Skip to main content

Full text of "Svenska teatern; några anteckningar"

See other formats


PURCHASED FOR THE 

UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY 

FROM THE 

CAM ADA COUNCIL SPECIAL GRANT 



FOR 

DRANA 
1968 




FJlAJSr GUSTAF Mf DÖD 
TJLL, KAILLZIV J^OHASrS 
ANKOMST TJLL SVERIGE 



JSriL,S PEHS OJSrjSTJE 



STOCICIfOIM 
"WASLSTJBLÖJNia-WJDSTäAND 



SVENSKA TEATERN 

FRÅN GUSTAF III.s DÖD TILL KARL XIV JOHANS 

ANKOMST TILL SVERIGE 

1792—1810 



SVENSKA TEATERN 

FRÄN GUSTAF Ilb DÖD TILL KARL XIV JOHANS 
ANKOMST TILL SVERIGE 

1792—1810 



NÅGRA ANTECKNINGAR AF 
NILS PERSONNE 




STOCKHOLM 
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND 



277/ 
P9- 



PAPPERSLEVERANTOR: LESSEBO PAPPERSBfUJK 

TRYCKT HOS IVAR H.EGGSTRÖMS BOKTR AB.. 

STOCKHOLM 1914 




INNEHALL 

Sid. 

Förord. 

Hertigen-regenten och Reuterholm 7 

Munkbroteatern 1792 och 1793 10 

ChevaHer de Boisgelins och grefve de Piles' resa i Sverige 24 

Kunghga teatrarnas verksamhet under Klas Rålambs styrelse 27 

Arsenalsteatern 1793 och 1794 31 

Lars Hjortsberg i yngre år 41 

Kungliga operan 1794 49 

Munkbroteatern 1794 50 

Kungliga teatrarna 1795 53 

Munkbroteatern 1795 och 1796 56 

Kungliga teatrarna 1796 62 

Landsortsteatern 72 

Galaspektaklet vid Gustaf IV Adolfs öfvertagande af rege- 
ringen 74 

Munkbroteatern 1797—1799 81 

Kungliga teatrarna 1797—1798 84 

Kungliga teatrarna under Hugo Hamiltons styrelse 91 

Galaspektaklerna 1799 107 

Repertoaren under början af 1800-talet 110 

August von Kotzebue . 119 

Inhemska och utländska författare på svenska scenen vid 

sekelskiftet .....,, 129 

Franska teatertruppen 1803—1805 163 

Kungliga teatrarna under Edelcrantz' styrelse 175 

Hofvets och societetens teaternojen under Gustaf IV Adolfs 

tid 180 

Kungliga operahusets stängning och tillämnade nedrifning . 192 

Teaternöjen 1809 och 1810 inom hofvet och societeten . . . 200 



Operahusets återöppnande 1809 207 

Dödsrunor 215 

Anmärkningar och tillägg 239 

Person-register 

Skådespels-register 

Illustrations-register ' . . . . 



FÖRORD 

Uppmuntrad af de välvilliga uttalanden, som fram- 
stående granskare ägnat första delen af dessa skildringar 
af vår teaters historia, har jag vågat utgifva ännu en 
afdelning däraf, omfattande svenska teaterns öden från 
Gustaf den tredjes död till Karl Johans ankomst till 
Sverige 1810. I politiskt af seende slutar visserligen det 
gustavianska tidehvarfvet 1809, men i teaterhistoriskt 
hänseende gick det året tämligen spårlöst förhi, under 
det att däremot rätt stora förändringar inträffade under 
spelåret 1810 — 1811. Den man, som ägnat mer än ett 
kvarts sekel åt de kungliga teatrarnas tjänst, frånträdde 
då sin direktörsbefattning, den afbrutna operaverksam- 
heten återupplifvades af hans efterträdare, och många 
af de framstående artisterna lämnade vid denna tid- 
punkt scenen för att ersättas af nya förmågor. 

Förre öfverståthållaren, friherre Gustaf Tamm, kap- 
tenen Fritz Sergel å Sponga, bankkassören Fritz Otter- 
gren och filosofie studeranden Bengt Hildebrand ha 
benäget tillåtit mig återgifva porträtt ur deras samlingar, 
för hvilken älskvärdhet jag ber dem mottaga mitt varma 
tack. Till tjänstemännen vid Riksarkivet, Kungliga 
biblioteket. Musikaliska akademien, Kungliga operan 
och Nationalmuseum står jag äfven i förbindelse för 
det tillmötesgående mig städse af dem visats. 

Vivibacka i november 1914. 

Nils Personne. 




%5i edan konung Gustaf III den 29 mars 1792 
slutat sin oroliga och lysande men också tra- 
giskt skiftande bana, uppsteg hans då ännu 
minderårige son, Gustaf IV Adolf, på Sveriges tron, 
och dennes farbror och förmyndare, hertig Karl, be- 
fann sig helt plötsligt, som han så ofta drömt, i be- 
sittning af makten. Han hemkallade genast sin för- 
trolige vän Reuterholm, som då vistades i Italien, 
och det dröjde ej länge, förrän hela världen började 
märka, att denne var Sveriges verklige regent. 

Friherre Gustaf Adolf Reuterholm, född 1753, 
hade af sin far, en af frihetstidens märkligaste per- 
sonligheter, fått i arf en outtröttlig arbetsförmåga 
och mycken kraftfullhet. Men en mer högfärdig, vid- 
skeplig, hämndgirig och härsklysten statsman än han 
var har den svenska häfden näppeligen att framvisa. 
Han kunde aldrig förlåta Gustaf III revolutionen 1772, 
som störtade Mösspartiet och därmed också hans far, 
och hatet ökades, då Gustaf III ej ville skänka erkän- 
nande åt hans inbillade litterära förtjänster eller 
fann hans statsmannaegenskaper värda att tagas i 
anspråk. Efter 1789 års riksdag vistades Reuterholm 
mestadels utrikes, men med Gustaf III:s mord var 



8 

ändtligen den timme slagen, som skulle ge verklig- 
het åt hans ärelystna drömmar. Den lättledde her- 
tig Karl behärskade han fullständigt genom de my- 
stiska tillställningar i spådomskonst, andebesvärjel- 
ser och dylikt, livaråt de tillsammans hängåfvo sig 
under frimureriets täckmantel, och hvilka vanligen 
slutade med förutsägelser om hertigens uppstigande 
på Sveriges tron. Kedan långt innan det Anckar- 
strömska skottet lossades, berättade Keuterholm i ett 
bref till hertigen på ett högst dramatiskt sätt, huru- 
ledes vid en mystisk seans i Avignon inom Illumi- 
naternas hemliga samfund både konungens aflif- 
vande och hertigens erhållande af Sveriges och Nor- 
ges kronor förebådats. 

Hertig Karls öfvertagande af förmyndarstyrelsen 
för Gustaf IV Adolf blef medlet att för några år 
göra Reuterholm till rikets mäktigaste man. Han 
utnämndes till ständig medlem af hertigens konselj, 
hvars egentlige ledare han blef, och förklarades året 
därpå för "en af rikets herrar". Detta sitt välde be- 
gagnade han till att aflägsna Gustavianerna från 
den högre förvaltningen. Isynnerhet förföljde han 
Gustaf Maurits Armfelt med sitt hat, och den 
grymma behandling han lät dennes älskarinna, den 
olyckliga fröken Magdalena Kudenschöld, undergå 
upprörde alla rättänkande både bland hofvet och den 
stora allmänheten. Hans beryktade suspensionsde- 
kret mot Svenska akademien 1795 berodde på hans 
harm öfver att han själf ej blifvit invald i detta 
samfund. Dylika drag, ägnade att stöta alla par- 
tier och vittnande om ömkligt småsinne och gräns- 
lös fåfänga, förklara, hvarför Reuterholm, utan att 




Gustaf Adolf Reuterholm. Efter oljemålning 
af J. Forsslund 1795. 



10 

ha ådragit riket några egentliga olyckor, blifvit före- 
mål för ett hat så allmnät, att kanske ingen annan 
svensk statsman fått röna något likartadt, om ej 
möjligen Erik XIV:s ryktbare gunstling Göran Pers- 
son.* En af hans åtgärder, som inom teaterintres- 
serade kretsar väckte mycken ond blod, var det den 
26 februari 1793 utfärdade "Kungliga plakatet an- 
gående sabbatens tillbörliga firande", hvilket upp- 
häfde den af Gustaf III 1786 meddelade tillåtelsen 
för teatrarna i Stockholm, Göteborg, Norrköping och 
Åbo att uppföra skådespel äfven på sön- och helg- 
dagar. 



Med Gustaf III:s död upphörde såväl de svenska 
som franska skådespelen på Bollhusteatern. Innan 
konungen den ödesdigra 16 mars infann sig på ma- 
skeraden i Operahuset, där han träffades af lönmör- 
darens skott, hade han bevistat det spektakel, som 
blef den franska truppens sista, och den 21 april af- 
skedades densamma genom en skrifvelse från förmyn- 
darregeringen. Hvad den Svenska dramatiska tea- 
tern beträffar, förflyttades dess representationer till 
Operans scen, där de återigen började i midten af 
november, för att året därpå, samtidigt med att det 
gamla Bollhuset nedrefs, finna en ny skådeplats åt 
sig inredd i den så kallade Arsenalen. 

Genom ett kungligt bref i maj 1792 erhöll Sten- 
borg rättighet att åter öppna sin teater redan efter 



Se Rosensteins bref till Engeström november 1796. 



11 

klagodagen den 6 juni, men dock med förbud att 
spela på sön- och helgdagar, hvilket naturligtvis 
vållade ett svårt afbräck i hans inkomster. Han 
återupptog teaterverksamheten den 11 juni med den 
omtyckta feerikomedien ''Zemir och Azor'\ Till ef- 
terpjäs gafs för första gången enaktaren "Qvinnorna 
och förtroendet'', bearbetning från franskan med 
kuplettmusik af teaterns kapellmästare Johan David 
Zander, där Schylander öfvermåttan roade såsom 
den skvallersjuka mor Greta. Stycket kvarstod på 
spellistan i flera år, togs sedan upp på kungliga sce- 
nen 1803 och gafs öfver hundra gånger. Fram på 
hösten anordnade Stenborg amflteaterplatser i salon- 
gen, och inträdespriserna bestämdes till 24 skillin- 
gar specie därstädes och i radens fondloger, 16 skil- 
lingar på parterr och radens sidologer samt 8 skil- 
lingar för de bakre bänkarna, således ungefär samma 
priser som å Dramatiska teatern. 

Samma år uppförde Stenborg för första gången 
enaktsoperan ''Nina eller Den af kärlek svagsinta", 
då den intagande kompositören Nicolas Dalayrac pre- 
senterades för svensk publik. Ej mindre än tjugu- 
två af hans förtjusande operetter och sångspel ha 
sedan dess gått öfver scenen i vårt land. Bland dem 
vill jag erinra om "Slottet Montenero" , "Savoyard- 
gossarne", "Gubben i bergsbygden", "En egendom till 
salu", "Sargines", "De beg ge arrestanterne" , och 
"Leheman eller Fängelsetornet i Neustadt". 1798 val- 
des han till ledamot af Musikaliska akademien. Tra- 
ditionen omtalar, att publikens älskling, den behag- 
fulla Eleonora Säfström, i titelrollen gjorde sådan 
furor, att detta parti räknades såsom hennes för- 



12 

nämsta. Till hennes recett några dagar därefter 
slogs man om biljetter, och statssekreteraren Ulrik 
Franc skref härom till Armfelt: "Alla loger voro 
upptagna hela åtta dagar förut. Det ger ju en god 
tanke om välståndet i hufvudstaden." 

En bemärkelsedag för den Stenborgska teatern 
blef den 20 december det året, ty då gafs för första 




Nicolas Dalayrac. Efter porträtt i Les musiciens celebres. 



gången på svensk scen Beaumarchais' "Figaros bröl- 
lop eller Den fjolliga dagen''. Björn, som öfversatt 
stycket, spelade Figaro, Eleonora Säfström Susanna, 
Stenborg Almaviva, fru Morman grefvinnan, Lisette 
Stenberg Cherubin och Schylander Marcellina. Ee- 
dan 1788 hade Björn, hvilken, såsom i föregående del 
af dessa anteckningar omtalats, förut till vårt språk 



13 

öfverflyttat den spirituelle författarens "Barberaren 
i Sevilla'' och "Eugenie*\ till Dramatiska teatern in- 
lämnat en bearbetning af stycket under namn af 
'Vvickströms hröllop'\ Gustaf III, som såg stycket 
i Paris 1784 kort efter dess första uppförande, fällde 
då det bekanta yttrandet till den franska drottnin- 
gen, att komedien väl icke var indécente, som hon 
tyckte, men insolente. Fyra år därefter skref han 
på franska till Leopold om Björns öfversättning, att 
den föreföll honom likna Karl den stores värja — 
lång och platt. "Jag tycker icke om originalet", till- 
lägger han, "som jag finner dåligt och föga värdigt 
Moliéres och Kegnards teater." Äfven till Clewberg 
uttalar han sitt missnöje öfver pjäsen. Utan tvif- 
vel var detta konungens omdöme anledningen till att 
stycket då ej blef antaget. 

Björn fick emellertid ett par andra öfversättnin- 
gar spelade på den kungliga scenen, främst att 
märka dramen ''De okände eller Verldsförakt och 
ånger", med hvilket stycke han införde Kotzebue på 
svenska scenen. Han lyckades äfven själf få upp- 
träda där. Efter hvad Clewberg skref till Gustaf 
III, lär han ha begagnat sig af ett anfall af miss- 
humör hos Stenborg, som erbjöd honom att få annul- 
lera sitt kontrakt, tog honom på orden och debute- 
rade våren 1788 på Dramatiska teatern, där han 
spelåret 1790 — 91 var syssloman. Emellertid upp- 
trädde han samtidigt äfven hos Stenborg i likhet med 
några andra vid den kungliga scenen anställda su- 
j etter. De Besche skref 1789 till konungen: "Björn 
och Schylander spela hos Stenborg — den förre atti- 
rerar just inte många spektatörer på någotdera stal- 



14 

let — ". Kedan 1792 återvände han till Munkbrotea- 
tern, där han äfven öfvertog regissörsbefattningen. 
Didrik Gabriel Björn var en af den Stenborgska 
teaterns mest bemärkta och oftast använda förmå- 
gor. Efter att en tid ha tjänstgjort såsom e. o. kans- 
list, debuterade han 1785 vid tjuguåtta års ålder på 
Munkbroteatern med mycken framgång såsom Al- 
maviva i "Barberaren i Sevilla''. Under de följande 




c^afri: VaSrr^^^/cr/tf^ 



åren ökades alltmer hans repertoar, och hans utfö- 
rande af den ena stora rollen efter den andra ger 
oss ett säkert vittnesbörd om hans användbarhet. 
Uppskattningen af hans talang tycks dock ha varit 
något skiftande. Den stora publiken höll till godo 
med hans skrik, hans öfverdrifna gester och hans 
ögonrullningar i patetiska scener enligt den tidens 
spelsätt. Men en och annan finare konstdomare var 
icke lika belåten. Gustaf III ansåg honom "elak 



15 

och outrerad", Rosenstein påstod, att han "var dete- 
stabel", de Besche att han i hans tycke alltid var 
odräglig. Både Kellgren och Edelcrantz klaga öfver 
hans hårda och outrerade deklamation, och den se- 
nare fördömer till och med hans utförande af Stål- 
felts roll i ''De okände'\ som dock räknades till hans 
bättre framställningar. Lika verksam han visade sig 
som aktör, lika flitig var han att för scenen öfver- 
sätta och bearbeta utländska arbeten och att sam- 
manskrifva tillfällighetspjäser, prologer och efter- 
spel. Ibland hann han med sex, till och med åtta 
stycken på ett år. Den där tiden, då allmänheten 
icke mycket sysselsatte sig med den utländska littera- 
turen, allra minst med den dramatiska, gick det gan- 
ska lätt att genom främmande styckens lokalisering, 
tillägg af en och annan figur, scenernas omkastning 
och replikernas omstufning här och där, få gälla så- 
som originalförfattare, och Björn begagnade sig if- 
rigt af denna förmån. Ibland råkade han dock illa 
ut i tidningarna för dessa tilltag. Men den för kri- 
tik ytterst känslige författaren och aktören var ge- 
nast färdig med ett temperamentsfullt svar, såsom 
då han af slutade en uppsats med följande snärt: 
"Till er, mina värda medtäflare i imitation och öfver- 
sättnin^, må jag flicka in en liten apostille, lånad 
— om jag minns rätt — af Dorat: je tächerai, mes 
cliers confréres, de vivre heureux pour vous faire 
enrager." Karakteristiskt är det företal, hvarmed 
han inledde den tryckta upplagan af en sin öfver- 
sättning: "Jag använder mig i mitt fcsterland utan 
förmätenhet och utan misströstan. Jag värderar allt 
slags uppmuntran, och, lycklig nog att ej så alldeles 



16 

sakna den, känner jag mig manad att ömka afun- 
den, förakta hatet och bele förföljelsen." En af honom 
ofta varierad fras var: "Det är mitt hopp, att sven- 
ska allmänheten tycks älska att upphöja mig till be- 
löningen af dess dyrbara uppmuntran." Beteck- 
nande för honom såsom skådespelare är hans påstå- 
ende i Stockholmsposten, att kritiken endast hade 
rätt att bedöma aktörens spel under själfva spektak- 
let men ej utanför teatern inför en allmänhet, hvaraf 
endast en liten del varit åskådare. Det målar för- 
träffligt tidens omogna uppfattning af kritikens 
domsrätt. 

Bland den klassiska repertoarens yppersta arbe- 
ten, som Björn företog sig att efter egna hugskott 
kläda om i svensk dräkt, märkes först och främst 
Calderons storslagna drama ''Domaren i Zalamea". 
Genom en fransk mellanhand hade den tragiska upp- 
lösningen, då domarens dotter går i kloster, och hen- 
nes förförare får med lifvet umgälla sitt brott, för- 
ändrats så, att alltsammans helt trefligt slutar med 
giftermål mellan de bägge ungdomarna. I sin klum- 
piga öfversättning af denna franska bearbetning, 
som han kallade "Den värdige medborgaren eller 
Rättvisan är för alla", lyckades Björn ännu mer 
fuska bort innehållet och kryddade dessutom sin an- 
rättning med en mängd öfverspända fraser och kän- 
slosamt pjunk i tidens smak. Trots detta fanns så 
mycket af styckets inneboende kraft kvar, att det 
slog an på publiken och rätt länge bibehöll sig på re- 
pertoaren. Men då han äfven fann för godt att på 
samma sätt försvenska Lessings "Minna von Barn- 
helm" efter en fransk förvanskning af det tyska mä- 



17 

sterverket, råkade han illa ut, och i Stockholmposten 
syntes en gisslande satir öfver hans pjäsfabrikation. 
Den bestod af en låtsad skrifvelse "till Dramatiska 
sällskapet", däri han föreslår, att detsamma skulle 
med honom ingå ett kontrakt i åtskilliga punkter, 
af hvilka ett par här meddelas. "Först och främst 
äger jag, oaktadt Teaterns uttryckliga reglemente, 
förmånsrätt — jag begär den endast på lifstiden — 
före alla svenska auktorer af hvad namn de vara 
må: original-, imitations- eller versionsförfattare; 
så att, för det andra. Sällskapet med glädje an- 
tager hvad pjäser som helst Jag behagar lämna, 
det vill säga Mina sammelsurioversioimitaplagiorigi- 
naler eller efter mig Själf att tala: Mina pjäser; 

utan annan valör än akternas antal. Fjärde 

försäkrar jag Sällskapet om en så mycket 

ymnigare leverans af akter, som jag — nu (fast 
Jag redan förbättrat några Kotzebuhes(!) stycken 
till Mina pjäser) har antagit en tysk språkmästare 
Jag bedyrar, att jag högaktat och skall hög- 
akta alla min samtids författare, som icke ligga mig 
i vägen eller såra den aktning jag alltid hyser för 
mig själf. Min ädla föresats är en gång förklarad: 
jag vill endast lefva lycklig till andras förargelse. 
Je tåcherai de vivre heureux pour vous faire en- 
rager."* Elakheten måtte varit fullkomligt drä- 
pande, ty den annars svarsnabbe Björn teg märkvär- 
digt nog denna gång alldeles. 

Det af Björns så kallade "litterära hokus pokus", 
som dock åstadkom det värsta oväsendet, var hans 



* Citatet hade Björn nyligen offentligen användt. Se ofvan. 
Svenska teatern, II. 2 



18 

femaktsdram ''Den förförde ynglingen"', hvilken upp- 
fördes för första gången å Munkbroteatern den 18 
sept. 1792, och som enligt Björns förklaring "livar ken 
var original, imitation eller öfversättning". Före- 
bilderna voro en fransk öfversättning af Lillos "Den 
Londonske köpmannen eller Georg Barnwells histo- 
ria", hvilket sorgespel gamle Stenborg redan 1768 
uppfört, samt Merciers "Jenneval eller Den franske 
Barnevelt". Intrigen rör sig om en på ett handels- 
kontor anställd viljesvag ung man, som är fångad 
i en skön sirens snaror. Förblindad af sin lidelse 
stjäl han från sin principal för att kunna tillfreds- 
ställa den sedeslösa kvinnans önskningar^ Brottet 
upptäckes, han förlätes, men kan icke frigöra sig 
ur sin förtrollning. Lockad af den ondskefulla hetä- 
ren är han slutligen nära att begå ett mord, då han 
hejdar sig vid af grundens rand, återvänder ånger- 
full, omfamnas, gråter samt erhåller allas tillgift 
och principalens dotter på köpet. Titelrollen utför- 
des af Björn och det fagra kvinnliga missfostret af 
Lisette Stenberg. Samma dag pjäsen gafs syntes i 
Dagligt allehanda följande tillkännagifvande af för- 
fattaren: "Igenom nog allmänna berättelser har 
jag blifvit underrättad, att min dram 'Den förförde 
ynglingen' skall väckt något missnöje hos en del af 
ungdomen i det stånd, hvarutur jag tagit min huf- 
vudperson; jag kan svårligen tro det, helst ett be- 
gånget fel, föreställdt på scenen, kan icke såra än 
mindre vanhedra någon annan än den det drabbar. 
Man har äfven sagt mig, att tvenne hamn i detta 
teaterstycke skulle vara mindre passande och till 
äfventyrs mindre behagliga att höra, livar för jag, 



19 

utan att härtill vara öfvertalad, med nöje ändrat 
Godberg till Godborg och Hedengren till . . . Björn: 
jag finner min 'förförde yngling' af ett så ädelt sinne- 
lag, af ett så Öml:, så ångerfullt hjärta, att jag anser 
för en heder att låna honom mitt eget namn." Det 
gråtmilda stycket, flödande af ett för våra dagars 
smak högst onaturligt uppskrufvadt patos, gjorde 
oaktadt Björns lugnande förklaring ett oerhördt upp- 
seende och ställde till en förfärlig uppståndelse pre- 
miärkvällen. Hammarsköld berättar i 1821 års tea- 
teralmanacka, att hela parterren höll på att komma 
i slagsmål, emedan några ansågo pjäsen vara ett ut- 
fall mot handelsbiträdenas klass, andra försvarade 
det såsom ett oöfverträffligt mästerstycke. Pjäsen 
uppfördes påföljande afton för andra gången, och 
den 22 september lästes i Allehanda en af författaren 
insänd artikel om hvad den kvällen tilldragit sig på 
teatern: "Vid andra representationen af 'Den för- 
förde ynglingen' fann jag mig pliktig att inför Hög- 
och Kespektive åskådare gifva tillkänna de anled- 
ningar, som föranlåtit mig ändra vissa strofer i 
denna dram; men jag skulle själf finna detta tillbör- 
liga och fria steg icke nog tillfredsställande, om jag 
nekade mig att i en allmän tidning äfven göra det. 
För första gången misslyckad att skrifva ett stycke, 
som väckt minsta obehag, anser jag mig skyldig att 
därifrån utesluta alla de ställen, som varit enda or- 
saken till detta missnöje, och jag dömmer mi^ lyck- 
lig att här offentligen hoppas, det denna aktnings- 
värda handelskår, sårad blott af uttrycken (pagina 
21, 71, 76, 91 och 128), skall finna sig tillfredsställd 
med den ändring jag gjort och med det brinnande 



20 

begär mig vill förtära att endast behaga alla dem, 
som äga att mig uppmuntra och belöna. — Pjäsen 
uppfördes därpå med allt det bifall, som någonsin 
kan önskas, och som en bevågen allmänhet har lät- 
tare att gifva, än någon, vare sig författare eller spe- 
lande, att förtjäna. Stockholm den 21 sept. 1792. 
D. G. Björn." Tredje gången dramen gafs, hade 
Björn recett, och "några herrar vid denna stads akt- 
ningsvärda handelskår" lämnade honom då, för att 
visa sin belåtenhet med de vidtagna förändringarna, 
150 riksdaler banko för femtio parterrbiljetter, hvil- 
ken summa han enligt erkännande i tidningen "emot- 
tagit med all den tacksamma förundran, som denna 
i Sverige högst ovanliga uppmuntran förtjänar". 
Till och med från predikstolarna, sades det, togo åt- 
skilliga präster parti för och emot den ''förförde yng- 
lingen", tills upphetsningen så småningom lade sig, 
och man efter ett hälft år glömt bort alltsammans. 
Af numera okänd anledning lämnade Björn i slu- 
tet af år 1794 sin skådespelarverksamhet och öfver- 
tog gymnasieboktryckeriet i Linköping, hvilket han 
innehade till 1800. I början af det året blef han in- 
vecklad i upploppet mot arrendatorerna af krono- 
brännerierna och satt häktad i flera månader, ehuru 
han sedermera frigafs. Han lär sedan slagit sig ned 
i Nyköping och dog på Vaxhälla regementspastors- 
boställe 1810. 



Det förefaller som om en del af den tidens naiva 
och lättrörda publik varit van att i synnerhet på 
Munkbroteatern tillåta sig vissa friheter och muntra- 



21 

tioner, som ofta tangerade och någon gång äfven 
öfverskred själfsvåldets gränser. När ett par år efter 
det nyssnämnda oväsendet trolleriprofessorn Phila- 
delpliia uppträdde därstädes med sina "mekaniska, 
matematiska och holländska taffelkonster", ställde 
några bråkmakare till en fullkomlig skandal. I an- 
nonserna till fjärde uppträdandet hade professorn 
tillkännagifvit, att han utom de sedvanliga trollkon- 
sterna skulle presentera "det sällsynta och berömda 
konststycket att framkalla eller besvärja andar, hvil- 
ket sker på följande sätt: Uppå teatern är ett mörkt, 
svart rum upplyst af tvenne svarta ljus. Mer än en 
person inlåtes ej på en gång i rummet, och lämnas 
åskådaren att själf välja hvilken ande eller vålnad, 
som åstundas se, såsom far, mor, dotter, konungar, 
m. m. Fruntimmer lämnas ej inträde, emedan man 
ej kan vara ansvarig, i händelse någon skrämsel 
kunde inträffa, som förut händt. Detta undrans- 
värda konststycke kan ej utan stor omkostnad och 
besvär utföras, hvarför hr Philadelphia smickrar sig 
af en talrik samling åskådare." 

Den där tiden, då både hög och låg vurmade på 
andebesvärjelser, ville naturligtvis så många, som 
kunde det, vara med om något dylikt, och det blef 
en fruktansvärd trängsel i salongen. Trots tillsägelse 
tilltvingade sig några ungdomar plats på scenen och 
skymde bort utsikten för andra. Det uppstod en ord- 
växling mellan professorn och de tilltagsna herrarna, 
hvilket slutligen urartade till formligt gräl, då andra 
bland publiken blandade sig i saken och togo profes- 
sorns parti. För att lugna de närvarande gjorde nu 
professorn några af sina allra bästa tricks, och åska- 



22 

darna ägnade honom lifliga applåder, som dock blan- 
dades med h visslingar. Nu skulle andebesvärjelserna 
börja, och genast störtade en mängd af orostittarna 
upp på scenen igen, så att den trånga platsen blef 
alldeles fullpackad med människor. Philadelphia bad 
och besvor dem gå därifrån, men f örgäfves. I stället 
trängde de sig in i ett rum bakom kulisserna, där 
trollkarlen hade sina apparater uppställda och vräkte 
omkull alltsammans huller om buller. Philadelphia, 
som nu började frukta att möjligen själf bli miss- 
handlad, räddade sig skyndsamt undan på en bakväg, 
och hans medhjälpare blef i stället utsatt för de skrä- 
nandes missnöje och hälsad med hvisslingar. Den 
städade delen af publiken protesterade mot orostif- 
tarnas excesser och lämnade teatern, hvarpä alltsam- 
mans slutade under den förfärligaste villervalla. 

Ett talande vittnesbörd om, att sådana oordnin- 
gar ej voro enstaka företeelser, utan förekommo 
ofta nog, lämnar den af Henrik Liljensparre utfär- 
dade "Öfverståthållarämbetets kungörelse och förbud 
emot föröf vande af buller och oljud under de all- 
männa skådespelen". Liljensparre, som var född 1738 
under namnet Sivers, hade i Uppsala och vid några 
tyska universitet studerat juridik och 1776 blifvit ut- 
nämnd till polismästare i Stockholm, hvilken syssla 
han skötte med sådant nit och sådan skicklighet, att 
han anses ha varit Sveriges förnämsta polisman. 1786 
blef han adlad och tog då namnet Liljensparre. Det 
var han, som lyckades upptäcka gärningsmannen till 
mordet på Gustaf III, och efterspanade ifrigt de hem- 
liga anläggningar, som stodo i sammanhang med ill- 
dådet. Men då han märkte, att detta icke behagade 



den nya styrelsen, ändrade han hållning och visade 
sig fiendtlig mot Gustavianerna, särskildt mot Arm- 
felt, som då var öfverståthållare. I jnli 1792 blef Lil- 
jensparre underståthållare och skötte, sedan Armfelt 
aflägsnats, under två månader samma höst öfverståt- 
hållarämbetet. Det var då han utfärdade ofvan- 
nämnda kungörelse, som är ganska karakteristisk för 




Henrik Liljensparre. 

teaterseder och förhållanden den tiden och därför in 
extenso meddelas: 

"Som den Komiska teatern, hvilken med konun- 
gens tillstånd här i hufvudstaden till nöje och tids- 
för drif är inrättad, äger samma skydd och säkerhet 
som alla andra publika samlingsställen, där polisen 
är skyldig att vaka öfver bibehållandet af ordning 
och goda seder; så har på Kgl. M:ts särskilda nådig- 
ste befallning samt å dragande kall och ämbetets väg- 
nar Öfverståthållarämbetet aktat nödigt att härige- 



24 

nom allvarligen förbjuda alla sådana oordningar, 
som kunna antingen såra anständigheten eller störa 
den frid och det lofliga nöje, som hvar man vid ett 
allmänt skådespel har rätt att fordra och obehindradt 
åtnjuta. I följe hvar af ingen, eho han vara må, skall 
understa sig att hvarken före, under eller efter repre- 
sentationerna eller under entreakterna göra öfver- 
våld eller öfva buller och oljud med skrikande, sor- 
lande, bultande, stampande eller löpande in på tea- 
tern och bänkarna, såväl aktörer som spektatörer till 
hinder, olägenhet och förfång, och det vid straif att 
genast på stället af vakten gripas och i häkte in- 
manas samt sedermera enligt lag efter omständighe- 
terna anses. Och gäller äfven detta i den händelse 
en eller flera i trapporna, portarna eller i gångarna 
skulle söka att med trängsel, skuffningar eller på 
annat sätt ofreda och förolämpa de kommande eller 
gående. — Stadens fiskaler och politibetj aningen, som 
särskildt på stället skola tillstädes vara, åligger att 
häröfver hålla allvarsam hand, så att den brottslige 
med tillhjälp af vakten må kunna genast ertappas 
och sedan till laga straff och ansvar befordras. Stock- 
holm den 15 september 1792. På Öfverståthållaräm- 
betets vägnar: Henrik Liljensparre. Reinhold Blom." 



År 1796 utkom i Paris "Voyage de deux francais 
dans le Nord de TEurope", hvars andra del, 551 sidor 
oktav, sysselsätter sig med Sverige och Finland. För- 
fattarna voro två unga och förnäma franska emi- 



25 

granter, chevalier Louis de Boisgelin de Kerdu och 
grefve Alphonse de Fortia de Piles, en af de äldsta 
adliga ätter i södra Frankrike, hvilken omtalas redan 
i slutet af niohundratalet. De anlände till Stockholm 
i början af år 1791 och vistades där i fem månader. 
De börja med att klaga öfver den besvärliga och 
långa infärden framåt Hornstullsgatan och Hornsga- 
tan samt öfver den usla stenläggningen, där sådan 
fanns. Få städer i Europa, säga de, äro så illa sten- 
lagda. Drottninggatan och Regeringsgatan voro de 
vackraste och bäst bebyggda gatorna, men belys- 
ningen dålig, och polisbetjänterna oftast berusade. 
Dryckenskapen var i allmänhet mycket stor, och man 
såg till och med barn på nio, tio år tömma stora glas 
brännvin. Något godt värdshus fanns ej att få, men 
det var ändå mycket dyrt att lefva där. Kort efter 
sin ankomst blefvo de af spanske ministern presen- 
terade på hofvet. De äro entusiastiska och upprik- 
tiga beundrare af Gustaf III, hvilken de skildra icke 
blott såsom en vältalig, stor, tapper och ädelmodig 
konung utan äfven såsom den älskvärdaste männi- 
ska med ett outtömligt förråd af anekdoter af alla 
slag. 

Utom Gustaf III:s glänsande fester och snillrika 
umgänge anse de teatrarna såsom de enda bland huf- 
vudstadens nöjen, hvilka äro värda att prisas. Tre 
scener med fyra skådespelartrupper tycka de vara ett 
ganska respektabelt antal för en befolkning af endast 
75,000 personer. De hunno se nio olika representatio- 
ner å Kungliga operan, af hvilka de satte "Gustaf 
Vasa" främst. Karsten i Kristian tyranns roll hade 
ett ädelt utseende och spel samt den vackraste röst. 



26 

men "hans sångmetod lämnade mycket att önska". 
Första aktens dekoration berömmes såsom utomor- 
dentligt vacker. Äfven i operorna "Elektra'' samt 
"Thetis och Pelée" förekommo praktfulla dekoratio- 
ner. Kostymerna voro dyrbara och smakfulla, och de 
förklara, att det icke fanns någon teater i Europa, 
där aktörer, dansörer o. s. v. voro dyrbarare klädda. 
Orkestern ansågs vara "icke dålig", och baletterna 
gingo förträffligt. Det spelades där endast måndagar 
och någon gång äfven torsdagar, men under somma- 
ren endast en gång hvar fjortonde dag. De bästa 
platserna, d. v. s. första raden och andra radens fond, 
kostade trettiotvå skillingar specie. Under karneva- 
len hölls på Stora operan livarje fredag en maskerad, 
till hvilken inträdespriset var tjugufyra skillingar 
specie, och där alla måste vara i maskeraddräkt eller 
i domino. Omaskerade hade endast tillträde till ra- 
dernas loger. Damer ur de högre samhällsklasserna 
brukade icke bevista dessa maskerader, men konungen 
försummade dem däremot aldrig, och ehuru han van- 
ligen snart igenkändes, tyckte han om "la liberté du 
masque" och tog ej illa upp, om man skämtade med 
honom. Bollhusets teatersalong beskrifves såsom 
"mycket ful och mycket obekväm". Den franska 
truppen kunde enligt deras omdöme endast jämföras 
med en landsortsteater i Frankrike. Om den Sven- 
ska dramatiska teatern skrifver Fortia: "National- 
teatern, som skapats af konungen för några få år 
sen, har redan hunnit till en sällsynt fulländning på 
så kort tid. Konungen sysselsätter sig mycket med 
den, och det är orsaken till de snabba framsteg denna 
teater gjort. Kostymerna där äro alltid fullkomligt 



27 

riktiga och mycket dyrbara. Man spelar där trage- 
dier och komedier." De bästa platserna kostade både 
på franska och svenska teatern tjugufyra skillingar 
specie. Den Stenborgska scenen ställes i jämnbredd 
med bulevardteatrarna i Paris äfven med afseende på 
den publik man vanligtvis fann där, hvilket yttrande 
bestyrker hvad ofvan sagts om Munkbroteaterns 
lättrörda åhörareskaror. Musikaliska akademien gaf 
under vintermånaderna en konsert i veckan, vanligen 
i någon af börssalarna. Fransmännen berättade 
äfven, att de närvoro vid en af den originelle abbé 
Voglers orgelkonserter i Tyska kyrkan. I föregående 
del påpekade jag, att den gode abbén, ehuru sin tids 
förnämste orgelvirtuos, brukade nedlåta sig till 
krassa tonmålningar såsom bataljer och oväder för 
att knipa publiken. Bland de nummer han denna 
gång utförde var ett, som han kallade "Folkets kär- 
lek till en god konung", hvilket blef till och med den 
rojalistiske grefve For tia för starkt, och han kallar 
Vogler för "un charlatan", ehuru han medger, att 
han var "un tres bon musicien". Det var med stor 
saknad, som våra fransmän skildes från konung 
Gustaf, och hade under sina fortsatta resor hunnit 
till Moskva, då de nåddes af det smärtsamma budet 
om hans död. 



Hofstallmästaren friherre Klas Rålamb öfvertog 
från och med april 1792 förste direktörskapet öfver 
Kgl. M:ts hof kapell och spektakler, h vilken befatt- 
ning han redan på förordnande innehaft under sin 



28 

företrädares, friherre Armfelt, frånvaro. Kålamb 
var en utmärkt ryttare och främst vid de då moderna 
kappkörningarna på Brunnsviken samt en glad säll- 
skapsbroder och stor goddagspilt, men teaterns sköt- 
sel förstod han sig icke på. Lyckligtvis funnos Edel- 
crantz och Nordforss såsom andre direktörer, och de 




Klas Rålamb. Efter pastell tillhörig frih. Gustaf Tamm. 

begrepo sin sak så mycket bättre. En historia, som 
visar, hur litet han hade reda på sig, berättas om 
honom och de berömda valthornisterna bröderna 
Steinmiiller. Han lät sätta dem i arrest på högvak- 
ten, därför att han en afton märkte, att de uraktläto 
blåsa i sina instrument under en af fru Miillers stora 
arior i "Armide". De invände, att de då hade paus. 



"Kungen betalar er för att blåsa", utbrast Rålamb i 
vredesmod, "och inte för att pausera". När teaterns 
styresmän anmälde, att spektaklet måste ställas in 
för den eller den orsaken, svarade han endast: "Kära 
karlar, låt trissan löpa", livilket var ett af hans älsk- 
lingsuttryck. — "Ja, men Stenborg är hes ..." — "Låt 
trissan löpa!" — "Fru Miiller är sjuk..." — "Låt 
trissan löpa, säger jag!" Och det upprepade han, 
ända tills de slutligen lyckades få ihop ett program. 
Han var mycket mån om sin värdighet och förde lik- 
som Armfelt ett strängt regemente. När personalen 
en gång med Ahlgren i spetsen på en repetition skrat- 
tade åt en af hans många dumheter, gaf han Ahlgren 
en sittopp, så att han ramlade öfver ända, och sen 
dess vågade ingen mera skratta åt honom, då han 
såg det. 

Den 14 november började den Svenska dramatiska 
teatern sina representationer på Operans scen med 
Kotzebues treaktskomedi "Indianerne i England", som 
då gafs för första gången. Pjäsen var annonserad 
till uppförande å Bollhusteatern redan den 17 mars, 
men inställdes, emedan konungens mord natten förut 
inträffat. Stycket slog mycket an med fru Remy 
såsom det naiva, af falsk sentimentalitet öfverström- 
mande naturbarnet Gurli och Waltman såsom den 
ypperligaste, karrikerade sir Samuel Smith. För öf- 
rigt spelades Robert Smith af Ahlgren, miss Liddy 
af Fredrika Löf, Kaberdar af de Broen och Jack 
af Hjortsberg. Stor framgång vann äfven Kexéls 
bearbetning "Folke Birgersson till Ringstad", skåde- 
spel i tre akter med förträfflig musik af Dalayrac, 
som i januari 1793 uppfördes med Widerberg i titel- 



30 

rollen, Maria Franck som Kamfrid och Deland som 
fångvaktaren. Kort efteråt gjorde Lessing sitt in- 
träde både på den Dramatiska scenen och Munkbro- 
teatern genom "Minna von Barnhelm". Hos Sten- 
borg gafs stycket den 26 februari i den redan omta- 
lade Björnska bearbetningen från franska imitatio- 
nen med Eleonora Säfström i titelrollen, och på 
Kungliga teatern den 17 april i en trogen öfversätt- 
ning från tyskan af Andreas Widerberg. Han spe- 
lade själf majoren, fru Hseffner Minna, mamsell Neu- 
mann Franciska, de Broen Paul Werner och Hjorts- 
berg Kiccaut de la Marliniére. Äfven Dalayracs 
opera-comique i tre akter "Azemia eller vildarne** 
gafs samtidigt i juni både på Operan och på Sten- 
borgs teater och denna gång endast med några få 
dagars mellanrum. Stycket hade en ovanlig fram- 
gång på bägge scenerna, och vår vän Gjörwell skrif- 
ver till Alströmer om händelsen: "Nya operan *Aze- 
mia eller vildarne* spelas Ömsom på Stora kungliga 
teatern och hos herr Stenborg. Den senare kan icke 
prestera baletter, och hans mindre präktiga dekora- 
tioner kunna icke heller gå upp emot dem på Stora 
teatern, men uti mitt tycke spelar mamsell Säfström 
rätt såväl Azemias roll som fru Miiller, åtminstone 
skorrar hon inte och bryter ej på danska. Hr Schy- 
lander tager alldeles företrädet ifrån hr Waltman, 
som spelar den lustiga personen." 



31 

I slutet af oktober stod den nyinredda Dramatiska 
teatern färdig i den forna Arsenalen. Denna bygg- 
nad, belägen på det nuvarande Karl Xll:s torg, upp- 
fördes i midten af sextonhundratalet utaf den store 
fältherren Jakob Pontusson de la Gardie, hvilken af 
drottning Kristina 1647 erhållit gåfvobref på tom- 
ten. Det efter den tidens smak kostsamma och ly- 
sande palatset, som sades hvila på adertontusen på- 




Palatset "Makalös". Efter Dahlbergs Suecia antiqua. 



lar, blef af Magnus Gabriel de la Gardie ytterligare 
förskönadt och kallades i äldre tider "Makalös". Det 
var i detta hus de la Gardie gaf sin drottning den 
fest, som inleder Kellgrens heroiska dram "Drottning 
Christina'*, där första aktens fonddekoration förestäl- 
ler palatset rikt illumineradt med trädgården fram- 
för. Vid Karl XI :s reduktion tillerkändes det kro- 
nan och inreddes 1690 till arsenal. Då borttogos bal- 
kongerna öfver ingångarna både åt trädgården och 



sjösidan äfvensom skorstenarna. 1740 nedtogs taket 
såsom bofälligt och gjordes lägre samt belades med 
järnplåt i stället för den gamla kopparn. Endast 
tornen blefvo oförändrade. 

Med en kostnad af öfver tjugufyratusen riksdaler 
ur konungens handkassa förvandlades byggningen 
nu till teater enligt en af den skicklige maskinisten 




Arsenalsteaterns salong. Sidan. Efter Sundvalls originalrit- 
ning, försedd med hertigen-regentens bifallande namnteckning 
af den 27 november 1792, tillhörig författaren. 



vid Kungliga operan Johan Schef uppgjord förträff- 
lig plan med ledning af hofintendenten Sundvalls rit- 
ningar och var för sin tid alldeles utmärkt. Schef 
afrundade i fonden Sundvalls rektangulära form på 
salongen, hvarför den skämtsamt benämndes "bad- 
karet". Den låg i husets midt, rymde tre logerader 
och var ursprungligen hållen i ljusblått med hvita 



33 

ornament, men ommålades 1812 i en rödgul färg. I 
första radens fond var kungliga logen belägen. Den 
var prydd af gyllne sirater i upphöjdt arbete, inuti 
beklädd med blått damast besatt med guldgaloner 
och framtill behängd med en rik feston af guldfrans. 




Arsenalsteaterns salong. Fonden. Efter Sundvalls originalrit- 
ning?, försedd med hertigen-regentens bifallande namnteckning 
af den 27 november 1792, tillhörig författaren. 



Uppgången till denna loge var genom en i husets 
vestra del byggd dubbel stentrappa. Alla öfriga 
trappor voro af trä. I de bägge sidotornen lågo ett 
par rum, som användes till de kungliga personernas 
foajé. På sidorna funnos sexton loger för allmän- 
heten samt två avantscener. Andra raden bestod af 
konungens griljerade loge jämte en hofloge, fem fond- 

Svenska teatern, II. 3 



34 

loger, tolf sidologer och två avantscener. Den tredje 
hade sju loger i fonden och galleri på sidorna. Öfre 
amfiteatern var anordnad i halfeirkel med sotTlika 
bänkar, som rymde fyrtioen personer. Den nedre am- 
fiteatern och parterren hade tvåhundratre platser, 




Plan öfver Arsenalsteaterns salong. 



och i orkestern voro dessutom anordnade sex platser. 
Alla platser voro sittplatser, bänkarna öfverdragna 
med blått kläde, och dörröppningarna försedda med 
förhängen. Föreställningarna togo sin början kloc- 
kan sex eftermiddagen. Priserna voro för premiére 



35 




28 skillingar specie, seconde 20 skillingar, parterr 16, 
troisiéme 12 och galleri 8 skillingar. Att märka är, 
att till premiére räknades äfven fonden samt de två 
främsta logerna af andra raden, och till seconde fon- 
den af tredje raden. Troisiéme betydde främre bän- 
ken på tredje radens sida och galleri den bakre bän- 
ken. Scenöppningen hade ett hvälfdt kassetteradt 
tak, och den särdeles smakfulla ridån var prydd med 
Talias och Melpomenes gestalter samt ornerad med 
lyror, masker och diverse andra sinnebilder. Första 
radens barriär smyckades af i trä utskurna profil- 
bilder af Sofokles, Euripides, Aristofanes, Menander, 
Terentius, Seneca, Shakspere, Calderon, Moliére, 
Pierre och Tomas Corneille, Racine och Voltaire. 
Själfva scenen låg i byggningens östra del, var fyr- 
tiofem fot i fyrkant, gick genom tre bottnar och var 
försedd med ett litet förti:äffligt maskineri. Teaterns 
väsentliga fel, som den för resten delade med alla 
äldre teatrar, var dess eldfarlighet. Så till exempel 
fanns det från scenen blott en enda smal utgång, 
oberäknadt en liten dörr, som ledde till första raden.. 
Dessa bristfälliga anordningar blefvo ödesdigra vid 
teaterns brand trettiotvå år därefter. 

Till vänster i förstugan åt Norrström var biljett- 
kontoret beläget. Där bredvid fanns ingången till 
konditor Pohls schweizeri. Till höger syntes en dörr, 
som ledde till nedersta bottnen under teatern. De 
västra tornrummen begagnades till sångrum, till för- 
varing af Operans och Dramatiska teaterns bibliotek, 
till teaterkommitténs sammanträden, till kunglig 
foajé, kostymmagasin, m. m. Några voro inredda till 
bostäder åt tjänstemän och betjäning. På nedre bot- 



37 

ten i nordvästra tornet bodde öfvervaktmästaren, och 
där fanns äfven en krog inhyst. En trappa upp i 
sydöstra tornet låg teaterns foajé, ett vackert rum 
med en plafond i gips föreställande Simson med lejo- 
net. Där satt inom glas och ram ett utdrag ur Kung- 
liga teaterns reglemente, skrifvet af aktören Schy- 
lander så väl, att man allmänt trodde det vara gra- 
veradt. Senare uppställdes där en bröstbild af tea- 
terns direktör grefve Gustaf Löwenhjelm i hvit 
marmor, huggen af professor Göthe. Två trappor 
upp i dessa bägge torn voro i entresolerade rum 
klädloger inrättade. Under scenen hade teaterperuk- 
makaren sitt rum, och där bredvid fanns den så kal- 
lade komparslogen, i hvilken ibland vid större pjä- 
sers uppförande ända till fyrtio soldater kostymerade 
sig. 

Den 1 november 1793, då konungen fyllde femton 
år, invigdes den nya teatern genom en ståtlig festre- 
presentation. Vid den unge monarkens inträde uti 
stora logen blef han af publiken mottagen med lif- 
ligaste glädjebetygelser genom fördubblade starka 
applåder. Spektaklet inleddes med Gustaf III:s sva- 
nesång, hans effektrika sensationsdram "Den svart- 
sjuke Neapolitanaren", som då för första gången upp- 
fördes. Den är ett dystert skådespel, skrifvet i den 
tidens smak, fylldt af öfverspända känslor, skräck- 
injagande scener och romantiskt känslosvall. De 
bägge ädlingarnas roller återgåfvos särdeles väl af 
Widerberg och Ahlgren. Men i synnerhet lär Fred- 
rika Löf ha varit förträfflig såsom den i fängelset 
försmäktande, oskyldigt misstänkta grefvinnan. Till 
efterpjäs gafs ett af andre direktören Edelcrantz för- 



fattadt tillfällighetsstycke i en akt: *'Alcides* inträde 
i verlden'' med musik af sångmästaren Kristian 
Hseffner. Den store sångaren Karsten hänförde där 
åhörarna med sin härliga stämma, då han såsom öf- 
verstepräst i det nybyggda sånggudinnornas tempel 
i Thebe inledde stycket med arian: 

"I skydd af dessa hvalf i fridens sälla sköte 

o Thebe! din regent ett altar reser opp, 

som helgas af hans hand åt Vishets systrars tropp; 

låt här din dyrkan gå hans röst, hans nåd till möte!" 

För öfrigt sjöngo de utmärkta artisterna fruarna 
Miiller och Marcadet samt mamsell Stading. I ba- 
letten uppträdde bland andra herrarna Alix, Mar- 
cadet, Deland, den nyss från London hitkomna fru 
Wild, den vackra mamsell Ulrika Åberg och svenska 
scenens dåtida förnämsta dansös, den förtrollande 
Giovanna Bassi. Efter spektaklets slut omkring kloc- 
kan half elfva gaf hertigen-regenten för den kung- 
liga familjen stor supé med bal i sin våning. 

Publiken fann mycket behag i den nya Drama- 
tiska teatern saint besökte den flitigt och detta med 
så mycket större nöje som den där återfann alla sina 
forna favoriter. I början af år 1794 gafs där en af 
Envallsson från tyskan öfversatt femaktsdram *'Gref- 
ven af Walltron eller Subordinationen" med Ahlgren 
i titelrollen, de Broen som grefven af Bembroch, 
Hjortsberg som grefve von Krone och fru Marcadet 
som grefvinnan af Walltron. Den slog rätt mycket 
an och höll sig kvar på repertoaren i åtskilliga re- 
priser ända till 1836. Däremot tycks den svenska 
dramen " Riddareordef\ likaledes i fem akter af då- 



varande öfverste Skjöldebrand icke fallit publiken i 
smaken, ty den gick icke mer än tre gånger. Samma 
öde rönte Gustaf den tredjes heroiska dram ''Gustaf 
Adolf och Ebba Brahe'\ sedan den i en bearbetning 
af Kellgren med musik af Vogler och balett af Gal- 
lodier såsom lyrisk dram fört en lysande tillvaro 
ända ifrån januari 1788. Den unge konungens roll 




Eufrosyne Löf. Efter teckning af Sergel. 



utfördes af Lars Hjortsberg och Ebba Brahes af den 
vackra och beryktade Eufrosyne Löf, en syster till 
den ännu vackrare och om möjligt ännu mera beryk- 
tade Fredrika. Det var om den förra Kellgren skref 
till Edelcrantz kort efter hennes debut 1790: "Euphro- 
syne Löf lofvar att bli en fullkomlig actrice: hon 
har redan vid andra spelningen querellerat med alla 



40 

sina kamrater och låtit spektaklet vänta på sig en 
timme." Änkedrottningen återgafs af fru Ljung- 
ström, de la Gardie af Widerberg, färjkarlen af de 
Broen, hans syster af Schylander, hans dotter af Inga 
Åberg, Lars Sparre af Uttini och Märta Baner af 
Maria Franck. En femaktsdram, som däremot hade 
stor framgång, var Kotzebues ''Den okände sonen'' 
(Das Kind der Liebe) i Euréns öfversättning med 
Ahlgren i titelrollen och de Broen såsom öfverste 
Wildenheim, hvilken senare "pressade tårar af rö- 
relse och beundran ur åskådarnas ögon", efter hvad 
Marianne Ehrenström intygar. Stycket öfverflödar 
af dels sant gripande, dels öfverdrifvet sentimentala 
scener, men publiken räddades från att alldeles 
smälta bort i tårar genom uppträdandet af en ung 
friare till öfverstens dotter, en grefve Gyllenparfym, 
spelad af Hjortsberg, i hvars person författaren teck- 
nat en af den tidens äckliga eleganter, en verkligen 
högst komisk figur, som blifvit "envelopperad i en 
labyrint af förlägenhet", "strandsatt execrabelt", 
därför att hans "homme de chambre, den nötaktiga 
människan" glömt taga med en "incomparable pot 
med pomada, som kommit tout droit från Paris". Af 
Kotzebue gafs äfven komedien "Papegojan", fram- 
förd redan dagen därefter på Munkbroteatern i en 
af Björn öfversatt och "förändrad" upplaga med den 
förbättrade titeln "Papegojan eller Älska far och 
fosterland", och de bägge scenerna täflade sedan un- 
der ett par års tid att locka publiken åse denna naivt 
känslosamma skapelse. En pjäs, som väckte allmän- 
hetens lifligaste intresse, var den i oktober gifna, af 
Olof Kexél från franskan öfversatta tvåaktskome- 



41 

dien "Z>e hegge kammar pagerne'\ Dels var det lilla 
stycket i och för sig nätt och behagligt, dels utfördes 
de glada titelrollerna af de förtjusande vackra och 
välväxta aktriserna Inga Åberg och Eufrosyne Löf, 
dels och i synnerhet framställde Hjortsberg på ett 
alldeles glänsande sätt Fredrik den andres personlig- 
het. Han hade där så mästerligt efterbildat den store 
konungens utseende, minspel, stämma, klädsel, åtbör- 
der och hållning, till och med hans egendomliga sätt 
att sköta snusdosan, att illusionen var fullständig. 
Också hyllades konstnären af publikens enhälliga bi- 
fall och erhöll af den kungliga familjen till belöning 
en dyrbar gulddosa. Det populära stycket kvarstod 
på spellistan ända fram mot 1830-talet och gick några 
och sjuttio gånger med Hjortsberg i kungens roll, 
men pagernas framställarinnor växlade. 



Då Lars Hjortsberg af sin samtid ansågs såsom 
vårt lands störste skådespelare, skall jag här ge en 
kort framställning af hans lefnad i yngre år för att 
längre fram fullfölja och sedan af sluta densamma. 

Hjortsberg tillhörde en gammal Nerikessläkt, 
h vilkens stamfar var bonden och smeden Lars i 
Kumla socken och Hjortsberga by, hvarifrån afkom- 
lingarna sedan togo sitt familjenamn, och föddes i 
Stockholm den 22 november 1772, den fjärde i ordnin- 
gen af sex syskon. Föräldrarna voro stenhuggaren 
och appareljören vid kungliga slottet Lars Hjorts- 
berg och hans hustru, operasångerskan Maria Lovisa 



42 

Scliiitzer, dotter till assessorn i kammarrevisionen 
Schiitzer. Moderns anställning vid teatern och fa- 
derns befattning vid kungliga slottet förde barnen 
tidigt i beröring med både teaterfolket och hofperso- 
nalen. Den äldsta dottern Anna Lovisa, som var be- 
römd för sin utomordentliga fägring, blef 1786 ba- 
lettelev och fem år därefter aktris vid Kungliga tea- 
tern, men gifte sig kort därefter med en major Oli- 
vestam, som gick i rysk tjänst och stupade i kriget 
mot Napoleon. Äldste sonen, Jonas, blef sjöofficer 
1789. Det tredje barnet, Maria Elisabet, var en fram- 
stående sångerska, men öfvergaf konsten, då hon 
gifte sig med fänriken Åhmansson. Lars Hjortsbergs 
yngsta syster, Hedvig Kristina, var på sin tid sven- 
ska scenens utmärktaste dansös och publikens för- 
tjusning. "Hon var växt som en nymf", säger 
Marianne Ehrenström, "full af täckhet och behag; 
det var Terpsikore själf bortförd af vestanfläktarna." 
Hon blef gift med grosshandlaren Koersner och 
några år efter dennes död med bergmästaren Hiil- 
phers. Den siste i syskonringen var Magnus. Han 
fick äfven anställning vid Kungliga teatern såsom 
aktör, reste sedan med ett par landsortssällskap, del- 
tog i finska kriget såsom officer vid Upplands landt- 
värn och stupade 1808 i affären vid Palva. 

Lars Hjortsbergs far hade icke råd att låta honom 
studera i något allmänt läroverk, men faderns egen 
bildning ersatte bristen på ekonomiska tillgångar, 
och han undervisade själf sonen i latinska och fran- 
ska språken samt grundlinjerna i historia, geografi 
och matematik. Vid sex års ålder sattes han i den 
Kungliga teaterns elevskola och infördes redan då 



43 

på scenen för att i en liten ängels skepnad under ett 
galaspektakel utsäga några vackra hälsningsord till 
den nyfödde kronprinsen. Sedan utförde lian med 
framgång smärre barnroller såsom Joas i Racines 
''Athalie'' och Coras bror vid det nya operahusets 
invigning 1782. Året därpå inackorderades han hos 
konsertmästaren Miiller, hvilkens hustru, den fram- 
stående skådespelerskan och operasångerskan, gaf 
honom en god handledning i den sceniska konsten. 
En ännu förträffligare läromästare fick han i den 
store Monvel, då han 1786 anställdes vid den franska 
truppen och undervisades af denne i mimik och de- 
klamation under ett helt år. Vid elevskolans första 
uppvisning, som ägde rum å Haga slott 1787 och he- 
drades af konungens närvaro, väckte han uppmärk- 
samhet i en liten tillfällighetspjäs för sin ypperliga 
imitation af den vidtbekante tysk-svenske landsorts- 
teaterdirektören Seuerling med dennes ökända för- 
färliga rådbråkning af svenska språket. 

När femtonårsminnet af Gustaf den tredjes lyc- 
kade revolution högtidlighölls den 19 augusti 1787, 
invigdes på aftonen vid konungens och hofvets åter- 
färd från hufvudstaden till Drottningholms slott den 
nya flottbron mellan Kersön och Lofön. Under vägen 
blef den kungliga kortegen trenne särskilda gånger 
uppehållen genom dramatiska upptåg, af hvilka det 
sista ägde rum på Kersön, där ett af Karl Mikael 
Bellman författadt divertissemang spelades invid det 
därstädes belägna värdshuset, efter hvilket också den 
lilla pjäsen erhöll sitt namn, "ett landtspektakel ute 
på det fria fältet", såsom Gjörwell kallar det i ett bref 
två dagar därefter till sin vän Liden. Där uppträdde 



44 

bland andra en till afrikan kostymerad yngling, hvil- 
ken i tillfällighetsstyckets afslutning hade att till 
monarken rikta en hyllningssång, skrifven på en 
marschmelodi ur den då så populära operan ''Gustaf 
Vasa'\ Han framträdde helt otvunget inför konun- 
gen, faller på knä och föredrager högt och tydligt 




Dekorationsskiss till "Värdshuset". Efter K. M. Bellmans 
blyertsteckning i Kungliga biblioteket. 



sitt kväde, däri han förkunnar, hur Gustaf III:s 
namn på ryktets vingar förts ända till Nilens strän- 
der, hur han här njöt af att andas frihetens luft och 
afslutar sin harang med en bön till Sveriges beskyd- 
dare, att han äfven ville beskydda den lille Ali. 
Konungen blef särdeles förtjust öfver den hurtige 
ynglingen, som just var den då femtonårige Lars 



45 

Hjortsberg, gaf honom sitt löfte och höll det också. 
Han antog honom i sin enskilda tjänst såsom garcon 
bleu, ett slags ofrälse page eller kammartjänare, och 
intresserade sig mycket för honom på grund af hans 
liflighet och kvickhet. Det omtalas, att då konungen, 
som personligen brukade välja ut sina gargons bleus 
bland de ansökande, frågade en af dem, hvad han 
hade för lefnadsyrke, svarade denne: "Jag gör speg- 
lar." "Nå, än du då!" sporde monarken Hjortsberg. 
"JagI . . . Jag slår sönder speglar, ers majestät!" 
lydde dennes skälmska svar, som mycket roade kun- 
gen. Sägnen förtäljer om den unge garQonen Lars 
ungefär detsamma som berättas om Voltaire, när han 
vistades hos Fredrik den store, att han stoppade åt- 
skilliga af de kungliga ljusen i sin ficka för att sedan 
använda dem i sin privata upplysnings tjänst. En 
gång, då de gustavianska slottsgemaken voro ekläre- 
rade till en blifvande fest, gick en af konungens upp- 
vaktning igenom rummen för att se efter, om allt var 
i ordning. Han upptäckte då en figur uppklättrad på 
en stege, smusslande med ljusen i en af de stora kro- 
norna. "Hvem är däri" ropade hofmannen. Hjorts- 
berg, ty det var han, tittade ner och svarade med en 
älskvärdt fräck uppriktighet: "Nådig grefve, det är 
bara en tjuf på ljusen!" Grefven, som icke miss- 
tänkte unge Lasses oförskämda dubbelmening, fort- 
satte då sin promenad med ett: "Jaså, det är bra, 
min gosse!" 

1788 blef Hjortsberg efter en kort anställning vid 
Risteils teater engagerad vid den kungliga scenen, 
men fortfor dock att vara i monarkens enskilda 
tjänst. Gustaf den tredje anförtrodde honom upp- 



46 

sikten öfver sitt bibliotek på Haga lustslott och be- 
gagnade honom såsom lektor, i hvilken egenskap hati 
åtföljde konungen under 1790 års krig. Redan i bör- 
jan af juli skref Rosenstein till konungen, att 
"Hjortsberg saknas mycket på Dramatiska teatern". 
Han hade äfven den nåden att få ledsaga monarken, 
när denne begaf sig till Aachen och Spaa 1791 samt 
till riksdagen i Gefle 1792. Det var efter den utländ- 
ska resan han spelade den originelle dåvarande sång- 
mästaren vid Kungliga operan Kristian Haeffner ett 
elakt spratt. Hjortsberg hemsändes från Aachen så- 
som kurir med några insektskartonger till Veten- 
skapsakademien. Haeffner, som var en passionerad 
samlare af dylika tingestar, fick höra talas om det 
brokiga fyndet af uppträdda fjärilar och liknande 
djur, och ville genast göra utbyten. Hjortsberg ne- 
kade, men för att icke stöta sig med honom, lofvar 
han att sända honom något underbart, något rent af 
mirakulöst och skickar honom några dagar därefter 
en ask, där han bland annat uppträdt ett af åtskilliga 
insektsfragment sinnrikt sammansatt flygfä. Haeff- 
ner lurades i början och jublar af belåtenhet, men 
upptäcker slutligen bedrägeriet och hotar i sin vrede 
att slå ihjäl bedragaren. Omsider försonades han, 
sedan Hjortsberg öfvertalat akademiens vaktmästare 
att ge Hseffner några dubbletter ur samlingen. 

Redan som ung ägde Hjortsberg ett stort herra- 
välde öfver sina ansiktsmuskler, något som han ge- 
nom trägen öfning dref upp till en alldeles otrolig 
färdighet. Betecknande för denna hans förmåga är 
följande anekdot från den tid han tjänstgjorde så- 
som gargon bleu. Konungen hade en dag befallt, att 



47 

hans pager skulle få vin till middagen. Pagerna tyck- 
te emellertid, att ransonen blifvit något för knappt 
tillmätt, Il var för Hj ortsberg, som redan gjort sig 
känd för en mängd skämtsamma upptåg, beslöt att 
försöka skaffa mera från den kungliga vinkällaren. 
Han smyger sig in i hofmästarens rum, tar på sig 
dennes kläder och peruk, beger sig så af till förste 
munskänken ocli tillsäger honom att "skicka upp 
mera vin till pagerna". Allt lyckas efter uträkning, 
munskänkens skarpsinnighet öfverlistas af Hjorts- 
bergs fintlighet, och befallningen hörsammades till 
ungdomarnas stora glädje. Men, o ve! det påbörjade 
lustspelet skulle snart förvandlas till ett drama. Hof- 
mästaren upptäcker, att man haft honom till narr i 
en gemen intrig, rifver upp himmel och jord, svär 
att hämnas och skyndar till konungen för att anmäla 
saken och begära upprättelse. Gustaf den tredje 
skickar efter Hjortsberg, öfverhopar honom med 
förebråelser, hotar med sin onåd och befaller brotts- 
lingen att tala om, hur allt gått till. Hjortsberg af- 
lägger en fullständig bekännelse, under hvilken han 
med den delen af ansiktet, som är vänd mot monar- 
ken, gör de kostligaste grimaser, i det han härmar 
sin anklagare, medan den andra, som är vänd mot 
hof mästaren, visar den allra djupaste bedröf velse 
och ånger, så att hofmästaren slutligen blir rörd och 
slutar med att be om nåd för brottslingen. Konun- 
gen, som är nära att brista i skratt, skyndar sig att 
bifalla sin gamle trotjänares anhållan, och Hjorts- 
berg är räddad. 

I stolt medvetande af sin öfverlägsenhet på detta 
område yttrade han i senare år: "Bind skådespela- 



48 

ren till händer och fötter, så få vi se hvad han duger 
till." Han glömde i denna sin älskvärda paradox, 
att inom mimiken har i åtbördsspelet handen samma 
dominerande betydelse som ögonen och munnen i 
minspelet. 

Kedan som sjuttonårig yngling vann han beröm- 
melse för sitt utförande af Kapten Puff, hvilken roll 
han sedan under årens lopp utarbetade till ett full- 
lödigt mästerverk, hvilket jag utförligt omtalade i 
föregående del af detta arbete. Äfven som dansör 
utmärkte han sig. Gjörwell berättar i ett bref från 
1792, att han varit på teatern för att "låta de sextio- 
åra organerna njuta någon recreation. Också beha- 
gade bibliotekarien Hjortsberg — denne i allt så 
charmante gosse då developpera un nouveau talent 
a plaire: ty han dansade ett solo till allas största be- 
undran och förnöjelse." Dessa tidigt vunna lagrar 
ökade han nu i icke ringa mån genom sin ypperliga 
framställning af Fredrik den andre. Traditionen 
förmäler, att då en af veteranerna från sjuåriga kri- 
get, von Manteuffel, såsom utomordentligt sändebud 
hitskickats från Preussen, gafs på Drottningholm till 
hans ära ett galaspektakel, hvarvid "De begge kam- 
marpagerne" uppfördes. Den gamle krigaren fällde 
tårar af rörelse vid Hjortsbergs illuderande fram- 
ställning af hans käre "alter Fritz", och efter spek- 
taklets slut öfverlämnade den förtjuste främlingen 
till Hjortsberg sin guldkrycksprydda käpp med de 
orden: "Denna klenod har jag erhållit af Fredrik 
den andre, och jag ber nu att få återlämna den till 
honom." 



49 

Hela året 1794 lefde Operan på de gamla ännu 
gärna hörda musikverken och framförde icke mer än 
tre nya småstycken. Till två af dem hade Dalayrac 
komponerat musiken, och de gåfvos bägge på konun- 
gens namnsdag den 6 juni. Det ena var "Den stor- 
miga aftonen'' i en akt, hvilket året förut blifvit upp- 
fördt på Drottningholm på hertigen-regentens födel- 
sedag den 7 oktober. Ett par synnerligen roliga figu- 
rer framställdes af Waltman såsom den lycklige 
älskarens rival och Schylander såsom dennes komi- 
ske betjänt. Den andra operacomiquen, likaledes i en 
akt, var ''Savoyardgossarne'\ som trots den pjollriga 
texten slog ändå mera an och blef en stående reper- 
toarpjäs på alla teatrar i Europa tack vare den för- 
tjusande musiken. De bägge titelrollerna utfördes 
af fruarna Marcadet och Miiller. Karsten var en rik 
egendomsägare, som upptäcker, att de fattiga gos- 
sarna äro hans brorsbarn, och Schylander roade åter- 
igen publiken i egenskap af en myndig fiskal. Den 
tjusande Giovanna Bassi dansade i denna pjäs sista 
gången den 23 juni, innan hon lämnade scenen för att 
gifta sig med possessionaten Schön på Högsbro i Sö- 
dermanland, där hon dog 1834. Den tredje nyheten 
under året var en operacomique i två akter med 
musik af Grétry och balett af Gallodier: "Det farliga 
förtroendet'', där Karsten, de Broen, Franciska Sta- 
ding, den pigga Inga Åberg i en ynglings gestalt 
samt Waltman och Schylander uppträdde. Den gafs 
första gången på konungens födelsedag, men upp- 
lefde endast två föreställningar. 



Svenska teatern, II. 



50 

På Stenbergs teater gåfvos under 1794 några lyri- 
ska stycken, som förtjäna att minnas. I början af 
året uppfördes ''Nunnorna eller Besökelseklostret", 
en operacomique i två akter, hvartill den berömde 
kompositören och konservatorieprofessorn Devienne 
skrifvit musiken. Libretton innehåller flera komiska 
situationer, till exempel scenen mellan den fulle klos- 
terträdgårdsmästaren och en forvagnskusk, genom 
hvilkas bistånd älskaren och hans betjänt lista sig in 
i klostret, den förre förklädd till nunna och den 
senare till kapucinermunk. Pjäsen hade en ovanlig 
framgång och uppfördes längre fram på de kungliga 
scenerna icke mindre än sjuttio gånger. I Paris gafs 
ännu 1872 en repris på Folies Bergéres. Musiken är 
frisk och anslående, och nunnan Euphémies romans 
med ackompanjemang af harpa särdeles vacker. De 
bägge älskandes partier utfördes af Stenborg och 
Lisette Stenberg. I maj gafs "Paul och Virginie'\ 
operacomique i två akter med musik af Rudolf 
Kreutzer, den ryktbare fiolspelaren, åt hvilken Beet- 
hoven skänkte odödlighet, då han tillägnade honom 
sin storartade duosonat, op. 47, den så kallade Kreut- 
zersonaten. Kännare anse musiken till denna opera 
vara hans bästa arbete, fylld som den är af behag- 
liga melodier och en förträfflig lokalfärg. Lisette 
Stenberg spelade Paul, och såsom Virginie debute- 
rade med framgång en ung mamsell Lindberg. Slut- 
ligen uppfördes på hösten Giovanni Paisiellos präk- 
tiga operabuffa "Marquis Tulipano", hvars innehåll 
här i korthet meddelas. Den narraktige Tulipano, 
som köpt sitt markisat, men ger sig ut för att vara 
af gammal adel, vill gifta bort sin son Giorgino med 



51 

en rik grefvinna Olympia. Emellertid älskar denne 
en vacker borgarflicka Velbina. Genom att klä ut 
sig till grefvinna lyckas hon lura gubben att lämna 
ifrån sig giftermålskontraktet, som han redan under- 
skrifvit. I andra akten kommer den verkliga Olym- 
pia, och då Tulipano betviflar hennes identitet, be- 




Giovanni Paisiello. Efter oljemålning af Vlgée Le Brun. 

faller hon sina två kavaljerer att med lifvet låta 
honom umgälla denna skymf. Tulipano försäkrar 
skälfvande, att han skall infinna sig i skogen bred- 
vid och möta dem på värja, pistol, ja! till och med 
på kanon, om det så skulle vara. I tredje akten får 
man se Tulipano och hans son i skogen iklädda sina 



52 

förfäders vapen: harnesk, kyller, hjälm, värja och 
lans darrande af fruktan. Velbina har emellertid 
samlat folk, som fördrifva kavaljererna, då de gå till 
anfall. Tulipano och hans son blifva då åter morska: 

"Triumf! vi segern ha vunnit, 
nu dem att fördrifva vi hunnit, 
låt oss mörda rundt omkring! — " 

hvarefter de fakta i luften hit och dit — 

"Fly, fly, spring! spring! 
Vi som två lejon stridde, 
vår makt de ej förbidde, 
och valplatsen är vår!" 

Grefvinnan kommer tillbaka, allt upptäckes men 
ordnas på bästa sätt, och Tulipano blir i en hand- 
vändning grefvinnans man. Anders Lundbergs ut- 
förande af den narraktige markisens tacksamma roll 
lär ha varit öfvermåttan komiskt, och om den unge 
Åbergsson, som spelade sonen, skrifver Gjörwell till 
Linnerhjelm: "I 'Marquis Tulipano' spelar herr 
Åbergsson, on ne peut pas mieux, den unge herrns 
roll. Han är rent af elev på Komiska teatern, en helt 
ung karl och ändå så beskedlig, att han gift sig, men 
spelar så fritt och gladt som vore han ännu bara 
gossen. Han har ett ansikte så vackert, fint och 
själfsvåldigt, som till hans roller behöfves, och hvad 
allt det ansiktet exprimerar: de allra minsta rörelser 
i själen, alla hjärtats hemligaste böjelser och alla 
känslans tvetydigheter, så att det är en glädje att 
se därpå, medan herr Stenborgs feta ansikte och nu 
äfven herr Widerbergs på Dramatiska teatern runda 



58 

dito rättnu säga ingenting, ehuru de bägge spela väl, 
den förre sjunger mästerligen, och den senare har en 
den skönaste diktion. Skada att herr Åbergsson ej 
har nog stark röst för sången, ty då vore han alldeles 
superieur på sin teater." Såsom vi längre fram få 
se, blef Åbergsson en af den kungliga scenens för- 
nämsta prydnader. 



Under 1795 utvecklade Dramatiska teatern en 
liflig verksamhet. Då gafs bland annat femaktsdra- 
men "Landtpresten i Wakefield'\ efter Goldsmiths 
roman bearbetad af Stridsberg, ett stycke där det 
finns godt om starka scener, bedrägeri, enlevering, 
hemligt giftermål, förklädningar, skurkar i mängd 
samt till och med en eldsvåda. Doktor Primrose och 
hans hustru spelades af de Broen och fru Morman, 
och lord Tornhill af Hjortsberg. Såsom den genom- 
piskade bofven Jenkinson skapade Waltman en af 
sina allra bästa typer. Kort efteråt lyckades han 
återigen knipa publiken i den franska femaktskome- 
dien ''Den unge filosofen'' under skepnad af den snåle 
krögaren Tappman, som under ett oupphörligt pra- 
tande drack ur för gästerna det vin de betalt. Filo- 
sofen spelades af Hjortsberg och naturalisten af 
Schylander, styckets öfversättare. På våren uppför- 
des i konungens närvaro en svensk originaldram i 
fyra akter, "Fåle Bure" med Widerberg i titelrollen, 
af den såsom bokälskare och vitterlekare kände 
teatervännen, dåvarande kaptenlöjtnanten grefve 
Jakob de la Gardie, sedermera minister i Wien och 



54 

Madrid samt "en af rikets herrar". För att vara 
fullkomligt anonym, hade han öfvertalat den unge 
kunglige arkitekten Ture Wennberg att utge sig så- 
som författare, och hans namn står äfven utsatt på 
den tryckta pjäsen äfvensom i alla teater almanack or 
från senare tider. Ehuru effektfulla scener icke sak- 
nas, är dock kompositionen svag och dialogen svul- 
stig. Publiken fann dramen långtrådig, och den gafs 
ej mer än några få gånger. Samma oblida öde rönte 
ett par andra femaktsp jäser. Bättre lycka hade skal- 
den och filosofie magistern Karl Johan Lindegren 
med sin komedi ''Den blinde älskaren'', där hjälten, 
spelad af Hjortsberg, en ursprungligen lättsinnig 
baron med godt hjärta, låtsar sig vara blind för att 
pröfva styrkan af sin utkorades kärlek, och än mer 
med treaktsdramen "Den försonade fadern", som blef 
i hög grad omtyckt af publiken och gafs öfver sjuttio 
gånger. Stycket, hvilket i Rousseauansk stil bepri- 
sar "hjärtats dygd", behandlar brytningen mellan en 
far, öfverste Stjernbloss, spelad af Uttini, och den- 
nes förrymda dotter, Fredrika Löf, som gift sig mot 
hans vilja, intill dess hennes man, en målare, An- 
dreas Widerberg, med sina rörande taflor lyckas be- 
veka faderns hjärta. Till styckets framgång bidrogo 
för öfrigt de Broen såsom general Eldhjelm, Hjorts- 
berg såsom en bror till den unga frun, och Schylan- 
der såsom majorskan Högfeldt, en syster till öfver- 
sten. Det var dediceradt till hertigen-regenten : 

"Djupt i skuggan — fjärran ifrån Dig, 
Prins! likt blomman kan ej snillet trifvas, 
växer långsamt — mattas — sänker sig, 
om det ej af Dina blickar lifvas." Etc. etc. 



55 

Lindegren skref sedermera flera teaterpjäser, som 
äfvenledes vunno bifall, och han var en ganska lång 
tid allmänhetens förklarade gunstling. Han tog 
Kotzebue till mönster, och ehuru honom långt under- 
lägsen i talang, har han dock en omisskännlig lik- 
het med sin förebild. Äfven ett af Holbergs lustspel, 
''Diedrich Menschenskräck", letade sig detta år fram 
till Dramatiska teaterns spellista i öfversättning af 
Andreas Widerberg. Titelrollen utfördes af Uttini, 
till hvars bästa framställningar den hörde, frun af 
Schyl änder och Henrik af Hjortsberg, hvilka säker- 
ligen icke heller skämde bort sina roller. Stycket 
gjorde en ofantlig lycka och gafs på den kungliga 
scenen nära sjuttio gånger. Det är jämte *'Don Ra- 
nudd" och "Jeppe'' den bland Holbergs komedier, som 
haft största framgången här i Sverige. 

Var verksamheten å talscenen rätt liflig, var den 
så mycket obetydligare på Operan. Under hela året 
gafs endast en enda nyhet, treaktsoperan ''Lodoiska" 
i öfversättning af Dramatiska teaterns ordningsman 
Johan Petter Stolpe. Musiken var af Rudolf Kreut- 
zer, och dansen arrangerad af den då nyligen från 
Italien anlände balettmästaren Terrade. Operans 
uppförande var en länk i de högtidligheter, som an- 
ställdes till följe af konungens förlofning med prin- 
sessan af Mecklenburg. Regenten lät vid detta till- 
fälle anordna de utmärktaste festligheter, hvilka 
bildade ett behagligt afbrott i den dödande enformig- 
het, som vid denna tid härskade vid hofvet. Den 2 
november mottog konungen i regentens närvaro 
lyckönskningar af hofvet, rikets store, militären och 
kollegierna. Vid middagstiden var stor gala, kur 



56 

och därefter offentlig spisning. Samma afton gafs 
den nya operan jämte en epilog af Lindegren med 
musik af Haeffner och balett af Terrade, till hvilken 
konsertmästaren Du Puy skrifvit ackompanjemanget. 
Efter spektaklets slut var det en lysande supé hos 
hertigen-regenten. Högtidligheter af samma slag 
följde på hvarandra flera dagar å rad. De firades 
med en kostbarhet och prakt, som man ej sett sedan 
Gustaf III:s tid. På en ståtlig bal paré å rikssalen 
såg man bland gästerna inkognito den landsflyktige 
hertigen af Orleans, Ludvig Filip, sedan konung af 
Frankrike, hvilken af ett nyckfullt öde just då förts 
till Stockholm. "Lodoiska" blef emellertid ej gifven 
mer än fyra gånger. Den unge hofsångaren Johan 
Lalin, hvilken vi från "Gustaf Vasas" uppförande 
minnas såsom en utmärkt Sveriges skyddsängel, och 
om hvilken Risteli yttrat, att han hade "den sköna- 
ste röst man väl någonsin hört på svenska teatern", 
sjöng här Boleslas' parti. Den 23 november var "Lo- 
doiska" annonserad, och oaktadt han var mycket 
sjuk — han led af lungsiktighet — återgaf han rollen 
med en sådan styrka, att ingen kunde ana hans till- 
stånd. Men när han störtade ut från scenen vid slu- 
tet af pjäsen, föll han afdånad bland lågorna af det 
ramlade slottet och dog efter tre månaders sjukdom. 



Stenborg hade detta år icke någon riktig tur med 
sina pjäser. Största dragningskraften utöfvade Kot- 
zebues dram "Den lands förviste", oaktadt den hör till 



57 

hans allra klenaste produkter. "Sargines eller Kär- 
lekens fosterson'' af Monvel med musik af Dalayrac, 
ett särdeles effektfullt stycke, uppsatt med stora kost- 
nader i dekorationer och kostymer från Filip 
Augusts tid, gick tio gånger, och ''Italienskan i Lon- 
don" med musik af Cimarosa, ett af denne snillrike 
kompositörs förträffligaste arbeten, hann ej gifvas 
mer än fyra gånger, och ehuru det under de närma- 
ste åren återupptogs på spellistan, nådde det ej fram 
längre än till femton representationer. Till dessa 
motgångar kom äfven den, att Eleonora Säfström un- 
der sommaren af någon anledning blef osams med 
sin direktör och på hösten öfvergick till Dramatiska 
teatern, där hon i november debuterade såsom Ama- 
lia i "Verldsförakt och ånger" och kort därefter i gref- 
vinnan Walltrons roll. Följande år underskref hon 
kontrakt med Kungliga teatern mot en lön af fyra- 
hundra riksdaler jämte flitpengar och recett. Året 
1795 såg alltså hotande nog ut för Stenborg, men han 
räddades genom misshällighet och bråk på annat håll. 
I föregående del af dessa teateranteckningar har 
jag utförligt talat om den framstående aktören vid 
Kungliga teatern Johan Samuel Ahlgren, om hans 
ståtliga yttre och hans välljudande stämma, men 
äfven om att han var en stor krångelmakare, som 
ofta låg i tvist med sina förmän och kamrater, något 
som var allmänt kändt och icke så litet inverkade 
på hans medborgerliga anseende. I december 1792 
hade han af hertigen-regenten fått kunglig fullmakt 
såsom "hofkvartermästare", och denna nåd hade sti- 
git honom så åt hufvudet, att han ansåg sig nästan 
jämbördig med sin chef, friherre Klas Rålamb, och 



58 

svarade honom därför vid ett meningsutbyte sturskt 
och näsvist samt slutade med att utmana honom på 
duell efter spektaklet. För att icke störa represen- 
tationen kväfde baron Rålamb sin harm, men rap- 
porterade genast saken till regenten, som befallde, 
att Ahlgren efter föreställningens slut skulle arreste- 
ras och föras till högvakten på slottet, livar jämte 
honom fråntogs den kungliga fullmakten. Trots hans 
ursäkter och hans vackra hustrus knäfall för regen- 
ten dömdes han äfven ovärdig att kvarstå vid den 
kungliga scenen. Detta inträffade i september 1794. 
Påföljande vår öfverraskades allmänheten af under- 
rättelsen, att herr Ahlgren skulle uppträda på Munk- 
broteatern i Merciers femaktsdram "Öfverlöparen". 
Det var ett särdeles effektfullt stycke, som redan 1793 
upptagits på denna scen. Det handlar om en fransk 
soldat, hvilken för sexton år sedan drog i fält och då 
kvarlämnade i sin fäderneby en späd son. Denne, 
som aldrig återsett sin far, väljer hans yrke, men 
förolämpas af sin öfverste och rymmer från rege- 
mentet. Under namnet Durimel bosätter han sig i 
en liten tysk stad nära franska gränsen, gör sig där 
mycket omtyckt och står just i begrepp att gifta sig 
med sin värdinnas dotter Clary, då ett franskt rege- 
mente ankommer till staden. En rival till Durimel, 
som lyckats uppsnappa hans historia, förråder ho- 
nom för de franska officerarna. Han arresteras, dö- 
mes till arkebusering, och en af dessa officerare, che- 
valier Saint-Franc, i hvilken Durimel nyss återfun- 
nit sin far, blir den, som enligt order måste föra sin 
egen son till döden. Det skakande intryck detta 
drama gjorde vid dess första framförande i Frank- 



59 

rike säges ha varit anledningen till af skaffandet af 
dödsstraff för desertering, oeli författaren lär på sin 
drottnings begäran sedermera ha mildrat slutscenen. 
I denna form blef den äfven hos oss framställd. Titel- 
rollen spelades då af Björn och Clary af Eleonora 
Säfström. I annonsen om nu ifrågavarande repris 
hette det, att "herr Ahlgren af vänskap för direktö- 
ren" lofvat spela Durimel, samt att herr Stenborg 
själf skulle utföra Saint-Francs roll. Ahlgren mot- 
togs af publiken med lifliga bifallsyttringar, och då 
under pjäsen flera repliker häntydde på hvad som 
händt, förnyades handklappningarna från alla håll. 
Gästspelet fortsattes på hösten, och han utförde då 
äfven lord Clarendon i Beaumarchais' ''Eugenie'\ 
hvars egentliga märkvärdighet består i, att genom 
det stycket namnet "dram" 1767 kom i bruk för mora- 
liserande sensationsstycken. 1824 togs det upp på 
Kungliga teatern i öfversättning af Lars Hjortsberg, 
som där excellerade i baron Hartleys roll. 

Men det var icke endast Samuel Ahlgrens stora 
talang Stenborg det året fick draga fördel af. Äfven 
fru Marcadet kom i konflikt med teaterdirektionen 
af numera okänd anledning och öfvergick på hösten 
till Munkbroteatern. Ahlgren fick därigenom en sig 
fullt värdig motspelerska i dramerna, och Stenborgs 
trupp en lysande förstärkning. Det första gemen- 
samma uppträdandet af de bägge artisterna ägde 
rum den 3 oktober i fyraaktsdramen ''Montrose och 
Amelie'\ hvilken redan i Björns öfversättning där- 
städes gifvits 1789. Händelsen tilldrager sig under 
Cromwells tid. En af konungens anhängare, Mont- 
rose, har i hemlighet återvändt för att få träffa sin 



älskade Amelie. Hans värd och rival, en ädel lord, 
får veta, att han ämnar bortföra Amelie, och anför- 
tror sina kval åt en vän, som genast anger Montrose 
för protektorn. Då denne låter fängsla dramats 
hjälte, gripes lorden af förtviflan, tvingar honom 
byta kläder med sig och fly. Cromwell skummar af 
raseri och vill af rätta lorden, som dock räddas genom 
folkets mellankomst. Hade redan Ahlgren eröfrat 
publikens bifall, stegrades detta ända till entusiasm 
vid fru Marcadets uppträdande. Samma jubel mötte 
dem vid återgifvandet af de bägge makarnes roller 
i "Beverlei eller Vågspels skadeliga påfölgder'\ ett 
gammalt borgerligt sorgespel i fem akter, som redan 
1781 gafs på Eriksbergsteatern och ännu 1837 stod på 
Kungliga teaterns repertoar. I *'Öfverlöparen'' öfver- 
tog fru Marcadet Clary s roll. Hon sjöng dessutom 
Lovisas parti i "Alexis" mot Stenborg och titelrollen 
i "Italienskan i London". Den 13 november hade hon 
sin afskedsrecett, och dagen därpå uppträdde hon för 
sista gången och tog då farväl af en publik, som un- 
der hela hennes konstnärstid ägnat henne sin odelade 
beundran. Redan den 30 september hade hennes 
man, den utmärkte balettmästaren och premiärdan- 
sören haft sin afskedsrecett på Kungliga teatern, och 
bägge afreste nu till Paris, där hon afled 1804. 

Troligtvis beroende på att Stenborgs orkesteran- 
förare, kompositören Zander, dog i början af 1796, 
kom ej mer än en ny musikpjäs det året till upp- 
förande, Cimarosas operabuffa "Giannina", som dock 
ej hade någon framgång, utan tvifvel en följd af den 
skäligen tarfliga libretton. Så mycket lifligare var 
verksamheten på det dramatiska området. Ej min- 



61 

dre än femton nya stycken uppfördes. Största lyc- 
kan gjorde Jiingers komedi ''Den enleverade fäst- 
mön'', som sedan med lika framgång togs upp på 
Kungliga teatern. Ett annat stycke af honom "Pas- 
quillanten" behagade äfven publiken särdeles myc- 
ket, kanske mest därför att intrigen är byggd på en 
af de talrika anekdoterna om den populäre konung 
Fredrik den store, hvilken äfven uppträder i pjäsen. 
För öfrigt var naturligtvis Kotzebue representerad, 
denna gång af en dramatiserad historiemålning, "Ne- 
gerslafvarne", i tre akter. "Författaren erkänner 
med rörelse", säger han i sitt företal, "att han under 
det han skrifvit detta skådespel utgjutit tusende 
tårar", och han hoppas, att åskådarnas tårar skola 
blanda sig med hans. Men som han tyckes fruktat, 
att pjäsens ohyggliga slutscener skulle verka alltför 
nervskakande på publiken, utarbetade han ett annat 
slut för uppförandet å teatern, ehuru det första in- 
rycktes i den tryckta upplagan. Hvad personerna i 
pjäsen beträjffar, är plantageägaren John en fullkom- 
lig djäfvul i människogestalt, under det att hans bror 
är en lika fullkomlig ängel. Af de båda idealiserade 
unga negerslaf vinnorna är den ena en tragisk hjäl- 
tinna af renaste vatten, och alla negrerna föröfrigt 
naturligtvis de snällaste människor på jorden, som 
tala det mest högstämda språk en neger säkerligen 
aldrig talat, och våra lättrörda far- och morföräldrar 
gräto bittert nitton gånger öfver deras omänskliga 
lidanden. De franska stycken, som gåfvos, beha- 
gade däremot föga. 



62 

De Kungliga teatrarna började 1796 ge operetter 
och sångspel utan att bry sig om den af Gustaf den 
tredje åt Stenborg gifna rättigheten att ensam få i 
Stockholm uppföra mindre sångpjäser, hvilket natur- 
ligtvis gaf en svår stöt åt den lilla teatern vid Munk- 
bron, som ju aldrig kunde med någon utsikt till fram- 
gång försöka täfla med scener, hvilka i fråga om ut- 
rymme och utstyrsel alltid skulle vara densamma 
långt öfverlägsna, och hvilka dessutom förfogade 
öfver stor orkester och kör. Redan i januari gafs på 
den dramatiska scenen en lyrisk komedi "Nybyg- 
garne i Normandiet", utförd af teaterns elever, och 
sedermera på Operan två operacomiquer med musik 
af Dalayrac. I slutet af året uppfördes ånyo af tea- 
terns elever en lyrisk komedi i en akt, "Musikvur- 
men", med musik af den franske kompositören Cham- 
pein, hvars mest lyckade skapelse den anses utgöra. 
Den slog också mycket an på publiken och togs sedan 
upp på Operan. I pjäsen uppträdde äfven m:lle 
Teresa Vandoni, en ung italiensk sångerska, som året 
förut engagerats, men icke blifvit använd. Hon var 
en fulländad skönhet, hvars drag blifvit förevigade 
af Breda, och blef sedermera gift med en köpman 
Vocreson från S:t Barthélemy. Bland de unga ele- 
verna kunna vi lägga märke till den af naturen rikt 
utrustade Cederholm, som blef en framstående skåde- 
spelare, den vackre Lindström, begåfvad med en här- 
lig tenorstämma af ovanligt omfång, komikern Karl 
Fredrik Berg, och den sedermera såsom kormästare 
kände Wikström, hvilken lefde ända till 1865. Bland 
flickorna gjorde sig bemärkta under början af ader- 
tonhundratalet den förträffliga komiska skådespeler- 



68 

skan Anne-Sofie Frodelius, Karolina Kuhlman, seder- 
mera fru Deland och sist fru Åbergsson, den kung- 
liga scenens förnämsta talang i älskarinneroller, full 
af behag och naivitet, Marie Jeannette Wässelius, 
som blef teaterns mest firade sångerska på sin tid. 



Teresa Vandoni. Efter oljemålning af Breda 
å Nationalmuseum. 

och Ulrika Wennerholm, livars vackra röst tyvärr 
fördärfvades genom oförsiktig behandling, och som 
då anställdes vid talscenen, men dog till allmän sak- 
nad redan 1806. Alla dessa ungdomar hade den för- 
månen att i den 1793 upprättade elevskolan åtnjuta 
undervisning af det framstående konstnärsparet herr 



64 

och fru Desguillons och gjorde sedermera hvar på 
sin plats sina utmärkta lärare heder. Talscenen ut- 
vecklade för öfrigt en rätt liflig verksamhet, ehuru 
nästan allt som gafs föll efter ett par gånger utom 
den af böner, tårar, knäfall, utrop och dåningar 
öfverfyllda tyska dramen ''General Schlenzheim" 
med de Broen i titelrollen. Hans hustru spelades af 
den såsom mére-noble högt skattade fru Löfborg. 
Generalens son, den preussiske ryttmästaren von Er- 
lau, spelades af Widerberg, och Hjortsberg fick ånyo 
tillfälle att såsom Preussens behärskar e briljera med 
sin mönstergilla konungaskepnad från ''De begge 
kammarpagerne". Ett par pjäser, hvilka också 
vunno publikens bifall, voro Beaumarchais' "Barbe- 
raren i Sevilla", som redan 1785 gafs hos Stenborg 
och ännu stod på hans repertoar, samt en af teaterns 
andre direktör, dåvarande kaptenen Karl Gustaf 
Nordforss, från franskan lokaliserad sentimental två- 
aktskomedi, "Den förtroliga aftonmåltiden", utmärkt 
spelad af Andreas Widerberg såsom den hederlige 
äkta mannen och Fredrika Löf såsom hans högfärds- 
galna men omsider botade och ångerfulla maka. 

Af redogörelsen för de närmast föregående årens 
teaterverksamhet i hufvudstaden synes nogsamt, att 
repertoaren var i ett betänkligt sjunkande. Man gaf 
en mängd rent af underhaltiga stycken, undantags- 
vis några få goda, nästan inga förträffliga, och ut- 
förandet lämnade alltför ofta anledning till klander. 
En af de härtill mest bidragande orsakerna var utan 
tvifvel, att den af Kellgren påbörjade och på ett så 
förtjänstfullt sätt skötta teaterkritiken i Stockholms- 
posten, hvars exempel följdes af ett par andra tid- 



65 

ningar, upphörde, sedan några för teatern ej intres- 
serade tidningsläsare offentligen beklagat sig öfver, 
att sådana artiklar upptogo alldeles för mycken plats 
af tidningarnas den tiden ganska knapphändiga ut- 
rymme. Emellertid började allt flera röster höjas för 
att dessa teaterkritiska uppsatser borde återupplif- 
vas, på det att publikens smak och omdömesförmåga 
måtte utbildas och förkofras, den usla repertoaren 
med det snaraste upphöra, samt skådespelarnas un- 
derlåtenhetssynder önskvärdt förminskas, och medan 
man var i farten, begärde man äfven, att herr Sten- 
borg ville för sin teater anskaffa "en och annan 
bättre röst, ett bättre maskineri, mindre långa entre- 
akter och en ljuskrona". 



Emedan Lars Hjortsberg ganska väl behärskade 
det franska språket, roade det honom, i synnerhet 
under 1820-talet, att till svenskan öfverflytta åtskil- 
liga franska teaterpjäser. Den första var en komedi 
i tre akter: "Arlequin, kejsare i månen", hvilken re- 
dan på nyåret 1792 uppförts på franska teatern så- 
som recett för herr och fru Desguillons. Gjörwell 
berättar i ett af sina bref, att han var där och såg 
"den förargliga Comedien: 'Arlequin Empereur dans 
la Lune\ hvilken ock ditkommer uti all sin uppbygg- 
liga dräkt medelst en Ballon, blir där kejsare och 
beklädes utanpå all sin teatraliska Costume, såsom 
sot-murre och pickelhäring med krona, mantel och 
spira, regerar häruppå med alla sina låter och tale- 
Svenska teatern, II. 5 



66 

sätt, kort sagdt: en vrai Arlequin. Således låter 
han af ovana kronan falla en och annan gång af 
sitt hufvud, etc. etc. Mig behagade hela denna Dro- 
gue för ingen del, och jag har hört herrar af le Corps 
Diplomatique scandaliserade öfver en sådan Piéces 
uppförande här i Sverige, helst uti Konungens när- 
varo." Då pjäsen i sin svenska bearbetning den 18 
mars 1796 togs upp på Arsenalsteatern, spelade 
Hjortsberg själf titelrollen och lär ha varit öfver- 
dådigt rolig. Ehuru den svenske harlekin umgicks 
försiktigare med de kejserliga regalierna än den 
franske, väckte dock innehållet farhågor hos den 
skuggrädde Keuterholm, som öfverallt vädrade jako- 
binism, och när stycket den 4 april uppfördes tredje 
gången, blef det utan vidare förbjudet. Det kan ju 
vara af intresse att se, hvad som den tiden kunde 
stöta höga vederbörande för hufvudet, och jag vill 
därför redogöra för innehållet. 

En svensk fysiker, Gyllencomet, har förfärdigat en luft- 
ballong, med hvilken han ämnar företaga en färd i världs- 
rymden åtföljd af sin betjänt Arlequin. En storm tvin- 
gar dem att till en början landa på månen. Där rege- 
rar kejsarinnan Azema, ehuru den verklige härskaren är 
öfversteprästen, som för att bibehålla makten hittat på, att 
den, som blir Azemas make, efter ett år skall föras till en 
obebodd ö att där förgås. När de båda främlingarna an- 
lända, står man just färdig att genom lottdragning utse den 
nyss förvisades efterträdare. Arlequin, som icke har någon 
aning om det öde, som kan drabba honom, är genast med om 
saken, och lotten träffar honom. Gyllencomet, som nu in- 
träder på scenen, finner till sin stora förbluffelse, att hans 
betjänt blifvit kejsare, och denne har redan hufvudet fullt 
af reformplaner. Han skall hänga alla advokater, låta fol- 
ket äta pepparkakor i stället för bröd, skaffa alla sina under- 



67 

satar lifränta, hvarigenom fattigdomen försvinner, och för 
att utrota afundsjukan tänker han adla dem allesammans. 
"Stanna här och dela min lycka", utropar han till Gyllen- 
comet, "begär hvad ni önskar. Vill ni ha ära utan profit, 
så skall jag ge er en plats vid militären; vill ni ha profit 
utan ära, skall ni få arrendera ett af mina brännerier. Men 
det kan vi tala om sedan. — Hör på ni därborta, säg mig, 
äta kejsrarna middag här i landet?" — Ja, Ers majestät. — 
"Hvem är ni?" — Ers majestäts hofmästare, — "Det fägnar 
mig; jag högaktar er mycket, min vän. (till en annan) Och 
ni?" — En af lagens tolkar, Ers majestät. — "Kan ni likt 
somliga förlänga processer och ruinera dem som processa? 
Sofver ni mycket på ert ämbetsrum?" — Nej, Ers majestät, 
nästan inte. — "Det här folket i Mån förstår inte sin sak; 
jag måste skicka dem i lära hos oss. (till en annan) Är 
ni också en domare?" — Jag är Ers majestäts förste lifme- 
dikus. — "Kan ni kurera era sjuka bara ni hälsar på dem, 
eller ge hälsan åt mannen, under det ni kurtiserar frun, eller 
under det ni spelar ett parti boston?" — Nej, Ers majestät, 
jag nyttjar inga andra medel än sådana, som ä' erkända 
af den högvisa fakulteten. — "Då är ni bara ett nöt mot dok- 
torerna i mitt land. De göra dagligen underverk, som för- 
undra dem själfva. Jag känner en, som har uppfunnit två 
nya sjukdomar och renoverat tre, som voro bortglömda för 
hundra år sen . . . Men det är tid, att vi nu sätta oss till 
bords." Hela hofvet ordnar sig till marsch under musik, och 
det är slut på första akten. 

När ridån går upp till andra akten sitter Arlequin iklädd 
krona och mantel vid middagsbordet i kejserliga palatset och 
sofver. Musiken spelar, och rundt omkring honom står hof- 
folket. Arlequin vaknar och utropar: "Åt fan med all musik! 
Jag sof så godt och drömde den vackraste dröm, som någon- 
sin någon kejsare i världen har drömt, och så kommer de 
nöten och oroa mig just på det angelägnaste stället. Låt 
sätta in dem ... i min vinkällare, så komma de inte så hastigt 
igen. Nå, får jag ingen middag i dag?" (Musikanterna gå) — 
Spisar Ers majestät två gånger? — "Nej ... jag äter van- 
ligen mina fyra mål, och om jag råkar en god vän nära 



ett värdshus, så säger jag inte nej för en liten aftonvard 
också, men nu är det fråga om middag. Skynda på!" — Ers 
majestät har ju nyss ätit. — "Har jag ätitV — Ja, Ers 
majestät, var så nådig och fråga ... — "Har jag ätit?" —r 
Ja, Ers majestät. — "Jag har ätit!" — Ja, Ers majestät. — 
"Skulle jag ha ätit, jag? Hör på, god' herrar, gör ni narr 
af mig? Har jag ätit? Min mage säger nej, och en kej- 
sares mage ljuger aldrig." — Den förlorar åtminstone min- 
net, ty jag kan försäkra, att jag bjudit till att servera Ers 
majestät på bästa sätt. Här voro frikasserade flugfoglar, 
kolibri med pistacier, och... — "Ah! ja, nu kommer jag 
ihåg det. Jo, det var en skön middag ni gaf mig med era 
kolibiribi och era flugor. Tar ni mig för en svala? Jag 
undrar inte på, att jag glömt en sådan middag." — Om Ers 
majestät äter till afton, så . . . — "Om jag äter till afton? ja, 
vasserra! två gånger i stället för en. Jag är väl inte kej- 
sare för att gå och lägga mig utan mat, vet jag." — Ers 
majestät kan då vara så nådig och befalla hvilka rätter, 
som Ers majestät behagar. — "Ja, det var bra, det kallar 
jag tala." — Om jag får lof, skall jag ge Ers majestät i 
afton grönsaker: blomkål, spenat, cikoria, sparris, ärtskoc- 
kor... — "Håll, håll! tar ni mig för en eremit med era 
grönsaker. Ge mig djur, ditt kreatur, och behåll för dig 
själf dina rödbetor och dina ärtskockor . . . Först och främst 
skall ni ge mig en stor metvurst." — Ers majestät, vi känna 
ej detta villebråd. — "(med medömkan) Metvurst villebråd!" 

— Fågel då? — "Metvurst fågel!" — Nåväl, detta kreatur . . . 

— "Kreatur? det kan ni vara själf, förstår ni det. Det pas- 
sar er alldeles inte att kalla metvurst kreatur. Jag trodde, 
att Månen var den bästa värld af alla möjliga världar i 
världen, och det finns ingen metvurst i Mån! Har ni tyska 
gåshalfvor då?" — Nej, Ers majestät. — "Hamburgerbringa 
då?" — Nej, Ers majestät. — "Tyska skinkor då?" — Nej, 
Ers majestät- — "Nej, Ers majestät, nej. Ers majestät! de 
där människorna säga aldrig ja! . . . Hvad fan! har jag nu 
råkat ut för? Jag ger rätt nu hela kejsardömet tusan! . . . 
Hur lefver ni då i det här landet?" — Om Ers majestät be- 
faller, kan jag servera Ers majestät en god kalfbringa ibland. 



69 

— "En sådan hva» dag, morgon, middag och kväll." — En 
lamstek. — "En, morgon, middag och kväll." — En liten 
gris... — "(glad) En liten gris! min vän! en liten gris! 
Kom hit, så att jag får kyssa dig! . . . En liten gris! Hör, 
min vän, en liten gris morgon, middag och kväll, och så en 
strax efter frukosten. En liten gris! Ah! nu är jag god 
vän med Månen igen. Gå nu, min vän, gå och låt steka 
mig en liten gris för att tjäna till dessert på den otäcka mid- 
dagen, som du gaf mig. Ah! det var sant, hvarför har jag 
inte fått bourgognevin?" — Sådant känna vi inte. Ers maje- 
stät. — "Så mycket värre, har ni champagne då?" — Nej, 
Ers majestät. — "Har ni renskt då? Det reser ju omkring 
det." — Nej, Ers majestät. — "Ni har väl åtminstone piccar- 
don?" — Nej, Ers majestät. — "Nu börja de med sina förarg- 
liga 'nej' igen. Hvad har ni för vin då, ty något skall man 
väl dricka? Om ni inte ger mig vin, så är det omöjligt för 
mig att styra ert rike, det säger jag på förhand." — Om 
Ers majestät befaller utaf samma sort, som Ers majestät hade 
i middags, den buteljen jag då gaf var öfver femtio år. — 
"Den var bra liten för att vara så gammal. Ni kan ge mig 
ett hälft dussin. Vinet ger mig förstånd, och det behöfver 
jag. Se så, mina herrar, gör mig nu den tjänsten och gå 
er väg. Jag har något att tala vid mig själf om, och jag 
vill vara ensam." Alla gå, och Arlequin gör sina betraktel- 
ser öfver sin underbara tur att bli kejsare: "Jag har fria 
husrum, fri mat, ljus, ved, klädtvätt och inte mycket att 
göra. Jag finner mig rätt väl här, och här blir jag. Jag 
frågar litet efter Saturnus med sin ring och Jupiters lifdra- 
banter . . ." Men så kommer han att tänka på sin Maja- 
Stina, som han lämnat kvar i Stockholm. Han vill hålla 
henne skadeslös för sin otrohet mot henne och låta skrifva 
ett litet vackert bref till henne och skicka henne en pre- 
sent. "Hör hit någon! mitt folk, mina pager!" En för- 
färligt grant utstyrd herre inkommer, som beflnnes vara kej- 
sarens kammartjänare. Arlequin tror honom vara en hög 
matador, tar af sig kronan och bockar sig för honom, ber 
honom hjälpa sig, och kammartjänaren anvisar honom hand- 
sekreteraren. Arlequin frågar denne, om de ha mycket guld 



70 

i landet? — Åhja, Ers majestät. — "Jag ville ge en present 
åt en pi . . . åt en prinsessa af mina vänner, som är en allt- 
för hygglig flicka." — Tillåt mig anmärka, Ers majestät, 
att guldet är den minst dyrbara af våra metaller, och att 
dess oduglighet hindrar oss att fästa något värde vid den. — 
"Hvad? aktar ni inte guld mera än så?" — Nej, Ers maje- 
stät. — "Gör ni inte allt i världen för att skaffa er det?" — 
Nej, Ers majestät. — "Uppoffrar ni inte släkt och vänner, 
deras och er egen heder och ära för att få mycket guld?" 
— Visst inte, Ers majestät. — "(afsides) Det här folket i 
Mån måtte inte ha sitt sunda förnuft i behåll, (högt) Har 
ni juveler och diamanter?" — Ers majestät finner det i sin 
skattkammare till öfverflöd. — "Skönt!" Arlequin bestäm- 
mer sig för att skicka Maja-Stina juveler och dikterar bref- 
vet, som slutar sålunda: "För att trösta dig under min från- 
varo . . . skickar jag dig här innelyckt ... ett knyte med 
äkta stenar . . . För dem kan du köpa dig ... en hel hop 
med kattunsgarneringar . . och till och med stora stenhus . . . 
stora stenhus . . . med hvilka jag har den äran att fram- 
härda din uppriktiga och trogna vän in i bleka döden. Arle- 
quin den förste, kejsare. Och utanskriften: Till mademoi- 
selle Maja-Stina, boendes i huset numro 53 på Vollmar 
Yxkullsgatan hos en traktör till vänster i portgången. Stock- 
holm." — Befaller Ers majestät att skrifva under? — "Ni 
kan skrifva under i mitt ställe; jag har ondt i tummen... 
Tag hit brefvet, så får jag se, om det är rätt skrifvet . . . 
hm ... m . . . där är ett ord, som är alldeles oläsligt." — 
Ers majestät ger inte akt på, att papperet hålles upp och 
ner. — "Vill ni kanske lära en kejsare att läsa? Hvar och 
en läser på sitt sätt, förstår ni det? Slå nu ett kuvert om 
det och försegla det. Tag så ett halfstop eller par med dia- 
manter och gör ett paket af alltihop . . . det bär ni på posten, 
och ni betalar postportot." Men hur få paketet och brefvet 
afsändt? Arlequin hittar emellertid på råd. Han ämnar 
lösgöra ballongen och är säker, att den far tillbaka dit, 
hvarifrån den kommit. På så sätt tvingar han också sin 
husbonde att stanna kvar. "Ballongen far sin väg", slutar 
Arlequin sin monolog, "och faller ner . . . vid slussen . . . eller 



71 

kanske vid Adolf Fredriks torg, hvem vet. Jag måste skynda 
mig att ge befallning därom." Han går, och ridån faller 
efter andra akten. 

I tredje akten ger Arleqnin audiens. Åt en deputation 
af bönder, som beklagar sig öfver, att skörden blifvit för- 
störd af hagel och storm, beviljar han skattefrihet i hundra 
år. Åt en dansmästare, som påstår sig vara den förste i 
sin konst, och som begär en gratifikation, skänker han fem- 
hundra par skor. Så kommer en fet herre, som säger sig i 
tjugu år varit uppbördsman för alla kronoutskylder, men 
det oaktadt begär en pension "för de många och trogna tjän- 
ster han gjort riket". Arlequin ger honom tillåtelse att sälja 
sina hästar och vagnar och hundar och afskeda sina galo- 
nerade betjänter och drängar, hvilket efter kejsarens åsikt 
bör inbringa honom minst 15,000 plåtar om året. På samma 
sätt affärdar han några andra och uppskjuter resten till 
nästa gång. Nu kommer Gyllencomet och berättar för Arle- 
quin det öde, som efter ett år väntar honom. Arlequin blir 
utom sig af förtviflan och vill genast lägga in om afsked 
från kejsarvärdigheten. Gyllencomet föreslår honom att i 
stället rädda sig genom att fly i ballongen. — "Piska mig, 
herre, slå ihjäl mig!" — Hvad är det, tala. — Arlequin be- 
rättar nu, att ballongen redan är på väg till Vollmar Yx- 
kullsgatan med paketet till Maja-Stina. Gyllencomet skyn- 
dar orolig ut för att om möjligt hindra denna olycka. Arle- 
quin jämrar sig i en monolog öfver lyckans obeständighet. 
Därefter inträder öfversteprästen. Måtte lycksalighetens sol, 
utropar han, ständigt lysa er; tillåt mig i djupaste under- 
dånighet kyssa stoftet af Ers majestäts fötter. — "Mitt maje- 
stät har inte något stoft på sina fötter." öfversteprästen 
upplyser Arlequin om, att bruket fordrar, att samma dag, 
som kröningen skett, skall bröllopsfacklan tändas. "Jag bryr 
mig litet om bruket, jag", förklarar Arlequin och säger dess- 
utom ifrån, att han inte tänker vara kejsare längre, öfver- 
steprästen gör invändningar. — Ers majestäts samtycke kan 
inte återkallas. — "Vill ni tvinga mig att regera kanske?" 

— Detta rikes sed ... — "Jag vill inte vara kejsare, jag." 

— Tillåt mig ... — "Och jag ska' inte bli det heller; vill ni 



72 

slå vad om tolf skillingl" Gyllencomet återkommer. Han 
har lyckats i tid hejda ballongens afsändande, och Arle- 
quin får plötsligt en idé. Han befaller, att ballongen skall 
föras dit, och förklarar för öfversteprästen, att han ångrat 
sig och nu går in på giftermålet, men för att ge mera glans 
åt festen vill han färdas dit i ballong. Han erbjuder öfver- 
steprästen högsätet. Denne krusar i början, men fåfängan 
segrar, och han stiger först in i gondolen. I samma ögon- 
blick släppa karlarna linorna på Arlequins befallning, och 
ballongen går till väders medförande till allas glädje den 
hycklande ränksmidaren. Arlequin förklarar, att han skall 
öfverlämna kronan åt prinsen, Azemas make. Själf nöjer 
han sig med att bli generaldirektör öfver köket och källa- 
ren. "Se så", utropar han till sist, "låt oss nu roa oss, och 
måtte sällhetens tidehvarf ingå under en allmän glädje!" 
Därpå afslutas komedien med en balett. 

Och detta oskyldiga och på det hela ganska mun- 
tra skämt förbjöds af en skuggrädd styrelse såsom 
sårande för konungamaktens helgd. Hvem vet, kan- 
ske hade Keuterholm en obestämd känsla af, att den 
maktlystne öfversteprästens roll ägde en viss likhet 
med hans egen. Huru därmed än förhöll sig, få vi 
dock medge, att vi utvecklat oss fort. Det som för 
hundra år sen af höga vederbörande ansågs anstöt- 
,ligt skulle redan sextio år senare ha betraktats så- 
som ett rätt oförargligt, kvickt och lustigt barn- 
spektakel. 



Äfven på landsortsteaterns verksamhet höll Keu- 
terholm ett vaksamt öga. Vid Seuerlings trupp hade 
en ung Lewenhagen blifvit anställd, hvilken vid tju- 
gu tre års ålder 1793 blifvit direktörens kompanjon 
och efter dennes i maj 1795 inträffade död ensam 



73 

öfvertagit sällskapets ledning. Hans glädje blef 
emellertid kortvarig. I Norrköpings krönika omta- 
las, att Lewenhagen på den gamla Eggeska teatern 
den 8 oktober samma år gaf en representation, som 
lick ett ganska uppseendeväckande efterspel. Under 
mellanakterna roade orkestern publiken med åtskil- 
liga musiknummer. Plötsligt spelades upp Marsel- 
jäsen, hvaråt publiken genast applåderade och mun- 
tert stämde in i den kända melodien. Bland åskå- 
darna befann sig en af stadens präster, den frejdade 
människovännen och stadshistoriografen Hans Olof 
Sundelius, för hvilken aftonen blef ödesdiger. Dom- 
kapitlet anbefalldes af regeringen "att gripa in mot 
den Herrans tjänare, som på stadens komedihus 
offentligen demonstrerat sin sympati för ett revolu- 
tioneradt folk", och han blef genast förpassad till en 
af stiftets aflägsnaste skogsbygder. Stadsbornas del- 
tagande följde honom dock, och man åvägabragte en 
större insamling till hans förmån. Hvad teaterdirek- 
tören beträffar, blef han förbjuden att vidare gifva 
några representationer. Truppen upplöstes, och själf 
råkade han i nödställd belägenhet att döma af föl- 
jande rim, som han satte in i Norrköpings tidningar: 

Man mig fråntagit allt mitt väl, 

och björnar hela raden 

gör, att jag suckar i min själ: 

Ack, kom jag som prästen ur staden!" 

Det lyckades honom emellertid omsider, ty i slutet 
af december debuterade han på Munkbroteatern så- 
som Moritz Frisenhjelm i "Den besynnerlige". 



74 

Den 1 november 1796 blef Gustaf IV Adolf myn- 
dig och tillträdde regeringen. Med anledning häraf 
gafs på Operan ett galaspektakel, då för första gån- 
gen efter åtta år en ny större opera uppfördes: "Cara- 
vanen", lyriskt skådespel i tre akter, i hvilket styc- 
kes författande konung Ludvig XVI säges haft del. 
öfversättningen var gjord af Johan Magnus Lanner- 
stjerna, författaren till den kvicka komedien "Afven- 
tyraren eller Resan till månens ö", hvarom i föregå- 
ende del berättades, en af den gustavianska tidens 
glada snillen, för detta lifdrabant med kaptens titel, 
som i början af följande år i största fattigdom afled i 
Strömstad, där han bosatt sig, — en litterär förhopp- 
ning, som krossades i lifvets hårda strider. Musiken 
var af den graciösa franska rokokons älsklingskom- 
positör, den genialiske André Erneste Grétry, "Lu- 
ciles'\ "Zemir och Azors'' samt "Richard Lejonhjer- 
tas" tonsättare. I de lysande baletterna af Terrade 
dansade ungrare, tartarer, turkar och turkinnor, tjer- 
kesser, giorgiskor, peruvianskor, negrer, engelsmän, 
spanjorer och polacker. Operan var dessutom upp- 
satt med stor lyx i dekorationer och kostymer. In- 
nehållet är i korthet följande. Saint-Phar, en ung 
och tapper fransk ädling, spelad af Karsten, har 
jämte sin maka Zelime, fru Miiller, råkat i fången- 
skap, och de föras nu till den stora slafmarknaden i 
Kairo. Karavanen, som består af fria och slafvar 
af olika nationer, rastar, då ridån går upp för för- 
sta akten, vid Nilens strand, där somliga roa sig 
med sång och dans, under det Saint-Phar och Zelime 
beklaga sitt oblida öde. Emellertid anfalles kara- 
vanen af en hord araber, som rusar ned från ber- 



75 

gen. Med Saint-Phars hjälp fördrifvas de, och till 
belöning får han sin frihet af karavanens anförare, 
slafhandlaren Husea, spelad af Deland, till hvars 
bästa sångroller den hörde. Saint-Pliar utber sig sin 
makas frihet, men den egennyttige Husca vägrar detta 
obevekligt och befaller, att karavanen strax skall 




André Erneste Grétry. Efter gravyr af Quenedey. 



fortsätta sin färd till Kairo. I andra akten befinna 
vi oss i seraljen hos Osman pascha, spelad af Sten- 
borg. Denne har ledsnat vid sin favorit Almaide, 
i Inga Åbergs gestalt, och Husca blir därför väl emot- 
tagen af seraljens öfverbefälhafvare. På frågan, 
hvad han har med sig, svarar Husca: 



76 

"Brunetter ystra, kvicka, 
som väl sig kunna skicka, 
jag hämtar hit i dag 
och blonda alla slag, 
hvars ögon vällust röja. 
Din herre att förnöja 
det blir för mig en lag." 

Scenen förändras nu till basaren med lysande 
bodar, kaffehus och orkestrar. Man ser ett lifligt 
folkvimmel, där alla nationer äro representerade. 
Paschan inkommer, och Husca visar honom sina slaf- 
vinnor, bland andra en fransyska, Karolina Kuhl- 
man, och en italienska. Teresa Vandoni. Under ba- 
letten införes Zelime. Paschan blir förtjust vid hen- 
nes åsyn och köper henne, hvarpå hon bortf öres trots 
Saint-Phars protester. Han svär i raseri att rädda 
henne ur seraljen. I tredje aktens första tablå äro 
vi åter i paschans palats, där denne ämnar anordna 
en fest för riddaren Florestan, framställd af de 
Broen, som nyligen räddat det skepp, hvilket förde 
paschans årliga stora skatt till Kairo. Almaide rasar 
af svartsjuka och harm öfver att se sig öfvergif- 
ven. En seralj väktare anförtror henne Saint-Phars 
hemliga anslag att bortföra Zelime, och hon befaller 
honom genast att på allt sätt gynna denne. Scenen 
förändras nu till den stora festsalen, dit paschan 
kommer med en lysande svit, liksom äf ven Florestan 
med sina följeslagare. Plötsligt af bry tes festen af 
larm och oväsen, och Saint-Phar, hvars försök miss- 
lyckats, införes fängslad jämte Zelime. Det upptäc- 
kes nu, att han är Florestans son, och i paschans 
hjärta segra ädelmodet och tacksamheten öfver vre- 



77 

den. Han öfverlämnar sonen åt fadern, återskänker 
Zelime till hennes rättmätige make, tar Almaide åter 
till nåder, och den afbrutna festen fortsattes med 
så mycken lifligare glädje som farorna och äfven- 
tyren varit stora. "Caravanen" blef af publiken myc- 
ket omtyckt och gick nära femtio gånger. 

Före operan uppfördes den 1 november en prolog, 
där teatern föreställde ett tempel med ett altare hel- 
gadt åt fosterlandskärleken. I fonden var uppställd 
konungens byst, på hvars ena sida syntes Dygderna 
bärande regalierna och på den andra Sveriges 
skyddsängel. Öfver bysten fanns en blå baldakin 
med gyllene kronor, på livilken lästes konungens val- 
språk: "Gud och folket." Kring altaret stodo äfven 
Kättvisan och Sanningen samt templets präster och 
vid sidorna representanter för svenska folket. Sedan 
öfversteprästen. Rättvisan och Sanningen yttrat sig 
och regalierna helgats öfver altarets eld, harange- 
rade Sveriges skyddsängel konungen: 

"Sveas älskling! Folkets vän! 
återtåg din ärfda spira, 
som olivens kransar sira, 
af den hand, som vårdat den; 
Vishetens och Dygdens fackla 
lyser dina unga fjät. 
Sveriges tron skall aldrig vackla, 
stödd af deras majestät." 

• 
Hvarefter kören af slutade det hela: 

"Så länge ärans känslor brinna 
och trohet finns i Svithiod än. 
Du folkets kärlek säll skall vinna 
och dubbelt säll förtjäna den!" 



78 




Gustaf IV Adolf. Efter gravyr från år 1807. 



Med samma hänförelse som i operasalongen den 
aftonen hälsades Gustaf IV Adolfs tronbestigning 
öfver hela landet. Icke minst bidrog därtill, att den 
unge konungen kort förut i själfva S:t Petersburg, det 
nuvarande Petrograd, vågat trotsa den mäktiga kej- 



79 

sarinnan Katarina, då lian brÖt den tillämnade för- 
lofningen med den ryska storfurstinnan, den äldsta af 
Katarina II :s sondöttrar, den vackra och intagande 
Alexandrina. Men äfven hans ungdom, hans faders 
öde, hans allvar och högsinthet jämte det missnöje, 
som mer och mer väckts mot förmyndarstyrelsen, 
gjorde, att han genast möttes af en sympati, som 
ökades genom hans arbetsamhet och hans motvilja 
mot lyx och öfverflöd. Allmänheten var i början 
okunnig om hans olyckliga anlag. Man gladdes åt 
hans gudsfruktan, hans sparsamhet, hans rena seder, 
och att han ej ägde snille ansågo många till och med 
såsom en borgen för en lugn och fredlig regering. 
Hans oerhörda envishet och halsstarrighet betrak- 
tades såsom karaktärsfasthet och hans gränslösa hög- 
mod såsom en vacker känsla af hans höga plikter. 
Den hatade Reuterholms omedelbara aflägsnande 
ökade icke litet konungens popularitet. Svenska 
akademien anmodades fortsätta sina afbrutna sam- 
mankomster, hvilken tilldragelse Johan Gabriel 
Oxenstierna firade i ett längre skaldekväde, där det 
bland annat heter: 

"Hur älskad känns af dem den fristad ej igen, 
dit han dem återfört att fordna yrken lyda, 
förädla smakens språk, försköna visheten, 
berömma hjältars värf och sedeläran pryda." 

Teatrarna tillerkändes åter den af förmyndar- 
styrelsen dem fråntagna rättigheten att spela på 
sön- och helgdagar, men då hans religionslärare, den 
ortodoxe hofpredikanten sedermera biskopen Flodin, 
med anledning däraf gjorde honom föreställningar, 



befallde han emellertid, att under fastan alla spek- 
takler skulle upphöra för att visa, att han ej hade 
mindre aktning för religionen än den föregående sty- 
relsen. Under hela mars månad ända till annandag 
påsk den 17 april, afstannade således all teaterverk- 
samhet, och allmänheten fick nöja sig med de talrika 
konserterna. 

De kungliga teatrarna omhuldades i början af 
hans regering alldeles särskildt. Så utgick ansla- 
get till Operan oförminskadt, och hvad Dramatiska 
teatern beträffar, förklarade konungen sig "vilja 
vara omtänkt att icke allenast bibehålla och stad- 
fästa denna af hans fader gjorda inrättning, utan 
ock, högstdensammes upplysta afsikter likmätigt, så 
mycket möjligt vore, befordra dess vidare framgång 
och tillväxt". Han hade "med nöje förnummit den- 
samma allt ifrån sin början hafva varit i ständigt 
tilltagande, och i synnerhet de senare åren vunnit 
den förkofran, att inkomsten af de spelandes lot- 
ter ej allenast hunnit till den vid teaterns inrättning 
åsyftade och en del af de spelande tillförsäkrade 
summa af trehundra r:dr för hvarje lott, utan ock 
vida öfverstigit detta belopp". Men som konun- 
gen fann teaterns verksamhet ännu hindras af tre 
omständigheter: l:o) ett otillräckligt antal tjänliga 
pjäser till ombyte vid representationerna; 2: o) brist 
på spelande personer, dels för vissa karaktärer, dels 
i allmänhet till dubblering af roller; och 3: o) den in- 
skränkning af representationsdagar, som i synnerhet 
genom Komiska teaterns spelningar förorsakades: så 
beslöt han till undanröjande af dessa hinder att in- 
köpa sistnämnda teaters privilegium och utensilier. 



81 

till livilkas afyttrande ägaren ock fanns benägen. 
Stenborg hade nämligen kommit allt mer på ekono- 
miskt obestånd, sedan de kungliga teatrarna började 
ge operetter, som hittills varit hans teaters egentliga 
inkomstkälla. Den skuld Stenborg genom sin teater- 
verksamhet ådragit sig utgjorde femtontusen riks- 
daler riksgäld, och konungen förordnade medelst 
skrifvelse den 3 november 1798, att detta belopp 
skulle genom ett för hans handkassas räkning upp- 
taget lån gäldas, mot villkor att nämnda teater jämte 
privilegiet därå upphörde följande året. 



Stenborg kämpade så godt sig göra lät, innan 
katastrofen inträffade, för att rädda skenet. Så upp- 
fördes treaktsskådespelet ''Camilla eller Bet under- 
jordiska hvalfvef med musik af Dalayrac. Som vi 
redan sett, fann den tidens publik behag i att rysa 
öfver underbara äfventyr i gamla slott med bort- 
röfvade kvinnor, förbytta barn och mörka fängelse- 
hålor, där skurkens arma offer fmgo pinas, tills de 
f ramdrogos i ljuset af den ädle befriaren, och "Ca- 
milla'' vann en ganska vacker framgång. I "Casper 
och Löna", en af Envallsson från franskan lokalise- 
rad komedi med sång, fick publiken det nöjet att 
återse sin gamle bekante, stärbhuskamreraren Mul- 
pus, och de emellanåt något grofkorniga upptågen 
samlade också tacksamma åskådare. Journalen var 
som vanligt ytterst onådig mot Envallsson och ytt- 
rade, att "denna så kallade imitation, ett mäster- 

Svenska teatern, II. 6 



stycke af dålighet framför alla usla farser man hit- 
tills gifvit från svenska teatern såväl i anseende till 
den utslitna planen som de plumpa allusioner och in- 
fall, hvarmed den är uppfylld, förtjänte visst icke 
nämnas, om det ej vore mot vår plikt att lämna så- 
dant obeifradt. Musiken har ej förmått öfverskyla 
dess brister, då den uppfördes ". Ett par histo- 
riska skådespel gingo äfven öfver teaterns tiljor. 
"Den marienburgska flickan eller Czar Peter I och 
Catharina'', en furstlig familjemålning i fem akter, 
slog bra an, framställd som den var i ett högeligen 
romantiskt skimmer, under det att det andra, "Czar 
Peter den store eller Strelitzerne" , föll igenom. Dra- 
mat var ett förhärligande af den sedeslöse tyrann, 
hvilken i historien af gammal vana kallas "den 
store", och afsåg att skildra det upplopp, som an- 
ställdes af lifvakten, men kväf des genom förräderiets 
hjälp. En kraftigt bidragande orsak till att pjäsen 
misslyckades var, enligt Journalens utsago, den un- 
derhaltiga öfversättningen af ett original, som i en 
oförfalskad tolkning "borde räknas som en vinst för 
vår teaterlitteratur". Något alldeles enastående för 
den tidens teaterförhållanden var, att två pjäser 
under år 1797 upplefde sin hundrade representation. 
Detta inträffade med Envallssons "Kronfogdarne" 
den 20 maj och med hans "Colin och Bahet" den 22 
augusti. Den populäre författaren hade den först- 
nämnda dagen sin recett med bägge pjäserna på pro- 
grammet.* Kotzebue var emellertid den teaterskri- 
bent, hvars alster publiken helst såg, och flera styc- 



Se del 1, sid. 25 och följande. 



83 

ken af honom upptogos under denna tid såsom fyra- 
aktsdramen "Den falska hlygseln'\ enaktsfarsen 
"Konstmakaren", fylld af en mängd roliga upptåg 
och förklädnader, den gråtmilda treaktsdramen "Ere- 
miten eller Fadershjärtat" och femaktsdramen "Red- 
lighetens seger öfver förtalet", ett af hans bättre ar- 
beten. Där utmärkte sig i synnerhet den nyligen 
från landsorten anlände och längre fram vid den 
kungliga scenen fastade Johan Petter Lewenhagen 
såsom den skurkaktige handsekreteraren Allbrand. 
Den största framgången af dem alla hade dock den 
1799 för första gången gifna femaktsdramen "Bro- 
dertvisten", som sedan togs upp på de kungliga sce- 
nerna och ännu 1887 gafs på Djurgårdsteatern, där 
den uppfördes för etthundratjugonde gången i Stock- 
holm. 1798 fick Eleonora Säfström "med högveder- 
börligt tillstånd" under november och december må- 
nader uppträda hos sin forne direktör, då hon liksom 
vid sitt korta gästspel 1796 i mars utförde två af sina 
förnämsta roller, Clary i "Öfverlöparen" och Nina, 
där hon nu som fordom framlockade publikens tårar 
med den k:lagande romansen : 

"När en älskling åter syns 
hos sin suckande älskarinna." 

Under Munkbroteaterns sista år engagerades där 
den i Göteborg mycket uppburne komiske aktören 
Jan Erik Brooman. Han var född 1772 och blef vid 
sexton års ålder elev vid Kungliga teatern samt kort 
därefter anställd vid den göteborgska scenen, där 
han snart gjorde sig omtyckt af publiken genom ut- 
trycksfullheten i sitt sätt att tala och genom värmen 



84 

i sitt spel. Man påstod, att han sökte imitera Lars 
Hjortsberg. Han vann mycket erkännande bl. a. för 
sitt utförande af Fredrik den stores roll i Jiingers 
tvåaktsdram ''Pasquillanten'\ i hvilken han gästspe- 
lade hos Stenborg 1796 och 1797. Efter Munkbrotea- 
terns försäljning spelade han några år i landsorten 
och blef 1804 fästad vid den kungliga scenen, där han 
ansågs oöfverträfflig såsom kaptenen i "Lilla matro- 
sen", baronen i "Cendrillon" och sergeanten-invaliden 
i "Fästningen i Boston". Han erhöll hofkamrers titel 
och dog 1823. 

På Åbergssons recett i januari 1799 uppträdde 
Lars Hjortsberg för en gång på Munkbroteaterns til- 
jor såsom kung Fredrik i "Pasquillanten" och tillför- 
säkrade därigenom beneficetagaren långt i förväg 
vissheten om ett utsåldt hus. Den 16 april 1799 gafs 
afskedsföreställningen, då Stenborg såsom Blondel i 
"Konung Richard Lejonhjerta" än en gång hänförde 
publiken med sitt förträffliga fiolspel samt den 
vackra sången "O, min konung, min vän!", och den 
Stenborgska teatern var därefter för dess talrika 
vänner endast ett kärt och oförgätligt minne. 



De kungliga scenernas styresman, friherre Klas 
Rålamb, hade under de föregående åren just icke 
skämt bort publiken med något större antal musika- 
liska nyheter, och han gjorde det icke heller under 
de bägge sista åren af sitt chefskap. 1797 gafs på 
Arsenalsteatern "Barheraren i Sevilla" med musik af 



Paisiello utan att vinna någon nämnvärd framgång, 
och följande år uppfördes ett par operetter af tea- 
terns elever, det var allt. Något mer lifaktighet ut- 
vecklades på talscenen, ehuru resultatet var föga 
bättre. De flesta styckena kunde ej uppföras mer än 




Lars Hjortsberg såsom Vinberg. Efter Svenskt 
teatergalleri 1826. 



några få gånger med undantag af den utaf Hjorts- 
berg från franskan öfversatta tvåaktskomedien 
''Bildhuggaren'', som gjorde en enorm lycka genom 
hans briljanta utförande af titelrollens lättsinnige 
fast rättänkande vän, musikern Vinberg, en slarfver, 
som förleder den karaktärssvage bildhuggaren till 



spel och dryckjom. Till framgången bidrog äfven 
Schylander genom sin roliga framställning af den 
pratsjuka fru Slammer ström. Ganska gynsamt mot- 
togs äfven Monvels hemska fyraaktsdram "Kloster- 
offren'' i öfversättning af Samuel Ahlgren. Stycket 
är ett våldsamt angrepp mot de andliga ordnarna, 
där man, som en af de uppträdande yttrar, "predikar 
egennyttan som behof, lögnen som nödvändighet och 
skrymteri som lag", och hvilkas ränker och sedeslös- 
het författaren ställer vid skampålen. I egenskap af 
biktfar åt den rika och fåfänga fru S:t Alban öfver- 
talar pater Nicolas denna att tvinga sin dotter Euge- 
nie ingå i ett nunnekloster, på det att deras rikedo- 
mar sedermera skulle tillfalla kyrkan. Samtidigt vill 
han främja sina egna af sikter på flickan, ty hans 
kloster skiljes från hennes endast genom en mur, 
under hvilken finnes gräfd en hemlig gång. Sedan 
Eugenie med förakt afvisat paterns närmande, smi- 
der denne med nunneklostrets abbedissa en komplott 
mot Eugenie. Hon utgifves som död, och man be- 
grafver en tom kista, under det hon själf nedföres i 
evigt fängelse till ett underjordiskt hvalf. Emeller- 
tid älskar Eugenie och älskas tillbaka af en ung Dor- 
val, med hvilken hon vid pjäsens början skulle ingå 
giftermål. Vid underrättelsen om hennes död blir 
han utom sig af förtviflan och ingår såsom novis i 
pater Nicolas' dominikanerkloster. Efter en följd af 
händelser inspärrar den ränkfuUe patern äfven Dor- 
val i ett underjordiskt hvalf, och sista akten visar 
tvenne fängelsehålor bredvid hvarandra. I den ena 
ligger Eugenie utsträckt på en matta med en sten 
till hufvudgärd, i enlighet med rollens föreskrift 



87 

blek, aftynad, döende, med bart hufvud och löst hän- 
gande hår, iklädd en hvit, mycket söndrig klänning. 
I den andra hålan införes Dorval. Genom en mängd 
underbara tillfälligheter lyckas han genombryta mu- 
ren, de älskande falla i h varandras armar, och deras 
vänner komma i rätta ögonblicket för att rädda dem 
från munkarna och återföra dem till friheten och 
lifvet. Stycket var skrifvet helt och hållet i tidens 
smak: sentimentala utgjutelser på ett högtraf vande 
språk, skurkar utan ett enda förmildrande drag och 
hjältar utan en enda fläck. Eugenie spelades af Fre- 
drika Löf, som lär ha varit förträfflig i den svåra 
rollen, och såsom Dorval hade den unge Cederholm 
en af sina första och bästa uppgifter. Den ryslige 
bofven pater Nicolas räknades till Uttinis förnämsta 
skapelser, där hans magra ansikte och lifliga mimik 
åstadkom en förträfflig verkan. Journalen yttrade 
om pjäsen, att ehuru planen ej är invecklad, är den 
dock full af intresse, samt att karaktärerna äro 
mästerligt tecknade, i synnerhet Dorvals och paterns. 
Mot öfversättningen har han åtskilligt att anmärka, 
men tillägger, att man bör "sätta värde på herr Ahl- 
grens bemödande att öfverflytta detta sköna stycke 
på svensk teater, så mycket mera, som vi äro i ett 
verkligt behof af goda dramer i stället för de jäm- 
merfulla farser, hvilka hittills på en och annan teater 
usurperat detta namn". 

På hösten 1797 deltogo de Kungliga teatrarna i 
de festligheter, som ägde rum med anledning af 
konungens förmälning med den fagra prinsessan 
Fredrika Dorotea Vilhelmina af Baden. Den 10 ok- 
tober landsteg hon i Karlskrona, hvarifrån hon under 



en rad af lysande högtidligheter ändtligen vid mid- 
dagstiden den 23 i samma månad anlände till Drott- 
ningholm, där den kungliga familjen var samlad, och 
hälsade henne välkommen. På aftonen gafs på 
Drottningholmsteatern af Operans artister en gala- 
föreställning, hvarvid ''Iphigenie i Auliden'' uppför- 
des. Teaterhusets hela fasad var rikligen illumine- 




Fredrika Dorotea Vilhelmina. Efter oljemålning 
af Johan Ahlberg. 

rad, liksom själfva slottet upplystes af otaliga lam- 
por, och de kungliga personerna färdades samtliga 
till spektaklet i den stora Burmaniavagnen. Före 
det Gluckska mästerverket hyllades den blifvande 
drottningen i en prolog, till hvilken konsertmästaren 
Miiller, O. Åhlström och Hseffner komponerat musi- 
ken, och som slutade med följande strofer: 



"Prinsessa! Nordens högsta prydnad! 
Dig hälsar Nordens första folk. 
Dess fröjd är borgen för dess lydnad, 
dess fria röst dess glädjes tolk. 
Må här den sällhet, som Du njuter, 
mot Sveriges kärlek hinna opp! 
Millioners väl Du kring dig gjuter 
och gläder hundra åldrars hopp." 

Den 31 oktober på förmiddagen höll hon sitt hög- 
tidliga intåg i Stockholm, då den nybyggda Norrbro 
för första gången begagnades, och samma afton kloc- 
kan åtta firades vigseln i Slottskapellet genom- ärke- 
biskopen von Troil. Konungen hade vid detta till- 
fälle vikit ifrån sin annars oryggliga hushållsaktig- 
het och sparade ingenting för att göra festerna så 
glänsande som möjligt. 

Den 1 november var galaspektakel på Operan, då 
''Gustaf Vasa'' ånyo uppfördes. Kedan klockan sex 
började publiken samlas, och salongen företedde efter 
en stund en lysande anblick. På första raden och en 
del af den andra voro fyra hofdamer placerade 
främst i hvar loge och bakom dem på första raden 
herrar serafimerriddare, kommendörer, generalsper- 
soner och andra af samma rang; bakom på andra 
raden landshöfdingar, öfverstar, öfverstelöjtnanter, 
råden i kollegier, m. fl. öfriga loger på andra, tredje 
och fjärde raderna (den femte fanns icke på den 
tiden) voro tilldelade damer af ej på hofvet presen- 
terad adel och de förnämsta af borgerskapet med 
fyra damer framför i h varje loge och herrarna bak- 
om, hvarigenom salen fick ett särdeles vackert utse- 
ende. På den öfverbyggda amflteatern och parterren 
voro deras majestäters fåtöljer och den öfriga kung- 



90 

liga familjens stolar uppställda på den vanliga upp- 
höjningen. Konungen hade sin gemål till höger och 
änkedrottningen på sin vänstra sida. Till höger om 
de kungliga sutto rikets högsta dignitärer och corps 
diplomatique, till vänster statsfruar och öfverste- 
kammarjunkare. Spektaklet slutade icke förr än 
efter klockan elfva. Den aftonen inträffade det 
märkliga, att fru Elisabet Olin, den strålande stjär- 
nan på Gustaf den tredjes teaterhimmel, framträdde 
ur den tillbakadragenhet, i hvilken hon framlefde 
sina dagar, sedan hon i midten af 1780-talet läm- 
nat scenen. Konungen hade nämligen låtit till sig 
uppkalla den stora konstnärinnan och yttrade då, 
att han skulle anse det för en uppmärksamhet så- 
väl mot honom själf som mot hans faders minne, om 
hon ville biträda vid galaspektaklet genom att åtaga 
sig Sveas roll i den af konsertmästaren Du Puy ton- 
satta prologen, som skulle föregå operan. Fru Olin 
kunde ju icke annat än känna sig högeligen smickrad 
af denna nåd och hörsammade således den kungliga 
uppmaningen. Trots sina femtiosju år framställde 
hon lika ståtligt som förr den allegoriska figur, som 
hon så ofta och med sådan framgång återgifvit. Och 
hennes ännu klangfulla stämma ljöd än en gång, den 
sista, från Gustaf den tredjes scen i detta för henne 
komponerade, mycket fordrande parti, som afsluta- 
des med följande ståtliga tirad: 

"I tredje Gustafs namn tag mot den ed vi gifva 

Hans son och Gustaf Adolfs brud, 
att Sveriges tro mot dem skall likså evig blifva 
som hans förtjänsters rätt och som hans ryktes ljud. 
Den krona Han hört upp att bära. 



91 

men på hvars väl Han vakar än, 
må Gustaf Adolf bära den 
med mera lugn och lika ära! 
Må evigt kärt för Svea bygd 
Fredrikas namn dess prydnad göra! 
Och tid från tid den alltid höra 
till samma blod och samma dygd!" 

Efter spektaklets slut visade konungen sin tack- 
samhet genom att förära fru Olin en gulddosa med 
sitt namnchiffer i briljanter. 

Den 2 november blef hela staden illuminerad. Den 
3 var bal paré på rikssalen, och den 6 gafs ännu en 
galaföreställning med ''Gustaf Vasa'' på programmet 
och med samma anordningar i salongen som den 1 
november. 



I augusti 1798 afgick friherre Rålamb från sin 
direktörsbefattning och fick till efterträdare friherre 
Hugo Hamilton. Uppfostrad i Geneve hade han till- 
bragt siii mesta tid i Frankrike, där han avancerat 
till öfverste, då revolutionen utbröt. Under hofvets 
lysande period hörde han jämte Fersen, Stedingk och 
Stael von Holstein till Marie Antoinettes förtroligare 
societet. Som en fullkomlig fransk emigrant åter- 
kom han till Sverige, där han blef öfverste i armén 
1794 och förste stallmästare hos hertiginnan af Söder- 
manland 1801. Han brukade ofta och med mycken 
kvickhet skämta öfver sin olämplighet såsom styres- 
man för en svensk teater på grund af sin obekantskap 
med våra litterära förhållanden och med språket. 



93 

Otaliga äro de historier, som berättas om hans miss- 
tag därvidlag. En gång öfvervar han en general- 
repetition på Adlerbeths tragedi "Ingiald Illråda'' 
och satt jämte författaren på scenen. I sista akten 
uppstod en paus. "Hvad väntar man pål" frågade 
han. "Ragnar skall in för att ge kungen banesåret", 




Hugo Hamilton. Efter miniatyr af öfverstelöjtnant Karl 
Brelin tillhörig bankkassören Fritz Ottergren. 



svarades. I detsamma rusade den försumlige aktö- 
ren in på scenen. "Nå, nå, nå!" af bröt Hamilton och 
sprang upp från stolen. "Ou est donc le banesår *? Är 
det så man lämnar sin konung någonting? Ni skall 
naturligtvis lägga le banesår på ett hyende och med 
en bugning öfverräcka honom det!" Upplyst om 



missförståndet var han den förste att hjärtligt 
skratta däråt, men han lade sig aldrig vidare i regis- 
sörsbestyren. Hans kolossala gestalt liksom hans sär- 
deles märkliga distraktioner och hans kvicka infall 
utgjorde ett dagligt och gladt samtalsämne för hans 
umgängeskrets, som högt värderade honom för hans 
goda karaktärsegenskaper och hans stora älskvärd- 
het i samvaron. Omgifven af en krets vänner dog 
han skämtande den 10 augusti 1805 af blodförgift- 
ning från en finne i ansiktet, hvilken han råkat skära 
sönder med rakknifven. 

Under hans styrelse utvecklade teatrarna genast 
en stor lifaktigliet. 1799 gafs icke mindre än tjugu- 
fyra nyheter på den dramatiska scenen och tolf på 
den lyriska. Redan i november 1798 uppfördes ett 
skådespel med sång i två akter benämndt ''Fiskaren'\ 
efter ett franskt original, "Le péeheur suédois", bear- 
betadt af andre direktören Nordforss. Affischen hade 
följande utförliga lydelse: "Arnliot Gellina, namn- 
kunnig röfvare, mycket omtalad i Sveriges gamla 
historia, son af en rik man i Norge, men af sin far 
fördrifven och förklarad arflös, uppehållande sig se- 
dan dels i Jämtland, dels i bergslagerna, som ligga 
närmast gränsen mot Norge. Ragvald, förmögen 
bergsman i Dalarna och ägare af de grufvor, där 
händelsen tilldrar sig. Klara, hans dotter. Torbern, 
ung fiskare; hans föräldrar ha ägt förmögenhet och 
anseende, men genom olyckor råkat i fattigdom. Tor- 
berns mor. En ung fiskare." För öfrigt uppträdde 
grufarbetare, stråtröfvare, fiskare med hustrur och 
döttar samt krigsfolk. Musiken var af den italien- 
ske kompositören Antonio Bruni, och i baletterna af 



94 

Terrade dansade fiskare, grufarbetare och lappar. 
Händelsen tilldrager sig i Dalarna ungefär vid kri- 
stendomens införande. Tack vare Karstens utfö- 
rande af titelrollen och Brunis angenäma musik 
slog stycket mycket an och bibehöll sig länge på 
spellistan. Från den pjäsen finnes en anekdot om 
Karsten, som hade en särdeles majestätisk håll- 
ning, hvilken han gärna bibehöll, äfven då den icke 
precis behöfdes. En afton, då han uppträdt som 
Torbern, frågade han spefågeln Deland: "Nå, hur 
tyckte du jag spelte min fiskare i kväll f "Åh! — 
som en kung!" blef den något tvetydiga kompli- 
mangen. 

Såsom den grymme röfvaren Gellina, hvilken, 
upptänd af lidelse för den af Torbern älskade Klara, 
vill med våld bortföra henne, uppträdde den unge 
auskultanten i Svea hofrätt Johan David Valerius, 
hvilken året förut ägnat sig åt Operan. Han hade en 
ståtlig figur och ett ovanligt vackert ansikte med 
fina regelbundna drag, stora blåa ögon och kastan- 
jebrunt hår. Hans härliga, klangfulla sångröst hade 
ett sådant omfång, att han liksom Karsten kunde ut- 
föra både tenor- och baspartier. Dessa företräden 
jämte hans bildning och förstånd tycktes lofva ho- 
nom en stor framtid vid teatern, och vederbörande 
anförtrodde honom också redan från början bety- 
dande roller såsom Gustaf Vasa, Norrby, Hidraot 
i "Armide" och nu Gellina. Men utgången svek allas 
förväntan. En oöfvervinnelig blyghet vållade, att 
det liksom svartnade för hans ögon, då han inträdde 
på scenen, och han blef stel och orörlig af fasa. För 
att småningom vänja honom vid åskådarnas anblick, 



95 

erhöll han smärre roller i lustspel, men detta gick 
ännu sämre, eller som han själf uttryckte sig: "Jag 
var som tråkigast, när jag skulle vara rolig." Ett 
skämt af hertiginnan Hedvig rågade slutligen måt- 
tet af hans olust och kom honom att lämna sce- 
nen. Hon kallade honom nämligen för "tekannan", 
beroende på hans ovana att alltid sätta ena armen 




Johan David Valerius. Efter teckning af L. H. Roos. 



i sidan och sträcka den andra rakt ut i luften, hvari- 
genom den stela figuren fick en omisskänlig likhet 
med sagda husgeråd. Denna lustiga liknelse blef 
snart spridd, och öknamnet bragte honom, efter livad 
han själf berättat, fullkomligt ur koncepterna, och 
lian vågade icke vidare uppträda. Han fungerade i 
stället såsom teaterns sekreterare och ombudsman, 



96 

och den erhöll af honom flera af de bästa öf versätt- 
ningar den haft, af hvilka vi kunna erinra oss Vol- 
taires "Tancrede'\ "Mahomef och "Meröpe'\ Dalay- 
racs sköna opera ''Slottet Montenero" , operorna 
"Anakreon på Sa/mos'' och "Panurgé*' med musik af 
Grétry och en mångfald operetter, lustspel och dra- 
mer. Bordsvisan stod på den tiden i mycket högt 
anseende, och punschbålen hörde till alla samkväm 
i enskilda hus, icke för att berusa gästerna, men för 
att i den gladare sinnesstämning den väckte finna 
en större mottaglighet för det glädjens utsäde, som 
hvar och en då nästan ansåg för en skyldighet att 
i mån af förmåga strö omkring sig. Valerius var 
en mästare i den konsten, och hans härliga stämma 
bidrog icke litet att förhöja värdet af de visor han 
själf sammanskref. Sedan han lämnat teatern, blef 
han expeditionssekreterare, landssekreterare och 
slutligen andre departementschef i generaltullstyrel- 
sen. 1826 fick han kansliråds titel och invaldes 
samma år i Svenska akademien, liksom han äfven 
var medlem af Vitterhetsakademien och Musikaliska 
akademien. 1852 dog i Stockholm "den rikt begåf- 
vade, af snillet och behagen till lika segrar inom 
ryktets och hjärtats värld utrustade man, som från 
svenska sångens Anakreon blef dess Nestor bland 
samtida, lika värderad som skald och människa, 
förenande barnasinnets fromhet med den lefnads- 
vises lugn och en kviritisk värdighet med en nästan 
jungfrulig blygsamhet; glädjens härold med allvar 
på pannan, i hvars dikt skämtet spelade öfver den 
betydelsefulla grunden liksom blommor växa öfver 
det malmdigra djupet", såsom Beskow skildrade den 



97 

hädangångne på högtidsdagen i Svenska akademien 
påföljande år. 

När den Komiska teatern vid Munkbron stängde 
sina portar för alltid, engagerades bland där an- 
ställda aktörer till de Kungliga teatrarna Åbergs- 
son och Lundberg. Den förre debuterade redan i 
december 1798 såsom Yngve i ''Oden'' och visade sig 
småningom vara en utmärkt ackvisition. Den se- 
nare, som i tjugu år tillhört de Stenborgska scenerna, 
därifrån man länge mindes hans förträffliga fram- 
ställningar af den ene kronfogden och af markis 
Tulipano, fick icke länge njuta af sin nya verk- 
samhet, ty han afled redan efter ett par år, endast 
44 år gammal. 

Den 15 januari 1799 gafs "Den talande taflan", 
operacomique i en akt med en lätt och lekande musik 
af Grétry. Texten var af Jules Mancini-Mazarini, 
vanligen kallad hertigen af Nivernais, en afkomling 
af kardinal Mazarins syster. Han var krigare, di- 
plomat och vitterlekare, förlorade genom revolutio- 
nen nästan allt hvad han ägde, men stannade ändå 
kvar i Frankrike. Han fann sig efter Ludvig XVI:s 
afrättning i tingens nya ordning och uppträdde såsom 
"medborgaren Mancini". Den lilla glada pjäsen hade 
redan 1782 i öfversättning af Envallsson gifvits på 
Eriksbergs-, Humlegårds- och Munkbroteatrarna, 
men framfördes nu i ny, briljant tolkning af Leopold 
och spelades af teaterns förnämsta artister. Publiken 
var förtjust, och stycket gick närmare femtio gån- 
ger. Intrigen är i korthet den, att gubben Cassan- 
der (Kjell Waltman), är kär i sin pupill Isabella (den 
nygifta förtjusande fru Deland, född Kuhlman) och 
Svenska teatern, II, 7 



98 

tänker gifta sig med henne. Hon älskar emellertid 
sin tillbed j are, gubbens systerson Leander (Louis 
Deland) och deras böjelse understödes af hennes 
gladlynta förtrogna Colombine (fru Miiller) och 
Leanders betjänt Pierrot (Du Puy, sedan Deland). 
Gubben fattar misstankar om uppriktigheten af den 
skönas låtsade ömhet, och för att vinna klarhet i 
denna sak föreger han en angelägen resa, men åter- 
vänder genast, skär ut ansiktet ur ett staffliporträtt 
af honom själf och sticker i stället dit sitt eget. Han 
blir nu vittne till det förtroliga umgänget mellan de 
bägge älskande och får höra allt det föraktliga de 
om honom yttra. I sin ytterliga harm ger han nu 
sitt bifall till deras förening, och därmed slutar 
pjäsen. 

I Pierrots roll uppträdde konsertmästaren 
Edouard Du Puy och vann genast från början publi- 
kens bevågenhet, hvilken han i april ej litet ökade, 
då han utförde titelrollen i enaktssångspelet: "Den 
unge arrestanten'\ med musik af Paisiellos älsklings- 
elev Domenico Della Maria. Besynnerligt nog näm- 
ner Dahlgren i sina Anteckningar ej ett ord om 
Du Puys utförande af Pierrots roll. Hans namn 
står emellertid i den tryckta pjäsens personalför- 
teckning, och debuten bestyrkes af ett hittills otryckt 
bref från Gjörwell till auditör Hummel i Göteborg, 
dateradt den 28 januari 1799. Han skr if ver bl. a.: 
"Man slogs om Billeter och trängdes om Kumen ty 
et hos oss verkligen theatraliskt Phenomen inföll 
samma dag. Mr Dupuy är en homme a plusieurs 
talens. Född Genevare har han såsom Gosse upvak- 
tat Voltaire på Fernay, tidigt utvecklat et rikt och 



99 

lyckligt snille, spelar sin Viol en Maitre och agerar 
på en Theater on ne peut pas mieux, dock hr Mon- 
vel undantagen. Han reste, han kom till Berlin, 
engagerades vid Prins Henrics Capel och Theater, 
var där i några år, måste pour de certaines affaires 
quittera, kom 1793 til Stockholm, engagerades vid 
Orchestern och spelar där nu första Violen. Åldern 
är emellan 25 och 30 år. Figuren ganska vacker, 
Ansigtet fint och skalkagtigt, alla Körelser lätta och 
behagliga; vidare: han sjunger så ypperligt, at min 
K. son säger sig ej hört en sådan sångare alltsedan 
han kom ifrån Italien. Til alt detta kommer nu, at 
han talar en Svenska, som vore han infödd. Baron 
Hamilton, som nyligen blifvit chef för Theaterver- 
ket efter Baron Kålamb, uptäckte snart de Talan- 
ger Hr Dupuy egde, och at de kunde nytjas äfven 
utom orchestern; kort sagdt: han skulle på Prof 
spela Pierrots Kole uti Talande Taflan. Det gjorde 
han ock på et sätt at han satte Hof och Folk uti en 
lika stor Beundran. När han inträdde på Theatern 
emottogs han med en långvarig Handklappning, et 
Bifallstecken, som sedan ofta repeterades." 

Edouard Du Puy var född i Schweitz 1771 och 
blef vid sexton års ålder konsertmästare hos prins 
Henrik af Preussen, Fredrik den stores broder. Där 
vann han allas beundran, och prinsens bevågenhet 
skyddade honom i det längsta från följderna af en 
del galna streck. Men då den unge vildhjärnan en 
söndag tog sig för att rida in i kyrkan under hög- 
mässan, ansåg sig fursten nödsakad att ge honom 
sitt afsked. Efter i Berlin fortsatta musikstudier 
gaf han 1793 såsom violinspelare konserter i Tysk- 



100 

land, Polen och Sverige, där han samma år fick an- 
ställning i egenskap af violinist och andre konsert- 
mästare i hofkapellet och den 1 mars 1799 tillika 
som operasångare. Hur penningens värde sjunkit 
och aktörernas stigit under hundra år, kan man se 
af hans kontrakt. Den genialiske Du Puy, ty han 
var ett verkligt musikaliskt geni, erhöll sexhundra 




Du Puy såsom ryttmästaren i "Ungdom och dårskap". 



riksdaler i årlig lön, femton riksdaler för hvar gång 
han uppträdde och dessutom femtio riksdaler för 
hvarje ny roll. Detta kontrakt uppgjordes på sex- 
ton år, men kom ej att räcka stort mer än halfva 
antalet månader. På hösten förtjuste han ånyo sina 
beundrare och i synnerhet sina beundrarinnor, då 
han uppträdde såsom Adolf i ''Den Ulla matrosen'' t 



101 

komedi med sång i en akt med musik af den berömde 
tenoren och kompositören Pierre Gaveaux. Stycket 
har under tidernas lopp gått närmare tvåhundra 
gånger öfver hufvudstadens scener, och Adolfs visa: 
"Svårare seglats man aldrig finner, än den som sker 
på lyckans haf", hörde länge till Stockholmarnas 
favoritmelodier. Kort efteråt måste emellertid Du 
Puy bege sig ur riket af följande anledning. 

Ett raskt tillväxande missnöje hade börjat spira 
upp inom hela riket. Köpmännen suckade öfver 
handelns förfall, ämbetsmännen öfver tidernas dyr- 
het i förhållande till deras alldeles otillräckliga 
löner, de mindre lyckligt lottade öfver nödvändig- 
hetsvarornas uppdrifna pris. Brännvinsanstalterna 
voro ingen till lags, och öfver penningmännens och 
agiotörernas obilliga fordringar klagade alla män- 
niskor. Dessa sorgliga förhållanden berodde på re- 
geringens oförmåga att finna botemedel mot miss- 
växten, den försvårade bärgningen, den felslagna 
sillfångsten och engelsmännens allt djärfvare kape- 
rier. Upplopp ägde rum i Göteborg, Malmö och 
Norrköping. I själfva hufvudstaden blef tonen mot 
regeringen allt mer och mer hotande, och själf svald 
och oordningar voro alldeles icke ovanliga. Vid ett 
dylikt oväsen, som genom vårdslöst pokulerande 
uppkommit på Södermalm den 1 november, blef 
polismästaren, som infunnit sig för att återställa 
lugnet, förolämpad och förföljd med stenkastning. 
Ett par dagar därefter var en stor festmåltid an- 
ordnad på värdshuset Monbijou, för att betyga del- 
tagarnas f ägnad öfver general Bonapartes återkomst 
till Europa. Under stoj och skrän vid öppna fönster 



102 

drack man där hans skål i punsch men Suvorovs i 
vatten. Bland detta sällskap befann sig äfven den 
öfverallt gärna sedde Du Puy. Öfver de svåra upp- 
trädena på Söder anställdes laga ransakning. Upp- 
hofsmännen häktades och blefvo strängt bestraffade. 
Sådant kunde icke ske med deltagarna i Monbijou- 
f esten, men konungen, som öfverallt vädrade jako- 
binismens faror, befallde, att värdshusvärden, en 
fransman vid namn Kobinot, och Du Puy, som 
sjungit några glödande franska frihetssånger, skulle 
lämna riket. Den förre undgick detta öde genom att 
påpeka, att han var borgare i Stockholm och såle- 
des berättigad till laga ransakning och dom. Den 
senare fick på mäktiga förböner nåd och uppträdde 
åter på scenen den 7 november i "Lilla matrosen", 
hvilken föreställning bevistades af konungen. Emel- 
lertid hade ryktet om landsförvisningen och benåd- 
ningen spridt sig i hela staden, och Du Puy hälsa- 
des af den fullsatta salongen med demonstrativt bi- 
fall. Vid ett tillfälle i pjäsen, då medspelaren frå- 
gar honom: "Hvart tar ni vägen T' gaf Du Puy en 
alldeles särskild tonvikt åt sitt svar: "Jag tar ingen 
väg! Jag blir kvar!", hvilket hade till följd, att 
hela salongen brast ut i en stormande applåd. Konun- 
gen, som fruktade försåt och uppror i hvarje tanke 
på frihet, i hvarje yttrad sympati för dem, som äg- 
nade henne sin tjänst, blef ursinnig öfver denna 
allmänhetens opinionsyttring och gaf genast förnyad 
befallning, att Du Puy skulle lämna riket, och han 
afreste också redan dagen därpå, sedan han genom 
vänners sammanskott fått en reskassa på femhundra 
riksdaler. Landsförvisningen väckte naturligtvis en 



103 

oerhörd förbittring icke minst hos det täcka könet, 
som på detta sätt miste sin ridderlige fast trolöse af- 
gud. Den kunde emellertid icke ge sig luft i några 
offentliga utbrott, då den fria yttranderätten blifvit 
allt mer och mer kringskuren, men ganska beteck- 
nande för stämningen äro följande verser af skalden 
Valerius, hvilka i otaliga afskrifter gingo land och 
rike omkring: 

"Res till en mera säker strand, 
där inga högre maktgrepp gälla, 
där endast brott — ej dygder fälla, 
och låt det bli ditt fosterland! 

Res att den frihetshjälte se, 
för prisandet af hvilkens ära 
du dömdes straffets järn att bära 
i harmen af despoterne. 

Res att den luften andas få, 
som lifvar dessa sälla bygder, 
där mänsklighetens första dygder 
kring republikens altar stå. 

Men glöm ej, älskade, de år 
du njöt så glad med trogna vänner. 
Och när du fri en gång dig känner, 
skänk dem som slafva ock en tår! 



Det var djärfva ord på den tiden, och de sjöngos 
också med förtjusning och bitterhet af alla dåtida 
frihetsifrare och jakobiner. 

Emellertid reste Du Puy till Köpenhamn, där han 
inom kort blef lika populär som här både som sån- 



104 

gare, kompositör och sällskapsman. Han gifte sig 
1804 med en jomfrue Miiller och deltog 1807 i för- 
svaret af Köpenhamn mot engelska flottans angrepp. 
Han hade svurit att nedskjuta den förste engels- 
man, som satte sin fot på stadens grunxl, och han 
höll sin ed. För sin oförskräckta tapperhet utnämn- 
des han snart till löjtnant vid den frivilliga jägar- 
kår, i hvilken han ingått. Det var nu han kompo- 
nerade sina präktiga marscher och sina dryckesvisor, 
hvilka ännu icke äro förgätna i Danmark. Men 
själfva öfvermåttet af den lycka, som bjöds honom, 
vållade hans fall. Den varma gunst, som prinses- 
san Charlotta Fredrika af Mecklenburg-Schwerin, 
Fredrik VII:s moder, visade honom, i det hon, efter 
hvad excellensen af Wetterstedt i bref af den 13 no- 
vember 1809 meddelade excellensen Adlersparre, för 
hans skull glömde sina plikter som hustru och som 
furstinna, hade till följd, att Du Puy måste hastigt 
fly ur Danmark, och man påstår, att han endast hade 
Fredrik VI :s särskilda bevågenhet att tacka för, att 
följderna af denna ömma förbindelse icke blefvo för 
honom af ännu mer svårartad natur. Han reste nu 
först till Paris och sedan tillbaka till Sverige och 
begaf sig 1812 åter till Stockholm, där det nya stats- 
skicket lämnade honom tillfälle att återförvärfva 
sin anställning såsom kapellmästare och sångare, 
och där han blef en lika oemotståndlig don Juan 
på som utom scenen. 



I 



I 



105 

Utom de redan nämnda lyriska småsakerna gafs 
under år 1799 på Arsenalsteatern en mängd dramer 
och komedier. Bland dessa kunna vi anteckna en 
svensk femaktstragedi: Gudmund Jöran Adlerbeths 
"Ingiald Illråda", tidelivarfvets kanske bäst plan- 
lagda och strängast genomförda sorgespel. "Det är 
sant", skrifver Hammarsköld i sina Anteckningar, 
"den har ej den prunkande versståt, den glimmande 
och braskande diktion som tragedien Oden, hvilken 
en lång tid utbasunades såsom vår teaters prydnad, 
men den öfverträffar honom vida i allt det väsent- 
liga, i planens riktiga sammanknytning, detaljens 
naturliga fortgång, karaktärernas behörighet och 
situationernas enkla och otrugade frambringande." 
Ingiald skildras såsom en grym och blodtörstig 
despot, som endast tänker på att utvidga sitt välde, 
och han målar sig själf till fyllest i de ord, som börja 
den långa monolog, hvarmed femte akten inledes: 

"Jag skall då nå mitt mål; jag skall den vällust smaka, 
hvarpå en fruktlös hämnd måst alltför länge vaka. 
Ett outsläckligt hat, ett mordiskt raseri 
förnöjas skall till slut, och Ingiald lycklig bli. — 
Jag skall då nå mitt mål. O Ivar, du skall falla. 
Utur ditt öppna bröst ditt sista blod skall svalla. 
Min törst till detta blod skall dubbelt svalka sig, 
då midt i nöjets sköt din bane väntar dig. 
Utur en makas famn du skall i grafven ryckas. 
Hvi får mitt eget svärd ej i ditt hjärta tryckas? 
Hvi badas Sigurds blott i dina ådrors flod? 
För Ingialds önskan än det nöjet återstod ". 

Adlerbeth säger själf, att "den tragiske skalden 
måste i våra dagar måla med de drag, som göra forn- 



106 

tidens hjältar igenkänliga, men tillika med sådana 
som icke misshaga Europa i det adertonde århun- 
dradet". Emellertid saknade hans tragedi den upp- 
lyftande, renande och lugnande egenskap, som måste 
vara följden af ett äkta konstverk. Publiken tyckte 
säkerligen, att Ingiald var en alltför ohygglig skräck- 
figur, ty pjäsen gick endast tio gånger. Ingiald 
framställdes af Ahlgren, Granmar och Ivar af 
Åbergsson och Widerberg, och Maria Franck var 
Ingialds dotter Hilma. I en annan femaktstragedi, 
Voltaires "Tancrede" i öfversättning af Valerius, 
firade Andreas Widerberg en välförtjänt triumf, och 
rollen ansågs höra till hans allra förnämsta sce- 
niska skapelser. Åtskilliga af Munkbroteaterns 
succéspjäser upptogos med samma framgång, som 
förut kommit dem till del, såsom Merciers treakts- 
dram "Vestindiefararen", som bildar en enda följd 
af moraliska lärdomar, åt hvilka publiken med för- 
tjusning applåderade, och där Åbergsson i titelrol- 
len hade en tacksam uppgift; vidare Kotzebues pjun- 
kigt känslosamma treaktsdram "Den lands för vis te" 
med Ahlgren i titelrollen, samt Stenborgs öfversätt- 
ning "List öfver list" från en fransk bearbetning af 
Moretos komedi "No puede ser", som gifvits öfver 
hundra gånger i Stockholm. Äfven Beaumarchais' 
"Figaros bröllop" återupptogs med lysande fram- 
gång. Grefven spelades af Widerberg, grefvinnan 
af Maria Frank, Susanna af Fredrika Löf, Figaro 
af Hjortsberg, Bazil af Uttini, Bartholo af Lars 
Dahlqvist, Marcellina af fru Morman, Cherubin af 
fru Deland, don Gusman af Louis Deland och Fan- 
chette af fru Remy, en rollfördelning som rättfär- 



\ 



107 

digade den stora succésen. Ett par komedier, öfver- 
satta af aktörerna Schylander och Grönlund, hade 
rätt stor framgång liksom den lilla enaktskomedien 
''Älskaren, författare och dräng", briljant öfversatt 
af öfverhof jägmästaren grefve Bunge och lika för- 
träffligt spelad af Fredrika Löf och Inga Åberg, 
Widerberg såsom den till kammartjänare förklädde 
älskaren, de Broen som hans rike morbror och Schy- 
lander som en lustig betjänt. 



I 



I slutet af året gåfvos fyra galaspektakler, då 
tvenne nya operor uppfördes. De bägge första ägde 
rum med anledning af kronprinsens födelse. Denna 
tilldragelse inträffade den 9 november vid tvåtiden 
på natten. Saluten skedde nedanför Arsenalstea- 
tern, och klockan fyra på morgonen måste hela hof- 
vet begifva sig till Storkyrkan och afhöra tacksä- 
gelsen ifrån predikstolen af biskop Flodin. Men 
som denne icke var beredd att den natten hålla någon 
gudstjänst, utan varit ute på någon festlighet, be- 
härskade han icke riktigt situationen, utan, efter 
hvad den originelle hofmtendenten von Röök berät- 
tar i sina memoarer, började sitt tal med att säga: 
"Kungen är full, drottningen är full, hela svenska 
folket är fullt af glädje, etc." Detta gaf grefve Bunge 
anledning att efteråt yttra, att kyrkan var full, men 
prästen var ännu fullare. 

Den 15 november försiggick döpelseakten med stor 
ståt i Slottskapellet, hvarefter hofvet defilerade för 



108 

att få se prinsen, hvilken redan var iförd serafimer- 
bandet. Måndagen den 18 november gafs på Operan 
en lysande galaföreställning, bevistad af konungen, 
änkedrottningen samt hertigen och hertiginnan af 
Södermanland. Salongen var anordnad och platserna 
fördelade alldeles lika med arrangemangerna vid 
bröllopshögtidligheterna två år förut. För första 
gången uppfördes "Aeneas i Carthago'' eller ''Dido 
och Aeneas", som den också kallades, lyrisk tragedi 




Josef Kraus, Efter silhuett tillhörig författaren. 

i fem akter med prolog, efter Gustaf den tredjes plan 
utarbetad af Kellgren med musik af den snillrike 
tonsättaren Josef Kraus, som aflidit redan 1792. Det 
var med den pjäsen man ämnat inviga Gustaf den 
tredjes operahus, en tanke som tyvärr omintetgjor- 
des genom fru Miillers försvinnande från Sverige, 
hvilken händelse utförligt omförmäldes i föregående 
del af detta arbete. Oaktadt uvertyren, enligt Per 
Frigels utsago, kan fullkomligt ställas vid sidan af. 



( 



t 



109 

om ej framför Glucks berömdaste, oaktadt enskilda 
skönheter och genialiska partier såsom uppträdandet 
af Sichés skugga, Jarbas' och Aeneas' duo "Mäktiga 
gudar", Didos aria "O Juno, du som öfvergifvit min 
svaghet utan stöd", samt kärleksgudarnas kör i slu- 
tet af andra akten, och oaktadt Stenborg, fru Miiller 
och Karsten såsom Aeneas, Dido och Jarbas utförde 
sina partier på ett högst förtjänstfullt sätt, gjorde 
dock operan ingen särdeles lycka, troligen på grund 
af dess oformliga längd. Den slutade icke förrän 
klockan elfva, då stor supé var anordnad på slottet. 
Den 21 november förnyades galaspektaklet med 
samma program, och platserna voro lika fördelade 
som på måndagen. Operan upplefde sedan ej mer än 
fem föreställningar. Söndagen den 15 december kyrk- 
togs drottningen af ärkebiskopen von Troil i Slotts- 
kyrkan under så stark köld att många förkylde sig, 
och drottningen själf blef "incommoderad", efter 
livad Adlerbeth berättar. Dagen därpå mottog drott- 
ningen gratulationer, och på aftonen samt påföljande 
torsdag gafs åter en ny opera i tre akter: "Panurge 
pd Lanterne-ön'\ öfversatt af Valerius med musik af 
Grétry och baletter af Terrade. Titelrollen utfördes 
af Louis Deland, hans återfunna maka af fru Miiller 
och tvenne vackra invånarinnor på Lanterne-ön, dit 
Panurge räddar sig undan ett skeppsbrott, af fru 
Deland och Inga Åberg. I sista scenen uppenbarar 
sig den af öborna dyrkade gudinnan Lignobie sit- 
tande i en stor lanterna, under det att sidorna upp- 
lysas af små lanternor. I de storartade baletterna 
dansade premiärdansörerna Lodovico Casagli och 
Giovanni Ambrosiani samt fruarna Casagli, född 



110 

Millberg, och Åbergsson, född Hallongren, bägge ut- 
märkta dansöser, samt Hedvig Hjortsberg, en syster 
till Lars, på sin tid den svenska scenens förträffliga- 
ste danserska. Pjäsen var uppsatt med en utomor- 
dentlig prakt i dekorationer och kostymer, men vann 
icke publikens bifall, troligen på grund af den till 
och med för den tiden oförlåtligt enfaldiga libretton, 
hvilken ej heller lyckats inspirera kompositören till 
några mer populära melodier. Utom de bägge gala- 
föreställningarna gick den icke mer än tre gånger. 



Under det nya seklets första år uppförde direk- 
tionen ändtligen en ny opera, som skänkte verklig 
glans åt institutionen, Antonio Sacchinis berömda 
"Oedip i Athen", kompositörens omsorgsfullast ge- 
nomarbetade opera med vackra, melodiösa partier, 
fullkomligt motsvarande innehållets antika enkelhet. 
I den djupt tragiska titelrollen firade Karsten en af 
sina största triumfer, och man har enstämmigt för- 
klarat, att han där aldrig af någon öfverträffats. Så 
skrifver till exempel excellensen Skjöldebrand i sina 
memoarer från sin vistelse i Paris 1810: "Jag såg om 
aftonen Oedipe (musiken af Sacchini) och fann med 
ett slags patriotisk fägnad, att den gafs bättre i 
Stockholm, hvartill i synnerhet bidrog Karstens 
stora företräde såväl i sång som i aktion för den, som 
här spelte Oedipe, och äfven den sanning, det rörande 
uttryck, hvarmed Antigone speltes förr af mamsell 
Stading. Den blef sedan spelt ännu fullkomligare 



> 



111 

af fru Lindström, då däremot samma roll fylldes i 
Paris af en stor fet figur, som ej sparade gester, än 
mindre rösten (ty hon skrek ofta), men som ej talade 
till hjärtat. Jag hade nyss sett Oedipe i Petersburg 
ej bättre uppförd. Baletten i Paris torde dock ej 
vara någonstädes öf verträffad och ej kunna öfver- 
träfPas såväl i anseende till de första sujetternas 
talang som till det hela." I samma anda yttra sig 
Marianne Ehrenström och Malla Montgommery-Silf- 
verstolpe. Den senare skrifver om mamsell Stading, 
att hon såsom Antigone "hade den milda oskuld och 
tillika den hjältemodiga dévouement, som den skö- 
naste af alla kvinnokaraktärer innebär". 

Ett par operacomiquer, Dalayracs "Philippe och 
Georg ett e" i slutet af januari och Cimarosas "Det 
hemliga giftermålet två veckor senare, hade på Ar- 
senalsteatern en ganska vacker framgång. Cimarosa, 
som var född af fattiga föräldrar, var en i alldeles 
särskildt hög grad begåfvad musiker. Sedan han om- 
sider genom sina underbara kompositioner vunnit 
europeiskt rykte, kallades han af nordens Semiramis, 
kejsarinnan Katarina II, till S:t Petersburg. Emel- 
lertid kunde han icke fördraga det kalla klimatet 
utan måste efter några år begära afsked. Kejsar 
Leopold af Österrike inbjöd honom då till Wien, och 
det var där han komponerade sitt mästerverk ''Det 
hemliga giftermålet. Det väckte en allmän entusi- 
asm i Wien och rönte den säkerligen enastående ut- 
märkelsen att på kejsarens begäran själfva premiär- 
aftonen ges om igen från början till slut. De flesta 
och mest lyckade föreställningarna upplefde operan 
obestridligen i Paris. I Neapel gafs den sjuttio gån- 



I 



112 

ger efter hvarandra, och Cimarosa öfverhopades med 
alla möjliga ynnestbevis. Emellertid invecklades 
han i de politiska stridigheterna i Neapel, blef kastad 
i fängelse och ådrog sig där en sjukdom, af hvilken 
han afled i Venedig den 11 januari 1801. 

I maj gafs för första gången ett nytt svenskt sång- 




Domenico Cimarosa. Efter porträtt i Les musiciens celebres. 



spel i tre akter, "Tanddoktorn'\ af den som lycklig 
öfversättare för teatern kände andre direktören 
Nordforss. Tanddoktorn har i sitt hus sin föräldra- 
lösa brorsdotter Julie, som han ämnar gifta bort med 
sin enfaldige gudson och elev Niklas. Hon älskas 
emellertid af en ung Stålarm, hvars betjänt Lasse 
listar- sig in, förklädd till en fransysk tandläkare, och 
lyckas efter mycket besvär ställa till ett möte mellan 



113 

de bägge älskande. De öfverraskas af onkeln och 
gudsonen, men allt slutar väl, och de älskande få 
livarandra. Musiken, till större delen komponerad 
af Olof Ålilström, var lätt och lekande. Inga Åberg 
lär ha varit bedårande som den unga Julie, och De- 
land som Niklas och Hjortsberg som Stålarms fransk- 
talande betjänt täflade att öfverträffa hvarandra i 
tokroligheter. I synnerhet lär den senare varit öfver- 
dådigt rolig, då han imiterade en tragisk hjälte, som, 
omgifven på alla sidor af furier, tycker sig se af- 
grunden öppnas framför sig. Förträfflig var äfven 
Anders Lundberg i titelrollen. Stycket gjorde stor 
lycka och gafs närmare åttio gånger på Arsenals- 
teatern och ett par gånger på Operan. 

I februari uppfördes en från franskan af Envalls- 
son på ett alldeles ypperligt sätt bearbetad opera- 
comique i tre akter med dans kallad "Iphigenie den 
andra eller De gamla grekiska historierna", en hän- 
synslös parodi på Glucks härliga tragediopera "Iphi- 
genie i Tauriden". Den väckte på sin tid lika stor 
skandal hos åtskilliga antikens beundrare som någon- 
sin Offenbachs "Orfevs i underjorden" och "Den 
sköna Helena" sextio år senare. Så säger till exem- 
pel G. A. Silverstolpe, att "allmänheten eller åtmin- 
stone de få konstdomare, som finnas bland allmänhe- 
ten borde vara fredade att störas i sina känslor af 
det uslaste slag af alla farser. Parodien består däri, 
att personerna från hjältar, kungar och präst innor, 
furier, m. m. blifvit förvandlade till landstrykare, 
vidskepliga uslingar, prostinnor, kaplanskor, brand- 
vakter, polisbetjänter, m. m., och att i stället för den 
höga lyriska ton, som råder i originalet, nyttjas här 
Svenska teatern, II. 8 



114 

det lägsta pöbelspråk, som på teatern kan tålas. 
Detta sätt att parodiera är lätt för den, som rätt kän- 
ner pöbeltonen, så snart han får genom den kon- 
trastera emot personer, som i allmänna opinionen äro 
af höga och odlade tänkesätt." Den stora publiken 
skrattade så mycket hejdlösare, då de fingo se Iphi- 
genies tragiska personlighet kila öfver scenen i komi- 
kern Schylanders skepnad, följd af pastorskor och 
kaplanskor, bland hvilka Widerbergs och Åbergssons 
resliga gestalter gjorde en grotesk effekt, då de flydde 
för blixten och stormen: 

"Himmel, hvad under! 

Med plunder och dunder 
hur grymt du förföljer de heligas tropp! 

Oss, dina kunder, 

med rysliga funder 
du föser till templet i fläng och galopp." 

Ett starkt åskslag höres, och pastorskorna skrika om 
hvarandra: 

"Himmel! den knalln, hvad den hördes förfärlig! 
Ack, hvad den blixten var gruflig och stor! 
Nå, kära syskon, så visst jag är ärlig, 
så tror jag det osar allren af mitt flor!" 

Iphigenie berättar för dem, att orsaken till hennes melan- 
koli är en faslig dröm,, som hon haft. En af pastorskorna 
utropar: 

"En dröm? Ack, säg oss den, högvördigsta prostinna!" 
En annan: 

"Ja, säg! jag alltid har på drömmar noga märkt!" 
Iphigenie svarar: 

"Min kan man knappt i drömmarboken finna. 

Och knappt i all magi, som oss Egypten lär, 

den var dock något ungefär så här:" 



115 

Hvarefter Envallssoii, för att, som jag misstänker, än en 
gång, liksom han gjort förut, få imitera Thorilds stil, låter 
Iphigenie med mycken affektation utbrista: 

"Blixtar kring himlar och jord, ur afgrunden rytande spöken, 
jordskalf, blekgula bloss och af rättsplatser och token! 
Lyktgubbar, gastar och troll, och lejon, som tjutande rasa, 
klagoskri, hämnande svärd, brott, lönmord, nödrop och fasa! 
Färgade dolkar i blod, ruiner och rämnade grafvar, 
lik och skuggor med horn, i kedjor skramlande slafvar, 
furier, medusor, sirener, nattugglor, monstrer, Cerberer! 
Väpnade härar till strids, och flottor af skepp och galärer. 
Sköflade tempel och slott med gudarnas ramlade stöder, 
död öfver syster och bror, och mord på båd* fader och 

moder! . . ." 

Hvarefter hon i några kupletter på olika glada melodier 
berättar, huruledes hon blef gastkramad och nypt. Plötsligt 
underrättas hon, att konung Thoas nalkas. Hon svarar föga 
vördnadsfullt: 

"Hvad vill den där barbaren Thoast 
Jag af hans sällskap platt ej roas! . . ." 

Thoas, spelad af komikern Berg, inträder skälfvande af 
rädsla, därför att, efter hvad han omtalar, 

"mitt lif ju hotadt är, som ödet mig förkunnar! 

En spåkärng mig så kraftigt sad', 
att om jag minsta nåd åt någon främling unnar, 

skall hans försköning bli min död." 

Och fortsätter på Stånddrabantsmarschens melodi: 

"Dag och natt 
svag och matt 
grymt jag bäfvar, 
om blott en katt 



116 

mig vill göra något spratt! 
Minsta gny- 
kan mig bry 
att jag sväfvar 

liksom en hamn och till skogen vill fly!" 

En hop tartarer inkomma och ge tillkänna, att de till- 
fångatagit två greker, hvilka Thoas förklarar, att han vill 
offra åt gudarna. Det anställes en björndans och annan balett, 
och kören sjunger: 

"Hur våra knifvar ska' gå i svang! 
Fläng, fläng! läng, tång, plang! tireli-titten-tang! 

De bägge fångarna, som äro Orestes och Pylades, spelade 
af Louis Deland och Lars Hjortsberg, bortföras därefter i 
festlig procession sittande i ett par skottkärror. 

Andra akten föreställer ett fängelse, där Orestes och Pyla- 
des äro inspärrade. De tala om sin vänskap: 

"Vårt vänskapsband sig sammanknöt 

i våra barndomspjäxor! 

Med mig du ofta smörgås böt 

i skoln vid våra läxor. 

Och sedan ständigt dag för dag, 

blott jag och du, och du och jag, 

vi följts i sorger och behag. 

Ack, min Orest! Ack, min Pylad! 

Med dig att dö hvad jag är glad!" 

Emellertid kommer en tempelpräst och sliter Pylades från 
Orestes, hvilken då går och lägger sig att sofva på en tält- 
säng midt på scenen, under det han sjunger några strofer 
på vaggvisan "Tussa lulla litet barn . . ." Sedan han insom- 
nat, komma från alla håll inrusande furier i skepnad af brand- 
vakter, polisbetjänter, åkare och månglerskor, m. m., hvilka 
uppföra en hexbalett med kör, hvarunder de slå Orestes, som 
gallskriker. Slutligen uppstiger ur jorden Klytemnestra i 
svepning, med armen i band samt plåsterlappar i ansiktet. 
Orestes utropar: "Ett spöke?... aj! min mor!" och kören 
infaller: 



117 

"Så låtom oss då 
med ormar slå 
den mördaren brun och blå!" 

Klytemnestra och furierna försvinna, och Iphigenie in- 
träder. Syskonen igenkänna icke hvarandra. Orestes berät- 
tar nyheter för henne, om hur Agamemnon mördades af sin 
gemål Klytemnestra och hennes älskare Egistes, och hur 
Orestes slog ihjäl sin mor för att hämnas fadern. Iphigenie 
vill nu skrifva några bref hem och afskicka dem med Orestes, 
som hon beslutat rädda undan Thoas. Orestes vill emellertid 
dö och rädda Pylades. I en dråplig duett på Marlboroughvi- 
sans melodi, däri de barnsligt gråtande snyfta fram orden, 
täfla de om att låta offra sig: 

"Det offer, hvarpå de lura . . . 
Ptupterup, ptupterup, ptupterura! . . . 
Det offer, hvarpå de lura, 
min bror, det skall bli jag! 

— Nej, bror! det skall bli jag! 

— Nej, bror! det skall bli jag! 

Sitt altar skola de skura . . . 
Ptupterup, ptupterup, ptupterura! . . . 
Sitt altar skola de skura 
blott med min blod i dag! 
Blott med min blod i dag 
att mätta sitt behag! 

Låt dem få göra sitt korum . . . 
Tranteri, trantera, tranterorum! . . . 
Låt dem få göra sitt korum 
för mig i alla fall! 
För mig i alla fall! 
den festen snart är all. 

Jag sen vid gudarnas forum . . . 
Tranteri, trantera, tranterorum. . . . 
Jag sen vid gudarnas forum 
Apollo anklaga skall." 



118 

Orestes förklarar för Iphigenie, att han stannar för att 
dö, och att Pylades skall resa med hennes bref till Elektra. 
Pylades får brefvet, men funderar på någon list för att rädda 
Orestes undan offerdöden. 

Tredje akten börjar med en procession af prästinnorna 
med Orestes emellan sig. Offerknifven bäres på ett hyende 
och lägges på altaret. Iphigenie fattar den och sjunger på 
melodien "dansa nalle vig och ledig" ur "Tillfälle gör tjuf- 
ven": 

"Usle främling! helgade lagar 
kräfva blod till vårt tidsfördrif. 
Himlens vrede offret behagar, 
lyd med vördnad och kyss denna knif !" 

Men då hon höjer armen, känner hon den bli lamslagen 
och kan icke utföra offringen. Orestes klagar, att detta lik- 
nar mordet på hans syster Iphigenie i Auliden. Stor igen- 
känningsscen, hvarvid prästinnorna dansa menuett. Thoas in- 
kommer i raseri öfver att den ene främlingen flytt och vill 
döda alla, men i samma stund kommer Pylades med en flock 
greker och befriar dem. Thoas får begifva sig i väg, och Ore- 
stes skänker sin syster åt Pylades. 

"Fast en smula kärlighet 
ej finns i tragedin, 
man den bättre skatta vet 
i parodin." 

Hvarefter alla de spelande hänvände sig till publiken i 
följande slutkör: 

"Mina herrar! allt vårt hopp 
en större lön ej vet, 
än då ni täcks offra opp 
en smula kärlighet!" 

Fylld som den var af kupletter på kända melo- 
dier och slagdängor, väckte pjäsen ett oerhördt jubel 



119 

och kvarstod på de Kungliga teatrarnas spellista i 
trettiotre år. Denna Envallssonska verkligt roliga 
parodi har dessutom den stora förtjänsten att vara 
alldeles fri från de Hallmanska travesteringarnas 
råhet. 

Den glade lustspelsförfattarens och verskonstnä- 
rens lefnadsförhållanden blefvo efter den Stenborg- 
ska teaterns stängning alltmer bekymmersamma, och 
slutligen drabbades han af den stora olyckan att 
blifva blind. I djupaste misär afled den beklagans- 
värde mannen 1806. 



Den författare, som vi sett under hela 1790-talet 
behärska scenen, och som fortsatte detta långt in 
på det nya seklet, var August von Kotzebue. Han 
var född i Weimar den 3 maj 1761 och son till ett 
hertigligt legationsråd, skref vers redan vid sex års 
ålder, och var från sitt tionde år en trägen teater- 
besökare. Hans stora intresse för teatern visar sig 
äfven därigenom, att han, då han studerade juridik 
vid universitetet i Jena, där inrättade en amatör- 
teater. 1781 kom han till S:t Petersburg såsom se- 
kreterare åt generalguvernören och hofteaterdirek- 
tören von Bawr, adlades 1785 och utnämndes till 
president i Estlands guvernementsmagistrat. Vid 
den tiden började han göra sig ett namn genom en 
mängd dramer och romaner. Bland de senare be- 
höfver jag endast erinra om den mest beryktade: 
"Ortenbergska familjens lidanden", som i en god 



120 

svensk tolkning af Gabriel Eurén utkom i två delar 
1793 och 1794, och om li vilken man i själfva Stock- 
holmsposten läste en utomordentligt berömmande 
recension. Romanen är en blandning af gråtmild 
känslosamhet och tvetydig moral och kostade det 
dåtida släktet otaliga tårar. Många af de senare 
skådespelens typer påträffar man här. Bramanskan 
Welly till exempel, naturens dotter, som gör allt 
livad hennes hjärta inger henne, faller hvem som 
helst om halsen och vill gifta sig med hvar och en, 
är påtagligen förebilden till Gurli uti ''Indianer ne i 
England". 

1798 — 1800 tjänstgjorde Kotzebue såsom "hof tea- 
terdiktare" i Wien, men trifdes icke i Tyskland utan 
återvände till Ryssland. Af okänd anledning blef 
han emellertid häktad vid gränsen och släpad till 
Sibirien, men frigafs efter fyra månader. Kejsar 
Paul gaf honom det vackra Utländska kronogodset 
Worrohiill i skadeersättning och utnämnde honom 
till direktör för den tyska hof teater truppen i S:t 
Petersburg med lysande lönevillkor. Efter kejsarens 
död begärde han sitt afsked och flyttade till Wei- 
mar, där han snart blef oense med Goethe, hvilken 
han häftigt anföll i en af honom utgifven tidskrift, 
där han äfven i ryskt intresse oförskräckt predikade 
hat mot Napoleon. Till lön härför fick han af kej- 
sar Alexander titel af ryskt statsråd och blef efter 
Napoleons fall rysk generalkonsul i Königsberg. 
1816 anställdes han som statsråd i utrikesdeparte- 
mentet i S:t Petersburg. Redan följande år fick han 
tillstånd att med bibehållen lön af femtontusen ru- 
bel återvända till sitt fädernesland med villkor, att 



121 

han månatligen till tsaren insände redogörelser öfver 
det politiska tillståndet i Tyskland och Frankrike. 
Han betraktades därför såsom rysk spion, och då 
han i sin veckotidskrift bittert förhånade den tyska 
ungdomens frihetssträfvanden, blef han af en svär- 
niare bland Jenastudenterna medelst en dolkstöt mör- 
dad i Mannheim den 23 mars 1819. Man visar där 




August von Kotzebue. Efter porträtt af Aufer. 



ännu den plats, hvarest denne fantast utanför Kot- 
zebues boning dödade sig själf, sedan han på knä 
tackat Gud för att hans gärning lyckats. 

Såsom produktiv teaterförfattare söker Kotzebue 
inom den nyare litteraturen sin like. En utomor- 
dentlig uppfinningsrikedom, en flytande dialog, en 
fullkomlig kännedom om scenen och dess fordringar. 



122 

en anmärkningsvärd ledighet i hopflätandet af in- 
trigen, en flödande kvickhet, godt lynne och en be- 
undransvärd förmåga att skapa tacksamma roller 
utmärker honom på detta område. Hans stående 
tema var naturens och känslans rätt gentemot so- 
ciala skrankor, sedvänjor och auktoritet. Utan tvif- 
vel var Kotzebue en mycket stor begåfning, kan- 
hända den största teatraliska talang, som Tyskland 
någonsin frambragt, säger Johannes Scherr, och i 
samma anda yttrar sig Gustaf Ljunggren, men hans 
falska sentimentalitet, effektsökeri och lösliga moral, 
som höljer sig i prunkande förklädnad och begagnar 
sig af ihåliga floskler, äro svåra fel, och han har 
såsom människa och skriftställare klart och tydligt 
visat, att talangen behöfver karaktärens underlag 
för att skapa något stort och varaktigt. Lika öfver- 
skattade som Kotzebues dramer på sin tid voro, lika 
spårlöst försvunna från scenen äro de i våra dagar. 
Af hans tvåhundranitton dramatiska alster har i 
Sverige uppförts icke mindre än halfva antalet, och 
många af dem ha i Stockholm gifvits hundra gån- 
ger och därutöfver. Flitiga öfversättare af hans 
pjäser voro aktören Björn, expeditionssekreteraren 
Gabriel Eurén och litteratören Mårten Alten. 

Till hans mest omtyckta pjäser hörde "Z>e okände 
eller "Verldsförakt och ånger", dram i fem akter, som 
från 1791 till 1836 gick etthundratio gånger öfver sce- 
nen. Den var af Björn lokaliserad till Värmdön så- 
som "det enda ställe nära Stockholm, där man sna- 
rast kan lefva okänd", efter hvad han yttrar i sitt 
företal. Hufvudrollen, den okända ångrande syn- 
derskan Amalia spelades af Fredrika Löf, till hvars 



bästa uppgifter den räknades. Öfriga betydande 
roller inneliades vid första uppsättningen af Char- 
lotte Neuman, grefvinnan; de Broen, grefven; Björn, 
Stålfelt; Waltman, inspektor Krusenberg; och Ahl- 
gren, baron Wärnlijelm, "major vid arméens flotta, 
riddare af Svärdsorden och franska du Mériteorden, 
bär tillika Svenska tapperhetstecknet en collier", 
såsom det hette på affischen. Skådespelet är bättre 
än sitt rykte, och Stockholmsposten skref på sin tid, 
att denna "förträffliga dram — ehuru fritt den blif- 
vit öfversatt — har ej kunnat undgå att gifva ett 
stort begrepp om denne auktors snille". Hans fem- 
aktsdram "Brodertvisten'' är äfven rik på gripande 
och stämningsfulla scener. Det var i den pjäsen 
Anne-Sofle Frodelius gjorde en så ypperlig fru Gri- 
ponia, den ene broderns intriganta hushållerska, och 
Schylander en icke mindre utmärkt Etterbom, den 
listige och förslagne advokaten, under det att de 
Broen och Uttini spelade de bägge bröderna och 
den unga Jeannette Wässelius en förtjusande Lotta. 
I början af 1800-talet var det ganska få pjäser, 
som kunde täfla om publikens gunst med den Kotze- 
bueska riddardramen ''Johanna af Montfaucon", ro- 
mantiserad historiemålning från det fjortonde år- 
hundradet. Stycket hvimlar af strider och öfver- 
rumplingar, bortröfvade och återfunna barn, falska 
vänner, ihjälslagna men åter lefvande hjältar, dolda 
skatter, eremiter och dylikt. Det fattas sålunda 
hvarken lysande ögonfägnad eller gripande scener, 
men det hela tynges af ett alltför vidlyftigt orerande, 
hvilket lär ha gifvit Schiller anledning att yttra: 
"Tro mig, jag tycker mycket om stycket, om bara 



124 

inte orden funnes där!" Förträfflig i titelrollen var 
Maria Franck, med mycken kraft i sitt spel, och 
säges ha sett vacker och ståtlig ut, klädd i sin riddar- 
rustning i sista akten. Såsom den gamle elake och 
listige räfven Guntram påstås Schylander också ha 
varit utmärkt. 

Den förnämsta af alla de Kotzebueska dramerna 
var väl ändå ''Korsfararne'\ som i Stockholm gick 
öfver etthundrafyrtio gånger. Dess stora dragnings- 
kraft på publiken förklaras af dess verkliga inne- 
boende värde, dess ståtliga scenerier och praktfulla 
utstyrsel. Teatern föreställer korsfararnas läger 
framför Nicea år 1097, med tält, vapengrupper, kors- 
banér, stormstegar, katapulter, murbräckor, o. s. v. 
På afstånd synas stadens halfmåneprydda torn och 
tinnar, under det i förgrunden en mängd riddare i 
lysande rustningar äro gruppvis sysselsatta med tär- 
ningsspel, schack eller dryckjom. Under striderna 
mot Saracenerna har styckets hjälte, den ädle Rudolf 
von Eichenhorst försvunnit, och man har sörjt honom 
såsom död, men han kommer nu tillbaka ur fången- 
skapen hos sultanen, befriad genom påflige legatens 
bemedling. Han mötes i lägret af underrättelsen att 
hans trolofvade, Emma von Falkenstein, lämnat sitt 
fäderneslott och begifvit sig bort, ingen vet hvart. 
Hon har emellertid, kvald af oro för Rudolfs skull, 
förklädd till pilgrim begifvit sig till korsfararlägret. 
Där får hon höra talas om Rudolfs död och besluter 
bli nunna. Abbedissan Celestina i det närbelägna 
"Gästfria systrarnas kloster", hvilken en gång burit 
namnet Johanna von Nordeck, har på den tiden svek- 
fullt öfvergifvits af Emmas far och njuter nu af att 



i 



125 

få hämnas på dottern. Rudolf har emellertid i ädel 
strid för att rädda en skön saracenska, dotter till en 
emir, sårats och blir i klostret förbunden af Emma. 
De igenkänna hvarandra, och hon kastar sig i hans 
armar, men öfverraskas af abbedissan, som i helig 




Scenbild nr "Korsfararne". I Leipzigupplagan 1803 af 
Kotzebues "Neue Schauspiele". 



fasa skiljer dem åt. Portvakterskan understödjer 
dock deras flykt och leder dem bort genom en under- 
jordisk gång. Men styckets onde ande, riddar Kuno, 
klostrets beskyddare, har besatt gången, och allt är 
förloradt. Rudolf måste fly, och Emma dömes enligt 
klosterlagarna att lefvande inmuras i en nisch i 



126 

kyrkväggen. Under klockornas dofva klang och 
nunnornas klagande "miserere" sker detta, men i 
sista stunden höres vapenslammer, och Kudolf stor- 
mar klostret med emirens hjälp. I ett ögonblick äro 
nunnorna förjagade, muren nedrifven och den döds- 
dömda befriad. Abbedissan nedkallar himlens för- 
bannelse öfver våldsverkarna, men den påflige lega- 
ten löser Emma från klosterlöftet och ger de älskan- 
de kyrkans välsignelse. Man förstår lätt, att ett så- 
dant stycke skulle i hög grad hänföra den tidens 
publik. I den ränkfulla och grymma abbedissans roll 
firade Johanna af Montfaucons talangfulla framstäl- 
larinna, Maria Franck, nya triumfer, liksom både 
Ulrika Wennerholm och Karolina Kuhlman såsom 
Emma von Falkenstein kunde fägna sig åt salongens 
sympatier. Den ridderlige Kudolf var en eftersträf- 
vansvärd roll för teaterns alla unga älskare, och det 
lysande skådespelet höll repertoaren ända till 1845. 
Dock gafs det icke alltid lika förträffligt. Grefvin- 
nan Charlotte d'Albedyhll, född Wrangel, tillfråga- 
des en gång, då hon sett stycket, utaf teaterns dåva- 
rande andre direktör, öfverstelöjtnant Brelin, hur 
hon funnit detl Hon svarade: "Jag säger om det 
detsamma, som baron Nolcken en gång sa' till den 
fnysande grefve Adam Lewenhaupt, då denne på en 
supé lutade sig öfver Nolckens tallrik och fnysande 
frågade, hvad han åt: "Jo, sa' Nolcken, förut var det 
hafresoppa, men nu vete fan hvad det är!" 

En bland Kotzebues pjäser, hvilken ej hann ett så 
stort antal föreställningar som dessa, men hvilken 
dock hör till hans allra bästa arbeten, är f emakts- 
dramen "Redlighetens seger öfver förtalet", i våra 



127 

dagar kanske mest bekant därför, att den gafs samma 
afton Arsenalsteatern brann ned. Intrigen i detta 
stycke är särdeles förträffligt planerad och väl ge- 
nomförd, och åskådarnas intresse vidmakthålles hela 
tiden genom de skickligt utarbetade scenerna och den 
lifliga dialogen. Den 1797 från trycket utgifna 
Eurénska öfversättningen af pjäsen har på titelbla- 
det en af Mårten Heland graverad scen ur femte 




Titelvinjett till Leipzigupplagan af Kotzebues 
"Die Verläiimder". 

akten, där man ser ministern klädd i nattrock stå 
vid bordet, på hvilket den oskyldigt anklagade, rätt- 
sinnige Morlands beslagtagna papper ligga brutna. 
Vid bordet stå äfven den lömske bakdantaren All- 
brand, ministerns handsekreterare, och hans afslö- 
jare, den ädle lord Sidney. Denna Helands vinjett är 
en trogen kopia af den, som pryder en samma år ut- 
gifven tysk upplaga af Kotzebues skådespel. 



128 

Bland Kotzebues lustspel, som hos oss nådde hun- 
drade representationen, märkes först och främst 
" Konstmakar en'\ en verkligt rolig treaktare, som 
borde kunna ses med nöje ännu i våra dagar. För- 
fattaren skildrar en ung vildhjärna till baron och 
hans många lustiga påhitt för att träffa föremålet 
för sin ömma låga. Bland annat klär han ut sig till 
hårfrisörsbiträde och kommer under förevändning 
att mästarn blifvit sjuk. Dennes slutliga ankomst er- 
inrar ovillkorligen om Bazils entré under sånglektio- 
nen i "Barberaren i Sevilla". Vidare uppträder han 
som gammal soldat, som försmådd älskarinna till sin 
blifvande svärmors åldrige friare, som en puckel- 
ryggig kypare, och den ena galna situationen aflöser 
den andra. Vidare ha vi "Grefvarne Klingsberg", 
där far och son äro hvarandras rivaler i åtskilliga 
kärleksintriger, som med stor framgång gafs 1805 och 
bibehöll sig på spellistan ännu 1862, och "Villerval- 
lan", som visserligen numera försvunnit från de 
offentliga scenerna, ehuru den gafs på Ladugårds- 
landsteatern ett par gånger så sent som 1894, men 
ännu med mycken fördel ges på sällskapsteatern, där 
de många glada rollerna äro särdeles omtyckta inom 
societeten, och där de muntra upptågen skänka åskå- 
darna en ogemen förlustelse. 

Kotzebues stora betydelse ligger däri, att han fri- 
gjort sig från pseudoklassiciteten och följt det fria 
dramats teknik. Han har öfverallt, i Frankrike, 
England, Italien, ja, till och med i sitt eget fädernes- 
land beredt väg för Schiller och Goethe. 



129 

Den talangfullaste af Kotzebues svenska efterföl- 
jare var otvifvelaktigt skalden Karl Johan Linde- 
gren, hvars första, mycket omtyckta pjäser redan 
1795, såsom vi ofvan sett, upptogos på Dramatiska 
teatern. I början af 1800-talet gåfvos ytterligare icke 
mindre än fyra nya stycken af honom. ''General Eld- 
hjelm'', komedi i tre akter, har visserligen en högst 
obetydlig handling, men däremot ytterst tacksamma 
roller och kvarstod på Kungliga teaterns repertoar 
ända till 1836. Den gamle generalen, först spelad af 
de Broen, sedan af Hjortsberg, bor i Stockholm med 
sin hustru (Maria Franck). I deras hus vistas hans 
systerdotter Lovisa (Karolina Deland), hvilken både 
den råe, svärjande fyllbulten, landtrådet Vinfelt (An- 
ders Lundberg) och den franskpladdrande fj asken, 
kammar junkaren von Klang (Louis Deland och se- 
dermera Per Sevelin), önska erhålla till hustru. Hon 
älskar emellertid Fredrik, generalens naturlige, se- 
dermera adopterade son (Åbergsson), och de unga få 
slutligen hvarandra. Det är alltsammans. De sär- 
deles väl karaktäriserade figurerna underhålla dock 
publikens intresse, både den godmodige, råbarkade 
generalen och den bornerade Vinfelt samt framför 
alla generalskans släkting, den gamla härsklystna, 
grälsjuka tant Vivica, ypperligt framställd af fru 
Morman, till hvars egentliga genre sådana roller 
hörde. Ebba Jeannette Morman ingick 1788 såsom 
nittonårig flicka ett kortvarigt, olyckligt äktenskap 
med en notarie Brolin och tog efter skilsmässan på 
grund af sina sceniska anlag engagemang vid Dra- 
matiska teatern hösten 1791. I likhet med Björn, 
Schylander och andra af den Kungliga teaterns per- 
Svenska teatern, II. 9 



130 

sonal uppträdde hon dock samtidigt under ett par år 
hos Stenborg, där hon bland annat utförde grefvin- 
nans roll i "Figaros bröllop". Bäst var hon emeller- 
tid i tolkningen af behagsjuka, nedriga karaktärer, 
giftblanderskor, hustyranner, o. s. v. I tredje delen 
af von Zeipels roman "Seton" beskrifves hon såsom 
"lång och mager, med långlagdt ansikte, spetsig haka 
och svartbruna ögon, i hvilka en dyster eld brann. 
På kindknotorna tycktes det gulbleka skinnet sitta 
liksom fastsmetadt. Hennes utseende svarade således 
fullkomligt till hennes genre, som uteslutande var 
den diaboliska." Detta porträtt hänför sig utan tvif- 
vel till hennes sista lefnadsår, då lungsot starkt an- 
gripit henne. Vid aktören Schylander var hon efter 
hans hustrus död fäst med ömma band och blef enligt 
Dahlgrens Anteckningar på sin dödsbädd vigd vid 
honom i augusti 1802. Egendomligt nog kallas hon 
dock i personförteckningen till den redan i början af 
1801 tryckta pjäsen "Abbe de l'Epée" för fru Schy- 
lander. Hon dog i oktober 1802. En alldeles förträff- 
lig efterträderska såsom tant Vivica fick hon i Anne- 
Sofie Frodelius, till hvars bästa skapelser den hörde. 
Lindegrens öfriga pjäser voro fyraaktskomedien 
''Lycksökaren'', hvars fyndigt hopkomna, rätt roliga 
scener och sentimentala moral hade mycket stor 
framgång, spelad af Hjortsberg, Schylander, Lund- 
berg, Uttini, Maria Franck och Louise Eemy, m. fl., 
ehuru värdet ligger helt och hållet i dialogen, ty 
någon egentlig intrig finnes här lika litet som i det 
föregående stycket; femaktsdramen "Kärlek och 
hemsjuka", en alldeles för långt utdragen historia 
om en engelsman, hvilken gått i svensk tjänst som 



131 

öfversie och här förälskat sig i en kommerserådinnas 
vackra dotter, men slites mellan kärleken till henne 
och fäderneslandet, hvarvid den förra slutligen hem- 
bär segern; samt en spännande komedi: "Doktor Pe- 
tit eller operationen", med Hjortsberg i titelrollen, ett 
af författarens bästa arbeten med konsekvent genom- 
förda karaktärer, ledig och kvick dialog samt en följd 
af roliga situationer. Scenen är förlagd till Frankrike. 
Presidenten Lamoignon är lifsfarligt sjuk på grund 
af en halsböld. Två tillkallade Parisläkare förklara 
honom förlorad, och hans enda hopp är, att den be- 
römde doktor Petit måtte operera honom, mot hvilket 
dock de båda andra läkarna protestera i fakultetens 
namn. Hela huset styres af presidentens elaka 
syster, på hvars tillskyndan presidenten kört bort en 
gammal trädgårdsmästare, som brutit benet, och af- 
skedat sin sekreterare, som älskar och älskas tillbaka 
af hans dotter Klara. Innan Petit vill företaga ope- 
rationen, för hvars lyckliga utgång han ansvarar, 
fordrar han, att trädgårdsmästaren pensioneras och 
att sekreteraren tages till nåder igen samt får gifta 
sig med Klara. Slutligen ger presidenten vika, och 
med orden: "Soli deo gloria! Bort med kvinnfolken! 
Kom närmare, go' herrar! Nu skär jag er, herr pre- 
sident!" närmar sig Petit honom och ridån faller. I 
skådespelet "Skyddsängeln", som första gången upp- 
fördes i Göteborg den 26 april 1808, men först i juli 
samma år i Stockholm på Djurgårdsteatern, visar 
han äfven stor teknisk färdighet, ehuru det öfverflö- 
dar af både psykologiska och fysiologiska orimlighe- 
ter. Stycket spelar i Neapel och framställer en följd 
af nervretande situationer med gift, dolkar, pistol- 



132 

skott, röfvare, hemliga gångar, mord, syner och 
uppenbarelser. I Stockholm gafs det senast 1832, 
men fortlefde med mycket bifall i landsorten ännu 
på 1840-talet. Lindegren ökade den popularitet han 
vann såsom dramatiker genom en mängd visor, dels 
dryckessånger, dels sentimentala känsloutgjutelser, 
hvilka slcgo så an på den stora massan, att han en 
tid betraktades såsom en af Sveriges yppersta dik- 
tare. Men till följd af sitt oordentliga lefverne för- 
föll han mycket snart både till sin inre och sin yttre 
människa. 1801 måste han afskedas från sin 1796 
efter Kexél erhållna anställning såsom sekreterare 
vid Kungliga teatern, och sina sista lefnadsår till- 
bragte han för det mesta på gäldstugan, där han 
också afled 1815. 



Under de återstående åren af Gustaf IV Adolfs 
regering uppfördes på Kungliga teatern endast tre 
nya svenska original, af hvilka ett genast gjorde 
fiasko: " Af venty råren" af Bluhm. Lika liten fram- 
gång rönte Adlerbeths tragedi 'Vhelonid", som kunde 
ges endast tre gånger, troligen beroende på versens 
sträfhet och handlingens beskaffenhet. Kleon, Spar- 
tas konung och Kelonids man (Widerberg), har drif- 
vit i landsflykt sin svärfader, konung Leonidas (Ahl- 
gren). Denne återkommer emellertid, kallad af 
Seston (Åbergsson), Kleons forne medtäflare om Ke- 
lonid (Maria Franck). Kleon drar ut i striden, men 
besegras genom Sestons förräderi och dömes till dö- 



133 

den trots Kelonids böner. Seston, som fått Leonidas' 
bifall till sitt giftermål med Kelonid, föreslår henne 
detta för priset af Kleons frihet, hvilket hon dock 
med afsky förkastar. Hon besluter offra sitt lif för 
att rädda sin makes, samt begär af Seston uppskof 
med sitt svar och att några ögonblick få tala med 
sin man i den mausolé, där han blifvit inspärrad, 
hvilket beviljas. I femte akten nedstiger Kelonid 
med en brinnande lampa i handen till Kleon, som hon 
lyckas öfvertala att för hennes och barnens räddning, 
höljd i hennes slöja, passera förbi vakten, försäk- 
rande, att ingen fara hotar henne själf. Då Seston 
icke inom utsatt tid hör af Kelonid, hvilken han fått 
veta redan lämnat grafven, går han dit för att mörda 
Kleon. I samma stund han kommer tillbaka från 
mordgärningen, återför vakten denne, som under 
flykten blifvit gripen. Det befinnes då, att han i 
mörkret af misstag mördat Kelonid. Allmän fasa. 
Leonidas frigifver Kleon, men denne rycker svärdet 
ur sin makas kropp och dödar sig själf. 

Adlerbeth var på sin tid en af vårt lands förnäm- 
sta dramatiska skalder i den franska smaken. Jag 
erinrar om tragedien ''Ingiald lllråda'\ om operan 
'Vora och Alonzo'\ om hans öfversättningar af Vol- 
taires "Oedipe'' och Racines "Iphigenie", hvilka ge- 
nom hans fria behandling och införandet af kören 
blifvit till väsentlig grad hans egna verk. Odödlig 
förtjänst har han, "mannen med romarsinnet", för- 
värfvat sig genom sina förträffliga metriska öfver- 
sättningar af Virgilius, Horatius och Ovidius. 

Den 4 juni 1803, således endast ett par månader 
efter sedan Adlerbeths stycke skådat rampens ljus. 



134 

uppfördes Leopolds femaktstragedi "Virginia". Ke- 
dan 1802, då den utkommit på trycket, skref Leopold 
till en af sina vänner, att han utgifvit en tragedi "af 
mindre värde än Oden", och tillade, att "den stora 
gustavianska andan har försvunnit från tidehvarf- 
vet, litteraturen och i synnerhet från mitt hufvud". 




Karl Gustaf af Leopold. Efter gravyr af A. U. Berndes. 

I strängt dramatiskt hänseende anses dock den senare 
tragedien obestridligen kunna mäta sig med den 
förra. Den behandlar den romerske historieskrif- 
varen Titus Livius' berättelse om den högsinnade 
medborgaren Virginius, som dödar sin dotter för att 
rädda hennes kvinnliga ära undan decemviren Ap- 
pius Claudius' förföljelse. Stycket är väl planlag dt, 
innehåller vackra verser och har flera sublima och 
rörande scener, men man känner ändå icke det verk- 



» 



135 

liga lefvande lifvet pulsera i alla dessa akademiskt 
svarfvade tirader. Leopold, som i andra afseenden 
tog intryck af den nyare tyska poesien, förblef i sin 
dramatik trogen de sekelgamla franska mönstren, 
och fast han ägde flera förutsättningar för drama- 
tiskt författarskap, utgöra dock hans tragedier den 
del af hans diktning, som utan tvifvel besitter den 
minsta lifskraften, ehuru, såsom Tegnér yttrade året 
efter hans död, "herrarna af den gamla observansen 
envisades med att just häri anse honom klassisk". 
"Virginia" vann beundran äfven hos det unga släk- 
tet, och såsom författare till "Oden" och "Virginia" 
blef Leopold kallad den svenske Euripides. Bägge 
dessa tragedier betraktades, i trots af att Lessings, 
Goethes och Schillers mästerverk redan tillkommit, 
såsom vår sorgespelsdiktnings yppersta alster, något 
som visar, att vi på detta område voro märkligt efter- 
blifna. 

Liksom "Oden" fick äfven "Virginia" ett förträff- 
ligt utförande. I synnerhet glänste Maria Franck i 
titelrollen, hvilken hon återgaf lika mästerligt som 
hon förut spelat Tilda i "Oden". "Man klappade sig 
händerna fördärfvade", skref den tjuguettårige 
Esaias Tegnér, hvilken då såsom filosofie magister 
vistades i Stockholm, "alla aktörerna spelade ovan- 
ligt väl, den ende Hjortsberg undantagen, som ej pas- 
sade i Sicinii roll". Han berömmer äfven det "gu- 
domligt tragiska af katastrofen". Stycket bibehöll 
sig ändå icke länge på scenen. Den 30 oktober hade 
det uppförts tre gånger, och andre direktören Nord- 
forss skref då till Leopold och föreslog honom att för- 
korta detsamma trettio å fyrtio minuter, så att man 



186 

kunde ge en efterpjäs "af nog vidd, att den kunde 
locka mängden", ty, tillägger han, teaterns plikt är 
väl att ge dylika pjäser, men utan förlust. De tre 
representationerna hade sålunda icke lämnat något 
fördelaktigt resultat. Samma bref ger äfven upp- 
lysning om dåtida författarhonorar. Nordforss skrif- 
ver, att Leopolds andel af de tre representationerna 
utgjorde 120 rdr 16 sk., hvadan 130 rdr af det ackor- 
derade arfvodet återstod. När stycket efter fler- 
årig hvila återupptogs 1821 med Sara Strömstedt i 
titelrollen, hade författaren vidtagit betydliga för- 
ändringar. I synnerhet var femte akten nästan helt 
och hållet omarbetad, och tragedien mottogs då med 
långt större bifall än nu var fallet. 



Af Frankrikes författare representerades Moliére 
genom ''Läkaren mot sin vilja", som gick en gång, 
"Den girigé", som nådde tre uppföranden, och "De 
löjliga preciöserna'\ som med Hjortsberg såsom Mas- 
carille hade större framgång. Af Voltaire, som förr 
regerat enväldigt på den svenska scenen likaväl som 
på den franska, gafs endast "Mahomet eller Fana- 
tismen'' i en utmärkt öfversättning af Valerius elfva 
gånger och "Semiramis" i Anders Karlsson af Kull- 
bergs lika förtjänstfulla tolkning. Den uppnådde 
dock ej mer än fyra föreställningar, och det i trots 
af att publikens favorit Fredrika Löf utförde titelrol- 
len alldeles briljant. I synnerhet beundrades det 
verkligt kungliga majestät hon förstod att inlägga 



137 

i sitt spel. Hennes sköna, grekiskt formade ansikte 
och välljudande organ bidrogo äfven att skänka pu- 
bliken ett intryck, som oemotståndligt hänförde. 
Men — smaken hade blifvit en annan. Numera hyl- 
lades Sébastien Mercier, som revolterade mot det 
pseudoklassiska franska dramat och yrkade på en 
natursann afspegling af det lefvande borgerliga sam- 
hället, och hans dramer "V estindiefararen'' och "Ö/- 
verlöparen'' voro särdeles omtyckta. Pigault-Lebrun 
vann publikens erkännande genom flera af sina lust- 
spel och vådeviller, af hvilka till exempel "Charla- 
tanerne'' med Hjortsberg i den ansträngande hufvud- 
rollen gafs nittio gånger. Vid styckets uppförande i 
Göteborg ett par år senare inträffade en stor skan- 
dal. Åtskilliga af stadens garnisonsofficerare hade 
blifvit uppretade af en i pjäsen förekommande ku- 
plett: 

"Den tappre krigarn, nöjets vän, 
går stolt och rak och grann i friden, 
fast Gud vet, hvar historien 
får rätt på hans bedrift i striden . . ." 

Då komedien fjorton dagar därefter gafs för an- 
dra gången, infunno sig de förtörnade militärerna 
talrikt i salongen och försökte genom hvisslingar 
och hyssningar öfverrösta kuplettsångaren. Men 
den öfriga publiken fordrade att få höra visan, och 
det fingo de äfven, ehuru under fortsatt larm och 
oväsen. Efter spektaklets slut samlade sig de ursin- 
niga martissönerna och öfverföllo flera af borger- 
skapet, hvarvid äfven åtskilliga damer blefvo för- 
fördelade. Dagen därpå begaf sig en deputation af 



138 

borgare upp till platsmajoren och fordrade, att till- 
dragelsen skulle inrapporteras till höga vederbö- 
rande i Stockholm. Så skedde också med det resul- 
tat, att de värst komprometterade officerarna genast 
måste taga afsked. Pigault-Lebrun eller Pigault 
de FEpinoy, som han egentligen hette, var äfven 
författare till "Skomakaren i Damas", hvilken med 
Hjortsberg i titelrollen och Schylander såsom sko- 
makarhustrun gick öfver femtio gånger, och "Den 
lilla matrosen", som länge hörde till Stockholmarnas 
favoritpjäser. Samma framgång rönte Joseph Mar- 
sollier med sina skådespel och opera-comiquer, till 
hvilka Dalayrac komponerat sina tjusande melodier, 
såsom "Camilla eller Det underjordiska hvalfvet", 
"Nina", "Savoyardgossarne" , "De hegge arrestan- 
terne", "Persiska slafvinnan", "Gubben i bergsbyg- 
den" och "Leheman eller Fängelsetornet i Neustadt". 
Äfven Bouilly, den lyckade textförfattaren till Che- 
rubinis "Vattendrag ar en" och Beethovens "Fidelio" 
samt en mängd af dåtida operetter såsom "Intrigen i 
fönstren" och "Målaren och modellerna", hade rätt 
mycken tur med sina historiska skådespel: "Descar- 
tes", som för första gången gafs 1802 till förmån för 
Eleonora Säfström, och "Abbe de FEpée", som en af 
våra memoarförfattare från den tiden anser vara 
"en verkligen mycket intressant pjäs". Den handlar 
om, att abbén, hvilken, som bekant, i Paris upprät- 
tade ett institut för döf stumma, där upptar en sådan 
gosse, hvilken man anträffat på gatan. Han börjar 
snart misstänka, att denne, som hvarken vet sitt 
namn eller födelseort, måste tillhöra en förnäm släkt 
och beger sig ut på vandring med gossen för att 



139 

lösa denna gåta. De ankomma slutligen, i pjäsens 
början, till Toulouse, där gossen genast igenkänner 
sitt fädernehem, hvilket fordom ägts af den numera 
aflidne grefve d'Harencour. Gossens morbror och 
förmyndare, den nedrige Darlemont, har bemäktigat 
sig hans egendom under påstående, att grefvens unge 
son redan var död. Emellertid har Darlemont en 
son, S:t Alme, som älskar en syster till advokaten 
Franval. Just till denne senare vänder sig abbén 
för att med lagens hjälp af slö ja bedragaren. Fran- 
val vill nog vara abbén till tjänst, men önskar på 
samma gång skona fadern till sin vän och blifvande 
svåger. Konflikten löses därigenom, att Darlemont, 
efter långvarig kamp med sig själf, och sedan bevi- 
sen hopat sig emot honom, slutligen ger vika, då 
sonen hotar att annars döda sig själf. Han erkän- 
ner den unge Jules såsom grefve d'Harencour och 
återger honom hans rättmätiga egendom, hvarefter 
de bägge älskande förenas. Det hela är en sentimen- 
tal anrättning i tidens smak utan någon karaktärs- 
utveckling. Skurken är skurk alltigenom, och de 
goda äro änglar utan vank och lyte. Skådespelet 
slog ofantligt an och gafs från premiären i januari 
1801 mer än sextio gånger. Titelrollen spelades för- 
träffligt af Andreas Widerberg, styckets öfversättare, 
och den förtjusande Karolina Deland var alldeles 
ypperlig såsom den döf stumme gossen. Den nedrige 
morbrodern framställdes af Anders Lundberg, S:t 
Alme af Åbergsson, Franval af Ahlgren, hans syster 
af den unga aktrisen Hedvig Lagerqvist och hans 
mor af Ebba Morman. Tre betjänttyper utfördes 
af Schylander, Uttini och Berg. 



140 

I början af 1800-talet hittade man på att för de 
parisiska bulevardteatrarna sammanskrifva en med 
grofva effekter utrustad folklig dram i den känslo- 
starka riktningen, hvilken försågs med korta musik- 
stycken bestämda att understryka vissa händelser, 
en persons inträde på scenen eller bortgång däri- 
från, en hemlighetsfull scen och dylikt. Innehållet 
i dessa så kallade melodramer var byggdt på nästan 
oförändrade grundvalar. Händelsen tilldrar sig mel- 
lan fyra huf vudpersoner : en tyrann, befläckad af 
alla möjliga laster och passioner; styckets hjältinna, 
en ung kvinna, prydd med alla upptänkliga dygder 
och de mest älskvärda och intressanta egenskaper; 
en ung älskare, som är kär i den olyckliga kvinnan, 
och slutligen en enfaldig stackare, som skall locka 
publiken till skratt midt under tårarna. Tyrannen 
förföljer sitt offer, som lider outsägliga kval, men 
då hennes förtviflan och fasa nått höjdpunkten, kom- 
mer i det rätta ögonblicket riddaren för att befria 
henne och på hennes förtryckare ta en ryslig hämnd 
med hjälp af den komiske figuren, som alltid ställer 
sig på de förtrycktas sida, i synnerhet då de få öfver- 
taget. Styckets innehåll var alltid lika rörande som 
moraliskt och undergick inga andra förändringar 
än dem, som betingades af omständigheterna och de 
uppträdandes sociala ställning. Hjältinnan tillhörde 
än borgarståndet, än var hon prinsessa. Tyrannen 
var ibland en grym och blodtörstig furste, ibland en 
med en spetsig filthatt prydd röfvarhöfding, som 
vandrade omkring i trattformade stöflar och med en 
hel arsenal i bältet. Hvad komikern beträffar, var 
han alltid enfaldig, ofta pultron, någon gång stor- 



141 

ätare eller ägde samtidigt dessa olika egenskaper. 
Dialogen i dessa litteraturalster var i öfverensstäm- 
melse med innehållet. I de tragiska scenerna hördes 
det mest svulstiga patos, späckadt af moraliska lef- 
nadsregler med ett aldrig sinande förråd af de 
vackraste adjektiv, i de komiska förekom hvar dag- 
ligheten och plattheten oftare än kvickheten. 




Guilbert de Pixérécoiirt. 



Under fyrtio år behärskade dessa melodramer 
bulevar dteatrarna och utgjorde publikens förtjus- 
ning. En bland de förnämsta författarna inom denna 
genre var Merciers efterföljare Guilbert de Pixéré- 
court, bland hvars arbeten många blefvo ryktbara 
och gällde såsom typer inom sin art. Åtskilliga af 
dem letade sig väg till oss och blefvo äfven här sär- 
deles omtyckta, såsom "Coelina'\ som gafs fyrtio gån- 



142 

ger, ''Grefven af Casielir sjuttiofyra gånger, "Två 
männers hustru'' tjugusex gånger, ''Mohrerne i Spa- 
nien" fyrtio gånger, "Prins Tekeli", som gafs på 
Djurgårdsteatern trettiotvå gånger, samt "Polska 
grufvan" och "Kuluff", hvilka dock blefvo uppförda 




Karl Fredrik Berg- såsom Crispin medicus. 

först i slutet af 1809, och om hvilka vi få tillfälle att 
tala längre fram. 

En fransk treaktskomedi, som skänkte den tidens 
publik högtider af skratt, var den gamla af Hau- 
teroche skrifna "Crispin médecin", för hvilken Lud- 
vig XIV hade en alldeles särskild förkärlek. Det 
var den enda han ville åhöra, då han var bekymrad, 
illamående eller vid dåligt lynne, om man får tro 



143 

hans samtida. Redan i slutet af 1760-talet roade den 
under namn af "Doktor Truls" åskådarna på teat- 
rarna i Bergstrahlska huset och vid Järntorget. 
Den uppfördes sedan på Eriksbergsteatern och, be- 
nämnd "Doktor Crispin", på Munkbroteatern. I mars 
1800 togs den upp på den kungliga scenen i en ny 
öfversättning af Widerberg kallad "Crispin medicus'* 
och gafs där under årens lopp närmare hundra gån- 
ger. I synnerhet den ypperlige komikern Karl Fred- 
rik Berg firade i titelrollen verkliga triumfer. In- 
nehållet är, att en gammal änkling, Lisidor, friar 
till doktor Mirobolans dotter, hvilken dock älskar 
Lisidors son Géralde. Fadern har doktorns löfte, 
sonen moderns och dessutom kammarjungfrun på sin 
sida. Géralde, som studerar vid akademien, har i 
hemlighet begifvit sig till staden och skickat sin 
dräng Crispin förut för att begära pengar af fadern 
och för att lämna ett bref genom kammarjungfrun 
Lisette till hans hjärtas utvalda. Innan han hinner 
utföra sitt ärende, höres frun nalkas, och han kan 
icke komma undan. Lisette råder honom att lägga 
sig på bordet och föreställa ett lik, som doktorn skall 
dissekera. Gumman tittar på honom och beklagar en 
så ung karls öde. Knappt har frun gått, förrän man 
hör doktorn komma, och Crispin måste åter upp på 
bordet. Doktorn får se det låtsade liket och frågar 
Lisette om det. Hon ljuger ihop en historia, och då 
doktorn finner kroppen ännu helt varm, vill han 
tvärt skära upp honom. Lisette lyckas emellertid 
lura honom ut ur rummet. Just som Crispin vill 
skynda bort, knackar det ånyo på dörren, men nu 
nekar han absolut att än en gång lägga sig på bor- 



144 

det. Lisette ikläder honom därför en doktors dräkt 
och går att öppna. In träder en sockenskolmästare, 
som vill bli älskad af en ungmö, och Crispin ordine- 
rar honom en dosis piller. Därefter kommer en flicka 
för att fråga honom, hur hon skall kunna få igen en 
liten hund, som hennes matmor förlorat. Hon får 
också piller att ta in. Slutligen råkar han ut för dok- 
torn själf, som vill inhämta sin ämbetsbroders råd i 
fråga om en patient. Crispin, som icke kan komma 
undan honom, ordinerar till doktorns stora förundran 
piller åt honom också. Slutligen kommer Lisidor, 
igenkänner Crispin, allt blir förklaradt och slutar 
på bästa sätt. Sedan pjäsen spelats i flera år, nöd- 
gades man en afton på grund af ett hastigt påkom- 
met sjukdomsfall utesluta älskarinnans roll, och sen 
dess gafs pjäsen alltid utan henne, något som nog 
icke så lätt låter sig göra med hvilken komedi som 
helst. 

Hvad de tyska författarna angår, torde för den 
tiden i allmänhet gälla, hvad som helt ironiskt an- 
fördes i månadsskriften "Carolina", hvilken utgafs i 
Lund: "Hvarken Emilia Galotti eller Miss Sara 
Sampson eller Clavigo, Stella eller Dyveke får man 
se på vår smakfulla skådeplats. Herr von Kotzebue, 
den ömme, den starke, den människokännande herr 
von Kotzebue, se det är vår ledstjärna i smakens 
värld. Fritt må afunden kalla hans flesta pjäser för 
skenfagra foster af yrslan, hvilka äro utan sannolik- 
het i händelserna, utan människokännedom i karak- 
tärerna, af ett tomt, ett tröttsamt ordsvall och ska- 
kande hjärtat med några vilda drag. Vi skola veta 
att värdera detta, tyvärr, annorstädes så obilligt be- 



145 

dömda snille." Goethe var visserligen bekant genom 
sin "Werther" här liksom i det öfriga Europa, men 
lians dramatik var för oss lika okänd som Sehillers, 
och det är öf verhufvud taget först genom f osf oristerna 
som dessa skaldekonstens heroer blifva kända i Sve- 
rige. Ett karakteristiskt exempel på underlig oför- 
ståelse lämnar biskop Bjurbäeks 1821 utkomna öfver- 
sättning af Sehillers "Kabale und Liebe", där det i 
första akten säges: "Den unge baronen kommer ifrån 
det med en klädesborste: all olycka öfver spelman- 
nen." (Der junge Baron bringfs mit eineni Wischer 
hinaus . . .). "Kabal och kärlek'\ som först 1833 gafs 
i Stockholm, uppfördes redan 1802 i Göteborg af Le- 
wenhagen-Åbergssonska sällskapet, men kunde ej 
gifvas mer än en gång. Utvecklingen blef åskådarna 
för pinsam och katastrofen för uttänjdt ohygglig. 

Samma år gjorde en annan tysk författare med 
mera framgång sitt inträde på den göteborgska sce- 
nen. Det var den store mästaren inom skådespelar- 
konsten, Iffland, med sin treaktsdram "Förmynda- 
ren", som dock aldrig nådde hufvudstaden. Däremot 
gafs året förut i Stockholm på Kungliga teatern ett 
annat af hans stycken, "Bröllops g åfvan'\ skådespel 
i fem akter, som gjorde stor lycka och uppfördes 
några och sextio gånger. Liksom hans andra styc- 
ken skildrar det med mycken sanning scener ur me- 
delklassens lif, och karaktärerna tyckas gripna ur 
verkligheten. Pjäsen fick ett förträffligt utförande. 
Hofrådet och hans hustru spelades af Lundberg och 
Maria Franck, deras barn af Åbergsson och Karolina 
Deland, och hofrådets bror, kommissarien Wallman 
med de korthuggna replikerna, alldeles utmärkt af 
Svenska teatern, II. 10 



146 

Hjortsberg. Detsamma kunde man säga om Wider- 
berg, styckets öfversättare, såsom den ädle Darner, 
Ebba Morman såsom den sippa mamsell Agata och 
Deland såsom lagman Gripman. Denne kalle egoist, 
som är allt för sig själf och öfvertygad om sin egen 
förtjänst utan förmåga att bedöma andras, som är 
likgiltig för brottet men fruktar vanhedern, spelades 
sedan af Schylander, hvilken lär ha varit utomor- 
dentlig i rollen. Ett skådespel i fem akter af Iffland, 
som väckte rätt mycket bifall, var "Spelaren", hvil- 
ket uppfördes första gången på Djurgårdsteatern i 
juni 1808 och där gafs ett par och tjugu gånger. 

Shakspere, denne "litteraturens skogsmänniska", 
såsom Leopold med Voltaire kallar honom, nådde oss 
tidigare än de tyska klassikerna, tack vare att han 
förelåg i fransk tolkning. Både Ljunggren och Le- 
vertin påpeka hans inflytande på Gustaf den tredje, 
som naturligtvis läst honom i Letourneurs be- 
römda, Ludvig den fjortonde tillägnade öfversätt- 
ning. Bland mycket annat äro spökscenerna i "Gu- 
staf Vasa" i detalj kalkerade på "Richard III". Men 
uppförd på Stockholms teatrar blef den store britten 
först under Karl XIV Johans tid. Om hur dåtidens 
franskbildade svenskar uppfattade Shaksperes tra- 
gedier kan man få en föreställning genom Zibets 
bref från Paris 1784 till Gustaf den tredje. Han 
skrifver på franska efter en representation af "Kung 
Lear": Jag var chockerad för att icke säga skan- 
daliserad af denna bisarra blandning af det löjliga 
med det patetiska, af tragedi, idyll och dårhus, af 
osannolika karaktärer och händelser. Oaktadt Bri- 
zards talang och makalösa utseende, oaktadt det in- 



147 

tresse, som figurens rang, ålder och olyckor borde 
uppväcka, kunde jag icke låta bli att skratta." Och 
då han kort därefter fått se premiären af "Macbeth'\ 
anser han denna tragedi för en andra del af "Kung 
Lear". Han berättar, att första akten blef lifligt 
applåderad, men att mummel sedermera förekom 
oftare än applåder, och skrifver slutligen: "Om man 
på detta sätt fortsätter att från scenen förvisa all 
nobless och anständighet, skulle det icke förvåna 
mig, om jag en vacker dag på Operan finge se Jupi- 
ter berusa sig. Mars slåss på en marknad och Venus 
göra något ändå värre." 

Märkvärdigt nog uppenbarade sig Shakspere i 
svenska landsorten långt innan han framträdde i 
hufvudstaden. I mina anteckningar om Gustaf III:s 
teater omtalas, huruledes den Seuerlingska truppen 
redan 1776 för första gången gaf ''Romeo och Julia" 
på Norrköpings teater, att detta skådespel 1781 upp- 
fördes i Göteborg under herr von Blancs direktion, 
och att "Hamlet" 1787 gick öfver samma scen i 
Andreas Widerbergs gestalt. Att Shakspere redan 
då spelades i Göteborg berodde utan tvifvel på, att 
engelskt inflytande länge gjort sig gällande i den 
stora handelsstaden vid Göta älfs mynning. 

Men om Shakspere den tiden förvägrades hem- 
ortsrätt på Stockholmsscenen, blef en hans landsman, 
Richard Cumberland, så mycket välkomnare med sin 
femaktsdram "Juden", som väl icke tillhör den en- 
gelska teaterns bästa alster, men dock utmärker sig 
genom ypperliga scener, kraftig karaktärsteckning 
och verklig kvickhet. I titelrollen, juden Schewa, 
firade Lars Hjortsberg genom sin förträffliga upp- 



148 

fattning och återgifvande af denna egendomliga ka- 
raktär en af sina varaktigaste triumfer, liksom äfven 
Louis Deland, lifligt hyllades såsom Jabal, judens ut- 
svultne men alltid lika muntre och munvige betjänt. 
Då man besinnar, att pjäsen gick öfver hundra gån- 
ger, att publiken grät af rörelse, och att judarna i 



1^ 

fl 



Lars Hjortsberg såsom Juden. 

Stockholm, hänförda af Hjortsbergs mästerliga spel, 
skänkte honom en gulddosa fylld med dukater, kan 
man förstå, hur hans konstnärsskap under årens lopp 
mer och mer utvecklat sig, och hvilken stor skåde- 
spelare han redan nu hade blifvit i den borgerliga 
dramen och lustspelet. Med en förvånande natur- 
sanning förmådde han uttrycka hjärtats alla lidelser 



149 

af sorg och glädje, ömhet och harm, sällhet och för- 
tviflan, hvilka, på samma gång replikerna bröto 
fram öfver hans läppar, återspeglades i hans blick 
och anletsdrag. 

Sålunda gestaltar sig i korta drag den kungliga 
svenska talscenens utveckling under slutet af sjut- 
ton- och början af aderton-hundratalet. Det pseudo- 
klassiska dramat är på väg att gå under. Man söker 
mer och mer frigöra sig från de tre enheternas tryc- 
kande tvång, från tidens, rummets och handlingens 
enheter, och äfven innehållet förändrar karaktär. 
Antikens hjältar försvinna, det tredje ståndet fram- 
träder på scenen liksom i staten. Man ser nu den 
harneskprydde riddarens gestalt vid skön jungfruns 
sida skrida fram öfver tiljorna lik en medeltida 
drömsyn, omgifven af sagans trollska skimmer, och 
romantikens drama börjar sitt segertåg öfver Euro- 
pas scener. 



På sångscenen gaf man alltjämt de stora operorna 
af Gluck, Naumann, Sacchini, m. fl. ehuru rätt spar- 
samt. Så hade ''Iphigenie uti Auliden" vid reprisen 
1802 i flera år varit försvunnen från repertoaren. 
Musiken till denna mästerliga lyriska tragedi inta- 
ger visserligen icke första rummet bland den odöd- 
lige Glucks förträffliga arbeten, men har dock med 
skäl ända från dess första framträdande på scenen 
utgjort alla kännares förtjusning och mottogs åter 
med det största bifall af publiken. Kritiken tyckte 



150 

emellertid, att orkestern kunde ha nyanserat bättre, 
och att solisterna i allmänhet sjöngo för långsamt. 
Till och med Karsten förebråddes att en och annan 
gång ha glömt den lågande häftigheten hos den ka- 
raktär han framställde och tagit "ett steg ned till en 
vq,nlig älskares langurösa expression". Man kinkade 




Christoph Willibald Gluck. 

äfven på balettmästaren och tyckte, att figuranternas 
dans saknade hvarje uttryck. "Ser man ej nästan 
alltid på teatern gudar och vallhjon, väder och floder, 
hjältar och barn, prinsessor och pigor, greker och 
barbarer, otaheiter och svenskar dansa på ett och 
samma sätf? Blir icke denna monotoni, detta länge 
sedda och alltid återsedda slutligen rätt ledsamt I Är 
det icke möjligt att äfven i denna konst ha uppfin- 



151 

ning och låta smaken ge omväxling och kolorit åt 
det som framställesi Skulle icke en kompositör i 
konsten med kännedom om historien, om äldre och 
nyare nationers seder och bruk vid deras gudstjän- 
ster, fester, kämpalekar och danser, med något be- 
grepp om skulptur och teckning, kunna göra teater- 




Herr och fru Casagli dansande ett pas de deiix i första akten 
af operan "Iphigenie" 1802. 



dansen intressant och för åskådaren bilda taflor lika 
instruktiva som pittoreska och förnöj ande f Man 
längtade tydligen redan då, liksom hundra år senare, 
efter en danskonstens renässans. Kören tycks dock 
under årens lopp ha allra mest försämrats. Den 
sjöng icke alltid i takt och alldeles för ofta falskt. 
Dessutom deltog den icke alls i det, som tilldrog sig 



152 

på scenen. Dess medlemmar hade, liksom ännu i dag 
koristerna på teatrarna i Italien, blickarna endast 
riktade på kapellmästarens taktpinne eller på åskå- 
darna i salongen och frågade föga efter, om hjälten 
eller hjältinnan eller kanske bådadera vredo sig i 
dödskval framför deras fötter. Kritiken råder t. ex. 
de herrar och damer af kören, som omgifva fru Miil- 
ler i den af henne så mästerligt spelta tredje akten 
af ''Iphigenie'\ att skaffa sig något begrepp om det, 
som föregår omkring dem, "och icke genom en ani- 
malisk liknöjdhet, en dödlik brist på deltagande, för- 
därfva den illusion aktrisens lifliga spel väcker". 
Man började nu äfven offentligen fordra en öfverens- 
stämmelse i kostymen med den tid och det folk, där 
handlingen föreställes tilldraga sig, något som onek- 
ligen höjer illusionen och ökar kännarens nöje. Efter 
hundra år ha vi omsider hunnit så långt, att den 
manliga dräkten numera oftast är alldeles riktig. 
Den kvinnliga däremot är fortfarande lika ofta orik- 
tig, beroende på aktrisens fåfänga eller obenägenhet 
att vika från dagens mod, parad med vederbörandes 
artiga eftergifvenhet. 

Den 29 januari 1801 uppfördes för första gången 
"Renaud", opera i tre akter med musik af kapell- 
mästaren Hseffner och baletter af Terrade. Titel- 
rollen sjöngs af Karsten, den syriska prinsessan Ar- 
mide, hans älskade, af kapellmästarens fru, född Ger- 
trud Forselius, och hennes fader Hidraot af den kalle 
och stele men med en förträfflig röst begåfvade bas- 
sångaren Savenius. Maria Franck sjöng amasonen 
Antiope, och Jeannette Wässelius, Ulrika Wenner- 
holm och Anne-Sofie Frodelius hade mindre partier. 



153 

För öfrigt uppträdde asiatiska konungar, saracen- 
ska höfdingar, furier, nöjen och lekar. Operan gjor- 
de emellertid ingen lycka, och den tidens milda kritik 
jäfvade icke allmänhetens omdöme. Den påpekade 
den själlösa musikens brister, hvilken man påstod 
täflade i obehag med de hårda harmonierna. 




Kristian Haeffner. 

Kristian Haeffner var född i Kur-Hessen 1759. 
Han var musikdirektör vid flera teatrar i Tyskland 
och anställdes 1780 såsom organist vid Tyska kyrkan 
i Stockholm. Följande år biträdde han kapellmästa- 
ren Naumann vid inöfningen af "Cora och Alonzo'* 
och blef 1783 sångmästare vid Operan. 1794 erhöll 
han fullmakt såsom kapellmästare. 1787 gifte han 
sig med den framstående skådespelerskan Gertrud 



154 

Forselius, från hvilken han skildes 1807, och dog 
1833. Hseffner var ett original, på äldre dagar en 
liten gubbe med en krans af grått krusigt hår, lifliga 
ögon, platt näsa, bred mun och talade med ström- 
forsens häftighet en barbarisk rotvälska af neder- 
'saxiska och svenska. Inom teatern och Musikaliska 
akademien var han ett ständigt föremål för begab- 
beri och missaktning. Man gjorde sig lustig öfver 
hans häftighet och hans rotvälska, hvaröfver han 
blef ännu mera rasande. "Agtriseback", "ferpannete 
pyke" lät det då. Med hela kapellet låg han i be- 
ständigt gräl, han tåldes af ingen, och det berätta- 
des, att de berömda valdthornisterna Steinmiiller en 
gång så handgripligen tillrättavisat honom, att han 
blef sängliggande. Han måste skicka efter dåva- 
rande konsertmästaren Du Puy för att be honom au; 
föra. Du Puy, som kände till historien, sporde del- 
tagande efter hvad som fattades honom. "Jack er 
ferpannet schuck, jack tror jack fått schlag", sa' 
Haeffner. "Många!" frågade Du Puy med en ironisk 
min. 

Hans intolerans mot alla nyare kompositörer, så- 
som Weber, Rossini, m. fl. var otrolig. Hans påstå- 
ende var ständigt: "Entel, Kluck und Pack (Hsen- 
del, Gluck och Bach) er Kut Fater, Kut Sohn und 
ten Helge Ante i musikken, resten er pare tynge!" 
För det allmänna lugnets skull måste han slutligen 
aflägsnas. Han kom då, 1808, till Uppsala såsom di- 
rector musices, och med honom började den akade- 
miska musiken en ny tideräkning. Hans företrä- 
dare, en gammal f. d. lif drabant vid namn Leijel, 
spelade en erbarmlig fiol, och de, som hört det aka- 



155 

demiska kapellet under hans anförande visste, att 
Hans Järtas svartmålning af musiken vid prins Gu- 
stafs födelse, då han försvarade de anklagade i den 
beryktade musikprocessen, var efter naturen. Erik 
Gustaf Geijer skrifver i ett bref till sina föräldrar 
1805 om en konsert, som han föröfrigt högeligen be- 
römmer: "Men Leijel et Comp. var också med, och 
de .skulle kunna skämma bort en konsert för själfva 
änglarna i paradiset." Haefiners ovanskliga heder är 
att ha skapat den svenska studentsången och körer, 
som ännu räknas bland dess dyrbaraste skatter. 
Jag behöfver endast erinra om "Under Sveas baner", 
"Vikingasäten" och "Låt dina portar upp", och han 
har dessutom den förtjänsten att ha gifvit rätta kla- 
ven till våra gamla folkvisors uppteckning. Lika 
missaktad som gubben var i Stockholm, lika allmänt 
aktad och afhållen var han i Uppsala. Hans fel voro 
sådana som ungdomen lätt förlåter, hans egenskaper 
sådana som den lätt älskar. Han lefde med en stor 
familj i en glad fattigdom, säger Geijer, och var i 
alla lifvets förhållanden en god man. 1833 ristades 
på en åt honom upprest minnesvård å Uppsala kyr- 
kogård: "I svenska toner lefver främlingens minne." 
Förutom iscensättandet af Hseffners opera syssel- 
satte man sig på sångscenen med att fortfarande 
göra åtskilliga repriser på de från den inköpta Sten- 
borgska teatern kända succéspjäserna. Sålunda gafs 
bland annat den uppsluppna operacomiquen ''Nun- 
norna eller Besökelseklostref ett sjuttiotal gånger. 
Likaså Envallssons ''Colin och Babef och "Mor Bobis 
bröllop'' med Schylander i sin gamla glansroll, mor 
Bobi. Åt samme författares "Krcnfogdarne" förlä- 



156 

nade Hjortsberg ett nytt och långt lif. Hans öfver- 
dådigt roliga Polykarpus blef en af hans mest be- 
römda roller. Hans högdragna ämbetsmannamin, 
med hvilken han sökte tygla den enfaldige bondho- 
pen, var ovärderlig liksom hans muntra förtrolig- 
het och nedlåtande sätt mot fader Ambrosius, när 




Lars Hjortsberg såsom Polykarpus. 

han begär den rike traktörens dotter till äkta, och 
slutligen hans roliga åtbörder under ruset. Oför- 
glömmeligt för den som skådat det lär i synnerhet 
ha varit hans sätt att krafla sig in på scenen genom 
dörren till värdshusbyggningen. Först såg man ett 
finger stickas ut och omkring dörrposten, så ett till 
och så småningom de öfriga, hvaref ter han med en 



157 

slingerbult raglade in genom dörröppningen och 
klamrade sig fast vid hiisgafveln. Där stod han kvar 
en lång stund och brottades mot väggen under de 
mest löjliga försök att komma därifrån, allt medan 
han sjöng den kända visan: 

"Hej! det vinet smakte godt, pirum, 

men jag tror jag rus har fått 
cum colleri perse pirum, 
pirum nostrum parium 
cum colleri duridarium." o. s. v. 

Slutligen ramlade han omkulj under trädet, i 
hvilket hans medbroder blifvit upphissad i gungan. 
Den där tiden, då det icke var någon skam att be- 
rusa sig, icke ens inom de högre sällskapskretsarna, 
och man jämt såg druckna personer både inomhus och 
på gatorna, hade publiken ofantligt mycket roligare 
åt dessa befängda upptåg än hvad den kanske skulle 
ha i våra dagar, och med Hjortsberg såsom Polykar- 
pus gick pjäsen på Kungliga teatern ytterligare 
öfver hundra gånger. Den gamla älskvärda, glad- 
lynta folklifsbilden ''Tillfälle gör tjufven'\ som sedan 
1788 stått på Munkbroteaterns spellista och där gif- 
vits femtiotvå gånger, rönte en ännu större fram- 
gång på de Kungliga teatrarnas tiljor, då dess lif- 
liga scener våren 1802 ånyo framfördes i rampljuset. 
1859 hade den hunnit gifvas närmare hundrafemtio 
gånger och återupptogs vid Operans sekularfest 
1882. Pjäsen gafs ursprungligen af hofvets damer 
och herrar på Ulriksdals slott 1783, vid hvilket till- 
fälle Karl Mikael Bellman sammanskref och utförde 
den rolige Marktschrejerns roll, en figur som han 



158 

ånyo använde i det af honom till firandet af Gustaf 
IV Adolfs födelsedag 1794 författade och af hofvet 
spelade divertissemanget '' Mantals skrif ningen". På 
Kungliga teatern utfördes rollen af Hjortsberg, som 




Lars Hjortsberg såsom Marktschrejern. 

var särdeles lustig i sin lilla scen och sjöng sina ku- 
pletter till publikens nöje: 

"Fifat, flfat charmante Margret! 
Schene Spillewerk unt schene Karitet!" 

Hjortsbergs röst var visserligen beslöjad och icke 
utan ett slags näsljud, men hans ypperliga sätt att 
säga kupletterna ersatte hvad som saknades i röstens 
klang. 



159 

''Ariadne vä Naxos", som redan 178o gafs hos Sten- 
borg, denna melodram i en akt, till hvilken Georg 
Benda af den berömda skådespelerskan Brändes in- 
spirerats att skrifva en utsökt musik, återupptogs 
1802 med Karolina Deland i titelrollen och Ceder- 
holm såsom Teseus, hvilka spelade sina roller till 
åskådarnas fulla belåtenhet. 

Äfven flera nyheter sattes upp, som vunno publi- 
kens bevågenhet, såsom tvåaktsoperetten ''Gubben i 
bergsbygden'' med Andreas Widerberg i titelrollen 
och Deland som den enfaldige drängen Zozo. Den 
är ett af dessa gamla sångspel, som lefver kvar i 
minnet ännu i våra dagar, tack vare Dalayraes le- 
kande musik. Likaledes de glada enaktarna "Poeten 
i sitt hus" med musik af Bruni, "Operakomiken" med 
musik af Della Maria och "De begge arrestanterne" 
med musik af Dalayrac, där Karolina Deland i den 
kvinnliga hufvudrollen lär ha varit mer än vanligt 
intagande. Till "Torparen", med Widerberg i titel- 
rollen, och den mycket populära "Ondsinta hustrun" 
med Karolina Deland, eller Kuhlman, som hon då 
kallade sig, var musiken komponerad af Bernhard 
Struwe, en af Harmoniska sällskapets verksammaste 
medlemmar. Han var född i Stockholm, studerade 
musik i Wien och blef vid sin återkomst till Sverige 
organist vid Tyska kyrkan i Norrköping, hvarifrån 
han sedan flyttade till Stockholm, där han dog 1826. 
Ett större musikverk blef också uppfördt på Arse- 
nalsteatern nämligen "Vattendragaren" , Cherubinis 
underbara skapelse, med den härliga uvertyren, som 
i skönhet söker sin like, den öfver all beskrifning 
förtjusande sextetten, soldatkörerna i andra akten 



I6d 

och den stora ensemblen i tredje. Operan med Wider- 
berg såsom Mikeli blef en af publikens favoritpjä- 
ser och har ända till våra dagar bibehållit sig på 
repertoaren. En af den italienske komponisten Fer- 
dinando Paers numera föråldrade fyrtionio operor. 




Luigi Cherubini. Efter gravyr af Sirotkin. 



"Sargines'\ heroisk komedi med sång i fyra akter, 
af samma innehåll som Monvels på Munkbroteatern 
med Dalayracs musik gifna skådespel, uppfördes i 
ny bearbetning och med balett af Deland. Det effekt- 
fulla, grant uppsatta stycket vann nu större bifall 
än hos Stenborg och gick nära fyrtio gånger i olika 
repriser. Konung Filip August spelades af Ceder- 



161 

holin, Sargines af Lindström, hans far af sedermera 
sångmästaren vid Operan Stieler, som hade en präk- 
tig basröst, men var omöjlig såsom skådespelare, och 
Sophie af Jeannette Wässelius. 

Först tisdagen den 18 januari 1803 klockan sex 
på aftonen gafs ånyo en ny stor opera, "Anakreon 
på Samos" i tre akter, briljant öfversatt från fran- 
skan af Valerius med musik af Grétry och baletter 
af Terrade. Den uppfördes med anledning af drott- 
ningens kyrktagning såsom galaspektakel, som be- 
vistades af konungen, drottningen, hertigen och her- 
tiginnan af Södermanland samt engelske prinsen Vil- 
helm Fredrik, hertigens af Glocester son, för hvilken 
konungen fattat mycken vänskap och inbjudit att 
tillbringa vintern i Stockholm. Konungens på Sa- 
mos parti sjöngs af Karsten, hans dotter af Fran- 
ciska Stading och den sextioårige skalden Anakreon 
af Stenborg. Den var bland de sista roller han kre- 
erade på den kungliga scenen, och han hade till mön- 
sterbild för den gamle skalden valt sin åldrige vän, 
den frejdade annalisten Karl Kristofer Gjörwell, 
hvilken blef mycket smickrad öfver imitationen. In- 
trycket af operan förhöjdes af Terrades granna ba- 
letter, där Apollo utfördes af Ludovico Casagli, Terp- 
sikore af Hedvig Hjortsberg, Venus af Kristina 
Åbergsson, född Hallongren, Kärleken, Bacchus och 
Pan af Filippo Taglioni, Bautain och Louis Deland. 
Innehållet är i största korthet, att prinsessan med en 
skön yngling inlåtit sig i en hemlig förbindelse, hvars 
följd är en liten änglalik gosse, som också förekom- 
mer i pjäsen. Hennes far, tyrannen, rasar häröfver 
och hotar att döda dem alla tre, men försonas omsi- 
Svenska teatern, II. 11 



162 

der genom Anakreons bemödanden. Såsom exempel 
på Valerius' förträffliga tolkning vill jag anföra föl- 
jande rader. Då tyrannen ber skalden förtro honom 
sin vishetslära får han till svar: 

"Jag bryter glädjens ros, som för mig blomstrar än, 
af forna Ijufva dar jag ofta minnet njuter. 
Jag bäfvar ej för framtiden, 
men jag för henne ögat sluter. 
Jag vördar snillets rätt och tänkarns högre vett, 

men, för min del, jag tror de föga båta. 
Jag ser ej likars fel, och om jag dem har sett, 
så skyndar jag att dem förlåta. 
För afund, raseri och harm 
jag aldrig än har öppnat denna barm. 

Men all den känsloeld, som kärleken bereder, 

ack! i mitt hjärta jag den bär! 

Min envåldsherre nöjet är, 
naturen är den gud Anakreon tillbeder. 

Emellan njutning och begär 
jag drömmer bort det lif mig gudarna beskära. 

— Nu känner du min vishetslära. 

Operan blef emellertid uppförd endast denna enda 
gång. Konungen, hvars olyckliga fixa idéer allt mer 
fått makt öfver hans inskränkta omdömesförmåga 
och oerhörda högmod, fann sig i sin ömtålighet om 
den konungsliga värdighetens helgd högeligen föro- 
lämpad af någonting så otillständigt som att på 
en kunglig scen, inför hela hofvet låta en prinsessa, 
vore det också i urtiden och på Samos, befinna sig 
i en dylik situation, och han fann sig föranlåten 
att för de närvarande excellenserna och medlem- 
marna af diplomatiska kåren betyga sitt missnöje 



163 

och göra en ursäkt för sin teaterdirektörs bristande 
smak och omdöme. För att ytterligare markera sitt 
misshag lät han inkalla en ny fransk teatertrupp 
till Stockholm, förflyttade baron Hamilton till chef 
för densamma och lät Edelcrantz sköta den svenska 




Karl Kristofer Gjörwell. Efter gravyr af J. Cardon. 



scenen med dåvarande major Nordforss såsom andre 
direktör för Operan och öfverstelöjtnant Karl Bre- 
lin för talscenen. "Anakreon på Samos" var emel- 
lertid den sista nya stora opera, som i den kungens 
tid uppfördes här hemma. 

Torsdagen den 14 juli 1803 gaf den kort förut 
anlända franska truppen sin första representation 



164 

på Stora operan, och både konungen och hans gemål 
samt änkedrottningen öfvervoro densamma uti de 
griljerade logerna. Man uppförde Dalayracs för- 
tjusande sångdram ''Leon ou Le chäteau de Monte- 
nero". Då konungen inträdde i sin loge, mottogs han 
af hela salongen med starka handklappningar för 
att betyga de närvarandes glädje öfver hans åter- 
vunna hälsa. Fransmännen blefvo ofantligt om- 
tyckta af vår hufvudstadspublik i synnerhet af le 
beau monde, främst af teaterchefen baron Hamil- 
ton, för hvilken ingenting svenskt dugde. Mon- 
sieur Desguillons, vår gamle bekante från Gustaf 
den tredjes dagar, blef entreprenör för sällskapet, 
som räknade flera utmärkta förmågor bland sig. 
Madame Jolivet gjorde formlig furor genom sina 
fioriturer i Boieldieus ''Le calife de Bagdad". Hon 
återvände till Stockholm 1812 och sjöng då några 
gånger mot Du Puy i "Les deux prisonniers". En 
annan förträfflig sångerska var Catherine Angelier, 
vidare madame Ducaire, och herrarna De Lille, An- 
gelier, Lavillette, m. fl. Monsieur Pitou hänförde 
åhörarna i synnerhet såsom den unge älskaren i "Le- 
chäteau de Montenero" och såsom kalifen i Bagdad. 
Då en ung dam af societeten yttrade sin förtjusning 
öfver honom och fann honom vacker, sade dåva- 
rande öfverste Skjöldebrand, när han fick höra talas 
om detta: "Nå, det kan lätt gå öfver. Laga bara, 
att hon får se honom på närmare håll!" 

Den mycket teaterintresserade Klas Livijn skref 
till sin vän Hammarsköld om dem följande omdöme: 
"Med fördomar mot Franska teatern gick jag dit, 
till en del utan dem gick jag därifrån. Onekligen 



165 

liafva fransoserna företräde. De spela enligt natu- 
ren, man skulle tro dem vara i den ställning de spela. 
Så väl, så naturligt sker det. Jag såg en spela spets- 
bof, och han gjorde det på det mest intressanta sätt. 
Jag förstod ej livad orden betydde, men på hvarje 
min såg jag, livad han menade. En annan agerade 
sprätthök lika förträffligt, en annan åter betjänt, 
och det på det mest löjliga sätt i världen. Du bör 
veta, att pjäsen var komisk. — Äfven fruntimmer na 
spelade komiska roller oändligen väl; men i de tra- 
giska, där synes de kommit öfverens med de sven- 
ska att täfla uti att spela galna. De känslofullaste 
grimaser uppväcka en helt och hållet motstridande 
tanke hos mig, ty andra människor hafva af naturen 
blifvit begåfvade med den häftigaste instinkt att 
klappa i händerna vid hvarje känslofull Danviks- 
fukt. Jag vet, att jag inte förstår detta ämne, ty 
jag har inte läst Engels mimik; jag har kanske för- 
vända begrepp rörande framställningssättet, men 
jag söker natur. Jag vet, att jag i den situationen 
ej kunde röra mig på samma sätt. — " 

I sammanhang med detta Livijns yttrande om 
franska truppen torde det ha sitt intresse att an- 
föra, hvad han skrifver till samme vän om framfö- 
randet af Kotzebues berömda "Johanna af Montfau- 
con'' på den svenska scenen: "Jag menar, att du har 
läst denna pjäs af Kotzebue, och jag tror, att du 
snart skall komma att förlika dig med honom. Per- 
sonerna speltes äfven ganska väl, i synnerhet Filip 
af Hjortsberg. Guntram spelades ock utmärkt väl, 
i synnerhet den scenen, hvarest han drar dolken 
och utropar: "stål för guld". Där lyste röf varan- 



166 

förarn fram. Fru Deland, som spelte Hildegard ut- 
märkte sig såväl nu som flera gånger genom sin 
oskyldiga naivité. Du skulle se henne spela, jag är 
alldeles intagen af hennes person i denna forntidens 
dräkt; det språk hon talade, allt tecknade en af 
flyktade tiders oskyldiga flickor, som, fastän de ej 
ägde så många partier och kunde sladdra franska, 
dock gjorde sig älskade genom kvinnans högsta 




Klas Livijn. Efter anonym teckning. 

prydnad, oskulden och ett godt hjärta. Ja, dess 
aktion var så mästerlig, att jag tviflar, om någon i 
Sverige kan jämföras med henne. Men detta kan 
jag ej säga om mamsell Franck, som spelade Jo- 
hanna. En ful figur, en af débaucher fördärfvad 
och utmagrad varelse, steg fram att predika dygd, 
precis som en bock skulle predika återhållsamhet 
och måttlighet i en sädesåker. Och dessutom hvilka 
anf aktningar! Du skulle tro, att hon vore alldeles 



167 

rasande. Förmodligen anfäktade sig hela den svina- 
li jorden, i li vilken Jesus indref djäflarna, ej så fas- 
ligt, ty snedsprång, dängskutt — jag kan ej finna 
några mera passande uttryck — voro så förryckta, 
att jag i hast trodde mig flyttad på Danviken, och 
åskådarna, öfver hvilka en häftig klappningsanda 
nedkom från höjden, kunde just ej heller öfvertyga 
mig om motsatsen. Men, bror, dåningarna de voro 
mästerliga, ty hon föll ihop som en fällknif. Dess- 
utom skulle hon vara sjuklig utaf sig, så det var 
ganska naturligt. 

Vet du, om alla präster i Svea landom öfverflyt- 
tade alla sina fukter, när andan faller på dem, på en 
präst, skulle denne präst ändå ej öfvergå hennes sätt 
att uttrycka sina böner, ty de voro så, att faen själf, 
om han fick se en sådan andäktig läsare, skulle inte, 
om han också hade kontrakt med blodsunderskrift, 
våga att knipa en fattig syndare. Det vore ganska 
väl, om några af våra nya adjunkter ville fara dit 
och lära sig några gester. 

Det sorgliga i Johannas belägenhet verkade så 
starkt på mina känsliga nerver, att jag utbrast i gap- 
skratt. En tre eller fyra röster hördes göra mig säll- 
skap af hjärtans grund; men i en hast grep det heder- 
värda publikum sig an med en applåd. Jag trodde 
det vara en pik och klappade med, men — hvad tror 
du väll — det var rena allvaret; på min ära var det 
inte det. Jo, så går det, när man tänker i fåvitsko. 
Men redan för mycket om mamsell Franck." 

När man läser denna Klas Livijns drastiska be- 
skrifning på Maria Francks berömda framställning 
af Johanna af Montfaucon, kan man förstå, att hon, 



168 

såsom elev af den ryktbare franske skådespelaren 
Monvel, liksom äfven öfriga agerande i de tragiska 
scenerna använde den högtrafvande diktion och det 
starka spelsätt, som fransmännen ännu i dag inom 
tragedien till en viss grad bibehållit, och som äfven 
de tyska skådespelarna af den gamla skolan begag- 
nade. Såsom deras siste framstående representant 
får man väl anse den för några år sedan aflidne tra- 
gikern Adalbert Matkowsky, den siste skådespelaren 
af den moraliska halt, som Kousseau i så kraftiga 
färger skildrade i sitt berömda bref till d'Alembert. 
Alexandrinen var under den gustavianska tiden på 
vår scen erkänd såsom uttryckssättet för det hög- 
stämda och poetiska, och man talade den så, som man 
af fransmännen fått lära sig det. På samma sätt be- 
handlade man sedermera den af alexandrinens 
mästare, Leopold, så omhuldade femfotade jamben. 
Men man betonade ofta nog versmåttet för starkt och 
framhäfde rimmen ända till öfverdrift, hvarigenom 
en oupphörligt återkommande höjning och sänkning 
af rösten, en sjungande entonighet uppkom, som ut- 
tröttade åhörarna. Några af de sceniska artisterna 
gingo då till en motsatt ytterlighet och kastade all- 
deles bort det rytmiska framsägandet af versen. I 
slutet af den period, med hvilken vi här sysselsätta 
oss, lof ordades till exempel Ahlgren, Hjortsberg, 
Schylander, Cederholm och fru Kuhlman för att de 
halkade öfver "de tröttande rimmen" och uttalade 
versen som prosa. Detta felaktiga beröm visar, att 
de öfriga skådespelarna hade för vana att framhålla 
rimmen på bekostnad af sammanhanget och trumfa 
fram versmåttet, så att det slutligen verkade pinsamt 



169 

på publiken. Tragediens hjältar och hjältinnor rörde 
sig icke heller på scenen på vanligt sätt, utan den all- 
deles sträckta öfverkroppen liksom drogs upp ur höf- 
terna med mer eller mindre styfva knän under ett 
långsamt framskridande, hvarvid den fot, som tog 
steget, med en liten stöt sattes i golfvet. När man 
stod stilla, hvilade hela gestalten på den ena foten, 
under det att den andra endast med tåspetsen vid- 
rörde marken. Gesterna voro öfverdrifna, enligt 
nutida begrepp, och råkade vid patetiska utbrott all- 
deles ur jämnvikt. Armarna sågade luften, benen 
skrefvade, och händerna skakades våldsamt. Ham- 
lets visa råd till de agerande voro tydligen alldeles 
okända för den tidens aktörer, och när ändtligen den 
store brittens underbara skådespel uppfördes hos oss, 
uteslöto de första bearbetningarna den lärorika sce- 
nen, såsom saknande intresse för publiken. Dåtida 
tragedier och melodramer både på vers och prosa in- 
bjödo också formligen de uppträdande till ett dylikt 
starkt spelsätt genom de oerhörda skurkstreck man 
där begick mot hvarandra, genom de jämmerfyllda 
klagolåtarna i ett svulstigt språk och de gräsliga 
samvetskvalen i långrandiga monologer. Det omta- 
las också ibland i pressen, huruledes många af våra 
storheter skreko sig hesa redan i tragediernas första 
akter och med möda kunde genomföra sina roller till 
slut. 1799 säger Journalen, då den i en anmälan af 
en nyutkommen pjäs omnämner, att öfversättaren 
bifogat anvisningar för de utförande, huru de böra 
uttala vissa stycken, och att sålunda hufvudrollens 
innehafvarinna, sedan hon vid en föregående replik 
blifvit påmind att deklamera med känsla, nu manas 



170 

att tala med sansning: "Hvar och en, som vet, huru 
svårt det är för våra aktriser att iakttaga den senast 
föreskrifna regeln, skall visst erkänna denna öfver- 
sättarens erinran för i allmänhet både giltig och 
nödig." Det var mot denna onatur i talet vår genia- 
liske de Broen på sin tid ehuru förgäfves inlade 
sin gensaga, då han uppträdde i Leopolds tragedi 
"Oden". En af de främsta skådespelarna från århun- 
dradets början, Gustaf Åbergsson, dref den franska 
skolans maner till det yttersta. Hans tragiska li- 
delsefullhet och svulstighet var svår. I de starka 
scenerna skrek han ut orden, eller också hväste han 
fram dem och rullade med ögonen, men beundrades 
mycket af alla, som hyllade den skolans grundsat- 
ser, och de voro den tiden de allra flesta. Men samme 
man var också samma skolas lärjunge i komedispe- 
landet, det vill säga högst utmärkt. En sådan 
grandseigneur som han har ingen framställt hvar- 
ken förr eller senare, liksom heller ingen öfverträf- 
fat honom såsom Tartuffe. På samma sätt var 
Hjortsberg i högsta måtto förträfflig i den Mo- 
liéreska komedien, bland annat såsom Mascarille i 
"De löjliga preciöserna", "Den girige" och framför 
allt såsom Orgon i "Tartuffe", i hvilka pjäser han 
af Monvel undervisats i det franska spelsättet. Per- 
soner, som sedermera sett samma stycken utföras i 
Paris, försäkrade, att det till och med i detaljerna 
funnos förvånande likheter mellan honom och de 
franska artister, hvilka utförde hans roller, något 
som visar, huru väl de Moliéreska traditionerna be- 
yarats genom århundradena. 

Till den tragiska öfverdriften i spel och tal kom- 



171 

mo äfven de förkonstlingar, livari vissa skådespe- 
lare under årens lopp förirrade sig. 1809 klagar en 
kritiker öfver primadonnans alltför breda uttal, så 
att hon sade tjarlek och hjärta i stället för kärlek 
och hjärta. En af vår scens prydnader under förra 
hälften af 1800-talet, Olof Ulrik Torsslow, försva- 
gade intrycket af sin härliga röst genom det till- 
gjorda sätt, på h vilket han efter en tioårig teater- 
verksamhet började framsäga orden vid de patetiska 
utbrotten i tragedien. Till exempel: 

För fosterlandets väl och för dess gamla lagar 
jag offrat all min kraft i nätter som i dagar. 

Här fördubblade han konsonanten g i rimorden 
och lade tonvikten på sista stafvelsen, så att det blef 
laggår och daggar. Dessutom uttalade han i all- 
mänhet vokalen a i ett mycket högt tonläge. Dessa 
hans maner öfverskyldes naturligtvis af framställ- 
ningens stora förtjänster i öfrigt, genom livars sju- 
dande värma och stormande kraft han ovillkorligen 
ryckte den stora publiken med sig, om han än stötte 
en och annan estetisk finsmakare för hufvudet. Men 
han fick efterapare, som under årtionden fortplan- 
tade detta konstlade sätt att tala, utan att äga hans 
geni, och då blef det mindre njutbart. Många bland 
oss äldre minnas nog ännu från ungdomstiden med 
ett småleende, hur det talades och agerades på lands- 
ortsscenen, när de dåtida tragedierna och melodra- 
merna framfördes efter de traditioner dessa skåde- 
spelare hade från "den stora tiden". Och för mina 
öron ljuda ännu efter m^r än fyrtio år Nils Almlöfs 
sätt att framsäga några rader i en af Edvard Bäck- 



172 

ströms enaktare, där han utförde den ålderstigne 
Gustaf Vasa: 

"Och landet blef fritt, 
ty hvar gjorde sitt, 
och ingen var rädd hos herr Gösta!" 

De två första raderna började han i vanlig ton, 
men åkte mot slutet af dem upp i hög diskant. Den 
sista raden däremot fördes småningom nedåt i den 
djupaste bas. Och han ansågs ändå ha modifierat 
sig efter den nyare tidens fordringar. 

I komedien och lustspelet agerade och talade 
man för öfrigt långt friare och naturligare, ty man 
rörde sig där mera på verklighetens grund, om än 
skådespelarna stodo uppställda i en rad nere vid 
rampen och aldrig fingo vända ryggen åt åskådarna. 
Mot detta stela och det dagliga lifvet föga motsva- 
rande spelsätt bröts hos oss först i slutet af 1840- 
talet, sedan Carl Sundberg en längre tid studerat 
de utländska teatrarna, hvarunder han äfven vista- 
des tio månader i Paris, och framför allt efter 
Edvard Stjernströms utrikes resor. På hans scen, 
den dåvarande Mindre teatern, infördes det moderna 
franska konversationsstycket, och de unga franska 
realisterna, en Augier, en Sardou, blefvo där gifna. 
I midten af 1850-talet väckte det formlig sensation, 
då vid ridåns uppgång till en af den förres komedier 
de spelande sutto kring den öppna cheminéen på 
vänstra sidan af scenen i stället för att som vanligt 
stå nere vid rampen. De som mäktigt bidrogo till 
det realistiska spelets införande på våra scener i slu- 
tet af 1850-talet voro, utom Stjernström själf, Knut 



173 

Almlöf och hans hustru, född Betty Deland, liksom 
på kungliga scenen Edvard Swartz, med hvilken det 
psykologiska rollstudiet kan sägas hos oss ha tagit 
sin början, Elise Hwasser, född Jacobsson, och han, 
som tog upp manteln efter de patetiska älskarna från 
fyrtio- och femtiotalen, Axel Elmlund. Jag behöfver 
härvidlag endast erinra om de sistnämndas berömda 
återgifvande af "Hamlef och ''Jane Eyre" på 1850- 
talet samt "Fäktaren från Ravenna" 1862. 



För att nu återvända till Desguillons franska 
trupp, spelade den en gång i veckan på Operan och 
två gånger i veckan komedi på Arsenalsteatern. 
Den 2 april 1805 fick den till och med den äran att 
gifva galaspektaklet vid drottningens kyrktagning, 
livarvid operan "Dido'' uppfördes och bevistades af 
konungen, drottningen, kronprinsen, hertiginnan 
samt prinsessorna Sofia Vilhelmina och Sofia Alber- 
tina. Man förvånar sig med skäl öfver, att ej de 
svenska skådespelarna fingo uppträda vid ett sådant 
tillfälle, men måhända ville konungen därmed tyd- 
ligt markera sin tilltagande ovilja mot institutio- 
nen. Fransmännen voro engagerade för tre år, men 
då de en afton längre fram på våren uppförde "Ma 
tante Aurore", sårades konungens grannlagenhet 
ännu en gång af en prinsessas underbara missöden. 
Det förekommer i detta Boieldieus sångspel en scen, 
där det ur en roman uppläses en berättelse om en 
prinsessa, som i en skog öfverfallits af stråtröfvare 



174 

och i en något oordnad toalett fastbundits vid ett 
träd, hvarvid några mindre vördnadsfulla repliker 
växlas. Detta uppväckte konungens högsta vrede, 
och truppen afskedades ögonblickligen genom ett 
kungligt bref af den 13 maj. 

Äfven ett par italienare blefvo under Gustaf IV 
Adolfs tid anställda vid Kungliga teatern. Direk- 
tionen hade nämligen varit betänkt på att lifva 
Operans verksamhet genom sångpersonalens för- 
stärkning, och sångmästaren Croelius utsändes för 
detta ändamål till Italien. Där engagerade han en 
kastratsångare Sebastiani och en signora Giulia 
Angelucci. Den förre kom emellertid aldrig att upp- 
träda på scenen. Direktionen hade försport en all- 
männare motvilja mot personen och vågade där- 
för icke släppa fram honom annat än vid några kon- 
serter. En recensent skref om honom: "Med en hes 
stämma i de gröfre tonerna släpar han sig till de 
finare genom en j amning, som man måste ha ett 
modernt italienskt öra för att icke finna högst obe- 
hagligt." Signora Angelucci var alldeles omöjlig 
som skådespelerska. Hon uppträdde endast en enda 
gång och gjorde då komplett fiasko. Som sångerska 
hade hon dock ganska stora förtjänster, ehuru rösten 
hvarken var stor eller fyllig, men hon hade den full- 
ständigt i sitt våld och kunde göra med den hvad 
hon ville. Rullader, passager, löpningar och fiori- 
turer förekommo därför i hennes sång ymnigare än 
den goda smaken medger. Det hände ej så sällan, 
att både rytm och melodi försvunno i grannlåterna. 
Erik Gustaf Geijer skrifver i ett bref, hvari han 
omtalar, att han varit på en Crusellkonsert : "Ingen 



175 

m:me Angelucci! Ingen Sebastian!! Hvarmed jag 
var rätt nöjd. Jag har hört dem en gång och kan 
därmed vara belåten. Det är ej röst utan fågel- 
sång — och fula fåglar!" 

Med några resande landsmän vann signoran där- 
emot ett utomordentligt bifall, då de uppförde en 
liten operett "/? brutto fortunato". Denna pjäs gaf 
anledning till ett lustigt impromptu af skalden 
Oxenstierna. Kellgren brukade likna honom vid en 
elektrofor, som man ej kunde vidröra utan att fram- 
locka gnistor. Ehuru hans infall voro mer lekande 
än sårande, undsluppo honom dock sådana, hvilkas 
udd var hvass. På en soaré hos dåvarande öfver- 
hofmästarinnan, grefvinnan de la Gardie, för hvil- 
ken den storväxte, fule baron Bennet gjorde sin, 
som det påstods, framgångsrika kur, ifrågasatte man 
att öfverflytta stycket till svenska. Någon anmärkte 
därvid, att man då måste ändra titeln, ty hur skulle 
det låta, om man återgaf den med "det lyckliga fula 
kreaturet"? Oxenstierna, som under samtalet suttit 
afsides och ritat af ett symönster, skref då på en 
papperslapp: 

"Ehvad man ock må prata, 
så öf versätts det lätt: 
'La briitta fortunata' — 
'Du lycklige Bennet!'" 



176 

Den franska truppen hade under sin härvaro spe- 
lat flera operetter, som vunnit publikens synnerliga 
behag, och som efter deras afresa öfversattes och 
bibehöllo sin stora popularitet, såsom den nyss- 
nämnda "Califen i Ba*gdad'\ hvilken redan vid sitt 
första framträdande i Paris 1801 rönte en stormande 




Lars Hjortsberg såsom Géronte. 



framgång och ända in i senaste tid setts med nöje. 
Hos oss har den gått hundrafemtio gånger och gafs 
senast 1863. I "Målaren och modellerna", hvars mu- 
sik af Méhul "yrar af rikedom, yppighet och glädje" 
enligt Geijers uttryck, var Hjortsberg en öfverdådigt 
rolig Pelle Jonson Krycka och Deland en icke min- 
dre förträfflig Räfklo. Operetten har på Kungliga 



177 

operan gått närmare tvåhundra gånger och stod än- 
nu 1886 på repertoaren. Vidare "En egendom till 
salu'\ ''Argsinte gubben'' och "Slottet Montenero" 
med Jeannette Wässelius och Axel Cederholm i de 
bägge älskandes partier och Anne-Sofie Frodelius så- 
som Veneranda, alla tre förträffliga. I synnerhet 
lär Cederholm utfört sin roll så naästerligt, att man 
gärna öfversåg med hans svaghet som sångare. 
Stycket uppfördes på de kungliga scenerna hundra- 
sexton gånger, men en repris, som man på 1870-talet 
försökte på Djurgårdsteatern, misslyckades. Méhuls 
enaktsoperett "Den föregifna skatten" upplefde hun- 
dra föreställningar med Hjortsberg i girigbuken 
Gérontes roll och Deland såsom den listige betjänten 
Crispin, sedermera spelad af Karl Fredrik Berg. Uti 
"Intrigen i fönstren" med musik af Isouard fick pu- 
bliken skåda något alldeles nytt i dekorationsväg, i 
det fonden upptogs af ett stort trevåningshus, där 
man kunde genom fönstren se allt, som passerade i 
rummen. Hjortsberg spelade där en olycklig älskare, 
en skefögd, fjäskig tapetserare, som stammade, och 
han skämde naturligtvis icke bort rollen. Pjäsen är 
en bland de längsta enaktare som finnes, ty den räc- 
ker i nära två timmar. I treaktsfarsen "Herr des 
Chalumeaux" med musik af Gaveaux beundrades 
samspelet mellan Deland i titelrollen och Hjortsberg 
såsom hans "gosse". "Det skall på livad scen som 
helst räknas såsom mästerligt", skrifver en dåtida 
antecknare. En enaktare, som också obeskrifligt be- 
hagade publiken, var "Den förmente prinsen" med 
kuplettmusik af konsertmästaren Miiller. Pjäsen är 
i och för sig en ren obetydlighet. Skräddaren Nadel 
Svenska teatern, II. 12 



178 

får genom ett bref veta, att landets arfprins reser 
omkring inkognito, och tror nu, att hans förrymde 
son, som just i detsamma återkommer hem efter 
många års frånvaro, är "hans durehlauchtighet, lan- 
dets uppgående sol, den allernådigste prinsen". Han 




Lars Hjortsberg såsom tapetseraren Salinette. 



sätter fram dubbla stolar åt honom och krusar och 
fjäsar på alla möjliga sätt, tills han efter en stund 
upplyses om rätta förhållandet. Det är alltsammans. 
Men då publiken såg Hjortsbergs minspel, när han 
satt på skräddarbordet och läste brefvet tvärsöfver 
bägge sidorna, hvarigenom de befängdaste meningar 
uppstodo, som han alls icke kunde begripa, kiknade 



179 

den af skratt. Det lilla stycket kvarstod på spellistan 
i trettio år och gafs hundratrettiofem gånger tack 
vare Hjortsbergs öfverdådigt rolige Nadel. Man för- 
sökte på 1850-talet ett par gånger att ge det ånyo 
men utan någon framgång. Hjortsberg var en 
mästare i att skapa roller, att bortkasta sin egen in- 




Lars Hjortsberg såsom Nadel. 



dividualitet för att framstå i en helt ny skepnad, så 
att karaktär, minspel, stämma och åtbörder samman- 
smälte till den figur han ville återge. På det sättet 
lyckades han ofta att af bara skräp, som nu denne 
"förmente prins", göra en kassapjäs. Det finns en 
anekdot om det stycket och Hjortsberg. Edelcrantz 
ville ej ge det, oaktadt Nordforss öfversatt det, eme- 



180 

dan han ansåg, att det icke kunde behaga publiken. 
Hjortsberg, som genast hade klart för sig, hvad han 
kunde göra af Nadels roll, var däremot af en annan 
mening, envisades att få upp det på repertoaren och 
garanterade, att det skulle gå femtio gånger. "Ja, 
kan herrn det", sa' Edelcrantz, "så ska' herrn också 
få recetten för femtionde uppförandet." "Tack", sva- 
rade Hjortsberg, "men jag anhåller att få skriftligt 
på det löftet." Direktören log och villfor Hjortsbergs 
begäran. Pjäsen uppfördes och gick med lysande 
framgång på grund af Hjortsbergs mästerliga spel. 
Det drog om ett par år, ty den tiden filade man icke 
på med samma stycke dag efter dag, tills det var 
utspeladt, men då pjäsen omsider gafs för femtionde 
gången, och publiken efter slutet ined vanligt jubel 
hälsat den store skådespelaren, uttryckte direktören 
sin glädje öfver "det fulla huset". "Jag är också rätt 
glad", replikerade Hjortsberg, "ty recetten är min." 
— "Hvad säger herrn 1 Är herrn galen f' — "Nej", 
svarar Hjortsberg och tar fram direktörens skriftliga 
förbindelse, "här har jag beviset." 



Den håg för teatraliska nöjen, som under tjusar- 
konungens dagar så småningom bemäktigat sig alla 
klasser, fortlefde ännu under Gustaf IV Adolfs rege- 
ring. Karakteristiskt är till exempel Adlerbeths 
meddelande till Rosenstein år 1798, att också i Sun- 
nerbo, "en af det magra Smålands magraste bygder", 
uppfördes komedier af ett skådespelarband, som van- 



181 

drade omkring till herrgårdarna och till och med 
"vänj de bönder och tjänstefolk vid detta sublima 
nöje". Inom hofvet och societeten, hos Kudbecks, 
Cronstedts, Paykulls, Heivigs, m. fl. spelades flitigt 
sällskapsteater liksom inom de då mycket talrika 
sällskapsordnarna. Mot slutet af 1700-talet instifta- 
des sällskapet ''Nytta och nöje", hvilket fick ett väl- 
digt uppsving, sedan dåvarande öfverste Skjölde- 
brand under åren 1802 till 1805 blifvit detsammas sty- 
resman. Det hade sina sammankomster i Kirsteinska 
huset vid Munkbron och gaf både svenska och fran- 
ska spektakler samt konserter. Där glänste såsom 
skådespelerskor den vackra mamsell Betty Edman, 
sedermera gift med handlanden Åbom, och mamsell 
Kristina Wikmanson, sedermera gift med den blif- 
vande förste direktören för Kungliga teatern, presi- 
denten Per Westerstrand. På herrsidan utmärkte sig 
köpman Winberg och den unge Axel Lindgren, seder- 
mera expeditionssekreterare och redaktör för tidnin- 
gen Granskaren. Man uppförde bland mycket an- 
nat "Tancred och Clarinda'\ med ord och musik af 
Skjöldebrand, samt en lustig och kvick operett af 
Litteraturtidningens utgifvare, sedermera kanslirå- 
det och rikshistoriografen Gösta Silverstolpe, ''Det 
Kantiska giftermålet", likaledes med musik af Skjöl- 
debrand. Den löjliga hufvudpersonen, professor En- 
cyclopedini, spelades af författaren själf, som till sitt 
yttre var liten och puckelryggig, hvarför han af sina 
motståndare, fosforisterna, erhöll vedernamnet "rek- 
tor silfverpuckel". Äfven inom det 1805 stiftade säll- 
skapet "Nytta af enighet" utöfvades en stor drama- 
tisk verksamhet. Dess ännu bevarade "Repertoir 



182 

öfver de Théätre-Piécer som finnas och kunna spelas*' 
upptager namn på icke mindre än fyrtio teaterstyc- 
ken, bland hvilka det största antalet utgöres af Kot- 
zebueska dramer och lustspel, men äfven sådana styc- 
ken som "Kapten Puff" och "Diedrich Menschen- 
schräck" förekomma. Bland de spelande kunna vi 
nämna medlemmar af familjerna Rosenholm, Adler, 
Feychting, Tollstén, Norsell, Gusten, Hamberg, Lilli- 
ander och Lindborg, hvilken senare var mycket verk- 
sam och med förkärlek tycks ha spelat de Hjortsberg- 
ska rollerna t. ex. i "Juden" och "Doktor Petit". 
På affischerna framskymtar äfven namnet Bong, som 
tillhörde en då från Kungliga teatern afskedad aktör, 
hvilken nu försökte sig på att utföra Schylanders 
mästerliga skapelse mor Greta i "Qvinnorna och för- 
troendet", och en ung mamsell Dytz, som spelade Lisa 
Spitsenas i "Kapten Puff" och sedan kom till de re- 
sande teatersällskapen samt vid hög ålder slutade så- 
som komparspåkläderska vid Kungliga operan. Säll- 
skapet upplöstes 1815, och medlemmarna ingingo i 
den då nyinstiftade "Auroraorden". 

År 1800 hade en så kallad "Dramatisk société", 
som skulle ge några skådespel, bildats af ett sällskap 
unga herrar, hvaribland märktes bröderna Stackel- 
berg, den ene sedermera öfverstekammarjunkare, den 
andre generalmajor, Karl Brelin, sedermera andre 
direktör vid Kungliga dramatiska scenen, Gösta La- 
gerbjelke, sedermera förste direktör för Kungl. M:ts 
hofkapell och spektakler, statsråd och en af rikets 
herrar, samt Gustaf Fredrik Åkerhjelm, likaledes en 
blifvande kunglig teaterchef och statsråd. De fingo 
af konungen tillstånd att för sin första föreställning 



den 21 februari 1800 begagna den Dramatiska teatern 
och inbjödo dit hela liofvet och öfriga bekanta i huf- 
vudstaden. Man spelade Arnaults tragedi ''Marins 
å Minturnes" och ett lustspel. En dåtida brefskrif- 
vare omtalar, att pjäserna hade en framgång långt 
öfver hvad publiken vågat hoppas, i all synnerhet 
lär Brelin ha spelat titelrollen förträffligt, och man 
sade till och med, att han liknade den store franske 
skådespelaren Lekain. Filip Jennings hade varit en 
häftigt gestikulerande Geminius, i synnerhet var 
hans högra arm som vanligt i full verksamhet, men 
som han också efter vanligheten ej kunde sin roll, 
hade han nu som alltid varit Filip Jennings, utom 
det att han nu ovanligt nog var litet rädd och timid. 
Efterpjäsen hette "Les petites maisons ou la rencon- 
tre de famille", caricature dramatique en 1 acte et en 
prose, melée d'ariettes et de vaudevilles, par un mem- 
bre de la société dramatique, och säges ha varit char- 
mant. Den var skr if ven af Gösta Lagerbjelke, h vil- 
ken man jämförde med Moliére såsom på en gång 
författare och aktör. Personerna voro föreståndaren 
på dårhuset, Kenaud Stackelberg; en half galen char- 
latan, nyligen ditkommen, Lagerbjelke; hans fyra 
söner, alla half galna; en poet, hvars kläder hängde 
i trasor, Axel de la Gardie; en elegant småherre, kär 
i sig själf, August Adelsvärd; en musikvurm, som 
gjorde allt taktmässigt, Gustaf Åkerhjelm; samt en 
sentimental och romanesk tok, Adolf Stackelberg, 
hvilken skickade sig såsom en väl öfvad aktör. Pjä- 
sen var full af kvickhet och infall, och förlöjligade 
alla möjliga svagheter. Den hade en lysande fram- 
gång, roade och behagade allmänt. Applådisseman- 



184 

ger utan all ända! Sedan ridån fallit, ropade man på 
författaren. Eidån drogs upp, författaren kom in 
på scenen, bugade sig och sade: "Messieurs, c'est une 
seconde caricature que vous voulez", och gick sin 
väg. Nya fördubblade applådissemanger ! Bravo, 
bravissimo! ropades med entusiasm. Hertig Karl 
var i synnerhet den, som gaf signal härtill. Konun- 
gen och drottningen voro där inkognito i griljerad 
loge. 

Äfven hos hertigparet af Södermanland njöt man 
liksom i forna dagar af sällskapsteaterns förströelser, 
och det höga herrskapet, som med stort nöje åsett 
uppförandet af Arnaults tragedi, instiftade i slutet 
af samma år en "Dramatisk Académie", som skulle 
ge sin första representation för att fira konungens 
hemkomst från Kyssland. Stadgar trycktes, där in- 
gressen lyder: "Öfvertygad om det allmänna värde, 
som ett hälft århundrades oafbruten skygd och upp- 
muntran ifrån Thronen i detta Land gifvit Scenens 
ädlare nöjen, har Hans Kongl. Höghet Hertigen af 
Södermanland, för att inom ett valdt Samfund förena 
smaken för dessa yrken och behagen af deras ut- 
öfning, med Konungens nådiga bifall, under namn af 
Dramatisk Académie inrättat en société och till dess 
efterlefnad fastställt följande stadgar." I dessa be- 
stämdes ledamöternas antal att börja med till två- 
hundra, dels honoraire, dels arbetande. Hertigen 
täcktes själf åtaga sig akademiens högsta styrelse, 
liksom hertiginnan täcktes under sitt enskilda nådiga 
hägn taga de damer, som i akademien ingingo. 
Tvenne ombudsmän, tvenne ordningsmän och en sek- 
reterare skulle utses. Dessutom tillsattes ett utskott 



185 

af sex ledamöter, h vilka jämte akademiens ständige 
sekreterare skulle bestämma värdet af de pjäser, som 
på svenska eller franska språket inlämnades och ut- 
dela belöningsmedaljer åt författarna. Årsaf giften 
bestämdes till tolf riksdaler, men ogifta damer befria- 
des från densamma. Kallelse till allmän samman- 
komst skulle ske genom tillkännagifvande i tidnin- 
gen Dagligt allehanda. 

Den 12 december kallades ledamöterna till repe- 
tition på en tillämnad balett, för hvilken liofbalett- 
mästaren Terrade förut gifvit enskilda lektioner åt 
deltagarna. Idén till densamma var att Terpsikore, 
föreställd af kammarfröken Ebba Modée, som var 
mycket väl växt och dansade syperbt, inträdde med 
fyra dansande par. Efter en stund afbryter hon de- 
ras dans och framvinkar ett par, klädda i spanska 
dräkter, som dansa fandango: den bildsköna grefvin- 
nan Aurora Gyldenstolpe, sedan gift Wetterstedt, och 
blif vande generalmajoren Karl Cederström. Där- 
efter dansade figuranterna åter, tills Terpsikore 
framvinkade ett engelskt par, som dansade en ma- 
trosdans: grefvinnan Mina Gyldenstolpe, född de 
Geer, och sedermera öfversten Adolf Djurklon; där- 
efter en fransk dans af grefvinnan Gösta Piper, född 
du Kietz, och Adolf Stackelberg. Sist utfördes en 
kosackdans af hoffröken Jacquette Cederström och 
Kasimir Keuterskiöld, sedermera generallöjtnant. 
Detta sista par lär ha öfverträffat alla de andra i 
behag och lätthet. Efter repetitionen var bal och 
supé, under hvilken hertigen föreslog, att man till 
firande af konungens hemkomst borde uppföra 
Gustaf den tredjes dram ''Gustaf Adolfs ädelmod". 



186 

hvartill rollerna utdelades. Pjäsen skulle ges på 
slottsteatern, om konungen ville upplåta den till sin 
farbrors disposition, eller också på Dramatiska tea- 
tern. Man repeterade med all ifver, då i början af 
följande år från konungen ankom svar, att han hvar- 
ken ville upplåta slottsteatern ej heller gillade, att 
den "Dramatiska Aeadémien" finge begagna Drama- 
tiska teatern. Hela saken gick således om intet, och 
den tilltänkta "Dramatiska Aeadémien" upplöstes. 

Konungens återkomst högtidlighölls i stället ge- 
nom en af Oxenstierna författad "Mythologisk 
Scene'\ som den 13 januari 1801 uppfördes i hertigens 
audiensrum, hvilket med mycken konstnärlighet blif- 
vit inredt till ett Valhall. Odens roll utfördes af 
grefve Hampus Mörner och Friggas af friherrinnan 
Munck, född Hebbe, hvilken lär ha varit "vacker som 
en dag". Deras söner Yngve, Sigurlam och Sköld 
framställdes af friherrarna Klas Flemming och Axel 
Lagerbjelke samt grefve Axel Otto Mörner. Major 
Karl Brelin var Brage och friherre Jöns Kurck Her- 
mod. Dessutom spelades åtskilliga gudar och hjäl- 
tar af friherrarna Eeinhold Adelsvärd och Vilhelm 
Klinckowström, herr Johan Gabriel Aminoff, m. fl. 
Hela festen var särdeles smakfullt anordnad, efter 
hvad Leonard Hauswolff meddelar oss. 

Hos konungen på Drottningholm brukade man 
också i början af hans regering rätt ofta inom hof- 
kretsen ge dels operor dels småp jäser, vid hvilkas ut- 
förande artister både från sångscenen och från Dra- 
matiska teatern befalldes att biträda. Men den fri- 
kostighet, som den konstälskande Gustaf III visat 
skådespelarna, var nu försvunnen, och den spar- 



187 

samme Gustaf IV bestod dem en dagaflöning af en- 
dast tjugufyra skillingar. Teaterdirektionen gjorde 
väl häremot invändningar och framhöll, att till ex- 
empel på hösten resorna ditut voro både farliga och 
ofta ganska långsamma, så att man på vägen be- 
höfde nägon slags förfriskning, frukost eller dylikt, 
och då förslogo ej tjugufyra skillingar långt. Men 
konungens svar lydde: "De få ej någon annan rese- 
voiture, de skola så färdas, om jag ock skulle allt in- 
till februari månad finna för godt att här kvar- 
blifva; det är nog, att jag dem det befaller, ej heller 
skola de undfå ett enda runstycke mera i dagtrakta- 
mente." Nöjet att fara till hofs var sålunda ganska 
ringa, men det upphörde också snart nog på grund 
af konungens tilltagande ovilja mot teatern. Hof- 
vets damer och herrar roade sig i stället med att 
själfva uppträda på tiljan. I synnerhet blef det nya 
århundradets första år rikt på lustbarheter. Den 3 
april kröntes konungen och drottningen i Norrkö- 
ping under en i högsta måtto obehaglig väderlek 
och under en följd af ogynnsamma tillfälligheter. 
På aftonen var stor supé, hvarunder Karsten och fru 
Muller läto höra sig, och äfven friherre August Adel- 
svärd sjöng en italiensk aria. Den 6 april af bran de 
stadens borgerskap ett ståtligt fyrverkeri på Salt- 
ängstorget, och dagen därpå ägde hyllningen rum, 
åtföljd af bal paré. Hösten tillbragte de kungliga 
på Drottningholm med en stor societet. Den 23 augu- 
sti började ett tornerspel, som räckte månaden ut. 
Den första täflingsdagen spelades på aftonen af 
Kungliga teaterns suj etter en dram med sång i tre 
akter af Pigault-Lebrun med musik af Bruni, kallad 



188 

''Major Palmer'\ Den uppfördes sedan på Operan, 
men kunde ej ges mer än två gånger, och ceremoni- 
mästaren von Hauswolff säger i sin Journal, att den 
"kan i min tanke ej sättas i rang af ett vackert 
spektakel, ty sujetten var högst besynnerlig". Efter- 
åt dansades en balett. Under september månad var 
lustläger vid Strömsholms slott. Den 19 oktober gafs 
af societeten på Drottningholm ett fransyskt spek- 
takel, hvarvid uppfördes en komedi i tre akter, "Le 
mariage secref, i hvars författande grefven af 
Provence, sedermera konung Ludvig XVIII, säges 
haft största andelen. M:me de Volmar och Emilie 
spelades af statsfruarna, grefvinnorna Stierneld och 
Gyldenstolpe. Därefter gafs Sedaines enaktskomedi 
"La gageure imprévue" med grefvinnan von Nolcken, 
född Manteuffel, i m:me de Glainvilles roll. Öfriga 
medverkande i de bägge pjäserna voro hoffröknarna 
Kaulbars och Emilie de Geer, öfverstekammarjunka- 
ren friherre Flemming, teaterchefen friherre Hugo 
Hamilton, kammarherrarna, grefvarna Karl och 
Gustaf Löwenhjelm samt kammar junkr ar na friherre 
Gustaf Lagerbjelke, Fredrik Stockenström och Filip 
Jennings. Johan Gabriel Oxenstierna hyllade de 
uppträdande med verser, som slutade sålunda: 

"Et quelle gageure jamais 
pourrait-on bien craindre de faire, 
si Ton peut fonder son succés 
sur votre sureté de plaire?" 

Den 23 oktober förnyades spektaklet för hertig- 
innan Hedvig, hvilken nyss inflyttat från Eosers- 
berg, samt några andra inbjudna. På konungens 



189 

födelsedag öfvervar man på Kungliga teatern första 
uppförandet af Saeeliinis härliga opera "Oedip i 
Athen", hvarom jag förut talat. Det inom alla sam- 
liällsklasser jäsande missnöjet hade till följd, att de 
sedvanliga handklappningarna alldeles uteblefvo, 
då konungen inträdde i sin griljerade loge, hvilket 
väckte ett enormt uppseende. Hans kort därefter in- 
fallande namnsdag firade hofvet genom att spela 
"Siri Brahe". Friherre Flemming, som utförde Erik 
Bielkes roll, uppläste sedan af Oxenstierna skrifna 
verser till konungens ära. Kronprinsens födelsedag 
den 9 november uppförde hofvet återigen "Siri 
Brahe" samt "Les rivaux d' eux-mémes" . Före pjä- 
serna deklamerade grefvinnan Stierneld från scenen 
klädd i vanlig hofdräkt verser till drottningen af 
major Karl Brelin, andre direktör vid Dramatiska 
teatern. Under återstoden af månaden öfverraskade 
pagekåren de kungliga genom ett par spektakler. 
Den ena gången gåfvo de Desforges' förträffliga tre- 
aktskomedi "Den döfve" och "Kapten Puff", den an- 
dra tvenne af Moliéres komedier och "Kapten Puff", 
hvilka stycken de lära ha spelat "ganska väl", efter 
hvad Hauswolff förtäljer oss. Den 19 november gaf 
societeten ännu en föreställning, då tre små fran- 
ska pjäser uppfördes: "Uavantageux", författad af 
Gustaf Lagerbjelke, "Les rivaux d* eux-mémes" och 
"Les projets de mariage" af Duval, hvilken året där- 
på gafs på Arsenalsteatern ett fyrtiotal gånger un- 
der namn af " Gift er måls vur men" . Den 29 november 
togo nöjena på Drottningholm slut, ty då af reste 
konungen till allmän förundran och nästan bestört- 
ning på inbjudan af kejsar Paul till Kyssland, hvar- 



190 

ifrån han ej återkom förrän i januari påföljan- 
de år. 

I september 1801 besökte de kungliga Göteborg, 
där teaterdirektören Anders Lundqvist med sitt skä- 
ligen klena sällskap gaf ett galaspektakel, bestående 
af en svassande prolog, skrifven af A. D. Hummel, 
och Jiingers lustspel "Den nyfikne eller Han blandar 
sig i allt", hvilken titel af några ansågs under då- 
varande politiska förhållanden såsom en bitter elak- 
het mot själfva festföremålet. Påföljande månad 
anlände drottningens föräldrar på ett kortare besök, 
som dock förlängdes ända till midten af december. 
De firades med en rad af lysande fester. Den 12 okto- 
ber öf vervoro de i de griljerade logerna ett upp- 
förande af "Dido" på Operan, och fjorton dagar där- 
efter gafs på Drottningholm ett fransyskt spektakel, 
hvarvid hofvets damer och herrar utförde "Le 
mariage secret" och "Les rlvaux d'eux mémes". 
Gustaf Lagerbjelke hade skrifvit en icke alldeles 
lyckad epilog, som han ensam spelade, om hvilken 
statsfrun, grefvinnan Caroline Lewenhaupt yttrade, 
"que Tauteur eut mieux fait de rester aux petites 
maisons", hänsyf tände på den kvicka pjäs han för- 
fattat till det ofvan omtalade societetsspektaklet i 
februari året förut. Den 2 november fingo de höga 
resandena höra "Gustaf Vasa", som den aftonen bör- 
jade redan klockan half sex, på det att de skulle 
kunna i tid hinna till slottsfesten efteråt. I decem- 
ber flyttade de kungliga ut till Gripsholm jämte en 
mycket talrik ditbefalld societet, och tiden fördrefs 
där med att hvarannan dag ge fransyskt spektakel 
och bal de öfriga dagarna. Dessa glänsande nöjen 



191 

fingo en sorglig afslutning genom arfprinsens 
hastiga död i Arboga under hemresan. Ledsnaden 
satte därefter sin stämpel på hofvets hvardagslif, 
och konungen ägnade sig uteslutande åt regerings- 
ärenden och politiska vurmerier. 

För att förströ sin gemål företog han i juli 1803 
den för Sverige och honom själf så ödesdigra resan 
till Tyskland. Den hyllning, som mötte honom redan 
vid hans ankomst till Frankfurt af Tysklands och 
andra länders furstar, den mängd af högförnäma 
franska emigranter, som af honom hoppades deras 
fäderneslands befrielse, allt detta gaf åt hans hög- 
mod en flykt, som hans svaga omdömesförmåga ej 
förmådde styra, och det låg sanning i hofkansleren 
Zibets ord: "Det är då tusan djäflar, att en herre, 
som visar så mycket förstånd i våra inhemska saker, 
skall vara så galen i de utländska." 

Under konungens uppehåll i Weimar gafs Schil- 
lers "Wallenstein'* såsom galaspektakel för honom, 
och den store skalden förde dit sin son för att visa 
honom "den då lefvande märkligaste regent, arfta- 
garen af den store Gustaf Adolfs namn och krona". 
Efter skådespelets slut talade konungen länge med 
Schiller, på hvilken han gjorde ett lifligt intryck, 
och lämnade honom till minne en dyrbar juvelring. 



Omsider återvände de kungliga personerna i janu- 
ari 1805 öfver Danmark till Sverige och ankommo 
den 7 februari till Stockholm. För att fira deras 
återkomst gafs den 11 februari ett galaspektakel, 



192 

hvarvid operan '*Cora och Alonzo" uppfördes, då 
Stenborg trots sina femtiotvå år med bravur sjöng 
Alonzos parti. Dagen därpå gåfvo officerarna af 
Stockholms garnison en lysande bal i stora börs- 
salen, vid hvilket tillfälle vår forna folksång, "Be- 
vare Gud vår kung", för första gången af sjöngs. 
Den var skrifven af dåvarande förste direktören för 
Kungliga teatern Edelcrantz efter den engelska folk- 
sången. Karstens härliga stämma gjorde därvid en 
skön effekt, men det bästa saknades dock: entusias- 
men och kärleken till den konung, som firades. Ty 
lika populär konungen var bland de lägre klasserna 
för sin gudsfruktan, enkelhet, rättvisa och stränghet 
mot hög och låg, lika litet omtyckt var han af hof- 
vet, den högre societeten och den tidens opposition, 
nämligen de liberalt och franskt sinnade, för sin 
sträfhet, sparsamhet, själf rådighet, afsky för nöjen 
och för allt slags frihet. 

Några månader efter sin hemkomst afskedade 
konungen den franska teatertruppen, såsom förut be- 
rättats, och då Kungliga teaterns direktion hösten 
1806 beredde sig att börja det nya spelåret, väcktes 
en allmän bestörtning genom ett från konungen an- 
kommande bref, dateradt Beckaskog den 27 septem- 
ber, af innehåll: "Att till vinnande af en betydlig 
besparing i Kongl. M:ts handkassa kommer Stora 
operan alldeles att indragas, samt nu genast anses 
som upplöst. Däremot må indragningen icke sträcka 
sig till upphäfvande af de små så kallade operetter, 
som oftast endast på Mindre teatern blifvit gifna, 
hvilka kunna umbära kören och baletten och hvar- 
vid flera af de spelande ej egentligen höra till Stora 



193 

operan eller där göra tjänst. De suj etter, hvars kon- 
trakt äro tillänclalupna, komma att åtnjuta sex må- 
naders lön; och de som på vanliga grunder kunna 
anses berättigade till pension äga att därom göra 
anmälan, börande den högsta pension icke öfverstiga 
333 r:dr 16 sk. b:ko." 
Detta konungens beslut försänkte den talrika tea- 




Gustaf Adolfs torg. Efter oljemålning af Elias Martin 
å Nationalmuseum. 



terpersonalen i den djupaste förtviflan, då de flesta 
i synnerhet inom kör- och balettstaterna sågo sig 
alldeles utblottade. När man besinnar, att 80,000 
riksdaler, som konungen af sin handkassa anslagit 
åt teatern, i förening med recettinkomsterna ut- 
gjorde det belopp, livaraf närmare tusen personer 
hade sin utkomst, af hvilka större delen icke ägde 
annat medel till försörjning, kan man förstå den 
känsla af ogillande, som spred sig i hufvudstaden. 
Svenska teatern, II. • 13 



194 

Och dock fanns det en hel del godt folk, som ansåg, 
att det egentligen icke skett någon så förfärligt stor 
skada genom denna stängning. De höllo före, att 
Operans konstnärliga nivå sjunkit ganska betydligt 
under de senare åren. Karsten hade visserligen 
ännu kvar sin sköna stämma, men de öfrigas röster 
voro betänkligt på retur, och trots all den stora för- 
tjänst andre direktören, öfverste Nordforss, ådaga- 
lade, lutade hela operainstitutionen obestridligen mot 
sitt förfall. Mycket bidrog nog därtill, att den nu- 
mera alldeles saknade den uppmuntran den fordom 
varit van att röna från högsta ort. Gustaf IV var 
ingen mecenat, men han hade säkerligen tolererat 
inrättningen, om han icke varit intagen af ett form- 
ligt hat mot själfva byggnaden. Det var ju där hans 
afgudade fader träffats af lönmördarens skott, och 
han kände sig formligen illamående, då han var 
tvungen att passera förbi densamma på sina färder 
till och från Haga och Drottningholm. Trolle-Wacht- 
meister berättar, att kungshusbyggnadsdirektionen 
under vintern 1807 anbefalldes yttra sig om sättet att 
använda operabyggnaden. Den föreslog då att in- 
reda den åt Museum, Vetenskapsakademien eller 
Kungl. galleriet. Men detta behagade ej konungen. 
"Jag ser knepet", sade han under häftiga svor- 
domar,, "de vilja vänta, tills jag ej mer är till, för 
att ge operor igen, men det ska', ta mig dj — n, intet 
operahus nå'nsin bli!" Och då han samma vinter, 
under sitt vanvettiga krig mot Napoleon, med hela 
hofvet vistades i Malmö, satte han sin länge närda 
plan i verkställighet. Genom en skrifvelse, dagteck- 
nad den 16 mars, samma datuin som attentatet mot 



195 

Gustaf den tredje ägt rum, tillkännagaf konungen 
sin befallning, att operahuset skulle nedrifvas, plat- 
sen planeras i likhet med torget, och Gustaf II Adolfs 
staty dit förflyttas. Vidare förordnades, att ett min- 
dre hus å östra sidan om Arsenalen utmed den där 
gående gatan skulle uppbyggas och inredas till bo- 
ningsrum för de ämbets- och tjänstemän vid de 
Kungliga spektaklerna, hvilka därtill kunde vara 
berättigade; till magasiner och bostäder, m. m., som 
för spektaklerna erfordrades, samt till bekvämliga 
källare- och kafferum för allmänheten. Verkstäl- 
landet uppdrogs åt "Kommitterade öfver gamla 
kungshusets återuppbyggande", hvilka förständi- 
gades att "skyndsamligen inkomma med underdånigt 
utlåtande, på hvad sätt detta kunde ske snart och 
med minsta kostnad; om och i hvad mån med opera- 
husets nedrifvande i anseende till de delar däraf, 
som icke voro bebodda, genast nästf oljande sommar 
början kunde göras; och hvilket vore förmånligare, 
antingen rifningen skedde för kronans räkning 

eller ock att samma hus på auktion till ned- 

rifning föryttrades; samt om denna nedrifning 
— — — kunde innan vintern fullbordas, m. m." 
Man har ju förut hört liknande åtgärder omtalas 
såsom en förment försoning af stora brott, och 1828 
inträffade det i Paris, att man ref ned det operahus, 
vid hvars ingång hertigen af Berry mördades, men 
detta skedde genast. Nu hade fjorton år förflutit, se- 
dan det Anckarströmska skottet lossades. 

Så snart befallningen om denna vandalism blif- 
vit känd, reste Edelcrantz med kurirens hastighet 
ned till Malmö och besvor konungen att återtaga den, 



196 

men förgäfves. Lika fåfänga voro andra framstå- 
ende personers föreställningar. Till Gyllenborg ytt- 
rade han: "Är ni galen, herre! Får jag inte rifva 
ned mitt eget hus, om jag villf Danske legations- 
sekreteraren A. D. Gyllenpalm berättar i sina med- 
delanden från Stockholm under den 29 maj om hän- 
delsen: "Konungens beslut att nedrifva den präk- 
tiga operabyggnaden kommer snart att gå i verk- 
ställighet. Hvarken regeringens föreställningar eller 
den för staten beräknade kostnaden af 40,000 r:dr i 
och för detta arbete, icke ens H:s M:t änkedrottnin- 
gens ifriga bemödanden hafva i minsta mån kun- 
nat rubba ett beslut, i hvilket allmänheten tager en 
så liflig del. Alla dessa föreställningar hafva en- 
dast haft den verkan, att de påskyndat början med 
nedrifvandet af sagda byggnad. Tvåhundra man af 
Helsinge regemente äro redan på väg för att gripa 
sig an med arbetet, som kommer att taga sin början 
den 6 nästkommande juni." Kommitterade sölade 
afsiktligt med sitt utlåtande, och för att lugna konun- 
gens otålighet började man den 11 juni ehuru ytterst 
långsamt att rifva de näst intill själfva operahuset 
liggande byggnaderna. I början af 1808 utbröt emel- 
lertid kriget mot Kyssland. Strax därpå förklarade 
också Danmark krig, och höga vederbörande glömde 
för en tid bort operabyggningen. 

Man föreställer sig gärna i våra dagar, att huf- 
vudstaden den tiden var försänkt i djup nedslagen- 
het och förtviflan, men det var långt ifrån fallet. 
På Arsenalsteatern försökte man sig på ett nytt skå- 
despel i tre akter "Ariodant" med musik af Méhul, 
som själf ansåg det såsom ett af sina mest lyckade 



197 

arbeten. Titelrollen sjöngs af Lindström och andra 
partier återgåfvos af Cederholm, Jeannette Wässe- 
lius och hennes yngre syster Justina, som ännu till- 
liörde elevskolan. Memoarer, tidningar och bref för- 
kunna oss, att spektakler, baler och picknicker aflöste 
hvarandra. Man dansade i Amaranter-, Innocence- 
och Narcissaner-ordnarna, spelade teater i "Nytta 




Etienne Nicolas Méhul. 



och nöje" med flera sällskap — allt gick sin gilla 
gång. Flera af de blifvande konspiratörerna roade 
sig icke minst. Den rådande sinnesstämningen fick 
sitt fullödiga uttryck i Tegnérs landtvärnssång: 

"Ryssen kommer — men från Narva! 
Dansken — men från Helsingborg!" 

Till följd af den stränga censuren fick man genom 
tidningarna inga tillförlitliga meddelanden om ställ- 
ningen. Enligt deras notiser segrade vi alltjämt, 



198 

och endast småningom spred sig dunkla rykten om 
hemska tilldragelser. Så var teatersalongen den 6 
maj 1808 på de bättre platserna endast besatt af fem 
personer, då ridån gick upp. På eftermiddagen hade 
nämligen en kurir ankommit från Finland med un- 
derrättelsen, att Sveaborg några dagar förut fallit 
i ryssarnas händer. Samma år upplåts operahuset 
till lasarett för en del af det genom vanskötsel, elände 
och köld förstörda landtvärnet. Den 13 mars 1809 
inträffade ändtligen den efterlängtade katastrofen, 
och konung Gustaf IV hade upphört att regera. 
Tillfredsställelsen var allmän i hufvudstaden, och 
teatern fortfor att spela som om ingenting händt. 
Erik Gustaf Geijer skrifver till sina föräldrar den 
20 april: "Man har åter begynt att gifva operor, 
ehuru ej på operahuset utan på den mindre teatern. 
Man begynte med "Iphigenie i Tauriden". Det är 
en verkligt gudomlig musik. Blir nu fädernes- 
landet räddadt, så komma väl också sånggudinnorna 
åter." 

I slutet af oktober gafs en tragedi i fem akter, 
"Tempelherr ar ne" af Raynouard, i en som vanligt 
förträfflig tolkning af Valerius. Den handlar om 
Jacques de Molays afrättning genom Filip den sköne 
1314. Man förebrådde skådespelet, att det saknade 
karaktärsteckning och sannolikhet samt var för 
stillastående, men erkände, att det innehöll många 
vackra scener. Widerberg, som spelade Molays roll, 
var något osäker på läxan, men hans utrop: "Prins! 
jag förlåter er", lär ha sagts, "med en ton af god- 
het och sinneshöghet, som ej låter beskrifva sig." 
Åbergsson var förträfflig såsom den unge tempel- 



199 

riddaren Marigni. Konungen och hans gemål ut- 
fördes af Cederholm och Maria Franck, dåmera fru 
Kuekman, med all den talang dessa artister ägde; 
likaså Ahlgren som Marignis far, ehuru han säges 
ha varit åtskilligt våldsam i gesterna. Stycket kunde 
emellertid föga intressera större delen af publiken, 
då det totalt saknade några kärleksscener. Man 
fann det tråkigt, och det kunde ej ges mer än två 
gånger. Bättre lycka hade Pixérécourts treakts- 
komedi "Kulujf eller Féten i China" med musik af 
Dalayrac och dansdivertissemang af Deland. Intri- 
gen har författaren lånat från Holbergs "Jeppe". 
Här är det skogvaktaren Kuluff, som får sömndryc- 
ken och tror sig vara härskare öfver en provins i 
Kina, när han vaknar. Pixérécourt har likväl för- 
ökat intresset genom en inflätad plan af den verk- 
lige härskarens förskjutna älskarinna att med tar- 
tarernas hjälp hämnas på honom, hvilket lyckligen 
förhindras af Kuluff och hans bror, hvarigenom den 
förre får den flicka han älskar. Pjäsen är liflig, 
moralisk och äfven kvick, och de kupletter Kuluff 
sjunger om sin hydda göra ett högst behagligt in- 
tryck. Uppsättningen i dekorationer, kostymer och 
baletter var praktfull. Deland var ypperlig i Ku- 
luffs roll, och eleven Elise Frösslind visade vackra 
anlag såsom den unga flickan. Baletterna voro 
karakteristiska och Hedvig Hjortsbergs elev Fred- 
rika Grönforss erhöll mycket bifall för sin dans. 
Både kören och ännu mer orkestern föreföllo svaga 
och i behof af betydlig tillökning. Man klagade 
också öfver belysningen i salongen. De forna lam- 
porna hade ersatts genom en gammal ljuskrona midt 



200 

öfver amfiteatern med endast åtta ljus. Man hop- 
pades få två ljuskronor vid avantseenen i likhet med 
hvad som stundom brukade användas vid konser- 
terna. 




Karl XIII. 



Det var ett gladt tidskifte, som ingick med det i 
början så ohyggliga året 1809. Aflägsnandet af 
Gustaf den tredjes ätt, säger Beskow, återförde egen- 
domligt nog en om också svagare förnj^else af den 
vår han en gång skänkte åt vitterhet, konst och säll- 
skapsglädje, öfver dessa hade sonens spira hvilat 



201 

tungt. Hertig Karls hof var däremot alltid mun- 
tert och fritt från all öfverdrifven etikett, livartill 
mycket bidrog hans gemåls okonstlade och glada 
lynne, och upphö j elsen på tronen gjorde däri inga 
förändringar. I stället för Gustaf IV :s baler för 
tusen personer eller middagar för flera hundra, roade 
man sig med små fester, konserter och spektakler 
inom en liten utvald krets liksom på Gustaf III:s 
tid, och Oxenstierna var som förut hofskald. Bland 
annat gafs den 17 juli 1809, årsdagen af slaget vid 
Högland, en bland de vackraste fester, som ägt rum 
på Stockholms slott. Den inleddes af en prolog, 
skrifven af Oxenstierna, med musik af konsertmä- 
staren Miiller och kammarmusikus Crusell, och var 
en hyllning icke blott åt den nye härskaren utan 
äfven åt Gustaf III:s minne. Svea utfördes af stats- 
frun grefvinnan Aurora Gyldenstolpe, Mars af grefve 
Karl Anckarsvärd och Neptun af hofmarskalken 
baron Fredrik Klingspor, riksbekant för sina stora 
fötter, hvilket gaf den kvicke grefve Robert Rosen 
anledning till det infall, att det var alldeles rik- 
tigt, att man placerat hafvets gud på ett par kanon- 
slupar. Fyra sirener framställdes af grefvinnan 
Erik Cederström samt fröknarna Lewenhaupt, Frie- 
sendorff och Silfversparre, h vilka sjöngo: 

"öfver rymden af den bölja, 
som har sett hans första bragd, 
svärja vi att hjälten följa, 
hvar hans kungaflagg blir laggd, 
och med hägnad af de länder 
himlen lämnat i hans makt, 
åt hans vimpel och hans stränder 
helga en odödlig vakt." 



202 

Efter en kör afslutade Svea hyllningsprologen 
med följande ord: "Älskade konung! lämna dig åt 
gudarnas och ditt folks önskan! kom att dela gläd- 
jens fest i dina bragders minne. Hur dubbelt kär 
är ej nu denna dagen för mig. Min hjältes högtid 
är äfven min konungs." Hon räckte därefter konun- 




Johan Gabriel Oxenstierna. Efter porträtt af Ulrika Pasch. 

gen handen och förde honom in till det fransyska 
spektaklet. Man gaf en komedi i en akt af Picard: 
"Monsieur Musard ou Comme le temps passé", där 
monsieur spelades af gr ef ve Gustaf Löwenhjelm och 
madame af statsfrun grefvinnan Lewenhaupt, So- 
phie af hoffröken Sofia Silfversparre och de öfriga 
rollerna af den franske emigranten hertig de Pienne, 
kgl. sekreteraren Nils af Wetterstedt och friherre 



203 

Reinhold Adelsvärd. Därefter uppfördes Pigault- 
Lebruns roliga enaktare "Les rivaux d'eux-mémes" 
med grefve Löwenhjelm och den vackra hoff röken 
Marianne Koskull såsom monsieur och madame Dor- 
val, fröken Karolina Lewenhaupt i subrettens roll 
och friherre Adelsvärd såsom Forville. Hertig de 
Pienne var värdshusvärden och grefvarna Etienne 




Drottning Hedvig. Efter porträtt af Wertmiiller. 

de la Gardie och Magnus Brahe tvenne kypare. Efter 
spektaklet superades, och sedan följde en bal, som 
räckte ända till klockan två på morgonen. 

Sällskapet "Nytta och nöje'* hade 1805 efter Skjöl- 
debrands afgång från ordförandeskapet fått till sty- 
resman ingen mindre än öfverstekammarjunkaren 
friherre Klas Flemming och hade blifvit ett mycket 
förnämt sällskap. Karl XIII förklarade sig vilja 



204 

vara sällskapets beskyddare och åse dess spektak- 
ler, livarför man i teatersalen inrättade åt honom 
en griljerad loge. Högtidsdagen, som annars firades 
den 25 oktober, uppsköts detta år ända till den 22 
december, men kungen var sjuk och vågade sig icke 
dit. Han tillät emellertid, att man bar till honom 
sällskapets matrikel, och inskref däri sitt namn. 
Drottning Hedvig och prinsessan Sofia Albertina 
öf vervoro en del af festen, som tog sin början kloc- 
kan sex på aftonen. Vid ankomsten mottogos de af 
styrelsen och hälsades i ett tal af friherre Flemming. 
Johan Gabriel Oxenstierna hade strängat sin lyra 
till ära för de kungliga personerna, och hans ver- 
ser utdelades i tryckta exemplar till festdeltagarna. 
Den gamle kungen ägnade han detta kväde: 

"Prins! uti din barndom Astrilds like, 
Glädjens furste i din ungdoms vår, 
segrare och värn af Vasars rike, 
när du fortgick i din mandoms år; 
för ditt land, två gånger fallet nära, 
skyddare, förrän du var dess kung, 
ändtligt höjd i ålderdomens ära 
på den tron du stödde ren som ung. 

Kärleken har då med dig omsider 
alla dina skiften genomgått, 
och för hvar af dina lefnadstider 
för sitt offer ombytt ämne blott. 
Fordom i Behagens häfder skrifven, 
nu i Ärans, som din ålder lönt, 
hvila myrten, lagern och oliven 
samfäldt på den bild de ömsom krönt." 

Hans artiga hyllning till drottningen hade föl- 
jande lydelse: 



205 

"Glädjens barn! dem vänskap, dygd och snille 
samlat här i Nöjets högtidslag! 
för den drottning, som åt eder ville 
lämna hägnande sin blick i dag, 
fyllen upp med rätt af tacksamheten 
vördnadens såväl som hjärtats bud: 
sången sakna må fullkomligheten, 
känslans röst är mer än lyrans ljud. 

Hennes godhet ej sitt bifall nekar 
åt de konster dem hon gett försvar. 
Främst i Gracernas och Smakens lekar 
fordom själf hon deras krona bar. 
Sångmön då får åter med Behagen 
nalkas Hedvig som i förra dar. 
Om hon är från dem som drottning tagen, 
är hon där som skyddsgudinna kvar." 

Prinsessan Sofia Albertina hedrade han med dessa 
strofer: 

"Ren församlades inom vår hydda 

Nöjenas och Sångens barn i kväll, 

ren en älskad drottning att dem skydda 

viste sig i deras glada tjäll; 

men en glans ännu var öfrig blifven 

för det rum, där ädla konster bo, 

och den blef med Albertina gifven, 

när hon kom att skåda deras ro. 

Vänligt då hon i vårt samljud känne 
offren på en gång förenade 
af den gärd vår kärlek ger åt henne 
och af den, som vi åt minnet ge. 
Hvar sig smak, behag och snille visa 
vårdade bland oss af hennes ätt, 
Gustafs syster, dottern af Lovisa 
tar dem mot med ärfd och egen rätt." 



206 

Sedan sällskapets orkester under anförande af 
konsertmästaren Kr. Fr. Muller utfört en uvertyr, 
tog spektaklet sin början. Det var inöfvadt af säll- 
skapets teaterdirektör, kaptenlöjtnanten grefve Axel 
Otto Mörner. Man uppförde först på franska Picards 
komedi "Les ricochets'\ där frutimmersrollerna ut- 
fördes af sekreteraren i kgl. statskontoret Wenner- 
marks bägge döttrar, och de manliga rollerna af 
gr ef varna Mörner och Löwenhjelm, friherre Ludvig 
Man der ström och löjtnant Axel Ehrengranath. Styc- 
ket lär ha spelats utmärkt väl efter en af de när- 
varandes ännu bevarade omdöme. Sedan följde en 
kvartett för klarinett och tre fagotter utförd af 
Bernhard Crusell och bröderna Preumayr. Till sist 
gafs i svensk öfversättning ett lustspel af Patrat 
"Den förnuftige token", spelad af samma personer, 
som utförde förpjäsen jämte medicine doktor Ham- 
pus Björkman. Klockan var nu tio, och de kung- 
liga åkte hem. De öfriga superade, och festen af- 
slöts med bal. 

Dessa sällskapsordnar bidrogo icke litet till, att 
de förut åtskilda samhällsklasserna mer och mer bör- 
jade sammansmälta, och att af stan det mellan för- 
män och underlydande förminskades.' Tonen blef 
friare, men äfven sederna. Lättsinnet florerade. 
Man skulle vara, som det hette, "en tou jours karl", 
med om allting. Såsom ett bevis på, hvad man den 
tiden kunde tillåta sig, vill jag anföra, att, då den 
kände sällskapsaktören Lindgren i "Nytta och nöje" 
gifte sig med en af de utmärktaste skådespelerskorna 
i samma sällskap, lät han viga sig på själfva scenen 
i närvaro af hela sällskapet, hvaribland de förnäm- 



207 

sta hofdignitärer och ämbetsmän befunno sig. Va- 
lerius hade till festen skrifvit en kvick och rolig 
visa, upptagande de roller Lindgren redan spelt och 
dem hvilka återstodo honom såsom äkta man. 



Kedan en månad efter Gustaf IV :s af sättning ut- 
färdades den 8 april nådig befallning om Opera- 
husets skyndsamma iståndsättande och genom skrif- 
velse den 12 juni gaf konung Karl XIII teaterdirek- 
tionen till känna, att vid bestämmandet af de hög- 
tidligheter, hvilka komme att anställas under den 
instundande kröningen, konungen trott sig gifva 
rikets församlade ständer anledning till ett verkligt 
nöje, då han funnit godt förordna, att de redan i 
nåder beslutna representationerna uti Operahuset 
skulle börja med operan ''Gustaf Vasa*'. Åt gene- 
ralen, friherre Armfelt anförtroddes öfverinseendet 
vid operans uppförande "med all den högtidlighet 
detta spektakel åtföljer", och statskontoret erhöll be- 
fallning att till kostnadens bestridande anordna af 
extra utgiftsmedel 4,000 r:dr b:ko. Af allt detta blef 
dock intet, ty tiden var för knapp, och materielen 
under dessa år för mycket förstörd. Först den 6 
december slog Operan åter upp sina portar för all- 
mänheten, och konstens vänner ansågo det såsom en 
nationalhögtid, när det tempel Gustaf III ägnat 
fosterlandets sånggudinnor åter öppnades med Kell- 
grens "Drottning Christina" och Boieldieus "Califen 
i Bagdad". Också hann ridån knappast gå upp, 



208 

förrän hela salongen genljöd af dånande handklapp- 
ningar och jubelrop. En af de närvarande har ytt- 
rat, att det var nästan för mycket för ett svenskt 
hjärta att på samma afton återkalla minnet af Kri- 
stina, Karl Gustaf, Axel Oxenstierna, Torstensson, 
Gustaf III och Kellgren. Spektaklet gafs till för- 
mån för Gustaf Åbergsson, som då utförde ett par 
af sina förnämsta glansroller, ty man kunde ej få 
se en grannare de la Gardie, än han var i Kellgrens 
heroiska dram, eller en präktigare kalif i efterpjä- 
sen, där han förtjusade hela salongen både genom 
sitt spel och sina lysande från Paris hemförda kosty- 
mer. Äfven Inga Åberg spelade där med sin vanliga 
liflighet och ledighet och belönades rikligen genom 
publikens handklappningar liksom Jeannette Wäs- 
selius, hvars intagande blygsamhet och härliga röst 
i Zelindas roll väckte rättmätigt bifall. Baletterna 
fingo också sin andel af den allmänna belåtenhe- 
ten, i synnerhet den vackra "Zelindas kröning", där 
framför andra utmärkte sig Louis Deland och den 
sjuttonåriga Fredrika Grönforss. Kvällens nöjen an- 
nonserades första gången den 24 november, och redan 
fyra dagar därefter kunde den lycklige recett- 
tagaren tillkännagifva, att endast några få parterr- 
biljetter funnos kvar, trots att han, förlåtligt nog 
vid ett sådant undantagstillfälle, passa4e på och tog 
ganska förhöjda priser, för hvilket tilltag han dock 
fick uppbära åtskilligt klander genom insändare till 
tidningarna. Man klandrade "en viss aktörs behj är- 
tenhet att något groft taxera den skådande allmän- 
heten" och påstod, att man fått betala tio riksdaler 
för en biljett. En annan tyckte det icke var skäl att 



209 

skrika, ty alla biljetterna hade ju gått åt, och hans 
dräng hade icke betalt mer än tre riksdaler för sin 
biljett, fast den förstås var ända uppe på fjärde ra- 
den. Man fick vara glad, att recettagaren icke for- 
drat ändå högre priser. Åbergsson förklarade i 
Allehanda, "att ingen enda plats blifvit taxerad till 
tio riksdaler, att det högsta, som blifvit fordrat för 
de förnämsta platserna (amfiteatern och första raden) 
är fyra riksdaler, att många af nämnda platser äro 
sålda till lägre pris, att de öfriga platserna kosta i 
proportion därefter, och att för ingen biljett å sidan 
af fjärde raden eller parterren blifvit begärt mer än 
en rdr b:ko." Han tillägger, att insändaren måtte 
köpt sin biljett genom ett mindre pålitligt ombud, 
och att drängen sagt en oförsvarlig osanning. Sitt 
svaromål af slutade han med följande ord: "Jag vore 
högst beklagansvärd, om jag, genom hvad emot mig, 
obevisligt, blifvit anfördt, borde frukta att förlora 
den smickrande välvilja jag genom ett mångårigt 
bemödande af en vördad och upplyst allmänhet länge 
erfarit. Gustaf Fredrik Åbergsson." Hur det än 
må hafva förhållit sig med biljettpriserna, säkert 
är, att han ej förlorade publikens välvilja, därom 
vittnade nogsamt det ljudliga bifall, som ägnades 
recettagaren af de förtjusta åskådarna. 

Ahlgren fick likaledes tillåtelse att den 16 decem- 
ber ge sin beneficeföreställning å Operan, och den 
12 december var salongen utsåld. Utom nöjet att 
åter få besöka den minnesrika lokalen lockades åskå- 
darna genom ett nytt skådespel i tre akter: "Edvin- 
sky och Floreska eller Den polska grufvan" af Pixé- 
récourt samt baletten " Dansvurmen", där fru Koers- 
Svenska teatern, II. 14 



210 

ner, född Hjortsberg, med sin femåriga dotter för 
denna gång benäget lofvat biträda. En ytterligare 
dragningskraft fanns i annonsens meddelande, att 
"uti första pjäsen visar sig endast för denna gån- 
gen herr Lars Hjortsbergs sjuåriga dotter i en in- 
tressant roll med dans och pantomim". För att läsa- 
ren må få ett begrepp om, hvad den då mycket om- 
tyckta melodramförfattaren kunde laga ihop för 
nervkittlande scener, vill jag här meddela innehållet 
af ifrågavarande stycke. Zamoski, vojevod af San- 
domir, älskar Floreska, gift med Edvinsky, vojevod 
af Kava, och har vid en fest röfvat bort henne och 
hennes dotter, som är endast ett barn. Sedan han 
länge hållit henne fången i Sandomir utan att kunna 
vinna hennes ömhet, och då han ser sig oupphörligt 
blottställd för Edvinskys hämnd, besluter han föra 
Floreska till ett aflägset slott i Karpaterna, och där 
spelar pjäsen. I första akten yppar Zamoski sina 
planer för kosackchefen Kagotzi och sin förtrogna 
Polina. Han har skickat några lejda banditer att 
mörda Edvinsky och utlofvat en stor belöning åt den, 
som fullgör hans uppdrag. Under samtalet införes 
den afdånade Floreska, och Zamoski aflägsnar sig. 
Kagotzi bemödar sig vinna Floreskas förtroende och 
går att hämta hennes dotter för att återförena denna 
med modern. Polina begagnar sig af hans frånvaro 
för att underrätta Floreska, att hon vill bistå henne, 
emedan Floreskas far en gång räddat hennes egen 
fars lif och heder. Kagotzi återkommer med dot- 
tern Angela, och en fest anställes för att roa dem. 
Därunder inkommer Polinas brorson Peters, som be- 
rättar att han till slottet åtföljt en polack, som före- 



211 

ger sig ha varit vittne till Edvinskys död och an- 
modats af honom att lämna Floreska hans porträtt. 
Zamoski bringar själf denna underrättelse, och po- 
lacken, som är ingen annan än Edvinsky själf, in- 
föres. Floreska, som igenkänner honom, lyckas för- 
ställa sig, men Edvinsky förråder sig, då han får 
se sin dotter. Bestört öfver att ha blifvit upptäckt 
drar han sin sabel och anfaller Zamoski, men blir 
sårad, och Floreska kastar sig emellan dem för att 
rädda hans lif. Vakten kommer in, och Zamoski 
låter beveka sig att skänka Edvinsky lifvet, men be- 
faller att inspärra dem båda i en grufva, ehuru på 
skilda ställen. Andra akten spelar i grufvan. Man 
får veta, att den öfre delen användes af Zamoski till 
ett fängelse för hårdhjärtade skönheter och står i 
förbindelse med slottet genom en hemlig gång. Ed- 
vinsky hissas ned i en tunna och föres genom en 
gallerport till ett undre hvalf. Nu inkomma Flo- 
reska och Polina, som uppmuntrar henne och i hem- 
lighet för Angela till henne. Ragotzi har emeller- 
tid börjat tycka om Floreska och smickrar sig med 
att småningom vinna hennes bevågenhet genom den 
tillgifvenhet han låtsar visa. Sedan han skickat bort 
de kosacker, som åtföljt honom och läst igen galler- 
dörren till Edvinskys fängelse, öfverlägger han un- 
der en längre monolog om den plan han bör följa 
och lägger därunder ifrån sig nyckeln, som Angela 
på ett tecken af modern ögonblickligen stjäl och öpp- 
nar fängelsedörren, hvarefter hon lika behändigt 
lägger den tillbaka på sin plats. Knappt har Ragotzi 
gått, förrän Edvinsky uppkallas. Han berättar, att 
han i närheten har en pålitlig trupp, men fruktar, 



212 

att de skola skingras, då han icke kommer tillbaka 
till dem. Nu inträder Peters sjungande, men innan 
man hinner meddela sig med honom, återvänder 
Kagotzi, och Edvinsky måste gömma sig. Ragotzis 
misstankar väckas vid åsynen af Peters, ehuru denne 
omtalar, att han blifvit befalld att möta en afdel- 
ning kosacker, som väntas till förstärkning, men att 
han icke kunde komma ut, innan han fått ett pass af 
Ragotzi. Denne beslutar utforska sanningen. Han 
befaller Peters gå förut och låtsar följa honom, men 
stannar och får höra en del af Polinas samtal med 
Floreska om deras flykt, som genast skall verkstäl- 
las. I detsamma nedfaller en sten, kring hvilken ett 
bref från Peters är lindadt, hvari han låter dem 
veta, att allt är upptäckt, och att Zamoski strax skall 
vara där. Polina hittar genast på en list för att 
vända beskyllningen mot Ragotzi själf. Hon låter 
Floreska skrifva ett bref till en af sina vänner om 
sin befrielse och ber Angela vid ett gifvet tecken 
smyga det i Ragotzis ficka. Zamoski kommer. Po- 
lina anklagar Ragotzi för att vara kär i Floreska, 
påstår att han lofvat hjälpa henne ur Zamoskis våld, 
och att det är han, som fört Angela till henne. Slut- 
ligen ber hon, att man skall visitera Ragotzi, och 
man finner då brefvet hos honom. Zamoski blir nu 
öfvertygad om hans förräderi, låter afkläda och 
binda honom vid en pelare och går själf med vakten 
ner i det undre hvalfvet för att se, om hans befall- 
ningar rörande Edvinsky blifvit verkställda. Denne 
bemäktigar sig ögonblickligen Ragotzis päls och 
mössa, fängelsedörren tilläses, Polina blir på egen 
begäran fastbunden vid en stege, Floreska och An- 



213 

gela stiga i tunnan, som på gifven signal upphissas 
och Edvinsky skyndar upp på stegen. Hur han hit- 
tar vägen och träffar sin maka, får åskådaren själf 
fundera ut. I tredje akten befinna vi oss på en af 
slottets yttre gårdar. Edvinsky lyckas förklädd till 
Ragotzi att efter flera hinder passera de yttre vak- 
terna, men strax därefter inkommer Zamoski, som 
med sina kosackers hjälp sönderbrutit gallerporten. 
De flyende förföljas, och Peters underrättar oss snart, 
att de blifvit ertappade. I hemlighet låter han lik- 
väl Polina veta, att han träffat Edvinskys vänner, 
rådt dem att anfalla den förstärkning Zamoski vän- 
tar, och, då de äro dem betydligt öfverlägsna i an- 
tal, beröfva dem deras kläder och sålunda förklädda 
intränga i slottet. Edvinsky och Floreska införas nu 
till den uppretade Zamoski, men i stället för att ge- 
nast döda sin fiende eller åtminstone skilja honom 
från maka och barn, nöjer han sig med att instänga 
dem i ett torn. Han förvarar själf nyckeln till in- 
gångsdörren, men nyckeln till ett åt älfven vettande 
gallerfönster har Polina. Den lämnar hon åt Pe- 
ters, som genast ror med en båt intill tornet, äntrar 
upp till fönstret, kastar in nyckeln och mottager 
Angela, hvilken hissas ner i en korg. Zamoskis an- 
komst hindrar de andra att rädda sig, och i hastig- 
heten glömma de att stänga fönstret, hvilket upply- 
ser honom om Polinas brottslighet. Han förställer 
sig emellertid och frågar efter nyckeln. Den finnes 
icke, och nu förebrår han Polina för hennes förrä- 
deri, hotar att instänga henne i grvifvan, men låter 
henne i stället gå fri och berättar endast om de för- 
siktighetsmått han ämnar vidtaga, hur han miss- 



214 

tror besättningen på slottet och vill lämna bevaknin- 
gen åt don nya trupp, som ankommer. Den består, 
som man kan ana, af Edvinskys vänner, hvilka sla- 
git kosackerna och nu inträda i deras kläder. Slotts- 
vakten instänges i en af salarna, Ragotzi befrias, 
och Zamoski ämnar nu låta döda Edvinsky i hans 
makas åsyn, som förgäfves ber om nåd för honom. 
Han är redan färdig att dö, men i samma ögonblick 
Zamoski ger de förmenta kosackerna tecken att lägga 
an, rusa de på honom, gripa och afväpna honom. 
Edvinsky är emellertid alltför ädelmodig att själf 
straffa sin fiende, utan öfverlämnar honom åt lagarna 
att dömas. Peters inkommer med Angela, och både 
han och Polina få löfte om stora belöningar. Man 
kan just icke förebrå författaren, att han sparat på 
effekterna, men å andra sidan måste man medge, att 
få pjäser mera stöta sannolikhet och god smak för 
hufvudet än denna. Emellertid lära de spelande till 
största delen öfverskylt styckets många brister. Ahl- 
gren var förträfflig i Zamoskis roll liksom Åbergsson 
i Edvinskys. Såsom Floreska hade Karolina Kuhl- 
man sin första tragiska uppgift och löste den på ett 
högst förtjänstfullt sätt. Fru Fahlgren, såsom fru 
Haeffner sedan 1808 kallades, spelade Polina och Axel 
Cederholm Eagotzi särdeles väl. Lars Hjortsbergs 
lifliga aktion och oefterhärmliga mimik gaf åt Pe- 
ters roll en lyftning, som den knappast i sig själf 
äger, och hans unga dotter utförde Angela "med all 
den älskvärda naivité, som tillhör hennes ålder, och 
dansade med ett behag, som förvärfvade henne ett 
odelt bifall äfven bland den delen af publiken, som 
äger nog liten känsla för det sköna att uttrycka sitt 



215 

nöje genom skrik", efter hvad en af de närvarande 
försäkrat oss. 

Under åren 1809 och 1810 blef emellertid Operans 
scen icke särdeles ofta begagnad. Operettspektak- 
lerna gåfvos mestadels på Mindre teatern, vanligen 
måndagar och torsdagar, och Karl XIII:s af sikt att 
på Operan återupptaga musikverk i den högre sti- 
len kunde ej på något fullt värdigt sätt förverk- 
ligas till följe af de ringa sångkrafter, som stodo 
direktionen till buds. De unga voro ej ännu mogna 
för de maktpåliggande uppgifterna, ehuru man med 
alla krafter arbetade på deras snabba utbildning, 
liksom man äfven inrättade nya kör- och balettsko- 
lor. Af de äldre artisterna, som vid Operans indrag- 
ning 1806 pensionerades, var det endast Karsten, 
hvilken ännu med framgång kunde låta höra sig. 

Karl Stenborg, som till följe af sin förstörda eko- 
nomi måste bilda en teatertrupp och med den beresa 
landsorten alltsedan hösten 1804, samtidigt med att 
han ehuru sällan uppträdde på Operan, tog offent- 
ligen farväl af Stockholmspubliken vid en till hans 
förmån anordnad konsert i riddarhussalen den 27 
februari 1808. Elisabet Olin sjöng då ännu en gång 
trots sina sextiosju år med förvånande färdighet en 
aria di bravura och återkallade därmed hos de äldre 
minnet af Operans forna glansdagar. Själf föredrog 
Stenborg ett af honom både till ord och musik kom- 
poneradt recitativ med aria samt kupletter, där det 
bland annat hette: 

"Det var en blick så mild, så tjusande, 
som skyddande mig uppå scenen förde. 
Ung, utan hopp, ett prof jag vågade 



216 

och i mitt bröst ert bifall hörde. 

Vid denna dom allt tvifvelsmål försvann, 

jag sjöng till dygdens lof och hjältars ära, 

i eder ro jag min belöning fann 

och kunde högre nöje ej begära." 

Därmed afslutade han sin trettiotreåriga teater- 
verksamhet i hufvudstaden och lyckades genom goda 
vänners bemödanden den 5 maj 1809 bli antagen så- 
som notarius publicus i Stockholm. Några dagar 
därefter af bröt han sin mer än halfåriga sejour i 
Göteborg och återvände till Stockholm för att till- 
träda sin nya befattning. Hans sista dagar fördyst- 
rades dock af tilltagande penningebekymmer. Han 
rent af led nöd. Den 1 augusti 1813 träffades han 
af ett slaganfall, som inom en timme ändade hans 
lif. Han var sedan 1793 gift med Betty Olin, Eli- 
sabet Olins dotter, som vid svenska operans instif- 
tande sjöng Kärlekens roll i "Thetis och Pelée", och 
som öfverlefde honom trenne år. 

Franciska Stading, Antigones Ijufva och behag- 
fulla framställarinna, erhöll titel af hofsångerska 
och blef ledamot af Musikaliska akademien. Hon 
lämnade Sverige 1806 och bosatte sig i Dresden, där 
hon vid sjuttiotre års ålder afsomnade den 8 februari 
1836. 

Karolina Muller, den firade tolkarinnan af Alceste 
och Armide, uppträdde sista gången 1810 på gala- 
föreställningarna vid kronprinsen Karl Johans hyll- 
ning. Hon erhöll likaledes titel af hofsångerska och 
hedrades med ledamotskap af Musikaliska akade- 
mien. Åren 1812 — 1815 var hon lärarinna för tea- 
terns elever samt afled den 27 november 1826, sjuttio- 



217 

ett år gammal. Året därpå dog hennes man, förste 
konsertmästare i kungliga hofkapellet och en af sin 
tids förnämsta violinvirtuoser. 

Kristofer Karsten pensionerades äfven 1806, men 
fortfor dock att mot särskildt arfvode emellanåt upp- 
träda på Operan, sista gången på galaspektaklet den 
6 november 1821, då han vid sextiofem års ålder 
ännu en gång briljerade med sin konung Oedip. 
Ehuru rösten blifvit något tunn, var han dock i det 
artistiska utförandet ännu i det närmaste allt hvad 
han varit på höjden af sin förmåga, efter hvad sam- 
tida försäkrat. "Där han blind och stödd på An- 
tigone framstapplade i sin grekiska dräkt och tref- 
vade framför sig med stafven, var hans figur så 
ädel, så antik, att han till illusion återgaf bilden af 
dessa forntidens gestalter, som ännu befolka muse- 
erna i den eviga staden." Karsten föddes i Ystad 
1756. Hans sångaranlag voro redan tidigt så ut- 
vecklade, att han fick biträda i Lunds domkyrka vid 
universitetets jubelfest 1768. Då änkedrottningen 
tre år senare begaf sig till sitt hemland öfver Ystad, 
anordnades därstädes till hennes ära en konsert, 
hvarvid äfven Karsten lät höra sig. Drottningen 
blef så intagen af hans klockrena stämma, att hon 
skaffade honom tillfälle att studera vid den då nyss 
instiftade Musikaliska akademien från hösten samma 
år. När Gustaf III skapade svenska operan, blef 
Karsten anställd i kören och debuterade sedan i 
operabaletten ''Adonis'' 1776 med sådan framgång, 
att han följande år af konungen sändes till Köpen- 
hamn för att under ett helt år låta sin röst utbil- 
das af den berömde italienske sångläraren Potenza. 



218 

Efter sin återkomst uppträdde han med stormande 
bifall i januari 1778 såsom Bore i prologen till Nau- 
manns opera "Amphion'' och anställdes vid Kung- 
liga teatern i egenskap af förste aktör och sångare. 
Under sin långa konstnärsbana sjöng han ett stort 
antal kräfvande roller med odeladt erkännande och 




Kristofer Karsten. Efter gravyr af Quenedey. 

ansågs som sångscenens yppersta prydnad. Utan 
tvifvel var han en af de utmärktaste sångare, som 
någonsin beträdt vår scen. Hans röst hade en säll- 
synt renhet och skönhet och ett omfång, som tillät 
honom utföra både Achilles' tenorparti i "Iphigenie 
i Auliden" och utan transponering titelrollen uti 
"Oedip i Athen'\ som är skrifven för basröst. Till 
dessa partier, som räknades bland hans allra för- 



219 

nämsta, kunna vi lägga hans Kristian i "Gustaf 
Vasa", kunglig i låter och åtbörder, hvilken han spe- 
lade enligt Gjörwells ord "som en hel mästare". 
Hans deklamation var förträfflig. "Äfven som skå- 
despelare berömdes han", säger Benjamin Höjer, 
"hufvudsakligen för sin vackra imponerande figur 
och ädla hållning." Oaktadt han naturligtvis till- 
hörde franska skolan, hade han dock mycket litet 
af dess öf ver drift i sceniskt patos. Sitt majestätiska 
sätt att föra sig bibehöll han äfven utom teatern, 
om det också icke alltid öfverensstämde med omgif- 
ningen, hvaröfver man ibland kunde tillåta sig ett 
lätt skämt dock utan elakhet, ty han var en i alla 
afseenden aktningsvärd, angenäm och intressant per- 
sonlighet, ehuru han blifvit bortskämd af allt smic- 
ker och f jäsande, livar för han var utsatt, och som 
han för öfrigt med mycket välbehag mottog. Nils 
Arfvidsson berättar, att efter en stor middag, där 
Karsten enligt dåtidens sed, vid desserten sjungit 
åtskilliga svenska och franska visor, flera af gästerna 
bildade en grupp kring honom och sade honom några 
uppriktigt menade artigheter bland annat för hans 
förträffliga sätt att utföra kungaroller. "Jag är 
alltid kung", svarade Karsten med den lugnaste och 
naturligaste uppsyn i världen. Arfvidsson inföll 
då på franska, som han visste Karsten satte värde 
på, att man talade med honom: "Oui, le roi de Fhar- 
monie." "Cest cela, mon cher monsieur", genmälde 
han med en olympisk nick och lade beskyddande sin 
hand på Arfvidssons axel med den mest älskvärda, 
nedlåtande min man kan föreställa sig. Ett tillfälle, 
då han emellertid tycks åtminstone för en stund 



220 

glömt bort sin kungliga värdighet, var när han en 
afton sjöng hos Cronstedts på Karlberg. En af de 
unga deltagarinnorna omtalade, att han, sedan han 
med sin sköna röst förtjusat alla åhörarna, ombads 
att ackompanjera sig själf till någon favoritvisa. 
Han slog sig då ned vid instrumentet och föredrog 




Mariana Teresia Karsten. 

en liten dansk kärleksvisa, hvarunder han adresse- 
rade sina miner och blickar till de unga flickorna, 
som skockat sig omkring honom, med en öfverdrif- 
vet tillgjord artighet. Han nästan kröp på tangen- 
terna och tycktes alldeles försmäkta af ömhet och 
förtjusning ända till löjlighet. 

Efter en kort förlofning med operasångerskan 
Marie Louise Baptiste, hvarom jag berättade i första 



221 

delen af dessa anteckningar, gifte Karsten sig 1781 
med den sköna polskan Mariana Teresia Stebnowska, 
hvilken hitkommit i den engelska ministerns följe 
Under åren 1782 — 1803 var hon anställd vid Kungliga 
operan, ehuru hon på grund af sin obetydliga röst 
där aldrig kom att intaga någon framstående plats. 
Däremot var hon en utmärkt harpspelerska. Af 
deras döttrar blef den äldre gift med den här så- 
som balettmästare engagerads italienaren Filippo 
Taglioni, i hvilket äktenskap föddes den framdeles 
europeiskt ryktbara dansösen Marie Taglioni. Den 
yngre debuterade på Kungliga teatern såsom Tag- 
lionis elev i baletten till operan ''Cora och Alonzo" i 
februari 1805 och hade under ett år anställning där- 
städes med rang af premiärdansös. Hon blef seder- 
mera gift med dåvarande öfverstelöjtnanten vid kej- 
serliga ryska generalstaben Kachanoff. 

Af kunglig nåd tillförsäkrades Karsten 1783, i 
likhet med Stenborg några år förut, en lifstidspen- 
sion af 333 rdr 16 sk. specie. Följande år reste han 
till Köpenhamn och lät höra sig inför hofvet och all- 
mänheten samt fyra år därefter till Berlin, då han 
sjöng på hofkonserter i Sans-souci och Ludwigslust 
och återkom till Sverige först i slutet af året. 1791 
rönte han ett nytt prof på sin konungs bevågenhet, 
då han utnämndes till hofsekreterare. Han blef äf- 
ven ledamot af Musikaliska akademien. Efter 
konungamordet inställdes teaterverksamheten under 
flera månader, och Karsten for då till England, där 
han medverkade vid flera konserter hos hertigen af 
York. Till Paris kom han i" slutet af 1810 för att 
gästa sina barn och barnbarn och stannade hos dem 



222 

ända till påföljande höst. Han fick under denna tid 
nöjet sammanträffa med flera ryktbara musici såsom 
Grétry, Cherubini, Méhul, Paer, m. fl. 

Äfven såsom kostymreformator har Karsten gjort 
sig förtjänt om vår teater. Då ''Iphigenie i Auliden'' 
1802 återupptogs på Operan, skrefs därom en längre 
artikel i Stockholmsposten, i hvilken bland annat 
kostymeringen klandrades. "Däremot", fortsätter 
anmärkaren, "hade herr Karsten berömligen iakt- 
tagit den historiska sanningen, klädd i dräkt och 
mantel af ylle, ungefär sådana de underrättelser man 

har från antiken säga, att Achilles bar dem. 

I Achilles' hjälm såg man denna gång ej heller några 
fjädrar. Så mycket bättre; de voro hos de äldsta 
greker en okänd vapenprydnad. Allmänheten och 
konstälskaren, som redan stå hos herr Karsten i 
så mycken förbindelse för hans lyckliga talanger, 
äro honom ny tack skyldiga för den omsorg han sig 
ger att utforska och nyttja det rätta i kostymen. 
Men så länge ej alla personer i en pjäs gemensamt 
instämma i ett sådant bemödande, blir taflan af den 
ofullständig och svärjande för dens öga, som häri 
önskar enhet och sanning. Om mamsell Stading, så 
ganska intressant i denna pjäs, och några få per- 
soner af dansen och kören tycktes hafva förenat 
sig med herr Karsten att gifva sina dräkter den 
simplicité i form, den ledighet i påklädning, som 
förer åskådarens inbillning tillbaka till Iphigenies 
tider, så såg man däremot alla de öfrigas kostymer 
af så krånglig skapnad, så mångfaldig och påpac- 
kad prydnad, af så stel och snörpt påklädning, att 
tanken mer fördes på nyssledna sekels fula, spända. 



missforinande habits habillés och rober med snörlif 
och styfkjol, än på grekernas simpla, behagligt bil- 
dande dräkter. Man måste dock medgifva, att for- 
dran på en allmän reform af kostymerna vore obil- 
lig, då utförandet ej kan undgå att vara ganska 

kostsamt. Svenska teatern felar i denna del 

mycket mindre än den engelska alltid gjort och ännu 
gör. Till och med den franska har, som jag haft 
tillfälle att med egna ögon se, ganska nyligen bör- 
jat sanningens stränga iakttagande i denna arti- 
kel, och den reform, som skall ha skett i Lekains 
och Clairons tid, eller af dem, var ingenting min- 
dre än en fullständigt riktig reform. Svenska tea- 
tern kan häri och i de flesta andra delar, om den 
bemödar sig därom, lätt rivalisera stora och berömda 

teatrar i andra länder. " 

Karstens gästspel på Kungliga operan fortfor 
ända till den 1 oktober 1817. Sista gången han vi- 
sade sig där var, såsom ofvan nämnts, vid galaspek- 
taklet 1821. Då det 1820 stiftade "Harmoniska säll- 
skapet" i förening med hofkapellet och Kungliga 
operans kör för första gången 1824 i Ladugårdslands 
kyrka gaf Haydns oratorium "Skapelsen" utförde 
Karsten Uriels parti. Sin svanesång sjöng han vid 
en konsert i stora börssalen den 6 mars 1825, då han 
trots sin höga ålder uppträdde i ej mindre än sex 
olika kompositioner af Keichardt, Paisiello, Paer 
och Naumann. Den 7 augusti 1827 träffades Karsten 
af ett slaganfall och insomnade på aftonen för all- 
tid i det trefna hem på Drottningholm i Kanton, 
som Gustaf den tredje skänkte honom och hans maka 
vid deras giftermål. Liksom Lars Hjortsberg af sin 



224 

samtid betraktades såsom Sveriges störste drama- 
tiske skådespelare, ansågs Karsten vara den sven- 
ska operans ypperste representant. Bernhard von 
Beskow, Marianne Ehrenström, Nils Arfvidsson, 
Anders Lindeberg, Kristian Molbeck, m. fl. betyga 
alla, att han varit begåfvad med den skönaste stämma 
Sverige frambragt och tillika varit den förnämste 
dramatiske sångare vi ägt. 

Hans maka öfverlefde honom i mer än tjugu år. 
Först vid 95 års ålder afled hon 1848, ömt vårdad i 
det gamla hemmet af en kvarlefvande son. En per- 
son, som känt henne under hennes äldre dagar, har 
sagt, att hon var ett förkroppsligande af hoftonen 
under tjusarkonungens dagar. Hon tog den med sig 
i grafven liksom Ludvig Filip sade sig göra med 
franska konungadömet. Det var en sällsam njut- 
ning att höra henne berätta om kungens menus plai- 
sirs — och kungen i hennes mun utan tillägg af 
namn betydde alltid Gustaf III — , om hans favori 
Monvel och dylikt och då tillika se den fina drag- 
ningen i gummans mungipor och den milda skalk- 
aktigheten i hennes ögon. Hur lifligt, hur målande 
framställde hon icke allt det lysande, det beundrans- 
värda hon under sitt långa lif fått upplefva! 

Talscenens på sin tid främste skådespelare, Abra- 
ham de Broen, skattade redan 1804 vid några och fyr- 
tio års ålder åt förgängelsen. I det kungliga brefvet 
1798 angående Stenborgska teaterns inlösen stadga- 
des visserligen, att inga enskilda teatrar finge i Stock- 
holm inrättas, men redan 1795 hade de Broen erhål- 
lit privilegium att bygga en teater på Djurgården 
på grund af de svårigheter han hade att underhålla 



225 

sin talrika familj, bestående af hustru och tio barn. 
Han skulle där få spela från 1 maj till 1 oktober 
komedier, dramer och operetter, dock icke dem som 
gåfvos på skådeplatserna i staden. Teatern blef dock 
ej färdig förrän 1801, och privilegiet öfvergick efter 
hans död till änkan och barnen, af livilka Isak 1810 
erhöll personligt privilegium att öppna teater äfven 
inom hufvudstaden och där spela tre gånger i vec- 
kan: söndag, onsdag och lördag på åtskilliga billiga 
villkor. Skådeplatsen inrättades på dåvarande Barn- 
husgården, en i gamla Stockholm känd förlustelse- 
plats, och den 21 april 1813 invigdes den under namn 
af "Nya komiska teatern". Kotzebue tyckes ha varit 
flitigt anlitad för repertoaren, och bland de spelande 
träffa vi mamsell Karolina Richter, som året därpå 
anställdes vid den kungliga scenen, h vilken hon 
sedan tillhörde långt in på 1860-talet under namnet 
fru Bock. Teatern rönte dock så ringa uppmuntran, 
att redan följande år den 20 mars sista spektaklet 
gafs, hvarvid uppfördes ''Den 'musikaliske skrädda- 
ren'' med musik af Gaveaux och Kotzebues fyraakts- 
skådespel "Grefven af Burgund". Kort därefter dog 
Isak de Broen. Djurgårdsteatern fortfor däremot 
ända till 1863, då de Broenska privilegiet upphörde 
genom änkefru Wildners död, det sist kvarlefvande af 
Abraham de Broens barn. Byggnaden nedrefs, och ett 
nytt teaterhus uppfördes af ett därför bildadt bolag. 
Vid tiden för kronprinsen Karl Johans ankomst 
till Sverige och öfvertagande af regeringen inträf- 
fade stora förändringar icke blott inom den politiska 
världen utan äfven inom teaterns trånga område. 
Det var ej allenast Operans framstående artister, 
Svenska teatern, II. 15 



226 

som försvunno från skådebanan, utan samma förhål- 
lande ägde rum också vid den Dramatiska scenen. 
Andreas Widerberg, en af de mångsidigaste aktörer 
vi haft, dog 1810. Hans hufvudfack var, såsom vi af 
det föregående sett, sorgespelet, där hans Tankred 




Karl Gabriel Schylander såsom prostinnan i "Marcus Wimmer- 
berg". Efter blyertsteckning af friherrinnan C. C. Cederström 
f. Mörner (f. 1760 d. 1832), tillhörig fil. stud. Bengt Hildebrand. 



och Helmfelt prisades såsom mästerstycken. Men 
han spelade äfven till exempel fader Ambrosius, krö- 
garen, i "Kronfogdarne" och var ypperlig i sång- 
roller, sådana som Vattendragaren, Gubben i bergs- 
bygden. Lebeman, Torparen m. fl. Den lättfotade 
Inga Åberg, om hvars utomordentliga skönhet till 
och med Goethe fick höra talas, då han reste i Italien, 



försvann samma år från den kungliga scenen. Schy- 
lander, den ryktbare framställaren af den tidens 
käringroller: fru Slammerström, fru Etternäbb, mor 
Bobi, friherrinnan Torrved och hvad de allt hette, 
dog året efter Widerberg eller 1811 och lämnade efter 
sig vid teatern ett tomrum, som helt säkert aldrig 
blef riktigt fylldt. Herman Kullberg ägnade vid be- 
grafningen i Klara kyrka åt hans minne ett kväde, 
som där af sjöngs, hvari det bland annat hette: 

"Med kindens purpurfärg och prydd med silfverhåren, 

en bild af vintern och af våren, 

sköt snillets stråle ur dess blick, 
och i dess mun hvart ord en egen tjuskraft fick 

att lifvets tyngd och hjärtats kval förjaga. 

Han syntes född att den nation behaga, 

hvars bifall han i alla tider vann; 
Och världen ganska få utaf hans likar känner, 

som ägt så många sanna vänner, 
och som så väl förtjänt att saknad bli som han." 

Fredrika Löf visade sig under de senare åren säl- 
lan på scenen och då endast i en af sina gamla 
glansroller, drottning Kristina: sista gången vid 
galaspektaklet för tronföljaren Karl August. Vid 
detta tillfälle hade Leopold till prinsens ära skrifvit 
verser, hvilka inpassats i själfva pjäsen. Innan Kell- 
grens skådespel började, gick von Engeström in i 
kungliga foajén och underrättade drottningen om 
det ställe, där dessa verser förekommo med begäran, 
att hon ville börja applåderna, emedan ingen annan 
annars vågade göra det. Emellertid misstog sig 
drottningen om stället och applåderade i stället föl- 
jande passus: 



228 



"Jag känner detta folk. Vant att af sig värderas, 
det tål ej, att dess land af svagheten regeras: 
förskräckligt i sin hämnd mot kungar utan dygd . . .' 




Fredrika Löf. Ffter teckning af Bossi 1800, tillhörig kapten 
Fritz Sergel å Sponga. 

Och applåderna i salongen blefvo så häftiga och 
långvariga, att man trodde de aldrig skulle sluta. 
Publiken fann i meningen en allusion å den af satte 



229 

konungen, livilket drottningen icke tänkt på, och det 
som var skrifvet för prins Karl August gick alldeles 
spårlöst förbi. Jag har förut talat om Fredrika Löfs 
skönhet och hennes galanterier, men uraktlåt då att 
nämna en af de ryktbaraste af hennes många till- 
bedjäre, nämligen Kellgren. Han omtalar 1790 i bref 
till Edelcrantz, att han var 'allvarsamt kär, dödeligt 
som en galning", att han lyckats af den liberala skön- 
heten "efter mycket intriger, brefväxlingar och 
kulissmöten" utverka åt sig ett par rendezvous, som 
gjorde honom ändå mer yr i hufvudet, och förban- 
nade slutligen sitt öde att någonsin ha lärt känna 
henne. Måhända, säger Otto Sylvan i sin Kellgren- 
monografi, var det för hennes räkning han åtog sig 
öfversättningen af Voltaires ''Olympie'\ där hon fick 
hufvudrollen, och kanske var hennes personlighet 
icke utan inflytande på tillkomsten af själfva "Nya 
skapelsen", "det första af alla lyriska skaldestycken", 
såsom Benjamin Höijer kallade den sången. Hon 
dog 53 år gammal 1813. 

Eleonora Säfström fick ej mycket tillfälle att vid 
den kungliga scenen utveckla den talang hon visat 
på Munkbroteatern. Medtäflarinnorna voro för mån- 
ga och kabalerna för starka. Därtill kom att hon 
träffades af ett svårt och långvarigt nervlidande, 
som slutligen orsakade, att hennes engagemang upp- 
sades 180'3. Hennes anhållan om en pension af 66 rdr 
32 sk. b:ko, hvilken understöddes af teaterdirektio- 
nen, afslogs af konungen. Hon flyttade då till Ystad, 
där hennes syster, friherrinnan von Kaulbars var bo- 
satt, och förestod i denna stad under många år en 
småbarnsskola. Först 1857 slöt hon sin långa lef- 



23Ö 

nadsbana, den sista kvarlefvande från den gustavi- 
anska teatern. 

Johan Samuel Ahlgren, om h vilken jag förut be- 
rättat många historier från hans ungdom, då han 
var en stor bråkmak are, blef sedan en mycket exem- 
plarisk herre och teaterns ordningsman, samt fick 
titel af hofkvartermästare, hvaröfver han var myc- 
ket stolt. Emellertid funderade han längre fram på 
möjligheten att stiga litet högre på rangskalan och 
talade därom med Hjortsberg. "Ja", svarade denne, 
"det skulle jag väl kunna utverka åt dig. Jag vet 
bara inte, hvad vi ska hitta på för något. Kanske du 
skulle kunna vara belåten med hedersbenämningen 
hof half stopsmästare f I Dahlgrens Anteckningar 
står, att han "vanligtvis spelade skrymtare, bedra- 
gare och förrädare" utan att nämna en enda af hans 
många betydande roller. Ett stort antal af dessa ut- 
göres dock af de ädlaste karaktärer. Sålunda spe- 
lade han till exempel: Mahomet, Helmfelt, Soliman 
den andre, Gengis Chan, Sune Jarl, Leonidas i "Che- 
lonid", Ingiald Illråda, Johan Gyllenstierna i "Siri 
Brahe", Yngve i "Oden", Appius i "Virginia", Gref- 
ven af Walltron, major Wärnhjelm i "De okände", 
Franval i "Abbe de TEpée", "Den okände sonen", 
Gustaf Vasa i "Svante Sture" och Axel Oxenstierna 
i "Drottning Christina", m. fl. Han hade ett starkt 
spelsätt efter tidens sed och slog nog många gån- 
ger öfver enligt modernare begrepp, men Gustaf III 
fann behag i hans framställningar, och Journalen 
säger om hans Axel Oxenstierna 1809, att han "gaf 
åt sin roll all den värma och värdighet, som den 
fordrar. Scenen med drottningen i andra akten, där 



m 

han öfvertalar henne att af stå från sin tillämnade 
förbindelse med de la Gardie, den förträffliga apo- 
strofen till den aflidne konungen, som på detta ställe 
är af en så stor effekt, och tredje scenen i fjärde 
akten, där han lämnar henne det bekanta brefvet, 
tillvunno honom i synnerhet åskådarnas bifall." 
Bernhard von Beskow påstår, att han aldrig kunde 
förgäta honom i denna roll. "Det går ännu en lätt 
rysning öfver mig, när jag minns det vördnadsbju- 
dande allvar, den innerliga faderskänsla, h varmed 
han ömsom förkrossade, ömsom upplyfte den store 
Gustaf Adolfs dotter. Och när han slutligen sam- 
manfattade allt i denna enkla fråga: 

'Har Gustaf Adolf mer ej någon dotter?' . . . 

och tårar strömmade öfver hans, liksom åskådarnas 
kinder — då förvånades man öfver den oemotstånd- 
liga makt, som ligger i känsla, röst och blick." Ahl- 
gren lämnade teatern 1815 vid nyss fyllda femtio år 
och afled 1816. 

Gertrud Forselius blef 1783 vid tolf års ålder elev 
vid Operan, tre år därefter anställd vid Nya sven- 
ska teatern och följande år hos Kistell. Samma år 
gifte hon sig med dåvarande sångmästaren Hseff- 
ner, från hvilken hon blef skild 1807, och ingick året 
därpå nytt äktenskap med skådespelaren Fahlgren. 
1788 engagerades hon vid de Kungliga teatrarna. 
Hon var en förträfflig och mycket mångsidig för- 
måga, spelade Natalia Nariskin och sjöng Armide 
i operan "Renaud'\ var utomordentlig såsom fru 
Äppelmos i "Kusinerna'', men envisades att nära fyr- 
tioårig vilja spela ungmö. Detta gaf slutligen an- 



232 

ledning till, att i pressen 1809 syntes en artikel, där 
det bland annat heter: "Då fru Fahlgren ännu fram- 
går såsom flicka, vet man ej antingen man skall 
döma henne själf, som åtar sig att göra denna osan- 
ning sannolik, eller de som befalla henne att i den 
framträda och äfventyra missnöjda hviskningar." 
Hon lämnade scenen 1812 och afled vid nära åttio år 
1850. 

Anna Löfborg, född Brandt, anställdes samma år 
som Gertrud Forselius i egenskap af aktris vid 
Kungliga dramatiska teatern, efter att förut ha varit 
figurantska vid Operan, och blef samtidigt gift med 
kamreraren i tullverket Nils Löfborg. Hon var då 
tjugufyra år och spelade den tiden kammarjungfrun 
i "Visit timman", Lisa Klarsynt i "Michel Wingler", 
borgmästarinnan Sliddersladder i "Kapten Puff", 
fru Slammerström i "T adelskolan", titelrollen i "Hof- 
rådinnan af Gyllenpalm" (La comtesse d'Escarbagas 
af Moliére), men blef sedan äfven berömd i mére- 
noble-roller. Hon afgick redan 1806 och dog 1834 
sjuttio år gammal. 

Äfven de Kungliga teatrarnas chef Abraham 
Niklas Edelcrantz lämnade denna sin befattning 
1810. I förra delen af dessa anteckningar gaf jag 
några kortfattade meddelanden om hans person, 
h vilka jag här vill söka fullständiga. Han var född 
under namnet Clewberg 1754 i Åbo, där han blef 
filosofie magister, docent i fysik och litteraturhisto- 
ria och 1780 universitetsbibliotekarie. Ett sorgetal 
på vers, som han höll öfver den afdöda änkedrott- 
ningen Lovisa Ulrika, de svenska sånggudinnornas 
hulda fostrarinna, väckte Gustaf III:s uppmärksam- 



het, utmärkt som det var af känslans djup och idé- 
ernas rikedom. "Clewbergs ode", skrifver Adlerbeth 
till Rosenstein 1783, "har en rikedom, en nyhet, en 
styrka i sanning och tankar, som jag sällan sett 
förbunden med en temligen harmonisk versifikation. 
Det är recenseradt i Stockholmsposten, och det är 
det första stycke, som jag där funnit berömdt." 
Bland de af tidningen mest beundrade rader äro föl- 
jande om den dygdige vid lifvets slut: 

"Dig ger ej döden skräck, för dig han lian döljer, 
han räcker blott sin arm, och du med nöje följer. 
Odödlighetens hopp skall sväfva kring din säng 
liksom en aftondagg på en förvissnad äng. 



Din äras rena sken 

ej mörkna skall en gång, när tidens tempel remnar, 
och han sin fallna tron till evigheten lämnar." 

Gustaf III lät kalla Clewberg till Stockholm, gaf 
honom fullmakt såsom kunglig sekreterare och ut- 
nämnde honom till andre direktör vid de kungliga 
spektaklerna 1783. 1786 skref Clewberg sitt "Ode 
till svenska folket", en sång full af nordisk anda 
och kraft, som väckte en allmän beundran. Det är 
egentligen ett lofkväde öfver Gustaf den tredje, där 
skalden i manliga toner prisar konungens dygder, 
vältalighet, milda sinne och förunderliga inflytande 
på folket, som gjorde 

"att han sin egen själ i våra själar göt." 

Samma år invaldes han i Svenska akademien och 
blef för öfrigt ledamot af alla Stockholms veten- 



234 

skapliga och vittra samfund liksom af ett flertal ait- 
ländska. 1789 adlades han, hvarvid han ändrade 
namn, och upphöjdes 1815 i friherrligt stånd, 1793 
fick han titeln kansliråd, blef 1805 öfverintendent 
och 1813 president i kommersekollegium. Han hade 
ett utmärkt godt hufvud och en sällspord arbetsför- 
måga. Också togos hans krafter i anspråk för alla 
möjliga uppdrag af de mest olika slag, och han har 
haft ett stort inflytande på vårt fosterlands allmänna 
hushållning, dess handel, sjöfart, slöjder och närin- 
gar, och detta äfven genom en mängd af honom 
gjorda snillrika uppfinningar inom skilda områden. 
Han företog vidsträckta resor genom England, Hol- 
land, Frankrike och Tyskland, hvarvid han äfven 
ägnade sin uppmärksamhet åt teatern och dess ut- 
veckling i de respektive .länderna, hvilket utförligt 
omtalades i föregående del. 1804 utnämndes han 
till förste direktör för Kungl. Maj:ts hof kapell och 
spektakler, hvilken konstinstitution han tillhörde i 
tjugusju år. Under hans styrelse gafs ingen enda 
ny opera, man lefde på repriser, och 1806 stängdes 
hela inrättningen. Då Stockholm i våra dagar räk- 
nar nära nog ett dussin teatrar utom alla varietéer 
och biografer, som ofta allesamman spela för fulla 
hus, vittnar det mer än mycket annat om, hur stort 
våra dagars Stockholm är, och hur allmänt spek- 
takelnöjet nu blifvit mot för hundra år sen, då man 
endast hade Arsenalsteatern, som just icke rymde 
flera åskådare än nuvarande Södra teatern, och 
trängsel där ändå sällan ägde rum. Ryktet förtäl- 
jer, att Edelcrantz "gärna såg på sina egna förde- 
lar", och teaterns affärer trasslades till. Hvad som 



mycket bidrog att hämma Operans pånyttfödelse 
1809 var den ofördelaktiga ekonomiska ställning, 
livari teatern då befann sig. Gustaf III hade skänkt 
Edelerantz ett landställe ute på Djurgården, det så 
kallade "Skuggan", som Edelerantz hade ganska 
mycket förskönat. Malisen påstod, att ej så litet af 
teaterbalansen blifvit placeradt i nybyggnader där- 
ute. En gång då Hjortsberg jämte några andra 
aktörer begärde förskott, svarade Edelerantz: "Ack, 
mina bästa herrar, jag ser verkligen för närvarande 
ingen dager till det." Hjortsberg replikerade genast: 
"Ne-nej! det ligger nog i skuggan!" men med en så 
oskyldig min, att han icke kunde förebrås för någon 
dubbelmening. En kommitté måste tillsättas för att 
utreda de trassliga affärerna. Det uppdagades då, 
att balansen utgjorde mer än 23,000 r:dr. En för- 
klaring begärdes af den af gående direktören, men 
det var omöjligt att förmå honom därtill, och kom- 
mittén afsade sig vidare befattning med saken. En 
ny kommitté tillsattes då. Utom allt annat, som ej 
kunde med säkerhet utredas, befanns det, att direk- 
tionen bekommit 13,500 r:dr b: ko af statskontoret till 
aflöningar, m. m., men att dessa ej blifvit utbeta- 
lade. Slutligen måste regeringen för skams skull 
ålägga f. d. direktören att förklara sig. Det gjorde 
han i ett mycket vältaligt anförande, däri han slut- 
ligen sade sig i tre konungars tjänst uppoffrat, hvad 
lifvet har dyrbarast. Kommitterade, som i denna 
skrift hade fått några skarpa hugg, svarade, att de 
ej ville inlåta sig i prof ning af hans förtjänster, 
utan endast begärde redovisning för de medel han 
haft om händer. Direktören hade själf kvitterat 



2S6 

medlen i statskontoret, men efter hvad handlingarna 
utvisade, endast lämnat kamreraren en ganska liten 
del däraf. Kommittén yttrade slutligen, att den ej 
liksom direktören kunde berömma sig af att ha upp- 
offrat, hvad lifvet har dyrbarast, ty den ansåg det 
vara heder och ära. Så sjuk var saken, att direktö- 
ren eller hans beskyddare ej vågade för detta grofva 
tillmäle låta tilltala kommitterade, som läto trycka 
handlingarna. Tvisten räckte i flera år. Slutligen 
blef direktören af kammarrätten dömd att betala 
13,500 r:dr. Domens riktighet var så klar, att den ej 
kunde häfvas å högre ort. En del betalade han själf, 
det öfriga lär ha blifvit betaldt af konungen eller 
af allmänna medel. 

Öfverhofpredikanten, professor Karl Peter Hag- 
berg, säger i sitt minnestal öf ver honom, att "hans tea- 
terförvaltning, trägen och mödosam, var förenad med 
bekymmer, som följde honom till grafven. Det skall 
likväl aldrig någon tid kunna bestridas, att han var 
upplifvad af ett varmt nit för dramatikens fullkom- 
ning i alla dess utgreningar, att han var en upplyst 
och djup kännare af alla de särskilda ämnen, som 
angå scenen, och af alla de vackra konster, som där- 
med äro närmast besläktade, att han sökte bilda 
och leda allmänna omdömet, rena och stadga sma- 
ken, uppmuntra snillet och talangerna, af visa odug- 
ligheten, häfva missbruken, näpsa själfsvåldet och 
befrämja ordningen. Såsom styresman bibehöll han 
aktning och lydnad genom allvarsamhet och rätt- 
visa. Driftig och verksam fortskyndade han ären- 
denas gång. Utan anseende till personen yttrade han 
fritt sin öfvertygelse." Mot slutet af sitt minnestal 



237 

yttrade Hagberg: "Det gifves icke i naturen något 
ljus utan skugga. Själfva solen har fläckar. Fri- 
herre Edelcrantz kunde icke vara lottlös i de mänsk- 
liga bristernas arf, ty det är gemensamt för alla." 
Hvilka fel man än kunde tillvita honom, icke var 
det otacksamhet. Till en hyllning åt sin kunglige 
beskyddare hade han på väggen i entrérummet på 
"Skuggan" låtit rista följande verser, Gustaf den 
tredjes dödsdag den 29 mars: 

"Gråt sanning, snille, konst er skyddsgud och er vän! 
Din lager, Svea, gå att i cypress förbyta! 
Vänd, mänsklighet, din syn från jordens sorgsna yta! 
Split, själfsvåld, grymhet, hat far bort att härja den! 
Och du, som af Hans hand en längtad fristad vann 
vid lifvets afton, frälst för yra skiftens vindar, 
i Skuggan lyckligt gömd, betäckt af egna lindar, 
gråt, tysta tacksamhet! gråt din välgärningsman!" 

Edelcrantz dog 1821. Då han icke efterlämnade 
några arf vingar till sitt namn, krossades vid båren 
hans sköldemärke af statsrådet grefve Gustaf Lager- 
bjelke, som i ett af kraftfull vältalighet formadt tal 
tolkade hans utmärkta förtjänster. Vitterheten och 
de sköna konsterna framburo i helgedomen en tack- 
sam gärd åt hans stoft, och de närvarande ägnade 
hans minne vördnadens, högaktningens och vänska- 
pens tårar. 

Den närmast följande tiden, då Operans verk- 
samhet återupplifvades, och de kungliga scenerna 
under en rad af dugande styresmän höjde sig till en 
glans, som erinrade om Gustaf den tredjes lysande 
tidehvarf, står i samband med Karl Johans ankomst 



238 

till Sverige samt hans öfvertagande af regeringen 
och skall behandlas i en kommande del af dessa an- 
teckningar: Svenska teatern under Karl XIV Jo- 
hans dagar. 



--■AAAAAT-/'-/'-^ 



ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG. 

I första delen af dessa anteckningar yttras sid. 61 
om det franska teatersällskapet i Stockholm 1724 — 25, 
att dess spellista är »alldeles obekant». Herr professor 
Karl Warburg har emellertid i Sveriges teaterhistoriska 
samfunds årsskrift för 1913 meddelat en del notiser om 
denna trupps repertoar, som han funnit i Karl Gustaf 
Tessins bref till sin trolofvade. 

Sid. 11. 

Hösten 1865 gjordes en repris af '>> Qviyinorna och för- 
troe7idet>^ å Djurgårdens Konsertteater. Nyåret 1868 upp- 
fördes stycket å dåvarande] Nya teatern (»Hammerska 
ladan») samt slutligen samma år under sommaren en 
gång å Manege teatern, men utan att på någotdera stället 
göra nämnvärd lycka. 

Sid. 18. 

Uppgifterna i Dahlgrens Anteckningar om Stockholms 
teatrar rörande uppförandet af »Den förförde ynglingetv^ 
äro icke fullt riktiga, emedan han besynnerligt nog tagit 
fel om styckets premiärdag. På grund af mellankom- 
mande hinder kunde dramen icke gifvas på den ursprung- 
ligen annonserade dagen, den 14 september, utan först 
fyra dagar senare, den 18 september. Det af Björn i 
hans tillkännagifvande premiärdagen i Dagligt allehanda 
omtalade missnöjet hos en del personer hade uppkommit 
efter genomläsandet af den tryckta pjäsen. Hade stycket 
gifvits redan den 14 september, skulle han icke talat 
om »allmänna berättelser», ty då hade publiken redan 
hunnit lägga sina åsikter tydligt i dagen i teatersalongen. 
Björn omtalar själf i sin insändare i Dagligt allehanda för den 



240 

20 september, hvad han till publiken yttrade kvällen 
förut vid andra uppförandet af pjäsen, och »berättelsen 
om förloppet» är af Björn själf författad. 

Sid. 27. 

Fransmännen berätta oss dessutom, att hvarannan 
söndag gåfvos på stora börssalen af borgerskapet baler, 
där inträdespriset var tjugufyra skillingar specie. »Socie- 
tetslifvet i Stockholm är tråkigt och inskränker sig till 
tebjudningar klockan fem eftermiddagen. Damerna ha 
sina mottagningsdagar, och klockan sju äro alla hus 
stängda med undantag af grosshandlarnas, där det ännu 
är brukligt att supera, och där en middagsbjudning gäller 
för hela dagen. Under vintern ha vi, om man undantar 
festerna på hofvet, varit inbjudna till supé allenast hos 
en enda svensk, riksmarskalken grefve Bonde. Några 
middagsbjudningar gifvas visserligen, men icke många. 
Orsaken är missnöjet hos adeln, som dragit sig tillbaka 
till landsorten». Den kvarvarande adeln var fattig och 
föga bildad — rent af okunnig. Borden upplystes endast 
af talgljus. Man drack i allmänhet oförsvarligt, men 
läste böner före och efter maten, och värdfolket tackades 
med mycket krus och komplimanger. 

Sid. 48. 

Rörande händernas betydelse i mimiken vill jag här 
endast erinra om, hvad redan Qvintilianus, som lefde 
under det första århundradet efter Kristi födelse, i sin 
Institutio oratoria yttrar om dem: »De andra lemmarna 
hjälpa den talande, men dessa — vågar jag nästan säga 
— tala själfva. Ty fordra vi icke med dem? Lofva, 
ropa, afskeda, hota, bedja, uttrycka afsky, frukta, fråga, 
ljuga vi icke med dem? Visa vi icke glädje, sorg, tvif- 
vel, bekantskap, ånger, mått, mål, tal och tid med dem? 
Uttrycka de icke mod? Bedja, försvara, gilla de icke? 
Uttrycka de icke beundran och blygsel? Det är det 
uttrycksmedel, som jag har gemensamt med alla männi- 
skor, oaktadt folkslagens så vidt skilda språk». 



241 

Sid. 88. 

Vid galatoreställningen på Drottningholm af operan 
»Iphigenie» riktade Karsten Achilles' aria »Sjung folk 
till eder drottnings ära» till prinsessan Fredrika, och den 
efterföljdes af jubelrop och applådissemanger. 

Sid. 89. 

Vid hufvudstadens illuminering märktes bland trans- 
parangerna en med inskriften: »Fyra ljus i raden för 
prinsessan ifrån Baden». På hattmakareämbetets hus 
stod: »Gud gifve hufvud åt vår smorda, nog skall han 
få hattar gjorda.» 

Sid. 92. 

Porträttet af friherre Jonne Hugo Hamilton af Hage- 
by, den s. k. franske Hamilton, är en akvarell af teaterns 
d. v. andre direktör Karl Brelin. Han var född 1768, 
blef redan 1782 fänrik vid örlogsflottan och deltog i alla 
sjödrabbningar under ryska kriget, bl. a. vid Högland 
och Oland, samt utnämndes till öfveradjutant och major. 
Under åren 1792—1794 tjänstgjorde han såsom legations- 
sekreterare och sedan chargé d'affaires vid portugisiska 
hofvet. 1799 — 1813 var han andre direktör vid Dra- 
matiska teatern, befordrades 1802 till öfverstelöjtnant i 
flottorna samt adlades och adopterades 1805 under 
moderns styff åders namn Carlheim — Gyllensköld. 1814 
blef han konteramiral, 1817 friherre under namnet 
Gyllensköld och dog i Augsburg 1819. Brelin var en 
lång, mager man med sjukligt utseende, stora insjunkna 
ögon, stor krokig näsa, hög panna, sluten mun med tunna 
läppar och liknade i profil Napoleon Bonaparte. 

Sid. 94. 

Flerstädes har anekdoten om Karsten hänförts till sång- 
dramen »Torparen», men alldeles oriktigt, ty Karsten 
spelade aldrig den rollen, utan Widerberg. 
Svenska Teatern, II. 16 



242 

Sid. 99. 

Du Puys födelseår uppgifves olika. I Dahlgrens Anteck- 
ningar säges det vara 1772 eller 1773, men enligt hans 
dotters uppgift lär han varit född 1771. 

Sid. 108. 

Adlerbeth berättar i sina Historiska anteckningar, att 
kronprinsens döpelseakt ägde rum i Storkyrkan den 15 
november, och att galaspektakel samma afton gafs å 
Operan. Han missminner sig däruti, ty enligt ceremoni- 
mästaren Hauswolff s Journal . förrättades döpelsen i Slotts- 
kyrkan, och spektaklet uppfördes ej förrän den 18 i 
samma månad. 

Sid. 147. 

När »Romeo och Julia» 1776 gafs i Norrköping med 
Margareta Seuerling, född Lindahl, i Julias roll, väckte 
hon formlig hänförelse hos publiken, och i stadens tid- 
ning lästes en versifierad hyllning, som slutar sålunda: 

»Min fru! Det fordras ömma slag, 
en lycklig skald, en bättre luta, 
om er förtjänst sin lön kan njuta, 
en allmänhet och icke jag. 

Det har ock skett: ni är belönt, 
vår allmänhet syns ge er ära, 
och innan Muser offer bära 
så har Olympen er bekrönt.» 

Sid. 191. 

Etiketten var för »konungen numro ett. Han och 
änkedrottningen voro mönster af högdragenhet, köld och 
etikett. I de kungligas närvaro fick man endast tala 
hviskande. När någon röst höjde sig på en slottsfest, 
ropade konungen: »Sch! ...» och hans uppvaktning 
efter honom: »Sch! sch!» Icke ens i dödens närhet 
glömde han, hvad etiketten och hans värdighet kräfde. 
Vid hemfärden från Tyskland i december 1804 voro 



243 

konungen och drottningen under en våldsam storm nära 
att omkomma och kunde endast med största svårighet 
räddas i en fiskarbåt. Fiskaren slungades af en stormil 
i hafvet, men drogs upp af dåvarande generaladjutanten 
Gardell, som med den andra armen uppehöll den afsvim- 
made drottningen. Då Gardell under farans förfärligaste 
ögonblick hade kastat sin värja och battong ifrån sig i 
botten af båten, vände sig konungen till honom och 
yttrade: »Hvem är med mig i egenskap af generaladju- 
tant? Hvar är generaladjutantens battong och värja?» 

Alla, som kunde tänkas i uniform, ikläddes sådan, 
äfven hofkapellet och baletten. Den gamle statssekre- 
teraren Klintberg, som icke följt med sin tids fåfänglig- 
heter, fick en dag i vaktrummet hos konungen se en 
herre, som han icke kände, i en guldsmidd uniform, ly- 
sande liksom en fältmarskalks. Han frågade vakthafvande 
adjutanten, hvad det var för en främmande minister, och 
fick till svar, att det var hofbalettmästaren Deland. 

Sid. 207. 

I Dahlgrens Anteckningar liksom i några senare tea- 
terhistoriska uppsatser uppgifves, att detta galaspektakel 
verkligen ägt rum, hvilket ej kan vara riktigt. Om pjäsen 
blifvit färdig till kröningen, hade helt säkert denna om- 
tyckta och efterlängtade opera äfven gifvits någon gång 
under den närmast följande tiden, hvilket icke var fallet, 
Skjöldebrand hade heller icke behöft ett så vidlyftigt 
arbete, som han fick vid anordnandet af galaspektaklerna 
för att fira Karl Johans hitkomst hösten 1810, då operan 
verkligen uppfördes, om den gått öfver scenen så kort 
förut. Under de år operaverksamheten varit afbruten 
hade icke blott dekorationerna blifvit skadade af takdropp, 
utan äfven orkestermedlemmarna liksom större delen af 
kör- och balettpersonalen förskingrats. 

Sid. 228. 

Då Domenico Bossi utförde sitt ypperliga miniatyr- 
porträtt af Fredrika Löf, hvilket hennes intime beundrare, 



244 

den store Sergel, ägde, var hon redan fyrtio år. Hennes 
fordom underbart vackra ansikte hade antagit ett visst 
fryntligt utseende, och hela hennes väsen hade fått något 
rentaf karlavulet öfver sig. Men man såg dock ännu 
spåren af den skönhet, som af speglar sig i den i förra 
delen af dessa anteckningar meddelade bild af m:lle Georges, 
med hvilken skådespelerska hon lär ha haft en alldeles 
märkvärdig likhet. Hennes vid mognare år något om- 
fångsrika figur är ofta föremål för Sergels karikatyrer, 
och då hon vid Operans återöppnande 1809 utförde sin 
gamla glansroll, drottning Kristina, säger en kritiker: 
»Anmärkaren kunde väl icke genast försona sig med den 
persons figur, som föreställde den så väl växta tjuguåriga 
drottningen», men han medger dock, att hon under pjäsens 
gång fullkomligen utplånade detta mindre behagliga in- 
tryck genom sitt mästerliga spel. 



PERSON-REGISTER. 
De romerska siffrorna beteckna arbetets delar, de arabiska sidan. 

Adelcrantz, K. Fr. I 156, 159, portr. 161. 

Adelsvärd, Aug. II 183, 187. 

Adelsvärd, R. II 186, 203. 

Adlerbeth, G. J. I 119, 133, portr. 136, 137, 141, 170, 

II 92, 105, 109, 132, 180, 232, 242. 
Adlerfelt, K. I 60, 82. 
Adolf Fredrik I 71, 82, 88, 111. 
Ahlberg, J. II 88. 
Ahlgren, J. S. I 167, 175, 198, portr. 203 o. följ. 227, 

264. II 29, 37, 38, 40, 57—60, 87, 106, 123, 132, 

133, 139, 168, 199, 209, 214, 230, 231. 
d'Albedyhll, Charl. II 126. 
Albrici,V. I 42. 
Alix, J, I 214, 220. 
Alix, mr II 38. 
Alströmer, P. I 92, 128, 246. 
Alten, M. II 122. 
Ambrosiani, G. II 109. 
Aminoff, J. G. II 186. 
Anckarsvärd, K. II 201. 
Angelier, m:me II 164. 
Angelier, mr II 164. 
Angelucci, m:me II 174. 
Annerstedt, N. I 92, 102. 
Appelgren, E. I 37. 
Arfvidsson, N. I 213. II 219, 224. 
Armfelt, G. M. I 164, 165, 167, 168, 171, 173, 174, 

186, portr. 187, 201, 213, 220, 231, 279. II 9, 23. 
Arnault, A. V. II 183. 
Asteropherus I 18. 
Augusti, Sofia. I portr. 114, 120, 121, 130, 132, 136, 

137, 138, 141, 156, 183, 215, 219. 



246 

Baptiste, ni:me I 83. 

Baptiste, M. L. se Marcadet. 

Barck, Nils I 81, 125, 126. 

Barnekow, A. F. I 137, 145, 146, 148, 149, 164, 166, 169. 

Baron, d. y. m:lle I 278. 

Bassi, G. I portr. 214, 215 220; II 38, 49. 

Bautain II 161. 

Beaulieu, A. de I 36. 

Beaumarchais I 146, 254; II 59, 64. 

Beethoven II 50, 138. 

Bellman I 94, 168, 199, 201, 219, 224, portr. 233; II 

43, 44, 157. 
Benda, G. II 159. 

Berg, K. Fr. II 62, 115, 139, kost. 142, 143, 177. 
Berghult, J. I 73, portr. 188. 
Berndes, A. U. II 134. 

Besclie, de. I 164, 167, 173, 220, 225; II 13, 15. 
Beskow, B. von. I 47; II 96, 200, 224, 231. 
Björkman, Hans. I 92, 101, 105, 111, 112, 132, 154, 162. 
Björkman, Hampus. II 206. 
Björn, D. G. I 222, 227, 254, 255, 259, 261, 280; II 12, 

13, portr. 14 o. följ. 40, 59, 122, 123, 239. 
Blanc, J. von. I 146; II 147. 
Boieldieu. II 163, 173, 207. 
Boisgelin, L. de II 25. 
Bonde, K. J. I 172. 
Bonn, M. I 247, 255. 
Bossi, D. II 228, 243. 
Bouilly, J. N. II 138. 
Bournonville, Ant. I 214, 219. 
Bournonville, Aug. I 214. 
Brahe, A. I 33, 34. 
Brahe, M. II 203. 
Brahe, P. I 18. 
Brask, S. I 18. 
Breda, I 196; II 62, 63. 

Brelin, K. II 92, 126, 163, 182, 183, 186, 189, 241. 
Bretten, M. von I 33. 



247 

Broen, A. de. I 156, 167, 183, 198, 201 o. följ. 219, 
222, 224, 226, 227, 231, 261, 279; II 29, 30, 38, 40, 
49, 53, 54, 64, 76, 107, 123, 129, 170, 224, 225. 

Broen, I. de. II 225. 

Brooman, J. E. II 83, 84. 

Bruna ti, A. I 37. 

Bruni, Ant. II 93, 159, 187, 

Bunge, M. II 107. 

Börk, J. I 52. 

Calderon. I 191; II 16. 

Cardon, J. II 163. 

Carlheim-Gyllensköld, se Brelin. 

Carstenius I 19, 20. 

Casagli, H. E. II 109, kost. 151. 

Casagli, L. II 109, kost. 151, 161. 

Catonius I 25. 

Cederholm, Ax, II 62, 87, 159, 160, 168, 177, 197, 

199, 214. 
Cederström, C. C. II 226. 
Cederström, J. II 185. 
Cederström, K. II 185. 
Champein, II 62. 
Chanut, P. I 35. 

Cherubini, II 138, 159, portr. 160, 222. 
Cimarosall 57, 60, 111, portr. 112. 
Clewberg, se Edelcrantz. 
Cormarten I 54. 

Corneille I 54, 61, 67, 102, 146. 
Croelius II 174. 
Crusell, B. II 201, 206. 
Cumberland, R. II 147. 

Dahlqvist, L. II 106. 

Dalayrac I 248; II 11, portr. 12, 29, 30, 49,57,62,81, 

96, 111, 138, 159, 164, 199. 
Dalin, O. von I 34, 67, 80. 
Deland, Kar. II 63, 76, 97, 106, 109, 126, 129, 139, 

145, 159, 166, 168, 214. 



248 

Deland, Louis I 207; II 30, 38, 75, 94, 98, 106, 109, 
113, 116, 129, 146, 148, 159, 160, 161, 176, 177, 
199, 208, 243. 

Delille, mr II 164. 

Desgiiillons, A. M. I 195; II 64. 

Desguillons, J. S. I 195; II 64, 164. 

Despréz I 180 portr. 181, 253. 

Destouches I 81. 

Devienne, Jr. II 50. 

Didelot I 216. 

Djurklou, A. II 185. 

Dubois, N. I 195. 

Ducaire, m:me II 164. 

Du Londel I 72, 86. 

Duni, E. I 248. 

Du Puy II 56, 90, 98, 99, portr. 100, 101—104, 153, 
164, 242. 

Du Tillet I 130, 137. 

Du val, A. II 189. 

Eckerman, Charl. I portr. 121 o' följ. 

Edelcrantz, Clewberg I 178, 195, 199, 206, 220, portr. 

221, 226 o. följ. II 13, 15, 28, 37, 163, 177, 180, 

192, 195, 232—237. 
Edman, Betty II 181. 
Ehrengranath, Ax. II 206. 
Ehrensvärd, G. I 76, 89, 90, 120, 131, 137, 143, 145, 

148, 157, 208, 273. 
Ehrenstrahl, D. Kl. I 38, 48. 

Ehrenström Mar. I 145, 210, 212; II 40, 42, 111, 224. 
Ekeblad, J. I 39, 42, 58. 
Engeström, J. von I 212. 

Envallsson I 146, portr. 249 o. följ. II 38, 81, 82, 113, 119. 
Eurén, G. II 120, 122, 127. 
Euripides I 20. 

Fahlgren, G. se fru Haeffner. 
Falkenberg, H. I 81. 



249 

Favart I 143. 

Felix, mr och m:me 1 195. 

Fernstedt, C. J. I 219. 

Fersen, Axel von I 84, 90, 124, 127, 166, 218, 263, 

277, 278. 
Fersen, Karl von I 80, 81, 86, 93, 125, 126, 149, portr. 

150, 164, 178, 186. 
Fenk, L. 1 127. 
Fischerström, J. I 105, 106. 
Flemming, Kl. II 186, 188, 189, 203, 204. 
Flintberg, K. H. I 130, 135, 273. 
Flodell, N. I portr. 68. 
Flodin, J. G. II 79, 107. 
Fornenbergh, J. von I 49. 
Forsslund, J. II 8. 
Fortia de Piles II 25. 
Franc, U. I 218; II 12. 
Franck, M. I 193, 207; II 30, 40, 106, 124, 126, 129, 

130, 132, 135, 145, 152, 166, 19.9. 
Fredrik den förste I 60, 71. 
Fredrika af Baden II 87, portr. 88, 90, 109, 161, 164, 

173, 184, 187, 189, 241. 
Frigel, Per II 108. 
Frischlin, Nic. I 28. 

Frodelius, A. S. II 63, 123, 130, 152, 177. 
Frossard 1 82, 83, 90, 115, 130. 
Frösslind, E. II 111, 199. 

Gallodier, L. I 82, 90, 103, 112, portr. 113, 119, 130, 

132, 136, 137, 143, 214; II 39, 49. 
Gardie, Ax. de la. II 183. 
Gardie, Et. de la. II 203. 
Gardie, H. de la. I 164, 165, 168. 
Gardie, J. de la. I 209; II 53. 
Gardie, M. G. de la. I 42; II 31. 
Gaveaux, P. II 102, 225. 
Geer, Em. de II 188. 



250 

Geijer, E. G. I 12, 90, 136; II 155, 174, 176, 198. 

German, P. I 146. 

Gjörwell, K. Kr. I 94, 112, 118 o. följ. 128, 132, 136, 
148, 153, 183, 195, 200, 209, 211, 234, 248, 254, 
257; II 30, 43, 48, 52, 65, 98, portr. 163, 219. 

Gluck I 111, 115, 141, 152, 162, 213; II 88, 109, 149, 
portr. 150. 

Goethe I 254; II 128, 135, 145, 226. 

Goldsmidt, O. II 53. 

Grétry I 132, 140, 178, 248, 257; II 49, 74, portr. 75, 
96, 97, 109, 161, 222. 

Grönforss, Fr. II 199, 208. 

Grönlund, D. II 107. 

Gustaf den förste. I 30, 31, 34. 

Gustaf II Adolf. I 17, 30, 34. 

Gustaf den tredje. I 77, 81, 83—87, portr. 88, 105, 147, 
159, 177, 179, 187, 192, 200, 201, 216, 218, 250, 
254, 262, 264, 265, 274, 275, 279; II 7, 10,13,14, 
25, 39, 44, 45, 47, 108, 146, 180, 186, 201, 207, 
217, 223, 224," 230, 232, 233, 235, 237. 

Gustaf IV Adolf. I 141, 185; II 7, 55, 74, portr. 78, 
80, 89, 90, 108, 158, 161—164, 173, 180, 184—187, 
189—192, 194, 196, 198, 201, 242. 

Gyldenstolpe, Aur. II 185, 188. 

Gyldenstolpe, Kr. I 164. 

Gyldenstolpe, M. II 185. 

Gyllenborg, G. Fr. I 171, portr. 172, 201, 242. 

Gyllenborg, K. I portr, 65, 119. 

Gyllenpalm, A. D. II 196. 

Götz, se Remy. 

Hseffner, Gertrud I 176, 208, 224; II 30, 152, 154, 214, 

231. 
Hseffner, Kr. I 145, 217; II 38, 46, 56, 88, 152—155, 

portr. 153. 
Hagberg, K. P. II 236, 237. 
Hall, John I 128, 212. 
Hall, J. I 182. 



251 

Hall, P. A. I 87. 

Hallman I 146, 197, portr. 236. 

Hamilton, A. I 125. 

Hamilton, f. Petersens I 168. 

Hamilton, H. II 91, portr. 92, 93, 163, 164, 188, 241, 

Hammarsköld II 19, 105. 

Hastfehr, F. I 72. 

Hauswolff, L. II 186, 188, 189, 242. 

Hauteroche, N. II 142. 

Hedvig Elis. Charl. I 119, 123 o. följ. 164, portr. 166, 

172, 190, 224, 277; II 95, 161, 173, 184, 188,201, 

portr. 203, 204, 205, 227. 
Heland, M. I 91, 179; II 127. 

Hilleström, P. I 115, 140, 143, 153, 155, 168, 183. 
Hjortsberg, H. II 42, 110, 116, 199, 210. 
Hjortsberg, Lars I 162, 168, 175, 176, 188, 193, 201, 

202, kost. 207, 234; II 29, 30, 38, 48, 53, 54, 55, 

59, 64, 65, 84, kost. 85, 106, 113, 116, 129—131, 

135— T38, 146, 147, kost. 148, kost. 156, 157, kost. 

158, 165, 168, 170, kost. 176, 177, kost. 178, kost. 

179. 180, 210, 214, 223, 230, 235. 
Hjärne, U. I. 45, portr. 46. 

Holberg, L. I 61, 146, 189, 236, 253; II 55, 199. 
Hus, S. I 195, portr. 196. 
Höijer, B. I 202; II 219, 229. 

Iffland II 145. 
Isouard II 177. 

Jacobi, H. I 16, 33. 
Jennings, F. II 183, 188. 
Johnson, F. I 119. 
Jolivet, m:me II 164. 
Jlinger, J. Fr. II 61, 190. 

Karl IX. I 34. 
Karl X Gustaf. I 41, 45. 
Karl XI. I 47, 48, 52, 53. 
Karl XII. I 56. 



252 

Karl XIII. I 85, 118, 119, 123, 164, portr. 165, 171, 

173, 261, 275, 278; II 7, 9, 56, 161, 184, 185, portr. 

200, 201, 203, 207, 215. 
Karl XIV Johan. II 225, 237, 238. 
Karsten, Kr. I 92, 113, 132, 136, 137, 141, 144, 154, 

155, 162, 182, 213, 215, portr. 217, 219; II 25, 38, 

49, 74, 94, 109, 110, 149, 152, 161, 187, 192, 194, 

215, 217—224, portr. 218, 241. 
Karsten, M. T. I 144; II portr. 220, 221, 224. 
Katarina II. II 79, 111. 
Kellgren, J. H. I 134, 141, 156, portr. 175, 176, 178, 

179, 180, 210, 218, 226, 230, 233, 260; II 39, 64, 

108, 175, 207, 227, 229. 
Kexél, O. I 146, 198, 201, portr. 246; II 29, 40. 
Klingspor, Fr. II 201. 
Knöppel, Kr. I portr. 68. 
Koskull, Mar. II 203. 
Kotzebue. II 13, 29, 40, 56, 61, 82, 106, 119 o. följ., 

portr. 121, 144, 165, 225. 
Krafft, P. d. y. I 165, 180. 
Kraus, J. I 156, 252; II portr. 108. 
Kreutzer, R. II 50, 55. 
Kristina I 35, 37, 40, 42. 
Kuhlman, Kar. se Deland. 
Kullberg, A. K. af. II 136. 
Kullberg, H. II 227. 
Kurck, J. II 186. 
Köningsmark, A. von. I portr. 51. 

Lagerbjelke, Ax. II 186. 

Lagerbjelke, G. II 182, 183, 188, 189, 190, 237. 

Lagerlöf, P. I 52. 

Lagerqvist, H. II 139. 

Lalin, J. S. I 183, 219; II 56. 

Lalin, L. I 92, 101, 105, 111, 112. 

Lande. I 60, 61. 

Langlois I 61, 65, 72. 

Lannerstierna, J. M. I 201, 252; II 74. 



253 

Lantingshausen, J, von I 167, 177. 

Lavillette, mr II 164. 

Lenngren, A. M. I 117, 132, 140, 143. 

Leopold. I 140, 152, 198, 201, 215, 216; II 97, portr. 

134, 135, 136, 146, 167, 227. 
Lessing. I 146; II 16, 30, 135, 144. 
Levertin, O. 1 175, 177, 216, 260; II 146. 
Lewenhagen, J. P. II 72, 73, 83, 145. 
Lewenhaupt, C. grefv:n. I 125, 126, 127; II 190, 202. 
Lewenhaiipt, Kar. fkn II 201, 203. 
Liljegren, S. I 217. 

Liljensparre, H. I 197, 232; II 22, portr. 23, 24. 
Lindahl, P. I portr. 69, 70, 73, 188. 
Lindeberg, A. II 224. 
Lindegren, K. J. II 54, 56, 129—132. 
Lindgren, Åx. II 181, 206, 207. 
Lindschöld, E. I 48, 52, 53. 
Lindström, K. G. II 62, 161, 197. 
Lindström, E. se Frösslind. 
Livijn, K. II 164 o. följ. portr. 166. 
Ljunggren, G. I 12, 18; II 122, 146. 
Ljungström A. K. II 40 

Lovisa Ulrika I 71, portr. 79, 84; II 217. 
Ludvig Filip II 56, 224. 
Ludvig XIV. I 90. 
Ludvig XVI. II 74. 
Ludvig XVIII. II 188. 
Lundberg, A. I 247, 255; II 52, 97, 113, 129, 230, 

139, 145. 
Lundberg, G. I 124, 172. 
Luther. I 17. 

Löf, Eufr. I 210; II portr. 39, 41. 
Löf, Fredrika. Il 76, 193, 198, 208, 209, 210, 227, 234; II 29, 

37, 54, 64, 87, 106, 107, 122, 136, 227, portr. 228, 243. 
Löfblad, Joh. I 70. 
Löfborg, A. II 64, 232. 
Löwenhjelm, G. II 188, 202, 203, 206. 
Löwenhjelm, K. II 188. 



254 

Mancini Mazarini, L. II 97. 

Manderström, L. II 206. 

Marcadet. I 137, 214, 219; II 38, 60. 

Marcadet, M. L. I 139, portr. 140, 141, 144, 176, 183, 

215, 216, 224, 227, 230; II 38, 49, 59, 60, 220. 
Maria, Dom. Della II 98, 159. 
Marie Antoinette I 254; II 13. 
Marivaux, P. I 80, 81, 230, 273. 
Marsollier, J. II 138. 
Martin, Elias. I 233, 235; II 193. 
Martin, J. F. I 95, 121. 
Méhul, E. H. II 177, 196, portr. 197, 222. 
Mercier, S. II 58, 137. 
Messenius, J. I portr. 21, 27. 
Modée, R. G. I 67. 
Modée, Ebba. II 185 
Moliére. I 57, 59, 61, 67, 81, 146, 199, 236, 253; II 136, 

170, 232. 
Monsigny, P. A. I 143, 248. 

Montgommery-Silfverstolpe, M. I 207, 214; II 111. 
Monvel. I kost. 193, 197; II 43, 57, 86, 168, 170. 
Moreto y Cabana. II 106. 

Morman, E. II 12, 53, 106, 129, 130, 139, 146. 
Munck, frih:n II 186. 
Munck, A. F. I 215. 
Muller, Kar. I portr. 151, 153, 156, 157, 182, 213, 219; 

II 30, 38, 43, 49, 74, 98, 108, 109, 152, 187, 216. 
Miiller, Kr. Fr. I 
Mällster, D. I 45. - 
Mörner A. O. II 186. 206. 
Mörner, H. I 277; II 186. 

Naumann, J. G. I portr. 135, 136, 137, 157, 179; II 149, 

153, 218, 223. 
Neuman, Ch. I 193, 210, 227, 230; II 30, 123. 
Nolcken, Fr. von I 86. 
Nolcken, grevfrn von. I 167; II 188. 
Norden, A. I 92, 101, 105, 111, 130, 132, 133. 



255 

Nordforss, K. G. II 28, 64, 93, 112, 135, 136, 163, 

177, 194. 
Norman, L. I 157. 
Noverre, J. G. I 214, 216. 

Olin, Betty I 92, 101; II 216. 

Olin, Elisabet I 92, 101 o. följ., portr. 108, 112, 114, 

115 o. följ., 120 o. följ., 129, 136, 137, 138, 141, 

kost. 142, 144, 162, 163; II 90, 215. 
Olthoff, Kr. von. I 62, 65. 
Oxenstierna, J. G. I 75, 107, 125, 150, 164, 165, 167, 

168, 169, 174; II 79, 175, 186, 188, 189, 201, portr. 

202, 204. 

Paer, F. II 160, 222, 223. 

Paijkull, G. I 201, 260. 

Paisiello, G. II 50, portr. 51, 85, 223. 

Pasch, L. I 108. 

Pasch, U. F. I 110; II 202. 

Patrat, J. Il 206. 

Pergolese, G. B. I 248. 

Petri, Olaus I 16. 

Philadelphia, M. II 21 o. följ. 

Philidor, Jr. I 248. 

Picard, L. II 202, 206. 

Piccinni, N. I 155, 248. 

Pienne, de II 202, 203. 

Pigault-Lebrun, II 137, 187, 203. 

Piper, G. II 185. 

Pitou, mr II 164. 

Pixérécourt, G. II portr. 141, 199, 209. 

Pollet, M. se Ehrenström. 

Posse, K. I 81. 

Potenza, II 217. 

Preumayr. K. J. II 206. 

Preymajr, F. K. II 206. 

Preumayr, J. K. II 206. 

Price, m:me I 228. 



256 

Prytz, A. I 22, 24. 
Puschkin. I 216. 

Queneday II 75, 218. 
Quintilianus II 240. 

Racine. I 51, 80, 81, 126, 133, 146. 

Raynouard, Fr. II 198. 

Regnard, J. Fr. I 8, 57, 60, 88, 236. 

Rehn, J. E. I 85, 93, 250. 

Remy, L. S:t., I 210, 228; II 29, 106, 130. 

Reuterholm, G. A. II 7, portr. 8, 9, 10, 72, 79. 

Reuterskiöld, K. II 185. 

Ristell, A. Fr. I 155, 178, 181, 197, 199; II 56. 

Roche, de la I 195. 

Rondeletius. J. I 18. 

Roos, L. H. I 211, 217; II 95. 

Rosen, Rob. von II 201. 

Rosenhane, S. I 130, 131, 194, 216, 218, 263. 

Rosenlund, Ulrika I 133, 134. 

Rosenstein, N. von I 195, 220; II 15, 46, 180, 232. 

Rosidor I 56. 

Roslin, A. I 161, 166. 

Ruckman, M. se Franck. 

Rudbeck, O. I 36, 45, 52. 

Rudbeckius, J. I 20, 29. 

Rudenschöld, M. II 19. 

Rålamb, K. II 27, portr. 28, 57, 58, 84, 91. 

Röök, L. J. von II 107. 

Sacchini, A. II 110, 149, 189. 
Sachs, H. I 3. 

Saint-Foix, G. Fr. I 80, 81, 227. 
Savenius, K. J. I 219; II 152. 
Schef, J. II 32. 

Schiller, Fr. von. II 123, 128, 135, 145, 191. 
Schroderus, A. I 22. 

Schröderheim, E. I 169, portr. 170, 173, 198, 199, 201, 
220, 278. 



257 

Schlick, H. I 53. 

Schylander, K. G. I 175, 176, 198, portr. 204,222,284, 
252, 253, 280; II 11, 12, 30, 40, 49, 53, 54,55,86, 
107, 114, 123, 124, 130, 138, 139, 146, 155, 168, 
kost. 226, 227. 

Scio, Seb. del. I 50. 

Sebastian!. II 174. 

Sedaine, J. M. II 188. 

Seneca, L. A. I 35. 

Sergel, J. T. I 113, 161, 175, 209, 277; II 39. 

Seiierling, K. G. I 188, portr. 189—192, 272; II 43, 72, 147. 

Shakspere, W. I 33, 147; II 146, 147. 

Sigismund. I 33. 

Silfversparre, S. II 201, 202.* 

Silverstolpe, G. II 113, 181. ' 

Sirotkin. II 160. 

Skjöldebrand, A. Fr. II 39, 110, 164, 181. 

Slottsberg, G. I 103, 112, 123, 214, 220. 

Snack, J. I 160, 170. 

Sofia Albertina. I 85, portr. 124, 165, 173, 174; II 173, 
204, 205. 

Soligny, m:me I 90, 103, 130, 137, 144. 

Sollenius, L. I 90. 

Sotberg, E. af. I 118. 

Sparre, Charl. I 80. 

Sparre, Ebba. I 38. 

Sparre, Fr. I 84, 126 o. föij. 

Sparrschöld, N. B. I 220, 230. 

Spinacuta, H. I 253. 

Stackelberg, A. II 182, 183, 185. 

Stackelberg, R. II 182, 183. 

Stading, Fr. I 144, portr. 145, 156, 158, 162, 178, 183, 
215, 217, 219; II 38, 49, 110, 111, 161, 216, 222. 

Stenberg, L. I portr. 255; II 12, 18, 50. 

Stenborg, K. I 88, 89, 92, 101, o. följ. portr. 110, 112, 115, 
120, 122, 129, 131, 135, 137, 141, 154, 156, 162, 182, 
213, 219, 248, 255, 257, 258; II 10, 11, 12, 13, 50, 56, 59, 
60, 64, 75, 81, 84, 106, 109, 158, 161, 192, 215, 216. 

Svenska Teatern, II. 17. 



258 

Stenborg, N. I 92, 101, 111. 

Stenborg, P. I portr. 73, 88, 235, 247, 273. 

Steinmiiller, J. J. II 28, 154. 

Steinmiiller, W. II 28, 154. 

Stieler, K. A. II 161. 

Stierneld, A. II 118, 189. 

Stiernhielm, G. I 37, portr. 38, 39, 41. 

Stockenström, Fr. II 188. 

Stolpe, J. P. II 55 

Stridsberg, K. II 53. 

Struwe, B. II 159. 

Sundelius, H. O. II 73. 

Sundström, L. I 91. 

Simdvall, K. Fr. II 32, 33. 

Svartling, P. I 216. 

Säfström, E. I portr. 256 ; II 11, 12, 30, 57, 59,83, 138, 229. 

Taglioni, F. II 161, 221. 

Taube, Aurore I 173. 

Tegnér, E. II 135, 197. 

Terentius. I 20, 21, 29. 

Terrade, F. N. II 55, 56, 74, 94, 109, 152, 162, 185. 

Tessin, K. G. I 60, 80, 84; II 239. 

Tessin, N. I 56, 59. 

Thorild. I 236, 250; II 115. 

Thum, Kr. I 34, 44, 272. 

Troil, U. von. II 89, 109. 

Trundman, D. I portr. 69. 

Uggla, A. I 122, 123, 125, 126. 

Uttini, C. I 134, 234; II 40, 54, 55, 87, 106, 123, 130, 139. 
Uttini, Fr. I 73, 90, 94, portr. 102, 105, 119, 130, 131, 
133, 144, 141. 

Valerius, J. D. II 94, portr. 95, 96, 97, 103, 106, 109, 

136, 161, 162, 198, 207. 
Wallenberg, J. I 146, 253. 
Waltman, K. I portr. 205, 206, 252, 253, 254, 280; II 

29, 30, 49, 53, 97, 123. 



259 

Vandoni, T. II 62, portr. 63,76. 

Warbiirg, K. I 68, 289. 

Wellander, J. I 90, portr. 95. 

Wennberg, T. II 54. 

Wennerholm, U II 68, 126, 152. 

Wennermark. II 206. 

Werner, F. II 85, 

Wertmiiller, A. U. II 203. 

Westerstrand, P. II 181. 

Vestris, G. I 229. 

Wetterstedt, N. af II 202. 

Whitelock, B. I 43. 

Widerberg, A. I 147, 167, portr. 206, 207, 279; II 29, 

30, 37, 39, 53, 54, 55, 64, 106, 107, 114,132,189, 

148, 146, 147, 159, 160, 198, 226. 
Wieselgren, O. I 49. 
Vigée Le Brun, E. II 51. 
Wigert, H. Kr. I 111, 112, 183, 134. 
Wikmansson, Kr. II 181. 
Wikström, J. F. II 62. 
Wild, fru. II 88, 

Vogler, G. J. I 178, 215, 218; II 27, 89. 
Voltaire. I 67, 69, 80, 81, 85, 86, 126, 134, 135, 146, 

286, 353, 273; II 96, 106, 138, 136, 146, 229. 
Wrangel, E. I 67. 

Wässelius, J, II 68, 123, 152, 161, 177, 197, 208. 
Wässelins, Just. II 197. 



Zander, J. D. I 251 ; II 11, 60. 
Zibet, Kr. B. I 120, 129; II 146, 191. 
Zöge von Manteuffel, O. J. I 81 174, 

Åberg, J. I 210, portr. 211, 212, 213, 216, 219; II 40, 
41, 49, 75, 107, 109, 113, 208, 226, 227. 

Åberg, U. II 38. 

Åbergsson, G. I 207; II 52, 84, 97, 106, 114, 129,188, 
189, 145, 170, 198, 208, 209, 214. 



260 

Åbergsson, Kr. II 110, 161, 
Åhlström, O. I 215; II 88, 113. 
Åkerhjelm, G, Jr, II 182, 183, 

Öhrn, M. I 255. 



SKÅDESPELS-REGISTER. 

De romerska siffrorna beteckna arbetets delar, de arabiska sidan. 



Abbe de 1' Epée II 138, 139. 
Acis och Galatea I 112. 
Adam och Eva I 54. 
Adamsspelet I 268. 
Adelaide du Guesclin I 126. 
Adonis I 130, 132; II 217. 
Aeglé I 119. 
Aeneas i Carthago se Dido 

och Aeneas. 
den Afwundsiuke I 67. 
Alceste I 152, scenbild 153, 

155, 276. 
Alcides' inträde i verlden 

II 38. 
Alexis I 135, 257; II 60. 
Alexis Michaelowitsch I 176, 

227. 
Aline I 130. 

Alla människors vän 1 88, 89. 
Alle bedlegrannas spegel 132, 
Alzire I 85. 

Amphion I 136; II 218. 
Anakreon på Samos II 96, 

161, 163. 
Andria I 20, 29. 
Andromaque I 1 78. 
TAnglais a Bordeaux I 126. 
Annette et Lubin I 85. 
Argsinte gubben II 177. 
Ariadne på Naxos II 159. 
Ariodant II. 196. 



Arlequin kejsare i månen 

II 65 o. följ. 
Arlequin squelette I 228. 
Armida I 213; II 28, 94. 
Arséne I scenbild 143, 149. 
Athalie I 126 129, 131; 

II 43. 
Attendez-moi sous Torme 

I 60. 
TAvantageux II 189. 
Azemia I 256; II 30. 

Barberaren I 254; II 13, 

14, 64. 
Barberaren (op.) II 84. 
Barnevelt I 75; II 18. 
Baron Sjelfklok I 189. 
den Bedragne bachan I. 175. 
de Begge arrestanterne II 

11, 138, 159. 
de Begge kammarpagerne 

II 41, 48. 
Bergslagsfröken 1 198, 201, 

225. 
det Besynnerliga spektaklet 

I 259. 
den Besynnerlige II 73. 
Beverlei II 60. 
Bildhuggaren II 85. 
Birger Jarl I 119, 122, 164. 
Blancka Märeta I 24. 



262 



den Blinde älskaren II 54. 
la Bohémienne I 126. 
Boussaronerne I 213, 245. 
Britannicus I 80. 
Brodertvisten II 83, 123. 
il Brutto fortunato II 175. 
Brynilda I 67, 189. 
Bröllopsgåfvan II 145. 

Caesars död 1 69. 

le Calife de Bagdad II 164. 

Califen i Bagdad II 176, 

207. 
Camilla II 81, 138. 
Caravanen II 74, 77. 
Casper och Doretea I 237. 
Casper och Löna II 81. 
Celinde I 126. 
Cendrillon II 84. 
Charlatanerne II 137. 
Chelonid II 132, 133. 
Christina och Magnus de la 

Gardie I 164. 
Chris tmannus I 27. 
Cinna I 126. 
Clavigo I 254. 
Coelina II 141. 
Colin och Babet I 252; II 

82, 155. 
Cora och Alonzo I 157; II 

133, 153, 192, 21. 
Crispin medicus II 143. 
Cyclops I. 20. 
Czar Peter den store, II 82. 

de Danckbaarheit I 50. 

Dans vur men II 209. 

Den ena för den andra I 175. 



Den om sin lycka skrytande 

cavalieren I 273. 
Descartes II 138. 
la Désertrice I 197. 
les Deux prisonniers II 164. 
le Devin du village I 273. 
Dido och Aeneas I 156, 157; 

II 108, 173 190. 
Diedrich Menschenskräck II 

55, 182. 
Doktor Petit II 131, 182. 
Domaren i Zalamea II 16. 
Donnerpamp I 244. 
Don Micco och Lesbina I 

255. 
Don Ranudo II 55. 
Dramatiska sammankomsten 

I 233. 

Drottning Christina I 174; 

II 31, 207. 
den Döfve II 189. 



Edvinsky och Floreska se 
den Polska grufvan. 

Elektra I 217; II 26. 

En egendom till salu II 11, 
177. 

den Enleverade fästmön II 
61. 

En histigh comoedia om 
Gustaf then första I 24. 

Enn lustigh comedia om 
Doctor Simon I 17. 

Eremiten eller Fadershjär- 
tat II 83. 

Eugenie I 254; II 13, 59. 

Eunuchus I 20. 



263 



Fåle Bure II 53. 

den Falska blygselii II 83. 

det Farliga förtroendet II 49. 

la Fete de Tamour I 273. 

la Fete du village I 82. 

Fidelio II 138. 

Figaros bröllop I 254; II 12, 
106. 

Finkel eller Det underjor- 
diska bränvinsbränneriet 
I 239. 

Finkels i)arentationsakt I 
240. 

Fiskaren II 93. 

Fjäsken I 170. 

Folke Birgersson till Ring- 
stad II 29. 

le Frangais ä Londres I 81. 

Fredsafl I 37. 

Frigga I 164, 168, 210, 
215, 216. 

Fru Rangsiuk I 67, 189. 

Fröken Snöhwits tragsedia I 
67. 

then Fångne Cupido. I 37. 

Fästningen i Boston II 84. 

Födelsedagen I 177. 

För att vinna tiden I 199. 

den Föregifna skatten II 
177. 

den Förförde ynglingen II 
18, 19, 20, 239. 

den Förlorade katten I 258. 

den Förmente prinsen II 
177. 

Förmyndaren II 145. 

den Förnuftige token II 206. 

den Försonade fadern II 54. 



den Förtroliga aftonmålti- 
den II 64. 

la Gageure imprévue II 188. 
la Gageuse I 126. 
General Eldhjelm II 129. 
General Schlenzheim II 64. 
Gengis Chan I 126, 135, 

261. 
Giannina II 60. 
Giftermålsvurmen II 189. 
den Girige II 136, 170. 
le Glorieux I 81. 
Grefvarne Klingsberg II 128. 
Grefven af Burgund II 225. 
Grefven af Castelli II 142. 
Grefven af Walltron II 38, 

57. 
Gubben i bergsbygden II 

11, 138, 159. 
Gustaf Adolf och Ebba Brahe 

I 164, 173,206, 218,279; 

II 39. 

Gustaf Adolfs ädelmod I 
164, 165,I66,210;II185. 

Gustaf Ericsson i Dalarne 
I 250. 

Gustaf Vasa I scenbild 179, 
180, 181, scenbild 182, 
scenbild 183, 184, scen- 
bild 185, 186; II 25, 44, 
89, 91, 146, 190, 207, 
219. 

Gustava Gök I 278. 

Hamlet I 33, 147; II 147. 
Helmfelt I 164, 167, scen- 
bild 168, 278. 



264 



det Hemliga giftermålet II 

111. 
Herr des ChalumeauxII 177. 
thet Himmelska Consistori- 

iim I 20. 
Hofrådinnan af Gyllenpalm 

II 232. 
Holofernis och Judiths com- 

moedia I 27. 
THonnéte criminel I 128. 
Hon vill och hon vill inte 

I 191. 

Huru jwll och fasta the 

trätte I 31. 
Håkan Smulgråt I 67, 189. 
den Häftige friaren I 194. 

I Kantons förstäder I 279. 
rinconnu I 83. 
Indianerne i England II 29, 

120. 
Ingiald Illråda II 92, 105, 

133. 
Intrigen i fönstren II 138, 

177, 
Iphigenie I 51, 133, 190; 

II 133. 

Iphigenie den andra I 249; 

II 113—119. 
Iphigenie i Auliden I 141, 

149; II 88, 149—151, 

218, 222, 241. 
Iphigenie i Tauriden I 162; 

II 198. 
Italienskan i London II 57. 

60. 

Jenneval II 18. 



Jeppe på berget I 68, 146; 

II 55, 199. 
Jesper Hjernlös I 189. 
Johanna af Montfaucon II 

123, 165. 
Johanna af Neapel I 226. 
le Joueur I 57, 60. 
Judas redivivus I 18. 
Juden II 147, 182. 

det Kantiska giftermålet II 

181. 
Kapten Puff I 201, 210; 

II 182, 189, 232. 
Karusell eller Ringränning 

I scenbild 48. 
Klosteroffren I 194, 210; 

II 86, 87. 
Konstmakaren II 83, 128. 
Konung Richard Lejonhjerta 

I 257; II 74, 84. 
Korsfararne II 124, scen- 
bild 125, 126. 

Kristi passionshistoria I 25. 
Kronfogdarne I 251; II 82, 

155. 
Kuluff II 142, 199. 
Kung Lear II 146. 
Kusinerna I 205, 208; II 

231. 
Kärlekens triumf I 275. 
Kärlek och hemsjuka II 130. 

den Landsförviste II 56, 

106. 
Landstigningen I 222. 
Landtpresten i Wakefield 

II 53. 
Lebeman II 11, 138. 



265 



Leon oii Le chåteau de 

Montenero II 164. 
Lifvet en dröm I 191. 
den Lilla matrosen II 84, 

100, 102, 138. 
List öfver list II 106. 
Lodoiska II 55, 56. 
den Londonske köpmannen 

II 18. 
Lucile I 132; II 74. 
Lycksalighetens Ährepracht 

I 41. 
Lycksökaren II 130. 
Lykkopris I 52. 
Läkaren mot sin vilja II 136. 
de Löjliga preciöserna II 

136, 170. 

Macbeth II 147. 
Mahomet II 96, 136. 
Major Palmer II 188. 
Mantalsskrifningen II 158. 
Marcus Wimmerberg, I 199, 
le Mariage forcé I 57. 
le Mariage secret II 188, 

190. 
Marienbiirgska flickan II 82. 
Marins å Minturnes II 183. 
Marquis Tulipano II 50. 
Maskeraden I 171 
Ma tante Aurore II 173. 
Mélanide I 126. 
Menechmerne I 88, 89. 
Merope I 134; II 96. 
Michel Wingler I 201; II 

232. 
Minna von Barnhelni II 

16, 30. 



Mohrerne i Spanien II 142^ 
Monsieur Musard II 202. 
Montrose och Amelie II 59. 
Mor Bobis bröllop I 252; 

II 155. 
den Musikaliske skräddaren 

II 225. 
Musikvurmen II 62. 
Mythologisk Scene II 185. 
Målaren och modellerna II 

138, 176. 
Mötesplatsen i mörkret I 69. 

Negerslafvarne II 61. 
Nina I 256; II 11, 83, 138. 
Nunnorna II 50, 155. 
Nybyggarne i Normandiet II 

62. 
den Nyfikne II 190. 
Några mil från Stockholm 

I 188. 

Oden I 140, 207, 216, 230,' 

II 97, 105, 135, 169. 
Oedip i Athen II 110, 189, 

218. 
Oedipe II 133. 
de Okände II 13, 15, 57, 

122. 
den Okände sonen II 40. 
Olof Skottkonung I 24. 
den Olyckelige, men därun^ 

der lyckelige Tobias I 63 

(affisch), 
den Olyckeligen gifte Putz- 

drummel I 53. 
Olympie II 229. 



266 



Om en syndare, som und- 
fick nåd I 17. 

Om menniskones skapelse 
I 27. 

den Ondsinta hustrun II 169. 

Operakomiken II 159. 

Optimisten I 171. 

rOracle I 80. 

Ordensvurmen I 260. 

Orondaat en Statira I 50. 

Orpheus ooh Euridice I 114, 
scenbild 115, 148. 

Panurge II 96, 109. 
Parnassus triumphans I 41. 
Pasquillanten II 61, 84. 
Paul och Virginie II 50. 
den Persiska slafvinnan II 

138. 
Petis och Telée I 242. 
Philippe och Georgette II 

lil- 
le Philosophe marié I 81. 
Poeten i sitt hus II 159. 
den Politiske kannstöparen 

I 67. 

den Polska grufvan II 142, 

209. 
Polyeuct I 54. 
Prins Tekeli II 142. 
les Pro jets de mariage II 

189. 
Prolog den I nov. 1796 II 

77. 
Prolog den 23 okt. 1797 

II 88, 89. 

Prolog den 1 nov. 1797 II 
90, 91. 



Proserpina I 156. 
Psyché I 102. 
la Pupille I 80. 

Qvickströms bröllop II 13. 
Qvinnorna och förtroendet 
II 11, 182, 239. 

den Rasande Hercules I 35. 

Rebecka I 28. 

Redlighetens seger öfver för- 
talet II 83, 126. 

Renaud II 252, 231. 

Rhadamiste I 80, 126. 

Richard den tredje II 146. 

les Ricochets II 206. 

Riddareordet II 38. 

le Rival supposé I 227. 

les Rivaux d'eux mémes II 
189, 190, 203. 

Roland I scenbild 155, 211, 
277. 

Romeo och Julia I 33, 147, 
190; II 147, 242. 

Rosimunda I 47. 

Rångedalariddaren I 170, 
199. 

Sargines I 194; II 11, 57, 

160. 
Savoyardgossarne II 11, 49, 

138. 
Secter Misch-Masch I 225. 
de Segrande och besegrade 

passionerna I 37. 
Semiramis II 136. 
Signill I 23. 
Simon Magus I 19. 



267 



Siri Brahe I 167, 198; II 
189. 

Skandalskolan se Tadelsko- 
lan. 

Skapelsen II 223. 

Skeppar Rolf I 240. 

Skomakaren i DamasII 138. 

Skyddsengeln II 131. 

Sladdret eller Fjäskens mi- 
rakler I 171. 

Slafveön I 273. 

Slottet Montenero II 11, 96, 
177. 

Slädpartiet I 233. 

Solen lyser för hela verlden 
I 275. 

Soliman den andre I 210. 

de Sorglösa barnens förströ- 
elser I 36. 

Spelaren II 146. 

Sterbhuskamreraren Mulpiis 
I 247. 

Stockholms parnass I 50. 

den Stoora Genius I 48. 

det Stora fiskafänget I 19. 

den Stormiga aftonen II 
49. 

Sune Jarl I 171, 201. 

Susanna i Babylon I 253. 

Swanhuita I 24. 

den Svartsjuka hustrun I 
208. 

den Svartsjvike Neapolitana- 
ren I 178; II 37. 

Sven och Maja I 228. 

den Swenska Sprätthöken I 
65. 

Syrinx I 70. 



Tadelskolan I 226; II 232. 
den Talande taflan II 97. 
Tancred och Clarinda II 

181. 
Tancréde I 124; II 96, 106. 
Tanddoktorn I 211; II 112. 
Tartuffe I 253; II 170. 
Tempelherrarne II 198. 
The tis och Pelée I 90, 93, 

95, scenbild 97, 107, 117, 

125, 128; II 26, 216. 
Thisbe I 18. 
Tillfälle gör tjufven I 168, 

252. 
Tobie comedia I 16. 
Torilla I 67. 
Torparen II 159. 
Troijenborgh I 25. 
det Tvungna giftermålet I 

253. 
Två männers hustru II 142. 



den Unge arrestanten II 98. 
den Unge filosofen II 53. 

Val e te theatren I 53. 
Wallenstein II 191. 
Vattendragaren II 138, 159. 
les Vendanges I 81. 
Verldenes skapelse I 191. 
Verldsförakt och ånger se 

de Okände. 
Vestindiefararen II 106, 137. 
Villervallan II 128. 
Virginia II 134, 135. 
Visittimman I 197; II 232. 
den Välborne borgaren 1 254. 



268 



den Värdige medborgaren 

II 16. 
Värdshuset I 199. 
Värmlänningarna I 252. 

Zayr I 86, 118, 129, 190. 

Zemir och Azor I scenbild 

140, 149; II 11, 74. 

de Ädelmodige bönderne I 
194. 



Äfventyraren II 132. 
Äfventyraren eller Resan 

till månens ö I 252; II 

74. 
Älskaren författare och dräng 

II 107. 



Öfverlöparen II 58, 60, 83, 
137. 



ILLUSTRATIONS-REGISTER. 
Första delen. 

Sid. 

Gycklare. Efter en miniatyr från 1200-talet 14 

Gycklare med björn och apor 15 

Johannes Messenius 21 

Scenen i Valenciennes 1547 25 

Kostymbild från 1400-talet 28 

Swanteatern i London 1596 32 

Georg Stiernhielm 38 

Slottet Tre Kronor med Lejonkulan 40 

Teaterkostym från 1600-talet 44 

Urban Hjärne 46 

»Upptåget» vid Karl XI:s kröning 48 

Amsterdams Schouwburg 1637 49 

Aurora von Königsmark 51 

Affisch från Bollhusteatern på 1600-talet 54 

Plan af Bollhusen och Lejonkulan 57 

Affisch från 1737 63 

Karl Gyllenborg 65 

Vinjett till »Swenska Sprätthöken» 66 

Silhuetter af Flodell och Knöppel 68 

Silhuetter af P. Lindahl och Trundman 69 

Silhuetter af J. Berghult och P. Stenborg . 73 

Lovisa Ulrika 79 

Gustaf III 87 

Slottsbacken 1786 med Bollhuset 91 

Plan af Bollhusteatern 93 

Johan Wellander 95 

»Thetis och Pelée» 1689. Scenbild 97 

Fr. Uttini 102 

Balettkostymer från 1700-talet 105 

Elisabet Olin 1780 108 



270 

Sid. 

Karl Stenborg 110 

Louis Gallodier 1792 113 

Sofia Augusti 114 

»Orpheus och Euridice». Scenbild 115 

Charlotta Eckerman 121 

Sofia Albertina 124 

G. J. Adlerbeth 133 

J. G. Naumann 135 

Marie Louise Marcadet 139 

»Zemir och Azor». Scenbild 140 

Elis. Olin. Kostymbild 142 

»Arséne». Scenbild 143 

Franciska Stading 145 

Karl von Fersen 150 

Karolina Miiller 151 

»Alceste». Scenbild 153 

»Roland». Scenbild 155 

Operahuset 1782 160 

K. Fr. Adelcrantz . 161 

Hertig Karl 165 

Hertiginnan Hedvig 166 

»Helmfelt». Scenbild 168 

Elis Schröderheim 1778 170 

G. Fr. Gyllenborg 172 

J. H. Kellgren 175 

»Gustaf Vasa». Scenbild 179 

J. L. Despréz 180 

»Gustaf Vasa». Originalet i författarens samlingar. . 182 

»Gustaf Vasa». Scenbild 183 

»Gustaf Vasa». Scenbild 185 

G. M. Armfelt 1793 187 

K. G. Seuerling 189 

J. de Monvel. Kostymbild 193 

Sophie Hus 196 

L. Hjortsberg såsom Kapten Puff 202 

J. S. Ahlgren 203 

K. G. Schylander 204 

K. Waltman 205 



271 

Sid. 

A. Widerberg 206 

Marguerite Georges 209 

Inga Åberg 211 

Giovanna Bassi 214 

Kr. Karsten såsom Orpheus 217 

A. N. Edelcrantz 221 

K. M. Bellman 233 

Operahuset och Arsenalsteatern 235 

Rotundan i Humlegården 23(5 

K. J. Hallman 237 

Petis med höga mössan 245 

O. Kexél 246 

Eriksbergsteatern 248 

K. En vallsson 249 

Plan af Munkbroteatern 251 

Lisette Stenberg 255 

Eleonora Säfström 256 

Andra delen. 

G. A. Reuterholm 8 

N. Dalayrac 12 

D. G. Björn 14 

H. Liljensparre 23 

Klas Rålamb 28 

Palatset Makalös 31 

Arsenalsteaterns salong. Sidan 32 

Arsenals teaterns salong. Fonden 33 

Plan af Arsenalsteatern 34 

Vy af Arsenalsteatern 35 

Eufrosyne Löf 39 

»Värdshuset». Dekorationsskiss 44 

G. Paisiello 51 

Teresa Vandoni 63 

A. E. Grétry 75 

Gustaf IV Adolf 78 

L. Hjortsberg såsom Vinberg 85 



272 

Sid. 

Fredrika af Baden 88 

Hugo Hamilton 92 

J. D. Valerius 95 

Du Puy i »Ungdom och dårskap» 100 

J. Kraus 108 

D. Cimarosa 112 

A. von Kotzebue 121 

»Korsfararne». Scenbild 125 

»Redlighetens seger öfver förtalet». Scenbild 127 

K. G. af Leopold 134 

G. de Pixérécourt 141 

K. Fr. Berg såsom Crispin medicus 142 

L. Hjortsberg såsom Juden 148 

Chr. W. Gluck 150 

Herr och fru Casagli. Kostymbild 151 

Kr. Hseffner 153 

L. Hjortsberg såsom Polykarpus 156 

L. Hjortsberg såsom Marktschrejern 158 

L. Cherubini 160 

K. Kr. Gjörwell 163 

Klas Livijn 166 

L. Hjortsberg såsom Géronte 176 

L. Hjortsberg såsom Salinette 178 

L. Hjortsberg såsom Nadel 179 

Gustaf Adolfs torg med Gustaf IV Adolfs sexspann 193 

E. N. Méhul 197 

Karl XIII 200 

J. G. Oxenstierna ,. 202 

Drottning Hedvig 203 

Kr. Karsten . 218 

Mar. Ter. Karsten 220 

K. G. Schylander. Kostymbild 226 

Fredrika Löf 228 



TILLÄGG OCH RÄTTELSER I ANDRA DELEN. 

Namnen Lagerbielke, Löwenhielm och Åkerhielm ha 
på ilera ställen felaktigt tryckts med j, liksom Adel- 
swärd med v och Fleming med två m. Maria Kristina 
Franck bör rätteligen benämnas med sitt andra för- 
namn, Kristina, och ej såsom här skett med Maria. 

Sid. 82 i noten står 25, läs 251. 

Sid. 99, rad 10 nedifrån har i Schweiz enligt dåtida 
stafning insmugit sig ett t, som bör borttagas. 

Sid. 179, rad 4 uppifrån står 1850-talet, läs 1860-talet. 

Sid. 190, böra de två nedersta raderna ha följande 
lydelse: tiden fördrefs där med att ge bal hvårannan 
dag och de öf riga f ransyskt spektakel af en samman- 
rafsad liten fransk trupp, där äfven Hjortsberg upp- 
trädde. Emellanåt spelade hofvet. Vid ett af dessa 
tillfällen hände, att friherre Gustaf Lagerbielke, ehuru 
han själf skrifvit pjäsen, kom af sig så grundligt, att 
ridån måste släppas ned. 

Sid. 200. Under porträttet af Karl XIII skall till- 
läggas: Efter oljemålning af P. Krafft, graveradt af 
U. Berndes. 

Sid. 231 skola de två sista raderna om Ahlgren lyda: 
Ahlgren lämnade sin skådespelarverksamhet 1815 vid 
nyss fyllda femtio år, men kvarstod såsom styresman 
för dramatiska scenen till sin död den 12 augusti 1816. 

/ personregistret införes. 

Sid. 251. Höpken, Anders von. I 62, 65. 
Sid. 255. Palmstierna, Nils. I 65. 
Sid. 258, rad 6 uppifrån står 118, 189, läs 188,189. 
Sid. 267, rad 14 uppifrån efter 252 tillägges II 157, 158. 
Öfriga smärre tryckfel torde ej behöfva särskildt 
påpekas. 



PN 

2771 
P4 
bd.2 



Personne, Nils Edvard 
Svenska teatern 



PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET 



UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY