Skip to main content

Full text of "Svenska teatern; några anteckningar"

See other formats


ICO 



ICO 



c^i 




PURCHASED FOR THE 

UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY 

FROM THE 

CANADA COUNCIL SPECIAL GRANT 



FOR 

DRAMA 
1968 




IV 

XUSrDJEUL 
JSARL <TOIIAJSrS TIDEJST 
I8I& r^I827 



NILS PES-SOJSnSTE 



a lrt%M rfir^ .. ilftffe^ ^^^H e t Cl% 



l iii i iiiim^i iii 

iSTOCICIfOZJ^ 



SVENSKA TEATERN 

IV 

UNDER KARL JOHANSTIDEN 

1818—1827 



SVENSKA TEATERN 



IV 



UNDER KARL JOHANSTIDEN 

1818—1827 



NÅGRA ANTECKNINGAR AF 

NILS PERSONNE 




STOCKHOLM 
WAHLSTRÖM c-fe WIDSTRAND 



p/V 
ff 



PAPPERSLEVERANTÖR: LESSEBO PAPPERSBRUK 

TRYCKT HOS IVAR H^GGSTRÖMS BOKTR. A. B., 

STOCKHOLM 1916 

[16597] 




INNEHALL. 

Kungliga teatrarnas verksamhet under friherre Gustaf Äkerhielms 

styrelse. 

Sid. 

Gustaf Fredrik Åkerhielm 7 

Karl Nordforss 10 

Shaksperes >Hamlet» och dess första uppförande i Stockholm 

1819 15 

Talscenens repertoar under spelåret 1819—1820 30 

Gustaf Fredrik Åbergsson . . . ^ 34 

Eugéne Scribe 45 

Repriser af Leopolds »Oden» och »Virginia» 49 

Talscenens repertoar under spelåren 1820 — 1823 56 

Hofvets och societetens teaternöjen 1820—1823 77 

Aftäckningen af Karl XIII:s staty och galaspektaklen i no- 
vember 1821 86 

Konungens resa till Kristiania 1822 91 

Operans repertoar under spelåren 1819 — 1821 93 

Operamaskeraderna 99 

Operans repertoar under spelåren 1821 — 1823 102 

Pantomimbaletterna 114 

Galaspektaklet i januari 1823 '. . 116 

Webers »Friskytten» 122 

Galaspektaklen i juni 1823 130 

Kungliga teatrarnas ekonomi under friherre Akerhielros " 
styrelse .137 

Kungliga teaterns verksamhet under grefve Gustaf Lagerbielkes 

styrelse. 

Gustaf Lagerbielke 141 

Repertoaren under hösten 1823 150 

Lars Hjortsberg erhåller Svenska akademiens stora guld- 
medalj 152 



Sid. 

Reportoaren från januari 1824 till december 1825 154 

Arsenalsteaterns brand 198 

Repertoaren från december 1825 till juni 1827 206 

Hofvets och societetens teaternöjen 250 

Kungliga teatrarnas ekonomi under grefve Lagerbielkes sty- 
relse 257 

Anmärkningar och tillägg 261 

Personregister till tredje och fjärde delarna 271 

Skådespels-register till tredje ^och fjärde delarna 290 

Illustrations-register till tredje och fjärde delarna 299 

Rättelser och tillägg till tredje delen 303 




Gustaf Fredrik Åkerhielm. Efter oljemålning 
af K. T. Staaff, litogr. af J. Cardon. 



Den 23 november 1818 upphörde kronprins Oskars 
tillfälliga chefskap öfver de Kungliga teatrarna, och 
friherre Gustaf Fredrik Åkerhielm utnämndes till 
förste direktör öfver Kongl. maj:ts hof kapell och 
spektakler. Född 1776 ingick han, efter en särdeles 
omsorgsfull uppfostran, i militärståndet såsom kor- 
nett vid Lif husarerna (Lifgardet till häst), deltog i 
egenskap af skvadronschef i finska kriget och fick 
därunder tillfälle att flera gånger visa prof på mod 
och själsnärvaro. 1811 lämnade han krigstjänsten 
med öfverstes afsked och ägnade sig åt landthushåll- 
ning och utländska resor. De fyra och ett hälft år, 
från 1818 till 1823, under hvilka han ledde de Kung- 



8 

liga teatrarnas verksamhet, ha betecknats såsom en 
af de mest lysande perioderna under deras tillvaro. 
Han uppsatte en stor mängd nya pjäser, hvaribland 
några voro af honom själf författade eller öfversatta, 
och införde på den kungliga scenen Shakspere och 
Weber, hvilket, så underligt det än kan förefalla oss, 
då betraktades såsom ett ytterst vådligt företag. 
Äfven Eugéne Scribe fick under hans tid hemortsrätt 
i vår hufvudstad. I sina litterära arbeten biträddes 
han af sin första hustru, född Charlotte af Ugglas, 
h vilken också ensam öfversatte flera då gifna pjäser. 
Hon var medelpunkten inom en krets, där Tegnér un- 
der sin Stockholmsvistelse lärde känna sig hemma- 
stadd, nämligen de befryndade husen Ugglas, Åker- 
hielm, Björnstjerna och Stedingk, "de älskvärdaste i 
detta Sodom" såsom han skref till sin hustru, och 
dit han infördes af sin vän, den gamle diplomaten 
Brinkman. I bref till denne talar han om "sokra- 
tiska måltider" och "sokratiska samtal i friherrinnan 
Åkerhielms soffa", och Martina von Schwerin skrif- 
ver: "Friherrinnan Åkerhielm är och förblir alltid 
för mig den person, bredvid hvilken jag andas lättast 
i Stockholm. Alla min lefnads känslor och minnen 
förhöja för mig värdet af alla hennes älskvärda 
egenskaper." Tidigt bruten af sjukdom afled hon re- 
dan 1828 vid fyrtiotvå års ålder, och Tegnér har i en 
af sina vackraste gr af sånger gifvit en intagande bild 
af denna ädla och renhjärtade kvinna: 

"Som en ängels stämma klingar, 
som han kännes på sin blick, 
fast han gömmer sina vingar, 
så hon genom lifvet gick." 



9 

"Hon var mig på en gång som en mor och en 
syster och en af de få Stockholmsdamer, för hvilka 
jag haft eller kan få någon aktning", skref han till 
sin hustru. 

Åkerhielm ägde en viss talang i allt hvad han 
företog sig och dessutom mycken älskvärdhet i sitt 
väsen och sitt uppträdande, ehuru Hans Wacht- 
meister i sina bref klandrar hans "satiriska lägg- 




Charlotte Åkerhielm, född af Ugglas. 
Efter teckning af Maria Röhl 1828. 

ning, som omöjliggör hvarje vänskapligt umgänge". 
Han gaf ofta lysande fester, där han sammanförde 
scenens artister med teaterförfattare och bägge dessa 
kategorier med hofvets mera framstående prydnader. 
Efter sin afgång från teatern blef han 1826 ordfö- 
rande i Fångvårdsstyrelsen, 1827 därjämte general- 
tulldirektör och 1831 statsråd, på hvilken post han 
kvarstod till 1840. Dessutom innehade han en mängd 



10 

andra maktpäliggande förtroendeuppdrag, såsom ord- 
förandeskapet i Musikaliska akademien, och blef 1829 
ledamot i kommittéen för afgifvande af förslag till 
nytt reglemente för Kongl. majits liof kapell och spek- 
takler. Vidare tilldelades honom hedersledamotskap 
i Landtbruksakademien och Musikaliska akademien, 
och slutligen utnämndes han till serafimerriddare. 
Han dog 1853 på Ulfsunda utanför Stockholm. 



En svår förlust led teatern, då dess mångårige 
andre direktör Karl Gustaf Nordforss 1818 vid spel- 
årets utgång på grund af en mängd för honom obe- 
hagliga omständigheter måste taga afsked. Han var 
född i Dalarna 1763 i Malingsbo kapellförsamling 
och son till brukspredikanten, sedermera kommi- 
nistern, den utmärkt lärde magister Anders Nord- 
forss och hans hustru Elisabet Arosén. Sonen erhöll 
af fadern en sorgfällig undervisning, men emedan 
hemmet var fattigt, måste han söka sig en väg till 
utkomst såsom bruksbokhållare, hvilken sysslas nöj- 
aktiga skötande betänkligt led af hans vittra böjel- 
ser. Vid en logafmätning öfverraskade den stränga 
patronessan honom fördjupad i studiet af Rousseau 
och kastade i vredesmod boken ut genom dörren. 
1785 begaf han sig till Stockholm och fick plats som 
extra accisskrifvare vid Tullverket, där han samma 
år uppfördes på ordinarie stat efter att ha betalt den 
för honom dryga ackordssumman af trehundra riks- 
daler. Han blef handledare för barnen till sin när- 
maste förman och förvärfvade i general Arbin en 



11 

ädel gynnare. Genom drift och arbetsamliet försörjde 
han sig själf och nnderstödde också sina fattiga för- 
äldrar och syskon. Hans goda hufvnd gjorde honom 
omtyckt, och han slöt sig till några i hufvudstaden 
varande nnga vittra män såsom Thorild, Lidner, 
Kraus med flera. När kriget ntbröt 1788, begärde han 
af konungen tjänst vid arméen i ett skaldebref, som 
på den tiden gjorde ej ringa nppseende. General 
Armfelt blef nu hans gynnare och fäste honom allt- 
mer vid sin person. Inom kort finna vi honom så- 
som auditör vid Nylands regemente och som ordi- 
narie öfverauditör från den 1 oktober 1788 vid de 
trupper, som under Armfelts befäl sammandragits 
mot norska gränsen. Det första mera allmänt kända 
prof på hans poetiska begåfning och fina språkbe- 
handling var det under hans vistelse i Finland 1788 
skrifna "Ode till Svenska arméen". Följande år vann 
han stora priset i Svenska akademien för en sång 
öfver den vid Högland fallne sjöhjälten Baltsar 
Horn. Samma pris erhöll han ånyo 1810 för sin 
"Sång öfver Sveriges kronprins Carl August" och 
ytterligare 1822 för en moralisk afhandling om "Vil- 
jan". 1792 blef han kvartermästare vid Göta garde, 
1794 kapten och 1798 major. Sedan han tagit af sked 
från regementet, placerades han i generalstaben, ut- 
nämndes 1802 till öfveradjutant hos konungen och 
anbefalldes att 1812 i denna egenskap tjänstgöra hos 
öfverståthållaren grefve Karl Mörner. Samma år 
blef han öfverstelöjtnant i arméen och erhöll 1815 
öfverstes namn, heder och värdighet. 

Förmodligen på rekommendation af Armfelt ut- 
nämnde Gustaf III honom 1790 till andre direktör 



12 

vid Dramatiska teatern, hvilken befattning han 1799 
utbytte mot samma syssla vid lyriska scenen. I 
tjuguåtta år fortfor Nordforss att med mer eller 
mindre vidsträckt myndighet vara fäst vid den 
Kungliga teatern, åt hvilken han ägnade sina yp- 
persta krafter och en oafbruten författarverksamhet. 
Mycken lycka gjorde hans treaktsoperett "Tanddoc- 
torn", som gafs åttio gånger på de kungliga scener- 
na. Vidare skref han en "Epilog" med sång och dans 




Karl Gustaf Nordforss. 

till kronprinsens födelsedag 1814 och var medarbetare 
i tillfällighetspjäsen "Föreningen". Dessutom öfver- 
satte och bearbetade han för scenen mer än sextio 
stycken, bland h vilka jag här vill erinra om "Oedip 
i Athen", "Don Juan", "Cendrillon", "Befriade Je- 
rusalem", "Lilla matrosen", "Begge arrestanterne", 
"Gubben i bergsbygden" och "Målaren och model- 
lerna". Trots Hammarskölds stränga omdöme kan 
man tryggt framhålla hans stora förmåga att vid 
sångpjäsers öfversättning lämpa orden efter musi- 



13 

ken. 1806 fick han öfvertaga anordnandet af ope- 
rettspektaklerna på Arsenalsteatern. Vid sitt af- 
skedstagande erhöll han af konungen en pension på 
tolfhundra rdr bko. Som medarbetare skref han se- 
dan diverse uppsatser i Stockholmsposten, Journa- 
len, Anmärkaren och Posttidningen. I sammanhang 
härmed kan förtjäna omnämnas hans satir från 1815, 
"Om judarnas företräde, välde och lycka". Han var 
tvenne gånger gift, 1795 med Hedvig Koersner, som 
dog 1797, och 1804 med Katarina Vilhelmina We- 
ströni, från hvilken han skilde sig 1818. 

I Leopolds berömda aftoncirklar, där denne satt 
tillbakadragen "inom förskansningen af sin gamla 
ära", såsom Tegnér uttrycker sig, saknades Nord- 
forss sällan, och alltid var för honom det dyrbarast, 
som påminde om Gustafs tidehvarf. Han hade varit 
personlig vän med många af dess utmärkta män och 
förvarade deras minne i trofast hjärta. En af dem 
var Bellman. Då den odödlige skaldens minnesfest 
firades den 26 juli 1832, hade Nordforss oaktadt sin 
sjuklighet vandrat ut till Djurgården och ämnade 
sedan därifrån bege sig till en begrafning på Ladu- 
gårdslandet, men han kom aldrig dit. I den folk- 
trängsel, som uppstod vid de kungliga personernas 
ankomst, råkade han falla omkull och stötte huf- 
vudet. Blod flöt ur näsa och mun, man bar in honom 
på Blå porten, läkare anskaffades, och han hemför- 
des i vagn. Men en åder hade sprungit i bröstet, blo- 
det kunde ej hämmas, och han dog tidigt på morgo- 
nen dagen därpå. 

Nordforss var till sin karaktär en af de redli- 
gaste och mest vältänkande människor, ehuru dessa 



14 

egenskaper ofta undanskymdes af hans häftiga lyn- 
ne. Därför blef han också af många misskänd, men 
under den brusande ytan klappade det ädlaste hjärta, 
säger en af dem, som kände honom närmare. Han 
hade en ovanligt hög panna, lockigt hår och krökt 
näsa samt en starkt byggd, manlig figur, hvarför 
Sergel ibland bad att få använda honom såsom mo- 
dell och formade också hans egen medaljong. 



Den första nyhet, som baron Åkerhielm lät upp- 
föra, var det i föregående del omtalade allegoriska 
divertissemanget ''Balder", som Valerius samman- 
skref till Karl XIV Johans kröning, och som nu 
gafs offentligen på konungens födelsedag den 26 ja- 
nuari 1819. Hans majestät bevistade ej föreställnin- 
gen, men kronprinsen var där. Den smickerfyllda 
hyllningen af dessa bägge höga personer mottogs 
med mycken entusiasm af publiken och uppfördes 
elfva gånger, senast den 27 januari 1822. På konun- 
gens namnsdag den 28 januari gaf kronprinsen stor 
supé på slottet, h var vid Du Puy, Hjortsberg och 
Jeannette Wässelius på franska spelade en opéraco- 
mique. Därefter dansades tvenne pas de deux, det 
ena af Ambrosiani och Sophie Daguin, det andra 
af Carey och Josephine Sainte-Claire samt slutligen 
ett pas de quatre af dem samtligen. 



15 

Två månader därefter, den 26 mars fick man på 
Arsenalsteatern ändtligen skåda den första föreställ- 
ningen i Stockholm af "Hamlet", detta underbara, 
evigt unga snilleverk af den fullblodigaste represen- 
tanten för renässansens diktkonst. 

Hamletssagan är, som bekant, först skrifven af 
Danmarks äldste häfdatecknare, Saxo Grammaticus, 
i hans frejdade Historia danica, hvilken fullborda- 
des 1204, ehuru den ej blef tryckt förr än 1514 i 
Paris och öfversattes från latin till danska af An- 
ders Sörensen Vedel 1575. I tredje boken af denna 
historia förtäljer Saxo om en konung Rörick i Dan- 
mark, hvilken hade en dotter Geruthe, som han gaf 
till äkta åt Haardevendel, med hvilken hon fick so- 
nen Amleth. Denne Haardevendel, hvilkens fader 
var höfding öfver Jutland, hade en broder, Fenge, 
som tog honom af daga och gifte sig med den mör- 
dades änka. Af fruktan för sin farbroder ställde sig 
Amleth svagsint. Konungen fattade emellertid miss- 
tankar, att hans galenskap endast var låtsad, och 
försökte utleta sanningen genom att förföra Amleth 
till älskog med "it deiligt Quindfolck", med hvilket 
han oförmodadt sammanfördes i en skog. Då det 
likväl icke lyckades Fenge att härigenom utleta rätta 
förhållandet, emedan Amleth i tid blifvit varnad 
af en vän, instängdes han i ett rum tillsammans med 
sin mor, h var vid en konungens spejare låg gömd i 
en halmkärfve för att lura ut, livad han skulle 
yttra. Icke heller nu får Fenge veta något, ty lyss- 
naren dödas af Amleth, som därefter håller ett straff- 
tal till sin mor. Kungen, som ej själf tordes aflifva 
Amleth af fruktan för dennes morfaders vrede, skic- 



16 

kar honom därför till England med ett uriebref, som 
Amleth under vägen förändrar, så att det i stället 
kommer att gälla hans följeslagare, som rådt till 
detta illdåd. Dessa bli hängda af den engelske konun- 
gen, och Amleth vinner pris för sin visdom och får 
kungens dotter till äkta. Ett år därefter återvän- 
der han till Danmark, där man just firar graföl efter 
honom, som man antog vara död. Han deltar i gästa- 
budet, dricker Fenge och hans hofmän druckna, 
dödar kungen, tänder eld på hallen och innebrän- 
ner dem allesamman. "For saadan Gierning bör Am- 
leth evig pris hos alle, at hand saa snildelige skiulte 
sin dybe Visdom met selffgiort daaligheds Kaabe, 
oc heffnde icke alleniste sin Faders död, men och 
frelste sit eget Liff, baade met stor Forstand och 
lofflige Mandoms Gierninger." Med dessa ord slu- 
tar Saxos tredje bok i Vedels öfversättning. 

Denna berättelse öfversattes till franska, och 
detta franska original, eller möjligen en engelsk öf- 
versättning däraf, ligger till grund för en under 
slutet af 1500-talet ofta spelad, numera förlorad Ham- 
letstragedi, hvilken Shakspere lär ha användt till 
stomme för sitt mest bekanta drama, som med all 
sannolikhet första gången uppfördes under somma- 
ren 1602. 

Professor Karl Säve har uti en i Nordisk univer- 
sitetstidskrift offentliggjord afhandling visat, att 
den engelska namnformen Hamlet och den forndan- 
ska Amleth (Saxos latinska Amlethus) motsvaras af 
det isländska amloÖi och det fornsvenska amblodhe, 
hvars äldsta form varit andblauÖi, som betyder den 
fånige, sinnessvage, svagsinte. Detta vedernamn 



17 

erhöll den nordiske konungasonen af mängden, som 
antog, att han var för slö eller feg att fullgöra sin 
plikt att hämnas faderns död. När han slutligen ut- 
fört sitt farliga värf, blef folkets beundran så myc- 
ket lifligare, och det honom tilldelade öknamnet blef 
nu ett hedersnamn, som under tidernas lopp utplå- 
nade hans verkliga namn, så att eftervärlden aldrig 
fått veta, livad han egentligen hetat. 

Att Hamletssagan äfven lefvat i Sverige, därpå 
ha vi ett ojäfaktigt vittnesbörd i Erikskrönikan eller 
gamla rimkrönikan, där den sorgliga brödratvisten 
mellan Magnus Ladulås' söner skildras. Sedan Bir- 
ger vid det fasaväekande Nyköpings gästabud svält 
ihjäl sina bägge bröder, blef han så glad, att han 
betedde sig som om han varit tokig, eller som det 
heter i krönikan: 

"Tha slog Konungen handom samman 

ok log fast ok giorde aff gamman 

rätt som han wore en amblodhe, 

then sik intet godt förstode: 

Min Drotning signe then helge And, 

nu hafwer jag Swerike i mina hand." • 

Detta uttryck visar oemotsägligt, att sagan om 
den danske prins Amleths låtsade vansinne så djupt 
inträngt i forntidens föreställningssätt, att det öf- 
vergått till ett nomen appellativum med betydelsen 
af en narr, en fånig person. 

Shaksperes skådespel uppfördes för första gån- 
gen på svenska 1787 i Göteborg med Anders Wider- 
berg i titelrollen (se del I sid. 147), och under samma 
årtionde förekom det äfven på Karlskronas teater. 
Men på den gustavianska scenen passade icke "en 

2 — Svenska teatern IV. 



18 

så barbarisk, otyglad och orimlig dramaturg som 
Shakspere, livilken saknade sann smak och trotsade 
dramatikens grundregler". Jag ber att härvid få 
erinra om Zibets förut anförda betecknande bref till 
Gustaf III 1784, sedan han i Paris åskådat "Macbeth" 
och "Kung Lear" (se del II, sid. 146 och 147), och 
1791 skref Edelcrantz till konungen om återgifvan- 
det af "Hamlet" i Hamburg: "Stycket är allt för 
fullt af löjligheter och absurditeter, för att man 
skulle fästa sig vid dylikt hos skådespelarna." 1816 
säger Scheutz i förordet till sin öfversättning af "Ju- 
lius Caesar": "Shaksperes värde som teaterförfattare 
har länge varit omtvistadt, och tvisten fortfar ännu." 
Då han 1820 utgifvit sin försvenskning af "Köpman- 
nen i Venedig", skrifver en tidning, att "det förrå- 
der brist på smak och urskiljning att göra sig mö- 
dan med dess öfversättande", och en annan säger 
1821, att "Shaksperes djupa okunnighet om teatra- 
lisk konst och ordning, ehuru en hufvudsaklig brist, 
likväl som den stöter åskådaren mer än läsaren, kan 
lättare urskuldas än denna fullkomliga brist på 
smak, som råder i dess pjäser — den frambryter en- 
dast vid intervaller med snillets svedande ljung- 
eldar. Han ägde ett stort och öfverflödande snille, 
lika rikt på tragisk som komisk åder — men han 
bör anföras såsom ett varnande efterdöme, huru far- 
ligt det är att ösa blott ur dessa källor för att vinna 
en förträfflighet i de vackra konsterna". Ännu 1906 
skrifver "den gamle på Jasnaja Poljana", Leo Tol- 
stoj, att han med "Kung Lear" i sin hand skall be- 
visa, att Shakspere icke blott saknar genialitet som 
författare, utan helt enkelt är en mediocre bokskrif- 



11> 

vare. ifllaiid yttratle, att "Shakspere var an för stark 
näring ofvanpå de franska tragedierna, livarför det 
liändt, att hans arbeten mera förvånade än försto- 
dos, och benndrades mera än gjorde intryck". Han 
tillade, att Schröder var den förste, som i Hamburg 
bragt "Hamlet" på tyska skådebanan, och att Schrö- 
der genom sin i detta stycke utvecklade talang kan 
tillräkna sig äran att ha gifvit en ny riktning åt 
smaken för skådespel i Tyskland. Till någon del har 
han väl äfven härigenom beredt möjliglieten för 
Shakspere att vinna inträde på svenska scenen. 

När Åkerhielm tog sig för att framföra "Ham- 
let" på den kungliga scenen, stod det i Litteraturtid- 
ningen, att "det fordrades ett slags heroism" för att 
upptaga ett sådant drama. Men vågstycket lycka- 
des öfver all förväntan. Scheutz skref till Crusen- 
stolpe om intrycket af första representationen, att 
"folk tyckte sig ej hafva sett något skådespel förut". 
Till och med den gamle gustavianen Leopold yttrade 
till Lorenzo Hammarsköld, efter livad denne berättar 
för Molbech, att "den där käringhistorien tog sig 
verkligen bättre ut, än jag förmodat". Och dock var 
öfversättningen af Per Adolf Granberg skäligen un- 
derhaltig, ehuru Åkerhielm retuscherat densamma. 
Hammarsköld säger i ett bref till Scheutz, att han 
"tillhunsat pjäsen på det liderligaste". Och det är 
icke utan, att han däri har rätt, ehuru man måste 
medge, att Granbergs tillvägagångssätt var nästan 
pietetsfullt i jämförelse med de godtyckligheter 
Franska akademiens ledamot FrauQois Ducis tillät 
sig mot den store brittens drama, innan det fram- 
fördes på Théätre frangais. Bland annat hade han 



20 -. 

utbytt faderns vålnad mot en — askurna. Utom det 
lilla skådespelet, som talades på alexandriner, var 
Granbergs bearbetning på prosa i ett genomgående 
banaliseradt språk med där och hvarstädes instuckna 
förklarande repliker, såsom till exempel "Hvad, nå- 
gon lyssnar här, det är en spion, han skall dö", i 
stället för Shaksperes "How now! a rati Dead, for 
a ducat, dead". Men, hvad värre var, hela kyrko- 
gårdsscenen var utesluten med dödgräfvaredialogen 
och uppträdet mellan Hamlet och Laertes. Likaså 
Fortinbras' figur och Hamlets monolog efter mötet 
med dennes trupper. Andra aktens skådespelarscen 
var struken, och alldeles vanställd den, som före- 
kommer i början af tredje akten. Hamlet yttrar en- 
dast några allmänna fraser om teatern, och det lilla 
skådespelet framställdes på vår scen med de öfver- 
drifna maner och åtbörder, för hvilka Hamlet i ori- 
ginalet, men icke i Granbergs bearbetning varnar, 
och som förste skådespelaren säger, att de bland sig 
afskaffat. Till på köpet lofordades detta spelsätt af 
den dåtida kritiken såsom något för Shaksperes tide- 
hvarf karakteristiskt. Polonius var reducerad till en 
högst oklanderlig hofman. Sålunda var större delen 
af hvad han yttrar till konungen och drottningen 
om sin förmenta upptäckt af orsaken till Hamlets 
vanvett utelämnad, och de kvarstående replikerna 
dämpade. Likaledes var den scen borttagen, där han 
för Hamlet anmäler skådespelarnas ankomst. Och 
ett sådant slut! När Hamlet mördat kungen, ropar 
hoffolket: "Hamlet, hvad har du gjortf, livarpå 
vålnaden under teatern svarar: "Hämnat eder 
konungs död på hans mördare"; och Hamlet dör, i 



21 

fullkomlig Kotzebueisk melodramstil utbristande: 
"Nu, min fader, är din ande försonad och lycklig. 
Se här frukterna af de mänskliga begärens förvil- 
lelser . . . Mitt öde är en ryslig hemlighet, den går 
med mig i grafven . . . Eftervärld! förlåt mina brott! 
Himmel, skänk mig försoning!" Troligen för att 
mildra det befarade hemska intrycket af skådespe- 
let gaf man första kvällen efter detsamma en gam- 
mal komisk balett, ''Les marchandes de modes", hvil- 
ken dock sedermera lyckligtvis togs bort. 

Hnr detta Shaksperes snilleverk den tiden upp- 
fattades af en mängd människor, därom kan man få 
én föreställning genom en af de då i den offentliga 
pressen ytterst sparsamt förekommande gransk- 
ningar af företeelserna inom teatern. Sedan sty- 
relsen prisats för sin verksamhet: "Åtta nya pjäser 
på åtta månader — mer kunde ej andra hufvudstä- 
der uppvisa", heter det: "alla pjäserna bortskymmas 
af 'Hamlet', som vår teater ändtligen tillägnat sig. 
Kanhända torde tiden just nu vara inne för de flesta 
åskådare att reflektera öfver denna pjäs eller åtmin- 
stone att med lugn höra en åskådares reflexion där- 
ofver — ty för något annat vill man ej, att det föl- 
jande skall anses. Författaren tillstår då upprik- 
tigt, att han i denna pjäs funnit mycket geni, och 
hvem skulle ej finna det hos Shakspere — och esprit, 
men alltför litet känsla; och att han för första gån- 
gen sett en tragedi utan att få gråta. Det rörande i 
Ofelias galenskap är af det slags ynklighet, som man 
ej behöfver besöka teatern för att när som helst 
kunna betrakta. Fel i den mänskliga organisationen, 
de må vara inre eller yttre, synas mig alltid ligga 



utom dramaturgens område, ocli det slags ynklig- 
het, som kan hämtas af galenskapen, fullkomligt 
svara mot det slags rolighet, som kan hämtas af en 
puckel eller af en benknöl. Härtill kommer äfven, 
att Ofelias roll är ett fullkomligt hors d'oeuvre och 
endast synes tillkommen för att få något rörande i 




Shakspere. Eiter titelbladet till den första samlade iipi)!a,ii;ni 
af hans dramatiska arbeten. London 1623. 



pjäsen. Hon är Hamlets älskarinna, och hon sän- 
ker sig ned att bli spion på honom; hon har en för- 
aktlig far — och lion blir galen af sorg att ha för- 
lorat honom. Hon lämnas utan tillsyn (för att kunna 
dränka sig a son aise) i ett liof, där både konung 
och drottning omfatta henne med ömhet och delta- 
gande. Hamlet är äfven galen, men hans galenskap 



23 

är förställning:. Natursanningen i spelet gör likväl, 
att åskådaren glömmer det, ocli galenskapen spri- 
der således äfven öfver Hamlets roll samma ynklig- 
het som öfver Ofelias, och ger åt hans svar en stor 
effekt, men en effekt, som till betydlig del försvin- 
ner i det ögonblick man påminner sig, att alltsam- 
mans är öfverlagdt och öfverläst. Intill dess är kon- 
trasten emellan det förståndslösa af hans ställning 
och det förståndsdjupa, sinnrika, träffande och 
kvicka i hans ord just det, som utgör den egent- 
liga källan till åskådarens nöje. Någon gång synes 
också Hamlet söka anledningar att visa kvickhet och 
sinnrikhet, hvarpå musikanternas inträdande är ett 
exempel. Om han ej behöft deras flöjt för den jämfö- 
relse han ämnade göra, så hade de säkert icke infun- 
nit sig. — Andens långa tal i första akten synes mig 
också vara ett fel. Man ser honom så länge, att man 
slutligen familiariserar sig med honom — det sämsta 
man kan göra med det, som skall väcka fasa. Hans 
apparitioner i de följande scenerna äro just därföre 
af så stor effekt, att de äro korta." I tidskriftens föl- 
jande nummer, som innehåller slutet på artikeln, ta- 
las det om det myckna bifall, hvarmed stycket blif- 
vit mottaget. "Utom de öfver allt framskymtande 
blixtarna af det sublima Shakspereska geniet" — he- 
ter det — "utom de träffande dragen af hans djupa 
människokännedom, som förmå den bildade åskåda- 
ren att glömma hans fel och att beundra hans flykt, 
liar 'Hamlet' också allt livad som kan imponera på 
den obildade. Det är icke allenast en tragedi, men 
en pjäs med stort spektakel, ett slags opera, som 
bländar ögat med den ena taflan efter den andra 



24 

och knappt lämnar eftersinnandet rådrum att åter- 
vända i sig själft. Lägg härtill en ande, som gör 
den i alla pjäser så svåra expositionen, som seder- 
mera än visar sig, än låter höra sig, tvenne galna, 
fem personer som dö på scenen och en utanför — 
en duell i närvaro af ett hof, tvenne bägare, som gå 
omkring — och man bör kunna förklara sig det 
ofantliga tilloppet af åskådare. Det borde utan möda 
kunna förutses, att denna pjäs skulle ge hvad man 
kallar fullt hus. Men man skulle helt visst mycket 
misstaga sig, om man af det bifall 'Hamlet' vunnit 
gjorde någon slutsats till förmån för tragedier af 
annat slag." Författaren hoppades till sist, att "Ham- 
let" och dess genre icke hos oss skulle utesluta "Iphi- 
genies" och "Zayrs". 

Till skådespelets framgång hos oss bidrog i icke 
ringa mån det i allmänhet förtjänstfulla återgifvan- 
det af de respektive rollerna, främst af Åbergsson 
som Hamlet, samt den omsorgsfulla uppsättningen, 
hvilken godt kunde täfla med kontinentens bästa 
framföranden, enligt kompetenta personers försäk- 
ran. Dekorationerna voro skickligt anordnade och 
kostymerna smakfulla och präktiga. Lars Hjorts- 
berg framställde Horatio "så, som man af den er- 
kände mästaren hade rätt att vänta", efter hvad 
Litteraturtidningen yttrar, "ehuru rollens beskaf- 
fenhet ej gaf tillfälle att utbreda en stor talang". 
Man måste dock förvåna sig öfver, att denna roll 
tilldelats den oöfverträfflige framställaren af den 
borgerliga komediens karaktärer, den då fyrtiosju- 
årige komikern med den undersätsiga och trindå figu- 
ren. Men det fanns icke många dugliga skådespe- 



25 

lare att tillgå den där tiden, man ville gärna lia 
liononi med, om det var möjligt, och dödgräfvarens 
roll, livartill han var klippt och skuren, var tyvärr 
utesluten. Om icke Polonius i den Granbergska bear- 
betningen blifvit så vanställd, hade väl den uppgif- 
ten passat hans talang långt bättre än Horatio. 
Konungen spelades otadligt af Cederholm, och det- 
samma var förhållandet med Lindman som Laertes 
och Fredrik Kinmanson som vålnaden. Brooman 
som Polonius ansågs mindre tillfredsställande och 
saknade den otvungna belefvenhet, som karakteri- 
serar en hofman. Fru Deland, född Rydberg, lär ha 
spelat drottningen stelt och sömnigt. Ofelias roll 
hade lämnats åt den då fyrtioettåriga fru Åbergsson, 
född Kuhlman, till hvars förmån skådespelet gafs 
den första aftonen. Denna inom komediens område 
förträffliga aktris misslyckades nästan alltid, då hon 
spelade tragedi — så äfven här. En bedömare yttrar, 
att, om det varit möjligt att fördärfva en så härlig 
roll, skulle hon ha lyckats i detta föga prisvärda be- 
mödande. Både ålder och utseende hade hon emot 
sig, och hade i vansinnighetsscenerna ej gifvit akt 
på den om Ofelia gjorda anmärkningen, att hon för- 
stod att mildra och försköna själfva lidandets galen- 
skap. Hon lär ha framträdt med utsträckta armar, 
stelt nedhängande händer, släpande gång och talat 
i en "monoton pjunkton". Såsom Lucianus hade den 
unge eleven Torsslow en af sina första roller. 

Åbergssons mästerliga återgifvande af titelrollen 
af g jorde emellertid pjäsens framgång och vitsorda- 
des af publikens högljudda bifall. I synnerhet lär 
lian ha varit utmärkt i de starkare scenerna, under 



26 

det att han förefallit något kall i de mera higrna. 
Han hade i Paris grundligt studerat Talmas ypper- 
liga tolkning af karaktären, hvarom Hans Wacht- 
meister, hvilken vistades i Paris 1819, skrifver till 
sin kusin under den 15 mars: "Jag såg Talma i 
Hamlet häromdagen. Omöjligt att tänka sig något, 
som bättre och mera skrämmande uttrycker de väx- 
lande förnimmelserna och anfallen af en rasande 
melankoli. Där finnas sublima moment, då jag kall- 
svettades. Så scenen då han grubblar öfver döden 
och själfmordet. Oförglömmeligt är, då han gjort 
sig förtrolig med icke vara't och gripes af skräck in- 
för möjligheten af ett uppvaknande." Från engelske 
ministern härstädes, lord Strangford, fick Åbergs- 
son mottaga ett smickrande bref, hvari denne för- 
säkrade, att rollen ej spelades bättre i England. En 
recensent yttrade, att "den som varti nog lycklig att 
se herr Åbergssons spel i scenen med modern, den 
måste känna inom sig, att han har sett en äkta tra- 
gisk aktion, sådan, som man hittills vant sig att 
tänka den utförd af Garrick, Talma eller Schröder". 
Denna stämningsfulla scen har af olika Hamletstol- 
kare utförts på skilda sätt. I Rowes upplaga af 1709 
finnes ett träsnitt, som visar, huru teatern då och 
förmodligen ända sedan Shaksperes egen tid varit 
anordnad. På väggen hänga tvenne porträtt, och det 
är till dem Hamlet hänvisar, då han säger: 

"Se här på denna målning? och på denna! 
En härmad liknelse af tvenne bröder." 

Ungefär vid midten af 1700-talet hittade man i 
l<]ngland på att låta Hamlet ur sin ficka framtaga 



27 

de tvenne porträtten och visa dem för modern. Den 
store amerikanske Hamletstolkaren Edwin Booth 
liksom den icke mindre framstående italienske tra- 
gikern Ernesto Rossi, hvilken 1885 och 1886 återgaf 




Scen ur "Hamlet". Från Rowes upplaga 1709. 



Hamlet i Stockholm, buro faderns porträtt hos sig, 
under det att de sletö farbroderns från drottningens 
hals, och Rossi gjoi!'de scenen ännu starkare genom 
att slutligen kasta mördarens miniatyrbild på golf- 
vet och krossa den under sin fot. Rossis geniale lands- 
man och rival Tommaso Salvini samt den berömde 



28 

engelsmannen Henry Irving skådade däremot de 
båda bilderna endast med själens öga. 

Vår utmärkte Shaksperekännare professor Hen- 
rik Schiick har påvisat för oss, hur författaren kom- 
mit att dikta denna scen, som ej förekommer livar- 
ken hos Saxo ej heller i den franska eller engelska 
öfversättningen eller i det äldre Hamletsdramat. På 
lord Leieesters rekommendation hade ett engelskt 
skådespelarband begifvit sig till Danmark och 1586 
lyckats erhålla anställning vid hofvet, som då uppe- 
höll sig på det några år förut färdigbyggda Kron- 
borgs slott vid Helsingör. Omsider blefvo tre af 
dessa aktörer, Kemp, Pope och Bryan, 1594 anställda 
vid lordkammarherrns, lord Hunsduns teatertrupp, 
där Shakspere samma år var en af sällskapets för- 
troendemän jämte Richard Burbage, Hamlets förste 
framställare, och William Kemp, den ytterst popu- 
läre komikern. Af dessa skådespelare, i synnerhet 
af hans intime vän Thomas Pope, inhämtade Shak- 
spere för sin Hamlet en mängd smådrag, hvarom han 
annars aldrig kunnat ha någon kännedom, liksom 
han utan deras fingervisningar säkerligen icke för- 
mått förläna dramat den lokalfärg det nu äger. 
Namnen Gertrud, Rosenkranz, Gyldenstern, Valde- 
mar, Kronborgs slotts belägenhet, Hamlets och Ho- 
ratios studerande vid högskolan i Wittenberg, trum- 
petstötarna och kanonskotten, som beledsagade skå- 
larna, konung Fredrik II :s oförbätterliga drycken- 
skapslast med mera äro allt upplysningar om danska 
förhållanden, som Shakspere inhämtat af sin vän och 
kollega Pope. Säkerligen beskref denne också för 
honom inredningen i den af slottssalarna, hvilken i 



29 

en samtida engelsk berättelse skildras sålunda: "Den 
är behängd med tapeter i nyfärgadt siden utan guld, 
ocli alla de danska konungarna äro där framställda 
i sina antika dräkter efter de olika tidernas fordrin- 
gar med vapen och inskriptioner, som omtala alla 
deras eröf ringar och segrar." Fredrik II beställde 
denna gobelängsvit, som blef färdig 1584 och visade 
i kroppsstorlek etthundraelfva danska konungar ända 
från sagotiden fram till honom själf och hans son. 
Endast några rester af dessa Danmarks äldsta gobe- 
länger finnas ännu kvar och förvaras i Oldsagsmu- 
seet. Det är tydligt, att det var detta gobelängrum, 
som sväfvade för Shaksperes fantasi, då han diktade 
den sublima scenen med modern. "Look you now, 
what follows" säger Hamlet, då han från beskrifnin- 
gen af faderns hjältegestalt öfvergår till den bild, 
som framställer den lefvande konungen. 

Så var också scenen på vår Kungliga teater in- 
redd alltifrån skådespelets upptagande ända tills, 
under det Edvard Swartz utförde rollen, en af drott- 
ningens senare framställarinnor drabbades af en 
ytterligt försvagad synförmåga. Sedan hon en afton 
varit nära att sätta sig bredvid stolen och endast 
genom Swartz' sinnesnärvaro räddats från en obe- 
haglig kullerbytta, ändrade han sceneriet, och de 
båda porträtten buros därefter såsom miniatyrer 
af de spelande, så att drottningen ej behöfde resa 
sig från sin plats. Hvar och en, som varit nog lyck- 
lig att få se Swartz' mönstergilla framställning af 
den olycklige danaprinsen, mindes med förtjusning 
hans framställning af denna scen, den innerlighet 
och värma han förstod att inlägga däri, och den 



30 

smärta det förorsakade lionoiu att nödgas säga allt 
detta till sin mor. Ej ett ögonblick glömde han, att 
hon var hans mor, liksom han ej heller någonsin ur- 
aktlät att ända ut i fingerspetsarna vara "de fina se- 
ders spegel, vettets mönster". 

I sammanhang med framhållandet af denna Sliak- 
speres omsorgsfulla sträfvan efter att breda en dansk 
lokalfärg öfver "Hamlet", ber jag få påpeka Long- 
worth-Chambruns intressanta studie i La revue för 
maj 1916 om förbindelsen mellan Shakspere och den 
angliserade italienske vetenskapsmannen Giovanni 
Florio, af hvilken han tvifvelsutan inhämtat den 
starka italienska koloriten i "Romeo och Julia" och 
"Köpmannen i Venedig", liksom han äfven genom 
sina vänners berättelser erhållit den beundrade 
skottska färgtonen i "Macbeth". 

Ungefär samtidigt med denna ''Hamlets'' Stock- 
holmssuccés bad* man i Östergötland om iirsäkt för 
att man gaf stycket en andra gång. I Norrköpings 
tidningar förekom den sista mars följande spektakel- 
annons: "Fredagen den 2 april uppföres här på tea- 
tern på fleras begäran "Hamlet, prins af Danne- 
mark'\ historiskt skådespel i 5 akter af Shakspere. 
Som man för att uppfylla fleras önskan ånyo uppför 
detta skådespel, smickrar man sig med det hopp, att 
den öfriga vördade allmänheten ej illa upptager 
det." 



Att uppräkna alla de nya dramer, komedier och 
lustspel förutom en hel mängd repriser af äldre styc- 
ken, som under Åkerhielms styrelse uppfördes på 



31 

talseenen, skulle endast bli ett tomt uppradande af 
namn, då de allra flesta af dem numera äro totalt 
förgätna. Jag vill därför blott omnämna några af 
de mera märkliga. 

Den 10 mars 1820 gafs Åkerliielms tragedi "En- 
gelbrekt på orimmad vers i fyra akter med Åbergs- 
sons ypperliga framställning af titelrollen. Sara 
Strömstedt spelade lians hustru, Lindman Måns 
Bengtsson och Fredrik Kinmanson Engelbrekts vän, 
bergsmannen från Nora, hvilka alla tre lära ha varit 
bra. Mindre lycklig var däremot Brooman såsom 
Peccatel. Bokhandlaren, magister Wiborg, skref om 
denna pjäs till Tegnér någon tid därefter: "Engel- 
brekt af Åkerhielm emottogs med ofantlig applause; 
men dess reputation har mycket sjunkit. Som jag 
ej var i stånd att få plats de första gångerna den 
gafs, så har jag sedan ej gått därefter, och nu hör 
jag: där äro longörer, som äro fasliga; där är ingen 
aktion mer än på två ställen: när dalkarlarna vilja 
hafva Engelbrekt till konung, och när han mördas; 
ämnet är patriotiskt, språket vackert, sentimenterna 
upplyfta, m. m. men ni går inte och ser den andra 
gången. Ling lär af Åkerhielm ha fått 400 rdr bko 
för sin pjäs, fastän den icke kunde spelas; men den 
lär vara nyttjad som stomme. Någon sade, att grun- 
den i Engelbrekt vore af Ling, byggnaden af Åker- 
hielm, inredningen af Granberg och rappningen af 
Wallmark. Man har ock sagt, att Lagerbielke nu 
skall omarbeta och upphjälpa den." Huruvida Åker- 
hielms tragedi är en omarbetning af Lings torde väl 
vara ganska svårt att afgöra. Utan tvifvel, säger 
professor Ljunggren, var det väl af godhet och akt- 



32 

ning för Ling som Åkerhielm gaf honom ofvannämn- 
da summa och icke för att härigenom tillköpa sig 
rätt att efter behag plagiera hans tragedi. I drama- 
tiskt hänseende är Åkerhielms "Engelbrekt" vida 
öfverlägsen Lings, som omöjligt skulle tåla vid att 
uppföras. Adlerbeth skrifver till Tegnér: "Det vore 
visserligen orimligt påstå, att 'Engelbrekt' af baron 
Åkerhielm är ett mästerstycke. Jag finner blott, att 
denna pjäs såsom nationell gör ett stort intryck och 
icke heller saknar förtjänst äfven i poetiskt af seen- 
de. Detta är icke endast mitt tycke, utan ett omdöme 
af män, som med fördomsfrihet förena en närmare 
kännedom äfven af främmande nationers skådespel." 
Följande månad, den 20 april, gafs en repris af 
Moliéres odödlige ''Tartuffe" för första gången i 
Kemmers förträffliga versifierade tolkning, hvilken 
med några små retuscheringar begagnats ännu i 
våra dagar. Denna utsökta, dräpande satir, denna 
underbara skildring af hyckleriet under fromhetens 
mask är en sedebild af sådan kraft och sanning, att 
man ännu efter århundraden måste intagas af den 
djupaste beundran för den snillrike man, som åstad- 
kommit densamma. Goethe ansåg denna komedis ex- 
posé vara den bäst skrifna i hela världen. Icke en 
gång "Romeo och Julia" eller "Minna von Barn- 
helm" kunna framvisa en bättre. Första offentliga 
uppförandet af mästerverket ägde rum i Paris den 
5 augusti 1667, men det andra ej förr än den 5 febru- 
ari 1669, emedan den utpekade presidenten Lamoig- 
non till dess lyckades förhindra styckets fortsatta 
gifvande. Moliére tillkännagaf själf från scenen in- 
ställandet af föreställningen med dessa ord: "Vi 



33 

hade tänkt att i dag få den äran gifva 'Tartiiffe', 
men herr förste presidenten vill inte, att man spelar 
honom." Den spetsiga tvetydigheten var för den 
franska publiken tydlig nog. Stycket har sedermera 
gifvits där omkring tvåtusen tvåhundra gånger. Hos 




oss förekom det 1775 på Humlegårdsteaterns affisch, 
på Eriksberg under 1780-talet och på Munkbrotea- 
tern 1784 — 1791. Tjell Waltman var på sin tid en 
synnerligen utmärkt och gärna sedd Tartuffe (se del 
I, sid. 253). Nu var det Åbergsson, som framställde 
den skenhelige skurken, och han lär ha gjort det på 
ett så mästerligt sätt, att han i denna roll ansågs 
3 — Svenska teatern IV. 



34 

oöfverträfflig, ehuru det patos och de konvulsiviska 
gester, som tillhörde den skola, i hvilken han var 
fostrad, säkerligen gjort hans spel onjutbart för våra 
dagars publik. Äfven Karolina Åbergsson var ypper- 
lig i Elmires roll, och Hjortsbergs Orgon hörde till 
hans allra förnämsta skapelser. 



Gustaf Fredrik Åbergsson var född i Stockholm 
den 27 mars 1775. Föräldrarna voro kunglige ekono- 
mihofmästaren Jonas Åberg öch Fredrika Svan. Han 
var en yngre bror till den i dessa anteckningar flera 
gånger omtalade talangfulla aktrisen Inga Åberg, 
för hvars utsväfvande lefvernes skull han ändrade 
sitt namn. Från hans barndom finns en liten anek- 
dot, som ofta berättats af hans juldagarna 1891 näs- 
tan samtidigt aflidna tre ålderstigna döttrar. Det 
hände sig en sommardag omkring midten af 1780- 
talet, att Gustaf III under en promenad i Drottning- 
liolmsparken fick se en ung gosse, hvars vackra ut- 
seende fängslade hans uppmärksamhet, och han frå- 
gade honom hvad han hette. "Gustaf svarade den 
lille helt otvunget. "Åh, då ä' vi ju kaj män!" gen- 
mälde vänligt monarken, som nu fick veta, att hans 
hofmästare var far till barnet. Han uppmanade gos- 
sen att sjunga något för sig, och denne föredrog då 
en kuplett, efter hvars slut han med bägge händerna 
kastade slängkyssar åt kungen, som, förtjust öfver 
den lilles naiva älskvärdhet, tryckte en kyss på lians 



35 

panna. Följden af detta möte blef, att unge Åberg 
antogs till elev vid Operans kör ocli af Gustaf III 
hugnades med löfte om framtida bärgning. I janu- 
ari 1788 uppträdde han första gången i den lyriska 
dramen "Gustaf Adolf och Ebba Brahe" dock utan 
framgång. Han skref därför in sig såsom e: o. kam- 
marskrifvare i Kiksgäldskontoret, men trifdes ej där, 
utan lät engagera sig vid Svenska komiska teatern 
från januari 1792. "Han var — enligt en antecknares 
ord — i början en ganska klen skådespelare efter 
egen utsago, men högst usel efter andras." Så små- 
ningom utvecklade han emellertid sina anlag och 
blef särdeles omtyckt af publiken, h vartill icke litet 
bidrog den unge aktörens sällsynt vackra ansikte, 
fördelaktiga växt och eleganta framträdande. Om 
det behagliga intryck han redan då gjorde på åskå- 
darna vittnar bland annat Gjörwells förtjusta be- 
skrifning på hans utförande af Georginos roll i "Mar- 
quis Tulipano" 1794 (se del II, sid. 52). Året förut 
gifte han sig vid aderton års ålder med den unga 
dansösen vid Kungliga teatern Margareta Kristina 
Hallongren, elev af Giovanna Bassi och en särdeles 
framstående konstnärinna i sitt fack. Under åren 
1804 — 1806 var hon premiärdansös. Hennes drag voro 
visserligen ej regelbundna, men intagande genom 
den ungdomliga glädtighet, som besjälade dem. Hon 
dog af ett långvarigt bröstlidande i Schönberg nära 
Hamburg hösten 1810. Den hastigt tillväxande barn- 
skaran kring de bägge makarna gjorde, att han 
måste söka förkofra sina inkomster, och 1796 finna 
vi honom äfven anställd såsom e. o. tjänsteman vid 
Norra dykerikompaniet, där han den 9 januari 1801 



befordrades till bokhållare, hvilken syssla han be- 
höll under ett år. 

När Stenborgska teatern inköptes af konungen, 
blef Åbergsson från 1799 engagerad vid den kung- 
liga scenen, där han redan i december året förut med 
framgång debuterat såsom Yngve i "Oden", och där 
han 1807 antogs till ordningsman vid lyriska afdel- 




Gustaf Fredrik Åbergsson. 
Efter teckning af L. H. Eoos 1824. 

ningen. Genom ett tidigt påbörjadt energiskt och 
målmedvetet arbete utbildade han sig mer och mer 
i sin konst och företog för att fullkomna sig upp- 
repade studieresor till Paris, hvilket vederbörligen 
uppmuntrades af teaterdirektionen. Den 16 maj 1810 
klagar Hjortsberg hos konungen öfver att Åbergsson 
blifvit tillagd en icke annonserad recett två år a rad 
såsom ersättning för gjorda resekostnader. Dessa re- 



37 

sor, hvarunder han kom i tillfälle att få se Frank- 
rikes förnämsta artister, bragte hans anlag till full 
mognad och gjorde honom omsider till en af den 
svenska skådebanans yppersta konstnärer. En ståt- 
ligare prins i "Cendrillon", en grannare de la Gardie 
i "Drottning Christina" kunde man icke tänka sig, 
och som "Califen i Bagdad" formligen bländade han 
åskådarna genom sina lysande, från Paris hemförda 
kostymer. Han var enligt excellensen Gustaf Lager- 
bielkes omdöme den ende, som på vår scen förstod 
att uppbära och röra sig i habit habillé. Då han 
1814 uppträdde såsom S:t Phar i "Aline, drottning 
af Colconda", väckte han allmän beundran, och 
Journalen skref: "Herr Åbergsson visar i sin blotta 
entré som ambassadören, och innan han ännu sagt 
ett ord, mera intelligence af sin roll, än en vanlig 
aktör skulle tro, att hela rollen fordrade." Kung- 
liga teaterns dåvarande direktör, grefve Gustaf Lö- 
wenhielm, omfamnade honom förtjust efter föreställ- 
ningens slut och utropade: "Våra unga diplomater 
borde lära af er, hur man skall presentera sig vid 
ett hof." Äfven Karl XIV Johan lär längre fram 
vid ett tillfälle yttrat till honom, att han gjorde den 
svenska scenen mycken heder. 1812 utnämndes han 
till styresman för lyriska scenen och erhöll samti- 
digt hofsekreterares titel. 1815 ingick han ett nytt 
äktenskap med den frånskilda fru Karolina Kuhl- 
man, hvilken han redan länge ägnat sin dyrkan. 
Stående på höjden af sitt konstnärsrykte lämnade 
han till allmän häpnad helt plötsligt med utgången 
af spelåret 1819 — 1820 sin gunstlingsplats hos Stock- 
holmspubliken för att begifva sig till Göteborg och 



38 

där upprätta en egen teater. Utan tvifvel var en bi- 
dragande orsak härtill, om icke den egentliga, den 
konstnärsafund, som härskade mellan Åbergsson och 
Hjortsberg, hvilken senare icke vid sin sida tålde 
någon medtäflare om publikens ynnest. Fiendska- 
pen dem emellan lär ha gått så långt, att pjäser 
icke kunde gifvas, där de skulle visa hvarandra vän- 
skap, till exempel omfamna hvarandra, hvilket de 
bestämdt vägrade göra. 

Redan 1811 hade Åbergsson till konungen inläm- 
nat en ansökan att i hufvudstaden få för sin och 
sina arfvingars räkning anlägga och öppna en egen 
offentlig teater, som vore utan gemenskap med eller 
beroende af de Kungliga teatrarna. Något svar 
härpå afhördes emellertid icke, och han fick ej ens 
veta, om hans skrifvelse någonsin föredragits. På 
hans 1818 förnyade begäran erhöll han det beske- 
det, att Kongl. maj: t för närvarande icke fann skäl 
att därtill lämna bifall. Under förebärande att tea- 
terdirektionen vägrat honom engagemang inkom 
han 1822 för tredje gången med samma åstundan, 
förmenande, att hans pension af åttahundratjugu- 
fem rdr bko var otillräcklig för att därmed föda 
hustru och sju barn. Åkerhielm svarar i sitt in- 
fordrade yttrande, att "då han 1818 öfvertog teatern, 
hade Åbergsson kort förut underskrifvit sitt kon- 
trakt. Vid spelårets slut erbjöd direktionen honom 
förnyadt engagemang med en betydlig tillökning i 
lönevillkor. Detta afslog han och lämnade teatern 
den 1 juli 1819. Direktionen insåg visserligen, att 
en kännbar förlust skulle drabba scenen, men då 
hans anspråk öfverstego kassans tillgångar, kunde 



39 

direktionen ej gå in därpå. Kort därefter erbjöd 
emellertid Åbergsson sig själfmant att minska sina 
fordringar och låta engagera sig, på hvilket direk- 
tionen med nöje ingick. Då den Kungliga teaterns 
oktroj var bestämd att upphöra det följande året, 
uppsades alla kontrakt. Herr Åbergsson beslöt då 
af skyldig omtanke för sin och sin familjs bärg- 
ning att på stället själf utröna, huruvida den i Gö- 
teborg samma år ledigblifvande teaterentreprena- 
den kunde bereda honom tillfälle att vinna utkomst. 
Han begärde och erhöll permission för att resa dit, 
men lofvade emellertid att ej före en viss bestämd 
tid ingå i någon annan öfverenskommelse. Någon 
tid därefter blef af Kongl. maj:t i nåder beslutadt, 
att Kungliga teatern skulle bibehållas under ytter- 
ligare tvenne år. Detta meddelades teaterns och hof- 
kapellets medlemmar, och herr och fru Åbergsson 
erbjödos två års prolongation af deras kontrakt med 
förhöjda aftonpengar. Herr Åbergsson af slog emel- 
lertid detta, och då han anmodades betänka sig, för- 
klarade han, att han redan afslutat kontrakt med 
Göteborg. Tre veckor därefter ville han kvarstanna 
vid teatern. Emellertid hade direktionen då dispo- 
nerat alla aflöningslotter och kunde ej antaga herr 
Åbergssons erbjudande. 1821 fick han pension på 
åttahundratjugufem riksdaler banko från pensions- 
kassan. 

Stockholm den 20 augusti 1822. 

Gustaf Fredrik Jkerhielm" 

Af intresse kan ju vara att se, till hvilket belopp 
herr och fru Åbergssons inkomster stego under spel- 



40 

året 1819 — 1820. I lottandelar, flitpengar och klädpen- 
gar hade de 3,836 rdr bko samt 700 rdr bko för hvar 
sin recett å den mindre teatern, således tillsammans 
4,536 rdr bko. Enligt direktionens erbjudande skulle 
de få fyra och tre åttondels lotter, försäkrade till 
700 rdr eller 3,062 rdr och 24 sk., två recetter a 350 
rdr stycket samt flitpengar a 2 rdr per akt i stället 
för 1 rdr 24 sk. för herrn och 1 rdr för frun, som de 
förut haft, allt i banko. Då han det sista året spelat 
i 287 akter och hon i 189 akter, skulle det bli resp. 
574 rdr och 378 rdr. Därtill kommo fruns klädpengar 
150 rdr. Sammanlagda lönen skulle således bli 4,864 
rdr och 24 sk. bko eller i det närmaste 7,300 rdr rgs. 
I betraktande af den tidens myntvärde tycks det ju 
vara en rätt stor summa penningar att lefva på, 
men den led en betänklig minskning, emedan de voro 
skyldiga att af densamma själfva bekosta sina kosty- 
mer, uniformer och habits habillés. 

Kongl. maj:ts resolution på Åbergssons ansökan 
lydde helt kort och godt: "Efter det hof sekreteraren 
Åbergsson med underdåniga påminnelser fått in- 
komma, hafva Vi i nåder låtit Oss detta mål före- 
dragas, hvarvid Vi icke funnit skäl att till bemälde 
hof sekreterares gjorda underdåniga ansökan om in- 
rättande af en egen publik teater i hufvudstaden för 
närvarande lämna Vårt nådiga bifall." 

I Göteborgs Aftonblad 1823 läses i en öfversikt af 
teaterförhållandena därstädes: "Efter den Lindquist- 
ska truppens upplösning 1817 saknades en lång tid ett 
godt spektakel. Det var likväl en af Sveriges, att 
icke säga Europas störste skådespelare förbehållet 
att gifva oss ett sådant. Hof sekreteraren Åbergsson, 



41 

tillika med dess som skådespelerska lika namnkun- 
niga fru, anlände hit, och deras blotta rykte var till- 
räckligt att försäkra oss om de bästa spektakler. Med 
undantag af ett par loger abonnerades genast hela 
första raden, och man fann snart livar je väntan upp- 
fylld." Den 2 oktober 1820 började representatio- 
nerna med komedien "Bröderna Philibert" för utsåldt 
hus och fortsatte sedan att under vintern vara rätt 
talrikt besökta, trots kölden i teatersalongen. Den 2 
februari 1821 måste spektaklet likvisst inställas. Det 
heter i en annons i Göteborgs tidningar: "I anseende 
till det svåra väglaget och den obehagliga väderleken 
uppskjutes det till i dag fredag annonserade spek- 
takel till söndagen den 4 februari", ett tillkännagif- 
vande som icke just så fördelaktigt vittnar om till- 
ståndet af stadens gator. 

När "Hamlet" andra gången gifvits, stod det i 
Göteborgsposten: "En åskådare tror sig genom ne- 
danstående impromptu för tillfället hafva uttryckt 
fleras än sin önskan, hvarför detsamma här med hans 
tillstånd meddelas: 

Må lyckan att Er länge hos oss äga 
bli hvar spektakelväns omsorg, 
och scenens sångmö en gång säga: 
Jag trifs rätt väl i Göteborg!" 

Det blef emellertid icke fallet, utan recetterna af- 
togo mer och mer. Följande spelar förhyrde Åbergs- 
son teatern endast under augusti och september med 
klent resultat, och 1822 gafs endast ett spektakel i 
veckan under mars och april. Kritiken var ytterst 
välvillig som alltid mot teaterns ledare, men i ekono- 



42 

miskt afseende gick det särdeles illa. Den ena dagens 
inkomst var sämre än den andras, och Åbergsson 
nödgades i brist på uppmuntran afsluta den korta 
spelterminen. Den dåtida ytterst dåliga penningställ- 
ningen i handelsstaden var nog en kraftig orsak till 
detta fiasko, men äfven lindansarsällskapet Kuhn et 
C ris prestationer på teatern vid Sillgatan var en svår 
medtäflare om publikgunsten. I ett teaterbref från 
Göteborg i maj till Aftonbladet jämnställas de båda 
sällskapen, och skulle något af dem möjligen ha före- 
träde framför det andra, synes det snarare tillfalla 
akrobaterna än skådespelarna. 

Genom trenne spelterminers i ekonomiskt afseende 
bittra erfarenhet hade Åbergsson fått nog af Göte- 
borg, och han återvände nu till Kungliga teatern. 
Men om man där ännu alltid med nöje såg en konst- 
när, hvars talang städse väckte beundran, var dock 
förtjusningen icke mer densamma som förut, ty un- 
der Åbergssons frånvaro hade ett par yngre talanger 
framträdt och tillvunnit sig publikens bevågenhet. 
Från den 1 juli 1823 reengagerades han som skåde- 
spelare och återfick samtidigt sin befattning som 
lyriska scenens ledare, hvilken han bibehöll till den 
1 januari 1828, då han efter Hjortsberg blef styres- 
man för dramatiska scenen. Under åren 1828 — 1831 
fungerade han äfven såsom lärare för teaterns ak- 
törselever. Minnet började emellertid mer och mer 
svika honom, och han beslöt därför att icke vidare 
visa sig på scenen. Den 28 november 1828 hade han 
sin afskedsrecett på Stora teatern, då han återgaf 
titelrollen i ''V estindiefararen''. Alla biljetter voro 
redan dagen förut slutsålda. Han blef på det ut- 



43 

märktaste sätt mottagen och inropades efter styckets 
slut, hvarvid han i ett tal hembar publiken sin er- 
känsla för dess ynnest och sin ursäkt för möjliga 
brister under sin fyrtioåriga konstnärsbana. Han 




Gustaf Fredrik Åbergsson. 
Efter oljemålning af Fr. Westin. 

kvarstod emellertid såsom styresman för dramatiska 
scenen ända till 1834 och erhöll vid sin afgång öfver- 
direktörs titel. Dahlgren omtalar i sina Antecknin- 
gar, att Kungliga teaterns dåvarande chef, presiden- 
ten Westerstrand, i anseende till Åbergssons språk- 
kunskap och litterära bildning i öfrigt, hade för ho- 



44 . 

nom föreslagit professors namn, heder och värdighet. 
Fullmakten som öfverdirektör åtföljdes af tromans 
värdighet dock med tillägg, att han vid alla proces- 
sioner och därmed jämförliga ceremonier skulle bland 
dessa personer intaga sista platsen, hvarför han på 
skämt brukade tituleras "konungens siste troman". 
Än en gång visade han sig på scenen i "Vestindie- 




Karolina Åbergsson, född Kuhlman. 
Efter miniatyr i Nationalmuseum. 

fararen" våren 1839 vid en recett för fru Erikson. 
Den 20 juli 1852 afled han på Furusund sjuttiosju år 
gammal. 

Fru Karolina Åbergsson följde den 1 juli 1820 sin 
man till Göteborg, men återinträdde vid Kungliga 
teatern den 1 december 1822, ocli publiken fick då 
nöjet återse henne i "Löjliga mötena" och "Maria 
Stuart" samt den 15 januari 1823 såsom Lemaina i 



45 

"Califeii i Bagdad", där hon mottogs med lifligt bifall, 
kanske ökadt genom publikens saknad efter hennes 
man, hvilken i titelrollen ej kunde ersättas af Lind- 
man, som under hans Göteborgsvistelse fått öfvertaga 
densamma. 

Samma år som herr och fru Åbergsson lämnade 
Kungliga teatern, afgingo äfven, såsom i föregående 
del omtalas, Louis Deland, Axel Cederholm och Jean- 
nette Wässelius. Det var således icke få kännbara 
förluster teatern det året led, men ingen är oersätt- 
lig här i världen, allraminst vid teatern. Deland hade 
redan en efterträdare i Sevelin; Cederholms och 
Åbergssons fallande mantlar uppsnappades hastigt 
nog af Ulrik Torsslow och Nils Almlöf; och Jean- 
nette Wässelius' partier öfvertogos med framgång af 
den snabbt uppgående stjärnan Henriette Widerberg. 



Den 8 september 1820 infördes Eugéne Scribe på 
svensk scen genom den lilla enaktskomedien "Ett be- 
sök på dårhuset", den 6 oktober följd af tvåaktskome- 
dien " Sömngångerskan", bägge öfversatta af Lars 
Hjortsberg och af publiken mottagna med mycket bi- 
fall. Innehållet i den första pjäsen är, att baron S:t 
Elmes brorsdotter Amelie, sedan tio månader gift 
med grefve Koseval, blifvit af honom öfvergifven en 
vecka efter giftermålet, i det han föregaf en angelä- 
gen beskickning. Då han icke lät vidare höra af sig, 
antog Amelie sin farbrors inbjudning till dennes all- 
deles invid det nya dårhuset i Bedlam utanför Lon- 



46 

don belägna slott, i livars park stycket tilldrar sig. 
Efter en sånglektion, som den italienske professor 
Crescendo gifvit henne, kommer en betjänt och be- 
rättar för baronen, att han lofvat dennes bistånd åt 
en resande herre, som önskar bese dårhuset och för 
det ändamålet måste förskaffa sig rekommendation 
från någon känd person i grannskapet. Baronen 
efterfrågar hans namn, och betjänten svarar "grefve 
Roseval". Amelie går, sedan baronen bedt att ensam 
få taga emot honom. Grefven inkommer i den tro, 
att han redan befinner sig på dårhuset, och att baro- 
nen är detsammas direktör. Då nu Crescendo blir 
synlig, inbillar baronen denne, att grefven är en rysk 
prins, som beskyddar de sköna konsterna, och till 
grefven säger han, att Crescendo är en hög ämbets- 
man, som har den vurmen att tro sig vara en stor 
kompositör. Efter en lustig scen dem emellan åter- 
kommer baronen och omtalar, att en grefvinna, som 
blifvit tokig af kärlek, emedan hennes man öfvergif- 
vit henne, nalkas mellan träden, och grefven anhåller 
att få bli ensam med henne. Amelie spelar sinnes- 
rubbad, och grefven blir utom sig af smärta, då han 
på detta sätt igenfinner sin hustru. Just då visar sig 
Crescendo igen, Amelie går sin väg, en förklaring 
äger rum mellan de bägge herrarna, grefven får 
situationen klar för sig, besluter betala med samma 
mynt och springer ut. Betjänten berättar för baronen 
och Amelie, att grefven blifvit tokig. Han ser sin 
hustru öfverallt, anklagar sig själf och slår sönder 
allting i ursinne. Amelie blir förtviflad, och baronen 
går för att närmare taga reda på förhållandet. Gref- 
ven inkommer med förstördt utseende och kläderna i 



47 

oordning. Stor scen mellan makarna, h vilken slutar 
med knäfall och försoning. Amelie spelades af den 
täcka Elise Lindström, född Frösslind, redan länge 
en af publikens förklarade favoriter. Grefven utför- 
des af Ulrik Torsslow och den italienske sångmästa- 
ren af Karl Fredrik Berg. Det lilla stycket gafs un- 
der årens lopp inemot femtio gånger. 

"Sömngång er skan'\ till livilken Du Puy kompo- 
nerat musiken i andra akten, är en obetydlighet utan 
djupare innebörd, ett missförstånd mellan tvenne 
älskande, som häfves genom att hon i somnambult 
tillstånd omtalar sin kärlek till honom, men Charlotte 
Erikson skördade formliga triumfer, då hon som 
sömnvandrerska talar, handlar och slutligen dansar 
med denna besynnerliga, själlösa blick, som är sömn- 
gångare så egen, med ögonen stelt riktade åt ett och 
samma håll, utan att någonsin blinka. Detta utförde 
hon så mästerligt, att applåderna aldrig ville sluta, 
och stycket upplefde en lång följd af representa- 
tioner. 

Eugéne Scribe föddes i Paris julaftonen 1791. 
Efter att i början af sin författarverksamhet ha lidit 
nederlag på nederlag, firade han 1816 sin första sce- 
niska triumf, och därmed var hans lycka gjord. Han 
utvecklade en oerhörd produktivitet och upprättade 
en formlig atelier för utarbetande af teaterstycken. 
Under mer än trettio år, i synnerhet under 1820-talet, 
då han stod på höjden af sin popularitet, behärskade 
han repertoaren på de flesta teatrar i Europa, öfver 
fyrahundra pjäser bära hans författarnamn, af 
Il vilka mer än fjärdedelen gifvits hos oss. Alexandre 
Dumas skrifver i ett af sina företal: "Den dramatiske 



48 

författare, som kunde förena Balzacs iakttagelseför- 
måga med Scribes sceniska snillegåfva, skulle öfver- 
träffa Moliére", och Augier yttrade 1833 efter andra 
akten af "Bertrand et Raton": Han är allas vår mäs- 
tare. En af Frankrikes yppersta teaterkritiker, Weiss 
säger: "Scribe? det är en genialisk man." Legouvé i 




Eugéne Scribe. 



sina "Épis et bleuets" påpekar dock, att han skapat 
roller mer än karaktärer, att han kommit oss att 
skratta och gråta, men aldrig att tänka, och i Petit 
de Jullevilles "Le théätre en France" heter det: "De 
figurer han ställer fram på scenen finnas där på grund 
af den dräkt eller den påskrift han ger åt hvar och 
en. Man får sålunda höra, att den ene är en öfverste, 
den andra en änka, den här en notarie, den där en 



49 

img flicka. För öfrigt äro de livarken verkliga män 
eller kvinnor, utan allesamman mannekänger och 
marionetter. Men dessa mannekänger och dessa ma- 
rionetter skötas på ett beundransvärdt sätt af en 
mycket skicklig och tillräckligt osynlig hand; de 
komma in och gå ut fullkomligt riktigt, och utan att 
själfva lefva tyckas de likväl göra det genom de be- 
händigt anordnade scenerna, omväxlingen i åtbörder 
och ställningar och det öfverlägsna användandet af 
välberäknade öfverraskningar. Scribes pjäser äro 
mycket bra gjorda, mycket bättre än Moliéres, det 
har man kunnat säga, utan att beskyllas för öfver- 
drift eller försmädelse. De äro roande; de trötta 
aldrig; de gå rakt på målet genom oändliga krokvä- 
gar, hvilket kan gälla för en trollkonstens triumf; 
författaren är oöfverträfflig i att sammanknyta och 
trassla ihop en intrig, att fördubbla eller tredubbla 
knuten, att komma åskådaren att frukta, det man 
aldrig skall komma ur svårigheterna, och så, när 
ögonblicket är inne, låter han liksom vissa taskspe- 
lare genom ett kvickt handgrepp knutarna lösas, och 
pjäsen är slut." Scribe blef 1834 medlem af Franska 
akademien och dog den 20 februari 1861. 



Kanske var det för att trösta Leopold för Ham- 
marskölds sårande och nedsättande karakteristik af 
honom 1819 och för anfallen i "Markalls sömnlösa 
nätter", hvilka utanför den fosforistiska kretsen an- 
sågos skamlösa, eller var det måhända för att ge ett 

4 — Svenska teatern IV. 



50 

uttryck af deltagande i den allmänna sorgen öfver 
lians samma år inträffade blindhet, som teaterdirek- 
tionen beslöt att göra en repris af hans tvenne sorge- 
spel ''Oden'' och "Virginia". Om man också i våra 
dagar icke vill tilldöma dessa arbeten något större 
värde, intog dock Leopold genom dem obestridligen 
den främsta platsen bland den gustavianska tidens 
dramatiska skalder (se del II, sid. 135). Det förra 
återupptogs den 24 november 1820, dagen efter förfat- 
tarens sextiofemte födelsedag, och hade då icke varit 
gifvet sedan den 22 november 1806, dagen innan han 
fyllde femtio år. "Detta koturnens mästerverk", så- 
som det heter i en recension, "hvaröfver svenska sce- 
nen med skäl kan vara stolt, och som på andra språk 
äger få rivaler, och på vårt eget blott en enda, den 
yngre dottern af samma skald", gafs för utsåldt hus, 
som dock uteslutande bestod af medelklassen. Den så 
kallade finare publiken lyste genom sin totala från- 
varo. Titelrollen gafs af Fredrik Kinmanson med 
kraft och värma och ansågs aldrig förr varit så väl 
utförd, hvilket var mycket sagdt, då den en gång hört 
till den store de Broens repertoar. Tilda spelades af 
den tjuguettåriga Sara Strömstedt, vacker att skåda 
i sin enkla hvita dräkt, och man beundrade särskildt 
hennes stumma spel. Yngve framställdes af Torsslow 
med mycken ungdomlig eld, ehuru han lär ha spelat 
ganska ojämnt. Bäst ansågs Nils Almlöf såsom 
Pompé ha fyllt sin plats. Hans ståtliga figur liksom 
hans djupa och starka stämma gjorde ett fördelaktigt 
intryck, trots en viss kyla i återgifvandet af rollen, 
och det skrefs i Journalen, att "hans lyckligare stäl- 
len bekräfta den förmodan, att vår tragiska scen, ifall 



I 



51 

vi ånyo skulle få en sådan, äger rätt att på honom 
bygga stora förhoppningar", en förväntan, hvilken, 
som vi veta, rikligen gick i uppfyllelse. Måhända 
hade stycket intresserat den stora allmänheten mera, 
om man ej den tiden med all säkerhet redan hunnit 
förgäta hänsyftningarna däri och under förklädna- 
den af sky ter och romare. Oden och Pompejus ännu 
igenkännt svenskar och ryssar, Gustaf och Katarina. 
Nu kunde det emellertid ej ges mer än en gång till 
på Operan, den 3 december. Ett försök att med bättre 
lycka flytta detsamma till den mindre scenen den 12 
februari 1821 kröntes ej med någon större framgång. 
Salongen var rätt glest besatt på de öfre raderna och 
på den första nästan tom. Smaken hade alldeles för- 
ändrat sig. Man kunde på stycket själft tillämpa 
hvad Asmun yttrar i andra akten: 

"Det kom en annan tid, 

då Oden på en tron, befästad genom lagar, 

ej var den Oden mer jag kännt i forna dagar." 

Redan i mars 1790 strax efter premiären skref 
Gustaf III till Armfelt: "Si la longueur de la piéce 
n'avait fatigué, cette piéce eut eu un succés éclatant." 
Men det är h varken den första eller sista pjäs, som 
gjorts omöjlig genom författarens eller regissörens 
oförmåga att stryka onödiga och tyngande scener och 
repliker. 

''Virginia'', som återupptogs fredagen den 19 okto- 
ber 1821, hade undergått betydliga förändringar, och 
femte akten var nästan helt och hållet omarbetad (se 
del II, sid. 135). Det väckte i sin nya form mycket 



bifall och bibehöll sig på repertoaren ända till 1833, 
om det än icke uppnådde mer än sammanlagdt tjugu- 
fem representationer sedan sitt första framförande 
1803. Stockholmsposten var mycket förtjust några 
dagar därefter: "Denna svenska koturnens prydnad 

öfverträffande de flesta af sina syskon 

äger den skönaste versbyggnad, det ädlaste, re- 




Karl Gustaf af Leopold. 
Efter oljemålning af J. G. Sandberg. 

naste och kraftfullaste språk, som ännu blifvit taladt 
från vår scen. Skådespelarna hade gjort sitt ytter- 
sta. M:lle Strömstedt var af alla den, som bäst fyllde 
sin plats. Hon gaf Virginia med hela den styrka och 
värma, som tillhör denna svåra roll. Hennes stumma 
spel var sant och naturligt, och det enda man skulle 
önskat är, att hon lagt mindre passion i sitt första 
uppträdande på scenen, emedan hennes känslorörel- 
ser då kunnat, som de bort, tilltaga i liflighet hela 



53 

stycket igenom. Herr Kinmanson spelade Virginius 
ined mycken energi, men icke alltid med det lugn, 
som borde tillhöra denna fasta, beslutsamma karak- 
tär, ty Virginius' handlingar äro ej foster af passio- 
nen och ögonblickets händelser, de äro följder af hela 
hans sätt att se och tänka. Herr Almlöf såsom Ap- 
pius spelade vissa starkare ställen af sin roll för- 
träffligt, men var i allmänhet för kall, äfvensom han 
talade versen alltför fort att alltid kunna ge den sin 
behöriga tonvikt. Denne unge artist är för öfrigt af 
alla teaterns nuvarande suj etter den, som har de 
lyckligaste anlagen för tragedien. Hans vackra figur, 
lians uttrycksfulla ansikte, hans djupa och starka 
organ och framför allt hans berömvärda bemödan- 
den att arbeta sig upp i sin konst gifva oss skäl till 
stora förhoppningar, dem han äfven med hvarje dag 
allt mer rättfärdigar. Dessa tre spela egentligen pjä- 
sen. Herr Lindman som Sicinius spelade väl, men 
understöddes ej af någon kämpagestalt i sitt yttre." 
Herr Bonn, som framställde Claudius, kunde icke 
sin roll, och en ung mamsell Åkerblad, som fick för- 
söka sig såsom Julia, Virginias förtrogna, var så 
rädd, att man ej hörde, hvad hon hade att säga. Då 
sorgespelet ånyo gafs söndagen den 11 november 
hade Karolina Svanberg fått öfvertaga Julias roll, 
ocli hela pjäsen spelades då bättre och jämnare ä^n 
gången förut och hälsades med bravorop efter slutet. 
Argus för den 14 november var däremot icke lika 
belåten. Det heter där, att denna tragedi har samma 
förtjänster och fel som författarens andra tragedi 
"Oden" och som den franska tragediens alster i all- 
mänhet. Ensemble och värdighet, hvilken ofta ur- 



54 

artar till köld; mycket ordande i långa dialoger, men 
föga handling; passioner, som yttra sig på konve- 
nansens vanliga jargon, endast något uppblåst med 
metaforer; affektation och onatur. Så t. ex. börjar 
intrigens egentliga utveckling först i slutet af andra 
akten, och när förde väl en dotter ett sådant språk 
mot sin far som det i akt III: 3. Denna ton var aldrig 
naturens. Liksom i den franska tragedien hela 
maskineriet sättes i gång af servanten och den för- 
trogne, låter Leopold hufvudkaraktärerna hållas i 
rörelse af Julia och Claudius. Så ofta Virginia ej är 
ett passivt offer för den mäktiga viljan hos Appius 
eller Virginius, bestämmas hennes handlingar och 
känslor ständigt af Julias reflexioner eller underrät- 
telser, och Claudius ej blott understödjer och tjänar 
sin vän Appius, utan bemödar sig oupphörligen att 
styra honom rakt fram på den bana af brott, som 
han en gång beträdt, och att hindra honom från alla 
afsteg därifrån. "Styckets plan är en vanlig kärleks- 
intrig, och point d'honneur dess lifsprincip, men 
denna riddartidens idé fanns ej hos de antika folken, 
för hvilka den personliga äran helt och hållet sam- 
mansmälte med statens ära." Argus tillägger, att 
"trots den exalterade diktionen spelades pjäsen med 
mycket lugn utan öfverdrift och skrik." 



Pikanta notiser rörande lifvet bakom kulisserna 
träffar man väl näppeligen på i dåtida tryckalster, 
men så mycket oftare i den enskilda korresponden- 



55 

sen, hvarpå man öfverraskande nog finner prof i 
landsliöfdingen grefve Hans Wachtmeisters nyligen 
utgifna minnen. Han skref till sin kusin på Årup 
(lagboksliknande bref rörande sällskapslifvet i Stock- 
holm under åren 1821 och 1822, och där berättas äfven 
några anekdoter, som ha ett visst värde för teater- 
historien. De röra sig om Tildas och Virginias ta- 
langfulla framställarinna, om hennes chef, den nå- 
got eldfängde friherren, "teaterns Faublas", och om 
den lille diplomaten Brinkman, kvinnodyrkaren och 
skönanden, "själen utan kropp" som Wachtmeister 
kallar honom, och som han påstår vara "en farlig 
karl genom sin ytlighet och sin pratsjuka, en verklig 
skvallermoster". Den 21 november 1821 skrifver han: 
"Brinkman är förälskad i m:lle Strömstedt, denna 
stora fuling till aktris med karlröst och dito sätt. 
Han klickar aldrig en enda föreställning och sitter 
ofta vid hennes fötter så i foajén som hemma hos 
henne. Det är ett sådant där snedsprång, som snillets 
män kunna tillåta sig, ty de se aldrig sakerna sådana 
de äro; till och med den svagaste erinran om idealet, 
sådant det borde vara, kommer dem att tro på verk- 
lighet. Han har gifvit sin sköna en spegel på fot, 
värd trehundra rdr bko, hvilket är en vacker pre- 
sent, när man intet begär i utbyte. Han gjorde denna 
bekantskap på en bal på Mosebacke, som Åkerhielm 
gaf där i somras. Jag tror, Gud förlåte mig, att jag 
hört Brinkman säga, att han själf dansade hela nat- 
ten. Hela sällskapet af komici, dramatici och skön- 
andar tillbragte i somras några dagar på Staket, och 
Brinkman påstår, att friherrinnan Å. på grund af 
sin beundransvärda urskiljningsförmåga fäst sig vid 



56 

m:lle Strömstedt bland alla de andra och varit yt- 
terst artig mot henne. Detta fördubblar hans tillgif- 
venhet för friherrinnan Å." Året därpå den 14 april 
heter det: "Strömstedt är i intressanta omständig- 
lieter. Nu tror man sig kunna genomskåda, hvar- 
ifrån den stora spegeln kom, som Brinkman en gång 
gaf henne, och man önskar allmänt finna en så till- 
mötesgående vän som han. Återstår att se, hur långt 
denna medgörlighet skall sträcka sig. Emellertid har 
man nu upptäckt, att om det ej finns några barn hos 
Å — s, är det ej hans fel. Det är att antaga, att hur 
stark och vacker än Brinkmans vänskap är, skall den 
dock icke sträcka sig så långt som till att följa 
Careys exempel, som tog sig an icke blott S:t Claire i 
ifrågavarande situation, utan alla de barn hon hade 
med Du Puy. Men också betalades lian bra." 



Teaterchefen, hvars framförande af "Hamlet'* 
kröntes med sådan framgång, ville naturligtvis icke 
låta en sådan pjäs försvinna från repertoaren på 
grund af Åbergssons af gång, utan gjorde det djärfva 
försöket att anförtro den fordrande hufvudrollen åt 
den unge Ulrik Torsslow, som efter en treårig elev- 
tid den 1 oktober 1819 erhållit aktörskontrakt och, 
trots att han ännu icke fyllt nitton år, redan utfört 
åtskilliga maktpåliggande uppgifter. Experimentet 
ägde rum söndagen den 17 september 1820 och utföll 
lyckligare än man kunnat hoppas. Han hade stude- 
rat sin företrädare och imiterade esomoftast icke 



57 

blott lians gester och minspel utan äfven hans ton- 
fall, men han inlade betydligt mera ungdomlig 
värma och omedelbarhet i sin tolkning af karaktären 
än denne. Publiken fann honom högeligen intres- 
sant, ehuru han lär ha varit ytterst ojämn. Ryd- 
qvist omtalar, att när han visade modern sin faders 
porträtt "och därvid utbrister i en högljudd patos. 




Olof Ulrik Torsslow. 



eller när han i spökscenen öfverskrider måttet af den 
sanna smärtan och gränsen af sin roll, då brusar 
mot honom ett haf af bifall, men däremot är det in- 
gen, som erkänner hans verkligen fina spel i andra 
scener, t. ex. under den låtsade vansinnigheten." 
Efter Åbergssons återkomst fick han omväxlande 
med honom fortfarande utföra rollen. Konungens 
parti öfvertogs vid samma tillfälle af Fredrik Kin- 
manson, som öfverlämnade vålnaden till Nils Alm- 



58 

löf, och Ofelia framställdes af Charlotte Erikson, 
hvarigenom denna roll tycks ha vunnit icke så obe- 
tydligt, ty Argus förklarade, att "hennes fördelak- 
tiga utseende, hennes smakfulla dräkt och framför- 
allt hennes poetiska — och ingalunda Danviksmäs- 
siga framställning intaga åskådarna helt och hållet 
till hennes fördel." 

Torsslow öfvertog äfven Åbergssons roll i "Brö- 
derna Philihert'' och spelade den unge lättsinnige 
junkern ganska otvunget. Också där imiterade han 
helt oförskräckt sin företrädare och mästare, "hvars 
talang han likväl ännu är långt ifrån att ha upp- 
hunnit", efter hvad en kritiker försäkrar oss. 

Vid jultiden gafs för första gången ett historiskt 
skådespel i tre akter, "Feodor och Maria eller Menzi- 
kof i Siberien'\ dramatiseradt efter den franska ro- 
manen med samma namn. Titelrollerna återgåfvos 
af Lindman och Charlotte Erikson, och Hjortsberg 
hade ånyo fallit för frestelsen att klifva upp på den 
höga koturnen. Argus yttrar: "Herr Hjortsberg gaf 
Menzikofs roll med en köld, som ådagalägger, att 
denne vår utmärkte skådespelare uti det enskilda 
lifvet aldrig varit blottställd för samvetsagg. Det 
vore väl, om man tillät honom, att alltid på skåde- 
platsen följa ledningen af sitt hjärta eller sitt lynne, 
ty endast då är han fullkomligen på sitt ställe." Han 
öfverlämnade också kort därefter rollen åt Almlöf, 
då äfven Torsslow fick öfvertaga Feodors roll, hvar- 
efter stycket hann gifvas omkring tjugufem gånger,, 
innan teatern brann. Dekorationerna efter ritningar 
af professor Hjelm voro förträffliga. Hyddan i för- 
sta akten hade "riktigt tak", och i tredje akten "frös 



59 

man, då man såg de naturliga snöbergen och is- 
tapparna". 

Att den dekorativa utstyrseln icke alltid var så 
förträfflig, kan man se, då en afton under samma 
julmånad uppfördes ''Helmfelf med Almlöfs för- 
träffliga framställning af hufvudrollen och till efter- 
pjäs ''Småstadsfruntimren'' med Hjortsbergs humo- 
ristiska spel som den utklädde betjänten, ty en tid- 
ning yttrade några dagar efter representationen: 
"Mängden af åskådare och en däraf följande rik ré- 
colte gör det troligt, att teaterkassan snart skall 
kunna bekosta lappar till det trasiga blå öfvertyget 
på 4en gamla förgyllda länstolen, som förekom ej 
mindre uti Helmfelts palats än uti de pretiösa da- 
mernas konversationssalong." 

I början af 1821, eller närmare bestämdt den 27 
februari gafs en treaktsfars af Kotzebue, "Caroliis 
magnus eller Spektaklet i Kråkvinkel" , en försvensk- 
ning af författarens uppdiktade ort Kräliwinkel, en 
småstad, där kälkborgerligt småsinne är rådande. 
Pjäsen har fått sin titel efter en tragedi, som i sista 
akten spelas af ett kringresande téaterband, och var 
en fortsättning af samme författares roliga fyraakts- 
komedi "Tyska smästadsboerne", som gått nära 
hundra gånger i Stockholm (se del III, sid. 151). 
Hjortsberg var nu liksom i den sistnämnda pjäsen 
en öfverdådigt rolig Nikolaus Hadrianus Timoteus 
Stork, borgmästare i Kråkvinkel. I synnerhet var 
han dråplig, när han höll på att krevera af högfärd 
öfver, att han blifvit upphöjd till geheimeråd, lik- 
som när han lät högt uppläsa fullmakten och hylla 
sig af hela släkten, körde bort sin dotters friare och 



60 

befallde brodern slå igen sin kryddbod och skilja sig 
från sin hustru, som var af för låg börd för lians 
egen nya värdighet. Han besluter att till aftonen 
"tvinga borgerskapet att frivilligt hylla honom med 
lef verop" och förlänar sin rättstjänare Klaus titeln 
geheime-rådhus-nyckelbevarare, där Hjortsberg på 
ett högst befängdt sätt placerade bindestrecket på 
orätt ställe. Högtider af skratt bereddes åskådarna 
också af Anna Frodelius såsom borgmästarens mam- 
ma, fru extra landttullinspektorskan Stork; Maria 
Deland såsom stadsacciskassaskrifverskan Morgon- 
rodnad; Karolina Svanberg såsom fru öfversyltoch- 
fiskhandlerskan Simpa; och Per Sevelin såsom hen- 
nes tillbed j are, herr ordinarie potatisbränvinsbrän- 
neridirektionskommissarien Gök. Man var stormför- 
tjust öfver alla dessa lustiga figurer, som, livar je 
gång de tilltalade hvarandra, upprepade de långran- 
diga titlarna. Men om publiken visade sig belåten, 
var detta ingalunda fallet med kritiken. "Man har 
sedan några år satt i fråga, om Stockholms teater 
kunde falla djupare än den gjort", hette det i An- 
märkaren för den 24 mars med anledning af den 
"låga" pjäsen. "Denna fråga synes vara besvarad, 
sedan 'Carolus magnus' blifvit uppförd." Åbergsson, 
som öfversatt stycket, insände ett genmäle, hvarpå 
han erhöll ett tämligen groft svar. Journalen upp- 
trädde nu till direktionens värn och anförde som 
skäl för att sådana obetydligheter togos upp till om- 
växling med de stora pjäserna, att teaterns personal 
spelade på dubbla scener fem a sex gånger i veckan 
"under den kallaste årstiden i ett hårdt luftstreck 
och på teatrar, där ingen inrättning finns, som kan 



61 

underhålla någon värme och således förekomma de 
täta förkylningar, hvilka därstädes obehindradt 
lägga grund till svagare konstitutioners successiva 
förstöring". Äfven ordades något om de låga aflö- 
ningarna. 

Kraftigare än Journalen vittnade dock mot tea- 
terns förfall upptagandet ett par månader därefter 
af Schillers femaktstragedi ''Maria Stuarf i en fri 
öfversättning af friherrinnan Charlotte Åkerhielm, 
som därvid begagnade sig delvis af Karl Hedlunds 
från trycket utgifna tolkning, hvarifrån hon lyck- 
ligtvis borttog de värsta grodorna (t. ex. den Glau- 
ben ändern: ändra mening i st. f. tro; reicht mir 
die königliche Rechte: rätt i st. f. högra handen, 
m. m.). De fem sista scenerna af femte akten voro 
borttagna, och ridån föll vid Marias död. Den sista 
vackra scenen mellan Elisabet och Talbot var in- 
skjuten i fjärde akten. Pjäsen gafs för första gången 
den 2 maj, fick ett i allmänhet förträffligt utförande 
och hade en storartad framgång. Därtill bidrog 
också den glänsande uppsättningen i nya, granna, 
dyrbara kostymer och tvenne nya, särdeles vackra 
fonddekorationer. Titelrollen spelades af Charlotte 
Erikson. Hon talade den femfotade jamben för fort, 
halkade ibland uttryckslöst öfver de skönaste ver- 
ser och visade därigenom, att hon saknade känsla för 
det hon hade att säga. Vid hennes härliga lyriska 
inträde i parken voro hennes gester alldeles för öf- 
verdrifna. Däremot lär hon ha varit utmärkt i den 
stora scenen med Elisabet och verkligt rörande i 
sista akten. Sara Strömstedt var ståtlig som Eng- 
lands ryktbara härskarinna och spelade sin roll sär- 



62 

deles förträffligt, med värdighet, lugn och styrka. 
Almlöf hade här sin första större framgång i Lei- 
cesters svåra och i det stora hela otacksamma parti, 
hvilket han utförde "på ett sätt, som lämnade näs- 
tan ingenting öfrigt att önska", efter livad en tid- 
ning sade. En annan fann, att "herr Almlöfs spel 
skulle hafva hedrat äfven en gammal artist". Det 




Nils Almlöf som Leicester. 
Efter teckning af L. H. Roos 1824. 



var efter en föreställning af detta skådespel, den 4 
mars 1825, som Karl August Nicander hyllade Alm- 
löf med ett längre kväde, där han bland annat skref ; 

"Om Schiller lefvat än och sett din smärta, 
din stolthet, dina ögons glans, din gång, 
du hade fått ur djupet af hans hjärta 
till lön i dag en härligare sång. 
01 då du kunde Leicester så förklara, 
på hofvets himmel blott en meteor — 
hur väldig skulle du som Macbeth vara, 
som Wallenstein — hur stor! 



63 

Naturen gai dij?, hvad ej mödor lära, 
det tragiska i blickar och gestalt. 
Den moderliga gifverskan till ära, 
uppoffra allt för den, som gaf dig allt! 
Gå manligt fram i lifvet och på scenen 
uppå din majestätiska koturn; 
men böj ditt knä som romarn och hellenen 
för konsten och naturn!" 

I Biografiskt lexikon för 1835 säges det dock, att 
Almlöfs Leicester saknade något af statsmannens fin- 
Jiet, den Åöergsson så väl förstod att återge. 

Som den eldige, passionerade Mortimer firade äf- 
ven Torsslow en triumf och hade liksom Almlöf re- 
dan hunnit bli en favorit hos publiken. Malla Mont- 
gomery berättar i sina minnen, huru hon just det 
året för första gången såg den unge Torsslow i Kot- 
zebues '' Indianen, e i England", och hur hans sanna 
och okonstlade framställning förtjuste henne. Han 
spelade en ung indian, förälskad i en engelska, miss 
Liddy. Hon anförtror honom, att hon redan är för- 
lofvad, ehuru hon tycks ha mycket intresse för ho- 
nom. Kallt och stolt tar han afsked af henne och 
går — men i dörren vänder han sig om, ser pä henne 
och säger blott: "miss Liddy!", hvilket ger anled- 
ning till en förklaring dem emellan. Torsslow lade 
i detta enda ord en sanning, en känsla, som fullkom- 
ligt uttryckte den sorg, den kärlek, det farväl, som 
låg däri: hälft ömt — klagande, förebrående, inner- 
ligt — det var alldeles förträffligt och bevisade både 
hjärta och förstånd hos den unge skådespelaren. Det 
rörde Malla obeskrifligt och fäste sig outplånligt i 
hennes minne. 

Den 3 maj 1821, dagen efter premiären, skref den 



64 

ny utnämnde docenten Atterbom ett bref till Geijer, 
däri han omtalar föreställningen: "Maria Stuart 
liar nu af Åkerhielm blifvit lurendrejad in i det aka- 
demiskt-klassiska Stockholm och gör, liksom hennes 
kusin Hamlet, mycken lycka. I går såg jag henne 
med mera nöje, än jag hade väntat mig. Förtroll- 
ningen af de vackra Schillerska verserna ocli det 
majestätiska, rytmiska språket är väl i öfversättnin- 
gen bortdunstad, men stommen är dock tämligen tro- 
get bibehållen och rycker åskådaren från akt till 
akt oemotståndligt med sig. Första akten och äfven 
till det mesta den andra spelades mycket illa, utom 
af Torsslow, hvilken unge skådespelare såsom Mor- 
timer gjorde sin sak rätt bra. Men äfven Maria 
själf (fru Ekström(!), om jag rätt minns namnet) 
tog slutligen upp sig och skall säkert nästa gång 
spela sin roll mera otadligt. För öfrigt äga våra 
aktörer ännu intet begrepp hvarken om deklama- 
tion af vers, eller om tragisk deklamation i allmän- 
het. De flesta falla öfver en bank i en viss slentrian 
af enformig predikoton, med nästan ingen annan in- 
dividuell variation, än att den ene ramlar fortare 
upp sin läxa, och den andre gör henne trögare ifrån 
sig. Men goda pjäser och öfning skola hjälpa saken; 
ty det felas de bättre bland våra aktörer ej anlag 
till poetiskt sinne, fastän det ännu är kaotiskt och 
outveckladt. Det samma gäller om publikum." 

Under den följande hösten uppfördes blott en 
enda större nyhet, en historisk treaktsdram af Pixé- 
récourt ''Den röda och den hvita rosen'\ med hvil- 
ken den Stora teatern öppnade sina portar för sä- 
songen. Stycket, som innehöll endast en helt vanlig 



65 

kärlekshistoria, var odrägligt, och trots att de spe- 
lande, bland hvilka märktes Charlotte Erikson, Tors- 
slow, Lindman och Fredrik Kinmanson, gjorde allt 
hvad de kunde af sina roller, mäktade de ej hålla 
det kvar på repertoaren mer än sex gånger. För 
öfrigt gjordes en repris af ''Engelbrekt", där Alm- 
löf efter Åbergsson öfvertagit titelrollen, som han ut- 
förde med sanning och värdighet, för hvilket åhö- 
rarna ägnade honom ett rättvist bifall. 

I början af år 1822 visade talscenen en smula 
större lifaktighet. Den 21 februari gafs för första 
gången ett högst rörande stycke i tre akter af den 
kände dramförfattaren Victor Ducange, tolkadt på 
svenska af den flitige öfversättaren för teatern, kam- 
marherre Ludvig Manderström, "Thérése eller Den 
fader- och moderlösa flickan från Geneve". Det är 
ett typiskt exempel på hvad den tidens författare 
kunde skrifva ihop, och hvad den dåtida publiken 
med verklig förtjusning förmådde smälta. Thérése 
är född i ett hemligt äktenskap af en viss markisin- 
na i Généve och har uppfostrats i sin moders hus 
utan att lära känna sin härkomst. Vid markisinnans 
död finner hon sig till sin förundran insatt till arf- 
vinge af hela hennes förmögenhet. Den aflidnas släk- 
tingar bli däröfver ursinniga, väcka process mot Thé- 
rése och påstå, att testamentet är förfalskadt. Val- 
ter, en föregifven vän till markisinnan, åtar sig hen- 
nes sak, men i stället för att försvara henne, lånar 
lian sig till verktyg åt hennes förföljare, spinner de 
skändligaste intriger mot henne och föranleder hen- 
nes fällande vid domstolen för förfalskningsbrott. 
Nvi, då hennes heder och välfärd äro förlorade, erbju- 

5 — Svenska teatern IV. 



66 

der lian lieime sin hand, men utan att ana hans 
af sikter och endast ledd af sin motvilja för honom, 
flyr hon och upptages under namn af Henriette hos 
en fru de Senanges nära Lausanne. Denna blir icke 
blott hennes välgörarinna, utan, då hennes son för- 
älskar sig i Thérése, som besvarar hans böjelse, trot- 
sar hon fördomen, mer mån om sin sons lycka än 
om världens omdöme, och besluter upptaga den för- 
äldralösa till sin sonhustru samt bestämmer dagen 
för det unga parets förlofning. Här börjas pjäsen. 
Thérése kan ej mottaga den lycka, som erbjudes 
henne, emedan upptäckten af hennes namn och miss- 
öde skulle hölja hennes tillbedjare och hans mor med 
sorg och vanära. Utan att yppa sin grufliga hemlig- 
het besluter hon att fly det gästvänliga hemmet, och 
den vördnadsvärde kyrkoherden Egerthon, åt hvil- 
ken hon förtror sig, styrker henne i detta beslut. 
Valters plötsliga ankomst tillintetgör emellertid det 
frivilliga verkställandet däraf. Då Théréses rätta 
namn blir kändt, förskjutes hon af fru de Senanges 
och ankommer om natten till en af dennas förpak- 
tare, som mottager och härbärgerar henne. Äfven 
här förföljes hon af Valter. Förtviflan ger henne 
nu mod. Hon hotar att anropa lagarnas beskydd 
emot honom och att begära en ny undersökning. 
Han vill förmå henne att följa honom, och då hon 
nekar, ärnar han mörda henne, men afhålles af ett 
buller, som höres, och af Théréses löfte att förtiga 
hans vistande där. Fru de Senanges anländer jämte 
sin son och tager nattkvarter på detta gods, eme- 
dan ovädret hindrar henne fortsätta resan till Lau- 
sanne. Efter ett samtal med sonen, som hon råder 



67 

att vara förnuftig och kufva en honom ovärdig hö- 
jelse, heger lion sig till hvila i den paviljong, som 
var hestämd till Théréses sängkammare, men som 
denna lämnat, när hon fick veta herrskapets ankomst. 
Valter, som ej känner till detta ombyte, besluter 
mörda Thérése, emedan han blott däri tror sig se 
sin egen säkerhet och verkställer detta rysliga be- 
slut, men hans dolk träffar i stället fru de Senanges. 
I detsamma slår åskan ned och antänder paviljon- 
gen Thérése störtar ditin, men utkommer genast 
med den förfärliga underrättelsen, att fru de Senan- 
ges blifvit mördad. Nu rågas måttet af hennes olyc- 
kor. Ortens domare, som får veta Théréses öden, tror 
sig i alla sammanlagda omständigheter finna ett be- 
vis för att hon är mörderskan. Den gamle kyrkoher- 
den vågar likväl ännu tro på hennes oskuld. Valter, 
som fångats af bönderna, röjer vid förhöret, att han 
förmodar Thérése vara den mördade. Detta ger Eger- 
thon anledning att beskylla honom själf för det 
brott, hvarför Thérése misstankes. För att utröna 
sanningen frågar han Valter, om han skulle «^åga 
se den döda, och då denne för att ådagalägga sitt 
mod närmar sig dörren till det rum, där liket säges 
ligga, utkommer Thérése därifrån klädd i hvit dräkt, 
gående med långsamma steg och hotande åtbörd. 
Valter tar henne för sitt offers vålnad, förklarar sig 
genast för hennes mördare och henne själf för oskyl- 
dig äfven till förfalskningen af testamentet. Den 
brottslige upptäckes således, Thérése räddas och får 
sin älskade Charles. 

Detta högst medelmåttiga stycke var endast be- 
räknadt på teatereffekt, och detta mål uppnåddes 



fullkomligt. Det rönte en långt större framgång än 
man vågat hoppas och gick närmare femtio gånger. 
De rörande scenerna pressade floder af tårar ur 
åskådarinnornas ögon, näsdukar och händer voro i 
lifligaste rörelse, och stormande bifall tillkännagaf 
publikens stora tillfredsställelse. Men också gafs 




Charlotte Erikson. 



stycket synnerligen väl, framför allt af Charlotte 
Erikson som Thérése, Almlöf som Valter och Tors- 
slow som Charles. Andra och tredje aktens dekora- 
tioner voro delvis nya. Det enda man kinkade på 
var mellanakternas oformliga längd. 

Den 18 mars uppfördes d. v. löjtnant Anders Lin- 
debergs versifierade femaktstragedi "Blanka'\ hvil- 



69 

ken Svenska akademien, ehuru med stor tvekan, be- 
lönat med sitt mindre pris. Gustaf Ljunggren om- 
talar i Akademiens historia, det Wallin ansåg, att 
stycket hade en god dialog, men att expositionen var 
trög, invecklingen tung och karaktärerna utan håll- 
ning. Leopold tyckte, att planen var mager och ka- 
raktärerna svagt tecknade, bäst Magnus Erikssons, 
men att vissa scener ägde rätt mycken förtjänst, och 
ville därför föreslå mindre priset eller ock mention. 
Akademien bestämde sig slutligen för det förra. Den 
stora publiken skattade emellertid icke pjäsens värde 
synnerligen högt, och den kunde icke uppföras mer 
än sex gånger under två år, oaktadt titelrollen. 
Blanka af Namur, återgafs af Sara Strömstedt, 
konung Magnus Eriksson af Fredrik Kinmanson, 
Erik XII af Torsslow, hans gemål Berta af Char- 
lotte Erikson och Bengt Algotsson af Almlöf. Un- 
der de litterära och politiska fejder, hvari Linde- 
berg sedermera invecklades, rönte hans ''Blanka" en 
långt större uppmärksamhet än då den uppenbarade 
sig på scenen, och hans motståndare roade sig obarm- 
h er tigt att hånande erinra om dess svagheter och 
ohjälpliga fall, hvarom mera framdeles. 

Större nöje än af Lindebergs tragedi hade publi- 
ken af sin gamla favoritpjäs, Kotzebues "Johanna 
af Montfaiicon", som i april återupptogs med Sara 
Strömstedt i titelrollen. I synnerhet lär hon ha varit 
förträfflig i den svåra scenen med Lasarra i femte 
akten. Almlöf spelade riddaren Adalbert väl, ehuru 
han kunnat visa mera värma vid åtskilliga tillfällen, 
ocli Lindman var en god Filip. 

Rätt mycket bifall vann i slutet af samma må- 



70 

nad Scribes enaktskomedi ''Den nya öfversten". Den 
är ett angenämt, älskvärdt lappri, och liknar som 
så många andra af hans småp jäser de brusande pär- 
lorna i champagneglaset. De behaga ögat, de sticka 
litet i näsan, men innehållet är just ingenting. På 
grund af en duell har den unge, tappre officeren 
Gondreville (Almlöf) råkat i onåd och förvisats till 
sin egendom, men har nyligen erhållit befallning att 
åter infinna sig i Paris. På ditvägen kommer han 
till en liten stad, där han måste dröja af brist på 
skjutshästar. Hans unga hustru (Henriette Wider- 
berg) och hennes kusin Elise de Lussan (Sara Ström- 
stedt) ha emellertid beslutit söka upp honom och an- 
lända, utan att han vet något därom, till samma 
stad. Alldenstund de under resan varit utsatta för 
en mängd obehag i saknad af en manlig beskyddare, 
föreslår skämtsamt fru Gondreville att fröken de 
Lussan skall ikläda sig den husaruniform de med- 
föra till en ung släkting. Denna går in på skämtet 
och aflägsnar sig för att göra allvar af detsamma. 
Under tiden sammanträffar en ung galenpanna till 
ryttmästare vid det i staden förlagda husarregemen- 
tet, Adolf de Luceval (Torsslow), med fru Gondre- 
ville, hvilken för honom presenterar den i uniform 
inträdande Elise såsom sin man. Kyttmästaren om- 
talar nu, att Gondreville fått nåd och utnämnts till 
öfverste för det därvarande husarregementet. Han 
uttalar på samma gång sin lifliga förvåning öfver 
den underbara likheten mellan den nye öfversten 
och en fröken de Lussan, som han träffat i Paris ocli 
älskar af hela sitt hjärta, livilken likhet de ändra 
förklara helt enkelt bero på, att de äro syskon. Nn 



71 

uppstå en hel följd af lustiga förvecklingar. Den 
nye öfversten blir tvungen att bjuda sitt regementes 
officerare på frukost. Den verklige öfversten upp- 
träder på skådeplatsen, sedan han fått underrättelse 
om sin utnämning, tror sin hustru enleverad af en 
bedragare och utmanar, rasande af svartsjuka, denne 
på duell. Kyttmästaren erbjuder sig att bli sekun- 
dant och lämnar den förklädda unga damen sina 
pistoler. Under det han manövrerar med dem, brin- 
ner det ena skottet af, hvarvid "öfversten" till hans 
stora förvåning svimmar. Han skjuter nu af det 
andra skottet för att tillkalla hjälp, man rusar in 
från alla håll, och saken blir omsider förklarad. Det 
kvicka och skrattretande skämtet slog an trots sin 
obetydlighet, tack vare det lifliga spelet och kanske 
också på grund af Sara Strömstedts bedårande ut- 
seende i den klädsamma uniformen. 

Sista spelåret under Åkerhielms styrelse började 
under mycket gynnsamma auspicier för teatern. 
Trots att endast gamla pjäser gåfvos, var salongen 
ändå nästan alltid fylld och flera gånger utsåld. 
Den 28 augusti hade publiken nöjet att efter lång 
saknad på tiljan återigen få skåda fru Erikson, som 
då uppträdde i ''Bröderna Philiberf, och betygade 
henne på ett omisskänligt sätt sin stora glädje öfver 
detta återseende. Charlotte Erikson var de sista 
åren af Du Puys lif mycket intimt lierad med honom, 
för hvars skull hon 1820 skilde sig från sin man 
efter ett åttaårigt äktenskap. Då Du Puy våren 1822 
hastigt afled, greps hon af en sådan förtviflan, att 
man fruktade hon skulle förlora sitt förstånd. Hon 
f()rmådde icke uppträda på scenen, och hennes roll 



72 

i "Thérése", som då gafs för fulla hus, måste öfver- 
tagas af fru Lindström. 

Höstens enda större nyhet var pjäsfabrikören 
Pixéréeourts historiska treaktsdram "Den trogne 
hunden'', hvars egentliga märkvärdighet består i, att 
den var anledningen till Goethes tillbakaträdande 
från sitt intendentskap för hofteatern i Weimar. 
Eduard Genast bland andra berättar i sina dagboks- 
anteckningar, att Goethes ordningsregler för teatern 
bestodo af tio paragrafer, hvaraf den sista innehöll, 
att inga hundar fingo insläppas på scenen. Denna 
paragraf åberopade Goethe, då man anmodade ho- 
nom att iscensätta ifrågavarande dram. Trots hans 
vägran blef den uppförd, hvarför Goethe inlämnade 
sin af skedsansökan, h vilken beviljades. Innehållet i 
hunddramat är, att Macaire, en officer vid franske 
kungens lifgarde länge varit afundsjuk på sin kam- 
rat Aubri för dennes företräden, hans befordran 
framför honom själf, den allmänna kärlek han åt- 
njöt, hans ynnest hos deras kapten och hans tilläm- 
nade giftermål med dennes dotter, om hvars hand 
Macaire förut haft förhoppning. Han utmanar ho- 
'nom på duell. Lotten att skjuta först tillfaller Aubri, 
som ädelmodigt lossar sitt skott i luften och erbju- 
der honom försoning. Macaires hat kan likväl icke 
afväpnas, och han uppretas ytterligare af sin vän 
Landry, med hvilken han öfverenskommer att mörda 
den hatade medtäflaren. Mellan första och andra 
akten verkställa de sitt uppsåt. Vid andra aktens 
början ses hufvudpersonen i pjäsen, Aubris hund, 
hoppa öfver gårdsmuren och ringa på klockan till 
värdshusporten. Värdinnan kommer ut, anar att nå- 



73 

gon olycka drabbat djurets ägare och följer dess 
ledning, hvarigenom hon upptäcker Aubris döda 
kropp. Denne hade, då han såg sig tvungen till en- 
viget, öfverlämnat sina papper och sin börs till en 
stum gosse vid värdshuset med tillsägelse att, om 
någon olycka skulle träffa Aubri, bära dem till hans 
mor i Paris. Utom scenen vädrar hunden upp dessa 
saker i gossens ficka och ger härigenom anledning 
att misstänka denne för mordet. Han arresteras, ett 
långt förhör anställes med honom inne på scenen, 
han har skenet emot sig och dömes till döden, oak- 
tadt hans vänners försäkringar om hans oskuld. 
Denna dom är nära att gå i verkställighet, då Ma- 
caire, hvilken går förbi den döda kroppen, ursinnigt 
anf allés af hunden, som jagar honom öfver scenen 
och tvingar honom att fly in i huset. Härigenom 
ledas misstankarna från den oskyldige till rätte ba- 
nemannen. Vittnet till det begångna brottet dödas 
visserligen af Landry, men missgärningen upptäc- 
kes likväl genom en utväg nära liknande de finter 
man hört österländska domare hitta på. Kaptenen 
uppställer kompaniet och säger till soldaterna, att 
Aubris mördare finns bland dem, hvarvid alla be- 
trakta honom utom Macaire, som tittar bort. Han 
tillägger, att blodfläckar synas på denne mans skärp, 
och Macaire ser hastigt ned på sitt. Ansatt bekänner 
lian nu sitt brott och arresteras jämte Landry. Pjä- 
sens intrig är således ganska enkel och snarare en. dia- 
logiserad anekdot än ett teaterstycke. Intet på sce- 
nen verkande motiv för handlingen, ingen utveck- 
ling af känslor och passioner, ingen lyftning i stilen 
finnes här. Allt är beräknadt på effekten af den nye 



74 

skådespelare, som uppträder på teatern, och förfat- 
taren har i förlitande på dennes dressyr försummat 
att låta de andra få visa sin talang. Den ende, som 
härtill hade ett ehuru obetydligt tillfälle, var Nils 
Almlöf i Macaires roll, och publiken höll honom ock- 
så räkning därför. Ett par nya dekorationer bidrogo 
äfven i sin mån att illustrera stycket, som dock ej 
syntes väcka något särdeles intresse hos åskådarna, 
h vilka premiär af tonen upptogo h varje plats i salon- 
gen, och det uppenbarade sig endast åtta gånger på 
affischen. 

Öfriga nyheter voro några obetydliga franska en- 
aktare, af hvilka "Marton och Frontin" fick ett visst 
värde genom Sevelins och Charlotte Eriksons roliga 
utförande af de bägge tjänsteandarna, som först lura 
hvarandra under åtskilliga förklädnader, men slut- 
ligen gifta sig med hvarandra. Bland de gamla pjä- 
serna, som återupptogos, hade väl Voltaires "Tan- 
crede" det största värdet. Det är en af hans bästa 
tragedier, om också Valerius' öfversättning är en af 
hans svagare. Den gafs den 8 november till förmån 
för Gabriel Åman, som var den ende kvarvarande af 
de forna rollinnehaf varna (Argire). Torsslow utför- 
de titelrollen, Almlöf Orbassan och Sara Strömstedt 
Amenaide, hvilken hon lär ha tolkat på ett alldeles 
öfverlägset sätt. Publikens tårar vid det sköna, in- 
nerligt rörande slutet voro en vacker hyllning åt 
liennes stora konst liksom äfven de starka hand- 
klappningarna vid ridåns fall. Då pjäsen gafs andra 
gången, äfven då för fullsatt salong, hade Fredrik 
Kinmanson öfvertagit Argires roll. Skada bara att, 
medan en och annan af dåtidens artister felaktigt 



75 

talade versen som prosa, de flesta gingo till en mot- 
satt ytterlighet och bibehöllo det gamla skolmaneret 
i skanderingen (se del II, sid. 168). De i denna öfver- 
sättning alltför ymnigt förekommande klena rimslu- 
ten på e och het blefvo därför de klippor, mot hvilka 
deras deklamationskonst strandade. 

Om reprisen af "Tancrede" är allt beröm värd, 
förvånar man sig öfver återupptagandet af ett så 
klent stycke som Ture Wennbergs "Sand Clarce klos- 
ter'*, som Stockholmsposten ansåg vara dåligt icke 
endast enligt den voltaireska regeln, därför att det 
är tråkigt, utan äfven på grund af det kärfva, tunga 
språket, det osammanhängande i händelsen och de 
vidriga karaktärerna, som för det mesta äro svaga, 
färdiga att begå h varje brott, misstänksamma, in- 
triganta, grymma och fega, med ett ord otäcka. "Att 
det någonsin blifvit uppfördt, måtte bero på, att det 
är ett svenskt original." 

Den 10 februari 1823 gafs talscenens sista nyhet, 
''Falkland eller Samvetet", en dram eller kanske rät- 
tare ett sorgespel i fem akter, som Jean Louis Laya 
sammanskrifvit efter en engelsk roman. Falkland är 
en rik och förnäm engelsman, utrustad med alla na- 
turens och lyckans håfvor, men också med en retlig- 
het i lynnet, som beredt hans olycka. För tjugu år 
sedan begick han i öfverilning ett mord på en för- 
hatlig fiende, men då misstanken föll på honom, ne- 
kade han och försvarade sig inför domstolen med så 
mycken styrka och skicklighet, att han enhälligt fri- 
kändes. Misstankarna vände sig då mot tvenne landt- 
brukare Hawkins, far och son, hvilka varit föremål 
för Falklands välgärningar och för den mördades 



76 

förföljelser samt gripit till flykten för att undgå de 
senare. De ha därunder af en slump träffat sin döen- 
de ovän ocli af honom fått veta, att Falkland var 
hans mördare. Genom att tiga och dö för honom 
vilja de betala den skuld, hvari de anse sig stå till 
sin välgörare. Falkland förföljes nu beständigt af 
samvetskval, han får icke något lugn, ingen hvila, 
och lifvet blir honom en börda. Han låter den yngre 
Hawkins son Caleb komma till sig och öfverhopar 
honom med välgärningar, men ingenting kan för- 
jaga den hämnande furien vid hans sida. På detta 
sätt ha tjugu år förflutit, då en yngre broder till de 
afrättade Hawkins kommer såsom huskaplan under 
namnet Andrews till grefvens slott och begär upp- 
rättelse för de dödades rykte, som skalle bestå i en 
förklaring af grefven om det rätta sammanhanget, 
hvilken efter grefvens död skulle få offentliggöras. 
Man får antaga, att samvetskvalen åstadkommit en 
stor förändring hos Falkland, då intet kan tvinga 
honom att erkänna den missgärning han så länge 
dolt, men som han ändock nu yppar för Caleb. Strax 
därpå dör han, försonad med de afrättades anför- 
vandter. Stycket saknar all handling, ocli intresset 
beror helt och hållet på spelet. I Paris utförde Talma 
titelrollen på ett utomordentligt sätt och beredde 
därigenom pjäsens framgång. Hos oss framställdes 
den af Almlöf, och hans lyckliga lösning af den 
svåra uppgiften stegrade icke litet hans rykte. Malla 
Montgomery, som såg honom i början af april, an- 
tecknade i sin dagbok, att "Almlöf spelade utmärkt 
väl". Äfven Calebs ocli kapellanens roller återgåfvos 
förtjänstfullt af Torsslow och Hjortsberg. Dramens 



77, 

framgång var väl icke lysande, men dock afgjord, 
och den gick under årens lopp öfver fyrtio gånger. 



Som en tidsbild kan anföras, att man hösten 1822 
knotade i tidningspressen, ehuru ytterst beskedligt, 
öfver damernas tilltag att i teatersalongen behålla 
de stora, hela hufvudet omslutande plymbeprydda 
hattar, hvilka då liksom långschalarna voro på allra 
högsta modet. Man måste beklaga den stackars lilla 
herre, som på amfi teatern blifvit inklämd mellan 
tvenne sådana hattar och framför sig fick en tredje 
liatt. Han kunde ingenting se, h varken af pjäsen 
eller af de söta damernas ansikten. Men det var nog 
icke så underligt, att damerna togo hufvudbona- 
derna näed sig in i salongen, ty modet hade visser- 
ligen förstorat hattarnas dimensioner, men alldeles 
icke samtidigt utvidgat teaterkorridorerna, och man 
kunde ej begära, att ägarinnorna skulle hänga upp 
de stora, ömtåliga tingestarna i de dåtida gardero- 
berna, som voro om möjligt obekvämare än de, 
hvilka med ett par undantag i våra dagar erbjudas 
den snälla, tålmodiga publiken. 



Inom den högre och högsta societeten fortfor man 
under Karl XIV Johans regering, åtminstone under 
dess förra hälft, att rätt flitigt ägna Talia sin dyr- 
kan, om det också ej skedde med samma ifver som 
under den flydda, för teaterns nöjen så entusiasme- 



78 

rade tiden. Utom de redan i näst föregående del och 
i början af denna omtalade liofspektaklerna under 
åren 1818 och 1819 vilja vi erinra om den konsert, 
som den 21 november sistnämnda år gafs på slottet, 
livarvid liofkapellet under Du Puys anförande med- 
verkade jämte flera af Operans artister, både damer 
och herrar. Hos den af konungen högt skattade och 
i Sverige allmänt aktade och omtyckte ryske am- 
bassadören, den gamle grefve van Suchtelen, ägde 
den 19 mars 1820 ett societetsspektakel rum, som be- 
vistades af kronprinsen och hela diplomatiska kåren. 
Man gaf först den på hofvet ofta uppförda "Les ri- 
vaux d'eux-mémes'\ där m:r och m:me Dorval denna 
gång utfördes af kaptenen i generalstaben Edvard 
Peyron och madame van Suchtelen, född Landskow, 
den glada subretten Lise af friherrinnan Ulrika La- 
gerbielke, född Eosensvärd, som i sina yngre dagar 
så ofta förtjusade hofvet med sin graciösa danskonst 
(se del III, sid. 43 och 188), värdshusvärden af kron- 
prinsens kavaljer, friherre Ludvig von Stedingk och 
de bägge kyparna af grefve Gustaf Taube samt kap- 
tenen i rysk tjänst Saunders. Den bedårande öfver- 
stinnan Matilda Montgomery, född grefvinna d'Oroz- 
co och dotter till spanske ministern vid hofvet i Mi- 
lano, trakterade därefter harpa, ackompagnerad på 
flöjt af friherre Brauner vid Värmlands fot jägare. 
Den med en markis Cenami förut gifta sköna gref- 
vinnan från Ölanda, söderländskan i Norden, Teg- 
nérs näktergal, som 

"uti en rosenbuske satt ... 
och sjöng uti Italiens natt 
i Arnos dal", 



79 

hade 1817 ingått nytt äktenskap med öfverste Josias 
Montgoniery ocli förtrollade nu med sin tjngufyra- 
åriga sy Ifi diska figur, sina vackra ögon och sin syd- 
ländska liflighet alla, som kommo i hennes närhet. 
Till sist uppfördes Jean Merles enaktskomedi "Le 




Matilda Montgomery-Cederhjelm, född grefvinna d'Orozco. 
Efter teckning af Fredrika Bremer. 

cidevant jenne homme", sedermera gifven på Kung- 
liga teatern under namn af "Ålderdom och dårskap", 
där Sevelin i den gamle sextioårige vivörens roll fira- 
de så stora triumfer. Denne spelades här af öfverste 
van Suchtelen och den unga änkan af hans gemål. 
Leonard von Hauswolff, som åsåg representationen, 
försäkrar, att bägge pjäserna spelades "riktigt bra". 



Två dagar därefter gaf kronprinsen för ett litet 
antal af liofsocieteten en teaterföreställning med 
supé, då Vials roliga enaktskomedi "Les deux jaloux" 
uppfördes, livilken kort förut med mycket bifall i fri- 
herrinnan Åkerhielms öfversättning införlifvats 
med Kungliga teaterns repertoar. Presidenten och 
hans gemål spelades af kammarherren grefve Melker 
Falkenberg och öfverstinnan Montgomery; deras 
niéce af den adertonåriga fröken Adelaide von Ste- 
dingk; Damis, hennes tillbed j are, af kapten Peyron; 
trädgårdsmästaren Thibaut af öfverhofjägmästaren 
Karl Fredrik von Essen; Fanchette, hans niéce af 
grefvinnan Ugglas, född von Stedingk; Frontin, Da- 
mis' betjänt, af friherre Ludvig von Stedingk. Där- 
efter uppfördes en komedi på vers i en akt "Les pro- 
jets de divorce'' af öfversten, friherre Nils Adolf 
Djurclou, fröken Aurore Stedingk samt åtskilliga 
medlemmar af familjen Oxenstierna. Sofiadagen, den 
15 maj, hade prinsessan societetsspektakel, där man 
roade sig åt "Le parleur éterneV, komedi i en akt på 
vers af Charles Maurice, sedermera gifven på Djur- 
gårdsteatern under namn af "Tand för tunga". De 
bägge storpratarna spelades af grefve Melker Fal- 
kenberg och prinsessans hoff röken Adelaide Piper; 
de öfriga rollerna af medlemmar af familjerna de la 
Gardie och Oxenstierna. Till efterpjäs gafs en prosa- 
komedi i en akt kallad "La suite d'un bal masqué'\ 
där hoffröknarna Adelaide Piper, Ebba Oxenstierna 
och Amalia Adlercreutz jämte gref varna Gustaf 
Oxenstierna och Gustaf de la Gardie samt baron Ch. 
Lagerfelt uppträdde. 

Till omväxling med de talrika balerna hos krön- 



{ 



81 

prinsen, excellenserna och ministrarna under nyåret 
1821 gaf liofsocieteten den 13 och 20 februari tvenne 
spektakler på slottet, i livilka kronprinsen spelade 
med, och den 22 voro deltagarna inbjudna till bal i 
de kostymer de därvid hade användt. Kronprinsen 
var iförd den vackra polska dräkt, hvari han upp- 
trädde i "La revanche", och likaså hans motspe- 
lerska, grefvinnan Jaquette Löwenhielm, född Gyl- 
denstolpe, dotter till den dåvarande grefvinnan 
Aurore Wetterstedt, född de Geer. Den 27 februari 
gaf societeten ånyo en teaterföreställning på slottet, 
hvarvid tvenne pjäser uppfördes. Den första var 
Dieulafoys redan ett par gånger förut på slottet gif- 
na fina enaktskomedi ''Défiance et malice'\ där den 
unga änkan framställdes af hoffröken Marianne Kos- 
kull och hennes tillbed j are af grefve Gustaf Löwen- 
hielm, bägge två lika hemmastadda på tiljan som 
ett par framstående skådespelare till yrket. Därefter 
uppfördes "Les folies amourenses", Regnards tre- 
aktskomedi, som gifvits på Arsenalsteatern ett par 
gånger vid sekelskiftet under namn af "Den galna 
älskarinnan", hvars förebild är Plautus' "Casina" 
med namn efter styckets hufvudperson. Agathe spe- 
lades af grefvinnan Löwenhielm, hennes sällskaps- 
dam af grefvinnan Tersmeden, förmyndaren af ba- 
ron Gustaf Lagerbielke, tillbed j aren af kapten Pey- 
ron och dennes kammartjänare af grefve Gustaf Lö- 
wenhielm. Också voro åskådarna särdeles förtjusta 
öfver pjäsens förträffliga utförande. 

Under konungens sommarvistelser på Rosersberg, 
h vilka i början af 1820-talet utsträcktes ända till 
slutet af november, gick det mycket animeradt till, 

6 — Svenska teatern IV. 



innan drottningen kom till Sverige. I synnerhet var 
detta fallet under hösten 1820, som väl kan anses ha 
utgjort glanspunkten af hofvets nöjeslif under Karl 
Johanstiden. Tre hela veckor ägnade man sig åt so- 
cietetsspektaklers gifvande med undantag af några 
aftnar, hvilka upptogos af konserter. Om förmidda- 
garna repeterades efter déjeunern, som serverades 
kloekan elfva. Först klockan fem visade sig konun- 
gen för sina gäster, hvarefter en splendid middag in- 
togs, under hvilken han merändels var vid ett bril- 
jant lynne och roade de närvarande med den ena 
historien efter den andra. På aftonen spelades på 
franska språket en fin komedi med någon lustig fars 
eller vådevill efteråt, hvarpå supén serverades kloc- 
kan tio, till hvilken de agerande tillätos infinna sig 
i sina teaterkostymer. Orkestern, som utgjordes af 
hofkapellets förnämsta artister, anfördes af Du Puy, 
hvilken var befalld ditut under sej ouren och erhöll 
den nåden att få infinna sig i societeten, då den var 
samlad i salongen en kort stund efter måltiderna. 
Servering af té och andra förfriskningar ägde rum 
å teatern under mellanakterna. De skickligaste ak- 
törerna och aktriserna voro grefve Gustaf Löwen- 
hielm, friherre Gustaf Lagerbielke, som 1821 erhöll 
greflig värdighet, grefvinnan Karl Löwenhielm, född 
friherrinna Ebba de Geer, grefvinnan Marguerite 
Falkenberg, född Gyllenborg och hoffröken Mari- 
anne Koskull. Ibland uppträdde äfven kronprinsen 
på tiljan. Lagerbielke var en lifligt uppskattad för- 
fattare till den handskrifna "Le furet des salons et 
des coulisses", som i ett spirituellt språk redogjorde 
för dagens händelser och spektakelaftnarnas små 



missöden och triumfer samt innehöll fleuretter och 
rökverk på både vers och prosa. Han brukade själf 
läsa upp bladet för societeten efter déjeunern till 
åhörarnas stora glädje och gamman. Dåvarande hof- 
kanslern grefve Gustaf af Wetterstedt, hvilken sam- 
tidigt vistades på Kosersberg, och som på statskons- 
tens allvarliga fält täflade med Lagerbielke under 
hela deras lefnad, roade sig med att likaledes upp- 
läsa en handskrifven journal, för att äfven som pu- 
blicist söka göra Lagerbielke första platsen stridig, 
och man lär ha varseblifvit en ganska stor miss- 
lynthet hos den senare, om den förres tidningsblad 
lyckades ådraga sig en större uppmärksamhet af den 
högförnäma åhörarkretsen än hans eget. 

Den där tiden, då de dagliga tidningarna ännu 
icke börjat sysselsätta sig med skvallerhistorier och 
on-dits, voro Lagerbielkes och Wetterstedts gazetter 
icke de enda handskrifna avisor, som sändes omkring 
till vänner och bekanta. Äfven den allmänt kände 
och kvicke grefve Hampus Mörner, hvilken i början 
af 1820-talet uppehöll sig i hufvudstaden, samman- 
skref en tidning för att roa sin bror, under dennes 
vistelse på Tullgarn. Det heter däri en februaridag 
1822: 

"På slottet gafs i går supé, 

prinsessans hof var där med flera; 

ett franskt spektakel fick man se, 

och prinsen täcktes själf agera. 

Fru Lagerbielke som aktris 

sågs allmänhetens bifall vinna. 

Som dagen skön, men kall som is 

var grefve Löwenhielms grefvinna." 

En annan gång heter det: 



84 

'""Carolus magnus' och 'Christina 
en tid publikens nöje gjort.; 
föröfrigt lönar det ej stort 
att sig med detta nöje pina, 
ty, hvad det första stycket rör, 
har jag allenast hunnit fatta, 
att det till bulevarden hör 
och skrifvits endast för att skratta. 
Att Hjortsberg är en god aktör, 
jag medger mycket, mycket gärna, 
men till hans karaktär ej hör 
att spela Axel Oxenstierna." 

Lars Hjortsberg hade liksom så många andra 
komiska aktörer ett oemotståndligt begär att spela 
tragedi. Vi minnas från ''Virginias'' första uppfö- 
rande livad den unge Tegnér skref om hans fram- 
ställning af Sicinius (se del II, sid. 135). Trots detta 
för honom mindre gynsamma resultat ville han än 
en gång försöka sin tragiska lycka och genomdref 
1814 sin önskan att få spela Omars roll i Voltaires 
femaktstragedi "Mahomet eller Fanatismen". Men 
han gjorde aldrig om det. Det gick med honom så- 
som det fordom hände Moliére. Denne var ju som 
komiker den uppskattade och tilljublade mästaren, 
men själf längtade han efter de tragiska rollerna, 
ehuru han därvid alltid möttes af publikens oför- 
stående och hån, och hans CaBsar i "La mört de Pom- 
pé" förlöjligades af både vänner och fiender. När 
man fick se Hjortsbergs jovialiska gestalt, iförd den 
österländska dräkten, uppklifven på den höga ko- 
turnen, talande alexandrinernas högtraf vande språk, 
skrattade man helt obarmhärtigt och respektlöst. 
Det dröjde fjorton år efter den aftonen, innan "Ma- 



I 



85 

homer åter syntes på teaterns repertoar. Först 1828 
uppfördes den ånyo, men då med Lindman i Omars 
roll. Icke heller inom det högre skådespelet firade 
Hjortsberg några triumfer. Vi ha nyss sett, hur han 
1820 misslyckades som Menzikof i den historiska dra- 
men "Feodor och Maria'\ Icke fullt två år därefter, 
i februari 1822 ,fick han den bisarra idéen att på sin 
recett spela Axel Oxenstierna i Kellgrens ''Drottning 
Chi'istina'\ hvilken roll Ahlgren fordom så mäster- 
ligt utförde. Stockholmsposten säger, det Hj ortsberg 
visserligen är för stor artist att alldeles förstöra en 
roll, men råder honom dock att välja andra uppgif- 
ter, som mera lämpa sig för hans begåfning. Också 
fick man redan påföljande månad se Fredrik Kin- 
mansons imponerande gestalt i den berömde stats- 
mannens kostym, och han lär ha framställt honom 
riktigt bra. Hampus Mörner var ej den ende, som 
skref klandrande vers om Hjortsbergs Oxenstierna. 
Excellensen Skjöldebrand omtalar i sina memoarer 
ett elakt epigram, som tillkom med anledning af 
samma roll: 

"Visst är beklagansvärdt den store Axels öde, 
ifall han skådar ned på jorden från de döde 
och på vårt Oprahus. Då skall han ropa: "Uff! 
ej nog att blifva spelt, men spelt af kapten Puff!" 

H varken Hjortsbergs figur eller röst lämpade sig 
för framställning af detta slags roller. Han fick nå- 
got krystadt och uppstyltadt öfver sig, som alldeles 
fördärfvade intrycket. Det tragiska inom det borger- 
liga dramat kunde han däremot återge med öfverläg- 
set mästerskap. 



86 

I noveriiber 1821 firades aftäckningen af Karl 
XIII:s staty med imponerande högtidligheter. För- 
eningsdagen den 4 november afåts först hos norske 
statsministern Peder Anker den sedvanliga stora 
middagsmåltiden, i hvilken konungen och kronprin- 
sen deltogo, och sedan begaf man sig till galaspek- 
taklet på Operan, hvarvid dock ej, såsom förut alltid 
varit vanligt, "Föreningen'' blef gifven, utan i stället 
Bertons lyriska treaktsskådespel "Aline, drottning af 
Golconda". Ceremonien dagen därpå gynnades af ett 
strålande Karl Johansväder, ehuru det var så kallt, 
att excellenserna och kommendörerna i sina silkes- 
strumpor huttrade och hackade tänderna. Kring stö- 
den voro uppresta läktare för prinsessan Sofia Alber- 
tina och för corps diplomatique. Konungen anlände 
till häst klockan tolf middagen, hvarefter han, sedan 
riksmarskalken bjudit täckelset falla, med värjan sa- 
luterade statyen. Trupperna skyldrade gevär, trum- 
petarna blåste fanfarer, infanteriet sköt salfvor ba- 
taljonsvis, och artilleriet bakom Dramatiska teatern 
aflossade etthundratjuguåtta kanonskott, hvilka be- 
svarades af den på Strömmen liggande korvetten 
Svalan, kanonsluparna och batterierna på Skepps- 
holmen. Konungen steg af hästen och gick upp på 
upphöjningen kring statyen, för hvilken trupperna 
defilerade under kronprinsens anförande. Sedan ko- 
nungen åter stigit till häst, red han utefter trupper- 
nas front och återvände därpå till slottet. Klockan 
fyra gaf hans majestät på slottet en middagsmåltid, 
åt alla civila och militära ämbetsmän, och på aftonen 
hade kronprinsen bal, livarvid de inbjudna samlades 
i stora galleriet för att klockan åtta åse fyrverkeriet, 



87 

det största som dittills afbränts i Sverige. Det inled- 
des med åttahundra fräsande svärmare och vatten- 
dykare, och under detsamma uppsläpptes icke mindre 
än tiotusen raketer, hvaribland afslutningseffekten 
af tretusen sexhundra st järnraketer af tvingade åskå- 
darmassorna de mest frenetiska jubelrop. 

Tisdagen den 6 november begaf sig konungen kloc- 
kan half tre till frimurarordens hus för att åse den 
middagsmåltid, som orden gaf för fyrahundra af sta- 
dens fattiga. Operans kör af sjöng folksången, då 
konungen och kronprinsen gingo genom matsalarna. 
Vid samma timme sammanträdde direktionerna öf- 
ver stadens särskilda barmhärtighetsverk för att be- 
sörja de middagsmåltider, som därstädes gåfvos på 
konungens bekostnad åt ettusen etthundra fattiga. 
Klockan fyra hade konungen på slottet stor middag, 
till hvilken prinsessan med sitt hof var inbjuden. 
Klockan half sju åkte han till galaspektaklet på Ope- 
raji i en med åtta hästar förspänd vagn. Prinsessan 
satt i stora logen till höger om konungen, kronprin- 
sen till vänster. Man gaf "Oedip i Athen'\ i hvilken 
härliga lyriska tragedi Karsten för sista gången lät 
höra sig från Operans tiljor. Trots sina sextiofem år 
lär han ha sjungit och spelat denna sin gamla glans- 
roll beundransvärdt (se del II, sid. 217). Därefter 
uppträdde den här för tillfället sig uppehållande hol- 
ländske flöjtvirtuosen Drouet och blåste variationer 
på folksången. 

Louis Drouet var född i Amsterdam 1792 och räk- 
nas till de allra främsta konstnärerna inom sitt fack. 
1808 utnämndes han till förste soloflöjtist hos konung 
Ludvig af Holland och tjänstgjorde äfven som musi- 



kalisk sekreterare hos drottning Hortense, åt livilken 
lian upptecknade oeli utarbetade de melodier, som 
hon trallade för honom. På detta sätt uppstod bland 
annat den bekanta "Partant pour la Syrie". 1811 an- 
ställdes han hos kejsar Napoleon såsom förste solo- 
flöjtist och öfverhopades med skänker och utmärkel- 




Kristofer Karsten. 
Efter miniatyr af J. A. Gillber^. 



ser. Efter Bourbonernas återkomst bibehöll han sin 
plats vid Ludvig XVIII :s hof. Ifrån 1817 tillbringa- 
de han sitt lif på konstresor och kvardröjde en längre 
tid endast i Neapel, där han blef generaldirektör vid 
San Carloteatern, i Haag, där han kallades till teater- 
kapellmästare lios konungen af Nederländerna, och i 
Koburg, där han 1836 — 1854 var hertiglig hofkapell- 



mästare. Sina återstående dagar tillbringade han 
dels i Amerika, dels i Gotha och Frankfurt am Main 
och dog i Bern 1873. Drouet ägde som flöjtist en 
glänsande, nästan oöfverträffad färdighet i synner- 
het i den så kallade "dubbeltungan" och i passager, 
livarvid han kunde utföra ett legato på samma sätt, 
som det sker på violin, eller så att tonerna samman- 
smälta med hvarandra, hvilket förut ansetts alldeles 
omöjligt på flöjt. I Stockholm gaf han konserter 
på Kungliga teatern den 3 och 10 november, då han 
förtjuste och förvånade sina åhörare, hvilka dock på 
grund af de dubbla prisen ej voro fulltaliga. Han 
öfverträffade alla de märkvärdiga berättelser ryktet 
haft att förkunna om hans talang. 

Galaspektaklet afslutades med en för tillfället af 
baron Åkerhielm skrifven ''Epilog''. Svenskt och 
norskt landtfolk är församladt och klagar kring en 
med de båda rikenas vapen prydd grafvård, mot 
h vilken Svea och Nore luta sig i en sörjande ställ- 
ning. Fonden är fylld af ljusa skyar, och i liöjden 
höres en hymn af osynliga röster, på ett alldeles 
förträffligt sätt utförd af teaterns sex förnämsta sån- 
gare. Sveriges skyddsängel i fru Sevelins gestalt 
nedsänker sig i ett moln och tröstar de bedröfvade 
med minnet af den bortgångne monarkens förtjänster 
och det dyrbara arf han lämnat sina folk. Ängeln 
försvinner i höjden, graf vården i djupet, och konun- 
gens staty synes i Odödlighetens tempel, omgifven 
af genier med palmer och lagrar. Äran, Segern och 
Pallas stå vid fotställningen, folket yttrar sin glädje, 
och genierna uppsväfva i höjden, hållande sina lager- 
kransar öfver stöden, hvilket lär ha gjort en utom- 



90 

ordentligt präktig effekt. Då de kungliga strax efter 
klockan tio foro liem från teatern, upplystes Norr- 
ström af bengaliska eldar, korvetten Svalan och Le- 
jonbacken voro eklärerade af lampor, och Karl 
XIIIis namnchiffer glänste i kronglas. Foten till sta- 
tyen var bägge aftnarna illuminerad. Efter uppsän- 
dandet af en raketbukett tändes eldar på Söder och 
Skeppsholmen. En storartad verkan gjorde ekläre- 
ringen af Katarina kyrktorn. Denna isolerade ljus- 
massa, högt i skyn med den mörka natthimlen till 
bakgrund, var bland det vackraste man ville se. På 
Marieberg afbrändes ett större fyrverkeri. 

Dagen därpå afreste konungen och kronprinsen 
till Rosersberg, och den 8 november firades där drott- 
ningens namnsdag medels en stor diné, fransyskt 
spektakel af hofsocieteten och ett briljant fyrverkeri. 
De damer, som därtill inviterats, voro fruarna Dsedel, 
nederländske ministerns sköna och intagande maka, 
Björnstjerna, Tersmeden, Wetterstedt, Lagerbielke 
och Löwenhielm. Teaterföreställningen afslutades 
med en af Gustaf Lagerbielke författad pjäs, däri 
fyra par ingå giftermål, Br. och fru D., Due och fru 
B., prinsen och fru L., L. Stedingk och författarens 
svägerska, af hvilka enligt hans utsago det sistnämn- 
da var det enda oskyldiga af de fyra, efter hvad 
grefve Hans Wachtmeister berättar i sina bref. Han 
omtalar äfven, att, innan man i slutet af månaden 
återvände till Stockholm, det varit trakasserier utan 
all ända därute på Eosersberg. Konungen beklagade 
sig högt öfver, att man glömde hans närvaro. Kron- 
prinsen hade haft ett gräl med grefvinnan Löwen- 
hielm, till hvilken han lämnat en roll, som hon inte 



91 

ville veta af. För att göra ett slut på hans upprepa- 
de öfvertalningar ref lion rollen i stycken och kasta- 
de den på elden. Natten före m:me Dsedels födelse- 
dag var man uppe för att repetera och hade mycket 
angenämt. Pjäsen fick emellertid ej uppföras, sedan 
konungen, som tagit reda på innehållet, funnit den 
vara alldeles för fri, något som de nattliga skådespe- 
larna ej observerat, anmärker Wachtmeister elakt. 

Den 9 december var det stor teaterafton på slottet. 
Man spelade Etiennes lilla enaktskomedi på vers 
"Briiis et Palapraf, som i Remmers förträffliga öf- 
versättning redan 1813 gifvits på Kungliga teatern. 
Den handlar om de bägge författarna till "Advoka- 
ten Pathelin" och "Den knarrige", som genom prin- 
sens af Vendome mellankomst räddas från bysätt- 
ningshäktet. De öfriga uppträdande äro den vackra 
aktrisen m:me Beauval och en rättstjänare. Därefter 
gafs Picards enaktskomedi "Les ricochets", som redan 
i gamle kungens tid spelats på hofvet, med Marianne 
Koskull och Gustaf Löwenhielm nu som då i hufvud- 
rollerna. Prins Oskar spelade med i bägge pjäserna. 

Med undantag af några spektakler i januari och 
februari, hvarvid kronprinsen medverkade, voro hof- 
vets teaternöjen inställda under 1822, emedan hans 
kungliga höghet nästan hela året vistades utrikes. 
På hösten lämnade äfven konungen Sverige och be- 
gaf sig till broderriket, där han kvarstannade nära 
två månader. Den Norske Rigstidende förtäljer oss, 
att Karl XIV Johan inträffade i Kristiania den 30 
september klockan åtta på aftonen. "Opslo saavelsom 
Forstaederne vare illuminerade", och vid Vaterlands- 
bron var en af lampor upplyst äreport uppförd, där 



92 

majestätet mottogs af stadens ämbetsmän och repre- 
sentanter. Någon offentlig skådebana fanns då icke 
i Kristiania, den npprättades först fem år senare, 
men hösten 1780 hade af familjerna Anker, Jnel, Col- 
lett, Arbin och Falsen instiftats ett dramatiskt säll- 
skap, som rekonstruerades den 25 oktober 1799 och 
fick sin nya teater färdigbyggd 1802. Den låg i Grsen- 
sehaven, hade två rader och rymde femhundra per- 
soner. Där gafs nu af "Det dramatiske Selskab" den 
27 oktober klockan sex eftermiddagen ett galaspek- 
takel, som konungen hedrade med sin närvaro. Tea- 
terhusets fasad var upplyst af lampor, och i den med 
grönt dekorerade vestibulen brann hans majestäts 
namnchiffer, omgifvet af lampor i form af en stjärna. 
Då konungen inträdde i salongen, mottogs han med 
entusiastiska hurrarop af de församlade åskådarna, 
och nationalsången af sjöngs med ackompagnemang 
af orkestern. Därpå framsades en prolog, som hylla- 
de konungen, hvarefter uppfördes "Maria af Foix'\ 
ett lustspel med sång i tre akter af Bouilly och Du- 
paty i öfversättning af N. Brunn med musik af F. 
Kunzen. Det var samma pjäs, som under sin origi- 
naltitel ''Frangoise de Foix" spelades på franska af 
sällskapet "Nytta och nöje" Karlsdagen 1813 på 
Stockholms slott efter att kort förut ha uppförts in- 
om sällskapet (se del III, sid. 99). De i stycket före- 
kommande personerna äro Frans I och hans syster 
Margareta af Navarra; den unge grefven af Cha- 
teaubriand och hans gemål, Maria af Foix; hertigen 
af Bellegarde; kungens page Edmond, Marias kusin; 
en trubadur, lioffolk, bönder, vakt, ra. fl. 

Föreningsdagen, den 4 november, bespisades på 



93 

konungens bekostnad alla fattiga i Kristiania oeli 
förstäderna samt i Opslo. Ståthållaren, grefve San- 
dels, gaf stor middag, som konungen bevistade, ocli 
där man drack skålar för unionen under salut af ett- 
h undrat juguåtta kanonskott. På aftonen hade ståt- 
hållaren bal, och hela staden var illuminerad. I uni- 
versitetsgården lästes på en transparang: 

"Saa fast som Klippen Broderpagten staaer, 
og Braga tryg og fri Guldharpen slaaer." 

Först den 18 november lämnade Karl XIV Johan 
Kristiania och inträffade åter i Stockholm den 27 i 
samma månad. 



Vida mer berömvärd än den verksamhet talscenen 
ådagalade under friherre Åkerhielms ledning var 
den, som sångscenen utvecklade, ty under denna fem- 
årsperiod framfördes åtta nya större operor förutom 
flera värdefulla repriser, dessutom ett par tillfällig- 
hetspjäser och sex baletter. 

Den 21 maj 1819 gafs i öfversättning af Valerius 
Boieldieus förträffliga opéracomique ''Johan af Pa- 
ris'', som första gången såg rampens ljus 1812 på 
Théätre Feydeau i Paris under publikens lifligaste bi- 
fall. Bästa beviset för dess stora värde är, att den 
bibehållit sig på repertoaren ända till våra dagar — 
dock icke hos oss. På grund af Du Puys iråkade 
sjukdom gick den ej mer än några få gånger och togs 
märkvärdigt nog aldrig upp igen. I Göteborg har 



94 

den uppföljts af utländska sällskap 1837 och 1865. 
Seliumann skrifver om densamma i sin teaterkalen- 
der 1847: "En mönsteropera i två akter, två dekora- 
tioner och två timmars längd, allt förträffligt hop- 
kommet. 'Johan af Paris', 'Figaros bröllop' och 'Bar- 
beraren' äro världens förnämsta komiska operor, 
återspeglande kompositörernas olika nationaliteter." 
Intrigen är mycket enkel. Filip af Valois' son, rätt- 
mätig arfvinge till Frankrikes krona, uppträder för- 
klädd till en rik parisborgare och sammanträffar på 
ett värdshus i Navarra med den sköna prinsessan, 
hvars hjärta och hand han vinner. Johan, som här 
spelades af Du Puy, har ett par vackra arior, den 
ena om en sann riddares plikter och den andra en 
sång till skönhetens och dygdens pris. Hans moitié, 
prinsessan af Navarra, utfördes af Jeannette Wäs- 
selius, hvilken mycket firades för den berömda arian, 
som skildrar det angenäma och lärorika i att vara 
på resor. Pågens roll med hans behagliga, käcka visa 
sjöngs af Elise Lindström, och åt seneschallens gro- 
teska och ceremoniella melodier gaf Lindström önsk- 
värd färg. Värdshusvärdsdotterns lilla parti utför- 
des af Henriette Widerberg. 

Följande år sattes ''Joconde'' i scen, en opéraco- 
mique af "Cendrillons" och "De löjliga mötenas" 
ryktbare kompositör och Boieldieus rival Nicolö 
Isouard, hvars värdefullaste arbete den är, uvertyren 
måhända undantagen, och där han till fullo ådaga- 
lagt sin flytande melodiska uppfinning och sin fina 
smak. Operetten gjorde mycken lycka på premiären 
den 14 januari 1820 med Du Puy i titelrollen och Jean- 
nette Wässelius såsom hans älskade Mathilde, hvilka 



95 

partier sedan öfvertogos af Sällströiii och Sofia Seve- 
lin. Texten säges vara författad af Maret, hertig af 
Bassano, och retuscherad af Etienne. Efter tjugusex 
års hvila återupptogs operan i april 1858, då den gafs 
fyra gånger med Olof Strandberg och Teodolinda 
Röske i hufvudrollerna. 1866 repriserades den ånyo 




Nicolö Isouard. 

och vann då en obestridlig framgång. Den uppför- 
des tjuguen gånger med Charlotte Strandberg så- 
som Mathilde och Frits Arlberg såsom Joconde, hvil- 
ken roll han sjöng con amore. I synnerhet hänförde 
han alltid auditoriet med den vackra arian: 

"Ack! hur lång är ej den stund en älskad flicka dröjer, 
men sedan, ack! hur Ijuft är mötets ögonblick." 



96 

Under sommaren livitlimmades operasalongens 
tak, och äfven avantscenerna renoverades. På hös- 
ten gjordes en repris af ''Trollflöjten'', och i decem- 
ber åternpptogs Glucks klassiska "Armide" med So- 
fia Sevelin i titelrollen. Kousseau yttrade första 
gången han hörde en opera af denne store mästare: 
"Jag märker, att lifvet likväl är godt till något", 
och vår publik förtjustes alltjämt af den härliga 
musiken, af operans dramatiska värde, af den prakt- 
fulla iscensättningen med eldregnet såsom afslut- 
ningseffekt och af Desprez' undersköna dekorationer, 
hvaribland femte aktens, som föreställer det inre af 
Armides förtrollade palats, ansågs vara ett af de 
största mästerstycken i sitt slag någon teater då 
ägde att uppvisa. Det enda Argus yttrade om denna 
värdefulla repris var, att "man såg med fägnad 
m:lle Spångberg vid baletten placerad längst i bak- 
grunden, där hennes oviga och själfsvåldiga rörel- 
ser, hvarigenom hon, fastän blott figurant, ådragit 
sig en slags ryktbarhet, mindre ofta stötte åskådar- 
nas ögon". Mamsellen måtte ha varit ett mycket lif- 
ligt fruntimmer! 

Mozarts odödliga "Figaros bröllop", detta allt- 
jämt oöf ver träffade mönster för opéracomiquestilen, 
gafs hos oss för första gången den 23 januari 1821. 
Det kvicka och satiriska i Beaumarchais' komedi har 
visserligen försvunnit i Dapontes bearbetning, men 
man har fått ersättning i den underbara musiken. 
Orkestern skötte sig förträffligt och ansågs kunna 
täfla med dem i Paris, Wien, Berlin, o. s. v. Lind- 
ström och Sofia Sevelin sjöngo det grefliga "parets 
partier oklanderligt, men spelade dem något stelt. 



97 

Fru Sevelin hade den vanan eller ovanan att på kon- 
serter alltid uppträda med teatralisk mimik, under 
det att hon på scenen förde sig som på en konsert. 
Elise Lindström var en liten förtjusande Clierubin» 
ocli Du Puy, trots sin numera något framträdande 
fetma, en liflig Figaro, om han än behandlade sitt 
herrskap nästan för ogeneradt. Mest tjusades salon- 



t 




Edouard Du Puy. 



gen af Henriette Widerbergs skälmska blickar och 
de vackra näktergalstoner, med hvilka hon brilje- 
rade i Susannas parti, som alltid hörde till hennes 
förnämsta, och i hvilket hon sjutton år därefter tog 
af sked af publiken. Hon firade här en lysande triumf 
både som sångerska och aktris. Mästerligt gjorde 
hon scenen med pågen i andra akten, och då hon i 
den fjärde uppträdde i grefvinnans kostym. Nils 
Arfwidsson, påstår, att det intryck hon åstadkom i 

7 — Svenska teatern IV. 



98 

Susannas F-dursaria har ingen annan däri gjort, 
livarken Julie Berwald eller ens Jenny Lind, hur 
öfverlägsna de än voro henne i studium och drama- 
tisk talang. 

"Gustaf Vasa", svenska nationens käraste skåde- 
spel, fick man återse fredagen den 6 april. Gustaf 
och Kristian tyrann hade fått nya kostymer, dekora- 
tionerna voro förbättrade, och nya harnesk och hjäl- 
mar hade anskaffats. "Af allt från den gamla tiden 
torde Kellgrens text och första hofdamens strumpor 
vara det enda, som påtagligen är i behåll", säger en 
kritiker. Lindman var i början litet försagd som 
Gustaf, men spelade upp sig under aftonens lopp. 
Lindström sjöng och spelade tyrannen bra, Kin- 
manson var värdig och kraftfull som Norrby, och 
Sofia Sevelin en god Kristina Gyllenstierna. Publi- 
ken visade en stormande förtjusning och begärde i 
sin entusiasm folksången efter spektaklets slut. 

I oktober bereddes musikkännarna en stor njut- 
ning, då "Vattendragaren" återupptogs på repertoa- 
ren. Uvertyren gafs mästerligt och erhöll starka 
applåder. "Cherubini själf", säger Stockholmsposten, 
"skulle varit belåten att höra sitt genialiska verk på 
detta sätt uppföras och senteras, men om han skulle 
sagt detsamma om sångpartierna blir en annan fråga. 
Herr Brooman sjöng som man väntade, likaså Lind- 
man, af hvilken man ingenting väntade." 

Följande månad fick man återhöra "Den schwei- 
ziska familjen", där Elise Lindström efter Jeannette 
Wässelius öfvertagit Emmelines roll, som hon ut- 
förde beundransvärdt väl. Det sades om henne pre- 
miäraftonen, att hon knappast någonsin förr visat 



99 



sig: så till sin fördel, spelat och sjungit med så myc- 
ken natur, sanning; och naivitet. 



Alltifrån den ohyggliga natten, då Gustaf III 
mördades, hade alla offentliga maskeradbaler varit 
inställda såväl i Stockholm som i det öfriga Sverige. 
Baron Åkerhielm beslöt nu att för teaterkassans väl- 
behöfliga riktande söka återupplifva dessa nöjen och 
gaf den 16 november 1821 den första operamaskera- 
den efter närmare trettio års förlopp. Anordnin- 
garna voro desamma som på Gustaf III:s tid och för- 
blefvo ungefär likadana ännu vid de sista opera- 
maskeraderna under Oskar II :s regering. Ett golf 
var lagdt öfver amflteatern, parterren och orkestern, 
där det sammanfogats med scenens tiljor till en enda 
ofantlig dansbana. Våningen åt torget var i samma 
skick som den 16 mars 1792, och för dem, som deltogo 
i bägge dessa maskerader, måtte det varit något 
hemskt i denna påminnelse om flydda tider. Inträ- 
desbiljetten kostade 1 rdr 16 sk. bko, och då fick man 
äfven tillträde till tredje, fjärde och femte raderna, 
så långt utrymmet medgaf. Abonnerade biljetter till 
första och andra radens loger funnos också för 2 rdr 
bko stycket med fri entré till balsalen. Nyfikenheten 
hade ditlockat omkring tvåtusen personer, och sa- 
long och loger voro öfverfyllda. Det oaktadt syntes 
ganska få karaktärsmasker. Nyhetens behag skänkte 
lif och rörelse åt tillställningen, dansen gick raskt 
undan trots den oerhörda trängseln, och balen aflopp 
muntrare och anständigare, än man kunnat vänta. 



100 

Det var endast själfve teaterläkaren, professor Böc- 
ker, som i ett öfversällt tillstånd tog sig det orådet 
före att mot deras vilja omfamna damerna, men han 
kördes snart på porten och fördes till sitt hem af 
polisen. Tidsandan hade dock förändrats, fyndighe- 
ten och lifaktigheten i replikerna saknades, och det 
märktes tydligt, att den dåvarande generationen var 
tämligen främmande för detta slags förströelser. 
Stockholmsposten anmärker i sin redogörelse, att 
"saken tycktes i allmänhet något ny", och tillägger: 
"Man kan ej nog berömma den tarflighet, som rådde 
i dräkterna. De flesta af damerna voro klädda an- 
tingen i domino eller som herdinnor, bondflickor, 
m. m. Herrarna åter som sjömän, turkar, bönder, 
o. s. v. En ganska stor del uppträdde i sina vanliga 
kläder endast med mask för ansiktet. En mängd do- 
minos voro af lärft. På detta sätt blir ett sådant 
tidsfördrif lämpligt för vårt land och möjligt att 
njuta utan för stor dépens." De dyra matsedelspri- 
serna klandras senare af en annan tidning samt från- 
varon af svagdricka och öl, hvilket vållade att "den 
som var törstig måste åtnöja sig med att dricka 
porter för 40 sk. buteljen. Då nu entréen kostar 1 
rdr 16 sk. bko och en kostyms hyrande 2 rdr, en 
hyrvagn fram och tillbaka minst 2 rdr bko, så tyc- 
kes detta nöje ej kunna blifva frekventeradt af andra 
än rika personer. Om därigenom det åsyftade ända- 
målet, att sällskapet bör utgöras af blott bildade per- 
soner, äfven härigenom vinnes, vilja vi ej bedöma. 
Framtiden lär nog utvisa det". Emellertid blef detta 
nöje allt mer och mer på modet och började äfven 
sprida sig till landsorten. På den andra maskeraden 



101 

den 30 november var trängseln lika oerhörd, men un- 
der hela förra hälften af december rådde ett ytterst 
obehagligt väder med regn, storm och dimma, hvil- 
ket hade en menlig inverkan på hälsotillståndet i 
hufvudstaden, hvadan maskeraden den 14 december 
blef mindre befolkad än de föregående, ehuru träng- 
seln ändå var besvärande. Spekulanter, som upp- 
köpt biljetter för att liksom föregående gånger sälja 
dem med några hundra procents vinst, missräknade 
sig då och voro glada att på kvällen bli af med 
dem för 16 sk. bko. En anekdotberättare från första 
balen omtalar, att general Lovisin promenerat om- 
kring med sitt storkors af svärdsorden på bröstet, 
och att en mask kommit fram och petat på det med 
frågan: "Hvar f — n har du fått det här ifrån *?" 
Samme Lovisin mötte en till kock utklädd person, all- 
deles eldröd i ansiktet. "Det märks på ditt ansikte, 
att du lefver framför elden", sade Lovisin. "Jo j omen 
san! och det mår jag inte illa af", svarade kocken, 
"men jag känner dem, som blekna framför elden!" 
Grefve Lagerbielke gaf under sitt första direk- 
tionsår icke mindre än åtta maskerader, andra året 
fem, men under vintern efter Arsenalsteaterns brand 
inga. Grefve Puke gaf maskerader, men icke Bern- 
hard von Beskow. Under presidenten Westerstrands 
och grefve Hugo Hamiltons styrelser florerade de 
igen, men urartade snart nog. Krakel blefvo ej 
längre sällsynta företeelser därvid, och slutligen in- 
ställdes de alldeles, tills de under Karl XV :s glada 
dagar åter kommo till heders och ansågos af den 
stora publiken som ett af dåtidens största nöjesevene- 
mang. Den första af dessa baler hölls den 12 janu- 



102 

ari 1867, och Ny illustrerad tidning sade om den- 
samma, att det var "den elegantaste och gladaste 
tillställning Stockholm någonsin skådat". Sedan 1880 
äro de emellertid alldeles försvunna till föga sak- 
nad för den bildade publiken, som fått full ersätt- 




Operamaskeradeii 1867. 
Efter teckning af A. Malmström. 

ning för dem i militärsällskapets, teaterförbundets, 
publicistklul)bens och andra föreningars maskerad- 
baler. 



Du Puy hade skrifvit musiken till en opéracomi- 
que, ''Félicie eller Den romaneska flickatr i tre akter 



103 

af Dupaty, som i öfversättning af Lars Hjortsberg 
för första gången uppfördes den 19 december 1821. 
Dialogen är ledig, skämtet fint, och infallen träf- 
fande, men intrigen alldeles för uttänjd, så att den 
verkar tröttande, livilket äfven torde kunna sägas 
om musiken, och detta i trots af att pjäsen utfördes 
af teaterns främsta sångkrafter. Féliciei, som ingen 
annan kännedom äger om världen än den hon fått 
genom läsning af romaner, har i sina drömmar ska- 
pat sig sin utkorades bild och efter den tecknat hans 
porträtt. Intagen af detta fantasialster afslår hon 
sin fars anbud att gifta henne med sonen till en af 
hans vänner, oaktadt den unge mannen brinner af 
kärlek till henne. Guvernanten får nu det infallet att 
ändra dragen i Félicies porträtt, så att de likna till- 
bedjarens, och därigenom intaga hennes hjärta för 
honom, hvilket omsider lyckas. De båda unga fram- 
ställdes af Sofia Sevelin och Lipdström, hvilka, så- 
som vi funnit, ej förenade någon skådespelarkonst 
med skönheten i sången. Publiken föreföll uttråkad, 
bifallet var minimalt, och pjäsen gick ej mer än tre 
gånger. 

På Karl Fredrik Bergs recett den 28 december 
gafs som efterpjäs till "Den svartsjuka hustrun" det 
täcka intrigsstycket ''Den unge arrestanten'' med mu- 
sik af Della Maria, i hvilket Du Puys elev Per Säll- 
ström debuterade såsom Blinval. Han ansågs ha en 
vacker röst, ehuru han ännu var osäker både i sång 
och spel. Förträfflig alltigenom var däremot hans 
motspelerska Elise Lindström i Rosines naiva person, 
som hon utförde med en liflighet och med en san- 
ning i uttrycket, som svårligen kunde öfverträffas. 



104 

1822 den 27 februari gjordes en repris af Glucks 
mästerstycke "Iphigenie i Auliden'' inför fullsatt sa- 
long, men de nya rollinnehafvarna voro ej i stånd 
att utplåna saknaden af Karsten, Stenborg, Karolina 
Miiller och Fransiska Stading. Den som minst för- 
mådde det var Lindström, livars spel alldeles icke 
gaf någon illusion af en Akillevs, och hvars vackra 
och melodiska röst denna kväll till på köpet saknade 
sin vanliga klangskönhet. Bäst var Kinmanson som 
Agamemnon. Körer, balett och maskineri voro så 
bra, som teatern i sitt dåvarande skick kunde åstad- 
komma. 

Den 3 april dog Edouard Du Puy plötsligt af slag, 
och bestörtningen blef stor såväl inom teaterkret- 
sarna som hos den stora allmänheten. Han började 
bli korpulent, hade kort hals och blodet åt hufvudet, 
hvarför han vant sig vid åderlåtningar om vårarna. 
Af någon tillfällig anledning dröjde han därmed 
detta år, hvilket förorsakade honom blodslag, som 
genast ändade hans lif. Du Puys lefnadssaga har 
förut i dessa anteckningar blifvit fullständigt berät- 
tad i sammanhang med hans landsförvisning under 
Gustaf IV Adolfs regering och hans återkomst 1812, 
och jag vill här endast i största korthet erinra om 
hans obestridliga genialitet och mångsidiga talang. 
Jämte Foroni var han den skickligaste orkesteran- 
förare, som Kungliga operan någonsin haft, och hade 
en alldeles egenartad förmåga att göra sig åtlydd 
och upprätthålla ordningen bland personalen. Under 
hans ledning höjde sig vårt hof kapell till tredje rang- 
platsen inom Europas orkestrar med framstående 
artister i alla stämmorna, och han var dessutom en 



105 

utmärkt tonsättare. Den 20 april begrofs han i Ja- 
kobs kyrka, hvilken ej rymde den mängd åskådare 
som samlats. Mozarts Keqniem utfördes, och orgel- 
läktaren var utbyggd för att kunna rymma orkestern 
samt dekorerad med svart kläde, hvarpå var anbragt 
en lyra med brustna strängar, omgifven af en lager- 
krans. De båda andra läktarna voro klädda med blått 
kläde. "I förtjänster som fel", säger en biograf, "var 




Du Puys grafvårdsmedaljoiig-. 

Du Puy en utomordentlig man och en af de få, som 
tvungit sina afundsmän att beundra och sina offer 
att förlåta." Jag tror, att Du Puy dog i en för honom 
själf behaglig tid. Han började åldras, och han för- 
lorade mer och mer sitt af honom så högt skattade 
välde öfver det täcka könet. De bojor, i hvilka han 
de senaste åren fjättrades, tyngde honom, och det 
sades, att han mer än en gång umgicks med tankar 
på själfmord. 1866 firade Musikaliska akademien en 



106 

minnesfest öf ver honom och lät då å Johannis kyrko- 
gård uppresa en grafvård, hvarn prydliga medaljong 
en januarinatt 1882 spårlöst försvann. Den har emel- 
lertid sedermera återfunnits och vården restaurerats. 
Genom Du Puys hastiga frånfälle råkade Åker- 
hielm i det största bryderi för att finna en lämplig 
efterträdare på kapellmästareplatsen. Johan Fred- 
rik Berwald var på grund af sin nyckfullhet ej vi- 
dare omtyckt, och Bernhard Crusell ansågs alldeles 
för beskedlig. Man var därför en tid betänkt på att 
införskrifva en utlänning. Berwald blef emellertid 
genast tillförordnad, och som det slog bättre ut, än 
man vågat hoppas, blef han den 20 september följan- 
de år utnämnd till ordinarie kapellmästare. Han var 
född 1787 och son till en af de utaf Johan Naumann 
införskrifna tyska kapellisterna, kammarmusikus 
Christian Friedrich Berwald, hvilken 1772 bosatte sig 
i Stockholm. Redan vid sex års ålder spelade Johan 
Fredrik under allmänt bifall violin på en af fadern 
gifven konsert i Riddarholmskyrkan, 1795 uppträdde 
han på kungliga teatern i Köpenhamn, och två år 
därefter belönades han af Musikaliska akademien 
med en guldmedalj för en af honom komponerad 
uvertyr för full orkester. Tretton år gammal företog 
han jämte sin far en konstresa till Ryssland och 
Tyskland, då han uppträdde inför kejsar Paul och i 
Wien fick öfvervara första uppförandet af Haydns 
"Skapelsen" under kompositörens eget anförande. 
Efter att i sju år ha varit anställd såsom förste vio- 
linist vid kejserliga teatern i S:t Petersburg, åter- 
vände han till Sverige ocli fästes från 1814 vid kung- 
liga hofkapellet, där lian 1816 blef andre och den 1 



107 

januari 1818 förste konsertmästare. På kapellmäs- 
tareplatsen kvarstod han längre än någon före och 
efter honom, eller tjugusju år, ända till 1849. 1841 
blef han riddare af Vasaorden och dog den 26 augusti 
1861. Johan Berwald var väl icke liksom sin be- 
römde kusin Frans något egentligt musikaliskt geni, 
men han skall dock alltid i vår Operas annaler in- 




Johaii Berwald. 

taga ett högst betydelsefullt rum både såsom mu- 
siker och kapellmästare. "Han var", säger Grusen- 
stolpe, "denna plats fullkomligt vuxen, men hade 
den oturen, att liafva i företrädaren haft en öfverläg- 
senhet af första ordningen och just där ännu oupp- 
liunnen, samt i efterträdaren en lysande början till 
öfverlägsenhet, på livars fulländning opinionen allt- 
för välvilligt anteciperade. Inklämd mellan en Du 



108 

Puy och Foroni njöt Berwald icke den rättvisa han 
förtjänte som chef för hof kapellet." 

Du Puys sångpartier öfvertogos efter hand af 
hans elev, tenoren Per Sällström, som hade en visser- 
ligen ej stor, men till timbren särdeles behaglig röst, 
en spenslig figur och ett vackert gossansikte. Han 
var född i Helsingfors af svenska föräldrar den 18 
oktober 1802 och blef i sin ungdom anställd som sät- 




Per Sällström som Joconde. 
Efter teckning: af L. H. Koos 1824. 



tare på Deléens tryckeri i Stockholm. Här väckte 
han den äldsta, mycket musikaliska dotterns upp- 
märksamhet för sin vackra röst, hvarfÖr han på hen- 
nes rekommendation antogs som elev vid Kungliga 
teatern den 1 januari 1820, och fick där påföljande 
år den 23 september för första gången låta höra sig 
i en romans i dramen "Den röda och den hvita ro- 
sen". Hans musikaliska och dramatiska uppfostran 
leddes af Du Puy med stor omsorg, meu*afbröts helt 



109 

brådstörtadt genom dennes död, och Sällströni 
tvangs, innan han fått sin utbildning fullbordad och 
utan att ens kunna läsa noter, att utföra sin lärares 
stora och svåra repertoar. Han saknade dennes sce- 
niska talang, men hans sköna, böjliga tenor, det spi- 
rituella i hans föredrag, hans behagliga yttre och 
det angenäma i hans personlighet förfelade aldrig 
att väcka allmänhetens förtjusning och åstadkom, 
att han under en lång följd af år fortfor att vara 
sångscenens yppersta manliga prydnad och publi- 
kens gunstling. Härtill kommo ett par mörka, blixt- 
rande ögon, som gjorde alla kvinnor betagna i ho- 
nom. Han kallades "den förtjusande Sällström", och 
man sade om honom, att "han mördade med sin blick 
och lifvade med sin sång". 

Du Puys oförmodade, plötsliga bortgång åstad- 
kom naturligtvis en stor förvirring i Operans arbe- 
ten, ty ingenting nytt var för våren påtänkt, och de 
mest gif vande pjäserna kunde ej uppföras. Först i 
slutet af oktober fick man i ordning Bouillys treakts- 
komedi med sång "Fanchon eller Lyrspelerskan'' i en 
utmärkt tolkning af Remmer och med musik af den 
tyske tonsättaren Friedrich Himmel, död 1814. Ope- 
retten, som var färdigkomponerad 1804, hade sedan 
dess haft en rentaf fabelaktig framgång i Tyskland, 
och Naumann, som varit Himmels lärare, sade om 
honom, att om han varit flitigare och studerat mer, 
skulle han säkert blifvit en af sin tids största mäs- 
tare. Texten lär grunda sig på en sann händelse. Den 
sköna, af alla beundrade och omfladdrade savoyard- 
flickan Fanchon, som med sina enkla visor skördar 
rikedomar och bor som en furstinna, men hvars stör- 



110 

sta glädje, är att vara god mot alla, som beliöfva hen- 
nes hjälp, skämtar med alla sina förnäma beundrare 
och älskar blott en enda, den fattige målaren Edvard, 
som å sin sida tillber henne. Sammanväf d med denna 
kärlekshistoria är en annan om den unge gesällen, 




Elise Lindström som Fanchon. Efter teckning af Chiewitz. 



som älskar kryddkrämarens dotter, hvilken fadern 
lofvat till hustru åt sin gamle vän tapetseraren Mar- 
tin. Flickan blir enleverad af en ung elegant, men 
det lyckas en af Fanchons närmare vänner att be- 
fria henne och föra henne till Fanchon. Då han tvin- 
gas att duellera med kvinnoröfvaren, väljer han Ed- 



111 

värd till sekundaiit. Efter duelleii saminanträlTar 
Pldvard i Fanclions salong med sin andryga tant oeli 
måste nu för Fanchon bekänna, att han icke är den 
fattige, obemärkte konstnären, åt hvilken hon gifvit 
sin hand och sitt hjärta, utan den lysande öfversten, 
markis de Francarville. Denna upptäckt är nära att 
leda till en brytning, emedan Fanchon ej vill för- 
störa hans framtid genom att bli hans hustru, men 
allt ställes till rätta, och kärleken segrar. Bland 
Fanchons vänner finnes införd en lustig och sjun- 
gande abbé, som fordom utgjorde själen i alla pari- 
siska sällskap, och som lifvar upp pjäsen med sina 
kvicka och galanta infall och visor. Inspirerad af sin 
lefnads- och bordsfilosofi sjunger han till exempel: 

"Hur hjärtligt jag prisar den trefliga rnnden 

af utvaldt sällskap förtroliga stunden; 

en vän på livar sida, buteljen framför mig, 

där hvarje hjärta för nöjet är stämdt; 

där glada värdinnan behagligt förför mig 

att höja min röst i sprittande skämt; 

där angenäm dårskap med infall, fleuretter 

och blida begär 

vid vin och dessert 

sig lekande mellan oss sätter." 

Operetten slog an. Den gaf på tre veckor fem fulla 
hus, hvilket på den tiden var en mycket stor fram-, 
gång, och Himmels kuplettmusik, hvilken är inströdd 
öfverallt i pjäsen, lefde snart på allas läppar. Till 
denna succés bidrog det förträffliga återgifvandet af 
de respektive rollerna. Den okonstlade, ädla Fanchon 
hörde till Elise Lindströms bästa framställningar, 
täflande med hennes Cendrillon. öfversten spelades 



112 

af Lindström och Fanclions bror af Sällström. Lars 
Hjortsberg förstod att af tapetseraren Martins obe- 
tydliga roll skapa en karaktär, som svårligen kunde 
tänkas löjligare ocli mera roande. Hvarje afton 




Lars Hjortsberg' som Martin. Efter teckning af Chiewitz. 



måste han under publikens lifligaste bifallsrop sjun- 
ga om sin visa: 



"Ja, världen är en stor orkester, 
och instrumenter äro vi. 
I öster likasom i väster 
märks ofta brist på harmoni. 



113 

De höga spelet dirigera 

med mer och mindre säker takt; 

vi andra måste musicera 

allt hvad som oss blir förelagdt. 

De usla blåsa doloroso, 

allegro den som guld har fått, 

de store spela maestoso, 

den vise moderato blott. 

Här mången måste tutti göra, 

hvars solo skulle låta bra, 

och mången låter solo höra, 

som borde trampa orglarna." 

Detta var, så vidt jag vet, första gången man i en 
svensk teatersalong ropat: "Da capo!" 

Friedrich Keichardt, hvilken i januari 1803 såg 
'Fanchoyi'' på Vaudevilleteatern i Paris, där den då 
i sin ursprungliga form som skådespel var en ange- 
näm nyhet och genom det förträffliga spel, som den 
vackra m:me Bellmont utvecklade i titelrollen och 
komikern Duchaume i den lefnadsglade abbéns roll, 
drog fulla hus, berättar i sina bref, att tidningarna 
voro späckade af de mest motsägande underrättelser 
om Fanchons verkliga lefnad. Somliga gjorde af 
henne en fullkomlig dygdens hjältinna, andra en 
klok och beräknande glädjeflicka. En dålig förfat- 
tare hade till och med smort ihop en roman, som ock- 
så skulle innehålla den namnkunniga flickans verk- 
liga historia, men som i stället för lif och glädje var 
full af rån och mord. Den stackars Fanchon blir i 
sitt trettiosjätte år i Fontainebleau förgiftad af en 
hofdam, sedan hon förut varit den trognaste och 
lyckligaste maka. Hennes otröstlige man Saint-Elme 
gråter dagligen på hennes graf och ropar: "Pour- 

8 — Svenska teatern IV, 



k 



114 

quoi faut-il, liélas! que Fésprit le plus aimable, Tame 
la plus belle, le coeur le plus généreux ne trouveiit 
ici-bas d'autre récompense que celle qui est due a 
1'ineonduite, au vice et a rimmoralité publique!" 
Detta är slutet af den uppbyggliga romanen och 
dessutom ett alldeles tillräckligt prof på dess värde. 
Emellertid slukades den begärligt och troddes inne- 
hålla den vackra och muntra Fanchons verkliga lef- 
nadslopp. 

I ett bref, som 1825 skrefs från Paris af M. Linde- 
berg, berättas, att "en af mina bekanta här säger 
sig i sin barndom hafva sett den ryktbara Fanchon, 
som på intet vis i verkligheten var, hvad hon på sce- 
nen synes, ty långt ifrån att samla en förmögenhet 
och gifta sig med en man af stånd och bildade själs- 
förmögenheter, skall hon kringstrukit bulevarderna 
med sin lyra, till dess hon förtjänt något penningar, 
då valt sig en älskare af sin nation, med hvilken hon 
lefvat i lättja, tills det samlade var förtär dt, seder- 
mera begifvit sig ut på nytt att förjäna penningar, 
och åter begynt den gamla banan". 



De sex baletter, som under Åkerhielms styrelse 
sattes i scen, voro i april 1820 ett feeri i en akt af 
Didelot ''Roland och Morgané*\ inöfvadt af Josephine 
Sainte-Claire, samt tvenne pantomimer 1821, uppsatta 
af Isidore Carey, i februari "Paul och Virginie*' i tre 
akter af Gardel och i december "Kärleken Och gra- 
cerna" i en akt af Noverre, en mycket vacker balett, 



115 

där Carey framställde Apollo, och där Venus' fram- 
trädande på vattnet, dragen i sin snäcka af dufvor, 
var af en öfverraskande skön effekt. Den gjorde 
mycken lycka och gafs närmare trettio gånger. Vi- 
dare den 14 oktober 1822 "Den ädelmodige Baschan*\ 
arrangerad af Giovanni Ambrosiani och gifven af 
teaterns danselever. Det var i den baletten Emilie 
Högqvists namn för första gången i tidningarna om- 
nämndes. Det heter nämligen i Stockholmsposten för 
den 23 i samma månad: "Flera af eleverna göra sin 
lärare heder. Den mest utmärkta bland dem är utan 
tvifvel en liten mamsell Högqvist, som sedan ett par 
år uppträdt på scenen." Samma år den 27 oktober 
gafs ett stort divertissemang af Carey "Festen för 
den gode egendomsherrn'\ uppsatt med mycken smak 
och kostnad samt afslutadt med en vacker och lysan- 
de illumination. I februari 1823 iscensatte slutligen 
Carey en i Paris förut i mer än tjugu år med nöje 
sedd pantomim i två akter af Milon ''Don Quixote 
eller Gamaches bröllop". Riddaren af den sorgliga 
skepnaden framställdes illusoriskt af Sevelin och 
hans trogne Sancho Panza icke mindre lyckadt af 
premiärdansören Charles Ambrosiani, son till den 
nyssnämnde Giovanni. Baletten utgöres af en sam- 
ling episoder ur den namnkunnige riddarens lif. Med 
spelårets slut lämnade balettmästaren Carey Sve- 
rige, som förut omtalats, åtföljd af sin hustru Jose- 
phine Sainte-Claire, och fick till efterträdare Ambro- 
siani d. ä. 



116 

Strax i början af år 1823 gafs ett galaspektakel 
till ära för kronprinsen, som dagen före julaftonen 
återkom till den rikt illuminerade hufvudstaden. Ke- 
dan den 9 maj anträdde han under namn af "grefven 
af Skåne" sin utrikes resa, åtföljd af hofkansleren 
grefve Wetterstedt, liofmarskalken grefve Posse, ge- 
neralen baron Thott, kammarherrarna norske stats- 
rådet Krogh, grefvarna Löwenhielm, Oxenstierna 
och friherre Stedingk samt lifmedikus Thelning. 
Trots sitt inkognito blef han på det mf st lysande sätt 
mottagen i Danmark, Hannover, Holland, och vid de 
små tyska och italienska hofven. I Aachen och Briis- 
sel sammanträffade han med sin mor. Många voro de 
prinsessor, hvilka täflade om att få knyta älitenska- 
pets band med den intagande och ovanligt vackre 
svenske kronprinsen, men omsider förlofvade han sig 
i Eichstädt med den af skönhet och behag strålande 
femtonåriga prinsessan Josefina af Leuchtenberg, 
dotter till Napoleons styfson, Karl Johans värderade 
vapenbroder, prins Eugéne Beauharnais och dennes 
gemål Augusta Amalia af Bajern, en ättling af det 
ädla Wittelsbachska furstehuset, som åt Sverige gif- 
vit dess ryktbara pfalziska konungaätt. Karl XIV:s 
tillfredsställelse var stor, och i glädjen skänkte han 
femtontusen rdr bko till milda stiftelser. 

Den 17 december landsteg kronprinsen i Helsing- 
borg och välkomnades vid ett middagsmåltidskalas, 
där skålarna af slutades med af sjungandet af Esaias 
Tegnérs ännu ej förglömda hälsningssång, som väl 
var det skönaste af de mångfaldiga uttrycken för 
den allmänna hänförelsen, och där det bland annat 
heter: 



117 

"Och södern tjusades och lade 
sin blomsterduk uppå din stig. 
Af allt det sköna, som han hade, 
det skönsta dock det gaf han dig. 

När maj har löfvat våra lindar, 
och vakteln slår på lummig strand, 
då kommer Äon med vårens vindar, 
med svanorna till Sagas land. 

Tors kraft och Frejas skönhet vandra, 
två gyllne bilder, i det blå. 
Den ena är för dig, den andra 
för henne, som du tänker på." 

Till hufvudstaden återkom kronprinsen den 23 de- 
cember strax före klockan sex e. m., hälsad af ett- 
Iiundratjuguåtta kanonskott i två omgångar. Illumi- 
nationen på aftonen var väl icke så lysande som den, 
hvilken firade de bägge rikenas förening 1814, men 
lika allmän och af vacker effekt, understödd af ett 
härligt vinterväder. Norrbro upplystes af tredubbla 
marschaller på båda sidor. Alla våningarna i husen 
vid Gustaf Adolfs torg voro eklärerade, och från ett 
hus i Jakobs gränd hade man uppsatt en hög ställ- 
ning med kronprinsens af lampor sammanfogade 
namn, som tycktes sväfva i skyn. Ladugårdslands- 
kyrkans illuminerade kupol liknade en kolossal kro- 
na, och det hela gaf en skön och imponerande an- 
blick. Talrika transparanger tolkade allas glada för- 
hoppningr. En af de vackraste var den på brukspa- 
tron Schinkels hus vid Kornhamnstorg anbragta, som 
föreställde en genius med fackla sväfvande öfver 
jordklotet och under en del af zodiaken-, of van hvil- 
ken nordstjärnan tindrade. Inunder lästes följande 



118 

latinska vers: "Super hsec precati sumus, ut sic Te 
amarent Dei, quemadmodum Te nos", hvilket gum- 
morna på Kornhamn troligen sålunda tolkade: Där- 
om bedja vi, att gudarna måtte älska dig lika myc- 
ket som vi göra det. Den 29 december var på slottet 
bal och supé, under hvilken kronprinsens blifvande 
förmälning eklaterades, och sång utfördes af hof- 
sångerskan Jeannette Wässelius, fru Se velin och an- 




Kronprins Oskar. Efter litografi af J. Elvenstedt. 

dra af Operans artister. Om börsassembléen på ny- 
årsdagen har Hauswolff i sin journal endast anteck- 
nat: "Flera judar än vanligt där." 

Fredagen den 3 januari ägde galaspektaklet rum, 
h vartill biljetter utdelats på samma sätt som den 6 
november 1821. Konungen och kronprinsen ankom- 
mo klockan sju i en med åtta hästar förspänd vagn, 
vid hvilken redo stalldrängar med facklor. Konun- 
gen gaf cour i smårummen, där baron Åkerhielm 



119 

klockan half åtta anmälde, det spektaklet var färdigt 
att börja. Till vänster om kungen satte sig excellens- 
fruarna och till höger om kronprinsen excellenserna. 
Bakom voro platser för statsfruar, hoffröknar, sera- 
fimerriddare m. fl. Festföreställningen inleddes med 
en prolog, till hvilken den tillförordnade kapellmäs- 
taren Berwald skrifvit musiken. Därefter gafs för 
första gången den vackra treaktsoperan "Vestalen'\ 
hvars text är författad af den framstående skalden 
Jouy, och där kompositören Spontinis stora talang 
på ett så märkvärdigt sätt förbrödrat sig med poe- 
tens. Operan vann redan 1807 en entusiastisk fram- 
gång i Paris, och tonsättaren erhöll det af kejsar Na- 
poleon instiftade operapriset på tiotusen livrés, som 
skulle utdelas hvart tionde år. Textinnehållet är, att 
den segerkrönte romerske fältherren Licinius (fram- 
ställd af Lindström), då han var en yngling utan 
namn och börd, älskat den sköna Julia (Henriette 
Widerberg). Under de fem år han tillkämpat sig 
rykte och ära, har hans tillbedda på hennes faders 
bud bundits vid Vestas tempeltjänst. Skalden har be- 
gått en licentia poetica, då han låtit Licinius älska 
Julia, innan hon blef vestal, emedan vestalerna, så- 
som vi veta, valdes bland barn under tio år. Då Lici- 
nius såsom triumfator intågar i Rom och af Vestas 
prästinnor skall smyckas med den gyllene seger- 
kransen, manas Julia af den äldsta vestalen (Sofia 
Sevelin) sålunda: 

"Kom, Julia, träd då fram åt hjälten att förära 
den lager han med dygder pryda vet, 
en minnesvård utaf hans bragders ära 
och af hans landsmäns tacksamhet." 



120 

Darrande fullgör Julia befallningen, och då hon 
bekröner honom, begagnar han tillfället att stämma 
möte med henne i Vestas tempel under den komman- 
de nattens mörker. Så sker, och under deras kärleks- 
scen slocknar elden på Vestas altare, Lieinius bort- 
föres af sin vän och förtrogne (Fredrik Kinmanson), 
folket intränger i templet, och Julia bekänner sitt 
brott inför öfversteprästen och de andra. Enligt 
Eoms stränga lagar måste hon lefvande begrafvas, 
och Lieinius söker förgäfves rädda henne. Då sker 
ett under. Ett häftigt åskväder bryter lös, blixten 
antänder åter Vestas altareld, Julia är räddad och 
förenas med sin älskade Lieinius. 

Direktionen hade användt stora kostnader på 
iscensättningen af operan, som var af en imposant 
och öfverraskande effekt, på alla händer utfördes 
särdeles väl och äfven här väckte ett stort och be- 
rättigadt bifall. I synnerhet lär Henriette Wider- 
berg ha entusiasmerat åhörarna. Efter sista ridåfal- 
let strax före klockan elfva ropades på folksången, 
som också afsjöngs, men under densamma aflägsna- 
de sig de kungliga personerna. Maken till den skynd- 
samhet, hvarmed ''V estalen'' hos oss gjordes färdig, 
hade man här aldrig förr varit med om. På den 
korta tiden af tre och en half månader öfversattes 
texten af Anders Lindeberg, utskrefvos roller och or- 
kesterstämmor, förfärdigades nya kostymer åt hela 
personalen, målades nya dekorationer samt uppsattes 
och instruerades den ganska svårinöfvade operan. 

Dagen därpå gaf Stockliolms garnison bal på 
börsen för kronprinsen, där verser skrifna af Gustaf 
Lagerbielke afsjöngos af hof sekreteraren Kristofer 



121 

Karsten. Balen var magnifik samt arrangerad med 
smak och ospard kostnad. 

''V estalen'' gafs andra gången söndagen den 5 
januari äfven då i konungens och kronprinsens när- 
varo. Mellan första och andra akterna uppdrogs 
ridån, scenen var dekorerad med ljusa skyar, och 
Sveriges skyddsängel i Elise Lindströms gestalt af- 
sjöng en hyllningssång till de kungliga, hvilken slu- 
tade sålunda: 

"Folk, jag din framtid ser af lyckans sol förgyllas, 



med vishet styrdt skall du med kärlek lyda, 
ett starkt och aktadt land hli dina söners arf, 

en stam af hjältar pryda 

din tron i långa tidehvarf." 

Söndagen den 9 mars gafs en konsert i börssalen, 
hvarvid en af tonkonstens högsta triumfer, Haydns 
då ej på flera år i Stockholm uppförda mästerstycke 
''Skapelsen'* ånyo exekverades. Detta odödliga ora- 
torium, som han skref vid öfver sextiofem års ålder, 
gafs för första gången i Wien 1799 och mottogs med 
en oerhörd entusiasm. Vår minister därstädes, grefve 
J. G. de la Gardie skickade hem musik och text, och 
redan 1801 uppfördes detsamma till förmån för fri- 
murarbarnhuset på långfredagskonserten i riddar- 
liuset. Sedan denna lokal tillslutits för konserter, 
försöktes nu börssalen, som dock befanns föga lämp- 
lig för den stora orkestern och körerna. Man har 
från 1824 i stället med fördel användt Ladugårds- 
landskyrkan för dessa konserter. Emellertid fick pu- 
bliken å börskonserten nöjet att njuta af Jeannette 
Wässelius' och Kristofer Karstens röster. Förvå- 



122 

nande var att höra den senare, denne svenska sångens 
nestor, vid en ålder, då man vanligen endast lefver 
i sina minnen, sjunga med en styrka, en säkerhet och 
ett behag, hvari man svårligen kunde märka något 
spår af ålderdom eller minskad förmåga, men "där 




Kristofer Karsten. Efter oljemålning af J. G. Sandberg. 

man igenkände en af dessa naturens älsklingar, som 
hon tillåter bibehålla sina lyckliga gåfvor utöfver 
den gräns hon vanligen bestämt för sina förlä- 
ningar". 

Teaterns nästa nyhet blef Webers underbara, evigt 
unga "Friskytten'\ för första gången uppförd den 23 



123 

april 1823. Karl Maria von Weber, den romantiska 
operans skapare, härstammade från en gammal fri- 
lierrlig släkt och föddes 1786. Hans oroliga men poe- 
tiska vandringstid, hvarunder han ofta erinrar om 
en forntida trubadur, tog ändtligen slut 1813, då han 
blef kapellmästare i Prag. Där grundlade han sin 
öfver hela Tyskland snabbt växande popularitet ge- 
nom sångcykeln "Lyra och svärd" och i synnerhet 
genom sin efter slaget vid Waterloo komponerade 
kantat "Strid och seger". På grund af kabaler begaf 
han sig dock därifrån 1816 och fick då det ärofulla 
uppdraget att upprätta och dirigera en tysk opera 
i Dresden, hvilket han fullgjorde på det mest glän- 
sande sätt, trots alla fientligheter från den sedan 
gammalt där härskande italienska operan. Hans 
''Preciösa'' 1820 och framför allt "Friskytten" 1821 
väckte ett jubel utan like och gjorde Weber till hela 
nationens af gud. Och dock kunde en sådan man som 
Ludwig Tieck säga, att "Friskytten" var "det mest 
omusikaliska buller, som någonsin rasat på scenen". 
"Euryanthe", som 1823 uppfördes i Wien, tillvann 
sig visserligen de konstförståndigas erkännande, men 
trängde aldrig in i folkets medvetande, hvartill nog 
den dåliga texten mycket bidrog. Däremot lyckades 
hans sista arbete att, trots hans iråkade svåra sjuk- 
dom, vinna allas beundran. Han fick från Covent- 
gardenteatern i London ett smickrande anbud att 
komponera en opera för densammas räkning, och 
med uppbjudande af sina sista krafter skapade han 
sin trollska "Oberon". Nästan döende reste han till 
England 1826 för att själf i april anföra de tolf första 
representationerna under publikens entusiastiska bi- 



124 

fall. Men hans onda förvärrades. Den 4 juni var han 
iinnu en gång tillsammans med några af sina vän- 
ner, och morgonen därpå fann man honom död i sin 
säng med hufvudet hvilande i handen, liksom om 




Karl Maria von Weber. Efter litografi af Fr. Jiigel 1826. 

han endast varit Ijuft inslumrad. Hans stoft fördes 
1844 till Dresden, där också en staty restes åt honom 
1860. Richard Wagner yttrade vid hans graf sättning 
bland annat: "Se! britten låter dig vederfaras rätt- 
visa, fransosen beundrar dig, men älska dig — det 
kan endast tysken! Hans är du, en skön dag i hans 



125 

lif, en varm droppe af hans blod, ett stycke af hans 
hjärta!" 

''Friskytten'' grundar sig på en gammal bömisk 
folksaga. Kind, som behandlat den för teatern, har 
haft samma tur som Sehikaneder med "Trollflöjten", 
nämligen att hans libretto fallit i en utmärkt kom- 
positörs händer, som därpå slösat en talang, hvartill 
arbetets dramatiska värde visserligen icke berätti- 
gat detsamma. Operan vann äfven hos oss en storar- 
tad framgång tack vare det glänsande utförandet och 
den omsorgsfulla iscensättningen, om man än icke 
på densamma användt ens femtedelen af de kostna- 
der man offrat på åtskilliga platser i Tyskland, exem- 
pelvis Berlin, där uppsättningen lär ha kostat tjugu- 
femtusen riksdaler preussisk kurant. Agathas och 
Annas partier sjöngos af Sofia Sevelin och Henriette 
Widerberg, af hvilka i synnerhet den senare lär ha 
varit bedårande. Personer, som den tiden hörde ope- 
ran på utländska scener, förklarade, att hon där af 
ingen öfverträffades. Max sjöngs af Sällström, och 
hans af gjorda gunstlingsskap hos publiken kan date- 
ras från den rollen, som jämte Fra Diavolo torde ha 
varit glanspunkten under hans korta konstnärsbana. 
Fredrik Kinmanson spelade Kuno, Fahlgren Kasper, 
Preumayr eremiten, Michal skogsanden och Vilhel- 
mina Enbom första brudtärnan. Operan blef från 
första stunden en favorit hos allmänheten och har 
hittills på Kungliga teatern uppförts omkring tre- 
hundrasjuttiofem gånger. 

Partituret hade kronprins Oskar låtit afskrifva i 
Miinchen, där han hörde operan, och förde det med 
sig hem. På grund af den stora framgång pjäsen här 



126 

rönte, föll det baron Åkerhielm in att till komposi- 
tören skrifva ett artigt bref, livari han tackade ho- 
nom för hans vackra musik och för det nöje den 
beredt alla våra musikälskare. Weber svarade härpå, 
att han icke kunde begripa på hvad sätt Kungliga 
teatern erhållit partituret, då det var hans egendom, 
och begärde att af teatern utfå det arfvode han er- 
hållit af andra direktioner. Den tiden fanns emel- 
lertid ingen konvention, och teaterns affärer voro allt 
annat än lysande, hvadan den fordrade ersättningen 
alldeles uteblef, och korrespondensen upphörde. 

Genom de i Stockholmsposten först synliga och 
sedan i bokform utgifna "Bref från Paris af ett re- 
sande svenskt fruntimmer", där en representation af 
"Friskytten"- i april 1826 beskrifves, kan man få en 
aning om, hur operan återgafs i Stockholm. "Nu har 
jag ändtligen sett Friskytten — heter det — som 
öfver hela Europa och äfven här gjort så mycket upp- 
seende. Han kallas Robin-des-Bois och uppföres på 
Théätre royal Odéon. Han gafs i går afton för andra 
gången efter sin hvila och förbättring. Den pjäs 
man här spelar är öfversatt efter engelska öfversätt- 
ningen och angliserad. Sålunda är ej mer än ett 
enda namn bibehållet nämligen Annas, men det är 
flyttadt till brudens person. Då jag ej minns de här 
brukade namnen, begagnar jag våra. När ridån gick 
upp, blef jag något ledsen, ty ett skönt fondstycke 
föreställde en den allra vackraste skog, där solen 
kastade sina strålar emellan de lummiga löf träden,, 
en smärt gentil bonde med all den fransyska elegan- 
sen i gång och åtbörder kom fram och bepryddes, 
såsom den där skjutit ned skottaflan, och kontras- 



127 

terade starkt emot den jag hade i mitt minne, så att 
jag tänkte: är allt annat i proportion till detta första, 
vill jag aldrig mer se Friskytten hemma. Men så för- 
höll det sig dock icke. Max såg ej så bra ut som 
Sällström, och jag tror ej heller, att han sjöng med 
bättre röst, men han var äldre, och hans stämma star- 
kare. Agatha var en stor, vacker, men ej ung fru. 
Hon sjöng, som jag tyckte, mycket väl, ehuru ej så 
grant som fru Sevelin. Anna var en ung flicka, ful, 
med utstående kindben och små ögon och sjöng på 
långt när ej så väl som m:ll Widerberg. Dessutom 
var jägmästarens dotters rvim en bondstuga af allra 
sämsta slag med spärrar i taket, och hvari ej fanns 
annan möbel än ett litet bord med fyra fötter under, 
h varpå stod en half annan aln hög spegel och ett ljus, 
som Max ej släckte. Då Agatha öppnade sitt fönster, 
syntes ett par blågrå väflappar där utanför, och hur 
stamfar Kunos porträtt kunde såra henne i pannan 
begriper jag ej, ty det hängde ej öfver två alnar ifrån 
golfvet. Örnen, som Max sköt i första akten, kom 
ej ned som död, utan flaxade öfver teatern, men Kas- 
per hade på ögonblicket en fjäder i kulissen, som han 
satte i Max' hatt, utan att taga något däraf för sin 
egen räkning. Samiel syntes ej heller, men valsen 
spelades bättre än hos oss. Man valsade ej här, 
utan trippade endast efter takt in i krogen, men 
musiken fortfor ändå lika länge som vår, vid hvarje 
omspelning allt mer och mer piano, till dess en oboe 
och ett par fioler gåfvo knappt hörbara ljud, då arian 
inföll, och Max började sjunga. Äfven jägarkören i 
sista akten sjöngs bättre än hos oss medelst ett forte 
och piano, som gjorde denna i sig själf vackra kör 



128 

ännu vackrare. Sista aktens fond såg så vidsträckt 
ut, att man verkligen trodde sig se ett landskap. Där 
syntes en gammal borg liggande på ett berg, ett vat- 
ten, hvari träden speglade sig, åkrar, ängar och dy- 
likt mer. Vid trollscenen stöptes inga kulor, och de 
små djäflarnas skratt, som är så rysligt hos oss, fanns 
ej här, ej heller ugglan eller svarta fåglarna eller 




Scen ur "Robin des Bois" 1824. Efter samtida litografi. 



hvita dufvan, allt detta, som är så väl g j or dt och af 
så mycken effekt. Däremot stodo svarta damer och 
herrar på klipporna och fläktade med sina spetsiga 
vingar, och andra med ormar i händerna vände och 
svängde sig äfven nere på teatern. Kasper hade ej 
hälften så mycket att göra här som vår, utan gick 
ut och in i kulisserna. Ett hufvud med brinnande 
ögon syntes, fast ej så väl g j or dt som ugglans. Ett 



129 

annat uppsteg ur golf ve t genom det hål, livari en röd 
figur for ned. Detta skulle ha varit af god eö:ekt, 
om det nöjt sig med att endast visa sig något litet, 
men nu höjde det sig ända till det med de brinnande 
ögonen, så att man såg så tydligt, att det var g j or dt 
af papp. Slutligen blef allting, både klippor och träd, 
rödt, hvilket skulle varit rätt effektfullt, om man 
blott skyndat sig att fälla ridån, innan illusionen 
förgick. Flickorna voro mycket simpelt klädda i blå 
kjolar med svarta ränder nedomkring, den ena med 
ett svart och den andra med ett hvitt halfalnsbredt 
förkläde, och Agathas brudskrud var en simpel slät 
hvit klänning med en lång slöja öfver nacken. Kran- 
sen hade en af tärnorna i handen, hvilken Anna ge- 
nast tog och plockade därpå, under det hon sjöng 
solot af "Ny och vacker bröllopskrans", då de andra 
endast upprepade kören. Kasper hotade Agatha att 
skjuta henne, och prof skottet skedde i kulissen. Ett 
litet träd eller stor buske stod midt på teatern med 
en bänk under, hvarpå man lade den döende Kasper, 
ur hvilket en djäfvul framträdde och förde honom 
med sig i afgrunden. Folket gick sedan och tittade 
på stället, där han försvunnit. Den som sköt ned 
måltaflan hade mer att säga än vår, spelade Annas 
älskare och fick äfven hennes fula hand. Du ser så- 
ledes, att, några få punkter undantagna, pjäsen är 
mycket bättre gifven hos oss. Fursten och hans hof 
syntes alldeles inte till. Han är mycket kortare här 
ehuru äfven i tre akter, men var också föregången 

först af en liten rätt rolig komedi i en akt och 

sedan af en komedi i tre akter " 

För några år sedan stod i en tidningsnotis, att 

9 — Svenska teatern IV. 



130 

"Friskytten" då nyligen gifvits i Kegensburg på för- 
anstaltande af det därvarande biskopliga seminariet. 
Vid detta tillfälle voro Agathas och Annas partier 
uteslutna såsom för sedligheten sårande. Men det 
tycks icke alls ha generat höga vederbörande att utan 
några strykningar låta åskådarna formera närmare 
bekantskap med Samiel och den onde skogsanden. 



Då kronprinsessans hitkomst nalkades, beslöt Karl 
XIV att genomföra några länge efterlängtade refor- 
mer inom hofvet. I jämförelse med de stora förhål- 
landen, hvari han varit van att röra sig, måste det 
svenska hofvet med sitt uppstyltade, stela ceremoniel 
från en förgången tid synas honom gammalmodigt 
och utlefvadt, ehuru han med sin smidiga natur ge- 
nast förstod att anpassa sig, som om han varit van 
därvid. Den danske legationssekreteraren Baudissin 
förtäljer oss, hurusom "den gamle sjuklige Karl 
XIII:s hof vid denna tid gjorde ett egendomligt, 
nästan teatraliskt intryck, i det statsråd, högre funk- 
tionärer och den talrika hofpersonalen ännu buro 
den af Gustaf III införda s. k. nationaldräkten med 
sin spanska jacka och sidenkappa jämte det pudrade 
håret, hvilket allt skulle förefalla nutidens ungdom 
högst kuriöst". Den 28 april, samma datum som den 
svenska dräkten på den stora ordensdagen 1778 an- 
lades, utfärdades order om, att densamma från den 
1 juni skulle afläggas och hofuniformen införas, och 
i midten af påföljande månad afskaffades kjortel- 



131 

kyssningen vid fröknars presentation för drottnin- 
gen och prinsessan. 

Den 22 maj ägde vigseln rum i Miinchen efter 
katolsk ritual, och i slutet af månaden sammanträf- 
fade kronprinsessan Josefina i Lybeck med drott- 
ning Desideria, som trots sin allbekanta obeslutsam- 
het omsider bestämt sig för att också bege sig till 





-,--^ 


^'^ 


■ 


H^H» ' 


Y 


1 «^^ 


1 




^TTT^^^m 



Kronprinsessans landstigning- vid Manilla 1823. 
Efter litografi af G. A. Miiller. 



Sverige. Ombord på det ståtliga linjeskeppet Carl 
XIII ankommo de efter tio dagars färd för lätta och 
behagliga vindar till Vaxholm, dit kronprinsen rest 
dem till mötes, och där de redan hälsades af det all- 
männa jublet. Lustfärdande, seglande och roende 
vimlade på vattnet och kring stränderna. Ju när- 
mare man nalkades hufvudstaden, desto lifligare blef 
den rörliga taflan. Tidigt på eftermiddagen den 13 
juni ankrade flottans fartyg utanför Manilla å Djur- 



132 

gården, där en otalig folkmassa väntade, och kloe- 
kan sex skedde landstigningen. Anblicken var präk- 
tig. En oändlig mängd farkoster omgåfvo eskadern, 
stranden myllrade af åskådare, vägarna voro be- 
täckta med ekipager, ridande och gående, och de öf- 
verallt vid landstigningsplatsen uppresta läktarna 
fyllda af elegant klädda damer. Musik, glädjerop, 
viftningar med flaggor, näsdukar och hattar från 
alla tak och höjder, kanonernas dunder, de uttryck 
af entusiasm och tillgifvenhet, som hördes öfverallt, 
utgjorde en tafla, hvarom ingen, som ej varit närva- 
rande, kan göra sig ens en aflägsen föreställning. 
Och öfver detta brusande folklif kastade junisolen 
sina strålar från en högblå himmel. Flickelever na 
från Manilla strödde blommor för de landstigandes 
fötter. Drottningen och kronprinsessan togo plats i 
den stora ceremonivagnen, dragen af åtta hvita häs- 
tar, hvilkas seldon glänste af purpur och guld. 
Konungen och kronprinsen med talrik stab följde till 
häst. Ett detachemang af Lif gardet till häst bör- 
jade tåget och ett dylikt från Lifregementets drago- 
ner afslutade detsamma. Den entusiasm, hvarmed de 
höga herrskapen under vägen hälsades af folket, lär 
ha varit oerhörd. Vid Djurgårdsbrunn var en äre- 
port rest. Färden ställdes öfver Ladugårdsgärdet, där 
tiotusen man paraderade, förbi Fiskartorpet och Bel- 
levue till Haga, dit man framkom omkring klockan 
åtta. öfverallt samma jubel, samma folkmassor, sam- 
ma förtjusning. Det var ett verkligt triumftåg. Man 
beräknade, att femtiotusen människor voro i rörelse 
för att få uppfånga en skymt af den redan afgudade 
kronprinsessan. Kobert von Krsemer berättar, att 



133 

hon vid framkomsten till Haga frågat, hvad ordet 
söt betyder. Hon hade nämligen nnder hela färden 
hört ntropet: "O, hvad hon är söt!" 

Prinsessans högtidliga intåg i hufvudstaden ägde 




Kronprinsessan Josefina. Efter oljemålning af J. Stieler. 



rum den 19 juni kloekan half ett. Då den lysande 
kortegen lämnade Haga, var trängseln så stor, att 
man endast steg för steg kunde röra sig framåt hela 
vägen till Stockholms slott, där kronprinsen mötte, 
omgifven af statsråden och serafinerriddare, hvaref- 
ter vigselakten förrättades i Storkyrkan af ärkebis- 



134 

köpen Karl von Rosenstein biträdd af fyra biskopar. 
De följande dagarna voro en oaf bruten kedja af hög- 
tidligheter, och den 23 juni gafs det första galaspek- 
taklet på Kungliga operan. Öfver amfiteatern och 
parterren var lagdt ett golf, hvarpå en upphöjning i 
tre afsatser var anbragdt. På den öfversta sutto 
konungen och drottningen, på den mellersta kron- 
prinsen till höger om konungen och kronprinsessan 
till vänster om drottningen. På nedersta trappsteget 
var prinsessan Sofia Albertina placerad till vänster 
om kronprinsessan. För öfrigt voro platserna i sa- 
longen anordnade som vanligt vid dessa tillställ- 
ningar. Festaftonen inleddes med en prolog af P. A. 
Granberg, ''Frejas högtid'', med musik af Berwald. 
Den var gjord i det gamla kända prologmaneret, öf- 
ver hvilket redan Johan Gabriel Oxenstierna ralje- 
rade, och där Freja, nornorna samt Sveriges och Nor- 
ges skyddsänglar sjöngo en mängd artiga fraser. 

Denne mycket medelmåttige, akademiskt belönade 
Granberg utgaf samma år en tragedi på vers, "Carl 
Knutssons död", som han dedicerade till kronprinses- 
san. Svensk litteraturtidning yttrar om densamma, 
att den är snarare under än öfver medelmåttan. 
"Man påminnes ständigt, att dessa personer från fem- 
tonde århundradet synas ha bildat sina åsikter efter 
våra riksdagar, och sitt språk efter Svenska akade- 
mien. Såsom fraser betraktade kunna några af dessa 
praktstycken vara granna nog, men de äro torra, 
döda, iskalla. För öfrigt är språket vårdadt äfven- 
som versen, rimmade jamber." Martina von Schwe- 
rin skrifver om samma tragedi till Tegnér: "En dålig 
tragedi af Granberg har genom Brinkmans bemed- 



135 

ling blifvit mig af författaren tillsänd. Dylik upp- 
märksamhet såge jag gärna, att vår vän besparade 
sig. För Granberg har jag i min barndom läst fran- 
syska och skrämdes då ofta af en trähand, som för 
honom ersatte förlusten af en naturlig han redan vid 




Per Adolf Granberg. 

födseln saknat. 'Carl Knutsson' är säkerligen skrif- 
veii med trähanden." 

Sedan prologen var öfverstökad, uppfördes för 
första gången skådespelet ''Titus" i två akter af Me- 
tastasio i öfversättning af Anders Lindeberg, med 
musik af Mozart och balett af Carey, till hvilken 
Bernhard Komberg satt niusik. Mozart komponerade 
denna opera 1791, samma år han dog, på beställning 



136 

till kejsar Leopold II :s kröning och gjorde den fär- 
dig på aderton dagar. Då operan samma år på hös- 
ten gafs i Prag, yttrade Naumann, att "Mozart däri 
framställt det klassiska Kom med nästan samma 
höghet och plastik, hvarmed Gluck i sina musikdra- 
mer lät det klassiska Grekland för andra gången upp- 
stå ibland oss". Titus utfördes här af Lindström, Vi- 
tellia af Henriette Widerberg, ett par unga patri- 
cier af Sofia Sevelin och Sällström samt Servilia af 
Charlotte Erikson. "Titus" är som bekant ett af Mo- 
zarts svagare arbeten, ehuru äfven där finnas num- 
mer af en odödlig skönhet, gjorde hos oss ingen 
lycka och har ej blifvit gifvet mer än fyra gånger. 
Det andra galaspektaklet den 27 juni bevistades 
ej af drottningen, som kort förut förlorat en broder, 
ej heller af prinsessan Sofia. Samma prolog uppför- 
des, men i stället för "Titus" gafs "Vestalen'\ Fest- 
ligheterna fortsattes med ett storartadt fyrverkeri 
och en ståtlig taffel. Kronprinsens födelsedag firades 
genom en präktig manöver på Ladugårdsgärdet, hvil- 
ken ändades med en väldig bankett klockan half sex, 
gifven af vid lägret närvarande officerare af alla 
grader. Lördagen den 5 juli af slutade Kungliga tea- 
tern sin verksamhet för säsongen medelst en repre- 
sentation af '* Frisky tten'\ och dagen därpå hölls kloc- 
kan half nio på aftonen en lysande bal-paré på riks- 
salen, som strålade af icke mindre än tretusenfyra- 
hundra hvita vaxljus, och till hvilken tolfhundra 
personer blifvit inbjudna jämte fyrahundra åskå- 
dare på läktaren. Slutligen hade den österrikiske vio- 
linisten Joseph Gehring en konsert på Operan den 8 
juli, som kronprinsparet bevistade, och där publikens 



137 

iiyblifna älskling Henriette Widerberg skördade lif- 
liga applåder liksom Sofia Sevelin, livilken senare 
återigen sjöng "Ah, clie non serve il piangere" ur 
Rossinis "Tancredi", livilken stora aria var hennes 
triumf. Inför denna glänsande verklighet försvunno 
alla rop om nöd och betryck likt irrbloss, till och med 
riksdagens fejder glömdes, och allt andades idel 
glädje och belåtenhet, allt — utom teatern. 



Efter livad i föregående del af dessa anteckningar 
å sidan 169 omtalas, hade konungen 1818 af egna me- 
del anvisat 30,000 rdr rgs till teaterns underhåll, 
hvarjämte prins Oskar betalade 6,000 rdr och prin- 
sessan Sofia 1,500 rdr för sina loger. Dessa bidrag 
voro bestämda att utgå under två år. Förhoppningen, 
att teatern med dessa anslag skulle kunna bära sig, 
visade sig emellertid vara alltför sangvinisk. 1819 
års brist af 8,500 rdr kunde ej fyllas under 1820, och 
utgifterna öfverstego inkomsterna med allt större be- 
lopp. Konungen beslöt ändå den 7 mars 1820 att bi- 
behålla teatern till Rikets ständers nästa samman- 
träde, då förnyad framställning skulle hos dem gö- 
ras om ökadt statsanslag. I afvaktan på bifall här- 
till anvisade han åt den nödställda institutionen ge- 
nom skrifvelse af den 24 april, utom nyss nämnda 
enskilda bidrag, 25,500 rdr årligen af de räntemedel, 
som influtit å de lån, hvilka blifvit f. d. Malmös dis- 
kontverk beviljade. 

Ständerna sammanträdde emellertid icke 1822, och 



138 

Åkerhielm begärde förlängdt understöd till 1823, 
livar jämte han den 15 april 1823 passade på och ut- 
verkade 16,000 rdr bko till galaspektaklernas gifvan- 
de vid förmälningen. Då oppositionen vid 1823 års 
riksdag tedde sig starkare än förut, befallde konun- 
gen, för den händelse att ständerna skulle komma 
att afslå teaterpropositionen, det alla kontrakt vid 
teatern skulle sägas upp den 1 april 1823, så att intet 
hinder påföljande 1 juli måtte finnas för teaterns 
upphörande. Stockholmsposten begärde, att teatern 
skulle anses såsom en nationens tillhörighet, såsom 
en del af den allmänna bildningen, såsom nödvändig 
för en hyfsad nation, då den mest inverkade på dess 
uppfostran och utgjorde en spegel af dess själsod- 
ling, och hoppades, att riksdagen skulle bevilja an- 
slaget, emedan det vore nationen värdigast, att hon 
själf gjorde något för ett sådant ändamål, att hon 
visade sig hysa aktning och omsorg därför samt icke 
lämnade det mer än andra offentliga institutioner åt 
regeringens välbehag. Men ingenting hjälpte. Kiks- 
dagen beviljade endast ett särskild t belopp af 24,000 
rdr, men intet årligt anslag, och baron Åkerhielm 
anhöll om sitt afsked. Grefve Löwenhielm afrådde 
konungen kraftigt från att låta Åkerhielm gå, m€'n 
konungen sade: "Ack, herr grefve, efter min känne- 
dom om världen äro inga förluster oersättliga." "Ne- 
nej", svarade Löwenhielm, "Ers majestät har nog all- 
deles rätt. Själfve Bonaparte var icke oersättlig, det 
ser man numera tydligt nog." Åkerhielms afsked be- 
viljades, och konungen ämnade ånyo öfverlämna tea- 
tern åt den enskilda företagsamheten. 

Emellertid hade konungen den 10 augusti på 



139 

Drottningholm middag för uppvaktningen och några 
från staden befallda. Man hade i den så kallade riks- 
salen inredt en teater och uppförde där klockan nio 
på aftonen ett societetsspektakel, för hvilket affischen 
lydde: "Uintérieur d'un hureau'\ comédie en un acte. 
Bellemain, le comte Gustave de Löwenhielm; m:r 
Dumont, chef de bureau, le comte Gustave de Lager- 
bielke; m:r de Valcourt, chef de division, m:r Le- 
moine; Victor, le baron de Stedingk; un valet, le 
comte Eric de Lewenhaupt; Eugénie, fille de Val- 
court, m:lle Auguste comtesse de Taube. ''La re- 
vanche'\ comédie en trois actes. Le roi de Pologne, 
S. A. R. le prince royal; le duc de Kalitz, le comte 
de Brahe; le comte Sigismund Lowinsky, le comte 
Gustave de Löwenhielm; Henri, son fils, le comte 
Gustave d'Oxenstierna; Didier, valet du duc, le comte 
Eric de Lewenhaupt; Eliska, fille du comte, S. A. R. 
madame la prinsesse royale; Franciska, suivante 
d'Eliska, m:lle de Ruuth; Frédéric, écuyer du roi, le 
baron de Stedingk. 

Pjäserna spelades särdeles väl, och belåtenheten 
bland åskådarna föreföll allmän, men stor var på 
samma gång saknaden af hofkapellets medverkan. 
På grund af det upplösningstillstånd, hvari teatern 
befann sig efter den 1 juli, kunde konungen natur- 
ligtvis ej befalla någon af dess ledamöter till tjänst- 
göring, utan man hade fått nöja sig med att ställa 
fram ett piano vid ena sidan af teatern, på hvilket 
sieur Passy spelade mellan akterna. 

För en vanlig teaterafton kunde detta visserligen 
gå för sig, men värre tedde sig utsikterna för en till- 
ämnad festlighet den 21 augusti. Deras majestäters 



140 

silfverbröllapsdag den 16 firades ej, men den nytill- 
komna Josefinadagen (f. d. Anastasins), som tillika 
var årsdagen af konungens utkörande till tronföljare, 
hade man ämnat högtidligliålla med en teatralisk 
föreställning, till h vilken grefve Lagerbielke sam- 
manskrifvit ett divertissemang med körer och kuplet- 
ter, hvartill prins Oskar komponerat en musik, som 
svårligen kunde göra sig rätt gällande utan orkester. 

Baron Åkerhielm, som alltjämt intresserade sig 
för sin forna teater, skref då en biljett till kapell- 
mästaren Berwald, hvari han rådde honom att fara 
ut till Drottningholm och erbjuda sitt och teaterns 
biträde, om konungen så önskade. Konungen upptog 
detta anbud mycket nådigt. Listor kringsändes med 
anhållan om den uppsagda personalens skriftliga 
löfte att frivilligt biträda vid denna föreställning, 
h vilket den också gjorde, så att densamma med glans 
kunde gifvas. Efter en ståtlig middag uppfördes 
först "Le pr o jet de mariage", där kronprinsparet spe- 
lade med, och så kom Lagerbielkes "Divertissemenf 
till tronf oljar dagens firande. Däri var, kronprinses- 
san ovetande, inlagd en i hemlighet inöfvad scen, 
livarunder hon till sin stora öfverraskning fick på 
själfva teatern mottaga namnsdagsgratulationer af 
prinsen och de öfriga spelande. Efteråt lät prinsen 
afbränna ett ståtligt fyrverkeri i trädgården. 

Emellertid synes den för den kungliga värdighe- 
ten förnärmande omständigheten med orkesterperso- 
nalens biträde varit en mäktigt bidragande orsak till 
att Karl XIV beslöt sig för att, trots den felslagna 
förhoppningen om riksdagens understöd, låta teatern 
fortfara som hittills. Han kallade till sig Berwald och 



141 

försäkrade honom, att liofkapellet skulle förbli orub- 
badt i lians tjänst, och befallde honom underrätta 
ledamöterna om hans nådiga beslut. Sedermera be- 
stämde han sig för att äfven bibehålla hela teatern, 
öfvertaga dess skuld och höja sitt enskilda bidrag till 
54,000 rdr rgs årligen. Grefve Lagerbielke utnämndes 
den 5 september till teatrarnas styresman. Artisterna 
blefvo åter engagerade, och verksamheten återupp- 
togs kort därefter på båda scenerna. 



Grefve Gustaf Lagerbielke var en af de Kungliga 
teatrarnas allra dugligaste chefer och dessutom en 
af den tidens utmärktaste på samma gång som origi- 
nellaste personligheter. "Snillets eld lyste ur hans 
öga, — säger Magnus Björnstjerna — hans tal var 
hänförande, hans stil klassisk, hans slutsatser träf- 
fande och hans studier vidsträckta. God patriot, be- 
vakade han noga Sveriges fördelar på utländsk bot- 
ten, på samma gång han försummade sina egna ge- 
nom cyniskt lefnadssätt och oordentlighet." 

Lagerbielkes farfar var riksråd, amiral och sera- 
fimerriddare ; fadern öfveramiral och chef för För- 
valtningen af sjöärendena samt ansågs med rätta för 
en af rikets skickligaste ämbetsmän. De rika anlag, 
hvarmed sonen var begåfvad, utvecklades tidigt och 
med förvånande hastighet. Han föddes den 22 mars 
1777 och inskrefs efter tidens sed, medan han ännu 
låg i vaggan, såsom underofficer vid arméens flotta, 
där han redan 1783 vid sex och ett hälft års ålder 



142 

befordrades till fänrik. Efter af slutade akademiska 
studier ingick han femton år gammal såsom e. o. 
kanslist i Kungliga kanslikollegiets expedition, där 
befordringarna följde hastigt på grund af hans åda- 
galagda framstående egenskaper. Utnämnd till andre 
sekreterare 1796 förestod han kabinettssekreterar- 




Gnstaf Lagerbielke. Efter teckning: af O. Andersson. 
I Kungliga teaterns porträttsamling. 

tjänsten under riksdagen i Norrköping 1800 äfven- 
som under konungens resor till Pommern och sedan 
till S:t Petersburg samt blef förste sekreterare föl- 
jande år och statssekreterare 1804. En mängd grann- 
laga uppdrag visa tydligen den unge statsmannens 
snille liksom hans outtröttliga arbetsförmåga och 
varma fosterlandskärlek. När den storhertigliga fa- 



143 

miljeu besökte Sverige, gjorde lians ovanliga säll- 
skapsgåfvor honom till själfskrifven ledare af liof- 
vets nöjen och förströelser, för så vidt man kan tala 
om sådana vid Gustaf IV Adolfs stela, allvarsamma 
hof . Under konungens långvariga vistelse i Tysk- 
land, dit han medföljde, var han den egentlige säll- 
skapsmannen och hofvets representant samt försum- 
made ej tillfället att knyta vänskapsband med snille- 
världens furstar, med Goethe, Schiller, Wieland, Jo- 
hannes von Miiller med flera. 1806 blef han tillför- 
ordnad hofkansler och satt som sådan i regeringen 
1806 och 1807. Men detta gunstlingsskap hos konungen 
liksom hans kvicka tunga och skoningslösa satir 
jämte en illa dold egenkärlek åsamkade honom snart 
både afundsmän och fiender, och omkring 1807 föll 
han af obekant anledning i onåd. Crusenstolpe, 
denne den apokryfiska historiens häfdatecknare, be- 
rättar, att Lagerbielkes skilsmässa från konungen 
varit föranledd af någon obehaglig ehuru okänd 
schism, hvarvid den senare skulle ha glömt sig ända 
därhän, att han tilldelat Lagerbielke ett handgrip- 
ligt vedermäle af sitt misshag. Denne vistades nu 
ett par år på sin egendom Signildsberg, därifrån han 
ofta begaf sig till Rosersberg för att leda "de gläd- 
jens och smakens torneringar", som i hertig Karls 
och Hedvig Charlottas hof återkallade minnet af Lo- 
visa Ulrikas. Sprittande af kvickhet voro de tillfäl- 
lighetsstycken han där sammanskref, men som ty- 
värr alla gått förlorade för eftervärlden. Han för- 
fattade äfven det tal, hvarmed Sveriges riksförestån- 
dare i maj 1809 på rikssalen hälsade ständerna, och 
h vilket gjorde ett så djupt intryck genom det skon- 



144 

samma sätt, livarpå fäderneslandets vådor och den 
föregående styrelsens felsteg framställdes. Den 2 maj 
det året blef lian liofkansler, den 9 juni statsråd och 
den 17 juni invald i Svenska akademien, där han 
dock ej kom att taga inträde förrän tio år senare. 
Åt honom och grefve von Essen anförtroddes nämli- 
gen beskickningen till Frankrike för att med kejsar 
Napoleon underhandla om fred samt begära hans 
förord hos kejsar Alexander. Det var vid deras första 
audiens Napoleon yttrade de bekanta orden: "L'em- 
pereur Alexandre est généreux et grand. Qu'on se 
rapporte å lui!" Att under så ogynnsamma förebud 
kunna åvägabringa den fred, som den 6 januari 1810 
afslöts med Frankrike, erfordrade icke ringa grad af 
underhandlingsförmåga, och genom ett smickrande 
handbref af konungen anmodades han kvarstanna 
såsom plénipotentiaire ad interim för att bringa till 
slut, hvad han så lyckligt börjat, till hvilket konungen 
förklarade, "att ingen annan hade lika skicklighet". 
Kejsar Napoleon visade Lagerbielke mycken upp- 
märksamhet på grund af den fintlighet och för- 
slagenhet, hvarmed han förstått reda sig ur dessa 
ytterst vanskliga förhållanden, och både själsf ränd- 
skap och bildning förenade honom med "århundra- 
dets störste man", diplomaternas nestor såväl i år 
som klokhet, Talleyrand, "denne öfverlöpare och 
Haltenicke" såsom den exalterade, lidelsefulla drott- 
ning Charlotte af Neapel kallade honom. Det säges, 
att Lagerbielke flitigt studerat denne underbare mans 
icke blott ordvändningar utan äfven sätt att vara. 
När Torsslow 1835 på Djurgårdsteatern uppförde 
Scribes komedi ''Strozzi och Martino'\ hvars öfver- 



145 

sättning Lagerbielke retuscherat, imiterade Tors- 
slow, som spelade ministern Strozzi, så illusoriskt 
Lagerbielke, att alla människor ögonblickligen kände 
igen den originelle förebilden. Då någon en afton i 
societeten frågade den gamle excellensen, om han 
sett Torsslows utmärkte Strozzi, svarade Lagerbielke 
helt diplomatiskt med det sedvanliga greppet i snus- 
dosan: "Nej, men jag har hört, att han lär imitera 
Talleyrand alldeles briljant!" 

Åtskilliga indiskretioner, som Lagerbielke under 
sin Parisvistelse lät komma sig till last, väckte ut- 
rikesministern von Engeströms ovilja, och han blef 
1811 skild från envoyéplatsen. Crusenstolpe omta- 
lar, att han bland annat lär ha officiellt skrifvit 
"Engeström ministre étranger aux affaires", hvilket 
denne aldrig kunde förglömma. En skickligare och 
smidigare väktare för sina intressen hos den öfver- 
modige världshärskaren kunde dock Sverige svårli- 
gen finna, och hans depesch af den 26 oktober 1810 
finnes införd både i franska och tyska diplomatiska 
verk såsom en föresyn till hjälpreda och undervis- 
ning. På grund af de stora skulder han genom sitt 
oregelbundna lefnadssätt åsamkat sig kunde han 
emellertid ej lämna Paris. Den lilla förtjusande, 
näpna m:lle Du Vert vid Théåtre frangais hade 
hjälpt honom att göra af med betydande summor, 
och den välkomne gästen i Tuilleriernas praktfulla 
salar måste hålla till godo med S:t Pélagies otref- 
liga krypin. Under sin korta vistelse i Frankrike 
1814 betalade Karl Johan med sin vanliga frikostig- 
het hans gäld och befriade honom omsider ur by- 
sättningshäktet. Det dröjde dock länge nog, innan 

10 — Svenska teatern IV. 



k 



146 

han fick någon officiell anställning här hemma, där 
han likvisst på grund af sin kvickhet och sin be- 
lefvenhet spelade en mycket framskjuten roll inom 
den societet, där man roade sig. I Kärl XIII:s och 
den älskvärda, glada drottning Hedvigs hof var han 
den ständige anföraren för snillets lekar. Ehuru 
han var titulerad kammar junkare, ingick han dock 
aldrig i någon hof tjänst, men framstod öfver allt 
som en af hofvets stjärnor, högt uppburen för sina 
lyckligt turnerade än på franska, än på svenska 
författade kupletter och småp jäser, och på Rosers- 
berg blef han ånyo spiritus rector inom nöjesvärl- 
den i början af 1820-talet. En mera underhållande 
sällskapsman än han kan man ej tänka sig. Han 
hade med uppmärksam blick på nära håll sett världs- 
händelserna utveckla sig och lärt själf känna de 
flesta af de handlande personligheterna. Hans minne 
var utomordentligt, och dessutom ägde han förmå- 
gan att med dramatisk liflighet i åtbörder och an- 
siktsspel framställa tilldragelsernas förlopp. Man 
lyssnade därför begärligt till de otaliga anekdoter 
han berättade och njöt af hans gnistrande anmärk- 
ningar och infall. 

1821 blef han grefve, följande år serafimerriddare 
och 1825 en af rikets herrar. 

1823 utnämndes han, som ofvan sagts, till chef 
för de Kungliga teatrarna och förvaltade deras an- 
gelägenheter med samma noggrannhet och flit, som 
utmärkt honom som diplomat. Det lyckades hans 
mångsidiga förmåga att, trots den höga ståndpunkt 
den svenska scenen redan nått under hans båda när- 
maste företrädares styrelser, bringa den till en förut 



147 

osedd prakt och illusion, och det utan att förstöra 
finanserna. Bland annat anskaffade han nya belys- 
ningsapparater för eld- och månsken, hvilket väckte 
den då ej så bortskämda publikens lifliga förtjus- 
ning. Vid pjäsernas uppsättning bestyrde han själf 
om allting. Han öfvervakade noga från första bör- 
jan, att dekorationer, kostymer, rekvisita och be- 
lysning voro riktiga och verkningsfulla. Dessutom 
retuscherade eller omarbetade han alla öfversätt- 
ningar af till uppförande antagna utländska styc- 
ken. När till exempel kapellmästaren förklarade, att 
texten till operan ''Ferdinand Cortez" ej kunde 
sjungas sådan den var, kallade han honom till sig, 
och under flera dagar höll han på och skref om både 
arior, recitativ och ensemblesaker för att lämpa dem 
efter musiken. På samma sätt med operorna "Jes- 
sonda'\ "Lilla slafvinnan'' med flera samt en mängd 
talpjäser; dessutom öf ver satte han flera af Scribes 
småstycken. Om Lagerbielke såsom teaterchef är det 
omdöme odeladt, som han i sitt inträdestal 1819 i 
Svenska akademien gaf sin företrädare därstädes, de 
Kungliga teatrarnas forne andre direktör, friherre 
Zibet: "Hans förvaltning utmärktes af ordning och 
opartiskhet, den förra svår att vid detta slag af sty- 
relse införa, den senare ej lätt att därvid själf bibe- 
hålla. Till svenska scenens framsteg voro hans od- 
lade smak, hans varma nit för vitterheten, hans fort- 
skyndande drift hufvudsakligen bidragande." Och 
i sitt minnestal öfver honom själf i samma akademi 
yttrade biskop af Wingård: "Stor i snille, kunska- 
per, verksamhet, tal, skrift och umgängesvett har 
han känts af samtiden." 



148 

Hvad Lagerbielkes yttre angår, kan man på ho- 
nom med skäl tillämpa Gaspards ord i "Debutan- 
ten och hennes far": "ju större snille, dess fulare 
kropp!" Utseendet var ej ägnadt att göra något vi- 
dare förmånligt intryck. Hans röda hår, blinkande 
ögon och slingrande gång förskaffade honom veder- 
namnet Tegel, som han fick behålla så länge han 
lefde, och den stora allmänheten, som ej närmare 
kände honom, förenade därmed lätt en mängd oför- 
delaktiga egenskaper, som han ej ägde. Bernhard 
von Beskow berättar i sina minnen, att han (Bes- 
kow) en afton under sin teaterchefstid på 1830-talet, 
när "Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna'' gafs, stått 
på scenen och samspråkat med Åbergsson och Hjorts- 
berg om Tegels roll. Då yttrade den förre med an- 
ledning af ett hofspektakel på Drottningholm, där 
samma stycke uppförts: "Nog var det ändå bra be- 
synnerligt, att inte Lagerbielke lyckades i Tegels 
roll", hvarpå Hjortsberg svarade: "Har du nånsin 
hört, att en full person kan spela drucken välf Så 
litet kände de honom, som ändå så länge varit hans 
underlydande. Därtill kom, att han med åren väl 
mycket vårdslösade sin person. Wachtmeister omta- 
lar från 1821, hur Lagerbielke en dag plågad af tand- 
värk sågs vandra omkring på Eosersberg med han- 
den tryckt mot kinden. Fabian Wrede utropade då: 
"Nej se, det var ett nytt sätt att bota tandvärk; man 
använder en lortig hand till omslag!" En annan his- 
toria förmäler, att Henriette Widerberg kommit upp 
till honom på teaterkansliet och begärt löneförhöj- 
ning, h varvid Lagerbielke invändt: "Mamsell har ju 
redan en hög lön. Nog kan väl mamsell reda sig med 



149 

(len summan." Den vackra och frispråkiga Henriette 
svarade då: "Ack, herr grefve! Grefven har ingen 
aning om, hvad det kostar att hålla sig hel och ren." 
Lagerbielke såg på henne en stund med sina blinkan- 
de ögon och tog sig en stor pris ur dosan, men den 
sköna fick sin löneförhöjning. 

En högt uppdrifven känslighet för pressens klan- 
der, som väl ingen duglig teaterstyrelse i världen 
undgått, bortjagade honom 1827 från hans direktörs- 
post, hvilken ej någon kunnat bättre fylla än han. 
Den 19 nov. 1831 erhöll han ånyo plats i statsrådet 
och deltog flitigt i den politiska debatten, för hvars 
hårdhändta strider hans retlighet, som förskaffade 
Iionom namnet "sensitiva", likvisst gjorde honom 
föga lämplig. Ett paskill, om hvilket själfve Crusen- 
stolpe yttrat, att det i syftning och lömskhet endast 
kunde jämföras med den ryktbara fabeln "Räfvarne", 
och hvars natur hindrade Lagerbielke att försvara 
sig, grämde honom till den grad att det lär ha på- 
skyndat hans död, hvilken inträffade den 24 maj 
1837. 

I Svenska akademiens protokoll antecknades då, 
efter hvad Gustaf Ljunggren meddelar i dess histo- 
ria: "Hans eldiga snille och mångsidiga bildning, 
hans vidsträckta världs- och människokännedom, 
hans sällsynta användbarhet i de mest skiljaktiga 
och grannlaga värf, ifrån deltagandet uti rådsalens, 
riksförsamlingarnas och kabinetternas förhandlingar 
intill vården och bedömandet af scenens förvaltning, 
hans lätthet att öfvergå från ämbetsmannamödans 
ansträngning till en behaglig och hänförande ton- 
gifning i sällskapslifvets mest bildade kretsar, voro 



150 

egenskaper, som sällan till denna grad funnits för- 
enade, och livilkas erkända öfverlägsenliet hos grefve 
Lagerbielke tidigt förvärfvat honom namn af en 
bland sin tids mest utmärkte män inom fädernes- 
landet." 

De Kungliga teatrarnas verksamhet återupptogs 
hösten 1823 på Arsenalsteatern den 14 september me- 
delst uppförandet af Kotzebues treaktsdram "Plån- 
boken", Dubois' lustiga enaktskomedi "Marton och 
Frontin" och som afslutning "En komisk balett" af 
Deland, samt på Operan tre dagar därefter, då Gus- 
taf Åbergsson gjorde sin rentré i Desforges' femakts- 
komedi på vers "Den svartsjuka hustrun" i Remmers 
förträffliga öfversättning. Ehuru under återstoden 
af året nästan endast gamla saker uppfördes, var 
salongen oftast fullsatt, och man hade aldrig förr 
hört den så ofta genljuda af rop på folksången som 
då. Den 24 september bevistade kronprinsparet upp- 
förandet af "Titus", De kommo under första akten 
och satte sig i sin loge till höger om den stora logen, 
dit uppvaktningen och de öfriga af hofvet inträdde. 
Genast började publiken applådera och ropa på folk- 
sången, som orkestern spelade upp. Titus steg då ned 
från sin tron och ställde sig midt på scenen för att 
af bida slutet på dessa fröjdebetygelser, hvarefter 
man började om hela operan från början. För att 
visa sitt intresse för institutionen besökte konungen 
för första gången den Dramatiska teatern, vid hvil- 
ket tillfälle man gaf "Svante Sture" och "Marl- 
boroughs uniform", en ursprungligen fransk enak- 



151 

tare kallad "Catinats uniform", som i Kotzebues be- 
arbetning omändrades till "Wellingtons uniform", 
för att nu i öfversättning af kapten Edvard Peyron 
bli Marlboroughs tillhörighet. Höstens enda nyheter 
voro en enaktare af Vial "Mannen och älskaren", med 
Åbergsson och Torsslow i titelrollerna, och en dra- 
matiserad familjemålning i fem akter af Sedaine i 
öfversättning af Ludvig Manderström, "Duellen", 
som Karl Warburg förklarar vara genrens mäster- 
stycke, men som den dåtida publiken ansåg skäligen 
tråkig och gammalmodig, ehuru den spelades för- 
träffligt af herr och fru Åbergsson, Hjortsberg och 
Torsslow. Den gick endast sex gånger. 

På Operan repriserades "Don Juan" i oktober och 
"Caravanen" i december. I den förra, som gafs för 
utsåldt hus, utförde Sällström för första gången titel- 
partiet. Han sjöng vackert samt f raserade bra, men 
föreföll något för späd i rollen. "Caravanen", hvars 
premiär celebrerade Gustaf IV Adolfs myndighets- 
förklaring 1796, återuppfördes den 10 december efter 
sjuårig hvila. Sofia Sevelin och Elise Lindström 
samt Lindström, Kinmanson och Preumayr spelade 
sina gamla roller. Slaf handlaren Husca, som hörde 
till Louis Delands bästa roller, utfördes för första 
gången af Johan Fahlgren alldeles ypperligt. Den 
franska och italienska slafvinnan framställdes af 
tvenne debutanter, mamsellerna Fagerberg och En- 
bom. Den förra, hvilken 1819 som elfvaårig antogs 
till elev vid Kungliga teatern, var där anställd med 
aktriskontrakt under åren 1826 — 1834 och gifte sig 
1826 med Per Sällström. Den senare var under några 
år kapten Anders Lindebergs hustru och blef en be- 



152 

römd sångerska under namn af fru Enbom. I de 
granna baletterna gjorde sig Sopliie Daguin bemärkt. 
Tamorins parti, öfverbefälhaf våren i pasehans seralj, 
förut sjunget af Gabriel Åman, hade nu öfverläm- 
nats till en korsångare vid namn örtegren. Den stac- 
kars karlen blef på kvällen så förskrämd, att publi- 
ken började skratta åt honom, och det hjälpte icke 
upp saken. Han kunde knappast utföra partiet till 
slut. Pjäsen uppfördes endast denna gång. 



På Svenska akademiens högtidsdag den 20 decem- 
ber hade Lagerbielke den tillfredsställelsen att i 
egenskap af dess årsdirektör få öfverlämna Akade- 
miens stora guldmedalj åt en af den svenska scenens 
utmärktaste skådespelare, Lars Hjortsberg. Då det 
var första gången en dylik ära vederfors en scenisk 
konstnär, hade Lagerbielke inom Akademien moti- 
verat sitt förslag i ett anförande på elfva tättskrifna 
foliosidor. På bemärkelseaftonen var teaterpersona- 
len talrikt församlad på åhörarplatserna, och då 
ögonblicket för Hjortsbergs hedrande kom, reste sig 
Lagerbielke från stolen och höll utan koncept ett' 
längre anförande. Han påpekade däri den drama- 
tiska vitterhetens stora betydelse, en vitterhet "där 
fullkomligheten är så sällsynt och själfva medelmåt- 
tan ej alltid utan förtjänst", samt det nära samban- 
det mellan den dramatiska skaldens konst och skåde- 
spelarens, och hur ofta det händt, att många beröm- 
da skribenter själfva beträdt den skådeplats de med 
sina arbeten hedrat och understödt. Han erinrade 



153 

om de tider, då en orimlig fördom, grundad på äldre 
epokers barbari och vidskepelse, nekat en förtjänt 
rättvisa åt skådespelarens yrke, utan att man vår- 
dades eftersinna, att fullkomligheten i detta yrke är 
äfven så sällspord som i själfva vitterlieten. "För- 
domens epok är förbi", yttrade han, "och äfven un- 
der dess välde delades orättvisan icke af de upplyste 




Lars Hjortsberg. Efter litografi af O. Cardon. 

och ädelsinnade. Garricks bårtäcke uppbars af brit- 
tiska pärer, Oldfields grift upprestes i Westminster, 
Lekain danades och hedrades af Voltaire, under 
samma tid som en fanatisk pöbel nekade vigd jord 
åt deras aflidna likars kvarlefvor." Slutligen till- 
kännagaf han, att Akademien beslutit "tillägga herr 
Hjortsberg, som med sin sällsynta talang förenar 
märkelig litterär bildning och språkkunskaper", en 



154 

guldmedalj, föreställande å ena sidan dess odödlige 
stiftares bröstbild samt på den andra dess valspråk: 
Snille och smak. "Snillrikt har denne berömlige skå- 
despelare", sade han, "uppfattat den stora mängd af 
olika roller han spelat; och smak lärer icke f rån- 
kännas honom af hvar och en, som besinnar, att san- 
ning och natur höra till smakens högsta fordringar." 
I det Lagerbielke öfverlämnade medaljen åt Hjorts- 
berg, som därvid fällde glädjetårar, påminde han 
om det hägn denne en gång åtnjutit af Akademiens 
höge instiftare och beskyddare, och tillade, att "ödet, 
som nämner Akademiens ämbetsmän, medgifvit, att 
detta vedermäle af hennes aktning och välvilja 
skulle tillställas honom af en man, som, genom sin 
dagliga befattning, med något anspråk på trovär- 
dighet kunde intyga, hur väl det är förtjänt." 

Det dröjde femtiotre år, innan en dylik utmär- 
kelse vederfors en annan skådespelare, Hamlets, 
Kichard II :s och Timon af Athens snillrike fram- 
ställare, Edvard Maurits Swartz, "såväl för det 
grannsynta förstånd och den fina känsla, hvarmed 
han uppfattat, som äfven den lefvande sanning och 
åskådlighet, hvarmed han framställt Shaksperes stor- 
artade karaktärsbilder". 



Onsdagen den 8 januari 1824 uppfördes första niu- 
siknyheten under den nya regimen, enaktsoperetten 
"Qvinnohataren" af Bouilly med musik af Pierre 
Crémont. En ung fransk öfverste har blifvit bedra- 
gen af en kokett och därigenom förlorat sin plats, 



155 

sin kredit och sitt goda lynne samt har svurit alla 
kvinnor sitt hat. En tysk baronessa, hvars lif och 
heder han räddat under kriget i Tyskland, uppsöker 
honom för att försona honom med världen och sitt 
kön samt betala sin tacksamhetsskuld till honom 
med sitt hjärta och sin hand. Förklädd till bond- 
flicka presenterar hon sig som hans trädgårdsmästa- 
res systerdotter, mildrar genom sin åsyn och sin röst 
hans kvinnohat samt besegrar det slutligen genom 
en framställning af baronessans tänkesätt och af- 
sikter. Det hela är en obetydlighet, men musiken är 
ganska täck, och i synnerhet afslutningstrion äger 
rätt mycken förtjänst. Stycket, som redan 1811 upp- 
fördes på Slottsteatern (se del III, sid. 32) mottogs 
af publiken med köld, ehuru det spelades utmärkt 
väl af Sällström, öfversten, Elise Lindström, baro- 
nessan, och Hjortsberg, trädgårdsmästaren, samt 
gafs ej mera än tre gånger. 

På konungens födelsedag gafs detta år intet gala- 
spektakel. Magistraten och borgerskapet hade i stäl- 
let på börsen anordnat bal och supé, i hvilken de 
kungliga personerna deltogo. Lord Bloomfield, Eng- 
lands dåvarande minister härstädes, säger i sina me- 
moarer, att han aldrig inträdt i en balsal, där han 
som här blifvit så frapperad af ljuseffekten och den 
vackra samlingen af damer. Salen var dekorerad 
med emblem, och hela anordningen var smakfull och 
rik. Då de kungliga anländt, intonerade orkestern 
musiken till hyllningsverser, som skrifvits af pastor 
primarius Johan Olof Wallin och afsjöngos af de 
vackra röster, som tillhörde grosshandlaren Gustaf 
Collin, en ung herr Forsslöf, anställd på faderns 



156 

handelskontor, och fru Lidbeck. Därefter började 
balen, hvarunder prinsen dansade med dottern till 
festens anordnare, den ansedde grosshandlaren 
Sehwan. 

Brita Katarina Lidbeck var dotter till biskopen i 
Lund Petrus Munck, hvars barn 1799 adlades med 




Brita Lidbeck, född Miinck. 

namnet Munck af Rosenschöld, och blef 1807 vid nit- 
ton års ålder gift med professorn därstädes, bibliote- 
karien Anders Lidbeck. Hon ägde af naturen den 
härligaste röst, som då fanns i vårt land, och som i 
klangskönhet, styrka, omfång och jämnhet sökte sin 
like. Då hon första gången offentligen uppträdde på 
en af hennes lärare Croelius gifven konsert, nedlade 
de ackompagnerande sina instrument för att in- 



157 

stämuia i publikens applåder, och själfva Catalani 
häpnade, när hon under sitt besök i Sverige fick höra 
fru Lidbeck sjunga. Hon invaldes i Musikaliska aka- 
demien på samma gång som denna sin världsberöm- 
da medtäflerska, bosatte sig efter sin mans död 1829 
i Stockholm och afled därstädes 1864. Ännu på 1840- 
talet väckte hon i Harmoniska sällskapet musikkän- 
nares lifliga beundran. 

Efter mångårig hvila uppfördes ånyo i februari 
Kotzebues omoraliska, men gärna sedda fyraakts- 
komedi ''Grefvarne Klingsberg". Stockholmsposten 
säger, att Hjortsberg, som spelade sin gamla roll, 
den äldre Klingsberg, framställde en god, hederlig, 
smått narraktig borgare, hvilken på gamla dagar får 
det infallet att synas ung och vän till det vackra 
könet, men ej den rike grefven, den fine världsman- 
nen, som af vana och en falsk god ton låtit förleda 
sig att vilja öfverträda naturens och sedlighetsla- 
gens gränser, under det hans bättre egenskaper ofta 
mot hans önskan framtränga och förråda honom. 
Äfven hos Torsslow, som nu för första gången ut- 
förde den unge Klingsbergs roll, saknade man stun- 
dom detta finare, ädlare sätt att vara, som borde 
utmärka det stånd han föreställdes tillhöra, samt i 
hans förhållande till fadern denna sonliga kärleks- 
fulla undergifvenhet, som Kotzebue ämnat till ett 
förmildrande drag i den eljest något bisarra teck- 
ningen. Däremot tilldelar tidningen aftonens första 
pris åt Karolina Richter (sedermera fru Bock) för 
hennes utförande af fru Wunschels roll, hvilken all- 
tid ansågs som en af hennes bästa skapelser. Hon 
spelade denna halfbildade, trätgiriga och fåfänga 



158 

matrona så mästerligt, att man trodde sig se en af 
fru Lenngrens figurer lifslefvande framför sig. 

Karolina Rieliter föddes 1792 som dotter till en 
hautboist vid Svea artilleriregemente. Hon var elev 
vid Kungliga teatern 1806 — 1810 och vistades sedan 
i hemmet, tills hon 1813 fick följa sin lifliga böjelse 
för scenen och anställdes hos Isak de Broen vid Djur- 




O. U. Torsslow som Klingsberg d. y. 
Efter teckning af L. H. Roos 1824. 



gårdsteatern och Nya komiska teatern på Barnhus- 
gården. Då den senare i mars 1814 gick omkull, 
erhöll hon från 1 april engagemang vid Kungliga 
teatern, där hon kvarstod ända till 1 juli 1863. Hon 
var en talang af allra första ordningen särskildt i 
återgifvandet af äldre fruntimmer. Under åren 1831 
— 1834 och 1841 — 1856 var hon en högt skattad lära- 
rinna i Kungliga teaterns elevskola. 1857 på fem- 
tionde årsdagen af sitt första uppträdande på sce- 



b 



159 

nen erhöll hon af Oskar I medaljen Literis et arti- 
bns. Den 26 jnni 1863 hade hon sin afskedsrecett, då 
hon utförde en af sina älsklingsroller, farmodern i 
''Porträttet". Hon var gift tvenne gånger, 1813 med 
violinisten i hofkapellet Svanberg, från hvilken hon 







1 






ä 



Karolina Bock, född Richter. Efter oljemålning; 1836. 
I K. Dramatiska teaterns porträttsamling. 



skildes 1822, och 1826 med flöjtisten i hofkapellet 
Bock, som afled 1841. Själf dog hon 1872 och efter- 
lämnade en dotter, den kända skådespelerskan och 
lärarinnan Berta Tammelin, död 1915. 

Den 18 februari gafs för första gången "Den lilla 
slafvinnan" , skådespel med sång och dans i tre akter. 



160 

livars text af Pixérécourt hämtats från "Tusen och 
en natts" saga om Ali Baba eller de fyrtio röfvarna, 
och som genom den skickligt hopflätade intrigen hela 
tiden håller åskådaren i verklig spänning. Den ver- 
sifierade delen var öfversatt af Lagerbielke, prosan 
af f. d. löjtnant Ulrik Mannerhjerta, hvilken samma 
år anställdes vid Kungliga teatern såsom kontrollör 
och magasinsförvaltare, sedermera blef kostymor- 
donnatör och slutligen ett gammalt original, som dog 
1849 sjuttiofem år gammal. Musiken var af Bern- 
hard Crusell och slog mycket an genom sina enkla 
och täcka melodier, främst uvertyren, Morgianas 
monolog, spåmansvisan och andra aktens final samt 
läsningen ur Alkoran, hvilken både genom musi- 
ken och den sceniska anordningen skänkte en verk- 
ligt österländsk tafla. För öfrigt var mycken om- 
sorg ägnad både åt kostymer och dekorationer. En 
utsikt öfver Bagdad var i synnerhet af utmärkt 
effekt. Bland de spelande stod Elise Lindström så- 
som slafvinnan Zetulbé främst genom den lifliga nai- 
vitet, förenad med kvickhet och behag, som var den 
förtjusande konstnärinnan så egen. Fahlgren var 
vedhuggaren Ali Baba, Sara Strömstedt hans syster 
Morgiana, Sällström hans snälle, något enfaldige 
brorson Sadi, Almlöf den förfärlige röfvaranföraren 
Massur och Kinmanson dennes underbefälhafvare, 
hvilka alla utförde sina roller på ett högst förträff- 
ligt sätt. De vackra och smakfulla baletterna, där 
i synnerhet Sophie Daguin utmärkte sig, voro arran- 
gerade af den nye balettmästaren Giovanni Ambro- 
siani. Publiken tycktes mer än vanligt nöjd med sin 
afton, och pjäsen rönte en obestridlig framgång. 



161 

Bernhard Crnsell var född 1775 i Finland, men 
kom tidigt öf ver till Sverige, där .han fick anställning 
i hofkapellet. Han var som klarinettvirtuos euro- 
peiskt berömd och kunde fullt mäta sig med sin sam- 
tids störste mästare i denna konst. För öfrigt är han 




Bernhard Crusell. 
Efter oljemålning: af J. G. Sandberg 1826. 

känd såsom tonsättare till Tegnérs dikter, och flera 
fosterländska manskvartetter af honom höras än i 
dag med nöje. Svenska akademien tilldelade honom 
i början af 1838 sin stora guldmedalj jämte en skrif- 
velse "uttryckande akademiens högaktning såväl för 
den utmärkta skicklighet, hvarmed han i svensk vers 

11 — Svenska teatern IV. 



162 

omklädt åtskilliga utländska åt den lyriska scenen 
ägnade arbeten, som för den snillrika musikaliska 
behandlingen af flera bland våra egna skalders be- 
römda dikter". Han afled samma år i juli. 

Scribes fina sedekomedi i tre akter, ''Valerie", som 
han 1822 skref för Théätre frangais, gafs i öfversätt- 
ning af Gustaf Åkerhielm för första gången den 26 
februari 1824 för fullt hus med Charlotte Erikson i 
titelrollen. Innehållet är i största korthet, att grefve 
Halsbourg förälskat sig i en fattig och blind flicka. 
För att kunna själf återge henne synen tar han 
tjänst hos en utomordentligt skicklig fransk ögonlä- 
kare, lyckas utleta hemligheten i dennes konst och, se- 
dan han först med framgång kurerat flera olyckliga, 
återvänder han till sitt fädernesland för att skänka 
dagsljuset åt den tillbedda. Kring hennes personlig- 
het koncentrerar sig styckets hela intresse, och på 
dess återgifvande beror komediens framgång. Char- 
lotte Erikson utförde den på ett sätt, som ställde 
den i främsta ledet af alla hennes triumfroller och 
väckte en formlig hänförelse i salongen. Hennes med- 
spelare voro Sara Strömstedt, Torsslow, Lindman och 
Berg. 

Det förträffliga stycket återupptogs på spellistan 
1838 med Emilie Högqvist och 1865 med Amanda 
Nerman som den blinda flickan. Sista gången det 
gafs i Stockholm var 1883, då Sarah Bernhardt un- 
der sitt gästspel på en matiné lefvandegjorde henne 
på ett sätt, som omöjligt kan öfverträffas. Aldrig 
har hennes silfverklara stämma haft en Ijufvare 
klang, aldrig har hennes sublima konst här gjort ett 
djupare intryck. Med återgifvandet af den rollen er- 



163 

öfrade hon stoekliolinarna långt mer än med de stora 
paradprestationerna, ocli liela salongen smälte i 
tårar. 

Grefve Lagerbielke skref imder sommaren en bur- 
lesk imitation på det scribeska stycket i en akt, 
hvilken nnder namn af ''Oculisten'' gafs som första 
nyhet samma höst. Den var lokaliserad och fram- 
trädde som en fullkomligt svensk produkt, hvilken 
skulle kunnat ges utan kännedom om originalet, 
ehuru den naturligtvis blef än roligare för dem, som 
sett eller läst detta. I parodien är det en kryddkrä- 
maränka fru Kandi, som genom ett testamente är be- 
stämd till hustru åt regementstrumslagaren Skram- 
mel. Hennes blindfödda kusin, mamsell Mimi, blir 
under en promenad till Kräftriket öfverfallen af 
några unga, kitsliga karlar. En försvarare anlän- 
der, slagsmål uppstår mellan denne och våldsverkar- 
na, och kusin Mimi, som kastar sig emellan de stri- 
dande, har den olyckan att träffas midt på munnen 
af ett påkslag, hvilket ger beskyddaren anledning att 
följa henne hem. På förstukvisten tar han af sked af 
henne, ger henne en bukett och lofvar återkomma. 
Det gör han också, men först efter femton år. Un- 
der tiden ha de förblifvit hvarandra trogna, och 
herr Starr, som för att bota sin tillbeddas blindhet 
visserligen kunnat vända sig till en okulist, föredrar 
att själf bli ögonläkare. Han kommer nu hem och 
beslutar att operera henne. I det afgörande ögon- 
blicket blir han emellertid rädd, men en sup sötpo- 
merans stärker hans lifskrafter, och ett spotskt till- 
tal af fru Kandi återger hans själ hela dess stolt- 
het. Han skrider till verket och återger henne sy- 



164 

nen på det ena ögat, men liar den harmen och för- 
ödmjukelsen, att hon begagnar sin syn till att ge 
hans bukett, den trogna kärlekens symbol, åt rege- 
mentstrumslagaren. Herr Starr tröstas dock med, att 
hon slutligen väljer honom till sin man, fast det sker 
bara af pur erkänsla. Det var ett litet roligt harm- 
löst skämt, utmärkt af en lätt och lekande dialog, 
som var späckad med kvicka infall och ordlekar och 
på ett uddigt sätt begabbade en mängd hvardagliga, 
platta och känslosamma fraser och karaktärsteck- 
ningar, som då vunnit burskap både på teatern och 
i romanen. Den mottogs väl af publiken, allra helst 
som den spelades särdeles förträffligt af Hjortsberg 
som Starr och Karolina Richter som kusin Mimi, i 
hvilken hon med sann uppfattning och utan karika- 
tyr återgaf en några och trettio års litet svärmisk 
borgarmamsell. 

I mars 1824 fick man skåda en repris af Sacchinis 
mästerverk ''Oedip i Athen'' med Fredrik Kinman- 
son i titelrollen. Det var ingen lätt uppgift att efter- 
träda den store Karsten i en af dennes förnämsta 
skapelser, men sedan han öfvervunnit den rädsla, 
som nästan alltid åtföljde hans första framträdande 
på scenen, gjorde sig hans sköna, manliga stämma 
mer och mer gällande. Han värmdes synbarligen af 
rollen och blef alltmer sann och rörande. I synner- 
het förlänade han åt den underbara trion i tredje 
akten, som väl utgör operans höjdpunkt, en hållning 
och ett uttryck, som öfverraskade publiken och steg- 
rade dess hänförelse ända till entusiasm. Lindman 
utförde Teseus och Lindström Polynices. Aftonens 
pris eröfrades dock af Elise Lindström nu liksom så 



165 

mänga andra gånger. Hon ägde denna ädla, antika 
enkelhet, denna intagande, behagliga naturlighet, 
som är konstens triumf och gör, att åskådaren glöm- 
mer teatern och skådespelaren och endast ser den 
framställda personligheten lifslefvande framför sig. 
Den 29 i samma månad gafs på Stora teatern af 




Caron de Beaiimarchais. 
Efter gravyr af Gautier ainé. 



den dramatiska afdelningen Beaumarchais' femakts- 
dram "Eugenie" till förmån för Lars Hjortsberg, som 
mycket skickligt gjort en ny öfversättning af det re- 
dan 1787 på Munkbroteatern gifna stycket (se del I, 
sid. 254 och del II, sid. 59). Det handlar om en rik 
och förnäm vällusting, som endast genom kyrkans 
band kan vinna en ung flicka och därför anordnar 
en hemlig, falsk vigsel, men sedan tröttnar på sitt 



166 

offer och öfverger det, och framställer, som bekant, 
författarens egen systers sorgehistoria. Pjäsen bör- 
jar midt i handlingen, spelas på några få timmar af 
några få personer, men underhåller likväl intresset 
under hela aftonens lopp. Det tillhörde således den 
tidens bästa dramer och spelades också särdeles väl 
af Charlotte Erikson som Eugenie, Hjortsberg som 
hennes far, Torsslow som hennes bror, Sara Ström- 
stedt som hennes faster och Almlöf som förföraren 
lord Clarendon. "Herr Hjortsberg", säger en grans- 
kare, "var väl icke i sin egentliga genre, men denne 
store konstnär kan tillägna sig nästan alla, och hans 
spel hade denna afton åtskilliga momanger af obe- 
stridlig förträfflighet." 

Man hade genom framskjutna sidokulisser och 
genom takdraperiernas sänkning sökt göra den stora 
operascenen i akustiskt afseende mera lämplig för 
talpjäser, än hvad den annars var, h vilket syftemål 
man genast skulle ha nått genom heltäckt tak, som 
man sedermera lärde sig använda. 

En fullkomlig nyhet voro de så kallade entreakts- 
scenerna, om hvilka Beaumarchais skrifver i en upp- 
laga af pjäsen: "Som den teatraliska handlingen 
aldrig anses hvilande, förrän den blifvit upplöst, 
kunde man, som jag tror, försöka sammanbinda den 
slutade akten med nästf oljande genom en mimisk ak- 
tion, som skulle underhålla åskådarnas uppmärksam- 
het, utan att trötta den, och hvars förnämsta syfte- 
mål borde vara att under mellantiden antyda, hvad 
som utom scenen förefaller eller anses där förefalla. 
Allt hvad som bidrager till sanning och naturlighet 
i en allvarsam dram, helst af det patetiska slaget. 



167 

är viktigt, och illusionen fäster sig som oftast mer 
vid smärre omständigheter än vid betydligare. På 
franska teatern har man befarat, att allmänhetens 
stränga omdöme skulle ogilla så många nyheter på 
en gång, hvarför man ej vågat gifva dessa entreakts- 
scener. Men skulle de annorstädes försökas, torde 
man snart erfara, att hvad i de första entreakterna, 
innan intresset hunnit stadga sig, tycks vara obetyd- 
ligt, blir i de senare af en tämligen viktig inverkan 
på handlingen." Mellan akterna framträdde på sce- 
nen, under en därtill lämpad musik någon eller några 
af de spelande och uttryckte genoni sina åtbörder, 
hvad som under tiden ansågs försiggå, samt beredde 
åskådarna på nästa akts innehåll. Det hela var sinn- 
rikt anordnadt och misshagade icke publiken, men 
har dock aldrig manat till efterföljd. 

Såsom efterpjäs gafs "Kammarpagerne'\ hvars 
egentliga värde bestod i Hjortsbergs underbara för- 
måga att fortfarande fullt illusoriskt framställa 
Fredrik den store. 

Sista nyheten för säsongen på den lyriska scenen 
var Gioacchino Eossinis opera buffa i två akter ''Tur- 
ken i Italien" i öfversättning af Remmer med balett 
af Ambrosiani, som uppfördes den 21 april. Det var 
första gången ett arbete af "svanen från Pesaro" 
gick öfver svensk scen. Redan tio år förut hade Ros- 
sini genom sin "Tancredr erkänts såsom Italiens 
störste då lefvande operakompositör, hvilket han be- 
kräftade genom 'Tltaliana in Algeri" 1813, "il Turco 
in Italia" 1814, "Elisabetta" 1815 och framför allt ge- 
nom "il Barbiere di Seviglia" 1816. 

Libretton till "Turken i Italien" är skäligen un- 



168 

derhaltig. Slafvinnan Saida har på grund af en 
svartsjuk misstanke lämnat prins Selim och Bassora 
samt begifvit sig till Neapel. Detsamma har Selim 
gjort och träffar där don Geronios koketta hustru 
Fiorilla, som han vill enlevera, hvilket hennes cicis- 
beo, don Narcisso söker förhindra. Saida klär ut sig 




Gioacchino Rossini. 
Efter gravyr af Henri Grévedon 1828. 

till Fiorilla, träffar på detta sätt ihop med Selim på 
en maskerad, och de vända försonade åter till sitt 
land. En högst besynnerlig figur förekommer äfven, 
en poet, som håller på att författa en pjäs, hvari han 
oupphörligt inflätar allt, som tilldrar sig omkring 
honom. Om man betänker, att endast fru Sevelin 
dittills gjort sig förtrolig med kompositören, kan 
man förvåna sig öfver, att stycket gick så väl, och 



169 

att de uppträdande så skickligt fyllde sina platser. 
Sofia Sevelin intog, såsom var att vänta, första plat- 
sen i Fiorillas skepnad, titelrollen sjöngs af Fred- 
rik Kinmanson, Geronio af Fahlgren, Narcisso af 
Sällström, poeten af Sevelin och Saida af Vilhelmina 
Enbom. I fråga om uppsättningen hade man gjort 
allt, hvad teaterns medel tilläto, och i afseende på 
baletten mer än hvad personalen tycktes medgifva, 
Maskeraden i andra akten var anordnad med en ele- 
gans, en smak och en sinnrikhet, hvartill man förut 
hos oss knappast sett något jämförligt. Kostymerna 
voro vackra, och den nya dekoration, som föreställde 
ett torg i Neapel, gaf verklig illusion af en sydländsk 
stad. Den sköna duon vid Selims och Fiorillas möte 
slog an liksom den muntra och behagfulla duetten i 
andra akten, då turken föreslår den äkta mannen 
att sälja sin hustru. Publiken var förtjust öfver sin 
nya bekantskap. 

Henri Beyle berättar i sitt utmärkta arbete Vie 
de Eossini från de första representationerna af "il 
Turco'' i Milano 1814 en lustig tilldragelse, hvartill 
han var vittne. Den berömde komiske skådespelaren 
Paccini, som kreerade don Geronio, roade sig med att 
hvarje afton sjunga dennes cavatina "Vado in trac- 
cia d'una zingara" på olika sätt. Än såg man i ho- 
nom en i sin hustru betagen äkta man, som är för- 
tviflad öfver hennes lättsinne, än en filosof, som sät- 
ter sig öfver alla bisarrerier hos den äkta hälft, som 
himlen beskärt honom. Vid fjärde eller femte re- 
presentationen tillät han sig ett infall, som svårligen 
skulle tolererats annorstädes. Publiken var denna 
afton mycket sysselsatt med en stackars äkta man, 



170 

som omöjligt kunnat förmå sig att bära sitt kors med 
tålamod. I alla Scalas loger talade man om ingen- 
ting annat än den olycka, som senast drabbat honom. 
Förtretad öfver att man ej med uppmärksamhet 
hörde på sången, började Paccini midt under cavati- 
nan härma den olycklige äkta mannens öfver allt 
kända åtbörder och egendomliga minspel. I början 
märkte endast några få personer, att don Geronios 
förtviflan hade mycken likhet med hertigens af A***, 
men snart igenkände hela publiken den stackars her- 
tigens gester och näsduk, som han alltid hade i han- 
den, när han talade om sin gemål, för att därmed 
aftorka sin förtviflans tårar. Men man kan svårli- 
gen föreställa sig den munterhet, som grep hela sa- 
longen, när hertigen själf inträdde och satte sig i 
en af sina vänners loger, där han genast igenkändes 
af en och hvar. Alla människor vände sig mot ho- 
nom för att så mycket bättre kunna njuta af hans 
anblick. Men icke nog med att den olycklige man- 
nen i sitt upprörda tillstånd ej märkte det uppseende 
han väckte, till råga på alltsammans såg publiken 
genast på hans gester och i synnerhet på rörelserna 
med näsduken, att han berättade sitt ömkansvärda 
missöde för sina vänner i logen, dit han nyss in- 
trädt, och glömde tydligen därvid ej den minsta små- 
sak, som han upptäckt under den sist förflutna grym- 
ma natten. Man bör känna Italiens stora städer, som, 
hvad intresse för kärleksäfventyr och dylikt angår, 
ej ge våra småstäder efter, för att kunna föreställa 
sig det hejdlösa glädjeutbrott, som uppstod hos denna 
lifliga och maliciösa publik vid åsynen af den olyck- 
lige äkta mannen i logen och af Paccini på scenen, 



171 

hvilken med blicken riktad på honom och sjungande 
sin cavatina ögonblickligen härmade hertigens min- 
sta rörelser och i ett groteskt maner öfverdref dem. 
Orkestern glömde slutligen att ackompagnera och 
själfva polisen att göra slut på skandalen. Det lyc- 
kades omsider en förståndig man, ehuru ej utan 
möda, att aflägsna den betryckte hertigen ur logen. 
De sista nyheterna för säsongen utgjordes af ett 
par komedier, som gåfvos en i början och en i slu- 
tet af den mest strålande maj månad. Den förra var 
abbé d'Alainvals bästa arbete, "FEcole des bourgeois" 
i tre akter, af öfversättaren, en son till Gustaf 
Åbergsson i hans första gifte, kallad ''Den högdragne 
och de fåfänga''. Komedien spelades väl, i synnerhet 
af herr och fru Åbergsson i hufvudrollerna och Tors- 
slow som älskaren, den enda förnuftiga personen i 
stycket. Den andra nyheten var en tysk enaktare 
"Den nerfsvaga", hvars titelroll Charlotte Erikson 
utförde förträffligt. 

Harmoniska sällskapets stora konsert i Ladu 
gårdslands kyrka under denna månad bör ej med 
tystnad förbigås. Sällskapet stiftades 1820 i Stock- 
holm för musikaliska öfningar. Kören uppgick då 
till etthundratjugu personer, orkestern till fyrtio, 
alla amatörer. 1822 anmodades kapellmästaren Ber- 
wald att leda dess orkester och Isak Berg kören. 
Efter tvenne års trägna öfningar hade resultatet 
blifvit sådant, att sällskapet vågade offentligen fram- 
träda i förening med hofkapellet och Kungliga tea- 
terns kör och uppförde då den 15 maj i Hedvig Eleo- 
noras kyrka Haydns oratorium "Skapelsen" till för- 
mån för Berwald. Kör och orkester utgjordes af tre- 



172 

hundra personer. Fru Lidbeck och grosshandlaren 
Collin sjöngo solopartierna jämte hofsekreteraren 
Kristofer Karsten, hvars näst sista offentliga fram- 
trädande detta blef. 



' ^ fv^H 


m 









Scen ur fjärde akten mellan Alban och Hektor i 
Regnards "Spelaren". Efter teckning af Moreau. 



Det följande spelåret 1824 — 1825 inleddes redan 
den 20 augusti med den berömda versifierade fem- 
aktskomedien ''Spelaren'' af Moliéres medtäflare in- 
om lustspelsdiktningen, den glada lefnadsnjutnin- 
gens filosof FranQois Regnard, om livilken Voltaire 



173 

yttrat: "Qui ne se plait pas avee Regnard n'est point 
digne d'adinirer Moliére." Pjäsen, som anses vara 
författarens mästerverk och är skrifven 1696, gafs i 
Stockholm på franska redan 1699 af Rosidors trupp 
(se del I, sid. 57) och sedermera 1793 på Kungliga 
teatern i en lokaliserad öfversättning af den kände 
vitterhetsidkaren Per Rudin, livilkens goda tolkning 
fortfarande blef använd. Lars Hjortsberg, framstäl- 
laren af den passionerade spelaren Albans trogne 
tjänare Hektor, som vid ridåns uppgång befinner 
sig på scenen, mottogs af den fulltaliga publiken 
med handklappningar i glädjen öfver att få återse 
"denne ovanlige konstnär, hvilken kanske ensam af 
alla våra artister i hvad slag som helst har den 
sällsynta lyckan att förena alla partier och alla tyc- 
ken till en gemensam beundran", såsom en dåtida 
teateranmälare uttrycker sig. 

Otto Ludvig Deland, en son till Louis Deland och 
hans första hustru Karolina Kuhlman, engagerades 
från och med detta spelar vid Kungliga teatern. Han 
var ,född 1800 och blef volontär vid Lifregementets 
dragoner, hvarifrån han 1821 tog afsked och anställ- 
des under augusti och september hos sin stjuffar 
Gustaf Åbergsson, då denne innehade teatern i Gö- 
teborg. Där spelade han med rätt mycken framgång 
några komiska roller, men då han uppträdde som 
slottshauptmannen Amias Paulet i ''Maria Stuart" 
sades det, att han "ej var på sin rätta plats". I de- 
cember samma år debuterade han på Kungliga tea- 
tern i en af sina Göteborgsroller, men blef ej anta- 
gen, hvarför han gick in vid Djurgårdsteatern, där 
han följande sommar visade sig som La Fleur i 



174 

''Crispin guvernanf och kvarblef under de bägge 
iiästf oljande sejourerna. Hans första uppgift på den 
kungliga scenen blef en af faderns glansroller, den 
lustige drängen Zozo i ''Gubben i bergsbygden'', hvar- 
vid lian hälsades med handklappningar af den väl- 
villigt stämda publiken. Om han än sågs med myc- 
ket nöje och egentligen ej skämde bort någon roll, 
blef han dock aldrig den storhet, hvarom man gjort 
sig förhoppning. Till hans bästa roller jämte Zozo 
hörde Snusemark i "De löjliga mötena" och Bataille 
i "Nya garnisonen". 1846 lämnade han teatern och af- 
led tio år därefter själfva nyårsaftonen efter ett an- 
fall af sinnesförvirring, hvarunder han, utstyrd som 
röfvaranförare och troende sig förföljd af sbirrerna, 
ådrog sig en svårare lunginflammation under sina 
ströftåg i skog och mark. 

Höstens första nyhet var en treaktskomedi "Furs- 
tens present eller Blomsterkorgen" , en fransk pjäs, 
som Hjortsberg öfversatt från en tysk bearbetning. 
Själf spelade han fadern till den sköna Irma, fram- 
ställd på ett särdeles graciöst och naivt sätt af Char- 
lotte Erikson. Hennes älskare spelades af Torsslow, 
fursten af Åbergsson, hennes båda bröder af Fahl- 
gren och Se velin, och en högförnäm, rangsjuk gam- 
mal hofdam af fru Åbergsson. Publiken återsåg med 
blandade känslor äfven i denna pjäs de urgamla, 
tydligen oförgängliga förgyllda stolarna, hvars ur- 
blekta sidenöfverdrag redan under ett hälft århun- 
drade uppenbarat sig i hvarenda salongskomedi. För 
en och annan af de äldre åskådarna var nog den där 
möbeln som en gammal kär bekant, hvilken han be- 
stämdt skulle ha saknat, om den blifvit flyttad upp 



175 

på skräpkainmareii. Han beliöfde dock ej riskera den 
saken, ty den lefver kvar ännu i Operans möbelma- 
gasin, om den också sedan dess bytt klädsel många 
gånger om, och ej numera användes i de elegantaste 
gemaken. 

Spelårets stora tilldragelse inträffade den 20 ok- 
tober, då för första gången gafs den tyske skådespe- 
laren Pius Alexander Wolffs romantiska skådespel i 
fyra akter ''Preciösa'' med körer och dans, hvartill 
Weber skrifvit en så härlig musik. Ämnet är häm- 
tadt från en af Miguel de Cervantes' novelas ejem- 
plares, den idealistiska och sentimentala "Preciösa, 
la gitanilla de Madrid", hvilken äfven gifvit uppsla- 
get till Victor Hugos Esmeralda. Den unga, bedå- 
rande zigenarflickan Preciösa har genom sin sång 
och dans samt sin förmåga att improvisera eröfrat 
hela Madrid, och alla förnäma täfla om att få se 
henne uppträda, så mycket mer som hennes ärbar- 
het och goda seder äro höjda öfver hvarje tvifvel, 
trots det yrke hon drifver och de äfventyrliga män- 
niskor, som omge henne. Äfven don Francisco de 
Carcamo inbjuder henne till sitt slott, dit hon anlän- 
der med sin stam och väcker stormande bifall samt 
öfverhöljes med blommor. Sonen i huset, don Alonso, 
har länge älskat henne, och då äfven han till sist 
kastar till henne sin bukett, är det endast den Pre- 
ciösa upptager och behåller. Andra akten försiggår 
under en månskensnatt i zigenarlägret. Alonso kom- 
mer för att förklara Preciösa sin kärlek och be henne 
följa honom. Ehuru hon älskar honom, vägrar hon 
dock att öfvergifva sin stam, hvars stöd hon är. När 
han finner hennes beslut oryggligt, försakar han den 



176 

ärorika bana lians börd tillförsäkrar honom för att i 
stället följa henne och zigenarhorden, som nu af- 
tågar mot Valencia under af sjungandet af den 
vackra kören "Se purpurskyn vid österns bryn, som 
bådar, att solen går upp." Där spelar tredje akten. 
Preciösa inb judes att med sin sång förhöja festlig- 
heterna vid don Fernando de Asevedos silfverbröllop 
af dennes son don Eugenio. Han blir betagen af den 
sköna flickan och ägnar henne sin hyllning, h vilket 
förtretar don Alonso till den grad, att en strid upp- 
står dem emellan. Alonso afväpnas och fängslas af 
slottsfogden och hans män. Preciösa vill följa efter 
och söka rädda honom, men hejdas af zigenarhöf din- 
gen, som vill släpa henne med sig. Hon griper då en 
bössa och tvingar honom under hot att eljest skjuta 
ned honom att gå före sig till slottet för att befria 
don Alonso, en scen som aldrig förfelade sin stora 
verkan på publiken. Sista akten tilldrar sig på don 
Fernandos slott, där Preciösa på det ömmaste mot- 
tages af slottsfrun, donna Clara, som icke vill släppa 
henne ifrån sig. Den gamla zigenerskan Viarda 
yppar nu, att Preciösa är deras bortröfvade och be- 
gråtna dotter, och allt slutar i fröjd och gamman. 

Vid sin urpremiär i Berlin 1820 väckte skådespe- 
let ett entusiastiskt bifall och mottogs äfven af 
Stockholmspubliken med verkligt jubel samt kvar- 
stod på Kungliga teaterns spellista ända till 1862, då 
det hunnit uppföras mer än hundra gånger. Till den 
stora framgången hos oss bidrog mäktigt det bril- 
janta utförandet, de härliga, välbesatta körerna, de 
nya, vackra och karakteristiska kostymerna liksom 
de nya präktiga dekorationerna samt icke minst de 



177 

11 yansk ältade belysningsapparaterna. I synnerhet 
lär andra aktens zigenarläger i skogen under en 
månskensnatt väckt ett stort och berättigadt uppse- 
ende och likaså fjärde aktens park med det af ku- 
lörta eldar illuminerade slottet. Effekten förhöjdes 
icke litet därigenom att salongens takkrona under 
dessa akter upphissades i vinden, hvilket omak man 
annars icke brydde sig om på den tiden. Äfven 
baletten hade sin stora andel i aftonens lyckade re- 
sultat. Den nye balettmästaren hade förstått sätta 
lif i denna förut mellan danserna stillastående, orör- 
liga massa. Han hade ordnat sina skaror i små grup- 
peringar och lät dem utföra vissa rörelser, hvarige- 
nom de syntes deltaga i styckets handling. 

Charlotte Erikson spelade den tacksamma titel- 
rollen, för hvars utförande hon rönte mycket erkän- 
nande. Hennes ovanliga skönhet framstod än mer i 
den för henne klädsamma kostymen och bidrog nog 
icke litet till hennes framgång. Marianne Ehren- 
ström säger på franska om henne, att smakfullheten 
i hennes sätt att kläda sig är i full öfverensstäm- 
melse med hennes smärta figur, hennes vackra armar 
och förtjusande fötter. Hon förde sig dessutom med 
mycken ledighet och behag, talade förträffligt och 
dansade med mera färdighet och mjukhet än man 
kunde vänta af en dilettant. Don Alonso, Preciösas 
älskade, utfördes af Torsslow, zigenarhöfdingen af 
Almlöf, och den gamla zigenerskan Viarda af Karo- 
lina Åbergsson, hvilken roll fru Bock sedan med 
mycken framgång öfvertog. Slottsfogden Pedro, en 
liten roll utan någon egentlig betydelse, spelades af 
Lars Hjortsberg och blef därigenom ytterst roande. 

12 — Svenska teatern IV. 



178 

Man kiknade af skratt, när han för hnndraförsta 
gången berättade om den stora reträtten, från livil- 
ken underbara händelse han räknade allt, som till- 
drog sig i världen, eller när han kommenderade de 




Charlotte Erikson som Preciösa. 
Efter teckning af Chiewitz. 



bössbeväpnade bondtölparna "höger om marrrrseh!" 
och, i tanke att de följde honom, promenerade ensam 
nedåt rampen med dragen värja, under det att de 
andra tågade uppåt fonden. Alla människor sjöngo 
eller gnolade Preciösas aria: 



179 



"Ensamheten mig ej döljer, 
ty jag ser, hur Ijuf och mild 
mig vid månens strålar följer, 
älskade, din dyra bild!" 




Lars Hjortsberg som slottsfogden Pedro. 
Efter teckning af Chiewitz. 



och många repliker blefvo bevingade ord, såsom zi- 
genarhöfdingens "Vi ä' ett muntert folk, som sorg- 
löst vandrar genom världen", eller Preciösas utrop 
"Och nu till Valencia!" hvilket var ett stående ut- 
tryck under min studenttid i Uppsala i slutet af 1860- 
talet. 



180 

Den sältsynta uppenbarelsen på scenen af ett 
större svenskt originalarbete inträffade den 19 no- 
vember, då Gustaf Åkerhielms versifierade femakts- 
tragedi ''Valdemar" med musik af Berwald för första 
gången gick öfver Operans tiljor. Intrigen rör sig 
kring Birger jarls svage och lättfärdige sons kär- 
leksförhållande till sin svägerska, den danska prio- 
rinnan Jutta, Erik Plogpennings dotter, hvilkens 
hand den kraftige och maktlystne hertig Magnus 
åtrår. Oenigheten mellan den svenske konungen och 
hans bägge bröder urartar slutligen till krig. Val- 
demar besegras, och Magnus fordrar prinsessan Jut- 
tas hand såsom försoningspant. Jutta tar förgift, 
Valdemar dödar sig vid hennes lik utom scenen, och 
Magnus blir hans efterträdare. Sara Strömstedt spe- 
lade Jutta och hade i tredje akten ögonblick af stor 
tragisk effekt, liksom hennes plastik i dödsscenen 
lär ha varit förträfflig. Almlöf utförde Valdemars 
svåra och otacksamma roll, Torsslow var Magnus, 
Åbergsson Valdemars forne lärare Niclasson och 
Charlotte Erikson Valdemars gemål Sofia. Pjäsen 
var uppsatt med mycken omsorg, men behagade ej 
publiken, oaktat det nya månskenet spred sitt troll- 
ska skimmer öfver dekorationerna. Söndagen den 21 
november gafs tragedien ånyo, men försvann från 
spellistan efter onsdagen, då den gafs för tredje och 
sista gången. Det sades, att författaren återtagit 
manuskriptet för att göra några ändringar, men han 
återlämnade det aldrig till teatern. 

Större lycka gjorde påföljande månad Dupatys 
förträffliga enaktskomedi "Den sedesamma eller 
Fruntimmerna sinsemellan" i Charlotte Eriksons 



181 

öfversättning, retuscherad af Lagerbielke. Detta lilla 
lifliga intrigstycke liar liksom Holbergs "Den för- 
vandlade brudgummen" den egenheten att utföras 
endast af fruntimmer. En ung och vacker grefvinna 
har för att kokettera tagit sig för att spela ytterst 
sedesam. Hon afskyr allt hvad som i klädsel, ton 
eller umgänge synes henne sårande för ärbarheten 
och anser framför allt straffbart att mottaga en öm- 
lietsbetygelse af en karl. Detta pryderi förtryter 
hennes väninnor, och fru Verseuil, som ofta varit 
föremål för hennes anmärkningar och sarkasmer, 
företar sig i samråd med de andra att ge henne en 
läxa. Hon förklär sig till karl, utger sig för sin 
bror, den unge Lindor, och vinner tillträde till gref- 
vinnans hem och till hennes hjärta. I dennes skep- 
nad klättrar hon en afton upp på hennes balkong 
och förmår henne genom böner, smicker, hot att döda 
sig, med mera dylikt att höra på honom, tillåta ho- 
nom förklara sin kärlek, besvara den och mottaga 
en ring. Då kammarjungfrun oförmodadt inkom- 
mer, är grefvinnan nog fintlig att utge Lindor för 
fru Verseuil och ikläder honom en fruntimmers- 
dräkt. Efter några skickligt anordnade scener upp- 
täckes alltsammans, grefvinnan afsvär sitt pryderi 
och tillåter sin unga kusin att gifta sig med sin till- 
bed j are. Stycket slog an och spelades väl i synner- 
het af Charlotte Erikson som grefvinnan och Sara 
Strömstedt som fru Verseuil. 

I samma månad gjordes en repris efter tolfårig 
hvila af Kotzebues dram ^'Redlighetens seger öfver 
förtalef, hvari till det helas båtnad en mängd för- 
kortningar vidtagits. Endast Hjortsberg stod kvar 



182 

i sin gamla roll, major von Eldfelt. Åbergsson åter- 
gaf nu Morland, Almlöf skurken Allbrand, Torsslow 
den ädle Edvard Smith och Charlotte Erikson Jenny. 

Samme författares dram "Verldsförakt och ån- 
ger" och hans komedi ''Konstmakar en" repriserades 
äfven under detta spelar, den senare dock utan syn- 
nerlig framgång. 

En annan, mera värdefull repris var återuppta- 
gandet af "Trollflöjten" på lyriska scenen med be- 
tydliga förändringar i dekorationer och kostymer. 
Operan mottogs af allmänheten med samma bifall, 
som den store mästarens arbete förut rönt och gick 
fem gånger efter hvarandra. Sarastro utfördes af 
Preumayr, Tamino af Lindström, talaren af Fredrik 
Kinmanson, Nattens drottning af Sofia Sevelin, Pa- 
mina af Henriette Widerberg, Papageno af Fahl- 
gren, Papagena af Charlotte Erikson och Monosta- 
tos af Berg. 

Året efter sedan grefve Lagerbielke infört Ros- 
sini på den svenska scenen, föreställde han för stock- 
holmspubliken den unge franske kompositören 
Auber genom fyraaktsoperan "Snöfallet eller Ben 
nye Eginhard", som för första gången uppfördes den 
21 januari 1825. Två år förut hade den gifvits på 
Opéracomique i Paris, där den blifvit ett kassa- 
stycke, och äfven i Tyskland vunnit fast fot genom 
den oförlikneliga Henriette Sontag. I motsats till 
Rossini, som, då han introducerades i Stockholm, re- 
dan länge haft europeiskt rykte, var Auber ännu hos. 
oss föga känd, ty "Snöfallet" var den första af hans 
operor, som banat sig väg till utlandet, och vid hans 
namn bifogades därför på affischen den upplysnin- 



183 

jjreii, att lian var "elev af Cherubini". Först genom 
''Muraren'' ocli i synnerhet genom "Den stumma" 
nådde Anbers rykte sin höjd och stadfästes ytterli- 
gare 1830 genom "Fra Diavolo". Libretton till "Snö- 
fallet" är liksom nästan alla Anbers texter förfat- 




FranQois Auber. 



tad af Scribe och utmärker sig således genom en 
lätt och behaglig dialog samt en liflig handling. 
Händelsen tilldrar siga Schwaben på 1600-talet. Stor- 
hertigen (Fredrik Kinmanson) önskar af politiska 
skäl gifta sin dotter (Henriette Widerberg) med 
prinsen af Neuberg (Lindman). Denne, som tillbragt 



184 

liela sitt lif i fält ocli inser sin brist i den finare uni- 
gängestonen, vill däri taga undervisning af prinses- 
sans lioff röken (Sofia Sevelin), i livilken lian emel- 
lertid förälskar sig. Prinsessan å sin sida har redan 
ingått en hemlig förbindelse med grefve Lindsberg 
(Per Sällström). Då grefven ser prinsen vid sin ma- 
kas sida, upptändes han af svartsjuka och säger 
lienne i faderns närvaro några bittra ord, hvaröfver 
hertigen vredgas och förvisar grefven. Aftonen före 
sin afresa kominer han för att taga farväl af sin 
maka, men öfverraskas af hertigen och gömmer sig. 
Då denne går, läser han igen dörren till dotterns 
rum och medtager nyckeln. Den enda utvägen för 
grefven att komma därifrån är genom fönstret, men 
emedan det nyss snöat, fruktar man, att hans fot- 
spår skola synas i den nyfallna snön. Hoffröken före- 
slår då att begagna en släde, hvari grefven sätter 
sig, och de båda damerna skjuta honom öfver den 
tillfrusna sjön utanför prinsessans fönster. Storher- 
tigen har emellertid från sitt rum sett det besynner- 
liga slädpartiet, får af en trädgårdsmästare reda på 
verkliga förhållandet, men förlåter sin dotter och 
hälsar grefven såsom sin måg, hvarpå prinsen gifter 
sig med hoffröken. Nya och granna kostymer hade 
förfärdigats till och med åt kören och baletten, och 
några af hufvudpersonernas dräkter voro lika rika 
som smakfulla. Hoffesten i andra akten, ett slags 
bal paré med aftonmåltid, var högst lysande och gaf 
en träffande bild af sjuttonde århundradets högtid- 
ligheter. Äfven nya dekorationer hade målats, bland 
livilka den i tredje akten, som föreställde snöfältet 
med slädfarten i månsken, var af en stor och öfver- 



185 

raskande effekt. Kom så därtill den vackra, lekande 
musiken, de friska, ungdomliga rösterna, den skick- 
ligt tilltrasslade intrigen, och man kan förstå, att 
stycket gjorde ett särdeles behagligt intryck på den 
tidens publik. För vår realistiska tid måste släddra- 
gandet i nattkylan af de bägge tunnklädda damerna 
förefalla tämligen orimligt. 




Kostymbild ur "Snöfallet". Efter teckning af Chiewitz. 

På Hjortsbergs recett den 28 februari uppfördes 
Lagerbielkes öfversättning af Mervilles treaktsko- 
medi ''Två engelsmän", som utmärker sig för en liflig 
och karakteristisk dialog och en förträfflig teckning 
af de bägge hufvudpersonerna, en ruinerad köpman 
och en mjältsjuk, på sin rikedom utledsen lord. De 
ämna taga lifvet af sig och sammanträffa då hän- 
delsevis vid Themsen. Lorden hjälper med sin rike- 
dom köpmannen och återkallas själf till lefnadslust 



186 

genom dennes dotter, med hvilken lian gifter sig. 
Hj ortsberg och Almlöf spelade lorden och köpman- 
nen och Elise Lindström den söta flickan. En ny och 
vacker utsikt öfver S:t James park förhöjde in- 
trycket. 

Spelårets sista nyhet var Picards lustiga enakts- 
komedi "Numro 777 eller Lotteri på fast egendom'', 
något som just den tiden var mycket i svang hos oss. 
Sevelin spelade där på det mest uppsluppna sätt 
skrifvaren Pfefferkorn, anställd hos en gammal sken- 
helig, illslug notarie, utförd af Ludvig Deland. Pfef- 
ferkorn hörde till det slags Sevelinroller, som hela 
Stockholm måste gå och titta på. Oförgätlig var 
åsynen af hans skrangliga figur i den korta lärfts- 
fracken med de långa, smala skörten, som släpade 
på marken, hans åtsittande permissioner och de sinn- 
rikt uttänkta, ehuru något karikerade renskrifvaråt- 
häfvorna. När man vid ridåns uppgång såg den löj- 
liga figuren sitta i ett vindsfönster, räcka ut sina 
magra händer och med sin ihåliga stämma för sig 
själf gyckla öfver sin principal, som satt i fönstret 
nedanför, okunnig om hans därvaro, hade man san- 
nerligen icke ledsamt. Hans påståenden, som alltid 
bekräftades med ett på orätt sätt användt ordspråk, 
ju galnare dess bättre, och som, allteftersom pjäsen 
gick flera gånger, mer och mer påbättrades, väckte 
alltid en ohejdad munterhet. Likaså hans många 
lustiga påhitt, till exempel då han gick baklänges ut 
genom husporten och först stack ut det ena af sina 
långa, oerhördt smala ben trefvande i luften, ett ben 
som icke kunde tillhöra någon annan än Sevelin, och 
som därför också genast hälsades med en stormande 



187 

skrattsalfva. Detta roliga konstgrepp använde sedan 
Knnt Almlöf med fördel i "Fregattkaptenen", då 
han gick baklänges utför den branta kajutstrappan. 
Sevelins starkaste sida låg inom det karikatyrartade, 
och i roller, som lämpade sig för detta slags komik, 
var han alldeles oöfverträfflig. I "Slottet Monte- 
nero" till exempel hade han hittat på att såsom Lon- 
gino komma in mumsande på en med smör påbredd 
stor kaka, i hvilken han formligen ätit sig in, så att 
den satt liksom ett krås kring halsen på honom. 
Svårligen lär naturen någonsin i afseende på lår och 
ben gjort så mycket för någon komisk aktör som för 
Sevelin, då den gaf honom så litet. Hans långlagda 
ansikte, hans spelande ögon, hans röst och hela hans 
apparition stämde oemotståndligt till löje och kun- 
de narra den buttraste tvärvigg till skratt. Nils Arf- 
widsson, som en kort tid var intendent vid kungliga 
scenen, berättar, att då Schillers "Wilhelm Tell" 
skulle gifvas, i hvilken hela teaterpersonalen måste 
tagas i anspråk, hade Sevelin fått på sin lott en af 
soldaterna, som posterade vid den stång, hvarpå 
Gesslers hatt var uppsatt. I tumultet vid Tells arres- 
tering skulle han med hög röst ropa "Förräderi och 
uppror!" men han gjorde det på ett sådant sätt, att 
hela publiken började småfnissa. Det är mycket möj- 
ligt, till och med troligt, att han i våra dagar skulle 
anses öfverdrifven, men säkert är, att han öfvermåt- 
tan roade sin tids publik, och det var väl ändå huf- 
vudsaken. "Ingen svensk skådespelare", säger en be- 
dömare från 1840-talet, "torde så som han hafva åter- 
gifvit den gamla franska skolans burleska karak- 
tärstyper." Utom de förut nämnda rollerna, kusin 



188 

Pastoreau bcli Pfefferkorn, liörde till hans mest be- 
römda skapelser herr des Chalumeaux i farsen med 
samma namn, den utsvultne betjänten Jabal i "Ju- 
den", morbrodern Géronte i "Universalarfvingen", 
Gyllenparfym i "Den okände sonen" och baron Torr- 




Seveliii som Jabal, Efter teckning af Chiewitz. 



ved i "Ålderdom och dårskap". Om hans utförande 
af sistnämnda roll skrefs i Kalmartidningen, då han 
1843 uppträdde därstädes i denna roll: "Efterpjäsen, 
annars en obetydlighet, fick ett värde genom den för- 
tjänte veteran i konstens tjänst, som däri uppträdde, 
ännu alltid densamme, lika sant humoristisk, lika 



189 

blixtrande af verklig komik, af oefterhäriiilig boii- 
liommie här på den trånga landsortstiljan, som då 
han i Stockholm öfverhöljd af applådissemanger spe- 
lade mot Hjortsberg. Ty herr Sevelins glada, älsk- 
liga talang är redan för referenten ett barndoms- 
minne — för månget godt, innerligt löje står han hos 
honom i förbindelse — han minns honom från den 
svenska komiska scenens lysande dagar. Det var då 
lierr Sevelin skapade dessa roller, af hvilka minnet 
skall öfverlefva honom — Pfefferkorn i "Numro 
777", betjänten i "Juden", baron Torrved i den här 
ifrågavarande pjäsen — skapade, ty i sig själfva äro 
dessa roller tämligen obetydliga, det är endast un- 
der talangens bearbetning de få en betydelse, som 
man förut knappt anat. Men på dessa roller har herr 
Sevelin en gång tryckt prägeln af sin sällsporda för- 
måga och kallat upp dem till ett lif, hvarom man 
icke kunnat drömma — sådan är den store skådespe- 
larens företrädesrätt." Äfven länsmanskan i "Till- 
fälle gör tjufven" hörde till hans repertoar. Det var 
en gammal tradition, att den rollen skulle spelas af 
en karl. Vid dess första uppförande af hofvet i april 
1783 på Ulriksdal spelades den af pågen Manner- 
h jer ta och på 1850-talet minns jag, att Georg Norr- 
by utförde densamma. När Kungliga operan 1882 
firade sin sekularfest, stod den glada vådevillen åter 
på repertoaren med Viktor Dahlgren såsom läns- 
manshustrun. Sevelin saknade dock icke förmåga 
att äfven utan öfverdrift återge roller, hvilket åda- 
galades af hans förtjänstfulla spel såsom Harpagon 
i Moliéres "Den girige". 

Sevelin kom 1801 vid tio års ålder till Kungliga 



190 

teaterns balettskola, där han kvarstannade i fem år, 
hvarefter lian fick anställning vid Djurgårdsteatern 
intill 1811, då han öfvergick till den kungliga sce- 
nen, där han redan i december 1810 debuterat som 
Longino, ehuru han ej blef fast anställd förrän den 



<^;. 




Sevelin som länsmanskan. Efter teckning af Chiewitz. 



1 april 1812. Han kvarstod där till och med utgången 
af spelåret 1837 — 1838, och hade sin afskedsrecett den 
16 oktober sistnämnda år, då ''Ålderdom och dår- 
skap'' samt "Sannljugaren" uppfördes. Han upp- 
trädde sedan på Djurgårdsteatern, på Mindre tea- 
tern och i landsorten intill 1 juli 1844, då han sökte 



191 

och erhöll förnyad anställning vid den kungliga sce- 
nen, där han förblef i tre år. Som förut omtalats, 
var han i ett lyckligt äktenskap förenad med den 
framstående sångerskan Anna Sofia Thunberg, med 
hvilken han gifte sig redan 1813, och som i tjugu 




Per Erik Sevelin. Efter oljemålning af P. Krafft d. y. 



år öfverlefde honom. Han dog sextio år gammal den 
26 augusti 1851. Sevelin var i det enskilda lifvet en 
stilla, hederlig, vänsäll och smårolig personlighet, 
om hvilken man berättar många lustiga historier. 
Ryttmästar Backman hade skrifvit en dålig tragedi 
om Karl XII, som han med alla medel försökte få 
uppförd på någon teater, men ingen af skådespe- 



192 

lariia ville utföra hufvudrollen. Slutligen vände lian 
sig i sin förtviflan äfven till Sevelin. Denne bad att 
först få läsa pjäsen. Efter någon tid återlämnade 
han den och sade, att han ej vågade åtaga sig den 
maktpåliggande uppgiften på grund af sitt klena 




Jean Francois Regnard. 

bröst, "men" — tillade han — "om jag kan få stå till 
tjänst med en Karl XIII, så mer än gärna!" 

Dramatiska teatern började sin verksamhet un- 
der spelåret 1825 — 1826 den 22 augusti med uppfö- 
randet af ''Optimisten'' och "Numro 777", och redan 
den 31 samma månad gafs den första nyheten, Keg- 
nards versifierade femaktskomedi "U niv er salar f- 
vingen" i en förträfflig tolkning af Herman Kull- 



193 

berg, som inan med nöje kan läsa än i daj?. Pjäsen 
liar väl icke samma värde som författarens mäster- 
verk "Spelaren", livilket intar ett af de främsta rnm- 
men inom den franska teaterns repertoar, men lik- 
som hans öfriga lustspel är det skrifvet med glän- 
sande kvickhet och öfverdådigt humör och äger så- 
ledes den stora förtjänsten att roa. Se velin var oge- 
nient lustig såsom den gamle utmärglade girigW- 
ken Géronte, hvilken trots sin oupphörligt återkom- 
mande kolik skarpt funderar på att gifta sig med 
den unga Isabelle, Karin Fagerberg, som älskar 
hans systerson Eraste, spelad af Lindman. Mycket 
muntrande var också Lars Hjortsberg såsom Erastes 
betjänt Crispin, hvilken för att lura gubben för- 
klär sig än till en fräck brorson, än till en kvinnlig 
släkting3 än till Géronte själf, i synnerhet lär han 
varit oemotståndligt skrattretande i fruntimmers- 
dräkten, hvars långa släp bars upp af en liten jo- 
kej. Till pjäsens framgång bidrog äfven Karolina 
Åbergsson som Gérontes fintliga tjänarinna Lisette, 
liennes älskade Crispins verksamma biträde i alla 
dennes illistiga påhitt för att förhjälpa sin herre att 
bli Gérontes universalarfvinge och vinna Isabelles 
hand. Salongen var fullsatt och publiken förtjust i 
det roliga och underhållande stycket. 

Först den 8 september öppnade Stora teatern sina 
portar, då hof kapellet klockan sju på aftonen gaf en 
konsert till förmån för den unga sångerskan Jose- 
phine Frölich, som sjöng recitativ och aria ur ope- 
ran "la Kosa bianca" af Simon Mayr, tvenne arior 
ur Rossinis operor "Ceneréntola" och "Donna del 
lago" samt tema af Caraffa med variationer af Si- 

13 — Svenska teatern IV. 



194 

boni. Hon var född i Wien 1803 och den yngsta af 
tre röstbegåfvade systrar. Sedan hon lämnat kon- 
servatoriet i Wien, uppträdde hon med stor fram- 
gång som operasångerska i sopranpartier; kom 1824 
till Köpenhamn för att utbilda sig hos Siboni och 
vann mycket bifall på konserter i de tre nordiska ri- 
kena; reste med titel af dansk kammersangerinde 
1829 till Italien, där hon i synnerhet i Venedig och 
1831 i Neapel gjorde mycken lycka, och återvände 
sedan till Wien, hvarest hon lefde som sånglärarinna 
och emellanåt uppträdde vid större musikfester. Hon 
dog 1878, följd med ett års mellanrum af sina bägge 
systrar, af hvilka den äldre afled 1880 vid åttiosju 
års ålder. På denna sin Stockholmskonsert gjorde 
hon med största lätthet de svåraste passager, och 
hennes drill var af en öfverraskande jämnhet och 
rundning. Publiken var högst belåten, och en entu- 
siastisk beundrare fick följande hyllning införd i 
månadsskriften Athenaeum: 

"Din konst den trollkraft innebär, 
som på vår jord oss himlen njuta lär. 
Han för oss öppnas genom dessa toner, 
som tjusa själen under alla zoner. 
Från nordens fjäll till söderns paradis, 
från Målarns och till Ta jos bölja 
din änglaröst skall vinna hörarns pris, 
beundran dig i spåren följa." 

Hon biträddes utom af hofkapellet i sin helhet 
äfven af tvenne dess medlemmar, Filip Braun, som 
spelade ett solo för oboe, och Frans Preumayr, som 
i en rondo för fagott den aftonen öfverträffade icke 
blott sig själf, utan allt hvad de mest spända an- 



195 

språk kunde fordra af en fagottist. Han framtrol- 
lade toner, som man skulle* kunnat tro än tillhöra 
valdhornet än klarinetten. Han var med ett ord 
beundransvärd. 

En repris af Leopolds "Oden" försöktes den 15 
september, då de olika rollerna utfördes af sina se- 
naste innehafvare med undantag af Asmun, som öf- 
vertagits af Åbergsson, och Milo, som nu utfördes 
af Lindman. Den romerske imperatorn, Milo och 
Yngve hade blifvit försedda med lämpligare dräk- 
ter än förut. Sara Strömstedt, hvilken förut såsom 
Tilda varit iförd en enkel hvit klädnad, visade sig 
nu iklädd endast en öfver skuldran hopfäst björn- 
hud och ett draperi, som ej betäckte mer än unge- 
fär en tredjedel af hennes högst välbildade gestalt 
och knappast det, när hon rörde sig lifligare. Appa- 
ritionen var af en särdeles god effekt, ehuru den 
stötte en och annan granntycktare åskådare. Sa- 
longen var fullsatt utom på de bättre platserna. 
Emellertid blef denna representation "Odens" sista. 
Strax därefter insjuknade nämligen Lindman, och 
när han efter sju veckor tillfrisknade, inträffade 
Arsenalsteaterns brand, då alla till pjäsen hörande 
dekorationer och kostymer helt och hållet förstördes. 

Påföljande månad hade Elise Lindström sin re- 
cett, då hon i "Snöfallet'' utförde prinsessans roll, 
som hon fått öfvertaga under Henriette Widerbergs 
numera ganska regelbundet återkommande otjänst- 
barhet. 

I midten af samma månad gafs en liten kvick 
och underhållande enaktare, af Lagerbielke fritt öf- 
versatt från franskan. En timmas roman eller Det 



196 

besynnerliga vadef\ som med lifligliet ocli smak spo- 
lades af Torsslow, baronen, Charlotte Erikson, gref- 
vinnan, och Sara Strömstedt, kamniarj ungfrun. 

Den 26 oktober stod för första gången på Kung- 
liga teaterns affisch Rossinis spirituella skapelse 
''Barheraren i Sevilla eller Den fruktlösa försiktig- 
heten'', opéracomique i fyra akter, från Pietro Ster- 
binis italienska libretto fritt och mycket väl öfver- 
satt af Bernhard Crusell. Den såg allra först ram- 
pens ljus på Teåtro Argentina i Rom under karne- 
valen 1816 och lefver ännu efter hundra år med oför- 
minskad lifskraft, med rätta ansedd såsom själfva 
inkarnationen af alla den italienska buffans bästa 
egenskaper. Och dock blef den, så otroligt det än 
kan förefalla oss, på grund af kabaler och en mängd 
missöden under föreställningen, vid sitt första fram- 
trädande uthvisslad. Rossini skrifver själf därom 
helt filosofiskt till en vän den 22 april 1860, då han 
redan var en lycklig, nöjd och korpulent gammal 
parisare och rentier: "Vid uppförandet af min opera 
störtade sig Paisiellos beundrare som vilda djur mot 
den skägglöse unge maestron, och första föreställ- 
ningen var bland de mest bullersamma. Jag lät mig 
ingenting bekomma och under det publiken hviss- 
lade, applåderade jag operasångarna." Vid andra 
representationen hade stämningen ändrats liksom 
genom ett trollslag, endast möjligt under ett syd- 
ländskt luftstreck, operan rönte en lysande succés, 
och kompositören hedrades med ett fackeltåg. 1819 
presenterades "Barberaren" i Paris på Salle Louvre 
af ett italienskt sällskap, och inom kort hade den 
gjort sin rund öfver flertalet af Europas operasce- 



197 

ner. Till Berlin kom den 1822. I Stockholm var dess 
framgång med ens stadfäst. I januari 1868 upplefde 
den sin hundrade föreställning, och har numera gått 
öfver Kungliga teaterns tiljor mer än tvåhundra- 
femtio gånger. 

Att operan genast från början hos oss rönte ett 
så gynnsamt mottagande, berodde till en stor del på 
det förträffliga sätt, hvarpå den framfördes. "Utan 
att träda någons rättvisa anspråk för nära", säger 
Stockholmsposten, "måste i afseende på exekutionen 
af de enskilda sångpartierna första rummet inrym- 
mas åt fru Sevelin. Hon har verkligen så tillägnat 
sig den italienska metoden, att det är nästan oför- 
klarligt, hur man, utan att ha besökt Italien ocli hört 
dess artister i sång, kunnat så attrapera egenheterna 
däraf. Kavatinan i början af andra akten och arian 
i slutet af den tredje lyckades henne i synnerhet väl. 
I den förra låg en teinte af Sibonis maner. Figaros 

roll gafs af herr Fahlgren med den jämnhet 

och säkerhet och hvad man kallar aplomb, som näs- 
tan ständigt tillhöra honom — — Herr Sällströms 
vackra tenor har i Almavivas parti funnit ett nytt 
fält för utvecklingen af sina rika anlag. Almavivas 
roll är äfven i dramatiskt afseende icke obetydlig, 

och herr Sällström uppfattade ganska riktigt 

de olika nyanserna däraf. Herr Kinmanson d. ä. 
spelte doktor Bartholos icke lätta, ehuru mindre 
tacksamma roll med sanning och studium, och hans 
vackra basröst fyllde i ensemblestyckena väl sitt 
rum. Herr Preumayrs roll i Bazil är den af en sec- 
catöre, hvilken utgör en lycklig kontrast mot Figa- 
ros lifliga väsende och bidrar icke oväsentligt till 



198 

åskådarens nöje. Slutligen bör ett förtjänt loford 

lämnas vår förträffliga orkester. Kostymerna 

voro vackra, i synnerhet Figaros utmärkt smakfull. 
Ett af teaterns verkliga beliof, en ny dekoration för 
ett bättre rum, var här af hjälpt, och åskådarna hade 
det nöjet att se en snygg och vacker salong med 
damasttapeter, en beklädnad så vanlig och så gam- 
mal i alla praktrum, att man med skäl måste för- 
undra sig öfver, det våra dekoratörer förut aldrig 
fallit på den idén att måla ett sådant." 



Torsdagsaftonen den 24 november 1825 inträffade 
den ohyggliga eldsvåda, hvarigenom Arsenalsteatern 
i grund ödelades. Med undantag af Drottningholms- 
teaterns brand 1762 hade Sverige dittills varit för- 
skonadt från liknande olyckor. Affischen för den 
kvällen upptog Kotzebues femaktsdram "Redlighe- 
tens seger öfver förtalet" och den lilla enaktskome- 
dien "En timmas roman". Salongen var glest besatt, 
ty det var ett otäckt väder, regn och snöglopp. Under 
fjärde akten tyckte man sig känna brandos på sce- 
nen, men emedan detta händt många gånger förut 
och då härrört från kakelugnarna under teaterns 
golf, brydde man sig ej vidare om det. Emellertid 
märkte suf floren under den stora scenen mellan 
Jenny (Charlotte Erikson) och hennes tillbed j are, 
sekreteraren Smith (Torsslow), som just då afslöjar 
sig såsom den ädle och rike lord Sidney, att rök 
trängde in i luckan, och sprang ifrån de spelande för 



199 

att be en teaterarbetare se efter, hvarifrån röken 
kom. Karlen svarade, att det var bara inbillning. 
Han kände icke något os. Efter aktens slut omkring 
kloekan half nio började röken sila fram genom ku- 
lissrännorna, och nu blef det klart för alla, att elden 
var lös under scenen. Ridån drogs upp, och Lars 
Hjortsberg, som spelade major von Eldfelts roll. 




Arsenalsteaterii 1825. 



framträdde och förkunnade med det allra största 
lu^n för publiken, hvad som händt, och bad alla af- 
lägsna sig i god ordning. De lydde rådet, och alle- 
sammans undkommo lyckligt den öfverhängande fa- 
ran. Men icke så de på inre sidan om ridån varande. 
Elden rasade redan under Hjortsberg, då han talade 
till salongen, och de spelande hunno ej upp i sina 
loger, utan måste rädda sig i de kostymer, hvari de 
under kvällen uppträdt. Aktören Lindman höll på 



200 

att bli innebränd under sina bemödanden att rädda 
sin egen och Delands tjänstflickor, hvilka jämte tea- 
terordonnansen Jonson tyvärr blefvo lågornas rof. 
Lindman blef vid sitt nästa uppträdande på scenen 
för detta sitt välförhållande af publiken mottagen 
med de mest entusiastiska bifallsyttringar, och Karl 
XIV Johan tilldelade honom en lifstidspension såsom 
vedermäle af sitt välbehag. 

Hur oerhördt bristfälliga brandordningarna den 
tiden voro, kan man förstå däraf, att en handtlan- 
gare, som, strax innan elden upptäcktes, gått med 
bart brinnande talgljus på tredje botten under tea- 
tern, befriades af kungliga slottsrätten, hvilken om- 
sider den 9 februari slutade sin undersökning om 
branden, från allt ansvar, emedan det varit honom 
såväl som andra teaterarbetare tillåtet att såväl i 
vindarna som i maskineriet under teatern gå med 
bart tändt ljus och till och med "snyta" det med 
fingrarna, och han kunde ej öfverbevisas om någon 
särskild vanvårdnad vid eldens handhafvande. 
Brandmästaren däremot, som ej haft eldsläcknings- 
anstalterna i användbart skick, dömdes att bota fyra 
rdr bko, och spruthandtlangaren, som, oaktadt han 
hade vakten, utan giltig orsak helt enkelt gått ifrån 
sprutan, fick sig ådömd en plikt af tio rdr bko. 

Hvilken fruktansvärd katastrof hade det icke kun- 
nat blifva, om elden utbrutit en kväll, då ett stort 
spektakel gifvits såsom "Johanna af Montfaucon" 
eller "Svante Sture", och sujetterna befunnit sig i 
sina klädloger. De hade troligen alla omkommit, 
emedan teatern ägde blott en enda utgång från sce- 
nen, och alla oljelamporna slocknade af den tjocka 




z^ 



^ 



jö Ainar 



Planritning- öfver undre botten af Arsenalsteatern. 
Efter i Riksarkivet förvarad teckning. 



202 

röken. I andra delen af detta arbete har jag läm- 
nat en detaljerad beskrifning öfver teatern jämte 
af bildningar af salongens utseende, hvartill jag hän- 
visar. Här meddelas en planritning äf platsen, där 
elden uppkom, hvilken jag påträffat i Kiksarkivets 
handlingar rörande teatern. Så snart elden fått luft, 
sedan den sprängt fönstren mellan sydöstra torngaf- 
veln och porten åt strömmen, trängde den genom trä- 
trummorna upp i vinden och antände i ett ögon- 
blick alla läkter och bjälkar samt den så kallade 
kronvinden, hvarigenom hela taket och alla fyra 
tornen nästan i samma stund sto do i lågor, ehuru 
elden uppkommit i understa botten. Min mormor 
jämte hennes trenne barn, hvilka bodde i sydvästra 
tornets öfversta våning kunde med möda rädda sina 
lif, men ingenting af sina små tillhörigheter. Ur 
teaterns magasin och förråder blef ingenting räd- 
dadt. Kostymsamlingen led en oersättlig förlust, all- 
denstund det brann upp öfver hundra kompletta 
habits habillés af äkta guld och silfverbrokad, sam- 
met och siden med dyrbara broderier, hvaraf många 
tillhört kungliga och furstliga personer, bland an- 
nat den dräkt Gustaf III bar vid sin trolofning i 
Danmark, hvilken blott ett par gånger varit nyttjad 
på scenen. Hela uppsättningen till "Gustaf Vasa", 
som blifvit från Stora teatern rekvirerad fÖr "Jo- 
hanna af Montfaucon" och de andra stora talpjä- 
serna, gick förlorad. Hofsekreteraren Åbergsson och 
mamsell Sara Strömstedt miste hela deras fullstän- 
diga och delvis värdefulla egna teatergarderober. En 
kännbar skada drabbade äfven den teaterhistoriska 
forskningen, emedan hela den stora affischsamlingen 



ända från äldre dagar gick upp i rök, och hvarken 
Kungliga biblioteket eller någon annan offentlig 
eller enskild institution äger en sådan, ej heller tea- 
tern har några fullständiga rollböcker från den ti- 
den. Endast det dyrbara musikbiblioteket, som för- 
varades i sydvästra tornets nedre våning, den enda 
del af teaterhuset, som stod kvar efter branden, kun- 
de räddas äfvensom större delen af talscenens manu- 
skriptsamling. 

Operahuset var starkt hotadt, men genom vin- 
dens riktning, det starka snögloppet och kloka an- 
stalter hindrades dekorationsmagasinen nedanför på 
planen att fatta eld. Man var i en dödlig oro, att 
det närmaste tornet skulle ramla öfver dem, då ope- 
rahuset ovillkorligen också antändts. Lyckligtvis 
störtade tornet vid tretiden på morgonen åt andra 
hållet, och operabyggningen var räddad. Då emel- 
lertid brandseglen, som anbringats öfver material- 
bodarna, oupphörligt måste begjutas med vatten, 
löpte de därunder förvarade kulisserna stor fara att 
därigenom förstöras, h var för de under natten blefvo 
transporterade upp på Stora teaterns scen, som där- 
med alldeles belamrades. 

Det var för öfrigt den mest storartade eldsvåda 
Stockholm någonsin bevittnat. Den förbytte formli- 
gen nattens mörker till ljusan dag. Den vid engelska 
legationen anställde mr Kennedy, som på natten an- 
lände till hufvudstaden, berättade, att skenet från 
branden klart upplyst en sträcka af fem svenska 
mil. Fram på morgonen frös den nyfallna snön, ocli 
säsongens första vinterdag utlockade massor af folk 
för att beskåda nattens gräsliga förödelse. 



204 

Den där tiden, då det icke fanns något ordnadt 
brandväsende hos oss, var det en gammal sedvänja, 
att konungen och kronprinsen skulle vara närvaran- 
de vid alla eldsvådor och vidtaga lämpliga disposi- 
tioner, och den seden bibehölls ända till midten af 
1870-talet under Oscar II :s regering. På den här med- 




Arsenalsteaterns brand. Efter samtida teckning:. 



delade afbildningen af teaterbranden ser man ock- 
så längst ned till liöger Karl XIV Johans lätt igen- 
känliga figur till häst utdela befallningar. Karl XV 
i synnerhet var mycket energisk vid sådana tillfäl- 
len, och Fredrik von Dardel berättar i sina minnen, 
att Imns majestät ibland handgripligen tillrättavi- 
sade personer, som icke ögonblickligen lydde hans 



205 

tillsägelser. På grund af de kungligas närvaro måste 
äfven garnisonsofficerarna infinna sig, och lord Ben- 
jamin Bloomfield omtalar i sina memoarer, att på en 
bal i april 1826 hos grefvinnan af Ugglas alla office- 
rarna på grund af en eldsvåda plötsligt försvunno, 
så att damerna ej hade andra kavaljerer än diplo- 
matiska kårens medlemmar att dansa med. 

Redan då dryftades det i tidningarna om nödvän- 
digheten att anskaffa en skyddsridå af järnplåtar, 
men det behöfdes de ohyggliga teatereldsvådorna i 
Paris och Wien för att ändtligen bringa förslagen 
till verklighet. För att trygga allmänhetens farhå- 
gor för ett upprepande af en liknande olycka, ökade 
emellertid teaterdirektionen sina försiktighetsmått 
under pågående representationer å Stora teatern. 

Hvad Arsenalsteaterns kvarlefvor beträffar, tänk- 
te man dels ånyo inreda dem till teater, dels använda 
dem till ett riksarkiv eller en garnisonskyrka, men 
slutligen blefvo de på våren 1826 försålda på auktion 
och inropades för ettusen sjuhundraåttio rdr bko 
jämte åliggande att ha dem bortförda till den 1 okto- 
ber. Man begick emellertid den försummelsen att ej 
i kontraktet bestämma, det köparen också skulle 
jämna platsen, h vilket då kunnat ske med ringa kost- 
nad och besvär. Först fyra år efter ruinens bortskaf- 
fande utbjöds arbetet på entreprenad och antogs för 
den ringa summan af fjortonhundra rdr bko, h vilket 
var alldeles otillräckligt, efter hvad livar och en bort 
inse. Sedan entreprenören utbetalat tvåtusen sex- 
hundra rdr bko, måste han för att icke bli ruinerad 
ingå till Kungl. maj:t med anhållan om ersättning 
för den kontanta förlust han lidit. Ändtligen blef 



206 

platsen, där Arsenalsteatern fordom stått, planerad 
under hösten 1830. 

Den gamle öfverste Nordforss, teaterns forne an- 
dre direktör, yttrade efter branden. "Med gamla 
dramatiskan försvnnno, om ej precis Kungliga tea- 
terns bästa minnen så åtminstone dess bästa dagar. 
Kungliga teatern skall hädanefter blifva en kräfta 
för civillistan och en graf för alla teaterdirektörer." 
Man måste medge, att hans profetia slagit in. 



Kedan två dagar efter Arsenalsteaterns brand var 
grefve Lagerbielke färdig med sitt memorial "Om 
medlen att i möjligaste mån afhjälpa de olyckliga 
följderna af mindre teaterhusets förstörande genom 
eld." I enlighet med hans däri uttalade åsikter öfver- 
flyttades talscenen till Stora teatern med en reduk- 
tion af biljettprisen till ungefärlig likhet med de 
förut å Arsenalsteatern gällande. Sålunda kostade 
en plats på amf i teatern vid de lyriska spektaklerna 
1 rdr 24 sk. bko, vid de dramatiska 1 rdr 12 sk. bko, 
på parterren 24 sk. bko vid de förra och vid de senare 
20 sk. bko, femte radens sida respektive 12 och 8 sk. 
bko. Den 30 november återupptogs verksamheten vid 
lyriska scenen medelst uppförandet af ''Barberaren i 
Sevilla", som bevistades af drottningen och kronprin- 
sen samt en i det närmaste fulltalig publik. Dra- 
matiska scenen började den 2 december, då för första 
gången gafs en femaktskomedi af den franske skå- 



207 

despelaren i Bordeaux Honoré Martelly, "Z)e båda 
Figaro eller Planen till en komedi". 

Beaumarchais skref som bekant "Barberaren" 
1775 och tio år därefter "Figaros bröllop", där hän- 
delsen anses passera tre år senare. Då han på den 
affären förtjänte åttiotusen francs, förleddes han att 
skrifva "Den brottsliga modern", hvars intrig skulle 
tilldraga sig efter ytterligare sexton år, men ämnet 
var mindre lämpligt och han själf sextiofem år, 
h vadan pjäsen misslyckades både i moraliskt och 
teatraliskt hänseende. Martelly företog sig då att 
skrifva en annan fortsättning, som spelar tretton år 
efter "Figaros bröllop", och som vann mycket bifall i 
Frankrike. Figaro har blifvit egennyttig och intri- 
gant och förvärfvat sig ett af g j or dt välde öfver Al- 
maviva, som han förmått att under flera år lefva 
skild från sin gemål och dotter. Han sammanträffar 
med en af sina forna vänner Torrijio, som han ut- 
ger för en förnäm man, innästlar i grefvens ynnest 
och åtar sig att göra till måg i huset mot hälften 
af hemgiften. Cherubin, som i kriget tjänat upp sig 
till brigadier, är emellertid kär i fröken Inez. Han 
kommer till slottet, förklädd till betjänt, och får un- 
der det antagna namnet Figaro tjänst hos grefven, 
lyckas att af slö ja bedrägeriet och belönas därför med 
Inez' hand. En mängd små intriger och lustiga episo- 
der äro inströdda i dennia hufvudhändelse och under- 
hålla intresset. I synnerhet är en gammal poets för- 
slag till ett lustspel, som Figaro inger honom, och 
som är grundadt just på det skälmstycke han själf 
förehar, ganska lyckligt häruti inblandadt. Dialogen 
är liflig, infallen träffande och osökta, och öfversätt- 



ningen god. Den fullsatta salongen mottog stycket 
med mycket bifall liksom alla sina favoriter, liög- 
Ijuddast Lars Hjortsberg, som alldeles mästerligt 
spelade den äldre Figaro. Äfven de öfriga utförde 
sina roller särdeles förtjänstfullt, Åbergsson och 
Sara Strömstedt grefven och grefvinnan, Karolina 
Åbergsson Susanna, Torsslow Cherubin, Sevelin poe- 
ten, Kerstin Fagerberg Inez och Cedervall Torrijio. 
Till efterpjäs gafs den lilla roliga enaktaren ''Marton 
och Frontin\ där Sevelin och Charlotte Erikson som 
förut höllo publikens munterhet vid makt. 

Operan "V estalen*', som ej varit gifven på ett par 
år, återupptogs på fru Sevelins recett den 9 decem- 
ber och gafs ånyo den 14 december, då konungen och 
drottningen samt kronprinsparet för första gången 
efter bajerske konungens död voro på spektakel. Pu- 
bliken gaf med höga bifallsrop och folksången till- 
känna sin glädje öfver att åter få se hela den kung- 
liga familjen församlad i stora logen, och var så hög- 
tidligt stämd, att ej ens en katt, som i andra akten 
smög sig in i Vestas tempel, kunde förleda den att 
brista ut i de annars vid dylika tillfällen sedvanliga 
applåderna. 

Måndagen den 18 december uppträdde Lindman 
för första gången efter den opasslighet han ådrog 
sig vid Arsenalsteaterns brand och mottogs med bra- 
vorop och handklappningar. En repris af "Den okän- 
de sonen" uppfördes den aftonen, och efter sista ridå- 
fallet gjordes det första försöket på vår teater att 
ropa in en skådespelare i det man skrek på Lindman. 
På grund af sin nyhet misslyckades det emellertid 
och höll i stället på att förorsaka panik, emedan 



209 

några trodde, det man ropat, att elden var lÖs. Det 
uttalades sedan i pressen en önskan, att "detta vackra 
sätt att belöna talangen måtte vinna insteg hos oss", 
och det inträffade också kort därefter, som strax skall 
omtalas. 

Två dagar före jul gafs en liten enaktare af Du- 
val, fritt öfversatt af boktryckaren Imnelius, ''Shak- 
speare kär", en komedi, hvars Imfvudinneliåll grun- 
dar sig på en verklig tilldragelse. I en dagbok från 
1601 meddelas nämligen följande anekdot, ehuru 
händelsen berättas ha tilldragit sig förut, antagligen 
omkring 1594, då "Richard III" var ett nytt stycke: 
"En gång, när Burbage spelade Richard III, blef en 
borgarhustru så betagen i honom, att hon, innan hon 
lämnade teatern, utsatte ett möte åt honom, vid vil- 
ket han skulle infinna sig under Richard III:s namn. 
Shakspere, som hört deras öfverenskommelse, infann 
sig förut, insläpptes och hade börjat leken, innan 
Burbage anlände. Sedermera kom ett bud, att Rich- 
ard III stod utanför porten. Shakspere lät svara, att 
William Eröfraren gick före Richard III. Shak- 
speres förnamn är William." 

Komedien utföres af tre personer, Shakspere, ak- 
trisen Clarence och hennes kammarjungfru. De 
bägge senare framställdes med mycket behag af 
Charlotte Erikson och Elise Lindström, och Almlöf 
vann i titelrollen en sannskyldig triumf. Han spe- 
lade den med värma, liflighet och kraft. Man beund- 
rade i synnerhet hans snabba öfvergångar från en 
stämning till en annan och de häftiga utbrotten, för- 
orsakade af kärleken hos en man, som lider genom 
öfvermåttet af sin svartsjuka. Han var än ursinnig, 

14 — Svenska teatern IV. 



210 

än iindergifven, tröstlös, betagen, misstrogen, öm, 
fruktande allt, glömmande allt, till och med nära att 
offra sin talang och sitt namns odödlighet endast för 
att ge vika för häftigheten af en passion, som han 
tror vara olycklig, men som Clarence, rörd öfver att 




Nils Almlöf som Shakspere. Efter samtida teckning. 



ha kunnat inge den, slutligen besvarar. En replik, 
som Almlöf lär ha sagt briljant, var den, då hans 
förhatlige rival, lord Wilson, nedanför på gatan ger 
den af talade lösen, "Richard den tredje", och Shak- 
spere genom fönstret utropar: "Richard den. tredje 
kommer för sent, Wilhelm Eröfraren har redan in- 



211 

tagit fästningen." Den hälsades alltid med en applåd. 
Komedien blef ett favoritstycke hos publiken och 
har för öfrigt sin märkvärdighet däraf, att det var 
efter den pjäsen den första inropningen hos oss 
ägde rum. 

Almlöf hade länge varit publikens stora gunst- 
ling. Redan hans Leicester i "Maria Stuart" väckte 
en liflig beundran, som hans Appius, hans Falkland 
m. fl. betydligt stegrat. Han var högeligen populär, 
och förtjusningen var allmän öfver hans fram- 
ställning af Shaksperes svartsjuka och förtviflan. 
Svenskar, som rest i utlandet, hade berättat, att man 
där, för att ge en stor artist ett lysande bevis på den 
beundran han väckt hos åskådarna, brukade fram- 
ropa honom eller henne efter pjäsens slut. Vi ha 
nyss sett, att man försökte hedra Lindman med en 
sådan framkallelse, men att detta misslyckades, eme- 
dan det var illa förberedt. Några af parterrens stam- 
gäster, dåvarande kunglige sekreteraren Nils Arf- 
widsson och tvenne yngre officerare, kommo i början 
af året 1826 öf verens om att ägna Almlöf denna he- 
dersbetygelse en afton efter hans Shaksperefram- 
ställning, och den 9 februari satte de sitt beslut i 
verkställighet. De placerade sig på skilda platser. 
Arf widson ställde sig i midten och de båda andra 
på hvar sin sida af parterren, och efter ridåfallet 
ropade de högljudt under de starka applåderna: "Ri- 
dån upp! Almlöf! Almlöf!" Det blef på en gång mol- 
tyst i salongen. Ropen förnyades. Samma häpna 
tystnad. Men så småningom började publiken fatta, 
hvad det var fråga om, och plötsligt skrek hela sa- 
longen: "Ridån upp! Almlöf! Almlöf!" Bakom ridån 



212 

rådde under tiden stor förvirring. Man var höge- 
ligen obeslutsam, hur man skulle göra. Några ville, 
att man skulle gå publikens önskan till mötes. Andra, 
bland dem scenens styresman Lars Hjortsberg, voro 
emot saken. Det hela höll på att återigen totalt miss- 
lyckas, men vid ropens ytterligare förnyande gjorde 
grefve Lagerbielke slut på all tvekan. Han befallde 
att draga upp ridån. Almlöf gick in på scenen och 
bugade sig, publiken mottog honom med en oerhörd 
entusiasm, och den märkliga händelsen var skedd. 
"Detta sätt att tillkännagifva en högre grad af bi- 
fall", säger Kometen den 11 februari, "är här allde- 
les nytt och väckte därför mycket uppseende. Denna 
gång var det otvifvelaktigt en rättvis hyllning åt 
talangen. Vi önska, att det alltid måtte så förblifva 
och icke i framtiden urarta till ett tomt smicker för 
ett eller annat teaterpartis gunstlingar." Äfven öf- 
riga tidningar omtala med gillande detta nya "hög- 
tidliga bifall", såsom Argus kallar det. Den 16 fe- 
bruari hedrades Lars Hjortsberg på samma sätt efter 
"Kronfogdarne". Äfven Torsslow beslöt man att li- 
kaledes utmärka en afton, då han utfört Hamlets roll. 
Men min mor berättade mig, att Torsslow var ursin- 
nig öfver, att Almlöf och icke han varit den först 
inropade, hvarför han, som blifvit underrättad om 
hvad som förestod, beställde en vagn och lät sin på- 
klädare vid scenutgången stå färdig med hans päls. 
I samma ögonblick ridån föll, och ropen började från 
salongen, slog han pälskappan omkring sig, som han 
gick och stod, och försvann från teatern. Det blef 
ett fasligt letande efter honom på scenen och i kor- 
ridorerna, men ingen Torsslow fanns, och man måste 



213 

slutligen annonsera för publiken, att herr Torsslow 
redan lämnat teatern. 

Femtio år efter dessa liändelser skref samme Ar- 
widsson 1877, att dessa framropningar numera ned- 
sjunkit från att vara en utmärkelse till en blott och 
bar höflighet och uppenbarat sig i alla möjliga for- 
mer. Den förste framroparen har icke utan ett visst 
vemod sett, hur hans idé så småningom neddragits 
och förlorat sin betydelse, om också, i de intressera- 
des tycke, icke sitt värde, Ofta nog, när han minns 
den där aftonen, tänker han kanske om sitt verk, 
livad Danton utropade årsdagen af revolutionstribu- 
nalet, som var hans verk: "Jag ber både Gud och 
människor om förlåtelse för detsamma!" 

Måndagen den 16 januari 1826 gafs till förmån 
för Lars Hjortsberg efter sjuttonårig hvila en repris 
af Gustaf III:s treaktsdram "Siri Brahe och Johan 
Gyllenstierna'\ hvilken äfven nu vann en stor suc- 
cés. Titelrollerna utfördes af Sara Strömstedt och 
Almlöf, Peder Stolpe och hans dotter Stina af Lars 
Hjortsberg och Elise Lindström, Erik och Ebba 
Bielke af herr och fru Åbergsson, Anna Gyllenstierna 
af Charlotte Erikson, Erik Tegel af Lindman, Gus- 
taf II Adolf och Göran Gyllenstierna af eleverna 
Åhman och Selinder. Nya kostymer och dekoratio- 
ner hade förfärdigats, och belåtenheten var allmän 
i salongen. Jämte "Grefvarne Klingsberg'' blef det 
den bäst mottagna af alla de repriser Lagerbielke 
gjorde af gamla pjäser. 

Till konungens födelsedag den 26 januari lycka- 
des man efter fem månaders förarbeten få färdig den 
tyske kompositören Ludwig Spohrs stora opera i tre 



214 

akter "Jessonda" i öfversättning af Anders Linde- 
berg med balett af Ambrosiani. Spolir var född 1784 
och vann ofantligt beröm såsom violinvirtuos. Han 
behandlade sitt instrument med ett suveränt mäs- 
terskap, och "den spohrska stråken" har blifvit en 
teknisk term. Med sitt storstilade föredrag förstod 




Ludwig Spohr. 
Efter oljemålning af Grimbaum, graverad! af F. Fleischmau. 

han att förbinda en romantisk tjusning, som är egen 
äfven för många af hans kompositioner. Under en 
konstresa i Italien täflade han med själfve Paganini. 
1822 blef han liofkapellmästare i Kassel, där han 
högt ärad och ansedd tillbragte sin återstående lef- 
iiad ocli dog där sjuttiofem år gauiuial 1859. Bhnid 
Sj)ohrs operor gäller ''Jessonchr som hans mäster- 



215 

verk. Den spelar i Indien, och innehållet är i stör- 
sta korthet, att den gamle rajahn är död, och hans 
unga änka Jessonda (Sofia Sevelin) skall enligt ur- 
gammal sed brännas på hans bål. Från denna grym- 
ma död räddas hon af sin ungdoms älskade, den por- 
tugisiske fältherren Tristan d'Acunha (Lindström). 
Vid sidan af deras kärlekshistoria utvecklas äfven 
en annan mellan hennes syster (Elise Lindström) och 
en ung bramin (Sällström). Öfverbraminen sjöngs af 
Preumayr, och utförandet af de respektive rollerna 
var i högsta grad förtjänstfullt. I baletten dansade 
premiärdansöserna Sophie Daguin och Karolina 
Brunström, och bland figurantskorna uppträdde den 
då fjortonåriga eleven Emilie Högqvist. Operan var 
iscensatt med största omsorg och prakt. Ända sedan 
Gustaf III:s tid torde det ej ha inträffat, att en pjäs 
blifvit så helt och hållet nyuppsatt som denna. Alla 
dekorationer ocli kostymer voro förfärdigade i en- 
lighet med Indiens byggnadsart och klädedräkt eller 
så idealiserade, som scenen och den dåtida smaken 
fordrade, och de vackraste ljuseffekter voro anbragta. 
Wachtmeister skrifver i sin dagbok, att "dekoratio- 
nernas och kostymernas skönhet och prakt skulle 
göra heder åt Operan i Paris". Salongen var utsåld, 
och hela kungliga familjen församlad i stora logen. 
Vid densammas inträde brast publiken ut i glädje- 
rop och handklappningar, och folksången af sjöngs. 
Konungens namnsdag två dagar därefter firades 
genom ett af de mest storståtliga fyrverkerier Stock- 
holm skådat. Hela platsen mellan Skeppsholmsbron 
och Fersenska liuset var af stängd och fullsatt med 
fyrverkeripjäser. Af brännandet började en kvart 



216 

öfver åtta på aftonen med konungens namnchiffer i 
hvit eld, och slutade efter en timme med ett tempel, 
som pryddes af fyra kolonner i hvit eld, omlindade 
med lager i grön eld och hvilande på trappsteg i röd 
eld. Däremellan brakade raketkistor, st järnbägare, 
romerska ljus, slingrande ormar, kapriser i blå eld 
och kringsnurrande solar. Det hela gjorde en ut- 
omordentlig effekt och gynnades af det härligaste 
Karl Johansväder. Oerhörda människomassor voro 
i rörelse, men fullständig ordning härskade, och ingen 
olyckshändelse inträffade. 

Ett riktigt sensationsstycke i den tidens smak var 
den från tyskan öfversatta treaktsdramen ''Blykam- 
rarne i Venedig'\ som framfördes den 30 mars och 
blef en kassapjäs af första ordningen. Ludovico, 
grefve af Donalto, venetiansk fältherre (Almlöf), har 
genom de styrandes afundsjuka och enskilda fiend- 
skap blifvit afsatt och drifven i landsflykt. Efter 
aderton år återkommer han, förklädd till soldat, för 
att med några sammansvurna uppvigla folket och 
störta det tyranniska tiomannarådet. Deras plan 
upptäckes och de själfva öfverraskas i skogen, där 
de sammankommit. Donalto försvarar sig en stund 
tappert, men då hans gamle trogne tjänare stupar 
vid hans sida, betages han af rörelse, fäller vapnen 
och tages till fånga. Han inspärras i Blykamrarna 
på befallning af sin fiende statsprokuratorn Tor- 
petoso (Åbergsson), som utom sitt politiska agg till 
honom äfven, efter hvad man i förbigående får veta, 
hatar honom, därför att han en gång gått lionom i 
förväg i en liten kärleksintrig lios Nisida, dotter till 
Roberto, nuvarande kastellanen vid Blykamrarna 



217 

(Hjortsberg). Med denna flicka hade Donalto en son, 
b vilken han tror vara död, men så är icke fallet. 
Han lefver lios sin morfar och heter Antonio (Sara 
Strömstedt). Donalto har en gång, utan att känna 
honom, räddat hans lif, och den adertonårige yng- 
lingen, som nu igenkänner sin välgörare, önskar 
kunna återgälda honom detta genom att befria ho- 
nom ur fängelset. Häri förekommes han likväl af 
kommendanten, grefve Della Porta, Donaltos gamle 
vän (Torsslow), som under förevändning att bättre 
kunna bevaka fången låter honom kvarblifva i sina 
egna rum, men vid nattens inbrott hjälper honom 
att, höljd i en kappa, taga till flykten. Antonio har 
emellertid fått veta, att kommendanten och kastella- 
nen äro med sina hufvuden ansvariga för fångarna, 
inser för hvilket rysligt öde han skulle blottställa sin 
älskade fosterfar, om han följde sitt hjärtas bud 
samt gynnade Donaltos flykt, och besluter således att 
afstå därifrån. Men knappt märker han, att den 
honom förutan är verkställd, förrän han utom sig 
af förskräckelse söker hindra den och ringer i storm- 
klockan utan att af kommendanten låta hindra sig. 
Statsprokuratorn hade likväl redan förut misstänkt 
något hemligt förstånd mellan de bägge vännerna 
och vidtagit anstalter för att hindra Donaltos flykt. 
Denne gripes följaktligen och återföres, Della Porta 
afsättes, och Antonio erhåller till sin stora bedröf- 
velse ett offentligt erkännande af statsprokuratorns 
tillfredsställelse. Della Porta, som skickats till ett 
annat fängelse, befrias emellertid af folket, hvilket 
han får på sin sida jämte en del af garnisonen, och 
hotar att angripa tribunalet. Prokuratorn besluter 



218 

nu att göra sig af med den farlige fången och ger 
honom gift i hans vin, hvilket denne ämnar dricka, 
ehuru han förstår hvad det innehåller. Först vill han 
dock skriftligen testamentera sin förmögenhet till 
Antonio, som han älskar oaktadt hans förräderi, och 
i hvilken han genom hans berättelse igenkänner sin 
son. Han har nyss gifvit en ring, det sista minnet 
af Nisida, åt en ung flicka med samma namn (Karin 
Almlöf), dotter till en gondolförare (Sevelin). Den 
gamle kastellanen, som fått se ringen, rusar in, upp- 
täcker sin aflidna dotters förförare, men förlåter ho- 
nom. I detta ögonblick höres stridslarmet utanför 
fästningen. Prokuratorn inkommer med väpnadt 
folk, som han befaller gripa Donalto. Kastellanen 
drager svärdet till hans försvar, men Antonio, som 
är mera handlingskraftig, fattar en pistol och skju- 
ter utan krus ihjäl statsprokuratorn. Genom mot- 
satta dörren intränger Della Porta med trupper och 
folk, förklarar Venedig fritt, och ridån faller. Några 
bipersoner äro insatta för att muntra upp åhörarna 
med några små roligheter såsom gondolföraren Pie- 
tro med hustru och dotter. För öfrigt är pjäsen späc- 
kad med allt, som kan fröjda en kritiklös publik, med 
slott, grafvar, fängelser, stridsbuller, kanon- och ge- 
värsskott, giftblandning, mord, högljudda exklama- 
tioner, sammansvärjningar, våld och tyranni, oskuld 
och känslosamma dygdefraser. Det var således helt 
naturligt, att den skulle mottagas med en stormande 
entusiasm, och väldiga bravorop fyllde salongen efter 
sista ridåfallet. 

Alla rollerna spelades utmärkt. I synnerhet excel- 
lerade Sara Strömstedt såsom ynglingen Antonio, 



219 

hvilken hon utförde med värma, styrka och lif. Hen- 
nes ansikte, hennes organ och hennes högst fullän- 
dade figur bidrogo att förhöja värdet af hennes spel, 
och aftonens framgång kunde i hög grad tillskrif- 
vas henne. 

Stockholmskritiken var emellertid föga belåten 
med stycket. "Hurrarop, stampningar och klapp- 
ningar efter ridåns fall, förnyade i flera repriser", 
säger Argus, "uttryckte den stockholmska allmänhe- 
tens förtjusning öfver denna apparition på vår tal- 
scen, och vi tro, att ingen af de pjäser, som förut 
gjort största lyckan härstädes — en "Gustaf Vasa", 
"Hamlet" o. s. v. — blifvit mottagna med ett sådant 
bifall". Argus tröstar sig dock med, att det när- 
mast varit det "pikanta" i en aktris i karldräkt, som 
lif vat bifallsstormen. 

Karin Almlöf, som framställde Nisida, var Nils 
Almlöfs första hustru, född Cederberg 1794. Hon 
hade förut under sin anställning i Göteborg ocli vid 
Djurgårdsteatern varit gift med en aktör Laurent, 
men skiljts från honom och 1818 fått engagemang 
vid Kungliga teatern. 1823 ingick hon äktenskap 
med Nils Almlöf. Hon var en mycket behaglig före- 
teelse på scenen och förtjuste åskådarna såsom Pape- 
gena och Cherubin (1827), men hennes största bety- 
delse är dock, att lion blef mor till den utmärkte 
komikern Knut Almlöf. Hon dog i juni 1838. 

En rätt egendomlig enaktare uppfördes i april, 
"Oxmenuetten'\ som från franskan bearbetats på 
tyska och försetts med musik ur Haydns kompositio- 
ner af kapellmästaren von Seyfried i Wien. Öfver- 
sättningen var af öfverste Nordforss. Oxhandlaren 



220 

Istock, som skall gifta bort sin dotter, har måst lofva 
sin måg att till bröllopsgåfva ge honom en menuett, 
som den store mästaren komponerat just för detta 
tillfälle. Istock framför sitt ärende, Haydn finner 
infallet lustigt, lofvar uppfylla hans önskan och ber 
honom komma tillbaka om en halftimme. Menuet- 
ten blir på bestämd tid färdig, och Istocks bröllops- 
gäster spela den i en trädgård, där Haydns lager- 
krönta byst är uppställd, och Istock ber honom mot- 
taga en fet oxe som ett bevis på hans tacksamhet, 
hvartill Haydn samtycker. En liten kärlekshistoria 
mellan Haydns systerdotter och furst Esterhazys 
sekreterare är inlagd för att fylla ut pjäsen, hvil- 
ken endast tjänar till ram åt musiken, som här är 
hufvudsaken. Hjortsberg hade som Haydn en obe- 
tydlig uppgift, hvilken till på köpet ej låg för honom. 
Fahlgren däremot var förträfflig som oxhandlaren, 
hvilken roll han spelade med en ledighet, munterhet 
och naivitet, som förskaffade honom det lifligaste bi- 
fall. De ungerska kostymerna voro nya och vackra. 

Då arfprinsen Karl, sedermera Karl XV, blifvit 
född den 3 maj, var teatern på aftonen fylld till sista 
plats. Programmet upptog ''Den nya egendoms- 
herm'', "Oxmenuetten" och Taglionis pantomimba- 
lett "Den nya Narcisse". Före spektaklet begärdes 
och afsjöngs folksången, och då i andra pjäsen Istock 
i en aria sjunger: "Gud bevare vårt furstehus", ro- 
pades da capo, hvilken önskan genast efterkoms, och 
niidt i pjäsen förnyades ropen på folksången, som 
återigen afsjöngs med en sällan hörd entusiasm. 

För att vederbörligen fira denna stora tilldragelse 
skref Bernhard von Beskow en tillfälliglietspjäs i en 



221 

akt "Födelsedagen'', hvartill Berwald arrangerade 
musiken, och som första gången gafs den 12 maj. 
Händelsen är förlagd till Skåne, och Hjortsberg spe- 
lade en gammal militär, som gifter bort sin dotter, 
Elise Lindström, med hennes älskade skånske husar, 
Per Sällström, i glädjen öfver att konungen åtnju- 
tit den efterlängtade lyckan att få sluta en sonson i 
sina armar. Alla teaterns suj etter deltogo i repre- 
sentationen. Hans Wachtmeister berättar, att pjäsen 
slog an i hög grad, att många af kupletterna måste 
bisseras, och att äfven folksången sjöngs två gånger. 
Till förpjäs gafs ''Optimisten'', där Hjortsbergs re- 
plik "jag älskas öfverallt" framkallade bravorop och 
applåder. 

Annandag pingst uppfördes ånyo den Beskowska 
epilog;en, denna gång efter "Blykamrarne". Kepre- 
sentationen bevistades af konungen, drottningen, 
kronprinsen och prinsessan Sofia, hvilkas inträde i 
kungliga logen mellan första och andra akten af för- 
pjäsen hälsades med folksångens afsjungande. Un- 
der epilogen mottogs h varje uttryck, som hänsyf- 
tade på de kungliga personerna med högljudt bifall 
och måste ständigt upprepas. Efter slutet sjöngs 
ånyo af den fulltaliga publiken folksången med stor 
entusiasm. Den 17 maj hittade man på att efter ridå- 
fallet skrika "ridån upp!" för att få teaterpersonalen 
att deltaga i folksångens afsjungande. 

Den 28 maj stängdes Kungliga teatern för att åter 
öppnas den 13 juni, då ett af de grannaste galaspek- 
takel, som där någonsin varit gifna, blef uppfördt, 
hvarvid amfiteater och parterr voro öfverbyggda till 
en stor salong, där de kungliga personerna togo plats. 



222 

Det var Jouys stora treaktsopera ''Ferdinand Cor- 
tez'' med musik af Spontini, och balett af Ambro- 
siani, som i öfversättning af Granberg för första 
gången gick öfver de svenska tiljorna för att på ett 
festligt sätt betyga allas fägnad öfver kronprinses- 
sans återvunna hälsa. Kedan vid kronprinsparets 
förmälning 1823 ärnade Åkerhielm framföra detta 
ståtliga musikverk, men hvarken partituret eller de 
vidlyftiga ritningarna till kostymer och dekoratio- 
ner hunno i rätt tid ankomma från Berlin. Konun- 
gen skänkte åttatusen rdr bko till uppsättningen, 
som dock slukade icke mindre än 12,725 rdr bko, 
eller lika mycket som "Cyrano de Bergerac" på sin 
tid kostade, och dock var penningvärdet betydligt 
högre på 1820-talet än i våra dagar. Men också voro 
både kostymer och dekorationer praktfulla. I syn- 
nerhet Montezumas och öfversteprästens dräkter 
lyste af guld och ädla stenar. Excellensen Skjölde- 
brand säger i sina memoarer, att han i Paris hade 
beundrat dekorationerna till denna opera, framför 
allt utsikten öfver staden Mexiko, men fann dem 
sedan fullt ut så vackra på vår teater. Spontini var, 
såsom redan nämnts, den napoleonska kejsartidens 
kompositör och grundlade den majestätiska, gran- 
diosa stilen i den heroiska operan. Förtjusande me- 
lodier finnas dock midt i den bullrande krigsmusi- 
ken såsom t. ex. sista duetten i första akten, och 
marschen, då kanonerna dragas öfver scenen, är lika 
vacker som imponerande. ''Ferdinand Cortez" blef 
Karl XIV Johans favoritopera och spelade samma 
roll som "Gustaf Vasa" gjorde under den gustavi- 
anska tiden, den gafs vid alla högtidliga tillfällen. 



223 

Teaterns förnämsta krafter medverkade vid ope- 
rans återgif vande. Titelrollen sjöngs af Lindström 
och hörde till hans mest framstående partier. Han 




Karl Gustaf Lindström. 
Efter oljemålning tillhörig direktör E. Haglund i Göteborg. 



spelade och sjöng med värma och med den kraft 
och entusiasm, som borde lifva hjälten. 

Karl Gustaf Lindström var född 1779 och således 
vid denna tid fyrtiosju år. Vi minnas honom först 
från framförandet af ''Gustaf Vasa'' på galaspektak- 
lerna vid Karl Johans ankomst till Sverige, då han 



224 

efter Stenborg fick öfvertaga titelpartiet i denna 
opera, hvilket han utförde på ett förträffligt sätt. 
Han hade en ståtlig teaterfigur och ett mycket för- 
delaktigt utseende, men hans förmåga såsom skåde- 
spelare var minimal. Han hade bara två åtbörder, 
som på skämt brukade kallas stora och lilla gesten. 
Däremot var han såsom sångare alldeles utmärkt, 
och hans tenor var en af de skönaste och starkaste 
man kan tänka sig, med en timbre, livars make man 
endast sällan får höra. I ett bref från Paris februari 
1826 säges, att "en så skön manlig stämma som vår 
Lindströms har jag ännu icke hört här". Han för- 
stod att i rösten inlägga det uttryck, som han ej för- 
mådde åstadkomma i spelet, och det smältande väl- 
ljudet af hans undersköna stämma kom åhörarnas 
innersta känslosträngar att vibrera. Han var, hvad 
man kallar en hjältetenor, och koloraturen, som först 
med Rossini gjorde sitt inträde på vår scen, var ho- 
nom främmande. 1813 gifte han sig med den för- 
tjusande Elise Frösslind, från hvilken han dock af 
ekonomiska skäl skildes 1832. Han utnämndes till 
hofsångare och fick 1822 hofkamrers titel. Ett ytterst 
regelbundet lefnadssätt bevarade hans röst ännu vid 
sextio års ålder. Sista gången han uppträdde på sce- 
nen var såsom Ferdinand Cortez vid Karl XIV Jo- 
hans regeringsjubileum 1843. Han dog i Stockholm 
1855. 

Montezumas parti fylldes oklanderligt af Almlöf, 
ehuru han icke egentligen var sångare. Telasco 
sjöngs af Sällström, Alvar, Cortez' broder, af Lind- 
man, öfversteprästen af Fredrik Kinmanson, Mora- 
les af Fahlgren och Amazili af Henriette Widerberg, 



225 

som genom känsla, behag, lifligliet och renhet i före- 
draget fullständigt eröfrade publikens sympatier. 

De många och svåra körerna gingo i allmänliet 
förträffligt, men man hade här tillåtit sig samma 
anomali som i "Jessonda" beträffande personalens 
hudfärg. Soldaterna voro kopparröda i ansiktet, de 
öfriga karlarna svartbruna, men alla kvinnorna 
hvita. Första akten framställer förgården till Mexi- 
kos stora tempel. Det är natt, och stjärnorna tindra 
fram mellan molnen. Bilden af det Ondas gud, upp- 
buren af tvenne gyllene tigrar, är uppställd i fonden. 
Man ser portarna till det underjordiska rum, hvari 
de krigsfångar förvaras, som äro bestämda att off- 
ras. Just som prästerna ämna skrida till offret, an- 
länder Montezuma och hindrar detsamma, emedan 
han fått veta, att Cortez' bror befinner sig bland 
fångarna och således blir en förträfflig gisslan. På 
Amazilis råd besluter konungen skicka sändebud med 
skänker till Cortez' tält, genom livars fondöppning 
man i ett syperbt perspektiv ser det spanska lägret 
och hamnen med den förankrade flottan. Telasco 
kommer såsom ambassadör följd af en ofantlig svit, 
skimrande af guld och ädla stenar samt medförande 
de rikaste skänker. Danserskor uppföra en storartad 
balett, hvarunder man ser deras bemödanden att för- 
föra de spanska soldaterna. Det lyckas, men Cortez 
förstår att undertrycka myteriet. Han kvarhåller 
Telasco såsom gisslan och skickar en officer att 
bränna skeppen. 

"Du tror — sjunger han till Telasco — att döden mig omsväfvar? 
Du finner blott en väg för Cortez och hans tropp 
15 — Svenska teatern IV. 



och. visar den i hafvets plöjda våj?or'? 

Telasco döm af dessa lågor, 
om jag är styrd af fruktan eller hopp, 
och hejda, om du kan, mitt föresätta lopp. 
Se dit!..." 

Man ser i fonden flottan brinna, och under ett 
fasansfullt dån en del af densamma sprängas i luf- 
ten, en del sjunka i hafvet. Denna andra akts final 
framställer obestridligen det mest grandiosa och pa- 
tetiska, som poesi och musik kunna förenade åstad- 
komma. Tredje akten föreställer ingången till de 
mexikanska konungarnas begrafningsplats. Mellan 
pelarna, där en del af den spanska hären framtågar 
under en krigisk marsch, ser man staden Mexikos 
murar och torn. Men det finns en makt, som är star- 
kare än både Ferdinand Cortez och Montezuma. Det 
är kärleken, det är prinsessan Amazili. I andra ak- 
ten tröstar hon Cortez med en förtjusande aria och 
i den tredje Montezuma med några härliga recita- 
tiv. Hon sluter fred mellan Cortez och sin farbror, 
gifter sig med den förre och räddar den senare. 
Scenen förvandlas till en öppen sal i Montezumas 
palats, där man i fonden ser hafvet belyst af afton- 
solen. Allt blir godt och väl, spanjorerna intåga un- 
der en triumfmarsch, och kören sjunger: 

"Hvad glädjedar sig åter närma! 

Oss skyddat har en högre hand. 

Må försynen med nåd beskärma 

vår kung och hans ätt och hans land!" 

Den ståtliga operan gafs för andra gången den 
21 juni och därmed var spelåret afslutadt. 



227 

Med Lindströiii delade Henriette Widerberg äran 
af operans lysande framgång. "Jag har hört och sett 
sångerskor med lika stor, ja! större konstfärdighet" 
— säger August Blanche i sina Verklighetsbilder — 
"men knappast någon med härligare stämma och 




Henriette Widerberg- som Armide. 
Efter teckning 1823. 



bestämdt ingen, som därmed förenat en skönare ge- 
stalt. Hennes mun, denna gracernas gåfva, vanställ- 
des aldrig, icke ens under de svåraste vokaliseringar 
— den enda mun, som vågat gapa, utan att bli 
ful. Tvärtom blef den allt vackrare och mindre, ju 
väldigare, ju bredare tonströmmen kom. Lägg nu 



228 

därtill den indiska toaletten, som fordrar mera na- 
tur än konst — minst tre fjärdedelar trikå och den 
lilla resten bara guld, pärlor och kulörta fjädrar! 
Sådan var den tidens Amazili." Nils Arfwidsson 
säger om henne, att hon egentligen ej var skön i 
ordets grekiska mening, men utomordentligt vacker. 
Från de mörka ögonen sköto än blixtar, än strålade 
det mildaste solljus. Kring munnen, med den blän- 
dande hvita, dubbla pärlraden, lekte amoriner och 
skalkades i kindens rosenströdda gropar. Hennes 
sceniska anlag voro icke obetydliga, hon saknade 
hvarken uppfattning eller förmåga i utförandet, 
men den oefterrättliga nyckfullheten, håglösheten 
och lättfärdigheten i hennes karaktär gjorde, att hon 
aldrig studerade, aldrig bildade sig i något eller till 
något. Hon var född 1796 och dotter till den store 
skådespelaren Andreas Widerberg. Vid elfva års 
ålder blef hon elev vid Kungliga teatern och enga- 
gerades fjorton år gammal först vid Djurgårdstea- 
tern med en lön af sex rdr i veckan och sedan vid 
teatern i Göteborg, där hon fick tjugufem rdr i vec- 
kan och en recett om året. Malla Montgomery be- 
rättar från 1816, huruledes hon i Uddevalla bodde 
vägg i Yägg med teaterdirektören Lindqvist och 
hörde dennes dotter en dag moralisera en ung vac- 
ker flicka, Henriette Widerberg, som tillhörde trup- 
pen, för hennes förflugna, lättsinniga uppförande, på 
hvilket Widerberg ärligt och yrt svarade, att hon 
icke kunde vara annorlunda. Grefve Gustaf Löwen- 
hielm hörde henne sjunga i Göteborg, lagade så, 
att hon 1817 fick debutera på Kungliga operan så- 
som Laura i "Slottet Montenero", Emili i "Målaren 



och modellerna" samt Klara i "De begge arrestanter- 
ne", och samma höst blef hon engagerad. Efter Jean- 
nette Wässelius' afgång var hon teaterns mest an- 
vända sångerska och ntförde under publikens lif- 
ligaste bifall de förnämsta rollerna. Hennes musi- 
kaliska anlag voro utomordentliga, men karaktärs- 
lytet hämmade deras utveckling. Hon lärde sig all- 
ting efter gehör. En violinist från hofkapellet kom 
hem till henne och spelade sångstämman, hvarefter 
hon sjöng den — alldeles såsom man dresserar kana- 
riefåglar. Men efter endast några få gångers för- 
spelning kunde hon hela sitt parti, hur långt det än 
var, och kunde det säkert och väl. Hennes röst var 
en mezzosopran af den Ijufvaste, fylligaste, mest un- 
derbara klang man kan tänka sig. Det låg en obe- 
skriflig romantik i blotta ljudet af denna stämma, 
säger en bedömare, äfven när sångerskan var distra- 
herad, något som hon ofta var. Men behagade hon 
låta sig ryckas med af situationen — och hon kunde 
det, när hon ville — då var denna stämma oemot- 
ståndlig, hänförande, berusande. Röstens poesi har 
troligen ingen sångerska ägt i högre grad än hon, 
och den drog åhöraren ovillkorligen med sig, äfven 
då sångerskan själf andligen kastade rollen åt si- 
dan och lät ögonen irra kring amflteater och loge- 
rader för att uppsöka bekanta ansikten i stället för 
att tänka på hvad hon sjöng. Såsom Armide, Vesta- 
len, Cora, Fidelio, Amazili, Zerlina i "Fra Diavolo", 
Pamina, Anna i "Don Juan", "Friskytten", och 
"Hvita frun". Armida i "Det befriade Jerusalem" 
och framför allt Susanna i "Figaros bröllop" firade 
Henriette Widerberg verkliga triumfer, och en hög 



grad af konstnärlighet nedlade hon ofta instinktivt 
i utförandet, då det föll henne in att låta sig hän- 
föras af dessa och andra odödliga ton verk. Hennes 
tygellösa lefnad ändade tyvärr tidigare än som va- 
rit nödigt hennes konstnärsbana, och redan 1837 
lämnade hon scenen med titel af hofsångerska. 
August Blanche omtalar, att han en gång under 
sina vandringar på dåvarande Ladugårdslandet på- 
träffade henne såsom gammal gumma i en liten trä- 
kåk uppe vid Sibyllegatan, där hon sålde "sicilian- 
ska tvålkulor". I hennes fårade anletsdrag var det 
nästan omöjligt att igenkänna den forna firade pri- 
madonnan, men hon tog saken mycket lugnt och be- 
rättade, att hon funderade på att hålla mat för riks- 
dagsmän. "Jag rusade på dörren", säger Blanche, 
"det var en af dessa illusioner, som icke utan plå- 
gor dö." För förtjänstens skull utgaf hon i början 
af 1850 "En skådespelerskas minnen", två små häf- 
ten utan något värde, men som numera betalas gan- 
ska högt på bokauktionerna. Hon dog i armod full- 
komligt bortglömd 1872. En bland hennes mest upp- 
märksammade förbindelser knöts med den ståtlige 
och rike engelske legationssekreteraren Manners S:t 
George. Hon berättar själf helt fördomsfritt i sina 
nyssnämnda minnen, huruledes han dagen efter pre- 
miären af "Figaros bröllop" skickade henne ett bref, 
som innehöll de mest smickrande uttalanden om hen- 
nes spel och sång. Med bref vet följde en kartong, 
hvari låg en hvit spetsklänning med underkjol af 
hvit atlas, en brosch, ett par juvelörhängen, ett 
halsband af äkta pärlor med diamantlås sanit en 
bukett af konstgjorda hvita blommor, och i bref- 



231 

vet anhöll han, att hon skulle bära allt detta vid 
sitt nästa uppträdande som Susanna. Kort därpå 
besökte han den vackra Henriette och vann helt och 
hållet på sin sida modern, som såg det torftiga hem- 
met genom hans guld räddadt undan umbäranden 
och nöd. En öfverenskommelse ingicks, och innan 




Georgina Wilson, född Widerberg. 
Efter litografi af J. A. Salmson. 

året gått till ända, hade en liten Georgina sett da- 
gens ljus. S:t Georges böjelse svalnade rätt snart, 
en vänskaplig brytning inträffade, och den sköna 
Lais lät för en stund trösta sig af teaterns cheva- 
lier de Faublas. I mars 1824 föddes hennes andra 
dotter Julia. Bägge dessa hennes äldsta barn ägna- 
de sig åt scenen. Georgina blef dramatisk skåde- 



spelerska och gjorde mycken lycka på 1840-talet 
bland annat såsom Esmeralda i "Ringaren i Notre- 
Dame", li vilket i en följande del skall närmare om- 
talas. Hon blef sedan gift med grosshandlaren Ge- 
org Wilson och dog 1858. Dottern Julia blef lik- 





Julia Widerberg. Efter teckning af Maria Röhl 1842. 



som sin mor sångerska vid Kungliga teatern och 
hade de lyckligaste anlag samt en förtjusande röst. 
Ett blygsamt och oskuldsfullt behag utgjorde huf- 
vuddraget i hennes konstnärsskap liksom i hela hen- 
nes väsen. I mars 1843 skref Julius Giinther till 
Axel Josephson i Uppsala: "I går afton öfvervar jag 



repetitionen till Figaros bröllop och var mycket för- 
tjust, ehuru jag fruktar, att lilla Julia Widerbergs 
gränslösa räddsla hindrar henne återgifva Susanna 
så, som hon, denna förutan, vore i tillfälle kunna 
göra det." Susanna blef emellertid jämte Adéle i 
"Svarta dominon" den roll, hvari hon vann det 
mesta bifallet under sin korta konstnärsbana. Hon 
gifte sig med violinisten i hofkapellet Liedberg och 
dog endast tjugutvå år gammal 1847. 

Hvad kompositören till "Ferdinand Cortez" Gas- 
paro Spontini beträffar, af påfven 1844 upphöjd till 
grefve af Sant Andrea, så föddes han 1774 i ett obil- 
dadt bondehem och fick ägna sig åt musiken först 
efter många motigheter. Efter sin första opera, som 
han 1796 komponerade på sex veckor, blef han elev 
af Piccini, kom 1803 till Paris och vann omsider 
1807 en entusiastisk framgång genom "Vestalen", 
som han skref i en djupare och mer storslagen stil 
än sina föregående operor. Därefter följde 1809 "Fer- 
dinand Cortez", som äfven mottogs med oerhördt 
bifall och var en återspegling af kejsardömets mili- 
tärglans, hvarefter Spontini utnämndes till direk- 
tör för Italienska operan, Théåtre de Timpératrice, 
som han frånträdde 1812. Af Ludvig XVIII fick 
han titeln hofkompositör och en pension af tvåtusen 
francs samt naturaliserades. Sin tredje stora opera 
"Olympie" skref han 1819, men den gjorde ej nå- 
gon större lycka. Samtidigt erhöll han af Fredrik 
Vilhelm III kallelse till Berlin, där han 1820 blef 
generalmusikdirektör och hofkomponist. Han var 
en utmärkt dirigent, men hans öfvermodiga lynne 
skaffade honom många fiender och orsakade slutli- 



234 

gen, att han efter ett skandalöst publikuppträde 
måste lämna sin plats. Han pensionerades 1841 ocli 
af reste från Berlin följande år. Sin sista tid till- 
bragte han i Paris. Döfhet och minnesslöhet för- 
bittrade hans lynne, och den 14 januari 1851 afled 




Lodovico Gasparo Spontini. 
Efter gravyr af Henri Grévedon 1828. 



han i sin födelseby Majolati i Kyrkostaten. Sedan 
1810 var han i ett lyckligt äktenskap förenad med en 
dotter till den berömde pianofabrikanten Erard. 

En framstående medlem af Berlins hofkapell 
sade om honom: "Det spontiniska pianissimot, spe- 
ladt af liela orkestern, klingade som om en kvartett 
utfört det, och hans fortissimo öfverträffade Jupi- 



235 

ters starkaste åskdunder. Mellan detta piano och 
detta forte rörde sig hans oöfverträffliga crescen- 
don och diminuendon. I sina egna operor, som han 
instuderade med en ännu större sorgfällighet än an- 
nars, och hvars repetitioner räknades ända till åttio, 
nådde han en ensemble utan like." Per Erik Sved- 
bom, som vistades i Berlin 1838, är icke lika intagen 
af beundran för hans snille. Han skrifver till sin 
älskade Fredrika efter att ha åhört en konsert på 
konungens födelsedag den 3 augusti: "Man kan 
svårligen göra sig en föreställning om höjden af det 
charlataneri han drifver med sina instrumentalmas- 
sor. Uti en s. k. festmarsch, som gafs dagen till ära, 
var icke allenast orkestern fullsatt med nära hund- 
rade instrumentalister, utan hela scenen var dess- 
utom uppfylld med regementsmusikanter, hvilka där 
bildade tre stora orkestrar till, så att det hela ut- 
gjordes af mer än trehundra instrumenter under 
fyra kapellmästares anförande (Spontini var dock 
ej själf med, han är i England). Det var ett skräl- 
lande och ett dundrande och ett smattrande, så Gud 
sig förbarme! Jag skyller verkligen 'Ritter von 
Spontinis' musik till en stor del för att — jag fick 
ondt i magen. Kompositionen — uti hvilken den be- 
kanta folksångsmelodien 'Bevare Gud vår kung' var 
inflätad — var helt och hållet beräknad på knall- 
effekter." 



Under det sista året Lagerbielke var chef, upp- 
satte han ännu ett stort musikverk nämligen Boiel- 
dieus mästerstycke "Hvita frun", hvars sidenfrasande 



236 

melodier första gången offentligen hördes från Ope 
råns scen den 31 jannari 1827. Frangois Boieldieu, 
som föddes 1775, är en af den franska opéraeomi- 
quens främste representanter. Sin första större 
framgång såsom operakompositör van han 1801 med 
"Califen i Bagdad", hvilken, liksom den 1812 iipp- 




Francois Boieldieu. 
Efter gravyr af Quenedey. 

förda "Johan af Paris", bibehållit sig på den fran- 
ska scenen in i senaste tid. Den 10 december 1825 
gafs för första gången hans treaktsopera "Hvita 
frun" på Opéracomique i Paris och hade en så full- 
ständig framgång, att den anses ha öfverträffat till 
och med den succés, som senare kom "Faust" ocli 
"Mignon" till del. Till en förträfflig text af Scribe, 



237 

som denne hämtat från Walter Seotts romaner 
"Guy Mannering" och "Klostret", komponerade han 
en musik, som genom melodiernas romantiska frisk- 
het och innerlighet, arbetets musikaliska gedigenhet 
och dramatiska kraft, till exempel i den berömda 
auktionsscenen, samt instrumentationens finhet och 
glans tillförsäkrat honom en plats bland alla tiders 




Scen iir "Hvita fn 



Efter teckning- af Tassaert 1825. 



största operakompositörer. Hur omsorgsfullt han 
öfvervägde sina idéer, framgår af att han till exem- 
pel omkomponerade Margaretas spinnvisa ej mindre 
än fem gånger. Styckets inhemska popularitet be- 
visas bäst däraf, att det gått i Paris öfver ett-tusen- 
femhundra gånger, någonting som torde vara utan 
motstycke inom teaterhistorien. Karl Maria von 
Weber yttrar om "Hvita frun", att den är en musi- 
kalisk syster till det franska lustspelet, där ett gladt 



238 

lynne och spelande kvickhet på ett angenämt sätt 
förenats med några vackra romantiska situationer, 
och tillägger, att "efter Figaros bröllop ingen ko- 
misk opera blifvit skrifven, som går upp mot den- 
na". Under första året af sin tillvaro inspelade den 
en million francs. Äfven i Stockholm har operan 
haft framgång, ehuru naturligtvis ej tillnärmelsevis 
såsom i Paris. Medan den där redan 1864 nått tu- 
sentalet, hann den hos oss sitt första hundratal ej 
förr än 1871, och har nu gifvits omkring etthundra- 
sextio gånger. Vid dess första framförande hos oss 
förhöll sig publiken skäligen kall, oaktadt iscensätt- 
ningen var vacker och utförandet oklanderligt. Hen- 
riette Widerberg sjöng Anna, Fredrik Kinmanson 
förvaltaren Gaveston, Sällström den lefnadsglade 
Georg Brown, Cederberg Dickson, Elise Lindström 
Jenny, Preumayr den rolige fredsdomaren och Ka- 
rolina Bock gamla Margareta. 

Bland tilldragelserna under spelåret vid lyriska 
scenen kan för öfrigt måhända förtjäna antecknas, 
att den 8 oktober 1826 gafs ett galaspektakel med 
anledning af att prinsessan Sofia Albertina fyllde 
sjuttiotre år, hvarvid ''Ferdinand Cortez" uppfördes. 
Konungen, drottningen och kronprinsparet jämte 
prinsessan besökte då teatern för första gången den 
hösten, och publikens förtjusning befann sig därför 
på kokpunkten. Man sjöng folksången, man hurrade, 
och man applåderade de kungliga personerna af 
hjärtans grund och med den mest ogrumlade roja- 
listiska hänförelse. 

Lördagen den 25 november på eftermiddagen be- 
grofs i Ladugårdslands kyrka den oförgätliga fram- 



239 

ställarinnan af Alceste oeli Arinide, den stora 
sångerskan Karolina Mliller, som åtta dagar förut 
aflidit i sitt hem på Djurgården. Inuti kyrkan var 
kring domen anbragt en krans af ljus, som gjorde 
en präktig verkan, och hennes minne hedrades ge- 




Karolina Miiller, född Halle. Efter oljemålning af J. Jiiel 1791. 

nom en sorgehymn, som af sjöngs af Kungliga tea- 
terns kör med trio af fru Lindström samt herrarna 
Kinmanson och Fahlgren. 

Något lifligare än på den lyriska afdelningen var 
verksamheten på den dramatiska under detta spel- 
år, ehuru just inga arbeten af mera framstående 
värde framfördes. Af de åtta nyheterna voro icke 



240 

mindre än fem af Scribe, livaribland tre voro en- 
aktare och de bägge öfriga i två akter. ''Handsekre- 
teraren och kockerC\ som gafs första gången i bör- 
jan af september, berättar om en ung baron Al- 
phonse (Lindman), hvilken är kär i Elise (Karin 
Almlöf), dotter till den ny utnämnde ministern i 
Wien grefve S:t Phar (Almlöf). För att icke nöd- 
gas bli skilj d från sin tillbedda, hittar den unge 
mannen på att under ett antaget namn med hen- 
nes hjälp söka platsen som handsekreterare hos am- 
bassadören. Hon rekommenderar honom på det var- 
maste hon den gamle intendenten (Deland), som 
anställer husets tjänare. Då emellertid denne glömt 
bort namnet, tror han, att en herr Soufflé, som sö- 
ker tjänst som kock, är den honom så varmt anbe- 
fallde handsekreteraren och antar honom till hans 
stora förundran såsom sådan. När sedermera ba- 
ronen kommer, finns ingen annan plats ledig än 
kockens, som han dock åtar sig för att få följa med 
på resan. Härigenom uppstå en mängd högst löj- 
liga förvecklingar, som sluta med att misstaget upp- 
dagas, och de älskande få hvarandra. Stycket spe- 
lades väl i synnerhet af Sevelin i kockens maktpå- 
liggande roll och roade särdeles publiken. Det var 
lätt och ledigt öfversatt af den teaterintresserade 
major Karl Westberg, som äfven till svenskan öfver- 
fört Scribes i december gifna ''Sannljug ar erC'. En 
rik handlande från Bordeaux har kommit till Paris 
för att gifta bort sin dotter med Edvard de Sain- 
ville. I glädjen häröfver har Lucie lofvat sin kam- 
marjungfru tretusen francs i hemgift, då denna gif- 
ter sig med sin fästman TOlive, grefve S:t Marcels 



241 

kanuuar tjänare. Emellertid liar Edvard den fula 
vanan att ljuga, ett fel som den blifvande svärfadern 
icke kan tåla. L'01ive gör nu allt, för att Edvards 
osanningar icke skola uppdagas, och klär ut sig i 
alla möjliga förklädnader för att få hans lögner till 
verklighet. Äfven här firade Sevelin triumfer som 
den fintlige betjänten, under det att Torsslow var 
den unge ljugaren Edvard. De tre öfriga komedi- 
erna hade Lagerbielke själf öfversatt högst förtjänst- 
fullt. ''Quarantainen'' innehåller historien om en 
älskare, som, genom föregifvande att han rest på ett 
från misstänkt ort kommande fartyg, lyckas skräm- 
ma bort sin tillbeddas fästman och själf erhålla hen- 
nes hand. Hufvudrollerna innehades af Sevelin och 
Torsslow. Det lilla stycket gafs till efterpjäs, då 
''Virginia" den 22 januari repriserades såsom recett 
för Sara Strömstedt, hvilken som vanligt spelade 
titelrollen på ett förträffligt sätt. Dagen till ära 
hade Torsslow och Charlotte Erikson åtagit sig att 
utföra Claudius' och Julias obetydliga uppgifter. 
"Det första mötet" framfördes på våren af teaterns 
bästa komedikrafter, Hjortsberg, Torsslow, Sevelin, 
Berg, fruarna Lindström och Bock, men visade mer 
än annars, kanske på grund af sitt intima innehåll. 
Stora teaterns olämplighet för dylika små fina inte- 
riörer. Den värdefullaste af de fem Scribeska styc- 
kena var utan tvifvel tvåaktskomedien "Passionen 
och förnuftet", gifven första gången den 12 februari 
på en recett för Lars Hjortsberg, som hedrades ge- 
nom drottningens och kronprinsparets närvaro. En 
fransk generals son (Torsslow) är kär i sin foster- 
syster Susette (Charlotte Erikson), en fattig flicka, 

16 — Svenska teatern IV. 



242 

soui lians nu aflidna mor uppfostrat, och som ännu 
är kvar i buset i egenskap af något slags domestik. 
Flickan älskar honom tillbaka, men fadern (Åbergs- 
son), som med bedröf velse upptäckt denna passion 
och fruktar dess följder, gör allt för att kväfva den. 
Han berättar för sonen, hur han själf i sin ungdom 
begått ett dylikt förhastadt steg, och hur hårdt han 
blifvit straffad därför, men då han ser, att detta ej 
har åsyftad verkan, vänder han sig till flickan, hvil- 
ken, mera ädelsinnad än hennes tillbed j are, besluter 
att uppoffra sig själf för att rädda honom. Detta sker 
därigenom att hon gifter sig med en underofficer 
Bertrand (Lars Hjortsberg), en invalid, som har 
generalen att tacka för allt, en hederlig och grann- 
laga man, och som dessutom älskar henne. Den unga 
makan är fast besluten att aldrig återse Edvard, 
men ger emellertid efter, då han i ett bref hotar att 
döda sig, om hon ej beviljar honom några ögon- 
blicks samtal. Härunder öfverraskad nödgas han 
gömma sig och blir då åhörare till ett för honom 
högst obehagligt samtal. Susette får nämligen veta 
af Bertrands kusin, arrendatorskan Pinchon (Elise 
Lindström), att Edvard före dennas giftermål gjort 
henne sin kur och äfven då hotat att döda sig. Pin- 
chon (Sevelin), som kommer litet senare, berättar, 
att Bertrand fått sitt träben icke på slagfältet utan 
i en duell, som han med flit ådragit sig för att rädda 
Edvard från densamma, och hvars anledning var ett 
kärleksäfventyr med en dansös. Susettes tillgifven- 
het för sin man ökas naturligtvis häraf, under det 
att hennes känslor för Edvard afkylas, och denne, 
slagen af blygsel och ånger, reser bort med sin far, 



243 

sedan han rikligt sörjt för de nygiftas bärgning. 
Den lilla välgjorda komedien spelades ntniärkt, mot- 
togs väl af publiken och syntes ännu 1853 på Kung- 
liga teaterns affiscli. 

Ihågkommas bör återupptagandet ^ af ''T ar tuffe" 




Sevelin som Menschenskräck. Eftor teckning af Chiewitz. 



med Åbergsson och Hjortsberg i sina forna triumf - 
roller, Tartuffe och Orgon, samt Sara Strömstedt 
som Elmire, Charlotte Erikson som Marianne och 
Karolina Åbergsson som Dorine. Äfven ''Didrik 
Menschenskräck'' återkom ett par gånger på af- 
fischen med Sevelin för första gången i titelrollen. 
Henrik framställdes nu som förr på ett putslustigt 



244 

sätt af Lars Hjortsberg*, Kristofer af Deland och 
juden Efraim af Berg. 

Karl Hjortsberg, ett af den store skådespelarens 
mänga barn, debuterade under detta spelar den 13 
oktober på Elise Lindströms recett, då en repris af 
Dupatys muntra femaktskomedi ''Fästningen i Bos- 
ton" uppfördes, i hvilken lian utförde soldaten Geor- 
ges' roll. Han var född 1804 och en tid beridare vid 
Strömsholms stuteri, hade en vacker figur, en stark 
organ, påminde något om sin far samt förde sig på 
scenen med en viss ledighet och säkerhet. Publiken 
mottog honom väl, hvilket äfven blef fallet, då han 
i slutet af samma månad fortsatte sina debuter så- 
som Mascarille i "Småstads fruntimren'', hvilken roll 
fadern instuderat med honom. Följande spelar an- 
togs han till elev och var från 1830 till sin död 1857 
anställd som aktör, ehuru han endast dugde för den 
lägre komedien. 1837 gifte han sig med den fram- 
stående skådespelerskan Fanny Westerdahl, från 
hvilken han blef skild 1849. Hans tio år yngre bro- 
der Abraham var under åren 1837 — 1840 likaledes 
engagerad vid Kungliga teatern, men var ändå min- 
dre användbar och dog som fraktstyrman 1849. 

Den hälsosamma brytning med den inom det 
högre skådespelet allenahärskande franska smaken, 
som under Åkerhielms styrelse skedde genom upp- 
förandet af "Hamlet" och "Maria Stuart", upphörde 
alldeles under Lagerbielkes tid, efter livad den hit- 
tills genomgångna repertoaren visat. Först den 17 
april 1827 gafs ånyo ett arbete af Shakspere, då hans 
"Othello" i en tyvärr ej mönstergill bearbetning af 
August Nicander gick öfver scenen. Hos den antika 



245 

tragediens liufvudpersoner fick deras patos ej under 
dramats lopp ändras. Shakspere bryter, som bekant, 
med denna regel, och hans hjältar utmärka sig just 
för utvecklingen af deras själslif. Om man då i hans 
pjäser gör uteslutningar och förändringar, som för- 
störa den psykologiska sannolikheten, skadas dra- 
mat, och det var just det, hvartill Nicander gjort sig 
skyldig. Dessutom måtte de respektive rollinnehaf- 
varna ej heller riktigt förstått innebörden af sina 
uppgifter, och Lars Hjortsberg var såsom styresman 
för scenen ej mannen att därmed hjälpa dem till 
rätta, det skola vi få se längre fram, då han uteslu- 
tande ägnar sig åt iscensättningens svåra konst. 
O t hellos måttlösa raseri är ju en frukt af ögonblic- 
kets uppsvallning, af lidelsen, af farten, med hvilken 
det varma moriska blodet pulserar i hans ådror. 
Almlöf var alldeles för högtidlig och reflekterande 
som den hetlefrade afrikanen. Sara Strömstedt sak- 
nade det svärmiska och romaneska, som ovillkorli- 
gen bör föreflnnas hos den änglarena, oskuldsfulla 
Desdemona, men som tydligen icke låg för hennes 
naturell. Det förefaller mig nu, hundra år efteråt, 
som om den sköna Charlotte Erikson bättre passat 
för denna roll att döma af hennes förträffliga utfö- 
rande af Ofelia — ja, till och med den älskliga Elise 
Lindström, som jag personligen lärde känna först 
i hennes ålders höst, hade bestämdt varit lämpligare 
än Amenaides, Virginias och Tildas utmärkta fram- 
ställarinna. Lindman hade uppfattat den afund- 
sjuke, själfviske, kalle, hämndlystne, känslolöst be- 
räknande människokännaren Jago som en vanlig 
teaterbof, en riktig bandit, och Cassios scener voro 



246 

alldeles missförstådda. Torsslow måtte dessutom ha 
osmakligt öfverdrifvit hans genialiskt skildrade, pa- 
triotiska rus i andra akten. Emilia slutligen, som ju 
är en obetänksam, godmodig och lättsinnig kvinna 
af tvetydig dygd, spelades af Katarina Wennbom 
såsom en mycket förståndig, tänkande och välme- 
nande människa. Dekorationen till venetianska rå- 
dets samlingssal var ordnad med smak, men Desde- 
monas sängkammare liknade mer en balsal än ett 
sofrum. Dessutom var bädden placerad längst fram 
på scenen, i stället för att den bör stå så långt bort 
som möjligt i fonden. Kostymerna voro vackra, 
ehuru, som det ofta den tiden inträffade, samman- 
plockade från olika århundraden. Premiärpubliken 
tyckte ej om stycket, men också hade den redan i 
förväg af några tidningar underrättats om, att det 
var en dålig pjäs, där det platta, orimliga och oan- 
ständiga täflade om priset. Efter de första akterna, 
då handlingen skrider långsamt framåt, förhöll man 
sig tyst. Efter tredje akten hördes ett långvarigt, 
ehuru ej allmänt bifall, men efter slutet nedhyssja- 
des applåderna, och skådespelet kunde ej ges mer än 
åtta gånger intill januari 1830, då det försvann från 
repertoaren för att först efter tjugusju år åter 
uppenbara sig i Hagbergs förträffliga tolkning. 

Denna motgång afskräckte emellertid Kungliga 
teatern under hela aderton år från att göra något 
vidare försök att uppföra ett annat arbete af "litte- 
raturens skogsmänniska", ehuru biskop Olof Bjur- 
bäck i företalet till sin öfversättning af "Hamlet" 
1820 i helig vrede utropar: "Har väl den, som skrif- 
ver sådana sanningar, gjort sig saker till att bränn- 



247 

märkas med titeln: litteraturens skogsmänniskal En 
skogsmänniska är dock alltid ett kreatur af ädlare 
ras än liofapor." 

En liten dåtida anekdot förtäljer, att Nieander, 
som i december 1826 vann Svenska akademiens stora 
pris för skaldestycket "Tassos död", under vintern 
uppläst detsamma i en aftoncirkel. Han fick då höra 
mycket beröm öfver det vackra språket, men på 
samma gång uttalades förvåning öfver det under- 
liga namn han gifvit sin hjälte: "Tasso, Tasso! det 
låter så besynnerligt!" 

Märkligt att omtala uppfördes under detta spel- 
år två svenska originalskådespel. Det första var 
''Oden i Svithiod'\ tragedi på vers i fem akter af 
bankokommissarien Gustaf Anton Brakel (f. 1782, 
d. 1853), med körer och marscher, till h vilka Berwald 
satt musik. Första uppförandet ägde rum den 1 de- 
cember 1826, hvarvid salongen tedde sig nästan som 
vid ett galaspektakel. Konungen och drottningen 
samt kronprinsparet sutto i stora logen, hofvet och 
den liögre societeten var rikligt representerad, flera 
officerskårer hade upptagit en del af första raden, 
och folksången af sjöngs "mit Anstånd und Wiirde". 
Personallistan upptog Oden, åsarnas drott, Almlöf; 
Yngve, hans son, Torsslow; Gylfe, drott i Svithiod, 
Åbergsson; Freja, hans dotter, Sara Strömstedt; 
Loke, öfverstepräst i Ägirs tempel i Svithiod, Lind- 
man; Baldur, Odens förtrogne, Fredrik Kinmanson; 
Gore, en af Gylfes höfdingar, Lars Hjortsberg; 
Rinda, Frejas förtrogna, Karolina Bock; Brage, 
åsarnas skald, Fahlgren, m. fl. Tragedien handlar 
om Odens ankomst till Svithiod, kärleken mellan 



248 

Yngve och Freja, Lokes intriger med mera, och slu- 
tar med att Oden själf ristar sig med svärdet och 
dör. Uppsättningen var särdeles frikostigt verk- 
ställd med fyra nya dekorationer ocli icke mindre 
än etthundratrettio nya kostymer. Sara Strömstedt 
hade som Freja den minsta möjliga betäckning, lik- 
nande hennes sista klädnad som Tilda i Leopolds 
"Oden", hvarigenom hennes underbart vackra ge- 
stalt nästan helt och hållet kom till sin naturliga 
rätt. De rimmade alexandrinerna voro i allmänhet 
lediga, välljudande och korrekta, ehuru halfva an- 
talet bestämdt hade varit nog. Det hela verkade 
mycket ståtligt, men på samma gång dödande trå- 
kigt, och publikens hållning vid andra representa- 
tionen var isande kall. Ända till våren 1830, då tra- 
gedien gafs sista gången, hade den icke stått på 
affischen mer än nio kvällar. 

Det andra svenska originalet var ett historiskt 
skådespel i tre akter af den kände litteratören, kans- 
lirådet Peter Adam Wallmark, "Sulioterne eller Su- 
lis öfvergång'\ med musik af Berwald. Det behand- 
lar en episod ur det grekiska frihetskriget och upp- 
fördes första gången i säsongens elfte timme den 11 
maj 1827, men befanns vara nästan tråkigare än 
"Oden" och kunde ej gifvas mer än åtta gånger un- 
der ett och ett hälft år, oaktadt teaterns förnämsta 
krafter voro i elden. Till och med Lars Hjortsberg 
uppträdde i en gammal paschas skepnad, för hvilken 
roll han icke alls passade. Trots Lagerbielkes alla 
invändningar måste han låta iscensätta stycket på 
uttrycklig befallning af konungen, hos hvilken Wall- 
mark stod i stor gunst på grund af sitt politiska 



249 

skriftställeri. Detta lysande yniiestbeyis mot Wall- 
uiark ansåg emellertid Lagerbielke såsom en för- 
närmelse mot sig, och det bidrog kraftigt till verk- 
ställandet af lians redan året förut tillkännagifna 




Peter Adam Wallmark. 



beslut att lämna direktörskapet för den Kungliga 
teatern. 

På grund af det utomordentligt vackra och varma 
vädret af slutades spelterminen redan den 1 juni då 
'' Blykamrarne i Venedig'' och ''Califen i Bagdad'' 
uppfördes. 



250 

Så länge den kungliga skådebanans chef tillhörde 
den intimare hofkretsen, inträffade ofta nog, att de 
små dramatiska stycken, hvilka försöktes inom den 
senare, efteråt kommo till uppförande på den offent- 
liga scenen, liksom dennas artister ej sällan med sina 
operetter uppträdde på slottsteatern. Under de första 
åren af Lagerbielkes direktorat var detta ännu fal- 
let, och därigenom fortlefde inom dessa tongifvande 
kretsar intresset för den Kungliga teatern, h vilket 
var af stor betydelse för dess fortfarande bestånd. 
Vi skola därför kasta en hastig blick på societetens 
teatraliska förströelser äfven under denna tid. 

Den 21 mars 1824 gafs hos den ryske generalen 
grefve van Suchtelen ett societetsspektakel, hvarvid 
man uppförde "Shakspeare amoureux'\ comédie en 
un acte d'Alexandre Duval. Shakspeare spelades af 
ryske legationsrådet mr Alexis de Bodisco, Clarence 
af öfverstinnan Matilda Montgomery och Anna af 
friherrinnan Lagerbielke, född Rosensvärd, gift med 
konteramiralen Johan Lagerbielke. "Jag har knappt 
sett ett vackrare utförande", säger lord Bloomfield i 
sina memoarer om återgifvandet af detta stycke, som 
påföljande år väckte så mycket uppseende på den 
kungliga scenen. Därefter gafs "Défiance et malice" 
af grefve Löwenhielm och m:me van Brienen, född 
Peyron, gift med ryske generalkonsuln, och äfven 
dessa personer fingo af den förtjuste lorden betyget 
"också utmärkta". Med anledning af den lycka detta 
spektakel gjorde, förnyades detsamma den 25 april, 
då de kungliga, med undantag af prinsessan Sofia, 
voro där jämte hela corps diplomatique. ''Shakspeare 
amoureux*' utfördes af samma personer som föregå- 



251 

ende gång, och därefter gafs "Le jeu de Vamour et du 
hasard", comédie en trois actes de Marivaux. Orgon 
spelades af grefve Johan Karl Puke, öfverste i ar- 
niéen, major vid Lifgardet till häst och blifvande 
chef för den Kungliga teatern; Mario af mr Bodisco; 
Dorante af kapten Edvard Peyron; Pasquin af grefve 
Gustaf Löwenhielm; en betjänt af ryske legations- 
sekreteraren mr Lavonius; Silvia af m:me van Brie- 
nen; Lisette af friherrinnan Lagerbielke. Alltsam- 
mans var utmärkt arrangeradt, och Leonard Haus- 
wolff säger, det alla dessa personer spelade så väl, 
att de kunnat visa sig på de bästa teatrar. 

Den 7 maj ägde ett "Divertissement dramatiqiie" 
rum hos excellensen af Wetterstedt. Man uppförde 
ånyo "Le jeu de Vamour et du hasard" af samma per- 
soner som hos Suchtelen, med undantag af att Orgon 
nu spelades af kanslirådet Niklas af Wetterstedt, den 
förre rollinnehafvarens medtäflare äfven till chefs- 
platsen för Kungliga teatern. Scenen förvandlades 
därpå till ett vaxkabinett, som förevisades af öfver- 
stinnan Marianne Ehrenström. Man fick där skåda 
konung Fredrik II af Preussen, framställd af Lars 
Hjortsberg, som hade att framsäga artigheter till 
Karl XIV Johan; Hamlet af grefve Gustaf de la 
Gardie och Ofelia af den nyss från Italien hemkom- 
ne fyrtiosexårige hofjunkaren von Röök, h vilka re- 
citerade stycken ur pjäsen; Semiramis af öfverstin- 
nans släkting m:lle Matilda Tellop; grefvinnan de 
Pimbéche af den sjuttioettåriga franska aktrisen 
m:me Anne Marie Desguillons och don Quixote af 
grefve Taube, om hvilken öfverstinnan sade: "Voici 
le grand Robinson Crusoe qui dans ses moments de 



252 

loisirs écrivit la description de TEgypte par Déiion. 
Han fick tillnamnet clievalier . . . sans beurre et sans 
broclie." För att förstå denna rolighet bör man er- 
inra sig följande historia. Talleyrand hade bedt sin 
hustru ögna igenom Description de TEgypte par Dé- 
non, emedan han ville bjuda denne till middag, och 
hon då kunde tala med honom i ämnet. Af misstag 




M:me A. M. Desgnillons. 

Efter miniatyr af Giuseppe Rota 1810, 

tillhörig löjtnant Gurt Klingspor. 

räckte bibliotekarien henne Robinson Crusoe, som 
hon med mycken uppmärksamhet läste igenom. Vid 
middagen satt Dénon vid hennes sida, och samta- 
let föll på resor, hvarvid hon passade på att beröm- 
ma hans briljanta skildring af händelserna på ön 
och sade, att hon i synnerhet roats af Thistoire de 
son Vendredi. Talleyrand gaf henne flera tecken att 
sluta, hvilka hon fattade som en uppmuntran, och 



253 

fortfor, till dess det lyckades liennes man att leda 
in samtalet på ett annat ämne. 

Marianne Ehrenström, den svenska m:me de 
Stael såsom hon i Leopolds aftoncirklar af sina be- 
undrare kallades, var en särdeles spirituell dam med 
lifligt skaplynne. Hon var född 1773 i Zweibriicken, 
men kom redan 1777 till Stralsund, där hennes far, 
sedermera generallöjtnanten Johan Frans Pollett, 
blifvit kommendant, och hade den turen att under 
sin omsorgsfulla uppfostran få åtnjuta handledning 
af de utmärktaste mästare i sång, musik, deklama- 
tion, dans, teckning och målning. Då Monvel 1787 
reste från Stockholm (se del I, sid. 197), insjuknade 
han i Stralsund i gastrisk feber och under sin kon- 
valescens lärde han Marianne deklamera. Efter sex 
veckors studium spelade hon Zayre på en fest i hem- 
met. Äfven Karsten låg där i sex veckor för mot- 
vind och gaf henne sånglektioner flera timmar om 
dagen. På samma sätt fick hon undervisning af Ka- 
rolina Miiller, Sergell, Vogler, Deland, Limnell, Be- 
langer m. fl. Vid åder ton års ålder blef hon hoff rö- 
ken hos änkedrottningen, och efter att en afton ha 
sjungit på hofvet var hon själfskrifven vid alla fes- 
ter, spektakler, tableaux vivants och dylikt, som gåf- 
vos därstädes. Hennes lifliga, litet öfverspända sinne 
tog helt naturligt intryck af den tidens lätta seder. 
Så skrifver hon t. ex. 1793 från sin kammare på 
Stockholms slott till sin morbror, som nyss fått en 
son: "Je vous fait mon compliment sur la ressem- 
blance qui regne entré vout et votre fils, c'est un 
avantage auquel les péres d'ici renoncent. Les nou- 
veaux nés ont tou jours un faux air des amis de la 



254 

maison. Cest Teäet du bon ton et (l'une vive imagi- 
nation." Den 7 augusti 1800 skrifver Jolian von 
Engeström till sin bror Lars, som då var envoyé i 
Berlin: "Någon tid har konungen tänkt att vid sitt 
hof återtaga dames du palais och af skaffa hoff rök- 




Marianne Ehrenström, född Pollett. 
Efter miniatyr af L. Sparrgren. 

narna; det är nu verkställdt. Hoffröknarna få sitt 
appointement, till dess de blifva gifta. Förra dames 
du palais komma åter och två unga fruar. Man sä- 
ger, att verkställigheten blifvit påskyndad igenom 
en aventure, att fröken Pollett kommit på vauxhal- 
len tunt och nog transparent klädd med linon ocli 



255 

rödt taft under, livilket ådrajzfit henne avanies af 
menigheten. Icke vill nian allmänt erkänna hennes 
dygd." (Se del I, sid. 212.) 1803 blef hon på Stock- 
holms slott gift med generalfälttygmästaren Ehren- 
ström, hvilken samma år utnämndes till kommen- 
dant i Göteborg. Där utöfvade hon det mest ange- 
näma och spirituella värdinneskap för Göteborgs- 
societeten och mottog vid flera tillfällen medlemmar 
af den landsflyktiga franska konungafamiljen. Gref- 
ven af Artois, åtföljd af hertigen af Gramont och 
grefve de la Ferronays, tillbragte 1804 en afton i den 
intagande kommendantskans hem, och när "le désiré" 
1807 från Eyssland flydde till England, tjusade hon 
vid sitt piano hans kungliga öron och hjärta, då hon 
med sin sköna röst sjöng för honom Blondels aria 
"Oh Richard, oh mon roi!" 1810 återvände hon till 
Stockholm, och sedan hon 1816 blifvit änka, syssel- 
satte hon sig med litterär verksamhet och en af henne 
upprättad flickskola. Hennes "Notices sur la littéra- 
ture et les beaux-arts en Suéde", Stockholm 1826, an- 
fördes ofta af den tidens utländska författare, som 
ville synas känna den svenska litteraturen, ehuru 
det ej äger synnerligt värde som litteraturhistoria. 
1799 blef hon ledamot af Musikaliska akademien och 
året därpå af Målare och bildhuggareakademien. På 
gamla dagar hade hon den glädjen att återigen i 
sitt hem få mottaga kungliga personer, ty både 
Oskar I och Karl XV besökte henne för att tala om 
forna tider. Nittiotre år gammal afled hon i Stock- 
holm på nyåret 1867. 

Den 23 maj 1824 ägde en stor konsert rum på hof- 
vet, hvarvid hofkapellet både såsom kår och dess 



256 

enskilda medlemmar uppträdde äfvensom fru Sofia 
Sevelin och herr Per Sällström. 

Under hösten och vintern tillställdes teaternöjen 
hos prinsessan Sofia på Tullgarn, hos excellensen af 
Wetterstedt, öfverste Gustaf af Ugglas, öfverhof- 
mästarinnan Caroline Lewenhaupt med flera. Hos 
den sistnämnda visades "Les apparitions" under mu- 
sik ur olika operor. Eyske kammarherren Bodisco 
var utklädd till trollkarl och frammanade syner ur 
ett moln, hvarvid man fick skåda Julius Caesar (ma- 
jor Peyron), riddaren Bayard (grefve Mörner), Ma- 
ria Stuart (friherrinnan Björnstjerna), Elisabet (fri- 
herrinnan Lagerbielke), Henrik IV (baron Frisen- 
dorff) och Gustaf Vasa (baron Adelswärd), hvilka 
hvar och en framsade af värdinnan författade smick- 
rande verser till konungen. Därefter förevisade en 
savojard i landshöfding Peyrons person "La lan- 
terne magique", som bestod af kulörta bilder på en 
hvit duk. Där framträdde Judit med Holofernes' 
hufvud, Jonas och hvalfisken, David och Goliat, 
drottningen af Saba, Simson, Jeanne d'Arc, Venus, 
Mars, Adonis, Faust, Voltaire, Kousseau, Diogenes, 
med flera remarkabla personligheter. Efter slutet 
utropade en af de närvarande: "Tes merveilles, Tami, 
ne sont que des sornettes — och inte ens en råtta 
har man fått se på scenen!" Detta hänsyftade på 
ett tillfälle kort förut, då en stor råtta under en 
operaföreställning på Kungliga teatern damp ned 
från vinden midt på scenen och höll på att skrämma 
slag på fru Sevelin, som stod strax bredvid. Savo- 
j ar den svarade: 



257 

'"Si II' piihlic est inécoiilaiit, 
a vant que d'ici l'on se sorte 
chacun de vous peut å la porte 
aller retirer son ar^ont." 

Lord Bloomfield säger om ett societetsspektakel i 
april 1825, där man bland annat gaf "L^ romayi (Tnne 
heure'\ som Lagerbielke sedan öfversatte för Kung- 
liga teatern: "Jag tror ej, att svenskarna kunna 
öfverträffas i förmågan att arrangera omväxlande 
nöjen. De unga herrarna Ney äro präktiga skåde- 
spelare, likaså systerparet grefvinnorna Ugglas och 
Björnstjerna äfvensoili grefvinnan Montgomery." 



Då grefve Lagerbielke frånträdde befattningen 
som Kungliga teaterns chef, hade han den stora till- 
fredsställelsen att vara den förste direktör för denna 
inrättning, hvilken lämnade densamma utan deficit 
i kassan. 

1823 bestod aktörsstatens aflöning sedan långt 
tillbaka dels af vissa lottandelar i recettinkomsten, 
sedan dagskostnaden blifvit afdragen, dels af visst 
arfvode för aftonens tjänstgöring, så kallade flitpen- 
ningar, som kunde stiga till två rdr bko för hvarje 
akt, när rollen var längre än tvåhundra bokstäfver, 
med dubbel beräkning för premiärkvällar. Öfriga 
stater och kårer hade bestämda löner. Lottfördel- 
ningen tillgick så, att från hvarje spektakelrecett af- 
drogs först dagens presumtiva kostnad, tvåhundra- 
tio rdr bko för Stora teatern, hundra för den Mindre 

17 — Svenska teatern IV. 



258 

och, sedan teatrarna blifvit sammanslagna, hundra- 
fyrtio rdr bko för ett dramatiskt spektakel på Ope- 
ran, samt dessutom lialfva beloppet af aftonens flit- 
penningar, livars andra hälft betalades af teaterns 
omkostnadsfond. Återstoden fördelades därefter i 
femtiofem lotter af livilka trettio tillföllo aktörssta- 
ten och tjugufem omkostnadsfonden. Dessa tjugu- 
fem lotter jämte konungens anslag, kungliga famil- 
jens abonnemanger, bidraget från statskontoret, in- 
komsten af åtta representationer om året och af 
vissa förutvarande kungliga loger samt hyresafgif- 
ter från källare och värdshus inom teaterhuset ut- 
gjorde den tillgång, hvarmed aflöningarna besörjdes 
för teaterns tjänstemän, orkester, kör, balett, liandt- 
verkare och betjäning, hälften af flitpenningarna ut- 
anordnades, samt de utgifter bestredos, som erfor- 
drades för kostymer, dekorationer, attribut och ma- 
skineri. Af de en gång för alla bestämda dagkost- 
naderna betalades eklärering, aftonpenningar till ar- 
betare, kör och balett, vaktmästare, handtverkare 
och betjäning, spektakelvakten, sprutbetj aning, la- 
sarettsafgift med mera. Utom omkostnadsfondens 
årliga recetter voro ytterligare åtta kontraktsenligt 
tilldelade lika många af aktörsstatens personal och 
en enligt reglementet teaterns pensionskassa. Dess- 
utom gafs hvarje år en konsert på Operan till för- 
mån för hofkapellets pensionskassa. 

Därigenom att aktörsstaten redan under Skjölde- 
brands tid börjat stegra sina anspråk, hade omkost- 
nadsfonden så småningom förlorat fem af sina lott- 
andelar. Lagerbielke beslöt därför att fördela netto- 
inkomsten i sextio lotter i stället för de förutvarande 



259 

femtiofem och tilldelade aktörsstaten trettiotre och 
omkostnadsfonden tjugusju lotter. På denna grund 
uppgjordes de nya kontrakten. Den lilla förlust 
livar je lottägare därigenom skulle få vidkännas ute- 
blef alldeles genom lottandelarnas förstoring på 
grund af de ökade recettinkomsterna. 

Under Lagerbielkes första styrelseår belöpte sig 
intäkten till 109,654 rdr bko med en behållning af 
7,885 rdr bko, andra året till 110,398 rdr bko med ett 
saldo kassan till godo af 3,694 rdr bko. Tredje året 
stego reeetterna till 116,907 rdr bko, men på grund 
af Arsenalsteaterns brand och de stora utgifterna för 
iscensättningarna af "Jessonda" och "Ferdinand 
Cortez" uppstod en brist af 10,239 rdr bko, som dock 
fullt betäcktes af de föregående årens öfverskott, så 
att till och med en återstod fanns på 1,340 rdr bko. 
Sista året gaf ett plus af 1,047 rdr bko, hvadan Lager- 
bielke till sin efterträdare kunde öfverlämna 2,387 
rdr bko i ren behållning. 



ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG. 

Sid. 19. 

Jean Frangois Diicis valdes till ledamot af Franska 
akademien 1778 efter Voltaire och dog 1816. Mest bekant 
blef han genom sina bearbetningar af Shaksperes dramer, 
hvilka han i fransk-klassisk anda behandlade på ett så- 
dant sätt, att stundom nästan ingenting annat än pjäsens 
namn är bibehållet. I »Hamlet» är sålunda borttaget 
vålnadens uppträdande, Hamlets låtsade vanvett, skåde- 
spelet inför hofvet, dråpet på Polonius, Hamlets häftiga 
utbrott mot Ofelia, hennes död och kyrkogårdsscenen. 
Konung Hamlet dödar i dramats slutscen prins Claudius, 
och Gertrud tar sitt eget lif såsom ett försoningsoffer åt 
de vredgade gudamakterna. 

Sid. 20. 

Professor Gollancz har hösten 1909 under en föreläsning 
i London sökt gifva en förklaring på frågan, hvarför 
Shakspere ändrade namnet på konungens kammarherre i 
»Hamlet» från Corambis i första kvartupplagen af skåde- 
spelet till det allmänt bekanta Polonius i den andra. I 
slutet af 1500-talet utkom ett af dåtidens främste polske 
politiker, Laurentius Goslicius, författadt arbete, »De op- 
timo senatore», hvilket blef berömdt i hela Europa. Så- 
som af titeln synes, behandlade boken den idealiske stats- 
mannen och öfversattes 1598 till engelska. Professorn 
citerade flera ställen i densamma, hvilka förete en an- 
märkningsvärd likhet med berömda repliker i »Hamlet», 
och ville därmed ådagalägga, att 81iakspere otvifvelaktigt 



känt till detta verk och gifvit den danske konungens 
rådgifvare namnet Polonius till minne af att dåtidens 
mästerverk om den idealiske statsmannen var författadt 
af en polack. 

Sid. 25. 

I några teaterhistoriska uppsatser, som med anledning 
af Shaksperejubileet 1916 förekommo i olika svenska tid- 
skrifter och tidningar, uppgafs, att vid »Hamlets» pre- 
miär 1819 konungens roll utfördes af Fredrik Kinman- 
son och vålnadens af hans yngre broder Lars. Detta är 
emellertid ett misstag. Axel Cederholm var den förste 
Claudius, och vålnadens repliker f ramsades då af Fredrik 
Kinmanson. Samtidigt med att Abergsson lämnade Kung- 
liga teatern, afgick äfven Cederholm. När skådespelet 
repriserades hösten 1820 med Torsslow i titelrollen, ansågs 
Fredrik Kinmansson lämpligast att remplacera den ståt- 
lige Cederholm, och vålnadens parti måste sålunda ånyo 
inläras. Ifall Lars Kinmanson redan spelat rollen, hade 
den naturligtvis icke behöft af annan person inöfvas. 

Sid. 28. 

Om den dryckenskapslast, som den tiden var vanlig 
icke blott inom de lägsta utan äfven de allra högsta sam- 
hällsklasserna i Danmark, kan man få en föreställning 
genom några samtida skildringar. I det liktal, som 
Anders Wedel 1588 höll öfver den af döde konung Fredrik 
II, vågade han öppet förklara, det konungen sannolikt 
genom dryckenskap påskyndat sin död. Han yttrade däri 
bland annat: »Hans Naade var al tid af Naturen i sig 
selv en for, karsk, tidig Mand, og ikke nogentid, det 
man veed af at sige, hävt nogen synderlig stor Krank- 
hed, saa Hans Naade gik dermed til Sengeleje. Man 
mener vel, at dersom Hans Naade kunde hävt Aarsag, 
for fremmede Fyrsters og udlaendiske Legaters og andre 
sine gode Ma^nds dagligc Omga3ngelse, at holde sig fra 
den almindelig skadelige Drik, som nu över Alverden 
iblandt Fyrster og Adel og den menige Mand alt for 



263 

meget gseiigs er, da syntes for menneskelige 0jne og 
Tanker, at Hans Naade kunde levet mangen god Dag 
Isenger. Men dette er nu forgjseves at disputere om. 
Döden vil have en Aarsag». 

I William Segars dagbok från 1608, då en engelsk ge- 
sandt besökte Köpenhamn, heter det: »På eftermiddagen 
gick konungen af Danmark ombord å det engelska skeppet 
och hedrades med en bankett på det öfre däcket, som 
täcktes med ett soltält af stickadt kläde. Hvarje skål 
åtföljdes af sex, åtta eller tio grofva skott, så att icke 
mindre än etthundrasextio skott lossades under konungens 
uppehåll». Och om den fest konungen sedermera gaf till 
gesandtens ära skrifver Segar, att »man kunde bli sjuk af 
att höra på alla deras skålar». 

Med dessa danska hofseder kan man jämföra den ton, 
som härskade vid Jakob I:s hof, då det 1606 gästades 
af hans danske svåger Kristian IV. Den engelska adeln 
hade ännu i friskt minne Elisabets praktfulla hof med sina 
duktiga krigare, berömda sjöhjältar, stora statsmän, lärda 
och diktare, och hvad som inträffade vid de danskes 
besök väckte därför ett uppseende, som just ej var smick- 
rande för den dansk-norske konungen. Om intåget i 
London berättar en engelsk krönikeskrifvare : »Vid den 
stora fontänen i Cheapside var Musernas jungfrubur an- 
ordnad, där de nio sånggudinnorna uppträdde och ha- 
rangerade de bägge konungarna. Längre bort sutto 
stadens äldsta, iförda sina scharlakansröda dräkter, och 
här höll the Recorder ett tal på latin och öfverlämnade 
till den danske konungen en konstrikt arbetad dryckes- 
kanna af massivt guld. Flera af fontänerna sprutade vin, 
och invid den på Fleetstreet uppfördes ett herdespel, som 
mycket behagade konungarna». Man får vidare veta, att 
konung Jakob till hofvet inbjudit de duktigaste dryckes- 
kämparna bland den engelska adeln för att dricka i kapp 
med de danska adelsmännen, men att de kommo till 
korta och blefvo liggande på sina gärningar. Kung Kristians 
eget uppförande var icke det bästa, ty han betedde sig 
så fritt, att det både sårade och väckte skandal. När 



264 

han tog afskecl från drottningen af England var en en- 
gelsk amiral närvarande, hvars unga hustru icke hade 
det bästa rykte. Det blef fråga om hvad klockan var, 
och kungen räckte upp två fingrar i luften på ett sådant 
sätt, att de kunde tagas för två horn. Drottningen skrattade 
åt detta teckenspråk, men amiralen kände sig högeligen 
förnärmad. 

Ett uttryck för de blandade känslor, med hvilka drott- 
ning Elisabets kavaljerer betraktade de upptåg, som ägde 
rum, ha vi i ett bref, som hennes gudson, sir John Har- 
rington, strax efter festligheterna sände till sin vän, 
konungens sekreterare Barlow. Han skrifver däri bland 
annat: »Jag kom hit en eller två dagar, innan den 
danske konungen anlände, och från den dagen ända tills 
nu har jag varit nästan öfverväldigad af gästabud och 
nöjen af alla möjliga slag. Lustbarheterna begynte hvarje 
dag på sådant sätt, att jag nästan började tro mig vara 
i Muhammeds paradis. Vi hade kvinnor, men också vin 
och det i sådant öfverflöd, att en nykter iakttagare skulle 
häpnat. De utbringade skålarna voro högtidliga, och kungen 
och hans gäst omfamnade h varandra hjärtligt vid bordet. 
Efter min mening ha danskarna på ett märkvärdigt sätt 
inverkat på våra goda engelska adelsmän. Ty de, som 
förut aldrig smakade en droppe, följa nu modet och söla 
sig i djurisk lusta. Damerna ha afstått från att vara 
nyktra, och man ser dem ragla berusade omkring. Det 
var för väl att parlamentet försåg hans majestät så rikligt 
med penningar, ty det har icke varit brist på öfverdåd 
och lifsglädje, det har varit föreställningar, lekar och ban- 
ketter från morgon till kväll. 

En dag hölls en stor fest, och efter taffeln uppfördes 
ett skådespel om konung Salomo i templet och drott- 
ningens af Saba ankomst, som var ämnadt att gifvas för 
deras majestäter efter grefvens af Salisbury och andras 
anordningar. Men, ack! liksom all jordisk glädje i njut- 
ningens stund lämnar mycket öfrigt att önska, så gick 
det också med vår föreställning. Den dam, som utförde 
drottningens roll, frambar härliga gåfvor till majestä- 



265 

terua, men hon glömde de trappsteg, som ledde till upp- 
höjningen under tronhimlen, snafvade och tömde sina 
käril i famnen — eller rättare, som jag tror, i ansiktet 
på hans danska majestät. Stor blef förvirringen och 
brådskan, men där funnos dukar och servetter till hands 
för att af torka honom. Hans majestät reste sig då upp 
för att dansa med drottningen af Saba, men föll henne 
i stället ödmjukt till fota, hvarför man bar in honom i 
ett inre gemak och lade honom på en paradsäng, som 
blef illa nedsölad af alla de gåfvor, hvarmed drottningen 
af Saba öfverstänkt hans kläder. 

Föreställningen skulle emellertid fortsättas, men de 
uppträdande voro så öfverlastade af vin i sin öfversta 
våning, att de gingo kräftgången och föllo öfver ända. 
Nu framträdde Tro, Hopp och Kärlek, iklädda rika dräkter. 
Hoppet försökte tala, men vinet hade så försvagat hennes 
förmåga, att hon drog sig tillbaka med den förhoppning, 
att konungen ville ursäkta talets korthet. Tron steg nu 
fram helt allena. Åtminstone är jag viss på, att hon ej 
ledsagades af goda gärningar, ty hon tumlade strax till- 
baka. Kärleken vacklade fram till konungens fötter, lik- 
som om hon med sin mantel velat dölja alla sina systrars 
synder, gjorde ett slags nigning och frambar sina gåfvor, 
men sade, att hon ville vända åter, då hon inga gåfvor 
hade, som himlen icke allaredan förlänat deras maje- 
stäter. Därmed drog hon sig tillbaka till Hoppet och 
Tron. Därnäst kom Segerns gudinna fram i skinande 
rustning och räckte kung Jakob ett rikt smyckadt svärd. 
Men han mottog det icke, utan stötte bort det med 
handen. I sitt omtöcknade tillstånd började hon på vers 
uttala sin hyllning till hans majestät. Men Victorias 
triumf blef icke långvarig, ty efter ett högst bedröfligt 
tal fördes hon bort som en stackars fånge och lades att 
sofva på förstugans yttertrappa. Nu steg Freden fram 
och försökte nalkas kungen. Det gör mig ondt att om- 
tala, det hon föll ur sin roll och lade i dagen stor 
stridslystnad, ty då några stodo henne i vägen, förkla- 



266 

rade hon dem krig och daskade dem kraftigt i skallen 
med sin olivkvist .... 

Jag har storligen förundrat mig öfver dessa sällsamma 
upptåg, i det de återkalla för mitt minne, hvad som 
hände i vår drottnings dagar, vid hvilkens föreställningar 
jag understundom hade den äran att vara biträde och 
medspelare. Aldrig såg jag en sådan brist på nykter- 
het, ordning och belefvenhet, som den jag nu måste be- 
vittna . . . . » 

I ett engelskt bref från 1632 säges om samme monark: 
»Konungen af Danmark gaf en gång en fest för lorden 
(af Leicester), och denna räckte från klockan elfva till 
fram emot aftonen, under hvilken tid konungen utbragte 
trettiofem skålar, den första för kejsaren, den andra för 
sin engelske frände och så för alla kungar och drott- 
ningar i hela kristenheten. Slutligen bars konungen bort 
i sin stol, men lord Leicester lyckades bättre hålla sig 
uppe, och när två af konungens garde ville taga honom 
under armarna, då han gick utför trappan, slängde lorden 
undan dem och gick ensam utan hjälp». 

Det är denna djuriska dryr^kenskapslast, på hvilken 
för efrigt Troels Lund ger oss så drastiska exempel i sin 
kulturhistoria, Shakspere åsyftar, då han låter Hamlet 
utbrista : 

»Men fast jag är ett landets barn och uppfödd 

vid bägaren, så tycks mig bättre vara 

att bryta sådan sed än hålla den. 

Ett sådant sus och dus oss skämmer ut 

bland andra folk i öster och i väster. 

De kalla oss för drinkare och svin, 

och sådant griper, sanningen att säga 

från våra höga, härliga bedrifter 

det goda namnets kärna och dess märg». 

Sid. 78. 

Matilda Valeria Beatrix d'Orozco var född i Milano 1796 
och dotter till spanske ministern därstädes grefve Nicolas 



267 

cVOrozco. Hon blef tidigt gift med markis Cenami, hof- 
stallmästare hos kejsar Napoleons syster, prinsessan Elisa 
Bacciochi. Kort därefter änka ingick hon i Wien 1817 
nytt äktenskap nied chefen för Värmlands fältjägare 
Josias Montgomery-Cederhjelm. 1825 blef hon ånyo änka 
och gifte sig för tredje gången 1839 med kammarherren 
baron Karl Fredrik Gyllenhaal. Utom andra talanger 
hade hon äfven poetisk begåfning samt var mycket musi- 
kalisk. Hon utgaf anonymt »Vid julbrasan» med bilagor 
af ord och musik, L9, serenata contadinesca, en husar- 
marsch, musik till »Rings dräpa» af Tegnér samt de då 
allmänt sjungna romanserna »Axels monolog» af Tegnér 
och »Tänk någon gång» af Bottiger. 

Sid. 137. 

»Directeuren af de Kongl. spectaclen», friherre Aker- 
hielm, aflämnade den 24 mars 1819 till konungen ett 
» undérdånigste memorial» med en hemställan, att Lars 
Hjortsberg skulle få bibehålla sina dittills åtnjutna pen- 
sionsförmåner från hofförvaltningen, Akerhielm sade sig 
Aalja fälla en förbön för honom »på grund af denna 
artists trogna tjänster under fyra konungars regering, på 
den ovanligt utmärkta talang, hvarmed han pryder svenska 
scenen och svenska konsterna, och på den ömmande om- 
ständighet, att han med blotta frukterna af sin talang 
uppfostrat en talrik familj, hvars utkomst beror af hans 
lifstid och hans tillgångar». Till denna Åkerhielms skrif- 
velse var bifogadt ett af Hjortsberg upprättadt »ödmiu- 
kaste memorial», hvars original förvaras i Riksarkivet, 
och hvaraf här meddelas ett faksimile för att visa Hjorts- 
bergs rätt prydliga handstil. I stället för de honom till- 
försäkrade förmånerna af fria husrum i slöttet och ut- 
fodringen af en häst, hvilka naturligtvis upphörde vid 
Gustaf III:s död, hade prinsen-regenten tillerkänn t honom 
en penningersättning af 105 rdr 26 sk. och 8 rst. bko. 
Alla de i memorialet uppräknade pensionsbeloppen fick 
han af kunglig nåd behålla till sin död. 



\yC^ ^pcJyU4,.Ay^/^é^t^ 



i^T^ 





é^uU^ j^. 









^ 

-^^n/ 




T7 










4n/ 




t>Cr^l.éL^r2^ 



/t^fr7r.^r^U.Lj 










270 

Sid. 201. 

Lagerbielkes till konungen ingifna memorial af den 26 
november rörande Arsenalsteaterns brand är åtföljdt af 
en bilaga litt. a, som innehåller en plan öfver det kung- 
liga mindre teaterhusets nedersta våning, utförd i bläck 
och blyerts. Denna skiss är på Generalstabens litogra- 
fiska anstalt renritad och meddelas här i en förminskad 
storlek. 

Sid. 252. 

Anne Marie Desguillons, född Milan 1753, tillhörde 
den franska trupp, som under ledning af Monvel hitkom 
1781 och upplöstes efter Gustaf III:s död. 1789 gifte 
hon sig med sin kamrat Joseph Desguillons och inrättade 
med honom 1793 en undervisningsanstalt för de Kung- 
liga teatrarnas elever, där hon var en högst utmärkt 
lärarinna (se del I, sid. 195). Denna skola fortfor i sju 
år och försåg vår teater med flera framstående förmågor 
såsom Jeannette Wässelius, Karolina Kuhlman, Anna 
Frodelius, Axel Cederholm, Karl Gustaf Lindström, Karl 
Fredrik Berg m. fl. M:me Desguillons blef änka 1822 
och dog vid Drottningholm under sommaren 1829. 



PERSON-REGISTER. 

De romerska siffrorna })etec'kna arbetets delar, de arabiska sidan. 

Adelcrantz, K. Fr. III 133. 

Adelswärd, August III 36, 43. 

Adelswärd, frih:a, f. Stierncrona III 3G. 

Adelswärd, Reinhold III 37, 41, 43; W 250. 

Adlerbetli, G. J. IV 32. 

Adlercreutz, K. J. III 129. 

Adlercreutz, Margareta III 129. 

Agardh, Karl III 185. 

Ahlgren, Samuel III 61, 63, 64, 65, 85; IV 85. 

Almlöf, Karin IV 218, 219, 240. 

Almlöf, Nils III 41, 182; IV 45, 50, 53, 57, 58, 59; kost. 62, 63, 

65, 68, 69, 70, 74, 76, 160, 166, 177, 180, 182, 186, 209, kost. 

210, 211, 212, 213, 216, 224, 240, 245, 247. 
Ambrosiani, Charles IV 115. 

And)rosiani, Giovanni III 96; IV 14, 115, 167, 177, 214, 222. 
d'Andrade, Francesco III 115. 
Angelucci, Giulia III 45. 
Anker, Peder III 170; IV 86. 
Arfwidsson, Nils IV 97, 187, 211, 213, 228. 
Arlberg, Fritz IV 95. 
Armfelt, G. M. III 11; IV 11, 51. 
Arppe, m:lle III 24, 187. 
Atterbom III 8, 89; IV 64. 
Auber, FrauQois IV 182, portr. 183. 
Augier, Emile IV 48. 

Balzac, Honoré de IV 48. 
Bassi, Giovanna IV 35. 



272 

Battram, H. III 71. 

Baiick, Yilh. III 115. 

Baudissin, grefve III 99; IV 130. 

Beauniarchais, Caron de IV 90, portr. 165, 160, -207. 

Beetlioven III 52, 143. 

Bellman IV 13. 

Berg, Isak IV 171. 

Berg, K. Fr. III 54, kost. 56, CA, 123, 128, 144, 157; IV 47, 103, 

162, 182, 241, 244, 269. 
Berger, Ludvig III 93. 
Bernhardt, Sarah IV 162. 
Berton, Henri III 58, 80, 82, 117; IV 86. 
Berwald, Chr. Fr. IV 106. 
Berwald, Johan III 94; IV lOC), portr. 107, 108, 119, 134, 140, 

171, 180, 221, 247, 248. 
Berwald, Julie IV 98. 

Beskow, Bernhard von III 73; IV 101, 148, 220. 
Beyle, Henri IV 169. 
Bjurbäck, Olof IV 246. 
Björnstjerna, Magnus III 72; IV 141. 
Björnstjerna, Elisabet, frih:na III 142; IV 90, 256, 257. 
Blanche, August IV 227, 230. 
Bloomfield, Benjamin IV 155, 205, 250, 257. 
Bock, Karolina IV 53, 60, 157, 158, portr. 159,164,177,238,241, 

247. 
Bodisco, Alex. de IV 250, 251, 256. 

Boieldieu III 59, 82, 105, 144, 173; IV 93, 235, portr. 236. 
Boije, Fredr. III 31, 188. 
Boije, Gust. III 36. 
Bonde, Knut III 113. 
Bonn, G. A. IV 53. 
Booth, Edwin IV 27. 
Bossi, Dom. III 35, 39. 
Bouilly, Jean III 32; IV 92, 109, 154. 
Brahe, Aurora III 129. 
Bralie, Magnus Fredrik Hl 129. 
Brahe, Magnus IV 90, 139. 
Brakel. G. A. IV 247. 



273 

Bränder, Erik III 16. 

Brann, Pilip III 168; IV 194. 

Brenier, Fredrika IV 79. 

Brienen, m.me van IV 250, 251. 

Brinkman, K. G. III 9, 149; IV 8, 55, 56, 134. 

Brooman, Johan III 25, 46, 54, 61, 63, 80, 81, 114, 123, 126, 139, 

144; IV 25, 31, 98. 
Brunström, Karolina IV 215. 
Brunn, N, IV 92. 
Bryan IV 28. 

Burbage, Richard IV 28, 209. 
Burmannia III 188. 
Byron III 42. 
Böcker, prof. IV 100. 

Camps, Louis III 116, 121. 

Cardon, O. IV 153. 

Carey, Isidore III 107, 141, 142, 143; IV 14, 56, 114, 115, 135. 

Carlheim-Gyllensköld III 14, 16, 31, 183. 

Casagli, Hedvig III 171. 

CasagH, Justine III 46, 54, 56, 58, 59, 66, 110, 114, 123, 128, 142, 

143, 144, 154, 171, 172, 173; IV 303. 
CasagH, Ludovico III 171, 172. 
Catalani, Angelica IV 157. 
Catel, Charles III 144. 
Cederberg, Isak IV 238. 
Cederholm, Axel III 22, 27, 41, 53, 58, 61, 64, 80, 82, 85, 126, 

151, 174, portr. 175, 176; IV 25, 45, 261, 269. 
Cedervall, K. P. IV 208. 
Cervantes, Miguel de IV 175. 
Cherubini III 173; IV 98, 183. 

Chiewitz, Ehs III 56; IV 110, 112, 178, 179, 185, 188, 190, 243. 
Cimadoro, Giovanni III 159. 
Cimarosa, Dom. III 172. 
Collin, Gustaf III 30; IV 155, 172. 
Corneille, Pierre III 146. 
Cornet, Julius III 52, 53. 
CraBlius, C. M. IV 156. 

18 — Svenska teatern IV. 



274 

Crémont, Pierre III 32; IV 154. 

Crusell, Bernhard III 40, 66; IV 106, 160, portr. 161, 196. 

Crusenstolpe, M. J. IV 19, 107, 143, 145, 149. 

Dsedel, mr och m:me IV 90. 

Daguin, Sophie III 141, 142, 143; IV 14, 160, 215. 

Dahlgren, Viktor IV 189. 

D'Alainval, Soulas IV 171. 

Dalayrac, Nicolas III 81, 96, 105, 139. 

Daponte, Lorenzo III 107, 115, 190; IV 96. 

Dardel, Fr. von IV 204. 

Daumont, Alex. III 145. 

De Broen, Abraham III 61; IV 50. 

De Broén, Isak IV 158. 

De Geer, Aurora III 37, 38, portr. 39. 

De la Gardie, Etienne III 31. 

De la Gardie, Gustaf IV 80, 251. 

De la Gardie, Jakob III 92; IV 121. 

Deland, Louis III 26, 40, 46, 53, 56, 58, 59, 61, 64, 65, 66, 80, 

96, 99, 106, 114, 117, 123, 126, 130, 176, portr. 177, 178, 179, 

180; IV 45, 150, 151, 173, 253. 
Deland, Maria III 62, 64; IV 25, 60. 
Deland, Otto Ludvig IV 173, 174, 186, 240, 244. 
Della Maria, Domenico IV 103. 
Desforges IV 150. 

Desguillons, Anne Marie III 96; IV 251, portr. 252, 270. 
Desguillons, Joseph III 96, 270. 
Desideria III 26, portr.'] 28, 29, 31, 36; IV 131, 132, 134, 206, 

208, 215, 221, 238, 241, 247. 
Despréz, L. J. III 18, 82, 183; IV 96. 
Destonches, Philippe III 151. 
Devin, Henry m:me III 96. 
Didelot, Ch. L. III 141; IV 114. 
Dieulafoy, J. M. IIJ 36; IV 81. 
Djurclou, Adolf III 43; IV 80. 
Drouet, Louis IV 87, 88. 
Dubois, J. B. IV 150. 
Ducange, Victor IV 65. 



275 

Ducis, FranQois IV 19, 260. 

Dumas, Alex. IV 47. 

Dupaty, Louis IV 92, 103, 180, 244. 

Duport, Nicolas III 95, 96, 143. 

Du Puy, Edouard III 76, portr. 77, 78, 83, 96, 99, 105, 106, 109, 
kost. 110, 114, 117, 118, 125, 126, portr. 127, 128, 130, 137, 
139, 142, 143, 144, 154, 156, 159, 167, 178; IV 14, 47, 56, 71, 
78, 82, 93, 94, portr. 97, 102—106, portr. 105, 108, 109. 

Duval, Alex. III 42, 63, 64; IV 209, 250. 

Du Vert, m:lle IV 145. 

Edelcrantz, A. N. III 14, 57, 67, 71, 188; IV 18. 

Eggert, Joachim III 26, 30, 55, 130. 

d'Eglantine, Fabre III 79. 

Ehrengranath, Axel III 31, 32, 41. 

Ehrenström, Marianne III, 9, 30, 106, 120, 176; IV 177, 251, 253, 

portr. 254, 255. 
Ekenstedt, J. IV 118. 
Enbom, Vilhelmina IV 125, 151, 169. 
Engeström, Joh. von IV 254. 
Engeström, Lars von III 14, 42, 93, 99, 129, 170, 183; IV 145, 

254. 
Erikson, Charlotte III 41, 54, 83, 85, 151, 156; IV 47, 58, 61, 64, 

65, portr. 68, 69, 71, 74, 136, 162, 166, 171, 174, 177, kost. 

178, 180, 181, 182, 196, 198, 208, 209, 213, 241, 243, 245. 
Essen, Hans von III 9, 73; IV 144. 
Etienne, Charles III 144; IV 91, 95. 

Fagerberg, Karin, se fru Sällström, 

Fahlgren, Johan IV 125, 151, 160, 169, 174, 182, 197, 220, 224, 

239, 247. 
Falkenberg, Marguerite, grefv:a III 31; IV 82. 
Falkenberg, Melker IV 80. 
Favart, Charles III 43. 
Ferlendis, Alessandro III 93. 
Ferlendis, Giovannina III 93. 
Ferrady, Maurice III 189. 
Fersen, A. von III 17, 129, 183. 
Fersen, Fabian von III 184. 



27(> 

Fleischman, F. IV 214. 

Fleming, Klas III portr. 24, 42, 185, 187, 188. 

Florio, Giovanni IV 30. 

Forsell, Gertrud III 24. 

Forsell, John III 115. 

Forselies, Jenny af III 188. 

Forsgrén, prof. III 83. 

Forsslöf, handelsbokh. IV 155. 

Fredrik II af Danmark IV 28, 29. 

Fredrika af Baden III 28. 

Friesendorff, Charl. III 43. 

Frodelius, Anna III 26, 54, 62, 80, 83, 144; IV 60, 269. 

Frölich, Josephine IV 193, 194. 

Frösslind, Elise, se fru Lindström. 

Gabrie, Télemaque III 141, 142, 143. 

Gardel, Pierre III 176; IV 114. 

Garrick, David IV 26, 153. 

Gautier ainé IV 165. 

Gehring, Josef IV 136. 

Geijer, Erik Gustaf IV 64. 

Genast, Edvard IV 72. 

Geoffroy, Julien Louis III 60. 

George, Manners S:t IV 230. 

Georges, Marguerite III portr. 100—104, 189. 

Gerbini, Luisa III 93, 99. 

Gillberg, J. A. IV 88. 

Ginetti, Terese III 144. 

Gieseke III 52, 53. 

Gjörwell, K. Kr. III 178; IV 35. 

Gluck III 27, 125, 129, 136, 173; IV 96, 104, 136. 

Gneisenau, A. von III 88. 

Goethe III 52, 90, 109, 150; IV 32, 72, 143. 

Gollancz, prof. IV 260. 

Goslicius, Laurentius IV 260. 

Granberg, P. A. III 63, 84, 130, 147; IV 19, 20, 31, 134, portr. 

135, 222. 
Grétry III 125, 178. 



277 

Grévedon, Henri IV 168, 234. 
Grimbaum IV 214. 
Grönfors, Fredrika III 96. 

Gustaf den tredje III 61, 66, 67, 70, 72, 73, 81, 116, 133, 135. 
163, 176, 191; IV 34, 35, 51, 99, 130, 202, 213, 215, 266, 269. 
Gustaf IV Adolf III 18, 28, 59, 67, 76, 82, 96; IV 143, 151. 
Gunther, Julius IV 232. 

Gyldenstolpe, Aurore III 32, portr. 39; IV 81, 90. 
Gyldenstolpe, Mina III 43. 
Gyllenborg, Fr. III 129, 153. 
Gyllenborg, J. H. III 11. 
Gyllenhaal, K. Fr. IV 266. 
Göthe, E. G. III 76. 

Hseffner, J. Kr. Fr. III 77. 

Hagström, fru III 33. 

Hall, John III 183. 

Hamilton, Emma III 96. 

Hamilton, Hugo IV 101. 

Hammarsköld, Lorenzo III 8, 89; IV 12, 19, 49. 

Harrington, John IV 263. 

Hauswolff, L. von III 91, 163, 186; IV 79, 118, 251. 

Haydn IV 106, 121, 219, 220. 

Hedlund, Karl IV 61. 

Hedvig Elisabet Charlotta III 8, 20, 21, 23, 26, 28, 30, 31, 40, 
41, 90, 116, 119, 121, 125, 137, 141, 142, 159; IV 143, 146. 

Hendel-Schutz, Henriette III 96, portr. 97, 98. 

Hierta, fröken III 25, 187. 

Himmel, Fr. IV 109, 111. 

Hjelm, K. J. IV 58. 

Hjorth, m:lle III 24, 36. 

Hjortsberg, Abraham IV 244. 

Hjortsberg, Karl IV 244. 

Hjortsberg, Lars III 19, 41, 45, 61, 63, 64, 65, QQ, 68, 69, 70, 71, 
81, 82, 83, 86, 96, 99, 123, 128, 143, 151, 157, 167, 178; IV 
14, 24, 34, 36, 38, 42, 45, 58, 59, 60, 76, 84, 85, 103, kost. 
112, 148, 151, 152, portr. 153, 154, 155, 157, 164, 165, 166, 
167, 173, 174, 177, 178, kost. 179, 181, 185, 186, 189, 193, 



278 

199, 208, 212, 213, 217, 220, 221, 241, 242, 243, 244, 245, 

247, 248, 251, 266. 
Holberg IV 181. 

Hortense de Beauharnais IV 88. 
Hugo, Victor III 103; IV 175. 
Hwasser, Elise III 136. 
Högqvist, Emilie IV 115, 162, 215. 
Högqvist, Hanna III 158. 
Höpken, Nils von III 31. 

Iffland, August III 151; IV 19. 

Imnelius IV 209. 

Irwing, Henri IV 28. < 

Isouard, Nicolo III 44, 105, 122; IV 94, portr. 95. 

Jakob I IV 262. 

Jennings, frih.a, f. Rosenhane III 181, 182. 

Jolivet, m:me III 96, 99. 

Josefina, kronpr:a IV 130, 131, portr. 133, 134, 136, 139, 140, 

150, 208, 215, 222, 238, 241, 247. 
Josephson, Axel IV 232. 
Jouy III 182; IV 119, 122. 
Juel, J. IV 239. 
Julleville, P. de IV 48. 
Jtigel, Fr. IV 124. 
Jttnger, Joh. Fr. III 151. 

Karl August III 7, 8, 183. 

Karl XIII III 16, 18, 23, 31, 32, 33, portr. 34, 37, 41, 44, 67, 68, 

86, 90, 116, 119, 121, 124, 125, 128, 129, 131, 137, 140, 141, 
153, 187; IV 143, 146. 

Karl XIV Johan III portr. 7, 10, portr. 12, 14, 20, 21, 23, 26, 
31, 32, 34, 41, 42, 43, 73, 85, 90, 93, 116, portr. 117, 119, 
121, 124, 125, 131, 137, 141, 153, 154, 155, 160, 165, 168, 
170, 180, 181, 182, 187, 188; IV 14, 37, 77, 81, 82, 83, 86, 

87, 90, 91, 92, 93, 118, 119, 130, 134, 137, 138, 140, 145, 150, 
155, 200, 204, 208, 215, 221, 222, 224, 238, 247, 248, 251, 256. 

Karl XV IV 101, 204, 220, 255. 



279 

Karsten, Kristofer III 15, 18, 21, 23, 28, 59, 60, 81, 105, 124, 

128, 143, 184; IV 87, portr. 88, 104, 121, portr. 122, 164, 

172, 253. 
Kellgren, J. H. III 14, 81; IV 98. 
Kemp, William IV 28. 
Kennedy, mr IV 203. 
Kind, J. Fr. IV 125. 
Kinmanson, Fredrik III 46, 53, 82, 138, 143; IV 25, 31, 50, 53, 

57, 65' 69, 74, 85, 97, 104, 120, 125, 151, 160, 164, 169, 182, 

183, 197, 224, 238, 239, 247, 261. 
Knorring, Sofia von III 88, 98, 172. 
Koersner, H. III 18. 
Koskull, Marianne III 31, 35, 36, 37, 41, 43, 120, portr. 121; IV 

81, 82, 91. 
Koskull, Ulrik III 170. 
Kotzebue III 63, 64, 66, 147, 150, 151, 170; IV 59, 63, 69, 150, 

151, 157, 181, 198. 
Krafft, Per, d. y. IV 191. 
Kraus, Josef III 191; IV 11. 
Kristian den fjärde IV 262, 265. 
Kuhlman, Karolina, se Åbergsson. 
Kuhn*et comp. IV 42. 
Kullberg, Anders III 30, 53. 
Kullberg, Herman III 64; IV 192, 193. 
Kunzen, F. IV 92. 
Kuster, Heinrich III 64. 

Lagerbielke, G. IV 31, 37, 81, 82, 83, 90, 101, 120, 139, 140, 
141—150, portr. 142, 152, 153, 154, 160, 163, 181, 182, 185, 
195, 206, 212, 213, 235, 244, 248, 249, 250,257,258,249,270. 

Lagerbielke, Ulrika III 43, 188; IV 78, 90, 250, 251, 256. 

Lagerbring, Ulrika Dorotea III 129. 

Laya, J. L. IV 75. 

Lebrun, E. L. Vigée III 142. 

Ledet III 143. 

Legouvé, Gabriel IV 48. 

Lekain, Henri IV 153. 

Lemoine, Louis III 31, 37, 41, 119, 181; IV 139. 



280 

Lenngren, Anna Maria IV 158. 

Leopold, K. G. af III 90, 186; IV 13, 19, 49, 50, portr. 52, 54, 69, 

195, 248, 253. 
Lessing III 151. 

Lewenhagen, J. P. III 173, portr. 174. 
Lewenhaupt, Erik IV 139. 
Lewenhaupt, Hedvig III 43. 
Lewenhaupt, Caroline III 120; IV 256. 
Lidbeck, Anders IV 156. 
Lidbeck, Brita IV portr. 156, 157, 172. 
Liewen, Chr. Andr. von III 88. 
Liewen, Dorotea von III 88. 
Liljencrantz, Johan III 129. 
Lind, Jenny IV 98. 
Lindblom, J. A. III 8, 92, 153. 
Lindeberg, Anders IV 68, 69, 120, 135, 151, 214. 
Lindeberg, M. IV 114. 
Lindman, Gustaf III 54, 81, 85, 123, 144; IV 25, 31, 45, 53, 58, 

65, 69, 85, 98, 162, 164, 183, 193, 195, 199, 208, 213, 224, 

240, 245, 247. 
Lindqvist, Joh. Anton IV 228. 
Lindström, Elise, f. Frösslind III 45—49, portr. 48, 53, 56, 59, 

60, 64, 81, 114, 143, 157; IV 47, 72, 94, 97, 98, 103, kost. 

110, 111, 121, 151, 155, 160, 164, 186, 195, 209, 213, 215, 

221, 224, 238, 239, 241, 242, 244, 245. 
Lindström, Karl Gustaf III 21, 27, 53, 56, 58, 59, 66, 81, 83, 

114, 118, 123, 125, 126, 133, 139, 143, 144, 157; IV 94, 96, 

97, 98, 103, 104, 112, 119, 136, 151, 164, 182, 215, portr. 223, 

224, 227, 270. 
Lindström, Karolina III 115. 
Ling, Per Henrik IV 31, 32. 
Lithander, Karl Ludvig III 143. 
Ljunggren, Gustaf IV 31, 69, 149. 
Longworth-Chambrun IV 30. 
Lorichs, Amalia III 24, 187, 188. 
Lovisa Ulrika IV 143. 
Lovisin, K. A. IV 101. 
Lyttelton, Sarah III 87. 



281 

Löwenhielm, Augusta III 72. 

Löwenhielm, Ebba IV 82. 

Löwenhielm, Fredrik Adolf III 72. 

Löwenhielm, Gustaf III 9, 13, 31, 32, 36, 43, 70, 71, 72—76, 
portr. 75, 86, 129, 131, 141, 143, 144, 147, 152, 159, 160, 161, 
162, 170; IV 37, 81, 82, 91, 138, 139, 228, 250, 251. 

Löwenhielm, Jacquette IV 81, 90. 

Löwenhielm, Karl III 31, 32, 37, 72. 



Mainvielle-Fodor, Josephine III 104, portr. 105, 106. 

Mainvielle, Jean III 104. 

Malmström, Aug. IV 102. 

Manderström, Ludvig III 37; IV 65, 151. 

Mannerhierta, Ulrik IV 160, 189. 

Marcadet, Jean Remi III 43, 137. 

Maret, Bernhard IV 95. 

Marivaux IV 251. 

Martelly, Honoré IV 207. 

Maurice, Charles IV 80. 

Mayr, Simon IV 193. 

Méhul, Etienne Henri III 58. 105, 126, 127. 

Merle, Jean IV 79. 

Merville, P. F. IV 185. 

Metastasio, Pietro III 159, 167; IV 135. 

Meyerbeer III 192. 

Michal, H. G. III 57; IV 125. 

Milen, m:me III 104. 105. 

Milon, L. J. IV 115. 

Molbech, Kristian III 48; VI 19. 

Moliére III 146; IV 32, portr. 33, 48, 84, 173, 189. 

Monsigny, Pierre de III 105. 

Monvel, J. M. III 81, 151, 171; IV 253, 270. 

Montgomery, Josias IV 79, 266. 

Montgomery, Malla III 102; IV 63. 76, 228. 

Montgomery, Matilda IV 78, portr- 79, 80, 250, 257, 266, 267. 

Moreau IV 172. 

Moreno, Pantaléon de III 157. 



282 

Mozart III portr. 50, 51, 107, portr. 108, 109, 112, 115, IIG, 125, 

167, 173, 190; IV 96, 105, 135, 136. 
Munck af Fulkila, Ebba III portr, 35. 
Munck, Petrus IV 156. 
Muller, G. A. IV 131. 
Muller, Joh. von IV 143. 

Muller, Karolina III 15, 18, 21; IV 104, portr. 239, 253. 
Mörling, Frédrique III portr. 95. 
Mömer, Axel III 31, 32, 37, 186; IV 256. 
Mörner, Charlotta III 129. 
Mörner, Ebba III 120. 
Mörner, Hampus IV 83, 85. 
Mörner, Karl III 129. 

Napoleon III 8, 101, 103; IV 88, 119, 138, 144. 

Naumann, Joh. III 14; IV 106, 109, 136. 

Nerman, Amanda IV 162. 

Nicander, August IV 62, 244, 245, 247. 

Norberg III 174. 

Nordforss, Karl III 14, 113, 117, 129; IV 10-14, portr. 12, 206, 

219. 
Norman, Ludvig III 137. 
Norrby, Georg IV 189. 
Noverre, Jean IV 114. 

Oehlenschläger, Adam III 92. 

Olin, Elisabet III 105. 

Oskar, prins (sederm. Oskar I) III 26. 30, 31, portr. 38, 41, 43, 
121, 137, 141, 143, 154, portr. 169, 170, 181; IV 14, 78, 80, 
81, 86, 87, 90, 91, 116, 117, portr. 118, 119, 120, 121, 125, 
131, 134, 136, 137, 139, 140, 150, 159, 206, 208, 215, 221, 
238, 241, 247, 255. 

Oskar den andre IV 99, 204. 

Oxenstierna, Ebba III 143; IV 80. 

Oxenstierna, Gustaf IV 139. 

Oxenstierna, Johan Gabriel III 11, 24, 35, 43, 112, 124, 125, 129, 
140, 186; IV 134. 

Oxenstierna, Sigrid III 143. 



283 

Paccini IV 169, 170. 

Paer, Fernando III 45, 168. 

Paganini IV 213. 

Paisiello, Giovanni IV 196. 

Palmblad, Vilhelm III 89. 

Passy, E. III 36, 37; IV 139. 

Petit, Baptiste III 95, 96, 99. 

Petit, m:me III 95, 96, 99. 

Peyron, Edvard IV 78, 80, 81, 151. 251. 

Peyron, Gustaf III 36, 37; IV 256. 

Pfeiffer, Antoinette III 158, 159. 

Picard, Louis III 35, 153; IV 91, 186. 

Piccinni, Nicolo IV 233. 

Pienne, duc de III 186. 

Pigault-Lebrun III 37. 

Piper, Adelaide III 43; IV 80. 

Piper, Sophie III 187. 

Pixérécourt, Charles III 26; IV 64, 72, 160. 

Plautus IV 81. 

Pollett, J. Fr. IV 253. 

Pontin, M. af III 112, 182. 

Pope, Thomas IV 28. 

Posse, Adine III 32. 

Preymayr, Frans III 168; IV 194. 

Preymayr, Karl III 57. 114, 167; IV 125, 151, 182, 197, 215, 238. 

Puke, Johan III 129. 

Puke, Charlotte III 129. 

Puke, Karl IV 101, 251. 

Quenedey IV 236. 

Rachel III 103, 104. 

Racine III 92, 102, 146. 

Regnard, FranQois IV 172, 173, portr. 192. 

Reichardt, Friedrich IV 113. 

Remmer, Joh. E. III 40; IV 91, 109, 150, 167. 

Reuterholm, G. A. III 117. 

Richter, Karolina, se Bock. 



284 

Ries, Ferdinand III 93, portr. 94. 

Roberg, Emil III 115. 

Rocca III 88, 99. 

Rodais, Pierre de III 121. 

Romberg, Bernhard III 95; IV 135. 

Roos, L. H. IV 86, 62, 108, 158. 

Rosen, Rob. von III 9. 

Rosenblad, Mattias III 129. 

Rosenblad, Charlotta III 129, 

Rosenstein, Karl von IV 134. 

Eosenstein, Nils von III 71. 

Rosensvärd, Ulrika, se Lagerbielke. 

Rosidor IV 173. 

Rossi, Ernesto IV 27. 

Rossini III 143, 168, 172; IV 137, 167, portr. 168, 182, 193, 196. 

Rota, Giuseppe IV 252. 

Rousseau, J. J. IV 10, 96. 

Ruckman, Gustaf III 171. 

Ruckman, Kristina III 27, 59, 61, 64, 65, 80, 81, 82, 84, 85, 118, 

170, 171, 186. 
Rudin, Per IV 173. 
Runge, Vilhelm von III 188. 
Ruuth, Erik III 129. 
Ruuth, Elisabet, f. Wahrendorff III 129. 
Ruuth, fröken IV 139. 
Röhl, Maria IV 232. 
Röske, Teodolinda IV 95. 
Röök, L. J. von III 185; IV 251. 

Sacchini, Antonio III 59, 60; IV 164. 

Saint Aubin, m:me III 44, 45. 

Saint Aubin, Alexandrine III 44, 47. 

Sainte-Claire, Josephine III 106, 139, 141, 142, 143; IV 14, 56, 

114, 115. 
Salmson, J. A. IV 231. 
Salvini, Tommaso IV 27. 
Sandberg, J. G. IV 122, 161. 
Sandels, Johan August IV 93. 



285 

Santi, III 36. 

Saunders IV 78. 

Saxo Grammaticus IV 15, 16, 28. 

Scheutz, Georg IV 18, 19. 

Schikaneder, Emanuel III 50—53; IV 125. 

SchiUer III 90, 93, 147, 150; IV 61, 64, 143, 187. 

Schlegel, A. W. von III 88. 

Schröder, Ludvig III 151; IV 19, 26. 

Schultzenheim, Charlotte III 43. 

Schumann, Robert IV 94. 

Schiick, Henrik IV 28. 

Schylander, Gabriel III 62, 63. 

Schwan, Niklas III 184. 

Schwerin, A. von, f. Ramsay III 24, 187. 

Schwerin, Martina von IV 8, 134. 

Scott, Walter IV 237. 

Scribe, Eugéne IV 8, 45—49, portr. 48, 70, 144, 147, 162, 183, 

236, 240, 241. 
Sébastiani, Horace III 74. 
Sedaine, Jean III 65; IV 151. 
Segar, William IV 262. 
Ségur, Joseph de III 133. 
Selinder, Anders IV 213. 
Sergel IV 14, 253. 
Sessi, Marianna III 158, 159. 
Sevelin,Per III 54, 61, 128, kost. 152, 153; IV 45,60, 74, 79,115, 

169, 174, 186—192, kost. 188, kost. 190, portr. 191, 193, 208, 

218, 240, 241, 242, kost. 243. 
Sevelin, Sofia, f. Thunberg III 46, 53, 55, 66, 114, 126, 156, 167, 

172; IV 89, 95, 96, 97, 98, 103, 118, 125, 127, 136, 137, 151, 

168, 169, 182, 184, 191, 197, 208, 215, 256. 
Seyfried, Ignaz von IV 219. 
Shakspere III 109, 133; IV 8, 16, 18, 19, 21, portr. 22, 26, 28, 29, 

30, 154, 209, 244, 245, 260, 265. 
Siboni, Giuseppe III 167, portr. 168; IV 194, 197. 
Silfversparre, Karolina III 120. 
Silfversparre, Sofia III 25, 36, 42, 43, 120, 187, 188. 
Silfverstolpe, Malla, se Montgomery. 



286 

Sjöberg, Nils III 71. 

Skjöldebrand, A. Fr. III 14, 15, 16, portr. 17, 18, 44, 45, 49, 58, 

67, 68, 70, 71, 86, 147, 148, 149, 183, 184, 186; IV 85, 222, 

258. 
Sofia Albertina III 20, 23, 26, 28, 31, 43, 121, 125, 137, 142, 169, 

181; IV 80, 86, 87, 134, 137, 221, 238, 256. 
Sontag, Henriette IV 182. 
Sparre, Gustaf III 31, 32, 35. 
Sparre, Karolina, f. Lewenhaupt III 120. 
Sparrgren, L. IV 254. 
Spohr, Ludwig IV 213, portr. 214. 

Spontini, Lodovico III 168; IV 119, 222, 223, portr. 234, 235. 
Stading, Fransiska III 60; IV 104. 
Stael, Albert III 88, 99. 
Staél, Albertina III 88, 89. 
Staél, A. L. G. m:me de III 12, 13, 88, portr. 89, 99, 102, 189; 

IV 253. 
Stedingk, Ludvig von IV 78, 80, 139. 
Stedingk, Viktor von III 129, 187. 
Steibelt, Daniel III 133. 
Stenborg, Karl IV 104, 224. 
Sterbini, Pietro IV 196. 
Stieler, August III 53, 55, 57. 
Stieler, J. IV 133. 
Stierncrona, David III 43. 
Stierneld, Charlotta III 32, 38, 129. 
Stiemeld, Gustaf III 30. 
Strandberg, Charlotte IV 95. 
Strandberg, Olof IV 95. 
Strangford, lord IV 26. 
Strauss, Johann III 42. 
Struwe, Bernhard III 25. 
Strömstedt, Sara III 54; IV 31, 50, 52, 55, 56, 61, 69, 70, 71, 74, 

160, 162, 166, 180, 181, 195, 196, 202, 208, 213, 217, 218, 

241, 243, 245, 247, 248. 
Suchtelen, Johan Peter van IV 78, 260. 
Svanberg, Karolina, se Bock. 
Swartz, Edvard IV 29, 30, 154. 



287 

Svedbom, Per Erik IV 235. 

SäUström, Kristina IV 151, 193, 208. 

Sällström, Per III 111; IV 95, 103, portr. 108, 109, 112, 125, 127, 

136, 151, 155, 160, 169, 184, 197, 215, 221, 224, 238, 256. 
Säve, Karl IV 16. 

Taglioni, Filippo III 144, 145, 158, 159; IV 220. 

Talleyrand, Charles Maurice III 45; IV 144, 252. 

Talma III 92, 102, 168; IV 26, 76. 

Tammelin, Berta IV 159. 

Tassaert, Octave IV 237. 

Taube, Augusta IV 139. 

Taube, Gustaf IV 78, 251. 

Tegnér, Esaias III 149, 185; IV 8, 13, 31, 32, 78, 84, 134, 161. 

Tellop, Matilda IV 25. 

Tersmeden, Josefina III 99, 121; IV 81, 90. 

Thunberg, Sofia, se Se velin. 

Tieck, Ludvig IV 123. 

Tolstoj, Leo IV 18. 

Torsslow, O. U. III 153, 156; IV 25, 45, 47, 50, 56, portr. 57, 58, 
63, 64, 65, 68, 69, 70, 74, 76, 144, 151, 157, kost. 158, 162, 
166, 171, 174, 177, 180, 182, 196, 198, 208, 212, 213, 217, 241, 
246, 247, 261. 

Törner, J. P. III portr. 166, 167, 168. 

Ugglas, Gustaf af IV 256. 
Ugglas, Terese af III 142; IV 257. 
Ulfsparre, Georg III 33. 
Ulfvenklou, H. G. III 117. 

Wachenfelt, Hedvig III 32, 35, 41. 

Wachtmeister, Hans IV 9, 26, 55, 90, 148, 215, 221. 

Wachtmeister, H. G. Trolle III 12, 183. 

Wachtmeister, Klas Adam III 129. 

Wachtmeister, Kristina III 129. 

Wagner, Richard III 52; IV 124. 

Valerius, Johan David III 151, 156; IV 14, 74, 93. 

Wallin, Johan Olof III 129; IV 69, 155. 

Wallmark, P. A. III 112, 180; IV 31, 248, portr. 249. 



288 

Wallmoden-Gimborn, von ITI 88. 

Waltman, Tjell IV 33. 

Warburg, Karl IV 151. 

Weber, K. M. von III 192; IV 8, 122—126, portr. 124, 175, 237. 

Vedel, Alexandre III 101—106. 

Vedel, Anders IV 15, 16, 261. 

Weig], Joseph III portr. 148. 

Weiss, J. IV 48. 

Wennberg, Ture III 83; IV 75. 

Wennbom, Katarina IV 53, 246. 

Wennermark, Charlotta III 24, 186. 

Wennermark, Sofia III 24. 

Wennerqvist, Richard III 43. ^ 

Westberg, Karl IV 240. 

Westerdahl, Fanny IV 244. 

Westerstrand, Per IV 101. 

Vestris, Auguste III 142. 

Wetterstedt, Gustaf af IV 83, 251, 256. 

Wetterstedt, Niklas af IV 251. 

Wetterstedt, Aurore, se Gyldenstolpe. 

Vial, Jean IV 80, 151. 

Wiborg, magister IV 31. 

Widerberg, Anders III 61, 174; IV 17, 228. 

Widerberg, Henriette IV 45, 70, 94, 97, 119, 120, 125, 127, 136, 

137, 148, 182, 183, 195, 224, kost. 227, 228—231, 238. 
Widerberg, Julia IV portr. 232, 233. 
Widerberg, Georgina, se Wilson. 
WieTand III 52; IV 143. 
Wikström, Johan III 53. 
Wilhelm Fredrik III 88. 
Wilson, Georgina IV portr. 231, 232. 
Wingård, Johan IV 147. 
Winter, Peter von III 80, 191. 

Vogler, Georg Joseph III 147, portr. 150, 190, 191, 192; IV 253. 
Wolff, P. Alex. IV 175. 
Wolgenau, fru III 188. 

Voltaire III 45, 90, 92, 151, 186; IV 74, 84, 153, 260. 
Wrede, Fabian III 38; IV 148. 



289 

Wässelius, Jeannette III 22, 25, 30, 58, 59, 65, 82, 83, 114, 118, 
123, 124, 125, 126, 128, 133, 139, 154, 156, 171, 173; IV 14, 
45, 94, 98, 118, 121, 229, 270. 

Wässelius, Justine, se Casagli. 

Zschokke, Johann III 151. 
Zibet, Kr. Bog. TV 18, 147. 

Åberg, Inga III 59, 174. 

Åbergsson, Gustaf III 26, 41, 44, 45, 46, 59, 61, 64, 117, 151, 153, 167; 

IV 24, 25, 26, 31, 32, 33, 34—45, portr. 36, portr. 43, 56, 57, 

58, 60, 63, 65, 148, 150, 151, 162, 171, 173, 174, 180, 182, 

195, 202, 208, 213, 216, 242, 243. 
Åbergsson, Karolina, f. Kuhlman III 25, 27, 45, 62, 63, 80, 84, 

85, 123, 151; IV 25, 34, 37, 40, portr. 44, 45, 151, 171, 173, 

174, 177, 193, 208, 213, 243, 270. 
Åbergsson, M. Chr., f. Hallongren IV 35. 
Åkerblad, Katarina, se Wennbom. 
Åkerhiehn, Charlotte IV 8, portr. 9, 55, 56, 61, 80. 
Åkerhielm, Gustaf III 163; IV portr. 7, 7—10, 19, 30, 31, 38, 39, 

55, 56, 64, 71, 89, 93, 99, 106, 114, 118, 126, 138, 140, 180, 

222, 231, 244, 267. 
Åman, Gabriel III 53, 82, 184; IV 74. 



ly — Svenska teatern IV. 



SKADESPELS-REGISTER. 

De romerska siffrorna beteckna arbetets delar, de arabiska sidan. 

Abbe de TEpée III 62. 

den Afbrutna concerten III 82, 117. 

den Afbrutna offerfesten III 80. 

Albert III von Baiern III 191. 

Aline, drottning af Golconda III 58, 173; IV 37, 86. 

Aline, reine de Golconda III 34. 

Alzire III 186. 

les Amants réunis III 144. 

Ambroise eller Se här min daglön III 81. 

TAmour et la raison III 37. 

Andebesvärj ningen III 63. 

Ariadne på Naxos III 62. 

Ariodant III 58. 

Arlequin magicien par amour III 138. 

Armide III 125, 129, 173, 176; IV 96. 

Atalante och Hypoméne III 66. 

Balder III 156; IV 14. 

Barberaren i Sevilla, op. IV 94, 196—198, 206. 

il Barbiere di Siviglia III 106; IV 167. 

de Begge kammarpagerne IV 167. 

de Begge tankspridde III 63, 167. 

la Belle Arséne III 105. 

la Belle fermiére III 101. 

Bengaliska féten III 159. 

det Besynnerliga vadet, se En timmas roman. 

Beverlei eller Spelsjukan III 151. 

Blanka IV 68, 69. 

Blomsterkorgen, se Furstens present. 



291 



Blykamrarne i Venedig IV 216—219, 221, 249. 

Brandskattningen III 170. 

Brefintrigen III 79. 

den Brottsliga modern IV 207. 

Bruis och Palaprat IV 91. 

Bröderna Philibert III 153; IV 41, 58, 71. 

de Båda Figaro IV 207, 208. 

le Calife de Bagdad III 105. 

Califen i Bagdad III 59, 173, 178; IV 37, 45, 236, 249. 

Caravanen III 128; IV 151. 

Carl Knutssons död IV 134, 135. 

Carohis magnus IV 59, 60, 84. 

Casina IV 81. 

Castor och Polhix III 191. 

Cendrillon III 36, 41, 44-49; IV 37. 

Ceneréntola III 172; IV 193. 

Chelonid III 171. 

le Cidevant jeune homnie IV 79. 

la Cleménza di Tito III 167. 

Crispin guvernant IV 174. 

Cyrano de Bergerac IV 222. 

Czar Peter III 176. 

Défiance et malice III 31, 36; IV 81, 250. 

les Deux aveugles de Tolédo III 106. 

les Deux jaloux IV 80. 

les Deux prisonniers III 36, 96, 99, 105. 

Diana och Endymion III 144. 

Didrik Menschenskräck III 173; IV 243. 

Divertissement III 24, 37; IV 140, 251. 

Don Juan III 107—116, 165, 173, 190; IV 151. 

la Donna bizarra III 93. 

la Donna del lago III 172; IV 193. 

Don Quixote, balett IV 115. 

Drottning Christina III 175; IV 37, 84, 85. 

Duellen IV 151. 



292 

TEcole des bourgeois IV 171. 

den Elake husbonden III 64. 

Elisabeth eller En dotters hjeltemod III 14. 

Elisabetta IV 167. 

Engelbrekt IV 31, 32, 65. 

En komisk balett III 178; IV 150. 

Enleveringen eller Röf varebandet III 177. 

Enleveringen ur Seraljen III 125, 173. 

En timmas roman IV 195, 198. 

Epilog 1814 IV 12. 

Epilog 1821 IV 89. 

Ett besök på dårhuset IV 45. 

Ett kärleksäfventyr i Pudelköping III 147. 

Eugenie IV 165. 

Euryanthe IV 123. 

den Fader- och moderlösa flickan från Geneve, se Thérése. 

Fåle Bure III 83. 

Falkland IV 75, 76. 

Fanchon IV 109-114. 

Félicie IV 102, 103. 

Feodor och Maria IV 58, 85. 

Ferdinand Cortez IV 147, 222—226, 233, 238, 259. 

Festen för den gode egendomsherrn, balett IV 115. 

Figaro eller Barberaren i Sevilla, balett III 143. 

Figaro ou le barbier de Seville III 31. 

Figaros bröllop, komedi IV 207. 

Figaros bröllop, opera III 107; IV 94, 96, 230, 233, 238. 

la Fille mal gardée III 141. 

les Folies^amoureuses IV 81. 

Fra Diavolo IV 183. 

Fran<;oiHe de Foix III 99; IV 92. 

Frejas högtid IV 134. 

Friskytten III 58; IV 122, 123, 125—130, 136. 

Furstens present IV 174. 

Fästningen i Boston IV 244. 

Födelsedagen IV 221. 

den Föregifna skatten III 178. 



293 

Föreningen III 129, 132, 141, 170; IV 12, 86. 

det Första mötet IV 241. 

(len Förvandlade brudgumnien IV 181. 

den Galna älskarinnan IV 81. 

den Gande öfversten III 147. 

de Gifta nngkarlarna III 80. 

GifterniålsYurmen III 42. 

den Girige IV 189. 

(irefvarne Klingsberg IV 157, 213. 

Griselda III 45. 

Gnbben i bergsbygden III 167, 178; IV 174. 

Gustaf Adolf ocb Ebba Brahe III 192; IV 35. 

Gustaf Vasa III 14, 15, 18, 22, 81, 82, 183, 184; IV 98, 222, 223. 

la Haine aux femmes III 32. 

Handet IV 15-30, 41, 56, 64, 244, 246, 261, 262. 

Handsekreteraren och kocken IV 240. 

Hartford och Sally III 151. 

Helmfelt IV 59. 

Henrik den femtes ungdomsår III 63. 

Henrik den fjerde III 63. 

Herman von Unna III 17, 147, 149, 150, 192. 

Herr des Chalumeaux III 178; IV 188. 

Hvita frun IV 235, 236, 237, 238. 

den Häftige friaren III 151. 

den Högdragne och de fåfänga IV 171. 

den Högre rivalen III 40, 

den Högfärdige III 151. 

Indianerne i England IV 63. 

rinterieure dun bureau IV 139. 

Iphigénie III 102. 

Iphigenie den andra III 151. 

Iphigénie i Auliden III 27, 136; IV 104. 

ritaliana in Algeri IV 167. 

Jean Calas III 151. 

.Tennv eller Engelska inbrottet i Skottland III 107. 



294 

Jenny Mortimer III 151. 
Jessonda IV 147, 214, 215, 225, 259. 
le Jeu de lamour et du hasard IV 251. 
.Toconde III 173; IV 94. 
Johan af Paris IV 93, 94, 236. 
Johanna af Montfaucon III 171; IV 69. 
la Joute ou les amours d'été III 143. 
Juden III 178; IV 188, 189. 
Julius C?esar IV 18. 

Kanariefogeln III 35. 

Kapten Puff III 62. 

Kejsar Claudius III 63. 

la Kermesse III 191. 

Klosteroffren III 176. 

Konstmakaren IV 182. 

Korsfararne III 61, 62, 171, 175. 

Kung Lear IV 18. 

Kärleken och gracerna IV 114. 

Köpmannen i Venedig IV 18, 30. 

Landtgodset III 63. 

Lantara eller Målaren i pant III 143. 

la Lé^on de botanique III 42. 

Lilla slafvinnan IV 147, 159. 

Lucréce Borgia III 103. 

det Lyckliga trolleriet III 65. 

de Löjliga mötena III 122; IV 44, 174. 

Macbeth IV 18, 30. 

Mahomet III 175; IV 84. 

Maison å vendre III 105. 

Mannen och älskaren IV 151. 

les Marchandes de Modes IV 21. 

Maria af Foix, se Franijoiae de Foix. 

le Mariage secret III 32. 

Maria Stuart IV 44, 61, 173, 244. 

Marie Tudor III 108. 



Marlboroughs uniform IV 150. 

Marquis Tulipano IV 35. 

Marton och Frontin IV 74, 150, 208. 

il Matrimonio segreto III 106, 172. 

Menzikof i Siberien, se Feodor ocli Maria. 

Merope III 151. 

Minna von Barnlielm III 151; IV 32. 

Min tante Aurore III 82. 

Misstroende och list III 31. 

Mohrerne i Spanien III 26, 61, 171. 

la Mört de Pompé IV 84. 

Muraren IV 183. 

Myrtil et Cloé III 106. 

Målaren och modellerna III 126. 

den Nerf svaga IV 171. 

Nina eller Den af kärlek svagsinta, balett III 107. 

Numro 777 IV 186, 187, 189, 192. 

den Nya egendomsherrn III 144; IV 220. 

den Nya garnisonen IV 174. 

den Nya Narcisse IV 220. 

den Nya öfversten IV 70, 71. 

Oberon IV 123. 

Oculisten IV 163. 

Oden III 171, 175, 186; IV 50, 51, 195, 248. 

Oden i Svithiod IV 147. 

Oedip i Athen III 15, 59, 173; IV 87, 164. 

den Okände sonen IV 188, 208. 

Olle Nötboms förtviflan III 137. 

Olympie IV 233. 

Optimisten IV 192, 221. 

Orphée III 176. 

Othello IV 244. 

Oxmenuetten IV 219, 220. 

le Parleur éternel IV 80. 
Passionen och förnuftet IV 241. 



296 

Paul ocli Virginie IV 114. 

Pimmalione (Pygmalion) III 159. 

Planen till en komedi, se de Båda Figaro. 

Plånboken IV 150. 

Porträttet IV 159. 

Preciösa IV 123, 175—179. 

le Projet de mariage IV 140. 

les Projets de divorce IV 80. 

Quarantainen IV 241. 
Qvinnohataren III 32; IV 154. 

Redlighetens seger öfver förtalet III 173; IV 181, 198. 

le Retour du printemps III 158. 

la Revanche III 40; IV 81, 139. 

Richard III, IV 209. 

Richard Lejonhjerta III 125. 

les Ricochets III 35; IV 91. 

Riddar Blåskägg III 165. 

Ringaren i Nötre-Dame IV 232. 

les Rivaux d'eux-mémes IV 7?. 

Robin des Bois IV 126, 127, 128, 129. 

le Roi de Cocagne III 179. 

Roland och Morgane IV 114. 

le Roman d'une heure IV 257. 

Romeo och Julia IV 30, 32. 

Romeo och Juliette III 133, 173. 

la Rosa bianca IV 193. 

Roxelanes kröning III 43. 

den Röda och den hvita rosen IV 64. 

Röf varekulan III 177. 

Samori III 192. 

Samvetet, se Falkland. 

Sanct Clarai kloster III 83, 173; IV 75. 

Sannljugaren IV 190, 240. 

Sargines III 173. 

den Schweiziska familjen III 138; IV 98. 



297 



<leii Sedeyamnia IV 180. 

Semiramide III lOG. 

Seniiramis III 175. 

Sliakspeare amoureux IV 250. 

Shakspeare kär IV 209-211. 

Siri Brahe IV 148, 213. 

Sjöslaget och markattan III 64. 

Skapelsen, oratorium IV 106, 121, 171. 

den Sköna Helena III 165. 

Slafhandlaren III 144. 

Slottet Montenero III 173, 175; IV 187. 

Småstadsfruntimren IV 59, 244. 

Snöfallet IV 182-185, 195. 

Soliman den andre III 43, 186. 

Spektaklet i Kråkvinkel, se Carolus magnus. 

Spelaren IV 172, 193. 

Strozzi och Martino IV 144. 

Stråtröfvarena III 177. 

den Stumma IV 183. 

la Suite dun bal masqué IV 80. 

Sulioterna IV 248. 

Svante Sture III 84, 175; IV 150. 

den Svarta dominon IV 233. 

den Svarta skogen III 177. 

den Svartsjuka hustrun III 171; IV 103, 150. 

Sylla III 182. 

Sömngångerskan IV 45. 

(len Talande taflan III 178. 
Tancréde III 102. 
Tancrede IV 73, 75. 
Tancredi III 143; IV 137, 167. 
Tanddoctorn III 178; IV 12. 
Tand för tunga IV 80. 
la Tapisserie III 142. 
Tartuffe IV 32-34, 243. 
Thérése IV 65-68, 71. 
Tillfälle gör tjufven IV 189.. 



29 

Titus IV 135, 150. 

Tour de Nesle III 108. 

den Trogne hunden IV 72—74. 

Trollflöjten III 44, 49—58; IV 96, 182. 

Turken i Italien IV 167, 169. 

Två engelsmän W 185. 

Två ord III 107, 139. 

de Tyska småstadsboerne III 151; IV 59. 

Ungdom och dårskap III 78, 126. 
den Unge arrestanten IV 103. 
Universalarfvingen IV 188, 192. 
Un quart-heure de silence III 24, 142. 

Valdemar IV 180. 

Valerie IV 162. 

Vallachiska grufvan III 159. 

Vattendragaren III 178; IV 98. 

Verldsförakt och ånger III 62; IV 182. 

Vestalen IV 119, 120, 121, 136, 208, 233. 

Vestindiefararen IV 42, 44. 

Wilhelm Tell IV 187. 

Virginia III 171, 175; IV 50, 51, 52, 84, 241. 

le Volage fixé III 96. 

Värdshuset i Bagnéres III 144. 

Zelindas kröning III 59, 178. 

Ålderdom och dårskap IV 79, 188, 189, 190. 

den Ädelmodige baschan IV 115. 



ILLUSTRATIONS-REGISTER. 

TREDJE DELEN. 

Sid. 

Jean Bernadotte »Örebroporträttet» 7 

Bernadottes landstigning i Helsingborg 10 

Kronprins Karl Johan 12 

A. F. Skjöldebrand 17 

Klas Fleming 24 

Svarta och röda hofdräkten 25 

Marskalkinnan Bernadotte " 28 

Hofvets galadräkter 29 

Karl XIII 33 

Elsa Munck af Fulkila 35 

Prins Oskar såsom barn 38 

Aurora Gyldenstolpe 39 

Cendrillon 48 

Mozart såsom barn 50 

Dekorationsskiss till »Trollflöjten» 54 

K. Fr. Berg såsom Papageno 56 

Gustaf Löwenhielm 75 

Edouard Du Puy 77 

Arsenalsteaterns salong 1815 79 

M.me Staél von Holstein 89 

Ferdinand Ries 94 

Frédrique Mörling 95 

Henriette Hendel-Schiitz 97 

Marguerite Georges 100 

Josephine Mainvielle-Fodor 105 

Mozart 108 

Du Puy såsom don Juan 110 

Sofia Sevelin 114 

Karl XIV Johan 117 

Marianne Koskull 120 



300 

Sid. 

Du Puys byst 127 

lUuminationen vid Karl Johans staty 132 

Plan af Operasalongen före 1814 134 

Operasalongen omkring 1880 135 

Josepli Weigl 138 

G. J. Vogler 150 

Sevelin såsom Pastoreau 152 

Karl XIV:s hyllning 1818 155 

J. P. Törner 166 

Giuseppi Siboni 168 

Kronprins Oskar 169 

J. P. Lewenhagen 174 

Axel Cederholm 175 

Louis Deland 177 

FJÄRDE DFJLEN. 

Sid. 

Gustaf Åkerhielm 7 

Charlotte Åkerhielm 9 

K. G. Nordforss 12 

Shakspere 22 

Scen ur Hamlet 1709 27 

Moliére 33 

Gustaf Åbergsson 1824 36 

G. Åbergsson på äldre dagar 43 

Karolina Åbergsson 44 

Eugéne Scribe 48 

Leopold på äldre dagar 52 

O. V. Torsslow 57 

Almlöf såsom Leicester 62 

Charlotte Erikson 68 

Matilda Montgomery 79 

Kristofer Karsten 88 

Nicolö Isouard 95 

Eduard Du Puy 97 

Operamaskeraden 1867 •. 102 

Du Puys grafvårdsmedaljong 105 



301 

Sid. 

.lohan Berwalil 107 

Sällström såsom Joconde 108 

Elise Lindström såsom Fanclion 110 

Hjortsberg såsom Martin 112 

Kronprins Oskar 118 

Karsten på äldre dagar 122 

K. M. von Weber 124 

Scen ur Robin des Bois 1824 128 

Kronprinsessans landstigning 131 

Kronprinsessan Josetina 133 

P. A. Granberg 135 

Gustaf Lagerbielke 142 

Lars Hjortsberg 153 

Brita Lidbeck 156 

Torsslow såsom Klingsberg 158 

Karolina Bock 159 

Bernhard Crusell 161 

Beaumarchais 165 

Rossini 168 

Scen ur »Spelaren» 172 

Ch. Erikson såsom Preciösa 178 

Hjortsberg såsom Pedro 179 

Auber. 183 

Kostymbild ur »Snöfallet» 185 

Sevelin såsom Jabal 188 

Sevelin såsom länsmanskan 190 

Per Erik Sevelin 191 

Regnard 192 

Arsenalsteatern 1825 199 

Planritning af Arsenalsteatern 201 

Arsenalsteaterns brand . 204 

Almlöf såsom Shakspere 210 

Ludwig Spohr 214 

K. G. Lindström 223 

Henr. Widerberg såsom Armide 227 

Georgina Wilson 231 

Julia Widerberg 232 



302 

Sid. 

Spontini 234 

Boieldieu 236 

Scen ur »Hvita frun» 1825 237 

Karolina Muller 239 

Sevelin såsom Menschenskräck 243 

P. A. Wallmark 249 

Anne Marie Desguillons 252 

Marianne Ehrenström 254 

Faksimile af Lars Hjortsbergs handstil 1819 268 



Rättelser och tillägg till tredje delen. 

Sid. 30. I raderna 8, 9 och 10 uppifrån utgå orden 
»hälsades de . . . under aftonen». Meningen skall således 
lyda: Vid de kungligas ankomst inemot klockan åtta 
uppfördes en af den i Kungliga teaterns kansli en kor- 
tare tid etc. etc. 

Genom ett oförlåtligt förbiseende vid korrekturläs- 
ningen har en i manuskriptet gjord marginalanmärkning, 
hämtad ur excellensen Skjöldebrands memoarer, del IV, 
sid. 167, insmugit sig i den tryckta texten och där kom- 
mit att kvarstå. Excellensen missminner sig där liksom 
så ofta annars. Karsten befann sig vid den tiden ut- 
rikes, hvilket omnämnes å sidan 23, och kunde således 
icke den aftonen sjunga i börssalen. 

Konungen vågade sig ej på festen af hälsoskäl. 

Sid. 141 i noten står: 126, läs: 216. 

Sid. 142 rad 9 uppifrån står: 1871, läs: 1781. 

Sid. 157 rad 2 nedifrån står José, läs: Pantaléon. 

Sid. 172. Till berättelserna om fru Casaglis triumfer 
i Italien kan läggas, att hon hösten 1823 var prima- 
donna vid prinsens af Carignan teater i Turin, där det 
sades, att af henne »allt utföres med det största behag», 
och då hon uppträdt i Bologna såsom prinsessan af 
Navarra i »Johan af Paris», talades i platstidningarna om 
»hennes klara och behagliga röst och den musikaliska 
konst hon visar sig äga till fullkomlighet». 

Sid. 184 rad 2 uppifrån står: bondeståndet, läs: 
borgarståndet. 



PN 

2771 
P4 
bd.4 



Personne, Nils Edvard 
Svenska teatern 



PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET 



UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY