Full text of "Svenska teatern; några anteckningar"

See other formats

PURCHASED  FOR  THE 

UNIVERSITY  OF  TORONTO  LIBRARY 

FROM  THE 

CAM  ADA  COUNCIL  SPECIAL  GRANT 


FOR 

DRANA 
1968 


FJlAJSr  GUSTAF Mf DÖD 
TJLL,  KAILLZIV  J^OHASrS 
ANKOMST  TJLL  SVERIGE 


JSriL,S  PEHS  OJSrjSTJE 


STOCICIfOIM 
"WASLSTJBLÖJNia-WJDSTäAND 


SVENSKA  TEATERN 

FRÅN  GUSTAF  III.s  DÖD  TILL  KARL  XIV  JOHANS 

ANKOMST  TILL  SVERIGE 

1792—1810 


SVENSKA  TEATERN 

FRÄN  GUSTAF  Ilb  DÖD  TILL  KARL  XIV  JOHANS 
ANKOMST  TILL  SVERIGE 

1792—1810 


NÅGRA  ANTECKNINGAR  AF 
NILS  PERSONNE 


STOCKHOLM 
WAHLSTRÖM   &  WIDSTRAND 


277/ 
P9- 


PAPPERSLEVERANTOR:  LESSEBO  PAPPERSBfUJK 

TRYCKT  HOS  IVAR  H.EGGSTRÖMS  BOKTR    AB.. 

STOCKHOLM    1914 


INNEHALL 

Sid. 

Förord. 

Hertigen-regenten  och  Reuterholm 7 

Munkbroteatern  1792  och  1793 10 

ChevaHer  de   Boisgelins  och  grefve  de  Piles'  resa  i  Sverige  24 

Kunghga  teatrarnas  verksamhet  under  Klas  Rålambs  styrelse  27 

Arsenalsteatern  1793  och  1794 31 

Lars  Hjortsberg  i  yngre  år 41 

Kungliga  operan  1794 49 

Munkbroteatern  1794 50 

Kungliga  teatrarna  1795 53 

Munkbroteatern  1795  och  1796 56 

Kungliga  teatrarna  1796 62 

Landsortsteatern 72 

Galaspektaklet  vid  Gustaf  IV  Adolfs  öfvertagande  af  rege- 
ringen    74 

Munkbroteatern  1797—1799 81 

Kungliga  teatrarna  1797—1798 84 

Kungliga  teatrarna  under  Hugo  Hamiltons  styrelse 91 

Galaspektaklerna  1799 107 

Repertoaren  under  början  af  1800-talet 110 

August  von  Kotzebue  . 119 

Inhemska   och   utländska    författare   på  svenska  scenen  vid 

sekelskiftet .....,, 129 

Franska  teatertruppen  1803—1805 163 

Kungliga  teatrarna  under  Edelcrantz'  styrelse 175 

Hofvets  och  societetens  teaternojen  under  Gustaf  IV  Adolfs 

tid 180 

Kungliga  operahusets  stängning  och  tillämnade  nedrifning  .  192 

Teaternöjen  1809  och  1810  inom  hofvet  och  societeten    .  .  .  200 


Operahusets  återöppnande  1809 207 

Dödsrunor 215 

Anmärkningar  och  tillägg 239 

Person-register 

Skådespels-register 

Illustrations-register '  .  .  .  . 


FÖRORD 

Uppmuntrad  af  de  välvilliga  uttalanden,  som  fram- 
stående granskare  ägnat  första  delen  af  dessa  skildringar 
af  vår  teaters  historia,  har  jag  vågat  utgifva  ännu  en 
afdelning  däraf,  omfattande  svenska  teaterns  öden  från 
Gustaf  den  tredjes  död  till  Karl  Johans  ankomst  till 
Sverige  1810.  I  politiskt  af  seende  slutar  visserligen  det 
gustavianska  tidehvarfvet  1809,  men  i  teaterhistoriskt 
hänseende  gick  det  året  tämligen  spårlöst  förhi,  under 
det  att  däremot  rätt  stora  förändringar  inträffade  under 
spelåret  1810 — 1811.  Den  man,  som  ägnat  mer  än  ett 
kvarts  sekel  åt  de  kungliga  teatrarnas  tjänst,  frånträdde 
då  sin  direktörsbefattning,  den  afbrutna  operaverksam- 
heten återupplifvades  af  hans  efterträdare,  och  många 
af  de  framstående  artisterna  lämnade  vid  denna  tid- 
punkt scenen  för  att  ersättas  af  nya  förmågor. 

Förre  öfverståthållaren,  friherre  Gustaf  Tamm,  kap- 
tenen Fritz  Sergel  å  Sponga,  bankkassören  Fritz  Otter- 
gren  och  filosofie  studeranden  Bengt  Hildebrand  ha 
benäget  tillåtit  mig  återgifva  porträtt  ur  deras  samlingar, 
för  hvilken  älskvärdhet  jag  ber  dem  mottaga  mitt  varma 
tack.  Till  tjänstemännen  vid  Riksarkivet,  Kungliga 
biblioteket.  Musikaliska  akademien,  Kungliga  operan 
och  Nationalmuseum  står  jag  äfven  i  förbindelse  för 
det  tillmötesgående  mig  städse  af  dem  visats. 

Vivibacka  i  november  1914. 

Nils  Personne. 


%5i  edan  konung  Gustaf  III  den  29  mars  1792 
slutat  sin  oroliga  och  lysande  men  också  tra- 
giskt skiftande  bana,  uppsteg  hans  då  ännu 
minderårige  son,  Gustaf  IV  Adolf,  på  Sveriges  tron, 
och  dennes  farbror  och  förmyndare,  hertig  Karl,  be- 
fann sig  helt  plötsligt,  som  han  så  ofta  drömt,  i  be- 
sittning af  makten.  Han  hemkallade  genast  sin  för- 
trolige vän  Reuterholm,  som  då  vistades  i  Italien, 
och  det  dröjde  ej  länge,  förrän  hela  världen  började 
märka,  att  denne  var  Sveriges  verklige  regent. 

Friherre  Gustaf  Adolf  Reuterholm,  född  1753, 
hade  af  sin  far,  en  af  frihetstidens  märkligaste  per- 
sonligheter, fått  i  arf  en  outtröttlig  arbetsförmåga 
och  mycken  kraftfullhet.  Men  en  mer  högfärdig,  vid- 
skeplig, hämndgirig  och  härsklysten  statsman  än  han 
var  har  den  svenska  häfden  näppeligen  att  framvisa. 
Han  kunde  aldrig  förlåta  Gustaf  III  revolutionen  1772, 
som  störtade  Mösspartiet  och  därmed  också  hans  far, 
och  hatet  ökades,  då  Gustaf  III  ej  ville  skänka  erkän- 
nande åt  hans  inbillade  litterära  förtjänster  eller 
fann  hans  statsmannaegenskaper  värda  att  tagas  i 
anspråk.  Efter  1789  års  riksdag  vistades  Reuterholm 
mestadels  utrikes,  men  med  Gustaf  III:s  mord  var 


8 

ändtligen  den  timme  slagen,  som  skulle  ge  verklig- 
het åt  hans  ärelystna  drömmar.  Den  lättledde  her- 
tig Karl  behärskade  han  fullständigt  genom  de  my- 
stiska tillställningar  i  spådomskonst,  andebesvärjel- 
ser och  dylikt,  livaråt  de  tillsammans  hängåfvo  sig 
under  frimureriets  täckmantel,  och  hvilka  vanligen 
slutade  med  förutsägelser  om  hertigens  uppstigande 
på  Sveriges  tron.  Kedan  långt  innan  det  Anckar- 
strömska  skottet  lossades,  berättade  Keuterholm  i  ett 
bref  till  hertigen  på  ett  högst  dramatiskt  sätt,  huru- 
ledes  vid  en  mystisk  seans  i  Avignon  inom  Illumi- 
naternas  hemliga  samfund  både  konungens  aflif- 
vande  och  hertigens  erhållande  af  Sveriges  och  Nor- 
ges kronor  förebådats. 

Hertig  Karls  öfvertagande  af  förmyndarstyrelsen 
för  Gustaf  IV  Adolf  blef  medlet  att  för  några  år 
göra  Reuterholm  till  rikets  mäktigaste  man.  Han 
utnämndes  till  ständig  medlem  af  hertigens  konselj, 
hvars  egentlige  ledare  han  blef,  och  förklarades  året 
därpå  för  "en  af  rikets  herrar".  Detta  sitt  välde  be- 
gagnade han  till  att  aflägsna  Gustavianerna  från 
den  högre  förvaltningen.  Isynnerhet  förföljde  han 
Gustaf  Maurits  Armfelt  med  sitt  hat,  och  den 
grymma  behandling  han  lät  dennes  älskarinna,  den 
olyckliga  fröken  Magdalena  Kudenschöld,  undergå 
upprörde  alla  rättänkande  både  bland  hofvet  och  den 
stora  allmänheten.  Hans  beryktade  suspensionsde- 
kret  mot  Svenska  akademien  1795  berodde  på  hans 
harm  öfver  att  han  själf  ej  blifvit  invald  i  detta 
samfund.  Dylika  drag,  ägnade  att  stöta  alla  par- 
tier och  vittnande  om  ömkligt  småsinne  och  gräns- 
lös fåfänga,  förklara,  hvarför  Reuterholm,  utan  att 


Gustaf  Adolf   Reuterholm.    Efter  oljemålning 
af  J.  Forsslund  1795. 


10 

ha  ådragit  riket  några  egentliga  olyckor,  blifvit  före- 
mål för  ett  hat  så  allmnät,  att  kanske  ingen  annan 
svensk  statsman  fått  röna  något  likartadt,  om  ej 
möjligen  Erik  XIV:s  ryktbare  gunstling  Göran  Pers- 
son.* En  af  hans  åtgärder,  som  inom  teaterintres- 
serade  kretsar  väckte  mycken  ond  blod,  var  det  den 
26  februari  1793  utfärdade  "Kungliga  plakatet  an- 
gående sabbatens  tillbörliga  firande",  hvilket  upp- 
häfde  den  af  Gustaf  III  1786  meddelade  tillåtelsen 
för  teatrarna  i  Stockholm,  Göteborg,  Norrköping  och 
Åbo  att  uppföra  skådespel  äfven  på  sön-  och  helg- 
dagar. 


Med  Gustaf  III:s  död  upphörde  såväl  de  svenska 
som  franska  skådespelen  på  Bollhusteatern.  Innan 
konungen  den  ödesdigra  16  mars  infann  sig  på  ma- 
skeraden i  Operahuset,  där  han  träffades  af  lönmör- 
darens skott,  hade  han  bevistat  det  spektakel,  som 
blef  den  franska  truppens  sista,  och  den  21  april  af- 
skedades  densamma  genom  en  skrifvelse  från  förmyn- 
darregeringen. Hvad  den  Svenska  dramatiska  tea- 
tern beträffar,  förflyttades  dess  representationer  till 
Operans  scen,  där  de  återigen  började  i  midten  af 
november,  för  att  året  därpå,  samtidigt  med  att  det 
gamla  Bollhuset  nedrefs,  finna  en  ny  skådeplats  åt 
sig  inredd  i  den  så  kallade  Arsenalen. 

Genom  ett  kungligt  bref  i  maj  1792  erhöll  Sten- 
borg  rättighet  att  åter  öppna  sin  teater  redan  efter 


Se  Rosensteins  bref  till  Engeström  november  1796. 


11 

klagodagen  den  6  juni,  men  dock  med  förbud  att 
spela  på  sön-  och  helgdagar,  hvilket  naturligtvis 
vållade  ett  svårt  afbräck  i  hans  inkomster.  Han 
återupptog  teaterverksamheten  den  11  juni  med  den 
omtyckta  feerikomedien  ''Zemir  och  Azor'\  Till  ef- 
terpjäs  gafs  för  första  gången  enaktaren  "Qvinnorna 
och  förtroendet'',  bearbetning  från  franskan  med 
kuplettmusik  af  teaterns  kapellmästare  Johan  David 
Zander,  där  Schylander  öfvermåttan  roade  såsom 
den  skvallersjuka  mor  Greta.  Stycket  kvarstod  på 
spellistan  i  flera  år,  togs  sedan  upp  på  kungliga  sce- 
nen 1803  och  gafs  öfver  hundra  gånger.  Fram  på 
hösten  anordnade  Stenborg  amflteaterplatser  i  salon- 
gen, och  inträdespriserna  bestämdes  till  24  skillin- 
gar  specie  därstädes  och  i  radens  fondloger,  16  skil- 
lingar  på  parterr  och  radens  sidologer  samt  8  skil- 
lingar  för  de  bakre  bänkarna,  således  ungefär  samma 
priser  som  å  Dramatiska  teatern. 

Samma  år  uppförde  Stenborg  för  första  gången 
enaktsoperan  ''Nina  eller  Den  af  kärlek  svagsinta", 
då  den  intagande  kompositören  Nicolas  Dalayrac  pre- 
senterades för  svensk  publik.  Ej  mindre  än  tjugu- 
två  af  hans  förtjusande  operetter  och  sångspel  ha 
sedan  dess  gått  öfver  scenen  i  vårt  land.  Bland  dem 
vill  jag  erinra  om  "Slottet  Montenero" ,  "Savoyard- 
gossarne",  "Gubben  i  bergsbygden",  "En  egendom  till 
salu",  "Sargines",  "De  beg  ge  arrestanterne" ,  och 
"Leheman  eller  Fängelsetornet  i  Neustadt".  1798  val- 
des han  till  ledamot  af  Musikaliska  akademien.  Tra- 
ditionen omtalar,  att  publikens  älskling,  den  behag- 
fulla Eleonora  Säfström,  i  titelrollen  gjorde  sådan 
furor,   att   detta   parti   räknades   såsom   hennes   för- 


12 

nämsta.  Till  hennes  recett  några  dagar  därefter 
slogs  man  om  biljetter,  och  statssekreteraren  Ulrik 
Franc  skref  härom  till  Armfelt:  "Alla  loger  voro 
upptagna  hela  åtta  dagar  förut.  Det  ger  ju  en  god 
tanke  om  välståndet  i  hufvudstaden." 

En  bemärkelsedag   för   den   Stenborgska   teatern 
blef  den  20  december  det  året,  ty  då  gafs  för  första 


Nicolas  Dalayrac.    Efter  porträtt  i  Les  musiciens  celebres. 


gången  på  svensk  scen  Beaumarchais'  "Figaros  bröl- 
lop eller  Den  fjolliga  dagen''.  Björn,  som  öfversatt 
stycket,  spelade  Figaro,  Eleonora  Säfström  Susanna, 
Stenborg  Almaviva,  fru  Morman  grefvinnan,  Lisette 
Stenberg  Cherubin  och  Schylander  Marcellina.  Ee- 
dan  1788  hade  Björn,  hvilken,  såsom  i  föregående  del 
af  dessa  anteckningar  omtalats,  förut  till  vårt  språk 


13 

öfverflyttat  den  spirituelle  författarens  "Barberaren 
i  Sevilla''  och  "Eugenie*\  till  Dramatiska  teatern  in- 
lämnat en  bearbetning  af  stycket  under  namn  af 
'Vvickströms  hröllop'\  Gustaf  III,  som  såg  stycket 
i  Paris  1784  kort  efter  dess  första  uppförande,  fällde 
då  det  bekanta  yttrandet  till  den  franska  drottnin- 
gen, att  komedien  väl  icke  var  indécente,  som  hon 
tyckte,  men  insolente.  Fyra  år  därefter  skref  han 
på  franska  till  Leopold  om  Björns  öfversättning,  att 
den  föreföll  honom  likna  Karl  den  stores  värja  — 
lång  och  platt.  "Jag  tycker  icke  om  originalet",  till- 
lägger han,  "som  jag  finner  dåligt  och  föga  värdigt 
Moliéres  och  Kegnards  teater."  Äfven  till  Clewberg 
uttalar  han  sitt  missnöje  öfver  pjäsen.  Utan  tvif- 
vel  var  detta  konungens  omdöme  anledningen  till  att 
stycket  då  ej  blef  antaget. 

Björn  fick  emellertid  ett  par  andra  öfversättnin- 
gar  spelade  på  den  kungliga  scenen,  främst  att 
märka  dramen  ''De  okände  eller  Verldsförakt  och 
ånger",  med  hvilket  stycke  han  införde  Kotzebue  på 
svenska  scenen.  Han  lyckades  äfven  själf  få  upp- 
träda där.  Efter  hvad  Clewberg  skref  till  Gustaf 
III,  lär  han  ha  begagnat  sig  af  ett  anfall  af  miss- 
humör hos  Stenborg,  som  erbjöd  honom  att  få  annul- 
lera  sitt  kontrakt,  tog  honom  på  orden  och  debute- 
rade våren  1788  på  Dramatiska  teatern,  där  han 
spelåret  1790 — 91  var  syssloman.  Emellertid  upp- 
trädde han  samtidigt  äfven  hos  Stenborg  i  likhet  med 
några  andra  vid  den  kungliga  scenen  anställda  su- 
j etter.  De  Besche  skref  1789  till  konungen:  "Björn 
och  Schylander  spela  hos  Stenborg  —  den  förre  atti- 
rerar  just  inte  många  spektatörer  på  någotdera  stal- 


14 

let  — ".  Kedan  1792  återvände  han  till  Munkbrotea- 
tern, där  han  äfven  öfvertog  regissörsbefattningen. 
Didrik  Gabriel  Björn  var  en  af  den  Stenborgska 
teaterns  mest  bemärkta  och  oftast  använda  förmå- 
gor. Efter  att  en  tid  ha  tjänstgjort  såsom  e.  o.  kans- 
list, debuterade  han  1785  vid  tjuguåtta  års  ålder  på 
Munkbroteatern  med  mycken  framgång  såsom  Al- 
maviva  i  "Barberaren  i  Sevilla''.    Under  de  följande 


c^afri:  VaSrr^^^/cr/tf^ 


åren  ökades  alltmer  hans  repertoar,  och  hans  utfö- 
rande af  den  ena  stora  rollen  efter  den  andra  ger 
oss  ett  säkert  vittnesbörd  om  hans  användbarhet. 
Uppskattningen  af  hans  talang  tycks  dock  ha  varit 
något  skiftande.  Den  stora  publiken  höll  till  godo 
med  hans  skrik,  hans  öfverdrifna  gester  och  hans 
ögonrullningar  i  patetiska  scener  enligt  den  tidens 
spelsätt.  Men  en  och  annan  finare  konstdomare  var 
icke   lika  belåten.     Gustaf   III   ansåg   honom   "elak 


15 

och  outrerad",  Rosenstein  påstod,  att  han  "var  dete- 
stabel",  de  Besche  att  han  i  hans  tycke  alltid  var 
odräglig.  Både  Kellgren  och  Edelcrantz  klaga  öfver 
hans  hårda  och  outrerade  deklamation,  och  den  se- 
nare fördömer  till  och  med  hans  utförande  af  Stål- 
felts  roll  i  ''De  okände'\  som  dock  räknades  till  hans 
bättre  framställningar.  Lika  verksam  han  visade  sig 
som  aktör,  lika  flitig  var  han  att  för  scenen  öfver- 
sätta  och  bearbeta  utländska  arbeten  och  att  sam- 
manskrifva  tillfällighetspjäser,  prologer  och  efter- 
spel. Ibland  hann  han  med  sex,  till  och  med  åtta 
stycken  på  ett  år.  Den  där  tiden,  då  allmänheten 
icke  mycket  sysselsatte  sig  med  den  utländska  littera- 
turen, allra  minst  med  den  dramatiska,  gick  det  gan- 
ska lätt  att  genom  främmande  styckens  lokalisering, 
tillägg  af  en  och  annan  figur,  scenernas  omkastning 
och  replikernas  omstufning  här  och  där,  få  gälla  så- 
som originalförfattare,  och  Björn  begagnade  sig  if- 
rigt  af  denna  förmån.  Ibland  råkade  han  dock  illa 
ut  i  tidningarna  för  dessa  tilltag.  Men  den  för  kri- 
tik ytterst  känslige  författaren  och  aktören  var  ge- 
nast färdig  med  ett  temperamentsfullt  svar,  såsom 
då  han  af  slutade  en  uppsats  med  följande  snärt: 
"Till  er,  mina  värda  medtäflare  i  imitation  och  öfver- 
sättnin^,  må  jag  flicka  in  en  liten  apostille,  lånad 
—  om  jag  minns  rätt  —  af  Dorat:  je  tächerai,  mes 
cliers  confréres,  de  vivre  heureux  pour  vous  faire 
enrager."  Karakteristiskt  är  det  företal,  hvarmed 
han  inledde  den  tryckta  upplagan  af  en  sin  öfver- 
sättning:  "Jag  använder  mig  i  mitt  fcsterland  utan 
förmätenhet  och  utan  misströstan.  Jag  värderar  allt 
slags  uppmuntran,  och,  lycklig  nog  att  ej  så  alldeles 


16 

sakna  den,  känner  jag  mig  manad  att  ömka  afun- 
den,  förakta  hatet  och  bele  förföljelsen."  En  af  honom 
ofta  varierad  fras  var:  "Det  är  mitt  hopp,  att  sven- 
ska allmänheten  tycks  älska  att  upphöja  mig  till  be- 
löningen af  dess  dyrbara  uppmuntran."  Beteck- 
nande för  honom  såsom  skådespelare  är  hans  påstå- 
ende i  Stockholmsposten,  att  kritiken  endast  hade 
rätt  att  bedöma  aktörens  spel  under  själfva  spektak- 
let men  ej  utanför  teatern  inför  en  allmänhet,  hvaraf 
endast  en  liten  del  varit  åskådare.  Det  målar  för- 
träffligt tidens  omogna  uppfattning  af  kritikens 
domsrätt. 

Bland  den  klassiska  repertoarens  yppersta  arbe- 
ten, som  Björn  företog  sig  att  efter  egna  hugskott 
kläda  om  i  svensk  dräkt,  märkes  först  och  främst 
Calderons  storslagna  drama  ''Domaren  i  Zalamea". 
Genom  en  fransk  mellanhand  hade  den  tragiska  upp- 
lösningen, då  domarens  dotter  går  i  kloster,  och  hen- 
nes förförare  får  med  lifvet  umgälla  sitt  brott,  för- 
ändrats så,  att  alltsammans  helt  trefligt  slutar  med 
giftermål  mellan  de  bägge  ungdomarna.  I  sin  klum- 
piga öfversättning  af  denna  franska  bearbetning, 
som  han  kallade  "Den  värdige  medborgaren  eller 
Rättvisan  är  för  alla",  lyckades  Björn  ännu  mer 
fuska  bort  innehållet  och  kryddade  dessutom  sin  an- 
rättning med  en  mängd  öfverspända  fraser  och  kän- 
slosamt pjunk  i  tidens  smak.  Trots  detta  fanns  så 
mycket  af  styckets  inneboende  kraft  kvar,  att  det 
slog  an  på  publiken  och  rätt  länge  bibehöll  sig  på  re- 
pertoaren. Men  då  han  äfven  fann  för  godt  att  på 
samma  sätt  försvenska  Lessings  "Minna  von  Barn- 
helm"  efter  en  fransk  förvanskning  af  det  tyska  mä- 


17 

sterverket,  råkade  han  illa  ut,  och  i  Stockholmposten 
syntes  en  gisslande  satir  öfver  hans  pjäsfabrikation. 
Den  bestod  af  en  låtsad  skrifvelse  "till  Dramatiska 
sällskapet",  däri  han  föreslår,  att  detsamma  skulle 
med  honom  ingå  ett  kontrakt  i  åtskilliga  punkter, 
af  hvilka  ett  par  här  meddelas.  "Först  och  främst 
äger  jag,  oaktadt  Teaterns  uttryckliga  reglemente, 
förmånsrätt  —  jag  begär  den  endast  på  lifstiden  — 
före  alla  svenska  auktorer  af  hvad  namn  de  vara 
må:  original-,  imitations-  eller  versionsförfattare; 
så  att,  för  det  andra.  Sällskapet med  glädje  an- 
tager hvad  pjäser  som  helst  Jag  behagar  lämna, 
det  vill  säga  Mina  sammelsurioversioimitaplagiorigi- 
naler  eller  efter  mig  Själf  att  tala:    Mina  pjäser; 

utan  annan  valör  än  akternas  antal. Fjärde 

försäkrar  jag  Sällskapet  om  en  så  mycket 

ymnigare  leverans  af  akter,  som  jag  —  nu  (fast 
Jag  redan  förbättrat  några  Kotzebuhes(!)  stycken 
till  Mina  pjäser)  har  antagit  en  tysk  språkmästare 
Jag  bedyrar,  att  jag  högaktat  och  skall  hög- 
akta alla  min  samtids  författare,  som  icke  ligga  mig 
i  vägen  eller  såra  den  aktning  jag  alltid  hyser  för 
mig  själf.  Min  ädla  föresats  är  en  gång  förklarad: 
jag  vill  endast  lefva  lycklig  till  andras  förargelse. 
Je  tåcherai  de  vivre  heureux  pour  vous  faire  en- 
rager."*  Elakheten  måtte  varit  fullkomligt  drä- 
pande, ty  den  annars  svarsnabbe  Björn  teg  märkvär- 
digt nog  denna  gång  alldeles. 

Det  af  Björns  så  kallade  "litterära  hokus  pokus", 
som  dock  åstadkom  det  värsta  oväsendet,  var  hans 


*  Citatet  hade  Björn  nyligen  offentligen  användt.   Se  ofvan. 
Svenska  teatern,  II.  2 


18 

femaktsdram  ''Den  förförde  ynglingen"',  hvilken  upp- 
fördes för  första  gången  å  Munkbroteatern  den  18 
sept.  1792,  och  som  enligt  Björns  förklaring  "livar ken 
var  original,  imitation  eller  öfversättning".  Före- 
bilderna voro  en  fransk  öfversättning  af  Lillos  "Den 
Londonske  köpmannen  eller  Georg  Barnwells  histo- 
ria", hvilket  sorgespel  gamle  Stenborg  redan  1768 
uppfört,  samt  Merciers  "Jenneval  eller  Den  franske 
Barnevelt".  Intrigen  rör  sig  om  en  på  ett  handels- 
kontor anställd  viljesvag  ung  man,  som  är  fångad 
i  en  skön  sirens  snaror.  Förblindad  af  sin  lidelse 
stjäl  han  från  sin  principal  för  att  kunna  tillfreds- 
ställa den  sedeslösa  kvinnans  önskningar^  Brottet 
upptäckes,  han  förlätes,  men  kan  icke  frigöra  sig 
ur  sin  förtrollning.  Lockad  af  den  ondskefulla  hetä- 
ren  är  han  slutligen  nära  att  begå  ett  mord,  då  han 
hejdar  sig  vid  af  grundens  rand,  återvänder  ånger- 
full, omfamnas,  gråter  samt  erhåller  allas  tillgift 
och  principalens  dotter  på  köpet.  Titelrollen  utför- 
des af  Björn  och  det  fagra  kvinnliga  missfostret  af 
Lisette  Stenberg.  Samma  dag  pjäsen  gafs  syntes  i 
Dagligt  allehanda  följande  tillkännagifvande  af  för- 
fattaren: "Igenom  nog  allmänna  berättelser  har 
jag  blifvit  underrättad,  att  min  dram  'Den  förförde 
ynglingen'  skall  väckt  något  missnöje  hos  en  del  af 
ungdomen  i  det  stånd,  hvarutur  jag  tagit  min  huf- 
vudperson;  jag  kan  svårligen  tro  det,  helst  ett  be- 
gånget fel,  föreställdt  på  scenen,  kan  icke  såra  än 
mindre  vanhedra  någon  annan  än  den  det  drabbar. 
Man  har  äfven  sagt  mig,  att  tvenne  hamn  i  detta 
teaterstycke  skulle  vara  mindre  passande  och  till 
äfventyrs  mindre  behagliga  att  höra,  livar  för  jag, 


19 

utan  att  härtill  vara  öfvertalad,  med  nöje  ändrat 
Godberg  till  Godborg  och  Hedengren  till . . .  Björn: 
jag  finner  min  'förförde  yngling'  af  ett  så  ädelt  sinne- 
lag, af  ett  så  Öml:,  så  ångerfullt  hjärta,  att  jag  anser 
för  en  heder  att  låna  honom  mitt  eget  namn."  Det 
gråtmilda  stycket,  flödande  af  ett  för  våra  dagars 
smak  högst  onaturligt  uppskrufvadt  patos,  gjorde 
oaktadt  Björns  lugnande  förklaring  ett  oerhördt  upp- 
seende och  ställde  till  en  förfärlig  uppståndelse  pre- 
miärkvällen. Hammarsköld  berättar  i  1821  års  tea- 
teralmanacka, att  hela  parterren  höll  på  att  komma 
i  slagsmål,  emedan  några  ansågo  pjäsen  vara  ett  ut- 
fall mot  handelsbiträdenas  klass,  andra  försvarade 
det  såsom  ett  oöfverträffligt  mästerstycke.  Pjäsen 
uppfördes  påföljande  afton  för  andra  gången,  och 
den  22  september  lästes  i  Allehanda  en  af  författaren 
insänd  artikel  om  hvad  den  kvällen  tilldragit  sig  på 
teatern:  "Vid  andra  representationen  af  'Den  för- 
förde ynglingen'  fann  jag  mig  pliktig  att  inför  Hög- 
och  Kespektive  åskådare  gifva  tillkänna  de  anled- 
ningar, som  föranlåtit  mig  ändra  vissa  strofer  i 
denna  dram;  men  jag  skulle  själf  finna  detta  tillbör- 
liga och  fria  steg  icke  nog  tillfredsställande,  om  jag 
nekade  mig  att  i  en  allmän  tidning  äfven  göra  det. 
För  första  gången  misslyckad  att  skrifva  ett  stycke, 
som  väckt  minsta  obehag,  anser  jag  mig  skyldig  att 
därifrån  utesluta  alla  de  ställen,  som  varit  enda  or- 
saken till  detta  missnöje,  och  jag  dömmer  mi^  lyck- 
lig att  här  offentligen  hoppas,  det  denna  aktnings- 
värda handelskår,  sårad  blott  af  uttrycken  (pagina 
21,  71,  76,  91  och  128),  skall  finna  sig  tillfredsställd 
med  den  ändring  jag  gjort  och  med  det  brinnande 


20 

begär  mig  vill  förtära  att  endast  behaga  alla  dem, 
som  äga  att  mig  uppmuntra  och  belöna.  —  Pjäsen 
uppfördes  därpå  med  allt  det  bifall,  som  någonsin 
kan  önskas,  och  som  en  bevågen  allmänhet  har  lät- 
tare att  gifva,  än  någon,  vare  sig  författare  eller  spe- 
lande, att  förtjäna.  Stockholm  den  21  sept.  1792. 
D.  G.  Björn."  Tredje  gången  dramen  gafs,  hade 
Björn  recett,  och  "några  herrar  vid  denna  stads  akt- 
ningsvärda handelskår"  lämnade  honom  då,  för  att 
visa  sin  belåtenhet  med  de  vidtagna  förändringarna, 
150  riksdaler  banko  för  femtio  parterrbiljetter,  hvil- 
ken  summa  han  enligt  erkännande  i  tidningen  "emot- 
tagit  med  all  den  tacksamma  förundran,  som  denna 
i  Sverige  högst  ovanliga  uppmuntran  förtjänar". 
Till  och  med  från  predikstolarna,  sades  det,  togo  åt- 
skilliga präster  parti  för  och  emot  den  ''förförde  yng- 
lingen", tills  upphetsningen  så  småningom  lade  sig, 
och  man  efter  ett  hälft  år  glömt  bort  alltsammans. 
Af  numera  okänd  anledning  lämnade  Björn  i  slu- 
tet af  år  1794  sin  skådespelarverksamhet  och  öfver- 
tog  gymnasieboktryckeriet  i  Linköping,  hvilket  han 
innehade  till  1800.  I  början  af  det  året  blef  han  in- 
vecklad i  upploppet  mot  arrendatorerna  af  krono- 
brännerierna  och  satt  häktad  i  flera  månader,  ehuru 
han  sedermera  frigafs.  Han  lär  sedan  slagit  sig  ned 
i  Nyköping  och  dog  på  Vaxhälla  regementspastors- 
boställe 1810. 


Det  förefaller  som  om  en  del  af  den  tidens  naiva 
och  lättrörda  publik  varit  van  att  i  synnerhet  på 
Munkbroteatern  tillåta  sig  vissa  friheter  och  muntra- 


21 

tioner,  som  ofta  tangerade  och  någon  gång  äfven 
öfverskred  själfsvåldets  gränser.  När  ett  par  år  efter 
det  nyssnämnda  oväsendet  trolleriprofessorn  Phila- 
delpliia  uppträdde  därstädes  med  sina  "mekaniska, 
matematiska  och  holländska  taffelkonster",  ställde 
några  bråkmakare  till  en  fullkomlig  skandal.  I  an- 
nonserna till  fjärde  uppträdandet  hade  professorn 
tillkännagifvit,  att  han  utom  de  sedvanliga  trollkon- 
sterna skulle  presentera  "det  sällsynta  och  berömda 
konststycket  att  framkalla  eller  besvärja  andar,  hvil- 
ket  sker  på  följande  sätt:  Uppå  teatern  är  ett  mörkt, 
svart  rum  upplyst  af  tvenne  svarta  ljus.  Mer  än  en 
person  inlåtes  ej  på  en  gång  i  rummet,  och  lämnas 
åskådaren  att  själf  välja  hvilken  ande  eller  vålnad, 
som  åstundas  se,  såsom  far,  mor,  dotter,  konungar, 
m.  m.  Fruntimmer  lämnas  ej  inträde,  emedan  man 
ej  kan  vara  ansvarig,  i  händelse  någon  skrämsel 
kunde  inträffa,  som  förut  händt.  Detta  undrans- 
värda konststycke  kan  ej  utan  stor  omkostnad  och 
besvär  utföras,  hvarför  hr  Philadelphia  smickrar  sig 
af  en  talrik  samling  åskådare." 

Den  där  tiden,  då  både  hög  och  låg  vurmade  på 
andebesvärjelser,  ville  naturligtvis  så  många,  som 
kunde  det,  vara  med  om  något  dylikt,  och  det  blef 
en  fruktansvärd  trängsel  i  salongen.  Trots  tillsägelse 
tilltvingade  sig  några  ungdomar  plats  på  scenen  och 
skymde  bort  utsikten  för  andra.  Det  uppstod  en  ord- 
växling mellan  professorn  och  de  tilltagsna  herrarna, 
hvilket  slutligen  urartade  till  formligt  gräl,  då  andra 
bland  publiken  blandade  sig  i  saken  och  togo  profes- 
sorns parti.  För  att  lugna  de  närvarande  gjorde  nu 
professorn  några  af  sina  allra  bästa  tricks,  och  åska- 


22 

darna  ägnade  honom  lifliga  applåder,  som  dock  blan- 
dades med  h visslingar.  Nu  skulle  andebesvärjelserna 
börja,  och  genast  störtade  en  mängd  af  orostittarna 
upp  på  scenen  igen,  så  att  den  trånga  platsen  blef 
alldeles  fullpackad  med  människor.  Philadelphia  bad 
och  besvor  dem  gå  därifrån,  men  f örgäfves.  I  stället 
trängde  de  sig  in  i  ett  rum  bakom  kulisserna,  där 
trollkarlen  hade  sina  apparater  uppställda  och  vräkte 
omkull  alltsammans  huller  om  buller.  Philadelphia, 
som  nu  började  frukta  att  möjligen  själf  bli  miss- 
handlad, räddade  sig  skyndsamt  undan  på  en  bakväg, 
och  hans  medhjälpare  blef  i  stället  utsatt  för  de  skrä- 
nandes missnöje  och  hälsad  med  hvisslingar.  Den 
städade  delen  af  publiken  protesterade  mot  orostif- 
tarnas excesser  och  lämnade  teatern,  hvarpä  alltsam- 
mans slutade  under  den  förfärligaste  villervalla. 

Ett  talande  vittnesbörd  om,  att  sådana  oordnin- 
gar ej  voro  enstaka  företeelser,  utan  förekommo 
ofta  nog,  lämnar  den  af  Henrik  Liljensparre  utfär- 
dade "Öfverståthållarämbetets  kungörelse  och  förbud 
emot  föröf vande  af  buller  och  oljud  under  de  all- 
männa skådespelen".  Liljensparre,  som  var  född  1738 
under  namnet  Sivers,  hade  i  Uppsala  och  vid  några 
tyska  universitet  studerat  juridik  och  1776  blifvit  ut- 
nämnd till  polismästare  i  Stockholm,  hvilken  syssla 
han  skötte  med  sådant  nit  och  sådan  skicklighet,  att 
han  anses  ha  varit  Sveriges  förnämsta  polisman.  1786 
blef  han  adlad  och  tog  då  namnet  Liljensparre.  Det 
var  han,  som  lyckades  upptäcka  gärningsmannen  till 
mordet  på  Gustaf  III,  och  efterspanade  ifrigt  de  hem- 
liga anläggningar,  som  stodo  i  sammanhang  med  ill- 
dådet.   Men  då  han  märkte,  att  detta  icke  behagade 


den  nya  styrelsen,  ändrade  han  hållning  och  visade 
sig  fiendtlig  mot  Gustavianerna,  särskildt  mot  Arm- 
felt,  som  då  var  öfverståthållare.  I  jnli  1792  blef  Lil- 
jensparre  underståthållare  och  skötte,  sedan  Armfelt 
aflägsnats,  under  två  månader  samma  höst  öfverståt- 
hållarämbetet.  Det  var  då  han  utfärdade  ofvan- 
nämnda  kungörelse,  som  är  ganska  karakteristisk  för 


Henrik  Liljensparre. 

teaterseder  och  förhållanden  den  tiden  och  därför  in 
extenso  meddelas: 

"Som  den  Komiska  teatern,  hvilken  med  konun- 
gens tillstånd  här  i  hufvudstaden  till  nöje  och  tids- 
för  drif  är  inrättad,  äger  samma  skydd  och  säkerhet 
som  alla  andra  publika  samlingsställen,  där  polisen 
är  skyldig  att  vaka  öfver  bibehållandet  af  ordning 
och  goda  seder;  så  har  på  Kgl.  M:ts  särskilda  nådig- 
ste  befallning  samt  å  dragande  kall  och  ämbetets  väg- 
nar Öfverståthållarämbetet  aktat  nödigt  att  härige- 


24 

nom  allvarligen  förbjuda  alla  sådana  oordningar, 
som  kunna  antingen  såra  anständigheten  eller  störa 
den  frid  och  det  lofliga  nöje,  som  hvar  man  vid  ett 
allmänt  skådespel  har  rätt  att  fordra  och  obehindradt 
åtnjuta.  I  följe  hvar  af  ingen,  eho  han  vara  må,  skall 
understa  sig  att  hvarken  före,  under  eller  efter  repre- 
sentationerna eller  under  entreakterna  göra  öfver- 
våld  eller  öfva  buller  och  oljud  med  skrikande,  sor- 
lande, bultande,  stampande  eller  löpande  in  på  tea- 
tern och  bänkarna,  såväl  aktörer  som  spektatörer  till 
hinder,  olägenhet  och  förfång,  och  det  vid  straif  att 
genast  på  stället  af  vakten  gripas  och  i  häkte  in- 
manas samt  sedermera  enligt  lag  efter  omständighe- 
terna anses.  Och  gäller  äfven  detta  i  den  händelse 
en  eller  flera  i  trapporna,  portarna  eller  i  gångarna 
skulle  söka  att  med  trängsel,  skuffningar  eller  på 
annat  sätt  ofreda  och  förolämpa  de  kommande  eller 
gående.  —  Stadens  fiskaler  och  politibetj aningen,  som 
särskildt  på  stället  skola  tillstädes  vara,  åligger  att 
häröfver  hålla  allvarsam  hand,  så  att  den  brottslige 
med  tillhjälp  af  vakten  må  kunna  genast  ertappas 
och  sedan  till  laga  straff  och  ansvar  befordras.  Stock- 
holm den  15  september  1792.  På  Öfverståthållaräm- 
betets  vägnar:  Henrik  Liljensparre.  Reinhold  Blom." 


År  1796  utkom  i  Paris  "Voyage  de  deux  francais 
dans  le  Nord  de  TEurope",  hvars  andra  del,  551  sidor 
oktav,  sysselsätter  sig  med  Sverige  och  Finland.  För- 
fattarna voro  två  unga  och   förnäma  franska  emi- 


25 

granter,  chevalier  Louis  de  Boisgelin  de  Kerdu  och 
grefve  Alphonse  de  Fortia  de  Piles,  en  af  de  äldsta 
adliga  ätter  i  södra  Frankrike,  hvilken  omtalas  redan 
i  slutet  af  niohundratalet.  De  anlände  till  Stockholm 
i  början  af  år  1791  och  vistades  där  i  fem  månader. 
De  börja  med  att  klaga  öfver  den  besvärliga  och 
långa  infärden  framåt  Hornstullsgatan  och  Hornsga- 
tan samt  öfver  den  usla  stenläggningen,  där  sådan 
fanns.  Få  städer  i  Europa,  säga  de,  äro  så  illa  sten- 
lagda.  Drottninggatan  och  Regeringsgatan  voro  de 
vackraste  och  bäst  bebyggda  gatorna,  men  belys- 
ningen dålig,  och  polisbetjänterna  oftast  berusade. 
Dryckenskapen  var  i  allmänhet  mycket  stor,  och  man 
såg  till  och  med  barn  på  nio,  tio  år  tömma  stora  glas 
brännvin.  Något  godt  värdshus  fanns  ej  att  få,  men 
det  var  ändå  mycket  dyrt  att  lefva  där.  Kort  efter 
sin  ankomst  blefvo  de  af  spanske  ministern  presen- 
terade på  hofvet.  De  äro  entusiastiska  och  upprik- 
tiga beundrare  af  Gustaf  III,  hvilken  de  skildra  icke 
blott  såsom  en  vältalig,  stor,  tapper  och  ädelmodig 
konung  utan  äfven  såsom  den  älskvärdaste  männi- 
ska med  ett  outtömligt  förråd  af  anekdoter  af  alla 
slag. 

Utom  Gustaf  III:s  glänsande  fester  och  snillrika 
umgänge  anse  de  teatrarna  såsom  de  enda  bland  huf- 
vudstadens  nöjen,  hvilka  äro  värda  att  prisas.  Tre 
scener  med  fyra  skådespelartrupper  tycka  de  vara  ett 
ganska  respektabelt  antal  för  en  befolkning  af  endast 
75,000  personer.  De  hunno  se  nio  olika  representatio- 
ner å  Kungliga  operan,  af  hvilka  de  satte  "Gustaf 
Vasa"  främst.  Karsten  i  Kristian  tyranns  roll  hade 
ett  ädelt  utseende  och  spel  samt  den  vackraste  röst. 


26 

men  "hans  sångmetod  lämnade  mycket  att  önska". 
Första  aktens  dekoration  berömmes  såsom  utomor- 
dentligt vacker.  Äfven  i  operorna  "Elektra''  samt 
"Thetis  och  Pelée"  förekommo  praktfulla  dekoratio- 
ner. Kostymerna  voro  dyrbara  och  smakfulla,  och  de 
förklara,  att  det  icke  fanns  någon  teater  i  Europa, 
där  aktörer,  dansörer  o.  s.  v.  voro  dyrbarare  klädda. 
Orkestern  ansågs  vara  "icke  dålig",  och  baletterna 
gingo  förträffligt.  Det  spelades  där  endast  måndagar 
och  någon  gång  äfven  torsdagar,  men  under  somma- 
ren endast  en  gång  hvar  fjortonde  dag.  De  bästa 
platserna,  d.  v.  s.  första  raden  och  andra  radens  fond, 
kostade  trettiotvå  skillingar  specie.  Under  karneva- 
len hölls  på  Stora  operan  livarje  fredag  en  maskerad, 
till  hvilken  inträdespriset  var  tjugufyra  skillingar 
specie,  och  där  alla  måste  vara  i  maskeraddräkt  eller 
i  domino.  Omaskerade  hade  endast  tillträde  till  ra- 
dernas loger.  Damer  ur  de  högre  samhällsklasserna 
brukade  icke  bevista  dessa  maskerader,  men  konungen 
försummade  dem  däremot  aldrig,  och  ehuru  han  van- 
ligen snart  igenkändes,  tyckte  han  om  "la  liberté  du 
masque"  och  tog  ej  illa  upp,  om  man  skämtade  med 
honom.  Bollhusets  teatersalong  beskrifves  såsom 
"mycket  ful  och  mycket  obekväm".  Den  franska 
truppen  kunde  enligt  deras  omdöme  endast  jämföras 
med  en  landsortsteater  i  Frankrike.  Om  den  Sven- 
ska dramatiska  teatern  skrifver  Fortia:  "National- 
teatern, som  skapats  af  konungen  för  några  få  år 
sen,  har  redan  hunnit  till  en  sällsynt  fulländning  på 
så  kort  tid.  Konungen  sysselsätter  sig  mycket  med 
den,  och  det  är  orsaken  till  de  snabba  framsteg  denna 
teater  gjort.    Kostymerna  där  äro  alltid  fullkomligt 


27 

riktiga  och  mycket  dyrbara.  Man  spelar  där  trage- 
dier och  komedier."  De  bästa  platserna  kostade  både 
på  franska  och  svenska  teatern  tjugufyra  skillingar 
specie.  Den  Stenborgska  scenen  ställes  i  jämnbredd 
med  bulevardteatrarna  i  Paris  äfven  med  afseende  på 
den  publik  man  vanligtvis  fann  där,  hvilket  yttrande 
bestyrker  hvad  ofvan  sagts  om  Munkbroteaterns 
lättrörda  åhörareskaror.  Musikaliska  akademien  gaf 
under  vintermånaderna  en  konsert  i  veckan,  vanligen 
i  någon  af  börssalarna.  Fransmännen  berättade 
äfven,  att  de  närvoro  vid  en  af  den  originelle  abbé 
Voglers  orgelkonserter  i  Tyska  kyrkan.  I  föregående 
del  påpekade  jag,  att  den  gode  abbén,  ehuru  sin  tids 
förnämste  orgelvirtuos,  brukade  nedlåta  sig  till 
krassa  tonmålningar  såsom  bataljer  och  oväder  för 
att  knipa  publiken.  Bland  de  nummer  han  denna 
gång  utförde  var  ett,  som  han  kallade  "Folkets  kär- 
lek till  en  god  konung",  hvilket  blef  till  och  med  den 
rojalistiske  grefve  For  tia  för  starkt,  och  han  kallar 
Vogler  för  "un  charlatan",  ehuru  han  medger,  att 
han  var  "un  tres  bon  musicien".  Det  var  med  stor 
saknad,  som  våra  fransmän  skildes  från  konung 
Gustaf,  och  hade  under  sina  fortsatta  resor  hunnit 
till  Moskva,  då  de  nåddes  af  det  smärtsamma  budet 
om  hans  död. 


Hofstallmästaren  friherre  Klas  Rålamb  öfvertog 
från  och  med  april  1792  förste  direktörskapet  öfver 
Kgl.  M:ts  hof kapell  och  spektakler,  h vilken  befatt- 
ning han  redan  på  förordnande  innehaft  under  sin 


28 

företrädares,  friherre  Armfelt,  frånvaro.  Kålamb 
var  en  utmärkt  ryttare  och  främst  vid  de  då  moderna 
kappkörningarna  på  Brunnsviken  samt  en  glad  säll- 
skapsbroder och  stor  goddagspilt,  men  teaterns  sköt- 
sel förstod  han  sig  icke  på.  Lyckligtvis  funnos  Edel- 
crantz  och  Nordforss  såsom  andre  direktörer,  och  de 


Klas  Rålamb.    Efter  pastell  tillhörig  frih.  Gustaf  Tamm. 

begrepo  sin  sak  så  mycket  bättre.  En  historia,  som 
visar,  hur  litet  han  hade  reda  på  sig,  berättas  om 
honom  och  de  berömda  valthornisterna  bröderna 
Steinmiiller.  Han  lät  sätta  dem  i  arrest  på  högvak- 
ten, därför  att  han  en  afton  märkte,  att  de  uraktläto 
blåsa  i  sina  instrument  under  en  af  fru  Miillers  stora 
arior  i  "Armide".    De  invände,  att  de  då  hade  paus. 


"Kungen  betalar  er  för  att  blåsa",  utbrast  Rålamb  i 
vredesmod,  "och  inte  för  att  pausera".  När  teaterns 
styresmän  anmälde,  att  spektaklet  måste  ställas  in 
för  den  eller  den  orsaken,  svarade  han  endast:  "Kära 
karlar,  låt  trissan  löpa",  livilket  var  ett  af  hans  älsk- 
lingsuttryck. —  "Ja,  men  Stenborg  är  hes ..."  —  "Låt 
trissan  löpa!"  —  "Fru  Miiller  är  sjuk..."  —  "Låt 
trissan  löpa,  säger  jag!"  Och  det  upprepade  han, 
ända  tills  de  slutligen  lyckades  få  ihop  ett  program. 
Han  var  mycket  mån  om  sin  värdighet  och  förde  lik- 
som Armfelt  ett  strängt  regemente.  När  personalen 
en  gång  med  Ahlgren  i  spetsen  på  en  repetition  skrat- 
tade åt  en  af  hans  många  dumheter,  gaf  han  Ahlgren 
en  sittopp,  så  att  han  ramlade  öfver  ända,  och  sen 
dess  vågade  ingen  mera  skratta  åt  honom,  då  han 
såg  det. 

Den  14  november  började  den  Svenska  dramatiska 
teatern  sina  representationer  på  Operans  scen  med 
Kotzebues  treaktskomedi  "Indianerne  i  England",  som 
då  gafs  för  första  gången.  Pjäsen  var  annonserad 
till  uppförande  å  Bollhusteatern  redan  den  17  mars, 
men  inställdes,  emedan  konungens  mord  natten  förut 
inträffat.  Stycket  slog  mycket  an  med  fru  Remy 
såsom  det  naiva,  af  falsk  sentimentalitet  öfverström- 
mande  naturbarnet  Gurli  och  Waltman  såsom  den 
ypperligaste,  karrikerade  sir  Samuel  Smith.  För  öf- 
rigt  spelades  Robert  Smith  af  Ahlgren,  miss  Liddy 
af  Fredrika  Löf,  Kaberdar  af  de  Broen  och  Jack 
af  Hjortsberg.  Stor  framgång  vann  äfven  Kexéls 
bearbetning  "Folke  Birgersson  till  Ringstad",  skåde- 
spel i  tre  akter  med  förträfflig  musik  af  Dalayrac, 
som  i  januari  1793  uppfördes  med  Widerberg  i  titel- 


30 

rollen,  Maria  Franck  som  Kamfrid  och  Deland  som 
fångvaktaren.  Kort  efteråt  gjorde  Lessing  sitt  in- 
träde både  på  den  Dramatiska  scenen  och  Munkbro- 
teatern genom  "Minna  von  Barnhelm".  Hos  Sten- 
borg  gafs  stycket  den  26  februari  i  den  redan  omta- 
lade Björnska  bearbetningen  från  franska  imitatio- 
nen med  Eleonora  Säfström  i  titelrollen,  och  på 
Kungliga  teatern  den  17  april  i  en  trogen  öfversätt- 
ning  från  tyskan  af  Andreas  Widerberg.  Han  spe- 
lade själf  majoren,  fru  Hseffner  Minna,  mamsell  Neu- 
mann  Franciska,  de  Broen  Paul  Werner  och  Hjorts- 
berg Kiccaut  de  la  Marliniére.  Äfven  Dalayracs 
opera-comique  i  tre  akter  "Azemia  eller  vildarne** 
gafs  samtidigt  i  juni  både  på  Operan  och  på  Sten- 
borgs  teater  och  denna  gång  endast  med  några  få 
dagars  mellanrum.  Stycket  hade  en  ovanlig  fram- 
gång på  bägge  scenerna,  och  vår  vän  Gjörwell  skrif- 
ver  till  Alströmer  om  händelsen:  "Nya  operan  *Aze- 
mia  eller  vildarne*  spelas  Ömsom  på  Stora  kungliga 
teatern  och  hos  herr  Stenborg.  Den  senare  kan  icke 
prestera  baletter,  och  hans  mindre  präktiga  dekora- 
tioner kunna  icke  heller  gå  upp  emot  dem  på  Stora 
teatern,  men  uti  mitt  tycke  spelar  mamsell  Säfström 
rätt  såväl  Azemias  roll  som  fru  Miiller,  åtminstone 
skorrar  hon  inte  och  bryter  ej  på  danska.  Hr  Schy- 
lander  tager  alldeles  företrädet  ifrån  hr  Waltman, 
som  spelar  den  lustiga  personen." 


31 

I  slutet  af  oktober  stod  den  nyinredda  Dramatiska 
teatern  färdig  i  den  forna  Arsenalen.  Denna  bygg- 
nad, belägen  på  det  nuvarande  Karl  Xll:s  torg,  upp- 
fördes i  midten  af  sextonhundratalet  utaf  den  store 
fältherren  Jakob  Pontusson  de  la  Gardie,  hvilken  af 
drottning  Kristina  1647  erhållit  gåfvobref  på  tom- 
ten. Det  efter  den  tidens  smak  kostsamma  och  ly- 
sande palatset,  som  sades  hvila  på  adertontusen  på- 


Palatset  "Makalös".     Efter  Dahlbergs  Suecia  antiqua. 


lar,  blef  af  Magnus  Gabriel  de  la  Gardie  ytterligare 
förskönadt  och  kallades  i  äldre  tider  "Makalös".  Det 
var  i  detta  hus  de  la  Gardie  gaf  sin  drottning  den 
fest,  som  inleder  Kellgrens  heroiska  dram  "Drottning 
Christina'*,  där  första  aktens  fonddekoration  förestäl- 
ler palatset  rikt  illumineradt  med  trädgården  fram- 
för. Vid  Karl  XI  :s  reduktion  tillerkändes  det  kro- 
nan och  inreddes  1690  till  arsenal.  Då  borttogos  bal- 
kongerna öfver  ingångarna  både  åt  trädgården  och 


sjösidan  äfvensom  skorstenarna.  1740  nedtogs  taket 
såsom  bofälligt  och  gjordes  lägre  samt  belades  med 
järnplåt  i  stället  för  den  gamla  kopparn.  Endast 
tornen  blefvo  oförändrade. 

Med  en  kostnad  af  öfver  tjugufyratusen  riksdaler 
ur  konungens  handkassa  förvandlades  byggningen 
nu  till  teater  enligt  en  af  den  skicklige  maskinisten 


Arsenalsteaterns  salong.    Sidan.    Efter  Sundvalls  originalrit- 
ning, försedd  med  hertigen-regentens  bifallande  namnteckning 
af  den  27  november  1792,  tillhörig  författaren. 


vid  Kungliga  operan  Johan  Schef  uppgjord  förträff- 
lig plan  med  ledning  af  hofintendenten  Sundvalls  rit- 
ningar och  var  för  sin  tid  alldeles  utmärkt.  Schef 
afrundade  i  fonden  Sundvalls  rektangulära  form  på 
salongen,  hvarför  den  skämtsamt  benämndes  "bad- 
karet". Den  låg  i  husets  midt,  rymde  tre  logerader 
och  var  ursprungligen  hållen  i  ljusblått  med  hvita 


33 

ornament,  men  ommålades  1812  i  en  rödgul  färg.  I 
första  radens  fond  var  kungliga  logen  belägen.  Den 
var  prydd  af  gyllne  sirater  i  upphöjdt  arbete,  inuti 
beklädd  med  blått  damast  besatt  med  guldgaloner 
och  framtill  behängd  med  en  rik  feston  af  guldfrans. 


Arsenalsteaterns  salong.    Fonden.    Efter  Sundvalls  originalrit- 
ning?, försedd  med  hertigen-regentens  bifallande  namnteckning 
af  den  27  november  1792,  tillhörig  författaren. 


Uppgången  till  denna  loge  var  genom  en  i  husets 
vestra  del  byggd  dubbel  stentrappa.  Alla  öfriga 
trappor  voro  af  trä.  I  de  bägge  sidotornen  lågo  ett 
par  rum,  som  användes  till  de  kungliga  personernas 
foajé.  På  sidorna  funnos  sexton  loger  för  allmän- 
heten samt  två  avantscener.  Andra  raden  bestod  af 
konungens  griljerade  loge  jämte  en  hofloge,  fem  fond- 

Svenska  teatern,  II.  3 


34 

loger,  tolf  sidologer  och  två  avantscener.  Den  tredje 
hade  sju  loger  i  fonden  och  galleri  på  sidorna.  Öfre 
amfiteatern  var  anordnad  i  halfeirkel  med  sotTlika 
bänkar,  som  rymde  fyrtioen  personer.  Den  nedre  am- 
fiteatern  och   parterren   hade   tvåhundratre   platser, 


Plan  öfver  Arsenalsteaterns  salong. 


och  i  orkestern  voro  dessutom  anordnade  sex  platser. 
Alla  platser  voro  sittplatser,  bänkarna  öfverdragna 
med  blått  kläde,  och  dörröppningarna  försedda  med 
förhängen.  Föreställningarna  togo  sin  början  kloc- 
kan sex  eftermiddagen.    Priserna  voro  för  premiére 


35 


28  skillingar  specie,  seconde  20  skillingar,  parterr  16, 
troisiéme  12  och  galleri  8  skillingar.  Att  märka  är, 
att  till  premiére  räknades  äfven  fonden  samt  de  två 
främsta  logerna  af  andra  raden,  och  till  seconde  fon- 
den af  tredje  raden.  Troisiéme  betydde  främre  bän- 
ken på  tredje  radens  sida  och  galleri  den  bakre  bän- 
ken. Scenöppningen  hade  ett  hvälfdt  kassetteradt 
tak,  och  den  särdeles  smakfulla  ridån  var  prydd  med 
Talias  och  Melpomenes  gestalter  samt  ornerad  med 
lyror,  masker  och  diverse  andra  sinnebilder.  Första 
radens  barriär  smyckades  af  i  trä  utskurna  profil- 
bilder af  Sofokles,  Euripides,  Aristofanes,  Menander, 
Terentius,  Seneca,  Shakspere,  Calderon,  Moliére, 
Pierre  och  Tomas  Corneille,  Racine  och  Voltaire. 
Själfva  scenen  låg  i  byggningens  östra  del,  var  fyr- 
tiofem fot  i  fyrkant,  gick  genom  tre  bottnar  och  var 
försedd  med  ett  litet  förti:äffligt  maskineri.  Teaterns 
väsentliga  fel,  som  den  för  resten  delade  med  alla 
äldre  teatrar,  var  dess  eldfarlighet.  Så  till  exempel 
fanns  det  från  scenen  blott  en  enda  smal  utgång, 
oberäknadt  en  liten  dörr,  som  ledde  till  första  raden.. 
Dessa  bristfälliga  anordningar  blefvo  ödesdigra  vid 
teaterns  brand  trettiotvå  år  därefter. 

Till  vänster  i  förstugan  åt  Norrström  var  biljett- 
kontoret beläget.  Där  bredvid  fanns  ingången  till 
konditor  Pohls  schweizeri.  Till  höger  syntes  en  dörr, 
som  ledde  till  nedersta  bottnen  under  teatern.  De 
västra  tornrummen  begagnades  till  sångrum,  till  för- 
varing af  Operans  och  Dramatiska  teaterns  bibliotek, 
till  teaterkommitténs  sammanträden,  till  kunglig 
foajé,  kostymmagasin,  m.  m.  Några  voro  inredda  till 
bostäder  åt  tjänstemän  och  betjäning.    På  nedre  bot- 


37 

ten  i  nordvästra  tornet  bodde  öfvervaktmästaren,  och 
där  fanns  äfven  en  krog  inhyst.  En  trappa  upp  i 
sydöstra  tornet  låg  teaterns  foajé,  ett  vackert  rum 
med  en  plafond  i  gips  föreställande  Simson  med  lejo- 
net. Där  satt  inom  glas  och  ram  ett  utdrag  ur  Kung- 
liga teaterns  reglemente,  skrifvet  af  aktören  Schy- 
lander  så  väl,  att  man  allmänt  trodde  det  vara  gra- 
veradt.  Senare  uppställdes  där  en  bröstbild  af  tea- 
terns direktör  grefve  Gustaf  Löwenhjelm  i  hvit 
marmor,  huggen  af  professor  Göthe.  Två  trappor 
upp  i  dessa  bägge  torn  voro  i  entresolerade  rum 
klädloger  inrättade.  Under  scenen  hade  teaterperuk- 
makaren  sitt  rum,  och  där  bredvid  fanns  den  så  kal- 
lade komparslogen,  i  hvilken  ibland  vid  större  pjä- 
sers uppförande  ända  till  fyrtio  soldater  kostymerade 
sig. 

Den  1  november  1793,  då  konungen  fyllde  femton 
år,  invigdes  den  nya  teatern  genom  en  ståtlig  festre- 
presentation. Vid  den  unge  monarkens  inträde  uti 
stora  logen  blef  han  af  publiken  mottagen  med  lif- 
ligaste  glädjebetygelser  genom  fördubblade  starka 
applåder.  Spektaklet  inleddes  med  Gustaf  III:s  sva- 
nesång, hans  effektrika  sensationsdram  "Den  svart- 
sjuke Neapolitanaren",  som  då  för  första  gången  upp- 
fördes. Den  är  ett  dystert  skådespel,  skrifvet  i  den 
tidens  smak,  fylldt  af  öfverspända  känslor,  skräck- 
injagande scener  och  romantiskt  känslosvall.  De 
bägge  ädlingarnas  roller  återgåfvos  särdeles  väl  af 
Widerberg  och  Ahlgren.  Men  i  synnerhet  lär  Fred- 
rika Löf  ha  varit  förträfflig  såsom  den  i  fängelset 
försmäktande,  oskyldigt  misstänkta  grefvinnan.  Till 
efterpjäs  gafs  ett  af  andre  direktören  Edelcrantz  för- 


fattadt  tillfällighetsstycke  i  en  akt:  *'Alcides*  inträde 
i  verlden''  med  musik  af  sångmästaren  Kristian 
Hseffner.  Den  store  sångaren  Karsten  hänförde  där 
åhörarna  med  sin  härliga  stämma,  då  han  såsom  öf- 
verstepräst  i  det  nybyggda  sånggudinnornas  tempel 
i  Thebe  inledde  stycket  med  arian: 

"I  skydd  af  dessa  hvalf  i  fridens  sälla  sköte 

o  Thebe!    din  regent  ett   altar  reser  opp, 

som  helgas  af  hans  hand  åt  Vishets  systrars  tropp; 

låt  här  din  dyrkan  gå  hans  röst,  hans  nåd  till  möte!" 

För  öfrigt  sjöngo  de  utmärkta  artisterna  fruarna 
Miiller  och  Marcadet  samt  mamsell  Stading.  I  ba- 
letten uppträdde  bland  andra  herrarna  Alix,  Mar- 
cadet, Deland,  den  nyss  från  London  hitkomna  fru 
Wild,  den  vackra  mamsell  Ulrika  Åberg  och  svenska 
scenens  dåtida  förnämsta  dansös,  den  förtrollande 
Giovanna  Bassi.  Efter  spektaklets  slut  omkring  kloc- 
kan half  elfva  gaf  hertigen-regenten  för  den  kung- 
liga familjen  stor  supé  med  bal  i  sin  våning. 

Publiken  fann  mycket  behag  i  den  nya  Drama- 
tiska teatern  saint  besökte  den  flitigt  och  detta  med 
så  mycket  större  nöje  som  den  där  återfann  alla  sina 
forna  favoriter.  I  början  af  år  1794  gafs  där  en  af 
Envallsson  från  tyskan  öfversatt  femaktsdram  *'Gref- 
ven  af  Walltron  eller  Subordinationen"  med  Ahlgren 
i  titelrollen,  de  Broen  som  grefven  af  Bembroch, 
Hjortsberg  som  grefve  von  Krone  och  fru  Marcadet 
som  grefvinnan  af  Walltron.  Den  slog  rätt  mycket 
an  och  höll  sig  kvar  på  repertoaren  i  åtskilliga  re- 
priser ända  till  1836.  Däremot  tycks  den  svenska 
dramen  " Riddareordef\  likaledes  i  fem  akter  af  då- 


varande  öfverste  Skjöldebrand  icke  fallit  publiken  i 
smaken,  ty  den  gick  icke  mer  än  tre  gånger.  Samma 
öde  rönte  Gustaf  den  tredjes  heroiska  dram  ''Gustaf 
Adolf  och  Ebba  Brahe'\  sedan  den  i  en  bearbetning 
af  Kellgren  med  musik  af  Vogler  och  balett  af  Gal- 
lodier såsom  lyrisk  dram  fört  en  lysande  tillvaro 
ända  ifrån  januari  1788.     Den  unge  konungens  roll 


Eufrosyne  Löf.    Efter  teckning  af  Sergel. 


utfördes  af  Lars  Hjortsberg  och  Ebba  Brahes  af  den 
vackra  och  beryktade  Eufrosyne  Löf,  en  syster  till 
den  ännu  vackrare  och  om  möjligt  ännu  mera  beryk- 
tade Fredrika.  Det  var  om  den  förra  Kellgren  skref 
till  Edelcrantz  kort  efter  hennes  debut  1790:  "Euphro- 
syne  Löf  lofvar  att  bli  en  fullkomlig  actrice:  hon 
har  redan  vid  andra  spelningen  querellerat  med  alla 


40 

sina  kamrater  och  låtit  spektaklet  vänta  på  sig  en 
timme."  Änkedrottningen  återgafs  af  fru  Ljung- 
ström, de  la  Gardie  af  Widerberg,  färjkarlen  af  de 
Broen,  hans  syster  af  Schylander,  hans  dotter  af  Inga 
Åberg,  Lars  Sparre  af  Uttini  och  Märta  Baner  af 
Maria  Franck.  En  femaktsdram,  som  däremot  hade 
stor  framgång,  var  Kotzebues  ''Den  okände  sonen'' 
(Das  Kind  der  Liebe)  i  Euréns  öfversättning  med 
Ahlgren  i  titelrollen  och  de  Broen  såsom  öfverste 
Wildenheim,  hvilken  senare  "pressade  tårar  af  rö- 
relse och  beundran  ur  åskådarnas  ögon",  efter  hvad 
Marianne  Ehrenström  intygar.  Stycket  öfverflödar 
af  dels  sant  gripande,  dels  öfverdrifvet  sentimentala 
scener,  men  publiken  räddades  från  att  alldeles 
smälta  bort  i  tårar  genom  uppträdandet  af  en  ung 
friare  till  öfverstens  dotter,  en  grefve  Gyllenparfym, 
spelad  af  Hjortsberg,  i  hvars  person  författaren  teck- 
nat en  af  den  tidens  äckliga  eleganter,  en  verkligen 
högst  komisk  figur,  som  blifvit  "envelopperad  i  en 
labyrint  af  förlägenhet",  "strandsatt  execrabelt", 
därför  att  hans  "homme  de  chambre,  den  nötaktiga 
människan"  glömt  taga  med  en  "incomparable  pot 
med  pomada,  som  kommit  tout  droit  från  Paris".  Af 
Kotzebue  gafs  äfven  komedien  "Papegojan",  fram- 
förd redan  dagen  därefter  på  Munkbroteatern  i  en 
af  Björn  öfversatt  och  "förändrad"  upplaga  med  den 
förbättrade  titeln  "Papegojan  eller  Älska  far  och 
fosterland",  och  de  bägge  scenerna  täflade  sedan  un- 
der ett  par  års  tid  att  locka  publiken  åse  denna  naivt 
känslosamma  skapelse.  En  pjäs,  som  väckte  allmän- 
hetens lifligaste  intresse,  var  den  i  oktober  gifna,  af 
Olof  Kexél   från   franskan   öfversatta   tvåaktskome- 


41 

dien  "Z>e  hegge  kammar pagerne'\  Dels  var  det  lilla 
stycket  i  och  för  sig  nätt  och  behagligt,  dels  utfördes 
de  glada  titelrollerna  af  de  förtjusande  vackra  och 
välväxta  aktriserna  Inga  Åberg  och  Eufrosyne  Löf, 
dels  och  i  synnerhet  framställde  Hjortsberg  på  ett 
alldeles  glänsande  sätt  Fredrik  den  andres  personlig- 
het. Han  hade  där  så  mästerligt  efterbildat  den  store 
konungens  utseende,  minspel,  stämma,  klädsel,  åtbör- 
der och  hållning,  till  och  med  hans  egendomliga  sätt 
att  sköta  snusdosan,  att  illusionen  var  fullständig. 
Också  hyllades  konstnären  af  publikens  enhälliga  bi- 
fall och  erhöll  af  den  kungliga  familjen  till  belöning 
en  dyrbar  gulddosa.  Det  populära  stycket  kvarstod 
på  spellistan  ända  fram  mot  1830-talet  och  gick  några 
och  sjuttio  gånger  med  Hjortsberg  i  kungens  roll, 
men  pagernas  framställarinnor  växlade. 


Då  Lars  Hjortsberg  af  sin  samtid  ansågs  såsom 
vårt  lands  störste  skådespelare,  skall  jag  här  ge  en 
kort  framställning  af  hans  lefnad  i  yngre  år  för  att 
längre  fram  fullfölja  och  sedan  af  sluta  densamma. 

Hjortsberg  tillhörde  en  gammal  Nerikessläkt, 
h vilkens  stamfar  var  bonden  och  smeden  Lars  i 
Kumla  socken  och  Hjortsberga  by,  hvarifrån  afkom- 
lingarna  sedan  togo  sitt  familjenamn,  och  föddes  i 
Stockholm  den  22  november  1772,  den  fjärde  i  ordnin- 
gen af  sex  syskon.  Föräldrarna  voro  stenhuggaren 
och  appareljören  vid  kungliga  slottet  Lars  Hjorts- 
berg och  hans  hustru,  operasångerskan  Maria  Lovisa 


42 

Scliiitzer,  dotter  till  assessorn  i  kammarrevisionen 
Schiitzer.  Moderns  anställning  vid  teatern  och  fa- 
derns befattning  vid  kungliga  slottet  förde  barnen 
tidigt  i  beröring  med  både  teaterfolket  och  hofperso- 
nalen.  Den  äldsta  dottern  Anna  Lovisa,  som  var  be- 
römd för  sin  utomordentliga  fägring,  blef  1786  ba- 
lettelev och  fem  år  därefter  aktris  vid  Kungliga  tea- 
tern, men  gifte  sig  kort  därefter  med  en  major  Oli- 
vestam, som  gick  i  rysk  tjänst  och  stupade  i  kriget 
mot  Napoleon.  Äldste  sonen,  Jonas,  blef  sjöofficer 
1789.  Det  tredje  barnet,  Maria  Elisabet,  var  en  fram- 
stående sångerska,  men  öfvergaf  konsten,  då  hon 
gifte  sig  med  fänriken  Åhmansson.  Lars  Hjortsbergs 
yngsta  syster,  Hedvig  Kristina,  var  på  sin  tid  sven- 
ska scenens  utmärktaste  dansös  och  publikens  för- 
tjusning. "Hon  var  växt  som  en  nymf",  säger 
Marianne  Ehrenström,  "full  af  täckhet  och  behag; 
det  var  Terpsikore  själf  bortförd  af  vestanfläktarna." 
Hon  blef  gift  med  grosshandlaren  Koersner  och 
några  år  efter  dennes  död  med  bergmästaren  Hiil- 
phers.  Den  siste  i  syskonringen  var  Magnus.  Han 
fick  äfven  anställning  vid  Kungliga  teatern  såsom 
aktör,  reste  sedan  med  ett  par  landsortssällskap,  del- 
tog i  finska  kriget  såsom  officer  vid  Upplands  landt- 
värn  och  stupade  1808  i  affären  vid  Palva. 

Lars  Hjortsbergs  far  hade  icke  råd  att  låta  honom 
studera  i  något  allmänt  läroverk,  men  faderns  egen 
bildning  ersatte  bristen  på  ekonomiska  tillgångar, 
och  han  undervisade  själf  sonen  i  latinska  och  fran- 
ska språken  samt  grundlinjerna  i  historia,  geografi 
och  matematik.  Vid  sex  års  ålder  sattes  han  i  den 
Kungliga  teaterns  elevskola  och  infördes  redan  då 


43 

på  scenen  för  att  i  en  liten  ängels  skepnad  under  ett 
galaspektakel  utsäga  några  vackra  hälsningsord  till 
den  nyfödde  kronprinsen.  Sedan  utförde  lian  med 
framgång  smärre  barnroller  såsom  Joas  i  Racines 
''Athalie''  och  Coras  bror  vid  det  nya  operahusets 
invigning  1782.  Året  därpå  inackorderades  han  hos 
konsertmästaren  Miiller,  hvilkens  hustru,  den  fram- 
stående skådespelerskan  och  operasångerskan,  gaf 
honom  en  god  handledning  i  den  sceniska  konsten. 
En  ännu  förträffligare  läromästare  fick  han  i  den 
store  Monvel,  då  han  1786  anställdes  vid  den  franska 
truppen  och  undervisades  af  denne  i  mimik  och  de- 
klamation under  ett  helt  år.  Vid  elevskolans  första 
uppvisning,  som  ägde  rum  å  Haga  slott  1787  och  he- 
drades af  konungens  närvaro,  väckte  han  uppmärk- 
samhet i  en  liten  tillfällighetspjäs  för  sin  ypperliga 
imitation  af  den  vidtbekante  tysk-svenske  landsorts- 
teaterdirektören Seuerling  med  dennes  ökända  för- 
färliga rådbråkning  af  svenska  språket. 

När  femtonårsminnet  af  Gustaf  den  tredjes  lyc- 
kade revolution  högtidlighölls  den  19  augusti  1787, 
invigdes  på  aftonen  vid  konungens  och  hofvets  åter- 
färd från  hufvudstaden  till  Drottningholms  slott  den 
nya  flottbron  mellan  Kersön  och  Lofön.  Under  vägen 
blef  den  kungliga  kortegen  trenne  särskilda  gånger 
uppehållen  genom  dramatiska  upptåg,  af  hvilka  det 
sista  ägde  rum  på  Kersön,  där  ett  af  Karl  Mikael 
Bellman  författadt  divertissemang  spelades  invid  det 
därstädes  belägna  värdshuset,  efter  hvilket  också  den 
lilla  pjäsen  erhöll  sitt  namn,  "ett  landtspektakel  ute 
på  det  fria  fältet",  såsom  Gjörwell  kallar  det  i  ett  bref 
två  dagar  därefter  till  sin  vän  Liden.    Där  uppträdde 


44 

bland  andra  en  till  afrikan  kostymerad  yngling,  hvil- 
ken  i  tillfällighetsstyckets  afslutning  hade  att  till 
monarken  rikta  en  hyllningssång,  skrifven  på  en 
marschmelodi  ur  den  då  så  populära  operan  ''Gustaf 
Vasa'\  Han  framträdde  helt  otvunget  inför  konun- 
gen, faller  på  knä  och  föredrager  högt  och  tydligt 


Dekorationsskiss  till  "Värdshuset".     Efter  K.  M.  Bellmans 
blyertsteckning  i  Kungliga  biblioteket. 


sitt  kväde,  däri  han  förkunnar,  hur  Gustaf  III:s 
namn  på  ryktets  vingar  förts  ända  till  Nilens  strän- 
der, hur  han  här  njöt  af  att  andas  frihetens  luft  och 
afslutar  sin  harang  med  en  bön  till  Sveriges  beskyd- 
dare, att  han  äfven  ville  beskydda  den  lille  Ali. 
Konungen  blef  särdeles  förtjust  öfver  den  hurtige 
ynglingen,    som    just    var  den  då  femtonårige  Lars 


45 

Hjortsberg,  gaf  honom  sitt  löfte  och  höll  det  också. 
Han  antog  honom  i  sin  enskilda  tjänst  såsom  garcon 
bleu,  ett  slags  ofrälse  page  eller  kammartjänare,  och 
intresserade  sig  mycket  för  honom  på  grund  af  hans 
liflighet  och  kvickhet.  Det  omtalas,  att  då  konungen, 
som  personligen  brukade  välja  ut  sina  gargons  bleus 
bland  de  ansökande,  frågade  en  af  dem,  hvad  han 
hade  för  lefnadsyrke,  svarade  denne:  "Jag  gör  speg- 
lar." "Nå,  än  du  då!"  sporde  monarken  Hjortsberg. 
"JagI . . .  Jag  slår  sönder  speglar,  ers  majestät!" 
lydde  dennes  skälmska  svar,  som  mycket  roade  kun- 
gen. Sägnen  förtäljer  om  den  unge  garQonen  Lars 
ungefär  detsamma  som  berättas  om  Voltaire,  när  han 
vistades  hos  Fredrik  den  store,  att  han  stoppade  åt- 
skilliga af  de  kungliga  ljusen  i  sin  ficka  för  att  sedan 
använda  dem  i  sin  privata  upplysnings  tjänst.  En 
gång,  då  de  gustavianska  slottsgemaken  voro  ekläre- 
rade  till  en  blifvande  fest,  gick  en  af  konungens  upp- 
vaktning igenom  rummen  för  att  se  efter,  om  allt  var 
i  ordning.  Han  upptäckte  då  en  figur  uppklättrad  på 
en  stege,  smusslande  med  ljusen  i  en  af  de  stora  kro- 
norna. "Hvem  är  däri"  ropade  hofmannen.  Hjorts- 
berg, ty  det  var  han,  tittade  ner  och  svarade  med  en 
älskvärdt  fräck  uppriktighet:  "Nådig  grefve,  det  är 
bara  en  tjuf  på  ljusen!"  Grefven,  som  icke  miss- 
tänkte unge  Lasses  oförskämda  dubbelmening,  fort- 
satte då  sin  promenad  med  ett:  "Jaså,  det  är  bra, 
min  gosse!" 

1788  blef  Hjortsberg  efter  en  kort  anställning  vid 
Risteils  teater  engagerad  vid  den  kungliga  scenen, 
men  fortfor  dock  att  vara  i  monarkens  enskilda 
tjänst.     Gustaf  den  tredje  anförtrodde  honom  upp- 


46 

sikten  öfver  sitt  bibliotek  på  Haga  lustslott  och  be- 
gagnade honom  såsom  lektor,  i  hvilken  egenskap  hati 
åtföljde  konungen  under  1790  års  krig.  Redan  i  bör- 
jan af  juli  skref  Rosenstein  till  konungen,  att 
"Hjortsberg  saknas  mycket  på  Dramatiska  teatern". 
Han  hade  äfven  den  nåden  att  få  ledsaga  monarken, 
när  denne  begaf  sig  till  Aachen  och  Spaa  1791  samt 
till  riksdagen  i  Gefle  1792.  Det  var  efter  den  utländ- 
ska resan  han  spelade  den  originelle  dåvarande  sång- 
mästaren vid  Kungliga  operan  Kristian  Haeffner  ett 
elakt  spratt.  Hjortsberg  hemsändes  från  Aachen  så- 
som kurir  med  några  insektskartonger  till  Veten- 
skapsakademien. Haeffner,  som  var  en  passionerad 
samlare  af  dylika  tingestar,  fick  höra  talas  om  det 
brokiga  fyndet  af  uppträdda  fjärilar  och  liknande 
djur,  och  ville  genast  göra  utbyten.  Hjortsberg  ne- 
kade, men  för  att  icke  stöta  sig  med  honom,  lofvar 
han  att  sända  honom  något  underbart,  något  rent  af 
mirakulöst  och  skickar  honom  några  dagar  därefter 
en  ask,  där  han  bland  annat  uppträdt  ett  af  åtskilliga 
insektsfragment  sinnrikt  sammansatt  flygfä.  Haeff- 
ner lurades  i  början  och  jublar  af  belåtenhet,  men 
upptäcker  slutligen  bedrägeriet  och  hotar  i  sin  vrede 
att  slå  ihjäl  bedragaren.  Omsider  försonades  han, 
sedan  Hjortsberg  öfvertalat  akademiens  vaktmästare 
att  ge  Hseffner  några  dubbletter  ur  samlingen. 

Redan  som  ung  ägde  Hjortsberg  ett  stort  herra- 
välde öfver  sina  ansiktsmuskler,  något  som  han  ge- 
nom trägen  öfning  dref  upp  till  en  alldeles  otrolig 
färdighet.  Betecknande  för  denna  hans  förmåga  är 
följande  anekdot  från  den  tid  han  tjänstgjorde  så- 
som gargon  bleu.    Konungen  hade  en  dag  befallt,  att 


47 

hans  pager  skulle  få  vin  till  middagen.  Pagerna  tyck- 
te emellertid,  att  ransonen  blifvit  något  för  knappt 
tillmätt,  Il  var  för  Hj  ortsberg,  som  redan  gjort  sig 
känd  för  en  mängd  skämtsamma  upptåg,  beslöt  att 
försöka  skaffa  mera  från  den  kungliga  vinkällaren. 
Han  smyger  sig  in  i  hofmästarens  rum,  tar  på  sig 
dennes  kläder  och  peruk,  beger  sig  så  af  till  förste 
munskänken  ocli  tillsäger  honom  att  "skicka  upp 
mera  vin  till  pagerna".  Allt  lyckas  efter  uträkning, 
munskänkens  skarpsinnighet  öfverlistas  af  Hjorts- 
bergs  fintlighet,  och  befallningen  hörsammades  till 
ungdomarnas  stora  glädje.  Men,  o  ve!  det  påbörjade 
lustspelet  skulle  snart  förvandlas  till  ett  drama.  Hof- 
mästaren  upptäcker,  att  man  haft  honom  till  narr  i 
en  gemen  intrig,  rifver  upp  himmel  och  jord,  svär 
att  hämnas  och  skyndar  till  konungen  för  att  anmäla 
saken  och  begära  upprättelse.  Gustaf  den  tredje 
skickar  efter  Hjortsberg,  öfverhopar  honom  med 
förebråelser,  hotar  med  sin  onåd  och  befaller  brotts- 
lingen att  tala  om,  hur  allt  gått  till.  Hjortsberg  af- 
lägger  en  fullständig  bekännelse,  under  hvilken  han 
med  den  delen  af  ansiktet,  som  är  vänd  mot  monar- 
ken, gör  de  kostligaste  grimaser,  i  det  han  härmar 
sin  anklagare,  medan  den  andra,  som  är  vänd  mot 
hof mästaren,  visar  den  allra  djupaste  bedröf velse 
och  ånger,  så  att  hofmästaren  slutligen  blir  rörd  och 
slutar  med  att  be  om  nåd  för  brottslingen.  Konun- 
gen, som  är  nära  att  brista  i  skratt,  skyndar  sig  att 
bifalla  sin  gamle  trotjänares  anhållan,  och  Hjorts- 
berg är  räddad. 

I  stolt  medvetande  af  sin  öfverlägsenhet  på  detta 
område  yttrade  han  i  senare  år:    "Bind  skådespela- 


48 

ren  till  händer  och  fötter,  så  få  vi  se  hvad  han  duger 
till."  Han  glömde  i  denna  sin  älskvärda  paradox, 
att  inom  mimiken  har  i  åtbördsspelet  handen  samma 
dominerande  betydelse  som  ögonen  och  munnen  i 
minspelet. 

Kedan  som  sjuttonårig  yngling  vann  han  beröm- 
melse för  sitt  utförande  af  Kapten  Puff,  hvilken  roll 
han  sedan  under  årens  lopp  utarbetade  till  ett  full- 
lödigt  mästerverk,  hvilket  jag  utförligt  omtalade  i 
föregående  del  af  detta  arbete.  Äfven  som  dansör 
utmärkte  han  sig.  Gjörwell  berättar  i  ett  bref  från 
1792,  att  han  varit  på  teatern  för  att  "låta  de  sextio- 
åra organerna  njuta  någon  recreation.  Också  beha- 
gade bibliotekarien  Hjortsberg  —  denne  i  allt  så 
charmante  gosse  då  developpera  un  nouveau  talent 
a  plaire:  ty  han  dansade  ett  solo  till  allas  största  be- 
undran och  förnöjelse."  Dessa  tidigt  vunna  lagrar 
ökade  han  nu  i  icke  ringa  mån  genom  sin  ypperliga 
framställning  af  Fredrik  den  andre.  Traditionen 
förmäler,  att  då  en  af  veteranerna  från  sjuåriga  kri- 
get, von  Manteuffel,  såsom  utomordentligt  sändebud 
hitskickats  från  Preussen,  gafs  på  Drottningholm  till 
hans  ära  ett  galaspektakel,  hvarvid  "De  begge  kam- 
marpagerne"  uppfördes.  Den  gamle  krigaren  fällde 
tårar  af  rörelse  vid  Hjortsbergs  illuderande  fram- 
ställning af  hans  käre  "alter  Fritz",  och  efter  spek- 
taklets slut  öfverlämnade  den  förtjuste  främlingen 
till  Hjortsberg  sin  guldkrycksprydda  käpp  med  de 
orden:  "Denna  klenod  har  jag  erhållit  af  Fredrik 
den  andre,  och  jag  ber  nu  att  få  återlämna  den  till 
honom." 


49 

Hela  året  1794  lefde  Operan  på  de  gamla  ännu 
gärna  hörda  musikverken  och  framförde  icke  mer  än 
tre  nya  småstycken.  Till  två  af  dem  hade  Dalayrac 
komponerat  musiken,  och  de  gåfvos  bägge  på  konun- 
gens namnsdag  den  6  juni.  Det  ena  var  "Den  stor- 
miga aftonen''  i  en  akt,  hvilket  året  förut  blifvit  upp- 
fördt  på  Drottningholm  på  hertigen-regentens  födel- 
sedag den  7  oktober.  Ett  par  synnerligen  roliga  figu- 
rer framställdes  af  Waltman  såsom  den  lycklige 
älskarens  rival  och  Schylander  såsom  dennes  komi- 
ske betjänt.  Den  andra  operacomiquen,  likaledes  i  en 
akt,  var  ''Savoyardgossarne'\  som  trots  den  pjollriga 
texten  slog  ändå  mera  an  och  blef  en  stående  reper- 
toarpjäs på  alla  teatrar  i  Europa  tack  vare  den  för- 
tjusande musiken.  De  bägge  titelrollerna  utfördes 
af  fruarna  Marcadet  och  Miiller.  Karsten  var  en  rik 
egendomsägare,  som  upptäcker,  att  de  fattiga  gos- 
sarna äro  hans  brorsbarn,  och  Schylander  roade  åter- 
igen publiken  i  egenskap  af  en  myndig  fiskal.  Den 
tjusande  Giovanna  Bassi  dansade  i  denna  pjäs  sista 
gången  den  23  juni,  innan  hon  lämnade  scenen  för  att 
gifta  sig  med  possessionaten  Schön  på  Högsbro  i  Sö- 
dermanland, där  hon  dog  1834.  Den  tredje  nyheten 
under  året  var  en  operacomique  i  två  akter  med 
musik  af  Grétry  och  balett  af  Gallodier:  "Det  farliga 
förtroendet'',  där  Karsten,  de  Broen,  Franciska  Sta- 
ding,  den  pigga  Inga  Åberg  i  en  ynglings  gestalt 
samt  Waltman  och  Schylander  uppträdde.  Den  gafs 
första  gången  på  konungens  födelsedag,  men  upp- 
lefde  endast  två  föreställningar. 


Svenska  teatern,  II. 


50 

På  Stenbergs  teater  gåfvos  under  1794  några  lyri- 
ska stycken,  som  förtjäna  att  minnas.  I  början  af 
året  uppfördes  ''Nunnorna  eller  Besökelseklostret", 
en  operacomique  i  två  akter,  hvartill  den  berömde 
kompositören  och  konservatorieprofessorn  Devienne 
skrifvit  musiken.  Libretton  innehåller  flera  komiska 
situationer,  till  exempel  scenen  mellan  den  fulle  klos- 
terträdgårdsmästaren och  en  forvagnskusk,  genom 
hvilkas  bistånd  älskaren  och  hans  betjänt  lista  sig  in 
i  klostret,  den  förre  förklädd  till  nunna  och  den 
senare  till  kapucinermunk.  Pjäsen  hade  en  ovanlig 
framgång  och  uppfördes  längre  fram  på  de  kungliga 
scenerna  icke  mindre  än  sjuttio  gånger.  I  Paris  gafs 
ännu  1872  en  repris  på  Folies  Bergéres.  Musiken  är 
frisk  och  anslående,  och  nunnan  Euphémies  romans 
med  ackompanjemang  af  harpa  särdeles  vacker.  De 
bägge  älskandes  partier  utfördes  af  Stenborg  och 
Lisette  Stenberg.  I  maj  gafs  "Paul  och  Virginie'\ 
operacomique  i  två  akter  med  musik  af  Rudolf 
Kreutzer,  den  ryktbare  fiolspelaren,  åt  hvilken  Beet- 
hoven  skänkte  odödlighet,  då  han  tillägnade  honom 
sin  storartade  duosonat,  op.  47,  den  så  kallade  Kreut- 
zersonaten.  Kännare  anse  musiken  till  denna  opera 
vara  hans  bästa  arbete,  fylld  som  den  är  af  behag- 
liga melodier  och  en  förträfflig  lokalfärg.  Lisette 
Stenberg  spelade  Paul,  och  såsom  Virginie  debute- 
rade med  framgång  en  ung  mamsell  Lindberg.  Slut- 
ligen uppfördes  på  hösten  Giovanni  Paisiellos  präk- 
tiga operabuffa  "Marquis  Tulipano",  hvars  innehåll 
här  i  korthet  meddelas.  Den  narraktige  Tulipano, 
som  köpt  sitt  markisat,  men  ger  sig  ut  för  att  vara 
af  gammal  adel,  vill  gifta  bort  sin  son  Giorgino  med 


51 

en  rik  grefvinna  Olympia.  Emellertid  älskar  denne 
en  vacker  borgarflicka  Velbina.  Genom  att  klä  ut 
sig  till  grefvinna  lyckas  hon  lura  gubben  att  lämna 
ifrån  sig  giftermålskontraktet,  som  han  redan  under- 
skrifvit.  I  andra  akten  kommer  den  verkliga  Olym- 
pia, och  då  Tulipano  betviflar  hennes  identitet,  be- 


Giovanni  Paisiello.     Efter  oljemålning  af  Vlgée  Le  Brun. 

faller  hon  sina  två  kavaljerer  att  med  lifvet  låta 
honom  umgälla  denna  skymf.  Tulipano  försäkrar 
skälfvande,  att  han  skall  infinna  sig  i  skogen  bred- 
vid och  möta  dem  på  värja,  pistol,  ja!  till  och  med 
på  kanon,  om  det  så  skulle  vara.  I  tredje  akten  får 
man  se  Tulipano  och  hans  son  i  skogen  iklädda  sina 


52 

förfäders  vapen:  harnesk,  kyller,  hjälm,  värja  och 
lans  darrande  af  fruktan.  Velbina  har  emellertid 
samlat  folk,  som  fördrifva  kavaljererna,  då  de  gå  till 
anfall.    Tulipano  och  hans  son  blifva  då  åter  morska: 

"Triumf!  vi  segern  ha  vunnit, 
nu  dem  att  fördrifva  vi  hunnit, 
låt    oss    mörda    rundt    omkring!    — " 

hvarefter  de  fakta  i  luften  hit  och  dit  — 

"Fly,  fly,  spring!  spring! 
Vi  som  två  lejon  stridde, 
vår   makt    de    ej    förbidde, 
och   valplatsen    är   vår!" 

Grefvinnan  kommer  tillbaka,  allt  upptäckes  men 
ordnas  på  bästa  sätt,  och  Tulipano  blir  i  en  hand- 
vändning grefvinnans  man.  Anders  Lundbergs  ut- 
förande af  den  narraktige  markisens  tacksamma  roll 
lär  ha  varit  öfvermåttan  komiskt,  och  om  den  unge 
Åbergsson,  som  spelade  sonen,  skrifver  Gjörwell  till 
Linnerhjelm:  "I  'Marquis  Tulipano'  spelar  herr 
Åbergsson,  on  ne  peut  pas  mieux,  den  unge  herrns 
roll.  Han  är  rent  af  elev  på  Komiska  teatern,  en  helt 
ung  karl  och  ändå  så  beskedlig,  att  han  gift  sig,  men 
spelar  så  fritt  och  gladt  som  vore  han  ännu  bara 
gossen.  Han  har  ett  ansikte  så  vackert,  fint  och 
själfsvåldigt,  som  till  hans  roller  behöfves,  och  hvad 
allt  det  ansiktet  exprimerar:  de  allra  minsta  rörelser 
i  själen,  alla  hjärtats  hemligaste  böjelser  och  alla 
känslans  tvetydigheter,  så  att  det  är  en  glädje  att 
se  därpå,  medan  herr  Stenborgs  feta  ansikte  och  nu 
äfven  herr  Widerbergs  på  Dramatiska  teatern  runda 


58 

dito  rättnu  säga  ingenting,  ehuru  de  bägge  spela  väl, 
den  förre  sjunger  mästerligen,  och  den  senare  har  en 
den  skönaste  diktion.  Skada  att  herr  Åbergsson  ej 
har  nog  stark  röst  för  sången,  ty  då  vore  han  alldeles 
superieur  på  sin  teater."  Såsom  vi  längre  fram  få 
se,  blef  Åbergsson  en  af  den  kungliga  scenens  för- 
nämsta prydnader. 


Under  1795  utvecklade  Dramatiska  teatern  en 
liflig  verksamhet.  Då  gafs  bland  annat  femaktsdra- 
men  "Landtpresten  i  Wakefield'\  efter  Goldsmiths 
roman  bearbetad  af  Stridsberg,  ett  stycke  där  det 
finns  godt  om  starka  scener,  bedrägeri,  enlevering, 
hemligt  giftermål,  förklädningar,  skurkar  i  mängd 
samt  till  och  med  en  eldsvåda.  Doktor  Primrose  och 
hans  hustru  spelades  af  de  Broen  och  fru  Morman, 
och  lord  Tornhill  af  Hjortsberg.  Såsom  den  genom- 
piskade  bofven  Jenkinson  skapade  Waltman  en  af 
sina  allra  bästa  typer.  Kort  efteråt  lyckades  han 
återigen  knipa  publiken  i  den  franska  femaktskome- 
dien  ''Den  unge  filosofen''  under  skepnad  af  den  snåle 
krögaren  Tappman,  som  under  ett  oupphörligt  pra- 
tande drack  ur  för  gästerna  det  vin  de  betalt.  Filo- 
sofen spelades  af  Hjortsberg  och  naturalisten  af 
Schylander,  styckets  öfversättare.  På  våren  uppför- 
des i  konungens  närvaro  en  svensk  originaldram  i 
fyra  akter,  "Fåle  Bure"  med  Widerberg  i  titelrollen, 
af  den  såsom  bokälskare  och  vitterlekare  kände 
teatervännen,  dåvarande  kaptenlöjtnanten  grefve 
Jakob  de  la  Gardie,  sedermera  minister  i  Wien  och 


54 

Madrid  samt  "en  af  rikets  herrar".  För  att  vara 
fullkomligt  anonym,  hade  han  öfvertalat  den  unge 
kunglige  arkitekten  Ture  Wennberg  att  utge  sig  så- 
som författare,  och  hans  namn  står  äfven  utsatt  på 
den  tryckta  pjäsen  äfvensom  i  alla  teater  almanack  or 
från  senare  tider.  Ehuru  effektfulla  scener  icke  sak- 
nas, är  dock  kompositionen  svag  och  dialogen  svul- 
stig.  Publiken  fann  dramen  långtrådig,  och  den  gafs 
ej  mer  än  några  få  gånger.  Samma  oblida  öde  rönte 
ett  par  andra  femaktsp jäser.  Bättre  lycka  hade  skal- 
den och  filosofie  magistern  Karl  Johan  Lindegren 
med  sin  komedi  ''Den  blinde  älskaren'',  där  hjälten, 
spelad  af  Hjortsberg,  en  ursprungligen  lättsinnig 
baron  med  godt  hjärta,  låtsar  sig  vara  blind  för  att 
pröfva  styrkan  af  sin  utkorades  kärlek,  och  än  mer 
med  treaktsdramen  "Den  försonade  fadern",  som  blef 
i  hög  grad  omtyckt  af  publiken  och  gafs  öfver  sjuttio 
gånger.  Stycket,  hvilket  i  Rousseauansk  stil  bepri- 
sar "hjärtats  dygd",  behandlar  brytningen  mellan  en 
far,  öfverste  Stjernbloss,  spelad  af  Uttini,  och  den- 
nes förrymda  dotter,  Fredrika  Löf,  som  gift  sig  mot 
hans  vilja,  intill  dess  hennes  man,  en  målare,  An- 
dreas Widerberg,  med  sina  rörande  taflor  lyckas  be- 
veka faderns  hjärta.  Till  styckets  framgång  bidrogo 
för  öfrigt  de  Broen  såsom  general  Eldhjelm,  Hjorts- 
berg såsom  en  bror  till  den  unga  frun,  och  Schylan- 
der  såsom  majorskan  Högfeldt,  en  syster  till  öfver- 
sten.    Det  var  dediceradt  till  hertigen-regenten : 

"Djupt  i  skuggan  —  fjärran  ifrån  Dig, 
Prins!     likt    blomman    kan    ej    snillet    trifvas, 
växer  långsamt  —  mattas  —  sänker  sig, 
om  det  ej  af  Dina  blickar  lifvas."  Etc.  etc. 


55 

Lindegren  skref  sedermera  flera  teaterpjäser,  som 
äfvenledes  vunno  bifall,  och  han  var  en  ganska  lång 
tid  allmänhetens  förklarade  gunstling.  Han  tog 
Kotzebue  till  mönster,  och  ehuru  honom  långt  under- 
lägsen i  talang,  har  han  dock  en  omisskännlig  lik- 
het med  sin  förebild.  Äfven  ett  af  Holbergs  lustspel, 
''Diedrich  Menschenskräck",  letade  sig  detta  år  fram 
till  Dramatiska  teaterns  spellista  i  öfversättning  af 
Andreas  Widerberg.  Titelrollen  utfördes  af  Uttini, 
till  hvars  bästa  framställningar  den  hörde,  frun  af 
Schyl änder  och  Henrik  af  Hjortsberg,  hvilka  säker- 
ligen icke  heller  skämde  bort  sina  roller.  Stycket 
gjorde  en  ofantlig  lycka  och  gafs  på  den  kungliga 
scenen  nära  sjuttio  gånger.  Det  är  jämte  *'Don  Ra- 
nudd"  och  "Jeppe''  den  bland  Holbergs  komedier,  som 
haft  största  framgången  här  i  Sverige. 

Var  verksamheten  å  talscenen  rätt  liflig,  var  den 
så  mycket  obetydligare  på  Operan.  Under  hela  året 
gafs  endast  en  enda  nyhet,  treaktsoperan  ''Lodoiska" 
i  öfversättning  af  Dramatiska  teaterns  ordningsman 
Johan  Petter  Stolpe.  Musiken  var  af  Rudolf  Kreut- 
zer,  och  dansen  arrangerad  af  den  då  nyligen  från 
Italien  anlände  balettmästaren  Terrade.  Operans 
uppförande  var  en  länk  i  de  högtidligheter,  som  an- 
ställdes till  följe  af  konungens  förlofning  med  prin- 
sessan af  Mecklenburg.  Regenten  lät  vid  detta  till- 
fälle anordna  de  utmärktaste  festligheter,  hvilka 
bildade  ett  behagligt  afbrott  i  den  dödande  enformig- 
het, som  vid  denna  tid  härskade  vid  hofvet.  Den  2 
november  mottog  konungen  i  regentens  närvaro 
lyckönskningar  af  hofvet,  rikets  store,  militären  och 
kollegierna.     Vid    middagstiden  var  stor  gala,  kur 


56 

och  därefter  offentlig  spisning.  Samma  afton  gafs 
den  nya  operan  jämte  en  epilog  af  Lindegren  med 
musik  af  Haeffner  och  balett  af  Terrade,  till  hvilken 
konsertmästaren  Du  Puy  skrifvit  ackompanjemanget. 
Efter  spektaklets  slut  var  det  en  lysande  supé  hos 
hertigen-regenten.  Högtidligheter  af  samma  slag 
följde  på  hvarandra  flera  dagar  å  rad.  De  firades 
med  en  kostbarhet  och  prakt,  som  man  ej  sett  sedan 
Gustaf  III:s  tid.  På  en  ståtlig  bal  paré  å  rikssalen 
såg  man  bland  gästerna  inkognito  den  landsflyktige 
hertigen  af  Orleans,  Ludvig  Filip,  sedan  konung  af 
Frankrike,  hvilken  af  ett  nyckfullt  öde  just  då  förts 
till  Stockholm.  "Lodoiska"  blef  emellertid  ej  gifven 
mer  än  fyra  gånger.  Den  unge  hofsångaren  Johan 
Lalin,  hvilken  vi  från  "Gustaf  Vasas"  uppförande 
minnas  såsom  en  utmärkt  Sveriges  skyddsängel,  och 
om  hvilken  Risteli  yttrat,  att  han  hade  "den  sköna- 
ste röst  man  väl  någonsin  hört  på  svenska  teatern", 
sjöng  här  Boleslas'  parti.  Den  23  november  var  "Lo- 
doiska"  annonserad,  och  oaktadt  han  var  mycket 
sjuk  —  han  led  af  lungsiktighet  —  återgaf  han  rollen 
med  en  sådan  styrka,  att  ingen  kunde  ana  hans  till- 
stånd. Men  när  han  störtade  ut  från  scenen  vid  slu- 
tet af  pjäsen,  föll  han  afdånad  bland  lågorna  af  det 
ramlade  slottet  och  dog  efter  tre  månaders  sjukdom. 


Stenborg  hade  detta  år  icke  någon  riktig  tur  med 
sina  pjäser.  Största  dragningskraften  utöfvade  Kot- 
zebues  dram  "Den  lands  förviste",  oaktadt  den  hör  till 


57 

hans  allra  klenaste  produkter.  "Sargines  eller  Kär- 
lekens fosterson''  af  Monvel  med  musik  af  Dalayrac, 
ett  särdeles  effektfullt  stycke,  uppsatt  med  stora  kost- 
nader i  dekorationer  och  kostymer  från  Filip 
Augusts  tid,  gick  tio  gånger,  och  ''Italienskan  i  Lon- 
don" med  musik  af  Cimarosa,  ett  af  denne  snillrike 
kompositörs  förträffligaste  arbeten,  hann  ej  gifvas 
mer  än  fyra  gånger,  och  ehuru  det  under  de  närma- 
ste åren  återupptogs  på  spellistan,  nådde  det  ej  fram 
längre  än  till  femton  representationer.  Till  dessa 
motgångar  kom  äfven  den,  att  Eleonora  Säfström  un- 
der sommaren  af  någon  anledning  blef  osams  med 
sin  direktör  och  på  hösten  öfvergick  till  Dramatiska 
teatern,  där  hon  i  november  debuterade  såsom  Ama- 
lia i  "Verldsförakt  och  ånger"  och  kort  därefter  i  gref- 
vinnan  Walltrons  roll.  Följande  år  underskref  hon 
kontrakt  med  Kungliga  teatern  mot  en  lön  af  fyra- 
hundra riksdaler  jämte  flitpengar  och  recett.  Året 
1795  såg  alltså  hotande  nog  ut  för  Stenborg,  men  han 
räddades  genom  misshällighet  och  bråk  på  annat  håll. 
I  föregående  del  af  dessa  teateranteckningar  har 
jag  utförligt  talat  om  den  framstående  aktören  vid 
Kungliga  teatern  Johan  Samuel  Ahlgren,  om  hans 
ståtliga  yttre  och  hans  välljudande  stämma,  men 
äfven  om  att  han  var  en  stor  krångelmakare,  som 
ofta  låg  i  tvist  med  sina  förmän  och  kamrater,  något 
som  var  allmänt  kändt  och  icke  så  litet  inverkade 
på  hans  medborgerliga  anseende.  I  december  1792 
hade  han  af  hertigen-regenten  fått  kunglig  fullmakt 
såsom  "hofkvartermästare",  och  denna  nåd  hade  sti- 
git honom  så  åt  hufvudet,  att  han  ansåg  sig  nästan 
jämbördig  med  sin  chef,  friherre  Klas  Rålamb,  och 


58 

svarade  honom  därför  vid  ett  meningsutbyte  sturskt 
och  näsvist  samt  slutade  med  att  utmana  honom  på 
duell  efter  spektaklet.  För  att  icke  störa  represen- 
tationen kväfde  baron  Rålamb  sin  harm,  men  rap- 
porterade genast  saken  till  regenten,  som  befallde, 
att  Ahlgren  efter  föreställningens  slut  skulle  arreste- 
ras och  föras  till  högvakten  på  slottet,  livar  jämte 
honom  fråntogs  den  kungliga  fullmakten.  Trots  hans 
ursäkter  och  hans  vackra  hustrus  knäfall  för  regen- 
ten dömdes  han  äfven  ovärdig  att  kvarstå  vid  den 
kungliga  scenen.  Detta  inträffade  i  september  1794. 
Påföljande  vår  öfverraskades  allmänheten  af  under- 
rättelsen, att  herr  Ahlgren  skulle  uppträda  på  Munk- 
broteatern i  Merciers  femaktsdram  "Öfverlöparen". 
Det  var  ett  särdeles  effektfullt  stycke,  som  redan  1793 
upptagits  på  denna  scen.  Det  handlar  om  en  fransk 
soldat,  hvilken  för  sexton  år  sedan  drog  i  fält  och  då 
kvarlämnade  i  sin  fäderneby  en  späd  son.  Denne, 
som  aldrig  återsett  sin  far,  väljer  hans  yrke,  men 
förolämpas  af  sin  öfverste  och  rymmer  från  rege- 
mentet. Under  namnet  Durimel  bosätter  han  sig  i 
en  liten  tysk  stad  nära  franska  gränsen,  gör  sig  där 
mycket  omtyckt  och  står  just  i  begrepp  att  gifta  sig 
med  sin  värdinnas  dotter  Clary,  då  ett  franskt  rege- 
mente ankommer  till  staden.  En  rival  till  Durimel, 
som  lyckats  uppsnappa  hans  historia,  förråder  ho- 
nom för  de  franska  officerarna.  Han  arresteras,  dö- 
mes  till  arkebusering,  och  en  af  dessa  officerare,  che- 
valier  Saint-Franc,  i  hvilken  Durimel  nyss  återfun- 
nit sin  far,  blir  den,  som  enligt  order  måste  föra  sin 
egen  son  till  döden.  Det  skakande  intryck  detta 
drama  gjorde  vid  dess  första  framförande  i  Frank- 


59 

rike  säges  ha  varit  anledningen  till  af  skaffandet  af 
dödsstraff  för  desertering,  oeli  författaren  lär  på  sin 
drottnings  begäran  sedermera  ha  mildrat  slutscenen. 
I  denna  form  blef  den  äfven  hos  oss  framställd.  Titel- 
rollen spelades  då  af  Björn  och  Clary  af  Eleonora 
Säfström.  I  annonsen  om  nu  ifrågavarande  repris 
hette  det,  att  "herr  Ahlgren  af  vänskap  för  direktö- 
ren" lofvat  spela  Durimel,  samt  att  herr  Stenborg 
själf  skulle  utföra  Saint-Francs  roll.  Ahlgren  mot- 
togs af  publiken  med  lifliga  bifallsyttringar,  och  då 
under  pjäsen  flera  repliker  häntydde  på  hvad  som 
händt,  förnyades  handklappningarna  från  alla  håll. 
Gästspelet  fortsattes  på  hösten,  och  han  utförde  då 
äfven  lord  Clarendon  i  Beaumarchais'  ''Eugenie'\ 
hvars  egentliga  märkvärdighet  består  i,  att  genom 
det  stycket  namnet  "dram"  1767  kom  i  bruk  för  mora- 
liserande sensationsstycken.  1824  togs  det  upp  på 
Kungliga  teatern  i  öfversättning  af  Lars  Hjortsberg, 
som  där  excellerade  i  baron  Hartleys  roll. 

Men  det  var  icke  endast  Samuel  Ahlgrens  stora 
talang  Stenborg  det  året  fick  draga  fördel  af.  Äfven 
fru  Marcadet  kom  i  konflikt  med  teaterdirektionen 
af  numera  okänd  anledning  och  öfvergick  på  hösten 
till  Munkbroteatern.  Ahlgren  fick  därigenom  en  sig 
fullt  värdig  motspelerska  i  dramerna,  och  Stenborgs 
trupp  en  lysande  förstärkning.  Det  första  gemen- 
samma uppträdandet  af  de  bägge  artisterna  ägde 
rum  den  3  oktober  i  fyraaktsdramen  ''Montrose  och 
Amelie'\  hvilken  redan  i  Björns  öfversättning  där- 
städes gifvits  1789.  Händelsen  tilldrager  sig  under 
Cromwells  tid.  En  af  konungens  anhängare,  Mont- 
rose,  har  i  hemlighet  återvändt  för  att  få  träffa  sin 


älskade  Amelie.  Hans  värd  och  rival,  en  ädel  lord, 
får  veta,  att  han  ämnar  bortföra  Amelie,  och  anför- 
tror sina  kval  åt  en  vän,  som  genast  anger  Montrose 
för  protektorn.  Då  denne  låter  fängsla  dramats 
hjälte,  gripes  lorden  af  förtviflan,  tvingar  honom 
byta  kläder  med  sig  och  fly.  Cromwell  skummar  af 
raseri  och  vill  af  rätta  lorden,  som  dock  räddas  genom 
folkets  mellankomst.  Hade  redan  Ahlgren  eröfrat 
publikens  bifall,  stegrades  detta  ända  till  entusiasm 
vid  fru  Marcadets  uppträdande.  Samma  jubel  mötte 
dem  vid  återgifvandet  af  de  bägge  makarnes  roller 
i  "Beverlei  eller  Vågspels  skadeliga  påfölgder'\  ett 
gammalt  borgerligt  sorgespel  i  fem  akter,  som  redan 
1781  gafs  på  Eriksbergsteatern  och  ännu  1837  stod  på 
Kungliga  teaterns  repertoar.  I  *'Öfverlöparen''  öfver- 
tog  fru  Marcadet  Clary s  roll.  Hon  sjöng  dessutom 
Lovisas  parti  i  "Alexis"  mot  Stenborg  och  titelrollen 
i  "Italienskan  i  London".  Den  13  november  hade  hon 
sin  afskedsrecett,  och  dagen  därpå  uppträdde  hon  för 
sista  gången  och  tog  då  farväl  af  en  publik,  som  un- 
der hela  hennes  konstnärstid  ägnat  henne  sin  odelade 
beundran.  Redan  den  30  september  hade  hennes 
man,  den  utmärkte  balettmästaren  och  premiärdan- 
sören haft  sin  afskedsrecett  på  Kungliga  teatern,  och 
bägge  afreste  nu  till  Paris,  där  hon  afled  1804. 

Troligtvis  beroende  på  att  Stenborgs  orkesteran- 
förare, kompositören  Zander,  dog  i  början  af  1796, 
kom  ej  mer  än  en  ny  musikpjäs  det  året  till  upp- 
förande, Cimarosas  operabuffa  "Giannina",  som  dock 
ej  hade  någon  framgång,  utan  tvifvel  en  följd  af  den 
skäligen  tarfliga  libretton.  Så  mycket  lifligare  var 
verksamheten  på  det  dramatiska  området.    Ej  min- 


61 

dre  än  femton  nya  stycken  uppfördes.  Största  lyc- 
kan gjorde  Jiingers  komedi  ''Den  enleverade  fäst- 
mön'', som  sedan  med  lika  framgång  togs  upp  på 
Kungliga  teatern.  Ett  annat  stycke  af  honom  "Pas- 
quillanten"  behagade  äfven  publiken  särdeles  myc- 
ket, kanske  mest  därför  att  intrigen  är  byggd  på  en 
af  de  talrika  anekdoterna  om  den  populäre  konung 
Fredrik  den  store,  hvilken  äfven  uppträder  i  pjäsen. 
För  öfrigt  var  naturligtvis  Kotzebue  representerad, 
denna  gång  af  en  dramatiserad  historiemålning,  "Ne- 
gerslafvarne",  i  tre  akter.  "Författaren  erkänner 
med  rörelse",  säger  han  i  sitt  företal,  "att  han  under 
det  han  skrifvit  detta  skådespel  utgjutit  tusende 
tårar",  och  han  hoppas,  att  åskådarnas  tårar  skola 
blanda  sig  med  hans.  Men  som  han  tyckes  fruktat, 
att  pjäsens  ohyggliga  slutscener  skulle  verka  alltför 
nervskakande  på  publiken,  utarbetade  han  ett  annat 
slut  för  uppförandet  å  teatern,  ehuru  det  första  in- 
rycktes i  den  tryckta  upplagan.  Hvad  personerna  i 
pjäsen  beträjffar,  är  plantageägaren  John  en  fullkom- 
lig djäfvul  i  människogestalt,  under  det  att  hans  bror 
är  en  lika  fullkomlig  ängel.  Af  de  båda  idealiserade 
unga  negerslaf vinnorna  är  den  ena  en  tragisk  hjäl- 
tinna af  renaste  vatten,  och  alla  negrerna  föröfrigt 
naturligtvis  de  snällaste  människor  på  jorden,  som 
tala  det  mest  högstämda  språk  en  neger  säkerligen 
aldrig  talat,  och  våra  lättrörda  far-  och  morföräldrar 
gräto  bittert  nitton  gånger  öfver  deras  omänskliga 
lidanden.  De  franska  stycken,  som  gåfvos,  beha- 
gade däremot  föga. 


62 

De  Kungliga  teatrarna  började  1796  ge  operetter 
och  sångspel  utan  att  bry  sig  om  den  af  Gustaf  den 
tredje  åt  Stenborg  gifna  rättigheten  att  ensam  få  i 
Stockholm  uppföra  mindre  sångpjäser,  hvilket  natur- 
ligtvis gaf  en  svår  stöt  åt  den  lilla  teatern  vid  Munk- 
bron, som  ju  aldrig  kunde  med  någon  utsikt  till  fram- 
gång försöka  täfla  med  scener,  hvilka  i  fråga  om  ut- 
rymme och  utstyrsel  alltid  skulle  vara  densamma 
långt  öfverlägsna,  och  hvilka  dessutom  förfogade 
öfver  stor  orkester  och  kör.  Redan  i  januari  gafs  på 
den  dramatiska  scenen  en  lyrisk  komedi  "Nybyg- 
garne i  Normandiet",  utförd  af  teaterns  elever,  och 
sedermera  på  Operan  två  operacomiquer  med  musik 
af  Dalayrac.  I  slutet  af  året  uppfördes  ånyo  af  tea- 
terns elever  en  lyrisk  komedi  i  en  akt,  "Musikvur- 
men",  med  musik  af  den  franske  kompositören  Cham- 
pein,  hvars  mest  lyckade  skapelse  den  anses  utgöra. 
Den  slog  också  mycket  an  på  publiken  och  togs  sedan 
upp  på  Operan.  I  pjäsen  uppträdde  äfven  m:lle 
Teresa  Vandoni,  en  ung  italiensk  sångerska,  som  året 
förut  engagerats,  men  icke  blifvit  använd.  Hon  var 
en  fulländad  skönhet,  hvars  drag  blifvit  förevigade 
af  Breda,  och  blef  sedermera  gift  med  en  köpman 
Vocreson  från  S:t  Barthélemy.  Bland  de  unga  ele- 
verna kunna  vi  lägga  märke  till  den  af  naturen  rikt 
utrustade  Cederholm,  som  blef  en  framstående  skåde- 
spelare, den  vackre  Lindström,  begåfvad  med  en  här- 
lig tenorstämma  af  ovanligt  omfång,  komikern  Karl 
Fredrik  Berg,  och  den  sedermera  såsom  kormästare 
kände  Wikström,  hvilken  lefde  ända  till  1865.  Bland 
flickorna  gjorde  sig  bemärkta  under  början  af  ader- 
tonhundratalet  den  förträffliga  komiska  skådespeler- 


68 

skan  Anne-Sofie  Frodelius,  Karolina  Kuhlman,  seder- 
mera fru  Deland  och  sist  fru  Åbergsson,  den  kung- 
liga scenens  förnämsta  talang  i  älskarinneroller,  full 
af  behag  och  naivitet,  Marie  Jeannette  Wässelius, 
som  blef  teaterns  mest  firade  sångerska  på  sin  tid. 


Teresa  Vandoni.     Efter  oljemålning  af  Breda 
å  Nationalmuseum. 

och  Ulrika  Wennerholm,  livars  vackra  röst  tyvärr 
fördärfvades  genom  oförsiktig  behandling,  och  som 
då  anställdes  vid  talscenen,  men  dog  till  allmän  sak- 
nad redan  1806.  Alla  dessa  ungdomar  hade  den  för- 
månen att  i  den  1793  upprättade  elevskolan  åtnjuta 
undervisning  af  det  framstående  konstnärsparet  herr 


64 

och  fru  Desguillons  och  gjorde  sedermera  hvar  på 
sin  plats  sina  utmärkta  lärare  heder.  Talscenen  ut- 
vecklade för  öfrigt  en  rätt  liflig  verksamhet,  ehuru 
nästan  allt  som  gafs  föll  efter  ett  par  gånger  utom 
den  af  böner,  tårar,  knäfall,  utrop  och  dåningar 
öfverfyllda  tyska  dramen  ''General  Schlenzheim" 
med  de  Broen  i  titelrollen.  Hans  hustru  spelades  af 
den  såsom  mére-noble  högt  skattade  fru  Löfborg. 
Generalens  son,  den  preussiske  ryttmästaren  von  Er- 
lau,  spelades  af  Widerberg,  och  Hjortsberg  fick  ånyo 
tillfälle  att  såsom  Preussens  behärskar e  briljera  med 
sin  mönstergilla  konungaskepnad  från  ''De  begge 
kammarpagerne".  Ett  par  pjäser,  hvilka  också 
vunno  publikens  bifall,  voro  Beaumarchais'  "Barbe- 
raren  i  Sevilla",  som  redan  1785  gafs  hos  Stenborg 
och  ännu  stod  på  hans  repertoar,  samt  en  af  teaterns 
andre  direktör,  dåvarande  kaptenen  Karl  Gustaf 
Nordforss,  från  franskan  lokaliserad  sentimental  två- 
aktskomedi,  "Den  förtroliga  aftonmåltiden",  utmärkt 
spelad  af  Andreas  Widerberg  såsom  den  hederlige 
äkta  mannen  och  Fredrika  Löf  såsom  hans  högfärds- 
galna men  omsider  botade  och  ångerfulla  maka. 

Af  redogörelsen  för  de  närmast  föregående  årens 
teaterverksamhet  i  hufvudstaden  synes  nogsamt,  att 
repertoaren  var  i  ett  betänkligt  sjunkande.  Man  gaf 
en  mängd  rent  af  underhaltiga  stycken,  undantags- 
vis några  få  goda,  nästan  inga  förträffliga,  och  ut- 
förandet lämnade  alltför  ofta  anledning  till  klander. 
En  af  de  härtill  mest  bidragande  orsakerna  var  utan 
tvifvel,  att  den  af  Kellgren  påbörjade  och  på  ett  så 
förtjänstfullt  sätt  skötta  teaterkritiken  i  Stockholms- 
posten, hvars  exempel  följdes  af  ett  par  andra  tid- 


65 

ningar,  upphörde,  sedan  några  för  teatern  ej  intres- 
serade tidningsläsare  offentligen  beklagat  sig  öfver, 
att  sådana  artiklar  upptogo  alldeles  för  mycken  plats 
af  tidningarnas  den  tiden  ganska  knapphändiga  ut- 
rymme. Emellertid  började  allt  flera  röster  höjas  för 
att  dessa  teaterkritiska  uppsatser  borde  återupplif- 
vas,  på  det  att  publikens  smak  och  omdömesförmåga 
måtte  utbildas  och  förkofras,  den  usla  repertoaren 
med  det  snaraste  upphöra,  samt  skådespelarnas  un- 
derlåtenhetssynder önskvärdt  förminskas,  och  medan 
man  var  i  farten,  begärde  man  äfven,  att  herr  Sten- 
borg  ville  för  sin  teater  anskaffa  "en  och  annan 
bättre  röst,  ett  bättre  maskineri,  mindre  långa  entre- 
akter  och  en  ljuskrona". 


Emedan  Lars  Hjortsberg  ganska  väl  behärskade 
det  franska  språket,  roade  det  honom,  i  synnerhet 
under  1820-talet,  att  till  svenskan  öfverflytta  åtskil- 
liga franska  teaterpjäser.  Den  första  var  en  komedi 
i  tre  akter:  "Arlequin,  kejsare  i  månen",  hvilken  re- 
dan på  nyåret  1792  uppförts  på  franska  teatern  så- 
som recett  för  herr  och  fru  Desguillons.  Gjörwell 
berättar  i  ett  af  sina  bref,  att  han  var  där  och  såg 
"den  förargliga  Comedien:  'Arlequin  Empereur  dans 
la  Lune\  hvilken  ock  ditkommer  uti  all  sin  uppbygg- 
liga dräkt  medelst  en  Ballon,  blir  där  kejsare  och 
beklädes  utanpå  all  sin  teatraliska  Costume,  såsom 
sot-murre  och  pickelhäring  med  krona,  mantel  och 
spira,  regerar  häruppå  med  alla  sina  låter  och  tale- 
Svenska  teatern,  II.  5 


66 

sätt,  kort  sagdt:  en  vrai  Arlequin.  Således  låter 
han  af  ovana  kronan  falla  en  och  annan  gång  af 
sitt  hufvud,  etc.  etc.  Mig  behagade  hela  denna  Dro- 
gue  för  ingen  del,  och  jag  har  hört  herrar  af  le  Corps 
Diplomatique  scandaliserade  öfver  en  sådan  Piéces 
uppförande  här  i  Sverige,  helst  uti  Konungens  när- 
varo." Då  pjäsen  i  sin  svenska  bearbetning  den  18 
mars  1796  togs  upp  på  Arsenalsteatern,  spelade 
Hjortsberg  själf  titelrollen  och  lär  ha  varit  öfver- 
dådigt  rolig.  Ehuru  den  svenske  harlekin  umgicks 
försiktigare  med  de  kejserliga  regalierna  än  den 
franske,  väckte  dock  innehållet  farhågor  hos  den 
skuggrädde  Keuterholm,  som  öfverallt  vädrade  jako- 
binism,  och  när  stycket  den  4  april  uppfördes  tredje 
gången,  blef  det  utan  vidare  förbjudet.  Det  kan  ju 
vara  af  intresse  att  se,  hvad  som  den  tiden  kunde 
stöta  höga  vederbörande  för  hufvudet,  och  jag  vill 
därför  redogöra  för  innehållet. 

En  svensk  fysiker,  Gyllencomet,  har  förfärdigat  en  luft- 
ballong, med  hvilken  han  ämnar  företaga  en  färd  i  världs- 
rymden åtföljd  af  sin  betjänt  Arlequin.  En  storm  tvin- 
gar dem  att  till  en  början  landa  på  månen.  Där  rege- 
rar kejsarinnan  Azema,  ehuru  den  verklige  härskaren  är 
öfversteprästen,  som  för  att  bibehålla  makten  hittat  på,  att 
den,  som  blir  Azemas  make,  efter  ett  år  skall  föras  till  en 
obebodd  ö  att  där  förgås.  När  de  båda  främlingarna  an- 
lända, står  man  just  färdig  att  genom  lottdragning  utse  den 
nyss  förvisades  efterträdare.  Arlequin,  som  icke  har  någon 
aning  om  det  öde,  som  kan  drabba  honom,  är  genast  med  om 
saken,  och  lotten  träffar  honom.  Gyllencomet,  som  nu  in- 
träder på  scenen,  finner  till  sin  stora  förbluffelse,  att  hans 
betjänt  blifvit  kejsare,  och  denne  har  redan  hufvudet  fullt 
af  reformplaner.  Han  skall  hänga  alla  advokater,  låta  fol- 
ket äta  pepparkakor  i  stället  för  bröd,  skaffa  alla  sina  under- 


67 

satar  lifränta,  hvarigenom  fattigdomen  försvinner,  och  för 
att  utrota  afundsjukan  tänker  han  adla  dem  allesammans. 
"Stanna  här  och  dela  min  lycka",  utropar  han  till  Gyllen- 
comet,  "begär  hvad  ni  önskar.  Vill  ni  ha  ära  utan  profit, 
så  skall  jag  ge  er  en  plats  vid  militären;  vill  ni  ha  profit 
utan  ära,  skall  ni  få  arrendera  ett  af  mina  brännerier.  Men 
det  kan  vi  tala  om  sedan.  —  Hör  på  ni  därborta,  säg  mig, 
äta  kejsrarna  middag  här  i  landet?"  —  Ja,  Ers  majestät.  — 
"Hvem  är  ni?"  —  Ers  majestäts  hofmästare,  —  "Det  fägnar 
mig;  jag  högaktar  er  mycket,  min  vän.  (till  en  annan)  Och 
ni?"  —  En  af  lagens  tolkar,  Ers  majestät.  —  "Kan  ni  likt 
somliga  förlänga  processer  och  ruinera  dem  som  processa? 
Sofver  ni  mycket  på  ert  ämbetsrum?"  —  Nej,  Ers  majestät, 
nästan  inte.  —  "Det  här  folket  i  Mån  förstår  inte  sin  sak; 
jag  måste  skicka  dem  i  lära  hos  oss.  (till  en  annan)  Är 
ni  också  en  domare?"  —  Jag  är  Ers  majestäts  förste  lifme- 
dikus.  —  "Kan  ni  kurera  era  sjuka  bara  ni  hälsar  på  dem, 
eller  ge  hälsan  åt  mannen,  under  det  ni  kurtiserar  frun,  eller 
under  det  ni  spelar  ett  parti  boston?"  —  Nej,  Ers  majestät, 
jag  nyttjar  inga  andra  medel  än  sådana,  som  ä'  erkända 
af  den  högvisa  fakulteten.  —  "Då  är  ni  bara  ett  nöt  mot  dok- 
torerna i  mitt  land.  De  göra  dagligen  underverk,  som  för- 
undra dem  själfva.  Jag  känner  en,  som  har  uppfunnit  två 
nya  sjukdomar  och  renoverat  tre,  som  voro  bortglömda  för 
hundra  år  sen . . .  Men  det  är  tid,  att  vi  nu  sätta  oss  till 
bords."  Hela  hofvet  ordnar  sig  till  marsch  under  musik,  och 
det  är  slut  på  första  akten. 

När  ridån  går  upp  till  andra  akten  sitter  Arlequin  iklädd 
krona  och  mantel  vid  middagsbordet  i  kejserliga  palatset  och 
sofver.  Musiken  spelar,  och  rundt  omkring  honom  står  hof- 
folket.  Arlequin  vaknar  och  utropar:  "Åt  fan  med  all  musik! 
Jag  sof  så  godt  och  drömde  den  vackraste  dröm,  som  någon- 
sin någon  kejsare  i  världen  har  drömt,  och  så  kommer  de 
nöten  och  oroa  mig  just  på  det  angelägnaste  stället.  Låt 
sätta  in  dem ...  i  min  vinkällare,  så  komma  de  inte  så  hastigt 
igen.  Nå,  får  jag  ingen  middag  i  dag?"  (Musikanterna  gå)  — 
Spisar  Ers  majestät  två  gånger?  —  "Nej  ...  jag  äter  van- 
ligen  mina   fyra   mål,   och    om   jag   råkar   en   god   vän    nära 


ett  värdshus,  så  säger  jag  inte  nej  för  en  liten  aftonvard 
också,  men  nu  är  det  fråga  om  middag.  Skynda  på!"  —  Ers 
majestät  har  ju  nyss  ätit.  —  "Har  jag  ätitV  —  Ja,  Ers 
majestät,  var  så  nådig  och  fråga ...  —  "Har  jag  ätit?"  —r 
Ja,  Ers  majestät.  —  "Jag  har  ätit!"  —  Ja,  Ers  majestät.  — 
"Skulle  jag  ha  ätit,  jag?  Hör  på,  god'  herrar,  gör  ni  narr 
af  mig?  Har  jag  ätit?  Min  mage  säger  nej,  och  en  kej- 
sares mage  ljuger  aldrig."  —  Den  förlorar  åtminstone  min- 
net, ty  jag  kan  försäkra,  att  jag  bjudit  till  att  servera  Ers 
majestät  på  bästa  sätt.  Här  voro  frikasserade  flugfoglar, 
kolibri  med  pistacier,  och...  —  "Ah!  ja,  nu  kommer  jag 
ihåg  det.  Jo,  det  var  en  skön  middag  ni  gaf  mig  med  era 
kolibiribi  och  era  flugor.  Tar  ni  mig  för  en  svala?  Jag 
undrar  inte  på,  att  jag  glömt  en  sådan  middag."  —  Om  Ers 
majestät  äter  till  afton,  så . . .  —  "Om  jag  äter  till  afton?  ja, 
vasserra!  två  gånger  i  stället  för  en.  Jag  är  väl  inte  kej- 
sare för  att  gå  och  lägga  mig  utan  mat,  vet  jag."  —  Ers 
majestät  kan  då  vara  så  nådig  och  befalla  hvilka  rätter, 
som  Ers  majestät  behagar.  —  "Ja,  det  var  bra,  det  kallar 
jag  tala."  —  Om  jag  får  lof,  skall  jag  ge  Ers  majestät  i 
afton  grönsaker:  blomkål,  spenat,  cikoria,  sparris,  ärtskoc- 
kor...  —  "Håll,  håll!  tar  ni  mig  för  en  eremit  med  era 
grönsaker.  Ge  mig  djur,  ditt  kreatur,  och  behåll  för  dig 
själf  dina  rödbetor  och  dina  ärtskockor . . .  Först  och  främst 
skall  ni  ge  mig  en  stor  metvurst."  —  Ers  majestät,  vi  känna 
ej   detta  villebråd.  —  "(med  medömkan)   Metvurst  villebråd!" 

—  Fågel  då?  —  "Metvurst  fågel!"  —  Nåväl,  detta  kreatur . . . 

—  "Kreatur?  det  kan  ni  vara  själf,  förstår  ni  det.  Det  pas- 
sar er  alldeles  inte  att  kalla  metvurst  kreatur.  Jag  trodde, 
att  Månen  var  den  bästa  värld  af  alla  möjliga  världar  i 
världen,  och  det  finns  ingen  metvurst  i  Mån!  Har  ni  tyska 
gåshalfvor  då?"  —  Nej,  Ers  majestät.  —  "Hamburgerbringa 
då?"  —  Nej,  Ers  majestät.  —  "Tyska  skinkor  då?"  —  Nej, 
Ers  majestät-  —  "Nej,  Ers  majestät,  nej.  Ers  majestät!  de 
där  människorna  säga  aldrig  ja! . . .  Hvad  fan!  har  jag  nu 
råkat  ut  för?  Jag  ger  rätt  nu  hela  kejsardömet  tusan!  . . . 
Hur  lefver  ni  då  i  det  här  landet?"  —  Om  Ers  majestät  be- 
faller, kan  jag  servera  Ers  majestät  en  god  kalfbringa  ibland. 


69 

—  "En  sådan  hva»  dag,  morgon,  middag  och  kväll."  —  En 
lamstek.  —  "En,  morgon,  middag  och  kväll."  —  En  liten 
gris...  —  "(glad)  En  liten  gris!  min  vän!  en  liten  gris! 
Kom  hit,  så  att  jag  får  kyssa  dig! . . .  En  liten  gris!  Hör, 
min  vän,  en  liten  gris  morgon,  middag  och  kväll,  och  så  en 
strax  efter  frukosten.  En  liten  gris!  Ah!  nu  är  jag  god 
vän  med  Månen  igen.  Gå  nu,  min  vän,  gå  och  låt  steka 
mig  en  liten  gris  för  att  tjäna  till  dessert  på  den  otäcka  mid- 
dagen, som  du  gaf  mig.  Ah!  det  var  sant,  hvarför  har  jag 
inte  fått  bourgognevin?"  —  Sådant  känna  vi  inte.  Ers  maje- 
stät. —  "Så  mycket  värre,  har  ni  champagne  då?"  —  Nej, 
Ers  majestät.  —  "Har  ni  renskt  då?  Det  reser  ju  omkring 
det."  —  Nej,  Ers  majestät.  —  "Ni  har  väl  åtminstone  piccar- 
don?"  —  Nej,  Ers  majestät.  —  "Nu  börja  de  med  sina  förarg- 
liga 'nej'  igen.  Hvad  har  ni  för  vin  då,  ty  något  skall  man 
väl  dricka?  Om  ni  inte  ger  mig  vin,  så  är  det  omöjligt  för 
mig  att  styra  ert  rike,  det  säger  jag  på  förhand."  —  Om 
Ers  majestät  befaller  utaf  samma  sort,  som  Ers  majestät  hade 
i  middags,  den  buteljen  jag  då  gaf  var  öfver  femtio  år.  — 
"Den  var  bra  liten  för  att  vara  så  gammal.  Ni  kan  ge  mig 
ett  hälft  dussin.  Vinet  ger  mig  förstånd,  och  det  behöfver 
jag.  Se  så,  mina  herrar,  gör  mig  nu  den  tjänsten  och  gå 
er  väg.  Jag  har  något  att  tala  vid  mig  själf  om,  och  jag 
vill  vara  ensam."  Alla  gå,  och  Arlequin  gör  sina  betraktel- 
ser öfver  sin  underbara  tur  att  bli  kejsare:  "Jag  har  fria 
husrum,  fri  mat,  ljus,  ved,  klädtvätt  och  inte  mycket  att 
göra.  Jag  finner  mig  rätt  väl  här,  och  här  blir  jag.  Jag 
frågar  litet  efter  Saturnus  med  sin  ring  och  Jupiters  lifdra- 
banter . . ."  Men  så  kommer  han  att  tänka  på  sin  Maja- 
Stina,  som  han  lämnat  kvar  i  Stockholm.  Han  vill  hålla 
henne  skadeslös  för  sin  otrohet  mot  henne  och  låta  skrifva 
ett  litet  vackert  bref  till  henne  och  skicka  henne  en  pre- 
sent. "Hör  hit  någon!  mitt  folk,  mina  pager!"  En  för- 
färligt grant  utstyrd  herre  inkommer,  som  beflnnes  vara  kej- 
sarens kammartjänare.  Arlequin  tror  honom  vara  en  hög 
matador,  tar  af  sig  kronan  och  bockar  sig  för  honom,  ber 
honom  hjälpa  sig,  och  kammartjänaren  anvisar  honom  hand- 
sekreteraren.    Arlequin  frågar  denne,  om  de  ha  mycket  guld 


70 

i  landet?  —  Åhja,  Ers  majestät.  —  "Jag  ville  ge  en  present 
åt  en  pi . . .  åt  en  prinsessa  af  mina  vänner,  som  är  en  allt- 
för hygglig  flicka."  —  Tillåt  mig  anmärka,  Ers  majestät, 
att  guldet  är  den  minst  dyrbara  af  våra  metaller,  och  att 
dess  oduglighet  hindrar  oss  att  fästa  något  värde  vid  den.  — 
"Hvad?  aktar  ni  inte  guld  mera  än  så?"  —  Nej,  Ers  maje- 
stät. —  "Gör  ni  inte  allt  i  världen  för  att  skaffa  er  det?"  — 
Nej,  Ers  majestät.  —  "Uppoffrar  ni  inte  släkt  och  vänner, 
deras  och  er  egen  heder  och  ära  för  att  få  mycket  guld?" 
—  Visst  inte,  Ers  majestät.  —  "(afsides)  Det  här  folket  i 
Mån  måtte  inte  ha  sitt  sunda  förnuft  i  behåll,  (högt)  Har 
ni  juveler  och  diamanter?"  —  Ers  majestät  finner  det  i  sin 
skattkammare  till  öfverflöd.  —  "Skönt!"  Arlequin  bestäm- 
mer sig  för  att  skicka  Maja-Stina  juveler  och  dikterar  bref- 
vet,  som  slutar  sålunda:  "För  att  trösta  dig  under  min  från- 
varo . . .  skickar  jag  dig  här  innelyckt ...  ett  knyte  med 
äkta  stenar . . .  För  dem  kan  du  köpa  dig ...  en  hel  hop 
med  kattunsgarneringar . .  och  till  och  med  stora  stenhus  . . . 
stora  stenhus . . .  med  hvilka  jag  har  den  äran  att  fram- 
härda din  uppriktiga  och  trogna  vän  in  i  bleka  döden.  Arle- 
quin den  förste,  kejsare.  Och  utanskriften:  Till  mademoi- 
selle  Maja-Stina,  boendes  i  huset  numro  53  på  Vollmar 
Yxkullsgatan  hos  en  traktör  till  vänster  i  portgången.  Stock- 
holm." —  Befaller  Ers  majestät  att  skrifva  under?  —  "Ni 
kan  skrifva  under  i  mitt  ställe;  jag  har  ondt  i  tummen... 
Tag  hit  brefvet,  så  får  jag  se,  om  det  är  rätt  skrifvet . . . 
hm ...  m . . .  där  är  ett  ord,  som  är  alldeles  oläsligt."  — 
Ers  majestät  ger  inte  akt  på,  att  papperet  hålles  upp  och 
ner.  —  "Vill  ni  kanske  lära  en  kejsare  att  läsa?  Hvar  och 
en  läser  på  sitt  sätt,  förstår  ni  det?  Slå  nu  ett  kuvert  om 
det  och  försegla  det.  Tag  så  ett  halfstop  eller  par  med  dia- 
manter och  gör  ett  paket  af  alltihop  . . .  det  bär  ni  på  posten, 
och  ni  betalar  postportot."  Men  hur  få  paketet  och  brefvet 
afsändt?  Arlequin  hittar  emellertid  på  råd.  Han  ämnar 
lösgöra  ballongen  och  är  säker,  att  den  far  tillbaka  dit, 
hvarifrån  den  kommit.  På  så  sätt  tvingar  han  också  sin 
husbonde  att  stanna  kvar.  "Ballongen  far  sin  väg",  slutar 
Arlequin  sin  monolog,  "och  faller  ner . . .  vid  slussen  . . .  eller 


71 

kanske  vid  Adolf  Fredriks  torg,  hvem  vet.  Jag  måste  skynda 
mig  att  ge  befallning  därom."  Han  går,  och  ridån  faller 
efter  andra   akten. 

I  tredje  akten  ger  Arleqnin  audiens.  Åt  en  deputation 
af  bönder,  som  beklagar  sig  öfver,  att  skörden  blifvit  för- 
störd af  hagel  och  storm,  beviljar  han  skattefrihet  i  hundra 
år.  Åt  en  dansmästare,  som  påstår  sig  vara  den  förste  i 
sin  konst,  och  som  begär  en  gratifikation,  skänker  han  fem- 
hundra par  skor.  Så  kommer  en  fet  herre,  som  säger  sig  i 
tjugu  år  varit  uppbördsman  för  alla  kronoutskylder,  men 
det  oaktadt  begär  en  pension  "för  de  många  och  trogna  tjän- 
ster han  gjort  riket".  Arlequin  ger  honom  tillåtelse  att  sälja 
sina  hästar  och  vagnar  och  hundar  och  afskeda  sina  galo- 
nerade  betjänter  och  drängar,  hvilket  efter  kejsarens  åsikt 
bör  inbringa  honom  minst  15,000  plåtar  om  året.  På  samma 
sätt  affärdar  han  några  andra  och  uppskjuter  resten  till 
nästa  gång.  Nu  kommer  Gyllencomet  och  berättar  för  Arle- 
quin det  öde,  som  efter  ett  år  väntar  honom.  Arlequin  blir 
utom  sig  af  förtviflan  och  vill  genast  lägga  in  om  afsked 
från  kejsarvärdigheten.  Gyllencomet  föreslår  honom  att  i 
stället  rädda  sig  genom  att  fly  i  ballongen.  —  "Piska  mig, 
herre,  slå  ihjäl  mig!"  —  Hvad  är  det,  tala.  —  Arlequin  be- 
rättar nu,  att  ballongen  redan  är  på  väg  till  Vollmar  Yx- 
kullsgatan  med  paketet  till  Maja-Stina.  Gyllencomet  skyn- 
dar orolig  ut  för  att  om  möjligt  hindra  denna  olycka.  Arle- 
quin jämrar  sig  i  en  monolog  öfver  lyckans  obeständighet. 
Därefter  inträder  öfversteprästen.  Måtte  lycksalighetens  sol, 
utropar  han,  ständigt  lysa  er;  tillåt  mig  i  djupaste  under- 
dånighet kyssa  stoftet  af  Ers  majestäts  fötter.  —  "Mitt  maje- 
stät har  inte  något  stoft  på  sina  fötter."  öfversteprästen 
upplyser  Arlequin  om,  att  bruket  fordrar,  att  samma  dag, 
som  kröningen  skett,  skall  bröllopsfacklan  tändas.  "Jag  bryr 
mig  litet  om  bruket,  jag",  förklarar  Arlequin  och  säger  dess- 
utom ifrån,  att  han  inte  tänker  vara  kejsare  längre,  öfver- 
steprästen gör  invändningar.  —  Ers  majestäts  samtycke  kan 
inte   återkallas.  —  "Vill   ni   tvinga   mig  att   regera   kanske?" 

—  Detta   rikes   sed ...   —   "Jag   vill   inte   vara   kejsare,   jag." 

—  Tillåt  mig ...  —  "Och  jag  ska'  inte   bli  det  heller;   vill  ni 


72 

slå  vad  om  tolf  skillingl"  Gyllencomet  återkommer.  Han 
har  lyckats  i  tid  hejda  ballongens  afsändande,  och  Arle- 
quin  får  plötsligt  en  idé.  Han  befaller,  att  ballongen  skall 
föras  dit,  och  förklarar  för  öfversteprästen,  att  han  ångrat 
sig  och  nu  går  in  på  giftermålet,  men  för  att  ge  mera  glans 
åt  festen  vill  han  färdas  dit  i  ballong.  Han  erbjuder  öfver- 
steprästen högsätet.  Denne  krusar  i  början,  men  fåfängan 
segrar,  och  han  stiger  först  in  i  gondolen.  I  samma  ögon- 
blick släppa  karlarna  linorna  på  Arlequins  befallning,  och 
ballongen  går  till  väders  medförande  till  allas  glädje  den 
hycklande  ränksmidaren.  Arlequin  förklarar,  att  han  skall 
öfverlämna  kronan  åt  prinsen,  Azemas  make.  Själf  nöjer 
han  sig  med  att  bli  generaldirektör  öfver  köket  och  källa- 
ren. "Se  så",  utropar  han  till  sist,  "låt  oss  nu  roa  oss,  och 
måtte  sällhetens  tidehvarf  ingå  under  en  allmän  glädje!" 
Därpå  afslutas  komedien  med  en  balett. 

Och  detta  oskyldiga  och  på  det  hela  ganska  mun- 
tra skämt  förbjöds  af  en  skuggrädd  styrelse  såsom 
sårande  för  konungamaktens  helgd.  Hvem  vet,  kan- 
ske hade  Keuterholm  en  obestämd  känsla  af,  att  den 
maktlystne  öfversteprästens  roll  ägde  en  viss  likhet 
med  hans  egen.  Huru  därmed  än  förhöll  sig,  få  vi 
dock  medge,  att  vi  utvecklat  oss  fort.  Det  som  för 
hundra  år  sen  af  höga  vederbörande  ansågs  anstöt- 
,ligt  skulle  redan  sextio  år  senare  ha  betraktats  så- 
som ett  rätt  oförargligt,  kvickt  och  lustigt  barn- 
spektakel. 


Äfven  på  landsortsteaterns  verksamhet  höll  Keu- 
terholm ett  vaksamt  öga.  Vid  Seuerlings  trupp  hade 
en  ung  Lewenhagen  blifvit  anställd,  hvilken  vid  tju- 
gu tre  års  ålder  1793  blifvit  direktörens  kompanjon 
och  efter   dennes  i  maj   1795  inträffade   död  ensam 


73 

öfvertagit  sällskapets  ledning.  Hans  glädje  blef 
emellertid  kortvarig.  I  Norrköpings  krönika  omta- 
las, att  Lewenhagen  på  den  gamla  Eggeska  teatern 
den  8  oktober  samma  år  gaf  en  representation,  som 
lick  ett  ganska  uppseendeväckande  efterspel.  Under 
mellanakterna  roade  orkestern  publiken  med  åtskil- 
liga musiknummer.  Plötsligt  spelades  upp  Marsel- 
jäsen,  hvaråt  publiken  genast  applåderade  och  mun- 
tert stämde  in  i  den  kända  melodien.  Bland  åskå- 
darna befann  sig  en  af  stadens  präster,  den  frejdade 
människovännen  och  stadshistoriografen  Hans  Olof 
Sundelius,  för  hvilken  aftonen  blef  ödesdiger.  Dom- 
kapitlet anbefalldes  af  regeringen  "att  gripa  in  mot 
den  Herrans  tjänare,  som  på  stadens  komedihus 
offentligen  demonstrerat  sin  sympati  för  ett  revolu- 
tioneradt  folk",  och  han  blef  genast  förpassad  till  en 
af  stiftets  aflägsnaste  skogsbygder.  Stadsbornas  del- 
tagande följde  honom  dock,  och  man  åvägabragte  en 
större  insamling  till  hans  förmån.  Hvad  teaterdirek- 
tören beträffar,  blef  han  förbjuden  att  vidare  gifva 
några  representationer.  Truppen  upplöstes,  och  själf 
råkade  han  i  nödställd  belägenhet  att  döma  af  föl- 
jande rim,  som  han  satte  in  i  Norrköpings  tidningar: 

Man    mig    fråntagit    allt    mitt    väl, 

och   björnar   hela  raden 

gör,  att  jag  suckar  i  min  själ: 

Ack,  kom  jag  som  prästen  ur  staden!" 

Det  lyckades  honom  emellertid  omsider,  ty  i  slutet 
af  december  debuterade  han  på  Munkbroteatern  så- 
som Moritz  Frisenhjelm  i  "Den  besynnerlige". 


74 

Den  1  november  1796  blef  Gustaf  IV  Adolf  myn- 
dig och  tillträdde  regeringen.  Med  anledning  häraf 
gafs  på  Operan  ett  galaspektakel,  då  för  första  gån- 
gen efter  åtta  år  en  ny  större  opera  uppfördes:  "Cara- 
vanen",  lyriskt  skådespel  i  tre  akter,  i  hvilket  styc- 
kes författande  konung  Ludvig  XVI  säges  haft  del. 
öfversättningen  var  gjord  af  Johan  Magnus  Lanner- 
stjerna,  författaren  till  den  kvicka  komedien  "Afven- 
tyraren  eller  Resan  till  månens  ö",  hvarom  i  föregå- 
ende del  berättades,  en  af  den  gustavianska  tidens 
glada  snillen,  för  detta  lifdrabant  med  kaptens  titel, 
som  i  början  af  följande  år  i  största  fattigdom  afled  i 
Strömstad,  där  han  bosatt  sig,  —  en  litterär  förhopp- 
ning, som  krossades  i  lifvets  hårda  strider.  Musiken 
var  af  den  graciösa  franska  rokokons  älsklingskom- 
positör, den  genialiske  André  Erneste  Grétry,  "Lu- 
ciles'\  "Zemir  och  Azors''  samt  "Richard  Lejonhjer- 
tas"  tonsättare.  I  de  lysande  baletterna  af  Terrade 
dansade  ungrare,  tartarer,  turkar  och  turkinnor,  tjer- 
kesser,  giorgiskor,  peruvianskor,  negrer,  engelsmän, 
spanjorer  och  polacker.  Operan  var  dessutom  upp- 
satt med  stor  lyx  i  dekorationer  och  kostymer.  In- 
nehållet är  i  korthet  följande.  Saint-Phar,  en  ung 
och  tapper  fransk  ädling,  spelad  af  Karsten,  har 
jämte  sin  maka  Zelime,  fru  Miiller,  råkat  i  fången- 
skap, och  de  föras  nu  till  den  stora  slafmarknaden  i 
Kairo.  Karavanen,  som  består  af  fria  och  slafvar 
af  olika  nationer,  rastar,  då  ridån  går  upp  för  för- 
sta akten,  vid  Nilens  strand,  där  somliga  roa  sig 
med  sång  och  dans,  under  det  Saint-Phar  och  Zelime 
beklaga  sitt  oblida  öde.  Emellertid  anfalles  kara- 
vanen af  en  hord  araber,  som  rusar  ned  från  ber- 


75 

gen.  Med  Saint-Phars  hjälp  fördrifvas  de,  och  till 
belöning  får  han  sin  frihet  af  karavanens  anförare, 
slafhandlaren  Husea,  spelad  af  Deland,  till  hvars 
bästa  sångroller  den  hörde.  Saint-Pliar  utber  sig  sin 
makas  frihet,  men  den  egennyttige  Husca  vägrar  detta 
obevekligt   och   befaller,   att   karavanen   strax   skall 


André  Erneste  Grétry.     Efter  gravyr  af  Quenedey. 


fortsätta  sin  färd  till  Kairo.  I  andra  akten  befinna 
vi  oss  i  seraljen  hos  Osman  pascha,  spelad  af  Sten- 
borg.  Denne  har  ledsnat  vid  sin  favorit  Almaide, 
i  Inga  Åbergs  gestalt,  och  Husca  blir  därför  väl  emot- 
tagen  af  seraljens  öfverbefälhafvare.  På  frågan, 
hvad  han  har  med  sig,  svarar  Husca: 


76 

"Brunetter   ystra,   kvicka, 
som   väl    sig    kunna    skicka, 
jag  hämtar  hit  i  dag 
och  blonda  alla  slag, 
hvars  ögon  vällust  röja. 
Din   herre   att   förnöja 
det  blir  för  mig  en  lag." 

Scenen  förändras  nu  till  basaren  med  lysande 
bodar,  kaffehus  och  orkestrar.  Man  ser  ett  lifligt 
folkvimmel,  där  alla  nationer  äro  representerade. 
Paschan  inkommer,  och  Husca  visar  honom  sina  slaf- 
vinnor,  bland  andra  en  fransyska,  Karolina  Kuhl- 
man,  och  en  italienska.  Teresa  Vandoni.  Under  ba- 
letten införes  Zelime.  Paschan  blir  förtjust  vid  hen- 
nes åsyn  och  köper  henne,  hvarpå  hon  bortf öres  trots 
Saint-Phars  protester.  Han  svär  i  raseri  att  rädda 
henne  ur  seraljen.  I  tredje  aktens  första  tablå  äro 
vi  åter  i  paschans  palats,  där  denne  ämnar  anordna 
en  fest  för  riddaren  Florestan,  framställd  af  de 
Broen,  som  nyligen  räddat  det  skepp,  hvilket  förde 
paschans  årliga  stora  skatt  till  Kairo.  Almaide  rasar 
af  svartsjuka  och  harm  öfver  att  se  sig  öfvergif- 
ven.  En  seralj  väktare  anförtror  henne  Saint-Phars 
hemliga  anslag  att  bortföra  Zelime,  och  hon  befaller 
honom  genast  att  på  allt  sätt  gynna  denne.  Scenen 
förändras  nu  till  den  stora  festsalen,  dit  paschan 
kommer  med  en  lysande  svit,  liksom  äf ven  Florestan 
med  sina  följeslagare.  Plötsligt  af  bry  tes  festen  af 
larm  och  oväsen,  och  Saint-Phar,  hvars  försök  miss- 
lyckats, införes  fängslad  jämte  Zelime.  Det  upptäc- 
kes nu,  att  han  är  Florestans  son,  och  i  paschans 
hjärta  segra  ädelmodet  och  tacksamheten  öfver  vre- 


77 

den.  Han  öfverlämnar  sonen  åt  fadern,  återskänker 
Zelime  till  hennes  rättmätige  make,  tar  Almaide  åter 
till  nåder,  och  den  afbrutna  festen  fortsattes  med 
så  mycken  lifligare  glädje  som  farorna  och  äfven- 
tyren  varit  stora.  "Caravanen"  blef  af  publiken  myc- 
ket omtyckt  och  gick  nära  femtio  gånger. 

Före  operan  uppfördes  den  1  november  en  prolog, 
där  teatern  föreställde  ett  tempel  med  ett  altare  hel- 
gadt  åt  fosterlandskärleken.  I  fonden  var  uppställd 
konungens  byst,  på  hvars  ena  sida  syntes  Dygderna 
bärande  regalierna  och  på  den  andra  Sveriges 
skyddsängel.  Öfver  bysten  fanns  en  blå  baldakin 
med  gyllene  kronor,  på  livilken  lästes  konungens  val- 
språk: "Gud  och  folket."  Kring  altaret  stodo  äfven 
Kättvisan  och  Sanningen  samt  templets  präster  och 
vid  sidorna  representanter  för  svenska  folket.  Sedan 
öfversteprästen.  Rättvisan  och  Sanningen  yttrat  sig 
och  regalierna  helgats  öfver  altarets  eld,  harange- 
rade  Sveriges  skyddsängel  konungen: 

"Sveas  älskling!    Folkets  vän! 
återtåg    din    ärfda    spira, 
som   olivens   kransar  sira, 
af  den  hand,  som  vårdat  den; 
Vishetens  och  Dygdens  fackla 
lyser  dina  unga  fjät. 
Sveriges  tron  skall  aldrig  vackla, 
stödd    af    deras    majestät." 

• 
Hvarefter  kören  af  slutade  det  hela: 

"Så   länge   ärans   känslor   brinna 
och  trohet  finns  i  Svithiod  än. 
Du  folkets   kärlek  säll   skall  vinna 
och  dubbelt  säll  förtjäna  den!" 


78 


Gustaf  IV  Adolf.     Efter  gravyr  från  år  1807. 


Med  samma  hänförelse  som  i  operasalongen  den 
aftonen  hälsades  Gustaf  IV  Adolfs  tronbestigning 
öfver  hela  landet.  Icke  minst  bidrog  därtill,  att  den 
unge  konungen  kort  förut  i  själfva  S:t  Petersburg,  det 
nuvarande  Petrograd,  vågat  trotsa  den  mäktiga  kej- 


79 

sarinnan  Katarina,  då  lian  brÖt  den  tillämnade  för- 
lofningen  med  den  ryska  storfurstinnan,  den  äldsta  af 
Katarina  II :s  sondöttrar,  den  vackra  och  intagande 
Alexandrina.  Men  äfven  hans  ungdom,  hans  faders 
öde,  hans  allvar  och  högsinthet  jämte  det  missnöje, 
som  mer  och  mer  väckts  mot  förmyndarstyrelsen, 
gjorde,  att  han  genast  möttes  af  en  sympati,  som 
ökades  genom  hans  arbetsamhet  och  hans  motvilja 
mot  lyx  och  öfverflöd.  Allmänheten  var  i  början 
okunnig  om  hans  olyckliga  anlag.  Man  gladdes  åt 
hans  gudsfruktan,  hans  sparsamhet,  hans  rena  seder, 
och  att  han  ej  ägde  snille  ansågo  många  till  och  med 
såsom  en  borgen  för  en  lugn  och  fredlig  regering. 
Hans  oerhörda  envishet  och  halsstarrighet  betrak- 
tades såsom  karaktärsfasthet  och  hans  gränslösa  hög- 
mod såsom  en  vacker  känsla  af  hans  höga  plikter. 
Den  hatade  Reuterholms  omedelbara  aflägsnande 
ökade  icke  litet  konungens  popularitet.  Svenska 
akademien  anmodades  fortsätta  sina  afbrutna  sam- 
mankomster, hvilken  tilldragelse  Johan  Gabriel 
Oxenstierna  firade  i  ett  längre  skaldekväde,  där  det 
bland  annat  heter: 

"Hur   älskad   känns   af   dem   den   fristad   ej    igen, 
dit  han  dem  återfört  att   fordna  yrken  lyda, 
förädla  smakens  språk,   försköna  visheten, 
berömma  hjältars  värf  och  sedeläran  pryda." 

Teatrarna  tillerkändes  åter  den  af  förmyndar- 
styrelsen dem  fråntagna  rättigheten  att  spela  på 
sön-  och  helgdagar,  men  då  hans  religionslärare,  den 
ortodoxe  hofpredikanten  sedermera  biskopen  Flodin, 
med  anledning  däraf  gjorde  honom  föreställningar, 


befallde  han  emellertid,  att  under  fastan  alla  spek- 
takler  skulle  upphöra  för  att  visa,  att  han  ej  hade 
mindre  aktning  för  religionen  än  den  föregående  sty- 
relsen. Under  hela  mars  månad  ända  till  annandag 
påsk  den  17  april,  afstannade  således  all  teaterverk- 
samhet, och  allmänheten  fick  nöja  sig  med  de  talrika 
konserterna. 

De  kungliga  teatrarna  omhuldades  i  början  af 
hans  regering  alldeles  särskildt.  Så  utgick  ansla- 
get till  Operan  oförminskadt,  och  hvad  Dramatiska 
teatern  beträffar,  förklarade  konungen  sig  "vilja 
vara  omtänkt  att  icke  allenast  bibehålla  och  stad- 
fästa denna  af  hans  fader  gjorda  inrättning,  utan 
ock,  högstdensammes  upplysta  afsikter  likmätigt,  så 
mycket  möjligt  vore,  befordra  dess  vidare  framgång 
och  tillväxt".  Han  hade  "med  nöje  förnummit  den- 
samma allt  ifrån  sin  början  hafva  varit  i  ständigt 
tilltagande,  och  i  synnerhet  de  senare  åren  vunnit 
den  förkofran,  att  inkomsten  af  de  spelandes  lot- 
ter ej  allenast  hunnit  till  den  vid  teaterns  inrättning 
åsyftade  och  en  del  af  de  spelande  tillförsäkrade 
summa  af  trehundra  r:dr  för  hvarje  lott,  utan  ock 
vida  öfverstigit  detta  belopp".  Men  som  konun- 
gen fann  teaterns  verksamhet  ännu  hindras  af  tre 
omständigheter:  l:o)  ett  otillräckligt  antal  tjänliga 
pjäser  till  ombyte  vid  representationerna;  2: o)  brist 
på  spelande  personer,  dels  för  vissa  karaktärer,  dels 
i  allmänhet  till  dubblering  af  roller;  och  3: o)  den  in- 
skränkning af  representationsdagar,  som  i  synnerhet 
genom  Komiska  teaterns  spelningar  förorsakades:  så 
beslöt  han  till  undanröjande  af  dessa  hinder  att  in- 
köpa sistnämnda  teaters  privilegium  och  utensilier. 


81 

till  livilkas  afyttrande  ägaren  ock  fanns  benägen. 
Stenborg  hade  nämligen  kommit  allt  mer  på  ekono- 
miskt obestånd,  sedan  de  kungliga  teatrarna  började 
ge  operetter,  som  hittills  varit  hans  teaters  egentliga 
inkomstkälla.  Den  skuld  Stenborg  genom  sin  teater- 
verksamhet ådragit  sig  utgjorde  femtontusen  riks- 
daler riksgäld,  och  konungen  förordnade  medelst 
skrifvelse  den  3  november  1798,  att  detta  belopp 
skulle  genom  ett  för  hans  handkassas  räkning  upp- 
taget lån  gäldas,  mot  villkor  att  nämnda  teater  jämte 
privilegiet  därå  upphörde  följande  året. 


Stenborg  kämpade  så  godt  sig  göra  lät,  innan 
katastrofen  inträffade,  för  att  rädda  skenet.  Så  upp- 
fördes treaktsskådespelet  ''Camilla  eller  Bet  under- 
jordiska hvalfvef  med  musik  af  Dalayrac.  Som  vi 
redan  sett,  fann  den  tidens  publik  behag  i  att  rysa 
öfver  underbara  äfventyr  i  gamla  slott  med  bort- 
röfvade  kvinnor,  förbytta  barn  och  mörka  fängelse- 
hålor, där  skurkens  arma  offer  fmgo  pinas,  tills  de 
f ramdrogos  i  ljuset  af  den  ädle  befriaren,  och  "Ca- 
milla'' vann  en  ganska  vacker  framgång.  I  "Casper 
och  Löna",  en  af  Envallsson  från  franskan  lokalise- 
rad komedi  med  sång,  fick  publiken  det  nöjet  att 
återse  sin  gamle  bekante,  stärbhuskamreraren  Mul- 
pus,  och  de  emellanåt  något  grofkorniga  upptågen 
samlade  också  tacksamma  åskådare.  Journalen  var 
som  vanligt  ytterst  onådig  mot  Envallsson  och  ytt- 
rade, att  "denna  så  kallade  imitation,    ett    mäster- 

Svenska  teatern,  II.  6 


stycke  af  dålighet  framför  alla  usla  farser  man  hit- 
tills gifvit  från  svenska  teatern  såväl  i  anseende  till 
den  utslitna  planen  som  de  plumpa  allusioner  och  in- 
fall, hvarmed  den  är  uppfylld,  förtjänte  visst  icke 
nämnas,  om  det  ej  vore  mot  vår  plikt  att  lämna  så- 
dant obeifradt.  Musiken  har  ej  förmått  öfverskyla 
dess  brister,  då  den  uppfördes ".  Ett  par  histo- 
riska skådespel  gingo  äfven  öfver  teaterns  tiljor. 
"Den  marienburgska  flickan  eller  Czar  Peter  I  och 
Catharina'',  en  furstlig  familjemålning  i  fem  akter, 
slog  bra  an,  framställd  som  den  var  i  ett  högeligen 
romantiskt  skimmer,  under  det  att  det  andra,  "Czar 
Peter  den  store  eller  Strelitzerne" ,  föll  igenom.  Dra- 
mat var  ett  förhärligande  af  den  sedeslöse  tyrann, 
hvilken  i  historien  af  gammal  vana  kallas  "den 
store",  och  afsåg  att  skildra  det  upplopp,  som  an- 
ställdes af  lifvakten,  men  kväf des  genom  förräderiets 
hjälp.  En  kraftigt  bidragande  orsak  till  att  pjäsen 
misslyckades  var,  enligt  Journalens  utsago,  den  un- 
derhaltiga öfversättningen  af  ett  original,  som  i  en 
oförfalskad  tolkning  "borde  räknas  som  en  vinst  för 
vår  teaterlitteratur".  Något  alldeles  enastående  för 
den  tidens  teaterförhållanden  var,  att  två  pjäser 
under  år  1797  upplefde  sin  hundrade  representation. 
Detta  inträffade  med  Envallssons  "Kronfogdarne" 
den  20  maj  och  med  hans  "Colin  och  Bahet"  den  22 
augusti.  Den  populäre  författaren  hade  den  först- 
nämnda dagen  sin  recett  med  bägge  pjäserna  på  pro- 
grammet.* Kotzebue  var  emellertid  den  teaterskri- 
bent, hvars  alster  publiken  helst  såg,  och  flera  styc- 


Se  del  1,  sid.  25  och  följande. 


83 

ken  af  honom  upptogos  under  denna  tid  såsom  fyra- 
aktsdramen  "Den  falska  hlygseln'\  enaktsfarsen 
"Konstmakaren",  fylld  af  en  mängd  roliga  upptåg 
och  förklädnader,  den  gråtmilda  treaktsdramen  "Ere- 
miten eller  Fadershjärtat"  och  femaktsdramen  "Red- 
lighetens seger  öfver  förtalet",  ett  af  hans  bättre  ar- 
beten. Där  utmärkte  sig  i  synnerhet  den  nyligen 
från  landsorten  anlände  och  längre  fram  vid  den 
kungliga  scenen  fastade  Johan  Petter  Lewenhagen 
såsom  den  skurkaktige  handsekreteraren  Allbrand. 
Den  största  framgången  af  dem  alla  hade  dock  den 
1799  för  första  gången  gifna  femaktsdramen  "Bro- 
dertvisten", som  sedan  togs  upp  på  de  kungliga  sce- 
nerna och  ännu  1887  gafs  på  Djurgårdsteatern,  där 
den  uppfördes  för  etthundratjugonde  gången  i  Stock- 
holm. 1798  fick  Eleonora  Säfström  "med  högveder- 
börligt  tillstånd"  under  november  och  december  må- 
nader uppträda  hos  sin  forne  direktör,  då  hon  liksom 
vid  sitt  korta  gästspel  1796  i  mars  utförde  två  af  sina 
förnämsta  roller,  Clary  i  "Öfverlöparen"  och  Nina, 
där  hon  nu  som  fordom  framlockade  publikens  tårar 
med  den  k:lagande  romansen : 

"När    en    älskling    åter    syns 
hos  sin  suckande  älskarinna." 

Under  Munkbroteaterns  sista  år  engagerades  där 
den  i  Göteborg  mycket  uppburne  komiske  aktören 
Jan  Erik  Brooman.  Han  var  född  1772  och  blef  vid 
sexton  års  ålder  elev  vid  Kungliga  teatern  samt  kort 
därefter  anställd  vid  den  göteborgska  scenen,  där 
han  snart  gjorde  sig  omtyckt  af  publiken  genom  ut- 
trycksfullheten i  sitt  sätt  att  tala  och  genom  värmen 


84 

i  sitt  spel.  Man  påstod,  att  han  sökte  imitera  Lars 
Hjortsberg.  Han  vann  mycket  erkännande  bl.  a.  för 
sitt  utförande  af  Fredrik  den  stores  roll  i  Jiingers 
tvåaktsdram  ''Pasquillanten'\  i  hvilken  han  gästspe- 
lade hos  Stenborg  1796  och  1797.  Efter  Munkbrotea- 
terns försäljning  spelade  han  några  år  i  landsorten 
och  blef  1804  fästad  vid  den  kungliga  scenen,  där  han 
ansågs  oöfverträfflig  såsom  kaptenen  i  "Lilla  matro- 
sen", baronen  i  "Cendrillon"  och  sergeanten-invaliden 
i  "Fästningen  i  Boston".  Han  erhöll  hofkamrers  titel 
och  dog  1823. 

På  Åbergssons  recett  i  januari  1799  uppträdde 
Lars  Hjortsberg  för  en  gång  på  Munkbroteaterns  til- 
jor såsom  kung  Fredrik  i  "Pasquillanten"  och  tillför- 
säkrade därigenom  beneficetagaren  långt  i  förväg 
vissheten  om  ett  utsåldt  hus.  Den  16  april  1799  gafs 
afskedsföreställningen,  då  Stenborg  såsom  Blondel  i 
"Konung  Richard  Lejonhjerta"  än  en  gång  hänförde 
publiken  med  sitt  förträffliga  fiolspel  samt  den 
vackra  sången  "O,  min  konung,  min  vän!",  och  den 
Stenborgska  teatern  var  därefter  för  dess  talrika 
vänner  endast  ett  kärt  och  oförgätligt  minne. 


De  kungliga  scenernas  styresman,  friherre  Klas 
Rålamb,  hade  under  de  föregående  åren  just  icke 
skämt  bort  publiken  med  något  större  antal  musika- 
liska nyheter,  och  han  gjorde  det  icke  heller  under 
de  bägge  sista  åren  af  sitt  chefskap.  1797  gafs  på 
Arsenalsteatern  "Barheraren  i  Sevilla"  med  musik  af 


Paisiello  utan  att  vinna  någon  nämnvärd  framgång, 
och  följande  år  uppfördes  ett  par  operetter  af  tea- 
terns elever,  det  var  allt.  Något  mer  lifaktighet  ut- 
vecklades på  talscenen,  ehuru  resultatet  var  föga 
bättre.    De  flesta  styckena  kunde  ej  uppföras  mer  än 


Lars  Hjortsberg  såsom  Vinberg.     Efter  Svenskt 
teatergalleri  1826. 


några  få  gånger  med  undantag  af  den  utaf  Hjorts- 
berg från  franskan  öfversatta  tvåaktskomedien 
''Bildhuggaren'',  som  gjorde  en  enorm  lycka  genom 
hans  briljanta  utförande  af  titelrollens  lättsinnige 
fast  rättänkande  vän,  musikern  Vinberg,  en  slarfver, 
som  förleder   den  karaktärssvage  bildhuggaren   till 


spel  och  dryckjom.  Till  framgången  bidrog  äfven 
Schylander  genom  sin  roliga  framställning  af  den 
pratsjuka  fru  Slammer  ström.  Ganska  gynsamt  mot- 
togs äfven  Monvels  hemska  fyraaktsdram  "Kloster- 
offren'' i  öfversättning  af  Samuel  Ahlgren.  Stycket 
är  ett  våldsamt  angrepp  mot  de  andliga  ordnarna, 
där  man,  som  en  af  de  uppträdande  yttrar,  "predikar 
egennyttan  som  behof,  lögnen  som  nödvändighet  och 
skrymteri  som  lag",  och  hvilkas  ränker  och  sedeslös- 
het författaren  ställer  vid  skampålen.  I  egenskap  af 
biktfar  åt  den  rika  och  fåfänga  fru  S:t  Alban  öfver- 
talar  pater  Nicolas  denna  att  tvinga  sin  dotter  Euge- 
nie  ingå  i  ett  nunnekloster,  på  det  att  deras  rikedo- 
mar sedermera  skulle  tillfalla  kyrkan.  Samtidigt  vill 
han  främja  sina  egna  af  sikter  på  flickan,  ty  hans 
kloster  skiljes  från  hennes  endast  genom  en  mur, 
under  hvilken  finnes  gräfd  en  hemlig  gång.  Sedan 
Eugenie  med  förakt  afvisat  paterns  närmande,  smi- 
der denne  med  nunneklostrets  abbedissa  en  komplott 
mot  Eugenie.  Hon  utgifves  som  död,  och  man  be- 
grafver  en  tom  kista,  under  det  hon  själf  nedföres  i 
evigt  fängelse  till  ett  underjordiskt  hvalf.  Emeller- 
tid älskar  Eugenie  och  älskas  tillbaka  af  en  ung  Dor- 
val,  med  hvilken  hon  vid  pjäsens  början  skulle  ingå 
giftermål.  Vid  underrättelsen  om  hennes  död  blir 
han  utom  sig  af  förtviflan  och  ingår  såsom  novis  i 
pater  Nicolas'  dominikanerkloster.  Efter  en  följd  af 
händelser  inspärrar  den  ränkfuUe  patern  äfven  Dor- 
val  i  ett  underjordiskt  hvalf,  och  sista  akten  visar 
tvenne  fängelsehålor  bredvid  hvarandra.  I  den  ena 
ligger  Eugenie  utsträckt  på  en  matta  med  en  sten 
till  hufvudgärd,  i  enlighet    med    rollens    föreskrift 


87 

blek,  aftynad,  döende,  med  bart  hufvud  och  löst  hän- 
gande hår,  iklädd  en  hvit,  mycket  söndrig  klänning. 
I  den  andra  hålan  införes  Dorval.  Genom  en  mängd 
underbara  tillfälligheter  lyckas  han  genombryta  mu- 
ren, de  älskande  falla  i  h varandras  armar,  och  deras 
vänner  komma  i  rätta  ögonblicket  för  att  rädda  dem 
från  munkarna  och  återföra  dem  till  friheten  och 
lifvet.  Stycket  var  skrifvet  helt  och  hållet  i  tidens 
smak:  sentimentala  utgjutelser  på  ett  högtraf vande 
språk,  skurkar  utan  ett  enda  förmildrande  drag  och 
hjältar  utan  en  enda  fläck.  Eugenie  spelades  af  Fre- 
drika Löf,  som  lär  ha  varit  förträfflig  i  den  svåra 
rollen,  och  såsom  Dorval  hade  den  unge  Cederholm 
en  af  sina  första  och  bästa  uppgifter.  Den  ryslige 
bofven  pater  Nicolas  räknades  till  Uttinis  förnämsta 
skapelser,  där  hans  magra  ansikte  och  lifliga  mimik 
åstadkom  en  förträfflig  verkan.  Journalen  yttrade 
om  pjäsen,  att  ehuru  planen  ej  är  invecklad,  är  den 
dock  full  af  intresse,  samt  att  karaktärerna  äro 
mästerligt  tecknade,  i  synnerhet  Dorvals  och  paterns. 
Mot  öfversättningen  har  han  åtskilligt  att  anmärka, 
men  tillägger,  att  man  bör  "sätta  värde  på  herr  Ahl- 
grens  bemödande  att  öfverflytta  detta  sköna  stycke 
på  svensk  teater,  så  mycket  mera,  som  vi  äro  i  ett 
verkligt  behof  af  goda  dramer  i  stället  för  de  jäm- 
merfulla farser,  hvilka  hittills  på  en  och  annan  teater 
usurperat  detta  namn". 

På  hösten  1797  deltogo  de  Kungliga  teatrarna  i 
de  festligheter,  som  ägde  rum  med  anledning  af 
konungens  förmälning  med  den  fagra  prinsessan 
Fredrika  Dorotea  Vilhelmina  af  Baden.  Den  10  ok- 
tober landsteg  hon  i  Karlskrona,  hvarifrån  hon  under 


en  rad  af  lysande  högtidligheter  ändtligen  vid  mid- 
dagstiden den  23  i  samma  månad  anlände  till  Drott- 
ningholm, där  den  kungliga  familjen  var  samlad,  och 
hälsade  henne  välkommen.  På  aftonen  gafs  på 
Drottningholmsteatern  af  Operans  artister  en  gala- 
föreställning, hvarvid  ''Iphigenie  i  Auliden''  uppför- 
des.    Teaterhusets  hela  fasad  var  rikligen  illumine- 


Fredrika  Dorotea  Vilhelmina.     Efter  oljemålning 
af  Johan  Ahlberg. 

rad,  liksom  själfva  slottet  upplystes  af  otaliga  lam- 
por, och  de  kungliga  personerna  färdades  samtliga 
till  spektaklet  i  den  stora  Burmaniavagnen.  Före 
det  Gluckska  mästerverket  hyllades  den  blifvande 
drottningen  i  en  prolog,  till  hvilken  konsertmästaren 
Miiller,  O.  Åhlström  och  Hseffner  komponerat  musi- 
ken, och  som  slutade  med  följande  strofer: 


"Prinsessa!     Nordens  högsta  prydnad! 
Dig  hälsar  Nordens  första  folk. 
Dess  fröjd   är  borgen  för  dess   lydnad, 
dess  fria  röst  dess  glädjes  tolk. 
Må   här  den  sällhet,   som  Du   njuter, 
mot    Sveriges   kärlek   hinna   opp! 
Millioners  väl  Du  kring  dig  gjuter 
och   gläder   hundra  åldrars   hopp." 

Den  31  oktober  på  förmiddagen  höll  hon  sitt  hög- 
tidliga intåg  i  Stockholm,  då  den  nybyggda  Norrbro 
för  första  gången  begagnades,  och  samma  afton  kloc- 
kan åtta  firades  vigseln  i  Slottskapellet  genom-  ärke- 
biskopen von  Troil.  Konungen  hade  vid  detta  till- 
fälle vikit  ifrån  sin  annars  oryggliga  hushållsaktig- 
het  och  sparade  ingenting  för  att  göra  festerna  så 
glänsande  som  möjligt. 

Den  1  november  var  galaspektakel  på  Operan,  då 
''Gustaf  Vasa''  ånyo  uppfördes.  Kedan  klockan  sex 
började  publiken  samlas,  och  salongen  företedde  efter 
en  stund  en  lysande  anblick.  På  första  raden  och  en 
del  af  den  andra  voro  fyra  hofdamer  placerade 
främst  i  hvar  loge  och  bakom  dem  på  första  raden 
herrar  serafimerriddare,  kommendörer,  generalsper- 
soner och  andra  af  samma  rang;  bakom  på  andra 
raden  landshöfdingar,  öfverstar,  öfverstelöjtnanter, 
råden  i  kollegier,  m.  fl.  öfriga  loger  på  andra,  tredje 
och  fjärde  raderna  (den  femte  fanns  icke  på  den 
tiden)  voro  tilldelade  damer  af  ej  på  hofvet  presen- 
terad adel  och  de  förnämsta  af  borgerskapet  med 
fyra  damer  framför  i  h varje  loge  och  herrarna  bak- 
om, hvarigenom  salen  fick  ett  särdeles  vackert  utse- 
ende. På  den  öfverbyggda  amflteatern  och  parterren 
voro  deras  majestäters  fåtöljer  och  den  öfriga  kung- 


90 

liga  familjens  stolar  uppställda  på  den  vanliga  upp- 
höjningen. Konungen  hade  sin  gemål  till  höger  och 
änkedrottningen  på  sin  vänstra  sida.  Till  höger  om 
de  kungliga  sutto  rikets  högsta  dignitärer  och  corps 
diplomatique,  till  vänster  statsfruar  och  öfverste- 
kammarjunkare.  Spektaklet  slutade  icke  förr  än 
efter  klockan  elfva.  Den  aftonen  inträffade  det 
märkliga,  att  fru  Elisabet  Olin,  den  strålande  stjär- 
nan på  Gustaf  den  tredjes  teaterhimmel,  framträdde 
ur  den  tillbakadragenhet,  i  hvilken  hon  framlefde 
sina  dagar,  sedan  hon  i  midten  af  1780-talet  läm- 
nat scenen.  Konungen  hade  nämligen  låtit  till  sig 
uppkalla  den  stora  konstnärinnan  och  yttrade  då, 
att  han  skulle  anse  det  för  en  uppmärksamhet  så- 
väl mot  honom  själf  som  mot  hans  faders  minne,  om 
hon  ville  biträda  vid  galaspektaklet  genom  att  åtaga 
sig  Sveas  roll  i  den  af  konsertmästaren  Du  Puy  ton- 
satta  prologen,  som  skulle  föregå  operan.  Fru  Olin 
kunde  ju  icke  annat  än  känna  sig  högeligen  smickrad 
af  denna  nåd  och  hörsammade  således  den  kungliga 
uppmaningen.  Trots  sina  femtiosju  år  framställde 
hon  lika  ståtligt  som  förr  den  allegoriska  figur,  som 
hon  så  ofta  och  med  sådan  framgång  återgifvit.  Och 
hennes  ännu  klangfulla  stämma  ljöd  än  en  gång,  den 
sista,  från  Gustaf  den  tredjes  scen  i  detta  för  henne 
komponerade,  mycket  fordrande  parti,  som  afsluta- 
des  med  följande  ståtliga  tirad: 

"I  tredje  Gustafs  namn  tag  mot  den  ed  vi  gifva 

Hans  son  och  Gustaf  Adolfs  brud, 
att  Sveriges  tro  mot  dem  skall  likså  evig  blifva 
som  hans  förtjänsters  rätt  och  som  hans  ryktes  ljud. 
Den  krona  Han  hört  upp  att  bära. 


91 

men  på  hvars  väl  Han  vakar  än, 
må   Gustaf  Adolf  bära  den 
med  mera  lugn  och  lika  ära! 
Må  evigt  kärt  för  Svea  bygd 
Fredrikas  namn  dess  prydnad  göra! 
Och  tid  från  tid  den  alltid  höra 
till  samma  blod  och  samma  dygd!" 

Efter  spektaklets  slut  visade  konungen  sin  tack- 
samhet genom  att  förära  fru  Olin  en  gulddosa  med 
sitt  namnchiffer  i  briljanter. 

Den  2  november  blef  hela  staden  illuminerad.  Den 
3  var  bal  paré  på  rikssalen,  och  den  6  gafs  ännu  en 
galaföreställning  med  ''Gustaf  Vasa''  på  programmet 
och  med  samma  anordningar  i  salongen  som  den  1 
november. 


I  augusti  1798  afgick  friherre  Rålamb  från  sin 
direktörsbefattning  och  fick  till  efterträdare  friherre 
Hugo  Hamilton.  Uppfostrad  i  Geneve  hade  han  till- 
bragt  siii  mesta  tid  i  Frankrike,  där  han  avancerat 
till  öfverste,  då  revolutionen  utbröt.  Under  hofvets 
lysande  period  hörde  han  jämte  Fersen,  Stedingk  och 
Stael  von  Holstein  till  Marie  Antoinettes  förtroligare 
societet.  Som  en  fullkomlig  fransk  emigrant  åter- 
kom han  till  Sverige,  där  han  blef  öfverste  i  armén 
1794  och  förste  stallmästare  hos  hertiginnan  af  Söder- 
manland 1801.  Han  brukade  ofta  och  med  mycken 
kvickhet  skämta  öfver  sin  olämplighet  såsom  styres- 
man för  en  svensk  teater  på  grund  af  sin  obekantskap 
med  våra  litterära  förhållanden    och    med    språket. 


93 

Otaliga  äro  de  historier,  som  berättas  om  hans  miss- 
tag därvidlag.  En  gång  öfvervar  han  en  general- 
repetition på  Adlerbeths  tragedi  "Ingiald  Illråda'' 
och  satt  jämte  författaren  på  scenen.  I  sista  akten 
uppstod  en  paus.  "Hvad  väntar  man  pål"  frågade 
han.    "Ragnar  skall  in  för  att  ge  kungen  banesåret", 


Hugo  Hamilton.     Efter  miniatyr  af  öfverstelöjtnant  Karl 
Brelin   tillhörig   bankkassören   Fritz    Ottergren. 


svarades.  I  detsamma  rusade  den  försumlige  aktö- 
ren in  på  scenen.  "Nå,  nå,  nå!"  af  bröt  Hamilton  och 
sprang  upp  från  stolen.  "Ou  est  donc  le  banesår  *?  Är 
det  så  man  lämnar  sin  konung  någonting?  Ni  skall 
naturligtvis  lägga  le  banesår  på  ett  hyende  och  med 
en    bugning    öfverräcka  honom    det!"     Upplyst    om 


missförståndet  var  han  den  förste  att  hjärtligt 
skratta  däråt,  men  han  lade  sig  aldrig  vidare  i  regis- 
sörsbestyren. Hans  kolossala  gestalt  liksom  hans  sär- 
deles märkliga  distraktioner  och  hans  kvicka  infall 
utgjorde  ett  dagligt  och  gladt  samtalsämne  för  hans 
umgängeskrets,  som  högt  värderade  honom  för  hans 
goda  karaktärsegenskaper  och  hans  stora  älskvärd- 
het i  samvaron.  Omgifven  af  en  krets  vänner  dog 
han  skämtande  den  10  augusti  1805  af  blodförgift- 
ning från  en  finne  i  ansiktet,  hvilken  han  råkat  skära 
sönder  med  rakknifven. 

Under  hans  styrelse  utvecklade  teatrarna  genast 
en  stor  lifaktigliet.  1799  gafs  icke  mindre  än  tjugu- 
fyra  nyheter  på  den  dramatiska  scenen  och  tolf  på 
den  lyriska.  Redan  i  november  1798  uppfördes  ett 
skådespel  med  sång  i  två  akter  benämndt  ''Fiskaren'\ 
efter  ett  franskt  original,  "Le  péeheur  suédois",  bear- 
betadt  af  andre  direktören  Nordforss.  Affischen  hade 
följande  utförliga  lydelse:  "Arnliot  Gellina,  namn- 
kunnig röfvare,  mycket  omtalad  i  Sveriges  gamla 
historia,  son  af  en  rik  man  i  Norge,  men  af  sin  far 
fördrifven  och  förklarad  arflös,  uppehållande  sig  se- 
dan dels  i  Jämtland,  dels  i  bergslagerna,  som  ligga 
närmast  gränsen  mot  Norge.  Ragvald,  förmögen 
bergsman  i  Dalarna  och  ägare  af  de  grufvor,  där 
händelsen  tilldrar  sig.  Klara,  hans  dotter.  Torbern, 
ung  fiskare;  hans  föräldrar  ha  ägt  förmögenhet  och 
anseende,  men  genom  olyckor  råkat  i  fattigdom.  Tor- 
berns mor.  En  ung  fiskare."  För  öfrigt  uppträdde 
grufarbetare,  stråtröfvare,  fiskare  med  hustrur  och 
döttar  samt  krigsfolk.  Musiken  var  af  den  italien- 
ske kompositören  Antonio  Bruni,  och  i  baletterna  af 


94 

Terrade  dansade  fiskare,  grufarbetare  och  lappar. 
Händelsen  tilldrager  sig  i  Dalarna  ungefär  vid  kri- 
stendomens införande.  Tack  vare  Karstens  utfö- 
rande af  titelrollen  och  Brunis  angenäma  musik 
slog  stycket  mycket  an  och  bibehöll  sig  länge  på 
spellistan.  Från  den  pjäsen  finnes  en  anekdot  om 
Karsten,  som  hade  en  särdeles  majestätisk  håll- 
ning, hvilken  han  gärna  bibehöll,  äfven  då  den  icke 
precis  behöfdes.  En  afton,  då  han  uppträdt  som 
Torbern,  frågade  han  spefågeln  Deland:  "Nå,  hur 
tyckte  du  jag  spelte  min  fiskare  i  kväll f  "Åh!  — 
som  en  kung!"  blef  den  något  tvetydiga  kompli- 
mangen. 

Såsom  den  grymme  röfvaren  Gellina,  hvilken, 
upptänd  af  lidelse  för  den  af  Torbern  älskade  Klara, 
vill  med  våld  bortföra  henne,  uppträdde  den  unge 
auskultanten  i  Svea  hofrätt  Johan  David  Valerius, 
hvilken  året  förut  ägnat  sig  åt  Operan.  Han  hade  en 
ståtlig  figur  och  ett  ovanligt  vackert  ansikte  med 
fina  regelbundna  drag,  stora  blåa  ögon  och  kastan- 
jebrunt  hår.  Hans  härliga,  klangfulla  sångröst  hade 
ett  sådant  omfång,  att  han  liksom  Karsten  kunde  ut- 
föra både  tenor-  och  baspartier.  Dessa  företräden 
jämte  hans  bildning  och  förstånd  tycktes  lofva  ho- 
nom en  stor  framtid  vid  teatern,  och  vederbörande 
anförtrodde  honom  också  redan  från  början  bety- 
dande roller  såsom  Gustaf  Vasa,  Norrby,  Hidraot 
i  "Armide"  och  nu  Gellina.  Men  utgången  svek  allas 
förväntan.  En  oöfvervinnelig  blyghet  vållade,  att 
det  liksom  svartnade  för  hans  ögon,  då  han  inträdde 
på  scenen,  och  han  blef  stel  och  orörlig  af  fasa.  För 
att  småningom  vänja  honom  vid  åskådarnas  anblick, 


95 

erhöll  han  smärre  roller  i  lustspel,  men  detta  gick 
ännu  sämre,  eller  som  han  själf  uttryckte  sig:  "Jag 
var  som  tråkigast,  när  jag  skulle  vara  rolig."  Ett 
skämt  af  hertiginnan  Hedvig  rågade  slutligen  måt- 
tet af  hans  olust  och  kom  honom  att  lämna  sce- 
nen. Hon  kallade  honom  nämligen  för  "tekannan", 
beroende  på  hans  ovana  att  alltid  sätta  ena  armen 


Johan  David  Valerius.     Efter  teckning  af  L.  H.  Roos. 


i  sidan  och  sträcka  den  andra  rakt  ut  i  luften,  hvari- 
genom  den  stela  figuren  fick  en  omisskänlig  likhet 
med  sagda  husgeråd.  Denna  lustiga  liknelse  blef 
snart  spridd,  och  öknamnet  bragte  honom,  efter  livad 
han  själf  berättat,  fullkomligt  ur  koncepterna,  och 
lian  vågade  icke  vidare  uppträda.  Han  fungerade  i 
stället  såsom  teaterns  sekreterare  och  ombudsman, 


96 

och  den  erhöll  af  honom  flera  af  de  bästa  öf versätt- 
ningar  den  haft,  af  hvilka  vi  kunna  erinra  oss  Vol- 
taires  "Tancrede'\  "Mahomef  och  "Meröpe'\  Dalay- 
racs  sköna  opera  ''Slottet  Montenero" ,  operorna 
"Anakreon  på  Sa/mos''  och  "Panurgé*'  med  musik  af 
Grétry  och  en  mångfald  operetter,  lustspel  och  dra- 
mer. Bordsvisan  stod  på  den  tiden  i  mycket  högt 
anseende,  och  punschbålen  hörde  till  alla  samkväm 
i  enskilda  hus,  icke  för  att  berusa  gästerna,  men  för 
att  i  den  gladare  sinnesstämning  den  väckte  finna 
en  större  mottaglighet  för  det  glädjens  utsäde,  som 
hvar  och  en  då  nästan  ansåg  för  en  skyldighet  att 
i  mån  af  förmåga  strö  omkring  sig.  Valerius  var 
en  mästare  i  den  konsten,  och  hans  härliga  stämma 
bidrog  icke  litet  att  förhöja  värdet  af  de  visor  han 
själf  sammanskref.  Sedan  han  lämnat  teatern,  blef 
han  expeditionssekreterare,  landssekreterare  och 
slutligen  andre  departementschef  i  generaltullstyrel- 
sen. 1826  fick  han  kansliråds  titel  och  invaldes 
samma  år  i  Svenska  akademien,  liksom  han  äfven 
var  medlem  af  Vitterhetsakademien  och  Musikaliska 
akademien.  1852  dog  i  Stockholm  "den  rikt  begåf- 
vade,  af  snillet  och  behagen  till  lika  segrar  inom 
ryktets  och  hjärtats  värld  utrustade  man,  som  från 
svenska  sångens  Anakreon  blef  dess  Nestor  bland 
samtida,  lika  värderad  som  skald  och  människa, 
förenande  barnasinnets  fromhet  med  den  lefnads- 
vises  lugn  och  en  kviritisk  värdighet  med  en  nästan 
jungfrulig  blygsamhet;  glädjens  härold  med  allvar 
på  pannan,  i  hvars  dikt  skämtet  spelade  öfver  den 
betydelsefulla  grunden  liksom  blommor  växa  öfver 
det  malmdigra  djupet",  såsom  Beskow  skildrade  den 


97 

hädangångne  på  högtidsdagen  i  Svenska  akademien 
påföljande  år. 

När  den  Komiska  teatern  vid  Munkbron  stängde 
sina  portar  för  alltid,  engagerades  bland  där  an- 
ställda aktörer  till  de  Kungliga  teatrarna  Åbergs- 
son och  Lundberg.  Den  förre  debuterade  redan  i 
december  1798  såsom  Yngve  i  ''Oden''  och  visade  sig 
småningom  vara  en  utmärkt  ackvisition.  Den  se- 
nare, som  i  tjugu  år  tillhört  de  Stenborgska  scenerna, 
därifrån  man  länge  mindes  hans  förträffliga  fram- 
ställningar af  den  ene  kronfogden  och  af  markis 
Tulipano,  fick  icke  länge  njuta  af  sin  nya  verk- 
samhet, ty  han  afled  redan  efter  ett  par  år,  endast 
44  år  gammal. 

Den  15  januari  1799  gafs  "Den  talande  taflan", 
operacomique  i  en  akt  med  en  lätt  och  lekande  musik 
af  Grétry.  Texten  var  af  Jules  Mancini-Mazarini, 
vanligen  kallad  hertigen  af  Nivernais,  en  afkomling 
af  kardinal  Mazarins  syster.  Han  var  krigare,  di- 
plomat och  vitterlekare,  förlorade  genom  revolutio- 
nen nästan  allt  hvad  han  ägde,  men  stannade  ändå 
kvar  i  Frankrike.  Han  fann  sig  efter  Ludvig  XVI:s 
afrättning  i  tingens  nya  ordning  och  uppträdde  såsom 
"medborgaren  Mancini".  Den  lilla  glada  pjäsen  hade 
redan  1782  i  öfversättning  af  Envallsson  gifvits  på 
Eriksbergs-,  Humlegårds-  och  Munkbroteatrarna, 
men  framfördes  nu  i  ny,  briljant  tolkning  af  Leopold 
och  spelades  af  teaterns  förnämsta  artister.  Publiken 
var  förtjust,  och  stycket  gick  närmare  femtio  gån- 
ger. Intrigen  är  i  korthet  den,  att  gubben  Cassan- 
der  (Kjell  Waltman),  är  kär  i  sin  pupill  Isabella  (den 
nygifta  förtjusande  fru  Deland,  född  Kuhlman)  och 
Svenska  teatern,  II,  7 


98 

tänker  gifta  sig  med  henne.  Hon  älskar  emellertid 
sin  tillbed j are,  gubbens  systerson  Leander  (Louis 
Deland)  och  deras  böjelse  understödes  af  hennes 
gladlynta  förtrogna  Colombine  (fru  Miiller)  och 
Leanders  betjänt  Pierrot  (Du  Puy,  sedan  Deland). 
Gubben  fattar  misstankar  om  uppriktigheten  af  den 
skönas  låtsade  ömhet,  och  för  att  vinna  klarhet  i 
denna  sak  föreger  han  en  angelägen  resa,  men  åter- 
vänder genast,  skär  ut  ansiktet  ur  ett  staffliporträtt 
af  honom  själf  och  sticker  i  stället  dit  sitt  eget.  Han 
blir  nu  vittne  till  det  förtroliga  umgänget  mellan  de 
bägge  älskande  och  får  höra  allt  det  föraktliga  de 
om  honom  yttra.  I  sin  ytterliga  harm  ger  han  nu 
sitt  bifall  till  deras  förening,  och  därmed  slutar 
pjäsen. 

I  Pierrots  roll  uppträdde  konsertmästaren 
Edouard  Du  Puy  och  vann  genast  från  början  publi- 
kens bevågenhet,  hvilken  han  i  april  ej  litet  ökade, 
då  han  utförde  titelrollen  i  enaktssångspelet:  "Den 
unge  arrestanten'\  med  musik  af  Paisiellos  älsklings- 
elev Domenico  Della  Maria.  Besynnerligt  nog  näm- 
ner Dahlgren  i  sina  Anteckningar  ej  ett  ord  om 
Du  Puys  utförande  af  Pierrots  roll.  Hans  namn 
står  emellertid  i  den  tryckta  pjäsens  personalför- 
teckning, och  debuten  bestyrkes  af  ett  hittills  otryckt 
bref  från  Gjörwell  till  auditör  Hummel  i  Göteborg, 
dateradt  den  28  januari  1799.  Han  skr if ver  bl.  a.: 
"Man  slogs  om  Billeter  och  trängdes  om  Kumen  ty 
et  hos  oss  verkligen  theatraliskt  Phenomen  inföll 
samma  dag.  Mr  Dupuy  är  en  homme  a  plusieurs 
talens.  Född  Genevare  har  han  såsom  Gosse  upvak- 
tat  Voltaire  på  Fernay,  tidigt  utvecklat  et  rikt  och 


99 

lyckligt  snille,  spelar  sin  Viol  en  Maitre  och  agerar 
på  en  Theater  on  ne  peut  pas  mieux,  dock  hr  Mon- 
vel  undantagen.  Han  reste,  han  kom  till  Berlin, 
engagerades  vid  Prins  Henrics  Capel  och  Theater, 
var  där  i  några  år,  måste  pour  de  certaines  affaires 
quittera,  kom  1793  til  Stockholm,  engagerades  vid 
Orchestern  och  spelar  där  nu  första  Violen.  Åldern 
är  emellan  25  och  30  år.  Figuren  ganska  vacker, 
Ansigtet  fint  och  skalkagtigt,  alla  Körelser  lätta  och 
behagliga;  vidare:  han  sjunger  så  ypperligt,  at  min 
K.  son  säger  sig  ej  hört  en  sådan  sångare  alltsedan 
han  kom  ifrån  Italien.  Til  alt  detta  kommer  nu,  at 
han  talar  en  Svenska,  som  vore  han  infödd.  Baron 
Hamilton,  som  nyligen  blifvit  chef  för  Theaterver- 
ket  efter  Baron  Kålamb,  uptäckte  snart  de  Talan- 
ger Hr  Dupuy  egde,  och  at  de  kunde  nytjas  äfven 
utom  orchestern;  kort  sagdt:  han  skulle  på  Prof 
spela  Pierrots  Kole  uti  Talande  Taflan.  Det  gjorde 
han  ock  på  et  sätt  at  han  satte  Hof  och  Folk  uti  en 
lika  stor  Beundran.  När  han  inträdde  på  Theatern 
emottogs  han  med  en  långvarig  Handklappning,  et 
Bifallstecken,  som  sedan  ofta  repeterades." 

Edouard  Du  Puy  var  född  i  Schweitz  1771  och 
blef  vid  sexton  års  ålder  konsertmästare  hos  prins 
Henrik  af  Preussen,  Fredrik  den  stores  broder.  Där 
vann  han  allas  beundran,  och  prinsens  bevågenhet 
skyddade  honom  i  det  längsta  från  följderna  af  en 
del  galna  streck.  Men  då  den  unge  vildhjärnan  en 
söndag  tog  sig  för  att  rida  in  i  kyrkan  under  hög- 
mässan, ansåg  sig  fursten  nödsakad  att  ge  honom 
sitt  afsked.  Efter  i  Berlin  fortsatta  musikstudier 
gaf  han  1793  såsom  violinspelare  konserter  i  Tysk- 


100 

land,  Polen  och  Sverige,  där  han  samma  år  fick  an- 
ställning i  egenskap  af  violinist  och  andre  konsert- 
mästare i  hofkapellet  och  den  1  mars  1799  tillika 
som  operasångare.  Hur  penningens  värde  sjunkit 
och  aktörernas  stigit  under  hundra  år,  kan  man  se 
af  hans  kontrakt.  Den  genialiske  Du  Puy,  ty  han 
var  ett  verkligt  musikaliskt  geni,  erhöll  sexhundra 


Du  Puy  såsom  ryttmästaren  i  "Ungdom  och  dårskap". 


riksdaler  i  årlig  lön,  femton  riksdaler  för  hvar  gång 
han  uppträdde  och  dessutom  femtio  riksdaler  för 
hvarje  ny  roll.  Detta  kontrakt  uppgjordes  på  sex- 
ton år,  men  kom  ej  att  räcka  stort  mer  än  halfva 
antalet  månader.  På  hösten  förtjuste  han  ånyo  sina 
beundrare  och  i  synnerhet  sina  beundrarinnor,  då 
han  uppträdde  såsom  Adolf  i  ''Den  Ulla  matrosen'' t 


101 

komedi  med  sång  i  en  akt  med  musik  af  den  berömde 
tenoren  och  kompositören  Pierre  Gaveaux.  Stycket 
har  under  tidernas  lopp  gått  närmare  tvåhundra 
gånger  öfver  hufvudstadens  scener,  och  Adolfs  visa: 
"Svårare  seglats  man  aldrig  finner,  än  den  som  sker 
på  lyckans  haf",  hörde  länge  till  Stockholmarnas 
favoritmelodier.  Kort  efteråt  måste  emellertid  Du 
Puy  bege  sig  ur  riket  af  följande  anledning. 

Ett  raskt  tillväxande  missnöje  hade  börjat  spira 
upp  inom  hela  riket.  Köpmännen  suckade  öfver 
handelns  förfall,  ämbetsmännen  öfver  tidernas  dyr- 
het i  förhållande  till  deras  alldeles  otillräckliga 
löner,  de  mindre  lyckligt  lottade  öfver  nödvändig- 
hetsvarornas uppdrifna  pris.  Brännvinsanstalterna 
voro  ingen  till  lags,  och  öfver  penningmännens  och 
agiotörernas  obilliga  fordringar  klagade  alla  män- 
niskor. Dessa  sorgliga  förhållanden  berodde  på  re- 
geringens oförmåga  att  finna  botemedel  mot  miss- 
växten, den  försvårade  bärgningen,  den  felslagna 
sillfångsten  och  engelsmännens  allt  djärfvare  kape- 
rier. Upplopp  ägde  rum  i  Göteborg,  Malmö  och 
Norrköping.  I  själfva  hufvudstaden  blef  tonen  mot 
regeringen  allt  mer  och  mer  hotande,  och  själf svald 
och  oordningar  voro  alldeles  icke  ovanliga.  Vid  ett 
dylikt  oväsen,  som  genom  vårdslöst  pokulerande 
uppkommit  på  Södermalm  den  1  november,  blef 
polismästaren,  som  infunnit  sig  för  att  återställa 
lugnet,  förolämpad  och  förföljd  med  stenkastning. 
Ett  par  dagar  därefter  var  en  stor  festmåltid  an- 
ordnad på  värdshuset  Monbijou,  för  att  betyga  del- 
tagarnas f ägnad  öfver  general  Bonapartes  återkomst 
till  Europa.    Under  stoj  och  skrän  vid  öppna  fönster 


102 

drack  man  där  hans  skål  i  punsch  men  Suvorovs  i 
vatten.  Bland  detta  sällskap  befann  sig  äfven  den 
öfverallt  gärna  sedde  Du  Puy.  Öfver  de  svåra  upp- 
trädena på  Söder  anställdes  laga  ransakning.  Upp- 
hofsmännen  häktades  och  blefvo  strängt  bestraffade. 
Sådant  kunde  icke  ske  med  deltagarna  i  Monbijou- 
f esten,  men  konungen,  som  öfverallt  vädrade  jako- 
binismens  faror,  befallde,  att  värdshusvärden,  en 
fransman  vid  namn  Kobinot,  och  Du  Puy,  som 
sjungit  några  glödande  franska  frihetssånger,  skulle 
lämna  riket.  Den  förre  undgick  detta  öde  genom  att 
påpeka,  att  han  var  borgare  i  Stockholm  och  såle- 
des berättigad  till  laga  ransakning  och  dom.  Den 
senare  fick  på  mäktiga  förböner  nåd  och  uppträdde 
åter  på  scenen  den  7  november  i  "Lilla  matrosen", 
hvilken  föreställning  bevistades  af  konungen.  Emel- 
lertid hade  ryktet  om  landsförvisningen  och  benåd- 
ningen  spridt  sig  i  hela  staden,  och  Du  Puy  hälsa- 
des af  den  fullsatta  salongen  med  demonstrativt  bi- 
fall. Vid  ett  tillfälle  i  pjäsen,  då  medspelaren  frå- 
gar honom:  "Hvart  tar  ni  vägen  T'  gaf  Du  Puy  en 
alldeles  särskild  tonvikt  åt  sitt  svar:  "Jag  tar  ingen 
väg!  Jag  blir  kvar!",  hvilket  hade  till  följd,  att 
hela  salongen  brast  ut  i  en  stormande  applåd.  Konun- 
gen, som  fruktade  försåt  och  uppror  i  hvarje  tanke 
på  frihet,  i  hvarje  yttrad  sympati  för  dem,  som  äg- 
nade henne  sin  tjänst,  blef  ursinnig  öfver  denna 
allmänhetens  opinionsyttring  och  gaf  genast  förnyad 
befallning,  att  Du  Puy  skulle  lämna  riket,  och  han 
afreste  också  redan  dagen  därpå,  sedan  han  genom 
vänners  sammanskott  fått  en  reskassa  på  femhundra 
riksdaler.    Landsförvisningen  väckte  naturligtvis  en 


103 

oerhörd  förbittring  icke  minst  hos  det  täcka  könet, 
som  på  detta  sätt  miste  sin  ridderlige  fast  trolöse  af- 
gud.  Den  kunde  emellertid  icke  ge  sig  luft  i  några 
offentliga  utbrott,  då  den  fria  yttranderätten  blifvit 
allt  mer  och  mer  kringskuren,  men  ganska  beteck- 
nande för  stämningen  äro  följande  verser  af  skalden 
Valerius,  hvilka  i  otaliga  afskrifter  gingo  land  och 
rike  omkring: 

"Res  till  en  mera  säker  strand, 
där  inga  högre  maktgrepp  gälla, 
där  endast  brott  —  ej  dygder  fälla, 
och  låt  det  bli  ditt  fosterland! 

Res  att  den  frihetshjälte  se, 
för  prisandet  af  hvilkens  ära 
du  dömdes  straffets  järn  att  bära 
i  harmen  af  despoterne. 

Res  att  den  luften  andas  få, 
som  lifvar  dessa  sälla  bygder, 
där    mänsklighetens    första    dygder 
kring  republikens  altar  stå. 

Men  glöm  ej,  älskade,  de  år 
du  njöt  så  glad  med  trogna  vänner. 
Och  när  du  fri  en  gång  dig  känner, 
skänk  dem  som  slafva  ock  en  tår! 


Det  var  djärfva  ord  på  den  tiden,  och  de  sjöngos 
också  med  förtjusning  och  bitterhet  af  alla  dåtida 
frihetsifrare  och  jakobiner. 

Emellertid  reste  Du  Puy  till  Köpenhamn,  där  han 
inom  kort  blef  lika  populär  som  här  både  som  sån- 


104 

gare,  kompositör  och  sällskapsman.  Han  gifte  sig 
1804  med  en  jomfrue  Miiller  och  deltog  1807  i  för- 
svaret af  Köpenhamn  mot  engelska  flottans  angrepp. 
Han  hade  svurit  att  nedskjuta  den  förste  engels- 
man, som  satte  sin  fot  på  stadens  grunxl,  och  han 
höll  sin  ed.  För  sin  oförskräckta  tapperhet  utnämn- 
des han  snart  till  löjtnant  vid  den  frivilliga  jägar- 
kår, i  hvilken  han  ingått.  Det  var  nu  han  kompo- 
nerade sina  präktiga  marscher  och  sina  dryckesvisor, 
hvilka  ännu  icke  äro  förgätna  i  Danmark.  Men 
själfva  öfvermåttet  af  den  lycka,  som  bjöds  honom, 
vållade  hans  fall.  Den  varma  gunst,  som  prinses- 
san Charlotta  Fredrika  af  Mecklenburg-Schwerin, 
Fredrik  VII:s  moder,  visade  honom,  i  det  hon,  efter 
hvad  excellensen  af  Wetterstedt  i  bref  af  den  13  no- 
vember 1809  meddelade  excellensen  Adlersparre,  för 
hans  skull  glömde  sina  plikter  som  hustru  och  som 
furstinna,  hade  till  följd,  att  Du  Puy  måste  hastigt 
fly  ur  Danmark,  och  man  påstår,  att  han  endast  hade 
Fredrik  VI :s  särskilda  bevågenhet  att  tacka  för,  att 
följderna  af  denna  ömma  förbindelse  icke  blefvo  för 
honom  af  ännu  mer  svårartad  natur.  Han  reste  nu 
först  till  Paris  och  sedan  tillbaka  till  Sverige  och 
begaf  sig  1812  åter  till  Stockholm,  där  det  nya  stats- 
skicket lämnade  honom  tillfälle  att  återförvärfva 
sin  anställning  såsom  kapellmästare  och  sångare, 
och  där  han  blef  en  lika  oemotståndlig  don  Juan 
på  som  utom  scenen. 


I 


I 


105 

Utom  de  redan  nämnda  lyriska  småsakerna  gafs 
under  år  1799  på  Arsenalsteatern  en  mängd  dramer 
och  komedier.  Bland  dessa  kunna  vi  anteckna  en 
svensk  femaktstragedi:  Gudmund  Jöran  Adlerbeths 
"Ingiald  Illråda",  tidelivarfvets  kanske  bäst  plan- 
lagda och  strängast  genomförda  sorgespel.  "Det  är 
sant",  skrifver  Hammarsköld  i  sina  Anteckningar, 
"den  har  ej  den  prunkande  versståt,  den  glimmande 
och  braskande  diktion  som  tragedien  Oden,  hvilken 
en  lång  tid  utbasunades  såsom  vår  teaters  prydnad, 
men  den  öfverträffar  honom  vida  i  allt  det  väsent- 
liga, i  planens  riktiga  sammanknytning,  detaljens 
naturliga  fortgång,  karaktärernas  behörighet  och 
situationernas  enkla  och  otrugade  frambringande." 
Ingiald  skildras  såsom  en  grym  och  blodtörstig 
despot,  som  endast  tänker  på  att  utvidga  sitt  välde, 
och  han  målar  sig  själf  till  fyllest  i  de  ord,  som  börja 
den  långa  monolog,   hvarmed  femte   akten  inledes: 

"Jag  skall  då  nå  mitt  mål;  jag  skall  den  vällust  smaka, 
hvarpå  en  fruktlös  hämnd  måst  alltför  länge  vaka. 
Ett  outsläckligt  hat,  ett  mordiskt  raseri 
förnöjas  skall  till  slut,  och  Ingiald  lycklig  bli.  — 
Jag  skall  då  nå  mitt  mål.     O  Ivar,  du  skall  falla. 
Utur  ditt  öppna  bröst  ditt  sista  blod  skall  svalla. 
Min  törst  till  detta  blod  skall  dubbelt  svalka  sig, 
då  midt  i  nöjets  sköt  din  bane  väntar  dig. 
Utur  en  makas  famn  du  skall  i  grafven  ryckas. 
Hvi  får  mitt  eget  svärd  ej  i  ditt  hjärta  tryckas? 
Hvi  badas  Sigurds  blott  i  dina  ådrors  flod? 
För  Ingialds  önskan  än  det  nöjet  återstod ". 

Adlerbeth  säger  själf,  att  "den  tragiske  skalden 
måste  i  våra  dagar  måla  med  de  drag,  som  göra  forn- 


106 

tidens  hjältar  igenkänliga,  men  tillika  med  sådana 
som  icke  misshaga  Europa  i  det  adertonde  århun- 
dradet". Emellertid  saknade  hans  tragedi  den  upp- 
lyftande, renande  och  lugnande  egenskap,  som  måste 
vara  följden  af  ett  äkta  konstverk.  Publiken  tyckte 
säkerligen,  att  Ingiald  var  en  alltför  ohygglig  skräck- 
figur, ty  pjäsen  gick  endast  tio  gånger.  Ingiald 
framställdes  af  Ahlgren,  Granmar  och  Ivar  af 
Åbergsson  och  Widerberg,  och  Maria  Franck  var 
Ingialds  dotter  Hilma.  I  en  annan  femaktstragedi, 
Voltaires  "Tancrede"  i  öfversättning  af  Valerius, 
firade  Andreas  Widerberg  en  välförtjänt  triumf,  och 
rollen  ansågs  höra  till  hans  allra  förnämsta  sce- 
niska skapelser.  Åtskilliga  af  Munkbroteaterns 
succéspjäser  upptogos  med  samma  framgång,  som 
förut  kommit  dem  till  del,  såsom  Merciers  treakts- 
dram  "Vestindiefararen",  som  bildar  en  enda  följd 
af  moraliska  lärdomar,  åt  hvilka  publiken  med  för- 
tjusning applåderade,  och  där  Åbergsson  i  titelrol- 
len hade  en  tacksam  uppgift;  vidare  Kotzebues  pjun- 
kigt  känslosamma  treaktsdram  "Den  lands  för  vis  te" 
med  Ahlgren  i  titelrollen,  samt  Stenborgs  öfversätt- 
ning "List  öfver  list"  från  en  fransk  bearbetning  af 
Moretos  komedi  "No  puede  ser",  som  gifvits  öfver 
hundra  gånger  i  Stockholm.  Äfven  Beaumarchais' 
"Figaros  bröllop"  återupptogs  med  lysande  fram- 
gång. Grefven  spelades  af  Widerberg,  grefvinnan 
af  Maria  Frank,  Susanna  af  Fredrika  Löf,  Figaro 
af  Hjortsberg,  Bazil  af  Uttini,  Bartholo  af  Lars 
Dahlqvist,  Marcellina  af  fru  Morman,  Cherubin  af 
fru  Deland,  don  Gusman  af  Louis  Deland  och  Fan- 
chette  af  fru  Remy,  en  rollfördelning  som  rättfär- 


\ 


107 

digade  den  stora  succésen.  Ett  par  komedier,  öfver- 
satta  af  aktörerna  Schylander  och  Grönlund,  hade 
rätt  stor  framgång  liksom  den  lilla  enaktskomedien 
''Älskaren,  författare  och  dräng",  briljant  öfversatt 
af  öfverhof jägmästaren  grefve  Bunge  och  lika  för- 
träffligt spelad  af  Fredrika  Löf  och  Inga  Åberg, 
Widerberg  såsom  den  till  kammartjänare  förklädde 
älskaren,  de  Broen  som  hans  rike  morbror  och  Schy- 
lander som  en  lustig  betjänt. 


I 


I  slutet  af  året  gåfvos  fyra  galaspektakler,  då 
tvenne  nya  operor  uppfördes.  De  bägge  första  ägde 
rum  med  anledning  af  kronprinsens  födelse.  Denna 
tilldragelse  inträffade  den  9  november  vid  tvåtiden 
på  natten.  Saluten  skedde  nedanför  Arsenalstea- 
tern, och  klockan  fyra  på  morgonen  måste  hela  hof- 
vet  begifva  sig  till  Storkyrkan  och  afhöra  tacksä- 
gelsen ifrån  predikstolen  af  biskop  Flodin.  Men 
som  denne  icke  var  beredd  att  den  natten  hålla  någon 
gudstjänst,  utan  varit  ute  på  någon  festlighet,  be- 
härskade han  icke  riktigt  situationen,  utan,  efter 
hvad  den  originelle  hofmtendenten  von  Röök  berät- 
tar i  sina  memoarer,  började  sitt  tal  med  att  säga: 
"Kungen  är  full,  drottningen  är  full,  hela  svenska 
folket  är  fullt  af  glädje,  etc."  Detta  gaf  grefve  Bunge 
anledning  att  efteråt  yttra,  att  kyrkan  var  full,  men 
prästen  var  ännu  fullare. 

Den  15  november  försiggick  döpelseakten  med  stor 
ståt  i  Slottskapellet,  hvarefter  hofvet  defilerade  för 


108 

att  få  se  prinsen,  hvilken  redan  var  iförd  serafimer- 
bandet.  Måndagen  den  18  november  gafs  på  Operan 
en  lysande  galaföreställning,  bevistad  af  konungen, 
änkedrottningen  samt  hertigen  och  hertiginnan  af 
Södermanland.  Salongen  var  anordnad  och  platserna 
fördelade  alldeles  lika  med  arrangemangerna  vid 
bröllopshögtidligheterna  två  år  förut.  För  första 
gången  uppfördes  "Aeneas  i  Carthago''  eller  ''Dido 
och  Aeneas",  som  den  också  kallades,  lyrisk  tragedi 


Josef  Kraus,     Efter  silhuett  tillhörig  författaren. 

i  fem  akter  med  prolog,  efter  Gustaf  den  tredjes  plan 
utarbetad  af  Kellgren  med  musik  af  den  snillrike 
tonsättaren  Josef  Kraus,  som  aflidit  redan  1792.  Det 
var  med  den  pjäsen  man  ämnat  inviga  Gustaf  den 
tredjes  operahus,  en  tanke  som  tyvärr  omintetgjor- 
des genom  fru  Miillers  försvinnande  från  Sverige, 
hvilken  händelse  utförligt  omförmäldes  i  föregående 
del  af  detta  arbete.  Oaktadt  uvertyren,  enligt  Per 
Frigels  utsago,  kan  fullkomligt  ställas  vid  sidan  af. 


( 


t 


109 

om  ej  framför  Glucks  berömdaste,  oaktadt  enskilda 
skönheter  och  genialiska  partier  såsom  uppträdandet 
af  Sichés  skugga,  Jarbas'  och  Aeneas'  duo  "Mäktiga 
gudar",  Didos  aria  "O  Juno,  du  som  öfvergifvit  min 
svaghet  utan  stöd",  samt  kärleksgudarnas  kör  i  slu- 
tet af  andra  akten,  och  oaktadt  Stenborg,  fru  Miiller 
och  Karsten  såsom  Aeneas,  Dido  och  Jarbas  utförde 
sina  partier  på  ett  högst  förtjänstfullt  sätt,  gjorde 
dock  operan  ingen  särdeles  lycka,  troligen  på  grund 
af  dess  oformliga  längd.  Den  slutade  icke  förrän 
klockan  elfva,  då  stor  supé  var  anordnad  på  slottet. 
Den  21  november  förnyades  galaspektaklet  med 
samma  program,  och  platserna  voro  lika  fördelade 
som  på  måndagen.  Operan  upplefde  sedan  ej  mer  än 
fem  föreställningar.  Söndagen  den  15  december  kyrk- 
togs  drottningen  af  ärkebiskopen  von  Troil  i  Slotts- 
kyrkan under  så  stark  köld  att  många  förkylde  sig, 
och  drottningen  själf  blef  "incommoderad",  efter 
livad  Adlerbeth  berättar.  Dagen  därpå  mottog  drott- 
ningen gratulationer,  och  på  aftonen  samt  påföljande 
torsdag  gafs  åter  en  ny  opera  i  tre  akter:  "Panurge 
pd  Lanterne-ön'\  öfversatt  af  Valerius  med  musik  af 
Grétry  och  baletter  af  Terrade.  Titelrollen  utfördes 
af  Louis  Deland,  hans  återfunna  maka  af  fru  Miiller 
och  tvenne  vackra  invånarinnor  på  Lanterne-ön,  dit 
Panurge  räddar  sig  undan  ett  skeppsbrott,  af  fru 
Deland  och  Inga  Åberg.  I  sista  scenen  uppenbarar 
sig  den  af  öborna  dyrkade  gudinnan  Lignobie  sit- 
tande i  en  stor  lanterna,  under  det  att  sidorna  upp- 
lysas af  små  lanternor.  I  de  storartade  baletterna 
dansade  premiärdansörerna  Lodovico  Casagli  och 
Giovanni   Ambrosiani   samt   fruarna   Casagli,   född 


110 

Millberg,  och  Åbergsson,  född  Hallongren,  bägge  ut- 
märkta dansöser,  samt  Hedvig  Hjortsberg,  en  syster 
till  Lars,  på  sin  tid  den  svenska  scenens  förträffliga- 
ste danserska.  Pjäsen  var  uppsatt  med  en  utomor- 
dentlig prakt  i  dekorationer  och  kostymer,  men  vann 
icke  publikens  bifall,  troligen  på  grund  af  den  till 
och  med  för  den  tiden  oförlåtligt  enfaldiga  libretton, 
hvilken  ej  heller  lyckats  inspirera  kompositören  till 
några  mer  populära  melodier.  Utom  de  bägge  gala- 
föreställningarna gick  den  icke  mer  än  tre  gånger. 


Under  det  nya  seklets  första  år  uppförde  direk- 
tionen ändtligen  en  ny  opera,  som  skänkte  verklig 
glans  åt  institutionen,  Antonio  Sacchinis  berömda 
"Oedip  i  Athen",  kompositörens  omsorgsfullast  ge- 
nomarbetade opera  med  vackra,  melodiösa  partier, 
fullkomligt  motsvarande  innehållets  antika  enkelhet. 
I  den  djupt  tragiska  titelrollen  firade  Karsten  en  af 
sina  största  triumfer,  och  man  har  enstämmigt  för- 
klarat, att  han  där  aldrig  af  någon  öfverträffats.  Så 
skrifver  till  exempel  excellensen  Skjöldebrand  i  sina 
memoarer  från  sin  vistelse  i  Paris  1810:  "Jag  såg  om 
aftonen  Oedipe  (musiken  af  Sacchini)  och  fann  med 
ett  slags  patriotisk  fägnad,  att  den  gafs  bättre  i 
Stockholm,  hvartill  i  synnerhet  bidrog  Karstens 
stora  företräde  såväl  i  sång  som  i  aktion  för  den,  som 
här  spelte  Oedipe,  och  äfven  den  sanning,  det  rörande 
uttryck,  hvarmed  Antigone  speltes  förr  af  mamsell 
Stading.     Den  blef  sedan  spelt  ännu  fullkomligare 


> 


111 

af  fru  Lindström,  då  däremot  samma  roll  fylldes  i 
Paris  af  en  stor  fet  figur,  som  ej  sparade  gester,  än 
mindre  rösten  (ty  hon  skrek  ofta),  men  som  ej  talade 
till  hjärtat.  Jag  hade  nyss  sett  Oedipe  i  Petersburg 
ej  bättre  uppförd.  Baletten  i  Paris  torde  dock  ej 
vara  någonstädes  öf verträffad  och  ej  kunna  öfver- 
träfPas  såväl  i  anseende  till  de  första  sujetternas 
talang  som  till  det  hela."  I  samma  anda  yttra  sig 
Marianne  Ehrenström  och  Malla  Montgommery-Silf- 
verstolpe.  Den  senare  skrifver  om  mamsell  Stading, 
att  hon  såsom  Antigone  "hade  den  milda  oskuld  och 
tillika  den  hjältemodiga  dévouement,  som  den  skö- 
naste af  alla  kvinnokaraktärer  innebär". 

Ett  par  operacomiquer,  Dalayracs  "Philippe  och 
Georg  ett  e"  i  slutet  af  januari  och  Cimarosas  "Det 
hemliga  giftermålet  två  veckor  senare,  hade  på  Ar- 
senalsteatern en  ganska  vacker  framgång.  Cimarosa, 
som  var  född  af  fattiga  föräldrar,  var  en  i  alldeles 
särskildt  hög  grad  begåfvad  musiker.  Sedan  han  om- 
sider genom  sina  underbara  kompositioner  vunnit 
europeiskt  rykte,  kallades  han  af  nordens  Semiramis, 
kejsarinnan  Katarina  II,  till  S:t  Petersburg.  Emel- 
lertid kunde  han  icke  fördraga  det  kalla  klimatet 
utan  måste  efter  några  år  begära  afsked.  Kejsar 
Leopold  af  Österrike  inbjöd  honom  då  till  Wien,  och 
det  var  där  han  komponerade  sitt  mästerverk  ''Det 
hemliga  giftermålet.  Det  väckte  en  allmän  entusi- 
asm i  Wien  och  rönte  den  säkerligen  enastående  ut- 
märkelsen att  på  kejsarens  begäran  själfva  premiär- 
aftonen ges  om  igen  från  början  till  slut.  De  flesta 
och  mest  lyckade  föreställningarna  upplefde  operan 
obestridligen  i  Paris.    I  Neapel  gafs  den  sjuttio  gån- 


I 


112 

ger  efter  hvarandra,  och  Cimarosa  öfverhopades  med 
alla  möjliga  ynnestbevis.  Emellertid  invecklades 
han  i  de  politiska  stridigheterna  i  Neapel,  blef  kastad 
i  fängelse  och  ådrog  sig  där  en  sjukdom,  af  hvilken 
han  afled  i  Venedig  den  11  januari  1801. 

I  maj  gafs  för  första  gången  ett  nytt  svenskt  sång- 


Domenico  Cimarosa.     Efter  porträtt  i  Les  musiciens  celebres. 


spel  i  tre  akter,  "Tanddoktorn'\  af  den  som  lycklig 
öfversättare  för  teatern  kände  andre  direktören 
Nordforss.  Tanddoktorn  har  i  sitt  hus  sin  föräldra- 
lösa brorsdotter  Julie,  som  han  ämnar  gifta  bort  med 
sin  enfaldige  gudson  och  elev  Niklas.  Hon  älskas 
emellertid  af  en  ung  Stålarm,  hvars  betjänt  Lasse 
listar-  sig  in,  förklädd  till  en  fransysk  tandläkare,  och 
lyckas  efter  mycket  besvär  ställa  till  ett  möte  mellan 


113 

de  bägge  älskande.  De  öfverraskas  af  onkeln  och 
gudsonen,  men  allt  slutar  väl,  och  de  älskande  få 
livarandra.  Musiken,  till  större  delen  komponerad 
af  Olof  Ålilström,  var  lätt  och  lekande.  Inga  Åberg 
lär  ha  varit  bedårande  som  den  unga  Julie,  och  De- 
land som  Niklas  och  Hjortsberg  som  Stålarms  fransk- 
talande betjänt  täflade  att  öfverträffa  hvarandra  i 
tokroligheter.  I  synnerhet  lär  den  senare  varit  öfver- 
dådigt  rolig,  då  han  imiterade  en  tragisk  hjälte,  som, 
omgifven  på  alla  sidor  af  furier,  tycker  sig  se  af- 
grunden  öppnas  framför  sig.  Förträfflig  var  äfven 
Anders  Lundberg  i  titelrollen.  Stycket  gjorde  stor 
lycka  och  gafs  närmare  åttio  gånger  på  Arsenals- 
teatern och  ett  par  gånger  på  Operan. 

I  februari  uppfördes  en  från  franskan  af  Envalls- 
son  på  ett  alldeles  ypperligt  sätt  bearbetad  opera- 
comique  i  tre  akter  med  dans  kallad  "Iphigenie  den 
andra  eller  De  gamla  grekiska  historierna",  en  hän- 
synslös parodi  på  Glucks  härliga  tragediopera  "Iphi- 
genie  i  Tauriden".  Den  väckte  på  sin  tid  lika  stor 
skandal  hos  åtskilliga  antikens  beundrare  som  någon- 
sin Offenbachs  "Orfevs  i  underjorden"  och  "Den 
sköna  Helena"  sextio  år  senare.  Så  säger  till  exem- 
pel G.  A.  Silverstolpe,  att  "allmänheten  eller  åtmin- 
stone de  få  konstdomare,  som  finnas  bland  allmänhe- 
ten borde  vara  fredade  att  störas  i  sina  känslor  af 
det  uslaste  slag  af  alla  farser.  Parodien  består  däri, 
att  personerna  från  hjältar,  kungar  och  präst innor, 
furier,  m.  m.  blifvit  förvandlade  till  landstrykare, 
vidskepliga  uslingar,  prostinnor,  kaplanskor,  brand- 
vakter, polisbetjänter,  m.  m.,  och  att  i  stället  för  den 
höga  lyriska  ton,  som  råder  i  originalet,  nyttjas  här 
Svenska  teatern,  II.  8 


114 

det  lägsta  pöbelspråk,  som  på  teatern  kan  tålas. 
Detta  sätt  att  parodiera  är  lätt  för  den,  som  rätt  kän- 
ner pöbeltonen,  så  snart  han  får  genom  den  kon- 
trastera emot  personer,  som  i  allmänna  opinionen  äro 
af  höga  och  odlade  tänkesätt."  Den  stora  publiken 
skrattade  så  mycket  hejdlösare,  då  de  fingo  se  Iphi- 
genies  tragiska  personlighet  kila  öfver  scenen  i  komi- 
kern Schylanders  skepnad,  följd  af  pastorskor  och 
kaplanskor,  bland  hvilka  Widerbergs  och  Åbergssons 
resliga  gestalter  gjorde  en  grotesk  effekt,  då  de  flydde 
för  blixten  och  stormen: 

"Himmel,  hvad  under! 

Med    plunder    och    dunder 
hur  grymt  du  förföljer  de  heligas  tropp! 

Oss,    dina    kunder, 

med  rysliga  funder 
du  föser  till  templet  i  fläng  och  galopp." 

Ett  starkt  åskslag  höres,  och  pastorskorna  skrika  om 
hvarandra: 

"Himmel!    den  knalln,   hvad  den  hördes  förfärlig! 
Ack,  hvad  den  blixten  var  gruflig  och  stor! 
Nå,  kära  syskon,  så  visst  jag  är  ärlig, 
så  tror  jag  det  osar  allren  af  mitt  flor!" 

Iphigenie  berättar  för  dem,  att  orsaken  till  hennes  melan- 
koli är  en  faslig  dröm,,  som  hon  haft.  En  af  pastorskorna 
utropar: 

"En    dröm?     Ack,    säg    oss    den,    högvördigsta    prostinna!" 
En  annan: 

"Ja,  säg!    jag  alltid  har  på  drömmar  noga  märkt!" 
Iphigenie  svarar: 

"Min  kan  man  knappt  i  drömmarboken  finna. 

Och  knappt  i   all  magi,  som   oss  Egypten  lär, 

den    var    dock    något    ungefär    så    här:" 


115 

Hvarefter  Envallssoii,  för  att,  som  jag  misstänker,  än  en 
gång,  liksom  han  gjort  förut,  få  imitera  Thorilds  stil,  låter 
Iphigenie  med  mycken  affektation  utbrista: 

"Blixtar  kring  himlar  och  jord,  ur  afgrunden  rytande  spöken, 
jordskalf,  blekgula  bloss  och  af  rättsplatser  och  token! 
Lyktgubbar,  gastar  och  troll,  och  lejon,  som  tjutande  rasa, 
klagoskri,  hämnande  svärd,  brott,  lönmord,  nödrop  och  fasa! 
Färgade  dolkar  i  blod,  ruiner  och  rämnade  grafvar, 
lik  och  skuggor  med  horn,  i  kedjor  skramlande  slafvar, 
furier,  medusor,  sirener,  nattugglor,  monstrer,  Cerberer! 
Väpnade  härar  till  strids,  och  flottor  af  skepp  och  galärer. 
Sköflade  tempel  och  slott  med  gudarnas  ramlade  stöder, 
död    öfver    syster    och    bror,    och    mord    på    båd*    fader    och 

moder! . . ." 

Hvarefter  hon  i  några  kupletter  på  olika  glada  melodier 
berättar,  huruledes  hon  blef  gastkramad  och  nypt.  Plötsligt 
underrättas  hon,  att  konung  Thoas  nalkas.  Hon  svarar  föga 
vördnadsfullt: 

"Hvad  vill  den  där  barbaren  Thoast 
Jag  af  hans  sällskap  platt  ej  roas!  . . ." 

Thoas,  spelad  af  komikern  Berg,  inträder  skälfvande  af 
rädsla,  därför  att,  efter  hvad  han  omtalar, 

"mitt  lif  ju  hotadt  är,  som  ödet  mig  förkunnar! 

En  spåkärng  mig  så  kraftigt  sad', 
att  om  jag  minsta  nåd  åt  någon  främling  unnar, 

skall  hans  försköning  bli  min  död." 

Och   fortsätter  på   Stånddrabantsmarschens  melodi: 

"Dag   och   natt 
svag  och  matt 
grymt   jag   bäfvar, 
om  blott  en   katt 


116 

mig  vill  göra  något  spratt! 
Minsta  gny- 
kan  mig  bry 
att  jag  sväfvar 

liksom   en   hamn   och   till   skogen   vill   fly!" 

En  hop  tartarer  inkomma  och  ge  tillkänna,  att  de  till- 
fångatagit två  greker,  hvilka  Thoas  förklarar,  att  han  vill 
offra  åt  gudarna.  Det  anställes  en  björndans  och  annan  balett, 
och  kören  sjunger: 

"Hur  våra  knifvar  ska'  gå  i  svang! 
Fläng,  fläng!   läng,  tång,   plang!   tireli-titten-tang! 

De  bägge  fångarna,  som  äro  Orestes  och  Pylades,  spelade 
af  Louis  Deland  och  Lars  Hjortsberg,  bortföras  därefter  i 
festlig  procession  sittande   i  ett   par  skottkärror. 

Andra  akten  föreställer  ett  fängelse,  där  Orestes  och  Pyla- 
des äro  inspärrade.     De  tala  om  sin  vänskap: 

"Vårt  vänskapsband  sig  sammanknöt 

i  våra  barndomspjäxor! 

Med  mig  du  ofta  smörgås  böt 

i  skoln  vid  våra  läxor. 

Och  sedan  ständigt  dag  för  dag, 

blott  jag  och  du,  och  du  och  jag, 

vi  följts  i  sorger  och  behag. 

Ack,  min  Orest!     Ack,  min  Pylad! 

Med  dig  att  dö  hvad  jag  är  glad!" 

Emellertid  kommer  en  tempelpräst  och  sliter  Pylades  från 
Orestes,  hvilken  då  går  och  lägger  sig  att  sofva  på  en  tält- 
säng midt  på  scenen,  under  det  han  sjunger  några  strofer 
på  vaggvisan  "Tussa  lulla  litet  barn . . ."  Sedan  han  insom- 
nat, komma  från  alla  håll  inrusande  furier  i  skepnad  af  brand- 
vakter, polisbetjänter,  åkare  och  månglerskor,  m.  m.,  hvilka 
uppföra  en  hexbalett  med  kör,  hvarunder  de  slå  Orestes,  som 
gallskriker.  Slutligen  uppstiger  ur  jorden  Klytemnestra  i 
svepning,  med  armen  i  band  samt  plåsterlappar  i  ansiktet. 
Orestes  utropar:  "Ett  spöke?...  aj!  min  mor!"  och  kören 
infaller: 


117 

"Så  låtom  oss  då 
med  ormar  slå 
den  mördaren  brun  och  blå!" 

Klytemnestra  och  furierna  försvinna,  och  Iphigenie  in- 
träder. Syskonen  igenkänna  icke  hvarandra.  Orestes  berät- 
tar nyheter  för  henne,  om  hur  Agamemnon  mördades  af  sin 
gemål  Klytemnestra  och  hennes  älskare  Egistes,  och  hur 
Orestes  slog  ihjäl  sin  mor  för  att  hämnas  fadern.  Iphigenie 
vill  nu  skrifva  några  bref  hem  och  afskicka  dem  med  Orestes, 
som  hon  beslutat  rädda  undan  Thoas.  Orestes  vill  emellertid 
dö  och  rädda  Pylades.  I  en  dråplig  duett  på  Marlboroughvi- 
sans  melodi,  däri  de  barnsligt  gråtande  snyfta  fram  orden, 
täfla  de  om  att  låta  offra  sig: 

"Det    offer,    hvarpå    de    lura  . . . 
Ptupterup,    ptupterup,    ptupterura! . . . 
Det  offer,  hvarpå  de  lura, 
min  bror,  det  skall  bli  jag! 

—  Nej,  bror!    det  skall  bli  jag! 

—  Nej,  bror!    det  skall  bli  jag! 

Sitt  altar  skola  de  skura . . . 
Ptupterup,    ptupterup,    ptupterura! . . . 
Sitt  altar  skola  de  skura 
blott  med  min  blod  i  dag! 
Blott  med  min  blod  i  dag 
att  mätta  sitt  behag! 

Låt  dem  få  göra  sitt  korum . . . 
Tranteri,  trantera,  tranterorum! . . . 
Låt  dem  få  göra  sitt  korum 
för  mig  i  alla  fall! 
För  mig  i  alla  fall! 
den  festen  snart  är  all. 

Jag  sen  vid  gudarnas  forum  . . . 
Tranteri,   trantera,   tranterorum.  . . . 
Jag  sen  vid  gudarnas  forum 
Apollo  anklaga  skall." 


118 

Orestes  förklarar  för  Iphigenie,  att  han  stannar  för  att 
dö,  och  att  Pylades  skall  resa  med  hennes  bref  till  Elektra. 
Pylades  får  brefvet,  men  funderar  på  någon  list  för  att  rädda 
Orestes  undan  offerdöden. 

Tredje  akten  börjar  med  en  procession  af  prästinnorna 
med  Orestes  emellan  sig.  Offerknifven  bäres  på  ett  hyende 
och  lägges  på  altaret.  Iphigenie  fattar  den  och  sjunger  på 
melodien  "dansa  nalle  vig  och  ledig"  ur  "Tillfälle  gör  tjuf- 
ven": 

"Usle  främling!  helgade  lagar 
kräfva  blod  till  vårt  tidsfördrif. 
Himlens  vrede  offret  behagar, 
lyd  med  vördnad  och  kyss  denna  knif !" 

Men  då  hon  höjer  armen,  känner  hon  den  bli  lamslagen 
och  kan  icke  utföra  offringen.  Orestes  klagar,  att  detta  lik- 
nar mordet  på  hans  syster  Iphigenie  i  Auliden.  Stor  igen- 
känningsscen, hvarvid  prästinnorna  dansa  menuett.  Thoas  in- 
kommer i  raseri  öfver  att  den  ene  främlingen  flytt  och  vill 
döda  alla,  men  i  samma  stund  kommer  Pylades  med  en  flock 
greker  och  befriar  dem.  Thoas  får  begifva  sig  i  väg,  och  Ore- 
stes skänker  sin  syster  åt  Pylades. 

"Fast  en  smula  kärlighet 
ej  finns  i  tragedin, 
man  den  bättre  skatta  vet 
i  parodin." 

Hvarefter  alla  de  spelande  hänvände  sig  till  publiken  i 
följande  slutkör: 

"Mina  herrar!  allt  vårt  hopp 
en  större  lön  ej  vet, 
än  då  ni  täcks  offra  opp 
en  smula  kärlighet!" 

Fylld  som  den  var  af  kupletter  på  kända  melo- 
dier och  slagdängor,  väckte  pjäsen  ett  oerhördt  jubel 


119 

och  kvarstod  på  de  Kungliga  teatrarnas  spellista  i 
trettiotre  år.  Denna  Envallssonska  verkligt  roliga 
parodi  har  dessutom  den  stora  förtjänsten  att  vara 
alldeles  fri  från  de  Hallmanska  travesteringarnas 
råhet. 

Den  glade  lustspelsförfattarens  och  verskonstnä- 
rens lefnadsförhållanden  blefvo  efter  den  Stenborg- 
ska  teaterns  stängning  alltmer  bekymmersamma,  och 
slutligen  drabbades  han  af  den  stora  olyckan  att 
blifva  blind.  I  djupaste  misär  afled  den  beklagans- 
värde  mannen  1806. 


Den  författare,  som  vi  sett  under  hela  1790-talet 
behärska  scenen,  och  som  fortsatte  detta  långt  in 
på  det  nya  seklet,  var  August  von  Kotzebue.  Han 
var  född  i  Weimar  den  3  maj  1761  och  son  till  ett 
hertigligt  legationsråd,  skref  vers  redan  vid  sex  års 
ålder,  och  var  från  sitt  tionde  år  en  trägen  teater- 
besökare. Hans  stora  intresse  för  teatern  visar  sig 
äfven  därigenom,  att  han,  då  han  studerade  juridik 
vid  universitetet  i  Jena,  där  inrättade  en  amatör- 
teater. 1781  kom  han  till  S:t  Petersburg  såsom  se- 
kreterare åt  generalguvernören  och  hofteaterdirek- 
tören  von  Bawr,  adlades  1785  och  utnämndes  till 
president  i  Estlands  guvernementsmagistrat.  Vid 
den  tiden  började  han  göra  sig  ett  namn  genom  en 
mängd  dramer  och  romaner.  Bland  de  senare  be- 
höfver  jag  endast  erinra  om  den  mest  beryktade: 
"Ortenbergska    familjens   lidanden",   som    i    en    god 


120 

svensk  tolkning  af  Gabriel  Eurén  utkom  i  två  delar 
1793  och  1794,  och  om  li vilken  man  i  själfva  Stock- 
holmsposten läste  en  utomordentligt  berömmande 
recension.  Romanen  är  en  blandning  af  gråtmild 
känslosamhet  och  tvetydig  moral  och  kostade  det 
dåtida  släktet  otaliga  tårar.  Många  af  de  senare 
skådespelens  typer  påträffar  man  här.  Bramanskan 
Welly  till  exempel,  naturens  dotter,  som  gör  allt 
livad  hennes  hjärta  inger  henne,  faller  hvem  som 
helst  om  halsen  och  vill  gifta  sig  med  hvar  och  en, 
är  påtagligen  förebilden  till  Gurli  uti  ''Indianer ne  i 
England". 

1798 — 1800  tjänstgjorde  Kotzebue  såsom  "hof tea- 
terdiktare" i  Wien,  men  trifdes  icke  i  Tyskland  utan 
återvände  till  Ryssland.  Af  okänd  anledning  blef 
han  emellertid  häktad  vid  gränsen  och  släpad  till 
Sibirien,  men  frigafs  efter  fyra  månader.  Kejsar 
Paul  gaf  honom  det  vackra  Utländska  kronogodset 
Worrohiill  i  skadeersättning  och  utnämnde  honom 
till  direktör  för  den  tyska  hof  teater  truppen  i  S:t 
Petersburg  med  lysande  lönevillkor.  Efter  kejsarens 
död  begärde  han  sitt  afsked  och  flyttade  till  Wei- 
mar,  där  han  snart  blef  oense  med  Goethe,  hvilken 
han  häftigt  anföll  i  en  af  honom  utgifven  tidskrift, 
där  han  äfven  i  ryskt  intresse  oförskräckt  predikade 
hat  mot  Napoleon.  Till  lön  härför  fick  han  af  kej- 
sar Alexander  titel  af  ryskt  statsråd  och  blef  efter 
Napoleons  fall  rysk  generalkonsul  i  Königsberg. 
1816  anställdes  han  som  statsråd  i  utrikesdeparte- 
mentet i  S:t  Petersburg.  Redan  följande  år  fick  han 
tillstånd  att  med  bibehållen  lön  af  femtontusen  ru- 
bel  återvända  till  sitt  fädernesland  med  villkor,  att 


121 

han  månatligen  till  tsaren  insände  redogörelser  öfver 
det  politiska  tillståndet  i  Tyskland  och  Frankrike. 
Han  betraktades  därför  såsom  rysk  spion,  och  då 
han  i  sin  veckotidskrift  bittert  förhånade  den  tyska 
ungdomens  frihetssträfvanden,  blef  han  af  en  svär- 
niare  bland  Jenastudenterna  medelst  en  dolkstöt  mör- 
dad i  Mannheim  den  23  mars  1819.     Man  visar  där 


August  von  Kotzebue.    Efter  porträtt  af  Aufer. 


ännu  den  plats,  hvarest  denne  fantast  utanför  Kot- 
zebues  boning  dödade  sig  själf,  sedan  han  på  knä 
tackat  Gud  för  att  hans  gärning  lyckats. 

Såsom  produktiv  teaterförfattare  söker  Kotzebue 
inom  den  nyare  litteraturen  sin  like.  En  utomor- 
dentlig uppfinningsrikedom,  en  flytande  dialog,  en 
fullkomlig  kännedom  om  scenen  och  dess  fordringar. 


122 

en  anmärkningsvärd  ledighet  i  hopflätandet  af  in- 
trigen, en  flödande  kvickhet,  godt  lynne  och  en  be- 
undransvärd förmåga  att  skapa  tacksamma  roller 
utmärker  honom  på  detta  område.  Hans  stående 
tema  var  naturens  och  känslans  rätt  gentemot  so- 
ciala skrankor,  sedvänjor  och  auktoritet.  Utan  tvif- 
vel  var  Kotzebue  en  mycket  stor  begåfning,  kan- 
hända den  största  teatraliska  talang,  som  Tyskland 
någonsin  frambragt,  säger  Johannes  Scherr,  och  i 
samma  anda  yttrar  sig  Gustaf  Ljunggren,  men  hans 
falska  sentimentalitet,  effektsökeri  och  lösliga  moral, 
som  höljer  sig  i  prunkande  förklädnad  och  begagnar 
sig  af  ihåliga  floskler,  äro  svåra  fel,  och  han  har 
såsom  människa  och  skriftställare  klart  och  tydligt 
visat,  att  talangen  behöfver  karaktärens  underlag 
för  att  skapa  något  stort  och  varaktigt.  Lika  öfver- 
skattade  som  Kotzebues  dramer  på  sin  tid  voro,  lika 
spårlöst  försvunna  från  scenen  äro  de  i  våra  dagar. 
Af  hans  tvåhundranitton  dramatiska  alster  har  i 
Sverige  uppförts  icke  mindre  än  halfva  antalet,  och 
många  af  dem  ha  i  Stockholm  gifvits  hundra  gån- 
ger och  därutöfver.  Flitiga  öfversättare  af  hans 
pjäser  voro  aktören  Björn,  expeditionssekreteraren 
Gabriel  Eurén  och  litteratören  Mårten  Alten. 

Till  hans  mest  omtyckta  pjäser  hörde  "Z>e  okände 
eller  "Verldsförakt  och  ånger",  dram  i  fem  akter,  som 
från  1791  till  1836  gick  etthundratio  gånger  öfver  sce- 
nen. Den  var  af  Björn  lokaliserad  till  Värmdön  så- 
som "det  enda  ställe  nära  Stockholm,  där  man  sna- 
rast kan  lefva  okänd",  efter  hvad  han  yttrar  i  sitt 
företal.  Hufvudrollen,  den  okända  ångrande  syn- 
derskan  Amalia  spelades  af  Fredrika  Löf,  till  hvars 


bästa  uppgifter  den  räknades.  Öfriga  betydande 
roller  inneliades  vid  första  uppsättningen  af  Char- 
lotte Neuman,  grefvinnan;  de  Broen,  grefven;  Björn, 
Stålfelt;  Waltman,  inspektor  Krusenberg;  och  Ahl- 
gren,  baron  Wärnlijelm,  "major  vid  arméens  flotta, 
riddare  af  Svärdsorden  och  franska  du  Mériteorden, 
bär  tillika  Svenska  tapperhetstecknet  en  collier", 
såsom  det  hette  på  affischen.  Skådespelet  är  bättre 
än  sitt  rykte,  och  Stockholmsposten  skref  på  sin  tid, 
att  denna  "förträffliga  dram  —  ehuru  fritt  den  blif- 
vit  öfversatt  —  har  ej  kunnat  undgå  att  gifva  ett 
stort  begrepp  om  denne  auktors  snille".  Hans  fem- 
aktsdram  "Brodertvisten''  är  äfven  rik  på  gripande 
och  stämningsfulla  scener.  Det  var  i  den  pjäsen 
Anne-Sofle  Frodelius  gjorde  en  så  ypperlig  fru  Gri- 
ponia,  den  ene  broderns  intriganta  hushållerska,  och 
Schylander  en  icke  mindre  utmärkt  Etterbom,  den 
listige  och  förslagne  advokaten,  under  det  att  de 
Broen  och  Uttini  spelade  de  bägge  bröderna  och 
den  unga  Jeannette  Wässelius  en  förtjusande  Lotta. 
I  början  af  1800-talet  var  det  ganska  få  pjäser, 
som  kunde  täfla  om  publikens  gunst  med  den  Kotze- 
bueska  riddardramen  ''Johanna  af  Montfaucon",  ro- 
mantiserad historiemålning  från  det  fjortonde  år- 
hundradet. Stycket  hvimlar  af  strider  och  öfver- 
rumplingar,  bortröfvade  och  återfunna  barn,  falska 
vänner,  ihjälslagna  men  åter  lefvande  hjältar,  dolda 
skatter,  eremiter  och  dylikt.  Det  fattas  sålunda 
hvarken  lysande  ögonfägnad  eller  gripande  scener, 
men  det  hela  tynges  af  ett  alltför  vidlyftigt  orerande, 
hvilket  lär  ha  gifvit  Schiller  anledning  att  yttra: 
"Tro  mig,  jag  tycker  mycket  om  stycket,  om  bara 


124 

inte  orden  funnes  där!"  Förträfflig  i  titelrollen  var 
Maria  Franck,  med  mycken  kraft  i  sitt  spel,  och 
säges  ha  sett  vacker  och  ståtlig  ut,  klädd  i  sin  riddar- 
rustning  i  sista  akten.  Såsom  den  gamle  elake  och 
listige  räfven  Guntram  påstås  Schylander  också  ha 
varit  utmärkt. 

Den  förnämsta  af  alla  de  Kotzebueska  dramerna 
var  väl  ändå  ''Korsfararne'\  som  i  Stockholm  gick 
öfver  etthundrafyrtio  gånger.  Dess  stora  dragnings- 
kraft på  publiken  förklaras  af  dess  verkliga  inne- 
boende värde,  dess  ståtliga  scenerier  och  praktfulla 
utstyrsel.  Teatern  föreställer  korsfararnas  läger 
framför  Nicea  år  1097,  med  tält,  vapengrupper,  kors- 
banér,  stormstegar,  katapulter,  murbräckor,  o.  s.  v. 
På  afstånd  synas  stadens  halfmåneprydda  torn  och 
tinnar,  under  det  i  förgrunden  en  mängd  riddare  i 
lysande  rustningar  äro  gruppvis  sysselsatta  med  tär- 
ningsspel, schack  eller  dryckjom.  Under  striderna 
mot  Saracenerna  har  styckets  hjälte,  den  ädle  Rudolf 
von  Eichenhorst  försvunnit,  och  man  har  sörjt  honom 
såsom  död,  men  han  kommer  nu  tillbaka  ur  fången- 
skapen hos  sultanen,  befriad  genom  påflige  legatens 
bemedling.  Han  mötes  i  lägret  af  underrättelsen  att 
hans  trolofvade,  Emma  von  Falkenstein,  lämnat  sitt 
fäderneslott  och  begifvit  sig  bort,  ingen  vet  hvart. 
Hon  har  emellertid,  kvald  af  oro  för  Rudolfs  skull, 
förklädd  till  pilgrim  begifvit  sig  till  korsfararlägret. 
Där  får  hon  höra  talas  om  Rudolfs  död  och  besluter 
bli  nunna.  Abbedissan  Celestina  i  det  närbelägna 
"Gästfria  systrarnas  kloster",  hvilken  en  gång  burit 
namnet  Johanna  von  Nordeck,  har  på  den  tiden  svek- 
fullt öfvergifvits  af  Emmas  far  och  njuter  nu  af  att 


i 


125 

få  hämnas  på  dottern.  Rudolf  har  emellertid  i  ädel 
strid  för  att  rädda  en  skön  saracenska,  dotter  till  en 
emir,  sårats  och  blir  i  klostret  förbunden  af  Emma. 
De  igenkänna  hvarandra,  och  hon  kastar  sig  i  hans 
armar,  men  öfverraskas  af  abbedissan,  som  i  helig 


Scenbild  nr  "Korsfararne".     I  Leipzigupplagan  1803  af 
Kotzebues  "Neue  Schauspiele". 


fasa  skiljer  dem  åt.  Portvakterskan  understödjer 
dock  deras  flykt  och  leder  dem  bort  genom  en  under- 
jordisk gång.  Men  styckets  onde  ande,  riddar  Kuno, 
klostrets  beskyddare,  har  besatt  gången,  och  allt  är 
förloradt.  Rudolf  måste  fly,  och  Emma  dömes  enligt 
klosterlagarna    att    lefvande  inmuras  i  en   nisch   i 


126 

kyrkväggen.  Under  klockornas  dofva  klang  och 
nunnornas  klagande  "miserere"  sker  detta,  men  i 
sista  stunden  höres  vapenslammer,  och  Kudolf  stor- 
mar klostret  med  emirens  hjälp.  I  ett  ögonblick  äro 
nunnorna  förjagade,  muren  nedrifven  och  den  döds- 
dömda befriad.  Abbedissan  nedkallar  himlens  för- 
bannelse öfver  våldsverkarna,  men  den  påflige  lega- 
ten  löser  Emma  från  klosterlöftet  och  ger  de  älskan- 
de kyrkans  välsignelse.  Man  förstår  lätt,  att  ett  så- 
dant stycke  skulle  i  hög  grad  hänföra  den  tidens 
publik.  I  den  ränkfulla  och  grymma  abbedissans  roll 
firade  Johanna  af  Montfaucons  talangfulla  framstäl- 
larinna,  Maria  Franck,  nya  triumfer,  liksom  både 
Ulrika  Wennerholm  och  Karolina  Kuhlman  såsom 
Emma  von  Falkenstein  kunde  fägna  sig  åt  salongens 
sympatier.  Den  ridderlige  Kudolf  var  en  eftersträf- 
vansvärd  roll  för  teaterns  alla  unga  älskare,  och  det 
lysande  skådespelet  höll  repertoaren  ända  till  1845. 
Dock  gafs  det  icke  alltid  lika  förträffligt.  Grefvin- 
nan  Charlotte  d'Albedyhll,  född  Wrangel,  tillfråga- 
des en  gång,  då  hon  sett  stycket,  utaf  teaterns  dåva- 
rande andre  direktör,  öfverstelöjtnant  Brelin,  hur 
hon  funnit  detl  Hon  svarade:  "Jag  säger  om  det 
detsamma,  som  baron  Nolcken  en  gång  sa'  till  den 
fnysande  grefve  Adam  Lewenhaupt,  då  denne  på  en 
supé  lutade  sig  öfver  Nolckens  tallrik  och  fnysande 
frågade,  hvad  han  åt:  "Jo,  sa'  Nolcken,  förut  var  det 
hafresoppa,  men  nu  vete  fan  hvad  det  är!" 

En  bland  Kotzebues  pjäser,  hvilken  ej  hann  ett  så 
stort  antal  föreställningar  som  dessa,  men  hvilken 
dock  hör  till  hans  allra  bästa  arbeten,  är  f emakts- 
dramen  "Redlighetens  seger  öfver  förtalet",  i  våra 


127 

dagar  kanske  mest  bekant  därför,  att  den  gafs  samma 
afton  Arsenalsteatern  brann  ned.  Intrigen  i  detta 
stycke  är  särdeles  förträffligt  planerad  och  väl  ge- 
nomförd, och  åskådarnas  intresse  vidmakthålles  hela 
tiden  genom  de  skickligt  utarbetade  scenerna  och  den 
lifliga  dialogen.  Den  1797  från  trycket  utgifna 
Eurénska  öfversättningen  af  pjäsen  har  på  titelbla- 
det en  af  Mårten  Heland  graverad  scen  ur  femte 


Titelvinjett  till  Leipzigupplagan  af  Kotzebues 
"Die  Verläiimder". 

akten,  där  man  ser  ministern  klädd  i  nattrock  stå 
vid  bordet,  på  hvilket  den  oskyldigt  anklagade,  rätt- 
sinnige Morlands  beslagtagna  papper  ligga  brutna. 
Vid  bordet  stå  äfven  den  lömske  bakdantaren  All- 
brand, ministerns  handsekreterare,  och  hans  afslö- 
jare,  den  ädle  lord  Sidney.  Denna  Helands  vinjett  är 
en  trogen  kopia  af  den,  som  pryder  en  samma  år  ut- 
gifven  tysk  upplaga  af  Kotzebues  skådespel. 


128 

Bland  Kotzebues  lustspel,  som  hos  oss  nådde  hun- 
drade representationen,  märkes  först  och  främst 
" Konstmakar en'\  en  verkligt  rolig  treaktare,  som 
borde  kunna  ses  med  nöje  ännu  i  våra  dagar.  För- 
fattaren skildrar  en  ung  vildhjärna  till  baron  och 
hans  många  lustiga  påhitt  för  att  träffa  föremålet 
för  sin  ömma  låga.  Bland  annat  klär  han  ut  sig  till 
hårfrisörsbiträde  och  kommer  under  förevändning 
att  mästarn  blifvit  sjuk.  Dennes  slutliga  ankomst  er- 
inrar ovillkorligen  om  Bazils  entré  under  sånglektio- 
nen i  "Barberaren  i  Sevilla".  Vidare  uppträder  han 
som  gammal  soldat,  som  försmådd  älskarinna  till  sin 
blifvande  svärmors  åldrige  friare,  som  en  puckel- 
ryggig  kypare,  och  den  ena  galna  situationen  aflöser 
den  andra.  Vidare  ha  vi  "Grefvarne  Klingsberg", 
där  far  och  son  äro  hvarandras  rivaler  i  åtskilliga 
kärleksintriger,  som  med  stor  framgång  gafs  1805  och 
bibehöll  sig  på  spellistan  ännu  1862,  och  "Villerval- 
lan", som  visserligen  numera  försvunnit  från  de 
offentliga  scenerna,  ehuru  den  gafs  på  Ladugårds- 
landsteatern ett  par  gånger  så  sent  som  1894,  men 
ännu  med  mycken  fördel  ges  på  sällskapsteatern,  där 
de  många  glada  rollerna  äro  särdeles  omtyckta  inom 
societeten,  och  där  de  muntra  upptågen  skänka  åskå- 
darna en  ogemen  förlustelse. 

Kotzebues  stora  betydelse  ligger  däri,  att  han  fri- 
gjort sig  från  pseudoklassiciteten  och  följt  det  fria 
dramats  teknik.  Han  har  öfverallt,  i  Frankrike, 
England,  Italien,  ja,  till  och  med  i  sitt  eget  fädernes- 
land beredt  väg  för  Schiller  och  Goethe. 


129 

Den  talangfullaste  af  Kotzebues  svenska  efterföl- 
jare var  otvifvelaktigt  skalden  Karl  Johan  Linde- 
gren, hvars  första,  mycket  omtyckta  pjäser  redan 
1795,  såsom  vi  ofvan  sett,  upptogos  på  Dramatiska 
teatern.  I  början  af  1800-talet  gåfvos  ytterligare  icke 
mindre  än  fyra  nya  stycken  af  honom.  ''General  Eld- 
hjelm'', komedi  i  tre  akter,  har  visserligen  en  högst 
obetydlig  handling,  men  däremot  ytterst  tacksamma 
roller  och  kvarstod  på  Kungliga  teaterns  repertoar 
ända  till  1836.  Den  gamle  generalen,  först  spelad  af 
de  Broen,  sedan  af  Hjortsberg,  bor  i  Stockholm  med 
sin  hustru  (Maria  Franck).  I  deras  hus  vistas  hans 
systerdotter  Lovisa  (Karolina  Deland),  hvilken  både 
den  råe,  svärjande  fyllbulten,  landtrådet  Vinfelt  (An- 
ders Lundberg)  och  den  franskpladdrande  fj asken, 
kammar junkaren  von  Klang  (Louis  Deland  och  se- 
dermera Per  Sevelin),  önska  erhålla  till  hustru.  Hon 
älskar  emellertid  Fredrik,  generalens  naturlige,  se- 
dermera adopterade  son  (Åbergsson),  och  de  unga  få 
slutligen  hvarandra.  Det  är  alltsammans.  De  sär- 
deles väl  karaktäriserade  figurerna  underhålla  dock 
publikens  intresse,  både  den  godmodige,  råbarkade 
generalen  och  den  bornerade  Vinfelt  samt  framför 
alla  generalskans  släkting,  den  gamla  härsklystna, 
grälsjuka  tant  Vivica,  ypperligt  framställd  af  fru 
Morman,  till  hvars  egentliga  genre  sådana  roller 
hörde.  Ebba  Jeannette  Morman  ingick  1788  såsom 
nittonårig  flicka  ett  kortvarigt,  olyckligt  äktenskap 
med  en  notarie  Brolin  och  tog  efter  skilsmässan  på 
grund  af  sina  sceniska  anlag  engagemang  vid  Dra- 
matiska teatern  hösten  1791.  I  likhet  med  Björn, 
Schylander  och  andra  af  den  Kungliga  teaterns  per- 
Svenska  teatern,  II.  9 


130 

sonal  uppträdde  hon  dock  samtidigt  under  ett  par  år 
hos  Stenborg,  där  hon  bland  annat  utförde  grefvin- 
nans  roll  i  "Figaros  bröllop".  Bäst  var  hon  emeller- 
tid i  tolkningen  af  behagsjuka,  nedriga  karaktärer, 
giftblanderskor,  hustyranner,  o.  s.  v.  I  tredje  delen 
af  von  Zeipels  roman  "Seton"  beskrifves  hon  såsom 
"lång  och  mager,  med  långlagdt  ansikte,  spetsig  haka 
och  svartbruna  ögon,  i  hvilka  en  dyster  eld  brann. 
På  kindknotorna  tycktes  det  gulbleka  skinnet  sitta 
liksom  fastsmetadt.  Hennes  utseende  svarade  således 
fullkomligt  till  hennes  genre,  som  uteslutande  var 
den  diaboliska."  Detta  porträtt  hänför  sig  utan  tvif- 
vel  till  hennes  sista  lefnadsår,  då  lungsot  starkt  an- 
gripit henne.  Vid  aktören  Schylander  var  hon  efter 
hans  hustrus  död  fäst  med  ömma  band  och  blef  enligt 
Dahlgrens  Anteckningar  på  sin  dödsbädd  vigd  vid 
honom  i  augusti  1802.  Egendomligt  nog  kallas  hon 
dock  i  personförteckningen  till  den  redan  i  början  af 
1801  tryckta  pjäsen  "Abbe  de  l'Epée"  för  fru  Schy- 
lander. Hon  dog  i  oktober  1802.  En  alldeles  förträff- 
lig efterträderska  såsom  tant  Vivica  fick  hon  i  Anne- 
Sofie  Frodelius,  till  hvars  bästa  skapelser  den  hörde. 
Lindegrens  öfriga  pjäser  voro  fyraaktskomedien 
''Lycksökaren'',  hvars  fyndigt  hopkomna,  rätt  roliga 
scener  och  sentimentala  moral  hade  mycket  stor 
framgång,  spelad  af  Hjortsberg,  Schylander,  Lund- 
berg, Uttini,  Maria  Franck  och  Louise  Eemy,  m.  fl., 
ehuru  värdet  ligger  helt  och  hållet  i  dialogen,  ty 
någon  egentlig  intrig  finnes  här  lika  litet  som  i  det 
föregående  stycket;  femaktsdramen  "Kärlek  och 
hemsjuka",  en  alldeles  för  långt  utdragen  historia 
om  en  engelsman,  hvilken  gått  i  svensk  tjänst  som 


131 

öfversie  och  här  förälskat  sig  i  en  kommerserådinnas 
vackra  dotter,  men  slites  mellan  kärleken  till  henne 
och  fäderneslandet,  hvarvid  den  förra  slutligen  hem- 
bär segern;  samt  en  spännande  komedi:  "Doktor  Pe- 
tit  eller  operationen",  med  Hjortsberg  i  titelrollen,  ett 
af  författarens  bästa  arbeten  med  konsekvent  genom- 
förda karaktärer,  ledig  och  kvick  dialog  samt  en  följd 
af  roliga  situationer.  Scenen  är  förlagd  till  Frankrike. 
Presidenten  Lamoignon  är  lifsfarligt  sjuk  på  grund 
af  en  halsböld.  Två  tillkallade  Parisläkare  förklara 
honom  förlorad,  och  hans  enda  hopp  är,  att  den  be- 
römde doktor  Petit  måtte  operera  honom,  mot  hvilket 
dock  de  båda  andra  läkarna  protestera  i  fakultetens 
namn.  Hela  huset  styres  af  presidentens  elaka 
syster,  på  hvars  tillskyndan  presidenten  kört  bort  en 
gammal  trädgårdsmästare,  som  brutit  benet,  och  af- 
skedat  sin  sekreterare,  som  älskar  och  älskas  tillbaka 
af  hans  dotter  Klara.  Innan  Petit  vill  företaga  ope- 
rationen, för  hvars  lyckliga  utgång  han  ansvarar, 
fordrar  han,  att  trädgårdsmästaren  pensioneras  och 
att  sekreteraren  tages  till  nåder  igen  samt  får  gifta 
sig  med  Klara.  Slutligen  ger  presidenten  vika,  och 
med  orden:  "Soli  deo  gloria!  Bort  med  kvinnfolken! 
Kom  närmare,  go'  herrar!  Nu  skär  jag  er,  herr  pre- 
sident!" närmar  sig  Petit  honom  och  ridån  faller.  I 
skådespelet  "Skyddsängeln",  som  första  gången  upp- 
fördes i  Göteborg  den  26  april  1808,  men  först  i  juli 
samma  år  i  Stockholm  på  Djurgårdsteatern,  visar 
han  äfven  stor  teknisk  färdighet,  ehuru  det  öfverflö- 
dar  af  både  psykologiska  och  fysiologiska  orimlighe- 
ter. Stycket  spelar  i  Neapel  och  framställer  en  följd 
af  nervretande  situationer  med  gift,  dolkar,  pistol- 


132 

skott,  röfvare,  hemliga  gångar,  mord,  syner  och 
uppenbarelser.  I  Stockholm  gafs  det  senast  1832, 
men  fortlefde  med  mycket  bifall  i  landsorten  ännu 
på  1840-talet.  Lindegren  ökade  den  popularitet  han 
vann  såsom  dramatiker  genom  en  mängd  visor,  dels 
dryckessånger,  dels  sentimentala  känsloutgjutelser, 
hvilka  slcgo  så  an  på  den  stora  massan,  att  han  en 
tid  betraktades  såsom  en  af  Sveriges  yppersta  dik- 
tare. Men  till  följd  af  sitt  oordentliga  lefverne  för- 
föll han  mycket  snart  både  till  sin  inre  och  sin  yttre 
människa.  1801  måste  han  afskedas  från  sin  1796 
efter  Kexél  erhållna  anställning  såsom  sekreterare 
vid  Kungliga  teatern,  och  sina  sista  lefnadsår  till- 
bragte  han  för  det  mesta  på  gäldstugan,  där  han 
också  afled  1815. 


Under  de  återstående  åren  af  Gustaf  IV  Adolfs 
regering  uppfördes  på  Kungliga  teatern  endast  tre 
nya  svenska  original,  af  hvilka  ett  genast  gjorde 
fiasko:  " Af venty råren"  af  Bluhm.  Lika  liten  fram- 
gång rönte  Adlerbeths  tragedi  'Vhelonid",  som  kunde 
ges  endast  tre  gånger,  troligen  beroende  på  versens 
sträfhet  och  handlingens  beskaffenhet.  Kleon,  Spar- 
tas konung  och  Kelonids  man  (Widerberg),  har  drif- 
vit  i  landsflykt  sin  svärfader,  konung  Leonidas  (Ahl- 
gren).  Denne  återkommer  emellertid,  kallad  af 
Seston  (Åbergsson),  Kleons  forne  medtäflare  om  Ke- 
lonid  (Maria  Franck).  Kleon  drar  ut  i  striden,  men 
besegras  genom  Sestons  förräderi  och  dömes  till  dö- 


133 

den  trots  Kelonids  böner.  Seston,  som  fått  Leonidas' 
bifall  till  sitt  giftermål  med  Kelonid,  föreslår  henne 
detta  för  priset  af  Kleons  frihet,  hvilket  hon  dock 
med  afsky  förkastar.  Hon  besluter  offra  sitt  lif  för 
att  rädda  sin  makes,  samt  begär  af  Seston  uppskof 
med  sitt  svar  och  att  några  ögonblick  få  tala  med 
sin  man  i  den  mausolé,  där  han  blifvit  inspärrad, 
hvilket  beviljas.  I  femte  akten  nedstiger  Kelonid 
med  en  brinnande  lampa  i  handen  till  Kleon,  som  hon 
lyckas  öfvertala  att  för  hennes  och  barnens  räddning, 
höljd  i  hennes  slöja,  passera  förbi  vakten,  försäk- 
rande, att  ingen  fara  hotar  henne  själf.  Då  Seston 
icke  inom  utsatt  tid  hör  af  Kelonid,  hvilken  han  fått 
veta  redan  lämnat  grafven,  går  han  dit  för  att  mörda 
Kleon.  I  samma  stund  han  kommer  tillbaka  från 
mordgärningen,  återför  vakten  denne,  som  under 
flykten  blifvit  gripen.  Det  befinnes  då,  att  han  i 
mörkret  af  misstag  mördat  Kelonid.  Allmän  fasa. 
Leonidas  frigifver  Kleon,  men  denne  rycker  svärdet 
ur  sin  makas  kropp  och  dödar  sig  själf. 

Adlerbeth  var  på  sin  tid  en  af  vårt  lands  förnäm- 
sta dramatiska  skalder  i  den  franska  smaken.  Jag 
erinrar  om  tragedien  ''Ingiald  lllråda'\  om  operan 
'Vora  och  Alonzo'\  om  hans  öfversättningar  af  Vol- 
taires  "Oedipe''  och  Racines  "Iphigenie",  hvilka  ge- 
nom hans  fria  behandling  och  införandet  af  kören 
blifvit  till  väsentlig  grad  hans  egna  verk.  Odödlig 
förtjänst  har  han,  "mannen  med  romarsinnet",  för- 
värfvat  sig  genom  sina  förträffliga  metriska  öfver- 
sättningar af  Virgilius,  Horatius  och  Ovidius. 

Den  4  juni  1803,  således  endast  ett  par  månader 
efter  sedan  Adlerbeths  stycke  skådat  rampens  ljus. 


134 

uppfördes  Leopolds  femaktstragedi  "Virginia".  Ke- 
dan  1802,  då  den  utkommit  på  trycket,  skref  Leopold 
till  en  af  sina  vänner,  att  han  utgifvit  en  tragedi  "af 
mindre  värde  än  Oden",  och  tillade,  att  "den  stora 
gustavianska  andan  har  försvunnit  från  tidehvarf- 
vet,  litteraturen  och  i  synnerhet  från  mitt  hufvud". 


Karl  Gustaf  af  Leopold.    Efter  gravyr  af  A.  U.  Berndes. 

I  strängt  dramatiskt  hänseende  anses  dock  den  senare 
tragedien  obestridligen  kunna  mäta  sig  med  den 
förra.  Den  behandlar  den  romerske  historieskrif- 
varen  Titus  Livius'  berättelse  om  den  högsinnade 
medborgaren  Virginius,  som  dödar  sin  dotter  för  att 
rädda  hennes  kvinnliga  ära  undan  decemviren  Ap- 
pius  Claudius'  förföljelse.  Stycket  är  väl  planlag  dt, 
innehåller  vackra  verser  och  har  flera  sublima  och 
rörande  scener,  men  man  känner  ändå  icke  det  verk- 


» 


135 

liga  lefvande  lifvet  pulsera  i  alla  dessa  akademiskt 
svarfvade  tirader.  Leopold,  som  i  andra  afseenden 
tog  intryck  af  den  nyare  tyska  poesien,  förblef  i  sin 
dramatik  trogen  de  sekelgamla  franska  mönstren, 
och  fast  han  ägde  flera  förutsättningar  för  drama- 
tiskt författarskap,  utgöra  dock  hans  tragedier  den 
del  af  hans  diktning,  som  utan  tvifvel  besitter  den 
minsta  lifskraften,  ehuru,  såsom  Tegnér  yttrade  året 
efter  hans  död,  "herrarna  af  den  gamla  observansen 
envisades  med  att  just  häri  anse  honom  klassisk". 
"Virginia"  vann  beundran  äfven  hos  det  unga  släk- 
tet, och  såsom  författare  till  "Oden"  och  "Virginia" 
blef  Leopold  kallad  den  svenske  Euripides.  Bägge 
dessa  tragedier  betraktades,  i  trots  af  att  Lessings, 
Goethes  och  Schillers  mästerverk  redan  tillkommit, 
såsom  vår  sorgespelsdiktnings  yppersta  alster,  något 
som  visar,  att  vi  på  detta  område  voro  märkligt  efter- 
blifna. 

Liksom  "Oden"  fick  äfven  "Virginia"  ett  förträff- 
ligt utförande.  I  synnerhet  glänste  Maria  Franck  i 
titelrollen,  hvilken  hon  återgaf  lika  mästerligt  som 
hon  förut  spelat  Tilda  i  "Oden".  "Man  klappade  sig 
händerna  fördärfvade",  skref  den  tjuguettårige 
Esaias  Tegnér,  hvilken  då  såsom  filosofie  magister 
vistades  i  Stockholm,  "alla  aktörerna  spelade  ovan- 
ligt väl,  den  ende  Hjortsberg  undantagen,  som  ej  pas- 
sade i  Sicinii  roll".  Han  berömmer  äfven  det  "gu- 
domligt tragiska  af  katastrofen".  Stycket  bibehöll 
sig  ändå  icke  länge  på  scenen.  Den  30  oktober  hade 
det  uppförts  tre  gånger,  och  andre  direktören  Nord- 
forss  skref  då  till  Leopold  och  föreslog  honom  att  för- 
korta detsamma  trettio  å  fyrtio  minuter,  så  att  man 


186 

kunde  ge  en  efterpjäs  "af  nog  vidd,  att  den  kunde 
locka  mängden",  ty,  tillägger  han,  teaterns  plikt  är 
väl  att  ge  dylika  pjäser,  men  utan  förlust.  De  tre 
representationerna  hade  sålunda  icke  lämnat  något 
fördelaktigt  resultat.  Samma  bref  ger  äfven  upp- 
lysning om  dåtida  författarhonorar.  Nordforss  skrif- 
ver,  att  Leopolds  andel  af  de  tre  representationerna 
utgjorde  120  rdr  16  sk.,  hvadan  130  rdr  af  det  ackor- 
derade arfvodet  återstod.  När  stycket  efter  fler- 
årig hvila  återupptogs  1821  med  Sara  Strömstedt  i 
titelrollen,  hade  författaren  vidtagit  betydliga  för- 
ändringar. I  synnerhet  var  femte  akten  nästan  helt 
och  hållet  omarbetad,  och  tragedien  mottogs  då  med 
långt  större  bifall  än  nu  var  fallet. 


Af  Frankrikes  författare  representerades  Moliére 
genom  ''Läkaren  mot  sin  vilja",  som  gick  en  gång, 
"Den  girigé",  som  nådde  tre  uppföranden,  och  "De 
löjliga  preciöserna'\  som  med  Hjortsberg  såsom  Mas- 
carille  hade  större  framgång.  Af  Voltaire,  som  förr 
regerat  enväldigt  på  den  svenska  scenen  likaväl  som 
på  den  franska,  gafs  endast  "Mahomet  eller  Fana- 
tismen'' i  en  utmärkt  öfversättning  af  Valerius  elfva 
gånger  och  "Semiramis"  i  Anders  Karlsson  af  Kull- 
bergs lika  förtjänstfulla  tolkning.  Den  uppnådde 
dock  ej  mer  än  fyra  föreställningar,  och  det  i  trots 
af  att  publikens  favorit  Fredrika  Löf  utförde  titelrol- 
len alldeles  briljant.  I  synnerhet  beundrades  det 
verkligt  kungliga  majestät  hon  förstod  att  inlägga 


137 

i  sitt  spel.  Hennes  sköna,  grekiskt  formade  ansikte 
och  välljudande  organ  bidrogo  äfven  att  skänka  pu- 
bliken ett  intryck,  som  oemotståndligt  hänförde. 
Men  —  smaken  hade  blifvit  en  annan.  Numera  hyl- 
lades Sébastien  Mercier,  som  revolterade  mot  det 
pseudoklassiska  franska  dramat  och  yrkade  på  en 
natursann  afspegling  af  det  lefvande  borgerliga  sam- 
hället, och  hans  dramer  "V estindiefararen''  och  "Ö/- 
verlöparen''  voro  särdeles  omtyckta.  Pigault-Lebrun 
vann  publikens  erkännande  genom  flera  af  sina  lust- 
spel och  vådeviller,  af  hvilka  till  exempel  "Charla- 
tanerne''  med  Hjortsberg  i  den  ansträngande  hufvud- 
rollen  gafs  nittio  gånger.  Vid  styckets  uppförande  i 
Göteborg  ett  par  år  senare  inträffade  en  stor  skan- 
dal. Åtskilliga  af  stadens  garnisonsofficerare  hade 
blifvit  uppretade  af  en  i  pjäsen  förekommande  ku- 
plett: 

"Den  tappre  krigarn,  nöjets  vän, 
går  stolt  och  rak  och  grann  i  friden, 
fast  Gud  vet,  hvar  historien 
får  rätt  på  hans  bedrift  i  striden . . ." 

Då  komedien  fjorton  dagar  därefter  gafs  för  an- 
dra gången,  infunno  sig  de  förtörnade  militärerna 
talrikt  i  salongen  och  försökte  genom  hvisslingar 
och  hyssningar  öfverrösta  kuplettsångaren.  Men 
den  öfriga  publiken  fordrade  att  få  höra  visan,  och 
det  fingo  de  äfven,  ehuru  under  fortsatt  larm  och 
oväsen.  Efter  spektaklets  slut  samlade  sig  de  ursin- 
niga martissönerna  och  öfverföllo  flera  af  borger- 
skapet,  hvarvid  äfven  åtskilliga  damer  blefvo  för- 
fördelade.   Dagen  därpå  begaf  sig  en  deputation  af 


138 

borgare  upp  till  platsmajoren  och  fordrade,  att  till- 
dragelsen skulle  inrapporteras  till  höga  vederbö- 
rande i  Stockholm.  Så  skedde  också  med  det  resul- 
tat, att  de  värst  komprometterade  officerarna  genast 
måste  taga  afsked.  Pigault-Lebrun  eller  Pigault 
de  FEpinoy,  som  han  egentligen  hette,  var  äfven 
författare  till  "Skomakaren  i  Damas",  hvilken  med 
Hjortsberg  i  titelrollen  och  Schylander  såsom  sko- 
makarhustrun  gick  öfver  femtio  gånger,  och  "Den 
lilla  matrosen",  som  länge  hörde  till  Stockholmarnas 
favoritpjäser.  Samma  framgång  rönte  Joseph  Mar- 
sollier  med  sina  skådespel  och  opera-comiquer,  till 
hvilka  Dalayrac  komponerat  sina  tjusande  melodier, 
såsom  "Camilla  eller  Det  underjordiska  hvalfvet", 
"Nina",  "Savoyardgossarne" ,  "De  hegge  arrestan- 
terne",  "Persiska  slafvinnan",  "Gubben  i  bergsbyg- 
den" och  "Leheman  eller  Fängelsetornet  i  Neustadt". 
Äfven  Bouilly,  den  lyckade  textförfattaren  till  Che- 
rubinis  "Vattendrag  ar  en"  och  Beethovens  "Fidelio" 
samt  en  mängd  af  dåtida  operetter  såsom  "Intrigen  i 
fönstren"  och  "Målaren  och  modellerna",  hade  rätt 
mycken  tur  med  sina  historiska  skådespel:  "Descar- 
tes",  som  för  första  gången  gafs  1802  till  förmån  för 
Eleonora  Säfström,  och  "Abbe  de  FEpée",  som  en  af 
våra  memoarförfattare  från  den  tiden  anser  vara 
"en  verkligen  mycket  intressant  pjäs".  Den  handlar 
om,  att  abbén,  hvilken,  som  bekant,  i  Paris  upprät- 
tade ett  institut  för  döf stumma,  där  upptar  en  sådan 
gosse,  hvilken  man  anträffat  på  gatan.  Han  börjar 
snart  misstänka,  att  denne,  som  hvarken  vet  sitt 
namn  eller  födelseort,  måste  tillhöra  en  förnäm  släkt 
och  beger  sig  ut  på  vandring  med  gossen  för  att 


139 

lösa  denna  gåta.  De  ankomma  slutligen,  i  pjäsens 
början,  till  Toulouse,  där  gossen  genast  igenkänner 
sitt  fädernehem,  hvilket  fordom  ägts  af  den  numera 
aflidne  grefve  d'Harencour.  Gossens  morbror  och 
förmyndare,  den  nedrige  Darlemont,  har  bemäktigat 
sig  hans  egendom  under  påstående,  att  grefvens  unge 
son  redan  var  död.  Emellertid  har  Darlemont  en 
son,  S:t  Alme,  som  älskar  en  syster  till  advokaten 
Franval.  Just  till  denne  senare  vänder  sig  abbén 
för  att  med  lagens  hjälp  af  slö  ja  bedragaren.  Fran- 
val vill  nog  vara  abbén  till  tjänst,  men  önskar  på 
samma  gång  skona  fadern  till  sin  vän  och  blifvande 
svåger.  Konflikten  löses  därigenom,  att  Darlemont, 
efter  långvarig  kamp  med  sig  själf,  och  sedan  bevi- 
sen hopat  sig  emot  honom,  slutligen  ger  vika,  då 
sonen  hotar  att  annars  döda  sig  själf.  Han  erkän- 
ner den  unge  Jules  såsom  grefve  d'Harencour  och 
återger  honom  hans  rättmätiga  egendom,  hvarefter 
de  bägge  älskande  förenas.  Det  hela  är  en  sentimen- 
tal anrättning  i  tidens  smak  utan  någon  karaktärs- 
utveckling. Skurken  är  skurk  alltigenom,  och  de 
goda  äro  änglar  utan  vank  och  lyte.  Skådespelet 
slog  ofantligt  an  och  gafs  från  premiären  i  januari 
1801  mer  än  sextio  gånger.  Titelrollen  spelades  för- 
träffligt af  Andreas  Widerberg,  styckets  öfversättare, 
och  den  förtjusande  Karolina  Deland  var  alldeles 
ypperlig  såsom  den  döf stumme  gossen.  Den  nedrige 
morbrodern  framställdes  af  Anders  Lundberg,  S:t 
Alme  af  Åbergsson,  Franval  af  Ahlgren,  hans  syster 
af  den  unga  aktrisen  Hedvig  Lagerqvist  och  hans 
mor  af  Ebba  Morman.  Tre  betjänttyper  utfördes 
af  Schylander,  Uttini  och  Berg. 


140 

I  början  af  1800-talet  hittade  man  på  att  för  de 
parisiska  bulevardteatrarna  sammanskrifva  en  med 
grofva  effekter  utrustad  folklig  dram  i  den  känslo- 
starka riktningen,  hvilken  försågs  med  korta  musik- 
stycken bestämda  att  understryka  vissa  händelser, 
en  persons  inträde  på  scenen  eller  bortgång  däri- 
från, en  hemlighetsfull  scen  och  dylikt.  Innehållet 
i  dessa  så  kallade  melodramer  var  byggdt  på  nästan 
oförändrade  grundvalar.  Händelsen  tilldrar  sig  mel- 
lan fyra  huf vudpersoner :  en  tyrann,  befläckad  af 
alla  möjliga  laster  och  passioner;  styckets  hjältinna, 
en  ung  kvinna,  prydd  med  alla  upptänkliga  dygder 
och  de  mest  älskvärda  och  intressanta  egenskaper; 
en  ung  älskare,  som  är  kär  i  den  olyckliga  kvinnan, 
och  slutligen  en  enfaldig  stackare,  som  skall  locka 
publiken  till  skratt  midt  under  tårarna.  Tyrannen 
förföljer  sitt  offer,  som  lider  outsägliga  kval,  men 
då  hennes  förtviflan  och  fasa  nått  höjdpunkten,  kom- 
mer i  det  rätta  ögonblicket  riddaren  för  att  befria 
henne  och  på  hennes  förtryckare  ta  en  ryslig  hämnd 
med  hjälp  af  den  komiske  figuren,  som  alltid  ställer 
sig  på  de  förtrycktas  sida,  i  synnerhet  då  de  få  öfver- 
taget.  Styckets  innehåll  var  alltid  lika  rörande  som 
moraliskt  och  undergick  inga  andra  förändringar 
än  dem,  som  betingades  af  omständigheterna  och  de 
uppträdandes  sociala  ställning.  Hjältinnan  tillhörde 
än  borgarståndet,  än  var  hon  prinsessa.  Tyrannen 
var  ibland  en  grym  och  blodtörstig  furste,  ibland  en 
med  en  spetsig  filthatt  prydd  röfvarhöfding,  som 
vandrade  omkring  i  trattformade  stöflar  och  med  en 
hel  arsenal  i  bältet.  Hvad  komikern  beträffar,  var 
han  alltid  enfaldig,  ofta  pultron,  någon  gång  stor- 


141 

ätare  eller  ägde  samtidigt  dessa  olika  egenskaper. 
Dialogen  i  dessa  litteraturalster  var  i  öfverensstäm- 
melse  med  innehållet.  I  de  tragiska  scenerna  hördes 
det  mest  svulstiga  patos,  späckadt  af  moraliska  lef- 
nadsregler  med  ett  aldrig  sinande  förråd  af  de 
vackraste  adjektiv,  i  de  komiska  förekom  hvar dag- 
ligheten och  plattheten  oftare  än  kvickheten. 


Guilbert  de  Pixérécoiirt. 


Under  fyrtio  år  behärskade  dessa  melodramer 
bulevar dteatrarna  och  utgjorde  publikens  förtjus- 
ning. En  bland  de  förnämsta  författarna  inom  denna 
genre  var  Merciers  efterföljare  Guilbert  de  Pixéré- 
court,  bland  hvars  arbeten  många  blefvo  ryktbara 
och  gällde  såsom  typer  inom  sin  art.  Åtskilliga  af 
dem  letade  sig  väg  till  oss  och  blefvo  äfven  här  sär- 
deles omtyckta,  såsom  "Coelina'\  som  gafs  fyrtio  gån- 


142 

ger,  ''Grefven  af  Casielir  sjuttiofyra  gånger,  "Två 
männers  hustru''  tjugusex  gånger,  ''Mohrerne  i  Spa- 
nien" fyrtio  gånger,  "Prins  Tekeli",  som  gafs  på 
Djurgårdsteatern  trettiotvå  gånger,  samt  "Polska 
grufvan"  och  "Kuluff",  hvilka  dock  blefvo  uppförda 


Karl  Fredrik  Berg-  såsom  Crispin  medicus. 

först  i  slutet  af  1809,  och  om  hvilka  vi  få  tillfälle  att 
tala  längre  fram. 

En  fransk  treaktskomedi,  som  skänkte  den  tidens 
publik  högtider  af  skratt,  var  den  gamla  af  Hau- 
teroche  skrifna  "Crispin  médecin",  för  hvilken  Lud- 
vig XIV  hade  en  alldeles  särskild  förkärlek.  Det 
var  den  enda  han  ville  åhöra,  då  han  var  bekymrad, 
illamående  eller  vid  dåligt  lynne,  om  man  får  tro 


143 

hans  samtida.  Redan  i  slutet  af  1760-talet  roade  den 
under  namn  af  "Doktor  Truls"  åskådarna  på  teat- 
rarna i  Bergstrahlska  huset  och  vid  Järntorget. 
Den  uppfördes  sedan  på  Eriksbergsteatern  och,  be- 
nämnd "Doktor  Crispin",  på  Munkbroteatern.  I  mars 
1800  togs  den  upp  på  den  kungliga  scenen  i  en  ny 
öfversättning  af  Widerberg  kallad  "Crispin  medicus'* 
och  gafs  där  under  årens  lopp  närmare  hundra  gån- 
ger. I  synnerhet  den  ypperlige  komikern  Karl  Fred- 
rik Berg  firade  i  titelrollen  verkliga  triumfer.  In- 
nehållet är,  att  en  gammal  änkling,  Lisidor,  friar 
till  doktor  Mirobolans  dotter,  hvilken  dock  älskar 
Lisidors  son  Géralde.  Fadern  har  doktorns  löfte, 
sonen  moderns  och  dessutom  kammarjungfrun  på  sin 
sida.  Géralde,  som  studerar  vid  akademien,  har  i 
hemlighet  begifvit  sig  till  staden  och  skickat  sin 
dräng  Crispin  förut  för  att  begära  pengar  af  fadern 
och  för  att  lämna  ett  bref  genom  kammarjungfrun 
Lisette  till  hans  hjärtas  utvalda.  Innan  han  hinner 
utföra  sitt  ärende,  höres  frun  nalkas,  och  han  kan 
icke  komma  undan.  Lisette  råder  honom  att  lägga 
sig  på  bordet  och  föreställa  ett  lik,  som  doktorn  skall 
dissekera.  Gumman  tittar  på  honom  och  beklagar  en 
så  ung  karls  öde.  Knappt  har  frun  gått,  förrän  man 
hör  doktorn  komma,  och  Crispin  måste  åter  upp  på 
bordet.  Doktorn  får  se  det  låtsade  liket  och  frågar 
Lisette  om  det.  Hon  ljuger  ihop  en  historia,  och  då 
doktorn  finner  kroppen  ännu  helt  varm,  vill  han 
tvärt  skära  upp  honom.  Lisette  lyckas  emellertid 
lura  honom  ut  ur  rummet.  Just  som  Crispin  vill 
skynda  bort,  knackar  det  ånyo  på  dörren,  men  nu 
nekar  han  absolut  att  än  en  gång  lägga  sig  på  bor- 


144 

det.  Lisette  ikläder  honom  därför  en  doktors  dräkt 
och  går  att  öppna.  In  träder  en  sockenskolmästare, 
som  vill  bli  älskad  af  en  ungmö,  och  Crispin  ordine- 
rar honom  en  dosis  piller.  Därefter  kommer  en  flicka 
för  att  fråga  honom,  hur  hon  skall  kunna  få  igen  en 
liten  hund,  som  hennes  matmor  förlorat.  Hon  får 
också  piller  att  ta  in.  Slutligen  råkar  han  ut  för  dok- 
torn själf,  som  vill  inhämta  sin  ämbetsbroders  råd  i 
fråga  om  en  patient.  Crispin,  som  icke  kan  komma 
undan  honom,  ordinerar  till  doktorns  stora  förundran 
piller  åt  honom  också.  Slutligen  kommer  Lisidor, 
igenkänner  Crispin,  allt  blir  förklaradt  och  slutar 
på  bästa  sätt.  Sedan  pjäsen  spelats  i  flera  år,  nöd- 
gades man  en  afton  på  grund  af  ett  hastigt  påkom- 
met sjukdomsfall  utesluta  älskarinnans  roll,  och  sen 
dess  gafs  pjäsen  alltid  utan  henne,  något  som  nog 
icke  så  lätt  låter  sig  göra  med  hvilken  komedi  som 
helst. 

Hvad  de  tyska  författarna  angår,  torde  för  den 
tiden  i  allmänhet  gälla,  hvad  som  helt  ironiskt  an- 
fördes i  månadsskriften  "Carolina",  hvilken  utgafs  i 
Lund:  "Hvarken  Emilia  Galotti  eller  Miss  Sara 
Sampson  eller  Clavigo,  Stella  eller  Dyveke  får  man 
se  på  vår  smakfulla  skådeplats.  Herr  von  Kotzebue, 
den  ömme,  den  starke,  den  människokännande  herr 
von  Kotzebue,  se  det  är  vår  ledstjärna  i  smakens 
värld.  Fritt  må  afunden  kalla  hans  flesta  pjäser  för 
skenfagra  foster  af  yrslan,  hvilka  äro  utan  sannolik- 
het i  händelserna,  utan  människokännedom  i  karak- 
tärerna, af  ett  tomt,  ett  tröttsamt  ordsvall  och  ska- 
kande hjärtat  med  några  vilda  drag.  Vi  skola  veta 
att  värdera  detta,  tyvärr,  annorstädes  så  obilligt  be- 


145 

dömda  snille."  Goethe  var  visserligen  bekant  genom 
sin  "Werther"  här  liksom  i  det  öfriga  Europa,  men 
lians  dramatik  var  för  oss  lika  okänd  som  Sehillers, 
och  det  är  öf verhufvud  taget  först  genom  f osf oristerna 
som  dessa  skaldekonstens  heroer  blifva  kända  i  Sve- 
rige. Ett  karakteristiskt  exempel  på  underlig  oför- 
ståelse lämnar  biskop  Bjurbäeks  1821  utkomna  öfver- 
sättning  af  Sehillers  "Kabale  und  Liebe",  där  det  i 
första  akten  säges:  "Den  unge  baronen  kommer  ifrån 
det  med  en  klädesborste:  all  olycka  öfver  spelman- 
nen." (Der  junge  Baron  bringfs  mit  eineni  Wischer 
hinaus . . .).  "Kabal  och  kärlek'\  som  först  1833  gafs 
i  Stockholm,  uppfördes  redan  1802  i  Göteborg  af  Le- 
wenhagen-Åbergssonska  sällskapet,  men  kunde  ej 
gifvas  mer  än  en  gång.  Utvecklingen  blef  åskådarna 
för  pinsam  och  katastrofen  för  uttänjdt  ohygglig. 

Samma  år  gjorde  en  annan  tysk  författare  med 
mera  framgång  sitt  inträde  på  den  göteborgska  sce- 
nen. Det  var  den  store  mästaren  inom  skådespelar- 
konsten, Iffland,  med  sin  treaktsdram  "Förmynda- 
ren", som  dock  aldrig  nådde  hufvudstaden.  Däremot 
gafs  året  förut  i  Stockholm  på  Kungliga  teatern  ett 
annat  af  hans  stycken,  "Bröllops g åfvan'\  skådespel 
i  fem  akter,  som  gjorde  stor  lycka  och  uppfördes 
några  och  sextio  gånger.  Liksom  hans  andra  styc- 
ken skildrar  det  med  mycken  sanning  scener  ur  me- 
delklassens lif,  och  karaktärerna  tyckas  gripna  ur 
verkligheten.  Pjäsen  fick  ett  förträffligt  utförande. 
Hofrådet  och  hans  hustru  spelades  af  Lundberg  och 
Maria  Franck,  deras  barn  af  Åbergsson  och  Karolina 
Deland,  och  hofrådets  bror,  kommissarien  Wallman 
med  de  korthuggna  replikerna,  alldeles  utmärkt  af 
Svenska  teatern,  II.  10 


146 

Hjortsberg.  Detsamma  kunde  man  säga  om  Wider- 
berg, styckets  öfversättare,  såsom  den  ädle  Darner, 
Ebba  Morman  såsom  den  sippa  mamsell  Agata  och 
Deland  såsom  lagman  Gripman.  Denne  kalle  egoist, 
som  är  allt  för  sig  själf  och  öfvertygad  om  sin  egen 
förtjänst  utan  förmåga  att  bedöma  andras,  som  är 
likgiltig  för  brottet  men  fruktar  vanhedern,  spelades 
sedan  af  Schylander,  hvilken  lär  ha  varit  utomor- 
dentlig i  rollen.  Ett  skådespel  i  fem  akter  af  Iffland, 
som  väckte  rätt  mycket  bifall,  var  "Spelaren",  hvil- 
ket  uppfördes  första  gången  på  Djurgårdsteatern  i 
juni  1808  och  där  gafs  ett  par  och  tjugu  gånger. 

Shakspere,  denne  "litteraturens  skogsmänniska", 
såsom  Leopold  med  Voltaire  kallar  honom,  nådde  oss 
tidigare  än  de  tyska  klassikerna,  tack  vare  att  han 
förelåg  i  fransk  tolkning.  Både  Ljunggren  och  Le- 
vertin  påpeka  hans  inflytande  på  Gustaf  den  tredje, 
som  naturligtvis  läst  honom  i  Letourneurs  be- 
römda, Ludvig  den  fjortonde  tillägnade  öfversätt- 
ning.  Bland  mycket  annat  äro  spökscenerna  i  "Gu- 
staf Vasa"  i  detalj  kalkerade  på  "Richard  III".  Men 
uppförd  på  Stockholms  teatrar  blef  den  store  britten 
först  under  Karl  XIV  Johans  tid.  Om  hur  dåtidens 
franskbildade  svenskar  uppfattade  Shaksperes  tra- 
gedier kan  man  få  en  föreställning  genom  Zibets 
bref  från  Paris  1784  till  Gustaf  den  tredje.  Han 
skrifver  på  franska  efter  en  representation  af  "Kung 
Lear":  Jag  var  chockerad  för  att  icke  säga  skan- 
daliserad af  denna  bisarra  blandning  af  det  löjliga 
med  det  patetiska,  af  tragedi,  idyll  och  dårhus,  af 
osannolika  karaktärer  och  händelser.  Oaktadt  Bri- 
zards  talang  och  makalösa  utseende,  oaktadt  det  in- 


147 

tresse,  som  figurens  rang,  ålder  och  olyckor  borde 
uppväcka,  kunde  jag  icke  låta  bli  att  skratta."  Och 
då  han  kort  därefter  fått  se  premiären  af  "Macbeth'\ 
anser  han  denna  tragedi  för  en  andra  del  af  "Kung 
Lear".  Han  berättar,  att  första  akten  blef  lifligt 
applåderad,  men  att  mummel  sedermera  förekom 
oftare  än  applåder,  och  skrifver  slutligen:  "Om  man 
på  detta  sätt  fortsätter  att  från  scenen  förvisa  all 
nobless  och  anständighet,  skulle  det  icke  förvåna 
mig,  om  jag  en  vacker  dag  på  Operan  finge  se  Jupi- 
ter  berusa  sig.  Mars  slåss  på  en  marknad  och  Venus 
göra  något  ändå  värre." 

Märkvärdigt  nog  uppenbarade  sig  Shakspere  i 
svenska  landsorten  långt  innan  han  framträdde  i 
hufvudstaden.  I  mina  anteckningar  om  Gustaf  III:s 
teater  omtalas,  huruledes  den  Seuerlingska  truppen 
redan  1776  för  första  gången  gaf  ''Romeo  och  Julia" 
på  Norrköpings  teater,  att  detta  skådespel  1781  upp- 
fördes i  Göteborg  under  herr  von  Blancs  direktion, 
och  att  "Hamlet"  1787  gick  öfver  samma  scen  i 
Andreas  Widerbergs  gestalt.  Att  Shakspere  redan 
då  spelades  i  Göteborg  berodde  utan  tvifvel  på,  att 
engelskt  inflytande  länge  gjort  sig  gällande  i  den 
stora  handelsstaden  vid  Göta  älfs  mynning. 

Men  om  Shakspere  den  tiden  förvägrades  hem- 
ortsrätt på  Stockholmsscenen,  blef  en  hans  landsman, 
Richard  Cumberland,  så  mycket  välkomnare  med  sin 
femaktsdram  "Juden",  som  väl  icke  tillhör  den  en- 
gelska teaterns  bästa  alster,  men  dock  utmärker  sig 
genom  ypperliga  scener,  kraftig  karaktärsteckning 
och  verklig  kvickhet.  I  titelrollen,  juden  Schewa, 
firade  Lars  Hjortsberg  genom  sin  förträffliga  upp- 


148 

fattning  och  återgifvande  af  denna  egendomliga  ka- 
raktär en  af  sina  varaktigaste  triumfer,  liksom  äfven 
Louis  Deland,  lifligt  hyllades  såsom  Jabal,  judens  ut- 
svultne men  alltid  lika  muntre  och  munvige  betjänt. 
Då  man  besinnar,  att  pjäsen  gick  öfver  hundra  gån- 
ger, att  publiken  grät  af  rörelse,  och  att  judarna  i 


1^ 

fl 


Lars  Hjortsberg  såsom  Juden. 

Stockholm,  hänförda  af  Hjortsbergs  mästerliga  spel, 
skänkte  honom  en  gulddosa  fylld  med  dukater,  kan 
man  förstå,  hur  hans  konstnärsskap  under  årens  lopp 
mer  och  mer  utvecklat  sig,  och  hvilken  stor  skåde- 
spelare han  redan  nu  hade  blifvit  i  den  borgerliga 
dramen  och  lustspelet.  Med  en  förvånande  natur- 
sanning förmådde  han  uttrycka  hjärtats  alla  lidelser 


149 

af  sorg  och  glädje,  ömhet  och  harm,  sällhet  och  för- 
tviflan,  hvilka,  på  samma  gång  replikerna  bröto 
fram  öfver  hans  läppar,  återspeglades  i  hans  blick 
och  anletsdrag. 

Sålunda  gestaltar  sig  i  korta  drag  den  kungliga 
svenska  talscenens  utveckling  under  slutet  af  sjut- 
ton- och  början  af  aderton-hundratalet.  Det  pseudo- 
klassiska  dramat  är  på  väg  att  gå  under.  Man  söker 
mer  och  mer  frigöra  sig  från  de  tre  enheternas  tryc- 
kande tvång,  från  tidens,  rummets  och  handlingens 
enheter,  och  äfven  innehållet  förändrar  karaktär. 
Antikens  hjältar  försvinna,  det  tredje  ståndet  fram- 
träder på  scenen  liksom  i  staten.  Man  ser  nu  den 
harneskprydde  riddarens  gestalt  vid  skön  jungfruns 
sida  skrida  fram  öfver  tiljorna  lik  en  medeltida 
drömsyn,  omgifven  af  sagans  trollska  skimmer,  och 
romantikens  drama  börjar  sitt  segertåg  öfver  Euro- 
pas scener. 


På  sångscenen  gaf  man  alltjämt  de  stora  operorna 
af  Gluck,  Naumann,  Sacchini,  m.  fl.  ehuru  rätt  spar- 
samt. Så  hade  ''Iphigenie  uti  Auliden"  vid  reprisen 
1802  i  flera  år  varit  försvunnen  från  repertoaren. 
Musiken  till  denna  mästerliga  lyriska  tragedi  inta- 
ger visserligen  icke  första  rummet  bland  den  odöd- 
lige Glucks  förträffliga  arbeten,  men  har  dock  med 
skäl  ända  från  dess  första  framträdande  på  scenen 
utgjort  alla  kännares  förtjusning  och  mottogs  åter 
med  det  största  bifall  af  publiken.     Kritiken  tyckte 


150 

emellertid,  att  orkestern  kunde  ha  nyanserat  bättre, 
och  att  solisterna  i  allmänhet  sjöngo  för  långsamt. 
Till  och  med  Karsten  förebråddes  att  en  och  annan 
gång  ha  glömt  den  lågande  häftigheten  hos  den  ka- 
raktär han  framställde  och  tagit  "ett  steg  ned  till  en 
vq,nlig  älskares  langurösa  expression".    Man  kinkade 


Christoph  Willibald  Gluck. 

äfven  på  balettmästaren  och  tyckte,  att  figuranternas 
dans  saknade  hvarje  uttryck.  "Ser  man  ej  nästan 
alltid  på  teatern  gudar  och  vallhjon,  väder  och  floder, 
hjältar  och  barn,  prinsessor  och  pigor,  greker  och 
barbarer,  otaheiter  och  svenskar  dansa  på  ett  och 
samma  sätf?  Blir  icke  denna  monotoni,  detta  länge 
sedda  och  alltid  återsedda  slutligen  rätt  ledsamt  I  Är 
det  icke  möjligt  att  äfven  i  denna  konst  ha  uppfin- 


151 

ning  och  låta  smaken  ge  omväxling  och  kolorit  åt 
det  som  framställesi  Skulle  icke  en  kompositör  i 
konsten  med  kännedom  om  historien,  om  äldre  och 
nyare  nationers  seder  och  bruk  vid  deras  gudstjän- 
ster, fester,  kämpalekar  och  danser,  med  något  be- 
grepp om  skulptur  och  teckning,  kunna  göra  teater- 


Herr  och  fru  Casagli  dansande  ett  pas  de  deiix  i  första  akten 
af  operan  "Iphigenie"  1802. 


dansen  intressant  och  för  åskådaren  bilda  taflor  lika 
instruktiva  som  pittoreska  och  förnöj  ande  f  Man 
längtade  tydligen  redan  då,  liksom  hundra  år  senare, 
efter  en  danskonstens  renässans.  Kören  tycks  dock 
under  årens  lopp  ha  allra  mest  försämrats.  Den 
sjöng  icke  alltid  i  takt  och  alldeles  för  ofta  falskt. 
Dessutom  deltog  den  icke  alls  i  det,  som  tilldrog  sig 


152 

på  scenen.  Dess  medlemmar  hade,  liksom  ännu  i  dag 
koristerna  på  teatrarna  i  Italien,  blickarna  endast 
riktade  på  kapellmästarens  taktpinne  eller  på  åskå- 
darna i  salongen  och  frågade  föga  efter,  om  hjälten 
eller  hjältinnan  eller  kanske  bådadera  vredo  sig  i 
dödskval  framför  deras  fötter.  Kritiken  råder  t.  ex. 
de  herrar  och  damer  af  kören,  som  omgifva  fru  Miil- 
ler  i  den  af  henne  så  mästerligt  spelta  tredje  akten 
af  ''Iphigenie'\  att  skaffa  sig  något  begrepp  om  det, 
som  föregår  omkring  dem,  "och  icke  genom  en  ani- 
malisk  liknöjdhet,  en  dödlik  brist  på  deltagande,  för- 
därfva  den  illusion  aktrisens  lifliga  spel  väcker". 
Man  började  nu  äfven  offentligen  fordra  en  öfverens- 
stämmelse  i  kostymen  med  den  tid  och  det  folk,  där 
handlingen  föreställes  tilldraga  sig,  något  som  onek- 
ligen höjer  illusionen  och  ökar  kännarens  nöje.  Efter 
hundra  år  ha  vi  omsider  hunnit  så  långt,  att  den 
manliga  dräkten  numera  oftast  är  alldeles  riktig. 
Den  kvinnliga  däremot  är  fortfarande  lika  ofta  orik- 
tig, beroende  på  aktrisens  fåfänga  eller  obenägenhet 
att  vika  från  dagens  mod,  parad  med  vederbörandes 
artiga  eftergifvenhet. 

Den  29  januari  1801  uppfördes  för  första  gången 
"Renaud",  opera  i  tre  akter  med  musik  af  kapell- 
mästaren Hseffner  och  baletter  af  Terrade.  Titel- 
rollen sjöngs  af  Karsten,  den  syriska  prinsessan  Ar- 
mide, hans  älskade,  af  kapellmästarens  fru,  född  Ger- 
trud Forselius,  och  hennes  fader  Hidraot  af  den  kalle 
och  stele  men  med  en  förträfflig  röst  begåfvade  bas- 
sångaren Savenius.  Maria  Franck  sjöng  amasonen 
Antiope,  och  Jeannette  Wässelius,  Ulrika  Wenner- 
holm  och  Anne-Sofie  Frodelius  hade  mindre  partier. 


153 

För  öfrigt  uppträdde  asiatiska  konungar,  saracen- 
ska  höfdingar,  furier,  nöjen  och  lekar.  Operan  gjor- 
de emellertid  ingen  lycka,  och  den  tidens  milda  kritik 
jäfvade  icke  allmänhetens  omdöme.  Den  påpekade 
den  själlösa  musikens  brister,  hvilken  man  påstod 
täflade  i  obehag  med  de  hårda  harmonierna. 


Kristian  Haeffner. 

Kristian  Haeffner  var  född  i  Kur-Hessen  1759. 
Han  var  musikdirektör  vid  flera  teatrar  i  Tyskland 
och  anställdes  1780  såsom  organist  vid  Tyska  kyrkan 
i  Stockholm.  Följande  år  biträdde  han  kapellmästa- 
ren Naumann  vid  inöfningen  af  "Cora  och  Alonzo'* 
och  blef  1783  sångmästare  vid  Operan.  1794  erhöll 
han  fullmakt  såsom  kapellmästare.  1787  gifte  han 
sig   med   den   framstående   skådespelerskan   Gertrud 


154 

Forselius,  från  hvilken  han  skildes  1807,  och  dog 
1833.  Hseffner  var  ett  original,  på  äldre  dagar  en 
liten  gubbe  med  en  krans  af  grått  krusigt  hår,  lifliga 
ögon,  platt  näsa,  bred  mun  och  talade  med  ström- 
forsens häftighet  en  barbarisk  rotvälska  af  neder- 
'saxiska  och  svenska.  Inom  teatern  och  Musikaliska 
akademien  var  han  ett  ständigt  föremål  för  begab- 
beri och  missaktning.  Man  gjorde  sig  lustig  öfver 
hans  häftighet  och  hans  rotvälska,  hvaröfver  han 
blef  ännu  mera  rasande.  "Agtriseback",  "ferpannete 
pyke"  lät  det  då.  Med  hela  kapellet  låg  han  i  be- 
ständigt gräl,  han  tåldes  af  ingen,  och  det  berätta- 
des, att  de  berömda  valdthornisterna  Steinmiiller  en 
gång  så  handgripligen  tillrättavisat  honom,  att  han 
blef  sängliggande.  Han  måste  skicka  efter  dåva- 
rande konsertmästaren  Du  Puy  för  att  be  honom  au; 
föra.  Du  Puy,  som  kände  till  historien,  sporde  del- 
tagande efter  hvad  som  fattades  honom.  "Jack  er 
ferpannet  schuck,  jack  tror  jack  fått  schlag",  sa' 
Haeffner.  "Många!"  frågade  Du  Puy  med  en  ironisk 
min. 

Hans  intolerans  mot  alla  nyare  kompositörer,  så- 
som Weber,  Rossini,  m.  fl.  var  otrolig.  Hans  påstå- 
ende var  ständigt:  "Entel,  Kluck  und  Pack  (Hsen- 
del,  Gluck  och  Bach)  er  Kut  Fater,  Kut  Sohn  und 
ten  Helge  Ante  i  musikken,  resten  er  pare  tynge!" 
För  det  allmänna  lugnets  skull  måste  han  slutligen 
aflägsnas.  Han  kom  då,  1808,  till  Uppsala  såsom  di- 
rector  musices,  och  med  honom  började  den  akade- 
miska musiken  en  ny  tideräkning.  Hans  företrä- 
dare, en  gammal  f.  d.  lif drabant  vid  namn  Leijel, 
spelade  en  erbarmlig  fiol,  och  de,  som  hört  det  aka- 


155 

demiska  kapellet  under  hans  anförande  visste,  att 
Hans  Järtas  svartmålning  af  musiken  vid  prins  Gu- 
stafs födelse,  då  han  försvarade  de  anklagade  i  den 
beryktade  musikprocessen,  var  efter  naturen.  Erik 
Gustaf  Geijer  skrifver  i  ett  bref  till  sina  föräldrar 
1805  om  en  konsert,  som  han  föröfrigt  högeligen  be- 
römmer: "Men  Leijel  et  Comp.  var  också  med,  och 
de  .skulle  kunna  skämma  bort  en  konsert  för  själfva 
änglarna  i  paradiset."  Haefiners  ovanskliga  heder  är 
att  ha  skapat  den  svenska  studentsången  och  körer, 
som  ännu  räknas  bland  dess  dyrbaraste  skatter. 
Jag  behöfver  endast  erinra  om  "Under  Sveas  baner", 
"Vikingasäten"  och  "Låt  dina  portar  upp",  och  han 
har  dessutom  den  förtjänsten  att  ha  gifvit  rätta  kla- 
ven  till  våra  gamla  folkvisors  uppteckning.  Lika 
missaktad  som  gubben  var  i  Stockholm,  lika  allmänt 
aktad  och  afhållen  var  han  i  Uppsala.  Hans  fel  voro 
sådana  som  ungdomen  lätt  förlåter,  hans  egenskaper 
sådana  som  den  lätt  älskar.  Han  lefde  med  en  stor 
familj  i  en  glad  fattigdom,  säger  Geijer,  och  var  i 
alla  lifvets  förhållanden  en  god  man.  1833  ristades 
på  en  åt  honom  upprest  minnesvård  å  Uppsala  kyr- 
kogård: "I  svenska  toner  lefver  främlingens  minne." 
Förutom  iscensättandet  af  Hseffners  opera  syssel- 
satte man  sig  på  sångscenen  med  att  fortfarande 
göra  åtskilliga  repriser  på  de  från  den  inköpta  Sten- 
borgska  teatern  kända  succéspjäserna.  Sålunda  gafs 
bland  annat  den  uppsluppna  operacomiquen  ''Nun- 
norna eller  Besökelseklostref  ett  sjuttiotal  gånger. 
Likaså  Envallssons  ''Colin  och  Babef  och  "Mor  Bobis 
bröllop''  med  Schylander  i  sin  gamla  glansroll,  mor 
Bobi.     Åt  samme  författares  "Krcnfogdarne"  förlä- 


156 

nade  Hjortsberg  ett  nytt  och  långt  lif.  Hans  öfver- 
dådigt  roliga  Polykarpus  blef  en  af  hans  mest  be- 
römda roller.  Hans  högdragna  ämbetsmannamin, 
med  hvilken  han  sökte  tygla  den  enfaldige  bondho- 
pen,  var  ovärderlig  liksom  hans  muntra  förtrolig- 
het och  nedlåtande  sätt  mot  fader  Ambrosius,  när 


Lars  Hjortsberg  såsom  Polykarpus. 

han  begär  den  rike  traktörens  dotter  till  äkta,  och 
slutligen  hans  roliga  åtbörder  under  ruset.  Oför- 
glömmeligt  för  den  som  skådat  det  lär  i  synnerhet 
ha  varit  hans  sätt  att  krafla  sig  in  på  scenen  genom 
dörren  till  värdshusbyggningen.  Först  såg  man  ett 
finger  stickas  ut  och  omkring  dörrposten,  så  ett  till 
och  så  småningom  de  öfriga,  hvaref ter  han  med  en 


157 

slingerbult  raglade  in  genom  dörröppningen  och 
klamrade  sig  fast  vid  hiisgafveln.  Där  stod  han  kvar 
en  lång  stund  och  brottades  mot  väggen  under  de 
mest  löjliga  försök  att  komma  därifrån,  allt  medan 
han  sjöng  den  kända  visan: 

"Hej!   det  vinet  smakte  godt,  pirum, 

men  jag  tror  jag  rus  har  fått 
cum  colleri  perse  pirum, 
pirum  nostrum  parium 
cum  colleri  duridarium."    o.  s.  v. 

Slutligen  ramlade  han  omkulj  under  trädet,  i 
hvilket  hans  medbroder  blifvit  upphissad  i  gungan. 
Den  där  tiden,  då  det  icke  var  någon  skam  att  be- 
rusa sig,  icke  ens  inom  de  högre  sällskapskretsarna, 
och  man  jämt  såg  druckna  personer  både  inomhus  och 
på  gatorna,  hade  publiken  ofantligt  mycket  roligare 
åt  dessa  befängda  upptåg  än  hvad  den  kanske  skulle 
ha  i  våra  dagar,  och  med  Hjortsberg  såsom  Polykar- 
pus  gick  pjäsen  på  Kungliga  teatern  ytterligare 
öfver  hundra  gånger.  Den  gamla  älskvärda,  glad- 
lynta folklifsbilden  ''Tillfälle  gör  tjufven'\  som  sedan 
1788  stått  på  Munkbroteaterns  spellista  och  där  gif- 
vits  femtiotvå  gånger,  rönte  en  ännu  större  fram- 
gång på  de  Kungliga  teatrarnas  tiljor,  då  dess  lif- 
liga  scener  våren  1802  ånyo  framfördes  i  rampljuset. 
1859  hade  den  hunnit  gifvas  närmare  hundrafemtio 
gånger  och  återupptogs  vid  Operans  sekularfest 
1882.  Pjäsen  gafs  ursprungligen  af  hofvets  damer 
och  herrar  på  Ulriksdals  slott  1783,  vid  hvilket  till- 
fälle Karl  Mikael  Bellman  sammanskref  och  utförde 
den  rolige  Marktschrejerns  roll,  en  figur  som  han 


158 

ånyo  använde  i  det  af  honom  till  firandet  af  Gustaf 
IV  Adolfs  födelsedag  1794  författade  och  af  hofvet 
spelade  divertissemanget  '' Mantals skrif ningen".  På 
Kungliga  teatern  utfördes  rollen  af  Hjortsberg,  som 


Lars  Hjortsberg  såsom  Marktschrejern. 

var  särdeles  lustig  i  sin  lilla  scen  och  sjöng  sina  ku- 
pletter till  publikens  nöje: 

"Fifat,  flfat  charmante  Margret! 
Schene   Spillewerk   unt    schene   Karitet!" 

Hjortsbergs  röst  var  visserligen  beslöjad  och  icke 
utan  ett  slags  näsljud,  men  hans  ypperliga  sätt  att 
säga  kupletterna  ersatte  hvad  som  saknades  i  röstens 
klang. 


159 

''Ariadne  vä  Naxos",  som  redan  178o  gafs  hos  Sten- 
borg,  denna  melodram  i  en  akt,  till  hvilken  Georg 
Benda  af  den  berömda  skådespelerskan  Brändes  in- 
spirerats att  skrifva  en  utsökt  musik,  återupptogs 
1802  med  Karolina  Deland  i  titelrollen  och  Ceder- 
holm  såsom  Teseus,  hvilka  spelade  sina  roller  till 
åskådarnas  fulla  belåtenhet. 

Äfven  flera  nyheter  sattes  upp,  som  vunno  publi- 
kens bevågenhet,  såsom  tvåaktsoperetten  ''Gubben  i 
bergsbygden''  med  Andreas  Widerberg  i  titelrollen 
och  Deland  som  den  enfaldige  drängen  Zozo.  Den 
är  ett  af  dessa  gamla  sångspel,  som  lefver  kvar  i 
minnet  ännu  i  våra  dagar,  tack  vare  Dalayraes  le- 
kande musik.  Likaledes  de  glada  enaktarna  "Poeten 
i  sitt  hus"  med  musik  af  Bruni,  "Operakomiken"  med 
musik  af  Della  Maria  och  "De  begge  arrestanterne" 
med  musik  af  Dalayrac,  där  Karolina  Deland  i  den 
kvinnliga  hufvudrollen  lär  ha  varit  mer  än  vanligt 
intagande.  Till  "Torparen",  med  Widerberg  i  titel- 
rollen, och  den  mycket  populära  "Ondsinta  hustrun" 
med  Karolina  Deland,  eller  Kuhlman,  som  hon  då 
kallade  sig,  var  musiken  komponerad  af  Bernhard 
Struwe,  en  af  Harmoniska  sällskapets  verksammaste 
medlemmar.  Han  var  född  i  Stockholm,  studerade 
musik  i  Wien  och  blef  vid  sin  återkomst  till  Sverige 
organist  vid  Tyska  kyrkan  i  Norrköping,  hvarifrån 
han  sedan  flyttade  till  Stockholm,  där  han  dog  1826. 
Ett  större  musikverk  blef  också  uppfördt  på  Arse- 
nalsteatern nämligen  "Vattendragaren" ,  Cherubinis 
underbara  skapelse,  med  den  härliga  uvertyren,  som 
i  skönhet  söker  sin  like,  den  öfver  all  beskrifning 
förtjusande   sextetten,   soldatkörerna  i  andra   akten 


I6d 

och  den  stora  ensemblen  i  tredje.  Operan  med  Wider- 
berg såsom  Mikeli  blef  en  af  publikens  favoritpjä- 
ser och  har  ända  till  våra  dagar  bibehållit  sig  på 
repertoaren.  En  af  den  italienske  komponisten  Fer- 
dinando  Paers  numera  föråldrade  fyrtionio  operor. 


Luigi  Cherubini.     Efter  gravyr  af  Sirotkin. 


"Sargines'\  heroisk  komedi  med  sång  i  fyra  akter, 
af  samma  innehåll  som  Monvels  på  Munkbroteatern 
med  Dalayracs  musik  gifna  skådespel,  uppfördes  i 
ny  bearbetning  och  med  balett  af  Deland.  Det  effekt- 
fulla, grant  uppsatta  stycket  vann  nu  större  bifall 
än  hos  Stenborg  och  gick  nära  fyrtio  gånger  i  olika 
repriser.     Konung  Filip  August  spelades  af  Ceder- 


161 

holin,  Sargines  af  Lindström,  hans  far  af  sedermera 
sångmästaren  vid  Operan  Stieler,  som  hade  en  präk- 
tig basröst,  men  var  omöjlig  såsom  skådespelare,  och 
Sophie  af  Jeannette  Wässelius. 

Först  tisdagen  den  18  januari  1803  klockan  sex 
på  aftonen  gafs  ånyo  en  ny  stor  opera,  "Anakreon 
på  Samos"  i  tre  akter,  briljant  öfversatt  från  fran- 
skan af  Valerius  med  musik  af  Grétry  och  baletter 
af  Terrade.  Den  uppfördes  med  anledning  af  drott- 
ningens kyrktagning  såsom  galaspektakel,  som  be- 
vistades af  konungen,  drottningen,  hertigen  och  her- 
tiginnan af  Södermanland  samt  engelske  prinsen  Vil- 
helm Fredrik,  hertigens  af  Glocester  son,  för  hvilken 
konungen  fattat  mycken  vänskap  och  inbjudit  att 
tillbringa  vintern  i  Stockholm.  Konungens  på  Sa- 
mos  parti  sjöngs  af  Karsten,  hans  dotter  af  Fran- 
ciska  Stading  och  den  sextioårige  skalden  Anakreon 
af  Stenborg.  Den  var  bland  de  sista  roller  han  kre- 
erade på  den  kungliga  scenen,  och  han  hade  till  mön- 
sterbild för  den  gamle  skalden  valt  sin  åldrige  vän, 
den  frejdade  annalisten  Karl  Kristofer  Gjörwell, 
hvilken  blef  mycket  smickrad  öfver  imitationen.  In- 
trycket af  operan  förhöjdes  af  Terrades  granna  ba- 
letter, där  Apollo  utfördes  af  Ludovico  Casagli,  Terp- 
sikore  af  Hedvig  Hjortsberg,  Venus  af  Kristina 
Åbergsson,  född  Hallongren,  Kärleken,  Bacchus  och 
Pan  af  Filippo  Taglioni,  Bautain  och  Louis  Deland. 
Innehållet  är  i  största  korthet,  att  prinsessan  med  en 
skön  yngling  inlåtit  sig  i  en  hemlig  förbindelse,  hvars 
följd  är  en  liten  änglalik  gosse,  som  också  förekom- 
mer i  pjäsen.  Hennes  far,  tyrannen,  rasar  häröfver 
och  hotar  att  döda  dem  alla  tre,  men  försonas  omsi- 
Svenska  teatern,  II.  11 


162 

der  genom  Anakreons  bemödanden.  Såsom  exempel 
på  Valerius'  förträffliga  tolkning  vill  jag  anföra  föl- 
jande rader.  Då  tyrannen  ber  skalden  förtro  honom 
sin  vishetslära  får  han  till  svar: 

"Jag  bryter  glädjens  ros,   som  för  mig  blomstrar  än, 
af  forna  Ijufva  dar  jag  ofta  minnet  njuter. 
Jag  bäfvar  ej    för   framtiden, 
men   jag   för   henne    ögat   sluter. 
Jag  vördar  snillets   rätt   och  tänkarns  högre  vett, 

men,  för  min  del,  jag  tror  de  föga  båta. 
Jag  ser  ej  likars  fel,  och  om  jag  dem  har  sett, 
så  skyndar  jag  att  dem  förlåta. 
För   afund,   raseri   och   harm 
jag  aldrig  än  har  öppnat  denna  barm. 

Men   all   den  känsloeld,   som  kärleken   bereder, 

ack!   i  mitt   hjärta   jag   den   bär! 

Min   envåldsherre    nöjet    är, 
naturen  är  den  gud  Anakreon  tillbeder. 

Emellan  njutning  och  begär 
jag  drömmer  bort  det  lif  mig  gudarna  beskära. 

—  Nu  känner  du  min  vishetslära. 

Operan  blef  emellertid  uppförd  endast  denna  enda 
gång.  Konungen,  hvars  olyckliga  fixa  idéer  allt  mer 
fått  makt  öfver  hans  inskränkta  omdömesförmåga 
och  oerhörda  högmod,  fann  sig  i  sin  ömtålighet  om 
den  konungsliga  värdighetens  helgd  högeligen  föro- 
lämpad af  någonting  så  otillständigt  som  att  på 
en  kunglig  scen,  inför  hela  hofvet  låta  en  prinsessa, 
vore  det  också  i  urtiden  och  på  Samos,  befinna  sig 
i  en  dylik  situation,  och  han  fann  sig  föranlåten 
att  för  de  närvarande  excellenserna  och  medlem- 
marna af   diplomatiska  kåren  betyga  sitt  missnöje 


163 

och  göra  en  ursäkt  för  sin  teaterdirektörs  bristande 
smak  och  omdöme.  För  att  ytterligare  markera  sitt 
misshag  lät  han  inkalla  en  ny  fransk  teatertrupp 
till  Stockholm,  förflyttade  baron  Hamilton  till  chef 
för  densamma  och  lät  Edelcrantz  sköta  den  svenska 


Karl  Kristofer  Gjörwell.     Efter  gravyr  af  J.  Cardon. 


scenen  med  dåvarande  major  Nordforss  såsom  andre 
direktör  för  Operan  och  öfverstelöjtnant  Karl  Bre- 
lin  för  talscenen.  "Anakreon  på  Samos"  var  emel- 
lertid den  sista  nya  stora  opera,  som  i  den  kungens 
tid  uppfördes  här  hemma. 

Torsdagen   den  14  juli   1803   gaf   den   kort   förut 
anlända   franska   truppen   sin   första   representation 


164 

på  Stora  operan,  och  både  konungen  och  hans  gemål 
samt  änkedrottningen  öfvervoro  densamma  uti  de 
griljerade  logerna.  Man  uppförde  Dalayracs  för- 
tjusande sångdram  ''Leon  ou  Le  chäteau  de  Monte- 
nero".  Då  konungen  inträdde  i  sin  loge,  mottogs  han 
af  hela  salongen  med  starka  handklappningar  för 
att  betyga  de  närvarandes  glädje  öfver  hans  åter- 
vunna hälsa.  Fransmännen  blefvo  ofantligt  om- 
tyckta af  vår  hufvudstadspublik  i  synnerhet  af  le 
beau  monde,  främst  af  teaterchefen  baron  Hamil- 
ton,  för  hvilken  ingenting  svenskt  dugde.  Mon- 
sieur Desguillons,  vår  gamle  bekante  från  Gustaf 
den  tredjes  dagar,  blef  entreprenör  för  sällskapet, 
som  räknade  flera  utmärkta  förmågor  bland  sig. 
Madame  Jolivet  gjorde  formlig  furor  genom  sina 
fioriturer  i  Boieldieus  ''Le  calife  de  Bagdad".  Hon 
återvände  till  Stockholm  1812  och  sjöng  då  några 
gånger  mot  Du  Puy  i  "Les  deux  prisonniers".  En 
annan  förträfflig  sångerska  var  Catherine  Angelier, 
vidare  madame  Ducaire,  och  herrarna  De  Lille,  An- 
gelier, Lavillette,  m.  fl.  Monsieur  Pitou  hänförde 
åhörarna  i  synnerhet  såsom  den  unge  älskaren  i  "Le- 
chäteau  de  Montenero"  och  såsom  kalifen  i  Bagdad. 
Då  en  ung  dam  af  societeten  yttrade  sin  förtjusning 
öfver  honom  och  fann  honom  vacker,  sade  dåva- 
rande öfverste  Skjöldebrand,  när  han  fick  höra  talas 
om  detta:  "Nå,  det  kan  lätt  gå  öfver.  Laga  bara, 
att  hon  får  se  honom  på  närmare  håll!" 

Den  mycket  teaterintresserade  Klas  Livijn  skref 
till  sin  vän  Hammarsköld  om  dem  följande  omdöme: 
"Med  fördomar  mot  Franska  teatern  gick  jag  dit, 
till  en  del  utan  dem  gick  jag  därifrån.     Onekligen 


165 

liafva  fransoserna  företräde.  De  spela  enligt  natu- 
ren, man  skulle  tro  dem  vara  i  den  ställning  de  spela. 
Så  väl,  så  naturligt  sker  det.  Jag  såg  en  spela  spets- 
bof,  och  han  gjorde  det  på  det  mest  intressanta  sätt. 
Jag  förstod  ej  livad  orden  betydde,  men  på  hvarje 
min  såg  jag,  livad  han  menade.  En  annan  agerade 
sprätthök  lika  förträffligt,  en  annan  åter  betjänt, 
och  det  på  det  mest  löjliga  sätt  i  världen.  Du  bör 
veta,  att  pjäsen  var  komisk.  —  Äfven  fruntimmer  na 
spelade  komiska  roller  oändligen  väl;  men  i  de  tra- 
giska, där  synes  de  kommit  öfverens  med  de  sven- 
ska att  täfla  uti  att  spela  galna.  De  känslofullaste 
grimaser  uppväcka  en  helt  och  hållet  motstridande 
tanke  hos  mig,  ty  andra  människor  hafva  af  naturen 
blifvit  begåfvade  med  den  häftigaste  instinkt  att 
klappa  i  händerna  vid  hvarje  känslofull  Danviks- 
fukt.  Jag  vet,  att  jag  inte  förstår  detta  ämne,  ty 
jag  har  inte  läst  Engels  mimik;  jag  har  kanske  för- 
vända begrepp  rörande  framställningssättet,  men 
jag  söker  natur.  Jag  vet,  att  jag  i  den  situationen 
ej  kunde  röra  mig  på  samma  sätt.  — " 

I  sammanhang  med  detta  Livijns  yttrande  om 
franska  truppen  torde  det  ha  sitt  intresse  att  an- 
föra, hvad  han  skrifver  till  samme  vän  om  framfö- 
randet af  Kotzebues  berömda  "Johanna  af  Montfau- 
con''  på  den  svenska  scenen:  "Jag  menar,  att  du  har 
läst  denna  pjäs  af  Kotzebue,  och  jag  tror,  att  du 
snart  skall  komma  att  förlika  dig  med  honom.  Per- 
sonerna speltes  äfven  ganska  väl,  i  synnerhet  Filip 
af  Hjortsberg.  Guntram  spelades  ock  utmärkt  väl, 
i  synnerhet  den  scenen,  hvarest  han  drar  dolken 
och  utropar:    "stål  för  guld".     Där  lyste  röf varan- 


166 

förarn  fram.  Fru  Deland,  som  spelte  Hildegard  ut- 
märkte sig  såväl  nu  som  flera  gånger  genom  sin 
oskyldiga  naivité.  Du  skulle  se  henne  spela,  jag  är 
alldeles  intagen  af  hennes  person  i  denna  forntidens 
dräkt;  det  språk  hon  talade,  allt  tecknade  en  af 
flyktade  tiders  oskyldiga  flickor,  som,  fastän  de  ej 
ägde  så  många  partier  och  kunde  sladdra  franska, 
dock    gjorde    sig    älskade    genom    kvinnans    högsta 


Klas  Livijn.     Efter  anonym  teckning. 

prydnad,  oskulden  och  ett  godt  hjärta.  Ja,  dess 
aktion  var  så  mästerlig,  att  jag  tviflar,  om  någon  i 
Sverige  kan  jämföras  med  henne.  Men  detta  kan 
jag  ej  säga  om  mamsell  Franck,  som  spelade  Jo- 
hanna. En  ful  figur,  en  af  débaucher  fördärfvad 
och  utmagrad  varelse,  steg  fram  att  predika  dygd, 
precis  som  en  bock  skulle  predika  återhållsamhet 
och  måttlighet  i  en  sädesåker.  Och  dessutom  hvilka 
anf aktningar!     Du  skulle  tro,  att  hon  vore  alldeles 


167 

rasande.  Förmodligen  anfäktade  sig  hela  den  svina- 
li jorden,  i  li vilken  Jesus  indref  djäflarna,  ej  så  fas- 
ligt, ty  snedsprång,  dängskutt  —  jag  kan  ej  finna 
några  mera  passande  uttryck  —  voro  så  förryckta, 
att  jag  i  hast  trodde  mig  flyttad  på  Danviken,  och 
åskådarna,  öfver  hvilka  en  häftig  klappningsanda 
nedkom  från  höjden,  kunde  just  ej  heller  öfvertyga 
mig  om  motsatsen.  Men,  bror,  dåningarna  de  voro 
mästerliga,  ty  hon  föll  ihop  som  en  fällknif.  Dess- 
utom skulle  hon  vara  sjuklig  utaf  sig,  så  det  var 
ganska  naturligt. 

Vet  du,  om  alla  präster  i  Svea  landom  öfverflyt- 
tade  alla  sina  fukter,  när  andan  faller  på  dem,  på  en 
präst,  skulle  denne  präst  ändå  ej  öfvergå  hennes  sätt 
att  uttrycka  sina  böner,  ty  de  voro  så,  att  faen  själf, 
om  han  fick  se  en  sådan  andäktig  läsare,  skulle  inte, 
om  han  också  hade  kontrakt  med  blodsunderskrift, 
våga  att  knipa  en  fattig  syndare.  Det  vore  ganska 
väl,  om  några  af  våra  nya  adjunkter  ville  fara  dit 
och  lära  sig  några  gester. 

Det  sorgliga  i  Johannas  belägenhet  verkade  så 
starkt  på  mina  känsliga  nerver,  att  jag  utbrast  i  gap- 
skratt. En  tre  eller  fyra  röster  hördes  göra  mig  säll- 
skap af  hjärtans  grund;  men  i  en  hast  grep  det  heder- 
värda publikum  sig  an  med  en  applåd.  Jag  trodde 
det  vara  en  pik  och  klappade  med,  men  —  hvad  tror 
du  väll  —  det  var  rena  allvaret;  på  min  ära  var  det 
inte  det.  Jo,  så  går  det,  när  man  tänker  i  fåvitsko. 
Men  redan  för  mycket  om  mamsell  Franck." 

När  man  läser  denna  Klas  Livijns  drastiska  be- 
skrifning  på  Maria  Francks  berömda  framställning 
af  Johanna  af  Montfaucon,  kan  man  förstå,  att  hon, 


168 

såsom  elev  af  den  ryktbare  franske  skådespelaren 
Monvel,  liksom  äfven  öfriga  agerande  i  de  tragiska 
scenerna  använde  den  högtrafvande  diktion  och  det 
starka  spelsätt,  som  fransmännen  ännu  i  dag  inom 
tragedien  till  en  viss  grad  bibehållit,  och  som  äfven 
de  tyska  skådespelarna  af  den  gamla  skolan  begag- 
nade. Såsom  deras  siste  framstående  representant 
får  man  väl  anse  den  för  några  år  sedan  aflidne  tra- 
gikern  Adalbert  Matkowsky,  den  siste  skådespelaren 
af  den  moraliska  halt,  som  Kousseau  i  så  kraftiga 
färger  skildrade  i  sitt  berömda  bref  till  d'Alembert. 
Alexandrinen  var  under  den  gustavianska  tiden  på 
vår  scen  erkänd  såsom  uttryckssättet  för  det  hög- 
stämda och  poetiska,  och  man  talade  den  så,  som  man 
af  fransmännen  fått  lära  sig  det.  På  samma  sätt  be- 
handlade man  sedermera  den  af  alexandrinens 
mästare,  Leopold,  så  omhuldade  femfotade  jamben. 
Men  man  betonade  ofta  nog  versmåttet  för  starkt  och 
framhäfde  rimmen  ända  till  öfverdrift,  hvarigenom 
en  oupphörligt  återkommande  höjning  och  sänkning 
af  rösten,  en  sjungande  entonighet  uppkom,  som  ut- 
tröttade åhörarna.  Några  af  de  sceniska  artisterna 
gingo  då  till  en  motsatt  ytterlighet  och  kastade  all- 
deles bort  det  rytmiska  framsägandet  af  versen.  I 
slutet  af  den  period,  med  hvilken  vi  här  sysselsätta 
oss,  lof ordades  till  exempel  Ahlgren,  Hjortsberg, 
Schylander,  Cederholm  och  fru  Kuhlman  för  att  de 
halkade  öfver  "de  tröttande  rimmen"  och  uttalade 
versen  som  prosa.  Detta  felaktiga  beröm  visar,  att 
de  öfriga  skådespelarna  hade  för  vana  att  framhålla 
rimmen  på  bekostnad  af  sammanhanget  och  trumfa 
fram  versmåttet,  så  att  det  slutligen  verkade  pinsamt 


169 

på  publiken.  Tragediens  hjältar  och  hjältinnor  rörde 
sig  icke  heller  på  scenen  på  vanligt  sätt,  utan  den  all- 
deles sträckta  öfverkroppen  liksom  drogs  upp  ur  höf- 
terna med  mer  eller  mindre  styfva  knän  under  ett 
långsamt  framskridande,  hvarvid  den  fot,  som  tog 
steget,  med  en  liten  stöt  sattes  i  golfvet.  När  man 
stod  stilla,  hvilade  hela  gestalten  på  den  ena  foten, 
under  det  att  den  andra  endast  med  tåspetsen  vid- 
rörde marken.  Gesterna  voro  öfverdrifna,  enligt 
nutida  begrepp,  och  råkade  vid  patetiska  utbrott  all- 
deles ur  jämnvikt.  Armarna  sågade  luften,  benen 
skrefvade,  och  händerna  skakades  våldsamt.  Ham- 
lets  visa  råd  till  de  agerande  voro  tydligen  alldeles 
okända  för  den  tidens  aktörer,  och  när  ändtligen  den 
store  brittens  underbara  skådespel  uppfördes  hos  oss, 
uteslöto  de  första  bearbetningarna  den  lärorika  sce- 
nen, såsom  saknande  intresse  för  publiken.  Dåtida 
tragedier  och  melodramer  både  på  vers  och  prosa  in- 
bjödo  också  formligen  de  uppträdande  till  ett  dylikt 
starkt  spelsätt  genom  de  oerhörda  skurkstreck  man 
där  begick  mot  hvarandra,  genom  de  jämmerfyllda 
klagolåtarna  i  ett  svulstigt  språk  och  de  gräsliga 
samvetskvalen  i  långrandiga  monologer.  Det  omta- 
las också  ibland  i  pressen,  huruledes  många  af  våra 
storheter  skreko  sig  hesa  redan  i  tragediernas  första 
akter  och  med  möda  kunde  genomföra  sina  roller  till 
slut.  1799  säger  Journalen,  då  den  i  en  anmälan  af 
en  nyutkommen  pjäs  omnämner,  att  öfversättaren 
bifogat  anvisningar  för  de  utförande,  huru  de  böra 
uttala  vissa  stycken,  och  att  sålunda  hufvudrollens 
innehafvarinna,  sedan  hon  vid  en  föregående  replik 
blifvit  påmind  att  deklamera  med  känsla,  nu  manas 


170 

att  tala  med  sansning:  "Hvar  och  en,  som  vet,  huru 
svårt  det  är  för  våra  aktriser  att  iakttaga  den  senast 
föreskrifna  regeln,  skall  visst  erkänna  denna  öfver- 
sättarens  erinran  för  i  allmänhet  både  giltig  och 
nödig."  Det  var  mot  denna  onatur  i  talet  vår  genia- 
liske de  Broen  på  sin  tid  ehuru  förgäfves  inlade 
sin  gensaga,  då  han  uppträdde  i  Leopolds  tragedi 
"Oden".  En  af  de  främsta  skådespelarna  från  århun- 
dradets början,  Gustaf  Åbergsson,  dref  den  franska 
skolans  maner  till  det  yttersta.  Hans  tragiska  li- 
delsefullhet och  svulstighet  var  svår.  I  de  starka 
scenerna  skrek  han  ut  orden,  eller  också  hväste  han 
fram  dem  och  rullade  med  ögonen,  men  beundrades 
mycket  af  alla,  som  hyllade  den  skolans  grundsat- 
ser, och  de  voro  den  tiden  de  allra  flesta.  Men  samme 
man  var  också  samma  skolas  lärjunge  i  komedispe- 
landet, det  vill  säga  högst  utmärkt.  En  sådan 
grandseigneur  som  han  har  ingen  framställt  hvar- 
ken  förr  eller  senare,  liksom  heller  ingen  öfverträf- 
fat  honom  såsom  Tartuffe.  På  samma  sätt  var 
Hjortsberg  i  högsta  måtto  förträfflig  i  den  Mo- 
liéreska  komedien,  bland  annat  såsom  Mascarille  i 
"De  löjliga  preciöserna",  "Den  girige"  och  framför 
allt  såsom  Orgon  i  "Tartuffe",  i  hvilka  pjäser  han 
af  Monvel  undervisats  i  det  franska  spelsättet.  Per- 
soner, som  sedermera  sett  samma  stycken  utföras  i 
Paris,  försäkrade,  att  det  till  och  med  i  detaljerna 
funnos  förvånande  likheter  mellan  honom  och  de 
franska  artister,  hvilka  utförde  hans  roller,  något 
som  visar,  huru  väl  de  Moliéreska  traditionerna  be- 
yarats  genom  århundradena. 

Till  den  tragiska  öfverdriften  i  spel  och  tal  kom- 


171 

mo  äfven  de  förkonstlingar,  livari  vissa  skådespe- 
lare under  årens  lopp  förirrade  sig.  1809  klagar  en 
kritiker  öfver  primadonnans  alltför  breda  uttal,  så 
att  hon  sade  tjarlek  och  hjärta  i  stället  för  kärlek 
och  hjärta.  En  af  vår  scens  prydnader  under  förra 
hälften  af  1800-talet,  Olof  Ulrik  Torsslow,  försva- 
gade intrycket  af  sin  härliga  röst  genom  det  till- 
gjorda  sätt,  på  h vilket  han  efter  en  tioårig  teater- 
verksamhet började  framsäga  orden  vid  de  patetiska 
utbrotten  i  tragedien.     Till  exempel: 

För  fosterlandets  väl  och  för  dess  gamla  lagar 
jag  offrat  all  min  kraft  i  nätter  som  i  dagar. 

Här  fördubblade  han  konsonanten  g  i  rimorden 
och  lade  tonvikten  på  sista  stafvelsen,  så  att  det  blef 
laggår  och  daggar.  Dessutom  uttalade  han  i  all- 
mänhet vokalen  a  i  ett  mycket  högt  tonläge.  Dessa 
hans  maner  öfverskyldes  naturligtvis  af  framställ- 
ningens stora  förtjänster  i  öfrigt,  genom  livars  sju- 
dande värma  och  stormande  kraft  han  ovillkorligen 
ryckte  den  stora  publiken  med  sig,  om  han  än  stötte 
en  och  annan  estetisk  finsmakare  för  hufvudet.  Men 
han  fick  efterapare,  som  under  årtionden  fortplan- 
tade detta  konstlade  sätt  att  tala,  utan  att  äga  hans 
geni,  och  då  blef  det  mindre  njutbart.  Många  bland 
oss  äldre  minnas  nog  ännu  från  ungdomstiden  med 
ett  småleende,  hur  det  talades  och  agerades  på  lands- 
ortsscenen, när  de  dåtida  tragedierna  och  melodra- 
merna framfördes  efter  de  traditioner  dessa  skåde- 
spelare hade  från  "den  stora  tiden".  Och  för  mina 
öron  ljuda  ännu  efter  m^r  än  fyrtio  år  Nils  Almlöfs 
sätt  att  framsäga  några  rader  i  en  af  Edvard  Bäck- 


172 

ströms   enaktare,   där   han   utförde   den   ålderstigne 
Gustaf  Vasa: 

"Och   landet  blef   fritt, 
ty  hvar  gjorde  sitt, 
och   ingen   var   rädd  hos   herr   Gösta!" 

De  två  första  raderna  började  han  i  vanlig  ton, 
men  åkte  mot  slutet  af  dem  upp  i  hög  diskant.  Den 
sista  raden  däremot  fördes  småningom  nedåt  i  den 
djupaste  bas.  Och  han  ansågs  ändå  ha  modifierat 
sig  efter  den  nyare  tidens  fordringar. 

I  komedien  och  lustspelet  agerade  och  talade 
man  för  öfrigt  långt  friare  och  naturligare,  ty  man 
rörde  sig  där  mera  på  verklighetens  grund,  om  än 
skådespelarna  stodo  uppställda  i  en  rad  nere  vid 
rampen  och  aldrig  fingo  vända  ryggen  åt  åskådarna. 
Mot  detta  stela  och  det  dagliga  lifvet  föga  motsva- 
rande spelsätt  bröts  hos  oss  först  i  slutet  af  1840- 
talet,  sedan  Carl  Sundberg  en  längre  tid  studerat 
de  utländska  teatrarna,  hvarunder  han  äfven  vista- 
des tio  månader  i  Paris,  och  framför  allt  efter 
Edvard  Stjernströms  utrikes  resor.  På  hans  scen, 
den  dåvarande  Mindre  teatern,  infördes  det  moderna 
franska  konversationsstycket,  och  de  unga  franska 
realisterna,  en  Augier,  en  Sardou,  blefvo  där  gifna. 
I  midten  af  1850-talet  väckte  det  formlig  sensation, 
då  vid  ridåns  uppgång  till  en  af  den  förres  komedier 
de  spelande  sutto  kring  den  öppna  cheminéen  på 
vänstra  sidan  af  scenen  i  stället  för  att  som  vanligt 
stå  nere  vid  rampen.  De  som  mäktigt  bidrogo  till 
det  realistiska  spelets  införande  på  våra  scener  i  slu- 
tet af  1850-talet  voro,  utom  Stjernström  själf,  Knut 


173 

Almlöf  och  hans  hustru,  född  Betty  Deland,  liksom 
på  kungliga  scenen  Edvard  Swartz,  med  hvilken  det 
psykologiska  rollstudiet  kan  sägas  hos  oss  ha  tagit 
sin  början,  Elise  Hwasser,  född  Jacobsson,  och  han, 
som  tog  upp  manteln  efter  de  patetiska  älskarna  från 
fyrtio-  och  femtiotalen,  Axel  Elmlund.  Jag  behöfver 
härvidlag  endast  erinra  om  de  sistnämndas  berömda 
återgifvande  af  "Hamlef  och  ''Jane  Eyre"  på  1850- 
talet  samt  "Fäktaren  från  Ravenna"  1862. 


För  att  nu  återvända  till  Desguillons  franska 
trupp,  spelade  den  en  gång  i  veckan  på  Operan  och 
två  gånger  i  veckan  komedi  på  Arsenalsteatern. 
Den  2  april  1805  fick  den  till  och  med  den  äran  att 
gifva  galaspektaklet  vid  drottningens  kyrktagning, 
livarvid  operan  "Dido''  uppfördes  och  bevistades  af 
konungen,  drottningen,  kronprinsen,  hertiginnan 
samt  prinsessorna  Sofia  Vilhelmina  och  Sofia  Alber- 
tina. Man  förvånar  sig  med  skäl  öfver,  att  ej  de 
svenska  skådespelarna  fingo  uppträda  vid  ett  sådant 
tillfälle,  men  måhända  ville  konungen  därmed  tyd- 
ligt markera  sin  tilltagande  ovilja  mot  institutio- 
nen. Fransmännen  voro  engagerade  för  tre  år,  men 
då  de  en  afton  längre  fram  på  våren  uppförde  "Ma 
tante  Aurore",  sårades  konungens  grannlagenhet 
ännu  en  gång  af  en  prinsessas  underbara  missöden. 
Det  förekommer  i  detta  Boieldieus  sångspel  en  scen, 
där  det  ur  en  roman  uppläses  en  berättelse  om  en 
prinsessa,  som  i  en  skog  öfverfallits  af  stråtröfvare 


174 

och  i  en  något  oordnad  toalett  fastbundits  vid  ett 
träd,  hvarvid  några  mindre  vördnadsfulla  repliker 
växlas.  Detta  uppväckte  konungens  högsta  vrede, 
och  truppen  afskedades  ögonblickligen  genom  ett 
kungligt  bref  af  den  13  maj. 

Äfven  ett  par  italienare  blefvo  under  Gustaf  IV 
Adolfs  tid  anställda  vid  Kungliga  teatern.  Direk- 
tionen hade  nämligen  varit  betänkt  på  att  lifva 
Operans  verksamhet  genom  sångpersonalens  för- 
stärkning, och  sångmästaren  Croelius  utsändes  för 
detta  ändamål  till  Italien.  Där  engagerade  han  en 
kastratsångare  Sebastiani  och  en  signora  Giulia 
Angelucci.  Den  förre  kom  emellertid  aldrig  att  upp- 
träda på  scenen.  Direktionen  hade  försport  en  all- 
männare motvilja  mot  personen  och  vågade  där- 
för icke  släppa  fram  honom  annat  än  vid  några  kon- 
serter. En  recensent  skref  om  honom:  "Med  en  hes 
stämma  i  de  gröfre  tonerna  släpar  han  sig  till  de 
finare  genom  en  j  amning,  som  man  måste  ha  ett 
modernt  italienskt  öra  för  att  icke  finna  högst  obe- 
hagligt." Signora  Angelucci  var  alldeles  omöjlig 
som  skådespelerska.  Hon  uppträdde  endast  en  enda 
gång  och  gjorde  då  komplett  fiasko.  Som  sångerska 
hade  hon  dock  ganska  stora  förtjänster,  ehuru  rösten 
hvarken  var  stor  eller  fyllig,  men  hon  hade  den  full- 
ständigt i  sitt  våld  och  kunde  göra  med  den  hvad 
hon  ville.  Rullader,  passager,  löpningar  och  fiori- 
turer  förekommo  därför  i  hennes  sång  ymnigare  än 
den  goda  smaken  medger.  Det  hände  ej  så  sällan, 
att  både  rytm  och  melodi  försvunno  i  grannlåterna. 
Erik  Gustaf  Geijer  skrifver  i  ett  bref,  hvari  han 
omtalar,  att  han  varit  på  en  Crusellkonsert :    "Ingen 


175 

m:me  Angelucci!  Ingen  Sebastian!!  Hvarmed  jag 
var  rätt  nöjd.  Jag  har  hört  dem  en  gång  och  kan 
därmed  vara  belåten.  Det  är  ej  röst  utan  fågel- 
sång —  och  fula  fåglar!" 

Med  några  resande  landsmän  vann  signoran  där- 
emot ett  utomordentligt  bifall,  då  de  uppförde  en 
liten  operett  "/?  brutto  fortunato".  Denna  pjäs  gaf 
anledning  till  ett  lustigt  impromptu  af  skalden 
Oxenstierna.  Kellgren  brukade  likna  honom  vid  en 
elektrofor,  som  man  ej  kunde  vidröra  utan  att  fram- 
locka gnistor.  Ehuru  hans  infall  voro  mer  lekande 
än  sårande,  undsluppo  honom  dock  sådana,  hvilkas 
udd  var  hvass.  På  en  soaré  hos  dåvarande  öfver- 
hofmästarinnan,  grefvinnan  de  la  Gardie,  för  hvil- 
ken  den  storväxte,  fule  baron  Bennet  gjorde  sin, 
som  det  påstods,  framgångsrika  kur,  ifrågasatte  man 
att  öfverflytta  stycket  till  svenska.  Någon  anmärkte 
därvid,  att  man  då  måste  ändra  titeln,  ty  hur  skulle 
det  låta,  om  man  återgaf  den  med  "det  lyckliga  fula 
kreaturet"?  Oxenstierna,  som  under  samtalet  suttit 
afsides  och  ritat  af  ett  symönster,  skref  då  på  en 
papperslapp: 

"Ehvad    man    ock    må    prata, 
så  öf versätts   det   lätt: 
'La   briitta   fortunata'  — 
'Du  lycklige  Bennet!'" 


176 

Den  franska  truppen  hade  under  sin  härvaro  spe- 
lat flera  operetter,  som  vunnit  publikens  synnerliga 
behag,  och  som  efter  deras  afresa  öfversattes  och 
bibehöllo  sin  stora  popularitet,  såsom  den  nyss- 
nämnda "Califen  i  Ba*gdad'\  hvilken  redan  vid  sitt 
första  framträdande  i  Paris  1801  rönte  en  stormande 


Lars  Hjortsberg  såsom  Géronte. 


framgång  och  ända  in  i  senaste  tid  setts  med  nöje. 
Hos  oss  har  den  gått  hundrafemtio  gånger  och  gafs 
senast  1863.  I  "Målaren  och  modellerna",  hvars  mu- 
sik af  Méhul  "yrar  af  rikedom,  yppighet  och  glädje" 
enligt  Geijers  uttryck,  var  Hjortsberg  en  öfverdådigt 
rolig  Pelle  Jonson  Krycka  och  Deland  en  icke  min- 
dre förträfflig  Räfklo.     Operetten  har  på  Kungliga 


177 

operan  gått  närmare  tvåhundra  gånger  och  stod  än- 
nu 1886  på  repertoaren.  Vidare  "En  egendom  till 
salu'\  ''Argsinte  gubben''  och  "Slottet  Montenero" 
med  Jeannette  Wässelius  och  Axel  Cederholm  i  de 
bägge  älskandes  partier  och  Anne-Sofie  Frodelius  så- 
som Veneranda,  alla  tre  förträffliga.  I  synnerhet 
lär  Cederholm  utfört  sin  roll  så  naästerligt,  att  man 
gärna  öfversåg  med  hans  svaghet  som  sångare. 
Stycket  uppfördes  på  de  kungliga  scenerna  hundra- 
sexton gånger,  men  en  repris,  som  man  på  1870-talet 
försökte  på  Djurgårdsteatern,  misslyckades.  Méhuls 
enaktsoperett  "Den  föregifna  skatten"  upplefde  hun- 
dra föreställningar  med  Hjortsberg  i  girigbuken 
Gérontes  roll  och  Deland  såsom  den  listige  betjänten 
Crispin,  sedermera  spelad  af  Karl  Fredrik  Berg.  Uti 
"Intrigen  i  fönstren"  med  musik  af  Isouard  fick  pu- 
bliken skåda  något  alldeles  nytt  i  dekorationsväg,  i 
det  fonden  upptogs  af  ett  stort  trevåningshus,  där 
man  kunde  genom  fönstren  se  allt,  som  passerade  i 
rummen.  Hjortsberg  spelade  där  en  olycklig  älskare, 
en  skefögd,  fjäskig  tapetserare,  som  stammade,  och 
han  skämde  naturligtvis  icke  bort  rollen.  Pjäsen  är 
en  bland  de  längsta  enaktare  som  finnes,  ty  den  räc- 
ker i  nära  två  timmar.  I  treaktsfarsen  "Herr  des 
Chalumeaux"  med  musik  af  Gaveaux  beundrades 
samspelet  mellan  Deland  i  titelrollen  och  Hjortsberg 
såsom  hans  "gosse".  "Det  skall  på  livad  scen  som 
helst  räknas  såsom  mästerligt",  skrifver  en  dåtida 
antecknare.  En  enaktare,  som  också  obeskrifligt  be- 
hagade publiken,  var  "Den  förmente  prinsen"  med 
kuplettmusik  af  konsertmästaren  Miiller.  Pjäsen  är 
i  och  för  sig  en  ren  obetydlighet.  Skräddaren  Nadel 
Svenska  teatern,  II.  12 


178 

får  genom  ett  bref  veta,  att  landets  arfprins  reser 
omkring  inkognito,  och  tror  nu,  att  hans  förrymde 
son,  som  just  i  detsamma  återkommer  hem  efter 
många  års  frånvaro,  är  "hans  durehlauchtighet,  lan- 
dets uppgående  sol,  den  allernådigste  prinsen".    Han 


Lars  Hjortsberg  såsom  tapetseraren  Salinette. 


sätter  fram  dubbla  stolar  åt  honom  och  krusar  och 
fjäsar  på  alla  möjliga  sätt,  tills  han  efter  en  stund 
upplyses  om  rätta  förhållandet.  Det  är  alltsammans. 
Men  då  publiken  såg  Hjortsbergs  minspel,  när  han 
satt  på  skräddarbordet  och  läste  brefvet  tvärsöfver 
bägge  sidorna,  hvarigenom  de  befängdaste  meningar 
uppstodo,  som  han  alls  icke  kunde  begripa,  kiknade 


179 

den  af  skratt.  Det  lilla  stycket  kvarstod  på  spellistan 
i  trettio  år  och  gafs  hundratrettiofem  gånger  tack 
vare  Hjortsbergs  öfverdådigt  rolige  Nadel.  Man  för- 
sökte på  1850-talet  ett  par  gånger  att  ge  det  ånyo 
men  utan  någon  framgång.  Hjortsberg  var  en 
mästare  i  att  skapa  roller,  att  bortkasta  sin  egen  in- 


Lars  Hjortsberg  såsom  Nadel. 


dividualitet  för  att  framstå  i  en  helt  ny  skepnad,  så 
att  karaktär,  minspel,  stämma  och  åtbörder  samman- 
smälte till  den  figur  han  ville  återge.  På  det  sättet 
lyckades  han  ofta  att  af  bara  skräp,  som  nu  denne 
"förmente  prins",  göra  en  kassapjäs.  Det  finns  en 
anekdot  om  det  stycket  och  Hjortsberg.  Edelcrantz 
ville  ej  ge  det,  oaktadt  Nordforss  öfversatt  det,  eme- 


180 

dan  han  ansåg,  att  det  icke  kunde  behaga  publiken. 
Hjortsberg,  som  genast  hade  klart  för  sig,  hvad  han 
kunde  göra  af  Nadels  roll,  var  däremot  af  en  annan 
mening,  envisades  att  få  upp  det  på  repertoaren  och 
garanterade,  att  det  skulle  gå  femtio  gånger.  "Ja, 
kan  herrn  det",  sa'  Edelcrantz,  "så  ska'  herrn  också 
få  recetten  för  femtionde  uppförandet."  "Tack",  sva- 
rade Hjortsberg,  "men  jag  anhåller  att  få  skriftligt 
på  det  löftet."  Direktören  log  och  villfor  Hjortsbergs 
begäran.  Pjäsen  uppfördes  och  gick  med  lysande 
framgång  på  grund  af  Hjortsbergs  mästerliga  spel. 
Det  drog  om  ett  par  år,  ty  den  tiden  filade  man  icke 
på  med  samma  stycke  dag  efter  dag,  tills  det  var 
utspeladt,  men  då  pjäsen  omsider  gafs  för  femtionde 
gången,  och  publiken  efter  slutet  ined  vanligt  jubel 
hälsat  den  store  skådespelaren,  uttryckte  direktören 
sin  glädje  öfver  "det  fulla  huset".  "Jag  är  också  rätt 
glad",  replikerade  Hjortsberg,  "ty  recetten  är  min." 
—  "Hvad  säger  herrn  1  Är  herrn  galen f'  —  "Nej", 
svarar  Hjortsberg  och  tar  fram  direktörens  skriftliga 
förbindelse,  "här  har  jag  beviset." 


Den  håg  för  teatraliska  nöjen,  som  under  tjusar- 
konungens  dagar  så  småningom  bemäktigat  sig  alla 
klasser,  fortlefde  ännu  under  Gustaf  IV  Adolfs  rege- 
ring. Karakteristiskt  är  till  exempel  Adlerbeths 
meddelande  till  Rosenstein  år  1798,  att  också  i  Sun- 
nerbo,  "en  af  det  magra  Smålands  magraste  bygder", 
uppfördes  komedier  af  ett  skådespelarband,  som  van- 


181 

drade  omkring  till  herrgårdarna  och  till  och  med 
"vänj de  bönder  och  tjänstefolk  vid  detta  sublima 
nöje".  Inom  hofvet  och  societeten,  hos  Kudbecks, 
Cronstedts,  Paykulls,  Heivigs,  m.  fl.  spelades  flitigt 
sällskapsteater  liksom  inom  de  då  mycket  talrika 
sällskapsordnarna.  Mot  slutet  af  1700-talet  instifta- 
des sällskapet  ''Nytta  och  nöje",  hvilket  fick  ett  väl- 
digt uppsving,  sedan  dåvarande  öfverste  Skjölde- 
brand  under  åren  1802  till  1805  blifvit  detsammas  sty- 
resman. Det  hade  sina  sammankomster  i  Kirsteinska 
huset  vid  Munkbron  och  gaf  både  svenska  och  fran- 
ska spektakler  samt  konserter.  Där  glänste  såsom 
skådespelerskor  den  vackra  mamsell  Betty  Edman, 
sedermera  gift  med  handlanden  Åbom,  och  mamsell 
Kristina  Wikmanson,  sedermera  gift  med  den  blif- 
vande  förste  direktören  för  Kungliga  teatern,  presi- 
denten Per  Westerstrand.  På  herrsidan  utmärkte  sig 
köpman  Winberg  och  den  unge  Axel  Lindgren,  seder- 
mera expeditionssekreterare  och  redaktör  för  tidnin- 
gen Granskaren.  Man  uppförde  bland  mycket  an- 
nat "Tancred  och  Clarinda'\  med  ord  och  musik  af 
Skjöldebrand,  samt  en  lustig  och  kvick  operett  af 
Litteraturtidningens  utgifvare,  sedermera  kanslirå- 
det och  rikshistoriografen  Gösta  Silverstolpe,  ''Det 
Kantiska  giftermålet",  likaledes  med  musik  af  Skjöl- 
debrand. Den  löjliga  hufvudpersonen,  professor  En- 
cyclopedini,  spelades  af  författaren  själf,  som  till  sitt 
yttre  var  liten  och  puckelryggig,  hvarför  han  af  sina 
motståndare,  fosforisterna,  erhöll  vedernamnet  "rek- 
tor silfverpuckel".  Äfven  inom  det  1805  stiftade  säll- 
skapet "Nytta  af  enighet"  utöfvades  en  stor  drama- 
tisk   verksamhet.    Dess    ännu    bevarade    "Repertoir 


182 

öfver  de  Théätre-Piécer  som  finnas  och  kunna  spelas*' 
upptager  namn  på  icke  mindre  än  fyrtio  teaterstyc- 
ken, bland  hvilka  det  största  antalet  utgöres  af  Kot- 
zebueska  dramer  och  lustspel,  men  äfven  sådana  styc- 
ken som  "Kapten  Puff"  och  "Diedrich  Menschen- 
schräck"  förekomma.  Bland  de  spelande  kunna  vi 
nämna  medlemmar  af  familjerna  Rosenholm,  Adler, 
Feychting,  Tollstén,  Norsell,  Gusten,  Hamberg,  Lilli- 
ander  och  Lindborg,  hvilken  senare  var  mycket  verk- 
sam och  med  förkärlek  tycks  ha  spelat  de  Hjortsberg- 
ska  rollerna  t.  ex.  i  "Juden"  och  "Doktor  Petit". 
På  affischerna  framskymtar  äfven  namnet  Bong,  som 
tillhörde  en  då  från  Kungliga  teatern  afskedad  aktör, 
hvilken  nu  försökte  sig  på  att  utföra  Schylanders 
mästerliga  skapelse  mor  Greta  i  "Qvinnorna  och  för- 
troendet", och  en  ung  mamsell  Dytz,  som  spelade  Lisa 
Spitsenas  i  "Kapten  Puff"  och  sedan  kom  till  de  re- 
sande teatersällskapen  samt  vid  hög  ålder  slutade  så- 
som komparspåkläderska  vid  Kungliga  operan.  Säll- 
skapet upplöstes  1815,  och  medlemmarna  ingingo  i 
den  då  nyinstiftade  "Auroraorden". 

År  1800  hade  en  så  kallad  "Dramatisk  société", 
som  skulle  ge  några  skådespel,  bildats  af  ett  sällskap 
unga  herrar,  hvaribland  märktes  bröderna  Stackel- 
berg,  den  ene  sedermera  öfverstekammarjunkare,  den 
andre  generalmajor,  Karl  Brelin,  sedermera  andre 
direktör  vid  Kungliga  dramatiska  scenen,  Gösta  La- 
gerbjelke,  sedermera  förste  direktör  för  Kungl.  M:ts 
hofkapell  och  spektakler,  statsråd  och  en  af  rikets 
herrar,  samt  Gustaf  Fredrik  Åkerhjelm,  likaledes  en 
blifvande  kunglig  teaterchef  och  statsråd.  De  fingo 
af  konungen  tillstånd  att  för  sin  första  föreställning 


den  21  februari  1800  begagna  den  Dramatiska  teatern 
och  inbjödo  dit  hela  liofvet  och  öfriga  bekanta  i  huf- 
vudstaden.  Man  spelade  Arnaults  tragedi  ''Marins 
å  Minturnes"  och  ett  lustspel.  En  dåtida  brefskrif- 
vare  omtalar,  att  pjäserna  hade  en  framgång  långt 
öfver  hvad  publiken  vågat  hoppas,  i  all  synnerhet 
lär  Brelin  ha  spelat  titelrollen  förträffligt,  och  man 
sade  till  och  med,  att  han  liknade  den  store  franske 
skådespelaren  Lekain.  Filip  Jennings  hade  varit  en 
häftigt  gestikulerande  Geminius,  i  synnerhet  var 
hans  högra  arm  som  vanligt  i  full  verksamhet,  men 
som  han  också  efter  vanligheten  ej  kunde  sin  roll, 
hade  han  nu  som  alltid  varit  Filip  Jennings,  utom 
det  att  han  nu  ovanligt  nog  var  litet  rädd  och  timid. 
Efterpjäsen  hette  "Les  petites  maisons  ou  la  rencon- 
tre  de  famille",  caricature  dramatique  en  1  acte  et  en 
prose,  melée  d'ariettes  et  de  vaudevilles,  par  un  mem- 
bre  de  la  société  dramatique,  och  säges  ha  varit  char- 
mant. Den  var  skr if ven  af  Gösta  Lagerbjelke,  h vil- 
ken man  jämförde  med  Moliére  såsom  på  en  gång 
författare  och  aktör.  Personerna  voro  föreståndaren 
på  dårhuset,  Kenaud  Stackelberg;  en  half galen  char- 
latan, nyligen  ditkommen,  Lagerbjelke;  hans  fyra 
söner,  alla  half  galna;  en  poet,  hvars  kläder  hängde 
i  trasor,  Axel  de  la  Gardie;  en  elegant  småherre,  kär 
i  sig  själf,  August  Adelsvärd;  en  musikvurm,  som 
gjorde  allt  taktmässigt,  Gustaf  Åkerhjelm;  samt  en 
sentimental  och  romanesk  tok,  Adolf  Stackelberg, 
hvilken  skickade  sig  såsom  en  väl  öfvad  aktör.  Pjä- 
sen var  full  af  kvickhet  och  infall,  och  förlöjligade 
alla  möjliga  svagheter.  Den  hade  en  lysande  fram- 
gång, roade  och  behagade  allmänt.     Applådisseman- 


184 

ger  utan  all  ända!  Sedan  ridån  fallit,  ropade  man  på 
författaren.  Eidån  drogs  upp,  författaren  kom  in 
på  scenen,  bugade  sig  och  sade:  "Messieurs,  c'est  une 
seconde  caricature  que  vous  voulez",  och  gick  sin 
väg.  Nya  fördubblade  applådissemanger !  Bravo, 
bravissimo!  ropades  med  entusiasm.  Hertig  Karl 
var  i  synnerhet  den,  som  gaf  signal  härtill.  Konun- 
gen och  drottningen  voro  där  inkognito  i  griljerad 
loge. 

Äfven  hos  hertigparet  af  Södermanland  njöt  man 
liksom  i  forna  dagar  af  sällskapsteaterns  förströelser, 
och  det  höga  herrskapet,  som  med  stort  nöje  åsett 
uppförandet  af  Arnaults  tragedi,  instiftade  i  slutet 
af  samma  år  en  "Dramatisk  Académie",  som  skulle 
ge  sin  första  representation  för  att  fira  konungens 
hemkomst  från  Kyssland.  Stadgar  trycktes,  där  in- 
gressen lyder:  "Öfvertygad  om  det  allmänna  värde, 
som  ett  hälft  århundrades  oafbruten  skygd  och  upp- 
muntran ifrån  Thronen  i  detta  Land  gifvit  Scenens 
ädlare  nöjen,  har  Hans  Kongl.  Höghet  Hertigen  af 
Södermanland,  för  att  inom  ett  valdt  Samfund  förena 
smaken  för  dessa  yrken  och  behagen  af  deras  ut- 
öfning,  med  Konungens  nådiga  bifall,  under  namn  af 
Dramatisk  Académie  inrättat  en  société  och  till  dess 
efterlefnad  fastställt  följande  stadgar."  I  dessa  be- 
stämdes ledamöternas  antal  att  börja  med  till  två- 
hundra, dels  honoraire,  dels  arbetande.  Hertigen 
täcktes  själf  åtaga  sig  akademiens  högsta  styrelse, 
liksom  hertiginnan  täcktes  under  sitt  enskilda  nådiga 
hägn  taga  de  damer,  som  i  akademien  ingingo. 
Tvenne  ombudsmän,  tvenne  ordningsmän  och  en  sek- 
reterare skulle  utses.    Dessutom  tillsattes  ett  utskott 


185 

af  sex  ledamöter,  h vilka  jämte  akademiens  ständige 
sekreterare  skulle  bestämma  värdet  af  de  pjäser,  som 
på  svenska  eller  franska  språket  inlämnades  och  ut- 
dela belöningsmedaljer  åt  författarna.  Årsaf giften 
bestämdes  till  tolf  riksdaler,  men  ogifta  damer  befria- 
des från  densamma.  Kallelse  till  allmän  samman- 
komst skulle  ske  genom  tillkännagifvande  i  tidnin- 
gen Dagligt  allehanda. 

Den  12  december  kallades  ledamöterna  till  repe- 
tition på  en  tillämnad  balett,  för  hvilken  liofbalett- 
mästaren  Terrade  förut  gifvit  enskilda  lektioner  åt 
deltagarna.  Idén  till  densamma  var  att  Terpsikore, 
föreställd  af  kammarfröken  Ebba  Modée,  som  var 
mycket  väl  växt  och  dansade  syperbt,  inträdde  med 
fyra  dansande  par.  Efter  en  stund  afbryter  hon  de- 
ras dans  och  framvinkar  ett  par,  klädda  i  spanska 
dräkter,  som  dansa  fandango:  den  bildsköna  grefvin- 
nan  Aurora  Gyldenstolpe,  sedan  gift  Wetterstedt,  och 
blif vande  generalmajoren  Karl  Cederström.  Där- 
efter dansade  figuranterna  åter,  tills  Terpsikore 
framvinkade  ett  engelskt  par,  som  dansade  en  ma- 
trosdans: grefvinnan  Mina  Gyldenstolpe,  född  de 
Geer,  och  sedermera  öfversten  Adolf  Djurklon;  där- 
efter en  fransk  dans  af  grefvinnan  Gösta  Piper,  född 
du  Kietz,  och  Adolf  Stackelberg.  Sist  utfördes  en 
kosackdans  af  hoffröken  Jacquette  Cederström  och 
Kasimir  Keuterskiöld,  sedermera  generallöjtnant. 
Detta  sista  par  lär  ha  öfverträffat  alla  de  andra  i 
behag  och  lätthet.  Efter  repetitionen  var  bal  och 
supé,  under  hvilken  hertigen  föreslog,  att  man  till 
firande  af  konungens  hemkomst  borde  uppföra 
Gustaf  den  tredjes  dram  ''Gustaf  Adolfs  ädelmod". 


186 

hvartill  rollerna  utdelades.  Pjäsen  skulle  ges  på 
slottsteatern,  om  konungen  ville  upplåta  den  till  sin 
farbrors  disposition,  eller  också  på  Dramatiska  tea- 
tern. Man  repeterade  med  all  ifver,  då  i  början  af 
följande  år  från  konungen  ankom  svar,  att  han  hvar- 
ken  ville  upplåta  slottsteatern  ej  heller  gillade,  att 
den  "Dramatiska  Aeadémien"  finge  begagna  Drama- 
tiska teatern.  Hela  saken  gick  således  om  intet,  och 
den  tilltänkta  "Dramatiska  Aeadémien"  upplöstes. 

Konungens  återkomst  högtidlighölls  i  stället  ge- 
nom en  af  Oxenstierna  författad  "Mythologisk 
Scene'\  som  den  13  januari  1801  uppfördes  i  hertigens 
audiensrum,  hvilket  med  mycken  konstnärlighet  blif- 
vit  inredt  till  ett  Valhall.  Odens  roll  utfördes  af 
grefve  Hampus  Mörner  och  Friggas  af  friherrinnan 
Munck,  född  Hebbe,  hvilken  lär  ha  varit  "vacker  som 
en  dag".  Deras  söner  Yngve,  Sigurlam  och  Sköld 
framställdes  af  friherrarna  Klas  Flemming  och  Axel 
Lagerbjelke  samt  grefve  Axel  Otto  Mörner.  Major 
Karl  Brelin  var  Brage  och  friherre  Jöns  Kurck  Her- 
mod.  Dessutom  spelades  åtskilliga  gudar  och  hjäl- 
tar af  friherrarna  Eeinhold  Adelsvärd  och  Vilhelm 
Klinckowström,  herr  Johan  Gabriel  Aminoff,  m.  fl. 
Hela  festen  var  särdeles  smakfullt  anordnad,  efter 
hvad  Leonard  Hauswolff  meddelar  oss. 

Hos  konungen  på  Drottningholm  brukade  man 
också  i  början  af  hans  regering  rätt  ofta  inom  hof- 
kretsen  ge  dels  operor  dels  småp jäser,  vid  hvilkas  ut- 
förande artister  både  från  sångscenen  och  från  Dra- 
matiska teatern  befalldes  att  biträda.  Men  den  fri- 
kostighet, som  den  konstälskande  Gustaf  III  visat 
skådespelarna,   var   nu    försvunnen,    och    den    spar- 


187 

samme  Gustaf  IV  bestod  dem  en  dagaflöning  af  en- 
dast tjugufyra  skillingar.  Teaterdirektionen  gjorde 
väl  häremot  invändningar  och  framhöll,  att  till  ex- 
empel på  hösten  resorna  ditut  voro  både  farliga  och 
ofta  ganska  långsamma,  så  att  man  på  vägen  be- 
höfde  nägon  slags  förfriskning,  frukost  eller  dylikt, 
och  då  förslogo  ej  tjugufyra  skillingar  långt.  Men 
konungens  svar  lydde:  "De  få  ej  någon  annan  rese- 
voiture,  de  skola  så  färdas,  om  jag  ock  skulle  allt  in- 
till februari  månad  finna  för  godt  att  här  kvar- 
blifva;  det  är  nog,  att  jag  dem  det  befaller,  ej  heller 
skola  de  undfå  ett  enda  runstycke  mera  i  dagtrakta- 
mente." Nöjet  att  fara  till  hofs  var  sålunda  ganska 
ringa,  men  det  upphörde  också  snart  nog  på  grund 
af  konungens  tilltagande  ovilja  mot  teatern.  Hof- 
vets  damer  och  herrar  roade  sig  i  stället  med  att 
själfva  uppträda  på  tiljan.  I  synnerhet  blef  det  nya 
århundradets  första  år  rikt  på  lustbarheter.  Den  3 
april  kröntes  konungen  och  drottningen  i  Norrkö- 
ping under  en  i  högsta  måtto  obehaglig  väderlek 
och  under  en  följd  af  ogynnsamma  tillfälligheter. 
På  aftonen  var  stor  supé,  hvarunder  Karsten  och  fru 
Muller  läto  höra  sig,  och  äfven  friherre  August  Adel- 
svärd sjöng  en  italiensk  aria.  Den  6  april  af  bran  de 
stadens  borgerskap  ett  ståtligt  fyrverkeri  på  Salt- 
ängstorget, och  dagen  därpå  ägde  hyllningen  rum, 
åtföljd  af  bal  paré.  Hösten  tillbragte  de  kungliga 
på  Drottningholm  med  en  stor  societet.  Den  23  augu- 
sti började  ett  tornerspel,  som  räckte  månaden  ut. 
Den  första  täflingsdagen  spelades  på  aftonen  af 
Kungliga  teaterns  suj  etter  en  dram  med  sång  i  tre 
akter  af  Pigault-Lebrun  med  musik  af  Bruni,  kallad 


188 

''Major  Palmer'\  Den  uppfördes  sedan  på  Operan, 
men  kunde  ej  ges  mer  än  två  gånger,  och  ceremoni- 
mästaren von  Hauswolff  säger  i  sin  Journal,  att  den 
"kan  i  min  tanke  ej  sättas  i  rang  af  ett  vackert 
spektakel,  ty  sujetten  var  högst  besynnerlig".  Efter- 
åt dansades  en  balett.  Under  september  månad  var 
lustläger  vid  Strömsholms  slott.  Den  19  oktober  gafs 
af  societeten  på  Drottningholm  ett  fransyskt  spek- 
takel, hvarvid  uppfördes  en  komedi  i  tre  akter,  "Le 
mariage  secref,  i  hvars  författande  grefven  af 
Provence,  sedermera  konung  Ludvig  XVIII,  säges 
haft  största  andelen.  M:me  de  Volmar  och  Emilie 
spelades  af  statsfruarna,  grefvinnorna  Stierneld  och 
Gyldenstolpe.  Därefter  gafs  Sedaines  enaktskomedi 
"La  gageure  imprévue"  med  grefvinnan  von  Nolcken, 
född  Manteuffel,  i  m:me  de  Glainvilles  roll.  Öfriga 
medverkande  i  de  bägge  pjäserna  voro  hoffröknarna 
Kaulbars  och  Emilie  de  Geer,  öfverstekammarjunka- 
ren  friherre  Flemming,  teaterchefen  friherre  Hugo 
Hamilton,  kammarherrarna,  grefvarna  Karl  och 
Gustaf  Löwenhjelm  samt  kammar  junkr  ar  na  friherre 
Gustaf  Lagerbjelke,  Fredrik  Stockenström  och  Filip 
Jennings.  Johan  Gabriel  Oxenstierna  hyllade  de 
uppträdande  med  verser,  som  slutade  sålunda: 

"Et  quelle  gageure  jamais 
pourrait-on  bien  craindre  de  faire, 
si  Ton  peut  fonder  son  succés 
sur  votre  sureté  de  plaire?" 

Den  23  oktober  förnyades  spektaklet  för  hertig- 
innan Hedvig,  hvilken  nyss  inflyttat  från  Eosers- 
berg,   samt  några   andra  inbjudna.     På  konungens 


189 

födelsedag  öfvervar  man  på  Kungliga  teatern  första 
uppförandet  af  Saeeliinis  härliga  opera  "Oedip  i 
Athen",  hvarom  jag  förut  talat.  Det  inom  alla  sam- 
liällsklasser  jäsande  missnöjet  hade  till  följd,  att  de 
sedvanliga  handklappningarna  alldeles  uteblefvo, 
då  konungen  inträdde  i  sin  griljerade  loge,  hvilket 
väckte  ett  enormt  uppseende.  Hans  kort  därefter  in- 
fallande namnsdag  firade  hofvet  genom  att  spela 
"Siri  Brahe".  Friherre  Flemming,  som  utförde  Erik 
Bielkes  roll,  uppläste  sedan  af  Oxenstierna  skrifna 
verser  till  konungens  ära.  Kronprinsens  födelsedag 
den  9  november  uppförde  hofvet  återigen  "Siri 
Brahe"  samt  "Les  rivaux  d' eux-mémes" .  Före  pjä- 
serna deklamerade  grefvinnan  Stierneld  från  scenen 
klädd  i  vanlig  hofdräkt  verser  till  drottningen  af 
major  Karl  Brelin,  andre  direktör  vid  Dramatiska 
teatern.  Under  återstoden  af  månaden  öfverraskade 
pagekåren  de  kungliga  genom  ett  par  spektakler. 
Den  ena  gången  gåfvo  de  Desforges'  förträffliga  tre- 
aktskomedi  "Den  döfve"  och  "Kapten  Puff",  den  an- 
dra tvenne  af  Moliéres  komedier  och  "Kapten  Puff", 
hvilka  stycken  de  lära  ha  spelat  "ganska  väl",  efter 
hvad  Hauswolff  förtäljer  oss.  Den  19  november  gaf 
societeten  ännu  en  föreställning,  då  tre  små  fran- 
ska pjäser  uppfördes:  "Uavantageux",  författad  af 
Gustaf  Lagerbjelke,  "Les  rivaux  d* eux-mémes"  och 
"Les  projets  de  mariage"  af  Duval,  hvilken  året  där- 
på gafs  på  Arsenalsteatern  ett  fyrtiotal  gånger  un- 
der namn  af  "  Gift  er  måls  vur  men" .  Den  29  november 
togo  nöjena  på  Drottningholm  slut,  ty  då  af  reste 
konungen  till  allmän  förundran  och  nästan  bestört- 
ning på  inbjudan  af  kejsar  Paul  till  Kyssland,  hvar- 


190 

ifrån    han    ej    återkom    förrän    i    januari    påföljan- 
de år. 

I  september  1801  besökte  de  kungliga  Göteborg, 
där  teaterdirektören  Anders  Lundqvist  med  sitt  skä- 
ligen  klena  sällskap  gaf  ett  galaspektakel,  bestående 
af  en  svassande  prolog,  skrifven  af  A.  D.  Hummel, 
och  Jiingers  lustspel  "Den  nyfikne  eller  Han  blandar 
sig  i  allt",  hvilken  titel  af  några  ansågs  under  då- 
varande politiska  förhållanden  såsom  en  bitter  elak- 
het mot  själfva  festföremålet.  Påföljande  månad 
anlände  drottningens  föräldrar  på  ett  kortare  besök, 
som  dock  förlängdes  ända  till  midten  af  december. 
De  firades  med  en  rad  af  lysande  fester.  Den  12  okto- 
ber öf vervoro  de  i  de  griljerade  logerna  ett  upp- 
förande af  "Dido"  på  Operan,  och  fjorton  dagar  där- 
efter gafs  på  Drottningholm  ett  fransyskt  spektakel, 
hvarvid  hofvets  damer  och  herrar  utförde  "Le 
mariage  secret"  och  "Les  rlvaux  d'eux  mémes". 
Gustaf  Lagerbjelke  hade  skrifvit  en  icke  alldeles 
lyckad  epilog,  som  han  ensam  spelade,  om  hvilken 
statsfrun,  grefvinnan  Caroline  Lewenhaupt  yttrade, 
"que  Tauteur  eut  mieux  fait  de  rester  aux  petites 
maisons",  hänsyf tände  på  den  kvicka  pjäs  han  för- 
fattat till  det  ofvan  omtalade  societetsspektaklet  i 
februari  året  förut.  Den  2  november  fingo  de  höga 
resandena  höra  "Gustaf  Vasa",  som  den  aftonen  bör- 
jade redan  klockan  half  sex,  på  det  att  de  skulle 
kunna  i  tid  hinna  till  slottsfesten  efteråt.  I  decem- 
ber flyttade  de  kungliga  ut  till  Gripsholm  jämte  en 
mycket  talrik  ditbefalld  societet,  och  tiden  fördrefs 
där  med  att  hvarannan  dag  ge  fransyskt  spektakel 
och  bal  de  öfriga  dagarna.     Dessa  glänsande  nöjen 


191 

fingo  en  sorglig  afslutning  genom  arfprinsens 
hastiga  död  i  Arboga  under  hemresan.  Ledsnaden 
satte  därefter  sin  stämpel  på  hofvets  hvardagslif, 
och  konungen  ägnade  sig  uteslutande  åt  regerings- 
ärenden och  politiska  vurmerier. 

För  att  förströ  sin  gemål  företog  han  i  juli  1803 
den  för  Sverige  och  honom  själf  så  ödesdigra  resan 
till  Tyskland.  Den  hyllning,  som  mötte  honom  redan 
vid  hans  ankomst  till  Frankfurt  af  Tysklands  och 
andra  länders  furstar,  den  mängd  af  högförnäma 
franska  emigranter,  som  af  honom  hoppades  deras 
fäderneslands  befrielse,  allt  detta  gaf  åt  hans  hög- 
mod en  flykt,  som  hans  svaga  omdömesförmåga  ej 
förmådde  styra,  och  det  låg  sanning  i  hofkansleren 
Zibets  ord:  "Det  är  då  tusan  djäflar,  att  en  herre, 
som  visar  så  mycket  förstånd  i  våra  inhemska  saker, 
skall  vara  så  galen  i  de  utländska." 

Under  konungens  uppehåll  i  Weimar  gafs  Schil- 
lers  "Wallenstein'*  såsom  galaspektakel  för  honom, 
och  den  store  skalden  förde  dit  sin  son  för  att  visa 
honom  "den  då  lefvande  märkligaste  regent,  arfta- 
garen  af  den  store  Gustaf  Adolfs  namn  och  krona". 
Efter  skådespelets  slut  talade  konungen  länge  med 
Schiller,  på  hvilken  han  gjorde  ett  lifligt  intryck, 
och  lämnade  honom  till  minne  en  dyrbar  juvelring. 


Omsider  återvände  de  kungliga  personerna  i  janu- 
ari 1805  öfver  Danmark  till  Sverige  och  ankommo 
den  7  februari  till  Stockholm.  För  att  fira  deras 
återkomst  gafs   den   11   februari   ett   galaspektakel, 


192 

hvarvid  operan  '*Cora  och  Alonzo"  uppfördes,  då 
Stenborg  trots  sina  femtiotvå  år  med  bravur  sjöng 
Alonzos  parti.  Dagen  därpå  gåfvo  officerarna  af 
Stockholms  garnison  en  lysande  bal  i  stora  börs- 
salen, vid  hvilket  tillfälle  vår  forna  folksång,  "Be- 
vare Gud  vår  kung",  för  första  gången  af  sjöngs. 
Den  var  skrifven  af  dåvarande  förste  direktören  för 
Kungliga  teatern  Edelcrantz  efter  den  engelska  folk- 
sången. Karstens  härliga  stämma  gjorde  därvid  en 
skön  effekt,  men  det  bästa  saknades  dock:  entusias- 
men och  kärleken  till  den  konung,  som  firades.  Ty 
lika  populär  konungen  var  bland  de  lägre  klasserna 
för  sin  gudsfruktan,  enkelhet,  rättvisa  och  stränghet 
mot  hög  och  låg,  lika  litet  omtyckt  var  han  af  hof- 
vet,  den  högre  societeten  och  den  tidens  opposition, 
nämligen  de  liberalt  och  franskt  sinnade,  för  sin 
sträfhet,  sparsamhet,  själf rådighet,  afsky  för  nöjen 
och  för  allt  slags  frihet. 

Några  månader  efter  sin  hemkomst  afskedade 
konungen  den  franska  teatertruppen,  såsom  förut  be- 
rättats, och  då  Kungliga  teaterns  direktion  hösten 
1806  beredde  sig  att  börja  det  nya  spelåret,  väcktes 
en  allmän  bestörtning  genom  ett  från  konungen  an- 
kommande bref,  dateradt  Beckaskog  den  27  septem- 
ber, af  innehåll:  "Att  till  vinnande  af  en  betydlig 
besparing  i  Kongl.  M:ts  handkassa  kommer  Stora 
operan  alldeles  att  indragas,  samt  nu  genast  anses 
som  upplöst.  Däremot  må  indragningen  icke  sträcka 
sig  till  upphäfvande  af  de  små  så  kallade  operetter, 
som  oftast  endast  på  Mindre  teatern  blifvit  gifna, 
hvilka  kunna  umbära  kören  och  baletten  och  hvar- 
vid flera  af  de  spelande  ej  egentligen  höra  till  Stora 


193 

operan  eller  där  göra  tjänst.  De  suj etter,  hvars  kon- 
trakt äro  tillänclalupna,  komma  att  åtnjuta  sex  må- 
naders lön;  och  de  som  på  vanliga  grunder  kunna 
anses  berättigade  till  pension  äga  att  därom  göra 
anmälan,  börande  den  högsta  pension  icke  öfverstiga 
333  r:dr  16  sk.  b:ko." 
Detta  konungens  beslut  försänkte  den  talrika  tea- 


Gustaf  Adolfs  torg.    Efter  oljemålning  af  Elias  Martin 
å  Nationalmuseum. 


terpersonalen  i  den  djupaste  förtviflan,  då  de  flesta 
i  synnerhet  inom  kör-  och  balettstaterna  sågo  sig 
alldeles  utblottade.  När  man  besinnar,  att  80,000 
riksdaler,  som  konungen  af  sin  handkassa  anslagit 
åt  teatern,  i  förening  med  recettinkomsterna  ut- 
gjorde det  belopp,  livaraf  närmare  tusen  personer 
hade  sin  utkomst,  af  hvilka  större  delen  icke  ägde 
annat  medel  till  försörjning,  kan  man  förstå  den 
känsla  af  ogillande,  som  spred  sig  i  hufvudstaden. 
Svenska  teatern,  II.  •  13 


194 

Och  dock  fanns  det  en  hel  del  godt  folk,  som  ansåg, 
att  det  egentligen  icke  skett  någon  så  förfärligt  stor 
skada  genom  denna  stängning.  De  höllo  före,  att 
Operans  konstnärliga  nivå  sjunkit  ganska  betydligt 
under  de  senare  åren.  Karsten  hade  visserligen 
ännu  kvar  sin  sköna  stämma,  men  de  öfrigas  röster 
voro  betänkligt  på  retur,  och  trots  all  den  stora  för- 
tjänst andre  direktören,  öfverste  Nordforss,  ådaga- 
lade, lutade  hela  operainstitutionen  obestridligen  mot 
sitt  förfall.  Mycket  bidrog  nog  därtill,  att  den  nu- 
mera alldeles  saknade  den  uppmuntran  den  fordom 
varit  van  att  röna  från  högsta  ort.  Gustaf  IV  var 
ingen  mecenat,  men  han  hade  säkerligen  tolererat 
inrättningen,  om  han  icke  varit  intagen  af  ett  form- 
ligt hat  mot  själfva  byggnaden.  Det  var  ju  där  hans 
afgudade  fader  träffats  af  lönmördarens  skott,  och 
han  kände  sig  formligen  illamående,  då  han  var 
tvungen  att  passera  förbi  densamma  på  sina  färder 
till  och  från  Haga  och  Drottningholm.  Trolle-Wacht- 
meister  berättar,  att  kungshusbyggnadsdirektionen 
under  vintern  1807  anbefalldes  yttra  sig  om  sättet  att 
använda  operabyggnaden.  Den  föreslog  då  att  in- 
reda den  åt  Museum,  Vetenskapsakademien  eller 
Kungl.  galleriet.  Men  detta  behagade  ej  konungen. 
"Jag  ser  knepet",  sade  han  under  häftiga  svor- 
domar,, "de  vilja  vänta,  tills  jag  ej  mer  är  till,  för 
att  ge  operor  igen,  men  det  ska',  ta  mig  dj — n,  intet 
operahus  nå'nsin  bli!"  Och  då  han  samma  vinter, 
under  sitt  vanvettiga  krig  mot  Napoleon,  med  hela 
hofvet  vistades  i  Malmö,  satte  han  sin  länge  närda 
plan  i  verkställighet.  Genom  en  skrifvelse,  dagteck- 
nad  den  16  mars,  samma  datuin  som  attentatet  mot 


195 

Gustaf  den  tredje  ägt  rum,  tillkännagaf  konungen 
sin  befallning,  att  operahuset  skulle  nedrifvas,  plat- 
sen planeras  i  likhet  med  torget,  och  Gustaf  II  Adolfs 
staty  dit  förflyttas.  Vidare  förordnades,  att  ett  min- 
dre hus  å  östra  sidan  om  Arsenalen  utmed  den  där 
gående  gatan  skulle  uppbyggas  och  inredas  till  bo- 
ningsrum för  de  ämbets-  och  tjänstemän  vid  de 
Kungliga  spektaklerna,  hvilka  därtill  kunde  vara 
berättigade;  till  magasiner  och  bostäder,  m.  m.,  som 
för  spektaklerna  erfordrades,  samt  till  bekvämliga 
källare-  och  kafferum  för  allmänheten.  Verkstäl- 
landet uppdrogs  åt  "Kommitterade  öfver  gamla 
kungshusets  återuppbyggande",  hvilka  förständi- 
gades  att  "skyndsamligen  inkomma  med  underdånigt 
utlåtande,  på  hvad  sätt  detta  kunde  ske  snart  och 
med  minsta  kostnad;  om  och  i  hvad  mån  med  opera- 
husets nedrifvande  i  anseende  till  de  delar  däraf, 
som  icke  voro  bebodda,  genast  nästf oljande  sommar 
början  kunde  göras;  och  hvilket  vore  förmånligare, 
antingen    rifningen    skedde    för    kronans    räkning 

eller  ock  att  samma  hus  på  auktion  till  ned- 

rifning  föryttrades;  samt  om  denna  nedrifning 
—  —  —  kunde  innan  vintern  fullbordas,  m.  m." 
Man  har  ju  förut  hört  liknande  åtgärder  omtalas 
såsom  en  förment  försoning  af  stora  brott,  och  1828 
inträffade  det  i  Paris,  att  man  ref  ned  det  operahus, 
vid  hvars  ingång  hertigen  af  Berry  mördades,  men 
detta  skedde  genast.  Nu  hade  fjorton  år  förflutit,  se- 
dan det  Anckarströmska  skottet  lossades. 

Så  snart  befallningen  om  denna  vandalism  blif- 
vit  känd,  reste  Edelcrantz  med  kurirens  hastighet 
ned  till  Malmö  och  besvor  konungen  att  återtaga  den, 


196 

men  förgäfves.  Lika  fåfänga  voro  andra  framstå- 
ende personers  föreställningar.  Till  Gyllenborg  ytt- 
rade han:  "Är  ni  galen,  herre!  Får  jag  inte  rifva 
ned  mitt  eget  hus,  om  jag  villf  Danske  legations- 
sekreteraren A.  D.  Gyllenpalm  berättar  i  sina  med- 
delanden från  Stockholm  under  den  29  maj  om  hän- 
delsen: "Konungens  beslut  att  nedrifva  den  präk- 
tiga operabyggnaden  kommer  snart  att  gå  i  verk- 
ställighet. Hvarken  regeringens  föreställningar  eller 
den  för  staten  beräknade  kostnaden  af  40,000  r:dr  i 
och  för  detta  arbete,  icke  ens  H:s  M:t  änkedrottnin- 
gens ifriga  bemödanden  hafva  i  minsta  mån  kun- 
nat rubba  ett  beslut,  i  hvilket  allmänheten  tager  en 
så  liflig  del.  Alla  dessa  föreställningar  hafva  en- 
dast haft  den  verkan,  att  de  påskyndat  början  med 
nedrifvandet  af  sagda  byggnad.  Tvåhundra  man  af 
Helsinge  regemente  äro  redan  på  väg  för  att  gripa 
sig  an  med  arbetet,  som  kommer  att  taga  sin  början 
den  6  nästkommande  juni."  Kommitterade  sölade 
afsiktligt  med  sitt  utlåtande,  och  för  att  lugna  konun- 
gens otålighet  började  man  den  11  juni  ehuru  ytterst 
långsamt  att  rifva  de  näst  intill  själfva  operahuset 
liggande  byggnaderna.  I  början  af  1808  utbröt  emel- 
lertid kriget  mot  Kyssland.  Strax  därpå  förklarade 
också  Danmark  krig,  och  höga  vederbörande  glömde 
för  en  tid  bort  operabyggningen. 

Man  föreställer  sig  gärna  i  våra  dagar,  att  huf- 
vudstaden  den  tiden  var  försänkt  i  djup  nedslagen- 
het och  förtviflan,  men  det  var  långt  ifrån  fallet. 
På  Arsenalsteatern  försökte  man  sig  på  ett  nytt  skå- 
despel i  tre  akter  "Ariodant"  med  musik  af  Méhul, 
som  själf  ansåg  det  såsom  ett  af  sina  mest  lyckade 


197 

arbeten.  Titelrollen  sjöngs  af  Lindström  och  andra 
partier  återgåfvos  af  Cederholm,  Jeannette  Wässe- 
lius  och  hennes  yngre  syster  Justina,  som  ännu  till- 
liörde  elevskolan.  Memoarer,  tidningar  och  bref  för- 
kunna oss,  att  spektakler,  baler  och  picknicker  aflöste 
hvarandra.  Man  dansade  i  Amaranter-,  Innocence- 
och   Narcissaner-ordnarna,   spelade   teater   i   "Nytta 


Etienne  Nicolas  Méhul. 


och  nöje"  med  flera  sällskap  —  allt  gick  sin  gilla 
gång.  Flera  af  de  blifvande  konspiratörerna  roade 
sig  icke  minst.  Den  rådande  sinnesstämningen  fick 
sitt  fullödiga  uttryck  i  Tegnérs  landtvärnssång: 

"Ryssen   kommer  —  men   från   Narva! 
Dansken  —  men  från  Helsingborg!" 

Till  följd  af  den  stränga  censuren  fick  man  genom 
tidningarna  inga  tillförlitliga  meddelanden  om  ställ- 
ningen.    Enligt   deras   notiser   segrade   vi   alltjämt, 


198 

och  endast  småningom  spred  sig  dunkla  rykten  om 
hemska  tilldragelser.  Så  var  teatersalongen  den  6 
maj  1808  på  de  bättre  platserna  endast  besatt  af  fem 
personer,  då  ridån  gick  upp.  På  eftermiddagen  hade 
nämligen  en  kurir  ankommit  från  Finland  med  un- 
derrättelsen, att  Sveaborg  några  dagar  förut  fallit 
i  ryssarnas  händer.  Samma  år  upplåts  operahuset 
till  lasarett  för  en  del  af  det  genom  vanskötsel,  elände 
och  köld  förstörda  landtvärnet.  Den  13  mars  1809 
inträffade  ändtligen  den  efterlängtade  katastrofen, 
och  konung  Gustaf  IV  hade  upphört  att  regera. 
Tillfredsställelsen  var  allmän  i  hufvudstaden,  och 
teatern  fortfor  att  spela  som  om  ingenting  händt. 
Erik  Gustaf  Geijer  skrifver  till  sina  föräldrar  den 
20  april:  "Man  har  åter  begynt  att  gifva  operor, 
ehuru  ej  på  operahuset  utan  på  den  mindre  teatern. 
Man  begynte  med  "Iphigenie  i  Tauriden".  Det  är 
en  verkligt  gudomlig  musik. Blir  nu  fädernes- 
landet räddadt,  så  komma  väl  också  sånggudinnorna 
åter." 

I  slutet  af  oktober  gafs  en  tragedi  i  fem  akter, 
"Tempelherr  ar  ne"  af  Raynouard,  i  en  som  vanligt 
förträfflig  tolkning  af  Valerius.  Den  handlar  om 
Jacques  de  Molays  afrättning  genom  Filip  den  sköne 
1314.  Man  förebrådde  skådespelet,  att  det  saknade 
karaktärsteckning  och  sannolikhet  samt  var  för 
stillastående,  men  erkände,  att  det  innehöll  många 
vackra  scener.  Widerberg,  som  spelade  Molays  roll, 
var  något  osäker  på  läxan,  men  hans  utrop:  "Prins! 
jag  förlåter  er",  lär  ha  sagts,  "med  en  ton  af  god- 
het och  sinneshöghet,  som  ej  låter  beskrifva  sig." 
Åbergsson  var  förträfflig  såsom   den  unge  tempel- 


199 

riddaren  Marigni.  Konungen  och  hans  gemål  ut- 
fördes af  Cederholm  och  Maria  Franck,  dåmera  fru 
Kuekman,  med  all  den  talang  dessa  artister  ägde; 
likaså  Ahlgren  som  Marignis  far,  ehuru  han  säges 
ha  varit  åtskilligt  våldsam  i  gesterna.  Stycket  kunde 
emellertid  föga  intressera  större  delen  af  publiken, 
då  det  totalt  saknade  några  kärleksscener.  Man 
fann  det  tråkigt,  och  det  kunde  ej  ges  mer  än  två 
gånger.  Bättre  lycka  hade  Pixérécourts  treakts- 
komedi  "Kulujf  eller  Féten  i  China"  med  musik  af 
Dalayrac  och  dansdivertissemang  af  Deland.  Intri- 
gen har  författaren  lånat  från  Holbergs  "Jeppe". 
Här  är  det  skogvaktaren  Kuluff,  som  får  sömndryc- 
ken och  tror  sig  vara  härskare  öfver  en  provins  i 
Kina,  när  han  vaknar.  Pixérécourt  har  likväl  för- 
ökat intresset  genom  en  inflätad  plan  af  den  verk- 
lige härskarens  förskjutna  älskarinna  att  med  tar- 
tarernas  hjälp  hämnas  på  honom,  hvilket  lyckligen 
förhindras  af  Kuluff  och  hans  bror,  hvarigenom  den 
förre  får  den  flicka  han  älskar.  Pjäsen  är  liflig, 
moralisk  och  äfven  kvick,  och  de  kupletter  Kuluff 
sjunger  om  sin  hydda  göra  ett  högst  behagligt  in- 
tryck. Uppsättningen  i  dekorationer,  kostymer  och 
baletter  var  praktfull.  Deland  var  ypperlig  i  Ku- 
luffs  roll,  och  eleven  Elise  Frösslind  visade  vackra 
anlag  såsom  den  unga  flickan.  Baletterna  voro 
karakteristiska  och  Hedvig  Hjortsbergs  elev  Fred- 
rika Grönforss  erhöll  mycket  bifall  för  sin  dans. 
Både  kören  och  ännu  mer  orkestern  föreföllo  svaga 
och  i  behof  af  betydlig  tillökning.  Man  klagade 
också  öfver  belysningen  i  salongen.  De  forna  lam- 
porna hade  ersatts  genom  en  gammal  ljuskrona  midt 


200 

öfver  amfiteatern  med  endast  åtta  ljus.  Man  hop- 
pades få  två  ljuskronor  vid  avantseenen  i  likhet  med 
hvad  som  stundom  brukade  användas  vid  konser- 
terna. 


Karl  XIII. 


Det  var  ett  gladt  tidskifte,  som  ingick  med  det  i 
början  så  ohyggliga  året  1809.  Aflägsnandet  af 
Gustaf  den  tredjes  ätt,  säger  Beskow,  återförde  egen- 
domligt nog  en  om  också  svagare  förnj^else  af  den 
vår  han  en  gång  skänkte  åt  vitterhet,  konst  och  säll- 
skapsglädje,    öfver  dessa  hade  sonens  spira  hvilat 


201 

tungt.  Hertig  Karls  hof  var  däremot  alltid  mun- 
tert och  fritt  från  all  öfverdrifven  etikett,  livartill 
mycket  bidrog  hans  gemåls  okonstlade  och  glada 
lynne,  och  upphö j elsen  på  tronen  gjorde  däri  inga 
förändringar.  I  stället  för  Gustaf  IV :s  baler  för 
tusen  personer  eller  middagar  för  flera  hundra,  roade 
man  sig  med  små  fester,  konserter  och  spektakler 
inom  en  liten  utvald  krets  liksom  på  Gustaf  III:s 
tid,  och  Oxenstierna  var  som  förut  hofskald.  Bland 
annat  gafs  den  17  juli  1809,  årsdagen  af  slaget  vid 
Högland,  en  bland  de  vackraste  fester,  som  ägt  rum 
på  Stockholms  slott.  Den  inleddes  af  en  prolog, 
skrifven  af  Oxenstierna,  med  musik  af  konsertmä- 
staren Miiller  och  kammarmusikus  Crusell,  och  var 
en  hyllning  icke  blott  åt  den  nye  härskaren  utan 
äfven  åt  Gustaf  III:s  minne.  Svea  utfördes  af  stats- 
frun grefvinnan  Aurora  Gyldenstolpe,  Mars  af  grefve 
Karl  Anckarsvärd  och  Neptun  af  hofmarskalken 
baron  Fredrik  Klingspor,  riksbekant  för  sina  stora 
fötter,  hvilket  gaf  den  kvicke  grefve  Robert  Rosen 
anledning  till  det  infall,  att  det  var  alldeles  rik- 
tigt, att  man  placerat  hafvets  gud  på  ett  par  kanon- 
slupar. Fyra  sirener  framställdes  af  grefvinnan 
Erik  Cederström  samt  fröknarna  Lewenhaupt,  Frie- 
sendorff  och  Silfversparre,  h vilka  sjöngo: 

"öfver  rymden  af  den  bölja, 
som  har  sett  hans  första  bragd, 
svärja   vi    att   hjälten    följa, 
hvar  hans  kungaflagg  blir  laggd, 
och  med  hägnad  af  de  länder 
himlen  lämnat  i  hans  makt, 
åt  hans  vimpel  och  hans  stränder 
helga  en  odödlig  vakt." 


202 

Efter  en  kör  afslutade  Svea  hyllningsprologen 
med  följande  ord:  "Älskade  konung!  lämna  dig  åt 
gudarnas  och  ditt  folks  önskan!  kom  att  dela  gläd- 
jens fest  i  dina  bragders  minne.  Hur  dubbelt  kär 
är  ej  nu  denna  dagen  för  mig.  Min  hjältes  högtid 
är  äfven  min  konungs."    Hon  räckte  därefter  konun- 


Johan  Gabriel  Oxenstierna.    Efter  porträtt  af  Ulrika  Pasch. 

gen  handen  och  förde  honom  in  till  det  fransyska 
spektaklet.  Man  gaf  en  komedi  i  en  akt  af  Picard: 
"Monsieur  Musard  ou  Comme  le  temps  passé",  där 
monsieur  spelades  af  gr  ef  ve  Gustaf  Löwenhjelm  och 
madame  af  statsfrun  grefvinnan  Lewenhaupt,  So- 
phie  af  hoffröken  Sofia  Silfversparre  och  de  öfriga 
rollerna  af  den  franske  emigranten  hertig  de  Pienne, 
kgl.  sekreteraren  Nils   af  Wetterstedt  och  friherre 


203 

Reinhold  Adelsvärd.  Därefter  uppfördes  Pigault- 
Lebruns  roliga  enaktare  "Les  rivaux  d'eux-mémes" 
med  grefve  Löwenhjelm  och  den  vackra  hoff röken 
Marianne  Koskull  såsom  monsieur  och  madame  Dor- 
val,  fröken  Karolina  Lewenhaupt  i  subrettens  roll 
och  friherre  Adelsvärd  såsom  Forville.  Hertig  de 
Pienne  var  värdshusvärden  och  grefvarna  Etienne 


Drottning  Hedvig.     Efter  porträtt  af  Wertmiiller. 

de  la  Gardie  och  Magnus  Brahe  tvenne  kypare.  Efter 
spektaklet  superades,  och  sedan  följde  en  bal,  som 
räckte  ända  till  klockan  två  på  morgonen. 

Sällskapet  "Nytta  och  nöje'*  hade  1805  efter  Skjöl- 
debrands  afgång  från  ordförandeskapet  fått  till  sty- 
resman ingen  mindre  än  öfverstekammarjunkaren 
friherre  Klas  Flemming  och  hade  blifvit  ett  mycket 
förnämt   sällskap.     Karl  XIII   förklarade   sig  vilja 


204 

vara  sällskapets  beskyddare  och  åse  dess  spektak- 
ler,  livarför  man  i  teatersalen  inrättade  åt  honom 
en  griljerad  loge.  Högtidsdagen,  som  annars  firades 
den  25  oktober,  uppsköts  detta  år  ända  till  den  22 
december,  men  kungen  var  sjuk  och  vågade  sig  icke 
dit.  Han  tillät  emellertid,  att  man  bar  till  honom 
sällskapets  matrikel,  och  inskref  däri  sitt  namn. 
Drottning  Hedvig  och  prinsessan  Sofia  Albertina 
öf vervoro  en  del  af  festen,  som  tog  sin  början  kloc- 
kan sex  på  aftonen.  Vid  ankomsten  mottogos  de  af 
styrelsen  och  hälsades  i  ett  tal  af  friherre  Flemming. 
Johan  Gabriel  Oxenstierna  hade  strängat  sin  lyra 
till  ära  för  de  kungliga  personerna,  och  hans  ver- 
ser utdelades  i  tryckta  exemplar  till  festdeltagarna. 
Den  gamle  kungen  ägnade  han  detta  kväde: 

"Prins!   uti  din  barndom  Astrilds   like, 
Glädjens  furste  i  din  ungdoms  vår, 
segrare  och  värn  af  Vasars  rike, 
när  du  fortgick  i  din  mandoms  år; 
för  ditt  land,  två  gånger  fallet  nära, 
skyddare,  förrän  du  var  dess  kung, 
ändtligt  höjd  i  ålderdomens  ära 
på  den  tron  du  stödde  ren  som  ung. 

Kärleken  har  då  med  dig  omsider 
alla  dina  skiften  genomgått, 
och  för  hvar  af  dina  lefnadstider 
för  sitt  offer  ombytt  ämne  blott. 
Fordom  i  Behagens  häfder  skrifven, 
nu  i  Ärans,  som  din  ålder  lönt, 
hvila  myrten,  lagern  och   oliven 
samfäldt  på  den  bild  de  ömsom  krönt." 

Hans  artiga  hyllning  till   drottningen  hade  föl- 
jande lydelse: 


205 

"Glädjens  barn!    dem  vänskap,  dygd  och  snille 
samlat  här  i  Nöjets  högtidslag! 
för  den  drottning,  som  åt  eder  ville 
lämna  hägnande  sin  blick  i  dag, 
fyllen  upp  med  rätt  af  tacksamheten 
vördnadens  såväl  som  hjärtats  bud: 
sången   sakna   må  fullkomligheten, 
känslans  röst  är  mer  än  lyrans  ljud. 

Hennes  godhet  ej  sitt  bifall  nekar 
åt  de  konster  dem  hon  gett  försvar. 
Främst  i  Gracernas  och  Smakens  lekar 
fordom  själf  hon  deras  krona  bar. 
Sångmön  då  får  åter  med  Behagen 
nalkas  Hedvig  som  i  förra  dar. 
Om  hon  är  från  dem  som  drottning  tagen, 
är  hon   där   som  skyddsgudinna   kvar." 

Prinsessan  Sofia  Albertina  hedrade  han  med  dessa 
strofer: 

"Ren  församlades  inom  vår  hydda 

Nöjenas  och  Sångens  barn  i  kväll, 

ren  en  älskad  drottning  att  dem  skydda 

viste  sig  i  deras  glada  tjäll; 

men  en  glans  ännu  var  öfrig  blifven 

för  det  rum,  där  ädla  konster  bo, 

och  den  blef  med  Albertina  gifven, 

när  hon  kom  att  skåda  deras  ro. 

Vänligt  då  hon  i  vårt  samljud  känne 
offren  på  en  gång  förenade 
af  den  gärd  vår  kärlek  ger  åt  henne 
och   af  den,   som   vi   åt   minnet   ge. 
Hvar  sig  smak,  behag  och  snille  visa 
vårdade  bland  oss  af  hennes  ätt, 
Gustafs  syster,  dottern  af  Lovisa 
tar  dem  mot  med  ärfd  och  egen  rätt." 


206 

Sedan  sällskapets  orkester  under  anförande  af 
konsertmästaren  Kr.  Fr.  Muller  utfört  en  uvertyr, 
tog  spektaklet  sin  början.  Det  var  inöfvadt  af  säll- 
skapets teaterdirektör,  kaptenlöjtnanten  grefve  Axel 
Otto  Mörner.  Man  uppförde  först  på  franska  Picards 
komedi  "Les  ricochets'\  där  frutimmersrollerna  ut- 
fördes af  sekreteraren  i  kgl.  statskontoret  Wenner- 
marks  bägge  döttrar,  och  de  manliga  rollerna  af 
gr  ef  varna  Mörner  och  Löwenhjelm,  friherre  Ludvig 
Man  der  ström  och  löjtnant  Axel  Ehrengranath.  Styc- 
ket lär  ha  spelats  utmärkt  väl  efter  en  af  de  när- 
varandes ännu  bevarade  omdöme.  Sedan  följde  en 
kvartett  för  klarinett  och  tre  fagotter  utförd  af 
Bernhard  Crusell  och  bröderna  Preumayr.  Till  sist 
gafs  i  svensk  öfversättning  ett  lustspel  af  Patrat 
"Den  förnuftige  token",  spelad  af  samma  personer, 
som  utförde  förpjäsen  jämte  medicine  doktor  Ham- 
pus Björkman.  Klockan  var  nu  tio,  och  de  kung- 
liga åkte  hem.  De  öfriga  superade,  och  festen  af- 
slöts  med  bal. 

Dessa  sällskapsordnar  bidrogo  icke  litet  till,  att 
de  förut  åtskilda  samhällsklasserna  mer  och  mer  bör- 
jade sammansmälta,  och  att  af  stan  det  mellan  för- 
män och  underlydande  förminskades.'  Tonen  blef 
friare,  men  äfven  sederna.  Lättsinnet  florerade. 
Man  skulle  vara,  som  det  hette,  "en  tou jours  karl", 
med  om  allting.  Såsom  ett  bevis  på,  hvad  man  den 
tiden  kunde  tillåta  sig,  vill  jag  anföra,  att,  då  den 
kände  sällskapsaktören  Lindgren  i  "Nytta  och  nöje" 
gifte  sig  med  en  af  de  utmärktaste  skådespelerskorna 
i  samma  sällskap,  lät  han  viga  sig  på  själfva  scenen 
i  närvaro  af  hela  sällskapet,  hvaribland  de  förnäm- 


207 

sta  hofdignitärer  och  ämbetsmän  befunno  sig.  Va- 
lerius  hade  till  festen  skrifvit  en  kvick  och  rolig 
visa,  upptagande  de  roller  Lindgren  redan  spelt  och 
dem  hvilka  återstodo  honom  såsom  äkta  man. 


Kedan  en  månad  efter  Gustaf  IV  :s  af  sättning  ut- 
färdades den  8  april  nådig  befallning  om  Opera- 
husets skyndsamma  iståndsättande  och  genom  skrif- 
velse  den  12  juni  gaf  konung  Karl  XIII  teaterdirek- 
tionen till  känna,  att  vid  bestämmandet  af  de  hög- 
tidligheter, hvilka  komme  att  anställas  under  den 
instundande  kröningen,  konungen  trott  sig  gifva 
rikets  församlade  ständer  anledning  till  ett  verkligt 
nöje,  då  han  funnit  godt  förordna,  att  de  redan  i 
nåder  beslutna  representationerna  uti  Operahuset 
skulle  börja  med  operan  ''Gustaf  Vasa*'.  Åt  gene- 
ralen, friherre  Armfelt  anförtroddes  öfverinseendet 
vid  operans  uppförande  "med  all  den  högtidlighet 
detta  spektakel  åtföljer",  och  statskontoret  erhöll  be- 
fallning att  till  kostnadens  bestridande  anordna  af 
extra  utgiftsmedel  4,000  r:dr  b:ko.  Af  allt  detta  blef 
dock  intet,  ty  tiden  var  för  knapp,  och  materielen 
under  dessa  år  för  mycket  förstörd.  Först  den  6 
december  slog  Operan  åter  upp  sina  portar  för  all- 
mänheten, och  konstens  vänner  ansågo  det  såsom  en 
nationalhögtid,  när  det  tempel  Gustaf  III  ägnat 
fosterlandets  sånggudinnor  åter  öppnades  med  Kell- 
grens "Drottning  Christina"  och  Boieldieus  "Califen 
i   Bagdad".     Också   hann   ridån   knappast   gå   upp, 


208 

förrän  hela  salongen  genljöd  af  dånande  handklapp- 
ningar och  jubelrop.  En  af  de  närvarande  har  ytt- 
rat, att  det  var  nästan  för  mycket  för  ett  svenskt 
hjärta  att  på  samma  afton  återkalla  minnet  af  Kri- 
stina, Karl  Gustaf,  Axel  Oxenstierna,  Torstensson, 
Gustaf  III  och  Kellgren.  Spektaklet  gafs  till  för- 
mån för  Gustaf  Åbergsson,  som  då  utförde  ett  par 
af  sina  förnämsta  glansroller,  ty  man  kunde  ej  få 
se  en  grannare  de  la  Gardie,  än  han  var  i  Kellgrens 
heroiska  dram,  eller  en  präktigare  kalif  i  efterpjä- 
sen,  där  han  förtjusade  hela  salongen  både  genom 
sitt  spel  och  sina  lysande  från  Paris  hemförda  kosty- 
mer. Äfven  Inga  Åberg  spelade  där  med  sin  vanliga 
liflighet  och  ledighet  och  belönades  rikligen  genom 
publikens  handklappningar  liksom  Jeannette  Wäs- 
selius,  hvars  intagande  blygsamhet  och  härliga  röst 
i  Zelindas  roll  väckte  rättmätigt  bifall.  Baletterna 
fingo  också  sin  andel  af  den  allmänna  belåtenhe- 
ten, i  synnerhet  den  vackra  "Zelindas  kröning",  där 
framför  andra  utmärkte  sig  Louis  Deland  och  den 
sjuttonåriga  Fredrika  Grönforss.  Kvällens  nöjen  an- 
nonserades första  gången  den  24  november,  och  redan 
fyra  dagar  därefter  kunde  den  lycklige  recett- 
tagaren  tillkännagifva,  att  endast  några  få  parterr- 
biljetter funnos  kvar,  trots  att  han,  förlåtligt  nog 
vid  ett  sådant  undantagstillfälle,  passa4e  på  och  tog 
ganska  förhöjda  priser,  för  hvilket  tilltag  han  dock 
fick  uppbära  åtskilligt  klander  genom  insändare  till 
tidningarna.  Man  klandrade  "en  viss  aktörs  behj är- 
tenhet att  något  groft  taxera  den  skådande  allmän- 
heten" och  påstod,  att  man  fått  betala  tio  riksdaler 
för  en  biljett.    En  annan  tyckte  det  icke  var  skäl  att 


209 

skrika,  ty  alla  biljetterna  hade  ju  gått  åt,  och  hans 
dräng  hade  icke  betalt  mer  än  tre  riksdaler  för  sin 
biljett,  fast  den  förstås  var  ända  uppe  på  fjärde  ra- 
den. Man  fick  vara  glad,  att  recettagaren  icke  for- 
drat ändå  högre  priser.  Åbergsson  förklarade  i 
Allehanda,  "att  ingen  enda  plats  blifvit  taxerad  till 
tio  riksdaler,  att  det  högsta,  som  blifvit  fordrat  för 
de  förnämsta  platserna  (amfiteatern  och  första  raden) 
är  fyra  riksdaler,  att  många  af  nämnda  platser  äro 
sålda  till  lägre  pris,  att  de  öfriga  platserna  kosta  i 
proportion  därefter,  och  att  för  ingen  biljett  å  sidan 
af  fjärde  raden  eller  parterren  blifvit  begärt  mer  än 
en  rdr  b:ko."  Han  tillägger,  att  insändaren  måtte 
köpt  sin  biljett  genom  ett  mindre  pålitligt  ombud, 
och  att  drängen  sagt  en  oförsvarlig  osanning.  Sitt 
svaromål  af  slutade  han  med  följande  ord:  "Jag  vore 
högst  beklagansvärd,  om  jag,  genom  hvad  emot  mig, 
obevisligt,  blifvit  anfördt,  borde  frukta  att  förlora 
den  smickrande  välvilja  jag  genom  ett  mångårigt 
bemödande  af  en  vördad  och  upplyst  allmänhet  länge 
erfarit.  Gustaf  Fredrik  Åbergsson."  Hur  det  än 
må  hafva  förhållit  sig  med  biljettpriserna,  säkert 
är,  att  han  ej  förlorade  publikens  välvilja,  därom 
vittnade  nogsamt  det  ljudliga  bifall,  som  ägnades 
recettagaren  af  de  förtjusta  åskådarna. 

Ahlgren  fick  likaledes  tillåtelse  att  den  16  decem- 
ber ge  sin  beneficeföreställning  å  Operan,  och  den 
12  december  var  salongen  utsåld.  Utom  nöjet  att 
åter  få  besöka  den  minnesrika  lokalen  lockades  åskå- 
darna genom  ett  nytt  skådespel  i  tre  akter:  "Edvin- 
sky och  Floreska  eller  Den  polska  grufvan"  af  Pixé- 
récourt  samt  baletten  " Dansvurmen",  där  fru  Koers- 
Svenska  teatern,  II.  14 


210 

ner,  född  Hjortsberg,  med  sin  femåriga  dotter  för 
denna  gång  benäget  lofvat  biträda.  En  ytterligare 
dragningskraft  fanns  i  annonsens  meddelande,  att 
"uti  första  pjäsen  visar  sig  endast  för  denna  gån- 
gen herr  Lars  Hjortsbergs  sjuåriga  dotter  i  en  in- 
tressant roll  med  dans  och  pantomim".  För  att  läsa- 
ren må  få  ett  begrepp  om,  hvad  den  då  mycket  om- 
tyckta melodramförfattaren  kunde  laga  ihop  för 
nervkittlande  scener,  vill  jag  här  meddela  innehållet 
af  ifrågavarande  stycke.  Zamoski,  vojevod  af  San- 
domir,  älskar  Floreska,  gift  med  Edvinsky,  vojevod 
af  Kava,  och  har  vid  en  fest  röfvat  bort  henne  och 
hennes  dotter,  som  är  endast  ett  barn.  Sedan  han 
länge  hållit  henne  fången  i  Sandomir  utan  att  kunna 
vinna  hennes  ömhet,  och  då  han  ser  sig  oupphörligt 
blottställd  för  Edvinskys  hämnd,  besluter  han  föra 
Floreska  till  ett  aflägset  slott  i  Karpaterna,  och  där 
spelar  pjäsen.  I  första  akten  yppar  Zamoski  sina 
planer  för  kosackchefen  Kagotzi  och  sin  förtrogna 
Polina.  Han  har  skickat  några  lejda  banditer  att 
mörda  Edvinsky  och  utlofvat  en  stor  belöning  åt  den, 
som  fullgör  hans  uppdrag.  Under  samtalet  införes 
den  afdånade  Floreska,  och  Zamoski  aflägsnar  sig. 
Kagotzi  bemödar  sig  vinna  Floreskas  förtroende  och 
går  att  hämta  hennes  dotter  för  att  återförena  denna 
med  modern.  Polina  begagnar  sig  af  hans  frånvaro 
för  att  underrätta  Floreska,  att  hon  vill  bistå  henne, 
emedan  Floreskas  far  en  gång  räddat  hennes  egen 
fars  lif  och  heder.  Kagotzi  återkommer  med  dot- 
tern Angela,  och  en  fest  anställes  för  att  roa  dem. 
Därunder  inkommer  Polinas  brorson  Peters,  som  be- 
rättar att  han  till  slottet  åtföljt  en  polack,  som  före- 


211 

ger  sig  ha  varit  vittne  till  Edvinskys  död  och  an- 
modats af  honom  att  lämna  Floreska  hans  porträtt. 
Zamoski  bringar  själf  denna  underrättelse,  och  po- 
lacken, som  är  ingen  annan  än  Edvinsky  själf,  in- 
föres. Floreska,  som  igenkänner  honom,  lyckas  för- 
ställa sig,  men  Edvinsky  förråder  sig,  då  han  får 
se  sin  dotter.  Bestört  öfver  att  ha  blifvit  upptäckt 
drar  han  sin  sabel  och  anfaller  Zamoski,  men  blir 
sårad,  och  Floreska  kastar  sig  emellan  dem  för  att 
rädda  hans  lif.  Vakten  kommer  in,  och  Zamoski 
låter  beveka  sig  att  skänka  Edvinsky  lifvet,  men  be- 
faller att  inspärra  dem  båda  i  en  grufva,  ehuru  på 
skilda  ställen.  Andra  akten  spelar  i  grufvan.  Man 
får  veta,  att  den  öfre  delen  användes  af  Zamoski  till 
ett  fängelse  för  hårdhjärtade  skönheter  och  står  i 
förbindelse  med  slottet  genom  en  hemlig  gång.  Ed- 
vinsky hissas  ned  i  en  tunna  och  föres  genom  en 
gallerport  till  ett  undre  hvalf.  Nu  inkomma  Flo- 
reska och  Polina,  som  uppmuntrar  henne  och  i  hem- 
lighet för  Angela  till  henne.  Ragotzi  har  emeller- 
tid börjat  tycka  om  Floreska  och  smickrar  sig  med 
att  småningom  vinna  hennes  bevågenhet  genom  den 
tillgifvenhet  han  låtsar  visa.  Sedan  han  skickat  bort 
de  kosacker,  som  åtföljt  honom  och  läst  igen  galler- 
dörren till  Edvinskys  fängelse,  öfverlägger  han  un- 
der en  längre  monolog  om  den  plan  han  bör  följa 
och  lägger  därunder  ifrån  sig  nyckeln,  som  Angela 
på  ett  tecken  af  modern  ögonblickligen  stjäl  och  öpp- 
nar fängelsedörren,  hvarefter  hon  lika  behändigt 
lägger  den  tillbaka  på  sin  plats.  Knappt  har  Ragotzi 
gått,  förrän  Edvinsky  uppkallas.  Han  berättar,  att 
han  i  närheten  har  en  pålitlig  trupp,  men  fruktar, 


212 

att  de  skola  skingras,  då  han  icke  kommer  tillbaka 
till  dem.  Nu  inträder  Peters  sjungande,  men  innan 
man  hinner  meddela  sig  med  honom,  återvänder 
Kagotzi,  och  Edvinsky  måste  gömma  sig.  Ragotzis 
misstankar  väckas  vid  åsynen  af  Peters,  ehuru  denne 
omtalar,  att  han  blifvit  befalld  att  möta  en  afdel- 
ning  kosacker,  som  väntas  till  förstärkning,  men  att 
han  icke  kunde  komma  ut,  innan  han  fått  ett  pass  af 
Ragotzi.  Denne  beslutar  utforska  sanningen.  Han 
befaller  Peters  gå  förut  och  låtsar  följa  honom,  men 
stannar  och  får  höra  en  del  af  Polinas  samtal  med 
Floreska  om  deras  flykt,  som  genast  skall  verkstäl- 
las. I  detsamma  nedfaller  en  sten,  kring  hvilken  ett 
bref  från  Peters  är  lindadt,  hvari  han  låter  dem 
veta,  att  allt  är  upptäckt,  och  att  Zamoski  strax  skall 
vara  där.  Polina  hittar  genast  på  en  list  för  att 
vända  beskyllningen  mot  Ragotzi  själf.  Hon  låter 
Floreska  skrifva  ett  bref  till  en  af  sina  vänner  om 
sin  befrielse  och  ber  Angela  vid  ett  gifvet  tecken 
smyga  det  i  Ragotzis  ficka.  Zamoski  kommer.  Po- 
lina  anklagar  Ragotzi  för  att  vara  kär  i  Floreska, 
påstår  att  han  lofvat  hjälpa  henne  ur  Zamoskis  våld, 
och  att  det  är  han,  som  fört  Angela  till  henne.  Slut- 
ligen ber  hon,  att  man  skall  visitera  Ragotzi,  och 
man  finner  då  brefvet  hos  honom.  Zamoski  blir  nu 
öfvertygad  om  hans  förräderi,  låter  afkläda  och 
binda  honom  vid  en  pelare  och  går  själf  med  vakten 
ner  i  det  undre  hvalfvet  för  att  se,  om  hans  befall- 
ningar rörande  Edvinsky  blifvit  verkställda.  Denne 
bemäktigar  sig  ögonblickligen  Ragotzis  päls  och 
mössa,  fängelsedörren  tilläses,  Polina  blir  på  egen 
begäran  fastbunden  vid  en  stege,  Floreska  och  An- 


213 

gela  stiga  i  tunnan,  som  på  gifven  signal  upphissas 
och  Edvinsky  skyndar  upp  på  stegen.  Hur  han  hit- 
tar vägen  och  träffar  sin  maka,  får  åskådaren  själf 
fundera  ut.  I  tredje  akten  befinna  vi  oss  på  en  af 
slottets  yttre  gårdar.  Edvinsky  lyckas  förklädd  till 
Ragotzi  att  efter  flera  hinder  passera  de  yttre  vak- 
terna, men  strax  därefter  inkommer  Zamoski,  som 
med  sina  kosackers  hjälp  sönderbrutit  gallerporten. 
De  flyende  förföljas,  och  Peters  underrättar  oss  snart, 
att  de  blifvit  ertappade.  I  hemlighet  låter  han  lik- 
väl Polina  veta,  att  han  träffat  Edvinskys  vänner, 
rådt  dem  att  anfalla  den  förstärkning  Zamoski  vän- 
tar, och,  då  de  äro  dem  betydligt  öfverlägsna  i  an- 
tal, beröfva  dem  deras  kläder  och  sålunda  förklädda 
intränga  i  slottet.  Edvinsky  och  Floreska  införas  nu 
till  den  uppretade  Zamoski,  men  i  stället  för  att  ge- 
nast döda  sin  fiende  eller  åtminstone  skilja  honom 
från  maka  och  barn,  nöjer  han  sig  med  att  instänga 
dem  i  ett  torn.  Han  förvarar  själf  nyckeln  till  in- 
gångsdörren, men  nyckeln  till  ett  åt  älfven  vettande 
gallerfönster  har  Polina.  Den  lämnar  hon  åt  Pe- 
ters, som  genast  ror  med  en  båt  intill  tornet,  äntrar 
upp  till  fönstret,  kastar  in  nyckeln  och  mottager 
Angela,  hvilken  hissas  ner  i  en  korg.  Zamoskis  an- 
komst hindrar  de  andra  att  rädda  sig,  och  i  hastig- 
heten glömma  de  att  stänga  fönstret,  hvilket  upply- 
ser honom  om  Polinas  brottslighet.  Han  förställer 
sig  emellertid  och  frågar  efter  nyckeln.  Den  finnes 
icke,  och  nu  förebrår  han  Polina  för  hennes  förrä- 
deri, hotar  att  instänga  henne  i  grvifvan,  men  låter 
henne  i  stället  gå  fri  och  berättar  endast  om  de  för- 
siktighetsmått  han   ämnar   vidtaga,   hur   han   miss- 


214 

tror  besättningen  på  slottet  och  vill  lämna  bevaknin- 
gen åt  don  nya  trupp,  som  ankommer.  Den  består, 
som  man  kan  ana,  af  Edvinskys  vänner,  hvilka  sla- 
git kosackerna  och  nu  inträda  i  deras  kläder.  Slotts- 
vakten instänges  i  en  af  salarna,  Ragotzi  befrias, 
och  Zamoski  ämnar  nu  låta  döda  Edvinsky  i  hans 
makas  åsyn,  som  förgäfves  ber  om  nåd  för  honom. 
Han  är  redan  färdig  att  dö,  men  i  samma  ögonblick 
Zamoski  ger  de  förmenta  kosackerna  tecken  att  lägga 
an,  rusa  de  på  honom,  gripa  och  afväpna  honom. 
Edvinsky  är  emellertid  alltför  ädelmodig  att  själf 
straffa  sin  fiende,  utan  öfverlämnar  honom  åt  lagarna 
att  dömas.  Peters  inkommer  med  Angela,  och  både 
han  och  Polina  få  löfte  om  stora  belöningar.  Man 
kan  just  icke  förebrå  författaren,  att  han  sparat  på 
effekterna,  men  å  andra  sidan  måste  man  medge,  att 
få  pjäser  mera  stöta  sannolikhet  och  god  smak  för 
hufvudet  än  denna.  Emellertid  lära  de  spelande  till 
största  delen  öfverskylt  styckets  många  brister.  Ahl- 
gren  var  förträfflig  i  Zamoskis  roll  liksom  Åbergsson 
i  Edvinskys.  Såsom  Floreska  hade  Karolina  Kuhl- 
man  sin  första  tragiska  uppgift  och  löste  den  på  ett 
högst  förtjänstfullt  sätt.  Fru  Fahlgren,  såsom  fru 
Haeffner  sedan  1808  kallades,  spelade  Polina  och  Axel 
Cederholm  Eagotzi  särdeles  väl.  Lars  Hjortsbergs 
lifliga  aktion  och  oefterhärmliga  mimik  gaf  åt  Pe- 
ters roll  en  lyftning,  som  den  knappast  i  sig  själf 
äger,  och  hans  unga  dotter  utförde  Angela  "med  all 
den  älskvärda  naivité,  som  tillhör  hennes  ålder,  och 
dansade  med  ett  behag,  som  förvärfvade  henne  ett 
odelt  bifall  äfven  bland  den  delen  af  publiken,  som 
äger  nog  liten  känsla  för  det  sköna  att  uttrycka  sitt 


215 

nöje  genom  skrik",  efter  hvad  en  af  de  närvarande 
försäkrat  oss. 

Under  åren  1809  och  1810  blef  emellertid  Operans 
scen  icke  särdeles  ofta  begagnad.  Operettspektak- 
lerna  gåfvos  mestadels  på  Mindre  teatern,  vanligen 
måndagar  och  torsdagar,  och  Karl  XIII:s  af  sikt  att 
på  Operan  återupptaga  musikverk  i  den  högre  sti- 
len kunde  ej  på  något  fullt  värdigt  sätt  förverk- 
ligas till  följe  af  de  ringa  sångkrafter,  som  stodo 
direktionen  till  buds.  De  unga  voro  ej  ännu  mogna 
för  de  maktpåliggande  uppgifterna,  ehuru  man  med 
alla  krafter  arbetade  på  deras  snabba  utbildning, 
liksom  man  äfven  inrättade  nya  kör-  och  balettsko- 
lor. Af  de  äldre  artisterna,  som  vid  Operans  indrag- 
ning 1806  pensionerades,  var  det  endast  Karsten, 
hvilken  ännu  med  framgång  kunde  låta  höra  sig. 

Karl  Stenborg,  som  till  följe  af  sin  förstörda  eko- 
nomi måste  bilda  en  teatertrupp  och  med  den  beresa 
landsorten  alltsedan  hösten  1804,  samtidigt  med  att 
han  ehuru  sällan  uppträdde  på  Operan,  tog  offent- 
ligen farväl  af  Stockholmspubliken  vid  en  till  hans 
förmån  anordnad  konsert  i  riddarhussalen  den  27 
februari  1808.  Elisabet  Olin  sjöng  då  ännu  en  gång 
trots  sina  sextiosju  år  med  förvånande  färdighet  en 
aria  di  bravura  och  återkallade  därmed  hos  de  äldre 
minnet  af  Operans  forna  glansdagar.  Själf  föredrog 
Stenborg  ett  af  honom  både  till  ord  och  musik  kom- 
poneradt  recitativ  med  aria  samt  kupletter,  där  det 
bland  annat  hette: 

"Det  var  en  blick  så  mild,  så  tjusande, 
som  skyddande  mig  uppå  scenen  förde. 
Ung,  utan  hopp,  ett  prof  jag  vågade 


216 

och  i  mitt  bröst  ert  bifall  hörde. 

Vid  denna  dom  allt  tvifvelsmål  försvann, 

jag  sjöng  till  dygdens  lof  och  hjältars  ära, 

i  eder  ro  jag  min  belöning  fann 

och  kunde  högre  nöje  ej  begära." 

Därmed  afslutade  han  sin  trettiotreåriga  teater- 
verksamhet i  hufvudstaden  och  lyckades  genom  goda 
vänners  bemödanden  den  5  maj  1809  bli  antagen  så- 
som notarius  publicus  i  Stockholm.  Några  dagar 
därefter  af  bröt  han  sin  mer  än  halfåriga  sejour  i 
Göteborg  och  återvände  till  Stockholm  för  att  till- 
träda sin  nya  befattning.  Hans  sista  dagar  fördyst- 
rades  dock  af  tilltagande  penningebekymmer.  Han 
rent  af  led  nöd.  Den  1  augusti  1813  träffades  han 
af  ett  slaganfall,  som  inom  en  timme  ändade  hans 
lif.  Han  var  sedan  1793  gift  med  Betty  Olin,  Eli- 
sabet Olins  dotter,  som  vid  svenska  operans  instif- 
tande sjöng  Kärlekens  roll  i  "Thetis  och  Pelée",  och 
som  öfverlefde  honom  trenne  år. 

Franciska  Stading,  Antigones  Ijufva  och  behag- 
fulla framställarinna,  erhöll  titel  af  hofsångerska 
och  blef  ledamot  af  Musikaliska  akademien.  Hon 
lämnade  Sverige  1806  och  bosatte  sig  i  Dresden,  där 
hon  vid  sjuttiotre  års  ålder  afsomnade  den  8  februari 
1836. 

Karolina  Muller,  den  firade  tolkarinnan  af  Alceste 
och  Armide,  uppträdde  sista  gången  1810  på  gala- 
föreställningarna vid  kronprinsen  Karl  Johans  hyll- 
ning. Hon  erhöll  likaledes  titel  af  hofsångerska  och 
hedrades  med  ledamotskap  af  Musikaliska  akade- 
mien. Åren  1812 — 1815  var  hon  lärarinna  för  tea- 
terns elever  samt  afled  den  27  november  1826,  sjuttio- 


217 

ett  år  gammal.  Året  därpå  dog  hennes  man,  förste 
konsertmästare  i  kungliga  hofkapellet  och  en  af  sin 
tids  förnämsta  violinvirtuoser. 

Kristofer  Karsten  pensionerades  äfven  1806,  men 
fortfor  dock  att  mot  särskildt  arfvode  emellanåt  upp- 
träda på  Operan,  sista  gången  på  galaspektaklet  den 
6  november  1821,  då  han  vid  sextiofem  års  ålder 
ännu  en  gång  briljerade  med  sin  konung  Oedip. 
Ehuru  rösten  blifvit  något  tunn,  var  han  dock  i  det 
artistiska  utförandet  ännu  i  det  närmaste  allt  hvad 
han  varit  på  höjden  af  sin  förmåga,  efter  hvad  sam- 
tida försäkrat.  "Där  han  blind  och  stödd  på  An- 
tigone  framstapplade  i  sin  grekiska  dräkt  och  tref- 
vade  framför  sig  med  stafven,  var  hans  figur  så 
ädel,  så  antik,  att  han  till  illusion  återgaf  bilden  af 
dessa  forntidens  gestalter,  som  ännu  befolka  muse- 
erna i  den  eviga  staden."  Karsten  föddes  i  Ystad 
1756.  Hans  sångaranlag  voro  redan  tidigt  så  ut- 
vecklade, att  han  fick  biträda  i  Lunds  domkyrka  vid 
universitetets  jubelfest  1768.  Då  änkedrottningen 
tre  år  senare  begaf  sig  till  sitt  hemland  öfver  Ystad, 
anordnades  därstädes  till  hennes  ära  en  konsert, 
hvarvid  äfven  Karsten  lät  höra  sig.  Drottningen 
blef  så  intagen  af  hans  klockrena  stämma,  att  hon 
skaffade  honom  tillfälle  att  studera  vid  den  då  nyss 
instiftade  Musikaliska  akademien  från  hösten  samma 
år.  När  Gustaf  III  skapade  svenska  operan,  blef 
Karsten  anställd  i  kören  och  debuterade  sedan  i 
operabaletten  ''Adonis''  1776  med  sådan  framgång, 
att  han  följande  år  af  konungen  sändes  till  Köpen- 
hamn för  att  under  ett  helt  år  låta  sin  röst  utbil- 
das af  den  berömde  italienske  sångläraren  Potenza. 


218 

Efter  sin  återkomst  uppträdde  han  med  stormande 
bifall  i  januari  1778  såsom  Bore  i  prologen  till  Nau- 
manns  opera  "Amphion''  och  anställdes  vid  Kung- 
liga teatern  i  egenskap  af  förste  aktör  och  sångare. 
Under  sin  långa  konstnärsbana  sjöng  han  ett  stort 
antal  kräfvande  roller  med  odeladt  erkännande  och 


Kristofer  Karsten.     Efter  gravyr  af  Quenedey. 

ansågs  som  sångscenens  yppersta  prydnad.  Utan 
tvifvel  var  han  en  af  de  utmärktaste  sångare,  som 
någonsin  beträdt  vår  scen.  Hans  röst  hade  en  säll- 
synt renhet  och  skönhet  och  ett  omfång,  som  tillät 
honom  utföra  både  Achilles'  tenorparti  i  "Iphigenie 
i  Auliden"  och  utan  transponering  titelrollen  uti 
"Oedip  i  Athen'\  som  är  skrifven  för  basröst.  Till 
dessa  partier,   som  räknades  bland   hans   allra   för- 


219 

nämsta,  kunna  vi  lägga  hans  Kristian  i  "Gustaf 
Vasa",  kunglig  i  låter  och  åtbörder,  hvilken  han  spe- 
lade enligt  Gjörwells  ord  "som  en  hel  mästare". 
Hans  deklamation  var  förträfflig.  "Äfven  som  skå- 
despelare berömdes  han",  säger  Benjamin  Höjer, 
"hufvudsakligen  för  sin  vackra  imponerande  figur 
och  ädla  hållning."  Oaktadt  han  naturligtvis  till- 
hörde franska  skolan,  hade  han  dock  mycket  litet 
af  dess  öf  ver  drift  i  sceniskt  patos.  Sitt  majestätiska 
sätt  att  föra  sig  bibehöll  han  äfven  utom  teatern, 
om  det  också  icke  alltid  öfverensstämde  med  omgif- 
ningen,  hvaröfver  man  ibland  kunde  tillåta  sig  ett 
lätt  skämt  dock  utan  elakhet,  ty  han  var  en  i  alla 
afseenden  aktningsvärd,  angenäm  och  intressant  per- 
sonlighet, ehuru  han  blifvit  bortskämd  af  allt  smic- 
ker och  f  jäsande,  livar  för  han  var  utsatt,  och  som 
han  för  öfrigt  med  mycket  välbehag  mottog.  Nils 
Arfvidsson  berättar,  att  efter  en  stor  middag,  där 
Karsten  enligt  dåtidens  sed,  vid  desserten  sjungit 
åtskilliga  svenska  och  franska  visor,  flera  af  gästerna 
bildade  en  grupp  kring  honom  och  sade  honom  några 
uppriktigt  menade  artigheter  bland  annat  för  hans 
förträffliga  sätt  att  utföra  kungaroller.  "Jag  är 
alltid  kung",  svarade  Karsten  med  den  lugnaste  och 
naturligaste  uppsyn  i  världen.  Arfvidsson  inföll 
då  på  franska,  som  han  visste  Karsten  satte  värde 
på,  att  man  talade  med  honom:  "Oui,  le  roi  de  Fhar- 
monie."  "Cest  cela,  mon  cher  monsieur",  genmälde 
han  med  en  olympisk  nick  och  lade  beskyddande  sin 
hand  på  Arfvidssons  axel  med  den  mest  älskvärda, 
nedlåtande  min  man  kan  föreställa  sig.  Ett  tillfälle, 
då   han   emellertid   tycks   åtminstone   för   en   stund 


220 

glömt  bort  sin  kungliga  värdighet,  var  när  han  en 
afton  sjöng  hos  Cronstedts  på  Karlberg.  En  af  de 
unga  deltagarinnorna  omtalade,  att  han,  sedan  han 
med  sin  sköna  röst  förtjusat  alla  åhörarna,  ombads 
att  ackompanjera  sig  själf  till  någon  favoritvisa. 
Han  slog  sig  då  ned  vid  instrumentet  och  föredrog 


Mariana  Teresia  Karsten. 

en  liten  dansk  kärleksvisa,  hvarunder  han  adresse- 
rade sina  miner  och  blickar  till  de  unga  flickorna, 
som  skockat  sig  omkring  honom,  med  en  öfverdrif- 
vet  tillgjord  artighet.  Han  nästan  kröp  på  tangen- 
terna och  tycktes  alldeles  försmäkta  af  ömhet  och 
förtjusning  ända  till  löjlighet. 

Efter  en  kort  förlofning    med    operasångerskan 
Marie  Louise  Baptiste,  hvarom  jag  berättade  i  första 


221 

delen  af  dessa  anteckningar,  gifte  Karsten  sig  1781 
med  den  sköna  polskan  Mariana  Teresia  Stebnowska, 
hvilken  hitkommit  i  den  engelska  ministerns  följe 
Under  åren  1782 — 1803  var  hon  anställd  vid  Kungliga 
operan,  ehuru  hon  på  grund  af  sin  obetydliga  röst 
där  aldrig  kom  att  intaga  någon  framstående  plats. 
Däremot  var  hon  en  utmärkt  harpspelerska.  Af 
deras  döttrar  blef  den  äldre  gift  med  den  här  så- 
som balettmästare  engagerads  italienaren  Filippo 
Taglioni,  i  hvilket  äktenskap  föddes  den  framdeles 
europeiskt  ryktbara  dansösen  Marie  Taglioni.  Den 
yngre  debuterade  på  Kungliga  teatern  såsom  Tag- 
lionis  elev  i  baletten  till  operan  ''Cora  och  Alonzo"  i 
februari  1805  och  hade  under  ett  år  anställning  där- 
städes med  rang  af  premiärdansös.  Hon  blef  seder- 
mera gift  med  dåvarande  öfverstelöjtnanten  vid  kej- 
serliga ryska  generalstaben  Kachanoff. 

Af  kunglig  nåd  tillförsäkrades  Karsten  1783,  i 
likhet  med  Stenborg  några  år  förut,  en  lifstidspen- 
sion  af  333  rdr  16  sk.  specie.  Följande  år  reste  han 
till  Köpenhamn  och  lät  höra  sig  inför  hofvet  och  all- 
mänheten samt  fyra  år  därefter  till  Berlin,  då  han 
sjöng  på  hofkonserter  i  Sans-souci  och  Ludwigslust 
och  återkom  till  Sverige  först  i  slutet  af  året.  1791 
rönte  han  ett  nytt  prof  på  sin  konungs  bevågenhet, 
då  han  utnämndes  till  hofsekreterare.  Han  blef  äf- 
ven  ledamot  af  Musikaliska  akademien.  Efter 
konungamordet  inställdes  teaterverksamheten  under 
flera  månader,  och  Karsten  for  då  till  England,  där 
han  medverkade  vid  flera  konserter  hos  hertigen  af 
York.  Till  Paris  kom  han  i"  slutet  af  1810  för  att 
gästa  sina  barn  och  barnbarn  och  stannade  hos  dem 


222 

ända  till  påföljande  höst.  Han  fick  under  denna  tid 
nöjet  sammanträffa  med  flera  ryktbara  musici  såsom 
Grétry,  Cherubini,  Méhul,  Paer,  m.  fl. 

Äfven  såsom  kostymreformator  har  Karsten  gjort 
sig  förtjänt  om  vår  teater.  Då  ''Iphigenie  i  Auliden'' 
1802  återupptogs  på  Operan,  skrefs  därom  en  längre 
artikel  i  Stockholmsposten,  i  hvilken  bland  annat 
kostymeringen  klandrades.  "Däremot",  fortsätter 
anmärkaren,  "hade  herr  Karsten  berömligen  iakt- 
tagit den  historiska  sanningen,  klädd  i  dräkt  och 
mantel  af  ylle,  ungefär  sådana  de  underrättelser  man 

har  från  antiken  säga,  att  Achilles  bar  dem. 

I  Achilles'  hjälm  såg  man  denna  gång  ej  heller  några 
fjädrar.  Så  mycket  bättre;  de  voro  hos  de  äldsta 
greker  en  okänd  vapenprydnad.  Allmänheten  och 
konstälskaren,  som  redan  stå  hos  herr  Karsten  i 
så  mycken  förbindelse  för  hans  lyckliga  talanger, 
äro  honom  ny  tack  skyldiga  för  den  omsorg  han  sig 
ger  att  utforska  och  nyttja  det  rätta  i  kostymen. 
Men  så  länge  ej  alla  personer  i  en  pjäs  gemensamt 
instämma  i  ett  sådant  bemödande,  blir  taflan  af  den 
ofullständig  och  svärjande  för  dens  öga,  som  häri 
önskar  enhet  och  sanning.  Om  mamsell  Stading,  så 
ganska  intressant  i  denna  pjäs,  och  några  få  per- 
soner af  dansen  och  kören  tycktes  hafva  förenat 
sig  med  herr  Karsten  att  gifva  sina  dräkter  den 
simplicité  i  form,  den  ledighet  i  påklädning,  som 
förer  åskådarens  inbillning  tillbaka  till  Iphigenies 
tider,  så  såg  man  däremot  alla  de  öfrigas  kostymer 
af  så  krånglig  skapnad,  så  mångfaldig  och  påpac- 
kad prydnad,  af  så  stel  och  snörpt  påklädning,  att 
tanken  mer  fördes  på  nyssledna  sekels  fula,  spända. 


missforinande  habits  habillés  och  rober  med  snörlif 
och  styfkjol,  än  på  grekernas  simpla,  behagligt  bil- 
dande dräkter.  Man  måste  dock  medgifva,  att  for- 
dran på  en  allmän  reform  af  kostymerna  vore  obil- 
lig,  då  utförandet   ej   kan   undgå   att  vara  ganska 

kostsamt. Svenska  teatern  felar  i  denna  del 

mycket  mindre  än  den  engelska  alltid  gjort  och  ännu 
gör.  Till  och  med  den  franska  har,  som  jag  haft 
tillfälle  att  med  egna  ögon  se,  ganska  nyligen  bör- 
jat sanningens  stränga  iakttagande  i  denna  arti- 
kel, och  den  reform,  som  skall  ha  skett  i  Lekains 
och  Clairons  tid,  eller  af  dem,  var  ingenting  min- 
dre än  en  fullständigt  riktig  reform.  Svenska  tea- 
tern kan  häri  och  i  de  flesta  andra  delar,  om  den 
bemödar  sig  därom,  lätt  rivalisera  stora  och  berömda 

teatrar  i  andra  länder. " 

Karstens  gästspel  på  Kungliga  operan  fortfor 
ända  till  den  1  oktober  1817.  Sista  gången  han  vi- 
sade sig  där  var,  såsom  ofvan  nämnts,  vid  galaspek- 
taklet 1821.  Då  det  1820  stiftade  "Harmoniska  säll- 
skapet" i  förening  med  hofkapellet  och  Kungliga 
operans  kör  för  första  gången  1824  i  Ladugårdslands 
kyrka  gaf  Haydns  oratorium  "Skapelsen"  utförde 
Karsten  Uriels  parti.  Sin  svanesång  sjöng  han  vid 
en  konsert  i  stora  börssalen  den  6  mars  1825,  då  han 
trots  sin  höga  ålder  uppträdde  i  ej  mindre  än  sex 
olika  kompositioner  af  Keichardt,  Paisiello,  Paer 
och  Naumann.  Den  7  augusti  1827  träffades  Karsten 
af  ett  slaganfall  och  insomnade  på  aftonen  för  all- 
tid i  det  trefna  hem  på  Drottningholm  i  Kanton, 
som  Gustaf  den  tredje  skänkte  honom  och  hans  maka 
vid  deras  giftermål.    Liksom  Lars  Hjortsberg  af  sin 


224 

samtid  betraktades  såsom  Sveriges  störste  drama- 
tiske skådespelare,  ansågs  Karsten  vara  den  sven- 
ska operans  ypperste  representant.  Bernhard  von 
Beskow,  Marianne  Ehrenström,  Nils  Arfvidsson, 
Anders  Lindeberg,  Kristian  Molbeck,  m.  fl.  betyga 
alla,  att  han  varit  begåfvad  med  den  skönaste  stämma 
Sverige  frambragt  och  tillika  varit  den  förnämste 
dramatiske  sångare  vi  ägt. 

Hans  maka  öfverlefde  honom  i  mer  än  tjugu  år. 
Först  vid  95  års  ålder  afled  hon  1848,  ömt  vårdad  i 
det  gamla  hemmet  af  en  kvarlefvande  son.  En  per- 
son, som  känt  henne  under  hennes  äldre  dagar,  har 
sagt,  att  hon  var  ett  förkroppsligande  af  hoftonen 
under  tjusarkonungens  dagar.  Hon  tog  den  med  sig 
i  grafven  liksom  Ludvig  Filip  sade  sig  göra  med 
franska  konungadömet.  Det  var  en  sällsam  njut- 
ning att  höra  henne  berätta  om  kungens  menus  plai- 
sirs  —  och  kungen  i  hennes  mun  utan  tillägg  af 
namn  betydde  alltid  Gustaf  III  — ,  om  hans  favori 
Monvel  och  dylikt  och  då  tillika  se  den  fina  drag- 
ningen i  gummans  mungipor  och  den  milda  skalk- 
aktigheten  i  hennes  ögon.  Hur  lifligt,  hur  målande 
framställde  hon  icke  allt  det  lysande,  det  beundrans- 
värda hon  under  sitt  långa  lif  fått  upplefva! 

Talscenens  på  sin  tid  främste  skådespelare,  Abra- 
ham de  Broen,  skattade  redan  1804  vid  några  och  fyr- 
tio års  ålder  åt  förgängelsen.  I  det  kungliga  brefvet 
1798  angående  Stenborgska  teaterns  inlösen  stadga- 
des visserligen,  att  inga  enskilda  teatrar  finge  i  Stock- 
holm inrättas,  men  redan  1795  hade  de  Broen  erhål- 
lit privilegium  att  bygga  en  teater  på  Djurgården 
på  grund  af  de  svårigheter  han  hade  att  underhålla 


225 

sin  talrika  familj,  bestående  af  hustru  och  tio  barn. 
Han  skulle  där  få  spela  från  1  maj  till  1  oktober 
komedier,  dramer  och  operetter,  dock  icke  dem  som 
gåfvos  på  skådeplatserna  i  staden.  Teatern  blef  dock 
ej  färdig  förrän  1801,  och  privilegiet  öfvergick  efter 
hans  död  till  änkan  och  barnen,  af  livilka  Isak  1810 
erhöll  personligt  privilegium  att  öppna  teater  äfven 
inom  hufvudstaden  och  där  spela  tre  gånger  i  vec- 
kan: söndag,  onsdag  och  lördag  på  åtskilliga  billiga 
villkor.  Skådeplatsen  inrättades  på  dåvarande  Barn- 
husgården, en  i  gamla  Stockholm  känd  förlustelse- 
plats, och  den  21  april  1813  invigdes  den  under  namn 
af  "Nya  komiska  teatern".  Kotzebue  tyckes  ha  varit 
flitigt  anlitad  för  repertoaren,  och  bland  de  spelande 
träffa  vi  mamsell  Karolina  Richter,  som  året  därpå 
anställdes  vid  den  kungliga  scenen,  h vilken  hon 
sedan  tillhörde  långt  in  på  1860-talet  under  namnet 
fru  Bock.  Teatern  rönte  dock  så  ringa  uppmuntran, 
att  redan  följande  år  den  20  mars  sista  spektaklet 
gafs,  hvarvid  uppfördes  ''Den  'musikaliske  skrädda- 
ren'' med  musik  af  Gaveaux  och  Kotzebues  fyraakts- 
skådespel  "Grefven  af  Burgund".  Kort  därefter  dog 
Isak  de  Broen.  Djurgårdsteatern  fortfor  däremot 
ända  till  1863,  då  de  Broenska  privilegiet  upphörde 
genom  änkefru  Wildners  död,  det  sist  kvarlefvande  af 
Abraham  de  Broens  barn.  Byggnaden  nedrefs,  och  ett 
nytt  teaterhus  uppfördes  af  ett  därför  bildadt  bolag. 
Vid  tiden  för  kronprinsen  Karl  Johans  ankomst 
till  Sverige  och  öfvertagande  af  regeringen  inträf- 
fade stora  förändringar  icke  blott  inom  den  politiska 
världen  utan  äfven  inom  teaterns  trånga  område. 
Det  var  ej  allenast  Operans  framstående  artister, 
Svenska  teatern,  II.  15 


226 

som  försvunno  från  skådebanan,  utan  samma  förhål- 
lande ägde  rum  också  vid  den  Dramatiska  scenen. 
Andreas  Widerberg,  en  af  de  mångsidigaste  aktörer 
vi  haft,  dog  1810.  Hans  hufvudfack  var,  såsom  vi  af 
det  föregående  sett,  sorgespelet,   där  hans  Tankred 


Karl  Gabriel  Schylander  såsom  prostinnan  i  "Marcus  Wimmer- 
berg".  Efter  blyertsteckning  af  friherrinnan  C.  C.  Cederström 
f.  Mörner  (f.  1760  d.  1832),  tillhörig  fil.  stud.  Bengt  Hildebrand. 


och  Helmfelt  prisades  såsom  mästerstycken.  Men 
han  spelade  äfven  till  exempel  fader  Ambrosius,  krö- 
garen,  i  "Kronfogdarne"  och  var  ypperlig  i  sång- 
roller, sådana  som  Vattendragaren,  Gubben  i  bergs- 
bygden. Lebeman,  Torparen  m.  fl.  Den  lättfotade 
Inga  Åberg,  om  hvars  utomordentliga  skönhet  till 
och  med  Goethe  fick  höra  talas,  då  han  reste  i  Italien, 


försvann  samma  år  från  den  kungliga  scenen.  Schy- 
lander,  den  ryktbare  framställaren  af  den  tidens 
käringroller:  fru  Slammerström,  fru  Etternäbb,  mor 
Bobi,  friherrinnan  Torrved  och  hvad  de  allt  hette, 
dog  året  efter  Widerberg  eller  1811  och  lämnade  efter 
sig  vid  teatern  ett  tomrum,  som  helt  säkert  aldrig 
blef  riktigt  fylldt.  Herman  Kullberg  ägnade  vid  be- 
grafningen  i  Klara  kyrka  åt  hans  minne  ett  kväde, 
som  där  af  sjöngs,  hvari  det  bland  annat  hette: 

"Med  kindens  purpurfärg  och  prydd  med  silfverhåren, 

en  bild  af  vintern  och  af  våren, 

sköt  snillets  stråle  ur  dess  blick, 
och  i  dess  mun  hvart  ord  en  egen  tjuskraft  fick 

att  lifvets  tyngd  och  hjärtats  kval  förjaga. 

Han  syntes  född  att  den  nation  behaga, 

hvars  bifall  han  i  alla  tider  vann; 
Och  världen  ganska  få  utaf  hans  likar  känner, 

som  ägt  så  många  sanna  vänner, 
och  som  så  väl  förtjänt  att  saknad  bli  som  han." 

Fredrika  Löf  visade  sig  under  de  senare  åren  säl- 
lan på  scenen  och  då  endast  i  en  af  sina  gamla 
glansroller,  drottning  Kristina:  sista  gången  vid 
galaspektaklet  för  tronföljaren  Karl  August.  Vid 
detta  tillfälle  hade  Leopold  till  prinsens  ära  skrifvit 
verser,  hvilka  inpassats  i  själfva  pjäsen.  Innan  Kell- 
grens skådespel  började,  gick  von  Engeström  in  i 
kungliga  foajén  och  underrättade  drottningen  om 
det  ställe,  där  dessa  verser  förekommo  med  begäran, 
att  hon  ville  börja  applåderna,  emedan  ingen  annan 
annars  vågade  göra  det.  Emellertid  misstog  sig 
drottningen  om  stället  och  applåderade  i  stället  föl- 
jande passus: 


228 


"Jag  känner  detta  folk.    Vant  att  af  sig  värderas, 
det  tål  ej,  att  dess  land  af  svagheten  regeras: 
förskräckligt  i  sin  hämnd  mot  kungar  utan  dygd  .  . .' 


Fredrika  Löf.     Ffter  teckning  af  Bossi  1800,  tillhörig  kapten 
Fritz  Sergel  å  Sponga. 

Och  applåderna  i  salongen  blefvo  så  häftiga  och 
långvariga,  att  man  trodde  de  aldrig  skulle  sluta. 
Publiken  fann  i  meningen  en  allusion  å  den  af  satte 


229 

konungen,  livilket  drottningen  icke  tänkt  på,  och  det 
som  var  skrifvet  för  prins  Karl  August  gick  alldeles 
spårlöst  förbi.  Jag  har  förut  talat  om  Fredrika  Löfs 
skönhet  och  hennes  galanterier,  men  uraktlåt  då  att 
nämna  en  af  de  ryktbaraste  af  hennes  många  till- 
bedjäre,  nämligen  Kellgren.  Han  omtalar  1790  i  bref 
till  Edelcrantz,  att  han  var  'allvarsamt  kär,  dödeligt 
som  en  galning",  att  han  lyckats  af  den  liberala  skön- 
heten "efter  mycket  intriger,  brefväxlingar  och 
kulissmöten"  utverka  åt  sig  ett  par  rendezvous,  som 
gjorde  honom  ändå  mer  yr  i  hufvudet,  och  förban- 
nade slutligen  sitt  öde  att  någonsin  ha  lärt  känna 
henne.  Måhända,  säger  Otto  Sylvan  i  sin  Kellgren- 
monografi, var  det  för  hennes  räkning  han  åtog  sig 
öfversättningen  af  Voltaires  ''Olympie'\  där  hon  fick 
hufvudrollen,  och  kanske  var  hennes  personlighet 
icke  utan  inflytande  på  tillkomsten  af  själfva  "Nya 
skapelsen",  "det  första  af  alla  lyriska  skaldestycken", 
såsom  Benjamin  Höijer  kallade  den  sången.  Hon 
dog  53  år  gammal  1813. 

Eleonora  Säfström  fick  ej  mycket  tillfälle  att  vid 
den  kungliga  scenen  utveckla  den  talang  hon  visat 
på  Munkbroteatern.  Medtäflarinnorna  voro  för  mån- 
ga och  kabalerna  för  starka.  Därtill  kom  att  hon 
träffades  af  ett  svårt  och  långvarigt  nervlidande, 
som  slutligen  orsakade,  att  hennes  engagemang  upp- 
sades 180'3.  Hennes  anhållan  om  en  pension  af  66  rdr 
32  sk.  b:ko,  hvilken  understöddes  af  teaterdirektio- 
nen, afslogs  af  konungen.  Hon  flyttade  då  till  Ystad, 
där  hennes  syster,  friherrinnan  von  Kaulbars  var  bo- 
satt, och  förestod  i  denna  stad  under  många  år  en 
småbarnsskola.     Först  1857  slöt  hon  sin  långa  lef- 


23Ö 

nadsbana,  den  sista  kvarlefvande  från  den  gustavi- 
anska teatern. 

Johan  Samuel  Ahlgren,  om  h vilken  jag  förut  be- 
rättat många  historier  från  hans  ungdom,  då  han 
var  en  stor  bråkmak  are,  blef  sedan  en  mycket  exem- 
plarisk  herre  och  teaterns  ordningsman,  samt  fick 
titel  af  hofkvartermästare,  hvaröfver  han  var  myc- 
ket stolt.  Emellertid  funderade  han  längre  fram  på 
möjligheten  att  stiga  litet  högre  på  rangskalan  och 
talade  därom  med  Hjortsberg.  "Ja",  svarade  denne, 
"det  skulle  jag  väl  kunna  utverka  åt  dig.  Jag  vet 
bara  inte,  hvad  vi  ska  hitta  på  för  något.  Kanske  du 
skulle  kunna  vara  belåten  med  hedersbenämningen 
hof  half  stopsmästare  f  I  Dahlgrens  Anteckningar 
står,  att  han  "vanligtvis  spelade  skrymtare,  bedra- 
gare och  förrädare"  utan  att  nämna  en  enda  af  hans 
många  betydande  roller.  Ett  stort  antal  af  dessa  ut- 
göres  dock  af  de  ädlaste  karaktärer.  Sålunda  spe- 
lade han  till  exempel:  Mahomet,  Helmfelt,  Soliman 
den  andre,  Gengis  Chan,  Sune  Jarl,  Leonidas  i  "Che- 
lonid",  Ingiald  Illråda,  Johan  Gyllenstierna  i  "Siri 
Brahe",  Yngve  i  "Oden",  Appius  i  "Virginia",  Gref- 
ven  af  Walltron,  major  Wärnhjelm  i  "De  okände", 
Franval  i  "Abbe  de  TEpée",  "Den  okände  sonen", 
Gustaf  Vasa  i  "Svante  Sture"  och  Axel  Oxenstierna 
i  "Drottning  Christina",  m.  fl.  Han  hade  ett  starkt 
spelsätt  efter  tidens  sed  och  slog  nog  många  gån- 
ger öfver  enligt  modernare  begrepp,  men  Gustaf  III 
fann  behag  i  hans  framställningar,  och  Journalen 
säger  om  hans  Axel  Oxenstierna  1809,  att  han  "gaf 
åt  sin  roll  all  den  värma  och  värdighet,  som  den 
fordrar.    Scenen  med  drottningen  i  andra  akten,  där 


m 

han  öfvertalar  henne  att  af  stå  från  sin  tillämnade 
förbindelse  med  de  la  Gardie,  den  förträffliga  apo- 
strofen till  den  aflidne  konungen,  som  på  detta  ställe 
är  af  en  så  stor  effekt,  och  tredje  scenen  i  fjärde 
akten,  där  han  lämnar  henne  det  bekanta  brefvet, 
tillvunno  honom  i  synnerhet  åskådarnas  bifall." 
Bernhard  von  Beskow  påstår,  att  han  aldrig  kunde 
förgäta  honom  i  denna  roll.  "Det  går  ännu  en  lätt 
rysning  öfver  mig,  när  jag  minns  det  vördnadsbju- 
dande allvar,  den  innerliga  faderskänsla,  h varmed 
han  ömsom  förkrossade,  ömsom  upplyfte  den  store 
Gustaf  Adolfs  dotter.  Och  när  han  slutligen  sam- 
manfattade allt  i  denna  enkla  fråga: 

'Har  Gustaf  Adolf  mer  ej  någon  dotter?' . . . 

och  tårar  strömmade  öfver  hans,  liksom  åskådarnas 
kinder  —  då  förvånades  man  öfver  den  oemotstånd- 
liga makt,  som  ligger  i  känsla,  röst  och  blick."  Ahl- 
gren  lämnade  teatern  1815  vid  nyss  fyllda  femtio  år 
och  afled  1816. 

Gertrud  Forselius  blef  1783  vid  tolf  års  ålder  elev 
vid  Operan,  tre  år  därefter  anställd  vid  Nya  sven- 
ska teatern  och  följande  år  hos  Kistell.  Samma  år 
gifte  hon  sig  med  dåvarande  sångmästaren  Hseff- 
ner,  från  hvilken  hon  blef  skild  1807,  och  ingick  året 
därpå  nytt  äktenskap  med  skådespelaren  Fahlgren. 
1788  engagerades  hon  vid  de  Kungliga  teatrarna. 
Hon  var  en  förträfflig  och  mycket  mångsidig  för- 
måga, spelade  Natalia  Nariskin  och  sjöng  Armide 
i  operan  "Renaud'\  var  utomordentlig  såsom  fru 
Äppelmos  i  "Kusinerna'',  men  envisades  att  nära  fyr- 
tioårig vilja  spela  ungmö.     Detta  gaf  slutligen  an- 


232 

ledning  till,  att  i  pressen  1809  syntes  en  artikel,  där 
det  bland  annat  heter:  "Då  fru  Fahlgren  ännu  fram- 
går såsom  flicka,  vet  man  ej  antingen  man  skall 
döma  henne  själf,  som  åtar  sig  att  göra  denna  osan- 
ning sannolik,  eller  de  som  befalla  henne  att  i  den 
framträda  och  äfventyra  missnöjda  hviskningar." 
Hon  lämnade  scenen  1812  och  afled  vid  nära  åttio  år 
1850. 

Anna  Löfborg,  född  Brandt,  anställdes  samma  år 
som  Gertrud  Forselius  i  egenskap  af  aktris  vid 
Kungliga  dramatiska  teatern,  efter  att  förut  ha  varit 
figurantska  vid  Operan,  och  blef  samtidigt  gift  med 
kamreraren  i  tullverket  Nils  Löfborg.  Hon  var  då 
tjugufyra  år  och  spelade  den  tiden  kammarjungfrun 
i  "Visit timman",  Lisa  Klarsynt  i  "Michel  Wingler", 
borgmästarinnan  Sliddersladder  i  "Kapten  Puff", 
fru  Slammerström  i  "T adelskolan",  titelrollen  i  "Hof- 
rådinnan  af  Gyllenpalm"  (La  comtesse  d'Escarbagas 
af  Moliére),  men  blef  sedan  äfven  berömd  i  mére- 
noble-roller.  Hon  afgick  redan  1806  och  dog  1834 
sjuttio  år  gammal. 

Äfven  de  Kungliga  teatrarnas  chef  Abraham 
Niklas  Edelcrantz  lämnade  denna  sin  befattning 
1810.  I  förra  delen  af  dessa  anteckningar  gaf  jag 
några  kortfattade  meddelanden  om  hans  person, 
h vilka  jag  här  vill  söka  fullständiga.  Han  var  född 
under  namnet  Clewberg  1754  i  Åbo,  där  han  blef 
filosofie  magister,  docent  i  fysik  och  litteraturhisto- 
ria och  1780  universitetsbibliotekarie.  Ett  sorgetal 
på  vers,  som  han  höll  öfver  den  afdöda  änkedrott- 
ningen Lovisa  Ulrika,  de  svenska  sånggudinnornas 
hulda  fostrarinna,  väckte  Gustaf  III:s  uppmärksam- 


het,  utmärkt  som  det  var  af  känslans  djup  och  idé- 
ernas rikedom.  "Clewbergs  ode",  skrifver  Adlerbeth 
till  Rosenstein  1783,  "har  en  rikedom,  en  nyhet,  en 
styrka  i  sanning  och  tankar,  som  jag  sällan  sett 
förbunden  med  en  temligen  harmonisk  versifikation. 
Det  är  recenseradt  i  Stockholmsposten,  och  det  är 
det  första  stycke,  som  jag  där  funnit  berömdt." 
Bland  de  af  tidningen  mest  beundrade  rader  äro  föl- 
jande om  den  dygdige  vid  lifvets  slut: 

"Dig  ger  ej  döden  skräck,  för  dig  han  lian  döljer, 
han  räcker  blott  sin  arm,  och  du  med  nöje  följer. 
Odödlighetens  hopp  skall  sväfva  kring  din  säng 
liksom  en  aftondagg  på  en  förvissnad  äng. 


Din  äras  rena  sken 

ej  mörkna  skall  en  gång,  när  tidens  tempel  remnar, 
och  han  sin  fallna  tron  till  evigheten  lämnar." 

Gustaf  III  lät  kalla  Clewberg  till  Stockholm,  gaf 
honom  fullmakt  såsom  kunglig  sekreterare  och  ut- 
nämnde honom  till  andre  direktör  vid  de  kungliga 
spektaklerna  1783.  1786  skref  Clewberg  sitt  "Ode 
till  svenska  folket",  en  sång  full  af  nordisk  anda 
och  kraft,  som  väckte  en  allmän  beundran.  Det  är 
egentligen  ett  lofkväde  öfver  Gustaf  den  tredje,  där 
skalden  i  manliga  toner  prisar  konungens  dygder, 
vältalighet,  milda  sinne  och  förunderliga  inflytande 
på  folket,  som  gjorde 

"att  han  sin  egen  själ  i  våra  själar  göt." 

Samma  år  invaldes  han  i  Svenska  akademien  och 
blef   för   öfrigt   ledamot   af   alla   Stockholms   veten- 


234 

skapliga  och  vittra  samfund  liksom  af  ett  flertal  ait- 
ländska.  1789  adlades  han,  hvarvid  han  ändrade 
namn,  och  upphöjdes  1815  i  friherrligt  stånd,  1793 
fick  han  titeln  kansliråd,  blef  1805  öfverintendent 
och  1813  president  i  kommersekollegium.  Han  hade 
ett  utmärkt  godt  hufvud  och  en  sällspord  arbetsför- 
måga. Också  togos  hans  krafter  i  anspråk  för  alla 
möjliga  uppdrag  af  de  mest  olika  slag,  och  han  har 
haft  ett  stort  inflytande  på  vårt  fosterlands  allmänna 
hushållning,  dess  handel,  sjöfart,  slöjder  och  närin- 
gar, och  detta  äfven  genom  en  mängd  af  honom 
gjorda  snillrika  uppfinningar  inom  skilda  områden. 
Han  företog  vidsträckta  resor  genom  England,  Hol- 
land, Frankrike  och  Tyskland,  hvarvid  han  äfven 
ägnade  sin  uppmärksamhet  åt  teatern  och  dess  ut- 
veckling i  de  respektive  .länderna,  hvilket  utförligt 
omtalades  i  föregående  del.  1804  utnämndes  han 
till  förste  direktör  för  Kungl.  Maj:ts  hof kapell  och 
spektakler,  hvilken  konstinstitution  han  tillhörde  i 
tjugusju  år.  Under  hans  styrelse  gafs  ingen  enda 
ny  opera,  man  lefde  på  repriser,  och  1806  stängdes 
hela  inrättningen.  Då  Stockholm  i  våra  dagar  räk- 
nar nära  nog  ett  dussin  teatrar  utom  alla  varietéer 
och  biografer,  som  ofta  allesamman  spela  för  fulla 
hus,  vittnar  det  mer  än  mycket  annat  om,  hur  stort 
våra  dagars  Stockholm  är,  och  hur  allmänt  spek- 
takelnöjet nu  blifvit  mot  för  hundra  år  sen,  då  man 
endast  hade  Arsenalsteatern,  som  just  icke  rymde 
flera  åskådare  än  nuvarande  Södra  teatern,  och 
trängsel  där  ändå  sällan  ägde  rum.  Ryktet  förtäl- 
jer, att  Edelcrantz  "gärna  såg  på  sina  egna  förde- 
lar", och  teaterns  affärer  trasslades  till.     Hvad  som 


mycket  bidrog  att  hämma  Operans  pånyttfödelse 
1809  var  den  ofördelaktiga  ekonomiska  ställning, 
livari  teatern  då  befann  sig.  Gustaf  III  hade  skänkt 
Edelerantz  ett  landställe  ute  på  Djurgården,  det  så 
kallade  "Skuggan",  som  Edelerantz  hade  ganska 
mycket  förskönat.  Malisen  påstod,  att  ej  så  litet  af 
teaterbalansen  blifvit  placeradt  i  nybyggnader  där- 
ute. En  gång  då  Hjortsberg  jämte  några  andra 
aktörer  begärde  förskott,  svarade  Edelerantz:  "Ack, 
mina  bästa  herrar,  jag  ser  verkligen  för  närvarande 
ingen  dager  till  det."  Hjortsberg  replikerade  genast: 
"Ne-nej!  det  ligger  nog  i  skuggan!"  men  med  en  så 
oskyldig  min,  att  han  icke  kunde  förebrås  för  någon 
dubbelmening.  En  kommitté  måste  tillsättas  för  att 
utreda  de  trassliga  affärerna.  Det  uppdagades  då, 
att  balansen  utgjorde  mer  än  23,000  r:dr.  En  för- 
klaring begärdes  af  den  af  gående  direktören,  men 
det  var  omöjligt  att  förmå  honom  därtill,  och  kom- 
mittén afsade  sig  vidare  befattning  med  saken.  En 
ny  kommitté  tillsattes  då.  Utom  allt  annat,  som  ej 
kunde  med  säkerhet  utredas,  befanns  det,  att  direk- 
tionen bekommit  13,500  r:dr  b: ko  af  statskontoret  till 
aflöningar,  m.  m.,  men  att  dessa  ej  blifvit  utbeta- 
lade. Slutligen  måste  regeringen  för  skams  skull 
ålägga  f.  d.  direktören  att  förklara  sig.  Det  gjorde 
han  i  ett  mycket  vältaligt  anförande,  däri  han  slut- 
ligen sade  sig  i  tre  konungars  tjänst  uppoffrat,  hvad 
lifvet  har  dyrbarast.  Kommitterade,  som  i  denna 
skrift  hade  fått  några  skarpa  hugg,  svarade,  att  de 
ej  ville  inlåta  sig  i  prof  ning  af  hans  förtjänster, 
utan  endast  begärde  redovisning  för  de  medel  han 
haft    om    händer.     Direktören    hade    själf    kvitterat 


2S6 

medlen  i  statskontoret,  men  efter  hvad  handlingarna 
utvisade,  endast  lämnat  kamreraren  en  ganska  liten 
del  däraf.  Kommittén  yttrade  slutligen,  att  den  ej 
liksom  direktören  kunde  berömma  sig  af  att  ha  upp- 
offrat, hvad  lifvet  har  dyrbarast,  ty  den  ansåg  det 
vara  heder  och  ära.  Så  sjuk  var  saken,  att  direktö- 
ren eller  hans  beskyddare  ej  vågade  för  detta  grofva 
tillmäle  låta  tilltala  kommitterade,  som  läto  trycka 
handlingarna.  Tvisten  räckte  i  flera  år.  Slutligen 
blef  direktören  af  kammarrätten  dömd  att  betala 
13,500  r:dr.  Domens  riktighet  var  så  klar,  att  den  ej 
kunde  häfvas  å  högre  ort.  En  del  betalade  han  själf, 
det  öfriga  lär  ha  blifvit  betaldt  af  konungen  eller 
af  allmänna  medel. 

Öfverhofpredikanten,  professor  Karl  Peter  Hag- 
berg, säger  i  sitt  minnestal  öf ver  honom,  att  "hans  tea- 
terförvaltning, trägen  och  mödosam,  var  förenad  med 
bekymmer,  som  följde  honom  till  grafven.  Det  skall 
likväl  aldrig  någon  tid  kunna  bestridas,  att  han  var 
upplifvad  af  ett  varmt  nit  för  dramatikens  fullkom- 
ning  i  alla  dess  utgreningar,  att  han  var  en  upplyst 
och  djup  kännare  af  alla  de  särskilda  ämnen,  som 
angå  scenen,  och  af  alla  de  vackra  konster,  som  där- 
med äro  närmast  besläktade,  att  han  sökte  bilda 
och  leda  allmänna  omdömet,  rena  och  stadga  sma- 
ken, uppmuntra  snillet  och  talangerna,  af  visa  odug- 
ligheten, häfva  missbruken,  näpsa  själfsvåldet  och 
befrämja  ordningen.  Såsom  styresman  bibehöll  han 
aktning  och  lydnad  genom  allvarsamhet  och  rätt- 
visa. Driftig  och  verksam  fortskyndade  han  ären- 
denas gång.  Utan  anseende  till  personen  yttrade  han 
fritt  sin  öfvertygelse."    Mot  slutet  af  sitt  minnestal 


237 

yttrade  Hagberg:  "Det  gifves  icke  i  naturen  något 
ljus  utan  skugga.  Själfva  solen  har  fläckar.  Fri- 
herre Edelcrantz  kunde  icke  vara  lottlös  i  de  mänsk- 
liga bristernas  arf,  ty  det  är  gemensamt  för  alla." 
Hvilka  fel  man  än  kunde  tillvita  honom,  icke  var 
det  otacksamhet.  Till  en  hyllning  åt  sin  kunglige 
beskyddare  hade  han  på  väggen  i  entrérummet  på 
"Skuggan"  låtit  rista  följande  verser,  Gustaf  den 
tredjes  dödsdag  den  29  mars: 

"Gråt  sanning,  snille,  konst  er  skyddsgud  och  er  vän! 
Din  lager,  Svea,  gå  att  i  cypress  förbyta! 
Vänd,  mänsklighet,  din  syn  från  jordens  sorgsna  yta! 
Split,  själfsvåld,  grymhet,  hat  far  bort  att  härja  den! 
Och  du,  som  af  Hans  hand  en  längtad  fristad  vann 
vid  lifvets  afton,  frälst  för  yra  skiftens  vindar, 
i  Skuggan  lyckligt  gömd,  betäckt  af  egna  lindar, 
gråt,  tysta  tacksamhet!  gråt  din  välgärningsman!" 

Edelcrantz  dog  1821.  Då  han  icke  efterlämnade 
några  arf  vingar  till  sitt  namn,  krossades  vid  båren 
hans  sköldemärke  af  statsrådet  grefve  Gustaf  Lager- 
bjelke,  som  i  ett  af  kraftfull  vältalighet  formadt  tal 
tolkade  hans  utmärkta  förtjänster.  Vitterheten  och 
de  sköna  konsterna  framburo  i  helgedomen  en  tack- 
sam gärd  åt  hans  stoft,  och  de  närvarande  ägnade 
hans  minne  vördnadens,  högaktningens  och  vänska- 
pens tårar. 

Den  närmast  följande  tiden,  då  Operans  verk- 
samhet återupplifvades,  och  de  kungliga  scenerna 
under  en  rad  af  dugande  styresmän  höjde  sig  till  en 
glans,  som  erinrade  om  Gustaf  den  tredjes  lysande 
tidehvarf,  står  i  samband  med  Karl  Johans  ankomst 


238 

till  Sverige  samt  hans  öfvertagande  af  regeringen 
och  skall  behandlas  i  en  kommande  del  af  dessa  an- 
teckningar: Svenska  teatern  under  Karl  XIV  Jo- 
hans dagar. 


--■AAAAAT-/'-/'-^ 


ANMÄRKNINGAR  OCH  TILLÄGG. 

I  första  delen  af  dessa  anteckningar  yttras  sid.  61 
om  det  franska  teatersällskapet  i  Stockholm  1724 — 25, 
att  dess  spellista  är  »alldeles  obekant».  Herr  professor 
Karl  Warburg  har  emellertid  i  Sveriges  teaterhistoriska 
samfunds  årsskrift  för  1913  meddelat  en  del  notiser  om 
denna  trupps  repertoar,  som  han  funnit  i  Karl  Gustaf 
Tessins  bref  till  sin  trolofvade. 

Sid.  11. 

Hösten  1865  gjordes  en  repris  af  '>>  Qviyinorna  och  för- 
troe7idet>^  å  Djurgårdens  Konsertteater.  Nyåret  1868  upp- 
fördes stycket  å  dåvarande]  Nya  teatern  (»Hammerska 
ladan»)  samt  slutligen  samma  år  under  sommaren  en 
gång  å  Manege  teatern,  men  utan  att  på  någotdera  stället 
göra  nämnvärd  lycka. 

Sid.  18. 

Uppgifterna  i  Dahlgrens  Anteckningar  om  Stockholms 
teatrar  rörande  uppförandet  af  »Den  förförde  ynglingetv^ 
äro  icke  fullt  riktiga,  emedan  han  besynnerligt  nog  tagit 
fel  om  styckets  premiärdag.  På  grund  af  mellankom- 
mande  hinder  kunde  dramen  icke  gifvas  på  den  ursprung- 
ligen annonserade  dagen,  den  14  september,  utan  först 
fyra  dagar  senare,  den  18  september.  Det  af  Björn  i 
hans  tillkännagifvande  premiärdagen  i  Dagligt  allehanda 
omtalade  missnöjet  hos  en  del  personer  hade  uppkommit 
efter  genomläsandet  af  den  tryckta  pjäsen.  Hade  stycket 
gifvits  redan  den  14  september,  skulle  han  icke  talat 
om  »allmänna  berättelser»,  ty  då  hade  publiken  redan 
hunnit  lägga  sina  åsikter  tydligt  i  dagen  i  teatersalongen. 
Björn  omtalar  själf  i  sin  insändare  i  Dagligt  allehanda  för  den 


240 

20  september,  hvad  han  till  publiken  yttrade  kvällen 
förut  vid  andra  uppförandet  af  pjäsen,  och  »berättelsen 
om  förloppet»   är  af  Björn  själf  författad. 

Sid.  27. 

Fransmännen  berätta  oss  dessutom,  att  hvarannan 
söndag  gåfvos  på  stora  börssalen  af  borgerskapet  baler, 
där  inträdespriset  var  tjugufyra  skillingar  specie.  »Socie- 
tetslifvet  i  Stockholm  är  tråkigt  och  inskränker  sig  till 
tebjudningar  klockan  fem  eftermiddagen.  Damerna  ha 
sina  mottagningsdagar,  och  klockan  sju  äro  alla  hus 
stängda  med  undantag  af  grosshandlarnas,  där  det  ännu 
är  brukligt  att  supera,  och  där  en  middagsbjudning  gäller 
för  hela  dagen.  Under  vintern  ha  vi,  om  man  undantar 
festerna  på  hofvet,  varit  inbjudna  till  supé  allenast  hos 
en  enda  svensk,  riksmarskalken  grefve  Bonde.  Några 
middagsbjudningar  gifvas  visserligen,  men  icke  många. 
Orsaken  är  missnöjet  hos  adeln,  som  dragit  sig  tillbaka 
till  landsorten».  Den  kvarvarande  adeln  var  fattig  och 
föga  bildad  —  rent  af  okunnig.  Borden  upplystes  endast 
af  talgljus.  Man  drack  i  allmänhet  oförsvarligt,  men 
läste  böner  före  och  efter  maten,  och  värdfolket  tackades 
med  mycket  krus  och  komplimanger. 

Sid.  48. 

Rörande  händernas  betydelse  i  mimiken  vill  jag  här 
endast  erinra  om,  hvad  redan  Qvintilianus,  som  lefde 
under  det  första  århundradet  efter  Kristi  födelse,  i  sin 
Institutio  oratoria  yttrar  om  dem:  »De  andra  lemmarna 
hjälpa  den  talande,  men  dessa  —  vågar  jag  nästan  säga 
—  tala  själfva.  Ty  fordra  vi  icke  med  dem?  Lofva, 
ropa,  afskeda,  hota,  bedja,  uttrycka  afsky,  frukta,  fråga, 
ljuga  vi  icke  med  dem?  Visa  vi  icke  glädje,  sorg,  tvif- 
vel,  bekantskap,  ånger,  mått,  mål,  tal  och  tid  med  dem? 
Uttrycka  de  icke  mod?  Bedja,  försvara,  gilla  de  icke? 
Uttrycka  de  icke  beundran  och  blygsel?  Det  är  det 
uttrycksmedel,  som  jag  har  gemensamt  med  alla  männi- 
skor, oaktadt  folkslagens  så  vidt  skilda  språk». 


241 

Sid.  88. 

Vid  galatoreställningen  på  Drottningholm  af  operan 
»Iphigenie»  riktade  Karsten  Achilles'  aria  »Sjung  folk 
till  eder  drottnings  ära»  till  prinsessan  Fredrika,  och  den 
efterföljdes  af  jubelrop  och  applådissemanger. 

Sid.  89. 

Vid  hufvudstadens  illuminering  märktes  bland  trans- 
parangerna en  med  inskriften:  »Fyra  ljus  i  raden  för 
prinsessan  ifrån  Baden».  På  hattmakareämbetets  hus 
stod:  »Gud  gifve  hufvud  åt  vår  smorda,  nog  skall  han 
få  hattar  gjorda.» 

Sid.  92. 

Porträttet  af  friherre  Jonne  Hugo  Hamilton  af  Hage- 
by,  den  s.  k.  franske  Hamilton,  är  en  akvarell  af  teaterns 
d.  v.  andre  direktör  Karl  Brelin.  Han  var  född  1768, 
blef  redan  1782  fänrik  vid  örlogsflottan  och  deltog  i  alla 
sjödrabbningar  under  ryska  kriget,  bl.  a.  vid  Högland 
och  Oland,  samt  utnämndes  till  öfveradjutant  och  major. 
Under  åren  1792—1794  tjänstgjorde  han  såsom  legations- 
sekreterare och  sedan  chargé  d'affaires  vid  portugisiska 
hofvet.  1799 — 1813  var  han  andre  direktör  vid  Dra- 
matiska teatern,  befordrades  1802  till  öfverstelöjtnant  i 
flottorna  samt  adlades  och  adopterades  1805  under 
moderns  styff åders  namn  Carlheim — Gyllensköld.  1814 
blef  han  konteramiral,  1817  friherre  under  namnet 
Gyllensköld  och  dog  i  Augsburg  1819.  Brelin  var  en 
lång,  mager  man  med  sjukligt  utseende,  stora  insjunkna 
ögon,  stor  krokig  näsa,  hög  panna,  sluten  mun  med  tunna 
läppar  och   liknade  i  profil  Napoleon  Bonaparte. 

Sid.  94. 

Flerstädes  har  anekdoten  om  Karsten  hänförts  till  sång- 
dramen     »Torparen»,    men    alldeles    oriktigt,    ty    Karsten 
spelade  aldrig  den  rollen,  utan  Widerberg. 
Svenska  Teatern,  II.  16 


242 

Sid.  99. 

Du  Puys  födelseår  uppgifves  olika.  I  Dahlgrens  Anteck- 
ningar säges  det  vara  1772  eller  1773,  men  enligt  hans 
dotters  uppgift  lär  han  varit  född   1771. 

Sid.  108. 

Adlerbeth  berättar  i  sina  Historiska  anteckningar,  att 
kronprinsens  döpelseakt  ägde  rum  i  Storkyrkan  den  15 
november,  och  att  galaspektakel  samma  afton  gafs  å 
Operan.  Han  missminner  sig  däruti,  ty  enligt  ceremoni- 
mästaren Hauswolff s  Journal .  förrättades  döpelsen  i  Slotts- 
kyrkan, och  spektaklet  uppfördes  ej  förrän  den  18  i 
samma  månad. 

Sid.  147. 

När  »Romeo  och  Julia»  1776  gafs  i  Norrköping  med 
Margareta  Seuerling,  född  Lindahl,  i  Julias  roll,  väckte 
hon  formlig  hänförelse  hos  publiken,  och  i  stadens  tid- 
ning   lästes    en   versifierad   hyllning,   som  slutar  sålunda: 

»Min  fru!     Det  fordras  ömma  slag, 
en  lycklig  skald,  en  bättre  luta, 
om  er  förtjänst  sin  lön  kan  njuta, 
en  allmänhet  och  icke  jag. 

Det  har  ock  skett:  ni  är  belönt, 
vår  allmänhet  syns  ge  er  ära, 
och  innan  Muser  offer  bära 
så  har  Olympen  er  bekrönt.» 

Sid.  191. 

Etiketten  var  för  »konungen  numro  ett.  Han  och 
änkedrottningen  voro  mönster  af  högdragenhet,  köld  och 
etikett.  I  de  kungligas  närvaro  fick  man  endast  tala 
hviskande.  När  någon  röst  höjde  sig  på  en  slottsfest, 
ropade  konungen:  »Sch!  ...»  och  hans  uppvaktning 
efter  honom:  »Sch!  sch!»  Icke  ens  i  dödens  närhet 
glömde  han,  hvad  etiketten  och  hans  värdighet  kräfde. 
Vid    hemfärden    från    Tyskland    i    december    1804    voro 


243 

konungen  och  drottningen  under  en  våldsam  storm  nära 
att  omkomma  och  kunde  endast  med  största  svårighet 
räddas  i  en  fiskarbåt.  Fiskaren  slungades  af  en  stormil 
i  hafvet,  men  drogs  upp  af  dåvarande  generaladjutanten 
Gardell,  som  med  den  andra  armen  uppehöll  den  afsvim- 
made  drottningen.  Då  Gardell  under  farans  förfärligaste 
ögonblick  hade  kastat  sin  värja  och  battong  ifrån  sig  i 
botten  af  båten,  vände  sig  konungen  till  honom  och 
yttrade:  »Hvem  är  med  mig  i  egenskap  af  generaladju- 
tant?    Hvar  är  generaladjutantens  battong  och  värja?» 

Alla,  som  kunde  tänkas  i  uniform,  ikläddes  sådan, 
äfven  hofkapellet  och  baletten.  Den  gamle  statssekre- 
teraren Klintberg,  som  icke  följt  med  sin  tids  fåfänglig- 
heter,  fick  en  dag  i  vaktrummet  hos  konungen  se  en 
herre,  som  han  icke  kände,  i  en  guldsmidd  uniform,  ly- 
sande liksom  en  fältmarskalks.  Han  frågade  vakthafvande 
adjutanten,  hvad  det  var  för  en  främmande  minister,  och 
fick  till  svar,  att  det  var  hofbalettmästaren  Deland. 

Sid.  207. 

I  Dahlgrens  Anteckningar  liksom  i  några  senare  tea- 
terhistoriska uppsatser  uppgifves,  att  detta  galaspektakel 
verkligen  ägt  rum,  hvilket  ej  kan  vara  riktigt.  Om  pjäsen 
blifvit  färdig  till  kröningen,  hade  helt  säkert  denna  om- 
tyckta och  efterlängtade  opera  äfven  gifvits  någon  gång 
under  den  närmast  följande  tiden,  hvilket  icke  var  fallet, 
Skjöldebrand  hade  heller  icke  behöft  ett  så  vidlyftigt 
arbete,  som  han  fick  vid  anordnandet  af  galaspektaklerna 
för  att  fira  Karl  Johans  hitkomst  hösten  1810,  då  operan 
verkligen  uppfördes,  om  den  gått  öfver  scenen  så  kort 
förut.  Under  de  år  operaverksamheten  varit  afbruten 
hade  icke  blott  dekorationerna  blifvit  skadade  af  takdropp, 
utan  äfven  orkestermedlemmarna  liksom  större  delen  af 
kör-  och  balettpersonalen  förskingrats. 

Sid.  228. 

Då  Domenico  Bossi  utförde  sitt  ypperliga  miniatyr- 
porträtt af  Fredrika  Löf,  hvilket  hennes  intime  beundrare, 


244 

den  store  Sergel,  ägde,  var  hon  redan  fyrtio  år.  Hennes 
fordom  underbart  vackra  ansikte  hade  antagit  ett  visst 
fryntligt  utseende,  och  hela  hennes  väsen  hade  fått  något 
rentaf  karlavulet  öfver  sig.  Men  man  såg  dock  ännu 
spåren  af  den  skönhet,  som  af  speglar  sig  i  den  i  förra 
delen  af  dessa  anteckningar  meddelade  bild  af  m:lle  Georges, 
med  hvilken  skådespelerska  hon  lär  ha  haft  en  alldeles 
märkvärdig  likhet.  Hennes  vid  mognare  år  något  om- 
fångsrika figur  är  ofta  föremål  för  Sergels  karikatyrer, 
och  då  hon  vid  Operans  återöppnande  1809  utförde  sin 
gamla  glansroll,  drottning  Kristina,  säger  en  kritiker: 
»Anmärkaren  kunde  väl  icke  genast  försona  sig  med  den 
persons  figur,  som  föreställde  den  så  väl  växta  tjuguåriga 
drottningen»,  men  han  medger  dock,  att  hon  under  pjäsens 
gång  fullkomligen  utplånade  detta  mindre  behagliga  in- 
tryck genom  sitt  mästerliga  spel. 


PERSON-REGISTER. 
De  romerska  siffrorna  beteckna  arbetets  delar,  de  arabiska  sidan. 

Adelcrantz,  K.   Fr.   I   156,    159,  portr.    161. 

Adelsvärd,   Aug.  II   183,   187. 

Adelsvärd,  R.   II   186,   203. 

Adlerbeth,   G.   J.   I   119,    133,  portr.    136,    137,    141,    170, 

II  92,    105,    109,    132,    180,   232,  242. 
Adlerfelt,  K.   I  60,   82. 
Adolf  Fredrik  I   71,   82,   88,    111. 
Ahlberg,  J.   II  88. 
Ahlgren,    J.   S.   I   167,    175,    198,  portr.   203   o.   följ.   227, 

264.    II   29,   37,   38,   40,   57—60,   87,    106,    123,    132, 

133,    139,    168,    199,   209,   214,   230,   231. 
d'Albedyhll,   Charl.   II   126. 
Albrici,V.   I  42. 
Alix,  J,  I   214,   220. 
Alix,   mr  II   38. 
Alströmer,  P.   I   92,    128,   246. 
Alten,   M.   II   122. 
Ambrosiani,   G.   II   109. 
Aminoff,  J.   G.   II   186. 
Anckarsvärd,  K.   II   201. 
Angelier,   m:me  II   164. 
Angelier,   mr  II   164. 
Angelucci,   m:me  II   174. 
Annerstedt,  N.   I  92,    102. 
Appelgren,  E.   I   37. 
Arfvidsson,   N.   I   213.   II   219,   224. 
Armfelt,    G.    M.    I    164,    165,    167,   168,    171,    173,    174, 

186,    portr.    187,   201,   213,   220,   231,   279.   II  9,   23. 
Arnault,  A.   V.   II   183. 
Asteropherus  I   18. 
Augusti,    Sofia.    I    portr.    114,    120,   121,   130,   132,   136, 

137,    138,    141,    156,    183,   215,   219. 


246 

Baptiste,  ni:me  I  83. 

Baptiste,  M.  L.   se  Marcadet. 

Barck,  Nils  I  81,   125,   126. 

Barnekow,  A.  F.  I  137,  145,  146,  148,  149,  164,  166,  169. 

Baron,   d.  y.   m:lle  I   278. 

Bassi,   G.  I  portr.   214,   215   220;  II   38,   49. 

Bautain  II   161. 

Beaulieu,  A.   de  I  36. 

Beaumarchais  I   146,   254;   II  59,   64. 

Beethoven  II   50,    138. 

Bellman  I  94,   168,   199,   201,   219,   224,  portr.    233;      II 

43,   44,    157. 
Benda,  G.  II  159. 

Berg,  K.   Fr.   II  62,    115,    139,  kost.    142,    143,    177. 
Berghult,  J.   I   73,  portr.    188. 
Berndes,  A.  U.  II   134. 

Besclie,   de.   I   164,   167,    173,   220,   225;   II   13,    15. 
Beskow,  B.   von.   I  47;   II  96,   200,   224,   231. 
Björkman,  Hans.   I  92,  101,  105,  111,  112,  132,  154,  162. 
Björkman,  Hampus.   II   206. 
Björn,  D.   G.   I  222,   227,   254,   255,   259,  261,  280;  II  12, 

13,  portr.    14  o.  följ.   40,   59,    122,    123,  239. 
Blanc,  J.   von.   I   146;   II   147. 
Boieldieu.  II  163,   173,   207. 
Boisgelin,  L.   de  II  25. 
Bonde,  K.   J.   I   172. 
Bonn,  M.   I   247,  255. 
Bossi,  D.   II  228,   243. 
Bouilly,  J.   N.   II   138. 
Bournonville,  Ant.   I  214,   219. 
Bournonville,  Aug.   I  214. 
Brahe,  A.   I  33,   34. 
Brahe,  M.   II   203. 
Brahe,  P.   I   18. 
Brask,   S.   I   18. 
Breda,  I   196;  II  62,   63. 

Brelin,  K.   II  92,   126,    163,   182,   183,    186,    189,   241. 
Bretten,  M.   von  I  33. 


247 

Broen,  A.  de.  I  156,  167,  183,  198,  201  o.  följ.  219, 
222,  224,  226,  227,  231,  261,  279;  II  29,  30,  38,  40, 
49,   53,   54,  64,   76,    107,    123,    129,    170,   224,   225. 

Broen,  I.   de.   II  225. 

Brooman,  J.   E.   II  83,   84. 

Bruna  ti,  A.   I  37. 

Bruni,  Ant.   II  93,    159,    187, 

Bunge,  M.   II   107. 

Börk,  J.   I   52. 

Calderon.   I   191;   II   16. 

Cardon,  J.   II   163. 

Carlheim-Gyllensköld,   se  Brelin. 

Carstenius  I   19,   20. 

Casagli,  H.   E.   II   109,  kost.    151. 

Casagli,  L.  II   109,  kost.    151,   161. 

Catonius  I   25. 

Cederholm,    Ax,    II    62,    87,    159,    160,    168,    177,    197, 

199,   214. 
Cederström,  C.   C.   II   226. 
Cederström,  J.   II   185. 
Cederström,  K.   II   185. 
Champein,   II   62. 
Chanut,  P.   I  35. 

Cherubini,  II   138,    159,  portr.    160,   222. 
Cimarosall   57,   60,    111,  portr.    112. 
Clewberg,   se  Edelcrantz. 
Cormarten  I   54. 

Corneille  I  54,   61,   67,   102,   146. 
Croelius  II   174. 
Crusell,  B.   II  201,   206. 
Cumberland,  R.   II   147. 

Dahlqvist,  L.   II   106. 

Dalayrac  I  248;   II   11,  portr.    12,   29,   30,   49,57,62,81, 

96,   111,   138,   159,   164,   199. 
Dalin,  O.  von  I  34,   67,  80. 
Deland,    Kar.    II    63,    76,    97,   106,   109,   126,   129,   139, 

145,    159,    166,    168,   214. 


248 

Deland,  Louis  I  207;  II  30,  38,  75,  94,  98,  106,  109, 
113,  116,  129,  146,  148,  159,  160,  161,  176,  177, 
199,   208,   243. 

Delille,   mr  II   164. 

Desgiiillons,  A.   M.   I   195;   II   64. 

Desguillons,  J.   S.   I   195;   II   64,    164. 

Despréz  I   180  portr.    181,   253. 

Destouches  I  81. 

Devienne,  Jr.   II   50. 

Didelot  I  216. 

Djurklou,  A.   II   185. 

Dubois,  N.   I   195. 

Ducaire,   m:me  II   164. 

Du  Londel  I   72,   86. 

Duni,  E.   I  248. 

Du  Puy  II  56,  90,  98,  99,  portr.  100,  101—104,  153, 
164,   242. 

Du  Tillet  I   130,    137. 

Du  val,  A.   II   189. 

Eckerman,   Charl.   I  portr.    121    o'  följ. 

Edelcrantz,    Clewberg    I    178,    195,    199,   206,    220,   portr. 

221,    226    o.    följ.   II   13,    15,   28,   37,    163,    177,    180, 

192,    195,   232—237. 
Edman,  Betty  II   181. 
Ehrengranath,  Ax.   II   206. 
Ehrensvärd,    G.    I    76,   89,  90,    120,    131,    137,   143,    145, 

148,    157,   208,   273. 
Ehrenstrahl,  D.   Kl.   I   38,   48. 

Ehrenström   Mar.   I   145,   210,   212;   II  40,   42,    111,   224. 
Ekeblad,  J.   I  39,   42,   58. 
Engeström,  J.   von  I   212. 

Envallsson  I  146,  portr.  249  o.  följ.  II  38,  81,  82,  113,  119. 
Eurén,   G.   II   120,    122,    127. 
Euripides  I   20. 

Fahlgren,   G.   se  fru  Haeffner. 
Falkenberg,  H.   I  81. 


249 

Favart  I   143. 

Felix,   mr  och   m:me  1    195. 

Fernstedt,  C.  J.  I  219. 

Fersen,    Axel    von    I    84,    90,    124,    127,    166,   218,   263, 

277,   278. 
Fersen,  Karl  von  I  80,   81,   86,   93,    125,    126,    149,  portr. 

150,  164,  178,  186. 
Fenk,  L.   1   127. 
Fischerström,  J.   I   105,    106. 
Flemming,  Kl.   II   186,    188,    189,   203,   204. 
Flintberg,  K.   H.   I   130,    135,   273. 
Flodell,  N.   I  portr.   68. 
Flodin,  J.   G.   II   79,    107. 
Fornenbergh,  J.   von  I  49. 
Forsslund,  J.   II  8. 
Fortia  de  Piles  II  25. 
Franc,  U.   I   218;   II   12. 
Franck,    M.    I   193,   207;   II  30,   40,   106,    124,    126,    129, 

130,   132,   135,   145,   152,   166,   19.9. 
Fredrik  den  förste  I   60,   71. 
Fredrika    af    Baden  II  87,  portr.   88,   90,    109,    161,    164, 

173,    184,    187,    189,   241. 
Frigel,  Per  II   108. 
Frischlin,   Nic.   I   28. 

Frodelius,  A.   S.   II  63,    123,    130,    152,    177. 
Frossard  1  82,   83,   90,    115,    130. 
Frösslind,  E.   II   111,    199. 

Gallodier,    L.    I    82,   90,    103,    112,  portr.    113,    119,  130, 

132,  136,    137,    143,   214;   II  39,   49. 
Gardie,  Ax.   de  la.   II   183. 
Gardie,  Et.   de  la.  II  203. 
Gardie,  H.  de   la.   I   164,   165,   168. 
Gardie,  J.   de  la.  I  209;  II  53. 
Gardie,  M.   G.  de  la.  I  42;  II  31. 
Gaveaux,  P.   II   102,   225. 
Geer,   Em.   de   II   188. 


250 

Geijer,  E.   G.   I   12,   90,   136;   II   155,    174,    176,    198. 

German,  P.   I   146. 

Gjörwell,  K.  Kr.  I  94,  112,  118  o.  följ.  128,  132,  136, 
148,  153,  183,  195,  200,  209,  211,  234,  248,  254, 
257;   II  30,   43,   48,   52,   65,   98,  portr.    163,   219. 

Gluck  I  111,  115,  141,  152,  162,  213;  II  88,  109,  149, 
portr.    150. 

Goethe  I   254;   II   128,    135,    145,   226. 

Goldsmidt,   O.   II   53. 

Grétry  I  132,  140,  178,  248,  257;  II  49,  74,  portr.  75, 
96,   97,    109,    161,   222. 

Grönforss,  Fr.   II   199,   208. 

Grönlund,  D.   II   107. 

Gustaf  den  förste.   I  30,   31,   34. 

Gustaf  II  Adolf.   I   17,   30,   34. 

Gustaf  den  tredje.  I  77,  81,  83—87,  portr.  88,  105,  147, 
159,  177,  179,  187,  192,  200,  201,  216,  218,  250, 
254,  262,  264,  265,  274,  275,  279;  II  7,  10,13,14, 
25,  39,  44,  45,  47,  108,  146,  180,  186,  201,  207, 
217,   223,   224,"  230,   232,   233,   235,   237. 

Gustaf  IV  Adolf.  I  141,  185;  II  7,  55,  74,  portr.  78, 
80,  89,  90,  108,  158,  161—164,  173,  180,  184—187, 
189—192,    194,    196,    198,   201,   242. 

Gyldenstolpe,  Aur.   II   185,    188. 

Gyldenstolpe,  Kr.   I   164. 

Gyldenstolpe,  M.   II   185. 

Gyllenborg,   G.   Fr.   I   171,  portr.    172,   201,   242. 

Gyllenborg,  K.   I  portr,   65,    119. 

Gyllenpalm,  A.   D.   II   196. 

Götz,   se  Remy. 

Hseffner,   Gertrud  I   176,   208,   224;   II  30,    152,  154,  214, 

231. 
Hseffner,    Kr.    I   145,   217;   II  38,  46,   56,   88,   152—155, 

portr.    153. 
Hagberg,  K.  P.   II   236,   237. 
Hall,  John  I   128,   212. 
Hall,  J.   I   182. 


251 

Hall,  P.  A.     I     87. 

Hallman  I   146,    197,  portr.    236. 

Hamilton,  A.   I   125. 

Hamilton,  f.  Petersens  I   168. 

Hamilton,  H.  II  91,  portr.   92,   93,    163,    164,    188,    241, 

Hammarsköld  II   19,    105. 

Hastfehr,  F.   I   72. 

Hauswolff,  L.  II 186,  188,  189,  242. 

Hauteroche,  N.   II   142. 

Hedvig    Elis.   Charl.   I   119,    123   o.   följ.    164,  portr.    166, 

172,    190,   224,   277;   II   95,    161,    173,    184,  188,201, 

portr.   203,   204,   205,   227. 
Heland,  M.   I  91,    179;   II   127. 

Hilleström,  P.   I   115,    140,    143,    153,    155,    168,   183. 
Hjortsberg,  H.   II  42,    110,    116,    199,   210. 
Hjortsberg,    Lars    I    162,    168,    175,    176,    188,    193,   201, 

202,    kost.    207,   234;  II  29,   30,   38,  48,   53,  54,   55, 

59,    64,    65,  84,  kost.   85,   106,   113,   116,   129—131, 

135— T38,   146,   147,  kost.    148,  kost.    156,   157,  kost. 

158,   165,   168,    170,   kost.    176,    177,  kost.    178,  kost. 

179.    180,   210,   214,   223,   230,   235. 
Hjärne,  U.   I.   45,  portr.   46. 

Holberg,  L.  I  61,   146,   189,   236,   253;  II  55,   199. 
Hus,  S.  I   195,  portr.    196. 
Höijer,  B.   I  202;  II   219,   229. 

Iffland  II   145. 
Isouard  II   177. 

Jacobi,  H.  I   16,   33. 
Jennings,  F.   II   183,    188. 
Johnson,   F.   I   119. 
Jolivet,   m:me  II   164. 
Jlinger,  J.   Fr.   II   61,    190. 

Karl  IX.  I  34. 
Karl  X  Gustaf.  I  41,  45. 
Karl  XI.  I  47,  48,   52,   53. 
Karl  XII.   I   56. 


252 

Karl    XIII.    I    85,    118,    119,    123,    164,  portr.    165,    171, 

173,   261,   275,   278;   II   7,   9,   56,  161,  184,  185,  portr. 

200,   201,   203,   207,   215. 
Karl  XIV  Johan.   II  225,   237,   238. 
Karsten,     Kr.   I  92,    113,    132,    136,    137,    141,    144,    154, 

155,    162,    182,   213,   215,  portr.    217,   219;   II  25,  38, 

49,   74,   94,    109,    110,   149,    152,    161,    187,  192,  194, 

215,   217—224,  portr.   218,   241. 
Karsten,  M.  T.   I   144;   II  portr.   220,   221,   224. 
Katarina  II.   II   79,    111. 
Kellgren,    J.  H.    I    134,    141,   156,  portr.    175,    176,    178, 

179,    180,    210,   218,   226,   230,   233,   260;   II  39,   64, 

108,    175,   207,   227,   229. 
Kexél,   O.   I   146,    198,   201,  portr.   246;   II   29,  40. 
Klingspor,   Fr.   II   201. 
Knöppel,  Kr.   I  portr.    68. 
Koskull,   Mar.   II   203. 
Kotzebue.    II    13,    29,  40,   56,   61,  82,   106,   119  o.  följ., 

portr.    121,    144,    165,   225. 
Krafft,  P.   d.  y.   I   165,    180. 
Kraus,  J.   I   156,   252;   II  portr.    108. 
Kreutzer,  R.   II  50,   55. 
Kristina  I  35,   37,   40,   42. 
Kuhlman,  Kar.   se  Deland. 
Kullberg,  A.   K.   af.   II   136. 
Kullberg,  H.   II  227. 
Kurck,  J.   II   186. 
Köningsmark,  A.  von.  I  portr.  51. 

Lagerbjelke,  Ax.  II  186. 

Lagerbjelke,   G.   II   182,    183,    188,    189,    190,   237. 

Lagerlöf,  P.   I  52. 

Lagerqvist,  H.   II   139. 

Lalin,  J.   S.   I   183,   219;   II  56. 

Lalin,  L.   I  92,    101,    105,    111,   112. 

Lande.   I  60,    61. 

Langlois  I   61,   65,   72. 

Lannerstierna,  J.   M.   I   201,   252;   II   74. 


253 

Lantingshausen,  J,   von   I   167,    177. 

Lavillette,   mr  II   164. 

Lenngren,  A.   M.   I   117,    132,    140,    143. 

Leopold.    I    140,    152,    198,   201,   215,   216;   II  97,  portr. 

134,  135,    136,    146,    167,   227. 
Lessing.   I   146;   II   16,   30,    135,   144. 
Levertin,   O.   1   175,    177,   216,   260;   II    146. 
Lewenhagen,  J.   P.   II   72,   73,   83,    145. 
Lewenhaupt,   C.   grefv:n.   I   125,    126,    127;   II   190,   202. 
Lewenhaiipt,   Kar.   fkn  II  201,   203. 
Liljegren,   S.   I  217. 

Liljensparre,  H.   I   197,   232;   II   22,  portr.   23,   24. 
Lindahl,  P.   I  portr.   69,   70,   73,    188. 
Lindeberg,  A.   II   224. 
Lindegren,  K.   J.   II  54,   56,    129—132. 
Lindgren,  Åx.  II   181,   206,   207. 
Lindschöld,  E.  I  48,   52,  53. 
Lindström,  K.   G.   II  62,  161,  197. 
Lindström,  E.   se  Frösslind. 
Livijn,  K.   II   164  o.   följ.   portr.    166. 
Ljunggren,   G.   I   12,    18;   II   122,    146. 
Ljungström  A.  K.  II  40 

Lovisa  Ulrika  I   71,  portr.    79,   84;   II   217. 
Ludvig  Filip  II  56,   224. 
Ludvig  XIV.   I   90. 
Ludvig  XVI.   II   74. 
Ludvig  XVIII.   II   188. 
Lundberg,    A.    I    247,    255;    II    52,    97,    113,    129,   230, 

139,    145. 
Lundberg,   G.   I   124,   172. 
Luther.   I   17. 

Löf,   Eufr.   I   210;   II  portr.   39,   41. 
Löf,  Fredrika.  Il  76,  193,  198,  208,  209,  210,  227,  234;  II  29, 

37,  54,  64,  87,  106,  107,  122,  136,  227,  portr.  228,  243. 
Löfblad,  Joh.   I   70. 
Löfborg,   A.   II   64,   232. 
Löwenhjelm,  G.   II   188,   202,   203,   206. 
Löwenhjelm,  K.   II   188. 


254 

Mancini  Mazarini,  L.   II  97. 

Manderström,  L.   II  206. 

Marcadet.   I  137,   214,   219;   II  38,   60. 

Marcadet,    M.   L.   I   139,  portr.    140,    141,   144,    176,   183, 

215,   216,   224,   227,   230;   II  38,   49,   59,   60,   220. 
Maria,  Dom.   Della  II  98,   159. 
Marie  Antoinette  I  254;   II  13. 
Marivaux,  P.   I  80,   81,   230,   273. 
Marsollier,  J.   II   138. 
Martin,  Elias.   I  233,   235;  II  193. 
Martin,  J.   F.   I  95,    121. 
Méhul,  E.   H.   II   177,    196,  portr.    197,   222. 
Mercier,   S.   II  58,   137. 
Messenius,   J.   I  portr.    21,   27. 
Modée,  R.   G.   I  67. 
Modée,  Ebba.   II   185 
Moliére.   I  57,   59,   61,   67,  81,  146,  199,  236,  253;   II  136, 

170,   232. 
Monsigny,   P.   A.   I   143,   248. 

Montgommery-Silfverstolpe,  M.  I  207,  214;  II  111. 
Monvel.  I  kost.  193,  197;  II  43,  57,  86,  168,  170. 
Moreto  y  Cabana.   II   106. 

Morman,  E.   II   12,   53,    106,    129,  130,    139,    146. 
Munck,  frih:n  II   186. 
Munck,  A.   F.   I  215. 
Muller,  Kar.   I  portr.    151,   153,    156,   157,  182,  213,  219; 

II    30,    38,   43,   49,   74,  98,    108,    109,    152,  187,   216. 
Miiller,  Kr.   Fr.   I 
Mällster,  D.   I  45.      - 
Mörner  A.   O.   II   186.   206. 
Mörner,  H.   I   277;   II   186. 

Naumann,  J.   G.   I  portr.  135,  136,  137,  157,  179;  II  149, 

153,   218,   223. 
Neuman,   Ch.   I   193,   210,   227,   230;   II  30,    123. 
Nolcken,  Fr.  von  I  86. 
Nolcken,  grevfrn  von.   I   167;   II   188. 
Norden,  A.   I   92,    101,    105,    111,    130,    132,    133. 


255 

Nordforss,    K.    G.    II    28,    64,    93,    112,    135,    136,    163, 

177,    194. 
Norman,  L.   I   157. 
Noverre,  J.   G.   I   214,   216. 

Olin,  Betty  I  92,    101;   II  216. 

Olin,    Elisabet    I    92,    101   o.   följ.,  portr.    108,    112,    114, 

115    o.    följ.,    120  o.  följ.,   129,   136,   137,   138,   141, 

kost.    142,    144,    162,   163;   II  90,   215. 
Olthoff,  Kr.   von.   I  62,   65. 
Oxenstierna,    J.   G.   I   75,    107,    125,   150,    164,    165,    167, 

168,    169,    174;   II   79,    175,    186,  188,  189,  201,  portr. 

202,   204. 

Paer,   F.   II   160,   222,   223. 

Paijkull,   G.   I   201,   260. 

Paisiello,   G.   II   50,  portr.  51,   85,   223. 

Pasch,  L.  I   108. 

Pasch,  U.   F.   I   110;   II   202. 

Patrat,  J.   Il   206. 

Pergolese,  G.  B.  I  248. 

Petri,   Olaus  I   16. 

Philadelphia,   M.   II   21   o.   följ. 

Philidor,  Jr.   I  248. 

Picard,  L.   II  202,   206. 

Piccinni,  N.   I   155,   248. 

Pienne,   de  II   202,   203. 

Pigault-Lebrun,    II   137,    187,    203. 

Piper,   G.   II   185. 

Pitou,   mr  II   164. 

Pixérécourt,   G.   II  portr.    141,    199,   209. 

Pollet,   M.   se  Ehrenström. 

Posse,  K.   I   81. 

Potenza,  II  217. 

Preumayr.  K.   J.   II  206. 

Preymajr,  F.   K.   II   206. 

Preumayr,  J.   K.   II   206. 

Price,   m:me  I   228. 


256 

Prytz,  A.   I  22,   24. 
Puschkin.   I   216. 

Queneday  II   75,   218. 
Quintilianus  II   240. 

Racine.   I   51,   80,   81,    126,    133,    146. 

Raynouard,   Fr.  II  198. 

Regnard,  J.   Fr.   I  8,   57,   60,   88,   236. 

Rehn,  J.   E.   I  85,   93,   250. 

Remy,  L.   S:t.,  I   210,   228;   II  29,    106,    130. 

Reuterholm,   G.   A.   II   7,  portr.   8,   9,    10,   72,   79. 

Reuterskiöld,  K.   II   185. 

Ristell,  A.   Fr.   I   155,    178,    181,   197,   199;   II  56. 

Roche,  de  la  I   195. 

Rondeletius.   J.   I   18. 

Roos,  L.  H.   I   211,   217;   II  95. 

Rosen,  Rob.   von  II   201. 

Rosenhane,   S.   I   130,   131,    194,   216,   218,   263. 

Rosenlund,  Ulrika  I   133,    134. 

Rosenstein,  N.  von  I   195,   220;   II  15,   46,    180,   232. 

Rosidor  I   56. 

Roslin,  A.   I   161,    166. 

Ruckman,  M.   se  Franck. 

Rudbeck,  O.  I  36,  45,   52. 

Rudbeckius,  J.   I   20,   29. 

Rudenschöld,  M.   II   19. 

Rålamb,  K.   II   27,  portr.    28,   57,   58,   84,   91. 

Röök,   L.  J.   von  II   107. 

Sacchini,  A.   II   110,    149,    189. 
Sachs,   H.   I  3. 

Saint-Foix,   G.   Fr.   I  80,   81,   227. 
Savenius,  K.   J.   I   219;   II   152. 
Schef,  J.   II  32. 

Schiller,  Fr.   von.   II   123,    128,    135,    145,  191. 
Schroderus,  A.   I   22. 

Schröderheim,  E.   I   169,   portr.    170,    173,    198,    199,  201, 
220,   278. 


257 

Schlick,  H.  I  53. 

Schylander,  K.  G.  I  175,  176,  198,  portr.  204,222,284, 
252,  253,  280;  II  11,  12,  30,  40,  49,  53,  54,55,86, 
107,  114,  123,  124,  130,  138,  139,  146,  155,  168, 
kost.    226,   227. 

Scio,  Seb.   del.   I  50. 

Sebastian!.   II    174. 

Sedaine,  J.   M.   II   188. 

Seneca,   L.   A.   I  35. 

Sergel,  J.   T.   I   113,    161,    175,   209,   277;   II   39. 

Seiierling,  K.  G.  I  188,  portr.  189—192,  272;  II  43,  72,  147. 

Shakspere,  W.  I  33,   147;  II   146,   147. 

Sigismund.   I  33. 

Silfversparre,  S.  II  201,  202.* 

Silverstolpe,  G.  II  113,  181.  ' 

Sirotkin.  II  160. 

Skjöldebrand,  A.   Fr.   II  39,    110,    164,    181. 

Slottsberg,   G.   I   103,    112,    123,   214,   220. 

Snack,  J.   I   160,   170. 

Sofia  Albertina.  I  85,  portr.  124,  165,  173,  174;  II  173, 
204,   205. 

Soligny,   m:me  I  90,    103,    130,    137,    144. 

Sollenius,  L.  I  90. 

Sotberg,  E.   af.  I   118. 

Sparre,   Charl.   I  80. 

Sparre,  Ebba.   I   38. 

Sparre,   Fr.   I  84,    126  o.  föij. 

Sparrschöld,   N.   B.   I   220,   230. 

Spinacuta,  H.   I  253. 

Stackelberg,  A.  II   182,   183,    185. 

Stackelberg,   R.   II   182,    183. 

Stading,  Fr.  I  144,  portr.  145,  156,  158,  162,  178,  183, 
215,    217,   219;   II   38,  49,    110,    111,    161,   216,   222. 

Stenberg,  L.  I  portr.   255;  II   12,   18,   50. 

Stenborg,  K.  I  88,  89,  92,  101,  o.  följ.  portr.  110,  112,  115, 
120,  122,  129,  131,  135,  137,  141,  154,  156,  162,  182, 
213,  219,  248,  255,  257,  258;  II  10,  11,  12,  13,  50,  56,  59, 
60,  64,  75,  81,  84,  106,  109,   158,  161,  192,  215,  216. 

Svenska  Teatern,  II.  17. 


258 

Stenborg,   N.   I   92,    101,    111. 

Stenborg,  P.   I  portr.   73,   88,   235,   247,   273. 

Steinmiiller,  J.  J.   II   28,    154. 

Steinmiiller,  W.   II   28,    154. 

Stieler,  K.   A.   II   161. 

Stierneld,  A.   II   118,    189. 

Stiernhielm,   G.   I   37,  portr.   38,   39,  41. 

Stockenström,   Fr.   II   188. 

Stolpe,  J.   P.   II   55 

Stridsberg,  K.   II   53. 

Struwe,  B.   II   159. 

Sundelius,  H.   O.   II   73. 

Sundström,  L.   I   91. 

Simdvall,  K.  Fr.   II  32,   33. 

Svartling,   P.   I   216. 

Säfström,  E.  I  portr.  256 ;  II  11,  12,  30,  57,  59,83,  138,  229. 

Taglioni,  F.   II   161,   221. 

Taube,  Aurore  I   173. 

Tegnér,  E.   II   135,    197. 

Terentius.   I   20,   21,  29. 

Terrade,  F.   N.   II   55,   56,   74,   94,    109,    152,    162,    185. 

Tessin,  K.   G.   I   60,   80,   84;   II   239. 

Tessin,  N.   I   56,   59. 

Thorild.   I   236,   250;   II    115. 

Thum,  Kr.   I  34,   44,   272. 

Troil,  U.   von.   II  89,    109. 

Trundman,  D.   I  portr.    69. 

Uggla,  A.   I   122,    123,    125,    126. 

Uttini,   C.   I  134,  234;  II  40,  54,  55,  87,  106,  123,  130,  139. 
Uttini,  Fr.   I   73,  90,   94,   portr.    102,    105,    119,   130,  131, 
133,    144,    141. 

Valerius,    J.  D.   II  94,  portr.   95,  96,   97,    103,    106,    109, 

136,   161,    162,    198,   207. 
Wallenberg,  J.  I   146,   253. 
Waltman,    K.  I  portr.   205,   206,   252,   253,   254,   280;   II 

29,   30,   49,   53,  97,    123. 


259 

Vandoni,  T.   II   62,  portr.   63,76. 

Warbiirg,  K.   I   68,   289. 

Wellander,  J.   I  90,  portr.   95. 

Wennberg,  T.   II  54. 

Wennerholm,   U  II   68,    126,    152. 

Wennermark.   II   206. 

Werner,   F.   II  85, 

Wertmiiller,  A.   U.   II   203. 

Westerstrand,  P.  II   181. 

Vestris,   G.   I   229. 

Wetterstedt,  N.   af  II   202. 

Whitelock,  B.  I  43. 

Widerberg,    A.    I   147,    167,  portr.   206,   207,   279;   II   29, 

30,   37,  39,  53,   54,   55,  64,   106,   107,   114,132,189, 

148,   146,   147,   159,   160,   198,   226. 
Wieselgren,   O.   I  49. 
Vigée  Le  Brun,  E.   II   51. 
Wigert,  H.   Kr.   I   111,    112,    183,    134. 
Wikmansson,   Kr.   II    181. 
Wikström,  J.   F.   II   62. 
Wild,  fru.   II  88, 

Vogler,  G.  J.  I   178,   215,   218;  II  27,   89. 
Voltaire.    I  67,   69,  80,  81,  85,  86,   126,   134,   135,   146, 

286,   353,   273;   II   96,    106,    138,    136,    146,   229. 
Wrangel,  E.   I  67. 

Wässelius,  J,  II  68,    123,    152,    161,    177,    197,   208. 
Wässelins,  Just.   II   197. 


Zander,  J.   D.   I   251 ;   II    11,   60. 
Zibet,  Kr.   B.   I   120,    129;   II   146,    191. 
Zöge  von  Manteuffel,  O.  J.   I  81    174, 

Åberg,  J.  I  210,  portr.  211,  212,  213,  216,  219;  II  40, 
41,  49,   75,    107,    109,    113,   208,   226,   227. 

Åberg,  U.  II  38. 

Åbergsson,  G.  I  207;  II  52,  84,  97,  106,  114,  129,188, 
189,   145,   170,   198,   208,  209,  214. 


260 

Åbergsson,  Kr.   II   110,    161, 
Åhlström,   O.   I   215;  II  88,    113. 
Åkerhjelm,  G,  Jr,  II   182,   183, 

Öhrn,  M.  I   255. 


SKÅDESPELS-REGISTER. 

De  romerska  siffrorna  beteckna  arbetets  delar,  de  arabiska  sidan. 


Abbe  de  1'  Epée  II  138,  139. 
Acis  och  Galatea  I   112. 
Adam  och  Eva  I  54. 
Adamsspelet  I   268. 
Adelaide  du  Guesclin  I  126. 
Adonis  I   130,    132;  II  217. 
Aeglé  I   119. 
Aeneas   i  Carthago  se  Dido 

och  Aeneas. 
den  Afwundsiuke  I  67. 
Alceste  I  152,  scenbild  153, 

155,   276. 
Alcides'     inträde    i    verlden 

II  38. 
Alexis  I   135,   257;   II  60. 
Alexis  Michaelowitsch  I  176, 

227. 
Aline  I   130. 

Alla  människors  vän  1 88,  89. 
Alle  bedlegrannas  spegel  132, 
Alzire  I  85. 

Amphion  I   136;   II  218. 
Anakreon   på   Samos  II  96, 

161,   163. 
Andria  I  20,   29. 
Andromaque  I   1  78. 
TAnglais  a  Bordeaux  I  126. 
Annette  et  Lubin  I  85. 
Argsinte  gubben  II   177. 
Ariadne  på  Naxos  II   159. 
Ariodant  II.    196. 


Arlequin    kejsare    i    månen 

II  65   o.  följ. 
Arlequin  squelette  I   228. 
Armida  I   213;   II   28,   94. 
Arséne  I  scenbild  143,  149. 
Athalie    I     126     129,     131; 

II  43. 
Attendez-moi     sous     Torme 

I  60. 
TAvantageux  II   189. 
Azemia  I  256;  II  30. 

Barberaren    I    254;    II    13, 

14,   64. 
Barberaren  (op.)  II  84. 
Barnevelt  I   75;  II   18. 
Baron  Sjelfklok  I   189. 
den  Bedragne  bachan  I.  175. 
de    Begge    arrestanterne    II 

11,   138,  159. 
de     Begge     kammarpagerne 

II  41,  48. 
Bergslagsfröken  1  198,  201, 

225. 
det  Besynnerliga  spektaklet 

I  259. 
den  Besynnerlige  II   73. 
Beverlei  II  60. 
Bildhuggaren  II   85. 
Birger  Jarl  I  119,  122,  164. 
Blancka  Märeta  I  24. 


262 


den   Blinde  älskaren  II  54. 
la  Bohémienne  I   126. 
Boussaronerne   I    213,   245. 
Britannicus  I  80. 
Brodertvisten  II  83,   123. 
il   Brutto  fortunato  II   175. 
Brynilda  I  67,   189. 
Bröllopsgåfvan  II   145. 

Caesars  död   1    69. 

le  Calife  de  Bagdad  II  164. 

Califen    i    Bagdad    II    176, 

207. 
Camilla  II  81,  138. 
Caravanen  II  74,   77. 
Casper   och  Doretea  I  237. 
Casper  och  Löna  II  81. 
Celinde  I   126. 
Cendrillon  II  84. 
Charlatanerne  II   137. 
Chelonid  II   132,   133. 
Christina  och  Magnus  de  la 

Gardie  I   164. 
Chris tmannus  I  27. 
Cinna  I   126. 
Clavigo  I  254. 
Coelina  II   141. 
Colin   och   Babet  I  252;   II 

82,    155. 
Cora   och  Alonzo  I   157;   II 

133,   153,   192,   21. 
Crispin  medicus  II   143. 
Cyclops  I.   20. 
Czar  Peter  den  store,  II  82. 

de  Danckbaarheit  I  50. 

Dans vur men  II   209. 

Den  ena  för  den  andra  I  175. 


Den  om  sin  lycka  skrytande 

cavalieren  I  273. 
Descartes  II   138. 
la  Désertrice  I   197. 
les  Deux  prisonniers  II  164. 
le   Devin  du  village  I   273. 
Dido  och  Aeneas  I  156,  157; 

II   108,    173    190. 
Diedrich  Menschenskräck  II 

55,    182. 
Doktor  Petit  II   131,    182. 
Domaren   i    Zalamea  II   16. 
Donnerpamp  I   244. 
Don    Micco    och    Lesbina   I 

255. 
Don  Ranudo  II  55. 
Dramatiska  sammankomsten 

I  233. 

Drottning   Christina  I   174; 

II  31,   207. 
den  Döfve  II   189. 


Edvinsky  och  Floreska  se 
den  Polska  grufvan. 

Elektra  I  217;   II  26. 

En  egendom  till  salu  II  11, 
177. 

den  Enleverade  fästmön  II 
61. 

En  histigh  comoedia  om 
Gustaf   then  första  I  24. 

Enn  lustigh  comedia  om 
Doctor  Simon  I   17. 

Eremiten  eller  Fadershjär- 
tat II  83. 

Eugenie   I    254;    II   13,   59. 

Eunuchus   I   20. 


263 


Fåle  Bure  II  53. 

den   Falska  blygselii  II  83. 

det  Farliga  förtroendet  II  49. 

la  Fete  de  Tamour  I  273. 

la  Fete  du  village  I  82. 

Fidelio  II   138. 

Figaros  bröllop  I  254;  II  12, 
106. 

Finkel  eller  Det  underjor- 
diska bränvinsbränneriet 
I   239. 

Finkels  i)arentationsakt  I 
240. 

Fiskaren  II  93. 

Fjäsken  I   170. 

Folke  Birgersson  till  Ring- 
stad II   29. 

le  Frangais  ä  Londres  I  81. 

Fredsafl  I  37. 

Frigga  I  164,  168,  210, 
215,   216. 

Fru  Rangsiuk  I  67,   189. 

Fröken  Snöhwits  tragsedia  I 
67. 

then   Fångne  Cupido.  I  37. 

Fästningen  i  Boston  II  84. 

Födelsedagen  I   177. 

För  att  vinna  tiden  I   199. 

den  Föregifna  skatten  II 
177. 

den  Förförde  ynglingen  II 
18,    19,   20,   239. 

den  Förlorade  katten  I  258. 

den  Förmente  prinsen  II 
177. 

Förmyndaren  II   145. 

den  Förnuftige  token  II  206. 

den  Försonade  fadern  II  54. 


den  Förtroliga  aftonmålti- 
den II  64. 

la  Gageure  imprévue  II  188. 
la  Gageuse  I   126. 
General  Eldhjelm  II   129. 
General  Schlenzheim  II  64. 
Gengis    Chan    I    126,    135, 

261. 
Giannina  II  60. 
Giftermålsvurmen  II   189. 
den  Girige  II   136,   170. 
le  Glorieux  I  81. 
Grefvarne  Klingsberg  II 128. 
Grefven  af  Burgund  II  225. 
Grefven  af  Castelli  II   142. 
Grefven  af  Walltron  II  38, 

57. 
Gubben    i    bergsbygden    II 

11,   138,   159. 
Gustaf  Adolf  och  Ebba  Brahe 

I  164,  173,206,  218,279; 

II  39. 

Gustaf  Adolfs  ädelmod  I 
164,  165,I66,210;II185. 

Gustaf  Ericsson  i  Dalarne 
I  250. 

Gustaf  Vasa  I  scenbild  179, 
180,  181,  scenbild  182, 
scenbild  183,  184,  scen- 
bild 185,  186;  II  25,  44, 
89,  91,  146,  190,  207, 
219. 

Gustava  Gök  I  278. 

Hamlet   I  33,  147;  II   147. 
Helmfelt  I  164,   167,  scen- 
bild 168,   278. 


264 


det   Hemliga   giftermålet  II 

111. 
Herr  des  ChalumeauxII  177. 
thet  Himmelska  Consistori- 

iim  I   20. 
Hofrådinnan  af  Gyllenpalm 

II  232. 
Holofernis  och  Judiths  com- 

moedia  I  27. 
THonnéte  criminel  I   128. 
Hon   vill    och  hon  vill  inte 

I  191. 

Huru    jwll    och    fasta    the 

trätte  I  31. 
Håkan  Smulgråt  I  67,  189. 
den   Häftige   friaren  I   194. 

I  Kantons  förstäder  I  279. 
rinconnu  I  83. 
Indianerne  i  England  II  29, 

120. 
Ingiald  Illråda   II    92,    105, 

133. 
Intrigen   i  fönstren  II   138, 

177, 
Iphigenie    I    51,    133,   190; 

II  133. 

Iphigenie  den  andra  I  249; 

II   113—119. 
Iphigenie   i   Auliden  I   141, 

149;     II    88,     149—151, 

218,   222,   241. 
Iphigenie  i  Tauriden  I  162; 

II   198. 
Italienskan  i  London  II  57. 

60. 

Jenneval  II  18. 


Jeppe  på  berget  I   68,  146; 

II  55,   199. 
Jesper  Hjernlös  I   189. 
Johanna    af   Montfaucon    II 

123,    165. 
Johanna  af  Neapel  I   226. 
le  Joueur  I  57,   60. 
Judas  redivivus  I   18. 
Juden  II   147,    182. 

det  Kantiska  giftermålet  II 

181. 
Kapten    Puff    I    201,    210; 

II   182,    189,   232. 
Karusell    eller    Ringränning 

I  scenbild  48. 
Klosteroffren    I    194,    210; 

II  86,   87. 
Konstmakaren  II  83,    128. 
Konung  Richard  Lejonhjerta 

I  257;   II   74,   84. 
Korsfararne    II    124,    scen- 
bild  125,   126. 

Kristi  passionshistoria  I  25. 
Kronfogdarne  I  251;  II  82, 

155. 
Kuluff  II   142,    199. 
Kung  Lear  II   146. 
Kusinerna    I    205,    208;   II 

231. 
Kärlekens  triumf  I  275. 
Kärlek  och  hemsjuka  II  130. 

den     Landsförviste     II    56, 

106. 
Landstigningen   I   222. 
Landtpresten     i     Wakefield 

II  53. 
Lebeman  II   11,    138. 


265 


Leon     oii    Le     chåteau     de 

Montenero  II   164. 
Lifvet  en  dröm  I   191. 
den    Lilla    matrosen    II  84, 

100,    102,    138. 
List  öfver  list  II   106. 
Lodoiska  II  55,   56. 
den   Londonske  köpmannen 

II   18. 
Lucile  I   132;   II   74. 
Lycksalighetens   Ährepracht 

I  41. 
Lycksökaren  II   130. 
Lykkopris  I   52. 
Läkaren  mot  sin  vilja  II  136. 
de     Löjliga    preciöserna     II 

136,    170. 

Macbeth  II   147. 
Mahomet  II  96,    136. 
Major  Palmer  II   188. 
Mantalsskrifningen    II    158. 
Marcus  Wimmerberg,  I  199, 
le  Mariage  forcé  I  57. 
le    Mariage    secret    II    188, 

190. 
Marienbiirgska  flickan  II  82. 
Marins  å  Minturnes  II  183. 
Marquis  Tulipano  II   50. 
Maskeraden  I   171 
Ma  tante  Aurore  II   173. 
Mélanide  I   126. 
Menechmerne  I  88,  89. 
Merope  I   134;  II  96. 
Michel    Wingler    I    201;    II 

232. 
Minna     von     Barnhelni     II 

16,   30. 


Mohrerne  i  Spanien  II  142^ 
Monsieur  Musard  II  202. 
Montrose  och  Amelie  II  59. 
Mor  Bobis  bröllop  I  252; 

II   155. 
den  Musikaliske  skräddaren 

II  225. 
Musikvurmen  II   62. 
Mythologisk  Scene  II   185. 
Målaren    och    modellerna  II 

138,    176. 
Mötesplatsen  i  mörkret  I  69. 

Negerslafvarne  II  61. 
Nina  I  256;  II  11,  83,  138. 
Nunnorna  II   50,    155. 
Nybyggarne  i  Normandiet  II 

62. 
den  Nyfikne  II   190. 
Några   mil    från    Stockholm 

I  188. 

Oden  I  140,  207,  216,  230,' 

II  97,   105,   135,   169. 
Oedip  i  Athen  II  110,  189, 

218. 
Oedipe  II  133. 
de   Okände   II    13,    15,    57, 

122. 
den  Okände  sonen  II  40. 
Olof  Skottkonung  I   24. 
den  Olyckelige,  men  därun^ 

der  lyckelige  Tobias  I  63 

(affisch), 
den  Olyckeligen  gifte  Putz- 

drummel  I  53. 
Olympie  II  229. 


266 


Om  en  syndare,  som  und- 
fick nåd  I   17. 

Om  menniskones  skapelse 
I  27. 

den  Ondsinta hustrun  II 169. 

Operakomiken  II   159. 

Optimisten  I   171. 

rOracle  I  80. 

Ordensvurmen  I  260. 

Orondaat  en  Statira  I  50. 

Orpheus  ooh  Euridice  I  114, 
scenbild     115,   148. 

Panurge  II  96,    109. 
Parnassus  triumphans  I  41. 
Pasquillanten  II  61,  84. 
Paul  och  Virginie  II  50. 
den   Persiska   slafvinnan  II 

138. 
Petis  och  Telée  I  242. 
Philippe    och    Georgette    II 

lil- 
le Philosophe  marié  I  81. 
Poeten  i  sitt  hus  II   159. 
den   Politiske  kannstöparen 

I  67. 

den  Polska  grufvan  II  142, 

209. 
Polyeuct  I  54. 
Prins  Tekeli  II   142. 
les    Pro  jets    de    mariage   II 

189. 
Prolog  den  I  nov.    1796  II 

77. 
Prolog    den    23    okt.    1797 

II  88,   89. 

Prolog  den  1  nov.  1797  II 
90,   91. 


Proserpina  I   156. 
Psyché  I   102. 
la  Pupille  I  80. 

Qvickströms   bröllop   II   13. 
Qvinnorna    och    förtroendet 
II   11,   182,   239. 

den  Rasande  Hercules  I  35. 

Rebecka  I  28. 

Redlighetens  seger  öfver  för- 
talet II  83,   126. 

Renaud  II  252,   231. 

Rhadamiste  I  80,   126. 

Richard  den  tredje  II   146. 

les  Ricochets  II  206. 

Riddareordet  II  38. 

le  Rival  supposé  I  227. 

les  Rivaux  d'eux  mémes  II 
189,   190,   203. 

Roland  I  scenbild  155,  211, 
277. 

Romeo  och  Julia  I  33,  147, 
190;  II   147,   242. 

Rosimunda  I  47. 

Rångedalariddaren  I  170, 
199. 

Sargines   I   194;   II   11,   57, 

160. 
Savoyardgossarne  II  11,  49, 

138. 
Secter   Misch-Masch   I   225. 
de   Segrande   och  besegrade 

passionerna  I  37. 
Semiramis  II   136. 
Signill  I  23. 
Simon  Magus  I   19. 


267 


Siri  Brahe  I  167,  198;  II 
189. 

Skandalskolan  se  Tadelsko- 
lan. 

Skapelsen  II  223. 

Skeppar  Rolf  I  240. 

Skomakaren  i  DamasII  138. 

Skyddsengeln  II   131. 

Sladdret  eller  Fjäskens  mi- 
rakler  I   171. 

Slafveön  I  273. 

Slottet  Montenero  II  11,  96, 
177. 

Slädpartiet  I  233. 

Solen  lyser  för  hela  verlden 
I  275. 

Soliman    den    andre  I  210. 

de  Sorglösa  barnens  förströ- 
elser I  36. 

Spelaren  II   146. 

Sterbhuskamreraren  Mulpiis 
I  247. 

Stockholms  parnass  I  50. 

den  Stoora  Genius  I  48. 

det   Stora  fiskafänget  I   19. 

den  Stormiga  aftonen  II 
49. 

Sune  Jarl  I   171,   201. 

Susanna   i   Babylon    I  253. 

Swanhuita  I  24. 

den  Svartsjuka  hustrun  I 
208. 

den  Svartsjvike  Neapolitana- 
ren I   178;   II  37. 

Sven  och  Maja  I  228. 

den  Swenska  Sprätthöken  I 
65. 

Syrinx  I  70. 


Tadelskolan  I  226;  II  232. 
den  Talande  taflan  II  97. 
Tancred     och     Clarinda    II 

181. 
Tancréde  I  124;  II  96,  106. 
Tanddoktorn  I  211;  II  112. 
Tartuffe  I  253;  II   170. 
Tempelherrarne  II   198. 
The  tis   och  Pelée  I  90,   93, 

95,  scenbild  97,  107,  117, 

125,   128;  II  26,   216. 
Thisbe  I   18. 
Tillfälle  gör  tjufven  I  168, 

252. 
Tobie  comedia  I   16. 
Torilla  I  67. 
Torparen  II   159. 
Troijenborgh  I  25. 
det    Tvungna   giftermålet  I 

253. 
Två  männers  hustru  II  142. 


den  Unge  arrestanten  II  98. 
den  Unge  filosofen  II  53. 

Val e te  theatren  I  53. 
Wallenstein  II   191. 
Vattendragaren  II  138,  159. 
les  Vendanges  I  81. 
Verldenes  skapelse  I   191. 
Verldsförakt    och    ånger    se 

de  Okände. 
Vestindiefararen  II  106, 137. 
Villervallan  II   128. 
Virginia  II   134,    135. 
Visittimman  I   197;  II  232. 
den  Välborne  borgaren  1 254. 


268 


den    Värdige    medborgaren 

II   16. 
Värdshuset  I   199. 
Värmlänningarna  I  252. 

Zayr  I  86,    118,   129,    190. 

Zemir   och  Azor  I  scenbild 

140,    149;  II   11,   74. 

de    Ädelmodige  bönderne  I 
194. 


Äfventyraren  II   132. 
Äfventyraren     eller     Resan 

till   månens   ö  I   252;    II 

74. 
Älskaren  författare  och  dräng 

II   107. 


Öfverlöparen  II  58,  60,  83, 
137. 


ILLUSTRATIONS-REGISTER. 
Första  delen. 

Sid. 

Gycklare.     Efter  en  miniatyr  från   1200-talet 14 

Gycklare  med  björn  och  apor 15 

Johannes  Messenius 21 

Scenen  i  Valenciennes   1547 25 

Kostymbild  från   1400-talet 28 

Swanteatern  i  London   1596 32 

Georg  Stiernhielm 38 

Slottet  Tre  Kronor  med  Lejonkulan 40 

Teaterkostym  från   1600-talet 44 

Urban  Hjärne 46 

»Upptåget»   vid  Karl  XI:s  kröning 48 

Amsterdams  Schouwburg   1637 49 

Aurora  von  Königsmark 51 

Affisch  från  Bollhusteatern  på   1600-talet 54 

Plan  af  Bollhusen  och  Lejonkulan 57 

Affisch  från   1737 63 

Karl  Gyllenborg 65 

Vinjett  till   »Swenska  Sprätthöken» 66 

Silhuetter  af  Flodell  och  Knöppel 68 

Silhuetter  af  P.   Lindahl  och  Trundman 69 

Silhuetter  af  J.   Berghult  och  P.   Stenborg .  73 

Lovisa  Ulrika 79 

Gustaf  III 87 

Slottsbacken   1786  med  Bollhuset 91 

Plan  af  Bollhusteatern 93 

Johan  Wellander 95 

»Thetis  och  Pelée»    1689.     Scenbild    97 

Fr.  Uttini 102 

Balettkostymer  från   1700-talet 105 

Elisabet  Olin   1780    108 


270 

Sid. 

Karl  Stenborg 110 

Louis  Gallodier  1792 113 

Sofia  Augusti    114 

»Orpheus  och  Euridice».     Scenbild 115 

Charlotta  Eckerman 121 

Sofia  Albertina 124 

G.  J.  Adlerbeth 133 

J.   G.  Naumann 135 

Marie  Louise  Marcadet 139 

»Zemir  och  Azor».      Scenbild 140 

Elis.   Olin.    Kostymbild 142 

»Arséne».     Scenbild 143 

Franciska  Stading 145 

Karl  von  Fersen 150 

Karolina  Miiller 151 

»Alceste».   Scenbild 153 

»Roland».  Scenbild 155 

Operahuset   1782 160 

K.   Fr.  Adelcrantz .  161 

Hertig  Karl 165 

Hertiginnan  Hedvig 166 

»Helmfelt».   Scenbild 168 

Elis  Schröderheim   1778 170 

G.  Fr.   Gyllenborg 172 

J.  H.  Kellgren    175 

»Gustaf  Vasa».   Scenbild 179 

J.  L.  Despréz 180 

»Gustaf  Vasa».   Originalet  i  författarens  samlingar.  .  182 

»Gustaf  Vasa».   Scenbild 183 

»Gustaf  Vasa».  Scenbild 185 

G.   M.  Armfelt   1793 187 

K.  G.  Seuerling 189 

J.   de  Monvel.  Kostymbild 193 

Sophie  Hus 196 

L.  Hjortsberg  såsom  Kapten  Puff 202 

J.   S.  Ahlgren 203 

K.   G.   Schylander 204 

K.  Waltman 205 


271 

Sid. 

A.   Widerberg 206 

Marguerite  Georges 209 

Inga  Åberg 211 

Giovanna  Bassi 214 

Kr.   Karsten  såsom  Orpheus 217 

A.   N.  Edelcrantz 221 

K.   M.   Bellman 233 

Operahuset  och  Arsenalsteatern 235 

Rotundan  i  Humlegården 23(5 

K.   J.   Hallman 237 

Petis  med  höga  mössan 245 

O.   Kexél 246 

Eriksbergsteatern 248 

K.  En  vallsson 249 

Plan  af  Munkbroteatern 251 

Lisette  Stenberg 255 

Eleonora  Säfström 256 

Andra  delen. 

G.  A.  Reuterholm 8 

N.  Dalayrac 12 

D.   G.   Björn 14 

H.   Liljensparre 23 

Klas  Rålamb 28 

Palatset  Makalös 31 

Arsenalsteaterns  salong.   Sidan 32 

Arsenals  teaterns  salong.  Fonden 33 

Plan  af  Arsenalsteatern 34 

Vy  af  Arsenalsteatern 35 

Eufrosyne  Löf 39 

»Värdshuset».  Dekorationsskiss 44 

G.  Paisiello 51 

Teresa  Vandoni 63 

A.  E.   Grétry 75 

Gustaf  IV  Adolf 78 

L.  Hjortsberg  såsom  Vinberg 85 


272 

Sid. 

Fredrika  af  Baden 88 

Hugo  Hamilton 92 

J.  D.  Valerius 95 

Du  Puy  i   »Ungdom  och  dårskap» 100 

J.  Kraus 108 

D.  Cimarosa 112 

A.  von  Kotzebue 121 

»Korsfararne».   Scenbild 125 

»Redlighetens  seger  öfver  förtalet».  Scenbild 127 

K.  G.  af  Leopold 134 

G.  de  Pixérécourt 141 

K.   Fr.  Berg  såsom  Crispin  medicus 142 

L.  Hjortsberg  såsom  Juden 148 

Chr.  W.   Gluck 150 

Herr  och  fru  Casagli.  Kostymbild 151 

Kr.  Hseffner    153 

L.  Hjortsberg  såsom  Polykarpus 156 

L.  Hjortsberg  såsom  Marktschrejern 158 

L.   Cherubini 160 

K.  Kr.   Gjörwell 163 

Klas  Livijn 166 

L.   Hjortsberg  såsom  Géronte    176 

L.  Hjortsberg  såsom  Salinette 178 

L.  Hjortsberg  såsom  Nadel 179 

Gustaf    Adolfs  torg  med  Gustaf  IV  Adolfs  sexspann  193 

E.  N.  Méhul 197 

Karl  XIII 200 

J.   G.   Oxenstierna ,. 202 

Drottning  Hedvig 203 

Kr.  Karsten    . 218 

Mar.  Ter.  Karsten 220 

K.   G.  Schylander.  Kostymbild 226 

Fredrika  Löf 228 


TILLÄGG  OCH  RÄTTELSER  I  ANDRA  DELEN. 

Namnen  Lagerbielke,  Löwenhielm  och  Åkerhielm  ha 
på  ilera  ställen  felaktigt  tryckts  med  j,  liksom  Adel- 
swärd  med  v  och  Fleming  med  två  m.  Maria  Kristina 
Franck  bör  rätteligen  benämnas  med  sitt  andra  för- 
namn, Kristina,  och  ej  såsom  här  skett  med  Maria. 

Sid.  82  i  noten  står  25,  läs  251. 

Sid.  99,  rad  10  nedifrån  har  i  Schweiz  enligt  dåtida 
stafning  insmugit  sig  ett  t,  som  bör  borttagas. 

Sid.  179,  rad  4  uppifrån  står  1850-talet,  läs  1860-talet. 

Sid.  190,  böra  de  två  nedersta  raderna  ha  följande 
lydelse:  tiden  fördrefs  där  med  att  ge  bal  hvårannan 
dag  och  de  öf riga  f ransyskt  spektakel  af  en  samman- 
rafsad liten  fransk  trupp,  där  äfven  Hjortsberg  upp- 
trädde. Emellanåt  spelade  hofvet.  Vid  ett  af  dessa 
tillfällen  hände,  att  friherre  Gustaf  Lagerbielke,  ehuru 
han  själf  skrifvit  pjäsen,  kom  af  sig  så  grundligt,  att 
ridån  måste  släppas  ned. 

Sid.  200.  Under  porträttet  af  Karl  XIII  skall  till- 
läggas: Efter  oljemålning  af  P.  Krafft,  graveradt  af 
U.  Berndes. 

Sid.  231  skola  de  två  sista  raderna  om  Ahlgren  lyda: 
Ahlgren  lämnade  sin  skådespelarverksamhet  1815  vid 
nyss  fyllda  femtio  år,  men  kvarstod  såsom  styresman 
för  dramatiska  scenen  till  sin  död  den  12  augusti  1816. 

/  personregistret  införes. 

Sid.  251.   Höpken,  Anders  von.  I  62,  65. 
Sid.  255.   Palmstierna,  Nils.  I  65. 
Sid.  258,  rad  6  uppifrån  står  118,  189,  läs  188,189. 
Sid.  267,   rad  14  uppifrån  efter  252  tillägges  II  157,  158. 
Öfriga    smärre    tryckfel    torde    ej    behöfva    särskildt 
påpekas. 


PN 

2771 
P4 
bd.2 


Personne,  Nils  Edvard 
Svenska  teatern 


PLEASE  DO  NOT  REMOVE 
CARDS  OR  SLIPS  FROM  THIS  POCKET 


UNIVERSITY  OF  TORONTO  LIBRARY
Internet Archive Audio

Featured

Top

Images

Featured

Top

Software

Featured

Top

Books

Featured

Top

Video

Featured

Top

Mobile Apps

Browser Extensions

Archive-It Subscription

Save Page Now

Full text of "Svenska teatern; några anteckningar"

See other formats
