Skip to main content

Full text of "Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur"

See other formats


&£ 



Presented to the 

LIBRARY of the 

UNIVERSITY OF TORONTO 



by 

ANNA AND WILFRED WONG 



SVENSKA PARNASSEN 



ETT URVAL 



UR 



SVERIGES KLASSISKA LITERATUR 



UTGIFVET 



D? ERNST MEYER, 

DOCENT I I.ITERATORH18TOR1A VID UPSALA UNIVERSITET. 



ANDRA BANDET. 

HEDVIG CHARLOTTA NORDENFLYCHT. - GUSTAF PHILIP CREUTZ. 
- GUSTAF FREDRIK GYLLENBORG. - OLOF BERGKLINT. - CARL 
von LINNÉ. - ANDERS JOHAN von HÖPKEN. - CARL GUSTAF 
TESSIN. - LUSTSPEL (CARL GYLLENBORG. - REINHOLD GUSTAF 
MODÉE). - DEN HISTORISKA OCH POLITISKA VISAN. 



STOCKHOLM 

FAHLCRANTZ <Sc Ci 




STOCKHOLM 

IVAR HÖGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1889. 



INNEHALL. 



HEDVIG CHARLOTTA NORDENFLYCHT. 



Lefnadsteckning 3 

Religiösa och moraliska 

dikter : 

Ode öf ver Exodus 11 

Förnöjelse öfver det sälla 

eviga 14 

Ode öfver ett godt hjerta ... 16 

Ståndsbetraktelse 22 

En rätt svensk soldat 25 

Siskan och Näktergalen ... 27 

Skönhetens bräcklighet 27 

\ isor och qcåden: 

Dorlllas qväde 29 

Vår-ro 31 



Sid. 

Höst-ro 33 

Lefnadsbeslut 35 

Sorgeqväde 36 

Nöje i enslighet 38 

Vår-oro 39 

Ett pressadt hjertas klagan. 40 

Herdesånger 42 

Apollo och Daphne 45 

ÖfVersättning 46 

Ett förolämpadt hjertas seger. 47 

Klagan öfver Critons död . . 48 

Mitt öde 48 

Lugnet 49 

Ensligheten 50 

Till Fischerström 52 



GUSTAF PHILIP CREUTZ. 



Lefnadsteckning 57 

Atis och Camilla 61 

Daphne 86 



Sid. 



Sommarqväde 92 

Begärelsers bedräglighet 98 

Saga 101 



GUSTAF FREDRIK GYLLENBORG. 



Sid. 

Lefnadsteckning 109 

Ur Mitt lefverne» 117 

Satir öfver mina vänner 132 

Verldsföraktaren 1 40 

Oile öfver själens styrka 149 

Menniskans Nöjen och Elände. 154 

Ode till naturen 171 

Yinterqväde 174 

Fabler: 

Vargen och hunden 184 

Kon, geten och fåret i för- 
band med lejonet 186 

Lammet och vargen 186 



&id. 

Biet, humlan och bromsen .. 187 

Stora rådet, hållet af råttorna 189 
Apans dom mellan vargen 

och räfven 190 

Jagthyndan och hennes afföda 191 

Lejonet och bromsen 192 

Katten förvandlad till qvinna 193 

Vargen och storken 195 

Räfven med stympad svans .. 195 

Den igenfunna skatten 196 

Törnrosen och nässlan 197 

Hönan, som värpte gullägg... 198 

Åsnan och knähunden 198 

Kattans inträde i verlden 199 



Lefnculsteckning 203 

Den blinde 206 

Ode öfver motgång 217 

Ode öfver vänskapen 219 



OLOF BERGKLINT. 

Sid. 



Skaldebref 


Sid. 
220 


Bannebref 


Oförmodad sanning 


227 



CARL VON LINNE. 



Sid. 



Inledning 231 



Om märkvärdigheter uti in- 
sekterna 



Sid 
238 



ANDERS JOHAN VON HÖPKEN. 

Sid. I .. 
Inledning 252 | Äreminne öfver Tessin. 



Sid. 

253 



CARL GUSTAF TESSIN. 

Sid. I Sid. 

Inledning 279 Ur »En gammal mans bref 

Tal till riksens ständer 1747 279 till en ang prins» 281 

I Ett hundrade vargar 291 



LUSTSPEL. 



Sid. 



Inledning 295 

Carl Gyllenborg: Svenska 
sprätthöken 305 



II. G. Modée: Fru Rang- 
sjuk 



Sid. 

388 



DEN HISTORISKA OCH POLITISKA VISAN. 



Sid. 



Inledning 469 

A. Odel: Sinclairvisan 478 

Carl XILs krigssång 498 



O. Carelitts: Hönsgumman» 

visa 



Sid. 

500 



HEDYIG CHARLOTTA NORDENFLYCHT. 



Sreuska Parnassen II. 



Hedvig Charlotta Nordenflycht. 



*Y2 redvid Dalins vittra skola uppväxte vid midten af 
J^/! 1 700-talet . en annan krets af skalder, hvilka samlades 
omkring den begåfvade, genom sitt romantiska lif och 
sina dikter lika minnesvärda skaldinnan fru Nordenflycht. 
Dit hörde, utom åtskilliga mindre betydande författare, de 
snillrike diktarne Creutz och Gyllenborg, och jemte desse 
kan fru Nordenflycht genom sin förkärlek för den franska 
vitterheten anses som grundläggarinna till den poesi, som 
nådde höjden af sin blomstring först under ett följande 
tidehvarf. 

Fru Nordenflychts lefnadssaga är en skaldinnas. Med 
en karakter känslofull ända till passion, med en vetgirighet, 
som vid de trånga gränser, den tiden satte för qvinnans 
bildning, endast i rin^ra raon kunde och fick tillfredsställas, 

O' o 7 

och med ett sinne, som sällan belåtet med det närvarande 
sökte sin näring i lösningen af det fördoldas gåtor, i my- 
stiskt filosofiska och teologiska skrifter, kunde hon aldrig 
ernå någon stadigvarande lycka. Dertill kommo sorgliga 
yttre omständigheter, förlusten af dem hon mest älskade 
jemte oupphörliga smärre missöden och vedervärdigheter. 
Hos en så rikt utrustad och känslig natur som hennes 
blefvo dessa olyckor dubbelt smärtsamma, och vid jemfö- 
relsevis unga år slöt hon sin oroliga och skickelsedigra lefnad 
genom en sorglig, måhända våldsam, död. 

Sin ungdom beskrifver fru Nordenflycht sjelf i ett bref 
till kanslirådet v. Stiernman, h vilken 174,5 anhållit om hennes 
biografi för att låta införa den i en tillärnad »Beskrifning 
om svenska lärda fruntimmer;. Detta meddelande jemte 



hennes vän Fischerströms lefnadsteckning äro de förnämsta 
källor, ur hvilka hennes biografer hemtat sina uppgifter 
rörande hennes tidigare lefnadsår, under det Gyllenborgs 
sjelfbiografi (se nedan) lemnar åtskilliga värdefulla upplys- 
ningar om de sista tio åren af hennes lif. 

Hedvig Charlotta Nordenflycht var dotter af kamreraren 
Anders Nordbohm, adlad Nordenflycht, och Christina Rosin. 
Hon föddes den 28 November 17 18 i Stockholm. Vid 
fyra års ålder begynte hon lära läsa och kunde redan inom 
ett år flytande läsa innantill. Af sin yngre broders infor- 
mator inhemtade hon vid tidiga år de första grunderna i 
tyska och latin. Redan under sin barndom visade hon stor 
lust och fallenhet för läsning, men hennes moder, som fann 
studier onödiga och af föga värde för en flicka, sökte på 
allt sätt hindra hennes böjelse för bokligt arbete för att i 
stället hålla henne till qvinliga slöjder, såsom söm, spanad, 
ritning m. m., göromål för hvilka hon dock visade föga hog, 
och i hvilka hon, såsom hon sjelf förklarar, gjorde ringa fram- 
steg: ^Emedan jag vid bågen och knyppeldynan alltid var 
försedd med en bok under förklädet, den jag, så snart min 
läromästarinna vände sig bort, i stället använde tiden på, 
vann jag icke mycket beröm af henne: tvärtom, man för- 
undrade sig, att ett barn, som i andra mål tycktes äga 
qvickhet, var så långsam och litet fallen för de sysslor, som 
höllos för nödvändigast». Emellertid visade sig hennes läs- 
lust obetvinglig, och dä föräldrarne 1730 bosatte sig på 
landet lemnades henne frihet att efter eget behag inrätta 
sitt arbete. Hon begynte då att på egen hand taga itu med 
ganska svårlästa böcker, mest af filosofiskt innehåll, och 
samtidigt pröfva sina krafter i diktning. Ett litet qväde, 
Högsta nöje att tära känna och älska Skaparen, skrifvet vid 
denna tid, har i omarbetadt skick influtit i en af hennes 
senare diktsamlingar och utvisar, såsom hon sjelf säger, 
»menniskans tillstånd, då hon först börjar tänka . 

De djupsinniga böcker, som hon i sin barnsliga vet- 
girighet och reflexionslust tagit sig före att forska i, kunde 
lätt hafva slutat med att förvrida hennes lilla hufvud, och 
hon klagar sjelf att de, i stället för att öfvertyga henne om 
något visst, lemnade efter sig tvifvel i sinnet och en ny 
trängtan att finna sanningen, och att hon med denna lektyr 
lätt kunnat blifva en ssceptica;. Det var under sådana 
förhållanden en lycka för henne, att hon gjorde bekantskap 



med en man, som i alla afseenden var lämplig att blifva 
hennes ledare, och hvilken kom att utöfva det mest bestäm- 
mande inflytande på henne under ungdomsåren. Denne var 
/o/h/u Tideman, en broder till hennes förre lärare. Han var 
mekanikus, hade studerat under den berömde Polhem och 
kom nu ut till Nordenflychts landtgods för att biträda den 
yngre brodern vid anläggandet af manufakturier. Föröfrigt 
var han en man, som pröfvat skiftande öden och med en 
rik lifserfarenhet förenade ett redligt hjerta, en mogen om- 
dömesförmåga och en icke ringa beläsenhet. Genom dessa 
egenskaper vann han snart den unga flickans förtroende och 
blef för henne en vän, som genom sina resonnemanger och 
lärdomar upplyste hennes förstånd och återgaf hennes 
själ dess jemvigt. Detta förhållande mellan de båda fort- 
for dock icke länge. I Juni 1734 dog fadern, och då 
han trott sig finna något mera än vänskap i sin dotters 
och Tidemans förhållande, uttalade han pä dödsbädden den 
önskan, att de skulle gifta sig med hvarandra. Denna ön- 
skan var dock ingalunda välkommen för den unga flickan. 
Som umgängesvän hade hon satt högt värde på Tideman, 
och af deras inbördes samtal hade hon haft mycken nytta och 
tillfredsställelse, men att gifta sig med en man, hvilken som 
han var ful, ofärdig och dessutom föga soignerad i sin kläd- 
sel, derpä hade hon sannerligen aldrig tänkt. »Såsom 
filosof», säger hon, >var han mig kär att höra, men som 
fästman odräglig att se. Hans ansigte var icke så obehag- 
ligt, emedan hans fysionomi var mycket ren; men ett olyck- 
ligt fall, som tillskyndat honom en knyla på ryggen, hans 
torra åtbörder och släta drägt, voro inga medel att upp- 
väcka tycke hos ett femton års fruntimmer.» 

Emellertid visade Tideman, som uppriktigt älskade 
henne, så mvcken ömhet och välvilja samt tillika så stor 
finkänslighet och tillbakadragenhet, att han uppväckte hennes 
medlidande, så att hon slutligen »af kärlek till vishet och 
dygd så väl som lydnad för sin faders yttersta vilja- beslöt 
sig för att »öfvervinna de hinder, som ungdomstycket ka- 
stade i vägen» och räckte honom sin hand. De själsstrider 
hon dervid genomkämpade hade dock varit starka nog att 
för en kort tid nedlägga henne på sjukbädden. 

Förbindelsen med Tideman blef dock af kort varaktig- 
het, tv denne, som alltid haft en svag helsa och en sjuklig 
kropp, insjuknade två år derefter och afled efter ett års 



6 

lidanden, under hvilka han varit ständigt sängliggande och 
med ömhet vårdats af sin trolofvade (1737). 

Oaktadt det fullkomligt lidelsefria förhållandet mellan 
Tideman och fröken Nordenfiycht sörjde hon honom dock 
uppriktigt vid hans död. Då han nu icke mera fans till, 
framträdde för hennes fantasi hela hans ädla uppoffrande 
vänskap, under det hon glömde sin motvilja mot en äkten- 
skaplig förening med honom, och hon plågade sig med 
sjelfförebråelser att ej tillräckligt hafva uppskattat denne man, 
som dock varit så mycket för henne. 

Ungefär ett år efter Tidemans död förde ödet henne 
tillsammans med en man, som på hennes framtid kom att 
utöfva ett ännu större inflytande än denne. Då hon 
under sina läroår, oaktadt mångsidiga studier, försummat 
det franska språket, som vid denna tid betraktades så- 
si im en nödvändig förutsättning för bildning och literatur- 
kännedom, beslöt hon att genom ett grundligt studium af 
detta språk inhemta det försummade. Till detta ändamål 
anmodade hon sin slägting och intime vän, akademisekre- 
teraren Klingenberg, som en tid undervisat henne deri, men 
nu genom sin afresa till Upsala ej längre kunde fortsätta 
dessa lektioner, att skaffa henne en lärare. Valet föll på 
en prest vid namn Fabricias, förut anstäld vid franska för- 
samlingen i Stockholm. Denne var en man af lyckliga 
naturgåfvor, ett fördelaktigt utseende samt vidsträckta kun- 
skaper; äfven inom diktningen hade han med framgång för- 
sökt sig, hvarpå åtskilliga prof bevaras i den samling, benämnd 
»Amaranther», som fru Nordenfiycht utgaf efter hans död. 
Ett ömmare förhållande utbildade sig snart mellan lärare 
och elev, och efter ett års tid gaf hon honom sin hand och 
sitt hjerta. Hennes slägtingar, stolte öfver sitt nyförvärfvade 
adelsskap, ville emellertid ej veta af denna förbindelse med 
en ofrälse, och i fyra år måste de unga tu bida, innan de 
genom den slägtings bortresa, som företrädesvis motarbetat 
deras förening, ändtligen 174,^ kunde träda i brudstol. Samma 
år flyttade de till Karlskrona, der Fabricius utnämnts till 
amiralitetspastor. 

Denna den lyckligaste tid i fru Nordenflychts lif blef 
ej heller den långvarig, ty redan i slutet af året insjuknade 
mannen och dog efter 9 dagar. Detta var ett hårdt slag. 
Efter lång och hopplös väntan hade hon ändtligen nått 
det efterlängtade målet, och knappt hunnen dit. hade 



hon åter förlorat det käraste hon ägde. Man kan lätt 
förstå hennes gränslösa förtviflan, hvilken åter nedlade 
henne på sjukbädden, och under 1 1 veckors tid sväfvade 
hon mellan lif och död. Tillfrisknad återvände hon till 
hufvudstaden, men den djupa sorgen öfver den lidna 
förlusten samt en försvagad och efter denna tid åldrig- 
fullständigt återvunnen helsa framkallade hos henne en leda 
vid lifvet, som snart förmådde henne att utbyta hufvud- 
Stadens buller mot landsbygdens enslighet. Det var ett litet 
torp på Lidingön, som hon utvalde till sin vistelseort, och 
der hon inrättade sin enkla boning. Här egnade hon sin 
tid åt poesien och utgaf en diktsamling Den sörjande Turtur- 
du/van ( i 743 ). Fortfarande hemsökt af kroppsliga lidanden, 
måste hon efter ett års förlopp begifva sig till staden för 
att söka läkarhjelp. Emellertid hade hennes första dikt- 
samling haft framgång, och hon fortsatte nu i Stockholm 
sin poetiska verksamhet. Utom en mängd religiösa dikter, 
visor och qväden, lefnadsbe skr i fn in g a r , romaner och öfversätt- 
ningar, af hvilka flera numera äro förlorade, utgaf hon med 
korta mellantider en poetisk årsskrift Qvintigt tankespel af en 
Herdinna i Norden ( 1 744 — 50), Tankar om Skaldekonstens 
nytta (1744) och en fosterländsk glädjedikt i 5 sånger, Det 
frälsta Svea (1746). »Panegyriska skrifter har jag svårast att 
skri f va , bekänner hon helt naivt i sin sjelf biografi. Detta hin- 
drade henne dock ej från att författa åtskilliga sådana och att 
äfven genom poetiska böneskrifter förskaffa sig det stats- 
anslag af öoo dir s.-m., hvilket tillerkändes henne af riksens 
ständer 1752 och utgjorde en välkommen tillökning i hennes 
små och af tillfälliga missöden svårt medtagna tillgångar. 

Det rykte fru Nordenflvcht ernått genom sina dikter 
lockade många af samtidens författare att söka hennes um- 
gänge. I det literära ordenssamfund, som under namn af 
»Tankebyggarorden> 1753 stiftades af kongl. sekreteraren i 
utrikesdepartementet Ekleff, ingick hon under namn af 
Uranie såsom dess förnämsta medlem, och deri deltogo 
jemte henne bland andre de unge skalderne Creutz och 
Gyllenborg. De båda sistnämnde jemte några få andre 
föredrogo snart att i en mindre krets med fru Nordenflycht 
som medelpunkt samlas för att obesvärade af ordensregler 
i ett mera förtroligt umgänge utbyta tankar och meddela 
hvarandra sina dikter. Gyllenborg skildrar i sin lefnads- 
teckning dessa små literära konferenser. »Våra samman- 



8 

komster hos Aspasie (fru N.) slutade merendels med en 
super, der hon visade sig lika behaglig, som hon varit vid 
skrifbordet, alltid intagande sitt rätta ställe, hvarheldst man 
kunde finna henne. Timmarne försvunno under ett roligt 
skämt och infall, som icke voro studerade.» »Vi ansågo 
hvarandras foster likasom våra egna, logo åt våra misstag 
och voro de första som erkände dem. Rättelsen medde- 
lades utan högmod och antogs med nöje utan förödmju- 
kande.» 

Genom skaldevännernas inflytande hade äfven arten af 
fru Nordenflychts poesi undergått en märkbar förändring. 
Hon hade börjat sin skaldebana i de gamla karolinske poe- 
ternas stil, med tillfällighetsvers i Runii, Lucidors och Ru- 
déens maner och sedermera utvecklat sin diktning, under 
påverkning synnerligast af den känslofulle Frese, till en 
hög grad af melodisk skönhet, enkel, graciös och tillika na- 
tionell. Efter sitt sammanträffande med Creutz och Gyllen- 
borg vänder hon sig i likhet med dem hufvudsakligen till 
den franska vitterheten och antager ett mera retoriskt 
maner, på samma gång hon visserligen gör stora framsteg 
i versifikationens ledighet och korrekthet. Under det visan 
och idyllen förut varit hennes älsklingsformer, griper hon 
sig nu an med större ämnen och vidlyftigare kompositioner. 
Så framkom i täflan med Gyllenborg hennes stora men 
torra dikt om tåget öfver Balt: Försök till en Caroliade, 
vidare Fruentimrets Försvar, Ode Öfver Konung Carl XII:s 
seger, dä han gick öfver Dunaströmmen, Till Storfursten 
Paul Petrowitz m. fl., hvilka finnas införda i de af de 3 
skalderna utgifna Vitterhetsarbeten och sedermera i hennes 
Utvalda arbeten. Det har ofta blifvit ifrågasatt, huruvida 
skaldinnan i och genom det sista skedet af sin poetiska 
utveckling gjort något verkligt framsteg. Oss förefaller det, 
som de oförnekliga formella framstegen i de senare dikt- 
verken ej motsvarades af innehållets poetiska värde, och att 
många af de smådikter, som skrefvos under den förflutna 
perioden, öfverträffa hennes senare mera braskande arbeten. 

Under sina senare år hade skaldinnan åter utvalt lands- 
bygden till sin stadigvarande vistelseort. Något af de första 
åren af 60-talet hade hon arrenderat ett litet landställe, 
beläget vid Mälaren under herresätet Skokloster, i hopp om 
att der i lugn och ro få framlefva sina dagar fjerran från 
det bullrande Stockholmslifvet. Denna förhoppning gick 



9 

dock ej i uppfyllelse. Hennes sista lefnadsöden äro för- 
knippade med en ny kärlekshistoria, till sina följder än mera 
olycksdiger än de föregående och säkerligen en medverkande 
orsak till hennes död. En ung man vid namn Fischerström, 
äfven han författare och vitterhetsälskare, hade tillhört 
Tankebyggarorden och sedermera fru Nordenfivchts enskilda 
krets. Ehuru öfver 40 år hade hon med sitt passionerade 
lynne fattat en häftig och lidelsefull kärlek till den da 
25-årige mannen. Han å sin sida tyckes aldrig hafva be- 
traktat sin ställning till henne annat än som ett förhållande 
af tillgifvenhet och vördnad för den snillrika qvinnan och 
den välvilliga beskyddarinnan. Vid ett tillfälle då Fischer- 
ström utan att ana hennes passion inför henne yppade 
sin böjelse för en annan qvinna, skall hon hafva gifvit ut- 
brott åt sina känslor. Ett b ref, i hvilket hon på det mest 
lidelsefulla sätt förklarar honom sin kärlek, bestvrker tillfullo 
hennes sinnesförfattning gentemot honom. Att denna obe- 
svarade passion gaf anledning till hennes död, är mer än 
sannolikt; huru åter dervid tillgick, är ej fullt klart. Gvllen- 
borg i sin sjelfbiografi antyder, att hon efter en häftig scen 
med föremålet för Fischerströms böjelse insjuknat af grä- 
melse och kort derefter allidit: Ficherström sjelf, som be- 
skrifvit hennes lefnad, berättar, naturligtvis utan att omnämna 
något kärleksförhållande, att hon dött af vattusot. En tra- 
dition, som bestyrkes af en skriftlig, möjligen samtidig rela- 
tion, befintlig på Upsala bibliotek, uppgifver deremot, att 
hon i förtviflan öfver sin obesvarade kärlek gjort försök att 
kasta sig i vattnet, men i tid hejdats och återförts, samt 
derigenom ådragit sig en förkvlning, som ändade hennes 
lif. Tillräckliga skäl att antaga det sa tillgått finnas dock 
ej. Den 29 Juni 1763 var hennes dödsdag och den 3 Juli 
begrofs hon i Skoklosters kyrka. 

Fru Nordenrlychts sorgliga slut har bidragit att kasta 
ett egendomligt, äfventyrligt skimmer öfver hennes lefnads- 
saga. Af de närmast efterföljande generationerna blef hon 
mycket olika bedömd. Somlige, synnerligen de qvarlef- 
vande af hennes umgängeskrets, höllo hennes minne kärt 
och kände medlidande med hennes olyckor; andre, såsom 
den store Kellgren, skydde ej att angripa henne med löjets 
vapen. 

Som skaldinna var hon högt uppburen af sin samtid. 
Hennes dikter voro ej allenast kända och spridda i vårt 



10 

land; äfven till utlandet trängde hennes rykte. Hennes 
och hennes vänners skaldskap banade, såsom ofvan påpe- 
kats, vägen för de gustavianska skaldernas verksamhet, men 
uppskattades dock föga under den följande perioden; det 
har varit vår tid förbehållet att inse hennes betydelse och 
hennes storhet. 



Religiösa och moraliska dikter. 



Ode öfver Exodus XXXIII: 18, 20; XXXIV: 5, 6. 



lS?/u makt, du varelsernas källa, 
Du tids och verldars upphofsman! 
Du grund, ur hvilken tingen qvälla, 
Du högst af livad jag tänka kan, 
Du väsen öfver alla väsen, 
Som himlakroppar, minsta gräsen, 
Ett gudomsmärke velat ge, 
Som dig i stort och smått förklarar, 
Som gör, att allt är till och varar; 
Låt mig din herrlighet få se ! 

Låt denna del af kraft och tanka, 
Som du till menska har beredt, 
Ej blind, ej mörk och oviss vanka 
Om dig, när hon naturen sett. 
Naturen hög, beständig, präktig, 
Predikar: den är stor och mäktig, 
Som mig bevarar, alstrar, bär. 
Allt vill en evig Allmakt båda, 
Men ho är den dig rätt kan skåda 
Och säga, Herre, hvad du är? 

I hvilken bild skall jag dig dyrka V 
Hvad var du, förr än tiden var? 
Hur gör du, underfulla styrka! 
Hvad blir du, om allt ända tar? 
Består du af ett ljus, en låga, 
Förenad vishet med förmåga, 



12 



Har du dig sträckt till tid och rum? 
Ar du en enhet eller delar? 
Jag bäfvar, mod och sansning felar, 
Min fråga gör mig stel och stum. 

Min tankefart kan dig ej finna. 
Ditt anlet kan ej någon se, 
En ändlig kraft, hur kan den hinna 
Att ljus om en oändlig ge? 
Den som dig ser kan icke lefva, 
Det är: de sig i mörker väfva, 
Som gudomsdjupet gå för när. 
Här skapadt vett förgås och hisnar, 
Som bleka blomman dör och vissnar, 
När solens brand för häftig är. 

Skall då för oss en sanning gömmas, 
Som närmast rör vår sällhets grund? 
Skall tanken till en hvila dömas, 
Som ökar hennes plagostund? 
Dess kraft, den hon ej vågar spänna, 
Af dig så mycket borde känna, 
Som till dess eget väsen hör. 
Åt oss, som du ett lif har ämnat, 
Ack, vore det för mycket lemnadt 
Att se hvad mal du satt dig för? 

Men i ett moln du dig fördöljer: 
En skymt, som strålar genom skyn; 
Jag i en oviss kosa följer, 
Der jag är styrd af din försyn. 
Det är det enda tanken fattar; 
Det namn af dig jag dyrast skattar; 
Den enda stråle för mitt hopp. 
Om midnattstid man nyttjar gerna 
Ett sken af nattens matta stjerna, 
Tills morgonsolen rinner opp. 

Naturen om din höghel talar, 
Förnuftet klart din Allmakt ser; 
Men den mitt hjerta ej hugsvalar. 
Förundran, häpnad han mig ger. 



13 



Hi ett haf jag börjar simma: 
Jag ser de stolta skeppen glimma. 
En Ijnflig hamn, en präktig strand. 
Hvad är, att jag det herrligt kallar, 
Om storm och våg mig öfversvallar, 
Och aldrig jag kan hinna land'? 



När himlens här ditt lof förtäljer, 

Jag prisar en omätlig kraft. 

Men jorden dock med grymhet sväljer 

De barn, hon i sitt sköte haft. 

Dem intet värn mot faran bergar, 

Ett grufligt ögonblick förhärjar 

De usla lif, till tusental. 

Är ingen hjelp i nöd förordnad? 

Är menskolif ej i din vårdnad? 

Mitt lof förbyts i suck och qval. 



Ett lam på späda gräset betar, 
I blomman smakar Skaparns nåd; 
Men hungern än ett vilddjur retar 
Och än ett menskligt öfverdåd. 
Det verldens bild i korthet gifver: 
Der offras allt åt lystnans ifver, 
Den svage är den starkes rof. 
Ett slägte syns det andra öda. 
Ett djur det andra djuret föda, 
Och rån och våld vid hvart behof. 



Ej något andas i naturen, 
Som för sig sjelf ej ömhet har. 
Den första drift i kreaturen 
Från den all åtrå början drar. 
Men denna drift, som hjertat böjer, 
I tiden ingen rätt förnöjer, 
Och jorden ingen lycklig bär. 
Allt stämmer hop att oro föda; 
Allt under solen är ju möda, 
Och bästa släglet uslast är 



Sieiista 1'arnassen II. 



14 



Du hand, som velat verlden ställa 
I sådan ordning, sådan prakt, 
Hvi blefvo ej dess åbor sälla? 
Ack, feltes ömhet, feltes makt? 
Hvi skall vårt lif en blandning vara 
Af ljus och mörker, lugn och fara, 
Af sant och falskt, af ondt och godt? 
En menska efter nöjet famlar, 
Men skalet blott med oro samlar, 
Hvars tomhet röjs, när hon det fått. 

Om hon blef skapt så svag och ringa, 

Att mera ljus ej vardt dess del, 

Hvi skola lustar henne tvinga, 

Hvi får hon lida af sitt fel? 

Hvi har hon makt att kunna synda, 

Till sin och andras ofärd skynda, 

I dårskap äga kraft och mod? 

Den masken sig ej stilla håller; 

En endas yra ofta våller, 

Att jorden simma får i blod. 

Så under moln och mörka dimmor, 
Der dagens fackla gått i qvaf, 
I skenet af förflugna strimmor 
Ett kaos jorden bildar af; 
Bland skarpa skuggor, bistra strålar, 
Om en förvirrad verld jag målar ; 
Jag målar, som hon föreställs; 
Jag skall min irring lyckligt röja, 
I dagens klarhet mig förnöja, 
När undan ögat täcket fälls. 



Förnöjelse öfver det sälla eviga. 

Min själ af fröjd upptändes och får en himmebk ro. 
Enär min tanke vändes upp till det sälla bo, 
Der rena själar njuta en evig glädjelott, 
l)"i Gud vill fritt utgjuta sin fulla sällhets mått. 



15 

Fast mörker vill inskränka för mig din himlaprakt, 
Sä högt jag dock kan tänka om en fullkomlig makt; 
Så högt går själens öga hans skönhet se uppå, 
I hvilkens sällskap höga vår sällhet skall bestå. 

Allt livad vi här betrakta, som Gud utgjutit har; 
Allt hvad vi herrligt akta och hvad vår själ betar, 
Är blott en dunkel strimma från evighetens hus, 
Som der skall klart uppglimma i ett fullkomligt ljus. 

Vår själ är der ej stängder i trånga fångehus, 
Men evighetens längder hon räcker med sitt ljus; 
I dessa djupa grunder får hon med glädje se 
De stora Herrans under, som der beständigt ske. 

Guds skönhet uppenbaras på ett fullkomligt sätt 
Och för vår själ förklaras, som sig får skåda mätt; 
Hans gudoms skatt der blänker, hans egenskapers höjd, 
Som själ och hjerta sänker i oförvansklig fröjd. 

Hans vishet då intager vårt inre själabröst, 
Hans kärlek till oss drager den aldraljufsta tröst, 
Var åtrå, håg och längtan har då sin fyllnad fått; 
Här är ej någon trängtan, vi ha det högsta nått. 

Af dygdens sanna källa den ljufsta smak vi fä, 
Som skall i själen qvälla liksom en flod, en å, 
Och i vår anda verka en evig själaro, 
Som oss i Gudi stärka och i hans kärlek gro. 

Den sötma vi här smaka af vänskaps ljuflighet 
Går icke der tillbaka; en himmelsk enighet 
De sälla själar binder i frid evinnerlig, 
Att alla utan hinder i Gud förnöja sig. 

Vi skola se och veta, att denna sällhetstid 
Oändelig bör heta, som öka skall vår frid; 
Ej någon fruktans plåga kan hos oss växa opp, 
En helig gudornslåga har stillat allt vårt hopp. 



16 

Hvad vi i mörkret letat då fram i ljuset går, 
Hvad vi ha här arbetat för sannningsvägen svår, 
Blir oss en lj uflig tanka att minnas på en strid, 
Som oss har kunnat samka en evis själafrid. 



Min själ, blif fast och trogen, förbida, lid och tål, 
Och vik ej från den vägen, som bär till detta mål ; 
Din ro du aldrig finner i skuggans tomma mått, 
Förr n du ditt ursprung hinner och sjelfva solen nått. 



Ode öfver ett godt hjerta. 

(Till Grefve G. F. Gyllenborg.) 

Du himlaskatt, som allmänt dyrkas, 
Så härmad som du sällsynt är, 
Du, som i tal och löften yrkas, 
Men i vår vandel saknas plär; 
Du sanna mål för vett och möda, 
Du källa, hvarur dygder flöda, 
En menskas värde, lugn och ro! 
Godt hjerta, hvarmed alla pråla! 
Jag vill din art, ditt lynne måla 
Och folket ej på orden tro. 

Som ljuset diamanten spritter, 
I glans och renhet öfvergår 
Det sköra glas, det falska glitter, 
Der konsten syns, men ämnet rår; 
Så kan förställning ej bedraga 
Och glansen af det äkta taga, 
Som skilts i alla tidehvarf. 
Af mildhet och en upplyst vilja, 
Af sjelf bestånd, vi lättligt skilja 
Det goda hjertat från dess larf. 



17 



Er tillhör om dess dygder döma. 
Ett hjerta, ädelt, rent och godt, 
Kan ej sitt inre värde gömma, 
När det sin bild i lynnet lätt. 
En lycklig uppsyn hos er röjer 
Naturen, som oss mera böjer 
Än all vår kunskap och beslut, 
I åtbörd, blick, i väsen, tycke, 
Hon skildrar sig och säger mycke, 
Ja visar hela hjertat ut. 

Naturen mer och mindre gifver 
Af drift till godt uti vårt blod, 
Som än förqväfd hos mången blifver 
I brist af odling, kraft och mod; 
Än hos en annan sig föröker, 
Hvars muntra snille sanning söker 
Och trängtar fast i dygden bli. 
Hvem kan den drifningsfjädren finna, 
Som gör, att några ljuset hinna, 
Då tusen gå det blindt förbi? 

När Titus kan sin kärlek styra, 
Och dygd hans största sällhet är, 
Domitian i lustans yra 
Ej bommar ser för sitt begär. 
Den ene sanna nöjen samlar, 
Den andre vikit i lasten famlar, 
Fast lika stam dem alstrat har; 
Ett lika fostringssätt dem leder; 
Hvad väller deras skilda seder 
Och ett så olikt broderpar? 

Den början, som vårt väsen blandar, 
Hvad olik drift har den oss gett! 
Månn' lustar äro villoandar, 
Som qväfva ner vårt späda vett? 
Månn' de oss alltid lika qvälja 
Och drifva oss att orätt välja? 
Hos en de styras fritt och lätt, 
En annan tvingas, plågas, strider, 
Och oftast af sin dårskap lider, 
Men kan den aldrig tämja rätt. 



18 



Så syns en Catilina hasta 
Sin bane, ofärd och förakt; 
Sig blindt i lustans armar kasta — 
Han är i nöd och jemmer bragt: 
Han följden af sin yrsel finner, 
Men den i hjerteroten brinner 
Och först med lifvet mattas af. 
Ej faror, ej den öppna griften 
Förmå att betsla denna driften, 
Som störtar i förderfvets haf. 

I menlös gång, i rena seder 
Går deremot Camillus fort, 
Han hela hjertats åtrå leder 
Till det beslut han upplyst gjort. 
Ej kostar dygden honom möda, 
Tvertom, hon är den sinnesföda, 
Den rena vällust, rika skatt. 
Som all hans längtan roligt stillar; 
Och om han sig i skymning villar, 
Han åter snart får kosan fatt. 

Är det väl rätt, att vi oss härma 
Vid andras laster, brist och fel, 
Ej öfver hjertan oss förbarma, 
Som hafva fått så plågsam del? 
Man bör den olyckslott beklaga — 
Hvem vet hvad hemligt ok de draga, 
Hvad vink, hvad ljus de kunnat fä V 
Den största hop af blindhet syndar, 
Okunnigtvis sin ofärd skyndar 
Och menar lifvets sällhet nå. 

Men, ömma bröst, som känna kunnen, 
Och ägen drift till rätt och god t, 
Är denna skatt med möda vunnen, 
Är den en lycklig födsels lott? 
Er hör det till att den bevara, 
Rätt vårda, öka och förklara, 
Vid sanningselden göra ren. 
Naturen kan blott ämnet gifva, 
Som pröfvas skall och luttradt blifva, 
Att dygder ej bli lösa sken. 



19 



Hvein har det hjerta jag vi 1 måla? 

En sanningsvän i dygden kär, 
Som i den krets hans gåfvor stråla 
Den högsta godhets afbild är ; 
Den brist, oss menskligheten bådar, 
Han likså ömt som vidsträckt skådar, 
I ärans slott, i glömskans tjäll, 
Han menskan, menskan ser behöfva, 
Sin verld ett fält att dygder öfva, 
Der ingen afskild lefvat säll. 

I allmänt väl han sig förnöjer; 
Med verklig ro han skåda kan, 
Om på sin väg han någon röjer, 
Som nalkas målet förr än han. 
Han ingen bitter tanke känner, 
Om både fiender och vänner 
Han ntan fördom döma lärt; 
Hvar värdet är han värdet finner. . 
Allt, hvaraf menskoslägtet vinner, 
Är för hans hjerta dyrt och kärt. 

Nog hög han ingen lycka aktar 
Att ge åt pligters glömska skygd, 
Så ringa intet stånd betraktar, 
Som ej kan hedras genom dygd. 
Hvad ställe ödet honom delar, 
Ej ämne för hans hjerta felar, 
Hvar olyckslott går honom an. 
Han rörs ej blott, han verkligt lider; 
Han hoppet med sin åsyn sprider 
Och lättar hvad ej häfvas kan. 

En qväfd förtjenst i mörkret döljes, 

En usling klagar här sin nöd; 

Af mäktig ovän en förföljes, 

En gråter der sin vän, sitt stöd. 

En nödstäld fins, som blygts att synas, 

Af sjukdom, sorg en ann' förtynas, 

En lider ogunst och förtal; 

Der är det man hans hjerta prisar: 

I hjelp, i tröst det sig bevisar 

Och högst i medlens ömma val. 



20 



Hvad himlalust, livad gudafägnad, 
Att bidra' till en annans väl! 
Ack, är så dyrbar sällhet egnad 
En ringa mask, en jordens träl? 
Ja, menskan får en menska tjena 
Och gudamaktens syssla läna, 
Ja likna den, i ringa mått. 
Du hårda hop, som ömhet brister! 
Hvad värdig menskoro du mister, 
Som ej förstår att göra godt. 

Hans själ sin hvila, lif och styrka 
I vänskaps ljufva sköte får; 
Ty kan han så dess lagar dyrka, 
Att snart han der för vida går? 
Kan han en oväns hårdhet glömma,. 
Hur lär han för en vän ej ömma 
Och evigt minnas trohetsprof! 
Af blotta sken han kan betagas, 
Men vågar heldre att bedragas 
Än brista i så kärt behof. 

Hvad glädje man i själen känner, 
Och andas inom denna gård! 
Hvad samfund af förtrogna vänner! 
Hvad himmel under englavård! 
Det är hans hus — ett fridens läger, 
Der han sitt hjerta deladt äger, 
Och allt hans godhets märke bär; 
Der syns han i sin rätta dager; 
I verlden han sig sammandrager 
Och skådar sällan hvad han är. 

Hvad aktning kan på dygder göras, 
Der utom lyckan allt är smått; 
Der man af undran älskar röras 
Och tjusas af förmätna brott. 
Ack allmänhet, som alltid såras! 
Om du ej vore mån att dåras 
Och falsk och blind i ditt beslut; 
Du skulle godhet priset gifva 
Och ej förledd af gåfvor blifva, 
Som på din kostnad föras ut. 



21 



Om, trött att af förställning lida, 
Du söker dygdens sanna vän, 
Sätt egennyttans flock å sida, 
Der får du honom ej igen. 
Den blygsamhetens mantel höljer, 
Som i din ifver dig ej följer, 
För oskulds sak sig våga kan; 
Som till ett lugn ur verlden traktar, 
Dig tjenar och ditt lof föraktar, 
Dig aldrig smickrar — det är han. 

Hans tunga höres aldrig svika 
Den lag han vördar i sitt bröst; 
Men utan att från sanning vika 
Förljufvar han dess stränga röst. 
Han frambär henne utan häpnad, 
Ej sminkad, ej med pilar väpnad. 
Med samma språk hos hög och låg. 
Han ej ett inbilskt vett bedrager; 
Men ock ej dygd sitt lof betager 
Och vacklar ej i ord och håg. 

I vishets sköt han söker reda 
De ljus, som vidga själens krets, 
Att sig i verldens irrgång leda 
Och lefva med sig sjelf tillfreds. 
Hvad lyckligt fynd af nya strålar, 
När snillet dygden älskvärd målar, 
När sanning tecknar hennes bild. 
Knappt kan han sig sin ro beröfva, 
Om rum ej fans att dygden öfva, 
Han vore der från verlden skild. 

Den politik, den falskhets lära, 
Som tecknar lynnet af vår tid, 
Som lärt oss strida utan ära 
Och utan trohet göra frid; 
Den konst att hopens ögon fästa 
Med lappad larf af allmänt bästa 
Och syner af förtäckta spel, 
Hans ädla enfald ej förvillar: 
Han följer hvad hans hjerta gillar 
Och tar i vinsten ingen del. 



22 



Den sällskapsro, som allmänt vankar, 
Som sed och ondska värde gett, 
Der tungan leker utan tankar, 
Och dåren har det mesta vett; 
Det lösa gift, det skum af snille, 
Som sårar ej så djupt det ville, 
Men fläckar hvad clet flygtigt rör. 
Ett späckad t nytt, en barnslig blandnim 
Af löje, arghet, lögn och sanning, 
Man från hans läppar aldrig hör. 

Den afund, som sin galla röjer 
I hvad beröm hon ej har del, 
Som mot. förtjenst sin stämma höjer 
Och fäster sig vid minsta fel, 
Hvars törnen i livar lager blandas, 
Som smittar luften, hvar hon andas, 
Och tvedrägtsfrön i löndom sår; 
Vår mödas skörd, vårt lif föröder, 
I egen barm sin afgrund föder, 
Ej till hans hjerta nalkas får. 

Så, när en flod från höjden hastar 
Och rödjer väg i grus och sand, 
Hans strida fors det vrak förkastar, 
Som nalkas till hans klara strand; 
Här, nöjd han sin förfriskning njuter; 
Den ström, hans rena källa gjuter, 
I loppet skäras mer och mer; 
Hans inre rikdom ögat finner, 
Som med en stråle djupet hinner 
Och perlan der på botten ser. 



Ståndsbetraktelse. 

Försynens hand har satt oss hit 
På jorden att med svett och flit 
För lifvet omsorg draga. 
Här tusen vägar öppna sta, 
Der alla efter önskan få 
Sitt bröd för mödan taga. 



23 



Ibland så många lefnadssätt 
Den ena väljer väl och rätt, 
En annan åter illa. 
En främjar nytta, dygd och frid, 
En kan sin hela lefnadstid 
På syndig möda spilla. 

Ju större mål jag syftar till, 
Ju mera godt jag alstra vill, 
Och mer jag gagnar verlden ; 
Ju högre är också mitt kall, 
Min heder derpå grundas skall 
Och ej på lösa flärden. 

Den sig i hofvets trappor ger, 
Om han ej faller plötsligt ner 
Och bryter sig i fallet ; 
I fruktan, afund, hat och flärd 
Han lefver fram en oviss verld 
För svåra hederskallet. 

Den sig på böljan våga tör, 
Sin död i egen famn han för, 
I hopp att lifvet nära. 
I faror all hans lycka står 
Och frukten sällan äta får 
I fosterlandet kära. 

Den sig med pennan skaffar bröd, 
Han går väl ej till sjelfmant död, 
Men tärs af ständig möda. 
Han trälar för en ringa vinst 
Och ser, att den som vägde minst 
Tog ofta bort hans föda. 

Den sig med handel nära skall 
Så ofta, till sitt eget fall, 
På andras vinst arbetar. 
En liten slump, en enda nit, 
En missgjord räkning på kredit 
Den goda lyckan retar. 



Den berg och grufvor genomfar 
Och tid och möda icke spar 
I jordens skatter grafva, 
Han kan metaller råka på 
Och deras välde väl förstå, 
Men sällan värdet hafva. 

Se, alla dessa stånden ha 
Sin vissa börda till att dra 
Med all dess glans och styrka. 
Den möda, som förknippad är 
Med deras förmon, göra lär, 
Att tungt dem alla dyrka. 

Ett gammalt sätt är likväl till, 
Der gammal oskuld ännu vill 
En skymt utaf sig visa: 
En bonde vid sin harf och plog, 
För ljuflig möda har han nog 
Hvad kropp och sinnen lisa. 

Från ett besvärligt högmod skild, 
Han endast af naturen mild 
Behof och nödtorft tager. 
En tvungen heder, mödsam prakt, 
En fjollig vanas bruk och makt 
Hans sinne ej bedrager. 

O, mer än sälla lefnadsart, 

Der skaparns verk får skådas klart 

Och jemnt för ögon vara! 

Hvi hålls det ståndet för gement, 

Som är så nyttigt, sällt och rent, 

Så fritt från nät och snara V 

Fåfänglighet och dårskap gör, 
Att menniskan sjelf icke tör 
Sin rätta sällhet söka; 
Hon suckar efter lugn och frid 
Och måste för en vrångvis tid 
Som andra galna spöka, 



25 



Säll den som blir till ringhet född 
Och lika fullt blir understödd 
Af vett och rena tankar! 
Han lefver ett lycksaligt lif 
Och vet ej af det larm och kif 
I stora verlden vankar. 

Xär han sin sanna nödtorft har, 

Och samvetsfriden till försvar, 

Han, fri i laga marker, 

För lyckans konster säker går 

Och liknar efter tusen ar 

De stora patriarker. 



En rätt svensk soldat. 

Bröllops-lyckönskan, 

Han är den fromma tapperhet, 
Som vett med mandom blanda vet, 
1 honom kännes grant igen 
Den gamla art af svenske män; 
Se'n han oss blifvit rätt bekant, 
Blir gamla Göters rykte sant, 
Som syntes fabellikt och dödt, 
Förrän han det ånyo födt. 

Här har naturen fogat väl 

Ett modigt bröst, en vänsäll själ; 

Han bär uti sitt hjelteblod 

Ett grufligt och ett kärligt mod: 

Ett lejon, vid fiendtlig hamn; 

Ett lam, uti sin makas famn; 

En man, vid värja, eld och mord; 

En jungfru, vid båd' glas och bordj 



se 



En kämpe hård, vid grymhets ron; 

En andlig lärd, i bok och bön; 

En härdad, som kan lida allt, 

Båd' ljuft och ledt, båd' hett och kallt: 

Han är den rätta fria man, 

Som ingen lycka ändra kan. 

Nu önskas honom, all hans tid 

Få nöta vid en ädel frid ! 

Ja! hvila dig från krigsalarm 
I nöjet på din makas arm. 
Ja! minn dig der i stillhet på 
Den tid du månde Ryssar slå ; 
Hur värjan aldrig miste gick; 
Hur, hvem du slog, sin bane fick; 
Hur ofta, med bedrifter din', 
Du roat store Carols sinn' ! 

Beskrif för dina hjeltebarn 
Vårt förra krig med ryska czarn: 
O! säg för dem den svenska lek, 
Hur ingen från sin konung vek; 
Hur man i fält skall skicka sig 
Att föra med beröm ett krig, 
Och, när man uti striden går, 
Båd' dela ut och tåla sår! 

Då ammar du soldater opp, 
Då fostrar du en hurtig tropp, 
Som, liksom du, i faran flink, 
Är stads tillreds vid minsta vink. 
Och om så sker, att svenska spjut 
Af någons djerfhet manas ut, 
Så spänn på nytt din brynja på; 
Gäck ut med dina gossar blå! 



l 27 



Siskan och Näktergalen. 

Fabel. 

Siskan kom till Näktergalen, 
Den hon vänskap svurit har, 
Gråtögd, vred och rörd hon var. 
»Vet du», sad' hon, »nyss i dalen 
Var jag på en fågelfest, 
Det jag ångrar tusen gånger; 
Tänk, man tadlar dina sånger, 
Och de skönsta ald ramest. 
En på drillen lyte lade, 
Sade, att han faller trögt; 
En, att sången går för högt. 
Ändtligt Spolen myndigt sade: 
Hela rösten jag försmår; 
Tacka vill jag Trastens tunga, 
Lärkan kan ock ändtligt sjunga, 
Så att sången man förstår. 
Men mig mest till ifver rörde 
Otacksamma Gökens spel; 
Aldrig utaf dig jag hörde, 
Att du siktat andras fel. 
Deras gåfvor du berömmer, 
Lemnar heder i sitt mått, 
Icke heller den fördömer, 
Som ej någon stämma fått. 
Hvi skall du så lindrig vara 
Om de andras sång och tal?» 

»Derför» — hördes fågeln svara — 
Att jag är en näktergal.» 



Skönhetens bräcklighet. 

En blomma rinner upp ur mull, 
Af vinden blåses hon omkull; 
Hon vissnar och hon faller af, 
Och vintern bäddar hennes gra)'. 



28 



Så är ock med en skönhets prakt, 
Hon äger ej fullkomlig makt: 
Hon lider oundviklig nöd 
Af sjukdom, ålder, tid och död. 

En skönhet är allena till, 

Som ensligheten trotsa vill: 

En ren, en klar, en helgad själ, 

Hon växer till och prydes väl 

Af himmelsk prakt — en skönhetsskrud, 

Som gör, att hon behagar Gud. 



Visor och qväden. 



Dorillas Qväde. 

^Il^rihet, min fröjd, du min gudinna, 
Unna mig i din skugga bo! 
Ungdom och oskuld hos dig finna 

Lugn och ro: 
Kärlekens nöjen snart försvinna, 

Bäst de gro. 

Fjerran jag sett hans falska snara, 
Fjerran den eld, som allt förtär; 
Men aldrig än förnöjd den vara, 

Som är kär: 
Skydda mig, frihet, att förfara 

Hvad det är! 

Tirsis för mig det band berömmer, 

Prisar den vällust kärlek ger; 

Af honom sjelf tvärtom jag dömer, 

När jag ser 
Sinnenas oro. som han glömmer 

Qväfva ner. 

Kärlek han säger helt betagen 
Öfvar vårt vett fullkomligt väl; 
Deri jag ser mig ock bedragen, 

Ty hans själ 
Yrar och drömmer hela dagen 

Fjolligt gräl. 

Srcnska l'arna$sen II- 



30 



När han min hy med liljan parar 
Och talar om min fägrings prakt, 
Har han ej, när den stunden varar, 

Hörselns makt; 
Men kallar hvad jag höfligt svarar 

Blott förakt. 

Och fast han sett mig ofta gråta 
Lammen, som kommit ur min vård, 
Fast jag begrof med ögon våta 

Lilla Mård, 
Kallar han mig — hur tycks det lata V 

Grym och hård. 

Derför jag tror, att denna branden 
Qväfver båd' minne, mod och vett: 
Herden, som sjöng vid klara stranden 

Allt i ett, 
Tiger nu, se'n i kärleksbanden 

Han sig gett. 

Kärlek kan sig ock snart förbyta, 
Flyger så lätt som svalor små; 
Liksom säfven på vattnet flyta, 

I vår å; 
Minsta år-tag dem sönderbryta 

Och nedslå. 

Sist när jag satt vid aspen gröna 
Och knöt de mjuka blomsterblad, 
Hörde jag en som för sin sköna 

Ljufligt q vad, 
Och henne att dess kärlek löna 

Häftigt bad. 

Ack, tänkte jag, hvad älskogs våda 
Har nu tändt alla herdar an, 
Tirsis vill mig detsamma båda, 

Bäst han kan. 
Och när jag gick att denne skåda, 

Var det han. 



31 



Han som af högsta låga tänder, 
För mina fötter nyligt låg; 
Honom jag nu af andra händer 

Fängslad såg: 
Kärleken så livar timma vänder 

Deras håg. 

Långt mera lust i skogen vanka, 

Der mina får i skuggan ga; 

Se, hur sin mjölk af modren samka 

Lammen små: 
Af sådan kärlek mina tankar 

Nöje få. 

När som mitt spel om aftonstunder 

Härmar de ömma foglars brösl 

Och väcker upp från närmsta lunder 

Ekos röst: 
Finner jag i menlösa under 

Ro och tröst. 

Derför __ fly, Kärlek, med din båga! 

Jae har dig 'för min ovän nämnt. 

Gäck med din Härd, din lust och pläga, 

Lösa skämt. 
Mig har din blick, din första låga 

Redan skrämt. 



Vår-ro. 



Våren med sin prakt begynnes, 

Allting synes 
Byta om sin vinterdrägt. 
Lärkan bådar alla djuren, 

När naturen 
Blir utur sin dvala väckt. 



32 



Skogens prydnad börjar knoppas, 

Allting hoppas, 
Solen gifver lif och saft. 
Upp min själ, från oro vaka, 

Kom att smaka 
Hoppets ädla ro och kraft! 

Se hur den som allt har grundat 

Jorden rundat, 
Verldens store upphofsman, 
Har i allting velat rista 

Hoppets gnista. — 
Allting bättre blifva kan. 

Hvarje ting till ökning längtar 

Ju och trängtar 
Till ett mer fullkomligt mått. 
All naturens lag så handlar. 

Allt förvandlar, 
Tills det sin fullbordan nått. 

Månn' den mark, som snön nyss dölj de, 

Frosten höljde, 
Liknade sig bli så skön ? 
Hon låg frusen, stel och mager, 

Ack, så fager 
Står hon nu af värma grön ! 

Våra sinnen tröga, matta 

För att fatta 
Det oss lända kan till tröst; 
Vi af allt dock böra lära 

Skaparn ära — 
All hans verk ha lika röst. 

Men vår syn, vårt svaga öga 

Kan den höga 
Vishetsstrålen icke nå, 
Vi i våra nöjen drömma, 

Blindvis döma 
Om de ting vi ej förstå. 



33 



Ingen fröjd står här att finna, 

Som kan vinna 
Ändring uti tidens lopp; 
Hvad oss här kan bäst upprätta, 

Bäst kan lätta, 
Är ett fast, oryggligt hopp. 

Hoppet är den största gåfva, 

Som kan lofva 
Ändring i den högsta nöd; 
Säll är den som hoppet äger; 

Hoppet säger: 
Hoppas jemt i lif och död. 

Ack, min själ! så välj det bästa, 

Sök att fästa 
Dig vid ett beständigt hopp, 
Hoppas jemt, att den dig skådar 

Dig benådar, 
Som dig gifvit själ och kropp. 

Om du här i dessa brister 

Något mister 
Af en kort och timlig fröjd; 
Hoppas att rättvisans fader 

Gör dig gläder 
I fullkomlighetens höjd. 



Höst-ro. 



De skarpa nordanvindar ljuda 

Med ett förfärligt dån och gny, 

Att sommarns prakt till afsked bjuda; 

De tvinga hennes fägring fly, 

De tackla trädens prydnad af, 

I luften de sin kyla sprida, 

I äng och skog och marken vida 

Förbleknar allt som grönska gaf. 



34 



Det klara vattnet nyligt spelte, 

I stilla vågor flöt det fram ; 

En spegel det åt himlen delte, 

Der den med sina stjernor sam: 

Det var ett präktigt skådespel. 

Nu stormar det som nyss var ljufligt, 

Det kastar sina böljor grufligt, 

Gör mångens blod och mandom stel. 

Af solens eld och varma låga 
Var luften ljuflig, ren och skär, 
Allt lefvande fick ny förmåga, 
Men se hur allt nu ombytt är: 
Den himmel, som så nyss var klar, 
Af mörka skyar nu betäekés, 
Från jorden tjocka dimmor sträckas, 
Bland hvilkas faggor döden far. 

De ställen, der all fägring bodde, 
Som håg och öga till sig drog, 
Der lust och ro bland rosor grodde, 
Der sommarn all sin prakt uppslog, 
Nu endast af sin täcka glans 
Ett tomt bedröfligt minne lemna; 
De kulna vindar tyckas hämna 
Den rika skönhet, som der fans. 

Hvi skall dock allt så flygtigt vara, 
Som lust och fägnad verka kan? 
De täcka sommardagar fara 
Och liksom skynda på hvarann ; 
Den kalla vinter, kulna höst 
Vill deremot så långsamt skrida, 
Vår glädjes stunder hastigt lida, 
De löpa hastigt från vårt bröst. 

Så skall jag nu i dimmor famla 
Med sinnet liksom med min kropp! 
Skall sorger jag som moln blotl samla V 
Skall tidens art och ändrings lopp 
Sä mycken makt på själen ta, 
Att henne lik med vädret göra? 
Kan regn och ludd min tanke röra 
Och minsta blandning med den ha? 



35 



Till den som skapat alla tider 
Skall den med sina krafter gå, 
Han, som förändring aldrig lider, 
Hos honom är all ro att nå. 
Den icke tiden slår omkull, 
I honom äro nöjen sanna. 
Ej nog att vid hans gerning stanna 
Upp ifrån jordens sorgemull! 

Ja, lär dig blott att nöje taga 
I det som tiden ej förstör, 
Och ej uppå de skiften klaga, 
Som till naturens ordning hör. 
En höst, så kall och mörk den är, 
Dock någon skörd i skötet bringar. 
Den vise ro af allting tvingar 
Och gagn af alla tider bär. 



Lefnadsbeslut. 

I denna enslighet har jag min boning valt; 
I detta tysta lugn jag verldens storm betraktar: 
All höghet, prakt och lust, som lyckan bjuder falt, 
Jag som en flygtig rök, en väderbubbla aktar. 

Här skall jag lära mig att draga tidens ok 
I tålamod och hopp, tills frihetsstunden nalkas, 
Tills döden löser af mitt mörka ängslans-dok, 
Och all min smärtas eld i säker hvila svalkas. 

Emellertid jag här min fordna lust beser, 

Det ljufva paradis, som likt en ros förbleknat; 

Och trogna tårar till dens dyra minne ger, 

Hvars kärlek, vett och dygd jag i min själ har tecknat. 

Här skall jag repa upp min herdes hulda namn, 
Här skola klippor på min klagans toner svara; 
Här skall jag göra mig bekant med denna hamn, 
Der rena själar fä i evig kärlek vara. 



36 



Sorgeqväde. 

Ändtligt kom den dyra stunden, 

Då i grunden 
All min fröjd blef sluten platt ; 
Då de svarta olycksdimmor, 

Mörkrets strimmor, 
Bröto ur mitt ödes natt. 

Då mitt ljus, min stjerna gömdes, 

Och jag dömdes 
Till ett hemskt och rysligt q val, 
Som alltjemt mitt sinne gnager 

Och injagar 
Tåreämnen utan tal. 

Ingen undflykt är förhanden, 

Sorgebranden, 
Som mig utan hvila tär, 
Kan af hoppets fläkt ej lindras 

Eller hindras. 
Intet hopp mig öfrigt är! 

Hårda lag, som så mig följer 

Och mig höljer 
Med din stränga tuktans hand! 
Ack, hvad har jag arma brutit. 

Då jag knutit 
Ett oskyldigt vänskapsband"? 

Dyra vänskap, himlastjerna, 

Nöjets kärna, 
Afbild af ett evigt godt! 
Hvi har jag ditt värde funnit, 

Har jag vunnit 
Sötman din i högsta mått? 

Hvi har jag ditt väsen fattal 

Och dig skattat 
Öfver allt hvad jordiskt är, 
Då mig nu din ädla håfva, 

Himlagåfva, 
Blott oändlig smärta bär? 



37 



Skall på nektar följa galla, 

Stormar svalla 
Efter någon lugnets tid; 
Då man trängtar efter fara 

Att bevara 
Himlens nåd och dyra frid? 

Vittna dock mitt ömma sinne 

Och derinne, 
Du fördolda samvetsgrund, 
Om ej glada lofsångsfröjden 

Gick till höjden 
För Guds gåfva h varje stund ! 

Hos min vän var all min trefnad, 

Och hans lefnad 
Var min ljufva tankero. 
Intet mot min sällhet vägde, 

Då jag ägde 
Dygd och honom i mitt bo. 

Hvad ren kärlek mäktar skänka, 

Och man tänka 
Kan om vänskap, tro och dygd, 
Allt hvad rena själars sämja 

Kan befrämja 
Njöto vi fridens skygd. 

Ingen lystnad till den flärden, 

Som i verl den 
Nu till högsta välde går: 
Rikedom och fåfäng ära 

Fingo bära 
Namn af stoft i tanken vår. 

Minnets längtan, agg och smärta, 

Som ens hjerta 
Ur en ljuflig stillhet drar, 
Brydde ej vår stilla lefnad, 

Frid och trefnad 
Slogo der sitt läger qvar. 



38 



Ack hur kunde jag mig önska 

Att få grönska 
Vid så stadig sommartid? 
Odet har ju sagt de orden, 

Att på jorden 
Gifves ingen stadig frid. 

livad fullkomlig mognad vunnit, 

Allt som hunnit 
Till sitt rätta mål och mått, 
Måste slut och ända taga: 

Skall jag klaga 
På en oundviklig lott 1 ? 

Stilla dig, du djupa smärta, 

Att mitt hjerta 
Glömma kan den sälla tid, 
Glömma kan vår glada hydda 

Och den flydda 
Paradisiskt ljufva frid. 

Glömma kan den korta timman, 

Purpurstrimman 
Af en herrlig morgonsol, 
Hvilken snart i moln gick neder 

Och nu breder 
Svarta skuggor kring min pol. 

Minnets kraft, du grymma plåga, 

Som min låga 
Ständig sorgeolja ger, 
O, att snart din kraft försvunne, 

Att jag funne 
Minnets smärta aldrig mer! 



Nöje i enslighet. 

Kom aftonsljerna snart alt båda 
De bästa stunder af mitt lif. 
När tysthet öfver allt får rada, 
Da vakna mina tidsfördrif. 



39 



En älskad skugga döljer mig, 
En verld försvinner, der jag stratvat. 
Sen mina sinnen flygtigt sväfvat, 
I stillhet tanken roar sig. 

Du stund, som lägger allt i dvala, 
Du väcker mina tankars fart; 
Din köld min oros eld kan svala, 
Ditt mörker gör mitt sinne klart. 

Vid menskoflärd och dårskap trött, 
Vid sällskapstvång och tadelpilar 
Bland sånggudinnors hop jag hvilar 
Och somnar hos Thalia sött. 



Vår-oro. 

Nu åter syns tiden förbyta 
Sitt kalla "och ängsliga lopp, 
Naturen på fältenas yta 
Har lifvat det gladaste hopp; 
För mig blifver tiden dock lika: 
Min födelses stjerna är satt 
Der molnen ej hinna bortvika, 
Som ombytt dess dag uti natt. 

Hvi räknar jag stunder och dagar 

I väntan, att ödet engång, 

Med tidernas skiftande lagar, 

Mig löser ur plågor och tvång. 

Allt hinner bad' vissna och knoppas, 

Och blommorna vissna igen; 

Men glädjen, hvars sommar jag hoppas, 

Syns fjermare visa sig än. 

Förgäfves af foglarnas qvitter 
Ja<? manas att stämma min rost: 
En tläkt i den skugga jag sitter 
Ej hinner att svalka mitt bröst. 



4-0 



Hvad båtar mitt ljufliga läger, 
Som våren med blomster beströr, 
När hjertat den stillhet ej äger, 
Som nöjena smakliga gör. 



Ett pressadt hjertas klagan. 

Se dagen gryr och morgonrodnan blänker, 
Förrän mitt öga ännu blundat har; 
För ljuflig sömn jag på mitt öde tänker, 
Som hård t förföljer mina ungdomsdar; 
Det är det lugn, som jag om natten finner, 
Att jag i ro min oro mig påminner. 

Allt hvilar sig: den söta sömnen dödar 
I denna stund all känsla och besvär; 
Men fåfängt sig mitt qvalda hjerta mödar 
Att domna från den oro det förtär; 
En plåga kan förskingras och bortglömmas, 
Men tusentals ej för ens tanke gömmas. 

Min fordna fröjd ett bittert minne lemnal, 
Att tanken ej vid den kan roa sig; 
Osägligt qval har nu de nöjen hämnat, 
Som syntes spela på min lefnadsstig; 
De togo in med skäl mitt ömma sinne, 
Men äro nu som törnen i mitt minne. 

Hvad har jag nu för all min trohets låga, 
En kärlek, som har trotsat lif och död? 
Min matta kropp får sakna sin förmåga, 
Och helsans kraft är tärd af sorgeglöd. 
I, tårar, som mer tidt än regnet runnit ! 
Hvad har jag af min myckna jemmer vunni 

I, länga år, I, sömnelösa nätter, 
Som varit mina suckars tysta hvalf! 
Du enslighet, som sorgen dubbelt sätter, 
Och ökat det, hvaraf milt hjerta skalf! 
I klippor, som mitt sorgerop besvarat! 
Hvad är mig för mitt lidande förvaradt? 



41 



Ny olvcksstorm och nya motgångsvagor. 
Jag har ej sluppit utur sorgens svall, 
Förr än jag erfar annan art af plågor. 
\ek, törnevägen vill ej bhfva al! 
Hur länge skall jag så bland klippor tråka, 
I fåfängt hopp mitt ömma hjerta braka . 

Ja- söker ljus bland mörka moln och dimmor, 

Men dagen vill ej för min lycka gry; 

'lag nyttjar rätt de nåds- och him astnmmor, 

Som brutit in uti min motgångs sky; 

Men ingenting vill efter önskan hända. 

Allt måste sig till hårdt emot mig vanda. 

Mitt hjerta, som har varit vandt att njuta 

Ett ljufligt värn af ljuflig vänskaps ro 

Mast' för sig sjelft sin sorg och nod utgjuta. 

\t hvem skall jag mitt myckna qval förtro. 

Ho tager del uti en annans smarta, 

Än den som är hopbunden med dess hjerta. 

Mitt tålamod af sällsam oro tröttas, 

Min dvgd blir satt på många härda prol. 

En billig harm med tvång och fruktan brottas, 

Mitt rena namn blir afund skänkt till rof 

Mitt hjerta man med hot och kärlek sticker; 

Det tastas an af både hat och smicker. 

Jag måste mig i lånad drägt förgömma 
Och mot min vana anta lånad färg; 
I hjertat hata, men med mun berömma 
Och smälta det som tärer ben och märg; 
En daglig strid, ett våld på själ och tankar, 
Gör att hvar stund jag nya plågor samkar. 

När sinnet har i någonting sin föda, 

Och hoppets fläkt lifsnöjet glödgar opp. 

Då kan man lätt fördraga mången möda, 

Som vooar sig uti ens lefnadslopp ; 

Men hvilket hopp och hvilken tröst skall spisa 

För den som ej i minsta ting har lisa. 



42 



Så går min tid i hemlig sorg. — Jag drager 

Mitt lefnadsok, fast mången det ej ser ; 

Förfluten tid mitt minne ömkligt gnager, 

Och nutid mig osäglig plåga ger, 

Och hvad den tid, som kommer, täcks mig gifva; 

Gud vet, hur der mitt öde ock må blifva. 



Herde-sånger. 

I. 

Ack, tystna täcka fågelhop, 

Du roar mig ej mer; 
Min herdes röst af ekos rop 

Mig större hugnad ger. 

Jag utan honom ensam går, 
Ej hörs hans ljufva röst; 

Att jag med klippan tala får, 
Är nu min enda tröst. 

Min klagan jag för skogen bär, 

När luften blifvit sval. 
Den mörka skuggan tjenlig är 

Att dölja ömma qval. 

Här vallar herden sina får 
Och gläds åt bergadt hö; 

Se'n Damon med min hjord ej gar. 
Syns den af trånad dö. 

Med blomster, som oss våren ger, 

Herdinnan pryder sig. 
Se'n Damon dem ej plockar mer, 

De växa ej för mig. 

Jag ofta dalen genomfar 

Att söka der min vän; 
En sol går bort, min sorg blir q var, 

Ty Damon dröjer än. 



43 



Vid källan fåfängt väntar jag, 

Tills månan runnit opp. 
Hur mången natt och långsam dag 

Bedragit har mitt hopp! 

När vestanvädret rör ett blad, 

När fogeln ömsar gren, 
Mitt öra lyss — i tanken glad 

Jag famnar Damon re'n. 

Aek, skynda Damon till den ro, 
Som pröfvad vänskap ger; 

Hvad gagnar mig din dygd och tro, 
När jag dig sjelf ej ser? 



II. 



Alla lammen för mig dödde, 
Och min trogna hjord försvann; 
Ängen, der min hjord sig födde, 
Blef intagen af en ann'. 
Källan rörd och grumlad var, 
Och min lönn, all skogens heder, 
Höggs för mina fötter neder; 
Likafullt var modet qvar. 

Men, sen Tirsis hela dagen 
Med sitt sällskap roat mig, 
Bröt jag något af den lagen, 
Som han gjort för mig och sig. 
Tvifla' litet på dess tro: 
Straxt hans glada uppsyn spildes, 
Missnöjd, kall han från mig skildes 
Och med honom all min ro. 



III. 

Säg mig, Damon, sad' Lysandra, 
Du min ömhets enda mål, 
Kan ditt hjerta sig förändra? 
Säg hvad prof din kärlek tål? 
Skall han tynas utaf plågor 
Och af hårdhet se sitt slut? — 
Nej, sad' Damon, stängda lågor 
Bryta mera häftigt ut. 

Än om jag din ro förvillar, 
Alltid stridig i beslut, 
Nu föraktar, åter gillar, 
Byter sinne hvar minut; 
Aldrig ense med dig tycker, 
Ömsar seder, smak och ro? — 
Nej, sad' Damon, dessa nycker 
Jaga ledsna' n från vårt bo. 

Än om mig den yran fattar, 
Att jag svartsjuk, rörd och tvär, 
Dig med ständig klagan mattar, 
Spöke ser, der intet är; 
Kan mitt sinnes storm ej styra, 
Väcker alla stunder krig? — 
Nej, sad' Damon, denna yra 
Vittnar, att du älskar mig. 

Än om Lisis en gång vinner 
Och för sina plågors längd, 
När han mig ej väpnad finner, 
Får en blick med ömhet mängd? 
Oförtänkt kan kärlek råda, 
Hemligt öfvar den sin makt! — 
Nej, sad' Damon, denna våda 
Sätter hjertat mer på vakt. 

Än när sig min var förbyter, 

Rosen bleknar, liljan flyr, 
När den eld i ögat tryter, 
Som dig roar och dig bryr? 



45 



Kärlek plär med skönhet vandra, 
Tjusas af dess ljufva röst! - 
Nej, sad' Damon, min Lisandra 
Segrar äfven i sin höst. 

Hvad kan dä min sällhet^ röra? 
Damons eld ej ändring får, 
Den skall all min lycka göra, 
Den på lid och skiften rår. 
Tryggt jag kan min frihet våga, 
Äkta bojor taga an! — 
Nej, sad' Damon, all min låga 
Slocknar, om jag blir din man. 



Apollo och Dafne. 

Öfversättning. 

Kärlek sjelf har sökt beskrifva 
Dafne och dess olyckslopp; 
Jag vill det i dagen gifva, 
Att vår samtid rörd må blifva 
Och till tårar väckas opp. 

Dafne var båd' öm och fager 
Och Apollo likaså: 
Kärlek snart en gnista tager 
Af den eld, som alla drager, 
Tänder upp dem begge två. 

Dafne tycks i början tvika, 
Ser med rodnad guden an: 
Han vill nalkas, hon vill vika, 
Månn' hon skyndar sig tillika? 
Kärlek svarar: hon ej kan. 

Guden ej det dröjsmål lastar, 
Fiksamt efter henne far; 
Än hon flyr och än hon rastar: 
Blygseln uppå flykten hastar, 
Åtrån håller henne qvar. 



Svensta Parnassen II. 



46 



Nu han tätt i spåren klifver, 
Och hans lycka börjar gry; 
Styrkan nymfen öfvergifver — 
Snart en skönhet tröttad blifver, 
När hon måste nöjet fly. 

Längtan, suckan henne röra, 
Fadren denna striden ser, 
Vill, att segern säker göra, 
I förvandling henne föra — - 
Dafne icke derom ber. 

Till Apollo hon sig vänder 
Tröst att i hans blickar si, 
Hon till honom suckar sänder, 
Dit hon sträcker sina händer, 
Under det de grenar bli. 

Hvad för gruflig syn! hvad jemmer 
För en kär att se uppå! 
Trädet all hans glädje dämmer: 
Under barken den han klämmer 
Känner han ett hjerta slå. 

Detta hjerta sig förklarar, 

Och dess sista känning än 

Var — det kärlek sjelf försvarar - 

En förvitelse mot fårar 

Och en saknad för dess vän. 



Öfversättning. 

Flygtig kärlek stads förklarar 

Sina nöjen fjerr och när, 
Men den eld, som evigt varar, 

Vördsam, öm och hemlig är. 
Lågan, som min själ förnöjer 

Och så ljuft beherskar mig, 
Sig hvart ögonblick väl röjer, 

Men för ingen ann' än dig. 
Förvitelse mot fårar = förebråelse mot fäder. 



47 



Tti träd och bark sin smärta 

Andra herdar rista må; 
Men allena i mitt hjerta 

Min herdinnas namn skall stå. 
Aldrig törs jag dig till ära 

Någon gång på lutan slå, 
Eko kunde slagen lära 

Och jag mångas afund få. 

I som kärlek fjolligt dyrken, 

Kännen den på bättre sätt : 
För att skryta I den yrken, 

Men vi för att äga'n rätt. 
Må man ej i tysthet sluta 

Hvad så aktsam t vårdas bör? 
Ömma kärlek att dig njuta 

Lär mig tiga, tills jag dör. 



Ett förolämpadt hjertas seger. 

Så lönar du trohet med svekfulla ränker, 
Jag tackar din falskhet och prisar din närd; 
Ack, trolösa hjerta! hur rättvist du tänker, 
Som lönar en kärlek, den du ej är värd. 

Så döljs i din aska, du häftiga låga, 
Som brinner bland dårar och näres i qval! 
Men, himmel, hvad smärta, hvad tärande plåga, 
Att både förakta och älska sitt val ! 



48 



Klagan öfver Critons död*). 

Så är det enda från mig taget. 
Som jag af jordiskt allt begärt! 
Mitt lif jag som en börda dragit, 
Och tusen plågor hjertat tärt; 
En vän var lemnad till mitt stöd, 
Min hjelp, min tröst i all slags nöd, 
Som mig förmildrat verldens plågor. 
Nu är mitt ankar brutet af, 
Nu slås mitt skepp af tusen vågor 
Och mäktar dock ej gå i qvaf. 

Du känsla, som min plåga våller, 
Ack, domna bort, du mer ej tål! 
Du kraft, som lifvet sammanhåller, 
Ett olyckslif, ett sorgers mal, 
Försvinn och stanna i ditt Lopp 
Och låt en sansning höra opp, 
I Ivars ömhet ingen kan uttala. 
Du känsla och du tankefart! 
Skall ej en söt, en evig dvala 
Försätta dig i lugnet snart? 



Mitt öde. 



1757. 



Uti min första ungdoms vår, 
När hjertats eld i låga brinner, 
Ett föremål min kärlek finner, 
Der all sin kraft lian yttra tar: 
En make, fager, öm och kär, 
Hvars hela väsen kärlek är, 
Till nöjets högsta höjd mig leder. 
Jag smakar kärleks ljufsta lott, 
Och liksom jag den äga fått, 
Slår döden all min sällhet neder. 
i Akad. sekreteraren Carl Klingenberg, som dog den 17 Juli 



49 



Uti en stadgad tid af ar, 
När eftertanken mognad vinner, 
Ett föremål min vänskap finner, 
Der all sin kraft hon yttra får: 
En vän, förnuftig, vis och god, 
Hvars klara ljus och fasta mod 
Till vishets sanna mål mig leder. 
Jag smakar vänskaps ljufva lott, 
Och liksom jag den äga fått, 
Slår döden all min sällhet neder. 

Månn' det bör namn af lycka få, 
Att dessa skatter jag fått äga, 
Dem ömma hjertan högt uppväga, 
Men sällan detta målet nå? 
Nej, lycklig den som icke vet 
Hvad nöje, hvad lycksalighet 
Ett ömt och älskadt hjerta känner. 
Han saknar ej det ljufva val, 
Han undgår ock det bittra qval 
Att mista och begråta vänner. 



Lugnet. 

Långt från den storm, som verlden skakar, 

I Lugnet jag min hydda fäst; 
Med glädjen, som mitt hjerta smakar, 

Naturen fägnar der sin gäst. 
Der skall den strid hos mig försvinna 

Att vara vis och icke nöjd, 
Xär jag med stilla själ kan hinna 

Att le åt verldens falska fröjd; 
Förakta lyckans falska smycken 

Och fly de blinda menskotycken. 

) Sa kallades den lilla landtgård, som skaldinnan utvalt till sin 
fristad, och hvarest hon äfvan slutade sina dagar. 



50 



På stranden, der mig böljan kastar, 

Ett ringa gods sig bergat har; 
Jag med dess lätta börda hastar 

I Lugnet, der jag andan drar. 
Der skall mitt lif af nöjet näras, 

Der skall min nötta lefnadstråd 
Utaf en vänlig Parce afskäras 

Och röna hennes sista nåd. 
Der skall mig jorden hvila låta, 
Och någon vän vid grafven gråta. 



Ensligheten. 



I denna lugna skog jag nöjet får igen, 

Som flydde för mitt bröst, när jag bland menskor dväljdes, 

Du ömma känsla, du, som alla stunder qväljdes, 

Njut hvila, smaka frid, min frihet varar än. 

Här ser jag ingen konst, naturen ensam rår, 
Med blomstrens söta lukt den friska ångan blandas, 
Jag drager helsans fläkt i hvarje pust jag andas 
Och känner, hur dess kraft till märg och ådror går. 

An vid en källas brädd det späda videt gror, 
An i ett skuggrikt hvalf, som evig kyla gömmer, 
Jag på en mossig bädd om glömda nöjen drömmer, 
Och ödet sjelf till trots mig åter lycklig tror. 

Bland trädens täta flock jag ofta vilse far 
Och stannar i en lund, som ljuset undanskymmer, 
En helig fasa käns, min tanke från mig rymmer, 
Hon öfver sol och jord sin djerfva kosa tar. 

I denna enslighet jag dock ej ensam är, 
Jag sällskap om mig ser och väckes ur min dvala; 
Då luftens fria barn om sina nöjen tala 
Och bryta ut i sång sin känsla och begär. 
Parcerna — ödets gudinnor. 



51 

Hvad prasslar här i gren? hvad är, som örat bryr*? 
En ekorn som en pil i granens topp sig kastar, 
Ett rådjur skymtar fram, men strax tillbaka hastar, 
Det rubbar ej min ro, det undrar, räds och flyr. 

En ren och stilla fröjd mitt sinne fyller opp, 
Naturen fridsam är, hon frid i själen sprider, 
Af böjelsernas våld jag intet anfall lider 
Jag ingen fruktan har, jag känner intet hopp. 

Jag har min plågosvärm i staden lemnat qvar, 
Der oron tränger sig från slott till lägsta murar, 
Der arghet icke mer på oskuld hemligt lurar, 
Men der hon i triumf för allas ögon far. 

Min otacksamma vän jag äfven lemnat der, 
Som fordrar ömhet jemt, men aldrig ömhet känner: 
Den hala smickervän, som hemlig afund bränner, 
När han ett värdigt lof på tvungna läppar bär. 

Den enda strid jag ser är mellan bladens fläkt. 
De vfvas om hvarann, men utan fruktan bäfva; 
Det enda sorl jag hör, då vestan börjar sväfva, 
Och han sin enväldsmakt till trädens toppar sträckt. 

Ack, sälla enslighet, till dig är vägen lätt. 
Jag skall då snart i dig mitt ödes hårdhet glömma, 
Och mig i skogens skygd, i bergens grottor gömma, 
För smicker och förakt, lör nåd och oförrätt. 

Hvad för en gudahamn var det mitt öga såg? 
Hvem är som nalkas mig med harpa och med bäga, 
Mig sluter i sin famn och med sin kyska låga 
Ingjuter kraft och lif uti min kalla håg? 

Det skaldeguden är, han till min hydda går, 
Hans rika, ljusa hår omkring hans axlar hänger, 
Den eld, som ur hans blick och högblå ögon tränger, 
I tanken tänder ljus och öfver hjertat rår. 



52 

Han talar, och min själ blir tjust af denna röst: 
Da skall min kärlek bli, men dig för hopen dölja, 
Ga, skynda till ditt lugn, min ömhet skall dig följa. 
Han flyr, men lemnar qvar sin styrka i mitt bröst. 



Så klandra ej min smak, att jag från menskor flyr, 
Jag söker sinnets lugn, der det kan lättast vinnas. 
Det enda som mig än uti min stillhet bryr 
Ar att jag menskor mins och att mig menskor minnas. 



Till Fischerström*). 

I. 

Med en hyacint. 

Du rara ört, som ej din like 
I färg, i glans, i täckhet har! 
Bland all din slägt i Floras rike 
Din fägring mest mitt öga drar: 
På dina blad naturen spelar, 
I konst, i prakt hon yttrar sig; 
Den fina balsamlukt du delar 
Förnöjer och förtjusar mig. 

Med trogen omsorg jag dig sköter: 
En lindrig luft du andas får, 
En häftig il dig aldrig möter, 
För hetta, köld du säker står. 
Ett lifligt väder på dig fläktar, 
Som tränger genom blad och knopp; 
Och när af värma du försmäktar, 
En kylig flod dig friskar opp. 

*) Dessa äro författarinnans sista qyäden. De skrefvos 17l>2. 



53 



Men bäst som du min hydda pryder 
Och dig i all din täckhet ter, 
En grym förvandlings lag du lyder: 
Du, vissnad, liknar dig ej mer, 
Du hastigt all min möda glömmer 
Och ledsnar vid min ömma vård; 
Bland ringa stoft din fägring gömmer — 
Du är ju otacksam och hård! 

Dock _ skall jag på en blomma klandra, 

Dess veka väsen klaga an? 

Dess öde är att sig förändra; 

Hon måste vara som hon kan. 

Hon är ett gräs, hon skall förfallna; 

Jag intet agg till henne bär. 

Så ser jag ock ditt hjerta kallna: 

Det måste vara som det är. 



II. 
Den 25 Juni 1762. 

Hvad har jag sett? Hvad grunig pläga, 
Hvad nya ämnen för mitt qval, 
Hvad olja på min olyckslåga, 
Hvad öde för mitt hjertas val! 
De ögon, som af ömhet brunnit, 
Som ha mitt lif, min död i sig, 
Ha nyss af sorg och saknad runnit — 
För hvem? Ack, för en ann' än mig! 

Jag tecken ser af ömhets tårar 
På Damons kinder röjas än — 
Ett afsked så hans hjerta sårar, 
Så kan han känna för en vän! 
Och jag, jag skall till evig smärta 
En sådan skatt på jorden si, 
Det bästa och det ömsta hjerta — 
Och sjelf dock icke lycklig bli! 



54 



Mig skulle hopen svartsjuk kalla 
Och ge mitt q val förhatligt namn - 
Jag kan dock utan köld och galla 
En skönhet se uti hans famn. 
Men se det dyra hjertat delas, 
Se'n jag engång dess ömhet vann, 
En grad för mig i känsla felas, 
Är hvad jag icke bära kan. 

Låt dock ej, Damon, dygd och ära 
Dig hålla qvar i något bann! 
Jag svär, vid dig och hjertats lära, 
Att jag det aldrig tager an. 
Förr må min sorg mitt lif förstöra 
An gå i tvungen vänskap in! 
Du kan min sällhet icke göra, 
Om jag ej högst kan göra din. 



III. 



Den lågan, som mig tär och bränner, 

Till kärlekselden icke hör, 

Dock oro i ett hjerta gör, 

Som starkt och ömt och häftigt känner. 

Det är en vänskap som mig rör, 

Som ej är gjord för tidens vänner. 



-•$*•- 



GUSTAF PHILIP CREUTZ. 



Gustaf Philip Creutz. 

1 * det föregående liar Creutz upprepade gånger jemte 
: Gyllenborg blifvit nämnd såsom tillhörande fru Norden- 
J fiychts vittra krets. Bland de tre skaldekamraterna var 
han måhända den mest begåfvade. Hans diktning faller 
helt och hållet inom hans ungdomsperiod eller den tid, då 
fru Nordenflychts hem bildade en medelpunkt för det lite- 
rära lifvet, och hennes egen poetiska produktion verkade 
sporrande på de yngre skaldevännerna. 

Grefve Gustaf Philip Creutz var född i Maj 173 1 och 
tillhörde en gammal finsk adelsslägt, som af drottning Kri- 
stina upphöjts i friherrligt och sedermera, såsom en ersätt- 
ning för sina genom sista fredsslutet med Ryssland förlorade 
egendomar, af Adolf Fredrik i grefligt stånd. Hans för- 
äldrar, majoren Carl Creutz och Barbro Helena Wrede, 
dogo i skaldens barndom, hvarefter slägtingar öfvertogo 
omsorgen om gossens uppfostran. Hans undervisning full- 
ändades vid Abo universitet, der han uppehöll sig till 1751, 
då han kom till Stockholm för att egna sig åt embets- 
mannabanan. Till en början ingick han i konungens kansli, 
men utbytte 1756 denna plats mot en mera tilltalande an- 
ställning som kavaljer hos den yngste af prinsarne, hertig 
Fredrik Adolf. 

Ungefär samtidigt med Creutz kom hans jemnårige, 
grefve Gyllenborg till Stockholm efter att hafva fulländat 
sina studier vid Lunds universitet. En intim vänskap uppstod 
snart mellan de båda poetiskt begåfvade och äfven i poli- 
tiskt afseende liktänkande unge männen, och genom deras 
bekantskap med fru Nordenflycht och deras inträde i Tanke- 
byggarorden (1753) uppmuntrades de till täflan i skalde- 



58 

konstens utöfvande. Diktsamlingarne Våra Försök och Vitter- 
hetsarbeten innehålla de flesta af Creutz' skaldestycken. 

Det mest betydande af dessa är hans 1701 utgifna 
stora idylliska epos Atis och Camilla. På flytande och väl- 
ljudande alexandriner skildrar han här, huru lejonjägaren 
Atis intages af kärlek till gudinnan Dianas prestinna Camilla, 
och huru det älskande paret efter mångahanda öden och 
pröfningar slutligen med gudinnans bifall lyckligen förenas. 
Sjelfva handlingen är således icke särdeles betydande, der- 
emot har skalden inlagt mycken poetisk förtjenst i de vackra 
och stämningsfulla naturskildringarna och förstår bättre än 
någon af sina föregångare att med sparsamt men konst- 
närligt anbragta bilder kasta ett poetiskt skimmer öfver den 
enkla berättelsen. Sjelfva ämnet liksom och sceneriet — 
handlingen försiggår i Arkadien, herdelifvets förlofvade land 
— kan väl förefalla vår tid något främmande; men om man 
söker sätta sig in i den tidens åskådningssätt — med dess 
i hofvets skola fostrade herdar och herdinnor, dess något 
stela fantasilandskap och dess enkla psykologi, som ej lem- 
nade rum för några djupare liggande själskonflikter — så 
kunna vi ännu med nöje följa Creutz' vackra om än naiva 
skildring. För hans samtid, i synnerhet för damerna, var 
denna dikt den svenska skaldekonstens mästerstycke, och 
man fattar också lätteligen, att endast en verklig diktare 
kunnat frambringa det. 

Jemte detta arbete skref Creutz en annan mindre, men 
i språkligt och versifikatoriskt hänseende lika betydande dikt, 
Daphne, af hälft episkt, hälft didaktiskt innehåll. Detta 
stycke ger en skildring af en ung flickas utträde i verlden 
och behandlar särskildt hennes första kärlek; den är tillika 
en målande, men ingalunda naiv sedeskildring ur de högre 
kretsarnas lif. Om denna dikt säger Gyllenborg träffande, 
»att en aftagande oskuld hos skalden röjes i den målning 
af kärleken, som der meddelas». Af Creutz äga vi vidare 
ett högstämdt, ehuru måhända väl långt utdraget Sommar- 
qväde, en Elegie, tvenne oden Öfver ängslan och Öfver 
begärelsers bedräglighet jemte några mindre betydande dikter 
samt åtskilliga tal och bref. 

1763, ett sorgeår för den svenska vitterheten genom 
Dalins, fru Nordenflychts och vår äldste romanförfattare 
Mörks frånfälle, är äfven ett gränsar i Creutz' lefnad, emedan 
lian då lemnade Sverige och dermed äfven sin skaldeverk- 



59 

samhet. Han afskickades först såsom sändebud till spanska 
hofvet och qvarstadnade der till 1766, då han kallades 
såsom minister till Frankrike. 1772, året efter kronprinsens 
besök i Paris, utnämndes han till ambassadör vid detta hof 
och ådagalade på denna post en framstående duglighet. 
Han skötte der ej allenast den diplomatiska förbindelsen 
mellan Sverige och Frankrike, utan fick äfven tillfälle att 
1783 afsluta en traktat mellan vårt land och Amerikas 
Förenta Stater, hvars minister vid franska hofvet var den 
bekante Benjamin Franklin. 

I Paris deltog Creutz i landets förnämsta literära och 
konstnärliga kretsar och var af de franska stormännen på 
dessa områden högt uppburen för sitt snille och sitt älsk- 
värda umgängessätt. Bref och memoarer af de berömde 
författarne Marmontel och Grimm samt åtskilliga intressanta 
korrespondenser af Voltaire skildra honom såsom en spiri- 
tuell och fint bildad man, i synnerhet berömmes hans kon- 
versation såsom i hög grad fängslande och fantasirik. »Creutz 
var så känslig för alla konstens och naturens skönheter», 
säger den förstnämnde, »att då han meddelade oss de 
intrvck han af dem fått, trodde man sig höra berättelser ur 
en poetisk drömverld», och den store Voltaire yttrar sig 
något patetiskt: »Jag har ej fått behålla grefve Creutz mer 
än en enda dag, och jag skulle ha velat tillbringa hela min 
lefnad med honom». 

1783 återkallades han till fäderneslandet för att be- 
kläda de ansvarsfulla postenia af riksråd och kanslipresident 
och var äfven under Gustaf IILs vistande i Italien en af 
dem som förestodo regeringen. Samma år utsågs han enligt 
konungens önskan till Upsala universitets kansler och hade 
i denna egenskap tillfälle att utöfva ett välgörande inflytande 
på dess verksamhet genom förbättrande af dess bibliotek 
och samlingar, förökande af dess lärarkrafter m. m. Utom 
denna utnämning kommo honom äfven många andra heders- 
bevisningar till del. 

Hans helsa var under hans senaste lefnadsår bruten, 
synnerligen af giktplågor. Mot slutet af 1785 tilltog det 
onda, och den 30 Oktober afled han. Hans sista ord voro 
en helsning till vännerna, »att han i döden kände lugn i 
medvetandet, att han ej sökt skada någon». 

Creutz var en af 1700-talets ädlaste män. En flärdfri 
karakter, dugande om och ej egentligen stora statsmanna- 



60 

egenskaper och en ovanlig skaldegåfva hafVa bevarat hans 
minne åt efterverlden. Hans poetiska konstnärsskap har 
ofta prisats af samtida och efterlefvande. Så har hans vän 
Gvllenborg vid flera tillfällen i sina skrifter berört hans 
skaldskap, och i ett af sina vackraste nngdomsqväden, Sången 
öfver Creulz. har Franzén upprest åt honom en värdig 
minnesvård. 



Atis och Camilla. 

Skalde-dikt i fem sånger. 



Första sången. 

i<y a g sjunger om den eld, som plågar och förnöjer, 
Då han sin första makt i unga hjertan röjer. 
Du ömhet, gudakraft, som verldens vällust gör, 
Kom, lifva upp min vers och mina sinnen rör! 

I de Arkadska fält, långt från de stolta städer, 
Der nöjet säljes bort för ärelystnans väder, 
Uti en ljuflig trakt, dit oskuld lyckan drar, 
Der glädje, frid och lugn ses fästa henne qvar, 
Der strömmar kröka sig i blomsterrika dalar, 
Der allt af kärlek rörs, och allt om kärlek talar: 
I denna sälla bygd Camilla lifvet njöt. 
Hon född och uppfödd var i menlöshetens sköt. 
Vår sol, som i sitt lopp naturens fägring målar, 
Har aldrig förr så skönt fått råka med dess strålar. 
Behagligheten sjelf dess hela teckning drog. 
Uti sitt gnda-verk en vällust himlen tog, 
Och dygden ville sjelf Camillas skapnad söka 
Att mera älskad bli och så sin dyrkan öka. 

Hon till Dianas tjenst från födseln offrad var, 
Och i sin lugna själ hon hennes lagar bar. 
Uti gudinnans lund hon lifvets vår förnötte, 
Och i en lycklig frid dess rena rökverk skötte. 
Den unga Doris der dess vän och sällskap var: 
Du ljufva vänskap, du, som själar sammandrar, 
Som dessa unga bröst med oskuldsband förenar, 
De hjertan, som du rör, du helgar och du renar! 

Svenska Parnassen II. 5 



62 



Re'n våren i sitt sköt en liflig värme bar, 
Naturen väcktes upp, hon i sin ungdom var. 
Man såg kring alla fält, att vintrens välde lyktat, 
Att glädjen rest sin tron, och jordens sorger flyktat. 
De ljumma .sommar-regn förnya menskans hopp, 
Ur jordens mjuka famn de locka örter upp; 
Af värmens spända kraft de tunna knoppar klyfvas, 
Och re'n med täta löf de lugna skogar yfvas. 
Till skogsgudinnans pris en högtid firas skall. 
Nu börjar dagen gry och nattens makt är all; 
Än darrar månans sken på böljans hala yta, 
Men hastigt ljusets flod från öster börjar flyta. 
De mörka skuggor fly, och stjernan bleknar af, 
Re'n strömmar purpurn ut på himlens mörkblå haf; 
De svarta molnens bädd förbyts i röda skyar; 
Nu ljungar solen fram och verlden sig förnyar. 
Den svala nattens dagg, som sig t ill blomstren sänkt, 
Har på de späda blad en mängd af perlor stänkt; 
Det höjda ljusets glans från bergens toppar faller, 
Och solens spridda guld sig blandar med kristaller. 
Man himlabågens färg kring fälten stråla ser; 
Hvar blomma ur sin kalk åt fjäriln nektar ger. 
En samlad balsam sprids att sig med luften blanda 
Och förs i hvirflar kring af morgonvädrens anda. 
Re'n svärma luftens folk kring deras gröna hus 
Och stämma deras sång ihop med aspars sus. 
Naturen tyckes dock sin största fägring sakna: 
Camilla svns ej än ur sömnens sköte vakna. 
De ögon dölja sig, som dagens glans förta, 
Der ömhet, eld och lif och oskuld segrat ha. 
Kring hennes blomsterbädd de falska drömmar flyga 
Och i dess rörda själ med villobilder smyga; 
An småler hennes mun och glädjetecken ger, 
Än darrar hennes kropp, man tårar flyta ser. 
På hennes hvita kind man hastigt skiften finner: 
Nu dödlig blekhet syns, nu åter rodnat) brinner. 
Dess armar sträckas ut och kramas till dess bröst; 
Man tunga suckar hör, som qväfva hennes röst. 

Den ömma Doris ser, att dess Camilla lider. 
»Ack vakna, ropar hon, ty solen redan skrider, 
»Och fälten lifvas ren af vädrens friska fläkt! 



63 

Camilla .spritter upp förvirrad och förskräckt: 

»I gudar!» sade hon, »hvad är det som jag känner? 

»Min Doris, är du här, du bästa utaf vänner? 

»Ack! låt mig gjuta ut min oro i ditt sköt. 

»Jag en bedräglig ro i hvilans armar njöt. 

»Knappt sömnens tunga hand mitt trötta öga tvingar, 

»Förr än mig tycks jag bärs på vädrets lätta vingar. 

»Jag snart från höga skyn åt jorden skådar ner, 

»Det segelfulla haf jag under föttren ser, 

»Dianas stolta lund liksom en punkt försvinner, 

»De högsta skogar re'n som lägsta gräs jag finner, 

»Och jorden som en skymt utur min åsyn far. 

»Jag i en annan verld en hastig kosa tar 

»Och till förtjusta fält och sälla dalar hinner, 

»Der ögat vårens prakt och höstens frukter finner; 

»Allt hvad min anda drar en vällukt åt mig ger, 

»Hvars ånga dunstar fram från alla trän jag ser. 

»Der glänsa vattuspel i skydd af palmens grenar, 

»Och invitens späda blad med rosen sig förenar. 

»Jag häpnar för mig sjelf och vet ej hvart jag går; 

»Jag hänryeks af den Gud i dessa nejder rar. 

»Jag säg ett älskligt barn, som vänligt åt mig myste, 

»Och sjelfva himlens fröjd uti dess ögon lyste; 

»En tropp af nöjen sågs, som lopp uti dess spår, 

»Som kring dess hufvud flög och lekte i dess hår. 

>Han fjärilvingar bar, som tusen färger delte, 

»På hvilkas tunna flor. en lindrig vestan spelte. 

»Med ömhet detta barn hörs stafva fram mitt namn: 

»Camilla, ropar det, ack tag mig i din famn! 

»Jag detta täcka barn intill mitt hjerta lade, 

»Och kärleksguden sjelf i mina armar hade; 

»Hans lågor tändes upp och brunno i mitt sköt. 

»I hela själen strax en okänd vällust flöt, 

»Men denna vällust snart förvandlar sig i smärta, 

»Än andan blir förqväfd, och än förtärs mitt hjerta 

»Hvad fasa! dessa fält i hast förvandla sig, 

»Strax tordönsbuller hörs och mörker omger mig. 

»Jag skräms af forsars fall, af vilddjurs rop och läten, 

»I nakna skrefvors djup jag röjer ufvars säten, 

»Från träsk och mörka kärr en gytjig bölja går, 

»Jag trampar dödas ben och mellan grafvar står, 

»Der källor utaf blod kring mina fötter strömma. 



64 

»Ett hiskligt spöke syns, jag fåfängt vill mig gömma; 
»Det i sitt kalla sköt mig strax med grymhet tar 
»Och i en evig natt med tunga kedjor drar. 

»Ack, Doris denna dröm än för min åsyn sväfvar ; 
»Förgäfves vaknar jag, milt skrämda hjerta bäfvar. 
»Månn himlen ledsnar vid att mer beskydda mig? 
»Månn' under mina steg en afgrund gömmer sig?» 

»Camilla, stilla dig», den rörda Doris svarar, 
»Hvad kan du frukta för, din oskuld dig bevarar; 
»En dröm är blott en dröm, en tung förförisk dunst, 
»Som öfverrumplar dem som njuta sömnens gunst. 
»Men hör du herdars sång, som sina hjordar drifva? 
»De gälla jägarhorn kring bergen genskall gifva. 
»Till din gudinnas fest du re'n bör pryda dig: 
»Du ser ju offrens rök mot himlen häfva sig.» 

Af detta Doris tal Camilla något lindras; 
Men hjertat upprördt är, dess aning kan ej hindras, 
Det lisas ej så lätt, som det kan bli förtryckt, 
Ty oron vänder om och sårar i sin flykt. 

Hon dock med mera frid till nästa källa hastar, 

I hvilken lagrens löf sin gröna skugga kastar. 

Af vattnets återsken dess grenar lysas opp, 

Der ljuset vilse far uti dess brutna lopp. 

Man ej kring källans brädd en slipad marmor finner, 

Naturens enfald här på konstens uppror vinner. 

Här sprutar ingen bild en bågig ström till skyn, 

Som sällan sinnet rör, fast han förblindar syn. 

Man blott naturen ser, hon strax till själen hinner, 

Kn bullrande kristall på perlesanden rinner, 

Och böljan silad är af sjelfva helsans gud. 

Camilla lägger af vid källans brädd sin skrud, 

Hon sig uti dess sköt en ljufiig svalka bådar. 

Re'n under lagrens skydd man all dess skönhet skådar, 

I hennes anletsdrag fullkomligheten fins 

Och den fördolda kraft, af hvilken hjertat vins; 

Kring hennes purpurmun cle kyska nöjen mysa, 

En ljuf och himmelsk eld dess mörkblå ("»gon hysa: 

An segrar majestät, än menlöshet och frid, 

An smyger ömhet fram, som röjs i denna strid. 



65 

Hvart enda ögonkast en lindrig oro målar, 
Som stundom lifvas upp af några glädjestrålar. 
Dess hår kring hennes hals i mörka bucklor förs, 
Albastern andas der och under locken rörs. 
Den täckhet, det behag, som mer än skönhet vinner, 
Man i dess blickar ser och i dess åtbörd finner. — ■ 
I vattnets klara sköt hon ändtligt stiger ner. 
Den sälla källan rörs utaf den prakt hon ser, 
Dess buller saktar sig, dess våg sig långsamt höjer; 
Hvad dagen aldrig sett, dess klara spegel röjer: 
En täckhet blottas här, och der en annan sköljs, 
Som endast glimmar fram och utaf vattnet höljs. 
Hur mycket skönt förgöms, som ögat fåfängt letar, 
Som tanken råkar blott och hela själen retar? 
Dess lif, dess fina växt! — Min pensel stanna här; 
Jag sjelf af lågor tärs och re'n förtjusad är. 

Men nymfen rörd och blyg sig fåfängt söker dölja, 

De ömma lustar strax i vattnet henne följa, 

Och kärleksguden sjelf vill värma hennes bad. 

Camilla nöje tar, men vet ej uti hvad. 

En liflig vällust ren uti dess ögon lyser, 

Den stolta böljan yfs utaf den skatt, hon hyser; 

Hon kärligt slingrar sig omkring en kropp af snö, 

I hennes klara famn förmätna lustar dö. 

Ty denna rena våg beskyddar blott de blyga, 

Som dölja deras gång och under vattnet smyga, 

Der nymfen blifver höljd af vågens silfverflor. 

Re'n hjertats gud, förtjust, tar henne för sin mor. 

Han med så mycket skönt sin häpna syn förnöjer, 

Det är den första gång han någon vördnad röjer. 

Bestört, han vågar ej att gifva något sår, 

Och som ett modfäldt barn vid källans brädd han står 

Han tankfull tappar bort sitt koger och sin båga, 

Camilla redan gör den yra Astrilds plåga. 

Att han är nöjets gud en stund han glömmer bort; 

Men, ack, för verldens frid hans glömska är för kort. 

Han till fördubblad hämnd ur sin förvirring vaknar 

Och spritter hastigt till, när han sin båga saknar; 

Liksom en väderfläkt han öfver vattnet far, 

Och blott ett dammigt bloss han nu till vapen har. 

I kärleksgudens hand den grymma facklan sprakar, 



66 



Och tusen gnistor re'n han öfver källan skakar. 
När Astrild detta gjort, med hast han flyr sin kos 
Hvar gnista, som förströs, förvandlas i en ros. 
Han ger ett glädjeskri och träffar strax sin båga 
Och midt i vattnets djup ser sina gnistor låga. 
Camilla värnlös är, hon smakar re'n ett väl, 
Som hemligt välde tar i hennes öppna själ. 
Utaf en okänd kraft Camilla gripen blifver; 
Hon ändtligt källans sköt med saknad öfvergifver 
Och lik en gudamakt ur böljan stiger opp, 
I hvita linnen svept, så rena som dess kropp. 
Hon sina mörka hår med band af rosor binder, 
Hvars färger måla sig så friska som dess kinder. 
I en så menlös drägt hon fram till lunden går, 
Som en förnyad prakt af hennes ankomst får. 



Andra sången. 

Men snart med lätta steg hon upp för höjden hinner, 
Der i en helgad skog gudinnans rökverk brinner. 
Dess öga blir förtjust att kring om nejden se, 
Der skogar, berg och fält en blandad målning ge. 
Hon ser en vidsträckt flod, som glada ängar sköljer. 
Ibland sin stolta gång han bakom höjder döljer, 
Men strax han stjäl sig fram att famna om en ö, 
Nu åter sp?gellik han vidgas till en sjö; 
Sist, längst vid himlabryn, han minskas till en strimma, 
Der fälten blekna bort uti en ljusblå dimma. 

Men ögat råkar här en mera lilliii prakt. 
Allt ler, allt gläder sig i denna sälla trakt. 
På denna klara elf, hvars yta vädren krusa, 
Man ser en täflans-ban, der snälla båtar brusa. 
Förbi en vassig strand de stinna segel fly 
Med flöjters ljufva spel och under årors gny. 
Den tunga roddarns bröst af ärelystnad jäser, 
När för dess snabba köl den brutna böljan fräser. 
Lik pilen i sin fart han genom vattnet skär, 
Och lycklig den som främst på våta fältet är. 



67 

Men hastigt stranden vins. Man ser en idog skara, 

Som fängslat böljans folk uti en rutig snara. 

Der åter hvimlar fram en fri och sorglös hop, 

Som jordens frukter bär med dans och sång och rop. 

En lycklig herdeflock naturens oskuld målar, 

Han offrar mjölk och bär i blomsterkrönta skålar. 

Man ser att glädjen sjelf förljufvar herdens tid, 

Dess rikedom består i helsa och i frid. 

Du sälla helsa, du, som föds af bygdens nöjen, 

Du första ursprung är till lekar och till löjen! 

Men dalen synes re'n beprydd med hundra tält; 
En talrik mängd af folk betäcker dessa fält. 
Ett långsamt buller hörs, som utan reda mumlar, 
Liksom när dundrets vigg långt utur nejden tumlar, 
Och blott ett brutet dån kring himlabrynen går, 
EU' som när hafvets våg mot tomma stranden slår. 
Re'n skaran samlad är, som sig till uppbrott gifver 
Och till Dianas lund i häftig svallning drifver; 
Så på de öppna fält, när vädrets ilar rå, 
Man ser den höga säd i långa vågor gå. 

Främst för en jägartropp den unga Atis lyser; 

Den frihet och den eld han i sin uppsyn hyser 

En ljuflig blandning får af ömhet och behag, 

Och skönhet tecknas här med djerfva penseldrag. 

En fläckig panterhud hans lena kropp förvarar, 

Der ungdoms spädhet sig med manlig styrka parar, 

Hans anlets glada färg en brunhet öfverfar, 

Der solens strålar lekt och vädret spelat har. 

Uppå hans friska kind sin purpur blodet stänker, 

Hans obetäckta hals af liljans hvithet blänker; 

En stolt och reslig växt hans skapnad vördad gör. 

Än har ej Atis rönt den kraft, som hjertat rör, 

Som kan en ljuflig eld i unga ådror sprida: 

Han ofta ömhet känt, men blott för dem som lida. 

Hans kalla hjeltebröst ett otamdt hjerta bär, 

Och Atis' hela själ uti hans ögon är. 

Hans arm, vid segrar van, när han sin båge spänner 

Ej annan öfvermakt än gudars välde känner. 

Han till Dianas' and ett såradt lejon för; 

Man skogarnas tyrann kring fälten ryta hör, 



68 



Dess vildhet tyglad är, dess raseri försvinner, 
En oförmögen hämnd uti dess ögon brinner, 
Med fradga, blod och dam det kedjan sölat har, 
Och Atis i triumf sitt grymma offer drar. 
De blanka jagar spjut mot solen sig förgylla, 
Och tusen segerrop hörs himlahvalfvet fylla. 

Nu stormas templets port af offerskarans här — 

Camilla visar sig, och allt förblindadt är. 

Den unga Atis blir förundrad och betagen, 

Förtjusad och bestört och in i själen slagen. 

Han gripes af en makt, som all hans vördnad drar: 

Det är den första gång han nånsin bäfvat har. 

Hans lugn, hans spotska köld, allt i en hast försvinner, 

Han gudars majestät uti Camilla finner; 

Ett enda ögonblick hans själ förvirrat har, 

Och för Diana sjelf han denna nymfen tar: 

»Gudinna!» ropar han, »som skyddar dessa trakter, 

»Ditt rum lär vara främst bland alla himlamakter, 

»Ty re'n jag tillber dig, förrn jag din dyrkan lär; 

»Jag känner, att din tron i allas hjertan är.» 

Han tystnar, sina knän han för Camilla böjer, 

Till sin gudomlighet han sina händer höjer; 

Hans anda, som förtärs, i suckar brister ut, 

När på hans villodrift Camilla gör ett slut. 

»Jag blott en dödlig är», hon svarar helt förfärad, 
>Hur kan en gudamakt, som är kring verlden ärad, 
-Som dagens ljus med sig i sjelfva mörkret för, 
»En ödmjuk skapnad ha, som till en menska hör V 
^ Så snart Diana syns, naturen häpen bäfvar — » 
Hon ville säga mer, men hennes stämma sväfvar, 
Det ord hon stafvar fram på hennes läppar dör, 
Tv hon har Atis sett, han hennes öde gör. 
Uti ett menlöst bröst, som dygd och ömhet röra, 
Der ingen tanke ges, som englar ej må höra, 
Den första eld, som tänds, strax griper själen an, 
Förnuftet strider ej, det hvarken vill ell' kan. 
Camilla vet ej af, att hennes hjerta brinner, 
Dess ögon Atis se, och tanken Atis finner; 
Hon redan glömmer allt, som icke Atis är. 
Och ren ett evigt sär hon i sitt hjerta bär. 



69 

Men Atis mellertid som ur en dvala vaknar, 

Han letar efter sig och all sin styrka saknar; 

Han ser, att han, förbytt, ett annat väsen har, 

Naturen för hans syn en annan skapnad tar. 

»Du högsta makt!» sad' han, »är det jag ser Camilla"? 

»Man i ditt mästerverk sig lättligt kan förvilla, 

»Dig någon irring visst vid hennes skapning dref: 

»Du ämnat det till gud som se'n en dödlig blef». 

När Atis detta sagt, han bort ined trängseln följer 
Och från Camilla rycks, som sig i templet döljer. 
Dianas lund af folk och offer uppfyld är, 
Och vädret deras bön upp till gudinnan bär. 
Sin oro Atis vill bland allmän fröjd förvilla, 
Till himlen ögat lyfts — och tanken till Camilla. 
Den suck, som pustas fram, ej till gudinnan hör: 
Hon all hans vördnad har, men hon ej hjertat rör. 
Han ändtligt full af nit till hennes altar träder: 
»Diana! ropar han, som fält och lundar gläder, 
»Som fredar skogens lugn och jägarpilen styr, 
»Hos dig har kyskhet skygd, och oskuld till dig flyr. 
»Jag dig en fånge för, som dina parker härjat; 
»Jag skogens vilda kung i mina nät har snärjat. 
»Min hand, som offret för, har all sin oskuld qvar, 
»Ty blott med vilddjurs blod jag jorden färgat liar. 
»Jag i min djerfhet blott en enda bön vill våga: 
»Gör att mitt hjerta blir så lyckligt som min båga!» 

Knappt lyktas dessa ord, förrn solen blir betäckt, 
En dimma stiger upp, och hopen blir förskräckt, 
På himlen synas moln som svarta berg sig flocka 
Och med ett häftigt sus sig öfver templet skocka, 
Snart brista deras sköt, och floder strömma ner; 
De täta almars skjul en fåfäng tillflykt ger, 
Ty deras slagna löf med forsens brusning följa, 
Hvars hvirflar löpa fram och hela lunden skölja. 
Den klara altareld, som fram ur röken bröt 
( )fh genom öppna hvalf till himlen vågvis flöt, 
Nu kastas hastigt ned och sig mot jorden släcker; 
Kring lunden askan sprids och alla offren täcker. 
Ur mörkret går en röst, som ropar: »Atis hör! 
En annan gud än jag ditt hjertas lycka gör; 



70 



»Du ej ditt öde vet, du till din ofärd hastar; 
»Din dyrkan retar mig, ditt offer jag förkastar.» 

Allt bäfvar, alla fly, men Atis stannar qvar. 
»Gudinna!» ropar han, »som man förtörnat har, 
»Jag ser, du vredgad är, men intet brott jag känner, 
»Din hämnd förföljer blott den svarta lastens vänner, 
»För dem är fruktan gjord och sinnets frid för mig.» 
Så snart han detta sagt, ses elden tända sig. 

Ur templet Atis går och der sin sällhet lemnar. 
Förundrad, tankfull, stum, han vet ej hvart han ämnar, 
Han ryser för den eld, som han i skötet bär: 
Dess verkan känner han, fördold dess orsak är. 
Han efter frid och lugn i mörka kulor letar 
Och tror att dagens ljus hans oro mera retar; 
Men mörkret mera skygd åt Atis' plåga ger, 
Och han Camillas bild på löf och klippor ser. 
Ibland kring skog och fält han flyr och vilse sväfvar, 
Men för hans hvassa spjut ej björnen mera bäfvar. 
Hans koger uttömdt är och slänger mot hans bröst, 
Hans hundar sorgsna gå och känna ej hans röst. 
När ändtligt hjertats tyngd naturen öfverhopar, 
Med en försvagad röst till slut han ömkligt ropar: 
»Ack grymma kärleksgud! jag börjar känna dig, 
»Så är det då din eld, som har förlorat mig! 
»Och du, Camilla du, som först har väckt min låga, 
»Du lefver uti frid, du vet ej af min plåga. 
»Månn' himlen aldrig vill, att du min sällhet gör? — 
»Nej Atis! vet du ej, hon till Diana hör V 

»Ack! om dess rena bröst den minsta ömhet fattar, 
»Jag denna ömhet mer än verldens troner skattar. 
»Jag är ju nästan gud, om jag dess hjerta rör; — 
»Men Atis, du är blind, hon till Diana hör. 

»Jag vet, Camillas syn min plåga endast öker, 
»Men i sitt eget qval sin lindring hjertat söker. 
»Jag ville se och dö — mitt öde det begär. — 
»Men Atis, har du glömt, hvems nymf Camilla är'? 

Med sådant sorgligt rop han alla nejder fyller, 
När dagens klara l.loss naturens sköt förgyller. 



71 

När nattens tysta gud på stilla skuggan far, 
Hans klagan vaknar upp och nya krafter tar. 

Camilla mellertid ett dylikt öde röner; 
Förstörd, hon gjuter ut till himlen sina böner. 
Fast Doris är dess tröst, likväl hon Doris flyr, 
Hon ända till sig sjelf och sina tankar skyr. 
Hon ständigt ensam går sin ledsnad att förtjusa, 
Der vattnen skumma sig och under lindar susa. 
Naturen fåfängt der sin fägring sprider kring; 
När hjertat är förtryckt, det smakar ingenting. 
Hon ändtligt brister ut och på sitt öde klagar: 

Min glädje flyktat har i mina första dagar. 
»Om nöjet dödas skall, förr n åldern det förtär, 
»Ack hvarför har jag känt hvad frid och nöje är? 
»Ack huru sällt och nöjdt den nymfens dagar rinna, 
»Som kan uti sig sjelf sin största tillflykt finna, 
»Hos den ej hjertats sorg förvirrar dess förnuft, 
»Hon andas glädjen in med morgonrodnans luft; 
»Naturen ständigt ler och hennes själ förnöjer, 
»När verlden för mm syn blott sorg och mörker röjer. 
»Mitt hjerta förr så lugnt som stilla källan var, 
»Men ack! nu har jag blott mitt lugn i minnet qvar. 
»Hvad har jag himlen gjort, att han mig så förföljer! 

.Månntro det kärlek är, som detta bröstet döljer? 
»Jag älskar 1 — Nej, min dygd mig än försvara vill, 
Ȁr jag ej usel nog att vara brottslig till? 

Min lefnad offrad är till skogarnas gudinna, 
»När älska är en last, hur kan mitt hjerta brinna? 
»Diana, låt mig dö, förrän jag blir så svag. 
»Men, är naturen ej så helig som din lag? 
»Ack kärlek! fortfor hon och ryste vid de orden, 
»Du borde nöjen ha, som kunde trösta jorden.» — 
Hon tystnar. Vädrets fart förskingrar hennes röst, 
Men smärtan stannar qvar och näres i dess bröst. 
Det är ej mer den nymf, som allas ögon gladde, 
Då med en gudaglans hon fram till templet trädde. 
Det är en plågad nymf, som ingen lisa får, 
Förstörd utaf den storm i hennes hjerta rår. 
Likså en präktig strand af rika blomster lyser, 
Och hela vårens glans uti sitt sköte hyser, 
I klara böljans lögn livar blomma speglad är; 



72 



Men snart en vild orkan, som vädrets vingar bär, 
Med brak och asked ån igenom molnen bryter, 
Han retar hafvet upp, den hätska vågen ryter 
Och likt ett mörkgrönt berg ur afgrund vältas opp, 
Uti ett skummigt fall han störtas i sitt lopp; 
Dess fors, som vidgar sig, kring hela nejden floder, 
Och all naturens fröjd uti en hast föröder. 



Tredje sången. 

Vid roten af en alm, som slogs af elfvens våg, 
Camilla, full af sorg, med matta krafter låg. 
Hon kände icke mer den svalka floden delte, 
Der han i slingrig bugt mot blanka stenar spelte. 
Men snart dess qväfda själ blef ur sin dvala väckt, 
Ty af ett häftigt sorl hon hastigt blef förskräckt: 
På flodens andra strand, som ut mot bugten skjuter, 
Der i ett spetsigt näs en gräsrik äng sig sluter, 
Hon ser en värnlös flock af skrämda hindar fly, 
Som menskans öfvervåld och hennes grymhet sky, 
Men ingen klyfta fins, som minsta tillflykt gifver. 
En vildsint jägartropp dem fram på fältet drifver, 
Fast i sitt snabba lopp de vädren gå förbi, 
De dock ett ömkligt rof för mordepilen bli. 
Han hviner i sin fart och hinden genombårar, 
Han törstar efter blod och faller, när han sårar. 
Det slagna djuret re'n på stranden utsträckt är, 
Som på ett offerbord dess lemmar spritta der; 
Uppå ett söladt grus syns varma blodet röka, 
Och lifvet dunstar ut att hämd hos himlen söka. 
En enda sårad hind, som flyr en mordisk strand, 
I floden kastar sig och söker hinna land. 
Hon uppå böljans rygg en blodig fåra drager, 
Och till Camillas alm hon sist sin tillflykt tager, 
Hon ömkligt släpar sig till denna nymfens fot, 
Och med ett klagoskri hon liksom ber om bot. 
En sådan sorglig syn Camillas tårar väcker, 
Till denna hindens hjelp hon sina händer sträcker, 
Hon smeker detta djur, hon det i famnen lar 



73 

Och med en bortvänd syn ur såret pilen drar, 
Hon slöjan löser upp och den i stycken rifver 
Att hämma blodets fors, som fram ur sidan drifver. 
Men fåfängt, all dess hjelp ej djurets räddning gör, 
Det slickar nymfens hand, det suckar, och det dör. 

Camilla detta ser med ömkan och med plåga. 
Hur sådant våld kan ske hon tyckes himlen fråga. 
»Du täcka djur», sad' hon, »hvad har du menskan gjort? 
»Har väl din menlöshet dess grymhet väcka bort V 
»Du hårda jägartropp, som dig i mord förnöjer, 
»Ja! det är Atis visst, som här sin vildhet röjer! 
»Ack usla! det var jag, som nästan färdig var 
»Att älska en tyrann, som sådant hjerta har! 
»Hvem hade kunnat tro, att han den grymhet hyste, 
-När dock så mycket ömt uti hans ögon lyste? 
»Hur lycklig är jag ej, som fått hans vildhet se? 
»Jag skall ej ömhet mer, men hat åt Atis ge. » 
Camilla blef bestört, så snart hon detta sade, 
Ty hjertat ingen del i detta uppsåt hade. 

När Atis mellertid vid stranden sorgligt går, 

Han hör Gamillas röst och lif och glädje får. 

»I gudar», ropar han, »nu får jag se Camilla! 

»Dess enda ögonkast kan hjertats oro stilla. 

»Det blir det sista väl, som himlen unnar mig!» 

När Atis detta sagt, han varsamt nalkar sig. 

Camilla ropar strax: »Barbar, som mig förföljer 

»Och ej din vildhet mer i ödemarker döljer, 

»Du föddes blott till mord! Se detta arma djur, 

»Som måste offras upp för en så vild natur. 

»Gå evigt från min syn! — » Så snart hon detta lyktar, 

Hon till Dianas lund med hast från Atis flyktar. 

Hon dock tillbaka ser, ty hjertat häftigt slår, 

Och ångern följer med uti Camillas spår. 

Men Atis utan mål, förvirrad och betagen, 
Blef utaf dessa ord som af en ljungeld slagen. 
Till slut med ömklig röst han detta utrop ger: 
»Camilla hatar mig, jag bör ej lefva mer.» 

Re'n dagens matta bloss i tjocka molnen släcktes, 
Och himlens dunkla hvalf af nattens fållar täcktes. 



Ej någon sfjerna sågs, som ljus åt Atis bar, 

Och mörkret lika grymt som hans förtviflan var. 

Att lykta här sitt lif han nu med ifver hastar 

Och från en klippas höjd sig ned åt floden kastar; 

Men Astrild, som förskräckt vid Atis fara var, 

Strax med en hjelpsam flykt ur Fröjas armar far. 

Förvandlad i en rönn, han sig i branten rotar 

Och Atis svåra fall med sina grenar motar. 

Strax tändas tusen bloss, som lysa fälten opp, 

Och in i Atis själ en ljuflig känsla lopp. 

Han såg en verld af folk, som jorden öfvertäckle 

Och till en präktig höjd begärligt händren räckte. 

På detta glada berg en strålig byggnad låg, 

Det hoppets tempel var, som hopen glindra såg. 

Allt strömmar hastigt fram, men snart tillbaka drifver. 

Man i ett vilddjurs hamn förtviflan varseblifver, 

Som strax vid hoppets berg sin kula ingräft har 

Och grufligt skakar der de kedjor, som "han drar; 

Men i dess grofva nät han mäktar få bedraga, 

De flesta lyckligtvis en ljuflig omväg laga. 

I jordens mörka sköt ej fins den minsta vrå, 

Dit icke hoppets gud kan med dess strålar nå. 

En lätt, men slipprig väg till detta tempel leder: 

Man hastigt löper fram och hastigt slinter neder, 

Man i ett ögonblick ur fallet reses opp, 

I samma ögonblick man fortfar i sitt lopp. 

Men när till templets porl de glada flockar hinna, 

De tusen bilder se i gyllne skyar brinna: 

Förtjusning omger dem, allt vill för ögat le, 

De gripa efter allt och äga livad de se. 

Det stolta templet re'n liksom en konsteld prålar, 

Det springer upp i skyn i tusen klara strålar, 

I ljusblå stjernor se'n det långsamt regnar ner; 

Strax templet i sin prakt man åter upphöjdt ser. 

Uppå en bräcklig tron, som ingen grundval äger, 

Det glada hoppets gud i ständig svigtning väger; 

Ett tunt, men dimmigt moln han kring sitt hufvud har, 

En hemlig oro der i tusen skiften far. 

Men gudens skarpa syn strax genom molnet tränger. 

Der på en hvirfveltråd den klara spegel svänger, 

I hvilken målar sig allt hvad som hjertat vill. 

Att denna spegel se hvar dödlig stormar till, 



Men ingen redig bild det glada ögat finner, 

I spegelns hvirfvelgång dess tydlighet försvinner. 

Men, fast dess falska glas en stympad målning bär, 

Han alla uslas tröst och verldens lisa är; 

Som lifvets största skatt de dessa bilder gömma, 

Och midt i smärtans sköt de största plågor glömma. 

Hvad hjertat redan har det icke smaka vill, 

Vår framtid nytjas blott, förrän han blifvit till. 

Den sena åldern hit i dödens sällskap vandrar, 
Han uti spegeln ser, dess skapnad sig förändrar, 
Dess nakna ben bekläds, som äro utan märg, 
Dess anlet fylles upp af friskhet, mod och färg. 
Hit mannaåldern går och uti spegeln skådar, 
Han honom evigt namn och verldens dyrkan bådar, 
Allt viker för det mod, som i hans hjerta rår, 
Än mer han tror sig se en evighet af år. 
En yngling springer fram och uppå spegeln pekar, 
Han tror sig råka der blott kärlek, fröjd och lekar. 
De blyga nymfers flock till spegeln sig bege 
Att evig trohet der med evig skönhet se. 

Dit Atis full af sorg med hopen äfven stöter, 
Han kastar ögat fram och strax Camilla möter. 
Uti en hastig skymt han henne blidkad ser, 
Uti en. annan skymt hon re'n gudomligt ler. 
Han ville skåda mer, men allt i hast försvinner, 
Och han Dianas lund vid dagens gryning finner. 
I denna helga lund Camilla tröstlös var, 
Och Atis' oskuld re'n för hennes tanka far. 
Hon repar upp de ord, som han i templet sade, 
Att han med menlöst blod ej jorden sölat hade. 
»Jag usla!» ropar hon, »som Atis så bemött, 
»Vid mina stränga ord hans hjerta säkert blödt; 
»Naturen i hans själ ej minsta vildhet gjutit. 
»Jag ensam är ju grym, jag har mot oskuld brutit. 
»Ack, hvad jag varit hård! ack hvad jag varit blind! 
»Jag några tårar såg, som rann utför dess kind. 
»Hvi har jag med min hand ej torkat, dessa tårar? 
»Mitt fel förlorar mig och in i hjertat sårar.» 
Camillas gråt till slut dess andedrägt förtar, 
Att Atis blidkad se hon dock en aning har. 



7fi 



Tre gånger ljusets gud sitt lopp kring verlden lyktat, 
Och för dess klara vagn tre gånger mörkret flyktat, 
Se'n Atis i sitt lopp från menskor vikit har. 
Han till Dianas lund sin kosa ändtligt tar, 
Han der Camilla ser, men grant sin låga döljer, 
Hans tunga bunden är, men ögat henne följer; 
Hvar nymf kan lättligt se, att han förtviflad är, 
Men ingen gissa kan hvad sorg hans hjerta tär. 
Han sväljer ner sin gråt och sina händer vrider. 
»Hvad skada», sade de, »att denna yngling lider, 
»Törhända att han mist en far, en mor, en vän!» 
Camilla ensam är, som känner allt igen. 
Hon blygsamt om hans qval med englaåtbörd frågar; 
Hans själ förvirrad blir, och hela blodet lågar, 
Men tystnan segrar dock, hon endast får till svar, 
Att han en usling är, som himlens vrede drar. 

Så snart som verldens bloss vid österns portar brinner, 

Uti Dianas lund hvar dag man Atis finner, 

Hans plåga föder sig och växer ständigt der. 

Camilla märker grant, hur högt hon älskad är; 

Hon tröstlös hade dött, om ej hans hjerta brunnit, 

Hon nu förtviflad är, att hon hans hjerta vunnit. 

Hon söker efter köld, den hon ej finna vill 

Och ville glömma bort, att Atis varit till. 

Dess sinne fylles upp af glädje och af fasa; 

Fast Fröjas lågor re'n i hennes sköte rasa, 

Hon dock Dianas hämd för sina ögon har, 

Och ifrån Atis syn hon sig i skuggan drar, 

Men strax hon glömmer sig och efter honom söker, 

Och när hon Atis ser, han hennes fruktan öker. 

Han är så full af sorg, att han ju tröstas bör; 

Månn' väl ett vänligt ord Diana vredgad gör? 

Hon talar honom till, men i sin själ förskräekes 

Och tror att himlens hämd af detta ordet väckes. 

En dag då Atis här Camilla ensam ser, 
Han af en våldsam drift för henne faller ner. 
»Camilla», sade han, »om himlen strax mig mördar, 
»Om än jag mister det jag mest på jorden vördar, 
»Min plåga brister ut, mitt brott du veta bör, 
-Jag kan ej tiga mer, jag älskar och jag dör!» 



77 

Camilla ändtligt hör hvad hennes själ befarar ; 

Hon drifs af samma våld, och under gråt hon svarar 

»Du ej den enda är, som detta brott begår; 

»Men usla! fly de rum der som Diana rår.» 

Vid dessa sista ord dess förra fasa väekes ; 

Hon tystnar, och dess kind af hastig blekhet täckes. 

Af detta ljufva tal får Atis något hopp, 
Och för hans sorgsna syn tycks verlden klarna opp. 
Han vågar dock ej tro, att han kan älskad vara: 
Den lyckan är för stor att mot hans öde svara. 
Så, när en menska nyss från drömmar vaknat har, 
I hvilka hon ett rof för plågoandar var. 
Kan hjertat ej i hast sin förra fasa glömma; 
Det ej sin frälsning tror, men fruktar åter drömma. 
Så var med Atis ock, han dock till nymfen går, 
Hans låga yttrad är, hon mera utbrott får. 
»Camilla», sade han, »jag din befallning följer, 
Men för Dianas hämd i Daphnis' lund mig döljer, 
»Ack låt i denna lund mig endast råka dig! 
»Ack låt mitt hjerta der få en gång öppna sig! 
»Jag gerna se'n mitt qval i evig tystnad lemnar, 
»Men jag vid himlen svär, som brutna eder hamnar, 
»Att om du denna gång min bön ej höra vill, 
»Skall innan dagens slut ej Atis vara till.» 

Camilla svarar ej, dess stränga blygsel vinner, 

Men hon ett grymt beslut i Atis' ögon finner. 

Han ur Dianas skog en bister uppsvn bär. 

Camilla känner nu, att hon förlorad är. 

Dess pligt med Atis' ed för hennes tankar sväfvar, 

Hon ser åt Daphnis' lund och tusen gånger bäfvar, 

Hon fattar ett beslut och strax ett annat tar, 

Nu syns hon hastigt fly, och nu hon stannar qvar, 

An lättas hennes steg, än bli dess fötter tunga, 

An ser hon Atis dö och än Diana ljunga. 

Dess ömhet dock till slut till lunden henne drar. 

Hur kan man vara hård, när man ett hjerta har*? 



Svenska Parnassen II 



78 



Fjerde sången. 

Vid foten af ett berg, som stads af molnen höljes, 
Men hvars förmätna spets för solen aldrig döljes, 
Emellan brott af berg, der klippan klippor bär, 
En mörk och bortgömd lund åt tysthet helgad är. 
Man under granars hvalf en evig svalka finner, 
Man ser en flygtig bäck, som klagar och försvinner, 
Se'n kring en mossig mark han allt sitt silfver stänkt. 
I denna tysta dal har h vilan sjelf sig sänkt. 
Här rör sig intet djur, och inga foglar sjunga, 
Man stundom lågor ser ur tjocka molnen ljunga, 
Men utan dån och brak i skyn sin väg de ta, 
Och vestanvädret sjelf törs knappt sin anda dra. 
Här röjes intet spår, här inga hjordar beta, 
De fly från denna ort, när de sin föda leta. 
På bergets inre brant ett bortglömdt tempel är, 
Der ingen offra törs, dit ingen rökverk bär, 
Se'n unga Daphnis der, förtviflad och bedragen, 
Från klippan störte sig att aldrig mer se dagen. 
Det sägs en vredgad gud om detta tempel rår, 
Att stundom klagorop ur jordens sköte går, 
Att strax vid dagens slut ses sorgsna hamnar vandra, 
Som upp åt himlen se och på sitt öde klandra. 

Till dessa tomma rum Camilla sig beger. 
Hon darrar, hennes knän till marken sjunka ner; 
Dess hjerta är bestört, hon nu sin djerfhet lastar, 
När Atis visar sig och för dess knän sig kastar. 
Men af en hemlig skräck hon strax tillbaka rycks, 
Ty hela lunden rörs och jorden darra tycks. 
Men denna fasa snart ur hennes själ försvinner, 
En häftig kärlek strax all fruktan öfvervinner, 
»Min Atis», sade hon, »hvad gör jag ej för dig? 
»Jag visst för mycket gjort; svär att du älskar mig.» 

; Camilla! himlen vet, att jag ej lärt bedraga. 
»För den en ed behöfs är' eder alltför svaga. 
»Min kärlek brister ut, mitt hjerta är bekant, 
»Det säger hvad det är, och hvad det är, är sant. 



79 

»För dig det andas blott, för dig det först har brunnit, 

»Den tid jag dig ej sett i mörker har försvunnit, 

»Åt ledsnad offrats upp och tomma tidsfördrif; 

»Den tid jag dig ej ser bör räknas från mitt lif, 

»Förutan dig vår sol mig ingen glädje bådar; 

»Den jord jag trampar på, den verld mitt öga skådar 

»Är blott en ödemark, som sorgligt omger mig, 

Men blir en himmel strax, så snart du visar dig. 

Min lycka är en dröm, och snart jag nödgas vakna; 
»Jag aldrig bort dig se ell' aldrig bort dig sakna. 
> Emellan ondt och ljuft jag äger intet val, 
»Men ömsom är ett rof för vällust och för qval. 
: Jag längtar vara fri, när sig min plåga öker, 
»Men hatar lika fullt den frihet, som jag söker; 
»Jag vill ej hvad jag vill, ty hjertat mig bedrar, 
»Jag ville ha mitt lugn och all min kärlek qvar. 
»Ett ögonkast af dig kan blod och själ förvilla, 
»Jag känner ej mig sjelf, jag känner blott Camilla; 
»Jag letar efter dig i allt hvad jag begär, 
»Mitt väsen är förtjust, det idel känsla är, 

Min själ tycks fly från mig, och jag få din tillbaka. 
»Camilla! kunde du en gång min ömhet smaka, 
»Jag ville lemna dig det nöje kärlek har, 
»Behålla blott för mig dess tvång och plågor qvar; 
»Jag ej begära kan, att himlen mig skall spara; 
»Men du, du är ju född att verldens glädje vara, 
»Uti ditt bröst likväl en hemlig oro rår; 
»Du ser jag ville dö att spara dig en tår. 

Hvad är det då för ondt, som plågar min Camilla V 

Kan ej din Atis få den samma oron stilla? 
»Kan någon tviflan än i själen vara qvar V 
»Nej, gudamakten sjelf, som hjertat skapat har, 
»Som med ett enda ord naturen kan förstöra, 
»Han oförmögen är min eld tillintetgöra. 
»Jag känner, jag förgås den stund han ökar sig. 
»Camilla, lar jag tro, att du så älskar mig? 



Camillas hela själ vid denna fråga bäfvar, 
Men allt hvad Atis sagt för hennes tanke sväfvar. 
Hans kärlek och hans tal, som utan konster är, 
Den sanning och det ljus hans rena uppsyn bär, 



80 

Hans suck, hans Ömma röst, som in i själen sårar, 

Hans ungdom, hans behag, hans fruktan och hans tårar: 

Allt i Camillas bröst en våldsam verkan gör. 

Hon kan ej stå emot den makt, som henne för. 

Dess blyga ögonkast sig ned till jorden sänka. 

Hon ändtligt ropar ut hvad hjertat knappt törs tänka: 

»Gudinna, hvilkens lag jag i mitt hjerta bär, 

»Jag saknar all din hjelp; din nymf förlorad är! 

»Jag kan ej mer än dö, om mig din hämd förföljer, 

»Jag tusen gånger dör, om jag min kärlek döljer. 

»Min Atis! jag dig nu för sista gången ser, 

»Farväl, jag älskar dig, begär ej veta mer.» 

»Nej, grymma», svarar han, »du aldrig kärlek kände, 
»Du endast i mitt bröst en afgrundslåga tände; 
»Du flyr ifrån min syn, då du mig lycklig ser; 
»Du tror du älskar mig, och du mig döden ger». 

»Du blinde», svarar hon, »hvad gagnar mig din låga, 

»Min kärlek fåfäng är, om du ej vet min plåga; 

»Jag ensam känner då, hur högt jag älskar dig, 

»Och finner inga ord att kunna yttra mig. 

»Ack himmel! du som tändt den låga, som mig bränner, 

»Ack skapa ock ett språk, som säger hvad jag känner, 

»EU' har din allmakt ej åt Atis kunnat ge 

»Att läsa i min själ och hela hjertat se? 

»Ack grymma! har du glömt hvad jag för din skuld lider, 

»Hvad tvång jag undergått, hur mot mig sjelf jag strider, 

»Hur jag mitt ljufva lugn åt dig har offrat opp? 

»Jag ensam skapad är att lefva utan hopp. 

»Jag hör Diana till, jag får dig aldrig äga, 

Jag borde frukta släds att dig för mycket säga, 
»Men tungan röjer allt som står i hennes makt, 
»Och hjertat säger mig, att hon för litet sagt. 
»Jag vet af ingen konst, jag röjer fritt min låga. 
»Hur kan man hjerta ha det som man älskar plåga? 
»Om blott den minsta köld jag vist i mina ord, 
»Mitt samvet aggar mig, liksom jag gjort ett mord. 
»Min Atis, ser du ej hvad i min uppsyn lyser? 
»Nej, med så mycket ömt, som detta hjerta hyser, 
»Ej någon älska kan, och ingen älskat har; 

Mitt väsen hör dig till, jag äger intel qvar, 



81 

»Kring allt hvad ögat ser, din vålnad för mig sväfvar; 
»Jag tryckes af ett ondt, som mot min sällliet sträfvar, 
»Jag vet du älskar mig, jag vet du ej bedrar, 

.Men darrar lika fullt, fast jag ditt hjerta har. 
»Jag äger dig ej nog, en fruktan mig bedröfvar, 
»Jag räds, att hvad jag ser min Atis från mig röfvar. 
»I denna tysta dal, som nordens stormar spar, 
»Jag saknar allt mitt lugn och ingen trygghet har. 

Hvart ord du säger mig i själen glädje väcker; 
»Hvar tanke, som jag gör, den samma glädjen stäcker. 

Ifrån Dianas lund jag hör ett hämdeskri; 
»Jag lär ej vara född att kunna lycklig bli. 
»Hvar gång jag skiljs från dig af fasa hjertat brinner, 
»Det tror, det aldrig mer sin Atis återfinner; 

Jag ville ge mitt lif att få dig strax igen. 
»Min Atis, du är här, men oron varar än, 

Min anda är förqväfd och mina kinder våta, 

Min önskan uppfvld är, ack hvarför skall jag gråta? 
»Jo, himlens stränga hand, då han min känsla stält, 
»Har satt mig utom stånd att nånsin känna sällt, 

Men ödet skulle fritt min oskidd fä förtrycka, 
»Om blott jag ägde makt att göra Atis' lycka; 
»Din lycka skulle bli den eld, som mig förtär, 
»Jag ville vara gud att fylla ditt begär, 
»Ej någon önskan mer blef då i din förmåga, 
»Din sällhet skulle bli så evig som din låga. 



En menlös rodnad syns, så snart hon detta sagt, 

Hon lutar mot sin arm, den hon i gräset lagt, 

Hon vänder bort sin syn och så sin blygsel döljer. 

Men ack, en olycksgud Camilla här förföljer: 

En svart och giftig orm, med mörkblå fjäll beklädd, 

Som hemligt hväser fram och klyfver gräsets bädd, 

Kring hennes hvita hals sig lindar i en snara; 

Förgäfves hennes rop de tomma grottor svara, 

Han med ett dödligt styng det sköna bröstet tär. 

Den usle Atis ren af fasa halfdöd är. 

Han flyger strax till hjelp, men alltför sent han hinner, 

Ty ren Camillas sår af giftet närs och brinner. 

Hvad gagnar Atis' hämd! förgäfves ormen dör, 

När i en stelnad gån^ Camillas blod sia rör. 



82 



Hon andan långsamt drar, dess läppar blifva kalla, 
Och re'n dess hufvud syns mot hennes sköte falla. 
Dess ömma kärlek dock åt henne styrka ger, 
Hon glömmer bort sig sjelf och endast Atis ser. 
Hans plåga henne mer än dödens ångest mödar: 
»Du gråter», sade hon, »din sorg mig dubbelt dödar! 
»Ack himmel! skall jag ock min Atis bane bli? 
»Det är det sista prof utaf ditt tyranni. 
»I gudar! som mitt lif så hastigt tan tillbaka, 
»Hvi har jag re'n så ung så mycket ondt fått smaka, 
■ Så litet älska fått, så litet Atis sett, 
»Är detta då den lön, som I åt oskuld gett? 
»Ren ser jag för min syn de mörka skuggor sväfva; 
»Naturen ryser väl, men hjertat vet ej bäfva, 
Det endast vet utaf, att det är till för dig; 
»Jag dör, men denna drift han öfverlefver mig.» 
Vid dessa sista ord hon några tårar gjuter 
Och ömt på Atis ser och sina ögon sluter. 
Så skön som Venus sjelf, hon blek och andlös låg. 
Och döden blef bestört när han sitt offer sag. 



Femte sången. 

FörtviHad Atis sig i hennes armar kastar; 
Han i sitt raseri de grymma gudar lastar: 
»Du orättvisa makt, som oskuld så bedrar, 
»Du har ej något straff för last och ondska qvar, 
»Nej, de fördömdas qval ej mot min plåga hinner. v 
Men under detta rop i tanken hastigt rinner, 
Hur han en läkekonst af kloka Psyller lärt 
Att draga giftet ut, som sig i såret tärt. 
Han strax Camillas bröst med heta läppar suger, 
An ropar himlen an, och än han himlen trugar. 
Det svarta giftet ren ur såret droppat har, 
Men ack, hvad gagnar det, när andan ej är qvar? 
An Atis intet lif och ingen känsla finner. 
Hans hjerta båd' af hopp och af förtviflan brinner: 
Ack, du förglömda gud, som ingen dyrkan har, 
»Hvars tempel», ropar han, »i denna lund är qvar! 
Psyller = ett folkslag i Afrika, som kände botemedel ni"t ormbett. 



83 

»För dig skall alla dar ett helgadt offer falla, 
»Om du Camillas lif ur dödens sköt vill kalla. 
»Ack himmel, skynda dig! din egen afbild se! 
»Kan du så mycket skönt till rof åt döden ge! 
»Men fåfängt är mitt rop, mitt hopp vill mig förvilla; 
»Jag ej den vällust fick att dö för min Camilla. 
»Jag nu förtvifläd går de sorgsna skuggors stig, 
»Och sjelfva grafvens lugn kan icke lisa mig.» 
När Atis detta sagt, en bister tystnad följer, 
Hans tunga stelnad blir, hans syn en dimma höljer, 
Af klagan tröttad ut han uti vanmakt sänks, 
Af suckars våld förqväfs och uti tårar dränks. 
Hvar andedrägt han drar hans hjerta sönderrifver; 
Men snart han brister ut med en fördubblad ifver: 

Diana, fräls ett lif, som kyskhet skydda bör! 
»Du dröjer med din hjelp, och din Camilla dör. 
»Den vreda himlen vill sitt mästerverk förgöra. 

Ack, fins då ingen gud, som böner kunna röra? 
»Mitt hjerta dygdigt är, hvi hör ej himlen mig? 

Min hand i menlöst blod har aldrig sölat sig. 
»En hämdegud likväl en plågoande sänder, 
»Som i mitt ömma bröst sin afgrundsfackla tänder. 
»Camilla! hör då du din Atis' klagoljud! 
»Du ingen dödlig är, du är ju sjelf min gud! 
»Du min gudomlighet! månn' du dig ej förbarmar? 
»Jag tillber dig ännu, fastän i dödens armar; 
»Af jorden du försvann, ack visa dig igen, 
»Låt dina ögon upp och fräls din Atis än; 
»En stund, ett ögonblick låt mig dig än få njuta! 
»Jag känner döden re'n och hjertats pulsar sluta.» 



Det stränga ödet rörs af Atis' klagoröst: 

Ren stjäl sig andan fram uti Camillas bröst, 

Till hennes bleka kind en skymt af rodnad hinner, 

Och blodets purpurfors dess stängda vägar finner. 

Dess bröst, dess sköna bröst, som Atis' läppar tryckt, 

Der nu hans sista suck förvirras i sin flykt, 

Nu börjar häfva sig och Atis' läppar bränner. 

När hjertat älskar rätt det in i döden känner; 

Ty Atis' sorgsna själ, som redan flyktig var, 

Strax stannar i sin fart och andan åter drar. 



84 



Men lifvets strålar ren på begges ögon stöta; 
På en gång öppnas de oeh strax hvarannan möta. 
Det är den största skänk, som himlen oss kan ge, 
Att få med dagens ljus det som man älskar se. 
Bestörtning, glädjeskri oeh suckar dem förvilla, 
Man endast hör de ord: min Atis! min Camilla! 
De tro ej hvad de se, de frukta skiljas åt 
Oeh liksom smälta bort i nöje och i gråt. 
Om deras späda lif de sina armar linda, 
Att, om de dö på nytt, sig in i döden binda. 

Man ändtligt Atis hör ett sådant utrop ge: 
Camilla, är det du, som mina ögon se? 
»Camilla, är det dig, som jag i famnen trycker? 
»Säg hvilken gudamakt dig från de döda rycker? 
»Camilla, lefver du, och lefver du för mig? 
»Ack sällhet! gudafröjd! jag börjar smaka dig! 
»Mitt hjerta är för fullt, det utaf glädje brister, 
»Jag utaf vällust dör, och jag på nytt dig mister.» 

Camilla, som förqväfd af häftig känsla var, 
Af detta ljufva rop förnyad lifskraft tar. 
Kring Atis' lena hals sin mjuka arm hon slular, 
Dess sköna purpurkind mot Atis' hufvud lutar, 
Och liksom af sig sjelf emot hans kinder förs. 
Man ser hur hennes mun af Atis' läppar rörs; 
Dess brutna suckar sig med Atis' suckar blanda; 
Hon pustar samma luft och drager Atis' anda. 

Men snart dess hjerta rum åt hennes blygsel ger; 
Hon börjar sansa sig och hastigt om sig ser. 
Af hennes ögons ljus naturen sig förnyar, 
Som nyss var död och stum och täckt med sorgeskyar. 
»Min Atis», ropar hon, »mitt lif! mitt enda väl! 
>>Du gör mitt väsen nytt, och du rår om min själ. 
»Uti de dödas land jag redan hade flyktat, 
»Och dagens sälla ljus för mig var evigt lyktadt. 
»I töcken och i rök jag gömd och insvept var; 
»Men Atis, jag din bild till sjelfva afgrund bar. 
»Min saknad lefde än, jag min förtviflan följde; 
»Millioner skuggor sågs, som töcknet öfverhöljde, 



85 

Förgäfves jag bland dem din vålnad sökte opp, 

När til! tartarens djup jag fördes i mitt lopp, 
»Der mord och samvetsagg i alla själar rasa, 
»Der ständig dödskamp föds utaf en evig fasa. 
»Tartaren blef bestört, så snart jag viste mig; 
»Dess jemmer vid mitt qval sågs liksom sakta sig. 
»Ja, de fördömdas hop uti ett haf af lågor 

Af ömkan rördes upp och glömde sina plågor. 

Mitt rop mot deras skri ett fasligt samljud gaf. 
»Jag ville störta mig i denna pinograf; 
»Men för dess grymma svalg en dunkel förlåt breddes, 
»Jag af en mäktig hand ur lastens boning leddes 
»Och fördes till de rum, der dygden hvilar sig. 
»Min Atis, tänkte jag, här bör jag finna dig. 
»Men fåfängt var mitt hopp; de eliseiska parker 
»Mig syntes utan dig blott torra ödemarker. 

Min vålnad ökte ej de sälla dödas tal, 
»Som i en evig frid förglömma lifvets qval; 
»Jag ensam med min sorg i glädjens hemvist stridde, 
»Och fast ett himlaljus en allmän klarhet spridde, 
»Så omgafs dock mitt rum utaf en töcknig sky, 
»Och för min sorgsna hamn sågs alla skuggor fly. 

Förskräckt jag sökte mig för gudars åsyn gömma, 
>Jag drack af glömskans flod, men kunde dig ej glömma, 

Din målning segerfull blef qvar uti mitt bröst. 

Till slut man ropar mig, ja« känner Atis' röst. 
»En hastig hvälfning sker, allt som en dunst försvinner, 
'Strax öppnar sig min syn, och det är dig jag finner. 

Min Atis, du är här, kan något felas mig'? 
»De eliseiska fält jag åter ser med dig. 
»Men hvilken hastig natt sitt mörker kring oss hvälfver! 
»Ack öfvergif mig ej, ty bergets grundval skälfver.» 



Knappt lyktas dessa ord, när från de klara fält, 
Der dundrets gud sin tron vid verldens poler stält, 
En blidkad gudamakt sig ned till jorden sänkte, 
Som bars uppå en sky, der tusen stjernor blänkte. 
Kring detta ljusblå moln en strålig mantel flöt, 
Som mot vår dunkla jord safirers färger bröt. 
I luftens vida fält sågs nordens flammor simma 
Och med ett sakta sus i tusen skiften strimma, 



86 



Det var Diana sjelf, som uppenbarad blef. 
Strax till tartarens djup hon mörkret återdref. 
Gudomlighetens eld i hennes ögon lyste, 
Uti sitt kyska sköt hon nåd och styrka hyste. 
Naturen häpen blef vid denna gudasyn: 
De ålderstigna trän, som tränga genom skyn, 
Af vördnad böjde sig ned till de låga dalar, 
Allt uti tystnad sjönk, Diana ändtligt talar: 
»Camilla», säger hon, »jag all din oskuld ser, 
»Och himlen är tillfreds, han dig åt Atis ger. 
»Din låga är så ren, att hon naturen hedrar; 
»Att älska är en drift, som hj er tat ej förnedrar; 
»Jag känner ingen dygd, som onaturlig är. 
Men som min stränga lag ett evigt tvång begär, 
»Så lemnar jag dig fri der Astrilds rökverk brinner.» 
Så snart hon detta sagt, hon uti skyn försvinner. 

Strax denna lund förbyts: ett präktigt fält man ser, 
De tjocka granars hvalf i jorden sjunka ner, 
Det mörka berget syns uti en rök försvinna, 
Och kärleksgudens tron uti dess rum upprinna. 
Midt i en myrtenskog han redan upphöjd är, 
Och blomstrens anda dit den glada guden bär. 
Han far ur Atis' sköt i famnen på Camilla: 
»Sen himlen», ropar han, »er låga velat gilla, 
»Båd kärlek och natur ert hjerta dyrkat har. 
»Jag helgar eder nu att offer åt mig bära; 
»Er vällust är min tjenst, er sällhet är min ära». 



Daphne. 



Uti den ålder Daphne träder, 

Då nöjet öfverhanden tar, 

Då hopp och ungdom sinnet gläder, 

Då menlösheten än är qvar, 

Och intet fåfänghetens väder 

Dess späda hjerta uppblåst liar, 



87 



Den täckhet, som i snaror lindar, 
Som alltid mer än skönhet klär, 
Hon i sitt hela väsen bär; 
Hon vet ej af, att hon förblindar, 
Fast hon naturens prydnad är. 

När en gång ögat henne finner, 
Kan det ej lemna henne mer; 
Dess åsyn en förvirring ger, 
Och när hon ur din syn försvinner, 
Du henne i ditt hjerta ser. 

Om något sällt är jorden ämnadt, 
Så bör så mycket skönt och godt 
Åt sällhet vara öfverlemnadt. 
Ack, Daphne, du ej vet din lott, 
De nya sinnen, som du fått, 
Dig än med ljufva känslor narra; 
Än har ej hjertat lärt att darra, 
Det längtar och det njuter blott. 

Naturens fägring för dig strålar, 
Du allt med nöjets synglas ser; 
De taflor bildningskraften målar 
Du en fördubblad skönhet ger. 
Allt på din minsta vilja vaktar, 
Allt ler och allt förnyar sig; 
Du en förtjusad verld betraktar 
Och tror hon blott är gjord för dig. 
De nöjen dagen åt dig skänker 
Du utan ånger, utan strid 
Och utan ledsnad kännes vid; 
Om natten i en stilla frid, 
Du dig i sömnens armar sänker, 
Der nöjet dig till mötes är. 
Det släpper löst förnuftets tömmar 
Och skapar under lek och drömmar 
Den sällhet, som din själ begär. 

Ditt intåg skall i verlden göras, 
Der under yppighet och prakt 
En lycklig oskuld skall förstöras 
Och tvingas under vanans makt. 
Du som ett siradt offer föres 



88 



IS I i ci t i en yr och tanklös hop; 
Ditt häpna öra ständigt röres 
Af afunds och förundrans rop. 
Der väntas det man kallar nöje 
Och nyttjas utan ljuflighet, 
Och under buller, tvång och löje 
Man glömmer dygd och mensklighet. 
Man söker och man söks af dårar 
Med vänskap och med vårdslöshet; 
Man tanklöst andras rykten sårar 
Med qvickhet och behaglighet, 
Och med förnuft och barnslighet 
Man väljer och man strax förkastar. 
Man bort med tidens hvirfvel hastar. 
Och att man lefver man ej vet. 
Man får ej råd af hjertat taga, 
Ej styrka af sin ömhet draga; 
Förvirrad och i nöjen snärd, 
Man hinner ej att sig beklaga. 
Man blir förströdd, man blir förtärd 
Och endast i den konsten lärd 
Att fly sig sjelf och sig bedraga, 
Att kunna lysa och behaga, 
Att bli förlorad och få verld. 

Allt detta Daphne hastigt skadar; 
En präktig yta snart bedrar, 
Dess unga hjerta henne bådar, 
Att hon för litet smakat har. 
Hon sig åt alla nöjen delar, 
Nu tror hon lifvet börjar först; 
Hon söker släcka hjertats törst, 
Men känner dock, att något felar. 
Det ljufva hoppet, själens vän, 
Som alltid smickrar, alltid retar, 
Bedrar och lindrar Daphne än: 
Hon ständigt efter sällhet letar, 
Men får dess skugga blott igen. 
De lugna nöjen, som hon njutit, 
Som likt en stilla källa flutit. 
Med glädjen in i hennes själ, 
Ha deras rena ådra slutit : 
Hon känner blott ett konstladt väl. 



89 



Fast lyckan henne öfverhopar, 
Dess hjertas tystnad dock ej vins; 
Det är förtryckt och hemligt ropar: 
Månn' ingen annan sällhet fins? 

Men snart den häpna Daphne saknar 
De förra känslor, som hon haft: 
1 alla sinnen redan vaknar 
En obekant och ljuflig kraft. 
Ibland i glädje hjertat simmar, 
Men strax en suck från bröstet går; 
Nu nöjet fram ur ögat strimmar, 
Nu åter trillar ner en tår. 
Hon sig i ständig tystnad sänker, 
En enslig känsla börjar rå; 
Hon finner vällust, när hon tänker, 
Men vet ej hvad hon tänker på. 
En hemlig oro henne säger, 
Att hon ej nyttjar hvad hon fått, 
Hon ser, att hon ett hjerta äger, 
Men vet ej hvartill det är godt. 
Alexis syns, och Daphne finner, 
Att det för honom skapadt är ; 
Hon suckar, och Alexis brinner, 
Men hennes suck i tvång försvinner: 
Den grymma konsten öfvervinner 
En ömhet, som naturen lär. 
Hon törs ej låta sig beveka 
Af trohet, ömhet och behag ; 
Dess kön och blygsel henne neka 
Den sällhet att få synas svag. 
Dess ömhet är en hemlig plåga, 
Som hon förtryckt i hjertat bär; 
Alexis' ömhet är en låga, 
Som brister ut och allt förtär. 
Med stränghet vill sig Daphne värja, 
Alexis hotas med förakt; 
Men hennes ögon honom svärja, 
Att det ej står i hennes makt. 
Alexis' kärlek honom drifver, 
Han är till Daphnes fötter förd, 
Hans fruktan hjertat sönderrifver, 
Af sitt begär han är förstörd. 



90 



Hans röst, som qväfd och bruten blifver, 
Hans djerfhet, ungdom och hans ifver, 
Allt detta en förtjusning gifver, 
Och Daphne skulle ej bli rörd? 
Han ropar: »Daphne, om de visste, 
»Hvad ömhet genomtränger mig, 
»Du visst din grymma stränghet misle; 
»Min själ är uppfyld utaf dig. 
»Om du min kärlek ej fördömer, 
»Jag lifvets tyngd med vällust drar; 
• För dig jag hela verlden glömmer, 
»I dig jag hela verlden har. 
»Min Daphne, låt oss begge smaka 
»Hvad gudanöje kärlek ger. 
Ditt hjerta kan ej önska mer 
»Än sällhet ha och ge tillbaka. 
»Jag himlen i din uppsyn ser, 
»Jag äfven der min dödsdom skådar; 
»Ett ord af dig mig lifvet bådar 
»EU' ock i grafven störtar ner. 



Alexis tystnar, Daphne fasar, 
Hon fruktar att Alexis dör: 
Hon vet ej att, fast kärlek rasar, 
Han sällan något lif förstör. 
Alexis' ömhet henne sårar 
Och gör på hennes styrka slut; 
Hans ögon fyllas af de tårar, 
Som endast nöjet pressar ut. 
I alla sinnen vällust smyger, 
Hon hör ej eftertankens knöt, 
På hennes läppar själen flyger 
Att ta Alexis' själ emot. 
»Alexis, se min ömma låga — 
»Säg, är du nöjd''' Jag älskar dig. — 
Ack, hvilken sällhet! — hyilken plåga! 
»Alexis! — Du förlorar mig! 
»Om du min oskuld icke vördar, 
»Du mig i grafvens mörker för. 
»Jag tillber dig, och du mig mördar ; 
»Ack, grymme, tål du att jag dör! 



91 



Vicl dessa ord Alexis bäfvar, 
Ty uti Daphnes ögonkast 
Än ömhet, än förtviflan svarvar; 
Hans djerfhet dämpas med en hast. 
Han är för öm att icke höra 
En röst, som alla hjertan rör, 
Han är för lycklig att förstöra 
En oskuld, som hans sällhet gör ; 
Och midt i sina känslors yra, 
Af lågor och begär förtärd, 
Han lär att sina sinnen styra, 
Att älska och bli Daphne värd. 
Re'n hennes uppsyn honom bådar, 
Att hans belöning är tillreds; 
Han der en dubbel vällust skådar: 
Hon älskar och hon är tillfreds. 
Hon ej en menlös låga gömmer, 
Men rodnar och gudomligt ler, 
När hon en kyss åt honom ger, 
Som sjelfva dygden ej fördömer, 
Och kärlek utaf henne ber. 

Alexis himlens vällust njuter, 
När han den sköna munnen rör, 
Han Daphne uti famnen sluter 
Och uppå hennes läppar dör. 
Man endast några suckar hör; 
De följas af den ljufva tystnad, 
Som dränker hjertat i sin lystnad 
Och själens största sällhet gör. 

Ack, Daphne, fullfölj dina öden 
Och af så sälla nöjen lär, 
Att lifvet liknar endast döden, 
När det ej vet hvad kärlek är. 
Du kärnan nu af lifvet tager, 
Åt nöjets gud du dyrkan ger; 
Du aldrig några suckar drager, 
Som icke utaf kärlek sker; 
Du ej om några plågor drömmer; 
Om minsta oro dig förtär, 
Du ser Alexis och förglömmer, 
Att något ondt på jorden är. 



92 



Du i ditt öde dig behagar, 
Till ingens lycka afund drar; 
Med ömkan du dens lott beklagar, 
Som ej din ljufva sällhet har. 
Du känner icke deras smärta, 
Som sucka efter ärans höjd, 
Du har en tron uti ett hjerta, 
Och all din ära är förnöjd. 
När tyngd, när ledsnad verlden öder 
Och qväfver blodets muntra lopp, 
Du ständigt nya nöjen föder 
Uti ett hjerta fullt af hopp. 
Låt aldrig ånger dig förtrycka, 
Låt tadelsorl ur hågen slås; 
Din öppna kärlek gör clin lycka, 
När andra uti tvång förgås. 
Ack, Daphne, hvilken gruflig plåga 
Att visa köld och känna ömt, 
Att ständigt efter ryktet fråga 
Och låta hjertat bli förglömdt; 
Att öfver sin förmåga kämpa, 
Att önska det man intet vill, 
Och blott det enda nöjet dämpa, 
Som tröstar oss att vara till. 
Och vet att om du ändligt hinner 
Att göra hård din ömma själ, 
Ditt lif, som sedan långsamt rinner, 
I en beständig sömn försvinner, 
Och du för all din möda vinner 
Den äran till att leds ihjäl. 



Sommarqväde. 

Så har jag på mitt öde vunnit, 

Fast morgonåldern än är qvar, 
Och denna tysta dalen hunnit, 
Som gräns för all min önskan var. 
Hvad ljuflig känsla hos mig väcker 
Det friska gräs, som mig betäcker, 



93 



Der jorden blomstrar kring min kropp, 
Och täta alar mig beskärma, 
Att ej af sol och qvalmig värma 
Jag nödgas maktlös gifvas opp. 

Mitt forna lugn, min frihet vaknar 
Och retar upp min qväfda smak. 
Jag de förräd'ska nöjen saknar, 
Som skymta under gyllne tak. 
Ack usling! du som heldre väljer 
De rum, dem makt åt högmod säljer, 
Der fruktan fridens ställen tar, 
Der blott en dunst den ljungeld tänder, 
Som redes till af menskohänder, 
Och ingen hydda ger förvar. 

Min mun med vällust jorden nåkar 
Och kysser denna hulda mor. 
Allt hvad mitt nöjda öga råkar, 
Allt gör min tanke mera stor. 
En alm till medelskyn sig höjer, 
Den nordens storm förgäfves böjer. 
I källans sköt dess afbild trycks, 
Der den sin längd åt djupet sträcker 
Och ned till andra verlden räcker 
Samt hop med molnen simma tycks. 

Så målar sig den forna ära, 
Som dygdens namn till himlen bar, 
Den fåfängt tidens barn begära, 
Ty hon med styrka parad var. 
Hon sågs till efterverlden hinna 
Och ej med tidens flod försvinna, 
Fast hon i honom skildras af; 
När våra dagars fräjd förödes, 
Som ena morgonrodnan födes 
Och vid den andra ser sin graf. 

Ej mer af tomhet sinnet mattas, 
Ty ingen skymt af konst jag ser; 
Ej något skådespel mig fattas, 
Ty rundt omkring naturen ler. 

Nåka = nalkas. 

Svenska Parnassen II. 



94 



Se dessa träden foglar hysa, 
Som af en blandad målning lysa, 
Af deras qvitter luften fylls. 
Min röst fördubblad återvänder, 
Som jag förtjust till berget sänder, 
Hvars spets af solens guld förgylls. 

Der syns en helig lund som skryter, 

Att han af ingen yxa vet, 

Och här ett fält i ljuset bryter, 

Der hundra hjordar gå i bet. 

En bäck från höjden kullrar neder 

Och kring det friska gräset leder 

Sitt obestånd och stolta dön; 

Han sig i villoslingring kröker, 

Tills han sitt skum med bullret öker 

Och störtar sig i salta sjön. 

Se hafvet tusen holmar delar, 
Der dagens stjerna svalkar sig 
Och på dess hala yta spelar 
Att desto mer förblinda mig. 
Ett mjölkhvitt segel ögat röjer, 
Hvar sig en götisk byggnad höjer 
Af tid och luftens våld förstörd ; 
Men snart den lätta duken sväfvar 
Förbi ett fält, som hettan sträfvar 
Att kröna med en gyllen skörd. 

På denna häll en gosse ansar 
Och kastar ut en svekfull ref; 
Ett flygtigt flarn på vågen dansar, 
Der masken ned åt djupet dref; 
Knappt feneslägtet honom slukar, 
Förr'n korken under vattnet dukar; 
Förgäfves fången stretat har, 
Hans käft vid mordekroken hänger, 
Man böljans son till landet slänger, 
Der han i gräset sprattlar qvar. 

En hare ned för detta näset 
Liksom en skugga for förbi, 
De färska spåren smitta gräset, 
Dess villoslag förrådda bli; 



95 



Förgäfves busken honom skymmer, 
För hundens fötter jorden rymmer, 
Han hastig bugt till läget tar; 
På nytt det skrämda rofvet flyktar, 
Ett dödligt bly dess vandring lyktar, 
Dess lif i fria luften luften far. 

En äng, den blommornas gudinna 
Med tårar tar i sitt försvar, 
Får efter något motstånd finna, 
Att mognadsguden segrat har; 
Här blekna blomstren re'n af fasa, 
När tusen dödar kring dem rasa, 
Och lian med en mordisk makt 
De späda lik för vädret sprider, 
Och sist i gröna pyramider 
Begrafves deras forna prakt. 

En klippa öfver djupet hänger 
Och nickar med en skäggig topp. 
En lummig gran ur klyftan tränger, 
Som rann för tio åldrar opp. 
En evig mossa öfverhöljer 
De grottor, der sig tysthet döljer, 
Och der den vilda örnen bor; 
Han långsamt sig i luften svingar, 
Der han en värnlös fånge tvingar, 
Som dör i lufttyrannens klor. 

En fåvitsk hop, som vädret flockar, 
Till dunderfogeln nalkar sig 
Och häpen sig i hvirflar skockar; 
Han för mot svaga slägtet krig, 
Han offer efter offer söker, 
Hans blodtörst deras sorl föröker, 
Lik hjelten, som med lyckans gunst 
En tanklös undran hos oss väcker, 
Xär han i menskoblodet släcker 
Sin vildhet och sin ärebrunst. 



Läge = bo. 



96 



Jag ser en fyravingad skara, 
Som himlabågens färger bär, 
Sig med de blyga blommor para; 
När ena blomstret suget är, 
En fjäril strax ett annat söker 
Och så sitt korta lif föröker 
Med ett lycksaligt tidsfördrif. 
Hur ymnigt tiden för oss räckte, 
Om vårt bekymmersamma slägte 
Drog sådan nytta af sitt lif. 

En menska bör den tid förgäta, 

Som lifvets korta ro betar, 

Men blott dess längd med stunder mäta, 

Då hon en ljuflig känsla har; 

Hvad minsta oro kunde föda 

Hon borde i sitt minne döda 

Och glömma ända till dess namn; 

Men ack! hon mot naturen stretar 

Och sig en verld af plågor letar 

Midt i lycksalighetens famn. 

Men nya syner ögat glada: 
Förvillad i en löfrik park, 
Der mina fötter ljufligt träda 
På en med blomster bäddad mark, 
Jag ledes i förtjusta dalar, 
Der träden öppna sig i salar 
Och strax derefter skockas fram; 
Jag ser en spräcklig skugga darra, 
Hvart enda träd syns ljuset narra 
Att leka nedan för dess stam. 

Nu börjar marken slutta neder 
Och sjunka i en lönlig gång, 
Som mellan tvenne kullar leder; 
Ju mera lunden blifver trång, 
Dess mer syns ljuset ock försvinna; 
Hit kan ej något väder hinna, 
Och när man midt i dalen är, 
Man af en okänd vördnad ryser, 
Ty fastän dagen klarast lyser, 
Så segrar likväl natten här. 



97 



Hit såg man mången ung herdinna 
Ifrån sin herdes armar fly 
Och här detsamma ödet finna, 
Som hon så menlöst ville sky. 
Förgäfves rodnan kinden höljer, 
Ty blygseln sig i skuggan döljer, 
Men hennes suck i skuggan hörs. 
Naturen är på herdens sida, 
Hvem mäktar väl mot hjertat strida, 
När vapnet blott af blygseln förs? 

Men den förtjusta grottan retar 
Den djerfhet herden redan har; 
Herdinnan efter stränghet letar, 
Men finner endast ömhet qvar. 
Af vällust börja tårar rinna; 
Snart begge deras himmel finna 
Och smälta uti nöjen bort. 
Du lund som skyddat deras låga, 
Ack vore det i din förmåga, 
Att ej vår sällhet blef så kort! 

Men hvilken ljuflig luft jag andas, 

Som denna kullen dunstar ner, 

Der purpurn med det gröna blandas, 

Och svalegräset kyla ger; 

De smultron ögat hinner följa 

Förgäfves deras blygsel dölja 

Uti ett krusigt blads försvar. 

Likså en nymf sin fägring gömmer, 

Men här och der en täckhet glömmer, 

Som florets våld sig undandrar. 

En sådan syn min vällust öker 
Och hvälfning i mitt väsen gör, 
Jag råkar det som menskan söker 
Och saknar det hon fruktar för: 
Hon söker efter frid och föda 
Med frihet från besvär och möda, 
Hon det i dessa parker får; 
Hon fruktar under föttren trädas, 
Hur kan man väl för sådant rädas, 
Der enfald om naturen rår? 



98 



Här kan för högmod fylles göra 

Att endast lyda sitt behag, 

Här törs man utan fruktan höra 

Naturens framför vanans lag. 

Här är det mindre skam och fara 

För dårars ögon löjlig vara 

Än ha ett hjerta stöpt i bly. 

Ej lystnad här min ungdom dränker. 

Och högmod, afund, fruktan, ränker 

Från mina åldersskiften fly. 

Här ingen statsslug dåre säger, 
Att dygd är blott ett talesätt, 
Och uti samma vigtskål väger 
Guld, samvei, titlar, menskovält; 
Här hörs ej menskligheten qvida 
Och fåfängt sina suckar sprida, 
När storhet henne flyktig gör; 
Ty askans barn i dessa trakter 
Ej skapa sig till gudamakter, 
Och mask ej maskar krossa lör. 

Men solen himlen öfvergifver, 

De tysta skuggor skrida fram, 

Med ljuflig vanmakt berden drifver 

I svala skjulen sina lam; 

Re'n samlas aftonrodnans skänker, 

Den friska perledaggen stänker 

På örtren en förnyad saft ; 

Ren sömnen på dess tunga vingar 

I lätta drömmar återbringar 

De nöjen jag om dagen haft. 



Begärelsers bedräglighet. 

Den ifver, som mitt hjerta bränner. 
Som alla lifvets krafter spänner 
Och ständigt efter sällhet far, 
Han skapar våra onda öden, 
Från födslostunden intill döden 
Han inyen dödlig lisat har. 



99 



När du med törstig åtrå sträfvar 
Att få den lycka för dig sväfvar, 
Hon bakom molnen gömmer sig, 
Och när du genom molnet hinner, 
Du i naturens rymder finner 
Ej något, som kan mätta dig. 

Vi af vårt hjerta stads bedragas 
Och vänta på att nöjet dagas, 
Som sig i evig skymning klär. 
Vi ned i längtans afgrund fara 
Att se hvad sällhet borde vara, 
Men finna hvad hon icke är. 

Fast våld och motgång sinnet dämpar, 
Du fåfängt mot din åtrå kämpar, 
Ditt öde öfverhanden tar. 
När vädrets vilda ilar ryta, 
Fast hvassa klippor vågen bryta, 
Behåller han sin svallning qvar. 

Du menar, om du skatter ägde, 
De mera än ditt öde vägde, 
Du hade sällhet i ditt sköt; 
Du kunde alla plågor lätta, 
En önskan få, en önskan mätta, 
Då lifvet bort i nöjen flöt. 

En drift, som menskliga naturen 
Förnedrar under dumma djuren, 
Gör att du blifver guldets slaf. 
Det friden ur ditt hjerta drifver, 
Din gud och plågoande blifver, 
Och fruktan reder till din graf. 

Men om sig lyckan på dig trugar, 
Och då du alla nöjen sugar, 
Du tar Luculli lefnad an; 
Får snart ditt trötta sinne lära, 
Att hjertat vämjes att begära 
Hvad det med lätthet njuta kan. 



100 



När ungdomselden ifrigt brinner, 
I blodet ömhet segern vinner, 
Ditt eget hjerta dig förtär. 
Du alla själens lågor retar 
Och i en skönhets armar letar 
Din himmel, som försvinner der. 

I Daphnes ögon vällust lyser: 
Den blyga ömhet, som hon hyser, 
Om hennes oskuld vittne bär. 
Du tror en gudasällhet smaka, 
För ömhet ömhet få tillbaka 
Är allt hvad hon af dig begär. 

Du kan ej på förställning klaga, 
Hon vet ej konsten att bedraga, 
ilen blott att öfverlemna sig: 
Hon dig sitt hela väsen skänker. 
Just när du dig i vällust dränker, 
Förföljer dock din längtan dig. 

I dina sinnen nöjet flyter, 
Sitt tillstånd själen sjelf förbyter, 
Men hjertat har sitt förra skick. 
Du häpnar, när du börjar finna, 
Att allt hvad menskan mäktar vinna 
Är glömma sig ett ögonblick. 

När ärebrunst i själen träder, 
Du hjertat uti hårdhet kläder, 
Naturen suckar af sitt tvång. 
Man ser till mensklighetens nesa, 
Att hjelten vill sin sällhet resa 
På menskoslägtets undergång. 

Till segern ser man honom rasa; 
Han gör vår undran och vår fasa, 
Han lyckan ser i rök och qvalm. 
Men lagern sölas af hans händer; 
Den eld hans äras fackla tänder, 
Som^ljungar^från en mordisk malm. 



101 



Med köld han verldens tårar samlar, 
Men snart i ödemarker famlar, 
Der man millioner menskor sett. 
Hvad välde återstår för hjelten? 
Han ser, att han på segerfälten 
Åt döden blott en tron beredt. 

I dina spår förödning vandrar; 
Bestört man gudamakten klandrar, 
Som lemnat dig ditt öfvermod. 
Bör oskuld för din vildhet ägas, 
Från jorden menskokärlek jagas, 
Så snart du badar dig i blod? 

Om än du dämpar alla hinder, 
Vid din triumfvagn verlden binder, 
Hvad sällhet ger ditt grymma lopp? 
Ditt rykte som ett vilddjurs löper, 
Och du ditt slägtes afsky köper, 
När du ditt slägte offrar opp. 



Saga. 



Två jungfrusvalor, slägtets prydnad, 

I samma näste bodde hop; 

Om deras vänskap, tro och lydnad 

I skogen gjordes mycket rop. 

Med kyssar de h varann an väckte, 

Och kyssar hela dagen räckte, 

Med kyssar togo de god natt; 

En kyss på mat, en kyss på dricka, 

»Mitt lilla gryn, min söta flicka!» 

Och mera dylikt vänskapspratt. 

Man hörde aldrig fåfängt sqvitter 
Från deras rena näbbar gå, 
Ett himlaverk, ett andligt qvitter 
Var det som hågen lekte på. 
Sqvitter = skators läte. 



102 



I skogen kom elt sätt att tala: 
»Mitt barn bli ärbar som en svala.» 
Det första ungen var så stor, 
Att han på skalet börja' picka 
Och ut sitt lilla hufvud sticka, 
Fick han den lexan af sin mor. 

En unger Vippstjert, som man sade, 
I elakt sällskap nöje tog, 
En ganska näsvis fägring hade, 
Hvarmed han honors dygd bedrog. 
Af syndig åtrå till sin nästa 
Beslöt han dessa helgon fresta — 
Hur snart är ungdom ej förförd? 
Han sina skalkelater tvingar 
I helig uppsyn, slaka vingar 
Och låts att vara häftigt rörd: 

Ack huru väl ers nåder pipa! 
Förlåt, att jag den frihet tar, 
Att säga, hur er sång kan gripa 
Allt hvad som näbb och fjäder har. 
I aftons den en hop bevekte, 
Som uti dessa björkar lekte, 
Att bjuda er på en konsert: 
Två näktergalar, fyra starar, 
En steglits för musiken svarar, 
Och jag slår takten med min stjert. 

En turturdufva, som det ljudes, 

Lär kuttra uti nästa träd, 

Och alla skogens helgon bjudes, 

Att ändtligt mangrant vara med. 

En menlös sång kan under göra 

Och nägon flygtig fogel röra 

Att öfverge sitt raseri. 

Betänk I kunde mången frälsa. — 

Om oss förlänas lif och helsa, 

Fick han till svars, så komma vi. 

Ett lofligt nit hos flickan gifves, 
Hvar gång hon tänker pryda sig. 
Af samma nit en svala drifves: 
Hon är så händig, snäll och vig 



103 



Att fjädren uti ordning pilla 
Och dermed hela dagen spilla; 
Ja, tiden blef dem nu så kort, 
Att när de börja på att knåpa 
På deras svarta sammetskåpa, 
Så glömde de sin andakt bort. 

När ingen fins, som kan berömma, 
Är fägring just en lappris sak: 
Månntro då dessa vänner glömma 
Att böja upp hvarandras smak? 
Det hvita bröstet, som du hyser, 
Långt mer än sjelfva solen lyser, 
Så skreko de, och lade till: 
Men skäms du ej, din lilla stolla, 
Ack, nå förlåta dig din fjolla, 
Hur du kan bry en, när du vill. 

Så talte de; men hvad som tänktes, 

Det är väl det man icke vet; 

Jag gissar dock att hugen sänktes 

Ned till herr Vippstjerts färdighet. 

Men redan de i luften segla 

Och flitigt sig på vägen spegla 

I alla bäckar, som der fans. 

Re'n hinna de den stämda eken, 

Der nyss herr Vippstjert främst i leken 

Har öppnat balen med en dans. 

Men ack, bevars väl! sad' den ena, 

Hur syndigt sådant nöje är. 

Hvad lär ej onda verlden mena, 

Den andra skrek, att se mig här. 

Kom vads, att Vippstjert vill oss narra 

Bevare oss jag börjar darra, 

Vi torde oss betänka än. 

Låt se, man kan en utväg finna. 

När svalan börjar sig besinna, 

Fins ingen utväg mer igen. 

Hon nu herr Vippstjert dugligt hannar: 
Min själ! I bjuder artigt till, 
Som för oss bland så många hannar 
Att göra med oss hvad I vill! 



104 



Men vet, det anstår ej en hona. 
Härefter lär I oss förskona 
För edert sällskap ocb besök. 
Jag far tillbaka på min heder! 
Ett löfte, som likt flickors eder 
Försvann i vädret som en rök. 

En svala har ej elakt sinne: 
Får hon en tår i ögonsigt, 
Försvinna strax utur dess minne 
Båd' hat och brott och dygd och pligt. 
Ack om jag lärt för könet gråta 
Och alltid på dess grymhet låta, 
Jag vunne mer än någon tror. 
En smula lögn kan göra under, 
Månn' Vippstjert glömde dessa funder, 
Som viste dem på sina klor? 

Han sig till marken nederkastar 

Och så med tårar yttrar sig: 

Hur grymt, hur grymt hon sig förhastar 

Nyss som er ankomst bådas mig, 

Man sådan fröjd i hopen sporde, 

Att hvar ett sedigt luftsprång gjorde. 

Jag vid den röda fläcken svär, 

Som sitter under frökens haka, 

Att jag vill aldrig fluga smaka, 

Om icke saken sådan är. 

Ack! låt vår bön er öfvertala 
Att menlöst röra eder kropp! 
En svala alltid blir en svala, 
Fast hon med andakt tar ett hopp. 
Betänk, om I en skörbjugg föder, 
Som eder fägring platt föröder 
Och eder helighet, förtär? 
Ja, svara de, det kan så vara: 
Mitt hjerta löper ingen fara, 
Fastän min klo i dansen är. 

När hönan första steget klifver, 
Så följer andra foten med. 
Hon sig åt nöjet öfvergifver 
Och svirrar uti hvarje träd. 



105 



Herr Vippstjert inga konstgrepp glömmer, 

Han deras lätta dans berömmer. 

Ett ärbart tycke snart bedrar; 

Han suckar uppå suckar gjuter: 

Af dessa tecken svalan sluter, 

Att hennes fägring verkat har. 

Den ena svalan sad': Min söta, 
Tänk vippstjert ömhet för mig har! 
Hur skall man denna fara möta? 
Den andra sad': Du vilse far. 
Min nådigaste vän besinna, 
Vi många dygder hos dig finna, 
Men mina fjädrar glänsa mer. 
Jag rodnar för att uppenbara, 
Att Vippstjert fastnat i min snara; 
Hans kärlek jag med fasa ser. 

Snart börjas mellan dem en träta: 
Med söta ord och bitter själ, 
De deras fel och brister mäta; 
De mena blott hvarannan väl. 
Sen yfves deras tofs och fjäder, 
Sin harm de snart för alla väder 
Och luftens sällskap gjuta ut. 
Farväl med sång! farväl med qvitter! 
Men ack! jag ej beskrifva gitter 
Hvad detta tog för ömkligt slut. 

Dem snart en ilsken ande griper, 
Och fradgan genom näbben går, 
Den ena vän den andra kniper, 
Så hvar en blodig vinge får. 
Så långt som svalor kunna minnas, 
Kan ej så mordisk drabbning finnas. 
Men Pan, som ömkan med dem har 
Och högligt denna skam förtryter, 
I tvänné qvinnor dem förbyter, 
Men lemnar forna kynnet qvar. 

Pan = skogsguden. 



106 



Till straff för detta skalkestycke, 
Förvandlas Vippstjert i en sprätt; 
Han hyser än sitt djerfva tycke, 
Omskapar sig på tusen sätt. 
Han drifver gäck med könets ära, 
• Hans foglaursprung kan man lära 
Utaf hans ystra flygtighet. 
Hans flogeld på hvart altar brinner, 
Och täcka könet dervid vinner 
En hastig ro och lång förtret. 

Flogeld = ostadig, flygtig eld. 



GUSTAF FREDRIK GYLLENBORG. 



Gustaf Fredrik Gyllenborg. 

nder det Creutz af talrika och maktpåliggande offent- 
liga uppdrag hindrades att fortsätta den skaldeverk- 
samhet han under sin ungdom med så mycken 
framgång begynt, hade deremot hans vän Gyllenborg tillfälle 
att under hela sitt lif egna sig åt de vittra idrotter, som 
under hans tidigare period sysselsatte honom inom fru 
Nordenflychts krets och sedan fortsattes i Vitterhetsakade- 
mien och vid Gustaf IILs hof. Diktningen var alltid hans 
hufvuduppgift, för embetsmannaverksamheten och det poli- 
tiska lifvet kände han ingen kallelse, och hoflifvet tilltalade 
honom endast i den mon det var vittert och literärt. Han 
var en stilla, enkel, något borgerligt anlagd natur, som i 
studier och författarskap med tillhörande skaldeära samt i 
det husliga lifvets fredliga tillbakadragenhet sökte och fann 
en tillräcklig ersättning för de äreställen, hans börd och 
studier möjligen kunnat förskaffa honom, om han efter- 
sträfvat dem. Utan att taga någon verksam del i alla de 
politiska och sociala omhvälfningar vårt land undergick 
under hans nära 8o-åriga lifstid, åtnöjde han sig med att 
på afstånd betrakta dem med det lugn och den likgiltighet, 
som han sjelf så mycket älskade att kalla »filosofiska», men 
som väl i icke ringa grad berodde på hans brist på vid- 
sträcktare praktiska intressen. Från fåfänga och en viss naiv 
egenkärlek var han väl icke alldeles fri, men denna sträckte 
sig ej utöfver hans literära verksamhet; sin berömmelse 
sökte han uteslutande i sin diktning, och man måste er- 
känna, att hans poetiska begåfning, synnerligen i formelt 
afseende, väl förmår uthärda en täfian äfven med de för- 
nämste skaldernas under frihetstiden. 

Den sydländska glöd, som hvilar öfver många partier 
i Atis och Camilla, och ännu mera den läckra sinlighet som 
utmärker Daphne, saknas hos Gyllenborg. Hans poesi är 
mera nykter, mera reflekterande. Derför ligger ock hans 

Svenska Parnassen II. 8 



110 

styrka inom lärodikten och satiren. I språkets kraft, i 
uttryckens och bildernas elegans öfverträffar han deremot 
Creutz och förfaller sällan till den långsläpiga vidlyftighet, 
från hvilken denne ej alltid kan frikännas. Är Creutz större 
skald, så är Gyllenborg större ordkonstnär. Båda hade 
öppet sinne för naturens skönheter, men under det Creutz 
med sitt lättrörda sinne och sin spelande fantasi omedelbart 
tog intryck af omgifningen och, vare sig i sin diktning eller 
i sin mycket prisade muntliga konversation, återgaf dem i 
raska drag så som han erfarit dem, var Gyllenborg mera, 
sluten och betänksam; i sitt inre sofrade han sina intryck, 
och först efter en sträng granskning anförtrodde han dem åt 
papperet. Genom denna noggranna pröfning, genom den 
långa tid han kunde använda på sitt skaldskap och slut- 
ligen genom den förnyade granskning han lät sina dikter 
undergå före deras sista utgifvande, hafva dessa också hållit 
sig längre moderna än Creutz', och han har derigenom också 
haft ett större och varaktigare inflytande på den följande 
periodens vittra alstring. 

Gyllenborgs lefnadsöden intill 1775 äro väl bekanta 
genom hans sj el f biografi, som han begynte nedskrifva pä 
sin ålderdom 1802, den sista skrift vi äga af hans hand. 
t Mitt lefverne-» är en liten väl skrifven bok, något bredt 
hållen och icke fri från den sirliga akademiska stil, 
som vid slutet af århundradet var den herskande i litera- 
raturen. Jemte åtskilliga intressanta meddelanden af all- 
männare betvdelse samt talrika resonnemanger öfver sina 
skrifter har skalden låtit sig angeläget vara att uppteckna 
äfven obetydligare detaljer af sina lifsrön; det hela ger där- 
igenom en klar inblick i hans lefnadsförhållanden, karakter 
och uppfattningssätt. Orsaken hvarför arbetet afbröts vid 
sagda tid är obekant. Det är ur detta arbete vi låna föl- 
jande biografiska data, för så vidt de falla inom den tide- 
rymd det behandlar. 

Gustaf Fredrik Gyllenborg, son af den gamle krigaren 
riksrådet Johan Gyllenborg och hans grefvinna Margareta 
Eleonora v. Beijer, dotterdotter af den berömde Erik Dahl- 
berg, föddes den 25 Nov. 1731 på egendomen Strömsbro 
i Östergötland. Han tillhörde den bekanta slägten Gyllen- 
borg, af hvilken flera medlemmar utmärkt sig såsom poli- 
tiker och författare. Hans farbroder var kanslipresidenten 
Karl Gyllenborg, tillika dramatisk författare, en annan far- 



111 

broder, Olof Gyllenborg, var äfven känd som skald, och hans 
farfader, riksråd och landtmarskalk, hade i likhet med sin 
fader och broder äfven verkat inom literaturen. Efter att 
i hemmet hafva åtnjutit en god uppfostran, bland annat 
under sin informator Ebersteins ledning, sändes den unge 
grefven 1747 till Upsala, der han vistades två terminer, hvar- 
efter han begaf sig till Lund för att der fullända sina studier 
under den bekante juristen Nehrmans ledning. Hans håg låg 
dock mera åt det vittra hållet; hans käraste studium var 
de gamles poetiska skrifter, synnerligen Virgilius, som han 
genomgick för poes. professor Stobaeus. Äfven åt de ro- 
merska filosoferna egnade han sin tid, och den latinska 
literaturen tyckes äfven i hans egna skrifter ständigt hafva 
föresväfvat honom som ideal. Vid universitetet åtnjöt han 
stort anseende, och 1750 kom honom den största ära till 
del, som akademien kunde tilldela sina adepter, i det han 
vid föga mer än 18 års ålder valdes till rector illnstris. 
Det var nemligen vid denna tid vid universiteten icke 
ovanligt att till denna befattning utse ynglingar af lysande 
familj och framstående begåfning. Då nu Gyllenborg jemte 
sina egna förtjenster tillika var son till universitetets kansler, 
och flera af hans slägtingar förut varit rektorer, anförtroddes 
detta embete åt honom, och han försäkrar sig äfven samvets- 
grant hafva skött det, t. o. m. utan att, såsom vanligen var 
fallet, dela göromålen med den prorektor, som sattes vid 
den adlige ynglingens sida för att verksamt biträda vid de 
akademiska göromålens handläggande. Följande år dispu- 
terade han på latin öfver en af Xehrman författad afhandling 
om -a Högst a maktens rätt i anseende till studierna i sam- 
hället '» och begaf sig kort derefter till hufvudstaden för att 
inträda i embetsverken. Redan förut (1748) e. o. kanslist 
i justitierevisionen, blef han nu genom fadrens bemedling 
registrator i justitiekanslerskontoret, en syssla, som dock 
föga behagade honom. Han betraktade det nemligen såsom 
en degradering att efter afläggandet af den akademiska 
purpurn nedstiga till ett ringa och temligen mekaniskt ar- 
bete i ett af statens embetsverk, som ej räknades bland de 
förnämligare. Länge behöfde han ej heller qvarstå på denna 
plats, utan förflyttades 1756, efter hofpartiets misslyckade 
revolution, till en svssla, som mera tilltalade honom, i det 
han utnämndes till kavaljer hos kronprinsen, på samma 
gång Creutz anstäldes hos hertig Fredrik Adolf. 



112 

Då den nya hofpersonalen på detta sätt påtvungits de 
kungliga mot deras önskan och efter deras vänners, Dalins 
m fl., afskedande, är det naturligt, att de nykomnes ställning 
gentemot hofvet skulle blifva nog brydsam; synnerligen 
kunde Gyllenborg, hvars hela slägt intagit en mycket fram- 
skjuten position inom det fiendtliga hattpartiet, icke vara 
särdeles välkommen. Han kände ock detta missförhållande 
i början ganska djupt. Emellertid förskaffade honom snart 
hans älskvärda egenskaper, hans poetiska begåfning och 
framför allt hans brist på intresse för politiken både konun- 
gens och hans unge lärjunges bevågenhet, särskildt tillvann 
han sig under den tid han tillbragte såsom hof kavaljer i 
så hög grad kronprinsens ynnest, att vänskapsförhållandet 
dem emellan ej upphörde förr än med Gustaf IILs död. 

Under den tid, som nu följde, skref Gyllenborg sina 
bästa dikter. Huruledes han jemte sin oskiljaktige vän 
Creutz inträdde i >/Tankebyggarorden» och medverkade i 
»Våra Försök», en diktsamling, som han dock sedermera 
betraktade med missaktning, huru fru Nordenflychts krets 
så småningom utbröts ur denna orden och i ett mera 
familjärt samqväm idkade vitterheten; huru slutligen detta 
sällskap utgaf Vitterhetsarbeten af de 3 skalderna — allt 
detta har i det föregående blifvit omtaladt. I sin sjelf- 
biografi citerar Gyllenborg ett yttrande af fru Nordenflycht, 
som utvisar hennes sätt att bedöma sina skaldebröder, 
och som äfven för efterverlden har en viss giltighet: »Gref 
Gyllenborg», sade hon, »ni är poet, tänk ej att blifva något 
annat, ni blir det aldrig. Gref Creutz gör snarare lycka i 
verlden. Gör sjelf er egen lycka, er egen förnöjelse och 
var säker om ett namn, mera varaktigt än någon embets- 
mans, huru hög han må synas». 

I »Vitterhetsarbeten» finnas de berömdaste af Gyllen- 
borgs skrifter intagna. Hans första dikt, skrifven före hans 
förflyttning till hofvet och tillkommen i förtrytelsen öfver 
hans ledsamma syssla, var en Satir öfver mina vänner, der 
han skildrar sina sysselsättningar och de personer, med 
hvilka han kommer i beröring. Hans sträfvan att efterbilda 
den romerskt-franska satiren är ögonskenlig, ehuru det 
endast ofullständigt lyckats honom. Versen är ledig och 
målande, men satiren är skäligen tam, och det dåliga lynne, 
skalden söker visa, förefaller något affekteradt. Alla der 
framstälda porträtt äro, enligt hans eget påstående, »dragna 



113 

efter naturen», och äfven Creutz finnes der afmålad, ehuru 
efterverlden har svårt att i den intetsägande och löjliga 
bilden igenkänna den älskvärde skalden. 

Hans andra satir, Verldsföraktaren, är af mera didaktiskt 
innehåll och sattes mycket högt af skalden sjelf. Han skild- 
rar här, huru den unge Lisidor (Gyllenborg) utträder i verlden 
och nedslagen öfver dess dårskap och flärd beslutar sig för att 
vända den ryggen och draga sig tillbaka inom sig sjelf. 
Genom sitt sammanträffande med en gammal vän, 

»en verdslig vis, som sökte se och lära 
Och kunde dårars fel med köld och styrka bära» 

föres han dock på andra tankar och inser, att man måste 
lefva med menniskorna för att förbättra dem, och att ingen 
har rätt att svika sin pligt i kampen mot dårskap och laster. — 
Stycket kan måhända genom sin didaktiska tendens förefalla 
något torrt, och äfven de oafbrutna alexandrinerna äro 
stundom litet enformiga, men äfven här måste man be- 
undra skaldens herravälde öfver språket och hans förmåga 
att i kraftiga och kärnfulla sentenser uttrycka sina tankar. 

Hans tvenne dikter Menniskans Nöjen och Menniskans 
Elände äro det förra allegoriserande, det senare af didaktiskt 
innehåll. »Inbillningsgåfvan i det förra poemet», säger han 
sjelf, »kontrasterar mot tankestyrkan i det senare. Under 
olika förtjenst anser jag dem båda af lika värde», ett om- 
döme, hvilket, äfven om det i författarens mun öfverraskar 
oss, dock är ganska träffande. I samma samling intogos 
vidare tvenne af de qväden, Vår- och Vmlerqväde, i hvilka 
skalden likasom Creutz i sitt Sommarqväde skattade åt den 
rådande smaken för poetiska naturbeskrifningar. Till dessa 
båda lade han sedermera ett Höstqväde och på sin ålderdom 
äfven ett Sommarqväde samt inledde dessa fyra dikter genom 
sitt praktfulla Ode till naturen, en dikt lika formelt fulländad 
som sublim och tankediger. Af mindre betydelse är hans 
i samma samling intagna Af sked från ungdomen. 

Sin grannaste dikt Ode öfver själens styrka skref Gvllen- 
borg efter Vitterhetsarbetenas utgifvande »till styrka för sin 
själ att uthärda ännu bistrare tider, som förebådades». 
Hållen i hans vanliga retoriska stil, utmärker dock denna 
dikt höjdpunkten af hvad som inom den didaktiska genren 
kan åstadkommas. En sann poetisk inspiration genomgår 
från början till slut detta stycke, som med en hög oratorisk 



114 

konst uppställer Rom och Grekland såsom mönster för skal- 
dens vekliga tid. I arten af stil och framställningssätt äger 
detta poem flera likheter med Tegnérs Svea, och man kan 
väl föreställa sig, att det vid sin framkomst väckte en lika 
uppmärksamhet. 

De bistrare tider, på hvilka Gyllenborg vid tal om detta 
ode anspelar, hade kommit för honom. Sedan kronprinsen 
1762 förklarats myndig, entledigades han från sin tjenst 
såsom hofkavaljer, och hans förmögenhetsomständigheter 
tilläto honom ej att lefva utan plats. Han sökte en sådan 
och erhöll slutligen, dock ej utan anlitande af de af honom 
så häftigt fördömda korruptionsmedlen, en kammarråds- 
befattning, h vilken han förestod, till dess han 1774 på an- 
sökan utnämndes till kansliråd. 

Genom sitt entledigande från hofvet, Creutz' afresa till 
Spanien och fru Nordenflychts död, vid h vilket tillfälle 
Gyllenborg skref sin dikt Äreminne öfver fru Nordenflycht, 
undergick skaldens lif en genomgripande förändring. Hans 
lyra tystnade för en lång tid; under de följande 9 åren 
äga vi intet af hans hand, likasom äfven de skrifter han 
framdeles utgaf ingalunda stå i paritet med dem han för- 
fattat i sin ungdom. 

I December 1764 gifte han sig med Anna Margareta 
Gotzman, dotter af en rik bankokassör i Stockholm och er- 
höll med henne i hemgift utom annan egendom tvenne 
sätesgårdar, Sätra och Ladvik, af hvilka den förra under en 
tid tjenade de nygifta till bostad. Genom den vid 1665 
års riksdag framkallade finansiella krisen förlorade dock 
svärfadren sin förmögenhet, och då de till Gyllenborg öfver- 
lemnade godsen endast voro betalda med Gotzman s revers, 
som genom hans iråkade ekonomiska trångmål förlorat sitt 
värde, afträdde Gyllenborg, ehuru ej dertill lagligen förpligtad, 
dessa gods till förmon för kreditorerna. Han erhöll dock 
sedermera efter Gustaf IILs uppstigande på tronen delvis 
godtgörelse för denna förlust. 

I hög grad missnöjd med partiregeringen under frihets- 
tidens senare skede, helsade Gyllenborg med glädje Gustaf 
IILs äntrade till regeringen och återkomst till fädernes- 
landet. I anledning af denna händelse bröt han sin långa 
tystnad och firade konungens hemkomst med tvenne Oden, 
i hvilka han, utan att nedsjunka till smicker, på ett värdigt 
sätt uttalar sin egen och landets längtan efter regenten, 



115 

tillika utdelande ganska ampra slängar åt ständerna, parti- 
regeringen och den utländska korruptionen. I sin sjelf- 
biografi kan skalden ej dölja sin belåtenhet med dessa båda 
oden: »Jag tror mig icke fela», säger han, »då jag vågar 
framställa dem båda som mönster i det skaldeslag. på hvilket 
de blifvit författade ». Med hans föregående dikter uthärda 
de dock knappast en jemförelse. 

Äfven 1772 års revolution väckte Gyllenborgs belåten- 
het. Han var sjelf en bland dem som till konungens 
öfverseende framburo formuläret till konungaförsäkran och 
påminner sig i senare tid med förtjusning den lyckade för- 
ställning, med hvilken denne antog och gillade denna 
försäkran, samt beskrifver lifligt den väl planlagda och lyckligt 
utförda statshvälfningen den ig Augusti. 

Gyllenborgs tidigare tjenstgöring vid hofvet och hans 
poetiska begåfning närmade honom efter revolutionen till 
Gustaf III och Lovisa Ulrika. Uti den af enkedrottningen 
1773 återupplifvade Vitterhetsakademien invaldes skalden 
och höll den 9 Februari sitt inträdestal, hvari han upp- 
höjde drottningens förtjenster om den svenska odlingen och 
kastade en fiygtig blick på skaldekonstens utveckling från 
Dalins tid, betonande slutligen huru akademiens uppgift 
vore att upplifva denna konst efter den afmattning som 
inträdt efter 1663. För samma akademi diktade han äfven 
två flockar Fabler och tillade under en senare tid ytterligare 
tvenne, hvilka upplästes i Svenska Akademien. Till denna 
fabeldiktning, som på den tiden var mycket modern och i 
Frankrike på ett lysande sätt representerats af den berömde 
La Fontaine, hade han enligt sin egen uppgift blifvit för- 
anledd af sin lust att satirisera, men under en form, som 
mindre skulle såra utan att derför vara mindre verksam, 
eller med andra ord af sin önskan att använda »ett skalde- 
slag, i hvilket sanningen tillätes att under förklädnad sig 
framställa». Genom det lätta och roande sätt, hvarpå 
Gyllenborg berättar sina fabler, närmar han sig ofta sina 
berömda franska förebilder och kan afgjordt uppställas så- 
som vårt lands förnämste fabeldiktare. 

I Gustaf IILs krets var han en gerna sedd gäst och 
en af de få, som tillhörde konungens närmare omgifhing. 
Såsom mindre angenämt än hedrande tyckes han deremot 
hafva betraktat sitt poetiska medarbetarskap i konungens 
dramatiska arbeten. Denne, som icke var någon versifikatör, 



116 

uppgjorde som bekant planen till flera dramer, hvilka sedan 
versifierades af andra. På detta sätt framkommo genom 
samarbete mellan Gustaf III och Gyllenborg det lyriska 
skådespelet Sveas högtid, i anledning af aftäckandet af 
Gustaf I:s staty, samt Birger Jarl (hvarvid dock äfven 
Adlerbeth medverkade), som uppfördes vid hertig Karls 
förmälning den 8 Juli 1744. Af Gyllenborgs egen upp- 
finning äro deremot dramerna Sune Jarl, Penelope och ko- 
medien Det nya herrskapet. 

Samma önskan att skapa en nationell hjeltedikt, som 
framkallade fru Nordenflychts »Caroliade», sysselsatte äfven 
Gyllenborg under en lång följd af år, och det var samma 
ämne som hon, nemligen Tåget öjver Balt, han valt till 
ämne för sitt epos. I fulländadt skick trycktes denna dikt 
i 12 sånger 1785. Den utmärker sig för samma förtjenster 
och fel som hennes: ett ganska vackert språk, ren och felfri 
versifikation, men är långdragen och enformig, hvarjemte 
de onaturliga allegoriska figurerna verka i hög grad störande. 

Utom dessa dikter äga vi af Gyllenborgs hand från 
hans senare tid en lärodikt i 4 sånger, Försök om Skalde- 
konsten samt flera Psalmer, utom åtskilliga mindre dikter, 
bearbetningar, öfversättningar och poetiska utkast. 

I samma mon Gustaf III under sina senare regeringsår 
koncentrerade sin verksamhet på politiken, förlorade han 
sitt intresse för skaldekonsten och sina vittra umgänges- 
vänner. Äfven Gyllenborgs besök vid hofvet blefvo mera 
sällsynta. I stället drog denne sig tillbaka inom familj elifvet, 
egnande sin tid odelad åt sin hustru och sina barn. Hans 
systerson, skalden Oxenstjerna, karakteriserar honom såsom 
en fullständig »vir uxorius». »Fåfängt säger min morbror», 
påstår denne, »att han i gref Creutz' sällskap ännu en gång 
skulle vilja beträda sin gamla bana, jag är försäkrad, att 
om Apollo och de nio sånggudinnorna komme hit, skulle 
han lika fullt öfvergifva dem för att göra dockor åt sin 
dotter, eller för att knyppla dagen i ända». 

Utom sitt kanslirådsembete, som redan nämnts, för- 
valtade Gyllenborg 1777 — 79 och 1781 — 1800 en plats 
som bankofullmäktig. Vid Svenska Akademiens stiftelse 
1786 var han en bland dem som af konungen sjelf utsagos 
till ledamöter. Han afled den 30 Mars 1808, och hans stoft 
hvilar i Klara kyrka. 



Ur "Mitt Lefverne". 

Gustaf III:s äntrade till regeringen och statshvälfningen 1772*). 

fustaf den tredje, 25 år gammal, lysande af ungdom 
och snille, mottog riksstyrelsen med ringa makt att 
regera och efter utseendet med en ännu mindre för fram- 
tiden. Den sammankallade riksdagen lofvade icke att blifva 
gynnande för honom. Ryska partiet eller nattmössorna 
hade ej förgäfves användt allt möjligt arbete och kostnad vid 
riksdagsmansvalen, som alla utslogo efter deras önskan. 
Konungen hade att afvakta en riksdag, sammansatt till större 
delen af hans ifrigaste motståndare. Efter några veckors 
hvila mottog konungen dessa ständer den 25 juni 1771, 
dagen efter midsommardagen. 

Mitt ändamål är icke att beskrifva denna riksdag och 
alla derunder timade hvälfningar, dess stolta början och 
snöpliga utgång äro tillräckligen kände. Dess sanna och 
fullständiga teckning öfverlemnas åt framtiden, hvartill jag 
hvarken är hågad eller äger tillräckliga kunskaper. Minnet 
deraf är obehagligt att återkalla. Hvad mig enskildt under 
förloppet deraf kunnat angå och med mitt öde äger gemen- 
skap, är det enda, hvilket jag till fortsättning af min lefnads- 
beskrifning finner mig föranlåten att anföra. 

Hattarne hade i början af riksdagen pluraliteten på 
riddarhuset i landtmarskalks- och bänkmansvalen**), i följd 
hvaraf pluraliteten af deras parti äfven deciderades i depu- 
tationerne och sekreta utskottet. Bland ledamöterne i detta 
utskott hade jag den hedern att blifva utnämnd, der vi hade 
att ovilkorligt besluta alla finans- och statsärender, alla de 
förnämsta grenar af riksstyrelsen, och der vi beslutade intet; 
det var nu mössornas ordning att spela mästare. Allrå- 
dande i preste- och borgarestånden, hade de utvalt till leda- 
möter i utskottet sina ifrigaste anhängare, som hade den 

*) Det här meddelade stycket utgör ö:te delen (så när som på 
begynnelsen) af Gyllenborgs sjelfbiografi. 

**) Bänkmän = de 50 adelsmän, som utsagos till elektorer, 



118 

dubbla förnöjelsen att segra såväl öfver hattarne som öfver 
adeln, emot hvilken deras bitterhet var uppstigen till den 
yppersta grad. Adelns ledamöter hade vid sådana omstän- 
digheter ej annat att göra än att efter fåfänga ordvexlingar 
höra beslutet, af prester och borgare dem förestafvas. 

Vid mitt inträde i utskottet igenkände jag med fasa 
bland ledamöterna 17G5 års ansigten. De förnämste aktörer 
af denna ohyggliga riksdag*) hade åter uppträdt på banan 
med retad ifver öfver det inbrott, de lidit i deras välde under 
mellanriksdagen 1768. Kronprinsen Gustafs åtgärd dervid 
var i friskt minne**). Han skulle som konung sättas ur 
stånd att våga dylika och ännu vådligare uppträden, hans 
makt inskränkas inom ännu trängre gränser, än clen redan 
blifvit genom äldre författningar. Oviljan mot konungen 
underhölls med de kraftigaste medel af ryska hofvet, som 
för att behandla Sverige äfven som Polen var högst ange- 
läget att betaga den unge konungen all möjlighet att åter- 
ställa rikets sjelfständighet och undandraga sig ett främ- 
mande ok. Till vinnande af sitt ändamål hade det rådande 
partiet det lyckligaste tillfälle genom den nya konungaför- 
säkran, som åt utskottet var anförtrodt att författa och före- 
lägga konungen, innan hyllningen kunde äga rum och krö- 
ningen honom tillåtas. 

Som konungaförsäkran innehöll en förklaring eller till- 
läggning af regeringsformen och räknades af största vigt 
bland acta publica, så fordrades att samtliga stånden i dess 
beslutande skulle deltaga, i anseende hvartill deputerade af 
bondeståndet förordnades med säte och stämma i sekreta 
utskottet under afgörandet af detta granlaga ärende. Deli- 
berationerna blefvo derigenom ännu mera bullersamma och 
vidlyftige och utdrogos från den ena månaden till den andra, 
ulan att man kunde hoppas, det fostret ändtligen skulle 
framkomma i dagsljuset. Konungen förstod att derunder 
dölja sin otålighet, men allmänheten icke likaledes. Folk 
frän alla landsorter voro samlade för att bevista kröningen, 
hvartill ännu ingen dager kunde skönjas. Allmänna miss- 
nöjet öfver det rådande partiet utbrast utan skonsamhet. 

*) Genom mössornas finansiella åtgärder vid 1765 ars riksdag 
hade Gyllenborgs svärfader förlorat sin förmögenhet. På ett före- 
gående ställe i sin sjelfbiografi svänger G. sitt gissel mot de ledande 
männen vid denna riksdag. 

**) Dä konungen på kronprinsens tillskyndan genom att nedlägga 
sin myndighet tvang rådet att mot dess vilja sammankalla ständerna, 



119 

Man röjde tydligen under denna tidsutdrägt det rådande 
partiets illvilja mot konungen, och man visste, att det var 
underhållet och betaldt af grannen för hvarje dag, som tiden 
kunde förhalas. Efter nio månaders förlopp, då sekreta ut- 
skottet ej vågade att längre dröja med öfverlemnandet af 
sitt beslut, var det ändtligen i medio af mars månad 1772 
färdigt att konungen tillställas. 

Efter antaget bruk vid konung Adolf Fredriks tillträde 
till regeringen, skulle formuläret till konungaförsäkran till 
konungens öfverseende öfverlemnas, i det att hans under- 
skrift därå tillika begärdes. Deputerade utnämndes, åt hvilka 
denna kommission anförtroddes. Såsom förste grefven i se- 
kreta utskottet anmodades jag att vara deras anförare och 
föra ordet i ständernas namn. Konungen emottog oss i 
nedra galleriet, sittande vid ett bord omgifven af sin vanliga 
vakt. Mina ord voro, såvida jag dem kan minnas, att stän- 
derna hade den nåden att genom oss, deras deputerade, 
efter antaget bruk till hans majestäts höga öfverseende öfver- 
lemna det formulär, som efter något betänkande blifvit för- 
fattadt till hans majestäts konungaförsäkran; hvarjemte rik- 
sens ständer i underdånighet anhöllo, det honom täcktes 
med dess höga underskrift densamma befästa och till riks- 
dagen öfverlemna. Konungen, ulan att tillåta formuläret 
att uppläsas, svarade sig vara öfvertygad, att ständerne ej 
kunde ålägga honom andra pligter än dem, hvartill han sig 
redan förbundit, att han således utan betänkande antog 
deras afgifne formulär, som skulle, så snart det hunne att 
renskrifvas i dess kansli, med dess namns underskrift be- 
kräftas och tillställas riksständerna efter deras önskan. Depu- 
terade hade derpå den nåden att kyssa konungens hand och 
förafskedades med det vänligaste ansigte. 

Vi medbragte till sekreta utskottet konungens nådiga 
svar. Jag hade förmodat, att den bevågenhet, hvarmed ko- 
nungen samtyckt ständernas beslut, skulle väcka en allmän 
glädje, men deraf röjdes ej det ringaste tecken. En seger 
kunde ej smickra detta ilskna folket utan föregången strid, 
uti hvilken man var säker om en ständig öfvervigt på konun- 
gens bekostnad. Han förunnade dem icke denna förnöjelse. 
Han kände otillräckligheten af föreställningar för att erhålla 
en tillbörlig makt, och att dertill fordrades kraftigare medel, 
för hvilka allmänheten ej ännu syntes fylles beredd. En 
lägligare tid afvaktades, och konungen lemnade emellertid 



120 

med öfverlagdt tålamod öppet fält åt sina motståndare att 
med ett framhärdande raseri skynda till deras egen undergång. 

Andtligen under denna olyckliga tid nalkades några 
glada dagar, dem jag med förtjusning i minnet återkallar: 
konungens hyllning och påföljande kröning. Ovännen för- 
mådde ej längre att bestrida honom dess första och med- 
födda rättigheter. Beredelserna till dessa högtidligheter in- 
togo ännu tvenne månader, förrän allmänhetens långa väntan 
slutligen uppfvldes i medlet af maj månad 1772. 

Det är uti Sverige och detta land allena, som det in- 
tressanta skådespelet för menskliga samfundet framställes, när 
fria undersåtare af alla stånd genom sina fullmäktige för- 
binda sig med konungen genom det heligaste band, i det 
att de inför tronen aflägga sin trohets- och huldhets ed. 
Majestätligheten af denna akt förhöjdes denna gång att 
blifva den enda i sitt. slag såväl genom stället, der den upp- 
fördes, som anseendet af den person, åt hvilken det yppersta 
rummet var tillegnadt, Gustaf den tredje. Konung Adolf 
Fredriks hyllning, till hvilken jag äfven varit vittne, upp- 
fördes på borggården i gamla kungshuset på Riddarholmen, 
en trång plats, som med möda tillät rum åt andra åskådare 
än ständerna sjelfve. För den nuvarande hyllningsakten var 
den så kallade Logården utsedd, der i sednare tid en parterr 
med lefvande häckar blifvit inrättad. Den sidan af slottet, som 
vetter mot hafvet, tillika med båda flyglarne voro öfverklädde 
med läktare, hvilka tillika med gården, likaledes med bänkar 
försedd, förunnade åt åskådare af alla stånd ej mindre än 
åt ständerna ett beqvämligt och tillräckligt utrymme. Hafs- 
viken nedanföre vimlade af båtar och fartyg, likaledes upp- 
fylda med åskådare, som hade konungens tron i ögonsigte 
mellan båda flyglarne upprest. Haf och land voro på en 
gång vittnen till denna lysande akt med ögonen fästa på 
konungen och öron uppspända att höra hans tal. Vid förra 
hyllningar var vanligt, att presidenten i kansliet förde ordet 
på konungens vägnar. Gustaf den tredje talade sjelf med 
en klar och behaglig stämma, hvaraf ljudet utbreddes kring 
hela den vidsträckta skådebanan. Man skulle vara såld till 
kropp och själ åt en främmande makt för att icke röras af 
denna stämma; också är jag öfvertygad, att äfven hans 
bittraste ovänner för ett ögonblick åtminstone blefvo intagne. 
Allmänheten blef det med hänryckning från denna stund 
och bevarade känslan deraf för everldliea tider, 



121 

Efter ott års förlopp från riksdagens början uppfyldes 
sent omsider ändamålet med dess sammankallande, konungens 
kröning, som förrättades i Storkyrkan i närvaro af samtliga 
stånden och trängseln af nyfikne åskådare. Oaktadt all den 
lysande prakt, som vid sådana tillfällen slösas, var denna 
senare högtidlighet mindre intressant både för ögat och 
hjertat än den förras ädla enfald. Smörjelseakten, som före- 
gick, synes likväl förtjent att anföras. Förbunden med reli- 
gion och förrättad under böner och välsignelser, kunde denna 
akt ej fela att vara på det högsta intagande, och jag erkände 
rättvisan af den högaktning, livarmed allmänheten i alla tider 
den ansett. Jag har ännu för mina ögon konungen, när 
han afklädd den furstliga manteln och kronan i en hvit 
klädnad, oskuldens färg, och med blottadt hufvud knäböjde 
för den Högste under åkallan af dess mäktiga beskydd. 
Kontrasten mellan den unge konungen och den gamle vör- 
dige erkebiskopen Beronius, som förrättade denna ceremoni, 
var i alla afseenden märkvärdig och gjorde ett intryck på 
min inbillning, som aldrig utplånas. 

Egentliga ändamålet med alla dessa ceremonier, vördna- 
dens befästande för konungamakten, syntes i anseende till 
pluraliteten af närvarande ständer föga vunnet. Hade det 
rådande partiet förstått sitt eget intresse och ägt det ringaste 
vett och eftertänka, så hade det efter kröningens bevistande 
omedelbarligen slutat riksdagen. Af konungens kända ka- 
rakter och hans billiga missnöje öfver ständernas förhållande 
kunde slutas, att hämden grodde i hans hjerta, hvars våd- 
liga utbrott icke kunde undvikas utan genom den hastigaste 
reträtt. Tillfället hade derigenom blifvit betaget för konungen 
att till sin fördel nyttja allmänhetens då varande förtjusning. 
Under afvaktan af en tillkommande riksdag skulle denna 
flygtiga låga förmodligen svalna, och äfven konungen i en 
trögare ålder snarare beqväma sig vid de fjettrar, som blifvit 
honom ålagde. Men nattmössornas vanliga inskränkta be- 
grepp och högmodet af deras framgång lemnade ej rum åt 
något eftersinnande. Med förakt både för konung och all- 
mänhet fortsatte de sina öfverläggningar; det månadtliga 
underhåll de erhöllo af ryska ministern var för behagligt att 
kunna försakas. Riksdagen måste utdragas och, om möjligt 
vore, blifva beständig för att vaka öfver konungens för- 
hållande och tillintetgöra det underliggande partiet för everldliga 
tider. Den önskligaste frihet syntes dem förunnad att handla 



122 

efter behag. Afven Stockholm var öfverlemnadt åt deras 
välde. Icke allenast folket från landsorterna, som bevistat 
kröningen, var bortrest, utan ock större delen af riddarhusets 
ledamöter af båda partierna, som öfvergåfvo fältet, större 
delen af ledsnad, någre de klokaste hufvuden för att icke 
öfvervara en förutsedd oundviklig revolution, den de hvarken 
voro hågade att befrämja eller funno sig i tillstånd att afböja. 

Jag var bland de förste, som åtföljde den allmänna ut- 
vandringen. Förqväfd af de obehagligaste dunster i sekreta 
utskottet, var jag förlägen att andas en frisk luft. Jag reste 
till det älskade Skenas *), der jag efter några dagars vistande 
öfverlemnade hustru och barn i min goda systers vård, för- 
anlåten att åter begifva mig till riksdagen, icke af hopp att 
vara vittne till någon lycklig brytning i de allmänna ären- 
derna, men för bevakandet af en enskildt angelägenhet. Min 
svärfar hade den varande riksdagen itererat sin ansökning 
om ersättning för sitt lidande under 65 års riksmöte. En 
partilöpare hade åtagit sig att genomdrifva saken under 
skriftlig förbindelse af halfva summan, som kunde utpressas. 
Oaktad t dessa skamlösa vilkor måste jag förnimma, att den 
egennyttige fullmäktigen ej förmått att det ringaste uträtta. 
Det var ej i naturen af då varande jernregering att bevisa 
någon rättvisa än mindre att röras af medlidande. Äran deraf 
var förbehållen åt en mensklig regering, som under rikets 
mest förtviflade tillstånd ändtligen till allmän och enskild 
förnöjelse uppdagades. 

Nattmössorna hade de förflutna veckorna tillbragt oroliga 
dagar och sömnlösa nätter. Konungen hade i spetsen för sitt 
lifgarde marscherat ut på Ladugårdsgärdet, der han bevi- 
stade de vanliga militärisha öfningarna. Soldatens tillgifvenhet 
för konungen kunde ej dragas i tvifvelsmål. Han svntes i 
tillstand att med väpnad hand nedergöra sina motståndare. 
Nödiga försvarsmedel voro påtänkta, som varit fåfänga, om 
icke konungen velat förbida en eklatantare hämd. Gnistorna 
af revolution skulle spridas från båda rikets landsändar, 
förrän den i hufvudstaden uppblossade. Emellertid och intill 
dess planen hunnit verkställas, rådde derom den djupaste 
okunnighet. Icke den ringaste anledning till något våldsamt 
företag kunde spörjas. Konungen återkom till staden. Man- 
skapet skingrades, och nattmössorna andades. De ansågo 

*) Ett gods i Södermanland, tillhörigt den Gyllenborgska elägten. 



123 

konungens förmenta efterlåtenhet som en feghet och åsido- 
satte för honom den anständigaste aktning. 

Tiden att verkställa deras våldsamma beslut ansågs nu 
så mycket mera gynnande, som de äfven på riddarhuset 
voro allrådande. Man kunde icke utan den lifligaste saknad 
och vämjelse nu mera inträda på detta fordom lysande samlings- 
rum, der rösten af de yppersta talare återskallat, der en ädel 
strid partierna emellan varit utmärkt af snille och kunskaper 
och delade allmänhetens uppmärksamhet. Sedan de för- 
nämste ledamöterna funnit rådligast att antingen sig äfhålla 
eller med stillatigande bevista rådplägningen, styrdes nu 
detta hus af de föraktligaste ledamöter, ryktbare för ett 
ögonblick, men hvilkas namn hvarken förr eller senare fun- 
nits förtjenta att nämnas. 

Desse ledamöter af riddarhuset, danade att samman- 
kopplas med de tre öfrige stånden, antogo sig den gemena 
rollen att öppna fältet för de beslutade våldsamheter, hvilka 
genom en riksens ständers kommission skulle utföras. Pro- 
position af en sådan kommission uppväckte en allmän för- 
skräckelse. Man kände från 56 och 65 års riksdagars be- 
dröfliga minne, livad oinskränkt makt som åt en sådan 
inkvisitionsdomstol öfverlemnades att undersöka och afdöma 
alla mål, som dit kunde förvisas eller efter behag upptagas. 

Icke någon enda medborgare utom det rådande par- 
tiet ansåg sig säker för förföljelser och att icke antastas till 
lif eller egendom. Hämden öfver 68 års riksdagskallelse var 
ej ännu försonad genom den försäkran, som af konungen 
blifvit utkräfd. Ledamöterna af rikets kollegier, som genom 
sitt biträde befordrat denna kallelse, skulle som förbrytare 
mot grundlagen afstraffas. Man kunde ej veta, huru långt 
denna statsinqvisition vidare skulle sträckas, men hattarne 
kunde vara förvissade, att deras totala undergång dermed 
isynnerhet var åsyftad. De voro i allmänhet intet mindre 
än hofmän, ehuruväl de derföre voro ansedde, men mös- 
sornas oförstånd tvingade hattarne att för egen säkerhet be- 
främja konungens afsigter, hvilket de ock gjorde med all den 
öfverlägsenhet af snille, hvarföre de varit kände i alla omskiften. 

I stället för att störa den allmänna säkerheten blefvo 
mössorna oförmodadt föranlåtne att sörja för sin egen, hvarpå 
de under sin blinda yrsel icke det ringaste varit omtänkte. 
Midt under de flitigaste öfverläggningar om sin tillämnade 
stora kommission blefvo de distraherade af de obehagligaste 



124 

tidningar: Kristianstads fästnings intagande af den derstädes 
varande garnisonen och ryktet om ett dylikt militäriskt upp- 
träde i Finland, hvarom säkra underrättelser ej ännu hunnit 
ankomma. Ändamålet med dessa ovanliga rörelser kunde ej 
länge vara en gåta, men konungen visade sig derom okunnig 
och ingick på alla medel, som till deras hämmande af stän- 
derna hlefvo framstälda, hemligen road åt deras dåraktiga 
och fåfänga försvarsanstalter. Medan det afgörande slaget 
af revolution oförmärkt i hufvudstaden bereddes, fortsatte 
han den djupaste förställning, bivistade utan upphör repe- 
titionerna af den första svenska operan, hvars fullkomnande 
tycktes intaga hela hans uppmärksamhet. Men ögonblicket 
för honom stundade att aflägga masken. Högsta nöden 
fordrade konungen i spetsen, hotad att instängas i slottet och 
betagas all gemenskap med älskade och honom tillgifne 
undersåtare. Södermanlands regemente hade blifvit till den 
ändan kommenderadt till Stockholm, anfördt af baron Klas 
Cederström, den ifrigaste af det rådande partiet, fylles till- 
tagsen och oförsynt att utföra den oerhördaste våldsverkan, 
om tiden dertill ej blifvit honom betagen. 

Allmänhetens oro under dessa dagar kan ej beskrifvas. 
Folkets nit för konungen uppdrefs till den yttersta grad af 
honom öfverhängande fara. Det var det ögonblick han 
hade afvaktat. Han uttågade ur slottet, åtföljd af en obe- 
tydlig tropp, men som ökades vid hvarje steg och blef 
oöfvervinnerlig. Folk, högre och lägre, af alla stånd, embets- 
män, regementer, alla tillföllo honom, alla trängdes kring 
hans person. Han var enväldig om makten, så snart han sig 
visat, och makten af motpartiet krossad för everldeliga tider. 

I en ålder, då gårdagen utplånas ur minnet, är efter 
trettio års förlopp hvart ögonblick af den 19 augusti 1772 
ännu lika närvarande för min inbillning, som det varit för 
mina sinnen. De minsta omständigheter deraf äro icke utan 
intresse, och jag gör mig ett nöje att anföra några, till 
hvilka jag varit vittne. En af mina vänner, åt hvilken 
en mindre detalj af revolutionen blifvit anförtrodd att verk- 
ställas, hade gifvit mig tillkänna dagen, när detta stora 
skådespel skulle öppnas. Isynnerhet angelägen att iakttaga 
det intryck, som första "tidningen derom skulle göra på mot- 
partiet, och dess förhållande dervid, infann jag mig tidigt 
om morgonen den utsatta dagen i sekreta utskottet, der 
de förnämste ledamöterne voro samlade. En allmän oro 



125 

röjdes i deras mörka uppsyn. En ledamot af borgareståndet, 
den bekante Lundblad, borgmästare i Sigtuna, begärde att 
underrättas, hvad anstalter blifvit vidtagna mot någon våld- 
sam åtgärd mot ständerna, den man hade all anledning att 
frukta. Kammarherm baron Essen försäkrade ledamöterna, 
att något sådant våldsamt företag ej var att befara, att rådet 
deremot tagit de kraftigaste anstalter, och att de vakthaf- 
vande vid slottet voro anmodade att hindra det minsta för- 
sök, som derlill kunde vågas. En sådan försäkran af en 
den klokaste och mest upplyste bland ledamöterna var oför- 
modad att höra. Jag ansåg revolutionen såsom förekommen 
och fruktade deraf de svåraste följder. Men säkrare upp- 
lysningar meddelades åt utskottet efter en kort stund. Man 
underrättades, att både officerare och manskap af lifgardet 
svurit konungen trohet och åtföljt honom till artillerigården. 
Jag väntade, att utskottet skulle åtminstone förblifva samladt, 
till dess utgången af revolutionen blifvit spord, och att det i 
sista stunden af sin varelse skulle visa någon behjertenhet, 
men det borde ej förväntas af dessa låga själar, som ifrån 
det högsta öfvermod nedföllo på en gång intill den förakt- 
ligaste feghet. Utan betänkande, utan att ett ord framstam- 
mades, rusade samtelige till dörren och skingrades, en hvar 
på sitt håll, der de snarare hade att frukta någon våldsam 
medfart, än om de hållit sig tillsammans. 

Jag visade mig ej heller hjelte och behöfde det icke. 
Hvarken var jag militär eller bland de högre embetsmän, 
skyldige att sig hos konungen inställa. Min brådska att 
honom uppvakta hade haft utseende af fjesk, som ej var 
mig anständigt. Efter lättad riksbörda förfogade jag mig 
med snara steg till slottet för att inhemta de första under- 
rättelserna om konungens framgång och äfven för att undvika 
ett fruktadt oväsende, vanligt vid revolutioner, och hvilket 
af de förtviflade nattmössorna möjligen skulle kunna upp- 
väckas. Jag var knappt inkommen i slottshvalfvet, förrän 
portarne tillstängdes och kedjorna fastades kring slottet. Det 
var ej mera tillåtet eller möjligt hvarken att sig derstädes 
intränga eller derifrån utgå. Jag tillika med någre andre, 
som tidigt inlupit i denna hamn, blefvo der instängde. En 
talrik vakt uppfylde slottshvalfvet under general Ehrenkrooks 
befäl, som, midt i kretsen sittande vid ett bord, utdelade 
med ett dånande ljud sina bud till höger och venster och 
med vakande ögon bibehöll den strängaste ordning. Reträtt 

Svenska Parnassen II. 9 



12 (i 

var ej att försöka. För min del var jag ej derom ange- 
lägen. Jag hade inom slottet tillgång på det bästa sällskap 
jag kunde önska, hos min gamle vän Bailon, en vitter 
schweizare och af det behagligaste umgänge. Han hade för 
detta varit lektor hos drottning Lovisa och var nu mera 
till sällskap hos konungen antagen, hvars utmärkta förtroende 
han vunnit genom sitt redliga förhållande och uppriktiga nit 
för dess ära. Ständiga bud från konungen, som till slottet 
ankommo, infunno sig tillika hos Bailon och meddelade ho- 
nom de hugneligaste underrättelser om revolutionens stundeliga 
framgång. Under vår gemensamma förnöjelse hade vi nu 
tillräckligt ämne till det gladaste samtal och reflektioner så 
väl öfver den flutna tiden som det tidehvarf, som uppda- 
gades. Utan att deltaga i krigståget delade vi nöjet af 
segern och förbidade med otålighet konungens ankomst. 

Ett fröjdeskri, som återskallade från norra delen af 
staden, gaf oss tillkänna konungens antågande. Vi skyndade 
oss ner att jemte de andra närvarande i slottshvalfvet emot 
taga konungen och honom lyckönska. Min långa väntan 
från klockan tio om morgonen uppfyldes ändtligen klockan 
fem om eftermiddagen. Kedjorna för slottet föllo till jorden. 
Öppnade portar tillstadde mig en åsyn, förtjent att tecknas. 
I spetsen för en lysande kavalkad af vakthafvande officerare, 
regementschefer och andra frivillige ryttare såg jag konungen 
och såg konungen och folket allena, som i ett oräkneligt 
antal omringade honom obehindradt på alla sidor, uppfylde 
hela den yttre borggården, der vaktparaden uppstäldes, och 
åtföljde honom under ett fortsatt fröjdeljud till ingången 
af slottet, der konungen nedsteg från hästen och förunnade 
oss närvarande af civilståndet den vänligaste helsning. Men 
två öfverstar, som uraktlåtit att infinna sig, både ej att 
hugna sig af ett lika bemötande. Han frågade med en all- 
varsam uppsyn, hvar de hållit sig osynlige hela dagen, och 
lemnade dem nedslagne och bestörte. 

Anledning till anmärkningar felades icke under hela 
loppet af denna dag. Revolutionens olika verkan i anseende 
till stridiga tänkesätt kunde ej undgå att iakttagas och var 
äfven synbar i det diplomatiska sambandet. De främmande 
sändebuden hade samtligen blifvit uppkallade till slottet under 
sken att fredas för våldsamheter af de skockade folkhoparne, 
men egentligen att i den allmänna oron afhålla dem 
från allt obehörigt och vådligt deltagande. Efter ett kort 



127 

företräde hos konungen blefvo de af kammarherrn bjudne 
till den anrättade kavaljerstaffeln, dit äfven vi, som varit 
konungen till mötes, blifvit kallade. Åt oss svenskar gåfvo 
dessa utländingar ett verkligt spektakel. De hade alle mer 
eller mindre blandat sig i riksdagsintrigerna. Det åskslag, 
som dem tillintetgjort, var för de flesta för känbart, att in- 
trycket deraf ej kunde fördöljas. Deras första och förnämsta 
yrke, förställningen, var förloradt, ur stånd att bibehållas. 
Mössornas vänners och mäktige beskyddares, den ryske och 
engelske ministerns, gemensamma missnöje var nyanseradt af 
deras åtskilda karakterer: hos gref Österman, den ryske 
ministern, mörkt och mållöst, hos den engelske chevalier 
Goodricke förbittradt, utmärkande en förargelse, som hade 
<vårt att icke utbryta. Kontrasten mellan desse och franske 
ambassadören grefve Vergennes, hattarnes vän och vanliga 
tillflykt, fullkomnade denna märkvärdiga tafla. Den senares 
glädje var lika så ytterlig som de förres missnöje. Han var 
i ständig rörelse, skämtade och skrattade under hela mål- 
tiden och gaf sig ut för att hafva utfört hela revolutionen, fast 
han var den siste, som väcktes af sorlet på gatorna, och så 
litet underrättad, att han fans oförmögen att biträda konun- 
gen i dess första behof med de lofvade subsidier, som af 
Grilliska comptoiret måste förskjutas. De öfrige ministrarne, 
af fruktan att misshaga de förenämnde, härmade än den ene, 
än den andre, och tvungne i sitt uppförande, spelte den 
löjligaste roll. Efter slutad måltid blef det ministrarne til 1- 
låtet att begifva sig från slottet. Med fångars glädje, som 
ställas på fri fot, emottogo de denna tillstädjelse. Skyldige 
att ofördröjligen rapportera till sina hof den i Stockholm 
timade stora händelsen, voro de så mycket angelägnare att 
sig retirera. Jag föreställer mig, huru gref Österman lärer 
hafva svettats under författandet af sin berättelse, och hvad 
möda han användt att hos sin myndiga monarkinna urskulda 
sin uraktlåtenhet att icke tidigt hafva hindrat och förekommit 
en för henne så obehaglig förändring i svenska riksstyrelsen. 
Tröttad af min länga berättelse, kan jag ej neka mig 
det nöjet att anföra ett löjligt efterspel af revolutionen. En 
riddersman af första klassen, sorn utan sansning vid alla till- 
fällen, som rörde honom sjelf eller det allmänna, var upp- 
drifven till de yttersta dårskaper, denne don Quijote, uppeldad 
af revolutionen, under hvilken han objuden sig instält bland 
konungens följeslagare, ansåg verket ofullkomnadt, förrän han 



128 

dervid lagt sista handen. Väpnad i ridderlig rustning, under 
antaget namn af konungens vän, galopperade han kring staden, 
qvarhöll folket på vägen till deras hemvist, uppehöll dem 
med långa orationer, som ej kunde begripas, och hotade 
slutligen att ränna värjan i bröstet på den förste, som ytt- 
rade någon ovilja. En konungens ovän hade ej kunnat upp- 
dikta ett tjenligare sätt att uppreta folket, än denne hans 
dåraktige förfäktare hade utvalt. Till lycka var han lika så 
otjenlig på gatan som på riddarhuset att ådraga sig någon 
uppmärksamhet. Det oaktadt fortsatte han sin ridt långt in 
på natten, intill dess brandvakten anmante honom att hålla 
sig i styr. Till undvikande af ett handgemäng, dess mindre 
anständigt för en riddare, retirerade han ändtligen med 
möjligaste skyndsamhet. 

Det var icke hoffolket, än mindre några vildhjernor, det 
voro ärlige svenske män, de tappraste, de förståndigaste 
medborgare, som bidrogo till revolutionens framgång. Det 
var nationens allmänna röst, som kallade konungen till detta 
dristiga steg; och det var denna röst, som vid första tid- 
ningen om revolutionen med de högsta fröjdebetygelser från 
alla landsorter bestyrkte densamma. 

Ett så allmänt deltagande kunde ej föranlåtas utan de 
högsta skäl. Också voro sådana för handen. Folkets full- 
mäktige voro sålde åt Ryssland. Konungen var den ende, 
som med nationen ägde gemensamt intresse att afskudda sig 
ett förhatligt ok. Kärleken för konungens person var än 
ett ej mindre skäl till det allmänna deltagandet. Han var 
förtjent att älskas, och han blef tillbedd. Efter erhållen 
seger på motpartiet var han enväldig och förblef det, intill 
dess han fann godt och äfven rådligt att sjelf föreskrifva sig 
lagar. Den 20 augusti, dagen förrän den nya af konungen 
författade regeringsformen ständerna förelades, utöfvade han 
all makt af den högsta suveränitet. Alla embetsmän, högre 
och lägre, civile och militäre, blefvo uppkallade till slottet 
för att underskrifva en trohetsed, uti hvilken rikets forna 
grundlagar voro uteslutna, och vi underkastade oss ett nytt, 
ännu okändt regeringssätt, som framdeles skulle kungöras. 
Till tecken af vårt med konungen ingångna band lindade vi 
samtligen ett kläde om venstra armen, ett bruk, frän hvilket 
civilståndet efter några dagars förlopp blef frikalladt, men 
af militären intill närvarande tid blifvit bibehållet. 

Förmiddagen denna dag under mitt vistande på slottet 



129 

blef jag inkallad till konungen och anbefald att ur kongl. 
skattkammaren under kammarkollegii vård uttaga och till 
konungen öfverlemna den derstädes bevarade klubba, hvilken 
af konung Karl den nionde vid dess ordförande på riksmöten 
varit, nyttjad. 

Konungen, som aldrig vid representationer uraktlåt den 
minsta omständighet, som till den åsyftade verkan kunde 
bidraga, var sinnad af denna klubba sig beljena under ord- 
förandet i det plenum plenorum, som till nästa dag var för- 
ördnadt. Med minnet af den hand, som fordom nyttjat detta 
förskräckliga instrument, förmodades, alt derigenom sista 
modet hos oppositionen skulle betagas. Klubban, i form af 
ett klot, tillika med skaftet, är af silfver. Jag har ansett 
icke öfverflödigt att meddela denna korta beskrifning pä 
detta enväldets redskap, hvilket jag förmodar aldrig mera 
skall sättas i dagsljuset. 

Tidigt nästa morgon infann jag mig hos konungen, 
ännu till sängs, och öfverlemnade i hans hand den begärda 
klubban. Han log vid dess mottagande, road förmodligen 
att kunna pröfva dess verkan på de forne riksdagshjeltarne 
och säkert sinnad att för sista gången sig dermed beväpna. 

Revolutionen, med snara framsteg från dess gryning om 
morgonen den 19 augusti, nalkades efter två dagars förlopp, 
den 21 i samma månad, sin fulla middag. Ständerna hade 
blifvit uppkallade till rikssalen att höra sig föreläsas en ny 
regeringsform, som på konungens gjorda proposition med 
deras bifall skulle befästas. Den förestående förvandlingen i 
regeringssättet hade redan en synbar inflytelse på medbor- 
garnes uppförande, åthäfvor och uppsyn. Sedan samtliga 
stånden intagit sina säten i rikssalen, hade jag under af- 
vaktan af konungens ankomst tillfälle att iakttaga denna 
snara förvandling. Mina ögon fästes ömsom på de samlade 
stånden och trodde sig finna ett nytt slägte. Personer, dem jag 
lärt noga känna i plena och deputationer, voro ej mera att 
igenfinna. Bland adeln hade de bittraste ledamöter af oppo- 
sitionen utseende af hof kavaljerer, presterna af helgon och 
borgarne af bankruttspelare. Pä bönderna syntes förvand- 
lingen minst hafva verkat, eller rättare sagdt, de syntes icke 
hafva undergått någon. Af deras vanliga enfaldiga och redliga 
uppsyn igenkändes de med nöje, sedan deras sekreterare 
och andra förledare blifvit bortviste. 

Den märkvärdigaste förvandling återstod ännu att iakt- 



130 

taga. Vid konungens inträde i rikssalen trodde man sig se den 
förödmjukade svenska friheten uppbärande ändan på släpet 
af den kungliga makten. En den ifrigaste förfäktare af 
gamla regeringssättet, oppositionens pelare, nu för första 
gången tjenstgörande kammarherre hos konungen, hade er- 
hållit denna hederspost i ceremonien, och angelägen att synas 
för ständerna i sin nya förrättning helsade han under förbigåen- 
det sina forne medbröder till höger och venster med den högsta 
förnöjelse. En så hastig förvandling syntes ej möjlig; för- 
modligen var den af äldre dato och gjorde hans förra upp- 
förande med allt skäl misstänkt. 

Det stora skådespel, som i dag uppfördes i rikssalen, 
är till öfverflöd beskrifvet i journaler, dagblad och ceremo- 
nieler och tillhör ej min pensel. Jag hade under hela för- 
loppet deraf ögonen endast fästa på konungen, att iakttaga 
om ock någon förvandling äfven hos honom kunde skönjas. 
Kronan på hans hjessa hade återvunnit sin uråldriga glans, 
men förblindade honom icke. Hans väsende var oförändrad!. 
Efter allt det lidande han utstått hade det varit förlåtligt, 
om någon hämd utbrutit i hans uppsyn eller utlåtande, men 
han var mästare af båda. Han förehöll ständerna deras 
lagstridiga förhällande med stränghet, men utan vrede. San- 
ningen på hans läppar meddelade åt hans vältalighet en 
segrande styrka och beredde ständerna att med vördnad och 
undergifvenhet afhöra uppläsandet af den regeringsform, han 
funnit nödig för sin och fäderneslandets gemensamma bästa, 
der gräns blifvit skrifven för friheten, men äfven för konunga- 
makten. Konungens proposition till ständerna om bifall på 
denna grundlag besvarades med en tredubbel salva af ja, 
som skållade vidt omkring nejderna af slottet. Nattmössorna 
voro de outtröttligaste att skrika och slutade med detta oför- 
modade ja deras stämma på riksdagen. 

Sedan konungen hade lemnat rikssalen, tågade samtliga 
stånden, det ena efter det andra, till särskilda för dem an- 
rättade bord, der de till öfverflöd blefvo undfägnade och 
under skålars drickande tömde buteljer intill sista droppen, 
som i sorg och glädje utgjorde deras förnämsta omsorg. 

Jag gaf mig ej tid att utreda mina stridiga känslor vid 
den stora förvandlingen, som timat i det allmänna. Jag 
hade annat att göra. Riksdagen nalkades till slut. Konun- 
gens sak var efter önskan afgjord, men min enskilda var 
icke ännu en gång i fråga. Min svärfars ansökning var be- 



131 

grafven i bankoutskottets handlingar utan hopp att ställas i 
dagsljuset. Från det allmänna förbudet för ständernas depu- 
tationer äfvensom plena att vidare samlas utan konungens 
särskilda tillstånd var bankoutskottet undantaget i anseende 
till banken, som efter den nya regeringsformen förblef, såsom 
den ifrån dess första inrättning varit, öfverlemnad åt stän- 
dernas enskilda förvaltning och tillsyn. På min underdåniga 
anhållan täcktes konungen under samtal med någre leda- 
möter af detta utskott förklara sin önskan, det den före- 
nämnda saken måtte till slut befordras, hvilket hade den goda 
verkan, att saken utan uppehåll företogs. Till ersättning 
för sitt lidande erhöll min svärfar tillbaka från 1765 den 
honom utan ransakning och dom fråntagna lön, jemte dess 
bibehållande under sin öfriga lifstid och tillika en summa, 
som, utan att ersätta hans förlust, någorlunda kunde retablera 
hans förfallna omständigheter. Af denna summa blef min 
förlust af Sätra och Ladvig efter många svårigheter ersatt. 
Två mina käraste vänner, dem jag aldrig utan den ömmaste 
saknad kan nämna, bankosekreteraren Schröder och bruks- 
patron Peil, voro mig dertill behjelplige, den förre genom 
dess bemedlande hos brukskommissarierna att under tillopp 
af min svärfars kreditorer i slottskansliet erhålla den revers, 
jag af honom innehade mot Grilliska comptoirets caution, i 
fall något åtal dera skulle göras, för hvilken caution jag 
hade att tacka den senare nämnde vännen, den hederlige Peil. 

Någre ledamöter i utskottet, som hade genomclrifvit min 
svärfars sak, hade icke varit sinnade att åtaga sig besväret 
utan vedergällning. Den gamla riksdagsvanan att rikta sig 
vid alla möjliga tillfällen dertill kunde ej så snart afläggas. 
Jag var nödsakad att ingå på det hårda vilkor, som mig före- 
skrefs, att till delning dem emellan öfverlåta fjerdedelen af 
den summa, som på min andel kunde erhållas. Sedan intet 
åtal spordes på de penningar jag lyftat, måste jag fullgöra 
mitt löfte och är således den siste, som offrat på ständernas 
altare. 

Den mig aftvungna dryga kontributionen var ej tjenligt 
medel att förlika mig med riksens höglofliga ständer. I 
senare år har jag ej allenast fått anledning dertill, utan 
äfven till den största erkänsla, som framdeles skall berättas. 

Sedan jag af revolutionen för min enskilda del hemtat 
någon fördel, var jag dermed så mycket mera förnöjd. 
Ständerna förafskedades kort derefter vid slutet af september. 



132 

I det djupa lugn jag andades efter ett slutadt stormväder 
hade jag öfverflödig tid att öfverväga de förelupna händelserna, 
utan möjlighet att deröfver stadga mitt omdöme. Jag ansåg 
oss samteliga Sveriges invånare såsom lyckligen frälste ur 
ett skeppsbrott, men kastade på en okänd strand, der vi 
med fruktan landstego, ovisse vid hvart steg hvad öde 
kunde oss förestå. 



Satir öfver mina vänner. 

Skrif! Förr'n du ordet vet, så är han här igen. 
Det klappar! ack hvad straff, en efterhängsen vän! 
Men klappa länge nog, om lås och reglar hålla, 
Skall ej din leda syn mitt glada rum förtrolla. 
Ack! makalösa smed, som gjort det första lås! 
Fast man ej vet ditt namn, bör minnet ej förgås. 
Du funnit har en konst att folk på porten köra, 
Det jag förgäfves sökt med vett och ovett göra. 
Man vill mig ha till vän; till vän! ja det är godt, 
Men lät det bara ske med grannlaghet och mått. 
Knappt får jag väckas opp, ur ögat sömnen gnugga, 
Re'n sväfvar kring min säng den såta vännens skugga. 
»God morgon!» ropar han, »hur mådde du i natt? 
Du har väl i din dröm haft någon flicka fatt.» 
Han med sa slitna tal mitt hvilda öra mattar 
Och, när jag glömmer le. på mina vägnar skrattar. 

Du hör ej», skriker han, »hur långt min arghet gått, 
Jag vet ej hvar i dag jag all min qviekhet fått.» 
Han styrkes i sin tro och börjar eftertänka, 
Att han en sådan dag i sällskap kunde blänka; 
Strax ilar han sin kos, till vissa herrar går, 
Att klandra Ärlig Svensk*) och fråga hur man mår. 

Jag klifver ur min säng, tre gånger kroppen sträcker, 
Att armen än till tak och än till väggen räcker; 
Tre gånger gäspar jag på ett så kräsligt sätt, 
Att timmes tid behöfs att vrida munnen rätt. 

*) Märklig politisk veckoskrift, som utgafs anonymt aren 1 755 
—56 af Censor librorum X. von Oelreich och var organ för det da 
herskande hattpartiet, 



133 

Ark! korta, sälla tid! mitt har man redan kammar, 
En tjock virginisk rök från spotska läppen dammar. 
Re'n höres skrik och skratt, min dörr på gafvel sias: 
Nå! vänner nu igen? ja vänner, det förstås. 
Två snillen rusa fram, Apollos värda gossar; 
Den ene helsar knappt, förrn han ett infall lossar. 
Strax ger den andre till ett skrik i himmels höjd 
Och sig för hj essän slår och kiknar bort af fröjd. 
En gång han skrattat har; han mig i armen fattar 
Och repar tanken opp och andra gången skrattar. 
Den förre flatna tycks och tittar under lugg, 
Men ser så smånöjd ut och grinar sjelf i mjugg. 
När han med fägnad ser, att första profvet lyckas, 
Skall till det minsta ord med nya löjen smyckas. 
Hans tanke blir så fin, att knappt man henne ser, 
Och det ej qvickhet är, som hjernan möda ger. 
En lomhörd kunde tro, att här har vankats nöje, 
Som sett den enes grin, den andres gap och löje; 
Men jag, som för min synd två friska öron har, 
Jag kände bäst hvad straff en trugad qvickhet var*). 

En skald berömmas vill: jag usle det förgäter; 

Man pa min ringa smak och korta insigt träter. 

Med vild poetisk hämnd i låter, ögon, hy, 

De gripa käpp och hatt och ur min åsyn fly. 

Jag åter andas får och gå i mig tillbaka, 

Jag börjar mindre le och mera nöje smaka. 

Nu gäller resan ut till syssla och besvär, 

Som, hur det plågar mig, af vanan drägligt är. 

Jag andra vänner får, som det beslut förstöra; 

De göra mig besök, ty de ha intet göra. 

Ej för min egen skull mitt sällskap söka de, 

Men tiden är dem lång, de måste menskor se. 

De allestädes ga, att alla ställen rata, 

De söka känna folk, att folk dess närmre hata. 

Att väja deras gift och deras tungor fly, 

Bör man dem sällan se, att alltid synas ny. 

I denna vänneflock jag hela timmen nöter. 

Hur sällan är den klok, som ingen syssla sköter! 

Mitt sysslolösa folk af lösa tankar drifs, 

*) Dessa båda vänner äro enl. skaldens uppgift Crcut; och K. 
Toi^padius. 



134 

Och ämne letas opp, der intet ämne gifs. 
Nu mig den ene vän sin gårdagslefnad täljer 
Och åt sitt sällskaps ro sitt förra sällskap säljer. 
En ann' till pricka vet, hvad visse herrar sagt, 
Och hvart förfluget ord på troget minne lagt. 
Hur matt det sällskap är, som endast förråd äger 
Af hvad som andra sagt och intet eget säger! 
Till lycka hastigt nog ock detta förråd tröt, 
Att åter nyttja det man ändtligt laget bröt. 

Med snabba löparsteg jag till min syssla hastar, 

På vägen än en vän i vägen hinder kastar. 

Han nyss från landet kom; han frågar hvar jag bor 

Och kärligt helsar mig från syster bror och mor. 

Jag fåfängt står på språng, jag höra skall min lexa, 

Hur gamla vänner må, hur deras ungar växa. 

.Min gode landtman tror, att stadsfolk intet gör, 

För det man pudrad är och ej i åkern kör, 

Att all vår syssla är att goda värdar vara 

Och fägna alla dem, som komma och som fara. 

Jag flyr i närmsta gränd; men knappt jag sluppit har, 

I nästa hörn en vän mig under armen tar. 

Allt hvad han sade mig kan ej i verser hinnas; 

Det mins jag, att hans tal var icke värdt att minnas. 

Det gick på kläder ut: han granskar h varje tråd 

Och till en smaklig drägt vill hemta mogna råd. 

Ej Maros vandringsman *) så många faror hände, 

När honom hamn från hamn de ilskna gudar sände. 

Som på min korta väg jag måste kännas vid. 

Jag ändtligt hamnen ser och min förlossnings tid. 

Nu tro, jag vänner får, ett tjog af embetsbröder; 

Oss sysslan tvingar hop och tvungen vänskap föder. 

Som syskon lefva vi, vi dela sorg och ro 

Och se för när hvarann att väl hvarannan tro. 

Allena storma de och brödra käckt hvarannan. 

En förman kommer in, då tro, de rynka pannan, 

Man skrifver, springer mer, och den blir hållen bäst, 

Som mest beställsam är och som kan svettas mest. 

Jag såg en nedrig slok sig ned i stoftet kröka 

Och för en oviss gunst sin säkra ringhet öka. 

*) Aeneas, hjelten i Aeneiden af P. Virgilius Maiu. 
Brödra = kalla för broder. 



135 

Jag såg ett ringa djur, som grälar är från år 
Och tror sig nog belönt, när han en helsning far. 
Låt dem få ha sin ro! jag vill mitt omak spara, 
Så lat, att jag en gång ej låts att flitig vara. — 
Nu slår ett önskadt ett: man vänligt afsked tar, 
Och läsarn döma kan, om jag den siste var. 

Sig framför hyrkuskgåln en åldrig byggnad höjer, 

Som nya tidens brist och gamla smaken röjer; 

På kupigt koppartak man dygdens bilder ser; 

På annat rum än der hon tycks ej passa mer. 

Med romersk öfverskrift hon präktigt här berömmes: 

Hon hedras på latin, när hon på svenska glömmes. 

Hur länge skall det hus dock utan armar stå?*) 

Det plär ju år från år så vackra lemmar få! 

Det hus hvart fjerde år af nit och buller dånar, 

Till sömn och vittra tal sig dess emellan lånar. 

Ack! att evärdlig tid man höre detta sus, 

Att icke Bollhus**) blir, der nu år Riddarhus! 

Vid sidan är ett torg som af sin ålder skryter, 

Der man af gammal häfd sin lögn förtroligt byter. 

Ej som på grekers torg, man slåss och ifras här, 

Man hviskar ondskan fram — vår verld belefvad är. 

Två sprättar här hvarann med prat och sqvaller matta, 

Med löje skiljas åt och ät hvarannan skratta. 

En väjer här sin björn, som sist får honom fatt: 

Han löjlig uppsyn tar, men skrattar ganska flått. 

Två bofvar talas vid, som långa omsvep taga 

Och säkre skiljas åt, att de hvarann bedraga. 

En spanar efter nytt, att sprida det omkring, 

En annan veta't låts och vet dock ingenting. 

När jag till detta torg min sakta kosa följde, 

Af vänner mig en våg, än mig en annan höljde. 

Till lycka mig en vän ur detta skeppsbrott drog: 

Det var den första gång jag fröjd af hviskning tog. 

Han drar mig i en vrå: än kan oss någon höra; 

Han drar mig längre bort, än längre, nå, må göra! 

Om något vigtigt mål det säkert frågan är; 

Jo! frågan blir hvar jag i middag spisa lär. 

Jag ser en annan vän i hastig ifver löpa, 

*) De tvenne flyglar, som ingingo i Riddarhusets ursprungliga 
plan, koramo ej till utförande. 

**) Syftar på teatern i det s. k. Bollhuset vid Slottsbacken. 



136 

Han har sin planbok glömt, han skulle någol köpa. 
En sedel lånar han; han har mig undflytt se'n: 
Den gång för billigt pris jag mista fick en vän. 
En hungrig vänneflock sig sist omkring mig ringar, 
Här hjelper ingen bön, man mig på källarn tvingar. 

Gudinna! du som kök och tappra magar styr, 

Som hos de rika dväljs och tomma visthus flyr, 

Du Snålhet ! om vår stad dig mest bland gudar aktar 

Och dagligt åt ditt bord de feta offer slagtar; 

Om allt hvad anda har, i skog och luft och haf, 

I Stockholm samlar sig att få sin vissa graf; 

Om här du hjeltar har, som fakta för din ära 

Och våga lif och blod i frässa och förtära: 

Ack! hjelp en mager skald, dess matta penna för, 

Då han ett middagsmål i verser måla tör! 

Ack! krydda så min vers, att han må vällust gifva, 

Och läsarn midnattstid af hunger retad blifva ! 

Gudinnans seger syns i våra hjellars mod; 
Hon skänker i en sup att elda deras blod. 
En ädel ifver tänds, som bränner allas magar, 
.Alan går på bringan lös och inpå benen gnagar. 
Ett kålfat stormadt blir med munter anletssvett, 
Man hemtar läskedryck i soppans varma fett. 
Nu spetsen bruten är; man börjar något pusta 
Och dricker om en gång att sig Ull steken rusta. 
Men denna hvilotid ej sysslolöst förgår, 
Ett rågadt fiskfat töms, som oss i vägen står. 
Till strids det åter bär: en hjelte aldrig skälfver, 
Och redan i sin själ han stekens bane hvälfver; 
En sallat färdig står, som retar hans begär 
Och hjelten kröna skall, då segern vunnen är. 
Hans viga styrka syns: han hårda stålet bvässar 
Och snart ett uddigt spjut i kalfvens sida pressar. 
När han med frodigt hull vid moderns spenar lag, 
Hon gamla slägtens art i pilten lysa såg; 
En heder för dess ätt hans djerfva dumhet spådde, 
Men ack! en tidig död på denne yngling rådde. 
Man skonar ej hans lik; det smärta kan en sten! 
Hvar fogning lossas opp, ej lemnas ben på ben. 
Se'n magens raseri man lösa tyglar gifvil. 
Och ingen lemning mer af steken öfrig blifvit, 



137 

En plötslig ända snart på mindre rätter görs, 

Man lemnar tomma fat — allt härjas och förstörs. 

Så när en vild orkan kring Geres' åkrar rasar, 

Och åbon i sitt tjäll för väderguden fasar; 

Än brytes ax och strå, än föres säden bort, 

Och land till ödeland förvandlas innan kort. 

De hjeltar, som i dag för bordets ära fäktat 

Och under fatens mängd i striden ej försmäktat, 

Af vanmakt plågas nu — en vanlig följd af krig, 

Och magen pinas mest, som mest har vågat sig. 

Gudinnan ser sitt folk och deras nöd beklagar, 

Hon dem en helsodryck i glas och bålar lagar. 

»Upp hjeltar!» ropar hon, »och hemten nu den lön, 

Som eder dygd förtjent med tappra hjelterön.» 

Tänk! livad ett gudaord för underverk kan göra! 

Knappt får gudinnans röst den matta skaran röra, 

Knappt ångan af dess räck får dem i näsan slå, 

Förr'n mage, mod och bröst en ljuflig lätthet få. 

Nu sig det ädla nit i allas ögon målar, 

En skål för rikets väl ger luft åt flera skålar. 

Du täcka kön! du blef den dagen icke glömdt: 

En värdig Bacchi son i hjertat känner ömt. 

Man tömmer glas på glas: här tostas för en flicka, 

Här gäller icke skämt, en blygd att icke dricka. 

En bjuder sex, en tolf, en lägger dubbelt till: 

Bland hjeltar d ver gen sjelf en kaxe vara vill. 

Nu börjas glädjen rätt: du Vänskap! rena låga! 

Du intar allas bröst att öfva din förmåga. 

De söta drufvors must all galla fjerran sköljt: 

Här yppas dolda ting, dem evigt mörker höljt. 

Man gammalt agg och hat till morgondagen dränker 

Och prof af redlighet i såta famntag skänker. 

Det fasta vänskapsband beseglas med ett glas: 

En brorskål klunkar ned, och remmarn slås i kras. 

Jag stjäl mig bort, att ej mitt brödertal formera; 
Nog af med dem jag har, de ge ej håg för flera. 
Jag af det täcka kön mitt val af vänner gjort 
Och fritt bekänna må, jag tål ej manfolk stort. 
Om ursäkt för ert vett, I aren alltför trygga, 

Räck — arrack. 

Tosta = dricka en skal. 



138 

Jag fjollas vill ibland och mig till könet hygga; 

Om der ett mindre lof till flås och löje gifs, 

Jag dock en lätja ser, der jag så gerna trifs. 

Först går jag till en fru af mycken dygd och ära, 

Som stufvar allt sitt tal med Argisk sedelära. 

Jag för. det lånta vett en billig vördnad har, 

Hvi trifs jag icke der? hon tycks mig vara karl. 

Jag torra lexor får, när jag till henne länder; 

Hon noga forskar ut livad jag mig har för händer. 

Men fast hon synes ha den omsorg som min vän, 

Dess köns nyfikenhet härunder käns igen. 

Jag från så tungt besök med mycken ifver hastar 

Och all min vårdslöshet i Auras soffa kastar. 

Hvad hennes muntra eld mig lif och löje gaf! 

Den qvickhet älskar jag, som ägarn ej vet af. 

Med skratt och mycket prat hon ofta intet sade, 

Det intet dock behag från hennes läppar hade. 

Hvad hon har vacker mun! Jag såg i hvarje veck, 

Hur skalken döljde sig och upp i ögat geck. 

Hon log, och för min syn sig hennes yrhet döljde 

Allt klädde henne väl, ty hon sitt lynne följde. 

Jag nästan blifvit kär, men jag till lycka såg, 

Att ingen hennes vän på hjertat henne låg. 

Än älskar hon min ring, än bör man julklapp skänka: 

Om jag blef mindre kär, det bör man ej förtänka. 

Ty ingen undra må, när kärlek pungen drar, 

Att pungen ock ibland ett ord i laget har. 

Jag ej den dragningsart hos unga Sappho röjer. 

Hon med en kärleksvers i vänskap sig förnöjer: 

På ett ell' annat sätt vill könet ha sin vinst, 

Och den mig passar bäst, hvars nycker kosta minst. 

Min lilla Sappho sjelf ur hjernan verser kryster: 

Jag henne älska bör, hon är min embetssyster. 

Hon snille, mössan full, ur lärdomskällan tog, 

Men i sitt glädjerus sitt fynd i backen slog. 

Dock anstår icke mig mitt eget syskon klandra; 

Vår vänskap underhålls: vi sällan se hvarandra. 

Hon för min tysta smak är alltför bullersam 

Och skämmer med sitt snack det bästa sällskaps glam. 

En manlig hurtighet jag ej hos qvinnor prisar, 

Jag vill en svaghet se, som könens skilnad visar. 



139 

Corinna qvinlig af, men hatar qvinnokrig, 

Dess jemna glädjelugn med glädje smittar mig. 

Hon har det lilla fel att mig med sqvaller mätta ; 

Stor sak! hon ändtligt må sitt hjertas börda lätta. 

Hvad är att veta nytt? det är ju föga ro, 

Om man ej har en vän sin kunskap att förtro. 

Corinna vill dock ej med lika mynt betalas; 

Jag tiger, och likväl dess ifver icke svalas. 

Jag ingen tidning vet, mitt minne är så kort, 

Hvad jag i huset hör i porten glömmes bort. 

Med andras göromål jag ingen går tillhanda, 

Ej heller vill jag mig i qvinnosysslor blanda. 

Att sqvallra, hvartill lof en qvinna enkom har, 

Hos henne svaghet är, men nedrigt hos en karl. 

En qvinna tålas kan, hvad sagor hon förtäljer, 

Hon efter sitt begrepp sitt tal och ämne väljer; 

Men Damon mördar mig, när han med magra skäl 

Förmätet sqvallra djerfs om folks och rikens väl. 

Ej honom höga ord hans höga ämne gifver, 

Han stora makters krig som hushållsgnabb beskrifver. 

Af omsorg för vårt land han dag och natt förtärs, 

Och af en tysk gazett hans fina hjerna närs. 

Ack! hvad han plågad blir, då posten något dröjer: 

Han allt det förråd mist, hvarmed han oss förnöjer. 

Om himlen icke snart på isen ända gör, 

Som hindrar postens gång, han visst af hunger dör. 

Jag fåfängt för mitt kön mig hos Corinna döljde, 

Mig Damon ända dit i hamn och häl förföljde. 

Bestört han kommer in. »Ack», ropar han, min vän, 

Kan du berätta mig, om posten kommit än?»* 

Ur hans beklämda bröst en långsam klagan flyter, 

Men kedjan af hans tal ett spelbord ändtligt bryter. 

Jag tappar väl härvid, men gerna pengar ger: 

Här vinnes dock en stund att icke höra mer. 



Jag ändtligt hemåt for och i min stillhet trädde, 
Mitt lilla ungkarlsrum, min enslighet mig gladde. 
Ack! ödet vare lof, der hördes aldrig än 
En hustru gnälla fram: »Välkommen hem, min vän!» 
Det profvet fattas mig; och jag vid detta laget 
Har icke rönt ännu det värsta vänskapsslaget. 



140 



Den tiden kommer nog; jag mig ett nöje spår, 

När ämne till satir jag af min hustru får. 

Men månn' jag får i fred min aftonstund förnöta? 

An skall jag till ett slut för mina synder bota. 

Jag ser en gammal vän; det är ett stort besvär, 

En sådan skall ha vett, om han mig dräglig är. 

Han plägar upp till mig af gammal vana stiga 

Och stora framsteg gjort i sitta och i tiga. 

Sen hela dagen ut han tegat har hos sig, 

Så går han ut en stund och tiga vill hos mig. 

Han svår att röra är; men der han sig får nästa, 

Der kan den tunga stock sig in på natten fästa. 

»Säg något», säger han, »du ju så rolig är.» 

Det något säger jag: han skrattar med besvär. 

Jag mister tålamod, jag mina händer vrider. 

Jag säger: »Det är sent» — och han: »Ja, tiden lider.» 

Jag på min klocka ser: nu lär han mig förstå; 

Ack nej ! han ser på sin, hur nära begge gå. 

Jag slumrar på en stol, en stund derefter vaknar, 

Då jag min tröga gäst emot förmodan saknar. 

Men ryktet dessa vers jag redan sprida ser: 
Min skaldefjäders barn! hvad heder väntar er? 
I kunnen dristigt fram för jordens herrar träda, 
Då seden allmän är att sina vänner smäda. 
I denna gyllne tid man ingen ursäkt hör 
Och af sin nästas fel sin högsta vällust gör. 
I vänner! som jag nu med sanna färger målat, 
Mitt gift ej dödligt är, I kunnen le och tåla' t. 
Jag edra gröfre fel, er värsta sida döljt, 
Försigtigt edra namn med konstens täcken höljt; 
1 kunnen då med mig i skratt och löje brista, 
Er målning heldre se än något infall mista. 



Verldsföraktaren. 

Den unge Lisidor, som användt all sin möda 
Att få de lärdomsljus, som rena tankar föda, 
Som verlden och dess lopp i böcker endasl sett 
Och med förfarenhet ej odlat opp sitt vett; 



141 

Han tänkte, för att gå sin väg med minsta fara, 

Att allt deri bestod att lärd och dygdig vara, 

Att utan ärlighet man ingen ära vant, 

Och tungan skapad var att endast tala sant. 

Att laster voro troll med höga horn i pannan, 

Att syssla och förtjenst ej skildes från hvarannan, 

Att lagen som ett berg på fasta grunder stod, 

Och vänner voro folk, som våga lif och blod. 

Med dessa tankar fyld han in i verlden träder 

Och af en gyllne tid sig första veckan gläder. 

Han sig i vänners famn med öppna armar ger; 

Af Platos sälla land han här en afbild ser. 

I vara embetsmän han dyrkar Aristider, 

Astrea bland oss bor att styra våra tider; 

Hos hvem som talar högt han vördar Catos mod, 

Och Mälarn är förbytt i Pactols rika flod; 

I minsta kämnersrätt han ser Areopagen. 

Men stackars Lisidor! hur blef han ej bedragen, 

När ytan borta var, som lekte för hans håg, 

Och i den bästa verld han idel dårar såg. 

Han tänkte genom dygd att lyckan blef benägen, 

Att ryktet skyldigt var att bana honom vägen. 

Han visste ej livad fjät man för sin ära gick, 

Och att man skicklighet i höga trappor fick. 

Sin morgon kunde han i förmak ej förlora, 

Och utan nedrighet han umgicks med de stora; 

Han under deras tak den torra sanning bar, 

Som illa blef bemött, der hon en främling var. 

Vid h varje last han såg, sin sträfva röst han höjde, 

Och om han ändtligt teg, hans uppsyn honom röjde; 

Han sökte dåren upp, att truga' n att bli klok 

Och ville ha sin verld så dygdig som sin bok. 

Sin Iris sökte han med stränga lexor vinna 

Och sederegler gaf, när han begynte brinna. 

Förtjusad ropte han: »Ert sqvaller dödar mig! 

Ack! att er täcka mun skall så förnedra sig!» 

På hofvet bragte han en ny och löjlig lära, 

Att smickran, lögn och fjäs är nedrig väg till ära. 

Pä torget talte han om samvet, dygd och mod, 

Tre gamla götska ord, dem ingen mer förstod. 

Men snart han varseblef, att man hans nit ej skötte, 

Och ofta för ett ord han med sin välfärd botte. 

Svenska Parnassen II. 10 



H2 



Man i hans djerfva tal för mycken galla fan t, 

Och hvad dem mest förtröt var, att han sade sant. 

Med sina kunskapsljus han ej i sällskap lyste; 

Och fast man för hans dygd en hillig vördnad hyste, 

Fans hon ej passa sig för sådan tid som vår, 

Då man vill ha en dygd, med den man pruta får. 

An kunde Lisidor sin sinnesifver gömma. 

Han ville sin förtret i vänners sköte glömma; 

Han var med litet nöjd, med frihet och med hröd; 

Förnuft och vänskap var hans enda öfverflöd. 

Men sina vänners flykt han äfven måste röja, 

Han kunde ej med hopp och löften dem förnöja. 

Hans tysta arbetsrum ej lyckans tempel var, 

Dit hopen trängde sig och sina hjertan bar. 

Med nya tiderön han fylde snart sin lista. 

Att andras falskhet se han alltid var den sista, 

Han i det längsta teg och sökte döma väl. 

Men när han ändtligt ser moralen som ett gräl 

Till skolan visas bort att tomma hjernor söfva, 

Att näpplig sken- af dygd man tyckes mer behöfva, 

Att ock en skamlig färg de bästa uppsåt få, 

Att ädla tänkesätt lill hospitalet gå; 

Förtretad, rörd och matt han all sin kyla mister 

Och med en billig harm i dessa orden brister: 



»Hvar skall jag få ett rum, der jag må lefva fri 
Och af en galen verld ej känd och retad bli? 
Der ingen trugar mig att matta infall höra 
Och för min ädla tid hos dårar räkning göra; 
Der ingen gata fins, som drar mig från min bok, 
Att se en präktig vagn, som för en lycklig tok; 
Der jag ej nödgas skall att följa verldens yra, 
De usla verktyg se, som hennes öden styra; 
Der för mitt tänkesätt jag ingen gör besked 
Och, när jag missnöjd är, får vara det i fred. 
Jag bör i tid betänkt på någon fristad vara; 
Förgäfves har jag sökt med oskuld mig försvara, 
Hon med sin ödmjukhet åt ondskan vapen ger, 
Och packet tror ha rätt att trampa en dess mer. 
Att menskors vördnad få, man måste dem förakta 
Och sig för mensklighet som för en svaghet vakta. 



113 

Man ej (loss milda språk med dårar tala må, 
Men pock och trug och hot, det kunna de förstå. 
Med löften, lögn och skryt man måste dem förtrolla, 
Med köld och höflighet dem långt ifrån sig hålla. 
Man måste stöta folk, ej känna någon skam, 
Allt heligt trampa ner, om man vill komma fram. 
Kan sådan lefnadsart ett ädelt sinne glada? 
Skall jag i jern och stål mitt ömma hjerta kläda"? 
Nej, förr'n med någon konst jag mig beväpna lär, 
Jag i en öken flyr, att vara den jag är. 

Med hvad för säkerhet kan jag i verlden trifvas, 

Der alla menskans hopp af lyckans väder drifvas, 

Der man af rena slut ej några följder får, 

Ej lögnen hänger hop och ingen sanning står? 

Jag plågar mitt förnuft att nya gåtor lösa, 

Att rik och mäktig bli, man börjar med att slösa, 

Man bygger stora slott och äger ej en sten, 

Man är om ära mon och gör sig rätt gemen. 

Man har sin egen fru för sina vänners nytta, 

Man parar sig ihop, att frän hvarannan flytta, 

Man tala kan i allt, fast man har intet lärt, 

Man ljuger på hvarann och umgås lika kärt. 

Man säger svart är hvitt och gör den saken trolig: 

Man vill bevisa mig, att N . . . . är rolig, 

Att torget är ett fält för tappra hjeltespår, 

Der fritt ur krigets eld ett caput rymma får; 

Att man för allmänt väl bör allt i jäsning ställa 

Och döda all kredit, att vexelkursen fälla; 

Att man med stoj och skri åt sanning styrka ger, 

Och någon ordning fins, när ingen lyder mer; 

Att trålars dumma flock af ädel anda lifvas, 

Att frihet njuter skygcl, när hennes vallar rifvas; 

Att brist, att fattigdom kan hämmas genom prakt, 

Och Sverge först blir sällt, när allt är ödelagd t. 

Af allt hvad jag här hör jag inga tankar samlar, 

Jag ser så många ljus, att jag om vägen famlar. 

Med buller och bevis man mig förvirrad gör, 

Och fast jag svenska kan, jag vet ej hvad jag hör. 

Förgäfves söker jag hvad folket kallar ära, 
Hon fordrar annat vett än det jag hunnit lära. 



IM 



Den verld jag bildat mig har sä sin art förbytt, 
Att, om jag dvaldes qvar, jag lärling blef pä nytt. 
Jag skulle, för att se min lycka hastigt mogna, 
Hos herren gunstling bli och hennes nåds förtrogna; 
Att spana efter nytt i husen löpa kring, 
Försäkra folk om allt och hålla ingenting; 
I skygd af ett parti min lyckas väg bereda, 
Dem blott till verktyg ha, då de mig trodde leda. 
I skuggan krypa fram, men, se'n jag fylt mitt hopp. 
En ställning sparka ner, på den jag klifvit opp. 
Om med så mycken konst man kunde vara ärlig, 
Ar äran dock för dyr, så snart hon är besvärlig. 
Den arme lyckans träl skall vaka som en dräng, 
Hans arbetstid begyns, då torparn går i säng. 
Att vinna folkets gunst han tiggarn skall betjena, 
Till alla dårars prat ett ödmjukt öra läna. 
Han måste stå beredd att gråta och att le, 
Han skall i bullret lyss och uti mörkret se. 
Sin styrka måste han af andras svaghet draga, 
Förakt och köld och hat som vänskapstecken taga. 
Han gissa skall till allt, till tankar och begär, 
Och synas full af hopp, när han förtviflad är. 
Så mycket hufvudbry min hjerna skulle störa, 
Jag vill ha läglig tid och tänka för att göra: 
Min tanka, när hon föds, går många hvarf omkring, 
Och vill man tvinga mig, jag tänker ingenting. 
Men om jag är för trög att efter lyckan trakta, 
Hvad jag ej vinna kan jag lyckligt lärt förakta. 
Att andra framför mig ha tagit henne fatt, 
Ej kostar mig en suck och ingen sömnlös natt. 
Ack! lycklig den, hvars själ, af dårskap ej betagen, 
Till nyttig vishets ro far offra hela dagen: 
I tomma tidsfördrif han lifvet ej förtär, 
Han aldrig lyckan sökt, hon i hans hjerla är. 



Man får ej tadelfritt så klok och dygdig vara, 

Man måste vara rik att slika fel försvara; 

Man måste pengar strö att vinna folks behag. 

Då först man myndig är att ge at dåren lag, 

Då kan man med sin dygd en näsvis dumhet kufva. 

Men rikdom fordrar nu en outöslig grufva; 



145 

Man skall på tunnor guld med fasta fötter stå 

EU' ock med god kredit på höga styrtor gå. 

Knappt man sin ränta får, förrn hon ur händren löper 

På vatten, eld och luft man här sig fattig köper, 

Hvar gång man reser ut att hemta någon fläkt, 

Betalas med en plåt hvar enda andedrägt. 

På Kolmoln nattetid man löper mindre fara, 

Än den som ljusa dan i Stockholm nödgas vara, 

Der man att fånga mynt har upptänkt alla brak, 

Och röfvarn går förklädd uti rosettperuk. 

Tör hända skulle jag mig hopp om utkomst gifva, 

Om jag för min latin mig lärt att siffror skrifva, 

Eli' om jag vore känd att vara af det slag, 

Som köps i vådlig tid att tänka folk i lag. 

Men ingen bjuder till att mig med pengar fresta ; 

Man vet, af egen håg jag alltid gör det bästa; 

Jag har det öknamn fått att heta ärlig karl: 

En mager födekrok för den ej annat har. 

Min stjerna tvingar mig att i en öken flykta, 

Der jag med äran kan min jemna vandring lykta. 

Mot denna föresats jag finner många skäl, 

Men förr'n jag dör af harm, jag heldre leds ihjel. 

Jag lemnar hvem som vill att stadens nöjen smaka, 

Att sig på klappersten i hyrvagn låta skaka, 

Att dra en osund luft, som merg och helsa tär; 

Af denna läckra ro jag föga frestad är. 

Låt dem som älska kif sin galla här få tömma 

Och rifvas med hvarann, tills blodet börjar strömma ; 

Jag vågar ej min dygd på slika höga spel, 

Men harmas vill i lugn på mensklighetens fel. 



Om äran något mer än blott ett namn betydde, 
Om man Catoner såg, som menskligheten prydde, 
Kanske jag skulle då, att följa deras spår, 
En lätja öfverge, den man mig förebrår. 
Det vore mödan värdt på ärans bana löpa, 
Sin frihet sälja bort, att sig en syssla köpa, 
Om, se'n man vågat allt för land och fosterbygd, 
Ett enda vittne fans, som visste skatta dygd. 
Men ömkligt! allt begrepp om ära har försvunnit, 
Till den förnedrings grad ha våra seder hunnit, 



146 

Alt man sitt tänkesätt som varor håller falt 
Och tingar äran bort åt den som mest betalt. 
Hon går som skiljemynt i dagligt bruk och vandel: 
Långt från att någon skäms för en så nedrig handel, 
Man tycks berömma sig att ha den konsten lärt 
Att vinna på ett gods, som syns så föga värdt. 
Den blir en fräjdad man, som konstigt kan bedraga, 
Med ena handen ge och med dem begge taga, 
Som tysta vet i tid med gåfvor och med mat 
Båd' tiggarsvärmens skri och allmänhetens hat. 
Hur vill man fordra dygd af små och köpta själar 
Och nämna fosterland? Det äges ej af trälar: 
Dess heder såras må, dess välfärd gå i qvaf, 
Blott de ha riktat sig, de lida ej deraf. 
Hur kunna glupska djur på sina pligter tänka, 
Som hjerta och förstånd i skamlig vällust dränka? 
Kan man af ädelmod begära minsta prof 
Af dem som rifvas jemt och lefva blott af rof? 
Bör jag ej prisas säH, om någon kula hittas, 
Der ej min rena syn af slika syner smittas? 
Man skam och nedrighet med sjelfva luften drar, 
Jag fruktar söla mig vid hvarje steg jag tar. 
Ack! skall jag se den dag, då ingen last mig sårar, 
Då jag af ömkan mer ej fäller några tårar, 
Då jag till allt förnuft har nesligt ryggen vändt 
Och rodnar för den dygd jag nu så högt bekant? 
Jag bäfvar, när jag ser hur hennes fall beredes: 
An är en yngling ren, när han i verlden ledes, 
Men ändtligt oförmärkt han ändrar föresats; 
An gynnar han ett fel, än ger ett annat plats, 
An tror han ursäkt ha, än han af nöden tvingas, 
Och ändtligt, fel från fel, han in i lasten bringas. 
Förrän han sansar sig, har han för mycket gjort, 
Han öfver gränsen gått, han måste fara fort. 



I denna labyrint jag fruktar äran sakna, 
Men i mitt glada tjäll skall hon ånyo vakna. 
Blott man från tullen är, man henne träffa får, 
I ringa vadmal klädd hon nu vid plogen går. 
Här ser jag ingen rang, men gamla verldens heder, 
Ett obelefvadt folk, som äger goda seder, 



147 

Som med sin grofVa smak har all sin renhet qvar, 

När ingen nalkas hit, den staden smittat har. 

Här jordens trogne son ej jorden öfvergifver, 

Det fält han odlar opp hans herradöme blifver; 

Naturen vid sitt bröst har honom närmast satt, 

At honom som sin kung hon ger en årlig skatt. ■ 

Här ingen lätting hörs på lönens ringhet klandra, 

Man är välgerningsman, man skänker lön åt andra. 

Hit allt sin tillflykt har, hit storma stad och land, 

Att köpa sina lif af dessa åbors hand. 

Med ett så värdigt folk vill jag min lycka para; 

Se'n man förlorat allt, får man sin egen vara. 

Jag låter lyckans son till oket vara dömd; 

Att synas är hans tröst, och min att vara glömd. 

Jag vill i bondedrägt mitt forna öde dölja, 

Att få hans ljufva natt, om dagen honom följa, 

Ta del i hans besvär, att ock hans helsa få 

Och för att dygclig bli ej någon last förstå. 

Min hydda liksom jag skall bygdens ordning lyda: 

Jag vill dess låga vägg med ingen stenstil pryda; 

Jag vill ej synas nöjd, om ledsnad mig förtär, 

Och ropa öfverljudt: >Kom se hur säll jag är!» 

Min tanke redan flyr till dessa stilla dalar, 

Der ingen statskonst hörs, naturen ensam talar. 

Att måla hennes prakt hör ej min pensel till, 

Jag icke dikta kan, jag endast njuta vill. 

Jag vill ej forska ut, när skuggan mig betäcker, 

Om almen upp i skyn och ned till afgrund' räcker. 

Jag släcka vill min törst, ej frågar på livad sätt, 

Om floden slingrar sig ell' löper slätt och rätt. 

Jag heldre ensam går i torra ödemarker 

Än släpas af en dikt i de Arkadska parker; 

Min torfva, som hon är, för mig har mer behag. 

Natur! jag har dig glömt, jag ser dig först i dag. 

I skolen följa mig, I mina döda vänner! 

Jag edert gudaspråk ifrån min barndom känner. 

Se'n jag i verldens sorl förlorat eder röst, 

Jag ingen sanning hört, som vederqvickt mitt bröst. 

Uti mitt forna lugn I kallen mig tillbaka, 

Än har jag oskuld nog att edra nöjen smaka. 

I snillen, som ert lif i skuggan ha förtärt, 

Men lemnat oss ett arf, som gör ert minne kärt, 



148 



Den tid, som härjar allt, ej edert värde sårar; 
I segreri i er död på eder samtids dårar. 
Se'n glömskan dem förödt, man vördar edra namn, 
Som bli den vises stöd och den förtrycktes hamn; 
Den forna ålderns dygd er rena spegel målar, 
Och på er efterverld I kasten ljusa strålar». 



Vår unge Lisidor sitt. afsked redan skref, 
När sin förtrogne vän han hastigt varseblef. 
Det var en verldslig vis, som sökte se och lära 
Och kunde dårars fel med köld och styrka bära. 
I hydda, i palats, han lefde lika fri 
Och hade klädt i skämt en sund filosofi. 
Af lifvets flygtighet han kunde nöjet draga 
Och ville med sitt vett ej reta, ej behaga. 
Af stora verldens sorl han ej i dvala föll, 
Men i en veklig tid sin stränga dygd behöll. 
Han sökte med sin köld vår ynglings hetta svala: 
»Ack! vakna», ropar han, »utur din tunga dvala! 
»Låt dina gåfvors ljus i dagen tränga fram 
»Och icke skymmas bort af skolans mörka dam. 
»Du har ett öppet fält att dina dygder öfva, 
»Mot lastens yra svärm bör du din styrka pröfva. 
»En enda oförsagd kan skrämma hennes här, 
»Hon äger ej ett mod, som blott i dygden är. 
»Var säker på ditt vett, du segrar, om du vågar, 

Du dina pligter vet, blott du ditt hjerta frågar. 
»Låt dåren qvälja sig och klandra på sin lott, 
»Du har ju lycka nog, då du kan göra godt. 
»Hvi vill du ej din hand åt blinda menskor läna? 
»Du börjar älska dem, om du dem börjar tjena. 
»En svag och vanlig dygd är stads till ifver böjd, 
»Men ömka lasten sjelf är filosofens höjd. 
»An har du icke känt de menskor du föraktar: 
»På verldens skådeban den kloke dem betraktar, 

Der blottar menskan sig och röjer livad hon är, 
»Du känner dig ej sjelf, förr n du dig pröfvat der. 
»Pa denna sammelplats syns alla lustar spela, 
»Som rörelse och lif åt själens gåfvor dela, 
»På detta täflans fält fullkomnas mången dygd, 
»Som matt och fåfäng låg i enslighetens skygd. 



149 

»Fast stundom sorgespel din häpna syn förskräcka, 
»Du flera ämnen ser som billigt löje väcka, 
»Eqvilibristers fall, misslyckade försök, 
»Bedragna dårars sorg och slott, som gå i rök. 
»Att äga ro af allt, af allt din kunskap öka, 
»Bör du en tjenlig plats på verldsteatern söka 
»Och, för att döma rätt hur skådespelet är, 
»Ej se det långt ifrån och icke alltför när. 
»Då kan du säkra slut i alla ämnen fälla, 
»Och hvad person du gör med värde föreställa.» 

»Ack! grymme», svarar han, »du ändrar mitt beslut, 
»Mot vänskap och förstånd kan ingen härda ut. 
»Jäg ur min tunga sömn med nya krafter vaknar 
»Och finner re'n med harm, att jag min galla saknar. 
»Min mörka ängslans natt tycks klarna opp igen, 
»Och dagen ljuflig är, så snart jag ser en vän. 
»Men att jag vanans ok må tåligt kunna draga, 
»Låt mig i enslighet mig stundom få beklaga, 
»I tanken se det tjäll, som all min önskan var, 
»Och i en flygtig verld dess målning äga qvar. 
»Jag vill ej mina fel, ej mina dygder dölja, 
»Låt mig mitt fria vett, mitt trumpna lynne följa. 
»Låt mig få bannas fritt, mot dårar föra krig, 
»Kort sagdt, att lefva här, låt mig få likna mig. 
»Jag ej behaglig är, jag vill ock aldrig pråla, 
»Och om jag löjlig syns, vill jag mitt öde tåla. 

Farväl mitt tysta rum! jag vill ur skuggan gå, 
»Ibland ett tanklöst folk att nya tankar få. 
»Farväl du kloka bok! du gagnar mig ej mera, 

Välkommen galna verld! nu vill jag dig studera». 



Ode öfver själens styrka. 

I ålderdomens ljus! I höga hjeltesjälar! 
Er anda kallar jag att gjutas i mitt bröst, 
När en förgäten dygd för veklingar och trålar 
Och för ett lättsini folk skall tolkas af min röst. 



150 

Du mod! som själens styrka föder, 
Och frihet! dygd! förenta gudabloss! 
Jag söker er, I mina stöder, 
Hos ålderdomen, ej hos oss. 

Långt från mitt -tidehvarf jag redan hänryckt blifver, 
Odödeliga Rom! jag ser dig ändtligt fri. 
En Brutus vaknar opp. Du eldas af hans ifver; 
Så många barn du har, så många hjeltar bli. 

Ditt fall tyranner fåfängt yrka: 
Din fasta mur ej skyddar någon träl. 

Du har din frihet af din styrka, 

Din styrka af en enda själ. 

Hvad öfverdådig flock sig här på fältet vågar? 
O Salaminas strand! man dig med undran mins. 
Se! hela Asiens makt mot Greklands öar tågar; 
Men ingen Cyrus mer i Cyri härar fins. 

Förgäfves har du spänt ditt bälte, 
Du fega här! du var dock rask och ung; 

Men grekers höfding var en hjelte, 

Och Xerxes var allenast kung. 

I, som ett slocknadt mod hos edra landsmän värken, 
Det är en gudakraft, som edra själar rör. 
Allt hinder falla syns, livar I er kosa sträcken, 
Och vägen öppnar sig, hvar snillet eder för. 

Så syns en häftig låga bränna 
Det svaga värn, som henne mota vill. 

Låt verlden eder styrka känna; 

Dess herravälde hör er till. 

livad är det höga mod, som vi hos hjeltar dyrka, 
Som mer än lyckan sjelf vår stumma undran drar? 
Hvad lifvar ärans barn? Hvad är den sinnesstyrka, 
Som hemlig öfvermakt på alla hjertan har? 

Du ädla dygd! det är din ifver, 
Hos jordens son du himlens låga är; 

Man menska var, man hjelte blifver, 

När man dig fattar till begär. 



151 

När hon ger samfund lif och är en allmän lusta, 
Ack! bäfva, svaga verld! ett Rom sin början tar. 
Förgäfves mot dess makt sig stolta grannar rusta ; 
Dess läger inom sig en lycklig anda har. 

Snart föder hären Scipioner, 
Uti ett råd får man Camiller se, 

I tribunalen Ciceroner 

At lag och frihet styrka ge. 

Vid Tibern för min syn den tvedrägts tid försvinner, 
Som dygdens ådror tömt — hos folket lasten rår; 
Jag der en riktad stad af jordens plundring finner, 
Som dock för guldets törst med möda än förslår. 

Jag känner Rom, men Rom i bojor! 
Cesarers träl! du yfves af din prakt; 

Men du var större i de kojor, 

Der dygden grundade din makt. 

frihet! till livad höjd har du ej själar drifvit! 
Ur d valans mörka famn de skynda vid din röst. 
Du snillen åt Athen, åt Sparta hjeltar gifvit, 

En oförgänglig kraft de sugit vid ditt bröst. 
Hvad väcker ej för ädel låga 
Det kära ljud: för frihet, fosterbygd! 
Hvad kunna ej de hjertan våga, 
Som lifvas af den helga dygd? 

Uti sin högsta glans om du vill menskan måla, 
Ack! glöm att hon är till i envålds mörka år; 
Men fatta hennes bild, när frihet börjar stråla, 
Hon mer än dödlig syns, sig sjelf hon öfvergår. 

När hon en älskad lag försvarar, 
Får hon en eld, som henne okänd var, 

En egen kraft, som sig förklarar, 

Hvart hon sin öppna kosa tar. 

En dygdig allmänhet, som stadgad frihet andas, 

1 täflan på dess fält hvart enda snille ser; 

Der är man redan stor, när man i hopen blandas, 
Hvart steg man högre gar odödligheten ger. 



152 



Men i en allmän sinnesvilla, 
När äran mer ej lifvar folkets själ. 
Den dygdig är, som lefver stilla, 
Och hjelte den, som ej är träl. 

Hvad ifver mig förfört att ålderdomen lemna! 
Vid tanken på min tid har stämman blifvit svag. 
O frihet! fosterbygd! får man er mer ej nämna, 
Ha vi ej hjertan mer att känna ert behag? 

I första dygder, som vi märka 
Ifrån en tid, som vår förundran gjort! 

Förutan er kan själen verka, 

Men aldrig verka något stort. 



Uti de tidehvarf, som lyst af rena seder, 
Med dygder ärans ban man endast fylla trott, 
Nu skördas på dess fält en lös och flygtig heder, 
Och videt ränner opp, der lagrar långsamt grott. 

Gån, svage! att ert offer bära 
För lvekans fot, och köpen utan blygd 

Med feghet en föraktad ära, 

Men vågen aldrig nämna dygd. 

[Ivi sker, att utan kraft sig våra snillen möda? 
De känna ej den drift, som stora ämnen ge. 
Allt går i glömskans natt hvad vara sekler föda, 
När ålderdomens ljus sin forna klarhet te. 

Likså de stolta pyramider 
Man än i dag från Nilens stränder ser. 

Hur många slott, se'n deras tider, 

Ha icke. bygts och fallit ner! 

Förgäfves utan grund man någon styrka söker: 
Vår vishetslära sjelf är veklig liksom vi; 
Med sken af mensklighet hon själens svaghet öker 
Hon kan ej vara stark, hon vill behaglig bli. 

Om Cato, död i all sin ära, 
Lydi hennes råd, han heldre lefvaf slaf. 

Ej var det denna matta lära, 

Som mod åt Thebes hjelte gaf. 



153 



Du har, filosofi! af strålar kunnat skryta, 
När fordom deras eld Epaminondas väckt. 
På fältet, ur ditt sköt, att Thebes bojor bryta, 
Han går med din egid mot faran oförskräckt. 

När syns du nu din fackla våga, 
På hjeltars ban att leda söner fram? 

Har lyckan trålar mera låga 

An de, som födas i ditt dam? 

Till höjden af det ljus, dit tanken vågar syfta, 
Längst öfver lyckans krets och menskliga begär, 
Jag ser en stoisk vis sitt stolta sinne lyfta 
Och hvila i det lugn, som andars sällhet är. 
Han i de dimmor icke fängslas, 
Som fästa sig vid jordens låga trakt ; 
Ej af en giftig oro änglas, 
Som öfvar här sin envåldsmakt. 



I dygdens öfning fri, han anser utan häpnad 
Nödvändighetens lag och händelsernas lopp; 
För plågor känslolös, mot alla faror väpnad, 
Han under bördans tyngd sitt hufvud reser opp. 

Hvad kan hans hjerta så bemanna? 
Ar han förtjust af något diktadt väl? 

Nej, endast kärlek för det sanna 

Är väldig i hans höga själ. 

Med en förmäten flygt när jag hans kosa följer, 

Af en gudomlig kraft jag tror mig äga del. 

Jag från ett bråddjup rycks, som du med blomster döljer, 

Du ljufve filosof! som smickrar mina fel. 

Hur djerfs du dygdens lag förklara? 
Du orklöst vill, men han allena kan. 

Han styrka har att dygdig vara, 

När du af svaghet är tyrann. 

Af en bedräglig dikt, som vår natur förnedrar, 
Förqväfs det ädelmod, som själens styrka är; 
Men, Sokrat! af din dygd, som menskligheten hedrar, 
På ödet och mig sjelf jag lyckligt segra lär. 



154 



Att ingen makt kan tanken tvinga, 
Det gudaspråk förädlar hennes själ. 
Men den sitt väsen aktar ringa 
Är äfven värd att vara träl. 

Hvar höres nu din röst: »Jag ej för folket bäfvar; 
Mitt lif är i ert våld, men äran i min makt. 
Jag vet mitt värde sjelf, jag edra vittnen jäfvar; 
Ert lof jag aldrig sökt och ler åt ert förakt?» 

Låt dina svaga landsmän kalla 
Din dygd för hög, din lära tung och svår; 

När de som stoft till jorden falla, 

Ditt namn till efterverlden går. 



Menniskans Nöjen och Elände. 

Ehuru stridiga de ämnen synas, som man här sökt föreställa, 
höra de dock tillsammans, för att utgöra en fullständig målning af 
menskliga lifvet. 

Menniskans nöjen äro förestälda under bilder af genier, tjenligä 
att i taflor innefattas. Man har der fått gifva utrymme åt inbillningen, 
då deremot vid åskådandet af menskliga eländet tankarne samman- 
dragas och fördjupas i sitt ämne. Bedröfliga sanningar försvagas af 
lysande färger. De vilja icke behaga, men öfvertyga. De vilja synas 
blotta och med den häpnad de då uppväcka göra ett starkare 
intryck på hjertat än den rikaste målning. 

Man har förebrått mig att liafva användt poesien till ett sa mörkt 
ämne som menniskans elände. Men i en målning äro skuggor äfven 
så nödiga som dager. Samma hand, som på sin tafla öppnat himme- 
len för våra ögon, har derunder tecknat afgrunden. De tvenne ämnen 
som här förekomma äro ej mindre skiljaktiga. Begge röra menniskan 
lika nära och förtjena således lika uppmärksamhet. 

Menniskans Nöjen. 

I himlabarn! I jordens Nöjen, 
I, som naturen lifven opp, 



155 



I englar! Glädje, Lek och Löjen, 
Församlen eder spridda tropp! 
Omkring min tafla slån ert läger, 
Att jag ert ögonsigte äger, 
I det jag eder målning gör. 
Behagligt mina färger blanden, 
Och när den äldre leder handen, 
Den yngre snillet elda bör. 

Men jag förgäfves samla ämnar 
En flock, som ej tillhopa trifs; 
Det ömma nöje fältet lemnar, 
På flykten af det yra drifs. 
Hvart nöje dyrkas vill allena. 
Men fast jag er ej kan förena, 
I mina gudar! lagen så, 
När mig den ena öfvergifver, 
Att stället åter uppfyldt blifver 
Och ingen saknad rönas må. 

Mitt öde jag i låga dalar 
Af edra blickar upplyst ser; 
Förmörkadt i de gyllne salar, 
Der ledsnan fåfängt kallar er. 
Den stund er saknad lifvet skymmer, 
Mitt hjerta, härjadt af bekymmer, 
Förlorar ömhet, mod och hopp. 
Men när er dag sig åter visar, 
Med mildhet jag min lycka prisar, 
Och ljus i tanken rinner opp. 

Er tillhör ju den första ära. 
Ty eder lag den första var. 
Förrän jag känt förnuftets lära, 
Jag nöjets lära dyrkat har. 
Jag kunde le och vällust njuta, 
Förrän jag redigt kunde sluta. 
Förrän jag namnet Gud förstod, 
Jag glädjeoffer honom tände; 
Och förrän jag hans allmakt kände, 
Så kände jag, att han var god. 



156 



När han sitt väsen oss förtäljer 
Och ger en skymt af livad han är, 
Till sändebud han eder väljer, 
I Kärleksgudar! I Begär! 
Igenom edra glada munnar 
Han sina lagar oss förkunnar. 
Hans makt man i naturen ser, 
Der vinner tanken höjd och styrka; 
.Men vill mitt hjerta honom dyrka, 
Så sker det endast genom er. 

I Nöjen! edra lagar stiftas 

Att hämma lyckans oförrätt. 

Det blinda våld, hvarmed hon skiftas, 

Ej stör ert jemna delningssätt. 

Hvem djerfs af någon fördel skryta? 

En gifmild hand kring jordens yta 

Har utsått nöjets rika frö. 

De växa under svett och möda, 

De lifvas af en menlös föda, 

Men under konstens händer dö. 

Förrän jag under oket böjdes 
Af våra vanors tyranni, 
Er glädje i min uppsyn röjdes, 
Jag hade lätt att lycklig bli. 
Till er jag sprang ifrån min lexa, 
Men börjar ur er känsla växa, 
Se'n jag i verlden stält min gång. 
Att kunna lifvet åter smaka, 
Er oskuld kallar jag tillbaka 
Och gör mig lös från alla tvång. 

Mm första blick er häpnad väcker, 
I hafven glömt er forne vän. 
Men en af er mig handen räcker 
Och börjar känna mig igen. 
Knappt hade jag er skara lemnat, 
Förrän sig detta barnet hämnat, 
Mig med en pil i flykten sköt: 
Jag fåfängt Kärleksguden skydde. 
Han följde mig, hvarthän jag flydde, 
Och mig i sina fjettrar slöt. 



lf>7 



Jag ej min frihet mer begärde, 
Då jag var bunden af hans hand: 
Uti den eld, som mig förtärde, 
Han smidde hop de ljnfsta band. 
Men när han hjertat närmast rörde, 
Han facklan oförsigtigt förde 
Och brände opp sin egen knut. 
Han med sin anda födde plågan, 
Så länge blåste han på lågan, 
Till dess hon ändtligt släcktes ut. 

Men sina fel kan han försvara: 
Han är för kär att kunna se, 
För qvick att icke flygtig vara, 
För ljuflig att ej tårar ge. 
Än ödmjuk han i stoftet ligger, 
Som en förtviflad fånge tigger 
Och blygsamt yttrar sitt begär, 
Än segerherre, stolt och präktig; 
Men nöjets gud ock lika mäktig 
I begge dessa tillstånd är. 

En glädtig skara honom följer 
Af ömma Lustar och Behag; 
Men en af dem sig undandöljer 
Och sliter sig ur detta lag. 
Han äfven hjertan sammanparar, 
Men mera långsamt sig förklarar 
Och mer beständig låga ger. 
Han är ej flygtig och förmäten, 
Men af de flesta dock förgäten, 
När man hans yra broder ser. 

När Kärlek hjertat öfverilar 
Och ljufligt smickrar mitt begär, 
Jag flyr det lugn, der Vänskap hvilar, 
Och finner honom tyst och tvär. 
Men när den förra mig bedrager, 
Hos denna jag min tillflykt tager, 
Han helår alla hj er täts sår; 
Hans fackla ljus i själen sprider, 
Jag ingen våldsam hetta lider, 
Men blott en ljuflig värme får. 

Svenska Parnassen II. 



158 



Med hjerta födt att öppet andas 

Jag njuter här mitt hela lif. 

Hvad nöjen oförmodadt blandas 

I Vänskaps stilla tidsfördrif! 

Här alla Dygder ha sitt möte, 

Som alla lifvas i hans sköte 

Och alla prydas med behag. 

Här Snillet mig med blickar fägnar, 

Och Sanning, som vårt bolag hägnar, 

Oss lyser med sin rena dag. 

Ju mer jag lär att sanning dyrka, 
Ju mera mild hon visar sig. 
I lika mon föröks min styrka, 
Som jag för henne mödar mig. 
Hon ringa lofvar, aldrig sviker, 
Till målet utan afväg fiker, 
Förblifver evigt hvad hon var; 
Ej mörka gåtor ger att gissa, 
Förnöjer tanken med det vissa 
Och sällan syns, men alltid klar. 

En blick af Sanning Snillet hinner 
Och tänder gudens fackla opp. 
Hvad glans han af en stråle vinner, 
Som sprider hundra i hans lopp! 
Knappt målet syns, dit han sig ämnar: 
Han kända vägar dristigt lemnar 
Och öppnar nya i sin flygt. 
Från medelmåttan till det höga 
Är själen upplyft af hans öga, 
Men har det nöjet aldrig tryggt. 

I, som i sällskap med Behagen 
I höga tankar, färg och ljud 
Naturen till ert mönster tagen, 
I omgen alla Snillets gud. 
Han teckne edra mästerstycken, 
Mot hopens dom och vrånga tycken 
Att om ert värde ge bevis. 
När I naturens känsla lifven, 
I menskans ädla nöjen blifven 
Och gören sjelfva edert pris. 



159 



Från verlden skild, Etyden famlar 
Bland vördade ruiners grus, 
Der ålderdomens guld han samlar 
Och i dess mörker sprider ljus. 
Att sina djupa tankar föda, 
Han lefver endast med de döda; 
Men är bland mina gudars tal 
Den ende, som ej ledsnad röjer, 
Den ende, som sig sjelf förnöjer 
Och ångrar ej sitt sällskapsval. 

Den enslighet, der han sig stänger, 
En skugga åt hans uppsyn ger, 
Men tankens eld ur ögat tränger, 
Der man ett stilla nöje ser. 
Här med det sanna och det. sköna 
Athen och Rom min möda löna: 
Här höras skalders höga ljud. 
Jag mer och mer begärlig blifver, 
Men mattas ändtligt af min ifver 
Och går att söka Helsans gud. 

Ett präktigt fält mitt öga drager, 
Der feta lam i väpling gå; 
Den hårda ek, den friska lager 
På närmsta berg och höjder stå. 
De floder, som ur klippan strömma, 
I jordens klufna sköte tömma 
Sin rika malm och kalla saft. 
De blida väder kring mig spela, 
En balsamlukt begynner dela 
Ät hjertat en förlorad kraft. 

Här Helsans glada gud jag finner: 
Hans muntra gång och anletsfärg, 
Den eld, som i hans ögon brinner, 
Allt tecknar kraft i blod och merg. 
Den raske pilt ej länge töfvar: 
An han sin viga styrka pröfvar 
Och tumlar om i stoft och dam; 
Än syns han i de högsta toppar, 
Än i en flod, der han sig doppar, 
Och på hvars rygg han simmar fram. 
Etyden = forskningen. 



160 



Vid stranden, der han ändtligt hamnar. 
En ung gudinna vaktar opp. 
Hon guden i sitt sköte famnar 
Och torkar af hans däfna kropp. 
An ser man henne kransar linda 
Att lille hjeltens armar binda; 
An samlar hon en mogen frukt 
Och breder den på gröna tufvan; 
Än pressar hon en must af drufvan, 
Som fägnar ögon, smak och lukt. 

Du ljufva Vällust! jag dig kände 
Af denna gudasaft du göt 
Och af den låga, som du tände, 
Som köld och tröghet genombröt. 
Hvar gång du mig i famnen drager, 
All tankes bruk du mig betager, 
Mitt nöje gör mig döf och stum. 
Ej någon sansning ifvern stillar, 
Min själ i glädjen sig förvillar 
Och lemnar blott åt känslan rum. 

Omkring gudinnan ser man flyga 
Begärelsernas yra tropp, 
Som listigt sig i skuggan smyga, 
Så snart de väckt min längtan opp. 
De sig i närmsta buskar dölja, 
Jag dem i spåren söker följa 
Och skymten af ett nöje ser. 
Men guden åt min möda skrattar, 
Just då jag tror jag nöjet fattar, 
Det sig på flykten åter ger. 

Men dessa nöjen böra vördas, 
Fastän de stundom hjertat bry; 
De äro ljufva då de skördas, 
Men äfven täcka då de fly. 
Vår sällhet dör, så snart hon hvilar, 
Hon qvicknar vid af stränga ilar, 
Se'n hon i lugnet tynat af. 
De njuta ej, som aldrig sakna. 
Naturen, att oss hålla vakna, 
Ät våra nöjen vingar gaf. 



161 



Jag genom mörka dalar sträfvar; 
Men Hoppets gud mig sällskap gör, 
I morgonrodnans sköte sväfvar, 
Der dagens ljus han återför. 
Så vidt omkring mitt öga hinner, 
Jag rika fält och parker finner, 
Der allt i knopp och blomma står. 
Den minsta ilning dem föröder, 
Men jorden nya rosor föder 
Och prydes af en evig vår. 

Sin klarhet guden kring mig gjuter: 
Uti den tub, han lånar mig, 
Hvart nöje jag i väntan njuter 
Syns hundrafaldt fördubbla sig. 
Så snart mig någon motgång fäller, 
Hans synglas jag för ögat ställer, 
Då alla dimmor undanfly: 
Jag i en lycklig framtid kikar, 
Han med mitt öde mig förlikar 
Och gör min lefnad ständigt ny. 

Utmed en bäck, som sakta brusar, 
Der näktergalars spel jag hör, 
Och der en lindrig vestan susar, 
Som aftonsvalkan med sig för, 
Bland täta löf, som ljuset bryta 
Och dagens glans i skymning byta, 
Såg jag ett barn i linda klädd. 
Dess trinda kind af purpur höljes, 
Dess kropp i lena gräset döljes 
Och hvilar på en vallmobädd. 

Jag Sömnens späda gud betraktar, 
När från hans mun en anda går, 
Som hj er täts svall och vågor saktar 
Och öfver sorg och glädje rår. 
I dvalans famn jag sjunker neder, 
En döfdryck hon åt mig bereder, 
Som hemtas opp ur glömskans flod; 
Sin saft hon på min hjessa stänker, 
Åt mina sinnen hvila skänker 
Och delar kraft åt merg och blod. 



162 



Hvad ljufligt sorl i skogen höres 
Af lek och dans och fröjdespel? 
Mitt öra väcks, mitt hjerta röres 
Och tar i glädjen redan del. 
Snart detta buller närmre nalkas, 
Af gudabarn, som le och skalkas, 
Jag varseblir en flygtig här. 
De Ungdomsgudens högtid fira, 
Med friska blomster tronen sira, 
Som midt i dalen upphöjd är. 

Den unge gud, hvars glada snille 
Satt lyran först uti min hand, 
Sin skald ånyo fägna ville 
Som återfunnen i hans land. 
Han samlar sina strödda flockar 
Och på ett fält dem sammanlockar, 
Der frid och oskuld hålla vakt. 
Hans åsyn hela nejden gläder, 
Der han med sommarns rika kläder 
Förenar vårens ljufva prakt. 

Små Frihetsgudav till hans ära 
Ur sina lugna grottor gå 
Och första gången nu begära 
Att vid en tron sitt läger slå. 
Du Ömhet! som är född att lida, 
Du satt vid Ungdomsgudens sida 
Och ägde der ett tryggt försvar. 
Din vällust du med tårar blandar. 
Jag såg en flock af fröjdeandar, 
Som omgaf detta gudapar. 

Jag hörde guden lagar stifta 

Och såg i en bevingad här 

De små Behag, som färger skifta 

Och reta kärlek och begär, 

Det q vicka Skämt, som löje väcker, 

Som sig med täta flor betäcker, 

Men längtar dock att visa sig, 

Det muntra Skratt, som skämtet följer, 

Som blottar hvad den andra döljer 

Och med sin glädje mättar mig. 



163 



Att le åt våra dyra nöjen, 
Der man ett plågadt snille ser, 
Man skapar under lek och löjen 
Ett intet, som behagar mer. 
En bubbla opp i luften drifven, 
Till skådespel på fältet gifven, 
En lycklig ålders öga drar, 
Som ej sitt nöje fästa tänker, 
Men älskar det som flygtigt blänker 
Och glömmer det som flygtigt far. 

Jag ville dela dessa lekar 
Och i min famn ett nöje dra, 
Men guden mig den frihet nekar 
Och vill mig blott till vittne ha. 
»Dig», säger han, »bör fyllest fägna 
Vid dina år att nöjet hägna; 
Gör andras väl — låt sprida sig 
Den glädje, du ej mer kan smaka. 
Med ömhet, som du får tillbaka, 
Skall nöjet stanna sist hos dig.» 

Men mina lätta gudar flykta, 
Dem jag i leken gått för när; 
Förrän jag taflan hunnit lykta, 
Dess ämne ur min åsyn är. 
Ett nöje flyr och nu det andra, 
Jag i en öken börjar vandra 
Och känner ej min verld igen. 
Du, trogna Vänskap! ej försvinner, 
Ditt skydd du i mitt hjerta finner, 
Och genom dig jag lefver än. 



Menniskans Elände. 



Hvad för bedröfligt skri min ömma hörsel sårar - ? 
Hvad jemmer skönj es här? hvad gjutas här för tårar? 
Hvem är den usla mask, som nyss fått dagen se? 
Dess ögon öppnas knappt, förrän de synas våta, 
Knappt ger han prof af lif, förrän han lärt sig gråta 
Och prof af smärta ge. 



164 



Du jordens stolte son! du kung för kreaturen! 
Betrakta här din höjd, ditt intåg i naturen, 
Hör med livad präktigt ljud din ankomst firad är! 
Ditt första grymhetsprof du vid din födsel gifver, 
Då du med blodig hand det sköte sönderrifver, 
Som dig med ömhet bär. 

Skall jag i denna klimp ett gudabelät vörda? 
Dess hjerna tanklös är, dess kropp en ovig börda, 
Som mellan lif och död ett deladt väsen har. 
An själen ej sin flygt ur mörkrets gömmor tagit: 
Den jord, hvarur hon nyss sin svaga låga dragit, 
Har all sin tröghet qvar. 

Ack! lycklig om hon dock den dvalan aldrig miste! 
Vårt öde vore sällt, om vi det aldrig visste, 
Om ej ett farligt vett oss dubbla plågor gaf. 
Den mindre ömkas må, som trygg på däcket hvilar, 
An den som vaken är och känner vädrens ilar, 
När skeppet går i qvaf. 

Den ene vet ej af för död och faror rysa, 
Men i en ljuflig dröm ser hamnen för sig lysa, 
Till dess en evig natt hans väsen har förödt. 
Den andre steg från steg till jordens afgrund nalkas, 
Och förrn hans heta bröst i vågen ändtligt svalkas, 
Han hundra resor dött. 

Vi vandra i en natt, der dödens bilder sväfva, 
Ett lyckligt mörker gör, att vi ej ständigt bäfva. 
Att nattens fasa se hvi tändas ljus och bloss V 
Af sannings dolda sol det matta sken vi läna 
På vår bestämda väg tycks ej till annat tjena 
Än att förfära oss. 

Hvad båtar det beskydd, som åt vår barndom lemna^ 
Den ömhet för ett lif, som dock åt sorger ämnas? 
Hvi fylls vår späda själ med ett bedrägligt hopp? 
Man ingen möda spar att vårda denna gnista: 
Vårt svaga lefnadsband vill alla stunder brista, 
Men får ej lösas opp. 



165 

Se'n man med gyckelspel vår barndom har bedragit, 
Se'n genom sång och lek vi smak för lifvet tagit, 
Hur bitter blir en verld, som gjordes oss så god! 
Så var man fordom van ett menlöst offer sira, 
Med dans och fröjdeljud dess gång till templet fira 
Och gjuta der dess blod. 

Så snart dig ödet vill en menskoskepnad gifva, 
Att lefva under ok, att tryckt och plågad blifva 
Är hvad du vänta må: det är de flestas lott. 
Du äger ingen rätt att fordra större lycka; 
Den grymma envåldsmakt att jorden undertrycka 
Har minsta delen fått. 

Ej nog att djuren lik du delar deras börda, 
Du måste din tyrann uti din like vörda: 
Sitt straff en vredgad gud ej längre sträcka kan. 
När af ett mordiskt jern det späda lammet slagtas, 
Det mister blott sitt lif, ej ser att det föraktas 
Utaf sin baneman. 

Den jord, hvars näringssaft den minsta mask får njuta, 
För dig allena syns sitt milda sköte sluta; 
Som ett förkastadt barn hon nekar dig sitt bröst. 
Man dig ett skamligt bröd med tröga händer räcker, 
Af brist och plågor tärd, du med din syn förskräcker 
Och sårar med din röst. 

Men månn' du ej är värd, att plågor dig förtära? 
Du svaga, grymma djur! hvad medgång kan du bära? 
Hvem utan häpnad ser de odjur lyckan födt? 
Liksom en våldsam pest de verlden öfverfarit. 
Ehvar förhärjning syns, det jordens gudar varit, 
Som jorden ha förödt. 

Natur och mensklighet i dina ådror täppas, 
Du som ett vilddjur grips, att ut på fältet släppas, 
Då jorden härjas skall af dårars öfvermod. 
De vänta i sitt lugn att dina lagrar skörda, 
Du känner ingen hämnd, men du är legd att mörda 
Och mätta dis med blod. 



166 



I mörker och förakt du från din barndom lemnas; 
På menskors oförrätt ditt glömda väsen hämnas, 
Din hårda fostringsart i vildhet bryter ut. 
Du vårdar ej en lag, hvars skydd du aldrig njutit. 
I ånger och i brott ha dina dagar flutit 
Och få ett skamligt slut. 

Att kunna brottslig bli och fela mot naturen, 
Det är det fria val du äger framför djuren: 
De känna ingen last och intet falskt begär. 
De ledas af sin drift, då lagar dig befalla; 
Du ser ej deras vidd, du känner dem ej alla, 
Likväl du straffbar är. 

Ej någon dårskap fins, som ej din hjerna fattar. 
Din själ, den tankekraft, som du så dyrbar skattar, 
Är från din födslostund villfarelsernas mål. 
De i din barndoms dröm sig in i hjertat smyga; 
Din själ är redan snärd, förrän hon mäktar flyga 
Och ljusets styrka tål. 

Om öfver vanans gräns du dristigt vågar vandra, 
På ena sidan klar, förmörkad på den andra, 
Med något utmärkt fel du dig förnedra skall. 
Gudomlighetens höjd ditt djerfva snille delar; 
Men på den jemna väg, der dåren sällan felar, 
Du gör ett plötsligt fall. 

Hvem är den usla hamn, den plågoandar leda? 
I hjertat utan frid, i tanken utan reda, 
Hans gråt förtviflan är, hans skratt ett raseri. 
Rys, du som dåren ser, vet att din tankegåfva 
Blott på en tråd beror. Hvem är som kan dig lofva 
Att ej hans like bli? 

Den fördel, som vår mull för andra kroppar lemnas, 
Tycks jordens afund dra, hon på de maskar hämnas, 
Som födda i dess sköt sitt ursprung öfvergå. 
Hvart solgrand väpnar sig att oss med faror hota, 
Sig eld och våg och luft med stoftet sammanrota, 
Att på vårt slägte rå. 



167 

Än i sitt raseri de skaka jordens grunder, 
Än härja de dess prakt, än med ett vådligt dunder 
De reta himlen "opp och krossa sky mot sky. 
Än i ditt matta bröst de blodets vågor hvälfva, 
Hvar ådra sprutar eld, och alla leder skälfva, 
Tills andan börjar fly. 

Ditt svaga sammanhang för dödar måste bäfva, 
Som följa dina fj ät och kring ditt hufvud sväfva; 
I elementens krig du liksom målet är. 
Hvi vilja de sitt gift i dina öden blanda? 
Du agar nog dig sjelf, din värsta plågoanda 
Du i ditt hjerta bär. 

Uti dess trånga krets sig alla lustar berga, 
Som svärma hoptals ut, att all din sällhet härja 
Och byta hvilan bort i en beständig strid. 
En oro döfvas knappt, förrän en annan vaknar, 
Du ser ej hvad du har, men endast hvad du saknar, 
Och känner ingen frid. 

Förgäfves du ditt lugn hos andra vill begära; 
De dra sin egen tyngd, med den de dig besvära. 
I hopp att rädda sig, de störta dig i qvaf. 
Du fräts af allt det gift, som deras oro föder, 
Man öppnar dina sår, ditt ömma hjerta blöder 
Och ändtligt mattas af. 

Att dela få sin själ, vill man sin like söka; 
Knappt nalkas vi hvarann, vi våra plågor öka, 
Och täflan löser opp det band, som nöden knöt. 
Vi med en farlig konst naturens vildhet hölja, 
Hvars frön i hjertat gro och hemligt sig fördölja 
I vänskaps eget sköt. 

Vår ungdom bjuder till att blomster för oss måla: 
Man lyckligt kan bedras, man mäktar lifvet tåla, 
När hjertat kraft ännu mot alla plågor bär. 
Men när ett flygtigt hopp oss ingen glädje bådar, 
Då faller blomman af, man nakna törnen skådar 
Och lifvet som det är. 



168 



Du söker sötman dra af dina glada dagar: 
Här öppnar sig ett fält, hvars yta dig behagar, 
At den din bildningskraft de skönsta färger ger. 
Men när i nöjets famn du släckt din vilda laga, 
Du vänder ögat bort och modfäld höres fråga: 
Ack! var det icke mer? 

En brånad, som förtärt båd' kropps och sinnes krafter, 
Som i ditt unga bröst förgiftat lifvets safter, 
Det var den läckra ro du namn af vällust gaf. 
Uti en dödlig dryck du sökt din hetta svala: 
Din yra dunstat ut, en tung och långsam dvala 
Är dina nöjens graf. 

Den tid, man tjenlig är att sig åt nöjet skänka, 
Man endast känna kan, man hinner ej att tänka, 
Man utan styre drifs och följer blodets tvång. 
När känslan vaken är, tycks hon förnuftet söfva; 
Och dessa sällhetsfrön, som stads hvarann behöfva, 
Ej mogna på en gång. 

Du söker utom dig hvad i din sällhet fattas; 
Af allmänhetens rop du vill lycksalig skattas, 
När ej ditt hjerta mer dig bådar något kärt. 
Men vid din ålders qväll du skördar först din ära: 
Ack usle! vill du då af lifvets drägg begära 
Hvad drufvan ej beskärt? 

Utaf din oro bränd, du syns till äran hasta, 
Du vill ditt ädla lif i öppna faror kasta, 
Att af en fåvitsk verld bli dyrkad och berömd. 
Men när i smädeskri sin lofsång hon förbyter, 
Du tynges af ditt namn, du på dens lott fortryter, 
Som hunnit lefva glömd. 

Den heder, hvarmed dig din samtid ej begåfvar, 
Du dig med dristigt hopp af efterverlden lofvar, 
Men öppna tidens bok och se hvad namn han bär! 
De flesta der sitt rum af stora laster vunnit; 
Men de som lifvets mål med stilla dygder hunnit, 
De finnas icke der. 



169 



Till dina ändamål din lefnad aldrig hinner, 
I evighetens vidd hon som en punkt försvinner; 
Men på den korta väg hur mången afväg fins! 
Sen du med alla mått din vandring sökt bereda, 
Ett enda felsteg gör, att du med blygd och sveda 
Din hela lifstid mins. 

Att icke hopen lik i gräl och mörker famla, 
Du söker nya ljus med trägen möda samla; 
Af allmänhetens skrock du alla intryck mist. 
Du häfver frågor opp, men kan dem ej besvara, 
Du forskar alla djup, men löper ändtligt fara 
Att veta intet visst. 

I konstens vida rymd då tanken börjar syfta, 
Hon visar oss en höjd, dit hon oss ej kan lyfta: 
Än lågar snillet opp, än blir det åter kallt. 
Ren är du målet när, ett enda utbrott fattas; 
Men i ditt sista steg du i din ifver mattas, 
Och menskan röjs i allt. 

Med nya tankefynd ditt tidehvarf du hedrar; 
Men hvad en tid har höjt, en annan tid förnedrar, 
Då menskans lösa vett en annan ställning får. 
Du följes i ditt stoft af dina minnesmärken, 
Ditt namn af andra namn : de forna underverken 
Knappt lemna några spår. 

Till lifvets högsta mål om du med bördan hinner, 
Af tidens raseri du tusen offer finner: 
Du ser en ombytt verld, der du en främling är. 
Allt hvad du ägde kärt har stupat vid din sida, 
Allt hvad du varit sjelf förödning måste lida, 
Förrn döden dig förtär. 

Du intet njuta kan, men börjar allt behöfva, 
Ej dagen fägnar dig, ej natten mäktar söfva, 
Din tid med plågor mäts, som födas af hvarann. 
De undergräfva dig, att väg för döden bana. 
Du ledsnar vid ditt lif, men lefva är en vana, 
Som du ej mista kan. 



170 



I smärtans heta famn dig döden ändtligt kastar; 
Fast han dig ständigt följt, du klagar att han hastar 
Och dig mot ödets våld en fåfäng möda ger. 
Skall du ditt usla lif med än en svaghet sluta? 
På en bedräglig verld, som börjar dig förskjuta, 
Du än tillbaka ser. 

Men domen afsagd är, den ingen dig vill båda; 
Du får dess innehåll af gråt och tystnad skåda. 
Du tolka vill ditt qval, men finner ingen röst. 
Uti din bistra syn man läser ångst och fasa; 
Man ser hur dödens köld och lifvets lågor rasa 
I ditt beklämda bröst. 

Hvar är din forna prakt, hvar är ditt gudatycke? 
Du jordens ädla verk, naturens mästerstycke! 
Som under all din brist dock tecknat något stort. 
Allt i en enslig graf sitt första intet finner: 
Här skönhet, här förstånd och här en dygd försvinner, 
Som evig vara bort. 

Du följer tidens ström, men ser ej hvart han drifver: 
Du vet ej hvad du är, än mindre hvad du blifver; 
En svart och töcknig sky ditt öde bortgömt har. 
Allt ovisst varit har förutom dina plågor, 
Som retat lifvets svall och väcka nya vågor 
I hamnen, dit du far. 

På denna mörka väg om du vill roligt vandra, 
Begär ej af dig sjelf, och mindre utaf andra 
Den del fullkomlighet, som din natur ej tål. 
Låt dina sorgers natt vid nöjets skymt försvinna, 
Och sök med tålig dygd och slutna ögon hinna 
Ett okändt ändamål. 



171 



Ode till Naturen. 

Natur, du dolda kraft! dig helgas dessa qväden: 
Du har mitt hjerta fylt, du har min stämma väckt. 
Med offer för er mor, I årets tider! träden 
I hennes skilda drägt. 

Hon i er alla käns, hon blott sin målning skiftar: 
Hon är af våren prydd, af sommarn kungligt klädd ; 
An bär hon höstens frukt och än sitt läger stiftar 
I vinterns djupa bädd. 

Hon i den enas famn den andras början danar 
Och tyst och hemlig är och långsam i sin gång. 
Men på sin skådeplats, när tiden henne manar, 
Hon bryter alla tvång. 

Af frö, som inom frö i massan inneslutes, 
Hon sig försäkrad ser mot undergång och fall. 
Ett för det andra flyr, som fram i dagen skjutes 
Af det som följa skall. 

Det som vi kalla död, hvars rätta namn oss felar, 
Är ett och samma lif, som har sitt rum förbytt, 
Ett ljus som aldrig släcks, men ständigt sig fördelar, 
Att tända sig på nytt. 

Omäteliga kraft! som verlden återföder 
Af hennes strödda mull, som har förvandlat sig, 
Som riktas af förlust och skapnader föröder, 
Men bibehåller dig; 

Hvad är du? Jag dig ser försedd med evig styrka 
Och frågar hvad du är. — I varelsernas band 
Hvem röjer ej en Gud? I dig vi honom dyrka, 
Du verkan af hans hand! 

I din varaktighet jag dig med undran prisar, 
Gudomeliga eld! — men jag er skilja kan. 
Ombytliga natur! hvart ögonblick bevisar, 
Att du är icke Han. 



172 

Du är det återsken, som honom uppenbarar, 
Af sin oändlighet från oss för vida skild. 
För ögon som dig se hans aftryck du bevarar 
Och lyser af hans bild. 

För den fåkunnige din varelse du döljer 
Och går med solen opp och går med solen ner. 
Med bindeln för sin syn han kedjan slafviskt följer 
Och ej dess lagar ser. 

En halflärds falska vett på verldens tron dig målar 
Som ödets blinda gud och böjer knä för dig. 
Hvad är då denna hamn, som sprider gudastrålar 
Och sjelf ej känner sig? 

Du snillets gudason! som offrar dina stunder 
Uti naturens tjenst att vörda hennes spår, 
Att läsa hennes bok och känna hennes under 
Du nya ögon får. 

För dig hon öppnad är, du hennes ordning följer 
Till gränsen af det mål hon för vårt öga satt, 
Och i det dystra moln, der hon sitt ursprung döljer, 
Du vördar hennes natt. 

Men i en blottad rymd, hvars rikedom du skattar, 
Du sprider nya ljus, ej någon fördoms träl. 
Din tanke vidgas ut och verldens omkrets fattar, 
Som rymmes i din själ. 

Än himlens höga ljus dig lik en Newton kröna; 
Du stiftar deras lopp med dragningskraftens lag. 
Än du med Buffon går att jordens skiften röna 
Ifrån dess första dag. 

Än dig till Jofurs tron Franklin vid handen leder, 
Der han ur örnens klor har dundrets viggar ryckt. 
Än du i själens djup med Locke dig tränger neder 
Till tankens första flygt. 

Du endast mäktig är att stiga i det höga 
Och helgedomen nå, der sig naturen stängt. 



173 

Ät mig, att henne se, i stället för ditt öga 
Har hon ett hjerta skänkt. 

Ett medfödt verldsförakt, en afsky för att trängas 
På lyckans skådeban, der hopen skockar sig. 
En smak för enslighet, att fjerran utestängas 
Från arga dårars krig. 

Hvad gudar i mitt tjäll min enslighet förnöjde! 
Etyden, sanningen och framför allt den gud, 
Hvars spel Olympen rör; men snart jag äfven röjde 
En tomhet i hans ljud. 

Jag skilde mig vid allt. — Natur! jag i ditt sköte 
Den första sällhet rönt, som himlen mig beskärt. 
Du förde mig på nytt i mina gudars möte, 
Som blef mig dubbelt kärt. 

Hvar råkade jag dig? I filosofens hydda 
Har jag dig mulen sett och vanstäld i palats. 
Än saknade den gud, som skulle mig beskydda, 
Sin rätta skådeplats. 

Min oro bröt sig lös ur städers trånga näste, 
Och vid mitt första steg jag i ditt tempel var. 
Dess altare vår jord, dess tak var himlens fäste 
Och du mitt gudasvar. 

Jag andades en luft, som lif och styrka närde, 
Jag hörde hjertats språk och älskade din lag. 
Ibland ett menlöst folk jag såg mitt slägtes värde 
I dina första drag. 

Förnöjd jag märkte då hvad orätt jag dig gjorde, 
När jag det höga sökt, der du ej ägde del; 
Och att jag till ditt lof min sångmö helga borde, 
Att bättra hennes fel. 

Af falska dygders sken hos lyckans stolta söner 
En skald med eldadt bröst förvillas mången gång, 
Men snart bedrägerit med stilla sinnen röner 
Och rodnar för sin sång. 

Srenika Parnassen. II. 12 



174 

Afgudadyrkare ! livad vanten I for ära? 
Vid foten af er gud ert rökverk sig förtär; 
Natur och sanning blott den ädla låga nära, 
Hvars klarhet evig är. 

Frid! oskuld! utom er hvad kan vår åtrå mätta? 
Hvad nöje är väl rent och köpes utan qvalV 
Till er jag flyktat bar, att lifvets sorger lätta, 
Och glädt mig åt mitt val. 

Jag i ert sälla skygd naturens enfald prisat; 
Hon har min lyra stämt och tecknat mina slag. 
Hon af en årstid klädd mig alla gånger visat 
Förnyade behag. 

»Gå ej», har hon mig sagt, »att konstens prål mig läna 
»Och tränga färger hop, som strida mot hvarann. 
»Låt min förklädda bild till fåfäng prydnad tjena, 
»Der jag ej kännas kan. 

»Det i din landsbygd är jag älskar innefattas 
»Bland stilla tidsfördrif uti en menlös prakt. 
»Var i din teckning sann och märk, när snillet mattas, 
»Att du för mycket sagt. 

»Var laggrann utan tvång, jag vill med lätthet röras. 
»Låt ögat leda dig och se mig som jag är. 
(Hon skänkte mig en blick) »Låt nu din stämma höras ! 
»Jag ser dig rörd och kär.» 



Vinterqväde. 

Du får då, landtbygd ! åter hysa 
Din fosterson och gamla vän. 
Nu dina täcka gömmen frysa, 
Men dina nöjen trifvas än. 
Du redan mig din frihet lemnar, 
Än mer, du mig en vällust ämnar, 



175 



Som sjelfva sommärn okänd är. 
Hvar årstid dina hyddor gläder, 
I en förnyad prakt sig kläder 
Och offer i ditt sköte bär. 

Du, som din svenska merg försvagar 
I södra länders veklighet, 
Du öfver nordens vintrar klagar 
Och ej din himmels förmon vet. 
Dess rena köld oss helsan delar, 
Och vädret, som kring fälten spelar, 
Förfriskar både luft och blod, 
Det snällt i sunda ådror rinner, 
I muntra ögon styrkan brinner 
Och vittnar om behjertadt mod. 

Af denna luft och styrka närde, 
De forne göter ammats opp, 
Som under denna himmel lärde 
Att fylla ärans högsta lopp. 
Med frihetsandan ifrån norden 
De kufvat enväld, hämnat jorden, 
När Rom dess stolta drottning var, 
Men sig i lustans armar söfde, 
En myndig styrsel sjelf behöfde 
Och ok af raska händer bar. 

Du land, som varit hjeltars moder, 

Blif aldrig trålars usla bo. 

Den dygd, dig vunnit ärestoder, 

Låt evigt i ditt sköte gro. 

Än bör du verlden dygder lära; 

Låt fosterbröd ratro och ära 

I helgd hos svenska hjertan bli. 

Dens namn låt evigt mörker gömma, 

Som född i Sverge vågar glömma 

Sig vara född att lefva fri. 

Jag andas frihet i ett läger, 
Der om min tid jag ensam rår, 
Der jag mig sjelf, min tanke äger 
Och mina nöjen idka får. 



176 



De köpas ej med andras möda 
Och tarfva endast för sin föda 
Det öga jag naturen ger. 
Jag hennes bild i skuggan följer 
Och gudatycket, som hon höljer, 
I nya strålar åter ser. 

Mitt öga villas i en öken, 
Der hösten jordens yta dränkt 
Och mellan storm och djupa töcken 
Naturen i sin dvala sänkt. 
An nalkas mera mörka tider, 
Den snö, som nordans anda sprider, 
Har afskilt verlden från min syn. 
Att mig mot vinterns anfall skydda 
Är jag begrafven i min hydda 
Inunder fall af frusna skyn. 

Men nordan sina vingar sänker; 

Min nakna torfva vinterklädd 

I dagens ljus försilfrad blänker 

Och yfves af sin hvita bädd. 

Vid strålars glinder på dess yta 

Jag drifvan ser i tårar flyta 

Och nya floder hota mig. 

En lycklig frost dem sammantvingar, 

Den klara is på fälten bringar, 

Der jord och himmel spegla sig. 

Ej mer de grymma böljor rasa, 
Den vilda styrkan fängslad är. 
Du haf! de lätta seglens fasa, 
De tyngsta bördor tåligt bär. 
Förgäfves du mot kölden stretar 
Och dina hätska vågor retar, 
De stelna midt i deras lopp. 
Du tyst och spak i bojan hvilar, 
Och sjelfva nordans skarpa ilar 
Ej väcka dig ur dvalan opp. 

Dig redan djerfva fålen trampar, 
Som på din rygg sig skyndar fram; 



177 



Han ilsken först mot marken stampar 
Då luften fylls af fruset dam. 
Men snart han ned mot isen hastar, 
Hur lätt han blanka föttren kastar! 
Hur stolt han prydda betslet rör! 
En hastig takt af bjellror klingar, 
Som bergens frusna genljud tvingar 
Och våta Necken häpen gör. 

En skönhet sig i slädan hvilar 

Och sig åt älskarns vård betror, 

Som lik den stolta örnen ilar, 

När dufvan fångas i hans klor. 

Från vittnen skild, som gjort hans plåga, 

Han yttrar högt sin ömma låga 

I trots af alla stränga bud. 

Den blyga nymfen låts ej höra, 

Men af en hufva hvilket öra 

Kan täppas för ett älskadt ljud? 

En ledig töm i älskarns händer 
Ej mer af fålen vördad är, 
Men frågar man, hvarthän det länder, 
När den är med, som man har kär? 
Ett lyckligt par sig blott betraktar, 
Ej bråda djup, ej höjder aktar, 
Der slädan som en ljungeld far. 
I drifvan ändtligt båda hvälfva, 
Men förr än nymfen hunnit skälfva, 
Ett famntag henne räddat har. 

Se, fram på detta vida hala, 
Hvad för en snäll och dristig fart! 
Se, hur de yra gossar skala! 
Här röjer sig en kittslig art : 
En fram om skaran söker hinna, 
Han på sin skridsko tycks försvinna, 
Men halkar midt i loppet kull. 
Hans ofärd andra segren gifver, 
Man gäck med fallna hjelten drifver, 
Och stranden blir af löje full. 



178 



Nu modet hos de äldre jäser, 
Den krama snö i händren trycks, 
I vädret lätta kulan hväser, 
Af hastig fart till målet rycks. 
Här, af en pilt, som söker hämnas, 
At täflarns panna bollen ämnas 
Och slås med ifrig uppsyn till. 
Der, flickan står i mjugg och tittar, 
Om hennes boll det hjertat hittar, 
Som hon så gerna såra vill. 

Nu bonden färdas, hvilken skara! 

På vinterns bädd, hvad slipad stig! 

Se, främling, huru lätt vi fara, 

När du i leran släpar dig. 

Hvad muntra ljud på fältet höras, 

Der varor fram och åter föras 

Och vexlas mellan stad och land. 

Allt Sverge som en myrstack vimlar 

Och råkas under nya himlar 

Med bröst mot bröst och hand i hand. 

Ett skepp af vind i seglen hastadt 
Så fort ej vågen genomskär 
Som lappen, när han akjan lastat 
Och som en ljungeld föres der. 
På drifvan, som af kölen plöjes, 
Hans snabba ren af pilen röjes 
Och syns i en bevingad flygt 
Än sig till björnens ide sträcka 
Och än de branta klippor räcka, 
Der falken har sitt näste byggt. 

När snön i skyfall vägen höljer, 
Der hästarne begrafna bli, 
Och drifvan oss för dagen döljer, 
Norrlänningar, hur färdens I? 
Med väpnad fot och armars åror 
Er skida går med långa fåror 
På fjellets rygg ur djupet opp. 
Hon under vädrens vilda yra 
Förmår er lätta kosa styra 
Och trampar molnen i sitt lopp. 



179 



Jag målar er, I stilla länder, 
Der verldens äldsta spår jag ser. 
Mot. våld af lystna menskohänder 
Har polens granskap skyddat er. 
Se'n konsten segrat öfver jorden, 
Naturen, bannlyst, högst i norden 
Ännu en älskad fristad har. 
Af sjöar, strömmar, fält och lunder 
En skiftad målning alla stunder 
Vårt öga med beundran drar. 

Sitt välde vintern fåfängt stiftar 
Och öfvar ut sin stränga makt, 
Sin skådeplats naturen skiftar 
Emellan bergens vilda prakt. 
Här alstrar hennes brutna hvila 
De stormar, som kring jorden ila, 
Hvars yta käns ej mer igen; 
Och här hon andas i de strömmar, 
Som rusa ner med lösta tömmar, 
Att vittna det hon lefver än. 

Med bäfvan jag de rum besöker, 
Der hon sin dolda verkstad har, 
Och flodens dimma kring mig röker, 
I det hans fängsel öppnadt var. 
Ur is och snö, som hj essän hölja, 
Hans silf ver vågor t rappvis skölja 
En klippa, som till molnen går. 
Jag skyndar öfver svall och hällar 
Och mellan brott af hvita fjällar 
Cyklopers svarta läger når. 

Hvad dån af vädrens skarpa läte, 
Af strömmars fall och tordöns slag, 
I vinterns famn och djupa säte 
Hvad lågor födas natt och dag! 
Här odlas Sverges guld och styrka, 
Det jern en svensk är född att yrka, 
Som väpnat oss mot tyranni, 
Vårt rykte fört i andra länder. 
Ack, måtte det i svenska händer 
Som fordom, evigt vördadt bli! 



180 



Mitt öga in i skogen bryter, 
Som, fast af hvita tält betäckt, 
Ännu af sommarns målning skryter 
Uti sin evigt gröna drägt. 
Hvad hugg dess tysta boning skakar! 
En reslig tall vid roten brakar, 
Och jorden darrar vid hans fall. 
Han måste dö, att sedan äras, 
Han får af stolta böljan bäras 
Och hamnars prydnad blifva skall. 

För dagens ljus härinne döljes 
En björn, som i sitt ide väcks. 
Han af ett mordeskri förföljes, 
Af hundra munnars sorl förskräcks. 
Han bister fram på fältet rusar, 
Men omges der af vilda busar, 
Som törsta efter bjessens blod. 
En i sitt gap han redan sugar, 
En med sin ram till marken trugar, 
Men såras sist af jägarns lod. 

En ädel ifver honom bränner, 

Han mot sin stolta ovän går, 

Sin död han ren i bröstet känner, 

Men krafter af sin plåga får. 

Af hämnd hans mörka ögon brinna, 

Han i sin död vill segrar vinna 

Och få ett hjeltevärdigt slut. 

Han vård och skärmar söker tvinga, 

Men hvassa spjut hans hjerta stinga, 

Der sista ifvern forsar ut. 

Hvad krig på närmsta sjö beredes! 
Med väpnad hand är böljan väckt: 
En not, som under isen ledes, 
Har sina vida armar sträckt. 
En braxen der förgäfves döljes, 
Han ner i lägsta djup förföljes 
Och med sitt sällskap fångas opp. 
Lik Sparten, som gaf aldrig vika, 
Han heldre fängslas vill tillika 
An skiljas från sin kära tropp. 
Sparten = spartanen, 



181 



Nu fram i dagen noten tågar, 
Som vatturiket plundrat har, 
Men lufts och böljans kyla plågar 
Den hand, som tunga nätet drar. 
Att värmen väg till fingren leta 
Och opp ur friska hjertat reta, 
Man händer nu mot händer slår. 
Du yngling, mångens afund blifver, 
Som eldad af en ljuflig ifver 
Din älskarinna värma får. 

En yfvig gran ur jorden ryckes 
Och släpar der sin fälda topp, 
Hans vida rot i vaken tryckes, 
Der svenska cedern reses opp. 
Med ärestoder isen siras, 
I hafvets grottor freden firas, 
Dess ungdom, som man gifvit fri 
Med böljans slägte oss försonar; 
Men hvad en mäktig granne skonar 
Skall nya segrars ämne bli. 

Vår sol i skogen gått att döljas, 

Förrän jag dagen ändad tror; 

De hvita fälten öfverhöljas 

I aftonskuggans glesa flor. 

I spåren, som till hyddan leda, 

Sitt täcke natten börjar breda, 

Der jag om vägen oviss far. 

Men nu ett ljus man fjerran skådar, 

Och snart en bunden husvakt bådar, 

Att skenet ej bedrägligt var. 

Jag föres i en landtmans hydda, 
Som i palats sig aldrig trängt, 
Men glades att en nödstäld skydda - 
För den sin port han aldrig stängt. 
I verldens vrå ännu man möter 
Hos er, I barn af tappra göter, 
Den gästfrihet, de gamles dygd, 
Som fåfängt lyser hos den rika, 
Men går från hjertat ut tillika 
I famnen af vår stilla bygd. 



182 



En klufven gran här inne sprakar, 
Och rummet af dess sken förgylls. 
Man sig kring vida spiseln makar, 
Med glam och sagor tiden fylls. 
En sig en älskad granne väljer, 
Och när han hårda björken täljer, 
Han hennes namn i virket skär. 
En hemlig blick hon honom sänder, 
När ullen mellan hennes händer 
I hundra lyckor virkad är. 

Men ljusen tändas, julen firas 
Med sparsam lefnads öfverflöd; 
En landtmans bord för vänner siras, 
Med dem han delar nöjd sitt bröd. 
Kom, matta stadsbo, kom att blandas 
Med bygdens folk, om du vill andas 
En glädje, okänd i din verld; 
Men lemna der ditt falska löje, 
Och smitta ej ett menlöst nöje 
Med smaken af din tomma flärd. 

Den skörd, som varit åkerns heder, 
Men under slagan blifvit mjuk, 
Man på den hårda tiljan breder 
Och dansar på den gula duk. 
Än hvarje par sig särskildt svingar, 
An i en ring sig skaran tvingar, 
Och än man sväfvar i en rad, 
Som sig i hundra hvirflar kröker; 
Man spelets ljud med sången öker, 
Att göra dansen mera glad. 

Af hvad för sken är jag betagen? 
Hvad dager går i norden opp? 
Hvad låga, kring om polen dragen, 
Med färger skiftar nattens lopp? 
Vid himlens bryn ett moln sig höjer, 
Jag der en flammig båge röjer, 
Hvars låga brister häftigt ut; 
Strax ser jag hela molnet tändas 
Med strålar, som mot strålar vändas 
Och kastas liksom blanka spjut. 



183 

Men snart din fulla prakt du hyser, 
Du låga, som min undran väckt. 
En krona högst på fästet lyser 
Med sken åt alla ändar sträckt*). 
Rubiner och smaragder stråla 
Från hennes ring och himlen måla, 
Som sig i nattens sköte ser 
Med ljusets mantel öfverdragen 
Och missnöjd vid en rand af dagen 
Sin rika prydnad öfverger. 

Du glesa sken, som lyser polen 

Och syns beströdd med nattens bloss, 

Du är en ånga ifrån solen, 

Att i dess afstånd tjena oss. 

Hvad annat sken kan strålar sprida? 

Hvad annat mörkrets makt bestrida? 

Hvad annat i en präktig dag 

Kan nordens långa natt förbyta, 

Med himlabågens färger skryta 

Och teckna snön med deras drag? 

Med mindre prakt sig månen visar; 
Men du, vår trogne ledare! 
Hvem ej din stilla klarhet prisar, 
Ej fägnas att dig återse? 
Vi glömma glindret i det höga 
Och finna för ett tröttadt öga 
Med glädje fridens bild igen. 
Så, när ett hof vår undran mättat, 
Vårt hjerta är behagligt lättadt 
I hvilans möte hos en vän. 

Men hvem är den, som ljuset sprider? 
Hvem lyser månens mörka kropp? 
Det är ej mer än en, som strider 
Mot nattens våld och blinda lopp. 
En bortgömd sol vår saknad fyller, 
I det hon med sin glans förgyller 

*) Norrskenet i dess största prakt visar sig såsom en krona 
midt på himmelen, 



18-4 



Det klot, som hennes ställe tar, 
Men snart sitt eget intet tyder, 
Än hvalfvet blott med hornen pryder, 
An sig för ögat undandrar. 

Fly, matta bloss! låt jorden sänkas 

I mörkrets famn; min djerfva syn 

Skall i ett haf af solar dränkas 

I den omäteliga skyn. 

Hvi klagar jag, att du dig döljer, 

Min Skapare! jag stjernan följer 

Till höjden af ditt majestät. 

Oändligheten mig omgifver 

Och i den skugga synlig blifver, 

Der ödet fängslat mina fjät. 

An ville jag en himmel skåda, 
Som tanken höga ämnen ger, 
Men dvalans tid begynner råda 
Och tynger mina ögon ner. 
Jag i min lugna hydda hastar, 
Mig på det lena dunet kastar, 
Der söta hvilan väntar mig. 
Det är ej blott när plågor trycka, 
Men äfven i den största lycka 
En vällust att få glömma sig. 



Fabler. 

Vargen och hunden. 

En varg, som pä en mager ort 

Af täta fastedar föröddes, 
Sen han en styrka mist, som honom fruktad gjort, 
I fred med hundar var, som på en herrgård göddes. 
Han möter en af dem med mage stinn och rund, 

Som ägde bandhunds lön på staten, 

Med rättighet att slicka faten 

Som qvick och rolig sällskapshund. 



185 

Att nappas med hvarann är ingendera hågad: 
Den ene är för svag, den andre är för lat. 
I stället jollra de, och ämnet är den stat, 
Det öfverflöd på läcker mat, 
Hvaraf en herrskapshund är rågad. 
»Jag lofvar», säger han till skogens magra gäst, 
»Att på en månads tid dig lika frodig göra, 

Om jag dig får till herrgåln föra, 

Der lyckan har mitt öde fäst. 
Den tid jag ledig är, du vicehund skall blifva, 

En tjenst, som kan dig födan gifva.» — 

»Min vän, jag tackar för ditt råd. 

Men säg, hvad är din tjenst?» — »Att tiggare fördrifva 
Och hålla jagt med folk, som kommer till Hans Nåd; 

Att annars mig behagligt skicka, 

Småherrarne om munnen slicka, 
Att hoppa öfver käpp och öfva tusen spratt: 

Kort sagdt, att göra laget gladt.» — 
»Din tjenst är nog gemen.» — »Men jag dervid ej tappar. 
Hvar dag man skänker mig till föda must och merg, 

Af kycklingben ett rågadt berg, 

Och husbond mig på köpet klappar.» 

Vår kloka varg betänketid begär, 
Han tror ej allt så helt, som hunden det beskrifvit; 

Omkring hans hals han varse blifvit 

En rand, der håret afnött är. 
»Min vän, jag ser en rand; hvad kan den väl betyda? 

Den är ej ämnad att dig pryda.» — 
»Hvad fråga? Ar du då en främling i vårt land? 

Du veta bör, att denna rand 

Bland hundar är den höga smaken. 
Kom följ mig — . »Men — » »Hvad men? — »Det märket af 

ett band: 
Du är ej alltid fri?» — »Man fäster oss ibland. 
Det tvång ej roligt är, men det gör ej till saken» — 
»Till saken, säger du! Jo, det sä mycket gör, 
Att ynnest, öfverflöd och tjenst och allt försakas. 

Jag heldre glömd och fattig dör. 
Min frihet! utan dig kan något nöje smakas? 

Behåll ditt band. Farväl, min vän!» — 

Han tar ett skutt och springer än. 



186 



Kon, geten och fåret i förbund med lejonet. 

Förbund med mäktigt folk är ej att lita på. 

En ko för dumhet känd, en get med liten hjerna, 

Ett fromt och menlöst får, sig i ett sällskap ärna 

Att ut med nät i skogen gå. 
De ta för heders skull ett lejon med i laget. 
Det skulle med sitt namn bekräfta ett förbund, 
Deri man stakar ut en billig delningsgrund. 

Man får en hjort i första draget. 
Herr Lejon är ej sen att blifva skiftesman, 
Hans vighet vid en stek ej nog beundras kan. 
Fru Get och Får och Ko i snålhet alla lika 

Hans Höghets ynnest efterfika 

Och på de bästa stycken kika, 

Med hemlig afund på hvarann. 

»Vi äro fyra», säger han, 

»Och fyra lotter här tillika. 

En fjerdepart min andel är, 

Som lejon tillhör mig den andra, 
Den tredje blir min lön för möda och besvär, 
Som jag vid bytet haft; det vågar ingen klandra.» 

Än för de andra återstår 
En del, som tycks med skäl dem ändtligt unnas böra. 
»Vet», fortfar lejonet, »att den, som rör ett hår 
På denna sista del, den får med mig att göra.» 



Lammet och vargen. 

Fly, svage, din tyrann! Hvad annat kan dig berga? 

Hvad gör det, att du menlös är? 

Det är ett rof, som han begäi, 
Och är du i hans väg, dig intet skäl kan värja. 

Ett lam vid stranden af en flod 
Sin törst i klara böljan släckte. 
När vargen törstig efter blod 
Sin kosa der i nejden sträckte. , 



18? 

Vid floden, när hans lystna blick 

Ett önskadt offer varse blifver, 

»Förmätne! grumlar du min drick», 

Han ropar med en mordisk ifver. 

»Jag för ditt brott skall straffa dig.» 

Än lammet kan ha tid att rymma, 

Alen tror sig blidka denna grymma 

Och vid sin oskuld tryggar sig. 

»Se, herre», vågar det att svara, 
»Att lägst vid flodens fall jag knappt dess bräddar når; 
Om vattnet upprördt är på höjden, der du står, 

Kan jag dertill ej skulden vara.» — 

»Du är det dock. Det är ock du, 
Som förra året sagt, att jag i blod mig mättat.» — 

»Man osant för Ers nåd berättat; 

Jag var i fjol ej född ännu.» — 
»Så var det då din bror.» — »Jag inga syskon äger.» — 

Förtretad att ej finna sak 
Emot ett menlöst lam, som retat har hans smak, 

Han rusar till, i det han säger: 

»Jag allt för länge öfverväger 
Dill öde, djerfva lam! Din herre och din hund 

Ej pläga oss så länge skona. 
Dessutom med ditt blod man gudar plär försona. 

Du blir mitt offer denna stund.» 

Våldsverkarn, i det grymma nöje 
Han njuter vid den uslas fall, 
Vill än med ett föraktligt löje, 
Att brottets fasa höljas skall. 



Biet, humlan och bromsen. 

Af verket mästarn käns igen. 

Ett flitigt bi med smak och snille 
Inrättade sin stock och för att rikta den 
Med nya blommors must ett fält besöka ville, 
Dit Flora kallade sin vän. 



188 

Vårt bi var knappast rest, förrän ett vingadt slägte 
Kring stacken gjorde larm och hade dit sig trängt, 
Om humlan och en broms, som mesta bullret väckte, 

Hvarannan icke utestängt. 
Den ena sade sig till stocken herre vara, 
Den andra likaså. — Att utan lag förfara 

Och sig försvara och förklara, 

Dertill ha båda lika mod 

Och lika makt och lika vilja. 

För dessa två att trätan skilja 

Ej annat medel återstod 
Än med en tvistig sak sig till en geting vända, 

Som domare i orten var. 
Der saken tog sin gång, en gång förutan ända. 
Justicens skumma syn den lyckan sällan har 
Med ljus, som hemtas in, att bli dess mera klar. 

Processen var i högsta låga, 
När biet återkom med en församlad skatt, 
I hopp att sina kärl med blomstrens nektar råga. 

Men stocken var i qvarstad satt. 

Vårt bi för domarn måste tåga 

Från blomster i en rättegång — 

Hvad kullerbytta för ett snille! 

Sin rätt det heldre afstå ville 

Än lida ett så dödligt tvång; 
Men äran ömmar den, som ej för vinsten strider. 
Ett verk, ett snilleverk, för mästarn skall betas, 

Och klåpare om priset dras. 
Det är bland all förtret hvad minst en auktor lider. 
Han går för rätten fram... »Här göres ej behof», 

Är biets tal, »att vittnen höra. 

Vår rätt vi sjelfva styrka böra, 

Och våra verk bli våra prof. 
För brist på skicklighet vill jag ej någon skylla. 

Af broms och humla fordras dock, 
Förrän ett bi med skäl kan trängas från sin stock, 

Att der ett enda rum med lika honung fylla.» 

Den utväg billig fans att sluta denna strid, 

Och rättens utslag derpå fäldes. 
Herr Humla och herr Broms, som flatnade dervid, 

För allmänhetens löje stäldes. — 



189 



Ett snille ofta skönjes knappt, 
När högmod tar dess rum med öfverlägsen styrka ; 
Men när som frågan är att ädla bragder yrka, 

Då måste dumhet gifva tappt. 



Stora rådet, hållet af råttorna. 

En katt, ett djur af tigerslaget, 

Med råttor höll en sådan jagt, 

Att efter mången blodig slagt 

Knappt någon fans af hela laget. 
En rest af dessa små, som krupit under jord, 

Med smulor höll ett magert bord 
Och tog den bistra katt, som ströfvade kring husen, 

Ej för en katt, men sjelfva busen. 

En dag, när med ett hiskligt skri 
Han höres på ett tak sin kärlekshandel pläga, 
Ha råttorna sin helg, en timme ändtligt fri. 
I deras stora råd de gå att öfverväga 

Hvad medel helst man tror sig äga 

Att hämma kattens tyranni. 
Herr Prseses först och främst man får med undran höra, 

Hans djupa vett är allmänt kändt. 
I råd han aldrig brast, fast aldrig honom händ I 

Att råda hvad sig låter göra. 

Det ljuder ej dess mindre väl, 

Han styrker till med goda skäl, 
Att man på kattens hals en bjellra måste fästa, 

Som honom fjerran röja skall 
Och hindra alla svek och vådeliga fall. 

Förslaget är det aldra bästa. 
En bjellra! det blir skönt!... Men hvem skall fästa den? 
Det andra frågan blir, som bort den första vara. 

Gå du, min bror! — gå sjelf, min vän! 
En svarar: inte jag, och andra intet svara. 

I denna strid en timme flyr. 

Man sig med hjelppmedlen bryr, 

Svenska Parnassen 11. 13 



190 

När katten ner från taket kilar. 
Farväl! det stora råd, som bort på längsta håll 
Från bänkar, bord och protokoll 
Med snabba fötter undan ilar. 

Rådgifvare i öfverflöd 

Kring bordet fylla hela kretsen. 

De finna bot i högsta nöd, 

Men hvem af dem vill bryta spetsen? 



Apans dom mellan vargen och räfven. 

En varg beklagar sig, att han bestulen var. 

Vi lemna det derhän — nog af, han räfven stämmer. 

Till apans rätt han saken drar, 

Der räfven kontra- stämning tar, 
För det man oförsynt hans goda rykte skämmer. 

Han stjäl likväl, det är bekant, 
Men vargen ljuga plär, det är ej mindre sant. 

På samma grund de kunna skrika. 

Det felar ej, de så predika 

Med sådan klagan, sådant gny, 
Att apan mellan skäl, der ingen vill ge vika, 

På begge sidor sannolika, 
Ej någon ända ser på gräl och hufvudbry 

Och till livad ruin i lagen fly. 
Att med en trasslig sak ej längre sig besvära, 
Med denna korta dom bon sig ur spelet drar: 

>Med flärd och falskhet vargen far, 

Man bör ej flera prof begära. 
Att räfven stulit har, det tror jag väl ändå, 

Man vet, att han det handtverk öfvar; 

Och som jag lagens mening pröfvar, 

Skall man dem hänga begge två.» 

När Pål och Per för rätten klaga, 
De kunna dömas likaså. 
Om en allena plikta må, 
Emellan dem kan man dra strå 
Och ej om skälmen miste taga. 



191 



Jagthyndan och hennes afföda. 

Stäng huset till för folk, dem man af ryktet känner 
Förfarna i den konst att föda sig med rof. 

Hos närmsta slägt, hos bästa vänner 

Af sin natur de visa prof. 

De stöfva kring i alla rätter, 

I största hus, i minsta vrå; 

Om du för dem ej regeln sätter, 

Så får du sjelf på porten gå. 

En hynda, inte af de täcka, 

Som kring en skönhet hålla vakt, 
Men af de grofva djur, som larm i skogen väcka 

Och gå mot björn och varg på jagt, 

Hon till en bandhund går att söka 

Få låna hus på några dar. 

Sitt slägte skulle hon föröka, 

Dertill ett skjul af nöden har. 
Den hund hon ber derom var lossad ur sin boja 

Och efter långlig tjenst till slut 

Med möda fått en liten koja, 

Den han af vänskap lånar ut. 

Att låna och få lånet åter, 

Två skilda ting som natt och dag: 

Det ena sker med god t behag, 
Del andra utan strid sig sällan göra låter. 
När man har möda nog med folk, som skryter dock 

Af mycken verld och mycken ära, 
Hvad vill en fattig hund af jägerskan begära, 
Som lärt i ständig strid med skogens vilda flock 

Ej annat språk än hot och pock, 
Ej andra seder sett än rifva och förtära? 
En vecka går förbi, han söker ändtligt då 

Att i sitt hemvist återträda 

Och ber sin gäst hon flytta må. 

Omöjligt! med de många små, 
Som tåla ingen luft och äro alltför späda. 
Att undfly deras gnäll och moderns klagosång, 
Han dröjer än en tid och hoppas denna gång 



192 



Man ingen ursäkt förevänder. 
Men allt hans hopp sin väg med alla löften far 

De många små ha många tänder, 
Och modern än dertill ett öfvadt antal har. 

Man alla dem åt värden visar, 

Som väl begriper detta svar, 
Sin koja öfverger och ödet lyckligt prisar 

Att få behålla skinnet qvar. 



Lejonet och bromsen. 

»Sämsta kräk uti naturen, 
Vågar du att nalkas mig?» 
Ropar kungen ibland djuren 
Ät en broms, som visar sig. 
Bromsen sticknas — mindre våller 
Eld och låga hos de små, 
»Vet du», svarar han, »jag håller 
Hvad du vill, att jag skall rå. 
Du är lejon, månn' det säger, 
Att du ej är djur som jag? 
Fast du flera lispund väger, 
Är jag ofta mindre svag.» 
Bromsen far, i det han svarar, 
Midt på hans Durchleuchtighet, 
I det krig, som han förklarar, 
Ömsom hjelte och trumpet. 
Än han sticks och än han surrar, 
Än på rygg och än på lår, 
Än kring lejon-näsan hurrar, 
Som blir märkt af flera sår. 
Mot en djerfhet utan like 
Lejonet i raseri 
Väpna vill sitt hela rike, 
Fyller luften med sitt skri. 
Hofvet sig i kulan smyger, 
Allmän skräck i landet är. 
Drotten sjelf kring fältet flyger, 
Liksom jagad af en här, 



193 



Fåfängt sig på jorden kastar, 
Fåfängt söker skogens hamn; 
Hvart han flyr och hvar han rastar, 
Bär han kriget i sin famn: 
Lika ljud för örat spelar; 
Af ett kräk, incognito, 
På de aldra ömsta delar 
Styng på styng och ingen ro! 
Djurens kung i all den ifver, 
Som en dödlig smärta ger, 
Sjelf sitt sköte sönderrifver, 
Tills han maktlös dignar ner. 
All den faseliga fejden, 
Rytandet så fjerran spordt, 
Darrandet af hela nejden, 
Hör ! hvad allt en broms har gjort. 
Store herrar häraf lära 
Att ha aktning för hvar man, 
Att ej såra någons ära, 
Att den minsta hämnas kan. 
Hvar en har, hvem han må vara, 
Hur man honom kufva vill, 
Egen heder att försvara 
Och en egen tagg dertill. 



Kattan förvandlad till qvinna. 

En man sin katta höll så kär, 
Att mången för sin äkta maka 

Ej samma hjerta har och mindre trogen är. 
Allt sällskap kunde han försaka, 
Att leka med sitt täcka djur. 

Hans katta, ung ännu, ej röjde sin natur: 
Med sina späda klor och tänder 
Hon förde blott ett menlöst krig. 

Hon likså sedig var som qvick och lätt och vig, 
Och svansen blygsamt reste sig, 
När ryggen ströks af husboncls händer. 
»Ack», tänkte denne man, »om jag 
I verlden fann en sådan qvinna, 



194 



Med samma oskuld och behag, 
Hur nöjd jag skulle mig i hennes armar finna 

Och ej till morgon mig besinna 

Att anta Hymens stränga lag. — 
Men öde», ropar han, »om du ej kunnat fatta 

I qvinnobröst så mycken dygd, 
Som hos min katta fins; förvandla då min katta! 
Som hustru skall hon bli ett mönster i vår bygd.» 

Till dårars straff det stundom händer, 

Att ödet deras böner hör. 
En morgon, när sin syn till kattens bädd han vänder, 
Han der i stället ser, hvad hans förundran gör, 

Hvad knappt han vågar tro — en flicka! 

Hans katta lik till punkt och pricka. 
Det hennes vålnad är och hennes hvita skinn, 
I ögat samma eld, som tog hans hjerta in. 
Det är hans katta sjelf! Hvem annan kan förena 

Så mycket vackert, fromt och godt? 

Att vinna en så dyrbar lott 
Och framför annat allt att äga den allena, 

Han hastar att på lagligt vis 

Sin skönhet i besittning taga 

I väntan af ett paradis, 

Som många männer plär bedraga. 

Den dåre, hvarom frågan är, 

För sent i äktenskapet lär, 

Att unga kattor gamla blifva, 

Att af den hand, hvarmed de lekt, 

En vacker dag de skinnet rifva 

Och bita den de fordom smekt. 
Hvad! skall en ärlig man en sådan medfart röna 

Af den han upphöjt har till fru? 

Hon är förvandlad, säger du, 

Till skapnad, namn — men hos den sköna 

Naturen katta är ännu. 

Naturen kan man ej förbyta; 
Hon döljas kan en tid, men hvilken vågar skryta 
Att äga henne läst i ett beständigt band? 
Sin husfru-rättighet hon aldrig öfverlåter, 
Om hon på porten drifs, som hända kan ibland, 

Hon genom fönstret kommer åter. 



195 



Vargen och storken. 



Herr Varg är glupsk, om någon är, 

Han i en dejeuner förtär 
Hvad hela året om en bonde kunde föda. 
Hans snålhet ofta dock gör honom nog besvär. 
En gång han äfven var på vägen att sig döda 

Med det han tog för stor portion. 
Hur bred hans strupe var, ej stycket kunde sväljas, 
Det fastnar, andan qväfs, han börjar dödligt qväljas. 
Fru Stork hans vånda ser och dömer af person 

Hvad sjukan är, som honom plågar. 

I hopp om lön hon kuren vågar, 

Som kunnat bli för henne dyr. 
I vargens vida gap hon så behändigt styr 

Sin långa hals, och näbben tränger 
Så djupt i strupen ner, att stycket råkas der, 

Som väg för smärre bitar stänger. 

Kanalen rensas med besvär. 
Af glädje utom sig, så snart han ledig är, 
Vill vargen i sin famn sin doktorinna sluta. 
»Den äran», säger hon, »är jag ej mon att njuta, 

Hon äfventyrlig vara plär; 

I stället jag min lön begär, 

Hvarpå min herre ej lär pruta.» 
»Din lön», är vargens svar, »var nöjd, min goda vän, 
Att ur mitt öppna svalg du oskadd kommit åter.» 

De stora t j enas — lycklig den 

Man samma ynnest röna låter! 



Räfven med stympad svans. 

En räf, som uti härnad drog, 
Sin svans till sköfling måste lemna 
Och från den olycksstund, att sig på ödet hämna, 
I osmak alla svansar tog. 
Han till sitt mått dem ville bringa 
Och se de långa släp ur bruk, 
Hvarmed sig stolta bjessar svinga. 



196 

När ser man ej en afundsjuk 
Beväpna sig med skäl att andras prakt förringa? 
Så gjorde denna räf. — Med ryggen mot en sten, 
Som dolde hans förlust, han med en ifrig stämma 
Fördömde svansars bruk. »Lär», säger han, »att hämma 
Ett skadligt öfverflöd, som fastnar vid hvar gren 

Och slingrar sig kring våra ben 

Och länder oss till högsta men, 
När i en hönshusdörr vi lida någon klämma.» 
Af dessa ömma skäl det mogna råd han gaf, 

Att svansen borde skäras af 

Som obeqväm och tung att bära. — 

I hopen en, som nysen fått 

Om krigets slut och ringa ära, 
Hvarur med stympad svans vår talare har gått, 

Ser skälet till hans nya lära 

Och vågar af herr Räf begära 

Att för ett menlöst nöje blott 
Han ryggen visa täcks. — Bestört och nederslagen 
Herr Räf med stubbig svans, för allas ögon röjd, 
Sig smyger sakta bort, uti sitt hopp bedragen 

Att i ett samfund ändra lagen, 

Hvarmed han ensam ej var nöjd. 

(iif akt på dem, som bruket klandra, 
Om någon hemlig brist förmår dem ej dertill. 
Den fins, som nya bruk med högmod stifta vill, 

Att truga sina fel på andra. 



Den igenfunna skatten. 

En far ifrån sin dödssäng talar 

Till sina söner: »Jag åt er 

Har ej till arf att lemna mer 
An denna lilla gård, än dessa fält och hagar, 
Som åt er ungdom myst. — Jag vet, för ert begär 
Dess afkomst ej förslår, men för att bristen fylla 
Jag lofvar er en skatt, förborgad i dess mylla. 

Att finna hvar den nedlagd är 



197 

Glöm ej att nyttja alla stunder.» 
Vår kloke gubbe dör. ■ — Tillsammans (hvilket under!) 
Tre bröder bygga bo på deras ärfda jord. 

En älskad faders sista ord 

Har spaden satt i deras händer. 
Man gräfver opp ett land, och åter nästa år 

Man torfvan af ett annat vänder. 
Ej någon skatt ännu; men lusten ej förgår, 

Man nya tunnlands jord besår, 

Och jordens afkomst årligt ökes. — 
»Ditt löfte uppfyldt är, dig vare tack, vår far!» 
De höras med en röst, då skörden bergad var; 

»Vår hand i jorden upptäckt har 

En skatt, som aldrig fåfängt sökes.» 



Törnrosen och nässlan. 

Nässlan hörde rosen prisas. 
Harmsen ropar hon: »Din prakt, 
Der så mycken oskuld visas, 
Snart skall anses med förakt, 
När man dina taggar känner. 
Mindre sårad är af mig 
Foten, den jag stundom bränner, 
Än den hand, som sticks af dig.» 
Retad hörs den sköna svara: 
»Till mitt värn jag vapen bär. 
Men hvad våld kan du befara 
Du, som så förhatlig är? 
När jag får i frihet andas, 
Ofver mig hvem klagar då? 
Men i myllan, der du blandas, 
Qväfver du hvart enda strå.» 

Vi den frommes ifver gilla, 
När mot våld han reser sig. 
Men hvem tål den arges krig, 
Väpnad blott att göra illa? 



198 

Hönan, som värpte gullägg. 

En höna värpte ägg af gull. 
Hvar dag hon ett åt bonden skänkte, 
Som, för att vinna skeppan full, 
Ett mordiskt jern i lifvet sänkte, 
Der han en skatt begrafven tänkte. 
Men jemmer! ej en fyrk. — Sitt fel han bättra vill 
Och offrar allt sitt gull, ja, ända till det sista, 
Att ej sin dyra höna mista. 
För sent! hon var ej mera till. 

Ack, låt en skälig vinst af folkets svett och möda, 
I jordens herskare! förnöja ert begär. 

Finansen ej förbättrad är 

Af bördor, som ett land föröda 

Och den förtryckte slafven döda, 

Som kärfven i er lada bär. 



Åsnan och knähunden. 

En åsna ser en knähund smekas 
Och lyftas i sin herres barm. 
I stallet med en svartsjuk harm, 
Att honom samma förmån nekas, 
Han för en häst sin klagan för 
Och svär att kärran öfvergifva. 
Han med gevalt vill knähund blifva 
Och göra lycka, förr'n han dör. 

»Du gamle dåre», hästen svarar, 
»Du tror dig då nog fin och lätt 
Att buren bli på lika sätt 
Och djerfhet med din dumhet parar. 
Håll inne med ett barnsligt skri, 
Och vet hur litet gunsten väger! 
Blott den som intet värde äger 
Förtryter att ej klappad bli. 



199 



Men åsnan känner ingen ära 
Att likna vid en knähunds lotf. 
Nog länge han i herrgåln gått 
Att denna hederspost begära. 
Re'n tar han sig en knähunds skick, 
Och, när han herrn på gården råkar, 
Sin grofva kropp med möda bråkar, 
Att synas lika snäll och qvick. 

Hans fukt er husbond ändtligt tvinga 
Att vända sina ögon dit. 
Strax tror sig åsnan favorit, 
När han kan herrn till löje bringa. 
I stöd af ett så präktigt namn, 
Hvars rätt han vill till fullo öfva, 
Han tror ej mera krus behöfva 
Och kastar sig i husbonds famn. 

Men herrn på ryggen honom plaggar, 
Att på hans upptåg göra slut. 
Ur barmen knähund' rusar ut 
Och fötter, ben och öron naggar. — 
Man en och hvar det öde spår, 
Som utan gåfvor att behaga 
Vill favoriters ställe taga 
Och leker narr med gråa hår. 



Råttans inträde i verlden. 

Från sitt första tåg i verlden 
Kom en liten råtta hem. 
Hon ej finner på den färden, 
Hur man vågar lif och lem. 
»Utan skryt, jag sett de stora», 
Säger hon, »o hvilken nåd! 
Råttor endast sig förlora 
Med ett brottsligt öfverdåd. 



200 



Som vår buse folket målar 

Katten, hvilken oförrätt! 

På hans ögons ljusa strålar 

Hvem kan se sig fyllest mätt? 

Stämman — himmel, hvilken stämma' 

Hade fört mig till hans fot, 

Om en ovän, att mig skrämma, 

Icke användt allt sitt hot: 

En kalkon, med ifver väpnad 

Mot min lyckas blida sken, 

Fylde mig med sådan häpnad, 

Att jag sjönk på mina ben. 

Det är den man måste kalla 

En förfärlig Excellens, 

Men för katten nederfalla 

Med en skyldig reverens.» — 

Råttans mor, som verlden känner, 

Ropar: »Unge, lär en gång 

Mäta faran, skilja vänner, 

Förrn du vågar än ett språng. 

För högmögende, som skrika, 

Hjeltar uti ett qvarter, 

Ma du ej ur vägen vika; 

Det är skrik och intet mer. 

Men för smilare, som jamma, 

Akta dig, de äga klor, 

Som en gång dig skola ramma, 

När du minsta faran tror.» 



OLOF BERGKLINT. 



Olof Bergklint. 

f}lof Bergklint föddes i Vesterås den 20 Mars 1733. 

*~* Hans föräldrar voro stadskassören derstädes Valentin 
Bergklint och Christina Länk. Vid 3 års ålder förlorade 
han sin moder och uppfostrades hos sin moster på Munke- 
torp, genomgick derefter Vesterås trivialskola och uppflyt- 
tades efter osedvanligt kort tid till stadens gymnasium. 1753 
aflade han studentexamen, men då fadern dog följande år, 
tilläto honom ej hans knappa tillgångar att uppehålla sig vid 
universitetet, hvadan han måste söka sin utkomst genom 
konditioner. Bland de lärjungar, hvilkas uppfostran anför- 
troddes åt honom, voro tvenne unge män, hvilka i fram- 
tiden utmärkte sig såsom skalder, Samuel Tilas och Joh. 
Gabriel Oxenstjerna, i hvilka båda han förvärfvade sig trogna 
och beundrande vänner. 1771 följde han Tilas till Upsala 
och fick derigenom tillfälle att på allvar börja sina aka- 
demiska studier, hvilka till föremål hade dels teologiska, 
dels vittra ämnen. Poesien hade han redan älskat och 
idkat under tidigare år, och 1758 hade han stiftat det lite- 
rära sällskapet Vit I er lek, uti hvars publikationer Öfningar 
af sällskapet Vitter lek Bergklint författat icke så få stycken. 
Samma år han kom upp till Upsala ådrog han sig en väl- 
förtjent uppmärksamhet genom sitt Tal om skaldekonsten, 
hållet inför Vestmanlands och Dala nation, i hvilket han 
redogör för sina åsigter om poesien, påpekar vigten af en 
sträng och samvetsgrann kritik och nämner de yttre för- 
hållanden, af hvilka man kunde hoppas den svenska skalde- 
konstens upphjelpande och förkofran. Detta år promoverades 
han ock frånvarande till filosofie magister i Greifswald efter 
att hafva offentliggjort en latinsk afhandling » Om svenska 
språkets poetiska klädnad», på hvars andra del han 3 år 
senare disputerade. Efter detta prof utnämndes han till 



204 

docent i poesien och blef äfven på grund af sitt lärda an- 
seende kurator för sin nation. Vid denna tid utvecklar 
han ock en ganska stor publicistisk verksamhet, dels såsom 
medarbetare i Norrköpings Tidningar, dels såsom medut- 
gifvare af tidskrifterna Åskådaren och Den politiske Aristarchus. 

Bergklint hade under hela sitt lif att kämpa mot 
beständiga motgångar. Till fattigdom och sjuklighet sällade 
sig hans otur i fråga om befordringar. Efter att upprepade 
gånger utan framgång hafva sökt platser vid skola, univer- 
sitet och kyrka, och sedan han äfven misslyckats i sitt försök 
att egna sig åt handeln, lyckades han ändtligen 1774 att 
erhålla lektorat i vältalighet och poesi vid Vesterås gymna- 
sium och blef kort derefter äfven rektor. Med den vana 
vid undervisning han under sina många konditioner för- 
värfvat sig, blef han en af gymnasiets yppersta lärare, lika 
afhållen af kamrater och lärjungar. Varmt intresserad för 
denna verksamhet, har han äfven författat skrifter i peda- 
gogik, i hvilka han gör gällande en mildare och humanare 
metod vid undervisningen och särskildt betonar dennas 
lämpande efter lärj ungarnes ålder och fattningsgåfva ; målet 
för all undervisning är för honom »tillskapandet af kristliga, 
vettiga och dygdiga medborgare». Ett vackert bevis på 
hans kärlek för ungdomen är det afskedstal han höll till 
sina lärjungar vid sin flyttning från gymnasiet; ett tal, som 
i manlig, allvarlig, från hjertat gående vältalighet är närmast 
jemförligt med Tegnérs berömda skoltal. Bergklint ut- 
nämndes 1783 till kyrkoherde i Gladsax och Tomarps för- 
samlingar af Lunds stift, en plats som han behöll under 
sin återstående lifstid, ehuru han ingalunda trifdes i den 
nya omgifningen, aflägsen från det literära lifvet och skäligen 
missnöjd med sina församlingsbor; namnet Skåne och skå- 
ningar injagade, enligt hans eget yttrande, hos honom blott 
fasa och vedervilja. Han afled den 13 Mars 1805 efter 
att hafva varit gift tvenne gånger, efterlemnande barn af 
båda giftena. 

Bergklint var en mångsidig skriftställare. Bland hans 
dikter utmärka sig Den Blinde och Ode till motgången, den 
förra genom sin kraftfulla skildring och sitt högstämda patos, 
den senare genom sitt milda, melodiska, äkta folkliga lynne. 
Till dessa två kan läggas hans vackra, om fru Nordenflychts 
dikter påminnande, Ode öfver Vänskapen. Äfven åtskilliga 
stycken af skämtsamt och satiriskt innehåll äga vi af hans 



205 

hand. Såsom pedagogisk och ekonomisk författare vann 
han samtidens bifall; hans tal utmärka sig genom ett rent 
och välklingande språk, ehuru väl sirligt och omskrivande, 
hans äreminnen, såsom det öfver Dalin, äro nog panegyriska. 
Mest betydande var han dock såsom vår förste literäre 
kritiker och smaklärare. I flerfaldiga skrifter har han "ned- 
lagt sina åsigter om skaldekonsten*), och i de tidskrifter 
han utgaf eller der han var medarbetare har han utöfvat 
ett samvetsgrant och välgörande kall som recensent af sam- 
tida skönliterära skrifter. Hans recension öfver Branders 
(Sköldebrands) arbeten gaf anledning till ett långvarigt me- 
ningsutbyte, som, oaktadt den stundom häftiga och ej sällan 
personliga striden, i det hela varit nyttig och fruktbringande 
för utvecklingen af många estetiska frågor inom vår literatur. 

*) Hans poetiska definition på versen är kort och fyndig : 
Hvad är Vers? 
En ljuflig sammanklang af ord, 
Som, midt emellan tal och sjunga, 
Ar i den närmsta likhet gjord 
Af spel för öra, dans för tunga. 



Svenska Parnassen 11. 



Den Blinde. 

Elegi. 

SUet är förbi! Jag ser dig icke mer, 

Du mästerverk af gudahänder, 

Du täcka verld, der all naturen ler! 
Förgäfves, milda sol! du dagens låga tänder, 
Förgäfves all din eld du kring mitt öga strör; 

Fast ljuset på mitt anlet strömmar, 
Fast vid dess starka brand den kulna månen dör, 
Och stjernor flykta bort med nattens skygga drömmar, 

Jag blott för hettans uddar ömmar, 

Men ljuset sladnar utanför. 

Hvi har jag någon tid din fägring skåda fått, 

Alt desto mer förtviflad sakna? 

Ack! sälle de, som aldrig vakna, 
När deras väl sin kos med förra dagen gått. 

Min långa natt ej i sig sjelf försvinner 
Och skingras som en rök af dvalans tomma luft. 

Jag evig sömn för ögat finner, 

Men föga blund för mitt förnuft. 

Det jemt i minnets gömmor letar 

Och famlar efter det som var, 

Den lösa bild, hvarmed det stretar, 

Som horizonten undanfar, 
Och när han mer ej fins, det åt det tomma tar. 

Månn' ej oändligt bättre varit, 
Om af så mycket godt jag ingen ting förfarit, 
Om från min första stund jag aldrig kunnat se? — 

O! skall jag himlen så belöna 

För allt, det ljufva, allt det sköna, 

Jag fått att njuta, fått att röna? 
Hvad var af detta mitt, som han mig borde ge? 



207 



Är ej naturen värd att känna? 
O! skulle jag i sömn till andra verldar gå, 
Med kropp till sinnes bruk, med tankar att förstå, 

Och ingen ting fått se af denna! 



Hvad hade jag af allt förutan öga känt 
Från himlens höga topp till jordens djupa rötter"? 
Ett sorl, ett skiftligt doft, som svalkat eller bränt, 
Ett något kring min hud, en stöt för mina fötter. 

Ho skulle mig till nöjes svara, 

Hvad detta något måtte vara? 
Marin' all min känslokraft och allt hvad heter ord? 

De skulle mig så väl berätta, 

Som när man vid ett dukadt bord 
Vill med ett mäladt bröd den tomma hunger mätta. 

Förtorkens då, I hörslens brunnar, 
Om uti min förlust jag finge bruka val: 

Hvar enda blick har hundra tusen munnar, 
Som tala för min själ med hjertats dolda tal. 

Hvar blick, som talte för mitt öga, 
Mig sade: vara till är i naturen föga; 
Se ej allena hvad, se hurudant det är. 
Af all den täcka mängd, som kring det vida lyser, 

Hvart enda åt dig myser, 
Att flyga dig i famn och tjena ditt begär. 

I, alla mina ljufva vänner, 

I, skapta ting! I, stort och smått! 

Jag likväl nu er godhet känner: 

Den glädjen var mitt ögas lott. 

Hur skulle jag er gunst förgäta, 
Jag, som med ingen ting så mycket godt förtjent? 
Hvad blifver jag, som allas bistånd länt, 

När jag med verldar mig vill mäta? 
Jag mins hvart enda namn, jag bär hvar enda bild: 
Er hågkomst, full med tack, blir oupphörligt trogen, 
Och framför allt jag mins, hur, under det I logen, 

I mig vid handen togen 
Och säden: den oss gjort, hvad Han är stor och mild! 



208 



Jag mins en märklig dag, när ett det högsta berg 
Mig på sin gamla rygg allt upp till molnen höjde 

Och med en tjusnings syn förnöjde 
Af skapnader och lif, af rörelser och färg. 

Må ske det kan min saknad lätta 
Att åter mig på nytt i tanken dit försätta 
Och bilda för mig sjelf det myckna jag då såg, 
När all naturens prakt mig under ögat låg; 

Och framför allt, att för mig sjelf berätta 
Den skönsta dags förlopp och nattens stolta tåg. 

Stor sak, hur dessa bilder blifva, 

Om vett och yrsel vexla om, 

Blott jag min ledsnad kan fördrifva: 

Välan då, begge, skynda, kom ! 

Jag stod på detta berg, der jag helt lifligt tyckte, 
Då, under det jag njöt, mig känslan hädanryckte, 
Hur Han, som detta gjort, der sjelf med vällust statt, 
När Han sitt nya verk i ögnasigte hade 

Och om alltsammans sade, 

Att allt var ganska godt. 

Hvad hade väl en blind af tusen blomsterängar 

Der kunnat vinna mer än litet för sin lukt, 

Så flygtigt som en smak af ock den bästa frukt, 

Som klangen af de rörda strängar? 

Det ligger ej en mindre lust 
I drufvans höga färg än i dess ljufva must. 

Nu såg, nu njöt jag ock det sköna, 
Som Skaparn har till fröjd vid gagnets goda fäst. 
Nu såg jag hvarje växt på rymden af det gröna 
På tusen täcka sätt med prakt sitt hufvud kröna, 

Att täfla till att tjusa mest. 
Jag såg väl ej den då så lena blast, 
Som nu så sträf ur vinterbonad ryter 
Och, der hon rasar fram, allt spillrar eller bryter; 
Jag af hans stilla fjät dock rönte lätta spår; 
Jag såg hans viga skymt i blomstrens lekar blandas, 
Han, som med ambra stänkt för deras ångor gar, 
När mot en dödlig mun naturen kärligt andas. 

Blast = blast, vind. 



209 



Nu sam han genom säd till en helt nära flod, 
Som öfver dagens prakt i djup förundran stod 
Och på sitt blanka blå såg himlen hel sig måla. 

Han flämtar smått på denna yta, 
Som börjar likt en kungamantel flyta, 
Att desto mer af guld och diamanter stråla. 
Den göt sin rikdom ut i nästbelägna haf, 
Som tycktes ned i skyn ej taga någon ända. 

Om dessa djup ej vore kända, 

Jag ginge nu der strax i qvaf: 
Jag skulle denna rymd vid dryckeskärlet mäta; 

Jag drömde ej om mera godt 
An något för min törst, som rann och gjorde väll. 
Och att jag derifrån har fått ett kött att äta. 

Du azurtak för silfverklädda fiskar! 
Är ett så trångt begrepp din vidd, ditt djupa värdt? 
livad fler och större djur än de, på våra diskar'? 
Jag för det rikets makt en annan vördnad lärt. 

Jag såg ur djupets vilda salar 
En understor monark för föga mindre hvalar: 
Hvad lejonet som kung är föga ting mot den ! 

De stolta skepp sig ödmjukt undankrökte. 
Jag tror, han någon hämnd på solens höjd försökte: 
Han hof en flod i skyn, och flod på floder ökte; 

.Alen fåfängt! allt föll ned igen, 
Och braket, som jag tror, i bergen varar än. 



Men annat ljud mig dädan kallar. 
Det surrar och det gnyr, det ramar och det skallar, 

Det var ock qvitter deribland, 
Men oljud, skrän och gnäll der hade öfverhand. 

Hvad gruflig svärm mig kommer att förgöra! 
Så skrek min häpna mun, bedragen af mitt öra. 
En olat strax invid ur busken trängde fram: 
Nu dör jag! — Hvi så rädd? — Det var det späka lamm. 



Jag bildar, som det skulle vara, 
Om jag ej kände djur af mer än hvad jag hört: 
Så snart ett. sommarsting med sus min panna rört, 

Jag hissnat för en löjlig fara. 



210 



Okunnighet är fruktans mor 
Hos den som ej är feg i blodet. 
Att våga blindt för namn af stor 
Bevisar dårskap mer än modet. 

I djur! jag ömkar eder röst: 

Er minsta del fått böjlig tunga; 
Men när ur hård metall de pinta väder sjunga, 
Så går ert hårda språk helt fritt ur ömma bröst. 

Min trogne hund, du skänk af denna dag, 
Som kom med barnslig låt och mina händer slekte, 
Som murrade på skämt och småbet, när du lekte, 
Och ömkligt föll till fot vid fruktan för ett slag! 

Du såta vän i mina plågor, 
Som ej med lyckans nåd ditt sinnelag förbytt! 

I fall du skält, kanske jag flytt, 
Om ej mitt öga märkt ditt ögas fromma lågor. 
Du äger tusen sätt att tolka och behaga, 
Jag läst i hvarje blick hvad hjerlats mening är: 
Du fägnar mig, du blygs, du längtar, du begär 

Och kan dig öinkansvärdt beklaga. 
Jag såg en annan tid hvad eld ditt hjerta bar; 

Kan man af hjeltar mer begära? 

Han glömde sig för mitt försvar, 

Blott, blott min räddning var hans ära. 
Du står härhos. O, finge jag dig skåda! 

Men gör jag ej för mycket af ett djur? 

Än yfs du, stolta kreatur, 

Som står för minsta kräk i våda! 
Han, som oss skapta ting ur samma intet tog 

Och gjorde hvart till hvad han ville, 
Han på sitt händers verk sin gudapregel slog; 
Om denna lyser mer i ditt förlänta snille, 
Så har dock öfver allt naturen värde nog. 

Du tror dig kung i den naturen, 
Du är dock blott en länk i samma ked med djuren, 
En länk af bättre slag i ked med alla slag. 

Han, som ger verldens rymder lag, 
Har uppfört till sin tron af alla ting en trappa, 
Från groft till mera fint. Hvad kan dervid du tappa, 
Som fatt ditt rum sä högt af blott hans välbehag? 



211 



Du yfs, att du är stark; mångt djur är mycket mera. 
Förnuft och mål och hand gör menskans öfvermakt; 

Så var då kung, men lär dig först regera; 
Hvad blir ditt majestät, om riket tål förakt V 
Ditt bröst, ehuru högt, åtminston' vare mildt: 
Naturen kung och folk ej sjelf så vida skilt; 
De få ju röra vid din sida? 
Allt fruktar en och samma död 
Och har sitt eget sätt alt qvida. 
Märk, när de klaga dig sin nöd, 
De hafva nos förstånd att lida. 



Men var nu detta djur det enda som jag såg? 
Ho mäktar tälja fram en så otalig skara? 

En här för mina fötter låg, 
En väldig här jag såg i luften fara, 
Och allt det myckna kräk, som knappt var gjordt för syn, 
Der tycktes fylla allt, båd' jord och haf och skyn. 
Om denna mängd af lif ej vore nog att akta, 
Der dock det blotta lif är all vår häpnad värdt ; 
Du lif, för all natur så in i döden kärt! 
Hvad vällust var det ej att deras skick betrakta, 

Så underfullt, så mångfaldt gjordt! 
Hvad konst, hvad ändamål i litet och i stort! 

Hvad kungaprakt på minsta fjärils vingar! 
Hvad fynd i näringssätt, i alstring och försvar! 

An menskan sjelf, som kronan bar, 
Hvars lek min ljufva fröjd, hvars konst min undran var, 

Hvars jemmer mig i hjertat skar, 
Hvars dygder mig förtjust, hvars brott till harm mig tvingar: 
Ack! att hon, sjelf så hög, sin höghet så förringar, 
När Skaparn så på oss här liksom slösat har, 
Hvad tro han måtte ha till innanrede qvar, 
Om verlden i sitt sköt har flera jorderingar? 

Det har hon, lofvadt du mitt öga! 
Ack, nej, ej du: ej detta fynd var mitt; 
Nej, lofvad vare Han, som lånt och tagit sitt 

Och döljer sig bakom det höga! 
Men fast för dödlig syn han moln och dimma bär, 
Den dimman dock ett flor för tankens öga är. 



212 



Jag all den långa tid i full förtjusning stått; 

Jag slutar den var lång af hvad jag skönja hunnit, 

Ty stunden oförmärkt förrunnit, 
Då dagen från sin tron en hop af trappor gått, 

Och var den porten ganska nära, 

Der han far in i Thetis slott. 
Hit flöt hans hela hof att släp och himlar bära 

Och lysa, sin monark till ära. 
En hvar en galadrägt af glesa skyar bar, 
Der glansen af agat bland guld och rosor spelte: 
Den blanka silfverduk, den purpurn genomskar, 
I vågor mellan flöt och sig i flammor delte 

Bland hopen, der monarken var, 
Som, alltsom tåget gick, var ömsom skymd och klar, 
Med något mindre blixt, men klarhet utan like. 

Att åse prakten af sitt rike, 
Han sjelf en liten stund i loppet stilla blef, 

Då midt emot en flock åt höjden klef, 
Som lik en altarrök sig kring det vida bredde. 
De stänkte något svalt, likt äkta perlor gjord t, 
Bland hvilket sig en hvälfd och vidsträckt äreport 

I blicken tusenfärgad tedde, 

Som med monarken sjelf försvann; 
Men luften än en stund af fröjde-eldar brann. 

Jag stod att se hvad skulle hända, 

Så tyst som verlden rundt omkring 
Och tyckte mig till slut ej märka någon ting, 

Om icke ljusets återvända; 

Då småningom och långt ifrån 
Små gnistor här ur skyn begynte titta, 
Så blanka och så strödt, som stim ur vågen spritta 

Och åter fly bland säf och strån. 
Men skymtet växte till, de ock, allt mera nära, 
Allt öfver dagens hvalf sitt herravälde tog, 
Der sig af dunkelblått en mantel öfverdrog, 
Den straxt zephirens fläkt från töcknar kom att skära. 

Det var ej gnistor, som de syntes, 

När detta underspel begyntes, 
Det Sömnens Drottning var, den nu sä dystra Natt, 

Som kom med facklor och drabanter 
Och öfver allt sin kungadrägl besatt 

Med strödda smycken af briljanter. 



213 

Hon sjelf i molnet, som jag menar, 

Ett präktigt bloss som spira bar, 
EU' kanske det en mask för hennes anlet var 
Man lätt på sådant håll i mörkret vilse tar), 

Jag gerna mig derom förenar; 

Ty hon skall bruka gå förklädd 
Och lia sin stora ro i skämt och yra lekar; 

Hon ler och gör den fege rädd, 
Med spöken af en skymt och uggelskrän ur ekar; 
Hon lofvar ganska rundt den usle på sin bädd, 

Hvad dagen honom sedan nekar. 

Så har man sagt, och sägen är ju trolig. 
För mig, ty värr! är hon ej mer så rolig. 

Jag sagt en stund min ljufva dröm; 

Min enda lisa är ju drömma. 
Ack! finge jag mig endast jemt förglömma, 

Det sveket vore värdt beröm. 
Kom, falska dag! gif fog att dig berömma, 
Kom, galna natt! att mina plågor ömma, 
Och allt ert fjolleri i denna hjerna töm. 

Nej, nej, ty värr! jag blir väl vaken. 
Den blick, som intet ser, ser mörkrets plåga naken, 

Så hisklig och så svart den är. 
Hur skall, hur skall jag dessa syner lindra V 

Kom, sanning! då du är så när, 
Låt i min sanna natt de sanna stjernor tindra: 

Det är nu dit jag sträcker mitt begär. 
Hvad gör jag här? Hvad kan mitt sinnes tomhet mätta V 
Jag intet njuta kan: hvad gagnar mig allt detta? 
Han, som så många bloss, så många verldar har, 
Han säkert ock för mig har någon i förvar. 

An medan jag då här skall dväljas, 
Inmurad i mitt fångahus, 
Att af ett mera tjockt än nattens mörker qväljas; 
Må tanken ju se nattens ljus. 

Mitt tycke kan mitt öga svika: 
Förnuft och sinne är ej ett ; 
Dock hvad förslår det bästa vett 
Förutan sinnens bruk tillika ? 



214 



Du stora verld, som all min undran gör, 
Hvars kännedom mig ock i mörkret gläder, 
Som, med och utan ljud, ditt upphofs ära qväder! 

Din kunskap mest till ögat hör. 

Jag vet, hon flera jordar äger, 

Som lysa med ett spegelsken, 

Att solar finnas fler än en; 

Fast sådant ej mitt öga säger. 

Det ser i hvalfvet alla bloss, 

Förutan storlek, likadana; 
Fastän det tager fel, jag bör det icke banna: 
Det gifver som det får, som ljuset bryts till oss, 

Men för dock tanken på det sanna. 
Dock fast man annat vet och annat åter ser, 
Fast jorden blir ett grand i det osägligt vida, 
Der solar utan tal sitt lif, sitt ämne sprida, 
Helt visst, förmätna kräk! för andra mer än er; 

Hvart skulle dock den blindes gissning vanka? 
Hvad blefve denna vidd? hvad vordo dessa klot? 
Blott ytor för din hand, blott längder för din fot, 

En grumlig räkning för din tanka. 
Än luftens tomma rymd, som tager dem emot 

Med allt dess rika och dess blanka? 
Kort: när jag allt till ledsnad förebragt, 
För den ej öga fått jag likväl intet sagt. 

Man räknar för en dikt af sysslolösa stunder, 

För grillerverk, att Gud har fylt 

Sin verld med godhet och med under. 
Hvad en så gerna blind min blindhet har förskylt! 

Hvi har man då fått vett och öga, 
Med anlet lika vändt åt jorden och det höga, 
Om ej att se sig om och skönja hvad man ser, 

Hur Han sig allestädes ter, 
Och hur han vara bör, der syn ej räcker mer? 

O! visste du ditt goda skatta, 
Du, som en sådan verld i dagligt, sigte har; 
Om du det icke vet när synen än är qvar, 
Så lär då dess förlust att af min jemmer fatta. 

Hvar är jag nu? Hvad sväfvar mig omkring? 
Hvart vill jag gå? Hvem skall jag spörja? 



215 

Mitt öga, dig? Du stumma ring, 
Som håller mig i ked vid verldens första mörja. 
Kanske jag står vid brädden af en brant: 
O afgrund! bär det ner i bottenlösa gölar? 

Der kommer han ... jag hör det grant . . . 
Han aktar intet hot ... det mumlar och det bölar . . . 
Ett sådant djur kan nu mitt lif förspilla. 
Hvart skall jag fly för all naturens hot? 
Hvad är min vän? Hvad vill mig illa? 
Aj! trampar jag en orm? . . . Det hväser kring min fot. 
Jag bäfvar för att gå, jag bäfvar att stå stilla; 
Och huru gå, och icke löpa mot? . . . 
Att icke jemmerligen falla? . . . 
Hvi dröjer han, som gick? . . . Nej, stilla dig, mitt knöt 
Besinna hvad jag är: ett nådehjon för alla. 
Jag vet ju ej, om någon hos mig står, 
Som kan mitt ord kring nejden föra. 
Hvem vill jag mig förtro? Jag känner ej det öra 
Jag hör; men himlen vet af hvilken själ det går: 
Han, Han allena vet hvad spis, hvad dryck jag får. 
Jag tror på allt; hvad vill jag göra? 
Jag ock bland menskor valt och skrädt 
Och låtit nog förstå, hur man mig skulle vörda; 
Hvar är min tomma rang, mitt herrskap och min rätt, 
Jag alla menskors tunga börda! 
Det minsta barn mig leder, som det vill, 
Den minsta tjenst jag får som gåfva taga; 
Om alla gå förbi, om ingen ser mig till, 
Jag måste låta mig behaga. 

Ack! att jag likväl haft och tror mig ha ännu 

Ett bröst, ett enda bröst, der jag mig kunde trygga! 

Min från mig slitna hälft! hvar dväljs, hvar andas du, 

Som möjligt ej din tro kan rygga? 
Ack! hvad jag lemnat har för ovärderligt kärt, 
Som, der det än är till, jag aldrig mer får skåda, 
Så skönt, så genomgodt, så ljuft, så älskansvärdt, 
Som har en evig rätt i detta bröst att råda ! 
Natur! jag glömmer allt, när jag min Chloe mins; 
Du äger ingen skatt, som der ej samlad fins: 
Din blomstring var dess hy, din himmel var dess öga; 
Hon såg mitt första q val, der flöt din rika dagg, 



216 

Den mun, som gaf mig tröst, var ros förutan tagg, 
Hon räckte mig en hand, mer hvitt kan aldrig snöga. 
Det var från denna hand jag konstens värde känt : 
Hur kan en mensklig hand så när din egen härma? 
Jag såg en målad verld på duken, som hon spänt, 
Der fattades ej mer än rörelse och värma. 
Jag såg ett underverk af hennes fina nål, 
Arachne*) visst dermed i kampen seger vunnit. 
Jag såg . . . jag synens namn fast mer ej höra tal, 
Om allt livad står att ses med Chloes bild försvunnit. 
Slut dig för evigt fritt, du sysslolösa blick, 
Om Chloe ej är till, hvad har du mer att göra? 
All blindhet jag fördrar som lyckans blinda skick, 
Men om, när Chloe gick, hon evigt hädan gick, 
Jag ägt all Argi syn, jag skulle den förstöra. 

Ho dristar mig om slikt förvissa? 
Än liar jag dock en hand och ymnigt raseri. 

Mitt hjerta! om du vågar gissa, 

Den gissning skall din sista bli. 

Hvar är jag? . . . Hvad är det jag säger? . . . 

Jag dignar under qvalets längd. 

Förnuftet, om jag något äger, 

Är alltför svagt mot denna mängd. 

Jag på min digra saknad kallar, 

Jag tänds, och hela blodet svallar, 

Jag rys och vet ej hvad jag gör. 

Min ängslan dag från dag sig öker, 

Min ledsna vän mig ej besöker, 

Jag ingen tröst af menskor hör; 
Tvärtom, så mången hård min usla frid förstör. 
Hvar är min forna ro, de vises föreskrifter, 

Som styrde, när jag hade vind V 
Att fråga deras verk och dem i deras grifter 

Är ett och samma för en blind. 

Der alla ljusen äro släckta 
Och minsta springa täppt, som någon si rimma gaf, 

Hur kan jag annat än försmäkta, 

Som redan flyttat i min graf, 

i arachne enligt den grekiska myten en konstfärdig lydisk flicka, 
som lärt räfkonsten af Pallas Athene och ville inlåta sig i täflan med 
gudinnan. Denna sönderslet hennes vät' och förvandlade henne till 
en spindel. 



217 

Som hotas under däck att ständigt gå i qvaf 
Och har med dödsens bild att fakta? 

Allt svårmod stockas i mitt blod, 
Ej minsta fläkt det mulna renar. 
O! lätta ord, men tunga tålamod, 
När qvalet i sin höjd med saknad sig förenar! 
Hvad har jag icke gjort att streta, som jag bör: 
Jag tänker utan uppehör, 
Jag talar utan återvända, 
Att känslan af mitt qval förblända, 
Hvad kan jag mer, emot en evig tid, 
Som äger ingen sol, som känner ingen frid ? 
Mig ögnablick på ögnablick förföljer, 
Ej likt en flod, hvars våg den andra sköljer 
Och sqvalar bort, man vet ej hur; 
Nej, likt det dropp, som stenen fräter. 
Min puls, mitt visarlösa ur, 
Långt mindre detta lif än lifvets plågor mäter. 

Der jag i ledsnans vattufall 
Bär upp hvar enda stöt af tidens grymma svall. 

O! bubbla mer än hopp, som ensam ej vill fly! 
Du djerfs mig äfven nu med helsolöften bry, 

Då verld och läkdom mig förlåter. 
Ack, himmel! är det sant... Jag tror, det ljusnar äter 
Om sådan nåd är till, om yrseln ej bedrar, 
Om du för detta kräk ännu en godhet har; 
Mitt hjertas öfverflöd till morgondagen spar, 
Att jag din gudaskänk ej strax i fröjd förgråter. 



Ode öfver motgång. 

Hur länge skall stormen da räcka? 
När råkas den önskade strand? 
Förgäfves man låter mig sträcka 
Ur djupet en simmande hand. 
Dig, maktlösa flit, till en spegel, 
Man far mig i stormen förbi; 
Man hör ej den usliges skri 
För vinden i segel. 



218 



Förgäfves från himmelens fäste 
Ger solen bad' värma och sken; 
Det röker ur molnenas näste, 
Och himlen får aldrig bli ren. 
Den störste blir skymd af de stora 
De skymmas af nedriga små. 
Till höjden med sanningen gå, 
Det är sig förlora. 

Hur himlen vår menlöshet hägnar, 
Jag hvarken förstår eller ser. 
Du ser, hur i hafvet det regnar, 
När jorden om dropparna ber. 
Förgäfves den trefliga myra 
Upphäfver båd' suckar ock knöt: 
Hon trampas af vandrarens fot, 
När knottet får yra. 

Den tomt jag mig hunnit förvärfva 
Lär aldrig då blifva bebyggd; 
Man kan sig med laster förderfva, 
Men ej göra lycka med dygd. 
Min oskuld, mitt vett och min möda 
Ar endast ogångbara mynt: 
Den med denna samling begynt 
Blir rik bland de döda. 

Det ödet att gynnas och ratas 
Blott kommer af slump och natur. 
Om lärkan af menskan vill matas, 
Så måste hon sjunga i bur. 
För nöjet att kunna förtrycka 
Man skonar en krypande slaf, 
Förgyller hans tiggarestaf 

Och kallar det lycka. 

För mig måtte verlden få stoja 
I kedjor af plågande prakt, 
Om endast en tarfvelig koja 
Mig gömde för nöd och förakt. 



219 



Jag hunnit i lifvet att lära 
Hvad sällhet och elände gör: 
Den dygd, som i uselhet dör, 
Ej lefver af ära. 

Jag vill henne dock icke lemna, 
Ej hata den verld, som mig qväl. 
Hvad himlen mig ändtligt må ämna, 
Sä vill han dock säkert mig väl. 
Jag har mina pligter att fylla 
Och väntar fast mera min lott, 
När tiden kan göra dem godt, 
Som vrede förskylla. 



Ode öfver vänskapen. 

Lifvets sällhet i sitt hela 
Och en verklig gudafröjd 
Är att hjertat kunna dela 
Med en vän, som gör mig nöjd. 
Skapt att ingen dödlig svika, 
Gjorde hvarje själ mig lika, 
Som är mensklig liksom min; 
Men när arghet drar de flesta, 
Ger mig ödet dock den bästa, 
Damon ! om det ger mig din. 

Ifrån sten till ört och djuren 
Och till stjernors klara hvalf 
Blir, med all sin prakt, naturen, 
Utom menskan, knappt ej half. 
Ingen glans, som ögat spelar, 
Ingen ros den fägring delar, 
Intet ljud har sådan röst, 
Som der mensklig täckhet blandas, 
Och en själ, som godhet andas, 
Lifvar ett förnuftigt bröst. 



220 



Ädle vän! min tanke flyter, 
Och mitt hjerta klappar ömt: 
Utom dig ett ämne tryter, 
Der mitt bröst kan blifva tömdt. 
Tusen bilder, som förtjusa, 
[Tr mitt samtal ville rusa, 
Tusen sätt att göra godt; 
Låt oss våra pund förena: 
Himlen mig förlänt att mena, 
När du kraft att göra fått. 

Se, den brunn af evig lycka 
Sjelf en gång måst bryta ut; 
Lät hans svall oss hädan rycka 
Och hans art bli vårt beslut. 
Allt hvad sig kring oss kan röra 
Ville vi lycksaligt göra, 
Om det stod i vårt behag; 
Men så görom hvad vi kunna; 
Ödet tör dertill oss unna 
Kanske blott en enda dag. 



Skaldebref 

till en ung herre, vid dess inträde i verlden*). 

I. 

Skenas i Vingåker d. 15 Juli 1764. 

Min grefve, som i dag går in i femton år! 

Ert lif mig ämne nog till vida tankar gifver: 

Jag eder blomstring ser, er lefnads glada vår; 

O, att mot blommans hopp er framtids mognad blifver! 

*J Till grefve Joh. Gabr. Oxenstjerna, den sedermera frejdade 
skalden. 



221 

I nöjets lugna vik, kring små och kända skär, 
Er barndom hitintills pä lek och löje farit: 
Dess fund är mest förbi; det ut på rymden bär, 
Der eder gissning mer än edert öga varit. 

Er ungdom förestår en häftig sinnesvind, 
Er möta falska grund och verldens hyirfvelyra: 
Ni seglar lätt i qvaf, om duken hålls för stind, 
Er konst blir fälla af och efter tiden styra. 

Om nit för Gud och dygd ert hela hjerta har, 
Så kan ni ganska trygg ert nya skifte börja. 
Behåll af barnslighet er muntra oskuld qvar, 
Men qväf dess yra fel med gnistan i sin mörja. 

Er tid, som våg på våg, er skyndar lifvet fort, 
Och liksom våg på våg han skiftar och försvinner; 
Man ser ej edra år, men endast hvad ni gjort, 
Ej oljan i dess skål, men blott hur lampan brinner. 

Ert namn, er höga börd för långt i ljuset står, 
Ert öde nekar er att fä bland hopen döljas, 
Man väntar eftersyn af edra ärospår. 
Betänk, att edra fjät af verldens ögon följas. 

Bemanna edra steg, blif ädel, vis och lärd, 
Förnuft och religion skall eder vägen säga, 
Och framför allt far fort att vara älskansvärd : 
Den våra hjertan har har allt hvad man kan äga. 

Lef, värde grefve, lef till högsta ålder nöjd, 
Sä säll som lyckan sjelf sin bästa gunstling unnar. 
Min O.venstjerna! vinn den store Axels höjd 
Och blif ett underverk i alla tiders munnar. 



Svenska Parnassen 11. 



Bannebref 

till en trög vän*). 

Kom, skalders harm, och hjelp mig skrifva: 

Jag väldugt skrapa vill min vän. 

För alla bref jag mäktar gifva, 

Så får jag aldrig ett igen. 

Hur pinligt jag må honom tigga, 

Så får jag dock på landet ligga 

Och ledsen längta post från post. 

Jag illa ser, har dålig helsa, 

Jag ber hans läkarvett mig frälsa; 

Han ger mig döden förr till kost. 



Välan! till trots jag ännu andas, 
An ser jag pennan på mitt ark; 
Här skall åt dig en dosis blandas, 
Som quantum satis skall bli stark. 
Du skall då rätt få lära veta, 
Hur farligt är att skalder reta. 
Du lär ej sett en vred poet. 
Han tror, dess verk bör evigt lefva. 
Räds, fluga! Spindeln vill dig väfva 
I sina trådars evighet. 



Dock se, hvarmed kan jag mig hämna? 

Hvar får jag föda för mitt hat? 

Det enda fel jag har alt nämna 

Är det, att han är litet lat: 

Och jag, ty värr, ej heller flitig; 

(Hvar får jag rim?) nu står jag . . . kritig 

Och skäms för det jag börjat på; 

Men det är gjordt: jag satt mig före, 

Han skall ej gälla fyra öre, 

Om jag satiren lärt förstå. 

*) Med. D:r Anton (?) Hoflman (1739-1782). 



223 

Jag vill med honom mönstring hålla, 

Han stånde nu sitt eget kast ; 

Om Ekmans") troll ej allt förtrolla, 

Så blir han väl för något fast. 

Nog är han vacker karl, den styggen, 

Men tjock som feter sill i ryggen — 

Se der! nu fick han straxt en klick. 

Men gör han aldrig något illa? 

Der lär sig all min flit förvilla. 

Så är han dum? Nej, han är qvick. 

Än mål för tadel och för löje? 
Visst icke, nej, för allt beröm: 
Hans sällskap ger ett ädelt nöje. 
Han älskas, som han sjelf är öm: 
Han har det aldra bästa hjerta, 
Det afnnd sjelf ej näns att svärta. 
Hvart vill jag med en sådan man? 
Jag ville mig till tadel truga, 
Men livarken är jag skapt att ljnga, 
Elf vill mig lögnen här gå an. 

Kanske han ej sin konst besitter 

Och mindre tittat på sin bok? 

Nej, han är allt, och äfven vitter, 

Men vet ej sjelf, hur han är klok. 

Jag måste hjerteligt för tryta, 

Att han ej ens har lärt sig skryta 

Och vara litet charlatan. 

Han har då nåd, om han bekänner, 

Han öfverlöps af sina vänner 

Och är ej strängt vid möda van. 

Dock ej så nåd. Du skall dig bättra, 
Elf spelar du dig snart till Jan. 
Jag skall ditt läkarvelt förkättra 
Och göra dig till Stahlian* :!: ). 

*) Ekman, som höll den misslyckade trollransakningen i Dalarne 
och sedermera kallades Troll-Ekman. 

**) Hoflman och Stahl voro, såsom läkare, af helt stridiga idéer. 



224 



Jag önskar, om du vägar dröja, 
En liten uti ask och blöja 
Må hittas utanför din dörr. 
Jag önskar dig en kämnersträta 
Med gubbar, som på saken äta, 
Och äta tills du bättring gör. 

Men far du fort att dig förhärda, 
Då skall du röna först min hämnd. 
Jag samla skall de hedervärda, 
Som rida qvast, att sitta nämnd. 
Nej, nej, håll upp mitt hot begabba. 
Det skall dig öfverflödigt drabba: 
Jag säger dig det nu förut. 
Jag sjelf, som skald, kan äfven hexa. 
Sök hamn, förr än som molnen växa 
Hvar icke, skyll dig sjelf till slut! 

Ehvar du vågar foten sätta, 
På golf, på gata och på torg, 
Ska' komma de som vilja sqvätta. 
I fyra hus skall du få korg. 
På vägar skall du vilse köra, 
Om natten idel gastar höra 
Och lukta bönders två-örs-krull. 
Du hvila skall i hållkarls stufva, 
Der bedja Gud att snart få snufva 
Och brys i regnet vid en tull. 

Dig ödet skall till torget föra, 
Så ofta der är skrän och grät. 
Du skall vid beck på vagnar röra 
Och bannas från en roddarbat. 
Du skall på mångelstolar stöta, 
I halkan dig vid Myntet blöta 
Och höra salvor utaf skratt: 
Än en galosch, än härpung tappa; 
Ett glöd skall spraka på din kappa 
Och vädret föra bort din hatt. 

En gång när du skall vara putsad, 
Du narras skall af hårfrisör, 



225 

Din hvita strumpa blifva smutsad 
Och hjulet brista, när du kör. 
Vid bordet skall du sitta illa, 
En dräng dig full med soppa spilla, 
Ett tebord skall du stöta kull. 
Du nödgas skall på stolen knarka, 
Du sofva skall hos dem som snarka 
Och få en dräng, som jemt går full. 

En ofärd redes för din haka: 

Hon luggas skall af två-örs-knif; 
Pa flukor*) skall dig isen braka, 
I spel skall grannen väcka kif. 
Ditt byxband skall i dansen brista. 
Du skall med Ekholm**) få att tvista 
Och läsa Brandels poesi***). 
En Brunkmanf' slipa skall ditt öra; 
I kyrkan skall du Berghult höra, 
Och hundra tvåf"j") skall psalmen bli. 

På vinden skall du få din kammar 
Bredvid en spelman och en smed; 
Om ottan skall du höra hammar 
Och öfver midnatt harpogned. 
Der skall det in i rummet röka, 
Der skola möss och kattor spöka 
Med himmelsskriande musik. 
Ur taket skall i sängen drypa, 
Der svarta hoppa, bruna krypa, 
När syrsor roa dig med skrik. 

Allt brydsamt skall dig öfverskölja, 
Och äfven på din bröllopsdag; 
Då skall dig Klingenberg förfölja 
Och allt det svultna skaldelag. 

*) Fluka = göl, pöl. 

* *) Förmodligen notarien Er. Ekholm, bekant för sina kritiska 
och historiska samlingar samt för många stridskrifter. 

**) Charons ansökning om en tolft bräder, en skämtdikt, förfat- 
tad i anledning af en medicine doktorspromotion af H. B randel. 
t) Brunkman var en dålig rimmare. 
"j~j") Vid de älfver i Babylon m. m. 



226 



De skola dig i rocken fatta 

Och dig till döds med qväden matta; 

Hvart ögnablick skall skicka fler. 

Till liten försmak af det sälla, 

Så vill jag några droppar fälla 

Af det som då skall regna ner: 

»Min Clio! lilla kärleksguden! 
»Kom, stäm nu upp min stumpa fjär, 
»Då jag om brudgumen och bruden 
»I hast så välment, ödmjukt, qvär. 
»Jag ropar ej din hjelp umsonsten, 
»Han är Gud i läkarekonsten. 
»Herr Antonius månd han beta, 
»En vacker, dejlig ungersven, 
»Som döden gett mång knäpp på nosen. 
»Gud signe rosende turkosen 
»Han får, den perlan Margareta; 
Ty han har lärt vetenskapen 
»Af grund; och han är en stor hata- 
»Re af här verldsens snöda flärd; 
»Så får han den som kan sig mata, 
»Den himmelen hafver beskärt. 
»Han aldrig pliktat straff och böter, 
»Dess är han såsom solen söter: 
»Trots den honom annat säger på. 
»Och hon sin får på silket beter, 
»Dygdglänsand' bägge som trumpeter, 
»Hon aldrig burit vattuså m. m.»*) 

Hvad tycker du, min vän, om detta? 
Är nu ej tid att göra bot? 
Ack, drif mig ej att mer berätta 
Om hvad jag än har qvar af hot. 
Besinna dig vid detta lilla. 
Jag vill dig fattig ej så illa, 
Att plåga dig till minsta del. 
Men om du mig till gerning tvingar, 
Skall Dagligt Allehandas vingar 
Snart föra kring ditt straff och tel. 

~) Parodi på tidens dåliga gratulationsverser. 



227 



Oförmodad sanning. 

Vid en grind 

Satt en blind, 

Väntade på dem som vandra. 
Doris samma vägen for, 
Gubben ropte: Kära mor! 

Er förbarma, 

Gif en half-ör åt den arma. 
Flickan svarar: Hör jag ber, 
Kloke gubbe ! Jag dig ger 

Gerna mer. 
Bara tig med hvad du ser 

Mer än andra. 



CARL VON LINNE. 

ANDERS JOHAN VON HÖPKEN 

CARL GUSTAF TESSIN. 



Carl von Linné 1 ). 

arl Linnoeus föddes den 23 Mars 1707. Hans för- 
äldrar voro kyrkoherden i Stenbrohult Nicolaus Lin- 
naeus och Christina Brodersonia. Vid g års ålder 
sattes han i Vexiö skola och uppflyttades 7 år derefter på 
samma stads gymnasium, derifrån han 1727 afgick till aka- 
demien. Efter ett års vistande i Lund begaf han sig till 
Upsala, der han under den berömde Olof Rudbeck d. y. 
egnade sig åt studiet af naturvetenskaperna och utmärkte 
sig snart genom så vidsträckta kunskaper, att han förordnades 
att hålla föreläsningar i ämnet. Aren 1732 — 34 gjorde han 
resor i flera af Sveriges provinser och företog 1735 en längre 
utrikes resa, under hvilken han företrädesvis uppehöll sig i 
Holland. I utlandet förvärfvade han sig snart ett ofantligt an- 
seende för lärdom och snille; många fördelaktiga anställningar 
erbjödos honom, hvilka anbud han dock afslog af kärlek till 
fäderneslandet, dit han återvände 1738, medförande värde- 
fulla naturvetenskapliga samlingar. Vid sin återkomst deltog 
han i stiftandet af Vetenskapsakademien (1739) samt ut- 
nämndes 1 74 1 till professor i medicin och sedermera i 
naturalhistoria vid Upsala universitet. Åtskilliga veten- 
skapliga resor, dem han på Riksens ständers förordnande 
företog till skilda delar af riket, har han i flera särskilda 
arbeten beskrifvit. 1747 utnämndes han till arkiater och 
adlades 1762 (von Linné), erhöll 1776 afsked från profes- 

*) Då såväl Linnés som Höpkens och Tessins verksamhet hufvud- 
sakligen faller inom andra områden än dem, med hvilka »Svenska 
Parnassen» har till uppgift att sysselsätta sig, och desse mäns lefnad dess- 
utom på mångfaldiga andra ställen äro vidlyftigt behandlade, så med- 
delas här öfver dem inga utförligare lefnadsteckningar, endast några 
kortfattade biografiska data. Dessutom är en del af Linnés lif tecknad 
i nedanstående ur »De la Gardieska Archivet? hemtade bref, och Tessins 
i det nedan meddelade talet af Höpken. 



232 

suren och afled, höljd af ära och utmärkelser, i Upsala den 
i o Jan. 1778. — Han var gift med Sara Lisa Moraea och 
hade med henne fem barn, en son och fyra döttrar, 
af hvilka den förstnämnde efterträdde honom i hans pro- 
fessur. — Linné åtnjöt redan under sin lefnad i hela Europa 
ett obestridt anseende som den främste mannen inom 
h varje gren af naturkunnighet. Med de fleste af sin tids 
naturvetenskapsmän låg han i korrespondens, hvadan sam- 
lingen af hans bref är mycket omfångsrik. Inom de sär- 
skilda naturvetenskaperna författade han en stor mängd 
snillrika lärda arbeten, de flesta på latin. En af hans po- 
pulära svenska skrifter: Tal om Märkvärdigheter uti Insek- 
terna, hållet vid nedläggandet af presidiet i Vetenskapsaka- 
demien, meddelas här nedan. — 

Om Linnés tidigare lefnadsöden och hans vistelse i 
föräldrahemmet berättar hans yngre broder, prosten Samuel 
Linnaeus, i ett bref till den bekante historikern Jonas Hallen- 
berg följande, hvilket både såsom ett trovärdigt bidrag till 
den store mannens biografi och äfven för dess enkla och 
trohjertade stil förtjenar att läsas: 

Da vår salige far år 1705 flyttade till Råshult, som är 
kapellanbostället vid Stenbrohult, anlade han en liten träd- 
gård der (ty han var en stor älskare af botaniken ; fast den 
ej den tiden var som nu). I denna planterade han åt- 
skilliga växter och helst sådana som hade vacker blomma. 
Hans unga hustru nygift, som ej förr sett sådane (nej knappt 
någon enda trädgård), tyckte om trädgårdens behaglighet. 
I denna trädgård hade salige far sjelf med egen hand gjort 
en upphöjning, såsom ett rundt bord, rundt omkring sängar, 
örter eller buskar, som skulle representera gästerna, och 
blomster afbildade rätterna på bordet. Vår mor besåg 
detta som oftast. Under denna tiden aflades min bror. 
Åt sena hösten framvistes täcka blomster för henne, gjorde 
henne längtande efter våren, då flere skulle sig framte. En 
from, god och gudfruktig man gjorde för henne tiden kort 
till våren. Den 13 Maj*) 1707 blef för henne en sorgedag; 
då hon framfödde med största svårighet och lifsfara en väl- 
skapad son; tv hon hade önskat, att barnet varit af det ädlare 
könet, och sade hon: nu har jag skäl för det jag dögt h. e. 
utstått. Men mannen blef desto gladare, och hans glädje 

*) Gamla stilen. 



233 

betog henne sin s< >rg, så att de med glädje befordrade detta 
sitt förstfödda barn till dopet den ig samma månad. Så snart 
barnet begynte det minsta kunna attendera, begynte fadren, 
som var nyfiken och ganska högt älskade lilla sonen, pryda 
vaggan med åtskilliga blomster, helst då han kom ur träd- 
gården. Följande året tog fadren den lilla sonen med sig 
ut, stundom i trädgården och stundom ut på gärdet, läg- 
gande ofta barnet på jorden i gräset, och lemnade det ett 
litet blomster att roa sig med i handen. Ar 1708 flyttade 
föräldrarne till Stenbrohult, då vår far var blefven pastor i 
stället för komminister förut. 1709 anlade han en trädgård; 
transporterade både träd och örter från Råshult, fast ej alla. 
ty en del stå der ännu. Pilten begynte gå och var fadrens 
största nöje, jemte trädgårdsarbetet. Carl såg då sin faders 
möda såsom af vigt: begynte strax få tycke derför; och 
såsom han var ende sonen, så fick han ock sina sängar 
uti trädgården att sjelf så och rensa, hvilket uppeldade hans 
lust. Dessa sängar förbyttes sedan i ett qvarter, hvilket 
kallades Carls trädgård. Carl skulle begynna läsa: nog 
fans qvickhet, men hågen var ändå mest i trädgården; 
modren bannades häröfver, men fadren, tålig, tog sin ende 
gosse alltid i beskydd och försvar. 1 7 1 6 var sorgligt, då 
unge Carl skulle till Vexiö, men än mer då han 1 7 1 7 in- 
troducerades i skolan. Dä varande rector scholas magister 
Daniel Lannserus, fadrens intime vän, bad lille Carl som 
oftast till sig, äfven att gå i trädgården, att båda roa sig 
och äta bär (ty rektor var äfven stor älskare af det som 
hörde till örtkänningen). Rektor frågar Carl lille efter några 
örter, om han visste den eller den örtens namn. Carl svarar 
färdigt och frågar äfven rektor tillhakas; fick ej allenast 
undervisning, utan ock tillstånd att fråga efter flera örters 
namn. Rektors ynnest, som således mer och mer tilltog, 
cjorde att Carl lille fann sig mycket nöjd att vistas i Vexiö. 
Under ferierna hemma roade Carl sig med sina syskon, 
kände vid minsta deras sjukdom pä deras puls, gjorde sig 
af trä åderjern, likasom skulle han dem åderlåta. Stundom 
uppsökte han örter, att sina systrar dermed kurera. Rektor, 
god vän med då lektor och med. provincialis Rothman, 
talar om lille Carls lust för botaniken, hvilken kallar Carl 
till sig, tager honom i sin trädgård, fattar otroligt tycke för 
pojken och gifver honom frihet städse gå i sin trädgård, 
der flera slags örter funnos. Carl gör förbehåll hos assessor 



234 

Rothman och rektor Lannaerus, att de ej skulle yttra hans 
lust för föräldrarne, h vilka aldrig kunde föreställa sig annat, 
än han skulle bli teolog, aldrig besinnande, att deras egen 
åtgärd lagt grunden hos honom till botaniken. Carl gick i 
skolan, läsande sina lexor, ej för annat än blott sken och 
att slippa hugg samt se sina kamrater gå ifrån sig i klas- 
serna. En af de största svårigheterna blef för Carl att våga 
upptäcka sitt utvalda vitae genus för föräldrarne. För 
modren vågade han det platt intet. Ändtligen hände ett 
behagligt tillfälle för honom : några goda vänner kommo till 
Stenbrohult. Fadren tager dem med sig i trädgården, de 
sätta sig kring ett litet bord, der, på dertill gjorda säten, de 
talas vid, under det några glas öl utdruckos. Under disku- 
terandet säger far: ja, det sker alltid, det man har lust för, 
det har man lycka till. Carl, som alltid var med, när någon 
gick i trädgården, tager dessa ord ad notam. När herr- 
skapet var bortrest, och fadren gick till omtalta bord, går 
Carl äfven till honom och frågade om det ägde grund, som 
käre far sade, när herrskapet var här? Far, som alltid var 
af gladt sinne och skämtsam, frågade hvad det vore han 
sagt? Men Carl ville ha positivt svar. Då säger Carl 
fadrens ord. Far svarar, att det alldeles hade sin riktighet, 
såvida lusten faller på det som är godt, lade han till. 
Derpå säger Carl : ja min far, så bed mig aldrig om att bli 
prest; ty det har jag slätt ingen lust för. Aj, detta var ett 
dunderslag för en far, som alltid hyst så stor kärlek för sin 
Carl. Han förmådde näppeligen tala; men ändtligen häpen 
och bestört frågar han, hvad han då ville bli? Jo, säger 
Carl, jag vill slå mig till medicin och botanik. Far svarar: 
du vet dina föräldrars fattiga vilkor, och att det studium 
du vill utvälja är mycket kostsamt. Carl tar far på orden 
och säger: äga de orden grund, som min far sagt, så förser 
väl Gud offret; får jag så lycka, som jag har lust, så fattas 
ej utvägar för mig. Far svarar med tårfulla ögon och be- 
dröfvadt sinne: så gifve dig Gud lycka. Jag skall ej tvinga 
dig till det du ej har lust. Far ser efter Carls böcker, sa 
vore de förvandlade från teologiska till medicin och botanik. 
Far vågade på i år ej upptäcka för sin egen sa kära 
hustru, att Carl var medicus; ty det hade oroat henne mer 
— om det mer kunnat oroa henne — än om han chan- 
gerat religionen. Mor får detta omsider med grämelse veta: 
hade när fått slag. Hennes enda tröst, att hon hade ändå 



235 

en son Samuel, den man borde akta för trädgården. Emel- 
lertid tyckte mor huru matsäck var besvärlig att tillreda 
innan Carl skulle till VexiO. Men trösten af Samuel, som 
aldrig fick gå i trädgården, gjorde sorgen för Carl lindri- 
gare. Under vistandet på gymnasium var Carl föga af do- 
centibus afhållen, men af assessor Rothman dess mer. När 
han till 1727 hade frequenterat gymnasium, affärdades han 
till Lunds akademi, der han förmodade, att professorn och 
domprosten Humerus efter löfte skulle befordra honom, ty 
Humerus var hr Carl Tilianders styfson. Tiliander, min 
fars morbror, hvilken uppfödde 12 styfbarn i Lekarvd, bland 
hvilka Humerus var en. När Carl Linnseus kom inemot 
stadsporten i Lund, ringdes med alla klockorna; han frågade 
någon, för hvilken ringdes; svarades: för professor Humerus. 
Här var då ett bevis för unge Linnaeus att det ej är godt 
trösta pä menniskor, de äro en bräcklig rörstaf. Han blef 
dock snart af professor och archiater Kilian Stobseus för 
sin färdighet i botaniken herbergad m. m. Han fann dock, 
att botaniken ej var då i flor i Lund, som han åstundade. 
Han begaf sig derför 1728 hem och strax till Upsala. 

Jag bör nämna här hvad jag i hast förbigått. Ifrån 
1724 till 1727 var hans syssla, då han vistades hemma i 
Stenbrohult, om dagen att läsa och samla örter och insekter. 
Örterne inlade han i böcker; skref några nota vid dem. 
Insekterna lade han i ett litet skåp på nålar. En kista 
hade han stenar uti. Mor var dock glad, att han med flit 
använde tiden på dygd och ej hvad lastbart var. Fadren 
befordrade hos henne den tanken. Dels Carls nog hastiga 
sinne, dels ock att ej hindra honom från sitt studium ent- 
ledigade honom från informationen för Samuel. 

Då han föga öfver ett år bevistat Upsala akademi blef 
honom uppdraget att vara vikarie i botanik för prof. och 
arch. Rudbeck. Detta gjorde, att han använde både dagar 
och nätter på arbete på det studium han hade lust för, 
hvilket gaf honom både föda och heder. Nu ombyttes salig 
mors förut nästan kallnade sinne. Hon såg sin son vikari- 
erande professor, så ung. Hon var förut i den tanken, att 
han ej kunde bli annat än en fältskär, och i dess ställe 
försporde hon honom läsa för en professor, dä han ej var 
stort mer än två års student. Det var nästan ohördt. Ar 
1732 blir honom anbefaldt resa åt Lappmarken; han tager 
sina föräldrar till råds: modren afrådde, fruktande att en 



236 

så äfventyrlig resa skulle göra hennes nyss erhållna glädje 
och hopp kort; hon skrifver till honom, jemte flera beve- 
kande skäl, denna klausul: 'Uti ditt land du blif och bo; 
der bruka dig i en rätt tro, der skall dig Gud väl föda'. 
Men far ställer det i Carls eget godtfinnande: Du har ej 
mer än ett lif, säger han, att sörja för; finner du det blifva 
till din framtida befordran, så anropa Gud om hjelp, han 
är allestädes, äfven i de vildaste fjellen. Förtrösta på ho- 
nom; mina böner till Gud skola följa dig. 1732 om vin- 
tern besökte Linnaeus sina kära föräldrar, eller rättare, kom 
han hem julafton, under det att föräldrarne läste till bords. 
Och med hvad glädje blef han då emottagen! Han talade 
om sin öfverståndna lappska resa, och huru många äfventvr 
han genomgått. Hans uppresa var för både honom och 
föräldrarne så mycket sensiblare, som han yttrade sig aldrig 
mer få se sin sjukliga och hulda moder. Vid pingsttiden 
får han veta, det hans kära moder den 6 Juni 1 733 var blefven 
död. Brist på pengar gjorde, att han anlät sina bekanta 
ej tala om hans sorg, ty han förmådde ej köpa svarta 
kläder. 1735 under resan till Tyskland besökte han sin 
käre far, hvilken, ehuru han gladdes åt sin käre Carls hem- 
komst, högeligen bekymrades att ej kunna lemna nödiga 
resepengar. Carl visar fadren en stor pung med riksdalrar, 
dem han förvärfvat sig genom kollegier i mineralogien ; men 
beder sin far endast om ett lent skinn, hvaraf han lät göra 
sig ett bälte med 3 rader i bredd af dukater att sy in på 
lifvet, att i fall annat blefve honom frånstulet, skulle dock 
detta behällas. Ar 1738 blef åter L., från utländska resor 
återkommen, med hjertans glädje af sin käre far emottagen; 
helst han i gubbens egna händer fick leverera många sina 
utgifna böcker — böcker i ett ämne, som fadren hade största 
lust uti. När han sedan sporde honom gift, och gjort ett 
sä hederligt gifte, fått försäkran af Riksens ständer om pro- 
fession och än mer erhållit 1 74 1 fullmakt, blef gubben 
dubbelt glad. Ena hugneliga tidningen förebragtes salig far 
efter den andra: t. ex. den medalj, som slogs till hans heder 
1741?), spörja honom archiater 1747, hans glädje öfver en 
välskapad son m. m.; slikt allt gjorde, att gubben ofta sade: 
jag har så många vedermälen af Guds nåd och godhet för 
mina barn, den ena posten till min glädje efter den andra, 
att jag ej kan dö. Det gjorde, att då gubben 1748 låg 
sjuk, befalde han alla sina hemmavarande barn ställa sig 



237 

upp för hans sjuksäng dagen före hans död. Vi måste alla 
4 ställa oss efter åldern, men Carls rum skulle stå ledigt 
och öppet. Dernäst Anna Maria, pastorska i Virestad, der- 
näst Sophia Juliana, Pastorska i Ryssby, så Samuel, Adjunc- 
tus Pastoris & Patris, och sist Emerentia, befallningsman 
Brantings fru. Salig gubben stälde ögonen länge på sina 
barn, men sade: Carl är borta. Han har gjort mig stor 
glädje. Gud har välsignat mig med 5 barn, som alla gjort 
mig glädje och aldrig sorg. Nu vill jag lemna Eder, barn, 
min faderliga välsignelse, förrän jag går från Eder. Carl är 
borta. Sedan önskade han välsignelse öfver honom och 
hela hans hus och familj. Sedan välsignade han med hän- 
ders påläggning en hvar af de andre, önskade ett gladt 
möte af dem i himmelen och ville sedan icke mycket tala 
med barnen. Carl erhöll således begge sina föräldrars väl- 
signelse. » — — 

Slutligen må här meddelas ett litet bref från Linné till 
en brukspatron Bedoire, hvilket karakteriserar den store 
vetenskapsmannens entusiasm för djuren och härutinnan 
kan tjena såsom supplement till hans nedan återgifna tal: 



Ädle och Högaktade Herr Brukspatron! 

Med mycken smärta måste jag notificera Herr 
Brukspatronen, som alltid vänfast tager del i mina öden, 
den hjertliga sorg och afsaknad, som hände mig och 
min kära hustru i går kl. 3 eftermiddagen, att ifrån oss 
rycktes, genom en oförmodlig och hastig död, det lilla 
vackra djuret Agathé, som herr Brukspatronen täckts 
så gunstigt förära oss, och som varit så mig som be- 
synnerligen min hustru så allt för kärt och behagligt, 
att intet djur i verlden någonsin kärare ibland allt lef- 
vande jag ägt och ändtligen mistat, näst mine barn, 
tillstår jag att ingenting gått mig mer till hjertat. 

Jag blifver rättnu rädd och ledsen att hafva några 
angenäma indianska djur, ty deras mistande rörer mig 
så hjerteligen, att de förkorta min lefnad, detta aldra 
mest. 

Min hustrus heta tårar och mina läskas med den 
del, Herr Brukspatronen säkerligen tager deruti. 

Svenska Parnassen II. lu 



238 

Gud bevare Herr Brukspatronen ifrån sorg öfver 
allt det sig kärt är. 

Jag förblifver Ädle och högaktade Herr Bruks- 
patronens Ödmjuke tjenare 

Carl Linné. 

Upsala 1767 den 13 November. 



Om märkvärdigheter uti insekterna. 

Fråga djuren och de skola lära dig, 
Och foglarna under himnielen de skola säga dig, 
Och tala med jordene och hon skall lära dig, 
Och fiskarna i hafvet de skola förkunna dig. 

Job. XII. 7. 

Allt hvad den allsmäktige skaparen inrättat på vårt 
jordklot är gjordt med så undersam ordning, att ej ett enda 
finnes, som ej behöfver ett annats bistånd till sitt underhåll. 
Jordklotet sjelf med stenar, malm och grus näres ju och 
födes af elementerna. Växter, träd, örter, gräs och mossor 
växa af jordklotet och djuren ändtligen af växterna. Alla 
dessa förvandlas på slutet åter till sina första ämnen. Jorden 
är plantans föda, plantan maskens, masken fogelns och 
fogeln ofta rofdjurets. Åter fortares på slutet rofdjuret af 
roffogeln, roffogeln af masken, masken af örten, örten af 
jorden. Ja menniskan, som allt vänder till sin nödtorft, 
blifver ofta rofdjurets, roffogelns, roffiskens, maskens eller 
jordens föda. Så går allt ikring. 

Är alltså hvart och ett skapadt ting ej endast skapadt 
för sin egen skull, utan fast mer för andras skull. Tigrar, 
loar, björnar, filfraser, räfvar, hermeliner m. fl. måste bära 
fram sina dyrbara skinn androm till nytta. Hundar måste 
hela dagen ut att jaga rådjuret eller haren, att menniskan 
må nyttja den till sin föda; sjelfva hafva de minsta vinsten 
af sitt arbete. Gräfsvinet drifver kaninen utur sina minor, 
menniskan till tjenst. Hästen, elefanten, kamelen måste 
bära de tyngsta bördor, oxen draga plogen, kon mjölka, 
fåret bära fram ull, renen draga akjan, svinet och igelkotten 



239 

plöja jorden, mullvaden uppkasta myllan, att gräs och örter 
i henne lättare må kunna så sig, falken fånga foglar åt 
menniskan, hönan föda oss med ägg, tuppen uppväcka oss 
om första morgonen; göken och lärkan om dagen, trasten 
om morgonen och aftonen, näktergalen om natten för oss 
sjunga och qväda, påfogeln glimma med sina gyllene fjädrar 
att fägna våra ögon. 

De flesta foglar såsom storkar, tranor, hägrar, gäss, 
svanor, änder, starar, bofinkar måste flytta årligen om våren 
till oss i norden, ömsa sina qvarter mot hösten åt den södra 
verldens länder, att de må falla flere folkslag i händer. 
Fiskarna måste fly från det säkra hafvets afgrund h varje år 
upp till de osäkra stränderna, uppstiga i floderna, fara från 
den ena stranden till den andra efter månader och dagar, 
att de må hoptals af djuren, foglar och oss fångas. Vrak- 
foglarna hundradetals ställas i leder på flacka sjöarna, såsom 
en not måste drifva fiskarna till stranden, att de der lättare 
af oss fångas må. Fiskmåsarne hela dagen flyga öfver 
vattnet, att gifva tillkänna hvar fisken under vattnet ligger 
förborgad. Surinamiska flugan lysa om natten, att vi af 
dess ljus se må. Silkesmasken spinna så lång tråd, att 
vi må klädas. Biet med så stor möda hopsuga honung för 
vår läckra tunga. Hafvet sjelft genom ebb och flod dag- 
ligen kasta till stränderna högar af snäckor, ostron, hummer, 
allt till menniskans och djurens tjenst. 

Ja, låt oss menniskor gå till oss sjelfva och vår egen 
inrättning, så få vi icke då se det samma? Sjöfolket med 
många äfventyr förtror sitt dyraste lif åt de brusande hafs- 
vågorna, att det en annans vinst framföra må. Soldaterna 
uppoffra sitt hjertblod och endaste lif för sina landsmäns 
frihet och välfärd. Embetspersoner förnöta hela sin lifstid 
uti andras tjenst. Regerande försaka sin egen frihet, tid, 
nöje och krafter för menighetens bästa. Girige församla det 
en annan skall förslösa. Föräldrar med möda hoprifva det 
barnen ofta lätt utkasta. Åkermannen plöja, så och skära 
den säd till minsta vinsten kommer i hans eget visthus. 

Häraf se vi, uti denna verldens af skaparen sjelf 
gjorda hushållning, huru all ting skapadt är ej för sig 
sjelf, utan äfven för andra. En vis man slutar häraf 
den skuld, sjelfva naturen gör oss skyldig till i allt vårt 
väsende. Bör alltså en stark använda sin styrka till 
andras hjelp, en vis till andras underrättelse, en lärd 



240 

till att andra undervisa. Slutet blifver då detta, att de 
krafter skaparen en vis förlänat bör denne använda, ej alle- 
nast att tjena sig sjelf, utan mer och mest andra. Tjena 
alltså och älska sin nästa som sig sjelf, annars är han ovär- 
dig den formen han fått och ej en bonus vir, som dem 
använder emot sin skapares vilja och inrättning. Sedan 
denna verlden så undersam ekonomi fått, att hvar och en 
blef skyldig tjena andra, följde härpå att ock flere komma 
tillsammans att tjena i ett och samma ändamål. Många 
krafter hoplagda uträtta det, som flere krafter särskildt ej 
kunna åstadkomma. En och en särskildt skulle svårligen 
åstadkomma en kopparplåt, om han berget bryta skulle, 
vattnet afleda, malmen vinna, uppfordra, kallrosta, sulbruka, 
vändrosta, smälta, göra, hamra, falsa, utklippa och prägla 
skulle. En och en för sig skulle näppeligen uppbygga ett 
stort slott eller stenhus, om han grunden lägga, källarna 
uppgrafva, leret samla, teglet slå och bränna, kalken tillreda, 
väggarna uppmura, huset täcka, inredet snickra, fönstren 
förfärdiga och allt förse skulle. En skulle näppeligen allena 
styra ett örlogsskepp öfver det brusande och stormande 
hafvet till Ostindien. En soldat i sender skulle svårligen 
öfvervinna land och rike. En allena ej styra land och rike, 
om han sjelf allt regera skulle, men allt detta göra flere 
med samlad hand och kraft lätteligen. Ett bi skulle ej 
göra menniskan så stor nytta med vax och honung, som 
nu flera arbeta tillsamman. En silkesmask skulle ej gifva 
någon klädning, men flera lätt. 

Så är det ock med allt i hela naturen, i alla konster 
och vetenskaper, att då något dråpligt och stort skall åstad- 
kommas, måste det ske med inångas tillhjelp. Huru många 
tusende måste ej arbeta att göra en konung mäktig, ett 
land lyckligt och en nation stor? Alla vetenskaper hafva 
upparbetats med fleres svett, som dock hastigast kommit 
upp, då fleres krafter tillika vältat stenen. Häraf mecanici 
hafva för en lag: »Vires unitae fortius agunt». 

Jag har alltså talat om vårt ändamål af naturen, först 
att tjena andra, sedan att tjena andra med samlade krafter; 
kommer nu att visa hvarmed vi förnämligast böra tjena, 
som är med den lem, med hvilken vi öfvergå de andra 
djuren och blifvit ädlare. Intet har större hjerta än det 
oförskräckta lejonet, intet spänstigare hassenor än haren, 
intet mjukare fötter än den noga härmande apan, intet 



241 

segare ådror än de seglifvade grodorna och ormarne, ingen 
fogel större ögon än den i mörkret seende ugglan, ingen 
större öron än den nogast hörande nattskärran, ingen större 
mage än den fråssande spindeln. Så har naturen försett 
hvart och ett slägte af djuren med större organ, som natu- 
ren velat gifva större gåfvor och krafter i något mål. Ibland 
fyrfotade djuren har ingen fått större hjerna än elefanten, 
ibland foglarne än papegojan, ibland fiskarne än hvalen, 
dem ock naturen gjort liksom slugare. Ingen af dessa har 
dock fått så stor hjerna som menniskan, i hvilken vi fast 
tro en odödlig själ har sitt säte, emedan från hjernan alla 
nerver utgå, som stå under vår egen vilja. Låtom oss 
alltså rätt bruka vårt förnuft med hvilket vi excellera, och 
med hvilket vi öfvergå de andra. Gud har ej klädt menni- 
skan som djuren, förnuftet kläder henne dock, som upp- 
funnit hundrade slags pelsar. Naturen har icke gifvit oss 
rifvande klor och glupska tänder som tigrar, men förståndet 
lärt dela kött och ben bättre än de. Vi hafva ej fått den 
styrka som elefanten, men vettet lärt tämja den starkaste. 
Vi hafva ej fått så snällt lopp som haren, men snillet lärt 
fånga den snällaste. Vi hafva ej fått framfötter att gräfva 
genom jorden som mullvaden, men eftertanken lärt genom- 
gräfva hårda hälleberget. Vi hafva ej fått fenor och spol 
som fiskarna, dock har vår hjerna lärt oss simma till begge 
Indierna. Vi hafva ej fått vingar som foglarna, dock har 
uträkningen lärt taga neder fogeln utur skyn. Vi hafva ej 
fått ögon skarpa som en lo, men omtanken lärt genom 
tuber se näckar i planeterna och genom mikroskopet se 
ådrorna i lusen. Vi hafva ej fått så rytande mål som lejo- 
net, dock lärt genom tubas stentorias, klockor och stycken 
dundra mera. Vi hafva ej fått hörsel som vildsvinet, dock 
genom tubam acusticam förmå höra nogare. 

Är alltså förnuftet det ädlaste Gud och naturen gifvit 
menniskan, hvarmed vi så högt öfvergå alla andra skapade 
ting, böra vi alltså det bruka och uppbruka. 

Vi böra alltså tjena andra; tjena andra med samlade 
krafter genom förnuftet. Nu frågas, hvarpå förnämligast 
vårt förnuft bör ställas? Jo, ponera en verld vara så ska- 
pad och beprydd, som vårt jordklot nu är, ponera ock att 
derpå stäldes en Adam med sådana sinnen som vi äga, 
äfven sådant förnuft, som slutar efter sinnen; då faller i 
hans utvärtes sinnen intet annat än astra (himlakroppar), 



242 

elementer och haturalier. Dessa tre allenast gifva honom 
allt hans tarf och visa honom till den allting så underligen 
inrättat. 

Måste alltså vårt förnuft vara rätt användt, då det 
ställes på vårt uppehälle och sedan pä den det gifvit, ty 
vänder jag mig till astra, under hvilka jag lefver, dem be- 
traktar såsom en matematiker: ack, huru högt har icke 
en allsmäktig Gud satt sitt säte, som så oräkneliga solar 
och jordar styrer! Vänder jag mig till elementerna, i hvilka 
jag lefver, dem betänker såsom en fysiker : ack store Gud, 
hur full är verlden af din ära! Vänder jag mig till natu- 
ralierna, af hvilka jag lefver, dem ransaker som en litolog 
(stenkännare), botaniker och zoolog: ack, huru ser jag i 
hvart strå Guds allvisa finger! 

Här äro de tre objekter vårt förnuft med samlade 
krafter böra tjena hvarandra med. Dessa böra vi lära och 
använda, ty härigenom få vi vårt uppehälle och helsa, här- 
igenom beundra vi skaparens allvishet och allmakt, här få 
vi det rätta nöjet för själ och sinne. Jag blefve för lång- 
sam, om jag i dag skulle tala om allt hvad naturen för 
ögonen lägger, men eder gunst och bevågenhet lärer dock 
tillåta mig att på en liten stund gå in i den lunden, i 
h vilken naturen inneslutit de minsta kräken; jag skall skynda 
mig dädan, att jag ej må misshaga edert tålamod och för- 
spilla eder tid. 

Här i dessa små och af oss, ack, så föraktade kräken, 
kunna vi finna de största naturens mästerstycken. Dessa, 
så små och nästan inga, prisa, fast med stum mun, högre 
sin allvise skapare än alla andra ting. Den förvetna menni- 
skan har dem dock så mycket förgätit, att ingen vetenskap i 
verlden så litet är upparbetad som den der lärer egenskaperna 
och kännedomen af detta slägtet, fastän dessa små kry- 
parne varit mäktige ibland de odödliges skara uppsätta 
engelsmännens Lister, holländarnes Swammerdam, tyskarnes 
Frisch och fransmännens Réaumur. Men dock, fastän alla 
desse, såväl som Aristoteles, Gesnerus, Aldrovandus, Shone- 
feldus, Jonstonus, Jungius, Blanckard, Merret, Joblot, Co- 
lumna, Levenhoek, Gaedart, Meriana, Bradley, Hoffnagel, 
Albinus, Wallisner, Petiver, Willughbey, Rajus och många 
flere, hafva så mycket umgåtts med insekterna och dem så 
noga undersökt, har ingen af alla vetat skilja detta slägtet 
från fyrfotade, foglar, fiskar och skridfä eller vermes genom 



243 

nägot visst kännetecken. Kräftor hafva blifvit räknade för fiskar; 
äro dock insekter; Hippocampus, som är fisk, blifvit kallad 
för insekt; Medusae, Cochleae, Lumbrici, ja, alla Zoophvta 
och Ostrocodermata blifvit räknade för insekter, som dock 
äro skridfä eller vermes, intills jag i Systema Naturae ut- 
ropade, att endast alla insekter hade antenner och att deras 
skelett var intet annat än deras epidermis eller hud. Ack, 
undersamt med pansarskjortor allt betäckta; härigenom fått 
så stor styrka och så från utvärtes våldsamheter bevarade. 
Ack, hade en elefant den styrkan, i proportion af sin stor- 
lek, som en tordyfvel äger, skulle han kasta öfver ända de 
största trän som bönstjelkar, ja, skuffa berg och klippor. 

Sen här på insekternas undersamma uppfostran, hur 
olikt barnet är ynglingen, begge huru olika föräldrarna. En 
allt för dråplig metamorfos. Här blifver en krypande, 
sextonfotad, taggig, löfätande, grön mask (Eruca) förvänd i 
en hängande, ofotad, slät, fastande, förgyld puppa (Chry- 
salis); denna förbytt i en flygande, sexfotad, luden, honungs- 
sugande, brokig fjäril (Papilio). Hvad större under i natu- 
ren! En person skall gå fram på denna naturens skåde- 
plats med så olika mask. Vi beundra det högt, men när 
vi närmare se på, är det ej mer under, än att kycklingen 
kläckes ur sitt ägg, endast den åtskilnad, att ungens tre 
ägghinnor spricka och falla af på en gång, men hos dessa 
den ena en tid efter den andra, ty då yttersta skalet affaller, 
är det en mask, då det andra affallit och huden hoptorkat, 
är det en puppa, och ändtligen när det tredje skalet afiällit, 
är det en fjäril. 

Vi se här så många hundrade slag och familjer; dock 
har hvart och ett slägte sin egna och så undersamma fysio- 
logi, anatomi och ekonomi, som någonsin de största djuren. 
Ack, när skola en gång de tider komma, som allt detta 
upptäcka för menniskorna. 

Vi beundra loars och ormars skarpa ögon, och ugg- 
lornas, som se i mörkret, men få se på spindlarnas (Ara- 
neus) åtta ögon i en skalle, eller på bromsarnas (Tabanus) 
ögon, af hvilka hvart och ett har mänga små ögon inuti 
sig, inom det stora ögat. 

Våra ögon mättas ej nogsamt att se på hjorten med 
sina sköna greniga horn, men vända sig ej en gång åt ek- 
oxens (Lucanus) stora, greniga, glatta, ihåliga horn, sköna 
som koraller, dem djuret utspänna och hopkrama kan 



•2 i i 

hvilket aldrig hjorten förmår. Tordyfvelns (Scarabeus) horn 
med dess grenar, som hopläggas kunna såsom blad i en 
bok, möda vi oss ej om att se på. Vi beundra stenbockens 
länga horn och gazellens mångringade, men se icke på tim- 
mermannens (Cerambvx) horn, som äro några gånger längre 
än hans hela kropp, ej heller på fetmaskens (Meloé) horn, 
som stå ut af ledet som ett perlband. Huru få känna väl 
vattenlusen (Monoculus), hvars horn äro de underbaraste i 
naturen, ty de äro greniga som händer, utsträckta som ar- 
mar, med hvilka kreaturet kastar sig hit och dit i vattnet. 

Elefantens stora och långa snyte är oss ett under, 
men sädesmaskens (Curculio) långa snyte, styft som ett 
horn, med en liten mun ytterst i dess spets, är oss ej vär- 
digt se på. Alla, som sett Vestindien, veta tala om ett fyr- 
fotadt djur utan tänder (Myrmecophaga, ursus formicarius), 
s< >m har en lång tunga, med hvilken det super och till sig 
drager myror, men få veta tala om fjärilns tunga, som både 
kan sticka som en nål och suga som en antlia. 

Lejonets och hajens grufiiga, glupska käftar anse vi 
med fasa, men icke troilsländans (Libellula) köttlösa och 
mänga käkar, som fasligare äro bland dessa åboar än lejo- 
nets på jorden eller hajens i vattnet, ty hon fångar alla de 
insekter, som fara henne förbi ; hon biter af deras benläggar 
som hästen strå. Harens och ekorrens snabba fötter be- 
undra vi, men ej huru loppan (Pulex) gör luftsprång, eller 
huru gräshoppan (Locusta) hoppar tillkryssa, eller huru 
vattenspringaren (Tipula) dansar torrfotad på vattnet, eller 
huru vattenbaggen (Gyrinus) löper rund t på vattnet, eller 
huru knäpparen (Notopeda) gör kaprioler på ryggen, eller 
huru aftonmyggan (Hemerobius) dansar hoppdans öfver 
kärren, eller huru väggspindeln (Araneus pariet.) springer 
horizontelt ifrån väggen, fångar flugan, faller dock ej per- 
pendikulärt neder på jorden, utan horizontelt åter kommer 
på väggen tillbaka. Se fjärilens (Papilio) stora, sköna, blom- 
merade och målade vingar, öfverallt spånlagda med små 
enkla fjädrar. De lyfta honom hurtigt i luften hela dagen; 
de trotsa foglarnes undersamma flygt och påfogelns skönaste 
fjädrar. Han har fyra vingar, hvilket ingen fogel ernått af 
naturens mästare. Har väl någon fogel ännu lärt pipa med 
vingarna såsom myggan (Culex), eller brumma såsom hum- 
lan (Bombylius), eller skrika med vingarna såsom gräshoppan 
(Locusta) och syrsan (Gryllus)? Hvilken fogel bär sina 



245 

vingar sa upprätt som fjäriln (Papilio diurnus), sä ilata som 
stora myggan (Tipula), sä nedböjda som askpjesken (Pha- 
l?ena)? Hvem har fatt för dem sä herrligt foder som spanska 
flugan, eller vingarna så nätt hopvecklade som öronmasken 
(Forsicula)? Sen huru alltför undersamt biet inrättat sin 
hushållning; huru en vise (Rex apum) eller hona älskas af 
sa mänga vattenbin (Fucus) eller hannar; huru många tu- 
sende arbetsbin (Apes) eller snöpingar betjena dem. Huru 
sällsamt bygga de icke sina kakor; huru afdela de ej sina 
sexkantiga honungspipor så nätt, att ingen landtmätare dem 
nogare skulle kunna uträkna. 

Sen vespan (Vespa) huru hon förskansar sin hemvist 
med den ena lösa blåsan öfver och inom den andra, endast 
med en liten öppning på nedersta sidan, hvarigenom alle- 
nast en i sender kan inkomma. Huru ställa de icke vakt 
vid ingången att icke någon fiende må inkrypa. Sen my- 
rans (Formica) oförtrutna arbete, huru hannarne hoptals 
sorgfria få flyga ut att endast förnöja sig, huru arbetsmyran 
som en slaf hela dagen måste träla, bära hem vinterföda, 
timmer och sola sina lindebarn. Men sen på huru under- 
samt slupvespern (Ichneumones) bygger sina nästen. Några 
af dem lägga sina ägg inom eklöfvet, sjelfva eken måste 
frambringa ett stort, rödt, tjockt galläpple, att deras barn 
ej må förgås. Andra af dem lägga sina ägg i aspträdets 
qvistar, då detta måste frambringa en röd ärta till barnets 
vagga. Andra af dem lägga sina ägg i knoppen af videbusken, 
då sjelfva videt måste frambära sköna, stora rosor som ett 
rosenträd; andra af dem på törnrosens qvistar, då törn- 
busken måste framte en luden sömntorn; andra på Hiera- 
cium, Pulmonaria gallica dictum, då denna ört måste fram- 
bringa ett litet hus till form af en mus; andra ändtligen 
pa löfmaskames rygg, der ungarna uppväxa hoptals, och i 
stället för fjäril blifver af masken många Ichneumones. Sen 
på Curbma (Oestrum), en luden fluga i fjellen, huru hon 
hela dagen flyger öfver renarne; de deremot fly åt snö- 
bergen, sparka med fötterna, uppsätta öronen, allt stadigt 
akta sig för den lilla i luften sväfvande flugan. Hennes 
enda tanke och åstundan är att få släppa ett litet ägg neder 
pä renens rygg, som der utkläckes, fräter sig genom renens 
hud, der bor vintern öfver, flyger följande år ut, iklädande 
sig moderns särk. Så sker ock nästan på boskapen med 
deras bromskulor. 



246 

Sen på huru mest alla fyrfotade djur hafva sina egna 
löss (Pediculus), foglar sina, fiskar, ja sjelfva insekterna ofta 
sina löss, alla skapade på olika sätt. Redi, som dessa upp- 
ritat i sin »tractatus de animalculis viventibus in animalibus 
vivis->, kan visa eder hela hopen af dem. Jag vore ock i 
stånd visa många andra på våra svenska foglar, om tiden tilläte. 

Sen på träden, huru ock de hafva sina egna löss. På 
al trädet se vi hela grenarne täckta med ett hvitt fjun eller 
ull, men då vi nogare betrakta, är det idel insekter med 
ludna, lurfviga, stora, hvita svansar, medelst hvilka de sig 
betäcka, att foglarne ej må äta upp dem. I England fick 
jag en hop rara träd från Amerika; då jag seglade därifrån 
till Holland fann jag på det ena trädet en sällsam lus, 
hvars make jag aldrig tillförene sett. Jag bevarade henne 
från kölden och vädret, hon fördes med träden i Cliffords 
orangeri, der förvarades af mig som en raritet*; men efter 
några veckor, och förr än jag visste ett ord af, hade hon 
förökat sig öfver hela vinterhuset, besmittade sedan, genom 
träds öfverstyrsel, Amsterdams och Leidens botaniska 
trädgårdar med många andra. Böcker och bräder hafva 
ock sina egna löss (Pediculus pulsatorius), hvilka, då de 
komma i ett maskstunget bräde eller hål, der sitta och 
knäppa som ett litet urverk. Bondfolk och barn, som höra 
det, mena det vara tomtgubbar eller vettar. Vattnet har 
ock sina löss (Monoculus), som föröka sig ofta så otroligt, 
att hela vattnet blifver rödt, hvaraf ofta hela torpen i Hol- 
land trott vattnet vara vändt i blod medelst ett underverk. 

Sen spindlarna (Araneus), huru somliga bära hela säcken 
full med ägg på sin rygg, der äggen utkläckas; såsom 
på surinamska grodan. Sen syrsevadens (Gryllotalpa) un- 
derliga och stora händer, huru fort han med dem gräfver 
sig gångar i jorden, qvickare än någon mullvad eller kanin. 
Sen huru myggan (Culex), dagfiugan (Ephemera), aftonilugan 
(Hemerobius) och trollsländan (Libellula) flyga hela dagen 
öfver vattnet att der nedlägga sina ägg, som utkläckta i 
vattnet måste lefva under vattnet, så länge de äro maskar, 
men, så snart de fått vingar, drunkna, om de en gång ned- 
falla i det våta. Sen på den stora flugan (Musca), huru 
hon söker orent vatten och huru hennes mask hänger pä 
en lång svans, hvilken håller sig till vattenbrynet, och huru 
masken på den drar sig upp och ner i vattnet såsom på 
en spira. 



247 

Sen huru spyflugor (Musca canaria) lägga sina ägg på 
köttmaten, och huru oräkneliga ägg en enda fluga värper. 
Men tron dock icke det är sant hvad alla tala denna tiden 
om maskar i menniskans kropp (Ascarides). De säga oss, att 
maskarna utkläckas i magen af flugornas ägg. Nej ingalunda, 
ty först föda våra gemena flugor lefvande ungar och ej 
ägg; sedan skulle icke maskarna i magen kunna sig föröka 
utan af ägg med mat nedsväljda, ty ingen insekt kan afla 
och föda, förr än den genomgått sin förvandling och kom- 
mit till sista graden. Huru skola flugor kunna paras och 
värpa i magen? För det tredje äro maskarne i magen ej 
insekter utan vermes, ett helt annat slägte. — Askåden 
huru kärligen trollsländorna paras och sägen mig, om Venus 
förordnat hos något slägte lika giftolagar. En kär man 
flyger och svänger hit och dit i luften med sin tvåklvfda 
stjert, som ser ut som en tång. Så snart han får se sin 
maka, nappar han henne med stjerten om halsen, hon 
följer efter, tvungen, som hönan höken, och på det hon 
må skjuta honom från sig, böjer hon stjerten i krok under 
sig till mannens bröst (just der Venus förgömt hans kärleks- 
pilar) och alltså liksom med våld öfvervinnes utan våld. 
Sen kräftan (Cancer), som är en af de största insekterna 
(då hummern inberäknas), huru hon har oräkneliga ägg i 
sitt lif, men efter några dagar alla äggen utvärpta, hän- 
gande under hennes stjert. Hannen deremot har tvenne 
kärlekspilar, det intet fyrfotadt kreatur, ingel fogel eller fisk 
fått. Sen huru den kräftan, man »eremit v kallar, uppsöker 
ödelagda snäckhus, inkryper och bebor dem, och dess hud- 
lösa svans, om hvilken hon rädd är som björnen, ej må 
skadas af utvärtes vald, rullar alltså med sig detta lånta 
hus liksom Diogenes sitt fat. Sen pa kräftans lungor, fa- 
stade under dess stora bröstsköld, sen på dess undersamma 
mun midt på bröstet straxt vid magen, sen dess hårda 
ögon, dess undersamma gång, dess stora händer, dess för- 
nyelse hvart ar, då hon kläder af sig sin förra hud 
och skal. 

Sen den kortlifvade dagflugan (Ephemera), huru hon 
langa tiden lefver under vattnet som mask, men utkläckt till 
ett flygande och fullkomligt kreatur ej lefver mera än ett 
enda dygn, på hvilket hon sig förnöja, paras och äggen af- 
börda måste. Sen huru sjömasken (Phryganea) bekläder 
sig, den tiden han vistas hos fiskarna, sina glupska fiender, 



248 

med allahanda slags buss, barr, strå eller löf, att fiskarna 
ej må blifva honom varse och alldeles uppäta. Häraf den 
honom ser, under vattnet liggande, skulle snarare tro, att 
han vore en rutten qvist än en lefvande aftonfluga. 

Sen målet (Phalama) på tapeten, huru han är täckt 
med en liten strut, gjord af finaste håren på klädet, i hvilket 
han lefver och bor. Så snart denna mask gjort sin strut 
färdig, är han emellertid blifven större, så att han i honom 
ej kan få rum, måste alltså skära upp sitt hylster på ena 
sidan och sätta i det en skarf. Han har ock ej väl full- 
komnat denna kil, förrän han åter emellertid blifvit alltför 
tjock, att han på andra sidan måste öppna hylstret och 
skarfva, så förökas hans verk dagligen och stundligen som 
Sisyphi sten. Lägger man ock för masken åtskilliga klutar 
af olika kulörer, blifver hans klädning brokig som en har- 
lekin. 

Sen huru en stor del flugor lägga sina ägg uti bladen 
på svinmolla (Chenopodii Subcutanea) och andra, der äggen 
utkläckas ini bladen, blifva maskar, krypa mellan nedre och 
öfre sidan af bladet, göra i det bleka gångar, som mull- 
vaden på jorden, utan att vara bara, för vädret eller foglar 
utsatta. På samma sätt har sig ock indianernas folium 
ambulans, hvilket bedrog de gamle, som skulle i Indien 
finnas trän, hvars blad kröpo som lefvande djur, ty ma- 
skarne, som i dessa blad ligga, räcka ut fötterna på ena 
sidan och dermed gå täckta och inneslutna i bladet. Sen 
på orangelusen (Pediculus arb.), som är ännu konstigare 
än hvalfisklusen, sen dess stora mask och lilla kräk, så 
sällsamt till skapnad och hushållning, att intet är underligare. 
Sen huru myrlejonet (Formicaleo) bor i sanden utan dricka, 
nöj dt med litet mat. I sanden gräfver det sig ner, att 
ej foglarna må det uppsvälja, gör deruti en liten helt brant 
håla, som hade ett ägg deri varit nedtryckt, under hvilkens 
centrum denna mask ligger. När nu myrorna gä fram, 
komma på denna hålans brädd, falla de neder liksom i 
varggropen och blifva till rof. Sen huru fettmasken (Meloé) 
låter ett fett ledvatten ur alla sina knän och leder, så snart 
man honom rör. Sen huru honorna af ljusmasken (Lam- 
pyris) om sommarnätterna lysa i buskarna, brinnande af 
kärlek, en eld, som intet uppfräter, men endast gifver deras 
män anledning att låna eld. Jag vill ej gå bort till surina- 
miska ljusflugan, som bär framför ögonen på sig en stor 



249 

lykta. Jag vill ej heller besvära eder uppgräfva mångfotan 
(Scolopendra) ur jorden, att se hur hon gifver gnistor ifrån 
sig som en katt, struken på ryggen i mörkret. Sen hvad 
underligt mariage naturen inrättat bland bien, myror och 
gråsuggor (Oniscus), huru många snöpingar, några män, en 
uxor communis. Kan ej finna hvarför naturen gjort män- 
nen flygande bland ljusmaskarne, myrorna och några fjä- 
rilar, der man skulle tycka att der det födande kreaturet 
haft vingar, hade slägtet vidare skolat spridas. Sen hvad 
grymma klor har icke kräftan, skorpionen, vattenskorpionen 
och skorpionspindeln (Hepa). 

Tanken efter de fasliga skorpionernas stjertar, biets och 
getingens gadd, vattenoxens (Hydrocantharus) och många 
spindlars tänder, hvad grufligt förgift i dem gömmes. Sen 
de underliga vattenskorpionernas, vattenoxens och vatten- 
roddarens åror och huru de dem draga på sällsamt sätt. 

Sen silkesmaskens (Bombyx) långa tråd och spanad, 
och huru han sjelf sig innebygger. Sen på spindelns (Ara- 
neus) konstiga nät dess residens i nätets medelpunkt, att 
han må känna den minsta fluga, som rörer dess minsta 
sträng; huru han går från den ena husets vägg till den 
andra utan att röra tak eller golf. Sen huru han går upp 
i luften utan vingar, upp till skyarna, öfver de högsta torn 
ur vår åsyn. Sen huru fila divae virginis täcka åkrarna om 
vårtiden, endast af spindlar gjorda. Sen huru mångfaldig 
hvar tråd är i spindelns nät, huru trådarna äro hopfästade, 
sen huru han hela dagen vakar på rof och rofvet inspinner, 
och hur han sjelf ändtligen, der han ertappas af sin grym- 
maste fiende slupvespan (Ichneumon) utan all nåd dödas. 
Sen huru mest alla växter hafva sina egna insekter och 
nästan hvar mask (Eruca) sin egen planta att lefva af. Vi 
se dock att en del maskar lefva af flere slags örter, men 
alla dessa slagen tyckas dock äga en kraft. Kanske att 
maskarna således kunna lära oss örternas kraft i medicinen. 

Hvem uppfinna kunde, hur Apulien befrias måtte ifrån 
tarantlar, Indien från skorpioner, Norrland från mygg, Lapp- 
land från Curbma, bondtorpen från syrsor, Finland från 
torraker, Paris från vägglöss, barn från hufvudlöss, ladu- 
gårdspigor från loppor, hästar från bromsar, trädgårdar från 
jordloppor, fruktbärande träd från maskar, kläder från mal 
etc, månne han icke vore all heder och belöning värd?'' 

Nu är tid att strida mot torrakanerna (Blatta), ett 



250 

skadligt, röfvande parti, som kanske först förskrifvit sig från 
Amerika och Surinam, der de kallas kakerlacker, hvar- 
ifrån det praktiserat sig öfver till Europa, fö rökt sig och 
gått genom Turkiet, Ryssland, Finland, men nu redan för- 
märkas lönligen uppehålla sig i Stockholm. De svarta tjuf- 
varne gå endast om natten på rof, äta upp skor, kläder 
och mat, synnerligen bröd, det de förtära, lemnande skorpan 
hel och oskadd. Mera skulle jag visa, om tiden och edert 
talamod ej missbrukades. 

Sen på den masken, af hvilken bromsen (Tabanus) 
kommer, som ligger i vattnet, är icke han mera seglifvad än 
någon oxe? Låten Malpigius anatomisera silkesmasken (Bom- 
byx) för eder, sen huru stora under i honom; här är dock 
mer i de andra. Låten Swammeidam anatomisera lusen 
för eder, då I skoien tillstå att det är det ackurataste verl- 
den sett. Låten Réaumur visa eder Erucam processiona- 
riam och de andra insekternas upptåg och hushållning. 
Låten Frisch beskrifva för eder de andra allmänna kräken. 
Gån genom de mönsterrullor jag uppsatt (efter hvar och 
en insekts familj) i Act. Lit. Svea 1738, på de insekter af 
mig här i fäderneslandet igenfunnits uti 10 år. En annan 
gång, vill Gud, skall jag tillsätta deras synonyma- 
Här är ett fält för alla kuriösa, som vilja se under och 
något nytt, det ingen förr sett. Denna del är oss lemnad 
föga rörd af förfäderna. Den lust har, håg, vett och qvick- 
het, pröfve den här. Här finnas saker, som äro sötare än 
honung, segare än silke, rödare än cochenille, men den som 
härtill lägger handen måste hafva tålamod, roligt sinne, fullt 
uppehälle. Han måste göra observationer i långa tider och 
ej hastigt. 

Tiden är förfluten, ty slutar jag. 

Dessa äro alltså de Guds verk, i hvilkas åskådande vi 
oss öfva skola. Dessa verken af den gudomliga konsten 
och makten, på hvilka vi böra använda våra lediga timmar. 
Gud har ju fört oss hit i verlden, som är på så oändeliga 
sätt beprydd. Han, som gifvit oss ögon att detta se, har 
ock dermed befalt oss betänka hvad vi se. Törs jag alltså 
säga, att den försmädar Guds lag, som säger att denna 
kunskap är onödig, ty den mig skapat har ock skapat dem. 
Låtom oss använda den tid andra förslösa på gästabud, 
spel, dryckenskap och prat, att endast se dessa slägten an, 
så skall tiden vara nogsamt tillräcklig. Vi hafva ej fått 



251 

kort lif, men gjort det kort. Menniskan är ock derför ska- 
pad, att hon skulle beskåda skaparens verk, och då hon 
admirerade kreaturet ock derigenom erkänna dess mästare 
— här i synnerhet, der inga underverk äro större än de 
minsta. 

Sådana skaparens och naturens under äro oräkneliga. 
Den är visast, som de mesta vet; deras kännande för oss 
till skaparen, till oss sjelfva, till vår näring och uppehälle. 
Ej allom är oss gifven lika hjernans styrka, ej lika vilkor, 
ej lika tider och tillfällen att arbeta upp nyttiga veten- 
skaper. Mycket upptäckes dagligen, hvars nytta man ej 
ser. Många träd planteras i år, hvilkas frukt ej ernås på 
många år. Hvem hade trott, att när Camerarius gjorde 
försök om aflelsen hos örterna, på samma grund hela bota- 
niken skolat blifva byggd. Prisade alltså Alexander magnus 
den gamle, utlefvade gubben, som planterade dadlar och 
palmträd, hvilka ej kunna bära frukt i hans tid, utan endast 
för efterkommande. 



Anders Johan von Höpken. 



X-Töpken föddes den 31 Mars 17 12. Efter två års stu- 
I I dier vid Upsala universitet (1728 — 30) och en utrikes 
studieresa (1733 — 34) började han tjenstgöra i kans- 
liet, der han såsom tillhörande hattpartiet i början hade 
ringa framgång. Efter detta partis seger 1738 var lyckan 
honom mera gynsam. Redan detta år invaldes han vid 
riksdagen i sekreta utskottet, hvarjemte han äfven intog en 
plats i den mindre sekreta deputationen. Följande år ut- 
nämndes han till kanslijunkare och 1 74 1 till andre expe- 
ditionssekreterare. Genom sin politiska duglighet, särskildt 
på grund af sina diplomatiska förtjenster, utsågs han 1 746, 
således vid endast 34 års ålder, till riksråd och efterträdde 
Carl Gustaf Tessin 1752 såsom kanslipresident. Efter den 
olyckliga utgången af det pommerska kriget, till hvars fram- 
kallande Höpken i ej ringa mon bidragit, uppoffrades han 
af sina partivänner och måste 1761 taga afsked från kansli- 
presidents- och riksrådsembetena. Han återkallades väl i 
riksrådet, men begärde snart ånyo sitt afsked. Äfven under 
Gustaf Ill:s tid innehade han denna värdighet under åren 
1773 — 1780. Under större delen af 1 750-talet var Höpken 
vårt lands förnämste ledande statsman och skötte med stor 
skicklighet, om ock ej alltid utan missgrepp, vår politik. 
Äfven såsom mecenat och skriftställare ansågs han bland 
de yppersta. Han var en bland dem som deltogo i Veten- 
skapsakademiens stiftelse 1739 och var en tid president i 
Vitterhetsakademien samt kallades af konungen att intaga 
första stolen i Svenska Akademien vid dess instiftande 1786. 
1760—64 var han Upsala universitets kansler. Såsom väl- 
talare har han förvärfvat sig en framstående plats i svenska 
literaturen. Sin stil utbildade han efter de klassiska mön- 



253 

stren med den framgång, att han blifvit kallad »den svenske 
Taeitus». Bland hans Tal och Äreminnen meddelas här 
det berömdaste: Äreminnet o/ver Tessin, hållet inför Veten- 
skapsakademien den 25 Mars 1 77 1 . 



Äreminne öfver riksrådet, grefve Carl Gustaf 
Tessin. 

Mine herrar! 

Akademien har ofta på detta ställe, uti denna sorgdrägt 
och uta.f nu varande anledning, varit församlad, ofta sörjt 
öfver den förlust vetenskaperna hafva måst vidkännas, ofta 
öfver saknaden af något stort ljus och sällsynt efterdöme, 
när de mest behöfdes, ofta öfver deras frånfälle, som varit 
hennes beskyddare och välgerningsmän; och under dessa 
hennes bedröfvelser har hon alltid ägt den hugsvalelsen alf 
se det allmänna dela de samma med henne, blanda sina 
tårar med hennes och göra till sina egna de händelser aka- 
demien angå och trycka kunnat. 

Vid närvarande tillfälle samla sig alla dessa betraktelser 
för våra tankar på en gång och på ett känbart sätt. Är 
frågan om snille: Ho har ägt det mera lysande, mera prydt, 
än den herre, hvilkens åminnelse i dag af oss firas? Om 
vetenskaper och deras afföda, konster: Ho är den, som ifri- 
gare uppmuntrat dem? Om riket: Ho har haft mera tillfälle 
att tjena det och mera nyttjat dessa tillfällen? Är hans 
minne inom akademien allena inneslutet, eller uti rikets hand- 
lingar nu mera likasom bortlagdt? Och har den korta tiden, 
sedan han upphört att lefva ibland menniskor, redan hunnit 
försvaga lifligheten af hans åtanke? Otacksamhet måste väl 
en gång upphöra, afund tystna, och om icke förr, åtminstone 
dä, när himmelen mörknar och oväder uppstiga. Menigheter 
tro sig kunna vara store män förutan, medan de yfvas uti 
en inbillad lycka. Tiderna förvandlas, nöden påtränger, råd 
tarfvas; då först kännes saknaden, då behofvet. Men Ari- 
stider återfås icke så lätt, som de förloras. Naturen har 
dem väl alltid uti förråd; menniskor deremot nyttja dem icke 

Scenska Parnassen 11. 17 



alltid. Och som jordmånens oart qväfver den bästa planta, 
likaså tidernas det bästa snille. Ty, M. H., vore ett land 
till på jordklotet, der split och oenighet skulle sätta allting 
uti jäsning, der man hade förlorat all känsla af kärlek fru- 
fosterbygden, all ömhet om dess heder och värdighet, der 
agg, hämnd och egennytta vore de enda grunder till alla 
gerningar, friheten ett namn för sjelfsvåldet, sjelfsvåldet en 
väg till förödelse; månne icke uti det landet de skattas sälle, 
som dö undan eller kunna söka renare seder under en lug- 
nare himmel?... O, mitt fädernesland! 

Men det torde icke vara af nöden att framdraga diktade 
möjligheter eller sannfärdiga verkliga händelser, att dermed 
uppröra edra sinnen vid åtanken, att riket förlorat en stor 
man och akademien en värdig ledamot uti framlidne Kongl. 
Maj:ts och Sveriges rikes högstbelrodde man och råd, pre- 
sidenten i Kongl. Maj:ts och rikets kanslikollegium, överste- 
marskalken, H. K. H. kronprinsens guvernör, Åbo akademis 
kansler, riddare, kommendör och kansler af Kongl. Maj: Is 
orden samt riddare af Svarta örnen, den högvälborne herre 
och grefve Carl Gustaf Tessin. 

Den talman, som akademien utsett att tolka hennes 
tankar, behöfver snarare anföra ursäkter för sig, att han 
vågat lägga handen vid ett ämne, som fordrar mera munter- 
het, än man af en annalkande ålderdom kan förvänta, och 
då en lång enslighet blifvit använd till sysslor, som till samma 
dess år och dess lefnadsart nu mera äro lämpligare. Ack! 
om jag på denna stunden kunde upplifvas af den anda, som 
så ofta uti allmänna rikets sammankomster och icke sällan 
ibland eder dragit till sig allas förundran och nöje; som så 
väl kunde tänka, så sirligt måla och uttrycka sina tankar; 
som bidragit att samla för vårt språk rikare förråd på ord, 
uppmuntrat oss att renare tala detsamma och friat oss 
dermedelst ifrån den uselheten att utur andra tungomål söka 
hjelp för våra brister. 

Föreställen eder dock icke, M. H., att ett ämne, rikt 
på allt det som kan pryda ett äreminne och uppväcka den 
största uppmärksamhet har varit för mig lätt att utföra. 
Samtida med denne herren, hafve vi sett honom, då i utri- 
kes beskickningar, då anförare vid rikets allmänna samman- 
komster, då uti purpurn, och slutligen icke mindre stor uti 
ensligheten. Vi hafva sett under hans tid många stora 
händelser i detta riket, ömsom hugnelige, ömsom bedröflige, 



255 

och alla så tätt på hvar andra följande, att de älven der- 
igenom blifvit så mycket sällsammare och föränderligare. 
Allt detta vore för mig ymnigt och öfverflödigt förråd, men 
största delen tyckes vara artad för en längre framtid, då man 
med större oväldighet än nu derom kan döma. Mitt tal 
blir således ett kort och svagt utkast, som historien och efter- 
verlden lära fullkomna, och om jag äfven förbigår många 
sådana händelser, som hos menniskor i allmänhet inträffa, 
sä påminnen eder, M. H., att man utur store mäns lefverne 
allenast bör utleta det som gör deras rätta skiljemärken, 
nemligen stora gerningar och nyttiga efterdömen. 

Högfärd och fåfänga hafva först infört att, helst vid 
sådana tillfällen som detta, framdraga en längd af förfäder. 
Vanan har bibehållit denna sed; dock borde eftertanken var- 
samt använda densamma. Det är billigt, att fäders stora 
förtjenster lända barn till gagn, ja ock till företräde; men 
odugligheten bör äga ingen rättighet och blygas för att åbe- 
ropa sig på dem, som skulle blygas för en illa artad affö- 
ding, om de kunde resa sig utur sina grifter. 

Akta adelskapet, M. H., innebär den förbindelse att 
tänka ädelt och beflita sig om så hög själ, att inga nedrig- 
heter mäkta tränga sig in och taga der fäste. Se, den höga 
eken, fordom vördig för sin ålderdom, behaglig för den skygd 
den lemnat, nu uti toppen bortvissnad och af sina torra gre- 
nar ohygglig, huru den aktas oduglig på det stället den så 
länge betäckt och vårdslösas för en friskare planta, som 
dragit till sig all aktning. Hvarföre icke vinnlägga sig om 
att pryda sin själs egenskaper med nyttig lärdom, sitt hjerta 
med stora dygder, så att man, i stället för en anelängd, må 
kunna framvisa en längd af dråpliga förtjenster, hvarigenom 
man hedrar förfäder, sig sjelf, sin afföda, sin tid och sitt 
fädernesland? 

På hvem kan tillämpningen af detta senare billigare in- 
träffa än på den herren, hvilkens lefverne vi oss nu till min- 
nes föra? Ifrån hans faderfader, Nicodemus Tessin, med sin 
herr fader, riksrådet och öfverste marskalken grefve Tessin, 
är denne salige döde den tredje och den siste*)- Den ätten 
har i riket haft en kort, men lysande varelse. Alla tre vär- 
dige att börja, stifta, hedra en berömlig slägt, alla tre med 

*) Riksrådet och öfverstemarskalken grefve Carl Gustaf Tessin, 
född d. 5 Sept. 1695. Dess fru moder, grefvinnan Hedvig Eleonora 
Stenbock. 



256 

stora egenskaper beprydde, tyckes, som naturen tröttnat vid 
att fortplanta lika uti flere ätteläggar. 

Men hvartill tjena stora gåfvor och egenskaper otill- 
redde ? Det samma trädet, ympadt och omlagdt, är till ut- 
seende täckt och gifver den bästa frukt; lemnadt äter till 
sig sjelft, utan omsorg och tillsyn, kastar det sina grenar 
utan skick,, dess bär blifva osmakliga, ofullkomliga och för 
födan mindre tjenliga. Naturen gifver ämnet och kraften; 
förstånd och konst verka förbättring. Likaså med menniskan: 
artad lör godt och ondt, för en Nero eller en Trajanus. 
Lärdom och dygd äro hennes eget och följa henne åt, ehvad 
händelser och omskiften möta uti verlden. Derpå böra sam- 
vetsgranne föräldrar lägga mera flit än på andre förmåner, 
af förmögenhet, af beställningar, af höghet och myndighet, 
som lyckan utdelar och like med henne äro ombyten och 
vansklighet underkastade. An vigtigare är den omtanken, 
der folket äger frihet, stiftar sina egna lagar, bevistar all- 
männa rådplägningar och icke har utom sig tillräcklig mot- 
vigt för häftiga rörelser och begär. Om sådan sed vore in- 
ritad, att man allenast skulle fästa sig vid det utvärtes, som 
lyckan gifver, och icke vid det inre, som kunskap och dygd 
tillaga, om man, för en syn af uppfostran, skulle vräka för 
en kort tid barnen uti ofta oskicklige läromästares händer, 
skynda dem derifrån uti tjenster, anse dessa tjenster, icke 
för samhällets skull stiftade, utan för inkomsten; om de 
skulle förvaltas af dem som äga inga begrepp om allt det 
som riket har rätt att fordra af dem, och ingen försyn att 
fordra allt utaf riket; om, uti sådan villomening uppammade, 
och med en okunnighet, som alltid är dristigare än förstand 
och eftertanke, de sedermera, på ett större fält, skatta riket 
endast ett rof för ärelystnad och snålhet, och, med orediga 
begrepp om allting, tro, att menighetens ostyrighet gör en 
lj uilig frihet, regentens åter ett våldsamt envälde, och icke 
märka likheten. Om, M. H., allt detta skulle inträffa: om 
det skulle inträffa, att sådana uppfostringsvillosatser blefvo 
med partianda ispädde, och efter denna, en annan så artad 
tid upprunne, der livar inan skulle oblygt tänka stort om sig 
sjelf, smått om riket, tala högt om frihet, tåla främmandes 
tvang, emot invärtes försök vakande, obekymmersam vid svå- 
rare utvärtes tillställningar, och, det som än värre vore, 
uppenbart fägna sig åt dem, påkalla dem och glömma allt 
förutom hämnden; livad månde väl en så mörk och bister 



257 

framtid bebåda? Och kan inan med lika fel, som störtat 
andra folkslag, förvänta ett olika öde? 

Man behöfver icke söka orsakerna till rikens fall, livar- 
ken uti hemliga händelser eller särskilta personers oart. Fol- 
kets dygder eller laster qväfva eller väcka Catiliner. Allt- 
sammans träffas mod större ljus, med mera uppbyggelse och 
varning, uti uppfostran och uti det sätt, hvarmed den ung- 
dom tillredes, ät hvilken de följande tider varda anförtrodde 
och öfverlemnade. 

I misstagen eder icke, M. FL, på min tanke, när I 
menen, att jag med dessa betraktelser härmar målningskon- 
sten, som lägger mörka färger till grund, att derigenom fram- 
skjuta med mera liflighet sjelfva bilden. Ty det var icke 
nog, att fadren, riksrådet grefve Nicodemus Tessin, var sjelf 
en upplyst herre: en herre, som igenom sin lärdom, sin in- 
sigt, sitt förstånd, vunnit sin öfverhets jernna nåd och fru- 
troende och under krigstider ökat sin värdighet med fred- 
liga konster. Han var tillika en ömsint och samvetsgrann 
fader för en son, som med oförlikneliga naturgåfvor, kunde 
igenom dem antingen blifva stor uti dygder eller uti laster 
obändig; ty stora snillens egenskap är att uti intet kunna 
hälla medelvägen. Med huru mycken omsorg, urskilning 
ech kostnad, dels hemma, dels utom riket. Läromästare ut- 
letades; med huru mycken lätthet den unge herren fattade 
sina läromästares undervisning, derpå kan jag icke anföra 
kraftigare bevis än hans lefverneslopp, hans skrifter, hans 
allmänna förrättningar och hans enskilda. 

Både enkedroltning Hedvig Eleonora och konung Carl 
understödde unge grefve Tessiiis utländska resor. Den förra, 
som man allenast känner utaf de svagheter en hög ålder 
åtfölja, fiirl jenar äreminnet af en stor drottning. Högt tänke- 
sätt, ordning och värdighet lyste uti hennes gerningar; 
prakt uti byggnader, och uti det som erfordras vid hof, 
tycktes mindre vara för dess person än för rikets anseende 
ämnade. Kostnaden hade ett varaktigt och icke flygtigl 
syftemål, och tjenle alt locka in konster, uppmuntra dem, 
hägna dem och fortplanta smak ibland svenskar. Dessa 
stora omsorger voro dock knappt märkliga under vapengny 
och äro äfven uti var lid för allmänheten än mindre synliga 
och bekanta. 

Hvar och en uti riket, med hela Europa, hade fäst sina 
ögon på hennes sonson, hvilken med all billighel förtjenar 



258 

att blifva alla åldrars förundran, men, för menniskoslägtets 
skull, ingens eftersyn. Större menniska än konung och mera 
skapad för sagolika tider än för dem han lefde uti. Att 
göra grefve Tessins resor nyttiga, hade konungen föreskrifvil 
ämnet, hvarpå de syfta skulle. Jag önskar, M. H., att denna 
omständighet måtte tjena till eftersyn, uppväcka eftertanke 
hos vår tid, hos föräldrar och ungdom, och hos dem i syn- 
nerhet, för hvilka framtiden öppnar sig, att se, uti ett dyg- 
digt eller lastfullt folk, rikets öde och deras barns välfärd. 
Jag önskar, att de återkomne måtte utmärkas, icke för deras 
nya klädedrägt, kroppsställning och flera fåfängligheter, utan 
för deras förvärfvade kunskaper, uti hvilka fäderneslandet 
och slägt böra för resekostnaden finna någon ersättning. 
Konungen hade inrättat ordningsmän, och grefve Tessin, fadern, 
var en af de ypperste. Ämnet, som sonen blef föreskrifvet 
att lära och iakttaga, var allt det som med polis månde 
hafva gemenskap: den vetenskap nemligen, M. H., som håller 
stora samlingar uti skick och sammanhang, som inbegriper 
många insigter tillika, och den största af alla, menniskans 
kännedom, mer och mer invecklad och svår att utreda, allt 
som hon ställes ibland myckenheten af sina likar, tager dem 
fill eftersyn eller blir deras. Ty hvad äro menigheter? 
Skingrade och strödda, är hos dem allt stilla och lugnt ; 
samlade, varda de inbördes upphettade och likna molnen, 
som, sammandrifna, bryta ut i storm och oväder. Äro lagar 
och författningar för en ringa by lämpliga till större städer? 
Böra de ändras efter tider och folkmängder? Konsten att 
styra dem, blir den alltid lika? och kan trefnad vara ulan 
frihet, och frihet beslå under en myckenhet af ordningar? 
Är straff alltid möjligt, alltid nödigt, alltid nyttigt, alltid bil- 
ligt? Den usla menniskan, som nöden ofta tvungit att bryta 
emot lag, och lagen uti sin stränghet förer i förtid ut ur 
detta lifvet, suckar öfver dem som icke hjelpt hennes usel- 
het med arbete eller gifvit henne anledning till dygdigare 
lefnad och till en lätt utkomst. Att förqväfva ålrån, är emot 
naturen; att nyttja och leda den, är försigtigt och visligen 
gjordt. Huru stor är icke denna vetenskapen? Men huru 
dråpligt snille fordras icke till utöfningen? Att sörja fru- 
allt, att se allt, att låta räddhågan komma till alla, straffet 
till få: tåla små oredor, små missbruk, små fel, nöja sig 
med anger snarare än med näpst och anse fullkomlighet i 



259 

detta lifvet som en orimlighet, rivarom man inom sig sjelf 
bör finna den starkaste öfvertygelse. 

Paris var det ställe hofintendenten Tessin, som konun- 
gen redan gifvit fullmakt på denna beställningen, hade utsett 
som den bästa högskola för sitt föreskrifna ämne. En stad, 
som innefattar likasom en liten verld, der man, uti mindre 
krets, får tillfälle att beskåda med ett ögonkast all slags 
blandning, höghet och nedrighet, prakt och uselhet, veten- 
skaper, konster och idoghet bredvid okunnighet, fåfänga och 
och lälja: stora dygder eller liknelser dertill, stora laster, 
som ofta under annan skepelse berga sig, smyga sig in alle- 
städes med så mycken konst och behändighet, att lagen svår- 
ligen dem kan igenkänna. Föreställom oss, M. H., hvad för- 
virring dessa stridiga böjelser hos ett hett och lifligt folk 
skulle åstadkomma, om styrelse vore borta, om uppsigt, (»ni 
myndighet? Och när vi dock se, att denna ihoprörda van- 
skapliga blandning äger bestånd, sammanstämning, ordning; 
gifver lif, säkerhet, nöjen; friskar upp snillen af allehanda 
slag; väcker vetenskaper och oändligt ombyte af konster, så 
bör man uti allt detta erkänna, att menniskan aldrig gör 
dråpligare ting, än då hon söker följa sin store skapares 
regeringslagar öfver denna verlden, som, lemnad åt sin egen 
tröghet, uti kaos och förvirring förfalla skulle; men Guds 
ande sväfvar, och naturen qvicknar till en herrlighet. 

Ett medelmåttigt snille, M. H., hade omöjligen fattat 
det hela af allt det som rörer polis och det fina samman- 
hang af så skiljaktiga delar, af deras intryck den ena på 
den andra och af de gränser livar och en af dem tillhörde, 
så franit alltsammans skulle hållas uti stadig jemnvigt. Men 
grefve Tessin, med sin lätthet att begripa och sin gåfva alt 
sammanbinda, såg ifrån sin höjd hvad som var att se, de 
förbättringar, som voro gjorda och som ännu tarfvades, samt 
i huru stor mån tillämpningen deraf kunde i hans fädernes- 
land verkställas, mindre folkrikt än Frankrike, och torde 
hända ännu fäsladt vid åldriga vanor. Alt se och lära, 
dertill fordras vetgirighet och minne. Att väl använda hvad 
man sett och lärt, dertill behöfves en djup eftertanke och 
stora urskilningsgåfvor. 

Men, M. H., hvad är det som nu händer i norden, som 
drager allas ögon, allas uppmärksamhet dit, och som möter 
grefve Tessin vid hans återkomst inom riket? Ett igenom 
långvarigt krig utmattadt och igenom olyckor stympadt land, 



260 

tyckes kunna förvänta gladare dagar under den beständiga 
omvexling, som natur och menniskor åtföljer. Konungen 
dör utan barn, icke utan arfvingar; hans död förändrar all- 
ting: regeringsart, anläggningar, folk, och man hade kunnat 
tro, att det slägte, som följt konung Carl uti så många far- 
ligheter, med mod, tålamod och ståndaktighet äfven dött 
med honom. Der finnes ett folk, M. H., under denna luft 
kretsen, som, likt de gamle germaner, hatar stillhet, älskar 
lätja, misstänksamt och lättroget*), lydigt och oroligt, hög- 
färdigt och afundsjukt, uti krig förfärligt för fiender, uti fred 
ofta för sig sjelft, och som fordom stadgat Europas öde, men 
ännu icke stadgat sitt eget. Det folket ser redan drottning- 
Ulrika på tronen, stadfäster henne dervid och återtager den 
frihet, som, af fadren spard till utseende, icke till väsende, 
af brodern var alldeles gjord till intet. Detta val och denna 
ändring, M. H., äro märkvärdiga händelser för framtiden, 
och om denna första riksdagen gjorde dråpliga ting för riket, 
så torde man dock icke hafva hunnit besinna sig på allt, 
att förekomma söndring ibland svenskar, med många seder- 
mera deraf upprunna hvälfningar, hvilka haft sin upprinnelse 
ifrån detta tidehvarf. Det är troligt, att folket ledsnat vid 
ett långvarigt krig, varit trött och utmattadt, fikat för den 
skull efter bättre vilkor, som lagar först och aldra längst 
eget uppförande kunde stadga; men det är icke möjligt, alt 
det hatat konungahuset och fägnat sig åt att se någon 
gren deraf åt ett oblidt öde öfverlemnad, utan närmare hjelp 
och utsigt än dem försynen uti framtiden skulle vilja bereda. 
Drottningen, M. H., ägde nog hög själ att skicka sig för en 
tron och många stora egenskaper för att regera. Dock, 
under hennes korta styrelse och en längre lifstid, såg man, 
att hårdheter emot en broders minne**) och en systers barn 
icke kunde brytas af den mildhet hennes kön medfödd är 
eller af den kärlek, som ett nära blodshand plägar intrycka. 
Historien kan icke dölja dessa omständigheter af hennes rege- 
ring; men hon torde söka upp derföre ifrån hennes barnaår 
ursäkter, åtminstone draga derutaf varningar att icke gynna 
och tillåta annat än det som kan stifta sinnesförening ibland 
dem, som blodet förenar; ty om så hända skulle, att en 
partianda ville smyga sig emellan, ville blåsa upp en eld, 

) Rådsprotokollet för ar 1628. Vart folk är så lättroget, att det 
menar den unna godt, som ynkar. Konung Gust. Adolfs utlåtelse, 
) Rådsprotokollet för ar 171!» och baron Görtz' öde. 



261 

ville åter upplifva de tider och vedervärdigheter riket utslå 1 1 
efter konung Gustafs död . . . Men mitt ämne kallar mig 
till annat. 

Öm andra folkslag, M. H., trifvits under fruntimmers 
regementen, så hafva de deremot icke länge kunnat trifvas 
öfver oss. Inom en vanlig mansålder har detta rike sett 
henne, uti andra land sällsynta, händelser. Drottningar stiga 
neder ifrån en tron, den de sjelfva och deras fäder för dera 
prydt hafva; händelser, fast lika till verkan, dock olika till 
grund och drifter; ty Christina nedlade kronan af ostadighet, 
Ulrika af tillgifvenhel för sin herre. Den förra ville vara till 
intet hunden; den senare ville äfven bindas till orden uli 
äktenskapslöftet. Begges egenskaper voro ock olika. Med 
mycket uppväckt snille, men föga eftertanke, ville Christina 
svänga sig öfver den höjd, hvartill börd och lycka henne 
förl hade; med mindre eld och mera dygd hade Ulrika nöjt 
sig med måttligare öde, än hon var född till; och om den 
ena tycktes vara gjord för att uppväcka uppmärksamhet i 
historien, var den andra ämnad att äfven inom en mindre 
krets tjena till uppbyggligt efterdöme. Begges fäder lysa 
nt i våra f ideböcker så länge Sverige står. 

Gustaf Adolf var med alla de dråpliga egenskaper ut- 
rustad, som försynen plägar förena hos dem, som ämnade 
äro alt ibland menniskor uträtta stora saker. Carl XI:tes 
snille var lyckligen artadt för hans tid, hans omständigheter 
och föremål. Den förre, med ett makalöst genomträngande 
förstånd, såg allting uti stort; den senare, med ogemei) 
arbetsamhet, försmådde icke de minsta saker. Gustaf lill- 
trädde ett igenom inbördes oroligheter skakadt rike. Carl 
fann för sig uttömda tillgångar och skingrade medel. Gustaf 
utvidgade rikets gränser, skapade sig stora menniskor, gjorde 
svenska namnet uti Europa bekant och vördigt. Carl ökte 
inkomster, återstälde skick och ordning. Gustaf kufvade icke 
folkets frihet för alt uträtta storverk. Carl började dermed 
för alt utföra sina afsigler. Den ene grundade rikels för- 
mögenhet uti inbyggarnes idoghet, handel och välstand. Den 
andre gjorde till sitt hufvudverk att draga allt under skall 
kammaren. Begge något omåttlige: den ene uli sina krig, 
den andre uti sin hushållning; dock begge att ursäkta. Ifrån 
barnaåren såg Guslaf blott orolighefer omkring sig. Redan 
vid sin regerings början, hade Carl alt strida emot brister 
och fattigdom, svårare ofta att öfvervinna än fiender. Begge 



262 

älskade riket. Allt det Carl samlade använde han till all- 
männa behofvet, intet för sina nöjen. Gustaf deremot torde 
kunna misstänkas för att hafva ibland offrat något åt sin 
ärelystnad. Begge anlade sjelfve sina verk; men Gustafs 
grunder blifva uti alla tider och hos alla folkslag bestån- 
dande. Carls äro inom detta rike och inom en bestämd tid 
inskränkte. Gustaf emottog upprörde och missnöjde under- 
såtar, vann deras hjertan och vördnad, regerade öfver dem, 
äfven efter sin död, igenom sin eftersyn, sitt tänkesätt, sina 
lagar, och beredde åt dottern ett ärofullt krig och en äro- 
full fred. Carl förlorade många af de sinas tillgifvenhet och 
lade grunden till de oroligheter, som åtföljde sonens hela 
regementstid, och stympade ändtligen riket. Med få ord: 
Gustafs snille var ämnadt att uppföra samhällen till ära och 
makt, Carls snille att bibehålla dem dervid. Ut ur begges 
olika regeringssatser, artade efter omständigheternas olikhet, 
äro många skiljaktiga begrepp om landets uppkomst upp- 
runna, som med häftighet uti senare tider utbrustit, och en 
an senare tid lyckligen torde kunna bilägga och förena. 

Större delen af mina åhörare torde anse dessa betrak- 
telser som främmande för mitt föremål och mera tjenliga för 
alt utvidga mitt tal än att uppfylla mitt ämne. Men deras 
lefverneslopp, M. H., som uti ett rike beklädt stora embeten, 
antingen vid underhandlingar eller uti krig eller uti råd- 
kammaren eller vid folkets allmänna sammankomster, deras 
gerningar, bedrifter och öden höra till rikets historia och in- 
taga en större krets än ämnad är för den hop, som lefvat 
och dött inom slägt och vänner och utom dem äga föga 
rättighet till vidare åtanke. 

Deremot vill jag icke upphälla eder, M. EL, med smärre 
omständigheter uti grefve Tessins lefverne och anse ringa 
händelser för stora och märkvärdiga, derför att de träffat 
honom. Jag rättar mig efter denne salige herres eget tänke- 
sätt och efter en annan tids sed uti detta rike, då man 
förstod skilja skyldighet ifrån förtjenst och icke förstod all 
göra sig stora rättigheter af små pligter och små förrättnin- 
gar, hvilkas längd bevisa blott uselhet och oblygsamhet. Om 
grefve Tessin vid åtskilliga hof anmält konung Fredriks upp- 
höjelse på tronen, om han hemfört ett hofs bekräftelse på 
en sluten fred, hvad intyga dylika omständigheter mera, än 
att han lyd t befallning och gjort det många andra förrätta 
kunnat? Större angelägenhet vore att betrakta de föran- 



263 

dringar detta land undergått, dels af invärtes, dels af ut- 
värtes drifter. De upplysa grunderna till hans rådslag, an- 
ledningarne till hans beskickningar, många händelser uti hans 
lefverne och många uti rikets historia. I sanning, prydligare 
ämnen för hans minne, värdigare för eder uppmärksamhet! 
Dock, M. H., jag betänker mig. Det förnuftigaste ut- 
kast till mitt tal torde icke blifva för mig det försigtigaste. 
Vi lefva uti en tid, som skall likna Nervas och Trajani lider, 
då hvar man tänkte livad han ville och tordes säga hvad 
han tänkte, åtminstone har lagstiftaren ditåt syftat. Men 
under våra politiska krämpor och med de eldfängda ämnen 
som äro omkringströdda, kunde en så stor lycka, nyttjad 
med yrsel, uti yrsel förvandlas. Mången, M. IL, liknar 
Phaelon uti fabeln, klifver upp i solens vagn; men i stället 
för att upplysa och uppvärma verlden, sätter henne uti full 
låga och brand. Om jag kunde upptäcka driffjedern till 
vara vid konungens död med brådska afbrutna krigståg uti 
fiendeland, driffjedern till våra freder; uppenbara de konster 
utländske makter brukat, att nyttja sig till förmån vår svag- 
het, vår ledsnad, vår oenighet och en oviss tronföjd; föra 
eder I ill våra stränder, att se der allt uti eld och rök upp- 
stiga, och på längre sigte, en främmande sjömakt, för an- 
seendet af vårt försvar utrustad och icke för blodspillan; så 
blifva dessa händelser icke förr begripliga, än när man kastar 
ögonen på den tidens beskaffenhet. All brytning uti stater, 
likasom uti en sjuk kropp, är våldsam och farlig. Jag bör 
icke oroa dem, som gått till hvila. Jag känner icke så noga 
alla då varande omständigheter, men hvar och en bör känna, 
att omständigheter mycket verka och göra starkt intryck; 
ty att sitta uti lugnet och derifrån utfärda hårda domar 
öfver dem som seglat uti svallande haf och emellan fördolda 
bränningar, utmärker liten kunskap om sakernas lopp här i 
verlden, liten om menniskans krafter emot lycka och olycka, 
liten billighet och kärlek. Under stormen vill ingen stå vid 
rodret; efter stormen tilltro sig alla hafva kunnat styra bättre. 
Ej heller bör man förebrå främmande makter något; de 
hafva handlat förnuftigt för sig, och längre gå icke deras 
förbindelser. Våra pligter deremot fordra att nyttja deras 
biträde lika förnuftigt för oss, hvarom en framtid oväldigare 
och friare dömer, när den blir olika emot den tiden, dä 
grefve Tessin, så väl som andra, kunde hafva haft anledning 
att tro en annan öfverhet vara till att göra redo för än ens 



264 

egen. Man bör alltid spegla sig uti andra folks öden, men 
man nöjer sig merendels med att se grandet uti egnas ögon, 
ser icke längre, icke omkring sig. 

Frederna dröjde icke, sedan konung Fredrik var på tro- 
nen. Denne herres egenskaper liknade hans höga börd. Hans 
höghet blandad med nåd, hans väsende med värdighet, hans 
umgänge med frihet och behaglighet. Han ägde oförskräckl 
hjerta uti fält, mindre dristigt uti fred. Hade bevistat flere 
ars krig vid sidan af de störste anförare uti Europa. Erhöll 
kronan, mera igenom sin gemåls kärlek än allmänt tycke och 
önskan. Dels otålighet vid regeringsartens tvång, dels vill- 
farighet för andras afsigter, gjorde en lång tid af hans lefnad 
orolig, och när han ändtligen önskade sig lugn, kunde de 
upphettade sinnena icke mera svalkas. Tillgrep hastigt ny- 
heter, men vid minsta motstånd släppte; sä att under hans 
regering man blott fick erfara livad en konung kunde för- 
söka, icke hvad en konung kunde uträtta. Olyckan var, att 
han icke nyttjade Gustaf Adolfs och Henrik IV:s sätl alt 
återleda ett söndradt folk till sansning. Dock, om några 
oordentlighefer furefallit, försvinna de snart undan eftervorl 
dens uppmärksamhet, intagen af den idoghet, den handel, 
de vetenskaper och konster, som uti denne herres tid upp- 
qvicknat och under söndringen trängt sig fram, utan särdeles 
uppmuntran ifrån tronen, men ock utan hinder. 

Men denne herres egentliga verk har varit att igenom 
sin eftersyn skära och luttra den råhet ett långvarigl krig 
lemnat qvar uti folkets seder. Det lärde ändtligen begripa, 
att allvarsamhet, trumpenhet och grofheter icke bätlre för- 
likas med dygdiga egenskaper än glädtighet, vänlighet och 
höflighet. 

.la.a- har således, M. H., beredl eder att fatta mänga 
följande händelsers sammanhang, medan grefve Tessin ännu 
igenom sina utrikes resor *j beredde sig att en dag emot laga 
rikets angelägnaste värf och ärender. Under mina bisprång 
har jag icke förlorat honom ur sigle: jag har sett honom 
arla sina seder uti de förnämsta hus, samla tankeförråd hos 
de lärde och ibland vetenskaper, smak ibland allehanda 
konstnärer. Så väl och ymnigt utrustad, hade han blifvil 
utmärkt äfven hos ett uppodladt, hyfsad! och upplyst folk; 
men derlill fordras längre tid ibland ett folk, som, upp 

i [från år 1714 till 1719, igenom Tyskland, Holland, Frank- 
rike och 1 t;ilien. 



265 

ammad! uti bardalekar, icke kände annat än krig, vandl alt 
hvila under tält, var lika nöjdt uti en enfaldig boning som 

uti ett palats, och som värderade en målning efter duken, 
konststycket efter metallen. Hans hofinténdentskap, under 

hans store faders inseende och anförande, fordrade af honom 
likasom en ny skapelse på allting; ty intet förråd var till 
hands, ingen som kunde lägga handen vid något med besked. 
Kallades främmande in att underrätta vår okunnighet, sa 
ville okunnigheten knappt upplysas. Man förstod icke en gäng 
att undra öfver andras färdighet, men förtröt, att svenska 
medel skulle åt främlingar utdelas. Jag önskar, M. H., att 
vår tid sä lifligen kunde nu se den tidens mörker i vissa delar, 
sa skulle deras mull ännu fuktas med tårar, som infört mera 
snille och mera konst hos oss, som delt ut bröd ät många 
qvicka ämnen och hållit qvar i landet dem som andra Län- 
der gerna efterleta och ännu söka draga till sig. 

Ännu lefva vi i den tiden, M. H., att jag med bifall 
tar anmärka grefve Tessins outtröttliga ifver för vetenskaper 
och konster: att han i dessa varit en af de störste kännare 
uti Europa, att han framletat och framdragit deras idkare, 
hjelpt dem med sina råd, varit dem deruti till uppmuntran, 
befordrat deras belöning och ändtligen till den ändan stiftat 
den här inrättade målareakademien. Men skulle dessa hans 
förtjenster en dag hos oss ringa aktas, skulle de tadlas, så- 
som retelser till nya behof, så behåller hans namn sitt värde 
annorstädes och öfverlefver otacksamheten. 

Ett vidsträcktare fält öppnar sig, M. H., ju längre jag 
uti hans lefverneslopp framskrider. Ett snille likt hans 
borde icke inneslutas inom en syssla och inom ett föremål 
allena. Flera ämnen bereddes för honom. Den tredje riks- 
dagen (1723) var samlad, sedan friheten återsläldes. En 
riksdag, som ändtligen mera än de förra kunde syssel 
sättas med att bota våra invärtes refvor. Konungatronen 
var stadgad, utvärtes ro återstäld, den invärtes dock icke 
fullkomligen. Böljorna lägga sig icke så hastigt som vädret, 
hvarigenom de blifvit upprörde. Grefve Tessin, utsedd ibland 
dem som skulle sköta de hemligare saker hade tillfälle att 
känna rikets inre beskaffenhet, att vara uti förtroende och 
vid sidan af landtmarskalken, en outtröttlig herre, som sökte 
uti arbetsamhet sitt nöje och sin lisa. Också fick grefve 
Tessin njuta fa hvilostunder : han täflade uti flit med den 
som brukade hans snille, och man hade svårt för att be- 



266 

gripa, huru olikhet af år, af lynne och höjelser, kunde så 
väl trifvas tillsammans och instämma; men sä är deras art, 
som naturen rikligen begåfvat: de likna Gato, hvilken tycktes 
vara endast ämnad till det som han företog sig att uträtta, 
antingen i rådet eller i fält eller vid sina hjordar och vid 
sitt åkerbruk. 

Efter. den riksdagen blef grefve Tessin kallad till kansli- 
råd och indragen uti den hemliga beredningen, för utrikes 
ärenden inrättad. Uti de äldsta tider, M. H., hos oss, uti 
Rom, Athén och flera ställen, handterades krig och fred på 
öppna torget, utan fara att fienden skulle få veta folkets 
beslut. Europa är nu stäldt på annat sätt. Omringad 
med uppmärksamhet ifrån alla orter, tyckes rikets säkerhet 
och främmande makters förtroende fordra tysthet och hem- 
lighet. Det är värdt att anmärkas, det vissa in- och utrikes 
saker, icke nyligen utan äfven uti förra tider, med hem- 
lighet bedrifna blifvit. Man trodde, att allmänheten kunde 
äga mindre nytta af uppenbarelser än riket skada. Om 
dervid varit villfarelse, hörer den icke ett, utan flera släglen 
och tider till, icke detta riket allena, utan alla; och namnes 
deribland något enda, som lemnat åt nyfikenheten större 
utrymme, så tjena dess svagheter, fel och oredor att visa 
frodighet och helsa, fruktar ej heller, att någon vågar nyttja 
dem sig till förmån ; ty hjertat vill och styrkan kan bära 
alla följder och olägenheter. 

Länge dröjde icke grefve Tessin uti denna beredningen; 
med ett ögonkast såg han den ställning, som följdes, och 
var för den skull skicklig att icke allenast verkställa allt 
det honom föreskrifvas kunde, utan ock, som icke hos alla 
inträffar, fatta meningen och tanken, hvilka icke alltid kunna 
uttryckas. Han nämndes till Wienska hofvet (1725), han 
uträttade beskickningens ämne med hastigare framgång, än 
man förmodade, och äfven, som utgången viste, än man 
önskade, nemligen att utverka kejsarens biträde till det 
emellan Sverige och Ryssland träffade förbundet. Men hvar- 
ifrån härrörde den snabba ombytligheten här hemma? Den 
frågan lärer historien upplysa, när hon beskrifver den riks- 
dagen (1726), då vårt biträde till hannoverska förbundet 
med mycken rörelse och med store mäns offer blef afgjordt; 
ett förbund, som till verkan snart försvann, emedan Europa 
ännu var för trött af ett långvarigt successionskrig, men 
ibland en stor regents regeringskonster uti den tiden räk- 



267 

nades att först röra upp allting, sedan dermed skrämma 
folkel och ändtligen pröfva dess gifmildhet. Jag vill ogerna 
längre uppehålla mig med denna riksdagen, som eljest torde 
kunna upplysa många efterföljande händelser, upplysa hvar- 
för folket mötes åt, med spökdikter försedt, hvarför allt hlir 
läsligheter och grofva brott, och hvarför mången ser mera 
på egen än fäderneslandets förkofran. Ty ifrån denna riks- 
dagen har allt detta sin mest synliga upprinnelse, dock med 
den skilnad, som stora strömmar utvisa, svage vid källan 
uti fortgången ansenlige. Men om man ofta bedröfvas att 
läsa eller se, huru allt här i verlden] tillgår och såsom 
emellan vågor hit och dit vältras, huru gode män förtrampas, 
odygder trifvas, så har dock försynen icke lemnat vårt sinne 
utan hvila och tröst eller gjort något tidehvarf ofruktsamt 
på stora och uppbyggliga gerningar och efterdömen. 

Föreställom oss, M. H., ett barn träda fram och för- 
svara sin fader, med all den rörande sanning oskuld allena 
kan bruka, med all den eld en öm kärlek upptänder, med 
all den vältalighet en naturlig känsla utan konst upplifvar. 
Sen Servilia och Soranus*), eller uti närmare afstånd, sen 
grefve Tessin tala för sin fader. Han uppväcker de lif- 
ligaste rörelser, han utpressar de hetaste tårar, och den 
vältaligaste herre i sin tid har aldrig öfvat sina gåfvor bättre, 
aldrig för bättre sak. Hvad blef verkan, M. H.? Cicero 
förde Marcellus rättfärdigad ifrån Caesar, men det var Gassar! 
En menighet, sällan så artad och sällan sin egen, häpnar, 
förundrar sig, ömmar, suckar, skiljes åt och glömmer. 

Sonen saknade snart derefter sin fader**), fadren sak- 
nade här i lifvet blott sin ömma son, och hvad kan en 
orolig, otacksam och obillig verld väcka för saknad'? Igenom 
detta frånfälle tillträdde grefve Tessin öfverintendentskapet, 
och med detsamma öfverinseendet och styrseln vid ett verk, 
som var ännu fjerran ifrån sin fullkomlighet. Till att full- 
följa sin faders tankar och anläggningar, ville grefve Tessin 
öka sina egna kunskaper. Hos stora snillen, som se allting 
nogare, infinner sig gemenligen misströstan till sig sjelfve, 
ty de syfta åt en högre belöning än allmänheten i gemen, 
hvilken menar sig vara vuxen och värdig till allt, ofta under 
största orklöshet och oskicklighet. Denna omtanke torde 

*) Soranus och hans dotter Servilia anklagades falskeligen under 
kejsar Neros regering. Inför domstolen ådagalade dottern den största 
liängifveuhet för sin fader och begärde att ensam förklaras skvldig. 
**) R. R. grefve N. Tessin f d. 10 April 1728. 



268 

hafva uppväckt hos grefve Tessin en förnyad håg till att 
bese hade Frankrike och England. Han kände då bättre 
än tillförene våra brister här hemma, men tviflade om att 
uti andra länder hafva allting nog väl insett, nog väl 
betraktat. För nöjen och flygtighet tjenar ungdomselden, 
för nyttan mognare år och svalare sinne. Medan han så- 
ledes reser, M. H., torde icke vara utom mitt ämne att 
lemna honom på en stund och bereda oss till nyare tide- 
hvarf och märkliga händelser. 

Konung Carls minne var ingenting mindre än utslock- 
nad! Det slägte, som följde honom uti härnader, var ännu 
till stor del qvar och tillgifvenheten för denne herre så 
stark, att han säkert varit införd uti gudarnes längd, om 
de tider, då en sådan flyttning varit en plägsed, ännu kunnat 
återkallas. Uti lika tankar voro barnen uppfödde och begge 
vaknade upp och qvicknade, när något inträffade, som med 
Carls anläggningar kunde äga gemenskap. De äldre talte 
om intet annat än om hans oförskräckta hjerta, om omöjlig- 
heter de under honom hade uträttat; att man frågade hvar 
fienden stod, icke huru stark han var. Att mod, ordning 
och lydnad öfverväga myckenhet och motstånd, och med ett 
ord deras hetla växte i samma mon, som de kunde inblanda 
sina egna med konungens bedrifter. De yngre uppeldades 
deraf, uppeldades, att genom stora gerningar göra lycka, 
man trodde, att fred kunde öka deras ålder, icke deras för- 
tjenster. Om dessa berättelser uti många mål voro äfven 
utom all liknelse, ty ålderdom och bardalekar kunna väl 
förlikas med otroligheter, så ägde de dock en förträfflig 
verkan, underhöllo hos folket en stor tanke om sig sjelft, 
utan hvilken inga märkliga bedrifter kunna förväntas. Den 
politiken att, för vissa flygtiga afsigler, förqväfva en sådan 
art af högmod och under sken af försigtighet skrämma, är 
så mycket skadligare, som det kan hänga vid flera slägten, 
och man är aldrig närmare att blifva underkufvad, än när man 
fruktar derför och sätter på andra större värde än på sig sjelf. 

De fleste ibland oss, M. II., hafva varit vittnen till den 
jäsning konung Stanislai upphöjelse på polska tronen hos 
oss uppväckt hade. De omvexlingar och hinder, som emellan 
kommo, äro uti historien redan antecknade och höra icke 
till mitt ämne, ej heller att utreda, om det motstånd folket 
mötte, öppnade ett tidehvarf för många händelser, som vi 
ännu icke öfverlefvat hafva, ehuru olika de blifvit, ju längre 



269 

de skill sig ifrån deras första orsaker och egentliga upp- 
rinnelse. 

En tidigare riksdag (1734) för denna angelägenhet 
blef väl samlad, men omständigheterna, snabbare i deras 
skiften än att långsamma öfverläggningar hunnit följa dem, 
voro mest försvunna. Efter den riksdagen varade ännu 
allmänhetens missnöje, dock yttradt med försyn enligt den 
tidens sed. Men sedan det rådet vidtogs att uppsätta dem 
till domare, som lagen icke gjort till ständer, blef folket 
dristigare och jäsningen märkligare. Friheten alt döma, 
ledde naturligen till friheten att ogilla, och friheten att ogilla 
till en färdighet för den påföljande förändringen, en för- 
ändring, som menigheten alltid är benägen för, underligen 
artad, kan hvarken tåla styresmän eller vara dem förutan. 

Vid denna och den föregående ständernas församling 
träffar jag grefve Tessin ifrån sin senare resa återkommen, 
men han förblef icke länge hemma, ty han afsändes för 
andra gången (1735) till Wienska hofvet, icke för någon 
viss angelägenhet, utan för att besörja i gemen dem som 
Sverige röra kunde. Sedan han der några år vistats, fick 
han befallning alt återkomma och under hemresan uti några 
värf besöka dresdenska och berlinska hofven. 

Nu, M. H., nalkas jag till ett tidehvarf och en riksdag 
(1738), som varit ett ämne, för somliga till välsignelse, för 
andra till förargelse, af en del af folket ansedt som en lyck- 
salighet för riket och en prydnad uti landtmarskalken grefve 
Tessins lefverne, af en annan del betraktad t såsom orsaken till 
vara olyckor, och han sjelf som upphofvet dertill. En riks- 
dag, som upphöjt honom uti fleres omdömen öfver allt , 
och uti mångas tankar förnedrat honom under allt. Hvem 
skall döma emellan tvenne olika meningar, som äro för vida 
skilde att komma tillsammans och att förlikas? Icke är 
det ett ämne för ett akademiskt tal, icke för den vald, när- 
varande tid kan misstänkas för. Efterkommande, M. H., 
äro de, åt hvilka alltsammans med största trygghet kan 
öfverlemnas. De lära bäst inse, om rikets upphöjelse utur 
förnedring är en brottslig afsigt, om de vänner man sökt, 
aldrig tillförene ägt med Sverige sammanhang eller om deras 
förbindelse med oss nu blifvit onaturlig, då den tillförene 
icke så varit; om, då hela Europa under en lång fred varit 
sysselsatt med att uppmuntra egen idoghet och handel, en 
lika föresats skulle blifva för oss skadlig och förderflig ; 

Svenska Parnassen. II. \~- 



270 

aktas för en yppighet att nu bruka egna tillverkningar, föl- 
en hushållning åter att hafva tillförene låtit främmande 
arbeta för oss; om handeln fått mera utrymme, svenska 
flaggor synts uti flera haf och uti flerc hamnar; skeppsvarf 
och alla rörelser tilltagit, om konstnärer ökat sig, nyttiga 
vetenskaper blifvit upplifvade, och om folket uti allt gripit 
sig bättre an, upphöjt sina tankar och utvidgat sina näringar; 
om tro och förmögenhet räckt hvarandra hand; om riket 
uti nödfall, enskilde till sina behof, funnit derigenom de till- 
gångar inom sig, som under Sveriges frodigaste tider icke 
ens träffas ej heller förväntas kunnat. Häröfver må vara 
barn fälla sitt omdöme. Jag förmodar dock af dem den 
upplysta billighet, att de icke tillegna olyckliga krig åt denna 
riksdagen, som kunnat äga afskilda orsaker, att de icke 
lägga detta lidehvarf till last, om man uti de följande, 
under sken att följa lika grunder, följt dem utan mått och 
återhåll; ty missbruk fäster sig vid allt bruk, och måttlighet 
är det som menniskor aldraminst träffa, styrda af sin hetta 
och enskilda afsigter. 

Så mycket har jag att säga om denna märkvärdiga 
herredag, hvilken säkerligen blir en af dem som uti detta 
rikes tideböeker antecknas, då flere andra derur försvinna. 

Mera likar det mitt ämne att anföra landtmarskalkens 
uppförande under den jäsning och under de förändringar 
sig då företedde. Men det är, M. H., nästan äfven så svårt 
att beskrifva för eder delta embetes vigt och egenskap som 
att förrätta det. Tanken efter! En samling af folk, gemen- 
ligen full med hetta och begär, som känner ingen medelväg, 
och fallen för ytterligheter stannar tvärt eller går för fort. 
Hvad kunskap om menniskan, hvad konst och skicklighet, 
hvad tålamod erfordras icke hos en styresman att förena 
så många olika lynnen, olika egenskaper, olika insigter och 
syften till ett ändamål? Att svalka de hetsiga, upplifva de 
tröga, muntra de modfälde, stadga de vankelmodige, göra 
envishet foglig, ärelystnad dräglig, snålhet måttlig, draga 
allas hjertan till riket och vinna tillika för sin person el I 
enhälligt omdöme om sina rena afsigter och sin jemna oväl- 
dighet. Jag märker, M. H., att edra tankar, qvickare än 
mitt tal, redan ledt tillämpningen af allt detta på grefve 
Tessin ; ty sanningar, när de träffa sitt ämne, förbinda sig 
naturligen dermed och behöfva icke dertill tvingas. 

Beskickningen till Frankrike (1739) blef en följd af 



271 

denna riksdag, och dertill kunde ingen skickligare utses 
än grefve Tessin. Han kände ständernas tankar, han kände 
landet, dit lian skulle sändas, han kände ministéren, och den 
i synnerhet, som mest gälde. De underhandlingar han hade 
att bedrifva höra icke till mitt ämne; angelägne till sina 
egenskaper i den tiden, lycklige till sin utgång under grefve 
Tessins hand, tyckas de nu ådraga sig mindre nyfikenhet. 
Vi lefva uti ett tidehvarf, fruktbart på förbund ; mycken- 
heten deraf gör dem föga pålitliga, det ena försvinner hastigt 
för det andra. De likna nästan tidens flygt; det ögonblicket 
vi tro oss äga är långt borta och har redan rymt undan 
för flera andra. 

Kardinalen""' ägde sin konungs högsta förtroende och 
förtjente det. Han dog en fattig minister uti ett rikt land, 
han älskade ro och lugn, men ett stort rike kan icke länge 
äga dem. Han var en knapp hushållare, förstod att spara, 
icke att vinna och öka. Intagen af den tanken, att handel 
vanhedrade ett förnämt stånd, så borde ock ett af de yppersta 
riken i Europa icke göra deraf sitt hurVudverk; hvarföre 
ock grefve Tessin fann för sig mera lätthet med en kom- 
merstraktat än med subsidiers förökning, ehuru detta senare 
äfven erhölls, dock som ett bevis på grefve Tessins skick- 
lighet. 

Under vistandet uti Paris hade grefve Tessin anhållit 
hos sin konung om afsked och att få lefva uti lugn sin 
öfriga lifstid, antingen af aning om bullersamma efterföl- 
jande tider eller af en naturlig böjelse för en ledigare lefnad, 
uti hvilken hans sinne kunde hvila sig med sådana sysslor, 
som icke skaka riken, väcka afund, ådraga mera besvär än 
tacksamhet, men deremot innerligen förnöja, och äro ofta 
mera osynlige för den tid man lefver uti än för efterverlden. 
Konung och ständer tänkte nyttja hans snille längre för 
riket, och han, i stället för afsked, blef kallad till rådsembetet 
(1741). Ett embete, M. H., det förnämsta i riket och stun- 
dom det sämsta, enär en konung vore benägen att förringa 
värdigheten eller en menighet snart färdig att ombyta per- 
soner. Utan stöd från någondera sidan, måste det då an- 
tingen upphöra, eller den tiden komma, att de som det 
bekläda behöfva anlita ingendera. 

Enär nu ordningen uti tidshändelserna bjuder mig att 
beröra ett krig, knappt börjadt och med förlust slutadt, 

*) Kardinal Flenry, Frankrikes regent. 



27'2 

drottningens död, Holsteinska husets upphöjelse, en gren på 
svenska, en på ryska tronen, uppror i landet och de upp- 
roriske inne uti hufvud staden, ny liknelse till krig, dock 
snart dämpad; så kunde en okunnig efterverld föreställa sig, 
att jag med brådska samlade ihop på en gång alla dessa 
förändringar, och att de intagit en långt längre tid, än på 
hvilken de inträffat; och i sanning, M. H., vi, som varit till 
allt delta vittnen, hafva ännu svårt för att begripa, huru 
sa mångfaldiga händelser kunnat så tätt följa på hvarandra 
och på en gäng stöta tillsammans, samt huru en så bister 
utsigl och mörk himmel äfven så hastigt kunnat skingra sig, 
klarna upp och lemna förhoppning till gladare dagar och 
lyckligare tider. 

Man behöfde efter så starka skakningar en stadgad ro 
och grefve Tessins skicklighet till att vinna densamma med 
Danmark (1743). Hans rådsembete kunde icke förlikas med 
mindre än med ambassadörsvärdigheten. Tiden tycktes vara 
mindre väl afpassad, men nöden var icke grannlaga. Han 
uträttade lyckligen sina värf, och stormen lade sig. 

En olika art af beskickning (1744) yppade sig strax 
efteråt, då grefve Tessin utnämndes till ambassadör vid 
berlinska bofvet, att för anseendets skull lägga sista handen 
vid det höga giftermål, som förut genom då varande svenske 
envoyén och nu herr riksrådet grefve Rudenschöld, var 
bandladt om och faststäldt. Denna beskickning var icke till 
annat ärnad än till prakt, och äfven deruti hade grefve 
Tessin föga sin like. Han kunde för öfrigt icke bättre och 
på ett för sig hederligare sätt sluta sina mångfaldiga värf 
vid utrikes hof än med detta, då han fick den nåden att 
beledsaga till Sverige vår nådigsta enkedrottning, då varande 
kronprinsessa, emottagen der af sina tillkommande under- 
sa tors vördnad och tillgifvenhet och sin höge gemåls kärlek. 
Den herre, som för kort tid sedan oss hastigt blifvit i frän- 
ryckt, vi billigt och uppriktigt begråte, ocb hvilkens dyra 
namn till senaste efterverlden ihågkommes med välsignelse! 

Har jag, M. H., hittills måst ledsaga grefve Tessin och 
eder uppmärksamhet igenom blida och svåra tider, vid under- 
handlingar, vid riksdagar, under bullersam fred, än bedröf- 
ligare krig, under invärtes skakningar och uppror, så öppnar 
sig för mig ett nytt tidehvarf, som mindre torde hafva lyst 
uti allmänhetens ögon, men säkerligen förljenar att af en 
bättre penna än min till dess fägring utföras och beskrifvas. 



273 

Der var en tid, M. H., då vetenskaper och deras idkare, 
allehanda konster och idogheter, handel och sjöfart, åkerbruk 
och bergverk qvicknade upp till vår förundran och andras 
afund. Den andan, det lifvet, den driften, den uppmuntran, 
härflöto ymnigt ifrån tronen; man behöfde icke, såsom ofta 
vid hof, leta sig fram uti löntrappor och stanna fåfängt 
uti förstugor, smickra en liten gunstling eller köpa sig dess 
hägn. Förstånd och kunskaper öppnades de inre rummen 
för. Här såg man ritningar till landets försvar och anstalter 
till dess upphjelpande; der utvalda boksamlingar, mynt- och 
naturalie förråd, och omkring dem lärde män, skicklige konst- 
närer och allehanda arter af förtjenster. Alla brunno af 
samma ifver, och sjelfva okunnigheten gömde sig undan föl- 
en stund, att upplysa sitt mörker och likna den allmänna 
smaken. Jag skulle uppräkna för eder alla de herrar och 
män, som upplyst detta tidehvarf. Kännen I igen grefve 
Tessins anda och ifver? Kännen I eder sjelfva och flera 
frånvarande, som lefva, och hvilkas blygsamhet förbjuder 
mig att nu tala? Men nya moln stiga upp, skymma undan 
denna herrlighet, och mitt sinne bedröfvas. Tiderna ändrade 
sig med konung Fredriks död. Andra tankar och andra 
omsorger inföllo. Jag går dem förbi; vi äro för nära detta 
tidehvarf och ännu icke derutur. 

Men under alla ombyten af händelser hafva få, M. H., 
innehaft flere embeten på en gång, flere sysslor, flere besvär 
än grefve Tessin. Rådsembetet och presidentskapet uti kansliet 
(1747 till början af 1752), för att vinna afund, förtal och 
olack; öfverstemarskalks (1744), för att blifva ett mål för 
alla hemliga anläggningar, som under sminkade ansigten 
drifvas, men oförväntade bryta ut, lika jordbäfningar. Direk- 
törskapet öfver manufakturerna, för att se uppenbara upp- 
muntringar för dem och fördolda stämplingar emot dem. 
Presidentskapet uti lagkommission, för att erfara otillräcklig- 
heten af menniskans insigt att styra menniskor, och att för- 
klaringar göra lagen ofta mörkare, den spakfärdige osäkrare, 
den ostyrige tilltagsnare. Vid kommissionen öfver ecklesia- 
stikverket uti Lappmarken, för att inse, det ett vildt folk 
först bör lockas till ett förnuftigt lefnadssätt, innan det kan 
emottaga och behålla en förnuftig lära. Vid uppfostrings- 
verket, att, när man icke räcker upp till hufvudorsaken, 
man gör sig mycken fåfäng möda. Kansler vid orden: huru 
lätt och hastigt det yppersta värdet kan uti yttersta förakt 



274 

förvandlas, så framt urskilning och granlagenhet icke ställa 
sig emellan. Kansler vid Abo akademi, för att uti ungdo- 
mens uppfostran tillreda ett bättre tidehvarf än sitt eget. 
Ocb ändtligen ledamot uti detta samfund, för att här njuta 
smneskvila uti förnuftsöfningar, uti vetenskaper och ibland 
dem som der uti sätta sin förnöj lighet och fika efter ingen 
annan. 

Denna art af sinneshvila tyckes hafva varit grefve Tessin 
länge om hjertat och målet för hans önskan och lystnad. 
Fåfängt bar han ofta sökt blifva ledig, och om han ändt- 
ligen vann sitt ändamål med presidentskapet uti kansliet, sä 
måste han dock blifva qvar uti rådet och äfven sköta en 
långt angelägnare syssla: att vara guvernör för då varande 
H. K. H. kronprinsen och nu vår allernådigste konung. Dess 
ännu späda ålder tillät icke en allvarsammare undervisning 
än med lek och behagligheter. De göra, att dygden insmy- 
ger sig ljufligen, hvarför ock grefve Tessin, flere resor om 
veckan och igenom bref, under fabler och historier och med 
lifliga föreställningar, sökte inplanta alla de stora egenskaper, 
som pryda, först en välartad menniska och sedan en stor 
konung samt ändtligen bereda lyckliga tider. Dessa hans 
bref äro allmänt bekanta, allmänt berömda och pä flera språk 
öfversatta. Deras ämnen följa tätt efter den unge herrens 
med åren tilltagande begrepp och föreställa vigtigare före- 
mål i den mon, som det eldiga snillet blef stadigare och 
färdigare att tänka. Hvad grefve Tessin blott kunde börja, 
har hans efterträdare lyckligen fulländat och haft den inner- 
liga förnöjelsen att antvarda åt riket en herre, till hjertat 
för god att icke förtjena allt och till tänkesättet för ädel 
att vilja äga allt. 

Vid denna tid, M. H., drogo sig öfver grefve Tessin 
starka moln tillsammans (1754), som aldrig väl kunnat sking- 
ras, och sonen ärfde faderns öde. Jag kan icke lyfta upp 
täckelset; ty många omvexlingar vid hof likna dem vi spörja 
uti naturen: verkan är uppenbar, orsaken fördold. 

Nytt krig tändes uti Europa. Westfaliska freden, uti 
hvilken Sverige har en så ansenlig och hederlig del, åbero- 
pades till hjelp och frälsning. Vi blefvo i kraft deraf der- 
uti invecklade (1757); men de som makten hade ogillade 
detta företagande (vid riksdagen 1761). Lagens uttydning 
gjorde utslaget, och af ett öde, som detta rike mera än andra 
erfarit, hafva aldrig utvärtes krig blifvit slutne, att icke in- 



275 

värtes förändringar och skakningar i det samma börjat. Vi 
halva dessutom, M. H., ännu i vår lid sett folket missnöjdt 
deröfver, att man icke följt konung Carls anläggning; vi 
hafva sedermera sett samma folk lika missnöjdt, då man 
följt konung Gustaf Adolfs långt större tankar. En histori- 
ker upplöser sällan orsakerna till slika obegripligheter; men 
en djupsinnigare eftertanke märker nytt slägto, nytt tänke- 
sätt och andra seder. 

Under en sådan allmän förvandling, och då man icke 
mera kunde skicka sig derefter, trodde grefve Tessin rätta 
tiden vara inne för sig alt länka på en bättre förvandling 
och sälta emellan lif och död ett andrum. Uppå sin enstän- 
diga begäran om afsked, erhöll han då (1761 d. 5 Oktober) 
del lian ofta tillförene fåfängt sökt och icke erhålla kunnat. 
Han erhöll, M. H., sitt entledigande, med alla de tecken af 
tacksamhet utaf Riksens ständer, som kunna smickra och 
hedra. Också torde få hafva rönt lika gifmildhet eller mera 
aktning utaf dem, än han det gjort; och om en senare tid 
förminskade samma förmåner, så har han dock, under en 
hög ålderdom, och då få dagar kunde vara öfrige, ansett 
för en lycka, att mörkret icke förr infallit, än han varit fär- 
dig att gå till hvila. 

Men innan vi följa grefve Tessin alldeles till hans Tuseu- 
lum eller beskåda honom, lik Atticus, uti lugn, midt ibland 
buller och söndringar, tyckes ingenting mera förtjena vår 
nyfikenhet och uppmärksamhet än att förut känna honom 
nogare till egenskaper, lynne och böjelser; ty igenom utvärtes 
prål, hvaraf stora embeten och högt. anseende i verlden 
skimra, blir personens invärtes väsende merendels bortskymdt 
och föga tydligt. Få, M. EL, hafva ägt mera värdighet än 
han uti tänkesätt och uppförande, mera behaglighet uti um- 
gänge och mera lycka att vinna allmänt tycke. Deraf här- 
rörde, att han under sina utrikes resor fann ett lätt tillträde 
hos alla och vid sina underhandlingar all den framgång han 
önska kunde. De lärde begagnade sig af hans umgänge, 
de vittre af hans qvicka snille, konstnärer ansågo honom uti 
smak för sin mästare, och målare förundrade sig öfver hans 
skarpa öga och fina urskilnfng. Ingen liknade honom uti 
glädtighet och artiga påfund på allt det som kunde göra 
sammanlefnad nöjsam. Han förstod bättre än någon att upp- 
späda allvarsamma saker med de lifligheter och behaglig- 
heter, hvilka vi äro skyldige könet och hvaruti det alltid 



276 

oss öfverträffar. Att lätta tankarna har han ofta samman- 

skrifvit, dels dikter, dels poesier, dem han dock icke lemnat 
uti dagsljuset, helst de förlora mening och nöje, när de 
skiljas ifrån de omständigheter, hvaruppå de egentligen haft 
sitt syfte. Uti yngre åren hade han mycken håg för att 
spela komedier, icke uti afsigt på fåfänga, utan att vinna en 
rätt utförsgåfva, en gåfva som gifver anda, hetta och väsende 
åt vältalighet, hvarfor ock en Cicero satte sig uti lära hos 
en Roscius och iEsopus*), att af dem undervisas uti fram- 
ställningssättet, utan hvilket de sinnrikaste tankar hlifva 
matta och liflösa. Också, M. H., är ingen af oss, som icke 
påminner sig, att han hade ett intagande sätt, i synnerhet 
uti sina tal, och en ljuflighet, som äfven upphöjde de minst 
väl författade skrifter, hvilka, af honom upplästa, erhöllo ett 
anseende af prydnad, som de för sig sjelfve icke ägde. Med 
honom är denna gåfva försvunnen, men hans skrifter, som 
stannat hos oss och med nöje läsas, äro så mycket mera 
märkvärdiga, som grefve Tessins omsorg om språkets renhet 
och hans myndiga efterdöme icke ringa bidragit att hyfsa 
svenskan, den vi ock nu med mera lätthet och färdighet 
skrifva än någonsin tillförene, och till hvilkens fullkomligare 
rykt allenast erfordras, att de gamle grekers och romares 
stadiga och jemna skrifsätt, hvaruti de alltid behålla före- 
trädet, blifver ett mönster i stället för den fladdrande smak, 
som uti senare tider insmugit sig, fattig på styrka och tan- 
kar, öfverflödig på ord och grannlåt. 

Han var en stor samlare af böcker, målningar, åldriga 
mynt och naturens sällsamheter, icke af skryt, men med 
kunskap och förstånd. De friskade upp trötta stunder och 
lisade ändtligen hans trångmål, när det började inställa sig; 
hvarföre ock den dyrbaraste delen af dessa samlingar lyck- 
ligen stannat på sådana ställen, der hvarken fattigdom hos 
artvingar eller obekymmersamhet kunna göra dem furströdde 
och till intet. 

Denne herre, högt aktad uti Europa, ja äfven, som 
mindre ofta inträffar, uti sitt fädernesland, hafva vi slutligen 
sett med nöjdt sinne lemna en ombytlig och bullersam verld 
och, lik Scipio, uti stillhet och lugn hvila sig på sina lagrar. 
Vi hafva sett honom, uti sällskap med godt samvete, med 

*) Tvenne berömda romerske aktörer. 



277 

sin förståndiga, dygdiga och älskansvärda grefvinna*), med 
sin förnäma slägt, med några pålitliga och upplysta vänner, 
utan lätja och ledsnad, lika munter som förr, offra sina 
dagar åt vitterhet oeh vetenskaper, åt vänskap, al medli- 
dande för nästan, ät välsignelser öfver sitt fädernesland; men, 
som Anaxagoras, vända ögonen uppåt himmelen och der 
söka sitt fädernesland, der sitt rätta hemvist. Hvaröfver 
qvida fattige, sjuke och uslingar? Oeh små barnen, hvem 
skrika de efter? Hafva de mist sin försörjare, sin läkare, 
sin fader? 

I, som ännu tramperi trötta och hala fjät för att upp- 
fylla edra lystnader! I, som tron, att utom stora verlden 
är ingen förnöjlighet, ingen trefnad; som inbillen eder, att 
enslighet är en hörda, och med en art af förakt eller med- 
ömkan skåden ned ifrån lyckans höjd på dem som icke 
mera fika derefter, träden närmare och betrakten en stor 
och förnuftig mans Iefnadssätt! Menen I, att han velat byta 
med eder? Att han icke kunnat trifvas med sig sjelf? Att 
han varit färdig att återvända till alla skiften af händelser, 
till en slipprig höghet, till fåfängligheten af prakt och lust- 
barheter och till allt det som oroar eller gläder denna verl- 
den? Att han saknat trängseln af uppvaktningar och de 
sminkade betygelser af tillgivenhet och af vördnad, som 
aldrig åt personen, men åt lyckan offras och med henne 
försvinna? I sanning, M. H., det är en stor uppbyggelse 
att finna slika efterdömen ibland menniskor. En herre, som 
vandrat igenom den bästa delen af Europa, blifvit allestädes 
firad, pröfvat detta lifvets behagligheter, pröfvat ett allmänt 
förtroende uti sitt fädernesland och försökt allt det som 
kallas heder, myndighet och anseende — att se den herren 
försaka allt sådant, lemna altsammans och tro sig aldrig 
hafva varit lyckligare, än sedan han hunnit vara lyckan för- 
utan. Man skulle förmoda sådana efterdömen böra göra 
starkt intryck — men fåfängt. Menniskan går utur verlden 
äfven så tanklös, så oförfaren, så ny, som dä hon trädde 
in. Lemnom henne för den skull till sitt öde. Det tyckes, att 
på detta jordklotet blott galenskaper, villomeningar och laster 
kunna trifvas, ty sanning har svårt för att tränga sig fram, 
dygd att taga fäste. Men med en luttrad själ kan man, 
lik grefve Tessin, sätta sig öfver alla händelser, emot taga 

*) Lovisa Ulrika Sparre, riksrådet grefve Erik Sparres till Sundbv 
dotter, gifl ar 172S. 



278 

goda med saktmodighet, svåra med ståndaktighet. Saknar 
han sin grefvinna*), ser han sin kärlek, sin fägnad, sin hug- 
svalelse ligga med henne på hår, spörj en I hans blödighet 
och hans tårar följa henne till grafven, så märken I dock 
icke, att han signar neder under bördan. Han föreställer sig, 
att hon för en kort stnnd gått förut, ty han väntar med 
sinneslugn en snar förvandling för sig, och när den nalkas**), 
anser han, med än skarpare ögon, denna verldens herrlighet 
för en dunst, en rök, ett glitter, utan väsende och bestånd. 
Döden åter, med förtröstan och förhoppning beledsagad, för 
en väg, en öppning till den rätta lycksaligheten man bör 
eftersträfva, som detta lifvet svagt känner, och ett annat lif 
först lär smaka. Med fä ord, M. H., hans sista lefnadsar 
och hans död kunna liknas vid det vatten, som med sakta 
framfart fuktar landet, friskar upp dess fägring, gläder dess 
inbyggare, nalkas ändtligen till sitt utlopp, flyter i hafvet 
och försvinner. 

*) Hon dog den 14 dec. L768. 

**) Han dog den 7 jan. 1770. 



Carl Gustaf Tessin. 

') föregående Äreminne har det väsentliga af Tessins lef- 
• 1 nad och politiska verksamhet skildrats. Såsom förfat- 
tare har han efterlemnat dels åtskilliga Tal, dels ett 
par samlingar Bref, hvilka han såsom guvernör för kron- 
prinsen (sedermera Gustaf III) tillskref sin höge lärjunge, 
och af hvilka den berömda samlingen En gammal Mans 
Bref till en ung Prins utkom 1756. Äfven i den sa kal- 
lade stenstilen eller konsten att med concisa, karakteristiska 
och värdiga ord pryda minnesmärken öfver berömda per- 
soner och händelser, utgaf han åtskilliga på hans tid myc- 
ket värderade prof. Tessins Dagbok, omfattande tiden 
1756 — 6g, innehåller bland massor af anteckningar, anek- 
doter m. m. äfven ett betydande antal sagor, fabler och 
dikter på franska och svenska. Utdrag ur denna Dagbok 
hafva blifvit meddelade dels i skriften Tessin och Tessiniana 
(af Ehrenheim), dels af Gust. Montgomery; de skönliterära 
styckena äro utgifna under titeln Skrifter af C. G. T. i 
Sv. Literatursällskapets Samlingar. Af Tessins tal: Inträdes- 
tal i Vetenskaps-akademien, Tal om svenska språkets rykt och 
uppodlande, Tal Ull Riksens Ständer, hållet vid Tessins än- 
trade till kanslipresidents-embeten 1747, m. fl., meddelas här 
nedan det sistnämnda: 



Tal till Riksens Högloflige Ständer. 

Det gunstiga och uppå mångfaldigt sätt lysande förtro- 
ende, hvilkct Riksens Högloflige Ständer behagat emot mig 
betyga, förbinder mig att ined Kongl. Maj:ts Nådigste till- 
städjelse har allmänt förklara min skyldiga odödliga vörd- 
nad och tacksägelse. Jag nyttjar jemväl ett för mig så 
önskligt tillfälle att uti Riksens samtlige Högloflige Ständers 



280 

händer öfverlemna de ministeriella sysslor, hvilka mig hit- 
intills anförtrodda varit, och hvilka jag nyligen inför Kongl. 
Maj:ts tron och med Dess Nådigste bifall mig afklädt, på 
det att Riksens Ständer måtte, under våra grannlaga tider, 
kunna med underdånigt förslag inkomma till ett embete, 
hvilket ej tål att vårdslösas och dessutom äskar en man, 
hvars sinnes och lielsas krafter ej blifvit under tungt arbete, 
genom hvarjehanda oroligheter och oförskylda anfall försva- 
gade och medtagna. Mitt öde under samma vigtiga embetes 
redliga skötsel har varit mig sä mycket ömmare, som uti 
alla tiders historier intet efterdöme finnes, hvilket kunnat 
mig till någon hjelpreda tjena, utan har jag måst mig sjelf 
uppå en oröjd mark framleta samt under hela rikets nog- 
granna uppmärksamhet bana mig och min oskuld en ny väg. 
Gode Herrar och Svenske Män! Jag nedlägger nu så- 
ledes sjelfkrafd min ministeriella förvaltning, den jag som 
en ärlig man, med otillvidt samvete och rena händer, i Rikets 
tjenst förestått. Och som regementskroppen har (om jag 
den jemförelsen bruka må) lika som himmelshvalfvet dess 
vissa lopp och sammanfattning; ty lemnar jag R. H. St., 
efter långlig och bedröflig erfarenhet, till eftersinnande, huru- 
vida ett rike i gemen kan länge sällt räknas, om oenigheten 
vinner inom detsamma bofast inrymme. Och huru möjligt 
vara vill, det en minister i synnerhet, landets förknippade 
heder och välgång tillräckligen och utan sin egen yttersta 
våda sköta kan, när han sina hemligaste anläggningar och 
driffjädrar till mångas skärskådande och utarbetande öfver- 
lemna måste. Vedermälen af svårigheter härutinnan äga 
R. H. St. nu flere resor sedan vår hugneliga frihets bruk 
uti livad mig händ t, då jag likasom mina företrädare mång- 
faldiga ogrundade tillmålen och oförskyldta omdömen under- 
gifven varit. Sådant blifver äfvenväl ofelbart mina efter- 
trädares öde och lott, ifall R. H. St. ej i så angeläget mal 
tillräcklig och skyndsam hjelp upptänka. Ju drygare an- 
svaret är, som af en embetsman äskas, ju fullkomligare synes 
deremot förtroendet till dess förvaltning böra vara; ty hvem 
kan svara för ett arbete, hvilket ej ens egen försorg öfver- 
lemnadt är, eller hvem må väl kunna gå i borgen för dess 
anläggningars lyckliga mognad, när verkställigheten och dess 
hvarjehanda grenar till större delen androm anförtros? Ehö 
den ock blifver, hvilken så grannlaga rikets värf framdeles 
kommer alt sköta, tillönskar jag densamme af uppriktigt 



281 

hjerta samma välmening, men fast mer lycka, än jag haft 
att hugna mig af. 

Jag vidgår gerna något ovanligt vara att, som nu sker, 
inför Riksens församlade Ständer nedlägga ett af rikets van- 
liga och ordentliga embeten. Men en rättmätig hedersvård 
och skötsel fordrar sådant af mig, sedan jag på ovanligt 
sätt, så inom som utom riket, igenom löpande rykten och 
uti allmänna tidningar offentligen angripen blifvit. Sådant 
är det tryckande skäl, hvilket, med Kongl. Maj:ts Nådigste 
tillstånd, föranlåtit mig att anmoda Herr Landtmarskalken 
om samteliga R. H. St:s sammankomst å detta rummet. 

Min tid, min egendom, milt lif bör jag ej längre räkna 
mig tillhörige, än intill dess mitt fädernesland dem påkallar. 
Det enda jag fullkomligen äger och ingen i verlden mig 
fråntaga kan, är min ära. Den är ej ens min egen Öfver- 
hets skön och tycke undergifven, och min ständiga omsorg 
skall vara att så begå, det åt dess obefläckade bestånd stö- 
der efter min död i redlige svenskars minne resas matte. 

En bland de hugneligaste våra frihets frukter skattar 
jag visserligen vara att å allmänt rum få upptäcka hemliga 
giller och oförtjent förföljelse. I sådan afsigt träder jag 
alltså inför R. H. St. utan annan hjelpreda än det bistånd 
jag af en ofärgad sanning har att förvänta och vinlägger 
mig så mycket mindre om någon vältalighet som den, ehuru 
ringa den ock vara må, mig mer än en gång blifvit till 
men uttydd. 

Min ädlaste egenskap är att vara en redlig svensk nian, 
och den Högstes skickelse tillskrifver jag med undergifven 
vördnad, att jag, uti en mindre hög ålder, en gråhårings 
mångfaldiga öden på mångfaldigt sätt undergått. 

Vare långt ifrån mig att söka eget beröm. Men jag 
tror mig så mycket mindre kunna förevitas, om jag här 
kortast mitt tjenstelopp upprepar, som sådant tyckes utur 
en del af mina landsmäns minne vara utplånadt. 

.Min första fullmakt äger jag af vår dyre och odödlige 
konung Carl XII:s hand. Ifrån vår första återvunna frihets 
tid har jag, utom en enda, alla de öfriga Rikets allmänna 
möten bivistat. Riksens högl. Ridderskaps och Adels be- 
nägna omdöme och gällande förtroende hafva mig vid ett 
af dem landtmarskalksstafven tillerkänt. Högtskattade ve- 
dermälen att de ej afkolnat har jag sedermera, och nyligast 
vid denna riksdagens början, rönt och gläder mig att nu äga 



282 

ett allmänt tillfälle alt deröfver betyga såväl min vördsam- 
maste erkänsla som den del jag såsom svensk riddersman 
tager uti det lyckliga val, hvilket satt stafven i en med mig 
lika nitisk, men fast skickligare svensk herres och mans 
hand*). 

Trenne gånger har jag sett mig hedrad med repre- 
senterande karakter**), och flera resor har Kongl. Maj:ts 
nåd mig de angelägnaste riksens värf vid utrikes hof under 
mindre ansenlig beskickning anförtrott. Men hvad jag öfver 
allt annat skattar är den nåd jag ägt alt in i riket ledsaga 
landets dyra och aldrig nog prisade furstinna och kronprin- 
sessa, h vilken den gudomliga försynen till en värd stam- 
moder för vår åter upplifvade Gustavianska ätt utsett. 

En förliknings-, tvenne förbunds- och tvenne handels- 
traktater jemle ett konungsligt giftermåls-kontrakt har jag, 
mina undfångne instruktioner likmätigt, afhandlat och uti 
Kongl. Maj:ts höga namn, uppå undfångne fullmakter, 
tecknat. 

Således har min vandring varit uppenbar, dels inför 
öfverhetens egna, dels under Riksens Ständers och dels 
inför mina medarbetares, så i Kongl. Majrts rådkammare 
som ock i Dess och Riksens kanslikollegium, åsyn och ögon. 
Allas deras vitnesbörd åberopar jag här offentligen och med 
fullkomlig trygghet. 

Uppå sådana trappor och ej igenom smicker och lönliga 
gångar har jag med obefläckadt samvete igenom konungens 
nåd, grundad uppå Riksens Ständers underdåniga förslag, 
till det högsta Riksens äre-embete uppstigit. Om sådant skett 
ulan möda, utan arbete och under tiden utan yttersta vada, 
derom vittne de allmännare och hemligare rikets tänkeböcker 
och handlingar. Att jag ej annan vinning dervid sökt än 
min öfverhets nöje, mitt fäderneslands nytta och ett godt 
omdöme, derom vittne åter mina vilkor och min belägenhet. 
Hvad ro jag dervid haft, det intyga de många dryga stunder 
jag genomgått, hvilka i förtid mitt lif och sinne tärt och 
utnött. 

Det enda jag således, näst den Högstes vittnesbörd, haft 
alt hugna mig af, har varit öfverhetens nåd och mina värda 
landsmäns förtroende. Begge vill man mig på mångfald! 
sätt och uppå försåtligt vis beröfva, och efter 30 års nitiska 

| v. Ungern-Stemberg. 
**) d. v. s. att vara ambassadör. 



283 

tjenster nödgas jag å detta rum omot utspridda förklenliga 
och, så in- som utrikes, mer eller mindre intryck görande 
rykten anlita Svea Rikes Ständers urminnes rättvisa och 
allmänt berömda ädelmodighet, som ej annat kan än med 
mig instämma, bättre vara att våldsamt dö än med anfäktad 
heder långsamt lefva. 

Bevis på hvad jag andrager äger jag uti en skrift, i 
svenskt mål och med svenska händer, nyligast skrifveii, 
medelst hvilken jag till min heder och ära på det högsta 
angripes, och uti hvilken jag, igenom ogrundad jemförelse, 
till det nesligaste dödsstraff skyldig förklaras*). 

Ehuru dess äreförgätne författare sökt sina vapen i 
mörkret smida, och oaktadt han sitt föraktliga namn under 
egen blygd döljer, vet jag dock både rum, ort och folk, 
som dervid brukats, hvilka jag af sky för egen hämd under 
dessa dessutom nog bullersamma tider gerna åt en evärdelig 
glömska öfverlemnar. Af sådana mordiska vapen och hemska 
hugg lära ju otvifvelaktigt R. H. St. urskilja deras uppsåt, 
som med dem umgås. 

Det svenska namn jag bär och det svenska blod i mina 
ådror rinner tillskrifver jag såsom en af svenska folkels ädla 
kännetecken det naturliga förakt jag emot slike skamflata, 
rädda och dolda ovänner hyser. De stånde mig, i fall de 
sådant gitta, på detta dyra rummet till tals, om jag någon 
orätt gjort, om jag kallt hjerta för mitt fädernesland burit, 
om jag gåfvor tagit, om jag hemliga snaror utlagt, om jag 
sökt någon på olofligt sätt till mina tankar locka och öfver- 
tala, om jag inför öfverheten sagt hvad jag ej för menig- 
heten dristat upprepa, om jag någon man lönligen svärtat, 
om jag i hopp om mörker mörka gerningar utöfvat. Har 
jag slikt till rikets men eller den ringaste dess innebyggares 
förtryck gjort, så vare mitt stoft förströdt och mitt namn 
bland Eder, gode Herrar och svenske Män, utplånadt! Men 
finnes jag deremot af gammal svensk art, bör jag svensk 
manna-rätt njuta, hvilken jag intill min sista andedrägt för 
svara tänker. 

Min öfverhet har jag troligen tjent och ingen annan 
derföre ansett än den hvilken Gud oss igenom lemnade 
ordentliga medel tillordnat. Denna min undersåtliga pligt 
upplifvas af sannskyldig kärlek, då jag dagligen och närmast 
röner, att när den Högste en gång vår nu regerande konung 

*) Förmodligen någon af Erik Wrangels pasqvilter. 



281 

kallar, och vi den sakna måste, vi då äga uti H. K. H. en 
högstvärdig efterträdare, som land och rike af hjertat väl 
menar och har, utom många ogemena och förträffliga egen- 
skaper, den alla andra jemväl konungsliga dygder öfver- 
träffande dygden att vara en ärlig och redlig man. 

Ibland utrikes makter äro, från mitt inträde vid utrikes 
ärender, de för Sveriges sanna vänner af mig ansedda hlefne, 
hvilka ett gemensamt intresse, tidernas belägenhet eller ett 
uppriktigt vänligt blodsband med Sverige sammanknippa. 
Om jag ej alltid dervid deras tycke och fördelaktigare om- 
dömen vunnit, har jag sådant, dels — med skyldig vördnad 
för dem som det dyra öfverhetsembetet föra — tillskrifvit 
vidrigare intryck och det falska sken, som ofta en vida af- 
lägsenhet ifrån sig kastar, dels ock mig dervid slödt, alt 
min förnämsta pligt varit att framför allt söka mitt fäder- 
neslands bästa. 

Fred och ro skattar jag som rikets angelägnaste och 
ömmaste del och skall den, såvida det på mina välmenta 
rådslag ankomma kan, söka att bibehålla, så länge den med 
Rikets heder och sjelfmyndighet sammanstämmer; men i vi- 
drigt fall äger jag ej annat hembud att göra än den hand 
full med blod, hvilken jag såsom olycka räkna skulle, ifall 
den mig uppvärmde, sedan mitt fädernesland till sin uråldriga 
rättighet men lidit. 

Sådant är och har mitt uppförande och lopp varit. 
Mina göromål äro under senaste riksdag nogast skärskådade, 
och äger jag till vedermäle för efterkommande verld, R. 
H. St:s hederfulla yttrande och betygade goda nöje. Men 
jag skulle akta mig detsamma ovärdig, om jag tänkte der- 
under någon antingen förr eller sedan begången otrohet 
emot öfverhet eller fädernesland dölja; det vare fjerran från 
mig! Utan tillbjuder jag mig fastmera både gerna och 
villigt detsamma till all dess verkan att döda och upphäfva, 
intill dess, om R. St. så godt akta, mitt förhållande in i 
mina längsta tjenstetider tillbaka under nu påstående riksdag 
undersökt varder. 

Hvar gifves den embetsman i riket, som om sin heder, 
sin välfärd och sitt lif säker vara kan, ifall inom oss sjelfva 
nedriga lastare, listiga tvetydare och dolda bakdanlare äga 
fritt inrymmo atf under falska färger uppreta menigheten 
emot ens ärliga namn samt konstigt sammanveckla anlägg- 
ningar och verkställighet. 



285 

Sådana försök göras beklagligen ibland oss af dem som 

vilja svenske hela, och är det R. H. St:s ömmaste vård 
värdt att så kringskansa var frihet och säkerhet, att inga 
andra bevis mage en redlig mans frejd stadga än de, hvilka 
uti Rikets tänkeböcker och handlingar förvarade äro, heldst 
vi redan ined yttersta vada rönt livad fara ett land i gemen 
och livar enskild i synnerhet undergifven är, då en för rikets 
bästa ifrig hop under irrbloss och falskt sken till otillbörliga, 
ja blodiga våldsamheter förledes. 

Ord äger jag ej nog alt inför R. H. St. förklara den 
vördsamma erkänsla, med hvilken mitt sinne uppfyldt är för 
den frihet mig tillstådd blifvit att här å allmänt rum få 
göra en allmän bekännelse, så öfver mitt uppförande som 
öfver milt tänkesätt. 

Hvad af mig anfördt blifvit, förmodar jag ej anses 
— emot mitt uppsåt — såsom någon nedrig ursäkt. Den 
behöfver jag så mycket mindre, som min dom eller min 
befrielse redan bör finnas uti rådsprotokollerna inskrifven. 
Och ju högre och vigtigare mitt kall varit, ju blodigare bör 
en rättmätig hämnd blifva, ifall jag detta emot ed och för- 
bindelser missbrukat. Otidigt skonsmål skall jag så mycket 
mindre begära, som jag nogsamt försäkrad är, sådant i våra 
tider vara det hopp, hvilket mången till ondt och argt för- 
leder. Min endaste afsigt har varit, som det också nu är, 
att med skyldig vördnad trägnast anhålla, det täcktes R. H. 
St., deras Sekreta Utskott och Sekreta Deputation uppdraga 
att efter nogaste undersökning sitt rättvisa yttrande öfver 
milt förhållande afgifva, på det jag en gång i lugn måtte 
få sköta de mig ännu åliggande embeten, hvilka R. Ständers 
förtroende och öfverhetens nåd mig anförtrott, samt för all- 
mänt om mig utspridt tal njuta allmän upprättelse. 

Finnes bland Riksens härvarande Ständer någon enda 
ledamot, med hvilken jag emot min dyra och edsvurna pligt 
samt utöfver mina embetsgränser mig uti riksdagssysslor 
inlåtit eller sökt till en eller annan irrig tanke att leda, den 
trade nu fram och tillvite mig sådant offentligen! Här å 
detta ställe är den rätta ort, å hvilken ett Rikets Råd, såsom 
R. H. St:s fullmäktig, för dess förvaltning redogöra bör. 
Sådant har varit våra redlige förfäders uppriktiga sätt att 
handla; ifrån dem vanslägtas säkert de af deras efterkom- 

Xedrig = lag. 
Svenska Parnassen II. 10 



286 

mande, hvilka med kränkt samvete och darrande hjerta i 
vinklar och hemliga vrår sitt etter och gift utkasta. 

Den Högste välsigne R. H. St:s anläggningar uppå en 
riksdag, som med skäl kan heta en af de drygaste nu under 
samfäldt 27 års tidalopp hållna äro, emedan uppå dess 
beslut Rikets evärdeliga väl eller ve hänger. 

Okränkt villig tro emot öfverheten och obrottslig otvun 
gen lydnad emot lagen vare det oupplösliga band, som vårt 
samhälle fäste! Svensk art alstre folk af svensk böjelse! 
Dygden vare allmän sak och blifve allmänt hägnad! Odyg- 
den vare utan försvar, dess täcke bortryckt och dess födlin- 
gar utan sky utrotade! Afund och förföljelse varde till 
sina rätta hemvister nedsänkte af enighet och förtroende, som 
deras åverkade ställen åter intage ! Ordning och stillhet 
öke de allmänna rådslagens anseende! Tro, tysthet och 
redligt samhälligt utförande gifve de tystare Rikets värf 
grund, mognad och nytta! Misstroende och förvetenhet kull- 
kaste aldrig hvad rättvisa och grundadt statsintresse stadgat! 
Hvar åtnöje sig med sin lott, och ingen bygge sin uppkomst 
och glädje på andras fall! Inbyggarnes ro och lugn samt 
landets fredliga tillstånd och oumgängliga säkerhet vare under 
vänskap med andra makter ett gemensamt syfte! Och ehuru 
en hvar eljes sin bana löpa må, så rake dock alle tillsam- 
mans, när fäderneslandet sammanfattad hjelp tarfvar, sa att 
ingen af oss dess, gifve Gud aldrig, förkränkta heder öfver- 
lefva måtte! Verlden röne således, att tygellöst sjelfsvåld 
ej är en den ädla friheten vidhängande fara ! Och de länder 
och folk, hvilka, såsom vi, dess ljufva frukter nyttja, äge 
städse uti oss värdt aktade deltagare och ett uppbyggligt 
efterdöme! 

Sådana äro de säkraste hjelpredor till vår uppkomst 
och otvifvelaktiga bestånd, hvilka vid mitt allmänna afskeds- 
tagande ifrån Rikets minister, R. H. St. jag samvetsenligt 
välment föreslår, och mig derjemte uti R. H. St:s framhär- 
dande benägenhet och förtroende vördsammast innesluter. 

Carl G. Tes sin. 
Födlingar = aflöda. 



287 

Ur En gammal Mans bref till en ung Prins-. 

I. 

Min nådige Herre! 

Ingenting kan vara naturligare än att emottaga Prin- 
sars och Furstars bref med vördnad och åtrå. Vördnad 
tillhörer dem, hvilkas lycka födelsen stadgat, och åtrå upp- 
länder dem, hvilkas lycka ännu på tid och tillfälle beror, 
ilen jag, som är en oöfvad hofman och en filosof utan äre- 
lystnad, jag har undfått Eders Kongl. Höghets nådige skrif- 
velse med innerlig fröjderörelse, endast derföre att den kom- 
mer af en älskvärd furstes dyra hand, och hvars första 
omsorg är att blifva en rättskaffens menniska i uppodlande 
af alla de dygder, som menniskoslägtet mest hedra. En 
dryg men sannfärdig hemlighet är den, att olyckligtvis mänga 
furstar finnas, som i brist af dessa dygder ej kunna räknas 
bland förnuftiga menniskor. 

Det fägnar mig dock ej ringa att förnimma, det min 
nådige herre finner nöje uti att låta förtälja sig de lysande 
efterdömen, som i de äldre tiders historia äro förvarade; 
men jag är ej desto mindre försäkrad, att i fall tiden hade 
dessa efterdömen utplånat, så skulle Eders Kongl. Höghet 
under eget lopp hafva dem åt efterverlden lemnat, så att 
forna tidehvarf ej äga annan förmånsrätt än den som deras 
ålder tillhörer. Så mycket bättre för våra dagar: vi älska 
eder desto mera, och edert välde öfver våra hjertan skall 
ej vara mindre varaktigt. — Svag är den kedja, som fruk- 
tan smider, men starka äro de band, som vänskap och kär- 
lek knyta. 

Jag är vorden underrättad om några af Eders Kongl. 
Höghet fälda omdömen. De äro fullkomligt väl grundade 
och märkta med den stämpel, på hvilken Eders Kongl. 
Höghets qvicka och tidiga förstånd igenkännes. Eders Kongl. 
Höghet tillstädje mig att jemväl föreställa min nådige herre 
en fråga, nemligen hvilkendera förtjenar bäst en hög herres 
ynnest, antingen den som smickrar hans böjelser, eller den 
som endast berömmer hvad hos honom berömvärdt finnes? 
Sporde man min tanke, så skulle jag svara, att Alexander 
den store upplöst frågan, då han förklarade sig hedra Crater 
och älska Hephestion; ty, tillade han, den förre är konun- 
gens och den senare Alexanders vän. 



288 

Detta lilla företal, som skiljer sig ifrån mina vanliga 
ämnen, skall ej hindra mig att blifva vid mina ingångna 
förbindelser*), och La Möttes fabler hjelpa mig nu, som ofta 

tillförene, att dem fullgöra. 



Saga om Fursten, Jägaren och Höken. 

En spotsk hök satt i sina förfäders bo; tänkte argt 
men befarade intet ondt. Dock, som olyckan ofta vakar, 
när den hon syftar uppä som sötast sofver, så stälde en 
snäll fogelfängare upp sina nät, uti hvilka höken samma 
dag, mera lysten än försigtig, sig insnärjde. Fogeln var rar 
till fjäder och snäll i flygten; ty trodde dess nya herre sin 
skyldighet och sitt intresse fordra att frambära sitt nya 
fänge för sin landsherres fötter. Han vann ock tillträde; 
men höken, mera betänkt på frihet och hämnd än förblän- 
dad af glitter, guld och ädla stenar, flög ifrån jägarens 
hand, och med sin dristiga klo spände han (jag hisnar att 
säga) furstens näsa. 

Som en mäktig herres lemmar, ej mindre än alla andra, 
äro af kött och blod, så ömmade detta den förnäma näsan, 
likasom hade det endast varit en lumpen, grof och för- 
frusen tiggare-näbb. Hoffolket lupo till; hoffröknarna jem- 
rade sig och sade, fulla af ömhet för sin öfverhet: stor 
sak i svedan, men det är synd om det vackra ansigtet! 
Ofverjägmästaren och öfverfalkenermästaren togo livar sin 
tång. Det gjorde dem ondt om en så vacker fogel; ty ville 
de ej spilla dess lif, utan endast försigtigt bryta upp dess 
klor; hofsvennerna buro vatten, pomada, servietter, lavendel- 
spiritus, svamp och flera nödvändigheter; andre lupo flå- 
sande omkring i staden af fruktan att ej vara de första 
budbärare af en så sällsam tidning samt tillika bibehålla sig 
vid det anseendet att veta hvad i furstens rum hände. Som- 
lige sade, att höken länge sedan vandrade i luften med 
landsens näsa; andre, att fursten redan låtit svarfva sig en 
ny. Med ett ord: hvar hade sin lilla osanning att löpa med. 

*) Tessin hade i ett föregående bref lofvat, att för hvarje gång 
berätta prinsen en saga eller fabel. 



289 

Ändlligen kom den beklämda näsan, utan särdeles för- 
fång, utur sitt taggiga fängelse, hvaruppå en nykommen 
hofbuss framträdde ocb i bårdaste ord förestälde fogelfän- 
garens höga missgerning, och hökens straffbara förgripelse. 
Furstens höghet, sade han, hofvets heder, folkets efterdöme, 
kräfde begges straff. Jägaren borde mista, om han än hade 
tio näsor, och höken sitt lif. 

Nej, min vän, sade den fromme landsherren, hvar och 
en bör uppfylla det kall, hvartill han i verklen satt är. En 
jägare fångar djur och frambär dem sin öfverhet till skaft 
och offer; en hök griper efter rof, och en furste förgäter 
ädelmodigt svaghetsbrott. 

Jag lägger till: och en hofvinglare uttyder allt till det 
värsta. 

Med djup och kärleksfull vördnad äger jag den nåden 
att framhärda 

Eders Kongl. Höghels 
Min Nådigaste Herres 
underdånigaste och trognaste tjenare 
C. G. T. 

Hellekis den 28 Juni 1752. 



II. 

Min Nådige Herre! 

De gamle hafva tillika hedrat och vanfrejdat menniskans 
tunga, då de beskrifvit henne såsom det bästa och det sämsta, 
det ädlaste och det värsta vi äge. 

Jag för min del beklagar henne, som måste bära skul- 
den, då hon likväl endast åtlyder sina herrars och förmäns 
befallning. Hon gör ju intet annat än tolkar hvad hjertat 
och förståndet henne pålägger, utan att ens äga frihet 
eller förmåga att tänka eller tadla; utan träffar på henne 
in hvad det bekanta ordspråket lärer: sådan som herren är, 
sådan är ock tjenaren. 

Men vilja vi gräfva till botten, skola vi snart skönja, 
att alla våra egenskaper, ja alla våra dygder äro, allt som 
de användas, antingen de ädlaste eller de slemmaste ting i 
ve rid en. 

Att ibland inånga endast välja äreträngtan, så är den 
ett egentligt upphof till ondt och godt. Äresjukan har bragt 



290 

oss under syndens och dödens våld; ärebegär återlockar oss 
att söka nåd och försköning; ärelystnad har styrt Augusti 
berömliga regering, ärevinning har våldfört en Tiberius och 
en Nero till de fördömligaste gerningar: längtan efter ära 
sätter oss alla på lyckans hjul och under lyckans hufvud- 
yra omhvälfning. Anse vi oss alltså antingen som kristne 
som bjudande eller som lydande i verlden, så äro vi alle 
mer eller mindre af ärefebern angripne. Äran blodstänker 
cle vildaste fält, äran blodsölar de renaste vatten, äran vinner 
med en ringa flock folk de herrligaste segrar, äran lider 
med otalig härsmagt de skamligaste nederlag, äran skapar 
hederskonungar, äran förvandlar folkets fäder i folkets rof- 
djur; äran bygger hus, hedrar konster och utdelar penningar 
ibland menigheten, äran kullrifver sina egna händers verk, 
bon föraktar och ratar vett och dygd, hon tager med bister 
uppsyn och glupsk åtgärd igen hvad hon nyss gifvit hafver; 
äran förer en del af sina dyrkare till högsta anseende och 
lägger en annan del på stupstocken. 

Sådan och vida mera är ärans verkan. Hvadan händer 
slikt? Jo, äran, lyckan och kärleken äro blinda och äga 
måttligheten, försigtigheten och eftertanken till ledare: desse 
trenne väktare äro ej alltid nog muntre och ofta åstadkom- 
mer ett enda ögonblicks slummer en obotlig skada, då den 
öfvergifna blinda faller i gropen. 

Här ledas vi åter som under alla våra skäliga betrak- 
telser till en vördsam förundran öfver Guds försyn och 
skickelse. 

Huru kunde väl en menniska äga sin fria och ohindrade 
vilja, om hon icke under all sin drift ägde valet af ondt 
och god t? 

Min nådige herre ! Oftast har jag Eders Kongl. Höghet 
förestält, huruledes en konungs högsta äremått ej består i 
den prakt, höghet och eftertryck, som dess säte omgifva, 
utan i den lycksaligheten att råda öfver undersåtarnes hjertan 
och att vara allmänt älskad; men ännu har jag ej, som jag 
mig påminna kan, berört all den tacksamhet, som konungar 
äro sina undersåtares ärelystnad skyldige. 

O huru uselt vore det land, der all äregirighet vore 
utslocknad! o huru illa blefve den öfverhet betjenad, under 
hvars regering ärevinning låge i dvala! o huru lam blef all 
verkställighet, om hvar och en, nöjd med sin lott, ej fikade 
efter indrägtigare vinning! Alltså är och blifver den verldsliga 



291 

styrelsens högsta konst att ständigt underblåsa menniskornas 
äresjuka och att anse dem som en försigtig läkare anser de 
vanliga febrarne, då han ej förr dämpar deras anfall, än 
han antingen afvaktat deras mognad eller märker, att de 
vilja sig i hetsig sjukdom förvandla. 

En konung, som gifver Gud äran, en konung, som sjelf 
är måttlig under traktan efter ära, en konung, som med 
nåd och belöning uppmuntrar sina undersåter att löpa på 
den hala ärans väg, är den sällaste bland konungar. 

En undersåte, som har orsak att tjena med gladt hjerta, 
en undersåte, som räknar fyllnaden af sin pligt för sin 
rättaste belöning, en undersåte, som hvar dag läser i sin 
konungs ögon en oombytlig nåd, en undersåte, som ej 
trampar andra under lyckan, en undersåte, som i det kla- 
raste väder bereder sig på storm och vattuflod, en under- 
såte, som aldrig bländas af ärans falska sken, förlorar utur 
ögonsigtet en ljuflig enslighet och ett stilla samvete, är den 
lyckligaste ibland alla menniskor. 

Med odödelig vördnad njuter jag den nåden att vara 
Eders Kongl. Höghets 
Min Nådigaste herres 
underdånige och trognaste tjenare 
C. G. T. 

Åkerö den 2G Aug. 1753. 



Ett hundrade vargar. 

Saga*). 

I fullt språng, svettig, snafvande och andtruten, kom 
Olle in uti sin faders stuga. »Söte far», ropade han med 
halfbrutna ord, »söte far, kom ut! Hundrade vargar stå 
omkring vår täppa.» — »Ljug i Blåkulla, pojke!» svarade 
den beskedlige fadren, som täljde på en fimmerstång och 
hatade lögn. »Nå nå, käre far, sextio voro der visst», åtrade 
Olle. — »Hut!» sade Mats, »när såg du, byting, sextio 
vargar? Hur ser vargen ut?» »Vargen — — » sade Olle, 

*) Ur T:s skrifter utg. af «. Frunck. 



292 

som skubbade sin arm, »vargen går ju i valmarsjacka, är 
stor som mors hvita qviga, ögon som eldkulor, tänder långa 
som yxskaft, breda och hvassa som de största huggjern, 
lurfvig och lång råmpa. Jo men, jag har sett honom af- 
målad hos klockar's. Tjugo stodo utmed mig, de andra 
tjöto nedanför ledet. Hu! det var så ohyggligt. Jag qvista' 
förut, de skumpade efter, och — — » »Jag skall lära dig 
qvisla, jag!» invände fadren, »du sqvallerbytta! Jag mente 
du gäckades, men lell ser jag det är allvare. Malin! på 
hyllan vid skåpet ligger riset, som gumman min band i 
ottan.» — »Riset!» ropade gossen. »Inte kunde jag under 
skräcken så noga räkna; men tio i rad.» — »Rada dig, du 
kärrkråka!» svarade den förtörnade fadren, »upp med styret!» 
»Ack!» qvidde Olle, »i en olycklig stund såg jag dessa 
vargar. Jag skall aldrig mer koxa efter dem. Ack mor! 
be för mig. En varg hade ju så när fått mig i rocken och 
var in på basana på mig.» — »Byxorna ned», ropade 
Mats, »ingen af de grå har synts i hela verlden, ja, ej ens 
i detta härad på tjugo år. Fort, fort! Jag har annat att 
göra än att basa barnstjertar och pruta med dig hela dagen 
om ett kok slängar. Kusja ner på bänkbrädden!» »Kan- 
hända», framsnyftade ungen, »var det prestens hund.» 
-Nåväl», sade gubben, »prestfars bandhunds skål!» Gossen 
fick stryk så det hven i stugan och ljög sedan aldrig mera. 



CARL GYLLENBORG. 
REINHOLD GUSTAF MODÉE. 

(LUSTSPEL.) 



f^V e tvenne lustspel, som här nedan meddelas, uppfördes 
'^/ bada på frihetstidens egentliga scen, den s. k. »Kung- 
liga svenska skådeplatsen», hvars verksamhet om- 
fattar åren 1737 — 1753- Före denna tid kunna vi knap- 
past tala om ett svenskt lustspel i egentlig mening, om ock 
den svenska teaterns historia öfver hufvud går vida längre 
tillbaka i tiden. Den första ansatsen till grundläggande af 
en fast svensk teater gjordes dock först vid 1600-talets slut. 
En del studenter, som några år gifvit »allehanda skåde- 
spel» i Upsala under ledning af professorerna Rudbeck och 
Lagerlöf och härför rönt uppmuntran af drottning Ulrika 
Eleonora d. ä., flyttade nemligen år 1686 denna sin verk- 
samhet till hufvudstaden. I den s. k. Lejonkulan vid slottet 
uppförde detta vårt första inhemska skådespelarsällskap 
under sex år åtskilliga svenska dramer, till stor del för- 
fattade eller bearbetade af de unga aktörerna sjelfva. Dessa 
stycken utgjordes dock förnämligast af sorgespel i den franskt 
klassiska stilen med främmande ämnen som »Darius», 
»Phaeton» o. s. v. och blefvo utan egentligt inflytande på 
vår vitterhet. 

Också hade detta sällskaps korta verksamhet nästan 
hunnit råka i glömska, när efter närmare femtio år försöket 
åter förnyades. Omständigheterna syntes denna gång gynn- 
sammare. Efter Karl den tolftes död och de blodiga kri- 
gens slut hade vårt fädernesland fått upplefva femton väl- 
signelserika fredsår, under hvilka det hemtat nya krafter 
och börjat återvinna sin välmåga. Äfven för vårt språk 
och vår literatur hade med frihetstiden ingått ett nytt, be- 
tydelsefullt skede. Känslan af modersmålets jemnbördighet 
med andra språk hade gjort sig allt mera gällande, intresset 
för en svensk literatur och särskildt begäret efter en stå- 
ende svensk scen hade blifvit allt allmännare och lifligare. 
På dramats område försöker man sig först med öfversätt- 
ningar, och dessa blifva efter hand allt talrikare. Särskildt 



29G 

inflytelserika blifva tolkningarna af Moliéres och Holbergs 
komedier, af hvilka en del redan presenterats för den 
svenska allmänheten af de franska och tyska skådespelar- 
trupper, som under den närmast föregående tiden här upp- 
trädt. Produktionen af svenska originalstycken blir först 
efter teaterns öppnande rätt liflig. Tills vidare underhölls 
emellertid intresset för dylika genom den sällskapsteater, 
som inrättats af A. J. von Höpken, och hvars aktörer ut- 
gjordes af unga adliga dilettanter. 

Då hände sig, att några unga skrifvare och studenter 
på konungens namnsdag år 1737 uppförde ett af dem för- 
fattadt »stvcke af Tobke historia». Endast i sin egenskap 
af svenskt original mottogs denna för öfrigt medelmåttiga 
produkt med ovanligt bifall och måste under stort tillopp 
af åskådare gifvas om flera gånger. Detta blef den när- 
maste yttre anledningen till den »Kungliga svenska skåde- 
platsens» upprättande. De tillfälliga aktörerna blefvo nu 
> på allt sätt öfvertalade att fortfara med svenska skåde- 
spels uppförande. Åtskilligt folk af kondition lofvade förse 
dem med vackra och ärbara pjeser. Man förestälde dem 
att, som publicum vore så särdeles hågadt för en svensk 
teater, kunde de dervid hafva sin goda utkomst.» De be- 
höfde ej afstå från sitt föregående yrke, utan kunde hoppas 
att, med denna tilltänkta verksamhet på sin meritlista, en 
gång >.framdeles komma till vackra brödstycken». Man lycka- 
des utverka konungens tillstånd för truppen att få gifva 
föreställningar på den kungliga teatern. Längre sträckte sig 
ej konung Fredriks uppmuntran af det fosterländska före- 
taget. Det bistånd, hvarförutan skådeplatsens danande 
skulle blifvit en omöjlighet, kom från annat håll. »Visse 
herrar», skrifver C. G. Tessin följande året, »åtogo sig ej 
blott att förskjuta medel till teaterns nödiga reparation samt 
till magasins anskaffande, med mera som förlag fordrade, 
utan ock att låta undervisa och inrätta de nya aktörerna 
uti allt det som till den sysslan hörde.» Sina förnämsta 
gynnare och ifrigaste befordrare hade det nya företaget i 
riksrådet grefve Carl Gyllenborg, den förut nämnde friherre 
Anders Johan von Höpken och riksrådet Erik Wrangel. 
Till dem hörde ock de tvenne personer, hvilka nu jemte 
Höpken fingo inseendet öfver den nya scenen sig anför- 
trodt, nemligen öfverste Nils Palmstjerna och kammarherre 
C. von Ölthoff, af hvilka den sistnämnde visade sig särdeles 



297 

nitisk att öka sällskapets spellista. Till direktör för spek- 
taklerna för< »rdnades fransmannen Charles Langlois, som 
varit medlem af den senast i hufvudstaden uppträdande 
franska truppen. 

Den »Kungliga svenska skadeplatsen», såsom den nya 
teatern kallades, kunde alltså den 4 oktober 1737 öppna 
sina portar för den skådelystna allmänheten, hvarvid upp- 
fördes en fransk komedi, »Plutus eller Mammon», öfversatt 
af Olthoff. Några dagar senare följde den första original- 
pjesen, Gyllenborgs »Den svenska sprätthöken , föregången 
af ett inträdestal, ett slags inledning till skådeplatsens verk- 
samhet, hvari densamma för publiken angaf sin ställning 
och sitt syfte, »när svenska komedierna begyntes». 

Sällskapet hade, som nämndt, fått privilegium pä att be- 
gagna den kungliga teatern för sina föreställningar, som 
skulle äga rum två gånger i veckan. Detta betydde då för 
tiden detsamma som Bollhuset, samma trähus, som förut 
kallats Lejonkulan, uch der den tidigare svenska truppen 
uppträdt. Uppfördt år 1666 af Nikodemus Tessin söder 
om slottet, var det länge hufvudstadens enda egentliga 
teaterlokal. Det säges hafva varit af »goda proportioner 
och hedrande byggmästarens smak och insigter», men be- 
fans längre fram för litet för de växande anspråken på ut- 
rymme. Äfven efter det nya operahusets uppförande tjenst- 
gjorde det dock en tid. Det var här som Gustaf den 
tredje den iö mars 1792 bevistade den franska truppens 
föreställning, den sista i denna byggnad, innan han begaf 
sig till den ödesdigra maskeraden i operahuset. Efter hans 
död blef huset nedrifvet, och på samma plats uppfördes 
den nu der befintliga obelisken. 

Likasom de underrättelser, vi äga om sällskapet, i all- 
mänhet äro ganska knapphändiga, så känner man många af 
dess första medlemmar snart sagdt blott till namnet. Några af 
dem utbildade sig till verkligt utmärkta skådespelare. Vi 
nämna här endast de tre mest bekanta. Christofer Knöppel 
var, utom en framstående skådespelare, äfven en flitig förfat- 
tare och öfversättare för scenen. Likaså Petter Lindahl, hvilken 
berömmes som en ovanligt begåfvad artist och särskildt ut- 
märkte sig i återgivandet af de då så omtyckta och i 
oändlighet varierade arlekins-rollerna. Petter Stcnborg slut- 
ligen, som senare under vidriga omständigheter skulle upp- 
rätthälla den ^ Kungliga svenska skådeplatsens* traditioner i 



298 

hufvudstaden, gjorde ock vid denna scen sina första läro- 
spån och blef en af dess bästa förmågor. Vi anmärka till 
sist såsom något nytt för detta sällskap, att dess qvinliga 
sujetter voro de första svenska skådespelerskor som veter- 
ligen uppträdt i vårt land. 

Den nya teaterns spellista var ganska rikhaltig. Utom 
de lindansningar, luftspringningar m. m., som förekommo 
mellan akterna, utgjordes den egentliga repertoaren af ett 
öfvervägande antal öfversättningar, mest från franskan (Mo- 
liére, Regnard, Legrand, Saint Foix etc.) och danskan (Hol- 
berg\ Men de svenska originalstyckena bilda ock ett akt- 
ningsbjudande antal, heldst om man besinnar, att de aldra 
flesta skrefvos för denna scen. Bland de senare åter äro 
sorgespelen (af den nämnde Erik Wrangel, Celsius, Hesse- 
lius m. fl.) förherskande. Dessa förbigå vi emellertid här, 
så mycket heldre som de ej äro skrifna med någon större 
talang och för vår tid förefalla långt mera främmande och 
konstlade än komedierna. Till lustspelen kunna äfven räk- 
nas en del stycken af mera fantastisk natur, herdaspel och 
operetter, delvis skrifna såsom text till musik eller med in- 
flätade sångstycken, alla utan större eller mera varaktigt 
värde, såsom småstycken af Knöppcl, Lindahl och Lalin 
m. fl. Antalet af svenska lustspel i egentlig mening är 
ganska ringa. Under de första åren af teaterns verksamhet, 
dä i allmänhet lifaktigheten är störst, framträda de bästa, 
Gyllenborgs^ Modées och Dalins stycken. De tvenne först- 
nämnda lemna vi tills vidare för att längre ned egna dem 
en utförligare behandling. Dalins komedi »Den afundsjuke» 
är redan omnämnd i sammanhang med denne författares 
öfriga arbeten. Den erbjuder ej synnerligen stort intresse, 
då den, i likhet med hans äfven för denna scen skrifna 
sorgespel »Brynhilda», är temligen torr och matt. Tydligen 
påverkad af Holberg, äger den snart sagdt sin enda för- 
tjenst i den för sin tid särdeles lyckade dialogen. Längre 
fram möta vi Knöppels lilla fars Mötesplatsen i mörkret*, 
visserligen en bagatell, men ledigt och roligt skrifven. Så- 
som en representant för förfallets tid inom denna scens 
korta historia kunna vi betrakta Johan Stagnell. Hans 
tvenne förnämsta stycken, »Baron Sjelfklok och Fröken 
Grannlaga» och »Den lyckelige banqueroutieren», framträdde 
under det sista spelåret, då teaterns anseende och popula- 
ritet voro i starkt aftagande. Ett svagt inflytande från Hol- 



299 

berg, men en betydligt råare ton skönjes hos denne be- 
gåfvade författare, den sjelfständigaste, men tillika den mest 
hänsynslöst realistiske af denna tids lustspelsförfattare. I 
det första af dessa stycken vill författaren visserligen mora- 
lisera, såsom snart sagdt alla författare från denna tid, men 
gör detta på ett slipprigt och groft språk. I »Den lycke- 
lige banqueroutieren», som är svagt i kompositionen, gifver 
han oss en ur kulturhistorisk synpunkt intressant bild ur 
frånsidan af sin samtids affärslif. 

Den med så stora förhoppningar helsade skådeplatsen 
fick emellertid ingalunda upplefva en i allo ostörd tillvaro. 
Mer än en gång skulle dess medlemmar få ångra, att de 
lyssnat till de vackra förespeglingar, man gjort dem. Redan 
efter något mera än ett år måste på grund af åtskilliga 
vidriga omständigheter föreställningarna upphöra. De upp- 
togos visserligen snart ånyo, och ett bolag, bestående af 
Langlois samt aktörerna Lindahl och Palmberg, öfvertog 
anstalten och förvaltade den ända till 1753. Men den hade 
redan sett sina bästa dagar och drabbades af allt flera mot- 
gångar, hvartill kommo tvister och stridigheter inom säll- 
skapet. Under sorgtiden efter Ulrika Eleonora d. y:s död 
måste åter verksamheten nedläggas, denna gång för mera 
än ett års tid. Dock spelade man ännu några år med re- 
lativ framgång, till dess de förnämes och mäktiges intresse, 
som teatern hade sin tillvaro att tacka för, efter hand sval- 
nade. Man vände sig från de teatraliska föreställningarna 
och författarskapet för scenen för att så godt som uteslu- 
tande egna sin uppmärksamhet och sina krafter åt politiken. 
Stämningen i landet var ej heller, nu som förr, odeladt 
gynnsam för teatern. Slutligen var ej Langlois rätte man- 
nen att upprätthålla teaterns anseende. Nedtyngd af skul- 
der och bekymmer för framtiden, öfverflyttade han ändtligen 
år 1753 på löjtnanten friherre F. W. Hastfehr den honom 
beviljade rättighet att engagera en svensk trupp. Denne 
begärde och erhöll konung Adolf Fredriks bifall till nämnda 
öfverlåtelse, hvarpå äfven truppen ingått. Men om han 
räknat på uppmuntran från högre ort, så hade han stor- 
ligen bedragit sig. Hvarken konungen eller den fransk- 
sinnade Lovisa Ulrika hyste det minsta intresse för den 
svenska skådespelarkonstens understödjande. De motsågo 
fastmera med otålighet ankomsten af ett franskt sällskap, 
om hvars inkallande Adolf Fredrik redan länge legat i 



300 

underhandling. Om sommaren nyssnämnda år anlände 
också truppen och började på hösten sina föreställningar 
på Bollhuset, hvarifrän det svenska sällskapet alltså nu de- 
finitivt var undanträngdt. 

Den »Kungliga svenska skådeplatsens» verksamhet var 
härmed tilländalupen. Den stannade äfven den vid ett 
försök, om ock långt aktningsvärdare och långt betydelse- 
fullare än det föregående. Den blef en förberedelse, en 
lärotid för den kommande fortlöpande utvecklingen. Att 
den ej blef mera, berodde af flera omständigheter, hvaraf 
vi i det föregående antydt några. Dess första mäktiga, 
men fåtaliga gynnares intresse och uppoffrande nit blefvo 
ej långvariga. Det bistånd och den uppmuntran från tro- 
nen, som den så väl behöft, och som skulle kunnat verka 
sa kraftigt, kommo den aldrig till godo. Intet öfverlägset 
skaldesnille framträdde här, likt Holberg i Danmark, för att 
rycka nationen med sig och skapa ett sjelfständigt inhemskt 
drama. 

Om den svenska teaterns öden efter 1753 är ej mycket 
att säga. Sedan Hastfehr fått tillstånd att spela i lands- 
orten, men misslyckats och efter ett år tröttnat vid sitt 
otacksamma värf, erhöllo aktörerna Lindahl och Berghult, 
som bildat en ny trupp, liknande tillstånd. Stenborg, som 
med större delen af den ursprungliga truppen stannat i 
Stockholm, lyckades ej ens få tillstånd att alternera med 
den franska truppen på Bollhuset. Ända till 1772 fortsatte 
han dock under stor nöd och tryckande bekymmer att 
spela, stundom äfven i landsorten. Utan stadigt hemvist i 
hufvudstaden, måste han söka sig rum än här, än der, ofta 
på de sämsta lokaler. Den svenska skådespelarkonsten hade 
också nedsjunkit i den djupaste förnedring, ett föremål för 
förakt och hän, och minnet af den svenska teaterns bättre 
dagar hade nästan förbleknat, då med Gustaf den tredjes 
tillträde till regeringen en ny, ljusare tid randades. Det 
var då, sedan konungen afskedat sin faders franska trupp, 
som den gamle Stenborg i sin nöd framkom med en öd- 
mjuk ansökan att få begagna Bollhuset och erhålla något 
årligt understöd. Konungen gaf sitt bifall till en profiöre- 
ställning, till hvilken han sjelf infann sig. Denna föreställ- 
ning, sä ömklig och torftig den än var, mottogs af allmän- 
heten med stormande bifall och blef af stor betydelse för 
framtiden, ty det var under inflytande af publikens hän- 



301 

förelse vid detta tillfälle, som Gustaf den tredje fattade be- 
slutet att upprätta en ny svensk scen. 



Vi öfvergå nu tilll en kortfattad skildring af de tvenne 
författares betydelse, hvilkas förnämsta arbeten här nedan följa. 

Carl Gyllenborg tillhör framför allt Sveriges politiska 
histi nia, hvarföre vi endast erinra om de data i hans lif, 
som här kunna vai'a af intresse. Den tredje i ordningen 
af åtta bröder, som nästan alla skulle nå höga embeten i 
rikets tjenst, föddes han den 7 mars 167g i Stockholm. 
Tidigt sändes han till Upsala, der hans lysande begåfning 
snart röjde sig och han efter några år, liksom sedermera 
brorsonen, blef »rector illustris». Efter en kortare tids 
tjenstgöring i kansliet begaf han sig 1701 ut till arméen i 
Kurland. Sedan han här fått tillfälle att ådagalägga sin be- 
gåfning och håg för diplomatiska värf, anstäldes han två 
år derefter vid svenska beskickningen i London. Här avan- 
cerade han till resident och slutligen till minister samt gifte 
sig med en rik engelska, Sara Derith, född Wright. I fjor- 
ton år stannade han i England, med hvars politiska för- 
hållanden och literatur han blef mycket förtrogen. Vistelsen 
der blef emellertid våldsamt afbruten. Anklagad för delak- 
tighet i Görtz' sammansvärjning till förmon för tronpreten- 
denten Jakob Stuart, häktades Gyllenborg af den engelska 
regeringen och qvarhölls ett hälft år i fångenskap, hvarefter 
han hemsändes till Sverige. Efter återkomsten togs åter 
hans diplomatiska förmåga i anspråk för vigtiga värf, han 
befordrades till hofkansler och upphöjdes 1723 till riksrad. 
Såsom hattarnes chef i partikampen mot Horn lyckades 
han omsider år 1739 störta denne och sjelf eröfra kansli- 
presidentsplatsen, rikets vigtigaste embete. Såsom kansler 
för Carolinska akademien i Lund och senare för Upsala 
universitet inlade Gyllenborg stora förtjenster och visade sig 
som en verklig mecenat. Efter långvarig sjuklighet afled 
han barnlös i hufvudstaden den 9 december 1746. 

Den plats, Carl Gyllenborg intager i vår literaturs och 
vår andliga odlings häfder, är, om ock mindre lysande än 
hans politiska bana, väl värd att ihågkommas. Rikt be- 
gåfvad, i besittning af en stor bildning, en fin smak och 
en ovanlig makt öfver språket, blef han på det literära om- 
rådet i viss mon en banbrytare. Denna hans verksamhet 

Svenska Parnassen II. 20 



302 

är ock, likasom hans politiska, i grunden fosterländsk, hvar- 
jemte i båda röjer sig ett omisskänligt inflytande från det 
land, der han tillbragt sin första mannaålder. Redan under 
sin vistelse i England hade han offentliggjort ett par poli- 
tiska småskrifter. Återkommen till fäderneslandet utgaf han 
1723 dels en öfversättning från en engelsk tolkning af Ra- 
cines tragedi »Andromache», märklig såsom affattad på 
orimmad vers, dels en fri och lokaliserad bearbetning af 
Richard Steeles komedi »The lying lover», på svenska kal- 
lad i>En bättrad villhjernai>. Dessa båda stycken upptogos 
längre fram på den »Kungliga svenska skådeplatsens» re- 
pertoar. »En bättrad villhjerna>, hvars original i sin ord- 
ning är en bearbetning af Corneilles betydelsefulla komedi 
»Le menteur», är skrifven på ett ledigt språk, delvis på 
god vers, och förtjenar särskild uppmärksamhet såsom den 
äldsta här utgifna öfversättning af ett främmande lustspel. 
Mest betydande och i viss mon epokgörande är dock det 
arbete af Gyllenborg, som här nedan återgifves. Ehuru 
idéen och ett par scener äro hemtade från ett franskt stycke, 
förs varar dock -»Den svenska sprätthSkeif» sin plats såsom 
svenskt original och får ökad betydelse af den omständig- 
heten, att den är det första svenska lustspel, som öppnar 
den »Kungliga svenska skådeplatsen». Det främmande infly- 
tande, som spåras i stycket, härrör förnämligast från de engel- 
ska lustspelsförfattarne och är någon gång märkbart äfven i 
språket. Styckets syfte är, såsom författaren sjelf antyder, dels 
att roa, dels att opartiskt framställa tvenne tidslyten, nemligen 
»öfverförfiningen hos den gamla högadeln och råheten hos 
den lägre landtadeln». Den förra ytterligheten, mot hvilken 
stycket förnämligast är riktadt, representeras af Gr ef ve 
Hurtig, den senare af Junker Torbjörn Ränterik, 
under det författarens åsigt företrädes af Baron Stadig 
(jemte Amiral Enterfelt). Vi anse oss i detta samman- 
hang böra framhålla, att Gyllenborg redan genom sin börd 
(fadern, Jakob G., var den förste af namnet, son af apote- 
karen S. Wolimhaus, och modern, Anna Katarina Thegner, 
var likaledes af borgerlig slägt) tillhörde den yngre eller 
embetsmanna-adeln, likasom han, hunnen till mogen ålder, 
trädde i den skarpaste opposition mot Horn och den gamla 
högadeln. — Styckets innehåll är i största korthet följande: 
Grefve Hurtig och baron Stadig äro båda förälskade i den 
unga, vackra och rika enkefru Lotta Enterfelt, hvars hand 



303 

ytterligare eftersträfvas af den penningdryge och ohyfsade 
junker Torbjörn Ränterik. Den förres böjelse besvaras till 
en början af fru Lotta, oaktadt all den sprättaktighet, Hur- 
tig, som nyss hemkommit från Paris, lägger i dagen. Men i 
följd af hans inbilska och mindre diskreta uppförande vän- 
des hennes hjerta småningom från honom för att i stället 
fästa sig vid den solide och allvarlige Stadig, som hon ej sedan 
barndomen sett. En afgörande brytning inträder, sedan hon 
fått kunskap om, huru Hurtig på ett kaffehus förgått sig mot 
hennes fader, den gamle karolinen amiral Enterfelt, som 
för honom var obekant. Hon gifver nu Stadig sin hand, 
och Hurtig, hvars flygtiga sinne redan ombytt föremål, friar 
med bättre framgång till Stadigs halfsyster, den muntra frö- 
ken Sophia Gladlynt. Såsom vilkor uppställer dock denna 
en skämtsam kapitulation, som till alla punkter af Hurtig 
antages, och hvarigenom han förbinder sig att helt och 
hållet aflägga sitt sprättaktiga franska väsen och åter blifva 
svensk. Junker Torbjörn far hålla till godo med fru Lottas 
kammarjungfru Sara, som dock upptäckes vara af adlig 
börd och som väl får antagas vara i stånd att kurera jun- 
kern för hans fel. När ridån faller, hafva alla funnit en 
make, i det äfven Hurtigs kammartjenare Lars Lustig blir 
förenad med den hittills till löpare förklädda Brita, och till 
och med Torbjörns dräng Truls får löfte om sin Ingri. 

Reinhold Gustaf Modées namn är fräjdadt i vårt lands 
juridiska literatur, förnämligast genom det s. k. »Modées 
verk», »den vidsträcktaste af alla förordningssamlingar som 
i Svea rike någonsin blifvit gjorda». Hans embetsmanna- 
bana företer ej något särdeles ovanligt. Född 1698, blef 
han auskultant i Göta hofrätt 1 7 1 7 och ingick sedan i 
kansliet, der han 1728 blef registrator. 1740 utnämndes 
han till sekreterare i kanslikollegiet och 1746 till assessor i 
Abo hofrätt, från hvilken syssla han 1750 tog afsked med 
titel af kansliråd. Redan två år härefter afied han. 

I vitterhetens historia har Modée först i senare tider 
blifvit allmännare bekant såsom författare till tre af den svenska 
frihetstidens bästa lustspel, alla uppförda på den skådeplats, vi 
nyss skildrat. Sjelf utgaf han dem alla utan utsättande af 
sitt namn. Med skäl kan han kallas frihetstidens bäste 
lustspelsförfattare. En klar insigt om scenens fordringar, 
en stor förmåga af karaktersteckning och ett ovanligt anlag 
för det komiska utmärka honom framför de samtida svenska 



304 

komediförfattarne. Äfven om en viss frändskap med Hol- 
berg kan spåras i hans författarskap, så är det dock huf- 
vudsakligast Moliére, som föresväfvät författaren såsom mön- 
ster. Den senares inflytande är kanske märkbarast i det 
stycke af Modée, som i likhet med Moliéres »L'avare» be- 
handlar girigheten, nemligen -»Håkan Smulgråt». Holberg 
deremot har tydligen haft inverkan på »Dårhuset», som är 
svagt komponeradt och egentligen blott består af en mängd 
smärre scener utan närmare sammanhang. »Fru Rangsjuk» 
torde få anses som det bästa af de tre styckena. Något 
främmande inflytande kan här knappt uppvisas, men sär- 
skildt i fråga om upplösningen erinrar detta lustspel både 
om Moliéres »Le bourgeois gentilhomme» och Holbergs 
»Den honette Ambition». — Innehållet är följande: Fru 
Märta Rangsjuk har öfvertalat sin man, herr Jesper Mes, 
att lemna landtlifvet och bosätta sig i hufvudstaden, der han, 
likaledes på hennes enträgna uppmaningar, sökt och erhållit 
en »karakter». Men för att kunna föra stat efter sitt stånd 
har han måst pantsätta sina gårdar och får det snart allt 
bekymmersammare i ekonomiskt afseende, hvilket emellertid 
ej hindrar frun att begära och mannen att bevilja inköp af 
allt flera lyxartiklar. En bjert kontrast mot de fåfänga för- 
äldrarne bildar den förståndiga och flärdfria dottern Lovisa, 
som bestämdt motsätter sig deras plan att gifta bort henne 
med den ruinerade sprätten grefve Valentin. Hon vill icke 
hafva någon annan än den oadlige och »okarakteriserade», 
men förmögne Leopold, som också friar till henne. Utsig- 
terna för deras förening äro mycket mörka, till dess Leo- 
pold i skepnad af en stormogolsk riksskattmästare vinner 
föräldrarnes samtycke till giftermålet. Nu inträffar un- 
derrättelse, att Jesper är ruinerad. Den förklädde Leopold 
erbjuder sig att ordna hans affärer, men på det vilkor att 
Jesper återvänder till sin gård och blir jordbrukare som 
förr. Härpå går mannen gerna in, men frun motvilligt och 
först sedan hon försäkrat sig om, att hennes man får be- 
hålla »karakteren». Nu, när de ej mera kunna ångra sig, 
röjer Leopold hvem han är. Drängen Truls, som blifvit 
upphöjd till bokhållare och varit mycket grötmyndig i denna 
sin värdighet, har till slut fått nog af ståten och håller sig 
nu ej för god att taga pigan Malena till hustru, som under- 
gått en liknande förvandling. R. A. 



Svenska Sprätthöken. 

Komedi i fem akter 

af 

Carl Gyllenborg. 



Inträdestal, 

när Svenska komedierna begyntes. 

Vi börja nu en ny, men likväl gammal sak. 

I egna skådespel vi hittills ej fått smak; 

Man har dem länge sett på romerskt språk, på franskt, 

På engelskt, spanskt och tyskt, ja, äfven sist pä danskt, 

På svenska ej ännu. 

Så låt oss börja då sjuhundra tretti sju! 

Det vore skam, om just de svenskas snillebragd, 

Som andras trotsa kan, skull' härvid stå försagd. 

Månn' ej en narr så lik på svenska härmas kan 

Som i sin franska drägt? Jo, säkert går det an. 

Nog ha vi ämnen haft, men ingen som dem stält 

Uppå teatern fram och i sitt rätta fält. 

Ty låt oss pröfva på! 

Vi vilja krypa först, se'n lära vi väl gå. 

Af ämnen ha vi väl så rikt och ymnigt kram, 

Att när vi söka ett, så komma tio fram. 

Men detta öfverflöd är just en svårighet; 

Den alltför mycket ser, ett visst ej välja vet: 

Ehvad han nå'nsin tar, 

Så tycks han likväl se det bästa ligga qvar. 

Just detta orsak är, 

Att nu vårt första spel oss kostar mest besvär. 



306 

Vår nit i början är ej stadgad i sin fart: 

Han svänger öfverallt, tar litet utaf hvart; 

Om sådant är ett spel, 

Så skall det titeln bli till detta skådespel. 

Vi dölja ingenting, vi säga alltid sant; 

Som gagnet är, så bör ock namnet bli bekant, 

Och ej, som ofta sker, 

En åsna få en rang, en tok en karakter. 

Karakter = titel, värdighet. 



Benägne läsare! 

Denna komedi lärer vara den första som blifvit sammansatt 
pä värt spräk, sedan den Svenska Teatern nu är vorden öppnad. 
Hon blef påtänkt och skrifven af det tillfälle, att man säg en öfver- 
sättning utaf en fransysk komedi, kallad Le Franrois ä Londres. 
Denna har man velat göra mer lämplig till vär nation och dess seder; 
huru det har lyckats, kan den benägne läsaren bäst döma. Uppå 
teatern var likväl denna pjes så lycklig att vinna approbation, som 
man ock måst lemna aktörerna det beröm, att livar en af dem der- 
utinnan äfven rätt väl spelte sin roll. De omdömen, som sedermera 
blifvit fälda om henne, hafva varit skiljaktiga. Låt du, benägne läsare, 
dina vara så rättvisa och billiga, att intet gift må tvingas och pressas 
utur ett hastigt arbete, hvars uppsåt endast varit att roa dig och att, 
utan väldighet, med rätta färger afmäla tvenne dessa tiders galen- 
skaper, som löpa snörrätt emot hvarandra. 

Väldighet = veld. 



307 



Agerande personer 

Grefve Hurtig, friar till Fru Lotta Enterfélt. 

Baron Stadig, äfven sa. 

Amiral Enterfélt, Fru Lottas fader. 

Champagne (eljest Lars Lustig), Grefve Hurtigs dräng. 

Måns, Fru Lotta Enterfelts löpare. 

Landtjunker Torbjörn Ränterik, friar ock till Fru Lotta. 

Truls Ända/ram, hans dräng. 

Fru Lotta Enterfélt. 

Fröken Sophia Gladlynt, Baron Stadigs syster. 

Sara, Fru Lottas kaminarpiga. 

Andafram = otymplig, plump. 



808 



FÖRSTA AKTEN. 
Första inträdet. 

Teatern föreställer Grefve Hurtigs logemente. 

G ref ve Hurtig, Baron Stadig. 

(Grefve Hurtig går allena på teatern upp och ner, 
sprätter med benen, ajusterar och ser sig på alla kanter, 
h visslar och sjunger om hvarandra.) 

Baron Stadig. Det är mig kärt att en gång träffa 
er, kusin. Alan har sagt mig, att I redan i några veckor 
varit här i Stockholm, och likväl har I ej låtit mig veta er 
ankomst. Glömmer man så sina vänner? 

(Grefve Hurtig går ännu af och an och sjunger.) 

Baron Stadig. Grefve Hurtig, grefve Hurtig, så lustig, 
och ändå på nykter mage! 

Grefve Hurtig. Ah parhleu! mon cousin! (Springer 
och famntar honom rätt hårdt.) A la mode de Paris, ma foi. 

Baron Stadig. Sakta, sakta, grefve! Vi famntas och 
kyssas inte så häftigt här i Sverige som i Frankrike; men 
vi mena't likväl mycket uppriktigare. Ja, jag skall be er, 
min kära kusin, att, när en annan gång Ni gör mig den 
äran att helsa på mig, det må ej tillika komina er i huf- 
vudet att vilja alldeles krysta anden ur mig och att pudra 
ut synen på en, a la mode de Paris, ma foi. 

Grefve Hurtig. Je vous demande pardon, mon cousin, 
je ne vous ai pas vu. 

Baron Stadig. Tala svenska, grefve Hurtig. 

Grefve Hurtig. Jag hoppas, min kusin har inte redan 
glömt sin fransyska, som han lärde i Paris. 

Baron Stadig. I vet, kusin, att jag var alltför kort 
tid i Paris att kunna lära något der; dessutan hade jag lärt 
så mycket af fransyskan och af andra främmande språk, 
som jag behöfde, förrän jag reste ut. Men jag brukar dem 
alla, som min kappa, endast i nödfall; mitt modersmål har 
alltid företrädet hos mig. 



309 

Grefve Hurtig. Fort bien, ma foi; så brukas fran- 
syska af min kusin endast i nödfall. Man kan döma der- 
af, att, sedan han kommit i denna dumma klimaten, han 
förlorat le bon gout, ce pli, cet air noble et dégagé, cet air 
par excellence! 

Baron Stadig. Hvem kan tåla, kusin, att I talar så 
om ert fädernesland? Vi äro fuller inte så vispute här, som 
de äro utomlands, men inte derföre mera dumma. I och 
annan rasande, jag ville säga resande, ungdom förtära pen- 
ningar på edra resor mycket illa, när livad I bringar hem 
med er bestar förnämligast i det landets förakt, som I lik- 
väl äro födde uti. 

Grefve Hurtig. Serviteur tres humble, monsieur le 
baron. Så rasande I behagar kalla oss, så bör det förakt, 
som I oss tillskrifver, snarare kallas ömhet och kärlek för 
vara landsmän. Vi observera under våra resor utomlands, 
huru vida andra nationer öfvergå oss i politesse, i artighet, 
maner att lefva och dylikt mera. Sådant underrätta vi oss 
om på det nogaste, och komma så hem att charitablement 
undervisa andra för intet uti det, som vi ha lärt med stor 
omkostnad. 

Baron Stadig. Det är till sågandes, kusin: I förtära 
era penningar utomlands uti liderliga sällskap, profitera deraf 
med all flit till att göra andra liderliga med er. Kusin 
Hurtig, kusin Hurtig, I vet, jag är er vän, I vet, att jag 
säger alltid rent och uppriktigt, hvad jag menar. I har 
varit några veckor här i staden, jag har sökt, men förgäfves, 
att råka er; men tro mig, att jag ändå hört mera af era 
legender, än I kan tro, ja mera än jag hade önskat! 

Grefve Hurtig. Hvad kan I nafva hört om mig, ku- 
sin"? Jag tviflar inte, att ju de förmoner, jag skaffat mig 
under mina resor, uppväckt vår nations vanliga och obotliga 
sjukdom, jag menar afunden, och att jag derföre hatas och 
baktalas, att ingen kan imitera mig. Det är dock inte alla, 
kusin, som fälla ett så omild t omdöme om min ringa per- 
son: om mina maner ej stå alla an, så äro de dock ej sä 
olyckliga att vara oangenäma hos dem, som en ung kavaljer 
mest bör söka att behaga. 

Baron Stadig. Kära, hvilka skulle de vara, kusin? 

Grefve Hurtig. Jo men, rätt det vackra könet. Hvad 
tyckes dig derom, kusin? 

Visput = flygtig, opålitlig. Visp(er) samma betydelse. 



310 

Baron Stadig. Jag tycker så, grefve, att I och alla 
era kamrater ha knappt satt näsa i Paris, der fått en fran- 
sysk klädning på er, mjölat ert hufvud som ett baktråg, 
lärt göra några sprättsteg, dundra fram »mon bleu!» och 
sjunga några franska visor, förrän I tror er vara så 
vackra och så angenäma, att ingen flicka kan göra er mot- 
stånd: ser hon er blott an, så har hon goda tankar för er; 
niger hon litet, så är hon kär åt er, och säger hon er den 
aldra minsta höflighet, ja då skall veta inbilla I er fullt och 
fast, att spelet är vunnet. Skulle det ock vara några, af 
hvilka I, gode herrar, kunde berömma er, så kan man väl 
gissa, af hvad slag de äro. Jag önskar er lycka, kusin, 
mycken lycka! 

Grefve Hurtig. Vänta, vänta, kusin! Har I retat 
mig, så skall I ock, sur mon honneur, inte slippa, förrän jag 
öfvertygat er, att hvarken ett blott åsyn, ett litet nigande 
eller några höfliga ord gifvit mig en inbillning, som I tror 
vara ogrundad: non, mon cousin, une déclaration en forme, 
ma foi. Flickan har rent och rundt ut tillstått, att hon äl- 
skar mig. 

Baron Stadig. Skryt, idel skryt, å la mode de Paris, 
ma foi. Låt mig gå, grefve! 

Grefve Hurtig. Nej, du skall bida, kusin Stadig, an- 
tingen du vill eller inte, till dess jag sagt dig, att en ung 
enka, skön och rik på köpet, kom vid pass för fjorton dagar 
sedan från landet hit till Stockholm, att jag blef af en hän- 
delse bekant med henne, att jag stälde mig strax kär, atta- 
querade hennes hjerta en forme och hotade detsamma med 
storm, att då strax chamade slogs, att vi nu hålla på att 
kapitulera, och att jag derföre, till att vara så mycket när- 
mare fästningen och att förekomma all surprise, nu har hyrt 
mig dessa rum här på Nygatan midt emot min hjertunges 
qvarter, dit hon flytt för åtta dagar sedan. 

Baron Stadig. Jag märker, kusin, I har angripit er 
sak som en förfaren krigsman. Men har I ock sett er väl 
före, att ej någon fördold mina springer, som torde lyfta i 
hastighet er och allt ert hopp i luften? Far väl! 

Grefve Hurtig. Kan nu någon annan än en ram 
svensk, ja ändå en af det dummaste slaget, vara så litet 
curieux? Tänk, han valar sig inte en gång att fråga, hvad 
min vackra enka heter. 

Chamade = signal till underhandling. 



311 

Baron Stadig. Jag är hvarken förveten eller frågvis. 

Grefce Hurtig. Ja, gå din väg, min ganska ärbare 
och tväre kusin; men kom i håg, att här näst, jag får se 
dig, du skall önska mig lycka till att äga den sköna, den 
täcka fru Lotta Enterfelt, Amiral Enterfelts dotter. Få se, 
om din kloka hjerna har emellertid användt sin tid bättre 
än jag. 

Baron Stadig. Nämnde I fru Lotta Enterfelt, kusin? 

Grefce Hurtig. Ja, rätt densamma. 

Baron Stadig. Hör, grefve: låt mig råda er som en 
vän, att, när det kommer er i hufvudet till att förnöja an- 
tingen er egen fåfänga inbillning eller andras förvetenhet, 
medelst det I diktar någon lycka, som I vill folk ska' tro 
att I haft hos det vackra könet, I då åtminstone skonar den, 
hvilkens dygd och förstånd äro så kunniga och så utan gen- 
sägelse, som fru Lottas äro. 

Grefce Hurtig. Jag tör kanske ha glömt bort, huru 
laggranna I aren, godt folk, här i Sverige; men det vet jag, 
att i Frankriket aldrig någon dömes för att hafva gjort ett 
fruntimmers dygd för när eller att just hafva skylt henne för 
en odygd, när han säger, att hon ämnar gifta sig. Och hvad 
fru Lottas förstånd angår, så trots att I, kusin, eller nå- 
gon annan kunnat kraftigare bestyrka de goda tankar, som 
både I och så många andra hysa derom, än jag, då jag be- 
rättat hennes och mitt välgrundade begrepp hafva derut- 
innan förenat sig, att hon aldrig kan göra ett bättre och 
henne anständigare val d'une chére moitié än äfven af denne 
närvarande Wilhelm Hurtig, just sådan som han här står, 
går och rör sig . . . Men å propos, kusin Stadig, hvarföre 
så tankfull? Eller hvarföre ifrade I er så, när I hörde fru 
Lotta Enterfelt nämnas? Låt mig se! I är blek, kära Sta- 
dig, förfärligt blek . . . Tänk, huru hjertat slår på er: puff 
puff ! Jag må aldrig tro, kusin . . . ! 

Baron Stadig. Du må tro, hvad du vill, Hurtig, så 
vet, att jag är kär, ja rätt så kär åt fru Lotta som du, 
fast inte så lycklig. Ja vet, att jag är din rival, som sätter 
all sin lycka och allt sitt nöje uti ågan af den vackra frun, 
och som skall göra allt det han någonsin i verlden kan, 
till att rycka dig utur händerna en skatt, som du hvarken 
förtjenar eller vet att sätta rätt värde uppå. 

Afven = just. Aga = ägande, besittning. 



312 

Grefoe Hurtig. Stackars kusin, så vill han sticka 
ut mig hos fru Lotta, vill han . . .? 

Baron Stadig. Jag har vågat så mycket förr en gång 
och gått till lands dermed på köpet. 

Grefoe Hurtig. Det har jag min sann lust att se ! 
Men säg mig, min kära hjertans kusin, vet hon, att du 
tycker om henne? 

Baron Stadig. Det tror jag knappt. 

Grefve Hurtig. Trå som icke rätt ömkar dig, stackars 
gosse! Hör, om du vill, så skall jag taga på mig att be- 
rätta henne detsamma. 

Baron Stadig. I är alltför tjenstaktig, kusin; den 
mödan har jag heldst sjelf, och väntar allenast på tillfälle. 

Grefve Hurtig. Tillfälle! Ah parbleu! det skall jag 
skaffa dig, min kära baron Stadig, det skulle ock ske nu 
på ögnablicket; men jag har nu några affaires dimportance. 
Min kammartjenare Champagne skall uppvakta er här uti 
mitt logemente, om I vill blifva här qvar så länge, till dess 
jag inom en half timmes förlopp kommer tillbaka, då vi se- 
dan skola besöka fru Lotta. Hola, Champagne! 

Champagne. Munsier! 

(Grefve Hurtig hviskar till honom.) 

Champagne. Fort bien, munsier. 



Andra inträdet. 

Baron Stadig och Champagne. 

Baron Stadig. Hvad i påfvens namn ha vi fatt här 
för en figur? Etes vous Francais, mon ami? 

Champagne. Vi, munsier. 

Baron Stadig. Votre nom est la Champagne? 

Champagne. Vi, non, munsier. 

Baron Stadig. Hvad vill det säga: vi, non? Jag tror, 
du är rätt så mycket fransos som jag. 

Champagne. Ja, jag tror så med, herr baron. Känner 
I inte Lars Lustig? 

Baron Stadig. Låt mig se. Jo min sann, jag ser, det 

Trå = hin onde. 



313 

är du sjelf, min ärliga Lasse! Men hvem i raggens namn 
skulle hafva känt igen dig, som du nu ser ut? 

Champagne. Känt igen mig? Ni skall veta, herr 
baron, att, sedan min grefve tillpyntade mig på det sättet, 
som Ni ser, jag hade nog göra i fulla åtta dagar, innan jag 
kunde förnya bekantskapen med min narraktiga, jag vill 
säga behagliga, person. 

Baron Stadig. Men säg mig, huru har du, som, fast 
du alltid varit en rolig gosse, dock städse visat dig beskedlig, 
kommit att bära denna främmande narrdrägten? Om jag 
mins rätt, så bar du min kusins livrée, när jag var i Paris. 

Champagne. Jag fruktar, kära herr baron, att jag 
mera bär er kusins livrée nu än då. Men att kort förtälja 
er allt: när min grefve skulle resa från Paris, så måste jag 
kan tro avancera från lakej till kammartjenare; derpå befalte 
han mig att linda upp det lilla håret, jag hade, på sätt som 
I ser, att bara öronen sitta ute; baktill lät han hänga detta 
långa repstycke omveckladt med svart band och en liten hår- 
tofs i ändan; han lät tränga på mig ett par byxor, som 
sitta så tätt åt, att jag livar timme och stund nödgas att 
lappa dem, derest de spruckit i sömmarne; sedan måste jag 
hafva dessa hvita strumporna, som för mig, hvilken han hvar 
dag sänder som en skjutsmärr kring gatorna, det må vara 
rent eller orent, hafva snart blifvit så isprängda, som de äro. 
Ja, kära baron, si hocka tofflor han låtit göra mig; sedan 
dessa vagns-söljorna, han gifvit mig till skospännen; si denna 
mångfärgade rocken, som han hängt uppå mig med ett helt 
lispund hästtagel uti, att göra mig en fullkomlig styfkjorlel. 
Allt detta tillika med denna långa värjan jemte min lilla 
vackra hatt, som han böd mig bära på ett öra, svor han 
med alla fransyska eder, som han lärt, hvilka min sann äro 
inte få, att det gjorde mig till en öfvermåttan väl ajusterad 
modisk valet de chainbre; men i mitt tycke har det gjort 
mig rent ut nästan till en så stor narr som min . . . 

Baron Stadig. Sakta, Lasse! Mins, att din grefve är 
min kusin. 

Champagne. Jag vet, att han är er nära slägt, herr 
baron ; men hvarföre slägtas han då inte på er i förstånd 
och beskedlighet V 

Baron Stadig. Ah, din tjenare, Lasse! Men, kära, 
säg mig, hvad för folk umgicks min kusin med i Paris? 

Modisk = på modet, modern. 



314 

Du vet, att min slyffars hastiga död tvingade mig att strax 
resa hemåt, så att jag inte fick hafva några stora bekant- 
skaper med folket der. Ej må jag tro, att alla fransoser 
äro så vispute som din grefve? 

Champagne. Herr baron, jag vill säga er rätt, huru 
det hänger tillhopa, så vida jag i min enfaldighet kunnat 
begripa saken. I Paris är ej så lätt för en främmande att 
göra bekantskap med; der vill tid och äfven ett något kost- 
barare uppförande till, än våra svenska pungar, ja äfven 
vår resande ungdoms flygtiga sinnen tillåta. Men de franske 
sprätthöfcar — om jag mins rätt, så kalla de dem petits 
maitres — de ställa sig allestädes in; dem får en främ- 
mande strax och mycket lätt umgänge med, de föra honom 
i sällskap, der spel och andra odygder göra allt tidsför- 
drifvet. Der tappa våra unga herrar deras penningar, der 
förlora de sin helsa, få salbrutna näsor, och der blifva de 
sådane narrar, som en hoper af dem komma hit hem igen, 
då de sedan vilja inbilla sina landsmän, att de haft den 
förnämsta bekantskapen i Frankriket, varit i gunst hos de 
högsta damerna, och att deras klädning, tal, åthäfvor, ja 
jag vet inte hvad mer, är allt efter det aldra nyaste fransyska 
modet, å la mode de France, ma foi. 

Baron Stadig. Du talar mycket förståndigt, Lasse. 
Jag hade aldrig trott, att du skulle hafva kunnat göra så 
dj upsinniga observationer. 

Champagne. Herr baron lärer minnas, att jag varit 
en förlupen djekne och äfven inte af det dummaste slaget ; 
dessutom så plägar man säja, att man utaf skadan blifver 
klok, men inte rik. Att min grefve utaf sin skada ej blifvit 
rik, är beklagligt alltför sant; men jag fruktar, att jag är 
den endaste, som af hans skada blifvit klok. Men jag ser, 
det lärer nu snart vara tid för mig att gå, dit min grefve 
befäl t mig. 

Baron Stadig. Säg mig först, hvad var det, min 
kusin hviskade dig i öronen? 

Cliampagne. Jo, han sade sig skola gå litet på Tou- 
rongs kaffehus, och bad mig emellertid, och om en liten 
stund, anmäla honom och er hos fru Lotta samt att sedan 
komma oeh säga honom till, då han strax ville skynda sig 
hem, till att introducera er hos sin sköna kärsta. Ha, ha . . . 

Baron Stadig. Men hvarföre ler du, Lasse? 

Champagne. Jag vet min sann inte, om jag skall gråta 



315 

eller le, att se min herre bära sig så rasande tokut åt. Han 
vet, I är hans rival, herre, han vet, åtminstone borde han 
veta, qvinfolkens medfödda ostadighet, och likväl är han så 
förblindad af sin inbillade angenämhet och artighet, att han 
tror sig säkert kunna våga till att sjelf göra er bekant med 
sin kärsta. Stackars grefve, inte hade du just behöft att 
resa till Paris att förskaffa dig så mycken dumhet. 

Baron Stadig. Du kan fuller inte ha så orätt i livad 
du säger, Lasse; men det står derhän, huru det lärer lyckas 
för mig, som ej har lärt din grefves angenäma maner, som 
han kallar dem. Emellertid skall jag göra mitt bästa, och 
nyttjar gerna detta tillfälle att blifva introducerad af min 
rival, på det fru Lotta äfven deraf må döma om hans för- 
mätna säkerhet om sin lycka, ehuruväl jag ändå igenom 
min halfsyster, som uppå landet gjort både bekantskap och 
vänskap med denna hjertungen, och som nu lärer vara hos 
henne, redan anhållit att få göra hos henne min uppvakt- 
ning. Emellertid gå du man förut till fru Lottas logemente 
och anmäl din grefve. Jag skall söka upp honom på kaffe- 
huset, att se livad han tager sig före, och der lärer du råka 
oss begge. 

Champagne. Fort bien, monsir. Men, min kära herr 
baron, var så nådig och förmå så mycket hos min herre, 
att jag må slippa denna narrklädningen och få lof att taga 
min egen. Jag är så hopsnörd, så obäklig och så styf, 
som de hade ränt en jernstång igenom mig. Kära herr 
baron, laga, att jag får blifva lik en förnuftig menniska igen. 

Baron Stadig. Hör, Lasse, när du bestält ditt ärende 
hos fru Lotta, så kan du säkert ömsa klädebonad; jag skall 
vara man före, att din grefve inte skall bli ond på dig. 



Tredje inträdet. 

Ciiampagne (allena). Denna herren är inte fuller så berest 
som min grefve; men huru mycket är han likväl beskedli- 
gare, och huru mången god plåt har han dock spart i sin 
pung! Tänk om gamla gref Hurtig, som var så njugger, 
skulle nu komma ur sin graf och vilja efterse sina efter- 
lemnade mögliga dukat-pungar och buntar af banco-sedlar, 
huru torde han finna dem bortflugna! Men så går det: 



316 

njugger spar och grymmer nöter. Bry dig inte derom du, 
Lasse, din grefve lönar dig väl, så länge det varar, och när 
det är allt, så far väl, grefve! säger jag. Men se här kom- 
mer den vackra enkans dräng, Hans löpare kalla de honom. 
Jag skall sända honom efter frustu-smällan att anmäla mitt 
ärende. Dock, hvad skall jag göra? Den unga flepen är 
så svartsjuk om sin sköna, att jag lär inte få ett godt ord 
af honom. Det bästa är, att han bär hjertat temligen lågt i 
byxorna, så att bara jag ser på mitt stekspel t. här, så 
kusar han som en hund. 



Fjerde inträdet. 

Champagne, Hans*) (i löpare-kläder). 

Champagne. Bon jour, munsier Hans. 

Hans. Om bonn' är sur eller söt, munser fransos, 
hvad går det mig an? 

Champagne. Är mamosell Sara hemma? 

Hans. Här bor ingen mamosell här; fråga efter henne 
i grannskapet. 

Champagne. Jag vill säga jungfru Sara, morbleu! 

Hans. Här bor en ung flicka, som heter Sara, ärlig 
piga tror jag hon var, förrän hon vardt bekant med dig. 
Men om hon är jungfru eller inte, det tur du bäst veta, 
fransos; åtminstone är jag säker uppå, att du inte har gjort 
henne dertill. Stackars Hans, här kommer den utputsade 
grefven och vill förföra min fru, kan tro, och denna fran- 
syska näsperlan vill rent af våldtaga Sara. Jag kunde gråta 
af förtret att se henne så lätt på tygeln, och ändå emot en 
förbannader utbölinge. Jag har likväl så träget friat efter 
henne, gifvit henne många vackra skänker, lupit hennes 
ärender som en hund och uppvaktat henne mera än min 
egen fru. Litet förrän frun reste från landet, tog hon emot 
en gullring af mig, som kostade två goda plåtar; då, 
kan tro, hette jag »min kära Hans», då klappa' hon mig på 

*) Af förbiseende så kallad här, tydligen densamme som a per- 
sonförteckningen kallas Mans. — Scenen måste från detta inträde 
tänkas förbytt till gatan e. d. utanför fru Enterfelts bostad. 

Grymmer = bin; nöta = njuta, få. (»Snål spar och f-n tar.») 

Frustu-smälla = kammarpiga, pigsnärta. 

Flep(er) = mes, mjeker. 



317 

kindbenet, ja min sann, hon lät mig en gång kyssa sin 
hand, med lofven atl så snart frun kom tillbaka pa landet, 
skulle vi ha bröllop; men nu, sedan denne bängeln börjat 
löpa bess efter henne, skall I veta, hon sätter näsan i vädret. 
Hon vill knappt mer känna sin kära Hans, och mina äre- 
titlar bestå nu uti »din lymmel» och »du sloker >, ja hon kallar 
mig som oftast canaille. Hvad det är, må hin veta; utan 
tvifvel har hon lärt det af dig, du . . . 

Champagne. Hvad säger den coquin? 

Hann. Huru skall jag veta, hvad den kocken säger 
eller den andra? Du djefvuls fransos du, här är ingen kock 
i huset. Min fru hade för tu år sedan en, de sa' han var 
just en sådan fransos som du; men den ödde så mycket 
smör och gjorde så mycket larm i huset, att hennes nåde 
aldrig ville hafva någon kock mer. Men om du vill göra 
bekantskap med vår kokerska, åh hon, skall du tro, är en. 
hj er tans vacker flicka, Sara spisar inte emot henne. Vill 
du, så skall jag ropa henne ut till dig; hon lärer så gast- 
kramma din magra benrangel för dig, att bå' sol och måne 
skola skina igenom dig, din . . . 

Champagne. Hör, Hans, ser du inte här en viss sak, 
som hänger vid min sida"? Vertebleu, je t'assommerai, 
canaille ! 

Hann. Sa, der känner jag igen hedersnamnet, Sara 
plägar gifva mig. Hade du inte det slags svärd att hota 
mig med, och jag man litet mer courage, än jag har, jag 
skulle lära dig en sådan dans, att du aldrig dansat maken 
i Frankriket, din . . . 

Champagne. Hvad muttrar du? 

Hans. Åh, kära munsier, jag hölt på fundera med 
mig sjelf. 



Femte inträdet. 

Inkommer Sara till dem. 

Sara. Hvad är för buller här? Nog hörs din röst, 
Hans, när något ond t är på färde, och alltid måste du vara 

Löpa bess efter = ifrigt kurtisera. 
Spisa = förslå, gä upp emot. 

Svenska Parnassen II. 21 



318 

i krakel. Det blir aldrig godt, förrän min fru kör dig utur 
huset. — Ah, munser, jag ber er om förlåtelse, jag såg er 
inte. Jag må ej tro, att denna vetvillingen har gjort sig 
onyttig? 

Champagne. Mamoselle Sara, votre trés-humble ser- 
viteur. (Stiger fram och kysser henne.) 

Hans. Trå vali mej, kysste han henne icke på bara 
munnen! Ah, ditt oförskämda kreatur! 

Sara. Huru manerligt desse utrikes herrar veta att 
ställa sig! Huru länge skulle icke våra glopar hafva bugat 
och krusat, innan de torts kyssa en! En flicka måste snart 
sagdt räcka ut truten, förrän de veta så mycket. — Men, 
munser, huru kommer jag nu att hafva den äran att få 
se er? 

Champagne. Det är fuller sant, mon ange, att min 
grefve sändt mig att begära lof till få uppvakta er fru, hans 
ärende vet I att jag måste uträtta; men förnämsta orsaken 
till min hitkomst är likväl att se er, min hjertunge, till att 
säja er, att era ögon hafva satt mitt hjerta i brand som 
en tjärtunna, ma foi, och att jag ej kan vara tillfreds, förrän 
I älskar mig så mycket, som jag älskar er. 

Sara. Jag har redan sagt er, munser, att I har all- 
deles vunnit mitt hjerta, och ämnar jag be min fru, att, 
när hennes bröllop står med er grefve, vårt må följa strax 
derpå. Hvad tycker er derom? 

Champagne. Sakta, madam, sa' bonn' åt märren! Pour 
le badinage bon, pour le mariage non. Men, min vackra 
mamoselle, behagar hon inte bringa mitt ärende till sin fru 
och skaffa mig svar, om min grefve tillika med en annan 
vacker kavaljer nu kan få göra hos henne sin uppvaktning? 

Sara. Min fru är litet utfaren, men lärer inom en 
timme komma hem igen, då I väl vet, munser, att er grefve 
och hvem han behagar hafva med sig i sällskap lärer vara 
välkomne. 

Champagne. Trés-obéissant serviteur, min engel. Jag 
vill strax gå att berätta min grefve ert svar. 

Sara. I behöfver inte hasta så mycket. Vi kunna gå 
litet in i min frus kammare och der rådgöra om våra an- 
gelägenheter; vi hafva inte alltid så godt tillfälle att vara 
allena. 

Champagne. Ingenting skulle vara mig kärare, mitt 
lilla sockerhjerta, än att kunna nyttja detta tillfälle; men 



319 

jag är befald af min grefve att vara i flygande tillbaka: 
han är sa pickhågad, att hvart ögonblick är längre för 
honom än hundra år, till han får höra, om han får se sin 
sköna fru. 

Sara. I borde, munser, vänta till dess hon kommer 
igen, att få af henne sjelf taga svar. 

Champagne. Det är nog, min sköna, att I, som är den 
andra henne sjelf, gifvit honom tillstånd att komma. Derföre 
adieu, ma belle, ä revoir. (Springer ut.) 

Sara. Munser, munser! — Den vispen är redan borta! 
Alen kanske hans herre är hastig till sinnes och tål inga 
dröjsmål; ja, det måste så vara, ty eljest är jag försäkrad 
derom, efter alla de hjertunge-ord, han har sagt mig, att 
han aldrig kunnat slå ut en så god lägenhet att vara allena 
med mig. Jag tyckte, jag kunde märka, huru han tvingade 
sig sjelf att snart sagdt löpa bort. Farväl, Hans. (Går ut.) 



Sjette inträdet. 

Hans (allena). Ja, far ända till blåkulla, ditt troll! 
Antingen är jag mycket bedragen, eller blifver du erbarm- 
ligen dragen vid näsan och begabbad på köpet. Tänk om 
denne snushanen varit så het på gröten som du! Ack 
jemmerligen att be en ungkarl, och en fransos på köpet, 
gå ensammen med sig i en kammare! Och likväl ska' Ni 
veta, att mot mig var hon så kräsmaga, att hon aldrig en 
gång ville blifva ensam med mig uti en hölada, fast den 
var sä stor, vid och bred som kungsstallet här. Jag säger 
inte mycket, men det säger jag: gif du man mig min ring 
igen, och löp sedan efter alla fransoser, som finnas öster 
och vester, norr och söder, och Hans skall skjuta efter med 
begge händern; ja men skall han så. 



Slå ut = afflå, afetä från. 



320 



ANDRA AKTEN *). 

Första inträdet. 

Fru Lotta och Fröken Sophia Gladlynt, 

Fru Lotta. Behöfs det så mycket krus, min Fiken, 
till att begära lof för baron Stadig att besöka mig? Är det 
inte nog, att han är din halfbror, till att vara välkommen? 
Att jag påminner mig rätt, så måste jag hafva sett honom 
i min barndom. 

Fröken Sophia. Kan min engel minnas sin barndom 
och hvad som då sig tilldragit? Ah, det vore min sann 
mycket! Och har likväl sedan blifvit en mycket ärbar fru 
och är nu en djupt sörjande enka. Låt mig se, efter en 
helt noga tidräkning lära dock alla dessa omskiften i hennes 
stånd hafva tilldragit sig inom tre långa år, sorgeåret. in- 
räknadt, som jag hjertligen önskar henne lycka till att nu 
hafva slutit. 

Fru Lotta. Du har rätt, min Fiken. Jag var bara 
barnet, när jag på min fars befallning samtyckte till att taga 
en man, utan att jag visste, hvad det betydde. Jag lärde 
det dock alltför snart, ty den knarrige gubben, som jag 
måste erkänna för herre och husbonde, märkte, ej mycket 
långt efter bröllopet, hvad galenskap han gjort, i det han 
tagit sig en alltför ung hustru för sina år; han vardt der- 
före ångerköpt, sedan svartsjuk och sist så krasslig och så 
förtretlig, och jag derpå så mjeltsjuk och melankolisk, att 
endera af oss nödvändigt måste troppa af, till att göra 
den andra lycklig och nöjd. Min gamle gubbe var så 
obligeant att resa förut och har nu lemnat mig i posses- 
sion af all sin egendom, hvarföre jag likväl har orsak alt 
tacka min fars försigtighet, som bragte min pickhågade 
ålderstigne friare att före bröllopet testamentera mig alla 
sina rikedomar, hvilka, oss emellan sagdt, min engel, äro 
mycket ansenliga. 

Fröken Sophia. Så att nu min kära fru Lotta är, 
kort sagdt, en ung, skön och rik enka. Lyckliga omstän- 
digheter min sann! 

*) Scenen är under hela denna akt fru Lotta Enterfelts bostad. 



321 

Fru Lotta. Min hjertans Fiken, den är lycklig, som 
tror sig vara så. (Suckar.) Men är det icke sant, att jag 
måste hafva sett din bror, förrän jag vardt gift? 

Fröken Sophia. Vi voro grannar på landet; våra för- 
äldrars vänskap gjorde, att vi, deras barn, voro ock snart 
sagdt alltid tillhopa. Jag var så lycklig att beständigt få 
njuta denna förmonen och att dymedelst förvärfva mig ditt 
förtroende, min Lotta, som tvärt emot dessa tiders vana i 
alla ombyten varit uppriktig och beständig. Men min bror 
Stadig var mesta tiden vid akademien; dock ökade han då 
och då vårt lilla sällskap. Sedan började han sin resa utom- 
lands; men som min far, som var hans styffar, hastigt clog, 
nödgades han skynda sig hem och har allt sedan uppehållit 
sig här i Stockholm, att afvakta en hop förtretliga, oss ge- 
mensamt angående processer, som gemenligen äro det säk- 
raste arfvet, barnen få efter deras föräldrar. Men om jag 
icke bedrar mig, så hade han den lyckan att se dig, min 
engel, här om dagen uti mitt logemente. 

Fru Lotta. Du hade så stort sällskap den gången, 
jag dröjde så kort tid qvar, är ock gemenligen så litet cu- 
rieuse att efterfråga, hvem den eller den är, att jag min 
sann ej kan erinra mig ett enda ansigte, som jag då såg. 
Men säg mig rätt uppriktigt, hvarför begär din bror så en- 
ständigt att få besöka mig? Jag hoppas ej, min käraste 
Fiken, att han kommer att öka hopen af mina friare? 

Fröken Sophia. Men om det så vore, min lilla söta fru? 

Fru Lotta. Ah, hennes tjenarinna, min sköna fröken ! 
Hennes bror har utan tvifvel lärt henne dessa hjertbrytande 
namnen. Men utan skämt, min käraste Fiken, det skull* 1 
göra mig hjertligen ondt, om din bror ville besöka mig på 
den foten. 

Fröken Sophia. Men hvarföre så det, kära du? Du 
känner ju hans familj, att den är en ibland de äldsta och 
bästa i hela Sverige; du vet också dess välmåga, och fast 
han är min bror, så kan jag likväl säga, att hans person 
är inte obehaglig, hans väsende är hvarken flygtigt eller 
trumpet, och om jag ej visste, att han hade ett så fromt 
och redligt sinne som någon i verlden, så vore jag ovärdig 
din vänskap, om jag i minsta måtto talte för honom. 

Fru Lotta. Jag vore ock ovärdig din vänskap, min 
engel, om jag icke trodde hvart ord, som du säger; men 
jag är så ledsen vid att blifva så förföljd och plågad, som jag 



322 

en tid bortåt varit af friare, att blotta namnet af dem kom- 
mer mig att rysa. Det är en underlig sak, att så snart ett 
fruntimmer, hon må vara ung eller gammal, lika mycket, 
blifver enka och ropas ut för att vara rik, då skall veta, 
der blir ett rännande i staden. Der finnes knappt någon 
karl så ovärdig, som icke tror sig fritt kunna våga till att 
anmäla sig hos henne, alla ställa sig an, som vore det en- 
dast hennes dejliga person, kan tro, som de fika efter, ja 
de svärja så, att man kan hisna deråt, det de, om hon liade 
ingen fyrk, skulle skatta sig lycklige att laga henne i bara 
paj tan, som man plägar säga, och allt detta måste hon vara 
så enfaldig och tro. Som för exempel, livad nu mig angår, 
min Fiken, så kan min, som alla andras, ungdom kanske 
något leka folk i ögonen, min spegel säger mig ock, att jag 
ej är just af de aldra fulaste; men tror du, att jag derföre 
bör vara så fåfäng ocli från vettet att inbilla mig, det Lotta 
Enterfelt är den, som de fria efter? Nej, min vän, öfverste 
Rikmans penningar hafva satt deras hjertan i brand. Dem 
fikas de efter, dem sucka och ängslas de före, dem skrifva 
de kärleksbref till, dem göra serenader före; och huru gerna 
skulle de se, om de allenast med dem finge gå i brudstol, 
ja äfven i brudsäng, den täcka, den sköna Lotta Enterfelt, 
som de nu kalla mig, måtte då fä ligga hvar hon ville, ja 
obrydd conlinuera i sitt enkestånd till sina döddagar. 

Fröken Sophia. Men min bror . . . 

Fru Lotta. Du vill säga, att din bror har helt andra 
tankar. Jag vill fördenskull, min Fiken, tro honom vara 
den rara Fogel Phoenix, hvaraf de säga aldrig skall vara 
mer än en enda tillika till i hela verlden. Men säg mig, 
min flicka, vill han likväl icke blifva min man, vill han icke 
hafva väldet öfver mig, med ett ord, vill han inte, jag skall 
erkänna honom i sjelfva verket för min herre och husbonde, 
sedan vi blifvit gifta, blott och allenast för det, alt han 
kallat sig min träl, så länge han friade? Min hjertans Fi- 
ken, du må förgylla saken, huru du vill, så blifver dock 
delta summan på allt: jag vet, hvad det betyder att vara 
gift; jag har en gång varit så och vill svärja derpå . . . 

Fröken Sophia. Hvad? 

Fru Lotta. Att jag ändå, innan du vet ordet deraf, 
på nvtl begår samma galenskap igen. 

Pajta = skjorta, linne. Tillika = samtidigt. 



323 

Fröken Sophia. (Ler häråt.) Jag tänkte fuller jag, att 
dessa allvarsamma reflexioner ej skulle vara länge. 

Fru Lotta. Hvad vill du jag skall säga, min Fiken? 
Mina gjorda reflexioner äro alla sanna och sådana, som jag 
borde följa . . . men . . . men . . . men här och men der, 
pii ung och vacker kavaljer i famnen är bättre än allt mo- 
raliserande i verlden. (Ropar:) Sara, Sara! 



Andra inträdet. 

Sara (kommer in till de förra). 

Sara. Ropade ers nåd? 

Fru Lotta. Ja. Sade du icke, att grefve Hurtig äm- 
nade besöka mig? 

Sara. Hans fransyska kammartjenare bar sådant ärende 
hit, sedan ers nåd var utfaren, då jag svarade honom, att 
ers nåd skulle innan en timme komma hem, och att hans 
grefve då vore välkommen. 

Fru Lotta. Men jag har åtminstone nu varit i fulla 
tre limmar hemma. 

Fröken Sophia. Förlåt mig, min engel, vi kommo hem 
klockan tre, och nu är hon knappt half fyra. 

Fru Lotta. (Suckar hjertligen.) 

Fröken Sophia. Huru står det till, min vän? 

Fru Lotta. Inte rätt väl. 

Sara. Skall jag springa efter litet Ungerskt vatten? 

Fru Lotta. Gå din väg ut, din fjolla, och säg mig 
till, när grefven kommer. (Sara gar ut.) 

Fröken Sopida. Ack, är sjukan der! Tänk hur svag 
hon är ... Ar du nu bättre, min vän? 

Fru Lotta. Det var allenast en liten svimning, som 
kom uppå mig, men nu gått öfVer. 

Fröken Sopliia. Min aldra käraste Lotta, se mig stint 
i synen! 

Fru Lotta. Nu har du visst något skälmstvcke före, 
du talar så sött. 

Fröken Sophia. Nej, kära, gör så! 



324 

Fru Lotta. Se nu då! (Ser stint på henne.) 

Fröken Sophia. Grefve Hurtig! Håll nu färgen. 

Fru Lotta. Huru kan du vara så förtretlig? (Skjuter 
henne ifrån sig.) 

Fröken Sophia. Var det der, som skon klämde, min 
puppa lilla"? Ah, du må rätt så väl tillstå, hvad du ej kan 
dölja: du är kär, min hjertimge, erbarmligen kär. 

Fru Lotta. (Suckar.) Hvarföre må jag ock icke uppen- 
bara dig min svaghet? Har jag dock sedan vår första be- 
kantskap aldrig hållit något hemligt för dig. Ja, jag skall 
säga dig allt, min hjertans Fiken: jag älskar grefve Hurtig, 
han älskar mig igen, och oss felas intet mer än min fars 
samtycke att göra oss begge lyckliga. 

Fröken Sophia. Har min vän varit länge bekant med 
honom? 

Fru Lotta. Ej längre än sedan jag kom hit till Stoek- 
bohn, hvilket är ungefär fjorton dagar sedan. 

Fröken Sophia. Jag önskar dig lycka, men tyckes 
dock för en så kort bekantskap, så har . . . 

Fru Lotta. Min Fiken lilla, det är bäst att göra fort, 
hvad man ämnar göra. 

Fröken Sophia. Ja ja, min vän; men man ångrar 
ofta länge det, man har gjort i hast. Dock förlåt mig, jag 
känner inte din grefve, ty fastän han skall låts vara min 
kusin, bar jag aldrig sett honom. 

Fru Lotta. Du vet då, att på hans härkomst är intet 
att säga, hans person kan ingen neka att den är angenäm. 
Han är fuller något yr, men man plägar säga, att den yraste 
hästen blifver ofta den bästa. 

Fröken Sophia. Ja, men han bryter ock ofta halsen 
af den, som honom skall tämja; dessutom så har jag hört, 
att de hästar, som en gång få vanan att skena eller kollra, 
blifva aldrig bättre. Dock, det är du, som skall nyttja'n 
och bruka'n, min vän: är du nöjd, så är allt nog; jag ön- 
skar, att du alltid må hafva orsak alt vara så. 

Puppa = ilocka. 



325 



Tredje inträdet. 

Inkommer Sara. 

Sara. Min fru, den vackra grefven tillika med en 
annan ung herre äro derute. 

Fru Lotta. Bed dem komma in. 

Fröken Sophia. Courage, min engel! — Ha ha . . . 

Fru Lotta. Nå nå, jag tor fuller en gång få hefala 
dig igen, din elaka flicka. 



Fjerde inträdet. 

Fru Lotta, Fröken Sophia, Sara, Grefve Hurtig, 
Baron Stadig och Champagne. 

Fru Lotta. Min hjertans du, känner du den kaval- 
jern, som grefven har med sig? 

Fröken Sophia. Hvad, skall jag icke känna honom? 
Del är min bror Stadig. 

Fru Lotta. Du har på min ära haft skäl att berömma 
honom, han tyckes vara rätt en vettig karl. 

Fröken Sophia. Hvad gagnar det honom, min docka? 
Han heter dock inte Gref Hurtig. 

Fru Lotta. Tig, din yrhätta! Ser du inte, att jag 
blir ond? 

Fröken Sophia. Jag märker, du rodnar; men trå mig 
om det är af ondska det, min Lotta lilla. 

Grefve Hurtig. Kära Stadig, hvem är den hjertans 
vackra flickan, som fru Lotta har hos sig? 

B ar 07i Stadig. Jag mins ej i hastighet hennes namn ; 
men jag vet, att hon är det endaste barnet och skall vara 
del rikaste partiet i hela Sverige. — Få se, om icke den 
spiken drog. 

(De gå fram tilt fruntimmerna. Gref Hurtig bugar sig 
föi-st för fröken Gladlynt och står sedan helt stilla och 
kastar då och di ögonen åt henne; hon niger déremot 
mycket kallsint.) 

Baron Stadig. Se, huru tvehugse han nu står, hvem 
han skall bevärdiga med sin kärlek, antingen fru Lotta eller 
min syster! A la mode de Paris, min sann. 



326 

Fru Lotta. Hvad felas honom? — Grefve, grefve . . . 

Grefve Hurtig. Ah, min skönaste fru, fägnaden att 
se er betog mig så . . . så . . . (Kastar emellertid oförmärkt ögo- 
nen till fröken Stadig.) Men å propos, jag skall säga er en 
lustig passage: tänk, min gunstiga fru, jag hafver nu den 
äran här presentera i denna helt och hållet svenska ka- 
valjeren tillika min kusin och rival. Han har haft det nöjet 
alt se er en gång i en visit, säger han. I har segrat öfver 
honom, utan alt I det vet; han har, stackars gosse, länge 
sökt tillfälle att få berätta er sådant, och jag är så chari- 
table att nu förskaffa honom detsamma. 

Fru Lotta. Min sann, grefve . . . 

Grefve Hurtig. Han ser enfaldig och blyg ut; men 
de säga, att i stillaste vatten gå tjockaste fiskarne. Han är 
med allt det mycket farlig, mycket farlig; han har, på min 
ära, hotat att vilja sticka ut mig hos er. Tänk, min fru, är 
jag icke uti stor fara? Ha ha . . . 

Fru Lotta. Allt skämt är inte anständigt, grefve. Vet, 
att ert går nu för långt. 

Baron Stadig. Min nådiga fru, hans skämt går ut på 
mig, jag har den förtjent, och han säger rena sanningen 
under sitt löje. Jag har inte kunnat dölja mina hjertans 
tankar, jag har bekant för honom, det jag aldrig sett nå- 
got så fullkomligt som er person, och han har hört både 
min förundran och harm, då han berättade sig hafva den 
lyckan att vara älskad af er. 

Fru Lotta. Hvad, grefve, törs I? 

Grefve Hurtig. Ej, hvad är det mer? I är ett för- 
nämt fruntimmer, jag är ej af ringare härkomst; I är rik, 
jag är förmögen; I är enka, jag är ungkarl; I är nitton år 
gammal, jag har just fylt mina fyra och tjugu; I är skön, 
jag är angenäm. (Vänder sig till spegeln och beser sig sjelf samt 
lagar sin toupet till rätta.) Vi äro skapade för hvarandra, vi 
älska hvarandra; hvarföre skall allt sådant hållas hemligt? 

Fru Lotta. Gör er inte så säker, grefve Hurtig: frun- 
timmer är föränderligt, och om det så vore, att jag hade någon 
god tanke för er, vill jag inte att det just skall blåsas ut 
heller. Jag älskar tystlåtenhet. 

Grefve Hurtig. Ej, min fru, hvad nämnde I der? 
Tystlåtenhet? Fy, hvad för osmaklig ragoui gör den och 
kärlek tillhopa! 

Blåsa ut = trumpet:i ut. 



327 

Fröken Sophia. Fru Lotta, I kommer inte ihåg, att 
grefven lärer vara nyss kommen från Frankriket; der har 
han lärt att förställa sig, som vore han kär, samt att söka 
fruntimmers gunst, endast till att kunna berömma sig deraf. 
Han lärer anse kärleken ej annars än som ett skämt och ett 
gyekleri, hvaruti den, som bäst kan bedraga och förvända 
synen på folk, är den fullkomligaste mästaren. Men förlåt 
mig, min grefve, att jag, fast okänd af er, tar den friheten 
att berätta er, att det hos oss i Sverige och ibland besked 
ligt folk går annorlunda till: vi visa i vår kärlek, såväl som 
i allt vårt andra väsende, redlighet; vi älska endast i uppsåt 
att blifva älskade; vårt hjerta följer vår mun och vår hand; 
kärleken består hos oss uti en öfverensstämning af våra 
hjertans böjelser, och inte uti en hoper krus först och skryt 
sedan. 

Grefve Hurtig. Jag är lycklig, som får vara en så 
skön frökens écolier. Hvem skulle icke gerna vilja lära af 
en så vacker mun, huru man bör älska? Men, min sköna 
fru, om jag gjort åt min kusin här confidence af min lycka, 
så vet. hon, qu'en amour un eonfident est nécessaire. Jag 
har ock aldrig kunnat fa en tystlåtnare än han, det är jag 
försäkrad om. 

Baron Stadig. Jag lär veta att tiga för nådiga fruns 
skull; ty hvad er beträffar, min kusin, så kom ihåg, att allt, 
livad I mig sagt, är skedt af skryt och uti ett mig alldeles 
pät rugadt förtroende. 

Fru Lotta. I är min sann till berömmandes, herr 
grefve. 

Grefve Hurtig. Parbleu, kusin, det är tid, att du tager 
afsked. Hade du frequenterat le beau monde i Paris, så hade 
du längesedan kunnat märka, att fru Lotta är ledsen vid 
dina obehagliga discourser. Tro mig, du generar henne och 
skulle gerna saknas i vårt sällskap. 

Fru Lotta. Om vi kunna vara någon förutan, grefve, 
så är det inte baron Stadig. 

Grefve Hurtig. Fy skam, min sköna fru! Hvem plär 
vara så birrug? Men smått gnabb ökar kärleken, säga de, 
så gör ock korta frånvarelser ; derföre vill jag vara så obli 
geant mot min kusin att lemna honom fältet. 

Fru Lotta. Akta er, att han inte omsider slår er all- 
deles derutur, grefve! 

Birrug = lättretlig, snarsticken. 



328 

Grefve Hurtig. Je 1'en défie: han är så dum, att I 
lär snart ledsna vid honom, och då blifver jag dubbelt väl- 
komnare, par ma foi. (Gar ut och bugar sig för fröken Stadig. 
Champagne följer honom.) 



Femte inträdet. 

Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Baron Stadig, Sara. 

Baron Stadig. Hvad tycker I om vår fransyska kusin, 
syster? 

Fröken Sophia. Han har min sann intet att skylla 
naturen, som skapat honom behaglig nog; men han har i 
mitt tycke hittat på en konst att göra allt sådant om intet. 
Det är likväl skada, ty der tyckes bo något särdeles godt 
hos honom. 

Baron Stadig. Om jag inte bedrager mig, syster, så 
lärer han fälla samma omdöme om dig som du om honom. 

Fröken Sophia. Inte i allt, hoppas jag. Fru Lotta, 
fru Lotta, har I inte gått er trött än? 

Baron Stadig. Min nådiga fru, tillåt att jag nyttjar 
det tillfälle, som min lycklige rival gifvit mig, hans förmä- 
tenhet och egen inbillning. 

Fru Lotta. Håll, herr baron! Jag tror inte, att han 
lemnat er här qvar till att tala illa om sig. Min Fiken! 
(Hviskar åt henne.) 

Fröken Sophia. Hör, min bror, vill I vara så god 
och följa mig här öfver gatan till min gamla faster, fru 
Gladlynt? 

Baron Stadig. Ja gerna, min syster. 

Fröken Sophia. Jag skall i ett ögonblick vara tillbaka, 
min engel. 

Fru Lotta. Ju snarare, ju välkomnare, min Fikon. 

Baron Stadig. Jag går ifrån er, min skönaste fru, 
men lemnar hos er ett uppriktigt och troget, men derjemte 
af kärlek brinnande hjerta. 



329 



Sjette inträdet. 
Fru Lotta, Sara, Måns. 

Fru Lotta. (För sig sjelf.) Tänk huru ärbart, huru öd- 
mjukt och tillika huru kärleksfullt han tog afsked! Jag ser 
dina förtjenster, baron Stadig, men är inte i tillstånd att 
dem belöna. 

Mans. Här är en dräng här ute, som har ett ärende 
til! ers nåd. 

Fru Lotta. Gä, du narr! Vet du inte så mycket att 
fråga, hvem som har sändt honom? 

Möns. Jag har så gjort, men fått till svars, att han 
måste tala med ers nåd sjelf. 

Fru Lotta. Låt honom komma in. 



Sjunde inträdet. 

Till de förra inkommer Truls Ända/ram. 

Truls. Om förtänkelse, hvem skulle vara frun i huset 
här"? Ni är begge så lika granna. (Spottar en ,stor hop inidt 
på gölfVet.) 

Sara. Du kunde väl hafva spottat i vrån, din obe- 
skedliga bängel. 

Truls. Så, Ni måste fuller hafva högsta rösten i huset 
Ni, märker jag, efter Ni är så stor i redan att kalla folk 
ökenamn. 

Fru Lotta. (Sakta till Sara.) Hör, min dotter, efter han 
tager dig för mig, så låt bli dervid. Jag är alldeles inte i 
humör nu att tala med sådant sludder. Agera du min per- 
son så länge. 

Sara. (Sakta till frun.) Gerna, ers nåd. (Till Truls.) 
Hvad vill I, min vän? 

Truls. Min herre heter Junker Torbjörn Ränterik, och 
jag hans smådräng Truls Ända fram. Min herre vill göra er 
den äran att besöka er, om I eljest heter Fru Lotta Enter- 
felt, och har emellertid sändt mig förut med detta brefvet. 

Förtänkelse = förlåtelse, ursäkt. 
Stor i redan = stor i mun, i orden. 



330 

Fru Lotta. (Till Sara afsides.) Låt mig se, Sara. Ah, 
det är från min far! Säg honom, att han ber sin herre 
komma in ; emellertid vill jag läsa brefvet. 

Sara. (Till Tmls.) Er herre skall vara välkommen. 

Ti^uls. Och jag med utan tvifvel. (Går ut.) 

Fru Lotta. (Läser sin faders bref.) »Jag hoppas, min 
kära dotter, snart vara så lycklig att se dig i Stockholm; 
emellertid sänder jag dig en ung friare, Junker Torbjörn 
Ränterik. Han är så pickhågad att se dig, att han inte släppt 
mig, förrän jag igenom dessa rader skulle skaffa honom till- 
träde, fastän jag hoppas vara rätt så snart framme som 
han. Han är fuller inte särdeles hyfsad. En gammal farmor, 
som haft hans uppfostran, har med alltför mycket sjelfsvåld 
gjort honom så litet belefvad, som du lär finna honom; men 
han är deremot en af de rikaste här i länet, han är af he- 
derligt folk, hans person tyckes vara väl nog, och en klok 
hustru finner sig aldra bäst, när hon får sjelf tillliyfla 
sin man. 

Jag är min käraste Lottas 

Trogne Fader, 
En ter fel t.» 

Sjelf tillliyfla sin man? Nej, tack för det, kära far, 
den sysslan tar er dotter aldrig på sig. Jag har hört talas 
om denne Junker Ränterik; det skall vara en underlig per- 
sedel. Men är dock inte mitt öde sällsamt! Mitt hjerta 
förklarar sig för en kavaljer, som menar hafva lärt så väl 
att lefva, att han tror sig kunna mästra andra, och far min 
vill här gifva mig en man, den der ännu behöfver att lärat. 
Om den förre inbillade sig mindre, och den senare förstod 
mera . . . men livad då? Ack, kärleken är blind, och sa 
är du med, min kära Lotta. Men vet du livad, Sara? Jun- 
ker Ränterik känner mig rätt så litet som hans dräng; der- 
före går jag ut och lemnar dig att vara i din frus ställe så 
länge. 



Åttonde inträdet. 

Sara, Junker Torbjörn Ränterik, Truh Andafram. 

Junk. Torbjörn. (Till sin dräng.) Hon kunde fuller stiga 
upp likväl, det våpet, när förnämt folk kommer in till henne. 



331 

Truh. Om jag känner krutet rätt jag, junker, så trå 
vali mej hon ger många goda ord, och det har jag sagt er 
förut. 

Junk. Torbjörn. (För sig sjelf.) Få mig skam, får jag 
dig man en gäng i mina klor jag, skall du inte bli så mjuk, 
som du nu är styf, om jag heter Torbjörn eljest. (Till frun.) 
Sitten i fred, välborna fru. 

Sara. Hvem är der? Si, jag ber honom om förlåtelse, 
min herre. 

Junk. Torbjörn. Ni må så väl kalla mig Munser som 
Herre; jag kännes vid ingendera. Jag heter Junker Tor- 
björn, min far hette Junker Torbjörn Torbjörnsson af Stollebo, 
och så ha vi heta från far till son, allt sedan Kung Orres 
tid. Jag har sextusende daler silfvermynts bonderänta, ren, 
god bonderänta, min fru. Här är min jordebok med by och 
bonde och hvar räntepersedel. (Tar upp ett hoprulladt papper.) 

Sara. (Skjuter Ifrån sig papperet.) Min kamrerare förstår 
sig bättre på allt detta än jag. Emellertid så ber jag er om 
ursäkt, junker, er titel var mig obekant. 

Junk. Torbjörn. Det må så vara denna gången, min 
fru; litet brutit är snart förlåtit, som vi pläga säja i vår 
bygd. Jag vill vara kort i mitt ärende. (Medan han talar, ma- 
kar han sig åt länstolen och sätter sig hastigt ner.) Jag säger, jag 
vill vara kort i mitt ärende. Men sätt er ner, fru, sätt er; 
vi blifva snart lika goda. Hör, Truls, tänd på min tobaks- 
pipa. (Sara sätter sig på karmstolen och skakar på hufvudet.) 

Truls. Det skall ske, junker. (Tager fram ett tobaksfoder 
och derutur en pipa och går till ljuset att tända på densamma.) 

Sara. Fy, junker! När plägar man röka uti en frun- 
timmerskammare? 

Junk. Torbjörn. Hör, fru, jag vill så begynna, som 
jag ämnar hålla ut; jag förstår mig inte på att krusa, när 
man friar, och vara plump, sedan man blifvit gift. Sådan 
som I ser mig nu, så blir Jag. 

Sara. (För sig sjelf.) Åtminstone blir du inte bättre, det 
går jag god före; men jag måste låta den narren göra, just 
som han vill. 

Junk. Torbjörn. Men, min fru, kan man inte fä ett 
glas öl här hos er? I min bygd sättes alltid ölstopet fram, 
när främmande kommer. 

Skam = hin onde; få mig skam = ta mig f — n. 
Tobaksfoder — tobaksskrin. 



332 

Sara. Öl! Junker, här drickes intet annat än vatten 
i mitt hus. 

Junk. Torbjörn. Litet bröd till, min fru, sa kan I 
pläga era gäster med fångetraktamenter. Men Ni ska veta, 
att på Stollebo har jag godt vatten, å Ni ska få vatten 
der min sann, så det skall stå öfver begge öronen på er. 
(Röker allt fort och talar, spottar och snyter sig på golfvet samt 
torkar näsa och mun med rockskörtet.) 

Sara. (För sig sjelf.) Ah, din otäcka! (Till Junkem.) Men 
1 sade, junker, att I vill vara kort i ert ärende; jag har 
ännu icke hört ett ord deraf. 

Junk. Torbjörn. Vass mänken, det är sant! (Slänger 
tobakspipan från sig pä bordet.) Ni skall veta, min fru, jag 
kommer rent ut att fria till er. Er far, Amiralen tänker 
jag de kalla honom, har redan gifvit mig ja, och nu vill jag 
endast veta, när vi sku hålla bröllop och få resa i kärlighet 
necler åt landet igen. 

Sara. Men I måste hafva mitt ja också, junker: I vet, 
jag är en ung enka och råder om mig sjelf. 

Junk. Torbjörn. Trå vali mej, är icke det sant! Nu 
har jag grymmeligen förplumpat mig. — Det kan fuller så 
vara det, välborna frun; men jag mente, att när er far sagt 
ja, skulle I inte vilja göra honom emot. (Tager upp sin pipa 
igen och börjar att röka och spotta som förr.) 

Sara. Jag måste fuller vara en lydig dotter, vet jag. 
Men, junker, I sade, I vill föra mig neder åt landet, strax 
efter bröllopet? 

Junk. Torbjörn. Ja, hvad eljest i raggens namn? 
Till Stollebo menar jag. Hvar kan Ni vara bättre? 

Sara. Här i Stockholm, junker. Jag vill ock börja, 
som jag ämnar hålla ut. Tror I, att, om jag tager er till 
man, mitt uppsåt är att blifva begrafven på landet ibland 
era öldrickare? Nej, junker, i Stockholm måste vi blifva, 
der skola vi roa oss, dagligen hafva sällskap, dans och musik, 
snart fara hit och snart dit. Sku vi icke så, min lilla vän? 
(Klappar honom på kindbenet.) 

Junk. Torbjörn. (Stiger hastigt upp och kastar pipan på 
golfvet.) Fru, smek inte mej! Jag håller inte af sådant aperi. 
Det blir ändå inte af; med mig skall Ni resa neder till 

Vass mänken, vass famikatter, vassiämmicken, vasskoknös, vass- 
lapperdibns : lindrigare eder. 



333 

Stollebo. Der ha varit så goda fruer förr der som I, kan tro. 
Bli qvar i Stockholm, sade I! Ja, då vore Torbjörn klok 
min sann. Nej, fru, ett ord så godt som hundrade: säg 
antingen ja och lofven att vilja strax resa härifrån, eller 
säg nej, och då skall i I få bli qvar i Stockholm, till dess 
mossan växer på er, för Junker Torbjörn. 

Sara. (För sig sjelf.) Jag måste inte alldeles ge honom 
korgen, eller förr än jag vet min frus vilja, fastän jag väl 
kan gissa den förut. (Till Junkern.) Men, junker, i måste 
inte vara så hastig. Rom byggdes inte på en dag, vet I. 
Låt mig få liten tid att betänka mig; om det är möjligt och 
menskligt, att jag allenast kan bringa mitt sinne till att tycka 
om landtlefverne, så vill jag inte sända så vacker ungkarl, 
som I är, onöjd från mig. 

Junk. Torbjörn. (Till Tmls.) Ser du, Truls, när man 
tar i rätta strängen med dessa Stockholms granngerningar, 
så kan man fuller köra räta fåror med dem ock. 

Truls. Ja, junker, man måste min sann inte låta dem 
täfla med sig om husbondekastet. 

(Junk. Torbjörn stiger fram och vill taga Sara i famn.) 

Sara. Litet tålamod, junker! Jag har ju sagt er, 
att I ej måste vara så hastig. 

Junk. Torbjörn. Du skall få råda för denna gången, 
din lilla bytinge; men när skall jag få svar? — Trå som icke 
börjar nu på hålla hjerteligen af den lilla styggan! 

Sara. I morgon, min kära junker; jag vill sofva derpå 
först: drömmer jag om er i natt, så är saken klar, och det 
känner jag på mig, att jag ska göra. 

Junk. Torbjörn. God natt då tills i morgon, min engel! 

Sara. (Allena.) Tänk, huru mjuker han vardt på slutet ! 
Stackars manfolk! I må vara så spotska och så plumpa, 
som I viljen, och slingra er, huru er behagar, så gör dock 
en någorlunda vacker flicka, som förstår sin konst, med en 
kärlig åsyn och några söta ord er alla till narrar, min sann, 
och det är summan på texten. 

Granngerning = grannlåtsdocka. 
Husbondekastet = hnsbondeväldet. 



Sventia Parnassen 11. 



334 



TREDJE AKTEN*). 
Första inträdet. 

Champagne (i sina gamla och vanliga kläder). 

Champagne. (För sig sjelf.) Låt mig si, hvem skulle 
jag väl vara nu? (Slänger benen åt den ena sidan af teatern och 
förställer Bin röst något groft.) Utan tvifvel Lars Lustig. (Slänger 
benen åt den andra sidan ocli furställer sin röst annorledes.) Min 
herre Lustig, Ni a juga som en skälm, ma foi. (Slår sig sjelf 
en örfil och slänger strax derpå äter benen till den andra sidan.) Hör, 
monsieur Champagne, fast du är fransos, så får du väl veta hut 
för allt det; der har du din örfil igen! (Slår sig en örfil på an- 
dra kindbenet, slänger äter benen åt andra sidan och grinar illa.) 
Aj aj, du vara förbannadt tunghändt, din grymma svenska 
du ! (Sätter sig midt för teatern och talar med sin vanliga röst.) Men 
hör du, munser Lustig, och du, munser Champagne, jag vill 
inte veta af något slikt krakel, hör I det! I måste förlikas, 
era bälghundar, embrassez vous, coquins! (Lägger begge ar- 
marne i kors om hvarandra.) Fort bien ! (Springer upp igen.) Ni 
sku veta, kära vänner, att desse två tokar träta och slåss 
om min hedervärda person, och om hvilkenderas namn jag 
skall bära; men jag fäller en högrättvis dom i saken och 
förklarar, det jag vill heldre vara en svensk narr än en ut- 
ländsk Pickelhäring, samt att hädanefter och i evärdeliga 
tider mitt namn är, blir och vara skall Lars Larsson Lustig, 
hvarmed parterna kunna taga deras afträde. (Springer så åt 
den ena sidan och bugar sig och sedan åt den andra sidan, samt 
Malier sig sist midt för teatern.) Gå nu era färde, era slynglar. 
Men jag står så länge och processar här jag, att jag lär få 
huden full af bannor och ett kok stryk på köpet af min 
grefve. Efter gamla vanan och ä la mode de Paris, så kan 
han inte se ett nytt flickansigte, förrän hugen leker efter 
densamma; då ska' veta Lasse får ränna till att efterspana, 
hvar den sköna bor, samt göra bekantskap med hennes pigor 
och drängar, till att utforska hvem hon är, gift eller ogift, 
rik eller fattig, ja snart sagdt hela hennes slägtregister. Och 

Scenen är under denna akts tre (eller fyra) första inträden 
platsen utanför fru Lotta* bostad; sedan det inre deraf. 
Bakhand = fähund. 



335 

när jag således satt min grefve på spåret, då kan tro det 
blir jagt utaf. Ah, huru han löper, huru han fiker! Men 
jag vet inte, huru raggen det kommer till, antingen förstår 
han inte handtverket, eller duga ej hans redskap: vi jaga 
förbannade ofta fåfängt och komma med lång näsa tillbakars. 
Ja, jag mins ännu inte, att han fångat något lif, om icke 
några små djur, som sjelf sprungit på nätet. När vi sist 
voro hos fru Lotta Enterfelt, såg han der en vacker fröken. 
Knappt voro vi utkomna, förrän det hette: »Lasse, Lasse, du 
måste skaffa mig strax att veta, hvem denna hjertungen är; 
löp eller ...» Jag visste, det eller betydde: »du skall få 
stryk»; ty tog jag min person i säkerhet och språng, som 
jag varit viller, kring gator och gränder, till dess jag omsider 
kommit i tillstånd att på sätt och vis som följer förnöja min 
grefves nyfikenhet, nemligen: den fröken, som var hos fru 
Lotta Enterfelt, heter Sophia Gladlynt, är general Gladlynts 
endaste dotter med baron Stadigs moder, af andra giftet, en 
mycket rik och lustig flicka, baron Stadigs halfsyster och 
min grefves köttsliga kusin på mödernet; ja men är hon så. 
Allt detta har jag nu berättat min grefve, men måste 
nu stå här på skyltvakt till att se, när fröken Gladlynt skall 
komma tillbakars till fru Enterfelt. Det har jag ock nu så 
vida efterkommit, att jag verkligen och sannfärdeligen sett 
samma fröken i egen person gå in uti detta huset ; jag skall 
nu löpa allt det jag hinner att gifva min grefve en så hug- 
nelig tidende. då han utan tvifvel lärer strax infinna sig. 
(Löper till vägs.) Men halt, Lasse! Tänk litet efter, huru din 
grefve bär sig åt. Ja, har man väl någonsin sett maken"? 
Han inbillar den vackra enkan, att han är kär åt henne; 
han är ock säker, att hon håller af honom, och med allt 
det så skall han ändå fjeska efter denna fröken. Grefve, 
grefve, akta er! I tör på sistone sätta er emellan två stolar; 
sitter I nu miste, så mins min ord: I tager en sju fanners 
stöt, fast det ej just blir i ansigtet. Ha ha . . . (Vill gå, men 
-er Amiral Enterfelt oeli stannar.) 

Viller = vild, tokig. 



336 



Andra inträdet. 

Lars Lustig, Amiral Enterfelt. 

Amiral Enterfelt. Hå hål (Står och pustar.) Jag känner, 
att jag blir gammal. Tänk, jag lemnade min vagn i Norr- 
malms tull att låta visitera mina koffertar och har inte gått 
längre än derifrån hit, och likväl är jag trötter. Ja, det är 
så: mycket trälande och släpande i ungdomen, långa sjöresor 
och svåra blessurer, men, himmelen vara tack, inga odygder, 
komma nu efter på min ålderdom, märker jag, det är väl, 
del är väl. Men här träffar jag en, som tör kunna säga 
mig, livar min dotter Lotta bor. — Hör, min vän, får jag 
fråga, om I till äfventyrs skulle bo på denna gatan, jag 
menar de kalla henne Nygatan? Göra de icke så, min vän V 

Lars Lustig. Jo men, min kära herre, gatan heter 
Nygatan hon; och jag och min grefve har bott här, låt mig 
si, jo allt sedan i går. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men hvem 
skulle väl vara er grefve, min vän? 

Lars Lustig. Grefve Wilhelm Hurtig heter han, herre. 

Amiral Enterfelt. Så tjenar I hos honom? Det är 
väl, det är väl. Han hade en hederlig och vacker herre till 
fader, min mycket goda vän; han har ock haft hederliga 
och stolta förfäder, som alla gjort Sverige stora tjenster, 
alla gamla uppriktiga svenska män. Er grefve känner jag 
inte, min vän, men jag hoppas, han vanslägtas inte. 

Lars Lustig. Jag hoppas så ock, kära herre; jag 
önskar, vårt hopp slår oss inte begges felt. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. De ha sagt 
mig, att han är nyss hemkommen ifrån sina resor ; utan 
tvifvel måste han hafva lärt mycket godt under den tiden: 
hans slägt har så gjort före honom. Ah, jag mins hans 
farbror, grefve Claes Hurtig i verlden, vi voro skeppskaptener 
tillhopa i vår ungdom; han vardt slagen som vice amiral i 
en sjöbatalj. Det var en man det, käckare drog aldrig 
värja, och en förståndigare eller ärligare har aldrig trådt pa 
denna gröna jord ... Ja, säger jag, mins, när han kom hem 
från sina resor, låt mig se, ja ja, det kan fuller vara några 

Norrmalms tull = nuvarande Norrtull. 
Vacker = präktig. 



337 

och förtie år sedan det; han förde ett väl uppstädadt för- 
stånd och en sund och i alla ridderliga öfningar tillöfvad 
kropp samt en makalös höflighet hem med sig, men inga 
nya moder, flygtiga och visputa åthäfvor, narraktiga discour- 
ser och inte ett fräckt uppförande. Det vore skada, min 
vän, om ej er grefve följde sin farbrors exempel, heller huru*? 
Hva' säger P? 

Lars Lustig. Vet I, herre, det står inte fattigt folk 
an att döma om fogdekarlar; men som jag hör af andra, så 
skall min grefve mycket berömmas. — Ljuger du inte, 
Lasse ? 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Han har 
mycket godt att brås på; skammen blir honom så mycket 
större, om han uppför sig annars, än att folk ha orsak att 
berömma honom. 

Lars Lustig. Men, min kära herre, tag inte illa upp, 
att jag frågar, om I har något mer att befalla; jag står här 
som på nålar, efter jag måste gifva min grefve svar om ett 
ärende, som han sändt mig på. 

Amiral Enterfelt. I gör berömligt, min vän, att I 
lyder er grefves befallning, det är väl, det är väl; men om 
I ej har alltför b råd t om, skulle jag gerna vilja fråga er, 
om inte Öfverste-Enka, Fru Lotta Enterfelt bor här på gatan, 
och hvarest hon logerar. 

Lars Lustig. Jo, hon logerar i det röda huset der; 
om herren klappar på porten, så lärer strax någon komma 
och föra honom in. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. 

Lars Lustig. (För sig sjelf.) Allt är väl och väl igen 
för dig, gubbe; men vass famikatter! 1 det lärer blifva fanders 
illa för min rygg, om jag dröjer längre. (Till Amiralen.) 
Farväl, kära herre. 

Amiral Enterfelt. Farväl, min vän. Jag tackar er 
mycket för er tjenstfärdighet. Det är väl, det är väl. 



Tredje inträdet. 

Amiralen, Sara. 

(Amiral Enterfelt klappar på porten. Sara kommer ut.) 
Amiral Enterfelt. God dag, god dag, jungfru Sara. 
Jag hoppas, er fru mår väl? 



338 

Sara. Ja, gör hon sä, ers nåd. Hon lärer hjerteligen 
fägna sig öfver er ankomst. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men hur 
står det till med dig, min flicka? Har du fått någon friare 
här i Stockholm, heller huru? 

Sara. Friare hänga inte på livar huske, ers nåd. 
Hvem vill hafva en så fattig flicka, som jag är'? 

Amiral Enterfelt. Om du är dygdig, så är du rik, 
min dotter; din tid tor komma, när du det minst förmodar. 
Haf talamod, min dotter, det är väl, det är väl. 

Sara. Det vore ändå hättre, ers nåd, om jag inte be- 
höfde hafva talamod. Men här kommer min fru. 



Fjerde inträdet. 

Amiralen, Sara, Fru Lotta Enterfelt, Fröken Sophia 
Gladlynt. 

Fru. Lotta. I är hjerteligen välkommen, min kära far! 
Jag hoppas, I mår väl och har haft en lyckelig resa? 

Amiral Enterfelt. Det gläder mig, min Lotta, att jag 
finner dig vid en god helsa i dessa sjukliga tiderna. Min 
resa har gått lyckelig och väl, cch jag är så frisk och sund, 
som en man vid mina år det kan förvänta. Men huru har 
du mått, sedan vi skildes åt? 

Fru Lotta. Väl nog, min far, undantagandes min 
hurVudvärk, som jag nu är så van vid, att jag ej räknar 
den mer för någon sjukdom. 

Fröken Sophia. (Rycker fru Lotta i armen.) Skall jag 
säga amiralen, livad för sjuka som nu plågar dig mest, 
min Lotta? 

Fru Lotta. Jag tänker, du är galen, flicka. 

Amiral Enterfelt. Ja ja, mitt barn, vi måste alla 
hafva något att blåsa uppå, den ena det, den andra det, det 
är väl, det är väl. — Men se, är icke min gudotter fröken 
Gladlynt här? 

Fru Lotta. Äfven hon i lefvandes lifvet, gufar, äfven 
sa galen och äfven så yr, som när I såg henne sist. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Det fägnar 



339 

mig att se tvenne så såta vänner tillsammans som I, min 
fröken, och min dotter. 

Fröken Sophia. Kära gufar, kalla mig gudotter! 
Jag tycker, det namnet är mig så kärt, och fröken låter så 
flått, tyckes mig, i er mun. 

Amiral Enterfelt. Nå nå, gudotter, när I flickor 
komma till vissa år, så börjar frökennamnet låta så flått, så 
flått, att I gifva er ingen ro, förrän I fått byta bort det- 
samma; är icke det så, min Fiken? Men det lärer fuller 
inte bli långt till, förrän det blir bestäldt också, jag önskar 
i en lyctcelig stund. En så ung, täck och dygdig flicka, och 
ändå här i Stockholm! 

Fröken Sophia. Fy, fy, gufar! Jag hoppas, I kom- 
mer inte att sjelf fria till mig, efter I börjar med ingången 
af alla friaretal: ung, täck och vacker; säg bara dertill, att 
I dör af kärlek, och jag måste blifva vunnen, om jag icke 
vore viller. 

Amiral Enterfelt. Hade jag några år tillbaka, din 
skalker du, hvem vet, livad jag vågade? Men som jag nu 
är, kommer jag alltid ihåg, att ålderdomen och ungdomen 
dra ingalunda väl i ett och tillhopa: gammalt folk ha sina 
krämpor, bli ock gerna knarruge, och unga flickor vilja hafva 
de nöjen, som äro deras ålder anständiga. Mins, min kära 
gudotter, tag dig aldrig en gammal man; kom ihåg att din 
gufar rådde dig så. 

Fröken Sophia. Men hvarföre så, gufar? Er dotter 
stötte sig inte derpå; hon är derigenom blefven en rik enka, 
en mycket lockande egenskap, min sann, till att sedan få 
en ung man. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, och det lyckades så 
för min Lotta, stackare. Jag så godt som nödgade henne till 
det giftet, hon gjorde, jag har sett, huru litet nöje hon deri 
fann, och det har gifvit mig mången sömnlös natt. Hon är 
nu fuller blefven fri och dermed satt i förmöget tillstand; 
men lita inte derpå, gudotter, somliga gubbar äro segslitna. 

Fröken Sophia. Får jag en ibland dem, få se, om 
jag icke skall veta att slita ut honom, gufar. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Du ser då 
så skalkaktig ut, Fiken lilla. Tänk huru lik du är din far! 
Gladlynt hette han, och gladlynt var han, så länge han 
lefde. Han var min trogna vän; vi hade ett lika öde här i 
verlden: våra föräldrar bragte sig upp med ära, förstånd 



340 

och mandom till adelståndet; han och jag hafva tjent oss 
upp ifrån det aldra ringaste, han till generalmajor af ka- 
valleriet, och jag till amiral. Vi hafva begge varit lyckelige 
i våra giften, begge lyckelige i våra barn, och begge sä 
lyckelige att lemna dem i godt tillstånd efter oss. Han 
fick väl inte lefva så länge som jag; men när han dog, så 
dog ock en så ärlig och redlig patriot, en så brav officerare, 
en så god och uppriktig vän samt en så lustig och ange- 
näm sällskapsbror som någon i hela Sverige, ta'n hvar 
man vill. 

Fröken Sophia. Min fars endaste dotter tackar er 
mycket, gufar, för det I talar så väl om honom. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag mins, 
jag var på hans bröllop med er mor, gudotter, som då var 
Guvernör Baron Stadigs enka. Der var fnysande och snor- 
kande, skall I veta, fast i mjugg. Några af brudens slägt 
tyckte giftermålet olikt; Gladlynt förstod saken rätt: han 
satte näsan rätt så högt i vädret som de. Kallsinnigheten 
emellan honom och dem varade i några år, men när de 
sågo, huru han på allt sätt gjorde er mor lycklig, hvad 
noga omsorg han tog om sin styfsons uppfostring och egen- 
dom, och huru han i alla måtto älskade honom som sitt eget 
barn, då vardt allt väl igen. Er goda mor lefde inte så 
inånga år, som hennes fromhet och dygdiga lefverne hade 
varit nödigt till ett exempel för andra här i verlden, och 
hennes död var orsaken, att min goda bror och vän, er far, 
ut af sorg snart följde efter. 

Fröken Sophia. Men, min gufar, har inte fru Lotta 
orsak att vara svartsjuk? I talar så mycket med mig, och 
intet med henne. (Till fru Lotta.) Tänk om grefve Hurtig 
gjorde så, min Lotta lilla! 

Fru Lotta. (Till fröken.) Tig, din fjolla! (Till amiralen.) 
Ja, min far, Fiken tyckes ha rätt: jag har min sann orsak 
att vara litet misslynt. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag är gam- 
mal, flickor, och har sett samt öfverlefvat mycket här i 
verlden; derföre berättar jag ock gerna, hvad i förra tider 
sig tilldragit. Jag har gjort det till att roa er begge. 

Fru Lotta. Men hvad är det för en friare, som min 
far har sändt sin dotter neder ifrån landet? 

Amiral Enterfelt. (Ler.) Hvem? Junker ^Torbjörn? 

Fnysa och snorka = yttra sin ovilja och sin missaktning. 



341 

Hans fader hette som han, Torbjörn. Jag vet inte, hvad tjenst 
han hade der ute i Polen, vid kommissariatet, men det vet 
jag, att han bragte en otrolig summa penningar med sig 
dädan. Med dessa och dem, han sedan fick igenom hvad 
del han hade i kaperierna i Göteborg, köpte han sig ett af 
de största godsen i riket, som denne hans son nu besitter; 
och som han hade hört, att samma gods i gamla tider till- 
hört en hos oss nu utgången familj, som kallade sig Ränte- 
rike, så använde han så väl sina penningar, att han fick 
någras förbön till att blifva adlad och att få upptaga detta 
alldeles bortglömda familjenamnet. Han gifte sig derpå med 
Fru Barbro Getuklöf och ville sedan inbilla alla menniskor, 
att han var af den gamla Ränterike-familjen, utsatte ock 
uti sin matsal till bevis deraf ett långt slägtregister, som 
han låtit ihopflieka. Ja, att så mycket mer visa sig gam- 
malmodig, har han aldrig velat låta kalla sig annat än Jun- 
ker Torbjörn och äfven förbudit äldste sonen i sin familj, 
man efter man, att bära annat namn vid förlust af hela 
hans efterlemnade egendom. Denne glopen hans son är 
uppfödd endast med högfärd och inbillningar, utan att hafvä 
lärt något annat hvarken i vett eller lefverne; han har satt 
sig i hufvudet att vilja ha dig till hustru, och att du inte 
skulle kunna neka ett sådant tillbud. Jag slapp honom 
alltså inte, förrän jag skulle skrifva med honom det bref, 
som han gaf dig. Men hvad tycker du om honom? 

Fru Lotta. Det hände sig så lyckligt, att hans tölper 
af en dräng misstog Sara för mig, hvilket jag nyttjade så 
väl, att hon äfven fick agera min person emot honom sjelf 
och således emottaga både hans visit och frieri. Men huru 
kunde min far sända mig ett sådant kreatur? 

Amiral Enterfelt. Huru bar han sig åt då? 

Fru Lotta. Jag var så nyfiken att lemna dörren pä 
glänt, så att jag kunde höra och se allt, hvad som gjordes 
och sades; jag kan inte just minnas allt, men det mins jag, 
att han rökte tobak, orenade mitt rum och bar sig åt just 
som ett svin. 

Amiral Enterfelt. Gaf Sara honom då korgen? 

Fru Lotta. Nej, hon tordes inte göra det heller utan 
min befallning; hon begärde tid till betänkande och gaf 
honom något litet hopp. I morgon skall han få svar. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Hvad svar 
vill du dä gifva honom, min Lotta? 



342 

Fru Lotta. Att han må gå och hänga upp sig sjelf, 
om han vill, den besten. 

Amiral Enterfelt. Men han är en riker man, min 
dotter! 

Fru Lotta. Ja, jag tror, vi hörde faller det; han tog 
ut sin jordbok och ville ändtligen, Sara skulle se efter by 
och bonde och alla ränte-persedlar, som han sade. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men, mm 
Lotta, dåliga hästar kommer man ock till byte med. 

Fröken Sophia. Men skinkmärrar, gufar, duga till 
intet annat än att skänka en kula åt, och sedan till vargmat. 

Fru Lotta. Men utan skämt, far: jag hoppas, det 
var allenast att roa er, att I sände en sådan fåne till mig? 

Amiral Enterfelt. Jag vill inte gerna roa mig, min 
dotter, till att begabba andra. Derföre så böd jag ock till, 
allt det jag kunde, att afråda junker Torbjörn från sin resa; 
men som han var envis, gaf jag honom det brefvet, som 
han träget bedt om, lofvade honom ock, att om han kunde 
få ditt ja, skulle ock mitt följa. Jag var säker, att han 
inte skulle få det förra; ty vågade jag inte mycket med min 
lofven. Men, min Lotta, jag har en annan ting att säga dig. 

Fru Lotta. Hvad då, min far? 

Amiral Enterfelt. Din gumor, grefvinnan Lotta Hur- 
tig, som hade fått veta, att jag skulle resa hit upp till 
Stockholm, sände bud till mig och begärde, jag ville i vägen 
besöka henne, det jag ock så mycket heldre gjorde, som hon 
är en fru, den der förtjenar allas vördnad och alltid plägat 
en oafbruten vänskap med mitt hus. Jag vill vara kort, 
mitt barn, att säga dig hennes och mitt samtal, ty jag kän- 
ner, att jag behöfver hvila mig. Det gick derpå ut, att hon 
begärde dig till hustru för sin brorson, grefve Wilhelm 
Hurtig, och bad, att jag skulle söka att öfvertala dig dertill, 
när jag kom till Stockholm; hvilken hennes begäran jag ej 
kunde afslå och framställer den nu som en huld far, som 
väl skulle önska denna alliancen, hvilken jag ock anser som 
både mycket hederlig och fördelaktig, men dock lemnar det 
i ditt eget val. Känner du grefven, mitt barn? 

Fru Lotta. (I en sakta röst.) Ja, gör jag så, min far. 

Fröken Sophia. Fy fy, min Lotta, sväfva inte så på 
målet, tala dristigt, min docka! Vill du, jag skall tala 
för dig? 



US 

Fru Lotta. (Till fröken.) Vill du inte en gång lata 
mig vara tillfreds, din leda flicka du? 

Amiral Enterfelt. Hvad säger min Lotta ? 

Fru Lotta. Jag säger, min kära far, att jag har sett 
grefve Hurtig; han hafver ock gjort mig den äran att en 
eller annan gång besöka mig; jag finner intet obehagligt i 
hans väsende. För det öfriga lemnar jag allt i min fars 
behag och skall med hörsamhet ställa mig hans befallning 
till efterrättelse. 

Fröken Sophia. (Nyper henne sakta i armen.) Tänk lik- 
väl, hvad lydigt barn du är! 

Fru Lotta. Fiken, Fiken, trå som icke rätt nu 
slår dig. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag gläder 
mig af allt hjerta, att jag just får en måg utur den famil- 
jen, som jag alltid haft en särdeles respekt före. Om du då 
vill som jag, min Lotta, så, der grefven skulle frambringa 
sitt ärende, lärer du gifva honom derpå ett nöjaktigt svar. 
Jag vill i morgon med posten berätta hans goda faster 
derom. 

Fru Lotta. Min fars befallning skall med all lydnad 
blifva efterkommen. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men, kära 
barn, gubben behöfver hvila sig litet. Sedan vill jag gå pä 
kaffehuset, innan aftonmåltiden. Min Lotta, får jag gå i den 
kammaren, du ämnat mig? 

Fru Lotta. Jag har sjelf tillsett, att allt är uti god 
ordning. Jag önskar min kära far en god ro. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. 



Femte inträdet. 
Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Sara. 

Fru Lotta. Jag tror, du är från vettet, Fiken, till att 
bry en, som du gör; jag blir min sann ond med allvare. 

Fröken Sophia. Låt mig se, huru du ser ut, när du 
är ond! Jo just som då du sist sände den stackars grefve 
Hurtig från dig. 



344 

Fru Lotta. Kom, du fjolla, låt oss blifvå litet allvar- 
samma. Jag skall säga dig en underlig sak: tror du, att, 
rätt så pickhågad som jag var, förrän jag visste, om min 
far ville samtycka till mitt giftermål med grefve Hurtig, rätt 
sä indifferent kommer mig nu den saken före? 

Fröken Sophia. Griller, griller, min vän. 

Sara. Grefven är der ute, ers nåd. 

Fru Lotta. Bed honom komma in. (Till fröken Fiken.) 
Jag tillstår, min engel, att, när jag hör, grefven skall komma, 
jag väl känner återkomsten af min svaghet, men ej på långt 
när så häftigt som tillförene. Jag svär dig, att det är sant, 
men kan ej utgrunda, hvad sådant kan hetyda, om icke det, 
som jag hört, att vi naturligen längta efter, hvad vi tro 
svårt att bekomma, men att, när svårigheten är borta, läng- 
tan minskas, ja omsider stannar. Jag säger intet mer, men 
få se, hur det går. 



Sjette inträdet. 
Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Grefve Hurtig. 

Grefce Hurtig. Ma charmante cousine, jag beder om 
förlåtelse, att jag inte kände er, sist jag hade den äran att 
se er, eller visste den lyckan, jag hade, att vara er så när 
skyld; jag kände dock, att det var något i blodet, som kom 
mig att känna ett je ne sais quoi, som man säger i Frank- 
riket. 

Fröken Sophia. Ah, här i Sverige säger man, grefve, 
att när man kommer i ett hus, sä visar man första höflig- 
heten åt frun deraf; för det öfriga så har jag alltid vetat 
att, som mig bort, sätta värde på den lyckan att vara ert 
syskonbarn. 

Fru Lotta. (Till fröken.) Jag ser, min engel, att 
grefve Hurtigs visit var denna gången ämnad först till er 
och sedan till min spegel. 

Grefve Hurtig. Fru Lotta! Min kusin! Två emot 
en är för mycket. Jag hoppas, min vackra fru kan inte 
taga illa upp, om min agreabla surprise att hafva en så 
vacker och af mig härtills okänd kusin, samt att par 
hazard träffa henne här, kom mig att manquera i' de' mani- 



345 

éres de vivre, som jag eljest är så laggrann uti. Men, min 
fru, hvarföre var I så otålig sist, när I så godt som visade 
mig dörren? 

Fru Lotta. Examinera ert eget hjerta, grefve, och er 
egen tunga! Tror I, att, fast ett dygdigt fruntimmer haft 
den svagheten att tillstå, det hon hade något tycke för en 
kavaljer, hon derföre utan förtret kan höra, att sådant alle- 
städes uttrumlas, ja torde äfven snart komma i avisorna? 

Grefce Hurtig. Min fru, min kusin Stadig var min 
confident och den endaste, jag förtrott mig till ; någon måste 
jag ju hafva till att öppna mitt hjerta för. Om han varit 
indiscret, är det mitt fel? 

Fröken Sophia. Grefve, grefve, om I har så många 
kusiner, som jag vet att I hafver confidenter i delta målet, 
så har er slägt vackert tagit till och förökat sig på dessa 
fjorton dagar. Min bror Stadig vet att tiga och tala med, 
det försäkrar jag er på. o 

Grefve Hurtig. Åter två emot en igen! Ma foi, il ny 
a pas moyen. (Kastar ögonen åt fröken Sophia.) 

Fru Lotta. Dessutan så skulle jag tro, grefve Hurtig, 
att vissa samqväm, som I frequenterar, och vissa nöjen, 
som I tager, ej vore anständige för en person af ert stånd, 
och som pretenderar så mycket, som I gör, att älska ett 
fruntimmer, som i allt håller sig så god som I. 

Grefce Hurtig. Jalousie, ma foi! Men huru har hon 
kunnat få veta sådant, min fru? Jag ser, Stockholm är 
fullt med afund och baktal. Tacka vill jag Paris: der frågar 
inte den ena efter den andra; folket löpa inte der med 
sqvaller till att skilja tvenne älskande hjertan ifrån hvar- 
andra. Men det må vara huru det vill, min skönaste fru: 
om jag något felat, hvilket jag dock inte vet, så beder jag 
här på knä om förlåtelse. 

Fröken Sophia. Grefve, grefve, I glömmer er! Fru 
Lotta står inte bakom spegeln. Vänd er hit, om I skall be 
henne om förlåtelse. 

Fru Lotta. Kom, kom, grefve! Det ser så ut, som 
vore spegeln eller snarare I sjelf, som I ser uti spegeln, 
hvad I älskar mest. Jag vill dock vara så charitable att 
tro det vara mer en ovana än egenkärlek hos er; jag är 
fromsint och vill derföre denna gången förlåta er allt, men 

Kom, kom = nå, nå. 



346 

svär derjemte vid min ära, att det skall blifva sista gången. 
Jag måste nu lemna er; men I skall vara välkommen hos 
mig till aftonmåltids. 

Grefve Hurtig. Jag skall lyda er befallning. (Bugar 
åter djupt för fröken Sophia ocb går ut.) 



Sjunde inträdet. 

Fru Lotta, Fröken Sophia. 

Fru Lotta. Det är så, min Fiken: en stor ändring är 
skedd i mitt sinne. Tänk, jag börjar nu allt mer och mer se 
grefve Hurtigs fel, som jag tillförene dels inte märkte, dels 
tyckte vara behagliga. Du mins ju, hvad min far gaf mig 
tillstånd att säga honom? Jag hade detsamma åtskilliga gån- 
ger på tungan, men kunde inte ha hjerta att gifva honom 
det nöjet. Ja, min hjertans Fiken, ännu ett starkare tecken, 
att jag ej älskar din kusin, är det, att jag ej är jalouse, 
fastän jag nogsamt märkte, att hans ögon mer lupo och 
fäste sig, der du stod, än sågo mig an. Tillförene hade 
sådant kunnat förstöra vår såta vänskap, min engel; men 
jag säger dig med min vanliga uppriktighet, att jag nu an- 
ser allt, hvad grefven gör, talar eller tänker, med största 
kallsinnighet i verlden. 

Fröken Sophia. Ligger inte till äfventyrs under denna 
lilla och, jag tör säga, ogrundade misstanke en hemlig kär- 
lek begrafven, som snart torde tända sig igen? 

Fru Lotta. Aldrig, aldrig, min vän. 

Fröken Sophia. Men hvarföre försäkrade min Lotta 
grefven då, att hon ville förlåta honom allt, hvad han 
felat? 

Fru Lotta. Jag gjorde så; men mins min ed, att det 
skulle blifva för sista gången! Jag är så försäkrad, att han 
lärer snart igen begå någon galenskap, att jag så godt redan 
håller mig vara befriad ifrån en tillsägelse, som var så vil- 
korlig. Men, min Fiken, vill du vara så god och gå litet i 
matsalen, medan jag går att tillse, om min far hvilar sig 
ännu. (Är på vägen att gå, men stannar litet och säger:) Men, 

Tillsägelse = förbindelse, löfte. 



347 

min hjertans du, lär inte din bror komma hit i afton? I 
allt fall sänd strax och bed honom på mina vägnar göra 

oss sällskap. 



Åttonde inträdet. 

Fröken Sophia Gladlynt. 

Fröken Sophia. (För sig allena.) Jag har lust att se, 
huru detta lyktas. Fru Lotta Enterfelt är, som hennes far, 
uppriktig i allt sitt väsende: hvad hon menar, så säger hon, 
och när hon beslutit något, så ändrar hon sig icke gerna; 
så att grefve Hurtig är ofelbart slagen utur skolan der, det 
är jag försäkrad om; men huruvida min bror deraf kan 
profitera, står derhän. Nog tyckte jag, att fru Lotta rördes 
något af de ord, han sade, när han sist gick bort ifrån 
henne; den enständighet, hvarmed hon ock begärade just 
nu af mig, att jag skulle i hennes namn sända efter honom, 
skulle ock synas gifva något hopp; men huru hon lärer på 
god t maner bringa gubben att komma på andra tankar i 
anseende till grefve Hurtig, det vet jag inte: han är äfven 
så beständig i sina resolutioner som hon och måste hafva 
goda skäl, innan han dem ändrar. Men hvad nya skäl kan 
fru Lotta anföra, som skulle hafva bragt henne, sedan hon 
sist talte med gubben och viste sig så lydig att efterkomma 
hans befallning, att alldeles afslå grefve Hurtigs frieri? Der 
ligger knuten. Men ändå ... Ni skall veta, vår Lotta lilla, fars 
endaste dotter och ögonsten på köpet, har inte så särdeles 
svårt för heller att inbilla den goda gubben, hvad hon vill, 
om hon tar sig det före. Med allt det så säger jag än en 
gång, att jag undrar, huru detta lärer lyktas. Emellertid så 
har jag inte varit så blind, att jag ju sett grefvens åtbörder 
i anseende till mig. Jag tillräknar dem ungdomens, men be- 
synnerligen vår bereste ungdoms, vanliga ostadighet; men 
hade de ock gått uppriktigt af hjertat, så är jag ändå allt- 
för mycket fru Lottas trogna vän till att söka förleda ett 
hjerta, som hon åstundar att äga. Dock jag tillstår der- 
jomte, att, oaktadt alla grefve Hurtigs fel, hvilka äro i san- 
ning mera affekterade än honom medfödde, jag nogsamt kan 
märka alla de egenskaper, som ifrän sä langliga tider ha 



348 

gjort lians familj älskad och vördad .i riket. Några flera år, 
bättre umgänge och mognare eftertanke, ja kanske ock en 
försigtig hustru, lära utan stor svårighet sätta allt till rätta 
hos honom. Blefve jag densamma, så tör jag svärja på, 
jag skulle reussera: jag skulle så hyfla dig, så hyfla dig, 
grefve, att du skulle . . . hvad då? Jo, älska mig så mycket, 
som jag fruktar att jag redan finner hos mig böjelse att 
älska dig. Men jag skulle bygga slott i vädret nu, och det 
skulle blåsa bort? Pytt, hvad då igen! Jo, trå den Fiken, 
som derföre skulle sörja sig ihjel, säger jag; och deri skall 
jag vara far lik, hoppas jag, så länge jag lefver. En ung 
och vacker flicka, som gufar min kallade mig rätt nunnas, 
och rik på köpet, sans vanité, måste vara en förbannad toka, 
om hon inte kan välja sig en man, just som hon vill han. 



FJERDE AKTEN *). 

Första inträdet. 

Baron Stadig, Junher Torbjörn, Bertil*). 

Baron Stadig. (Sakta till de andra**). Hvad kan denne 
underlige sällen mena med sitt bugande? Jag vill frågan. 
(Till junker Torbjörn.) Vill Ni, min herre, tala med någon 
af oss? 

Junk. Torbjörn. Ja' är ingen herre, å inte vill jag 
vara't; mitt namn är Junker Torbjörn Ränterik, och jag har 
sextusende daler silfvermynts bonderäntor, å det är milt 
herrskap, om Ni vill veta't. 

Baron Stadig. Så mycket bättre för er, junker. Ni 
lär likväl inte ta illa upp, hoppas jag, att jag frågar, om 
Ni har något otaldt med någondera af vårt sällskap, efter jag 
tyckte, att Ni nicka' till den ena efter den andra af oss? 

Nunnas — nyss. 

*) §cenen är ett kaffehus, Bertil uppassaren pl stället. 
**) Åtskilliga andra gäster måste, utom de nämnda, tänkas när- 
varande. 



349 

Junk. Torbjörn. Den här lymmeln Truls, han ville 
ändteligen, jag skulle gä in i denna stugan, och sa', att de 
dricka te här; jag har nu setat här halfva timmen, snart 
sagdt, och bugat, men ingen af er, go' herrar, har vålat er 
att dricka mej te. Ja' är likväl så god som någon af er, 
ska' ni veta, och vill ingen af er dricka te mej, sä kan ja' 
väl dricka för mej sjelf. 

Baron Stadig. (Till de andra.) Han lär inte ha alla 
skrufvar fasta, märker jag; han har hört, att man dricker 
té här, och det har han förstått, som skulle man dricka 
honom till. Låt oss göra så alla på en gång. (Till junker 
Torbjörn.) Junker, jag har den äran att dricka er te. (Så 
göra ock alla de andra och buga sig för honom.) 

Junk. Torbjörn. (Bugar sig igen för den ena efter den 
andra.) Jag kan inte göra mer än en besked i sänder, go' 
herrar; men ge Ni mej tid, så ska' jag svara hvar och en 
i sin ordning. Jag har ännu aldrig spottat i kannan, vet 
Ni. Hör, gosse, ge Junker en kopp med! 

Bertil. Ja, herre. (Sätter en kopp kaffe för Junker.) 

Junk. Torbjörn. Hör, pojke, vet du hva'? Ja' är 
inte van att dricka ur fingerborar. I min bygd dricka vi 
utur röda skålar, kan tro; men jag ser, maneret här uppe 
i landet är att dricka utur spräckluta: det skall fulier vara 
förnämare det utan tvifvel. Så ge mej hit en skål, som 
håller ett halfstop, och äfven det är litet nog för Junker 
Torbjörn. 

Bertil. Det ska' ske, herre. (Löper ut.) 

Baron Stadig. Ni har fulier inte varit länge här, 
junker? 

Junk. Torbjörn. Jag kom hit i måros, och ville jag 
vore hädan ren. Ingen känner jag, å ingen känner mej. 
Får ja' man beställa ett ärende, hvarföre jag reste hit, så 
hoppas jag aldrig se Stockholm mer, så länge jag lefver. 
(Bertil kommer in, siitter en stor skål kaffe på bordet för 
Junker. Junk. Torbjörn ser på skålen.) Jag hoppas, de ha 
inte lagt pors i detta ölet: det sir så svartbrunt ut; men 
kanske det är mumma. Ja' mins, min granne, inspektören 
på Supnäs, traktera' mej med slikt, litet före min bortresa. 
(Tar skålen, dricker hastigt och bränner sig illa, kastar skålen i bac- 
ken, springer efter gossen att slä honom.) Jag ska' lära dej, din 

Spräcklut = spräcklig, brokig. 
Svenska Parnassen II. 23 



350 

ljufunge, att göra narr af folk! Får ja' fast dej, sä ska' du 
aldrig glömma, att du har bränt upp munn' på Junker Tor- 
björn med ditt trollskap. (Spottar mycket och ofta.) 

Baron Stadig. (De andra gä emellan; men baron Stadig 
säger:) Gossen rådde min sann inte för er olycka, junker. 
Ni lär inte vara van vid denna drieken : han bör drickas så 
het, som man kan det tåla. 

Junker Torbjörn. Han skulle ha sagt mej det förut, 
den slyngeln. Men tvy dej för drick, du gaf mej ! Dricka 
Ni alla sådant tyg, go' herrar? 

(De svara alla ja) 

Junker Torbjörn. Det lär vara sjuklig tid här 
uppe hos er då, märker jag, efter Ni måste ta denna bäska 
läkedomen; ty jag mins, när jag var gosse i min dar och 
hade ondt af flen, att farmor min körde i mej just en sådan 
förbannad mölja. Ja, skam få mej, känner jag icke igen 
smaken! (Grinar illa och spottar.) Men hör, gosse, ge mej en 
sup bränvin, så vet ja', hvad jag dricker. Ni säljer tocke, 
vet jag? 

Bertil. Ja men! Hvad vill herrn ha för slag? 

Junker Torbjörn. Kalla mej Junker, din lymmel! 
Kom ihåg, hur du har skållat truten på mej, du mord- 
brännare. 

Bertil. Men hvad vill junker ha för bränvin? 

Junker Torbjörn. Det bästa du har; men lät det 
vara kallt, det rår ja' dej, eller vankar det klimpar, mins det. 

Baron Stadig. Men får man fråga, junker, hvad an- 
geläget ärende som bragt er hit? Någon ansökning i Kolle- 
gierna utan tvifvel? 

Junker Torbjörn. Hör, go' herrar, det kan vara er 
lika mycket, hvad jag har att göra här. Ni är ingen landt- 
fiskal, hoppas jag, att Ni frågar efter, hvad folket gör. Jag 
vet inte, hvad Ni menar med kollegier: de kunna vara fisk 
eller fogel för Torbjörn, de få sitta länge nog i fred för mej, 
säjer jag. 

(Bertil kommer in med ett lagom bran vinsglas och vill gifva't 
ät Junker.) 

Junker Torbjörn. Dra nu ända till blåkulla, din ut- 
basade tjufpojke du! Kallar du detta en sup? Ja' kan knappt 



Flen = ett slags magsjukdom. 
Utbasad = inpiskad. 



351 

väta en tand på mej dermed. Spring i flygande, säjer jag, 
säjer jag, efter ett större glas, eller, skam fä mej, ska' jag 
icke så skafva upp öronen på dej, att du aldrig ska' glömma 
Junker Torbjörn. 

Bertil. (Kommer in med ett tomt ölglas, visar Junker och 
frågar:) Är detta stort nog, junker? 

Junker Torbjörn. I knappesta laget, pojke. Skynda 
dej hit dermed. 

Baron Stadig. Hvad roar Ni er med på landet, 
j unker ? 

Junker Torbjörn. Ni är förbannade frågvisa, godt 
folk här i Stockholm, märker jag. Jag äter, dricker och 
sofver, besöker mina grannar, de besöka mej, vi dricka öl 
och bränvin tillhopa, ja stundom ett glas vin med, ska' Ni 
veta; jag röker min modiga pipa tobak, jagar ibland, stun- 
dom fiskar, slår mina drängar, kräfver in mina räntor, och 
så äter, dricker och sofver jag igen. Hva' ska' jag annat 
göra ? 

Bertil. (Kommer in med glaset.) Si här, junker. 

Junker Torbjörn. (Smakar på bränvinet.) Ja vassfam- 
micken, det är utande godt! Min Ingri der hemma bränner 
fuller omycke skönt bränvin hon, men det måste likväl 
skänka in för detta här, kan tro. (Tager små supar. Kopar 
gossen samt kastar ett sexstyfVer-stycke på bordet.) 

Bertil. Hvad menar Ni, junker, härmed? 

Junker Torbjörn. Att betala hvad jag har tagit, ditt 
dumma fä du. 

Bertil. Ja, jag vore visst dum, junker, om jag tog 
detta för betalning. Lät mej si: för ett halfstop kaffe en 
karolin, en sönderslagen porslinskål för två karoliner, ett 
ölglas, hvari gick sex goda supar ratafia å sex styfver supen, 
halfannan karolin; gör tillhopa halfsjette karolin. Junker, om 
er behagar, vill Ni betala mej dem, och sedan ge Bertil stac- 
kare er sexstvfver, Ni kasta' på bordet, till drickspengar, 
så ska' Ni ha tack derföre, kära junker. 

Junker Torbjörn. (Tar hastigt sexstyfver-styeket tillhaka 
igen af bordet.) Ja, tacka, när du får något att tacka före, du 



Utande = oändligt, ofantligt. 
Omycke = mycket. 
Skänka in för = sta tillbaka för. 
Ratafia = ett slags krvddadt bränvin. 



352 

samvetslösa skinnare! Halfsjette karolin säjer du? Du tror 
fuller, du kan inbilla mej, att mån' är gjord af en vestgöta- 
ost. Gå och slicka upp på golfvet der ditt kofä, som du 
kallar det; der ligger det, och der får du det igen: der- 
med är en karolin betald. Plocka hop bitarna af din lerpotta 
och lät limma dem tillhopa, jag vill bestå arbetslönen, och 
så slår jag af två karoliner af din räkning. Ditt bränvin var 
fuller godt, det kan jag inte neka; men när jag ger dej en 
mark supen, så har du intet att klaga: det gör sex mark, 
efter glaset hölt sex supar, som du säjer. (Tar upp 16 styfver, 
kastar dem på bordet. Till sin dräng:) Kom, lät oss gå, Truls. 

Bertil. (Springer till dörren och ropar till de andra i kaffe- 
huset.) Kära herrar, Ni har sett, hvad junker här har haft; 
Ni har ock hört, hvad jag fordrat af honom. Hjelp mej att 
få min betalning, eller slår husbonn' armar och ben af mej. 

Baron Stadig. (Stiger upp.) Hör, junker, jag ser, Ni 
är främmande här på orten; men hvarifrån Ni ock kominer, 
så lär man måst betala, hvad man njutit. Ni har fått, hvad 
Ni har begärt; det är inte gossens fel, att Ni brände er, 
eller att Ni begärt en er obekant drick ; ha' Ni varit mindre 
ifrig, så ha' Ni inte slagit sönder skålen, som verkligen 
kostar, hvad han fordrar för henne ; och vi betala alla hvar 
dag så mycket för en sup ratafia, som han begär. (Frågar 
de öfrige.) Är icke detta allt sant, go' herrar? 

Alla. Jo det är så, herr baron. 

Junker Torbjörn. (För sig sjelf.) Tro dej bö'ln, du tör 
inte vara så god att narras med du. Men hvad tusend 
pocker hade jag att göra här? Det var ditt upptåg, Truls; 
du vill alltid näsja i alla hål. (Till baron Stadig.) Ja, det 
må så vara, herr baron, som jag hör de kalla er; efter en 
så vacker man som Ni säjer, att jag måste betala half- 
sjette karolin, så är Junker Torbjörn inte mas heller, att han 
icke förmår komma ut med de halförarne: jag har fuller 
betalt så mycket förr en gång och har råd dertill med, om 
Ni vill veta't. (Tar utur sin byxsäck en gammal strumpa, hvari 
han har pengar, och räknar ut halfsjette karolin, gifver åt gossen.) 

Bertil. Kära junker, litet drickspengar åt stackars 
Bertil! Jag får ingen annan lön af husbonn', än hvad för- 
näma herrar, som Ni är, förära mej. 

Näsja i = sticka näsan i, nosa i. 



353 

Junker Torbjörn, (Ger honom ett sexstyfver-stycke.) Tag 

detta sexstyfver-stycket, du din gnäller! Men hör, du måste 
ge mej en pip tobak på köpet. 

Bertil. Mycket gerna, nådige junker. 



Andra inträdet*). 
Grefoe Hurtig, Junker Torbjörn, Lars Lustig, Bertil. 

Grefve Hurtig. (Kominer in och sjunger:) 
Tircis, je ne veux point refuser 
Ce que vous pourrez demander. 
L/amant, qui nous a su toucher, 
A droit de tout prétendre. 
La la la la la lära la la 
La la la lära la lära. 
Junker Torbjörn. (För sig sjelf.) Nog rosar du ditt 
matöl, kan tro. Jag vågar, du går inte med nykter mage, 
der du går du. 

Grefve Hurtig. Pojke, hvar är din husbonde? 
Bertil. Han är utgången, herr grefve. 
Grefve Hurtig. Verte bleu, låter han göra en ölkrog 
af sitt kaffehus här, eller vill han, att gens de qualité sku 
gå hit till att lukta tobaksrök och att bära den ut med sig 
i deras kläder'? Fy! Hör, pendard que tu es, säg åt din 
husbonde, att jag aldrig mer sätter min fot inom hans kaffe- 
hus på detta sättet, ma foi. 

Bertil. Junkern här begärte att få röka en pip tobak, 
herr grefve. 

Grefoe Hurtig. Junker mej hit, och junker mej dit! 
Den som vill röka tobak, så har han väl tid att gå och söla 
i ett annat rum. Ack, hur litet folket veta att lefva i detta 
landet ! 

Junker Torbjörn. (För sig sjelf.) Trå dej för ölsinne 
du har. Det lär inte vara af det bästa slaget, märker jag. 
Jag vill inte lägga mej i slänger med honom heller, fast 
han just inte ser så ut, som skulle han lura många. Nå 
si, hur han sprätter! (Lägger pipan ifrån sig på bordet och ser 

*) Baron Stadig (oeh öfriga gäster) måste före denna scens 
början tänkas hafva lemnat rummet. 



354 

DOga på grefve Hurtig, som emellertid gar och h visslar, men hastigt 
sätter sig vid bordet utmed Jimker Torbjörn, som dervid stiger upp 
och ställer sig häpen.) 

Grefve Hurtig. (Tar Junker hastigt i hand, rycker honom 
ned igen på bänken.) Asseyez vous, mon ami. 

Junker Torbjörn. Hör Ni, om Ni vill ta folk i hand, 
så ta på ärlig svenska: jag förstår inte ert utländska språk, 
och inte vill jag förstå'et, det är mer det. 

Grefve Hurtig. (^Sätter handen under sitt kindben och be- 
skådar Junker.) Har Ni rest, min vän? 

Junker Torbjörn. Jag är hvarken er vän eller ovän, 
och ingendera vill jag vara. Junker Torbjörn heter jag; 
vill Ni tala med mej, så kalla mej så, hvar och icke, så 
kan Ni ha rätt så litet otaldt med mej, som jag har med er. 

Grefve Hurtig. Låt så vara då, jag vill kalla er Jun- 
ker; men säg: har Ni rest? 

Junker Torbjörn. Ja, dit jag velat, och så mycket 
jag behöft; har I nu svar på er fråga? 

Grefve Hurtig. Monsieur le Junkar, je votis appren- 
drai å vivre, ma foi. 

Junker Torbjörn. Antingen tala, så jag förstår, eller 
farväl ! 

Grefve Hurtig. Ja, jag ska' tala, så Ni ska' förstå 
mej. Säg då: skäms Ni inte, junker, att gå så sluskut 
klädder, som Ni gör? Kom vass, er rock var gjord i kung 
Orres tid. Fy, hvad för flottiga hår, orena lintyg, lapputa 
strumpor, tjocka, plumpa bondskor med remmar uti, stor- 
kragiga handskar, som Ni glaserat under näsan, en värja, 
som jag tror Ni brukar till stekspetl, när Ni är hemma! 
Säg, junker: är allt detta en kläddrägt för en adelsman pä 
köpet, som Ni är? Ni måste min sann resa ut till att lära 
både lefva och kläda er. Talar jag nu, så att Ni förstår? 

Junker Torbjörn. Ja, nu talar I ren svenska, och nu 
förstår jag er. Och efter jag ändteligen ska' göra er be- 
sked för mina kläder, så lät mej säja er, att min rock är 
gjord efter min kropp, och inte efter andras tokuta griller; 
att jag brukar honom, så länge han håller; att jag bär mina 
hår sådana, som de äro, utan att antingen mjöla dem 
fulla eller binda dem upp bakom öronen; att jag tar rent 
lintyg, när jag det behöfver, och inte för syns skull; att jag 
lappar mina slumpor och betalar min gäld; att jag brukar 

Vadas = slå vad. 



355 

skor, som täcka mina fötter, starka och stadiga att gå uppå, 

och inte att sprätta med; att jag knyter dem rätt så väl 
igen med remmar, som Ni spänner igen era; att mina hand- 
skar hålla mina händer varma, hvilket är allt jag håller 
dem vara nödiga före; och att sist, hvad mitt stekspett här 
angår, så har jag satt tocka kramsfoglar derpå förr, som 
Ni är. Säj mej också nu, min fromma herre, om Ni för- 
står mej? 

Grefve Hurtig. Junker, junker, hade Ni rest, så för- 
stode Ni bättre, än Ni gör, att slika ord och maner kunna 
lätt bringa er en handel på halsen. Ja, jag säger ännu en 
gång, att det är skada, att Ni inte reser utomlands. Tänk 
huru det naturliga förståndet, som Ni har, skulle derigenom 
bli upphyfsadt och er galla litet utspädder: vous brilleriez, 
par ma foi. 

Junker Torbjörn. Har I då rest, herre? 

Grefoe Hurtig. Ja; kan Ni inte se det, junker? Be- 
trakta alla mina maner, huru fria och otvungna de äro; se, 
hur snyggt jag kläder mig; i hvad skick allt sitter. Med ett 
ord, junker, det är omöjligt att vara i allt behaglig och 
artig utan att hafva varit i det söta, det kära Frankriket. 

Junker Torbjörn. Är det möjeligt, herre? Lät mej 
si! Ja, jag måste fuller resa, hvad det lider. Är det långt 
till Frankriket? 

Grefce Hurtig. Inte längre, än att Ni uti en månads 
tid kan vara framme, om Ni eljest inte uppehåller er någon- 
stans på vägen, det Ni dock ej behöfver göra; ty utom 
Frankriket, men särdeles den ljufliga staden Paris, är ingen- 
ting värdt att se uppå resan. 

Junker Torbjörn. Ja, jag måste min sann resa. Men 
är främmande välkomna der ute? 

Grefve Hurtig. Så välkommen, junker, att de kyssa 
och famnta er, hvar Ni kommer. Alla fägna er; Ni äter och 
dricker bättre än på någon ort i verlden, har bättre säll- 
skap, mera nöje, njuter mer höflighet; med ett ord, allt öfver- 
går både er väntan och er önskan. 

Junker Torbjörn. Det må gä huru det vill då, resa 
måste jag. Dock säj mej, herre: har man allt detta utan 
penningar? 

Grefce Hurtig. Kan Ni någonstäds ha något utan 

Handel = tvist. 



356 

penningar? Men här förtär Ni era pengar med lust och 
ibland angenäma tidsfördrifver, operor, komedier, maskerader 
och baler. 

Junker Torbjörn. Det lärer fuller vara allt mycket 
förnämt utländskt folk, som Ni nämnde der. Ja, jag känner 
på mej, att jag måste resa, och ändå i morgon. 

Grefve Hurtig. Var inte så bråd på gröten heller, 
junker! Töfva litet, till dess jag får tid att undervisa er, 
huru Ni ska' vara välkommen, hvar Ni ska' gästa, hvad 
folk Ni ska' söka att umgås med, hvad skräddare och sko- 
makare Ni ska' bruka, af hvad mästare Ni bör betjena 
er. När Ni vet detta förut, förstår Ni mig, så har Ni 
redan lärt, hvad andra måste med största besvär och tid- 
spillan söka att göra sig kunnige om, sedan de kommit till 
Paris. 

Junker Torbjörn. Det hjelper inte, säjer jag: resa 
vill jag, och resa måste jag, i morgon ändå på köpet, och 
ämnar inte stanna eller uppehålla mej någonstans, förrän 
jag kommer tillbaka till mitt söta och kära Stollebo. Der får 
jag klä' mej, som jag vill, kamma mitt hår, som jag vill, 
spotta och snyta mej, som jag vill, och skratta, så mycket 
jag vill, åt alla era resor och all er hembragta artighet. 

Grefve Hurtig. Så har du stått och gycklat med mig 
hela tiden, din plumpa bondlymmel! Det är din lycka, att 
du är adelsman, och att jag fördenskull inte törs röra dig 
på ett allmänt hus. Men gå strax ut härifrån, säger jag, 
eller ska' jag fola dig hädan, så du skall aldrig glömma mig! 

Junker Torbjörn. Om jag inte redan, och förrän du 
kom hit in, hade mig ämnat bort, så skulle vi nappas om 
dörren begge. Men nu kan du gå och sprätta här helt 
allena, så mycket dej lyster: det ska' vara dej gerna undt. 
Men när du blir nykter igen, så tänk likväl efter, att det 
vill mer än tu ord till, att visa en ärlig karl gå på dörren, 
och att slikt ovett kostat mången åtminstone ett blått öga. 
Farväl! (Går ut.) 

Fola = affärda, skicka. 



357 



Tredje inträdet. 
Grefoe Hurtig, Lasse, Amiral Enterfelt. 

(Amiral Enterfelt kommer in, just när Junker gar ut, och hör 

lians sista ord; gref Hurtig ser honom inte, utan talar vid sig sjelf.) 

Grefve Hurtig. Lasse, lofva' icke kusin Stadig att 
möta mig här? 

Lasse. Jo, herre. 

Gref re Hurtig. Hvad dröjer han så länge då? Jag 
har nu en god timme, tror jag, väntat på honom i denna 
svinstigan. Fy, hvad liderligt sällskap kommer hit! Se, hur 
här ser ut! Du mins våra kaffehus i Paris, Lasse, huru 
rena, huru propra de voro, och att inte annat än folk af 
kondition torde visa sig der ibland oss? Vive Paris, vive la 
France! Ack att jag vore der igen! Men hvem ha vi här? 

Amiral Enterfelt. (Helsar på honom.) Er tjenare, herre. 
Gosse, ge mig en kopp kaffe och de nyaste svenska avisorna. 
(Sätter sig vid bordet.) 

Grefve Hurtig. Je suis votre tres humble serviteur, 
monsieur. (Sätter sig utmed honom.) 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. (Börjar att 
läsa avisorna, men lägger strax dem frän sig.) Jag kan fuller se 
och höra, att Ni är utländsk, herre; men får jag lof att fråga, 
hur länge Ni varit här i landet, efter Ni förstår så väl vårt 
språk, som jag märkte med den man, som just nu gick ut? 

Grefve Hurtig. Jag har till min olycka varit här allt- 
för länge, ja alltför länge. 

Amiral Enterfelt. Men hur länge då, herre? 

Grefve Hurtig. Jo, allt se'n jag vardt född, har jag 
jemt och stadigt varit i detta ledsamma landet, förutan de 
tvenne lyckliga åren, som jag tillbragte utomlands. 

Amiral Enterfelt. Hvad, herre? Född här i Sverige, 
och således en svensk? 

Grefve Hurtig. Ja, inte mer och inte mindre, herre. 

Amiral Enterfelt. Men ursäkta att jag frågar er då, 
herre, huru Ni kan ha samvete att skatta er olycklig för 
det, Ni bör räkna som en ära? Född en svensk säger Ni, 
och derföre beklagar Ni er olycka? Herre, herre, vet, att vårt 
goda, gamla Sverige är och blir uti det anseende i hela 
verlden, att ingen bör skämmas för att kalla det sitt fäder- 



358 

nesland; ja, det har ock bragt sädane män i dagsljuset, som 
knappt haft sina likar i några länder. De ha så pampa's 
kring, kan tro, och varit sådane kämpar, att de äfven i 
grafven blott med deras namn ännu skrämma vissa nationer. 

Grefve Hurtig. Ni förstår mig inte rätt, herre: jag 
skäms inte, för det jag är svensk; ja, jag tillstår mig äfven 
alltid hafva haft derföre mycken heder och distinktion i främ- 
mande länder; jag vill ock inte beta mina landsmän den 
hedern att ha med framgång fört eld och svärd kring hela 
Europa: ja, jag har sett många beklagliga tecken deraf på 
åtskilliga orter, dem jag besökt; men kroppens styrka och 
ett friskt gå på är ju inte allt, som fordras hos stora män? 

Amiral Enterfelt. Nej, det fordras visst mer, och det 
mera har funnits i så stor fullkomlighet hos våra svenska, 
att ingen nation understått sig att dem sådant disputera: 
käck värja och en klok penna, mandom och försigtighet ha 
varit egenskaper, som uti vårt kalla, aflägsna Sverige stått 
i ett jemnare och varaktigare flor än uti alla öfriga länder 
uti Europa. Och ehuruväl vi aldrig förr än nu på några 
år, tyvärr, slagit oss på en främmande frihet, så ha vi dock 
med vår redlighet och varsamhet så begått, att man bå' 
trott oss väl och inte saklöst understått sig att bedra oss. 

Grefve Hurtig. Jag vill medge allt detta, herre; men 
består allt det nöje, vi böra önska oss, deri att antingen 
kunna slåss och rifvas, eller ock att bry vår hjerna med 
djupsinniga anläggningar uti statssaker? Är inte menniskan 
också född till ett angenämt umgänge, innocenta tidsfördrif, 
inbördes politesse och en viss artighet i alh sitt väsende? 
Hvar finnes allt detta här i Sverige? 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men allt 
kommer derpå an, herre, hvad ni menar med de namn, Ni 
nu uppräknat. Kallar Ni ett angenämt umgänge, der hjertat 
och mun följs åt, der en oförfalskad vänskap, åtminstone en 
uppriktig välvilja, söker att uppfinna och åstadkomma allt, 
hvad som kan lända till inbördes ro och nöje, så ha vi haft 
det här i Sverige mer än på några orter i verlden, ja äfven 
så inom mannaminne, att man ock finner ännu några fot 
spår deraf hos oss hos gammalt folk; och ehuru detta um- 
gänget är nu så godt som försvunnet hos oss, så lär Ni 
dock fåfängt resa till utrikes orter, Ni må nämna hvilka Ni 
vill, att det igenfinna. Räknar Ni åter för innocenta tids- 

Pampas kring = mödosamt ströfva omkring (i härnad). 



359 

fördrif allt, hvad som tillika lättar och förbättrar sinnet samt 
med detsamma förfriskar och stärker kroppen, så ha de 
gamla svenska bå' uppfunnit och nyttjat så många och så 
tillräckliga sådana tidsfördrif, att uti forna tider det hade 
blifvit räknadt för en dårskap att söka andra och flera på 
främmande orter. Om politesse består uti höflighet så uti 
tal som svar, uti blygsamma och ingen förtörnande utlåtelser 
och uti en sky för att skäligt vilja misshaga någon, så har 
man. åtminstone i min ungdom, ej behöft kasta bort pengar 
på långliga resor, till att förvärfva sig denna egenskapen. 
Och sist, så framt den artigheten i allt ens väsende, som I 
nämnt om, består uti hvad som tillika bå' anstår och pry- 
der begge könen, samt grundar sig på en manlig, fryntlig 
och vördsam åtbörd hos det ena, och ett fromt samt ärbart 
och dock gladlynt uppförande hos det andra; så var Sverige 
i forna tider derföre namnkunnigt, och om det nu mer ej 
är sig deruti likt, så har det att tacka sådane herrar som 
Ni derföre, hvilka med era utifrån införda artigheter gjort 
här en sådan blandning, att man har svart för att mer skilja 
det goda från det onda. 

Grefve Hurtig. Häll, gubbe, håll! Jag märker, när 
gammalt folk få lof att tala, så veta de inte, när de skola 
tiga igen. 

Amiral Enterfelt. Unge man, vet, att gubben inte 
begär någons tillstånd att tala, ej heller ska' Ni lära honom, 
när han bör tiga. Har ja' rört er på qvickan? Eller tror 
Ni än, att Ni har till er olycka varit för länge i det led- 
samma Sverige? 

Grefve Hurtig. Åtminstone har ja' varit för länge i 
ert ledsamma sällskap. 

Amiral Enterfelt. Ha' Ni fört så mycke' förstånd hem 
med er, som Ni har lastat er hjerna med fåfänga, så skulle 
ni skatta för en förmon att vara i sällskap med gammalt 
folk, som ha sett mycket och mycket förfarit. Ser Ni dessa 
gra hären, yngling? 

(i re fre Hurtig. Ja, ja' ser. De skulle vara goda att 
blanda ibland andra, till att göra en vacker toupet med. 

Amiral Enterfelt. (Stiger upp, sätter hatten på sig och 
griper till sitt värjtaste.) De orden ska' du betala dyrt, din 
vetvilling! (Grefve Hurtig siar ock handen på sitt värjfäste.) 

Qvickan = det inre ömma hornet på hästhofven; röra någon 
på qvickan = träna en ömtålig punkt hos någon. 



360 

Baron Stadig (som kom just in vid grefve Hurtigs sista ord, 
springer och ställer sig emellan dem och säger:) Herr amiral, grefve 
Hurtig, detta skämt går för vida och torde på detta stället 
vara er begge äfventyrligt. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Ar det 
grefve Hurtig? Ja' var på vägen, min sann, att få en vacker 
mag: en ertz sprätthök, ser ja', och en öfversittare på köpet. 
När ja' kom in i kaffehuset, börja' han handel med junker 
Torbjörn, och nu hade han inte försyn att skymfa en så 
gammal och gråhårig man, som ja' är. Stackars Lotta, du 
hade, på min ära, bli't väl gift, mycket väl gift, min flicka, 
om inte denna händelse röjt din friares rätta kynne. 



Fjerde inträdet. 

G re/ve Hurtig, Baron Stadig, Lasse. 

Baron Stadig. Så, kusin, nu har Ni väl bestält 
er sak. 

Lasse. Ja, kära grefve, vi ha förplumpat oss nu i sju 
fanders mätta. 

Grefve Hurtig. Hvem skulle ha tänkt, att den gamle 
gubben var fru Lottas far? Men det är lik mycke! Jag 
vågar, min lilla fru sätter allt till rätta igen; ja, jag är 
säker på, hon släpper inte farsgubben, förrän han blir god 
igen. (Sjunger...) Men säg nu, kusin, uppriktigt: bedröfvar 
icke denna händelsen er öfvermåttan? (Ler.) 

Baron Stadig. Jag vore en skrymtare, om jag ej till- 
stod, det jag missunnar er af allt hjerta er lycka; men inte 
skulle jag just ha önskat, om Ni genom denna er oförsigtighet 
gick miste om henne. 

Lasse. Det är till sågandes, min nådiga herr baron, 
att om min grefve vore hängd, sä skulle det inte just göra 
er så särdeles ondt heller, men att I derföre inte vill, att 
han skall hänga sig sjelf? 

Grefve Hurtig. Hör, kusin, är Ni icke buden till fru 
Lotta i afton? 

Baron Stadig. Jo, kusin, är jag så. 

Grefve Hurtig. Vill Ni då fara förut; ty jag måste 

Ertz = erke, äkta. 



361 

hem och laga mitt hår igen, som kommit i temmelig dés- 
ordre i mina tvenne bataljer, som jag haft här. Adieu. 
(Går ut.) 

Baron Stadig. Adieu, min kusin. (Går ut.) 
Lasse. (För sig sjelf.) Adieu, monsir Lasse. Din grefve 
spelar ett tusende pockers högt spel. Jag fruktar, han sätter 
bet på slute', å då lär han slå trumf på mina örlappar, så 
att de' hvisslar efter. (Löper ut.) 



FEMTE AKTEN*). 
Första inträdet. 

Baron Stadig. (Allena.) Jag vet inte väl, huru jag 
skall anse den äran, mig är skedd, att den vackra fru 
Lotta låtit bedja mig till sig i afton att hålla herr amiralen 
Enterfelt sällskap. Vid andra omständigheter skulle jag hafva 
ansett detta för en obeskriflig lycka, men nu kan jag inte 
annat än frukta, att mig dymedelst förebådas den största 
förlust, som jag någonsin kan lida, och som är oersättlig . . . 
Fru Lottas fader är kommen (ill staden, hvilkens samtycke 
endast felades att göra min kusin lycklig; min kusin har 
ock sagt mig, att fru Lotta äfven betalt honom att i afton 
infinna sig hos henne, samt att hon förlåtit honom de fel, 
som han kunde hafva begått. Hvad bör jag sluta af allt 
detta, annat än att fru Lotta utsett denna afton till att 
evigt gifva sig i min kusins våld, och att jag endast kommer 
att vara dertill ett bedröfligt vittne? Men hvad vill jag 
göra? Jag kan inte vara ond på grefve Hurtig: han har 
gjort sitt bästa att vinna den ädlaste skatt i hela verlden; 
jag har ej heller orsak att klaga på fru Lotta: hennes val 
var gjordt, förrän hon mig någonsin kände; jag kan ej heller 
säga, att hon gifvit mig den aldra minsta anledning att 
hoppas, det hon ville eller kunde behjerta min trogna kärlek. 
Jag vill önska dem begge lycka och med tålamod upptaga 
mitt oblida öde samt, om möjligt är, tillse, att denna kärleks- 
svaghet, som på så kort tid så godt som alldeles betagit 
mig all sinnets ro och allt nöje, må också blifva den sista. 

*) Spelar i fru Enterfelts bostad. 



362 

Men här kommer den gode gamle amiralen : der se vi ännu 
en öfverlefva af vår gamla svenska ärlighet. Du redlige, käcke 
guhbe, huru lycklig vore jag, om jag finge kalla dig svärfar! 



Andra inträdet. 

Baron Stadig, Amiral Enierfelt. 

Amiral Enierfelt. Jag hoppas, I har inte väntat länge, 
herr baron Stadig? Min sann, jag fick nu först veta er an- 
komst. 

Baron Stadig. Jag kom ock nu på stunden hit, herr 
amiral. Er dotter, fru Lotta, har befalt mig att vara dess 
gäst i afton. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl, herr baron. 
Jag tackar er så mycket mer för den äran, I vill göra min 
Lotta, som hon ock gjort mig en ganska fördelaktig beskrif- 
ning om er person, det är väl, det är väl. Min flicka har 
rätt, ser jag, mycket rätt; I är hjertligen välkommen, herr 
baron. Så mycket det har grämt mig att förnimma, det en 
af vårt rike så väl förtjent familj, som er är, tyckes vara 
så när på vägen att utslockna, så gläder det mig, att I, 
baron Stadig, utom hvilken jag tror ej många vara öfriga 
deraf, i allt ert väsende liknar era berömvärda förfäder, det 
är väl, det är väl. Om jag lefde aldrig så länge, skall jag 
aldrig glömma er far, guvernören Thore Stadig. Han tjente i 
sin ungdom vid sjöstaten, var ock en tapper, erfaren och 
förståndig sjöman, som hade tjent snart sagdt på alla ut- 
rikes flottor i Europa och kunde med skäl räknas ibland 
våra bästa sjöofficerare. Som jag något före honom kom i 
tjenst, så blef jag ock ett hälft år gjord till schoutbynacht 
förr än han ; men han avancerade mig sedan förbi till vice 
amiral. Om någon annan hade så hoppat öfver hufvudet 
på mig, så kan jag ej neka, att det ju torde hafva blifvit 
ett halsbrytande arbete utaf oss emellan; ty vi voro den ti- 
den en hop unga, raska drängar på flottan, som vid slika 
tillfällen ej förstått skämt. Men tro mig, baron Stadig, er 
fars avancemente gladde mig, och jag var den första, som 
uppriktigt önskade honom dertill lycka; ty vi gjorde begge 

Schoutbynacht =• kontre-arairal. 



363 

hvarannan den rättvisan att tillstå, det vi i bravoure och 
sjömanskap voro lika, så att min avantage framför honom 
endast bestod i en några månader äldre schoutbynachts- 
fullmakt; men deremot hade han den förmon för mig, att 
hans förfäder många hundrade år gjort riket stora tjenster 
och klädt många blodiga skjortor; deras meriter tyckte jag 
att de borde komma er far till nytta, när han sjelf så be- 
römmeligen trädde i deras fotspår, och derjemte skilnaden i 
vara förtjenster ej kunde sägas vara särdeles stor. Han 
hade sedan den olyckan, stackars man, att clet högra benet 
blef honom afskjutet i samma sjöbatalj, uti hvilken min red- 
lige vän gref Claes Hurtig blef slagen, hvaruppå han lem- 
nade flottan, och så ifrån den ena tjensten till den andra 
blef omsider guvernör i Norrlanden, uti hvilken beställning 
han dog. I förlorade mycket, baron Stadig, igenom en så- 
dan faders död; men så var I derjemte så lycklig, att I 
några år efter fick en styffar, den redlige generalmajor Glad- 
lynt, uti hvilken jag tror att I inte saknade er goda far. 

Baron Stadig. Ah nej, herr amiral, min köttsliga 
far hade aldrig kunnat visa mer kärlek och ömhet för mig 
eller taga mer omsorg om mig och min uppfostran än han ; 
jag skall ock vörda hans döda mull, så länge jag lefver. 

Amiral Enterfelt. Herr baron, förlåt en gammal 
gubbe, som hjertligen tager del i allt, hvad som er angår, 
om han är så frågvis och begär veta, hvad beställning som 
I bekläder. Er ålder, om jag gissar rätt, tyckes fordra, att 
I måste redan hafva valt någon viss lefvernesart. 

Baron Stadig. Jag hoppas, mitt svar på er fråga, 
herr amiral, skall så gillas af er, som jag finner både fäg- 
nad och heder uti sjelfva frågan. Jag har i hela min ung- 
dom med all flit sökt inhemta de kunskaper, som skulle göra 
mig skicklig antingen till en god soldat eller en skicklig 
statsman. I språken och exercitier gjorde jag ock de fram- 
steg, att jag, utan sjelft beröm, kan säga mig uti dem vara 
färdig. Min hug lekte fuller strax på att taga till värjan; 
men som vårt långsamma krig några år förut tagit ända, 
och således liten apparence var till att lära stort eller att 
göra särdeles lycka i den metién, så beslöt jag på min styf- 
fars trogna råd att göra mina resor utomlands, besåg ock de 
förnämsta utrikes orter med den flit och aktsamhet, som jag 
trodde en gång skulle kunna göra mig desto skickligare till 
att tjena mitt fädernesland. Frankriket lemnade jag till sist, 



364 

i uppsåt att der något dröja, till att, efter en allmän veder- 
tagen inbillning, gifva mitt väsende något bättre skick och 
angenämhet; men jag var snart sagdt knappt ditkommen, 
förrän jag fick bedröfliga tidender om min styffars död, och 
blef så tvungen för mina angelägenheters skull att begifva 
mig hemåt igen. Sedermera hafver jag här hvarken sökt 
eller ernått någon beställning, lärer ej heller göra derom 
någon ansökning. Ty, ehuru jag alltid skall vara färdig, 
enär påfordras, att med lif och blod samt med arbete och 
hufvudbry tjena mitt. fädernesland, det ock till mina död- 
dagar blifver mitt uppsåt, att i alla måtto göra mig dertill 
skicklig; likväl, som jag är så lycklig att vara en förmögen 
man, som rikligen kan subsistera af mig sjelf, så har jag 
gjort mig samvete att söka brödet undan dem, som måste 
tjena för deras uppehälle. Jag hafver fördenskull utvalt att 
vara en landtman, men på sådant sätt, att, när jag med 
flit och upptänksamhet idkar mitt jordbruk, jag är inte 
mindre omtänkt att dagligen kunna göra framsteg i alla 
nyttiga vetenskaper och att kultivera mitt sinnes gåfvor, på 
det, när påfordras, jag både på riksdagar kan gå riket till- 
handa med trogna rådslag och eljest strax träda uti hvad 
tjenst som man af mig skulle vilja fordra. 

Jag bör likväl berätta er, herr amiral, att öfverheten 
före min utresa gifvit grefve Hurtig och mig en vårt stånd 
anständig karakter; den nåden sökte jag inte, men tog den 
dock emot med all underdånig vördnad och erkänsla, dels 
för det att jag dymedelst får tillfälle att göra hos vår nå- 
digste öfverhet uppvaktning, att således städse kunna vara 
i dess åtanka, dels ock emedan, efter våra tiders skadliga 
vana, någon karakter är oundgänglig uti samqväm och det 
hederliga namnet af en rätt landtjunkare nu beklagligen inte 
gifver särdeles anseende, fast jag måste göra mitt grannskap 
den rättvisan och tillstå, det vi endast göra värde af hvar- 
andra, efter som den ena öfvergår den andra i förstånd, 
dygd och redlighet, och inte efter den stämpeln, som en 
fullmakt slagit på någondera af oss. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Ert fattade 
beslut är berömligt, herr baron, och jag spår förut, att I 
ej länge får derutinnan framhärda; ert fädernesland, baron 
Stadig, lärer snart behöfva slika män som I. Men er kusin, 
grefve Hurtig, hvar är han engagerad? 

Baron Stadig. Min kusin är ej vidare kommen än 



365 

jag. Han hade ock föresatt sig samma lefvernesart med mig, 
förrän han började sina resor; men huru vida utrikes orter 
kunnat göra en så total ombytning uti dess förr fattade re- 
solution, som de gjort uti allt hans öfriga uppförande, har 
jag ännu inte kunnat göra mig kunnig om. Men efter herr 
amiralen nämner min kusin, så lärer han tillåta, att jag 
hjertligen beklagar den dårskap, han begick just nu på kaffe- 
huset . . . och ... 

Amiral Enterfelt. Ah, nämn intet derom, herr baron! 
Lappri, lappri! Man måste förlåta ungt folk. Jag har ock 
varit yr i min ungdom, dock på svenskt maner. Sådana vis- 
puta utländska maner visste vi inte i min tid: vi galnades 
och handskades oss emellan, så det gick väl till, men vör- 
dade alltid ålderdomen. Dock det gör mig ondt, att jag sjelf 
blef på sistone något ifrig: bloden begynte att jäsa på gub- 
ben, skall I tro, baron Stadig, och hade I inte kommit emel- 
lan, så tror jag min sann, att det blifvit bara allvar utaf. 
Jag förlåter grefve Hurtig af allt mitt hjerta, ja jag bekla- 
gar äfven på det högsta den förtret, han dymedelst sig 
ådragit. 

Baron Stadig. Huru då, herr amiral? 

Amiral Enterfelt. Ja, jag vill säga er, herr baron: 
I vet utan tvifvel, att er kusin friat till min dotter; I tör 
ock veta, att hans person stod henne så temmeligen an. 
Hon hade ock ämnat, på mitt inrådande, att i afton gifva ho- 
nom ett fullkomligt ja. Allt detta är öfverända: min Lotta 
hade före min hemkomst fått veta, hvad som händt på kaffe- 
huset, bedyrade, när jag kom in till henne i hennes kam- 
man 1 , att hon aldrig mer ville veta af grefven, ja påstod 
sig dertill vara förbunden igenom en dyr ed, den hon aldrig 
skulle bryta. 

Baron Stadig. Men står hon inte att bevekas och att 
vara så försonlig som hennes goda far, hvilken likväl lidit 
största oförrätten ? 

Amiral Enterfelt. Jag gjorde allt det jag kunde att 
öfvertala henne dertill, men fåfängt. 

Baron Stadig. Skulle herr amiralen ej ännu vilja 
göra ett försök? Hvem vet, om icke ett så fromsint frun- 
timmer som fru Lotta, och som derjemte har så stor vörd- 
nad för sin far, torde låta öfvertala sig? 

Amiral Enterfelt. Nej, herr baron, jag känner min 
flicka: så god som hon är, så beständig är hon i hvad hon 

Svenska Parnassen II. 24 



366 

en gång satt sig före. Jag har dessutom försvurit att i slika 
mål som dessa någonsin mer bruka min faderliga myndighet, 
sedan det en gång har lyckats mig illa. Allt det jag kan 
göra för grefve Hurtig, är att ynka honom och att önska 
honom bättre lycka med en angenämare flicka än min Lotta. 

Baron Stadig. Den får han inte, om han reser hela 
verlden omkring; men, herr amiral, jag ber ännu en gång. 

Amiral Enterfeli. Bed inte, baron Stadig, bed inte. 
Saken är ogörlig. Om I vill, så gå sjelf och bed min Lotta; 
men I må tro gubbens ord, I lärer intet uträtta. Här kom- 
mer hon. Gör nu ert bästa. 



Tredje inträdet. 

Amiral Enterfelt, Baron Stadig, Fru Lotta, 
Fröken Gladlynt. 

Amiral Enterfelt. Min Lotta, jag har berättat baron 
Stadig, huru du misstyckt den handel, grefve Hurtig började 
med mig på kaffehuset, och att du fullt och fast satt dig 
före att alldeles utslå hans frieri. 

Fru Lotta. Min vördnad för er, min kära far, den 
omtanke, jag bör hafva för min egen sällhet, och en svuren 
dyr ed förbinda mig oemotsägeligen till ett beslut, som jag 
aldrig ändrar. 

Baron Stadig. Mimi, min sköna fru, huru snart kan 
en ungdom förse sig! Fel, som af hastighet begås och 
hvartill ingen arghet är ursprung, böra så mycket snarare 
hos dem förlåtas, som geinenligen de ädlaste gemöterna hafva 
de hastigaste rörelser. 

Fru Lotta. Ädla gemöten, baron Stadig, böra kunna 
styra sådana hastiga rörelser, ett sundt förnuft kan alltid 
hålla dem i tygeln. 

Baron Stadig. Sådant kommer med åren och förfa- 
renheten, min vackra fru. 

Fru Lotta. Innan de åren och den förfarenheten kom- 
mer, kan så mycket ondt redan vara gjordt, att det inte 
mera står att rättas. Men, herr baron, låt oss inte längre 

Gemöt = sinne, ande. 



367 

raisonnera härom; jag har ännu ett skäl, som är oöfver- 
vinneligt. 

Baron Stadig. Tör jag fråga, livad det är? 

Fru Lotta. Jo, att jag vill så, att jag blir dervid, 
och att den, som mera talar härom, gör mig* alldeles inte 
till viljes. 

Baron Stadig. Min nådigste fru. 

Fru Lotta. Jag hade aldrig kunnat tro, att baron 
Stadig skulle vilja förtreta mig. 

Baron Stadig. Jag ber, hör mig. 

Fru Lotta. Stig upp först, baron Stadig, och tala 
sedan så mycket er behagar. Släpp man min hand lös, jag 
vill stå qvar. Det kan vara lik mycket, hvar jag är, som 
det är lika mycket, hvad I vill säga. 

Baron Stadig. Min skönaste fru, jag tager himmelen 
till vittnes, att det första ögonblicket, jag hade den lyckan 
att se er, era fullkomligheter så intogo mitt hjerta, att I 
sedermera enväldigt ägt alla mina tankar, och att I varit 
all min längtans ädlaste och endaste mål. Jag visste ej då, 
att min kusin grefve Hurtig var i lika tillstånd med mig: 
han har sagt mig sådant först i dag; men ack! han förtälde 
mig tillika den lyckan, han hade, att I, min sköna fru, ej var 
honom ogunstig. När jag för några timmar sedan hade den 
äran att tillika med honom göra hos er min uppvaktning, 
bekräftade er vackra mun min kusins lycka och betog till- 
lika mig allt hopp om min. 

Sedermera är denna för min kusin bedröfliga händelsen 
mellankommen, som tyckes hafva ändrat ert sinne och hotar 
honom med förlust af en stillhet, som han borde skatta för 
den aldra största i hela verlden. Jag vore en skrymtare, om 
jag ej tillstode, att hvad som således händt mig ingalunda 
bedröfvar; men så ville jag ej profitera af min kusins olycka, 
så länge något hopp vore, att densamma kunde afböjasjja, 
jag hafver äfven trott min skyldighet fordra att, så mycket 
möjligt vore, dertill contribuera. 1 detta uppsåt, min skö- 
naste fru, och inte till att förtörna er, har jag velat hos er 
intercedera för min olycklige kusin; I har afslagit min bön, 
ert fattade beslut emot honom är oföränderligt, I har för- 
klarat allt förebedjande onödigt och fåfängt. Jag har således 
intet att reprochera mig sjelf, ja fast emot mig sjelf, min 
egen kärlek, ja min egen lycksalighet hafva sökt, i anseende 
till min kusin, fullgöra allt, hvad både vårt skyldskapsband 



368 

samt forna vänskap kunnat af mig fordra. Men (faller åter på 
ett knä), min skönaste fru, låt inte er vrede emot min kusin 
sträcka sig längre än till honom. Har han ej vetat att sätta 
rätt värde på det ädla hjerta, som han var så när till att 
blifva en lycklig ägare utaf, så tro, att jag håller detsamma 
för den ädlaste skatt i hela verlden, utan hvilken allt nöje, 
ja sjelfva lifvet är och skall städse blifva mig både ledsamt 
och föraktligt. Om detta hjerta tigger jag nu här på mina 
knän, skönaste fru Lotta, och tillbjuder att uppoffra er der- 
emot ett hjerta, uppfyldt af vördnad och kärlek för er, och 
som, så länge det äger en bloddroppe, skall hålla för sin 
största lycka att få höra er till. 

Fröken Sophia. Huru kan du, min Lotta, låta bror 
min stå så länge på knä för dig? 

Fru Lotta. Ett så oväntadt tal ifrån er, baron Stadig, 
har så surprenerat mig, att jag ej en gång märkte ert knä- 
fall, som mig ingalunda tillkommer, eller jag bör tåla. Stig 
derföre, om er behagar, upp, och var försäkrad om all min 
erkänsla för ett så hederligt och mig äfven ej obehagligt 
tillbud. Någon längre bekantskap och vidare umgänge lärer 
behöfvas, innan I kan rätt veta, om gåfvan, som I begär, 
svarar emot det värde, I sätter uppå henne. Mig torde ock 
en längre tid vara nödig till att bättre lära känna den, som 
för all min lifstid kan antingen göra mig högst lycklig och 
förnöjd, eller ock outsägeligen eländig. 

Fröken Sophia. Min hjertunge, jag mins en viss fru, 
som ej många timmar sedan sade, att livad som skall göras 
måste göras fort. 

Fru Lotta. Ja, min engel, men jag mins åter en viss 
fröken, som ej längre sedan svarade den frun, att hvad som 
göres hastigt ångras länge. 

Baron Stadig. Min vackraste fru, sådana uppskof, 
ehuru gunstiga, pläga ofta vara förebud af höfliga afslag. 

Fru Lotta. Jag mente dem inte så, herr baron. 

Baron Stadig. Men äro de då ej nu alldeles onödiga, 
min nådiga fru? Ingen tid, intet vidare umgänge kan göra 
mig mer försäkrad, än jag nu är, om min lyckas storlek, 
om er vackra mun behagar endast med ett gunstigt ja den- 
samma besegla. Och om min beständiga vördnad för er per- 
son samt oföränderliga, uppriktiga kärlek för er lär er egen' 
dygd, er egen fromhet, ja alla era öfriga fullkomligheter bäst 
betaga er allt tvifvelsmål. Dessutan så är jag försäkrad, att 



369 

er egen goda far här Iärer ej undandraga sig att gå för mig 
i borgen. 

Amiral Enterfelt. Ja, det gör jag gerna, både med 
hand och mun. Det är väl, det är väl. 

Fröken Sophia. Än jag då, bror'? Vill I inte ha min 
caution med? (Till fru Lotta.) Du tager fuller den för god, 
min engel? 

Fru Lotta. Ingen mindre, min Fiken. Jag vore min 
sann klok, om jag antog en omyndig flicka, som du är, för 
cautionist. Se du dig sjelf före om goda cautionister ; du 
tör snart nog behöfva dem bättre, än jag nu gör. (Till baron 
Stadig.) Men, baron Stadig, I måste ej illa upptaga, om jag 
säger, att både sjelfva anständigheten och vissa skäl fordra, 
det jag mig förbehåller en något längre tid till betänkande. 
Kom derjemte ihåg en viss omständighet, som ock gör mig 
tvehugse och äfven torde fordra hos er en nogare eftertanke. 

Baron Stadig. Hvad omständighet kan det vara, min 
sköna fru? 

Fru Lotta. Jo, baron Stadig, erinra er allenast, att I 
heter Stadig och jag Enterfelt, att I är af en gammal och 
jag af en ung familj. 

Baron Stadig. Jag erinrar mig, min sköna fru, att I 
är af samma stånd som jag, och att en rätt så stor kung, 
ja kanske större, upphöjt er far dertill som den, hvilken 
benådat min familj dermed; jag vet ock, att ingen utan sid- 
vördnad för öfverheten, som är all heders källa, kan göra 
en skilnad emellan dessa och de förra tiders familjer. Hade 
alla tiders konungar här i Sverige lika makt att benåda de- 
ras undersåtar med hedersstånd, så kunna ock alla tiders 
familjer ej vara i olika anseende, utan att man tillika vill 
sätta ett större värde på den ene konungen än på den andre, 
hvilket vore en äfventyrlig förmätenhet. Det torde fuller 
vara, att en eller annan kommit till denna förmon utan sär- 
deles förtjenster, hvilket åtminstone inte händt vår redlige, 
gode gubbe, er far; men huru kunna vi vara försäkrade om, 
att inte sådant i forna tider sig tilldragit? Min tanke är, 
skönaste fru Lotta, att, när öfverheten med sin höga hand 
bekräftat någons hedersstånd, i samma ögonblick allt det 
framfarna bör glömmas och allenast den nye riddersmannens 
och dess efterkommandes följande uppförande, mandom och 
trohet göra dem mer eller mindre hedrade ibland oss. Ja, 
min vackra fru, en väl och till rikets tjenst anlagd ungdom, 



370 

ett redligt, uppriktigt och tappert väsende, ett vänligt och 
nöjsamt umgänge, jemte en oföränderlig kärlek för fädernes- 
landet, trohet och lydnad för öfverheten gör i mitt tycke en 
fullkomligare adelsman än hundrade tusen anor. Den trägna 
ansökning, som jag ock nu gör hos er, min vackra fru 
Lotta, bör äfven öfvertyga er om, att jag hafver samma 
tanke om fruntimret. Jag ser hos er alla de fullkomlig- 
heter, som böra pryda ert kön, och dem vördar och skattar 
jag mer, än om I kunde nämna mors mormoder och så vi- 
dare ända tillbaka till drottning Disa. 

Amiral Enterfelt. Äh, rör aldrig denna förhatliga 
strängen, min Lotta! Er tunga, kära qvinfolk, leker gemen- 
ligen mest på denna såra tanden, som likväl måste alldeles 
uppryckas ined alla dess djupa rötter, om eljest friheten 
skall hafva bestånd och här blifva någon enighet samt den 
derpå grundade allas välgång. Jag vill säga dig, min Lotta: 
ingen kan förakta din familj utan att antingen förakta din 
far eller hans farfar, som var en ärlig, redlig bonde. För- 
aktar han din far, så låt honom visa i sin slägt någon, som 
med mera möda, fara samt ärlighet bragt sig upp i verlden 
än han; föraktar han den redlige bonden, som var din fars 
farfar, så måste han ock vara så onaturlig att förakta första 
upphofsmannen af sin egen familj, som inte lärer mer vara 
kommen utur himmelen än andra, och som lärer aldra sist 
tillbaka nödvändigt hafva varit en god svensk bonde, eller 
något dylikt. Men, som jag sade, det hugnar mig, att det 
är allenast I qvinfolk, som löpa med slikt lappri; manfolken 
ha mera förstånd och billighet än så, min sann ha de så, 
min Lotta. Det är väl, det är väl. 

Fru Lotta. Ja, min kära far, men det är dock med 
qvinfolken som jag mest måste umgås. Jag kan inte tåla att 
blifva sedd öfver axeln eller att icke hållas för jemngod med 
dem, som inte ha mer än jag sjelfva förtjent det heders- 
stånd, de förhäfva sig öfver. Kom ihåg er egen moster, 
styfmosier menar jag, baron Stadig, fröken Sisla Storlåt; 
huru ställer hon sig mot er halfsyster der? Det var länge, 
kan tro, innan hon vålade sig att se henne. Omsider lät hon 
beveka sig dertill, och kanske att, när de voro ensamma, 
hon var sä familjär att kalla henne kusin; men kom någon 
främmande in, så hette hon mycket kallsinnigt »min fröken». 

Fröken Sophia. Allt detta är sant, min hjertans du. 

Sår = öm. 



371 

Men kom deremot ihåg din gumor, den fromma grefvinnan 
Hurtig; har du någonsin sett henne göra någon slik oför- 
ståndig skilnad? Har hon inte, fast du är henne på intet 
sätt skyld, dock alltid kallat dig i aldra största sällskapen 
snart gudotter, snart syster? Och mig har hon alltid hedrat 
med det namnet, ehvem som ock varit närvarande. 

Fru Lotta. Men livad heder har hon ock icke deraf, 
min hj er tans Fiken? Den goda grefvinnan är icke en hårs- 
mon mindre derföre vördad och älskad, ja alla så godt som 
fika efter att utaf allt hjerta gifva henne den respekt, som 
hon sjelf tyckes vilja undvika. 

Amiral Enterfelt. Om jag lefver i hundrade år, skall 
jag aldrig glömma den sista gången, när jag nu vid min 
uppresa besökte den makalösa frun. Jag fann henne gåen- 
des med sina barn uti ett långt galleri, hvilkets ena sida var 
beprydt med dess framlidne herres, grefve Christopher Adels, 
och den andra med hennes egna förfäders konterfej. Hon 
nämnde dem alla, berättandes hvad höga embeten de be- 
klädt, samt de förnämsta tjenster, som de gjort deras fäder- 
nesland, men sade derjemte till de små hjertungarne: »Er 
förmon, kära barn, att hafva utaf så dråplige män er här- 
komst är sannerligen stor; men som I sjelfve inte det aldra 
minsta dertill bidragit, så böra I ingalunda deröfver förhäf- 
vas eller förakta andra. Följen I era förfäders berömliga ex- 
empel, så böra deras förtjenster öka era; men gören I an- 
norledes, så vanhedren I dem, och de ännu mera er.» 

Baron Stadig. Det är inte utan, att ju en eller annan 
af vårt gamla fruntimmer äro så inbilska i detta målet, att 
de snart sagdt inte tänka eller tala om annat än detta lapp- 
riet; ja jag fruktar, att de söka äfven att planta denna hög- 
färden i deras barn, förrän de lära dem något annat godt. 
Jag vill äfven ej neka, det jag tror min gamla moster Sisla 
heldre skola se mig gift med ett gammalt slägtregister och 
ett väl måladt ätteträd än med er, min sköna fru. Men så 
kan grefvinnan Hurtigs exempel dock öfvertyga er, att ibland 
de äldre familjer finnas, ja jag tör säga till största delen 
raisonnabla fruntimmer; de lära alltid fägna sig af ert um- 
gänge, min vackra fru, samt hedra er som min hustru, men 
ändå mest för er egen merit. De andra, om sådana skulle fin- 
nas, förtjena inte er bekantskap, ja inte en gång att nämnas. 
Men, min skönaste fru Lotta, dessa äro alltför allvarsamma 



372 

discourser för en pickhågad älskare, som väntar af er vackra 
mun sin dom: gif honom nu antingen lif eller död. 

Fru Lotta. Låt mig väl höra parterna, baron Stadig, 
och väl ransaka saken, innan jag gifver dom ; dertill fordras 
någon tid. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men, min 
kära Lotta., hade du inte bäst att göra pinan kort? Tänk 
dock huru träget han beder! 

Fru Lotta. Jag vill inte gerna neka min kära far 
något, men måste dock i detta målet så vida vara olydig, 
att jag utber mig något rådrum, innan jag mig fullkom- 
ligen yttrar. 

Fröken Sophia. Stå inte, kära Lotta, och tokas så 
med bror min ! Jag känner ändå på mig, att du gifver ho- 
nom ja. 

Fru Lotta. Du tör ha känt så mycket förr en gång 
du, och likväl bedragit dig, mins det. Emellertid, baron 
Stadig, så försäkrar jag er, att, hvad beslut som jag fattar, 
ert nöje skall vara mig om hjertat. 



Fjerde inträdet. 

Amiral Enterfelt, Fru Lotta Enterfelt, Fröken Gladlynt, 
Baron Stadig, Grefce Hurtig, Lasse Lustig och Sara. 

Grefve Hurtig. Quel bonheur, ma cousine, att få se 
er tvenne gånger på en dag, ma foi, alltid lika skön och 
lika behaglig! 

Amiral Enterfelt. Det är väl, clet är väl. Lära de 
så att lefva i Paris? Jag mente, man helsade alltid på frun 
i huset först. 

Fru Lotta. Det är alltför mycket svenskt och gam- 
malmodiskt, kära far; grefvens vana är att gå till fröken 
först, sedan till spegeln, och sist kommer raden till mig. 
(Sakta till amiralen.) Se, min far, spådde jag ej rätt? Strax 
härpå lärer hans grefveliga nåde förfoga sig till mig. 

Baron Stadig. (Sakta.) Du lärer fuller sloka fjädrarne 
rätt nu, min grefve, när dig blir bekant, huru du har för- 
qvacklat din lycka. Dock, hvem vet? Du tör vara lyckligare 

Förqvackla = förfuska, förspilla. 



373 

än jag, som ännu har allt alt frukta, men hvars hopp är ganska 
ovisst. (Till grefve Hurtig.) Kusin, kusin, hvad gör I? Kom- 
mer I inte ihåg, att I är uti fru Lottas hus och af henne 
buden till gäst, utan att I deremot vist henne den aldra 
minsta höflighet? Ser 1 ock inte hennes far, amiralen Enter- 
felt, som I förförde er på rätt nunnas? Mig tyckes, att I 
borde till det minsta göra hos honom er enskyllan. 

Grefve Hurtig. Min vackra fru, ehuru högt jag är er 
förbunden för det tillstånd, I gifvit mig, att i afton njuta 
ert kära sällskap, så skulle I dock tusendefaldt öka den 
gunsten, om I behagade intercedera för mig hos er far, herr 
amiralen här, att han förlåter det fel, jag i hastighet begått 
emot honom. Min sann, han var mig alldeles okänd. 

FYu Lotta. Herr grefve, min far vet så väl, hvad han 
bör förlata eller inte, att det vore förmätigt hos mig att 
vilja honom till något öfvertala; har I brutit honom emot, 
så åligger det ock er att begära förlåtelse. 

Grefve Hurtig. Jag gör det gerna och af allt hjerta, 
min nådiga fru. Min sann, herr amiral, jag kände er inte. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men jag 
skulle tänka, herr grefve, att det vore aldra försigtigast, om 
man mest undvek till att oförrätta en okänd, af fruktan att 
man torde dymedelst göra mera ondt, än man kanske för- 
modat. Jag har glömt, min grefve, jag har glömt allt, hvad 
oss emellan sig tilldragit, önskar er allt godt, och att denna 
händelsen må vara er en varning. Tänk endast på er heder- 
liga familj, I är snart sagdt den endaste qvar derutaf. Kära 
grefve, låt henne inte slockna ut i en skamfläck. 

Grefve Hurtig. I en skamfläck säger du, redlige 
gubbe? I all min lifsticl hafva aldrig några ord gått mig så 
till hjertat. Min nådiga fru, er goda far har förlåtit min 
galenskap; låt mig nu utbedja mig samma gunst utaf er. 

Fru Lotta. Mins min ecl, grefve, och döm derutaf, 
hvad svar I har att förvänta. 

Grefve Hurtig. I svor i hast, min fru. 

Fru Lotta. Men har beslutit att hålla evigt. 

(Grefve Hurtig faller på knä. 

Fru Lotta. Stig upp, grefve, allt är fåfängt! Och till 
att mer öfvertyga er derom: baron Stadig, gif hit er hand 
och tag denna handen, som tillika med mitt hjerta gifver 
sig evigt uti ert våld. 

Enskvllan = ursäkt. 



374 

Fröken Sophia. Ah, du inbundna skalk du! Kom 
vass att du hade detta redan i din lilla hjerna, när du så 
kallsinnigt i jånses begärde tid att betänka dig. 

Fru Lotta. Det är lika mycket, Fiken: saken är gjord, 
och nu skall du fritt få kalla mig svägerska, om du vill. 

Baron Stadig. Min käraste fru, döm af mitt stilla- 
tigande om min erkänslas storlek: små välgerningar finner 
man ord att tacka före; men så stor, som den är, hvilken 
I nu visat mig, och det ändå just sedan I lenmat mig emel- 
lan hopp och fruktan, öfvergår alla tacksamhetstecken, som 
med ord kunna visas. 

Lars Lustig. (Tager ett rep utur byxsäcken, springer till 
grefve Hurtig och visar honom detsamma.) Monsieur, monsieur, 
voici, en säker läkedom för korgen och rnjeltsjukan: proba- 
tum est. 

Grefve Hurtig. Gå din väg, din narr, eller jag lärer 
skjutsa dig hädan, så det skall hvissla efter! 

Lars Lustig. Mycken tack, nådige grefve, jag reser 
fuller utan skjuts: jag känner alltför väl ers nådes håll- 
hästar, de slå så gerna. Så går det: obuden tjenst blir 
alltid försmådd. Men hvad skall jag göra med detta herrliga 
elixiret, som likväl gifvit så många en så rolig sömn, att de 
aldrig vaknat? Hör, min sköna jungfru Sara, I hade liten 
vänskap för mig, den tiden jag var fransos i verlden: I mins 
väl monsir Champagne? I talte då om bröllop. Nu, min 
engel, tillbjuder jag er detta sköna giftermålsbandet, om I 
vill sätta halsen deri först och låta mig snöra till; jag vill 
strax komma efter, och då sku vi vara sammanbundna, kan 
tro, åh, så sammanbundna! 

Sara. Jag tackar dig, din stygger; behåll ditt rep- 
stycke för dig sjelf och sådana lättfärdiga bedragare, som 
du är: du har väl förtjent det och mer. 

Grefve Hurtig. Ja, det skall bli så. Kusin Stadig, var 
det ett vänskapsstycke att på så listigt sätt praktisera ifrån 
mig ett fruntimmer, som I visste att jag älskade, och om 
hvilkens godhet för mig jag hade gjort er förtroende? 

Baron Stadig. Grefve Hurtig, jag lemnar herr ami- 
ralen och hans sköna dotter, fru Lotta, att vittna, om jag, 
fastän jag var er rival, dock i denna saken mig annorledes 
uppfört än som er vän. 

Probatum est = det är bepröfvadt. 
Obuden = som man ej bedt om. 



375 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jo, grefve, 
baron Stadig har i anseende till er gifvit sådant prof af 
vänskap, som jag tror vara ohördt: han har sökt med trägna 
böner, knäfallande och jag vet inte livad mer förekomma 
den förtret, som er händt; ja, jag har inte hört honom på 
något sätt yppa sin kärlek för min dotter, förrän hon bedy- 
rade sig vara obeveklig att mer hafva någon god tanke 
för er. 

Fru Lotta. Vet, grefve Hurtig, han var så envis, så 
envis och så enträgen att plåga mig med förböner för er, 
att jag hade snart sagdt börjat hata honom så mycket, som 
jag tillstår att jag nu älskar honom. 

Grefve Hurtig. Det är mig ändå kärt, att, som jag 
har ingen annan att skylla än mig sjelf, jag likväl, då jag 
mister en käraste, icke i detsamma mister en trogen vän. 
Min nådiga fru, tänk inte, att den frågan, jag nu gör er, 
om I någonsin haft någon verklig godhet för mig, härrörer 
af en fåfäng inbillning, sedan jag försäkrar er dess ändamål 
endast vara att utaf dess svar blifva mer eller mindre öfver- 
tygad om mina fel. 

Fru Lotta. I vet, grefve, att ett sådant tillstående ej 
är så särdeles anständigt för ett fruntimmer, i det tillstånd 
jag nu är; dock lärer baron Stadig anse för ett uppriktighets- 
tecken hos mig, att jag ej nekar det, till hvilket han sjelf 
varit vittne. Ja, grefve, jag har haft så god tanke för er, 
att, när min far uppå er fasters anmodan begärde mitt ja för 
er, jag gjorde ingen svårighet att allt hemställa till hans 
behag. Men ... 

Grefve Hurtig. Ah, stanna der, min skönaste fru ! 
Min egen eftertanke säger mig alltför mycket det öfriga. 
Ja, det är mitt eget uppförande, som har förorsakat er kall 
sinnighet emot mig, mitt eget uppförande har gjort mig för- 
aktlig i era ögon, ja det har äfven föranlåtit denne redlige 
gamle mannen att varna mig, det jag ej måtte blifva en 
skamfläck uti min familj. Du har väl tillbragt din ungdom, 
Hurtig, väl anlagt dina medel på utrikes resor, när vid din 
återkomst i ditt fädernesland dina och din familjs bästa 
vänner tro sig hafva orsak att gifva dig sådana förmaningar! 
Jag skall ock upptaga dem, som mig bör, kasta evärdeligen 
bort detta flygtiga utländska väsendet, som en inbillad artig- 
het kommit mig att taga nöje uti. Min klädedrägt, min åt- 
börd, mitt tal och mitt sinne skall hädanefter vara svenskt, 



376 

uppriktigt svenskt, mitt fäderneslands frihet, uppkomst och 
lursvar skola förnämligast hädanefter sysselsätta de tankar, 
som härtills varit så pickhågade på allahanda fåfänga. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Nu känner 
jag er igen, grefve Hurtig, nu framlyser den gamla svenska 
manligheten uti er. Med ett ord, nu känner jag igen i er 
person era. mycket berömda förfäder: sådan var deras gång, 
sådant deras tal. Ja, nu är I rätteligen och i sanning grefve 
Hurtig. 

Fröken Sophia. (För sig sjelf.) Hvart vill allt delta 
taga vägen? Han har icke sagt det aldra ringaste till mig 
hela denna tiden; nog har han gifvit fru Lotta goda ord. 
Få se om, sedan han finner sig hafva förlorat, henne, gamla 
kärleken icke uppvaknar. Det må han ock göra för Fiken, 
säger jag. 

Grefve II artig. Kusin Stadig, jag fägnar mig öfver 
din lycka; jag var henne inte värd, och hon hade inte 
kunnat träffa en redligare man eller bättre vän, än du är. 
Men om du blifvit lycklig, så neka inte till att äfven göra 
din vän så: det står i ditt våld, Stadig. 

Baron Stadig. Huru då, kära grefve? Står det i mitt 
våld, så är I lycklig redan: denna hjertungen undantagan- 
des, är intet i verlden, som jag antingen kan eller vill 
neka er. 

Grefve Hurtig. I aren begge hvarannan värde, kusin; 
men hvad säger I om er vackra syster här? Jag adresserar 
mig inte till er som hennes bror eller förmyndare, utan som 
till en förebedjare. Förmå henne att emottaga ett hjerta. som, 
ehuru flygtigt och fåfängt det härtills varit, ingenting högre 
astundar än att få evigt fästa sig under hennes lydno. 

Baron Stadig. Min syster, er tillkommer att härpå 
svara. I vet, att mitt förmyndareskap, som er far mig an- 
förtrott, aldrig behöft sträcka sig längre än att med nöje 
bifalla, hvad I er föresatt. Jag hoppas, jag lärer ock nu 
hafva tillfälle att göra detsamma, i anseende till det benägna 
svar, som jag vill förmoda att I gilver vår kusin. 

Fröken Sophia. Ali, bror! Stackars grefve, han ser 
då så barmhertig ut; hvem kan neka honom något? Men är 
allt hvad I nu sagt, grefve, rätt ert allvar? 

Grefve Hurtig. Ja, och utaf allt mitt hjerta, min 
engel. 

Fröken Sophia. Det är mig kärt. Men töfva, grefve, 



377 

atl gifva mig dessa kärliga öknamnen, till dess jag får lof 
att kalla er så igen. Men svara mig nu uppriktigt på en 
fråga: gifver I eder på nåd och onåd, eller vill I kapitu- 
lera? Svara rent ut, grefve! 

Fru Lotta. Du kan inte låta bli att vara galen, din 
yrhätta. 

Grefve Hurtig. Hvilket behagar min sköna öfvervin- 
narinna? 

Fröken Sophia. Inga öknamn, säger jag, grefve! I 
skall få kapitulera; men får icke jag sätta upp punkterna? 

Grefve Hurtig. Mycket gerna. 

Fröken Sophia. Så hör nu väl på och säg, till hvil- 
ken I samtycker eller ej. 

Först och främst så skall grefve Wilhelm Hurtig ifrån 
denna dagen aldrig understa sig att komma till hofs eller 
något hederligt sällskap med sitt hår eller peruk uppknuten, 
lika som ville han rida skjuts; hvaremot jag lofvar med 
hand och mun att vilja tro honom hafva öronen qvar, utan 
att han skall hafva af nöden att visa dem bara. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till det andra: skall grefve Hurtig 
låta rese-våtsäcken ligga bakpå uppå vagnen eller drängens 
sadel, samt låta kusken behälla piskan, utan att nu eller i 
framtiden binda någondera af dem bak uti sitt hår eller sin 
peruk; ej heller skall han förorsaka dyr tid i landet med 
det myckna mjölet, han låter baka fast ofvanpå hufvudet. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till del tredje: skall bemälte grefve 
ej fördrista sig att bära lifvet på sin rock under armhålen 
eller med vida och uppstoppade rockskört apa efter frun- 
timmers styfkjorllar, vid straff att strax hafva förbrutit 
byxorna til mig, sin laggifta hustru. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till det fjerde: skall han ej bära 
byxor, med förlof sagdt, så trånga, att han behöfver draga 
på sig dem med skohorn. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till det femte: skall han aldrig bära 
hvita strumpor, utom när han åker i vagn, och det ändå ej 
ofta, på det en olycklig åkommen fläck ej må komma hans 
friska ben i elakt omdöme. 

Rese-vatsäck = kappsäck. 



378 

Grefve Huvtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till det sjette: måste han oväger- 
ligen befalla sin skomakare att göra skor, som helt och 
hållet täcka hela hans fot, och ej mer bära en ful och 
stygg sko samt en bar brist, till att vilja synas hafva en 
liten fot. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till det sjunde: förbjudes alldeles att 
taga söljor ur remtygen på vagnar och spänna fast ytterst 
på tårna af sina skor. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Lars Lustig. Min nådiga grefve, får jag icke lof att 
springa hem efter er nattkjortel ? Jag fruktar, I lärer rätt 
nu stå naken eljest: I blifver så aftacklad. 

Fröken Sophia. Till det åttonde: skall grefven bära 
så stor hatt, som kan täcka honom för regn och solsken, 
och aldrig sätta den på ett öra. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till det nionde: skall grefven inte 
gå och sprätta med benen, kasta sig på en länstol, hvar han 
kommer in, eller hvart ögonblick beskåda sig sjelf i spe- 
geln. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till det tionde: skall han inte i 
oträngda mål slänga in fransyska ord i sitt tal och sjunga 
stycken af fransyska visor; men särdeles blifver honom för- 
budet att bruka fransyska eder, som han ock måste lofva 
att ganska sparsamt svärja på svenska, samt att hvarken 
på fransyska eller svenska bruka mörka ordasätt eller double 
entendre, som likväl äro så. tydliga och förstås så lätt, att 
ett blygsamt ansigte inte kan undvika att rodna vid deras 
åhörande. 

Grefve Hurtig. Samtyckt. 

Fröken Sophia. Till det elfte: får grefven ingalunda 
vid alla tillfällen härdt och tvärt tala om utländska moder, 
maner att. lefva, sällskaper, konversationer och tidsfördrif, 
och upphöja dem så högt, som han förringar allt livad 
svenskt är. 

Grefve Hurtig. Denna punkten bör inte allenast jag, 
utan hvar redlig svensk säga ja till. 

Brist = vrist. 
Nattkjortel = nattskjorta. 



379 

Fru Lotta. Kära Fiken, gör en gäng ända på alla 
dina punkter. 

Fröken Sophia. Punkterna blifva snart färdiga. Bry 
dig om dig sjelf du, jag måste hafva dussinet fullt. — Till 
det tolfte, säger jag, förbjudas alla supéer och kollationer, 
der jag inte är med. Hvad säger I till det, grefve? 

Grefoe Hurtig. Er närvaro, min sköna kusin, skall 
alltid vara mig så kär, att jag denna punkten med allt nöje 
bejakar. 

Fröken Sophia. Vill I, grefve Hurtig, troget och upp- 
riktigt hälla alla dessa kapitulations-punkter?. 

Grefve Hurtig. Från början till ändan, min kusin. 

Fröken Sophia. Men vill ock 1 samtelige här när- 
varande vara borgen härföre? (Till fru Lotta.) Du slipper 
inte, Lotta, förrän du med ditt ja kommer också. 

Fru Lotta. Ah, din fjolla! Ja då. 

Grefve Hurtig. Men, min sköna kusin, får jag inte 
ock införa en eller två punkter uti vår kapitulation? 

Fröken Sofia. Jag fruktar, I börjar på rebellera, 
grefve. Hvad gäller, I tänker redan på vilkor, som göra allt 
hvad I lofvat till intet? Men låt oss höra! 

Grefve Hurtig. Först skall jag ifrån detta ögonblicket få 
byta det ledsamma kusin-namnet i namn af engel och andra 
slika förtroliga och kärleksfulla namn. 

Fröken Sophia. Det är fuller något för hastigt, men 
lika mycket: samtyckt. 

Grefve Hurtig. Skall min sköna kusin alltid vara vid 
ett sä godt humör, alltid så angenäm och alltid älska mig 
så mycket och så uppriktigt, som jag älskar henne. Blifver 
denna punkten samtyckt, så begär jag ej mer, och då är 
jag bland de lyckligaste i hela verlden. 

Fröken Sophia. Samtyckt af allt mitt hjerta. Och så, 
min kära grefve Hurtig, gör jag en ända på ert korta frieri, 
och nu är jag er egen engel, eller hvad I vill kalla mig, 
sa länge jag lefver. 

Amiral Enterfeli. Det var en flicka för dig det, det 
är väl, det är väl. 

Alla. Vi önska er begges lycka. 

Lars Lustig. Vivat! Tänk, om antingen min grefve 
eller jag hade hängt upp oss rätt nunnas, så hade vi inte 
fått se på denna glädjen. Jag tror, han har mera förstånd 
likväl än jag, fastän jag länge tviflat derom. 



380 

Femte inträdet. 

Till alla de förre inkommer Måns. 

Måns. Junkern, som var här för några timmar sedan, 
är der ute och vill ändtligen tala med ers nåd. 

Fru Lotta. Hvad vill den besten här? Säg honom, 
jag är förhindrad; han kan komma igen i morgon. 

Amiral Enterfelt. Inte så, inte så, min Lotta! Sara 
har på dina vägnar gifvit honom något hopp; det är bäst 
ju förr ju heldre låta honom veta, att det är fåfängt, på det 
han må strax begifva sig hemåt igen och ej underkasta sig 
många förtretligheter här, hvarest han är ovan att lefva och 
folket ännu mycket mer ovana att se en så ohyfsad sälle. 
Kära Lotta, låt honom komma in. 

Fru Lotta. Jag åtlyder gerna min fars befallning. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Hör, Måns, 
gå och bed junker Torbjörn komma in. 



Sjette inträdet. 
Alla de förre, Junker Torbjörn, Truls, Måns. 

Junker Torbjörn. Huru? Är denne öfversittaren här 
också? Jag glömmer inte, huru han ville topprida mig i 
jånses på kofshuset, som de kalla't; han törs fuller vara sä 
dristig på köpet att löpa efter frun i huset här. Jag skall 
betala dig, din utländing du! 

Amiral Enterfelt. Junker, junker, var inte så häftig 4 
Jag hoppas, ingen har gjort er emot här. 

Junker Torbjörn. Gjort mig emot, herr amiral? Jo, 
jag tror, denne yfvige påfogeln, som står här, har visst gjort 
mig emot: han ville så godt som köra ut mig sist på ett 
ställe, der jag betalte mina pengar så väl som han. 

Truls. Ja, skam fa mej, gjorde lian icke, herrarsnal; 
jag hisnar ännu, när jag tänker på, hvad hop penningar 
som han vräkte bort der, och ändå för bara skarnet, vcl .\i. 

Lars Lustig. Tig, din lymmel, när bättre folk talar! 

G ref ve Hurtig. Jag hade orätt i hvad jag gjorde, 
junker, och beder er för hela sällskapet här om förlåtelse. 
Sku vi icke vara vänner? 



381 

Junker Torbjörn. (Tager honom i hand och skakar den- 
samma och säger:) Må göra; ja, vi sku vara du-bröder på 

köpet. Sku vi icke? 

Grefve Hurtig. Vi ska tala derom öfver ett glas vin 
rätt nu vid bordet, junker. 

Truls. Vet I, junker, att det är en grefve, som I 
talar med? 

Junker Torbjörn. Han må vara grefve eller inte, det 
är Junker Torbjörn lika mycket. Jag har sextusende daler 
silfvermynts inkomst, Truls; är hans grefskap bättre, så lät 
honom visa sin jordbok derpå. Grefve, säger du? Jag är 
Junker, och så var far min före mig, och håller mig god 
som någon grefve, han må vara kommen från Tyskland 
eller Frankriket, ja om det vore från Ryssland med. 

Grefve Hurtig. Hvarföre så ifrig, junker? 

Junker Torbjörn. Jo, Truls här säger, I är en grefve, 
kan tro! Hör Ni, Ni må vara grefve eller friherre, ja furste 
med, hvad bryr jag mig derom? Om I vill vara vän och 
du-bror med mig, så är det väl; hvar och icke, så kan det 
vara mig lika mycket, och så är en ända på det. 

Grefve Hurtig. (Tar Junker i hand.) Er Truls vet inte, 
livad han säger; rätt nu, rätt nu sku vi dricka brorskåk 

Junker Torbjörn. Och då skall jag göra er den äran 
att kalla er bror, grefve, af allt mitt hjerta. (Till Sara.) Jag 
lofva' fuller, när jag var här sist, att jag skulle inte förr 
än i morgon komma tillbakars att få veta, om I var hugsad 
att blifva min hustru eller inte. Men jag har blifvit så 
orolig i mitt sinne, fru, sedan jag såg er sist, att jag inte 
kan vänta länge, utan måste nu strax veta, huru jag är 
deran. I är så vacker och har gjort mig så kärlig, att mig 
tyckes, jag kan inte lefva utan er. 

Sara. Jag har ju en gång bedt er, junker, att inte 
vara så hastig. 

Amiral Enterfelt. (Till fru Lotta.) Jag vet inte, min 
dofter, om det är väl gjordt, att först bedra' en enfaldig 
stackare, och att le åt honom sedan; han är likväl af för- 
möget folk och torde hafva blifvit en beskedlig man, om han 
haft bättre uppfostran. Junker Torbjörn, får jag lof att 
säga, huru allt hänger tillhopa här? 

Junker Torbjörn. Det hänger så tillhopa, herr amiral, 
att jag håller af er dotter och vill göra henne till fru på 
Stollebo, men hon står och tvikar och tvikar här. Kära, säg 

Svenska Parnassen II. 25 



382 

Ni åt henne, att hon gifver mig svar, och ett. godt svar på 
köpet, hör Ni det, herr amiral. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Det hänger 
fuller inte alldeles så tillhopa heller, junker, ty I skall veta, 
alt när I sist gjorde min dotter den äran att besöka henne, 
så mådde hon inte väl, att hon kunde sjelf taga emot er, 
men ville, likväl ej, att I skulle gå alldeles med oförrättade 
ärender tillbaka igen; derföre bad hon denna jungfrun att i 
hennes ställe tala med er och höra ert ärende. Jag måste 
ock derjemte säga er, junker, att det sedermera händt sig, 
att min dotter samtyckt att gifta sig med denne herren, och 
gör det mig således ondt, att I denna gången tagit fåfäng 
möda. 

Junker Torbjörn. Sä är I inte fru Lotta, amiralens 
dotter, hör, min vän? 

Sara. Nej, junker. 

Junker Torbjörn. Hvarföre skall I säja så då? 

Sara. Jag tänkte inte bedra' er, junker, utan gjorde 
hvad min fru mig befalte. 

Junker Torbjörn. Hvad är ert rätta namn? Säg mig 
det, om I eljest kan säga något sant ord. 

Sara. Jag heter Sara, junker. 

Junker Torbjörn. Är Ni adel, min vän? 

Fru Lotta. Ja men är hon så, junker. Hennes familj 
heter Lotand; hennes far var en gammal redlig officerare, 
som dog i största fattigdom, några år sedan han kom utur 
fångenskapen; hennes mor följde tätt deruppå. Min mor tog 
henne till sig, då hon var bara barnet, utan att låta henne 
veta, hvem hon var, och har uppfödt henne snart sagd t som 
sitt eget barn ; sedan har hon varit hos mig på samma fot. 

Junker Torbjörn. Er tjenare, jungfru Sara Lotand. 

Sara. (För sig sjelf.) Du hade fuller haft tid att kalla 
mig fröken likväl, sedan du hör, att jag är adel. 

Junker Torbjörn. Hör, hvad jag säger er nu: Ni är 
fuller inte sä rik som er fru — det kan vara lika mycket, jag 
är rik nog för både mig och er; men I är åtminstone så 
vacker, skam å säjandes. Säg nu rent ut: vill Ni ha Jun- 
ker Torbjörn Ränterik till man och herre eller inte? Sådant 
tillbud tor inte ofta göras er, mins det, 

Sara. Jag har fuller aldrig ämnat att gifta mig. 

Lars Lustig. Monsir Champagne kan vittna det, 
min sann. 



383 

Sara. Men likväl vill jag inte utslå en så vacker her- 
res tillbud. 

Junker Torbjörn. Så tag mig i hand, jungfru Sara 
Lotand. Och ifrån den dagen är du en af mig utkorad fru 
till Stollebo och till all min egendom. (Stiger fram och kysser 
henne.) Jag var inte för hastig nu, hoppas jag? 

Sara. (Niger.) Ah nej, kära Junker. (För sig sjelf.) Fy, 
huru han luktar af tobak! Men man får inte se en gifven 
liiist i munnen, har jag hört. 

Alla. Vi önska er lycka, junker Torbjörn, mycken 
lycka, jungfru Sara Lotand. 

Truls. Kära Junker, nog har Ni fått hustru nu, kan 
tro; men Ni måste ock tänka på er Truls stackare, som nu 
har i fyrtie år måst ligga allena, och är ändå så förfaselig 
mörkrädder. 

Junker Torbjörn. Jag glömmer dig inte, Truls; jag 
har länge ämnat dig Ingri der hemma till hustru. 

Truls. Ja, junker, jag har fuller länge varit rädder 
för det. Om I ger mig kött, hör Ni, så måste I ock ge mig 
bröd, en god bondgård, kära junker; Ingri har fuller för- 
tjent det af er och mera ändå, och jag med, det vet Ni väl, 
junker. (Till Sara.) Kära välborna jungfru, efter Ni skall 
bli min junkers fru, som jag märker, så var nu så nådig 
och lägg ett godt ord till för Ingri och för mig. Hon är en 
så tjenstaktig piga, vet Ni. Ja, junker kan inte neka det, 
tror jag. 

Sara. Om I inte tar det illa upp, min kära junker, 
så ber jag rätt mycke för Truls. 

Truls. An för Ingri då, välborna jungfru? 

Sara. För begge. Kära junker, hjelp dem! 

Junker Torbjörn. Hör, Truls, på min tillkommande 
frus ödmjuka begäran så skänker jag dina efterkommande 
mitt goda frälsehemman Tjärtomta med alla dess ägor och 
herrligheter. 

Truls. Mycken tack, kära junker, mycken tack, väl- 
borna jungfru ! 

Lasse. (Ser på Mäns, gör grimaser.) Stackars löpare 
Mans, har du nu mist din fästmö? Fy, gråt inte, din fleper! 
Du kan få dussintals igen, som äro dig lika trogna, som 
denna var. 

-.'* Mans. Nej, det är fuller du, monser Fransos, som har 
fått en alnslång näsa nu: du mente, du hade mamosell Sara 



384 

så visst på nätet, som tiggaren tar lusen, å la mode Paris, 
ma foi; men vest du hvad? Mig tyckes, att du och jag stå 
här som fattiga stackare: alla bli gifta och vi inte. Hvad 
säger du, Lasse? Sku inte vi begge gifta oss tillsammans 
med, för sällskap och ro skull? 

Lasse. Må göra! Jag vill bli man och äta för dig, och 
du skall vara hustru och löpa för mig. Du blir ändå i ditt 
förriga kall, vest du. 

Måns. Gif hit din hand, Lasse; jag är nöjd. 

Lasse. (Sträcker fram handen.) Skall jag? Nej, tro dig 
raggen! Du är så villig, du tör ha något skälmstycke under 
detta ditt upptåg. (Tar handen tillbaka.) Eller huru är det, 
Måns? Skall jag våga't? 

Måns. Du kan göra, som du vill. 

Lasse. Nå, må göra då! (Gifver Mäns handen.) Ett 
hjertans vackert par! (Under det han ler ät sitt gifte, kastar Mäns 
af sig peruken och visar, att lian är qvinfolk.) 

Lasse. (Visar sig häpen.) Hvad i raggens namn ha vi 
här? Måns, Måns, hvarföre bar du peruk, när du hade så 
vackra hår? Ah, den förbannade högfärden ! Men, Måns, Måns 
då, blir du så qvinfolkslik ända ner med, som hufvudet är 
på dig, så blir här en sjuknäfla lek för Lasse, säger jag. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. 

Lasse. Det tör blifva mycke illa för Lasse, ers nå', 
om han, innan han vet ordet af, har fjollat sig till hustru, 
och kanske till arfvinge med på köpet. Eller huru, Måns? 
(Han vänder sig till Måns, som emellertid kastar af sig löpare-skär- 
pet och låter kjorteln falla ned.) 

Lasse. Aj aj, nu är jag evärdeligen bedragen! Måns, 
Måns, jag tror, du är inte galen, Måns. (Springer omkring 
Mans, men han vänder sig undan. Måns tar på sig en mask, vänder 
sig om och vill taga Lasse i hand. Lasse darrar och skriker, gör 
grimaser, som vore han mycket förskräckt.) Hexeri, bara hexeri! 
Gå din väg, din svarta Stygger! (Löper snart hit, snart dit.) 

(Måns går efter sakta, och när han kommit nära Lasse, tar han 
af masken, sätter händren i sidan och ser Lasse midt i synen.) 

Amiral Enterfelt. Nå, så är jag aldrig en ärlig man, 
om icke din löpare, min Lotta, är inspektörens dotter på 
Grönvik, som den stackars gubben några månader bortåt 
låtit allestädes lysa och söka efter. Jag undrar, hvad galen- 
skap kommit henne i hufvudet, som var likväl alltid räknad 



385 

för att vara en dygdig och beskedlig flicka, det är väl, det 
är väl. 

Fru Lotta. Min far har rätt, det är min sann hon. 
Allt det jag kan säga om henne, är, att hon har uppfört 
sig mycket vackert i min tjenst, och att hvarken jag eller 
någon i milt hus haft den minsta misstanke om hennes för- 
ställning, vidare än jag alltid ansett henne för mycket veklig 
och späd, hvilket jag dock tillskrifvit hennes ungdom, och 
fördenskull handterat henne med största ömhet. Men det 
måste nu fnller visa sig, hvad som bragt henne till denna 
galenskapen. 

Fröken Sophia. Hvar i bölstugan ha mina ögon varit, 
som inte känt igen min gamla ras-kamrat? Jag kunde 
springa och kyssa dig, din galnpanna, för detta ditt upptåg, 
sedan jag hör, att du med allt det burit dig vackert och 
beskedligt åt. 

Måns. (Till Lasse.) Känner du inte igen mig, du land 
strykare ? 

Lasse. (Darrande.) Jag har aldrig haft någon bekant- 
skap i min dar med dig, din . . . Men hvad nu igen? Är 
icke du åter ombytt, din sate? Lät mig si: trå som icke 
tror, du har förvandlat dig i min gamla vän, Brita Trofast! 
Heller huru? 

Måns. Ja, rätt i densamma. (Vill ta honom i hand.) 

Lasse. Halt, halt! Jag tar inte dit jag: du tör bli 
svart igen, din fula du, och så dra af med Lasse stackare. 
(Darrar alltjemt.) 

Måns. Var inte rädder, Lasse; jag är i all sanning 
med kött och blod din förlofvade fästmö Brita Trofast. 

Lasse. De pla säga, att en viss person, — förlat 
mig, ers höga nåd, om jag inte törs nämna er vid namn — 
är och blir en storljugare. (Skakar hufVudet, men går dock 
något närmare.) Skall jag tro dig? Men bedrar du mig, så 
har du bedragit en så god karl förr en gång. (Räcker dar- 
rande fram handen; Lasse känner sakta på handen, sedan tager han 
varligt på Måns' tröja.) Jag vet inte, hvad jag skall säga. 
Åtminstone, om du är raggen sjelf, så är han inte så farlig, 
som lian beskrifves. Men är du i sanning Brita Trofast? 

Måns. Ja, så sant du är Lars Lustig. Du mins, 
din visper du, att sedan vi blefvo trolofvade, så ville du i 

Bölstugan: lindrigare uttryck för helvetet. 



386 

stället före att bli läsmästare, som du hade tillsagt far min, 
ändtelig resa ut med grefve Hurtig som dess dräng; det 
halp intet livad jag gret eller bad. Sedan du några år 
varit ute, fick jag höra hos grefvens faster, att han skulle 
snart komma hem hit till Stockholm; och som det blef mig 
derjemte sagdt, att hennes nåde frun här skulle resa hit, 
så lopp jag från min gamla far och bytte kläder, af längtan 
att så oförmärkt få se dig, Lasse. Jag gaf mig ut för en 
löpare och stadde mig i hennes nådes tjenst; huru jag der 
förhållit mig, kan hennes nåde bäst säga. Jag har fuller, 
till att dess bättre dölja mitt kön, alltid sökt ställa mig in 
med q vinfolken, det lärer ock jungfru Sara kunna vittna. 
Niger djupt för henne.) Och om jag har visat mig svartsjuk, 
sa vet, att jag strax märkte, livad Monsir Champagne var 
för en, och kunde inte lida, att han skulle ställa sig in hos 
någon annan än mig. Hvad säger du nu, Lasse? 

Lasse. Min hjertans Brita, det gläder mig ända ner 
till stortån, att jag åter får se dig. Du är i mina ögon så 
täck och vacker, som du någonsin varit, och fast jag är, 
efter all uträkning, ej den förnämste i det la giftelaget, så 
har dock bonn' fått sin ko igen, och jag i hastighet fått 
hustru, rätt så väl som alla de andra, och kanske inte den 
värsta på köpet. 

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. 



Slut-Tal. 



Se här, god' herrar, nu; tag åt er, hvem som vill, 

En sprätthök: lycka till! 

En sprätthök är det ej, som man så lätt kan fa, 

Som fins i stad, i bygd, i hof och hvarje vrå, 

Som föds en sprätthök upp, som sprätthökslycka gör. 

Som lefver sprätthökslif och som en sprätthök dör. 

Ett sådant vanligt djur 

Kan utan underverk ej ändra sin natur: 

Han är så genomklok, att ingen tror sig mer. 

All verlden ser en narr, sig sjelf han inte ser; 

Tillsa»:! = lotva. 



387 

Och fast han löper mot i hvart ett hål och dörr, 

Så blir den stackarn dock en sprätthök se'n som förr. 

En sådan är ej rar: 

I sen, god' herrar, clen ibland er alla da'r; 

Men den vårt skådespel har förestält i dag, 

Den är af annat slag. 

Det är en sprätthök väl, ja visst, det är en tok, 

Men som dock ändras kan och blir på slutet klok. 

Att fela menskligt är; men fara fort i fel, 

Det är ett fanners spel. 

Nej, tacka vill jag den, 

Som är en narr en tid, men vänder se'n igen, 

Han blir med heder klok; ja men, livad är det mer? 

Han blir så god som du, der borta står och ler. 

Bland all den narrehop, som famlar af och an, 

Har Stockholm knappt ett tjog, som rätt den konsten kan. 

Ack, ädla medicin, 

Har du en doktor ej, som kan ge folket in 

En bot för denna sot? Dock nej, du svarar: nej. 

Men hvarför, käre, säj? 

Jo derför, att du ej skull' dervid hafva vinst: 

Om narren visste det, du såge honom minst. 

En narr vill ej bli klok, det är hans hufvudfel; 

Han tror sig endast fått all klokhet till sin del. 

Välan då, kloka gäck, som ingen rätta kan, 

Om ingen medicin och bättring står dig an, 

Så rå'r jag dig som vän att vår teater fly; 

Ty han kan narrar bry. 

Ja, blif man fritt härfrån; det vor' enfaldighet, 

Att först ge ut ditt mynt och sedan ha förtret. 

Nej, bättre kan du ha: du kan till ro dig ge 

Bland kort och sus och dus, när vi här åt dig le. 

Låt oss den mödan ha: hvad skadar det din qväll, 

Ditt mål, din goda sömn? God natt, min vän, farväl 

Men I, som inte tron, att I allena fått 

All klokhet till er lott, 

Välkomne ofta hit att se vårt skådespel, 

På det vi rätta må med flit hvarsannars fel. 



Fru Rangsjuk. 

Komedi i fem akter 
af 

Reinhold Gustaf Modée. 



Personerna äro: 

M a n folken : 

Jesper Mes, fru Märtas man. 

Birger, hans bror. 

GrefVe Valentin, jungfru Lovisas friare. 

Herr Leopold, hennes älskare och käresta. 

Truls, Jespers dräng. 

Jöns, hans fogde. 

Knut, hans kusk. 

Klas och Han*, grefve Valentins lakejer. 

2:ne djeknar. 

1 skrifvare. 

1 mäklare. 

1 löpare. 

2:ne Leopolds lakejer. 

Qvinfolken: 

Märta, Jespers fru. 
Jungfru Looisa, deras dotter. 
Magdalena, hennes kammarpiga. 
Ingeborg, fru Märtas kammarpiga. 



389 



FÖRSTA AKTEN. 



Första scenen. 



Fru Rangsjuk (ensam). Nå, jag må undra, livar min 
man håller så länge till. Han lofvade mig, när han gick 
bort, att vara hemma igen kloekan half fem, och jag tror, 
att hon redan är fem slagen. (I detsamma ser hon på sin klocka, 
och sedan säger hon:) Ja, jag ser, att hon rätt nu är half 
sex. Jag vet inte, huru det kommer sig, att tiden alltid är så 
lång, när man har något behagligt att vänta på; och kan 
jag väl säga, att jag, alltsedan vi blefvo gifta tillsammans, 
ej någon gång mins, att jag så mycket längtat efter honom 
som nu. Men det hjelper inte. Kommer han man igen 
med väl förrättade ärender och med fullmakten i händerna, 
som jag hoppas, så kan det just ej så mycket komma an 
på en half eller hel timme förr eller senare. Jag har ändå 
orsak att fägna mig deröfver, att jag kunnat komma med 
saken så vida, hon nu är, som ej kostat mig någon ringa 
möda; ty jag vet bäst, hvad svårighet jag haft, innan jag 
kunnat öfvertala min man till att söka någon tjenst. Jag 
har arbetat derpå fåfängt i många år; men som han nu 
ändtligen såg, att han inte hade någon ro för mig, så har 
han inte allenast låtit förmå sig dertill, utan jag märker 
ock, att han är nu äfven så pickhågad på tjenst, heder och 
anseende i verlden som jag. Ty han vågar allt hvad han 
någonsin kan derpå. Se, så måste en förståndig hustru 
veta att umgå med sin man till att kunna få honom hvart- 
hän hon vill. Kan det inte ske på det ena sättet, så måste 
det, ehvad det ock lider, ske på det andra, ibland genom smek 
och vänlighet, ibland åter igen derigenom att man ställer sig 
stundom något allvarsammare, stundom ock som vore man 
bedröfvad öfver hans ringa vänskap eller kärlek för henne, 
eftersom han inte vill gifva henne det profvet deraf, som 
hon åstundar. Tro mig säkert, han måste väl, om han vill 
eller inte, omsider gifva tappt; och vill jag inte ge stor tack 
för den hustru, som inte förstår att i rattan tid ömsom om 
hvarannan bruka dessa och flera sådana små konster till 
att leda sin man. (Hon ser åter igen på sin klocka.) Tiden lider 



390 

allt mer och mer, ser jag, och måste han väl rätt nu vara 
här. (Hon går litet af och an, och efter något dröjsmål säger hon:) 
Ja, när jag rätt tänker efter det tjenstlösa tillstånd, hvari 
min man hitintills så många år bortåt varit, så må jag väl 
undra, att jag så länge dermed kunnat härda ut. Det är 
likväl svårt att, i hvad förnämt lag man kommer, alltid vara 
den sämsta, som skall sitta nederst, och att se så många unga 
tossor klifva öfver en gammal hederlig fru, bara derför att 
deras män kunna ha den eller den tjensten eller karakteren, 
som kanske ibland är ringa nog i sig sjelf. Nej, sådan 
harm och förtret skall, som jag hoppas, inte mera hända 
mig; och ville jag heldre alldeles vara ur verlden än 
lefva i henne med så ringa heder och anseende, som jag 
hitintills måst göra. Men se der, hvar han ändtligen kommer! 



Andra scenen. 

Jesper Mes, Fru Rangsjuk, Truls. 

Fru Rangsjuk. Välkommen tillbaka, min vän ! I kan 
aldrig tro, hur lång tiden blifvit mig, innan jag fått se 
er igen. 

(Medan hon säger detta, torkar Jesper af sig 
svetten i ansigtet med ärmklädet och ställer sig, som 
vore han mycket trött. Truls gör så med som herrn.) 

Jesper (säger sedan:) Hå hå! Det kostar på, märker jag > 
för den, som har något att söka och drifva igenom. (Till fru 
Rangsjuk.) Ja, min vän, det är nu ändtligen så vida kommet, 
att jag fått den Öfverdiktatörstjensten, som jag, efter er 
åstundan, så länge anhållit om. (Pustar några gånger.) 

Fru Märta. Nå, så är det då ändtligen en gång be- 
stäldt! Det fägnar mig mer, än jag kan säga't. (Visar sig 
öfvermåttan fägnesam och nöjd deröfver, och i detsamma springer 
hon hastigt till och skall taga Jesper i famn, men är så förvirrad, 
att hon i stället för Jesper får Truls om halsen, som visar sig der- 
öfver mycket glad och tar henne i famn igen.) 

Jesper. Holla, holla, Truls, var inte så näsvis! (At henne:) 
Eller hur är det fatt, min vän? Jag tror, att Truls får 
tacken, sedan jag haft mödan. 

Fru Märta (irrtar sig strax igen och märker, att hon miss- 

Irrta sig == sansa sitr. 



391 

tagit sig.) Nå, så har jag aldrig sett maken! Jag tror, att 
jag varit så ifrån mig sjelf af glädje, att jag i hastigheten 
tagit miste och gifvit Truls det famntag, som jag ärnat min 
man. Tvi vare clen skammen, att jag så förnedrat mig! 
Och vet jag inte, hvem som har folat dig, din stygger, hit, 
som då alleständs skall vara med.] 

Truls. Kära fru, var inte ond på mig! Frun såg ju 
nu på stunden sjelf, att jag kom hit med herrn på mina 
egna ben och fötter, ja men gjorde jag så. Och inte rår 
jag för famntaget, jag fick, ty frun gaf mig ju det af eget 
bevåg, förrän jag visste ett ord deraf, och utan att jag bad 
henne något derom. 

Fru Märta. Ja nog vet jag, att dig aldrig fattas svar. 
Packa dig fort bort, din lymmel ! Jag kan ej tåla dig mer 
för mitt ansigte. — Nå, jag kan inte annat än skratta åt mig 
sjelf. Aldrig lär Truls utaf en sådan fru, som jag nu är, 
fått något famntag förr. 

Truls. Jag vet inte, hvad frun nu är för en fru, eller 
om hon nu är någon annan än förr. Men det vet jag, att 
jag här om dagen fick ett famntag af vår Malena, som jag 
tyckte äfven så mycket om, och kanske ännu mera än detta. 

Fru Märta. Nej, hör på den ovettiga bängeln, som 
förargar mig allt mer och mer med sitt snack! Kära min vän, 
befall honom, att han packar sig sin väg. Vi hafva ändå 
nu något annat att talas vid, hvarvid han ej just behöfver 
vara tillstädes. 

Jesper. Ja, Truls, gå man din väg så länge. Du har 
nu ej här något att göra. 

Truls. Väl, herre, det kostar mig äfven så litet omak 
att gå ut, som då jag kom hit, och jag går alltför gerna 
härifrån, för jag är rädd, att hon torde misstaga sig ännu 
en gång på mig, och då vore jag värre deran. (Går ut.) 



Tredje scenen. 
Fru Rangsjuk, Jesper Mes. 

Fru Rangsjuk (med nöjd min). Men säg mig, min vän, 
så är det då allvar, att I fått denna Öfverdiktatörstjensten? 

Ovettig = vettlös. 



392 

Jesper. Ja, det är fullt allvar. Och önskar jag er 
alltså nu lycka till detta hederssteg. 

Fru Rangsjuk. Jag gratulerar er tillbaka, min vän, 
och tackar er öfvermåttan för allt det besvär, som I härföre 
haft, hvilket jag ock alltid skall veta så mycket mer att 
erkänna, som jag är försäkrad, att I detta gjort till en stor 
del af vänskap och kärlek för mig. Ett är bara ännu, som 
jag vill begära af er: det består deri, att I inte vill hafva den 
tanken om mig, att jag öfvertalt er till att söka denna 
tjensten för någon sådan fåfängas skull, som plägar gemenligen 
regera andra qvinfolk; och är jag rädd, att medisanta menni- 
skor och elaka tungor kunde nu häraf taga sig tillfälle att 
beskylla mig derför. Men jag tröstar mig ändå dermed, att I, 
min vän, och andra flera, som rätt känna mig, veta bur långt 
mitt sinne är ifrån sådan fåfänga. Vore jag så sant fri ifrån 
andra svagbeter, som jag är ifrån äresjukan, så vore jag 
visst en lycklig menniska, och må jag bekänna, att jag i 
mina ögon aldrig funnit något vederstyggligare, än när en 
menniska, som i sig sjelf ändå inte är annat än ett mycket 
ringa (ing, ej något annat tänker pä och traktar efter än 
att häfva sin jordklimp högt upp och att göra sig stor öfver 
andra, som äro så goda som hon. Ty detta har jag oftare 
sjelf erfarit och förargat mig öfver, än jag bar velat låta er 
märka. 

Jesper. Ah, min vän! Hvad behöfver I att göra mig dessa 
föreställningar? Nog känner jag er bättre, än att jag skulle 
ha sådana tankar om er, att I gör någonting för en blott 
fåfängas skull. Jag vet väl, att I bar mera förnuft än så. 

Fru Rangsjuk. Ja, min vän, detta är ej första gån- 
gen, som jag sagt er mina rätta tankar om den fördömda 
äresjukan, som plågar folk denna tid. Men så är med allt 
detta ändå ej min mening sådan, att man skall gräfva ned 
sitt pund här i verlden, utan att man snarare bör så laga, 
att det åtminstone må väga så mycket som andras, om icke 
mer, och så mycket någonsin möjligt är. 

Jesper. Det förstår sig. 

Fru Rangsjuk. Men å propos, min engel, säg mig, 
bur slår det till med den andra angelägenheten, hvarom vi 
sist taltes vid? Är något hopp att kunna drifva den sa väl 
igenom som denna? 

Jesper. Ah, jag förstår! Det lär vara angående för- 
bättringen på karakteren för mig. Eller hur, är del inte så? 



393 

Fru Rangsjuk. Jo, mitt hjerta, det är just detsamma 
som jag menar. Det är visst, att Ofver-diktatör låter öfver- 
måttan väl och artigt; men så må jag ändå tillstå, att bara 
namnet utaf General-diktator skulle fägna mig i mitt innersta 
hjerta. 

Jesper. Gif er tillfreds, min vän, den saken lär ock 
snart kunna bringas till stånd. Sedan vi sist taltes vid der- 
om, har jag, efter er begäran, arbetat derpå allt livad jag kun- 
nat och haft alla omkostningar dervid osparda. Jag hoppas 
ock att med det aldra första, och kanske i dag eller morgon, 
eller förr än någon tror, få ett godt utslag deri. Jag har 
sa väl dagen efter, då herr Äreskänk sist var hos oss till 
måltids, som ock ännu i dag tält med honom härom, då 
han försäkrade mig med hand och mun, att jag skulle få 
karakter af General-diktator. I vet, min vän, hur mycket 
denne herre kan uträtta, och ingen blir ohulpen, som han 
har skäl att hjelpa. Och som han är vår synnerlige patron 
och gynnare, så kunna vi ock, uppå hans lofven, vara så säkra 
om detta hederssteg som om det, vi redan ha fått i hän- 
derna. Dock måste jag derhos berätta, att det kostat mig 
vackert, innan jag bragt saken sä vida och kunnat öfver- 
vinna alla de svårigheter, som herr Äreskänk mig i förstone 
dervid gjorde. 

Fru Rangsjuk. Ja, min vän, det hjelper inte. För 
intet kan man inte begära något, och ju mera det kostar, 
ju bättre smakar det också. 

Jesper. Det är sant, min vän, det smakar fuller väl; 
men jag skall också säga derhos, att det lär numera falla 
mig mycket främmande före att vara i tjenst, sedan jag förut 
i all min tid ej varit van vid annat än landtlefvernet och 
att sköta mina enskilda hushållssysslor. Dock är jag nöjd 
med denna förändringen, eftersom jag vet, att jag gjort er 
derigenom till viljes. Hvad eljest denna nya tjenstens för- 
rättande angår, så lär det väl gifva sig, när jag efter handen 
får lära hvad dertill behöfs. Med allt detta finner jag nu 
allt mer och mer, att I, min vän, haft skäl, när I öfvertalt mig till 
att söka tjenst. Ty sanningen att säga, så anstår det inte 
en man af mina omständigheter att tillbringa hela sin lifstid in 
obscuro, så att knappt någon menniska mer än ens eget 
tjenstfolk vet, om man är till i verlden eller inte; och har 

Artigt = tint. Fuller = visserligen. In obscuro = obemärkt. 



394 

jag alltså ingen annan än er, min vän, derför att tacka, att 
jag häri blifvit upplyst och kommit på rätta vägen. 

Fru Rangsjuk. Det fägnar mig hjertligen, min söta 
vän, att I sjelf nu är öfvertygad derom, att jag ej haft 
något annat ändamål än ert eget bästa, och hoppas jag, att 
jag allt mer och mer häri lär vinna er approbation. Himlen 
vare lofvad, som då ändtligen en gång hulpit både er och 
mig ur den gemena bondlokan, hvaruti vi härtills varit, så att 
vi nu härefter äfven som annat folk kunna få vara med i 
den stora verlden och sjelfva se hvad deri förefaller. Och 
säg mig, min vän, om icke vi stått oss sjelfva i ljuset, om vi 
hade farit fort med vårt förra lefnadssätt '? Ty förutom det, 
att vi då aldrig hade kunnat komma till clet anseende, som vi 
dels redan fått, dels ännu hafva att förvänta i verlden, så 
hoppas jag, att den enda dotter, som vi hafva, lär nu här- 
efter kunna få andra och hederligare tillbud, än hon härtills 
haft. Summan på alltsammans blir ändå denna, att det är 
bäst, att hvar och en håller sig vid den sysslan, hvari natu- 
ren honom satt. Låt man bonden och de, som ej till något 
högre födde äro, arbeta och gräfva i jorden det bästa de 
kunna, hvaremot vi och våra vederlikar böra lefva af sådant 
gement folks svett i heder och anseende och ej bry oss om 
så nedriga saker, som vårt stånd ej anstå. 

Jesper. Ja, det är allt sant, som I säger, min vän. 
Jag häller allt med er, och vet jag ej, huru det må vara 
fatt med mig, för jag är nu som en omvänd hand emot det 
jag förr varit. Ty jag begynner nu att ha mig, liksom jag 
ville rysa i hela kroppen, när jag bara hör någon tala om 
åker, äng, plog, landtbruk och hvad dertill hör, i det 
stället jag förr funnit mycket nöje i att beställa om sådana 
saker. Jag undrar sannerligen, att jag kunnat förnöta sä 
stor del af min lifstid med så ringa och nedriga sysslor, som 
jag hitintills haft för mig, och att jag ej förr tagit mig 
något noblare och anständigare verk före. Dock är det bättre 
sent än aldrig, och hvad jag hitintills i min lycka försummat, 
kan med tiden väl återvinnas igenom goda vänners och 
gynnares tillhjelp, och tröstar jag mig ändå dervid, att jag nu 
på en gång och med ett steg hunnit längre fram i verlden 
än många andra, som ifrån ungdomen hafva trälat i kronans 

Gemen = simpel; den gemena bondlokan (= bondselen) = 
jordbrukarens simpla, anspråkslösa ställning. Nedrig = simpel, 
lumpen. Ha sig = känna sig. 



395 

tjenst och dervid kostat på sig allt hvad de kunnat ärfva 
och förvärfva, utan att de ännu kunnat få något tillräckligt 
brödstycke. Det är väl sant, att det också kostat mig redan 
mycket, innan jag kunnat få denna tjensten, och att jag for 
den orsakens skull, som I väl vet, min vän, har måst sätta ut 
största delen af min fasta egendom på landet, på det jag 
måtte hafva penningar i händerna till de omkostningar, som 
vid detta tillfälle dels re'n äro gjorda, dels ock ännu komma 
att göras, innan vi kunna komma i sådant stånd, som ka- 
rakteren fordrar. Men så hjelper det inte. Jag påminner 
mig, min vän, hvad jag så ofta hört er säga, att man ej 
måste göra allt för profiten och nyttan, utan att man ock 
måste se något på ens heder och anseende i verlden, och 
att den egendom, som man kan hafva, ligger liksom ofrukt- 
bar, om man inte använder den till att bringa sig och de 
sina sä långt fram, som man kan. Ty när man en gång 
är död, så frågas just inte så mycket efter, hur stor egen- 
dom eller hur många penningar man haft, utan hvad embete 
man heklädt i riket, och derefter blir man sedan hedrad pa 
sin döda mull. 

Fru Rangsjuk. Min herre talar nu öfvermåttan för- 
nuftigt, att jag ingenting vet att lägga mera dertill. Det är 
väl sant, att denna tjensten, som jag hört sägas, ej lär vara 
så indrägtig, som den är hederlig till. Men så torde väl 
ändå kanske finnas någon utväg att komina ut dervid, om 
eljest ordspråket är sant, att Amt bringt Kappan. Och 
måste man i denna tid ej vara för samvetsgrann i sin tjenst, 
så framt man tänker att få det igen, som tjensten kostat, 
och att dessutom föra sig sä upp, som ens vederlikar göra 
och ståndet fordrar. 

Jesper. Jag finner mig i allt hvad I säger, min vän, 
och tackar er för edra goda och nyttiga påminnelser, hvar- 
efter jag ock försäkrar att jag skall rätta mig, så ofta 
något vigtigt och angeläget i min tjenst förefaller. 

Fru Rangsjuk. Jag tackar er, min herre, tillbaka för 
ert goda förtroende till mig. Nu återstår bara, att vi tala 
litet om vår nya stat och inrättning; och finner jag nödvän- 
digt, att den åtminstone ej blir sämre än andra våra veder- 
likars. Jag har tänkt derpå och redan gjort anstalt om 
alltsammans. Först och främst kan väl nu hvarken jag 

Amt bringt Kappan, förvrängning af ett gammalt tyskt ordspråk: 
Amt gibt Kappen = Med ett embete följer tillfälle till biförtjenster. 



39li 

eller er dotter vara utan kammarjungfrur, sa att vi åtmin- 
stone ha hvar sin för sig. Dertill har jag tagit begge 
vara pigor, Ingeborg och Magdalena, som äro nätta och 
folklika nog, bara de blifva litet upphyfsade och få bättre 
kläder på sig, hvarom jag, till att vinna tiden, redan bestält. 
Sedan behöfva vi nu några lakejer, pager och kuskar, dem 
jag också, antagit, och äro deras livréer hos skräddaren, som 
lofvat mig dem ännu i dag färdiga. Hvad eljest allehanda 
möbler och saker inne i huset såväl som vagn och hästar 
med tillbehör angår, så skall det alltsammans äfvenväl bli 
bestäldt och så inrättadt, att del väl skulle kunna passa sig 
för en General-diktator, om så skulle behöfvas, som jag 
hoppas. 

Jesper. Det är allt väl, min vän. Jag är nöjd med 
allt hvad I gjort, och skall jag anordna penningar dertill. 
Det är mycket illa, att jag inte har någon karl, som jag 
kunde lemna en viss summa i händerna, och som kunde 
hålla riktig räkning öfver utgiften. Ty sådant faller mig 
alltför besvärligt att göra sjelf. Derför tror jag, att det blir 
mig också nödigt till att ha en kassör eller bokhållare. 

Fru Rangsjuk. Ja, det är en sak, hvarpå jag också 
tänkt, min vän. Ty inte anstår det mer hvarken er eller 
mig sjelfva att nypa ut styfvertals allt hvad som skall be- 
talas. 

Jesper. Det är sant. Jag vet ingen bättre dertill än 
Truls. Jag kan ändå ej nu bruka' n till något annat, och att 
förskjuta honom vore ock synd. Ty han har tjent mig länge, 
och har jag inte annat funnit, än att han alltid varit 
trogen. Han är väl ibland något framfusig, men så måste 
man väl hålla honom det till godo. 



Fjerde scenen. 

Jesper, Fru Rangsjuk, Truls. 

Truls (kommer nägot häpen och hastigt inlöpandes och säger :} 

Kära herre och fru . . . 

Jesper. Hvad är det som fattas dig, Truls, och hur 
står till? 

Truls. Åh, herre, jag blef så illa vid, att jag kan 

Folklik = som vet att skicka sig. 



397 

rätt nu ej få något ord mera fram. Jag såg en alltför elak 
syn, som skrämde mig. 

Jesper. Nå, säg då fram. Hvad har du sett för slag? 

Truls. Jo, herre, här var en karl, som bultade på por- 
ten. När jag lät upp, såg jag, att han bar rep på den ena 
axeln, och då blef jag så illa vid, att jag strax slog porten 
igen och lät honom stå der. Ty jag kunde i hast ej annat 
finna, än att den karlen måtte vara antingen en sådan, som 
brukar att hänga upp folk, eller som var sjelf dömd till 
galgen, eftersom han bar märket deraf med sig. 

Jesper. Ah, jag tror du är galen, Truls! Hvad skulle 
\äl sådant folk, som du talar om, göra här? 

Truls. Ja, det vet väl hin, herre. Men det är visst, 
att han skrämde mig alltför mycket. 

Jesper. Men talade då karlen något med dig? 

Truls. Ja, herre, sedan jag hade slagit igen porten 
för honom, frågade han utanföre, om herrn och frun voro 
hemma. Men jag svarade honom inte derpå, utan gick ifrån 
porten, och som jag tyckte, så gjorde han så med, och glad 
var jag, att jag slappen. 

Fru Rangsjuk. Nå, nu kan jag märka, hur denna 
saken hänger tillsammans. Kom vads, att någon af våra vän- 
ner skickat en lakej hit i något ärende till oss, och att det 
varit den, som skrämt Truls, efter han lär haft snören på 
axeln, som folk af kondition brukar att ha på sina lakejer. 

Truls. Nej, kära fru, det var inga snören, utan rep 
så tjocka som min arm. e 

Fru Rangsjuk. Ah, inte! Men du lär i häpenheten 
tyckt dem vara tjockare, än de i sig sjelfva voro. 

Jesper. Ja, utan tvifvel lär det så vara, som I säger, 
min vän, att någon främmande lakej varit här och sökt oss. 
Men hur kommer det sig, Truls, att du är så rädd för rep? 
Det ser ut, som du hade elakt samvete. 

Truls. Nej, herre, jag har inte något elakt samvete; 
men rep har jag ändå i alla mina dagar inte kunnat tåla för 
min död. (Låtsar vilja gå bort, men betänker sig och kommer till- 
baka.) Ja, det är sant, jag hade så när glömt berätta, att 
litet förr än den karlen med repen var här, så var här en 
annan utan sådana rep, som också frågade efter herrn och 
frun. 

Jesper. Hvad var det då för en? 

Truls. Jo, herre, han var skickad ifrån doktorerna. 

Svenska Parnassen II. 26 



398 

Jesper. Ifrån doktorerna, säger du? 

Truls. Ja, visst var han skickad ifrån någon doktare 
eller sådan, som går omkring i husen och kurerar sjukt folk 
för penningar. 

Jesper. Men sade han då det, att han var hitsänd 
från någon sådan'? 

Truls. Nej, inte just det heller, herre. Men jag 
kunde ändå märka på hans tal, att det måtte hänga' sä till- 
sammans, som jag säger. 

Jesper. Nå, hvad sade han då? 

Truls. Jo, han frågade mig, hur herrn och frun mådde. 

Jesper. Ja, hvad svarade du derpå? 

Truls. Jag bad honom, att han inte skulle göra sig 
någon fåfäng möda att löpa här i trapporna, efter här ej 
ändå vore något hvarken för honom eller hans husbonde att 
förtjena, emedan både herrn och frun och jag och Malena 
och alla de andra hade helsan och voro så friska, att vi 
ingenderas hjelp behöfde. Han tycktes bli litet ond der- 
öfver, när han märkte, att här i huset ingenting var att för- 
tjena. Men det halp inte, jag viste honom utan krus på 
dörren och slog sedan porten igen. 

Fru Rangsjuk. Nå, så har jag aldrig hört så ovet- 
tigt i all min dar! Både denne och den andre, som Truls 
nu tält om, hafva inte varit något annat än lakejer, som 
våra vänner skickat hit till att fråga, huru vi må. Men är 
det inte alltför skamligt för oss, att vi skola ha så obelefvadt 
folk, som inte vet att skicka sig manerligen vid sådana till- 
fällen? Dock hoppas jag, att de lakejerna, som jag antagit, 
lära bättre förstå sig på folkseder. (Till Jesper.) Emellertid 
fägnar det mig inte litet, att jag ser, det folk vill visa oss 
höflighet, och kan I, min vän, nu allaredan sjelf finna åt- 
skilnaden emellan vårt förra stånd och det, hvari vi nu äro. 
Nu begynner folket re'n att söka vårt sällskap och umgänge. 
Men huru många tro voro väl förr, som frågade efter oss 
eller visste, att vi voro till i verlden? Nu vore det väl an- 
ständigt, att vi skulle skicka till våra vänner och fråga efter 
dem. Men som vi inte kunna skicka någon af vara lakejer, 
efter deras livréer ännu inte äro färdiga, sä kunde kanske 
Truls så länge beställa derom. Om I så finner godt, min 
vän, så skicka honom åstad. Jag går emellertid bort att 
beställa om ett och annat, som kan vara nödigt. 



399 



Femte scenen. 
Jesper, Truls. 

Jesper. Ja, Truls, nu skall jag visa dig på åtskilliga 
ställen här i staden. Men låt se, att du bär dig beskedligt 
åt. Först skall du gå bort till herr Esbjörn. Han bor på 
Vesterlånggatan inne i Sta'n. 

Truls. Ja, jag får väl fråga mig före. Men hvad skall 
jag göra der? 

Jesper. Du skall helsa ifrån frun och mig. Men det 
är sant: vet du väl, hur du skall säga, när du helsar ifrån 
frun och mig? 

Truls. Hå, skulle jag inte veta det, då vore jag en- 
faldig! Jo, jag skall säga, att jag skall helsa ifrån herr 
Jesper Mes och hans fru. 

Jesper. Nej, det var inte rätt. Nu skall jag säga dig, 
att du inte mer får kalla mig slätt och rätt Jesper Mes, som 
du förr gjort, utan du skall säga: herr öfverdiktatören Mes. 
För du skall veta, att jag nu, sen jag blifvit öfverdiktatör, 
är en annan man, än jag förr varit. 

TruU. Nå, hvad hör jag! Ar det möjligt, att en 
menniska kan så bli ombytt, att hon inte är densamma mer, 
som hon förr varit? På det sättet tjenar jag nu också en 
annan husbonde än förr? 

Jesper. Ja visserligen. Förr tjente du hos Jesper 
Mes, men nu tjenar du hos herr öfverdiktatören Mes. 

Truls. Aldrig har jag hört maken! Men hvem är det 
då, om jag får lof att fråga, som har gjort herrn om till en 
annan menniska? 

Jesper. Hvarför frågar du så derefter, Truls? 

Truls. Jo, jag tycker så, att den som gjort'et har 
ändå inte gjort den saken så alldeles väl ifrån sig, och att 
han inte denna gången lär hafva velat bruka sin konst rätt 
till att göra om folk. Ty sanningen att säga, så kan jag 
inte finna någon ändring hos herrn, utan tycks mig, att han 
ännu är densamma Mesen, som han alltid förr varit. 

Jespier. Nu talar du, Truls, rätt som en tok. Nog vet 
hvar man, att ingen menniska physice och till sin kropp kan 

Beskedlie: = förståndig. 



400 

bli ombytt till en annan. Men så kan det likväl gå an uti 
en moralisk betydelse, när man kommer till högre äreljenster 
och beställningar, än man förr haft. 

Truls. Jaså, hänger saken så tillsammans V Nu för- 
står jag alltihop i grunden. Så skall jag då säga till herr 
Esbjörn, att herrn, som nu är uti en pluralisk betydelse 
herr öfver . . . 

Jesper. Hå, jag tror du är galen! Bry dig inte om 
hvarken pluraliskt eller moraliskt, utan säg bara, att herr 
öfverdiktatören Mes och hans fru låta helsa herr Esbjörn 
och hans fru . . . 

Truls. Väl, herre, det skall bli bestäldt. (Vill gå bort.) 

Jesper. Vänta, Truls! Hvad löper du efter? Vet du 
väl ännu, hvad du skall göra der? 

Truls. Ja, jag skall ju gå dit och helsa, som herrn 
sagt. 

Jesper. Hå, din toker! Det är inte gjordt dermed allena, 
utan det förnämsta är, att du frågar, huru herr Esbjörn och 
hans fru må. 

Truls. Huru de må? (För sig sjelf, klär sig bakom 
öronen och säger:) Aj, aj, skall jag nu löpa så galen, som 
den andra token gjorde i jåns? (Till Jesper.) Nå nå, herre, 
det skall allt bli väl bestäldt. (Går bort.) 

Jesper. Det kostar omak, innan man kan lära sådana 
ohyflade lymlar, huru de skola skicka sig bland folk. 

Truls (kommer i detsamma tillbaka och säger:) Herre . . . 

Jesper. Nå, hvad vill du? Jag tänkte, att du re'n var 
borta. 

Truls. Ah, förlåt mig, herre. Jag är rädd, att jag 
inte kommer ihåg herrns nya långa namn, som han i jåns 
sa' för mig. Var det inte herr öfver . . . öfver ... tra . . . traktör? 
Jo, jo, traktör, så var det, menar jag. 

Jesper. Men är du ifrån vettet, Truls? Jag har ju 
sagt dig min titel några gånger: herr öfverdiktatör skall du 
säga, och inte traktör. 

Truls. Jaså, herr öfverdiktatör. Jag visste väl, alt 
det ändå skulle gå ut på ör, och tyckes mig, att det ändt- 
ligen kunde vara lika mycket. Herr öfverdiktatör, herr 
öfverdiktatör, herr öfverdiktatör . . . (Medan han detta ofta 
repeterar för sig sjelf, gar han ut igen.) 

Gå ut = ändas. 



401 

Jesper (ser efter honom.) Jag är ändå rädd, att den der 
token beställer alltsammans galet för mig. Som jag märker, 
så är han alldeles inte fallen till sådana kurial-sysslor, som 
härefter ofta i mitt hus lära förefalla. Men jag tror ändå, 
att jag i andra saker, hvartill jag tänker att bruka' n, 
skall hafva godt gagn af honom, för det vet jag, att han är 
trogen. 

Truls (kommer tillhaka igen.) Vasslapperdibus, herre ! Jag 
glömde att fråga . . . 

Jesper (blir ond ocli stampar i golfvet.) Jag tror, att aldrig 
någon god har utgjort den token i dag på mig. Hur är det, 
skall du inte gå dit jagbefalt dig? 

Truls (blir rädd.) Ahjo, kära herr öfverdiktatör, jag 
skall nu strax gå. Men jag ville bara först fråga mig före 
om en ting, som fallit mig in. 

Jesper. Jag må rätt nu bli rasande öfver den karlen! 
Nå hvad är det då, som du vill fråga? 

Truls. Jo, herrn har befalt mig, att jag skall begära 
fä veta, huru herr Esbjörn och hans fru må. Det skall nu 
väl bli bestäldt. Men om mig nu derpå skulle bli svaradt, 
att antingen de begge eller endera af dem vore sjuk, se då 
står jag der som en annan Mats Topp och vet inte, hvad 
jag skall säga dertill. Derför vill jag nu förut förfråga mig 
hos herrn, hvad jag skall svara, ifall de vore sjuka, och 
om det inte vore tjenligt att för den händelsen säga, att 
herr öfverdiktatören och hans fru då strax ville komma dit 
och kurera dem? 

Jesper. Truls, jag står rätt nu ej längre ut med dina 
tokigheter. Men menar du, att jag har lärt till att kurera 
sjukt folk, eller hur? 

Truls. Inte vet jag, herre. Men hvarför vill då herrn 
ändtligen veta, om folket är friska eller sjuka, efter han ändå 
ingenting kan göra från eller till saken? 

Jesper. Din narr. förstår du inte så mycket, att sådana 
efterfrågningar äro bara höfligheter, som folk af kondition 
pläga bruka sins emellan, utan att man behöfver hvarken 
kurera dem som äro sjuka eller på något sätt vidare bry 
sig om dem. Men jag märker väl, att det är ändå fåfängt 

Jag tror, att aldrig någon god etc. = Jag tror, att f-n sjelf har 
skickat den token på mig. 

Mats Topp = dnmmerjöns. 



402 

till att skicka dig i några sådana ärender som dessa, utan 
måste jag väl vänta, till dess mina lakejer fått sina kläder 
färdiga. Derför blif nu man här, Truls, och gå ej mera 
derefter. 

Truls. Ja gerna, herre. Jag är väl så nöjd, att jag 
slipper till att löpa kring staden som en annan tok. 

Jesper. Men nu skall jag åter fråga dig en ting, Truls. 
Du ser, att annat folk arbeta derpå till att bringa sig fram 
i verlden och att bli allt förnämare och förnämare karlar. 
Nu vet jag väl, alt du har mera tanke om dig, än att du 
skulle bli i alla dina dar en gemen dränglymmel. Derför 
vill jag nu fråga dig, om du ännu inte har tänkt, på hvad 
sätt du med tiden må kunna bli en annan karl, än du 
nu är. 

Truls. En annan karl, än jag nu är? Jag vet inte, 
hur jag skall svara herrn derpå. Jag tycker så, att jag 
står mig rätt bra, sådan som jag nu är, och att jag har god 
helsa och god aptit både till att äta och dricka, när jag har 
något som smakar mig väl, så att jag inte annat kan säga 
herrn, än att jag härtills har trifts mycket väl i det skinnet, 
jag nu har, och att jag alltså väl är nöjd att bli alltjemt 
den, som jag nu är. 

Jesper (för sig sjelf.) Nej hör på tocka gemena och 
nedriga tankar som sådant folk kan ha! De mena, när de 
må väl och kunna bra äta och dricka, så är dermed allt 
bestäldt. (Till Truls.) Nej, Truls, du förstår mig inte rätt. 
Min fråga går derpå ut, om du inte skulle ha lust att bli 
en sådan karl, som hade mera heder och anseende med sig, 
än du nu har, så att du af annat folk kunde bli ärad och 
respekterad. 

Truls (för sig sjelf.) Vasslapperdibus! Heder och respekt, 
det låter temligen bra, och har jag tyckt derom i alla 
mina dar. (Till Jesper.) Jo, jag vore väl nöjd till att bli en 
sådan, som herrn talar om, men med det förord, att jag 
likafullt får behålla samma kropp och skinn, som jag nu 
har, efter jag alltid funnit mig väl deri, och sedan att jag 
jemte denna respekten, som herrn talar om, åtminstone ej må 
få mindre mat och dricka, än jag hitintills haft. 

Jesper. Hå, dessa saker förstå sig af sig sjelf! Du 
ser ju, att fast jag blifvit öfverdiktatör, så är jag ändå 
samma kropp som förr. 

Förord = betingelse, vilkor. 



403 

Truls. Ja, nu förslår jag. Herrn vill visst, att jag 
skall bli äfven en sådan öfverdiktatör, som herrn nu 
sjelf är? 

Jesper. Nej, nej, monsieur Truls, du får inte klifva 
så högt; utan låt man nöja dig med någon mindre tjenst, 
som bättre kan passa för dig. Jag behöfver nu en bokhål- 
lare, och derför vill jag fråga dig, om du väl tror dig till 
att kunna beskedligen hålla en bok år ut och år in. 

Truls (för sig sjelf.) Bokhållare, det låter inte så illa, 
om jag bara får lägga ett herr framför. Herr bokhållare, 
jo, jo, det går an. (Till Jesper.) Ja, herre, nog tror jag 
mig om till att kunna hålla en bok, om hon inte är alltför 
tung. Men skall jag också stå och hålla henne år ut och 
år in? 

Jesper. Nej, det är inte nödvändigt, att du just alltid 
är dervid, och dessutom behöfver du inte stå och hålla bo- 
ken, utan du kan sitta och göra't. Men säg mig också, 
om du kan räkna och skrifva? 

Truls. Ja, herre, jag kan något litet. 

Jesper. Det går an, bara du kan något, för jag har 
ändå min skrifvare, som skall vara som betjent under dig. 
(Vid detta säges, begynner Truls redan på att yfva sig. Jesper 
kon t in uerar.) Nu skall jag säga dig, hvari din tjenst skall 
bestå: Du skall ha mina penningar om händer, så mycket 
jag efter handen finner nödigt att ge dig. Utaf dessa pen- 
ningar skall du nu betala ut hvad dig blir befaldt af frun 
eller mig, och hvar gång, när något utgifves, så skall du låta 
skrifvaren föra det till boks, så att en riktig räkning må 
hållas öfver alltsammans; och det kallas: hålla bok. 

Truls. Ah, herre, nu förstår jag på mina fingrar att 
vara en herr bokhållare, om herrn skulle så behaga. 

Jesper. Jo men, Truls, efter jag ser, att du har lust, 
så gör jag dig nu till min bokhållare, och skall jag också 
ge dig detsamma skriftligen, på det annat folk må deraf 
kunna se, hvad du nu är för en karl. Dessutom skall du 
också få andra kläder till att ha på dig. 

Truls. Jag tackar herrn ödmjukligen både för herr 
bokhållaren och för kläderna. Men så är det nu helt visst, 
att jag är en herr bokhållare, så att jag derom kan vara 
alldeles försäkrad? 

Vara vid = hälla på med. 



404 

Jesper. Ja, visserligen kan du så vara. Ty sedan jag 
gjort dig till min bokhållare, så kan ingen neka dig att vara' t, 
och skall nu härefter allt mitt folk, både lakejer, kusk och 
alla de andra, ge dig den respekt, som en bokhållare 
bör ha. 

Truls. Ja, det är allt väl, bara herrn vill vara så god 
och lägga ett »herr» framför bokhållaren, sa har saken så 
mycket mera eftertyck med sig. 

Jesper. Ja, må göra då. Så gör jag dig nu till min 
herr bokhållare. 

Truls. Det är nu allt väl. Jag skulle ännu fråga 
herrn om en ting. Nu har herrn för inte långe sedan blifvit 
en herr öfverdiktatör, och jag har nu i dag blifvit en 
herr bokhållare, som herrn säger. Derför skulle jag, bara 
till min efterrättelse, gerna vilja veta, hvilken nu af oss är 
fornämst, antingen herr bokhållaren eller herr öfverdikta- 
tören. 

Jesper. Nå, det var en underlig fråga! Nog kan herr 
bokhållaren veta, att fastän mitt andra folk skall visa honom 
respekt, så är han ändå sämre än jag, så vida han är be- 
tjent i mitt hus. 

Truls. Nå, det kan så vara, jag är ändtligen dermed 
nöjd. 

Jesper. Nu skall jag till en begynnelse lemna hos 
herr bokhållaren en sedel på hundra plåtar, eller sexhundra 
daler kopparmynt, hvaraf herr bokhållaren tills vidare kan 
taga de nödigaste utgifterna som behöfvas. Men laga ändt- 
ligen så, att det blir väl fördt till boks, så att allt kan ha 
sin riktighet, när det efterfrågas. 

Truls. Jo, ingen fara, herre, det skall allt bli riktigt 
utgifvet. 



ANDRA AKTEN. 

Första scenen. 

Truls (ensam). Nå, nu är jag väl en herr bokhållare, 
som herrn har sagt mig, och alltså lär jag väl nu vara en 
helt annan karl än förr; men jag vet inte, hur det är fått. 



405 

Jag tycker ändå, att jag inte finner någon ändring på något 
siil t hos mig, utan att jag ända ännu är allt densamme 
Truls, som jag förr varit. Dock tror jag, så mycket jag 
kan begripa, att hela saken lär komma derpå an, nvad man 
sjelf tycker och inbillar sig om sig sjelf, och huru andra 
göra det om en. Derför skall jag nu bjuda till att inbilla 
mig allt livad jag kan om mig och den nya herr bokhållaretjen- 
sten. Sedan får jag se, livad verkan mina inbillningar kunna 
ha hos andra, och om de kunna komma dem att tro och 
inbilla sig om mig detsamma som jag sjelf. Men se der, 
hvar Malena kommer! Få nu se, om hon kan märka på 
mig, att jag är en herr bokhållare. Jag skall, bara för ro 
skull, ännu inte säga henne något derom. Men vasslapper- 
dibus, se hur grann hon nu är! Hvad månn' tro det har 
att betyda? 



Andra scenen. 
Malena, Truls. 

Malena. Truls, har du inte sett något till mademoi- 
selle Lovisa här? Hon sa, att hon nu skulle möta mig på 
detta ställe. 

Truls (för sig sjelf;. Inte lär hon kunna märka på mig, 
att jag är någon herr bokhållare, för hon kallar mig slätt 
och rätt Truls och du som förr. (Till Malena.) Se, god dag, 
min kära Malena! När jag kommer in på något ställe, så 
plägar jag först helsa på folk, innan jag talar till någon. 
Så tycks mig, att du också bör göra. 

Malena. Nej, hör på den ovettingen! Vet du inte hut, 
Truls, eller ser du inte, hvem du bar för dig? Skäms du 
inte att kalla mig du och Malena? Det ser ut, liksom vi 
begge vore lika goda. Jo pytt ock! Och på det du här- 
efter må veta att ge mig den respekt, som jag bör ha, så 
skall jag nu säga dig, att frun har gjort mig till jungfru, 
som du väl kan se på mig, om du vill lyfta dina korpluckor 
bättre upp. 

Truls. Ja, jag må lyfta dem så högt upp, som jag 
vill, så har jag ändå ondt vid att se utanpå, om du är 



406 

jungfru eller inte. (För sig sjelf.) Nå, jag tror, att allt är 
upp- och nedvändt i vårt hus, och att rätt nu alla, som deri 
äro, äro nu helt andra menniskor, än de förr varit. (Till 
Malena.) Nå, må göra då, jungfru Malena, efter det ändtli- 
gen skall så vara. Men säg mig då om vår gamla kärlek, 
hur står till med den, och låt mig veta, om jungfrunam- 
net gjort någon ändring deri? 

Malena. Åh hut, din lymmel! Hur understår du 
dig att tala till mig om någon kärlek? Och tycker du 
väl, att det är likt, att ett sådant fruntimmer, som jag nu 
är, kan vara falt för en sådan en gemen karl, som du 
nu är? 

Truls (för sig sjelf). Vasslapperdibus, hvad kostar det 
nu inte på att tiga! Tänk om hon bara visste, att jag är 
en herr bokhållare, hon skulle snart ge köp. Men jag 
måste vänta att låta henne veta't, tills jag får mina herr 
bokhållarekläder på mig. Ty som jag nu märker, så måste 
väl de jemte inbillningarna hjelpas åt att göra mig till en 
fullkomlig herr bokhållare, om det eljest skall ta lag. 
(Till Malena.) Men är då jungfrun nu så alldeles förändrad, 
att hon helt och hållet glömt bort, det hon förr hållit af 
mig, och jag af henne tillbaka igen? 

Malena. Vill du då inte hålla mun på dig, din gemena 
lymmel ? Jag går bara och väntar på mademoiselle Lovisa, 
och ber dig, monsieur Truls, att du vill vara så god och 
lemna mig ensam. 

Truls. Må göra då. (För sig sjelf.) Men tro mig sä- 
kert, att du skall ångra köpet, min goda jungfru, och att 
du nog skall få knekta, innan du får mig så långt igen, 
som jag varit. (Går bort.) 



Tredje scenen. 

Mademoiselle Lovisa, Leopold, Malena. 

Mademoiselle Lovisa. Har du länge väntat här, Ma- 
lena? 

Det är likt = det passar sig. Ge köp = ge tappt. 
Knekta = länge tigga. 



407 

Malena. Jag har väntat här en liten stund, och hade 
jag nog till att göra med den ovettige lymmeln Truls, som 
jag fann här före mig, innnan jag kunde slippa honom. 

Mademoiselle Lovisa. Jaså, det var då ändå väl, att 
han gick sin väg. Men har det ännu inte synts något till 
herr Leopold? 

Malena. Nej , ännu inte. Men han lär väl strax 
komma. Se der, hvar han är! 

Leopold (kommer in). Förlåt mig, mademoiselle, om I 
väntat något på mig. Jag blef något hindrad på vägen. 

Mademoiselle Lovisa. Nej men, min käre Leopold, 
jag har inte väntat länge, utan kom jag nu nyss hit för att 
möta er efter vårt aftal. 

Leopold. Jag tackar er, min sköna Lovisa, att I velat 
unna mig tillfälle att få se och tala med er. Säg mig nu, 
hur står det till med er herr far och fru mor, och hur skall 
jag få tillfälle att bli känd af dem? 

Mademoiselle Lovisa. Jag beklagar, min käre Leo- 
pold, att jag nu måste berätta er en omständighet, som jag 
fruktar för lär mycket hindra vår lycka tillsammans. Den 
består deri, att min far inte sluppit mor min, förrän han 
måst skaffa sig en öfverdiktatörstjenst, den han ändtligen 
i dag fått. 

Leopold. Nå, detta var något nytt för mig, som jag 
ej förr hört. Jag önskar er lycka dertill. 

Mademoiselle Lovisa. Ja, jag tackar er. Men nog 
vet jag, hvad för en lyckönskan jag heldre skulle vilja taga 
emot än denna, som mig på intet sätt kan vara angenäm. 
Ty först och främst ser jag väl förut, att vårt hus mycket 
kommer att lida genom denna tjenst, fast livarken min far 
eller mor eller jag derigenom blifvit ett hår bättre, än vi 
förr varit. Dernäst fruktar jag ock, att min mor, sedan hon 
nu sjelf efter sin åstundan ändtligen fått rang, torde bli 
mera förpickad på en karakteriserad måg än förr, och att 
hon alltså härefter lär sätta sig emot oss, bara derför att I 
ingen karakter eller rang har. 

Leopold. Jag beklagar mer än jag kan säga' t, att 
vårt öde skall vara oss så vidrigt. Men så hoppas jag 
ändå, att det aldrig skall blifva kapabelt till att göra någon 

Förpickad på = angelägen om. Karakteriserad = som har 
titel, värdighet. 



408 

ändring i det löfte, som vi gjort hvarannan. Åtminstone kan 
jag försäkra, att det aldrig skall ske på min sida, så länge 
jag lefver. 

Mademoiselle Lovisa. Ja, hvad menar I då om mig V 
Tror I väl, att jag inte vill hafva den hedern att vara äfven 
så beständig som I? 

Leopold. Jag tviflar alldeles inte derom, och är detta 
det endaste hvarpå jag litar. Men säg mig nu, huru vi skola 
begynna våra affärer, och gif mig ett godt råd, på hvad 
sätt jag må kunna vinna er mor. 

Mademoiselle Lovisa. I begär råd af mig, herr Leo- 
pold, som sjelf är rådlös? Jag vet ej annat råd än att hafva 
tålamod och afvänta tiden. Och hvem vet, om icke sakerna 
fram bättre torde ändra sig till vår fördel på något sätt? 

Malena. Jag tror, I är underlig, mademoiselle! Eller 
menar I väl, att sådana saker som denna böra dragas ut på 
långbänken eller ankomma på ovissa händelser i framtiden? 
Nej, alldeles inte, utan hvad som skall göras, skall göras 
snart. Derför är jag af den tanken, att som frun intet an- 
nat kan hafva emot herr Leopold än detta, att han inte har 
någon karakter eller rang, så kunde han ju snart skaffa sig 
sådant. Och om det än skulle kosta något, så kan det ej 
skada. Ty jag vet väl, att herr Leopold mår väl och kan 
göra' t utan någon afsaknad. 

Leopold. Det är väl visst, att jag aldrig varit älskare 
af något sådant. Men hvad gör man icke, när man är i 
sådan cas som jag till att vinna sitt ändamål? Ja, det är 
nu en afgjord sak. Jag tackar er, Malena, för ert goda 
råd. Jag skall följ a' t och ifrån denna stunden arbeta på 
. att skaffa mig någon karakter. 

Mademoiselle Lovisa. Nej, min käre Leopold, var 
inte så hastig i er resolution! Jag tackar er, att I för min 
skull är villig att göra hvad eljest är emot ert sinne och er 
inklination. Men jag är redan förut sä försäkrad om or 
uppriktiga kärlek för mig, att jag inte behöfver ett sådant 
prof deraf som detta. Och dessutom må I tro, att om I än 
hade aldrig så många karakterer att pråla med, så vore I 
ändå icke ett hår behagligare för mig än nu. 

Fram bättre = längre fram, framdeles. 
Må väl = vara välmående, förmögen. 
Cas = läge. 



409 

Leopold. Jag vet, min sköna Lovisa, att I är af reson- 
nablare sinne, än att en sådan fåfänga skulle kunna ha nå- 
gon verkan hos er. Men hvad jag mig nu föresatt att 
göra, sker inte för att vinna er, utan er mor. 

Malena. Efter jag ser, att ingendera af er är hågad 
för någon rang eller karakter, så faller mig in en annan 
utväg, hvarigenom jag menar att ändamålet likafullt kan 
vinnas. Det består deri, att när herr Leopold anmäler sig 
hos frun till att begära mademoiselle Lovisa, så kunde han 
ge sig ut för den han inte är. Det skadar inte, att den, 
som vill ändtligen bli bedragen, blir'et, särdeles när hela 
saken bara ankommer på inbillning. 

Leopold. Väl, Malena, jag är också clermed nöjd, och 
har jag lust att vid detta tillfälle spela hvad personnage som 
behöfs. Efter den anledning, som jag nu fått af er, skall 
jag vidare öfverlägga hos mig sjelf, huru jag skall bara 
mig åt. Farväl emellertid, min sköna Lovisa! (Går bort.) 



Fjerde scenen. 

Birger, Mademoiselle Lovisa, Malena. 

Birger. Se god dag, min kära Lovisa lilla! Hvar är 
er far och mor? Efter jag i dag har hört, att er far fått 
en tjenst och blifvit öfverdiktatör, så vill jag önska honom 
lycka dertill. 

Lovisa. Ja, jag tackar er, min farbror, för den ära, I 
vill göra honom. Malena, gå in till min far och mor och 
säg, att herr Birger är här och vill helsa på dem. (Ma- 
lena går.) 

Birger. Men säg mig, min kära Lovisa, hvad må nu 
ha fallit gubben in, att han på sina gamla dagar skaffat sig 
en tjenst på halsen, som kommer mig så sällsamt före, atl 
jag inte väl kan finna mig deri? 

Lovisa. Jag kan äfven så litet finna mig deri som 
min farbror. Men se der, hvar min far och mor komma! 
Kanske min käre farbror torde af dem sjelfva derom få när- 
mare explikation. 

Anledning = anvisning, antydan. 



410 



Femte scenen. 

Fru Rangsjuk, Jesper, Birger, Lovisa, Malena, 
två lakejer i livré. 

Birger (ler). Ha, ha, ha ! Jag vet inte, om det är sant 
eller inte, som jag hört i dag, att bror skaffat sig en tjenst 
på halsen nu på sina gamla dar? 

Fru Rangsjuk. Ja, om det så vore, tycker då min 
svåger, att det vore så löjligt, om en förståndig man blir 
anförtrodd att förestå något publikt embete? 

Birger. Ha, ha, ha! (Ler.) Det kan så vara. Jag är 
inte hitkommen till att just inlåta mig i någon dispyt om 
den saken, utan bara för att önska min bror och svägerska 
lycka till deras nya stånd och att sedan sitta och glamma 
litet med hvarannan, efter jag nu har en ledig stund och ingen- 
ting att försumma. 

Fru Rangsjuk. Jag tackar er, min svåger, på min 
mans och mina egna vägnar för er gratulation. Men jag 
kan inte finna mig deri, att I begynt denna kompliment med 
sådant löje, och vill jag ändtligen veta orsaken dertill. 

Birger. Ha, ha, ha! (Ler.) Jag förstår er, min svä- 
gerska. Men hör, bror Jesper! Nu lär det väl också komma 
dig en gång till att tala och svara för skålen. Derför vill 
jag nu säga dig, att när du kommer och helsar på mig på 
landet, så skall jag ge dig till bästa hvad huset förmår. 

Fru Rangsjuk. Förlåt mig, min svåger, att jag faller 
er i talet. Jag tycker så, att den, som har en så hederlig 
herre till bror, som I nu fått, bör gifva honom den titel, 
som han bör hafva, och att han ändtligen väl kan förtjena 
att af en landtjunkare heta »herr broder». 

Birger. Väl, min högt ärade fru svägerska. (Till Jesper.) 
Ja, så säger jag då, min herr broder, att när du kommer 
och helsar på mig på landet, så . . . 

Fru Rangsjuk (faller honom åter i talet). Det tycks ock 
ej vara särdeles anständigt att säga »du» till en man, som 
bekläder en så hederlig post. 

Birger (för sig sjelf). Jag tror, konan är rasande! (Till 
Fm Rangsjuk.) Hör, min högtärade, gunsliga fru svägerska . . . 



411 

Fru Rangsjuk. Ja, jag tycker, att det inte kunde 
vara för mycket, om min käre svåger lade »nådiga» dertill. 

Birger. Nå, må göra då, nådiga. Men jag beder min 
högtärade, gunstiga och nådiga fru svägerska . . . Var det 
nu rätt då? 

Fru Rangsjuk. Ja, det kan nu ändtligen gå an. 

Birger. Det var väl, för eljest skulle väl denna diskurs 
varat så länge, att jag kunnat törsta ihjel, innan den blifvii 
all. Derför vill jag nu be min högtärade, gunstiga och nå- 
diga fru svägerska om lof att obehindradt återigen få be- 
gynna mitt tal till min herr broder, herr Jesper och herr 
ölverdiktatören, så lydande: Att när han kommer och hel- 
sar på mig på landet, så skall jag ge honom till bästa livad 
huset kan förmå. Alltså begär jag nu, då jag helsar på 
min herr broder i staden, att han ger mig bara ett glas öl 
och en pipa tobak till att roa mig med en stund hos ho- 
nom. 

Fru Rangsjuk (för sig sjelf). Ack, den stunden lär 
bli mig alltför lång! Och vet jag inte, hur det är fatt, att 
jag omöjligen länge kan trifvas i sällskap med sådant onum- 
reradt folk som denne. 

Jesper. Ja, min bror, det skall strax bli bestäldt. 
Holla, drängar, lakejer! Hemta hit pipor, tobak och dricka, 
och sätt fram bord och stolar för oss. (De gä ut och göra som 
dem blifvit befaldt.) 

Birger. Nå, det var då väl, att jag en gång fick höra 
min herr bror tala igen! Jag var rädd, att han varit så 
olycklig, att han blifvit mållös för den nya tjenstens skull, 
och att han derför varit nödgad att göra sin fru till taleman 
för sig. 

Fru Rangsjuk. Det är alldeles onödigt, att min svå- 
ger är rädd eller lägger sitt hufvud i blöt om någonting, 
som oss angår. Men säg mig nu, min svåger, hvad har 
han till att uträtta för godt i staden denna gången? 

Birger. Jo, min högtärade, gunstiga ... låt mig se . . . 
ännu felas mig ett ord till ... jo, nådiga fru svägerska, jag 
har här rätt några angelägna saker alt beställa om, som 
angå min sätesgård och mitt landtbruk. 

Fru Rangsjuk. Så bestå då angelägenheterna ej i 
något annat än sådant lappri? Jag tänkte, att min svågers 

Onumrerad = som ej har nummer på Riddarhuset, ofrälse. 



412 

bilresa skulle skett för rikets tjenst på något sätt, eftersom 
han sade, alt han hade så angeläget att uträtta. 

Birger. Om min fru svägerska . . . förlåt mig, om jag 
ej alltid brukar hela titeln, för då blefve mitt tal alltför 
långt. Så säger jag nu då, att om min fru svägerska tänkte, 
all jag för rikets tjenst rest hit, då mitt ärende varit att 
beställa om ett och annat, som till mitt landtbruks skötande 
och befordran Ijenar, så torde hon ej bedra' sig så myckel 
deri. Jag ville önska, alt alla de, som ega fastigheter på 
landet, ville vara så mona om att sköta och kultivera dem 
som jag. Ty då tror jag att riket skulle ha mycket större 
tjenst af dem än kanske af många andra, som det måste 
löna och föda. 

Fru Rangsjuk. Hör tocka absurda landtjunkare-reson- 
nementer, som ej meritera en gång att svara på ! (Medan det 
föregående säges, hafva lakejerna burit in bord, stolar, tobak, pipor, 
dricka och ljus, som numera allt står färdigt och tillreds.) 

Birger. Jag begär ej heller något svar derpå, utan . . . 
(Säger till en af lakejerna:) Hör du, min gosse, slå i ett glas öl 
åt mig, för jag är rätt törstig. (Lakejen gör sä. Birger sätter 
glaset till munnen och smakar, sedan säger han ät lakejen :) Hvad 
är detta för sqvip du ger mig, min gosse? Det är ju bara 
spis-öl. Men det hjelper inte. Det måste väl ned för tör- 
stens skull. (I det samma dricker han ut glaset. Derpfi säger han:) 
Nej, lacka vill jag min hustru hemma. Hon förstår att 
brygga annat slags dricka, som jag ej skall skämmas att 
sälta fram, när någon ärlig man kommer att helsa på mig. 

Fru Rangsjuk. I skall veta, min svåger, att vi ej 
bruka något öl i vårt hus, utan bara svagdricka och vin. 
Och om min svåger behagar antingen en butelj pontaque, 
champagne eller bourgognevin, så skall det stå till tjenst. 

Birger. Nej, jag tackar. Ett glas öl tjenar bättre för 
en svensk mage. Och dessutom går det inte an till att röka 
tobak och dricka vin tillsammans. (Till en af lakejerna) Hör, 
min gosse, stopp' i en pipa åt mig. (Hvilket sker. I detsamma 
sätter sig Birger ned vid bordet och tänder pä sin pipa; sedan säger 
han:) Jag har lupit så mycket ikring i dag, att jag nu är 
helt trött. Men nu är jag glad, att jag så temligen bestält 
ifrån mig, så att jag nu kan hvila mig en stund och i ro 
röka ut några pipor tobak. 

Fru Rangsjuk (för sig sjelf.) Trösta mig för den kar- 
len ! Han lär nu sitta här och söla hela dagen igenom med 



413 

sin pipa. Hör, min dotter, gå du emellertid ut, tag Malena 
med dig och beställ om det, du vet väl. Jag kommer rätt 
nu efter. (De gå ut.) 



Sjette scenen. 



Fru Rangsjuk, Jesper Men, Birger, Fader Jöns, fogden, 

Knut, ku fiken, två lakejer. 

Knut. Som jag är herms och fruns kusk, sä skall 
jag berätta, att vagnen nu är helt och hållen färdig, och 
att intet mera fattas, än att vagnmakaren får sin betalning, 
då vi kunna få hemta honom hem. 

Jesper. Det är väl. Jag skall strax beställa om pen- 
ningarne derlill fur honom. 

Fru Rangsjuk. Ja, min vän, var så god och skynda 
er dermed, för jag har några rätt angelägna visiter att göra 
i stan, som ej kunna skjutas längre upp, och I vet, att 
vår andra vagn inte mer af oss kan brukas, utom i nödfall. 
Men hvad har vår fogde, fader Jöns, för godt att säga V 

Fader Jöns. Jag skall bara berätta, att Anders Mats- 
son, som sitter på Granskogshemmanet, är nu så alldeles 
afsigkommen, att han omöjligt mäktar att sköta hemmanet 
mer, och om herrn antingen inte hjelper honom på något 
sätt eller ock snart skaffar någon annan åbo dit i Anderses 
ställe, så lär hemmanet så alldeles både till bruk och bygg- 
nad förfalla, att herrn lär ha svårt vid att få någon åbo 
dit, utom på frihetsår. 

Jesper. Kära Jöns, bry mig nu inte med sådana sa- 
ker. Jag har nog bryderi och utgifter, hvad heller är. 

Fru Rangsjuk. Och jag undrar, att folk kan vara så 
obetänksamt att komma framsläpandes med sådana lumpna 
saker, när de se, att man är sysselsatt med det, som ange- 
lägnare är. 

Birger (skrattar). Ha, ha, ha! (Röker sin pipa.) 

Knut. Nu skall jag mera säga, att jag ännu inte fått 
vagnsselarna färdiga, och det våller den klutaren gördel- 

Pä frihetsår = afgiftsfritt under ett ar. Klutare = klåpare 
stympare. 

Svenska Parnassen. II . 27 



414 

makaren, som har beslaget så länge hos sig, att jag tror, 
det jag aldrig får'et ur händerna på honom. 

Fru Rangsjuk. Kära Knut, skynda på honom allt 
livad du kan, och om du kan få dem snart färdiga, så skall 
jag vara skyldig dig drickspenningar för omaket. 

Knut. Jag skall bjuda till, kära fru. 

Fader Jöns. Jag kan inte annat än också låta herrn 
veta, att ännu olt par af herras hemman efter all liknelse 
snart lära komma i samma lägervall som Granskogshem- 
manet, om ej i tid deremot bot skaffas. 

Jesper. Ja, om det än vore flera sådana hemman, sa 
har jag ändå nu inte tid att bry mig dermed. 

Fru Rangsjuk. I ser ju, fader Jöns, att herrn nu är 
sysselsatt med andra, angelägnare saker. Derför borde I 
hafva försyn att besvära honom med era ledsamma förfråg- 
ningar. (Här skrattar återigen Birger, men kontinnerar dock att 
röka sin pipa utan att säga något.) 

Fru Rangsjuk (t 111 kusken). A propos, min kära Knut. 
Hur har du bestält om ligerhudarna, som hästarna skola 
hafva på sig? 

Jesper. Ja, det var sanl, jag hade så när glömt dem. 
Hur är det, Knut, blifva de inte snart färdiga? 

Knut. Jo, herre, jag har varit i dag hos skinnaren, 
och han lofvade dem färdiga tills i afton. 

Fru Rangsjuk. Men har du inte varit der och manat 
på honom mer än en gång i dag? 

Knut. Nej, kära fru, jag har inte haft tid att vara 
mer än en gång hos honom i dag, för jag har haft så myc- 
ket att löpa med. 

Fader Jöns. Jag måste ännu ge tillkänna, att . . . 

Fru Rangsjuk. Nu kommer åter den lymmeln fram 
med sina sottiser. — Jag ber er, fader Jöns, att I nu lemnar 
oss litet i ro. 

Fader Jöns. Jag tycker, att det är synd, att en så- 
dan vacker egendom, som likväl herrskapet har, skall fara 
illa. Och som det är min skyldighet att påminna dervid 
livad som behöfs, så måste jag ock görat, på det jag se ri 
måtte vara utan ansvar. 

Jesper. Nå, låt honom då säga ut sin mening. 

Fader Jöns. Jag skulle bara påminna, att vid gården 

Skinnare = bnntmakare, körsnär. 



415 

behöfs en 3 eller 4 par nya dragare, om åkern eljest skall 
bli rätt försvarligen skött. Ty som herrn vet, så äro några 
par af de förra så utgamla, att de ej kunna göra tjenst 
längre. 

Jesper. Ja, jag skall tänka derpå längre fram, när jag 
får råd dertill. Ty nu har jag så många andra utgifter, 
att det ej allt så kan hinna till. 

Fru Rangsjuk. Åh, den påminnelsen angående dra- 
gare, det var nu bara lappri att bry folk med. Men ä 
propos, min vän, efter jag kommer ihåg, hur blef det med 
de tvenne sköna vagnshästarna, som I såg på här om da- 
gen? Blir ingen handel af om dem? 

Jesper. Jo, min vän, jag tror väl. Säljaren påstod 
200 dukater, och jag bjöd 150. Det skall just inte komma 
mig derpå an att lägga 10 eller 20 dukater dertill, och då 
menar jag att köpet skall gå för sig. 

Fru Rangsjuk. Åh, det vore alltför väl, ty de voro 
ett par sköna kreatur. 

Fader Jöns. Ännu har jag att tillkännagifva, att den 
stora byggningen behöfver nytt tak, om hon annars skall 
kunna hållas vid makt. (I detsamma Jöns begynner att tala detta, 
ställer Knut sig, som ville han ock tala något. Men Jöns tager ljudet 
ifrån honom, så att Knut ej kommer ut med sin mening.) 

Fru Rangsjuk. Dra' då ändå till pockers, fader Jöns, 
med era många påminnelser! Jag ledsnar att höra dem 
längre, och tror jag, att aldrig någon god bar gjort er ut 
på oss i dag. Men hvad var det som du ville säga, Knut? 

Knut. Jo, jag ville bara påminna, att fader Jöns får 
befallning att skaffa foder ål hästarna in till staden. 

Jesper. Deri har du rätt, Knut, och var detta en 
mycket nödig påminnelse. Der för, fader Jöns, måtte I strax 
laga er ut och skaffa mera foder in med det aldra första. 

Fader Jöns. Jag skall berätta, att folket inte har tid 
dertill, och att de nu hafva angelägnare sysslor för händer. 

Jesper. Det må vara så angeläget, som det nånsin vill, 
så skola de nu köra mig hö in till sta'n, fastän något i 
åkerbruket derigenom skulle försummas. Ty mina hästar, 
som jag skall bruka här, äro mig väl angelägnare än en 
lumpen åker. Hör du det, fader Jöns, och rätta dig derefter 
utan något motspråk. 

Fader Jöns. Jag vet inte, hur det må vara fatt med 

Påstå = fordra, begära. 



416 

herrn. Jag känner honom nu inte mer igen, och aldrig har 
jag nånsin förr hört herrn tala så underligt som nu. Nå, 
må göra då, efter herrn då ändtligen med all makt vill sin 
egen skada, så skall jag inte säga mera deremot, men begär 
bara det, att herrn vill vara så god och gifva mig mitt afsked. 
Ty jag vill inte längre hafva att beställa med en sådan gård, 
som husbonden sjelf arbetar på att bli förlorad. För som jag 
märker, så är nu allt på en sådan väg, att det lär väl dra' 
till fanders alltihop, innan leken lyktas. 

Jesper. Resonnera inte längre här, slyngel, utan packa 
dig din väg, och gör som jag befalt. (Jöns .gar ut.) 

Fru Rangsjuk. Knut, gå du till skinnaren och laga, 
att tigerhudarna ändtligen snart bli färdiga. (Knut gar ut.) 



Sjunde scenen. 

Birger, Jesper, Fru Rangsjuk, två lakejer. 

Birger (siar askan nr sin pipa och säger sedan at lakejen :) 
Hör, min gosse, slå nu i ett glas dricka åt mig och stoppa 
i ändå en pipa tobak. 

Fru Rangsjuk. Har min svåger ännu inte mera hunnit 
än med en pipa bara? 

Birger. Nej, min högtärade, gnnstiga och nådiga fru 
svägerska, jag har ännu inte hunnit mera med, ulan nu vill 
jag först begynna på den andra. Emellertid har jag rätt suttit 
och roat mig åt edra resonnementer med kusken och fogden. 

Fru Rangsjuk. Det är mig kärt, om vi dermed kun- 
nat roa er, min svåger. 

Birger. Jag har suttit och förundrat mig öfver denne 
min ärlige herr broder Jesper, som nu så alldeles är för- 
ändrad, atl jag inte mera känner igen honom än fogden 
i jåns. 

Jesper. Min bror lär tycka underligt vara, att han 
kanske märkt på mitt tal med fogden, all jag inte är mera 
så hågad för landlväsendet som förr? 

Birger. Ja, det är just det, och kan jag inte finna 
mig deri, att min bror, som i alla sina dagar varit på landet 
och der mått väl, nu inte mera vill bry sig om sin egen- 



417 

dom der, utan tagit sig i det stället en tjenst och således för- 
by 1 1 sin förra ro och välmåga i mycken oro och kanske i 
vidlyftigheter med på köpet. 

Fru Rangsjuk. Men om ock så vore, att landtlefvernet 
hade så mycken ro och förmon med sig, tycker min svåger 
derför då, att den gör väl, som helt och hållet abandonnerar 
sig dertill och således är mera mon om sin egen ro än om 
rikets tjenst? 

Birger. Jaså, det var en annan sak, hvarpå jag inte 
just så kan i hast svara. För hvad rikets tjenst angår, så 
har jag aldrig velat befatta mig dermed, utan låtit andra 
göra't, som varit bättre fallna dertill än jag. Hvaremot 
jag bara brytt mig om min lilla jordtorfva och skött den 
det bästa jag kunnat, eftersom jag märkt på mig, att jag 
till landet, mest varit hågad och fallen. Och denna torfva 
har inte heller varit otacksam, utan rikligen födt mig i mina 
dagar och flera med mig, som jag deraf skaffat födan. Men 
till att likvisst någorlunda svara på min fru svägerskas fråga, 
sa vill jag säga det, att den, som bara för sin egen ro eller 
för lätjas skull sätter sig ned på landet, är äfven så straff- 
värdig som den, hvilken en blott äresjuka drifver till att söka 
tjenst. Och efter vi nu komma att tala härom, så tycker 
jag, att det är mycket illa, att tjenst- eller rättare sagdt 
rangsjukan tagit så mycket hos oss öfverhanden, att den 
rätt nu ej mera hålles för en ärlig karl, som ej är i tjenst. 
Och som således alla utan åtskilnad nödvändigt måste skaffa 
sig tjenster, så händer derigenom, att ofta mången, som 
eljest hade kunnat blifva till exempel en god landthushällare, 
blifver en oduglig betjent i riket. Och tro mig säkert, att 
riket skulle vara långt bättre betjent dermed, om det öfver- 
allt vore försedt med goda och dugtiga landthushållare än 
med en myckenhet af sollicitanter vid lediga tjenster, hvilka 
till en stor del söka att få ligga riket till last, eftersom de 
ej hafva lust att på annat anständigt och lofligt sätt både 
föda sig sjelfva och derjemte gagna riket. Denna saken kunde 
med många skäl bevisas, men jag finner det ej vara tj enligt 
eller nödigt vid detta tillfälle. 

Fru Rangsjuk. Jag passar ej heller på att höra dem, 
utan märker väl, hvarpå min svågers resonnementer gå ut, 
och som jag tycker, så vore bäst, att hvar och en brydde 
sig om sig sjelf och ej bekymrade sig så mycket om andra. 

Betjent = tjensteinan. 



418 

Birger. Finner då min fru svägerska sig hafva någon 
orsak att ta' det till sig, hvad jag nu sagt? Kanske också 
att det i somt torde vara applikabelt; och till att ännu tyd- 
ligare säga min mening, så kan jag försäkra, alt det gjorde 
mig hjertligen ondt, när jag fick höra, att min bror fått 
denna nya tjenst, och att jag aldrig hade rådt honom dertill, 
om han tagit mig till råds i den saken. Ty jag ser förut, att 
han aldrig har kunnat göra sig och de sina större otjenst 
än just härigenom, och vill jag önska, att fogdens spådom 
ej på slutet måtte sannas. 

Fru Rangsjuk. Gör er ingen fåfäng oro, min svåger, 
för oss och vårt väsende. Vi hoppas sjelfva det bästa, och 
att det torde bättre lyckas, än min svåger föreställer sig. 

Birger. Det vore så mycket bättre. Men nu är min 
pipa all och diskursen med. Derför vill jag nu bjuda farväl 
och tacka för mig. (Går ut.) 

Fru Rangsjuk. Förstår I inte, min vän, att det är 
bara af jalousie som gubben resonnerar? Ty han förtryter, 
att I, som är yngre brodern, har fått en så hederlig tjenst, 
och att han är o ännu allt detsamma, som han alltid förr varit. 

Jesper. Ah, det förstår sig, min vän. Nog kunde jag 
strax märka det. Men det hjelper inte. Det var ändå väl, 
att han visste gå sin väg igen. Nu måste vi väl hvar för 
sig beställa om, att vi få våra saker och vårt ekipage färdigt 
och i sin ordning. (De gå ut.) 



TREDJE AKTEN. 
Första scenen. 

Ingeborg, Malena. 

Malena. Ja, min kära Ingeborg, del är visst sant, som 
du säger, att vi hafva ingen annan än var goda fru att 
tacka för all den lycka, hvari både du och jag nu så oför- 
inodligen kommit. 

Ingeborg. Ja, visserligen är det en hjertans fru! Tänk 

Väsende = existens. 



419 

bara efter, om hon inte varit, så hade vi ännu varit bara 
slätt och rätt sädana pigor som förr. Men nu få vi heta 
jungfrur och gå klädda som vi vilja. Och det som mest är 
med denna hjertans goda fru, så ger hon oss så mycken 
grannlåt, som vi behöfva, och ju grannare och nättare vi 
kunna vara, ju heldre ser hon det. Tro mig säkert, det 
är inte en liten lycka för en fattig flicka att få vara i ett 
hus, der man blir så hedrad och får gå så klädd som vi 
här, och kan jag väl säga, att jag aldrig i min lifstid varit 
så nöjd som nu denna lilla stund, sen jag blef jungfru. 

Malena. Jag säger detsamma som du, min kära Inge- 
borg. Och vet jag inte, hur det är fatt. Jag tycker, att 
jag är nu liksom en annan menniska emot förr både till vä- 
sende, tycke och allt annat. Till exempel: jag må väl tillstå, 
att jag förr mycket tyckt om Truls, och som jag märkt, så 
har han hållit af mig tillbaka igen ; men nu är det som en 
omvänd hand hos mig, och kan jag nu inte för min död tåla 
honom mer, för jag tycker, att hans väsende är alltför gement 
för mig. Och hoppas jag nu, sedan jag blifvit jungfru, att jag 
lär kunna komma litet högre upp och göra bättre lycka än 
med honom. Du kan aldrig tro, min kära Ingeborg, hur 
näsvist han kom löpandes till mig i jåns just på det gamla 
sättet, och som vi hade varit lika goda. Men jag viste ho- 
nom ock af, så att det höll efter, och tror jag inte, att han 
så snart lär drista sig att komma igen på det sättet. 

Ingeborg . Hå, deri gjorde du rätt, min kära Malena! 
Ty huru vi bära oss åt, så måste vi inte ge bort det rin- 
gaste af den heder, som vi nu böra ha. Jag kan väl ock 
förtro dig, att jag också haft en och annan god vän, som 
jag förr nog myst med munnen åt ; men de äro allt sådana, 
som jag nu omöjligen mera kan hålla goda nog. Och derför 
om någon af de slokarne nu skulle komma till mig med 
samma vänlighet och bekantskap som förr, så skall jag visa 
de slynglarne af, äfven som du gjort med Truls. Men nu 
skall jag säga dig en ting, som vår kära fru sade åt mig i 
jåns. Hon bad mig, att jag oförmärkt och som af mig sjelf 
skulle så laga, att folket här i huset skulle kalla henne »ers 
nåd , sedan herrn fått en så hög tjenst, som han nu har, 
och mente hon, att om du och jag begynna, så lära de 
andra väl så göra med. Hon sade ock derhos, att det inte 
vore för mycket, om mademoiselle Lovisa finge härefter heta 
»fröken > af oss. 



420 

Malena. Hå, då vore vi alltför otacksamma, om vi 
inte skulle göra vår hjertans goda fru så mycket till viljes! 
Hon har ju hedrat oss, derför böra vi ju hedra henne och 
hennes dotter igen. Och dessutom låter det ju hederligare 
både för dig och mig, att du är kammarjungfru hos en ers 
nåd och jag hos en fröken, än om vi vore kammarjungfrur 
hos en slätt och rätt fru och mademoiselle. Men hör, min 
kära du, jag tycker, att du inte satt ditt nattyg rätt på dig, 
och att det sitter litet snedt. Kanske det betyder, att du i 
dag får se något kärt. 

Ingeborg (småler). Alltid kommer du fram med sådana 
små fyrkanterier. Men allvar likväl, sitter det inte rätt 
på mig? 

Malena. Nej, som jag säger. Och sedan har ditt 
nattyg en bubbla mer på den venstra sidan än på den högra. 

Ingeborg. Det kommer bara deraf, att hennes nåd så 
skyndade, innan jag fick jungfrukläderna på mig i jåns, att 
jag inte hade tid att se så noga efter allt, och se'n är jag 
inte heller så van vid att kläda på mitt hufvud på detta 
sätt, att jag ännu kunnat få rätta handlaget dertill. Men 
säg mig, min du, hur har du fått allt så i ordning på ditt 
hufvud? Jag tycker, att det allt sitter rätt som det bör göra 
på dig. 

Malena. Det är mig okärt, att det inte sitter litet 
snedt på mig med, för då kunde jag ha samma hopp som 
du att också få se någon god vän i dag. Eljest skall jag 
säga dig, att jag nu varit så länge hos min fröken, att jag 
väl kunnat lära sätta på mitt hufvud. Men säg mig eljest, 
hur tycker du, att detta slags nattyg, som jag nu har på 
mig, kläder mitt ansigte? 

Ingeborg. Hå, det vet du väl, din fjolla, att ett vackert 
ansigte kläder allting väl, och särdeles ser den lilla mouchen, 
som du har på venstra kindbenet, rätt väl ut. 

Malena. Säger du det, din lilla stygga? Men vill du 
tro, att fontange klär mig ännu mycket bättre än nattyg? 
Men jag hade inte tid i jåns till att kläda mig dermed, för det 
är så mycket pjås med det krusade håret, att jag omöjligen 
kunde hinna. 

Ingeborg. Ja, det har du rätt i. Jag tror, att fon- 

Nattyg = bindmössa. 

Fyrkanterier = skämt, nojs. 

Fontange = ett slags hög fruntimmers-hårklädsel. 



421 

tange kläder alla menniskör bäst. Eljest ha de ock ett 
slags m-modiga nattyg, som de fått ifrån det landet, der de 
få vin ifrån. Dem tycker jag rätt mycket om. 

Malena. Hå, jag förstår! Du menar visst Wienska 
nattyg, är det icke sa V 

Ingeborg. Jo, just dem. Och jag tror, att ett sådant 
skulle klä mig väl. 

Malena. Din toka! Om du visste, hur väl det natt- 
tyget klär dig, som du har, så brukade du aldrig något 
annat. Jag skall bara sätta det rätt och ändrat lite vättans. 
(Hon lagar henne om i hufvudet.) Se så, nu är du så täck i 
mina ögon, som någon kan vara. Jag tycker bara, att ett 
blått band skulle kläda dig bättre än den färg, du nu har. 

Ingeborg. Säger du det, min du"? Det kan jag snart 
skaffa mig. Det kostar bara ett ord till hennes nåd, sa får 
jag det strax. 

Malena. Ja, gör det, för tro mig, att den färgen klä- 
der dig bäst, äfven som den röda mig. 

Ingeborg. Men, min engel, det värsta med denna 
jungfrudrägt är det ledsamma snörlifvet, för det plägar mig 
mer, än jag kan sägat. 

Malena. Ah lappri! Det går väl öfver. Jag säger 
detsamma som du, att det trycker mig väl något. Men när 
man blir van dervid, så är det ingenting. Tro mig, att 
ingenting ser bättre ut än ett väl gjordt snörlif pä en väl- 
vuxen kropp, och deröfver en vacker lifklädning. Denna 
drägt har jag satt mig före att bruka, så länge jag är ogift. 
För utan att skryta, så kan jag väl säga, att jag är sa väl 
växt, som något fruntimmer kan önska sig att varat. Men 
se, livad är det för en kavaljer, som der kommer'? 



Andra scenen. 

Malena, Ingeborg, Truls (i bokhållarekläderna), Skrifcaren. 

Truls (yfver sig i sin nya drägt, går mycket tankfull af och 
an på teatern, ta'r upp sin dosa och snusar några gånger. Emellertid 
retirera sig jungfrurna något på sidan. Ändtligen säger Truls till 

Lite vättans = lite grand. 



422 

skrifvaren :) Hör, skrifvare, sätt fram en stol åt mig, för jag 
är rätt trött. 

Skrifvaren. Ja, höggunstige herr bokhållare, det skall 
bli bestäldt. (Går ut.) 

Truls (kontinuerar i sina spekulationer, tills skrifvaren kommer 
igen, som då har bara en taburett med sig; se'n säger han:) Alen 
vet du inte hut, skrifvare, och har du inte lärt så mycket 
i dina dagar, att du bör hedra din förman med en länstol? 
Fort ! skaffa mig en sådan, för det faller mig för obeqvämt 
att sitta på någon annan. (Skrifvaren tager taburetten med sig 
ut igen. Då säger Truls:) Det kostar inte litet omak, innan 
man kan lära sådana ohyflade lymlar, huru de skola skicka 
sig bland folk. För så hade herr öfverdiktatören till mig 
för inte länge se'n. (I detsamma kommer skrifvaren in igen 
med en länstol, och se'n Truls satt sig ned derpå, säger han :) Nå 
se, nu var det ändtligen rätt! (Sedan han nägot suttit och snusat 
ett par gånger, säger han:) Hör, skrifvare, har du bestält hvad 
jag befalt dig? 

Skrifvaren. Ja, hvad är det, som höggunstige herr 
bokhållaren har befalt mig? 

Truls. Befalde jag dig inte att sätta hit en länstol 
a t mig? 

Skrifvaren. Jo, höggunstige herr bokhållare, det har 
jag också gjort. Och herrn sitter nu på samma länstol, som 
jag burit in. 

Truls (stiger upp och ser pä stolen). Jaså, är detta en 
länstol, så är det väl. (Sätter sig igen.) När man har så 
många embetssysslor i hufvudet, så kan man omöjligen alltid 
komma sig så ihåg. (Till skrifvaren.) Ställ dig bakom min stol, 
din tölp, säger jag dig! Men har du också bestält om allt 
det andra, som jag befalt dig? 

Skrifvaren. Hvad är det, som höggunstige herr bok- 
hållaren menar? Jag mins inte rätt, hvad . . . 

Truls. Skall du inte minnas, din bälghund? Jag skall 
lära dig, din skurk, att komma ihåg hvad jag säger! Vet, 
din lymmel, att jag är en herr bokhållare, och alt mina 
ord böra ha mera intryck i din skalle, än att du skall strax 
glömma dem igen. (För sig sjelf.) Men att säga sanningen, 
så tror jag inte heller, att jag ännu befalt den stackarn något. 
(Till skrifvaren.) Har jag inte befalt dig att gå ut i staden 
och höra efter, hur folket mår? 

Skrifvaren. Nej, höggunstige herr bokhållare, ännu inte. 



423 

Truts. Na, så befaller jag dig nu, att du skall strax 
göra't. 

Skrifvaren. Ja, det skall bli bestäldt, om höggunstige 
herr bokhållaren bara vill säga mig, hvart jag skall gå, 
och till Jivem. 

Truls. Nå, du måtte vara en rasande dum lymmel, 
som inte förstår dig så mycket på sådana höfligheter, som 
folk af kondition bruka sins emellan. Jag säger dig, att du 
skall gå gata uppföre och gata utföre öfver hela staden och 
gå in i alla hus, som du ser vara öppna. Der skall du 
helsa dem du råkar ifrån din höggunstige patron och gyn- 
nare, herr bokhållaren Truls, och fråga, huru de må. (Han 
besinnar sig litet, sedan säger han:) Ja, det är sant, jag på- 
minner mig, att ännu ingen skickat hit till mig att fråga, huru 
jag mår, och när jag betänker saken rätt, så behöfver jag inte 
just först skicka till dem. (Till skrifvaren.) Derför blif man 
här och gå ännu inte derefter. Men har jag eljest inte be- 
talt dig något'? 

Skrifcaven. Nej, höggunstige herr patron och bok 
hållare. 

Truls. Nå, det var väl sagdt! Så befaller jag dig nu, 
att du kammar min peruk. Se der har du honom. (Truls 
stiger upp af stolen och ger honom peruken. Medan detta sker, säger) 

Malena (till Ingeborg:) Kära min du, vet du, jag tycker, 
att denne kavaljern inte är någon annan än vår Truls. Eller 
hur, hvad menar du? 

Ingeborg. Jag tror detsamma som du. Men hur tro 
det må vara fatt med honom, att han är nu så grann? 

Malena. Inte vet jag. Men jag hör, att den skrif- 
varen, som han har med sig, kallar honom herr bokhållare. 
Kom vads, att herr öfverdiktatören gjort honom till sin 
bokhållare, för jag har hört sägas, att han ville ha en sådan 
betjent. Ja, hade jag det vetat i jåns, inte skulle jag så ha 
snäst honom, som . . . 

Truls (till skrifvaren). Nå, har du inte snart kammat 
ut, din prackare? Eller hur länge skall detta vara? 

Skrifvaren. Jo, höggunstige herr patron och gynnare, 
det skall Strax bli bestäldt. (Derpä sätter Truls på sig peruken, 
och i detsamma blir han jungfrurna varse.) 

Truls (för sig sjelf). Se der, hvar de två komma, som 
vår fru nyss har gjort till jungfrur. De äro temligen granna. 
Få nu se, hur Malena lär skicka sig emot mig, och om hon 



424 

känner mig igen. (Till Ingeborg.) Se god dag, jungfru Inge- 
borg, hennes tjenare. 

Ingeborg. Hans tjenarinna, min herr bokhållare. 

Malena. Jag har också den äran att vara herr bokhålla- 
rens tjenarinna. 

Truls (låtsar ej höra livad Malena säger; för sig sjelf). Ja ja, 
min goda Malena, du skall få betala laget. (Till Ingeborg.) 
livad är det för ett fruntimmer, som jungfrun har med sig? 

Ingeborg. Ser inte herr bokhållaren, att det är jungfru 
.Malena? Jag tror, att herr bokhållaren hvarken vill känna 
igen henne eller höra, hvad hon säger. 

Truls. Hon är nu en alltför förnäm jungfru för att 
vara känd af mig. Men det är sant, jag har nu några 
angelägna embetssysslor att förrätta. Jag måste gå min väg. 
Farväl, jungfru Ingeborg. 

Ingeborg. Farväl, herr bokhållare. (Truls och skrifvaren 
gå ut.) 

Malena. Tvi vare den ovettingen! Nå nå, lappri, det 
skadar inte. Det skall väl bli godt igen. 



Tredje scenen. 

Fru Rangsjuk, Mademoiselle Lovisa, Malena, Ingeborg. 

Fru Rangsjuk. Hvad gören I här för godt, barn? 

Malena. Ers nåd, vi stå bara och tala litet vid 
hvarann. 

Fru Rangsjuk. Hur sade du, Malena lilla? 

Malena. Jag sade, ers nåd, att vi bara tala litet vid 
hvarann, Ingeborg och jag. 

Fru Rangsjuk. Säger du så med, Ingeborg? 

Ingeborg. Ja, ers nåd, jag säger detsamma som Malena. 

Fru Rangsjuk. Trå vare de begge flickorna, hur väl 
de se ut i sina nya kläder, och huru manerligt och besked- 
ligt de veta att bära sig åt! Nu skall jag säga er, barn, 
att I skolen gå ut och lemna oss litet allena, för jag har 
något att tala med min dotter. (Ingeborg och Malena gä ut.) 



425 



Fjerde scenen. 

Fru Rangsjuk, Mademoiselle Lovisa. 

Fru Rangsjuk. Hör, min dotter, jag har nu något 
angeläget att öfverlägga med dig. Du vet, hvad moderlig 
kärlek jag haft ifrån barndomen för dig, och huru ange- 
läget jag alltid låtit mig vara att så föda upp dig, som dill 
stånd fordrat och våra vilkor kunnat tillåta. Det fägnar mig 
ock, det jag ser, att den möda, som på dig blifvit använd, 
inte varit fåfäng, och att du, som vårt endaste barn, så fört 
dig upp, att din far och jag kunnat hafva hugnad af dig. 
Och som du nu är kommen till de åren, att man bör vara 
omtänkt på, huru du väl och hederligt må blifva försörjd, sa 
har jag nu bara velat tala med dig derom, till att få veta 
hvad tanke och böjelse du må kunna hafva för giftermål. 

Mademoiselle Lovisa. Jag erkänner med all barnslig 
vördnad såväl den myckna möda, hvilken min kära mor och 
far haft för min uppfostran ifrån barndomen tills nu, som 
ock den omsorg, min kära mor behagar hafva för mitt bästa 
i framtiden. Hvad giftermål angår, så lära mina föräldrar 
bättre än jag finna, om det är mig nyttigt eller inte, hvar- 
efter jag ock skall rätta mig. 

Fru Rangsjuk. Det är mig kärt att finna en så lydig 
dotter. (För sig sjelf.) Nu skall jag se, att jag kan locka ur 
henne, om det är sant, som man sagt mig, att hon skall 
hafva fatlat tycke för en, som heter Leopold, som är en karl, 
den jag inte känner. (Till Lovisa.) Jo, nu skall jag säga dig, 
att din far och jag tänkt derpå och begge funnit, all dl 
godt giftermål är dig nyttigt; och jag skall också låta dig 
veta, att en vacker, beskedlig karl redan har anmält sig oeh 
begärt dig af oss. 

Mademoiselle Lovisa (blir något häpen och säger för sig 
sjelf:) Hur må detta hänga tillsammans? Aldrig tror jag, att 
Leopold vågat sig åstad till dem utan att låta mig förut veta 
deraf. 

Fru Rangsjuk. Hur är det, Lovisa? Du svarar mig 
ingenting? Säg mig, hvad tyoker du derom, att en karl 
varit hos din far och mig och begärt dig till hustru? 

Mademoiselle Lovisa. Det är svårt för mig, min mor, 
att säga, hvad jag tycker om en karl, som jag aldrig lär ha 



426 

sett. Oeh finner jag det underligt vara, att en karl går 
bort oeh begär mig af mina föräldrar, utan att han förut 
vet om jag tycker om honom eller inte. 

Fru Rangsjuk. Han sade likväl, att han vore bekant 
med dig, och att han vore försäkrad om ditt ja, bara vi 
ville gifva vårt samtycke dertill. 

Mademoiselle Lovisa. Om mitt ja, säger min mor? 
Jag kan sannerligen inte finna mig i denna sak. Men hvad 
tyckte min mor då om honom? 

Fru Rangsjuk. Som jag redan sagt dig, att han är 
en artig och beskedlig karl, så att jag för min del inte kan 
ha något emot honom. Se'n skall han ock, som jag hört 
sägas, vara mycket rik, så att han hederligt kan föda dig. 

Mademoiselle Lovisa (för sig sjelf). O himmel! Tänk 
om det varit Leopold, som funnit utväg att vinna henne, hur 
lycklig vore jag icke då! 

Fru Rangsjuk. Nå, svara mig då, Lovisa, och säg 
hvad du tycker härom? 

Mademoiselle Lovisa. Hvad vill min mor, att jag 
skall svara annat än i jåns, att jag inte kan utlåta mig något 
om en karl, som kanske jag inte känner? 

Fru Rangsjuk. Men vet du inte af någon, som du 
tycker om och du tillåtit att begära dig af oss? 

Mademoiselle Lovisa. Om min mor behagar bara 
nämna honom, så skall jag sedan svara. 

Fru Rangsjuk. Jo, han heter Leopold. 

Mademoiselle Lovisa. Leopold? Ack, huru lycklig 
är jag nu, att Leopold vunnit min fars och mors samtycke ! 
Jag tackar er, min mor, derför, och skall jag veta att er- 
känna er godhet emot mig, så länge jag lefver. 

Fru Rangsjuk. Så är det då visst, att du håller af 
Leopold ? 

Mademoiselle Lovisa. Ja, min mor, det kan ingenting 
vissare vara, och tackar jag min mor ännu en gång, som 
behagat gifva sitt samtycke dertill. (Hon vill i detsamma kyssa 
sin niors hand, men fru Rangsjuk drager handen undan.) Har nu, 
min mor, får jag inte ha den fägnaden all kyssa er hand? 
(För sig sjelf :) Ö himmel! Nu märker jag, att jag förrådt 
mig sjelf. Men kurage, det hjelper inte! Det kan nu inte 
ändras. 

Fru Rangsjuk. Nej, Lovisa, du är inte mera värd att 
kyssa min hand. Nu har jag till min stora sorg fatt höra 



427 

sanningen af det, som jag förr allenast hört glnnkas och 
varit i ovisshet om. Men hur har du understått dig till att 
utan dina föräldrars vetskap fatta tycke för en karl, som 
ingendera af oss känner? 

Mademoiselle Lovisa. Jag kan inte annat svara der 
till, än att jag funnit honom vara behaglig och värd den 
vänskap, som jag lofvat honom, och mitt löfte kan jag al- 
drig rvgga, så länge jag lefver. 

Fru Rangsjuk. Nej, hör på den ovettiga flickan! 
Skall du aldrig rygga detta löfte, säger du? 

Mademoiselle Lovisa. Nej, min mor, det kan jag 
inte göra, ty antingen skall jag hafva Leopold eller ingen. 

Fru' Rangsjuk. Ja, jag skall visa dig annat, så visst 
som jag är mor åt dig, och att du skall gifta dig, både när 
jag vill och med hvem jag vill. 

Mademoiselle Lovisa. Men jag ber, att min mor inte 
tar så ifrigt i denna saken. Jag vill bara fråga, om min mor 
känner den karlen, som vi tala om? 

Fri' Rangsjuk. Nej, inte känner jag honom och vet 
mig heller aldrig hafva sett honom. 

Mademoiselle Lovisa. Efter min mor inte känner ho- 
nom, hur kan hon då veta, om han är värdig att bli hennes 
mag eller inte? Och hur kan min mor då ha något emot 
honom? 

Fru Rangsjuk. Hur jag kan hafva något emot honom? 
Du skall veta, att fast jag inte känner honom just till hans 
person, så har jag väl ändå underrättat mig om hans om- 
ständigheter. Det är väl visst, att han skall ha något till 
bästa, som mig är sagdt. Men hvad är det mer? Det gör 
ju inte tillfyllest för en flicka, som har så hederliga föräldrar 
som du. Och tycker du väl, att det skulle vara anständigt, 
om du nu, sedan din far fått en så hederlig tjenst och, som 
jag förmodar, snart lär komma till ett högre äreställe, skulle 
så kasta dig ned i orenligheten, att du skulle gifta dig med 
en karl, som ännu ej har mera rang eller karakter, än då 
han föddes hit till verlden? Fy, då skulle din far och jag 
hafva mycket liten heder, för det vi födt upp dig. 

Mademoiselle Lovisa. Jag kan aldrig föreställa mig, 
att det är min mors fulla allvar, hvad hon behagar säga. 
Tro mig säkert, min mor, att Leopolds förnuftiga och be- 
skedliga konduit har satt honom i större heder och kredit 
ibland folk, än kanske många andra varit kapabla alt för- 



428 

värfva sig igenom rang och karakter. Och på det min mor 
må ännu närmare lära att känna honom, så skall jag berätta, 
att han är ende sonen uti ett mycket förnämt och hederligt 
hus, att begge hans föräldrar äro döda och lemnat honom 
efter sig i en ansenlig egendom, den han så sköter och 
förestår, att han icke allenast sjelf kan hafva sin hederliga 
utkomst, . utan ock att han deraf kan hjelpa andra, som 
kunna behöfva't. 

Fru Rangsjuk. Du gör mig ett särdeles porträtt om 
lians person! Men med allt det skall jag säga dig, att du 
antingen måtte hålla dig för klokare än allt annat folk, eller 
ock att du resonnerar som en fjolla. Du håller sådana saker 
vara af ringa värde, hvarefter allt förnuftigt folk mest 
slräfvar i verlden, och jag deremot håller den för en tok, 
som inte bjuder till att pryda sig med så stor rang eller 
karakter, som han kan, på det han derefter af annat folk 
må blifva hedrad och ärad. 

Mademoiselle Lovisa. Det är underligt, alt min mor 
och jag hafva så olika mening om denna sak, och lär det, 
som jag finner, komma deraf, att min mor håller den he- 
dern vara förnämst, som står skrifven eller tryckt på ett 
papper, och att jag deremot tycker om sådan heder, som 
har sin grund i förnuftigt folks omdöme. 

Fru Rangsjuk. Nej hör, hur munvig hon är! Aldrig 
har jag nånsin hört maken. Jag råder dig, Lovisa, att du 
inte bjefsar mera emot mig. Jag vill inte mera höra dina 
resonnementer, utan pretenderar i deras ställe en sådan 
lydnad, som en dotter är pligtig att visa emot sin mor. Min 
vilja är denna, alt du slår denne Leopold alldeles ur bågen 
och aldrig mera tänker på honom, och att du deremot be- 
reder dig alt taga en annan, som ja<^ ärnal dig. 

Mademoiselle Lovisa. Har min mor ärnat mig åt 
någon annan'? 

Fru Rangsjuk. Ja, visserligen har jag så gjort, och 
detta är just orsaken, hvarför jag fört dig på denna gifter- 
målsdiskursen. 

Mademoiselle Lovisa. Men om jag skulle få lof att 
fråga, hvem det då är, som min mor ärnat till man 
åt mig? 

Fru Rangsjuk. Jo men, jag skall säga dig, hvem det 
är. Det är unge grefve Valenlin. 

Mademoiselle Lovisa. Ack, livad hör jag! Unge 



429 

grefve Valentin V Skulle min mor väl vilja mig sa illa, alt 

skulle gifta mig med en sådan has? 

Fru Rangsjuk. Var inte ovettig, Lovisa, jag råder dig 
dertill! Skall du kalla honom has, som är grefve och dess- 
utom har en sä hederlig karakter? Jag försäkrar dig derpå, 
att han far sitta högt upp, när din monsieur Leopold och 
många andra sådana fä kanske vara glada, att de fa sitta 
vid dörren. 

Mademoiselle Lovisa. Ja, min mor, jag lemnar gref- 
skapet och karakteren i sitt värde, och vore jag alltför oför- 
nuftig, om jag ej skulle veta att estimera dem, som ega dessa 
förmoner, när deras vett och öfriga väsende svara deremot. 
Men livad denne grefve Valentin angår, så tyckes mig, att 
det är sa fatt med honom, alt om den karakteren och rangen, 
hvarom jag alltid hört honom så mycket tala, vore horta, 
så skulle så litet af hela hans person vara qvar, att han 
knappt skulle kunna synas. 

Fru Rangsjuk. Du kontinuerar allt immerfort med 
dina sotta resonnementer, men jag skall berätta dig, att de 
hjelpa till ingenting, för hade din far och jag ha redan lofvat 
dig bort till grefve Valentin. 

Mademoiselle Locim. Min mor behagar bara skämta 
med mig, för så mycket menar jag alt jag hörer mig sjelf 
till, att jag förut, innan jag kan lofvas bort, åtminstone 
matte fa veta till hvem. 

Fru Rangsjuk. Jag skall säga dig, att jag inte bé- 
höfver fråga dig derom till råds, för jag vet bättre dill 
bästa än du sjelf. Eller tycker du, att det är en liten för- 
mon att fä heta »fru grefvinna , och att se'n bli delaktig af 
en så hederlig rang, som han har"? 

Mademoiselle Lovisa. Men med allt detta är det ju 
bekant, att han är sä fattig, alt han inte en gång äger 
rocken på kroppen. Huru menar min mor då att han skall 
kunna föda mig och en familj, när han nu knappt kan föda 
sig ensam? 

Fru Rangsjuk. Men nu resonnerar du återigen rätt 
som en toka. Har du väl nånsin hört i dina dagar, att 
någon grefve eller grefvinna svultit ihjel? Här kan du nu 
se, hur ogrundadt allt ditt tal är. Derför säger jag ännu 
en gång, som jag sade i jans, att jag inte vill höra dina 

Hus = snobb. 
Svenska Parnassen. 11. 28 



430 

resonnementer längre, utan att du utan krus bereder dig att 
lyda min och din fars befallning och att taga grefve Valentin 
till man. Jag menar, att han rätt nu lär komma hit med 
din far. Lat dä se, att du för dig beskedligt upp mot ho- 
nom och på sådant sätt, som kan komma öfverens med min 
vilja, som jag dig nu har sagt. Men se der, hvar din far 
kommer! 



Femte scenen. 

Jesper Mes, Fru Rangsjuk, Marfemoiselle Lovisa. 

Fru Rangsjuk. Välkommen hem, min herre. Men 
följde inte grefve Valentin med, efter vårt aftal? 

Jesper. Han lär nu på stunden komma efter. 

Fru Rangsjuk. Det är väl. Men, min vän, jag be- 
klagar, att jag nu skall berätta er en tidning, som jag är 
viss på lär vara er obehaglig. Tänk, att Lovisa inte är nöjd 
med det val, som vi gjort, af grefve Valentin till att vara 
var måg! 

Jesper. Hvad! Är hon inte nöjd dermed, eller menar 
hon, att jag inte har makt att taga till min måg, hvem 
jag vill? 

Mademoiselle Lovisa. Det kan så vara, min far. Men 
jag tror dock derhos, att en sådan sak som denna alltid 
närmare angår den, som skall bli hustru, än den, som skall 
bli svärfar. 

Jesper. Nej hör på, tocka resonnementer! 

Fru Rangsjuk. Ja, min vän, detta är ingenting. I 
skulle bara hört, hur hon har gläfsat emot mig hela langa 
stunden bortåt. Och det som aldra värst är af alltsammans, 
så har hon nu måst tillstå för mig, att hon fattat tycke föl- 
en person, som skall heta Leopold, och har hon gått så 
långt, att hon sagt mig midt upp i synen, att hon antingen 
skall ha honom eller ingen. 

Jesper. Nå, hvad hör jag! Leopold? Ar det möj- 
ligt? Fast jag inte känner honom till anseende, så har 
jag likväl hört talas om honom, att han skall vara mycket 

Anseende = utseende. 



431 

välmående. Men ined alit det, min dotter, tycker du väl, 
att det vore beskedligt af dig, se'n din far med mycken 
möda och omkostnad bragt sig så högt upp i verlden, som 
han nu gjort, och står på språng att ännu snart komma 
högre, att du skulle göra både honom och din hederliga mor 
den sorgen att gifta dig med en karl, som är bara en slätt och 
rätt adelsman, utan någon annan rang och karakter"? Men 
jag tror inte, att sådan galenskap nånsin kan falla dig i 
sinnet. Eller hur"? Säg mig, är det visst, att du fattat 
tvcke för denne Leopold, som din mor talar om? 

Mademoiselle Lovisa. Ja, min far, det är helt visst 
och sant, och den saken vill jag inte skämmas för att be- 
känna för min far och mor och för hela verlden, om det så 
skulle behöfvas. 

Jesper. Det må jag tillstå var något fräckt taldt af en 
så ung flicka. Men skäms du inte att tillstå för hela verl- 
den, att du älskar en karl? 

Mademoiselle Lovisa. Xej, min far. Som jag aldrig 
någonting vill göra, som jag icke vill att alla skola få veta, 
så ser jag inte, hvarför jag skulle skämmas för att för alla 
tillstå, det jag på anständigt sätt älskar en karl, som jag 
finner vara mig värd. Jag menar, att det är bara fåfänga, 
när det ena könet vill bjuda till att neka sin böjelse för det 
andra, eftersom hvar och en af begge könen, som känner sig 
sjelf, ändå lär finna, att det är lutter förstäldt väsende der- 
under. 

Fru Rangsjuk. Jag beder er, min herre, att I inte 
resonnerar längre med henne, för hon gör både er och mig 
tokiga, utan befall henne bara att lyda er och min . . . 



Sjette scenen. 

Ingeborg och de förra. 

Ingeborg (kommer hastigt och faller fru Rangsjuk i talet). 
Här är en lakej ifrån grefve Valentin, som säger, att hans 
herre är här och vill hafva den äran att göra sin uppvaktning. 

Fru Rangsjuk. Bed honom helsa sin herre och säga, 
att han skall vara mycket välkommen. (Ingeborg går ut igen. 
Till Lovisa:) Nu få vi se, om du lär vara så tippig i ditt 

Tippig = näbbig, näsvis. 



432 

tal och svar emot honom, som du varit emot din far och mor. 
Men akta dig derför, jag råder dig dertill, eljest skall det 
bekomma dig illa. Det säger jag dig förut. 



Sjunde scenen. 

Grej ve Valentin, hans två lakejer i livré, Fru Rangsjuk, 
Jesper, Mademoiselle Lovisa. 

Grefve Valentin. (Då han kommer in, vänder han sig först 
till sina lakejer och säger:) Spring strax en af er ned igen och 
säg åt kusken, att han väntar här med vagnen, för jag har 
ändå inte tid att dröja här länge denna gång. (Lakejerna gå 
derpå ut. Medan detta säges, befaller fru Rangsjuk sina lakejer att 
sätta in stolar, som ock sker, och då sätta de sig ned.) Jag har den 
äran att gratulera nådiga frun och fröken till det heders- 
ställe, som herr öfverdiktatören nu fått, som var mig hjert- 
ligen kärt, när jag fick hörat. 

Fru Rangsjuk. Jag tackar er, min herr grefve, för 
er gratulation, som är mig så mycket angenämare, som jag 
vet, att herr grefven lager del i allt det, som vårt hus 
angår. 

Grefve Valentin. Ja, det försäkrar jag att jag gör 
som en uppriktig vän. Men hvad säger hon da, min fröken? 
Skall jag inte få någon lack af henne? 

Mademoiselle Lovisa. Jag tycker, att denna sak inte 
förtjenar mera att tacka för, än min mor redan gjort, och 
att herr grefven väl kunnat spara den mödan att för den 
orsakens skull komma hit. 

Fru Rangsjuk (till Lovisa särskildt). Lovisa, kommer du 
inte mer ihåg, hvad jag befalde dig i jåns? Skäms du inte 
att svara herr grefven så ovettigt? (Till grefve Valentin.) Jag 
beder, att herr grefven förlåter henne, att hon svarat något 
tvärt. Hon har i de här dagarna klagat sig, att hon inte 
mår väl, och man vet väl, hur det är fatt, alt när kroppen 
inte mår väl, så kan inte heller sinnet alllid vara sådant, 
som det bör vara. 

Mademoiselle Lovisa,. Hvem, jag, min mor? Nej, 
förlåt mig, jag har orsak att vara glad öfver en god helsa 



433 

och mår alltid väl både till sinne och kropp, när jag slipper 
att se herr grefven. 

Fru Rangsjuk. Nå, aldrig har jag hört maken till 
ovett! Jag beder, att herr grefven inte tar illa upp, att 
hon ... 

Grefve Valentin. Ah, min nådiga fru, alldeles inte! 
Jag vet väl, hur det är fatt med sådana unga fruntimmer. 
Det är ju bekant, att de alltid bruka att förställa sig och atl 
visa sig mest tvära mot den, som de kanske mest tycka om. 

Fru Rangsjuk. Ja ja, jag menar så ock. Det ger 
sig väl efter handen, och mins jag väl, hur jag gjorde i 
mina yngre år. Men hvar kommer herr grefven nu som 
längst ifrån, om jag får lof att fråga? 

Grefve Valentin. Jag har suttit en stund och rifvil 
galen mun borta hos grefvinnan Utangods. Och som jag 
sade, när jag gick bort, att jag ärnade mig hit, så bad hon 
öfvermåttan mycket helsa. Vid det tillfället talte hon rätt 
mycket till nådiga fruns avantage och utlät sig bland annat, 
att nådiga frun redan för många år tillbaka förtjent det 
hederssteg, som hennes herre nu gjort. 

Fru Rangsjuk. Ja, det är en hjertans grefvinna, och 
har hon alltid visat mig mycken vänskap. 

Jesper. Men hur har I blifvit bekant med denna gref- 
vinna, min vän? 

Fru Rangsjuk. Hå, det var en underlig fråga, min 
vän! Vet I inte, att folk af distinktion alltid råkas och bli 
bekanta? Först och främst har jag rätt ofta och mest livar 
söndag sett henne i kyrkan, och sedan så såg jag henne här 
om dagen i en köpmansbod, der hon stod och falkade på ett 
stycke tyg, som jag kan säga var hjertligt vackert. 

Jesper. Jaså. Nå, det är mig kärt, min vän, att I 
är så väl bekant med denna grefvinnan. 

Grefve Valentin. Ja, jag försäkrar, att denna bekant- 
skap väl meriterar att ha. Det enda som jag har emot 
grefvinnan, är detta, att hon gör sig alltför gemen med en 
hop folk, som hon ej borde vara' t med. Som till exem- 
pel, då jag nu var hos henne, var der en samling af alle- 
handa slags folk. Nu voro väl ibland dem sådana, som en 
ärlig karl som jag väl ändtligen utan skam kunde vara i 
sällskap med. Men så voro der åter andra igen, som kanske 

Ritva galen mun = prata tok, prata om ditt ocli datt. 



434 

för sig kunde vara godt folk nog, men som inte voro af 
någon distinktion på något sätt, och dem jag derför i mitt 
sinne inte kunde hålla för annat än bara patrask och slödder, 
och som jag tror, så märkte väl grefvinnan en gång på mitt 
tal och min min, att jag inte stort tyckte om detta sällskapet. 

Fru Rangsjuk. Hå, deri gjorde herr grefven rätt, att 
han lät förstå sitt missnöje deröfver! Jag vet inte, hur 
denna hjertans goda grefvinnan, som jag har en rätt stor 
vänskap för, kan gifva sådant folk utan distinktion lof att 
komma i sitt hus. Nej, tro mig säkert, att jag i den saken 
skall se mig bättre för. Och skall ingen få nosa hit, om jag 
inte något så när förut vet, under hvacl nummer*) han står. 

Jesper. Ja, min vän, deri har I rätt, och jag är af 
samma mening som I, att hederligt och distingueradt folk 
aldrig bör encanaillera sig. Eller hur, min dotter? Hvad 
säger du härtill, och hvad har du för tanke om denna sak? 

Mademoiselle Lovisa. Jag vet inte, om det kan komma 
mig till att döma uti en sak, som min far och mor och en 
grefve till på köpet redan hafva afgjort. 

Jesper. Ah lappri! Säg, barn, hur du tycker. Låt 
mig höra' t. 

Mademoiselle Lovisa. Efter min far befaller mig, så 
skall jag säga, det jag tycker så, att valet af sällskap ej 
alltid bör just grunda sig på karakter och rang, utan i syn- 
nerhet på hvars och ens personliga merit, så att, när man 
har tillfälle att välja folk att umgås och vara i sällskap med, 
det vare sig på kortare eller längre tid, så bör man välja 
dem, som äro förnuftiga och föra en beskedlig konduit, de 
må då vara, som min far och mor kalla dem, karakterise- 
rade eller inte. 

Fru. Rangsjuk (till Jesper). Jag tänkte väl, att sådana 
absurditeter skulle komma fram, och undrar jag, min vän, 
att I ville fråga henne om en sak, som hon inte försiar sig 
på. (Till grefve Valentin.) Jag skall säga herr grefven, att 
när hon var barn, så hade vi en gammal läsvurm här i 
huset till att lära henne läsa och skrifva. Den der gubben 
moraliserade alltid mycket för henne, och hon höll så mycket 
af honom, att, som jag märker, infe allena hans principer 
ännu hänga qvar hos henne, utan jag tror ock, att om denne 

*) Neml. på Riddarhuset. 



435 

gubbe nu skulle komma och fria till henne, så skulle hon 
taga honom till man framför någon annan. 

Mademoiselle Lovisa. Nej, förlåt mig, min mor, deri 
bedrar hon sig. Nog önskar jag mig en man, som har 
denne gubbes vett och beskedlighet, men inte hans år. Ty 
lian var något för gammal för mig. Men så skulle jag ändå 
tusen gånger heldre vilja ha honom till man än en ung 
snushane eller sprätthök, om jag vore obligeräd till att ändt- 
ligen välja endera. 

Fru Rangsjuk. Fy, tocka gemena tankar! Jag vet 
inte, hur denna flicka kommit så att vanslägtas. Ty hon 
brås hvarken på far eller mor, utan har sina egna tokiga 
satser i hufvudet. 

Grefce Valentin. Ah, min nådiga fru, det förgår väl 
med tiden. Låt man mig rada. När hon blir min grefvinna, 
så far hon väl andra tankar. 

Mademoiselle Lovisa. Hur behagar herr grefven att 
säga? När jag blir hans grefvinna? Nej, det kan jag för- 
säkra herr grefven på att jag aldrig blir. 

Grefce Valentin. Och det kan hon försäkra mig på? 

Mademoiselle Lovisa. Ja, utan tvifvel kan jag för- 
säkra herr grefven derpå, så visst som någonting i verlden. 

G ref ve Valentin. Än om jag då kan berätta henne, 
att jag redan fått hennes fars och mors löfte derpå? Hvad 
kan hon då svara? 

Mademoiselle Lovisa. Jo, jag kan svara, att herr 
grefven ändå derför inte fått mitt löfte, som jag håller före 
vid detta tillfälle också vara nödigt, eftersom jag väl bör ha 
ett ord i laget med, när det angår att gifva bort mig sjelf. 
Alen säg mig, herr grefve, hvarför vill han just gifta sig 
med mig? 

Grefve Valentin. Jo, derför att jag älskar henne. 

Mademoiselle Lovisa. Den kärleken måtte hafva kom- 
mit mycket hastigt. Ty hvarken sist när vi taltes vid, och 
inte heller någon gång förut har herr grefven nånsin låtit 
märka sig något sådant emot mig. Men jag skall ha den 
äran att berätta herr grefven, att när två skola giftas 
tillsammans, så är det inte nog, att en af dem älskar, utan 
de måste väl begge älska hvarannan, om eljest giftermålet 
skall bli godt. 

Grefve Valentin. Ja, det vet jag väl, att det skall så 



436 

vara, och hoppas, att det skal] så bli med oss, att hon skall 
älska mig tillbaka igen. 

Mademoiselle Lovisa. Nej, herr grefve, hoppas inte 
det, för det kan jag ändå aldrig göra. Herr grefven må 
inte tro, att jag är så förlägen om till att bli grefvinna eller 
att få rang, att jag skulle gå bort och . . . 

Fru Rangsjuk (faller henne i talet.) Nu orkar jag inte 
längre höra ditt bjebb och ditt smcksnackeri, Lovisa, ulan 
nu befaller jag dig, att du tiger stilla; för det är bättre än 
att tala så fjolligt och barnsligt, som du nu hela stunden 
bortåt gjort. (Till grefve Valentin.) Jag ber, att herr gref- 
ven inte rättar sig efter hennes tal, för hon förstår inte sjelf 
sitt eget bästa, utan låt mig man råda, så skall hon väl 
komma på rätta vägen, och dit jag vill ha henne. Det skall 
inte ha någon nöd. 

Grefve Valentin. Ah, min nådiga fru, jag säger ännu, 
som jag sade i jåns, att unga fruntimmer ställa sig ofta 
emot deras inklination tvära, men sedan låta de väl tala vid 
sig, och inte äldre än jag är, så har jag redan uppleft 
många sådana exempel. 

Lakejen (som i början af denna scen gick ut till kusken, 
kommer i detsamma in igen och säger till grefve Valentin afsides:) 
Herr grefve, här är nu återigen den der köpmansdrängen, 
som har lupit så länge efter grefven, och kräfver betal- 
ning för herr grefvens kläder och för våra livrérockar. 

Grefve Valentin. Jag tror, att den karlen är rasande 
och besatt, som så förföljer mig, hvart jag tar vägen. Säg 
honom, att han drar ända till fanders. 

Lakejen. Men, herr grefve, han lyder mig inte och 
säger, att han inte vill . . . 

Grefve Valentin. Men är du galen, att du talar så 
högt? Ser du inte, att här är annat folk tillstädes? 

Ljakejen (kontinuerar.) Ja, jag säger, att lian inte vill 
gå bort, förrän han fått penningar, så att han . . . 

Grefve Valentin. Tyst, säger jag dig, din bälghund! 
Vet du inte hut att tala så i folks närvaro? 

Ijakejen. Ja, herre, jag skulle också be om mina 
kostpenningar, som jag på så lång tid inte . . . 

Grefve Valentin. Håll mun på dig, din tölp! Och gå 
ned och säg åt kusken, all han gör sig färdig, för jag kom- 
mer strax efter. 

Förlägen om = angelägen om. 



437 

Mademoiselle Lovisa. Har herr grefven så brådtom? 
Vill lian inte göra oss den äran att bli här litet längre? 

Grefve Valentin. Hur då, min fröken? Hur vet hon, 
bur snart jag vill gå bort? 

Mademoiselle Lovisa. Jag hörde, att herr grefven 
befalde kusken hålla sig färdig. 

Grefve Valentin. Hon måtte antingen ha myckel goda 
öron eller ock vara temligen förveten, om hon hört livad 
jag talade med min lakej. 

Mademoiselle Lovisa. Ah, herr grefve, förvetenhefen 
var just inte så stor, och fick jag ingenting annat höra, än 
livad jag förut väl visste. 

Fru Rangsjuk. Nå, hvad är det då för snack igen 
på färde? Har du inte hört, Lovisa, att jag befalt dig atl 
tiga? 

Mademoiselle Lovisa. Jo, jag har så, min mor, och 
skall jag gerna tiga, om det än vore fjorton dagar å rad, 
bara jag nu får tala ett ord till. 

Fru Rangsjuk. Nej, det får du absolut inte. 

Mademoiselle Lovisa. Tänk, grefvens livrékläder . . . 

Fru Rangsjuk (faller henne i talet.) Tig stilla, Lovisa, 
säger jag dig, och var inte ovettig! 

Grefve Valentin. Jag märker, att fröken i dag fått 
temligen stor lust att tala. Men, min nådiga fru, jag skall 
hafva den äran att rekommendera mig, efter jag nu inte har 
tid att vara här längre. 

Fru Rangsjuk. Jag tackar herr grefven för den ära, 
han gjort oss, och ber, att herr grefven inte gör långt 
emellan. (Vid han gar bort, ropar hon efter honom och säger:) 
När herr grefven härnäst kommer till den hjertans grefvin- 
nan Utangods, så ber jag, att herr grefven är så god och 
helsar henne tillbaka igen ifrån mig och sagor, att jag med 
det första skall hafva den äran att vara hos henne. 

Grefve Valentin. Det skall bli bestäldt. (Går ut på den 
ena sidan, och Jesper med fru Rangsjuk och mademoiselle Lovisa pä 
den andra.) > 

Inte göra långt emellan = snart förnya besöket. 



438 



FJERDE AKTEN. 
Första scenen. 

Fru Rangsjuk, Jesper Mes. 

Fru Rangsjuk (ensam). Jag vet inle, hur jag skall bära 
mig åt, att jag må kunna få min herre till att vänja sig af 
med den ödmjuka plien, som han har på sig för alla, som 
han möter. Jag tycker, att det anstår honom nu inte mera, 
utan bör ens air och åthäfvor alltid vara inrättade efter den 
karakter och distinktion, hvari man sitter. (I detsamma korn- 
mor Jesper in, då säger hon till honom:) Välkommen hem, min 
herre. Jag stod just i fönstret, när I kom gåendes på ga- 
tan, då jag observerade, alt I log halten af och bockade er 
något för djupt för en karl, som I mötte, och som jag tyckte 
på utanskriften ej kunde vara af särdeles värde. Åtminstone 
såg han inte ut till att vara så mycken heder värd af en så- 
dan herre, som I likvisst nu är. 

Jesper. Säger I det, min vän? Jag mins inte i hastig- 
heten, hvem det var, jag helsade på. Tyst, vänta litet! Jo, 
nu kommer jag ihåg, hvem det var. Ja, I har rätt deri, min 
vän, att jag helsade för djupt och höfligt på den der karlen. 
Men det kommer sig deraf, att jag inte rätt kom mig ihåg, 
och vet jag inte, hur det är fatt. Jag begynner nu att gå 
och grubbla så mycket på mina gårdar, som äro pantsalla, 
all jag ibland glömmer bort, hvem jag sjelf är. 

Fru Rangsjuk. Käre min vän, gör er inte någon fa- 
lang omsorg i förtid. Lappri i de lumpna gårdarna! Vi fä 
dem kanske väl tillbaka, när tjensten kommer i gång, och om 
vi inte skulle få dem igen, så kan det vara ändtligen lika 
mycket. När vi hafva heder i verlden, så få vi väl födan. 
Menar I, min vän, att de här gårdarna, som I nu talar om, 
kunna väga upp mot er karakter eller ock emot den hedern 
att ha en dotter, som skall bli grefvinna? 

Jesper. Nej, min vän, det förstår jag väl, att sådana 
saker äro en större angelägenhet än några gårdar. Men 
emellertid kostar vår nya inredning och stat så mycket, att 
jag rätt nu inte mera vet, hvar jag skall taga flera penningar 
till det, som ännu fallas oss. Ty först är här rätt ondl dier 
att, få penningar, och se'n, när man ändtligen fatt dem, 



439 

så måste man betala så dryga intressen för dem, att jag 
skäms att säga't. 

Fru Rangsjuk. Ja, jag tror väl, att intressena lära 
stiga något. Men ändå hjelper det inte. Vi måste väl full- 
följa livad vi begynt. Jag skulle eljest fråga er, min vän, 
hur det se'n gick med handeln om hästarna, och om dol 
blef något af? 

Jesper. Jo, den saken är riktig. Jag fick dem för 1 75 
dukater, och lära vi idag få dem hit hem. 

Fru Rangsjuk. Nå, det är mig rätt kärl, så får jag 
i morgon probera dem för var nya vagn med kusk, lakejer 
och alltihop. Hå, det var artigt, käramin vän! (Ta'r gubben 
i famn, hoppar på golfvet och visar sig öfvermåttan nöjd.) Om jag 
ägde alla gärdar i verlden, så kunde de inte så fägna mig 
som detta hjertans vackra ekipaget. Tänk huru folköl lär 
gapa och förundra sig, när de fä se hennes nåd fru dikta- 
I ("uskan, som kanske om några dagar får heta fru general- 
diktatörska, i denna präktiga vagn, som jag väl tror att ingen 
af våra förnämsta grefvinnor skulle skämmas för att åka i! 
Det vill säga annat än alt sitta på landet och kånka i vår 
gamla vagn emellan kyrkan och gården. Men se der, livar 
vår bokhållare kominer! 



Andra scenen. 

Fru Rangsjuk, Jesper, Truls i bokhållarekläderna, 
Skrifcaren. 

Jesper. Se god dag, herr bokhållare. Hur står til 
med honom och kassan? 

Truls (bryter sig mycket och snusar, säger till skrifvaren :) 
Hör, skrifvare, tag mig hit en länstol, att jag får hvila mig 
litet. 

Jesper. Men herr bokhållaren svarar mig inte på min 
fråga. 

Truls. Hå! ödmjuka... Nej, det var fru- mycket. 
Hörsamma och tjenstberedvilliga tjenare, min herr öfver- 

Riktig = afgjord, klar. Artig = rolig. 
Bryta sig = brösta sig. 



440 

diktator och fru diktatörinna. Jag kan inte tala stort, in- 
nan jag får sitta, för jag är så hjertligt trött af embets- 
sysslor. (I detsamma kommer skrifvaren in med länstolen, hvarpå 
Truls då sätter sig.) 

Fru Rangsjuk. Nå, jag kan säga, att herr bokhålla- 
ren temligen väl vet att taga sin kommoditet och respekt 
i akt. 

Truls. Jag skulle mycket illa ha passerat min verld, 
om jag det inte visste, och så anstår det folk af karakter 
och distinktion att göra. 

Fru Rangsjuk. Så min sann! Räknar herr bokhålla- 
ren sig också ibland dem? 

Truls. Ibland hvilka skulle jag väl eljest räkna mig, 
se'n jag blifvit en herr bokhållare? Och menar ers nåd inte, att 
jag nu kan sätta min hatt så högt som någon annan? 

Fru Rangsjuk Det är rätt, herr bokhållare! Jag 
håller af folk, som liar ambition. (För sig sjelf.) Trå vare 
den Truls! Jag märker på hans manerliga tal, att han likvisst 
vet folkseder. 

Jesper. Men säg mig nu, herr bokhållare, hur står 
det eljest till med herr bokhållaren och kassan? Må de 
begge väl, så skall det vara mig kärt. 

Truls. Herr öfverdiktatören kan man taga sig en 
stol och sätta sig här hos mig, så få vi talas vid derom. 

Jesper. Ja, jag tackar herr bokhållaren. 

Truls. Nå, det är väl. Nu skall jag säga, att jag 
mår så der temligen väl, undantagandes att jag i natt som 
var hade en liten uppkastningsfeber, som ändå ingenting ville 
säga, efter hon gick strax öfver igen. Men livad kassan 
angår, så är der inte stort mera qvar. Och vet jag inte, hur 
det är fatt, att der är en sådan särdeles connexion emellan 
min mage och herrns kassa, att ju fullare magen blir, ju 
tommare blir alltid kassan. 

Jesper. Såå, det är underligt nog. Men har då herr 
bokhållaren låtit föra allt väl till boks hvad som är ut- 
gifvet? 

Truls. Nej, ännu inte, herr öfverdiktatör, utan jag 
har alltsammans här i detta mitt hufvud. Men nu tänker 
jag att låta föra't till boks, och derför har jag också tagit 
skrifvaren med mig. 

Fru Rangsjuk. Jaså, så vilja vi nu lemna herr bokhäl- 



441 

låren allena, på det han inte må hindras i sina embets- 
sysslor. 

Tråls. Det var väl taldt. Ty sällskap kan inte tjena, 
när man har hufvudet fullt af affärer. (Fru Rangsjuk och 
Jesper ga ut.) 



Tredje scenen. 

Tråls, Skri/råren. 

Truls. Nå, skrifvare, nu skola vi begynna vart arbete; 
och är det förnämsta af alltsammans, att du är bra flitig 
och arbetsam. Ty hvarken anstår det mig, och inte heller 
orkar jag arbeta. Om jag kan eller inte, det går ingen an. 

Skrifoaren. Jo, höggunstige herr bokhållare, jag skall 
göra min flit. 

Truls. Men innan vi nu komma till arbetet, så måste 
jag väl först lära att känna dig och veta, hvad du är för en 
karl. Derför skall du nu säga mig, hvem du är, hvad din 
far har varit för en, hur han hetat, hur gammal du är, hvad 
du varit, innan du nu kom till herr Öfverdiktatören, om 
du nånsin förr har haft en så hurtig och förnäm förman, 
som du nu har, hvad du tycker om mig, om inte jag är 
vördig, förståndig och väl förtjent att vara en herr bokhållare, 
om någon sådan herr bokhållare i verlden mera fins som 
jag — och mera sådant. 

Skrifvaren. Min gunstige herr bokhållare, här äro 
alltför många frågor på en gång. Hvilken befaller höggun- 
stige herr bokhållaren att jag först skall svara på? 

Truls, Svara mig på de sista frågorna först, för de 
äro mig angelägnast. 

Skrifvaren. Jo, höggunstige herr bokhållaren är en 
sådan herr bokhållare, som jag tycker alltför mycket om, och 
som så väl förstår sin tjenst, att jag tror, att aldrig någon 
sådan herr bokhållare i verlden är mera till som herr bok- 
hållaren. 

Truls. Nå, det var väl svaradt! Jag märker likvisst 
pa dig, att du har förstånd, fast du inte är annat än en 
skrifvare. Men hvad tycker du eljest om mitt ansigte, min 
air och mitt öfriga väsende V 

Skrifvaren. Jag kan inte annat säga, än att höggun- 



442 

stige herr bokhållaren är i allt en fullkommen, hurtig och 
galant kavaljer, och om jag vore ett fruntimmer, sä blefve 
jag rasande kär efter herr bokhållaren. 

Truls (klappar honom på axeln.) Säger du det, min ärlige 
skrifvare? Ja, det vet jag allt förut, och har jag bara frågat 
dig för ro skull. Men svara mig nu på de andra frågorna, 
angående dig sjelf. 

Skrifvaren. Hvad mig angår, min höggunstige herr 
bokhållare, så var min far en hederlig och förmögen köp- 
man här i staden. Men han kom igenom åtskilliga olyckor 
sä af sig, att hans barn nu efter hans död måste tjena. 
Emellertid vardt jag, medan han lefde, hållen till att lära 
allehanda nyttiga saker, såsom läsa, skrifva, räkna och 
mera sådant, som nu allt kommer mig rätt väl till pass. 

Truls. Nå, det är allt väl. Men det är sant, vi ha 
inte tid att diskurrera längre, utan nu måste du gå ut och 
skaffa mig in boken, som jag skall hålla, så får jag begynna 
der med. 

Skr if våren. Ja, höggunstige herr bokhållare, det skall 
strax bli bestäldt. Men livar är då den boken, som jag 
skall hemta hit? 

Truls. Ja, det vete väl hin, hvardenär! Jag tänkte, 
att du skulle veta' t. 

Skri/våren. Nej, jag vet'et inte. Men hvad skall hög- 
gunstige herr bokhållaren göra med denna bok? 

Truls. Öfverdiktatören har ju sagt, att jag skall hålla 
henne och föra till boks hvad jag gifvit ut. 

Skrifvaren. Hå, nu förstår jag! Höggunstige herr 
bokhållaren vill visst, att jag nu skall skrifva upp, hvartill 
penningarna äro utgifna? 

Truls. Ja, så mycket förstår jag med. Det skall inte 
du lära mig, din lymmel! Utan gäck nu åstad och skaffa 
hit sådana saker, som man behöfver, när man skall skrifva 
upp penningar. 

Skrifvaren. Höggunstige herr bokhållaren lär visst 
mena papper, penna, bläck, sand och sådant mer? 

Truls. Ja, det må du allt veta, som är skrifvare. För 
derföre har jag aldrig gifvit mig ut. 

Skrifvaren (gående ut). Det skall allt bli bestäldt, hög- 
gunstige herr bokhållare. 

Truls. Denne karlen tycks vara beskedlig nog. Och när 
jag rätt tänker efter saken, sa undrar jag likvisst, att jag blifvit 



443 

en herr bokhållare, och han inte annat än en skrifvare änder 

mig. Ty utan (ill alt tala derom, att hans far varit en hederlig 
och förmögen köpman, och att min far inte annat var än 
en gammal skoflickare här i sta'n, som kanske ofta lappat 
hans fars drängars skor, så har han i sin dar lärt vackert 
läsa, räkna och skrifva, som jag nu allt finner lära behöfvas 
för att förstå en herr bokhållaretjenst. Hvaremot jag, san- 
ningen att säga, knappt känner de första bokstäfverna i abc- 
boken. Men det hjelper allt inte. Efter det nu har så 
kommit sig, att han blifvit min underbetjent, så skall jag 
också hålla tummen på ögat på honom, så att han skall 
veta, att han har förman och står i tjenst under mig. 
(Medan detta säges, har skrifvaren burit in bord, stol, papper, pennor, 
bläck och livad dertill hör.) 

Truls. Har du nu skaffat in hvad som behöfs? 

Skrifcaren. Ja, höggunstige herr bokhållare, det är 
nu allt tillreds. 

Truls. Nå, så sätt dig nu vid bordet att skrifva. 
(Nu sätter skrifvaren sig vid bordet. Truls stiger upp frän stolen, 
spatserar några gånger af och an pä teatern, sätter fingret vid näsan 
och gör åtskilliga fukter, som markera, att han är mycket afiäiré. 
Säger sedan till sig sjelf:) Om det inte vore så mycket för mig 
om hedern och respekten till görandes, så skulle jag heldre 
vilja vara utan denna tjenst, för hon kostar alltför mycket 
hufvudbryderi. Men det hjelper inte, och hvad gör man 
inte för att komma upp och bli ansedd i verlden? (Han kon- 
tinuerar ännu något i sina spekulationer. Andtligen säger han till 
skrifvaren:) Nå, hur länge skall jag vänta? Har du inte 
skrifvit färdigt ännu"? 

Skrifcaren. Nej, höggunstige herr bokhållare, jag har 
ännu inte begynt att skrifva något. 

Truls. Men är du galen och ifrån vettet"? Och hvad sitter 
du och nölar efter? Ser du inte, att herr bokhållaren, din 
höggunstige herr förman, går här på golfvet och väntar 
på dig? 

Skrifvaren. Jo, nog ser jag, att höggunstige herr bok- 
hållaren går på golfvet. Men jag sitter här och väntar på, 
att höggunstige herr bokhållaren skall säga mig, hvad jag 
skall . . . 

Truls. Vänta dig för atton tunnor tusen böflar och 
resonnera inte med mig, utan skrif! Och du skall skrifva, om 

Xöla = söla. 



du inte vore rasande, för derför sitter du här, och om du 
inte strax gör, livad jag befaller dig, så skall jag rätt nu 
visa dig annat. Hör du, din lymmel? (Han höter åt skrifvaren.) 

Skri/paren (blir illa vid och .stiger upp). Käre, hög- 
gunstige herr bokhållare, blif inte onådig, utan hör mig bara 
och låt mig få tala ett ord. 

Tråls. Men är det inte alltför svårt, när man skall 
dras med sådana oförståndiga subalterner! Nå, lät höra da, 
hvad har du att säga? 

Skri/paren. Jo, höggunstige herr bokhållare, jag vill 
bara säga det, om jag får lof, att det kommer väl mig till att 
skrifva; men så lär det också komma höggunstige herr bok- 
hållaren, såsom min högförnäme förman, till att säga mig, 
hvad jag skall skrifva. Ty eljest kan jag omöjligt veta't. 

Truls. Vet hut, din kanalje! Skall du understa dig 
all lära mig, hvad mig kommer till, och hvari min tjenst be- 
star"? (För sig sjelf.) Jag tror ändå ined allt det, att den 
prackaren har rätt. Ty när jag tänker efter, sä kan han 
val inte veta, hvartill penningarna äro utgifna, efter jag sjelf 
gifvit dem ut. (Till skrifvaren:) Nä, sa salt dig nu ned igen 
vid bordet och skrit', som jag befaller dig, men hör noga 
etter mina ord och lat mig inte säga en ting två gånger. 
För du skall veta, alt jag ibland är något kort för hufvudet, 
och da rader jag inte för mig sjelf. (Skrifvaren sätter sig ned igen 
vid bordet. Truts är nu värre brydd och affairé än förr. För sig sjelf.) 
Det är likväl ett fasligt och terribelt hufvud bryderi, som en 
ärlig karl skall plägas med. (Till skrifvaren.) Nä, skrif nu, 
som jag säger. (Dikterar.) »Välvise och välaktade herr bok- 
hållaren, min höggunstige gynnare och förman har befalt 
mig att skrifva.» (För sig sjelf.) Ja, hvad då? (Betänker sig litet.) 
Jo, jo, nu vet jag. Rätt nu skall det väl komma fram. 
(Till skrifvaren.) Låt höra, hvad du nu har skrifvit. 

Skrifoaren (läser). »Välvise och välaktade herr bokhål- 
laren, min ...» 

Truls. Vänta litet! Stryk ut väl pä begge ställena 
och sätt hög i stället. 

Skrif caren (gör sa och läser sedan). »Högvise och högak- 
tade herr bokhållaren, min höggunstige gynnare och förmän 
har befalt mig titt skrifva ...» 

Truls. Stryk ut skrifva och sätt i stället föra pennan. 

Skrifparen (gör sä och läser). »Har befalt mig att föra 
pennan.» 



445 

Truls. Du skall sätta: »har befalt och kommenderat mig, 
som är hans underdånige underbetjent och skrifvare, att. . .» 

Skrifvaren (korrigerar och läser sedan). Har befalt och 
kommenderat mig, som är hans underdånige underbetjent 
och skrifvare, att föra pennan. 

Truls. Nå, det är väl och bra. Skrif nu mera. (Skrif- 
varen sätter sig ned, och Truls dikterar.) Fördenskull har också 
högvälbemälte herr bokhållaren af herr öfverdiktatören, väl- 
aktade och förståndige herr Jesper Mes undfått en viss 
summa penningar, som högbemälte herr bokhållaren nu så 
just ej kan minnas, till att gifva ut och föra till boks, som 
nemligen följer. (Säger till skrifvaren.) Nå, läs nu upp hvad du 
har skrifvit. 

Skrifvaren (läser). Fördenskull har också högvälbe- 
mälte herr bokhållaren . . . 

Truls. Holla! Du skall skrifva: »fördenskull har också, 
i betraktande af sådant allt ...» Se'n skall du också ta' i 
akt, som jag redan sagt dig, att du alltid skall lemna tål 
ute och sätta hög i stället, så ofta jag kommer att nämnas. 

Skrifvaren (ändrar och läser sedan). Fördenskull har också, 
i betraktande af sådant allt, högbemälte herr bokhållare af 
herr öfverdiktatören, välaktade och förståndige . . . 

Truls. Sätt man dit välförståndige. 

Skrifvaren (gör så och läser). Af välaktade och välför- 
ståndige herr Jesper Mes undfått en viss summa . . . 

Truls. Stryk ut undfått och sätt accepterat i stället, 
för det låter litet bättre. 

Skrifvaren (korrigerar och läser sedan). Accepterat en viss 
summa penningar, som högbemälte herr bokhållare nu ej så 
just kan minnas, till att gifva ut och föra till boks, som 
nemligen följer. 

Truls. Nå, det hänger allt bra tillsammans. Skrif nu 
mera. (Går ett par slag öfver teatern.) Låt mig se. Jo, skrif 
nu. Nu kommer jag ihåg. (Dikterar.) Utbetalt i en bod uppå 
fruns befallning för lakejernas manschetter och halsdukar 60 
daler, om jag mins rätt. Till snörmakaren utgifvit för snören 
till lakejernas livréer, som jag tror, 100 daler. 



Svenska Parnassen 11. 



446 

Fjerde scenen. 

Ingeborg, de förra. 

Ingeborg (kommer hastigt inlöpandes). Jag skall helsa herr 
bokhållaren ifrån hennes nåd. Hon står i handel om ett 
stycke tyg, som håller 32 alnar, och köpmannen begär 9 daler 
alnen derför. Nu vill hennes nåd bara ha af herr bokhål- 
laren en uträkning, hur mycket hela stycket kommer att kosta. 

Truls. Hör det också till bokhållarsysslan? 

Ingeborg. Ja visserligen. Och hennes nåd vill strax 
ha svar, för köpmansgossen står och väntar. 

Truh (klar sig bak örat). Jag är här så öfverhopad med 
arbete, att jag inte vet, hvilket jag först skall göra ifrån 
mig. Låt mig se: ett stycke tyg af 9 alnar, som kostar 32 
daler alnen . . . 

Ingeborg. Nej, herr bokhållare, stycket håller 32 alnar 
och kostar 9 daler alnen. 

Truls. Jaså. Hvarför säger hon då inte rätt? Nu 
skall jag räkna efter. Låt mig se: 32, 42, 52, 62, 72, 82, 
92, 102. Ja, der ha vi det! Det var 102 daler ungefär, 
mer eller mindre. 

Skri/våren. Nej, herr bokhållare, det lär inte slå så ut. 
Vänta litet, jag skall strax räkna ut' et på papperet, om jag far lof. 

Truls. Bry dig inte, skrifvare. Det är en sak, som 
kommer mig till, och det kan inte och skall inte heller bli annat 
än 102 daler ungefär, mer eller mindre. Och det skall jag 
försvara för alla menniskor i hela verlden, som understa sig 
att säga mig annat. Helsa hennes nåd, jungfru Ingeborg, 
och säg, att hela stycket kostar ungefär 102 daler. Och om 
hennes nåd inte är nöjd med den summan, så kan bok- 
hålleriet ej befatta sig mera dermed. 



Femte scenen. 

"Truls, Skrifvaren. 

Truls. En ärlig karl blir så brydd och hindrad i sina 
sysslor, att man inte får tid att göra dem ifrån sig. Läs 
nu upp, skrifvare, hvad du har skrifvit. 

Skrifvaren (läser). Högvise och högaktade herr bok- 
hållaren, min höggunstige gynnare och förman, har befall 
och kommenderat mig, som är hans underdånige under- 



447 

betjenl och skrifvare, att föra pennan. Fördenskull har också, 
i betraktande af sådant allt, högbemälde herr bokhållare af 

herr öfverdiktatören, välaktade och välförståndige herr Jesper 
.Mes accepterat en viss summa penningar, som högbemälte 
herr bokhållare nu så just ej kan minnas, till att gifva ut 
och föra till boks, som nemligen följer: Utbetalt i en bod 
uppå fruns befallning för lakejernas manschetter och halsdukar 
60 daler, om jag mins rätt. Till snörmakaren utgifvit till 
snören för lakejernas livréer, som jag tror, 100 daler. 

Truls. Nå, det der är allt bra. Skrif nu mera. (Dikterar.) 
Betalt i en bod för hvit taft till gardiner i fruns nya vagn 
ungefär 11 plåtar. Betalt på källaren för allehanda smått, 
som herr bokhållaren sjelf förtärt, 18 daler. Noch gifvit på 
fruns befallning åt en främmande dräng, som var här i jåns, 
en specie-riksdaler, för det han kallade frun ers nåd och 
mademoiselle fröken. Noch betalt på källaren 12 daler, 
dito för en gammal skuld der 15 daler. 

Skrifcaren. Men, om jag får påminna, om höggun- 
stige herr bokhållaren får lof att så föra upp sina egna 
källarpenningar . . . 

Truls. Nej, hör på en sådan ovettig underbetjent, som 
understår sig att resonnera i mina affärer! Det vore en 
annan sak, om herr öfverdiktatören hade förbjudit mig 
att göra' t. Men det har han ännu aldrig gjort, och det vore 
visst en ynklig tjenst, om man ej hade sä mycket dervid, 
att man hade fri förtäring på källaren. Så mycket måtte 
man väl åtminstone ha för sitt hufvudbryderi. 



Sjette scenen. 

Ingeborg, Truls, Skrifcaren, två djeknar. 

Ingeborg. Hennes nåd fick i jåns herr bokhållarens 
svar angående tygstycket. Men hon hade inte tid att sluta 
den handeln, efter hon i detsamma fick främmande. Nu har 
hon befalt mig att föra dessa två djeknar till herr bokhålla- 
ren. De äro alltid vana att få någon penning hvart år af 
hennes nåd, och alltså vill hon, att herr bokhållaren af kas- 
san också nu skall gifva dem något. 

Truls iför sig sjelf). Nå, nu återigen! Alltid nya be- 
ställningar och nya hufvudbryderier, så att jag undrar på, att 



448 

ens hufvud kan stå ut med allt det, som så hoptals före- 
faller. Och jag tror, att folket är rasande att vara utgjordt på 
mig i dag. Jag begynner rätt nu att bli trött, och jag tror 
sömnig med, för jag fick inte stort sofva i natt för den upp- 
kastningens skull, som kom på mig. (Till Ingeborg.) Ja, hvar 
äro då de två djeknarna? Jag måtte väl tala vid dem och 
höra, hvad de säga, innan jag gifver dem något. 

Ingeborg. Jo, de stå begge här, herr bokhållare. 

Truls (sätter sig på sin länstol, sträcker sig och gäspar. Till 
djeknarna.) Nå, säg man nu dristeligen, hvad I hafven att 
draga an hos mig, och hvari er begäran består. 

(Djeknarna ställa sig en på livardera sidan om honom och bocka 
sig mycket djupt. Den förste talar långsamt, lågt och messande och 
dröjer en liten stund emellan hvart ord, hvaremot den andre talar 
mycket högt och det fortaste han kan.) 

Förste djeknen. (När denne begynner tala, vänder Truls sig 
till honom och ryggen till den andre.) Hög-vi-se, hög-äd-le och 
hög-gun-sti-ge herr bok-hål-la-re, pa-tron och gyn-na-re, vi ä-ro 
två fat-ti-ge djek-nar och bo-na-rum ar-ti-um sci-en-ti-a-rum- 
que cul-to-res in-de-fes-si. Vi haf-va i-från barn-do-men be- 
gynt att läg-ga oss på så-da-na sa-ker, som cum tem-po-re 
kunna gö-ra oss skick-li-ge ad pro-mo-tio-nem et ad ob-ti- 
nen-dum gra-dum ma-gi-ste-ri-i, på det vi se-dan måt-te blif-va 
så myc-ket di-gnio-res till att blif-va an-tag-ne in mi-ni-ste-ri-o. 
(Medan detta säges eller hälft sj unges, begynner Truls så småningom 
att bli långögd och att slumra.) 

Andre djeknen. (Talar så fort och högt, att Truls härigenom 
blir uppväckt. Truls gnuggar sig i ögonen och vänder sig till den 
talande.) Alldenstund nu våra parentes, som äro mycket fat- 
tige incola3 uti staden Södertelje, ej bafva råd och lägenhet 
att så understödja oss uti förenämnda vårt lofliga och, som 
vi förmoda, omnium bonorum approbationem förtjenande 
uppsåt, och det är bekant, quod paupertas sit durissimum 
telum, quse etiam ferrum frangit, så att vi derför äro tvungne 
impetrandi propositi infinis et laudabilis, uti speramus, in- 
stituti gratia att söka goda menniskors hjelp och benägna 
understöd . . . 

Förste djeknen. (När denne begynner tala, vänder Truls 
sig äter till honom och ryggen åt den andre.) För-den-skllll och 
e-me-dan vi i-från åt-skil-li-ga är till-ba-ka haf-va af er-fa-ren- 
he-ten in-hem-tat, att högväl-bor-ne nu-va-ran-de öf-ver-dik-ta- 
tö-ren herr Jesper Mes och hennes hö-ga nåd all-tid va-rit 



449 

att räknas i-bland dem, som bö-ra he-ta mu-sa-rum at-que 
stu-di-O-rum (nu begynner Truls åter att somna in) fau-to-res, pro- 
mo-to-res, pa-tro-ni, mse-ce-na-tes ac se-sti-ma-to-res, ty för-mo-da 
vi ock bil-ligt, att hans och hen-nes hö-ga nåd, ic-ke min-dre 
nu, än det all-tid förr år-li-gen skett, lära quam gra-tio-sis- 
si-me i-håg-kom-ma oss med ett li-tet vi-a-ti-cum och gra-ti- 
a-le, då vi sko-la re^sa hem till värt gym-na-si-um och li-te- 
ra-rum se-dem i-gen. 

Andre djeknen. (Talar högt och fort, som förut. När han 
begynner, vaknar Truls åter upp, sträcker sig, gäspar och gnuggar sig 
i ögonen och vänder sig till honom, som förut.) Och till den 
ändan har nu hennes höga nåd igenom denna högtförnäma 
och dygdiga virginem, som der ännu närvarande står, förvist 
oss begge ad illustrissimam dominationem vestram, förmodandes 
vi att af eders herrlighet blifva med något hulpne, såsom va- 
rande illustrissimae dominationis vestree clientes humillimi. 

Truls. Nå, det måtte vara ett par rasande djeknar, 
som jag nu råkat ut för! Den ene talar så, att han kan 
söfva folk in, och när den andre satanas begynner att tala, 
så får ingen menniska sofva i fred. — Hör, gode vänner, jag 
tyckte, att jag hörde i jåns en af er sjunga fram ett ord, 
som hette magister, och om jag inte bedrar mig, så är er 
begäran sådan, att I ville ha något, på det I skall kunna 
hjelpa er fram till att bli magistrar, och jag finner, att det 
är onödigt, att I derför skall besvära ärligt folk. (Vänder 
sig till skrifvaren.) Skrif strax resolutionen för de här karlarne. 
(Dikterar.) Bokhålleriet kan sig med denna ansökningen icke 
befatta, efter medlen i kassan redan äro utgångna och för- 
tärda till andra, nödigare behof. 

Förste djeknen. Hög-gun-sti-ge herr bok-hål-la-re, vi 
bed-ja quam sub-mis-sis-si-me att . . . 

Truls. Jag vill inte höra någon messa. Skrifvare, har 
du skrifvit färdigt hvad jag sagt dig, så läs upp'et. 

Skrifvaren. Ja. (Läser upp resolutionen.) 

Truls. Nå, det var rätt. Gif dem nu papperet och 
låt dem löpa. (Skrifvaren gör så. Djeknarne bocka sig djupt för 
Truls och gå, hvilket ock Ingeborg gör.) 

Förvisa = hänvisa. 



450 



Sjunde scenen. 

Malena, Truls, Skrifvaren. 

Malena. Jag skall helsa herr bokhållaren ifrån hennes 
nåd. Hon begär, att herr bokhållaren vill komma upp till 
henne, ty hon har något angeläget att tala med honom. 

Truls (för sig sjelf). Jag tror, att det är sant, som ord- 
språket säger, att gammal kärlek rostar inte. Jag vet inte, 
hur det är fatt. Jag tycker, att jag ändå håller af den 
styggan, fastän hon var ovettig mot mig i jäns. (Till skrif- 
varen.) Ja, gå man ut, skrifvare. Vi lära inte hinna arbeta 
mera i dag, utan vi måste väl skjuta upp med det öfriga 
af vår räkning till härnäst. (Skrifvaren gar.) 

Malena. Jag tror, att herr bokhållaren inte hör, hvad 
jag säger. Eller valar han sig inte att svara derpå? 

Truls. Men, min kära jungfru Malena lilla, hur kom 
del sig, att hon rätt nunnas var så ovettig emot mig och 
viste mig så skamlöst af, som hon gjorde? 

Malena. Aldrig hade jag tänkt, att herr bokhållaren 
skulle så länge komma ihåg sådana bagateller. Det var 
inte annat än smått kärleksgnabb. Nog kan herr bokhållaren 
veta, att jag inte kunde ha något allvar dermed. 

Truls. Trå vare de der stygga qvinfolken! Jag tror, att 
de äro gjorda för syndens skull. Nej hör bara, hur de 
kunna åka och vända, och hur liten möda det kostar de 
stygga kräken till att få en ärlig karl hvarthän de vilja, bara 
de öppna sin mun. Hör, jungfru Malena, hur är det? Skall 
det blifva vid vårt gamla aftal, att vi begge skola ega hvar- 
annan, och har I nu lust till att bli en fru bokhållarinna? 

Malena. Det är en sak, som dependerar af herr bok- 
hållaren. 

Truls. Dependerar saken af mig, så är han riklig. 
Se der är min hand derpå. Och nu vilja vi följas al upp 
till hennes nåd, att höra hvad hon har för godt alt säga. 



451 



FEMTE AKTEN. 

Första scenen. 

Bokhållaren Truls, Kusken Knut. 

Truls (kommer baklänges in, vänder ryggen åt teatern, men 
ansigtet dit han kommer ifrån och talar i tillbakagåendet mycket ifrigt 
med Knnt, som kommer in efter honom). Men bur kan du un- 
dersta dig att vara så näsvis och att göra dig lika nackhög 
med mig, liksom vi vore lika goda begge? Eller bur 
ycker du? 

Knut. Jag tycker så, att vi alltid förr varit lika goda 
kålsupare, och att vi tjena en herre. Och fast du nu har 
hängt den der rocken och peruken utanpå dig, så tycks mig 
ändå, att du just derför inte har kunnat bli bättre än jag. 

Truls. Och jag skall visa dig, din dränglymmel, att 
jag nu är en helt annan karl än förr, och att du nu här- 
efter h varken mera får kalla mig Truls eller du, utan »herr 
bokhållare». 

Knut. Hvad, bokhållare du? Nå, nu må jag skratta. 

Truls. Ja rätt, herr bokhållare ja. Ja men är jag 
så. Och jag befaller dig nu, såsom en herr bokhållare, 
alt du ifrån denna stund visar mig respekt, som en herr 
bokhållare tillkommer. Ja, respekt skall du visa mig, din 
lymmel, om du icke vore rasande, säger jag. Ty just der- 
för' att jag skall hafva respekt, är jag blifven en herr bok- 
hållare. 

Knut. Nå, låt så vara då. Men, om jag får lof att 
fråga, hvem har då gjort herrn till en herr bokhållare? 

Truls. Jag behöfde väl just inte att gifva dig något be- 
sked härom. Men dock för vår gamla bekantskaps skull, så 
skall jag säga dig, att min herre har gjort mig dertill. 
(Han gar litet ikring och ser på sina kläder, ben och fötter.) All, se 
hur dammiga mina skor äro! Hör, Knut, tag strax hit 
skoborsten och stryk dem rena. 

Knut. Hur sade herr bokhållaren? 

Truls. Jag sade, att du skall taga en skoborste och 
göra mina skor rena. 

Knut. Och jag råder herr bokhållaren, alt han häller 
sig något litet i huden och inte skenar öfver skaklorna. 



452 

Truls. Och jag råder dig, din bälghund, att du gör 
som jag befalt dig. Jag har sagt, att min herre har gjort 
mig till sin herr bokhållare, och om du inte vill tro det, så 
se här, läs detta b ref. (Han tager upp papperet och gifver Knut 

att läsa.) 

Knut (skrattar). Ja, jag ser det. Men här står ju ändå 
inte, att jag skall stryka herr bokhållarens skor. 

Truls. Nå, du måtte då vara en rasande dum lobasker, 
som inte har förnuft till att resonnera med. När du ser, att 
herrn har gjort mig till sin herr bokhållare, så följer ju deraf, 
att allt herms folk skall visa mig respekt som herrns herr bok- 
hållare, och att de allesammans skola stryka mina skor och 
göra mera till, om jag' befaller. Ja, respekt skall jag ha 
ibland folket, om icke alla tusende böflar vore lösa. Ja men 
skall jag så ha. Och det säger jag ännu en gång, att du, 
Knut, strax tar skoborsten och stryker mina skor. 

Knut. Ja, vänta så länge, monsieur bokhållare. 

Truls. Dra ända till poekers, din talglymmel, med din 
monsieur! Vet du inte hut att kalla folk af distinktion så? 
Jag befaller dig, att du utan krus strax stryker herr bokhålla- 
rens, ja herr bokhållarens skor, och låt mig inte säga dig detta 
flera gånger, det råder jag dig till, eljest skall du se, att 
här blir rätt nu en annan lek utaf. För jag låter inte länge 
narras med mig, förrän det smäller. 

Knut. Hvad behagar herr bokhållaren, och hur sade 
han? 

Truls. Jag sade, att du strax stryker mina skor. 

Knut. Stryk dem sjelf, om de skola bli strukna, herr 
bokhållare. Jag råder dig, monsieur Truls, som en god vän, 
att du inte mera kommer fram med din skostrykning, om vi 
eljest sku bli vänner. För rätt nu förstår jag inte heller 
mera något skämt. 

Truls. Jag tror, att karlen är ursinnig och alldeles 
ifrån vettet! Men har du inte nu på stunden läst ur detta 
papperet, att min och din husbonde har gjort mig till sin herr 
bokhållare? 

Knut. Vår husbonde må ha gjort dig till hvad han 
vill. Men så håller jag dig ändå före att vara hvad jag 
vill, nemligen, nemligen, neml . . . (Rycker bort papperet, som 
Truls liar i handen, rifver sönder det och kastar det i vrån, ger Truls 
ett par örfilar och går sin väg.) 



453 



Andra scenen. 

Truls (ensam). Nå, större olycka har aldrig kunnat 
hända mig, och plumpare oxe tror jag inte fins i verlden. 
(Han jemrar sig och liar sig mycket illa.) Hvad örfilarna angår, 
så kunde det väl ändå vara stor sak i dem. Men att mitt 
papper skulle rifvas sönder, det kan aldrig ersättas. (Han går 
till papperslapparna, der de ligga, och bockar sig djupt för dem åt- 
skilliga gånger). Ack, du kära papper! Uti dig satte jag för 
ett ögonblick sedan all min höghet och välfärd. Och nu 
skall du ligga der! Tänk, huru föränderligt allt är i verl- 
den. Se nu der, hvar hela min respekt, heder och bokhållare- 
myndighet ligger i sopvrån. (Tager upp en af de sönderrifna lap- 
parna och kysser den med en djup bock.) Tack för den korta 
heder, jag haft af dig och dina kamrater, som ligga der! 
Om denne oborstade lymmeln, som nu var här inne, hade 
vetat och förstått att värdera dig så mycket som jag, så 
hade herr bokhållaren inte nu legat på ett så oanständigt ställe. 
(Han kontinuerax att jemra sig allt hvad han kan.) 



Tredje scenen. 

Jesper, Truls. 

Jesper. Huru nu, herr bokhållare? Hvad är det som 
fattas"? Hur står det till? 

(Truls håller allt i med sina lamentationer.) 

Jesper. Men säg mig, herr bokhållare, hur kommer det 
sig, att han är så bedröfvad? 

Truls. Herre, kalla mig inte bokhållare mer, för jag 
ger fan att varat längre. Jag skall berätta herrn, att 
herr bokhållaren och jag äro redan skilda från hvarannan. 
Se der, hvar herr bokhållaren ligger i sopvrån, och här står jag, 
stackars Truls, med en lång näsa och så blott och bar, som jag 
kom hit i verlden, undantagandes den nya karakteren af 
Nemligen, som jag inte visste förrän efteråt hvad den skulle 
betyda. Med ett ord sagdt, bokhållaren refs i tusen smutter 

Smutt = bit. 



454 

sönder, och Truls fick ett par så duktiga örfilar, att det 
ännu svider i skinnet derefter. 

Jesper. Ah, herr bokhållare, gif man sig till freds. 
Jag kan väl ge honom en annan skrift igen, som kan vara 
äfven så kraftig som den, som är sönderrifven. 

Truh. Nej, jag tackar herr öfverdiktatören på det 
aldra högsta. Jag vill inte ha någon sådan tjenst mer, om 
en än ville gifva mig hela verlden. Och skulle jag tro, att 
om herrn finge en eller två så duktiga örfilar för sitt öfver- 
diktatörsskap, som jag fåttj för min bokhållaretjenst, så skulle 
han inte heller hafva lust att vara't längre. 

Jesper. Skämta inte så plumpt, herr bokhållare! Men 
säg mig nu, hur hänger det tillhopa med det, som nu är 
skedt? ' 

Truls. Det hänger så tillhopa, att den ovettiga lym- 
meln Knut, kusken, ref i sönder mitt papper, derpå gaf han 
mig ett par örfilar, sedan han tre gånger förut sagt nem- 
ligen. 

Jesper. Så är det då Knut som gjort denna viller- 
vallan'? Ja jag skall lära den lymmeln att veta hut och att 
en annan gång mera respektera en skrift, hvarunder mitt 
namn står, och skall jag visa honom, hvad det vill säga att 
kalla en ärlig karl ett nemligen. 

(När Truls far höra nemligen, blir lian sa illa vid, att han far 
bort i andra väggen.) 

Jesper. Hur nu, Truls? Hvad fattas? 

Truls (mycket häpen). Ah herre, förlåt mig! Jag blef 
så illa vid för det ordet nemligen, att jag inte visste, livar 
jag var hemma, för jag tänkte, att det skulle ha samma 
eftersläng för mig nu som i jåns. 

Jesper. Ah lappri! Skall du så låta skrämma dig af 
ingenting? Men nu skall jag säga dig en ting, att eftersom 
du inte vill vara bokhållare längre, så måste du likvisst först, 
innan du alldeles afsäger dig tjensten, göra räkning för de 
hundra plåtarna, som jag anförtrott dig. 

Truls. Ja, herre, jag har också begynt att göra denna 
räkning. Men jag fick inte komma till slut dermed för 
andra förhinders skull. Nu är jag rädd, att de der örfi- 
larna, jag fick i jåns, hafva så förvirrat mitt hufvud och 
hela bokhålleriet, som var der inne, att jag numera lär hafva 
svårt vid att finna mig i räkningarna. (Går ut.) 



455 



Fjerde scenen. 

Fru Rangsjuk, Jesper, Lovisa, Malena. 

Fru Rangsjuk. Men säg mig, min vän, hur skola vi 
bära oss åt med denna vår olydiga dotter? Jag har nu 
varit ihop med henne och på allt sätt bjudit till att få henne 
till att samtycka till giftermålet med grefve Valentin. Men 
det har allt varit fåfängt, utan blifver hon allt stadigt vid 
den tanke, hon en gång fattat för Leopold. 

Jesper. Det gör mig alltför onclt, att hon inte vill följa 
sina föräldrars råd i en sak, som angår hennes eget bästa, 
ocli vet jag att ... 

Malena (kommer in och faller Jesper i talet). Här är en 
lakej ute ifrån herr Äreskänk med detta bref till herr öfver- 
diktatören. (Ger honom hrefvet. Medan han bryter upp brefVet, 
aägér) 

Fru Rangsjuk. Nå, jag är rätt kuriös till att veta, 
hvad deruti står. 

Jesper (läser). Jo, jag skall säga, hvad häruti står. 
Herr Äreskänk låter mig veta, att jag nu fått karakter af 
generaldiktatör. 

Fru Rangsjuk (blir häröfVer öfvermåttan glad, tar gub- 
ben i famn och säger:) Nå, nu kan jag väl säga, att lyckan 
stöter till att favorisera vårt hus, så mycket hon nånsin 
kan. Det är likväl inte länge sedan, vi voro så godt som 
ingenting och inte mera aktade än annat slätt och rätt folk. 
Deremot äro vi nu, himlen vare lofvad! på kort tid temligen 
högt uppkomne på äretrappan. Och hvem vet, om icke vi 
ännu torde få göra några steg högre upp på henne, innan 
leken lyktas? 

Jesper. Ja, jag för min del är också rätt nöjd med 
denna tidning. Jag vill bara önska, att våra inkomster ville 
bli tillräckliga att föra staten med. För nu finner jag väl, 
att den inrättning, som vi gjort för öfvercliktatörstjenstens 
skull, lärer i många mål komma att ändras och förbättras. 

Fru Rangsjuk. Utan tvifvel, min herre, måste det ske. 
För denna förra inrättningen kan omöjligen allt passa sig nu. 
Ack, om jag nu vore så lycklig, att min dotter ville samtycka till 
att bli grefvinna, så vore mitt nöje ännu mycket fullkomligare! 
(Betänker sig litet.) Dock, min herre, jag tror, att vi inte 
pressera denna sak så mycket angående grefve Valentin. Ty 



456 

hvem vet, om icke nu, sedan I fått en större karakter, några 
förnämare tillbud torde blifva gjorda? Sker det, så kunna 
de tagas emot. Hvarom inte, så äro vi ändå alltid säkra 
om grefve Valentin. 

Jesper. Ja, deruti har I rätt, min vän. Vi vilja så 
göra. 



Femte scenen. 

Ingeborg, Fru Rangsjuk, Lovisa, Malena. 

Ingeborg. Ers nåd, här är en löpare ute, som säger, 
att han är hitskickad ifrån en stor herre, och att lian begär 
att få tala med herr generaldiktatören och hennes nåd. 

Fru Rangsjuk. Hur sade han? Generaldiktatören? 

Ingeborg. Ja, sa' han så, ers nåd. 

Fru Rangsjuk (till Jesper). Tänk, min herre, att det 
redan är bekant ibland folk! Ja, jag kunde väl tro, att en 
så stor sak inte länge skulle kunna döljas. Men hvem må 
denne löpare vara ifrån? 

Jesper. Jag kan inte veta, min vän. Vi måtte låta 
honom komma in, så få vi höra, hvad han har att säga. 
Ingeborg, säg honom, att han kan komma in. (Ingeborg går ut.) 

Fru Rangsjuk. Hur det är, så måtte han vara sänd 
ifrån en mycket förnäm herre, som kanske vill söka bekant- 
skap i vårt hus. 



Sjette scenen. 

En löpare, de förra. 

Löparen. Jag skall helsa herr generaldiktatören, hen- 
nes nåd och fröken ifrån min herre, hans höggrefliga höga 
lierrlighet, herr grefven och riddaren af gröna bandet och 
generalriksskattmästaren hos hans Stor-Mogoliska kejserliga 
höga majestät. Han har befalt mig löpa hit och säga, att 
om det vore herr generaldiktatören samt hennes nåd och 
fröken lägligt, så ville lian halva den äran att helsa på dem. 



457 

Jesper. Var så god och helsa hans höggrefliga höga 
herrlighet tillhaka igen och säg, att han skall vara öfvermåttan 
välkommen. (Löparen bockar sig och vill gä, men Jesper ropar ho- 
nom tillbaka igen och säger:) Hör, min vän, efter I sade, att 
hans höggrefliga höga herrlighet är ifrån ett främmande land, 
så vill jag, bara till min efterrättelse, veta hvad språk han 
talar? 

Löparen. Han talar sitt modersmål, som är svenska, 
för han är född här i landet och har alla sina gods och sin 
egendom här. Men han har ifrån ungdomen varit i tjenst 
utomlands, och nu är han bara hitkommen för att helsa på sina 
gamla vänner här i landet och att se något efter sin egen- 
dom, då han sedan lärer resa ut igen. (Gär bort.) 

Fru Rangsjuk. Det låter likväl hurtigt att hafva en 
sådan titel som denne herre. Jag vet inte, hvad jag ville 
gifva till, om ert folk, min herre, när de bli skickade i era 
ärenden, kunde kalla er så, som denne löpare nu gjorde 
sin herre. Men å propos, medan jag kommer ihåg, en 
löpare måste vi väl också lägga oss till. De äro likvisst 
artiga till att ha, när man har sådana ärenden, hvarmed det är 
brådtom. (Till Ingeborg.) Hör, Ingeborg, gå nu ut och befall 
lakejerna, att de bära in stolar, och att de sen äro här inne 
tillstads, om man skulle behöfva dem. 



Sjunde scenen. 

Leopold, förklädd i orientalisk drägt, hans löpare och irä 

lakejer, i gamma drägt, Fru Rangsjuk, Jesper, Lovisa, 

Ingeborg, Malena, Jespers två lakejer. 

Leopold (företrädd af löpare, följd af tvenne lakejer. Det stö- 
tes i valdthorn.) Det är mig kärt, att jag ser herr general- 
diktatören och hans kära familj må väl, och beder jag, att 
det inte illa må anses, att jag tagit mig den friheten att 
komma i dess hus. 

Jesper. Det sker vårt hus derigenom en så stor heder, 
att vi hafva största orsak till att tacka ers höggrefliga höga 
herrlighet för den ära, han behagar göra oss. 

Leopold. Jag tackar er, min herr generaldiktatör. 
Jag skall hafva den äran att berätta, att jag på många år 
tillbaka inte varit här hemma i mitt fädernesland, utan ute 



458 

i främmande herrskapers tjenst. Nu har det fallit mig in att 
på nägon tid resa hit hem till att se något efter min egen- 
dom här i landet och att tillika söka upp mina gamla vänner 
och att se, hur de må. Och som jag funnit vid min hitkomst, 
att största delen af dem äro döda, så måste jag nu söka 
nya i deras ställe igen. Jag har hört talas så mycket godt om 
generaldiktatörens hus, att jag räknar mig det för en för- 
mön att få umgås här. 

Fru Rangsjuk. Hela förmonen härvid stannar på vår 
sida, och vi skola alltid veta att erkänna den distinktion, 
hvarmed ers höggrefliga höga herrlighet behagat hedra oss. 
(Till lakejerna.) Hör, lakejer, bär hit stolar! (De sätta sig. Till 
Leopold.) Tänker då ers höggrefliga höga herrlighet att bli 
länge qvar hos oss här i landet? 

Leopold. Jag kan ännu inte veta, ers nåd, huru snart 
jag kan hinna att beställa ifrån mig livad jag här har att 
uträtta. I synnerhet har jag ett angeläget ärende, hvarefter 
jag måste rätta mitt vistande här. 

Fru Rangsjuk. Det är väl inte lofgifvet att få veta, 
hvari detta ärende då består? 

Leopold. Jo, alltför gerna. Jag gör aldrig någon hem- 
lighet af mina saker, utan det är mig tvärt om rätt kärt, 
att ers nåd nu gifvit mig anledning till att sägat. Det är en sak, 
som kanske ers nåd torde kunna vara mig behjelplig uti. 
Jag skall alltså hafva den äran att berätta, det förnämsta 
orsaken, hvarför jag denna gång rest hem till Sverige, varit 
den, att jag här hemma tänker söka mig ut en gemål, 
eftersom det alltid varit min föresats att aldrig gifta mig 
med någon annan än en sådan, som är född i samma land, 
der jag sjelf är hemma. 

Fru Rangsjuk. Det är ett mycket vackert och beröm- 
ligt uppsåt, som ers höggrefliga höga herrlighet har, att vilja 
göra våra svenska fruntimmer den hedern att föredraga dem 
alla andra, som han sett utomlands. Men hur menar d;i era 
höggrefliga höga herrlighet att jag skall kunna vara honom 
behjelplig i en sådan sak? 

Leopold. Jo, utan tvifvel kan ers nåd mycket hjelpa 
dertill, om hon skulle så behaga. Jag vill nu utan något 
omsvep strax säga mitt ärende hit, som består deri att be- 
gära herr generaldiktatörens dotter, som jag af alla öfver- 
niåltan hört berömmas, till gemål. Mina vänner hafva gifvit 
mig detta förslag. 



459 

Fru Rangsjuk (stiger upp och säger för sig sjelf:) Nå, nu 
kan jag väl säga, att allting stöter hoptals till att hedra 
vårt hus. Jaså, farväl, monsieur grefve Valentin, och under- 
si;! dig aldrig att komma mer framför mina ögon med en 
så näsvis begäran, som du härtills gjort, ty här är nu inte 
allenast en mycket hederligare grefve, än du är, din sloker, 
utan ock en riddare och en general-riksskattmästare, som 
vill bli min måg. (Till Leopold.) Jag tillstår, att den, som 
gifvit ers höggrefliga höga herrlighet detta förslag, har inte 
mindre varit vän af vårt hus än af honom, emedan min 
herre och jag skulle räkna oss det för en synnerlig förinon, 
om ers höggrefliga höga herrlighet skulle ibland så mänga 
andra behaga göra reflektion på vår dotter. 

Jesper. Ja, det kan jag väl också säga, att det sker 
oss en mycket stor heder derigenom. 

Leopold. Jag tackar herr generaldiktatören och hen- 
nes nåd för denna benägna utlåtelse. Men hvad säger då 
fröken dertill? 

Lovisa (utan att känna igen Leopold). Jag tackar ers herr- 
lighet . . . 

Fru Rangsjuk (faller henne i talet). Nå, aldrig har jag 
hört så dumt i all min dar! Du har nu hört denna titel 
väl hundra gånger nämnas, och ändå kan du inte säga'n 
rätt. Ers höggrefliga höga herrlighet skall du säga. 

Lovisa. Ja, jag beder, att det inte må tagas illa upp, 
om jag inte rätt sagt titeln. Jag ville eljest säga, att jag 
tackar för den ära, som ers höggrefliga höga herrlighet nu 
behagat göra mig, men jag måste beklaga derhos, att eders 
höggrefliga höga herrlighet kommer för sent, eftersom jag 
redan lofvat mig bort till en annan, så att jag alltså nu inte 
mera kan råda om mig sjelf. 

Fru Rangsjuk. Nå, har nånsin någon menniska i 
verlden hört maken! 

Jesper. Ja, jag må väl säga detsamma, min vän. 
Leopold. Det vore mig alltför okärt, min fröken, om 
det så hänger tillsammans, som hon behagar till att säga. 
Eljest skulle jag väl tro, att jag är henne så mycket värd 
som någon annan. 

Lovisa. Hvad det angår, så tror jag, att herr grefven 
inte allenast är värd mig, utan ock den, som är många 
gånger bättre än jag. Men för den, som jag en gång gifvit 
mitt löfte till, har jag allaredan fattat en så beständig vän- 



460 

skåp och kärlek, att jag hvarken vill eller kan rygga den- 
samma, och tror jag, att herr grefven är alltför resonnabel 
till att begära t. 

Leopold. Tro inte det, min fröken! Ty jag kan väl 
unna andra godt, men så kan ändå ingen förundra sig der- 
öfver, om jag unnar mig bäst sjelf. 

Lovisa. Men derför är det inte lofgifvet till att taga bort 
hvad som redan hör en annan till. Och till att göra saken 
kort, så kan herr grefven vara derom försäkrad, att jag 
aldrig, så länge jag lefver, ändrar mig emot den, som jag 
först fäst mitt sinne till. Vårt land är inte så fattigt på 
fruntimmer, att ju icke herr grefven, utan till att söka länge, 
lär snart kunna finna den, som mer än jag är i stånd att 
svara emot ett så fördelaktigt tillbud. 

Fru Rangsjuk. Jag beder, att ers höggrefliga höga 
herrlighet inte tar ogunstigt upp hennes otidiga och obesked- 
liga svar. Det är inte första gången som hon på det sättet 
bedröfvat mig och sin far. Men låt mig man sörja! Jag 
skall väl få råd för henne och komma henne till att begripa 
sitt bästa. 



Åttonde scenen. 

Ingeborg, de förra. 

Ingeborg (kommer med ett bref i handen). Här är en 
främmande dräng ute med detta brefvet till herrn. 

Jesper (läser brefvet). Nå, jag arme man! Hvart skall 
jag nu taga vägen? (Till fru Rangsjuk.) Tänk, min vän, jag 
får här svar ifrån min mäklare, att han inte kan skaffa mig 
flera penningar på mina pantsatta gårdar, och det som värre 
är, att min kreditor inte vill gifva mig längre dilation med 
det, som han redan förskjutit mig. Ack, huru olycklig är 
jag nu! Om jag hade varit så klok, som min bror sade i 
jåns, att jag blifvit qvarsittande på landet och der skött min 
egendom, så hade jag kunnat må väl och lefva förutan de 
vidlyftigheter, hvari jag för min fåfängas skull nu råkat, och 
hvarigenom jag nu blifvit en förlorad man. 

Fru Rangsjuk. Tyst, tyst, min vän! Kommer I inte 
ihåg, att hans höggrefliga höga herrlighet är tillstädes, och 
att det inte anstår att föra några klagovisor i hans närvaro? 



461 

Leopold. Ah, jag kan försäkra, att det, som jag nu 
hört herr generaldiktatören säga, var inte något nytt för mig, 
utan att jag gjort mig om alltsammans väl underrättad, innan 
jag kom här i huset, hvaraf ers nåd kan se, att jag inte 
för någon egennyttas skull begärt hennes dotter. Emellertid 
beklagar jag hjertligen, att så skall stå till. 



Nionde scenen. 
TvuU (i sina bokhållarekläder), de förra. 

Trulé (kommer inlöpandes med ett ark papper i handen, som 

på åtskilliga ställen är sömlerrifvet). Ja, herre, jag sade i jåns 
för herrn ensam, men nu säger jag för herrn och alla de 
andra, som hafva den äran att höra på mig, att jag inte 
längre vill vara en herr bokhållare, om en än ville gifva mig 
hela verlden med alla dess egodelar. Tänk, herre, att rätt som 
jag nu nyss hade fått min bokhållarräkning färdig, som likvisst 
kostat mig mera arbete och hufvudbryderi, än jag kan säga' I, 
så kommer åter den ovettiga lymmeln Knut, rycker papperet 
ur handen på mig och rifver det i sönder! Och här kan herrn 
se, hur illa tillpyntad denna fattiga räkningen är. Jag var 
ändå lycklig, att jag denna gång slapp det fördömda nem- 
ligen tillika med örfilarna. Om herrn nu ville slå ihjel mig, 
sä vore jag ändå inte god före till att göra en sådan räkning 
ännu en gång, för jag hade redan satt dit allt hvad jag 
nånsin kunnat hitta på, och nu är min hjerna så uttömd, att 
der inte är något mera qvar. Med ett ord, herre, jag af- 
säger mig nu helt och hållet min herr bokhållaretjenst i allas 
närvaro, och på det ingen må tvifla om mitt fulla allvar häri, 
så skall jag visa't i sjelfva verket. (Kastar af sig peruken, roc- 
ken, västen, värjan och hela grannlåten och står der qvar i sina 
Arlequinskläder.) Hå, det var bra, jag slapp den der bölan, 
som der ligger! Aldrig skall den besvära mig mer, för jag 
tycker, att jag blef nu så lätt, och att jag mår aldra bäst i 
mitt gamla skinn. 

Jesper. Ja, Truls, vi skola sedan vidare talas vid an- 
gående räkningen. 

Böla = börda. 

Svenska Parnassen II, 30 



462 

Truls. Ja, herre, vi må talas vid derom eller inte, så 
blir det ändå inte annorleds, än det nu är, för jag kan 
inte göra någon ny. 

Jesper. Ja, jag ville önska, att denna uppbörden, som 
Truls haft, vore o min största skada. 

Leopold. Ah, herr generaldiktatör, tänk nu inte mera 
på det, som är förbi och som inte mera kan ändras. Hvem 
vet, om icke ännu utvägar torde kunna finnas till att sätta 
herr generaldiktatörens affärer i godt stånd igen? 

Jesper. Det är en sak, som är mera till att önska än 
förmoda. Åtminstone kan jag inte afse, hur det skall kunna 
låta sig göra. 

Leopold. Det är mycket, som är möjligt och som kan 
ske, fast vi just inte alltid kunna strax afse, hur det skall 
ske. Jag vill gifva ett förslag vid handen, som kanske inte 
torde vara så oäfvet. Jag skall berätta, att jag, under den 
tid jag varit utomlands, haft åtskilliga tillfällen att samla mig 
några medel tillsammans förutom den egendomen, som jag förut 
här i Sverige har, så att det alltså inte just skulle vara mig 
någon särdeles afsaknad, om jag skulle komma att umbära 
något deraf. Om nu herr generaldiktatören och hennes 
nåd skulle behaga att antaga mig till måg i deras hus, så 
kunde jag ju aldrig bättre använda det, som jag af min 
egendom kan umbära, än att dermed lösa tillbaka herr ge- 
neraldiktatörens gårdar, som äro pantsatta. Detta skulle 
jag göra utaf ett villigt och gladt hjerta, dock likvisst med 
det förordet att herr generaldiktatören skulle lofva mig att 
alldeles öfvergifva sin tjenst och stadslefvernet och att härefter 
som förr blifva boende på landet och sköta sin egendom. 

Jesper. Nå, jag må väl tillstå, att aldrig någon i verl- 
den har nånsin kunnat göra mig generösare tillbud än 
detta! Jag för min del tager inte allenast detsamma emot, 
utan erkänner ock med all tacksamhet den benägenhet, som 
ers höggrefliga höga herrlighet emot mitt hus behagat vid 
detta tillfälle betyga. 

Fru Rangsjuk. Jag för min del är också i visst mål 
öfvermåttan nöjd med ers höggrefliga höga herrlighets tillbud 
och tackar derför hörsammast; men jag vill bara fråga, hvar- 
för ers höggrefliga höga herrlighet ändtligen åstundar, att 
min herre skall abandonnera tjensten och sätta sig ned på 
landet igen? 

Afse = inse, förstå. 



463 

Leopold. Jag har dertill mina stora skäl, som jag vid 
annat tillfälle skall hafva den äran att berätta. 

Fru Rangsjuk. An om min herre nu skulle göra så, 
kunde han då likafullt få behålla karakteren och rangen af 
generaldiktatör, som han nu har? 

Leopold. Ja, utan tvifvel, ers nåd. Ty den förmonen 
kan ingen mera betaga honom, så länge han lefver. 

Fru Rangsjuk. Nå, det går väl ändtligen ändå an. 
Men så mycket är det likväl, att om han nu sätter sig ned 
på landet igen, så kan han aldrig ha något hopp till att 
komma högre o upp i verlden, än han nu är. 

Jesper. Ah, min vän, pass på till att göra flera svårig- 
heter vid en sak, som är oss så fördelaktig som denna! Jag 
har nog hitintills låtit förföra mig till fåfängligheter, men jag 
hoppas att för det tillkommande taga mig bättre till vara. 

Leopold. Ja, det är allt väl. Men med allt detta är 
ännu den förnämsta saken oafgjord, och har jag ännu inte 
hört fröken tala ett enda ord deri. 

Lovisa. Hvad herr grefvens begäran angår i anseende 
till mig, så har jag redan sagt min mening derom, och der- 
ifrån går jag inte. 

Jesper. Men skall du vara så obetänksam, att du inte 
skall hafva mera ömhet för dina föräldrar än så? Du ser 
ju, att deras välfärd dependerar deraf, att du ger ditt sam- 
tycke till detta giftermålet. 

Lovisa. Det är mig okärt, att mina föräldrar satt sig 
i det tillståndet, att de inte kunna komma sig före igen utan 
till att sälja mig bort. Men ännu mycket okärare är det mig, 
att jag omöjligt kan vara till deras tjenst i detta mål, efter- 
som jag inte mera är fal eller min egen, utan, som jag 
redan sagt, hör en annan till. Med ett ord, om jag inte 
får gifta mig med Leopold, så vill jag lefva ogift i alla mina 
dar. Och hvem vet, om inte Leopold torde vara i stånd 
att göra min far och mor samma tjenst, som nu tillbjudes? 

Leopold. Jag ser väl, att fröken är oöfvervinnelig, och 
jag skattar den lyckligast ibland alla, som har haft den för- 
monen att vinna hennes sinne. Men ännu faller mig något 
in, som jag måste försöka. Jag ber bara, att jag får ha den 
äran att tala med fröken ett par ord ensam. (Tar henne vid 
handen och for henne på den ena sidan af teatern. Afsides till henne:) 
Men hur är det fatt, min sköna Lovisa? Är det då ert 
fulla allvar, att I inte känner igen mig? 



464 

Lovisa (mycket tvärt). Hur sku-lle jag känna den igen, 
som jag aldrig vet mig hafva sett förr än nu? 

Leopold. Det skulle vara mig alltför okärt, om I inte 
skulle hafva sett mig förr än nu. Men känner I då inte 
igen Leopold? 

Lovisa (ser nogare på honom). O, himmel! Jag tror, att 
det är densamme! Men livar hafva mina ögon varit? Och 
hur har I kommit till att taga på er denna främmande drägten? 

Leopold. Det finner I väl att jag allt gjort för er skull, 
eftersom jag på annat sätt aldrig trott mig till att vinna era 
föräldrar. Men låt ännu inte märka er, hvem jag är. 
Sedan, när saken är kommen så långt jag vill, så skall jag 
väl sjelf uppenbara mig för dem. 

Lovisa (till fru Rangsjuk och Jesper). Ja, efter jag ser, alt 
min fars och min mors välfärd fordrar, att jag emottager 
denne främmande grefvens tillbud, så har jag nu resolverat 
mig dertill, efter jag väl finner, att jag ändå inte förr slipper 
honom. 

Leopold. Jag tackar er, min fröken, för den godheten, 
I behagar betyga mig. (Kysser hennes hand.) 

Jesper. Nå, det fägnar mig, att min dotter ändtligen 
resolverat sig att lyda sina föräldrars råd och befallning. 

Fru Rangsjuk. Hon har häri intet mera gjort än sin 
skyldighet. 

Leopold. Men ingen har större orsak att fägna sig 
öfver frökens resolution än jag. Jag skall också på allt sätt 
veta att erkänna den gracen, som såväl fröken som herr 
generaldiktatören och hennes nåd vid detta tillfälle gjort 
mig. Hvad herr generaldiktatörens affärer angår, så kan 
han säkert lita derpå, att jag blir vid mina ord, och att jag 
som en ärlig karl skall hjelpa dem på god fot igen. Och 
der har herr generaldiktatören min hand derpå. Häremot 
hoppas jag nu, att herr generaldiktatören och hennes nåd lära 
behaga uppfylla den kondition, som jag i jåns talte om, att 
öfvergifva tjensten och bo på deras gårdar igen nu som förr. 

Fru Rangsjuk. Denna kondition är väl något svår. 
Men hvad skall man göra, när nöden är på färde? 

Jesper. Ja, min vän, här är nu intet annat till att göra. 
Och vet jag, att hvad hans höggrefliga höga herrlighet begär, 
inte har något annat ändamål än vårt eget bästa. För jag finner 
nu allt mer och mer af egen erfarenhet, att det är sant, som 
min bror säger, att vi kunde må bättre i vårt land, om inte 



465 

rang- eller tjenstsjukan vore så stark hos oss, som hon är. 
Ja, herr grefve, der har I min hand tillbaka derpå, att det 
skall ske hvad I begärt, och till att visa mitt fulla allvar 
deri, så vill jag till en begynnelse strax draga in min stat, 
både lakejer, kammarjungfrur, bokhållare och allt annat, som 
kan vara öfverflödigt. 

Truls. Ja, herre, hvad bokhållaren angår, så behöfver 
herrn inte dermed göra sig någon möda, för den saken är 
redan förut bestäld, som herrn väl vet. (Till Malena.) Men 
hvad tycker du härom, Malena? Jag tycker, att vi nu igen 
äro blefna lika goda, som vi förr varit. 

Malena. Ja, jag märker det, Truls. 

Truls. Men hur blir det då nu? Skall du bli lika- 
fullt min hustru, som du lofvade mig, den tiden jag var 
bokhållare? 

Malena. Ja, visst blir jag vid mitt löfte, Truls. Jag 
finner numera inte någon orsak att gå derifrån. 

Truls. Nå, det är väl. (Till Leopold.) Jag skall berätta 
ers höggreflighet . . . Nej, det var inte rätt. Låt se, ers 
höga herrlighets greflighet . . . Nej, jag tror, det är rasande, 
att jag inte kan komma fram med titeln. Ers ... ers . . . 

Leopold. Nå, lika mycket, Truls. Säg bara fram din 
mening. 

Truls. Nåväl. Så skall jag då säga, att som denna 
person, hvilken jag nu skall taga till hustru, har tjent hos 
fröken här i huset, som nu skall bli ers . . . ers . . . ers . . . 
gemål, så ber jag, att begge paren kunde få bröllop på en 
gång. 

Leopold. Ja, den saken kan väl låta sig göra, och 
mitt samtycke skall du ha dertill. (Till Jesper och fru Kangsjuk.) 
Nå, nu hoppas jag, att allt hvad vi nu aftalt lär vara så 
riktigt, att det inte mera kan ändras. 

Jesper. Ja, visserligen är det så. Och skall ers hög- 
grefliga höga herrlighet finna, att han har sådant folk att 
göra med, som aldrig går ifrån sitt löfte. 

Leopold. Derom tviflar jag inte. Och nu skall jag 
hafva den äran att berätta, att jag fattat den resolutionen 
till att inte mera resa ut, utan att bli qvarboende på mina 
gods här i landet. Till den ändan har jag föresatt mig till 
att taga afsked från min general-skattmästare-beställning. Jag 
vill ock öfvergifva både den grefliga och ridderliga titeln och 
i stället inte heta annat än Leopold. Jag är nöjd med 



466 

karakter af en ärlig svensk adelsman, och som en sådan 
vill jag lefva och dö här i vårt land. 

Fru Rangsjuk. O himmel! Hvad hör jag! Jag tror, 
att det är Leopold, och att han . . . 

Leopold. Ja, ers nåd, jag är densamme. Jag har 
varit nödgad att bruka denna lilla turen, eftersom jag väl 
visste, att jag aldrig dessförutan hade kunnat vinna er dotter. 
Men gif er tillfreds, I skall ingen skada hafva deraf. Och 
hvad jag lofvat som general riksskattmästare hos Stora Mogul, 
det skall jag hålla som en ärlig svensk adelsman, ty jag 
är ock i tillstånd att göra' t. 

Jesper. Nå, hvad hör jag! Detta är en alltför sällsam 
händelse! Men hvad är dertill att göra'? Jag ser mig i 
sådant tillstånd, att jag inte annat kan än hålla mina ord. 

Truls. Jag står här och gapar och hör med alla mina 
öron, men kan ändå inte bli klok på de här underliga histo- 
rierna. Jag tror, att det är gyckleri alltsammans, och att 
allt på en gång nu återigen blifvit upp- och nedvändt. I jåns 
var min herre och husbonde en sådan stor och förnäm herre, 
och nu vill han inte vara't längre, utan han vill bo på lan- 
det igen och bli en sådan, som han var förr. Den här främ- 
mande herrn var en sådan stor herre och hade så stora titlar, 
att jag inte kan så säga' t, men är nu bara slätt och rätt en 
svensk adelsman. Malena och Ingeborg hafva begge varit 
jungfrur, och nu äro de det inte mera. Jag har varit en 
förnäm herr bokhållare, men ett par örfilar gjorde så mycket, 
att jag blef Truls igen. Enfin finale, jag tror, att det är 
bara en komedi som vi spelt, så att vi allesammans, som 
stå här, nu blifvit lika goda kålsupare igen, just sådana som 
vi voro, innan komedien begyntes. 

Tur = list, knep. 



)EN HISTORISKA OCH POLITISKA VISAN 
UNDER FRIHETSTIDEN. 



Den historiska och politiska visan 
under frihetstiden. 



Ten politiska visan äger gamla anor i vårt land, ehuru 
Sfi endast få rester af denna efemära literatur bevarats 
till våra dagar. Redan under medeltiden visste man 
att i en »lustig liknelse» om konung Albrekt håna ned 
denne och hans följe af tyska lycksökare, och man för- 
stod äfven godt att uppskatta den verkan, som fosterländska 
segersånger ägde på sinnena; man behöfver blott påminna 
sig Brunkebergsvisan, dikten om Thord Bondes mord, sån- 
gerna om Gustaf Vasas underbara befrielseverk m. fl. De 
strider, som förberedde och åtföljde reformationen i vårt 
land, aflöpte ej heller utan dylika dikter. Den nitiske 
biskop Brask lät, då konungen stängt hans eget tryckeri 
i Söderköping, i Köpenhamn pränta en följd af visor rö- 
rande de nya kälterierna, hvilka dikter sedermera spriddes 
kring i landet »den simple menige man till mycket obe- 
stånd». Sjuårskriget mellan Sverige och Danmark fram- 
kallade en annan störtflod af bittra niddikter. Erik XIV 
med sitt lidelsefulla, hämdlystna temperament omgaf sig 
nästan med en stab af dylika smäcleskrifvare, hvilkas ar- 
beten han sjelf ej sällan öfversåg. Så äger man ett bref 
till Jöran Persson, hvari brefskrifvaren berättar, att konungen 
sjelf granskat den nya visan om Ronnebys eröfring och 
derför sänder Jöran Persson en afskrift att »till några tusen 
(exemplar) tryckas och evulgeras». Mängden af dessa nid- 
dikter var så stor, att man t. o. m. ansåg sig tvungen att 
i den slutliga fredstraktaten införa en särskild paragraf om 
deras undertryckande. Tvisten om Johan III:s liturgi och 
ännu mer den förbittrade kampen mellan Sigismund och 
Carl gåfvo anlednnig till en både rik och etterdrypande vis- 
literatur, hvilken genom den råa, oförsonligt hatfulla tonen 
måhända utgör det mörkaste bladet i vår vitterhetshistoria. 
Inför Gustaf Adolfs strålande uppenbarelse tystnade dessa 



4/0 

missljud, och den politiska visan är under hans tid ett enda 
segerjubel. Men om man af denna diktart fordrar ett lefvande 
intresse för dagens händelser och de brännande frågorna på 
statslifvets område, då söker man fåfängt efter en enda po- 
litisk visa under 1600-talet. Inrikes angelägenheter blefvo 
under denna tid sällan föremål för poetisk behandling; 
skalden hade ej att bjuda på några kraftiga inlägg i ti- 
dens riksdagstvister, utan föredrog att med några under- 
dåniga fägnesånger uppvakta de höge herrarne, som beta- 
lade hans rimmerier. Och kan man väl undra därpå! I 
enväldets skugga har den politiska dikten aldrig kunnat 
slå rot. 

De enda visor, som beröra politiska förhållanden, äro 
de, hvilka äro egnade åt förherrligandet af fäderneslandets 
segrar. Så äga vi — för att blott nämna några af de 
vigtigaste — en i folkviseton hållen dikt, skildrande Carl 
Gustafs djerfva segertåg, och Gunno Eurelius-Dahlstiernas 
Giöta Kiämpa-Visa om Koningen å Herr Påder, denna 
trots sin braskande ton likväl så stämningsrika segersång 
öfver Narva-slaget. Äfven om Carls följande segrar vet den 
poetiska literaturen att förtälja; men den äger intet ord för 
alla de namnlösa lidanden, som dessa ofredsår kostat den 
svenska allmogen. Blott från det sista året af denna olycks- 
regering finnes en gripande liten dikt, som gifver oss en 
inblick i den menige mans vedermödor; öken tagas i mät 
för skatten, det sista lammet går åt till en kanna öl, och 
till råga på eländet kommer värfvaren, som sticker in den 
stackars bonden i knekthopen. 

Så kom frihetstiden. Enväldet var krossadt, folket f vi- 
des af ett nytt, medborgerligt lif, och i dettas spår följde 
den politiska visan. Vi hafva vid redogörelsen för Dalins 
verksamhet påpekat och aftryckt några dikter af detta slag, 
och här återstår endast att tillägga några ord. Dalin är 
onekligen representanten för frihetstidens politiska visa under 
dennas tidigare skede. Det är en älskvärd, urban ton, som 
genomgår dessa äldre dikter. Dalin kunde ännu uppvakta 
små hatt-fröknar med visor i deras tycke och på samma 
gång vaga att åt deras lika näpna motståndarinnor i mouche 
och puder skrifva ny text till mössornas partisång Ich denk 
mirs. I den högaristokratiska orden Avazu och Wallasis 
med dess hemlighetsfulla ceremonier var det Dalin, som an- 
gaf tonen: 



471 

Friska hjertan, milda löjen, 
Glada tungor, rena nöjen, 
Hurtigt mod på riddarvis 
Ska var oiden städse pryda, 

och betyda 
Avazu och Wallasis. 

Det politiska hatet fick heller icke störa dessa »rena 
nöjen-, då den väldiga Avazu-pokalen vandrade laget rundt 
eller ordens x stora vin- och pouncheskålar» tömdes. Men 
likväl svärmade man för ett politiskt ideal. Bland medrem- 
marne såg man den tappre Diiring, som vid Carl XII:s 
sida kämpat i Stralsnnd och vid Fredrikshald, hattpartiets 
unge, lysande chef Charles Emil Lewenhaupt, hvilken lika- 
ledes förvärfvat sina sporrar i Kung Carls tjenst, och — 
främst bland alla — den oförfärade karolinen Gustaf Fredrik 
von Rosen, konungens följeslagare på den sagolika ridten 
från Turkiet till Pommern. Det är också Carl XII:s namn, 
som utgör temat för alla Avazusångerna. Mot samtidens 
veklighet och öfverkloka politik satte den unge ordensskalden 
Carols väldiga kämpagestalt: 

Hvem må det ej beveka, 

Att på vart lejons graf en hop med råttor leka? 

Det var rimmad hattpolitik, men i dennas mest tillta- 
lande form. Så småningom ändrade sig dock Dalins sym- 
patier, han började öfvergifva hattpartiet och närma sig 
hofvet. Afven från denna tid finnas en mängd politiska 
visor, bland dem flera af Dalins bästa. Så t. ex. har han 
i ett förträffligt litet epigram affärdat den nya hattre- 
geringen, som med så stora ord tog arf efter den gamle 
Horn: 

Hör, Lasse kusk, sad' kusken Pelle, 

Du kör, men kommer ej ur ställe ; 

Du gör som kusk platt intet gagn: 

»Stig af: jag köra vill allena. 

Han körde; men det börja skena, 

Att bin tog vid bad' häst och vagn. 

Högst bland dessa politiska visor står väl den ypper- 
liga Kåmperisa, hvilken redan meddelats i denna samling 
(I, 183) och där Dalin med en nästan godmodig satir skil- 
drar hattarnes misslyckade krig mot Ryssland och det därpå 
följande tronföljarvalet. 

Den lekande ironi, som utmärkte Dalins dikter, blef 
snart ett alltför kraftlöst vapen i partipolitikens hand. Lidel- 



472 

serna råkade i svallning, och man behöfde mera etsande 
syror för att gifva en bild af landets inbillade lidanden. 
Följd af några bittra niddikter steg den gamle statsman, 
som så länge länkat Sverges öden, ned från kanslipresident- 
stolen, och kort derefter utbröt kriget. Dikt följde nu på 
dikt, än besjöng man den förmodade segern vid Vilmans- 
strand, än uppmanade man till hämd för Malcom Sinclairs 
mord, än smädade man de olycklige generalerna Budden- 
brock och Lewenhaupt, än tog man deras försvar och sökte 
välta skuldbördan öfver på hattpartiets lättsinniga politik 
— öfverallt möter man dessa braskande ord om den svenska 
tapperheten, hvilka så länge ansetts såsom ett uttryck föl- 
en högstämd fosterlandskärlek. Krigets olyckliga utgång 
hade ej berott på feghet — en svensk hade ju visat sig 
lika god som tio ryssar — utan på anförarnes oduglighet 
och förräderi. Mot dem vände sig derför de felslagna för- 
hoppningarnes hela hat. Om Buddenbrock heter det i 
en visa: 

På galgar skola djupt hans skambedrifter ristas, 
Af gastar skrikas ut, som på slik' ställen vistas, 
Ja, korpar ropa ska' utur hans sköld och hjelm: 
Han lefde som en räf och dödde som en skälm. 

Så småningom började krigets sår läkas, och de po- 
litiska visorna tystnade; endast en och annan mera fredlig 
dikt såsom den allegoriska fägnesången Hönsgummans visa 
(1751) läto höra sig. Men snart skulle hatet flamma upp 
i ny låga. 1755—1756 års riksdag och den misslyckade 
statshvälfningen gåfvo de politiska visförfattarne ny väckelse, 
och en flod af dikter strömmade åter ut öfver landet. Den 
tillämnacle revolutionen kan redan sägas vara bebådad i en 
1756 skrifven, versifierad saga om lejonet, i hvilken för- 
fattarne uppmana menniskorna att följa de »vilda djurens» 
exempel, hvilka funno sitt behag i »lejonets» makt. Alle- 
gorien var genomskinlig, och Riksens Ständers kommission 
visade sig fullkomligt sentera den, i det den dömde de båda 
författarne till fängelse vid vatten och bröd samt till lands- 
flykt. Som man ser hade det sina obehag att ej med 
vederbörlig hänförelse svärma för den så beprisade friheten ! 

Det preussiska kriget ägde inga sympatier i landet och 
har knappt heller lemnat några spår efter sig i samtidens 
visliteratur. Men så många flera minnen hafva vi af 1765 
—1772 års nksdagsstrider. Man liksom känner ett helt 



473 

statsskicks dödsryckningar; grofva smädelser och giftiga in- 
sinuationer utslungas mot alla ledande politiska personlig- 
heter, öfverallt vädrar man smutsiga bevekelsegrunder, och 
icke ens för döden har man längre någon försyn. Då bonde- 
ståndets gamle talman, den begåfvade Olof Håkansson afled 
under 1769 ars riksdag och af ständerna hedrades med en 
offentlig begrafning i Riddarholmskyrkan, följdes han ännu 
till griften af motpartiets smädelser. Man skref en Paren- 
tation öfver den döde, hvilken niddikt söker sin like i 
iriftighet, och hvars första del utgöres af en tacksägelse till 
Döden, därför att han tagit detta »skabbiga får» till sig. 
En annan hjelte i den tidens niddikter var den bekante 
politikern och köpmannen Gustaf Kjerrman, hvars finans- 
operationer utgöra ett stående tema för 1760-talets politiska 
visor. 1764 fann man följande strof öfver honom uppspikad 
på skampålen å Stockholms Stortorg: 

Guds ords försmädare. 
Eikets förrädare, 
Folkets förgörare, 
Bankens förstöra re. 
Att galgen blir din lön, 
Ar allas var bön. 

Trots dessa grofheter, hvilka borde hafva verkat här- 
dande, visade man likväl en känslighet, som vår tid har 
svart att fatta. Den svagaste hänsyftning blef genast upp- 
fattad och med hetta besvarad. Ett bevis härpå äger inan 
i den förbittrade strid, som kom att utkämpas i anledning 
af ett — bröllopsqväde. Hjelten i denna fejd, som utgör 
ett karakteristiskt bevis på, i huru hög grad politiken ge- 
nomsyrat frihetstidens umgängeslif, var en för sin grälsjuka 
bekant lektor Stagnell i Kalmar. Dikten lär hafva tryckts 
i flera tusen exemplar och hafva utgifvits i ej mindre än 
fyra upplagor. Stagnell börjar sitt poem med en till brud- 
paret stäld lyckönskan, hvilken innefattas i två rader, hvar- 
ofter återstoden af poemet utgöres af en drastisk skildring 
af de olyckor, som mössornas finanspolitik ansågs hafva 
dragit öfver landet — väfstolarna rosta och kastas bort, 
verkstäderna tystna, skeppen ruttna, arbetaren svälter, gäld- 
stugorna fyllas och allt går på tok, men — så slutar han 
dikten, liksom han i en hast skulle hafva erinrat sig fest- 
qvädets egentliga anledning: 



474- 

Då vet jag att de i det kära Karlshamn 
Ej ringaste sällhet skall sakna, 
Men taga hvarannan rätt nöjda i famn, 
Med glädje insomna och vakna. 

Strax därpå utkom en af Rothman författad motskrift, 
som i förföriska färger sökte skildra följderna af mössornas 
patriotiska politik. Här talas det ej om olyckor och eko- 
nomisk ruin — tvärtom, hvart man vände sig såg man, 
enligt möss-skalden, »trefne handtverkare», och om gäld- 
stugorna fyldes, så fyldes de icke af hederligt folk, utan 
af skälmar, som »rätteligen förtjente att klämmas». Med 
denna motskrift var signalen gifven till ett verskrig, som 
dock mera utmärkte sig för hetsighet än för qvickhet. 

Öfver hufvud taget är det få af tidens store skalder, 
som skördat några lagrar såsom författare af politiska visor. 
De kunde väl skrifva dikter med politisk syftning, men de 
egentliga visförfattarne voro mera obemärkta, vanligen ano- 
nyma skribenter. Ett lysande undantag utgör Dalin under 
frihetstidens tidigare skede, ett annat — under dess senare 
— Bellman. Man kunde tänka sig, att politiken varit ett 
ämne, som legat fjerran från Fredmanssångarens glada upp- 
fattning af lifvet, men ehuru detta i grund och botten torde 
vara sanning, var äfven Bellman i viss mening en politisk 
sångare — och den i ästetiskt afseende mest betydande 
under frihetstidens sista år. Äfven på detta område gjorde 
sig hans oöfverträffliga förmåga af korta, slående karak- 
täristiker gällande; man behöfver blott erinra sig en visa, 
i hvilken han med en strof per man beskrifver Stockholms- 
börsens pösande matadorer. Så t. ex. heter det om en af 
dessa : 

Röd i synen, frodigt hull, 

Stora skepp och tunnor gull, 

Hufvudbry en stund på dagen, 

Sedan värk i hals och magen 
Lappri, etc. 

Men detta lätta lynne, som med en sådan åskådlighet 
och kärlek älskade att teckna menniskolifvets brokiga bilder, 
lämpade sig tydligen ej för att taga parti i några inkrång- 
lade riksdagstvister. I hans dikter börjar också ett nytt 
åskådningssätt att göra sig gällande — ledan vid denna 
»frihet», som framkallat så mycket split och grumlat så 
mycken glädje. I några af Bellmans dikter från frihets- 
tidens sista år tycker man sig liksom höra preludierna till 



Gustaf [II:s tid med dess lojala, bränvinsdrickande Movitzar, 

hvilka älskade att fjerran från allt politiskt gräl få sitta och 
supa i fred, oförargliga och nöjda med sin tillvaro. Det 
finnes en egendomlig, före revolutionen skrifven Bellmans- 
sång, i hvilken de mest olikartade ingredienser äro blandade 
samman. A ena sidan har man en fosterländsk förtrytelse 
öfver de styrandes schacker med landets sjelfständighet och 
deras falhet för ryska mutor — för örnen, som kom öfver 
hafvet med vingar af guld — men å andra sidan märker 
man redan lusten att »förgäta alla lifsbesvär» för nöjet att 
äta, dricka och vara kär. »Drick och glöm» — det är det 
hälft ironiska, hälft allvarliga temat: 

Lät glömskan fä begrafVa 
En Carl uti sin sand, 
Blott minnet af Pultava 
I stjerna och i band 

Bärs i värt land: 
Drick granne, drick i bott'n, det går 

Gutår, gutär, 

Det gar, gutår. 

Slapp örnen öfver hafvet 
Med vingar utaf gull — 
Ett lejon står i cpvafvet 
Och stampar i sin mull ; 

Men jag är full. 
Drick granne, drick i bott'n det går 

Gutär, gutår, 

Det gär, gutär. 

Denna stämning var troligen ej blott Bellmans egen, 
utan hade nog spridt sig i vida lager. Då revolutionen 
1772 störtade frihetstidens statsskick, helsades också seger- 
herren af ett enstämmigt jubel. Den politiska visan blef 
äter en underdånig fägnesång, och det gick väl intet år 
förbi, då ej Bellmans lyra förevigade konungens djerfva bragd 
och prisade den monark, som förstått att »mildra Nordens 
trumpna min». Politikens tid var förbi, och en bland Bell- 
mans sista sånger slutar också med det vemodiga löftet, att 
Höglands hjelte aldrig skulle från skaldens »krönta» lyra få 
höra frihetssången ga ira. 

Det ligger ej inom gränserna för denna uppsats att 
skildra, huru missnöjet med Gustafs politik på 1780-talet 
framkallade en följd af visor, hvilka i hätskhet täfia med 
frihetstidens, och här är ej heller platsen att redogöra för 



4-76 

de ofta stämningsrika frihetssånger, hvilka i vårt land åter- 
spegla den franska revolutionens idéer. I stället må här bi- 
fogas en kortfattad inledning till frihetstidens tvenne mest 
berömda politiska visor, Sinclairsvisan och Hönsgummans visa. 

1738 hade sekreta utskottet afsändt en af sina leda- 
möter, major Malcom Sinclair, till Konstantinopel för att der 
inleda underhandlingar om en allians mot Ryssland. Hans 
resa förbereddes i största hemlighet, men denna bevarades 
ej bättre, än att ryska sändebudet i Stockholm Bestuscheff 
fick aning om saken och genom mutor förstod att skaffa sig 
en kopia af det porträtt af Sinclair, som dennes chef ägde. 
Porträttet afsändes genast till det ryska hofvet jemte un- 
derrättelse om den svenska regeringens planer. Det gälde 
nu för ryssarna att uppfånga underhandlaren och dennes 
vigtiga depescher. I April 1739 anträdde Sinclair åter- 
färden, under en del af resan följd af turkisk och polsk 
eskort, men på österrikiskt område — i närheten af Bres- 
lau — blef han uppsnappad af den ryska regeringens ut- 
skickade, röfvad och mördad. Vid underrättelsen om detta 
mord ljöd ett hämdeskri öfver hela Sverge. Bestuscheff 
måste begära regeringens skydd mot de uppretade folk- 
skarorna, och på det ryska kabinettets försök att bortför* 
klara saken fäste naturligtvis ingen den minsta tilltro. 

Sinclair hade mördats den 17 Juni 1739, och redan 
den 21 September hade Censor librorum till bedömande 
mottagit en visa: Samtal emellan Kon. Carl XII och 
Majoren Malcom Sinclair uppå Elisceiska fälten i de 
dödas Rike. På sw. vers, 84 stroplier. Censorsjournalen 
innehåller härom endast den korta anteckningen: Impro- 
beradt. Anledningen till denna hårda dom var väl svår- 
ligen rent ästetisk. Den svenska regeringen intog nämligen 
under denna tid en egendomlig ställning till Sinclairs mord. 
Man hvarken upptog eller af böj de den ryska regeringens 
ursäkter, utan föredrog att hafva frågan öppen för att i hän- 
delse af behof begagnas såsom en lämplig krigsorsak. Ehuru 
man med nöje såg folkets växande förbittring, vågade man 
måhända ännu ej att tillåta tryckningen af en så pass kri- 
gisk dikt. Men att förbudet ej var så synnerligen allvarligt 
menadt, visas däraf, att dikten verkligen finnes i ett tryck 
från 1739. 

Den spred sig som en löpeld kring hela landet, fram- 
kallande öfverallt hänförelse och förbittring, samt var nog 



477 

en icke obetydligt medverkande orsak till det kort derefter 
skeende fredsbrottet med Ryssland. Men långt efter det 
att denna stunduns hänförelse slocknat, ljödo Sinclairsvisans 
hälft krigiska, hälft idylliska toner, och mången åldrig man 
i våra dagar torde ännu från sin ungdom erinra sig, huru 
han i sina föräldrars sällskapskrets hört sången om herden 
Celadon, som »på ljuflig blomsterplan sina lam utförde». 
Om diktens popularitet vittnar den omständigheten, att Kongl. 
Biblioteket äger omkring sjuttio olika upplagor deraf. 

Diktens författare var en under frihetstiden icke obe- 
kant skriftställare, hvars namn numera dock endast är be- 
varadt i samband med denna visa. Något fullt bindande 
bevis för författarskapet finnes ej, men den här använda 
signaturen GelAdOn är den, hvilken Anders Odel vanligen 
begagnade sig af, och ingen har heller velat bestrida honom 
hedern af denna populära dikt. Om hans lefnadsomstän- 
digheter är just ej mycket att berätta. Han föddes 1718 i 
Vestergötland, var under sin mannaålder tjensteman vid ma- 
nufakturkontoret och manufakturrätten samt dog 1773. Så- 
som författare var han ganska flitig och man äger icke så 
få politiska skrifter af hans hand. 

Afven högst populär var den andra af de ofvan omta- 
lade visorna eller Hönsgummans visa, 1751 författad af en 
bland frihetstidens för öfrigt mindre bemärkta vitterlekare, 
kyrkoherden i Huddinge och Brännkyrka Olof Carelivs 
(född 1702, död 1758). Tanken att" under bilden af en 
herrgård skildra Sveriges öden under olika regenter kan svår- 
ligen kallas originell. Den politiskt allegoriska sagan upp- 
stod i England under Carl II: s regering och fördes der- 
ifrån öfver till öfriga europeiska land; i Sverige behöfva 
vi blott erinra om Dalins saga om hästen, hans versifierade 
saga om Ängen m. fl. för att finna, att Carelius ej varit 
utan föregångare. Men den mest omtyckta af dessa alle- 
gorier var utan tvifvel Hönsgummans visa, hvilken ända in 
i senaste tid upplefvat en hel följd af upplagor och fort- 
sättningar. Det politiska elementet är föga utveckladt i denna 
visa, och frän den synpunkten tjenar dikten väl blott att 
åskådliggöra den rojalism, som trots frihetstidens hälft re- 
publikanska statsskick likväl fans qvar på botten af det 
svenska folkets politiska uppfattning. 

H. S. 



Svenska Parnassen 11. 



Malcom Sinclairs visa. 

Sist, när på ljuflig blomsterplan 

Jag mina lam utförde, 

Och satte mig, som jag var van, 

Der jag bäst lärkan hörde, 

Så kom till mig en gammal man, 

Beprydd med silfverhåren, 

Han såg mig ganska gunstigt an 

Och helsade: God måren! 

»Hör», sade han, »kom! Celadon, 

Följ med mig litet stycke; 

Lägg från dig dina lappris don; 

Du skall få höra mycke». 

Jag stod strax upp, lad' flöjten bort, 

Tog gubben uti handen, 

Och kommo vi strax, innan kort, 

Till obekanta landen. 

Ett fasligt berg midt för oss var, 

Det jag rätt häpna' före, 

Men gubben sade: Ȁh, var karl! 

Vi så ej hissna böre. 

Säg! vet du ej, att veklighet 

Har aldrig vunnit ära, 

Men deremot manhaftighet 

Ses alltid kransar bära.» 

Häraf så blef jag faller styrkt, 
Men åter' gen förskräckter, 
När gubbens hand med rostig dyrk 
Åt bergets port blef sträckter. 



479 



Jag ville rymt tillbaka; men 
Han fattad' mig i armen, 
Och sade: »har du då, min vän, 
Ej hjerta uti barmen?» 

Jag måtte ropa eller be, 

Det halp dock intetdera; 

Jag skulle in, vi fingo se 

I berget gubbar flera, 

Dem jag dock alla trodde vid. 

Emedan som de viste, 

Att de en svensk uppriktig själ 

I skrynkne lemmar hyste. 

Vi gingo dessa snart förbi, 
I våra skumma salar; 
Men fingo derpå genast si 
Täckt lilje-klädda dalar 
Och lundar af cypresse-trä 
Samt cederprydda höjder; 
Vi togos mot af en allé, 
Som var af lindar böjder. 

En äkta sol med silfversken 

Och perlestrålar höga 

I klara vassen derpå sen 

Begynte sig att löga: 

Hon klädde präktigt guldmoär 

Uppå agate-bergen 

Och gjorde himlen klar och skär 

I höga safirs färgen. 

Beredde fogel-svärmen nu 
Med gäl Mj udd silfvertunoa, 
För denna gyllne purpur-brud 
Begynte till att sjunga ; 
Kristallekällan, som utför 
Demanteklippan kullra, 
Hon vid sin klara uppgångsdörr 
Med perle-böljor bullra. 



480 



Inunder hvart ett skuggrikt trä 

Gråhårige sig dölj de, 

Dem nöjet satt uppå sitt knä 

Och med sin mantel höljde, 

Och gaf dem nektar utur gull 

Och dem i kärlek kysste. 

Med ett ord sagdt: den ort var full 

Af allt hvad ädelt lyste. 

»Ack!» sad' jag, »täcke gubbe! hvad 

En sällhet du mig ämnat? 

Jag är så hjertans nöjd och glad, 

Att jag min får har lemnat; 

Säg, får jag icke här med dig 

Bakom en buske lefva 

Och uti himmelskt nöje mig 

Insvepa och inväfva?» 

Men han mig svarad': »Käre håll! 
Den här skall bo och bygga, 
Han måste först på verldens båll 
Slå odygden till rygga; 
Ty utaf alla, du här ser, 
Är ingen, som ej kämpat, 
Den ene mindre, andre mer, 
Och henne förolämpat.» 

Härvid jag pustad' ängsligt till, 
Men fick ej tid att tala; 
Ty sinnet föll mig i en grill 
Och alltför Ijuflig dvala, 
Emot oss kom en täcker park, 
Ett Floras mästerstycke, 
Der gudarne af frusen mark 
Ha' gjort ett sommarsmycke. 

Der stodo lagrar i gevär 
Och skillrade för solen, 
Derunder växte röda bär, 
Som prydde gröna jorden, 



481 



Der stod en vattenkonst och gret, 
Så klara vattnet flötlde, 
Så var, sad' gubben, hennes sed, 
Sen Carl den Tolfte dödde. 



Och är det fåfängt bjuda till 

Beskrifva denna prydnad; 

Med tysthet jag här heldre vill 

Bevisa himlen lydnad; 

Dock kan jag ej förtiga, hvad 

Oss se'n för nåde hände, 

Då jag min' ögon nöjd och glad 

Åt höga slottet vände. 

För nämnda slottets kopparport 
En hop stålklädde svenner, 
Nedkommo ifrån Baldurs ort, 
Helt trogne Martis vänner, 
Med dragna pampar stodo vakt, 
Att ingen skulle klifva 
Pä slottets sammetsklädda prakt 
EU' blanka silfverskifva. 

Men, tänk! så bistre, som de här 

Med bleka ansigt' stodo 

Och hotade med blankt gevär, 

Så tog' de dock till godo, 

Att gamle gubben ledde mig 

I deras förmak dyra, 

Der ett ungt lejon road' sig. 

Ett krossadt klot att styra. 

Jag häpna' nu långt mer än förr, 
Men skräcktes ännu mera, 
När gubben lätte på en dörr 
Af klara silfret skära: 
Inför densamma var en sal, 
En sal för alla salar; 
Derinne luften var helt sval, 
Och ljuset som i dalar. 



482 



Kring om ett präktigt silfverbord 
Tolf Svenska Carlar suto, 
Som talte inte många ord, 
Men konga-miner guto; 
De åtta sågo gamla ut, 
De fyra inte späde, 
De förre, som de ock förut 
Från verlden gjort afträde. 

Den nionde i denna rad 
Tyck's ha ett hastigt sinne; 
Den tionde sågs djerf och glad 
Med mod i bröstet inne; 
Den elfte var en täcker kar, 
Han satt och räkna' pengar, 
Han delte ut, liksom en far, 
Till sina barn och drängar. 

Den tolfte var en sirlig, lång 

Och väl uppväxter hjelte, 

Den man kund' se ej enda gång 

Sitt karla-hjerta fälte, 

Hans ögon voro oförskräckt', 

Liksom på unga örnar; 

Hans styfva näfvar knyttes käckt 

Som rammar uppå björnar. 

Hans korta hår, som kämdes opp, 

Afbildade en krona, 

Som var åt en så dugtig kropp 

En sirlig hufvudbona'; 

Hans armar, ben, vor' full af märg, 

Hans skuldror utaf styrka, 

Hans länder voro liksom berg 

Och marmor i vår kyrka. 

Han satt uti en svensker rock 
Af blått passabelt kläde, 
Han hade elghuds kyller ock, 
Som aldrig låg i trade, 



483 



Och handskar ataf samma slag, 
Som långt på armen räckte; 
Tror knappt manchetten satt i lag, 
Den styfva kragen täckte. 

Ett tjockt gehäng, tre finger bredt, 

Var spändt på blåa rocken; 

En gruflig pamp, den mången sett 

Nedsabla hela flocken, 

Satt, dragen till en tredjedel, 

I detta gula bälte: 

Och ville ut, ge den sin del, 

Som trotsat denne hjelte. 

Ibland så steg han upp och gick 

Med sina stöflar store, 

Som sutto uti krigsmans skick 

Och föga blanka vore; 

Han hade sporrar uppå dem, 

Så stora, att de passa' 

Åt sådan fot och karla-lem 

Med sina kringlor hvassa. 

Sin ganska stora höga hatt, 
Den gyllne knappen prydde, 
Han på sin krönta hjessa satt; 
Se'n stanna han och lydde, 
Hur kämpavakten skillrade, 
Så att gevären slamra: 
Man kunde se, han undrade, 
Ho kom till dödsens kamrar. 

Strax lättes blanka dörren opp, 

En svensker karl framträdde 

Med skjuten, sargad hjeltekropp, 

Dock miner inte rädde; 

Hans ansigf var med blod beskoljdt, 

Nedsabladt, trampadt, slaget, 

Och bröstet, som hans hjerta doljt, 

Had' grofva skott intaget. 



484 



Hans hjerna satt i håret klent, 
Jag ryser det att nämna; 
Men glades, att ej är för sent 
För himlen sådant hämna. 
Han hade spänd pistol i hand, 
Liksom han ville skjuta, 
Men dödens hårdt åtsnörda band 
Befalte'n förr att sluta. 

Han helsade på svenskt maner, 

Då kungen nådigt svara', 

Och sad' : »Vi känna inte Er, 

Hvem skulle I väl vara?» 

»Jag är», sad' han, »en svensk major, 

Mitt namn är Malcom Sinclair; 

Min själ nu nylig' af mig for 

Från hjertats vrår och vinklar.» 

»Hur», sade kungen, »blef du död? 

Du tappre krigsbuss store! 

Du äst i blod så färgad röd, 

Liksom du slagtad vore.» 

»Jo», sade han, »Hans Majestät! 

En oförskämd Bellona 

Har så betalt de trogna fjät, 

Jag gått för Sverges krona». 

»Ja så», sad' kungen, »men hör på: 

»Hvar var du, när du dödde?» 

»Tre mil från Breslau, när en å 

Ur mina ådror flödde.» 

»Hvem mördat dig?» »Sex ryske män, 

Som stulo af mig lifvet; 

Had' jag fått tid, jag dem igen 

Skull' snälla pilar gifvit.» 

»Ja så, då slåss vårt Sverge än 
Med ryssen uti ifver?» 
»Nej, Hans Maj 'stat, han är vår vän, 
Så sagdt åtminston' blifver.» 



Bellona = krigsgudinna. 



485 



»Nej säg! men hvad för slag had' du 
I Breslau till att göra? 
Säg, sku' vi tro, att kejsarn nu 
Vill sig på oss förföra?» 

»Nej men, det höres intet af; 

Mitt äfventyr var detta: 

Jag for till Sultan i fullt traf, 

Min konungs värf förrätta.» 

»Ack, Sultan! håll! håll Sinclair, håll! 

God vänner, Carlar alla! 

Här är en Svensk från verldens båll, 

Som mördad nödgats falla. 

»Se hvar han står, och bloden ned 
I strida strömmar rinner, 
Der kan man se en hjeltesed, 
Som ej i döden svinner ! 
Tänk på, han kommer från Turlut! 
Ack ! låt oss då få höra, 
Hurledes Mars sin dragna plit 
Nu brukar till att föra.» 

Strax reste de sig alle tolf, 
Vår Sinclair att bestråla, 
Som deras blanka silfvergolf 
Med röda saften måla'. 
Den Elfte sad': »Stig, hjelte, hit 
Till bordet men du talar! 
Lägg bort pistolen och din plit, 
Han dig ej mer hugsvalar.» 

Ty klef han fram uti sitt blod, 
Att det kring benen stänkte, 
Ett karla-väsend', hjeltemod 
I röda köttet blänkte. 
Den Tolfte sad': »berätta snart, 
Hvad sker i våra länder; 
Ditt ärende och öfverfart, 
Samt hvad deruppe händer?» 



4-86 



»Jo», börjad' han, »vårt Svea är 
En dam, som stilla sitter 
Och sina gröna lagrar skär, 
Förnöjd med foglaqvitter: 
Hon dricker fridens söta vin 
Ur Fredriks gyllne koppar 
Och skådar med en hurtig min 
På sina blåa troppar. 

Och skall knappt någon hafva sett 

En så förnuftig flicka, 

Som, fast hon framdels sig beredt 

På grönan kjortel sticka, 

Har hon dock laddat flinkt gevär 

Och lagt utmed sin sida, 

Så att, om nå'n skull' gå förnär, 

Skall han i fallet bida. 



Hon klä'r sig som en karl med hatt 

Och lider ingen mössa; 

Dess purpurmun får ingen fatt, 

Fast mindre lof att kyssa, 

Mer än som hennes äkta man, 

Kung Fredrik store, dyre, 

I hvilkens trogna, starka hand 

Hon anförtrott sitt styre. 

Och som Hon vänlig min vill se 

Af alla uppå jorden, 

Så täcktes hon ock nådigt ge 

Ät mig de höga orden: 

'Red Sinclair, red dig till och far 

Till Sultans varma länder; 

Du vet, vi vänskap plägat har, 

Sen Carol var i Bender.' 

Ty for jag dit i största hast; 
Kom lyckligt ock tillbaka, 
Men åter bort på lyckans kast 
Min konungs värf bevaka', 



487 



Kom lyckligt dit, förrättad väl 
Hvad mig var budet göra. 
Fast oväns arga, falska själ 
Vill smädetal kringföra. 

Nu slogs Sultan, och slåss ännu. 
Med ryska kejsarinnan. 
De ge hvarandra sju för tu; 
Dock tyckes Sultan vinna. 
Och efter jag till honom for, 
Strax ryska hofvet gissa', 
Att jag på Sveriges vägnar svor 
Med honom punkter vissa. 

Man tillåd' äfven också sen, 

Och ilskan dermed viste, 

Att mången ryss bad' arm och ben 

För min skull plötsligt miste, 

Och att jag kund' ej för min docl 

Det vana folket lida, 

Samt att min klinga ofta flög 

Okallad ur sin slida. 

Nu var jag rester derifrån, 
Till Breslau ändtligt kommen, 
Hvarest, när såsom min person 
Af Amtet blef förnummen, 
Mig önskades en lycklig fart 
Till Svenska kungens länder, 
Det jag ock upptog för en art 
Af Sveriges trogna vänner. 

Men när jag sedan några mil 
På vagn från staden hunnit, 
For en af sex, liksom en pil, 
Förut, den sen mig vunnit; 
Han kom tillbaka, lade an, 
Och fråga hvad jag förde 
För lustigt nytt till Sveriges land, 
Som rvska kronan rörde. 



488 



Jag viste af 'en temlig kort; 

Men fyra hans dragoner, 

De ryckte mig af vagnen bort, 

Ursinnige pultroner, 

Och refvo till sig allt hvad som 

På papper var uppskrifvet, 

Der jag helt troget handlat om 

Hvad Sverige nyttigt blifvit. 

Se'n sporde han mig åter till, 

Hvad mera nytt jag hade; 

Jag teg derpå, förbittrad, still, 

Då annan en strax lade 

Mig genom hufvud med ett lod, 

Så att jag nödgas falla: 

Min själ for bort, mitt hjerteblod 

Och krafter blefvo alla. 

Sen höggo de mig lem från lem, 
Fast hjertat i mig picka'. 
Man orsak har berömma dem, 
Som, utan till att klicka, 
Förmådde skjuta mig ihjäl 
Med ellofva pistoler, 
Den tolfte ligger ännu här 
För svenska Tolf Caroler. 

Och såleds har oskyldigt jag 

För ovän misstänkt blifvit; 

Jag har för samma sett min dag 

Och måst qvittera lifvet. 

Min själ var ännu aldrig arg 

På ryska kejsarinnan; 

Dock ryssar mig som björn och värj 

Handterat härutinnan. 

Och uppå ett förrädiskt sätt 
Man mitt porträtt utsände, 
Så att det skulle falla lätt, 
Mig slå, hvar jag anlände. 



489 



Nu ha de då sin önskan fått, 
Dock kan det mig hugsvala, 
Jag vet, min konung detta skott 
Lär ofelbart bet . . . beklaga.» 

»Men, Sinclair, hör!» den siste Carl 
Till honom derpå sade: 
»Säg, fick du ej, som tapper karl, 
Dig värja för slik skade?» 
»Nej», sade han, »de röfvat bort, 
Som tjufvar, vapen mina, 
Och gjorde sen processen kort 
Och glömde mig att pina.» 

»Nu», sad' kung Carl, »vi säga kan, 

Det hjertligt oss förtryter, 

Att en så hurtig karl och man 

Så hårda isar bryter, 

Och straffe himlen äfven den, 

Som åt ditt blod sig fägnar, 

Eli' sändt de mördare och män, 

EU' dem försvarar, hägnar! 

Men, apropos, håll, Sinclair, hör! 
Hur är med Pruthska freden? 
Månn' tro i folket hjertat dör 
Till tiden är förleden?» 
»Nej, nej, Hans Majestät, tro fritt, 
Sultan har hårda näfvar, 
Och felas föga hvar tar sitt 
Och ojemn lycka jäfvar.» 

»Ja! men det vor' lust höra få 
De gamle tappre götar 
Ännu en gång med mod gå på 
Och dela karla-stötar ; 
Man vet, att deras krutrök lär 
Kring verlden ännu lukta, 
Och ingen är, som icke svär 
Sit? kunna tio tukta.» 



490 



»Hans Majestät! tro säkert, att 

Om de allenast fingo 

Se Hans Maj'stäts durehskjutna hatt, 

Det skulle dem så tvinga, 

Att hela hjertat upp och ned 

I bröstet skulle picka, 

Och deras svärd på karlased, 

Begära blod att dricka.» 

»Kung Stanislaus, käre, säg, 
Hur' är det med hans lycka? 
Säg, vandrar'n än så ojemn väg 
På lyckans falska krycka? 
Säg, vill ej någon puissance 
Mer uppå honom tänka? 
Har då hans sol gjort alliance 
Med mörkret, mer ej blänka?» 

»Hans Majestät! han lefver nöjd 

På lyckans lägre säte, 

Och tror man, han är föga böjd 

Mer om sin krona träta. 

Dock törs jag inte gerna se 

I ödets dolda lagar: 

Han får henn' än en gång kanske, 

Om himlen så behagar.» 

Rätt som man nu så taltes vid, 

Så hördes litet bullra, 

Och ut' för fönstren sågs derned 

Helt många vagnar kullra. 

Man sporde genast ho der var, 

Dä bleka vakten svara: 

En ganska stor minister-skar' 

Ar kommen här att vara. 

En kom strax in, fick audiens; 
Hans sak de snart afgjorde; 
Se'n slog han upp sin reverens 
För hela kunga-borde', 



491 



Gick derpå ut, en ann' kom in 
Och för sitt hof agera' 
Så fermt, att man dess stolta min 
Och slughet admirera'. 

Ja, hvart ett hof af Japhets land 

Här hade en minister, 

Som med helt mjuka kärleksband 

Skull' binda alla tvister; 

Och livar och en kom till förhör, 

Så snart det honom borde, 

Men ingen inför deras dörr 

Okallad träda torde. 

Här var en kejserlig och fransk, 
Samt engelsk, preuss'k och rysker, 
Här var en italiensk och spansk 
Holländsk samt dansk och tysker, 
Ja, jag kan sannerligen ej 
Mig alla nu erinra, 
Men alla syntes utaf mej 
I guld och silfver glindra. 

Jag stod hos gubben så långt bort, 

Att jag ej kunde höra, 

Hvad dessa herrar talte kort, 

EU' del. till sinnes föra; 

Dock smög jag uti skuggan fram, 

Så snart en tala börj'de, 

Som sad' sitt hof fått hjertekram 

Af allt det Sinclair sörjde. 

Och tälten, liksom man förut 
Skull' trott det hofvet villa, 
Att Sinclair på sitt lif fick slut 
Och nödgades bli stilla. 
Han ropa' mycket om honneur, 
Om ädelt, kristligt sinne, 
Och att dess hof allt ärbart gör 
För verldens friska minne. 



492 



Han declarera' den infame, 
Och hofvets rang ovärdig, 
Som inte hade blygd och skam 
Att slå en så rättfärdig. 
Och när han ändthgt talat ut, 
Så strök han uppå foten 
Och mente med sin söta trut 
Nu lagat bot för soten. 

Man tog hans talan gunstigt opp 

Med helt förstälda miner, 

Man log åt tankens fria lopp 

Och tungans styfva linier; 

Sist tacka' man 'en gunstigt för 

De målade dusörer, 

Som han så ymnigt dem nu gör, 

Af alla slags kulörer. 

Just nu steg Carl den Tolfte bort, 
Tog Sinclair uti handen; 
De gingo ut, och innan kort 
Sågs de på gröna landen; 
De gick tankfulla upp och ned 
I vackra gångar gröna. 
Att de om vigtigt taltes vid, 
Man kunde se och röna. 

Man kan ej veta hvad det var, 

Hvarom de räsonera' ; 

Men stundom sågs den store Carl 

Sig litet alterera. 

Omsider kommo de igen, 

Då Carl den Elfte fråga': 

»Hur står det till, min son och vän? 

Ditt hjerta står i låga». 

»Ah bagatell!» sad' han, »min far, 
Jag utaf åtrå brinner, 
Att se om Mars der upp' är karl, 
Och om han kransar vinner; 



493 



Jag vill mig laga till gå opp, 
Bli borta några dagar, 
Och föra an min hjeltetropp, 
Så att Europa brakar. 

»Kom, Sinclair», sad' han, »kom följ med, 

Vi sku', för ro skull, pröfva 

Att bryta stål, som ruttet trä, 

Och styfva kaxar söfva.» 

Vår Sinclair genast färdig var, 

Höll tropp med slika frågor; 

Han tog en air, som modig karl, 

Och dölj de sina plågor. 

»Flinkt väsen», sad' kung Carl, »skall bli, 

Friskt, bussar uti Norden! 

Båd' sol och måne skall få si 

Förändring uppå jorden. 

Kom, Sinclair, låt oss här gå opp 

Och genast slå till korum, 

Och rida kring i fullt galopp 

På Martis flinka forum.» 

Den Elfte tog den Tolfte fatt, 
Rätt som han skull' marschera, 
Och sad': »Min son! vi ha god natt 
Från verlden tag't; än mera, 
Om du nu skulle komma hän, 
Vor' ingen, som dig kände 
I hela vida Sveriges län, 
Eli' tanken på dig sände. 

För öfrigt drar vår måg, din bror 

Och svåger, Fredrik store, 

För allting omsorg, så jag tror, 

Om du der sjelfver vore, 

Så skull' det vara alldel's ett: 

Du känner ock Ulrika, 

Din syster, derför kom och sitt 

Ej efter oro fika. 

Svenska Parnassen. II. '61 



494 



Jag menar du må vara mätt 

På slika sura drufvor, 

Som hade knappt på tronen trädt, 

Förr'n ovännen dig trugar 

Att gå med sig på fältet ut, 

Och fast han grufligt tappa', 

Så had' han dock så när en klut 

Bortrifvit af din kappa. 

Sen fick du ej ditt Sverige se, 
Förr'n kort förrän du dödde, 
Du som tolf år och tvenne tre 
Dig på din klinga stödde. 
Nu är du kommen uti ro; 
Bli då, för Guds skull, stilla, 
Låt dem, som nu på jorden ho, 
På slika saker grilla.» 



Vid dessa kloka fadersord 
Strax sonens ögon runno; 
De stego åter till sitt bord, 
Och armar kärligt bunno; 
»Ja», sade han, »min ljufve far! 
Jag vet väl jag är döder; 
Men för den kärlek, som jag har 
Till Sverige, jag dock blöder. 

»Jag vet hvad hjerta, kraft och mod, 

Jag i soldaten satte, 

När jag midt för hans ögon stod 

Och sjelf i fästet fatta', 

Och der jag red för rytteri' t, 

Der växte mod i bröste', 

Der drog en karla-arm sin plit, 

Och blod på marken öste. 

»Hjelp, Gud! jag kan ej utan gråt 
Och. tårar mig påminna, 
Då jag och Behnsköld följdes åt, 
Vid Narva, kransar vinna. 



495 



Der blåst's alarm, vi gingo på, 
Så solen hufvud skaka' ; 
Och Cronstedt sköt, så bergen blå 
Begynte till att knaka. 

»Än Diina slag, än Klissow då, 
Än Krakau, Lemberg, flera? 
Månn' tappre Svenske bussar blå 
Ej der snv'ränt regera? 
Augustas måste ju af tron, 
När som han såg min klinga? 

Och nu 

Det kan mitt hjerta tvinga. 

»Fast mången tyckte, att min sol 

Sig berg'de vid Pultava 

Och steg inunder mörker pol, 

Att låta sig begrafva. 

Så tro mig fritt! had' Fredrikshall 

Mitt lif så brådt ej ändat, 

Had' mina grofva styckens knall 

Väl nya solar tändat. 

»Men nu är fåfängt tala om 

De förra friska tider; 

Vi veta dock ej huru som 

Man nu på jorden strider. 

Dock önskar jag mitt Sverige godt, 

Jag, som dess konung varit 

Och klädt för samma många skott, 

När jag i fält har farit! 

»Sä må då väl, I bussar blå, 

I lejon uti Norden! 

Lät se, I alltid på er stå 

Och ägen norra jorden! 

Jag tackar er för hvar en dag, 

Jag eder kommendera', 

För I gick på i mina slag 

Och veko ingendera. 



496 



»Gäck, Sinclair, i ditt rum och sitt, 

Sätt värjan i din skida! 

Oss har dock himlen mycket gett, 

H varmed vi tiden lida: 

Vi äga ju en gudafröjd, 

I våra himlasalar! 

Vårt läger är af nöjet höjdt 

I täcka liljedalar.» 

Af denne hjelten ifren svann, 
Hans grymma ärr ej sågos, 
Han sig förnyad genast fann, 
Hans kropp ej mera plågas; 
Fast han i verlden hurtig var 
Och kunde tycken vinna, 
Vardt han dock nu en annan karl, 
Som vi en gång sku' finna. 

Strax steg vår Sinclair i ett rum, 
Som klart af perlor lyste; 
Der mötte'n hjeltar, famna' n om 
Och honom kärligt kysste; 
Der inne sågs i blåa klä'r, 
På silkesklädda troner, 
Högborne ädle, som gevär 
Ha' burit för Tre Kronor. 

En gudalust kringsväfvade 
Och allas hjertan nöjde, 
Jag skåda' det, jag bäfvade 
Och mig till marken böjde, 
Jag knäppte mina händer hop 
Och vördsamt gratulera' 
Med underdånig suck och rop 
Dem, som så väl regera. 

Se'n tog mig gubben vid sin hand 
Och förde mig tillbaka; 
Jag gret, att mina lefnadsband 
Förhindrad' mis att smaka 



497 



Ett sådant nöje, som här var 
För dem, som väl ha lefvat 
Och efter ärans krona rar 
Med fulla krafter sträfvat. 



Derpå fick jag strax se min hjord 

Och lamungarne snälle, 

Som åto vid sitt blomsterbord 

På samma rum och ställe. 

»Se nu», sad' gubben, »lemnar jag 

Dig der jag dig frånledde, 

Och glöm nu aldrig denna dag 

EU' hvad på honom skedde.» 

Och härpå tog han mig i famn 
Och tacka' för godt följe. 
Jag bad'en säga mig sitt namn, 
Men han mig det fördöljde. 
Sen stulta' han från mig igen, 
Jag stanna' qvar och qvillra', 
Tills denne min utlefde vän 
Ut ur mitt sigte tillra'. 

Sen satte jag mig ned och gret 
Och ömkade den skade, 
Att Sinclair så i hastighet 
Sin' ögon sammanlade. 
Det var likväl en hurtig karl, 
En krigsbuss och en hjelte, 
Som, der räson fått blifva qvar, 
Med Kuthler väl spänt bälte. 

Ack ! tänk hvar redlig Svensk uppå 
Den herrens svenska hjerta. 
Mång' hjeltes hjerta blifva må 
Mot hans en liten ärta. 
Ja, tänk uppå, hur' som han föll, 
Och hvem den gerning gjorde, 
Samt hur' han tyst i döden höll, 
Hvad sägas just ej borde. 



498 



Derför, I hjeltar, som ha mod 

Och hjerta uti bröste', 

Ack! hamnen Malcom Sinclairs blod, 

Som Kuthler mordiskt öste. 

För öfrigt är jag städse Er 

Tillgiften alla tider, 

Och slutar nu, helst som jag ser, 

Vår sol i skuggan skrider. 



Konung Carl XII:s krigssång 1 ). 

Marsch, bussar! gån på uti Herrans namn, 

Spännen hanen friskt upp, läggen sedan ifrigt an, 

Giften fyr, bräcken af, tan pliten uti hand, 

Gån på! frukten ej hvarken mord eller brand. 

Gån på för vårt fädernesland ! 

Att våga sitt lif för sin konung och slägt, 

Det är både Gudi och menniskom täckt, 

Derför ska vi käckt, 

I vår blå drägt, 

Gå på, stå, dunka och slå, 

Ja, dem klå alla så, 

Att de, döda, ligga neder som strå. 

Fast litet förskräcker oss fiendens hop, 

Skönt han skulle komma med mordiskt skri och rop, 

Med sina stolta bussar, till oändeligt tal, 

Till häst och till fot öfver berg och dal; 

Dock göra de oss intet qval. 

Ty himlen, som vet att vår sak han är god, 

Han gifter oss styrka af krafternas flod 

Och styrker vårt blod 

Till ett oändeligt mod, 

Så att man kan spörja försann, 

Huru städer och land 

Blifta frälsta genom vår tappra hand. 

*) Denna krigssång anses vara författad af fältmarskalken Mag- 
nus Stenbock. 



499 



Hallå! Mina bussar! hör trumman hon går, 

Valdthornen de klinga, och marschen man nu slår. 

I Svea landsens hjeltar! I ställen eder opp, 

Gån på! sluten väl uti milan tropp, 

Gån på med friskt mod och hopp! 

Helt litet vi akta, att vi äro få, 

I Gudi så äro vi många ändå. 

Ja! låt oss gå på, 

Och redeliga stå, 

Så att vi måga si, 

Huru de skola fly liksom bi. 

Ännu står Gud Sverres konung bi! 



500 



Höns-Gummans Visa, 

som hon sjöng för sig sjelf i Höns-huset på Herregården, 
när sista kalaset var. 

Hanar å hönor å kycklingar små, 

Spring glädinga nu, 

Qväd mina pullor å tuppar, hå, hå, 

Sjung kuekuliku. 

Lät si, hvar en hoppar 

I kring sina koppar 

A näbbana doppar. 

Jag orkar illa gå, 

Sitter gammal å grå, 

Men qväder ändå. 

Fyra tjog år å så nitton dertill 

A min ålder i dag. 

Folcke må tro mäg så mycke di vill, 

Men aldri vet jag, 

Min bog vari bätter, 

Bå dagar å nätter, 

An han ha vari nu 

På sex år eller sju 

För nån Herre å Fru. 

Fem stora Herrskap på Herrgålen vår, 

Allt efter hvarann, 

Mins jag så väl, som de varit i går; 

Och derföre kan 

Min åldriga tunga 

Om Herrskaper sjunga, 

Bå gamla å unga. 

Den, som ha vari mä 

Må ju veta hur dä ä, 

Var man säker på dä. 



501 



Årsgammal var jag, då Fröken*) for bort, 

Då hörd jag di sa, 

Hur hon ha hushålla, rundt eller torrt, 

Dä va som dä va; 

Men bort vill hon resa 

Te den, som kan läsa 

Bakfram i katkesa. 

Lika hva di sa, 

Nog ha Fröken vari bra, 

Men di narra' na sta. 

Sen var en Herre på galen, jag mins, 

Han va väldug med art; 

Yppare husbonde näpliga fins, 

Men han dödde så snart**); 

Å Frun***), som var enka, 

Fick sörja å tänka, 

Hva hon skulle skänka 

Te dem, som mä makt 

Uppå Galen hade akt 

Och om ägona vakt. 

Bästa, som Frun i sitt hus hade qvar, 

Var en endaste Sonj), 

Fyra års Herre, som miste sm Far, 

Men mins, han va mon 

Om åkrar å ängar 

Å flitiga drängar, 

Om ägor å pengar; 

Han föga va stor, 

När han följde sin Mor 

Å kring ägona for. 

Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus 
Holt han, som en kar. 
Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus, 
En Fröken så rarft). 

*) Drottning Christina. 
**) Carl X. 
***) Hedvig Eleonora. 

t) Karl XI. 
fr) Ulrika Eleonora d. ii. 



502 



Så from å gudfruktig, 
Så sedig och tuktig, 
I hushållet dugtig, 
Att af detta par 
Är åminnelse qvar 
Alla verldenes dar. 

Arfvingar fingo den Herre å Fru, 

Jag mins inte grant, 

Som jag kan tycka, så voro de sju. — 

Jo, jo, dä va sant; 

Ty fyra de siste 

Små Herrar, jag visste, 

Att Herrskape miste *): 

Den äldsta va qvar, 

Å så Fröknar ett par**) 

Med Moder å far. 

Herrskape sjelfva de lefde så kort s 

Jag mins hur vi gret, 

När som vår nådiga Fru dödde bort, 

Den sorgen var het 

A svår för oss alla 

Som bittraste galla, 

Vi gick här å valla 

Bå nätter å dar, 

A den ömaste var 

Vår bedröfvade Far. 

Fyra så när som ett fjerendels år 

Han lefde derpå; 

Men tamekatten, när han slog på bår, 

Hur di glunkade då. 

Di sa: vi få värre, 

Bå större å smärre; 

Vi miste en Herre, 

Som ville å fick 

Hålla ordning och skick. 

Gissa på hur ä gick. 

*) Prinsarne Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl Gustaf. 
**) Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora d. y. 



503 



Sonen*) tog hushålle först uti akt, 

Men sen for han ut, 

Reste med junkrar å drängar på jagt, 

Hade kulor å krut. 

Men tralla dä krute, 

Di hölts mä där ute! 

Dä valde på slute, 

Att räfvana log 

Åt dä skotte, som tog, 

Då vår Husbonde dog. 

Endaste Systren**) va frommer å go, 

Som ärfde sin Bror; 

Att hennes Herre***) på lofven å tro, 

Som han henne svor, 

Fick styra och ställa, 

Så de blefvo sälla, 

Som hade vari snälla. 

A sen ha dä gått 

Bå mä stort å mä smått, 

Såsom han ha förmått. 

Nog va dä mer än hälft anna tjog år, 

Då Herrskape här 

Rådande voro på Herrgålen vår 

Med mycke besvär. 

Nu ä di döda 

Från omsorg och möda. 

Vår ögon ä röda ; 

Ty jemmer å gråt 

Va vår dagliga låt 

Hela tiden bortåt. 

Men huru väl ha den Högste försett 

Vår Herrgål igen! 

Mä både Herre å Fruf) han ha gett, 

Så jag aldri vet än, 

Sen jag börja lära 

*) Carl XII. 
**) Ulrika Eleonora. 
***) Fredrik I. 
f) Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. 



o < 1 1 

Ta maten a bära 
Te pullona kära, 
Dä låti så väl 
För bå junker å häl 
Bå te kropp å te själ. 

Herrskape läser å sjunger å ber, 

Dä märker väl jag, 

Unge små Herrarne*) lära ju mer 

Hvar endaste dag. 

Aldri ska höras 

Nån orätt få göras, 

Eli någon ska töras 

Te peka säg fram 

A biu te någon skam, 

Munser ell madam. 

Herre Gud, signa di dygdiga två 

För all ordning å tukt! 

Himlen bevare de plantona små, 

Deras herrliga frukt! 

Så den må bli mogen, 

Te dygd redebogen, 

Rättrådig å trogen! 

Ty då bli dä god t 

Te få del i den lott, 

Som jag ha nu fått. 

Solen å månen å stjernona ge 

Sin herrliga glans, 

Djuren på markene nöje bete 

Med lek uti dans. 

Hela jolen hoppar, 

A musliga droppar 

Gör lustiga kroppar. 

Flicka, qviek å ung, 

Kan du bättre så sjung, 

Jag är gammal å tung. 

*j Kronprins Gustaf (III) och hertigarne Carl (XIII) och Fredrik 
Adolf. 

Hiile (dialekt-ord) = ung bonddräng.