Full text of "Svenska och finska medicinalverkets historia : 1663-1812"

See other formats

YALE 
MEDICAL LIBRARY 




HISTORICAL 
LIBRARY 

The Harvey Cushing Fund 



SVENSKA och FINSKA 



EDICIN ALVERKETS 



H I STO RIA 



1663—1812 



AF 



OTTO E. A. HJELT. 



TREDJE DELEN. 



"4 5K9@iS(^~ 



HELSINGFORS, 

HELSINGFORS CENTR AL-TRYCK ER I , 
1S93. 






. 






r~ 



rfc 



Digitized-by the hnternet Archive 

in 201l.witF) jfunding from 

Open Knowledge Commons andhfale Unlveripity, Cushing/Whitney Medical Library 



http://www.archive.org/details/svenskaochfinska03unse 



Slutord. 

/ förordet till första delen af „Svcnska och Finska medicinal- 
verkets historia i66j — 1S12" har förf. redogjort för den plan och de 
allmänna synpunkter, hmlka vid utarbetandet af densamma blifvit 
följda, samt för de källor, som der: id begagnats. Dä nu detta arbete 
med tredje och sista delen utkommit fullständigt, är det måhända 
nödigt att afgifva en förklaring, hvarför detsamma vuxit till ett betyd- 
ligt större omfång, än i början beräknad! var. I 'lider ilen sista bear- 
betningen af manuskriptet har nämligen icke blott delvis nytt material 
tillkommit, utan det har äfven visat sig nödigt att för vissa frågor 
inga pa en mer detaljerad framställning, än enligt den ursprungliga 
planen afselts. /synnerhet har detta varit fallet med de kapitelafdel 
ningar, hvilka varit cgnade förhållandena i Finland. Afdeluingen om 
farsoterna har blifvit tillök/ med en statistisk öfversikt af deras upp- 
trädande i /'inland, kapitlet om militärläkarevordcu har i jlere afseen- 
den utvidgats och omarbetats särskildt med afseende på vårt lan/ och 
kriget jSoS — iSenj, öfversikleu af den svenska litteraturens alster inom 
olika medicinska förvaltningsområden har gjorts fullständigare o. s. v. 

Afven de biografiska notiserna om personer, hvilka 1 arbetet 
omnämnas, hafva blifvit talrikare och mera omfattande än ursprung- 
ligen planlagd/ var, hvadau de äfven fordrat mycket mera tal och 
möda, än förf. kunnat beräkna. Endast et/ i prospektet till arbetet 
afgifvet löfte har förmått mig att efter möjligast noggrann forskning 



/ ämnet meddela denna biografiska afdelning. Tack vare de värderika 
upplysningar jag från olika håll fått emottaga, finnas bland dessa 
notiser jlere for svenska litteraturen hittills okända uppgifter. Likaså 
torde genom särskilda i arbetet ingående meddelanden förbindelsen 
emellan utlandets och Sveriges medicinska litteratur blifvit i en mängd 
fall närmare ådagalagd. 

Da uii „ Svenska och Finska medicinalverkets historia 1663 — 1S12" 
föreligger färdigt afslutad, må det tillåtas mig uttala den förhoppning, 
att de områden af svensk-fusk kultur- och statsförvaltuiugshistoria, 
hvilka jag i detta arbete sökt rödja och belysa, matte locka många 
intresserade specialforskare att fullständigare och mer mångsidigt än 
det varit mig möjligt behandla de olika och betydelsefulla sidor aj 
inre odling, som med detta ämne stå i mer eller mindre nära beröring. 

För den utmärkta välvilja, hvarmed det fuska universitetets kon- 
sistorium bekostat tryckningen af arbetet och sålunda möjliggjort dess 
utgijvaude, far jag uttrycka min djupt kända tacksamhet. 

Då det förunnats mig att nu fullborda detta för mig kärt vordna 
arbete, hvilket under mer än ett decennium varit mig ett troget säll- 
skap och skänkt mig så mycken vcdciyvickclsc, kan jag icke annat än 
ur mitt hjertas innersta djup utbrista: .J.ojva Herren, min själ, och 
allt det uti mig är, hans heliga namn. I.ofva Herren, min själ, och 
förgät icke, livad god/ han dig gjort ha f ver", /'.v. 103: 1, 2. 

Träskända, Lepola den 13 december 1893. 

Otto E. A. Hjelt. 



Tredje delens innehåll: 

XV. Serafimerlasarettet i Stockholm. 

Sid. 

1. Förberedelser till inrättande af ett lasarett i Stock- 
holm 3. 

Nbsooomium Opsaliense. Förslag till inrättande af ett sjukhus i 
hufvadstaden. — Sundhetskornmissionens åtgöranden. 

2. Insamling af penningmedel 5. 

Riksdagarna 1739 och 1741 bevilja vissa förmåner åt den föreslagna 

sjukvårdsanstalten. Lasarettet hade att uppbära en viss burskaps- 
afgift i Stockholm, sammanskott vid bröllopp och barndop, afgift 
vid tjenstebefordringar. bevillning för kort, afgift för teaterföre- 
ställningar, afgift för inflyttning till städerna, stamböcker, kyrko- 
kollekt, vissa slag af böter, privilegium på de s. k. Halliska 
medikamenterna. lasarettslotteri och statsbidrag af tullmedel. 
Sundhetskommissionens uppbörd och redovisning. 

3. Inköp af serafimerlasarettets hus 20. 

Hoornska huset pä Kungsholmen inköpes 1749. 

4. Skrifter, utgifna till befordrande af lasarettets fram- 
gång 21. 

Abraham Bäcks tal 1746, 01. Åcrels skrift s. å. och Gasten 
Rönnows tal 1774. 

5. Lasarettets plan ejeit styrelse 22. 

Serafimerordensgillet erhåller 1751 inseende öfver det nya sjukhuset, 
öppnadt den 30 10 1752. — Lasarettsdeputationen 1761. — 
Serafimerlasarettets öfverläkare och kirurger. — Läkarenes aflö- 
ning, lasarettets tillväxt, inkomst och reglemente. — Klinisk 
tjenstgöring. 

6. Strid om lasarettsapoteket -7. 



II INNEHÅLL. 



Sid. 



XVI. Sjukhus i andra städer och i landsorterna. 



1. Förslag att inrätta sjukhus i landsortstäderna . . 31. 
Anhållan om inrättandet af lasarett i Lund, Bernösand och Göteborg. 

2. Sjukvårdsinrättningarnas uppkomst. Styrelse. All- 
männa åtgärder 34. 

K. brefvet af den l0 / 10 1765. — Förhållande till eollegium medhann. 

— Inseendet öfver sjukvårdsanstalterna i landsorterna anför- 
tros 1773 åt tvenne serafimerriddare och 1791 åt serafimeror- 
densgillet. -- Hospital och sjukhus förenas 1770. -- Gustaf 
lll:s tillrättavisning åt presterskapet. — Fördelning af lasaretts- 
medlen. — Lasarettens inkomster. ■ • SerafimerordensgiUets 
förvaltningsåtgärdcr och viktigaste instruktioner med afseende 
å länslasaretten. - l.asaivttslakaivncs åligganden och aflöning. 

3. Länslasarett och sjukhus i enskilda städer 45. 

Borås. Eskilstuna Falun. Filipstad. (iefle. Halmstad. Hemösand. 
Jönköping. Kalmar. Carlskrona. Karlstad. Kristianstad. Lin- 
köping. Lund. Mariestad. Nyköping. Sundsvall. Södertelge. 
Uddevalla. Umeå. Upsala. Veckholm. Vennersborg. Vesterås. 
Vexiö. Visby. 

I. Af enskilda personer grundade sjukvårdsinrättningar . 7m. 

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. — Uddeholms sjukhus. -Sjuk- 
hus i Hotkyrka. — Hammarby eller Löwenströmska sjuk- 
huset i Stockholms län. 

5. Wråga om åtgärder med afseende å obotligt sjuke . 75. 

6. Hospitaler 7ii. 

Ursprungligen försörjningsanstalter. - C. G. Frölichs bref af den 

19 | 1699. -- Riksens ständers hospitals- och barnhusdirektion 

1756. K. förordningarna af t\rn u / i 1703 och den " ,., 

L766. En öfverdirektion tillsättes ",' l2 1766. - Serafimer- 
ordensgillet. 

Finland. 

1. Länslasarett i Ä.bo. - Dess grundläggning 1756 oob inkomster. 

— Ken-]. Maj:ts resolution af den n a 1759. Hasaretts- 
lotteri i Ai.ii. Lasarettsbyggnaderna. Läkare .... 83. 



INNEnÅLL. Hl 



Sid. 
2 — r,. Lasarett i Helsingfors och Tavastehus, i Wasa, Kuopio, Oleå- 

borg ocli Heinola 97 — 112. 

XVII. Militärläkarcvard. 

1. Collegium medicum och militärläkarevården . . . 119. 
Kirurgiska societetens inflytande och förhållande till krigs- och amira- 
litetskollegium. - Förhållandena i Karlskrona. — Collegii mc- 

dici instruktion af den 2i 10 1707. — En skild fältläkarekår 
inrättas 1S0G. -- Reglemente för fältläkare corpsen ISOS. — 
Collegium medicum erhåller 1810 inseende öfver den militära 
sjukvärden. — K. reglementet för fältläkarekåren af den 9 /e 1812. 

2. Kirurgiska societetens förhållande till militärläkare- 
vården 131. 

Antagandet af fältskärer i äldre tider. — Bardskärare- eller barberare- 
embetet. — Svårighet att anskaffa fältskärer. — Fältskärer i 
enskilda personers tjenst. — Frän Tyskland inkallade fältskä- 
rer. — Läkares omdöme om dessa underläkare. 

3. Sorgliga minnen nr den svenska militärläkarevår- 
dens historia 139. 

Frän Karl XII:s krig. -- Från 1741—1743 års krig. — Från 1788 
— 1789 års krig. -- Förhållandena i Karlskrona 1789. — Frän 
1808— ISO!) ars krig 

i. Fältläkare vid arméen 11-. 

Öfverinseendet öfver fältskärerne. — Samuel Skraggenstjernas 
memorial 1711. -- Finska kriget 1741 — 1713. -- Collegii me- 
dici betänkande 1752. — Fältläkare under Pommerska kriget 
1757-1762. -- P. Zetzell. — Finska kriget 1788—1790. 

5. Amiralitetsläkare och medicinska förhållanden i 

Karlskrona 159. 

Collegium medicum och amiralitetet. 

Amiralitetsläkaren. — Amiralitetsapotekaren och hans ställning. — 
Collegii medici yttrande om fältskärerne och läkarene vid ami- 
ralitetet inhemtas ännu i början af seklet. — ■ Amiralitetekolle- 
gium uppgör förslag till läkaretjenster vid flottan. — Reglemente 
för amiralitetsläkarene, apotekaren och fältskärerne. — Medici- 
nalförhållandena vid flottan och förändringar i detta hänseende 
1679—1810. 



IV 



INNEHALL. 



Sid. 

6. Regementsfättskärer och deras biträden (fältskärs- 
gesällerne) 173. 

1. Eegementsläkarenes allmänna åligganden. — Besiktning af militär- 

nianskap. — Skyldighet att bo inom regementets Btåndqvarter. 
— Enskild praktik och förening med stadsfältskärstjänst. 

2. Fältskärsgesällernes antagande och lön. -- Förändringar i deras 

aflöning och villkor. — Benämningen kompani- eller underfält- 
skär införes. — Bataljonsläkaretjenster inrättas 1812. 

7. Militärläkarenes aflöning 183. 

Arméen. 

Arméläkarenes fältatlöning under Karl XII:s krig. — Arméens fält- 
stat 1774, 1796 och 1808. — Fältatlöning 1788. — Rege- 
mentsfältskäremes aflöning i freiistid. — Bäckenpenningar. — 
Löneförhöjning 1812. — Stadsläkares och stadskirurgs skyldig- 
het att biträda vid fältsjukhus. — Ersättning för militärläkare- 
nes tjensteresor. — Reglemente angående arméens pensions- 
kassa och läkarenes pensionering. — Villkoren för ackord. — 
Militärläkarenes rang. — 

Flottan. 

Läkarenes vid flottan aflöning vid olika tillfällen. — Sjöexpeditions- 
medicinalstat 1779. — Förändringar i aflöningen under olika 
tider. — Örlogsflottans stat i Karlskrona 1659 -1S12. — Flot- 
tans eskadrar. — Deras medicinalstat. 

8. Militärsjukhus 208. 

Bristen på militärsjukhus. — Lars Micranders förslag. — Frän 

Karl XII:s krig. — Sundhetskollegii och sundlietskommissionens 
förslag 1722 och 1738. — Uttalanden i denna fråga. 

9. Allmänna hälsovårdsförhållanden. Litteratur . . 213. 
Enskilda åtgärder. — Utarbetande af spisordningar vid arméen och 

flottan. — Skrifter rörande militärläkarevardcn. — Spridning af 
smittosamma sjukdomar bland befolkningen genom militären. 

10. Medikamentsreqvisitioner. Instrumentattvralj . . 220. 
Collegium medicum och barberareembetet i Stockholm erhålla in- 
seende öfver regementsfältkistorna och medikamentsförråden. — 
Anskaffande af medikamenter för militärens behof. — Medika- 
mentspenningar. — Granskning af medikamentsr&kningarna. — 
Anskaffande af kirurgiska instrumenten — Olof af Acrels 



INNEHALL. 



Sid. 
förslag till nya fält- och medicinalkistor. — Fältkistor från ut- 
landet. -- Tillverkning af bråckband. — J. Lindhult, Er. 
Nordblad och Abr. Österdam. — Tillverkning af kirur- 
giska instrumenter i Sverige. 

11. Militärläkarenes undervisning 241. 

Åtgärder till militärfältskärernes utbildning 1752. — K. cirkuläret 
af den 26 / 9 1758. -- Kirurgiska societetens förslag 17S0 till 
en fältskärsskola. — Utbildning af fältskärer under kriget 1788 
— 1790. — Fältskärselevers undervisning i Stockholm, Upsala, 
Abo ocli Earlskrona. — Inkallade utländska fältskärer. — Ut- 
bildning af underläkare 1808 — 1809. — Eirurgisk skola i Stock- 
holm 1811—1812. - - E. C. Trafvenfelts förslag till ett 
fältläkareinstitut i Stockholm 1809. — Karolinska institutets 
grundläggning 1810 och dess organisation. — Garnisonssjuk- 
huset i Stockholm. — Stipendier och andra förmåner för blif- 
vande militärläkare. 

Finland. 

1. Militärmedicinska förhållanden på Sveaborg 1773. — Collegii me- 

dici anmälan om dervarande brister med afseende på manska- 
pets hälsa. — Gustaf IILs svar till Collegium medieum . . 262. 

2. Från 1788 — 1790 års krig i Finland. — Förhållandena på Svea- 

borg. — Daniel Tlieel och Pehr Afzelius. — Medika- 
mentsleveransen till arméen och räkningarnas granskning. — 
Förslag till ny stat för arméens läkare och fältskärer. — Un- 
der kriget tjenstgörande läkare 2G6. 

3. Eriget i Finland 1808—1809. — Myndigheternas sorglöshet. — 

Brist pa läkare. — Under kriget tjenstgörande läkare. — Ar- 
méens sj akvårdsreglemente. — Arméens medicinalutredning i 
början af kriget. — Särskilda ekonomiska förhållanden under 
kriget. — Brist på föda, beklädnad, transportmedel och pennin- 
gar. — Befälets vid de indelta trupperna atlöning. — Blesse- 
rade officerares aflöning och underhåll. — Tillfälliga sjukhus. 
— Särskilda order och ordningsregler. -- Sjukdomsförhällan- 
dena inom finska hufvudarméen. — Uppgift öfver sjuke, sårade 
och döde. — Sjukhus i Umeå. -- Oordningar i sjukvården der- 
städes. — Sjukhus i Uleåborg och deras tillstånd. — Sjukhus 
i Torneå och sjukligheten derstädes. — Särskilda rapporter om 



VT INNEHÅLL. 



Sid. 
förhållandena derstädes af Dahlgren,' Klerckcr och af 
Bjerkén 27"). 

XVIII. Rättsmedicin. 

1. Befogenhet att verkställa medikolegala likbesikt- 
ningar "319. 

Rättsmedicinska utlåtanden af såväl läkare som fältskärer. — Attester 
af läkare. - Collegium medicum klagar öfver opålitligheten af 
fältskärernes rättsmedicinska attester. — Svea horrätts cirkulär 
af den 2: , 1768 angående giltigheten af utfärdade medikole- 
gala intyg. 

2. taköppningar blifva allmännare 

Liköppning af oförlösta eller ock kort efter förlossningen döda qvin- 

nor .samt personer, hvilka aflidit i följd af svära och inveck- 
lade sjukdomar. — K. brefvet af den ll / t 173S med anledning 

af vägrad liköppning. - Sådan liköppning bur ske i närvaro af 
någon Collegii medici medlem. 

3. Verkställande af medikolegala likbesiktningar på- 
bjudes 326. 

Svea hofrätts cirkulär af den 5 / 3 1740. 

4. Beedigandet af medikolegala attester 327. 

Stadsläkaren och stadsfältskären i Stockholm förpliktas att beediga 

sina attester. - Eldsförpliktelsen utsträckes till provinsialläkare. 
— Läkareintyg vid domares ansökning om tjänstledighet. 

5. Ersättning for verkställda likbesiktningar .... 330. 

l.äkarenes klagomal öfver svårigheten att utfå ersättning för besikt- 
ningsresor och verkställda medikolegala förrättningar. — Myn- 
digheternas olika uppfattning af provinsialläkarenes arfvode för 
rättsmedicinska likbesiktningar. 

ii. Några märkeligare rättsfall 336. 

Letalitetsteorin. Fråga om ett barn, framfödt i 12:te månaden efter 
mannens död, kan anses för äkta. — Rättegång rörande denna 
fråga. — Åfhandlingar om sa kallade sena förlossningar. — 
Strid om ett sjukdomsfall. 

7. Sveriges rättsmedicinska litteratur 344. 



INNEHÅLL. VH 



Sid. 

XIX. Apoteksväsende. 

1. De första spåren af apoteksväsende i Sverige och de 
första apoteken i Stockholm. De första apoteks- 
privilegierna 349. 

Medikarnentsförsäljning af kryddkrämare och kringvandrande personer. 
— Det första allmänna privilegiiskyddet för apotekareyrket 1675 
och 16S3. 

•_'. Stadgandena i k. medicinalordningarna af år 1088 

rörande, apoteksväsendet 356. 

3. Apoteksprivilegier, särskildi i Stockholm. Strid om 

nya apotek i Stockholm 359. 

De sex frusta apoteken i Stockholm. — Apotekaresocieteten motsätter 
sig inrättandet af nya apotek. — Societeten klagar öfver lasa- 
rettsdirektionen. -- Tre nya apotek privilegieras i Stockholm 
1759. -- Apotekarenes vägran att deltaga i en examen. - 
Stridsskrifter angående privilegiernas natur. - - Tvist emellan 
fader och son om apoteksprivilegiet i Helsingborg. — Sättet för 
apoteksprivilegiers beviljande. — Apoteksfilialer. 

4. Apotekares tullfrihet och behof af sprit 370. 

Tullfriheten olika för olika orter som en särskild k. benådning. - 

Tullfriheten ofta föremål för styrelsens åtgärder och Collegii 
medici utlåtanden. — Apotekarene i Stockholm befrias från er- 
läggande af konsumtions- och extra licensafgifter 1752. - 
Denna befrielse utsträckes äfven till apotekarene i landsorten 
1756. — Tullfriheten inskränkes 1706 och upphör senare helt 
och hållet. - - Dess betydelse för apoteksväsendet under förra 
seklet. -- Särskilda tnllförmåner beviljas i enskilda fall. — Tull 
för medikamenter enligt sjötulltaxorna 1782 och 1799. — Apote- 
karene anhålla om tillstånd att bränna brännvin. — Svårighet 
att erhålla för apoteken nödig sprit. — Kontroll öfver apoteka- 
renes destilleringspannor. 

5. Köp och försäljning af apotek 387. 

6. Apotekarenes befrielse från borgerliga utlagor . . 389. 

7. Införsel af öfrerflödsraror 393. 

8. Kontrollen öfver handeln med vin och brännvin . 395. 



vin 



INNEHALL. 



Sid. 
At Collegium medicum öfverlämnas omsorgen om införskrifning af 
vin och brännvin 1757. — Deraf uppkommande svårigheter och 

obehag för kollegium vid vården af den medicinska liqueurkäl- 

laren». — Collegium medicum har fortfarande en tid dispositio- 
nen af sprit för apotekens behof. 

9. Kryddkrämarenes handel med medioinalier. Han- 
deln med gifter. Apotekarenes utöfvande af medi- 
cinsk praktik 100. 

Kryddkrämarenes handel med medieinalier förbjudes och inskränk -s 
till specerier. — Klagomal öfver kryddkrämarenes handel. — 
Handeln med vin förenad mc] en de] apotek. — Fortfarande 
otillåtlig försäljning af läkemedel. — Apotekaren) 1 utlemna farliga 
medikamenter åt obehöriga personer. — Nya åtgärder till ord- 
nande af forhållandet emellan apotekare och andra handlande. — 
Handeln med kina. — Friare åsikter om drogerihandeln. — Han- 
deln med gifter. — Apotekarenes utöfvande af medicinsk prak- 
tik och läkarenes beredning af läkemedel. 

10. Apotekens visitation 417. 

Ordningen vid apotekens visitation i Stockholm. — En och annan 

apotekare vägrar att underkasta sig visitation. -- Universitets- 
apoteken. — Särskilda föreskrifter rörande apoteksvisitätionerna. 

— Beredningen af vissa dyrbara sammansatta läkemedel. — 
Strid angående en apoteksvisitation. 

11. Apotekareexamina 424. 

Examen fick undantagsvis afläggas inför provinsialläkare och medicine 

professorer. -- Äfven provisorsexamen fick någon gång afläggas 
annorstädes än i Stockholm. — Collegii medici samling af dro- 
ger att begagnas vid examina. — Hofapotekarens åligganden. 

— Examensafgifter. 

1 2. Apotekarenes biträden 429. 

lieras antagande och examina. Förbud mot bärande af värjor. — 

Kontrakt med farmaciestudiosi och apotekslärlingar. 

13. Apotekareeden 433. 

Edsförpliktelse för apotekarene på L667. - Missnöje och stri- 

i i i i afseende på oden. En del provisorer vägra att 
aflägga ed. - Edeformulär 1 \ 

M. Medicinalvikt 438. 



INNEHÅLL. 



IX 



Sid. 
Gemensam vikt införes. — Ytterligare åtgärd till vinnande af enhet 
i apoteksvikten. 

15. Beifrande af öfvertirädélser mot medicinalord- 
ningarna 440. 

16. Apotekaresocietefen. Apotekarereglemente .... 442. 

&potekaresocieteten i Stockholm. -- Förslag till reglemente för apo- 
tekaresocieteten afslås af konungen. — Collegium medicum ut- 
färdar reglemente för apoteken i riket, som icke vann Kongl. 
Maj:ts stadfästelse. — Långvarig strid om denna fråga. — Ut- 
talanden och förslag af öfverståthållaren, apotekaresocieteten och 
collegium medicum. — Kongl. Maj:ts apotekarereglemente af 
- 1799. — Edsformulär s. å. 

Pin.la.3a.d- 

1. Förberedelser till apoteksanläggning i Åbo. — Första pri- 
vilegiet på apotek i Finland af den 2 / 6 1G89. — Apoteksför- 
hållanden i Åbo. — Akademiapoteket privilegieradt 1755 . 450. 

2. Apotek i Viborg. — Klagomål öfver en apotekare och den- 
nes »olofliga praktik» 462. 

3. Apotek i Fredrikshamn 463. 

4. Apotek i Helsingfors. — Privilegium utfärdadt 1723, men 
apoteket kom icke till stånd. — Nytt privilegium, meddeladt 
1735. — Apoteksförhållanden i Helsingfors 463. 

5. Apotek i Borgå. — Provinsialläkaren begär att sjelf anlägga 
apotek, men Kongl. Maj: t afslår denna anhållan. — Apote- 
kets tillstånd under följande tid 466. 

6 — 7. Apoteksförhållanden i Vasa och Tavastehus ... . 470. 

8. Apotek i Uleåborg. — Johan Julin erhåller tullfrihet. — 
Sina förtjenster och sin verksamhet oaktadt hotas han med 
privilegiernas förlust 474. 

9. Apoteksanläggning i Kuopio och dertill beviljade förmåner . 478. 

10. Finlands öfriga städer, såsom Lovisa, Ekenäs, Nystad. 
Björneborg, Gamlakarleby, Jakobstad, Torneå, Nykarleby, Brahe- 
stad, Eaumo, Heinola, Tammerfors, Kajana och Kristinestad . 481. 

De finska apotekens ålder 486. 



X INNEHÅLL. 



Sid. 

XX. Farmakopéer. 

1. Sveriges första farmakopé 489. 

Pharmacopoeja Holraiensis 1G88. -- Catalogus et Valör medicamen- 

torum 1G99. 

2. Omarbetning af farrnakopéen-. Nya upplagor . . 491. 
Collegiura medicum anbefalles 1752 att utarbeta on ny tidsenlig farma- 
kopé. — Förändringar i farrnakopéen till följd af förordningen 

angående öfverflödsvaror. — Olika åsikter rörande farmakopéens 
innehåll och uppställning. — Bref af J. G. Wallerius, J. O. 
Hag<=>tröm och C. von Linné. — Pharmacopoea Sveeica 
1775. — Dav. v. Schulzenhe,iins bref. — Följande upplagor. 
— J. Haartmans anmärkningar mot farrnakopéen. — Dess 
öfversättning till svenska. 

3. Pharmacopoea pauperum et militaris 500. 

Pharmacopoea pauperum 1770. — Pharmacopoea militaris, navalis 

etc. 1789. — Formuhe magistralas vid militärsjukhus. — Phar- 
macopoea veterinaria. 

XXI. Medicinaltaxa. 

1. Sveriges första medicinaltaxa 505. 

Catalogus et Valör medicainentorum 1699, närmast afsedd för apo- 

tekarene i Stockholm. — Prisförändringar och granskning af 

taxan skulle ske tvenne gånger om året. 

2. Omarbetning af medicinaltaxan 507. 

Taxans revision anbefalles 1725. ■ Dröjsmål och hinder i detta al- 
seende. — Ny medicinaltaxa 1739. 

3. Ny medicinaltaxa 1 7 ■'!!>. Svårigheter för apoteka- 
rene. Ansvar for öfverträdelse af taxan 511. 

Apotekarene i Stockholm befrias 1752 från konsumtions- och licens- 
äfgiftens erläggande, men apotekarene i landsorten Försl L756. 
Vid taxans öfverskridande förlora apotekarene sina privile- 
gier enl. k. brefvet af den Ml 4 1 7.")'!. — Modererad apotekare- 
taxa 1754. — Fortfarande klagomål öfver medicinaltaxans 
brister. Sven Brodd s bref i detta hänseende L765 

och 1766. 



INNEHALL. XI 



Sid. 
4. Mcdicinaltaxan af år 17 77. Forändringar i den- 
samma 518. 

Förberedelser till införande af ny taxa. — Tid efter annan skeende 
förändringar i densamma. — Serafimerordensgillets föreskrifter 
rörande förordnandet af medikamenter till sjukhusen och beskaf- 
fenheten af medikamentsreqvisitioner och räkningar. — Fort- 
farande vexlingar i prisen på apoteksvaror till följd af de poli- 
tiska förvecklingarna och de allmänna handelsrelationernas 
förändring. 

XXII. Hedicinalträdgårdar. 

1. De första spänn af botanisk trädgård i Stockholm . 527 

2. Åtgärder till befrämjande af svenska medicinalväx- 
ters odling och anläggning af medicinaUrädgårdar . 528. 

Linnés inflytande och verksamhet i detta afseende. — Sparsambets- 
kommissionens åtgärder 1745. — Apotekarene uppmanas till 
odling af medicinalväxter. — Äfven läkarene intressera sig för 
denna verksamhet. — Sockenträdgårdsmästare. — P. J. 
Bergius' och David v. Schulzenbei ms ansökan om privi- 
legium på tillverkning af luktvatten och parfymer. — Fort- 
farande önskningsmål med afseende på medicinalväxters odling. 

3. MedicinaUrädgårdar ä särskilda orter i Sverige . . ".:;7. 
Medicinalträdgårdar i Lund. Mariestad, Malmö. Kristianstad. Jönkö- 
ping, m. m. — C. von Linnés href af den 19 / 12 1754. 

4. Botanisk- trädgård i Stockholm 542. 

Abr. Bäcks plan att anlägga en botanisk trädgård. — Lasaretts- 
trädgårdens användning som botanisk trädgård. — Erik 
Tuvén och Daniel Rolander. — Vården af botaniska träd- 
gården öfverlemnas åt collegium medicum 17GG. — Deraf för 
kollegium uppstående svårigheter vid bristen på nödiga anslag. 

— P. J. Bergius' och collegii medici förslag till den bota- 
niska trädgårdens underhållande och utveckling. — Trädgården 
återgår till lasarettets fria begagnande 1774. — P. .1. Bergius' 
bref af den 10 / 10 1774. — Acklimatisationsförsök. 

XXIII. Heiulisa läkemedel. 

1. Privilegium att bereda hemliga läkemedel. Premier 

för af svenska staten inköp/a läkemedel 557. 



XLT INNEHÅLL. 



Sid. 
Dispensatorium arcanorum. — Ofversikt af arcana, dels erbjudna till 
inlösen, dels inköpta af myndigheterna. 

2. Inköpet af Guyska medlet mot kräftsjnkdomar . . 574. 
P. Bjerkéns och Nils Roséns brefvexling och tillgöranden i frå- 
gan. — C. G. Löwenhjelm. — Sundhetskommissionens skrif- 
velser. — Det Guyska medlets sammansättning. 

3. Censur af medicinska skrifter och kontrollen öfver 
arcana 594. 

Äldre stadganden. -- K. brefvet af den 17 / 1( , 1758. — Senare åtgärder. 

XXIV. Hälsokällor. 

1. Brunnsprimlegier 601. 

Urban Hjagrnes förtjenster om de svenska mineralkällorna. — Ord- 
ningsregler för Medevi. Likartade stadganden för andra 
hälsobrunnar. - - Undersökning af hälsokällor. — Gollegii medici 
förslag till kontroll öfver deras begagnande 1801. 

2. Antagandet af brunnsläkare . . . . i 609. 

Tvist om intendentskapet vid Ronneby. — Brunnsläkareexamen. — 

Sätra brunn, Djurgårdsbrunn. Gilberga och Söderköping. - 
Landshöfdingarne föreslå i vissa fall brunnsläkare. - Brunns- 
ägares rätt att kalla läkare. -- Gollegii medici befogenhet. 

3. Brunnsläkares särskilda äliacjandcn 619. 

Brunnsrätt. ■ — Förteckning på brunnsgästerna vid landets hälsokällor 

och uppgift på brunnsdrickningens verkan. 

4. Understöd ät hälsobrunnar. Brunnslasarett . . . 620. 

5 Utländska mineralvatten 624. 

6. Artificiella mineralbad 625. 

Finland. 

De finska mineralkällornas jämförelsevis försummade begagnande. - 
Kuppis hälsobrunn. — Tvist om intendentskapet vid den- 
samma. -- Esbo brunn, Gregorii hälsokälla, Lill-Raumo, Dleä- 
borgs och Nådendals mineralbrunnar. Ofriga källor i Fin- 
land. — Litteratur rörande landets hälsokällor (127. 

XXV. Medicinalverkets fonder. 

1. (b/lei/ii medici bemödanden all erhålla tu ct/c/i fond. 



INNEHÅLL. XIII 



Sid. 

Mineralvattenfonden, bildad rid 1751 — 17.52 års 
riksdag 641. 

2. Mineralvattenfonden rid riksdagarne 1756, 1761 och 
1762 . . . 645. 

3. Anslag vid riksdagarne 1756 och 1761 — 1762 . . 648. 

4. 5. G. Anslut/ lid riksdagarne 1766, 1769 och 
1772 650—653. 

7. 1773 års medicinalstat. Gustaf III och medicinal- 
fonden under hans lid 656. 

8. 1797 års medicinalstat 662. 

9. Anslag vid riksdagarne 1810 och 1812 662. 

Ofversikl af medicinalverkets med stats- och medicinal- 

fondens medel bestridda utgifter 1760 — 1813 . 664 — 671. 

Korta biografiska notiser öfver personer, hvilka 
blifvit i detta arbete omnämnde. 

Svenska och finska läkare. — 2. Fältskärer. - - 3. Apotekare. — 
4. Ögonläkare. ■ 5. Veterinärer. — 6. Tandläkare. — 7. 
Barnmorskor. -- 8. Kirurgiska instrumenhnakare. --9. Banda- 
gister. — 10. Qvacksalfvare och medikamentsförsäljare. — 11. 
Svenska och finska vetenskapsmän, författare. — 12. Utländska 
vetenskapsmän, läkare, författare m. m. — 13. Prestmän. — 

. 14. Embetsmän. — 15. Enskilda personer 675 — 751. 

Tillags och rättelser 753. 

Namnregister 757. 



XV. 



SERAFIMER-LASARETTET 



I STOCKHOLM. 



I. Förberedelser till inrättande af ett lasarett i Stockholm. 

Långt senare än andra ländei erhöll Sverige ordnade sjukvårds- 
inrättningar. Med fattighusen och hospitalen funnos visserligen här 
(M-h der sjukstugor förenade, i hvilka de intagna hjonen blefvo, sä 
godt det sig göra lat, vårdade, ehuru egentlig läkarehjelp saknades. 
Ännu mindre fanns i brist på sjukhus tillfälle till praktisk handledning 
i läkekonsten. Efter slutad akademisk undervisning och ofta nog redan 
under densamma inträdde vanligen den unge läkaren som biträde i 
äldre erfarne läkares tjenst och blef sålunda efter hand införd i den 
praktiska sjukvårdens utöfning. 

Såsom redan i det föregående omnämnts, var det professor Lars 
Etoberg i Upsala, som först vinnlade sig om inrättandet af ett sjukhus 
föu- undervisningens behof. Efter mänga svårigheter och mycken tids- 
utdrägt kunde detsamma öppnas till begagnande på 1720-talet. Vid 
Robergs höga ålder och egendomliga lynne tillvunne sig likväl dessa 
bemödanden icke det erkännande, som de i sjelfva verket förtjenade. 

I hufvudstaden hade mellertid behofvet af en sjukvårdsanstalf 
börjat göra sig gällande. Vid 1734 ars riksdag inlemnade stadsfysikus 
i Stockholm, assessor Nils Boy ett andragande om inrättandet, af ett 
offentligt sjukhus, men då magistraten, deröfver hörd, förklarade .»ett 
dylikt sjukhus kunna sa mycket mindre uppbyggas på stadens bekost- 
m;mI, som inga medel dervid äro att tillgå , afböjde ständerna i skrifvelse 
af den 29 /n 17:11 detta förslag, men tillade: Såsom det befinnes att vid 
Danviks hospital sä väl ett särskilt curhuus för dem. som med smitto- 
samma sjukdomar äro behäftade, som ock en sjukstuga äro inrättade. 



F(iliiu:i;l.lil'.l.sl;i: TII.I, INUÅTTANnE AF F.TT T.ASAliKTT I STOCKHOLM. 



der de fattiga, som varda sjuka, blifva af hospitalsfältskären med medi- 
camenter och betjening skjötte, varandes ock vid barnhuuset tvenne sjuk- 
stugor, der do sjuka barnen af stadschirurgo betienas, altså och emedan 
afsigten härvid förnämligast är att doctores och medici vid en slik in- 
rättning af sjukhuus måtte få practisera den i Studio medico förvärfvade 
kunskap; Ty förmoda Riksens Ständer del bemälde medici böra taga 
dessa tillfällen i akt och genom de fattigas curerande sa vid barnhuset, 
som Dauviiken visa sin förfarenhet och christeliga medlidande, hälst 
staten ej skall tola att giöra några nya inrättningar dertill . Om detta 
riksens ständers beslui underrättades collegium medicum i kongl. brefvef 
af den lt /ia 17:il - 

Den 17.".7 förordnade sundhetskommissionen, som förtjensten af 
initiativet till flera viktiga åtgärdei i del svenska medicinalväsendel till- 
kommer, upptog ånyo frågan om ett lasan-tt i Stockholm. I skrifvelse 
till Kongl. M:t af den ' ■', 1738 framställde kommissionen de skäl, som 
talade för anläggande af ett sjukhus i bufvudstaden. Denna skrifvelse 
kan betraktas såsom del första grundläggande aktstycke! i de svenska 
sjukvårdsinrättningarnas historia och är af följande lydelse: 

Cotnmissionen har funnit besynnerligen nödigl att i underdånighet 
framställa om anläggandet och inrättandet af ett lasarett i Stockholm ej 
allenast för stadens, utan hela landels derunder beroende nytta och 
gagn. Först i anseende a förekommandet af smittosamma Bjukdomar 
spridning bland den fattiga befolkningen, vidare till hämmande deraf att 

uti i licinen helt oförfarne, som hvarken känna Bjukdom eller medica- 

menter, likväl med sjukdomars hetande sig befatta och derigenom ofta I 
tillfoga mera Eörderf än hjelp för den sjuka. Härigenom gifves ock 
tillfälle att ined tiden värkställa hvad kongl. medicinalordningarne XI § 
innehåller om undersökning, huruvida de •äter och simplicia, som här i 
vart fädernesland växa, kunna med nytta brukas i stället för andra, 
som ifrån vidt aflägsna orter med omkostnad hit förskrifvas. Soin nu 
den egenskapen, hvilken en eller annan ört särskilt kan äga emot en 
eller annan sjukdom, ej annorledes än genom försiktiga försök hes de 
sjuka kan utforskas, ty kunna ock sådana försök ej beqvämligare än i 
Lasaretter och publique sjukhus anställas. I>e unga och ifrån sina resor 

nyss hemkon medici, hvilka ännu ej haft tillfälle Big uti praxi att 

öfva, kunna under de äldre och förfarnare medicis anförande härmedel t 



INSAMLING AF l'ENN INGMEDEL. 



ligen liafva sjuka att besöka, samt där råd och undervisning hämta, 
sa att ilc mycket skickligare kunna 1 »Ii tva att förestå publique beställ- 
ningar, sa i städerna som på landet, emedan ett dageligt umgänge med 
'K' sjuka och den öfning derigenom kan halvas uti praxi kan på etl 
alns tiil mera uträtta, än elliest många åhrs träget läsande vid acade- 
mierne. De anmärkningar, livilka man genom 'l' 1 döda kroppars öpp- 
nande hos il. mii finner, som uti lasarettet aflidit, och med sa svåra och 
mörka sjukdomar varit behäftade att man orsaken därtill ej kunnat 
utgrunda, kunna gifva medicis stor upplysning, att i dylika förefallande 
tnalil hos andra sig lättare kunna finna. E. Kongl. M:t behagar saleilrs 
i nåder Gnna, det Commissionen ej lemna bort i anseende till före- 
näinuila skiähl samt livad af stadschirurgen Schytser, säsum en af 
Eders Kongl. Maj:t förordnad ledamot uti denna commissionen genom 
ingifvet och härlios bifogat memorial blif vit andragit, sådant i underdånighet 
vid handen gifva ')• 



2, Insamling af 

Med anledning af sundhetskomrnissionens förslag anbefallde Kongl. 
Majestät den u / n s. a. vidtagandet af vissa förberedande åtgärder 
och till dem hörde framförallt anskaffandet af nödiga penningmedel. 
Vid 1739 ars riksdag uppstod nu frågan om inrättandet af ett sjukhus 
i hnfvudstaden sa väl i följd af sundhetskonimissionens till ständerna 
remitterade förslag, som på grund af d. v. löjtnanten vid lifgardet Sa- 
muel Stjernelds motion. Ständerna beviljade den föreslagna sjuk- 
vårdsanstalten vissa förmåner, såsom utsändandet af stamböcker, inrät- 
tandet af ett lotteri, afgifter för uppförande af comedier» oeh en viss 
ersättning af dem, som önskade bivista liköppningar å de inom inrätt- 
ningen döde 2 ). 

(Jr små och obetydliga källor samlades sålunda under de närmast 
följande åren den första grundfonden till Sveriges förnämsta sjukvårds- 



') I riksarkivet. 

- Riksena ständers skrifvelse af den l "/ 4 1739 och kongl. brefvet till öfverståt- 
hållaren af den ?l / 5 s. å. 



G INSAMLING AF PENNINGMEDEL. 

: ^ 

inrättning. I'a grund af ständernas tillstyrkan vid 1711 ars riksdag 1 ) 
förordnade Kongl. Maj:t ytterligare den 8 /ii samma är till förmän för 
det blifvande lasarettet i huf vudstaden : 

ai. Alla de, som in- och utskrefvos i Stockholm säsom mästare, 
burdo erlägga 1<> öre. medan för gesällbref fastställdes 8 öre och för 
antagande i Lära 1 öre smt i afgift. Äfven de, som i Stockholm vunno 
barskap som handlande och näringsidkare, ägde att efter råd och Lägen- 
het bidraga med någon frivillig gåfva. 

b). Yid bröllop oeli barndop skulle frivilliga sammanskott göras, 
hvarvid klockaren borde ga omkring ined en tallrik och derefter i en 
af gästernas närvara uppräkna de influtna medlen och införa dem i en 
dertill bestämd bok. Stadskonsistorium underrättade likvid efter någon 
tid sundhetskommissionen derom, att vid dessa tillfällen större bidrag 
icke kunde påräknas, än livad redan efter vanligbeten plägat hopsamlas 
för de fattiges läkning, såframt icke förut någon förordning härom all- 
männeligen i staden blefve publicerad . Sundhetskommissionen anhöll 
derpå den 9 / 2 1743, att kongl. Maj:t ville anbefalla överståthållaren 
att utfärda en »sådan tjenlig föreställning». En sådan utfärdades 
äfven af kongl. slottskansliet den 31 , 5 1743 af innehåll, att gäster vid 
bröllop och faddrar vid barndop mage förmas att efter eget behag något 
sammanskjuta till befrämjande af en Lasarettsinrättning. Medlen skulle 
cmottagas af presterskapet och aflevereras i politikoLlegium, som Insätter 
dem i riksens ständers banko för sundhetskommissionens räkning . 

Dessa insamlingars obetydlighei Eöranledde sundhetskommissionen 
att den 17 /n 1750 föreslå, att deras uppbörd icke hädanefter måtte öfver- 
Lemnas at klockarene, utan att presterskapet borde verkställa en insam- 
ling först föir lasarettet och Milan för fattighusen, samt efter uppräkning 
i några gästers närvara införa de olika myntslagen (dukater, daler, caro- 
liner och kurant) i en bok. Detta Förslag godkändes af Kongl. Maj:t 
den 16 /i 1751 och ilen 4 , samma är stadgades ytterligare, att ifräga- 



1 1 Ständernas skrifvelse af den " 1741 och kongl brefvet till snndhetskommissionen 

af den :: ,, -. a. 



INSAMLING Al PENNINGMEDEL. 



varande medel skulle antecknas i en bok med fem kolumner efter de olika 
myntslagen och att vid bvarje qvartals slut vederbörliga extrakter af 
dessa böcker borde af presterskapet jemte penningarna oförvandlade till 
konsistorium inlemnas. 

Uppbörden var dock förbunden med hvarjehanda obehag för pre- 
sterskapet, hvarför Stockholms stads konsistorium den s /io 1751 klagade 
deröfver och hemställde om icke densamma kunde åläggas någon annan. 

I sitt häröfver infordrade utlåtande yttrade sundhetskommissionen den 

II ls s. a. att. sa länge denna uppbörd tillhörde pnlitikollegium, var den 
en obetydlighet, men att sedan konsistorium öfvertagit den. hade den 
sedan 1750 för h varje qvartal utgjort 4 ä 700 daler smt och har således 
Gommissionen största skäl att omröra det berömvärda nit och de beve- 
kande och christeliga föreställningar, som presterskapet vid insamlingen 
af dessa medel ådagalagt. Commissionen vill derför icke tillstyrka någon 
ändring uti en sä nyttig författning •>. 

Genom kongl. brefvet af den */ t 1753 förordnades slutligen, att af de 
medel, som insamlades vid bröllop och barndop, den ena hälften skulle 
tillfalla lasarettet och den andra de fattige. Insamlandet af frivilliga 
gåfvor för lasarettet vid barndop, bröllop och begrafningar utsträcktes 
sedermera äfven till rikets öfriga län. 1 k. brefvet till domkapitlen af 
den u j, 1753 anbefalldes nämligen konsistorierna uppmana presterskapet 
att genom tjenliga föreställningar söka förmä vederbörande gäster och 
faddrar vid bröllop och barndop till sammanskott för lasarettets i Stock- 
holm behof. 

I stället för den anbefallda gemensamma insamlingen blef det dock 
snart nog sed, att värdarne sjelfve åtogo sig att för det afsedda ända- 
målet lemna en större eller mindre gåfva. Härigenom minskades de 
inflytande medlen i hög grad. Sundhetskommissionen fann sig derför 
föranlåten att till konsistorium i Stockholm aflåta den 9 /u 1756 föl- 
jande bref: 

Kongl. Commissionen har kommit i erfarenhet, huruledes vid 
åtskilliga barndop och bröllop här i staden insamlingen till lasarettet 
och fattighusen skall ske på det sättet, att värdarne erlägga något i ett 
för alt: Men som detta strider mot Kongl. Maj:ts nådiga förordnande, 



INSAMUW: AK PENNINGMEDEL. 



som utstakar del böra Bke med en tallricks kringb&rande till samteliga 
giästerne; Så hyser Commissioneri del goda förtroende, att Consistoriuni 
efter vanliga berömvärda nit ocb sorgfälliglief för dessa chxistelige in- 
rättningar, lavor draga benägen förso ädant på del nogaste hädan- 
efter må af presterskapel iakttagas, bvarigenom både lasarettet och fattig- 
husen verkeligen större förmån tillflyter . 

I k. brefven ai den l9 /a 1768 och lä / 9 1773 ålades ytterligare alla 
tjenstgörande prester att strås efter afslutad förrättning nppgifva hos 
kyrkoherden de influtna afgifternas belopp. Slutligen anbefalldes i k. 
brefvet till Stockholms konsistorium af den 28 /i 1774 samtlige i stadens 
församlingar varande prester att, till förekommande af försummelse eller 
oredighet vid penningegåfvors uppbärande, hälla en särskild annotations- 
bok, i hvilken de frivilliga gåfvorna varda antecknade och af tvenne när- 
varande gäster eller faddrar bevittnade. Vid arets slut kunde sedermera 
dessa böcker jemföras med kyrkoboken. 

Frän denna tid fortfor sedermera under en läng följd af år upp- 
börden af dessa sa kallade kontingentmedel för fattige och för lasarettens 
behof. Först genom k. kung. af den n 10 1866 afskaffädes i Sverige 
dessa sammanskott vid bröllop och barndop. Utan att vara genom 
öfverhetiigt påbud upphäfda, förekomma likväl icke numera sådana insam- 
lingar i Finland. 

c). Af alla i staden insamlade fattigmedcl skulle LO " „ tillfalla 
lasarettet. Magistraten och stadens politikollegium gjorde emellertid 
hes ständerna ansökning derom att stadens fattigkassa matte befrias 
frän erläggandet af dessa 10 " „. Denna af gift blef äfven genom Kongl. 
brefvet af den I7 / 10 17 1.". indragen. 

d). En livar, som af Kongl. Maj:t eller vederbörande kollegier, 
konsistorier, embetsmän samt magistraten i städerna erhöll befordran 
till någon beställning, borde till lasarettet något efter eget behag erlägj 
Dessa afgifter intliito likväl mycket vårdslöst och oregelbundet, hvar- 
för sundhetskommissionen den ,; ._■ I7H> begärde, att Eongl. Maj:t ville 
ånyo erinra vederbörande om verkställigheten af denna bevillning. 
I följd häraf utfärdades k. cirkulärel af den : , samnia år till samtliga 
kollegier, landshöfdingar, militärebefer m. m. Missförstånd gjorde 



INSAMLING AF PENNINGMEDEL. 



likväl fortfarande gällande i detta bänseende. 1 skrifvelse af den 2, /g 1746 
hemställde sundhetskommissionen, om icke de, som mod E. K. Mnj:ts 
fullraagt lili benådade, på lika sätt kunde förmås att efter livar och ens 
behag äfven någol till lasarettet erlägga». Nya kongl. bref af den 7 /n 
1740. 2 u samma år och den 19 / 2 L750 utfärdades med anledning häraf. 
Det oaktadl fortforo försummelserna vid erläggandet och insändandet al 
denna afgift. Sundhetskommissionen nödgades tid efter annan påminna 
icke miniliv konsistorierna i riket, än landshöfdingarne och regements- 
cheferne om befordringsafgifternas aflemnande och redovisning. Slutli- 
gen hemställde sundhetskommissionen den "/n 1750, »om icke Kongl. 
Maj:t skulle finna godt att ytterligare anbefalla alla dem. som ännu 
ej verkstält de liera Kund. Maj:ts befallningar, att vid enad eeh ansvar 
tillgörandes sina skyldigheter uppfylla . 

Denna afgift, hvars erläggande ytterligare inskärptes medelst k. 
brefvet af den 1(i /i 1751, uppbars vid det embetsverk, hvartill den. som 
vunnit befordran, hörde och insändes jemte behörig förteckning tid efter 
annan till kommissionen. I anseende till en mängd svårigheter vid 
detta uppbördssätt hemställde sundhetskommissionen den 23 /n HOJ hos 
Kongl. Maj:t, att en livar, som erhållit nådig fullmagt på verklig 
tjenst eller charactere eller annan personlig fördel genum eonstitutorial, 
bör förut lasarettsafgiften i banken för lasarettets räkning insiitta och 
bankens attest deröfver till den. som öfver chartasigillata recognition 
och de öfriga af gifter na vid befordringar har inseendet, aflemna . 
Lasarettsafgiftens erläggande öfverfördes sedermera till landtränterierna. 
Denna afgift upphäfdes i Sverige genom k. kungörelsen af den °,,> 1883, 
men fortfar ännu i Finland. 

e). Efter det ofvananförda afgifter till lasarettets förmån blifvit 
fastställda, ingick sundhetskommissionen den 24 :1 174-'! till riksens stän- 
der med anhållan, att för hvarje kortlek, som såldes, matte erläggas be- 
villning af 2 öre snit, äfvensom att emot en viss ärlig afgift rättighet 
blefve beviljad, att i Stockholm hälla fyra stycken biljarder samt ett boll- 
hus, hvilka spel för ungdomen vore de aldratjenligaste i anseende sa 
väl till den dervid varande motion, som befordrar hälsan, som äfven att 
kroppen derigenom göres vig eeh skickelig, ungdomen dessutom ej kan 



Hl INSAMLING AF PENNINGMEDEL. 

betagas uågon tiil att till sin ro använda. För öfrigt förmodar eommis- 
sionen att riksens högl. ständer ville för denna Lasarettsinrättning, såsom 
ett mycket nyttigt värk, draga all omsorg, sa att det Förslaget icke i 
brist af tillgångar alldeles måtte komma att afstanna . <>m biljard- och 
bollhusaf giften ville sundhetskommissionen sedermera sjelf närmare 
öfverenskomma med den högsl bjudande. Medelst k. brefvet af den 
17 /i 1743 blef denna afgift af 2 öre smt för hvarje kortlek tilldelad 
lasarettsfonden och utgjorde en betydande del af dess inkomster. På 
ständernas framställning belades derefter i k. brefvet af M /j 1748 hvarje 
kortlek med en konsumtionsafgift af 16 öre kmt, antingen den tillverkades 
inrikes eller ock utifrån Införskrefs af personer, hvilka voro privile- 
gierade att till eget bruk få lata införa sådana varm', som eljest till in- 
försel förbjudits. [ skrifvelse af den 17 / u 1750 anmälde sundhetskommis- 
sionen, att denna bevillning för de förflutna åren Iran och med 1711 
utgjort nästan hälften af lasarettets hela inkomst eller 13,578 2 :1 dal. smt. 
Bevillningen inflöt likväl icke regelbundet Frän de privilegierade fa- 
brikerna i Vesterås, Gefle, Falun och Malmö hade icke några medel 
insändts och kommissionen hemställde derför i senast nämnda skrifvelse, 
»om icke Kongl. Ätaj:t skulle täckas anbefalla Qoramercecollegium 
att derom med sin berättelse inkomma, samt foga den anstalt att denna 
afgift sa väl för den förflutna tiden, som hädanefter i proportion af 
tillverkningen lasarettet matte tillflyta . 

I skrifvelse af den 7 /s 1754 anmälde sundhetskommissionen att de 
inflytande afgifterna för kort mor och mor minskats. Det kan vara af 
intresse att so hvad denna spelkorts bevillning ä 2 öre smt utgjorde. 
Kör ar 1711 sto- don till 2,466 dal., Eör 1745 till 3,888, för 171Ö rill 
1,299: 12, för 1717 till 3,843, för 1748 till 1,651: 28 »/* för !74!l ,m 
315, för 1750 till 369: 20, för 175] till 362: L6 och för L752 till 286: 2 
dal. smt. Då sundhetskommissionen var öfvertygad derom, att åt- 
gången icke varit mindre än tillförene och trodde sig finna orsaken 
till minskningen i afgifterna deruti, att 1748 äfven en konsumtionsaccis 
af 5 Va öre smt blef lagd a hvarje kortlek, som utlemnades i handeln, måste 
den antaga att icke allenast en mängd kort försålts från fabrikerne 
ostämplade, utan ock att sådana frän utlandet insmuglats. Sundhets- 



INSAMLING AK PENNINGMEDEL. 11 

kommissionen hemställde derför, om icke koasumtionsaccisen för kort 

kunde alldeles upphöra och afgiften för dem hädanefter återgå till sitt 
förra belopp, samt inkomsten deraf delas emellan lasarettet och frimurare- 
barnhuset. I k. brefvet af den ' 3 1756 nedsattes den för hvarje kortlek 
hittills uppburna afgiften af 23 l / 2 öre kmt till 6 öre kmt, utom stämpel- 
kostnaden ett öre. En plikt af 200 dal. smt fastställdes för den. som 
i bodar eller annorstädes beträddes harva ostämplade kort till för- 
säljning. 

Med afseende å den inkomst lasarettet hade af denna bevillning 
föreslog sundhetskommissionen den 9 / n 1756, att fabriksarbetare borde 
fa disponera öfver tre sängar i lasarettet, emedan manufakturisterne, 
isynnerhet kortfabrikanterne, i flera år med ansenliga medel bidragit till 
lasarettet, hvaremot de förmögnare manufacturisterne tyckas böra genom 
tjenliga föreställningar förmas till något visst antal lotters tagande må- 
nadtligen». Detta förslag stadfästes af K. Maj:t den 8 /i2 1756. 

f). Kedau medels k. brefvet af den u /n 1740 hade blifvit stadgadt, 
att en afgift af 4 dal. smt skulle utgöras till förmån för lasarettet »för 
hvarje svensk comedi pä bollhuset» och i k. brefvet af den 17 / 10 1743 
höjdes densamma till 6 dal. smt i ersättning för lasarettets andel i 
fattigmedlen. Denna afgift inflöt likväl i följd af myndigheternes vårds- 
löshet mycket ofullständigt, hvarför sundhetskommissionen fann sig för- 
anlåten att den B /g 1750 hos öfverståthållaren Rutger Fuehs klaga 
deröfver och anhålla att bollhuset hädanefter icke mätte öppnas, förr 
än afgiften hvarje gång blifvit erlagd». 

Oordningen med afgiftens erläggande fortfor detta oaktadt, I 
skrifvelse till öfverståthållaren af den I0 / 10 1754 underrättade sundhets- 
kommissionen att afgifteu för uppförande af skådespel icke kommit lasa- 
rettet till godo sedan 1752 års slut. Och som k. commissionen ej kan 
taga på sitt ansvar att lasarettets tillständiga rätt på något sätt efter- 
låtes . anhöll kommissionen att öfverståthållaren icke blott ville af veder- 
börande utkräfva de innestående restantierna, utan ock hälla alfvarsam 
hand deröfver att hädanefter afgiften hvarje gäng till följe af k. brefvet 
den "Vi 1751 varder erlagd, innan bollhuset öppnas». I följd af efter- 
latenhet och bristande tillsyn å den öfvervakande myndighetens sida 



INSAMLING AF PENNINGMEDEL. 



förlorade lasarettet likväl under ti<lens lopp en icke obetydlig del af de 
teaterafgifter, hvilka bordt tillkomma detsamma. 

g). Bland ytterligare åtgärder till förstärkande af Lasarettsfonden 
anbefallde k. brefven af den l9 /s 1750 och "7, 1751 till samtliga konsisto- 
rier, att alla personer, som öfvergåfvo landtbruket och begåfvo sig till 
städerna, skulle hvar för sig erlägga - dal. smt, hvilka borde uppbäras 
af presten i församlingen, innan ilen vanliga flyttningsattesten finge ut- 
färdas. De influtna medlen ägde pastor att hvarje hälft ar insända till 
konsistorium jemte förteckning på de flyttande personerna. 

Afven denna pålaga gaf anledning till olika tolkning. Konsisto- 
rium i Karlstad förfrågade sig, huruvida sa väl hemmansbrukare som 
tjenstefolk, dreng och piga, hel- och halfvuxna hörde erlägga denna 
afgift af två dal. till lasarettet. Sundhetskommissionen svarade i bref af 
den l6 / 3 17ÖI det eommissionen fann ofvanbögstbemälte Kongl. Maj:ts 
förordnande i sig sjelf sä klart som allmänt taget icke tillåta ringaste 
åtskilnad emellan de personer, som ifrån landet sig till städerna be- 
gifva». I elt senare infordradt utlåtande af den ' , 1751 med anledning 
af konsistorii i Hernösaud gjorda förfrågan tillade sundhetskommissio- 
nen, att, utom lasarettsfondens förökande, hufvudafsigfen med detta för- 
ordnande var landtbrukets upphjelpande, sedan hemmansklyfningen tillåtits. 
Omen åtskilnad gjordes emellan halfvuxna och fullvuxna personer, skulle 
en mängd ungt tjenstefolk, hvilket vore för Landtbruket oundgängligen 
behöfligt, flytta till städerna, ehuru i de flesta landsorter arbetare sak- 
nades till rikets märkeliga skada. Och är lönens otillräcklighel till af- 
gifternas afbördande vid flyttningen dessutom ett säkert medel att efter 

E. K. Maj:ts nådigaste intention bibehålla allmogen \iil sina landthrnk . 

Snart nog upphörde dock denna afgift i följd af k. resolutionen 
af den '• . L752 på städernas allmänna besvär och dess ij II. Vid 
förfrågan af konsistorium i Å.bo huru under sådana förhållanden borde 
förfaras med afgiften för ar 17ö_', ansåg sundhetskommissionen din böi i 
tillfalla lasarettet, emedan afgiften uppburits innan resolutionen blifvit 
offentliggjord och gått i verkställighet, hvartill äfven Kongl. Maj:i biföll 
i bref af den '/., 17.") i. 



INSAMLING AF PENNINGMEDEL. 13 

Då uppbörden af de genom domkapitlen inflytande modlon ut- 
gjorde lasarettets förnämsta och största ärliga inkomst, begärde sund- 
hetskommissionen '\n\ - 1 e 1755, att konsistorii-notarierne skulle i och 
för redovisningen erhålla 3 " „ af uppbörden, hvilket äfven beviljades i 
k. brefvel af den ' - s. å. Denna förman föreslogs don 9 /n L756 äfven 
för konsistorii-notarien i Stockholm. 

Ii). Redan vid 1739 ars riksdag blefvo stamböcker beviljade till 
insamling för lasarettet, sa i städerna som landsbygden, hvarom k. bref- 
vet af den n / u 1740 utfärdades. Denna åtgärd synes dock liafva sak- 
nat verkställighet, alldenstund K. Maj:t den 19 / 2 1750 anbefallde samtliga 
konsistorier, landshöfdingar och militärchefer att ju förr desto hellre ut- 
färda dessa stamböcker och sedan de insamlade medlen för lasarettets 
räkning deponera. Emedan den största insamlingen medels stamböcker 
kunde påräknas inflyta, i Stockholm, anhöll sundhetskom missionen hos 
Kongl. Maj:t don ll /n 1750 att öfverståthållaren borde anbefallas utse 
i hvarje församling tvenne hederliga män, att kringbära dessa stamböc- 
ker och förnia innevånarene att något ansenligt sammanskjuta, hvar- 
jemte do kunde försäkras att framför andra fa i lasarettet inlägga sjukt 
tjenstefolk och deraf sig betjena, som med någon tillräcklig summa 
dess inrättning nu i början isynnerhet understödja». Utfärdandet af 
dessa stamböcker inskärptes ytterligare i k. brefven af den 16 / 1 oeh 
V, 1751. 

i). Frän oeh mod år 1754 blef en ärlig allmän kyrkokollekt. på första 
söndagen i advent öfver hela riket beviljad åt lasarettet på grund af k. 
brefvet af den 8 / 5 1753. Denna kollekl var ioke obetydlig oeh utgjorde 
under aren 1751—1755 icke mindre än 11.825 dal. kmt. Senare bör- 
jade likväl dessa kollekter tillfalla de enskilda länosjukhusen. Insam- 
lingen af kollekter i rikets kyrkor till förman för länslasaretten afskaffades 
i Sverige först genom k. kungörelsen af den a, /n 1887, men fortfar 
ännu i Finland, liksom don konsistörii-notarierna enligt ofvannämnda k. 
bref af den 7 / 7 1755 tillkommande uppbördsafgift af :! n / . 

j). Äfven böter, hvilka ålades personer, som emot lag och solli- 
citant förordningarna besvärat K. Majrt, tillföllo lasarettet på begäran 
al Lindhetskommissionen i dess skrifvelser af ilen lB / 12 171!» och l */ 2 



1! INSAMLING AF PENNINGMEDEL. 

1750. Sundhetskommissioneu nödgades likval ofta i särskilda skrifvel- 
ser till landshöfdingarne påminna om deras utkräfvande. Sedan 1751 
leniuades i en del fall den ena hälften af sädana böter ät skolorna i 
Lappmarken, den andra at lasarettet. 

k). Medels k. resolution af den 2 ' , ; 1751 erhöll lasarettet pä fram- 
ställning af serafimerordens-kapitlet privilegium exelusivum pä inför- 
skrifningen och försäljmngen af de s. k. Halliska medieamenterne 
frän Herm. Franckes barnhus i Halle 1 ). Mot erläggande af 120 dal. 
snit ärligen öfverlät lasarettet deras försäljande at en handlande Stein- 
hausen. Frän och med 1757 Idef denna afgift fördubblad och rättig- 
heten till medikamenternas försäljning bortgifven pa i'0 ar. När sedan 
L782 ars sjötulltaxa tillät allehanda medicinaliers införande mot tull. 
uppkom fråga, huruvida lasarettet ännu kunde anses böra fillgodo- 
njuta denna exklusiva rättighet. I k. brefvet af den 7 . L785 bibehölls 
lasarettet orubbadt vid denna förmån. K. kammarkollegium utfärdade 
den u / 4 samma är en kungörelse angående lasarettets i Stockholm ex- 
clusiva rättighet att införskrifVa och försälja de s. k. Haitiske medica- 
menter vid vite af varans konfiskation och böter för dem, som derutin- 
ii.iii gjorde lasarettet inträng. 

Senare gaf lasarettsdirektionen at hofapotekaren Henrik Hen- 
riksson Schultz rättighet att under åren 1784 -1794 införskrifVa 
och försälja de s. k. Haitiske medikamenterna. Af ven med ett annat 
läkemedel dref lasarettsdirektionen handel, nämligen med den så kallade 
Beutmanska guldtinktnren, som konung Fredrik myckel begagnade 
och hvars komposition serafimerordensgillet ined stor kostnad inlöst 
Den preparerades af apotekaren Joh. Christ, Georgii och försåldes 
tm lasarettets räkning. Ursprungligen hade Abr. Bäck i ett till sera- 
hmerordens kapitlet den 9 /, 2 17 1!) inlemnadl andragande framställt ett 



'i i in, dessa i likamenter linnes en af P. Lundberg onder N. Roséns 

inseende 1 T : :;♦ i [Jpsala utgifven gradualafhandling De Oompositione medieomentorum 
lliilli iisiiim. eorumque vero el limitaio usu». Försvenskad af I.. B. ocb tryckt i 
Stockholm ocn Upsala 1744. Till Lundbergs promotion 1740 utgaf Sfven I.. 
in l>, medieatnentis Uallensibus*. 



INSAMLING AF PENNINGMEDEL. 15 

föi-slag att inrätta husapotek» till afsalu med de vanligaste och mest 
behöfliga medikamenter och derigenom bereda lasarettet inkomster 1 ). 

1). Beträffande lasarettets inkomstkällor må ännu nämnas, att man 
i sundhetskommissionens memorial till riksens ständers lasarettsdeputa- 
tion den '-A, 1762 finner uppgifvet, att afgifter för liqvidationer, privile- 
gier, resolutioner, sjöpass och fiibref m. m. blifvit en tid uppburna dels 
i k. kammar-, dels i kommersekollegium, utan att hafva varit af Kongl. 
Maj:t påbjudna och berott på herrar presidenters sjelfkrafda välvilja 
och ömhet för lasarettsinrättningen. Dessa inkomster hafva sedermera 
uti k. Commersecollegio upphördt, isynnerhet sedan de fattiga fabrikes 
arbetare blifvit så mänga, hvilka understöd fordrat, men uti k. cammar- 
coUegio continuera de ännu för liquidationer . 

ni). Lasarettets största och viktigaste inkomst var dock utan tvif- 
vel det lotteri, som på framställning af ständerna beviljades detsamma 
den ll /ii 1710 och bekräftades genom k. brefvet af den 2 / 9 1741. Här- 
till uppgjorde öfverståthållaren i Stockholm baron Rutger Fuchs be- 
höriga planer, af hvilka Kongl. Maj:t den 29 ,\ 1742 gillade en, bestå- 
ende af 50,000 lotter ä 25 dal. kmt per lott, utgörande 1,200,000 dal. 
kmt, hvarat lasarettet enligt beräkning af 12 °/o vinst skulle erhålla 
150,000 dal. Detta lotteri stötte likväl på en mängd svårigheter, hvar- 
för sundhetskommissionen den n / u 1750 föreslog hos Kongl. Maj:t dess 
förändring till laga insättningar och oftare återkommande dragningar. 
Med anledning häraf anbefallde Kongl. Maj:t den '% 1751 sundhets- 
kommissionen att uppgöra ny plan till ifrågavarande lotteri och don 
16 /9 1754 inlemnades en sådan af sundhetskommissionen, som i sin 
skrifvelse yttrade : 

Commisskmens besynnerliga omtanke har härvid varit på hvad 
sätt detta lotteriet skulle i verket ställas, så att det kund'' äga veder- 
börlig kredit och således lasarettet den påsyftade nytta och inkomst till- 
flyta. I detta afseende förmodar coinmissionen bäsl vara att insatsen 
för hvaije lott blifver liten eller till 1 dal. 10 öre kmt per lott. och 
dragningen sker hvaije manad, på sätt som hosföljande project plan lit. 



'i I Bäckska samlingen. 



IG 1NSAMI.IX0 AK PESXINfiMKnEJ.. 

A. närmare utvisar. Till creditens bibehållaade håller c missionen för 

oundgängeligt att detta lotteri sker i dess namn. till hvilken ända alla 
lottsedlar med trenne commissiohsledamöters namn komma att förses, 
äfvensom commissionen till commissarier härvid utsedt sekreteraren 
Carl Reftelins och caniereraren Pet. Starbus, hvilka emot betin- 
gad! arvode ä 1 " för hvarje dragningssumma åtagit sig pS egen be- 
kostnad hela lotteriet besörja, sedan de med nödigt dragningsrum blifvit 
försedde, och commissionen påkostat lotterihjulen, stempelen och pla- 
nens kringsändande nu i början. Och som således utgifterna vid första 
dragningen blifva nog kiändbara, har commissionen till densamma ut- 
edi en särskilt plan Lit. B. af 10,000 lotter, hvarå så väl som den 

förra commissionen underdånigst anhållit E. Kongl. Maj:t nådigsta 

autorisation. Och j>a det till dess completterande tid må lämnas, håller 
commissionen underdånigst före, atl terminen till första dragningen till 
den 30 /j 1755 må utsättjas och sedan fortsättjas dragningarna månadtligen 
efter den andra planen af 20,000 lotter. Till mera styrka och befor- 
dran af detta lotteri hemställer till E. Eongl. Maj:ts nådigste välb 
commissionen underdånigst, om icke E. Kongl. Maj:t skulle täckas 
nom tryckta circulaire bref förnya dess för detta under den " n 17h» 
lim detta lotteries befrämjande till samteliga landshöfdingar afgångnn 
nådiga skrifvelse. Hvarjemte de förra kunde anbefallas att sa väl u' 1 - 
ninn magistraterne i städerne, som häradsfogdarna å landet efter behörig 
skinl. I publication å predikstolarne i länen, Låta debitera de lottsedlar, 
som nu för första gången dem af commissionen varda tillstälte, som 
ock draga nödig försorg, att medlen uti landtränterierne må redan förut 

innan dragningen sker varda insatt h commissionen utan remisselage 

tillstälte tillika med de Bfverblefne lottsedlame. Kommandes sedermera 
alltid framdeles de i landsorterne, som åstunda lotter, sig hos Commis- 
■ ii. 'ii eller dess commissarier att anmäla. 

Plan. Lit. A. Lit. B. 

20, lotter å l 1 ., dal. (eller 6 10,000 lotter å 17a dal. = 15,000 

mark)= 30,000 

åfdragningen I2 l / 2 % :! -~~'" ^drag gen . . . 1,875 

26,250 dal. 13,125 dal 



INSAMLING AK PENNINGMEDEL. 17 



1 vinst 


å 


6,000 


1 


å 




3,000 


1 „ 


ii 


2, 


2 


n 


1. 


2,000 


•> 
- 


1. 


2, 1 


20 


it 


L00 


2,000 


50 „ 


100 


.-,.(11111 


200 


H 


12 


2,400 


400 ,, 


12 

C 


4,800 
6,450 


590 


Jl 


6»/« 


:;,725 


1,075 .. 


819 


vins 


,ter = 


13,125 daler kmt». 


1,529 vins 


ter = 


26,250 daler kmt. 





Den 24 / g 1754 fastställde K. Maj:t den af sundhetskommissionen 
uppgjorda lotteriplanen och anbefallde medelst cirkulär samtlige lands- 
höfdingar och konsistorier att på allt möjligt sätt befordra densamma. 
Men emedan en del landshöfdingar försummade att i behörig tid åter- 
sända icke försålda lottsedlar, hvarigenom ett afdrag uppstod af den 
beräknade vinsten och det påsyftade högst angelägna christcliga ända- 
mal. som är lasarettets formerande, försvann , hemställde sundhetskom- 
missionen hos Kongl. Maj:t den l2 / 3 1755, om icke de, som gjort sig 
skyldige till denna försummelse, torde oförgripligen ersätta dessa me- 
del». A andra sidan beslöt sundhetskommissionen den 5 / 4 1750 i tid- 
ningarna kungöra, att de, som icke uttoge sina vinster inom sex måna- 
der efter dragningen, skulle vara dem förlustiga och desamma tillfalla 
lasarettet. Afkastningen af Lotteriet torde icke varit så alldeles obetyd- 
lig, efter som sundhetskommissionen den 9 / 4 1755 skref till Kongl. Maj:t: 

»Isynnerhet har det af E. Kongl. Maj:1 nådigst privilegierade lasa- 
rettslotteriet vunnit hos allmänheten det tycke och framgång att lasa- 
rettet deraf kan hafva en årlig- inkomst till 1 :■■! å 14,000 dal. kmt, samt 
ännu mera, om detsamma framdeles skulle kunna ökas med tlere lotter. 
i irh som den redan skiedde inrättningen hittills blifvit lämpad efter in- 
komsten, sa lurer E. Kongl. Maj:ts nådigste intention vara att densamma 
hädanefter i lika proportion utvidgas och flere sjuka intagas. Den vid 
arets slut förmodade behållningen bestigande sig till 23,858 dal. 15 öre 
kmt tillåter en utvidgning af inrättningen . 

Den vid denna tid herskande seden att genom lotterier insamla 
medel till allmänt nyttiga företag gjorde likväl lasarettslotteriet mycket 
förfång. Lotteriföretag, ursprungligen afsedda för andra orter, sökte sina 



18 INSAMLING AK 1'F.N'M Nf.M I:M1 . 

afnämare äfven i hufvudstaden och i privilegiernas tidehvarf betraktades 
det som ett intrång i de lokala intressena, Sundhetskommissionen, som 

förglömde att lasarettets vinst pä lotteriet, utgörande omkring 15,000 
dal. kmt, var insamlad inom hela riket, anhöll i december 1756 hos 
Kongl. Maj:l att ej flere lotterier i Stockholm må dragas än de, som 
verkeligen dertill äro beviljade och tvekas oförgripeligen de öfriga böra 
dragas på den ort, derest de verck äro bclägne. för hvilkas skull de 
blifvit privilegierade . Sundhetskommissionen begärde för den hän- 
delse fä utgifva ytterligare 5,000 letter, pa hvilka en vinst af 7.501) dal. 
kmt kunde beräknas, hvilken borde användas till något högstnyttigt all- 
mänt medicinskt behof. hvarpä Commissionen framdeles ville i under- 
dånighet upgifva förslag. 

Lotternas antal, som i början utgjorde 20,000, men i anseeude till 
bristande afsättning minskats till hälften, ökades äter 'efter någon 
tid med 5,000 lotter, hvaraf vinsten skulle användas för kopp- 
ympningshusets behof. För serafimerlasarettets räkning tillkommo yt- 
terligare 1764 1,000 lotter, hvarigenom hela lotteriet bestod af 10,000. 
(.'ollegium medieum klagade likväl 177H. att lasarettsdirektionen liit 
koppympningsinrättningen öfvertaga de oförsålda lotterna och begärde 
att, sedan lasarettet erhållit vinsten pa 10.000 lotter, koppympningshu- 
set mätte fa uppbära sin vinst pa de följande 5,000 lotterna. Härtill 
biföll Kongl. Maj;t den 3 / 12 177.'!. Sålunda förgick det en längre tid. 
till dess medels k. brefvet af den 17 / 6 1791 lasarettslotteriet återställdes 
i sitt ursprungliga skick och de för koppympningen anslagna 5,000 let- 
terna helt och hållet indrogos. Lasarettslotteriet upphörde 1805, men 
sjukhuset erhöll ersättning först frän k. nummerlotteriet och sedan tian 
statsverket med 500 rdr om aret. 

Slutligen började äfven statsverket direkte bidraga till serafiniei- 
lasarettets underhall. Härom innehöll k. brefvet till serafimerriddarene 
af den > 6 / 7 1781: 

SniH Laearetter ej mindre af politiska considerationer, än i afee- 
ende pä den christeliga kärleken äro nyttig h samhället värdige in- 
rättningar, sä vele Wi i nåder hafva samtyckt och förordnat att i stället 
för den föreslagne Eörhögningen å landtullen för all inrikes tillverkad 



INSAMLING \K PENNINGMEDEL. 19 

rull- eller kardastobak jemte snus, hvarför nu enl. 1 eap. 12 § i land- 
tulls- och acdsstadgan af den I9 /g 1776 betalas några små och obetyd- 
liga afgifter, må till fond för lasaretterne anslås och uppbäras tillökning 
i stora sjötullen ä all inkommande tobak af livad slag den vara må till 
rundstycken på hvarje skålpund, saml att den genom donna tillök- 
ning inflytande inkomst må på >.'itt 1 underdånigst hemställt, först komma 
lasarettet i Storkholm till godo 'i. 

Ku förändring i uppbördssättet af de anslagna tallmedlen infördes 
genom k. brefvet till serafimerriddarene af don 7 / 4 1783, da en stimma 
af 5,000 rdr för lasarettets behof 'upptogs på statsförslaget: 

WI hafve i nåder funnit godt, att i stället för den till 3 run- 
Btycken af hvart skålpund utrikes ifrån inkommande tobak utsatta, i la- 
sarett -fonden anslagna afgiften, hvilken till slutet af sistlidit ar blifvit 
emot särskild redogörelse upburen, men numera med tullen sammansla- 
gen i räntekammaren inflyter, lata på innevarande ars stat förslagsvis 
uppföra en summa af femtusende riksdaler; dock att. i den händelse 
livad uti berörde afgift för inkommande tobak vid arets slut linnes hafva 
influtit skulle öfverstiga den således i staten uptagne summan, ett så- 
dant öfverskott uti följande årets stat bör till ersättning för lasaretts- 
fonden uptag 

Lasarettsdirektionen bemyndigades sedermera genom k. brefvet af 
den 19 / 5 1785 att direkte i statskontoret hvarje år emottaga denna an- 

umma, da den simplaste methoden af uppbörd alltid är den 
bästa», intill dess Stockholms lasaretts kassa hunnit till den förmåga. 
att den årligen utan afbrott kan bära don utgift, som fordras att ärligen 
der underhålla åtminstone 100 sjuksängar. 



rafimeniddarene hade föreslagit så länge och intill dess detta sjukhus 
hunnit •■nia en sådan förkofran att åtminstone 10 årligen därstädes kunna un- 

derhållas ■ 



20 INKÖP AF SISBAfrlMERLASARETTETS HTJ8. 



3. Inköp af sepaflmeplasapettets hus. 

Kongl. Maj:t hade mellertid 174S uppdragit åt åtta serafimerrid- 
dare att taga befattning med lasarettets anläggning. L'a konungens 
befallning af den •'' 4 1749 inköptes nu Kr dess räkning af presi- 
denten baron Erland Broman med de under 1740-talet insam- 
lade medel det s. k. Hoornska huset på Kungsholmen för 78,000 
dal. kmt (med räntor belöpte sig köpesumman egentligen till 79,178 
dal. 5 öre kmt eller 26,392 dal. 23 öre smt 1 ). Närmare bestäm- 
ningar om det inköpta husets användning och värd blefvo icke gifna, 
hvarför sundhetskommissionen vände sig till Kongl. Maj:t den - 5 10 1749 
med förfrågan hvem omsorgen om huset bur åligga och om Kongl. Maj:1 
ville utse några medel till denna nyttiga inrättning . Härpå erhöll kom- 
missionen likväl icke något svar. hvarför denna fölfrågan förnyades den 
s / 7 1750. Ännu den 1T n samma ar skref sundhetskommissionen till 
Kongl. Maj:t: 

Till ingen ringa skada för det allmänna såväl som sjelfva det 
tilläninade lasarettet är således att huset på intet sätt vårdas, hvarige- 
nom det dageligen mer och mer förfaller och förorsakar större omkost- 
ningar till dess iståndsättande framdeles. Commissionen finner si- för- 
denskull af vigt för ett så högst angeläget verck föranlåten, sådant alt 
Eder Kongl. Maj:t nu ytterligare i underdånighet andraga samt derjemte 
utbedja sig Eders Kongl. Maj:ts nådiga förordnande af hvem eller huru 
ofta nämnd'- hus disponeras bör. till dess tillräckeliga medel till repara- 
tion och omredning framdeles kunna inflyta. Täckes E. Kongl. Maj:t 
updraga commissionen tills vidare den omsorgen, skall commissionen 
efter yttersta förmåga söka taga de författningar, som till lasarettets 
nytta och förmän lända . 



') Tomten hade ursprungligen under föregående sekel skänkt> åt Karl XLa 
lärare, baron Edmund Gripenhjelm, som bygde sjelfva stenhuset, men inko] 
sedermera 1694 af kronan för 26,100 dal. kmt till inrättande al ett kemiskt laborato- 
rium. Jfr detta arbetes andra del sid. 154. Qrban Ejsrne anlade tillika dersl 
• •ii bot&rasli trädgård, Bom sedermer början till den b. k. lasarettsträdgår- 

den, hvars öden skildras i del följande, Bainl ett mioeralbad». 8e 0. J. Ojöding, 
Kungsholms minne. Stockholm 1754, -. 138. 



SKRIFTER RÖKANDE SERAFIMERLASARETTETS 1XHÄTTANDE. 21 



Äfven anhöll snndhetskommissionen i nämnda skrifvolse att 
Kongl. Maj:t matte uppdraga åt överståthållaren att ombesörja uppbud 
och lagfart a det köpta huset och befria det frän erläggandet af brand- 
vakts- och fönsterafgift samt alla andra ouera». 

Vid serafimerordenskapitlets sammanträde den 26 / u 1750 beslöts 
slutligen, att reparationerna af den inköpta lasarettsbyggnaden skulle 
vidtaga och att hos Kongl. Maj:t begära stadfästelse på collegii me- 
dici och öfverintendenten Häriemans förslag. Tillika föreslogs att till 
lasarettsfondens ökande skulle om söndagarna, så väl på k. slottet som 
i privata hus, der predikningar hällas, kollekt insamlas på samma sätt, 
som i kyrkorna med häfven. 

På grund af k. brefvet af den l6 /j 1751 befriades huset från er- 
läggande af charta sigillata afgiften jemte andra omkostnader och be- 
sörjde snndhetskommissionen säviil uppbuden, som husets brandförsäkring 
på 12 års tid, äfvensom alla reparationer. Dessa senare jemte andra nö- 
diga förändringar kräfde icke obetydliga summor, nämligen 19,239 dal. 
kmt under år 1751 och 7,445 dal. kmt. år 1752. Äfven en i juni 1751 
uppkommen eldsvåda vållade uppehåll i husets iståndsättande. 

4. Skrifter, utgifna till befordrande af lasarettets framgång. 

Under det den förberedande insamlingen af medel inom alla 
Sveriges landamären för sig gick. skyndade några af Stockholms 
yngre, mest framstående läkare att väcka allmänhetens uppmärk- 
samhet på vikten och nödvändigheten att äga ett efter tidens fordrin- 
gar inrättadt sjukhus i hufvudstaden. Desse. hvilka nödgats göra sina 
praktiska studier i utlandet, omfattade med lifligaste intresse förslaget 
att grundlägga en sjukvårdsanstalt i Stockholm och förbundo der- 
med planen att använda densamma till meddelande af praktisk under- 
visning i läkekonsten. Assessorn i collegium medicum Abraham 
Bäck framställde i ett för svenska vetenskapsakademin den u / 10 174«> 
hållet tal sina tankar i Om nyttan, som tittflyter läkarekonsten af ett 
väl inrättadt lasarett eller sjukhus i Stockholm . livarom Linné skref 



22 LASARETTETS PLAN OCH STYRELSE. 

den ,!l ., 1746 till honom: Lycka till ett wackert tal: lat se att Herr 
Assessorn ibland annat ej glömmer att heskrifva den nytta et Nosoco- 
mium kan hafva. i det man da far anställa experiencer med simplici- 
bus och att utforska deras kraft . 

Afven Olof Acrel utgaf samma är enligt uppdrag af vetenskaps- 
akademin en afhandling om iGenaste sättet att inrätta och underhålla 
ett lasarett eller sjukhus, så att det inom få år måtte ernå en an- 
senlig tillväxt . Stockholm 1746, i hvilken han framhöll lasarettets än- 
damål vara att. utom den egentliga sjukvärden, utgöra en undervisnings- 
anstalt för blifvande läkare och kirurger. ^ledici kunna der förvärfva 
erfarenheter vid sjukbädd jöra sina iakttagelser, när sjukdomen 

slår vill ut eller genom kropparnes öppnande, dä den med döden utlö- 
per, så mycket mer som eljest detta nyttiga bruket är hos de tleste här 
i Sverige en sky och neslighet?. Senare höll ännu Gasten Rönn o w 
inför vetenskapsakademin den M /j 1771 ett prsesidiital Om pirmånen, 
som hela rikets invånare tillskyndas skulle eif ett stort Lasaretts in- 
rättande här i hufvudstaden l J. 



5, Lasarettets plan oeh styrelse. 

Såsom af det ofvanstående framgår, var det serafimerordens- 

kapitlet. som fick den första omsorgen om det blifvande lasarettet 
sig anförtrodd. Collegium medicum synes icke haft dermed någon 
befattning. Dock blef på ordenskapitlets framställning kollegium an- 
befaldt att inkomma med yttrande öfver ett af Abr. Häck den - 
1749 till ordenskapitlet inlemnadt förslag till Lasarettets första inrätt- 
ning med afseende § rummens indelning, villkoren för och sättet vid 
de sjukes intagning, sjukjournalernas förande m. m. Collegium medi- 



') I detta tal utlofvadc Rönnow en donation till professionen i anatomi i Upsala, 
om kommgen täcktes inrätta en sådan for deuua vetenskap derstädes. Professionen 
inrättades oeh donatioum utföIL 



I 18ARJ5TT] rS PI \N OCH STY1IKLSE. 23 

cum afgaf sitt utlåtande den U / I2 s. a., i hvilket föreslogs att egentligen 
Laga andra än fattige sjuke borde i lasarettet intagas, äfvensom tjenste- 
folk. hvilka enskilda personer emot viss ärlig afgift eller ock mot be- 
talning ville ditsända. Obotlige sjuke borde icke emottagas. Vid svara 
tillfällen skulle tlere doctorer oeb cbirurgi kallas att öfverlägga i all 
stillhet och samdrägtighei . Alla de, som vinnlade sig om medicin 
och kirurgi, borde få fritt tillträde till lasarettet så väl på de bestämda 
timmarna, som eljes deremellan. ' 1 anatomiekammaren \ som skulle 
förläggas till tredje vaningen, bör vara fritt att öpna de döda efter nå- 
gon besynnerlig sjukdom. Der kan äfven med tiden så inrättas att 
unge medici få öfva sig i anatomien och chirurgiska operationer». I 
planen låg tillika att uppställa några förlossniugssängar och att för lasa- 
rettet inrätta ett mindre apotek. 

Den blifvande sjukvårdsanstalten ställdes af serafimerordenskapit- 
let under specielt inseende af tvenne riksråd och serafirnerriddare, hvilka 
tillika utgjorde dess direktion. Genom k. brefvet af den 1C / 1 1751 
blefvo grefvarne A. J. von Höpken och Gr. von Seth utseddde till 
lasarettets förste styresmän. Efter dessa förberedelser öppnades serafi- 
merlasarettet den 3) /, 1752. Sundhetskommissionen fortfor likväl att 
åtminstone i förhållande till allmänheten bevaka sjukhusets intressen och 
att förvalta dess fonder l ). 

Här må ännu nämnas, att ständerna vid 1761 års riksdag på in- 
bjudning af presterskapet utsago en s. k. lasarettsdeputation, »som 
skulle öfverse det i Stockholm inrättade lasarettet, samt till dess förbätt- 
rande och ytterligare upphjelpande föreslå de mått och utvägar, som 
kunna nödige pröfvas». Denna deputation, hvars betänkande afgafs 
följande år 2 ), vidtog en mängd anordningar rörande lasarettets eko- 



') Det sista uttalande frän sundhetskommissionens sida rörande lasarettet förf. 
funnit, är dess memorial till riksens ständers kammar-, ekonomi- och kommerse depu- 
tations förordningsutskott den *% 1766. Af hrr serafirnerriddare finnas relationer-, 
innehållande berättelser om lasarettets saftande och tillväxt, afgifna såväl till 1751 och 
1750-, som 1761 års riksdag. 

-; Finnes i Modées Utdrag Vin, sid. 5,818. 



■_'l LASARETTETS 1'I.AN OCH STTltELSE. 



QOmi och leveransen af medikamenter, hvilka ansågos böra ut 



n 



bjudas på entreprenad, rörande Lasarettsträdgården m. m. Dess vikti- 
gaste förslag var likväl att en riksens ständers deputation skulle till- 
förordnas, som jerate tvenne riksrad borde varda lasarettet, och i denna 
deputation inväljas lika många medlemmar af hvarje stånd. Frukten af 
deputationens öfverläggningar framträdde i Riksens Högl. Ständers Lasa- 
retts Deputations betänkande angående Lasarettsinrättningen här i sta- 
den och il/ dervid nödvändige förbättringar, gifv. Stockholm den 29 / 4 
1762; Orli [in riksens ständers befallning tryckt 1765». I denna 
skrift, äfvensom i »Handlingar angående Lasarettsinrättningen här i 
staden, föredragne lios Ridderskapet och Adeln vid 1761 års riksdag 
dä RiLsi as Ständers Lasarctlsdi ji/itatioi/s Betänkande förevarit , Stock- 
holm 1765, 20 sid. 4:o, finna vi en framställning af de olika åsikterna 
inom deputationen rörande lasarettets förvaltning- samt en mängd upplys- 
ningar om dess ekonomi, och en förteckning på do nyttigaste medici- 
nalväxterna i den omkring medlet af 1750-talet anlagda botaniska 
trädgården. Om denna föreslagna ständerdeputation kommit till stånd, 
skulle dess verksamhet icke blifvit af lång varaktighet, emedan alla så- 
dana deputationer blefvo upphäfda vid 1765—1766 ars riksdag. 

Att ingå på en utförlig skildring af serafimerlasarettets fortgående 
utveckling och inre specialhistoria, hör icke till omfånget för detta 
arbete. Denna för den medicinska vetenskapens befordran i Sverige så 
betydelsefulla sjukvärdsanstalt saknar ännu sin häfdatecknare. Man bör 
hoppas att den engång skall finna en sådan. Här nia endast några 
spridda uppgifter om dess förvaltning intaga sin plats ')• 

När serafimerlasarettel öppnades den 3 %« 1752, var sängarnas antal 
ondast s, fyra för invärtes och fyra för utvärtes sjuke, närmast bestämde 
för fattige personer frän Stockholms stail och sädanc patienter frän 
garnisonen, hvilka vid regementena icke kunde fa tillbörlig vård. Be- 



') Jfr Juli. L. ( iilliel ius' pnrsidii tul ilen */„ I77<! "/// Laxarettet i Stock- 
holm*. Af\.'n i Hygiea XIV (1854): 523 Ef. Bonas af C. Bantesson upplysningar 
■ ifimerlasarettet 



SERAFIMERLASABETTETS UTVIDGNING. 25 

talning erlades af dem, bvilka kunde ersätta kostnaden. Ar 1755 hade 
sjuksängarna ökats till 36 och 17(55 till 44. För fattiga barnaföderskor 
åtskiljdes 1755 två sängar för att begagnas till barnmorskeundervisning. 

När sjukhusets inkomster minskades i följd deraf, att de i landsorterna 
insamlade lasarettsmedlen icke vidare tillfullo serafimerlasarettet, utan 
användes till länssjukhusens underhall, inskränktes sjuksängarnas an- 
tal 17(16 till 22, men hade 177.'! åter ökats till 40 och stego ändtligen 
1805 till 100 ')• Antalet vårdade sjuke uppgafs hvarje år i tidningarna. 
Under de första trettio aren af serafimerlasarettets tillvara (1752- 1781) 
vårdades i medeltal 353 personer om året, men under åren 1782 — 1805 
var medeltalet 735. 

Större och mindre donationer tillföll o efterhand lasarettet. 1 början 
hade läkarene icke någon aflöning. Enligt k. brefvet af den */ A 1753 
antogs en »medicus, som skulle uppvakta i lasarettet hvarje morgon 
och middag, hvilken derjemte vid accouchementerna kan vara tillstädes 
och i den vetenskapen underrätta tjenliga ämnen, samt hålla dageliga 
journaler öfver alla de i lasarettet förefallande symptomata» mot ett 
arfvode ur lasarettsmedlen af 1,000 dal. kmt. En > fältskärsgesäll» (under- 
kirurg) antogs dock strax vid lasarettets öppnande mot ett arfvode af 
600 dal. kmt om aret, men enligt anförda bref erhöll han i stället för 
de hittills bestädde kostpenningar, jemte fritt husrum, ljus, ved och tvätt, 
300 dal. smt, så länge han sin syssla derstädes väl förestår». Efter 
någon tid beviljades likväl åt så väl öfverläkaren, som öfverkirurgen 1,500 
dal. kmt om året och genom k. brefvet af s /i2 1762 ökades deras aflö- 
ning till 3,000 dal. kmt. Lasarettsdirektionen utfärdade konstitutorial 
för läkarene vid sjukhuset. 



*) Till betygande af sin glädje öfver den Lyckliga läkningen af Gustaf IIl;s 
armbrott den 12 / 6 1783 ä Parola malm i Hattula socken nära Tavastehus gaf Stock- 
holms stads borgerskap ett kapital af 4,000 rdr sp. till serafimerlasarettet, med hvars 
ränta vissa sängar skulle underhållas för vardande af arm- och benbrutne under namn 
af »Loulais sängai (sic!) till minne af det ställe, der olyckan inträffade. I 'Veckoskrift 
för Läkare och Naturforskare» IV: 240 har konungens lif kirurg Elias Salomon 
beskiifvit tillgängen vid armbrottet och dess läkning. 



_'<; SERAFIMERLASARETTETS REGLEMENTE. 

Serafimerlasarettets öfverläkare voro mulor den tid detta arbete 
omfattar: Abr Bäck (1702—1753). Erik Biff (1753—1758). J. A. af 
Darelli (1758—1772) och J. L. Odhelias (1772— 1812. men biträ- 
dande sedan 1765). öfverkirurger voro: 01. af Aerel {1752 — 1806), 
C. F. Schulz von Schulzenheim (1806— 1809, men biträdande sedan 
1772! och P. af Bjerkén (1809—1818). 

Föreståndarens (ekonomens) aflöning, i början 1.200 dal. kmt, höj- 
des s. ä. till 1,800. Matkostnaden per dag för hvarje sjuk var i början 
1 dal. 12 öro kmt och underhållskostnaden af en säng beräknades på 
1770-talet till 16 ä 1700 dal. kmt om året 

Lasarettets inkomster emellan 1740 — 1750. innan detsamma kom 
till stånd, stego inalles till icke mer än 86,392 dal. 15 öre kmt. Der- 
efter kunde de beräknas för året till omkring 66,000 dal. kmt. men se- 
dan sammanskotten frän länen upphört, minskades de till omkring 
50,000 dal., men började äter efter en tid stiga till något öfver 60,000 
dal. De årliga utgifterna under de första 25 ann vexlade efter sjuk- 
sängarnas antal emellan 47,000 och 60.000 dal. kmt 1 )- 

Serafimerlasarettet saknade länge reglemente. Först den % 1788 
utfärdade de »till styrelsen af det här i staden inrättade k. lasarettet 
förordnade» serafimerriddarene ett »reglemente i nio artiklar, innehål- 
lande noggranna föreskrifter för sjukhusets förvaltning och de dervid 
anställde tjänstemännen samt betjeningen. Detta reglemente, ehuru i 
enskilda detaljer på mångahanda satt förändradt. är ännu icke app- 
häfvet 2 ). 

Den till följd af k. brefvet af den */« 1753 anbefallda tjenstgörin- 
gen vid serafimerlasarettet af blifvande läkare och kirurger har redan i 
det föregående blifvit omnämnd 3 ). Nämnda k. bref förordnade att 



'i Kul. Odhelias a. a. siu\ 32, 35. 

? ) Finnes infördl i Modées Utdrag ittt/r publique Handlingar ni. in. XIV: 
135 och särskildt tryckt under titel ifieglmnente för kongl. La\anttct i Stoeihokn. 
sihlin 1788. 42 sid. S:o. 

8 ) Jemför detta arbetes företa del sid. 449. 1 lasarettsdirektionens förslag af den 
1763 om tjenstgörings skyldighet för läkare ooh kirurger tinnes arven begäran om 
siitet linne ur Kongl. Maj:; kasseras, Kr sjukhusets bonat 



STRIDEN OM LASARETTSAPOTEKET. 27 

ingen till provincialmedicus, stads- eller regementsfältskär hädanefter 
antagas må, som icke åtminstone ett eller hälft ar tillförene varit uti 
Lasarettet och derstädes vant sig vid medicinska och chirurgiska opera- 
tionerna». Någon egentlig klinisk undervisning enligt vår tids uppfattning 
deraf synes icke hafva ägt rum. åtminstone omnämnes den icke i sjuk- 
hasets reglemente. I kapitlet »om de i lazarettet biträdande unge 
läkare? heter det endast, »så skola de mediciua? och chirurgice studiosi, 
hvilka. till följe af nyssnämde nådiga förordnande vilja i lazarettet up- 
vakta, sig hos lasarettets medicus eller öfver-chirurgus anmäla, hvarefter 
de få tilgång till dagböckerne. sjukskötseln, chirurgiske operationer och 
det mera, som till deras undervisning lända kan. jemte det dem vid 
förbindningarne. läkemedlens foreskiifvande och operationernes förrättande 
meddelas de upplysningar och underrättelser, som till deras inöfvande i 
practiquen kunna vara bidragande l ). Det var först genom k. brefvet af 
den 21 / 9 1802, som öfverläkaren och öfverkirurgen blefvo ålagde att 
livar inom sin afdelning hålla kliniska föreläsningar för de tjenstgörande. 
Frän denna tid kan man antaga att en verklig klinisk tjenstgöring 
och undervisning kommit till stånd. 

I det följande skall ännu en skildring af den s. k. lasarettsträd- 
gården och dess öden meddelas. 



6. Striden om lasarettsapoteket. 



Till sist ännu några ord om den strid, som fördes om rättig- 
heten att till sjukhuset aflemna medikamenter. Under den företa tiden 
af lasarettets tillvara blefvo de för dess behof nödiga medikamenterna 
tagna frän apoteket Morianen . men när apotekaren Johan Julius Sal- 
berg dog, blef innehafvaren af apoteket ^Kronan» Johan Christian 



') För de första 38 åren saknas helt och hållet uppgifter om huru många de vid 
lasarettet tjenstgörande läkarene varit C. J. Ekström er, Tal om /.-. Seraphimer- 
Ordens Laxarettet i Stockholm, kallet i k. Vetenskaps- Academicn den 7 apr. 1838, 
Sthlm 1840. Sid. 30. 



28 STRIDEN OM LA8ARETTSAPOTEKET. 

Georgii af lasarettsdirektionen antagen till lasarettets apotekare medels 
konstitutorial af den 8 / 10 1753, h vilket af Kongl. Maj:ts bekräftades den 
2 % 1 7"(4 . Apotekaren Salberg d. y. klagade a sin sida, att lian blifvit 
beröfvad denna leverans och ville bevisa sin rättighet att erhålla den. 
Med anledning häraf utspann sig en vidlyftig tryckt skriftvexling l ). 

Sonen Georg Eberhard Georgii antogs sedermera den 2 % L781 
af lasarettsdirektionen till sjukhusets apotekare, men 1785 beslöt direk- 
tionen att icke vidare binda sig vid något visst apotek, utan taga nie- 
dikamenterna derifrån det vore lämpligast. 



') Först ntkommo Pro Memoria, rörande Apotheksinrättningen vid- kongl. 
Laxarettet 2 bl. 4:o. Sthlm 1765 och Till det nyligen af Trycket utkomne Pro 
Memoria, rörande Apotheksinrättningen vid kongl. Laxarettet, bör följande, som af 
förgätenhet blifvit utlemnat, bifogas». 4 bl. 4:o. Sthlm 1765. Frän annat- håll atgafs 
»Ytterligare pro memoria, rörande apotheks inrättningen vid kongl. LaxaretteU 8 bl. 
4:o Sthlm 1705. men bemöttes med Svar på det ytterligare promemoria, rörandi Apo- 
theks inrättningen vid kongl. Laxarettet 4 bl. 4:o Sthlm 1766. 1 denna skrift heter 
del Maud annat: wille någon sluteligen iuwända, at, såvida apothelcaren Georgii 
icke allenast genom kongl. lazaretts directionens för honom utfärdade constitntorial 
blifvit förordnad till lazaretts apothekare, utan ock året derefter än vidare af Hans 
Kongl. Maj:t sjelf dervid stadfäst, tyckes derai owedersägligen böra följa, att donna 
rättighet honom icke vidare kan bestridas, så swaras derpå oförgripligen: At det ännu 
mindre lärer kunna bestridas Eikseus Höglotl. Ständer att sa föranstalta om medica- 
mentslefverautsen för kongl. lazarettet, som de Eör detsamma finna wara beqvämligasl 
och fördelaktigast, oaktadt hvad anstalt förut därom kunde wara gjord Derefter ut- 
kommo ännu 'Århindringar wid den, i förledit år, af Trycket uikomnt ytterlig 
Pro Memoria hörande til Apotheksinrättningen wid kongl. Laxarettet». 2 bl. 4:o. 
Sist ul Rättelser, wid de århindringar, som nyligen blifvit utgifne öfteer et 

utkommit ytterligare Pro Memoria, rörande Apotheks inrättningen toid kongl. La 
rettet, samt Qcnswar åt et i samma ämne kärt därefter utkommit Sivar». -I bL 4:o. 
Sthlm L766. 



XVI. 



SJU 



I ANDRA STADER OCH I 
LANDSORTERNA. 



1. Förslag alt inrätta sjukhus i landsortsstäderna. 

Serafimerlasarettets i Stockholm stiftelse väckte i landsortsstäderna 
tanken på inrättandet af egna sjukhus för deras och kringliggande trak- 
ters behof. Då det visade sig att insamlandet af mindre tillfälliga af- 
gifter under en längre tid kunde vara ganska inbringande, var det na- 
turligt att äfven andra städer ville begagna sig af denna utväg och för 
sina ändamål använda de penningmedel, hvilka från deras nejder in- 
samlades för hufvudstadens behof. 

Den första anhållan i detta syfte ingick frän Lund, då riksrådet 
och akademikanslern grefve Johan Gyllenborg gjorde hos Kongl. 
Maj:t ansökning att för inrättandet af ett lasarett eller nosocomium vid 
akademien fä uppbära och bibehålla alla de lasarettsmedel, som enligt 
Kongl. Maj:ts skrifvelse af den 7 / ;l och 7 / n 1 74<> änder namn af frivilliga 
gåfvor till lasarettet i Stockholm erläggas af alla dem, som i Skåne, Hal- 
land, Blekinge och Göteborgs län till någon tjenst befordrade blifva». 1 
häröfver infordradt utlåtande af den 17 / n 17f>0 anförde sundhetskom- 
missionen: 

huruledes Hans Kongl. Höghet år 1747 såsom Upsala Acad. 
Cantzler hos Ed. Kongl. Maj:t anhållit att den bevillning, som de der vid 
staten avancerade komma at betala, kunde det derstädes inrättade Noso- 
comium tillerkiännas. Hvaröfver Eders Maj: t den 2 / 5 samma är i nåder 
resolverat att, som denna afgift blifvit förordnad på riksens ständers 
gjorda underd. tillstyrkande och det i Upsala inrättade nosocomium har 
sin särskUta fond och inrättning ; Alltså och emedan riks. ständer ej 
undantagit do i Upsala avancerade ifrån denna afgifts crläggande, för 



32 FÖRSLAG ATT INRÅTTA SJUKHUS I LANDSORTSSTADERNA. 

den skull kunde de ej mer än andra derifran undantagna varda. Likale- 
des har Ed. Kongl. Maj: t år 1748 : 26 Febr. lämnat Consistorium i Stock- 
holm till nådigt svar uppå dess underdan. framställning del församtin- 
garne till fattighusens underhallande skulle få behålla hvad vid bröllop 
och barndop insamlas, att som af riks. ständers skrifvelse derom den 
**/ 4 1739 och Öfver8täthållarens till följe af Ed. Kongl. Maj:ts nådiga 
bref af den 3 / 3 1743 utfärdad.- publikation befants, at denna afgift icke 
är någon pålaga, utan en frivillig gafva, sa kunde densamma icke heller 
göra något hinder i den afgift, som till fattighusen här i staden särskilt 
skier. I anseende till hvad sålunda anfördt blifvit understår sig icke 
eommissionen styrka Eders Kongl. Maj:t till någon ringaste ändring uti 
de af Ed. Kongl. Maj:t och Riks. Ständer tagna författningar, hvarig 
Stockholms lasaretts fond skulle minskas, isynnerhet nu när eommissio- 
nen äger ganska ringa medel till del oförtöfvat tillärnade lazarettshusets 
inredning . 

Kongl. Maj:t afslog i följd häraf ansökningen den 5 / a 1751. 

Vid riksdagen 1761—1762 förnyade ridderskapel och adeln i Skåne 
denna anhållan om inrättandet af ett lasarett i Lund och att dertill fa 
»draga inkomsterna ifrån Skåne, Blekinge och Halland, som nu ga till 
Stockholm». Utom den nytta landsbygden af ett sådant lasarett kunde 
hafva, skulle enligt ridderskapets förmenande den medicinska faculte- 
ten i Lund deraf vinna hinnan och tillfälle till de studerandes bättre 
öfning och undervisning . Lasarettsdeputationen, häröfver hörd, afböjde 
förslaget, ehuru den i sitt protokoll den 8 /s 1762 uttalade sin önskan, 

att i hvarje rikets province lazaretter kunde inrättas Eör den stora 
nytta skull. Bom de riket tillskynda, då de \äl och ordenteligen skötas, 
men emedan rikets ined,) sådant ej tillåta och de hittills gjorda samman- 
skott, ■)■ icke äro tillräckelige till detta en, la lazarettets underhållande, 
mindre till Qere i riket, ty höll deputationen före del vara sa myckel 
betänkehgare att några till Stockholms lazaretl redan anslagne tender 

derifran dragas ocll till Bere lazaretter .invändas, som ingen annan 

fölgd deruppå syntes möjelig, än att de alla skulle gå öfrerända utan att 
något enda kunde komma i stånd att rätt och med förmån för riket 
Bkötas . 

Äfven Malmö stads vid riksdagen lTtil gjorda ansökniug om till- 
stånd att inrätta ett lasarett och deltill erhålla de i Skåne fallande läsa- 



FÖRSLAG ATT INRÄTTA S.ll KIMS I LANDSORTERNA. 33 

rettsmedel möttes mod afslag. I k. brefvet af den 2l / 5 1762 åberopades 
till stöd härför sundhetskommissionens den u /io 1761 gifna utlåtande. 

Når landshöfdingen baron Spärr e i bref af den 23 / 7 1759 och 
derefter biskopen Kiörning anhöllo, att. de uti Hernösands stift årligen 
insamlade lasarettsmedlen antingen till hela eller åtminstone halfva be- 
loppet måtte beviljas till Hernösands hospital, afstyrkte sundhetskoinmis- 
sionen i sitt utlåtande af den 12 , 3 1 760 att kollekter och befordringsaf- 
gifter blefve dertill medgifna. De frivilliga sammanskott, som gjordes vid 
bröllop och barndop, föreslog kommissionen deremot till fördelning emel- 
lan serafimerlasarettet och Hernösands hospital, »så att de undfå hälften 
hvardera, dock att insamlingen för båda af presterskapet tillika och 
uppå en tallriek, men icke särskildt förrättas». 

I sitt bemödande att till förman för serafimerlasarettet förhindra 
de i landsorten insamlade penningarnes användning för lokala ändamål 
åberopade kommissionen vanligen otillräckligheten af de influtna med- 
len. Vid en af landshöfdingen i Kronobergs län Peter von Psila li- 
der gjord ansökning, att någon del af de i länet inflytande medlen 
måtte anslås till fattiga sjukes behof, afstyrkte kommissionen den 
12 / 3 1760 detta förslag icke allenast derför, att lasarettets utvidgning 
vore beroende af dess inkomster, -utan ock att medici och chirurgi 
måtte liksom här uppammas och i vetenskaperna vinna mognad och 
förfarenhet, hvarifrån de sedan kring hela riket utspridas och kunna 
betjena alla landsorters invånare. Skulle nu i detta som i andra län 
den lilla lasarettsinkomst, som faller, disponeras till andra behof än de 
äro anslagna, förfölle icke allenast snart nog hela inrättningen, utan ock 
det dermed påsyftade högst nyttiga ändamål försvunne». 

Större framgång hade icke heller ett af konsistorium i Göteborg 
den 23 / 9 1761 inlemuadt och i ständernas lasarettsdeputation den 19 / 2 
1762 anmäldt förslag till sjukhus i Göteborg. Äfven i detta fall fram- 
hölls, utom den nytta lasarettet skulle såsom sjukvårdsanstalt med- 
föra, dess gagn i egenskap af en praktisk skola såväl för fältskärs- 
gesäller, som en del studerande, »isynnerhet oumbärlig i fall en 
medicime lectorstjeust efter Consistorii anhållan hos riksens högl. ständer 
blefve här vid gymnasium inrättad . Andre stadsläkaren, som nyligen 



.11 FÖRSLAG ATT INRÅTTA SJUKHUS I LANDSORTERNA, 

antagits, kunde jämte fältskären emot en ringa ersättning åtaga sig vår- 
den af lasarettet. 

Till fond för det blifvande lasarettet föreslog konsistorium: 

do vanliga lasarettsmedlen från stiftet såsom kollekter, insamling 
vid bröllop och barndop m. in.: 

för hvart lik. som begrofves mod oloflig prakt i någon kyrka. 
100 dal. kmt: 

för livar tunna sill. som insaltades inom städernas område, borde 
betalas fyra styfver. Denna pålaga ansåg konsistorium vara mycket rätt- 
vis. Ty som förberörde bruk eller missbruk föra smittosam 1 Lift och 
ohälsa med sig. så voro ock rättvist, att lasaretter underhållas på deras 
bekostnad, som draga fördelen af sådan osed; 

Ostindiska kompaniet torde vid hvart dess skepps lyckliga hem- 
komst ihägkomma lasarettet; 

ett lotteri liksom i Stockholm. 

Sillfonden beräknades till 0,000 dal. smt för aret oeb vinsten på 
lotteriet till 2,000 dal. smt samt ärliga beloppet af lasarettets inkomster 
till 10,000 dal. smt. 

Lasarettsdeputationen afböjde detta förslag om ett sjukhus i (iöte- 
borg, : sa länge fonden till härvarande lasarett icke vore större och 
tillräckligare, varandes deraf att frukta i ställe för allmän nytta allas 
undergäng och ingen deras vidmakthållande . 



2. Sjukvårdsinrättningarnas uppkomst. Styrelse. 
Allmänna åtgärder. 

Dessa förnyade ansökningar och det småningom insedda behofvet 
af sjukhus i de olika länen förmådde slutligen ständerna att bevilja 
äfven andra städer samma förmåner, som tilldelats Stockholms stad. 
Härom utfärdades k. luefvet af den l0 / M 1765, som tillät inrättandet af 
sjukhus i landsorterna och började raden af de åtgärder, livilka under 
arens lopp vidtogOB till införande och underhållande af ett ordnadt 



SJUKVAKDSINBATTNIKGARNAS I PPKOMST. 35 

sjukhusväsende i Sverige och Finland. Denna viktiga skrifvelse har 
följande lydelse: 

l "ti skrifvelse af den 27 sistl. Bept. förmäla riksens ständer sig 
hafva för godt pröfwadt sä wäl, at the stift, liihn eller landsorter, 
hvilka åstunda, mage § egen bekostnad fä inrätta lasarett, som ock, at 
till befordran af detta christeliga och högst angelägna ändamål the 
lähn. som redan förskaffat sig egna lazarettshus, eller ock ofelbart 
kunna innan kort med sådan inrättning vara försedde, mage till thess 
understöd och vid magthållande, få nyttja samma rättighet, som la/.a- 
rettel i Stockholm och behålla alla the insamlingar, collecter och sam- 
manskott, som eljest till berörde lazarett ifrån lähnen ärligen utgå ; 
dock the stift eller lähn obetagit, som vilja sig om ett lasarett sam- 
mansätta, at giöra sine författningar efter plägad eorrespondence emel- 
lan landshöfdingarne och biskoparne och under samråd med lähnets 
inbyggare, ther en sådan förening åstundas. 

Men livad academiske lazaretter, eller så kallade Nosocomier, samt 
Storfurstendömet Finland angår, så hafva riksens ständer funnit, at thet 
bör förblifva vid the inrättningar, som påbegynte äro, andantagandes 
i Österbotten, theräst lähnet må giöra sin egen författning. 

Nu emedan Wi i nåder vele, at livad riksens ständer i ofwan- 
berörde måtto tilstyrkt, må genom wederbörande landshöfdingar och 
consistorier, i hwad på dem ankommer, befordras till wärkställighet, samt 
at underdåniga berättelser til oss afgifwas, huruvida invånarne i hvarje 
landsort kunna vara hugade, at i de här ofvanförmälde inrättningar inga; T\ 
gifve Wi. o. s. v. 

Frän denna tid böljade sjukvårdsinrättningar, om arven i inskränkt 
omfång, uppstå på skilda trakter af riket, men dessa sfodo likväl icke 
under inseende och värd af collegium medicum. De betraktades helt 
och hållet som tillhörande de lokala administrativa myndighetemas 
område. 1 »a sjukhusen till större delen voro belägna i länsresidens- och 
stiftsstäderna, blef landshöfdingen alltid och icke sällan älven biskopen 
ledamot i den styrelse, som hade deras förvaltning och omsorgen om 
deras förkofran i sin hand. Läkarenes inflytande i detta hänseende 
var i allmänhet ganska ringa. Tiden var ännu icke kommen att er- 
känna läkarens betydelse i en mängd statliga och kommunala värf. der 
hans erfarenhet af det menskliga lifvets behof, dess skuggsidor och 



36 SJnKVÅRDSHlRÅTTNIHGABNAS ITPKOMST. 

elände kunde göra sig gällande. Bet var först en nyare tid förbehållet 
att vilja höra hans röst vid åtgörandet af en mängd administrativa 
frågor. Det saknar derför icke sitt intresse att se det eoilegium medieum 
uppmärksammat detta förhållande och sökt häfda läkekonstens an- 
seende och vikt i det offentliga lifvet. Den - 1 ti 1757 förekom i kol- 
legium öfverläggning derom, 

»huru nödvändigt och angelägit del skulle wara för det allmänna. 
om uti hospitalsläden i städerna och äfven i fattighusdirectionerne här 

i Stockholm provincial eller stadsmedici i de förra och någon doctor i 
hwar fattighusdirection i de sednare. skulle hafva säte och stämma som 
ledamöter, hälst derigenom hwarjehanda godt och nyttigt till sådana in- 
rättningars trefnad oförnekeligen winnes, såsom en proportionerad mat- 
redning mot fattighjonens ålder, sjukdomar, rörelser och lifskrafter. Bnygg- 
hets bibehållande i rummen, de af smittosamma eller andra ohyggeliga 
sjukdomar angrepnas tilbörliga skiljande frän de friska med mycket an- 
nat, som uppa en förnuftig läkares urskiljning och åtgärd ankomnior. 
om han vid sädane sammankomster är närvarande. Collegium beslöt att 
i underdånighet föredraga detta angelägna ärende hos Hans Eongl. Maj: t . 

Denna framställning hade likväl icke någon påföljd. Det förblef 
vid det gamla. Härom skref Sven Brodd till Abr. Bäck frän Ma- 
riestad den l5 / 3 17(36: 

G&fve provincialmedici instruetion nogen utförlig rättighet att med 
sådana wärk (uppsigt öfver lasaretterne) sig befatta och däröfver vi 

officii hafva magt att seja. så kunde jag nog nosret uträtta. Jag noppas 
at den, som nu är i Stockholm under händer, blir sa stäld, at medicus 
så vid sjukhus, som Hospitalet- lämnas mera rätt at styra och hafva in- 
seende. I hospitals direction bör provincialmedicus hafwa säte i stäl- 
let för den gamla orimmeliga Instruetion tilstäder honom supphcando 
sin merdi 

Äfven emellan collegium medieum och lasaretten förefaiins icke 
något annat samband, än att kollegii instruktion niedgaf detsamma rätt 
att fa del af deras reglementer och hushallsinrättningar . Dock finner 
man, att kollegium tidt och ofta hos Landshöfdingarne eller hos serafi- 
merordensgillet gjorde påminnelser om nödvändigheten att inrätta eller 



ST1 I! ELSEN OFVEIt SJUKVARnSINRÅTTNINGARNA. 



ock utvidga länens sjukhus, äfvensom att kollegium icke sällan ur 
medicinalfonden betalade medikamentskostnaden för fattige a lasaretten 
intagne sjuke 1 )- Sjukvården vid häkten och fängelser stod dock. åt- 
minstone under senare tid. omedelbart under kollegium. 

Det var en annan myndighet än collegium medicum förbehållet 
att utöfva inseendet öfver de allmänna sjukhusen. Ungefär samtidigt 
med uppkomsten af sjnkvårdsanstalter i landsorterna, hade i stället 
för den 1766 tillsatta Ofverdirektionen öfver barnhusen och hospita- 
lerne i riket" inseendet öfver dessa inrättningar 1773 anförtrotts at tvenue 
serafimerriddare och sedermera 1791 at serafimerordensgillet. Det var 
under denna myndighet sjukhusen, sä vidt de berodde af allmänna 
medel, och särskildt länslasaretten ställdes, i närmaste öfvereusstänimelse 
med hvad förhallandet var vid serafimerlasarettet i Stockholm. Med de 
i det hela inskränkta tillgångar, öfver hvilka serafimerordensgillet, åt- 
minstone i sin början, förfogade, har detsamma i sin mån sökt befordra 
sjukvårdsväsendet i Sverige och Finland 2 ). 

Till och med när collegium medicum omorganiserades genom 
k. brefvet af den 2 Y 10 1797. som tilldelade detsamma en odelad sty- 
relse och tillsyn öfver hela medicinalverket i riket, tog man icke ut 
steget fullt. Lazaretten förblefvo fortfarande under serafimerordensgillets 
förvaltning och värd. Collegium medicum erhöll endast rättighet att af 
lasarettsläkarene emottaga årliga berättelser. K. brefvet till serafimer- 
ordensgillet af samma dag förordnade nämligen : 

»Och som, i anseende till den eder nådigst updragne förvaltning 
öfver lazaretterne i orterne, I dervid, uti hwad läkare och fältskärs- 



') Collegii medici protokoll den '% 1788. 

■) Under gillets styrelse hörde icke serafimerlasarettet i Stockholm, som styrdes 
af en direktion, sammansatt af tvenne serafimerriddare, Sahlgrenska eller allmänna 
sjukhuset i Götheborg, akademiska sjukhuset eller nosoeomium i Upsala och lasarettet 
samt det dermed sedermera förenade kliniska institutet i Lund. Deremot voro några 
enskilda af allmänna hospitalsfonden oberoende välgörenhetsinrättningar och donationer 
ställda under serafimerordensgillets vård och inseende, såsom bland annat Yeekbolms 
hospital, Lidköpings barnhus, Gustafsbergs barnhus i Uddevalla, m. m. 



ALLMANNA ÅTGÄRDER MED AFSEENDE A SJUKHUSEN. 



befattningen angår, nu biträdes af en i sådan afsigt tillförordnad General- 
directeur, i enlighet med don af eder honom meddelte instructdon; Sa. 
på det Wårt collegium medicum ej måtte i denna betydlige del af fält- 
skärs wettenskapens tillämpning i rikel sakna de till sjukskötselns i 
allmänhet befrämjande och wettenskapens förkofran ledande uplysningar 
och underrättelser, hafwe Wi funnit nödigt att i nåder förordna det böra 
de vid berörde lazaretter antagne läkare och Fältskärer årligen äfven 
till bemälte collegium afgifva berättelse, så wäl om hvad under loppet 
af sjukskötseln, befunnits i förenämnde ändamål förtjena något särdeles 
afseende, som ock hvad för öfrigt till collegii allmänna kännedom af 
medicinalverket i riket hörer: Bvilket I hafVen att vederbörande till ef- 
terrättelse och iackttagande förständiga : Börande I derjemte, enär Wårt 
collegium medicum kan finna sig hafva någre fullständigare uplysningar 
i förenämde delar af nöden, då besörja att slike upplysningar blifva samma 
collegium uppå dess begäran meddelte. För öfrigt och som Wårt col- 
legium medicum, till ej mindre lindring i kostnaden wid veneriska smit- 
tans botande, än de sjukes bättre wård och säkrare hjelp. i underdånig- 
het hemstält. om icke de i landsorterne under eder tillsyn lydande 
smärre lasaretter kunde emottaga de svårare veneriske sjuke, sä wele 
Wi öfver denna hemställan hafva i nåder inhemtat edert underdåniga 
utlåtande . 

Bland viktiga frågor, framkallade med anledning af de berättelser 
om lasarettens tillstånd i de olika länen, hvilka landshöfdingarne på 
serafimerriddarenes anhållan afgifvit. var den om föreningen af sjuk- 
husen och hospitalen. Seraömerriddarene yttrade i sitt den u / t 1776 af- 
lemnade utlåtande, att en sammanläggning må tillåtas § de orter, där 
det sig med beqvämlighet och nytta kan göra lata . och begärde att få 
inkomma med betänkande för hvarje län siirskildt. Härtill biföll Kongl. 
Majrt, men förklarade i skrifvelse af den 1T T 1776, 

att då uppbörden af lasarettsmedlen i de län. hvarifrån den blifvit 
uppgifven, under de sedan år 1766 förflutna aren sig förhållit g 
olika, nemligen att den i några län väl best tydlig 

summa, men är i de andra ganska svag och ringa, kan deraf ej annat 
slutas, än att donna uppbörd blifvit af prästerskapet, på hwais ömma 
och BOrgfälliga åtgärd dess befordran och tillväxt förnämligast beror, i 
de Hosta länen mycket vårdslösad. Ty hemställen 1 i underdånighet om 



ALLMÄNNA ÅTGÄRDER MED AFSBENDE A SJUKHUSEN. 39 

Oss i<-ko skulle täcka- genom nådigt circulairbref alfwarligen ålägga 
Biskopame och Consistorierne att hwar i sitt stift ej allenast tillhålla 
prästerskapet att denna sin skyldighet fullgöra, utan ock i öfrigt noga 
tillse att allt derrid riktigt tillgår . 

Denna kongliga tillrättavisning åt presterskap och samtliga konsi- 
storier (atom Stockholm), utfärdad den l7 /i 1776. är af följande lydelse: 

Af landshöfdingames berättelser om verkställigheten af det nåd. 
tillstand, som genom k. cirkulärbrefvet af den 10 / 10 1765 blifvit lemnadt 
till särskilda lasaretters inrättande i landsorterne, har det varit Oss obe- 
hagligt ati af dessa berättelser inhemta. att ehuru in år nu äro för- 
flutne. sedan denna angelägna och christeliga författning gjordes, äro lik- 
väl de flesta länen ännu i vanmagt. att kunna densamma verkställa, 
som förnämligast skall härröra deraf, att ej tillräcklig fond dertill influtit, 
warandes i några län efter uppgifterna sä obetydliga och ringa summor 
insamlade, som Wi oss icke eller föreställa kunnat. En sådan obekymmer- 
samhet och ett sa kärlekslöst förhållande mot de fattiga sjuka, som emel- 
lertid lämnas utan den hjelp och skötsel de eljest kunna njuta, har 
fordradt wår alfvarliga uppmärksamhet. Och emedan denna författning 
med lasaretters inrättande till en stor del beror uppå presterskapets 
ömma åtgärd att förmå sina åhörare till gifmildhet och sammanskottet- 
vid de tillfällen, som till slika frivilliga gåfvors insamling lasaretterne 
äro förbehållne ; hvadan ock den svaga uppbörd af lasarettsmedel, som 
nu efter sä lång tids förlopp i de flesta länen förspörjas vara, will gifva 
anledning att sluta, det sedan lefvereringen till lasarettet i Stockholm 
och den dermed förknippade redogörelsen upphörde, toide äfven den nit 
och sorgfällighet, som presterskapet därstädes i denna angelägenheten 
ålegat, hafva aftagit och i märkelig mohn blifvit ur achtlåten, ty föran- 
latas Wij eder härmed i nåder anbefalla, det I gjören wederbörande 
presterskap i det eder anförtrodde stiftet härom tjenlig föreställning, samt 
derhos noga tillsen, att de icke allenast sin skyldighet härutinnan full- 
göra, utan ock att alt ricktigt dervid tillgår». 

Sedan hospitalsväsendet blifvit ordnadt genom k. förordningen af 
den 1! 12 17*36. livarom närmare i det följande, bestämde k. bretVet af 
den V a 1776. 

att Kalmar läns lasarett skulle sammanläggas med hospitalet och 
begge inrättningarna underhållas af gemensamma medel ; 



40 ALLMÄNNA ÅTGABDEB MED AF3EEHDE A SJUKHUSEN. 

att Kopparbergs länslasarett skulle inrättas i det rymliga hospitals- 
huset, hvarest tvenne rum borde undantagas, det ena för de med vene- 
riska och det andra fur de med kroniska sjukdomar behäftade perso- 
nerna ; 

att Yesternorrlauds lasarett borde vid landshövdingeresidensets fram- 
deles skeende flyttning från Sundsvall till Hernösand förenas med hospitalet 
derstädes. Men som landshöfdingen baron Falkengren redan gjort 
en liten början med ett lasarett i Sundsvall medelst 2:ne sjuksängars 
inrättande i ett hyrdt rum, så må dervid intill lasarettets flyttning bero 
och provineialmedicus, hvars hemvist intill den tiden blir i Sundswall, 
a detta lilla interimslasarett hafva värd och inseende», och 

att Vesterbottens lasarett skulle på en och samma gång med hospita- 
let derstädes inrättas. 

Med anledning af sedermera uppkommen fråga, Innu förfaras skulle 
med lasarettsmedel, insamlade i ett stift, som innehöll församlingar till- 
hörande olika län, bestämde k. brefvet till serafimerriddarene af den 
26 / u 1776 »det hvarje län må undfå de lasarettsmedel, som inom dess 
gränser inflyta utan afseeude på stiftens indelning-, hvilket. livad Finland 
vidkom, ytterligare inskärptes i k. brefvet till domkapitlet i Åbo af den 
10 / 12 1779. Samma ordning, som föreskrefs i k. brefvet af den 28 4 1774 
för uppbörden af frivilliga gåfvor vid bröllop och barndop i Storkholm, 
blef i följd af serafimerordensgillets skrifvelse af den 28 / 2 1781 gällande 
äfveu för landsorterna. Dessa bidrag borde insamlas äfven vid barndop 
i kyrkan eller hemma hos prosten. Skulle pastor icke vara närvarande 
vid sådana tillfällen, ålåg det honom dock enligt k. brefvet af den 24 / 3 
1782 att hålla förteckning öfVer de inflytande lasarettsafgifterna. 

livad länslasarettens inkomster i öfrigl vidkommer, ma nämnas, att. 
utom den bevillning länets invånare åtogo sig, don redan ofvanföre om- 
nämnda frivilliga gafvan vid vännen befordran inom ett erabetsverk och 
don öfver hela riket anbefallda kyrkokollekten numera tillföllo dem. Lasa- 
retten erhöllo tillika på grund af k. brefvet af den ll ,_, L 763 de böter sådane 
civile embetsmän, som stå under landshöfdingens befäl och inseende . 
tingo erlägga för öfverskriden permissionstid. äfven häradets eller stadens 

lott i de böter, hvartill underdomaro for einbotaföl blefvo domde, tillföll 



ALLMÄNNA ÅTGÄRDER MED AKSKK.NHK A SJUKHUSEN. 41 

enligt k. brefvet af den 2,; 10 1790 lasarettet i det län, der förseelsen var 
begången. 

Först emot seklets slut rinner man, att tanken på en enhetlig 
organisation af lasarettsväsendet började slå rot och vinna insteg i de 
styrande kretsarna. Åtminstone är det först från den tid, då serafimer- 
ordensgillet erhöll sin instruktion, nämligen 1791, som allmänna stadganden 
rörande lasaretten började utfärdas. I denna instruktion stadgades, att 
i h varje län borde finnas ett hospital och ett lasarett. Ordensgillet ägde 
tillse, att så snart medel fnnnos till förfogande, de län, som ännu sak- 
nade dessa inrättningar, måtte dermed varda försedde. Här måste dock 
påpekas, att några anslag till inrättning och underhåll af lasarett i 
olika delar af landet icke blefvo anvisade. Endast, ur de öfverskottsmedel, 
hvilka inflöto till serafimerordensgillets s. k. allmänna fond, kunde allt 
efter tillgångarna understöd beviljas åt de egentliga sjukhusen. Man måste 
derför hufvudsakligen påräkna den enskilda offervilligheten eller de 
kringliggande orternas frivilliga sammanskott. På detta sätt hade ju 
äfven de enskilda små sjukhusen, hvilka här och livar förekommo i 
bygderna, uppstått. Tid den tidens föga utvecklade kommunalväsende 
och bristen pä närliggande orters sammanslutning till hvarandra i ge- 
mensamma intressen kunde likväl större sjukvårdsinrättningar icke gerna 
komma till stånd. 

De redan för handen varande och blifvande lasaretten ställdes 
under landshöfdingarnes omedelbara tillsyn. När sjukhuset var beläget 
på annan ort, än länsresidenset, ägde landshöfdingen utse en annan i 
sitt ställe som lasarettsföreståndare. Ordensgillet tillhörde det att antaga 
och utnämna läkare, helst sådane, »som i den chirurgiska vetenskapen 
äro väl förfarne», hvarför äfven under en längre tid de flesta lasaretts- 
läkaretjensterna nästan uteslutande besattes med kirurgiska societetens 
medlemmar. Läkaren var icke under vanliga förhållanden berättigad 
att i länslasarettet intaga sjuke utan remiss af Kongl. Maj:ts befallnings- 
hafvande. Den sjuke, som anmälde sig till intagning i lasarettet, borde 
derför vara försedd med prestbetyg. Obotlige sjuke fingo icke emottagas. 
Öfver de sjuke, hvilka läkaren ofelbart skulle besöka hvarje dag, borde 
han föra journal enligt faststäldt formulär. Sjukförslagen, underskrifna 



ii' allmänna Åtgärder med avseende å sjdkhdsen. 

både af läkaren och sysslomannen, skulle qvartaliter insändas genom 
Kongl. ilaj:ts befallningshafvande och vid årets slut ett sammandrag 
deraf, tillika med de granskade apoteksräkningarna och recepten, serafimer- 
ordensgillet tillhandahållas 1 ). Läkaren synes icke kunnat omedelbart 
rända sig till serafimerordensgillet, utan alla lians meddelanden skedde 
genom landshöfdingen, lins hvilken han borde anmäla livad lasarettet i 
allmänhet och sjukskötseln isynnerhet angick och på dennes bjelp. rättelse 
och förordnande kunde ankomma. Dock blef läkaren senare förbunden att 
äfven till collegium medicum ärligen afgifva berättelse. Läkaren, som nog- 
grant borde följa pharmacopcBa paupernm, var förbjuden föreskrifva egna 
kompositioner, hvilkas sammansättning var okänd, men vid kunde han i 
vetenskapligt hänseende göra försök med nya läkemedel, om de icke 
voro allt för dyra. Hvarje missbruk och slöseri med medikamenter 
skulle strängt undvikas och medikamenter icke heller utdelas utom 
sjukhuset. Läkaren ålåg tillika att ombesörja insamling af inhemska 
medicinalväxter för lasarettets behof. Vid anmälan om svårare sjuk- 
domsfall beordrade landshöfdingen provinsialläkaren att gifva rad och 
biträde». 

En viktig åtgärd med afseende pä lasarettsväsendet var införandet 
1804 af dagafgift för de sjuke, beräknad efter den betalning entrepre- 
nören åtnjöt för mathållningen, som i allmänhet utbjöds på entreprenad 
efter fastställd spisordning, hvarvid till och med sysslomannen sjelf 
kunde öfverraga densamma. 1 afseende å dagafgiften hänfördes de sjuke 
till tre klasser. I första klassen erlades af hemmansbrukare, handtvevkare 
m. fl. hela underhallskostnaden för dagen, i andra klassen af torpan\ 
handtverks- och gerningsmän på landet ra. fl. hälften eller fjerdedelen och i 
tredje klassen åtnjöto utfattigt folk, som hvarken genom sig sjelfva eller 



l )Mot slutet af seklel börja äfven berättelser om anmärkningsvärda sjukdoms- 
fall, behandlade a lasaretten, att insändas till (il. af Acrel för att införas i »Läkaren ooh 
Naturforskaren . Såsom redan nämnts, iillhrir.li> det i öfrigt generaldirektören \i>l sera- 
Gmerordensgillet att ärligen offentliggöra '-o sammandrag al' sjukförslagen frän lasaret- 
ten. I [Åkaren ock Naturforskaren ingå under en män^l ar sådana uppgifter äfven 
frän serafimerlasarettel i Stockholm, allmänna barnbönlsanstalteii, barnbordshusel pro 
patria, Sahlgrenska Bjukhuset i Göteborg och veneriska kurhuset i Vadstena. 



ALLMÄNNA ÅTGÄRDER MED UTSEENDE \ SJDKHDSEN. l.'l 



andra kunde förskaffa någon ersättning, lasarettets förmåner fritt och utan 
afgift . På grund af prästerskapets intyg förordnade landshöfdingen i 
hvilken klass den inträdande sjuke borde upptagas. En följd af dessa 
bestämningar var utfärdandet af en spisordning för lasaretten i riket 
af den 2 / 3 1804. Medikamenter, läkareråd, husrum' och kläder erhöllo 
alla fritt. Det var icke förmenadt en sjuk. som åstundade enskildt rum 
och större förmåner, än livad i allmänhet var stadgadt, att efter derom 
träffad öfverenskommelse erhålla dem mot särskild betalning. 

I den för sysslomannen vid hospitalen och lasaretten utfärdade 
instruktionen af den 3 / 6 1S01 stadgades, att sysslomannen hörde föra en 
journal öfver de sjuke i den ordning de hlifvit anmälda och af landshöf- 
dingen erhållit tillstånd till intagning. För veneriske sjuke och andra af 
svårare smittosam sjukdom angripna personer skulle särskilda rum utses. 
Utskrifna personer finge på egen, anhöriges eller vänners bekostnad 
begifva sig till hemorten. Om i fråga kommen betalning icke godvilligt 
erlades, ägde sysslomannen söka Kongl. Maj:ts befallniugshaf vandes 
handräckning. Efter uppgjordt förslag öfver årets inkomster och utgifter 
kunde nödiga medel reqvireras af serafimerordensgillet för hvarje hälft 
år i sender. Hospitals- och lasarettsräkningarna fördes skildt och fingo 
icke med hvarandra sammanblandas. Närmare föreskrifter rörande räken- 
skaperna meddelades i cirkulär af den 26 / 7 1804 '). 



') De viktigaste af serafimerordensgillet angående lasarettens förvaltning utfär- 
dade instruktioner och cirkulär äro: 

Underrättelse, som i afseende på medikamenters förskrifning, bruk och lefve- 
/-. ring till 'l'' i riket inrättade läns lasaretter kommer af vederbörande att i akt 
tagas, af 'len ■ , 1797. 

Instruction, hsarefter läkarne vid de i riket inrättade läns lasaretter hafva 
sig att rätta, af den M / a 1798. 

Innan denna instruktion utkom i tryck, utfärdades enligt serafimerordensgillets 
besiat af den l8 / s 1797 skriftliga förhållningsregler för läkarene, uppsatta i likhet med 
de för lasarettet i Linköping gällande. 

K. Seraphimer ordensgillets instruction, hvarefter sysslomännen vid de under 
dess styrelse oeh förvaltning hörande hospitaler </<•// lasaretter i riket hafva siy att 
rätta, af den ,. L801. 

K. Seraphimer ordensgillets cireulaire till hrr hospitalsföreståndare och lands- 
höfdingar med föreskrifter för hospitalets och laxaretters vård och förvaltniog, af 
den '% 1803. 



41 ALLMANNA ÅTGÄRDER MED AFSEENDE A SJUKHUSEN. 

Bland enskilda af serafimerordensgillet utfärdade föreskrifter rö- 
rande lasarettsväsendet må nämnas följande. 

I cirkulär af den 4 5 1798 anmodades landshöfdingarne att i 
tillkallad ojäfvig läkares närvara lata efter den i instrumentkistan 

liggande förteckningen besiktiga instrumenten, för hvilka lasarettsläkaren 
ägde göra reda och skulle en sådan besiktning hvarje år verkställas, 
samt besiktningsinstrumentet till serafimerordensgillet insändas. Denna 
fiin 'skrift förnyades i skrifvelse af den 2 / t 1802, och emedan läkarene ofta 
försummade att insända dessa årliga redogörelser öfver de kirurgiska 
instrumentens tillstånd, utfärdades den 29 / s 1811 ånyo ett cirkulär till 
landshöfdingarne. i syfte att erinra lasarettsläkarene om deras åligganden 
derutinnan. 

Ordensgillet, som erfarit att en del provinsialläkare tagit betalning 
för betyg rörande personer, anmälda till hospitalsvärd, och att lasaretts- 
läkare fordrat ersättning för i lasarettet intagna sjukes värd m. m.. för- 
klarade i skrifvelse af den 21 /i 1802 ett sådant förfarande vara otill ätligt 
och stridande mot gällande instruktioner. 

Lasarettsläkarenes lön var i början öfverhufvud 3 a 400 dal. smt 
(50 å 6b' rdr 32 sk.), höjdes sedan pa 1700-talet till 83 rdr 16 sk. oeli i 
början af innevarande sekel till 100 rdr banko. Vanligen hade läkaren 
fri bostad i lasarettet eller åtnjöt han hyresmedel af omkring 33 rdr 
16 sk. banko. Den 21 / 3 180-1 beslöt serafimerordensgillet tilldela sysslo- 
männen vid sammanslagna hospitals- och lasarettsinrättningar 100 rdr 



A". Seraphimer ordensgillets circulairbref till Kongl. Waj:ts landshöfäingar, 
angående hvad patienter vid läns-lasaretteme böra betala för deras förplägning, af 
den - , 1804. 

Spisordning, hvarefter de sjuke komma nit förplägas vid de under /.'. Seraphi- 
mer ordensgillets inseende och förvaltning hörande länelaxaretter i riket, af den 
IS04. 

K. Seraphimer ordensgillets bref till Hrr Landshöfdingar mel särskilts fön- 
skrifter pir vården af hospitalen och lazaretterne af den **/, 1804. 

Hit höra k. kammarkollegii bref om lasaretts- och hospitalsräkenskapernas in- 
sändande till k. serafimerordensgillet af den " , 1801, serafii gillets bref till 
landshöfdingarne af den '•"' , isirj om särskilda ekonomiska åtgärder rörande hospitalen 
och lasaivttonie samt serafimerordensgillets cirkulär om hospitalens och barnhusens 
öfrenkottsspanmål af den ' „ L804 



LÄNSLASARETT OCH SJUKHUS I ENSKILDA STÅDEIi. 45 

banko i årlig Lön och vid endast lasarett 66 rdr 32 sk. banko, jämte 
vanligen fria rum, värme och ljus och någongång betjening. Utspis- 
ningskostnaden vexlade något i de olika länen. Frän 4 ä 5 sk. på 
1790-talet hade den 1812 stigit till 10 å 12 sk. banko. 

Sjuksköterskor, hvilka tjenat liinge och troget, erhöllo stundom, när 
de icke vidare förmådde fullgöra sitt arbete, för sin öfriga lifstid den å 
stat anslagna lönen och underhållet i pension. 

Redan vid denna tid var en s. k. profdårkur införd vid lasaret- 
ten, som skulle genomföras enligt fastställda grunder. Tvifvel om dess 
ändamålsenlighet hade likväl börjat uppstå. Serafimerordensgillet infor- 
drade generaldirektören C. P. Schulzenheims yttrande, som gick 
ut derpå, att en gcnerel kur icke kunde föreskrifvas, utan borde lasa- 
rettsläkarene genom cirkulär anbefallas bedöma, om och på livad sätt 
den vanliga dårkuren kunde i hvarje fall nyttjas, samt vid förekommande 
händelse inhemta generaldirektörens tanke. 

3, Länslasarett och sjukhus i enskilda städer. 

Hvad inrättandet af sjukhus i landsorten vidkommer, så berodde 
deras tillvägabringaude närmast på det nit och det intresse länets 
höfdingar ådagalade. Vår kännedom om de svenska sjukhusens öden 
och utveckling är öfverhufvud mycket bristfällig. För en fullständig 
historik öfver rikets sjukvårdsinrättningar saknas nödiga källor eller 
kunna åtminstone endast med mycken möda sammaubringas. Må- 
hända kunde genom forskningar i länsstyrelsernas och domkapitlens 
arkiv en mängd upplysningar i detta hänseende vinnas. De fragmenta- 
riska bidrag till deras historia författaren kan lemna äro hufvudsakligen 
hemtade ur serafimerordensgillets protokoller. Eu och annan uppgift 
återfinnes i L). Schulz v. Schulzenheims »Tal om den offentliga 
vården, i hänseende Ull folkets seder och helsa, samt de fattigas Lif- 
bergning , hållet för svenska vetenskapsakademin deu 3 % 1799, Stock- 
holm 1801. De med allmänna medel eller frivilliga sammanskott under- 
hållna sjukhusen voro mot slutet af förra och vid början af innevarande 
århundrade följande : 



u\ i Lnslasabbtt OOH SJUKHUS 1 ENSKILDA STÅDBB. 

Borås. Redan 1775 beslöts inrättandet af ett lasarett i Boras. 
skildt frän det i Yennersborg föreslagna. Till underhållande af detta 
lasarett hade invånare af preste-, burgare- och bondestånden i några 
härader och städer i Elfsborgs län förenat sig om erläggandet af vissa 
afgifter under fem ars tid. nämligen 2 skilling af hvarje matlag och en 
skilling af torpare och dem, som med erhållna undantagsförmåner drefvo 
jordbrnk. Om regementschefen gåfve tillstand dertill. skulle äfven sol- 
dater betala en skilling om aret. Denna öfverenskommelse bifölls visser- 
ligen af Kung]. Maj:t den :l ,, 1781, men landshöfdingen uppmanades 
söka förmå invånarene att förena sig om ett enda länslasarett. Vid 
allmänt sammanträde af länets deputerade på landskansliet i Venners- 
borg den 4 2 1782, nekade fullmäktige för Boras distrikt att taga del i 
det för Yennersborg afsedda lasarettet och vidhöllo sin önskan att ett 
särskildt sjukhus måtte anläggas i lieras stad. Sedan sjukhuset aret 
derpå kommit till stånd med sex sängar, eiiades i underhållsafgift för 
hvarje sjuk I skill. sp. om dagen, men inedikamenter utdelades åt fattiga 
för intet. 

Om detta lasarett skref provinsialläkaren C. Cl. Flodin till Abr. 
Bäck den 5 / s 1783: 

Sedan Seraphimerriddarene skänkt 1,000 rdr til lazarets inrättning 
här i staden, lär vi med den fond här är innom några månader ta ett 
litet lasarett i ordning med 6 ä 7 sängar. Svart är det för en prov. 
medicus att eljest hafva veneriske sjuke frän landet att enrera i staden, 
da lian är nödsakad at resa till sinka 8 ä !t mil borta från staden och 
nödgas således vara frän dem sä It dagar, hvilket jag hoppas härefter 
kan undvikas, sedan en fältskär tillika blir antagen . 

Särskildt gjorde sig stadens bergmästare Tollstrup förtjent om 
lasarettet oeh soratimoreidensgillet betygade ähen sin tacksamhet för 
hans möda 1 ). Sjuksängarnas antal var nu 12. Efter en tid anmälde 
likväl landshöfdingen i Yennersborg att af de åtta i underhållet af lasa- 
rettet deltagande häraderna fyra vägrat att längre fortfara med de fri- 



iii rordensgilleta protokoll den '" , 1794. 



1 LnSLASARETT OCH SJUKHUS I ENSKILDA srÄDElt. 47 

villiga afgifterna. Serafimerordensgillet lät genom landshöfdingeu upp- 
lysa vederbörande deroui, att då lasarettet blifvit inrättadt på grund af 
deras förut åtagna medgifvande att underhålla detsamma och allmänna 
fonden hade dervid endast att bestå medikameuterna och aflöningen. 
skulle, om denna öfverenskommelse bröts, de tolf frisängarna upphora 
och endast de af ordensgillet inrättade sex frisängarna underhållas 1 ). 

Eskilstuna. Genom provinsialläkaren Olof Galléens åtgärd in- 
rättades i Eskilstuna 1790 eu lasarettsinrättning, närmast för Rekarne 
härader. Medels insamlade medel utvidgades detsamma efterhand och 
sjukvården dervid besörjdes af Galléen ända till 1806. På derom gjord 
ansökning erhöll lasarettet genom k. brefvet af den 19 4 1803 fria medika- 
menter på medicinalfondens bekostnad för fattiga och medellösa patienter. 

Falun. Lasarettet, grundlagt. 1694 med af kronan dertill an- 
slagna 200 dal. smt och iständsatt 1749, hade fyra rum med tolf sängar. 
Det årliga sjukautalet var omkring 100. Grufarbetarene ätujöto fritt 
underhall och fria medikameuter ur bergslagens kassa. I jämförelse 
med andra sjukhus voro läkarene väl aflönade. Grufläkaren hade i lön 
216 rdr 32 sk., gruffältskären 175 rdr och hyttefältskären 100 rdr, 
hvarutom de tvenne senare ätnjöto i kronolön hvardera 56 rdr 2 ). Tvenne 
enskilda rum inreddes för veneriskt besmittade karlar, hvilka för under- 
hall och värd erlade nio rdr i månaden 3 ). 

Oefle. Lasarettet anlades 1767 och hade 12 sängar. Sjukantalet 
utgjorde ärligen omkring 70 personer. De. hvilka ägde tillgång, betalade 
32 sk. i veckan 4 ). 

Halmstad. Bedan 1780 och 1781 hade förra öfverstyrelsen på 
framställning af landshöfdingen von Otter om länets behof af ett lasa- 



3 i.itimerordensgillets protokoll den B / 6 1799. 
- D. Schulz von Schulzenheiui s a. a. s. 123. 
s ) Serafinierordensgillets protokoll den "/,., 1801. 
4 ) D. Schulz v. Schulzenheim a. a. s. 124. 



48 I.ÄNSLASAItETT OCH SJOKHUS I ENSKILDA STÄDER. 

rett, sedan lian med länets invånare öfverenskommit om en frivillig 
årlig afgift af 8 öre smt för hvarje matlag till dess underhällande, lem- 
nat 600 rdr till inköp af en gård till hospital och sjukhus samt låtit 
inreda densamma för inrättningens behof. På provinsialläkaren Lars 
Montins begäran lofvade äfven collegiura medicum 1780 betala medi- 
kamentskostnaden enligt pharmacopoBa pauperum åt de ä lasarettet 
intagna fattiga sjuke. Men några år senare inhemtade öfverstyrelsen att 
lasarettet varit nedlagdt änder ett hälft ars tid efter von Otters 
död. hvarför öfverstyrelsen den M ., 1783 anmodade länets befallning- 
hafvande att genast återställa detsamma och insamla de fornt af hvarje 
matlag beviljade 8 öre smt samt emellertid till de första erforderliga 
kostnaderna reqvirera nödiga medel. Härvid förblef det: hvarken reqvi- 
rerades penningar eller afgafs någon berättelse om sjukhusets öppnande. 
Först när omkring tio ar senare provinsialläkaren .lo lian Loren ts 
Wrstberg anmälde om den veneriska smittans utbredning i länet och 
anhöll att 8 ä 10 sjuksängar matte om året underhällas i orten, fann 
serafimerordensgillet nödigt infordra närmare upplysningar ')• Påminnelse 
derom afgick ånyo. när dessa upplysningar läto vänta på sig 2 I. Följande 
ar 1794 öppnades lasarettet och provinsialläkaren Westberg erhöll 
100 rdr i årlig lön mot förbindelse att sköta detsamma 3 ). 

Hernösaml. Under sin vistelse i Sundsvall hade d. v. provin- 
sialläkaren Johan Salberg medels en genom subskription samlad fond 
underhållit ett mindre sjukhem derstädes. Efter hans utnämning till lektor 
vid gymnasium i Hernösand öfverflyttades detsamma till ilen senare orten 
och Salberg inlemnade till Kongl. Maj:ts befallningshafvande förslag 
till en större lasarettsinrättning, hvilken äfven af landshöfdingen förorda- 
des hos serafimerordensgillet i skrifvelse af den -'■' . 1788. Ordens- 
gillet biföll denna anhållan och bestämde sjuksängarnas antal till nio, 
hvaraf sex frisängar, medan de öfriga tre voro afsedde till deras 



') Berafimerordensgilli ts protokoll den . L79 I 
■i Serafimerordensgillets protokoll den 1!l , 17!':; 
i Serafunerordensgillete protokoll den '/,„ I7'.M. 



I WSI.AS.UiETT (Mil SJUKHUS I ENSKILDA STADEIi. 40 

tjenst, som kunde ersätta förplägningskostnaden efter dåvarande pris 
eller -1 skilling om dagen. 

Jönköping. Vid anläggningen af detta lasarett i medlet af 1770- 
talet var isynnerhei provinsialläkaren A. M. Wåhlin verksam. Ean 
utgaf i detta hänseende en särskild skrift: Tankarom Jönköpings Läns- 
lasaretts inrättande till landsortens } rikets och läkarevetenskapens 
framgena nytta. Jönköping 177t> 8:0. För underhållande af lasarettet 
hade nästan hela länet 1 77»> åtagit sig en bevillning af 3 1 / 2 skilling för 
hvarje helt heninian, hvaremot ett riter socknarnas folkmängd propor- 
tioneradt antal sängar kunde utan betalning påräknas. De socknar, 
hvilka icke deltogo i denna afgift, bingo erlägga 2 ä. 5 rdr i månaden 
för sina sjuka. Veneriskt smittade personer betalade 2 rdr i månaden. 
Till hämmande af den veneriska smittan medgafs 1793 en tillbyggnad 
a lasarettet och dess utvidgning med åtminstone 16 sängar. Wåhlin, i 
In ars yttrande landshövdingen instämde, hade framhållit, att, om lasarettet 
erhölle 450 rdr till dessa förändringars genomförande oeb collegium 
medicum vid hvarje års slut ersatte medikamentskostnaden, skulle länets 
invånare säkert draga försorg om de sjukes öfriga behof, och den för- 
ödande smittan sålunda kunna afböjas. Vid Wåhlins död 1 7!>7 antogs 
icke vidare någon läkare i sjukhusets tjenst, utan skulle det, liksom 
öfriga sjukhus, skötas af lasarettskirurgen 1 ). 

Ännu kan nämnas, att landshöfdingen 1808 insände till serafimer- 
ordensgillet ritning oeli förslag till en nybyggnad a lasarettstomten för 
obotliga sjuke, närmast veneriske patienter. I skrifvelse af den 6 / 2 1810 
förnyade landshöfdingen sin hemställan om en anstalt till upptagande af 
sådana med obotlig venerisk smitta behäftade personer, hvilka till före- 
kommande af denna smittas vidare utspridande i länet icke borde från 
lasarettet hemförlofvas. Ehuru inrättningar för obotelige veneriske 
sjuke egentligen höna till eollegii medici försorg, likväl som de äga en 
nära gemenskap med ändamålet af lasarettorne, hvarför det vore äfven- 
tyrliet att till hemorten afsända sådana uslingar», fann serafinierordens- 



') Serafimerordensgillets protokoll den lB / 2 1797. 



50 LÄNSLASARETT OCH SJOK HUS I ENSKILDA SIÅDEIi. 

gillet godt bifalla, att en tillbyggnad vid lasarettet, slutande sig pä 930 
rdr 19 sk. 8 r. banko, Unge uppföras pä allmänna fondens bekostnad, 
under det de sjukes vård och underhall skulle af vederbörande försam- 
lingar ersättas 1 ). 

Kalmar. Sjuksängarna voro försf till ett antal af i ä 5 uppställda 
i hospitalets hus. men ökades småningom och åtgjorde vid 1811 ars 
början 13. Följande år anmälde landshöfdingen, att, i anseende till den 
i orten utbredda veneriska smittan, lasarettet ökats med 12 sängar medels 
de 3,300 rdr banko, hvilka Kongl. }laj:t öfverlemnat till landshöfdingens 
disposition för art dermed understödja allmänna inrättningar i länet 
Till underhållande af dessa sängar fanns väl icke någon särskild fond, 
men för deras begagnande skulle betalning erläggas i andra klassen 
enligt den for lasarettet gällande allmänna taxan. Härtill samtyckte 
serafimerordensgillet med anmaning till iakttagande af all möjlig spar- 
samhet 2 ). 

Karlskrona. Landshöfdingen i länet anhöll 1793 hos Kongl. Maj:t 
att, enär serafimerordensgillet ännu icke låtit i Karlskrona inrätta ett 
allmänt länshospital och lasarett, alla de ifrån L765 till Stockholm in- 
sända Lasarettsmedel matte återställas, för att stadens med enskilda 
medel anlagda sjukhus matte till den veneriska smittans hämmande 
kunna utvidgas. K. brefvet af den u / 7 1194 förklarade, att de lur 
anläggning af ett enskihlt lasarett i Earlskrona återfordrade lasaretts- 
medlen icke kunde utlemnas, emedan dessa medel blifvit anslagna till 
en för länet gemensam hospitals- och lasarettsinrättning, hvilken ordens- 
kapitlet befalldes att efter sitt åtagande, sa fort sig göra läte och till- 
gangarne medgafve. i ordning ställa. 

Kn nybvggnad blef nu påtänkt, men i k. brefvet af den u l 1 Ti»*» 
anbefalldes serafimerordensgillet att i stället hyra rum. Härvid torde 
svårigheter uppstått, alldenstund gillet korf derefter anmälde hos Kongl. 



rordensgillets protokoll ilen " . 1810, 
rafimerordeD8gillel protokoll den "/, 1812. 



LÄNSLASARETT OCH SJOKHUS I ENSKILDA STÄDER. .",1 

Maj:t. att uppförandet af lasaretts- och bospitalsbyggnaden i Karlskrona 
hlifvit lemnad pä entreprenad för en kostnad af 9,445 rdr. Då likväl 
anbudet senare återtogs, inköptes ett enskildt hus för 7.000 rdr 1 ). Till 
landshöfdingens hemställan om antagandet af läkare och predikant vid 
det aya lasarettet svarade serafimerordensgillet, att vid sjukhusen vanli- 
gen icke aflönades någon prest, utan ålåg det pastor i församlingen att ex 
officio sjelf eller genom stadens presterskap tillhandagå den patient. 
som det kunde åstunda och behöfva 2 ). Förste amiralitetskirurgen Lars 
Adolf Palander konstituerades till lasarettskirnrg med 100 rdr i lön. 
Länslasarettet, öppnadt 1797. hade i början sex sängar, men emottog 
betalande patienter sa vidt utrymmet medgaf. Sjuksängsafgifteu be- 
stänulrs senare till ."> rdr i månaden i ett för allt, dock borde lands- 
höfdingen tillse, att nödiga frisängar bibehöllos till de fattiges tjenst 3 ). 
Sjuksängarnas antal var nu 12. men i och för den tilltagande veneriska 
sjukdomen ökades de efter någon tid med ytterligare sex för betalande 
patienter 4 ). En opåräknad inkomst för lasarettet under några ar kan 
icke här lemuas onämnd. Invånarene i Karlskrona hade anmält sin 
'"■liskan att fa under vintermånaderna hyra mot 60 rdr öfra vaningen af 
lasarettsbyggnaden eller någon del deraf till anställande af assembléer 
eller dansnöjen. Såvida denna våning ännu icke är nödig för sitt 
tilläruuade ändamål och någon inkomst på detta sätt kunde tillflyta 
fonden , biföll serafimerordensgillet denna begäran 5 ). 

Karlstad. Under sina resor i Vermland hade justitiekanslern 
Joachim Wilhelm Lilljestråle på 1770-talet insamlat en fond. 
hvilken han öfverlemnade till förvaltning åt konsistorium i Karlstad. 

som med den och de vanliga lasarettsinkomsterna underhöll ett sjuk- 
hem. Hos seiatimeriiddarene begärde konsistorium sedan att till en 
lasarettsinrättning för Elfsborgs län fa inreda öfra vaningen i Karlstads 



') Serafimerordensgillets protokoll den *' 10 17'."'.. 

afimeronlensgillets protokoll den L796. 

*) Serafimerordensgillet- protokoll den " ,, 1801. 

rafimerordensgillel 11 den ',. 1812. 

- rafimerordensgillets protokoll den '•"' , 1800. 



5'2 LÄNSLASARETT OCH SJtJKHUS 1 ENSKILDA STADER. 



hospitalshus, hvarvid hushållningen kunde sa inrättas, att de sjukes sköt- 
sel och matlagning biff ve mot lämplig ersättning öfverlemnad åt hospi- 
talsbetjeningen. Emedan en sådan förening med hospitalet stred emot 
författningarna, afslogs denna begäran den 26 /s 1774. Sedan Länslasa- 
retten blifvit ställda under landshöfdingens i länet inseende, uppstod 
fråga, huruvida sjukhuset i Karlstad äfven skulle stå under landshöf- 
dingens styrelse. Serafimerordensgillet uttalade sig derhän, att då justi- 
tiekanslein a embetets vägnar bragt sjukhuset till stånd och anförtroti 
vården derom åt konsistorium af det skäl. att Vermland då icke ut- 
gjorde eget län, kunde detta lasarett icke anses för en sådan inrättning 
som stode utom gillets befogenhet Ehuru länslasarettens stj relse 
enligt instruktion tillhörde landshöfdingarne ensamt, ville gillet i detta 
fall förordna, att biskopen i anseende till konsistorii hafda nitfulla om- 
vårdnad borde med landshöfdingen deltaga i sjukhusets förvaltning 1 ). 

Det förekom ieke sällan, att collegium medicum i vissa fall erbjöd 
sig att ur medicinalfunden ersätta medikameutskostnaden för veneriske 
sjuke a de under serafimerordensgillets förvaltning stående lasaretten. 
Kundens otillhieklighet föranledde likväl ofta att kollegium nödgades 
vägra detta understöd. Detta inträffade äf\en vid Karlstads sjukhus 
och vid landshöfdingens anmälan härom förklarade serafimerordensgillet, 
att medikamentskostnaden vid detta, som vid andra sjukhus, i allmänhet 
tillhörde lasarettsfonden, men i händelse denna sjukinrättning utsträckes 
till hämmande af venerisk smitta, borde medicinalfonden vidkännas 
kostnaden derför» 2 ). 

Från sjukhusets stiftelse till 1800 bestriddes läkarevården utan er- 
sättning af provinsialläkaren. Derefter antogs stadskirurgen till lasaretts- 
läkare. Denne erhöll af serafimerordensgillet i likhet med andra sjuk- 
husläkare .':.: ' ,, rdr banko om aret i hyresmedel s ). 



'i Serafimerorden illeta protokoll ilen "■ „ 17H7. 
'i Serafknerordensj ill. t protokoll den ' ' , i^ n 
'i Serafimerordensgillel protokoll den '/» 1812 



LÄNSLASARETT OCH SJ O K HUS I ENSKILDA STADER. 53 

Kristianstad. Lasarettsfonden hade uppkommit genom frivilliga 
sammanskott af adel, prester, bönder och öfriga invånare. Ridder- 
skapet och adeln åtog sig att i sex år betala till inrättningens under- 
st'"! 12 sk. sp. för hvart hemman säteri och äfven sa mycket för hvarje 
par skattlagda qvarostenar samt 1 sk. sp. för hvart helt- och ntsockne- 
hemman. Presterskapet åtog sig äfven en afgift på lika läng tid. Engel- 
holms stad förband sig till 5 rdr om året och allmogen till l , sk. sp. 
af matlaget i 10 års tid. allt under villkor, att medlen förvaltades af 
vissa deputerade under landshöfdingens tillsyn. Adelns bidrag upphörde 
1781. Lazarettet öppnades i februari 1776 med två sängar, hvilkas an- 
tal småningom ökades till 6. Efter någon tid beviljade serafimerordens- 
gillet ett understöd af 100 rdr och eget hus inköptes för 715 rdr sp. l ). 

Redan 1785 uppstod fråga om lasarettets förening med hospitalet. 
men den af länets invånare valda direktionen, bestående af två depu- 
terade för hvart stånd, motsatte sig denna förening, emedan lasarettet 
uppstått genom frivilliga gåfvor och hade ett annat ändamål samt redan 
ägde egen gärd. När derefter kollision uppkom emellan provinsialläkaren 
C. Saur och lasarettskirurgen H. Linderholm af den anledning, att 
den förre enligt landshöfdingens befallning på lasarettet vårdat en patient, 
kommo sjukhusets angelägenheter åter på tal. Landshöfdingen insände 
en öfverenskommelse emellan länets inbyggare angående sjukhusets an- 
läggning, enligt hvilken provinsialläkaren efter dess iståndsättande borde 
hafva värd om de sjuke. Serafimerordensgillet förklarade sig icke kunna 
fästa något afseende på hvad de personer, hvilka bidragit till lasarettets 
uppkomst, sins emellan belefvat. utan. då lasarettet åtnjöt bidrag af gil- 
lets allmänna fond och serafimerordensgillet förordnat L i n d e r h o 1 m att 
varda lasarettet, tillkom det honom allena att utöfva tillsyn öfver det- 
samma och det vore icke tillständigt att provinsialläkaren inblandade sig 
deruti 2 ). Vid ytterligare skedd förfrågan rörande lasarettets ställning 
biföll serafimerordensgillet den " 2 1791, att lasarettet finge, som hit- 



») Inrikes Tidningar 1786. X:o 73. 

*) Serafimerordensgillets protokoll den w /, 1790. 



54 LÄNSLASARETT OCH SJCKHDS I ENSKILDA STÄDER. 

tills, fortsättas under den valda direktionens styrelse, dock borde årligen 
till serafimerordensgillet insändas en dylik redogörelse, som frän de öf- 
riga lasaretten, för att vid författandet af den till ordenskapitlet åt- 
gående allmänna berättelsen om lasaretten i riket användas, och lasa- 
rettets underhållande liksom förut ligga länets inbyggare om hjertat. 

Senare gjorde likväl serafimerordensgillet den anmärkning, att icke 
någon anmälan ingått, hveni som voro läkare vid lasarettet efter Lin- 
derholms bortflyttning frän orten. Landshöfdingen svarade den 6 3 
1797, att rättigheten till val af läkare tillkom lasarettsdirektionen. Med 
anledning af sitt ofvannämnda bref af don u ., 17!>1 ville serafimeror- 
densgillet icke härvid något påminna, dock borde den antagande läka- 
ren vara vederbörligen examinerad, icke innehafva tjenst på annan ort, 
anmälas i gillet, insända sjukförslag och ställa sig till efterrättelse den 
instruktion, som serafimerordensgillet utfärdade ')• 

I sjukhuset underhöllos 1799 sex sjuksängar på fondens bekostnad 
och tvenue för betalande patienter å 8 sk. om dagen. 

Linköping. Till grundläggande af ett sjukhus i länet hemställde 
landshöfdingen Fredrik Ulrik Reenstjerna hos Kongl. Maj:t i 
skrifvelser af den 15 / 9 1777 och 2 5 1778, om icke de sedan 17iib' i 
Östergötland influtna och af misstag frän konsistorium i Linköping till 
lasarettsdirektionen i Stockholm insända lasarettsmedel, utgörande 287 
rdr 47 sk. 8 rst., kunde för sitt ursprungliga ändamål återställas. Kongl. 
Maj:t beviljade denna anhållan i skrifvelse till serafimerriddarene af den 
18 , 1781 och förklarade: 

Vidkommande bemalde landshöfdinges hemställan, om icke något 
viss! betydligare sammanskott, än den vanliga insamlingen må på i I 
• ll-i flera år öfver hela länet få göras ä landel efter hemmantalet och i 



') Serafiraeroi bi protokoll den "" -. ! T '. ' 7 . - Om lasarettet i Kristian 

finnas atgifna >Några upplysningar rörande Ghristianstads läns lasarett, framläm- 
nad* vid respectivt Laxarettsdirectionens sammanträde den , 1795 af provineial- 
medious Dr Carl Satir samt på nämnda Directions begäran till efterkommandes kän- 
nedom till trycket befordrad» . Lund t:o, äfvensom Beskrifhing öfver Christian- 
privat Lasarett». Af 1'. ii. II röm. Christ 1816. 8:o. 



LÄNSLASARETT OCH SJDKHHS I ENSKILDA STADER. 



städerne efter deras taxeringsmethode ; så emedan lazarettsinrättningen 
synes icke kunna vinna fullbordan utan länets invånares beredvillighet 
till särakilta sammanskotters görande på lämpligt sätt. hafve Wi öfver- 
lemnat pä landshöfdingens omsorg och nit. at vid jordransakningar el- 
ler eljest wid särskilt sammankallande uti detta ärende förmå och upp- 
muntra länets invånare härtill, samt dä deras öfverenskommelse och 
frivilliga begifrande kunnat vinnas, det samma hos Oss i underd. anmäla 
till Wårt nådiga fastställande . 

Föreningen af hospital och lasarett bifölls deremot icke. 
Om lasarettet i Linköping lemnar i öfrigt J. O. Hagström i 
sina bref till Abr. Bäck några upplysningar, hvilka här må meddelas: 

Det här inrättade och nu i gång bragte läns lasarettet har redan 
nära förknippat vänskapen mellan min Collega och mig och jag ser nu 
af erfarenhet, huru nödig och nyttig chirurgiska vetenskapen och hand- 
lagen dervid äro för en medicus. Lyckelig Upsala ungdom, som af en 
i cnirurgie vidt bevandrad Murray får fritt lära det mani min tid icke 
ens fick se vid academien i Upsala». 

»Kongl. Ofverdirection består hwar patient här vid lazarettet 4 
skillingar til mat om dagen. Sköterskan får 4 skill. om dagen, frit rum 
och ved, kokerskan likaså. Lasarettschirurgus Liungqvist har 1,500 
dal. kmt om året, Detta är nu hela staten. Antalet af sängar är 
stycken nu i början. 

Man väntar nu från Baron och Lanclshöfdingen Adelsvärd den 
gåfvan af 5,000 plåtar, hvartill han utläste sig, så snart länslasarettet 
kommit i gång, hvilket nu är skedt» (i bref af den 20 / 2 och 3 / 3 1783) 
I ett följande bref af den 3 / 4 s. å. berättar Hagström: »Baron Adel- 
s v ä r d tänker icke efter första löftet gifva 5,000 plåtar till länsla- 
sarett; tvertom han bygger egit hus och lasarett för sina underhaf vande 
(vid Adelsvärdska godsen i Atved, Wärna och Grebo socknar), dem 
han anförtror sin bergschirurgus at cureras och skötas . 

I följd af serafimerordensgillets anordning blef lasarettet 1791 ut- 
vidgadt med sex sängar, närmast för veneriske sjuke, och följande år 
biföll gillet att länets invånare, en af hvarjc stånd, »månatligen mage 
tillse, huru lasarettet och de sjuke skötas>. Afveu stadgades, att kuren 
för sinnessjuke borde bekostas med lasarettets medel '). 



J ) Serafimerordensgillets protokoll den "/, 1<92. 



56 LANSLASARETT OCH SJOKHUS I KNSKII.HA STADEli. 

Lasarettet innehöll 1799 12 sängar på ordinarie och l- på 

extra stat. 

Lund. Redan 175(1 hade Kongl. Maj:t medgifvit, att ett sjukhus 
skulle anlaggas i Lund och underhållas med afkastningen af den s. k. 
Hunnerupsmarken, som blifvit universitetet tilldömd. Sjukhuset skulle 
mottaga sjuke sa väl från staden som länet 1 ). Consistorium academi- 
cum förklarade sig likväl 1700 icke äga medel att underhålla detsamma, 
h varför landshöfdingen Carl Ädle rf e It s. a. förmådde deputerade af 
alla fyra stånden att bidraga till inrättande af ett länslasarett. Universi- 
tetet lemnade nu ett för samma ändamål samladt kapital af 3.000 dal. 
med villkor, att lasarettet skulle förläggas till Lund och tillika tjena som 
klinisk undervisningsanstalt Akademin skänkte äfven tomt till bygg- 
naden. K. brefvet af den 6 / 10 1767 tillät anläggningen af ett sådant 
provinsiallasarett i Lund, och medgaf att detsamma finge underhallas 
»efter innevånarenes egen tanke och drift medels påbudna frivilliga 
gåfvor vid bröllop, barndop och graföl. 

Länets bidrag torde likväl varit ytterst obetydliga, ty ännu på 
1780-talet kunde man underhålla endast tvenne sjuksängar. Serafimer- 
riddarene beslöto nu att flytta lasarettet till Malmö och förena det 
med dervarande hospital. Emot detta beslut inlade consistorium acade- 
micum, hvars nosocomium borde vara förenad t med lasarettet, jemtc 
länets deputerade 1790 en kraftig gensaga i anseende till de särskilda 
sammanskott, hvarmed invänarene tillika med akademin inrättat och 
underhållit sjukhuset. Landshöfdingen i Malmö baron Tage Thott, 
uppkallad i serafimerordensgillet under sin vistelse i Stockholm, upp- 
lyste gillet mn förhållandena och ansåg det vara bättre att lasarettel 
förblefve i Lund, isynnerhet som det var förenadt med akademiska 
sjukhuset derstädes 2 ). Serafimerordensgillet medgaf da att lasarettel 
finge qvarblifva i Lund, men borde i likhet med andra sjukhus till gillet 



'i A. IF. Lovens Inbjudningsskrift Ull medieina doetorspromotionen i Lund 
den ' . 1868. Lund L868 sid. 25. 

i Serafime lensgillel protokoll den '' , 1791, 



LÄNSLASARETT oril SJUKHUS I ENSKILDA STADER. 



insända ärliga sjukförslag. Detta ville väl direktionen icke undandraga 
sig, men ansåg sig icke kunna förbindas till någon närmare redovisning 

för lasarettets tillstånd och hoppades, att direktionen med understöd af 
länets invånare finge, som förut, utan annan myndighets öfverinseende 
efter eget bepröfvande disponera om denna inrättning 1 ). Serafimer- 
ordensgillet förklarade da. att detsamma icke åsyftat någon annan redo- 
visningsskyldighet angående lasarettets ekonomi, än att från lasarettet, 
såsom ett länssjukhus, de vanliga oeh föreskrifna underrättelserna mätte 
till gillet inlemnas. Härmed förklarade sig direktionen nöjd och lofvade 
som hittills underhålla lasarettet 2 ). 

Sjukhusets utveckling gick likväl långsamt, ty ännu 1809 fanns i 
det förenade länslasarettet oeh akademiska sjukhuset icke mer än åtta 
sängar. Behofvet af ett större akademiskt sjukhus i undervisningens 
intresse hade mellertid länge gjort sig gällande '*). Till belysning häraf 
må införas följande bref af A. H. Florman till L. von Engeström, 
dateradt Lund den 6 /n 1811: 

Det vore ofelbart en stor fru-män för medicinska undervisningen, 
om det härvarande sjukhus kunde bringas till et ordentligt cliniskt in- 
stitut, hvartill det i närvarande ställning är mindre lämpligt, både i af- 
seende på bristande tilgängar och i afseende på den allmänt utbredda 
veneriska sjukan bär i landet, som annorstädes, hvilket gjör, at föga andra 
på detta sjukhus skötas än de veneriska. De S sjuksängar, som detta 
lasarett med möda kan åstadkomma, äro knapt tilräekeliga för att fylla 
behofvet i länet i afseende på denna sjukdom. Vore någon särskild 
inrättning at tilgå för denna slags sjukdom, skulle det mycket lätta in- 
rättningen af et institutum clinicum, hvilket ända icke kunde bestridas 



'i Serafimerordensgillefs protokoll den ' . 1791. 

rithuset torde en tid varit nedlagdt, emedan i Inrikes Tidn. 1707 N:o 27 
finnes Förteckning öfver do sjuke, som varit intagne i k. academins i Luml 1 
sedan april 1791, dä inrättningen efter na^ra äis nedliggande åter kommit i gäng-. 
Frän och med april 1791 till och med 1795 hade å lasarettet vårdats :)S4 personer, 
deraf veneriske sjuke 163, invärtes sjuke 109 och atvärtes sjuke 112. 

3 i Under förra seklet och ännu senare var det vanligt att medicine studerande 
frän Lund, äfvensom andra svenske kikare, för sin praktiska utbildning besökte sjuk- 
husen och barnbördsanstalten i Köpenhamn. 



58 CANSLASABETT OCH SJUKHUS I KNSK1I.HA STADER. 

med lasarettets nuvarande knappa tillgångar. Et cliniskt institut, som, 
såvida det skal giöra gagn, bör minst kunna underhålla 12 sjuksängar, 
kunde säkert icke bestridas med någorlunda ordning och skick med 
mindre än 2 ä 3,000 rdr b:co om året, som vida öfverskrider detta 
lasarettets inkomster: ')■ 

Måhända gaf denna påminnelse anledning dertiU, att ett kliniskt institut 
stiftades 1812. då Lars von Kimeström genomdref att de medel, som 
utgått från kyrkorna i Skåne till de 1811 indragna kyrkoinspektorslö- 
nerna, anslogos till upprättande af ett sådant. Äfven användes bespa- 
ringarna ä de mediko-teologiska stipendierna till detta ändamål och 40 
tunnor spanmål anordnades att utgå af don 1813 åt akademin i Lund 
upplåtna hospitalsladugarden 2 ). Instruktion för klinikum i Lund ut- 
färdades i Örebro den 2B 6 1812. Landshöfdingen i Malmö underrättade 
nu serafimerordensgillet i skrifvelse af den 3 / 10 1812 derom, att, sedan 
Kongl. Maj:t förklarat sin nådiga vilja vara att ett institutum clinicum 
inrättas i Lund, dervarande lasarett må utvidgas genom erhållande af 
åtminstone en tunna spanmål af hvarje kyrka, hvarmed jus patrona- 
tus var förbundet. Föreningen med länslasarettet, hvartill numera äfven 
ett kurhus hörde, fullbordades 1814 

Mariostad. Serafimerordensgillet beslöt 1701 att det derstädes ned- 
lagda lasarettet skulle fordersammast ånyo inrättas med åtta sängar och 
landshöfdingen utse dertill lämplig lokal. Läkaren borde vara examinerad 
kirurg och fa samrada med provinsialläkaren. Hans lön bestämdes till 
50 rdr. Om denna befattning kunde anförtros åt stadskirurgen, skulle 
honom meddelas konstitutorial derpå, annars ville serafimerordensgillet 

ni annan skicklig kirurg att varda lasarettet Sysslomannen skulle 
erhålla i lön 50, en sköterska 25 och en lasarettsdräng 17 rdr om aret. 
Förplägningen borde utbjudas på entreprenad. Sjukhuset skulle under- 
hållas med inflytande lasarettsmedel, sa långt de försloge, och bristen fa 



'i Kongl. biblioteket i Stockholm. 

') M. Weibull, Lunds Universitets historia L668— 1868. L Liuid 1868 
sid. 35 



LÅNSLASARETT OCH SJUKHUS I ENSKILDA STADER. v.i 

rekvireras från serafimerordensgillet 1 ). En instrumentkista, hvars pris 

uppgick till 111 rdr 12 sk., tilldelades lasarettet 1794. sjukhuset, som 
öppnats 1793 och utvidgats med fyra sängar 1798, erhöll på landshöv- 
dingens förslag ytterligare 1806 en tillökning' af fyra sjukplatser. Men 
landshöfdingens förslag att flera små sjukhus, åtminstone i Skara och 
Sköfde, skulle vissa månader om aret underhallas för veneriske sjuke, 
godkändes icke 2 ). 

Serafimerordensgillet och staden ägde gemensamt på lasarettstom- 
ten det stenhus, som fanns i staden». Öfra våningen upptogs af lasa- 
rettsläkarens och sysslomannens boställsrum, medan den nedra vanin- 
gen begagnades till stadens fattighem. Emedan fattiginrättningen hade 
beliof af större utrymme, föreslogs att serafimerordensgillet antingen 
ville försälja sin ägande andel i huset eller ock inlösa stadens andel. 
Byggnaden hade efter en emellan länets och stadens invånare träffad 
öfverenskommelse blifvit uppförd till gemensamt begagnande i ofvan- 
berördt syfte för en kostnad af 750 rdr banko, deri lasarettsmedlen ingått 
med 7 /io delar eller 52.1 rdr och staden deltagit med allenast 3 / 10 
delar eller 225 rdr. Då sjukhusinrättningen i det på samma tomt be- 
lägna större lasarettshuset blifvit sa utvidgad, att det icke fanns bo- 
ställsrum för läkaren och sysslomannen, hvilka nödvändigt borde vistas 
nära detsamma, afslog serafimerordensgillet den 2, /io 1S09 förslaget att 
afstå sin andel, men ville inhemta stadens yttrande till hvilket pris 
dess del kunde inlösas. 

Lasarettet utvidgades sedan med fyra sjukplatser 1811 och föl- 
jande är medgaf serafimerordensgillet ytterligare, att nio stycken sängar. 
liksom i Karlskrona, finge mot betalning upplåtas. 

Nyköping. Det gamla lasarettet inrättades 1773 och ägde redan 
1775 en gärd. bebygd med små gamla trähus. Utan särskild öfverens- 
kommelse fingo icke andra sjuke, än do som fordrade kirurgisk åtgärd, 



') Serafimerordensgillots [irotokoll den M ,., 1 ?91. 
- rafimerordensgillets protokoll deu -' .. 1-S0<3. 



60 LÄNSLASARETT OCH S.ICKKIS I ENSKILDA STADER. 



intagas på lasarettet enligt k. kungörelsen af den 20 /n 1773. Honom 
brukspatron .T o lian Lundmarks testamentariska disposition 1770 er- 
höll lasarettet ett årligt understöd af 2.100 dal. kmt. Ett välgörande 
fruntimmer, som icke ville vara namngifvet, inköpte sedermera 1780 
en invid gamla lasarettet belägen tomt och bebyggde den med ett två- 
våningsträhus. I denna byggnad inreddes sju rum med 20 sjuksängar 
och det gamla sjukhuset med 10 sängar användes för veneriskt smit- 
tade personer. Sjukafgiften var i början 4 sk. om dagen och denna 
afgift måste vid brist på egna tillgångar ersattas af fattigförsörjningen 
eller genom frivilliga sammanskott '). Till understöd för lasarettet an- 
slog Kongl. Maj:t 170:: tvenne kronofisken Häkwarpet och Idebäck i 
Hallbo sjö nära Nyköping, hvilka i ärligt arrende gåfvo 56 rdr 8 sk., 
och 1S06 beslöt serafimerordensgillet att lasarettet skulle i likhet med 
andra sjukhus åtnjuta understöd af allmänna fonden och de sjukes för- 
plägning utbjudas på entreprenad. Dr Rudolphis gård, som gränsade 
till lasarettet, skulle för ändamålet inköpas, om han vore nöjd med 1.200 
rdr banko och rättighet att under sin lifstid få derstädes bebo tvenne 
rum. I denna gård komme de sjuke att intagas, som ville erlägga 
den af serafime: ordensgillet påbjudna afgiften, motsvarande den dagliga 
matkostnaden å 7 sk. banko 2 ). 

Pbilipstad. Redan vid 1747 ars riksdag anhöll staden och bergs- 
laget att få inrätta eget sjuk- och fattighus, hvilket förut varit gemen- 
samt med Karlstad, samt att till dess underhåll fa uppbära ' s "/o af 
skeende bouppteckningar 3 ). Detta beviljades och 17tiö gafs tillstand att 



'i Ii. Schulz v. Schulzenheim a. a. s. 125. 

'■'i Serafimerordensgitlets protokoll den " ., och : ,, '.sm;. 

: i Provinsialläkaren Daniel Wickman berätl I ! Naturforskaren 

XI (17H1) sid. :u;<;, att pn.st.ai i;.ngt lingberg vai den, som först väckte fråga om 
inrättandef af ett lasarett i Filipstad och att han .Intill ärliges lemnal penning- 
bidrag. När likväl en mängd personer motsatte si^ penningsammanskott till detta 
ändamål, utlyste lian allmän sockenstämma och höll dervid i'tt tal om behofvet af 
sjukhus pfi ort. 'ii. Förrän omröstningen vidtog, anmodade han dem af de närvarande, 
som gillade förslaget, att samlas på hans högra sida, och 'han, hvilka ville motsatta 
sig detsamma, att ställa Big pa den venstra. Sedan delningen försiggått, h"ll han en 



I ANSLAäAltUTT OCU SJUKHUS 1 ENSKILDA STADER. Ill 

till en lasarettsbyggnad använda samlade Lasarettsmedel. En ny sten- 
byggnad med 10 större och mindre rum blef färdig' 1773, men af nå- 
gon anledning synes lasarettet senare blifvit indraget och sjukhusbygg- 
naden uthyrd emot 33 rdr H> sk., samt alla sjuka gruf- och hyttarbe- 
tare tills vidare förlagda i enskilda hus '). 

Sundsvall. För det af länets invånare beviljade lasarettets be- 

hof hade direktionen inköpt egen gärd och för Vesternorrlands läns 
invånare tillkännagafs, att detsamma skulle öppnas den '/i 1776 med 2 
sängar. Dess förste läkare var Johan Sa I berg 2 ). Sjukhuset flytta- 
des sedermera till Hernösand. 

Söder tel je. Vanliga sängantalet vid dervarande lasarett var 8, 
men kunde vid trängande behof fördubblas. De sjukes antal steg ofta 
öfver 100 om aret, oberäknade veneriske sjuke. Lasarettskirurgen hade 
fria husrum och 100 rdr i lön, men sysslomannen lid rdr 32 sk. jämte 
stat :) ). 

Uddevalla. När det 1S02 beslöts, att ett lasarett för Göteborgs 
län skulle anläggas i Uddevalla, uppstod inom serafimerordensgillet 
fråga om det vore förmånligare att hyra eller köpa en gärd. Dessför- 
innan blef dr Pehr Dubb uppkallad till serafimerordensgillet för att 
afgifva yttrande, huruvida vid Sahlgrenska sjukhuset en afdelning 
för länets behof kunde på allmänna fondens bekostnad inrättas. Denna 
plan afstyrktes af Dubb. som föreslog dddevalla såsom en hade billi- 
gare och bättre belägen ort. Härefter inköptes ännu samma år ett hus. 
rtom se\ frisängar skulle plats beredas åt sådane sjuka, som sjelfve 



utläggning af skriftens ord: Går borf ifrån mig, I förbannad' 1 , ty jag var hungrig, och 
I gåfven mig icke äta, jag var törstig och I gåfven mig icke dricka, ja;; var sjuk och i 
häktelse och I sökten mig icke . Under föredraget gick den ene efter den andre öf- 
ver pä högra sidan • .< -Ii vid slutet sind icke någon mera qvar på den venstra. 

') Ii. Schulz v. Schulzenheim a. a. s. 127. 

-i Inrikes Tidn. 1776. N:o 19. 
i lr Schulz v. Schulzenheim a. a. s. 121. 



82 LÄNSLASARETT OCH SJTJKIIUS I ENSKILDA STADER. 

kunde betala eller för hvilkas uppehälle de socknar och städer, derifrån 
de sjuke voro hemma, atoge sig ersättningen enligt föreskrifven taxa. 
Medikamenter och värd lemnades fritt. Afven tillät serafimerordensgil- 
let. att länet medels frivilliga sammanskott inrättade och underhöll 
omkring 12 sängar för veneriska patienter, at hvilka collegium medicum 
bekostade läkemedlen. När lasarettet förstördes vid den stora eldsvada. 
som öfvergick Uddevalla L806, flyttades dr sjuke fru-st till Strömstads 
kurhus, men, da de icke kunde länge der qvarhållas, öfverfördes lasa- 
rettsinrättningen ännu samma ar till Vennersborg. Ländshöfdingen 
deremot önskade att lasarettet fortfarande Bnge qvarblifva i Strömstad 
och k. brefvet af den 2I / 1 1807 förordnade, att fem sjuksängar skulle 
bibehållas der och trenne flyttas till Vennersborg till dess alla åtta 
kunde ånyo förenas i Dddevalla. I skrifvelse af den ■'■'- IsIl' aDhöllo 
riksens ständer, att ett efter behofvet afpassadt länslasarett matte för 
Bohuslän inrättas i Uddevalla och att det i Strömstad varande kurhuset 
äfven blefve dit förflyttadt. 

Samma ar beviljades på derom gjord ansökan genom k. brefvel 
af den 2B / 4 , att kostnaden till medikamenter för stadens fattige finge af 
medicinalfonden bestridas. Med anledning doraf uppstod fråga om lasa- 
rettets återuppbyggande '). 

Umeå. Lasarettet därstädes erhöll på serafimerriddarenes fram- 
ställning medels k. brefvet. af den 18 /i 2 1783 hälften af inkomsten vid ka- 
pellanstjensten i Piteå, hvilken Iran den ' - sistl. ar för uppkomna stridig- 
heter och besvär vid dess återbesättande skall varit ledig och dessa Capel- 
lansinkomster således undantagas ifrån den allmänna författning em deras 
disponerande Wi i anseende till innevarande ars missväxt ifrån Pisa 
den IS i nästl. manad utfärdat», [mättandet af detta lasarett fördröj- 
des likvid någon tid, alldenstund Han. E. Nsezen ännu den 5 / 3 L785 
skref Iran Umeå till Abr. Bäck: 



'i Seiafimerorden ■ illel protokoll den "' ,, 1812. 



I ANM LSARETT OCH SJUKHTS I ENSKILDA STADEli. 63 

Imedlertid har jag tänkt, at hos deras Excellencer Herrar Se- 
raphimer Riddare söka bli antagen till lazarettets medieus och chirurgus 
vid det i Umeå stad nyligen upbygde läns lazarett och hospital. 
men som herr landshöfdingen von Stenhagen föreslagit och sökt 
rekommendera en ung bataillons fältskär Ort man sa lära förmodeligen 
högbemälte herrar stadna vid detta förord. Sedan jag änteligen fick veta 
härom och att det af hr landshöfdingen skjedt mera igenom hr öfver- 
lieutenanten af Donnors recommendation fru- nämnde Ortman, än af 
gi t missförstånd eller misstroende till mig, har jag redan med skrif- 
velse upvaktadt Hans Excellence hr riks rådet ni. m. Uref t'. Fr. 
Stheffer och herr generaldirecteuren och riddaren af Acrel, hvil- 
ken senare gnnstigt svarat, at saken ännu väl vore oafgjord, men at han 
stadnat vid landshöfdingens förslag och om jag ägde bättre rätt at söka. 
med nytt skäl och tillstyrkan af hr landshöfdingen till Hrr Ser. Rid- 
dare, skulle han icke framte några svårigheter, som kunde uppehålla mitt 
egit godtfinnande. Nu tänker jag insinuera saken till konungens befall- 
ningshafvande härstädes jämte bifogad meritlista. Ehuru jag flera 

gånger skriftligen npgifvit project om detta lazaretts i stånd sättande 
och ordning till hr landshöfdingen. har jag, detta besvär oaktadt, ej 
blifvit hugkommen med sys>la dervid . 

Nsezen blef dock s. a. förordnad till förste lasarettsläkare i Umeå. 
i böljan visserligen med lön af endast 66 rdr 32 sk., men erhöll 1793 
en förhöjning af 16 rdr 32 sk., h varigenom han fick samma lön som 
öfrige lasarettsläkare eller 83 rdr 16 sk. Slutligen höjdes 1800 lönen 
till 100 rdr banko. 

Landshöfdingen i Umeå anmälde i serafimerordensgillet 1794. att 
sjukvården försvarades i hög grad derigenom, att de sinnessjuke voro 
inhysta i lasarettet, i följd hvaraf nödig snygghet icke kunde iakttagas. 
Han föreslog derför inköpandet af en byggnad invid detsamma, som föl- 
en kostnad af 00 ä 70 rdr skulle kunna inredas till de sjukes behof. 
Frågan uppsköts 1 ), men om och huru den blef åtgjord, förmäla icke 
protokollen. 

Sedan fyra betalande sängar öppnats för veneriske sjuke, biföll k. 
brefvet af den 9 / 10 1812 att lasarettet i Umeå finge tillökas med 8 sjuk- 



') Serafimerordensgillets protokoll den " u 1794. 



Cl I.ANSLASAHETT OCH SJUKHES I ENSKILDA STÄDER. 



sängar, livilka dock borde underhållas medels frivilliga sammanskott i 
orten, äfvensom att ett särskildt kurhus komme att på enahanda sätt 
anläggas i Norrbotten. 

Här må nämnas, att fullmäktige för Piteå, Luleå och Torneå städer 
vid L789 ars riksdag gjorde underdånig ansökan derom, att, utom del 
i Umeå befintliga sjukhuset, ett för länets norra del afsedt lasarett 
blefve inrättadt, för hvilket medel kunde derstädes insamlas. Derjämte 
föreslogs att löner från Lediga prestembeten finge till dess underhållande 
användas. På grund af allmänna fondens otillräcklighet afstyrkte serafi- 
merordensgillet denna anhållan 1 ). Kort derpå inlemnade likväl Torneå 
stad en ny begäran i samma syfte. Äfven nu afgaf serafiruerordens- 
gillet ett afböjande betänkande, men framhöll, att. da allmänna fonden 
vore anslagen till endast ett lasarett i hvarje län, intet hinder mötte 
om Torneå stad ville med enskilda sammanskott inrätta och underhålla 
ett sjukhus-). K. Maj:t afslog denna anhållan den l2 / 4 17!r_>. 

Upsilla. Tidigare än på någon annan ort i Sverige var nian i 
LTpsala betänkt på inrättandet af ett sjukhus. Det var den akademiska 
undervisningens vaknande behof af en klinisk Läroanstalt, som väckte 
tanken derpå och redan 1666 började 01. Rudbeck arbeta på inrät- 
tandet af ett akademiskt sjukhus, der de unge läkarene kunde finna ett 
dittills saknadt tillfälle till praktisk utbildning. Förverkligandet af denna 
tanke lät dock länge vänta på sig. Tiden var ännu icke mogen att på 
allvar gripa sig verket an. Ännu den 5 /, ITU:.' föredrog hr rektor d:r 
Robérgs begäran och erinring vara att ett Nosocomium här i staden 
för studenternas skull nödvändigt borde inrättas, emedan på vidrig hän- 
delse alla medicinse studiosi begifva sig bädan och på andra orter, di i 
dem uore Lägenhet att öfva sig uti praxi, hvartill de nu här bafva Litet 
eller intet tillfälle . Anslag af allmänna medel till sjukhusets anlägg- 
ning funnos likväl icke att tillgå och enskilda bidrag Lnflöto långsamt. 
Den första gafvau kom från Ledamöterne i collegium medicum, livilka 



') Serafimerorden Ui i ratokoll den '" , 1 789. 
•i Serafimerordi u tU< I protokoll den " , 17'.'-.'. 



LÅNSLASARETT OCH SJUKHUS I ENSKILDA STÄDEIi. 65 

1705 förärade inkomsten för en samma år i Stockholm verkställd anato- 
misk demonstration eller 000 dal. kmt till ett litet nosoeomium eller 
sjukstuga här vid academien, förnämligast till den inländske eulturam 
studii medici M. 

Genom Lars Robergs bedrifvande inköptes 1708 en gärd för det 
blifvande sjukhusets behof, men dervid förblef det länge 2 ). Först på 
1720-talet synas sjuke hafva blifvit intagna till värd i nosoeomium. 
Efter en tid började dock under Robergs senare tjenstgöring den så 
länge planlagda inrättningen att i följd af hans försumlighet och ständiga 
strider med konsistorium allt mer och mer förfalla. Först under hans 
efterträdare Xils Rosén korn sjukhuset 1741 ånyo till stånd och der- 
med var äfven den kliniska undervisningsmetoden, om också i inskränkt 
omfång, erkänd och införd i Sverige 3 ). Den af akademin sedan äldre 
tider med 100 dal. smt årligen aflönade barberarens var ända frän 
början anställd vid sjukhuset som kirurg, men först 179b' fördubblades 
hans lön. Med denna befattning, som mot slutet af seklet öfvertogs af 
vetenskapligt bildade läkare, följde, åtminstone en tid. skyldigheten att 
undervisa i kirurgi. Genom Z. Strandbergs testamente erhöll sjuk- 
huset 1792 en amanuens. 

Sedan landsorterna genom k. brefvet af den 1D / 10 1765 erhållit 

rättighet att pä egen bekostnad inrätta lasarett och sjelfva behålla de 

penningmedel, hvilka derförinnan insamlats för serafimerlasarettet i 

kholm. uppstod tanken att utvidga det akademiska sjukhuset till ett 

gemensamt länslasarett. Detta af landshöfdingen i Upsala, baron Johan 



Se detta arbetes första del sid. 371. 
i L. Rob er g utgaf eu liten sällsynt skrift öf ver denna sjukhusanläggning: 
Ing angåen •omium aeademieum, efter begiäran utgiven, dem til Be- 

hag, som till verkets inrättandt Tiid efter annan väkbneeni och beneget coniribuerat. 
igra anmärkningar över sjuka, som där intagne blifcit sund Be- 
ng öfver åtskilliga Perxedlar, hörande til des påbegynla Sepulcretum Valetu- 
dinarii l) Ups. 17:i4. Innehåller skrifvelser till och fråD consistorium 

aeademieum, planteckning af sjukhusets gärd och dessutom tre vignetter med latinska 
och svenska verser. Denna Robergs skrift omnämnes icke af Mesterion. 

' i'. M äterton, Om Nosoeomium aeademieum och ilat kliniska under- 
visningen i Upsala Universitetets årsskrift lbTOj. Upsala s. å. 

5 



06 LÅNSLASARETT OCH SJUKHUS I ENSKILDA STÄDER. 



Funck uppkastade furslag godkändes af länet och den 18 / 3 1768 öfver- 
lade medicinska fakulteten under hvilka villkor länets sjuke kunde i 
akademins sjukhus emottagas. Dessa villkor voro: 

»a) att, om sammanskottet ej går under 700 dal. smt, häller sjuk- 
huset 3 sjuksängar länet tillhanda året igenom; 

b) att inga oboteliga sjukdomar påtvingas nosocomium; 

c) om sjukdomen tål drögsmål, bör vederbörande pastor låta prae- 
fectus nosocomii förut veta, da någon sjuk insändes. 

d) som länets sjuke blifvit vårdade i nosocomium år 1767, för- 
behållen att 1766 års sammanskott till sjukhuset inlemnas; 

e) som flera rum icke beböfvas, än de sjukhuset redan har, för- 
menar faculteten skäligt vara att länet frikallas för byggnad och repara- 
tioner '). 

Denna förening emellan akademin och Upsala län i afseende på 
sjukvården stadfästes genom k. brefvet af den 6 /io 1767. Sjukhuset 
innehöll nu omkring 10 sjuksängar. 

Efter en tid klagade dock consistorium academicum i skrifvelse 
till serafimerriddarene af den 2 /i 1778, att de från länet inkommande 
lasarettsmedlen icke motsvarade kostnaden för dess sjuke. Under året 
hade kostnaden för hvarje säng uppgått till 1,019 dal. kmt, men länets 
afgifter endast till 2,396 dal. kmt, för hvilken summa 5 '/ 2 säng stått 
länet till förfogande. Konsistorium föreslog derföre antingen skilsmessa 
mellan akademin och länet eller ock minskning af länets sjuksängar 
ill 2. I följd deraf inrättades 17S2 ett länslasarett, som förlades till 
det gamla hospitalshuset och i början upptog endast tre sängar för män 
i ull tre fm' (jvinnor. Det akademiska sjukhuset underhöll vanligen sju 
sängar, någongång flera 2 ). Sedermera begärde serafimerordensgillet, att 
den i närheten af staden belägna kronobränncribyggnaden måtte upplåtas 
till hospital och lasarett, och hemställde, att, om hospitalshuset jemto 
kyrka, värderade till 6,066 rdr 32 sk. banko, försåldes, skulle icke blott 
kostnaden till bränneribvggnadens inredning vinnas, utan ock ett betyd- 
ligt penningöiverskott uppstå. Härtill biföll Kongl. Maj:t den 16 / 8 1806 



') Fakultetens protokoll uppsatt af Linné. 

') D. Sckulz v. Schulzenheim a. a. sid. 122. 



LÄNSLASARETT OCH SJUKHUS I ENSKILDA STADER. 67 

och följande år blef den nya lokalen färdig till begagnande. Under krigsåren 
1808 — 1809 användes lasarettsbyggnaden till fältlasarett. 

Sjukvården vid länslasarettet bestreds en tid af professorerne J. G. 
Acrel och J. Åkerman. 

Vid Veckholms hospital fanns ett af serafimerordensgillet in- 
rättadt sjukrum, hvarutom tre sängar derstädes underhöllos af de för- 
enade församlingarna Veckholm, Kungs-Husby och Thorswi. Fältskären 
hade i lön 50 rdr. Medikamenter och annan sjukvård bekostades af 
serafimerordensgillet 1 ). 

Tennershorg'. Vid väckt fråga om inrättandet af ett länslasarett 
i Elfborgs län kunde inväuarene icke komma öfverens om en gemen- 
sam sjukvårdsanstalt, utau fem härader beslöto att inrätta ett sjukhus i 
Yennersborg, medan åtta andra härader, hvilka förenade sig med stä- 
derna Alingsås, Ulricehamn och Borås, bestämde sig för sistnämnda 
stad. Härom förordnade k. brefvet till serafimerriddarene af den '/, 1781: 

1 :o Att de begge provincialmedici, som vistas den ene i Wenners- 
borg och den andra i Borås, mage åläggas att utan innevånarenes be- 
kostnad för sin innehafvande lön, särdeles nu i början, sköta de sjuke 
och att vid lazarettet må bestås fria medicamenter, åtminstone för de 
veneriske sjuke. 

2:o "vulja innevånarene samla frivilliga gåfvor och sammanskott till 
lazarettet och dertill efter sin förmögenhet bidraga, dock utan alt tvång. 

3:o Om fonden icke genast blifver tillräckelig till de sjukas föda 
och underhåll, jemte aflöning för nödiga sjukvaktare, så får socknen, på 
sätt det anta nu, hvad veneriska sjukdomar angår, skier, betala för sina 
sjuklingars föda, till dess fonden kan blifva så tillräckelig, att detta 
underhåll äfven kan bestridas . 

Vid förnyadt sammanträde i Yennersborg den */ a 1782 med länets 
deputerade sökte landshöfdingen ännu engång, ehuru förgäfves, förmå 
invånarene att förena sig om ett enda sjukhus. At provinsialläkaren 
beviljades af serafimerriddarene ännu samma år för vården af de 
invärtes sjuke ett arfvode af 33 rdr 16 sk. och åt lasarettskirurgen, som 



') D. Schulz v. Schulzenheim a. a. sid. 123. 



68 LÄNSLASARETT OCH SJUKHTS I ENSKILDA STADER. 

det ålåg att vårda utvältes sjuke och veneriska patienter. 50 rdr. 
Lasarettet torde likväl efter någon tid blifvit i hög grad vanvårdadt. ty 
serafimerordensgillet fann i början af 1790-talet att derstädes vårdats 
endast tre sjuke och att hela öfra våningen var inrymd åt fältkommissa- 
riatet Häröfver infordrades förklaring af landshöfdingen. 

Länets invånare ville likväl undandraga sig betalningen för in- 
köpet af lasarettshuset i Vennersborg, ehuru de förbundit sig dertill. 
Dä i följd af k. brefvet af den s / a 1761 tvenne lasarett inrättats i Elfs- 
borgs län, det ena i Vennersborg och det andra i Boras, samt länets 
invånare förbundit sig att. om allmänna hospitalsfonden ersatte aflö- 
ningarna och medikamentskostnaden, sjelfve i allt öfrigt underhålla d 
inrättningar, hade en gärd. såsom tjenlig och rymlig både för lasarettet 
och hospitalet, blifvit i Vennersborg inköpt för en summa af 5,555 rdr 
26 sk. S rst. Af denna köpeskilling hade redan öfverstyrelsen för barn- 
husen och hospitalen utbetalt 2.500 rdr och återstoden skulle invänarene 
i följd af sin förbindelse bordt erlägga. Under åberopande af flera skäl 
undandrogo de sig likväl att deltaga i dess betalande och landshöfdin- 
gen anhöll i stället hos serafimerordensgillet. att den bristand..' köpe- 
skillingen matte beviljas ur allmänna hospitalsfonden och en gåfva af 
1.000 rdr lemnas till underhållande af vissa frisängar. Då serafimerordens- 
det vara vådligt att prisgifva orten at den veneriska smittans 
förödelse, föreslog detsamma hos Kongl. Maj:t den u /i 1792, att fem 
frisängar för de fattigaste sjuka skulle underhållas af allmänna fonden 
i hopp att länets invånare ville sammanbiinga kostnaden för fyra andra 
sjuksängar, "in serafimerordensgillet äfven för dem ersatte medikaments- 
kostnaden. Den återstående köpeskillingen af 3,055 rdr 2t> sk. 8 rst 
skulle tillika af allmänna hospitalsfonden betalas. Härtill biföll Kongl. 
Maj:t den :2 / 4 1792. 

Derefter meddelade landshöfdingen i skrifvelse till serafimerordens- 
gillet af den u B 17!»::. att länets flesta socknar lofvat sammanskjuta i 
tiv års tid till lasarettets underhåll 8 sk. för hvarje mantal och i pro- 
portion för mindre lägenheter. Serafimerordensgillet, som med tack- 
samhel emottog anbudet, fann mellertid betänkligt godkänna det af länets 
invånare i protokollet införda förslaget att genom allmänna visitatio- 



1 \\'sr ISARETT OCH SJUKHUS I ENSKILDA STADER. 69 

ners anställande vinna kännedom om de med venerisk smitta behäftade 
personer, såsom stridande mot den personliga friheten, men tillstyrkte 
att landshövdingen ville uppmuntra allmänheten att rid behof begagna 

sig af lasarettet l ). 

Yesteräs. Lasarettet uppgifves vara anlagdt 177G. Det innehöll 
fem rum med inalles 12 sängar samt ett större rum för veneriske sjuke 
Ar 1812 utvidgades det med 10 sjuksängar för Intalande patienter 2 ). 

Yexiö. Sjukhuset, anlagdt 17(17. ftek s. å. instruktion, hvartill 
länets deputerade gåfvo sitt samtycke, men förstördes vid den stora 
eldsvada, som den 29 / 3 1799 öfvergick staden 3 ). Genom landshöfdingen 
grefve C. St. il örn ers nitiska bemödande insamlades ännu samma år 
inom länet 2,475 rdr, hvarmed en rymlig och väl bebygd gård nära 
staden inköptes till lasarett samt förseddes med inventarier och instru- 
menter. Till lasarettets underhåll erlade hvarjc matlag i länet årligen 
2 sk., torp undantagna. Staden underhöll en säng i lasarettet medels 
frivilliga gåtvor. Ända till 20 sjuke kunde på engång värdas afgiftsfritt. 
men veneriske sjuke betalade 3 rdr 16 sk. i månaden. Direktionen var 
uppdragen landshöfdingen ensamt. När landshöfdingen 1808 begärde af 
serafimerordensgillet understöd för vården af veneriske sjuke, förklarade 
gillet, att understöd af allmänna fonden icke kunde beviljas lasarettet i 
Yexiö. såsom varande en enskild inrättning 4 ). 

Yishy. Medels k. brefvet af den 5 / 3 1782 stadfästes det af 
serafimerriddarene pä det gamla hospitalets bekostnad 1781 inrättade lasa- 
rettet med sex ordinarie- och två reservsjuksängar. Provinsialläkaren 
och stadsfältskären skötte lasarettet gemensamt emot 500 dal. smt om 
året. En vidlyftig och i afsoende på historisk utredning intressant skrift- 



J i Serafimerordensgillets protokoll den "/, 1793. 

-) Serafimerordensgillets protokoll den -',',, 1812. 

*) En liten skrift om lasarettets grundläggning finnes tryckt under titel ITiiT 
den 10 december ä Landscancelliet i Wexiö blefvo följande momenter till rättelse för 
Länets lasarett författade och af Innebyggaxnes futunäektige samtyckte . 

4 ) Sei'afinierordensgillets protokoll den ,8 /, 180S. 



70 AF ENSKILDA PERSONER GRUNDADE SJUKHUS. 

vexling uppkom sedermera 1825 — 1828 i följd af Visby lasaretts- 
direktionens anspråk på öfverskottet af hospitalsmedlen till lasarettets 
underhall 1 ). 

Örebro. Lasarettet kom till stånd 1785. alldenstund Erik Jö- 
ran Wallerius samma år förordnades till läkare derstädes. Annan 
fond till dess underhåll fanns icke än frivilliga afgifter vid bröllop, 
barndop m. ni. I öfra våningen af hospitalsbyggnaden voro tvenne 
rum med fyra frisängar anslagna för lasarettets behof. Först 1795 be- 
viljade serafimerordensgillet anslag till uppköp af en kirurgisk instru- 
mentkista. År 1808 hade lasarettet 20 sängar, utom platser för beta- 
lande sjuke. 

4. Af enskilda personer grundade sjukvårdsinrättningar. 

De af enskilde medborgare till sjukhusens förmån gifna bidragen 
hade endast varit af mindre betydenhet. Göteborg, som i storartad väl- 
görenhet står främst bland Sveriges städer, kan äfven uppvisa det första 
föredömet af ett genom enskild mans frikostighet grundlagdt sjukhus. 
Direktorn vid Ostindiska kompaniet i Göteborg Niclas Sahlgren skänkte 
medels testamentariska dispositioner af den 8 /i2 m% och 2I 4 177 1 
sina »strögods* i Halland, utgörande icke mindre än omkring 150 för- 
medlade hemman och efter deras dåvarande värde uppskattade till 
150,000 dal. smt, till någon nyttig inrättning här i staden '-). Efter 
Sahlgrens den *% 1776 timade död bestämde sig hans måg baron 



') Jfr »Underdånigt utlåtande till Kongl. Maj: t af K. S. O. G. angående 
Wisby Hospital*. Sthlm 1828. 

'-') 1 .1. AV. Lillj. stråles den '•'"' 2 1777 infor vetenskapsakademien hållna minnes- 
ta] öfver direktören X. Sahlgren lii^es Gustaf Ill:s till honom aflätna ebref 
af den '•/> 1775: AVi hafve funnit eder afsigt Bä berömlig, att Wi icke velat ni 
stund förlora till att lagligen befästa edre fiirliemälte dispositioner med all erforderlig 
säkerhet — Wi försäkre edor om Wär beständiga k. nåd i hela eder Bfriga lifstid och 
boren I icke tvifla, att ju efter eder död minnet af eder kärlek för fäderneslandet skall 
hos Oss och sedan bos cfterverlden i all tacksamhet förvaras . 

Sjelfva stadfästelsebn fvet iir af konungen utfärdad! den '/ 4 1775. 



SAHLGRENSKA SJUKHUSET. 71 

Claes Alströmer för inrättandet af ett sjukhus. Det efter sin stiftare 
benämnda »Sahlgrenska sjukhuset» öppnades i slutet af mars 1782 till 
en början med L'4 sjuksängar, deraf 10 frisängar oeh 14 betalande, och 
har under framstående läkares ledning verkat välsignelserikt i de lidan- 
des tjenst. Talrika donationer hafva under årens lopp ökat sjukhusets 
fonder, hvilka i samma mån användts till dess fortgående utvidgning. 
Ar 1804 utgjorde sjuksängarnas antal 40. Sahlgrenska sjukhuset är 
numera sedan 1854 föreuadt med en af staden bekostad sjukvårdsin- 
rättning under namn af »Allmänna oeh Sahlgrenska sjukhuset» *). 

Såsom bidrag till dess historia må ur serafimerordensgillets hand- 
lingar anföras k. brefvet af den 22 / 9 1784. Deruti biföll Kongl. Maj:t, 
som funnit en inrättning, »hvilken är grundad pä en så betydande fri- 
kostighet af en privat man, förtjena att äfven af publico med någon 
hjelp understödjas, att lasarettsinsamlingen eller collecten, emedan den 
till sådant behof och ändamål är anslagen, må hädanefter och för fram- 
tiden, dock allena till den andel, som uppbäres inom Göteborgs stad, 
tillfalla Sahlgrenska lasarettet, hvaremot detta lasarett bör vårda sig om 
stadens sjuke, så att länslasarettet, när det framdeles kommer att in- 
rättas, med dem icke belastas. Beträffande åter de för samma ändamål 
föreslagne afgifter af tolag, sakören och någon afgift af en eller annan 
yppighetsvara, hafve "Wi ännu icke stadgat Wårt beslut». 

Sedan ett provisoriskt reglemente under de första åren efter sjuk- 
husets inrättning tjenat till efterföljd, uppsattes ett nytt utförligare sådant 
af dess föreståndare och läkare Pehr Dubb och baron Alströmer, 
hvilket stadfästes af Kongl. Maj: t den 3 / 8 1789. Sjukhuset skulle, 
enligt detta i flera hänseenden märkliga reglemente, hafva en dubbel 
uppgift att fylla, det borde vara en välgörenhetsinrättning, men tillika 
tjena som undervisningsanstalt. Enligt tidens sed anställdes både läkare 
och »chirurg» vid detsamma och de anspråk man ställde på dem voro 
icke ringa. Hvardera voro skyldige »att lernna stadens unga niedici, 



') En uttömmande skildring af sjukhusets öden och utveckling lemnar C. Fors- 
se ni us i sitt »Minnestal vid firandet af Sahlgrenska sjukhusets hundraåriga tillvaro 
den 13 mars 1882». Göteborg 1884. 



72 BAHLGBENSKA SJDKHDSET. 

unga chirurgi och barnmorskor fritt tillträde till sjukhuset och att. sä 
ofta tiden tillåter, undervisa dem uti allt, livad till deras embeten hörer . 
Icke blott liköppningar borde anställas på dem, som atledo af mindre 
kända sjukdomar och en preparatsamling anläggas vid sjukhuset, utan 
kirurgen ålades äfven »att efter skedd kungörelse lemna stadens unga 
medici och chirurgi öppet tillfälle till öfning uti dissequerande pä de 
cadavera, som uti sjukhuset förefalla, och dem vid sådane tillfällen uti 
anatomien undervisa-. Denna plan att i Sahlgrenska sjukhuset se en 
förenad sjukvärds- och undervisningsanstalt har visserligen icke hittills 
gått i fullbordan, men såsom sjukhus har detsamma dock varit en be- 
tydelsefull skola för de mänga läkare, som derstädes längre eller kor- 
tare tid tjenstgjort. De förmåner och lättnader med afseende a sjuk- 
vården och sjukas intagning, hvilka vid anstaltens stiftelse gjorde sig 
gällande, ådagalade tillika de humana idéer, som frän början besjälade 
dess stiftare och styresmän. Barn under fem ars ålder, obotlige sjuke 
eller af venerisk smitta besvärade personer fingo likväl icke intagas å 
sjukhuset. 

Körande läkarens tillsättande vid Sahlgrenska sjukhuset äro sär- 
skilda föreskrifter utfärdade. K. brefvet till TJpsala akademis kansler 
af den 2, / 8 1789 (k. brefvet till collegium medicum af den 3 /s s - ä.) för- 
ordnade: 

det amiralitets medieus doctor Pehr Dubb, som ifrån inrättnin- 
gens början lasaretts medici sysslan bestridt, sjelf nu l.i välja och ut- 
nämna den sjukhusets medieus, som honom i samma syssla immediate 
efterträder; men at sedermera vid dess val och tillsättning för framtiden 
iakttagas må, att medicinska faeulteten vid wår aeademie i Opsala inom 
trenne månader efter sysslans i allmänna tidningen kungjorda ledi 
därtill upprättar förslag, hvarå trenne de skickligaste medicinae di 
böra uppföras samt at Wårt Collegium medicum fjorton dagar efter an- 
mälan häraf ibland de Eöreslagne utser den, som skickeligasl finnes att 
förestå denna, ehuru privata sjukhnsinrättning, hvartill den, Bom g 
utrikes resor haft tillfälle till ytterligare kännedom om dylika inrättnin- 
gar och de nyaste förbättringar i medicinska practiquen bör, da alt annat 
är lika, för sina medsökande njuta företräde . 



SAHLGRENSKA SJUKHUSET. 73 

Rörande den vid sjukhuset anställde kirurgen utfärdades den 3 / 8 
1789 till kirurgiska soeieteten ett k. bref, innehållande de kompetens- 
villkor, som i närmaste öfverensstämmelse med reglementet komme att 
af honom erfordras: 

Kongl. ÄIaj:i liar vid granskningen af det på grund af fram]. di- 
■ uren Niclas Sahlgrens den 8 / 12 1772 och den 21 / 4 1774 gjorda 
imentariska disposition inrättade lazaretts reglemente, bland annat 
bifallit, at den chirurgus, hvilken lazaretts direktionen med dess mediei 
samråd frän.' t at tilsätta, antingen må vara eller blifva af eder 

examinerad samt godkjänd: Och som denne Chirurgi göromål, enligt det 
i nåder faststälde regi ajeläg e, neml. at lyda 

och efterkomma mediei förordnande för de sjuke: tidt oeli ofta natt och 
dag, när det behöfves infinna sig i sjukhuset för at iagtaga sjukdomar- 
nes förändringar och därom underrätta sjukhusets läkare: öpna och 
undersöka de obotligas och aflednes döda kroppar: undervisa och anföra 
yngre chirurgi i anatomiska disseetioner : tillreda prseparata at förvahras 
inom sjukhuset: biträda barnmorskan vid svårari • ringar: förrätta 

alla chirurgiska operationer, och ändteligen göra sjukhus mediei sysslan 
i alla afseenden under hans frånvaro och sex månaders vacance då döds- 
fall imellan kommer; sä hafva Wi ansedt alt detta förutsätta högsta nöd- 
vändigheten af en kunnig, uplyst och erfaren man. som rätteligen skall 
inånga och granlaga göromål, samt fördenskull jemväl i 
nåder pröfvat det vahl directionen med mediei samrad gör af chirurgus 
fram ira vid detta sjukhus efter ofvannämde ömtåliga föremål 

anställa^ . 

Ännu kunna några andra af enskilda personer stiftade och under- 
hållna sjukhusanstalter här nämnas. 

I Uddeholm (i Vermland) fanns ett på bolagets bekostnad upp- 
fördt sjukhus, till hvilket brukspatron C. F. Geijer skänkt ett kapital 
af 1.500 rdr, hvars ränta användes till de sjukes vård och medikamenter. 
Lasarettsfältskären åtnjöt utom kost och husruin vid bruket 100 rdr i 
årlig lön '). 



') D. Schulz v. Schulzenheim a. a. sid. 1l'9. 



74 



LOWENSTROMSKA SJUKHUSET. 



På sin egendom Kölby vid Kalmar hade en doktorinna Brita 
Maria Bäckerström inrättat ett sjukhus för fattiga och veneriske 
sjuke *). 

I början af år 1800 blef collegium medieum öfverraskadt af un- 
derrättelsen, att ett sjukhus fanns inrättadt icke långt frän hufvudstaden 
i Botkyrka socken, och infordrade derom närmare underrättelser. Den 
dervid anställde läkaren, dr Erik Gustaf Lönnberg upplyste då, att 
en okänd gifvare 1799 anslagit 100 rdr banko i årlig lön, jämte fria rum, 
åt en läkare för de fattiges sjukvård i Botkyrka och Salems församlingar 
samt 20 rdr banko till medikamenter. För denna sjukvård fauns en sär- 
skild direktion inrättad. 

Medels testamente af den il / 3 1811 hade ryttmästaren G. A. Lö- 
wenström (J. J. Anckarströms broder) öfverlåtit all sin egendom så 
i löst, som fast, uppskattad till en ungefärligt belopp af 33,333 rdr 16 
sk. banko till fond för ett af honom i Hammarby socken och Stock- 
holms län inrättadt lasarett, stäldt under serafimerordensgillets förvalt- 
ning. För att strax kunna inrätta och vidmakthålla sjukhuset skänkte 
han ytterligare till detsamma genom gåfvobref af den 2 / 5 1811 hemma- 
net Holmen ett mantal augment, Hammarby 1 3 / s -dels mantal rusthåll 
samt lilla Mellösa 1 /. i mantal frälse med de dera anlagda bonings- och 
magasinsbyggnader, värdshus och mjölqvarn jämte öfriga tillhörigheter i 
Hammarby socken och anslog dessutom 200 tr spannmål till fond för 
ett af honom i samma socken inrättadt Lånemagasin, hvaraf räntan eller 
afkastningen skulle tillfalla lasarettet samt förband sig att under sin 
återstående lifstid årligen gifva 400 rdr till sjukhusets underhall. Denna 
donation stadfästes af Kongl. Maj:t den 6 /s 1811. 

Sjukhuset, ämnadt »till fattige sjukes vård och skötsel ej mindre 
från Hammarby, än toli närgränsande socknar, hvilka i anseende till 
deras aflägsenhet ej kunna af länslasarettet sig begagna», benämndes i 
början »Gustafbergs lasarett», men kallas numera Hammarby eller Lö- 
wenströ msk a" lasarettet i Stockholms län. 



') Inrikes Tidn. 179S N:o 52. Under 17117 liade 70 personer utskrifvits friska 
från detta sjukhus genom dr C. P. Engströms insigter och "innia vård». 



ÅTGÄRDER MED AFSEENDE Å OBOTLIGT SJUKE. 75 



5. Fråga om åtgärder med afseende å obotligt sjuke. 

Bland de förtjenster serafimerriddarene förvärfvat sig om ord- 
nandet af sjukvårdsväsendet i Sverige må nämnas, att äfven de obot- 
lige sjukes sorgliga lott varit föremål för deras uppmärksamhet ock be- 
bjertande. Tanken på att förhjelpa dessa olyckliga till den vård de 
ofta framför andra behöfva uttalades af öfverståthällaren baron Carl 
Spärr e redan mot slutet af förra seklet, ehuru det var först en senare 
tid förbehållet att i detta hänseende tillfredsställa humanitetens och 
menniskokärlekens kraf. Vid sammanträdet af serafimerordenskapitlet 
den 21 / n 1786 hemställde han till 

Kongl. Maj : ts ömma och nådiga behjertande, huruledes bland det, 
under Kongl. Maj:ts regering, tilökte antalet af inrättningar till den li- 
dande menskliglietens hjälp och understöd, likväl saknas en fristad för 
sådane uslingar, som med obotlige sjukdomar behäftade, skulle af hunger 
och nöd förgås, om man med stränghet betoge dem den utväg att, ge- 
nom åsyn af deras elände, väcka medlidande och vinna almosor. 

Kongl. Maj: t uppdrog directionen af Herrar Seraphimer Riddare 
öfver barnhusen, hospitalen och lazaretterne att, i samråd med hr 
Riksrådet och Öfverståthällaren, utfinna och till Kongl. Maj:t uti 
capitlet upgifva någon fond till inrättning af ett hospital, der obote- 
lige sjuke mage njuta en för dem så oumgängelig tilsyn och om- 
vårdnad . 

Äfven torde här kunna nämnas, att genom k. brefvet af den 12 / 7 
1808 ett understöd af 533 rdr 16 sk. banko om året i tvenne års tid 
beviljades ur allmänna hospitalsfonden till understöd för den af sekre- 
teraren af Bjerkén i Sala stad grundlagda inrättningen till döfva 
och stumma personers undervisning 1 ). Vid riksdagen i Örebro 1812 



') Upplysningar om af Bjerkcns bemödanden för döfstummes undervisning 
finnas i K. G. Le in berg, Handlingar rörande Finska skolväsendets historia. Jy- 
vaskylä 1887, II: 532— öls. 



76 HOSPITALEN. 



värkte grefve Brahe förslag om uppförande på ordinarie stat af de till 
institutet för blinda och döfstunima vid 1809 års riksdag anslagna r>.000 
kronor, hvilket äfvcn af ständerna bifölls. 



6, Hospitalen. 



Innan vi sluta denna afdelning torde måhända några ord bina 
tilläggas om det svenska hospitalsväsendet. Förf. har vid skildringen af 
de egentliga sjukvårdsinrättningarnas uppkomst icke velat hänvisa till de 
s. k. Helge Andshusen, hospitalen eller sjukstugorna, gillen (convivia 
sacra) m. m.. sädana de omnämnas i äldre handlingar. Ursprungligen 
afsedda dels för spctelske sjuke, dels ämnade till försörjningsanstalter 
för andra med obotliga åkommor behäftade sjuke, blinde, vanföre och 
husville fattige, voro de barmhertighetsinrättningar, vittnande om vak- 
nande insigt derom, att äfven staten hade pligter mot de värnlösa och 
nödlidande. 

De i 28 kap. af 1686 ars kyrkolag anbefallda sjukstugorna, ehuru 
sannolikt inrättade endast i ett mindre antal socknar, stodo enligt 
kyrkolagens föreskrift under värd af landshöfding och biskop med bi- 
träde af borgmästare och ortens pastor. Till underhåll af dessa väl- 
görenhetsinrättningar var anslagen, utom genom enskilda donationer 
tillfallna hemman och räntor, en del af den från klostren till kronan 
indragna tiondespannmålen. 

Om man äfven kan och måste medgifva att dessa anstalter, före- 
mål för styrelsens understöd och enskildes vänliga hågkomst, a en del 
orter kunnat utgöra den första början till etl egentligt sjukhus, st. nio 
de dock i sin ursprungliga lönn främmande för sa vä! de medicinska 
myndigheternas, som läkarenes omvårdnad. I utvecklingen af den 
svenska medicinallagstiftningen hafva de icke Lemnat några spar, sa 
länge doras uppgift var att utgöra ett slags försörjningsställen M. 



') I sin redan anförda uppsats i Hygien har A. II. Wistrand Inmat upplys- 
ningar om de svenska hospitalen, Se Hygiea 1849 sidd. ">_V>. 593. 1850 s. .V2'_! tr. 



HOSriTALEX. 77 



Huru man ännu i slutet af sjuttonde seklet uppfattade de sinnes- 
sjukes behandling framgår klart ur landshöfdingens i Gefle C. G. Prö- 
lichs bref till Kongl. Maj. t af den «/, 1699: 

Kilers Kongl. Maj:t föranlates jag underdånig) tilkännagifva at 
effter inkotnben berättelse ifrån häradsfougden een ipiinnspersohn utj Nor- 
maling Bochn och Ångermanland, Capellanen dersammastädes < ' a 1 i s i j 
dotter är ifrån sina sinnen oeh rasar ibland at stadig wacht om lienne 
matte hållas af almogen: Eders Kongl. Maj:t berättas derjemte underdå- 
nigst att med atskillige sådane hafwer jag låtit bruka fölliande cuur, 
som ock haft god verckan at de blifwit bättre. Först att med andacht 
läsa Fader wår oeh den 51 Davidz Psalm hwar gång dem gifves math, 
som nyttigast för dem är upkokat bröd utj godt watten eller svagt 
dricka, sa at de på en tijd intet annat niuta; oeh dem som intet willia 
läsa. utan ställa sig motsträfwige och bruka svordom, lägges för ögon 
en knippe spöö, med alfwarsara warning at afstä med svordorn och 
ställa sig gudfruchtige sampt läsa berörde böön och psalm, och när de 
det intet willia lyda och giöra, då låta gifwa dem af 3 å 4 par spöö el 
rijs. tvenne slag med hwardera. alfwarsampt oeh långsampt, och så snart 
de bedia då upphöra med slagen. Eders Kongl. Maj: t hemställes un- 
derdanigst om Eders Kongl. Haj: t nådigst behagar at berörde Cuur med 
förenembde quinnspersohn och flere sådane skall brukas, då jag deroni 
lärer giöra anstalt och genom Guds bijstånd will förhoppas god verckan» i ). 

A skrifvelsen finnes antecknadt: .Denna curen bifalles». 

Det var först i medlet af förra seklet, som hospitalen började upp- 
fattas som särskildt egnade till förvaringsanstalter för sinnessjuka per- 
soner. Derförinnan fanns endast vid Danviken invid Stockholm eu sär- 
skild afdelning för dårar . Någon egentlig vård gafs dem icke och ännu 
mindre kom läkarebebandling vid psykiatrins dåvarande ståndpunkt i fråga. 
Hvarken vid de större eller mindre hospitalen funnos läkare anställde. 
Sedan lasarett och hospital på flere orter förenats, var lasarettskirurgen 
skyldig att endast vid förekommande tillfälligheter betjena hospitalshjo- 
nen. För öfrigt voro de lemnade åt sig sjelfva oeh icke sällan utsatta 
för ett hårdt hänsynslöst bemötande 2 ). Till stor del voro hospitalen i 



') I riksarkivet: AYesternorrlands län 1698 — 1705. 

-) Bland många må anföras ett exempel. Provinsialläkaren Erik Olof Kvd- 
beck i Vadstena anmälde i collegiuin medicum, att han förfrågat sig »huruvida icke 



78 HOSPITALEN. 



ett eländigt och afskräckande tillstånd. Ja, om Visby hospital skref 
sjelfva direktionen ännu 1825, att det befann sig i ett tillstånd, som 
sårade menskligheten». I jämförelse med sin föregående ställning funno 
de olycklige sinnessjuke dock i flera af dem åtminstone en tillflyktsort 
undan den yttersta nöden. Det fordrades mer än ett hälft sekels ansträng- 
ningar, innan de nya idéer, som sedermera fört hospitalsväsendet i 
S\,Tige en ordnad utveckling till mötes, vunno ett allmännare erkän- 
nande. 

Pä grund af kammar-, ekonomi- och kommersedeputationens till 
riksdagen den 23 / 9 175(5 aflemnade sakrika och upplysande berättelse 
blefvo hospitalens tillstånd och förvaltning föremål för ständernas skär- 
skådande. Till följd af dessa upplysningar beslöto ständerna den 21 10 
s. å. att tillsätta en -deputation», som äfven emellan riksdagarne ägde 
utöfva öfverinseende öfver barnhusen och hospitalen i riket, under namn 
af »Riksens Ständers Hospitals- och Barnhusdeputation». Tid denna 
tid fuunos inalles 38 hospital i Sverige och 4 i Finland, nämligen 
Gammelstads (Helsingfors), Sjählö, Åbo och Kronoby hospital J ). I dem 
underhöllos 1797 fattiga och aflönades 209 personer till deras vård 
och betjening. Till denna ständernas deputation utsagos fyra medlem- 
mar af adeln och ridderskapet och tvenne medlemmar af de tre ofrälse- 



de till sina sinnen någorlunda till sig komne dårarne i Wadstena kunde fa tillstånd 
att lossas ur sin fotstnpk\ f.'.r att någon stund promenera på gården och derigenom 
hindra skornjugge ns öfu-ilian.ltagaii.lo, men dorvid erhållit det svaret, att öf verstyrelsen 
icke bekostad.' någon, som höll uppsigt öfver dem, hvarför de lätteligen kund. 1 rymma 
eller göra skada. Om desse sjuke berättades i öfrigt, att 'i'' Bngo hvarken gång- eller 
sängkläder. Collegium medicuin uppsköt ärendet till dess sak. t kännedom vunnits 
härom. Sekreteraren npplyste, att landshöfdingen och biskopen i Linköping hade inseendet 
öfvev hospitalet, men att alla anordningar viiln-gos endast pä anm. ..lan af serafimer- 
r iddarene. Ko?legium beslöt då att vända sig till seiatimeioidenskanitlet (.'ollegii me.liri 
protokoll den ' och . L781). 

') Om de linska hospitalen Kan jämföras J. T im, A/handling um 

presterliga tjänstgöringen och aflöningen i .1/"» Wrkestift. Al... 1820 1822. 11: 17f>, 
ILL 39, 300., F. .1. Rabbe, Finlands medicinalförfattningar. Helsingfors L837. 
k 603 il'.. ...Ii Finska Läk, SäUsk. Handl. 1: 172 samt 1.. W. Fagerlund, Fin- 
lands Leprosorier. Helsingfors L886 och Hospitalet på Qloskär i skrifter ut- 
gifna af finska läkaresällskapet vid dess femtio års feai . Helsingfors 1885. 



HOSPITALEN. 79 



stånden (på bondeståndets vägnar dock två civila tjenstemän). Denna 
»Deputation öfver saratelige hospitalen och barnhusen i riket» stadfästes 
genom k. brefvet af den % 1757. På anmälan och förslag af deputa- 
tionen till riksdagen 1702 utkom k. förordningen af den u / 4 1763 »an- 
gående hospitals- och barahusinrättningarae i riket». 

Enligt denna förordning indelades de personer, hvilka borde å 
hospital intagas, i tre klasser. Första klassen utgjordes af »sådana, 
som antingen af ålderdoms skröplighet, långvariga krämpor eller någon 
slags ofärdighet hindras at sjelfve förskaffa sig tillräckligt underhåll, och 
ej äga anhöriga, som äro i stånd at dem wårda eller ock wiid till- 
tagande åren lidit sädana olyckor, at deras näring afstadnat, samt numera 
blifvit orklösa att wälja sig annat näringssaft . 

Till andra klassen räknades dårar, borttagna och med smittosamma 
eller oboteliga sjukdomar, såsom kräfta, fallandesot, spetelska med mera 
besvärade menoiskor, hvilkas vistande ibland andra är ohyggeligt eller 
skadeligit, de där således ej på något sätt kunna förvärfva sig annat af 
sina medborgare, än deras medlidande». 

Nödlidande af tredje klassen voro barn, »som af sina föräldrar, 
för deias torftighet skull, ej kunna njuta underhåll: sådane gifwa dock 
hopp att kunna blifva nyttiga medlemmar i det allmänna och fordra 
derföre ömmare värd än alla de andre». 

När den i kyrkolagens XXVIII cap. 5 § grundade och med lands- 
höfdinge instructionen öfverensstämmande skyldigheten att hvarje socken 
bör föda sine fattige af första slaget, till obrottslig efterlefuad vederbör- 
ligen handhafves och inga sådane fattighion, som hvar i sin socken 
böra försörjas, blifva i de på kronoförläningar fotade hospitalen intagne, 
så kunna ej allenast de under andra dassen nämnde uslingar, hvars 
vistande bland andra är ohyggeligt eller skadeligit, därstädes njuta un- 
derhåll, utan ock en ansenlig fond öfverblifva till hjelp för fattige späda 
barn, hvars räddning är desto angelägnare denna tiden, då folkbristen i 
alla näringar gör sin skadeliga verkan nog känbar». 

Till förstärkande af hospitalsfonden föreslogo ständerna tillika i 
skrifvelse af den - 1 , 1762, att personer kunde »insätta penningar pä 
lifränta i hospitalscassan emot 8 a 10 till 12 % efter deras ålder samt 



80 HOSPITALEN. 



erhålla en sådan ränta i sin öfriga lifstid. Således må hvar och en, 

som bevisligen fylt 54 år, hafva rättighet att i närmaste hospitals cassa 
insätta ett sa .-rört oapital han kan åstadkomma emot 8 ärligen 
för all sin öfriga lifstid, den, som fylt 59 år, emot 10 ° och den. 
som fylt 63 ar emot ]2 %, så länge de lefva, hvarefter capitalet skall 
hemfalla hospitalseassan, hörandes dock en sådan insättning ej wara 
mindre än Tnhundrade dal. smt. och, till dess wärket vinner mera 
stadga, ej öfverstiga 4,000 dal. smt samt både eapital och lifränta vara 
fredad för gäldenärers anspråk . Ständernas förslag stadfästes af Kougl. 
Maj:t den "/„ 1762. 

Kongl. Maj:ts förnyade förordning angående hospitals- och barn- 
husinrättningarne i riket af den ll ia 1766 bibehöll ofrannämnda klass- 
fördelning, men upptog i törsta rummet dårar, horttagne eller med obo- 
teliga och smittosamma sjukdomar behäftade, hvilkas vistande ibland an- 
dre är ohyggeligt eller skadeligit . och bestämde, ty skole ock sådane, 
och sa länge någre af dom utom omvårdnad finnas, först blifva uti de 
pa krono-förläningar grundade hospitalet intagne, så vida deras *juk- 
domar äro af en sådan beskaffenhet, att de, efter vederbörandes intygan, 
pa lasaretterne ej kunna hjelpas och botas». K. brefvet af deu I9 /j 
1774 förklarade ytterligare kronohospitalen hafva till sitt hufvudsakliga 
ändamål att emottaga dårar och dem, som voro med svårare sjukdomar 
behäftade. 

1 likhet med andra af ständerna tillsatta kommissioner blef äfven 
deputationen öfver barnhusen och hospitalen upplöst vid 1705 — 1700 
års riksdag och en »öfverdirektion tillsattes genom k. brefvet af don 
u /i2 1700. Afveu förmyndarekammaren och husfattigkassan i Stock- 
holm ställdes under k. öfverdirektionen, som ägde redogöra inför rik- 
sens ständer för sina åtgärder: 

Emedan Kongl. Maj:t uppå riksens ständers underd. tillstyrk 
under sidst hållne rik- i ider funnit godt, a1 våi 

i alla barnhus och hospitaler med do flere af dylik beskaffenhet i 
riket warande wärck ma hädanefter, under lika myndighet, I Rik- 

sens Collegium tilkommer, handhafvas och Eöi kongl. 

Öfver-Direction i ställe! Eör den wa G års riksdag Eöroidnade rik- 



HOSPITALEN. 81 



ständers deputation, som berörde angelägna wärf och göromäl hit- 
tills men nu kommer detsamma, efter riksens ständers författ- 
ning, och Kongl. Maj:ts härom till deputationen afgående href, at ned- 
läg - 

För denna öfverdirektion utfärdades samma dag särskild instruk- 
. Aflöningen för dervid anställde tjenstemän bestämdes till 2,750 
dal. smt. Enligt staten af den n / 12 1766 fick »medicus» vid stora barn- 
huset i Stockholm i årlig lön 400 dal. smt, iy a lisp. ljus och tvä fam- 
nar björkved. Fältskären hade 100 dal. smt. 

Efter några är uppdrogs [likväl öfvei styrelsen för hospitalen och 
barnhusen ät tvenne serafimerriddare, riksrådet grefve C. F. Scheffer 
och grefve J. Beckfriis genom det redan förut meddelade k. brefvet 
af den 2 >/ 3 1773. 

Enligt för dem samma dag utfärdad instruktion skulle de, som 
icke kunde lemnas till egen vård eller för obotliga sjukdomar, bräck- 
lighet och ålder voro oförmögne att förtjena sin bergning, först in- 
hospitalen. Inskrifningsafgifteu var fortfarande 100 dal. smt. 
Vid bristande tillgäng borde socken betala densamma. Hospitalet 
ärfde de intagnes möjliga tillgångar J ). Af hospitalsöfverskottsmedlen 
förbehölls en del till understöd för fattiga barn och fördelades detsamma 
pä länen. Medels serafimerordensgillets cirkulär af den 24 / 2 och 15 /i 2 
1 7 1» i? blef sedermera faststäldt, huru mänga barn i hvaije län finge un- 
derhåll eller uppfostringshjelp af allmänna medel. 

Från denna tid må ännu nämnas k. brefvet af den 23 / u 1774, 
som anbefallde inrättandet af ett större hospital invid residensstaden i 
hvarje höfdingedöme, jämte indragning i den mån sådant utan olägenhet 
ske kunde af de mindre hospitalen i de län, der flera sådana funnos. 



'l När en inrrädesafgift af 333 rdr 16 sk. rgs inbetaltes afstod hospitalet från 
sina arfsanspråk enligt 'serafinieroidensgillets protokoll den '' 1805. — Intagnings- 
afgiften, som enligt k. brefvet af dei ' 25 rdr, höjdes genom k. 

brefvet af den "/ 3 1811 till 33 rdr 16 sk. banko. Serafimerordensgillet hade tillika 
slagit att. vid bristande tillgäng hos hospitalshjonet eller dess anhörige, vederbörande 
församling måtte hvart 3:dje år anskaffa en tarflig beklädnad och hvart annat är förse 
den intagne med andra smärre klädnadspersedlar. Konungen afslog detta senare förslag. 

6 



HOSPITALEN. 



Hvarutom breiVel förklarade: Wi late ock nu Wåre egne nådige ordres 
afgå till vederbörande landshöfdingar och biskopar om ofelbart full- 
görande af alt livad I till fullbordande af Wåre med hospitalerae och 
barnhusen ägande nådige afsigter antingen redan af dem äskat eller 
hädanefter äskandes wardi 

Såsom redan i det föregående blifvit skildradt, öfverlemnades slut- 
ligen inseendet öfver lasaretten och hospitalen åt det 1787 stiftade se- 
rafimerordensgillet, som bibehöll hospitalsvården till sin upplösning 187b 1 ). 

Pä grund af redan anförda skäl har förf. icke ansett sig böra inga 
på en närmare skildring af det svenska och finska hospitalsväsendet 
Detsamma står egentligen utom syftet med detta arbete. Blott i förbi- 
gående har en och annan dermed sammanhängande omständighet blif- 
vit berörd. Förf. kan likväl icke underlåta att meddela det troligen 
första aktstycke, som efter Finlands skilsmessa från Sverige vexlades 
rörande nämnda område. Utan djup rörelse kunde han icke läsa detta 
vittnesbörd om nu inträdda nya förhållanden. K. brefvet till serafimer- 
ordensgillet af den 22 n 1810 är af följande lydelse: 

Wi liafve i nåder låtit Oss föredragas edra, till följe af nåd. befall- 
ning afgifne underd. utlåtanden i anledn. af tvenne på kejs. ryska re- 
geringens vägnar af generalen van Suehtelen meddelte notor, den ena 
rörande fordrad säkerhet, eller återbetalning af det Kronoby Hospital i 
Finland tillhöriga och i allmänna hospitals- och barnhusfonden insatte 
capital 1,971 rdr l''-' sk. -i rst bco. med upplupen ränta för tvenne år; 
och den andra, beträffande utbekommande af en fordran, stor G01 rdr 
33 sk. 5 rst bco, som Sjählö hospital uti samma fond äger uu 
hvaröfver 1 underdånigst eder yttrat att ifrågavarande Kronoby och 
Sjählö hospitalers Eordringar uti allmänna hospitals- och barnhusfo 
äro af enahanda beskaffenhet, samt till det u I af eder 

erkännes, men att sistnämnde fond deremot äger en genfordran af 



'i Om di ksamhet finner man applysningar i ö. L 

Sparres Tal om en vidtagna r för sinnessjukas vård 

ilm L872. För l en om sv. ■ 

ytterligare ai vild komitébetänl 1850 och den ' , a 

IsTe. jemte de la utlåtandena af olika ni 



HOSPITALEN. 83 



10,420 rdr 23 sk. 4 rst. banco för bestridde utgifter vid flere hospi- 
talet' och lazaretter i Finland, hvilken fordran I till följe af sista freds- 
tractaten emellan Sverige och Ryssland ansett böra godtgöras, i kvilket 
fall I ieke funnit något hinder möta mot utbetalningen af förberörde 
Kronoby och Sjählö hospitalers fordringar. Detta jemte hvad Wår utrikes 
minister friherre von En ge ström, hvara yttrande Wi inhem- 
tat. i underd. anfört, hafve Wi i nåd. öfvervägande tagit och funnit det 
till fullo upplyst, at de af generalen van Suchtelen å kejs. ryska 
regeringens vägnar fordrade och uti allmänna hospitalsfonden för Kronoby 
och Sjählö hospitalers räkning insatte summor äro af den beskaffenhet, 
att de, utan afseende på den af eder uppgjorde genfordran, till berörde 
hospitaler böra utbetalas. Hvad åter angår eder yrkan om ersättning 
för förskott och utbetalningar till finske hospitalerne, vele Wi i nåder 
hafva tillåtit, att derest ibland dem finnas sädana, för hvilka, i stöd af 
fredstractaten, med skäl och hopp om framgång, någon ersättning kan 
begäras, I ma med ytterligare uppgifter deroni inkomma, da Wi i nåd. 
vele pröfve, huruvida någon underhandling derom i niinisterielle vägen 
kan företas 



Finland. 

1. Efter flera års förberedelser hade k. serafimerlasarettet i Stock- 
holm kommit till stånd. Under olika namn hade bidrag till detta ända 
mål insamlats inom hela riket. Till och med särskilda afgifter hade 
pålagts befolkningen, för att hastigare vinna målet. Det låg derför nära 
till hands, att sedan vägen engang blifvit beträdd, de mera aflägsna 
landsdelarna skulle göra anspråk på egna sjukhus och finna det orättvist 
att skatta till en sjukvårdsinrättning, hvaraf de icke kunde vänta något 
gagn. I sina till 1756 års riksdag inlemnade allmänna besvär § 12 
begärde allmogen i Finland, att de penningmedel, hvilka derstädes in- 
samlades för lasarettets i Stockholm behof, måtte anslås till inrättande 
af ett sjukhus i Storfurstendömet. Häröfver infordrade ständernas kam- 
mar-, ekonomi- och kommerse deputationsförorduingsutskott suudhets- 



S4 LÄNSLASARETT I ÅBO. 



kommissionens yttrande. Som man kunde förutsätta, motsatte sig kom- 
missionen denna begäran. I detta för allmanna sjukvården i riket 
principielt viktiga spörsmål uttalade sig sundhetskommissioncn i sitt den 
29 /* 1756 afgifna utlåtande på följande sätt: 

»Den lilla inkomst, som härtill i livarje province samlas, understöd- 
jer ansenligen den ehristeliga inrättning, sa länge den ej till andra be- 
liof användes, men om den skulle delas blefve den både otillräcklig för 
hvarje lähn såsom ock oförnekligen värkande att den kostsamma inrätt- 
ningen härstädes aldeles skulle förfalla, livilken utom annat för alla unga 
medici och ehirurgi bör ocli kan anses som en schola, hvarifrän de se- 
dan kringspridas i hela riket och med skicklighet kunna förestå provin- 
cialmedici, stads- och regementsfältskiärs sysslorna, allmänheten till ej 
ringa båtnad, isynnerhet sedan Hans Kongl. Maj:t nådigst befallt under 
den 4 / 4 1753, det ingen till slika beställningar skall befordras, innan han 
åtminstone ett hälft är lasarettet bivistat och. derstädes fullkomlig kund- 
skap i sine gjöromål inhämtat. 

K. Commissionen kan ej obemärkt lämna, att denna sednare nyt- 
tan icke mindre påsyftas än den förra och lärer högl. deput. nogsamt 
benägit finna att samma nytta omöjeligen kan ernås vid de mindre laza- 
retter, som i orterne tilläfventyrs skulle inrättas, sa att största angi iä- 
genheten synes fordra att åtminstone på ett ställe i riket en sådan in- 
rättning mätte finnas som den härvarande lazarettets nu är och hvilken 
således uti ingen måtto tyckes böra rubbas. 

Af dylik beskaffenhet anser oförgiipeligen k. Com. 88 § af stä- 
dernas allmänna besvär, att denna lazarets afgift mätte anslås hvarje 
stad enskylt, i ty k. Com. förmodar att, när en eller tvenne curhus uti 
hvarje län enligt k. Com. förslag uti dess riksdagsrelation varda in- 
rättade, skola derigenom inwånarene tillräckligen blifwa \\i<l påkommande 
smittor liulpna och lasarettet emedlertid så utvidgas samt de sjukas an- 
tal derstädes ökas att alla med svårare sjukdomar behäftade personer, 
då kunna intagas och botas». 

Ständerna samtyckte likvid den 21 /i s - : >> att ett lasarett i Åbo 
finge anläggas och de i Åbo stift inflytande lasarettsmedleD tian och 
med följande ar dertill användas. Härtill biföll Kongl. Maj:t i k. bref- 
vet af den 17 /is 1756, hvilket sålunda utgör grundläggningsurkunden för 



LANSLASARETT I ABO. 85 



Finlands sjukvårdsinrättningar 1 ). Det nya sjukhuset skulle stå under 

öfverinseende af landshöfdingen, biskopen, konsistorium och magistraten 

i A b". 

Till grundplåt för lasarettsfonden sammansköto stadens invånare 

(5.000 dal. kmt. Den förökades sedermera genom de vid bröllop, barn- 
di >p och tjenstebefordringar vanliga insamlingarna, huru obetydliga de i 
sjelfva verket voro 2 ). Den 29 /io 1757 aflät den nyss bildade lasaretts- 
direktionen till Kongl. Maj:t ett bref, hvaruti direktionen föreslog nya 
utvägar till nödiga medels sammanbringande. »Genom de nästförflutna 
missväxtåren hafva likväl stiftets inbyggare blifvit så svåra medtagne, 
att do härtills föga mer förmådt till detta deras tillämnade sjukhus 
erlägga än hälften af den contingent de för detta om året till lasarettet 
i Stockholm vid sina bröllop och barndop utgjort, hvilken afgift dock i 
sig sjelf är den vesentcligaste inkomsten för lasarettet härstädes. I en 
så rådvill belägenhet har likväl directionen ej låtit modet falla, utan i 
förtröstan på den store Gudens faderliga försorg, samt Eders Kongl. Maj:ts 
ytterligare nåd bordt följande till detta värcks upprättande påtänkta 
medel i underdånighet föreslå». 

Utom den redan i k. cirkulärbrefvet af den 8 /s 1753, ursprungligen 
för serafimerlasarettet i Stockholm, beviljade kollekten, tillstyrkte direk- 
tionen ytterligare tvenne kollekter inom stiftet, utfärdandet af stamböcker 
och lasarettsafgiftens erläggande för alla embeten och tjenster i Åbo 
stift, på hvilka Kongl. Maj:t och riksens kollegier utfärdat fullmakt. 
Afven anhöll direktionen att de böter, hvilka Kongl. Maj:t vid anföran- 
det af obefogade besvär ifrån stiftet kunde finna godt ålägga, skulle till- 
falla lasarettet. 



') De i 4 § 28 kap. af 1686 års kyrkolag anbefallda sjukstugorna i hvarje 
socken komnio veterligen aldrig till ständ i Finland. I hvaije fall voro de icke annat 
än tillflyktsorter för fattige och vanföra personer. 

'-') Småningom utbildade sig äfven i Finland den seden, att värden vid bröllop 
och barndop gaf en gåfva till lasarettet och de fattige, men insamlingen bland gästerne 
af dessa s. k. kontingentmedel upphörde. Domkapitlet i Åbo erinrade i cirkulär af den 
'/i 1807 att presterskapet icke må tillåta en sådan afvikelse från författningarna. 



86 LANSLASARETT I ÅBO. 



liven Abo hofrätt hemställde hos Kongl. Maj:t, att till lasaretts- 
medlens förökande borde »vid hvarje domstol i städerna ocb på landet 
öfver bela Finland sparbössor inrättas, hvaruti den part. som vunne sin 
sak, skulle vara skyldig något att erlägga, doek att qvantum på dess 
eget behag ankomme». Deremot anhöll landshöfdingen i Österbotten 
Gustaf Abraham Piper i skrifvelse till Kongl. Maj:t af don 24 /i2 
1757, att de sjuke i hans län kunde, »såsom ifrån dot i Åbo tillämnade 
lasarettet långt vistande», hellre till sjukhuset i Stockholm försändas, 
ehuru de inflytande lasarettsmedlen blefve till direktionen i Abo af- 
lemnade l ). 

I detta senare förslag såg lasarettsdirektionen en fara för sjukhusets 
tillvara och bestånd, rivarior direktionen i skrifvelse till Kongl. Maj:t af 
den 24 / 1 1758 skyndade sig att bemöta detsamma. Fördenskull och 
som denna landshövdingens hemställan icke allenast snörrätt synes strida 
emot den författning riksens ständer vid nästöfverståndna riksdag om 
ett lasaretts inrättande i Abo gjort och hvilken författning Eders Kongl. 
Maj:t sedermera den 17 /i 2 1756 täckts allernådigst till verkställighet be- 
falla, utan ock skulle verkligen göra om intet, livad således till detta 
vercks befordran af Eders Kongl. Maj:t stadgadt blifvit. ty föranlåtes 
directionen i djupaste underdånighet anhålla, det wärdes Eders Kongl. 
Maj:t nådigst befalla landshöfdingen Piper att ställa sig hvad Eders 
Kongl. Maj:t af högst prisvärd huld omsorg äfven om det. som till Fin- 
lands gemensamma fromma och skötsel tjenar, allaredan om detta lasa- 
retts inrättning förordnat, till behörig efterrättelse . 

Sundhetskommissionen tillstyrkte i infordradt utlåtande till Kongl. 
Maj:t af den 22 / u 1758 lasarettsdirektionens förslag öfverhufvud, men 
anmärkte, att riksens ständer redan förklarat att stamböcker icke ma 
hädanefter utfärdas och att direktionens anhållan cm dit gamla residens- 
husets och tomtens öfverlåtande till det blifvande sjukhusel vore en 
angelägenhet, hvilken står under Eders Kongl. Maj:ts och riksens cam- 



•) Redan från 1766 tillf öllo lik' I ttenoohNyl 

insamlade s. k. kontingentmedleo de derstäde ten. .1. T 

ström, Afhandling och aflönin ■ II. 

Lbo 1821, sid. 1IG. 



LÄNSLASARETT I ÅBO. 87 



marcollegii och statscontoirs disposition . Arven hvad k. hofrättens i 
Ibo hemställan angick, fann kommissionen för dess del, »att, ehuru rätte- 
an jarne i allmänhet med nog dryga kostnader äro besvärade, icke 
vid en sådan inrättnings vidtagande ligger i vägen, allenast icke 
missbruk härvid föröfvas och en sådan afgift pä hvars och ens fria vilja 
ma ankomma . Deremot afstyrkte kommissionen landshövdingen Pipers 
förslag -helst det i Stockholm inrättade lasarettet är nog otillräckligt för 
myckenheten af Svea och Götha rikes innevånare, som i anseende till 
Indragande af dess underhållande äga endast dertill rättighet». 

A dessa särskilda hemställanden rörande lasarettet i Åbo utfärda- 
des Kongl. Maj:ts resolution den u / 2 1759, hvilken, såsom åtgörande för 
sjukhusets ekonomiska ställning, må här införas: 

ICongi. Maj:t har denna ansökning med de dervid förekomna om- 
ständigheter uti behörigt öfvervägande tagit och will i nåder hafva sam- 
tyckt, at, utom den ena förut beviljade collecten, ännu 2:ne owilkorliga 
collecter årligen innom Åbo stift för ofvannämde laxaret upbäras mage 1 ). 
Men som för detta uppå riks. ständers underd. tillstyrckande faststält 
är, att inga stamböcker emellan riksdagarna skola utfärdas, så kan cli- 
reitionen i dess sökta tillstånd till en stambok öfver hela riket icke 
willfaras, finnandes jemväl Kongl. Maj:t det gamla landsliöfdinge residence 
lmset i Åbo, såsom cronan tillhörigt, ej kunna efter directionens anhållan 
till lazarettets behof aflåtas: Beträffande åter lazaretsafgiften för de 
embeten och beställningar i Åbo stift, som af Kongl. Maj:t eller dess 



') Kollekter för lasaretten uppbäras fortfarande i Finlands kyrkor. Enligt k. 
brefven af den 86 /n 1776 och 10 ' r , 1779 bör hvarje lasarett erhålla de kollektmedel, 
som inflyta inom länets gränser. Jämför härom sid. 40. Domkapitlet i Åbo förordnade 
sedan i cirkulärbref af den 29 /s 1780, att, der delar af en socken höra till olika län, få 
inflytande lasarettsmedel icke sammanblandas, utan böra särskiljas efter gärdar och 
byar. För länssjukhusen i Åbo, Tavastehus, Wasa och Dleåborg uppbäras tre kollekter 
en, näml. på första söndagen i advent, andra dag påsk och pingst (Åbo domk. 
cirk. d. "/< 1759). I Borgå stift uppbäres endast en kollekt och det enl. kejs. reskrip- 
tet af den 18 / H 1862 på annan dag jul. Åfven "Wiborgs länslasarett, liksom det i 
Kuopio, erhåller endast en kollekt. De inflytande kollektmedlen insändas af domkapit- 
len direkte till vederbörande landtränterier. Från en del österbottniska prosterier skola 
de likväl enligt ötlig sed aflemnas direkte till sysslomannen vid sjukhuset i Gamla Wasa. 

Ånnu må här nämnas att s. k. biljavdafgifter, hvilka uppbäras af städernas 
magistrater, tillfalla länssjukhusen. A sidd. 40 och 88 äro äfven de särskilda bötesmodel, 
hvilka tillfallit lasaretten, närmare uppgifna. 



LÅNSLASARETT I ÅBO. 



och riks. collegier besättjas, sa bör den, oaktadt äfven en del af dein, 
sona till samma beställningar befordras, aflägga embetseden uti veder- 
börande collegier när i Stockholm, komma lazarettet i Åbo till godo, 
hälst sådant eger grund uti riks. ständers författning och Kongl. Maj:ts 
den 17 12 1756 aflåtna nådiga bref om lazaretsinrättningarne i Finland. 
Äfven som Kongl. Maj:t ock skäligt pröfvar, att böter, som hädan- 
efter af Kongl. Maj: t Släggas någon Finlands invånare för obefogade 
besvär, mage tillfalla lazarettet i det stift, hvarest den pliktfälde har 
sitt hemvist, på sätt som sådane böter hit intills blifvit lazarettet i 
Stockholm tillagde. För öfrigt, och livad angår landshöfdingens, general- 
majorens och riddaren Pipers i nnderd. gjorde hemställan, om icke de 
sjuke ifrån Österbottens län hallie mage försändas till lazarettet här i 
Stockholm, än det i Abo, så finner Kongl. Maj:t at sådant icke kan tillå- 
tas, hvilket ock nu bemälto landshöfdinge och generalmajor till svar 
lemnas; willjandes Kongl. Maj: t härigenom äfven hafva förständigat direc- 
tionen det Kongl. Maj:t uppå öfverstena och riddarens von Törne gjorde 
underdåniga förfrågan, i nåder förklarat at alla wid det honom i i 
anförtrodde Tavastehus läns regemente inflytande lazaretsmedel böra till- 
falla lasarettet i Helsingfors til undvikande af oreda och vidlyftighet, om 
för den lilla delen af regementet, som ligger i Abo stift, något allämnas 
skulle till lazarettet derstädes och särskilt räkning deröfver hallas, hvar- 
jemte Vi, uppå ett af Åbo hofrätt till lasarettsmedlens ökande uppgifvet 
förslag att vid alla domstolar i Finland skulle inrättas sparbössor, hvaruti 
den part, som vinner sin sak, borde vara Bkyldig att erlägga något 
behag, i nåder förklarat, att som sådant skulle blifva en ny pålaga för 
undersåtarene vid rättegångar, som dess atom i allmänhet med nog 
dryga kostnader äro besvärade, så finna Wi betänkeligt att dertill sam- 
tycka». 

Efter dessa förberedelser öppnades lasarettet i Abo den V3 1759, 
då sex sjuke intogos. Genom af domkapitlet i Åbo den 16 / 6 1^ ( »1 ot- 
färdadt cirkulär ålades prestcrskapet att underrätta sina åhörare em 
särskilda omständigheter rörande det nyinrättade lasarettet '). Provin- 
sialläkaren gaf derjemte offentligen tillkänna, hvilka slags sjuke, såsom 
lungsiktige, kufnulsvaga, lama, fallandesjuke m. m. icke borde insändas, 
lika sä litet som ögonsjuke, mycket ålderstigne, späda barn och med 



') F. J. Eabbo, Finlands MedicinalfUr fattningar. Helsingfors 1846. Ill: 938. 



LÄNSLASARETT I ABO. 89 



gamla bensåi besvärade. Om intagningen af kroniskt sjuke kunde korres- 
ponderas med läkaren. I domkapitlets cirkulärbref af den 6 /i 1762 
uppmanades derför presterskapet att icke till lasarettet förvisa och med 
betyg förse andra än sådana, hvilka enligt provinsialläkarens uppgift 
kunde för botelige» anses. Utom ytterligare föreskrifter i domkapitlets 
cirkulärbref af den 21 / 4 1802 oeli 23 / 12 1S07 rörande innehållet af de 
prestbevis sjuke borde till lasarettet medföra, må nämnas, att prester- 
skapet i cirkulär af den V, ISOö ålades uppgifva, huru länge patienten 
varit sjuk och hvilka läkemedel han deremot tilläfventyrs begagnat, med 
flera dylika uppgifter, »som till sjukdomens nogare kännedom och deraf 
beroende skyndsammare botande kunna tjena». 

Derefter förordnade k. brefvet till landshöfdingen Jeremias "Wal- 
lén af den 26 / 7 1763, att, ehuru förvaltningen af lasarettets i Åbo medel 
må förblifva hos den tillförordnade direktionen, »berörde inrättning dock 
hädanefter på samma sätt som Stockholms lasarett, kommer att sta 
under Wår sundhets commissions öfverinseende och i följe deraf jemväl 
behörige räkningar till densamma hvarje år, likasom af lasarettsdirec- 
tionen härstädes sker, böra insändas». 

Emedan statsverket under svenska tiden icke bidrog till sjukhusens 
underhåll, var lasarettet i Åbo nästan helt och hållet hänvisadt till 
enskilda, mer än tillfälliga inkomster. Man var derför tvungen att tänka 
äfven på andra utvägar att föröka dess små tillgångar. Efter tidens sed 
låg införandet af regelbundet återkommande lotterier närmast till hands. 
I medlet af förra seklet hade nämligen en verklig passion för lotterier 
till anskaffande af penningmedel i olika syften bemäktigat sig allmän- 
heten, understödd af regeringen, som kunde förklara att genom deltagande 
i det k. lotteriet »sker Kongl. Maj:t ett nådigt nöje och sjelfva rijket 
en behagelig tjenst» i ). 

Det förmånliga resultat lotterierna i Stockholm lemnat och den 
rika skörd serafimerlasarettet deraf hemtat, uppmuntrade att införa dem 



1 ) Det första i Finland utbjudna lotteriet var det 1745 till fulländande af Åbo 
domkyrkotorn' 'K ifter branden 1738 påbörjade, men af brist på medel afstannade bygg- 
nad samt domkyrkans befriande frän dess skuld. 



90 LÄNSLASARETT I ÅBO. 



äfven i Åbo. I on skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 16 / 5 1764, dcruti 
antalet vårdade sjuke frän den l /s 1759 till och med 1763 ars slut 
uppgifves hafva varit inalles 311 personer, klagade lasarettsdircktioncn 
icke blott öfver den tilltagande dyrbeten på alla viktualier, utan 
äfven deröfver att -bristen på skiljemynt i landet, på hvilket mynt och 
dess obehindrade rörelse likväl den reellaste fonden för lasarettet genom 
de thy förundte penningesamlingar så i kyrkorna, som vid bröllop och 
barndop förnämligast berodt, ej kan i längden lofva lasarettet någon be- 
tydande inkomsts '). Direktionen begärde derför att i likhet med serafi- 
merlasarettet i Stockholm få genom ett månatligt lotteri söka tillvinna 
Åbo stads sjukhus någon indrägtigare fond, såsom hvarigenom änder 
den Högstes välsignelse förenämnda lasaretts directions menlösa afsigter, 
isynnerhet hvad koppympnings inrättningen angår, stodo att vinnas . 

Planen för lotteriet var byggd på försäljning af 8,000 lotter å 1 
dal. 16 öre kmt och utgifvandet af 826 vinster, näml. en vinst af 2,000 
dal., 2 å 800, 2 å 200, 11 å 100, 100 å 12 och 710 å 6. Vinsten var 
sålunda beräknad till 12 % e l' C1 ' 1,440 dal. Direktionens anhållan och 
planen för lotteriet godkändes i rådet den 24 / 7 1765. 

Om dessa förhållanden erhålla vi i Pehr Kalms bref till C. F. 
Mennander af den 13 / 3 1766 närmare upplysningar: 

Vil det så gå med vårt lazarets lotterie, som härtill, sä har man 
ej orsak at klaga; don ,3 / 2 var man ej mera i stånd, at fa en lottsedel 
för samma månad och mot slutet af samma manad betaltes at dem, som 
hade samma, månads lottsedlar, (i dal. l<mt för sedeln; den 5 innevarande 
Martii manad var man ej mera i Stånd att la någon Lottsedel Eör donna 
samma manad och nästa April månads lottsedlar äro redan nästan lil 

hälften uttagn b betalte; jag har varit närvarande på consi: 

nar både vid Januari och Februari månaders dragning, och min syssla 
har da varit, at utaf gossen, som utur hiulel uttager vinstpinnarna, up- 
ropa numern högt, och träda pinnarna på trådar, samt sedan justera 
protocollen; uti lVln-. manad börjades dragningen kl. 8 f. m. och slöts 
kl. i; o. m. näml. dragning och protocolls justerande; från kl. 12 till 2 
är man hemma at spisa; men hjulen äro imedlertid förseglade; [ 



') Lasarettsdirektionens i Lbo skrifvelser L764 1770 ii riksarkivet). 



I.ÄSsr.ASAIiETT I ÅBO. 91 



vridas engång emellan hvar pinnas uttagande, så at om ej pinnarna här 
blandas, sa blandas de aldrig; större noggrannhet vid et lotterie kan ej 
gifvas än här och del har satt det i credit: pä sa vid fattiga som rika 
hafva de största vinster fallit-. 

Allmänheten önskade dock snart den förändring, att lotteriet 
skulle bestå af ett större antal, om äfven mindre höga lotter. Lasaretts- 
direktionen auhöll då hos Kongl. Maj:t den 3 % 1766, att till allmän- 
hetens uppmuntran få föreslå en ny plan för lotteriet, hemställandes i 
underdånighet, om icke allernådigst tillåtas kunde att framdeles efter tid 
och omständigheter till lasarettets fördel få reglera vinsternas storlek och 
nummertal. på det inrättningens bestånd genom 'lotternas afsättning, 
sålunda alltid må vinnas». Enligt det nya projektet, som bifölls den 
*/ s 1707. steg vinsternas antal till 980. 

Snart var dock lotteriets dragningskraft uttömd och af brist på 
afnämare måste det upphöra. Äter skref P. Kalm den 20 / 2 1772 till 
C. F. Mennander: 

livad vidkommer lazarets lotteriet, så är det ej i det tilstånd man 
skulle önska; antalet af lottsedlarna är endast 1,000 och dock blifva vid 
hvarje dragning en stor hop outtagne, ja desse sidsta gånger ibland 
ända til 900, som då komma pä lasaretets äfventyr ; jag fruktar at vi 
snart fä lägga ned del igen; alla zedlar, som utskickas till landsorterna, 
gå ej öfver 300, alla de andra skola tagas af Abo stad eller de näst intil 
liggande socknar. Apotek, ven Moll har ingifvit sin räkning för par år; 
den stiger allena til 9,o00 dal. kmt: jag är rädd at directionen måste 
■minska antalet af patienterna; och olyckan är at lues venerea sä tagit 
öfverhand, at desse patienters antal utgör ibland mast hälften af de sinka, 
sa at en hop af andra siukdomar bekajade ej få intagas, emedan lands- 
höfdingen hållit högst nödigt, at de med fransoser behäftade först botas, 
på det smittan ej för mycket måtto utbreda sig . 

För vinnande af nya hjelpkällor till sjukhusets bestånd anhöll 
lasarettsdirektionen sedermera den ls / 8 1770 hos Kongl. Maj:t om till- 
stand att genom tjenliga föreställningar söka förmå allmogen att årligen 
betala en kappe säd af hemmanet till lasarettet, »såsom det äfven skett 
pa andra orter i riket». Denna anhållan föredrogs i rådet den 1 / i 1 7 7 J 



92 LÄNSLASARETTET OCH HOSPITALET I ÅBO. 

och tillstyrktes först af riksråden. Dcsse ändrade likväl sedan sin mening 
oeh den 25 / 5 resolverades, att Eongl. Maj:t icke tillåter några föreställ- 
ningar till allmogen om en sädan årlig utgift, som kunde hafva an- 
seende af en ovanlig pålaga, utan ankomme det på allmogen sjelf, om 
livad hvar oeh en af dem härtill, dä tillfälle gifves, efter råd oeh ämne 
sjelfmant will aflåta . 

De af lasarettet i Åbo begagnade byggnaderna, inköpta 1758, voro 
i hög grad bristfälliga och förfallna. Senare inköpte direktionen för 
5,515 dal. kmt en till lasarettsgården närmast belägen rymlig tomt och 
anmälde hos Eongl. Maj:t sin afsikt att i det förfallna lasarettshusets 
stallo uppföra en för framtiden tjenligare och rymligare byggnad af sten, 
samt begärde, att under tiden få uppbygga ett provisionelt trähus för 
en kostnad af 13.009 dal. IG öre kmt. I k. brefvet af den 8 / 4 1777 biföll 
Kongl. Maj:t serafimerriddarenes utlåtande. 

i följe hvaraf Wi nu lemna bemälte directdon det svar att, emedan 
enligt Värt nåd. förordnande under don 17 / 7 1770, lazaretterne i gemen 
böra förenas med bospitalerne ocli I fogat anstalt om en särskild ny- 
byggnad af sten för lazarettets och hospitalets i Abo behof, som nu 
kommer at verkställas, Ty finne Wi att ideen ej allenast om det till- 
tänkta Bärskildta stenhuset för lazarettet, utan ock om den föreslagna sa 
kostsamma som mindre nödiga interimsbyggnaden af trä numera förfaller 
ocli att directionen derför bör söka underhålla nu varande gatnbla laza- 
retts hus i någorlunda brukbart skick, till dess både lazarettet ocli ho- 
spitalet i det nya hospitalshuset framdeles kunna inrymmas . 

Lasarettet i Abo hade åtminstone i detta fall en fördel af sin 
förening med hospitalet, då det sålunda erhöll en större och beqvämare 
lokal, hvartill det sjelft saknade tillgångar, medan deremot allmänna 
hospitalsfonden icke var obetydlig. Hospitalet i Alm befann sig näm- 
ligen sedan Längre tid i ytterst förfallet tillstånd, hvarför landshöfdingen 
Rappe och biskop Mennander redan i skrifvelse af den l /w 1772 hos 
Kongl. Maj: t anmält om behnfvH af en ny byggnad för dess behof. K. 
brefvet, dateradt Tavastehus slott den "/„ 177T'. förordnade likväl, att 
inrymmas i högra Bygeln af Aln» slott, hvarigenom äfven 

det kan till någon del blifva underhållet oeh för dess medel till detta 



LÄNSLASARETTET OCH HOSPITALET I ÅBO. 03 

behof apteras, hvilken reparation dock ej må företagas, förr än noga 
blifvit uträknadt, huruvida hospitalets medel kunna förslå till omkost- 
naden, emedan statsverket på intet sätt med någon utgift för detta be- 
hof kan besvära- . 

I sammanhang härmed må, såsom upplysande för tidens uppfatt- 
ning af hospitalens bestämmelse, nämnas, att i Åbo liksom i mången 
annan stad, den för vanföra och sinnessjuka personer ursprungligen 
afsedda hospitalsinrättningen börjat att betraktas som ett stadens fattig- 
hus och småningom öfvergå i fattigvårdens tjenst. När nu hospitalet 
efter sin förening med lasarettet fick eget hus, anhöll magistraten i Åbo 
»att återfå hospitalet till ett fattighus eller åtminstone återbekomma alla 
de gåfvor i forna tider dertill gifna blifvit». Deröfver afgåfvo seraflmer- 
riddarene yttrande den 28 / 10 1784 och Eongl. Maj:t förklarade den 11 / 5 
17S6 »det liafva varit ett missbruk att Åbo hospital i förra tider blifvit 
nyttjad såsom stadens fattighus, och att denna stad och församling ej 
mera än någon annan kan vara undantagen ifrån fullgörandet af för- 
fattningarna eller äga större rätt till hospitalsfonden än alla andra städer, 
af hvilka en del gjort lika ansökning, men dera afslag erhållit. Och 
late AVi nu Wåre nådiga ordres till Wår befallningshafvande i Åbo afgå, 
att tillhålla magistraten of ördröj eligen fullgöra sin skyldighet med en 
fattighusinrättning, hvarest de till arbete oförmögne mage der så väl, 
som annorstädes njuta stadens vård och underhåll». När hospitalet i 
Åbo sedermera förenades med det i Sjählö, erhöll Åbo stad genom k. 
brefvet till serafimerriddarene af den 7 /6 1^90 rätt att till understöd för 
det enskilda fattighus, som staden likmätigt kyrkolagen och flera för- 
fattningar till sina husfattiges hjelp underhöll, disponera såväl de i 
stadens kyrkor, »håfvar och armbössor», som vid sterbhus och domstolar 
inflytande medel, hvilka förut tillfallit hospitalet. 

Anda från det lasarettet i Åbo 1759 blef öppnadt till begagnande, 
bestreds sjukvården vid detsamma af provinsialläkaren. Genom Haart- 
mans nitiska bemödanden hade detta för orten behöfliga sjukhus huf- 
vudsakligen kommit till stånd och det var han, som hos allmänheten 
förskaffade detsamma förtroende. Äfven fattiga sjuke utom lasarettet 
erhöllo fria medikamenter på dess bekostnad, hvarvid läkaren tillika 



0-t LANSLASARETTET I ABO. 



egnade dem omvårdnad i deras hem. Till dess underhåll bidrogo flera 
af de närmaste städerna och en mängd socknar medels frivilliga gåfvor. 
Möjligheten att tillika använda lasarettet för medicine studerandenes 
praktiska undervisning var en tanke, som föresväfvade Haartman och 
hvilken han äfven förverkligade. Det lilla länssjukhuset i Abo innehöll 
fröet till den första kliniska undervisningens införande i landet och tje- 
nade länge som den enda praktiska plantskolan för de finska läkarene. 
At provinsialläkaren medförde sjukhuset en välbehöflig förhöjning af hans 
inkomster, såsom Haartman skref till Abraham Bäck deu l / 6 1760: 

»Lazarette härstädos liar nu sin särskilta gesäll, meu beklagel. är 
han ej särdeles inkommen uti sin fimction, i de operationer, som kunna 
sätta lazarette i någon lyster. Kommer jag till Stockholm i sommar, 
torde jag få tillfälle i de saker giöra mig något mehr hemma. La/arets 
direetion hafver nu genom laiulshnfdingens oeh andras bemedlande stadgat 
åt mig 1,000 dalers årlig lön för mitt besvär dervid, som märkaligen 
förbättrar mina nog eljest snäfva vilkor. Jag hoppas lika fult få behålla 
de 300 dal. kongl. collegium medicum någon tid behagat föröka min 
eljest ringa lön med». 

Sedan Haartman 1765 öfvertagit professionen i medicin, blef den 
nyutnämnde provinsialläkaren Johan Gabriel Bergman i april 1707 
förordnad att tillika vara lasarettsläkare i Abo. hvarvid han åtnjöt bi- 
träde af stadsfältskären. Lasarettet innehöll på 1780-talet 8 sängar för 
gratister i tre rum oeh årliga antalet vårdade sjuke var onikr. 90 perso- 
ner. Endast Åbo län fiek insända sjuke. Qvartalsförslag skulle insändas 
till herrar serafinierriddare. Vid Bergmans död 1793 skildes lasaretts- 
läkarebefattningen från provinsialläkaretjensten och i det föregående är 
redan oinnämndt, att B. Björnlund i oeh för denna omständighel åter- 
tog sin ansökan om sistnämnda tjenst. Härom finna vi närmare upp- 
lysningar i Björnlunds bref till A. Bäek af den 10 / 2 1794: 

Såsom jag sedermera och Eör en tid sedan hos k. collegium medi- 
cum återkallat min nämnde ansökning om förslaget, får jag således hes 
herr archiatem ej widare anhålla om höggunstigl beswär Eör mig i <\>n 
delen. '«-\i til min hjälp härutimiaii. De skäl, Bom Eöranläto mig a( åter- 



LANSLASABETTET i ABO. 95 



kalla förslaget, war en i mol förmodan bekommen underrättelse, att laza- 
o i abo wore redan til professoren Haartman i Åbo 
bortgifven, för hwilken skull och blott för provincial medici sysslan, jag 
ej wägade begära transport härifrån till Åbo, då wilkoren med lön wore 
enahanda. Hade lazarettet åtfölgt, hade jag för dubbel lön eller 200 rdr, 
emot 100 förut härstädes, gerna sökt denna transport och ombyte. 

Lazarettets skiljande ifrån provincia] medici sysslan war desto mera 
oförväntad, som desse förut varit förente såsom på andra ställen, och 
äfven landshöfdingen i orten nämnde, at lazarettet komme för den til- 
kommande provincial medicus at bibehållas och at samma ej skulle til 
någon förut bortgifvas, men hvaruti lazaretts direction och dess ledamöter 
n lära skaffat ändring, til en stor del för professor Haartm ans skull, 
efter han wille dermed wara beswärad . 

Serafimerriddarene ansågo mellertid, att lasarettsdirektionen icke 
iakttagit hvad pä dess åtgärd kunde ankomma och anmälde hos Kongl. 
Maj:t den 3 /g 1794, att de genom skrifvelse till landshöfdingen i Abo 
antydt hans uraktlåtenhet att hos gillet tillkännagifva lasarettsläkarens 
död, hvarigenom de varit urståndsatte att föranstalta orn en annan läka- 
res förordnande, och tillika begärt underrättelse, huru sjukvården emel- 
lertid vore anordnad, samt infordrat sjukförslageus insändande för det 
förflutna året. Lasarettsdirektionen, som bestod af landshöfdingen, 
biskopen, tvenne professorer, stadens begge borgmästare och tvenne råd- 
män, insände visserligen den 2ä /3 179-4 de infordrade sjukförslagen och 
anmälde, att de i ass. Bergmans ställe antagit professorerne Pipp ing 
och Haartman. men förklarade, att Abo lasarett vore grundadt på en- 
skilda personers gåfvor och att öfverinseendet dervid enligt k. brefvet 
till Consistorium Ecclesiasticum i Åbo af den 17 /12 1756 vore anförtrodt åt 
landshöfdingen. konsistorium och magistraten, hvilka af denna anledning 
ansågo sig i egenskap af en k. direktion icke kunna vara underkastade 
serafimei riddaren es myndighet. 

Deremot framhöllo serafimerriddarene i ofvannämnda skrifvelse, att 
en sådan slutsats af berörde k. bref icke kunde dragas, sedan Kongl. 
Maj:t år 1776 ställt länslasaretten öfverhufvud under dä varande öf- 
verstyrelses vård och sedermera genom instiftelsebref och instruktion 
lemnat alla deras göromål till serafimerriddarenes försorg, uttöm det att 



9G LÄNSLASARETTET I ÅBO. 



slika ad pios asus stiftade inrättningar enligt ordens statuterna egent- 
ligen böra till serafimerordens-kapitlet eller a dess vägnar till riddarenes 
inseende och vård.;. Häruppå förklarade Kongl. 31aj:t i bref till scraii- 
merordensgillet af den i / 1 1794: 

väl af k. brefvet den 17 / 7 1776, som af Seraphimer- 
ordens instiftelsebref, instruction och statuter funnit eder i afseende på 
lasaretteme i allmänhet och följaktligen äfven \ i det tridig 

rättighet att af räkenskaperna pröfva, huru de i länen insamlade g 
vid bröllop, barndop och begrafningar till sitt ändamål blifva använde. 
att qvartaliter inbekomma sjukförslag, att en, sa att 

den blir tjenlig, att reglera stal ädt den beror af allmänna in- 

komster och att, i fall lasarettet äger andra privata donationer, hvari 

on dispositionsrätt eder icke tillkommer, deröfver så vida hafva in- 
seende att desamma mage striete efter gifvarnes dispositioner användas». 

Karl Henrik Wänman, som emellertid blifvit provinsialläkare 
i Åbo, insände till collegium medicum fru-teckning på de ledamöter, 
som enligt k. brefvet af den 17 / 12 1756 utgjorde direktionen för Åbo 
lasarett, och begärde, att kollegium : till undanrödjande af flera vid pro- 
vinsialläkare göromalens bestridande förefallande oredor , ville, om icke 
annan rättelse kunde ernås, bos Kongl. Maj:t anmäla nödvändigheten 
deraf, att ingen annan än ortens provinsialmedicus borde med läkare- 
vården vid lasarettel äga befattning. Generaldirektör 01. af A c rel förkla- 
rade på tillfrågan af den ie t 1707. att ingen annan än direktionen ägde 
rätt att utse de vid lasarettet tjenstgörande embetsmännen. 

Detta försök att ånyo förena lasi I provinsialläkare- 

tjensten misslycki Gabriel Erik Haartman fortfor, såsom 

professor i praktisk medicin, att vara lasarettsläkare och handhafva vår- 
den om de invärtes sjuke i lasarettet, medan .1. (i. Pipping si. 
den kirurgiska afdelningen. sin befattning synes Haartman bibehållit, 
till dos han 1811 förordnades till ordförande i det nyinrättade col- 
iin medicum samt kort derpå till ledamot i linska regeringskon- 



') Se detta arbetes andra del sidd. 90 och 109. 



LASARETT I HELSINGFORS. 97 

seljeu och 1812 blef chef för finansexpeditionen. Efter honom blef 
Anders Boxström läkare vid länslasarettet i Åbo 1811 — 1823 '). 

Ännu kan här meddelas, att serafimerordensgillet 1806 förordnade 
om inredandet af särskilda ram i lasarettet för insjuknade fångar. 
Direktionen begärde da. att en stenhusbyggnad blef ve för ändamålet 
uppförd ä lasarettstomten, hvarför kostnaden beräknades till 7,477 rdr 
36 sk. rgs. Serafimerordensgillet ansåg likväl kostnaden för hög och 
beslöt att några ram emellertid skulle ställas i ordning till sjuka fångars 
emottagaude och värd. Angående öfriga omständigheter i direktionens 
andragande ville gillet framdeles utlåta sig 2 ). 

2. Samtidigt med lasarettet i Abo beslöts inrättandet af en sjuk- 
vårdsinrättning äfven i Helsingfors. Samma k. bref af den 17 /i 2 1756, 
som förordnade om anläggningen af lasarettet i Abo, innehöll, »att rik- 
sens ständer jemväl eftersinuat det Helsingfors och Sveaborg är en 
place d'armes, hvarest i fredstid tvenne regementen komma att ligga i 
garnizon 'och en galerflotta få dess station, samt att således fordras att 
derstädes för Wår och Cronans räkning ett lasarett till arméens behof 
må inrättas och beständigt underhållas, såsom ock att någon del af de i 
Finland fallande lazarettsmedel kunde med nytta till ett sådant arméens 
sjukhus vid Helsingfors anslås, på det samma inrättning må kunna så 
utvidgas att äfven det deromkring liggande landets sjuka der kunde få 
skötsel). 



') I Jo b. Lov. Odhelius' Tal o»/ Laxarettet i StoeJcholm, beshrifvet inför 
/.. vetenskapsakademien dm " n 1776, har J. G. Bergman meddelat några upplys- 
ningar om sjukhuset i Åbo. Läkarens årliga aflöning var 1,200 dal. kmt och fältskärens 
700, medikamentskostnaden steg 1775 till 2,700 dal. 12 öre. Ifrån den % 1759 till den 
■■' . ,._, 1775 hade 1723 sjuko varit i lasarettet intagne. I Åbo Tidningar meddelas i öf- 
rigt för en mängd år uppgift på antalet af under aret vårdade personer, såsom i årgån- 
gen 1771 N:o 10, 1772 N:o 25, 1794 N:o 7, 1790 N:o 6, 1797 N:o 7, 1798 N:o 14 m. m. 
Afven i Inrikes Tidn. 1701 N:o 47 och 1700 N:o 50 har förf. anträffat sådana uppgifter. 
U J. Tengström »Om presterUga tjenstgöringen <>clt aflöningen i Åbo Erkestift . 
Al" i 1821, Il s. 116 äro de donationer, hvarmed lasarettet ihågkommits, anförda. 

Af direktionen finnes en till allmänheten utfärdad kungörelse på finska af den 
15 /io 1772, äfvensom på svenska och finska språken reglementet för direktionen af den 
1 , 1796, alla tryckta i Abo. 

-) Seiafimerordensgillets protokoll den 2S> /, och " /3 1808. 

7 



98 LASARETT I HELSINGFORS. 



Emedan anläggningen af ett militärsjukhus i Helsingfors blifvit en 
oafvislig nödvändighet, tänkte man sia', att detsamma med ringa kost- 
nad kunde utvidgas äfven för den öfriga befolkningens behof, helst 
byggnaderna till en del voro färdiga och Kikare samt fältskärer ändock 
skulle dervid aflönas. Vid ett sådant större sjukhus ansåg man tillika 
både läkare och fältskärer kunna vinna mera öfning än vid ett mindre, 
hvarutom Åbo stad är nog aflägsen ifrån gränsen och det öfriga lan- 
det af Savolax och Tavastehus län. men Helsingfors deremot liggande 
närmare till hands att emottaga dessa höfdingedömens sjuka i följe hvaraf 
ett lasarett uti Åbo allena ej heller kan i anseende till den langa vä- 
gen blifva för hela landet tillräckehgt och nyttigt . Slutligen ansågs 
lasarettet i Helsingfors jemväl kunna pä sitt sätt bidraga till någon 
större rörelse för den stadens borgerskap, hvilket riksens ständer ansedt 
för en med sjelfva fästningens nytta förknippad angelägenhet. De i 
Borgå stift inflytande lasarettsmed el borde för detta sjukhus användas 
och direktionen öfver detsamma anförtros ät landshöfdingen, konsisto- 
rium i Borga, kommendanten och en magistratsperson i Helsingfors». 

K. brefvet till sundhetskommissionen af den ' 2,i - 1 T < i .' I ställde det 
tillämnade lasarettet i Helsingfors, liksom i Åbo. under sundhetskom- 
missionens förvaltning eller öfverinseende. Det dröjde likväl ganska 
länge, innan detsamma kom till ständ. Helsingfors saknade ännu den 
tiden läkare och det fanns icke heller någon, som mod allvar och drift 
tog sig denna angelägenhet an. Först den 13 / 5 1777 Lnlemnade lands- 
höfdingen Anders de Bruce till Kongl. Maj:t förslag att förvandla 
hospitalet i Helsingfors till ett lasarett i anseende till den nytta 
landet kunde halva af detsamma. Härom förordnade k. brefvet till 
serafimerriddarene af den 23 10 1777: 

>Och som Wi icke allenast vid öfvervägande häraf med nådigt 
nöje ansedt landshöfdingens omtanke att föreslå uHäuar till lasarettets 
Bkyndesamma inrättning, utan äfven redan vidtagit en till detta än- 
damål ledande allmän författning, da vi anbefalt hospitalemas förening 
med läsare tterna; Sa wele Wi ock nu i anledning deraf endast Öfver- 
lenma till eder att med möjeligaste skyndsamhel ställa detta allmänna 
förordnande uti verket Eör Nylands och Tavastehus lähn. Ooh äre 
Wi förvissade att landshr.fdingen de Bruce icke lärer sakna del un- 



I.A>AI1ETT I TAVASTKIIIS 



derstöd, som af eder till det anmälta nyttiga ändamålets vinnande åstad- 
kommas kan . 

Provinsialläkaren Wänman förordnades af landshöfdingen till 
lasarettsläkare 1780 med 33 rdr IG sk. i arfvode. 

Genom k. brefvel af den 3 / s 1781 erhöll lasarettet i Helsingfors 
rätt att uppbära de penningböter, som blifvit en och annan af Nylands 
och Tavastehus läns invånare ådömde, men dittills tillfallit lasarettet 
i åbo. När landshöfdingeresidenset sedermera flyttades till Tavastehus, 
blef äfveu hospitalet och det dermed förenade länslasarettet 1785 öfver- 
fördt till sistnämnda stad, der detsamma inrättades i början med 
fyra och senare med åtta sängar, ehuru collegium medieum före- 
slagit att hellre i Tavastehus anordna endas! några sängar till fattiga 
sjukes beqyäralighet . Helsingfors stads borgerskap gjorde derefter hos 
Köngl. Maj:t ansökan, att den fond, som förut varit beviljad till un- 
derhall af Helsingfors hospital, finge användas till inrättandet af ett 
sjukhus derstädes. Seratimerordensgillet hemställde likväl hos Kongl. 
Maj:t den 21 / 3 1800 att, dä hospitalet blifvit flyttadt till Tavastehus och 
ett lasarett pä allmänna fondens bekostnad blifvit derstädes anordnadt 
med 12 frisängar, hvilka jemväl finge begagnas af sjuka frän Helsingfors, 
kunde, vid saknad af öfverskott i den allmänna fonden, borgerskapet ieke 
äga minsta anspråk på inrättandet af ett särskildt lasarett. Först i följd 
af länsregleringen ilen s / t 1831 erhöll Helsingfors ånyo ett sjukhus. 

dm Tavastehus lasarett må nämnas, att detsamma i följd af ekono- 
miskt betryck fönb' ett tynande lif. Yiee landshöfdingen E. G. ven Wil- 
lebrand anmälde 1789 i serafimerordensgillet, att lasarettet var nära 
sin undergång . att sjuksängarna blifvit långt flera än ämnadt var, att 
lasarettets inkomst under föregående ar varit snart sagdt ingen och att 
lasarettsbetjeningen ännu hade att fordra sin aflöning för senaste år 
med 163 rdr 10 sk. Landshöfdingen begärde derför till betäckande af 
de närmaste behofven 300 rdr sp. Apoteksräkningen, utgörande 82 rdr 
27 sk. G r., blef äfven godtgjord 1 ). 



') Serafimerordensgillets protokoll don - 8 / ; , 1789. 



100 LASARETT I T v\ wi:iil s. 



När Landshöfdingeembetet derefter gaf tillkänna, att veneriska smit- 
tan mycket ntbredt sig i länet, och föreslog att sjuksängarna i lasarettet 
borde ökas. förklarade serafimerordensgillet den ,6 / s 1789, att fonden icke 
tillät någon utvidgning af lasarettet, h varför vederbörande med all 
möjlig omtanke och drift borde vårda de sjuka, som efter tillgången på 
rum derstädes intagas, så att de efter undergången kur ma lemna rum 
at andra . Då landshöfdingen sedermera ånyo anmälde nödvändigheten 
att vidtaga åtgärder till hämmande af den veneriska smittan, som isyn- 
nerhet i trakten af Borgå var mycket utbredd, blef följden endast den. 
att collegium medicum erhöll del af denna anmälan '). 

En af landshöfdingen insänd och af Olof af Acrel godkänd spis- 
ordning for lasarettet utfärdades af seiafimeronlensgillet ilen 2J 4 1796. 
Läkarens arfvode 1798 var 83 rdr l(i sk. Kosthållningen belöpte sig 
till 4 sk. per dag och person, samt bestreds af vaktmästaren, som dess- 
utom uppbar 80 rdr för ved, ljus och betjeningens aflöniug. iledika- 
mentskostnaden steg till omkr. 80 rdr oeb sjukantalet under aret till 
omkr. dö, mest veneriske sjuke. I början funnos blott 4 frisängar, se- 
nare ökades de till 8. Arsanslaget för sjukhuset utgjorde 1804 en 
summa af 33b' rdr 9 sk. 8 r. Utspisningskostnaden 1803 utgjorde 7 
sk. om dagen. 180(3 var den 8 sk. och 1807 steg den till 9 sk. — 
Ett åt lasarettsläkareu af landshöfdingen 1797 beviljadt hyroanslag 
af 20 rdr godkändes icke af serafimerordensgillet 2 ). Lasarettskirurgen 
åtnjöt 1802 i ärlig lön 100 rdr. — Ny stat och spisorduing utfärdades 
den Il / M s. å. 

3. Sedan k. cirkulärbrefvet af den in / 1705 tillåtit anläggandet 
af länslasarett äfven i landsorterna med samma rättigheter som i 
Stockholm samt medgifvit Österbottens län att härom göra sin egen 
författning», föreslog landshöfdingen i Wasa hos Eongl. Maj:t den 
a9 /s 1768, »eftor ett i Gamla Karleby under juni manad s. å. plä- 
gadt samrad med länets deputerade . åtskilliga förmåner for ett till- 



') Serafimerordensgillets protokoll den '*/, 1797. 

■ i i "'i' nsgillets protokoll den % '~ :i <- 



LASABETT I WASA. 101 



tänkt särskildt lasarett i Österbotten. Dessa särskilda förmåner voro 
a) utfärdandet af stambok i länet, b) två daler kmt för hvart lik, som 
begrofs i kyrkorna, c) l /s procent af behållningen vid boupptecknin- 
gar, d) friviUig gåfva af alla hemkommande fartyg och af alla fälbåtar, 
e) frivillig gåfva af alla. som blifva borgarej och af bönder, som fa 
hemman, minst ett öre kmt. fl ett hälft öre kmt af hvarje officerare 
och subaltern vid regementet, g) till de sjukes forsling ett hälft öre 
kmt ärligen af hvarje rök till fattigkassan samt lika mycket af städernas 
invånare '). 

Det nya lasarettet öppnades genom provinsialläkaren B. R. Hasts 
nitiska bemödanden i november manad 1708, ehurn don sandade fon- 
den utgjorde endast 3.654 dal. 4 öre 16 peng. smt, till en början 
med två sängar, hvilka småningom i män af tillgångarna ökades, så 
att 8 ä 10 sjuke kunde omottagas på 1780-talet 2 ). I början bestred 
provinsialläkaren sjukvården utan ersättning, men, sedan lasarettsfonden 
vuxit, fastställdes under den 27 /io 1777 sta t för lasarettet, hvarigenom 
läkaren fick i ärligt arfvode 80 och fältskären 25 rdr 3 ). Under den föl- 
jande tiden var länslasarettet hänvisadt till egna tillgångar, till dess 
finska statsverket öfvertog detsamma jämte landets öfriga sjukhus *). 



Denna s. k. lasarettsfyrt» har ända till vår tid erlagts med ti-' 1 p:i för hvarje 
betalaude rök inom de delar af Wasa och Uleåborgs län, hvilka hörde till den forna 
provinsen Österbotten. Under .åren 1581 — 1885 utgjorde den inalles 2,617 mark 92 p:i 
eller omkring 500 mark om året. Ta ständemas framställning afskaffades lasarettsfyr- 

nom kejs. förordningen af den 1T ,, 1888. Äfven den till lasarettets i Wasa 
understöd beviljade l / a " „ af behållningen vid alla bouppteckningar i länet, som i medel- 
tal utgjort omkring 4,000 mark om aret, blef enligt ständernas förelag vid 1891 års 
landtdag indragen genom nåd. kungörelsen af den 21 dec. 1891. 

i I Åbo Tidnin- 177:; N:o 2 och 5 finnes en af Hast insänd berättelse om 
Iasarettsinrättningen i Österbotten, jämte utdrag af lasarettsjournalen 17Gs — 1771. An- 
talet vårdade sjuke var 1806 inalles 191 personer, deribland 95 veneriskt sjuke. Alm 
Edn. 1507. N:0 32. Af direktionen finnes en på finska till länets inbyggare den ,0 , 17s7 
utfärdad kungörelse, i hvilken direktionen klagar öfver lasarettets minskade inkomster 
och ökade utgifter, tryckt i "Wasa s. ä. — Äfven blef den 1787 antagna matordningen 
s. ä. offentliggjord på finska språket och ytterligare 1791. 

s ) J. Tengström, a. a. III: 62. 

4 ) Genom kejs. brefvet till collegium medicum af den M / 8 1814. 



102 LASARETT I WASA. 



Lasarettsinrättningen i Wasa nödgades likväl länge afvakta svar 
på landshöfdingens ofvannämnda hemställan af den 2S / S 1768. I en 
senare skrifvelse anmälde denne ytterligare, att lasarettets räntebä- 
rande kapital, som blifvit insamladt vid barndop och trenne årliga kol- 
lekter i länet, utgjorde 2.688 dal. 10 öre 16 pgr smt, samt att från no- 
vember 1868 till 1772 ars slut 179 personer vårdats derstädes. Laza- 
rettsdirektionen i Abo, som numera varit i saknad af de frän Österbot- 
ten fornt influtna lasarettsmedlen, hade mellertid hos Kongl. Maj:t an- 
mält om sjukhusets i Abo ringa tillgångar, hvarför Kongl. Maj:t infor- 
drade serafimerriddarenes yttrande, huruvida Abo och Björneborgs 
samt Österbottens län kunde förenas om ett lasarett. Serafimerriddarene 
afstyrkte denna förening den 26 / 5 1774, då lasarettet i Wasa visar sä 
god liknelse till vidare förkofring» och hemställde, att lasarettsinrättnin- 
gen derstädes måtte stadfästas på de villkor landshöfdingen redan den 
29 / 8 1768 föreslagit. 

Den 1 / 9 1774 stadfäste Kongl. Maj:t lasarettet i Wasa med ofvan- 
nämnda i sju punkter föreslagna vilkor och förmåner . samt tillerkände 
detsamma »ej allenast de böter, som vederbörande inom detta län an- 
tingen af Kongl. Maj:ts befallningshafvaude eller af Kongl. Maj:ts orh 
riksens hofrätter och collegier för obefogade besvär och ansökningar 
kunna förklaras skyldige att erlägga, utan ock de gåfvor, som kunna 
insamlas för fullmakter och lediga tjenster inom länet, hvilka af konun- 
gens befallningshafvaude, consistorio och flere vederbörande utfärdas . 
Dessa förmåner kommo likväl antingen alldeles icke eller åtminstone 
mycket oregelbundet lasarettet till godo. 1 skrifvelse af den i0 / 1 1787 
anhöll derför lasarettsdirektionen, -att kanslikollegium behagade hädan- 
efter, enär ofvannämnde böter åläggas parter ifrån Wasa län. förklara 
dessa böter böra detta lasarett tillfalla samt benäget årligen inom maj 
månads början bitsända förteckning pa slika medel, för att kunna hos 
de sakfäldte ntsökas£som ock antyda vederbörande att inom samma tid 
till lasarettet härstädes aflemna förenämnda afgift för skedda befordrin- 
gar, tillika med dera författad specifiqne förteckning . 

Ytterligare anhöll landshöfdingen Ad. Tandofelt den 21 / 4 1787 
att. pa grund af ofvanåberopade k. bref af den l /j '77 1. återfå ter fram- 



LASARETT I U \M. 103 



farna och tillkommande tid de i länet influtna eller inflytande ensaks- 
böterna l ) och vitena. äfvensom lasarettsafgiften, såsom anslagna till under- 
stöd för berörda lasarett. K. brefvet till serafiinerriiklarene af den 6 /ö 
L788 afböjde likvid denna anhållan: 

Som Wår om ensak* böternas och vitens indragande till kronan 
vidtagne sednare allmänna författning uphäfver livad förut enskilt till 
lazarettets i Wasa förmån blifvit i nåder förordnadt, så finna Wi något 
återställande af livad till biitescassan frän Österbottens län influtit eller 
framdeles inflyter icke äga rum. Och beträffande lazarettsafgiften, eme- 
dan denna afgift influtit till allmänna hospitals- och lazarettsfonden, 
som har det band a sig. när något brister uti inkomsterna till lazaret- 
tets understöd, at af sina tillgångar alltid fylla en sådan brist, så att 
lazarettet antingen denna afgift återställes eller icke, har ändå af all- 
männa fonden nödig hjelp at wänta, när behofvet fordrar, så pröfva Wi 
i nåder skäligt att det dervid bör förblifva». 

Utom de vanliga afgifterna uppbars deremot för lasarettet, i Wasa 
årligen en stambok. 

Kirurgie magistern Johan Ludvig Ebeling förordnades den u /s 
1791 till lasarettskirurg i Wasa emot 50 rdrs årlig lön och tilläts 
att derjemte bestrida stadsfältskärssysslan. endast han icke försummar 
lasarettet». För öfrigt fann serafimerordensgillet att lasarettet i Wasa i 
vissa stycken skiljde sig från rikets öfriga sjukhus, svarandes der anta- 
gen entrepreneur till förplägningens bestridande, syssloman och bokhål- 
lare utom sköterska och andra tjenstehjon». Emedan likväl kostnaden 
steg endast till 250 rdr och således var lägre än vid andra lasarett med 
sex sängar, inberäknadt de sjukes underhall, ljus, värme och kokning 
m. m., lät serafimerordensgillet dervid bero. Likaså fick provinsialläkaren 
bibehålla de ät honom för tillsynen vid lasarettet anslagna 30 rdr om 
aret, ehuru man kunde anse honom skyldig att ex officio biträda vid 
värden deraf 2 ). 



') Dessa voro icke obetydliga. Den a0 /a 1788 anmäldes i serafimerordensgillet, 
att fyra fjerdingar slantar om 50 rdr eller tillsammans 200 rdr sp. influtna ensaksböter 
ankommit frän Wasa län, for att genom serafimerordensgillet insamlas direkte till 
konungen i vanligen genom statssekreteraren Rosenstein eller ock riksrådet Beck- 
friis), för att af honom disponeras. Jfr detta arbetes andra del sid. 533. 

2 ) Serafimerordensgillets protokoll den l /, s 1702. 



Ie4 LASARKTT I KIOPI0. 



4. Äfven i Kuopio var anläggningen af ett lasarett påtänkt I 
skrifvelse af den 12 3 1777 både landshöfdingen Boye anmält om be- 

hofvet af ett sjukbus i länet Till svar a serafimerordensgillets utlis- 
tande meddelade k. brefvet af den 2i 10 1777. att med afseende å de 
binder, som ännu deremot ligga i vägen och den omsorg I förklarat 
eder bafva ospard, att, så snart som möjligt blifver, låta företaga denna 
inrättning, bafve Vi funnit för det närvarande ingenting dervid vara 
att tillgöra». 

Frågan om lasarettet uppsköts likväl sedermera ganska lång tid. I 
memorial af den 20 / 8 1788 påminte landshöfdingen i Kuopio om verk- 
ställigheten af den derstädes tilltänkta sjukvårdsinrättningen oeb före- 
slog inköpet af ett hus för 1.200 rdr. hvarjemte han anmälde att länets 
invånare förklarat sig villige att ärligen sammanskjuta 1 l / a sk. af 
hvarje rök. Serafimerordensgillet fann likväl i anseende till krigsorolig- 
heterna något för närvarande icke kunna åtgöras, men infordrade upp- 
lysning, till huru högt belopp det af allmogen beviljade sammanskottet 
årligen kunde uppgå, bvilka utvägar till lasarettets underhåll i öfrigt kunde 
uppgifvas samt närmare underrättelse om det föreslagna husets lämp- 
lighet för det afsedda ändamålet 1 )- Dermed förföll frågan ånyo föl- 
en tid. 

Några är senare eller 1792 föreslog landshöfdingen. att den dit- 
tills för ortens regala bränneri använda byggnaden, som kort förut för- 
sålts för 510 rdr, men hvilket anbud berodde på bränneri- eller, som 
den hette, spanmålsdirektionens pröfning, kunde inköpas och inredas till 
lasarettsbyggnad. Först 1794 förklarade serafimerordensgillet. att den 
förra brännerilägenheten befunnits vara olämplig till lasarett och der- 
före ville gillet icke inga i köp deraf. I anseende till flera angelägna 
hospitals- och lasarettsbyggnader, som måste af allmänna fonden bestri- 
das, komme frågan om Kuopio byggnaden att hvila 2 ). 



S lafiinerordensgillets protokoll den '-"',,-, 1788. 
*) Serafimerordetisuill''^ protokoll den " , 1794. — 1 Bkrifvelse af dei * 1788 
underrättade landshöfdingen att invånan nöjde med långsambetan i alla åt- 

gärder, åberopade sitt förbehåll att icke vidare besväras med några afgifter, men 
han dem vid lägligt tillfälle till ytterligare biträde kunna uppmuntras». 



LASARETT I KUOPIO. 105 



Men den, som icke lät den väckta frågar förfalla, var landshövdin- 
gen. Han ombesörjde ntan vidare uppställandet af några sjuksängar »i 
en dertill tillköpt stuga . Serafimerordensgillet godkände den s / s 1794 
denna åtgärd och ötVersände tillika en af öfverintendentsembetet numera 
uppgjord ritning till det blifvande lasarettet i Kuopio. Sjukhuset skulle 
till en början innehålla fem sängar. Anbudet på uppförande af en 
lasarettsbyggnad af trä uppgick till 1,115 rdr 40 sk., hvilket äfven an- 
togs af serafimerordensgillet den l % 1795, och skulle byggnaden vara 
färdig inom oktober 1796. Pa efterfrågan om byggnadsarbetets fortgång 
svarade iandshöfdingen i början af år 1797, att endast grundvalen blifvit 
lagd och att entreprenören handlanden Dy hr varit rest till Tyskland 
och derigenom hindrats frän byggnadens fullbordande enligt kontrakt;-. 
Serafimerordensgillet förklarade denna ursäkt icke vara tillräcklig samt 
att Iandshöfdingen. sedan en sådan otillåtlig försummelse inträffat, borde 
tillse, att lasarettsbyggnaden ofelbart blefve till hösten färdig x ). Bygg- 
naderna blefvo sedermera brandförsäkrade af serafimerordensgillet till 
1,444 rdr 40 sk. 

Emellertid blef provinsialläkaren Anders Johan Stå hl af sera- 
fimerordensgillet konstituerad till lasarettsläkare med 100 rdr i årlig lön 
och erhöll tillstånd att till sitt biträde antaga och aflöna fältskären 
Sewotski. Efter Ståhl förordnades denne att handhafva sjukvården 
vid lasarettet »såsom kunnig i finska språket, hvilket vore en nödvän- 
dighet för lasarettsläkaren der på orten» 2 ), och derefter konstituerades 
regementsfältskären Axel Fr. Lan re 11 till läkare vid lasarettet 1799. 
Äfven blef en syssloman med 50 rdrs atlöning anställd 3 ). 

Apoteksräkningen steg 1798 till 45 rdr 32 sk. Spisordning vid 
lasarettet fastställdes redan 1794 på förord af Olof af Acrel och var 
utspisningskostnaden i början 4 sk. för person och dag, men höjdes 



') Serafimerordensgillets protokoll den ■"/•> 1 7 : < 7 . 
-) Serafimerordensgillets protokoll den "' , 1799. 
3 ) Serafimerordensgillets protokoll den 2I , 1798. 



106 LASA.BETT I l LKÅBOKG. 



179!) till 5 sk. 4 rst., till dess den L807 steg till ."> sk. banko. Lasaret- 
tets stat uppgick 180(5 till omkring 700 rdr orn året. 

I anseende till patienternes ärligen tilltagande antal och brist pä 
utrymme för sinnessjuke, hvilka Lntogos till undergående af profkor, lät 
serafimerordensgillet 1805 uppföra en ny flygelbyggnad på samma tomt 
med hufvudbyggningen. Tvenne rum i lasarettet bestämdes särskildt 
för veneriska patienter och beräknades kostnaden härför 1805 till 166 
rdr 32 sk. banko. Enligt serafunerordensgillets förordnande ombesörjde 
Landshöfdingen en särskild byggnad invid lasarettet af tre rum för 
»obotlige veneriske sjuke». Kostnaden utgjorde 239 rdr 3-4 sk 1 ). 

5. Det stora antalet veneriske sjuke hade förmått provinsialläka- 
ren C arg er i Uleåborg att anordna några rum i sin egen gärd till 
intagning af personer, lidande af denna sjukdom. Detta gaf honom 
anledning att flera gånger i collegium medicum påminna om angelägen- 
heten af ett sjukhus i länet, ehuru kollegium saknade både utvägar och 
medel dertill, liksom han redan den 2 / 3 1776 inlemnat till landshöfdin- 
gen ett memorial om dess bchöflighet. I ett bref till Abr. Bäck af 
den 17 / 3 1779 skref han om länets medicinska förhållanden följande: 

Antalet af leprosi uti hvarje sochn är uti min relation icke utsatt; 
emedan jag derom ingen säker kunskap af församlingames prosterskap 
har kunnat erhålla, ehuru jag derom med dem corresponderat : här uti 
öleå soclm äro emellan 20 och 30 personer, på Carlo (i vitterliga. samt i 
Kemi 3:ne 2 ). 

Lazarettets inrättande här i länet är ibland de angelägnaste och 
högstnödvändiga föremål till medicinalwärkets här i landet förbättring, 
til vinnande af läkarens och läkemedlens mera aktning och förtroende 
bland allmogen. Detta så angelägna värk. vägar jag, i synnerhet hos 
Wälborne Herr Archiatern och Riddaren på det aldra ömmaste recom- 



'i Serafimerorderi8gilleta protokoll den ' ,„ 1S07. 

"i Landshöfdingen inberättade 177S till collegium medicum att :!7 personer i lä- 
net voro angripna af Elepbantiasis. Kollegium föreslog till begagnande evacuantia, bad, 
stark infusion eller dekoki af folia rosmarini sylvestris, små esoharotica och skiftevi 
Era Cantharidum till 12 -30 droppar. (Collegii medici protokoll den :I " T 1778). 



LASARETT I ULEABORG. In; 



meadera at hos Eongl. Lazaretts Direction så begå at det åtminstone i 
detta ar kunde dermed göras en lycklig början. Sielfwa lazarettets in- 
rättning bör så grundas, at ock den förmögnare delen af allmogens 
sinke emot betalning kunna emottagas ; hvarigenom en ansenbg årlig 
vinst för lazarettet stode at vinna. I Dleåborgs stad, som är medel- 
punkt af länet och provincialmedici station samt apotheque, bör laza- 
rettet framför annat ställe innom länet funderas. 

Et Eongl. stadfästadt reglemente för Uleåborgs helsobrun, är icke 
af mindre angelägenhet, och anhålles aller ödmjukast det täcktes Väl- 
borne Herr Archiatern och Riddaren lika höggunstigt befordra til före- 
kommande af oordning, öfverdåd och sjelfsväld. 

At jordgummor i detta län intill denna stund ej äro anskaffade 
eller sådane personer härifrån afsende til Stockholm, är ett bevis, at 
folket här- i landet ej är månt om det allmänna bästa. På min sida 
har jag gort, hvad mitt embete och skyldighet fordrat och deröfver; men 
alt stadnar i blotta löften utan värkställighet. 

Koppympning är till stort antal bland allmogen förrättad med 
lycklig framgång; men alt gratis, ehuru en del föräldrar varit nog för- 
mögne at vedergälla min möda, emedan man, innan de lämna sina barn, 
moste lofva värkställa ympningen på dem utan afgift, ja deras otack- 
samhet går så långt, at de icke engång betala skjutsen gårdarna emel- 
lan. Antalet af ståndspersonernas barn å landet är litet, och det de 
betala är 2 eller högst 3 plåtar för hvarje deras barn». 

Landshöfdingen i Uleåborgs län torde äfven hafva hemställt om 
det oafvisliga behofvet af ett lasarett derstädes. Åtminstone utfärdade 
Eongl. Maj:t den 73 1779 till domkapitlet i Abo följande bref: 

E :u Wi för de af landshöfdingen Jä ger horn uti und. skrifvelse 
af den 4 /i anförde skäl och omständigheter, i nåder godt funnit att bi- 
falla, det må pastoralierne under kyrkoherde ledigheten vid Limingo för- 
samling uti Abo stift, sedan lagliga utgifter deraf blifvit afdragna. få an- 
vändas till någon fond vid inrättandet af ett lasarett i Uleåborgs län, 
sä gifve Wi eder sådant till nödig underrättelse härmed i nåder till- 
känna». 

Sjukhuset lät likväl vänta på sig. Slutligen beslöt collegium me- 
dicum på C argers förnyade begäran att hos Kongl. Maj:t den 17 / 5 1784 
auhålla, det de i Uleåborgs län samlade medel, utgörande 12 a 13 



108 LASARETT 1 I LEABOIiG. 



hundra rdr sp., måtte användas till sitt afsedda ändamål, en lasarette- 
inxättning. Kurt derpå ingaf landshöfdingen A. Tandefel t en under- 
dånig anhållan om anläggningen af ett lasarett i Uleåborg. Med 
anledning deraf hemställde serafimerriddarene den lB / 1 1786 om icke, 
i anseende till de af flera läns invånare frivilligt åtagna sammanskotten 
till underhållande af lasarett, landshöfdingen kunde undfå tillstånd 
att gira länets inbyggare tjenliga föreställningar om nödvändigheten 
af sädana bidrag, hvartill de fur detta förklarat sig villige. Det af 
landshöfdingen föreslagna understödet af utfallande ensaksböter kunde 
gillet icke tillstyrka, lika sä litet som det att veneriske sjuke finge uti 
ett inom Uleähorgs gamla fängelse provisionelt inrättadt sjukhus af 
lasarettsmedlen njuta fritt underhåll, värme och ljus, utan borde i -a 
fall kostnaden derför af medicinalfonden bestridas. Äfven ansågo sera- 
fimerriddarenc betänkligt att tillstyrka di' af landshöfdingen föreslagna 
besiktningarne af ankommande sjöfolk och passagerare till utrönande af 
venerisk smitta. 1 k. brefvet af den 23 \ 1786 godkände Kongl. Maj:t 
till alla delar serafimerriddarenes hemställan, hvarigenom frågan om den 
föreslagna lasarettsinrättningen för denna gäng förföll. Dock anbefalldes 
collegium medicum uppgifva till hvad belopp medel i medicinalfonden 
för denna inrättnings understödjande kunde vara att tillgå . Collegium 
medicum nödgades upprepa det mänga gånger förut afgifna svaret om 
medicinalfondens otillräcklighet och ringa tillgångar samt afböja förslaget 
den 15 / 4 1786. 

Genom landshöfdingens åtgärd kom dock ett provisionelt sjukhus 
till stånd. I skrifvelse till serafimerordensgillet af den 21 ,,, 1789 an- 
mälde han, att 1,800 rdr blifvit för ändamålet insamlade och räntan 
deraf till denna inrättnings behof använd. Serafimerordensgillet, -em 
med särdeles behag ansåg k. befallningshafvandes berömliga nit . in- 
fordrade den */ij l" i)u Särskilda upplysningar om lasarettet, huruvida 
detsamma ägde eget hus eller begagnade hyrd lokal, huru hög hyran 
var och huru mänga sjuksängar underhöllos, huru de sjukes Eörplägning 
kunde kosta 6 sk. om dagen, da den vid andra sjukhus erhölls för 
högst 1 sk. m. m., som kunde finnas nödigt för inrättande! och under- 
hållet af ett sjukhus med I ä Ii sängar aret om. Följande ål den 



LASARETT I ULEABORG. 109 



23 tl 1791 beslöt gillet inrätta ett lasarett i Dleåborg med sex sängar 
och dervid anställa en kirurg med 50 rdrs ärlig lön. Lasarettet öpp- 
nades den l j n 1792 i en lokal, bestående af en stor sal, fyra kamrar, 
kök. badstuga och badrum mot en hyra af 50 rdr för aret. Till 
sysslomanstjensten, som åtföljdes af 66 rdrs ärlig Lön, skulle väljas en 
person, som vore villig att mot i sk. för hvarje sjuk besörja mathåll- 
ningen. Landshöfdingen hade redan antagit provinsialläkaren Carger 
till inrättningens läkare mot 5 rdr 2b sk. 8 r. i månaden, men serafi- 
merordensgillet förordnade nu medicine kandidaten, magister Jakob 
Lindeback till denna befattning med 83 rdr 16 sk. i lön. Häröf- 
ver beklagade sig Carger i ett bref till Abr Bä o k af den 2S u 1792: 

För någon tid sedan haft äran upvakta Hr Archiatern med mitt 
bref, ibland annat anmärktes da af mig fahrhogen at sedan Uleäborgs 
läne-lazarett blifvit satt på ordens stat med 1,500 dal. kmt ährlig lön 
jemte andra förmohner, en annan skulle skiörda fruchten, hvavmed jag i 
1 8 ahr med egen kostnad och försakelse af egen nytta varit ouphörligen 
- -<elsatt, det har nu tyvärr äfven inträffat, sedan kongl. seraphim. 
ordensgillet behagat i den egenskap förordna Phylosofie Mag. Ja c. 
Lindebäck, på den goda grunden at prov. medic. är förbunden göra 
tjenst ex officio. Jag gifver Hr Archiatern detta vid handen i den af- 
sigt, at derutaf sluta til mit beklagansvärda belägenhet och olyck- 
liga öde! Jag skulle för ingen del misunna någon mensida the förmoh- 
ner, hvartil jag mer el. mindre til allmän bästa har kunnat bidraga, 
men då mina nog svaga vilkor i flere serskilte omständigheter utan mit 
förvållande kiänbart blifvit förminskade emot all medborgerlig känsla och 
rättvisa, oroar det mit tyska Bidersin, at vara ur ståndsatt upfylla 
mina pligter, icke engång emot mina egne, mindre emot andra lidande 
medmenskior, klaga öfver oförrätter har jag sällan wunnit vid, fast mera 
blåttad mina behof och ökt mina brister, men at kunna stilla hunger på 
hustru och 6 barn samt undgå se deras nakenhet och fattigdom önskade 
jag, icke af egen förtjenst, utan för dessa olyckligas redning, at helst 
finge atniuta samma förmohner, som prov. medic. i Vasa at fa 32 dal. 
arfvode för hvart bonde barn, som lycklig genom gä koppympning . 

Stadsläkaren Dahlgren, som enligt livad hans redan meddelade 
bref utvisa, icke underlät att gyckla öfver peisoner och förhållanden, 
skref till Abr. Bäck den »/ 6 1793: 



110 LASARETT I l T LEAI!ORG. 



Mitt ackord vill ingen på, utan slutel. lärer Licentiaten Lindo- 
bäck bli min man. Denne eldige, men slurfvande Thorild, är nu rest 
till Åbo, att gradueras — och qvid qvod, Dahlgren förestår lazaret- 
tet! jo ty Carger ville hvarken ex nobile officio, el. för pengar, viea- 
riera, ehuru serafimer gillets instructions § 16, dieterar hans åliggande. 
Ku har ock Lindebäck en rik flicka i förelag, så att han ville kanskie 
accordera mod mig och sannerligen blir han just lagom ät dem! ty ena 
Finnen tuktar don andra! också ära hans talanger dem redan smakliga. 
Partie har han ock hos en god frans-patriot, Rådman Engman, efter 
hvars pipa embetsmännen här dansa jemt. Lära de nu i Abo få ultimam 
addunt limam, vid vår Lindebäcks polerande, att sielfklokheten för- 
går, ty ung är han språkkunnig, läser lätt, digererar god t sin leeture och 
är tilltagsen, samt äger encheireses, jemto kiöld, — men falsk, espiégle 
och högfärdig, som en Österbottninge pläi vara; också har jag derefter 
handterat honom, för ögon säkerhets skull. Jag blygdes och ömmades, 
så att jag antog mig siukvården på iazarettet, blott för bådas yrkes 
heder skull». 

Snart nog klagade landshövdingen hos serafimerordensgillet öfver 
Lindebäck och anmälde, att han icke besökt sjukhuset. Tillika förfrå- 
grade han sig, om icke honom tillkom inseende öfver lasarettsläkaren 
samt om han kunde infordra månadsförslag' öfver de sjuke. Serafimer- 
ordensgillet svarade, att kirurgen, såsom stående under landshöfdingens 
»lydno», icke kunde undandraga sig att afgifva sjukförslag, så ofta <\o 
önskades, hvilka dock, så vidt do voro af ekonomisk art, egentligen tillhörde 
sysslomannen att meddela, men de sjukes antagande och utskrifvande 
ankom endast på läkarens tillstyrkan '). 

Lasarettet erhöll 179H en instrumentkista och läkaren tilldelades en 
förhöjning på lönen af 16 rdr 32 sk. 

Emellertid hade fråga uppstått om eget hus för lasarettets behof. 
Öfverintendentsembetets ritning till en byggnad för hospitalet och lasa- 
rettet fastställdes af serafimerordensgillet den l % 1797, hvarefter lands- 
höfdingen insände den 1:i , 10 s. å. kostnadsförslag till donna byggnad, 
slutande sig på L,787 rdr l:i sk. 7 r. Eofrådet Nyland 



\ Serafimerordensgillets protokoll den '-' ,, 1793. 



LASARETT I 1'I.EABOHO. Hl 



nu att siilja sin ägande gärd till det blifvande lasarettet. Serafimer- 
ordensgillet fann köpesumman nog dryg, tviflandes icke k. ordensgillet 
att hotrådet, som i tlera afseenden gjort sig känd för patriotism, uti 
denna del. da tillfälle är att genom en så nyttig inrättning rädda många 
olyckliga menniskor geDom sitt samtycke till någon afprutning. ville gifva 
k. ordensgillet anledning att öf verväga huruvida afhandling om egendomen 
med honom kunde afslutas> v ). Vid anställd undersökning befanns lik- 
väl gården vara i flera afseenden bristfällig. Året derefter erbjöd härads- 
höfding Johan Polviander sin gärd till lasarett och hospital för 3.000 
rdr och sedan en bördstvist om garden blifvit slutförd, öfvertog serafimer- 
ordensgillet densamma den V 10 1800 mot en köpesumma af 2.500 rdr. 
Fråga uppstod mellertid derom, att staden skulle i utbyte mot den nu 
inköpta garden och en mellangift af 2,500 rdr. lemna lasarettet en annan 
tomt och dera uppföra en ny byggnad. Äfven apotekaren Julin hade 
i samma afseende gjort anbud. Serafimerordensgillet, som funnit garden 
ega många brister, ville dock medgifva endast 2,000 rdrs mellangift. 
Dä öfverenskommelse icke vanns, beslöts att utan vidare uppehåll repa- 
rera garden 2 ), hvartill atgingo omkr. 1,200 rdr banko. 

Sjuksängarnas antal, ursprungligen endast 6, ökades 1799 med 2:ne 
s. k. legosängar, hvartill serafimerordensgillets s. k. allmänna fond be- 
kostade inventarierna och medikamenterna, men de sjuke sjelfve betalade 
sitt underhall, och ytterligare ar 1800 med tvenne frisängar. Utom 
dessa 10 pä ordinarie stat upptagne sjuksängar intogos, efter livad 
utrymmet medgaf, betalande patienter. En mindre byggnad för sinnes- 
sjuke blef tillika i ordning ställd 1805. Dessutom beviljade serafimer- 
ordensgillet 1807 ett årligt understöd af 100 rdr banko till en sjuk- 
vårdsinrättning i Kuusamo för de af Elfkarleby sjukan» angripna per- 
sonerna 3 ). 

Efter Lindebäcks bortflyttuing från orten blef Benjamin Holm- 
udd antagen till lasarettsläkare 1798 och efter honom Anders Johan 



') Serafimerordensgillets protokoll den w / ia 1797. 

5 J Serafimerordensgillets protokoll den *l 2 och 2 /i» 1803. 

3 ) Serafimerordensgillets protokoll den */a 1807. 



112 LASARETT I VLEABORG. 



Ståhl den u / 8 1802. Denne begärde afsked 1805 och Johan Herman 
Carger fick konstitutorial som lasarettsläkare den 17 /i 1806. 

Ny stat för hospitalet och lasarettet i Uleaborg utfärdades den '* , 
1806. Sysslomanstjensten blef gemensam och hospitalet inrättadt för \2 
personer. 

Under kriget upplöstes sjukhuset i Uleaborg. Landshöfdingen an- 
mälde den 2 u 1808, att det i anseende till arniéens behof af lifsmedel var 
omöjligt att för det närvarande underhålla hospitalet och Lasarettet, h varför 
han med tillstand af finska arméens högste befälhafvare afsändt der 
intagna dårar och veneriske sjuke till Umeå. men hemförlofvat de öfriga. 
Serafimerordensgillet gillade donna åtgärd M. Lasarettet innehades sedan 
af de ryska trupperna, hvilka begagnade del till sjukhus ända till augusti 
månads slut 1810. under hvilken tid lasarettets egentliga sjuke voro 
inrymde i dårhuset. När generalen en chef för norra finska armén 
i början af år 1809 insände sysslomannens memorial angående Lasarettets 
i ordning ställande, fann serafimerordensgillet sig icke kunna taga 
någon befattning med hushållningen dervid. emedan staden numera 
innehades af ryska trupper 2 ). 

6. Såsi 'in redan i det föregående blifvit framhållet, insamlades öfver- 
allt i landet vid särskilda tillfällen bidrag till inrättande och uppehållande 
af sjukhus. De influtna gåfvorna insändes ärligen genom konsistorierna 
och landshöfdingarne till serafimerordensgillet. Likaså hade styrelsen 
tillkännagifvit sin afsikt vara att åtminstone i hvarje län inrätta ett 
lasarett. Alla löften och insamlingar oaktadt fingo en del Landsorter 
mycket länge vänta på tillfredsställandet af detta viktiga önskningsmål. 
Isynnerhet var detta fallet ined Finland. Befolkningen började derför 
småningom tröttna vid dessa uppskof och undandraga sig nämnda sam- 
manskott. Konsistorium i Borgå underrättade i skrifvelse af den - u 1793 
serafimerordensgillet derom, att församlingarna i stiftet numera vägrade 
att vid bröllop och barndop sammanskjuta något till lasaretten, emedan 



rafimerordensgillets protokoll den ,8 /i, 1808 

itimrionluieuillets protokoll del) -'' _. 1SOII. 



LASARETT 1 HEINOLA. 11:1 



en sådan inrättning fortfarande saknades i Kymmenegårds (Heinola) län. 
- afimerordensgillet förklarade då i bref till konsistorium af den '% 
1 Tu 1. att det i följd af bristande tillgångar icke varit möjligt att verk- 
ställa Kongl. Maj:ts förordnande om ett lasaretts inrättande i avart län. 
men, att sä fort utväg dertill bonde gifvas, länet skulle erhålla ett sådant, 
uvarför konsistorium anmodades lata presterskapel uppmuntra försam- 
lingarna att med sammanskotten fortfara. Pör att emellertid efterkomma 
invånarenes önskningar blef äfven landshöfdingen anmodad föreslå, 
bvad utväg imedlertid kan gifvas af de i orten varande tillgångar till 
någon liten provisionel inrättning, om det ock blefve endast för fyra 
-angår . 

Landshöfdingen uppgaf kort derpå, att af de under årens lopp 
gjorda sammanskotten, sedan Kuopio län fått sin andel, funnos 017 rdr 
24 sk. 11 r., medan ensaksböterna i cänteriet stego till 480 rdr :iti sk. 
oeh 1,665 rdr 47 sk. 3 r. voro utestående i länet '). Landshöfdingen 
anmodades da att utse lämplig plats för den blifvando byggnaden och 
öfverintendentsembetet att uppgöra ritning till en sjukhusbyggnad af trä. 
U^tesniedlen kunde likväl icke användas till detta ändamål, utan borde 
insändas till serafimerordensgillet, som endast ägde uppbära < >< - 1 1 emot- 
i dem. innan de till Kongl. Maj:t aflemnades. Sedan professor 
Tempelman vid öfverintendentsembetet aflemnat ritning, appgjord i 
likhet med den för Hernösand fastställda hospitals- och lasarettsbyggna- 
den 2 ), blef sjukhusbyggnaden i Heinola lemnad till uppförande ät löjt- 
nanten Josef Wall ens för ett pris af 1,500 rdr. 

Den nya lasarettsbyggnaden, afsedd för 10 sängar, torde likväl 
varit i hög grad vårdslöst uppförd, alldenstund landshöfdingen i skrifvelse 
af den '/, 1803 anmälde om en reparationskostnad af 62 t rdi 12 sk. Sera- 
fimerordensgillet i hög grad missbelåtet med detta prof af synemännens 
mindre granlagenhet och föraktande af deras ansvar för förrättningen . 
förordnade ytterligare besiktning af huset, hvarjemte general en chef i 
Finland, grefve Klingspor : i anseende till hans kända nit och omsorg 



'i SetafimeroideDSgillefs protokoll den -' , 1794. 
rafimerordensgillets protokoll den ' -, 17'aT. 



114 LASARETT 1 HEINOLA. 



för allmänt bästa anmodas att under sina embetsresor i Finland och då 
tillfälle dertill gifvcs bese ej allenast Heinola lasarett, än öfriga lasa- 
retter och hospital der i orterna, och lemna kongl. ordensgillet vänlig- 
del af hvad hans Excellence kan finna vid dessa inrättningar att an- 
märka och till deras nytta föreslå» *). Klingspor afgaf en berättelse 
öfver sina iakttagelser och upplyste ytterligare muntligt vid ett serafimer- 
ordensgillets sammanträde den 10 / s 1805, att grunden till lasarettsbygg- 
naden i Heinola var bristfällig och upptimringen vårdslöst verkställd. 

Tilloppet af hjelpsökande var mycket större, än sjukhuset kunde 
emottaga. Kyrkoherdarne i länets församlingar erinrades derför af dom- 
kapitlet i Borgå den ]1 / 6 1806 om k. befallningshafvandes föreskrift att 
icke meddela bevis åt personer, behäftade med venerisk sjukdom, innan 
de gjort fölfrågan om ledig plats för deras emottagande funnes, »hälst de 
i vidrig händelse icke torde kunna undgå att vidkännas de kostnader, 
som veneriskt sjuka i afseende å intagande i länets lasarett fruktlöst 
göra på sina resor till Heinola». I anseende till det växande behofvet 
begärde nu laudshöfdingen, att sjuksängarna, hvilkas antal varit 10, 
matte ökas till 16. Serafimerordensgillet beviljade två sängar mot lego- 
sängsafgift och till inköp af inventariepersedlar 60 rdr 22 sk. 7 r. 2 ). 
Presterskapet anmodades äfven att förmå befolkningen till »mera hjelp- 
samt biträde» medels frivilliga gåfvor, sedan två nya sjuksängar till- 
kommit vid lasarettet. 

Till läkare vid lasarettet i Heinola förordnades provinsialläkaren 
Gabriel Stark den 22 / l 1795 med en ärlig lön af 100 rdr. Honom 
beviljades tillika rättighet att hälla apotek. Efter Starks död L806 
antogs en kompanifältskär Gustaf Ad. Bukman till vikarie mot 66 
rdr ;!2 sk. banko. När sedan Anders Jo lian Lille konstituerades 
till läkare den 17 / 5 1806, fick han tjena ett hälft år utan lön för inbe- 
sparande af begrafningshjelp. — Sysslomannen erhöll frän den ' 5 1805 lön 
ä 100 rdr banko. — K. brefvet af den l9 / 9 1806 anslog 16 rdr 32 sk. 
banko åt en blifvande slotts- och residensprest i Heinola. till hälften af 



'i Serafimerordensgillets protokoll den -" , 1803. 
'i Serafimerordensgillets protokoll den * , i s|| 7. 



LASARETT I HEINOLA, 115 



statsverket och till hälften af serafinierordensgillet, att med presterlig 
tjenst tillhandagå lasarettet och fångarna i staden. 

Vid uppkommen fråga huruvida numera brandiorsakringsafgift för 
hospitalen och lasaretten i Finland borde af serafimerordensgillets all- 
männa fond till brandförsäkringskontoret i Stockholm förskjutas mot 
framdeles skeende ersättning, fann baron Ra lam b någon sådan utbe- 
talning icke mera vara lämplig, sedan Finland är under ryskt välde. 
soch skulle angående detta ärende de öfriga deras Excellencers och 
kongl ordensgillets hrr ledamöters tankar inhemtas l ). 



S rafimerordensgillets protokoll den 1- : 



XVII. 



MILITÄRLÄKAREVÄRD. 



1. Collegium medieum oeh militapläkarevåpden. 

Innan collegium medieum och kirurgiska societeten hunnit vinna 
en fast grund för sin verksamhet, voro hvarken sättet för eller villkoren 
vid läkares anställning i svenska arméen och flottan fullt bestämda. 
Hvardera af dessa nybildade myndigheter synes sedermera blifvit af 
regeringen tillfrågad i ärenden rörande militärläkareväsendet. Små- 
ningom blef det dock sed att kirurgiska societeten ensam öfvertog 
denna sida af landets läkarevård, åtminstone hvad beträffar anskaffandet 
af högre och lägre fältskärer, medan collegium medieum stundom fick 
bära omsorgen om bestridandet af läkare>y>slorna och ordnandet af 
medikamentsbehofven, ehuru spåren dertill att kollegii medverkan i 
dessa hänseenden tagits i anspråk äro under hela förra seklet mycket 
obetydliga. 

Xägon gång fick dock collegium medieum i uppdrag att för arniéens 
behof anskaffa äfven fältskärer, hvarpå i det följande några exempel 
skola framläggas. Dessa kollegium lemnade uppdrag beredde detsamma 
i flera hänseenden obehag, emedan kollegium i följd af bristande per- 
sonalkännedom var i många fall nödsakadt att vända sig till fält- 
skärernes mästare. I saknad af fastställda arfvoden måste äfven belop- 
pet af deras atlöning vid hvarje tillfälle efter träffad öfverenskommelse 
bestämmas. 

Efter en tid inträdde likväl andra förhållanden. Militärlätare- 
vården hade helt och hållet öfvergått till krigskollegium, som numera 



120 < OLLEGIUM .MF.HK IM OCH Mil ITÅRLAKAREVAUDEN. 



nästan uteslutande tog kirurgiska societeten till rads i dithörande ären- 
den. När öfversten vid Österbottens regemente Joachim Georg von 
Ganschou i bref från Oleå af den 17 /u 1739 hos collegium medicum 
anmälde, att fältskären vid regementet Eerman Henrik Hast ärnade 
taga afsked oeh begärde anvisning på en skicklig person, som hos 
Kongl. Jiaj:t kunde föreslås till tjenstens erhållande, fann kollegium godt 
att den 7 / 12 s. a. aflåta följande svar: 

att soiu denna affaire intet hörer till collegium. utan till Chirurgiska 
societeten, som therom blifvit anlitte, så wähl af wederbörande öfverstar, 

som af Kongl. 3Taj:t och krigscoUegiuin lång tid borthåt, oansedt af 
collegii doeumenter tinnes, att konung Carl XII glorvördigst i åminnelse 
först addresserat sin- till sitt Collegium medicum. när någre sådane be- 
tiente wid regimenterne erfordrats, sa skulle syndicus svara noraine 
collegii att lian har att addressera sig till wäblbemälte societet, som om 
alla chirurgis i riket bästa kundskapen äga och collegium oåtspordt 
examinera . 

Först under finska och pommerska krigen finner man åter tecken 
dertill, att collegii medici yttrande i militärmedicinska ärenden blifvit 
inhemtadt. Det gällde dock fortfarande blott att af kollegium under 
kriget erhålla förslag på lämpliga personer för arméens och flottans 
behof, ty endast undantagsvis synas militärmyndigheterna funnit an- 
ledning att höra dess tanke i andra till läkarevården börande ämnen. 
Till och med i dessa förslagsfrågor fann kollegium sig tillbakasalt för 
kirurgiska societeten. Blef det någon gång af vederbörande anmodadl 
att anskaffa fältskärer för arméens och flottans räkning, hade alltid 
societeten det åtgörande ordet. När kollegium medels k. brefvet 
af den -' ., 1773 anbefalldes vara betänkt på anskaffandet af skickliga 
kirurger för örlogsflottan i Karl-krona, beslöf kollegium denna gång 
att fråga äfven fakulteterna i Opsala, Lund och Åbo, om bland den 
studerande medicinska ungdomen några kunde vara hugade för ett sådant 
uppdrag. Sådana funnes likväl icke att tillgå. Kirurgiska societeten der- 
emot uppgaf sig kunna påräkna 30 fältskärsgesäller och anmälde sig 
hafva i slottskansliet begärt förbud för dem, som kunde vilja resa ur 
riket. Societeten underrättade tillika att fältskärsgesällernas arfvode vid 



COLLEGIDW MEDICD1I 0( II MII.lTAHI.AKAIiEVAIilUCN. 121 



sådana tillfällen alltid berodde pä ackord med ainiralitetskollegium och 
att societeten hos Kongl. Maj:t anhållit. att enligt författningarna, 
hvad Kongl. Maj:t i sådana mal kan täckas societeten anbefalla eller 
dess underdåniga utlåtande infordra, sådant ma directe komma socie- 
teten tillhanda och icke först gå genom k. eollegium medicum . 
Äfven hade societeten uppgifvit att på sådana gesäller skall blifva 
nödig tillgång, enär befallning om deras afsändande till Oarlskrona 
ankommer». Dessa åt eollegium medicum lemnade uppdrag fram- 
kallade tillika vanligen protest från kirurgiska societetens sida. Socie- 
tetens protokoll för den 17 /g 1778 upplyser, att dess ordförande hos ami- 
ralitetskollegium anmält, att sådana saker, som angå chirurgi, böra 
enligt kongl. författningar directe komma chirurgiska societeten til- 
handa och ej gå genom eollegium medicum», och att han hos eollegium 
medicum anhållit, att detsamma behagade till chirurgiska societeten 
remittera sädana saker, som endast angå cliirurgien och chirurgi». 
Äfvenså hade han tillkännagifvit i att. i fall dessa chirurgi kunna anskaf- 
fas, skulle chirurgiska societeten derom gifva k. amiralitetskollegium 
directe underrättelse . 

Föi-st emot slutet af seklet inträffade omständigheter, som beredde 
eollegium medicum tillfälle att uttala sig rörande militärläkarevården. 
Da medikamentskostnaden vid sjukhusen i Karlskrona ökats i den grad, 
att det väckte Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, blef i följd af § 27 i den 
för amiralitetskollegium gällande instruktionen detta kollegium ålagdt, 
att till eollegium medicum årligen insända »de uti amiralitetssjukhuset 
hållna sjukjournaler pä det eollegium medicum matte ha tillfälle att 
undersöka huru medikamentskostnaden i sjukhuset kunnat stiga så högt». 
I medeltal utgjorde den 12.217 dal 5 l / 2 öre smt om året och eollegium 
medicum blef nu den 2 -/ 9 1773 anbefaldt att undersöka, huruvida den 
icke skulle kunna minskas. Efter infordrade upplysningar anmälde 
kollegium den 18 / 4 1775 sig icke kunna med nöjaktig säkerhet utföra 
detta uppdrag endast genom brefvexliug med vederbörande, men ansåg, 
att hela medicinalverket borde till alla delar förändras och förbättras. 
Visserligen hade amiralitetsläkarene tid efter annan väckt förslag om 
förbättringar i medicinalväsendet vid flottan, men dessa förslag gingo 



[22 COLLEGIUM MEDICDM OCH MII.ITÄlil.AKAHKYAKDEN. 

direkte in till militärmyndigheterna och föredrogos för konungen, utan 
att collegium medicum blifvit hördt Ofta vumio de icke något gehör. 
Med anledning af collegii medici nu gjorda hemställan förordnade k. 
brefvet af den 10 /s 1775. att en af dess ledamöter borde jämte kollegii 
syndikus (ombudsman) afresa till Karlskrona, »för att göra sig under- 
rättad l:o om hela medicinalhushållningen i anseende till en stadgad 
matordning så till sjöss, som lands; 2:o införa kontroll vid ordinationerna 
och medikamentsresterna efter expeditionerna m. m. ; 3:o uppgöra i 
sannad med ordinarie medici instruktioner; 4:o författa förteckning så 
väl på tjenliga simplicia, som composita till rättelse för medici och cni- 
rurgi, samt slutligen aflemna projekt, huru de medicinella utgifterna 
vid amiralitetet i Karlskrona, hvilka ofta skola bestiga sig till 36 å 40 
tusen dal. kmt om året, kunde i väsendtlig mån minskas». 

Sedan assessorerne J. L. Odhelius och kollegii syndikus Herm. 
Sparschuch undersökt medicinalverket i Karlskrona, aflemnade de un- 
der hösten 1775 sin berättelse, hvaruti de föreslogo revision af spisord- 
ningarna till sjös och lands, kontroll öfver ordinationerna, medikamen- 
terna och journalföringen, en omarbetning af pharmacopoea nosocomii 
samt anmärkte betänkliga brister med afseende å sjukhusens inredning. 
Efter det Olof af Acrel och Daniel Theel häröfver afgifvit yttrande, 
inlemnade kollegium dessa förslag till Kongl. 3iaj:t, som å sin sida in- 
fordrade amiralitetskollegii betänkande och i k. brefvet af den 10 / 3 1778 
förklarade sig hafva funnit detta amiralitetskollegii utlåtande sä väl 
grundadt, att han fann skäligt »detsamma till alla delar i nåder gilla 
och bifalla . I följd häraf förföllo flera af collegii medici förslag. De 
af amiralitetskollegium 1758 utfärdade särskilda spisordningar för ör- 
logsfartyg och lastdragare, såsom genom långlig erfarenhet stadgade 
och godkände , förblefvo i kraft. Formuläret till sjukjournalen, som af 
kollegium inlemnades, gaf icke något att påminna, emedan det öfVerens- 
stämde med den redan fastställda sjukjournalen. De vid sjöexpeditio- 
ner öfverblifoa medikamenterna borde i framtiden aflemnas till flottans 
sjukhus »emot ersättning till utredningsfonden». Beträffande flottans 
kirurgiska instrumenter, sä hade Kongl. Maj:t redan den 26 / 3 1776 gil- 
lat de »anstalter» amiralitetskollegium härom fogat. Det den , / t 1^76 



& 



COLLEGIDM MEDICDM OCH MlMIMIl A K A l,K\ \ !; hl \. [23 

anbefaldta sjukhusreglementel blef med vissa af förste amiralen före- 
slagna tillagg gällande, och det af kollegium projecterade reglementet 
för sjöexpeditions-medicinalstaten fick tjena till efterföljd vid förefallande 
sjöutrustningar. Angående en stäodig Fhannacopoea navalis, som I 
bifogat, särskildt för sjukbuset och särskildt för sjöexpeditioner, befalla 
Wi i nåder, att dessa projecter för framtiden mage tjena till efterfölgd, 
sa att örlogsflottans medieamentskistor, som ännu icke hunnit sättas i 
ordning i brist af en stadgad pharmacopoea navalis, må ofördröjeligen 
derefter inrättas». 

Yicl dessa åtgärder rörande flottan stannade det. En ytterligare 
utveckling af kollegii verksamhet med afseende pä roilitärläkarevården 
kom under den följande tiden icke vidare i fråga. Visserligen innehöll 
collegi medici instruktion af den 29 / 7 1774, att »collegium skall lemna 
sitt yttrande om de sjukhusinrättuingar, som vid gamizonerne eller 
annorstädes i riket framdeles kunna komma att göras; så ock enär det 
blifver af Kongl. Majrts och rikets krigs- och amiralitetscollegier anmo- 
dadt, uti allt livad som rörer sjukdomar, medicamenter och betjeningar 
dervid, sä i fredliga, som krigstider, med de bästa råd och författningar 
gå arniéen och flottan tillhanda, men dessa stadganden voro och för- 
blefvo länge en död bokstaf. Åtminstone fiiiner man icke, att kollegii 
yttrande i sådana frågor blifvit infordradt eller af myndigheterna an- 
setts af behofvet pakalladt. 

Först genom sin förnyade instruktion af den 28 /io 1^97 erhöll 
collegium medicum, såsom redan i det förgående blifvit anmärkt, 
yttranderätt angående besättandet af militärläkaretjeuster och en utsträckt 
befogenhet »i afseende ej mindre på flottornas och landtarméens förse- 
ende med det antal skickelige medici och cbirurgi, som omständighe- 
terna kunna fordra, än a uppgifvande och vidtagande af sådana förslag, 
föreskrifter och instructioner, nvarigenom sjukskötseln, så vid flottorna, 
som vid arméen, må blifva bragt i det skick, att den fulleligen svarar 
mot ändamålets vigt och angelägenhet-. Afven tillkom det kollegium 
att lemna den upplysning och åtgärd, som vid fält- och medicinalkistors 
inrättande, medicinaliers. lärfts, bandagers eller andre med läkare och 
fältskärs behof gemenskap ägande sakers reglerande kunde begäras. 



124 FÅLTLÅKABEKAH I SVERIGE. 



Eran samtlige regementsfältskärer, läkare och öfverMrnrger vid flottorna 

skalle förteckningar öfver alla dem underordnade läkare och fältskäret 
ärligen till kollegium insändas. De flesta af dessa föreskrifter blefvo 
likväl nästan helt och hållet åsidosatta. 

Stora förändringar i militärläkarevården voro dock under för- 
beredelse, sedan en sorglig erfarenhet ådagalagt dess i ögonen fallande 
brister. Medels k. brefvet af den 6 /s 1806 skapades en skild fältläkare- 
stat i Sverige, som väl närmast stod under krigskollegii myndighet, men 
hvars chef derjemto var ledamot i collegium medicum och ägde att 
föredraga de ärenden, som tillhörde collegii medici befogenhet i afseendc 
på arméens sjukvård. Detta viktiga bref är af följande lydelse: 

Dä under innevarande fälttog Wi i nåder inhämtat, att de vid 
regementerne bestådde compagnie-fältskärer ej alltid funnits till det 
föreskrefne antal, och att de befintelige ej heller ägt den skickelighet ocli 
kunskap, att regementet eller corpsen med deras biträde varit betjent, 
hafve Wi i nåder funnit godt, att uti medicinalverket wid arméen göra 
en nödig förändring och fördenskull i nåder förordnat: 

l:o att alla vid arméen i fred och krig anställde läkare böra ut- 
göra en särskild stat under namn af Wår fältläkarestat. 

2:o att denna stat bör hädanefter anses såsom en militärisk corps, 
der samma lydnad och ordning iagttages, som krigs-articlar. reglementet 
och författningar för motsvarande niilitaire grader föreskrifva. hörandes 
tillika de wid vissa regementer och corpser varande läkare emot bofäl- 
hafvarne vid dessa corpser visa den lydnad och upfylla de pligter, dem 
enligt förra författningar åligga. 

3:o befälet öfver fältläkarestaten wele Wi i nåder updraga en chef, 
wald bland de skickeligaste och mast förtjente läkare innom staten, hvil- 
ken i kraft af sitt embete äger säte och stämma i Wårt och rikets krigs- 
collegii intendents-departement, der honom åligger föredraga och besörja 
de ärender, som enligt collegii instruetion röra armrens sjukvård, och 
; äla livad lian finner ländande till de hithörande inrättningars för- 
bättring och vidmagthållande. Tillika bör han vara ledamot i collegio 
medico, samt der föredraga de mål, som tillhöra bemälte collegii åtgärd, 
i afseendc på arméens läkare-anstalter och sjukvård. 

4:o Fältläkarestaten kommer att indelas uti fyra classer: 



FAIiTLAKAREKAR I SVEBIGB. 125 

Till den första höra alla underläkare, såväl vid regementer och 
corpser, som militaire sjukhusen. De äga lika anseende med fahnjunkare 

vid infanteri regementerne. 

Till andra dassen höra regements- samt sjukhusläkare, hvilka äga 
lika rang med lieutenanter vid infanteri regementerne. 

Tredje dassen består af fältläkare, hvilka endera hafva inseendet 
öfver sjukvården wid fru-delningar eller brigader, eller öfver arméens 
större sjukhus. Deras rang är lika med capitainers. 

Till fjerde dassen hörer förste fältläkaren wid hvarje sammandragen 
armée, hvilken äger majors-rang. 

Chefen för fältläkarestaten wilje Wi i nåder tillägga öfverstelieute- 
nantsrang. 

:"i:o Första dassens läkare måga tillsättas af chefen för fältläkare- 
staten, hvartill dock ingen far antagas, som ej är medicins 'dier chi- 
mrgise candidat. Till de 3:ne senare classer wele Wi sjelfwe i nåder 
Eörordna skickelige personer på chefens för fältläkarestatens underdåniga 
förslag. A desse förslag får ej någon upföras eller dessa platser söka, 
som ej är både medicin» doctor och chirurgiae magister . 

Medels krigskollegii cirkulär af den 8 /3 1807 bestämdes, att rege- 
mentsläkarene skulle införas i regementets tur- och anciennitets lista, 
och genom k. brefvet af den 29 / 6 1808 stadgades, att af ven de vid flot- 
tan anställde liikarene skulle räknas till fältläkarekåren och i likhet med 
arméens läkare ställas under chefen för fältläkarestaten och med dem 
bära lika uniform. I öfverensstämmelse härmed infördes benämningarna 

flottans förste läkare», fältläkare vid flottorna', fältläkare af eskadern 
och underläkare. 

Härmed var första steget taget till bildande af en verklig mili- 
tärläkarevård. Vid finska krigets utbrott 1808 utkom den 15 / 2 s. å. 

Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för fältläkarecorpsen >. Enligt 
detsamma var chefen ansvarig för kårens militäriska ordning och de 
tjenstgörandes skicklighet och nit i sina befattningar, han ägde upprätta 
förslag till regementsläkaretjensterna och var tillika ledamot i krigs- 
kollegii intendentsdepartement. I denna egenskap ålåg det honom att 
föredraga och besörja livad som rörde arméeus sjukvård, tillse att rege- 
mentena voro med sina medicinalkistor, instrumenter och utrednings- 
persedlar försedda, samt, da något häri brast, anmäla derom i kollegium. 



121! FALTLAKAItEKAR I SVERIGE. 

Eör besörjande häraf fanns ett fältläkarekontor. Såsom ledamot i col- 
legium medicuni ålåg det chefen fur fältläkarekaren att föredraga de 
mal, som kunde röra det militära medicinalväsendet och höra till collegii 
mediei åtgärd. Alla, som innehade' eller inom ett år innehaft medicinskt 
eller kirurgiskt stipendium, ägde chefen beordra till tjenstgöring vid arméen 
eller militärsjukhusen, da deras biträde erfordrades, börandes likväl flot- 
torna, vid förefallande behof, med erforderligt antal deraf förses . 

Reglementet innehöll tillika närmare föreskrifter om förste fält- 
läkarens, fältläkarenes och brigadläkarenes vid hvarje sammandragen 
kar åligganden samt regements- och underläkarenes skyldigheter saviil 
i fred, som fält. 

Ett nämnvärdt inflytande på läkarevårdens handhafvande under 
finska kriget kan af de åsyftade förbättringarna icke förspörjas. Ett ord- 
nadt militärmedicinalväsende fanns egentligen till endast på pappret 
Nödiga förberedelser med afseende såväl a militärläkarekårens utbildning 
som sjukattiraljen hade fortfarande blifvit försummade, och di' olyckliga 
följderna af denna försummelse dröjde icke att visa sig. Den sorgliga 
erfarenhet man äter fatt göra bidrog måhända mer än annat till 
genomförandet af de viktiga förändringar, h vilka med afseende a mili- 
tärläkarevarden vidtogos omedelbart efter kriget. 

Strax efter slutad fred nedsattes en komité, som ägde granska ar- 
méens medicinalverk. I denna komité var dim kort förut till collegii mediei 
vice prseses utnämnde C hr. Ehrnfr. von Weigel, hvars namn nu 
börjar framträda i den svenska medicinaladministrationen, en verksam 
ledamot. En ombildning af fältläkarekåren var befunnen nödvändig. De 
första spåren dertill återfinnas i ett enskildt memorial af D. Schultz von 
Schulzenheim till konungen af den 18 / 3 1810 *). Han meddelade der- 
uti, att, ehuru chefen för fältläkarekåren, Johan Gustaf Hallman, 
såsom ledamot i collegium medicum. bordt föredraga de ärenden, som 
hörde till militärmedicinalväsendet, hade sådant dittills icke blifvit verk- 



') Finnes tryckt i .Jour/ml för läkare ock fältskärcr al' .1. Berzelius och 
K. Oadeiius. il (1811): 1 18 152. 



FALTI.AKAIiEKAR I SVEKIGE. 127 

stäldt. Just mod afseende dera att öfveriältläkaren var ledamot i krigs- 
kollegium, ansåg Schulzenheira, att vid närmare granskning af 1808 
års reglemente en märkelig omändring af fältmedicinalorganisationen vore 
nödvändig. ?Då allt penningebestyr med medieinalfältkistor med flera 
anstalter till arméens och flottans helsas bevarande stannade, såsom af 
ålder, hos k. krigskollegium, så synes öfveriältläkaren ej hafva något 
att skaffa med kameralärenden. Kongl. Maj:t lärer ock då nåd. besluta, 
om förste lifmedicus Hallman bör såsom öfverfältläkare återtaga ett 
rum i k. collegium medicum eller om alla fältläkareärenden lika vid 
ma af nu verkeliga vice pra?ses skötas med en biträdd beredning af 
tvenne collegii ledamöter, som förut varit förste fältläkare under kriget, 
neml. prof. Almroth och förste lifmedicus af Bjerkén, hvilken senare 
torde i nåder inkallas i collegium medicum. Om k. collegii medici be- 
fattning med fältläkareärenden förökas, så behöfver staten blott graveras 
med en tillsatt contoirsskrifvare». 

Detta Sch ulzenheims memorial åsyftade att inför konungen 
ådagalägga ohållbarheten i det oklara förhållandet mellan krigskol- 
legium och collegium medicum i afseende å militärläkarevården, 
samt att omsorgen om arméens och flottans sanitära förhållanden, an- 
svaret för dess läkarepersonal m. ni. icke lämpligen kunde handhafvas 
af en delad styrelse. Nedanstående bref af Schulzenheim från Sörby 
den u /j 1822 till A. J. Ha g ström torde, såsom ett bland de sista 
af hans hand, här finna en plats, då det tillika innehåller antydningar 
orn hans tillgöranden med afseende på militärläkarenes vetenskapliga 
utbildning, hvarförutan en framgångsrik omgestaltning af läkarevården 
icke var möjlig: 

Jag kan icke med bokstäfver uttrycka den fägnad, som et bref 
ifrån en ärans man, min längst kände läkare och altid högaktade vän 
gjorde mig. 

Kongl. Maj:ts nådiga permission, at få vistas på landet så ofta och 
länge, som min helsa och ålder det fordrade, syntes för mig vara till— 
räckelig, men för mit sinnes lugn blef det sluteligen skäl, at helt och 
hållet skilja mig vid et verk, til hvilket jag, i så yngre som äldre år 
egnat all min tankeförmåga och varmaste nit. Jag hoppas någorlunda 



I'_'S FALTLAKARRKAR I SVERIGE. 

hafva gjort skäl för min vareiso, då jag tidigt förutan ringaste bidrag af 
statsverket, satte i verkställighet 2:ne läkarebarmhertighetsverk, kopp- 
ympnings- och barnbördshusen, hvilkas fonder slnteligen förenados. Jag 
har ock änder mit prsesidium förmått uphjelpa både de styrande och de 
verkställande af medicinalcorpsen til förhöjda löner och vid mera gagns 
görande til en ökad värdighet. Jagharäfven först genom et underdånig! 
memorial efterkommit var oförgätlige välgörares K. Car] Xllhs önskan, 
at både vid civila och militaire ämbeten ouplösligen förena invärtes och 
utvältes läkarekonskapen, hvilket icke förutan det i en lycklig stund 
tilkomna Carolinska medico-chirurgiska institutet ske kunnat. Institutets 
nitiske inspector och svenska medicochirurgers fader lärer nog tilse at 
tidens unge doctorer icke blott til namnet komma at heta chirurgiae 
magistri. Collegiixm hade fordom mästare i alla läkarekonstens delar 
vid sit bord och nog går det an, så länge det eger en sådan anatomis! 
och chirurg, samt en sådan chimiste, som nu, men sedan måste lång- 
väga råd hemtas ifrån institutets värda lärare; Collegium är visserligen 
försedt med hufvudstadens ypperste och insigtsfullaste Läkare, men sjuk- 
skötseln, sa angelägen den ork är, horttager mycken tid för det veten- 
skapliga. 

Innan jag lycktar detta långt blifna bref, måste jag fråga, om nå- 
got hinder vid tryckningen al den förleden var i hastighet öfversedda 
lilla pharmacopéen äter uppstigit. De! är kändt at jag nitälskat för de full- 
komligaste och riket hedrande pharniaeopoor. Min nära slägtinge Joh. 
.Martin Ziervogel, adlad Rothlöben, collegii medici assessor och 
k. lifmedicus, författade eller redigerade åtminstone, ar 1686, den första 
Pharmacopoea Holiniensis. Jag sökte sedan, år 1771, underbryta e! 
långt derpå följande dröjsmål, och fattade, i sannad med don tidens 
vördade praeses, den lärde archiater Bäck, den första och andra edi- 
tionen af 1'harn i]ioea sveeica i pennan, som vann k. collegii bifall. 

Den högste Guden fägne och uppehälle min käraste bror förege! väl 
och för vetenskapens bästa, ännu i många år. Jag mar fullkomligen 
väl. Jag saknar ibland min närmaste sliigt och en elite af vänner, men 
ledsnaden qväfves med en nära oafbruten leeture ifrån morgon lill alten, 
denna årstid, och som mina ögon bättre tola än Stockholms lefnaden. 
Min älskade vän rågar mattet af godhet för gamle läraren, livilken i 
åld srn måste vid utgifvandel ånyo af sit för 57 år sedan hållna praesidii 
tal om ålderd en, biträdas, om en vecka nästa sommar å! den gamla 

mannen upoffras. 



COLL. MEDItTM FAR INSEENDE ÖFYER MILITÄRLÄKAREVÅRDEN. 129 

Vid genomläsandet af detta langa bref finner jag nog, at tankarna 
ännu vilja gå fortare än pennan, hvaraf fula öfverskrifter hända. Om 
brefvet straxt sönderrifves, så blir felet ej längre notoirt och ej heller 
det på pappei satta egna berömmet '). 

Liksom Karl XIII genoru upplösandet af kirurgiska societeten 
bröt med sekelgamla fördomar rörande den kirurgiska undervisningen, lät 
han äfven öfvertyga sig om nödvändigheten att bryta med den dittills 
handhafda administrationen af militärlakareväsendet 2 ). Genom k. brefvet 
till collegium medicum af den 24 / s 1810 förklarades den militära sjuk- 
vårdens förbättring säkrast kunna vinnas, då inseendet öfver denna sjuk- 
vård förenades med det allmänna inseende kollegium ägde öfver hela 
medicinalverket i riket, hvarför konungen förordnade, »att I genast 
hahven att emottaga styrelsen af den militairiska läkarevården i alla 
dess grener, blifvandes häraf en följd att chefen för fältläkarecorpsen 
lifmedicus Hallman upphör med sin befattning och kommer att njuta 
tjenstledighet» 3 ). Hvarjämte collegium i anseende till dess härigenom 
erhållna utvidgade befattning finge, om så nödigt vore, dela sig i tvenne 
divisioner, en civil och en militär division, samt framdeles inkomma 
med hemställan om en förändrad organisation i anseende till de sålunda 



1 ) I Karolinska institutets samlingar. 

"; Till betygande af sundhetskoliegii tacksamhet för Karl XTTT s förtjenster om 
svenska medicinalväsendet höll Sven Anders Hedin ett tal vid det tillfälle, då 
konungens af honom sjelf skänkta porträtt uppsattes i kollegii sessionsrum den "/a 
1817, omfattande en »Kort skildring af Läkarevetenskapens förhållande i vårt 
fädt rnesland under trenne framfiutne tidcln-arf». Stockholm 181S. 

2 ) Fråga väcktes af statskontoret den 2S /, 1811 om Hallmans lön. Denne hade 
den 2l /s 1S09 blifvit entledigad frän siu befattning som lifmedicus, men fått behålla 

1 denna sin lön som arfvodet för viceordförandeskapet i collegium medicum. När 
han derefter entledigades från chefskapet for fältläkarekåren, blef han enligt förord- 
nande af den 1,; , 1810 I ii I "■hallen äfven tills vidare vid det dagtraktamente af en rdr 
12 sk. banko, som sedan 180S tilldelats honom i egenskap af chef för nämnda kar, 
hvaremot han skulle vara förbunden till den läkaretjenst, kvartill han i nåder kunde 
beordras. Då mellertid Hallman icke utöfvade någou läkareverksamhet, ansåg stats- 
kontoret att hans dagtraktamente borde indragas. A sin sida hemställde kollegium, att 
Kongl. Maj:t vid ombyte af dess tjenstgörande förete hfmedikus skulle täckas låta arf- 
vodet för vice ordförandeskapet i kollegium tillfalla den, som bestred dertill hörande 
göromåi, emedan dessa tjenster följdes åt. 

9 



130 COLL. MEDICDM FAK INSEENDE ÖFVEK MILITÄRLÄKAREVÅRDEN. 

ökade göromålen. Derefter bestämde k. brefvet af den 19 ' 6 1810, att. 
sedan Kongl. Maj:t uppdragit eolleginm medicum högsta öfverinseendet 
öfver den militära sjukvården, krigskollegii befattning dermed skulle upp- 
hora och fältläkarekontoret ställas under collegii medici inseende, hvarutoro 
konungen förklarade vara mindre lämpligt att på sätt dittills vanligt 
varit, innan fältläkarecorpsen den l5 / a ISOS inrättades, regementscheferne 
afgåfvo underdåniga förslag till lediga regementsläkarebeställningar eller 
anmälde regementsläkares afskedsansökningar, hvarför befattningen der- 
med öfverlemnades åt collegium medicum. 

Rörande sjukhusinventarierna förklarade k. brefvet af den 30 / 4 1811, 
att .alla arméens sjukhusinventarier och förbrukningspersedlar hädan- 
efter som hittills böra förblifva under Wårt krigskollegii värd och i 
ruohn af skeende afgång böra genom dess försorg anskaffas och ersättas, 
men att krigskollegium borde meddela collegium medicum alla behöf- 
liga upplysningar om deras beskaffenhet, antal och förvaringsorter samt 
att i allt, hvad som rörde sjukvärden, ga kollegium tillhanda, sa att 
ej någre hinder vid värkställigheten af den eder i detta afseende ålig- 
gande befattning måtte uppstå till skada för "Wär och rikets tjoust». 

Collegium medicum afgaf nu i skrifvelse af den 27 / 3 1S1 1 förslag- 
till förnyad arbetsordning, i hufvudsak öfverensstämmande med den 
sedermera under den 6 /i 2 1815 stadfästade instruktionen för sundhets- 
kollegium. Krigskollegium hördes öfver collegii medici hemställan bch 
ansåg nyttigt, att alla i utredningsförrådet befintliga eller framdeles 
tillkommando persedlar skulle till beskaffenhet och användbarhet granskas 
af kollegium, innan de emottoges. Collegii medici tillsyn öfver manskapets 
föda och behandling ansåg krigskollegium äfven leda till ett nyttig! 
ändamål, men beträffande deras beklädnad trodde krigskollegium, att den 
såväl i militäriskt, som ekonomiskt afseende endast borde ankomma på 
Kongl. Maj:ts godtfinnande. Medels skrifvelse af den 10 / 7 1811 tillät 
Kongl. Maj:t collegium medicum, att, enligt den uppgifna planen till 
ny arbetsordning, fördela göromålen på tvenne divisioner, den militära 
och civila, med iakttagande af hvad krigskollegium anfört och hvartill 
Kongl. Maj:t bifallit med tillägg, att. när fråga uppkomme om resors 
anställande till besiktning af medicinaltrossen och arméens förråd, hvarvid 



KIRURG. SOCIKTBTBNS FÖRHALL. TILL MILITÅRLÄKÅREVARDEN. 131 

tespenningar och traktamente bestås, sådant borde hos Kongl. lfaj:t 
anmälas l ). Genom k. brefvet af den 7 / 10 1S11 tillerkändes dagtraktamente 
åt de läkare, som biträdde vid besiktningarna af arméens sjukhusinven- 
tarier. 

Medieinalkomitén utarbetade mellertid, såsom redan förut blifvit 
nämndt. reglemente för den ordinarie och extra ordinarie fältläkarestaten, 
hvilket reglemente alls vidare fastställdes genom k. brefvet af den 18 / 3 
1812 och äfven delgafs collegium niedieurn den 13 / 4 , ehuru det icke 
offentliggjordes. Efter dessa förberedelser utkom slutligen det under en 
lång följd af är i Sverige gällande »JT. reglementet för fältläkarekåren 
af den % 1812 , hvars innehåll kan förutsättas vara allmänt kändt och 
icke behöfva en närmare redogörelse 2 ). 

2. Kipurgiska soeietetens förhällande till militärläiarevården. 

Vidkommande »bardskärareembetet» eller kirurgiska societeten 
framgår redan af det. som i en föregående afdelning meddelats rörande 
dess organisation och verksamhet, att societeten för Sveriges militär- 
iäkareväsende varit af mycket stor betydelse. FöiTän likväl bardskärare- 
embetet med deri iuskrifna personer blef som sådant erkändt, började 
under Gustaf den förstes tid bardskärare användas vid arrnéen, enligt 
uppgift en till hvarje fänika (400 ä 500 man), äfvensom vid flottan. 

Vanligen var det militärbefälet, som antog till fältskärer de per- 
soner, hvilka ansågos dertill lämpliga, Till belysning af de villkor, 
under hvilka sädana fältskärer mot slutet af 16:de seklet anställdes, må 
följande aktstycke meddelas. 

Konung:e lTat:z till Swerighe och Minn Aller Nådigste Herres vpå 
tlienne tydli tilförordnedt Stadthällare vpå "vTijbårgz, Xyie Slotz och 
Kexholms Beffesthning, Jagh Jörenn Boie til Gennes, sampt Madz Lars- 
sonn til Niememmpä, Högbe:te Konung:e 3Iatt:z Beffahiingzniami vpå 



') Jfr detta arbetes företa del, sid. 41. 

-i Finnes aftryckt i A. H. "Wistrand, Författningar rörande mcdkinaltilsendet 
i Sverige. I. Sthlm 1860, sid. 92. 



132 KIRURG. SOCIETETENS FÖRHALL. TILL MILITÄRLÅKAREVARDEN. 

Wijbårgh, Bekenne ocli medh thette wårtt iijme breff vitterligitt giöre 
Attli efftlier thet tlienne Wijbårgz Beffestlming, ocli dhcnn fänicke Knech- 
ter, som här vdi Stadenn ähr, beschedde, karm icke ndiere nv, ähnn vdi 
thesze förlidhne ahr tilförenndho. ware ehnn barberer föruthann, Synner- 
ligh här effther högbe:te Konungz:e Mat:z beffalning bygninger företagne 
ähre, Ther igenom Slotzthienere, Knechterne och Folcketh, som skulle 
fulföllie hiellj>e arbethett, warde som offtesth sargade och ille faarne, 
förthennskuld hafve wij opå högbe:te Konungke Mat:z wägne, antaget 
therme Erlighe och Kunsthijke M. Fhilip Bylangh, vdi Slozenns och 
dlienn ene fänicke Knechters tiänisth, till ath Sköthe och Curere, huadh 
här vdhi sådhane måtte förefalle känn, och vpå Hanns Konunghe Mat:z 
Nådighe behagh tilseijc och loffve wij honom till ahrligh pentionn och 
Lönn aff Wijbårgz Slotz vpbördh och inkompsth ährligenn ath beknmme, 
lijke såsom dhenn barberer haffver som ähr vpå Kexholm 31. Kasthcnn, 
peningar Trettijo Dal:r, klädningh eenn eller Tiugu Dal:r för Klädningenn, 
Tesliges frij Apoteck, Szå schall hann och hafve eenn Dal:r för hwar 
Karll, som hafve fåth skadhe aff fiennderne, och hann känn heele, Ther 
vpå atth hann sigh vdi sitt kall och embethe thesse flijtigare och väll- 
villigere ställe och förhålle schall, och medh all hörsamheet effther komme, 
hvadh mann honom vdi sådane eller annen måtte, vpå högbe:te Konungke 
Mat:z vägnar påbiude och beffale warder, Till mere visse wnnder 
wåre Signether här nedhan under. Datum Wijbårgh thenn 29 Januarij 
Anno 158G 1 ). 

Man ser häraf, att en fältskär (»barskerer ) uppbar utom den vanliga 
lönen ytterligare en dal. för »livar karl, som haffve fåtth skadhe aff fienn- 
derne och hann känn heele . Denna förmån synes senare halva upphört, 
såsom framgår ur nedan upptagna bref: 

Christina med Gudz nådhe Sveriges Giöthes och Wändes uth- 
koradhe Dråttningh ocli Arffurstinna, Stoorfurstinna till Finlandh, Berte- 
ginna uthi Estlandh och Carelen, Fröken uthöfwer Ingermannelandh. 

Wår gunst och nådige benägenheet med Gudh all/.iuechtigh till— 
Eörende. Effter som här Landzhöfdingen Magnus Nyroth, iförmäbla 
uthi een edher schrifwelse den 13 Junij Iluruledes der widh Kexholms 
befästningh, skall vara en godh Chirurgus, men för sijn ringa löhn som 
ähr fämptijc id:r, inthet kunna sigli vppeholla, Wij hafwe derföre på 



') I Finlands statsarkiv. Meddeladt af prof. K. G. Le in berg. 



KIRURG. SOCIETETENS FÖRHÅLL. TILL MILITÄRLÄKAREVARDEN. 133 

thei han her vthinnan sä mykit better må kunna komma till rätta f5rbe:te 
lians löhn sa wijdha welat förbsettra, at han Tjugu rd:r der till åhr- 
ligen må bekomma, Ghidh alzmechtigh edlier betalandes. Nådeligen, Aff 
Stäckholm den 8 October anno 1636 l ). 

De för bardskärareembetet 1571 utfärdade privilegierna föreskrefvo 

numera det som ett embetet tillhörande åliggande, att utbilda lampliga 
personer för handhafvande af sjukvården vid militären och att vid före- 
fallande behof förse den med nödigt antal fältskärer. Till en början synes 
en del af dessa fältskärer varit anställd vid arméen och flottan endast 
för tillfället, så länge behofvet kräfde. Först 1611 antog Karl IX en 
särskild barberare» för krigsfolkets behof i Stockholm med årlig lön 
och frän 1613 finnas bardskärare upptagna i regementenas stater. Vid 
hvarje ryttarefana fanns en och vid hvarje regemente i början två bard- 
skärare, men deras antal ökades snart till fyra. Aflöningen var olika 
för de värfvade och de utskrifna trupperna samt vexlade under olika 
tider 2 ). 

Sedan bardskärareembetet eller som det från 1646 kallades 
»barberareembetet» och frän 16S5 »societas chirurgica> vunnit en större 
utsträckning och antalet af dess medlemmar ökats, var det till den, som 
vederbörande i främsta rummet vände sig för erhållande af fältskärer. 
När ett större behof af militärläkare uppstod, nödgades likväl societeten, 
som omöjligen kunde anskaffa det nödiga antalet af svenska fältskärer, 
vända sig till utlandet. Under 17:de seklet voro derför fältskärerne till 
stor del från Tyskland införskrifna eller inflyttade personer. Kongl. 
Maj:ts resolution på direktörens öfver kirurgiska societeten Evald Eibes 
underd. memorial af den 2 % 1741 »angående fältskiärsgesällers inför- 
skrifvande till den härvarande eskaderns behof >, gifven i Stockholm den 
8 / 4 s. å.. innehåller: 

Bos Oss har bemälte directenr i underd. andragit omöjeligheten at 
inrikes förskaffa de för den härvarande escadren nödige fältskiärsgesäller, 



') I Finlands statsarkiv. 

») A. H. Wistrands uppsats i Hygiea. 1850, sid. 388—389. 



134 KIRURG. SOCIETETENS FÖRHALL. TILL MILITARLAKAREVARDEN. 

samt den svårighet, som möter \vi<l deras införskrifvande utifrån: hem- 
ställandes fördenskull, om icke det kunde tillåtas sådane gesäller, at bära 
värjor och få större gage, än som plägar bestås, jämte nödige rese- 
penningar, då han på utrikes orter orn deras anskaffande skulle corre- 
spondera. Detta ährendet har Kongl. Maj:t i nåd. öfvervägande tagit 
och för godt funnit, at fältskiärsgesellerne, som utifrån måste förskrifvas, 
ej kan bewiljas någon tillökning på gaget emot förra wahnligheten, eller 
tillstånd at Lära wärjor, widare, än då de äro utcommenderade, utan 
böra de des emellan, och när de icke äro commenderade, ställa sig Kongl. 
Maj:ts nådige förordning i dy måhl till underdånig efterrättelse. Dock 
wiU Kongl. Maj: t dem nödige resepenningar bestå». 

Det föll sig likväl ieke lätt att anskaffa dessa kirurger, ehuru det 
uppfattades som en hvarje fältskär åliggande skyldighet att vid kallelse 
inträda i krigstjenst, om han icke innehade fast anställning. De voro 
icke synnerligen villige att infinna sig till tjenstgöring och societeten 
nödgades stundom till och med använda tvångsåtgärder, för att tvinga 
dem till uppfyllande af sina skyldigheter. Salomon Schiitzer anhöll 
derför den 28 /s 1756 hos regeringen om ett förordnande, »som tydligen 
utstakar, huru societeten vid fältskärsgesällers antagande och förskaffande 
till kronans tjenst har att förhålla sig samt huruvida något tvång kan 
brukas emot dem, som icke godvilligt vilja göra kronan tjenst, under- 
ställande Eders Kongl. Maj:ts utslag, om ej billigt vore, att sådana 
gesäller först utgå, som värckeligen äro tjenlige, men af sjelfsvåld och 
brist på hastig befordran uppehålla sig utan tjenst och försvar». Denna 
anmälan lades den % 1764 ad acta, »sedan kronan icke mera behöfver 
fältskärsgesäller». Vid yppadt större behof af fältskärer framträdde alltid 
ånyo dessa svårigheter. 1 brof till öfverståthållaren af den u / 8 1776 anmälde 
sålunda kirurgiska societeten, hurusom en fältskärsgesäll Haudemeyer 
vägrade lyda societetens tillsägelse att begifva sig till Karlskrona för arl 
emottaga en uppbördsfältskärstjenst vid den förestående sjöexpeditionen, 
hvarvid han dock kunde påräkna 40 dal. smt i lim för månaden, 12 dal. 
smt i sjötraktamente och en gemen mans portion in natura, samt skjuts 
för två hästar och en dal. IG öre smt i dagtraktamente under resan 
fram och åter. 



KIRE/RO. SOCIETETENS FÖRHALL. TILL 3IILITÄRLÄKAREVÅRDEN. 135 

En mängd fältskärsgesäller tindandrogo sig skyldigheten att infinna 
sig i militärtjänst pä den grund att de erhållit anställning hos enskilde. 
Isynnerhet den högre adeln underhöll för sitt behof sådana personer. 
När öfverdirektör Herman Sehiitzer den 23 / 4 1759 hos Kongl. Maj:t 
anmälde, att svårigheten i anskaffandet af examinerade fältskärsgesäller 
i oeh för det pågående kriget skulle till stor del minskas, om kirurgiska 
- ieteten finge tillstånd att taga dem ur enskildes tjenst, blef societeten 
den 29 5 s. a. anbefalld att inlemna förteckning på sådana hos enskilde 
anställde fältskärer. Sådana fuunos hos grefve Tessin, grefve Roos, 
grefve Bjelke. grefve Gyllenborg, presidenten grefve Sparre m. fl. 
Dessa fältskärer fullgjorde en kammartjenares åligganden. Sålunda skref 
C. G. Tessin den 15 2 175S: I dag trädde min cammartjenare Errhard 
utur tjeusten. att bereda sig till examen, h varefter han emottager den i 
Mariaestad honom updragna fältskärstjensten. Honom tillhör det beröm 
att harva troget, flitigt och ganska wäl rjent. som mig ej skall utur 
minnet falla, ty jag vet ingen ting wara drygare än tacklöst tjena» '). 

Af dessa fältskärer, h vilka sålunda efter en ytlig förberedelse med 
hälft tvang nödgades inträda i tjenst, kunde man icke vänta mycket 
gagn. Icke mindre från läkarenes. än frän allmänhetens sida hördes ständiga 
klagomål öfver det sätt, hvarpå de fullgjorde sina åligganden. Från 
tiden för Pommerska kriget må till belysande af sjukvården, fältskärernes 
ställning och förhållandet emellan läkarene öfverhufvud några enskilda 
samtida bref här meddelas. Så skref Mårten Kähler till Abr. Bäck 
från Karlskrona den 29 /io 1758: 

Änteligen far jag den äran att ifrån fasta landet låta veta mitt 
och escaderns tilstånd. Expeditionen är nu Gudi lof! lyckeligen och väl 
til ända Lracht. afoiönstring skedd och skeppen i hamnen inlagde, och 
har jag hittil dags haft här oändeligen att göra med fältskärarnes redo- 
görelse. Aldrig har någon expedition varit så uiärkelig, sä i anseende 
til sjelfva politiska affairerne, som til medicinalvärkets heder. Att se 2:ne 



'i Ur C. G. Tessins anteckningar, förvarade i k. biblioteket. — Denne Johan 
Christian Joseph Erhardt blef 1758 stadsfältskär i Mariestad, 1760 regenients- 
fältskär vid k. Vestgöta liniedragonregementet och dog den M / l 1804. 



13G MEDDELANDEN FKAN KRIGET I POMMERN. 

magters flottor förenade, som i evärdeliga tider varit fiender, ligga så 
posterade att de voro mästare af hela Östersjön och då den Danska 
flottan passerade oss, sågs hela den nordiska magten på engång. Hvad 
medicinen vidkommer, så måste jag säga, och utan att flattera mig sjelf, 
det jag aldrig tror någon sjömedicus varit hade sä allmänt och så högt 
älskad. Ingen hal, ingen collation, inga lustharheter har skedt, der jag 
icke altid varit med och all heder bevists mig. Aldrig hafva fältskärarne 
haft att säga ett ord, då det behöfts har jag försvarat dem, och dess 
emellan under fyra ögon sagt dem sanningen, hvaraf de haft största kärlek 
och vänskap för mig i verlden, och pä alt sätt gått mig tilhanda och 
gordt sin skyldighet. På ryska flottan var ingen medicus, utan allenast 
fältskärare, hvarföre jag blef eftersänd, då deras vice amiral var sjuk af 
en magfeber och måste dageligen betjena honom. Under hela expeditionen 
hafva vi haft 1,793 sjuka, masta delen i augusti och september månad, 
alla våra döda liestiga sig till 65 man. Detta har gordt förskräckelig 
upmärksamhet hos Amiralitets Colleginm och tiOskrifves mig, fast än 
oskyldigt, att de i år haft den minsta afgång på döda, som någonsin 
varit. Detta har ock gordt att Collegium enhälligt obligerat mig att ännu 
hlifva här qyar, och utfärdat ett extractum protocolli, det Fiellström, 
Hiortzberg och jag skola träda tilsammans och öfverlägga em utarbe- 
tandet af en pharmacopea militaris, samt uti en annan deputation reglera 
alt hvad til medicinahvärket hörer, samt att jag under den tiden skulle 
tilse de siuka af garnizonen, som ligga i eassernerne, för hvilken orsak 
jag far 1" •hälla den lön, som colleg. medieum med mig aeeorderat, neml. 
80 plåtar i månaden. Doct. Hiortzberg är i anseende här till förbittrad 
på mig, fast jag aldrig talar annat än väl om hans person, hvilkot 
menagement han likväl ännu ej hint lära. Efter alt utseende lära intet 
hans dagar hlifva mycket langa här i Carlserona, isynnerhet sedan han 
på så indignt sätt hanterar den gamla hederliga gubben Fiellström. 
och då nu Collegium äfven ser att han på nästan dylikt sätt vill göra 
med mig, hafva de fattat rätt släta tankar om honom och veta ej på 
hvad sätt de kunna få honom hädan. Men vete Gud att jag ej vill tiena 
för så liten lön i Carlserona som han, der practåquen ej rantar Btort. 
Jag undrar huru nu är med Malmö, em det ännu är besatt eller ej? 
Colleginm medieum läror bäst hafva sig bekant den saken. Jag håller 
nu på at öfversätta Linds Traité du Scorbut» till amiralitetets tjenst. 
Tächtes välb. hr archiatern gifva mig förslag på några tienliga composi- 
tioner vid en sjöexpedition, samt några artige pharmacopoeer, som kunde 



MEDDELANDEN FRÄN KRIGET I TOMMERN. 137 

nyttjas til et sådant arbete, voro det en sak. som jag all min lefnad 
skulle erkänna*. 

Likaså skref M. Bivckncr till Abr. Bäck från Stralsund den 
29 12 175S: 

»Ännu hafvei harmonien emellan rnedici någorlunda bibehållits, 
åtminstone hafver aldrig någon skadelig oenighet yppats, som icke 
lyckeligen blifvit bilagd, hvilket äfven hädanefter med all möjelig försig- 
tighet skall skje. Men jag frugtar ett värre ondt. Förut växte medicorum 
credit uti arméen, så at den soldat som blef skjött af en medieus. trodde 
sig. ehuru half död, vara lyckelig. Samma fru-män ägde vi äfven i de 
högres tycken, ilen nu aftager denne tanken nästan dageligen och jag 
nödgas säga det vara det olyckligaste för oss, at vi äro för manstarke, 
ty sedan wårt antal ökades förledne sommar, har vart rykte i allmänhet 
lidit. Orsaken ligger förnämligast derati att intet alle hafva vår gemen- 
samma reputation till ändamål, utan gifva allmänheten anledning till 
elaka omdömen, hvarigenom vi äfven i allmänhet lida. At sky sina med 
smittosamma sjukdomar anstuekna patienter, att en eller annan gång roa 
sig med några glas vin och dans och dylikt, hvilket jag intet kan säga 
hos någon blifvit vane, äro likväl ämnen nog för uphitsade fältskärer, 
som hafva nog gåfva at amplifieera det, som länder till vår nackdel. 

Föga lärer hr fältmedicus dr Zetzell låta öfvertala sig att taga 
chirurgos i råd vid projectet till fältkistornas fyllande, som jag länge- 
sedan sagt honom med det skälet, att man ofta vinner fördelar hos sin 
fiende igenom dylika flatterier. 

Här är nog tillfälle att öfva sig uti chirurgien. Det lazarettet, som 
jag tagit emot, är de blesserade tillslaget och bivistar jag förbanden 
dageligen, då intet andra änibetsärender hindra, ty jag har endast några 
och 50 der. som hafva invärtes sjukdomar. Xågra har jag förbehållit 
mig allena att börja med. Det värsta är. att man har så liten tid att 
använda till sådan nytta, ty extra förrättningar distrahera mig för mycket 

Hade vi här en gammal och förfaren fältmedicus att taga råd utaf, 
så vore en månad här mera nyttig än två år i Upsala. ty nu ser jag 
livad blott theori utan practiijue vill säga emot bägge, då de samman- 
bindas.^ k Xog hade jag lust efter herr archiaterns befallning skrifva till 
kongl. collegium medicum om tillståndet med våra sjuka, men jag frugtar 
at det endast gifver anledning till kallsinnighet hos fältmedicus, som det 
isynnerhet åligger, och hvilken jag så ofta påmint derom». 



138 SVÅRIGHET ATT ANSKAFFA FALTSKARER. 

Amin torde ett nästan samtidigt frän krigsskådeplatsen skrifvet 
bref här kunna införas. Det visar, att militärläkaren es praktiska utbild- 
ning i sjelfva verket stod mycket lagt. Nils A ni an skref till Abr. 
Bäck från Stralsund den */ g 1759: 

Medicainenta heroica brukas mycket och jag fruktar af en del 
missbrukas, ty jag bör säga det jag funnit en del ibland oss vara ganska 
svaga pathologici. Till att blifva kunnig om metboderna har jag gått 
genom någras journaler och blifvit rätt misslynt, då jag jämfört dem 
med de sjukas symptomer. T. ex. att kalla en hernia umbiliealis och en 
abseessus peetoris exostoses, en phthisis oonsummata för halssveda, 
tormina ventris för ischias och sä rätta curen därefter, låter rätt illa. 
Jag bör ej förtiga detta, att ej den oskyldiga må lida till sin reputation 
med den skyldige, som jag ock i förtroende vist vederbörande deras fel. 
Cardialgier och Tuss. stomach. äro allmänna ibland Finnarne. 
Säpo venet. med Extr. Absinth. bar deremot ännu ej slagit mig felt». 

Vid de tidt och ofta intränande sjöexpeditionerna återkom ständigt 
denna svårighet att erhålla ett tillräckligt antal kunnige och pålitlige 
fältskäret', en svårighet, som ökades gen, nu den ringa aflöning, som var 
för dem anslagen. Gustaf III var ytterst sparsam i fråga om bevil- 
jandet af läkarelöner. Kirurgiska societeten underrättade i bref af den 
6 / 3 1780 amiralitetskollegium derom, att. oaktadt i tidningarna införd 
kungörelse, icke en enda fältskär anmält sig till de lediga tvenno expedi- 
tions-, 13 uppbörds- och 19 underfältskärssysslorna vid en utgående 
sjöexpedition af det skäl, att aflöningen för de tjenstgörandc kirurgerne 
var mindre än förut. En appbördskirurg hade förut haft 10 rdr i 
månaden och utom sundet dubbelt, men numera endast -I rdr S 
sk., hvarutem enligt 1770 års stat icke cngäng bestods fri resa. 1 brefvet 
tillades att, nm kirurgiska societeten, när denna stat blef föreslagen, 
varit derom underrättad, torde någon jemkning härvid kunnat ske, men 
nu sedan den af Kongl. Maj:t i nåder blifvit faststäld, vägar chirurgiska 
societeten ej att ändring deruti föreslå». Den ånyo yppade svårigheten 
att anskaffa af reqvirerade fältskärer för flottans behof gaf anledning 
till ett förslag af kirurgiska societeten till deras anställning och utbildning, 
livarom i det följande skall nämnas. 



SVÅRIC.HET ATT ANSKAFFA FÄLTSKÅRER. 139 

Synnerligen lockande var inilitärfältskärsyrket öfverhufvud icke 
under dåvarande förhållanden. Det belyses af prof. J. G. Acrels bref, 
skrifvet i maj 1795 till öfverdirektören D. The el: 

•Tai: har svurit pä att hädanefter icke recommendera några fält- 
skärer härifrån, så krångla de. — — Härifrån vill nu ingen blifva 
underfältskär: Man har fatt den tanka att underfåltskärer kunna fl prygel 
för blott caprice af Commendanten. Huru detta hänger saraman. vet jag 
ej, men det rebuterar — — — och galit vore sådant, ty då bli under- 
fältskärer få och oduglige . 

Någon gäng lyckades dock kirurgiska societeteten förvärfva sig 
konungens välbehag för sina bemödanden och emottaga vedermälen af 
hans nåd. Ett sådant uttryck af Eongl. Majris välbehag är nedanstående 
bref af den 23 , 1779 till öfverdirektören Dan. Theel: 

Hans Kongl. Maj:t har, utaf Hans Kongl. Höghet Hertig Carls 
ingifne rapporter, med nöje inhemtadt de goda författningar chirurgiska 
societeten vidtagit att med skickliga chirurgi förse den i ar utgångne 
escadern, hvaraf en lyckelig wärkan under denna sjöexpedition försports. 
Hans Eongl. Maj:t will därföre häröfver emot chirurgiska societeten för- 
klarat dess särdeles nådiga välbehag. Hwilket jag fådt nådig befallning 
Herr Öfverdirecteuren vid handen gifva . 

Hvilkeu vikt denna skrifvelse hade i kirurgiska societetens ögon 
finner man deraf, art densamma sedermera blef tryckt och af societeten 
vid särskilda tillfällen åberopad såsom bevis på dess förtjenster *). 

3. Sorgliga minnen uf den svenska militäpläkapevårdens historia. 

Hurudan sjukvården vid den ständigt återkommande bristen på 
läkare, vid den ringa utbildning fältskärerne ägde och vid saknaden af 
för sjukskötseln nödig och framför allt tillräcklig utredning kunde vara. 
isynnerhet under krigstid, är liitt att föreställa sig. Det elände, som 
genom bristande förutseende och olämpliga anordningar rådde inom 
arméen och flottan under Sveriges krig i förra och vid början af 



*) Se detta arbetes första del, sid. 270. 



140 FRÄN KAKL XIKS KRIG. 

innevarande sekel, ådagalägger hvilka olycksdigra följder en försummad 
militärhälsovård ovillkorligen medför. Här är icke stiillet att närmare 
skildra de oerhörda, nästan oberäkneliga förluster Sverige lidit genom 
den försumlighet, likgiltighet och okunnighet, som, trots en dyrköpt 
sorglig erfarenhet från föregående krig, voro rådande med afseende på 
arméens och flottans sanitära vård. Några enskilda, ehuru till en del redan 
förut kända uppgifter, förtjena dock hår en plats. 

Från Karl den XII:s krig må några data meddelas 1 ). Östgöta 
infanteri (1,000 man), som hösten 1702 kommit nära fulltaligt till Pom- 
mern, derifrån det afgick till konungens armée i Polen, förlorade åron 
1703, 1704 och 1705 inalles 550 man, af hvilka icke mindre än 504 
dogo sotdöd. 

Kronobergs regemente, som vid samma tid kom till Polen, förlorade 
frän den 16 / 10 1702 till den ,3 /n 1703: 155 man sotdöde, 3 man stupade 
och 5 fångne. Ar 1705 förlorade regementet 79 sotdöde, 33 afskedade 
såsom invalider, men ingen fallen för fienden. 

Xerike-Yermlands regemente (6 kompanier) hade från och mod 
mars 1702 till och med september 1703 förlorat 133 sotdöde och 10 
stupade, af hvilka 16 på en dag. Samma regemente förlorade år 1704: 75 
sotdöde och 2 stupade. 

Vesterbottens regemente (1.056 man efter stat) förlorade 1702: 
236 man i sotdöd, men ingen för fientlig kula. Under påföljande år 
förlorade regementet intill juni månads början endast 38 man sotdöde. 

Enligt sjukförslag funnos i Karlskrona af båtsmän: 

Friska sjuka Döda Samma 

den »/„ 1712 4,552 2.400 271 7.235 

och den »/„ s. a. 4.245 2.627 580 7,461 

Sjukprocenten utgjorde alltså i det förra förslaget 34,6 % och 
dödsprocenten 3,8 °/<h ' H °l senare var sjukprocenten 38,2 °/o ocn 
dödsprocenten 7.9 % 2 )- 



') Enligt meddelande af öfveriälfläkaren d:r 1'. 0. Liljevalet i enskildt bref till 
författaren af den M /„ 1856. 

*) Oskar Fredrik, Några bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711 — 1713 
i bitterhets-, Brist, ooh Antiqv. akad. handlingar-. XXIV: 21S 221. 



FRÅN 1741 — 1743 ÅRS KRIG. 141 

Under 1741—42 års krig voro af den från Karlskrona medförda 
besättningen: 

Friska Sjuka Döda Summa 
den 3 „ 1741 2.624 1.864 599 5,087 

men den s g s. å. 1,976 2,382 729 5,087 

Sjuk- och dödsprocenten var alltså den 3 aug. 48 % e Uer nära hälften, 
men några dagar senare 61 °/o a ^ ne ' a styrkan. 

Amiral Rajalin, sjelf sjuk. skref till Henr. Magn. von Budden- 
brock den 19 / s . »att det wore väl om någon god doetor eller experien- 
terad fältskär vore till fångs att consultera . Rajalin dog den % och 
befälet öfvertogs af Aron Sjöstjerna. Sedan krigets början hade på 
örlogsflottan dött 5 ä 6.000 sjömän cl. v. s. ungefär en fullständig 
besättning och på galerflottan 11 ä 12.000 man. utan att flottorna 
varit i strid med fienden *). 

Yid arméen i Finland var det icke bättre. Ett enda exempel må 
anföras. Lifgardet till fot, 1.500 man starkt, landsteg i Finland i medlet 
af september 1741. Efter fyra månader hade 250 man aflidit och 550 
voro sjuka. I februari fonnos endast 400 man tjenstbara. Manskapet 
bodde under hösten i jordkulor, tills det. vid vinterns inbrott, inkvarte- 
rades i städer och byar. De toma jordkulorna fylldes i stället med de 
dödas kroppar, hvarftals lagda pä hvarandra. hvarefter taket stjelptes 
deröfver. Ingen hade stupat på slagfältet. Då truppen under hösten 
1742 återkom till Stockholm, utan att hafva lossat ett skott mot fienden, 
hade de flesta kompanierna knappt 20 man i tjenstgöring. Ett enda 
kompani gjorde härifrån ett märkbart undantag, det hade förlorat endast 
17 man. Genom kompanibefälets omsorg hade detta kompani haft sin 
särskilda matinrättning och särskildt sjukhus 2 ). 

Nöden och eländet i flottans medicinalväsende nådde likväl sin 
spets i den oerhörda sjuklighet, som herrskade i Karlskrona åren 1788 — 



') Se C. G. Malmström, Sverige» politiska historia från K. Carl XH:s död 
till statshvälfhingen 17 72. Stockholm 1S63, II: 311, 325 och 388 

-| E. G. Eng berg och P. O. Liljevalch, Upplysningar om sjukligheten 
inom en armée på fältfot, med särskildt afseende på behofiet af läkare fur svenska 
arméen och dess beväring. Stockholm 1854, sid. 7. 



1 få FRÅN 1788 — 17S9 ÅHS KRIG. 

1789. Häröfver finnas hjertslitande skildringar, till hvilka läsaren hän- 
visas 1 ). Det appgifves att från den 28 / n 178S till den 3l / 12 1790 a sjuk- 
husen i staden 20.249 sjuka vårdades, hvaraf 5,286 eller 20 % atledo 
och 1987 afskedades som invalider. Pur Tjurkö sjukinrättningar finnas 
icke bestämda uppgifter i detta hänseende, emedan tjenstemännen 
dogo; dock berättas det, om än med öfverdrift, att 14,000 lik blifvit 
under farsoten kastade i hafvet. 

Nu, liksom mänga gånger förut under Sveriges krig, trädde försum- 
ligheten att i tiil anskaffa nödig läkarepersonal på ett gripande sätt i dagen. 
Förgäfves begärde man i nödens stund hos kirurgiska societeteu att 
erhålla fältskärer. Societeteu förklarade sig ur stånd att gifva förslag 
på några dertill lämpliga personer, sa mycket mindre, som kort förut 
100 fältskärer reqvirerats för landtarméen, utan att societeteu kunnat 
anskaffa en enda. 

De fältskärer. hvilka man sålunda vid denna tid var tvungen att 
med dryg kostnad genom bemedling af de svenske ministrarne i Köpen- 
hamn och Hamburg införskrifva från utlandet, voro till allra största 
deleu icke blott okunniga, utan rent af iljerfva, hänsynslösa äfventyrare. 
Ständiga uppträden och klagomål öfver deras tygellösa lif hörde till 
ordningen för dagen. Man kau derför icke förundra sig, om hertig 
Carl vid anmälan derom, att 81 tyska fältskärer efter en ådragen 
bestraffning vägrat att vidare tjänstgöra och anhållit om afsked, egen- 
händigt den 5 / 9 17s9 resolverade de bekanta ofta citerade orden: »de 
fältskärer, som ej lyda och göra sin skyldighet, blifva afstraffade med 
25 fuktel. Skulle detta medel icke hjelpa, dubbleras receptet och så 
vidare, till dess de fullgjort, livad mensklighct och deras skyldigheter 
kräfvci . 

Resultatet af den undersökning presidenten Ad. Fredr. Mnnck, som 
konungen sändt till Karlskrona, verkställde för att utreda orsaken hvarför 



') A. Fa xi', Sjttklighetens förhållande vidkongl. Örlogaflottan, under krigsåren, 
efter flottans hemkomst ifrån Finland 1788 Ull årets slut 1790 i T.ak. och Naturf.» 
XII (1797): L26- -169 med sifferuppgifter Kr hvarje manad. — P. O. Liljevalen, 
Krigshistoriska intyg "m behofvet af Läkarevård för svenska armén. Stockholm 1857, 
aidd. 15—19. 



FRÅN 1788— 1789JÅRS KRIG. 143 

flottan icke kunde hälla sjön, framgår ur hans rapport af den u / 8 
L789. Potta aktstycke kastar ett bedröfligt ljus öfver myndigheternas 
oförklarliga sorglöshet i allt. som rörde don militära sjukvårdens oafvis- 
ligaste fordringar och behof. Ehuru förut tryckt, bör detta aktstycke, 
som ger oss en gripande bild af dåvarande förhållanden, icke saknas i 
någon framställning af denna sjukvård . Först när sjukdom och död 
spridde sina fasor i armée och flotta, vaknade man till besinning och 
började för sent bekämpa den hotande förstörelsen. De viktigaste orsakerna 
till den oerhörda sjukligheten i Karlskrona uppgåfvos vara följande: 

att de sjuka införts i för trånga, olielsosamraa och olämpliga rum, 
samt icke åtskiljdes efter sjukdomarnes art och beskaffenhet, utan samman- 
blandades, sa att den ene smittade den andre ; 

att halffriske, i följd af bristande utrymme, utmönstrades till tjenst- 
göring på skeppen, hvaraf följde, att de icke allenast sjelfve åter insjuk- 
nade, utan äfven smittade den öfriga besättningen ; 

att brist varit på kläder och linne samt på tjenlig mat för de sjuka, 
isynnerhet på dricka, och att maten förvarades inne i sjukrummen, der 
ock tvättningen af de sjukas kläder ägde rum; 

att den militära tillsynen vid sjukhusen varit helt och hållet för- 
summad eller åtminstone varit ganska otillräcklig; 

att de döda kropparne blifvit uppstaplade i högar på sjukhus- 
gårdame innan man bortfört dem till begrafningsplatsen, der de samtlige 
blifvit lemnade ofvan jord eller ock så knappt begråtna, att halfva kistorna 
äro bare; 

att i hela staden ej funnes ett enda marketenteri, der frisk eller 
sjuk kan få mat, icke en gång ett skjul, derunder den ätande kan skyla 
sig för regn och oväder; 

att i sjelfva staden ordning och snygghet icke varit iakttagen; 
att brist varit både på läkare, fältskärer och sjukvaktare, så att de 
sjuke saknat all lindring i sina plågor, och ofta i sin vånda gripit till 
onaturliga medel att släcka sin törst; 

att medikamenterne icke alltid torde hafva varit så tillförlitliga och 
goda som vederbort, helst fältskärerne utan uppsigt fått sådana föreskrifva ; 

att sjukhus för 1,000 man och derutöfver blifvit anlagdt bredvid 
svinhus och stinkande gölar, behäftadt med nästan alla ofvanuppräknade 
brister och inrättadt snarare till dödssäng än förfriskning». 



144 från 1788 — 1789 års krig. 

Rapporten slutade med följande kläm: 

att om icke flottan förses med erfarne och skicklige läkare och 
fältskärer samt alla försigtighetsmått till manskapets förvarande ombord 
vidtagas och icke tillräeklige samt beqväma sjukhus och kaserner för 
mellan 3 a 4,UO0 man inrättas, förses med nödtorftiga bchof eeh med 
skicklige föreståndare, läkare och flere till sjukvården oundgängligen 
hörande personer, skall Carlskrona, hvarpå en stor del af rikets säkerhet 
beror, blifva en graf för rikets krigsmakt både till lands och sjös, samt 
borttaga mera folk, än de mest förödande fältslag, icke förtagandes, dit 
smittor och sjukdomar den från skola utbreda sig till alla landsändar, 
hotande dem med förödelse och betagande folket allt mod och all 
lust '). 

Vid den tilltagande sjukligheten anmodade utredningskommissionen 
i Stockholm Anders Sparrman och J. O. Wahlbom att undersöka 
tillståndet i Karlskrona och pä grund af deras berättelse af den 2 % s. å. 
vidtogos åtgärder till anskaffande af sjukbaracker och större utrymme åt 
de sjuke, iakttagande af renlighet i staden och a sjukhusen, antagande 
af marketeutare m. m. 

Genom utredningskommissionens föranstaltande blefvo ytterligare 
assessorerne Ribben och Hedin sände till Karlskrona, lur att undersöka 
dervarande förhållanden och för dem utfärdades t, o. ni. särskild 
instruktion den 27 / 7 1789. Af deras till konungen inlemnade redo- 
görelse för tillståndet i Karlskrona framgick, att icke engång de af 
collegium medicum föreslagna och af Kongl, Maj: t ilen 1B / 3 1778 stad- 
fastade förändringarna i flottans mcdicinalväsende blifvit satta i verket. 

Bristen på sjukhus och på de oumbärligaste förnödenheter för vården 
af det ständigt tilltagande antalet sjuke var oerhörd. En obeskriflig 
förvirring rådde på alla hall. I sin berättelse af den l5 /, s. ä. förklarade 
Hedin och Ribben: »vi kunna också icke längre se den odrägliga 
kostnad, som slösas till de sjukas räddning, och veta att den i när- 
varande ställning är och förblifvcr onyttig; vi sträfva emot natur och 
möjlighet, ty alla medel äro fåfänga, der utrymme, friskt vatten, sund 
föda, med ett ord, der allt felar i den ordning och gäng, som hälsan 



') E. <;. Engberg och I'. 0. Liljevalch, a. a. sid. i::. 



FRAM 1788 1789 Ai;s krig. 145 

fordrar om han skall återvinnas M. Hurudana förhållandena i sjelfva 
verket voro vid denna tid i Karlskrona, framgår ur Hedins samtidigt 
till Abr. Bäck aftåtna bref: 

Jag hadde vist ärnat ett omständeligt bref, men som jag redan 
varit sjuk i (i dagar af en febris intermittens, livars griifveliga kräkningar 
jag ej kan omtala, sa blir det mig väl till en stor ursäkt. De friska 
stunder nödgas jag arbeta med memorialers uppsättande, revisioner och 
berättelser. Jag skall derföre Mött i yttersta korthet säga at tillståndet 
här är högst äfventyrligt. Sextusen och några handlade sinka sedan 
(lottan inlopp, dageligen sjuknar folket, brist pä utrymme, men ännu 
större brist på läkarevård giöra alla project omögelige. Här fordras 
åtminstone 10 läkare och 100:de fältskärer, livar skola de tagas'/ Än 
mer, huru skall antalet underhallas, då de sjukna och dö till stort antal. 
Jag svär på at deräst collegium ej indrager staten af niedhielpare och 
skickar dem genast hit, blifva vi aldeles förlägne och ansvaret hos 
collegium. Jag har i dag skickat ilunchen ett project at kunna skaffa 
svenske ynglingar, ty de införskrifne tyskarne dåga omöjeligen, betrachtade 
hvarken på en eller annan sida. hvad kan en tysk idiot göra til hielpen 
för en svensk sjuk, som ej förstås och ej förstat'? Mitt project roullerar 
på ämnen frän gymnasier och cathedralskolorna, som böra anses med 
beskedlighet, tilldanas i Stockholm och placeras till tjenstgiöring, — på 3 
månader kan en underbygd ynglings kunskaper blifva tillökte med mera 
kännedom i medicine än våra oppenfältschärer äga, ty här är fråga blott 
om folk förståndige nog att fatta begrepp och af hvilka man ej begiär 
mera än at de skola lyda och exequera. Tänk, min bäste archiater. hvad 
det kostat kronan at insläpa en hel skeppsladdning af tyskar, som dels 
äi" odugelige, dels sjukna, hvarföre icke taga egne ämnen och tilreda 
dem. De äro vane vid climat och seder och kunna återgå till hvad vita' 
genus, som hälst, sedan de biträdt vid sjukhusen. 

Jag besvär hr archiatern at tänka alfvarsamt på saken och om 
fråga blir at gifva sitt altid solida omdömme. Faxe är klokare än de 
öfrige hönshufvuden här nedre, — Brandenburg en gammal slipad Inf. 
som jag redan nödgats knäcka, fast det ej skedde med min fogelige 
camrats bifall. De trätor, som underhållas medici emellan, har jag reviderat 
och derom uppsåt vår tanke till militair ammiralen, som nu afgår. Apo- 



*) Anteckningar rörande sjukvården på flottan och i Karlskrona 1780 i Tid- 
skrift i Sjöväsendet . IV. Karlskrona 1S39, sid. 207. 

10 



146 fhån 1788—1789 års kiug. 

thekaren är en dansk bof, som haller det aldra största skinneri och ingen 
edsvuren gesäll, blott tyskar på ätt apothek. Blott en enda räkning 
stiger till In.snn rdr, jag kan aldrig tillstyrka betalning efter taxan i 
stora ijuantiteters aflämnande, jag är just i taxan berättigad at taga sådant 
steg, ty den är för minuteringen och har på alla ställen moderationspris, 
däri man i minuteringen nödgas gå till större qvantitet». 

Om tillståndet på flottan lemnar amiral Otto Henrik Norden- 
sköld upplysningar i sin rapport af den 31 / 8 1789. »Hafregryn fattas 
nu för både sjuka och friska. All slags sjukprovision fattas på flottan 
och måste nödvändigt anskaffas. Medikamentskistorna äro torna och böra 
förses med två månaders förråd. Femton fältakärer hafva dels under 
expeditionen, dels sedermera i land på Tjurkö dödt och uu sjuka till ett 
ansenligt antal, som af expeditionsdoktoren Gersdorff uppges till 15 
af första och 30 af andra klassen, hvilkas remplacerande blir således en 
nödvändighet. — Åfven fordras flera tusen hängmattor, emedan en del 
åtgått till dödas begrafning för brist pa bräder» J ). 

Amiralitetsapotekets tillstand synes vid denna tid varit i flera 
afseenden otillfredsställande. Åtminstone blef apotekaren Bräsch föremal 
för Hedins ovilja och anklagelser. Det ser nästan ut. som om man 
velat i odugliga och kraftlösa medikamenter söka en viktig orsak till 
farsotens öfverhandtagande och makt. Vid den af Hedin och Ribbon 
verkställda apoteksvisitationen befanns en del varor och medikamenter 
af mindre god beskaffenhet I en skrifvelse till konungen 17!NJ anmälde 
nu collegium medicum, att »tio förflutna ars medicinalräkningar bevisa 
nogsamt, att ej allenast läkare, utan särdeles apothekaren öfverskridit 
författningarna! De förre igenom dyra och i pharmacopoea pauperum och 
navalis förbudne medels förskrifvande och den senare igenom (daglig 
orh ] otillbörlig tillämpning af 1777 års apothekaretaxa. Al' allt detta 
kan collegium ej allenast sluta till den olyckliga fölgd, som nödvändigt 
måste vara oskiljaktig från läkarekonstens utöfning i Carlskrona, utan 
ock till apothekarens oförsvarliga förhallande. i det han, i en sä uppenbar 



') Se ..Tidskrift i sjö\ ; - ■ . -'!."■ 



FKÅN 178S— 17S9 ÅRS KRIG. 147 

nöd och trängande olycka, ondast sett på enskild vinst, med uraktlåtande 
af alla Eder Kongl. Maj:ts och eollegii utfärdade stadgar och reglementen». 
Kollegium fann äfven tillfället gynnsamt att söka utverka konungens 
bifall till ett länge närdt önskningsmål, stadfästelsen af ett nytt i eollegium 
uppgjordt reglemente för apotekarene, och anhöll »om nådig befallning 
att vid hardt straff af privilegiets förlust ingen apothekare må understa 
sig uraktlåta livad eollegii reglemente för apothekarne i riket af den 
27 / 4 17S6 i detta afseende omständeligare stadgar, på det slike och flera 
händelser må framgent, till hela landets båtnad, kunna undvikas» : ). 

Emellertid ställdes Bräsch under tilltal för förfalskade droger och 
eollegium uppdrog deras undersökning åt P. J. Bergius, som deröfver 
inlemnade en utförlig berättelse 2 ). En vidlyftig och långvarig rättegång 
inleddes, men som slutade med Brasclrs frikännande den 21 / 5 1794. I 
det mot Bräsch anhängiggjorda rättegångsmålet äro akterna tryckta 
under titel: Handlingar och anteckningar vid amiralitets underrätten i 
( 'arlskrona uti undersökningsmålet emellan amiralitets advocat-fiskals 
embetet derstädes och amiralitets apothekaren Bräsch, angående asscsso- 
rerne Eibbeyis och Hedins emot honom om fel och oordningar på 
apotheket och i läkemedlen gjorda angifrelser. Stockholm 1794. 332 
sid. 4:o. 

Oaktadt dessa fasansfulla olyckor, hvilka man fått upplefva i Karls- 
krona, synes militärförvaltningen ännu icke klart insett nödvändigheten 
att med all makt skydda sig mot upprepandet af sådana fruktansvärda 
händelser. En komité blef väl nedsatt i Karlskrona 17S9 att uppgöra 
förslag till »amiralitetsverkets förbättrande» och denna komité infordrade 
äfven af eollegium medicum betänkande öfver de viktigaste medlen att 
hämma och förekomma sjukdomar på örlogsflottan, men några egentliga 
resultat medförde den icke. Förgäfves varnade Abr. Bäck i ett bref 
till A. Faxe, dateradt den 6 / 2 1790: 



') Denna kollegii skrif velse finnes införd i »Dagligt Allehanda-» 1790 N:o 120. — 
Det af eollegium medicum utfärdade apoteksreglementet vann likväl icke Kongl. Maj:ts 
stadfästelse, hvarom närmare meddelas i en följande afdelning. 

*) Införd i Läkaren och Naturforskaren - X (1791): 198. 



UN FRÅN 1808 — 1809 ÅBS KRIG. 

Jag är herr assessorn mycken tack skyldig, som behagat lemna 

mig det till Ofveramirals-embetet ingifna memorial, rörande den i Carls- 
krona ibland sjöfolket grasserande sjukdomen och Bom jag afleumat till k. 
collegium medicum. Hr assessorn har deruti nog tydeligen appgifvit 
bristerna vid sjukvården oeh orsakerna till en så gräslig afgång på folk. — 
Men allt detta är snart glömdt, när faran är förbi. Gifve Gud! att de 
befallande kunde en gäng öfvertygas af så mange olyckliga händelser, 
både hos oss och utrikes, att tillräckliga och välinrättade sjukhus äro 
nödvändiga och böra vara i beredskap, när en stor myckenhet folk samman- 
drages på ett ställe. Den ansenliga kostnad, som kronan dervid hafver. 
är dock långt mindre, än hvad som påkostas i en härjande sjukdom till 
medicamenter och läkare m. m., utom det att riket lider afsaknad pä en 
myckenhet folk, tid och tillfälle går förloradt, som annars blifvit använd 
till rikets försvar m. m. Afven i den delen borde ju under friden tänkas 
på krigets följder och intet skona omkostningar till sjukas rum, kläder, 
sängar m. m. . 

Att styrelsen icke följt dessa varnande rad. såg man redan vid 
följande fredsbrott. Frän 1n08 — 1809 års krig må nämnas att frän den 
V 5 1808 till den l / 6 180 ^ af flottans manskap 14,416 man hade varit 
sjuka, af hvilka 2,809 afledo d. v. s. 19,5 %, hvarutom 4,4:14 blefvo för 
sjuklighet afskedade eller hemförlofvade. Dödligheten på Karlskrona 
militärsjukhus hade under de föregående aren 1801 — 1807 stigit till 
omkring 40 man under året, men 1808 dogo i dessa sjukhus 2,462 och 
1809 771 '). Inom landtvärnet var dödligheten 31,5 %. 

4. Fältläkare vid aFméen. 

Under de inånga krig, som Sverige förde i 17:de seklet, hade 
visserligen så väl landttrupperna som flottan småningom erhållit fältskärer, 
men det dröjde länge, innan man insåg behofvet af en kontroll öfver 
de enskilde militärläkarene. Desse stodo helt och hållet under militär- 
befälet och besörjde sina åligganden utan samband med hvarandra eller 
med annan sakkunnig myndighet 3 ). Måhända kunna i krigsarkivets liand- 



') I'. 0. Liljevalen, Krigshistoriska iiiiy;/. s. 24, 
2 i S.- detta ar! i dol sid. 218. 



FÄLTLÄKARE VID ARMEEX. 140 

lingar anträffas meddelanden och dertill hörande rapporter öfver de 

-kilda truppernas sanitära tillstånd. 1 collegii medici arkiv finnes frän 
medlet af förra seklet endast en och annan uppgift i detta hänseende, men 
bland kirurgiska societetens handlingar har förf. icke anträffat sådana. 

Dock synes en fältmedicus tidtals varit anställd. D:r Bernhard 
Below förordnades den 30 /i 1645 till fältmedikus vid krigsmakten i 
skane för att utöfva uppsikt öfver fältskärerne vid arméen och i fäst- 
ningarna emot 900 dal. smt i ärlig lön. }\ägon gäng erhöll en framstående 
fältskär ett sådant uppdrag. Drottning Christinas lif- och hofbarberare» 
Dionysius Fiseher blef Inspektor» öfver fältkirurgerne i Riga och 
den 22 ' 5 1649 utnämnd till »rnedicus vid soldateske hospital» i Lifland. 
Lif och hofbarberaren Herman Fuchs äter erhöll 1674 uppsikten öfver 
alla militärbarberare 1 ). 

Äfven Urban Hjserne var 1668 inspektor öfver fältbarberarne 
vid lifländska garnisonerna. Behofvet af kontroll och ett sakkunnigt 
öfverinseende öfver fältskärerne gjorde sig sålunda mer och mer gällande, 
hvarom följande Karl XI:s bref, dateradt huf vudqvarteret Ljungby den 
l7 /i2 1677, bär vittne: 

Att såsom Wij til "Wår milices conservation befirme lända det en 
skickeligh och väl förfahren persons blifwer constituerat och förordnat 
till at hafwa öfverinspectionen öfver regementsfeltskiärerne widh alla 
regementer till häst och footh, och wårt krigscollegium så wähl i anseende 
till samma nödvändigheet, som i consideration til den gode erfahrenheet 
bardberaren i Stockholm. Oss eldskeligh ehrlig och förståndigh M:r Paul 
Springer sig acquirerat uthj dhe till samma profession hörande stycken, 
för någon tijdh sedhan honom samma beställningh updragit liafwer, 
anhallandes hoos Oss han underdånigst om Wår nådige confirmation 
dheröfver. Altsä hafve Wij i nåder låtit Oss behaga att willfahra honom 
dheruthinnan och confirmere samt stadfäste hermedh och i krafft af detta 
Wårt öpne breef honom M:r Paul Springer widh bem:te beställningh, 
så att han öfverinspectionen öfver alla regementsfeldtskiärer under 
militien både till häst säwähl som foots här i Sverige skall hafwa. Och 
skall han fördenskull näst dhen huldli och troohets plicht medh hwilcken 



') J. F. Sacklén, Sveriges Lälparehistoria I: 346, 351. 



150 FÄLTLÄKARE TID AKMÉEN. 

Oss och Sweriges clirona lian tilllmnden är, isynnerhet weetta sitt cmbete 
clher iitlii bestå, att han ett noga och flitigt inseende hafwer öfver alla 
mehrbem:te feltscherer widh regementeme, så att dhe icke allenast uthi 
deras profession äre behörigen examinerade och godeekiende, nthan ock att 
dhe hwar för sigh med högsta fliit låta sigh wårda om dhe sjuke soldaters 
cur och dherå fölliande restitution, såat ingen af oachtsamheet eller dheras 
oförståndh må komma till att fördärfwas eller bortdöö. Till hvilcken ända 
han M:r Paul Springer hafwer sigh stadigt widh arméen att uppehålla, 
medh dher wistandes feltmedico fliitigt öfver et och annat att conferera 
sampt och medh feltschererne en tiidigh correspondence pläga, medh- 
deelandes dhem när behof giöres sitt trogna inrådande, alt till dhen ända 
att Oss må skee den tienst som wederböhr, och folket genom ingen ofliit 
raka till att gåå under och furlohras. Och emedan Wij betänkiande 
draga at låta honom för detta sitt beswär niuta dhet contingent af hwar 
regementsfcltschors gage som Wårt kriigscollegium tillordnar, warandes 
dheras wilkohr uthom dess knappe, Ty wele Wij at han i stället för så 
stoort quantum som detta förra sigh bedrager, uppå ordinarie staten 
skal blifwa opfördh, hafwandes Wårt Cammai collegium dhen förordningh 
att ställa dhet han ifrån detta åhr inclusive alt framgent sådant må 
upbähra '). 

Denne Paul Springer, som 1653 ankom till Stockholm och 1662 
inträdde som medlem i barberareembetet, dog 1692. Enligt anförda k. 
brel var han för sin del antagen på »ordinarie» stat. Hvilka hans 
göromål efter krigets slut varit och om han verkligen fortfarande qvarstått 
i militärtjenst, låter sig likväl nu icke afgöra. Någon efterträdare synes 
han icke heller erhållit. Först under Karl den XlLs krig finner man 
åter spår dertill, att den läkare, som åtföljde konungens högqvarter, 
betraktades som öfverläkare vid trupperna, hvilken det tillhörde att 
utöfva inseende öfver så väl sjukvården, som medikamentsförråden. Yid 
större truppafdelningar funnos för öfrigt under krigen dels fältläkare och 
fältkirurger, dels äfven stabsläkare och stabskirurger 2 ). 

Att läkarene sjelfve mer än väl insågo bristfälligheterna i den dä 
varande militärläkarevården, kan man ej betvifla, ehuru de icke förmådde 
göra sin röst gällande. Samuel Skraggenstjerna, som ined Karl 



1 ) I riksarkivet, 

2 ) Jemfur J. F. Sacklén, a. a. Il: 35 IT. 



FÄLTLÄKARE TID ARMEEN. 151 

Ml vistades i Bender, inlemnade till konungen en skrift under titel: 
Kärt författning öfver den åtskilnat, som är mittan en rättskaffens 
medico rllcr doctare och en fältskär i invärtes sjukdomars kännande, 
åtskilliande och eurereinde, jämpte lictriis att en armée, som trälit 
beställt är, icke allenast utan medicis intet kan och bör rara, utan 
borde oförgripligen hafva flera deraf än härtill dag skiedt är, allom, 
som denna saken intet så noga ocli egentligen förstå eller af ogrundade 
berättelser förledde öro, till wälment underrättelse uppsatt i Campe- 
mentet widh Bender år 1711 \). I detta arbete, som utgör ett slags 
propedeutik till läkekonstens studium och redogör för vetenskapens 
särskilda delar, påpekas nödvändigheten att förse en armé med tillräckligt 
antal skickliga läkare, »emedan en fältskär, som lärt sig blott en del af 
medicinen, icke kan fuliföra någon rätt cur». För en armé af 30 — 40 
tusen man behöfvas minst sju läkare, nämligen 2 å 3 för infanteriet, 
lika mänga för kavalleriet och en för artilleriet, hvilka borde följa med 
de olika af delningarna eller regementena. De borde aflönas en hvar 
med åtminstone 500 dal. smt, »ty mindre kan man icke ge dem, om 
man vill hafva capabelt folk», eller tillsammans 3,500 dal. och »livad 
vore det till räknandes emot en hel armées conservation och tjenst i sitt 
sjukliga tillstånd. Monne icke så mycket och mycket mer ofruktsamt 
och onyttigt användes på de många medicamenter, som en hop oför- 
ståndiga fältskärer och gesäller icke allenast utan någon nytta, utan ofta 
till skada och förfång ingifva! Mången braf fältskär, som i sin ungdom, 
då han sig på sin konst allena lade, gjort goda och ymbnoga prof nog 
af en fullkomlig och försigtig fältskär, har i ålderdomen, när han begynt 
att befatta sig med andra beställningar, särdeles invärtes curer, glömt 
af det han i ungdomen lärt och practicerat, blifvandes i stället för en 
braf chirurgo en quacksalfvare, som hvarken det ena eller det andra 
fullkomligen förstår, utan är aliquid in omnibus, nihil in toto, som man 
plägar säga . 

Vid utbrottet af 1741 års krig i Finland erhöll collegium medicum 
den n , 9 1741 befallning att hos Xougl. Maj:t föreslå tvenne stabsmedici, 



') I k. biblioteket i Stockholm (Rålambska samlingen). 



152 FÄLTLÄKARE UNDER 1741 — 1743 ÅRS KRIG. 

den ene vid arméen i Finland och den andre vid den utevarande örlogs- 
escadern». Xägra af kollegii d. v. assessorer, hvilka dertill uppmanades, 
emottogo icke dessa anbud och äfven Johan Gottschalk Walleriua 
i TJpsala afsade sig i bref af den 22 / 9 1741 den honom erbjudna platsen 
såsom stabsmedicus på flottan, emedan han sin tid miist till aeademiska 
sysslor och informationsverket användt». Provinsialläkaren i Vermland 
Pehr Ha m ner i n af böj de väl att blifva anställd vid flottan, men 
förklarade i sitt svarsbref af den 3U / 9 sig icke vara alldeles obenägen att 
emottaga stabsläkarebefattningen i Finland, dock ville han först blifva 
underrättad om de förmåner och villkor, hvilka åtföljde tjensten. Collegium 
medicum förfrågade sig derför den 8 / 10 1741 hos Kongl. Maj:t, hvad en 
fältmedikus vid armén och flottan kunde påräkna i lön och traktamente 
enligt den antagna fältstaten. Måhända befanns denna stat otillräcklig, 
ty någon stabsläkare blef icke förordnad till Finland, utan en stabskirurg 
Abraham Kringförs synes hafva besörjt fältmedieisysslan. Efter 
hans död 1741 begärde kongl. utredningskommissionen i bref af den 
10 /4 1742 att kollegium ville icke blott uppgifva qvantiteten af de 
medikamenter, som voro behöfliga för fältkistornas komplettering, utan 
äfven ånyo föreslå »en skicklig och tillförlitlig medicus till fältläkare- 
beställningen». Slutligen anbefallde konungen muntligen kollegii d. v. 
ordförande Evald Ribe att föreslå en fältmedikus och lofvado 80 
dal. smt i lön och fälttraktamente i månaden. Kollegium föreslog då 
den 12 / 6 1742 Pehr Hamneri n. Härom innehåller k. bref vet af den 
23 / 7 1742 till collegium medicum: 

»Utredningskommissionen har inkommit med underdånig berättelse 
af den 2 "/ 7 derom, att d:r llamncrin väl blifvit kallad från Wermland 
och honom tillbudits att emottaga fältmedici sysslan vid arméen i Finland, 
men att såväl landshöfdingen i orten, som åtskilliga standspTM.ncr och 
magistraten i Carlstad gjort föreställningar lmru alldeles omistlig bemälte 
doctor var för orten i anseende till der inritade farliga sjukdomar, ftfven- 
smii att doctor II a mner in förklarat det han af underdånigt nit är villig 
att lata bruka Big i likets tjenst, doek förbehållit sig sådana wilckor vid 
fältmedieisysslan, som honom ej kunna bestås. Nu som eder icke kunnat 
obekant vara det i Wermland varit och är ett Bjukligl tillstånd Båsom 
ock att denne Hamnerin ii-ke niutei någon lön på cronans stat. sa är 



FÄLTLÄKARE INDER 1741 — 1743 ÅRS KRIG. 153 

del intet wäl gjort, ntt I föreslagit honom till denna beställningen, hvar- 
igenom cronan blifvit besvärad med skiuss och tractamentspenningar på 
hans hit och återresa, och landet dessutom måst sakna des nödiga när- 
varelse i en så sjuklig tid nu en hel manad: Men på det ej eller wår 
armée i Finland måtte längre umbära en sa nödig person, som en habil 
fältmedicus är; Sa emedan wåre undersåtare af medicis, som ninta lön 
på staten, ej böra mer få undandraga sig att göra tjenst hvarest det 
behöfves och påfordras än andre; Ty hafve Wij i nåder gndt funnit, och 
åi till eder härmed wår nådiga befallning, att I ofördröjeligen utnämnen 
någon af de på cronans stat stående doetorer, som I finnen skiokelig till 
fältmedici beställningen, hwilken då skal commenderas at genast förfoga 
sig til arméen och ninta den lön och förmåner, som staten honom består. 
Wiljandes Wi nu intet mera veta af någre ursäckter eller odrägeliga 
vilkor af den, som namnes, utan bör han strax giöra sig färdig till 
af resan . 

Detta Eongl. Maj:ts missnöje fick kollegium underkasta sig, men 
ansåg sig dock kunna den 13 / 8 afgifva följande förklaring: 

i 'ollegium har under den 12 / 6 i underdånighet vid handen gifvit 
den brist, som nu för tiden är i riket på goda medici, hvilket tvifvels- 
utan härrörer af then förachteliga tanke, som nu allmänt höres om medi- 
cinen, kunnandes quicka och förmögna ämnen icke gärna använda så 
mycket arbete och stor kostnad, som en så ädel och nyttig vettenskap 
nödvändigt fordrar, utan häldre sia sig till annat, så länge the see, att 
medelst E. M. nådiga och hälsosamma medicinalordningars dageliga och 
djerfva öfverträdande ingen sMlnad giöres emellan lärde, erfarne och 
redelige medici och sådane personer af åtskilliga willkor, som oförskämt 
låta sig bruka i medicinen, när the allenast lärdt att med ogrundadt 
prat bedraga enfaldigt och okunnigt folck. 

Att någon, som redan njuter lön på Ed. Maj:ts och Cronans stat 
isynnerhet skulle nämnas, har collegium tillförene aldrig vetat, som thel 
ock ingen kundskap äger om provincialmedicorum löningar, mindre nå- 
gon macht gifwen är att befalla den ena eller den andra det minsta, 
utom livad deras i nåder anförtrodde ämbeten egentligen rörer. 

Xu som E. II. befalt Colleg. nämna någon af them, som ninta lön 
på staten, så äro inga skickeligare att föreslå än Assess. provincialmedicus 
J. G. Geringius, Ass. och Hofmedicus d:r P. Leetström och pro- 
vincialmedicus d:r Nic. Retzius. Dessutom är frän sin utländska resa 
hemkommen d:r P. Lundberg . 



154 FÄLTLÄKARE I POJIMERSKi KRIGET. 

Frågan om tillförordnandet af en fältläkare under fortsättningen 
af kriget i Finland synes likväl hafva förfallit. Åtminstone omnärnnes 
icke en sådan i collegii medici protokoll. 

Under finska kriget 1741 — 1743 stod colleginm medicum för 
öfrigt i officiel skriftvexling med utredningskommissionen rörande mili- 
tärläkarevården, apoteksväsendet, tjensters besättande m. m. Afven 
sekreta utskottets defensions-deputation infordrade kollegii utlåtanden och 
betänkanden rörande frågor inom militärhelsovårdens område, om trup- 
pernas förplägning m. m., likaså amiralitetskommissariatet 1743. 

Kollegium tillhör förtjcnsten att hafva fortfarande fäst regeringens 
uppmärksamhet på nödvändigheten att för vården af den militära helso- 
oeh sjukvården anställa en [särskildt derför utbildad lämplig läkare. 
När ständernas landt- och sjömilitise oeconomia 1 deputation» vid 1751 — 52 
års riksdag infordrade collegii medici betänkande om förbättrande af 
militärläkarenes utbildning, afgaf colleginm medicum den 3 / 3 1752 bland 
annat följande yttrande: 

Är det högst nödigt att här i Sverige så väl som annorstädes 
vore en fältmedicus förordnad med så tillräckelig lön, äfren uti freds- 
tider, att han dermed kunde föda sig och ej med annan practiijuc nödgas 
hindra sig. Hans giöromäl vore då uti fredstider att ifrån alla rege- 
menten månadtl. infordra berättelse om de sinka, sjukdomarnes skötsel 
och utgång. Det blefve derigenom uppsigt öfver chirurgcrnas göromål. 
Han borde årligen besöka regementerna och med chirurgus vid hvart 
regemente rådföra om det, som till vederbörandes hälsa wore nyttigt, 
examinera alla oordningar, som uti medicinska och chirurgiska mål uti 
regementet förelupit, hafva upsigt på fältkistorna at de äro uti gndt och 
fullkoinligit tilstånd, hvilka ofta hittills torde hafva varit inrättade efter 
fältsMärernas capricer och intoresse. Deraf tilflöte äfven den nyttan al 
lian vore uti krigstider skyldig att följa med arméen och det allmänna 
ej nödgas benöja sig med de personer, som dertill då kunna fäs, Båsom 
del skedde uti sidsta kriget . 

Man hade mellertid öfvertygat sig om vikten af en enhetlig led- 
ning af militärläkarevården vid arméen, åtminstone på krigsskådeplatsen. 
Vid rommerska krigets utbrott 17.")! förordade kollegium på det Ulli- 
gaste i bref till utredniogskornmissionen af den 16 /7 s- å. anställande! 



FÄLTLÄKARE I POMJIERSKA. KRIGET. 155 

af en fältmedicus, åt hvilken truppernas hygieniska vård, inseendet öfver 
sjukbusen, författandet af instruktioner för läkare och fältskärer, upp- 
rättandet af en militärfarmakopé m. ni. kunde anförtros. Kollegium 
yttrade härom: »intet ärende kan för Collegium vara vigtigare och mera 
bidraga till undersåtarenes lifs och belsas bevarande, än detta, som lik- 
väl i fordna tider blifvit med rikets kiänbaraste skada i tysthet förbi- 
gånget, ehuru andre nationer i detta ämnet förelysa oss med dråpeliga 
exemplis». 

I skrifvelse till Kougl. Maj:t af den 18 / 7 1757 framhöll kollegium, 
hurusom »alla tiders erfarenhet, hvarjehanda vid fälttågen uppkom- 
mande tillfälligheter såsom trängsel, mycken väta, hetta, köld, forcerade 
marscher, osund luft, förskämd proviant och dryck m. m. hafva tid 
efter annan lämnat tydeliga vedermälen att sjukdomar af åtskillig art 
bedröfveligen ibland manskapet sig inrotat och flere på sådant sätt om- 
kommit, än genom fiendens vapen». Kollegium lofvade tillika vara 
närvarande vid fältkistornas fyllande och hemställde, att det finge öfverse 
medikamentsreqvisitionerna »på det läkemedlen måtte blifva utvalda, 
goda, icke onödiga och kronan mycken kostnad i oträngdt mål för- 
orsakande». Medels k. brefvet af den 22 / 7 1757 anmodadt att lemna för- 
slag på en lämplig fältläkare, anmälde kollegium redan följande dag 
Pehr Zetzell hos Kongl. Maj:t och yttrade: »att han isynnerhet under 
sina utländska resor beflitat sig om att känna de omständigheter, som 
höra till fältmedicinen, men derhos måste kollegium nu som alltid 
beklaga att, så länge icke någon fältmedicus är antagen på ordinarie 
stat med beständig lön, alltid svårigheter möta, då man in casu skall 
öfvertala någon skicklig läkare, som icke är bunden till annat än sitt 
skäliga interesse och till den ort, hvarest han har sin utkomst». 

I arfvode åt Zetzell föreslog kollegium 100 plåtar i månaden 
»och är det billigt att han finge 20 plåtar mera än stabschirurgen, som 
har 600 plåtar i årlig lön, hvarje månad 50 plåtar och nu dertill 30 
plåtar i fälttractamente, hvarigenom stabschirurgi lön blir 80 plåtar i 
månaden under fälttåget». Zetzell fick dessutom 3,236 dal. kmt i 
ekiperingskostnader. Bland dem upptogs ett kaptenstält å 600 dal., 3 
stycken hästar a 300, sadelmundering 150 dal., en ny fältkärra m. m. 



156 FÄLTLÄKARE I POMMERSKA KRIOET. 

Kollegium insände tillika instruktion för Zetzell och yttrade 
derom, att den är grundad på de läkares principer, som äro i Europa 

mest namnkunnige för sin skicklighet uti fältmedicin och jemväl någor- 
lunda lämpad till svenska nationens lynne, h vari genom det allmänna 
torde med tiden få se en gång i tryck en medicina castrensis. bygd på 
säkra observationer och lämpad på svenska soldaten, hvilket annars 
aldrig lärer kunna ske utan tillräcklig belöning och upmuntran på 
samma sätt, som Engelsmännerne gordt med 1' ringel, Franzoserne med 
Sonac, Österrikarene med Kranier och flere». 

Kongl. Maj:t icke blott beviljade anställandet af en förste fält- 
medikus, utan förordnade tillika, att Zetzell framdeles skulle tjena vid 
arméen såsom ständig fältläkare och godkände i allo den af kollegium 
uppgjorda instruktionen. K. brefvet af den 2 "'/ 7 1757 till collegium 
medicum innehöll härom: 

Wi lemna eder härmed till nådigt svar, det Wi i nåder samtycke 
att bemälte Zetzell må uppdragas fältmedicisysslan vid ofvannämnda 
commendering på det i förbemälte underdåniga skrifvelse af eder före- 
slagna sätt, nemligen, att honom årligen hädanefter Åttahundrade daler 
silfvermynt på stat af medicinalfondon tillägges, hvaremot han blifver 
förbunden, at tjena vid arméen, såsom ständig fältmedicus, och af samma 
lön vid denna expedition equipera Big, at äfven dervid åtnöja sig med 
etthundrade dal. silfvermynts månads lön, samt efter hand utarbeta det, 
som hörer till medicina castrensis jemte det han i fredstider bör giöra 
tjenst som Stockholms garnizons medicus efter samma instnictinn, som 
andre garnizons medici, samt ändock tillika at arbeta uti electriciteten, 
sa mycket tiden och ämnets vigt kan tillåta. Wi vele ock härmed halva 
gifwit wårl nådiga bifall och approbation till den af eder projecterade 
instruetion för meranämnde fältmedico och lata densamma nu äfven för 
honom utfärda . 

Denna gäng var regeringen benägen att tillmötesgå kollegii för- 
slag. Del var icke nog att en förste fältmedikus tillförordnades. At 
honom gals äfven ett biträde, hvartill Mikael Bseckner utnämndes 
den '/g L757 med (>•> dal. smfcs lön i månaden, utom fälttraktamente 
samt portioner och rationer för en dräng och tvä hästar. Instruktion för 
1 im blef på befallning uppsatt af collegium medicum den '■*;* s. a. Died 



FÄLTLÄKARE I POMMERSKA KRIGET. l. r >7 

samma förmåner an togos den l -/~ 1758 ytterligare Joh. Hjort ii. J. Lor. 
Odhelius, P>. Björnlund m. ti. till Eospitalsmedici i Pommern. 
\"nl återkomsten skulle de återfå sina fattigläkaresysslor i Stockholm 
och såvida de genom tjenstgörande vid arméen gjort sig mor förtjente, 
framfÖT andra, hugnas med de Eörmåner, som vårt nådiga bref af den 
ls 10 1757 tillägger dem, som här i staden skola sköta do fattige sjuke». 
Samma år antogs äfven Erik Magnus Lindecrantz mot icke sa 
obetydlig aflöning till extraordinarie fältmedikus vid arméen i Pommern, 
hvartill han konstituerades af Kongl. Maj:t don 7 4 1V" S . 

Från denna tid stod Pehr Zetzell i nära förhållande till collegium 
medicum. Huru föga utvecklad förbindelsen emellan detsamma och 
arméens medicinalförvaltning var. synes af kollegii bref den 2 */ 3 
1 7 ~> i • till Zetzell. i hvilket kollegium begärde att fältmedicus måtte 
meddela upplysningar om de vid arméen förekommande sjukdomar, 
emedan Kongl. Maj:t och höga regeringen som oftast frågar efter om 
fältmedicus något derom inberättat till collegium . Förfrågningarna håroni 
skedde muntligen vid läkarenes besök på hofvet och hos de maktägande. 

A sin sida förfrågade sig Zetzell, åt hvilken kollegium i skrifvelse 
af den - ; / 1759 begärt lika heder och rang mod amiralitetsmedici i 
Karlskrona, huru han bör vid chirurgiska examina vid arméen i Pom- 
mern vara ansedd . Kollegium svarade den 3 /io 1759, att dess prieses 
hade i kirurgiska societeten jus examinaudi och i följe deraf äfven jus 
approbandi et improbandi ocli sa vida detsamma efter general en chefs 
bestämning skall lämpas pa fältmedicus, följer det af sig sjelf, att han 
ej såsom blott vittne skall bivista kirurgiska examina under kriget». 

Det var Zetzell, som ordnade den militära sjukvården i fält 1 ). 
Sä vidt författaren har sig bekant, var det först under Pommerska kriget 
1757—1762, som ett reglemente uppgjordes för arméens sjukhus. Det- 
samma ingår i Ehrensvärds > Hushållningsreglemente för Kongl. 
Majestäts Armée i Pommern, under 1761 och 1762 års fälttåg* (tryckt. 



') Tidskrift i militär Helsovård . VII, Stockholm 1882 innehfdler s. 18—56 en 
;it C. M. Appelberg varmt skrifven lefnadsteckning af Pehr Zetzell, Svenska 
härens förste fältmedicus under ['uiiniicrska kriget- 1757 — 1762. 



158 TEIIU ZETZELL. 



men utan angifven tryckningsort). Detta kapitel, som omfattar 373 
§§, utarbetades af Zetzell. Sjukhusen indelades i stående och flyt- 
tande, som dels åtföljde lägret, dels såsom nederlagssjukhus emottogo 
sjuke emellan arméen och det ständiga sjukhuset. Ett stående krigs- 
sjukhus borde förhålla sig till arméens numerär, som 12 å 13 till 100. 
Reglementet innehöll i öfrigt noggranna föreskrifter för hushållningen 
vid de särskilda sjukhusen, för matordningen, för de olika tjenstemän- 
nen (ekonomen, kommissarierne, kassören och uppsyningsmannen), 
äfvensom för läkarcne såsom lasarettsfältskären, lasarettsläkaren, fält- 
läkaren och förste fältläkaren. Detta reglemente, som anbefalldes till 
efterföljd, utan att kollegium medieum yttrat sig deröfver, omtrycktes 
1789 under dåvarande kriget i Finland och gällde äfven under åren 
1806—1809. 

För sitt välförhållande i Pommern blef Zetzell sedermera den 
22 / e 1762 af Augustin Eli rensvärd föreslagen hos Kongl. Maj:t till 
assessor i collegium medieum samt rekommenderades till en pension af 300 
dal. smt. 1 skrifvelse af den s / 1 1763 tillstyrkte kollegium denna pension 
och anförde, »att Zetzell ådagalagt en utmärkt insigt vid sjukas skötsel 
och en vidsträckt kunskap vid hospitalsinrättningar samt en berömlig ora- 
hugsamhet vid reglerandet af medicaments consumtionerne till kronans 
förmån». Hans inträde i collegium medieum tillstyrktes på den grund, 
»att fältmedici närvaro i collegium är nyttig, då sådana ärenden före- 
komma, som röra arméns medicinella detalj» l ). 

Om Zetzell må här nämnas, att han vid riksdagen 1765 — 1766 
erhöll i årlig lön 900 dal. smt mot förbindelse att tjena vid arméen som 
ständig fältmedicus» och i fredstider som garnisonsläkare i Stock- 
holm, äfvensom att »arbeta i elektriciteten och efter hand utarbeta det, 
som hörer till medieina eastrensis». Dock borde han till nästa riksdag 
inlemna sitt arbete färdigt, så fram t han ville vid sin lön bibehållas, 
»kommandes vid hans afgång både lön och syssla att indragas och upp- 
höra». Zetzell anmälde i collegium medieum den 2 -/ 8 1769, att han 



') dm Zitzrlls asscssorsplats i kollegium se detta arbetes första del sid. .7,1. 



FÄLTLÄKARE I 1788—1790 ÅRS KRIG. 159 

fortfarande sysselsatte sig med ett arbete i militärhygieni och hoppades 
fa detsamma färdigt till ar 1771. En sådan skrift bar likväl icke ut- 
kommit. Genom k. brefvet af den 19 / 7 1773 förordnades Zetzell ännu 
att biträda vid upprättandet »af arméens hushållningsreglemente i fält 
och uti det. som angår soldatens helsa samt militärsjukhusens inrät- 
tande». 

Under en senare tid blef vid utbrytande krig en särskild förste 
fältmedikus anställd. Under kriget i Finland 1788 — 1790 förordnades 
sålunda Ernst Diederieh Salomon till förste fältläkare, hvarutom 
D. Theel, J. Th. Xathorst och P. Åfzelius voro anställde som 
»förste fältkirurger.» Tjenstgörande lifmedikus Johan Gustaf Hall- 
man blef den 7 /io 1805 utnämnd till förste fältrnedikus och kirurg 
vid arméen i Pommern, »ägande lifmedicus Hallman att så nu, som 
framdeles efter behofvet requirera medici och chirurger vid det blif- 
vande fältlasa: ettets. Likaså utnämndes kronprinsens förste lifmedikus 
prof. P. Åfzelius den li / 1 1812 att vara generalinspektör öfver hela 
medicinalvården vid den under kronprinsens befäl sammandragna 
arméen. 

En ännu närmare förbindelse emellan de militära myndigheterna 
och militärläkarevården åsyftades derigenom, att den till chef för den ny- 
bildade fältläkarekåren 1808 utnämnde Hallman genom k. brefvet af 
den M /s 1809 tillika förordnades till ledamot i krigsförvaltningen med 
särskildt afseende på de dertill hörande medicinska angelägenheterna. 
Såsom redan ofvanföre framstälts, behagade dock Kongl. Maj: t den 24 /s 
1810 uppdraga åt collegium medicum högsta inseendet öfver den mili- 
tära sjukvården i alla dess grenar. 



5. Åmiralitetsläkape och medicinska förhållanden i Karlskrona. 

Redan tidigt finner man, att fältskärer vid amiralitetet eller flottan 
voro antagna på ordinarie stat. Under Christinas tid funnosicke mindre 
än tio .balberer». Dr Peter Schallerus (Gripenflycht) blef*1650 



160 AMIRALITETSI.ÅKAltE. 



aniiralitetsmedikus med årlig lön af 600 dal. smt. I rikets amiralitetsstat 
L679 upptagas en medikus och två militärbarberare med lön af 600 dal. 
smt hvardera samt 30 barberaregesäller med 2~>'2 dal. smt enhvar i årlig 
lön. Samma år flyttades örlogsflottan till Earlskrona. 

Af äldre handlingar ser man, att collegium medicum en och annan 
gång blef tillfrågadt rörande läkares tillsättande vid flottan. Hans 
Wachtmeister anhöll i bref af den 20 2 1683 hos kollegium. 

att läkaren bör vara en extreme capabel och förfaren nian. Bärdeles 
som uppå hans eapacitef icke allenast de invertes curer och hvad hans 
eget arbete angår, utan ock inspectionen öfver chirurgien komina måste, 
han ock dessutom uppå en aflägsen ort blifva skall, der han af consilio 
alieno sig intet betjena far. och derföre måste vara den. som af sig sjelf 
och egen experience bestå kan . 

Härom förekommer i eollegii medici protokoll den 26 /a s - a - : 

Kiingl. Amiralitetets bref till collegium medicum upplästes angående 
■ ■ii medicum, som extreme capabel är. Svarades att sa snart collegium 
far veta conditiones vill det vara betänkt om att förskaffa en skickelig. 
Xu är livar och en fruchtsam att antaga något sedan hr Doct. Scaleri 
arfvingar graveras, sedan ock att dr Daalhemius sä illa handterades, 
sa att lian till sitt underhald intet fick, utan snart till Säjandes måste 
svälta till döds, detta skall skrifteligen besvaras . 

A sin sida skref "Wachtmeister den */ 3 s. a.: 

»Anbelangandes Dr Daalhemius. sa är allom dem, som hans 
lefverne sig erhindra, nogsamt bekant att han sjelf var Buse fortunse 
faber och kunde annuiralitetet ingen ensak till hans elände skäligen 
imputeras . 

Lönen var 600 dal. smt årligen. Viljandes man der hoos förordna 
Doctoren, enär sjöslagen angå lära. en särdeles farkost den icke uti 
actionen medh vara skall, sa han intet hafver behof, som för är sk ed t. 
löpa någon hazard uti combatterne». 

Johan Rothman blef amiralitetsläkare i Karlskrona och Wacht- 
meister gaf honom i etl bref frän Kalmar af den u / 8 1683 det vits- 
ord att man är väl tillfreds honom samma beställning att uppdraga . 

Frän denna tid innehöll instruktionen för amiralitetskollegium al 
den »/ M L689: 



AMIRALITETSLÅKARE. 161 



Om någon af de gemene "uti Kongl. Maj:ts tjenst sargas eller 
sjuknar, bör densamma med cronans omkostnad helas och strax till den. 
ändan inlogeras uti de dertill förordnade baracquer, hvilka med nöd- 
torftiga sängkläder och värme samt annan behörighet måga vara inrät- 
tade, pä det doctoren och bardberaren mäga kunna dem så mycket 
bättre uppvakta. Amiralitets collegium skall förordna vissa personer 
att sköta de sjuke, tillse att de i stället för den vanliga salta kosten, få 
färsk och tjenlig föda enligt doctorens föreskrifter samt tillhälla vice 
holmamiralen att minst en gång i veckan jemte doctoren mönstra och 
öfverse de sjuke l ). 

Någon instruktion för amiralitetsläkaretjensten torde likväl icke 
hafva funnits, alldenstund Kongl. Ataj:t i bref af den 2 »/ 4 1695 infordrade 
collegii medici utlåtande öfver ett i detta syfte afgifvet förslag: 

»Såsom Aminiralitets medicus Doctor Eothman wihd commissionen 
i Carlscrona har insinuerat ett memorial och deduction huru han i an- 
ledning af ^våre förordningar, privilegier och krigs- samt sjöarticklar 
förmenar, det han sjelf tilhka niedh anmiiralitets apothecaren och brueh- 
snijdarne, sampt feltskerarne sigh i sine embetten böre förhålla, icke 
allenast så. att embetterne intet må giöra hwar annan intrång i hvars 
annars profession, uthan ock beträffande dliet livad dhe widh dhe siukes 
opwachtning och handterande isynnerhet åligger. Ty hafwe Wij funnit 
nödigt samma memorial til eder att remittera med befallning, att I medh 
edra underdåniga tankar deröfver inkommen, på dhet Wij sedan der- 
utöfver med så mycket bättre grund mage kunna statuera, hwad som 
nytt- och tienligt må vara . 

Genom krigsrättens dom den 15 /i 1696 hade amiralitets apotekaren 
Mårten Werner blifvit för särskilda försummelser och fel förklarad 
sin tjenst förlustig, men hos Kongl. Maj:t anhållit, att saken måtte ånyo 
komma under domares »skärskådan och ompröfvande». Härom för- 
ordnade k. bref vet till collegium medicum af den */ 4 1698, »men som uti 
dessa skrifter om apothecarewärket och dess inrättande och beställning 
med mycket deraf dependerar, något förmäles, hvarutinnan Wij finna 



l ) ileddeladt af Hr Intendenten Axel Zettersten. 

11 



162 AMIRALITETSAPOTEKABE. 



Dödigt att höra edre underdåniga påminnelser, ty är var nådiga willie 

och befallning, att I efter inhemtat underrättelse om beskaffenheten af 
det, som apothecareväreket och den deraf dependerande beställningen 
angår, inkomma hos Oss med det som 1 dervid i und. kunnen hafva 
att påminna . 

Tvister synas dock fortfarande hafva ägt rum i Karlskrona. J 
anledning af stridigheter emellan amiralitetsläkaren dr J. G. Tranaeus, 
fältskärerne och apotekaren derstädes anbefallde k. brefvet af den 7 / 9 
1698 Urban Hjaerne och öfverkommissarien von Otter att jämte 
»några andra tjenliga och opartiska personer» undersöka desamma: 

Såsom Wij fast ogierna måste förnimma, hurusom här vid Amnii- 
ralitetet ätskillige irrigheter och tvister äro upkonibne emellan medicum, 
barberarene och apothekaren, livilken oenighet intet annat kan än lända 
oss till otjenst i thy de sinka, som deras tienst behöfva, derigenora 
komma att liida : altsa är härmed till eder wår nådiga willie ceh be- 
fallning, att I såsom praeses uthi Wårt collegio medico eder denne 
saken genast med alfvar företage, adjungerande* öder därvid Öfver Com- 
missarien von Otter iemte någre tienlige och opartiske persohner, som 
deruti kunna hafva kunskap, och med dem noga och granneligen skiär- 
skäda dess ursprung och beskaffenhet, inkommandes sedan deröfver till 
Oss med eder underdåniga berättelse iemte livad i finnen vara nödigt 
till at åter bringa värket uthi en god ordning . 

Denna undersökning anställdes den 12 ' 10 och fortsattes sedermera 
i Stockholm. Åfven kirurgiska societetens ledamöter kallades till ett 
sammanträde rörande detta ärende den 19 /n s. å., dervid det beslöts, att 
de barberaregesäller, som blifva antagne att följa mod på langa 
resor på konungens skepp, först af samptelige amiralitetschirurgis 
examineras . 

Hvad amiralitetsapotekaren vidkom, hade han i början haft lön 
på stat ä 200 dal. smt om året och fiok frän 1690 uppbära ett arfvode 
till samma belopp för att dermed underhålla ett biträde. Utom lönen 
synes kronan hafva besörjt om nödiga droger för apotekets behof, 
men den 12 /s 1^00 begärde collegium medicum att amiralitetsapo- 
tekaren finge, liksom andre apotekare, sjelf införskrifva sina droger 



AMIRALITETSA.POTEKARE. 163 

och med egna medel underhålla sitt apotek samt sedan fä ersättning 
enligt taxa. Med anledning' häraf stadgade k. brefvet af den 3 ' 5 1700: 

att som Kongl. Maj: t i nåder godtfunnit förordna, att Amiralitets- 
staten hädanefter skall blifva betjent med medikamenter pä lika sätt, 
som det sker vid vårt hof uppe i Stockholm, skall amiralitetsapotekaren 
af egna medel providera oeh förse apoteket, så med materialier af simpli- 
eibus, som med conipositis medieamentis, samt att han och ingen annan 
>kall fournera convoj- och fältkistorna . 

Sedan J. E. Ferber den u 3 1701 af amiralitetskollegium erhållit 
fullmakt att vara apotekare i Karlskrona, kallades han af magistraten 
1705 att tillika vara stadsapotekare. Dessa hans privilegier bekräftades 
i k. resolutionen af den % 1711 *). Oaktadt särskilda ansökningar seder- 
mera gjordes om privilegium ä inrättande af ett nytt apotek i Karlskrona 
blefvo de alltid afslagna och först 1S29 beviljades ett sådant. 

Det amiralitetsapotekareu i Karlskrona medgifna arfvodet å 200 dal. 
smt indrogs 1724 och apotekets förut beviljade tullfrihet å 200 dal. 
smt upphäfdes genom k. brefvet af den li / 3 1774. Amiralitetsapote- 
karens ställning var dock icke klar. För att i ett sammanhang beröra 
dessa förhållanden må här anföras, att. när apotekaren Fredrik 
Bräsch genom eldsvada förlorade sitt apotek och sin egendom, utred- 
ningskommissionen hemställde, om honom icke kunde beviljas tull- 
frihet för de nyreqvirerade medicinalierna, men det afslogs i k. brefvet 
af den 10 / 11 1790. Då apoteksvarorna mot slutet af seklet stego i pris, 
anhöll Bräsch 1799 att för de till örlogsflottan under de sistförflutna 
aren levererade medikamenterna fa beräkna dem enligt verkliga priset. 
Som skäl härtill anförde han. att k. brefvet af den 3, / 3 1700 skulle till- 
lägga honom rätt att lämpa sin betalning efter varornas inköpspris och 
att han genom 1777 års taxa komme att förlora 100 %• Kollegium 
upplyste i utlåtande af den u ^ s. a., att nämnda bref tydligen innehöll 
det amiralitetsapotekaren skall mäuatligen insända behörigen öfver- 



') A. T. Wi strand, Minnesbok för Åpothekare och Pharmacenier. Stockholm 
1854, s. 114. 



164 MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKBONA. 

sedda räkningar för de till amiralitetsstaten lemnade medicinalierna, 
»hvilka han bör försälja efter taxa och varornas inköp», således icke 
efter blotta inköpet. Bräsch hade tillika i många ar räknat sin betal- 
ning för leveranser i stora partier efter 1777 års taxa, hvilken dock 
har afseeude blott på ntminutering. Kollegium anmärkte tillika, att 
medikamentsräkningarna dittills blifvit öfversände för flera år på en 
gång, sedan de redan betalts, hvarigenom kollegium icke kunnat före- 
komma den taxering, som en oriktig tillämpning af medicinaltaxan 
åstadkommit. I k. brefvet af den 22 / 4 1799 afslogs Brasch's anhållan 
och förordnades att medikamentsräkningarna för örlogsflottan hädanefter 
borde till kollegium qvartaJiter insändas och icke betalas förr än de af 
collegium medicum godkänts. 

Efter denna korta utflygt på apotekareväsendets område, må vi 
återvända till läkarevården. Collegium medicum fick än en tid framåt 
emottaga uppdrag att förse flottan med fältskären K. brefvet af den 
27 / 2 1700 anbefallde kollegium att för örlogsflottans behof anskaffa, utom 
de ordinarie kirurgerne, tre mästerbarberare och 74 barberaregesäller, 
»af hvilka intet mehr än 30 gesäller skohla wara till fångs så att de 
öfrige förmenas uthom lauds ifrån böra införskrifwas». Direktören för 
barberareembetet Hans Schultz var för detta ändamål uppkallad i 
kollegium och förklarade sig redan bafva fogat den anstalt, att 60 ge- 
säller kunde inom åtta dagar vara färdiga till Kongl. Maj:ts tjenst, de 
öfriga 14 borde frän de tyska orterna kunna med första öppet vatten 
erhållas. »Derhos påminte Directeuren att desse gesäller gierna willia 
tiäna, allenast de richtigt få sitt salarium. Hvarom de sä mycket mer 
tvifla, som en dehl af de gesäller, hvilka förledne åhr voro på skeppen, 
som transporten giorde til Wismar, än i sitt salarium anseenligt hafwa 
at fordra». — Likaså anbefalldes kollegium i k. brefvet af den 13 /i 
1701 att draga försorg »det sä många och dugelige gesäller mage blifva 
anskaffade, som kunna bringas till väga. eurrespundcrandes dhcröfvcr 
med statscontoiret, som lärer ställa behörige ordres om dheras utredning 
och transport hiit öfver nästkommande wåhr . 1 brist på svenska läkare 
föreslog äfvcn collegium medicum i skrif velse till konungen af den 2 /i 



MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKRONA. 165 

1705 en David Krieg till garnisonsläkare i Riga och till läkare vid 
Neumönde. 

Äfven vid niilitärläkaretjensternas besättande inhemtades den tiden 
kollega yttrande. När amiralitetskollegium den 13 / 8 1719 föreslagit d:r 
Gabriel Holsten till amiralitetsläkare i Karlskrona efter d:r J. G. 
Tranaeus, förklarade Kongl. Maj;t, att, »som det mycket angeläget är 
att amiralitetet med en habil och förfaren person uti detta måhlet 
försedt blifver och collegium medicum bästa kundskapen äger om dem, 
som till sådan beställning kunde tjenligast pröfwas>, skulle kollegium 
anbefallas att »med underdånigt förslag inkomma på någre personer, 
som dertill aldraskickligast finnas». Då mellertid Lars B raun er- 
sköld den '/» s> å- erhöll tjensten, fick collegium medicum den 
18 / 9 befallning att uppgöra förslag till återbesättande af stabs- 
läkarebefattningen i Skåne, hvartill på kollegii förslag Nils Boy 
utnämndes den 20 / 10 s. å. »samt att tillika vara assessor uti collegio 
medico». 

Fortfarande var det dock amiralitetskollegium, som uppgjorde för- 
slag till lediga läkaretjenster vid flottan. Sålunda begärde amiralitets- 
kollegium i bref af den s / i 1737 att af collegium medicum få anvisning 
på lämplig läkare, som kunde hos Kongl. Maj: t föreslås till lediga amiralitets- 
medici sysslan i Carlskrona, hvarvid, »utom de 600 dal. smt, som bestås 
på staten, kan hopp gifvas om någon viss lön af staden». Kollegium 
föreslog Johan Stensson Rothman, Erik Victorin och David 
Samuel Koulas till denna befattning, men Johan Fjellström blef 
af Kongl. Maj:t dertill utnämnd. Likaså när collegium medicum efter 
amiralitetsläkarens vid Stockholms eskader Hieronymus Bernegaus 
död 17-11 föreslog hos vederbörande E. Victorin, J. Eb. Voigtlen- 
der och Z. Strandberg samt på hans egen begäran Eb. Rosén, erhöll 
Petter Lundberg tjensten. Ännu en gång begärde amiralitetskolle- 
gium i Karlskrona i bref af den 18 / 7 1747 förslag på en läkare för 
örlogseskadern »emot 50 dal smt i månaden och vanligt traktamente». 
Ehuru förslagsrättigheten till amiralitetsläkare icke tillhörde kollegium, 
utan »vederbörande chef» på grund af k. bref vet af den 18 /u 1740, 
plägade denne dock någon gäng åtminstone förfråga sig hos collegium 



166 MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKRONA. 

medicum om den läkare, som hos honom kommit i åtanke. Sålunda 
inhemtade sehoutbynaehten Hans Ånckarcrantz den 10 / 7 1754 kollega 
tanke om d:r Lars B al ek, när amiralitetsläkaresysslan skulle åter- 
besättas. 

Huru sjukvården vid flottan i Karlskrona var ordnad, torde bäst 
ses ur »K. Maj:ts nådiga reglemente, hvarefter ammiralitetsmedicus, 
apothecaren och fältskärare med deras gesäller hafva sig i underdånighet 
att rätta, gifven i Stockholm den a °/ 8 1735*. Emedan denna skrift 
särdeles tydligt klargör förhallandet emellan de vid militärläkarevården 
anställde läkarene och fältskärerue med afseende på deras ömsesidiga 
rjenstegöromål, torde det icke vara ur vägen att här meddela en öfver- 
sikt af innehållet i detta veterligen icke förut publicerade aktstycke. 

»1. Aniiralitetsmedicus bur hafva inseende pä apotheket. Apothe- 
karen i Carlskrona njuter icke någon lön på amiralitetsstaten, men har 
privilegium att allena utan någons intrång få hälla apothek i Carlskrona 
stad, försedt med goda och tillräckliga medieamenter och bör lata apo- 
theket underkastas visitering af amir. doctorn och mästerfältskärerne samt 
nägre andre af amiralitetet. Oordningar anmälas i amiralitetskollegium 
och låter han sig icke rätta, går han sitt privilegium förlustig. Apot. 
låter affölja föreskrifna medieamenter till amiralitetsmanskapets förnöden- 
het, så väl som för sig sjelf och mästerbarberarene, när någon af dem 
är sjuk och förses fältkistorna med nödiga medieamenter efter amiralitets- 
läkarens praescriptioner i samråd med fältskärerne, hvilka först uppvisas 
i amiralitetscollegium. Apotheksräkningarna granskas i kammarkontoret. 

2. Äfven mästerbarberarene få vid de tillfällen, som ingen tid 
tala, föreskrifva medieamenter och plåster. De, som genom slagsmål eller 
liderligt lefverne dragit på sig någon sjukdom, böra sjelfve deras medi- 
eamenter betala. 

3. Göromålen äro fördelta emellan fältskärerne sa, att de tvenne 
sköta de sjuke jemte sina gesäller och den tredje betjänar staten i 
grmen med barberande, hvarmed de andre sig sjelfva manatligen alti- 
nora . Amir. med. böt efterse, att livar och en olörsummeligen förrättar 
sin syssla och isynnerhet att do sjuke blifva välskötta. Till den 
ändan böra de tvenne mästerbarberarene, som hafva sjukmånaden, åt- 
minstone hvar tredje dag gifva amir. doctorn rapport om de sjukas till- 
stånd, så ock behörig förteckning på dem, samt beskrifning på deras 
sjukdom, att han derefter kan sig rätta, när medikamenter för dem skola 



MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKRONA. 167 

anordnas ifrån apofheket Eljest bör d:rn sjelf den sjuka liesöka innan 
I för honom ordineras. Äfvensom ock amiralitets medico åligger 
vid alla invärtes sjukdomar taga sig sjelf förnämsta omsorgen an. 

5. Öfver de sjuke bör livar mästerbarberare för sig hälla en sjukbok, 
som vid h varje månads utgång underskrifves. Befinnes någon utvärtes 
skada, kan den sjuke inskrifvas i sjukboken, men är det en invertes 
sjukdom bör deroni till doetoren berättas och han den sjuke bese samt 
sjelf inskrifva honom. Amir. med. examinerar sjukböckerna och med sin 
underskrift deras riktighet bestyrker. 

G. Amir. med. bör ej underlåta pa behörig ort påminna ang. 
sjuke i baracquerne att de njuta tjenlig mat och dryck. 

7. Amir. d:rn tillika med mästerbarberarene, som hafva sjukmå- 
naden, böra vara tillstädes vid sjukmönstringarne för att afgöra. hvilka 
kunna utskrifvas och bland de friska upptagas m. m. 

9. Vid utredning till sjöss bör amir. med. tillika med fältskärerne 
öfverlägga om quantiteten och species af medicamenteme, hvilka i hans 
närvaro böra inläggas i fältkistan. 

10. Efter öfvei stånden expedition inventeras fältkistan och de 
öfverblefna medicamenterna återlemnas antingen tillbaka till apotheket 
eller förbrukas i baracquerne. 

11. När fältskärsgesäller kommenderas till sjöss åligger amiralitets- 
doctorn deroni öfverenskomma med mästerbarberarene och tillse att 
beskedliga och förfarne personer skeppen tilldelas. Men komma främ- 
mande gesäller att antagas, sa böra de förut af amiralitets medico och 
samtelige mästerbarberare examineras, samt om deras skicklighet till 
amiraJitetskollegium berättelse göras. 

12. Tid äfventyrliga operationes chirurgicas bör amiralitets medieris 
och de öfriga mästerbarberarene vara tillstädes honom, som operationen 
förrätta skall, till hjelp och rad. 

13. Förutom handtverkare och gemene man erhålla äfven under- 
officerarne fria medicamenter i påkommande sjukdomar, hvarför amir. 
med. så ock mästerbarberarene äro skyldige dem att betjena utan någon 
vedergällning, men de öfriga af staten betala sjelfve deras medicamenter 
och jeniväl förnöja vederbörande, som med deras curerande möda hafva. 
förutan under påstående sjöresor, då hvar och en af besättningarne 
jemte fria medicamenter urur fältkistorna jeniväl njuter fri betjening af 
fältskären wid förefallande sjukdomar, när hela flottan skall gå till sjöss 
och amir. med. är följaktig, bör han utan åtskilnad gä alla dem flitigt 
och troget tillhanda, som honom anlita. 



168 MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKRONA. 

14. Till plåsterduk, bindlar och bandager för de sjuke, som njuta 
fria medicamenter, består Kongl. Maj:t jernväl nödigt lärft. 

IG. Amir. doctorens och mästerfältskärernes skyldighet är att 
väl vårda och ansa alla chirurgiska instrurnenter, som uti instrument- 
kammaren förvaras och hvaröfver inventarium bör hållas. Ett lika 
lydande exemplar bör hållas i varfskontoret och årligen kollationeras. 

17. Ändteligen, som en väl sinnad och flitig amiralitets medicus 
ej lärer underlåta något af allt det, som länder denna medicinalstaten 
till bästa och förkofring, så lärer han ock vara sorgfällig att både för 
mästerbarberarenes skull, som isynnerhet för deras gesäller, när tillfälle 
gifves af cadaver, anställa nödiga anatomiska sectioner» '). 

Till belysande af örlogsflottans medicinalförkållanden må här 
ytterligare meddelas följande enskilda notiser 2 ). 

1679 den 5 / 12 förordnades att flottan skulle förläggas till Karls- 
krona. 

1680. Redan vid Karlskrona stads anläggning inrättades sjuk- 
baracker i närheten af sedermera nya dockbyggnadeu. Denna tid voro 
icke mer än 600 dal. upptagna i staten för inköp af medikamenter vid 
sjukvården i Karlskrona. 

Ett amiralitets- och tillika stadsapotek inrättades strax efter Karls- 
krona stads anläggning, ehuru året för dess iståndsättande icke kan närmare 
bestämmas. Så väl magistratens resolution af den 21 / 6 1705, som k. 
rådets af den 6 / 3 1711 förklarade, att icke mera än ett amiralitets- och 
stadsapotek skulle få i Karlskrona privilegieras 3 ). Såsom redan nämndes, 
meddelades likväl den 7 /i2 1829 tillstånd att anlägga ännu ett apotek i 
staden. 

1681. 1679 års stat gällde naturligtvis icke för Karlskrona sta- 
tion. Denna station erhöll 1681 en »garnisons- och fortifikations- 
barberare» och redan några år derefter upptog staten löner till cu me- 
dicus, tre mästerbarberare, tre barberaregesäller ocli en »bråcksnidare». 
Den förstnämnde räknades i 1690 års stat till civilstaten, men do öfrige 



1 ) I »Flottans arMv» å Skeppsholmen. 

2 ) Förf. står i tacksam förbindelse till Hr Intendenten Zettersten tör med- 
delandet af en mängd uppgifter rörande flottan. 

8 ) J. F. Saokléc, Sveriges wpotekarehistoria. Nyköping 1835, s. 150. 



MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKRONA. 169 

till militärstaten, på hvilken äfven »medicus» kort derefter öfverflyttades. 
För sjöexpeditioner antogos extra läkare. 

16S9. Till uppsikt öfver de sjuke i barackerne i Karlskrona för- 
ordnades en löjtnant, en skrifvare och 2:ne underofficerare med fri för- 
täring' (k. brefvet af den le /m 1689). Genom k. resolutionen af den u / 2 
1720 förordnades i stället för löjtnanten en uppsyniugsman med lön 
på stat och friförtäriugen indrogs. 

1694. Det för sjukvärden i Karlskrona anvisade anslaget af 600 
dal. ökades år 1694 till S00 dal. Anslaget nedsattes åter i 1721 års 
stat till sitt förra belopp och härvid blef det i många år ända till 1770- 
talet. År 1780 utgjorde anslaget 3,340 rdr 5 sk. 2 rst. 

1697. Mot slutet af Karl XI:s regering uppbyggdes ett amiralitets- 
sjukhus (den s. k. gamla kasernbyggnaden). 

1699 den 22 / 2 utfärdade Kongl. Maj:t reglemente för amiralitets- 
medikus, amiralitetsmästerbarberarene och för amiralitetsapotekaren, hvilka 
tre reglementen gällde till 1732, då ett nytt reglemente stadfästes den 
»/„ s. å. 

1735 den 2 % förnyades reglementena för amiralitetsmedikus, 
apotekare och fältskärer med deras gesäller. Hufvudsakligen af samma 
innehåll som 1699 och 1732 års reglementen 1 ). 

1738 den 7 /s bestämde k. brefvet, att läkarestaten vid Karlskrona 
station skulle utgöras af en medikus, en kirurg och fem barberaregesäller, 
hvilket fortfor till år 1761, då ny stat utfärdades. Vid sjöexpeditioner 
anställdes, under den tid de varade, särskilda fältskärer (barberare). 

I sjöreglementet af den 18 / 4 1741 finnas bestämningar rörande 
sjukvården å flottan, särskildt under rubriken »Curialier vid flottan 
uti åtskillige tillfällen». 

1742 den 10 / 3 utgafs »Ihro Königl. Maj:ts und des Eeichs Animi- 
ralitäts Collegii Instruction, wornach die Feltscherer auf die Flotte 
sich zu richten haben». 



') Dessutom finnes i riksarkivet, »Collegium medieuin 1684 — 1718», åtminstone 
ett förslag till reglemente för medici, apotekare och fältskärer i Karlskrona af den 
V. 1737. 



170 MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKRONA. 

Fältskären var ansvarig för väsa, instrumenta chirurgica och me- 
dicamentema . Föreskrifna medikamenter borde dagligen antecknas och 
sjukjournal föras. Reqvisition af medikamenter skedde genom läkaren 
eller mästerfältskären. Fältskärerne skulle erinra sig att hämmandet af 
en utbruten sjukdom icke endast berodde pä användandet af goda medi- 
kamenter, »sondera furaemlich auch auf andere treue Wartung». De 
borde gå till råds med läkaren och mästerfältskären, denn durch ein- 
gebildete eigene Klugheit die Kranken leichtlich zu leiden kommen und 
die Feltschers schwere Verantwortung sich aufladen». 

Denna instruktion jemte »kostordningen för de sjuka af k. Colle- 
gio medico utgifven den 13 / 3 1742» och d:r Fj eliströms underrättelse 
och utdrag af amiralitetskollegii protokoll den 2l / 3 1743 hörde till inven- 
tarierna på hvarje örlogsfartyg. 

1750 den s / 6 erhöll amiralitetsmedikus samma rang som assessorerne 
i collegium medicum. 

1755 ars sjöartiklar förordnade, att, när kronans skepp ginge till sjös, 
skulle amiralitetsmedikus, apotekaren och mästerfältskären. hvar i sin 
»esquadron», inventera fältkistorna. Sedan gåfvos de fältskärerne i händer, 
livilka efter expeditionens slut redovisade för dem. 

175G på bastionen Aurora uppbyggdes under loppet af 1750 — 51 
en kasern för varfsparaden, hvilken 175(1 förvandlades till sjukhus, hvar- 
efter den förra sjukvården i barackerna upphörde. Samma hus bibehölls 
för detta ändamål ända till 1866, hvarefter det användes till tjensterum 
för sjuke underofficerare och sjukvaktare. 

Till förekommande af svårigheten att erhålla fältskärsgesäller till 
åtgående expeditioner beslöt amiralitetskollegium den 8 / 10 1759, att efter 
deras återkomst dem efter hvars och ens beskaffenhet och tjenst skulle 
tilläggas vissa sustentationspenningar» mot förbindelse att vara beredde 
att gå ut på följande expeditioner 1 ). Denna anordning fortfor en tid. 

K. brefvet af den 18 / 12 1761 förordnade, att i Carlskrona skulle 
finnas två amiralitetsmedici med lika värdighet och len å 800 dal, en 



') Se Mixlfo Utdray n/nr publiqut Handlingar, VII, B. 4990. 



MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKRONA. 171 

förste fältskär a 000 och en andre ä 400 dal:s lön. en rcgenientsfält- 
skiir vid marinkåren ä 300 och en vid volontärerne å 300 samt sex 
barberaregesäller a 200. hvilkas antal 1778 ökades till nio. 

1770 den 7 / 8 utkom nytt reglemente för »ordinarie amiralitetsmedi- 
cinalstaten i Karlskrona. Detta reglemente med vissa af förste ami- 
ralen föreslagna tillägg skulle enligt k. brefvet af den 16 / a 1778 tjena 
till efterrättelse i land, hvaremot ett af collegium medicum projekteradt 
reglemente för sjoexpeditionsniedieinalstaten skulle efteiiefvas om bord 
och vid förefallande sjöexpeditioner. 

1776 den 7 /s indrogs regementsfältskärstjensten i Karlskrona, 
men genom k. brefvet af den 16 / 3 1778 tillkommo ytterligare tre barbe- 
raregesäller. 

1779 den 19 / 4 utfärdades en sjöexpeditionsmedicinalstat, alldeustund 
amiralitetet icke ägde flere öfver- och underfältskärer, än de, som i 
freds- och krigstid behöfdes till de sjukes betjening i land. 

1783 erhöllo amiralitetsmedici iuqvartering lika med vederlikar 
vid flottan. 

I anseende till den under nybyggnadsåren varande större arbets- 
styrkan i Karlskrona föreslog generalamiralen H. a'f Tro lie är 1783 till- 
ökning i medicinalstaten och genom k. brefvet af den 23 / 7 s. å. under- 
gick denna stat en genomgripande förändring. Det förordnades då, att 
sjukvärden i Karlskrona skulle delas på 3:ne departement, hvaraf 

det första med en medikus, förste mästerfältskären, en underkirurg, 
och fyra fältskärsgesäller omfattade de sjuke i sjukhuset samt volontä- 
rerne och kofferdibätsmännen, så inom som utom sjukhuset; 

det andra med en medikus, en underkirurg och tvä fältskärsgesäller 
hade vård om de sjuke i qvarteren, varfsofficerarne, byggmästarene, 
presterne, underofficerarne, ynglingarne, gevaldigern, vaktmästaren och 
skeppsgossarne, samt 

det tredje med en medikus. andre mästerfältskären. en underkirurg 
och tre fältskärsgesäller skulle bestrida sjukvården vid timmermans- och 
handtverksstateu. 

Tredje amiralitetsläkaren skulle vara skyldig att, när så påfordra- 



172 MEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN I KARLSKRONA. 

des, gå till sjös som expeditionsmedikus '). I sammanhang härmed ut- 
färdades ny stat samma år. 

1791 indrogs amiralitetskollegium och dess göromål öfverlemnades 
genom k. förordningen af den 5 /s 1791 åt General-sjomilitie-kontoret i 
Stockholm. 

Medels k. cirkulärbrefvet af den 22 /, x 1798 ställdes i likhet med 
öfrige civile tjenstemän vid sjöförsvaret äfven personalen vid flottornas 
medicinalstater under samma ordning och disciplin, som deras vederlikar 
af militären. 

Genom k. brefvet af den 16 /s 1794 indrogos en amiralitetsmedici- 
tjenst och två fältskärsgesällbefattningar. 

När sedermera bestämdes, att flottans läkare skulle utgöra en del 
af fältläkarekåren, anbefalldes i sammanhang härmed genom general- 
ordres af den 9 /io 1808, att amiralitetsmedici och mästerfältskärerne 
skulle kallas fältläkare, samt underkirurgerne och fältskärsgesällerne benäm- 
nas underläkare, men 1812 förordnades, att läkarestaten skulle utgöras af 
en öfverfältläkare (amiralitetsmedicus) och tvenne fältläkare (amiralitets- 
kirurgerne). Desse erhöllo senare namn af regementsläkare. 

1809. Till motarbetande af de olyckliga sanitära förhållandena 
vid flottan utfärdades den 11 / i 1809 förordning om förbättrad sjukskötsel 
för ombord varande manskap. 

Justitiekanslern grefve H. G. Trolle-Wachtmeister anhöll 
hos collegium medicum om en läkares förordnande att öfvervara ran- 
sakningen vid amiralitetskrigsrätten i Karlskrona och den der anhängig- 
gjorda undersökningen, huruvida de tjcnstförrättando läkarene Carl 
Arvid Faxe och Carl Kallström riktigt handhaft sjukvården på 
örlogsflottan och å sjukhuset i Karlskrona 1809, samt dervid gå till- 
handa med de upplysningar, som för aktörs och domstolens rättelse, 
uti den nu förekommande grannlaga fråga, hvaruti ämnen af sciontitik 
egenskap inflyta, må vara af nöden». Kollegium förordnade dertill 
prosektorn i Lund C. F. Liljevalen den 23 / n 1S09 och, då denne 



', .Tidskrift i Sjöväsendet . 3 Karlskrona 1838, sid. 190. 



REGEMENTSFÅLTSKÄRER. 173 



uppgaf sig vara hindrad, prof. A. J. Ståhl. Kort derpå anmälde justi- 
tiekanslern den ls , 12 s. a., att läkares förordnande numera var onödigt, 
emedan undersökningen redan förevar inför krigshofrätten, livarvid 
collegii mediei yttrande skulle infordras. Läkarene blefvo frikände. 

1S10. Enligt chefens i förvaltningen af sjöärendena rapport af 
den Vu s - SL till kronprinsen inrymde flottans sjukhus i Karlskrona 
500 å 600 sjuke. 



6. Regementsfältskärer och deras 
(fältskärsgesällepne). 

Vid svenska landtarméen besörjdes läkarevården långt in i 18:de 
seklet uteslutande af fältskärer (barberare). Först mot slutet af förra 
århundradet började medicinskt bildade män, som tillika vinnlagt sig om 
kirurgin och aflagt derför föreskrifna examina, att öfvertaga befattningar- 
vid militären. Då militäiiäkarene helt och hållet stodo under krigsför- 
valtningen och deras antagande icke mindre än de närmare föreskrif- 
terna rörande deras tjenstgöring berodde af krigskollegium, är det i 
hög grad sannolikt, att en mängd förordnanden i detta syfte förvaras 
bland dess handlingar 1 ). Författaren har likväl icke kunnat egna sin 
tid åt deras uppsökande, utan måste lemna det åt framtida forskare. 
Den nu meddelade öfversikten af svenska militärläkarevården kan der- 
för öfverhufvud icke göra anspråk på en sådan fullständighet och rikedom 
på detaljer som måhända kunnat vinnas, men torde likväl innehålla 
en del hittills icke kända uppgifter. 

1. Redan 1682 bestämdes, att hvarje regemente skulle förses med en 
regementsfältskär och tre kompanifältskärer. I skildringen af kirurgiska 
societetens organisation och utveckling äro äfven de k. bref och resolu- 



*) Sålunda blef collegii mediei anmodan till regementsfältskärerne vid garnisonen 
i Stockholm att inlemna sjukrapporter, för att derigenom vinna kännedom om de i 
btaden herskande sjukdomarne (kollegii prot. den "% 1776), nästan alldeles obeaktad. 



171 IiEGEMENTSFÄI.TSKÅRER. 



tioner anförda, som innehöllo föreskrifterna rörande militärläkarenes och 
närmast regementsfältskäremes examen. Afven de fordringar reglementet 
ställde på deras undervisning och kunskapsprof ära i det föregående 
meddelade 1 ). Här må endast påminnas derom. att k. hrefvet af den 
18 /n 1^66 ytterligare förklarade, att ingen finge pä förslag till rcge- 
mentsfältskär uppföras, som icke förut blifvit vederbörligen af ehirur- 
giska societeten och collegii medici prseses eller någon dess medlem 
enligt reglementet examinerad och approberad . 

Hvad deras åligganden under äldre tider vidkom, ma här först 
meddelas en bland kirurgiska soeietetens handlingar funnen uppsats af 
följande innehåll: 

»1. En regementsfältskiär eller thess gesäll är väl icke plichtig 
at i fredstiden betiena regements eller compagnie officerarne med bar- 
berande, utan plägar sådant ankomma på regementsfältskiärens egit be- 
gifvande och goda vilja, at således bibehålla förtroende och harmonie 
med regements och compagnie chefferna: hvaremot åter chefferne wid 
regements och compagnie möten pläga förmå the gemena til något sam- 
manskat till regementsfältskären å 1 öre smt til mans. mer eller mindre. 

2. Har regementsfältskiären ingen kronans fältkista om händer. 
så är han ej skyldig på compagnie möten och vid exerceringar, ta någre 
blifva sinka eller blesserade, eller när the liggia på landet hos sina 
rusthållare eller rotar, at på sin egen omkostnad betiena them med 
medicamenter: men kunna the genom hus-remeder blifva hulpne, tå är 
han plichtig at underrätta them huru the them til theras nytto skolo 
använda. 

3. Rusthällaren eller roten, hos hvilken en ryttare eller soldat 
ligger siuk, är väl intet skyldig at skiutza regementsfältskiären ; dock 
skulle thess boställe vara ifrån rusthallit eller roten något långt belägit, 
så förmodar man, at rnsthållaren eller roten, till förekommande af h varje- 
handa omkostnad, genom ryttarens eller soldatens afgående med döden, 
i mangel af tidig skiötsel och sundhetsmedel, icke läror undraga sig at 
vara honom häruti til tienst. Eljes hafver en regimentsfältskiär vid et 
ryttare eller dragonregemente indelta hästehemmans räntor, hvanned 



J ) Se detta arbetes första del aidd 274, 395 och 455 S. 



REGEMENTSFALTSKARER. 17.". 

han sig med häst Eörse mast.' och kan sig således vid slika tilfällen 
sjelf forthielpa ')• 

■1. Utan betalning är wäl en regementsfältskiär intet plichtig at 
betiena officerarna, theras fruer och barn samt drängar oeh pigor med 
medieamenter: men at genom befindtel. husremeder eller för betalning- 
genom egna medieamenter wara tkem til tienst, ther til är han å om- 
betes vägnar skyldig oeh förplichtat, efter som regementsfältskiärerne för 
tli. -ii ordsaken i fredstiden atniuta indelt oeh beständig lön, som i annor 
händelse komme till förrådscassan at besparas. Sak samma är ock med 
underofficerarna . 

Hvad särskildt beträffar officerarnes sjukvård stadgade k. brefvet af 
den 31 / ä 1690, att när regementsfältskären »hade längre väg, än han med 
sin egen häst på en dag skulle kunna resa, dä måtte den, som begärer 
honom till sig sjelf, skaffa honom fort med skjuts fram och tillbaka, 
men för hans egit omak äro de ej pliehtige att betala något, utan alle- 
nast hvad medicamenterne kunna komma till att kosta, eftersom medi- 
eamenter utur fältkistan intet bestås någon annan, än de gemena utom 
betalning». 

Bland regementsfältskärernes göromål var besiktningen af militär- 
manskapet ett af de viktigaste. Han var derföre skyldig att inställa sig 
vid rekryterings- och andra möten. Härom innehöll Kongl. Maj:ts 
resolution af den 10 / 9 1743 på allmogens i Sverige och Finland besvär: 

»Den afgift af 24 öre smt, hvilka rotar och rusthållare efter van- 
ligheten betala till regementsfältskärerne för besigtningar af deras ny- 
legda manskap, finner Kongl. Maj:t falla allmogen alt för dryg i propor- 
tion af thet ringa besvär, som fältskärerne vid sådane visitationer hafva, 
och pröfvar fördenskull Kongl. Maj:t skäligt ej allenast att minska samma 
afgift eller arfvode till 8 öre smt hädanefter, vare sig ammiralitets-, rege- 
ments eller stadsfältskärer, som besigtningen förrätta, utan ock stränge- 
ligen förbjuda, att sedan karlen en gång blifvit besigtigad och betalningen 



J ) Härom stadgade likväl k. resolutionerna af den 7 /a 1688 och 18 /- 1690, att 
när någon kneckt hemma hos roten sjuknar, så at fältskären behöfves dit att hemtas, 
skall roten honom skjutsa till bemälde kneckt fram och tillbakais, men intet påläggas 
derjemte att gifva honom något underhald . 



170 EEGEMENTSFÅLTSKÄEEE. 



derför erlagd. vidare betunga allmogen med samma afgift, ehuru ork 
karlen flere resor skulle komma att visiteras '). 

Befanns karlen oduglig till krigstjenst, skulle skälen uppgifvas. I 
Kongl. Maj:ts resolution af den 28 / 6 1731 på allmogens besvär deröfver 
att manskap ofta kasserades, beter det, »skolandes, der tvifvelsmal om 
karlens sjuklighet uppkommer och det så fordras, regementsfältskären 
vara skyldig att besvärja sin therom gifne attest . Var attesten 
oriktig, förlorade regementsfältskären sin tjenst och, om han tog betalning 
mer än en gång, botade han första gången 50 dal. smt och, om han 
andra gången derrned beträddes, miste han tjensten, enligt k. resolu- 
tionen på allmogens besvär af den 29 / u 1756. Rust- och rotehallarene 
ägde frihet att icke allenast sjelfve bivista besiktningen, utan ock. om 
de så önskade, dertill kalla tvenne gode män, som kunde vittna, huru 
mycket fältskären för besiktningen uppbar. 

När en karl afskedades för åkommen sjukdom eller kroppsbräck- 
lighet, skulle icke några andra attester deröfver gälla än de, som afgif- 
vits af edsvurne stads-, regements- eller amiralitetsfältskärer, hvilka dock 
icke borde meddela bevis öfver andra än kirurgiska åkommor. Utgaf 
någon af dem sådan attest, som af klara omständigheter befanns vara 
falsk och oriktig, miste han äran och tjensten enligt k. förordningen 
af den 3 ; u 1743. 

Regementsfältskärerne voro i k. resolutionen af den 27 / 4 1GS2 för- 
bjudne att låta förrätta sin tjenst genom af dem antagna biträden. De 
voro derför skyldige att bo och vistas i någon stad eller på den lands- 
bygd, der regementet låg, så franit de icke ville förlora tjensten, och att 
derjämte infinna sig vid regements- och eskadrons möten, enär do honom 
af öfversten notificeras . Dem var icke heller tillatet att utan befäl- 
hafvarens tillstånd aflägsna sig frän regementets ständqvarter. En del 



') Anda till burjan af detta suk>d saknades föreskrifter rörande antagandet eller 
kasserandet af militärmanskap. Då utgaf assessorn, öfverfältläkaren Samuel Frö lien 
Några allmänna regim fbr approbations- och cassationsbesiktningar af rekryter af 
kronans manskap». Stockholm 1813. 8:o. 



UKi;i'MF,NTSFÄl.TSKÄnF.R. 177 



regementsfältskärer drogo likväl icke i betänkande att bosätta sig utom 
regementets stånd, hvarför äfven nu anförda k. bref uttryckligen 
stadgade: 

Såsom dhet nödigt oeli angelägit är, att allo regeinentsharborare, 
som niutci åhrligen aff ess richtig löhn och underhålld både för sig och 
sine gesäller, mage alt stadigt boo och wijstas i dhe städer och lands- 
ortter dher dheras regementer ligga och icke mehr häreffter, som till 
denna dagh skiedt ähr, genom gesäller allena och poikar. som ännu 
ringa och littet ha lärdt, lata tjensten förrättas och patienterna till hända 
gå; altså ähr hermedh till edher Wår nådiga willie och befallningh at I 
tillhållen regementets fältskiären widh edhert anförtrodde regemente, att 
han änteligen wijstas i någon stadh eller på bygden, dher regementet 
ligger, så framt han icke will giöra sigh af tiänsten förlustigh och tåhle 
att wij een annan i hans ställe förordna, som fullgiör Wår nådige willie 
och detta embets rätta plicht emoth den löhn och gage honom åhrligen 
bestäås, fordrar och kräfwer . 

Denna de militära kirurgernes oinskränkta praktik framkallade 
stridigheter med de enskilde barberare, hvilka här och der nedsatt 
sig i städerna och ansågo sig förfördelade i sin näring genom desse 
embetsbröders verksamhet. I k. bref vet af den 31 / 5 1690 rörande rege- 
mentsfältsiären under det Carelska cavalleriet» Johan Henr. Ruge- 
rods besvär deröfver, att han för i staden lemnad sjukvård blifvit af 
magistraten i Wiborg dömd till 105 dal. kmt:s bötej', förklarade Kongl. 
Maj:t sig vilja icke mindre maintinera honom, än de andre regements- 
fältskärerne vid det dem förunte tilståndet, att halle yppen verkstad 
och obehindrade bruka deras ämbete i städerna, där de bo». I detta 
afseende är äfven den resolution, som landshöfdingen i Göteborg 
Erik Sjöblad utfärdade den u / u 1703 och den V, 1704 stadfästes af 
de till »Justitiens administrerande förordnade råd», af synnerlig vikt 
emedan den uttryckligen tillät militärfältskärer att tillika vara stads- 
barberare: 

Såsom efter vederbörande regements- och gnarnisons fältskiärares 

afgifne förklaring det befinnes att ifrån staden Giötheborgs första funda- 
tion har warit practieabelt och jemblickt kongl. förordning, lijka som i 

12 



1 78 HEGEMENTSFÄ LTSK Ä HEIt. 



alla andra städer i rijket dermed förhålles, att regementsfältskiärarne wid 
näst ondiggiande landtregementer eller dhem, som i fästningsguarnizo- 
nerne inlogerade ähro, så wähl som widh kongl. ammiralitetet. såsom af 
embetet i Stockholm examinerade rätta capable mästare, tillijka warit 
närmst om att wara stadsbarberare och att betiena borgerskapet och in- 
wahname, utan att någon så kallat aparte stadsbarberare eller fäldäkiär 
har kunnat dem det förhindra eller dhem deremoth prsejudicera, antingen 
dhe förra warit commenderade eller hemma i orten stadde; altså som 
suppleanten Mor ter utlian något framtedt skiähl och mod fast ringare 
beskiedh socker een sä ny och ovanlig förändring, kan han ej deruthin- 
nan willfaras; widare än anm han kan och bör considereras för stads- 
mästare och barberare, har han jemte dhe förre att bruka sin profession 
dhet bästa han kan och gitter, äfven som dhe för honom warit sin nähring 
idkat, om han sig med den skickelighet förhåller . 

Denna militärbarberarenes rättighet att tillika vara stadsfältskärer 
torde likväl efter någon tid halva upphört. Till och med den hos 
Karl XII anställde »Directeuren och stabsfältskären» Melchior Ne ti- 
man anmälde i memorial den 19 / 8 1717, »som det är att befara det 
Ed. Kongl. Maj:ts allernådigste tjenst vid regementerne dermed märcke- 
ligen å siido sättias kunde, att en och annan regementsfältskiärare til- 
lijcka söker sig till att wara stadsfältskiär; ty underkastas Ed. Kongl. 
Maj:ts nådigste ompröfvande, huruvida regementsfältskiärerne mage få 
antaga något fältskiärsembete i städerne» *). Konungen resolverade den 
20 / 8 s. å., att, ehuru ingen regementsfältskär tillika finge vara stadsfält- 
skär, det likväl icke kunde honom förmenas att, jemte stadsfältskären, 
hålla sin verkstad i den stad, der regementet var förlagdt. 

2. De vid regementena anställde mästerfältskärerne (eller rege- 
mentsbarberarene), hvilka åtnjöto lön p§ stat odi efter indolnings\erkets 
upprättande erhöllo boställen, voro skyldige att emot ett. bestämdt bidrag 

lian statens sida underhålla tre »gode» gesäller, de der dels biträdde sin 
husbonde i hans praktik, dels vid beliof användes för arméens beliof. 
Genom k. brefvet af den 17 / 9 1685 var regeiiientsfältskäreii berättigad 



') I riksarkivet ►Chirurgiska sooieteten». 



KAI.TSKARSC.ESALLER. 179 



satt icke allenast antaga och förlofva dessa gesäller, allt som han finner 
dem till Kongl. Maj:ts och regementets nytta duglige, utan ock att 
kommendera dem på de orter han finner nödigt och uppvachtningen af 
Kongl. Maj:ts tjenst vid regementet sä fordrar och kräfver, bilist efter 
han ock skall vara plicktig att löna dem. det bästa han kan med dem 
förlikas om . 

Synnerlig vikt synes militärbefälet icke hafva lagt på dessa fält- 
skärers verksamhet, såsom framgår ur Kongl. Maj:ts resolution och för- 
klaring af den 27 / 6 1720 på krigsbefälets besvär: 

Emedan Ofverstarne med egen bekostnad anskaffat, låtit lära och 
kläda Ilautboisterne, samt dem nu ett helt år underhållit, alltså hem- 
ställes, om icke de på detta års stat kunde blifva upförde, föreslåendes 
generalmajoren Be ek er till deras lön och underhållande några fältskärs- 
gesällers och pipares indragande, men att indraga fältskärsgesällerne för 
Hautboisternas skull, det häller Kongl. Maj: t betänkeligt, emedan de förre 
vid påkommande fälttåg pröfvas nådigare än de senare». 

Fältskärsgesällernes lön var något olika vid olika regementen. 
Regementsfältskärerne vid de indelta trupperna klagade hos Karl 
XII deröfver, att de icke kunde behälla sina biträden, emedan desse 
hellre begåfvo sig i tjenst hos fältskärerne vid de värfvade rege- 
mentena, der de fingo högre aflöning. Den inkomst af 400 h 500 dal. 
smt. som regementsfältskärerne vid den indelta militären uppgåfvo sig 
äga, tillät dem icke att aflöna sina gesäller tillräckligt Kongl. Maj:t 
resolverade, att vid de indelta regementena skulle en fältskärsgesäll an- 
tagas för hvarje kompani med samma lön, som vid de värfvade, och 
att regementsfältskärerne finge behålla sin landtlön, utan att vara för- 
bundne att aflöna någon gesäll. Likaledes lemnade konungen på M. 
Xe urnans förslag fältskärsgesällerne frihet att efter ett helt eller hälft 
år öfvergå från den ene till den andre mästaren allt efter som han 
förvärfvat sig namn om skicklighet:, dock med det villkor, att regements- 
fältskärerne skulle vara förbundne att alltid skaffa goda gesäller i stället, 
»hörandes den, som efter tvä månaders förlopp, sodan någon gesäll blifvit 
vacant, intet skaffar en annan i stället, mista tvä dal. smt af dess lön 
för livar månad, tjensten intet är besatt». 



180 FÅLTSKÅRSGESÅL) ER. 



Eu ytterst viktig förändring i fältskärernes ställning infördes genom 
k. förordningen af den 2: / 3 1728. Genom denna författning blef det 
regementsfältskärerne tillåtet att emot erhållande af de å staten för 
kompanifältskärerne upptagna lönerna antaga och aflöna sina biträden. 

Det stadgades: 

att regementsfältskärerne hafva att uppbära hela gesällernas in- 
delning, så väl i freds- som krigstider, hvartill de äro icke mindre be- 
rättigade än andre i fredstider behåldne betjente, då de deremot ständigt 
liera underhålla det utstakade antal gode och dugelige gesäller, hälst 
inf ödde, med hvilka de sjelfve det bästa de gitta fa förena sig om lönen. 
Och som gesäller äro fritt folk, hvilka emot deras vilja ej kunna eller 
böra tvingas öfver den tid, om hvilken med dem är contraheret. så har 
regementsfältskären med "ifverstens vetskap magt att antaga och för- 
afskeda dem. Dock åligger befälhafvaren hafva inseende derpå, samt 
tillhålla regementsfältskären att alltid vara med gesäller försedd, sa att 
ingen brist derpå är. när deras tienst antingen i fred eller örlig behöfves. 
Och böra gesällerne vid alla mönstringar uppvisas och i alla rullor och 
förslag till tjänstgörande upptagas. Skulle någon gesäll, när sä påfordras, 
fattas i det antal, som bestås, ankommer det på regementsfältskärens 
ansvar och innehålles då lönen med förvandlingen sa länge tjensten är 
ledig, hvilken på en slik händelse uti förslaget till aflöningen vid rege- 
mentsfältskärens namn bör införas . 

Härigenom vardt dörren öppnad för missbruk och oordningar af 
alla slag. För egen vinning kunde regementsfältskärerne anställa full- 
komligt okunniga och odugliga personer, blott de voro nöjde med minsta 
möjliga arfvode. Det blef dock oafgjordt huru det borde förfaras, när 
regementsläkaretjensten var ledig. Krigskollegium hemställde derföre 
den n / 6 1732. huru förhållas skulle med fältskärsgesällernes löner, när 
regementsfältskärstjensten stod obesatt, »eftersom uti förordningen af den 
27 / 3 1728 förmäles att, när förändring sker med regementsfältskären sjelf, 
besparingen dä bör iakttagas hade på gesälle- och barberarelönerne, 
på samma sätt, som vid andra beställningar sker. men det deremot 
synes oundgängeligt, att gesällerna bibehållas att göra tjenst vid rege- 
mentet, som ock skäligt att de derföre åtnjuta någon vedergällning», i 
k. brefvet till krigskollegium af den l */ 8 1732 förklarade Kongl. Maj:t 



FALTSKÅBSGESALLEB. IS I 



del Wij finne billigt att fältskärsgesällerna böra njuta deras lön efter 
staten, under den tiden regementsfaltskärstjensten är ledig och att 
allenast regementsfältskärslönen emellertid bespares . 

Ofvannämnda 1728 års författning bekräftades ytterligare genom 
k. bivfvet till krigskollegium af den 19 \ 1748 och förordnades tillika 
att fältskärsgesallornr, sä mycket ske kunde, borde kringspridas inom 
regementets område, pä det sa väl regementet som andre i landsorterna 
matte kunna sig af dem betjena 1 ). Inga andre gesäller finge antagas 
än sadane, som efter författningarna blifvit godkände, hvarpå skriftligt 
bevis af vederbörande skulle för öfversten uppvisas. K. förordningen af 
den 26 ,' 9 17.1N föreskref sedan hurudan examen en fältskärsgesäll var 
pliktig undergå och hvilka betyg han borde innehafva, förrän han kunde 
vid arméen antagas 2 ). Dessa betyg skulle äfven vid generalmönstringen 
uppvisas. 

Lönefrågan återkom ännu engång. Uppå krigsbefälets allmänna 
besvär vid 1752 ars riksdag hade Kongl. Maj:t i dess resolution af den 
18 / 8 s. å. förklarat, att regementsfältskärerne vid finska dragonregemen- 
tena skulle få disponera barberareräntorna vid alla kompanierna, samt 
att de deremot skulle hålla tro goda fältskärsgesäller hvardera, i anled- 
ning hvaraf krigsbefälet anhöll vid 175Ö ars riksdag, att de barberare- 
räntor, som vid Abo läns och Nylands regementens förvandling ifrån 
kavalleri till dragoner blifvit indragne, måtte frigifvas och regements- 
fältskärerne fa ersättning för den förflutna tiden, emedan de allt seder- 
mera, på egen bekostnad, hållit fulla antalet gesäller. Medels resolu- 
tion af den u /i 1757 biföll Kongl. Maj:t, »att i fall någon del af dessa 
barberareräntor vore till andre behof anslagen, en sådan brist då af 



') Vid 1756 års riksdag, dur fråga om införandet af provinsialkirurger väcktes, 
uttalades äfven i det af riksdagsmannen Otto Olsson till kammar- och ekonomi- 
depntationen af den ■'" . s. å. inlemnade förut omnämnda memorialet den önskan, att 
chefen matte noggrant tillse att regementsfältskären verkligen liöll sä mänga gesäller, 
som kronan atlöuade, och att »de ingalunda må till lians förmän indragas, utan fast 
mer så fördelas, att de kunna betjena icke blott regementet, utan ock landets öfriga 
inbyggare». 

-) Jfr detta arbetes första del, sidd. 275 och 395. 



182 fältskärsgesäli.er. 



statsmedlen nia ersiittas. sa att de finska dragonregementena mage komma 
till åtnjutande häraf, på lika sätt som de svenske kavalleriregemen- 
tena, när bevisas kan, det sa inånge gesäller hållne blifvit, som före- 
skrifvet var '). 

Slutligen meddelade krigskollegium i cirkulär af den 27 / 2 1800, att 
Kongl. Maj:t i afseende på lönebesparingen för fältskärsgesällsysslorna 
i bref af den u / 1 s. ä, förklarat, att vakansen af en fältskärssyssla borde 
vara ersatt inom den följande månadens utgång efter den, i hvilken 
vakansen timat. 

Såsom af sist anförda krigskollegii cirkulär synes, bibehöll sig den 
äfven i detta arbete öfverallt förekommande benämningen »fältskärs- 
gesäll» oförändrad ännu i början af detta sekel. Visserligen hade i k. 
reglementet för den kirurgiska undervisningen af den 27 / 10 1797 benäm- 
ningarna »studiosus, candidat och magister chirurgise» blifvit införde, men 
det räckte länge innan de kunde undantränga det gamla språkbruket. 
Collegium medicum anhöll derför hos Kongl. Maj:t i skrifvelse af den 
10 / in 1803, att den dittills i mönstrings- och aflöningsrullor m. m. brukliga 
fältskärsgesälltiteln måtte utbytas mot kompani-, eskadrons- eller under- 
fältskär samt krigskollegium och öfriga vederbörande anbefallas iakttaga 
denna benämning. Kollegium upplyste tillika, att regementsfältskäreme 
anfört, huru si un endast denna skråtitel af gesäll och dermed hos de 
mer okunnige förknippade förakt hindrar kunnige och pålitlige studiosi 
chirurgiaa att åtaga sig compagnie eller esquadrons fältskärssysslor». I 
sammanhang härmed anhöll kollegium tillika, att, då en sådan kompani- 
fältskär måste åtfölja arbetskommenderingar ni. m.. han då finge njuta 
så mycket dagtraktamente, som den förste underofficern. Föl öfrigt 
stadgade 17S9 års sjukhusreglemente att hvar compagniefältskär får 
bära regementets underofficers uniform och uti marscher åtföljer han 
compagniet. lian far ock befordras till underofficer» 2 ). 



') Kongl. Maj:ts resolution af den " , 1 7.">7 nppfi krigsbefälets allmänna beaväl 
vid sist öfverståudne riksdag g 19. 

*) Underläkarene rid militären voro annars i en egendomlig Biällning. Medicine 
licentiaten I'. Johan Brantström anmälde, att han anhållit om afskcl frän sin be- 



BA.TALJONSLA K A K E. Is;; 



Fältskärsbenämningen i dess förra omfattning försvann slutligen helt 
och hållet, när den redan omnämnda stora medicinalkomitén föreslog, 
att alla regementsläkare vid de indelta regementena skulle fortfarande få 
uppbära äfven fältskärsgesällernes löner, men att de, hvilkas atlönings- 
räntor gingo med förvandling, borde deraf afstå 150 rdr till så många 
läkare, som regementet hade bataljoner. Tid de viirfvade regementena 
ansåg komitéo tillskottet i och för de nya tjensterna blifva ganska ringa, 
om de flera i staten upptagna kompanifältskårsarfvodena skulle samman- 
slås, i förhallande till hvarje bataljons styrka, till en eller två bataljons- 
läkarelöner. Emedan en förbättrad läkarevård vid regementena mera 
befordras genom Iäkarenes skicklighet än deras antal, föreslog komitén 
nu den förändring vid alla såväl indelta som värfvade regementen, att 
i stället för s. k. underläkare en bataljonsläkaretjenst blefve inrättad 
för hvarje bataljon af 500 till (300 man, hvars innehafvare borde vara 
åtminstone kirurgie magister. Medels k. brefvet af den l8 / 3 1812 biföll 
Kongl. Maj:t till inrättandet af de föreslagna bataljonsläkaretjensterna 
och tilldelade dem fänriks rang, hvarefter k. brefvet af den u / 8 s. å. 
förordnade om bataljonsläkares tillsättande vid hvarje indelt regemente. 

Den första början till införandet af särskildt sanitetsmanskap åter- 
finnes i geueralordres af den 8 /s 1812, som anordnade tvenne man af 
hvarje bataljon eller s. k. medicinaldrängar till läkarens disposition vid 



de sjukes skötsel. 



7. Militärläkarenes aflöning. 

Enär de för arméen och flottan under krigstid nödige fältskärerne 
måste för gången hopsamlas, möttes så väl collegium medicum, som 



fattning som underläkare vid Helsinge regemente, men fått det svar, att det icke kunde 
beviljas förr iin han ombesörjt eu annan i sitt ställe Dä ban var ur stånd att full- 
göra en slik föreskrift, begärde ban collegii medici beskydd, men kollegium ansåg sig 
icke för det närvarande kunna dermed taga befattning (kollegii protokoll den 13 / 4 1807). 



|S| ARMELÅKARENES FALTAFLOMNG. 

kirurgiska societeten af stora svårigheter vid öfverenskommelsen om 
deras aflöning. Fältskärernes arfvode vardt derigenom vexlande allt efter 
omständigheterna, sa mycket mer som benägenheten hos dem att inträda 
i tjenst icke var synnerligen stor. Till vinnande af större klarhet rörande 
olikheten i militärläkarenes aflöning, torde vant nödigt att skilja emellan 
arméen och Hettan. 

Arméen. 

På framställning af lifmedikus Johan Martin Ziervogel, som 
åtföljde Karl XII under hans vistelse i Estland, beviljade konungen 
medels resolution, gifven i Lais den si / 1 1701. för hvarje regemente 
en fältskär och för två kompanier tillsammans en gesäll, samt ökade 
de senares aflöning från 5 till 8 rdr i månaden på det desto eapablare 
folk dertill mätte kunna erhållas, lemnandes till Oollegium dem att 
examinera och sedan i Kongl. Maj:ts tjenst antaga, dock eontinuorar 
detta för sä läng tiid allenast, som kriget påstår, men sedan förblifver 
härmed efter förra wahnligheten l ). 

Collegium medieum hade mycken svårighet att förmå de under kriget 
i Östersjöprovinserna och Polen behötliga fältskärernc att för den be- 
stämda atlöningen inträda i tjenst. 1 skrifvelse af den u 3 1701 under- 
rättade kollegium, att kirurgiska societeten anskaffat 30 fältskärsgesäller. 

hvilka, så snart görligt är, kunna transporteras. Men såsom detta 
folket intet låter tvinga sig, utan att gifva en ombrage för Hora, som 
behöfvas till flottan och andra orter och de säga ~i^ intet kunna komma 
uth med mindre än 12 rdr gage nianadtligcn, föregifvandes intot vara 
möjeligf med minder kunna sig equipera och underhålla, heldst och eme- 
dan Kongl. Maj:t fältskärsgesällerna på örlogsflottan L3 riksdaler månadt- 
ligen till gage och 5 rdr till tractamente allernådigsl har bestådl och 
jämväl andre puissancer uti Europa fältskärsgesällema vid sin landtrailice 
större behåldning gifver, sa måste man ställa dem tillfreds med promes- 
ser och låfven in till transporten . 

Sedermera förklarade direktor Schultz den l8 / 3 s. a., att de ge- 
säller, hvilka examinerats till de n\ uppsatta regementena, förr willia 



') 1 riksarkivet Collegium medieum Eöre 171!i 



ARM! LÄKARBNBS FÅLTAFLÖNING. 185 



qvittera sine fcjenster, än som gå utfa för 8 rdr om månaden», och slut- 
ligen anmälde han i collegium medicum den '-" 3 s. 8., att »gesällerna 
sagt sig icke kunna tjena under 10 rdr i månaden eller begära de sina 
resepass. Älven Fordra de att samptel. embetei skall cavera för deras 
salarier och befruchtar hr Directeoren det några redan sig undanstuckit 
och flere lära det giöra». Genom k. brefvet af den 10 / 4 1701 erhöllo 
de från Sverige öfverkomne fältskärsgesällerne 10 rdr i månaden. 

Snart såg sig äfven konungen tvungen att medels resolution, gifven 
i Grubin den 1 / a 1701. höja fältskärernes atlöning. sedan lifmedikus 
Lars Micrander (Lilljestolpe) och fältmedikus Johan Fredrik 
Gruvius framställt, att enligt lofven hvar mästerbarberare 24 dal. smt 
och deras gesäller 16 dal. smt månadtel. blifver bestådt, warandes eljest 
för desse nyligen antagna feltskiärer. hvilka ingen stående löhn af rän- 
tor hemma i landet haft eller hafva, ogiörligt att kunna sig underhälla*. 
När sedermera under krigets lopp behofvet af nya fältskärer i de af- 
gängnes ställe uppstod, måste aflöningen för de extraordinära gesällerne, 
af hvilka de fleste voro tyskar, enligt Mi er änders memorial af deu 19 / 4 
1702. höjas till 20 dal. smt i månaden, h varom de äfven blifvit vid sitt 
antagande försäkrade af k. kammarkollegium, -emedan de för mindre 
gage intet wille gå ut till armén och de dessutom intet njuta något 
felttractamente eller portioner, som de andre ordinarie gesällerne vid 
regementerne». 

Aflöningen utföll likväl mycket oregelbundet och klagomålen blefvo 
mer och mer högljudda. Härom vittnar Lars Lilljestolpes memorialer 
till konungen af den 10 / 12 1704 och »/, 1706: 

Anhålles imderdånigst att de extraordinarie gesellerne, som utom 
sitt månadsgage ingen proviant muta, och sedan förledne vinter intet 
bekommit hafva, undantagande de, hvilka woro vid de regementer, som 
stodo under Hr General Rehnschiölds commendo, mage med någre 
månaders gage hulpne och hugnade blifwa, på det de eij mage crepera, 
utan uti Ed. Kongl. Maj:ts tiensts förblifvande och dess flitiga wärkstäl- 
lande upmuntrade blifwa. 

I lijka måtto nödgas jag de extra ordinarie fältskiärsgesällernas 
lamenta tioner föredraga, hvilka dehls 10 dels 15 månaders gage hafva 



186 ARMÉLÄKATiENES ¥ A LTAFLÖNING. 

innestående. Och som de utom do 20 dal. snit intet annat vid rege- 
menterna niuta, lijda de stor nöd, ooh af hunger och kiöld förgå måste, 
såsom redan 2:ne under marschen hastigt döde äre. Hvarför jembwähl 
underdånigst anhålles, att desse gesäller med några månaders gage aller- 
nådigst mage blifwa hulpne» 1 ). 

Utom dessa på öfverenskommelse beroende aflöningar för tillfälligt 
antagna fältskärsbiträden, fanns en s. k. fåltstat, upptagande särskilda 
förmåner för de i tjenst varande militärläkarene utöfver deras egentliga 
lön. Fältstaten angaf tillika den ersättning de under kriget i tjenst in- 
trädde läkarne och den öfriga hälsovårdspersonalen kunde påräkna. 
Under Karl XILs krig åtnjöt, enligt fältstaten af den 31 \ 1703. fält- 
läkaren 80 dal. smt i månadsaflöning 2 ), stabsfältskären 25 och hans 
»gesäll» 15 dal., apotekaren 20 och hans »gesäll» 10. Tid artilleriet 
hade regementsfältskären 30 och en yngre fältskär 10 dal. i månaden. 
Vid kavalleriet och infanteriet åtnjöt en regementsfältskär med boställe 

9 och utan boställe 30 dal., en yngre fältskär med boställe 4 och utan 

10 dal. i månaden. Dessutom hade regementsfältskären »munsratio- 
ner» och 5 hästrationer, hans medhjelpare 3 »munsratdoner» och 2 häst- 
rationer. I Stenbocks armé var aflöningen den 31 /i 2 1712 densamma, 
utom att stabsfältskären erhöll i månaden 45 dal. 3 ). Särdeles upp- 
lysande för dåvarande förhållanden är Kongl. Maj: te »utbetalningsord- 
ning», utfärdad i Demotika den 25 / 8 1714, hvilken å följande sida med- 
delas. 



') I riksarkivet »Colleginm medicum före 1719». 

-> Enligt finska fältstaten hade fältläkaren Lars Braun 50 dal. smt i månaden. 
3 ) Oskar Fredrik a. a. i Vitterhets-, Hist. och Antiqv. akad. handl. XXV, 
sid. L38. Stockh. 1867. 



AliMKl N> rjTBETALNINGSORDNlNG 1711. 



187 



nten (af "lika slag). 


Lön och 
fälttrakta- 
mente. 


Underhall. 


.' - a i - 

-n ■- - 
— - i— Z 

5 o ~ o ~ 
~ - — _ x 

**"2 »q '- 


Fyllnaden till 

månatliga 
löner och fält- 
traktamentet 
samt under- 
hållet. 


Staten för ett Vaitillt rieregemente- 










med boställe. 










Fältskärsgesäll, som har landtlön . 


4 


2.26 6.26 


2.20 


4.6 


Fältskärsgesäll, som icke har landt- 












20 


20 


7.28 


12.4 


Regementsfidtskär. som har landt- 












9 


9 


2.20 


6.12 


Statcn för ett värfvadt regemente 










till häst. 












20 


20 


7.28 


12.4 


Regementsfältskär 


40 


40 


7.28 


32.4 


Extraet af staten för ett värfvadt 










dragonregemente. 












20 


20 


7.28 


12.4 


Regeuientsfältskär 


40 


40 


7.28 


32.4 


t., in gifVes fouragehemmai 










landet åt regementsfältskärer för en 










häst, i krigstid deremot för fem, åt 










fältskärsgesällen både hemma och 










i fält fourage för en häst, ?dock 










sä vida de sa mänga hästar värcke- 










ligen hafva . 










Staten för ett infanteriregemente 










med boställe. 










Fältskärsgesäll, som har landtlön . 


4 


2.26 6.26 


2.20 


4.6 


Fältskärsgesäll, som icke har landt- 












20 


20 


7.28 


12.4 


Regementsfältskär, som har landtlön 


9 


9 


2.20 


6.12 


Staten för ett värfvadt regemenU 










till fots. 












20 


20 


7.28 


12.4 




40 


• 40 


7.28 


32.4 



188 AKMKKNS FÄLTSTAT 1774—1808. 



Denna utbetalningsordning> åtföljdes af följande anmärkning: 
stat för Cavallerie- och Dragon regenienterna ined och utan boställe, 
hvarefter de om månaden. till 28 dagar beräknad, böra njuta deras 
underhålls fourage och löningsportioner uti qvarteren denna vinter öfver 
till dess lönerna och fälttractamenfet. efter 1714 ars stat och utbetal- 
ningsordning, bättre kunna utfalla; 

Regemontsfältskär utan boställe tre fourage portioner å 2 öre ma- 
nateligen 5.8. -- Regeinentsfältskär med boställe tre fourage portionera 
2 öre månateligen 5.8. — Fältskärsgesäll med boställe en fourage por- 
tion (om dagen) a 2 öre 1.24. — Fältskärsgesäll utan boställe en fou- 
rage portion (om dagen) 2 öre 1.21 . 

Hurudant förhällandet var under en senare tid, synes af a andra 
sidan meddelade tabell, upptagande arméens fältstat 1774, 1796 och 
1808 1 ). Utom hvad sjelfva tabellen ger vid handen, må nämnas att, 
livad förste fältläkaren och fältkirurgen vidkom, Kongl. Maj:t förbehöll 
- s att i hvarje särskildt fall bestämma deras aflöning efter skicklighet 
och förtjenst». Dessutom bestods dem hvardera en fältskärsgesäll med 
samma lön, som andra fältskärsgesäller på extra stat åtnjöto. 

Enligt 1808 års fältstat erhöllo extra underläkare vid regementena 
i ett för allt samma antal portioner som underläkarene vid sjukhusen, 
samt vid kavalleriet och ridande artilleriet derjämte en ration 2 ). 



') Arméeris fältfvrvattningsreglemenie, utfärda/U 1771. Andra upplagan. 
TUlökt med Kongl. Maj.ts nådiga faUaflöningstat af den *% 1808. Stockk. 1816. 

Dessutom finnas Konyl. Maj.ts uddiga Tilläggningar i 17 71 ars faltstatsreglemente, 
numera i nåder kalladt: Reglementt for arméens förvaltning i fält , utfärdade i 
Stralsund den */„ 1805 och tryckta i Greifswald 1806 af nästan enahanda innehall. 
1 dem upptagas Kr underläkarene vid sjukhusen 8 dagportioner och för regementsläkare 
vid infanteriet iifs^u en ration. 

; i Eu mans portion för sju dagar åtgjorde 1808: 
Mjukt Ärter Kem- Rågmjöl Salt Torrt Färskt Salt Toni Sill Smör Koksalt. 
bröd kört kött kött fläsk fläsk 

ti qv. qv. 7i S « U % S S TB & 

14 3-\ 2 V, 2 1 '. •/, 7, V. l U IV, \ 7*r 



ARMÉENS KÄI.TSTAT 1774 L808. 



189 



Arméens fältstat 1774, 1796 och 1808. 



årméens Förste faltmedi- 

kus 

Fälttinirg 

Vid kavattt ri, dragon* r 
och husarer : 

Regementsfåltskär ') . . . 

Fältskärsgesäll 

Fältskäisgesäll på extra 
stat, atom månadslön 
fälttraktamente 8 dal. . 

Infunti r'n I och fäUartil- 

leriet : 

Regementsfältskär . . . 

Fältskärsgesäl] 

Fältskärsgesäll på extra 
stat, liksom vid rytteriet 

Arméens sjukhus. 
Bledicinalstaten: 

Fältmedikus, som är andre 
fältläkare 

Lasarettsmedikus, månads- 
lön 66 dal., traktamente 
18 dal 

Lasai ettsfältskär, månads- 
lön 50 dal., traktamente 
14 dal 

Fältskäregesäll, månadslön 
20 dal., traktamente 15 
dal. (underläkare I . . . 

Apotekaregesäll (vid neder- 
lags- eller flyttande sjuk- 
hus) 

Apotekaregosse . . . . 

Sjukhusdirektor vid all- 
männa sjukhusen . . . 

Sjukhusdirektör vid neder- 
lagssjukhusen . . . . 



Portioner 



Rationer 
(klippare) 



1771 



17'.ni 



dig 5 ) 



22 
UJ 

Hl 

-t 



15 



12 



12 



dal. 
smt 



Månatligt fälttiakta- 
mente. 



1774 



28 



160 
S4 
64 
35 



ore 

Ml) t 



16 



17H6 



sk. 



1 SI IS 



rdr 



sk 



rdr 

banko 

för 
dag 5 ) 



') I traktamente erhöll regementsfältskären för hvarje kompani, utom dem. der 
ordinarie fältskärsgesäll fanns, 3 dal. 19 1 /, öre smt enl. 1774 års fälfstat. 
■) Daglig fältaflöning i portioner efter faststäldt pris. 
■) ä 6 skilhng. *) ä 14 skilling. E ) "Utan inqvartering. 



190 ARMÉI.ÄKARENES KALTAFLÖNINfi. 

Vid utbrottet af 1788 års krig var det som vanligt brist på läkare. 
De föreslagne fältmedici fordrade 60 rdr i månaden, jämte de i 1774 års 
fältstat stadgade förmåner. Andre fordrade samma villkor, som läkarene 
på flottan. Kollegium föreslog den 23 /6 17'78 för fältläkarene 60 rdr i 
månaden, jämte 33 rdr i ekiperingspöngar och fri inqvartering. åt lasa- 
rettsläkarene i likhet med expeditionsmedici på galertlottan minst 40 och 
it den yngste 25 rdr. Äfven flere medicine kandidater och studerande, 
som förordnades till lasarettsläkare, fordrade 40 rdr i månaden. Assessor 
K. I). Salomon, som var förste fältläkare vid arméen i Finland, under- 
rättade kollegium, att Kongl. Maj:t den 21 / 8 tillätit att de, som antogos 
till arméläkare, erhöllo lika lön med arméens flottas mediei. nämligen 28 
rdr 32 sk. i lön och 10 rdr till utspisningspengar i månaden samt dess- 
utom portioner för två drängar och •">."> rdr 16 sk. i ekiperingspöngar. 
Lasaretterna voro förlagda till Lovisa. Salomon fruktade att de sjukes 
antal, som då var 200, under hösten skulle stiga till 1,500. 

Viil denna ringa aflöning var det icke att undra öfver em prakti- 
serande läkare ogerna ville inträda i militärtjenst. I skrifvelse af den 
25 / 8 1S08 begärde collegiam medieum bemyndigande att åt hufvudstadens 
läkare erbjuda sådana lönevillkor, som pröfvades någorlunda svara emot 
deras dåvarande inkomster, och sålunda förmå dem att under fädernes- 
landets dåvarande svåra trångmål uppoffra sina enskilda fördelar. Kol- 
legium ville i det fallet uppgifva namnen så väl på dem. som härigenom 
väcktes till ett ädelt nit. som på dem, hvilka kollegium kände både 
böra och kunna följa samma kallelse, men som sig derifrån undandrogo 
Kongl. Maj:t infordrade den 31 / 8 s. a. sa \äl namnen på de läkare, hvilka 
under innevarande krig kunde anställas vid flottorna, som ock uppgift på de 
villkor, »varunder hvar och en af dem ville åtaga sig en sådan tjenst- 
göring. Uppkallade förklarade sig någre läkare villige att besörja sjuk- 
vården vid flottans sjukhus i land mot ersättning af 3 å I rdr banko om 
dagen, de öfrige ville åtaga sig läkarebefattningar under nuvarande krig 
blott i hufvudstaden. Kongl. Maj:t afslog dessa anbud i k. brefvet af 
den »/„ L808. 



ABMÉLAKABBNES FÅLTAFLÖNING. 191 

Åfven under detta krig utföll fiiltaflöningen oregelbundet och 
läkarene fiugo utstå mycken nöd. Härom skref fältläkaren Johan 
Fåhré frän Umeå den »/, 1809 till P. af Bjerkén: 

Onder närvarande fälttog höres från Söder, Wester och Norr, att 
läkare sjukna, att läkare dö. 

Orsakerna till de sjukdomar (nervfeber), som gjordt mina medhjelpare 
vid sjukhusen i Umeå obrukbaie (beklagligen för längre tider), hafva 
varit kalla och osunda rum, mycket och trägit arbete vid en kringspridd 
sjukhus anläggning, brist på god och tjenlig föda och framför alt saknad 
af den aflöning kronan månadtligen består, hvarigenom de (förlagde i 
centern af osnygghet, som är den indelte soldaten medfödd) hade från 
staden eller andre ställen kunnat förse sig med livad för hälsan och 
lifvets uppehälle nödigt varit. 

Orsaken till våra aflöningars innehållande under förflutne tider 
känner jag icke noga. 

Orsaken, hvarföre den nu innehålles och vi på en dyr ort nödgas 
lefva på credit och således icke mindre förlora än lida brist, säges vara 
att intendenten icke afslutadt sina liquider och af denna grund icke får 
lyfta penningar. 

Vi få dock dageligen tilförsel af sjuke, behålla en stor del af dem, 
som redan länge legadt här. Alla fordra wår hielp, vi arbeta och — 
sakna det nödvändiga. 

Hos Herr Årchiatern, som vår förman, anhåller jag så för mig 
som för alla, som stå under mig, att våra aflöningar måtte utfalla 
på de tider reglementet föreskrifver, om icke genom Intendenten och 
Direeteuren, i fall de manquerat, åtminstone genom hr grefve Cronstedt» x ) 

Hvad de vid arméen under fredstid tjenstgörande regementsfält- 
skärernes aflöning vidkom, var, såsom af det ofvan meddelade framgår, 
den vid olika regementen olika. Vid de indelta trupperna voro jämte 
penninglöner vissa hemman under namn af »barberareräntor» anslagna 
till deras underhåll och vid en del regementen fimnos boställen till- 
delade jemväl »fältskärsgesällerne> 2 ). Hvad åter de värfvade trupperna 



') Karolinska institutets samlingar. 

! ) I vissa fall kunde tvenne hemman tilldelas en regementsfältskär. Enligt k. 
brefvet af den 7 /„ 1687 bestods fältskären vid Nylands och Tavastehus läns regemente 



192 MII.1TARLAKAHENE.S Al J.ONINO. 

angår, må nämnas, att enligt 1795—1808 ars personalstat regements- 
fältskärerne vid artilleristaben och Svea värfvade artilleriregemente hade 
100 rdr, men vid Göta och Wendes artilleri endast 50 rdr i årlig lön 1 ). 
Yid Savolaks jägareregemente och Karelska jägarekåren i Finland upp- 
togs regementsfältskärens lön till 06 rdr 32 sk. och fältskärsgesällernes 
till 50 rdr. 

Utom sin egentliga aflöning ägde regementsfältskärerne rätt att upp- 
bära s. k. »bäckenpenningar > 2 ). I k. brefvet af den 1S ',, 1685 förklarade 
Kongl. A Iaj:t. att fältskären vid landshöfding Otto Reinh. Taubes 
värfvade bataljon, som det ock billigt jämväl vid andre regementen 
brukligt är, må njuta bäckenpenningar, nämligen af hvar kapten 5 öre, 



tveinie boställen, emedan han måste hälla gesäller, hvilka vid regementet böra upp- 
vakta och att regementet sa mycket bättre må blifva betjent . Emedan regementet 
stod i tvenne län skulle ett boställe anordnas i hvartdera länet. För öfrigt finnas ännu 
i Finland följande miUtärläkareboställen, nämligen i Å.bo och Björneborgs län tre, Nylands 
län äfven tre, i Tavastehus län ett, i St MicheLs län ett och i Wasa län äfvenledes ett 
boställe. 

Militärläkarenes Löneförmåner voro i det närmaste desamma i Sverige och Finland. 
Till belysning af deras ekonomiska ställning må några uppgifter har meddelas. Sålunda 
upptages i Tavastehus infanteriregementes räkning I7i'd fältskären Joh. Fredrik 
Barthéels (morfar till C. .T. Adlercreutz) till en lön af 81 dal. smt och en livar 
af gesällerna likaledes till SI dal. Samme Barthéels med sina tre gesäller både 
1735 i indelta räntor K8 dal. i«-h iti; tunnor underhållsspannmål i struket mal a g' ' , 
dal. smt per tunna elleT tillsammans 324 dal. Den tredje gesällens lön, som blifvit 
indragen redan 172'-', ägde regementsfältskäreii på grund af k. brefvet af den l "/ s 17 is 
att disponera, men varderemot förpliktad att hälla fullt antal gesäller, i annan händelse he- 
sparades lönen åt kronan tdl dess den tredje anskaffats (åtminstone till generalmönstrioj 
1 Nylands infanteriregementes räkningar står rege ntsfältskären Sven M. Schjerf- 

bäck iinnu 1791 med trenno gesäller upptagen tdl hemmansriintnr a 36 rdr Sp. OOh 

kronotiondespannmål tdl '.k; tunnor, summa rdr specie los (mi ofvanupptagna 

324 dal. smt). 

] ) Yid enkedrottningens Lifregemente på Sveahorg hade regementsfåltskären 177(! 

en månadslön af 16' , dal. smt eller 201 dal. em aret och fältskärsgesällerne 10' , dal. 

i månaden eller li'l dal. 1 * "> öre ärligen. — Vid linska artilleristaten bestods 176] al 
bataljonsfältskären en fältskärslön ä 120 dal. och en mnnsterskrifvares lön, äfvenledes 
120 dal. eller inalles 240 dal. Fältskärsgesällslönen var lo dal. i månaden, hvartill kom 
enligt k. brefvet af den '' n 1766 en ' , tunna spannmål in natura tnånatligen a ."• dal. 
smt eller inalles em aret 156 dal. Några ar senare eller I77."> åtgjorde den 168 dal. 
•_' " . öre. 

'-') Fyra uthängda messingsbäcken voro nämligen Eäll kärernes yrkestecken. 



MIUTÄ11I.AKAHKNKS AFLÖNINO. 193 

nvar löjtnant och fänrik .". öre, livar underofficerare 2 öre ooh af det 
öfriga manskapet ett öre smt per man» '). Kort derpå finner man, att 
regementsfältskären enligt k. resolutionen af den l /i 1686 var berättigad 
till bäckenpenningar eller en afgift af 1 / 2 öre för hvarje daler, som 
officerare och manskapet åtnjuta i lön, nämligen af hela anordnings- 
summan, undantagandes solden '-). Denna afgift var närmast afsedd 
att utgöra ersättning för officerarnes ooh manskapets rakning 3 ). Karl 
XII upphäfde donna afgift. åtminstone för en tid, såsom man finner af 
K. Majrts resolution, daterad Lais den M / 3 1701, på generallöjtnanten 
Karl Gustaf Rehnskölds memorial, -anbelangandes regementsfält- 
skärens underdåniga ansökning, att honom måtte varda efteiiåtit att få 
uppbära bäckenpenningar vid regementet, så, emedan sådant skulle lända 
till bussarncs gravation, ty måste han låta åtnöja sig med sin lön, 
kunnandes Kong.l Maj:t intet tillåta, att i så måtto något afdrages för 
de gemena». Bäckenpenningarna återställdes likväl sedermera genom 
k. resolutionen af den n / 10 1706. 

När lönerna för en del civile tjenstemän och subalterner samt 
kaptensgraderna vid militären enligt riksdagens beslut höjdes med 
33 V 3 % genom k. brefvet af den 28 /ii 1811, blefvo regementsläkarene utan 
en sådan förhöjning. Tjenstgörande generaladjutanten för arméen till- 
kiinnagaf likväl den 31 / 7 1812, att regementsläkarene, hvilka kort förut 
undfått rang, samt bataljonsläkare, hvilka erhållit Kongl. Maj:ts konsti- 
tutorial, skulle enligt konungens befalluing få åtnjuta de förstnämnde 
kaptens och de senare fänriks traktamente. 



l ) Sigfr. L. Gahm-Persson, K. stadgar, förordningar, bref och resolutioner 
angående Sira rikes Landtmilice //Il l/iist och fot. I. Stockholm 1762, s. 589. 

2 J. A. Flintberg a. a. sid 83. 

n l Slottekirurgen i Karlstens fästning Ad. Ericsson förfrågade sig 1799 i col- 
Jegium medicum, om en fältskär vore skyldig alt raka. Collegium svarade att det väl 
icke var något, som af honom i och för vetenskapen fordrades, men, då en trupp be- 
talade bäckenpenningar, skedde sådant enligt af ålder träffad öfverenskommelse, hvar- 
emot fältskären kunde på ett eller annat sätt låta genom någon dertill händig och van 
person raka manskapet. (Collegii medici protokoll den !9 / 8 1799.) 

13 



194 MILITÄM.ÄKAltENES AFI.ÖNINO. 

De i början af detta sekel i fältskärernes ställe antagna under- 
läkarenes lön var fortfarande ytterst obetydlig. I skrifvelse till Kongl. 
Maj:t af den 16 / 3 1812 anmälde kollegium att flera underläkaretjenster 
vid trupperna voro obesatta. Sålunda vid Svea- och Vendes artilleri, 
en för hvartdera regementet, samt 2:ne vid Göta artilleri med lön å 
40 rdr och tre tunnor spannmål, en vid Mö mer sk a husarregementet 
med lön a 74 rdr, en vid Kongl. Maj:ts eget värfvade regemente med 
lön ä 40 rdr 24 sk. och tre tunnor spannmål samt vid Jämtlands 
regemente en med lön på stat, utgörande onikr. 60 rdr, tillsammans 
sju underläkaretjenster. 

Då enligt författningarna fältläkarekårens stipendiater skulle först 
beordras till tjeustgöring vid flottorna och kollegium väl ägde rättighet 
att förordna stipendiater och elever att mot billigt traktamente på kort 
tid bestrida extra läkaretjenster, men icke att insätta dem i ordinarie 
tjenster med löner, som voro otillräckliga till det nödtorftigaste lifs- 
nppebälle, hemställde kollegium, om icke dessa underläkarelöner vid 
arméen och flottan kunde ökas till 100 rdr banko. Kongl. Maj:t fann 
likväl den 2 */ 7 1812 det vara olämpligt att utöfver den fastställda staten 
höja de för underläkarene vid särskilda regementen och kårer anslagna 
lönerna, men ville, så snart desse läkare beordrades till tjeustgöring, 
låta tillse att de erhölle sådan uppmuntran, att de deraf kunde hafva sin 
skäliga utkomst. 

Slutligen förordnade k. brefvet till collegium medicum af den 10 / 12 
1812, att stadsläkare och kirurger voro skyldige att mot fältaflöning 
biträda vid de fältsjukhus, som anlades i städer, der de hade anställning, 
äfvensom att alla under ett fälttåg ledig blifvaude läkaresysslor skulle 
kungöras ej allenast på vanligt sätt i tidningarna, utan ock genom gene- 
ralordres, på det de i fält varande läkarene måtte om ledigheten under- 
rättas, samt i händelse sådane läkare blefve utnämnde till sysslor utom 
arméen, deras tjenster finge under kriget bestridas genom vikarier, 
då tillgång på dem finnes. Bland sökande med lika meriter borde före- 
träde lemnas åt dem, som i fält tjenstgjort. Bestridandet af läkare- 
tjenst inom fältläkarekåren i fredstid kunde deremot icke blifva en merit, 
motsvarande verklig tjeustgöring i krig. 



MILTTÅRLÅKAIVENES PENSIONSFÖRHÅLLANDEN. 195 

Ännu må nämnas några ord om ersättningen för militärläkarenes 
tjensteresor. Vid indelta infanteriregementen, som voro kommenderade 
till arbete vid fästningarna i riket, åtnjöt en regementsfältskär 10 dal. 
och en fältskärsgesäll 4 dal. 10 öre i månaden af fästningsbyggnads- 
medlen. En arbetskommendering af 150 man skulle alltid åtföljas af 
en fältskärsgesäll. 

Ett resereglemente för embets- och tjenstemän vid arméen och 
flottan utkom den 21 / 3 1805. Enligt detta reglemente hade en rege- 
mentsfältskär 20 sk. sp., en bataljonsfältskär 16 sk. och en kompani- 
fältskär 12 sk. i dagtraktamente. Denna ersättning höjdes likväl snart 
i allmänna resereglementet af den 27 ' 10 1807, då amiralitetsläkare och 
kirurger, regements- och sjukhusläkare erhöllo skjuts efter två hästar 
och 24 sk. i dagtraktamente, medan underläkare och underkirurger 
fingo åtnöja sig med två hästars skjuts och 18 sk. om dagen. 



I sammanhang med framställningen af militärläkarenes aflöniug må 
nämnas, att redan i medlet af förra seklet utkom »Kongl. Maj:ts nådiga 
förordning och reglemente angående en pensionskassa för arméen af 
den l0 /, 1757». Deruti stadgades bland annat att: 

»Regementsfältskärer må, enär the efter trettio werckeliga tjensteårs 
förlopp taga afsked, undfå i sin öfriga lifstid så stor årlig pension, som 
den lön de vid afskedstagandet, af cronan, efter nu varande stat, wercke- 
ligen åtnjutit. Afven då någon af thessa blir uti och genom sjelfva 
tjenstgörandet så alldeles bräcklig och vanför, att han ej vidare förmår 
tjena, må then njuta samma förmån, fast han då icke kan räkna 30 
tjensteår. 

Regementsfältskärer i allmänhet och fältskären vid wår lifdrabants 
corps, samt bataillonsfältskären vid artilleriet i Finland, undfå 200 dal. 
smt:s årlig pension, ehvad de, under tjenstgörandet, haft större eller 
mindre lön. Men fältskärsgesäller få, såsom gesäller, ingen pension af 
kassan. 



1!)6 MILITÅRLÅKARENES PENSIONSFORHALLANDEN. 

För regementsfältskärer räknas tjensteåren ifrån den tid de först, 
efter behörige bevis, blifvit gesäller vid något regemente eller wär lif- 
drabants eorps, så vida de då varit 20 är gamle. 

Då någon pensionär med döden afgår, undfår dess efterlemnade 
enka, barn eller arfvingar ett hälft års pension till begrafningshjelp 
oafkortadt. 

Regementsfältskärer i allmänhet och fältskären vid vår lifdrabants 
eorps samt bataillonsfältskären vid artilleriet i Finland betala till denna 
kassa G n /o af 200 dal. smt:s lön ifrån deras fullmakts data, men ej 
för den tid de varit fältskärsgesäller. Fr tjensten gångne betala icke 
dessa G °/i>*- 

I k. brefvet af den l5 /4 1760 fastställdes, att denna pensionsafgift 
skulle betalas från 1 7 f> 7 års början, men regementsfältskäreraes tjensteår 
räknas från den tid de blifvit gesäller vid något regemente. Ofvan- 
nämnda tjenster räknades till 8:de pensionsklasson, medan fänrikar och 
kornetter åtnjöto pension i 6:te klassen. 

Genom k. brefvet af den */ 12 1765 medgafs, att regementsfältskärer, 
när de blifvit berättigade till pension, vid afskedstagandet jämväl finge 
njuta förmånen af arkord och det lika med kornetter och fänrikar vid 
de indelta regementena i allmänhet, nämligen såsom kornetter, då de 
tjenade vid kavalleriet, men såsom fänrikar, da de tillhörde infanteriet. 

Ett nytt -reglemente angående arméens pensionsoassa • af den 
22 / 2 1770 innehöll bland annat, att officerare och civile tjenstomän voro 
utan afseende på längre eller kortare tjcnstetid »vid afskedstagandet i 
och för afträdet berättigade till understöd eller så kalladt accord af den, 
som succederar, och de öfrige, som igenom samma öpfning blifva be- 
fordrade. Sålunda fick fältskären vid lifdrabantkåren 8,000 dal. kmt, 
vid lifgardet 12,000 dal. kmt vid lifregementet till häst 10,833: 10 2 / 3 
dal., vid lifregementets dragoner 10,000 dal., vid artilleriet och indelta 
infanteriet 5,000 dal., men vid värfvade infanteriet 6,000 dal. kmt. 
Pensionen höjdes för regementsfältskärerne vid alla regementen och 
kårer samt för bataljonsfältskären \ id artilleriet i Finland till 300 dal. smfc 

I Kongl. Maj:ts förnyade förordning och reglemente angående 
arméens pensionskassa af den 7u 1773 upptogs pension&rernes antal 



MH.lTÄUI.ÄKAliKNKS ACKORDER OCD KAM;. 1<J7 

i 8:de klassen till 12, men pensionen för regementsfältskärerne blef 
densamma. 

Snart derpå blefVo likväl alla ackorder afskaffade och förbudne 

genom k. förordningen af den 21 / 3 1774, »så att den, som befordras eller 
flyttas till någon syssla ej betalar mera, än livad arméens pensions- 
cassa tillkommer enligt 177.'! ars reglemente:-. Efter 25 års tjenstgöring 
utföll ackordsumman. Genom k. reglementet af den 3, /i 1^93 angående 
ackorderna uti arméen infördes de ånyo och bestämdes för hvarje grad 
till visst belopp. 

Förnyade reglementen för arméens kassa utfärdades ytterligare 
1779 och 1793 '). 

livad militärläkarenes rang vidkom fanns derom intet bestämdt 2 ). 
I k. brefvet af den c /s 1806 angående den nybildade fältläkarekåren 
likställdes underläkarene med fanjunkare vid infanteriregementena och 
regementsläkarene med löjtnanter, men genom k. brefvet af den 9 / 6 1812 
erhöllo de senare kaptens rang. 

Flottan. 

Särskildt vid flottan vexlade aflöningen under olika tider och vid 
olika tillfällen. Då amiralitetskollegium den 24 / 2 1706 af collegium medi- 
cum begärde »en capabel medicum till skeppseskadern», lofvades honom 
i årlig lön 600 dal. smt i proportion af tjenstgöringstiden och 30 dal. smt 
i månadstraktamente utom respenningar till och från Karlskrona. 



') Såsom i vi.sst afseende berörande militärläkarenes lefnadsställning må här 
nämnas, att den 3 % 1747 k. stadfästelse och privilegier uppå den för enkor och minder- 
åriga barn inrättade >Enke- och pupillkassan för militiestaten» utfärdades jemte in- 
stniktion för direktionen. Efter någon tids förlopp befunnos dock så väl den, som ci- 
vilstatens enke- och pupillkassa oförmögna att fullgöra sina förbindelser. De blefvo 
deriör sammanslagna genom k. brefvet af den 23 / a 1784 och bildade en ny kassa under 
namn af »Allmänna enke- och pupillkassan i Sverige». Se detta arbetes företa del, 
sid. 545. 

■i Kiiurgiska soeieteten förfrågade sig redan 1698 i k. kanslikollegium, hvilken rang 
egentligen borde tillkomma regementsfältskärerne, men derpå lemnades hvarken då eller 
senare något svar. En del öfverstar likställde dem med underofficerare, andra med 
fänrikar. Se Sacklrn, a. a. 1. sid. 856. 



198 LÄKARENES AFLÖNINO TID ÖULOGSFLOTTAN'. 

Det var i allmänhet svårare att anskaffa fältskärer till flottan, än 
till arméen. När kirurgiska societeten 1741 tillfrågades huruvida "några 
»fältskärsgesäller» kunde erhållas för en utgående eskader, svarade 
öfverdirektören Evald Ribe i underdånigt memorial af den 2 % s. a., 

att nu för tiden inga sådana här stå att erhållas, utan måste de 
från utlandet anskaffas. De vilja likväl icke begifva sig hit, sedan sådane 
gesäller blifvit förbudit att bruka värjor här, hvarom de ganska ange- 
lägne äro och ha de, som i Stockholm äro, begifvit sig mast derföre till 
herrskaper af orsak att de få bära värjor 1 ). Härtill kommer att åt en 
gesäll ej bestås mer än Ii dal. smt om månaden, deremot de utom 
lands bekomma dubbelt. Dock der kunde dem accorderas att få bära 
värjor och få större gage samt huru mycket jemte nödiga respenningar, 
will man icke underlåta correspondera derom på utrikes orter och bjuda 
till hvad möjeligt är, om några stå att erhållas . 

Åt expeditionsläkaren vid en från Karlskrona 1756 utgående eska- 
der erbjöds 40 plåtar i månadsarfvode. Då provinsialläkaren i Jönköping 
L. M. Klase, som blifvit af collegium medicum förordad, afsade sig 
uppdraget, antogs P. Bjerchén till denna befattning 2 ). Vid detta 



') Det 1719 utkomna förbudet mot värjors bärande af »gesäller» hade blifvit 
tillämpadt äfven på fältskärsgesällerne. På grund af inkomna ansökningar från rege- 
mentscheferne hemställdes hos ständerna 1727, »om och huruvida de vid regemen- 
terne varande fältskärsgesällerne må efterlåtas att bära värjor i anseende dertill, aft 
deras vetenskap ej annars än som en ars liberalis kunde anses, jemte det att de med 
underofficerare vid regementerne skola vara vederlikar, hvilka aldrig med spö pläga 
afstraffas». Ständerna stannade likväl i det lieslut, att den härom utgångna förordningen 
af den ,9 / 10 1719 behörigen och noga borde efterlefvas, allenast att straffet för de vid 
regementena stående fältskärsgesäller, hvilka hädanefter skulle emot bemälta förordning 
sig förbryta och ej orka botuni, kunde förvandlas i ett proportionerad! fängelse. Kongl. 
Maj:t fann i skrifvelse af ilen '% 1728 skäligt, att med de andre fältskärsgesällerues 
afstraffande skulle på lika sätt förfaras, när de mot ifrågavarande förordning sig för- 
bröte och ej orkade botum. Härom utfärdade Göta hofrätt ett särskildt cirkulär af 
den '/jo 1728. Då nu K i bo i ofvananförda skrifvelse antydde olägenheterna af detta 
förbud, förklarade k. brefvet af den 8 /4 1741, att de fältskäisgesällei-, hvilka till örlugs- 
flottau utifrån införskrefvos, finge biträ värjor, då de voro till tjenstgöring utkommen- 
derade, men deremellan borde de ställa förordningen sig till efterrättelse. 

a ) Vid sitt förordnande begärde Bjerchén 900 dal. kmt till ekiperiug och 
turustning. Rådet resolverade den '*/ 8 1750, att Bjerchén utom skjuts och dagtrakta- 



LÅKABBNKS AFLÖNING VID ÖRLOGSFLOTTAN. 199 

tillfälle gaf kollegium ät honom till läns från sitt bibliotek för militär- 
läkare nödig litteratur 1 ). När d:r Mårten Kähler erhöll konstitu- 
torial af den 13 / 4 175S att vara expeditionsmedikus på flottan för som- 
maren, gafs honom enligt ackord 160 dal. smt i månaden och 200 dal. 
smt i respenningar. Med anledning af amiralitetskollegii skrifvelse af 
den 25 j s. ä. blef instruktion för denna tjenst utarbetad af collegium 
medicum 2 ). 

Småningom hade man likväl böljat inse, att det icke var nog med 
att. när så påfordrades, antaga fältskären de der tillfälligtvis erbjödo sig 
i behofvets stund och hvilka i de allra flesta fall voro fullkomligt ovana 
vid de i rjensten förefallande göromålen. Kirurgiska societeten föreslog 
derför hos Kongl. Maj:t den 23 / 4 1759. »att de expeditions-, uppbörds- 
och secoudfältskärer. som en gång antagas, vid campagnens slut icke 
afskedas, utan qvarhållas vintern öfver i cronans tjenst, antingen vid 
sjukhusen, som höra till marinen eller emot någon viss och mindre 
månadspenning få tillstånd att resa annorstädes, men vid första kallelse 
hafva att inställa sig ånyo. der deras tjenst betarfvas>. Medels skrifvelse 
af den 8 / 10 1759 från amiralitetskollegium blef kirurgiska societeten un- 
derrättad derom, att vissa :>sustentationspenuingar» blifvit fältskärerne 
tillagda, åtminstone för någon tid 3 ). Afven Kongl. Maj:t förklarade i 
skrifvelse till collegium medicum af den 17 / 3 1768 sig hafva funnit nyttan 
deraf. att alla fältskärsgesäller, hvilka i krigstid antogos, icke måtte, 
som vanligt varit, strax vid dess slut till större delen afskedas, utan vid 
deras befattningar bibehållas, och sysslan, när de genom döden eller 
eljes afgått, återbesättas.; Härom borde dock hos riksens ständer an- 
mälas. Ett bestämdt beslut synes likväl icke i detta afseende blifvit 
fattadt *). 



mente skulle till detta ändamål erhålla 200 dal. smt. Bland annat begärde han -500 
dal. kmt till en halftäckt lätt resvagn, 200 dal. till fodervärk så till kappa, som under- 
kläder, 120 dal. kmt till madrass med pöl och säogsäek» m. m. 

') Collegii medici protokoll den 7 / 4 1756. 

*) Collegii medici protokoll den s /s 1758. 

") Se ofvan sid. 170. 

4 ) Se J. A. Flint berg a. a. sid. 86. 



■_»no LAKARENES AFLONING VID ORLOGSKLOTTAN. 



Äfven collegium medicum föreslog hos Kongl. Maj:t, att emedan 
expeditionsmediei och kirurger endast med stor kostnad och svårighet 
kunde anskaffas, när någon expedition blifvit anbefalld, om icke någon 
viss årlig penningsumma kunde stipuleras, hvaraf de i fredstider finge 
behålla hälften med frihet att vistas på sådana ställen, der de kunna i 
vetenskaperna öfva sig, hvarom berättelse hvart år borde insändas till 
collegium medicum och amiralitetskollegium ». Härtill biföll Kongl. 
Maj:t den 10 / 3 1778 och i sjöexpeditionsmedicinalstaten, utfärdad den 
19 / t 1779, infördes för nämnda ändamål ett särskildt anslag af 4,950 
dal. smt eller 825 rdr, »kommandos de. som åtnjuta detsamma, att vid 
förefallande sjöexpedition på egen bekostnad inställa sig till tjenstgöring, 
hvarest den påfordras». Den nu bildade reservstaten upptog en expe- 
ditionsmedicus med 100 rdr om året under tjenstgöringstiden, och under 
den lediga tiden endast med half lön eller 50 rdr, 2 expeditions- 
kirurger å 83 1 / 3 rdr under tjenstgöringeh, 13 uppbördsfältskärer å 50 
rdr och 19 underfältskärer a 33 V 3 rdr i samma förhällande, hvilka 
alla skulle efterlefva ett af collegium medicum föreslaget reglemente 
för »sjöexpeditionsmedicinalstaten». 

Under de följande åren förändrades lönevillkoren äter. Ar 1781 
voro förmånerna för en uppbördsfältskär skjuts för 2 hästar under upp- 
och nedresan, resetraktamente a 1(3 sk. om dagen i 16 dagars tid, land- 
traktamente 16 sk. om dagen, 10 rdr i lön för månaden. 2 rdr sjö trakta- 
mente och en gemene mans portion. En underfältskär erhöll skjuts för 
en häst, resetraktamente ä 8 sk. om dagen, landtraktamente ä 8 sk. 
om dagen, 6 rdr 32 sk. månadslön, 2 rdr sjötraktamente och en gemene 
mans portion. 

Vid en sjöexpedition 1788 erhöll vid amiralitetet i Carlskrona 
hvarje uppbördsfältskär 10 rdr i lön för månaden, fri mat vid che- 
fens bord, 16 sk. om dagen i rese- och landtraktamente och skjuts för 
2 hästar ifrån Stockholm till Karlskrona, h vilket tillika med resetrakta- 
mentet steg till 12 rdr. En underkirurg hade 6 rdr 32 sk. i månads- 
lön, 2 rdr sjötraktamente, en gemene mans portion in natnia. 16 sk. i 
land- och resetraktamente samt skjuts för en häst. På galererna erhöllo 



LÅEA.KENE8 AFLÖNING VID ÖRL0GSFL0TTA.N. 20J 

samtidigt två medici 28 rdr 32 sk. i månadslön, 22 rdr ekiperings- 
penningar, 10 rdr i månaden till kostpenningar och 2 drängportioner. 

Vid utrustandet af en örlogseskader 1795 behöfdes 12 uppbördsfält- 
skärer och 20 underfältskärer. Förmånerna för en uppbördsfältskär voro 
skjuts för två hästar och 2-4 sk. dagtraktamente, räknadt från den dag resan 
anträddes till inmönstringen på flottan, då sjö-underhållet började med 
20 rdr i månaden, tvenne gemene mans portioner samt fri spisning om- 
bord eller 15 rdr matpenningar i månaden. Uhderfältskärerne erhöllo 
skjuts för en häst till fram- och återresan, 16 sk. dagtraktamente intill 
mönstringen, 20 rdr lön i månaden och ombord en gemene mans portion. 
Till hvart skepp behöfdes en uppbörds- och tvenne underfältskärer och 
för livar fregatt en uppbördsfältskär och en underfältskär. 

Hvad flottans läkare i öfrigt tänkte om sina biträdande kirurger 
på denna tid, framgår klart nog ur förste fältmedikus Arvid Faxe's 
bref till öfverdirektören Daniel Theel, dateradt Karlskrona den 
26 / 3 1789: 

Jag underställer Hr Öfverdir. godtfmnande, om man ej borde uti 
våra tidningar invitera dem, som rinnas i landsorterne eller vid acade- 
mierne, me(bci eller chirurgi, att sig anmäla till tjenstgöring i Stockholm 
eller här. Det är nödigt förmå dem med pengar, ty annat hjelper ej 
och om kronan will fånga sådane, bör man ej se på några riksdaler. 
Emellan 25 å 30 rdr i månaden för en upbörds chirurgus är väl mycket, 
men det får ej hielpa i en så angelägen sak. Jag ser af tyska tidningar 
det man från Hamburg söker få dem. Sällan fås de som duga, men det 
kommer an på förstyraren at arbeta up dem. Jag har ofta sett det gått 
an, at af dem göra någon nytta». 

Ytterligare skref d:r A. Faxe den 2 / 4 1789: 

»Jag skall alt för gerna återsända et hälft dussin af de redan hit- 
komne fältskärerne, som utom namnet at kallas chirurgi, vet intet och 
kan intet. Slika persedlar duga ej hos mig, ty vid de invärtes sjukas 
skötsel har jag af dem ingen nytta. Alla hafwa likwäl fått lika löm 
hvilket hos en del förtiänte anses med missnöje att deras tjenstgöring är 
lika värderad och belönt. 

Det är högst nödvändigt att Hr Öfverdirecteuren behagade öfverens- 
komma med k. utredningseommissionen i Stockholm, huru mycket en 



202 LÄKARENES AFLÖNING TID ÖRL0GSFL0TTAN. 

chirurgus till lands och siös bör bestås lika i Finland och här, samt det 
efter deras tjenstförrättning och dugelighet 33. 24, 20 och 15 rdr och 
det med eller utan kast, när de äro till siös, ty upbördsfältskären til 
siös bör hafva rättighet äta vid skeppschefens bord. 

Snart upstår frågan livad en fältskär til siös bör åtnjuta. En 
badarepojke får nu 20 rdr i månaden, hvilka pretensioner gör han icke, 
då han skall till siös, och hvarmed skall en braf karl i proportion lönas. 

Et stadgat rättesnöre måste tagas, hvaraf vi här måste få del». 

Under den i Karlskrona 1789 härjande farsoten antogos till och 
med studenter till sjukvårdare å 10 rdr 32 sk. i månaden, jämte vanlig 
soldatkost och skjutspenningar för två hästar. 

Från seklets slut kunna följande uppgifter meddelas. Enligt stor- 
amiral s-embetets i Karlskrona skrifvelse af den a / i 1796 erhöll en expe- 
ditionsläkare skjuts för två hästar och dagtraktamente å 32 sk. från 
den dag resan anträddes till inmönstringen om bord, hvarefter gafs 41 
rdr 32 sk., tre drängportioner, fri förplägning eller 15 rdr i kostpen- 
ningar månatligen samt 16 rdr 32 sk. i ekiperingspenningar för hela 
expeditionstiden. Äfven en expeditionskirurg hade två hästars skjuts 
och 32 sk. i dagtraktamente och under tjenstgöringen om bord 30 rdr 
i månadslön, två drängportioner, fri spisning eller 15 rdr i kostpenuingar 
samt 16 rdr 32 sk. i ekiperingspenningar. En uppbördsfältskär hade 
samtidigt skjuts för två hästar och 24 sk. i dagtraktamente, ombord 
20 rdr i månadslön, två drängportioner och 15 rdr i kostpenningar i 
månaden. En underfältskär deremot hade skjuts för en häst och 16 
sk. i dagtraktamente, 20 rdr i månadslön och en gemene mans portion 
ombord. 

Samma år hade collegium medicum tillfredsställelsen att amiralen, 
generaladjutanten grefve Claes Adam Wachtmeister infann sig vid 
dess sammanträde den 27 / 4 1796 och förklarade, att han varit synnerligen 
nöjd med alla de medici och kirurger, hvilka föregående år tjenstgjort 
vid den under hans befäl utgångna eskadern, hvarefter do höfligaste 
förklaringar utbyttes mellan grefven och kollegium. 

Dittills hade de för flottans behof anställde underläkarene nödgats 
tjena för dagtraktamente äfven för den tid de i afvaktan på inmönstring 



I.ÄKARENES AFLÖNING VID ÖRLOGSFLOTTAN. 203 

gjorde tjenst vid flottornas sjukhus. K. brefvet af don 1 f. 1808 raedgaf 
åt de till flottorna redan anskaffade extra läkarene. under den tid de å 
tjänstgöringsorten gjorde tjenst till lands eller ock användes vid flot- 
tornas sjukbus, enahanda förmåner, som deras vederlikar vid landt- 
arméen. 

1 början af detta sekel erhöll en uppbördsfältskär (öfverfältskär) 
under expeditionen 1 rdr 16 sk. om dagen i ett för allt. enligt sjöför- 
valtningskomiténs skrifvelser af den 9 / 9 1801 och 12 / g 1802, samt skjuts 
för tvä hästar och 32 sk. i dagtraktamente. En underfältskär hade 1805 
en rdr banko om dagen under tjenstgöring på sjön. Ar 1811 tillkom 
uppbördsläkaren dessutom i land, tills inmönstring skedde, 12 portioner 
om dagen samt ombord en portion utom lönen, underläkaren erhöll i 
land 6 portioner samt ombord en portion. 

Kongl. Maj:ts reglemente af den 2: V 5 1805 bestämde slutligen sjö- 
traktamentet vid flottorna och, såsom ofvan anförts, resereglementet af 
den 27 ,'io 1807 rese- jämte dagtraktamentskostnaderna. Det vanliga sjö- 
traktamentet för bevarade fartyg gällde för alla expeditioner, när de voro 
utkommenderade i Kongl. Maj:ts och rikets tjenst, det lägre gällde till 
efterrättelse för sådana expeditioner, hvilkas enda föremål var sjöexercis. 
Förvaltningen af sjöärendena var likväl berättigad, att, om vid större 
expeditioner flere läkare och fältskärer skulle erfordras, än som emot de 
bestämda villkoren kunde erhållas, efter omständigheterna betinga och 
fastställa det traktamente eller den aflöning, som »med ändamålets vin- 
nande närmast förenar Kongl. ilaj:ts och kronans förmån och all möjlig 
hushållning». Dock skulle till Kongl. ilajit härom inberättas. 

Utom dessa spridda, exempelvis meddelade uppgifter öfver den 
aflöning, som vid tillfälliga behof erbjöds åt läkare, hvilka antogos vid 
örlogsflottan, må här ännu ur sjelfva den fastställda staten under skilda 
år meddelas följande: 



204 



ÖRLOGSFLOTTANS STAT. 



e ~g KS 

s e g _a 

oc -^ ' r^ CD 

^ 3Q q: Pj o 

- —. - '.- = — - 3 pi 

& 3 s oa c. ^ ° » 

g b s <! «<] J- g c KT £ 

a — _ --. a 2. pr. 



3 



^ B B P p: 



LP* H- CD 



C.- 
■05 ™ 



, 5 3 



K" o5 



B 

g"' 



g 3 B"» g g. f| 

pr ro =.n-i pp 

g: M 5 c e g. g 

c » »rera «, a _ a M g £_ 
« ?r d- =4- Sp » gJ 1 S 

o' § >— pV "a 2 s.o 
o cd oc p .. cd a pp K 
- K ■* SS 5 SJ & _ *% 

n a. o p-pi:^ 

~X ^ 5- -3' 
£ W J5 Si tO 

S.co »• 



B 
P-°3 



Pi*PSSgi 

K, g. Q g S ' 

-n: ■■- , 

B S H 00 £ 

r-t- CD M 't- p2 

.-i &a p — 
c: C»a ** "> 
a £,< p o:' 
r p - 3 » 
O. to g- 

S^ o| 

Cfe *P , .a; C 

3 "C ~ c 



Cotts 



3 cs 



P;M(D 



Ög Ö 



3 Q 
>-i f 



7 

pr 

| .o g- i' g" I 



CD 

a a 
S-p 



H5 • c gLcl3 

p «~t 



^ O CD 



c Oa 



ET-S- 



:cc 



o "■ 2-co (JO i 

-i a- s~ P "- 

?.U5, 8» 
O CD « P m 

"5 a «_, 3, M 



s r „ — p- cd c- c- s. 

ii&ieftfggs 

w a> k ~-e , £■ » w 

EL& o a 55 : 8 g S 

03 i_. 2- 5 »• o •a ji „ 

p CO P.O K ic-C c 

-j k- n, p- i- .-. ^v: 

^ C0<< cd a _ ET. Cl, o 

&TaS p g-^ecgg- 



£ a' cd 5> cd 



5?^ Sol s 

o , (u h 

3 2 ■ v o' 
S- k 3 5- 



«5 
S 



S 



CD o 



a cd 






o 
S^^ r^ o cd - 5 

e b sr o g =? _ 3 
." 

1-3 P 






ffitpS 



D " 

B' — 

ers g. 



CE B 



P3W 



era 



p y - 
-i ■ 



Sr2 P 
3. cd 

i-h P- X 

"■ p p 



CD h- 



E. CD CO 



3> 






v 



' 05 



■ 5 °° 

&5S 



S r-p g s-äto-S- 

c^. ip. X,crq cd p 

a s ss ?:" =f-g- 

a - < era ^^£ ■- 

o: CD • 3B „,_ e 



C 

o 



f- fcq 



ww^-ba^a^-^aci^^ 






O I^SS.PD DS-S:D£g 

b -i o p*'S:p J &g K o P?2. 






c»Qri-2c;??3p2 














xprp'Böp?_,_o- 


T £ CD 






oJ2. 




^ p: S* CD 1> H 


D 3 

' CD 


















d & 




• ?r ?r 


• CC. 






& 2 




p: p: 




















a.i« 
























w 












Er 












c 












B 












CD . 
























O 




Antal. 




p' 






er. 








IC i- 1 to 

i— o< cc 


oa 


Dal. s. '). 


tc 


05000 


o 




g to 




Antal. 




p^ p' 






*-> 

CJ3 








tO HB tO U3 
Q O Ol C 

oc to o 


OS 

o 
o 


Dal. smt 4 ). 


- 


CO CO 




Antal. 




p- P' 






















05 


tO CC CO C35 

oöo o 


05 
O 

o 


Dal. smt 6 ) 


s 


CO CO 


Antal. 


H-» 














-1 


ro CO to CT5 
Q O Q C 


05 
O 


Dal. s. c ). 


t-» 


ooo o 


o 






















Ol I- 1 




Antal. 




P' P' 






I-* 














—t 


IO o 

o o 


CO 

o 


Dal. s. 


CO 
00 


o o 


o 






C0O5 


CO 


Antal. 




p- P' 


P' 






C5 <Z C: 


CO 

o 
o 


Rdr sp. 9 ). 


~1 

■si 

GC 


p 








toto 


CO 


Antal. 




p- P' 


p. 






►-■ !-■ tO 

ai »-- c; oo o< "- 
O C: p5 co O O 


co 

8 


KUr sp. 


00 

CO 


S co ^ 








CC - 








-j 


CO CO 


Antal. 




P' 


P' p- 












00' 


co toto 


M *• 


Rdr Bp. 




8 88SS 


oo 


CO 



O: 
<2 



FLOTTANS ESKADRAH. 205 



Jämte örlogsflottan funnos frän äldre tider s. k. »Eskadrar» både 
i Stockholm och Göteborg. Stockholms eskader kallades under åren 
1759 — 17Tt> (ialertlottan samt derefter till och med 1824 Svenska 
eskadern af arméens flotta ')• 

Vid Stockholms eskader fanns utom en amiralitetsmedikns från 
1700-talet, en »primär fältskär» 2 ), som sodan 174.~> benämndes amirali- 
tetskirurg och från 1763 regementsfältskär. Amiralitetsläkaresysslan 
indrogs 1808 och lemnades åt en t. f. öfverfältläkare vid flottorna, 
som tillika skulle vara förste regementsläkare vid Stockholms eskader 
samt biträdas af den vid samma eskader anställde t. f. andre rege- 
mentsläkaren. 

För Stockholmska eskaderns fältskärsgesäller utfärdades den u / 3 
1743 instruktion på tyska: Instruction, wornach bei vorwaltender 
Expedition sämtliche Feldtscher-Gesellen sich zu richten haben. Gegeben 
ans dem königliehen Ammiralitets Commissariat zu Stockholm» 3 ). 



') Sedan Augustin Ehrensvärd 1740 uppkastat förslag till inrättande af en 
skärgårdsflotta till kusternas och Finlands förevar, antogs detsamma af 1756 års 
riksdag. Galérflottan var förlagd till Stockholm och skärgårdsflottan i arméens tlotta) 
till Sveaborg. När galérflottan och arméens flotta förenades 1777, uppkommo tvenne 
eskadrar, den förra kallad Armrens flottas svenska- och den senare dess »finska eskader». 
Arméens flotta var i början af innevarande sekel indelad i fyra eskadrar, nämligen 
Stockholms, Sveaborgs, Göteborgs och Åbo eskadrar, och fyra eskaderdivisioner, af 
hvilka tvenne i Finland, nämligen Värkans och Kristina. Dithörande fartyg, liksom de 
i Abo, uppbrändes ISOS af sveuskarne sjelfve. 

") Här torde nämnas, att Sacklén a. a. 11: 497 uppger att Constantin Soem 
d. ä., såsom primariekirurg vid k- amiralitetet i Stockholm, hade 800 dal. smt:s lön 
samt 300 för bråcfesnidaresysslan». 

3 ) I svensk öfversättning i Modées Utdrag läw publ. Händl. 111 s. 2,027. 



206 



FLOTTANS ESKADRAR. 



A Stockholmska eskaderns medieinalstat upptogs: 

1760: 1785: 

Assessor Johan Bergstral 1 ), En medicus 150 rdr 

lön å 200 En regementsfältskär . . . 100 ,, 

och personelt enl. k. br. af 2 fältskäregesäller a . ...» 50 „ 

den 6 / 5 1756 _400 600 dal. 2 fältskäregesäller ■) a . . . 33 „ 16 sk. 

En mästerfältskär enligt k. Inspektor vid sjukhuset . . 85 „ 

brefvet af den 4 / 9 1758 . . 200 

och personelt enligt k. bref- 
vet af den !4 / 10 1749 . . . 150 350 

2 fältskäregesäller å 200 „ 

1800: 1811: 

En medicus 183 rdr 16 sk. En regementsläkare .... 1S3 rdr 16 sk. 

En regementsfältskär .... 175 „ En andre regementsläkare 115 „ 

En regementsfältskärsgesäll 66 „ 32 „ En underläkare 60 „ 32 „ 

2 regementsfältskärsge-* Tre „ å 50 „ 

säller ä 50 „ En sjukhusinspektor .... 125 „ ') 

En inspektor 100 „ 

samt för ankommande 

fremmande trupper . 25 125 

Tillförordnade läkare vid arméens flotta hade under expeditioner 
mindre arfvode, än vid örlogsflottan. Komitéu för förvaltningen af 
arméens flotta beviljade likväl 1801 på collegii mediei framställning ät 
uppbördsfältskärerne vid densamma enahanda arfvode eller en rdr 10 
sk. om dagen. Expeditionskirurgen hade 2 rdr om dagen. 

Eskaderns sjukhus på Kastellholmen var länge det enda militär- 
sjukhuset i Stockholm och härstammade från den tid, då skeppsvarfvet 



') »Ytterligare till förbättring på lön, som ork för det han åtagit sig inseende 
öfver amiralitetsfältskären, iifven uti det, som kirurgiska operationer och boteme- 
del angår». 

') Med sina förra löner på extra ordinarie staten enligt resolution af den 
I3 /, 1781. 

9 ) På denna aflöning beviljades genom k. brefvet af den " , 1812 en tillökning 
af 33 % att beräknas från 1811 års början. 



FLOTTASS ESKADRAR. 207 



anlades. Ett reglemente för sjukhuset utfärdades af Ehrensvärd 1766 
och detsamma erhöll 1789 en andra våning af trä. Genom reglementet 
för arméens flottas förvaltning af den 2 /ö 1^96 blef sjukhusets ekonomi 
i flera afseenden förbättrad och kunde detsamma i stället för 50 sedan 
emortaga ända till 200 sjuka så väl från flottan, som arméen, dock mot 
ersättning '). 

Vid Göteborgs eskader eller, såsom den kallades, »Rodar gastars 
regemente*, tillsattes den förste fältskären 1715 som extra och 1718 
som ordinarie 2 ). Hans lön steg 1735 till 200 dal. smt och 1778 till 66 
rdr. Yid samma eskader af arméens flotta tillsattes en amiralitetsläkare- 
tjenst 1781, som indrogs 1812 och ersattes med en regementsläkare- 
tjenst på stat. Från Malmö och Landskrona eskaderdivisioner öfverflyt- 
tades medels k. brefvet af den 8 / 10 1811 tvenne underläkare till Göte- 
borg och en sjukhusinspektor anställdes. 

Enligt k. brefvet af den 7 /i 1812 upptog staten vid Göteborgs 
eskader : 

En regementsläkare å rdr sp. 100 

Två underläkare å „ „ 50 

För sjukvården vid eskadrarna funnos särskilda föreskrifter i *Reg- 
lemente för arméens flottas förvaltning och redogörelse. Stockholm 
1796». Detsamma innehöll särskilda bestämningar rörande dess sjukhus, 
sjukfartyg och läkarenes göromål. 

Detta reglemente var i sina grunddrag öfverensstämmande med 
projekt till » Hushållningsreglemente för arméens flottan, uppgjordt 
redan den 21 / 8 1766 af Au g. Ehrensvärd. 



') D. Schulz von Sehulzenheims ofvananförda »Tal», sid. 143. 

*) Militära Helsovårdskomiténs betänkande den 18 / 15 1882. Stoekiolm 1883. 



20S MTUTÅnS.UKHTS. 



8. MilitäFsjukhus. 

Under hela Sveriges stormaktstid funnos icke stående sjukhus för 
militären '). liksom lasaretter öfverhufvud saknades intill början af 
detta sekel. För de i fält varande truppernas behof inrättades visser- 
ligen å sjelfva krigsskadeplatsen tillfälliga sjukhus, men under arméens 
framträngande antingen medtogos de sjuke, h vilkas tillstånd möjlig- 
gjorde det. eller qvarlemnades de här och der i orterna. Vid bristen pä 
kaserner voro de garnisonerade truppafdelningaraa åter inqvarterade i 
städerna och blefvo vid sjukdomsfall vårdade i sina hemvist. Man kan 
lätt föreställa sig, huru bristfällig den egentliga militära sjukvården 
under sådana förhallanden måste vara. I k. brefvet till collegium 
medicum af den i9 / g 1696 ingick följande stadgande: 

»Emedan Wi förnimme att regementsfältskårerne under wårt Garde 
mycket sällan sjelfve besöka de sjuke, utan skicka i deras ställen ofta en 
onehrfahren gesäll och den, som nys är kommen utur lähran, hvarigenom 
de sjuke ofta komma att crepera: alltså och emedan Wi till förekom- 
mande af sådan försummelse hädanefter finna nödigt att låta författa ett 
nytt reglemente, huru och på hvad sätt bemälte fältskiärer sk"la besöka 
deras sjuke, ty är härmed till eder Wår nådiga villia och befallning, att 
I till Wår vidare approbation projecteren '-tt sådant reglemente . 

Tillika beordrades örversten af gardet, det han alfvarligen skall 
tillhålla dem sjelfve flijtigt att besöka de sjuka . 

Rörande inrättandet af ett krigs- och fältsjukhus inlemnade Lars 
Micrander (Lilljestolpe) till Karl XII ett memorial af den I4 , 17hl': 

Emedan ärfarenheten så al förra, Bom -.-naiv tider, nogsamt wijsar 
det en Armée uti fält. under starka marscher och utj Camperningar,, 



'i Wi strand fön ospital dels varit tillämnade under 

Gustaf II Adolfs tid. dels ock inrättade på ett eller annat ställe inom riket Hygien 
XII (1850) s. 391, Inrättandet i Vadstena af wt Bärskildl hospital eller invalidhus för 
gamla militärer var äfven ttllämnadt af Gustaf II Adolf. 



MILITÄRSJUKHUS. 209 



isynnerhet på sumpiga orter och uti osund luft, hälst när de gemenas 
förplägning intet altid kan wara, som borde, af svåra och smittosamma 
sjukdomar offta ansattes, och af dem mehr, än fiendens anfall och svärd, 
försmältes och fortares; alltså synes högst nödigt wara, det förutan de 
friskas och sundas conservation, hvilken utj ett godt underhåld och tidigt 
anskaffande af alt det, som till deras förnödenheter erfordras, förnembli- 
gast synes bestå, jembwähl till de siukas bättre skiötzell och curerande 
ett krigs- och fälthospital inrättat blefwo, hvilcket utj Kongl. Maj:ts krigs- 
articlar athskillige städes nämbnes '). 

Micrander föreslog dessutom för sådana soldater, hvilka insjuk- 
nade under marscher och voro lindrigt angripna, »ett felthospital, således 
inrättad t, att vid hvart regemente äro några vagnar i beredskap, åtmin- 
stone 1 ä 2 vid hvart kompani, hvilka sådana sjuke uti marscher med- 
bringa och hvarigenom de sjukes qvarlemnande här och der undvikes». 
Utom sjukvaktare, tagna från regementena, förordar Micrander 
till »sjukvakterskor, ährliga och alfvarsamma qvinnspersoner, is. sådana, 
som sina män här vid arméen hafva, eller ock gambla pigor och med 
arbete wahne». För hvarje 20:tal sjuke ansågs åtminstone en sjukvak- 
tare och en sjukvakterska behöflig. 

1 sammanhang härmed må från Karl XlLs krig meddelas följande 
memorial af konungens lifmedikus Samuel Skraggenstjerna, date- 
radt Timurtasj den 1 / 10 1713. 

Hvad jag tilförende munteligcn, det måste jag nu för min sjuk- 
doms skull skrifteligen i underdånighet berätta, att nembhgen dhe rnedi- 
eamenter jag för l / 2 åhr sedan ifrån Constantinopel på Eders Maj:ts 
nådigste betalning bekom, bestigandes sig allena till 48 rdr, äro länge- 
sedan åtgångne, under hela tiden bort åt varande myckenhet af sjuke, 
hafwandes jag fuller då och da upnegotierat något litet medicamenter 
till någre ducaters wSrde af bekante Judar. Men som det eij heller vill 
förslå, crediten eij heller länger räckia, så underkastar Ed. Kongl. Maj:ts 
välbehag iag allerunderdånigst, om Ed. Maj:t techtes till dhe dageligen 
tilltagande sjukes förnödenhet allernädigst förordna någre medel, fast än 



J ) I riksarkivet »Collegium medicum före 1719 . 

14 



210 fiARNISONSS.TUKHUS. 



eij mehr än till 15 ä 20 ducater, dem iag ined all flijt och redelighet 
wille utarbeta och till patienterna utgifva, så wijda mina siukliga krafter 
förmå. 1 widrigit fall kommer det på dhe utom dess arme patienteran, 
att Bjelfwe Intala medicamenterne. Jag förmodar att i detta måäl vinna 
så mycket nådigare och skyndsammare resolution, som feltscheren Neu- 
man, hvilken samma gång, som iag fick till 48 rdr medicamenter, bekom 
till 117 rdr deraf, haar, som jag höör, fått nyligen penningar till medi- 
camenters inköpande, af hvilka så wäl som dhe, som hr Rolf er till- 
beredt, iag intet med gått samvete kan mig betiäna, efter som dhe emot 
wan- och billigheten äre utom min wettenskap ihopsatte och compone- 
rade af dem, som det wärket lvwarcken lärt eller första ')■ 

Huravida under Karl XIl:s krig fråga blifvit väckt om upprät- 
tande af verkliga militärsjukhus, känner författaren icke. Det enda han 
i detta hänseende kan meddela är ett collegii mediei bref af den 26 / 6 
1719 till Kongl. Maj:t, hvaruti förmäles att krigskollegium till dess ut- 
låtande sändt ett af Mathias Ribe till drottningen ingifvet memorial 
om fälthospitalers inrättande. Kollegium fann förslaget 

wara af värkelig fördel för det allmänna Lästa, sä vida en ansenlig 
afsaknad af dugeligt manskap här i riket derigenom lärer kunna före- 
byggas. Sjelfva husen böra efter krigsmachternas myckenhet wara större 
eller mindre, kunnandes det största hospitalet för ett Tusende man och 
de mindre för 7 å 800 till det ringaste inrättas, hvartill fordias så 
många sängar med tillbörligt" matrasser och linnetyg, som tva tivdji-delar 
af manskapet utgiör, ibland hvilka största delen inrättas för en och den 
öfriga mindre delil för tvenne personer m. m. 

Hvad generalupsichten öfver alla hospitalen i gemen vidkommer, så 
underkastas det Hennes Kongl. Maj:ts allera. välbehag i underdånighet. 
om sådant antingen dess Collegio medieo eller Archiatern skall anbefallas». 

Tanken på inrättandet af stående garnisonssjukhus, åtminstone 
hufvudstaden, uppdykade då och då. Man känner att det s. k. sund- 
hetskollegium i skrifvelse af den 7 / 3 1722 förordade lasaretters inrättande 
för militärregementena i Stockholm och att stadsfysikus Nils Boy l".'il 



') 1 riksarkivet. 



GARNISONSSJtJKHTJS. -Jll 



väckte förslag om sjukbaracker vid amiralitetet derstädes. Några åtgärder 
i följd af detta förslag vidtogos likväl icke. I skrifvelse af den u /, 1742 
begärde dock krigskollegium, att eollegivun medicum ville låta krigskom- 
missarien åtföljas af en medicine doktor för att en gäng i veckan mön- 
stra regementenas i staden befintliga sjuka. Collegii medici protokoll 
den ia / 8 s. a. upplyser, att assessor Kammecker besökt de sjuka och 
att utredningskommissionen på hans inrådan »inköpt Gravesvin såsom 
bättre emot rödsot än rödt portugisvin . Ännu vid 1756 års riksdag 
yttras i ett till borgmästaren Lang (sannolikt af kirurgiska societeten) 
lemnadt konceptmemorial af den 30 / 4 s. a., att garnisonsmedici näppe- 
ligen kunna uppfylla den värd, som en kringströdd besättning i stadens 
aflägsnaste qvarter vid hetsiga eller langsamma sjukdomar betarfwar. om 
icke de sjuka på ett ställe sammanbringas, bättre vårdas, skötas och 
förplägas . 

Till grund för förslaget om uppbyggandet af kaserner för garni- 
sonstruppernas behof låg äfven tanken pa den öfriga befolkningens 
bästa. Åtminstone uttalade sig k. sundhetskommissionen i detta syfte 
i en till Kongl. Maj:t den 1 / 7 1738 inlemnad skrifvelse: 

Commissionen har i afseende pä den allmänna nyttan och gagnet 
bordt i underd. nämna, att densamme fur nödvändigt ansedt det Ca- 
serner eller baraquer så för gardet, som för artillerie och amiralitetet 
här i staden till deras inquartering blefve nppbyggde, emedan manskapet 
da vid åkommande sjukdom kunna af vederbörande bättre efterses, skiö- 
tas och betjenas. och utvidgandet af sjukdomen derigenom betages, samt 
enär de sjuka bättre kunna skjötas. förmodar man ock, näst Guds hjelp, 
flere af dem blifva vid lifvet conserverade och fölljakteligen omkostnaden 
till deras ersättande derigenom bespard. Regementerne kunna ock dy- 
medelst hållas lättare tillhopa och i bättre disciplin, sä att mänga stölder, 
excesser och olägenheter, som annars föröfvas, blifva hämmade. De stä- 
der, som hafva inquartering, kunna ock. där man till dessa caserners 
eller baraquers upbyggande nu hade något förskott, i framtiden och efter 
några ar aldeles undslippa Lnquarteringsbesväret». 



212 6ARNISONS8JUKHDS. 



Frågan om sjukhus för garnisonerna och de värfvade regementena 
blef hvilande '). I de af förf. kända handlingarna finnes den icke vidare 
omnämnd. Mer än en gång påminde likväl framstående läkare om nöd- 
vändigheten af deras inrättande. Redan 1746 yttrade Abr. Bäck i sitt 
ofvannämnda pnesidiital infor vetenskapsakademien den n ' 10 s. a.: Nu 
måste fältskärerne besöka den ena sjuka vida afskildt ifrån den andra, 
längst omkring i förstäderne. Hvar och en kan lätteligen föreställa sig, 
huru dessa blifva skötta i ett litet otätt krvpe i fattigdom och elände, 
utan att någon värdar sig rätteligen om deras mat och dryck, eller 
drager behörig försorg för nödig läkedom. Huru mänga skulle icke i ett 
hospital blifva hulpne till hälsan, som nu försmäkta af vanskötsel. För 
garnisonsregementerna i Stockholm är ett hospital oundgängeligt -i. 
Till och med den fasansfulla förödelsen af flottans manskap i Karlskrona 
1788 — 1790 förmådde icke borttaga täckelset från de maktägandes ögon 
med afseende ä militärsjukvården. Förgäfves yttrade D. Schulz von 
Schulzenheim, att mänskligheten, om ej annat, synes påfordra ett 
allmänt garnisons-läsaret; kunde detsamma möjeligen förenas med det 
nuvarande k. lasaretet, så skulle med tiden skickeligare eompagnie- 
fältskärer vinnas, och för lättheten att inhemta kunskap, tjenlige ämnen 
lockas till dessa ringa lönande syslor» 3 ). Allt var dock förgäfves. 

Collegii medici instruktion af den 28 / 10 1797 ökade icke dess 
inflytande i detta hänseende. Den föreskref endast att kollegium borde 
höras rörande flottornas och landtarméns förseende med läkare och vid 
afgifvandet af föreskrifter beträffande sjukskötseln samt fält- och medicinal- 
kistomas inrättande, men äfven i dessa angelägenheter plägade icke de 
militära myndigheterna inhemta collegii medici råd och anvisningar. 
I början af seklet finner man dock, att regeringen en och annan gäng 
vändt sig till collegium medieum med förfrågan rörande de militära 
etablissementen. När invänarene i Ystad beslutat uppföra en kasern- 
byggnad för de der förlagda två sqvadronerna af Mörnerska husa- 



') Att likväl i Karlskrona och Stockholm funnos för tlottaus bchof Qppförda sjuk- 
hus, har i det föregående blifvit onmämndt 
2 ) Abr. Bäcks Tal s. 26. 
s ) D. Schulz von Schulzcuhe inis ufvauauförda »Tal», sid. S9. 



ALLMÄNNA II A I. SO V AI! PS Ko K II ALL ANDEN. 213 



ivrne, infordrade Kongl. Maj:t ilen 17 / 6 181- collegii medici yttrande 
öfver särskilda omständigheter rörande byggnaden. I sitt utlåtande 

gjorde kollegium viktiga anmärkningar mot ritningarna. Konungen an- 
befallde den M , s. a. landsliöfdingen förständiga Ystads invånare att 
iakttaga kollegii anmärkningar, då Kongl. Maj:t anser det vara af yttersta 
vigt att vid nya kaserners uppförande och inredande liufvudsakligt af- 
seende fästes derpå att allt, som kan skada manskapets hälsa, i möjli- 
gaste måtto undanrödjes . 

För uppkomsten af Stockholms garnisonssjukhus och dermed sam- 
inanhängande omständigheter redogöres längre fram. 



9. Allmänna hälsovårdsföFhållanden. Litteratup. 

Sällan rinner man några spar deraf, att de medicinska myndig- 
heterna tillfrågats om militärens allmänna helsovårdsförhållanden. Sund- 
hetskommissionen fann sig föranlåten att i skrifvelse till Kongl. Maj:t 
af den 9 2 1713 hemställa, »om icke medici vid arméen, så väl som på 
flottan, da de äro i fält, kunde få E. K. M. nådiga tillstånd och befall- 
ning att efterse och undersöka manskapets kost och proviant med allt, 
som till deras förtäring hörer både när den emottages samt till consu- 
merandct utdelas, hvarigenom manskapet kunde afhållas ifrån att för- 
tära sådant, som för dem otienligt och osundt wore». Denna enkla och 
naturliga åtgärd föranleddes deraf, att amiralitetets kollegium den 12 10 
1712 på nådig befallning insändt prof på ett, såsom det ansågs, »för- 
skämdta bränvin. — Äfven en annan enskild hygienisk åtgärd må här 
nämnas. Med anledning af sundhetskommissionens hemställan anbefallde 
k. brefvet af den 3 / 10 1753 amiralitets- och krigskollegierna att införa 
järnkäril vid arméen och flottan i stället för koppar- och messingsflaskor 
och kittlar '). 



') Se detta arbetes första del sid. 345. — Af d:r Peter Sundius finnes: Medi- 
cinsk prisshrift besvarad af Franc. Thiery: huru farliga kopparkäril äro i mat- 
redningen och att de böra afskaffas. Öfvers. Stockholm 1753. 8:o. 



214 ALLMÄNNA HÄLSOVÅKDSFÖRHÅLLÅNDEN. 

Särskilda förhållningsregler rörande hälsovården på flottan utfär- 
dados då och dä af läkarene. Sålunda finnes en af J. Fjellström 
den 2 / 5 1742 dagtecknad Underrättelse för fältskärsgesällerne i (oljande 
mal på den förestående sjöexpeditionen?, isynnerhet mod afseende på 
skörbjuggen. Rökning å skeppen med beck, tjära och svafvel »allt som 
man hafver det ena eller andra att tillgå anbefalldes den 2t :1 1743 i 
»Underrättelse för livar och en skeppschef till iakttagande på instun- 
dande sjöexpedition uti vissa oeconomie mål om skeppsbord». Skriften 
innehåller tillika hvarjehanda anvisningar med hänsyn till manskapets 
hälsa. Dessutom tinnes en samtidigt utgifven »Beschreibung wie Ger- 
sten Wasser anzurichten sey, samt dessen Gebrauch and Xutzen, ne- 
benst eine kurze Unterriehtung fur denen Feltscherern, insonders auf 
der Flotte dienende zur Conservation der Mannschaft», approberad uti 
k. amiralitetets Collegio i Carlskrona. 

Pommerska kriget, som gaf så många kraftiga väckelser till för- 
bättrande af den svenska militärläkarevården, lemnade mer än förut 
tillfälle åt collegium medicum att uttala sig i frågor rörande arméens 
och flottans sanitära behof. Från denna tid finner man nämligen i 
kollegii handlingar oftare spår dortill, att dess utlåtande angående hit- 
hörande spörsmål blifvit af de militära [myndigheterna] inhcmtadt, 
Sedan Kongl. Maj: t den 29 /i 1757 infordrat collegii medici utlåtande 
öfver försöken att minska bränvinsutdelningen vid örlogsflottan samt 
att begagna ättika och tamarinder såsom preservativ mot den vid sjö- 
expeditioner så vanliga skörbjuggen, tog sig kollegium anledning att 
i en skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 16 / 8 1 7 "> 7 påyrka en mängd viktiga 
åtgärder till förbättring af sjöfolkets hälsa. Sålunda föreslog kollegium 
att luftvexlingsmaskiner borde inrättas på alla skepp 1 ), hängmattor och 



') Under förra seklet äflades man ifrigt med inrättandet af s. k. vädervexlii 

maskiner för införand h bibehållande af frisk luft i fartyg. Den svenske mekanikern 

Mårten Triewald utgaf 1741 en skrift om nyttan och .bruket af vädervexlings- 

maskiner liä Kongl. JIaj:ts och riksens örlegsllotta samt k"iistruerad sådan apparat, 

som vann mycket bifall och förskaffade honom en belöning både af Bin egen och 
Frankrikes konung. Don linnes beskrifvi : ka vetenskapsakademiens handlingar 



ALLMÄNNA II A I. SO V AliPSFORII ALL ANDEN. 215 

kläder vädras Åtminstone tvä sänder i veckan, färsk föda och grönsaker 
vid tillfälle anskaffas, ett sjukskepp alltid vara till bands vid eskadern, 
en ständig eskadermedikus förordnas med 6 ä 800 dal. smts lön och 
LO dal. smt för hvarje expeditionsmånad. Till k. utredningskommis- 
sionen afgaf kollegium den 2 / 8 1758 betänkande om förplägningen af 
aiméen i Pommern och förändring i spisordningen enligt fältmedikus P. 
X et/e Ils förslag 1 ), och när en förändring af denna spisordning ansågs 
vara af behofvet påkallad, infordrade amiralitetet ytterligare den 3 / 7 
1780 af collegium medicum upplysningar i detta afseende. Vid sjuk- 
huset i Karlskrona följdes deremot längre tid en af il. Kähler och 
L. Hjortzberg 1768 uppgjord spisordning, för hvilken de belönades 
med 600 dal. smt hvardera. Afven senare rådfrågades collegium medi- 
cum rörande sjöfolkets proviantering. Öfverste Henrik af Trolle 
insände frän Sveaborg den 10 / 3 1773 till kollegii granskning en spis- 
ordning för arméens flotta. Collegium medicum tillstyrkte, emedan 
svenskt bränvin icke fick brännas, bland annat 3 1 / 2 parter franskt 
bränvin på 8 man eller 1 1 / 2 jungfru och en hvitlöks »klyft» om dagen 
per person. Konungen godkände i bref till kollegium af den 20 / 4 s. å. 
den spisordning i uppgifvit till nyttjande vid arméens flotta». 

Det är äfven från medlet af förra seklet den svenska litteraturen 
böljar uppvisa ett och annat arbete rörande den militära hygienen och 
läkarevården. Bland do viktigaste arbeten för kännedomen om svenska 
militär] äkarevården vid denna tid äro otvifvelaktigt P. Zetzells på en 
dyrköpt erfarenhet från Pommerska kriget grundade skrifter. I sitt 
tal Om den svenska soldatens föda i fält'-, hållet inför vetenskaps- 
akademien den 2 / 5 1764, lemnar han bland annat uppgifter om den 



1744. Sedermera finnas i handlingarna 1757 och 1770 både af P. AVargentin och 
.T. C. YVilcke uppsatser om vädervexlingsmaskiuer. Slutligen utsatte akademin 1704 
som prisfråga beskrifnmgen af en vädervexlingsapparat i fartyg, fördelaktigare 
än de af Triewald, Hales och Sutton konstruerade, hvartill P. Ferner skänkte 
ett pris af 40 dukater i guld. Priset vanns af italienaren Jakob Ventura 1766, som 
införde i akademiens handlingar s. å. en uppsats »om en uy luftpump att bruka till 
väderväxlings erhållande pä skepp». 

') Se Tidskrift i militär helsovård. Stockholm 1882, sid. 29. 



216 LITTERATII! RÖRANDE MII.l IARI.AKARF.VARDEN. 

svenska arméens förplägning ända från Gustaf Wasas tid. Han 
meddelar tillika att under våren 1758 18 % a ^ arméen voro sjuka i 
skörbjugg och att under vintern 1759 15 å 20 % a ^ styrkan voro 
»sjuke i rötaktig feber>. Derför tillägger han : »När salt proviant, räkor 
och kroppsmödor verka tillhopa på en armée, behöfver fienden inga 
vapen för att slå den> *). 

I sitt tal »Om sjukligheten i fult i anledning af sista Pommerska 
kriget ifrån år 1757 till 1762 , hållet den 21 / 7 1779, uppgifver Zet- 
zell att minsta antalet sjuke förekom den 31 ' 7 1761, då livar 20:de man 
var sjuk och det största i förhållande till arméens numerär den 28 / 2 
1759, då af 11 man tre voro sjuke eller konvalescenter. Zetzell anser 
derför, att vid en armé af 30,000 man erfordras sjukhus för 2,500, men 
dessutom skilda »matthus» (konvalescenthus) till l /s emot ofvan angifna 
sjuktal, försedda med tillbehör i beräkning af l / i af arméens styrka så 
väl för flyttande, som nederlagssjukhusens behof, samt för att vid behof 
kunna emottaga en större mängd sjuke. 

Till spridande af insikter i militärhygien erhöll provinsialläkaren i 
Filipstad Daniel Wickman genom k. brefvet af den 15 /8 1793 ersättning 
med 60 rdr för redan tryckta fyra ark af van Swietens Tractat om 
fältsjukdomar* och skulle medicinalfonden bekosta tryckningen af de 
följande arken. Skriften var bestämd att utdelas till regementena, flottan 
och sjukhusinrättningarna, men, ehuru collegium medicum erbjöd sig att 
ombesörja tryckningen, har arbetet icke utkommit. 



') Från del gemensamma förplägningssättet torde likväl gifvits undantag. I Till- 
skrift för militär helsovård 1891 sid. 55 meddelar Edholm en för de finska trapperns 
af Ehrensvärd uppgjord skild portionsstat — Frågan om den svenska soldatens förpläg- 
ning behandlades sedermera äfven af, 'indi;! författare. 1 Svenska krigsmannasållskapets 
handlingar, 17'.ts I: iiO mli il: :; finnas Tankar mil Svenska arméens föda ifatt* 
af C. i". Eagström, grundade ca en gammal generals yttrande, man bör först Börja 
för magen, ty den är grunden till alla operationer», och förordande >'tt allmännare bruk 
af vegetabilier. — I samma handlingar för ar L803 liar S. \. Hedin skrifvit < hu 
arméens föda i fall och K. von Vegesack <>m soldatens föda i filt . I lsn; ars 
handlingar s. 134 — 14(j har ii. W. af Tibell lemnat Strödda anmärkningar öfver 
svenska arméens förplägningssält i filt . lian förordar tunt bröd ooh de af professor 
.1. ii. Pipping i Aho föreslagna soppkakoroa. 



LITTERATUR HÖRANDE MII.ITÄHLÅKAREVARDEN. 217 

Af litteratur rörande militärlakarevård må ytterligare nämnas: 

Dan. Ludvigs Korta afhandling om fältsjukor, öfversatt på 
svenska (af M. G. Block) och efter föregången k. Collegii medici 
censur, tryckt i Linköping åh/r 17 IT. Ytterligare utgifven »Jemte et 
additwmentum af anatomice et chirurgiee operatore D. Sal. Sch ii tz er 
bifogat . Stockholm 1742, 63 sid., 8:o. 

Sjömans berörande uti skieppsbrott. sjukdomar och andra sjö- 
ivådor. Öfvers. af den ängelske Doctorns Johan Wilkinsons bok. 
Stockholm 1770, 46 sid., S:o. 

Sätt att bibehålla sjöfolkets hälsa, försökt på engelska krigsskeppet 
Resolution under en resa af tre år och. 18 dagar, ined sådan framgång 
att ingen enda af 118 mans besättning dödt af skörbjugg. Beskrifn. 
uti bref till J. Pringle af Capit. Jacob Co ok. Öfvers. af J. L. 
Odhelius. Stockholm 1778. 66 sid. 8:o '). 

Arvid Faxe, Afhandling om hushållningen till sjös, i afseende 
på hälsans bevarande. Till Kongl. Örlogsflottans tjenst. Carlscrona 
1782. 90 sid. 8:o 2 ). 

Lars Hjortzberg, Nödig underrättelse huru de till Crono-Last- 
dragare ordinerade medieamenter skola brukas. Carlskrona 1783. 8:o. 

Anvisning på bruket af en mängd enkla läkemedel. — En äldre 
skrift med samma titel finnes tryckt 1751. 4 bl. 8:o. 



') 1 detta arbete finnes en ^Pharmacopoea navalis» sid. 53 — 65 och »Spisordning 
vid k. Amiralitets sjukhuset» sid. 65 — 66. 

■) Om detta sitt arbete skref författaren till P. \V. "Wargentin den '% 1782: 
Hvad boken angår, sä både vet och tror jag den hafva mänga brister, men de böra 
så mycket mera nrsäcktas, som man til närvarande har få hielpredor uti detta eljest 
angelägna ämne, och hvad jag anfört, är mast samlat under mina sjöresor, dem jag 
torde hända framför någon svensk medicus försökt, fast det också giort min helsa 
stor skada. 

De utländske spisordningar, hvilka kastat mig otrolig brefväxling, hade väl varit 
onödige och jag trodde härigenom giöra arbetet hos militairen begärligt, men jag har 
med all min möda, kåstnad och välmening intet det minsta uträttat, ty boken anses 
här lika med lill cathekesen den ingen behöfver, derföre har författaren liten tack för 
besväret». I ett annat bref af den 9 /a 1783 tillägger han >en tok är den, som på egit 
förlag låter trycka böcker». 



218 LITTERATUK BÖKANDE MILITÅRLÄX AREVÄRDEN. 

A. Faxe, Minnesbok för skeppsläkare om deras skyldigheter på 
k. svenska Örlogsflottan. Stockholm 1TS."). 83 sid. 8.0. 

Ett utdrag ur donna skrift är tryckt i Gotle 1813. 

Om so/datats helsas bevarande i fält, jemte beskrifning om sa 
väl rörliga som orörliga fäldt hospitalers inrättande och förvaltande 
med deras föreskrift af H. lo Begue do Presle. Med tillökningar 
af Herm. Sehiitzercrantz. Stockholm 17S8, 250 sid. 8:0. 

Apothekaren Herr Lowi-tz ! s anvisning till ett medel, att på sjö- 
resor förrara /ra/ten ifrån förruttnelse och att göra det förskämda 
ånyo drickbart. Öfvers. af Jon. Th. Fagrseus. Götheborg 1791. 
19 sid. 8:0. 

Efter att hafva fått emottaga Casten Rönnows testamentsmedel, 
utsatte vetenskapsakademien 179:2 en prisfråga: Hvilka äro de dödande 
sjukdomar, som under och efter krigståg till sjös, så väl med örlogs- 
skepp, som skärgårdsflottan, mast pläga angripa svenska besättningar? 
Huru igenkännas de, hvilka äro orsakerna och hvilka äro de kraftigaste 
och tillgängligaste förvarings- och botemedel?» 

Priset var 100 rdr, men det utdelades icke. Deremot erhöllo alla 
inkomna svar ett accessit af 50 rdr'). 

A. Faxe, Läkare Bok till underrättelse för dem. som föra kro- 
nans transport, lasidragare och obevärade fartyg. Carlscrona 1793, 
40 sid. 8:0. 

S. A. Hedin, Svar på k. Vetenskaps Academiens uppgifna 
fråga : Hvilka äro de dödande sjukdomar, som under och efter krigs- 
tåg till sjös, så väl med örlogsskepp som skärgårdsflottan, mast pläga 
angripa svenska besättningar? Stockholm 1794. Belönt med accessit 
af 50 rdr banko. 

J. L. Odhelius, Läkareråd alt med minsta kostnad kunna bota 
de nu gängse fil/sjukdomar. Stockholm ISOS, 46 sid. 8:0 min. 

C. N. Zetherman, Svar pä k. Krigsaeademiens fråga: Hvilka 
äro de sjukdomar, som under sist förflutna krig varit i Svenska fält- 



') Inrikes Tidningar 1793. N:o 135. 



LITTERATUR RÖRANDE Ml I.ITAKLAK AREY ARDEN. 219 

sjukhusen mast folködande och hvad har Läkarnes egen erfarenhet 
lärt oss Ull deras förekommande och botande? Tryckt i krigsvefc. akad. 
handl. 1809 s. 3. S:o. Afhandlar rödsot och rötfeber (tyfoidfeber, tyfus), 
till orsaker, behandling och förekommande. Prisbelönt 1 ). 

C N. Zetherman, Handbok för helsans bevarande i fäll, Stock- 
holm 1811, 51 sid. 8:o. 

De från krigen återkommande trupperna spridde ieke sällan far- 
soter bland befolkningen 2 ). Någon gäng lyckades det collegium medi- 
cum att genomdrifva införandet af nödiga försigtighetsmått deremot, 
stundom voro dessa varningar fruktlösa. Det kan vara af intresse att se. 
huru Gustaf III en gång upptog detta nit. Efter det att kollegium till 
överståthållaren och samtlige konungens befallningshafvande lemnat 
nödiga underrättelser om hvad som borde iakttagas så väl till bibehål- 
lande af det från Finland ankommande manskapets helsa., som ock till 
afböjande af sjukdomar bland befolkningen, hvilka kunde befaras, fick 
det emottaga följande k. bref af den 3 / 2 1791: 

Ehuru Kongi. Maj:t funnit Collegii åtgärd] vittna om en nitisk 
och berömvärd omtanke, så har Kongl. Maj:t icke tillåtit landshöfdin- 
garne att allmänt kundgöra dessa underrättelser, för att icke hos allmän- 
heten uppväcka både för sjukdomen och den sjuke en otidig fruktan. 
För öfrigt är vår nådiga villja och befallning att framdeles ingen kund- 
görelse i dylikt fall till allmänhetens kundskap utfärdas, innan I förut 
densamma hos Oss i underdånighet anmält och Wär nådiga willja derom 
inhämtat . 



*) Äfven i »Handlingame» 1817: 3—31 finnes af C. N. Zetherman t Svar på 
/.. Erigsvetenskapsakademiens fråga: »Uppgift på den med nationens vana, Mimatet 
och tillgångarna enligaste och lämpligaste spisordning, klädsel och sjukvård för 
besättningarna pä svenska örlogsfartyg*. 

-| Till bevisande häraf sammanställer P. O. Liljevalen några uppgifter från 
Sveriges tabellverk. Af hela rikets folkmängd dog 1787 hvar 43:dje, 1788 hvar 39:de, 
1789 hvar 32:dra, 1790 hvar 35:te, 1808 hvar 30:de och 1809 hvar 26:te. Bland Karls- 
krona stads invånare, oberäinadt kronans manskap, var dödligheten vanligen omkring 
300 om året, men år 1808 uppgick den till 971 och 1809 till 690. Se Upplysningar 
om sjukUgheten inom en armée på fältfot» s, 16. 



L'L'11 SPRIDNING AF SMITTA. 



Denna befolkningens fruktan för utbredningen af smitta genom 
liemförlofvadt krigsfolk är lätt förklarlig, då man erinrar sig huru ännu 
till hälsan icke fullt återställdt manskap för bristen pä lämpliga qvarter 
och pä utrymme i sjukhusen mäste i förtid återsändas till sina hemorter 1 ). 
Vi kunna tillika föreställa oss i hvilket otillfredsställande skick desinfek- 
tionen af manskapets kläder och tillhörigheter under dårarande förhål- 
landen ägde rum, om en sådan alls kom i fråga. Det är anmärknings- 
viirdt. att Gustaf III fann sig nödsakad att den 3 % 1789 utfärda en 
kungörelse »om vård och skötsel för det manskap, som på sjukhusen i 
Carlscrona tillfrisknat och nu derifrån hemförlofvas». Deruti anmodas 
och befalles en livar, som en sådan (från sjukhuset utskriften) soldat, 
ryttare, båtsman eller förhyrd sjöman vid dess hemkomst emottager. att 
icke allenast lemna honom den värd han till återvinnande af dess full- 
komliga krafter behöfver. utan äfvcn. i händelse han åter insjukna skulle, 
att honom sådan skötsel förskaffa, som både till dess återställande och 
smittans förekommande i landsorten bidraga kan . Af samma anledning 
utkommo vid 1808 — 1809 års krig af P. Afzelius »Underrättelse för 
Upsala läns innevånare om hvad iakttagas hör j>ä det hemkommande 
krigsmän icke måtte sjuJcna eller smittosamma sjukdomar genom dem 
utspridas Ups. 1809 -j och Underrättelse för Upsala läns innevånare 
om den rötfeber, som fått namn af Fältsjuka seimt redan visat sig 
på några ställen i länet och genom hemkommande krigsmän skitit* 
hunna allmännare kringspridas*. Upsala 1809. 4:o. 



10. Medikamentspeqvisitioner-, Instrumentattiralj. 

Innan ett ordnadt medicinalväsende kom till stånd, var det vanligt, 
att regementsfältskärerne anskaffade, ja. sannolikt sjelfve beredde läke- 



') I Finland klagade provinsialläkarene öfver spridningen af en smittosam sjuk- 
dom med rötfebers symptomer bland befolknings n genom hemkommande reservmanskap 
från Sveaborg, der inemot hälften af detsamma redan nn-il döden afgått B. Björn- 
huol i sin embetsberattelBe ITss i Läkaren och Naturforsk. X (1791): lTC. H. 
B. Bast IX (1788): 215. X: 169. 

5 ) Ingår afven i Inrikes Tidningar 1809 n:o. 26. 



MEDIKAMENTSIiEQVISITIONER. 221 



medlen Kr truppernas behof. K. brefvet af den 2ä /j 1685 ålade meller- 
tid Eongl. Maj:ts lifmedikus Gustaf Lohreman att, jämte assessorn i 
collegium medicum Urban Hjaerne, förse arméens fältkistor med nö- 
diga medicinalier. 



'.— 



Såsom både nöden ocli nyttan fordra, att fältkistorne vid wåre 
landhregementen blifva mod goda och friska medicamenter försedde, 
alltså bafvom Wi i godt funnit, att Assessoren Doctor Urban Hjärne 
tillika med eder skall harVa derföre en trogen omsorg; och är för den 
skull härmed till eder vår nådiga wilja och befallning att I sen noga 
derpå, att de rätt förses och fourneras med goda och tjenliga medica- 
menter, hvilka bemälte Assessor har sig påtagit för ett billigt pris utur 
det af honom inrättade laboratorio at förfärdiga och när omtränger att 
lefverera l ). 

Kort derefter ålade k. resolutionen af den l5 / 4 s. å. äfven barbe- 
rareembetet i Stockholm att, jämte de af Kongl. Maj:t utsedde leda- 
möterne i collegium medicum, hafva inseende öfver regementsfältkistorna 
och deras medikamentsförråd, ett stadgande, som väl närmast hade sin 
tillämpning i Stockholm 1 ). Någon ordnad kontroll synes likväl icke der- 
igenom kommit till stånd. Af direktör M. Ne urnans memorial från Lund 
af den 30 / 4 1717 framgår, att han, åtminstone vid den tiden, ensam hade 
vården om fältkistornas fyllande så väl vid flottan som vid landtarméen 
och att förse dem med instrumenter. 

Körande anskaffandet af medikamenter för militären må först med- 
delas ett till sälla öfverstar både till häst och fot» stäldt k. bref af den 
27 /s 1685, som stadgade, att regementsfältskärerne icke tillätes »i oträngda 
måle och till hvars mans egen nytta och tjenst att utöda fältkistan vid 
regementet, efter som "Wi icke kunne i fredlige tider bestå medicamenter 
till officerarnes tarf och tjenst, som kunne sjelfva dermed förse sig, utan 
de böra endast och allenast då användas till de gemenas tarf och curer, 
men när något regemente blifver commenderat till fält och arbete, då 
bestås något rundeligare medicamenter efter nödtorften» 2 ). 



') Se detta arbetes företa del sidd. 232 och 242. 
■) Sigfrid L. Gahm-Persson, a. a., sid. 539. 



l'L'_' MEPIKAMENTSREQVISITIONER. 

Att missförstånd om sättet att ånyo fylla medicinalkistan likväl 
gjort sig gällande, synes framgå ur k. brefvet till öfversten Alexander 
Strömberg af den 4 / 12 1094. Den föregående regementschefen, öfverste 
Gyllenpistol hade uppgifvit, att Kongl. Maj:t 1690 vid generalmön- 
stringen bestämt, att till uppköp af medikameuter under fredliga tider af 
öfver- och underofficerare proportionaliter efter hästehemmanen samt af 
hvar gemen årligen fyra öre smt skulle uppbäras. Det heter der: 

»Som Wi oss intet kunna påminna en sådan resolution kafva 1 1 1 — 
gifvit, så vele Wi ock att med sådane penningars uppbärande af office- 
rarne och swentjenarne under regementet till medicamenters inköp alldeles 
skall upphöra och stadna; viljandes Wi till medicamenters inköp vid 
detta, äfvensom vid vare andre regementer tvåhundra dal. smt bestå, 
livarom Wi wåre ordres till statscontoiret afgå late, dock att regements- 
fältskären tillsäges med samma medicamenter aktsamligen umgå och intet 
onödigtvis dem föröda, utan som Wi allenast på de gemene ryttare i 
fredlige tider fria medicamenter bestå, så måste hvad som till officerare 
deraf tages, af dem igen betalas, hvarföre efter vår nådiga förordning 
andra medicamenter i stället uppköpas böra» *). 

Nästan enahanda föreskrifter anträffas i Kongl. Maj:ts resolution 
iippå öfversten Gustaf Heidenfelts memorial, gifven i Stockholm 
den 2l / 12 1(390: 

Hvad vidkommer medicamenterne uti regementskistorne, hvilka 
öfversten berättar vara alldeles förskämda, eftersom regem. fältskären intet 
har understått sig deraf att förbruka till de sjuke soldaternas förnödenhet, 
utan har livar gång sjclf förskaffat sig medicamenter, hvilka rotebönderne 
sedan, sa väl som dess möda, har mast betala, sa emedan Kongl. Maj:ts 
nåd. bref till d. v. öfverste Kronhjort af den 27 /e 1685 förmäler, att, 

sa länge regementet står hemma i landet, böra de ge ne soldaterna 

utan betalning eureras af de medicamenter, som EongL Maj:t låter med- 
dela regementet uti fältMstorne, men öfverofficerarne böra betala hvad de 
utur fältkistan förbruka, hvarföre andra medicamenter i stället skela an- 
skaffas, ty hafver öfversten atl ställa sig sådan K. Maj:ts förordning till 



') Sigfrid L Gahm-Perason a. a. IV. Bthlm 1814. 



MEDIKAMENTSREQVISITIONER. 223 



underd. efterrättelse, beordrandes regementsfältskären att curera de gemena 
med medicamenter utur fältkistorna, så ofta det behöfves, utan att fordra 
livarken derföre eller för sin möda någon betalning, eftersom lian är 
skyldig att betjena de sjuke knekter under regementet för den lön han 
af Kongl. Maj:t åtnjuter . 

När regementsfältskärerne sedermera förfrågade sig om de offi- 
cerare och soldater, som utom Kongl. Maj:ts tjenst blifvit blesserade 
eller eljes någon skada, såsom fransoser eller andra slika sjukdomar, 
bekommit, skalle få fritt njuta medikamenter ur fältkistan, biföll konungen 
dertill i skrifvelse till kammartjenaren (direktor) Melchior Neuman, 
daterad Stralsund den 2 / 5 1715. 

Regementsfältskärerne voro skyldige att ansvara för fältkistornas 
innehåll. Under Karl XU:s krig begärde lifmedikus Lars Hicrander 
att regementsfältskärerne, så länge de voro i fält, måtte befrias från att 
anteckna de medikamenter, hvilka utgåfvos till de sjuke, eftersom de 
under marscher eller eljes sådant intet alltid kunde efterkomma. Ko- 
nungen svarade från Praga den 12 / 6 1701 »det kunna de för denna 
anuotationen intet förskonas». 

Medikamenterna togos dock, åtminstone vid särskilda tillfällen, från 
apoteken. I k. resolutionen på lifmedikus Johan Martin Ziervogels 
memorial, gifven Kongsöhr den 29 / 8 1696, stadgades med afseende å kon- 
trollen af de använda medikamenterna: 

Till att erhålla en så mycket större rigtighet på dhe medicamenter, 
hvilka af regementsfältskiärerne på apotheken förskrifvas till dhe sjukes 
förnödenhet under garde, samtycker Kongl. Maj:t i nåder til doctorens 
underdänigst vid handen gifna förslag, nembl. att dhe månadtligen skola 
ingifva en längd på de sjuka och der hoos specificera livad dhe åth 
dhem hafva brukat, pä det man deraf sä mycket bettre ma kunna see, 
att dhe medicamenter, som af dem förskrifvas, till de sjukas nytta wärke- 
ligen blifva employerade, approberandes Kongl. Maj: t jänrwähl i nåder, 
att ingen regementsfältskiär hädaneffter skal vara efterlåtit att fournera 
dess fältkista med medicamenter utan conimunication med Kongl. Maj:ts 
lifniedieus doctor Ziervogel och direeteuren för barberareembetet, hvilka 
derpå skola hafva opsicht samt ordenera livad medicamenter dertill böra 
tagas . 



22-4 MEDIKAMENTSREQVISITIONER. 

Liksom läkarenes aflöning under Earl XII:s krig utföll oregel- 
bundet, var det äfven fallet med betalningen af apotekarenes räknin- 
gar. Lars Micrander (Lill jestolpe) anmälde hos konungen i skrif- 
velse af den 29 /i 1706, att arméens medikamentsförräd var fullkomligt 
slut och att apotekaren, utom den fordran han hade fur aret 1705, icke 
ens hade fått leveransen för 1704 betald »och är således uti misscredit 
hos sine creditorer förfallen» *). 

Anmärkningsvärdt nog synes det ännu i en långt senare tid harva 
förekommit, att en del regementsfältskärer sjelfve beredde och emot 
ersättning utlemnade nödiga läkemedel. Under den tid bränvinsinförsel 
var förbjuden ansöktes hos Kongl. Maj:t tillstånd för regementsfältskären 
Karl Riitze att »till garnizoneus i Götheborg förnödenhet fa bränna 
eller tullfritt införa bränvin, aldenstund nämnde regementsfältskär under 
entreprenad lefvererar och sjelf laborerar alla de medicamenter, som för 
garnisonen behöfvas». I skrifvelse till Kongl. Maj: t af den l8 / 3 1757 af- 
styrkte collegium medicum på det högsta bifall till denna ansökning, 
»emedan en sådan entreprenad strider både emot medicinalordningarna 
och apotheksprivilegierne och missbruk deraf kunna uppstå, hälst bemälte 
regementsfältskär icke behörigen lärdt artem pharmaceuticain '-). 

Upplysningsvis ma meddelas, att en viss stadgad summa i ett för 
allt, under namn af :, medicamentspenningar», var upptagen på regemen- 
tenas stat och ställd under krigskollegii förvaltning enl. k. resolutionen 
af den 27 /e 1720. Dertill anslogs i k. brefvet af den 28 / 10 1756 pä 
hvarje man 6 2 / 3 öre smt om aret. Vid fästningsbyggnader bestods på 
100 man till medikameuter och plåsterduk 7 dal. 26 öre smt i månaden 
enligt k. förordningen af den 12 / 5 1730 3 ). 

I Pommern var åtminstone under senare tider en annan ordning 
införd, såsom framgår ur k. brefvet till krigskollegium af dm '" 12 1S03: 



'l I riksarkivet. 

-) Se härum längre fram »Apoteksväsendet . der denna sak närmare framställes. 
i Enligt J. A. Flintberg a. a. sid. 23. 



INSEENDE ÖFVER FÄLTKISTORNA. 225 

Compagniefältskären vid Kngelbreohtska värfvade regementet 
Joli. C Wiener hade begärt att ifrån 1802 ars början fä åtnjuta 28 sk. 
medikamentspenningai för hvarje nummer, dä lian enl. förordnande be- 
strider sjukvården vid pioniercorpsen i Stralsunds fästning-, i likhet med 
regementsfäitskärerne vi.l garnis.msregementerne och Wendes artilleri 
flerstädes, dem Wi, de förre under den 2U / 1Q 1801 och den senare '' 
L802 i nåd. behagat tillägga en sådan tillökning i medikauientspennin- 
garne, på de skäl att regementsfäitskärerne åligger att derföre förse 
underofficerares och deras vederlikars och gemenskapens hustrur och 
bam med medikamenter vid förekommande sjukdomar, och sådant ej 
stod i deras förmåga, då sjuka hustrurs och barns antal vida öfverstiger 
manskapets, samt medikamenterna mycket stigit sedan år 1791, då medi- 
camentspassevolansen stadgades; och som. utom dessa nu anförda skäl. 
pionierernes hustrurs och barns antal gemenl. skall bestiga sig till 150 
och pioniererne ej som soldaterna utpermitteras, utan ständigt äro tjenst- 
görande, samt i följd af ett tungt arbete ofta blottställas för kroppskador, 
så är föreslaget, att Wi må täckas tillägga de vid pioniererne tjenstgörande 
fältskären! e 28 sk. medicamentspenningar för hvarje nummer af com- 
pagniet, beräknadt ifrån början af nästlidet år». Härtill biföll Kongl. 
Maj:t s ). 

I det föregående hav redan omnämnts, att kirurgiska societeten fått 
sig uppdraget att, jämte ordföranden i collegium medicum, hafva inseende 
öfver arméens och flottans fältkistor. Kollegii d. v. prasses Urban 
Hjjerne var särskildt intresserad af kemiska och farmaceutiska arbeten. 
Den 2 % 1699 beslöt kollegium, att vissa medikamenter skulle »opsättas 
till ammiralitetets beliof. sa att ej allenast wissa compositioner förfär- 
digas, utan ock deras usus noteras, som kan fcjena för ehirurgis på con- 
voijerne och andra skiepp, hvilket hr D:r Hjerne sig påtog att giöra». 
Krigskollegium ansåg likväl, att äfven en apotekare borde rådfrågas 
rörande fältkistorna och isynnerhet vara tillstädes vid deras granskning. 
I skrif velse af den 17 / s 1701 underrättade krigskollegium derom, att en af 
apotekarene i Stockholm blifvit dertill utsedd. Collegium medicum för- 
menade likväl, att ett sådant uppdrag borde lemnas i tur, då man ock 



1 ) Bland krigskollegii handlingar. 

15 



226 INSKEM>E "IVER FÅLTKISTOIiNA. 

kunde förekomma allt inslef i privat interesse . Ii vilket äfven af krigs- 
kollegium godkändes. 

Hvarjehanda missbruk förekommo dock. Kollegii protokoll den 
13 / 2 1"03 förmäler, att »en Barber frän Jämptland tillbjudit sig att 
emot en diskretion af 10 rdr lata fylla, sin fältkista på ett bestämdt 
apotek. Kollegium beslöt att dessa leveranser böra sko i en viss tur, 
»på det fältskärerne ej må hafva lägenhet med konungens och de sjukas 
skada sådant härefter att tillbiuda». 

Till förekommande af underslef förordnade Kongl. Maj:t i instruk- 
tionen för »Directenren af chirurgion den 2 ~' 10 1717 '). att fyllandet af 
fältkistorna borde fördelas emellan apotekarene efter ålder, sä att den 
äldste apotekaren kommer att fylla den första kistan och sa vidare . 
Härvid borde regementsfältskärerne närvara och afgifva intyg öfver 
varornas godhet och vikt. Medikamenterua fin- lifdrabauterne och gardet 
skulle dock tagas frän hofapoteket. Apoteket - Morianen hade sedan 
1720 rättighet att allena och utan inträng af andra apotekare leverera 
medikamenterna för k. amiralitetet i Stockholm. 

Senare föreslog den redan omnämnde generalstabsfältskären Mel- 
chior Xeuman den 22 / 2 1718 att tillsätta en fältapotekare vid annéen, 
som kunde förse regementsfältskärerne med medikamenter efter behof. 
Karl XII förklarade det vara enklast att ackordera derom med någon 
apotekare i en af de närmaste större städerna. Vid utbrottet af 1741 
ars krig blef en Abraham Dahl af generalen grefve Lewenhaupt 
utsedd att vara fältapotekare, men, då apotekarene i Stockholm vägrade 
att förse honom med medikamenter, fann k. utredningskommissionen 
nödigt att för kronans räkning inrätta ett fältapotek och infordrade i 
skrifvelse af den 10 / 9 1741 af collegium medicum förteckning på de 
medikamenter. >som till ett fältapotek nödvändigast kunna erfordras». 
Kommissionen anhöll tillika, att kollegium ville examinera bemälde Dahl 
och, om han icke skulle finnas habil . utse en annan skicklig pers 
Till fullgörande af detta uppdrag beslöt kollegium att adjungera öfver- 
direktören Ewald K i be och stadsfältskären Salomon Schutzer. 



') Se detta arbetes första del sid. 241. 



INSEENDE uFVF.R VÄI.TKIST0HNA. J_\ 



åpotekarene torde likväl hafva ångrat sig, ty den 2S / 9 underrättade 
utredningskommissionen, att den kommit öfverens med apotekaresocie- 
teten angående fältapotekets fonrnerande», och slutligen anhöll kom- 
missionen i bref af den 8 /io 1741, att collegium medicum ville under- 
söka de aflemnade medikameuterna och hafva inseende öfver deras 
inpackning. Detta senare afböjde kollegium, men ätog sig att visitera 
varorna, hvilka genast kunde inpackas a de skilda apotek, som åtagit 
sig leveransen. A sin sida begärde amiralitetskommissariatet i bref af 
den 20 /i 1741, att kollegium ville låta inventera de återkomna fältkistorna 
på »Galey Escadern . 

Collegium medicum anmodades mellertid fortfarande, isynnerhet 
af amiralitetskollegium. att granska recepten och apoteksräkningarna, 
äfvensom att besiktiga medikameutsleveranserna för militärens behof. 
Någon gäng afböjde collegium medicum dessa uppdrag, som gåfvo dess 
ledamöter, hvilka icke åtnjöto någon lön. både arbete och obehag. Så- 
lunda hade statskontoret i skrifvelse af den l2 / n 1742 anmodat kollegium 
att genomse en räkning på levererade medikamentei för Jämtlands rege- 
mente. Kollegium beslöt den l9 /n s. a. föreställa statskontoret, »att 
sädana göromåhl ej hörde collegium egenteligen till, emedan det icke 
har några underbetienter. som sådana revisioner kunna förrätta, hälst 
desamma af andra collegierna äfven sa väl kunna göras, när apothekarene, 
som göra lefveranser, få befallning att författa räkningarna med uttrycke- 
ligen genom bokstäfver tillsatt vigt, såsom uti sjelfwa medicinaltaxan 
och ej med de annars brukelige caracterer . 

Dessa uppdrag kunde någon gäng vara ganska svåra att utföra. 
Sålunda anbefalldes collegium medicum medels k. brefvet af den 22 / 7 
1766 att granska en medikamentsriikning för en i Stockholm varande 
kommendering af Uplands regemente och bland annat till statskontoret 
lemna upplysning om nu endast de i räkning uppförda, men inga andra 
medicanienter med samma nytta för ett lindrigare pris sådana sjukdomar 
kunna bota och förekomma . 

För fältkistornas innehåll fauns ännu icke en bestämd föreskrift. 
Enligt krigskollegii cirkulär af den 5 /n 1705 ålåg det regementsfältskä- 
rerne att inom september månad till intendenten inlemna förteckning på 



228 INSEENDE K1VEK FÄLTKISTORNA. 

behötliga medicinalier och fältkistornas innehåll. Hvad sjelfva läkemedlen 
angick, blef collegium medicum vanligen anmodadt att uppge de läke- 
medel, som i dem borde inga. Enligt gammal sed infordrade kollegium 
dervid kirurgiska societetens utlåtande om de viktigaste och mest nödiga 
»medicameuta externa». Af förekommen anledning fann likväl kolle- 
gium nödigt att begära ett verkligt bemyndigande for sin verksamhet 
i detta hänseende, och anhöll hos Kongl. llaj:t om tillstand att vara 
närvarande vid fältkistornas fyllande och äfven att öfverse medicaments- 
reqvisitionerue . K. brefvet af den 22 / 7 1757 förklarade, emedan Vi 
pröfva nödigt och af mycken angelägenhet att sådane medicamenter 
matte utses, som äro fullkomligen goda, kraftiga och mest tjenliga till 
fältsjukdomars botande, ty lemna Vi sä mycket hellre till eder samt 
chirurgiska societetens försorg sa väl medicaments-reqvisitionernes öfver- 
seeude, som äfven fältkistornas fyllande . Efter mottagandet af detta 
uppdrag beslöt kollegium att utarbeta en fullständig förteckning, »som 
sedermera vid kistornas fyllande kunde tjena till efterrättelse». I detta 
syfte anmodades äfven förste fältmedikus i Pommern Pehr Zetzell att 
inlemna förslag till en sådan förteckning på fältkistornas innehall, som 
krigskollegium derefter kunde följa vid expeditionerna 1 ). Äfven kirur- 
giska societeten blef den 8 2 1T5S af collegium medicum anmodad att 
för sin del inlemna en förteckning på medicameuta externa» för fält- 
kistorna. 

Emellertid började kirurgiska societeten vinna mer och mer infly- 
tande i allt. som rörde militärläkarevården. Collegium medicum a sin 
sida var dock icke synnerligen böjdt för en sådan arbetsfördelning. Då 
krigskollegium den ,9 /, 1758 anmodade kirurgiska societeten, att enligt 
Kongl. Maj:ts förordnanden, jämte collegium medicum. draga försorg om 
fältkistorna med dertill hörande medikamenter, synes kollegium icke 
vidtagit någon åtgärd i ärendet. Åtminstone klagade societeten i krigs- 
kollegium deröfver. att icke någon af dess ledamöter varit kallad all 
närvara vid medicinalkistornas besiktning. Härtill beslöt kollegium den 
23 /g 1758 svara, »att det i alla tider varit någon bristfällighet i de medi- 



') Collegä medici protokoll den %i 1757. 



INSE] NDE OFVEH FALTKISTORNA. 229 

cinska anstalterna vid svenska arméen, ty hvarken liar någon ordinarie 

fältmedicus varit hittills förordnad eller har nian kunnat reglera medi- 
camenterna . men att innan d:r Zetzell inlemnat uppgift på de medi- 
kamenter, som komme att införas i den tillämnade nya förteckningen, 

kunde kollegium icke inga på några visitationer. Krigskollegium öfver- 
lemnade mellertid den i / a 1758 till eollegium medicum en af socie- 
teten insänd uppsats på de medicamenta externa, hvilka societeten ansett 
vara nödiga för fältkistorna. Kirurgiska societeten försummade icke att 
underrätta vederbörande och allmänheten derom, »att oaktadt flera gån- 
ger gjorda påminnelser till k. eollegium medicum bemälte eollegium 
dock undandragit sig att conjunctim med chirurgiska societeten visita- 
tionen företaga ')■ 

Behofvet af allmänna föreskrifter rörande uppsättningen och inred- 
ningen af fältkistorna gjorde sig derför mer och mer kännbart. Den 5 / 12 
1759 blef eollegium medicum uppmanadt af krigskollegium att uppgöra 
en förteckning på medikamenterna till en bataljonskista. Äfven Zet- 
zell insände den 2T / 12 s. a. det af honom infordrade förslaget. Sedan 
eollegium medicum uppgjort förteckningen på de för fältkistorna nödiga 
medikamenterna, meddelades den åt apotekarene den u / 1 1760. Här- 
vid synes arbetet hafva stannat, ty först i skrifvelse af den 22 / 9 1767 
blef eollegium medicum anmodadt af krigskollegium att uppgifva hvilka 
medikamenter och hvilken qvantitet af dem kunde anses oundgängligt 
bebMiga för ett infanteriregemente å 1,000 man, under påstående rege- 
mentsmöte, äfvensom deras pris enligt medicinaltaxan. Slutligen anmo- 
dade krigskollegium i skrifvelse af den 17 / 10 1769 eollegium medicum, 
att, sedau kirurgiska societeten blifvit hörd, inlemna förteckning på alla de 
medikamenter, som erfordrades såväl i en regements- som i en bataljons- 
kista. 3ied anledning häraf inlemnade Zetzell till eollegium medicum 
den 6 /7 1770 förslag till fältkistornas inredning. Till verklig afslutning 
kom likväl icke heller detta arbete. 



') Berättelse om chirurgiska soeietetens giöromål sedan sista riksdag, utgifven 
är 1760. Stocfch, 1760. |4 blad 4:o). 



230 INSEENDE ÖFVER FALTKISTORNA. 

Det räckte länge, innan collegium medieum fick granskningen af 
alla till militärväsendet hörande medikamentsräkningar sig ombetrodd. 
Såsom redan i det föregående omnämnts, tillkom det kollegium att 
genomse örlogsflottans medikamentsräkningar, men om öfriga delar af 
militärförvaltningen fanns icke något stadgande i detta bänseeende. J. 
L. Odhelius föreslog derför 1809 i kollegium, att alla medikaments- 
reqvisitioner för skärgårdsflottorna och arméen, innan de betalades, borde 
undergå granskning i collegium medieum sa väl, hvad modikamenternas 
qvalitet som pris angick. Åberopande § 5 i sin instruktion bemställde 
kollegium i skrifvelse till konungen af den 4 ' 8 1809, att liksom alla 
medikamentsräkuingar för örlogsflottan och sjuka fästningsfångar före 
doras betalning insändes till kollegium, äfven alla andra militära medi- 
kamentsreqvisitioner borde granskas af detsamma. Härtill biföll Kongl. 
Maj:t den 29 / 8 och förordnade tillika den 22 / 9 s. å., att chefen för 
fältläkarekåren skulle bestyrka alla sådana medikamentsräkningar, innan de 
af kollegium genomsågos, men att medikamentsreqvisitionerna till arméen 
och flottan, innan de gjordes, borde underställas kollega granskning. 

Inseendet öfver instrumenterna i fältkistan tillhörde öfversten för 
regementet enligt k. brefvet af den sl /a 1694 Han ägde att uppgöra 
förteckning öfver instrumenterna och deri införa mini högt inköpet af 
kistan, så väl som hvart och ett instrument sig bestiger». 

Hvad anskaffandet af nödiga instrumenter vidkom, sa finner 
man att myndigheterna i detta hänseende förfarit olika. Amiralitets- 
kollegium i Karlskrona frågade i bref af den 10 / 2 1733 collegium medi- 
eum, hvar vissa uppgifna kirurgiska instrumenter äro till fångs och för 
bästa pris försäljas», och anhöll i bref af den 9 / 3 s. ä. om collegii medici 
utlåtande öfver amiralitetsläkaren Hans Roslins förteckning på kirur- 
giska instrumenter, behöftiga för utrustandet af fartyg med 900 å 300 
mans besättning. Kollegium tillstyrkte den 3 % att beträffande kirurgiska 
instrumenters förfärdigande och pris rända sig till kirurgiska societeten, 
»emedan Collegium ej sådana instrumenta behöfver . men öfversände 
likvid förteckning p§ de mest behöfliga, 

Kik var instrumentutredningen icke 1 en förteckning på de \id 
Å.bo lifdragonregemente befintliga fältkistor och instrumenter, af den 



INSEENDE OFVER FAI.TKISTORN A. 231 

3l 7n 1753, upptog regementsfältskären H. L. Geitel följande: «en tre- 
pan med 14 tillhöriga stycken; ett axeldrag af 7 st.; en stor afbitetång, 
som ej går tillsammans, kan durk än passera; en mindre dito af lika 
beskaffenhet; en bensåg med spännare; eu liten hufvudsåg med spän- 
nare, men spännaren passar intet till sågen: en krokug Pistorie, sax är 
odugelig; en mejsel för smal: två Cartemer eller brännjern; två skä- 
rande Pistorier odugel.; en tandtång; en snabeltång; en mnnskrnf; en 
arterieskruf; en arterietång; en pellican med tro hakar, hvaraf tvenne 
äro lösa; en Geisfuss: en Zuck med messingstrissa, streck och jernskruf; 
en kugeltång; en silfver catheter; 8 st. krokoga hästnålar odugelige; en 
mässing spruta med två rör, som är ofärdig med andra skrufvar, träd- 
foutralet spruckit och fodret är utan lack: en stor malmmortel med stöt; 
en mindre dito; en medicins wicht ifrån 1 uns till 1 gran; 2 wicht- 
skalar, den ena odugel». 

Kirurgiska societeten anmodades derefter af krigskollegium medels 
bref af den 3 / 7 1769 att ensamt utse några af sina ledamöter att till- 
sammans med andre besiktningsmän verkställa granskning af de i arse- 
nalen befintliga kirurgiska instrumenterna. Collegium medicum skulle 
lida än större förödmjukelse. Da amiralitetet genom Herman Schiit- 
zercrantz fogat anstalt om IS stycken nya instrumentkistor för örlogs- 
tlnttans behof, hemställde collegium medicum, om icke till förekommande 
af onödiga kostnader dermed kunde anstå till dess Ivongl. Maj:t granskat 
kollega underdåniga betänkande i samma ämne. Kongl. Maj:t afböjde 
det och förklarade i brefvet af den 28 / 3 1776: 

Ty bifalle Wi så mycket häldre att det må bero vid de af Wårt 
och rikets Amiralitets collegio härutinnan vedertagna mått, som därmed 
ändamålet till alla delar uppfylles och arkiater Schiitzercrantz i 
detta ämne redan lemuat tillräckliga prof af sin åhåga att med dess 
insigt och erfarenhet gagna Wårt amiralitet». 

Derefter hördes icke collegium medicum vidare rörande utred- 
ningen och beskaffenheten af arméens och flottans sjuktillbehör. Det var 
Olof af Acrel, åt hvilken omsorgen derom lemnades och han erhöll 1779 
inseendet öfver förfärdigandet af de kirurgiska instrumenter, med hvilka 



232 NY UTREDNING AF FALT- OCH MEDICIN ÅLKISTORNA. 

arméen och flottan skulle förses och till hvilka han lemnat modellerna. 
Redan 1780 utgaf han »Förteckning ]><i mstrwmenter i arméens rege- 
mente- och fältkistor. Stockholm 1780». Medels krigskollcgii cirkulär af 
den 5 /« s. a. försändes till regementscheferna de enligt Acrels modeller 
förfärdigade nya fältkistorna. Ur dem hade en mängd säsom umbärliga 
ansedda instrumenter till ögon- och accouchcmentsoperationer, stenskär- 
ning m. m. bortlemnats, »emedan do höra till lasarettenia. der sådana 
sjuke, hvilka kräfva en lugnare värd, än vid camperingar och i fält kan 
förväntas, på anmälan varda intagne och skötte». Deremot voro de nya 
fältkistorna bättre försedda med goda bistourier. hattnålar, amputations- 
knifvar och trepaneringstillbehör, på hvilkas egenskaper det vid kirur- 
giska operationer så väsendtligen ankommer». 

Fältkistorna voro af tvenne slag, regementekistan med fyra bottnar 
och bataljonskistan med två, de senare ämnade för mindre detaehe- 
ment och vid truppernas plötsliga uppbrott. Regementskistan borde 
alltid transporteras å en dertill inrättad vagn, tillika med medicinal- 
och bataljonskistorna, men de sistnämnda föras vid förefallande expedi- 
tioner på packsadel, jämte de medikamenter och andra förnödenheter, 
som behöfdes till förband och den första skötseln af sårade sjuke. Så- 
dana för medicinal- och instrumentkistorna jämte reservförrådet af sjuk- 
vårdspersedlar afsedda vagnar synas likväl icke hafva funnits, utan för- 
des de vanligen å en proviantvagn. En brist, som under pågående 
fcräffning beredde de vid förbandsplatsen tjenstgörande läkarene många 
olägenheter. 

På grund af k. brefvet af den n / 12 1784 utarbetade Acrel der- 
efter Utkast till inrättande af en medidnalkista för ett regemente, af 
H. Kanyl. Maj:t gilladt och faststäldt under den '/* 1785. Stockholm 
1786». Denna skrift innehåller förteckning pä läkemedel till både in- 
och atvärtes bruk, ordnade efter deras verkningar, jämte recepter på en 
del sammansatta läkemedel. De invärtes läkemedlen voro fördelade i 
XVII grupper s. alvum evacuantia, antidysenterica m. m. De atvärtes i 
XIV grupper såsom hsemostatica, caustica m. m. Slutligen meddelas en 
förteckning på regementskistornas förråd af amputations- och trepane- 
ringsinstrumenter, kathetrar m. m., äfvensom på bataljonskistans innehall. 



NV UTREDNING AF FÄLT- OCH MED1CINALKISTORNA. 233 

Dessutom tinnes en under den lH 6 1788 utfärdad »Förteckning 
på il< persedlar, hvilka forraras i hvarje packkista, som åtföljer ett 
regementes medicinalMsta . såsom slitet linne till bandager och kom- 
presser l / 2 Lispund, 12 nya lärftsbindor af 12 alnars längd, charpie och 
linneskaf fem skålpund, fina blär 5 skälpund m. m. '). 

När krigskollegium derefter i skrifvelse af den 23 / 9 1799 begärde 
af collegium medieum underrättelse, huru regementenas fält- och medi- 
cinalkistor borde förvaras och måhända förbättras, förklarade kollegium 
deras värd kunna, som dittills, öfverlemnas ät J. A. Hagström, ät hvilken 
den enligt k. brefvet till krigskollegium af den 27 /„ 1791 varit ombetrodd, 
men ansåg betydligare förändringar ännu icke vara påkallade 2 ). Den 
19 / 8 1805 finnes likväl en collegii rnedici skrifvelse angående en ny 
modell för fältkistorna. Derefter ålade k. brefvet af den 9 / 6 1812 colle- 
gium medieum att, i samråd med krigskollegium, öfverlägga om anord- 
nande af en rörlig och lätt transportabel mindre sjukhusattiralj för 
hvarje regemente. Härtill uppgjorde af Bjerkén förslag. 

Här må ännu nämnas, att ett utländskt välgörande sällskap 1809 
förärade konungen tre kirurgiska instrumentkistor. Af dem lemnades 
en till k. serafimerlasarettet, en till kirurgiska undervisningsanstalten 
och den tredje qvarstannade som modell i collegium medieum 3 ). 

Om öf verb ringare u af dessa gåfvor d:r Do me ver skref C hr. 
Carl au der till J. H. Gistrén den 15 / 4 1809: 

Med sista paketen kom hit en D:r Domeyer, Kongl. Lifaiedicus 
och Hanoveran till nation, som blifvit skickad af en benevolent soeiety 
och utrustad med en hop medicamenter, soupe portable, badnings- och 
röknings-anstalter, att bota och föda de mänga fattiga sjuka i Sverige ! 



] ) Anslaget för uppköp af förbandsmaterial var ytterst knappt. Från äldre tider 
må nämnas, att k. senaten i ett bref af den 10 / 3 1710 begärde bos bofmarskalken 
Tessin, »att sedan 12 dussin servietter, som hvarje år efter vanligbeten lefvereras i 
Kongl. ilaj:ts hofkällare till torkedukar, samt på samma sätt 4 par lakau, 4 dukar och 
2 dussin servietter, som fältskären Ev. Eibe för hofbetjenterna brukar, aftague äro, 
låta allt det öfriga casserade lintyget, som i Kongl. Maj:ts klädkammare och fatabur 
finnes, lefverera till landt- och sjömilicens behof . 

*) Collegii medici protokoll den *% 1800. 

3 Collegii medici protokoll den I3 / u 1809. 



234 FÄLTKISTOR FRÄN UTLANDET. 

Ändamålet är ganska godt, men idéen ät på sitt Engelska vis förbannadt 
dum. Ty de goda Plumpuddingarne tro, att i Sverige finnes hvarken 
vett eller mat eller sjukskötsel, och nu skulle denne ene person bispringa 
oss med allt detta! Och det som värre är, sä tror iifven denne D:r 
Domeyer. Det är ömkeligt att höra huru laga han föreställer sig oss, 
och huru hög, tamquam Deus ex Machina, han föreställer sig sjelf. Han 
är för öfrigt en man af några "11 ar. som rest ganska mycket, är gift i 
Lissabon och säkerligen har en hel hop kunskaper. Assessor Gahn har 
skrifvit till D:r Schulzen om hans väntade ankomst; helsa nu min 
hedersgynnare Gahn och säg honom i förväg, tills I sjelfva fä se honom, 
att jag finner honom vara en tysk fjäsk späckad med engelskt högmod. 
Och få se om icke regeringen, som också vanligen tror allt främmande 
förträffligt, sätter honom till Preses i Collegium Medicum: dit syftar 
åtminstone hans egen inbillning, nemligen att dirigera och lära alla 
läkare i Sverige ». — 

Och den 26 i samma månad skref Carlander: 

I dessa dar fån I till er den der D:r Domeyer. som jag sist 
omnämnde. Det är den förargeligaste och plumpaste varelse jag rakat 
på länge, han vet allting a priori, och isynnerhet att i Sverige finnes 
hvarken vett eller förstånd, att jorden kan ingenting producera; med ett 
ord: att landet icke är skapadt för menniskor, utan för björnar och var- 
gar. Detta är ingen öfverdrift. utan hans egna ord. Nog ha vi predikat 
till hans omvändelse förgäfves; få nu se om I kunnen verka någon för- 
bättring hos syndaren M. 

Måhända torde vara lämpligt att här införa några ord om de åt- 
gärder, hvilka under bura seklet vidtogos i syfte att inom eget land 
befordra tillverkningen af kirurgiska instrumenter. Ehuru det i collegii 
medici protokoll för den n 3 1702 beter, att instrument» chirurgica 

skohla efter handen latas göra och skulle d:r II c y n e taga sig den 
commissionen an , är det högst sannolikt att desamma fortfarande in- 
köptes frän utlandet. Först den ' u 1757 vände sig collegium medicum 
till kommersekollegium med begäran, att kirurgiska instrumentmakaren 



') P. 11. Malmsten. Christoffer Carlander. Minnesteckning. Stockholm L849, 
Sid. XVII 



TILLVERKNING AF BRÅCKBAND. 235 

Sommer från S:t Petersburg måtte inkallas, emedan han är i riket 
både nödig och nyttig». Om denne Sommer erhållit något understöd 
och nedsatt sig i Sverige, känner förf. icke. 

Bland de egendomligaste åtgöranden eollegium medicummed afseende 
a förfärdigandet af kirnrgiska instrumenter vidtog var en hos Kongl. 
Maj:t den I0 / 5 1702 gjord hemställan derom, att 12,000 dal. smt mätte 
tilldelas d:r Johan Lindhult, »som innehar kunskap att rätt applicera 
ett särdeles, af honom inventerad t bråckband och åt honom, liksom åt 
d:r Bierchen, lemnas en skicklig elev, för att icke konsten finge med 
assessor Lindhult bortdö». I resolution af den 16 ,'i 2 s. å. remitterade 
Kongl. Maj: t ärendet, såsom ett för det allmänna gagneligt mål. till 
statskontoret, ehuruväl statswäretet wid nu varande omständigheter 
fordrar all möjlig besparing». Att Lindhult varit en af det herskande 
partiet inom ständerna synnerligen gynnad man framgår icke blott deraf, 
att han på deras framställning den 6 /s 1^62 utnämndes till assessor i 
eollegium medicum, utan äfven erhöll den föreslagna ovanliga belö- 
ningen. K. brefvet till eollegium medicum af den u /* 1763 förklarade: 

Som \V\ i anseende till förekomna omständigheter i nåder godt 
funnit att bevilja assessorn och stadsphysieus d:r Lindhult det af eder 
i underdån. föreslagna arfvodet af 12,000 dal. smt för dess använda 
kostnad, tid och besvär vid inhämtandet af den kundskap att giöra och 
tillämpa sådane bråckband, som ingen annan än lian här i riket förr 
kunnat eller än kan åstadkomma, dock att detta arfvodet honom tillägges 
i så måtto att den första 3:die delen eller 4,000 dal. smt uti innevarande 
ährs stat upptages och honom genast tilldelas, här han inför eder til 
fullkomlig undervisning uti denna konst antagit en eleve och de öfrige 
bägge tre delarne i de bägge nästföljande åhrens stater mage blifva upp- 
tagne, Så gifve Wi o. s. v. 

Vid följande riksdag blef denna collegii medici åtgärd föremål för 
klander. Protokollsdeputationens utskott infordrade nämligen den 29 / 5 
1 766 vid 100 dal. smts vite collegii medici förklaring inom 8 dagar 
öfver dess beslut att föreslå Lindhult till denna belöning, »då eolle- 
gium nogsamt varit bekant rikets efter ett kostsamt krig då uti rakade 
belägenhet . När Lindhult afled 1770, erinrade sig eollegium medi- 



236 TILLVERKNING AF BRÅCKBAND. 

cum, som den 9 / 6 1763 utsett medicine och kirurgie studiosus Erik 
Nordblad till elev hos Lindhult, sin skyldighet att undersöka, huru- 
vida d:r Lindhult i lifstiden fullgjort förbindelsen beträffande bråck- 
bands förfärdigande och som colleginm trodde det han bland sina papper 
qvarlemnat något, som kunde röra hemligheten af denna konsten, ty 
beslöt colleginm att hos slottscancelliet anhålla om försegling af hans 
papper l ). 

Äfven Eongl. Maj:t affordrade den 19 / 2 1~~0 collegii medici utred- 
ning, hvilka utvägar af Colleginm kunnat vara påtänkta att ersätta den 
genom d:r Lindhults död timade förlusten i förfärdigande af bråckband 
samt huruvida det med ofvannämnda publique kostnad påsyftade ändamål 
kan vara vunnit . Nordblad, som emellertid blifvit provinsialläkare i 
Gestrikland. inkallades till kollegium och upplyste, att han hos Lind- 
hult fått kännedom om bråcksjukdomar och bräckbauds förfärdigande. 
atr han under sitt läroår af d:r Lindhult erhållit 300 dal. smt till 
underhållskostnad och att han derefter uppgjort kontrakt med honom pä 
sea år att dela praktiken, samt derför insatt hos honom 6,000 dal. kpmt. 
Sodan kontraktet efter någon tid blifvit upphäfvet, hade han återfått sina 
penningar. Colleginm medicum fordrade nu att Nordblad skulle af- 
lägga prof på sin färdighet att förfärdiga bråckband, hvilket Nordblad 
lofvade, om han endast vore försedd med fjädrar och instrumenters 2 ). 

För fortsättandet af konsten att förfärdiga och applicera bråck- 
band anhöll Nordblad hos colleginm medicum den -° 3 1770. att i 
Stockholm erhålla någon tjenst, som till inkomst kan svara mot den 
han nu innehafver och i dignité sådan, att den kan föranlåta honom 
att lemna slägt och vänner, för att Hytta till Stockholm . Tjensten 
borde inbringa minst 3,000 dal. kmt. hvarutom Nordblad begärde att 
åtminstone bli assessor. Nordblad tillsades nu af kollegium att in- 
lemna en skriftlig lad beskrifning öfver bräckbandens förfärdigande 

mot löfte, att den icke skulle i hans lifstid uppbrytas, på det ej genom 

något dödsfall det allmänna matte gä i mistning af en sa angelägen 



'i Oollegii medioi protokoll den "/, 17, o. 
5 ) Collegii medici protokoll den ,e /, 1770. 



TILLVERKNING Al BRACKBANP. 237 

kunskap ')■ Deraf vardt likväl intet. Assessor Ramström lofvade 
ila uppsätta en beskrifning öfver detta ämne och gratis nndervisa några 
elever för att göra saken känd. 

Emellertid gjorde äfven professor Martin anspråk på att få del 
af hemligheten och uttalade den önskan, att konsten blefve för en 
eller flere upptäckt, med den inskränkning, som kollegium kunde 
pröfva nödvändig till bibehållande af dess värde. Vid diskussionen 
upplystes, att de ifrågavarande bråckbanden betalades med flera hundra 
dal. kmt. ehuru likväl fjädern, såsom den dyrbaraste beståndsdelen, 
kostade högst 30 franska styfvei\. Kongl. Maj:t afslog likväl genom 
k. brefvet af den n , ITTii helt och hållet Nordblads begäran. Långt 
ifrån rättighet till understöd vore han skyldig att utan betalning under- 
visa i konsten att förfärdiga bråckband. Ett arfvode, motsvarande 
lönen för ett provinsialläkarebiträde, kunde anordnas åt en af collegium 
medicum utsedd yngre läkare, som vore ^kyldig att uppehålla sig i 
Gefle, för att begagna denna undervisning och .genom några bråck- 
bands förfärdigande ärligen at fattiga personer bevisa inför collegium, 
huru han konsten lärt». Dessa band ersattes af medicinalfoiulen. 

Efter Lind hult s död vaknade äfven kirurgerne och sökte till- 
vinna at sig rättigheten att i Sverige förfärdiga bråckband. Fältskären 
Abraham Österdam, som vid den tiden uppehöll sig i Paris, skref 
till öfverdirektöreu X. II. Kam ström den 9 /.s 1770: 

Af et bref, som mig fur några dagar sedan ifrån min fader til— 
hända kom, liar jag fadt tidning om doctor Lindluilts död, samt äfven 
underrättelse det wähllofliga Chirurgiska societeten wore porterad före 
at jag lärde mig sättet at gjöra bråckband, hvilken konst Lindhult 
war endaste innehafvaren och. för hvilken han lät sig betala odrägeligen 
dyrt. I denna puneten har återigen Hr öfverdirecteuren vist sitt nobla 
tänkesätt för chirurgi, ty derigenom will hr öfverdirecteuren förena en 
sä angelägen gren med cliirurgien, som ifrån dess kropp varit skild, ty 
hon hör värckeligen til cliirurgien, men ingalunda til medicinen; han 
har derigenom varit skild, emedan de chirnrgi, som här vistats för at 
förkofra sig i sin science, hafwa ej sökt at deri instruera sig. 



'j Collegii medici laotokll den --' ;1 1770. 



l'::s tillverkning af brackbaxu. 

Som hr öfverdirecteurens tanka är, at förena denna grenen til 
stammen af chirurgien, sa har jag tält vid den berömdaste bandagiste och 
frågat honmu det nogaste priset för at lära at giöra bråckband, och är 
det ringaste 500:de livr. Om denna summan stämmer så wähl öfverens 
med wällofl. clrirurgiska societetens cassa, som det stämmer öfverens 
med deras nitiska tänkesätt at den dehlen förena till chirurgien, skall 
jag fägna mig att mig dertill hel och hällen uppoffra. Jag har i af- 
wagtan på denna summan redan börjadt at ga til honom och finner jag- 
at största konsten består endast uti at fä sädane flädrar, som äro wäl 
elastique, samt at de hafva den böjning ikring kroppen, som fordras, at 
den ej må genera patienten; jag har ej ännu fädt veta, hvarest de finnas, 
men hoppas att derom få dehl». 

Kirurgiska societeteu inlemnade nu till Kongl. Maj:t den 28 /« 
1770 en skrift, i hvilken det heter: 

Och som så väl bräck-, som kräftskadors skötande äro pure ehi- 
rurgica, rätteligen hörande till chirurgiska societetens och elururgorum 
vård, aktar societeten sin undersåtliga skyldighet vara med följande 
underdåniga ärinringar inkomma. Bråckband förfärdigas af de flesta 
godkände fältskärer. men isynnerhet har några af societetens ledamöter 
ej mindre än ass. Lindhult genom möda och kostnad utomlands för- 
värfvat sig all erforderlig insigt i denna vetenskapen. Det kan ock i 
bevis ledas, att, hvarest Lindhults band till bråckens innehållande 
varit otillräckelige, hafva societetens ledamöter mast förfärdiga mer på- 
liteliga. Och ehuru de haft afsky för att utropa deras vetenskap eller 
med stora penningesummor derföre trodt sig böra gravera statsmedlen 
med premiers sökande, hafva de dock alltid till de nödlidande sjukas 
tjenst aflemnat deras bråckband till mycket lindrigare pris. än de af 
Lindhult i lifstiden såldes . 

Societeten begärde tillika åt österdam de för are! löpande sti- 
pendierna ä 1.000 dal. smt. Dä likväl intet svar afhördes, skref Öster- 
d a ni den - ,; 7 s. a. följande: 

.lag har aldrig förestält mig. att hr öfverdiiveteiiren, Bom är sa 
almänt känd för en nijt-full man för chirurgorum wähl, hade skullat 
kunnat lata dröija sa länge på tiden, utan at behedra mig med svar på 
mit för sex månader sedan skrefna bref, i hvilket jag begiärdt ärsättning 

för de 500 livr. jag betalt för att lära at gjöra hniekband, och är det 



TILLVERKNING AV BRÅCKBAND. 239 

ganska oförsvarligt gjordt, oagtadt det ej är hr öfverdirecteurens fehl, 
ty därigenom har jag hlifvit så derangerad, sä at jag skämmes at derom 
för lir öfVerdirecteuren omröra, nog af at min kiära fader, näst mig, får 
deraf den aldra drygaste känning; är således nu min begiäran det täcktes 
hr öfVerdirecteuren laga sa at den summan må mig med det aldra- 
första, -"in ske kan. öfverstyras l ). 

Österdam erhöll verkligen dubbelt resestipendium för att full- 
komna sig i konsten att förfärdiga bråckband. När han sedan 1770 
afled, ansågs icke någon äga kunskap i deras tillverkning och kirur- 
giska societeten trodde sig till och med böra i skrifvelse af den 19 12 
1784 anmäla hos konungen, att Johan Daniel Rung euligt socie- 
tetens instruktion gjort sig skicklig i detta afseende. 

Konsten att tillverka bråckband torde likväl senare befunnits icke 
vara sä betydande, som man antagit, alldeustund collegium medicum 
medgaf rättighet dertill ät särskilda personer, såsom en vaktmästare 
Warodell, handskmakaren Ditz ing er, bandagisten Pilliot och stads- 
fältskären Fr. Fröberg m. fl. Priset på bråckbanden vexlade den 
tiden emellan 2 a 3 rdr. 

Hvad författaren i öfrigt känner rörande tillverkningen af kirur- 
giska instrumenter i Sverige under förra seklet, inskränker sig till några 
enskilda uppgifter. Sedan yttranden inhemtats af C. Rönnow, 01. af 
Acrel och D. Theel. öfverenskom collegium medicum med instru- 
mentmakaren 'Wahlbom 1775 om kirurgiska instrumenters förfärdi- 
gande för amiralitetet i Karlskrona. En ung svensk Isak Didrik 
Ketscher begärde hos konungen den 23 / 8 1777 att få förfärdiga fält- 
kistor och dertill hörande instrumenter, emedan han utbildat sig till 
kimrgisk instrumentmakare. K. brefvet af den ~/n 1780 underrättade 
seranmerriddarene derom, att Kongl. Jiajrt. efter att hafva hört sä väl 
krigs- som kommersekollegium, beviljat i England vistande instrument- 
makaren G. X. Carsberg ett årligt understöd af 100 rdr »till dess 
etablissement, i fall han ville sig hit till riket återbegifva och här sin 
slöjd idka . 



'l Karolinska Institutets samlingar. 



240 TILLVERKNING AF KIRURGISKA INSTRUMENTER. 

Äfven collegium medicum hemställde bos Kongl. Maj:t den 29 / 6 
179S. att. da det möjligen inom kort tid inträffade, att kirurgiska instru- 
menter icke kunde i landet förfärdigas, emedan di' tvenne personer, som 
med desse slags instrumenters tillverkande sig befattat, äro redan i den ålder 
och cle omständigheter, att några förbättringar i deras tillverkningar, som 
vetenskapen fordrar, icke kunna förväntas», en i London vistande svensk 
proberare, instrumentmakaren Gustaf lire lin g måtte anmodas att 
både förskaffa sig sjelf nödiga upplysningar i. kirurgiska instrument- 
makeriet och tillika erhålla uppdrag att inköpa modeller af de bästa och 
mast nödiga instrumenter, bvarpa förteckningar skulle af kollegium 
öfversändas. Medels k. brefVet till collegium medicum af den 2T 2 L798 
beviljades Broling 1,500 rdr ur extra licentfonden, att af järnkontoret 
utbetalas. Äfven kostnaden för inköp af kirurgiska instrumenter, såsom 
ledande till järnförädlingens befordran, skulle bestridas af samma fond 
och anslogos dertill 600 rdr banko. Dessa kirurgiska instrumenter skulle 
förblifva under collegii mediei värd till upplysning vid undervisningen 
och till eftersyn för svenska instnimentmakare samt finge införas 
tullfritt. 

Såsom kirurgiska instnimentmakare i Stockholm mot slutet af 
förra och vid början af detta sekel omnämnas för öfrigl en Becklin, 
Keinb. Bergström (från Åbo), Math. Wallin, en Lönnblad och 
Scharp. I synnerhet tillvunno sig Carl Fredrik Ponsbachs kirur- 
giska instrumenter collegii mediei synnerliga erkännande. Sedan han 
till kollegii granskning 1812 inlemnat en af bom un förfärdigad instru- 
mentkista, beslöt kollegium anhålla hos tjenstgörande generaladjutanten 
för arméen, att han ville derom bes konungen anmäla. Tillika insändes 
en nu Eörfärdigad parkkista för medicinalier, till vinnande af Btad- 
fästelse, såsom modell fin- arméens behof. 



MILITARLAKAREXES UNDERVISNING. 241 



Militäpläkapenes undervisning 



ö' 



I framställningen af kirurgiska societetens verksamhet är redan 
nämndt. att fältskäremes utbildning skedde helt och hållet handtverks- 
mässigt. Deras undervisning var uteslutande lemnad i mästerfältskä- 
rernes händer. Den ringa kunskap de unge »gesällerne» kunde för- 
värfva sig inhemtades dels genom läsning af den obetydliga litteratur, 
som den (iden stod till buds, dels under praktisk verksamhet. Först 
mot medlet af förra seklet finner man de första spåren af gemensam 
offentlig undervisning, hvarom redan i det föregående lemnats närmare 
upplysning l ). 

Såsom mången annorstädes var det behofvet af militärfältskärer, 
som förmådde de maktägande att skänka uppmärksamhet åt den ki- 
rurgiska undervisningens ordnande och vidtaga till dess förbättring 
nödiga åtgärder. Vid 1752 års riksdag infordrade ständernas »landt- 
och sjömilitie ekonomiedeputation > collegii mediei förslag till höjande 
af militärläkarenes vetenskapliga utbildning 2 ). Kollegium afgaf sitt be- 
tänkande den 3 / 3 s. å. och den 31 / s inlemnade deputationen ett dermed 
öf verensstämman de betänkande om utbildandet af infödda dugliga fält- 
skärer och gesäller vid arméen och flottan, hvilket af samtliga stånden 
bifölls. Verkställigheten deraf lemnades åt Kongl. Maj:t. 

»Till erhållande (af sådane väl undervisade fältskärer) styrker 
deputationen såsom högst nödvändigt, att en pålitelig och. erfaren Ana- 
tomiae och Chirurgiae professor här i Stockholm ju förr desto hälre till- 
sättes, tillika med en prosector. Desse böra endast och allena vara 
syslosatta med ungdomens undervisning i berörde till arméens och det 
allmännas märkeliga skada hit intil försummade och vanskjötte veten- 
skaper. Och på det professoren såväl som prosectorn härutinnan må 
kunna fullgöra deras skyldighet, som ingalunda kan skie, om de genom 



*) Se detta arbetes företa del sid. 270 ff. 
-) Se detta arbetes företa del sid. 380. 

16 



242 MILITÄR LAKA RENES DNDERVISMNG. 

bisysslor nödgas förtiena någon dehl af deras nödtorfftiga underhåll, 
så måste de förses med så tilräckoliga löner, att de livar för sig kunna 
liafva deras utkomst, utan att Manda, sig i några andra giöromål. Här- 
jemte recoramenderas at det länge påtänkta och omtalta lazarettet med 
det första sättes i behörigt stånd . 

Den af ständerna Förordade professionen i anatomi och kirurgi 
blef snart derpå inrättad medels k. brefvet af den 10 /8 1752. De närmare 
detaljerna rörande tillgången vid inrättandet af denna lärostol återfinnas i 
sammanhang med framställningen af anatomins studium 1 )- Det egentliga 
ändamålet med professionen framgår emellertid ur ingressen i nämnda 
bref, hvilken derför må bär införas: 

»Ehunrwähl vid 174(i års riksdag förordnat blifvit att regements- 
fältskärerne vid cavallerie- och infanteriregementerne, sä väl i fred, som 
ofredstid skulle få disponera hela deras indelningar mot thet, att de 
ständigt underhålla det fulla antalet gesäller, som de onligit de förra 
årens stater och förslager varit skyldige att hålla; så hafve vi dock 
funnit att det der med påsyftade helsosamma ändamålet ej vunnits, 
som varit och är att innevänarenc i landet sa, väl som regementerne 
sjelfve skulle hafva tillräcklig betjening af slike personer i fredelig tid, 
samt att cronan vid infallande krig skulle undgå att sä dyrt, som nita 
hitintill skiedt, taga fremmande fältskärer, the ther blett söka sin egen 
vinning, och äro mindre ömma om then svenska soldaten, vittnandes 
erfarenheten nogsamt att fältskärsgesällerne till stru-re delen, samt vid 
de flesta regementerne nu äro alldeles oduglige och icke äga den insigt 
och skicklighet, som skäligen af dem fordras, hvartill orsaken är att de 
inom riket hvarken haft eller hafva tillfälle att af anatomien grundligen 
lära chirurgien eller att fä tillräcklig öfning och färdighet deruti . 

Det åsyftade ändamålet vanns likväl i början ganska ofullständigt. 
Fältskärerne synas mycket lamt hafva begagnat sig af det erbjudna 
tillfället att erhålla praktisk undervisning i anatomi. Älven kirur- 
giska SOCieteten visade sig icke längre synnerligen angelägen att 
befordra dess studium bland sina elever. Den nye professorn Ku land 



') Se detta arbetes första del, sid. 381. 



MILITARLAKARENES UNDERVISNING. 243 

Martin ansökte derför hos Kongl. Maj:t, att anförda k. bref måtte vinna 
full tillämpning pä fältskärernes undervisning, och i följd deraf utfär- 
dades pa collegii medici tillstyrkan k. cirkuläret af den - s / 9 1758 (ill 
vederbörande kollegier, samtlige landshöfdingar och regementschefer. 

Cirkuläret finnes tryckt och är af följande lydelse: 

Althenstund Wi, til feltskärskonstens thesto bättre uphjelpande 
inom riket, låtit här i Stockholm, igenom wårt collegii medici föranstal- 
tande inrätta en anatomias och chimrgia 1 profession tillika med en 
proseetor, hvilke endast äro sysselsatte med ungdomens undervisning i 
the till chirurgien erforderliga wetenskaper; Förthenskuld och pä thet 
så väl i allmänhet skickelige ämnen therutinnan mätte kunna erhållas. 
som ock wår armée och flotta blifwa försedde med sådane fältskärer 
och gesäller, som uti the them tillhörande stycken äga grundelig kund- 
skap och erfarenhet, hafve Vi i nåder för godt funnit at förordna, thet 
hädanefter ingen gesäll wid vare cavallerie och infanterie regementer 
samt flottan ma blifwa emottagen, som icke åtminstone ett är bivistat 
cursum anatomicum och chirurgicum och therjemte sielf öfwat sig på 
döde kroppar, samt med anatomise professorens vittnesbörd visa kan, 
thet han beflitat sig om anatomien och opcrationerne, och thet. innan 
behörig examen får af honom undergås ; sammaledes må ingen regements 
och stads feltskär eller feltekär vid flottan antagas, som icke grundeligen 
lärdt anatomien och publice demonstrerat någon del theraf samt ther- 
jämtc på döde förrättat någon operation, som honom föreläggas kan, och 
theröfver erhållit behörigt witnesbörd. Och som icke mindre för arméens 
och flottans, än hela landets nytta och båtnad, högst angeläget är, at 
häröfver noga hand hålles : sä är til eder vår nådiga befallning, at I ej 
allenast, vid antagandet så af feltskärer som gesäller, alt thetta behörigen 
efterfrågen och iakttagen, utan ock tillhållen fältskärerne. at. onligit förra 
stater och förordningar, alltid hafva fullt antal duglige och med anato- 
mi» professorens witnesbörd försedde gesäller, hvilke sa vid general- 
som flere munstringar böra upwisas, i rullor och förslag till tjenst- 
giörning uptagas samt sedermera, så mycket möjeligt är, i regementerne 
och companierne kringspridas . 

Detta viktiga stadgande åsidosattes likväl ofta och de dcruti före- 
-krifna betygen infordrades icke alltid vid antagandet af fältskärer. 

Bristen på dugliga fältskärer trädde likväl mer och mer i dagen. 
Begåfvade och bildade ynglingar ville icke egna sig at ett yrko. som 



2U FÖRSLAG TILL INSÄTTANDE AK EN KIRUBGI8K SKOLA. 

fortfarande bedrefs ruer eller miudre skråmässigt. Såsom redan på flera 
ställen i detta arbete blifvit antydt, var ett uppkommande tillfälligt behof 
af en större mängd fältskärer vanligen mycket svart att fylla. Denna 
svårighet föranledde inrättandet af fältskärsskolor. I ett till amiralitets- 
kollegium inlemnadt memorial af den 19 / 5 1~80 tog kirurgiska soeieteten 
till tals frågan om de för en sjöexpedition behöflige fältskärernes till- 
skapande och nödvändiga undervisning i allt, hvad till deras tjenst 
erfordras bör». Enligt detta förslag skulle öfverdirektören för kirurgin 
i riket jämte expeditionsfältskären, som kirurgiska soeieteten skulle fa 
utvälja och till fullmakts erhållande anmäla, åtaga sig ansvaret och 
inrättningen af en chirurgisk skola, deruti de ifrågasatta uppbörds- och 
underfältskärare antagas, underhällas och dageligen undervisas i allt. 
hvad till vetenskapens lärande och utöfning horor, samt på deras lefnad. 
uppförande och framsteg noga uppsigt hafvas . Expeditionsfältskären 
borde för sitt sysslande med elevernes undervisning under den från 
tjenstgöring lediga tiden erhålla 125 rdr i ärlig lön och 600 rdr öfver- 
lemnas till kirurgiska soeieteten under fri disposition till skolans in- 
rättning samt elevernes antagande och underhallande vid sjukhusen eller 
akademierna. Förhör skulle engång om året anställas inför soeieteten i 
närvaro af amiralitetets ombud och collegii medici pra?ses. Om den till- 

o 

ämnade planen kom till utförande, upplysa icke handlingarna. Åtminstone 
fortforo klagomålen öfver fältskärernes okunnighet. Arvid Faxc skref i 
ett bref, dateradt Karlskrona den 18 / 10 1781, till Abr. Bäck: 

Min penna är alt för otillräckelig för herr archiatern och riddaren 
kunna afmåla den belägenhet, hvaruti vårt sjöfolk sig befinner i anse- 
ende till cbirurgi och jag skulle alldrig hafva någon känsla som men- 
niska, om jag icke skidle beklaga deras öde, som räka under deras 
händer. 

Det är olyckligt att man icke vill täncka pa utvägar huru detta 
kan luelpas — och än olyckligare, at dä ''tt fördelaktigt förslag både i 
anseende till ändamålet och kronans stora förmån framlägges, sa blir 
sådant till intet giordt af dem. som borde täncka helt annorlunda än de 
skri f va. 

Jag har trötnat at skrifva och skrika härom, det far gfi som man 
vill, efter det ej kan bli bättre. 



UTBILDNING AK FALTSKÄliEI! fNUKli KHIGET 1788 — 1790. 245 



I Vt enda hopp. som likväl är öfrigt, är wår älskade Hr general- 
amirals omtancka, at hielpa amiralitetets oräkneliga brister . 

Under den fruktansvärda sjuklig-het, som herskade bland flottans 
manskap i Karlskrona 17S9. inlemuade Sven Hedin, som, jämte C 
Ribben, för ordnande af sjukvården afsändts till Earlskrona, den 3 / 9 
s. a. till storamiralen ett förslag att gynraasriungdomen skulle uppmanas 
att ditkomma för att biträda läkarene. De borde vissa timmar hvarje 
dag erhålla undervisning i läkekonstens allmänna grunder och qvar- 
hållas halftannat år. om de ville fortsätta med dess studium. Förslaget 
ledde icke till någon verklig påföljd. Consistorium academicum i Lund 
gaf likväl den 10 / 9 tillkänna, att större delen af medicine studerandene 
redan blifvit anställd vid arméen och flottan samt att ytterligare några 
medicine studerande och licentiater skulle med professor Eng el hart 
infinna sig till tjenstgöring i Karlskrona. Dit hade äfven aulan dt andre 
läkare, såsom J. F. Köllner, A. A. Chris tophersson, A. Blad, D 
Lunddahl m. fl. 

Något senare ingaf äfven dåvarande öfverdirektören för finska 
arméens medicinalverk Pehr Afzelius till k. utredningskommissionen 
den 3 /i2 1^89 ett memorial, hvaruti han bland annat anmälde »den 
brist på läkare och fältskärer, som för arméen sig företer, sedan af de 
till tjenstgöring i Finland antagne flere med döden afgått, åtskilliga 
antingen fått afsked eller blifvit af sjukdom till sine sysslors bestridande 
oförmögne, andre åter af fienden tillfångatagne och någre af de för- 
ledit år införskrifne utländningar till honom öfverlupit». Till afhjelpande 
af denna brist föreslog Afzelius, att i andra veteuskaper redan under- 
byggde ynglingar, hvilka kunde finnas hugade att som fältskärer antaga 
tjenst vid arméen, skulle emot afgifvande förbindelse och erhållande af fem 
a sex rdr i månaden antagas till undervisning, »jemte försäkran att i mon af 
skicklighet sedermera vara förhjelpte till en eller annan af de aflöningar, 
som fältstaten för medicinska sysslor utstakar . På grund af detta för- 
slag förordnades öfverdirektören Daniel Theel och kirurgiska socie- 
teten »att öfvertaga en sådan undervisning och dervid låta sig vara 
angelägit att. genom utväljande af de kortaste methoder och ett flitigt 



246 UTBILDNING W FÄLTSKÅRER UNDER KRIGET 1788 — 1790. 

bandledande uti det nödvändigaste af erforderliga vettenskaper, söka 
bibringa sina lärlingar sa tillräckliga kunskaper att de efter fyra. högst 
fem månader kunna antaga den af dem åstundade tjensten». Äfven 
professor P. J. Bergius anmodades af utredningskommissionen i bref 
af den 8 / ia s. ä. att undervisa desse blifvande fältskiirer i kännedomen 
om de medikamenter, hvilka borde finnas i regementenas medicinalkistor. 

Öfverdirektören Daniel The el och professor A. J. Hagström, 
hvilka utom undervisningen öfvertogo styrelsen af den kirurgiska skolan, 
uppgjorde instruktion för densamma och förslaget dertill antogs af k. 
utredningskommissionen den 10 / 12 1789. Eleverne, hvilka borde vara i 
nödiga språk och vetenskaper någorlunda öfvade, »voro skyldige att 
dagligen bivista förbindningen vid serafimerlasarettet, samt de offentliga 
föreläsningar, som för dem pröfvas nyttiga, dessemellan få de så för- 
som eftermiddagarne undervisning och öfning i kirurgien och medicin 
de nödigaste anatomiska undersökningar, blessurers och utvältes åkom- 
mors förbindande, de mest förefallande invärtes sjukdomars igenkännande 
och botande, de vanliga instrumenters och medikamenters rätta använ- 
dande m. m.» För deras möda tillerkändes Theel och Hagström 
enahanda dagtraktamente med det andre fältmedici efter fältstat erhöllo. 
Vid behof lemnade föreståndarene sedermera anvisning på tjenliga fält- 
skärer och desse erhöllo af utredningskommissiönen konstitutorial. 

I TJpsala inrättades samtidigt af medicinska fakulteten på k. 
utredningskommissionens hos akademins kansler gjorda framställning en 
sådan kirurgisk läroanstalt för de ynglingar, som kunde finnas hågade 
att på föreslagna villkor inträda i kronans tjenst. Denna skola fortgick 
under hela följande året till dess k. utredningskonimissionen, som redan 
den 25 / 5 1790 i bref till medicinska fakulteten förklarat, att intagningen 
af nya fältskärslärlingar kunde upphöra, aflät följande bref af don 
a Vio S. a.: 

På numera efter slutad fred, icke flera faltskärer uti Kongl. Maj:ts 
och kronans tjenst. äro af nöden, har kongl. comniissionen icke kunnat 
nndgå att vid detta tillfälle förklara dess erkänsla och tacksamhet för 
det oafbrutna nit och värksamma bemödande medicinska faculteten un- 
der loppet af öfverståndna krig ådagalagt vid undervisningen af de uti 



UTBILDNING AF FÄLTSKÅKER CNDKK KlilGKT 1 , SS 1700. 247 



chirurgiska vetenskaperna antagna elever, och hvarigenom et större 
antal skickliga fältskärer uti konungens tjenst vunnits . 

Äfven i Å.bo meddelade medicinska fakultetens ledamöter enskild 
undervisning i de till fältmedicinen hörande ämnen. I skrifvelse af den 
s /is 1789 tillkännagaf utredningskommissionen, att alla de medicine 
studerande, hvilka vore hugade att vid nästa års fälttag antaga tjenst 
antingen vid fältlasaivttoma eller som regementsfältskärer samt afgåfve 
sådan förbindelse att de vid ordres skulle afgä till sin station, ägde hos 
kommissionen bekomma 5 å 6 rdr sp. i månaden till dess de blefve 
utkommenderade, da de erhölle den i fältstaten bestämda afloningen '). 

Likar-a var 1788 i Karlskrona en provisorisk fältskärsskola i verk- 
samhet, der A. H. Florman undervisade i anatomi och kirurgi. Äfven 
enskilde läkare åtogo sig utbildandet af fältskärer för arméens behof i 
Finland. Collegium medicum uppmanade särskildt de medicinska Iek- 
torerne vid gymnasierna J. Salberg, J. G. Colliander, M. G. Öster- 
man och L. Brandelius att åtaga sig detta sysslande. Johan 
Salberg skref härom från Hernösand den 27 /3 1790 till Abr. Bäck: 

Jag fruktar prof. Hågs t r öm tagit illa at i tidningar infördes om 
min lection i chirnrgien. Uti sitt första och andra bref berömde han 
mitt företag och låfvade upsända månadspengar, så snart jag anmälte 
personernes namn och förbindelse, men, sedan jag gordt det, svarade han 
at jag hade att vända mig till utredningscommissionen, som N. B. för- 
modeligen anmodat mig, emedan det vore infört uti tidningarne. Jag 
har derföre redan för S dagar sedan inlagt en skrift till landshöf- 
dingen at hos utredningskommissionen begära månadspengar; utom de 4 
jag nu läser före, voro än 3:ne som litet sednare anmälte sig, men då 
de hörde de förra ej fått ännu något på 2 månader efter löftet, så hafva 
de retirerat sig. En blef tygskrifvare och de andre fortfara i gymnasio, 
och nu mera är tiden för kort at lära något til Maij . 

Några synnerliga framsteg torde dessa ynglingar på den korta 
tiden icke hafva kunnat göra. ty utredningskommissionen, i hvilken 



») Abo Tidn. 1789. N:o 51. 



24* UTBILDNING AF 1'ÄI.TSKÄKKl, ! NIiKli KRICET 1788 — 1790. 



anmärkningsvärdt nog icke någon läkare hade plats, anmodade i me- 
morial af den 27 / 4 1790 att, då klagomål försports öfver bristande kun- 
skaper och skicklighet hos tlcro af de elever, hvilka blifvit afsände till 
tjenstgöring vid arméen, »icke andra af de härstädes undervisning nju- 
tande eleverne hädanefter ma till tjenstgöring employeras än sådaue, 
som för skicklighet och ett anständigt uppförande gjort äg kände, pä det 
berörde inrättning sä väl mätte leda till det dermed åsyftade nyttiga 
ändamål, som allt tillfälle för allmänheten betagas att derom lemna ett 
oblidt omdöme» '). 

Hvilken brist det var på fältskärer för svenska arméen visar sig 
deraf, att, enligt utredningskommissionens memorial af den i2 / 3 1790, 
icke mindre än 19 fältskärer anskaffades genom generalkonsul GrilTs 
i London försorg. Efter deras ankomst till Göteborg, sändes 13 af 
dem till landtarméen och sjukhusen och de öfrige <• till Karlskrona. 
Likaså anskaffade öfverstelöjtnant Cronstedt 18 stycken fältskärer från 
StraJsund i och för flottans behof. enligt utredningskommissionens me- 
morial af den 2 % 1790. Icke mindre än 13 fångne ryske kirurger, 
deribland en mängd tyskar, fördelades enligt utredningskommissionens 
memorial af den u / g 1790 på de ställen, »der de i anseende till din 
fångna gemenskapens vård kunna bästa nytta göra > 2 ). Man har be- 



') Se om dessa förhållanden detta arbetes första del., sid. 277 £f. 

*) T sitt inför vetenskapsakademien den % 1794 hållna prsesidiital Om de brister, 
som vålla att vårt fädernesland uti yppade krig måste sakna ett tillräckligt antal 
infödda fältskärer, sund de medel, som tyckas erbjuda sig att med minsta kostnad 
afhjelpa denna brist nppger Dan. Théel, att frän den af honom ledda skolan i 
Stockholm 90 fältskärer utgingo till Finland, medan firän Upsala utexaminerades 45. 
Deras underhåll under lärotiden jämte undervisningen kostade kronan 2,645 rdr. Antalet 

af dem, hvilka Eran \i b Lund afsändes till Qottan och arméen, torde icke varH 

Uigl Genom Stockholm passerade till kriget 16 engelsmän och 16 tyskar, hvilka 
betingat sig från 25 till 50 rdr i månaden, onde] det att vid de flesta värivi 

menten fältskärs^ ällerna hade blott 3 rdr 16 sk. i månaden, oberäknad! respen- 

une, som för en del stego till 100 rdr per person. Dessa utländska fältskärers 
aflöning för månaden utgjorde 1,842 rdr. 

Enligt Théels beräkningar behöfdes för arméen 590, för örlogsflottan 140 ooh 
för skärgårdsflottan 60 eller inalles 790 läkare På stat föref unnos 232 ialtskarstjenster, 
i följd hvaraf bristen uppgick till 558. 



UTBILDNING \1 UNDERLÄKARE UNDE1I KKIGET 1808 — 1809. _'4'.i 



räknat, att. efter en antagen tjenstetid af ett år, aflöningen för 107 utländska 
läkare, hvilka voro anställde under 1788 års krig, uppgick, antagnings- 
oek respenningar inbegripna, till 58,345 rdr specier, motsvarande 
233,3S0 kronor 1 ). Af de 216 läkare, hvilka tjenstgjorde under kriget. 
voro endast 0. som ieke augrepos af den herskande farsoten. 

När 1808 års krig utbröt, upprepade sig samma svårighet att ånyo 
i kast kunna anskaffa det för arméen nödiga antalet fältskärer. Äfven 
då vände sig kollegium till medicinska fakulteten i Upsala med en 
skrifvelse af den 15 /j 1808 jämte anhållan, »att förekalla alla vid k. 
academien i Upsala eller orter deromkring vistande medicina? doktorer 
och chirurgne magistrar samt candidater och studiosi, hvilka kunna 
vara ledige att emploijeras till läkarebefattningar till sjös eller lands 
och sedan deras åstundan i detta afseende blifvit inhämtadt, derom 
lemna k. kollegium upplysning . Men nu var f. d. öfverdirektören P. 
Afzelius fakultetens dekanus och han gick icke kollegii ärender. P. 
Afzelius anmälde till fakultetens protokoll den */' t s. a., att han, »för- 
anlåten af k. collegii medici olagliga företag att till tjenstgöring vid 
arméerna och flottan utcommendera äfven de medieinre studiosi, som ej 
hafva något chirurgiskt stipendium och följakteligen ej sta med k. 



Den viktigaste orsaken till bristen på dugliga fältskärer var ieke blott den ringa 
aflöning de erhöllo, utan framför allt hela anordningen af undervisningssättet i kirurgi 
och bristen på nödiga förkunskaper hos dem, som ville egna sig åt dess studium. 
Bristen på skrifter, afsedda för undervisningen i denna vetenskap, var fortfarande 
mycket stor. Bland hithörande arbeten mä nämnas Afhandling om Bindornas an- 
läggande af J. W. Brandenburg, Karlskrona 1790. Hovman Schutzererantz 
sammanskref ?Et korrt theoretiskt och pradiskt Compendium om huggna, eontunderade 
och skuina sår i allmänhet : äfven om eomplicerade och några särskilta sär, egent- 
ligen ii! tjenst för eompagnie ehirurgivid kongl. arméen, sa till lands, som til sjöss. 
Stockholm 1798. 107 sid. 8:o. Han fortsatte derjämte sin öfversättareverksanihet 
och utgaf Herman Boerhaaves Lärosatser om ehirurgiska sjukdomars kännt 
och läkningssätt med Baron Gerhard van Swietens förklaringar öfver de- 
samma. På svenska öfversaUe och till unge ehirwrgers tjenst uigifne. 1. Stockholm 
1799. Xågra år senare utkom Arnemans Sysiem uti ehirurgien, öfversatt af J. 
Sönnerberg. Stockholm 1801—1806. 

') C. M. Appelberg a. a. i »Tidskrift i militär helsovård . Stockholm 1882, 
s. 100. 



250 UTBILDNING Al DNDEftLÄKAEE UNDER KHIGET 1808 — 1809. 

collegium. i det förhållande att de af detsamma kunna befallas;, under- 
rättat kanslerssekreteraren Be c k ma re k om saken i följande bref: 

Endast det anser jag vara utur sin ordning och skadligt icke 
mindre för konungens tjenst, än för enskild välfärd, att collegium medi- 
eum, utan att liafva erhållit konungens nådiga tillstånd dertill, med för- 
bigående af k. aeademiens högsta styresman och utan at lärarne blifVa 
hörde rörande kunskaper och andra omständigheter, tillväller sig en 
rättighet att kalla hvilka studerande som hälst från academien, dit de af 
sina föräldrar blifvit sände på god tro för att under skydd af academiske 
privilegierna erhålla sin bildning. 

Om deremot sa tillginge att collegium medicnm gjorde sin requi- 
sition hos Hans Excellence Canzleren och Hans Excellence til följe deraf 
hefalte medicinska laculteten at bland medicin» studiosi utse det erfor- 
derliga antalet, är anledning at förmoda det ändamålet derigenom långt 
fullkomligare skulle vinnas och enskiljd välfärd i möjeligen minsta måtto 
blifva lidande, emedan en lärare mera än någon annan är i belägenhet 
att pröfva skicklighet och at känna de husliga omständigheter, pä hvilka 
afseende göras bör . 

Härtill hade Beckmarck lemnat nedanstående svar: 

Qppå Herr Öfverdirecteurens sidsta skrifvelse får jag den äran til 
svar lemna, det Hans Excellence Cantzleren funnit collegii medici för- 
farande at med Hans Excellences förbigående kalla til tjenstgöring de 
vid academien studerande medicinae studiosi, hvilka Tiga att räkna på 
samma skydd som andre studerande, vara aldeles ur sin ordning, hvar- 
före Hans Excellence befallt mig gifva Hr Öfverdirecteuren tillkänna, att 
ingen medicime studiosus, som ej innehafver ehirurgiskt stipendium, får 
utan Hans Excellences vetskap och Bamtycke lämna academien, för att 
taga tjenst vid Hettan eller arméen, sa framt icke konungens särskiljdta 
nådiga tilstand dertil skulle kunna förete- . 

Samma förfrågan upprepades några år senare i collegii medici 
bref af den '- 2 / 7 1812 till medicinska fakulteten, som nu vänligen an- 
modades att hos yngre läkare i orten inhemta deras utlåtande, huruvida 
de äro hugade att antaga läkaretjenster, hvartill de tro sig vara kom- 
petente . 



UTBILDNING AF UNDERLÄKARE UNDER KRIGET 1808 — 1809. 251 



Sverige hade genom k. brefvet af den 6 /s 1806 erhållit början till 
en fältläkarekår, men man hade ieke dragit försorg om utbildandet af 
de dortill behöfliga läkarene. Nar finska kriget utbröt 1808, uppstod, 
som så ofta förut, brist på militärläkare. Medels k. brefvet af den 9 /* 
ISOS sökte man i hast afhjelpa denna brist. Chefen för fältläkarekåren 
bemyndigades att »till beredande af skicklige underläkare för regemen- 
terne och sjukhusen antaga sådane ynglingar, hvilka med inhämtade 
kunskaper i språk och humaniora äga fallenhet för läkareyrket, för att 
i de egenteligen dithörande theoretiska och praktiska delar inöfvas; desse 
ynglingar åtnjuta ett dagtraktamente af 12 skill. banco till dess de efter 
öfverståndeu examen kunna placeras till tjenstgöriug, antingen vid sjuk- 
husen eller vid regementerne». 

Till lärare för desse ynglingar förordnades öfverdirektören A. J. 
Hagström, som emot fältläkaretraktamente ägde handhafva den när- 
maste uppsikten öfver läroanstalten och leda undervisningen i fysiologi, 
finare anatomi och kirurgi, äfvensom assessor Fredr. Krey och 
prof. Jacob Berzelius, hvilka emot åtnjutande af sjukhusläkare- 
traktamente eller 1 rdr 24 sk. och 12 portioner å 6 sk. skulle under- 
visa i medicin, kemi, materia medica, anatomi och manuela delen af 
kirurgin, såsom bandager och mindre operationer. Senare antogos 
ytterligare till lärare prof. Lor. Munter Philips son och prosektorn 
Erik Gadelius. Förr än kriget ännu var slut, hemställdes redan den 
9 / 4 1809, huruvida, »då i anseende till närvarande omständigheter 
och den brist på tillgångar, som nu är för handen, åtskilliga indrag- 
ningar böra äga rum, den för läkares danande inom arméen inrättade 
undervisningsanstalt skulle kunna indragas eller åtminstone minskas». 
Den 17 / 4 förordnades, att inga elever finge vidare antagas, och medels 
den 22 / 9 1809 utfärdade generalordres indrogs undervisningsanstalten 
helt och hållet. 

Om denna i behofvets stund upprättade kirurgiska skola skref 
Hagström den 2 / 10 1809: 

Vid denna undervisningsanstalt hafva 90 elever tid efter annan 
blifvit antagne och underviste, hvilka alla utom 9 ännu qvarvarande 
utgått till mer eller mindre betydelige tjenster vid fältläkarecorpsen, efter 



2Ö2 UTBILDNING AK INDEKLÄK AltE 1811 — 1812. 

livars och ens capacité, flit oéh insigter: härigenom har riket under 
detta härjande krig dock kunnat umbära att med ganska dryg reskostnad 
och större fältaflöning införskrifva utländske och dock oftast obrukbare 
underläkare, hvilket förr skedt vid alla krig. Om rikets belägenhet 
tillät att en dylik undervisningsanstalt med något dagtractamente så för 
lärare som elever äfven under freden fortsattes, så skulle visserligen en 
lättare tilgång på mer kunnige och skickelige underläkare för kongl. 
arméen och flottorna altid vara att säkert påräkna». 

Ännu 1811 säg man sig tvungen att vidtaga provisoriska åtgärder 
till anskaffande af underläkare för arméens behof. I skrifvelse af den 
"' - 1811 hade konungen befallt collegium medicum att skriftvexla med 
baron Carl Johan Adlercreutz, såsom tjenstgörande generaladjutant 
för arméen. om allt. som rörde dess medicinalverk. Med anledning 
häråt anhöll kollegium den 27 / 5 s. å. hos Adlercreutz att. i likhet 
med livad som skett under de förra krigen, få antaga och geuom det 
nybildade fältläkareiustitutets professorer låta undervisa elever, som, 
sedan de företett betyg om nödiga kunskaper i språk och om anständigt 
uppförande, förklarat sig villige att efter erhållen nödig undervisning 
utgå som underläkare i militärtjenst. Under den tid undervisningen 
fortfor och intill dess de utkommenderades, borde de af anslagna krigs- 
medel få till sitt underhåll åtnjuta dagtraktamente å 16 skill. banko, 
förmenandes kollegium att ett sådant arfvode icke behöfde för mer än 
16 elever på engång utbetalas. Sedan konungen härtill bifallit den '/,. 
s. å,, utfärdade kollegium den "/„ annons härom, hvaruti erbjöds fri 
undervisning och 16 sk. banko i dagtraktamente åt dem, som ville egna 
sig åt denna sysselsättning. Föreläsningarna skulle vidtaga den '/ 7 
s. a. Dessa elever voro bestämde för tjenstgöring vid förstärknings- 
bataljonerna, nvilkas läkare egentligen sjelfve hade åliggandet att utbilda 
vina underläkare. 

Afven i öpsala meddelades vid denna tid särskild undervisning 
af fakultetens adjunkter i »medicina och chirurgia militaris . Denna 
kurs borde enligt fakultetens beslut afslutas inom ett akademiskt läseår 
och föreläsningarna vara i möjligaste måtto eukla, sa att säga kateke- 



FÄLTLÄKAItKINSIITIT I STOCKHOLM. 253 

tiska, samt förenas med ständiga repetitioner l ). En särskild examen 
anställdes dessutom med desse fältläkare . Till vägledning för sina 
elever utgaf Herm. Wilh. Romanson Utkast till föreläsningar for 
begynnare i chirurgien . I. Upsala. 1812. 

Den viktigaste åtgärden till införande af en verklig militärläkare- 
vård, som ännu faller inom tidrymden för detta arbete, var otvifvel- 
aktigt inrättandet af ett fältläkareinstitut i Stockholm. Tid 1809 ars 
riksdag väckte Erik Carl Trafvenfelt förslag om inrättandet af ett 
Institut till danande af skicklige fältläkares i förening med ett stort 
militärsjukhus 2 ). Ständerna förordade förelaget och den s. k. allmänna 
medicinalkomitén, till hvars utlåtande frågan hänsköts 3 ), afgaf i skrif- 
velse af den 9 / 7 1810 yttrande om det föreslagna sjukhuset ä 300 sängar. 
dess planläggning och de för dess i ordning ställande viktigaste inven- 
tarierna, äfveusom förslag rörande institutets organisation i anseende till 
lärare och elever 4 ). Sjukhuset skulle på en gång uppfylla behofvet af 
en tillräcklig sjukvårdsanstalt för garnisonen i Stockholm, som dittills 
saknat en sådan s ), och derjämte tjena till öfningsskola för institutets 
elever, hvarför dess inrättande var oundgängligen nödigt för vinnande 
af det afsedda ändamålet, militärläkarenes utbildning. 



') Vid de i böljan af seklet inträffade medicine doktorspromotionerna uppställde 
medicinska fakulteten i Upsala tveuue gånger doktorsfrågan med siirskildt afseende pä 
de åtgärder, som under de senare åren vidtagits att fylla den kännbara bristen på 
militärläkare. Vid promotionen den "/, 1800 lydde frågan: Huruvida anstalterna för 
kirurgiska undervisningen i vårt fädernesland äro tillräckliga och för vetenskapens 
fordringar lämpliga , medan vid promotionen den s / 8 1813 den frågan besvarades: I 
livad män hafva de anstalter, som blifvit inom fäderneslandet vidtagne, till beredande 
af fältkirurger, bidragit till ändamålets fyllande»? 

*) Se detta arbetes första del, sid. 514, och andra del, sid. 21S. I Vetenskaps- 
Journal för läkare och fältskärer, utgifven af J. Berzelius och E. Gadelius», I. 
4:de häftet, Stockholm 1810 s. 130 finnes af Trafvenfelt en uppsats »Utveckling af 
prejectet till inrättning af ttt institut för fältskärers bildande». 

*) Se detta arbetes första del sid. 40 — 41. 

*) Komiténs skrifvelse finnes tryckt i Biliang till journal for Litteratur och 
Theater». 1810. Bihang 8—10, 15—18. 

•| Endast k. andra gardet ägde sedan fä år tillbaka ett regementssjukhus, medan 
det friska manskapet var förlagdt i kompanikasemer. Åfven lifgardet hade ett sjuk- 
hus på Fredrikshof. 



254 FALTLÄKAItElNSTITUT I STOCKHOLM. 

Vid institutet erfordrades, utom do professorer och adjunkter, 
hvilka redan funnos i Stockholm, en professor för den teoretiska och 
en för don praktiska delen af den medicinska och kirurgiska veten- 
skapen. Den förre skulle undervisa i fysiologi och patologi m. m. samt 
för öfrigt utöfva inseende öfver eleverne, deras flit och studier, äfven- 
som anmäla dem, som han ansåg kunna draga nytta af tjenstgöring vid 
serafimerlasarettet, hos öfverläkaren och öfverkirurgen derstädes. Medi- 
cin» practicse professorn åter skulle föreläsa terapi, methodus medendi 
och cura morborum samt isynnerhet af han dia de sjukdomar, sårnader 
och åkommor, som i fält, till lands som till sjöss, vanligast förekomma , 
vara öfverläkare vid sjukhuset och leda den praktiska undervisningen. 
Den praktiska undervisningen skulle dock blifva ofullkomlig, om lärare 
och elever sakna tillfälle att med undervisningen förena in- och utvärtes 
sjukdomars åskådande samt behandlingssätt, vare sig genom läkemedel 
eller operationer, med ett ord, om den kliniska undervisningen tryter . 
Ständerna hade emellertid hvarken i Stockholm eller Örebro anslagit 
nödiga medel till sjukhusets uppbyggande och inredning. Åt institutet 
för fältläkares danande deremot hade ständerna beviljat en summa af 
.3,000 rdr, ökad i afseende pä institutets förening med garnisonssjuk- 
huset ytterligare till 4,825 rdr om aret. 

Under väntan pä det nyinrättade garnisonssjukhuset erbjöd andra 
gardesregementet sitt sjukhus på 70 sängar till institutets behof och 
lifgardet beviljade tillträde för professorn i praktisk medicin till rege- 
mentets sjukhus på Fredrikshof vid förekommande instruktiva sjukdoms- 
fall, hvarutom eleverne finge under regementsläkarens inseende begagna 
detsamma till öfning och erfarenhet». 

1 en ny skrifvelse af den 8 /i2 1810 anhöll komitén om konungens 
beslut rörande inrättandet af ifrågavarande institut och hemställde: 

att collegium medicum efter kungörelse i tidningarna finge upp- 
rätta förslag till besättande af den teoretiska och praktiska professionen 
samt för deras innehafvare uppgöra instruktioner; 

att enligt riksens ständers beslut al hvardera professorn måtte 
anslås 500 rdr i årlig lön, och till 17 pensionärer -.000 rdr banko. A t 
praktiska professorn skulle dessutom utbetalas af sjukhusets medel 150 



RÅLTLÅKAREINSTITOT I STOCKHOLM. 255 

rdr i hyresmedel och ">0 rdr i samma ändamål åt den läkare, som 
beständigt borde vara till hands vid sjukhuset; 

art begge professorerne till en början försägos endast med kon- 
stitutorialer; 

att, i händelse med afseende på institutet sådana instrumentalier 
eller andra sjukhustillhörigheter skulle erfordras, hvilka för det när- 
varande icke funnes på andra gardesregementets sjukhus eller efter 
passevolans-konfraktet icke tillkom regementet att underhålla, nämnda 
instrumentalier och persedlar finge ifrån kronans förråd nppå praktiska 
professorns reqvisition och emot dess redogörelse utlemnas: och 

att koraitén mätte tillåtas att fa inkomma med hemställan om allt 
livad nn i förväg icke kunnat bestämmas och som vid verkställigheten 
lättast och >äkrast utrönes. 

Alla dessa förslag godkändes af Eongl. Maj:t den 13 / r2 s. a. och 
kollegium anbefalldes att till vinnande af mera skyndsamhet, utan kun- 
görelse i tidningarna och andra vid förslag vanliga formaliteter, anmäla 
till hvardera af ifrågavarande professioner de personer, hvilka kollegium 
till deras bestridande ausäge skickligast. Tillika fann Kongl. Maj:t det 
vara praktiska professorns och underläkarens plikt, att bo nära intill 
sjukhuset. Derjämte förorduade Kongl. Maj:t att. enär riksens ständer 
icke anvisat medel till det blifvande garnisonssjukhusets underhåll, k. 
andra lifgardets vid lägenheten »Claes pä hörnet belägna sjukhus 
skulle provisionelt anväudas som klinisk anstalt till militärläkarenes 
utbildning. 

Det är sålunda frän den 13 / 12 1810 man har att räkna det karo- 
linska institutets tillvara. Genom k. brefvet af den u 2 1811 konstitu- 
erades nämligen prosektorn Erik G ad e lins till medicinse theoreticse 
och provinsialläkaren Carl Fredrik Weltzin till medicina? practicae 
professor vid »Institutet för fältläkares danande , hvilket redan under 
loppet af samma år benämndes medicinska och chirurgiska institutet» 
och derefter »mediko-chirurgiska institutet . Med 1817 erhöll läroverket 
benämningen Carolinska institutet . hvilket namn 1822 förändrades till 
Carolinska medico-chirurgiska institutet . Instruktion för nyss nämnda 
tjenster utfärdades den 10 / 9 1811. 



256 1'ÄI.TLÄKAHF.INSTITTT I STOCKHOLM. 

Undervisningen af de blifvande militärläkarene i medicinens prak- 
tiska delar hade likväl redan vidtagit, alldenstund collegium medicum den 
18 /4 1811 anmälde, att Weltzin öfvertagit andra gardets härvarande 
sjukhus. Den 12 / s s. a. anbefallde likväl konungen att till provisoriskt 
garnisonssjukhus skulle upplåtas en a Kungsholmen belägen kronans 
egendom, som dittills varit begagnad till kasern at de s. k. Lätta dra- 
gonerne» eller numera lifgardet till häst. till hvars inredning för sitt 
ändamål ständerna sedermera vid riksdagen i Örebro 1812 beviljade 
8,000 rdr banko. För detta sjukhus, som emellertid öppnades redan 
vid slutet af föregående ar. fastställdes en interimsstat, slutande sig på 
en summa af 24,787 rdr 8 sk. 

För inskrifning som elev vid det nya institutet fordrades att vara 
kirurgie studiosus; medicine studiosi antogos icke 1 )- Förhållandet 
emellan institutet och ser afimerlasar ettet var Icke heller klart, allden- 
stund Odhelius begärde att i tidningarna skulle påminnas derom, att 
endast den läkare kunde anmäla sig till erhållande af tjenst, som vore 
försedd med intyg derom att han vid serafimerlasarettet inhemtat prak- 
tiska kunskaper i medicinska och kirurgiska vetenskaper -). 

En mängd anordningar rörande det nya institutet vore likvid ännu 
icke afslutade. Till och med var det ännu oafgjordt, hvart detsamma 
egentligen skulle förläggas, -asoni synes af följande C. E. von Wei- 
gels bref af den **/ e 1812 och *% S. a. tian Örebro till A. J. Hag- 
st rö ni: 

t'ti borgareståndet skall af doctor Ualleen frågan hafva blifvit värkt. 
om det ej vore bättre, att eadettcorpsen flyttades till Opsala och att 
Institutet samt garnisons sjukhuset anlades \ id Carllieig. Jag tror det 
har blifvit remitteradt till statsutskottet, men jag har ej bort, att det 



'-') Collegii medici protokoll den '■' , 1812. — Kort Eönri hade Odhelius anmärkt 
till oollegii medici protokoll den ' ,.. 1811, att, då kliniska föreläsningar enligt 1802 avs 
förordnande voro anbefallda vid serafimerlasarettet ooh enahanda föreläsningar äfven 
komme att vid det nya institutet införas, dei blefve nödig! atl si ordna ungdomens 
skyldigheter att de inur tid till bivistande af dessa öfningar, hvaröfver bevis vid an- 
sökning af tjenst måste uppvisas. 



FÅLTLÅKABEINSTITUT I STOCKHOLM. 257 

ingått häruti. Sa länge konungen lefver, kan man dessutom väl tänka, 
att denna förändring ej gerna skulle tillåtas. Vi hafva sökt att få 
assistansens hus. Qti början tycktes landtmarskalken vara för oss och 
kronprinsen sades äfven önska det, men sedan har landtmarskalken för- 
ändrat sig och Poleman mente äfven att kronprinsen ej vore mera för 
denna plan. [från alla menniskor gafs rådet, att vi ej skulle söka vidare, 
att komma fram med denna idce. Att 8,000 rdr äro bevilljade till re- 
paration och 20,000 ärligen intill nästa riksdagen till uppbyggandet 
af ett nytt hus. har jag redan förut genom Philips son låtit dig veta . 
Att förlägga Institutet och garnisons sjukhuset till Carlberg har 
jag ifrån början hållit för en idée, hvilken lika som många andra ej var 
den bästa och svårligen skulle kunna utföras, sa länge konungen lefver. 
Men någon har för en par dagar velat försäkra mig att kronprinsen 
skall vara för denna idée och vill hafva cadetterna til Strömsholm; och 
vill han det, så går det kanske i verkställighet. Om ödet förer oss en 
gång tillhakas, få vi med Lagerheim hafva några conferencer uti detta 
ämne M. 

Ehuru icke hörande till omfånget för detta arbete må ännu nämnas, 
att sundhetskollegium blef den 27 /i 1813 anbefaldt, 

att utarbeta reglemente för det härstädes inrättade medico-chirur- 
giska institutet och dess förening med garnisonssjukhuset i livad som 
rörer det egentligen medicinska och chirurgiska området, att föreslå sär- 
skilde instructioner för professorerne vid berörda institut, jernte ett stad- 
gande i afseende på det af Bergianska professorn, efter skeende 
öfverenskommelse, förväntade biträde, och att afgifva utlåtande, huruvida 
öfverläkaren och öfverfältskären vid wår Seraphimerordens lasarett måga 
om examinatorer deltaga uti de förefallande exmina m. m. . 

I samma k. bref förordnades tillika, att de förut i Stockholm 
varande professionerna i anatomi, barnförlossningskonst och farmaci 
skulle med de nyinrättade medicinska lärostolarne förenas till en ge- 
mensam undervisningsanstalt. 

att öfverinseendet vid institutet och undervisningen derstädes till- 
hörde collegium medicum, men att alla examina, som dittills blifvit 



'i Frågan förevar verkligen i statsutskottet den s /- 1812. 

17 



258 FÅLTLAKAREINSTITDT I STOCKHOLM. 

anställda vid kollegii sammanträden, hädanefter borde förrättas af veder- 
börande professorer och lärare, och 

att serafimerlasarettet skulle vara tillgängligt för institutets elever, 
hvilka äfven ägde att begagna sig af de kliniska föreläsningar som der 
förekommo. 

Sundhetskollegium insände sitt förslag i skrif velse af den 2 * ,, 
1813 och deraf framgår, 

»att Bergianska professorn, sekreteraren i k. Vetenskapsakademien 
01. Swartz, häröfver hörd, förklarat sig villig att, sä länge han i egen- 
skap af lärare innehar sin tjenst vid Bergianska trädgårdsskolan, äfven 
gifva särskilde leetioner i pharmaceutiska botaniken ät dem. som studera 
vid medico-chirurgiska institutet, livarvid lian, utan fordran på annan 
belöning, endast förbehållit sig rättighet att jemte de öfriga institutets 
professorer examinera dem, som till examina anmälas, tillika med Frihet 
att välja sjelf tid och ställe för ifrågavarande leetioner, samt att, i af- 
seende på de enskilde demonstrationerne och excursionerne m. m. få 
biträde af en adjunkt, men att öfverläkaren och öfverfältskären vid k. 
serafimerlasarettet deremot yttrat, att dä frirfattningarne, jemte skyldighet 
för alla blifvande läkare oeh chirurger i riket att, i sex månader bivista 
och biträda vid sjukskötseln pä soraplumerlasarettet, tillika ålagt der- 
varande öfverläkare och öfverfältskär att skriftliga lietyg öfver h varje 
elevs under nämnde tid visade framsteg meddela och dessa lietyg upp- 
lysa och bevittna elevernas framsteg, ansägo de deras deltagande i de 
omfömiälta examina, lika sä litet behöfligt, som ledande till vetenskapens 
säkrare befrämjande». 

Sundhetskollegium å sin sida ansåg dock serafimerlasarettet ej 
mindre än allmänna garnisonssjukhuset vara med mediko-chirurgiska 
institutet fiirenadt och nödigt vara att genom examen känna till livad 
grad lasarettsundervisningen blifvil begagnad. Khuru kollegium var af 
den tanke, att ändamålet fordrade det examcnsskyldighet ålades lära- 
rene vid lasarettet, mäste det likväl i anseende till ofvananförda yttrande, 
dem lemnas öppet att i der omnämnda examina deltaga (dier icke. 

Härpå förklarade Kongl. Maj:t i bref af den 6 / 12 1815, vidkommande 
det uppgifna projektet till reglemente för medikokirurgiska institutet, 
den anmärkning äga rum, 



FÅLTLÅKAREINSTITTT I STOCKHOLM. 259 

at som var seraphimerordens härvarande lasarett är en särskild 
under seraphimer capitlets öfverinseende ställd inrättning, hvilken icke, 
ni kollegium förmenat, står i någon förening med mediko-ehirurgiska 
institutet och öfverläkame vid detta lasarett redan äro genom förra för- 
fattningar förbundne att om de vid lasarettet tjenstgörande läkare- och 
fältskärsämnens framsteg i kunskap oeh skicklighet vederbörliga betyg 
meddela, sä naive Vi funnit öfverläkame vid förenämnde lasarett icke 
kunna skäligen. såsom någon skyldighet, åläggas att äfven derutöfver 
deltaga uti de med samma ynglingar hos eder anställande examina, så- 
som en för ändamålet umbärlig åtgärd, på hvilken grund Wi ock anse 
lämpligast att hvad om lasarettsöfverläkarnes deltagande i berörde examina 
är i project reglementet intagit, så mycket hellre derifrån utgår, som det 
i alla fall bör vara dem öppet att, när de sjelfve det åstunda, sig vid 
ifrågavarande examina infinna och deruti äfven deltaga». 

För öfrigt fastställde Kongl. Maj:t det nu föreslagna reglementet 
för »mediko-kirurgiska institutet», hvars föremål var »att uudervisa i 
läkarekonstens så väl theoretiska som praktiska delar, med särdeles af- 
seende på tilldanande af läkare för arméen och flottorna» l ). 

Redan om hösten 1815 inköptes för institutets behof det ä Kungs- 
holmen belägna forna glasbrukets byggnader. Till deras inköp, inredning 
och underhåll blefvo till och med år 1833 använda omkring 100,000 rdr 
ur det anslag å 20,000 rdr om aret. hvilket ständerne vid riksdagen 
1812 anslagit till garnisonssj likhusets byggnad. Utrymme bereddes 
derigenom för institutets anatomisal, laboratorium, bibliotek och sam- 
lingar m. m. 2 ). 

Sjelfva garnisonssjukhuset lät länge vänta på sig. Sedan ständerna, 
såsom nämdt, 1812 anslagit 20,000 rdr banko årligen till uppbyggande af 



: Kongl. Maj:ts förnyade reglemente för Karolinska medito-kirurgiska institutet 
utkom sedan den 11 /,„ 1822, men först genom k. brefvet af den w /, s 1835 blef 
medicins et chirorgiae theoreticse professionen förbytt till en kirurgie profession och 
medicins et chirorgiae practicae professionen till en medicime profession, hvilka derest 
tillfälliga hinder icke mötte, borde vara förenade, den förra med öfverkirurg- och 
den senare med öfverläkarebefatrningen vid serafimerlasarettet. Frän denna tid stå 
Karolinska institutet och serafimerlasarettet i nära och oskiljaktigt samband med 
hvarandra. 

*) P. R. Ferlin, Stockholms stad. Stockholm 1854, sid. 490. 



260 FALTI.AKAREINSTITUT 1 STOCKHOLM. 

det nya militärsjukhuset, grundlades detsamma 1817 och fulländades 1834. 
En instruktion, »hvarefter direktionen öfver det med mediko-ehirurgiska 
institutet i hufvudstaden förenade garnizonssjukhus har att sig i under- 
dånighet rätta», utfärdades likväl redan den 6 n 1811. Enligt denna 
instruktion hade direktionen till »ständig ordförande befälhaf vande gene- 
raladjutanten i Stockholm, till vice-ordförande skiftesvis en major af de 
trenne gardesregementena eller en öfverstelöjtnant af de öfriga rege- 
menten, hvilka äro i garnison i Stockholm förlagde och äga rättighet 
att begagna sig af sjukhuset, samt till ledamöter af militären en 
kapten, ryttmästare eller löjtnant af hvardera regementet och af civil- 
och medicinalstaten : en af krigskollegii och en af kammarrättens leda- 
möter eller tjenstemän samt en assessor i collegii mediei militära 
division, hvilka alla kunna ombytas, dock så att icke flere än hälften 
på en gång utgå. Medicinse theoretices och practices professorerne 
vid Institutet förblifva ständiga ledamöter af direktionen» '). 

För öfrigt skulle direktionen tills vidare ställa sig till efterrättelse 
det för arméens sjukhus 1789 utfärdade reglementet, särdeles §§ 
17 — 96, i alla de delar, hvarom icke blifvit särskildt förordnadt. 

Det sparades icke på understöd och uppmuntran för blifVande 
militärläkare. Genom k. brefvet af den 27 / 3 1811 anställdes efter riksens 
ständers förslag vid fältläkarekåren 17 pensionärer bland medicine 
doctorer eller licentiater eller bland de kirurgie magistrar, som blifvit 
med beröm af collegium medicum godkände. Af dessa pensioner 
bestämdes 12 till 100 rdr, 3 till 150 och 2 till 175 rdr banko. 
Medels k. brefvet af den i5 / t 1811 utbetaltes af de förut till kirurgiska 
stipendier anslagna 2,000 rdr ytterligare bland de vid institutet inskrifne 
eleverna 30 stipendier å 00 rdr 32 sk. banko 2 ). Emedan bägge uuder- 
läkarene vid serafimerlasarettet genom Kongl. Maj:ts skrifvelse af den 



'' Ktt fiirnyadt reglemente utfärdades för garnisonssjukhuset den ,8 / 5 1833 jämte 
instruktion for dess direktion samma dag. Dessförinnan hade redan pä grund af k. 
Iirefvet af don ,0 /,o 1827 öfverkuniinondanten erhållit uppsikt öfver sjukhuset och 
olveitVdllakaren uiirraaste inseendet öfver och ansvaret for sjukvården, 

2 ) Jfr första delen af detta arbete sid. 51:!. 



KÄI.ll.ÄKAHEINSTIT! T I STOCKHOLM. 263 

*/u L811 blefvo bibehållna vid de Tö rdr ärligen en hvar af dem allt 
sedan 1S02 åtnjutit, förordnade k. brefvet af den 12 ,' 2 1812, att 27 
stipendiater skulle antagas med åtnjutande af 66 rdr 32 sk. och en 
sådan med endast 50 rdr ärligen. 

Ännu en annan förmån tillföll de blifvande militärläkarene. Pro- 
sor Weltzin inlemnade ett af t. f. generaladjutanten för garni- 
sonen i Stockholm, öfverste Gustaf Olof Lagerbring tillstyrkt 
föl-slag rörande mathållning, uträknad till 960 rdr banko årligen, för 
åtta stipendiater, hvilka behöfdes såsom underläkare vid allmänna garni- 
sonssjukhuset. Kollega pluralitet Odhelius. af Bjerkén. Frölich, 
Sparrman. Hardtman och Krey afstyrkte förslaget deu 25 /s 1812, 
såsom ledande till jalousie emellan eleverna vid k. serafimerlasarettet 
och garnisonssjukhuset oeh gynnande endast de senare. Hedin, Alm, 
Almroth. Hagström. Rooth och Berzelius voro deremot för 
förslaget. Sehulzenheim. som jämte von Weigel var närvarande 
vid riksmötet i Örebro, afgaf ett skildt tillstyrkande utlåtande, i hvilket 
han bekämpade kollegii pluralitet. 

Medels k. brefvet af den l /, 1812 förordnades, att åtta underläkare 
vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm skulle under sin tjenst- 
göring erhålla fri spisning vid sjukhuset. Kostnaden, beräknad till 120 
rdr banko för en hvar, utgick ur krigsfonden. 

Om dessa förhållanden må anföras tvenne bref af D. v. Sehulzen- 
heim till A. J. Hagström, daterade Örebro den 5 /6 ocn '% 1812: 

»Jag är ingalunda Baron och vill aldrig blifva det, ehuru til följe 
af ett löpande ryckte jag i en riksdagstidning blifvit så kallad. Jag 
igenkänner min bäste väns och broders zele för vår vetenskap och för 
educationsverket uti det meddelta särskildta votum för pupillerna vid 
fältläkareplantskolan. Det är skam at vilja contrariera "Weltzin, som 
utan detour går rakt fram till målet. Om han göres ledsen, hvarest 
finnes dess make? Jag hoppas at det ej må hafva någon fara med den 
goda sakens framgång. Tit. Adlercreutz är dock tvehogsen». 

Jag har i allt sökt befordra kongl. Collegii medici underdåniga 
tilstyrkanden, utom livad som rörde de fattige elevernas kosthåll, i 
hvilket mål jag manligen stridt för minoritetens tankar och isynnerhet 
därvid betient mig af min käraste Broders grundeliga skäl, hvilken danat 



262 MII.ITÅRLÄK.UtF.YÄSESDE I FINLAND. 

våra hittills varande chirnrgi, och bäst känner ynglingarnas behof. Jag 
vet, att landshöfding Rosenstein först trott at nian behöfde reducera 
elevernas antal til 15, för at skaffa mat at 8 tjenstgöranda, men nu 
äro utfunne medel at conservera alla 28 med sina förra stipendier, och 
dock spisa ibland dem 9 st. tjenstgörande . 



Finland. 

Vid framställningen af militärläkareinstitutionen i Sverige har redan 
antydts, att den långt ifrån att vara en, savidt möjligt år. detaljerad och 
uttömmande skildring af den militära hälso- och sjukvårdens öden närmast 
innehåller blott de viktigaste dragen af denna institutions historia. Ännu 
mera gäller det om militärlä käre värden i Finland. Det ingick icke 
engång i förf:s plan att åt denna afdelning egna särskilda forskningar. 
Den förutsättningen låg nära till hands, att blott genom speciela at 
detta område under en längre tid riktade undersökningar det måhända 
skulle lyckas att ur de pfi många särskilda hall spridda källorna samla 
upplysningar rörande det finska militärläkareväsendet En nära bekant- 
skap med truppernas sammansättning, liksom med de förändringar 
och dislokationer desamma under olika tider genomgått, en noggrann 
kännedom om de fältslag och krig. i hvilka de deltagit, en i detalj 
vunnen insikt i arméens och flottans organisation samt utvecklingsskeden 
under särskilda tider m. m., bilda de oafvisligl nödvändiga villkoren för 
att ett sådant arbete skall kunna med hopp om framgång bedrifvas. 
Författaren har derför lemnat dessa forskningar ät dem. hvilka särskildt 
känna sig manade att sysselsätta sig dermed, och åtnöjer sig att med- 
dela endast de få notiser han tillfälligtvis öfverkommit Det är egent- 
ligen några meddelanden rörande dels Sveaborg, dels krigen i Finland 
1788-1790 och 1808—1809. till hvilka nämnda notiser hänföra sig. 



MII.1T Ui.MKlUClNSKA FÖRHÅLLANDEN PÅ SVEABORG 1773. 263 



1. På Sveaborg hade 177:: yppat sig mycken sjuklighet bland 
den derstädes förlagda militären och det cl it kommenderade manskapet. 
Provinsialläkaren i Borgå Beyersten kallades att undersöka och 
hämma densamma. I skrifVelse till collegium medicum af den 5 / i s. å. 
upplyste han. att den a Sveaborg herskande farsoten hörde till »de 
maligne febrar, som dessa aren gått i Finland, och att han vidtagit alla 
tillbörliga utvägar till dess botande, men som manskapet sa väl i 
anseende till qvarter, som beklädnad, tjenlig föda. godt vatten samt 
tillgång till medicamenter vid förefallande sjukdomar, nödgas vidkännas 
märkelig brist och andra betydande olägenheter, så befarar han föga 
vara att uträtta, förr än ändring i dessa omständigheter står att vinnas . 

Collegium medicum beslöt att härom insända berättelse till Kongl. 
Maj:t och tillika föreslå vidtagandet af åtgärder till de öfverklagade 
bristernas afhjelpande. Kollegium trodde sig genom denna fram- 
ställning hafva handlat likmätigt sin plikt och humanitetens fordringar, 
men fick af Gustaf III emottaga ett ganska onådigt svar. Detta akt- 
stycke, som tillika belyser de omständigheter, hvilka collegium medicum 
frän sanitär synpunkt ansett sig böra framhålla och hvilka deijämte 
kasta ett egendomligt ljus öfver det sätt. hvarpå man tillgodosett man- 
skapets hälsa, ma här fullständigt införas. K. brefvet af den u / 6 1773 
har följande märkliga lydelse: 

Wi hafva i nåder låtit Oss föredragas edert underdåniga betän- 
kande af den 4 sistlidne Maji rörande sa väl isynnerhet det dels i 
Helsingfors, dels på Sveaborg tilsiuknade manskap af Österbottens rege- 
mente, som ock i allmänhet de förbättringar I för gamizon och arbets- 
manskapet föreslagit. Hvad l:o angår edert anmälande angående de för 
i »sterbottens regemente felande kappor och smärre klädespersedlar, så är 
för detta anstalt fogad om skor och strumpors anskaffande för det till 
fästniogsarbete > ■nm.nienderade manskap af berörde regemente. 

2:o. Beträffande den af eder tillstvrckta badstugu byggnad i 
Helsingfors och på Sveaborg, sa har enligit Generallieutenanten baron 
Sprengtportens uti detta mål infordrade utlåtande på det sednare 
stället en sådan inrättning länge varit att tilgå och lärer bemälte General- 
lieutenant om des förbättrande i de delar den kan vara felaktig ställa 



■Jiil MILITÄRMEDICINSKA FÖRHÅLLANDEN l'.\ SVEABORG L773. 

nödiga order samt jemväl draga försorg om tillgäng af en sådan inrättning 
i Helsingfors. 

3:o. Rörande eder erbindran, at manskapet blifvit förlagdt i 
gråstens hvalf, sä förmäler Generallieutenanten, at nästa ar icke lärer 
blifva brist på logementer af tegel och så länge sommaren varar kan 
manskapet inrymmas uti provisionella brädbaraquer. 

4:o. TiJstyrken I ei allenast, at manskapet mätte helgdagar undfå 
lika förplägning som arbetsdagar, utan ock at. så länge nu varande dyrhet 
påstår, brödet mätte beräknas allenast efter kronovärdie och soldaten 
altså undfå i stället för 5 öre silfvermynt G öre om dagen contant 
jemte brödet; hvaijemte tillstyrkos, at den siuke matte få lika stor dags- 
penning ined den friska oeh bröd efter siukdomens gradation. Och 
ehuru manskapet väl kunde behöfva denna förbättring, likväl som det 
skulle leda till en kiänbar utgift för Eästningsbyggnaden, sä kunna Wi 
så mycket mindre dertill Bamtycka, som karlen, medan han är frisk, har 
tilfälle at med skaft och öfverbeting förtjena sig utöfver den vanliga 
dagspenningen, hvaraf han bör giöra liten besparing, at wid akommande 
siukdom hafva at tillgå. 

5:o. Hvad angår den i Sveaborg öfverklagade brist på godt 
vattn, så torde denna olägenhet uphöra, sedan enligit den arbetsdispo- 
sition, som blifvit giord för detta år, sä väl brunnarne, som en (lin- 
varande betydande vattnreservoir hunnit blifva behörigen i stånd satte 

6:0. Sedan I föreslagit och beskrifvit det slags dricka I förmenen 
vara tienligast för manskapet, så ankommer det på commendanten, då 
han derom blir underrättad, at derefter genom vederbörande tilhålla de 
på fästningen varande marqyetentare at härutinnan fullgiöra sin skyl- 
dighet, äfvensom befälhafvaren vid commenderingen ei bör försumma at 
igenom underofficerare och corporaler noga tilse. det icke soldaten öfver- 
skrider den honom härutinnan föreskrefne diset. 

7:o. Beträffande brödbakningen, så förmode Wi, Bedan en pålitelig 
bagare i den aflednes ställe blifvit antagen, at aUt klagomål i den delen 
skal uphöra, då det äfven blifver öfverflödigt at i stället för det nu 
vanliga stockbrödet baka kakebröd, hvilkel skulle medtaga så mycken tid 
och möda, at bageriet det ei kunde medhinna. 

8:0. livad siukhus inrättningen pä Sveaborg vidkommer, sa kan 
väl nu, da et större antal, än som kunnat förmodas, pä en gäng til- 
siuknat. någon trängsel för det närvarande förordsakats, hvilkel ock icke 
kan hjelpas, innan tilgang blir pä flere häiti! tienlige logementer. 



Ml I 11 \KM I LKINSKA FÖRHÅLLANDEN PÅ SVEABORG 17,.'! 265 

9:o. livad angår otillräckligheten af de hittills bestådde medi- 
camentspenningar, så Bona Wi i nåder bäst vara, at det må förblifva vid 
de förre författningar, sa at när större siuMighet påkommer, än at de 

vanlige i licamentspenningar kunna vara tillräckelige, sådant då bör 

anmälas hos Wart krigs-collegium, som har at besörja om de ytterligare 
erforderlige medel. 

10:o. Hvad vidkommer de tilfrisknades utflyttning på landet, så 
är dervid så mycket mindre något at erhindra, som utom det, at den 
påskyndar deras fulkomlige restitution, befordrar den äfven et tilräckeligare 
utrymme i siukhusen. 

Och som Wi af livad I uti förberörde måtto anfört, i nåder finna 
att I utan någon erhållen befallning af sjelftagen drift ingifvit ofvan- 
nämnde föreställning, derutinnan I sträckt eder vidare än efter instruction 
eder tillkommit, yttrat eder uti mål, som icke tillhördt eder at pröfva 
och derutinnan afgifvit hvarjehanda tilstyrkanden; Så vele Wi hafva 
eder i nåder förehållit, det eder skyldighet är at aflämna underdåniga 
utlåtanden i sådane ämnen, hvaröfver Wi det af eder eska, men eljest 
icke; att eder icke tillkommer den myndighet och anseende som Wåre 
och riksens collegier; och att I således med förslager eller på annat 
sätt icke boren inblanda eder uti regements ärender, utan inskränka 
eder inom de giöromål edre ledamöter egentligen tillhöra efter medi- 
cinske vetenskapens reglor, eder einbetes plikt, jemte de utfärdade 
instruetioner och särskilte förordnanden samt att I uti det, som angår 
arbets commenderingen, hade bordt vända eder till Generallieutenanten 
baron Sprengtporten såsom directeur af finska fästningsbyggnaden». 

Antingen nu sjukligheten å Sveaborg tilltog eller collegii medici 
påminnelser icke förklingat alldeles ohörda, efter någon tid erhöll 
kollegium befallning att öfversända till Sveaborg en särskild läkare. 
Provinsialläkarens biträde var icke att påräkna. Visserligen hade 
generallöjtnanten baron Bernhard Otto Stackelberg i skrifvelse 
frän Helsingfors begärt, att collegium niedicum ville förmå förre guver- 
nementsmedikus, provinsialläkaren i Tavastehus Zandt att flytta sin 
station till Helsingfors, för att i tid förekomma de sjukdomar, »som sig 
bland garnizon och arbetsmanskapet på Sveaborg yppas kunna», men 
kollegium förklarade det vara omöjligt och antydde, »att B ey er sten 
icke lärer underlåta att infinna sig, när han påkallas». 



266 FBÅN 1788— 17!)o års kbiq i FINLAND. 

Till efterkommande af Kongl. Maj:ts befallning om afsändande af 
en läkare till Sveaborg blefvo de i Stockholm praktiserande lätarene 
kort derefter under juli månad uppkallade inför collegium medicum. 
men nndanbådo sig detta förtroende-i anseende till det ringa dagtrakta- 
mentet. Kollegium lofvade försöka att få detsamma förhöjdt till ti dal. 
smt om dagen. D:r Johan Salberg, som slutligen åtog sig uppdraget 
mot 3 dal. smt i dagtraktamente, aflemnade berättelse om tillståndet på 
Sveaborg och denna insändes sedan till Kongl. Majrt 1 )- Sjelf erhöll 
han tillsägelse att påskynda sin hemresa, emedan hans vistelse derstädes 
numera ansågs vara mindre nödig, men på en senare k. befallning 
af den ll /io s. a. qvarstannade likväl Sal berg och återkallades först 
mot julen. 

2. Under 1788 — 1790 ars krig var sjuklighcten a Sveaborg ånyo 
fruktansvärd. Om dåvarande förhållanden finna vi upplysningar i ett 
bref af andre fältmedikus Daniel Wickman till Abr. Bäck af den 
15 / 4 1789: 

»Under resan frän Lovisa till Helsingfors berättades mig på h varje 
gästgifwaregård, at pästen wore på Sweaborg gängse. Vid min ankomst 
til berörde ställe, blef jag genast försagd wid åsynen af de på liera 
ställen i högar upstaplade döde menniskokröppar, och föga fattades det 
jag ju icke trodt hwad mig under wägen blifwit med wisshet för- 
kunnadt. 

Orsaken til denna förödelse lag dels uti de oeconomiska, dels uti 
de medicinska anstalterna, dels ork uti sjelfwa projectel till reglemente 
vid arméens flottas sjukhus, hwilket ännu efterlefwes. 

Hwad de oeconomiska angår, så inpackades det sjuka folckei dagel. 
uti lazaretterne, hwaräst conralescenteme woro sysselsatte at utbära 
sine döde kammerater. Herr årcbiateni kan tänka: uti «'t rumm uti 
lazarettel wid hwarfwet lågo los personer, dels i sängar, dels på 
britzer, och af denna myckenheten sjuka människor lågo 5 stycken i en 
säng. l'ti hwails sjukhuset var mortaliteten förfärligast. Fäldt medicus 
doctor Roth hade, före min ankomst, föreståd) detta sjukhus uti en 



') Collegi medioi prutokoll den "/,o 1773. 



KUÅN 1788 — 1790 aks KRIG i nxi.AMi. 267 

månads tid, men hade nyss insjuknadt, och ehuruväl General en chef 
och min honetta förste fältmedicus assessor Salomon ej chargerat mig 
mod någon sjuk-skötsel, beslöt jag dock. under min wäns sjuklighet, at 
sjelf åtaga mig speciela wården öfver detta lazarett, för att uppmuntra 
mina kammerater oeh föregå dem med godt exempel. Convalescenter 
och moribundi fingo alla lika portioner mat. Til drickspenningar fingo 
hwarje person 2 styfver om dagen. Gran-, enris och sand anskaffades 
allenast 3:ne gånger i månaden, neml. dagen för sjelfva mönstrings- 
dagarne. .Min beskedelige landsman, ammiralitets medicus doetor Hjers- 
dorff, som före afresan från Sweaborg någon tid förestådt wästra 
Swartö lasaretter, hade uti 6 eller 8 rumm låtit inrätta ventiler eller 
så kallade trä-tutar i fenstren, men uti alla de öfrige sjukhusen funnos 
ej sådana. De sjukas svarta skortor och smutsiga lakan gåfvo nogsamt 
tilkänna at med renhållningen war föga bewändt, med mycket mera. 

De medicinska anstalterna wil jag gärna undgå at nämna af 
fruktan, at herr Areliiatern och riddaren kunde tro mig med berättelse 
om en lyckelig reformation wilja tillägga mig sjelf något eget berömm, 
som jag wisserligen oj förtjenar. Jag wil allenast nämna, at ehuruwäl 
både ofta illa afpassade, kostsamma och onödiga medicamenter dageligen 
requirerades uti enorma qvantiteter, dogo folcket likwäl som flugor, och 
at jag anwändt mitt högsta bemödande at återställa friden läkarne 
emellan, hvilken den slarfaektige fältmedicus "Wännman flera gånger 
brutit. 

Beträffande projectet til reglemente wid arméens flotta, så wil jag, 
för at ej blifva för mycket widlöftig, allenast nämna en enda omstän- 
dighet. Detta stadgar: at Volontairen eller båtsmannen bör undfå sin 
proviant hvarje gång på 10 dagars tid, hwilcken gemenligen består af 
ärter, fläsk, salt kött och sill m. m. När nu händer at båtsmannen 
blifwer til exempel provianterad den l / 4 och insjuknar den 2 / 4 , så skal 
han til och med den 10 i samma månad bespisas i lasarettet med ärter, 
fläsk etc. under livad sjukdom som helst. 

Jag ryser och fasar, när jag förer mig til minnes livad högst 
bedröfwelig wärckan alla dessa oredor sammanlagda åstadkommo. De 
äro alla, — den alsmäcktige Guden ware ewinnerlig ära oeh pris, med 
största fogelighet och beskedelighet häfne oeh ingen annan bör hedern 
tilskrifvas, iin den makalösa menniskan, den store hedersmannen, commen- 
danten och öfwersten Manner skantz, samt interims chefen wid 
arméens flotta, öfwerste lieutenanten och riddaren baron Fleetwood, 
hvilcka herrar altjemt behaga omfatta mig med utmärkt nåd. Jag 



FRÅN 1788 1790 ÅRS Klil<; I FINLAND. 

skulle vid detta tUfälle wara ganska obeskedelig och läs:s:a sten pä 
börda, om jag skulle underlåta at berätta, det öfversten och riddaren 
An karsvärd under sin varelse härstädee med lika nåd och drift gynnat 
och befrämjadt alt mitt företagande. 

De sjuke bespisas nu efter den stat och den ordning assessor 
Salomon stadgadt. Tilräckeligt utrymme blef genast anskaffadt och 
britser uti alla sjukhus blefwo strax borttagne. Chefen befalte. på min 
begäran, at reparation uti lasarettet ä lilla < Ister Svartö. hvaräst alt 
var förfallit, --kulle prompt anställas. Alla rummen blefvo skårade, 
svallade, vädrade och med ventiler eller trä-tatar försedda Alla sjuke 
fa nu, på mitt tillskyndande korngrynsgröt i stället för wattngröt; 
convalescenterne fä, utom '^dels ff tobak dagel., 1 stop dricka, och de, 
som bespisas mediocriter, l / 2 stop dricka dagel. Scorbutici fä pepparots- 
dricka efter behag och surkåhl 2 eller 3 gånger i veckan. Rena 
linnkläder ömsas ätminstone en gäng i veckan, jag menar skortor och 
lakan. Sjukvacktaren tilhälles noga at fullgöra sina skyldigheter, och 
isynnerhet at dagel. sopa. snygga och granrisa golfven. 2 eller 3 gånger 
om dagen röka rummen med enris eller ättika, öpna dragluckorna och 
stundom fönstren. En eller 2:ne plåtar gifver jag den sjukvackt i 
månaden, som fullgörer sin skyldighet bäst. Af innelyckte concept til 
bref, hvilcket general en chef redan bifallit, rinner min nådige herr 
Arkiater at jag skaffadt mine convalescenter litet frukost, och at jag är 
man om deras hälsas bibehållande för framtiden. 

Alla mine kammerater täfla med hvarannan at fullgöra sin plickt. 
Den enda, som sturskas, jag nämner det ogärna, är just den jag trodde 
vore mig mast obligerad, och hvars syssla jag uti 2 1 / 2 manad bestridt. 
jag menar herr fältuiedicus doctor Roth. Jag har, sedan han blef 
frisk, lämnat honom vinckelhuset, hvaräst ganska fa sjuke äro, i stället 
för hwarfs lasarettet, som han bör förestå, och lofwadt at bestrida alla 
förefallande göromal uti detta sjukhus, som är det största, uti hwilcket 
mortaliteten -varit, som redan nämt är, störst och hwileka mörksens 
och dödsens boningar blefwo i hast förvandlade til hälsosamma och 
ljuflige granrissalar, ty jag har låtit bekläda dom med granris: alt detta 
oaktadt wägraT han at til mig ingifwa den Bpeciela rapporten för sitt 
sjukhus, pa hwilcken jag bör grunda don generela till första fältuiedicus. 
Jag skal ännu med saktmodighet söka at öfvervinna hans obeskedelighet, 
Bom altid haft til regel och rättesnöre, at utan rörelse fördraga andra 
människors oförrätter och dårskap . 




ii;w L788 — 1790 Års krig i finland. : 269 



Bwad som förefallit mig bedröfveligit har varit, at 3:ne stycken 
af mina nitiske och beskedelige kammerater, regementsfältskären assessor 
Muller, lasaretts chirurgi Schmidt och Fettler, hafwa, ehuru hurtige 
och raske kämpar emot döden, likwäl uti denna striden blifvit öfwer- 
vunne. 

assessor Muller, som bodt på Sweaborg uti några och 30 års 
tid. war en nian af circa 70 avs ålder, allmänt wördad och älskad för 
sin rena och upricktiga gudsfruktan, för sin flit och skicklighet uti 
embet>'t, för sine wälgerningar emot alla fattiga, och i synnerhet emot 
alla fattiga officers ämnen vid Stakelbergska regementet. Han 
hade upfostrat och medelst accordsummors betalande befordrat större 
delen och kallades därföre af alla, ifrån chefen til den sämsta soldaten, 
för pappa 31 ii 1 ler. Dagen efter hans död begärte hela offieerseorpsen 
chefernas tilstånd at få den hedern at bära sin pappa, sin far, sin vän 
och välgörare til grafven och aldrig har jag sedt en hurtig och oför- 
skräckt tropp fälla bittra tårar, än vid detta sorgliga tilfälle». 



Om lasarettens placering och de tjenstgörande liikarene lemnade 
Wickman tillika följande upplysningar. 

Vester Swartö södra lasarett förestods af d:r W än man. Norra 
lasarettet vårdades af assessor Muller och öfverkirurgen Meijer. 

Sluphamns lasarettet förestods af assessor Gericke. 

Lilla öster Swartö lasarett sköttes af assessor Engström. 

Lasarettet i det s. k. vinkelhuset förestods af fältmedikus 
d:r Ro o tb. 

Varfslasaretten förestodos af d:r Wickman. 

Skatuddens lasarett vårdades af fältmedikus d:r Pip pin g. 

Ulrikasborgs lasarett förestods af fältläkareue Hesselius och 
Hornstedt. 

Officerspaviljongen beboddes af lasarettsbetjeningen. 

Vid krigets utbrott förordnades öfverdirektören Daniel Theel 
den 5 / 6 1788 till »förste fältkirurg:: i Finland med det tillkäunagifvandet, 
att förste fältchirurgus på intet vis subordiuerade förete fältmedicus, 
utan att desse sysslor voro till alla delar lika att anse och att kwar 
och en vore hufvudman för sin métier». I denna egenskap erhöLl 
Theel den 7 /- befallning att inrätta arrneens lasarett i Lovisa och att 



2T(i i i.a.n 1788 — 1790 åks krig i finland. 

dertill anskaffa fältskärcr. Redan Tliecl iordningställt så väl detta 
lasarett, som några ambulatoriska sjukhus vid gränsen, återvände han 
redan om hösten 1788 till Sverige. 

Medikamentsleveranserna under kriget till arméens behof gåfvo 
anledning till meningsskiljaktighet emellan collegium medicum och 
öfverläkaren. Som kändt är, förordnades 1789 medicine adjunkten i 
Upsala och regementsläkaren vid Svea lifgardet Pehr Afzelius till 
fält- och stabskirurg vid arméen i Finland. 1 denna egenskap insände 
Afzelius till atredningskommissionen reqvisition på medikamenter för 
fältapotekets behof. Då kollegium vid granskningen häraf gjorde en 
mängd anmärkningar och i utredningskommissionen uppgaf, att en del 
af de reqvirerade läkemedlen dels kunde saklöst bortlemnas, dels vore 
i för stor qvantitet upptagen, beklagade sig Afzelius deröfVer i bref 
till Abr. Bäck af den »/, 1789: 

»Utan frugtan och oro, men väl med någon förtrytelse, har jag 
igenomläsit de anmärkningar dem kongl. Collegium medicum drifwit af 
undersåtelig nit sjelfkraft behagat göra vid min för arméen på hög 
befallning apgjorda medicamentsrequisition för att öfvertyga allmänheten 
det jag antingen är duinlinfvud eller skälm. 

För det närvarande sysselsatt mod 300 blesserados skötsel ocli 
således ined andra angelägnare göromål än att inlåta mig i en onödig 
skriftväxling, har jag åtnögdt mig med att hos konungen i underdånighet 
anmäla livad jag trodt min säkerhet i denna del fordra. I>a lyckan 
återför mig i det lugn jag önskar skall jag med nöje skynda till min 
beders försvar. 

Emellertid förefaller det mig och mina medbröder besynnerbgt att 
kongl. Collegium utan fullkomlig kännedom af arméens behof och till- 
gången samt af ställningen härute, då reqvisitionen giordes, velat fläcka 
vår ära och öka tyngden af de syslor, under hvilkas besvärligheter \i 
sedan krigets början suckat. Vi hade tänkt oss uti Collegium böra finna 
ett stöd och ett försvar, men vi märka deremot att det samma granakar 

oss icke med del sagtmod och den urskillning, s \\i väntat af upplysta 

förmän. 

Wi skole icke dess mindre fortsätta vara syslor med den nog- 
granhet, som menskligheten och var undersåteliga pligt del kräfwa. 
Med öfvertygelse om att hafva sa mycket vi kunnat fullgjord! vara 



fkåh L788 L790 Alts ki, k; i finland. 271 

skyldigheter, lyckelige att kunna göra det under monarkens ögon, lemna 

vi gerna at Collegium don förnöjelsen att häckla våra giöromåhl och 
vantyda vår välmening . 

Äfven ett bref af Afzelius till Chr. Carlander frän Lovisa af 
den -" , 1789 i samma syfte, ma här införas: 

A propos hvad tyckes dia- om Collegii medici påminnelser vid min 
rekvisition? Do smaka ju af mycken undersåte lig nit? De visa ju att 
Collegium noga kannor arméens behof, tillgångar och ställningen härute? 
An beskyllningen af oredelig förvaltning, som faller på alla fältmedici. 
ty intet far utan deras anordning lemnas från fältapotheket? 

Vi äro nu här öfver höfvan sysselsatte med 750 sjuke, bland hvilka 
äro öfver I00:de blesserade och vi vänte i morgon 130 dylike, dels frän 
dm olyckeliga Kaulbarske affairen, dels från det nu intagna Högfors, 
livarost en hop folk. vid en i går gjord, man säger, oförsigtig recog- 
nescering mot [egendomen] Summa bitit i gräset 1 ). 

Hvad i öfrigt läkarevården under kriget vidkommer, kan här nämnas 
att Ernst Diederich Salomon var förste fältläkare vid arméen 2 ). 



') Hvad förlusten af manskap under 1788 — 1790 årens krig beträffar, meddelade 
P. OL Liljevalen i ett enskild! bref till författaren af den 2 % 185(3, att den 
svensk-finska arméen med inbegrepp af skärgårdsflottans bemanning och inberäknadt 
tid efter annan ankomna förstärkningar utgjorde under nämnda krig 65,297 man. 
Åtgången under krigets tre år, dels af dödade i träffning, dels af fångne, afskedade och 
sotdöde uppgick till 21,359 man. — Helsinge regemente hade 24 dödskjutne och <>21 
döde a sjukhus eller afskedade som' invalider. Det hade under kriget erhållit 498 
rekryter. 

'-'i Af Salem o n finnas tvenne korta meddelanden till collegium medicum om 
sjukligheten bland trupperna, tryckta i Läkaren och Naturforskaren! IX: :!18, 345. 
lian uppger all 1788 envisa diarrheer och dysenteri, äfvensom skörbjugg varit de för- 
herskande sjukdomarne. Till följd af konungens befallning anhijll utredningskommis- 
sionen hos collegium medicum 1789, att kollegium ville författa en kort underrättelse 
huru soldaten, isynnerhet med afscende |iä det finska klimatet, kunde skydda sin hälsa 
i fält. Denna skrift skull- på kommissionens bekostnad tryckas och utdelas bland 
manskapet. Pä kolle^ii li L -g, ; iiau sammanskref Salomon ined biträde af H. Gahn 
en sådan skrift, som efter granskning antogs af kollegium den n / 4 s. å. och trycktes 
under ätel Underrättelse om det, nom bidrager till soldatens kelsa i falt». 4:o. En 
likartad skrift innehållande regler för transporter, marscher, kautoneringsqvarter m. m., 
utarbetad af P. Zetzell, utkom under pommerska kriget under titel En soldats 
hetsa i pilt. På Herr General m chefs befallning . öreifswald 1761. 



272 FRÅN 1788 — 1790 Åns KRIG 1 FINLAND. 

Till ordnande af den ekonomiska detaljen vid sjukvården och anskaffande af 
dertill behöfliga förnödenheter blef överstelöjtnanten baron Joh. Henr. 
Munck utsedd och till hans biträde förordnades den 14 / 9 1789 Afzelius, 
att som öfverdirektör hafva inseende öfver arméens medicinalverk, medan 
Salomon borde vaka öfver den egentliga sjukvården. Sjukhus funnos 
inrättade i Lovisa, Borgå, Tavastehus, Anjala, Helsingfors, Tölö, Sörnäs 
m. m. Medikamentsleveransen skedde icke medels entreprenad, utan 
medicinalierna anskaffades först af hofapotekaren Georg Eberhard 
Georgii och sedermera 1790 gemensamt af Stockholms apotekare. 
Drogerna granskades före deras afsändning till Finland af collegii 
medici ledamöter. Provisor Hans Henrik Harder från Norrtälje 
förestod med biträde af fem farmacie studiosi det i Lovisa inrättade 
fältapoteket. På anmodan af collegium medicum uppgjorde apotekare- 
societeten förslag till redovisning för detsamma. Kollegium erkände 
den uppgifna metoden för den redigaste, men den fordrade en skild 
bokförare. Kollegium föreslog derför en enkel utredning öfver livad 
som inkommit och hvad som utgifvits till sjukhus och fältkistor 1 ). 

I skrifvelse till collegium medicum af den 6 /n 17N9 yttrade 
Sal omon: 

»Consumptionen af medicamenter Sr ock, då depå så många ställen 
skola delas, så stor att man ej kan undgå frukta för brist derpå mot våren, 
om ej den andra hälften af den till k. utredningskommissionen afgifna 
requisition, jämte det den sedan sända defektlistan innehåller, skynd- 
sammeligen hitkonuner. Assessor Afzelius, htvilken med permission i 
enskilda saker hemreser, har äfven i commission att aflemna upplysningar 
i de delar Collegium begärt dess förklaring rörande medicamenterna Eör 
arméen. - I anseende till en blid höst och väderlek har den förflutna 
tiden icke utmärkt Big genom ovanlig sjuklighot. ej heller ovanliga till- 
fälligheter \ ppat sig . 

Vid granskningen af niedikamentsräknmgarna gjordes i collegium 
medicum anmärkningar deröfver att de voro taxerade efter utminuterings- 



'i Collegii medici protokoll den "'■. , 1790. 



FllÅN 17^ 1700 ÅUS KIUG. 273 

pris. ehuru leveransen skedde i större partier. En del af ledamöterna 
yrkade på 20 % nedsättning, andre ville nedsätta priset endast på 
inhemska läkemedel. Slutligen förenade man sig om 6 % 1 ). De vid 
krigets slut öfverblifna drogerna försåldes på auktion 1792. — Såsom ett 
viktigt inlägg i militärläkarevården under kriget må nämnas, att konungen 
medels generalorder af den 12 9 1789 tillät, att blesserade och feber- 
sjuke officerare, livilka intogos på arméens sjukhus, fingo åtnjuta fria 
medikamenter. föda och skötsel under sin sjukdom, utan att annat än 
fälttraktamentet indrogs, portioner och rationer likväl undantagna. 

Under kriget hade P. Afzelius på utredningskommissionens 
befallning utarbetat och den 2S 2 1790 insäudt förslag till ny stat för 
de vid arméen i Finland tjenstgörande läkareue och fältskärerne, hvilken 
här ma meddelas. 

Ailönine i n ,. t, .. Skjutspengar Rastar under 

månaden, *»*««■ Kanoner. h .J St , > ;kh ° lm . „ B „ 

En förste fältmedicus . 2 4 40 4 2 ) 

» fältchirurgus 2 4 40 4 

» fält- eller brigade- 

medicns .... 26: 32 2 4 33: 16 2 

» lasarettsmedicus . . 20 2 3 33: 16 2 

» » el. 

bataillonsfältskär vid 

obeständiga corpser 16 1 2 20 1 

» underfältskär vid la- 
saretterna eller fält- 
skärsgesäll på extra 
stat vid regementerne 13: 16 — 112 l 

Mot detta förslag ingaf förste fältläkaren vid arméens ambulato- 
riska sjukhus Julian Theophil Xathorst ett annat, dateradt Borgå 
den 30 3 1790, hvaruti han fordrar fullkomlig likställighet med afseende 



'i Collegii medi. i protokoll den '-' , L790. 

; ) Dessutom skull.' ät förste fältläkaren, utom en >fältskäisgesäll , bestås en 
apotekaregesäll» enligt 17b9 ars sjukhusreglemente. 

18 



274 i hån 1788—1790 ÅRS KUIG. 

a rang och Löneförmåner emellan läkare och kirurger. Härom skref 
Natborst den 2G / 3 1790 till öfverdirektören för kirurgin Daniel Theel: 

Jag tackar ödmjukast för bemödandet, för förtroendet hr OfVer- 
directeuren wisat mig genom upprätthållandet af wår arma corps' 
warelse. Mitt yttrande medföljer i afskrift likt det, som till utrednings- 
commissionen afgådt, jag har ej kunnat undgå att vara litet ifrig, jag 
skulle hafva förebrått mig motsatsen. Jag längtar at hön-a huruvida hr 
< »fverdirecteuren är nöjd eller ej dermed. Det duger ej att tala sagta. 
då man talar för en hel corps" wäl. Jag känner min man. Detta blir 
ej det sista försöket och utom hr Öfverdirecteurens vakande öga skulle 
vi snart wara uppslukade af hans omfattande natur. Men jag tviflar 
dock ej, att han sinn en annan hwallisk skulle nödgas åter utspy denna 
Jonas. Alt har perioder, de frånvarande hafwa altid orätt och saker 
göras aldrig eviga. I fall espriten är sådan at man ropar bravo ät alt 
livad han gör, sa förekom att detta hans förslag ej blir af konungen 
stadfästadt för dess ankomst til Finland. Sedan vägar jag swara fru- 
saken. 

Intet nytt. Sjukligheten aftager. Den 3 / 4 firas af den härvarande 
eivilcorpsen en ofrälse fest, ingen adelsman närvarande, endast borgare, 
präster och bönder. Jag skall äter fram på den politiska svänglinan och 
tala öfver dagen». 

Sist antydda tal af Nathorst bär titeln »Tal hållet på konungens 
födelsedag ilen 24 januari 1789 uti gillet Kärleken filt Nästan i 
Lovisa och är tryckt i Stockholm s. å. 

Sasiun tjenstgörando läkaie under kriget 17NN- 1790 nämnas: 

Förste fältläkare: 
Ernst Di ederi c Ii Salo mo n. 

Förste fältkirurger : 
Dan iel Theejl; Johan Theophilus Nathorst; Pehr Afzelius. 

Amin- fältläkare: 
Carl Daniel Ekmark; Daniel Wickman; Johan Adolf 

\\ adst i lim. 



FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 275 

Fältläkare : 
Josef Gustafsson Pipping; Carl Henrik Wänman; 
Anders Hesselius; Johan Jeffeott; Göran Rooth; Erik 
Odhelius; Ofaristoffer Carlander; Claes Fredrik Hornstedt; 
Gustaf Fredrik K j el lin an; Anders Peter Ammilon; 
Christian Herman Carger; Christer Aejrnelée; Johan 
Fahrée: Mathias Åkerberg; Johan Fredrik Wallenius; 
Jakob Edgren; Olof Galleen. 

Sfttkhusläkare och fältskärer: 
Gabriel Stark: Johan Gottsman; Sven Magnus Schjerf- 
bäck; Svante Björklund; Pehr af Bjerkén; Johan Norseus; 
Carl Fredrik Gröndahl; Mathias Malmberg; Jakob Dettlof 
Eberstein; Gustaf Aström; Johan Gottleben Roth; Olof 
Bernhard Rosenström; Emanuel Jakob Herbst; Isaac 
Salingre: Carl Henrik Salberg; Johan Fredrik Romberg; 
Jonas Efraim Wänerberg; Jakob Lindebäck; Ulrik Pryss; 
Axel Fredrik Laurell; Anders Boxström; Johan Fredrik 
tilasberg; Berndt Henrik Muller; Johan Engström; Baltha- 
sai Siegfrid Gericke; Gottfrid E. Muller. 

3. Kriget i Finland 1808 — 1809 framställer åter för oss samma 
tafla af nöd och eläude, af förvirring och oordning, som de föregående 
krigen. I saknad af tillräckliga källor och detaljundersökningar hade 
författaren icke ämnat ingå på en längre framställning af läkarevården 
vid finska arméen under detta fälttåg. Vår kännedom om alla hit- 
hörande omständigheter är ännu för bristfällig. Först sedan svenska 
generalstabens stora arbete öfver krigshändelserna under åren 1808 — 1809 
hunnit fullständigt utkomma, kan man hoppas att ljus sprider sig också 
öfver hälso- och sjukvårdsförhällandeua inom arméen. Måhända skola 
framdeles äfven hittills saknade sjukhusjournaler och läkarerapporter eller 
andra anteckningar i ämnet komma i dagen. Först då kan man hoppas 
vinna en verklig insikt i det sätt, hvarpå militärläkarevården handhades 
under detta krig, hvars detaljer i öfrigt äro utförligt behandlade. Senare 
fann dock författaren önskligt, att i hans arbete icke skulle saknas en, 



"276 FINSKA KRIGET 1808—1809. 

om äfven mindre fullständig, öfversikt af de medicinska förhållandena 
vid tiden för Finlands sista härda strid änder Sveriges fana 1 ). 

Beträffande militärläkareue i Finland gäller fullt livad om denna 
bår tidigare redan anförts. De på särskilda ställen i detta arbete före- 
kommande uppgifterna om militärläkarenes utbildning i början af seklet 
ådagalägga mer än nogsamt, att donsamma fortfarande var i hög grad 
bristfällig och icke motsvarade tidens växande fordringar 2 ). De enskilda 
föi-bättringar man velat införa i undervisningen och de "kade anspråk 
man sökte ställa pä de egentliga militärkirurgerne. hade ännu icke för- 
matt utplana spåren af forna tiders missförhållanden. Den nybildade 
fältläkarekåren fanns i det hela ännu icke till och kunde icke heller 
omedelbart tillskapas. Hvarken var densamma fulltalig eller uppfostrad 
för sina åligganden. I sjelfva verket var militärläkarevården fortfarande 
med få undantag lemnad åt de gamla regementsfältskärerne och fält- 
skärsgesällerne, ehuru numera benämnde regementsläkare och under- 
Läkare. Blott undantagsvis funnos bland dem män med grundliga medi- 
cinska studier och omfattande praktisk utbildning. 

Då man vid utbrottet af ett krig med Kyssland under dåvarande 
politiska förhållanden bordt kunna förutse, att främst Finland skulle blifva 
skadeplatsen för detsamma, är den sorglöshet, livarmed förberedelserna 
dertill skedde, rent af ofattlig. Samma oförklarliga bekynimerslöshet 
gjorde sig äfven märkbar med afseende på militärläkarevårdens ordnande. 
Fältläkarekarens dåvarande chef Johan Gustaf Hallman synes varit 
långt ifrån vuxen sin ansvarsfulla och viktiga plats. Ehuru ledamot 
i collegium medieuni och derjämte dess vice ordförande försummade 
han helt och hållet att sin plikt likmätigt meddela sig med collegium 



') Den viktigaste, hittills tryckta källa i detta afseende är C. A. Dahlgrens 
Upplysningar <■/« sjukligheten oeh sjukvården inom svenska arméen mula- kriget i 
1'inlinul ISOS', meddelade i K. Krigsvetenskaps Akademiens Handlingar 1853 . 
Stockh. s. ;i. Med begagnande af handskrifna utdrag ur dessa rapporter hai C. l\ 
Wahlberg i Finska läkaresällskapet hållit den '/,, 1886 etl föredrag orn finska 
arm. vus aanitetsväsende 1808 1809 (F. Uk. Sällsk. E:r. XXVIII: 338 Ef.) och A. U. 
Quenn erstedl äfvenledes infört etl föredrag öfver Fältsjukhusen i Finland under 
/si/s års krig i Tidskrift i militär helsovård 1892. 
*) Se ofvan sid. 126. 



FINSKA KRIGET 1808—1809. 877 

medicura rörande militärläkarevårdens angelägenheter. Särskildt vid 
denna tid synes kollegium statt alldeles främmande för dess behof. De 
olycksdigra försummelser och missgrepp, hvartill de ledande männen 
och myndigheterna i detta hänseende gjorde sig skyldiga, drabba derför 
icke kollegium, ty, som kändt, var det först 1810. som omsorgen om 
militärläkarevården blef collegium medicum anförtrodd. Såsom tillika 
ledamot i krigskollegii intendentsdepartement och chef för fältläkare- 
kontoret ålåg det Hallman att bära omsorgen derför. att rege- 
mentena voro försedda med sina medicinalkistor, men i hvilket skick 
instrnnienterna. förbandsmaterialet och sjokhuspersedlarne befunno sig, 
framgår nogsamt af det följande. Föreskrifterna härom blefvo fullkomligt 
"1.. 'aktade. Såsom en beklagansvärd försummelse måste äfven det anses, 
att tillsättandet af nödiga läkarebefattningar vid de finska trupperna 
uraktlåts. Antingen voro de obesatta eller lemnades de åt okunniga, 
opröfvade och blott tillfälligtvis antagna personer. Visserligen blef 
konungens lifmedikus Pehr af Bjerkén utsedd till förste fältläkare vid 
finska arméen, ett val, som med afseende på hans framstående egen- 
skaper som läkare och kirurg, hans energi och organisationsförmåga 
måste anses särdeles lyckligt, men arméens förseende med andre nödiga 
och föreskrifna läkare hade man icke tänkt pä. Icke engång det för freds- 
tid bestämda antalet läkare var fylklt. När finska arméen samman- 
drogs i februari 1808. nödgades artilleriet, Karelska dragonerna. Nylands 
infanteri och jägare tåga i fält utan en enda läkare. Till att fylla denna 
brist afsändes frän Sverige två examinerade läkare, Sven Petter Berg 
och C. A. Dahlgren, samt tvenne oexaminerade underläkare J. P. 
Nordberg och J. G. Grundel. I följd häraf uppstod, när särskilda 
sjukhus måste anläggas, vid hvilka den aktiva arméens läkare måste 
tjenstgöra. mer än en gäng brist på dem sä väl för vården af bles- 
serade som af de under arméens rörelser fram och tillbaka insjuknade. 
Hvilka läkare, som tid efter annan tjenstgjorde vid de särskilda 
spridda kårerna eller åtföljde arméen under krigets lopp, torde icke vara 
lätt att utreda. Redan de ständiga omflyttningarna frän den ena tjenste- 
befattuingen till den andra försvära i hög grad öfversikten häraf. Sa 
vidt författaren funnit, tjenstgjorde under längre eller kortare tid vid 



278 LÄKARE UNDER KRIGET I FINLAND 180S — 1809. 

den finska arméen 1808 — 1809 följande militärläkare, de å Sveaborgs 
och Svartholms fästningar anställde läkarene likväl icke upptagne. 

Förste fältläkare: 

1'clir af Bjerkén. 

Fältläkare: 
Jakob Edgren, med. d:r; Johan Fåhrée, med. d:r; Carl 
Adolf Dahlgren, kirurg, magister. 

Brigadläkarc : 
Jakob Wilhelm Rudolphi, medicine studiosus, sedan med. d:r; 
Christer Aejmelée, med d:r; Anders Petter Ammilon. oxamin. 
mästeriältskär; Axel Fredrik Laurell, med. d:r; Carl Magnus 
Heman, medic. studerande. 

Sjukhusläkare : 
Nils Anders Lönroth, med. d:r; Johan Herman Carger, 
kir. mag.: Sven Petter Berg, med. d:r; Carl Rano, chir. stud.: 
Johan Edgren, med. stud., sedan med. d:r; Herman Brunow, kir. 
mag.; Math. Mosell, med. stud., Råneå: Johan Petter Nordberg, 
chir. stud., Torneå; Anders Utterström, chir. stud., Piteå; Johan 
Jakob Lange, chir. mag., Luleå och Ahlvik; Georg Wilhelm 
Schreck, chir. stud.; Johan Ceorg Grundel, chir. stud.; Jakob 
Esai;e Wcgelius, medic. licentiat. Såsom biträdande sjukhusläkare 
omnämnas provinsial- och stadsläkarene : Herm. Rudolf Hast (Wasa); 
Johan Fredrik Ebeling (Wasa); And. Johan Carlstén (f. d. 
provinsialläkare i Karelen): Johan Söderberg (stadskirurg. Brahestad), 
Juhan Georg Staudinger (stadsfältskär, Gamlakarleby); Anders 
Magnus Lundmark (stadskirurg, Jakobstad), Vid sjukhusen i Uleå- 
borg biträdde tillika fyra fångne ryske läkare Holzendorff, Kilpetsky, 
A le x androwitsch och Anders Schwabitsch (öfvergiek sedan i 
svensk tjenst och dog som regem. läk. vid Wermlands regemente 1855) 

/ nderfflcare: 
Fredrik Cubé, fältskär vid Savolaks fotjägare; Böökman; 

Sirelius; Joh. (iust. Alen: EolmstrÖm; Uanelli; Xerdvik, 



ARMÉENS SJOKVÅRDSUEGLEMENTE. L'7!l 

chir. stud.: Otto Fredrik Holmborg; Towell, studer.; Petterson; 
Bergbom f. d. salpetersjudare; i (Jleåborg antogos 12 stycken skol- 

gossar som biträden vid sjukhusen. 

Innan vi öfvergå till den egentliga framställningen ,.af arméens 
sjukvård och sjukvårdsanstalter, sa vidt de äro bända, är det nödigt, att 
i korthet återgifva de viktigaste stadganden, hvilka rörande dem finnas 
affattade och bordt följas. Deraf kunna vi utan svårighet inse, med 
hvilken otrolig vårdslöshet den militära förvaltningen försummat 
omsorgen om arméens sjukvård och åsidosatt gällande bestämningar. I 
det föregående är redan anfördt, att ett reglemente för den militära 
sjukvården i fält hade utarbetats af P. Zetzell med ledning af den 
i Pommerska kriget 1757—1762 vunna erfarenheten '). Denna stadga 
blef med vissa förändringar omtryckt 1789 och måste, ehuru reglementet 
för fältläkarekåren utkom omedelbart före kriget, anses hafva varit 
gällande äfven under detsamma. Stadgan »om arméens sjukhus» inne- 
höll nämligen en mängd detaljföreskrifter, hvilka det kort affattade 
reglementet för fältläkarekåren förutsatte som kända och gällande. De 
blefvo äfven, åtminstone livad sjukvården vidkom, vid olika tillfällen 
och ännu långt senare åberopade. 

Under ett fälttåg skulle nämligen ett »beständigt eller hufvud- 
hospital» efter högsta befälhafvarens bestämning anläggas i arméens 
»place d'arrnes» och derstädes tillika upprättas ett nederlag af alla för 
de öfriga sjukhusens behof nödiga inventarier och förnödenheter. Man 
beräknade de sjukes antal öfverhufvud till 12 å 13 % a ^ arméens styrka 
och i detta förhallande borde äfven alla dermed sammanhängande 
åtgärder vidtagas. 

Till en början voro under det finska kriget de särskilda brigadernas 

flyttande» sjukhus af största betydelse. Till dem öfverfördes sädana 

sjuke och sårade, som voro i behof af sorgfälligare värd, hvarifrän 

de sedan, i fall ej 'snar tillfriskning inträdde, när deras tillstånd det 

medgaf, öfverflyttades till nederlags- eller arméens allmänna sjukhus. 



') Se of van sid. 158. 



280 ARMÉENS SJUKYARDSREGLEMENTE. 

För de flyttande sjukhusens behof skulle finnas särskilda sjukvagnar, en 
för hvarje bataljon af arméen. apoteksvagnar för forsling »af medicinalier, 
liirft till förbandsmaterial, charpi, lakan, instrumenter, ättika och bränvin 
samt viktoalievagnar. Vid tillfälligt behof af transportmedel för sjuke 
och sårade uppbådades allmogekärror. Sina förnödenheter skulle dessa 
flyttande sjukhus erhålla frän ofvanuämnda nederlagsmagasin. Med stora 
förråd af inventarier och viktualier borde de icke belasta sig, men 
medikamenter bör man hafva med sig. ty det flyttande sjukhuset kommer 
ofta att ligga i byar. da ingen stad är nära, och utom dess bör man 
vara säker om goda medicamenter», och livad de sjukes föda beträffade, 
»så är allt det man kan begära att man har tillgäng till mat, när det 
behöfves och att den är god». 

Nederlagssj ukhuseu inrättades endast i det fall, att brigadens sjuke 
kunde transporteras till dem åtminstone på två a tre dagar, de berodde 
helt och hållet af strategiska och ekonomiska betingelser. Flere brigader 
kunde förena sig om samma sjukhus. Emedan det flyttande sjukhuset 
så litet som möjligt borde belastas med sjuke, flyttades svårt blesserade 
till nederlagssjukhuset. Afven detta måste vara beredt på att efter 
omständigheterna förändra plats, hvarför sadane sjuke, hvilkas tillfrisk- 
nande fordrade längre tid, öfverfördes till det »ständiga sjukhuset. Dit 
borde äfven, så fort sig göra litt, af sändas veneriske och skabbsjukc 
samt sadane, som hade andra smittosamma sjukdomar. 

Vid dessa sjukhus voro efter deras storlek anställde olika slag af 
tjenstemän. De större sjukhusens ekonomiska behof skulle besörjas af 
en under generalintendentens öfverinseende ställd, men af förste fält- 
läkaren oberoende sjukhusintendent och dennes underlydande vid sjukhus- 
förråden. Den ekonomiska detaljen vid nederlags och allmänna sjuk- 
huset sköttes af direktörer, hvilka stodo under krigskommissariatet 
Sjukhusdirektörn ägde atlöningen och alla penningutbetalningar om 
hand samt förde räkenskaperna med krigskommissariatet lian gjorde 
alla inköp för sjukhusets behof och besörjde "in rum för detsamma» 
Det var tillika direktorns åliggande vid det flyttande sjukhuset att hvarje 

morgon aflemna rapport öfver antalet inkomna och transporterade sjuke 

samt utgangne friske och döde, äfvensom att enligt läkarens anvisning 



AUMÉENS SJUKVÅRDSREGLEMENTE. 281 

öfverflytta de sjuke till annan ort — Magasinskommissarien både omsorg 
om alla sjukhusets inventarier och förråd samt höll öfver dom behöriga 
förteckningar. För hvarje säng beräknades utom sängstället 1 1 / a halm- 
bolster, l 1 '., halmdyna, en tagelmadrass, en tagelkudde, 1 ',, täcke, 2 

par lakan och tveiino skjortor. Nar en sjuksäng blef ledig, skulle 
madrasson, hufvuddynan ooh täeket svallas. Ingen brist finge uppstå i 
sjukhusmagasinet, utan ägde sjukhusdirektorn uppå kommissariens rekvi- 
sition och med fältläkarens intygan om behofvet deraf uppköpa det, som 
icke fanns i krigskommissariatet eller arméeus förråd. -- Sjukhuskommis- 
sarien skulle handhafva sjelfva bushållningen och ekonomin vid sjukhusen. 
- Vaktmästaren tillkom att handhafva den närmaste uppsikten öfver 
snygghet och ordning, de sjukes emottagning, kläder och matutdelning. 
Matordningen upptog fyra kategorier oeh inalles 10 olika slag af portioner. 
Fältläkaren ägde rätt att efter särskilda omständigheter antingen öka 
eller efter tillgångarne förändra uti matordningen livad till de sjukes 
snaran' förbättring kunde bidraga. Till sjukvaktare antogos soldater, 
hvilka voro oförmögne till verklig fälttjenst, och beräknades en sjuk- 
vaktare på 15 sjuke. 

Hvad medikamentsleveransen vidkom, sä var i ofvannämnda 
stadga om arméens sjukhus förordnadt att den skulle utbjudas pä entre- 
prenad. Derförinnan borde förste fältläkaren utarbeta en förteckning på 
de droger och medel, hvilka komme att behöfvas. Vid entreprenad- 
auktionen skulle den blifvande fältapotekaren uppgifva till hvilket pris 
han kunde leverera sina varor och huru högt han ville beräkna tillred- 
ningsarbetet. Fältapotekaren var tillika berättigad att fylla fältkistorna. 
Utom andra förmåner erhöll entreprenören ett förskott af 150 å 200 rdr 
sp. för hvarje 1,000 man och hvarje manad betalning för levererade 
medikamenter och andra tillbehör. 

Sjukvården vid arméen i fält besörjdes af underläkare, regements- 
läkare, sjukhusläkaro. brigadläkare, valde bland regementsläkarene, fält- 
läkare och förste fältläkaren, hvilka alla voro förbundne att tjenstgöra, 
dit de efter omständigheterna blefve kommenderade. Deras åligganden 
voro bestämda i Kongl. Maj :ts nådiga reglemente för fältlälcare corpsen 
af den ls /s 1808 . - Förste fältläkaren, som förordnades, da någon 



•_'*•_' ARMÉENS SJUKVARDSREGLEMENTE. 

armé sammandrogs, stod i allt. som rörde don vetenskapliga delen af 
hans tjenst, under chefen för fältläkarekåren, men åtföljde generalstaben 
och emottog af högste befälhaf våren sina order. Han hade inseendet 
öfver arméens hela sjukvård och alla vid arméen tjenstgörande läkare 
äfvensom apotekare, han fastställde matordningarna, fördelade medieinal- 
och fältkistorna samt genomgick läkarenes (lagböcker . Honom ålåg 
omsorgen om arméens allmänna hälsovårdsförhållanden och allt det, som 
kunde störande inverka derpå, han emottog livar åttonde dag rapporter 
från alla sjukhus- och brigadläkare, men borde engång i månaden afgifva 
rapport till högste befälhafvaren. — Åt fältläkarene var tillsynen och 
skötseln af så väl de allmänna, som nedoiiagssjukhusen anförtrodd. Brigad- 
läkarene äter hade vården om de flyttande sjukvårdsanstalterna, verk- 
ställde förekommande operationer eller använde dervid sjukhusläkarene, 
anordnade enligt brigadchefens anvisning förbindningsplatsen och läto till 
detta ställe samla vagnar, bårar, instrumenter och förbandspersedlar. Vid 
förbindningsplatsen tjenstgjorde alla de Läkare, som icke för ögonblicket 
behöfdes vid brigadens sjukhus. De sårade bortfördes ur striden på 
bårar med biträde af sjukvaktare, samt lindrigare sjuke. Sedan de 
sårade blifvit förbundne, öfverfördes de å reqvirerade fordon eller å 
sjukhusens kärror till det flyttande sjukhuset. — Regements- och bataljons- 
läkarene deremot skulle alltid åtfölja trupperna, för att göra de första 
förbanden, besörja sjukvården inom regementet eller bataljenen och 
besörja de sjukes transport till sjukhuset. Regementsläkaren -var ansvarig 
för niedicinal- och instrumentkistan. 

Efter denna framställning af de allmänna föreskrifterna rörande 
arméens sjukvårdsväsende skall det utan tvifvel i det följande klart 
framstå, huru desamma blifvit pa det sorgligaste åsidosatta före och 
under finska kriget 1808 1809. Ehuru i sjukhusreglementet inskärptes 
att den sjuka soldatens omvårdnad och skötsel är ett af de ömmaste 
och värdigaste ämnen uti en armé , hade myndigheterna uraktlåtit nästan 
alla förberedelser för ordnaudet af sjukvården. 

1 det föregående bar redan skildrats den utveckling skapandet af 
ett tidsenligt förråd pa instrumenter och fur sjukvården behötligt förbands- 



ARMÉENS MEDTCIHAI.UTBEDNIHG. 283 

material genomgått 1 ). För medicinalkistornas ändamålsenliga inredning 
var efter tidens behof oeh tillgångar väl sörjdt. 1 detta afseende funnos 
icke blott noggranna föreskrifter, utan äfven modeller. Det tillhörde 
krigskollegium oeh närmast fältkontoret att ombestyra medicinalkistornas 
anskaffande oeh tillse, att hvarje regemente verkligen erhöll, hvad det 
var berättigadt till. Emellertid hade endast Åbo läns infanteriregemente, 
Kajana bataljon och Savolaks fotjägareregemente fullständig föreskrifven 
utredning, vid de öfriga finska regementena var den antingen ofullständig 
eller saknades helt och hållet. Man vore frestad att tvifla på möjlig- 
heten af en sådan pliktförgätenhet, som här möter oss och hvars olycks- 
digra följder knappt kunna beräknas, om det icke skulle finnas de mest 
slående bevis derpå. Se här huru denna viktiga, sä att säga, materiella 
sida af läkarevården blifvit försummad ! Underläkaren vid Nylands 
dragoner J. G. Alen lemnar den ,2 / 4 1808 följande förteckning öfver 
medikamenter, som äro till finnandes vid dragonregementets andra 
bataljon» : 

»1. Som bestal af litet kräkpulver. 2. Laxerpulver. 3. Kylande 
pulver. 4. Några sorts droppar. 5. Tre sorter plaster. G. Litet salfva. 
T. Bröstthi'. 8. Bindlar och slitet linne till en tid. Medikaments- och 
instrumentkista finnes icke». 

Likaså lemnar Johan Edgren, som visserligen studerat medicin 
i Åbo, men, utan att hafva undergått några examina, utsågs att bestrida 
regementsläkaretjensten vid Björneborgs regemente, följande »uppgift pä 
de vid hvarje bataljon af regementet hörande reqvisita, den 12 / 4 1808»: 

»1. Tid regementets 3:ne bataljoner finnas inga medieinalkistor, ej 
heller nägon regements-medieinalkista. 2. Ingen instnmientkista finnes 
hvarken vid någon af bataljonerna eller för regementet. 3. Nödiga medi- 
kamenter för regementets trenne bataljoner transporteras uti en af bräder 
sammanslagen packkista. 4. Bindor och slitet linne till kompresser finnes 
icke vid någon af bataljonerna». 



') Se of van sid. 220 ff. 



284 ARMEENS MEDICIN A LVTREDM.NG. 

Äfven viil ( Isterbottens regemente saknades helt och hållet sä val 
pack- och instrumentkista som instrumenter. 

Äfven medikamenter saknades mer än engång. Efter att bataljons- 
chefen Carl von Otter den 2 % 1808 anmält om behofvet af läkare 
vid ile lumom anförtrodda kompanierna, skref han: 

Här är en alldeles oduglig underläkare, utan minsta kunskap, sa 
vida han ingentinc lärt och endast varit en liten tid på Wasa apothek. 
Denna varelse kan oeli förstår ingenting, förenar dessutom med sin 
oduglighet en usel conduit. Jag hoppas om möjligt är, att Herr Aivhiateni 
ömmar var belägenhet, da det minsta sår eller sjukdom i var nuvarande 
belägenhet, utan ringaste hjelp, är dödlig». 

Några veckor senare eller den l2 / 8 nödgades von Otter ånyo klaga: 

Då jag är i ilen olyckliga belägenhet att vara utan hade läkare 
och medikamenter. och i sådan ställning inom några dagar uthärdat ett 
par svära affärer, anhåller jag att åtminstone hen- Archiatern ville lata 
afhjelpn den senare bristen, dä enligt, herr Årchiaterns memorial, den 
förra för det närvarande ej kan ersättas. 

Fältkistan är alldeles tom och min okunniga underläkare kan ej 
uppsätta reqvisition pä hvad deri erfordras, jag fär således på det 
enträgnaste anhålla det herr Archiatern ville med det skyndsammaste 
lata hitsända hvad som af medicin och äfven till sårades skötsel ange- 
lägnast kan erfordras, hvarigenora till äfventyrs några stridsmän kunna 
sparas, dä jag vid bataljonen eger en extra ordin. bat:s-predikant 
Cajanus, som har någon kunskap både uti chirurgien och medicin». 

I saknad af ett verkligt fältapotek synas nicdikamenterna åtminstone 
tidtals hlifvit heintade frän närmast belägna stadsapotek. Redan tidigt 
saknades de nödvändigaste läkemedel. 1 ett memorial af don »*/, L808 
förklarade P. af Bjerkén att. da brigadläkaren Laurells reqvisition 

intet kan uppfyllas eller afhjelpas i Brahestad, sa är jag nödsakad 
att meddela af det lilla förrådet här linnes, sa mycket af d" begärte 
articlarne möjligtvis ske kan. - Instrumentkistor finnas ännu ej ankomne 
från Stockholm. Och ägor brigadläkaren derföre, att lata i stånd sätta 
de gamle '). 



'i I krigsarkivet 



ABMÉBNS MEDICINALOTHEDNING. 285 

Det yppade sig likväl fortfarande brist på medikamenter. Icke 
blott brigadläkaren Carl Magnus Hemao anhöll från Limingo den 
'-• ! 11 1808 atr. då, oaktadt flera af honom för brigadens räkning gjorda 
reqvisitioner, inga medikamenter kunnat erhållas , chefen ville till 
bristens afhjelpande vidtaga något arrangement . utan äfven Chr. 
Herm. Carger i CTleåborg begärde den 25 /ii s - a - underrättelse, huru 
med sjukvården skulle förfaras, emedan apotekaren icke vidare utlem- 
nade medikamenter till sjukhusen derstädes. Vid den återkommande 
svårigheten att utfå betalning för utlemnade varor, nekade apotekarne 
stundom att besörja medikamentsreqvisitionerna. Betecknande för då- 
varande förhållanden är isynnerhet brigadläkaren Hemans memorial, 
dateradt Torneå den »/„ 1808: 

Under arméens återtåg förbi Brahestad, gjorde jag åter en rekvi- 
sition, som väl af fältläkaren Edgren bifölls med anvisning ä Brahe- 
stads apothek, men apothekaren vägrade utgifva medikamenter, så vida 
lian ej egde några. I Uleåborg anmälte jag mig hos apothekaren derstädes, 
som förklarade sig villig dertill mot kontant betalning. Jag anhöll derföre 
hos kommissariatet att utfå medikamenternas värde, 60 rdr bko, och min 
begäran bifölls, blott jag kunde lemna återstoden af en sedel på 200 
rdr, den minsta som det fanns. Men som hvarken apothekaren eller 
någon annan kunde vexla densamma, så erhöll jag ej heller i Uleåborg 
några medikamenter. Så snart brigaden ankom hit, reqvirerade jag 
genast medikamenter och erhöll herr förste fältläkarens resolution, att de 
borde utlemnas af apothekaren, men denne har, hindrad af ett ständigt 
öfverlopp, icke kunnat fullborda min reqvisition, oaktadt herr förste fält- 
läkaren en dag förbjöd honom att sysselsätta sig med annat än livad 
jag reqvirerat. 

I öfrigt bör jag anmärka att otjenlig föda för de sjuke verkat mera 
på mortaliteten än brist på medikamenter». 

ilen det var icke blott läkarevård och medikamenter, som trupperna 
nödgades umbära. De ledo äfven af brist på lifsmedel och andra nöd- 
vändiga förnödenheter. Det är kändt, att det s. k. koiumissariatsväsendet 
var långt ifrån väl ordnadt Intendenturen och omgångarna vid fyllandet 
af arméens behof, isynnerhet under krigstid, voro mycket invecklade 
och gåfvo anledning till både missbruk och oordningar. 



286 SÄRSKILDA EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN UNDER KRIGET. 

De under finska krigskommissariatet hörande förråd voro hufvud- 
sakligen samlade i södra delen af landet. När genom arméens återtåg 
dessa landsdelar öfverleninades åt fienden, blef det nödvändigt att med- 
taga dessa förråd sa mycket möjligt var, men trupperna blefvo dock till 
stor del hänvisade till de jämförelsevis ringa tillgångar det glest befol- 
kade Österbotten kunde erbjuda. Det är äfven kändt. att arméen tidtals 
led brist på lifsmedel, bvarför de vid särskilda tillfällen från fienden 
borttagna transporterna och fororna kommo trupperna synnerligen väl 
till pass. Isynnerhet under arméens återtåg rundt omkring bottuiska 
viken mot slutet af 1808 och i början af 1809, då sjukligheten bland 
trupperna nådde sin höjd, synes manskapet, liksom flere gånger förut, 
nödgats under längre tid umbära kokad varm mat och atnöja sig endast 
med torr föda. Sålunda fann sig befälet föranlåtet föreslå, att de trupper. 
h vilka i sina qvarter kunde köpa varm mat, skulle få utbyta sitt kokmjöl>, 
ett skalpund pr portion, mot kontant ersättning af 4 sk. sp. på hvarje man 
om dagen. Kompanicheferna ålades dock tillse, att manskapet använde 
den kontanta ersättningen för kokämneti till det dermed afsedda ända- 
målet, emedan portionsskillingen var beräknad att äfven förslå till dess 
beliof af tobak och dricka l ). Ännu sämre blef det, när chefen för 
ekonomin vid den i Umeå 1809 förlagda delen af finska arméen Gustaf 
Fredrik Klingstedt, som anmälde sig hafva funnit svårighet att kunna 
förmala spannmål för truppernas behof, föreslog, att at soldaten skulle 
tilldelas en half kappe spannmål, hälften råg och hälften korn, i stället 
för brödportionen. Befälhafvaren Johan Adam Cronstedt, »som 
visserligen faun en sådan ersättning nog betydlig», ville dock icke föiv- 
skrifva något i detta afseende, utan litt infordra utlåtande af känn, som 
måhända, i anseende till dess mera spridda läge och bättre tillfälle nu 
instundande var att fa spannmålen förmalad, torde finna sig i denna 
proposition:- J ). 

1 Generalorder utfärdade den " ; , 1809 i Torneä af A .1. Palmfelt. l 1 
jämte flere uppgiftei äro bemtade ur eu af prof. £ O. Palmen mig benäget meddelad 
samling af särskilda order rörande Karelska jägarene, Samlingen vidtager den ' „ 1808 

och upphör den ' , ISO!' 

••) Generalorder den '"/ 4 1809. 



SÅKSKILDA EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN UNDER KRIGET. 287 

På bran vin var likväl icke brist. Icke blott vid särskilda till- 
fällen utdelades extra förplägning af bränvin, utan t. ex. vid marschen 
tia 1 1 Uleåborg till Tomeå gafs sä väl at undcroftieorarene som manskapet 
ett jungfrumått bränvin om dagen. Till och med sjukvaktare och sjuk- 
v akterskor erhöllo en sådan portion, såsom extra förplägning. Något 
senare, den 12 / 3 1809, tillkännagafs medels order att bränvin fanns att 
tillgå sa väl fm- befäl som manskap ä 36 sk. banko kannan. 

Till alla umbäranden kom äfven att manskapet tidtals saknade 
lämplig och tillräcklig beklädnad. Man kan alltför lätt föreställa sig, 
bvilka oerhörda lidanden trupperna utan varma kläder och med brist- 
fälliga skuplagg under ändlösa marscher i en ovanligt stark vinterköld 
måste utstå. Högst förvånande är det derför, att under första krigsåret 
sjukligheten bland trupperna icke blef större än livad den var. Först 
mot slutet af året synas nya kapotter» blifvit för deras räkning anskaffade, 
ehuru icke i tillräcklig mängd. Order från denna tid antyda nämligen 
nödväudigheten att icke utdela sådana ät »de sjuke, hvilka fingo 
behålla endast mundering och en gammal kapott», tvärtom borde efter 
rengöring de atlidnes kläder användas. Till förekommande af smitta 
förordnades den i / l 1809, att af de dödes beklädnad och munderings- 
persedlar allt finge uppbrännas, utom ännu brukbara hattar, kapotter, 
pälsar och skor, hvilka, sedan kapotterna blifvit tvättade och hattarna, 
pälsarna och skorna väl rökte, skulle inlevereras till utredningsförrådet. 

I en föregående afdelning har framhållits den vikt man i början 
af seklet fäste vid mineralsura rökningar till förstörande af smittämnen '). 
Till och med k. brefvet af den 31 / 12 1808 anbefallde, att de packor, som 
innehöllo de sjukes kläder, borde för att befrias från smitta genast 
upplösas och uti derför vid hvarje sjukhus bestämda rum »rökas med 
det rökningsämne förste fältläkaren af Bjerkén ägde föreskrifva och 
till sjukbusen utdela;. Efter rökningen, som borde fortsättas tre dagar 
å rad, skulle kläderna rengöras. När en sjuk inkom till sjukhuset, måste 
hans kläder införas i rökrummet och endast sädana kläder uppbrännas, 
som vid inpolleteringen ansågos vara odugliga och obrukbara. Vid af 



') Se detta arbetes andra del sid. 250. 



L'— SÄRSKILDA EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN UNDER KRIGET. 

Bjerkéns afresa frän Torneå den l3 / a 1809, för af under beviljad 
permission vistas 14 dagar i Stockholm, derifran han likväl icke vidare 
återvände, uppgai t. f. förste fältläkaren Jakob Edgren de dertill nödiga 
medlen '). 

Truppernas Lidanden ökades genom saknaden af nödiga transport- 
medel. Bristen på fourage var tidtals sa stor. att ofhYcrarne den 1T ( 
1809 uppmanades att till kommissariatet afyttra sina hästar emot 30 rdr 
banko för stycket, och att hvarje kompani fick behålla endast en häst 
till gemensamt begagnande. Aid förefallande behof borde skjuts anlitas. 

Penningtillgången var öfverhufvud ytterst knapp, hvilket naturligtvis 
i sin man inverkade på möjligheten att tillgodose de sjuke och deras 
behof. Någon gång var af Bjerkén till och med tvungen att gå i 
förskott för en mängd oundvikliga inköp. Icke mindre led manskapet 
af denna ständiga förknappning. Karelska jägarekårens manskap, hvars 
kapitulationstid upphörde redan i april 1808, men sedan qvarstått, 
begärde ii sk. banko i månaden enligt 1774 års fältstatsreglemento, men 
erhöll den y 2 1809 pä grund af dess ordalydelse endast 4 sk. banko 2 ). 
Afven de indelta truppernas befäl, hvars egentliga aflöning och öfriga 
löneförmåner icke kunde utfalla, då landet befann sig i fiendehand, var 
under dessa förhållanden i stort trångmål. Det var derför en enkel 
rättvisa, som uttalades i k. brefvet af den */a 1"809: 

»Hos Oss har generalmajoren friherre Adlercreutz på samtliga 
regementschefernas anmodan i underdånighet framstäldt det med indelta 
löner fr.rscdda befälets vid finska arméen beklagansvärda belägenhet, då de 
genom fiendens inbrott i landet föriedne vint. t förlorade icke allenast 
den da ännu innostaoiulc delen af deras löner för ar 1SU7, utan äfven 



'i Till rökning af kläder, hvilfca utbreddes eller upphängdes i taket af ett upp- 
viinmlt pörte eller en badstaga, begagnades pulveriseradt svafvel eller nitr. depnrat, 

kastadl i en panna I glödande kol. Till rening af Luften i ett sjukhus användes 

Mark svafvelsyra med tillblandning af knk>alt eller salpeter. 

•'i Fälts! § 796 stadgade, att de karlar, hvilkas capitulation vid 

infallande krin till ända lupit antingen de äro rid il.' i falt utoommenderade 

eller hemnia varande regementer, under kriget stå qvar rid sina regementet och undfå 
sex daler silfverm. årligen för den tid de tjena öfver capitulation eller lo öre silfverm. 
månateligen, hvilka tillika med aflöningen reqrireras och utbetalas . 



EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN TID ARMÉEN. 289 

hela lönen för 1808, hvarigenom de rakat i vida svårare belägenhet än 

deras vederlikar af svenska arméen, i anledning- hvaraf generalmajoren 
underdånigst anhållit, att \'i täcktes anbefalla vederbörande att framför 
all fältaflöning af krigsfonden utbetala finska arméens indelta löner för 
ar l!?os. räknade efter 1807 års markegång. 

Vid nådigt öfvervägande häraf och ila såväl officerare som öfrige 
militaire tjenstemän och underofficerare vid finska arméen genom de fol- 
dern utfärdade fullinagter blifvit försäkrade att erhålla hvad stat och 
kongl. förordnanden för deras innehafde beställningar medgifva, finna Vi 
med billighet och rättvisa öfverensstämmande att de utbekomma deras 
löner för förledit år och bifalle därföre så mycket häldre hvad general- 
majoren friherre Ådlercreutz uti denna del underdånigst föreslagit, 
som finska arméen under förflutna årets fälttåg ådagalagt de mast 
utmärkta prof af osviklig trohet och ärofull tapperhet». 

En annan viktig angelägenhet hade äfven kort derförinnan blifvit 
ordnad, nämligen frågan om blesserade officerares aflöning och underhåll 
under deras sjukdomstid. Härom stadgades i k. brefvet till krigsdepar- 
tementet af den 17 / u 1808: 

Till underdånig följd af Wår eder under den IG sistl. september 
gifna nådiga befallning att yttra eder rörande blesserade officerares 
aflöning och underhäll under den tid de behöfva läkarevård och sjuk- 
skötsel, samt tillika upplysa, huru härmed under sista ryska kriget 
förhållits, hafwen I uti skrifwelse af den 6 nästl. october afgifvit under- 
dånigt utlåtande i detta ämne jemte den underrättelse I af förevarande 
handlingar kunnat inhemta. Och då det i 1774 års fältstat bestådda 
mänadtliga tractamente numera är indraget och hela underhållet för- 
vandladt till fältaflönings-portioner, hvadan I ansen Wårt nådiga bref 
af den 3 augusti 1789 ej mera till alla delar lämpligt, tillstyrken I 
underdånigst att en blesserad officerare må vid sin fältaflöning bibe- 
hållas, dock sä att, om han njuter underhåll, fria medicamenter och 
läkarevård på arméens lazarett, något afdrag på fältaflöningen sker, i 
hvilket afseende I till Wår nådiga prörning hemställen : 

l:o. Att för en blesserad officer, som underhålles på kronans 
lazarett. två portioner dagligen i ett för allt åtdragas på den fält- 
aflöning honom bestods för tjenstgöringen, då han blef blesserad; 

2:o. Att deremot, om den blesserade på egen försorg vill under- 
hålla sig utom lazarettet, något sådant afdrag icke eger rum, hvaremot 

19 



290 TILLFÄLLIGA SJUKHUS. 



medicamentei och läkarevård af den blesserade betalas utan något ser- 
skildt tillskott af Oss och kronan ; 

3:o. Att den blesserade, som icke är förlagd pä lasarettet, bör 
med behörig läkare-attest, vid hvarje månads reqvisition på fältaflö- 
ning, bestyrka, det hindret för hans aterinställamle i tjenstgöring är den 
erhållna blessuren; 

4:o. Att om någon blir så svårt blesserad, att han till vidare 
tjenstgöring anses alldeles oförmögen, hvarigenom således behofvet för 
honom att bibehålla fältequipage uphörer, det ankommer på Wärt ser- 
skilda nådiga förordnande, huru länge fältaflöningen skall fortfara, dock 
Hllstyrken I att ingen indragning deraf må äga rum, så länge den bles- 
serade icke är curerad: 

5:o. Att när kriget upphör Wi i nåder täckes förordna om åter- 
stående under läkares värd liggande blesserade officerares underhäll. 

Wid nådigt öfvervägande af livad I sålunda underd. hemställt, 
tinne Wi det vara i alla delar välgrundadt och lämpadt både efter förra 
bruk och sednare tidens ändrade fältstats-aflöning och vilje för den 
skull dertill lemna Wårt nådiga samtycke. Hvilket Wi eder till nådigt 
svar noh underd. efterrättelse meddele, och hvarom I ägen att vederbörande 
Wåre befälhafvare för arméerne och commissariateme underrätta l ). 

Det kan måhända synas onödigt att liafva framhållit dessa för den 
egentliga läkarevården främmande förhållanden, men det torde icke 
heller kunna förnekas, att de efter arméens alla strapatser och umbä- 
randen i hög grad samverkat till beredande af en gynnsam jordmån 
för den oerhörda sjuklighet, som inträdde, när den återtagande arméen 
slutligen uppnådde Torneå. framkallad af föregående lidanden och under- 
hallen af öfverfyllnad i eländiga, tränga qvarter, brist pä förnödenheter 
och framför allt missmod med krigets utgång öch dess bed rörliga ledning. 

Vid krigets början synas icke några förberedelser till inrättande af 
sjukhus blifvit vidtagna. Endast under truppernas marscher och efter 
fältslagen anlades här och der tillfälliga sjukhus, afsedda för ögon- 
blickets behof art varda insjuknadt eller blosseradt manskap. Man finner 
sådana sjukvårdsanstalter, bvilka väl närmast torde motsvarat reglementets 
s. k. nederlagssjukhus, anlagda på olika orter, allt eftersom arméen 



') I riksarkivet; benäget meddeladt al hr arkivarien W. Bergman. 



TILLFÄLLIGA SJUKHUS. 291 



passerat dem, såsom i Wasa, Alahärmä, Nykarleby, Jakobstad, Gamla- 
kavlcbv. Brahestad o. s. v., eller ock tillfälliga brigadsj uthus, inrättade 
för längiv eller kortare tid efter de olika truppafdolningarnas behof. När 
de sjuke tillfrisknat eller dött och arraéen fortsatte sin marseli, till- 
slötos dessa provisoriska sjukvårdsinrättningar, som voro och förblefvo 
i egentlig mening flyttande. Sällan upprätthölls sjukvärden uti dessa sjuk- 
hus hela den tid de voro öppna af egen läkarepersonal, utan betjenades 
de vanligen af arméens läkare, hvilka likväl snart nog måste följa med 
trupperna, hvarefter de i sjukhusen qvarliggande sjuke sköttes, när till- 
fället medgaf, af stadsläkare eller af de redan nämnde s. k. underläkarene 
eller blefvo de, hvilket icke sällan, isynnerhet längre in i landet, torde 
varit händelsen, lemnade utan all värd. Helst tog man med sig de 
sjuke, som kunde färdas antingen till fots eller annars transporteras. 

Såsom belysande tillgängen vid dessa flyttningar må till en 
början några enskildheter meddelas från Savolaks brigaden. När denna 
i början af november 1808 från Salahmi drog upp mot Uleåborg, afsändes 
blesserade dels sjöledes genom Wuolijoki, dels landvägen förbi 
Xiileksensaari medels dertill uppbådade hästar och kärror, för att aftåga 
till brigadsjukhuset i Kello på andra sidan om Uleåborg. Sådane sjuke, 
hvilka icke kunde medtagas, qvarblefvo under kapellanen Jakob Fro- 
st e rus' värd i Pulkkila. Senare efter det truppen hunnit till Temmes 
förordnades att, emedan tillräckligt allmogehästar icke funnos att tillgå, 
en del sjuke skulle ytterligare afsändas till Kello, dels gående, dels 
åkande med de sjukhästar, hvilka borde finnas vid hvarje bataljon, dels 
ridande på dertill reqvirerade dragonhästar, »hvilkas antal likväl måste 
på det möjligaste inskränkas . Under marschen till Torneå och trakten 
deromkring omnämnas sjukhus i Ijo, der de svagaste qvarlemnades, 
medan mindre sjuke så väl af befäl som manskap, aftågade till Kemi, 
och ytterligare i Laivajärvi, Vuono by, Påta(?), Haaparanta. Perkkiö och 
Vojakkala. Från truppens vistelse i Torneå må nämnas, att de rege- 
menten, hvilka skulle tåga vidare, befalldes dagen före uppbrottet att 
afpolletera och qvarlemna sådane sjuke, som icke kunde medföras. Då 
emellertid sjukhusens »ekonomistat» först senare väntades till Torneå. 
skulle regementena sjelfva till dess sköta sina sjuke. Man hade således 



292 TILLFÄLLIGA SJUKHUS. 



fortfarande låtit stora fcruppafdelningar med sin börda af medföljande 
sjuke siitta sig i rörelse mot nya trakter, utan att på förhand hafva sörjt 
för denna sida af militärförvaltningen. 

Under arméens vistelse i Torneå och närmast liggande orter steg 
sjukdomseländet bland trupperna till sin höjd och en hopplös förtviSan 
bemäktigade sig sinnena. I det följande skola några närmare detaljer 
rörande sjukdomsförhållandena i Torneå meddelas. Vi anmärka här 
endast, att arméens vistelse derstädes lyckligtvis icke blef långvarig. 
Strategiska skäl tvungo att draga en del trupper nedåt kusten och för- 
dela dem på ett vidsträcktare område. 

De första dagarna i januari 1809 började dessa truppers marsch 
nedåt Vesterbotten. För de under marschen och i kantoneringsqvarteren 
insjuknade utsagos sjukhus bl. a. i Nickala, Börjesby. Luleå Nystad. Ahlvik, 
l'itea Gammelstad och Umeå, medan de mindre sjuke åtföljde trossen. 
Brigadcheferne ålades att organisera sjukhusen, så att ändamålet skulle i 
möjligaste måtto vinnas. Icke mindre sjukvaktare än sjukvakterskor borde 
anskaffas, liksom britsar och öfriga sjukhusförnödenheter, hvartill medel 
kunde från krigskommissariatet erhållas. Emedan den inom arméen 
rådande smittan utbredde sig äfven bland landtbefolkningen närmast 
kantoneringsqvarteren, ålades brigadläkarene att sköta allmogen med 
samma omsorg som soldaten. Att dödligheten bland manskapet fort- 
farande var mycket stor, ser man deraf att klagomål inlupit deröfver, 
att soldatlik qvarlemnats pä kyrkogårdarna, utan att nedgräfvas. Tjänst- 
görande generaladjutanten för arméen A. J. Palmfel t utlofvade derför 

en belöning af två rdr banko at den, som bevisligen upptäckte dem. 

■ 

hvilka sålunda vräkt liken. Tillika skulle presterskapet uppmanas att 
utse och inviga lämpliga begrafningsplatser, helst i närheten af brigad- 
sjukhusen '). 

Emedan brigadsjukhusen lago för mycket spridda för att, sa ofta 
som sig borde och de sjukes skötsel fordrade, kunna af läkare och 
sjukvaktare besökas, erhöll en livar af dem en ration till utfordring 



') Generalordres af den 7 , 180». 



TILLFÄLLIGA SJUKHUS. 203 



af den häst de i berörde ändamål behöfde •). Afven fann man i 
anseende till det stora antalet insjuknade och för att bereda utrymme 
för nya fall nödigt att utse särskilda lokaler för konvalescenter. Desse 
finge icke utskrifvas, förr än de återfått krafter att börja sin tjenst- 
göring. Ehuru det tillhörde sjukhusintendenten att hafva det allmänna 
inseendet öfver brigadsjukhusen, ålades ytterligare brigadcheferne att 
dagligen lata visitera sjukhusen och. om dervid skulle finnas något mot 
deras ändamål stridande, derom anmäla hos kommenderande generalen 
en chef. Öfver sjukhusens betjening skulle noggranna förteckningar 
föras 2 ). 

Sannolikt synes, att de ordningsregler, hvilka följdes vid de 
tillfälliga sjukhusen, öfverallt voro enahanda, emedan under dåva- 
rande förhållanden så väl tillgångar som brister voro gemensamma för 
alla. Hvad man väntade och fordrade af dessa sjukhus, framgår ur 
den instruktion bataljonschefen N. Fredensköld utfärdade för karelska 
jägarekårens sjukhus i Gammelgård den 18 /i 1809 3 ). Stora voro an- 



språken icke. 



») Generalordres af A. J. Palmfelt, Torneå '7, 1809. 

■) Generalordres den 31 /, 1809. 

3 ) Denna instruktion hade följande lydelse: 

Instruction för Karelska jägarccorpsens sjukhus. 

la». Därvid commenderade officeraren jemte underofficern med 2:ne sjukvakter 
efterse vid ansvar, att h varje karl har ren halm under sig, rummen rensopade och 
eldade som sig bör, samt rökte morgnar och aftnar med en- eller granris. 

2:o. Xär läkare vid corpsen är att tillgå besörjer han om nödige medieamenters 
utdelande efter sjukdomarnes beskaffenhet; hvad för of ngt brister i skötseln, anmäles 
hos närvarande corpsens chef. 

3:o. Dageligen skall kornsoppa för de svagare sjuka vara färdig kl. 8 f. m., 
som efter behof för dem anmäles, och till de mindre sjuka färsk köttsoppa till mid- 
dagarne. — Kent kylslagit vatten bör altid vara till hands. — Intet af provianten utom 
bröd och smör får okokt förtäras, som tillses att dermed redeligen af sjukvaktarene 
fortares. 

4:0. Brister bränved, så får en trosshäst med karl därtill emploijeras, som 
reqnireras af trossbefälhafvaren, för att ifrån skogen deraf hemsläpa nödigt behof, som 
sjukvaktarene sönderhugga efter åtgången. 

5:o. Så mycket möjeligt är, böra de sjukas kläder rentvättas. — Dör någon, 
bortföres den uti något afsides kallt hus till dess den hinner begrafvas. Kläderna 



294 SJUKVÅRDSFÖRHÅLLANDEN INOM FINSKA HUFVfDARMÉEN. 

Hvad den finska hufvudarméen vidkommer, sa äga vi en mycket 
ofullständig och bristfällig kännedom om dess medicinalväsende, de 
inom arméen herskande sjukdomarna, antalet insjuknade och tillfrisknade, 
af sjukdom eller blessurer döde m. m. Det är isynnerhet för de 
senare månaderna af 1808, under hvilken tid större och mindre, till 
en del ganska blodiga träfrhingar ägde rum, som man saknar hit- 
hörande uppgifter. De hittills utgifna talrika skrifterna om finska kriget 
1808 — 1809 sysselsätta sig nämligen nästan uteslutande med härens 
rörelser och strategiska uppgifter, fältslag och drabbningar, nederlag och 
segrar, de ledande personligheterna och tidens allmänna politiska för- 
hållanden. Men krigets inre historia, dess ekonomiska förvaltning och 
organisation, dess kostnader och förluster i folk och penningar, dess 
inflytande pä landet i materielt och moraliskt afseende äro ännu icke 
skildrade. A sin sida skall en kommande forskning, särskildt riktad på 
arméens medicinalväsende. icke blott lemna en tydlig bild af hvad den 
finska arméen hade att genomgå, utan ock kasta ljus öfver rent militära, 
strategiska åtgärder samt derigenom förklara hittills dunkla eller förbi- 
sedda omständigheter i krigets gång. De viktigaste källorna för 
kännedomen om arméens hälsovårdsförhållanden, sjukjonrualerna, torde 
likväl vara förlorade, om sådana ens funnits, hvilket Dahlgren be- 
tviflar af det skäl. att en stor del af de tjenstgörande läkarene voro 
oförmögne att föra verkliga journaler. Namnlöst var det elände, som 
allmänt rådde inom arméen, oerhörda de lidanden och umbäran- 
den, som de öfvergifna. sårade och döende krigarene af brist på de 
enklaste förnödenheter en ordnad sjukvård fordrar hade att utstå och 
tålmodigt fördrogo. Några enskildheter rörande arméens hälsovård, så 
vidt författaren känner dem, må här meddela^. 



fråntagas, rökas och laggas åtskiljt samt den dödas anskilte egendom upptecknas af 
penningar m. m.. hvilka jemte kronans effacter till compagnie chefs aflemnas. 

6:o. Daglig muntlig rapport lemnas till chefen af sjukhusofficeraren a skedde 
nr. - skull. ■ mera betydligt sig tilldra | rteras derom genast. 

7:o. Ilvarje lördag inlemnas sjukförslag. 

8:o. Klockan 8 och 12 f. in. samt 4 och 8 B. m. visiterar sjukhus officeraren 
sjukhuset, utooi den jemna eftersyn Binkhnsanderofficern bör iakttaga uti allt, som 
förut anbcfaldt 8l». 



SJtKVAUnsFnRHAIXANDEN INOM FINSKA HTFVrDARMÉEN. 295 

Mot slutet af 1807 hade Abo lans. Björneborgs och Nylands 
infanteriregementen hemkommit från fälttaget i Pommern, derifrån de 
medförde frossa, och dessutom hade en del af det på rotarne fördelade 
manskapet under vintern lidit af s. k. nervfeber. Rusthällsbataljonerna 
vid de tvenne förstnämnda regementena, bvilka ieke deltagit i Pom- 
merska kriget, utgjordes deremot af friskt folk. När arméen vid krigets 
utbrott sammandrogs i februari 1808, fanns sålunda bland de inkallade 
soldaterna en stor mängd nyss tillfrisknadt manskap, hvilket likväl nöd- 
gades under den stränga vintern deltaga i fältlifvets alla ansträng- 
ningar. Följden var den. att bland de nämnda regementena förekom 
en stor mängd frossfall. Det första sjukförslag förf. känner är af den 
25 5 ISOS, sedan arméen. som beräknades till 12.000 man. på sitt återtåg 
hunnit upp till norra Österbotten. Detsamma upptog enligt Dahlgren 
620 man. nämligen 199 särade och 85 af andra utvältes åkommor 
lidande, de öfriga 386 man utgjordes af invärtes sjuke, deraf icke 
mindre än 157 frossjuke. Af dem belöpte sig på Abo regemente 62, 
på Björneborgs regemente 30 och på Nylands regemente 38 eller till- 
sammans 120 man. De öfriga kårerna hade således endast 37 frossjuke 1 ). 

Oaktadt arméens strapatser i köld och väta under ständiga skär- 
mytslingar och marscher var hälsotillståndet öfverhufvud godt. I general- 
ordres af den 6 /s förklarades, att »till undvikande af sjukdomar, som 
efter en sä svar vinterkampanj, som denna vinter varit, äro att befara, 
bör all möjlig snygghet och ordning i qvarteren iakttagas och flitigt 
rökas med enris. Varm kokad mat nyttjas sa ofta ske kan. äfven bad- 
stuga och framför allt daglig rörelse, som bäst vinnes genom exercis ►. 
Under Maj månad hade endast 375 nya sjukdomsfall anmälts '-). Af 
dem tillhörde 139 sjuke Wasa nyss utroterade, vid fältlifvets besvärlig- 
heter ännu ovana regemente. Abo läns, Björneborgs och Nylands 
infanteriregemente lemnade 153 sjuke (deribland 99 frossfall) och hela 



') Dessa och följande uppgifter af Dahlgren hänföra sig till hela den aktiva 
arméen. 

-i I sin beräkning af finska arméens styrka den l! / 5 upptog Klingspor 980 
man som sjuk-'. Se J. MankelL, Finska arméens och Fallands krigshistoria. 2. 
Stockholm 1870, sid. 74. 



296 SJUKYARDSFORHALLANDEN INOM FINSKA HUFVUDARMÉEN. 

den öfriga arinéen endast 83 tillsjukuade. Af 995 sjuke dogo endast 
43 man. 

Under juni månad var de insjuknades antal endast 38(i (däribland 
icke mindre än 209 frossfall). Af 1,025 behandlade sjuke dogo icke 
mer än 71, deraf 9 särade. Under juli och augusti månader var likaledes 
hälsotillståndet i allmänhet godt. Intill augusti månads slut hade arméen, 
oberäknadt reeidiver, haft inalles 2,566 sjuke, hvaraf 471 sårade, 227 
lidande af utvärtes åkommor, invärtes sjuke 1.868 (deraf 723 frossfall, 
remittenta febrar 288, andra febersjuke 241. diarrhéer och andra sjuk- 
domar 616). I följd af sår hade 45 dött och af annan orsak 222, 
utmönstrade blefvo 1,637, afgångne således inalles 1,904 man. Qvar- 
liggande sjuke den 3, / g 662 man. 

Härmed upphöra sifferuppgifterna och man kan knappt närmelsevis 
ana antalet af insjuknade och döde. Från den tid, när arméens återtåg 
nu it norden ånyo började efter striden vid Ruona och Salmi den 1 och 2 
sept. 1808, saknas meddelanden om truppernas hälsotillstånd och huru man 
sörjt för de sårades och sjukes vård. Ett af fältläkaren Jakob Ed gren 
frän Alahärmä insändt memorial af den 16 / 8 upplyser om omöjligheten 
att der kunna enligt befallning inrätta ett fältsjukhus för 300 man, 
alldenstund det saknades så väl utrymme som lämplig föda för de 
sjuke, hvaraf endast ett ringa antal af brist pä kokkärl kunde förses 
med kokad mat. Hösten inträdde och de ständiga striderna kunde 
icke annat än öka de hjelpbehöfvandes antal. Det uppgifves. att arméen 
under sin vandring upp mot Uleäborg i november 1808 medfört icke 
mindre än 6,000 sjuke '). 

Huru stor bristen på läkare var vid denna tid framgår ur fält- 
läkaren Ja k. Ed gr ens memorial från Brahestad af den 20 / 10 1808: 

»Högst bekymrad öfver den olyckliga belägenhet, hvaniti arméens 
sjukhus i och omkring Brahestad, un innehållande omkring 900 man, i 
anseende till brist på läkarebiträde sig befinna, tager jag mig friheten 



') J. Mankell a. a. II. 307. 



SJrKVÅRDSFÖRHALLANDEN INOM FINSKA HUFVUDARMÉEX. 29? 

ödmjukast repetera min förra begäran om läkare till hjelp i denna 
värkliga nöd. 

Fältläkaren assessor Stiller berg ligger sjuk på andra veckan, och 
är ej pä läng tid at påräkna. Sjukhusläkaren Xordberg ankom från 
högqvarteret sjuk och har ej gjordt något biträde. Honom ämnar jag 
lata afga med de 200 man sjuke, som till Omeå skola öfverföras. Sjukhus- 
läkaren Moseli, ehuru matt efter en långvarig sjukdom, har varit min 
enda hjelp: också han har nedsj uknat och är nu sängliggande. 

Tvenne läkarelärlingar ligga ock sjuke. Jag är således den ende 
läkaren, som finnes att tilga. Om jag ock upoffrade både natten och 
dagen, är det en absolut omöjlighet at hinna förbinda i staden varande 
sjuke och blesserade; Herrar officerare och underofficerare utresa på 
landet en half mil till Pattjoki by. hvarest omkring 500 sjuka ligga 
kringspridda på 1 " 2 fjerdedels mil. derifrån till Palo och Savolax byar, 
innehållande öfver 300 sjuke, förlagda på omkring en half mils omkrets. 

Då de till Umeå destinerade sjuke hinna inskeppas, och de i förgår 
och i söndags utmönstrade 214 man friska afga. minskas väl trängseln 
i sjukrummen: men i anseende till sjukhusens läge ganska litet göromål 
i sjukvården. 

Savolaxska eller 4:de brigaden äger tillräekelig tilgång på läkare. 
En brigadläkare Rano, en sjukhusläkare Carlstén, en regementsläkare 
doctor Carger, en regementsläkare Brunov, en vice regementsläkare 
Utterström, en underläkare Cubé, en underläkare Sirelius och här- 
utom minst fyra andra underläkare, hvars namn jag ej känner. Om jag 
af dessa finge till biträde par underläkare och brigadläkaren Rudolphi 
skulle jag möjeligen kunna hjelpa mig vid en sjuknummer af 4 eller 
500:de man, och undgå den hårda förebråelsen att af finska arméens 
sjuke och blesserade ofta dö, utan att vara eftersedde och förbundne på 
flere dagar > '). 

Afven C. N. af Klercker afgaf till konungen en rapport frän 
Kalajoki af den 22 /io : 

»Sjuknummern är beklagligen i tilltagande. Tygmästaren vid artil- 
leriet öfverste Boisman och öfverstelieutenant "\Ve 1 1 e rhoff vid 



') I krigsarkivet; jämte andra aktstycken, benäget meddeladt af kaptenen vid k. 
svenska generalstaben K. T n r p a d i e. 



208 SJUKHUS I UMEÅ. 



Tavastehus regemente äro med döden afgångne; Generalmajor Gri- 
penberg jenite ett stort antal andra officerare äro sä sjuke, at de på 
lång tid ej kunna gjöra tjenst, hvarigenom arméen lider en känbar 
saknad på befäl. Läkarena äro till en del afgångne med sjuktranspor- 
terna till Umeå, och de öfrige så tillsjuknade, at ej mera än en enda 
fältläkare fins för at skjöta de 900 man sjuka, som äro föriagde i och 
omkring Brahestad, samt är förhållandet vid brigadesjukhusen lika svart, 
hvarigenom afgången vid arméen blir så mycket olyckligare, som ingen 
hjelp häruti kan gifvas». 

Under hösten 1808 hade emellertid ett större militärsjukhus, utom 
enskilda sjukstugor i stadens närhet, blifvit anlagdt i Umeå med huf- 
vudsaklig uppgift att emottaga finska arméens sjuke och sårade, hvilka 
från Wasa trakten och under arméens tag uppåt Österbotten öfverfördes 
till detsamma, så länge sjöfarten var öppen. Förbindelsen emellan 
Bottniska vikens vestra och östra strand var för öfrigt vid denna tid 
synnerligen liflig, emedan arméens hufvudsakliga tillförsel förmedlades 
sjövägen från Sverige. Detta sjukhus var af så mycket större betydelse 
som en del af de finska trupperna blefvo under vintern 1809 föriagde 
i Umeå och dess omnejd, nämligen Savolaks jägare, Savolaks infanteri. 
Wasa och Uleaborgs bataljoner, Karelska jägarene, Österbottens och 
Kajana bataljoner, jämte ett sexpundigt batteri. 

Samma brist på ordning, som i Finland, visade sig iifven i Umeå. 
Några uppgifter om detta sjukhus ma derför, såsom upplysande för det 
skick, i hvilket militärläkarevärden under kriget befann sig, här med- 
delas. Den villervalla, som uppkom i följd af de vid sjukhuset anställde 
tjänstemännens försummelse att iakttaga anbefallda föreskrifter, kan 
icke skildras tydligare, än i fältläkaren Johan Fredrik Fåhrées 
klagoskrift till befälhafvande generalen, grefve Johan Adam Cron- 
stedt af den 1 / i 1809: 

Vid den spridda och vidlyftiga inrättning uti och omkring Umeå 
stad, Ii vilken kallas arméens sjukhus, har heklagligen till närvarande tid 
ingen ordning ägl ram och del ser ut. som den icke en gång nu, da 
sjiiknummerii är minskad, skulle kunna vinnas, sa framt icke Herr Gene- 
ralen sjelf genom stränga ordres täckes stifta den. Soldater inlägges, 



SJUKHUS I UMEÅ. 29!» 



uttages och commonderas, ja utgå sjolfva utan läkarens vetskap, och 
huru blir då hans journal '? 

Fahnjunkare och underofficerare hafva, som det tyckes, haft privi- 
legier att uppehålla sig hvarest de hehagadt och finnes här (hafva funnits) 
sådana, som läkare alldrig sedt. Kan en sådan skrifva och räkna, eller 
är dugelig förslags uppsättare. lirukas han af hvilken som hälst, saknas 
under läkarebesök, får ej medel och torde slutligen klaga öfver vanvård. 

Diaete fel . . . kunna alldrig förekommas så länge en hvar har 
öppet fält för sina böjelser. 

Soldater hafva under namn af sjuke hitkommit, genast gått till 
sine hemvist och synes icke i läkarens journal, en del af dem hafva 
dödt i sina torp, jag vet ej om de ditgått af eget sjelfsvåld eller om 
någon kunnat permittera dem. 

Föräldrar hafva från sjukhusen bortfördt sina söner utan läkarens 
vetskap. 

Att anföra flera af de oordningar här förefalla, vore att trötta 
Herr grefven. 

Om Herr grefven och generalen finner rediga afpolleteringssedlar 
tjenande till oredors afhjelpande, anhåller jag om de kraftigaste ordres 
att sådane måtte åtfölja hvar inkommande sjuk, och att oeconomiska 
betjeningen alldrig måtte tillåtas intaga eller uttaga någon sjuk från 
arméens sjukhus, emedan läkaren genast bör se afpolleteringssedeln, 
placera den sjuke, anordna hans portion af sjukmanskost och alldrig 
tillåta hvarken aflöning i contant eller proviant in natura såsom stridande 
mot den regiine karlens belägenhet fordrar, och livad gagna medica- 
menter, då karlen njuter en grof torr okokad föda, eller då han får 
emot bränvin den samma bortbyten ? 

Lokalen och klimatet förbjuder här curen af venerisk smitta, 
kommer här till en illa använd contant aflöning och ett fritt lefnadssätt, 
så kan man taga för afgjordt att hvar och en sådan patient skall må- 
nader och ar vara död för tjensten. 

I sanning vid en anläggning sådan som denne, är mänsklig om- 
tanke och möda nästan frugtlös» l ). 

Till dessa oordningar inom sjukhuset bidrog, såsom Fåhrée riktigt 
anmärkte, isynnerhet den omständigheten, »att ingen viss gräns är satt 
emellan oeconomien och läkaren vid härvarande sjukhus och det blefve 



') I krigsarkivet. 



300 SJUKHUS I UMEÅ. 



mig visst icke svårt leda i bevis att oeconomen oftare stigit in på det 
medicinska, än läkaren på det oeconomiska gebitet». Visserligen hade 
gällande sjukhusreglemente ställt sjukhusbetjeningen i närmaste beroende 
af intendenturen, men hade dock gifvit läkaren ett ganska stort infly- 
tande på en mängd administrativa detaljer af ekonomisk natur. Regle- 
mentet efterlefdes likväl icke i detta hänseende mer än i mänga andra. 
Läkarens bemödanden och afsikter omintetgjordes mer än en gång af 
den skefva ställning i hvilken han stod till egensinnige och sjelfrådige 
intendenter. Erfarenheten äfven under detta krig afger i sin mån de 
mest sorgliga bevis på faran att i för hög grad underordna läkarens 
åtgöranden och verksamhet de militära myndigheternas bestämningar. 

Sjukvården försvårades ännu mer derigenom att läkarene sjelfve 
angrepos af den härjande farsoten. Redan i det föregående är antydt, 
i hvilken betryckt ställning läkarene i Umeå befunno sig 1 ). Fåhrée 
rapporterade den 18 /i 1809, att af åtta sjukhusläkare fyra, af sex 
underläkare tre och äfvenledes af sju läkarelärlingar, utom en som 
atlidit, tre voro sjuke. Om sina läkarebiträden skref Fåhrée några 
dagar senare den 27 / 1: »mina underläkare äro usle och jag skulle begå 
ett fel icke mindre emot staten än mänskligheten, om jag beordrade en 
af desse okunnige till lasarettet. Läkarelärlingarne äro dels sjuke, dels 
okunnige skolegossar från finska småstäder». 

Af de vid Umeå sjukhus tjenstgorar.de läkarene må nämnas, utom 
Joh. Fr. Fåhrée, A. J. Carlstén, Dan. Er. Xivzen, Jakob Esaia> 
Wogelius, Johan Fredrik Mangelson, elur. stud., Carl Olof 
Lindström, chir. stud., Joh. Gustaf Berzelius, kir. mag., Nils 
Olof Schagerström, med. strid., Gottfr. E. Muller, regem. fältskär, 
Georg. Wilh. Schreck, chir. stud., Johan Petter Nordberg, 
chir. stud. och Johan (ieorg Grundel, chir. stud. 

Sjukhusförslagen i Umeå upptaga, utom döde, för oktober manad 
1808 inalles 1,385 man (deribland blesserade 436) och för november 
månad 1,779 man, till större delen frän Finland. Såsom dödblefne 
dels å sjukhusen i Umeå, dels under transporten frän Finland, upp- 



') 8e ofvan sid. 191. 



SJUKHUS I UMEÅ. 301 



gåfvos till oktober månads slut 363 man, under november 403 och 
under december 349 man eller tillsamman 1,115 man '). Såsom en viktig 
orsak till den stora dödligheten anges, »att de till stor del mycket svagt 
sjuke icke kunde uthärda att föras dels sjö- dels landväg under så kall 
väderlek, särdeles som de intet voro förseddo med kläder för resan. 
Manskapet i allmänhet och särdeles vid finska regementerne äro i 
saknad af beklädning, så att en del knappast kunna skyla sig». Död- 
ligheten torde likväl arven senare varit ganska stor, emedan sjukhus- 
direktörn Rothman i början af april månad 1809 anmälde om behofvet 
af 12 man hvarje dag till handräckning vid grafvarnas uppkastande. 
Befolkningen i stadens närhet klagade dock öfver det vårdslösa sätt, 
hvarpå de döde begrofvos och anmälde hos landshöfdingen, »att hundra- 
tals lik ligga ofvan jord, utan att hafva erhållit annan begrafning än 
som kan väntas af fiende på ett slagfält och ej en gång så hyggeligt, 
då liken ligga nakne till ett ohyggeligt spectakel». Sjukhusintendenten 
Adolf Magnus Gripenberg, som undersökte förhållandet, fann 
väl att klagomålen voro öfverdrifna, men måste i memorial af den 1I / 5 
s. å. medgifva, att grafvarna icke ägde det föreskrifna djupet, »hvar- 
till orsaken varit brist uppå biträde af folk, så väl för tillsyn, som till 
grafvarnas uppkastning». 

Ännu kan till belysning af tidsförhållandena anföras, att de i 
lasarettet intagne sjuke stundom synas hafva saknat tillräcklig föda, 
liksom äfven bristen på ved för sjukhusets och apotekets behof tidtals 
var mycket stor. Härom anmälde Gripen ber g i memorial af den 
20 / 12 1808 följande: 

»Gryner hafva icke på flere veckor varit att tillgå, och äfven mjöl, 
som af svagt och illa torkadt korn blifvit ganska vårdslöst och groft 
förmalit, har så otillräckligen erhållits, att provianteringarne icke kunnat 
å behöriga dagar verkställas, och manskapet i fem å sex dagar måst 
sakna sitt behof. Sjukhushästarne (äro) dessutom för få till antalet och 
commissarierne hafva måst göra flere fruktlösa resor utan att vinna 
ändamålet. 



1 Enligt uppgifter i krigsarkivet. — Dahlgren beräknar antalet vårdade sjuke 
i Dineä intill den '/, 1809 till 3,800 man. 



302 SJUKHUS I ULEABORG. 



Färskt kött och smör har jämväl till sa ringa del kunnat fås, att 
det ej förtjenar komma i beräkning, och då alla hufvudsakliga articlar 
brister, lärer Herr grefven, generalen och commendeuren nogsamt inse, 
att vid de sjukes förplägning de i reglementet föreskrifne spisordningar 
icke kunnat efterlofvas, utan att all hushållning mast lämpas efter den i 
högsta måtto knappa tillgången» '). 

I Finland deremot hade man icke varit betänkt på upprättandet 

af egentliga nederlags- och ännu mindre verkliga stående sjukhus för 
arméens behof. Först när arméen på sitt första återtåg hunnit upp nästan 
till Uleåborg i april månad 1808, öppnades efter af Bjerkéns ankomst 
några sjukinrättningar derstädes, hvilka sedermera förblefvo i verksamhet 
ända till dess trupperna återkommo och den 29 /u s. å. lemnade staden 
i ryssarnes våld. Ungefär samtidigt med förste fältläkaren inträffade 
äfven sjukhusintendenten, öfverste Gustaf Bogislaf von Plåten. Det 
är just den vid dessa sjukinrättningar tjenstgörande fältläkaren Dahl- 
gren, som man har att tacka för det enda man hittills i detalj känt om 
sjukvården vid finska arméen. [Jr de af honom samlade rapporterna kan 
man sluta till den obeskrifliga oordning och, trots läkarenes påminnelser 
och böner, ofattliga vårdslöshet, som de administrativa myndigheterna 
vid arméen läto komma sig till last med afseende å sjukvården. 

Kort efter sin ankomst till Uleåborg anbefallde von Platon, utan 
att rådgöra med förste fältläkaren, att flytta de sjuke till byarna utom 
staden, ehuru sjukhusreglementet tillerkände läkarene rätt att bestämma 
om de sjukes flyttning till annan ort och annan lokal. Med stor svå- 
righet lyckades det af Bjerkén att förekomma denna i flera afseenden 
vådliga åtgärd på den grund, att »på landet i böndernas mörka och 
rökfulla porten utan kakelugnar med ett par gluggar pä väggen i stället 
för fönster kunde aldrig vinnas bättre sjukvård eller sundare utrymme 
Läkarene skulle icke kunna hinna göra sina sjukbesök. Man kunde 
möjligen risquera att utsprida febrar bland allmogen, hvilka i anseende 
till dess osnygga lefnadssäti snart blifva elakartade och smittande . 



I krigsarkivet. 



SJUKHUS I ULEABORO. 303 



Strax vid de ofvannämnda sjukhuslokalernas inredning anmälde 
Dahlgren, som sedermera öfvertog värden om de kirurgiska fallen, i 
en skrifvelse af don 3 "/ 4 en mängd oordningar: 

»Sedan jag den 22 dennes emottog läkarevälden uti en del af 
arméens sjukhus här i staden, har jag beklagligen varit i tillfälle att 
dagligen inom desamma förspörja oordningar. 

Några vaktmästare hafva understundom, på eget bevåg och utan 
mitt samtycke, flyttat tillfrisknade sjuke till sjukvaktare i andra sjukhus. 
Ingen betjening bryr sig om snyggheten i sjukrummen. De sårade 
inforas, och vid förbandets anläggande kan ej ens ljumt vatten presteras 
till deras rentvättande, då de oftast äro fullblodade på kroppen. Ganska 
svart sårade med afskjutna lårben och armpipor ligga på litet halm på 
golf ven. I 'a många ställen ser man golf ven öfvertäckta af fuktighet 
efter vattenspillning. stanken utbreder sig. Ingen betjening bryr sig 
om någon slags uppsigt å de sjuke; de få ohehindradt springa omkring 
pa gatorna, skaffa sig derigenom recidiver, bröstfebrar m. m. Då läkaren 
kommer till sjukbädden, är patienten borta och han blir den dagen utan 
medicin. Kanhända tillskapas ock härigenom en hop maroder. I de 
flesta sjukhusen eger den sjuke ej kärl till mottagande af sin dryck, ej 
en tennsked för intagningen af sin medicin. Korn till kornvatten fås 
väl, men hvilken skall bestyra om att det kokas, hvem bestyra om 
utdelningen? De sjuke få således åtnöja sig med vatten och ofta finnes 
ej sådant att tillgå, som kan förtäras af de sjuke». 

Bristen på de nödvändigaste sjukhusförnödenheter såsom sängkläder 
och andra behof var otrolig. Beskaffenheten af sädana härifrån och 
derifran anskaffade persedlar fyllde icke engång de måttligaste anspråk. 
Till ett besiktningsprotokoll rörande lakan, madrasser och skjortor, hvilka 
persedlar godkänts af besiktningsmännen, bland hvilka sjukhusinten- 
denten var en. hade af Bjerkén bifogat följande anmärkningar: 

»Omtrent 1 / 3 af lakanen voro dugliga, men resten af den gröfsta 
oblekta säckväf , och af langbyxor voro af 10 par 9 skarfvade vid och 
ofvanför knät, af gröfsta, glesaste, oblekta säckväf och hålla säkerligen 
icke mycken bykning . Tofflorna voro af eländigt läder, vändt arbete 
med klistrade sålor och fulla af mögel. Madrassernas öfvertåg var så 
dåligt och glest, att halmen snart måste sticka sig igenom». Af Bjerkéns 
omdöme om hela denna leverans var, »att efter min tanke skulle minst 



304 SJUKHUS I ULEÅBORG. 



1 / 3 af hela leveransen blifvit kasserad som oduglig och resten fatt ett 
lägre värde och så blifvit emottagen för nöds skull» l ). 

Emedan de öfriga sjukhusen dessutom reqvirerade sina förnöden- 
heter från Uleåborg, uppstod derstädes stundom brist med den påföljd 
att, såsom en af de tjenstgörande läkarene anmälde, »mer än hälften 
af vare sjuke äro i saknad af det nödvändigaste, såsom madrasser, 
täcken, matkärl m. m., utan att någon anstalt vidtages till deras an- 
skaffande!'. 

Samma brist rådde äfven på andra för sjukvården nödiga artiklar. 
Vid lasarettet i Uleåborg utgjordes hela förrådet af förbandsmaterial don 
3 % ISOs af 19a alnar liirft, 10 skalp, »oduglige Stockholmsblår», 15 
skalp, gammalt linne och 8 skalp, charpie, 6 kannor vinättika och 35 
kannor kornbränvin oberäknade. Efter slaget vid Oravais bestod enligt 
Wahlbergs uppgift det af sjukhusintendenten disponerade förbands- 
materialet af två gamla lakan och två gamla linnen. 

Stående sjukhuset i Uleåborg var likväl sjelft i behof af alla de 
förnödenheter, hvilka i hast kunnat anskaffas, alldenstund tillförseln af 
särade och blesserade var mycket stor. Pehr af Bjerkéns rapport af 
den 8 /s 1808 upplyser, att derstädes funnos: 

Blesserade. r Summa. 

sjuke. 

qvarliggande den 30 / 4 217 578 795 

inkomna från och med den '/s f '" " cn ,niM ' ( ' en 8 /s l- ,r ' ~1 196 

utmönstrade sedan den 30 / i 8 221 229 

döde från och med den l /s rl " och med den 8 / 5 7 10 17 

den 8 / 5 qvarliggande 745. 

1 en följande månadsrapport af den 8 / 5 till och 
med den M . uppgifvas 

qvarliggande 320 ii:: 772 

inkomna 11 17.". 186 



'i Be A. 1'. Quennerstedts uppsats s. 10, 13. 



SJUKHUS I TJLEABORG. in;, 



blesserade. ^jp Summa. 

utmönstrade 39 187 226 

döde 37 31 68 

den 31 / 5 qvarliggande 664 

Af Bjerkén gör härvid deu anmärkning, att antalet döde varit 
stort »i anseende till de mångfaldige och svåra blessurer finska arméen 
gifvit ryska soldaten, som i eolumnen af döde upptager något mera än 
en tredjedel ■> x ). 

Hvilken oordning öfverhufvud rådde vid arméens förnämsta sjukhus. 
framgår uren anmälan, daterad den 3 / 5 , af fältläkaren Jakob Edgren. 
åt hvilken vården af de invärtes sjuke var anförtrodd, derom, att sjukhusen 
blifvit använda, utan att en fältläkare undersökt dem, att flera sjuke 
inlagts i dem, än det bestämts, att sjuke emottagits, utan att sjukskötare 
eller annat biträde funnits att tillgå, och att sjuke omflyttats och öfver- 
förts till andra sjukhus utan läkarens vetskap. Afven hade man urakt- 
låtit att utan afpolletteringssedlar emottaga sjuke och noggrant uppteckna 
de sjuke till namn. nummer, kompani och regemente. Denna oordning 
synes, såsom af det föregående framgår, varit ganska vanlig och före- 
kommit på mer än ett ställe. Försummelsen häraf medförde stora 
olägenheter med afseende pä anmälningen till regementschef erne och 
kommissariatet samt har tillika omöjliggjort säkra uppgifter på antalet 
sjuke, döde m. m. Men, såsom man lätt inser, gaf denna icke så 
sällan afsigtliga oordning i fölteckningarna öfver de sjuke anledning 
till betänkliga underslef derigenom. att vid reqvisition af lifsmedel 
de intagna patienternes antal uppgafs större, än det i sjelfva verket 
var. Detta antydde af Bjerkén, när han skref in margine pä en 
insänd läkarerapport af den 2ä /n 1S08: »uppsändes till Schröder- 
stjerna, som följer. Carger sköter ej mycket öfver 250 sjuke och 
likväl begära kommissarierne underskrift för 600, se hvilken förtjenst! 



') I krigsarkivet. 

20 



30fi S.IUKHUS I nr.EABORft. 

Schröderstjerna svarade, att om jag kunde skaffa underskrift, sa 
skulle karlen hänga, men han skref ej under och blef ohängd» ] ). 

En oerhörd trängsel rådde med afseende på de sjukes anbringande 
och placering, en omständighet som mer än någon annan, bidrog 
till den stora dödligheten och smittans spridning. Sålunda hade Carger 
en tid sjuke inqvarterade i icke mindre än 47 små usla rum och 
Dahlgren sina sjuke inlagda i 21 lokaler. När savolaks-brigadens 
sjuke till ett antal af 357 man i slutet af september öfverflyttades till 
Uleåborg från Pulkkila, der brigadsjukhuset varit förlagdt, anvisades ål 
dem af magistraten de mest afskräckande och olämpliga qvarter till 
sjukhus. Förgäfves sökte Dahlgren till en början genom de militära 
myndigheterna få detta elände afhjelpt, livars ryslighet han skildrar 
i sina rapporter af den 2ä /.j och 3 / 10 1808, redan långt innan arnicen 
med sin stora transport af sjuke åter ankommit till Uleåborg: 

Jag liar ej allenast i går utan ock i dag genomgått en betydlig 
del af de rysliga kojor, der 5:te brigadens sjuke soldater blifvit inkastade, 
för att med de sednare anställa sjukmönstring; men oaktadt bästa vilja 
att kunna göra den med ändamålet enlig, måste jag tillstå att den blir 
mig omöjlig. Den mesta delen af de sjuke, som varit något restdtuerade, 
hafva beklagligen åter insjuknat. Ifrån somliga kojor liafva de sjuke 
emigrerat och anropat, milda menniskor om ett rum i en vrå af något 
bättre logis. Jag kan ej heller underlåta nämna, att sa framt ej desse 
sjuke, genom hr öfv.-löjtnantens och riddarens verkande åtgärd, ganska 
snart komma ur dessa barbariets boningar ut på landet, äro de förlorade 
utan all räddning. Mortaliteten är öfver hvad man kan förmoda . 

Seilan de sjuke inkommit i sina ohyggliga nästen, af livilka plura- 
liteten inrymde endast 3 till I man, läge de der öfvergifne, lemnade ål 
sitt egel öde, tills vaktmästarne hunnit i några dagar Bpringa ikring 
staden och i hvarje gärd fråga, om sjuke runnes der, emedan den under- 
officer, som åtföljt transporten, uraktlät att efterse, hvareBl de förlades 
al' stadsbetjeningen, samt denne åter ej afgaf förteckning härå. Hela 

iifre vaningen uti stadens fattighus, som ej är Eör8edd med några slags 

eldstäder, blef och ihågkomraen med 50 man, af livilka en ocb annan 



') I' a a I Sch roder st i erna var öfveradjutanl och öfverstolöjtnanl i art 



SJDKHITS I ULEÅnORO. 307 



tillsatt lifvet genom köldens bidragande. Huru alla dessa uslingar skulle 
blifva skötte och vårdade, kan man lätt föreställa sig. Läkarene hunno 
omöjligen se dem alla hvarje dag. Sjukvaktare kunde ej presteras, utan 
endast på fa ställen : om kokad mat kunde aldrig bli fråga, ty livar 
skalle den kokas. Jag har i sällskap med herr doktor Carls t én 
samt herr löjtnant Kerupe (å kommendantens vägnar) besökt dessa 
öfver all beskrifning ohyggliga boningar, samt med egna ögon icke utan 
största rysning sett, huru en del svagsjuke på knän och händer krälat 
sig ut på marken att förrätta sina behof, huru åter en del af diarrhé- 
och rödsotspatienter, som ej förmått sig sjelfve röra och varit utan hjelp, 
legat liksom badande in excretis. Ej under således att 33 man dött 
på några få dagar, innan de hunno att utflyttas på landet, samt att 
konvalescenterne nästan mangrant fdllsjuknat . 

När af Bjerkén anlände till staden, förklarade han, »som jag 
vid min ankomst till staden funnit att ett mer än betydligt antal af 
finska arméens krigsmän i brist af sa väl nödiga husrum, som eko- 
nomisk skötsel, dels redan äro förgångne, dels snart måste blifva det, 
så snart icke nödiga anstalter vidtagas till deras räddning, så får jag 
anhålla att brännerihuset utom staden matte till sjukhus genast utrym- 
mas . Detta skedde visserligen, men äfven detta sjukhus blef snart en 
härd för den förderfbringande trängseln, oordningen och smittan. Enär 
ständigt nya sjuke och blesserade tillkommo från arméen, uppkom en 
sådan öfverfyllnad att. såsom brigadläkaren Laurell anmälde, »de förre 
sjuke platt icke kunna röra sig. eller begagna sig af någon beqvämlighet, 
alla andra ölägenheter att förtiga, då de på ett sa omenskligt sätt blifvit 
pa hvarandra packade». 

Af Bjerkén gjorde livad han kunde, för att afhjelpa dessa olycks- 
digra förhållanden, men hans åtgärdei omintetgjordes eller motarbetades 
af okunnighet, likgiltighet, egennytta eller andra intressen. Ännu den 
28 /u anmälde han, att borgerskapet tillåtit sig att förändra de åtgärder 
han vidtagit med afseende å nödiga rum för de sjuke och deras för- 
seende med halm och bränsle. Äfven de sjuke hade tvärt emot af 
Bjerkéns hemställan fått utan vidare begifva sig bort, andre äter med 
hälft lif sökt sig fram ifrån en afiägseu koja utan eldstad eller bränsle, 
der de sedermera lagt sig . Under sädana förhållanden trodde sig af 



.lus SJUKHUS I ULEABORG. 



Bjerkén bura hos general en chef anhålla »om fullkomlig disposition i 
allt livad tjensten vidkommer». Numera var det dock för sent att 
införa ordning och reda i afseende på soldaternas vård, ty fienden stod 
för dörren. När C. N. af Kl er ek er lemnade Brahestad den 17 / n , 
nödgades han derstädes qvarlemna 1,500 sjuke, hvilka icke kunde med- 
föras och när de finska trupperna den 29 /u utrymde Uleåborg, qvar- 
blefvo der icke mindre än 1,200 sjuke till fiendens barmhertighet och 
omvårdnad 1 ). Vid bristen på transportmedel fingo de i sjukhusen 
ännu qvarliggande konvalescenterne begifva sig bort så godt de kunde 
eller ville. En del sökte åtfölja trupperna, men hos många sveko 
krafterna och hoptals sjönko de ned i snödrifvorna, der de tyst somnade 
bort från sin bedröfliga tillvaro. 

En gripande skildring af dessa sorgliga förhållanden förekommer i 
ett bref från Carl Gripen berg till en vän ( Bästa broder Gustafvus»), 
dateradt Mattila by 1 / i mil norr om Torneå stad den 10 /i 2 1808: 

Ännu lefva vi allt — men ack, Herre huru länge — man St 
dock ej misströsta, de mörkaste saker få ofta en lyckligare utgång än 
man vägat hoppas. Då vi marscherade ifrån våra ståndqvarter efter 
stillestandet, som upphörde med oktober, trodde väl ingen att alla camme- 
raderna ännu skulle skada dagen, likväl har det skjett och hvarföre kan 
icke framdeles öfverlefvorna af finska arméen räddas på ett lika besyn- 
nerligit sätt. — Vi har gjort en ibland de fatiquantare retraitter, men 
intet kan jemnföras med det elände vi sett på vår Trouppe; utsvultna 
— ty portionerna äro för knappa åt våra soldater: halfdöda af kiöld 
hafva de släpat sig fram mera liknande skuggor än menniskor -- och 
di de sjuknat hafva i brist pa hästar vi nödgats lenina dem at sitt öde 
mänga hafva med upphöjda händer anropat Försynen och menni- 

sMor om hjelp — och vi hafva endast kunnat gifva dem vara tårar. — 
Det var ömt att se våra soldater dä de passerade en fierndelsstolpe 
inom Svenska gräntzen — af sig själf stadnade hela bataillon vände sig 
om och sago ännu en gång åt Finland - tårar uppstego i mängas r.g.ai 
och så fortsattes marschen, i dag återkom en af mina sjuka - han 



'i V i j ii K os k in o n. Finlands Historia. Helsingfors 1*7 1 s. 556. 



SJUKHUS I TORNEÅ. 309 



berättade att i endast ett hemman utmed vägen lågo 5 man af vårt 
regemente döda. Ett fartyg med sjuka, som ifrån Brahestad skulle afgå 
till Carlön, frös fast och 40 dogo af köld — endast vid Rust. bat. hade 
sedan den 3:dje 12 man aflidit — döm om vårt elände — i vår få de söka 
Finska arméen i kyrkio gårdarne här i kring ' ). 

Samma sorgliga förhållanden och samma oordning, som i TJleåborg, 
upprepade sig i Torneå. Trängsel och brist på utrymme för de sjuke fortforo, 
hvarför officerare, som ankommit till staden »utan att tillfälle till inqvar- 
tering och nödig sjukskötsel fanns att tillgå», anbefalldes, att, så länge 
högsta nöden icke fordrade det, låta vårda sig vid^brigaden. Likaså fingo 
hvarken underbefäl eller manskap införas till staden, utan borde de 
skötas i brigadsjukhusen, hvilka för detta ändamål skulle inrättas i hvarje 
kantonering 2 ). Tillika föreskrefs, att de läkare, som efter förste fält- 
läkaren af Bjerkéns ankomst till den finska arméen gjort brigadläkare- 
tjenst, skulle inom sex dagar »vid högsta ansvar» inlemna efter formulär 
upprättade sammandrag af sjukförslagen »och sedan vissa brigadläkare 
anmält, att några regementsläkare icke alltid till dem i rattan tid ingifvit 
sina rapporter, så åligger det brigadcheferna att, då anmälan om sådan 
försummelse göres, alfvarsammeligen bestraffa de skyldige» 3 ). — Vid 
anmälan därom, att liken icke blifvit nog tillräckligt djupt nedgräfda, 
»hvarigenom mycken olägenhet i vår uppkommer», erinrades att liken 
borde nedläggas minst två alnar under jorden 4 ). 

Under arméens vistelse i Torneå sökte af Bjerkén geuomdrifva 
en förbättring i sjukhusens matordning. Om det lyckats att verkligen 
genomföra denna för hälso- och sjukvården så maktpåliggande åtgärd, 
har den icke annat än varit af stor betydelse för truppernas välbefin- 
nande 5 ). Likaså utverkade han, att det med vakthållning sysselsatta 



') I krigsarkivet. 

') Generalorder af C. J. Adlerereutz, Torneå den "/ ls 1808. 
s ) Generalorder af C. J. Adlerereutz den "/„ 1808. 
*) Generalorder af C. J. Adlerereutz den l % a 1808. 

6 ) Denna, matordning vid .sjukhusen omfattade fem särskilda förslag till middag 
för 10 man, derililand för beredning;; af 7 '/, stop soppa antingen 2 skalp, korogryn, 5 



310 -ii k urs i tornea. 



manskapet erhöll, utom den vanliga dagportionen, såsom extra förplägning 
och prsBservativ emot ilen nu gångbara sjukdomen» varm kokad mat 1 ). 
En närmare, ehuru bedröflig inblick i den sjukvård finska arméens 
qvarlefvor åtnjöto i Tornea. erhålla vi ur några hithörande rapporter, 
Jakob Edgren skref: 

livad sjuknumerns stora antal angår, är det en snk. hvarför 
läkaren ej kan förebrås, isynnerhet då sjuke tvärt emot hans tillstyrkan 
dagligen emottagas och af sjukhusdirektionen inkvarteras i en by, som 
redan för en vecka sedan egde det antal af sjuke, som här möjligtvis, 
utan allt för mycken trängsel, kunde herbergeras : och att sjuknumera 
nu på en dag ifrån ett antal af 320 man vuxit till 567 är en sak. 
hvarom jag af direktionen icke blifvit underrättad. De sjuke ligga hop- 
packade i sjukrummen 30 till 40 man. då i hvarje rum borde ligga 12 
till 15. högst 20 sjuke. Sjuk väktare finnas ej i ett tillräckligt antal och 
osnygghet rader i högsta grad . 

Likaså skref Dahlgren om sjukhusen i Tornea och trakten närmast 
deromkring den 1 "/ l2 och den 26 / u 1808: 

»Tillståndet i dessa sjukhus är i korthet följande: i Påta få en del 
af de svagsjuke varm mat, de andre lefva af torr proviant och kokt 
vatten. I Haaparanda har ingen kokerska funnits förr än i gåi b 
alla de sjuke hafva blifvit här provianterade ibland annat med ratt kött 
- och som inga kittlar och ingen köksbetjening funnits, så hafva de Eåtl 
atnöjas med sitt torra bröd och kallt vatten mod kanhända litet salt. 
De sjuke ligga efter sjukhusdirektionens besörjande och förordnande så 
tätt sammanpackade, att somliga ligga med fötterna öfver hvarandra. De 
il' te svagsjnke äro utan allt biträde vid sina naturliga behofvers bestri- 
dande; stanken är härigenom blefven högst odräglig och — dödande. 
Läkarnes befallningar höras och glömmas . 



skalp, färskt kött, ., led mjöl OCB 8 lod salt. eller 2 skal|>. koiUgryD, 10 lod nij,,l. 20 
lod smör och 8 lod salt eller :: ' , skalp, sal! kött, l~> lod smör och eti skalp, mjöl 
m. in. Dessutom '_' skal]', mjukt bröd. Till afton ' . .. stop gröl af gryn eller mjöl med 
tre lod siimr per man. Arven fanns halfportioD soppa a ' ., st,,], till mur-, ,n och afton 
af gryn eller kött med Bmör Eör svagl sjoki 

') Detta ],i;eservativ I, est, h| af stark köttsoppa med tillsats af ett hälft jun 
matt bränvin och 10 kryddpepparkorn, Bri J. L. Sandela den , 1809 



SJUKHUS I T0RNEA. 311 



Hemkommen från 2:dra brigadens sjukhus i Woijoukala, far jag 
äran inrapportera. 

Brigadens sjukhus är fördolt på 2:ne byar, i den ena finnes 4 går- 
dar, tätt invid hvarandra belägne, bvarest i 4 porten 98 sjuke herber- 
geras, den andra består af tre gårdar, som i tre porten hyser 52 sjuke 
tillsammans 150 man. Dessa porten äro högst små och låga, och hysa 
ett vida större antal sjuke, än som i så Bmå usla rum bör finnas. Stanken 
var ock här odräglig och qyäfvande. Mortaliteten är. tyvärr, betydlig, då 
32 man dött på 8 dagar. På stället tjenstgörande sjukhus-underofflcera 
berättade mig. att det friska manskapet är ganska trångt inqvarteradt ; 
att exempel skall gifvas, det i en onda gård kan finnas en hel bataljon 
förlagd; att sjuka manskapet ganska sällan kan fä kokad mat; att det 
nyttjat brödvatten af ankarstockar, hvilket förorsakat diarrhé, men tillredt 
af knallar, har det blifvit godt och utan någon obehaglig effekt . 

Samtidigt insände C. N. af Klercker den ls / 12 till konungen 
följande sorgliga rapport : 

»Förhållandet med de sjuke har varit högst beklagligt och rörande. 
Närmare 1,500 torde qvarblifvit på sjukhusen i Brahestad, Dleåborg, 
Kello och Ijo samt omkring 200, hvilka till fots begifvit sig ifrån sjuk- 
husen, i hopp att kunna rädda sig ur fiendens våld, hafva på det ömkeli- 
gaste sätt omkommit på vägen under den inträffade starka kölden. Dag- 
ligen strömma sjuke till de härstädes nu inrättade sjukhusen, dä hvarken 
rum eller läkare hinna till. Det är i denna del, som jag anser den största 
våda vara för Ed. Kongl. Maj:ts armée, hvilken, om ej sjukdomen afstadnar, 
ofelbart skall derigenom upplösas innan våhren > l ). 

Frän alla håll inlöpte för öfrigt enahanda bedröfliga underrättelser. 
Den svenska fördelningens tillstånd på Åland skildrade L. B. Peyron 
i en rapport till konungen, daterad Jomala gård den l '/j 1809 med 
följande ord: 



»Högst beklagansvärdt är denna fördelningens tillstånd, då döden 
uti december månad ensam borttagit 106 man. samt att här nu befinnes 
öfver 1,200 man sängliggande, en nästan lika så stor summa convales- 



') I krigsarkivet. 



312 P. AF BJERKÉNS RAPPORTER. 

center, hvilka gå som skuggor. — Yåra utblottade magasiner hafva redan 
tvingat mig att förknappa soldatens portion ifrån 2 skalp, till ett skalp, 
bröd, som ej gifver honom tillräckelig styrka att utstå årstidens sträng- 
bet, ocli en vinter campagnes besvärligheter, om han också skulle ha 
ståndaktighet nog, att intet bli misströstande vid en så bedröflig utsigt» '). 

Denna endast i sina konturer tecknade bild af militärläkarevården 
under finska kriget 1808—1809 kan icke afslutas mera talande, än med 
P. af Bjerkéus under det omedelbara intrycket af dess elände från 
Torneå afgifna rapporter af den */ 1 och 6 /i 1809 2 ) : 

»Af åtskilliga memorialer, ingifna till Generalen en Chef i Finland 
från dåvarande förste fältläkaren, Archiator af Bjerkén, ådagaläggas 
tydligen eländet och de lama, otillräckliga åtgärder, som vidtogos till 
dess afhjelpande. Bland annat beklagar sig Bjerkén deröfver, att alla 
de anstalter, han vidtagit för de blesserades och sjukas inkvarterande och 
emottagande i Uleåborg, blifvit alldeles till intet gjorda; att omflyttningen 
af de sjuka skedde utan läkares vetskap, så att dessa på flera dagar 
icke hade reda på, livar deras sjuka funnos; att ingen varm »föda stod 
att erhålla, att inga sängkläder voro att tillgå, utan i stället otillräcklig 
och ofta oduglig halm, samt att till betäckning soldatens utslitna kappa 
måste begagnas». När sluteligen armcen nödgades utrymma Uleåborg, 
måste en stor del af de sjuka försöka att sjelfva förflytta sig derifrån så 
långt och så godt de kunde, ty på tillräckligt antal hastar för de sjukas 
transporterande var ej att tänka. Rapporten till Generalen en Ch"f af 
den 20 / n 1808 öfver sjukhusens utrymmande m. m. slutar Bjerkén på 
följande sätt: »och måste jag beklaga, att en oduglig ekonomisk direktion 
på ett bedröfligt sätt försvårat sjukskötseln under hela detta årets fälttag, 
och kommer säkerligen ilen rysliga tafla, Bom härstädes till Ryssarnes 
skärskådande qvarlemnas, att göra en svär kontrast emot den de fram- 
ställt af ordning och skick uti sjukskötseln». 



'i 1 krigsarkivet. 

"i 1 ii-ssa viktiga aktstycken liafv.n numera förgäfves eftersökts i medicinalstyrelsens 
arkiv, samt i krigs- och riksarkiven. Att de Uifvit upplästa i CoUegium medicum fram- 
går ur dess protokoll för den "/, 1809. Förf. liar medeltid funnit dem, åtminstone 
delvis, införda i »Förslag titt förbättrade anstalter för arméens sjukvård i /<>//. 

Stnrkll. IS 11', sid. IV. 



P. AF BJERKÉNS RAPPORTEB. 313 

»Reträtten frän Dleåborg skedde uti 28 graders köld; manskapet 
saknade tillräcklig beklädnad och lefde endast på torr föda; vattnet var 
orent och osmakligt; af bränvin och ättika funnos obetydliga qvantiteter 
i land; det mesta deraf var ombord på fartygen. Svenska soldaterna, 
ovane vid finska porten, nedsatte sig hungriga, trötta och utfrusna i 
sådana, der värmen vanligen uppgick till 30 å 35 grader, insomnade, och 
efter några timmars vistande derstädes befunnos flera döda, i samma 
ställning, som de insomnat. De åter, som kunde fortsätta marschen, 
insjuknade uti flussfeber med inflammation i luftröret och dess finare 
utgreningar. Sådant var förhållandet med Helsinge och Lif-Grenadier- 
regementerna till öfver halfva styrkan. Yid ankomsten till Torneä 
inqvarterades de sjuka lika oförsvarligt trångt, som uti Uleåborg, och 
följden blef att redan nyårsdagen 1809 hade den förut icke smittosamma 
sjukdomen öfvergått uti en rötfebers-epidemie, och var arméens sjuk- 
nummer denna dag 2,51.1. 

Detta föranledde Generalen en Chef att sammankalla läkare-corpsen, 
för att med dem rådgöra om möjligheten att för farsotens ytterligare 
tillgripande sätta en gräns. 

De läkare, som vid sjukhusen kunde användas, bestodo, utom 
chefen, af 2:ne fält-läkare. 4 brigad-läkare, 2:ne sjukhus-läkare och 
3:ne under-läkare; flera af dessa voro dessutom nödsakade att tillika 
tjenstgöra vid regementerna. 

Resultatet af denna öfverläggning blef, att alla enständigt yttrade : 
att sjukdomen, som i sin böljan endast var en catarrhal-feber, nu genom 
bristande tillgångar pä allt, som erfordrades för en ändamålsenlig sjuk- 
vård, öfvergått till en sjukdom af den mest smittosamma beskaffenhet. 
Från den i5 /„ till den 26 / 12 hade de sjuka icke erhållit varm mat. Det 
isade golfvet uti sjukrummen var uti flera sjukhus otillräckligen skyldt 
af skämd halm, och trängseln till den grad ohygglig, att >i ett pörte, der 
aldrig mer än 6 personer legat, voro nu inpackade 30». 

»I 2:ne af sjukhusen dog af 5 en i veckan, och i de öfriga, der 
utrymmet var bättre, var mortaliteten 10 procent i veckan. 

De få läkarne, nemligen 11 för 2,500 sjuka, hade dessutom, i 
anseende till de spridda sjukhusen, ofta 1 till 1 1 / t mil att tillryggalägga 
vid sjukbesöken. För öfrigt yttrar sig Bjerkén i memorialet af den 6 /n 
då han gör en förnyad reqvisition på läkare: »icke derföre att jag tror- 
att_ med flera läkares tillkallande någon af ^alla de olägenheter. [_som på 
ett så rysligt sätt förorsakat sjukdomarnes dödlighet i och omkring 
Torneå, på minsta sätt kan afhjelpas, utan derföre,| att då genom brist 



314 ÅTERBLICK PÅ ARMÉENS HÄLSOVARDSFÖRHÅLLANDEN. 

på sjukhuskläder och betäckning, på torr halm till läge, på bräder till 
britsar eller sängställen ifrån det isadc golfvet, i förening med flera 
veckors brist pä kokämne för do sjuka och den aldrafarligastc trängsel, 
ingen hjelp till lifvet är att förvänta, den trösten åtminstone måtte vara 
mig förunnad att mildra mina medarbetande kamraters svära tjenst och 
olyckliga öde, då don ena af dem sjuknar efter den andra, att genom ett 
större antal läkare söka att, om möjligt är, tinna en hazard till lifvets 
bibehållande för några af dom, ty ingen bör vara okunnig om att niodi- 
kamenter, ehuru utvalda och utdelade af aldraskickligaste läkarehand, 
aldrig kunna medföra någon båtnad, om icke de öfriga sjukbehofven äro 
rigtigt uppfyllda, äfvensom att ä andra sidan de sjukas vederfående oftast 
och säkrast kan vinnas genom det sednare, äfven då naturen varit biträdd 
af alltför litet medicin . 

»Uti Torneä, som alltid varit ansedd såsom en hälsosam ort, och 
der ingen farsot på inånga ar visat sig, var luften nu så förpestad, att 
smittan spridde sig på 1 1 / 2 mils distans rundt omkring staden, oeh lan- 
dets innevånare angrepos deraf likaväl som soldaterna». 

Till denna tafla af det öfver all beskrifning rysliga elände, i hvilket 
återstoden af finska arméen befann sig, när den slutligen uppnådde 
Torneå och dess omnejd, må ännu följande tilläggas. Då arméen den 
1 "/i2 1808 beträdde Vesterbottens område, räknade don enligt Dahl- 
grens uppgift 3,173 sjuke, bland hvilka 04 sårade, som släpat sig med 
på tåget. Af dessa afledo 484 under månadens förlopp. 1 januari L809 
tillsjuknade 2,022 oeh 749 atledo. Under februari insjuknade 734 och 
550 ailedo. Således under denna tid inalles 5,929 sjuke oeh 1,783 döde. 
— Vid Konventionen i Seivis den 2 - r '/ 3 1809 uppgaf H. H. Gripenberg 
att af de finska truppperna vid Kalix l.liOO man voro sjuke. 

Ehuru en sorglig erfarenhet frän en icke alltför aflägsen tid bort 
varsko militärförvaltningen för det sjukdoinselände, som med oafvislig 
nödvändighet följer en anm'' i spåren, der icke verksamma åtgärder i tid 
vidtagas, hade man likväl försummat alla förberedelser, för att helst i 
någon man åtminstone lindra den med hvarje dag växande nöden. 
Hvar orsaken till denna beklagansvärda i sina följder för landet och 
arméen lika olycksdigra likgiltighot, än ma hafva legat, är det doci 
säkert, att de ledande männen icke fullgjort livad pligt oeh ära fordrat 



ÅTERBLICK PÅ ARMÉE.NS IIÄLSOVARDSFÖRHALLANDEN. 315 

nooi ett land, som under alla skiften troget statt rid Sveriges sida. Utan 
allt trifvel hade sjukdomens härjningar bland arméens glesnade leder 
icke blifvit sa förfärliga och aldrig kunnat vinna en sådan förstörande 
makt. om krigsförvaltningen med vaken insigt och redligt allvar upp- 
fyllt sina skyldigheter. Deremot kan man icke annat än skänka sin 
beundran åt den ihärdighet, sjelfuppoffring och kraftfullhet arméen 
sjelf. en sådan ledning och sådana föredömen till trots, öfverallt och 
intill slutet lade i dagen. Blod och tårar, lidande och död beseglade 
denna plikttrohet. Det var i sanning en här, som kunde allt, blott ej 
sin ära svika, en här. som frös och svalt och segrade tillika». 

Läkarene gjorde hvad de kunde. Modigt och ihärdigt kämpade de 
mot sjukdomens öfvermakt. sä länge det stod i deras förmåga. Bevisen 
derför hafva väl till största delen gått förlorade. De fa hittills kända 
vittnesbörden öfver detta deras tunga och mödosamma arbete tala dock 
till efterverlden ett vältalig! språk om deras uppoffringar, nit och plikt- 
känsla. Till deras berömmelse hafva de här fått en plats. 



XVIII. 



RÄTTSMEDICIN, 



1. Befogenhet att verkställa medikolegala likbesiktningar. 

Vid den allmänna bristen pa legitimerade läkare hade det under 
tidens lopp blifvit sedvanligt att i förekommande rättsfall inhemta de vid 
militären anställde fältskärernes yttrande. Pa hvilka öfverhetliga stad- 
ganden detta förfarande grundade sig. kan förf. likväl icke uppgifva. 

Efter inrättandet af eollegium medicum började de högre dotn- 
stolarne infordra dess utlåtande i mera invecklade rättsmedicinska fall. 
I k. resolutionen af den 17 / 9 1685 stadgades dock, att alldenstund esom- 
oftast uti chirurgien sådane swåre, mörke och farlige easns förefalla, att 
rätterne blifva förorsakade till att begära collegii medici omdöme och 
betänkande deröfver till sakens upplysning, när den med dom aigöras 
skall, sa finner Kongl. Maj:t widh slike händelser nödigt och tidsenligt 
att till lika med doctorerne nagre dee elste af barberareembetet matte 
ha part dher af, att de äfvenwähl bifoga deras tanka uthi deth, som 
chirurgien egenteligen angår och tillhoror, pä deth således altidh måtte 
wara en förtrolig communicatiou emellan eollegium medicum och socie- 
tatem chirurgicam . Åfven k. brefvet af den 6 /s 1689 till Svea hofrätt 
ålade chirnrgi, söm hufvud- och andre dödelige sår besiktiga och sina 
vittnesbörder derom afgifva. att sa varsammeligen dermed umgå och om 
sårets beskaffenhet sig informera med uppskärande och öppnande, att 
domaren utan tvifvelsmal ma kunna sig deruppä, uti blodsakers afdö- 
mande, lita och försäkra, i följe hvaraf medici och chirurgi böra deras 
såramåls attester, till deras utlåtelse bifoga de skäl, h varpå de attesten 
grundat och hvarmed de vilja den befästa . 



320 BEFOGENHET ATT VERKSTÄLLA MEDIKOLEGALA LIKBESIKTNINGAR. 

Ehuru barberarene (kirurgerne) sålunda ägde rättighet och skyl- 
dighet, att afgifva yttrande öfver de af dem verkställda medikolegala 
likbesiktningarna och äfven kirurgiska societeten bort i svåra fall höras, 
var det likväl collegium medicum, som på begäran aflemnade verkliga 
rättsmedicinska utlåtanden. Sålunda ingår i collegii medici protokoll 
för den 12 ' 10 1692, med anledning af k. Svea hofrätts skrifvelse af den 
10 i samma månad rörande ett dråp, följande förklaring: 

»Och såsom oss fattades en fullkomlig attest om sielfwa vulnere, 
huru det varit beskaffat i begynnelsen och livad för symptomata dervid 
sig infunnit, så måste man taga fältskärens utfäste attest pro funda- 
mento, som säger vulnus in principio non fuisse lethale och altså synes 
det blifvit lethale per accidens, emedan som patienten icke blifvit så 
skiötter, som sig bör, som synes af circumstantiis. Sedan borde ock 
efteråt warit skiedt inspectio cadaveris». 

Stundom förekom det till och med. att collegium medicum lät 
någon af stadens fältskärer på lik demonstrera de kroppsdelars anatomi, 
om hvilka det i ett gifvet fall närmast handlade, innan detsamma 
gaf sitt yttrande *). 

Efter hand blef det dock vanligt, att äfven en läkare undertecknade 
attesterna i rättsmedicinska fall, ämnade att till domstol inlemnas. I 
Kongl. Maj:ts resolution uppå lifmedikus Johan Martin Ziervogels 
memorial befallde Kongl. Maj:t den 29 / 8 1696 »Öfversten af gardet, 
att han vid regementskrigsrätten skall ställa dhen förordning, det sådana 
fältskiärsattester hädanefter intet för giltige skohla blifwa antagne, utan 
att regementskrigsrätten vid sådana händelser alltid derom skall tillijta 
någon af Kongl. Maj:ts lifmedicis, hvilka skohle vara skyldige at utli- 
gifwa sådane attester, så ofta sådant af dhem begiäres . 



') Collegii modiei protokoll den ',, 170(5. - I eW annat medikoleg&M mal 1708 
demonstrerade kirurgen på anatoniisalen i stadshuset pä söder ni hufvudskäl oeli artä- 
rernas förlopp för collegium medicum; lian ville bevisa att skadan vant vulnus per se 
lethale. Kollegium var likväl icke af den meningen. Mannen i fråga, slagen med en 
tegolsten i hufvudet, deg 14 timmar efter väldet. 



BEFOGENHET ATT VERKSTÄLLA MEDIKOLEGALA LIKBESIKTNINGAR. 321 

Vanligt var detta förhållande dock icke. Provinsialläkaren Peter 
Elfving förfrågade sdg i collegium medicum, »om en ehirurgus skulle 
få lof, att allena ntan at kionna doctorn, deponera inför rätterne relation 
vid casiis medicoforenses. Hvarpå svarades att efter detta är en sak, 
som hafver med sig jus vita 1 et necis, skulle sådant ingalunda skie och 
skulle landshöfdingen therom tillskrifvas» J ). 

Ett allmänt stadgande härom saknades likväl och den 22 / 4 1707 
beslöt collegium medicum anhålla hos kongl. senaten, »att feldschärerne, 
som ofta uti sådana ting slät nog äro förfarne, eij mage vid besichtning 
af eu blesserat kröp vidare extendera deras attest, än huru de hafva 
befunnit den döda kroppen och sedan judicium de causa mortis antingen 
af nästlegen provincialmedico eller ock in casn ambiguo af Collegio 
medico sjelf, inhämptas . 

Denna fråga synes dock icke hafva vunnit sin lösning, alldenstund 
collegium medicum ännu den 3 % 1761 fann sig föranlåtet att hos Kongl. 
Maj : t anmäla, »huru som dessa (af kirurger) utgifna attestata nog- 
samt vitna huru opälitelige anledningar domare hittills haft vid dylika 
måls åtgörande . Svaret lät dock vänta på sig. Collegium medicum 
vände sig slutligen rörande denna sak till Svea hofrätt med en skrif- 
velse af deu 8 /i 1768 och nu utfärdade deuua hofrätt den 27 /i s. å. 
följande cirkulär, som för rättsmedicinens utöfning blef af den allra 
största betydelse. 

Hos kongl. hofrätten har kongl. collegium medicum skrifteligen 
tillkänna gifvvit, huru som collegium medicum funnit hwad olägenhet 
theraf härrörer, at okunnige personer origtige besiktnings attester meddela 
wid hvarjehanda skador, hwaröfver sedermera domare och jemwäl ofta 
collegium medicum samt andre medici måste lemna theras yttrande, 
hvilka i anseende til bristande underrättelser, som endast af then, hvilken 
närvarande besiktigat skadan, kunnat inhemtas, måste blifwa ofullkomlige 
och tvifvelaktige. Till förekommande häraf har collegium medicum hem- 
stält, om icke the under kongl. hofrätten lydande imderdomare kunde 
anbefallas, at ej godkänna besiktningsattester af andre än provincialmedici 



') Collegii medici protokoll deu 14 / 2 1700. 

21 



322 BEFOGENHET ATT VEHKSTALLA MEDIKOLEGAI.A LIKBESIKTNINGAK. 



och stadsphysici, eller andre i publique tjenst warande och af collegio 
godkände doctorer samt sådane chirurgi, som antingen äro lagligen 
examinerade och enligt Kongl. Maj:ts nådige befallningar af then l % 
1752 samt 26 / 9 1758 kunna uppte anatomiaj professorns intygande, at 
the bivistat anatomien i Stockholm samt i then wetenskapen vunnit 
behörig insikt. 

Och som kongl. hofrätten finner angelägenheten fordra, det besikt- 
ningar öfver såramål och skador mage wärkställas af sådane personer, 
som uti thet ämnet behörig kundskap äga, så föranlåtes kongl. hof- 
rälten härigenom påminna at vid the tillfällen, tå prnvincialmedici och 
stadsphysici eller af collegio medico godkände doctorer samt chirurgi, 
som äro examinerade och med vederbör] igit bevis försedde, kunna vara 
at tillgå och besiktningarne ej fordra besynnerlig Bkyndsamhet, ej nfigre 
andre, än sådane personer mage förordnaB eller nyttjas till besiktningar 
af döda kroppar samt at i the gröfre brottmål besiktningen må, så vidt 
möjeligt är, af wederbörande fältskärer, uti någon medici närwaro, 
förrättas». 

Vid denna frågans lyckliga lösning beslöt kollegium lata skrifvelser 
i samma syfte afgå äfven till Göta och Åbo hofrätt samt slutligen äfvea 
till andra öfverdomstolar *). 

Innan sättet för afgifvandet af läkareintyg öfver verkställd lik- 
besiktning blifvit ordnadt, förekom det icke sällan att Svea hofrätt lät 
uppkalla en eller flere collegii medici ledamöter för att höra deras 
yttrande om tillförlitligheten af inkomna attester. Sålunda hade hofrätten 
177b 1 uppkallat assessor Svensson och anmodat honom att till kollegii 
skärskådande öfverlemna ett medicinskt-juridiskt ärende. Collegium 
medicum beslöt anhålla att alltid få emottaga skriftlig kommunikation 
angående juridiskt-modieinska mål 2 ). Ännu 1 SOT, när kollegii sekre- 
terare, uppkallad till Svea hofrätt, anmodades emottaga handlingarne 



') Collegii medici protokoll den 7 ,':. '~'' s och " L769. Bär må nämnas, att 

|iå gnnul af instruktionen fur st:ulspb\ sicus • ocli ^tadsi-hii urgns i Stockholm af den 

M / 6 1795 skulle vid invärtes sjukdomar ooh svåra såramål besiktningarna anställas af 

dem gemensamt och beggo doröfvor afgifva yttrande. 
2 ) CoUegii medici protokoll den 2 % 1776. 



LIKÖPPNINGAR BLIFVA ALLMÄNNARE. 323 

rörande ett medikolcgalt mål, nödgades kollegium begära hofrättens 
skriftliga yttrande i hvad afseende utlåtandet egentligen äskades 1 ). 

Bland anmärkningsvärda afvikelser från den vanliga formen för 
bedömandet af ett rättsmedicinskt mål kan nämnas, att Wasa horrätt 
177(1 begärde provinsialläkaren Hasts yttrande öfver provinsialläkaren 
Cargers utlåtande i ett sådant fall. Carger hade förklarat döden per 
accidens lethale, Hast deremot för absolute lethale, hvarmed hofrätten 
förenade sig. Collegium medieum förklarade ett sådant förfarande 
obehörigt 2 ). 



2. Liköppningar blifva allmännare. 

Mycket sällan torde fullständiga medikolegala obduktioner blifvit 
verkställda på en tid, då icke blott insikter i hithörande ämnen voro hos 
fältskäreme ganska sällsynta, utan sådana förrättningar i och för sig 
betraktades med en viss afsky. Ofverhufvud åtnöjde man sig i före- 
varande faM med en enkel intygan öfver skadans mer eUer mindre 
vallande till döden. För fältskäreme, hvilkas åliggande det var att utreda 
lu^kaffenheten af såramål och andra kroppsskador, hvilka medfört hfvets 
förlust, funnos icke några allmänna föreskrifter utfärdade. Sådana 
fannos sa mycket mindre, som kirnrgerne icke stodo under coUegii 
medici inseende eUer voro ansvarige för någon myndighet, utan betrak- 
tades som enskilde yrkesidkare, utgångne ur det af kirurgiska societeten 
representerade fältskärssk rået. 

Först Där liköppningar af personer, hvilka dött i olika slags sjuk- 
domar, blefvo allmännare och läkarene började fordra att till sjukdoms- 
orsakens utredning ovanligare sjukdomsfall finge efter döden undersökas, 
vann rättsmedicinens behöriga utöfning ett odeladt erkännande. Ehuru 
egentligen icke hörande till framställningen af de åtgärder, hvilka vid- 



') Collegii medici protokoll den ■ 1 j i 1807. 



:;lm LIKÖPPNINGAR blifva allmännare. 

togos till befordran af rättsmedicinens utveckling i Sverige, torde dock- 
här vara rätta platsen för några ord om införandet af liköppningar i rent 
vetenskapligt syfte, emedan begge dessa slag af medicinsk forskning sta 
till hvarandra i nära och oskiljaktig förbindelse. 

Efter det undervisningen i barnmorskekonsten blifvit ordnad i 
Stockholm, uppstod snart icke blott behofvet att meddela eleverna en, 
om äfven ytlig, bekantskap med nienniskokroppeus byggnad, utan ännu 
mer den trängande önskan att efter döden utreda förekommande ovanliga 
förlossningsfall, hvilka trotsat konstens bemödanden. På derom gjord 
framställning af barnmorskeläraren .1. Chr. Nordenheim aflät collegium 
medicum den 20 /ii 1^25 till Kongl. Maj:t följande skrifvelse: 

Ältså kan Collegium ej annat än i djupaste underdånighet K. 
Kongl. Maj:ts nådigste ompröfvande underställa, om icke på de barnsäags- 
hastrar, isynnerhet af ringare stånd, wilkor och värde, hvilka dö endera 
oförlöste eller ock kort efter förlossningen, måtte uti en eller flere barn- 
morskors närvaro af medieis och cbirurgis, utan någon vedergällning, 
skie en behörig likets öpning strax efter döden, på del man om egentliga 
orsaken, så till swåra förlossningen, som sjclfwa döden, må blifva uplyst . 

Äfvenledes hemställde kollegium, om icke nödigt wore, att jämväl 

de, hvilka af svåra och långvariga sjukdomar varit plågade, uthan att 
man orsaken dertill kunnat utgrunda, efter deras aflidando mage blifva 
öpnade, hvarigenom man så väl om orsaken till mänga sjukdomar kan 
blifva upplyst, som ock sedan hos många andra, livars sjukdomar af lika 
egenskap och omständigheter varit, sädana medel med säkerhet kan fru- 
ordna, som dem till lisa och uppkomst lända kunna, så wore ock önske- 
ligt, att sådant vid slika tillfällen här i landet skie kunde». 

Medels k. brefvet af den s '., 1 72ti biföll Kongl. Maj:t denna hem- 
ställan, så framt »vederbörande dertill kunna förmås, antingen af god- 
vilja eller för vedergiällning, men i vidrigt fall måste, Där casus existerar, 
sådant hos oss i rådet angifvas. Dock bör af doetoivrne, sa väl som 
clnnirgis ingen wedcrgiällning för sådane öpningar fordras, livarken hos 
de fattige eller andra, emedan de sjelfva hafwa tillfälle sig derviil att 
lära och om sjukdomarne informera». 



LIKÖPPNINGAR BLIFYÅ ALLMÄNNARE. 325 

Härmed var anställandet af liköppningar erkändt som ett viktigt 
och oafvisligt villkor för vetenskapens utbildning. Den allmänna upp- 
fattningen vänjde sig äfven småningom vid deras utförande. Utan mot- 
stånd af gamla fördomar gick det durk icke. Nar sundhetskommissionen 
den 12 i 1738 med anledning af en vägrad liköppning i Gefle hemställde 
hos Eongl. Maj:t. huruvida E. Eongl. Maj:t i nåder skulle täckas att 
befalla, det öppning vid slika tilltallen ma skie af de dödas kroppar, 
som genom nägon ovanlig och besynnerlig sjukdom aflida. enär sådant 
till sjukdomens undersökande af medicis kan erfordras och skattas nöd- 
vändigt, hvilket E. Eongl. Maj:ts nådigste förordnande kan fcjena till 
efterrättelse uti hela riket . utfärdades k. brefvet af den 31 / 7 1738 till 
öfverstathallaren i Stockholm, samtlige landshöfdingar och konsistorier: 

Eljest, som Oss i underdånighet är berättadt, det när menniskor 

af någon hastig och svär sjukdom dött och medici till nödig underrättelses 
inhemtande om sjukdomen velat öppna deras lik, har sådant blifvit dem 
vägradt, sa är wår nåd. befallning, att. när nägon hastig, ovanlig och 
obekant sjukdom i edert län sig yppar, I dä gifven vederbörande medicis 
handräckning, att de till underrättelses inhemtande om en sådan sjuk- 
doms beskaffenhet ovägerligen måtte få öppna deras lik, som af en slik 
sjukdom dött». 

En ovanlig nitälskan för Gefle stads barnmorskas undervisning 
i detta hänseende ådagalade dess magistrat, som med anledning af 
hennes besvär deröfver »thet hon ej blifvit kallad att vara tillstädes vid 
öpningen af en den 22 / 1 1746 afliden qvinnsperson», den u / 6 s. å. ålade 
stadsläkaren Gustaf Fredrik Voigtlender och stadsfältskären 
Christian Wulf att »ånyo öpna bemälda döda kropp uti barna- 
moderskans närvaro til att underrätta henne i de stycken, som hou 
begär och till hennes syssla höra». 

Medan det ofta inträffade, att fältskärerne ensamme förrättade medi- 
kolegala obduktioner, var det i § 12 af medicinalordningarna uttryckligen 
stadgadt rörande liköppningar af personer, döda i sjukdom och hvilkas 
utförande önskades af anförvandterne sjelfve, att de icke finge verkställas, 
utan att nägon af kollegii medlemmar var dervid tillstädes. Sålunda 
skref J. O. Hagströni till Abr. Bäck frän Linköping den 5 /io 1756: 



326 VERKSTÄLLANDET AF MEDIKOL. LIKBESIKTNINGAI! PÅBJUDES. 

Stapelmohr ville öppna en död ensam, da sfcerbhuset invände, 

att jag borde vara tillstädes vid öpningen. Men Stapel in o hr sade sig 
ensam kunna görat, som dock ej tilläts honom. Om dylik casus existerar, 
at han ensam vill förrätta sådant: quid tune faciendum? K. medicinal- 
ordningen säger at ingen öpning bör ske, utan at en af regii collegii 
medici membris är tillstädes. Herr Archiatern täcks gifva mig godt [rad] 
vid sådan casus, om den förekommer'. 

A andra sidan finnas exempel derpå, att läkare blifvit dragna till 
ansvar för det de verkställt liköppningar *). 



3. Verkställandet af medikolegala likbesiktningar påbjudes. 

Ehuru allmänna lagen föreskref döda kroppars besiktning i fall 
af tvifvelaktigt dödssätt, blef detta ofta nog åsidosatt. Svårigheten att 
till förrättningens verkställande finna lämplig person och de omgångar, 
hvarmed dess utförande var förbundet, verkade i sin mån till ett för- 
summande af lagens stadgande. Till de åtgärder, hvarigenom rätts- 
medicinen vann ett större och verksammare inflytande på rättsvården, 
måste hänföras k. Svea hofrätts cirkulär till landshöfdingarne af den 
V 3 1740: 

»Emedan lagen uti 28 Cap. 6 § missgiemingsbalken förmår at IIht 
tvifvelaktigt är, om någon död af sot eller annans handavärck döden 
fådt, bör dommaren eller konungens befallningshafvando låta syna then 
döda kroppen, innan then begrafweu warder, men kongl. hofrätten 
likwäl uti åtskilliga sådana förekomna mål funnit, at ej någon weder- 
börlig besichtning på then döde blifvit författad, Bom ofta sMedl af then 
ordsak, at kroppen strax blifvit begrafweu, hwaiigenom then nödiga upp- 
lysningen om skadan eller såret varit dödeligit eller icke, ej kunnat 
inhemtas, sa att dommaren stannat uti mörker i en sä angelägen om- 
ständighet, om hvilken genom en förfaren läkares besiktning fullkom- 
meligit ljus hade stådt att erhållas, altså har kongl. hofrätten funnit 



J ) Collegii medioi protokoll den '/, 1748 ooh ', 1757. 



BEEDIGANDET AF MKDIKOLEGALA ATTESTER. 327 

sisr föranlåten samteliga herrar landshöfdingarna uti the under thenna 
kongl. hofrattens jurisdiction Lydande lähn hämied anmoda att låta 
ni allmänna publicationer af predikstolarna åtminstone en gång om 
åhret kondgiöra, at ther twifwelaktdgt är. om then döda af sot eller 
annans handawärck döden fådt, sa skall med begrafningen anstå och 
sådant strax hos cronofogden eller länsmannen ofördröjeligen tilkiänna 
gifwas, hvilka hafva thet utan uppehäld til hr landshöfdingen i orten 
att berätta, pä hvilkens försorg thet sedan ankommer, att then döde må 
skyndesammast warda besichtdgad. Och ville Hr Landshöfdingen uti 
thet honom anförtrodda lähn foga den anstalt, at livad kongl. hofrätten 
funnit nödigt till befrämjande af thet, som således uti lagen till sannin- 
gens upplysning är stadgadt, må till wärkställighet befordras > 1 ). 

Äfven Göta hofrätt anmodade i universal af den 2 /i2 1752 konun- 
gens befallningshafvande att anbefalla kronobetjente, att, dä de få under- 
rättelse om dräp och barnamord, derom genast tillkännagifva, samt om 
den döda kroppens öppning och besiktning foga skyudsam anstalt. 



4. Beedigandet af medikolegala attester. 

De af kirurger och läkare utfärdade attesterna voro i början icke 
beedigade. Först i k. förordningen om rättegångsprocessen af den 4 ' 7 1695 
blefvo de ålagde att, om så påfordrades, liksom andra vittnen besvärja 
sina utgifvande betyg. Att edsförpliktelse städse borde i fråga komma, 
synes hafva tillkommit på begäran af några bland Stockholms läkare. 
Dertill kan man sluta af k. Svea hofrätts bref af den 29 2 1696 i att 
stadsläkare och kirurger må med edsförbindelse underskrifva sina intyg: 



') Den "/„ 1762 fattade collegium medierna ett beslut, som med afseende å 
kontinuiteten af kollegii rättsmedicinska utlåtanden var af synnerlig vikt. Kollegium 
förordnade, att i brottmål .skulle, innan remissen till domstolen återsändes, domen tillika 
med besiktningsattesten afskrifvas och kopiorna bland kollegii akter förvaras. Sedermera 
beslöt kollegium den " 5 1764. att från bof rätterna och domstolarne begära de domar, 
som afsagts i mål, bvaröfver kollegii utlåtande infordrats. 



328 BEEDIGANDET AF MEDIKOLEGALA ATTESTER. 

Såsom Hans Kongl. Maj:t vår allernådigste konung uppå Stock- 
holms stadsmedici doct. Lars Micranders samt stadschirurgi Hans 
Schultz' underdåniga supplique, liar i näder resolverat, at dem skal 
vara tillätet under de attester, som de uti deras ämbete utgifva, och. 
vid domstolarne åberopas eller fodras, derjämte vid Gud och des själs 
salighet, om bemälte attesters sa nfärdi gliet edeligen at betyga, som hos- 
gående copia det med mera utvisar: altsä har kongl. Rätten, sådant 
härmed eder til rättelse samt svar uppå eder ankomne förfrågan af den 
3 hujus i detta mål velat notificera och kundgöra; befallandes eder Gud 
alsmäktig välvilligen> 1 ). 

Rättigheten att medels afgifven edsförpliktelse bestyrka attester 
uppfattades likväl gälla endast stadsläkaren och stadskirurgen i Stock- 
holm, emedan de derom väckt fråga. Provinsialläkarene deremot nöd- 
gades fortfarande inför domstol muntligen med ed bestyrka giltigheten 
af sina i embetsärenden utfärdade intyg. Sedan provinsialläkarene länge 
och väl klagat i collegium meclicum öfver den kostnad och tidspillan de 
i detta hänseende nödgades underkasta sig, beslöt kollegium att om- 
arbeta tjensteedsformuläret i det syfte, att hvarje enskild attest icke vidare 
behöfde inför domstol beedigas 2 ). Den 17 / 9 1757 utfärdade kollegium 
till landshöfdingarne en rundskrifvelse med åtföljande edsformulär, genom 
hvars underskrifvande provinsialläkarene kunde befrias frän skyldigheten 
att infinna sig vid domstolarne eller andra myndigheter. Denna af 
collegium medicum vidtagna åtgärd godkändes likväl icke af några 
landshöfdingar, h vilka tvärtom uppmanade kollegium satt andraga detta 
ärende hos Kongl. Maj:t på det genom dess och riksens hofrätter veder- 
börande domare måtte vara antydde det provincialmedici hädanefter 
icke varda med särskilt beedigande af sina vitnesbörder besvärade . 
Härom anmälde äfveu collegium medicum hos Kongl. Maj:t i skrif velse 
af den 2 / u 1757. Genom k. brcfvet af den u 2 1758 blefvo provinsialläkare, 
som aflagt embetsed, befriade från att beediga sina attester vid dom- 
stolarne emot det att de vid samma attester tillade denna klausul : 



*) Ett senare k. bref af den 3 / ? 1708 angående beedigandet af Iäkareattester har 
icke kunnat återfinnas i riisregistratnret. 

Collegii medici protokoll deu '%o WS6 och den *° , 1757. 



BEEDIGANDET AE MEDIKOLEGAI.A ATTESTER. : ',■_': I 

hvilket jag hårmod oj allenast på min redan aflagda erabetsed intygar, 
utan ock med denna min edeliga förpligtelse, sa sannt mig Gud lijclpe 
till lif och själ, bekräftar». 

Härmed kunde ju frågan om läkares edsförpliktelse ansetts vara 
afslutad, sa mycket mer som § 8 i instruktionen för provinsialläkarene 
numera innehöll en dithörande bestämning, men ännu återstod en svå- 
righet I skrifvolso af den n / 2 1774 hade Kongl. Maj:t anbefallt hof- 
rätterne att pä det högsta vara derom angelägne, att de under k. hof- 
rätten lydande lagmän och häradshöfdiugar sjelfve förrätta sina ämbeten 
och tillika förordnat, att dem deritrån icke må beviljas någon ledighet, 
utan endast vid de tillfällen, då de kunna visa sädana laga förfall, som 
XII kap. 1 § R. B. innehåller, samt att i händelse af sjukdom icke något 
läkarebevis må vara gällande, som ej vid hvarjo tillfälle med liflig ed 
är styrkt. Med anledning häraf utfärdade Göta hofrätt den 22 / 2 s. å. 
ett universal med erinran att vid de tillfällen, då ansökning om tjenst- 
ledighet, i anseende till anmäldt sjukdomsförfall hos Kongl. Maj:t göres, 
då icke allenast bifoga läkareattest, utan ock bevis deröfver, att attestens 
riktighet vid närmaste domstol i orten, af utgifvaren, med liflig ed 
blifvit fästad. Läkarene klagade nu, att domstolarne inkallade dem 
inför rätta och förklarade liflig ed vara »ed med hand å bok inför 
sittande rätt». Collegium medicum anmälde den 30 /io 1775 hos Kongl. 
Maj: t, att hofrätterna icke ville godkänna de läkarebevis, »hvilka ämbets- 
män förete öfver sina sjukdomar, innan läkaren vid närmaste domstol 
med liflig ed styrkt bevisets richtighet». Kollegium anhöll dcrför, att 
stadgandena om skriftliga edsförpliktelser i brottmål finge användas äfven 
i saker af mindre vikt. K. brefvet af den 15 / 12 1775 stadgade likväl, att 

alldenstund de i ofvannämde ämne redan nådigst tagne författningar 
bjuda en sådan ed. som förbemälte hofrätter fordrat, finne "Wi ej skiähl 
att theruti göra ändring, fördenskuld kommer thervid att bero». Först 
k. brefvet af den 24 / 8 1784 förklarade, att i anseende till de svårigheter 
som möta provinsialmedici och stadsfysici att hvarje gång vid domstol 
beediga deras bevis om underdomares förfall af sjukdom, de mage uti 
sådane frågor vara »inkallade från lifligt beedigande af attester, som de 
derom utgifva, da de dem med sin edeliga förpligtelse underskrifva». 



330 ERSÄTTNING FÖR VERKSTÄLLDA LIKBESIKTNINGAR. 



5. Ersättning för verkställda likbesiktningar, 

Huru och på livad sätt ersättning för verkställda medikolegala 
liköppningar skulle beräknas, var icke närmare stadgadt Detta gaf 
anledning till många klagomal och mycket missförstånd. Först k. brefvet 
till samtliga hofrätterna af den l7 /i 1739 förklarade, att »de operationer 
eller besigt.ningar, som ske på döda kroppar, eller illa sargade och 
handterade, samt eljest omkomna menniskor, hvilka förmenas genom 
någon annans förvållande ljutit döden eller annan svår medfart, och 
enär till gerningen ingen baneman finnes, eller hos honom, ifall han till 
saken blifver bunden, ingen tillgång är, hvaraf kostnaden kan betalas, 
samt de i hwart län till dylika usus anslagne statsmedel jemväl voro 
uppgångne, då förnöjes af kronones andel i sakören». Derefter infordrade 
landshöfdingeu i Vesterås län baron Johan Cederbjelke den 14 /i2 
s. å. collegii mediei utlåtande »om de provincialmedici eller fältskärer, 
som blifva beordrade att förrätta besicktningar på döda eller illa sargade 
kroppar, böra efter medicinalförordningen åtnjuta betahlning eller sin 
arfvodes lönn eller om någon annan förordning, hvarefter de böra sitt 
arfvode undfå, är uthkommen». Härpå afgaf collegium medicum redan 
den 22 t2 s. å. ett svar, som leninar en klar inblick i den tidens för- 
hallanden. Kollegium framhöll, att medicinalordningen visserligen när- 
mast angick läkarene i Stockholm och collegii mediei ledamöter, men 
synas »provincialmedici oförgripligcn kunna therunder förstas, hälst ingen 
annan förordning bekant är, som i dy måhl något särskildt stadgar. 
Som den i ij 12 stadgade taxan endast synes angå sädane sysslor, som 
en private åstundar af en medico, sä synes äfven billigt, att när en 
provincial- eller stadsmedieus, som njuter löhn af publico, blifver beordrad 
att någon hosichtning a embetes vägnar förrätta, kan han intet med 
skähl fordra vidare betahlning therföre, särdeles när del kommer an på 
cronomedel, än sin förplägning ocli resoomkostnad, efter som det bestås 
assessorer i Oollegierne, när de pä några ämbetes commissioner warda 
förordnade, emedan han endast therföre niuter sin löhn». 



ERSÄTTNING FÖR VERKSTÄLLDA LIKBESIKTNINGAR. 331 

Föret i instruktionen för provinsialläkarene af den 12 / 4 1744 ingick 
ett närmare bestämmande derom, att, om uppå landshöfdingens i orten 
anordning och tillsägelse, provincialdoctoren skall förrätta besichtningen 
på någon dödader kropp, som. efter döden, af fältskären i dess närvaro 
öpnas, och han derföre skal göra någon resa, bör honom, genom lands- 
höfdingens föranstaltande, af cronans medel bestås fri skjuts och en 
dal. smt om dagen. Men sker en sådan besicktning i sjelfva staden, 
där han är boendes, förrättar han densamma, utan någon vedergällning». 
Ersättningen för besiktningen af döda kroppar skulle enligt statskommis- 
sionens resolution af den u / la 1745 betalas af kronan i förskott, men 
utsökas ur banemannens egendom. I k. Svea hofrätts bref af den i / 3 
1742 var underdomare ålagdt, att vid domens afkunnande undersöka 
hvad tillgäng till kronans ersättande kunde utan förfång af andras bättre 
rätt ur banemannens egendom erhållas. Likaså förordnade Åbo hofrätt 
i cirkulär af den 1B / 4 1742, att yttrande alltid skulle aflemnas rörande 
ersättning af besiktningskostnaderna, samt huruvida desamma antingen 
kunna eller böra af den tilltalade eller sakfälde gäldas eller ock stanna 
kronan till last. 

För underlättande af ransakningen rörande medikolegala mål för- 
ordnade k. brefvet till collegium medicum af den 24 ' 1 1751, att läkare 
och fältskärer, då de kallades att sköta och förbinda någon, som i slagsmål 
blifvit stungen, sårad, slagen eller krossad, genast och innan den sårade 
blir svagare eller död, må göra sig af honom underrättade om förloppet 
af slagsmålet och isynnerhet om banemannen. 

Hvad fältskärernes arfvode beträffar, var äfven det obestämdt. Med 
anledning af k. Svea hofrätts anmälan derom »att fältskiärer, hvilka 
om sådana besigtningar anmodas, fordra therför allt för dryg betalning 
och, så framt then ej varder them beviljad, lämna besigtningen ogjord», 
anbefallde Eongl. Maj:t i bref af den 25, 2 1741 collegium medicum att 
aflemna yttrande, »hvilka fältskiärer njuta lön i länet samt hvad den 
ena eller andra för slika besicktningar kunna undfå i skjuts och dag- 
tractamente, med hvad mera I härvid kunnen hafva att andraga». I 
skrifvelse af den ll / 4 s. a. ansåg kollegium det »icke vara obilligt om 
fältskiärerne allernädigst vid slika tillfällen blefve bestådt två tredjedelar 



332 ERSÄTTNING FÖR VERKSTÄLLDA LIKBESIKTNINGAR. 



af det, som collegium föreslagit för provincialdoctorerne uti det underd. 
project till instrnction, som af E. ELongl. Maj:t allernådigst blifvit 
anbefaldt». 

På grund af Kongl. Maj:ts befallning af den 9 /e 1762 kungjorde 
k. Svea hofrätt i cirkulär af den 23 /,. s. a., att en fältskär, som å ort, 
der lian ej njuter årlig lön, helt och hållet öppnar en död kropp, samt 
deröfver ger fullständig- beskrifning. erhåller 8 dal. smt. öppnar han 
allenast en del af kroppen, njuter han sex daler och om han endast till 
det yttre besigtigat kroppen fyra dal. smt. Fältskär, som njuter lön, 
erhåller för dessa göromål, när de ske på den ort, der han är bosatt. 
icke någon ersättning. I dagtraktamente bestås en dal. lti öre smt, 
samt skjuts för en häst, men derest fältskären är sjuklig eller till hög 
ålder kommen, undfår han skjuts för två hästar». Verkställde fältskärs- 
gesäll sådan besiktning, åtnjöt han hälften i arfvode och dagtrakta- 
mente mot fältskären, men skjuts för en häst. Befanns densamma 
ofullkomlig, hvilket domaren vid förefallande tillfällen pröfvade, var 
fältskär eller gesäll, om han besigtningen förrättat, arfvodet forlustig. 

Klagomål öfver de svårigheter myndigheterna lade i vägen för 
provinsialläkarene att utfå ersättning för besittningsresor, voro icke 
sällsynta '). J. O. Hagström klagade i bref till Abr. Bäck af den u /io 
1764, att landshöfdingen i följd af statskontorets skrifvelse af den 23 / 8 
s. å. vägrat utbetala ät honom skjuts för mer än en häst, då lian 
färdas i publique ärender, där lian likväl tillförene alltid varit van att 
fa tvenne hästar». Upplysande för läkarenes ställning, så vidt den 
gällde handhafvandet af rättsmedicinen, är Hagströms bref till Abr. 
Bäck af den 17 / 10 1770: 

»Nådige Herr Åxchiater laga, at medici få 

l:o utan upskåf genaBt betalning af ränteriet, likmätigl 17 § Instr. 
af ar I7(ili d. IS nov. 

2:o at medicuB ensam ma öpna och besiktiga döda kroppar, utan 
at vänta efter cbirurgum, Bärdeles som döda kroppar ofta icke tåla 
utdrägl al' tiden, innan de sa förmultna, at ingen pålitelig underrättelse 
Kan erhållas. 



'i Se "i" dessa förhållanden detta arbetes andra del sid. lo ir. 



ERSÄTTNING rÖB VBRKSTÅLLDA LIKBESIKTNINGAR. 333 

3:o att medici besiktning och attest derom måtte inlämnas till 
landshöfdinge ämbetet, tillika med räkningar på resekostnaden, utan at 
medicus onödigtvis reser til tinget, hvarigenom annars mycket hinder. 
tidspillan, försummelse vid andra ämbetsmål, samt en onödig fördablad 
reseomkostnad, med större utgift för kronan orsakas, at förtiga, det ofta 
flere extra ting utsättas och afhöras, utan at finna, antingen den angifna 
banemannen är skyldig eller oskyldig till brättet. Varande i desse fall 
ganska obilligt, at låta medicus blifva lidande i betalning, serdeles som 
medicus desse tider, genom et förfallit och försämrat pappersmynt, til 
nations eviga skamfläck, varit i mistning af sin på silfvermynt tillordnade 
lön, då icke kopparmyntet, mindre silfvev blifvit synbart hos nationen. 

4:o Att hvar och en provincialmedico vid ansvar lämnas en vanlig 
finbladig hvass säg til cranii aftagande, när så nödigt pröfvas och den 
aflidne angifves blifvit slagen eller krossad öfver hufvudet. 

5:o At kongl. statscontorets bref af den 10 / 7 1762, som endast 
- a fältskärer och deras gesäller, på intet sätt måtte vridas på medicos, 
ty uti detta bref står sa : tinnes besigtningen ofullkomlig, hvilket domaren 
vid förfallande omständigheter pröfvar, bestås intet arfvode eller betalning 
för besigtning och resan. På fältskärers ofullkomliga attester kunde flere 
bevis upptes, dem jag vid domstolar mast uplysa. — Wahlboms 
attest är det enda omtvistade Medici attestatum i min lifstid». 

Uppfattningen af förhallandet emellan provinsialläkaren och fält- 
skären i afseende ä de medikolegala besiktningarna var mycket vexlande. 
Vid en del laudshöfdingeembeten ansåg man, att det egentligen var 
fältskärens åliggande att verkställa den medikolegala förrättningen och 
derför uppbära ersättning, medan läkaren betraktades mera som ett 
vetenskapligt vittne. När provinsialläkaren vid saknad af fältskär för- 
rättade liköppningen, hade han stundom svårighet att utfå besiktnings- 
arfvodet. Detta förefaller egendomligt, men att förhållandet, åtminstone 
i en del län, var sådant, framgår äfven af J. O. Hågs tr örns bref till 
Abr. Bäck af den M / 6 1772. 

Nu när landshöfdingen är borta, spela kamereraren och lands- 
sekreteraren (hvilken vägrat Hagström ersättning för en verkställd obduk- 
tion) solo och göra egen uttydning på instruktion för pro vincialdoctorer '). 



') Det i provinsialläkareinstruktionen förekommande uttrycket >hemvistsort» hän- 
fördes vid en sådan tolkning till hela länet. 



334 ERSÄTTNING FOR VERKSTÄLLDA LIKBESIKTNING AR. 



När chirurgus varit med mig, har jag intet kunnat eller bordt begära 
något för operation, ilen då jag på befallning, förrättat chirurgi vices 
med kroppens öpning, har man aldrig nekat mig betalning, utan den- 
samma har blifvit för mig gillat både i hofrätt och statscontoir. Nådige 
Herr Archiater, hjelp mig nu ur desse diärfwe embetsmäns tyrannie, och 
låt dem fa en skrapa för sin vränga uttydning på instruction för pro- 
vincialdoctorer. Jag anhåller ödmjukast om tillstånd, att få införa uti 
Dagl. Allehanda detta medsända bref N:o 2, daterat Linköpings slott den 
2 % 1^72, af Torpadius och Iggström, tillika med k. cnllogii modiei 
resolution och svar härpå, livarom jag ödmjukast anhåller. Eller om k. 
oollegium medicum råder mig att med besvär gå till Hans Kongl. Maj: t 
härom. Det är icke något år, som ej flere dylika casus förekomma, och 
som, isynnerhet sommartiden, fordra expedit besiktning, innan döda 
kroppen förmultnar af hettan. Ofta är chirurgus långt borta, ofta sjuk, 
då skall medicus förrätta ensam operation. Hvarföre skall betalning 
mera nekas en medicus med papperslön, än en fältskär med indelt lön? 
Den förre har en dal. smt om dagen, pä resan, och indelta chirurgus 
har en dal. IG öre smt om dagen, på resan, likmätigt statscontoirets 
bref af den 10 / 7 1762, som altid påropas af var ogina kamrer, hvilken är 
måg hos min collega Stapelmohr och därföre altid 3kyddar chirurgorum 
fördel, samt förföljer ärliga raedicos. Låt oss då, för Guds skull, fa den 
lag stadfäst, att höfdingen assignerar resepengar, när han befaller resa 
någonstädes. Annars få vi oskyldigt, som nu årfara onderbetieningens 
laglösa uttydning och snubbor, när man begär sitt ut. Ofta är medicus 
ensam, ofta chirurgus ensam vid dessa operationer. Landet är vidsträckt 
och sällan tillätes både lnedico el chirurgo, att tillsammans öpna dödas 
kroppar». 

Provinsiailäkarenes många klagomål öfver de svårigheter, som mötte 
dem vid utbekommande! af ersättning för verkställda medikolegala 
likbesiktningar, hade till en del sin grund i provinsialläkareinstruktionen. 
Enligt instruktionen af den 2 ' J ,- 177 1 gällde det som allmän "princip, att 
provinsialläkaren, när han af domstol anmodades att gifva linderrätti 
och upplysning om qusestiones medicolegales» var skyldig att thermed 
utan betalning tillliamlaga. om det angår en fattig OCfl lian slipper ivsa 
utur sin station». Af förmögne ägde han för besiktning af en död 
kropp njuta G dal. smt och dessutom fri skjuts. Verkställde han sjelf 
i brist af fältskär liköppning, skulle lian godtgöras al de förmögne med 



EliSÄTTNINC FÖB VERKSTÄLLDA LIKRESIKTNINGAR. 335 

12 dal smt, men af fattige fick han icke fordra något. Dessa arfvoden 
skulle utgå efter allmän lag. Följden var, att provinsialläkarene stundom 
fingo länge vänta på ersättning för medikolegala förrättningar af brist 
på tillgäng hos den skyldige. Kollegium kunde icke annat än uppmana 
dem att inlemna sina räkningar till landshöfdingen. 

Myndigheternas uppfattning af det arfvodo en provinsialläkare 
ägde beräkna för medikolegala likbesiktningar blef efter utfärdandet af 
1777 are medicinaltaxa ännu mera svarvande. Efter häröfver af Kongl. 
Maj:t begärd förklaring utfärdade k. Svea hofrätt den 2 ' 6 1795 följande 
universal: 

Kongl. Maj:t har genom skrifvelse af den 23 /i förständigat k. 

hofrätten, att som IS §. i provincialläkare-instructionen af den 29 / 7 177 t 
förmäl att då en provincialmedicus efter förordnande förrättar besigtning, 
dit han nödgas resa, undfår han skjuts för tvenne hästar och 2 dal. smt 
om dagen, hvaremot han, da förrättningen å dess hemvistsort infaller, så 
att någon resa ej behöfves, icke får någon vedergällning, så har Kongl. 
Maj:t i anledning häraf och i likhet med hvad rikets statscontoir uti 
cirkulär af den 2S 7 1 785 förklarat, i nåder funnit godt förordna att 
provincialmedici vid förberörde slags förrättningar, endast äro till skjuts 
och traetamente, när resa derföre behöfver göras, men icke till arvode 
för besigtningen och attesten berättigade M. 

Slutligen stadgade k. brefvet af den * 12 1795, att läkare, som icke 
förordnades i och för deras tjenst, endast mot den i medicinaltaxan af 
den 8 /a 1^77 bestämda vedergällning kunde förpliktas att förrätta mediko- 
legala besiktningar. 

Pa allmänna extraordinära staten fanns under förra seklet till 
besiktningars förrättande på döda kroppar och deras bortförande för- 
slagsvis upptaget ett årsanslag af 000 dal. smt. och senare 200 rdr. 



'I I samma syfte utfärdades cirkulär af Åbo hofrätt den s / 6 och Wasa hofrätt 
den "/, ; 1795. 



336 NÅGRA MARKELIGARE RÄTTSFALL. 



6. Några märkeligare rättsfall. 



Det ligger väl egentligen utom gränserna för detta arbete att fram- 
ställa tidens åsigter rörande grunderna för bedömandet af rättsmedicinska 
fall, åtminstone att ingå i en uttömmande skildring och granskning af dem. 
Vi må derför endast påminna derom, att letalitets*eorin under förra seklet 
enväldigt beherrskade rättsmedicinen och alltid på ett eller annat sätt 
konseqvent tillämpades 1 ). Bristen på lämplig Läkarevård erbjöd åtminstone 
en mildrande förklaring till den olyckliga utgången af en kroppskada. 
Omtänksamheten i detta afseende gick ofta mycket långt. Med anled- 
ning af ett mål rörande ett dråp i Pernå socken (Finland), i hvilket 
fall den slagne, enligt collegi medici tanke, tillsatt lifvet förmodligen i 
brist på nödig bjelp, hvilkcn här sa mycket snarare kunnat anskaffas, 
som stället, der skadan skedde, är beläget emellan tvenne städer (Borgå 
och Lovisa) till högst tre mils afständ från hvarandra », beslöt kollegium 
förnya sin förut gjorda hemställan, »om icke de, hvilka vid dylika och 
andra olycksfall äro närvarande, kunde alfvarsamligen och vid vite till- 
hållas, att ofördröjligen anskaffa all tillgänglig bjelp, samt om den skadades 
tillstånd underrätta närmaste läkare, för att åtminstone inhämta hans 
råd vid dess skötsel) 2 ). 

Vid denna uppfattning af rättsmedicinens förhållande till rättskip- 
ningen kan man derför icke förundra sig öfver de utlåtanden collegium 
medicum stundom gaf i rättsmedicinska mål. Bet skulle emellertid 
blifva för vidlyftigt att ingå på närmare detaljer härutinnan. Isynnerhet 
i frågor rörande fosterlifvet och dermed sammanhängande omständigheter 
finnas högst egendomliga yttranden, afgifna af kollegium. 

Vi kunna icke underlata att här närmare belysa ett fall pa detta 
område, som i medlet af förra seklet väckte ett ovanligt uppseende sa väl 



'i Se fiirfiittureiis skril'1 Ultif af Aercl s. 10 IT. 

2 ) Collegii medici protokoll den ;, 1771. 



NÅGRA MARKELIGARE RATTSFALL. 337 

inom de medicinska kretsarna, som bland den stora allmänheten. Fallet 
är doek synnerligen egnadt att kasta sa väl ljus öfver tidsförhållandena, 
som förklara, hvarför ilen svenska litteraturen plötsligt riktades med 
mor eller mindre sjelfständiga skrifter rörande ett obstetriciskt rätts- 
medicinskt ämne. 

En ung enka. Anna Månsdotter, i Sviuhult socken och Kalmar 
län. hvars man Mathias Sunesson vädligen omkom den 17 / 4 1764, 
födde ett flickebarn den 13 / i följande år. Emedan hennes mans släk- 
tingar i och för det annars förlorade arfvets skull förklarade hennes 
barn vara oäkta, erhöll qvinnan af provinsialläkaren J. G. Wahlbom 
ett den 26 / 4 1765 utfärdadt, så lydande intyg: 

»Som änckan Anna Måns do t ter i Svinhult, hvars man Mats 
Suneson olyckligen omkommit den 17 / 4 1764 alt sedan rätta födslotiden 
eller tre veckor efter jul innevarande år, då hon enligt pastoris herr 
prosten H i o r t s intygande arbetade med födslopinan, haft skåftals födslo- 
eller barnwärkar till den 13 / 4 1765, då hon födde ett stort flickebarn, så 
är både sant och troligt, att barnet kunnat gå så långt öfver ordinarie 
tiden eller 40 veckor, så mycket mer, som hon igenom mycken sorg och 
otröstlighet hindrat barnets riktiga tilltagande, som för ägta erkännes». 

När målet förekom vid Södra Möre häradsrätt, infordrade dom- 
stolen collegii medici utlåtande. Detta utlåtande afgafs den 1( '/n 1766 
och innehöll bland annat följande: 

»Som nu collegium tillhoror att uti denna casu lemna dess yttrande 
öfver den frågan, om det är alldeles omöjeligt, att en hustru kan gå med 
sitt foster inemot tolf månader, ehvad omständigheter förekomma, och 
barnet för den orsaken ej hörer den namngifne fadern till, utan bör 
förklaras för oäkta, så lät collegium hos sig i behörigt öfvervägande 
komma alla de skäl och rön. som både i äldre och sednare tider, mot 
och med, i denna saken blifvit anförde, och fann ej tillräckeliga skäl att 
anse denna fråga ännu för så af gjord och deciderad, att man in casu 
speciali, och när synnerliga omständigheter förekomma, med full visshet 
kan förklara alla sena förlossningar, äfven i 12:te månaden efter mannens 
död. för omögeliga eller barnen för oäkta 1 ). Collegium anser det tillika 



J J Se noten ä följande sida. 

22 



:i:n några mähkeligakf. rättsfall. 

vara vanskeligt, att förneka möjligheten af sentida förlossningar på den 
grund att djuren hvart och ett i sitt slägte hafva sin vissa tid att föda, 
utom hvilken de icke ga. Retligheten (irritabiliteten) i lifmodern kan 
efter collegii tanke vara olika och i följd deraf kan man tänka råg, att 
en qvinna gar något längre än en annan med sitt foster. Trovärdiga 
bevis på sentida förlossningar finnas mångfaldt upptecknade i litteratören. 
I anledning af allt detta, s*.m är anfördt om sena förlossningar, sa tilltror 
sig ej kongl. collegium hafva tillräckeliga skäl. att förklara Anna Mans- 
dotters barn. som hon framfödt på li':te månaden efter mannens död, 
för oäkta, isynnerhet som hon haft stark liknelse till barnwärkar den 
rätta tiden och inga skäliga misstankar emot hennes uppförande kunnat 
gifvas, men många af de i början utur acterne anförde omständigl 
aldeles äro för henne». 

Detta sitt utlåtande afgaf kollegium, utan att afbida det yttrande, 
som artis obstetricia? professorn Dav. Schultz på begäran inlemnade 
den 2 / 12 1766, sedan han tagit noggrann kännedom om ransaknings- 
handlingarna i målet. I detta betänkande yttrade han: I betraktande 
af dessa bevittnade omständigheter kan och bör jag efter ed och samvete 
ej annat än för min del förklara det således framfödda barnet för oäkta 
och denna qvinnas föregifna sena förlossning för bedräglig». Sedan 
lägersmannen, gärdens dreng, erkänt sitt förhållande till (pinnan, dömdes 
hon vid häradsrätten den 11 / 5 1767 för lönskaläge. 

Anmärkningsvärd! nog trodde sig Wahlbom böra vidhålla sitt en 
gång lemnade intyg och försvara riktigheten af sin attest. Be angrepp. 



') Nägra exempel på collegii medici uppfattning af dessa spörsmål ma anföras. 
I sitt betänkande om en qvinna, som enligt uppgift gitt med foster i 45 veckor, yttrade 
kollegium den '-. 1706, att när modern är sjuklig, hafvei något länge sin månadstid, 

medan hon går harvande eller något annat förhinder sig infinner på livad sätt del 
vara må. som kan minska "'ii förtaga Eostrets nähring och nnderhåld, sa kan det bända 
att qvinnan går någon tid öfver den vanliga födelses ti rmin, men böi ställa-, intar rare 
oontingentia och kan aldeles eij hallas för någon emot naturen snidande omöjelighel . 
Den 6 /n 1 721 faun kollegium vid skedd förfrågan dit vara öfvernaturligit att föda barn 
öfver 40 veckor. Den "',. 1711 förklarad' a eö barn, som föddes LO mån 

och 10 dagar efter fadrens död, för äkta och I o för vis-a 

Daturliga orsaker skull kan sä väl postponeras, som anteponeras och i ransaknii 
anföras omständigheter, som kunna ge anledning till födselns längre ntdrägt». Ännu 
1782 förevar i kollegium frågan om ett barn kunde anses som äkta, da mannen varit 
borta öfver ett år (collegii medici protokoll den '•' „ 17S2). 



NÅGRA MARKELIGARE RATTSKALL. 339 

för livilka han var utsatt, berodde enligt hans uppfattning pä personliga 
motiv. Den 7 /a 1767 skref lian frän Kalmar till Abr. Bäck: 

Med partus XII mensis är sa : att sedan arfvingarna ej sågo sig 
annan utväg, hade de mutat drängen, som skulle bekänna på sig sjelf, 
hvarföre väl änkan fordrade reeonvention, men blef dock dömd, hvartill 
äfven domaren inclinerade. Änkan appellerade till hofrätten, hvarest 
nu saken är. emedan saken nu först i sommar blef afgjord vid härads- 
rätten. Efter juridieorum videtur kan änkan aldrig förlora vid hofrätten, 
utan domaren fa tiltal. Nu är ej häradshöfdingen hemma, men så snart 
lian kommer, skall jag begära ut hela protocollet och sända efter begäran. 

Stagnel är fullmäktig för Annas contraparter, och som han nu 
ej har tillfälle att rasa emot ärkebiskopen 1 ), får jag en släng af slefven, 
som ej är första gången, detta är ordsak hvarföre han skrifwer. Vore 
ej hans owett, så frågade jag ej stort derefter, emedan min attest är 
vilkorlig, neml. som Anna har dragits med födslopinan sä länge, enligit 
pastoris intygande (som jag hafver), så bör barnet för äkta erkännas och 
hvilket är detsamma som kongl. collegium säger. 

Men aldramäst undrar jag på prof. Schultz; kanhända han är 
ond på mig, för det jag ej ville gifva honom 4,000 plåtar för profession. 
Hvad är att göra, jag har förr stått för lo och krut ; får jag Herr Archia- 
tern till seeundant, så måste det kunna svaras på saken. Gud gifwe 
jag alenast hade tillräckeligt bibliothecme eller tillgång till sådane saker, 
som då skall colligeras. 

Hvad tycker Hr Arehiatern. jag kan ej svara på Stagnels skrift, 
för repliquen blir altid orätt . 

Hofrätten upphäfde å sin sida på grund af collegii medici utlåtande 
häradsrättens utslag och ålade qviunan att gå värjemalsed. Härom skref 
A. M. TVahliu frän Jönköping den la /i 2 1767 till Abr. Bäck: 

Herr Assessor Wahlbom har af den opinion om sena förloss- 
ningars möjlighet intagen, och stödd af prästens bref och kanske prästen 
intagen af hustrun, hos hviLken A n n a gråtit, förhastat sig. Den jalousie, 
som lector Stagnel har till Archiebiskopshuset, har sedan tändt eld i 



l ) Erkebiskop M. Berouius var TV a k 1 b o ru s svärfar. I ett annat bref 
antydde nämligen Wahlbom, att Stagnel fått korgen af hans hustru. 



340 NÅGRA MÄRKEI.IGARE RÄTTSFALL. 

blånorna och Stagnel underhåller elden med stor force. Hofrätten 
önskade gerna att saken icke kommit hit, men huru det nu går, så måste 
de bita på nöten med force, ty Stagnel låter utlösa och trycka alla acta 
med försmädliga noter. Louis' memorial jernte några scribenter i me- 
dicina forensi studera de uti för att fä ljus. men jag tror sjelfva acta 
probata lära gå derhän att tydeligen fälla Anna». 

I ett senare bref af den 12 / 3 1769 meddelar Wåhlin ytterligare: 

Med Annas affaire vid Calmar gick så att hofrätten fann k. 
collegii mcdici betänkande för tillförlitligt och upphof tingsrättens dom, 
men i anseende till drängens bekännelse dömde henne till värjeraålsed, 
som hon lärer sedan gådt och dermed är slut. Curiosa äro desse». 

Qvinnan aflade dock icke eden. 

Under det målet var under pröfning vid domstol, utkommo några, 
numera ganska sällsynta skrifter, deribland »Ett nytt fynd eller för 
allmänheten en obekant nyhet uti en sällsam attest, jernte några korta 
och enfaldiga anmärkningar till allmänhetens omdömme på trycket 
lemnad». Calmar 1709, 5 bl. 4:o, i hvilken dm anonyme författaren 
(lektor J. Stagnel) satiriskt redogjorde för frågan. Afven har förf. sett 
uppgifvas en annan skrift »Et gammalt fynd och en ny affär , Calmar 
1767, 4:o, i hvilken skall finnas utdrag ur k. collegii medici protokoll 
ör den 10 / u 1766 '). 

Ett eget sammanträffande var att Herman Schiitzercrantz redan 
några år tidigare utgifvit en öfversättning af M. Louis' Memorial emot 



l ) Förf. har likväl icke någonstädes varit i tillfälle att se en sådan skrift, ehuru 
H. Schiitzercrantz omnämuer den. 

Sher. Rosenhane upptager dessutom bland ^ a h 1 b m s skrifter Snar 
och underrätt/ tse »m Ann» Månsdotters förlossning lViiT. 

Äfven i tidningarna uppträdde de förbittrade motståndarene mot hyarandra. i 
tidningen »Nytt och Gammalt» I7fi7 N:o 41, 48 och 52 hade Stagnel låtit införa sa 
vid collegii medici betänkande, som Schultz' yttrande. "Wahlbom afgaf nu i 
Posttidningarna. 17i>7 N:o 55 en kort förklaring, men erhöll af Stagnel en skarp 
tillrättavisning i »Nytt och gammalt» N:o IL'. Sedermera införde prosten Hjort i N:o 
76 ett försvar mot Stagnels skrift, hvilkel framkallade ett nytt anfall af denne i 
»Nytt och Gammalt» 1708 N:o 27. Slutligen uppträdde D. Schultz i »Nytt och 
Gammalt 1768 N:o 12 med ett .svar rörande A nsa Månsdotters Eöregifna sena 
förlossning. 



NÅGRA MÄIiKKLIGAHE RÄTTSFALL. 341 

lagligheten af födelser, som fSrgifvas hafva kommit för sent, eller som 
visar att barn, hvilka födas efter nio månader filer fyratio veckor, ej 
böra anses som ägta; hvaruti äfven verldslig lag visas instämma med 

naturens ordning härutiunaw . Stockh. 1765. 55 sidor 8:0. När nu rätte- 
gången mot Anna Månsdotter uppstod och med lifligaste intresse 
följdes af olika samhällskretsar, fortsatte Sehiitzercrantz utgifvandet af 
skrifter, behandlande frågan om s. k. »sentida förlossningar» och deraf 
förklaras utkommandet af följande afhaudlingar rörande samma ämne: 

Den berömde Herr A. Petits afhandlimg om mechanismen af 
barnaförlossni it gar. deras orsak och beskaffenhet, hvarest möjligheten 
af sena förlossningar ka>i förklaras. Öfvers. Stockh. 1768 1 ). 

Omöjligheten af sena förlossningar af den medicinska Faculteten 
i Bouen. Öfvers. Stockh. 1768. 

Möjligheten af sena förlossningar, ntglfren af Fru Renée af 
medicinska Faculteten i Paris. Öfvers. Stockh. 1769. 

Herr Anton Petits anmärkningar öfver det, som Herr Astruc 
skrifvit mot sena förlossningar uti II Cap. 5:te Tornen af sin af- 
handling om qvinnosjukdomar , tryckt år 1766. Öfvers. Stockh. 1770. 



') Detta arbete gaf anledning till en vidlyftig polemik. Först blef M. Louis' 
ofvannämnda skrift strängt recenserad i »Lärda Tidningar* 1765 X:o 83, hvarefter 
»Candidus» (J. L. Odhelius) ytterligare uppträdde i N:o 99 med skarpa anmärkningar 
mot öfversättaren *och ville jag gerna öfvertyga dem, som tunna fatta hog att öfver- 
sätta ett arbete, art dertill fordras mer än skriflust och ett lexicon». Svar så väl i 
»Lärda Tidningar- 1766 N:o 7 som Inrikes Tidningar 1766 X:o 3 uteblefvo icke, men 
bemöttes af »IILesus». Slutligen uppträdde D. Schultz i »Inrikes Tidn.» 1766 X:o 
7 — 11 med en vetenskapligt hållen kritik af Louis' arbete och riktad mot det 
anatomiska och fysiologiska innehållet i detsamma, hvarom han yttrar: »det torde dock 
blifva till slut bevisligt, att den namnkunnigaste professor aux Ecoles de chirurgie ännu 
behöfver lära physiologie i medicinsk skola, sedan begge desse skolor i en olycklig 
stund blifvit från hvarandra skilde». 

De svenske kirurgerne sågo för öfrigt i M. Louis och hans »confréres», hvilka 
äfven lågo i strid med de franska läkarene, sina embetsbröder. Såsom betecknande 
för dessa i Sverige och Frankrike likartade förhållanden, må anföras att rörande Louis' 
examen finnes en liten broschyr >Letfrc ciim Medicin de Nontpellier au sujet de 
V examen publique que le Sieur Louis a subi le jeudi 25 sept. 1749 å S:t Come». 
På frågan »Qvid est chirurgia», svarade Louis »Års, quam profiteor». När dekanus 
frågade »Quaenam est igitur ars, quam profiteris» ? svarade Louis »est chirurgia». 



342 NÅGRA MÅRKELIGARE RÄTTSFALL. 

Den berömda Herr An t. Petits ocli flera andra läkares betän- 
kande angående lagligheten af sena förlossningar. Domare och Prester 
till närmare upplysning. Öfvers. Stockh. 1770. 

H. Gahn, De par/n serotino. Diss. acad. (prees. J. Sidrén). 
Ups. 1770. 

Det må ännu tillåtas oss att, ehuru icke hörande till den egentliga 
rättsmedicinens område, i sammanhang med ofvaustående erinra om en 
strid rörande ett sjukdomsfall, förd med alla lidelsernas vapen emellan 
tvenne läkare och slutligen häuskjuten till collegii medici pröfning. 
Det var striden om den s. k. morianen Phaetons sjukdom och orsaken 
till hans död. Denne Phaeton, page vid Adolf Fredriks hof, 
insjuknade och behandlades först af hofläkaren Nils Skragge, men 
derefter infann sig enligt drottningens anmodan äfven Herman Sch ii t- 
zercrantz på konsultation. När Phaeton dog, blef det bekant 
att läkarene varit oense om hans sjukdom och behandling. Af hand- 
lingarna framgår endast, att Phaeton lidit af en lefversjukdom, hvars 
natur dock icke engång på grund af obduktionsprotollet låtit närmare 
bestämma sig 1 ). Det i tysthet smygande förtalet, underblåst af hofvets 
sqvaller, sårade Skragge, som utgaf en särskild mot Schiitzercrantz 
riktad skrift under titel i JEtt sällsynt missfoster, ÖpnadtaflS. Skragge». 
Stockh. 1771 83 sidd. 8:o. Han säger sig länge varit villrådig, om han 
borde trycka denna sin försvarsskrift, men »med stillatigande ger jag 
dårenom, så länge dess dårskap är obesvarad, anledning att smickra sig 
med det oskäliga hopp, att han är klok». Boken slutas med orden 
»Stul tus, ne tumeat, vapulet». 



') Yid obduktionen af Phaetons kropp befanns lefverns »stora» lob sträcka sig 
ned ända till bäckenet; tvarest nian skar i henue utkom ett tjockt och tunnt väsende, 
som rj hunnit blifva vahr, midt i lefvern fanns ett vaeuum. som innehöll något tunnare 
vahr och hvamti dol rahrei tvifvelsutan legat, Bom per sedes gått bort Den mindre 
loben af nästan naturlig storlek, |>a ytan fanns bär och der gula upphöjningar af hvita 
Btyfrars storlek, hvilka innehöllo ett tjockare och segare \ä>ende. likt sina stoatomata. 
Hela lefvern vägde 12 skålpund». — A er el ansåg sjukdomen liafva varit en bepa- 
titis i följd af hadning i kallt vatten med öfvergång i bulnad. Man var beredd att. 
öppna den förmodade abscessen, alldenstund tydlig fluktuation kändes, men plötsligt 
försvann svullnaden och fluktuationen, medan ymniga afföringar instälde mg. lh 
varande fall var sannolikt en Echinococcussvulst, 



NÅGBA MÄ1SKLL1GAHE RÄTTSFALL. 343 

Striden kom slutligen till collegii medici afgörande. Den 15 / 5 1772 
stannade kollegium efter en vidlyftig diskussion och votering i det beslut, 
»att collegium af de ingifna berättelserna icke får nog ljus och anled- 
ningar att med visshet sluta, hvilken af de stridande haft rätt i sin 
mening och den derpå byggda methodus curationis. Det blir således 
collegium omöjligt att i den tvistighet, som desse läkare emellan be- 
klagligen yppad är, lämna något säkert omdöme, då de grunder, hvar- 
uppå detsamma skulle byggas, a bada sidor äro stridande och å ingen- 
dera fullgiltigt bestyrkte, hälst den hetta och i lärdas skrifter otjenlige 
ifver, hvarmed denna strid blifvit förd, betager berättelserna å ömse 
sidor den trovärdighet, som eljest icke kunde sättas i fråga». 

Härmed var Schiitzercrantz likväl icke nöjd, utan besvärade 
sig hos Kongl. Maj:t den ° u 1773 deröfver. att kollegium undandragit 
sig ett bestämdt yttrande och »att den sä uppdagade tresko, som Eders 
K. Majrts collegium medicum vid ofta omrörde tvistemåls afslutande 
framhärdar uti. ma genom E. Kongl. Maj:ts nådigste förordnande varda 
häfven och thy nådigst anbefalt att utan vidare tidsens utdrägt härutinnan 
afgifva sitt omdöme och äntelig slub. Kollegium öfversände nu 
handlingarna i målet till Skragge, som 1773 flyttat till Filipstad, för 
att erhålla hans bemötande. Dermed fördröjdes en tid och när kollegium 
påminde honom derom, svarade Skragge -att han aldrig, utan i yttersta 
nödvändighet, vill röra hvarken den ena eller andra stridigheten, särdeles 
som han funnit hvad liten belöning vankar på lärdomsfältets 1 ). Kort 
derefter förstördes samtliga handlingarna vid en stor eldsvåda. 

Allmänheten, van vid de ständiga, ofta skandalösa striderna emellan 
läkare och kirurger, kunde likväl förskaffa sig fullständig bekantskap 
med de olika patologiska äsigterna i frågan genom de af Schiitzercrantz 
utgifna stridsskrifterna 2 ). Ännu långt derefter kunde denne icke under- 



') Collegii medici protokoll den w / 8 17,5. 

2 ) Des?a stridsskrifter voro: »Bihang till 31. D. och Lifmedici Herr X i c 1. 
Skragges utgifna bok kallad Nosologia Drottningholmiensis. Eller berättelse om 
dr märkelige sjukdomar omkring Drottningholm o. s. v. Såso?n svar uppå Doctorns 
oriktiga berättelse om Morianen Phaetons sjukdom m. m. Stockb. 1769. 29 sidd. 8:o. 



344 SVERIGES RÄTTSMEDICINSKA LITTERATUR. 



låta att i företalet till ett arbete »Om Förlossningsvetenskapens theore- 

tiska del». Sthlra 1786, ehuru han visste att samtliga handlingar gått 
förlorade, bittert beklaga sig öfver collegium medicuru, som icke afgifvit 
slutligt utslag i ärendet l ). 



7. Sveriges rättsmedicinska litteratur. 

Denna var under förra seklet mycket arm. Det kan äga sitt intresse 
att här anföra de hithörande skrifterna, hvilka, en livar på sin tid, utöfvade 
ett icke ringa inflytande på de svenska läkarenes bedömande af niedi- 
kolegala frågor. Den om barnförlossningskonsten i Sverige förtjente J. 
van der Hoorn utgaf Bref till den Ed le och Höglärde Boctom och 
Anatomie Professorn Hr Magnus Bromell, hvari grundeUgen och 
noga under sökes: Hwruvijda 'mun utaf lungans siunkande eller /lif- 
tande i ratnet han med säkerhet döma och släta: Det ha n/et. hvaraf 
lungan tages, är dödt födt eller lefvandes i dagsliuset kommit . Stockholm 
1718 32 sidd. 8:o. Andra upplagan. Vesterås 1759. — Ytterligare 
utkom: »Bet andra Joh. van Ho oms bref till den Edle och Höglärde 
Boctom, Anatomie professorn och Icongl. Collegii mediet assessorn Herr 
Magnus Bromell, hvaruti det uti förra bref vet oaf gjorda tvifvelsmålet: 
om corrnption eller rötan kan komma ett dö fodt barns lunga att flyta; 
Genom många ther öficer gjorda prof aldeles förkastas och ther emot 
fastställes: att barnet, hvars luriga flyter, är le f itändes hiit til rerlden 
födt, som ock: livad orsaken är. att en drunknader kropp siunker och 
någon tijd ther efftcr äter, wpfl/yter igen. Samt om ett omogit barns 
tecken . Sthlm 1720. 16 sidd. 8:o. 



Bamdftmgar rörande Morianen Phaotons sjukdom »di död jemte Kongl 
CoUegii mediet protokoller och utslag i målet, tjutande till allmänhetens upplysning, 
rj mindre än till svar på Lifmedici tryckta ■></ kallade Missfoster m. m. Stockh. 
1774. 03 sid. 4:o. 

*) En dräpande kritik af detta Sch ii tzerorant*' arbete läses i »Läkaren 
och Naturforskaren», VIII, 37—66. 



SVERIGES RÄTTSMEDICINSKA LITTERATUR. 345 

I sitt arbete - Utförlig förklaring om friska sårs egenskaper, i 
a)isee>ide till deras scirskilta natur, kännetecken och påfölgder, med 
bihang af några slutsatser, om deras lethulitet. samt huru och i livad 
form eller ordasätt vittnesbörd deröfver må len/nas-*, Stockholm 1745, 
sökte Olof af Acrel lemna fältskärerne en handledning i bedömandet 
af sårskadorna från rättsmedicinsk synpunkt och tillämpade härvid den 
herskande letalitetsteorin. I följd deraf ordnades sårskadorna efter den 
fara de medförde i tre klasser, vulnera absolute vel sine exceptione 
lethalia. vulnera per se vel sua natura lethalia, interdum tamen curata, 
denique vulnera per accidens lethalia, arte vero curabilia. Med afseende 
härpå ordnades äfven de olika straffbestämmelserna. 

Derefter förflöt en lång tid, innan någon rättsmedicinsk skrift såg 
dagen. Först 1776 utkom Jonas Kjernanders » Utkast till medicinal- 
lagfarenheten, domare till upplysning, läkare till hjelpreda och barn- 
morskor till undervisning i ämnen, som röra menni skokroppen» . Stock- 
holm. (1776). 746 sidd. 8:o. Arbetet förordades af Svea hofrätt åt de 
densamma underlydande domare och embetsmän. 

Xågra år senare sammanskref på collegii medici anmodan Roland 
Martin »Läkare Grunder till biträde för styresmän och domare ifrån 
kunskapen om menniskans kropp och allmänna naturläran. Efter 
J. E. Hebenstreits Anthropologia forensis. På svenska utgifven». 
Stockholm 1783. 597 sidd. 8:o. 

I svenska vetenskapsakademins handlingar 1799 finnas af G. Er. 
Haartman »Anmärkningar öfvev det af Hr Plouquet föreslagna 
lungprofvet . 

En anmärkningsvärd uppsats meddelade A. H. Florman under 
titel: »Kan man af utvertes tecken eller genom dissection med visshet 
bestämma om en menniska eller annat djur. som upptages ur vattnet, 
är drunknadt eller på annat sätt omkommit»? i S. Hedins »Veten- 
skaps-Journal för läkare och fältskärer > II. 1801 *). 



l ) Åfhandlingen är ursprungligen införd i Nyt Bibliothek for Physik. Medicine 
og Oeconomic. ittgifret af C. G. Rafn. I. Kjöbenh. 1801. Är äfven of versart på tyska. 



346 SVERIGES RÄTTSMEDICINSKA LITTERATUR. 

Ännu saknade man likväl en praktisk handbok för bedömandet af 
medikolegala fall. J. L. Odhelius framhöll derföre 1797 i collegium 
medicum behofvet af en sådan vägledning för unge läkare och kirurger 
samt föreslog, att d:r C. Zetterström i Upsala skulle uppmanas öfver- 
sätta Plenks »Elementa medici nce forensis». Sjelf lofvade han öfverse 
och tillämpa arbetet på svenska förhållanden 1 ). Några år senare anmälde 
Odhelius, att det d:r Zetterström gifna uppdraget icke blifvit slut- 
fördt 2 ), hvarför han föreslog, att kollegium ville anslå 50 rdr för en 
prisskrift, hvars ämne skulle vara Underrättelse, huru till domares upp- 
lysning läkaren bör undersöka en lefvande eller död menniskokropp, 
samt derom uppsätta en fullständig beskrifning». Kollegium biföll för- 
slaget och borde prisskriften vara inlemnad före slutet af ar 1803 3 ). 

Priset tilldelades Erik Gadelius ISO-i, men denne afsade sig 
detsamma och önskade sjelf på egen bekostnad utgifva sitt arbete, som 
äfven utkom under titel -»Handbok i medidnallagfarenheten . Stockholm 
1804, 286 sidd. 8:o. Snart derpå erbjöd sig Gadelius, såsom prosektoi 
vid anatomiska inrättningen i Stockholm, att hålla föreläsningar i medicinal- 
lagfarenhet och beslöt kollegium till befrämjande af dess studium fordra, 
att kirurgie studiosi, då de anmälde sig till det andra förhöret af kirurgie 
magisterexamen, borde vara försedde med intyg derom, att de afhört 
dessa föreläsningar *). 



l ) Af detta arbete utkom andra upplagan i Wien 1786. En tysk öfversättning 
hade utkommit redan 1782. 

! ) En del af manuskriptet iulemnados till granskning af medicinska fakulteten 
i Upsala och bedömdes särdeles fördelaktigt vid sammanträdet den */ t 1802, men förf. 
afslutade icke sitt arbete. 

3 ) Collegii medici protokoll den !e /i 1802. 

4 ) Collegii medici protokoll den % 1806. Se detta arbetes första del sid. 158. 



XIX. 



APOTEKSVÄSENDE. 



1. De första spåren af apoteksväsende i Sverige oeh de första 
apoteken i Stockholm. De första apoteksprivilegierna. 

De första spåren af en ordnad apoteksrörelse i Sverige leda oss 
till de i Stockholm i hofvets tjenst mot slutet af 16:de och i början af 
17:de seklet antagna apotekarene, af hvilka en del till och med voro 
anställde med fast lön. Medels skrifvelse af den 27 / 6 1609 antog sålunda 
konung Karl IX en Casper Könich att mot vissa bestämda förmåner 
vara hans hofapotekare x ): 

Wij Karl then Nionde medli Gudz Nåde, Sveriges, Göthes, Wändes, 
Finners, Carelers, Lappers i Norlandenn, the Cayenners och Esters i 
Lifflandh etc. Konungh. Giöre witterliget, att vvij haffwer ahnntagett 
vdi wår bestellningh breffwijsare Casper Könich för wår Hoff Appo- 
tekare, och skall hann wara förplichtedh att wara oss, wår Elskeligh 
kiäre Huusfru och Liffz Arflwinger, så och Sweriges Crono, huhlh tro- 
genn och rättrådigh, wårtt gagnn och bestå altidh sökie och frenria, 
Skada och förderff i tidh förekomma och förhindra; hann skall och haffva 
vdi sitt Apotek gode och oförderffvade Materialia och haffva uppå wåre 
krydde gärder flijtig acht och Innsehende, och nähr som Wij eller hög- 
be:de wår Elskeligh käre Huusfru och Lijffarfvingar eller någonn uthaff 
wåre eller Högbe:le wår Elskeligh käre Huusfru eller Lijffzarffvingers 



') Denne Casper Könich värd t sedermera Gustaf II Adolfs både kammar- 
tjenare och hofapotekare, var äfven en kort tid köksmästare, åtföljde konungen till 
tyska kriget och balsamerade hans hk i AVeissenfels samt adlades 1G37 med namnet 
Liljecrona. 



350 DE FÖRSTA APOTEKEN I STOCKHOLM. 

tiennere eller tiennerinnor behöffve hanne Tienst, vdi någen förefallande 
nödh och siukdoni (denn Gudh Nådeligenn afvende), så skall hann som 
ehnn trogenn och rättskaffenn Hoff-Apotekare ägner och böör, altidh 
wara weder redo, och sigh willig befinna låtha, att bruka dertill de 
medell hann känn och förmår. 

Der emoth igenn haffwe Wij honom för sådann hanns trogne och 
ilijtige tiennst som hann oss och Högbe:de var ElskeUgh käre Huusfru 
och LiffzarfTwinger skall wara förplichtedt att göre och bevise. Xädigesl 
till sagdt, till årligh Lhönn och underhåldh, penninger Trij hundrede 
daler, som vår Tollener vdi Wästeråhs honom Arligenn Leffverera skall, 
såssom och frij wåningh och tarffligh förteringh. Befale fördenskull 
för.bte vår Tollener vdi Wästeråhs, att hann honom förskreffne Trij 
hundrade daler uthann någenn Affkortaingh wedh wår onåde till— 
görendes arligenn Leffvererer och tillsteller 1 ). 

Emedan Kö ni c h följde med konungen på resor och i krig, valdes 
en af drottning Maria Eleonora från Tyskland införskrifveu apote- 
kare, Philip Magnus Schmidt, att förestå hof apoteket å slottet. 
Denne Schmidt erhöll 1625 privilegium på ett apotek i Stockholm och 
tillåtelse att flytta detsamma till Stortorget, der det ännu en tid kallades 
slottsapoteket och senare öfvergick till det nuvarande apoteket Lejonet. 

Derf örin nan hade dock Gustaf II Adolfs lifmedikus Jakob 
Robertsson Struan 1623 undfått det första privilegium på ett frun 
slottsapoteket skildt apotek och bemyndigades han att sjelf antaga och aflöna 
en apotekare för hofvets räkning, såsom framgår ur följande skrifvelse 
af den 13 / 8 1624: 

Wij hafwe wår trotjenare och lifmedico D. Jacobo Roberts uti 
fullmacht och befallning, att antaga en god och förfaren apothecare, som 
uti alle saker, som till Wår och Wår riskel. k. Gemåls tjenst hörer, 
efter hans Commendo sig bruka låter och alltid, Där som hälst behof 
giörs, dag eller natt, är tillstädes, till hvilien ända Wij för bemälte Wår 
medico bestå årligen 300 dal., af hvilka han samma apothekare under- 
hålla skall. Såsom och uti lika måtto bestå Wij honom, efter Bom wan- 
ligit hafwer varit, fritt glas och kohl, så mycket som till förb:te wart 



Ii B andbergs ka äldre samlingen, Lått. A. fol. 1066. 



DE FÖRSTA APOTEKEN I STOCKHOLM. 351 

apotheks gagn kan förbrukas. Wij befalle fördenskull wåx skattmästare, 
kammerråd och General Keceveur att de i rattan tid late honom förb:te 
300 daler så väl, som glas och kohl utbekomma? l ). 

Snart derefter begärde dock Robertsson, att konungen »nådigst 
ville efterlåtha honom dett för sitt eget apotek, såsom och tillstädia, att 
han några Consorter, som han till dess fortsettiande, på det han deste 
bettre ett fullkombligare och beständigere werck anretta kuude, intaga 
mötte-. Detta beviljades af konungen genom ett den 22 / 6 1625 utfärdadt 
privilegiibref, som tillika förklarade: »Hvad Wij nu och wår ellskeliga 
kära Gemahl för medicamentå till Wårt behof, eller och till andra nådigst 
willia befala, uthur samma apothek at anamma, derföre willie Wij låtha 
gifwa honom och hans medh Consorter åhrligen Trehundrade daler. 
Hwad och Wår Liifmedicus till materialier och medicamenter uthur 
Wårt Slossapothek till sigh efter wår gunstiga tillåtelse annamat, och 
han fideliter taxieret och werdera låthit till sechshundrade daler swenscha; 
dem wele Wij att dhe skolle honom frambdeles afkortes uti hans bestäl- 
ningh. Alla de medicamentå, som till menniskiones styrkio och sundhet 
i fremmande landh upköpte och hiit införde warda till samma apotheks 
behof. skole wara frii för all Tull Wechssel och beswär». 

Detta ursprungligen vid Stora Nygatan af Robertsson anlagda 
apotek är det nuvarande apoteket Markattan. 

Förrän privilegierade och under uppsikt stående apotek hunnit i 
Sverige för hofvets räkning anläggas, bedrefs medikamentsförsäljning af 
s. k. kryddkrämare, oftast inflyttade utläudingar, hvilka derjämte idkade 
handel med specerier, vin m. m. och dessutom icke sällan utöfvade 
läkareyrket. I början betraktades denna handel som annan borgerlig 
näring och blef icke föremål för särskild uppmärksamhet från lagstift- 
ningens sida. Visserligen började verklige apotekare från medlet af 
17:de seklet att nedsätta sig i städerna och ansöka konglig stadfästelse 
eller privilegium på sin rörelse, men några egentliga bestämningar för 



') Kammarkollegii registratnr den u / 8 1624. 



352 DE FÖRSTA APOTEKEN I STOCKHOLM. 

erhållandet af tillstånd till handel med medikamenter eller andra all- 
männa föreskrifter rörande omfånget och villkoren för dess bedrifvande 
funnos icke. Sedan några enskilda förordningar af mera tillfällig anled- 
ning utfärdats, var det medieinalordniugen af den 30 /i 1688, som äfven 
ordnade apoteksväsendet och gaf detsamma en fast form. Genom denna 
i sina grunddrag ännu gällande författning, införlifvades apoteksyrket 
med medicinalväsendet, i hvilket detsamma från denna tid ingått som 
en viktig, betydelsefull del. Stäldt i närmaste beroende af collegium 
medicum, fortgick dess utveckling under hela förra seklet i den engång 
bestämda riktningen. Först hundra år senare, den 12 / 2 1799, utkom ett 
nytt reglemente för landets apoteksväsende och isynnerhet för under- 
visningen i apotekskonsten. Under den långa mellantiden inskränkte sig 
lagstiftningen till ordnande af enskilda detaljer. 

Före medicinalordningens utgifvande synas visserligen, åtminstone 
i Stockholm, apoteken varit underkastade ett slags kontroll, att döma af 
konungens konfirmation ä apoteket Lejonet i Stockholm af den 22 / 2 1636, 
i hvilken det heter: 

»ofvanbemälte Magnus Smitt skal vara förplichtat at lät;» åhrligen 
af våra Hoffmedicis revidera och taxera heela sit apoteek, och sedan efter 
den apoteekare ordning och taxa, som de der på görandes warde, vara 
skyllig sine medieament och wahror alldeles oförfalskade att Eörsellia med 
den poen oeli straff tillgiörandes som merbemälte apoteekare ordning i 
sielfwe bookstafwen uttrycker och förmäler . 

Denna föreskrift upprepas ytterligare i en ny konfirmation a samma 
apotek af den 23 / 5 1640: 

Han oeh dee (barn och efterträdare) skole underkastat wara den 
inspection och taxa, som Wåre Liffmedici eller Stockholms Stad/. Physicus 
haffVa böre oeh glöra opå apoteket, att icke elacke eller förlegne medi- 
cinalier uthur apoteket försällias; uthan att sadane l>r>re och skole wräkias 
och bortkastas och allena gode och dugelige Baker i apoteket förvaras 
och oförfalskede der uthur föryttres widh dett poen ocb. straff tillgiörandes, 
som apotekare ordningen innehåller, den att wåre Hoffmedicis och Stad: 
Physico skall giöras och < >ss till Confirmation ahnprsesenterae». 



ALLMÄNNA PRIVILEGIER FÖR APOTEKARENE I STOCKHOLM. 353 

Af brist på öfverhetligen stadfästade ordningsregler för apotekens 
inrättande och värd. men isynnerhet i saknad af fastställd taxa kunde 
en sådan eftersyn icke blifva annat än i hög grad tillfällig. 

Utom af de bofasta apotekarene bedrefs mellertid medikaments- 
liandel ganska allmänt af kringvandrande eller kringresande personer 
med eller utan tillstånd. Sålunda upplyser kollegii protokoll den 12 2 
1683, att en viss Daniel Läder, som på "lika tider uppträdt i Stock- 
holm som »chyniicos . ocalist och medicus», men tillika idkade handel 
med apoteksvaror, förevisade i kollegium, dit han blifvit uppkallad, ett 
regeringens öppna bref af den 28 / 8 1666, h varigenom han berättigades 
att fritt försälja sina »praeparerade medicamenta». Denne Läder hade 
låtit trycka sedlar- öfver sina varor och äfven skickat sin son ut till 
andra städer i riket i och för denna handel. Kollegium kunde härvid 
icke göra annat än förbjuda honom kalla sig »medicus regius» och att 
använda invärtes medikamenter. A sin sida anmälde Läder, att en 
finne, benämnd Ziewer, löpte omkring i alla hus och sålde sina 
varor. Kollegium beslöt att härom tala med slottsfogden »att slikt må 
hämmas» l ). 

Emellertid hade till stäfjande af detta ofog utkommit ett k. bref 
af den 10 /4 1675, som innehåller det första allmänna privilegiiskyddet 
för apoteksrörelsen. Detta »privilegium för samptelige apotekare här i 
Stockholm» är af följaude lydelse: 

Wij Carl etc. Giörom witterligit, at aldhenstund AVij förnimme, 
huru såsom uti Medicine och raedh försälljande af allehanda Medicar 
nienter här i wår Residentz Stadh Stockholm stoor missbruuk och oord- 
ningar begynna sig yppa. enkannerligen emedan åthskillige quacksalfuare, 
Empiriéi och shjke sig härsom oftast infinna och undher pra?text och 
skeen at curera dhee siuke och krancke ieke allenast löpe utlii huusen 
medh dheras sielf preparerade odugehge iledicamenter, uthan och understa 
sigh at inrätta förbudne Apoteek, hvarigenom många fördärfves till sin 
helso, och dhee förordnadhe rätte Apoteekare hjda stoor skada och niehn 
i deras nähring ; Hvarföre hafve Wij til at förekomma och remediera 



] ) Collegii rnedici protokoll den '*/, och l8 / 7 1683. 

23 



354 ALLMANNA PRIVILEGIER FOR APOTEKARENE I STOCKHOLM. 

allt sådant i nådher godtfunnit, at giöra herom en wiss förordning sampt 
och constituera och sättie ett wijst antahl Apoteekare härsammastädes 
och dhem Wårt Nådige privilegium at mcdhdeela och förunna; Och 
såsom Wij pröfwe, att dhenne Wår Kesidenz Stadh medh dhee allreda 
werckeligen inrättade femb Ordinarie Apoteeken, nembligen 

l:o. Wår Hof Apoteekare Daniel Robergs uti Leijonet, 
2:o. Wår och Hennes Maj: t Wår hög:te Fru Moders Apoteekare 
Christian Herrens utj Morianen, 

3:o. Christoph Molitors utj Engelen, 
4:o. Julius Friederich Friedenreich utj Schwanen och 
5:o. Saal. Christian Daures Enckias utj Markattan, jempte dhet 
extraordn. Apoteket som Wij Apoteekaren Jurgen Brand t af serdeles 
gunst och nådhe förundt hafwe på Södher malmen at inrätta, noogh- 
sampt och till nödhwendigheeten skall wara försedder; alt så confirmere 
och stadlvfäste Wij åfwanbenämbde 5 Ordinarie och dhet eene Extraord. 
Apoteket härmedh och i krafft af dhetta Wårt öpna Breef, således at 
uthom dhem inge fleere nu eller framdeles undher hvadh nampn och 
praetext dhet och wara kundte, här utj Wår Residentz Stadh och dess 
Mallmer skole inrättas eller anordnas ; Thesslijkes skall ingen Materialist, 
Oculist, Operator, bruchsnijdher, badhare, såckerbagare eller kryddkrämare 
wara bemächtigat at försällja någre venena, Abortiva, Antidota. Confor- 
tan tia, Purgantia composita eller och aquas tam simplices qm: compo- 
sitas, Emplastra, Ungventa, Theriacam Mithridatium, Confectiones offici- 
nales, Balsama, Species et pulveres compositos, Olietates, Elixir, aquas 
vitae Mathiolj, item Slagwatten, sampt Canelmodher och andre distilerade 
Wattn, bröstkakor, viol-, rosen- och andre syruper, Conservas eller andre 
slijke Midiciniske saaker, som egentligen höra till Apoteeken, mycket 
mindre skall någon quacksalfuare undherstå sigh, något af sina wahrur 
at föryttra antingen hemma eller uthom sitt Huus, uthan låtha sigh nöija 
medh den bewillningh och tillständh, som dhem wedh Marknastijdher 
förunnes. Och på thet dhesse förordnade Apoteekare så mycket bättre 
mage kunna erhållas, så skall hwarcken en Medicus Practicus, Chijrurgus, 
Laborant, Distillator eller någon annan ehoo dhet oeh wore, hafva fritt 
tillständh at hålla något bij-Apotek eij heller sielf praeparera någre fifedi- 
camenter till Apotekarnes prejudice för sine Patienter dhem invärtes at 
applicera och bruka, föruthan dhee wundh-drycker och decocta som al 
dhem brukade blifwa. Dheremot skole bemelte Sex Apotekare medh all 
tlijt derhän trachta och skylldige wara, at dlieres officiner medh godhe 
friske och dugelige, jembwftl alle* dhee materialier altijdh äre försedde, 



ALLMÄNNA PRIVILEGIER FÖR APOTEKARENE I STOCKHOLM. 355 

som ett välhestält Apotek dhet fordrar och kräfver. och Collegium 
Medicam dhet godt och nödigt finner, såssom och sig lata angelägit 
vara. at skatta sig godhe Geseller tillhanda, sä at Medicauienterne medh 
godh försichtigheet och sorgfäldigheet mage prsepareras och i alt öfrigt 
sigh sa anskieka och furhälla, som dhee dhet in för Gudh, Oss och livar 
och een kunna ansvara. Och sassom dhee intet böra ijdka och drifva 
någon borgerlig Nähring, för uthan hwadh dheras Apotek och dliertil 
nödhige materialiers anskaffande widhkommer, Sä skole dhee alt dher- 
emoth, vara frije och förskonte för all borgerlig tunga, pålagor, Stadz- 
beställningar samt Inkvarteringar och andre slijke onera, ehvadh nampn 
dhee helst hafwe kunna. Och om en eller annan af dhesse afvan speci- 
ficerade Apotekare framdeles skulle medh dödhen afgå, så skall Enkan 
eller dhess barn blifva vedh Apoteket och niuta alle privilegier och 
frijheter till godo, så länge dliee dhen i behörigt ståndh och esse hålla, 
likväl skall dhen Provisor som dhervidh antages och Apoteket på sådant 
fall förestå vill, undergå Collegij Medicorum och samptelige Apothekarnes 
examen och afläggia dhen vahnliga Eedhen. Dhet alle som vederbör 
serdeles Wär Öfver Ståthållare och Magistraten Mrsammastädes hafve 
sig at efterrätta och ofta bem:te Apotekare widhålle dhem förundte privi- 
legier at maintenera och försvara. 

OfvaDStående k. bref utsträcktes sedermera till rikets samtliga 
apotekare genom »Kongl. Maj:ts förnyade privilegium för apotekare- 
societeten uti Sverige och des underliggiande provincier emot de af 
qvacksalfvare och andre slijka inritade missbruk af den 28 / 6 1683» 1 ). 
I detta k. bref tillförsäkrades apotekarene skydd »emot alt ingrep, för- 
fång och prejudice af materialister, qvacksalfvare, empiricis, och andre, 
som stryka kring landet och sig den ena tijden efter den andra uti 
vårt konunga rike inställa. Under livad titul. skeen och praetext det vara 
må, skole inge qvacksalfvare, oculister, brucksnidare, operatorer och 
materialister understa och fördrista sig att sällia någre sådane medi- 
cinske saker, som uti vårt förra privilegio stå specificerade och egentligen 
höra till apotheken, hvarken hemligen uti huusen eller uppenbarligen, 
dem som detta isynnerhet tilkommer til mehn och praejudice uthi deras 



') Finnes skildt tryckt, Stockholm 1G83, och dessutom som bihang till den nya 
upplagan af medicinalordningaraa, Stockh. 1742. 4:o. 



356 ALLMANNA STADGANDES RÖRANDE APOTEKSVÄSENDET. 

näring och handtering, vid straff och confiscation af alla deras varor 
tilgörandes; ty blifver här med en gång för alla på det alf varligaste 
budet och befallat. att alle slijke qvacksalfvare och landstrykare skole 
här ifrån staden och riket afhållas, och ingen onder hvarjehanda praetext 
tillåtas, att smöria på gemene man sina förfalskade och bedrägelige 
compositioner, mången till stor skada och hälsans förlast, vid onåde och 
straff, som åfvan förmält är . 

2. Stadgandena i k. medieinalordningarna af år 1688 rörande 

apoteksväsendet. 

För att kunna inse betydelsen af de omständigheter, som i det 
följande skola meddelas rörande det svenska apoteksväsendet, är det nöd- 
vändigt att i korthet sammanfatta det viktigaste af 16S8 års medicinal- 
ordniug, så vidt den berör handeln med medikamenter. Nämnda medi- 
cinalordning föreskrifver sålunda: 

att en af collegium medicum utarbetad farmakopé bör tjena alla 
apotekare i riket till norm och rättesnöre (§ 13); 

att apotek skall visiteras i Stockholm af collegium medicum och i 
landsorten af ordinarie läkare livar på sin ort (§ 14). Der något befin- 
nes vara förlegadt eller förderfvadt, bör det utan vidare bortkastas (§ 28); 

att beredningen af vissa stora och kostsamma kompositioner bör 
ske i läkares närvaro (§ 15); 

att ingen må i riket hålla apotek, utan att han först examinerats 
af collegium medicum med biträde af tillkallade apotekare och, sedan 
han efter kollegii »godtpröfvande» erhållit Kongl. Maj:ts kallelse och 
beställning, aflagt föreskrifven ed (§ 16); 

att apotekarenes biträden (»gesäller») böra uppvisa sina intyg i 
kollegium och edeligen förbinda sig till medicinalordningarnas iakt- 
tagande (§17); 

att disciplarne (»lärgossarne») skola af apotekarene undervisas (§ 18); 

att ingen apotekare ma låta bruka siir till praktiserande vare sj- 
utorn eller inom hus, mycket mindre gesällerne (§ 19); 



ALLMÄNNA STADGANDES RÖRANDE APOTEKSVÄSENDET. 357 

att en taxa på såväl medicamenta simplicia som coruposita och 
andra materialier uppsattes till apotekarenes efterlefnad (§ 20); 

att apotekarene alltid harva till salu goda och oförfalskade varor, 
årligen anskaffa färska, i landet växande rötter, krydder, blomster och 
frön och det hvart och ett i rattan tid, icke förlegade eller illa kondi- 
tionerade varor frän fremmande orter införskrifva, för hvilken orsak 
apotekarene, sä ofta fremmande varor ankomma, skola noga examinera 
dem till utrönande af deras riktiga beskaffenhet (§ 21); 

att icke från fremmande orter införskrifva composita, hvilka kunna 
hemma prepareras (§ 22): 

att venena och andra farliga medikamenter böra förvaras och för- 
säljas med iakttagande af vissa bestämda försiktighetsmått »och såsom 
folket, då de intet slike saker fä köpa på apoteken, äro färdiga att söka 
sådant hos kryddkrämarne, hvilka sådane saker härtills utan motsägelse 
sålt hafva. skola icke allenast apotekarene, utan ock kryddkrämarne och 
hvar och en som sädana ting sälja lärer, vara bundna att hålla sig vid 
denna förordning, vid straff af 50 daler smt (§ 23); 

att utan dröjsmål expediera recepter, hvarpå är anteeknadt att de 
erfordra skyndsamhet samt att på hvart och ett medikament utsattes den 
signatur läkaren sjelf gifvit, jämte dag, datum och den förordnande 
läkarens namn (§ 25). — Ett till collegium medicum den 27 / 6 1757 aflåtet 
k. bref med anledning af klagomål öfver dröjsmål med expedierandet 
af iulemnade recepter anbefallde kollegium att rätta detta förhållande; 

att icke genom recepters förevisande förråda henilig sjukdom, 
klandra eller ändra något i en läkares recepter eller utan hans med- 
gifvaude iterera eller förnya dem (§ 26); 

att alla recepter skola afvägas och dispenseras med medicinsk 
(Niirnberger) vikt (§ 29); 

att kryddkrämare förbjudas handtera sådana saker, som dem ej 
egnar och bör, hvarför ingen kryddkrämare må till salu hålla det rin- 
gaste compositum medicamentum chymicum eller galenicum (§ 31). 

En del af ofvanföre upptagna, i medieinalordningens ursprungliga 
lydelse ingående stadganden blefvo på apotekarenes anhållan modifierade 



358 ALLMANNA STADGANDEN RÖRANDE APOTEKSVÄSENDET. 

genom Kongl. Maj:ts resolution af den V 8 1(598 1 ). Härom förekommer 
i ett collegii medici protokoll: 

»1692 den 27 / 8 discurerades om den skamlösa skriften Apothekare 
Societeten hade inlagdt uthi kungl. Cantzlij Collegio emoot Collegium 
medicum, hvaruthinnan dhe frivole exciperar emoot Kongl. Maj:ts giorde 
Apothecar Ordningh, menandes densamma touchera dem alt för när. Och 
resolverades att d:r Ziervogel medh d:r Micrand.ro skulle samman- 
sättja et tilhörligit svar derpå, hvilket kunde biiläggas uthi kongl. Cantzlij 
Collegio ad acta, på det posteritatem finge deraf see deras stora obillighet». 

I nämnda resolution tillförsäkrades apotekarene rätt att, der ingen 
ordinarie doctor medicus finnes, få betjena sjuke med råd och dåd och 
skall dem icke heller vara betaget, fast en medicus är i orten, obehind- 
radt att använda goda usual och väl experimenterade medel, när de i 
nödfall eller ock uti ringare och hastigare tillfällen blifva tillitade eller 
ock någon hos dem rådgör öfver några små barn eller andra krämpor», 
samt i öfrigt idka handköp. Förnyandet af ett recept var utan läkarens 
niedgifvan.de icke tillätet, »när en doctor medicus hafver någon patient i 
kur», men stånde det den sjuke fritt med sin fara att lata tillreda medi- 
camenter efter ett eller annat honom recommcuderadt recept». Förbudet 
för kryddkrämarne i så väl kongl. brefvet af den 28 / 6 1683, som § 31 af 
medicinalordningarna »att till salu hålla medicamenta composita chymica 
eller galenica vill Kongl. Maj: t hafva reitereradt, skolandes det noga iakt- 
tagas, välförståendes allenast pä de orter, hvarest väl beskaffade och för- 
sedde apothek finnas inrättade. Skolande dock likväl ungerske drott- 
ningevatten eller välluktande essencer derunder icke vara förstående-. 
Medikamentskostnader skulle framför all annan gäld näst begrafnings- 
kostnaden godtgöras. 

Ofvananförda för apoteksväsendet gifna grundregler lemna en 
otvungen vägledning för bedömandet af alla de omstiindiglieter, livilka 
beröra landets apoteksväsende under den följande tiden, hvarför de 
åtgärder, hvilka sedermera vidtogos till apoteksrörelsens antingen skydd, 



') Se härom detta arl» •!■■- f<"u>ta del sid. 22 IT. 



APOTEKSFKIVILEGIERNA I STOCKHOLM. 359 



kontroll eller befordran äfven stå i närmare eller fjärmare sammanhang 
med dessa stadganden. 



3. Apoteksppivilegierna, särskildt i Stockholm. Strid om 
inrättandet af nya apotek i Stoekholm. 

Förrän vi öfvergå till framställningen af det svenska apoteksräsen- 
dets historia, sådan den framgår ur hithörande handlingar, måste vi 
beröra de s. k. apoteksprivilegierna, ehuru förf. icke här viU ingå på 
en skildring af den betydelse de under tidens lopp vunnit för apoteks- 
yrket eller af den handel, som med dem bedrifvits l ). Denna fråga 
ligger i sina konseqvenser till en del utom det historiska området. De 
privilegierade apotekens antal ökades småningom sä. att i början af 
innevarande sekel icke mindre än 110 apotek funnos i Sverige 2 ). 
Endast om apoteken i Stockholm må några historiska upplysningar här 
leinnas 3 ). Ehuru i denna stad redan hunnit inrättas sex apotek, näm- 
ligen »Lejonet» 1575 — 1625. »Markattan» 1623 — 1625, »Engeln» 1649. 
»Svanen» 1649, »Morianen» 1670 och »Örnen» 1674 (på söder, flyttadt 
till staden 1677 och kalladt »Korpen») samt 1675 och 1683 stad- 
gats att icke flera än sex apotek skulle i Stockholm få anläggas, 
beviljades 1690 åt Georg Fredrik Strobell privilegier på apote- 
ket »Enhörningen \ 1692 åt Johan Berendtz på apoteket sHvita björ- 
nen» (Ladugårdslandet) och 1693 ät Casper Ziervogel på apoteket 
Kronan». Efter utfärdandet af sistnämnda privilegier inlemnade stadens 
apotekare mot slutet af år 1694 till Kongl. Maj:t en underdånig anhållan, 
att icke några nya apotek vidare skulle få i Stoekholm inrättas 4 ) : 



') Se härom A. T. Wistrand, *Om apoteksprivilegierna' i »Afhandlingar i 
Statsmedicinen». 2. Sthlm 186C s. 81. 

*) Finnas uppräknade af "Wistrand a. a. s. S7 — 89 och A. J. Bruzelius, För- 
teckning öfter Sveriges apotek och deras innehafvare. Sthlm 18S1. 

3 ) A. T. Wistrand, Om Stockholms apotekares privilegier. Sthlm 1862. 

4 ) I riksarkivet under rubrik »Direktioner för sjukvård». 



360 NYA ArOTEK I STOCKHOLM. 

»Och emedan som åthskillige af Apothekarne sökt denna stora ko- 
nungsliga nåden att få hålla apothek, och vunnit densamma under den 
prsetexten, at södra malmen och ladugårdslandet eij wore försedde medh 
apothek, altså bedie Ed. kongl. Maj:t wij hermedh underdånigst, at och 
desamma, som i den regarden äro privilegerade, mage wara hedanefter 
förbundne, at hålla på sådane ställen apothek. men ingen annorstädes 
och dem eij må tillstädjas at transportera sine apotek in uti staden och 
således strandsättas desamma, som bebor malmarne, sosom och wara oss 
androm skadeligh uthi war näring, skolandes elliest äter igen andra sökia 
at få sättia sig under samma pnetext neder i deras stellen och således 
apotheken föröka sig till een oändelig hoper, hvarigenom staden blefwe 
upfiilt med een deehl oduglige apotek, såsom intetdhera för mycken- 
heten skull, hafwer rätt stoort att giöra, utan måste således raedicamen- 
terne stå och skiämas, blifwa gamla och odugse, hvarigenom patienterne 
lijda stoor meen till dheras helsas skiötande». 

Kongl. brefvet af den 10 12 1694 förklarade äfven: 

Men som Wij pröfve staden med malmarne således nogsampt wara 
försedde med bemälte antahl af Apotheques, Altså wehle Wij härmed 
icke allenast hafwa stadgat, at uthom dessa Nije Apotheken. hwilka för 
tiiden wärekeligen äre, inge flere nu eller framdeles, under livad nampn 
eller pra?cext dett ock wara ma. här i staden eller på malmarne skoida 
inrättas eller anordnas; uthan förordne jemväl härigenom att de apothe- 
kare, som hafva fått tillstånd att inrätta deras apothek på Södra Malmen 
och Ladugårdslandet, hädanefter skola vara förbundne dem dersammastädes 
att hålla och ej få transportera dem in uti sjelfva staden de dersamma- 
städes inrättade till hinder och skada» 1 ). 

Sedan Kongl. Maj:t ytterligare såväl 1707 som 1724 afslagit da 
gjorda ansökningar om nya apoteks inrättande, gaf of van meddelade be- 
stämning, att apoteken i Stockholm icke skulle fa öfverskrida ett antal 
af nio, i medlet af förra seklet uppslag till en häftig strid. Visserligen 
hade Kongl. Maj:t i sitt för Henrik Schultz Lorentzson den l:, ; ; 1735 
utfärdade privilegium förklarat, att apotekens antal i Stockholm kunde 



') Finnes skiKlt tryckt såsom Kongl. Maj:ts öpna bref, angående apotheearne i 
Stockholms stad och /»» Malmarne, Dat Stookh. den '" , , L694 . 



NYA APOTEK I STOCKHOLM. 361 

efter behof och tidens kraf ökas 1 ), men någon ny apoteksanläggning kom 
icke i fråga, förrän stadens apotekare efter k. serafimerlasarettets inrät- 
taade började frukta att ett nytt apotek komme att med tiden uppställas 
i dess närhet. I anledning häraf inlem nade de till Kongl. Maj:t den 
2l /i2 1750 en inlaga af följande lydelse: 

Såsom apnthekaresocieteten fatt förnimma det hos E. Kongl. Maj: t 
någon med första lärer inkomma och giöra und. ansökning at på Ivongs- 
holmen få nedsättia sig och der uprätta et apotheqne under pra 'text at 
med et sådant apotheque wilja betiäna det lazarettet, som efter E. 
Kongl. Maj:ts nådiga förordnande därsammastädes skall inrättas; — för- 
binder sig soeieteten äfven, at så skola besörja det anbefalte lazarettet 
med medieamenter, så at hwarcken livad sjelfwa medicamenterne til god- 
het och priis, eij heller deras hållande wid lazarettet till bequämlighet 
för de dijt förordnade hrr medicis något skal wara att klaga». 

K. lasarettsdirektionen, som vid sjukhusets öppnande 1752 först lät 
taga medikamenter från apoteket Morianen, gaf sedermera den */ 10 1753 
konstitutorial på denna medikamentsleverans åt provisorn Johan Chri- 
stian Georgii å apoteket Kronan, sedan denne aflagt behörig examen. 
Såväl öfver denna examen, som öfver den Georgii lemnade leverans 
besvärade sig apotekarene den - 1 12 1753 hos Kongl. Maj:t och sparade 
dervid icke på svåra tillvitelser mot collegium medicum och lasaretts- 
direktionen. Med anledning häraf hemställde kollegium i sitt svaromål, 
huruvida icke justitiekanslersembetet kunde anbefallas, »att genom nå- 
gon actorem publicum lagligen låta societen anklagas och till den alfvar- 
sama näpst befordras, som densamma förtjent». »För sina nog fräcka 
anlopp mot k. lasarettsdirektionen: ansåg kollegium att apotekarene borde 
sakfällas still en afgift på så många år, som a 900 dal. kunde utgöra 
18,000 dal. kmt såsom ett understöd för en så dyrbar inrättning, som 
lasarettet». 

Farhågorna för ett särskildt lasarettsapotek voro således tillsvidare 
ogrundade. Emellertid inlemmades 1759 underdåniga ansökningar om tre 



'i Finnes äfven tryckt i A". Fredrie T: stes privilegium :1m i: /. 1735 fär apothe- 
karen Schultz på Ladugårds !.<imls apothikct: Sthlm 1760. -bo. (Karol. lust. bibi.) 



362 NIA APOTEK I STOCKHOLM. 

nya apoteks inrättande i Stockholm och kollegium tillstyrkte dertill bifall 
i skrifvelse till kongl. Maj:t af den 12 / s s. a. Kollegium ansåg att de 
förra apotekarenes privilegier icke voro exclusiva eller på något sätt 
kunde hindra anläggandet af nya apotek, om stadens fördel fordrade det- 
Dessutom åberopade kollegium k. brefvet af den 14 ' 12 1756. hvaruti 
bland annat ingick följande yttrande: 

»Fördenskull och emedan läkemedels godhet och erhållande för bil- 
ligt pris kunna minst på de orter vinnas, hvarest en enda säljare deraf 
allenast är att tillgå, som oftast mehr följer sin begärliga vinning, än 
skäligheten och apothekaretaxan. det alltså de innevånare, som antingen 
sjelfve eller landshöfdingarne å deras vägnar om ett eller flere apotheks 
inrättning sig anmäla, sådant må tillåtas till förekommande af allmän- 
hetens lidande genom enskilt missbrukad näring, samt befordran af hvars 
och ens bequämlighet och wältremad . 

I samma syfte skref assessor J. Darelius den '% 1759 till 
Abraham Bäck: 

»Apothekrarne hafva inkommit och beropa sig endast på privilegia 
exclusiva. Min enfaldiga tanke är, att höga regeringen lärer ej så mycket 
hädanefter tillåta exclusioner och enskylta förmåner och att, om ej nu 
dock en gång ett vist antal af apothek i hufvudstaden blifver uphäfvit. 
sä framt ei hvarannan handlande och hoptals med qvacksalfverier skola 
vara nödsakade att sälja medicamenter». 

På de af kollegium åberopade skäl beviljade Kongl. Maj:t den 20 /i 2 
1759 tre nya apoteksprivilegier i Stockholm, nämligen ett vid Hötorget 
(Ugglan, först kallad Elgen J ), ett på Kungsholmen (Hjorten) och ett pä 
Södermalm (Gripen) i Katarina församling, samt lemnade till kollega 
»sorgfälliga bepröfvande att af dem, som sig nu anmält eller anmälandes 
varda, de mast förfarna och skickcligastc utse och till privilegiernas 
• ihållande anmäla». Efter erhållen kännedom om detta Kongl. Maj:ts 



'i Medels ett skildt k. brefafdeo " ,. 1762 tilläts apotekaren Pehr Chr. Schnl- 
zen att i stället för en elg Eä Bom skyll utsätta Mineras sinnebild förestäld genom en 
armerad uggla, stående på Aeseidapii staf och tillika pä en lans> efter den till collegiuni 
medicum insända ritningen. 



NTA APOTEK I STOCKHOLM. 303 

beslut anhöllo samtlige apotekare att få sjelfve genom provisorer hålla de 
nya apoteken och Kongl. Maj:t anbefallde i skrifvelse af den a / x 1760 
kollegium, »att taga i öfvervägande huru och på hvad sätt Kongl. Maj:ts 
nådiga förordnande af den 2 "/i 2 1759 angående de nya apothekens inrät- 
tande bäsl och beqvämligast till allmänhetens tjenst må vinnas». I skrif- 
velse af den s / 3 1760 ansåg sig kollegium böra af böja detta förslag och 
tillstyrkte, att hvarje apotek skulle ha sin egen ägare, som för detsamma 
vore ansvarig. 

Tid examinerandet af de personer, hvilka anmält sig till erhållande 
af privilegium, gjorde apotekarene svårigheter. Då kollegium den 20 / 2 
1760 skulle anställa examen med »apotekaregesällen» Gottfrid Hahr, 
som af invånarene fått kallelse till det nya apoteket å Kungsholmen, 
nekade de tillkallade apotekarene J. M. Wirrwachs och J.J.Sal berg 
att deltaga i förhöret och aflägsnade sig, hvarefter kollegium ensamt 
företog sig detsamma. Samma vägran förekom den 27 / 2 1760 vid examen 
med Lars Sandberg, kallad till apotekare vid Hötorget, i stället för 
fältapotekaren Abraham Dahl, som afsagt sig förtroendet, och den 
5 / 3 vid examen med Karl Magnus Bon ge, kallad till emottagandet 
af apoteket i Katharina. Dessa tre nya apotekare blefvo sålunda exa- 
minerade af kollegium ensamt. Häröfver besvärade sig nu apoteka- 
rene hos Kongl. Maj:t, att kollegium »obehörigt» anställt dessa examina 
och kollegium å sin sida beklagade sig hos Kongl. Maj:t öfver »ett upp- 
förande, som försätter kollegium i bekymmersamhet uti dess ämbete, så 
framt ej Kongl. Maj:t sådant täckes med onåd anse och apotekareues 
flere gånger vista sidvördnad vederbörligen afstraffa låta». I k. brefvet 
af den 6 /ö 1760 anbefalldes kollegium 

»att anställa examen äfven med de öfriga sökande, som sig vid 
detta tillfälle till privilegiers erhållande i underdånighet anmält och icke 
inskränka den endast till dem, som af borgerskapet kallade blifvit», 
hvarom alt Collegium sedan borde till Kongl. Maj:t inberätta, Och alden- 
stund Wi för öfrigt finna, det apothekarne här i staden icke haft anled- 
ning att undandraga sig examens förrättande, såsom en deras ämbete 
tillhörande skyldighet, samt fördenskull pröfvat skiäligt, det wid de nu 
återstående examina de sin pligt härutinnan vid 100 daler smts vite 



304 STRID OM APOTEKSPRIVILEGIERNA I STOCKHOLM. 

böra fullgiöra, ty hahven I dem sådant til deras efterrättelse behörigen 
att förståndiga . 

Utom ofvannämnde sökande förklarade kollegium apotekaregesäl- 
lerne Pehle och AV i ek ni an, hvilka iifven anmält sig till erhållande af de 
nya privilegierna, icke äga den kunskap och skicklighet, som de redan 
examinerade •). Kongl. Maj:t lät emellertid utfärda de nya privilegierna 
den 5 / a 1760 och hänvisade apotekarene att med sina besvär vända sig 
till riksens ständer. I sin till riksdagen 1761 iulemnade besvärsskrift 
anhöll apotekaresocieteten. att livad i förberörde måtto societeten öfver- 
gått matte ändras och rättas, sä mycket mera. som för de trenne apothe- 
karegesäller, hvilka till societetens förfång vunnit det öfverklagade bifallet, 
andra ställen i riket kunna utses, och societeten dessutom förbinder sig 
att till deras skadeslöshällande af dem inlösa efter inköpspris det förråd 
af duglige materialier, hvarmed de äro försedde». Apotekaresocieteten 
begärde derför, att rikets ständer matte befästa societeten vid deras lag- 
och välfångna privilegier nu och framdeles. Saken förföll emellertid. 

Härmed var likväl striden ännu icke afslutad. Den vände sig nu 
till tidningarna och småskriftslitteraturen, hvilka upptogo frågan om apo- 
teksprivilegiernas exclusiva natur. Då denna efemera litteratur är föga 
känd,' ma en kort redogörelse för densamma, sa vidt förf. känner den. 
här meddelas 2 ). 



') Colle^ii medici protokoll den " : ; 1760. 

2 ) En anonym insändare afgaf i Stockholms Veckoblad 1761 a:o 16 Svar på 
frågan <»// apothekareprivilegier /'";• residence staden Stockholm kunna rum ex- 
elusiva och yttrade, den som känner privilegia oeconomica och deras natur, han härer 
wäl detta förutan finna, att de ej kunna vara stridande emot del allmännas val, utan 
böra gifwas efter folkets nödtorft och beqyämlighet». I n:o 1 7 — lx af samma tidning 
inflöt" na Anmärkningar rhl det i Weckobladet n:o W införde svaret på den frågan 
om apotheksprivilegier för residence staden Stockholm kunna vara exclusiva . (arven 
skildt tryckta), hvaruti insändaren ville underrätta anonymas, at det intet är9apothek 
i Stockholm, som livar för sig äger privilegium exoluavum, utan apotheque societeten 
i Stockholm äger privilegia exclusiva af är 1694 'len '" , .„ hvilka sfisom laglige och 
gällande flere gånger sedan f>lifvit ansedde och af riksens högl. ständer befästade». 
Ins. menade, att apotokarosericteten just i stöd af sina privilegier äple närmaste rätt 
till inrättande af nya apothek, om behofvet längst borta pä norr eller söder skulle 
sig gällande. Sannolikt roi del apotekarene, hvilka Bamtidigt besörjde att »KongL 



STRID OM APOTEKSPBIVILEG1BRNA I STOCKHOLM. 305 

NTågra år senare atbröt åter en likartad strid om apoteket vid k. 
serafimerlasarettet i Stockholm, hvarom redan i det föregående blifvit 
nämnd t '). 



Oottegii mediet underdånigste svar af ar 1725 (hen ' , ; uppå Kongl. Maj:ts nådigsle 
remiss angående ett nytt apolkeks inrättande uti Stockholm. 1701. 4 blad och Kongl. 
Mojjs Resolution uppå J. Gottlieb Schmieders underdåniga ansökning, om et 
apoiheks inrättande på Norremalm , gifven i rådkammaren don - 3 / a 1725, 2 blad 4:o 
atkommo frän trycket Kollegium hade nämligen afstyrkt -I. Schmieders ansökning 
om inrättande af ett apothek i närheten af barnhuset eller Hötorget och hade dervid 
åberopat kongl. privilegierna af 1075, 1083 och isynnerhet privilegiet af den '",,._, 1694, 
i hvilket apothequen til et vist antal utsattes, utöfver hvilket antal ej något apotheque 
här mä inrättas . Kongl. Maj:t afslog på denna grund ansökningen. Då Kongl. Maj:t 
sedermera den 16 / 7 1735 bekräftade privilegiet för apoteket å Ladugårdslandet, som Henr. 
Sehultz Lorentzson tillhandlat sig af Samuel Malmen, och hvilket privilegiibref, 
såsom nämndes, finnes tryckt i Stockholm 1760, inflöto i detta privilegium följande ord, 
»men ther samma ort i framtiden så märkeligen skulle tiltaga, att ett eller flere apothek 
öfver thetta nödigt pröfvas, tå skall thet stånda til wår fria disposition i thet fallet något 
annat apothek, at tillåta och thet samma försee ined behörige privilegier». Härvid borde 
man erinra sig, att apotekarene ägde rättighet iclce blott »att till salu hålla medicamenta, 
utan ock aromata, kryddor och konfiturer, elivad namn de hälst hafva kunna, såsom alle- 
handa insyltad'' saker, stötte kryddor, aquam vit» och mera sådant», medan borgerskapet 
deremot fick till salu hålla endast specerier, såsom peppar, ingefära, kanel, sveskon, man- 
del, russin m. m., hvilka det var tillåtet att jämte apotekarne försälja. Nu öfvergick stri- 
den på motskriftemas område, sedan regeringen på collegii medici tillstyrkan beviljat tre 
nya apoteksprivilegier i Stockholm, och rikseus ständer i bref till Kongl. Maj:t af den 
3 % 1752 anfört de ofvan meddelade orden, »det altså de inwånare, som antingen sielfwe 
eller landshöfdingarne å deras vägnar om ett eller flere apotheks inrättning sig anmäla, 
sådant må tillåtas, och det til förekommande af almänhetens lidande genom enskilt 
missbrukad näring, samt befordran af hvars och ens vvältrefnad och beqvämlighet». 
I skriften Arim/ringar /rid snåret jxi Anonymi fråga om apothekare privilegierne 
för residenee staden Stockholm kunna rara exclusiea», Sthlm. 1761, 15 sid. 4:o (af 
Claes Udén) ville förf. bevisa, att rubbning i apotekarenes privilegier vore onödig, 
olaglig och skadlig, men fick en skarp tillrättavisning i Stockholms Veckoblad 1701 
n:o 20. Derefter utkom De apothekare socictcicn här i residenee staden Stockholm 
tryckande omständigheter, röra egentligen trenne hufvudmåh 2 bl. 1701 4:o, hvaruti 
åberopades, att riks. ständer 1723 tillstyrkt apoteksprivilegiernas bibehållande och att på 
grund deraf k. resolutionen af den % 1745 utfardadts, samt klagades att privilegier till 
nya apothek blifvit utfärdade åt visse sökande, ehuru apothekaresocieteten begärt att 
sjelf få inrätta och underhålla dem, och att kollegium ensamt examinerat trenne 
blifvande apothekare. Apothekaresocieteten anhöll derför hos riksens ständer »under- 
dån. ödmjukast» att, hvad i förberörde måtto societeten öfvergått, måtte ändras ooh 
rättas. Den följande skriften framställde »Anmärkningar öfver den för de nio apothe- 
kare här i staden nyligen utkomnc skrift, rörande deras privilegier» 1 blad 4:o, deruti 
') Se ofvan sid. 27. 



306 STRID OM APOTEKSPRIVILEGIERNA I STOCKHOLM. 

Efter dessa strider utfärdades under längre tid icke några nya apo- 
teksprivilegier i Stockholms stad. När Georg Eberhard Georgii be- 
gärde tillstånd att anlägga ett nytt apotek vid Adolf Fredriks torg 
på Södermalm, afslogs det i k. brefvet af den 18 /i 1805 och äfvenså, när 
Karl Fredrik Plageman anhöll om rättighet att der inrätta apotek, 
beviljades det icke i k. brefvet af den 6 /u 1809. Några år senare erhöll 
han likväl 1816, såsom en »personel rättighet», privilegium på instruk- 
tionsapoteket »Nordstjernan». 

Bland de egendomligaste strider om ett apoteksprivilegium var väl 
tvistemålet emellan Bengt Niclas Berckenmeijer i Helsingborg och 
hans son Herman Berckenmeijer. Denne senare hade af general- 
guvernören Johan Kristoffer To 11 blifvit den 5 /s 1804 kallad till 
fältapotekare i Skäne och erhöll efter undergången apotekareexamen k. 
privilegium den u / 8 s - a - l );l ett fältapotek i Helsingborg. Nu besvärade 
sig fadren hos Eongl. Maj:t deröfver, att Herman Berckenmeijer 
upprättat apotek i Helsingborg i strid med de honom såsom stadsapotekare 
1782 beviljade privilegierna. Kongl. Maj:t förklarade den u /, 1S06 det 
böra blifva dervid, hvarigenom tillika en obehaglig process emellan far och 



förf. ville bevisa att privilegierna, såsom af ekonomisk natur, icke kunna vara exclu- 
siva. Ed derefter utgifven Ödmjukaste promemoria* 2 bl. 8:o 17H1 innehöll endast 
ett upprepande af de frän apotekarenes sida fornt förebragta skälen, liksom skriften 
Påminnelser öfrer de anmärkningar och tankar, som i Ivenne utgifne /ryck/u blad 
bliftit yttrade emot nio apothek i Stockholm och il* rus privilegier* 2 bl. 4:o 1761. 
notskriften »Ytterligare svar uppå 2:ne af Ajiatiiekare Saeieteten i Stockholm utgifne 
skrifter, den ena kallad Ödmjukaste promemoria och den andra Påminnelser öfver 
anmärkningarne och tankarne emot de nio apothekens privilegier här i Stockholm», 
4 bl. 4:o 1761, sökte ådagalägga, att privilegienia hindrat apotekarekonstens framåtskri- 
dande och skadat apoteken, emedan de vant dem att från utlandet taga mänga slags 
läkemedel, hvilka hemma kunde beredas. Visserligen framkastade apotekarene några 
svaga -»Erindrinyar öfrer de nyligen giorde inkast emot de gamle apothekarene i 
Stockholm* 1 bl. 4:o 1762, men förf. till Tankar om apothekare privilegiernas be- 
skaffenhet- Sthlm 1762, 1 bl. 4:o, bevisade, att då i privilegierna af 167.~> apotekens 
antal bestämdes till 6, »dervid det skulle oryggeligen forblifva», ökades apoteken till 
nio i privilegienia af den '* u 1694 och då infördes samma ord som i 1675 års privi- 
legium. De hafva derför ändrats efter tidens behof och del på den grund, att apothi - 
ken äro för allmänheten och icke allmänheten för apothekai nes cnskilte och nmnopolixko 
förmåner inrättade, hvilket nu likvid af soeieteten sökes, och är det samma, som at 
societeten må förunnas eviga privilegier, änsköut Stockholm till storlek och ansoendo 
fördubblas». 



SÄTTET FÖR APOTEKSPBIVILEGIERNAS BEVILJANDE. 307 



son skulle förfalla. Xär ruellertid Herman Berckenmeijer dref öppen 
apotekshandel, inlemmade fadren till collegium medicum 1812 en skrift, 
.Inuti han besvärade sig öfver denna hans son beviljade rättighet. Han 
skyllde dervid på den, »som nu sa bakvändt refererat saken för väx 
nådige och högst rättvise konung . beklagade att ett kongligt kollegium 
med sitt rättvisa och billiga utlåtande icke haft mera framgång och upp- 
gaf. att hans son vågat komma inför majestätet med rena osanningar. 
Kollegium förklarade sig icke kunna härtill lemna minsta embetsåtgärd '). 

Ehuru endast Kongl. Maj:t kunde bevilja anläggande af apotek 
eller tillåta bedrifvande af apoteksrörelse å någon ort, synas undantag 
likväl hafva egt rum. Sålunda anmälde prof. J. Fr. Below i Lund, att 
generallöjtnanten K. G. Rehnskiöld tillåtit en Jakob Dieterich, »som 
aldrig lärt apothekaiekonsten och intet wore af Collegio eller med dess 
wettenskap examinerad , att nedsätta sig såsom stadens apotekare till 
förfång för den af akademien antagna apotekaren. Kollegium resolve- 
rade den 7 /u 1700, »att till bemälte Jakob Dieterich afgår bref, att 
han sig sisterar examini och framter sin vocation och privilegium, då 
collegium sedan vill tillse, hvad därvid är att göra». 

Vid utdelande af apoteksprivilegier synas icke några enhetliga 
grunder hafva gjort sig gällande. Sundhetskommissionen anhöll i bref 
till Kongl. Maj: t af den 9 / 2 1743 om inrättandet af ett apotek i Streng- 
näs. hvars behöflighet landshöfdingen i skrifvelse af den 20 /i 2 föregående 
år framhållit. Carl Christian Pladecius erhöll äfven (enligt Sack- 
1 é n) privilegium på detta apotek den 20 / 5 1746, men några år senare 
finner man, att, konsistorium i Strengnäs begärde att collegium medicum 
ville anmäla honom till erhållande af privilegier. Härtill svarade kolle- 
gium den 2 */s 1752, att det icke tillhörde kollegium att anmäla sådana 
ärenden, utan borde konsistorium tillika med landshöfdingen i orten och 
magistraten hos Kongl. Maj:t begära apoteksprivilegier för staden. Medels 
k. brefvet af den 3 / 9 1753 benådades nämnde apotekare Pladecius »med 
alla de fri- och rättigheter, hvarmed apothekare vanligen hugnas, dock att 
någon tullfrihet derunder icke begripes». Denna osäkerhet i apoteks- 



*) Collegii medioi protokoll den 14 / e 1812. 



3(38 APOTEKSFILIALER. 



frågor röjde sig ofta. Ehuru man pä grund af medieinalförordniugarua 
kunde föreställa sig, att eollegium medicum var den myndighet, som det 
närmast ålåg att vaka öfver apoteksväsendet, blef likväl sundhetskom- 
missionens utlåtande öfver collegii medici yttrande i dithörande ärenden 
någon gång af Kongl. Maj:t ytterligare infordradt. Äfven landshöfdingarne 
vände sig omedelbart till sundhetskommissionen med förslag till apote- 
kares antagande i städerna. Sålunda t. ex. landshöfdingen i Umeå 
den 2 / 10 1755 med förslag, att apotekaren Anders Elg måtte er- 
hålla apoteket efter And. B. Hagstedt. När en ort anmälde sitt 
behof af apotek och föreslog någon person dertill, sä beviljades det 
nästan utan undantag, hvilka än omgångarne varit, dock med det 
villkor, att den föreslagne blefve af kollegium examinerad. Förrän ett 
apoteksköp hade giltighet, måste avhandlingen derom företes ortens ma- 
gistrat '). 

Filialer eller biapotek voro icke ovanliga. Stundom hade hufvud- 
ortens apotekare erhållit rättighet att förse hela länet och andra när- 
liggande städer med niedikamenter. Sålunda var Frans Mikael von 
Åken i Örebro genom privilegium af den 3 /i2 1728 berättigad att hälla 
apotek icke blott i städerna i Nerike och Vermland, utan äfven att öfver 
hela landsbygden i denna provins försälja niedikamenter. Någon gång 
erhöll provinsialläkaren rätt att dispensera läkemedel. Vid uppkom- 
men fråga om inrättande af apotek i Arboga beslöt kollegium den li / 2 
1700, att apotekaren Erik Ziminerman (i Y estoras) skulle uti Arboga 
hålla en gesäll, som kunde folket betiena och skulle han neka sådant 
att giöra, borde doctorn (Petter Elf vin g) uthi provincion fritt fa det- 
samma att giöra och skulle landshöfdingen therom tillskrivas . När 
deremot postdirektören i Stockholm gjort anmärkning deröfver, att lands- 
höfding Erik Odelström låtit medels fripost försända frän (iofle post- 
kontor medikamenter till landsbygden under en rödsotsepidemi, ordine- 
rade af dr Nils (iissler i Hernösand, anhöll landshöfdingen i bref 
till k. sundhetskommissionen af don B ., 1748, att ett apotek matte inrättas 



') Collegii modici protokoll ilen " , 1790. 



SOCKENAPOTEK. 369 



i sistnämnda stad. A sin sida beslöt kollegium den u /, 1756 att, »då 
någon magistrat hädanefter söker apoteksinrättning, först utverka för den, 
som de till förvaltningen deraf ästunda, antingen fria husrum, trädgård *) 
eller annat, emedan annars de med svårighet i småstäderne kunna 
äga nödtorftig utkomst, och att detta alltid skulle vid sådana tillfällen 
iakttagas . 

Ännu må nämnas, att det under förra seklet var mycket vanligt, 
att provinsialläkarene höllo, utom de egentliga filialapoteken, ganska betyd- 
liga s. k. resapotek, hvarur de försågo ortens innevånare med nödiga 
läkemedel. De voro till och med anbefallde att i detta afseende gå be- 
folkningens behof till mötes och det hände mer än engång, när ett apotek 
var i lägervall eller sköttes dåligt, att kollegium uppmanade provinsial- 
läkaren att föi-se sig med ett tillräckligt förråd af dugliga medicinalier. 

Endast undantagsvis förekommo s. k. sockenapotek. Nätra socken 
begärde att apotekslärlingen Nils Thunmark måtte få handhatva 
ett sockenapotek. Denne Thunmark hade af Kongl. Maj:ts befallnings- 
hafvande den lä ; 3 1796 blifvit antagen till »åderlåtare för socken». 
Kollegium lemnade honom tillstånd att vara sockenapoteks föreståndare 
under det villkor, att han från vederbörligt apotek hemtade sina medi- 
cinalier. Tillika borde han samla de i orten växande medicinalörterna, 
men kunde icke annorlunda, än författningarna det tilläto, äga rättighet 
att som läkare besöka sjuka 2 ). Derefter finner man, att kollegium ännu 
lemnat sitt bifall till ett och annat sockenapoteks anläggning under nyss 
anförda villkor för innehafvaren 3 ). 



') I en del städer fanns trädgårdsjord anslagen för apotekets behof. Sålunda 
begärde apotekaren i Karlskrona Petter Sjöqvist, att colleghun medieum till följd af 
k. brefvet af den */« 1753 ville understödja hans hos Kongl. Maj:t gjorda ansökning att 
varda bibehållen vid den för apoteket tilldelade jorden (kollegii protokoll den 1C 7 1781). 
Nar apotekaren Abraham Berg (Masthugget, Göteborg) 1802 anhöll om kollegii åtgärd 
derhän, att han måtte erhålla någon jord af stadens mark till anläggande af raedicinal- 
triidgård, ville kollegium på grund af sin instruktion och §§ 13 och 14 i apotekare- 
reglementet hafva honom i detta hänseende till det bästa rekommenderad. 

J ) Collegii medici protokoll den 1, /, 1798. 
I Collegii medici protokoll den !ä . n 1805. 

21 



370 APOTEKARENES TULLFRIHETER. 



4. Apotekarenes tullfriheter och behof af sprit. 

Till frågan om apoteksprivilegierna kunna äfven hänföras de tid 
efter annan uppdykande spörsmålen om särskilda förmåner för apote- 
karene i egenskap af yrkesidkare. Den viktigaste af dessa förmåner val- 
utan tvifvel den s. k. tullfriheten eller åtminstone medgifvandet af vissa 
lättnader vid tullafgifternas erläggande. Redan i privilegiibrefvet för 
Robertsson af 1025 befriades han frän tull för alla frän utlandet uppköpta 
och införda medicamenter, men i privilegiet för Philip Schmidt 1040 
tillades honom tullfrihet endast för en viss mängd vin. »Confirniatiouen» 
af apoteksprivilegierna för Julius Friedrich Friedenreich i Stock- 
holm af den u /, 1075 tillförsäkrade »hononi alla de villkor och irnmu- 
niteter, som andre apothekare här i staden i gemen njuta: hafvorn och 
der brede widh, af särdeles gunst och nåde, effterlåtit honom att tullfritt 
införa årligen tvenne pipor franskt brännevin, sigh till någon hjelp och 
understöd i denne sin handtering». Dessa medgifvanden upphäfdes 
likväl emellanåt, såsom man ser af Karl XI:s bref till generaltullförval- 
taren Brynte von Cronskiöld af den 17 /i 1081 »angående den frij- 
heet apothekare och bardberare skohle åthniuta i tullen», deruti det 
heter: »Emedan alle decourtationer för innevarande åhr ophäfne äre, 
wiljandes Wij där under jämwähl hafwa förstått alla apothecare och 
bardberare frijheter, doch hwadh sjelfwe medicamenterne widkommer, 
så passera de fuller tullfrie, men ingalunda specerier, wijn, bränvin eller 
annat slikt, som intet äre tillwärkadc medicamenter». 

Tullfriheten, uppkommen under tidens lopp för att underlätta an- 
läggningen af apotek, var i allmänhet föremal för mycken tvekan från 
myndigheternas sida. Sålunda förklarade k. brefvet till statskontoret af 
den V 4 1693: 

Wi hafve hos Oss tagit uti närmare öfvervägande edert under- 
dåniga betänkande af den 17 / 2 angående de friheter i tullen, hvilka apothe- 
karne in genere äro förundte, Och som Wi för vissa considerationer skulle 
draga betänkande anten på den ena eller andra orten, att göra någon 



APOTEKARENES TULLFRIHETER. 371 

Förändring i det som apothecarne ifrån så långliga tider i sä måtto har 
varit furundt, så vele Wi och härmedh detsamma låta bero i det ståndh, 
Bom det för tiden tinnes wara satt . 

Genom k. brefvet till kommersekollegium af den 10 / 2 1722 blef 
mellertid tullfriheten indragen. Den återgafs dock redan följande år i k. 
resolutionen på städernas besvär af den ie /i 1723, då apotekarene ånyo 
tillföi-säkrades att fa njuta de dem förlänte privilegier och tullfriheter 
pä medicinalier obehindradt till godo, på samma sätt, som de dem varit 
efterlåtne, innan de indragne blefro», likväl med det villkor att apo- 
tekareue vore försedde med goda och oförfalskade medikameuter samt 
icke stegrade deras pris öfver medieinaltaxan. 

Denna tullfrihet var olika för olika städer och olika orter samt 
beviljades särskildt för gången vid privilegiets utfärdande som en k. 
benådning, hvarför merendels antingen en viss summa penningar eller en 
viss mängd varor utsattes, hvilka borde vara tullfria. När Kongl. Maj:t 
den 13 u 1739 utfärdade för provisorn Jakob Henrik Grapengieser 
privilegium å apoteket i Jönköping, innehöll k. brefvet s. d. till colle- 
gium medicum. att Kongl. Maj:t härmed och i kraft af detta privilegium 
welat för honom confirmera samma privilegier och förmåhner med den 
derunder begrepne tullfriheten på medicinalier och wijn till 150 dal. smt 
ärligen, som dess antecessorer till godo njutit; hörandes dock bemälte 
Grapengieser inställa sig att undergå opotekare examen, när wårt 
collegium medicum honom dertill framdeles kallandes warder». 

Emedan de egentliga medicinalierna voro tullfria, hänförde sig 
den ifrågavarande tullfriheten icke till sädana för apoteksrörelsens bedrif- 
vande nödiga varor, hvilkas tillsal uhållande var äfven kryddkrämarene 
medgifvet. Härigenom uppstod icke sällan tvist om, hvilka varor skulle 
för apoteksmaterial anses och hvilka borde som specerier beräknas. Med 
anledning af collegii mediei utlåtande den 27 / 5 1732 förklarade k. kom- 
mersekollegium i bref till generaltullarrende-societeten den 2G / 6 s - å- 
alla de varor, som i apotekstaxan rinnas upptagna, för tullfria »på grund 
att generaltullarrende-societeten för samma tullfrihet njutit sin rikliga 
afskrifning». För de specerier deremot, hvilka apotekarene > jemte om- 



372 APOTEKARENES TULLFRIHETER. 

kringboende kryddkrärnare fä sälja, bör tull erläggas, i fall den öfver- 
skrider frihetssumman». 

Tullfriheten var ofta föremål för styrelsens åtgärder. Hithörande 
frågor kommo snart i de speciella fallen under riksdagens pröfning. 
Collegii medici protokoll den 8 /3 1733 innehåller, att den, som ville 
komma i åtnjutande af tullfrihet vid införskrifvandet af medikamenter 
borde hos riksdagen begära denna förmån. K. brefvet till collegium 
medieum af den 25 /n 1^40 innehöll, att Kongl. Maj:t i anledning af 
riksens ständers framställning vid senasto riksdag väl förunnat apoteket i 
Landskrona 100 dal. smts årlig tullfrihet i ett för allt för medicinalier 
och andra för apotheket införskrifvande varor, äfvensom apoteken i Var- 
berg och Yesterwik SO dal. snits ärlig tullfrihet, men tillika autydt 
kammar- och kommersekollegium »att framdeles, när något annat apotek, 
hvartill ny apotekare antages, förmenas kunna utan tullfrihet bestå. 
densamma dä måtte inskränkas och minskas, hvarigenom kronan finge 
ersättning för den tullfrihet, som nu nämnda apothek beviljats». Härtill 
yttrade såväl dessa kollegier, som statskontoret, att. da apotekens till- 
stånd beror af ägarens förmögenhet och kredit, hvilken ofta är underkastad 
förändring, »Cronan svårligen kan komma till någon ersättning, med 
mindre icke riks. ständer i anseende till dessa olika friheter, som en 
debi apothekare efter deras erhållne privilegier och resolutioner inne- 
hafva, skulle villja taga i öfvervägande och bepröfva, huru vida apothekare 
och landsbarberare tullfriheterna, om de icke alldeles kunna indragas, då 
emellan apothekarne och landsbarberarne i riket närmare må regleras 
och jemkas, så at hvardera finge en proportionerad del deraf, emedan 
alla samt hvar och en i synnerhet, som antingen redan är eller hädan- 
efter blifver privilegierad på den nähringen, är efter dess ed förpligtad, 
at hålla goda och oförfallskade medicamenter, samt försälja dem efter 
taxan, så att de skola tyckas böra njuta enahanda rätt». 

Collegium medieum äter fann i afgifvet utlåtande af den 13 / 2 1711 
det »lända till allmänt bästa, om alla apothekare i riket, som blifvit 
eller blifva för nödvändige erkände, finge jemte nådigt privilegium 
hugna sig af någon dock den ene större, den andre mindre tallfrihet, 
allt efter förhållandena a den ort, der deras apothek tinnes. Ty i de 



APOTEKARENES TULLFRIHETER. 373 

stadsfriheter, som upp i landet en och annan apothekare till lisa och 
understöd kunna vara förundto eller hädanefter förunnas, såsom vijn, 
specerie, trädgårdsfröhandel m. ni., finnas olikheter, hvilka i öfvervägande 
böra tagas». Likaså uttalade kollegium i sitt till ständernas kammar-, 
ekonomi- och kommersedeputation aflemnade betänkande af den 2e / 1 
1741 samma åsikter rörande tullfriheten och tillade »och kunde theremot 
alla the varor, som, under namn af mcdicamenter, till öfverflöd af andra 
personer eller handlande och sådane, som om thcras egenskaper och 
godhet ej den ringaste kunskap eller förstånd äga, fritt införskrifvas, 
om icke alldeles förbjudas efter k. förordningarne, dock med ansenlig 
tull beläggas». 

Apotekarene torde likväl hafva missbrukat sin privilegierade ställ- 
ning, emedan k. resolutionen på städernas besvär af den 12 / 7 1731 stad- 
gade, »att om apotekare drifva otillåtlig handel med varor och spe- 
cerier, bör sådant å vederbörlig ort angifvas och rättas». Sekreta ut- 
skottet vid 1747 års riksdag gjorde äfven anmärkning mot den apo- 
tekareue beviljade tullfriheten på vissa varor såsom vin, bränvin 
och specerier, som de för sin apoteksrörelse behöfde, medförande en 
förlust för kronan af 4,322 dal. 2 öre 16 pgr smt. Utskottet ville 
likväl icke rubba privilegierna. 

Dessa icke sällsynta missbruk af den apotekarene beviljade tullfri- 
heten föranledde k. brefvet af den 20 / 7 1747, hvaruti collegium medicum 
anbefalldes hålla noga tillsyn deröfver, att apotekarene med de dem 
tullfritt förundta varor icke måtte drifva någon oloflig handel i strid 
med det ändamål, hvarför de erhållit denna frihet, till »kryddkrämares 
och andra personers förfång, hvilka för slika varors afsalu, såsom deras 
egentliga handel och näring, äro med skatt och utskylder belagde». 
Äfven anbefalldes kollegium inlemna förslag, på hvad sätt »apotekarene 
icke vidare, som hittills skett, må låta utifrån inkomma sådana örter, 
som landet dels af sig sjelft frambringar, dels kunna här sås, planteras 
och växa, eller ock sådana composita, hvilka kunna i lika godhet med 
de utländska här tillredas». Afven k. brefvet af den 3 % 1756 förbjöd 
apotekarene att idka annan borgerlig näring eller handel än deras yrke 



374 APOTEKARENES TULLFRIHETER. 

egentligen tillhörde. I annat fall vore de skyldige att taga del i bor- 
gerliga besvär. 

När vid 1751 — 1752 års riksdag konsumtions- och extralicens- 
afgiften höjdes för utifrån inkommande varor, den förra till 10 %< den 
senare till 3%, anmälde riksens ständer den 30 / 5 1752 hos Kongl. 
Maj:t att apotekaresocieteten ansökt blifva befriad från erläggandet af 
dessa afgifter eller ock att medicinaltaxan i annan händelse måtte höjas. 
Härom innehöll k. brefvet af den 23 / 6 1752 jämte bifall till riksens 
ständers hemställan följande: 

Riksens Ständer förmäla sig hafva tagit the härvid anförde beve- 
kande skiäl och omständigheter uti behörigt och noga öf vervägan de, samt 
funnit sig föranlåtne i underd. anhålla, det apothekaresocietetens i tlienna 
sak giorda ansökning i så måtto blifwer bifallen, att soeieteten befrias 
ifrån consumtionens och licentens betalande för inkommande egenteligen 
till materiam medicam hörande simplicia, som inom riket icke äro att 
tillgå, hvilka genom en sådan afgift ej skulle annat kunna än blifva 
dyrare, till de sjukas, men förnämligast de fattigares stora skada till lif 
och hälsa: Jämväl ock att förordnas måtte, det apothekare taxan med 
det första blifwer öfversedd och efter nu varande tiders pris närmare 
jämkad, samt at lnvilcken apothekare samma taxa therefter öfverskrider, 
bör wara thess rätt till apothequens vidare hållande aldeles förlust i^-. 
Och som många medicinalier i riket dels redan finnas och dels vidare 
uptäckas och fortplantas kunna, hvilka likväl nu utländes ifrån inför- 
skrifvas, så hemställa riks. ständer för öfrigt, at, sedan vederbörande 
hörde blifwit, sådane apothekare saker matte utnämnas, och efter viss. 
för planteringarnes med det mera i stånd sättjande, förelagd nödig tid, 
sedermera med ofvannämde consumtions och licents afgift beläggas, livad 
theraf efter tlien tiden ifrån främmande orter af apothekarne inför- 
skrifwas». 

Denna lindring inskränktes likväl genom k. brefvet af den */ 4 17ö.'!, 
si un förklarade, att vid Lnförskrifning af sådana medicinalöxter, hvilka 
växte inom riket, ofvannämnda afgifter borde erläggas, ett stadgande. 
som pa det närmaste sammanhängde med tidens nitälskan För anläggande! 
al medicinalträdgårdar. 



APOTEKAHENES TllLI.FIIIHETER. 375 

Kgot nog gällde denna befrielse endast apotekarene i Stockholm. 
Ty da eollegium medicum i skrifvelse af den l3 / 2 1754 i anseende der- 
till, -att det efter allt utseende torde dröja länge, innan de åsyftade 
medicinalplanteringarne kunna komma till den verkställighet, som med 
dem blifwit påsyftad och apotekarene emellertid äro förpliktade att alltid 
vara wäl försedde med alla nödiga medicinalier och således måste 
anskaffa dem på hwad sätt de hälst kunna, ansåg billigt, att äfven alla 
andra apotek i provincierna böra njuta samma förmåner i detta mål, 
som apothekaresocieteten i Stockholm i nåder äro förundte, hälst de alla 
måste efterlefva en och samma medicinaltaxä», fann Kongl. Maj:t väl i 
skrifvelse af den 30 / 7 " 1754 denna framställning skälig, men som det 
åberopade k. brefvet af den 23 / 6 1752, »hwilket är grundadt på riksens 
ständers underdåniga tillstyrkande vid sistl. riksdag, endast har sitt afseende 
på apothekaresocieteten här i Stockholm, hvilken då i detta mål gjordt 
ansökning, så hafve Wij ansedt wara bäst att berörde eder underd. 
föreställning om lika förmån för alla andra apothekare i provincierne 
med riksens ständer wid nästa riksdag först må communiceras». 

Denna lättnad för apotekarene i landsorten medgafs äfven vid 1756 
års riksdag enligt k. brefvet till eollegium medicum af den 30 / 4 1756: 

Så hafver riksens ständers secreta utskott uti underdånig skrif- 
velse af den 17:de i denna månad andragit, att som det torde långt på 
tiden ankomma, innan det påsyftade hälsosamma ändamålet med inhemska 
medicinaliers uptäckande och fortplantande kan komma i fullkomligt 
stånd, så finner secreta utskottet i anseende till de af eder anförde 
omständigheter med billigheten enligt, att nu emedlertid alla apothekare 
i riket mage vid medicinaliers införskrifvande få hugna sig af en lika 
förmån, som apothequarne här i Stockholm redan förunnad är». 

Beräkningen af apotekarenes tullfrihet synes mellertid hafva varit 
ganska godtycklig och förfarandet dervid olika på olika orter. Klagomål 
deröfver förspörjas icke sällan. Sålunda skref apotekaren Samuel Johan 
Runneblad i Mariestad till Åbr. Bäck den *»/ tl 1758: 

»Jag har sedt i sista medicinalförordningen at alla materialier som 
höra under materia rnedica, skulle vara vid dess inkomst befriade ifrån 



376 APOTEKARENES TULLFRIHETER. 

consnmtions- och extra licentafgiften, men icke desto mindre, ehuru jag 
påstod slippa denna utgift, måste jag betala samma med 138 dal. kmt, 
hvilket tyckes vara svårt, efter det i nåder engång är apothekarno 
eftergifvit. När jag nu räcknar bärtill tull, frakt och flere omkostningar, 
som besteg till 371 dal., innan jag fick varorna så långt hit upp, så ökar 
allt detta dyrheten och ändå vet jag på mitt samvete, at aldrig något 
vid utsälgning taxeras öfver förordning, utan snarare derunder. Nu vet 
jag ej, om det skulle vara värdt söka ändring häri för tillkommande 
å liren, fåfängt lär det vara få tillbaka livad utbetalt är. Nog tycks 
billigt vara för mig niuta denna förmån, i anseende till den förmån de 
apothekare niuta. som bo i sjöstäderna». 

Vid 1766 års riksdag förevar åter frågan om apotekarenes tull- 
friheter. I skrifvelse af den 15 /i s. å. anhöllo ständerna, att Kongl. Maj:t 
ville låta undersöka beskaffenheten »af de privilegier, som äro ställde 
på sjelfva apothequen till perpetuelt nyttiande» och sedan denna utred- 
ning skett »härutinnan så förordna, som omständigheterna föranleda och 
låta desse apothequer erhålla sådan tullfrihet, som för dem kan pröfvas 
nödig och med statsvärkets nuvarande behof lämpelig». Hvad apoteks- 
friheter, förlänte åt vissa personer, att för deras eller barns lifstid åtnjutas, 
vidkom, ansågo ständerna endast sädana böra förbli gällande, som verk- 
ligen innehades af dem, på hvilka de första privilegierne lydde, men 
att alla de apotekarefriheter, hvilka under tidernas lopp blifvit prolon- 
gerade eller flyttade på andra personer än apotekens förste anläggare, 
skulle genast upphöra. För de apotek, som erhållit frihet på »indeter- 
mineradt quantum medicinalier och specerier», borde, till förekommande 
af underslef, en viss mängd efter pröfning utsättas. Verkställigheten af 
denna ständernas anmälan påbjöds genom k. brefvet af den 2 /n 1766. 

På grund af sistnämnda k. bref kunde man förutse, att tullfrihetens 
tid snart skulle vara förbi. I skrifvelse af den 5 / 6 1767 anmälde näm- 
ligen generaltulldirektionen att do flesta apoteksprivilegier voro af den 
beskaffenhet, att desamma blifvit prolongerade eller flyttade pa andra 
personer än apotekens försto anläggare. Apotekarene i Gefle, Tavastehus 
och Varberg voro numera de ende förste innohalVaiv af don dem förlänta 
tullfriheten och endast för apoteket Markattan i Stockholm samt apoteken 
i Landskrona och Vasa voro privilegierna förlänta på sjelfva apoteken. 



APOTEKARENES TULLFRIHETER. 377 

Uerefter förklarade k. cirkuläret af den 2l / 4 1778: »att sådana 
tullfriheter, som hittills blifvit förundte till vissa slögders och inrätt- 
ningars uppmuntran och förkofring icke hädanefter beviljas, utan att 
enär understöd för bergverk, manufakturer och andra näringar rinnas 
nödige, hellre annan utväg tiortill må utses än tullfriheter, åtminstone 
att någon eftergift ej annorlunda bestås än till viss determinerad summa 
penningar att i contant betalas». 

Under det frågan om vissa hittills medgifna tullfriheter ännu 
var oafgjord, skref Kongl. Maj:t ytterligare den 9 / 2 1775 till kammar- 
kollegium: Såvida fråga om dessa tullfriheters indragning uppkommit 
och ännu ligger under vårt nådiga skärskådande länder eder härigenom 
till nåd. svar och behörig efterrättelse det hafven I att med nämnde 
tullfriheters decourterande på förr vanligt sätt låta förfara, in till dess 
annorlunda kan derom i nåder varda förordnadt». 

När sedermera k. brefvet till kammarkollegium af den 27 / 8 1777 
förordnade »det alle personelie apothekarefriheter böra efter omständig- 
heterna och, så fort sig göra låter, upphöra», synes kollegium likväl 
blifvit ålagdt att pröfva och uppgifva den tullfrihetssumma, hvartill 
vissa apotek kunde anses berättigade '). Vid sålunda uppkommen fråga 
huruvida de tullfriheter, hvilka blifvit gifna vid apotekens första inrät- 
tande, hädanefter kunde anses nödiga att autingen helt och hållet eller 
till någon del bibehållas, förklarade collegium medicum i skrifvelse 
till kammarkollegium af den 23 /i 1778, att, ehuru under senare tider en 
mängd medicinalväxter, hvilka förut införskrifvits, numera odlades och 
det isynnerhet i Malmö, Helsingborg, Borgå och till en del i Stockholm, 
hade dock denna odling icke kommit till den stadga, som man hoppats, 
emedan konsumtionsbehofvet varit nog obetydligt. Vid de apotek, 
hvilkas tullfriheter egentligen nu voro i fråga, såsom Landskrona, Udde- 
valla, Falun, Lund, Varberg, Halmstad, Tavastehus, Borås och Ven- 



') Detta nu åberopade k. bref af den 2; / 8 1777 kan icke meddelas ordagrant, 
emedan det anmärkningsvärdt nog saknas i riksregistraturet, ej heller finnes någon 
anteckning derom i det utgående diariet, enligt hvad arkivarien E. Y. Bergman 
benäget meddelat författaren. Se längre fram uppgiften om apoteket i Torneå. 



378 APOTEKARENES TULLFRIHETER. 

nersborg, hade medicinalträdgårdar ännu icke blifvit anlagda dels af brist 
på förlagsman, dels af brist på tjenlig mark. Om tullfriheten för dessa 
apotek skulle antingen minskas eller helt och hållet indragas, fruktade 
kollegium att nämnda apotek, hvitka dessutom voro till kronan och 
städerna skattlagda, icke kunde enligt författningarna förses med tjenliga 
droger till allmänhetens tjenst. Härtill genmälde kammarkollegium i 
skrifvelse af den */ a s. a,, att äfven statskontoret funnit skäligt vara att den 
apotekarene medgifna tullfrihet för det närvarande och tills vidare måtte 
blifva beståndande, men, emedan dessa friheter sammanräknade utgjorde 
en betydande utgift för rikets statsverk, öfverlemnades åt kollega omsorg 
att befrämja medicinalplanteringarna i riket, pä det sådane tullfriheter 
måtte kunna till någon del umbäras. 

Huru och när frågan om den apoteken beviljade tullfriheten slut- 
ligen blifvit afgjord, kan förf. icke fullt utreda. Dock må nämnas, att 
å en supplik till Kongl. Maj:t af apotekaren i Mariestad P. O. Tillquist 
om rättelse i k. brefvet af den 9 /6 1789, konungen den 26 / 9 1791 resol- 
verade, att sökanden ägde sig till underdånig efterrättelse ställa »Kongl. 
Maj:ts rörande apothekarnes tullfriheter utfärdade allmänna nådiga för- 
fattning». Såsom vi längre fram skola finna, voro medicinalier under- 
kastade tull redan i 1782-års stora sjötulltaxa. 

Ofvanskildrade apoteken i allmänhet beviljade tullfrihet spelade 
en betydelsefull rol i förra seklets apoteksväsende. Den synes till och 
med hafva betraktats som ett slags aflöning. Sålunda hade åt den 
s. k. landsfältskären i Vesterbotten redan 1690 tilldelats en sådan tull- 
frihet mot villkor att i Umeå anlägga ett medikainentsförråd för hela 
länet 1 )- För att understödja det af A. (1. Hagstedt på grund af privi- 
legium i Umeå 1726 inrättade apoteket, hvarmed följde skyldighet att vid 
marknadstiderna hälla medikamenter tillhanda i V Österbottens Öfriga 
ställer och några lappmarknadsplatser, föreslog Landshöfdingen Gabriel 
Gyllengrip, att landtfältskären och apotekaren sins emellan kunde fa 



') Benämnes i sjötullsräkenskaperna >barberarefrihet . En B&dan barberare- 

fribet fanns iifven i ( »storlmttrns liin. 



ArOTEKARENES TULLFRIHETER. 379 

åtnjuta den bevillning;, som den förre hittills varit tillagd, att ärligen 
införskrifva medikamenter före, att de å ömse sidor måga finna sin 
näring . Kongl l£aj:t samtyckte medels skrifvelse af den 21 / 3 1735, att 
»den landtfältskären bestådda 200 dal. snits tullfrihet pä inkommande 
materialier och medicamenter må delas emellan honom och apotekaren 
och att landshöfdingen må förrätta delning samt inkomma med berättelse, 
huru och pä hvad sätt den blifver gjord». 

Dervid förblef det några år, men derefter hemställde landshöfdinge- 
embetet i Yesterbotteu 1756, om icke apotekaren Anders Elg, som 
bosatt sig i Umeå, »ej allenast kunde bibehållas vid de rättigheter och 
förmaner, samt tullfriheter af 200 dal smt, som dess företrädare apo- 
thekaren Hågs t ed t åtnjutit, utan ock tullfriheten blifva förött i så 
måtto, att som en apothekare, utom tillräckliga materialier. bör vara 
försedd med veritable och obemängde viner, hvilka i orten ej kunna 
erhållas till extractioner och andra slika operationer, honom måtte till- 
städjas desamma tullfritt införskrifva och till nödlidandes hjelp använda». 

I skrifvelse af den 2 / 12 s. å. ville Kongl. Maj:t: 

»confirmera ofvannämnde apothekare Anders Elg vid apothequet 
i Cmeå med dess företrädes rättigheter, och Invad i allmänhet andre 
apothekare i riket till godo njuta, samt att dervid åtnjuta hela tullfriheten 
på sätt, som k. brefvet af den 3 nästl. marin till Kongl. Maj:ts och 
riksens cammar- och commercie collegierne samt statskontoret med flere 
vederbörande förmår och innehåller, näml. att pä lika sätt, som förre 
apothekaren åtnjuta tuhundrade dal. smts tullfrihet årligen, mot det han 
hvarje ar ovillkorligen till landtfältskären utbetalar 100 dal. smt, dock 
att för berörde tullfrihet de vanliga afgifter för första året betalas, samt 
att det ena årets frihet ej dragés in på det andra mot förordningen, 
men hvad angår den för honom tillstyrkte tullfrihets tillökningen i 
anseende till obemängda viners och bränvins införskrif vande till det af 
collegio medico föreslagna qvantum, sa kominer dermed att förhällas 
efter den författning, som i anseende till apothekarene i gemen framdeles 
blifver vidtagen . 

Sedermera ansökte Anders Elg vid 1762 års riksdag, att i likhet 
med andre apotekare få oaf kortad t åtnjuta 200 dal. smts tullfrihet, hvaraf 



380 TTLLFORHALLANDEN. 



han likväl hittills nödgats till landsfältskären utbetala 100 dal. smt. I 
skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 21 / 6 1762 förklarade riksens ständer: 

»att då på grund af Kongl. Majits nåd. resolution öfver städernas 
allmänna besvär af den 1(i / 10 1723 g 42 apotekarene böra njuta de dem 
gifna privilegier och tullfrihet på medieinalier obeliindradt till godo, finna 
R. St., sedan de begge, som överenskommelsen ingått, aflidit, skäligt 
vara att till Kongl. Maj:ts nådiga försorg öfverlemna att tullfriheten af 
200 dal. smt. årligen till dess anslagna rätta behof må användas samt 
följaktligen oafkortad och enskildt tillfalla apotekaren i Umeå, eftersom 
vederbörande lära besörja att landtfältskären derstädes lika fullt kan 
hafva sin utkomst». 

Denna tullfrihet indrogs likväl 1766 och apoteket upphörde, men 
på grund af riksens ständers beslut af den 30 /i 1770 fick apotekaren i 
Piteå Henrik Johan Tanck denna tullfrihet, »så länge han i Umeå 
underhåller ett försvarligt och för landets behof tillräckligt apothek», sig 
tillförsäkrad genom k. brefvet af den 2S / 3 1770, hvarutom han älven 
skulle äga frihet och skydd för andras intrång och försök att der sätta 
sig neder». Om denne Tanck skref pastor Lars Erik Lang i Luleå 
den 2 % 1766 till Abr. Bäck: 

»Vår regementefältskär och nye apothequare skicka sig deremot 
så både i sina embeten och allt sitt lefverne att the af allom älskas 
och äras, jag manar äfven allestädes godt för dem. Kan min käraste 
broder hjelpa Herr Tanck att vinna tullfrihet på sina apothequevaror, 
ty hans apotheque är af Doctor Lyman inventeradt i mångens närvaro 
och befunnits tillräckligt att fournera alla vara städer, ja ork hela landet 
med läkemedel, men hos Elgen i Umeå finnes litet ja intet, ty han är 
mera en politisk kanstöpare, malmletare, landsstrykare än apothequare». 

Särskilda förhållanden kunde fortfarande föranleda beviljande al 
vissa tullförmåner, apotekaren i Falun Christian Balk åtnjöt enligt 
k. brefvet af don u / 2 1788 i anseende till den skada roströken derstädes 
utöfvade på apoteksvarorna tullfrihet af 100 dal. smt på specerier och 

nirdicinalier samt dessutom tullfrihet för ett fat franskt brännvin. Likaså 



TUI.LFÖRHÅLI.ANDEN. 384 



erhöll lians efterträdare Reinhold Garvolius genom k. brefvet af den 
25 /6 ISOS tullfrihet till ett belopp af 33 rdr 16 sk. sp. för medieinalier 
och specerier. 



Redan tidigt säg sig collegium medicum tvunget att söka utverka 
för apotekarene befrielse från utfärdade restriktiva tullförordningar. An 
gällde det införande af apoteksglas (1697), än tillstånd att fritt införskrifva 
alla de »käril och nödtorfter, som till apothecares behof oundgängelige 
äro, till dess sådane inom riket fullgoda och försvarliga finnas» (den 23 / 9 
1735), än fri införsel af citroner (1758) m. m. Mot slutet af seklet 
underkastades apoteksvarorna en ganska hög tull. Enligt 1782 års 
stora sjötulltaxa voro apoteksmaterialier, som icke undergått någon 
beredning, fria till införsel emot 9 % tull, men i taxan icke närmare 
specificerade »medieamenter» belagda med 33 % af värdet. Taxan 
torde väl dock snart befunnits för hög, ty den 19 / 5 1785 fann Kongl. 
Maj:t godt bifalla, att 1771 års sjötulltaxa skulle i anseende till tull- 
afgifterna förbli gällande och tillät dessutom apotekarene att, emot 
hälften mindre tull än taxan bestämde, införa serpentinmortlar och 
receptur-viktskålar. I enlighet med Kongl. Maj:ts resolution af den 5 /io 
1786 på apotekaresocietetens ansökning rörande ändring i 1782 års sjö- 
tulltaxa och inskränkningen af vissa hittills af handlandena i Stockholm 
införskrifna och till salu hållna droger, utfärdade general-tulldirek- 
tionen en kungörelse af den 7 /i2 s - &•, hvarigenom tullen på enkla eller 
s. k. apoteksmaterialier till 100 rdrs värde nedsattes till 8 rdr 31 sk. 3 
rst. och tullen på läkemedel, beredda eller sammansatta, till 31 rdr 24 sk. 
Specerier, franskt brännvin, species och droger, hvilka, utom till medicinskt 
bruk, jämväl voro nödiga till manufakturer och slöjder, buro deremot 
fortfarande full tullafgift. Rabarber och kina kunde af de handlande 
tillsaluhållas med iakttagande af 1698 års resolution rörande förbud för 
dem, att med medieinalier idka minutering, men alla öfriga i den utgifna 
förteckningen specificerade varor, utom granatäppel, ägde apotekarene 
ensamt införskrifva emot den nu äsatta nedsättningen i tullen. 



382 APOTEKARENES BEHOF AF SPRIT. 

Sjötulltaxan af den 17 / 4 1799 för inkommande varor stadgade 
sedermera, jämte upplifvandet af förbudet för andre än apotekare och i 
vissa fall fabrikanter att införa giftiga droger, att sådane medikamenter, 
som inbegrepos under namn af beredda oeli sammansatta eller preparata 
och composita, med undantag af de Halliske, finge ensamt af apotekare 
införskrifvas, hvaremot i allmänhet s. k. apoteksmaterialier eller enkla 
ämnen, som icke undergått någon beredning, voro till införsel för livar 
och en tillåtna. Emedan deremot en mängd vid apoteken använda 
oljor var till införsel förbjuden, anhöllo apotekarene att kollegium 
ville förorda deras ansökning att mot erläggande af tull fa införskrifva 
sådana M. 



Ännu må några ord egnas brännvins- och sprithandeln med afseende 
på apotekens behof af denna vara. Redan i medlet af förra seklet 
begärde samtlige apotekare i Stockholm collegii medici förord att fä 
bränna brännvin och gjorde den 27 /i 1741 anspråk på 5 ä G oxhöfden 
eller 40 tunnor säd fur en livar eller sa mycket bränvin deraf kunde 
blifva, warandes dem lika mycket antingen de finge tillstand att bränna 
sjelf eller för billigt köpa af andra eller ock tullfritt införskrifva . Slut- 
ligen öfverenskoms, att kollegium skulle i underdånighet utverka för dem 
enhvar rättighet att årligen afverka 20 tunnor spannmål. Denna anhållan 
torde likväl hafva blifvit afslagen, alldenstund apotekarene nödgades 
inlemna till Kongl. Maj:t en ansökning om erhållande af för dem nödigt 
brännvin. CoUegium medicum tillstyrkte i bref till kammarkollegium af 
den 27 / 3 1742 att åt apotekarene mätte leinnas tillgång till både franskt 
och svenskt brännvin så mycket de behöfde och det till möjligast billiga 
pris. Snart derpå klagade apotekarene i collegium medicum. att stadens 
tillsyningsmiin ville försegla deras destilleringspannor, hvaraf de största 
höllo vid pass 30 kammr. Härom anmälde nu kollegium hos Kongl. Maj:t 



') Collegii medici protokoll den '/, 1799. 



APOTEKARENES BEHOF AK SPRIT. ::s .: 

i skrifvelse af den 19 / 5 1742. I följd häraf frigåfvos visserligen medels 
k. brefvet af den 5 / 6 s. å. apotekarenes större destilleringspannor, »men 
deras apothequer och laboratorier borde undergå behörig bevakning och 
visitering på det att alt onderslef med bränvinsbrännande nia kunna 
förekommas». 

Varan var dock ofta omöjlig att erhålla. Apotekarene tvungos 
fortfarande att anhålla om tillstånd att sjelfve bränna brännvin. Sålunda 
begärde apotekaren i Mariestad Georg Bertel man kollegii förord att 
sjelf till sitt apoteksbehof få tillverka brännvin efter en tunna råg eller 
hvete i månaden, .-emedan hans medicamenta spirituösa efter hand äro 
utgångna och han i brist på både svenskt och franskt bränvin, sedan 
förbudet emot spanmålsbrännaudet utkommit, inga egna medicamenta 
spirituösa fått tillverka». Denne Bertelman fick medels k. brefvet af 
den 6 /i2 1748 rättighet att emot accis och efter vederbörligt angifvande 
bränna 10 tunnor spannmål. 

Dock den tid kom, när med afseende på dåvarande spannmålstill- 
gångar all brännvinsbränning och -försäljning vardt förbjuden. I samman- 
hang med de s. k. öfverflödsförordninsrarna utkom den 26 / u 1756 »Kongl. 
Maj:ts förbud emot allt svenskt och främmande brännevins försäljning 
samt svenskt brännevins tillvärkande». Genom kungörelsen af den 1] / 9 
1772 blef åter »för rikets och vare trogne undersåtares upprätthållande 
och bästa tills vidare eller till dess annorlunda härom förorduadt varder» 
all tillverkning och försäljning af svenskt brännvin i städer och landet 
förbjuden. Medels k. förklaringen af den 5 / u s. å. tilläts dock att från 
utrikes ort införa »ordinarie franska eller spanska bränneviner, men ej 
några destillerade eller s. k. esprits» och en gros försälja dem till half- 
ankare eller derutöfver, men all försäljning i minut, äfven pä källare, 
värdshus m. ra. var förbjuden. »Börandes ock under samma förbud 
all försäljning på apotheker af aqva viter samt andra finare och gröfre 
bränneviner vara begrepen». Allt vid 100 dal. smts böter och varans 
konfiskation. Alla destilleringspannor i enskilda hushåll, liksom öfriga 
brännvinspannor, skulie förseglas, »hvilket ock med apothekares destille- 
ringspannor bör ske, till dess derom kan närmare förordnas». 



384 APOTEKARENES BEHOF AF SPRIT. 

Sedan Kongl. Maj:t infordrat collegii medici yttrande huruvida det 
med afseende på medikamentsberedningen vore för apotekarene oundgäng- 
ligt att dertill nyttja en eller flera destilleringspannor, fingo apotekarene 
den 2 "/ n 1772 i följd af kollegii förord sina pannor frigifna. emedan de 
icke kunde undgå att vara försedde med större och mindre sädana 
apparater, hvilkas antal och storlek det likväl icke var möjligt att närmare 
bestämma. »Den bästa kontrollen:;, yttrade kollegium, »är att fiskaler 
och uppsyningsmän äga fritt tillträde till deras laboratorier att under- 
söka livad der förehafves, hvarutom h varje apotekare bör uppgifva huru 
många pannor han äger, samt sedan vid pafordran af fiskaler och upp- 
syningsmän visa redo livar dessa pannor äro och hvartill de brukas . 
Härtill biföll Kongl. Maj:t med tillägg af privilegiets förlust, utom bö- 
terna, för den apotekare, som tillverkar eller destillerar svenskt sädes- 
brännvin l ). 

Sedan brännvinstillverkningen genom kungörelsen af den u / 9 1775 
förklarats vara ett kronans regale och staten öfvertagit densamma, 
underrättade k. brefvet af den 25 / 10 1776 collegiuni medicum, att den öfver 
regala brännvinsbvänneri-inrättningen i riket förordnade direktionen blifvit 
anbefalld att införskrifva franskt brännvin eller sprit och deraf hålla 
smärre upplag ä vissa orter, hvarifran apotekarene, som anhållit att 
årligen sjelfve få införskrifva ett visst qvantum franskt brännvin, kunde 
vid behof förse sig, »dock icke i större quantitet än 1 för livart och ett 
apotheque pröfven vara nödigt». Apotekarenes i riket behof beräknades 
till 120 oxhöfden sprit eller dubbelt så mycket franskt brännvin, ehuru 
apotekarene sjelfve uppgifvit för Stockholm ensamt ett behof af 100 
oxhöfden eller ock af s. k. sprit 60, hvarjämte landsorten ansetts behöfva 
tredubbelt sa mycket. Till nederlagsställen bestämdes Stockholm, Norr- 
köping, Karlskrona. Göteborg och Åbo 2 ). 



1 Om öfverträdelser i detta afceende förekommit k&nner i<k.' förf., men brfinneri- 
ktionen förklarade 1784 sig vara betänkt pä utvägar att förekomma missbrak af 
apotekarenes destdllationspannor. Kollegium tillrådde direktionen att framför andra före- 
draga apotekarene i landsorterna till utförande af destilleringar (collegii medici prot. 
den - L784). 

i Collegii i lid protokoll den : _. 1777. 



ArOTEKAEENES BEHOF AF SPRIT. 385 

När don regala bränneridirektionen sedan underrättade kollegium, 
att spriten blifvit hxförskrifven och 43 oxhöfden bestämda för Stockholm. 
10 föl Göteborg och 10 för Karlskrona, uppköpte kollegium en profvare 
och lät genom några Ledamöter anställa undersökning af varan. Priset 
för ett oxhufvud var 110 rdr sp. och steg snart till 123 rdr 36 sk. 
Apotekarene ägde att med sina rekvisitioner vända sig till kollegium '). 
Senare uppdrogs det ät landshöfdingarne att derom förordna och kollegium 
befattade sig icke omedelbart med dessa ärenden. Efter en tid öfver- 
sände bränneridirektionen till collegium medicum en butelj sprit, för att 
kollegium mätte bestämma den styrka, som brännvinet borde erhålla, 
»emedan direktionen funnit angeläget vara, att låta utröna livad styrka 
af svenskt sädesbränvin för nationen i afseende på helsan och dess 
conservation kunde vara mest lämpelig och nyttigast» 2 ). Yid rådpläg- 
ning härom fäste D. v. Schulzenheim kollega uppmärksamhet derpå, 
att det berodde mera på qvantiteten än på styrkan af måttligt njutet 
brännvin. Pä kollega begäran anställde vetenskapsakademins sekreterare 
Johan Karl AVilcke försök med olika spritblandningar i afseende på 
deras specifika vikt och efter lång öfverläggning i collegium medicum 
blef resultatet »att en del vatten till tre delar sprit var lämpligast för 
svenska nationen». 

Fortfarande voro apotekarene med afseende på sitt behof af sprit 
hänvisade till kronans förrad, hvarför k. brefvet af den 4 / 6 1799 beviljade 
dem att, »under nuvarande bran vinsförbud» få efter anmälan och pröf- 
ning, köpa sitt brännvinsbehof vid kronans närmaste nederlag. Detta 
behof hade kollegium 1795 beräknat till 3 å 400 kannor för de större 
städerna. Apotekarenes destilleringspannor gåfvo likväl allmänna maga- 
sinsdirektionen bekymmer, ty Stockholms apotekare anmälde, att deras 
destilleringsapparater blifvit borttagna och, ehuru collegium medicum 
intygat huru oundgängligt nödiga de voro för apoteksrörelsens bedrif- 
vande 3 ), dömdes flere apotekare af öfverståthållaren enligt förordningen 



'i i 'ollegii medici protokoll af den **/, 1777. 
*) Collegii medici protokoll den "/, 1778. 
3 ) Collegii medici protokoll den "/, 1802. 

25 



38fi APOTEKARENES BEHOF AF SPRIT. 

af den 9 / 3 1802 till böter dels för begagnandet, dels för uraktlåten 
anmälan af sina destillationspannor. Kollegium nödgades vända sig till 
Kongl. Maj:t med anmälan, att apotekarene i saknad af sådana icke 
kunde enligt författningarna och privilegierna tillhandahålla allmän- 
heten medikamenter M. När magasinsdirektionen derefter ånyo anmodade 
kollegium om förslag rörande storleken och antalet af samt kontrollen 
öfver apotekarenes destilleringspannor, förklarade kollegium, att pannorna 
borde vara sa stora att med dem 30 ä 40 kannor kunde rectificeras, men 
antalet berodde på omfånget af apotekarenes rörelse och kontrollen 
kunde icke vara annan, än den, som förut föreslagits. 

I enlighet med överståthållarens på k. befallning den 30 / u 1802 
utfärdade kungörelse tilläts det nu apotekarene att nyttja pannor af 40 
kannors rymd, dock ålåg det dem. att anmäla huru mänga pannor en livar 
ägde. Apotekare, som blifvit beträdd med brännvinstillverkning eller 
idkat brännvinsdestillering till afsalu eller annat än farmaceutiskt bruk. 
blef förklarad dess privilegium förlustig och fick enligt förordningen af 
den 9 / 3 1802 bota första gången 30. andra gången 60 och tredje gängen 
90 rdr. Emedan i k. kungörelsen angående husbehofsbränningen af 
den 9 /io 181- destilleringspannor af högst sex kannors rymd voro utan 
särskild beräkning medgifna. tilläts det genom öfverståthallarens kun- 
görelse af den s /, 2 s. å. apotekarene att använda sådana af högst 30 
kannors rymd och att, der flere pannor behöfde begagnas, tre sådana 
finge nyttjas, en på 30, en på 18 och en pa 9 kannor. Den apote- 
kare, som beträddes nyttja destilleringspannor af större rymd eller 
antal, än Kongl. Maj:t medgifvit eller för andra än farmaceutiska behof, 
förlorade sitt privilegium och var förfallen till 33 rdr 16 sk. böter samt 
förlust af redskapen och tillverkningen, allt i följd af cirkuläret af den 
«/ M 1812. 



') Collegii medici protokoll den ,:1 . 1802. 



FÖRSÄLJNING AF APOTEK. 387 



5. Köp oeh försäljning af apotek. 

De första ät apotekare i Stockholm utfärdade privilegierna innehålla 
stadganden derom, att desamma kunde öfvergä icke blott till enka och 
barn. utan äfven försäljas åt andra. I privilegiibrefvet för Philip 
Schmidt af den M / s 1640 heter det nämligen: 

Efterlåt.^ Wij och härmed och i detta Wårt kongl. indultu. att detta 
privilegium icke allenast på hans person skall sig ersträcka, utan ock 
der hans barn skulle framdeles vilja och kunna hälla samma apotek uti 
sitt rätta och fullkomliga esse och välstånd, dä skall den eller de, som 
det sig påtaga och det nödtorftigen förse och uppehålla, njuta samma 
detta vårt nådiga privilegium i alla dess clausuler till godo, när de samma 
privilegium nödtorfteligen fullgöra. Men der och så skulle hända, att efter 
ofta bemälde Philip Magnus död hans hustru eller barn skulle blifva 
förorsakade att försälja samma apotek till någon skyld eller oskyld, då 
äro Wi dermed nådigst väl tilfreds, dock så att köparen först skall vara 
förtänkt art söka deröfver vår consens och då han vår conflrmation der- 
uppå bekommer, må och skall densamma köparen njuta och behälla detta 
privilegium och deraf dependerade frihet, men vara i lika måtto förpligtad 
tillbörligen förestå detta apotek, erhålla det i godt esse och således sjelfva 
privilegiumet alstinges adimplera . 

Deremot innehöll privilegiibrefvet för samtlige apotekare i Stock- 
holm af den l0 / 4 1675 att. när innehafvarene deraf med döden afgå, »så 
skall enkan eller dess barn blifva vid apoteket, och njuta alla privilegier 
och friheter till godo, så länge de det i behörigt stånd och esse hälla, 
likväl skall den provisor, som dertill antages och apoteket på sådant fall 
förestå vill, undergå collegii medicorum och samteliga apotekarnes examen 
och afläggia den vanliga eden». 

Ehuru k. brefvet till öfverståthållaren i Stockholm af den % 1731 
innehöll det uttalande, att apoteksprivilegier »äro att anse för en k. be- 
nådning., hvarför de icke heller kunde anslås till gälds betalning eller 
på öppen auktion till den mestbjudande försäljas, kom denna för apoteks- 



388 FÖRSÄLJNING AF APOTEK. 



väsendets hela framtid viktiga grundsats icke till nödig klarhet '). Visser- 
ligen ställdes frågan om apotekens säljbarhet och de villkor, under hvilka 
det kunde ske. en och annan gång under öfverläggning, men den der- 
med sammanhängande frågan om privilegiets natur blef icke konseqvent 
utredd, till dess genom lättheten för en legitimerad köpare att af Kongl. 
Maj:t erhålla privilegiets öfverlåtande det vardt en häfdvunnen sed, att 
betrakta detsamma som en med apoteket under äganderätt oskiljaktigt 
förenad förmån. Detta principielt viktiga spörsmål berördes i k. bref- 
vet af den 25 / u 1740, hvaruti collegiom medicum anbefalldes yttra sig 
rörande »apothekens oinskränkta upplåtande och försäljande till frem- 
mande». Kollegium synes hafva uppfattat privilegierna såsom en af 
Kongl. Maj:t gifven säkerhet för de å apotekets inrättande och under- 
häll nedlagda kostnaderna, hvilken den enskilde eller hans rättsinnehaf- 
varc icke kunde beröfvas, och innehöll kollegii skrifvelse af ilen 13 % 1741 
härom följande: 

ty som en apothekare till sitt apotheks uprättande och vid macht- 

hallande ansenligen ja mästadelen alla sina medel och bästa egendom 
använda måste, hvaremot han erhållit det nådiga privilegium at barn efter 
barn blifva vid samma näring beskyddade, sa länge apoteket till allmänna 
nyttan wederbörligen underhålles, sa kan ork intet någon annan antagas. 
innan den förre blifvit skjäldigen förnögd när tlien thet willigt afstår . 



') Detta k. bref .åberopade collegium medicum i en skrifvelse af den "/ t 1802 
till landshöfdingen i Mariestad, nar denne underrättade kollegium därom, att apotekaren 
Cedeih varfs kreditorer på auktion försfilt hans ajiotek till kartasigillara-ombudsmannen 
Grönqvist, ehnru provinsialläkaren protesterat deremot 9åsom icke bfverensstämmande 
med medicinalordningarna, och förfrågado sig hvad dervid vore att göra. Cederhvarf 
begärde derefter den u / 4 b. å. af kollegium, att, då apotekets tillhörigheter af du 
och väsa blifvit för hans borgenärers räkning försålda, honom, såsom ägande privilegium 
på apoteket, matte förunnas tid att i ordning ställa ett nytt lf\ilket beslut kollegium 
fattade, framgår icke ur handlingarna. 

Deremot synes L799 ars apotekarereglemente uttala en annan åsikt. Deruti 
tillates att enär apotek för gäld i mät går och för borgenärers räkning försäljes, eller 
af boets creditorer skall förvaltas», bör till dess skötsel en examinerad provisoi för- 
skaffas, men huruvida privilegiets fortbestånd för alltid deri inbegripes, eller endast till 
dess konkursen är utredd, framgår icke tydligt af detta stadgande — Att annan än af 
collegium medicum examinerad person skulle kunna inneliafva apotek, Stridei 
medicinalordningarna. 



FÖRSÄLJNING AF APOTEK. 389 



I samma riktning hade kollegium redan den 22 / 3 1738 yttrat sig, 
»att en apotekans arfvingar böra bibehållas vid apoteksnäringen och den 
förundta tullfriheten, hvarför eu köpare bör först förnöja arfvingarne och 
sedan erhålla Kongl. AIaj:ts transport af sjelfva privilegium». 

Ä andra sidan synes collegium medicum velat lemna ortens invå- 
nare rätt att vid försäljning af apotek välja eller föreslå ny ägare till 
detsamma och ansett att valet af köpare icke ovillkorligen berodde af 
apotekets innehafvaiv. blott denne finge full ersättning. Denna sin åsikt 
uttryckte kollegium pä följande sätt i ofvannämnda skrifvelse af den 
13 / 2 1741: 

Men theremot synes oförgripligen billigt at vederbörande för hvilkas 
skull apotheket hålles, måga njuta den rättighet att sjelfve välja och 
begära någon skicklig och efter förordningarna bepröfvad, som de hafwa 
förtroende till, sedan then förre blifvit vederbörligen förnögd, hwilket ej 
bör ankomma på dess egen godtyckio, utan på skiähl och billighet 
hörandes det oinskränkta försäljandet oförgripeligen på intet annat sätt 
förstås, emedan them ingen annan rättighet tillkomma eller anstå kan, 
än at få richtig betalning för sitt». 

Åtminstone en gång har det förekommit, att kollegium tog sig talan 
vid bestämmandet af priset på ett apotek. Då b apoteksgesällen» Johan 
Christian Wasserfuhr i Yimmerby 175S icke kunde komma öfverens 
om priset med den af staden till apotekare kallade Peter Lindstedt. 
beslöt kollegium den u / u s. å. anmoda landshöfdingen Karl Gustaf 
Roxendorff i Calmar att låta provinsialläkaren Johan Gustaf Wahl- 
bom värdera apoteket i Yimmerby. I bref af den u 6 1759 under- 
rättade Wahlbom kollegium, att han jemte apotekaren i Kalmar upprättat 
värderingsinstrument öfver ifrågavarande apotek, hvars hela värde upp- 
skattades till 800 dal. smt. 

6. Åpotekarenes befrielse från borgerliga utlagor. 

En viktig förmån i förhållande till andra näringsidkare var friheten 
från vissa utskylder. Sålunda befriades redan 1640 Philip Schmidt 
från »all borgerlig tunga och pålagor, elivad nampn de hafva kunna, så 



390 AFOTEKARENES BEFRIELSE FRÄN BORGERLIGA UTLAGOR. 

wijda apotheket och alle medicinalisehe saker vidkommer och angår . 
Derefter stadgade 1675 års privilegium för samtlige apotekare i Stock- 
holm: »Och som de intet böra idka och drifva någon borgerlig näring, 
förutan hvad deras apothek och dertill nödige materialiers anskaffande 
vidkommer, då skall de ock deremot vara frie och förskonte för all 
borgerlig tunga, pålagor, stadsbeställningar samt inkvarteringar och andra 
slika onera, ehwad namn the hafwa kunna, undantagande sådane, som 
efter riksens ständers öfverenskommelse ingen far sig undandraga». I 

DO O 

»resolution uppå samtlige apothekarenes underdånigste inlefvererade 
supplique . gifven den 2 / 4 1687, bekräftade Karl XI ytterligare denna 
förman: 

^Såsom Kongl. Maj:t hafver i nåder låtit sig föredraga de skäl och 
omständigheter medels hvilka samtelige apothekarne söka att blifva be- 
friade och förskonte ifrån det contributionscontingentet. som borgerskapet 
efter riksdags beslutet komma att erlägga, förmenandes de, att så vida de 
utom deras apothek ingen borgerlig näring drifva, sig icke heller böra 
svara till slikt eller annan borgerlig tunga med hvad mer som de till 
understödjande af sådan deras ansökning underdånigst bibringa och vid 
handen gifva: Alltså hafver Kongl. Maj: t allt sådant så vida hos sig gälla 
låtit, att de af bemälte apotekare embete, som utom deras enskylte apothek 
eller verkstäder icke bruka någon särdeles borgerlig näringh, skola icke 
mindre än barberareembetet. när de af deras löner, fruehtbare capitaler, 
samt för deras tjenstefolk och legoluon, efter riksdagsbeslutet contribuerat 
hafva, för allt öfrigt frie vara; Men de som utom deras embetes egentliga 
förrättande, idka någon annan borgerlig handtering, såsom vid allehanda 
brännevin, specerie och annat sådant, som anten kryddkrämare eller 
andre tillhörer, komma uti det målet i lika consideration med andre bor- 
gare, som i städerne drifva deras handel och vandel». 

Vid särskilda riksdagar fordrade visserligen städerna att apotekare 
och barberare borde taga del i borgerliga besvär och contributioner till 
Kongl. BIaj:ts och fäderneslandets tjenst. emedan de. förutan det som 
till deras profession egentligen borde, derjemte idkade en fullkomlig 
näring och köpenskap . Härtill resolverade Kongl. Maj:t den lt / i 1689, 
att apotekarene och barberarene matte innehålla med sådan näring och 
handel, som ej egentligen borde till deras handtering, eller ock blifva 



APOTEKARENES BEFRIELSE FRÄN BORGERLIGA UTLAGOR. 391 

delaktige af borgerliga besvär. Ehuru k. resolutionen på städernas besvär 
af den 16 / 10 1721! medgaf att apotekarene böra njuta de dem förlänte 
privilegier och tullfriheter på medicinalier obehindradt till godo», om- 
nämnde den likväl icke deras befrielse från andra vanliga utskylder '). 
Huru vidsträckt denna frihet från borgerliga utlagor skulle fattas, 
tolkades också ganska olika, alldenstuud Kongl. Maj:t i resolution af 
den 3 / 9 1745 »uppå apothekarnes här i staden insinuerade underdåniga 
suppliquei förklarade, »att som 1675 års år 1723 confirmerade apothekare 
privilegier uttryckeligen frikalla dem ifrån alla borgerliga onera, undan- 
tagande sådana, som efter riksens ständers öfverenskommelse ingen får 
sig undandraga», fann Kongl. Maj:t det apothecarne i Stockholm icke 
böra höra under borgerskapet, och således ej dragas under borgerskapets 
contingent, utan komma apothecarene särskilt att contribuera och taxeras» 
enligt bevillningsförordningarna 2 ). 

När borgerskapet i Stockholm derefter hos Kongl. Maj:t begärde, 
att apotekarene skulle deltaga i erläggandet af den påbjudna kontingents- 
afgiften, utfärdades ånyo »Kongl. Maj:ts resolution för apothecarne här 
i Stockholm», gifven den 1 / 3 1748, i följande ordalag (tryckt i Stock- 
holm s. å. 2 blad in 4:o): 

»Emedan uti 1675 års apothecarne förundte privilegier, såsom grun- 
den til the them sedermera gifne kongl. resolutioner och stadfästelser, 
tydeligen uttryckes, at som the intet böra idka och drifva någon borgerlig 
näring, förutan hvad deras apotheque och thertill nödige materiahers an- 
skaffande vidkommer, så skola the och theremot wara frie och förskonte 
för all borgerlig tunga, pålagor, stadsbevillningar samt inqvarteringar och 
andre slike onera, ehwad namn de halva kunna; Ty finner Kongl. Maj: t 
billigt, at apothecarne ej mage påläggas, tå the icke bryta villkoren eller 
bruka borgerlig handel, at taga gemenskap med borgerskapet uti ofta- 
berörde contingents summor, utan böra the särskildt taxeras och cronans 
inkomst föröka: men skulle någon beträdas bruka annan handel, än them 



') Se ytterligare k. resolutionenia på städernas besvär den 12 / 7 1731 och "/ a 1734. 
2 ) Denna resolution finnes särskildt tryckt i Stockholm 1747, 4 blad in 4:o. 
Om tillämpningen häraf i Finland se längre fram. 



392 APOTEKARENES BEFRIELSE FRÅN BORGERLIGA UTLAGOR. 

efter privilegier och förordningar är tillätit. ta bör, in casu speciali. sådant 
hos vederbörande rättas och hielpas . 

Emedan apotekarene sålunda en lång tid framåt voro befriade från 
en mängd stadsutskylder, nödgades de i stället erlägga dubbla våg- och 
mätarepenningar för de varor, hvilka de för sitt yrke införskrefvo, enligt 
stadgandet i k. brefvet af den 21 / 9 1715. »att alla de, som icke äro borgare 
i de stapelstäder, der de handla vilja. höra. mot det att de i samma 
städer i anseende till deras handel, ingen annan kontribution under- 
kastade äro, för de varor, de handla med, vid deras uppvägande eller 
uppmätande erlägga dubbla våg- och mätarepenningar*. 

Från dessa förmåner hafva dock vid vissa tillfällen afvikelser före- 
kommit. Ett sådant undantag medgaf k. brefvet till överståthållaren i 
Stockholm af den 20 12 1699: 

»Wi hafve undfått eder skrifvelse hvaruthinnan I underdånigt för- 
fråga om icke apothecarne och barberarne här i staden dhe öfrige af 
borgerskapet till någon lijsa och undsättning bör vara delachtige utj dhen 
allmänna contributionen, som för innevarande ähr kommer att utgiöras, 
oacktadt dhe vidh förre contributionen hafva varit förskonto, hälst eme- 
dan i synnerhet dhe förre hafva sin näring af sådan handeli som andra 
af borgerskapet idka böre; Och länder eder dheruppå till nådigt svar, 
aldhenstund innevahrande åhrs påbudne contribution är så allmänn att 
flere andre, hvilka för detta varit förskonte, dhenna gången komma att 
contribuera; ty måste intet heller apothecarne och barberarne sig dher- 
ifrån undandraga utan böre dhe äfven som alle andre Wåra undersataro 
efter dheras vilkohr och förmögenhet uti mehrbem:te contritmtions uth- 
giörande participera». 

Hvad de apotekarene i riket under särskilda tider pålagda bevill- 
ningsafgifterna vidkommer, kan nämnas, att enligt bevillningsfbrord- 
ningen af den 15 /i 1766 apotckarene i Stockholm skulle efter större 
eller mindre utsättning taxeras ifrån 160 till 120 dal., i Upsala, Göte- 
borg och Karlskrona till 100 dal. och i ofri ga städer frän 60 till 20 dal. — 
Den personella bevilluingsafgiften för apotekare beräknades L789 frän 
15 till 5 rdr. Hvad bovillningcn af löner och inkomster vidkom, taxe- 
rades apotekarene i Stockholm, Göteborg och Karlskrona frän 10 till 53 



INFÖRSEL AF ÖFVERFLÖDSYAROR. 



rdr 16 sk., i öfriga större städer från 13 rår 16 sk. till 33 rdr 16 sk. 
och i mindre städer frän 6 rdr 32 sk. till 10 rdr. 

Enligt bevillningsförordningcn af den ls / 6 1800 taxerades apote- 
karene i Stockholm. Göteborg, Norrköping, Karlskrona, Gefle och Abo 
från 50 rdr till 100 rdr, i öfriga större städer från 20 till 50 rdr, i rikets 
mindre städer och på landet från 6 rdr 32 sk. till 15 rdr. 



7. Införsel af öfverflödsvapor. 

Bland de åtgärder, som under frihetstiden vidtogos till befordrande 
af landets ekonomiska välstånd var äfven den, att helt och hållet förbjuda 
införsel af vissa s. k. öfverflödsvaror. Härom utfärdades Kongl. Maj:ts 
kungörelse af den 4 /u 1756. All brännvinsförsäljning skulle upphöra den 
Vi 1757. Öfriga förbjudna varor fingo säljas till den '/s? m en icke inkomma 
i riket efter den 1 / 11 allt vid varans förlust och 100 dal. smts plikt. Bland 
förbudna varor voro »apeldeciner», cacao- och kaffebönor, kanel, karde- 
mumma, dadlar, fikon, the till qvarblifvande i riket, luktvatten af alla slag, 
viner af olika slag. utom hvita och röda vins de Grave m. m. »Som 
några fä af ofvannämnde till införsel förbjudne persedlar äro till medica- 
menters beredande oumgänglige . anbefalldes kollegium, icke allenast 
uppgifva reparation emellan samtelige apothekarene i riket, på livad livar 
och en utaf dessa förbudna varor kan behöfva, utan ock till apothekens 
efterlefnad författa behörig taxa pä sådana varor . I skrifvelse af den 
21 /i2 s. å. hemställde kollegium, att. utom de tillåtna Vins de Graves, 
rhenskt och portugisiskt vin, äfvensom franskt brännvin, måtte till begrän- 
sad mängd medgifvas apoteken >i och för medikamenters beredning till 
sjukas behof ;. Härvid må nämnas, att flere apotekare hade erhållit skild 
rättighet att till salu hålla specerier och viner. Dessa viner borde icke fa 
säljas i handköp. utan utlemnas endast mot läkarerecept åt den^sjuke, 
som nödvändigt behöfde desamma, vid närings- och embetsförlust både 
för apothekaren och läkaren». 



304 INFÖRSEL AF ÖFVERFLÖDSVAROR. 

Vidare ansåg kollegium, att genom farmakopéens öfverseende införan- 
det af en mängd öfverflödsvaror kunde förekomruas och inhemska örter, 
frakter och växter bringas i allmännare bruk. En mängd i följd af smak 
och fördom begagnade varor kunde dels umbäras, dels ersättas af mot- 
svarande inhemska. Bland annat borde kaffe undvaras och svenska the- 
sorter, hvilka kunna beredas efter hvars och ens smak, begagnas i stället 
för de utländska. Kollegium afstyrkte, att apotekarene sjelfve skulle få 
reqvirera sitt behof af vin och franskt brännvin och föreslog att i Stock- 
holm borde tillsättas en vinhandlare med bestämd lön, som emot läkare- 
attester skulle utleverera vin och kognac till sjukas behof, samt efter kol- 
legii bepröfvande tillika aflemna den qvantité, som livar och en behörigen 
reqvirerat. För att vinna en öfversikt af behofvet beräknade kollegium 
huru mycket kognac (franskt brännvin), portugisiskt och rhenskt vin hvarje 
apotek borde erhålla, hvilket dock vid förekommande omständigheter skulle 
kunna ökas för de apotekare, som hade publika leveranser att fullgöra, 
såsom till k. hofvet, amiralitetet m. m. Förslaget upptog för hela Sverige 
486 ankare franskt brännvin, 162 ankare portugisiskt vin och 101 
ankare rhenskt vin 1 ). 



') Det kan vara skäl erinra derom att ännu 1792 och 1794 förordningar utfärda- 
des till hämmando af yppighet och öfverflöd. Illand annat voro införseln och hruket af 
kaffe flera gånger på 1790-talet förbjudna. Detta gaf anledning att söka finna surrogat 
derför och sålunda uppkommo särskilda sammansättningar under namn af svenskt kaffe», 
hvilka vunno mycken spridning. Öfver dem infordrades och begärdes vanligen collegii 
modici betänkande. Af dessa förordningar må här påminnas om k. kungörelsen af 
den 6 / 4 1799: 

»Inträffad missväxt i flere provinser och fortfarande krigsorolighoter, hvilka 
vållat en uppstigen vexeloours och appdrifvit agio, föranlåta Kongl. Maj:t att ånyo 
förnya förbudet mot kaffes införsel ooh nyttjande. Evarvid till förekommande af 
underslef, hvartill bruket af s. k. swnskt Kaffe kunde gifva anledning, alla sådana 
artificiella tillredningar, som till lukt och smak likna verkligt caffe, äfven förbjudas. 
Den, som tillreder den förbudna kaffedrycken, är förfallen till 10 rars böter ooh hvar 
och en, som deraf njutit, till '_' rdr ]>likt. Dristar någon offentligen öfverträda detta 
förbud genom kaffes nyttjande i öppna samqväm eller att tulredt kaffe till salu 
hålla skall en sådan med tredubbla böter beläggas, men andra gången icke allenast 
fällas till tredubbla böter, utan ork skiljas frän det embete eller tjeust eller andra 
borgerliga näringsrättigheter han kan innehafva». 

Kaffets införsol tilläts äter den e / t IRllJ emot en tull af tro skilling för hvarje 
skålpund. 



KONTROLLEN ÖFVER HANDELN MED VIN OCH BRÄNNVIN. 395 



8. Kontrollen öfver handeln med vin och brännvin. 

Detta tillmötesgående invecklade likväl kollegium i ett oväntadt 
bekymmer, ty den 19 /j 1757 behagade Kongl. Maj:t till svar å kollega 
hemställan öfverlemna ät detsamma hela omsorgen om införskrifningen 
af brännvin. 

Hvad I eljest yttren eder så väl om desse persedlars införskrif- 
vande, samt hysande i en därtil inrättad källare här i staden, som ock 
de åtskillige til underslefs förekommande af eder härvid föreslagne om- 
ständigheter, såsom at allenast et visst tilräekeligt qvantum införskrifves; 
detta qvantum vederbörligen controlleras ; intet får förpassas från andra 
rikets orter til Stockholm : af den vinhandlare, som varder tillsatt, räk- 
ning giöres för hvarje kanna och med attester bestyrkes ; apothequen 
allenast lämnas så mycket som til medicamenters beredning åtgår, och 
de endast få något öfver för sådane sjuka, som efter recepter behöfva 
något litet; jemte hvad mera I härvid andragit, hafve Wi låtit komma 
hos Oss i behörigt öfvervägande. Och vele Wi väl hafva bifallit edert 
härvid afgifne underdåniga yttrande: dock hvad införskrifningen af bemälte 
viner och brännevin angår, boren I sjelfve derom draga försorg, så att 
samma inf örskrif ning skier pä sätt. som til ändamålets svinnande kan 
finnas lämpeligast och mast bidragande: men derest befinnas skulle at 
den sträcker sig längre än vederbör eller ock missbruk vid försälgningen 
skulle förelöpa, kommen I at blifva Oss derföre ansvarige». 

Här må anmärkas, att med de till införsel tillåtna hvita och röda 
Vins de Graves borde enligt kammarkollegii kungörelse af den % 1757 
förstås endast ordinära franska viner, »hvilka i Frankrike minst kosta 
och följakteligen äfven härstädes till ringa pris kunna aflatas, men icke 
det dyrare vinet, som härstädes är bekant under namn af Vin de 
(i ra ve». 

At kollegium vardt sålunda vården om handeln med vin och bränn- 
vin i riket anförtrodd. Kollegium trodde sig handla försiktigast, då det 
med tvenne af de förnämsta vinhandlande i Stockholm Groen och 
Yhlen afslöto kontrakt om inrättande af en vinkällare till medicinska 



396 KONTROLLEN ÖFVER HANDELN MED VIN OCH BRÄNNVIN. 

behof under möjligast stränga tillsyn. Kollegium insände äfven den 
26 / 3 1757 till Kongl. Maj:t förslag till en kungörelse huru med försälj- 
ningen från det nya vinlagret, kalladt den medicinska liqueurkällaren». 
skulle förfaras, under titel: Utkast till en k: förordning eller Gollegii 
medici kungörelse, huru förhållas skall med franskt bränvins, portugis- 
vins och rhenskt vins försäljande, hviUca hädanefter endast komma att 
nyttjas till medicamenters beredande och fh ra oumgängeliga behof*. 
Endast apotekare skulle numera fä tillösa sig vin och kognac efter 
anmälan hos kollegium samt sjuke efter ordination af godkänd läkare 
eller examinerad fältskär. Läkarene ålades att inom januari månads 
slut hvarje år insända till kollegium sina journaler öfver dessa ordina- 
tioner och apotekarene sina recepter. Om det befunnes nödigt att 
till allmänhetens kännedom anordna flera vinlager i riket, åtogo sig 
nämnde Groen och Yhlen. med hvilka kontrakt afslutits på tre är, deras 
inrättande och erbjöd sig kollegium att draga försorg om en noggrann 
tillsyn öfver dem. Priset bestämdes till 850 dal. kmt för oxhufvudet 
franskt brännvin. 150 å 180 dal. för ankaret portugisiskt vin och 216 ä 240 
dal. ankaret rhenskt vin. För allt det omak. som kollegium genom dessa 
anordningar underkastade sig. hoppades kollegium vinna erkännande 
och -kunna begagna sig af tillfället att förstärka sina ringa fonder». 
Kollegium lät nämligen Groen och Yhlen för den vunna rättigheten 
betala 15.000 dal. kmt ärligen i ett för allt. 

Kollegium skulle likväl snart finna vadan af att stöta andras 
intressen och beräkningar för hufvudet. Den */i 1757 afgaf kollegium 
en ny skrifvelse till Kongl. Maj: t, i hvilken det beklagade sig deröfver. 
»att man inför Kongl. Maj:t eller deras Excellencier sökt på förklenligt 
sätt påbörda collegium att hafva härvid sökt att richta sig och eljest 
genom skadliga förelag gifvit anledning till andersåtarenee inträng i 
handeln. Hälst det vill synas blifva för collegium odrägeligt att känna 
bördan och tyngden af besväret i deras förvaltning och tillika vara utsatt 
för de illa sinnades ogrundade tadel, utan att som embetstnän vinna 
dcremnt nådigt beskydd». Det var icke nog dermed. KongL Maj:t gaf 
sjelf dementi åt kollegii beredvilliga åtgärder i följande bref af den 
»/« 1757: 



KONTROLLEN ÖFVER HANDELN MED VIN OCH BRÄNNVIN. 397 

Otur eder 8§ w&l den 29 /3 som i går daterade underdåniga skrif- 
velse hafve Wij ytterligare intagit de skiäl och omständigheter, som 
föranlåtit eder att antaga tvänne denna stadzens handlande till en källare- 
inrättning af brännevin, renskt och portugisvin till medicinale behof, 
hvarigenom I trodt eder lämpeligast kunna vinna ändamålet och före- 
komma missbruk wid försälgningen af förberörde vahror. Och ehuruväl 
Wi med nådigt nöje anse eder härvid ådagalagda nit och omsorg, dock 
som I härutinnan sträckt eder göromål längre, än Wår nådiga intention 
i skrifvelse af den 19 /j warit, i det I icke allenast vinhandlare-societeten 
oliördan slutit contract med tvänne dess ledamöter om desse winers och 
brännevins införskrifnmg, oaktadt flere lager deraf i riket äro att tillgå, 
hvilka Wi warit sinnade först skulle användas, så fram t de till den 
godhet och skäliga pris kunde erhållas, som vederbör, utan ock dervid 
förbehållit eder en årlig summa af femtontusende dal. kmt till de af 
eder omförmälte nyttige och nödige behof; Så finne Wij betänkeligit 
denna eder författning att gilla, utan hafve Wi anbefallt Wårt och riksens 
commerce collegiurn. att upkalla härvarande vinhandlare-societeten och 
af dem förnimma, hvilken wid en sådan källareinrättning skulle vilja 
lämna det bästa priset, samt att af de härvarande lager och priser deter- 
minera, när införskrifningen af förenämde winer och brännevin behöfver 
gå i verkställighet antingen till att derraed upfylla behofvet eller att 
befrämja ett skäligare pris, hwarom Wi sedermera vele gifva eder Wår 
nådiga vilja tillkänna, på det I magen kunna taga nödiga mått och för- 
fattningar till allt missbruks förekommande vid försälgningen af wahror, 
som hädanefter icke få anses annorlunda, än som medicinalier». 

Enligt rådsprotokollet den 25 / 4 1757 lemnades dock collegiurn 
medicum frihet att förse apotekarene i Stockholm och landsorterna med 
franskt brännvin af de förefintliga lagren, »börande bränvinet förseglas 
med collegii sigill och det som utlemnas förses med collegii förpassning». 
K. brefvet af den 26 /io 1757 tillät ytterligare kollegium »att af det i år 
inkomna nederlagsbränvinet upphandla trettio oxhufvud för apotekarenes 
i riket behof och det hos de handlande, som lofvadt eder samma vara, 
till 900 dal. kmt för oxhufvudet». 

I följd af den försvårade införseln af franskt brännvin och vin nöd- 
gades kollegium vidtaga förändringar i farmakopéen och utgaf derom 
den 3 / 8 1757 en tryckt kungörelse. Den 17 / 9 s. å. utfärdade kollegium 
ytterligare ett cirkulär till samtlige apotekare om tillgången vid utfåendet 



398 KONTROLLEN ÖFVER HANDELN MED VIN OCH BRÄNNVIN. 

af brännvin och vin. Rekvisitionen skulle insändas till kollegii ombuds- 
man (syndikus) d:r Lars Balk för erhållande af förpassning. För de 
större apoteken medgåfvos årligen tre oxhufvud brännvin, tre ankare 
portugisiskt och två ankare rhenskt vin, medan de mindre apoteken icke 
erhöllo mera än 1 1 /. i oxhufvud brännvin, två ankare portugisiskt och en 
ankare rhenskt vin. Priset bestämdes till 900 dal. krut oxhufvudet 
eller 150 dal. för franskt brännvin per ankare utom fastaget, medan 
portugisiskt vin kostade 150 och rhenskt vin 240 dal. kmt per ankare. 
Dessa varor kunde, när en del strax betalades, fås på tre månaders eller 
ett hälft års kredit, dock med det uttryckliga tillägget, »att kollegium 
eller dess ombud för sin välmening härutinnan på intet sätt hos den 
handlande i anseende till betalningen blifver besväradt». 

Kommersekollegium synes mellertid hafva ansett detta sysslande 
med brännvins- och vininförsel ligga närmare sitt arbetsfält och begärde 
hos Kongl. Maj:t i skrifvelse af den s / 12 1757, att collegium medicum 
skulle »uppgifva det quantum, som af annars förbudne varor vore till 
medikamenters beredande för apotekarene oumbärligt». Kollegium 
anbefalldes äfven medels k. brefvet af den 3 / 2 1758 att till kommerse- 
kollegium uppgifva, »hvilka varor och persedlar borde för apotekarenes 
behof få inkomma pä det sådant må varda tullkamrarne till efterrättelse 
kungjordt». Kommersekollegium gaf likväl detta k. bref en vidsträcktare 
tolkning och fordrade i bref af den 17 / 2 s. å., att »collegium medicum 
hädanefter ej vidare befattar sig med medieinalliqueurerne lör apothe- 
karne i riket, än endast livad quantiteteD angår, emedan commerce 
collegium om det öfriga vill föranstalta». Collegium medicum å sin 
sida beslöt härom till Kongl. Maj:t in berätta, alldenstund kollegium enligt 
särskilda k. bref ägde »uppsigten icke endast öfver quantitetcn. utan 
ock qualiteten af denna medicinalliqueur». 

Apotekarene hade mellertid hos Kongl. Maj:t den 28 / 2 1757 anhållit »att 
sjelfve få införskrifva franskt bränvin samt utländske medicinalier, såsom 
aromata, specerier ocli citronsaft till det quantum, som till medikamenters 
beredande för dem nödvändigast bohöfves». I en ny underdånig inlaga af 
den 27 /4 S. å. anmälde apotekarenc hos Kongl. Maj: t, att de sjelfve kunde 
förse sig med franskt brännvin, emot vanligt och skäligt pris. nämligen 



KONTROLLEN ÖFVER HANDELN MED VIN OCH BRÄNNVIN. 399 

högst 500 dal. kpmt för oxhufvudet, som den varan hittills kostat l ). 
Denna begäran torde icke hafva blifvit beviljad, alldenstund k. brefvet 
af den 26 /i 1757 gaf collegium medicum frihet att af det inkommande 
nederlagsbrännvinet ytterligare fä upphandla eller disponera 70 oxhufvuden 
till apotekens behof och k. brefvet af den 21 / 6 1758 tillät kollegium att 
af nederlagen i Stockholm »upphandla och disponera» icke mindre än 
60 ä 70 oxhufvuden brännvin, »hvarjenite I, som öfver medicinalierna i 
riket ägen tillsyn, hädanefter, som hittills, magen på det requirerade 
qvantum utgifva fri sedlar, hvilka först i commerce collegio och sedan 
hos öfverdirecteuren vid stora sjötullen komma att uppvisas, samt varan 
derefter ofördröjeligen förpassas till den ort, som af eder blifver anwist. 
Hvad portugisvinerne angår, så försvinner dervid så väl eder, som Wårt 
commerce collegii vidare åtgärd härutinnan i anseende till den numera 
skiedda relaxation uti wårt förbud mot denna varans införsel». Till- 
gången på spanska viner blef äfven större, ty k. brefvet af den 6 12 1759 
underrättade kollegium, »att 30 oxhufvud Pedro Xemeues och 20 ox- 
hufvud Malaga mage af nederlagen härstädes till apotliequens förnödenhet 
förtullas och försäljas». 

Följande år 1759 synas apotekarene begärt tullfrihet på åtminstone så 
mycket franskt brännvin, som deras privilegier innehöllo, och klagat öfver 
otillräckligheten af det qvantum, som collegium medicum tilldelat h varje 
apotekare, då det icke tillagt hvart apotek »mer än tre oxhufvuden eller 
4 1 / 2 åhm, oaktadt att åtskilliga af apothekarne härstädes i sina privilegier 
tullfrihet på 2:ne pipor eller 6 3 / 4 åhm franskt bränvin undfådt». I sin 
häröfver afgifna förklaring af den 17 /i 2 1759 anmärkte kollegium, att det 
icke någonsin vägrat utlemna mera, om apotekaren anmält sitt behof 
deraf, ehuru förberörde qvantum skulle synas vara tillräckligt till blotta 
medicamenters beredande, åtminstone för dem, som ej hafva publika 
lefveranser, om förbudet för försäljningen af de s. k. aqvte vita? annars 
varder af apotekarene behörigen efterlefwadt» z ). K. brefvet till colle- 



') I riksarkivet -Direktioner ni. ni. för sjukvård». 

2 ) En del apotekare synes under särskilda tider gjort sig skyldige till brännvins- 
handel, bvarom antydningar icke saknas i provinsialläkarenes årsberättelser. Provinsial- 



400 KO.VTROLI.EX OFVER HASUELX MED TIS OCH BRÄNNVIN. 

gium medicum af den 7 / u 1^60 förklarade, ^det I så hädanefter som 
hittills hafven att bepröfva huru stort quantom brännevin till rnedica- 
menters beredande oumgängeligen behötVes och requisitionerne derefter 
lämpa». 

Ännu 1775 voro spanska viner, såsom Pedro Ximenes. Sehercy 
oeh Malaga förbjudna, hvarför kollegium beslöt anhålla hos KiongL Maj:t 
att apotekarene finge mot erläggande af tull införskrifva dem i stället 
för portugisiskt vin l l. 

De omgångar apotekarene under den följande tiden voro under- 
kastade med afseeude pa svårigheterna art förse sina apotek med nödig 
mängd sprit, äro redan i det föregående framställda. Här må nämnas, 
att de ansägo sig äga exclusiv rättighet åtminstone till beredning af 
alkohol. När hofdestillatorn Mareklin 1798 gjorde ansökning att fa 
tillverka vattenfri alkohol och destillera den. åberopade de sin rättighet 
att bereda och försälja alkohol enligt svenska farmakopéen. Collegium 
medicum kunde icke finna att denua deras rätt skulle på minsta sätt 
inskränkas genom bifall till Marek lius ansökning, sa mycket mindre 
som alkohol oftare användes för tekniska behof, än som apoteksvara -}. 



9. Kryddkrämarenes handel med medieinalier. Handeln med 
gifter. Apotekarenes utöfvande af medicinsk praktik. 

I äldre tider, da apoteksväsendet ännu låg i sin linda, var skill- 
naden emellan apoteks- och kryddkrämareyrket icke synnerligen - 
Åtskilliga varor roro för dem gemensamma. I den för Stockholm 1635 
utfärdade handelsordningen erhöllo apotekarene ensamme rättighet att 



läkaren i Skaia Lars Brandolius äger i sin embetsberiittelse 1791. införd i ^Läkaren 
och Xaturforsk. Xi 59. >Apothekarnes förnämsta och mista yrke är brinnevins 
försäljningen och det hvarå de soutinera; hade de intet det och kan hända någon 
liten bihandeL, vore det visst oraöjeligi Lalla apotheque flerstädes». 

llegii medici protokoll den '*/ t 1775. 

Llegii medici protokoll den "/, 17 - 



KRTPDKRÄMARENFS HANPF.I. MEP MEPICINALIER. 401 

försälja -allehanda krydder. som till läkedom och arztney tjente, jämte 
oliteter och spiritus. brakade saker och kryddadt vin», men den 1641 
förnyade handelsstadgan förklarade apotekarene och kryddkrämarene 
gemensamt berättigade att bland annat föryttra mercurinm sublimatum. 
arsenieum. oliteter m. m. 1 ). Först L675 års privilegier för apotekarene 
inskränkte kryddkrämarenes handel med sådana ämnen och k. förkla- 
ringen af den Vs 1698 förbjöd dem ytterligare pä grund af 31 § i 1688 
års medicinalordningar att försälja :>alla medicinaliska och andra farliga 
sakers 2 ), men med anledning deraf uppkom emellan de olika yrkesidkarene 
en ständig strid, om hvilka varor apotekarene uteslutande borde få till 
salu hålla. I de äldre privilegierna uppräknas derför icke sällan för- 
nödenheter, hvilka dels voro apotekarene förbehållna, dels gemensamma 
för knddkrämare och apotekare. Sålunda heter det i Karl XI:s 
privilegiibref för Johan Berendtz å ett apotek (»Hvita Björn») på 
Ladugårdslandet den 4 10 1692: 

»Och har han Johan Berendtz berörde dess medicamenter för ett 
skiäligt och billigt pris att försälja och föryttra, jämväl hafva tillstånd 
til kdöps och salu at hålla aromata. krydderi och confecturer, livad 
namn de hälst hafva kunna, såsom ock allehanda insyltade saker, stötta 
krydder. aquam vita? och mera sådant, som till ert apotek egenteligen 
hörer, hvaremot ingen af borgerskapet därsammastädes skal hafva magt 
honom til förfång at försälja annat än allenast peppar, ingefehr, safran, 
nägliker. cannel, muskäth, muskåthblomma, rijs, sveskon, mandel, rusin, 
corinther. saker och anis, med hvilket specerie de andre kryddcrämarene 
jämte honom må vara tillåtit att handla, men intet med theriac, oleis 
destillatis, mercurio eller arsenieo eller annat sådant, som apoteket endast 
och allena tillhöra, mindre skal någon quacksalvare tillitas där samma- 
städes at mångla med de saker, som honom egentligen tdlkomma> 3 ). 

Förordningarna till trots höllo kryddkrämarene läkemedel och 
gifter till salu. Stadsfysikus i Stockholm Lars Micrander klagade 



') Se J. A. F 1 i n t b e rg a. a. sid. 4. 

*) Se detta arbetes första del sid. 2'S 

3 ) I riksarkivet Vollegiuiii medicmn 171!» — 1741 . 

2G 



102 KRYDDKRÄMARENES HANDEI, MED MEMCINALIER. 

häröfver hos öfverståthållaren och magistraten. »Det synes jemväl nödigt 
vara, att apotecarene vid sine privilegier och dem der uti allernådigst 
förunte friheter och förmåner blifva maintenerade och att alla de mate- 
rialier och compositioner hos kryddekrämarne confisceras eller dem 
alfwarligen förbjudas att hafva till salu, hvilka H. Kongl. Maj:t uti deras 
privilegier af A:o 1675 dem allena förunt hafver att försälja och de med 
stor omkostnad införskrifva och här efter pharniacopoiam prsepareras, 
hvilka eljest till deras största skada komma oförsåldne att ligga, enär 
kryddekrämarne ej allenast slike materialier och åtskilligt; composita, 
utan ock venena och farlige medicamenter såsom mercurium sublimatum 
och arsenicum mod mehr sådant hafva att försälja. Hvarigenom ej 
allenast apotekare societeten mycket uti sin näring prsejudiceras, utan 
ock stor fara och olägenhet ofta kan förorsakas, det jemväl förfarenheten 
visat hafver, helst då venena ej med den warsamhet och prasvojence, 
som uti den 9 § af 1C80 års privilegier indigiteras, blifva försålde» l ). 
1 collegium medicum förekommo fortfarande klagomål öfver krydd- 
krämarenes handel och det förfång de gjorde apotekarene. Den % 
1700 »proponerades om kryddkrämare, att dem emellan och apothekarene 
ett visst slut giöres och en specification opsättjas på de materialier de 
få hafva till sahlu, rydeligare än det, som uti constitutionibus och deras 
privilegier förmäles, hvilken med apothecarne communiceras». En sådan 
»Catalogus medicamentorum prohibitorum» upplästes i kollegium den 
2l /ii 1705 af Urban Hjserne och samma dag, äfvensom något 
senare eller den 21 / 3 1707 förbjöd kollegium kryddkrämarene att bland 
annat försälja »oleum laurinum et oculi cancri, theremoth concederades 
dem oleum raparum et lini, cineres clavellati et vitriolum communc. 
Det refererades at de så fritt sällia medicinalia, at de dem oskrymtat 
utlii packhuset under den titul af apothecaro materialier angifva: livarpå 
resolverades at sådant skulle på tillbörlig orth tilkiänna gifvas och för- 
bjudas». Likaså skulle från do materialier, som kryddkrämare finge sälja, 
uteslutas sennetsblad, flugvattcn, victrilspiritus, arsenicum och enbärsolja, 



'i ii Sandbergs ka äldre Bamliugon i k. kaniinarailhi-t. [,iu \. lol. 996. 



KRTDDKRÄHARBNES HANDEL MED MEDICINALIER. 403 

såsom saker de der förbjudas uti k. medicinalordniogarua. Emellertid 
synes denna kryddkrämarenes handel med läkemedel och andra apoteks- 
varor hafva fortgått långt in i seklet. 

När kommersekollegium i bref af den 2 % 1732 begärde det collegium 
medicum ville lemna utredning, »hvilka specerier och species egeuteligeu 
böra räknas under medicinalier och under tullfriheten böra förstås», 
förklarade kollegium deu 27 / 5 s. å.: 

»alltså bör ej allenast för apothecame fritt vara att införskrifva och 
under tullfriheten berächna alla specerier och materialier, som i apothe- 
caretaxan upprächnade äro samt de, som i senare tider blifvit kunnige 
och kommit i bruk, och ehuru icke i taxan nämnde, äro i ett fullkomligt 
apotheque alldeles oumgängelige, utan. ock dhe vahror och materialier, 
som kryddkrämarene förbudne äro, men dhe doch införskrifva och hoos 
sig försälja, böra alldeles vara confiscable och ägarene med dlie upp- 
satte böter beläggas. Eljest som en dehl af dhe namngifne wahror, 
såsom zittfer, terpentin, lakritz, qvicksilfver, arsenicum och campher, 
förutan månge andra i apothecaretaxan specificerade, äro egenteligen 
materiaher till ruedicamenters preparerande, höra dhe ock endast apo- 
thequen till och böra för den skull af apothecare införskrihvas och 
allenast i apothequen, men ingalunda i kryddbodarne försällias. hvilket 
senare sä väl kongl. medicinalförordningens 23, 24 och 31 §§ af åhr 
1088 som ock den 5:te § af kongl. resolution åhr 1098 tydeligen och 
strängeligen förbinda». 

Äfven handeln med vin ansågs kunna i en del städer förenas med 
apoteksrörelsen. Detta var förhållandet med det apotekaren i Örebro, 
hofmedikus Frans Mikael von Åken tillagda privilegium. Han 
hade erhållit rätt att ärligen i sitt hus inlägga ett visst qvantum franskt 
och rhenskt vin, samt mot accisens erläggande utskänka, då något deraf 
till medicamentei ej kan utgå». »Vinskänken» Mantzing i Örebro 
begärde af Kongl. Maj:t 1751 förklaring om under franskt vin äfven 
inbegrepos »andra från Frankrike inkommande viner såsom Pontac, 
Picardon, Champagne och Bourgogne». I bref till collegium medicum 
af den 22 / 7 1754 hänvisade konungen till privilegiets ordalydelse, det 
äger berörde apotekare tillstånd »att införskrifva hvad vin han till 
medicamenter kan behöfva . 



404 kryddkhamai.knks HANDEL MED MEDICINALIKR. 

Frågan om vinhandel på grund af nu nämnda apoteksprivilegium 
återkom kort derpå. Staden Askersund hade anhållit om inrättandet af 
ett apotek derstädes, men von Åken motsatte sig detta under anförande 
att beviljandet af apotek i andra städer i Nerike och Vermland vore 
stridande mot det honom tilldelade privilegiet. Staden vände sig nu 
till ständerna genom sin riksdagsfullmäktig, borgmästaren Lönroth med 
begäran om privilegium för ett apotek. Bland skäl derför anfördes: 
äfvensom ej heller någon vinkällare, h vilken likväl i städerna såsom 
en nödvändighet jemväl för omliggande land anbefalld är, ensam der i 
staden skall kunna upprättas, men med ett apotek, som ändå med viner 
bör vara försedt, kan förknippas och af en apotekare till bägges så 
mycket bättre bestånd tillika underhållas». 

K. brefvet af den 14 /i2 1756, som åtgjorde frågan, är i flera 
afseenden upplysande för uppfattningen af dåvarande apoteksförhållandcn 
och må här införas: 

»Ehuruväl von Åken under den 3 / 12 1728 erhållit Kongl. Maj:ts 
privilegium på apotheks inrättande uti städerna i Nerike och Werraeland 
och det som en följd eller confirmation af de privilegier, som förre 
ägaren apothekaren A man under souverainitets tiden år 1705 blifvit 
tillagda, af hvilken von Åken Örebro apothek sig tillhandlat, så finner 
Kongl. Maj:t honom nu derföre hafva vunnit tillräckelig ersättning genom 
den dryga köpeskilling af 40,000 dal. kmt han sig betingat allena för 
Carlstads apothek och dess dera innehaf vande privilegiers fortsättande. 

För den skull och emedan riksens ständer vid riksdagen 1751 
uti deras då afgångne underdåniga skrifvelse angående ett apotheks 
inrättande i Hedemora stad i allmänhet tillstyrkt att som läkemedels 
godhet och erhållande för billigt pris kunna minst på de orter vinnas, 
hvarest en enda säljare deraf allenast är att tillgå, som oftast mer följer 
sin begärliga vinning, än skäligheten och apothckaretaxan; det alltså de 
innevånare, som antingen sjelfve eller landshöfdingarne å deras vagnar 
om ett eller flere apotheks inrättning sig anmäla, sådant ma tillåtas till 
förekommande af allmänhetens lidande genom enskilt missbrukad näring 
samt befordran af livars och ens bekvämlighet och vältrefnad. Ty vill 
Kongl. Maj:t i anseende till allt detta i nåder halva bifallit borgmästaren 
Lönroths förenämnde å Asksrsunds stads vägnar gjorda ansökning om 



KliYI>l>KliA.M.Uii:Nl> HANDEL MED MEDICINALIER. ne, 

■ ii apotheks inrättande derstädes, som med vinkällare af en bepröfvad 
och af kongl. Collegio medico godkänd apothekare gemensamt förestås» 1 ). 

Den (»tillåtna försäljningen af läkemedel fortfor likväl långt framåt 
i tiden, icke mindre i Stockholm än isynnerhet i de aflägsnare provins- 
städerna. Apotekaren Joh. C 11 ris t. Xeuman i Visby besvärade sig 
hos eollegium medicum den 5 / 3 1734 deröfver, att handelsmannen 
Lorentz Lange hade medicinalier till salu. hvartill magistraten den 
5 : L732 torde lemnat honom tillstånd. Men till och med i Stockholm 
saknades icke exempel på sådan olaga medikamentshandel. Sålunda 
begärde samtlige apotekare i Stockholm 1600 af eollegium medicum att 
blifva maintenerade emot den italienske Arlequinos intrång uti deras 
lofliga näring» 2 ). Bland de besynnerligaste tilltag i detta afseende är 
det, som collegii medici protokoll den ll 3 1707 förmäler om en borgare 
Johan Fredrik Lampe, »som vid hötorget upprättadt en butique så 
wähl af medicamentis compositis, som hvarjehanda simplicibus, tagit sig 
en apothecaregesäll att förfärdiga dessa medicamenter och förestå samma 
butbme, samt på fönsterrutorna utslagit et insigue, som apothecarne 
tillkommer, preparerat recepter och såldt medicamenter uthom huset». 
De medicinalier, som likmätigt författningarna hörde till apoteksyrket, 
skiljdes från de öfriga varorna och seqvestrerades. Seqvestreringen, som 
skedde den u n s. å. enligt öfverståthållarens och kongl. senatens 
medgifvande, öfvervars af kollegii syndikus d:r van Hoorn, stads- 
fysikus d:r Win ge, tvenne apotekare och trenne rådmän. Bland 
Lampe s varor funnos bland annat Jalappa, Helleborus niger et albus, 
Sassaparilla, China, Åmmon. galban., Guttse, Asa foetida, Herb. chamoedr., 
Arsenicum album, Cantharides, Kabarber m. m. 

Klagomålen öfver obehörig medikamentsförsäljning förekommo foit- 
farande tidt och ofta. Collegium medicum hade väl i sina kungörelser 
af den i / 6 och 3 /n 1756 samt den 26 ' 1 1757 sökt bestämma de droger, 
som det var endast apotekare tillåtet att sälja, men dess ansträngningar 



') Se ofvan sid. 362. 

*) Collegii medici protokoll den **/ 4 1696. 



406 KRYDDKRÅMARENES HANDEL MED MEDICINALIER. 

att stäfja detta ofog stötte på mångahanda hinder. Apotekarene klagade 
äfven sjelfve hos Kongl. Maj:t deröfver, att medicinalier utbjudas till 
salu, dels i krydd- och tobaksbodar, dels i klädstånd samt andra mindre 
afnassade ställen, hvarom de tidt och ofta i de dagligen utkommande 
tidningarna införda kundgörelserne nogsamt vittna. De anhöllo derför, 
att Kongl. Maj:t genom ett förnyadt påbud ville förbjuda allt intrång i 
apotekarenes på erhållna privilegier grundade näring. Kongl. Maj:t för- 
klarade likväl den 13 / 10 1774, »emedan det begärda förbudet ej annat 
kan än blifva alldeles öfverflödigt, då med en noga tillsyn vid hand- 
hafvandet af de redan i detta ämne utgifna förordningar allt missbruk 
och underslef kunna förekommas, vill Kongl. Maj:t till sökandene öfver- 
lemna att sina rättigheter bevaka och på vederbörliga ställen till rättelse 
anmäla om något intrång dem derutinnan vederfares». 

Å sin sida iakttogo icke apotekarene sjelfve författningarna om 
obehöriga personers utöfning af medicinsk praktik, utan expedierade 
utan vidare deras recepter från apoteken. Till att stäfja det herskande 
qvacksalfveriet i Stockholm beslöt kollegium derför den 3 < 4 1775 icke 
blott att hos öfverståthållaren och kammarkollegium begära förbud mot 
försäljning af arcana och vidtagande af åtgärder mot oloflig medikaments- 
försäljning, utan äfven att uppmana kirurgiska societeten att varna sina 
lärlingar och gesäller för idkande af medicinsk praktik. Dtgifvaren af 
»Dagligt Allehanda» skulle antydas att icke emottaga och införa annonser 
om hvarjehanda utbjudna läkemedel. Apotekarene sjelfve uppkallades 
och erinrades om medicinalordningarnas efterlefnad samt påmintes att 
enligt kollega cirkulär af den 3 / n 1756 icke på obehöriga personers rekvi- 
sition utlemna medikamenter, isynnerhet drastica. opiata och meivurialia. 
Med erinran derom att apotekarene redan den 16 /u 1725 blifvit anbefallde 
att ([varhälla eller åtminstone kopiera alla inlemnade recept, borde dess- 
utom enligt författningarna avarje recept förses med apotekets särskilda 
märke och anteckning om priset samt läkarens namn. Vid begärd upp- 
lysning huruvida äfven fältskärsgesiillerne skulle betraktas som obehöriga 
personer, förklarade kollegium, att de alle voro derunder inbegripna, utom 
patientgesällen?, hvilken dock borde teckna husbondens namn jämte 
sitt eget pa receptet, sa mycket mera som denne vax ansvarig föt ordi- 



KRYDDKBAMARENES HANDEL MED MEDICINAL1ER. III? 

nationens riktighet Apotekarene anhöllo då om underrättelse, hvilka 

medicine doktorer eller kirurger äro eller framdeles kunna blifva till 
praktiserande läkare i Stockholm antagne 1 ). 

På grund af collegii medici ofvannämnda anordningar utfärdade 
öfverstathallaren i Stockholm den ,7 /g L776 en kungörelse och varning- 
till stadens innevånare att taga sig till vara för obehörige personer, som 
sig med sjukdomars botande befatta», i hvilken han förbjöd apotekarene 
sjelfve, att af obehöriga personer emottaga recepter på apoteken och 
enligt dem utlemna medikamenter, hvilken oordning collegium medicum 
uppgifvit icke sällan förekomma, vid vite af 100 dal. smt första gängen, 
200 dal. smt andra gången och näringens förlust tredje gången. »Ålig- 
gande apotekarene vid lika ansvar, att, enär slika försök vilja göras, om 
dylika personers namn och hemvist skaffa sig underrättelse och det 
genast hos öfverstäthallareembetet samt collegium tillkänna gifva». 

Sedan k. brefvet af den 23 / 3 1795 öfverlemnat ät poliskammaren i 
Stockholm att utöfva tillsyn deröfver att obehörige personer icke befattade 
sig med sjukdomars botande eller medikamenters tillredande, förbjöd 
öfverståthållaren några är senare i en ny kungörelse af den 8 / 2 1797 
»allt slags utbjudande af plåster, droppar och salfvor, som af obehöriga 
personer tillverkas, äfvensom att kryddkrämare och andre handlande 
icke må vid vite af 8 rdr 16 sk. befatta sig med försäljning af mediciual- 
varor och gifter, som apothekaresocieteten ensamt tillkommer». Öfver- 
ståthållaren vågade sig t. o. m. på att uppräkna de droger och varor, 
hvilka borde uteslutande tillhöra apoteksrörelsen. Sålunda skulle icke 
annorstädes än på apoteken fa till afsalu finnas medicinska blomster, 
gräs och rötter, destillerade vatten, conserver, blandningar af kryddor. 
mos, pomador. plaster och salfvor, utom Hessens pomador: barker 
utom kanel, medicinalfrön utom anis, fenkol, brödkummiu, linfrö, roffrö. 
kanariefrö och koriander: balsamer, droppar, elixirer och tincturer, utom 
kronessence; kådor och gummi, utom gummi arabicum, destillerade och 
pressade oljor, utom bomolja, linolja, rofolja, beckolja och terpentinolja; 



') Collegii medici protokoll den 15 ,„ lb / 4 och '"■ t 1776. 



408 KKYDDKRAMARENES HANDEL JJED MED1CINALIEI1. 

pulver och piller af livad namn de vara må; medicinska saltar, utom 
pottaska och salmiak: spirituösa, utom ungerskt vatten; syraper och 
safter, utom brun-, melis- och sockersyrup ; vax utom gult och hvitt: 
bröstkakor, bäfvergäll, kamfer af alla sorter, crystalli eller cremor 
tårtan, dyfvelsträck, gul och hvit uieht, lagerbär, saltbitter, preparater af 
svafvel, tamarinder och spermaceti eller vallraf, samt af venena eller 
giftiga saker, allt slags antimoniuiu. hvit, gul och röd arsenik eller mer- 
curium, sublimat eller blysocker samt auri pigmentum eller s. k. flug- 
pulver». 

Detta påbud väckte så häftigt motstånd bland köpmännen, att 
öfverståthållaren såg sig tvungen förklara i en ny kungörelse af den u / 7 
s. å., »att samma förbud hvarken må anses lända till utvidgande af 
apothekares handelsrättigheter, efter livad derom förut förordnadt är. eller 
till någon inskränkning uti den lagliga handelsrättighet och frihet, som 
efter gällande författningar grosshandels- och kryddkramhandels-societe- 
terna tillkommer». 

Härmed kunde likväl icke gränsen emellan apotekareyrket och 
kryddkrämarehandeln noggrant bestämmas. Striden upplågade ånyo, när 
öfverståthållaren medels utslag af den 12 / 4 1802 dömde tvenne krydd- 
krämare att bota 8 rdr 16 sk. för det de i sina salubodar försålt kam- 
fer, asa foetida och sennablad. Kollegium häröfver hördt fann godt 
att, då asa foetida och senna icke nyttjas till andra än medicinska behof, 
vända sig till Kongl. Maj:t med hemställan om icke apotekarene hädan- 
efter kunde i nåder beviljas exclusiv rättighet att utan inträng af andra 
handlande få föryttra sistnämnda droger 1 ). Tillika uppgjorde kollegium 
en förteckning på de simplicia, hvilka, såsom upptagna i svenska farma- 
kopéen, borde finnas på apoteken och insände den till Kongl. Maj:t med 
anhållan att apotekarene ensamt finge försälja sådana varor 2 ). Att Kongl. 
Maj:t icke i ärendet stadgat något, torde framgå ur det följande. 



') Collegii medici protokoll den * ,„ iso.l Har ma anföras, att Hedin ansåg 
författningarna göra skillnad emellan handel en gros och handköp, hvilk.t senare han 
förmenade vara kryddkrämarene förbudet vid handel af hälsomedel. 

•) Collegii medici protokoll den ■' , 1804. 



HANDELN ME1> KINA. K)9 



Vid frågan om medikamentsförsäljning af andra än apotekare må 
nämnas, atr ansökningar om rättighet att tillsaluhålla enskilda Läke- 
medel med eller utan uppgift af deras sammansättning- ganska ofta före- 
koniuio i collegium medicum, men afslogos på grund af de apotekarene 
förunnade privilegierna. Sålunda hade en hustru Maria Carlström 
uppgifvit sammansättningen af en salfva för »ondsår» i hufvudet. Kolle- 
gium godkände salfvan, men kunde icke tillåta försäljningen J ). 

Under krigsaren 1808 — 1809 hade det visat sig. att den för arméens 
behof anskaffade kinau varit opålitlig och overksam. 1 skrifvelse af den 
26 3 1811 hemställde collegium medicum hos Kongl. Majrt, att de köpmän, 
hvilka en gros införskrefvo kinabark. borde förpliktas att före försäljnin- 
gen anmäla sådant på det kollegium må hafva tillfälle att genom anstäl- 
lande prof och besigtning utröna beskaffenheten deraf och i fall af oduglig 
vara derom göra anmälan hos örVerståthållareembetet». Kongl. 51aj:t 
infordrade med anledning häraf koniniersekollegii yttrande, huruvida 
och till hvilken utsträckning nödigt och nyttigt vara må att äter upplifva 
fordna påbud emot medicinaliers införskrifvande och införande i riket af 
andre än apotekare, samt i annan händelse, hvilka utvägar kunna vara 
de tjenligaste och säkraste att förekomma det mindre dugelige och på- 
litlige medicinalier, deribland isynnerhet chinabark. må föryttras af dem, 
som icke. såsom apothekare, stå under collegii medici inseende . 

Öfver denna i princip viktiga fråga uttalade sig kommersekollegium 
redan den 2 /* s - *■ ocn emedan dess yttrande klart återger de åsikter, 
hvilka icke blott för tillfället herskade inom de administrativa myndig- 
heterna, utan otvifvelaktigt för alla tider förblifva i flera afseenden 
riktiga, förtjenar detsamma att här meddelas: 

Den uteslutande rättighet, som med äfseende på gifthandeln bevil- 
jats apothekare, har ytterligare bekräftats och närmare bestämts i 1799 
ars k. sjötullstaxa för inkommande varor, som jemte förbud för andre än 
apothekare att få införa åtskillige i nämnda taxa specificerade artiklar 
och deribland hufvudsakligen venena. tillika stadgar att sådana medika- 
menter, som begripas under namn af beredde och sammansatta eller prse- 



') Collegii medici protokoll den '/, 1800. 



410 II AMiKI N MED KINA. 



parata och composita, mod undantag af de Halliske, om hvilka är särskildt 
förordnadt, få af apotekare ensamt förtullas. Likmätigt nyssnämnde sjö- 
tullstaxa äro deremot, jemte vissa der särskildt utsatte artiklar, i allmän- 
het s. k. apothekareinaterialier eller enkla ämnen, som ej undergått någon 
beredning, till införsel för en livar tillåtne och ibland desse artiklar före- 
komma åtskillige, hvilka dels torde stundom användas såsom enkla me- 
dikamenter och dels nyttjas vid sammansatta medicinaliers preparerande, 
men också vanligen förbrakas både till botemedel för kreatur och till 
allehanda andre hushållsbehof i städer och på landet, samt äfven i stor 
mängd fordras för vissa slöjder och handteringar och derför af ålder fått 
jemväl af handlande till salu hållas. Af dessa anledningar tror sig colle- 
gium så mycket mindre böra tillstyrka att förbadet emot medicinaliers 
införande af andre än apothekare må ytterligare utsträckas, som ganska 
få af de artiklar, hvilka af handlande föryttras, äro af den beskaffenhet, 
att de utan föregången beredning af apotekare användas som läkemedel». 

Kommersekollegium afstyrkte derför collegii medici förslag rörande 
anmälan och pröfning af kina. 

K. brefvet af den 10 /4 1811 förklarade mellertid, »att icke kina af 
andre än apothekare far föryttras, innan deu till sin beskaffenhet blifvit 
af vederbörande läkare pröfvad och godkänd», hvarför Kongl. Maj:ts 
befallningshafvande undfått order att »draga försorg derom det oduglig 
kina ej måtte försäljas eller kringspridas». Detta stadgande förnyades i 
k. brefvet af den 3 / 6 1812, hvarutom k. brefvet af den 2 ' 9 s. å. förord- 
nade, att den såsom oduglig kasserade och seqvestrerade kinan bör, så 
fort ske kan, till utrikes ort åter utföras. 

Pä grund af Kongl. Maj:ts befallning meddelade kollegium dorefter 
i cirkulär af den 22 / 4 1811 den metod, som vederbörande läkare borde 
följa vid kemisk undersökning af kinabarkens godhet 1 ). Collegium me- 
dicum föreslog sedermera hos Kongl. Maj:t. att införskrifning af kinabark 
i pulverform, såsom mest underkastad förfalskning, borde helt och hållet 
förbjudas, men k. brefvet af den 16 / s 1811 lät likväl bero vid livad som 
var förordnadt om medicinaliers införskrifning. Kollegium hade ned- 
lagt mycken möda på undersökningen af de i handeln förekommande 



') Finnes äfven införd i »Inrikes Tidningar- 1811. N:o 4!t. 



HANDELN HED GIFTER. 411 



olika kinasortema och liit till och med genom sin ombudsman 1812 
frustöra oduglig sådan. Berzelius hade undersökningen häråt om hand. 
Äfven vid serafimerordenslasarettet anställdes af Frölich och Odhelius 
jämförande undersökningar med de olika slagen af kinabark. De gåfvo 
ömsom säkra, ömsom osäkra resultat. 

Vid frägan om försäljning af kinabark kan här nämnas, att apo- 
tekarene Arvid Ithimaeus. Fr. Görges och P. Gillberg medels 
k. resolution af den 27 / 5 1S06 erhöllo för 15 år privilegium exelusivum på 
anläggning af en qvaru till målning af kinabark och andra medicinalier. 
hvilken inrättning efter engelsk uppfinning först infördes i Sverige af 
professor Xils Almroth och af honom sedan öfverläts åt nämnde apo- 
tekare emot en köpesumma af 4,000 riksdaler. 

Ännu återstår att yttra några ord om den egentliga gifthandeln. 
Genom ij 31 i 1688 års medicinalordning och k. resolutionen af den 
Vs 1698 voro kryddkräniarene vid 50 dal. snits vite förbjudne att föryttra 
eller försälja gift. Beträddes de dermed eller med annan apotekareue 
förbehållen handel, voro de enligt k. brefvet till öfverståthållaren Johan 
Christian von Diiriug af den 30 / 4 1756 förfallne till 100 dal. smts 
böter. Gifthandeln förblef likväl oordnad och det saknades tydliga lag- 
bestämningar, hvilka ämnen borde anses som farliga och uteslutande 
tillhörande apoteken och hvilka finge förekomma i den vanliga handeln. 
Den 2 / 6 1756 inlemnade collegium medicum sitt af Kongl. Maj:t infordrade 
yttrande om försäljning af venena. Detta betänkande blef för lång tid 
bestämmande för den riktning handeln med gifter erhöll i Sverige och 
Finland. Kollegium hemställde, att endast apotekare finge mot legitime- 
rad läkares recept sälja venena jämte vissa uppräknade giftiga ämnen, 
men i städer, der apotek saknades, ägde magistraten utse en väl frejdad 
handlande, som efter aflagd ed kunde tillåtas tillsaluhalla vissa för 
industrin och hushållsbehof nödiga ämnen. Dessa kunde mot qvitto ut- 
lemnas åt välkände köpare. Tillika hemställde kollegium, att apotekarene 
blefve vid höga böter förbjudne att emottaga recepter, som innehöllo 
idrastica och opiata. af fältskäisgesäller. badare och deras gesäller eller 
andre, som ej hade rättighet att utöfva praxin medicam . vid 100 dal. 
smts vite första gången, andra gången dubbelt och tredje gången närin- 



412 HANDELN .MED GIFTER. 



gens förlust. Vidare ansåg kollegium nyttigt, att läkaren antecknade sitt 
namn på hvarje recept och att ett ounderskrifvet recept, som innehöll 
drastica och opiata, icke finge expedieras. Afven apotekaren borde vid 
medikamentets utlemnande på hvarje recept uuderskrifva sitt namn och 
i de städer, der flera apotek finnas, förse signaturen med apotekets märke. 
Detta kollegii förslag bifölls till alla delar af Kongl. Maj:t i k. brefvet 
af den 3 /s 1756 och blef den 3 /n s - *■ offentliggjordt genom collegii 
medici kungörelse »huru ined försäljandet af venerna och a/idra farliga 
medicinaivaror hädanefter kommer att förhållas» 1 ). Den genom nu 
anförda förordning medgifna rättigheten till handel med vissa giftiga 
ämnen inskränktes likväl genom Kongl. Maj:ts den u / 8 1786 utfärdade 
förbud för alle andre i städerne och på landet, än apotekare, att något 
slags gift tillsaluhålla. Utom apotekare, hvilka vid ansvar hade att 
iakttaga alla de försiktighetsmått, som i anseende till försäljningen af 
gift redan för detta i författningarna voro stadgade, blefvo alle andre, 
vare sig i städerne eller på landet, vid vite, som allmänna lagen 
utsatte, af sexton rdr 32 sk. 2 ) förbjudne att något slags gift till salu 
hålla. Derefter meddelade k. förordningen af den 15 /6 1787 ytterligare 
föreskrifter rörande handeln med arsenik, som hädanefter finge utlemnas 
endast på grund af edsvurne läkares och fältskärers recept, ehuru numera 
icke ens till skadedjurs utödande, äfvensom till konstnärer, handtver- 
kare m. m. emot bevis af magistrat. Den apotekare, som utan iakttagande 
af gifna föreskrifter försålde eller utlämnade arsenik, skulle vara förfallen 
att bota half mansbot eller femtio rdr sp. och der olycka timade, så att 
någon döden ljöt, skulle han dertill stånda uppenbar kyrkoplikt. Slut- 
ligen ålade k. förklaringen af den 23 / 3 1807 apotekare, som utlemnade 
andra till bruk i allmänna hushållningen tillåtna gifter, att dervid iakt- 



') En nästan lika lydande kungörelse: »Huru förhållas bör med giftiga sakers 
och farlige medicamenters försäljande», utfärdades den M /, 1757 och finnes i Ifodées 
Utdrag VI, sid. 4743. 

■') (ienom k. förordningen af den -' ,., 17s!i höjdes dessa böter frän 3 rdr 16 sk. 
till 1 « i rdr .32 sk. banko, »emedan dessa hiiter jämlikt IT kap. i § missgem. balkan äro 
öii dal. snit och sådane 50 dal. snit efter stadgadt beräkningssätt af tre dal. smt på en 
spec. rdr utgöra 16 rdr 32 sk.» 



APOTKKAliK.s UTOFVANDK AF MEDICINSK PRAKTIK. 41:'. 

taga de försiktighetsmått, som föreskrefvos i k. brefvet af den 3 /s 1756 
vid straff af 50 rdr banko, om ock ingen skada skett. 

Vi häfta i det närmast föregående sysselsatt oss med skildringen 
deraf. huru måna apotekarene voro att skydda sina privilegier och för- 
maner. Likväl förekom det ofta. isynnerhet under äldre tider, att apo- 
tekarene sjelfve inblandade sig i läkarenes yrke och utöfvade medicinsk 
praktik 1 ). En apotekare Mårten Werner från Karlskrona var den u / 10 
1697 anklagad i collegium medicnm för att han på lagman Freden- 
hjelms fru anstalt en oanständig och onödig cur, nemligen en saliva- 
tion». Uppkallad tillfrågades nämnde Werner, som af krigsrätt den 
15 /! 1696 dömts förlustig sin tjeust som amiralitetsapotekare 2 ), »hvarför, 
han går och practicerar här i staden, hvem som legitimerat honom der- 
tUl» o. s. v. Härtill svarade han »ich habe es nolens volens thun mässen 
umb meine Brodt zu verdienen. denn stehlen känn ich nicht; weil ich ab 
officio removieret (bin), muss ich mich also aufhalten, umb meine Sache 
auszufiihren». Den sjuka synes hafva lidit af erysipelas. Apotekaren 
J. C. Warmholtz i Stockholm skulle åtalas, för det att han åt sjuke 
ordinerat vomitiv, som skadat somliga till hälsan 3 ). Den 29 / i 1709 beslöt 
kollegium, att apotekarene skulle uppkallas, »emedan de så starkt prac- 
ticera, och ville archiatern dem föreläsa högstsal. konungens gifna frihet 
att få hålla en pharmacopoeam arcanorum och dem dermed hota att 
willia upprätta det, om de ej underlåta att practicera. Skulle det ej 
hjelpa, ville collegium deröfver klaga hos konungen». Trots det ökade 
antalet af läkare i Stockholm fortfor detta nputekareues och deras biträ- 



') Under förra seklet erhöll en och annan apotekare endast fur läkare ämnade 
titlar. Apotekaren i Örebro Frans Mikael von Åken fick 1744 titel af hofmedikus 
och Johan Ulrik Wertmäller i Stockholm titel af lifmedikus. Hofapotekaren Georg 
Eberhard Georgii, som 1782 erhållit namn af hofmedikus, förfrågade sig i kolle- 
gium, huruvida han hade rättighet att befatta sig med medicinsk praktik. Kollegium 
svarade att han lika sä litet som andra apotekare hade dertill någon rätt (kolleg. prot. 
7, 1798). 

*) Se of van sid. 161. 

n i Collegii medici protokoll den '",._, 1706. 



414 MEPIKAMENTEISS BEREDNING AF LAKAKE. 



dens sysselsättning med medicinsk praktik långt in i seklet. Bland de 
våldsammaste uppträden i anledning häraf var det, som en »apotekare- 
gesäll» Gynterhake tillställde, då han uppkallad inför kollegium, utfor 
i smädelser och svordomar. Vid frågan om han vid ett sådant beteende 
vore vid fullt förstånd, »sprang han fram i fullt sinne och med tändernas 
gnislande och knytte handen». 

Som bekant, var det i äldre tider icke ovanligt att läkareue sjelfve 
tillredde sina medikamenter och medförde dem vid sina sjukbesök åt 
patienterna. Man öfversåg i början med denna mot medicinalordnin- 
gama stridande sed, när legitimerade läkare togo sig denna frihet 
Annat var förhållandet med fältskärerne. Redan i det föregående är 
collegii medici strid med stadskirurgen i Göteborg Diederich Morter 
berörd '). Denne reste omkring och försålde hvarjehanda läkemedel. I 
följd häraf utfärdades k. resolutionen af den 3 % 1713, som hör till en 
af de första öfverhetiiga stadgandena angående oloflig försäljning af 
medikamenter: 

»med åth varning så till Morter, som livar och en att hädanefter 
utan vederbörandes af collegio medico eller hela collegii approbation och 
öfverståthållarens eller magistratens uti Btäderne tillstånd lata utropa 
några compositioner af medicamenter till att braka invärtes, mindre med 
deras försäljande, när sådant tillstädjes, bruka ett oehristeligt ocker, wa- 
randes ock nödigt det k. Cancellie collegium noga dSröfver hand håller, 
att uti de allmänna tryckta adviser eller andra skrifter, utan vederböran- 
des tillstånd, sådant icke må inflyta, mindre nagnt, smii länder till en 
eller annans förtret och skimK 

Vid saknaden af apotek höllo läkarene på många orter s. k. res- 
apotek, livarmed de under sina färder pä landsbygden betjenade allmän- 
heten. Åiven provinsialläkareinstruktionen af den l - 4 1714 tilliit att, 
mil någon provincial doctoi vet sig äga kunskap af obekanta, verksamma 
medicamenter och vill beredningen deraf hemlighålla, mfi han väl dem 
sjelf tillreda och apotekarene inom provinsen för billigt pris till salus 
gifva, men intet sjelf derined, dem till niehn. egen nyttig handel drifva . 



') Se detta arbetes första del b. 185. 



MEDIKAMKNTlällS BEREDNING AF LÄKARE. 415 

Härmed bedrefs dock någon gång missbruk. Provinsialläkaren i Väster- 
bottens län (Umeå) Ulric Leonliard Hjserne varnades af kollegium 
den 24 / 5 1756 att sjelf bereda läkemedel och »utropa dem såsom mera 
verkande än apotekarens». Denne Hjserne hade redan långt derför- 
innan sysselsatt sig med beredningen af kemiska preparat och små 
husapotek, hvilka han under resor i landet försålde, hvaröfver provin- 
sialläkaren i Kristianstad Peter Lund man på apotekarenes vägnar 
klagade i kollegium 1737. Ehuru icke promoverad läkare, blef han 
för sin fader Urban Hjsernes förtjenster 1755 utnämnd till pro- 
vinsialläkare i Vesterbotten. En annan broder Christian Henrik 
Hjgerne, som senare sjelf tog sig arkiaterstitel och är känd genom det 
plåster, som ännu bär hans namn, sysselsatte sig äfven med beredningen 
af medikamenter, dem han under resor i landet plägade till förfång för 
apotekarene föryttra 1 ). Om honom skref J. O. Hagström till Abr. 
Bäck från Linköping den 3 / 8 1772: 

»Hjserne reser omkring landet med sina flaskor, hvardera bestående 
af §; Liquoris å 6 dal. kmt stycket eller flaskan, meddelande också 
en flaska af 5 vjjj circiter för 10 plåtar. Det är mycken antipathie mellan 
min Collega och Hjan-ne. Den förre skyller den senare för charlatane- 
rie, okunnighet, bedrägeri. Den senare åter ropar allestädes, att den förre 
är en högmodig, djärf, falsk, listig och tilltagsen klåpare, som lider ingen 
ärlig man bredevid sig. Jag låter dem gnabbas och säger intet. De 
torde hafva lätt begge. Miror sapientes maligno dente se invicem rodere». 



') I O. G. Tessins anteckningar yttras om Hjserne: I går den "/ l0 17G3 
reste archiatern hr Hjierne ifrån mig, sedan lian i några dagar varit mig ett nöjsamt 
sällskap. Han bar efter mitt omdöme mer än måttlig insigt uthi chymien och sunda 
grunder i medicinen. Menskliga misstag och svagheter höra så mycket mindre hos 
honom uppletas, som han deremot hafver ingen våra dagars laster, utan är eu i grund 
och bota ärlig man både under blida ocli vidriga öden. Till skapnad är han mer än 
mycket lik sin berömlige sal. fader». — Det s. k. Hjasrnes testamente är icke af C. 
H. Hjierne, utan af fadren Urban Hjserne »ett testamente till mina barn», kändt 
under namn af Elixir amarum Hjserneri och i en del utländska farmakopéer upp- 
taget som »Elixir ad longam vitam». Se J. V. Broberg, Hyyiea 1880, sid. 283. 
Farmar. Tidskrift 1884 sid. 371. 



416 MEDIKAMENTERS BEREDNING AF LÄKARE. 

Ännu mer stridande mot god oidning var det, då en regements- 
fältskär Carl Riitze med befälets tillstand på entreprenad åtog sig att 
sjelf anskaffa och lefverera alla för garnisonen i Göteborg nödiga medika- 
menter. Härom anmälde eollegium medieum hos Kongl. Maj:t den 
16 / 3 1757, att det stred emot apoteksprivilegierna, »då det sjuka man- 
skapet sålunda får läkemedel, hvilka icke behörigen visiterats». När 
provinsialläkaren i Jönköping Lars Magnus Klase 1757 begärde att 
sjelf för allmogens behof få tillreda medikamenter, afslog kollegium det 
»såsom stridande mot medicinalordningarna och andra k. förbud», men 
tillrådde honom »att förse sig med sådana simplicia antingen från apo- 
teket eller genom egen cultur och hopsamling, som han finner nyttiga 
vid gångbara sjukdomar» '). 

Ehuru k. brefvet af den l % 1765 förbjöd en praktiserande läkare 
eller hvem det vara må, att hålla ett biapotek eller sjelf tillreda medika- 
menter till apotekarenes förfång, må bland märkliga försök af läkare 
att inblanda sig i apotekareyrket nämnas, att regementsfältskären vid 
Östgöta kavalleri doktor Johan Wittkoph i en på franska skrifven 
inlaga begärde af Kongl. Maj:t att få inrätta apotek. I sitt betänkande 
af den U / J0 1784 afstyrkte eollegium medieum denna ansökning »som 
vittnar att han icke känner de helsosamma författningar han sökt rubba 
och för hvilkas framgena helgd eollegium fördristar sig utbedja K. Kongl. 
Maj:ts hägn-. Konungen afslog Wittkophs ansökning don 8 / 12 s. å. 2 ). 



'i Collegii medici protoll den "/, ITuS. 

'•') Man finner dock att en och annan läkare varit innehafvare al' apotek, såsom 
Christ. Eerseus (Stockholm 1670), Sam. Skragge (Nyköping 1692 -1698), Johan 
Pihl (Visby 1721—1721), Daniel Fredrik Eehlei (med. adjunkt i Lund, 1710 
- 1779), .lenas Gestrich (Erösön 1779—1781), Carl Fredrik Pihl (Avestad L782), 
i'. II. ■,,,•. Wertmuller (Stockholm 17H4 -1798), Johan Ad. Wadström (Örebro 
1801— 180(i), Christ llenr. Norrman (Söderköping 1821 -1825) och kanske ännu 
andra. Om provinsialläkarenes på iland rättighet att hålla apotek, är redan i det före- 
gående nämndt (se detta arbetes andra del sid. 12:")' ueli om apoteket i Wasa so 
längre tram. 



APOTEKENS TISITATION. 417 



10. Apotekens visitation. 

Först 1688 ars medicinalordning innehåller bestämda föreskrifter 
om kontrollen öfver apoteken och deras visitation. I det föregående är 
visserligen anfördt, att en »inspection» omnäinnes i privilegiibrefvet för 
Philip Schmidt af den 23 / 5 1640, men i brist på farmakopé kunde en 
sådan visitation icke blifva annat än ytterst godtycklig. I Stockholm, 
der apoteken visiterades af kollegium sjelft, är det sannolikt att det 
skedde med tillbörlig stränghet och att apoteken höllos i god ordning. 
Åtminstone beslöt kollegium den 2 '/ 3 1705, att ett bref skulle afgå till 
kollegii patronus, grefve Nils Gylden stolpe »angående huru wij be- 
funnit apotheken, neml. mycket goda och så goda, som man dem ej 
bättre uthi Europa finna skulle». Den u / 3 1753 beslöt kollegium, att 
apoteken i Stockholm skulle visiteras tvenne gånger om året af tvenne 
kollegii ledamöter efter tur och utan att derom på förhand tillsäga apo- 
tekaren. Ja, den 16 / 5 1754 beslöts, att hela kollegium skulle vara till- 
städes vid hvarje apoteksvisitation, »dock så att de tvenne yngste först 
borde infinna sig och de öfrige ledamöterne efterhand, om och när deras 
tid och omständigheter det tillåta». 

Trots medicinalordningens uttryckliga föreskrift vägrade dock en 
och annan apotekare att underkasta sig en sådan undersökning. Då 
ägaren af apoteket Markattan (Stockholm) Jacob Leonhard Allmacker 
undandrog sig visitation, beslöt kollegium den 5 / 3 1692, »såsom han nu 
i detta måhl stälte sig mycket wederspenstigh, altså nödgades collegium 
medicum, att ombedja slottscansliets och Hans Excellence hr öfverstät- 
hållarens adsistence. Blefwe han alltså opkallader uthi execution och 
ansagder antingen han skulle låta visitera apotheket eller och sluta igen 
detsamma: hvarpå han hafver svarat sig willia gierna låta visitera det- 
samma». Äfven till Kongl. Maj:t nödgades collegium medicum af sådan 
anledning någon gång vända sig. I skrif velse af den 22 /io 1^34 begärde 
kollegium, att det i § 19 af medicinalordningarna utsatta vitet af 50 
dal. smt skulle tillämpas vid öfverträdelse af §S 1-1 och 28. 

27 



418 APOTEKENS VISITATION. 



»Som en och annan gång klagomåhl till collegium inkommit huru 
som apothecarne i små städerna, när de af provincial- och städers me- 
dicis blifvit tillsagde om sina apothecs visiterande, icke allenast sig der- 
emot sättja, utan och förmena sig ej vara skyldige att undergå en sådan 
visitation. för än de efter egit tycke finna den för sig vara läglig, livarom 
2:ne sädane casus icke längesedan i orterne hafva existerat, livilka till 
collegium af vederbörande medicis äro refererade och sig deröfver besvärat 
med anhållan om collegii assistence, fördenskull är collegium föranlatit 
at gifva H. Kongl. Maj: t sådant tilkiänna i underd. och i lika underd. 
anhålla, at som det icke allenast strider <'mot medicinalförordningens 14 
och 28 §§, utan ock emot deras gjorde trohets och embetes apothecare 
ed, det H. Kongl. Maj: t allernådigst täcktes vid ofvannämnde paragrafer 
samma wiite för apothecarne ntsättja. som i den 19 § i medicinalord- 
ningen förmäles, neml. första gången 50 dal. smt. andra gången dubbelt 
och därjemte exemplariter Btraffas . 

Sedan Kongl. Maj:t redan i resolutionen på städernas allmänna 
besvär af den V1 i l2 1734 förklarat, att medicamenterne på apothequen 
skola till deras beskaffenhet och godhet årligen af provincialdoctoren eller 
städernes physicis, under tvenne magistrats-personers närvaro och insickt, 
till all säkerhet undersökas, och berättelsen derom hos vederbörande 
ingifvas», biföll konungen i k. brefvet af den u - 17.'lt> collegii medici 
hemställan, h varigenom det i medicinalordningarna utsatta vitet skulle 
numera äfven i sådana fall tillämpas. 

I forna dagar skedde en sådan apoteksvisitation med mycken hög- 
tidlighet i närvaro af tvenne magistratspersoner och inför protokoll. 
Den '-•"'! 1733 fann kollegium godt påminna, »huru en anständig ordning 
med apotekens visiterande och dylika tillfällen bör observeras, (så) att 
kongl. collegii auetoritet mi blifva tillbörligcn maintencrad, neml. att 
ej någon omeriterad må taga sitt säte vid det bord, hvarest k. collegii 
Ledamöter sitta i deras embetes förrättningar . När Carl von Linne 
1741 verkställde i 1'psala visitation a universitetets apotek voro. utom 
fakultetens ledamöter, närvarande landshöfdingen, akademins rektor och 
sekreterare samt stadens borgmästare. Senare torde dessa förrättningar 
verkställts mindre strängt, ty sonen Carl von Linne skrof till A hr. 
Bäck den ? s / 4 1780 om en sådan visitation: 



APOTEKENS VISITATION. 419 



Uti Upsala gar visitation intet strängare till än jag föreställer mig 
annorstädes, man ser på några lådor fugitivis oculis, oeli så äter på 
saken : livad vill inan giöra, apothekaren svarar, sådant har jag fädt det, 
jag kan intet skattadt bättre; ingen kan pretendera at den hem sjelf gar 
ut och samlar, och som intet känner det mera än en käring, som det 
samlar åt honom». 

Akademiapoteket i Upsala stod, liksom det i Lund, helt oeh hållet 
under konsistorii oeh medicinska fakultetens insee