Skip to main content

Full text of "Sveriges national-litteratur, 1500-1920"

See other formats 


Digitized  by  the  Internet  Archive 
in  2014 


https://archive.org/details/sverigesnational28stoc 


SVERIGES 
NATIONAL- LITTERATUR 
1500-1920 

XXVIII 

FÖRFATTARE  FRÅN  1900-TALETS 
BÖRJAN 


I. 


VERKET  PLANLAGT  AV  OSCAR  LEVERTIN, 
UTGIVET  AV  HENRIK  SCHÖCK,  RUBEN 
G:SON  BERG  OCH  FREDRIK  BÖÖK UNDER 
MEDVERKAN  AV  G.  CASTRÉN,  N.  ERDMANN, 
J.  MORTENSEN,  O.  SYLWAN,  K.  WARBURG, 
FR.  VETTERLUND  OCH  E.WRANGEL  *  *  *  * 


FREDRIK  BÖÖK 


FÖRFATTARE  FRÅN  1900-TALETS 
BÖRJAN. 

I. 

OLOF  HÖGBERG. 
HILMA  ANGERED-STRANDBERG.  ANNA  WAHLEN- 
BERG.  JANE  GERNANDT-CLAINE.  PELLE  MOLIN. 
FREDRIK  VETTERLUND.  AXEL  WALLENGREN. 
ERIK  FAHLMAN  (SIGURD  DAHLBÄCK).  EMIL 
KLÉEN.  HUGO  GYLLANDER.  HJALMAR  SÖDER- 
BERG.   BO  BERGMAN.    ALBERT  ENGSTRÖM. 

HENNING  BERGER. 


STOCKHOLM 
ALBERT  BONNIERS  FÖRLAG 

"V 


TRYCKT  HOS  BIBLIOGRAPHISCHES  INSTITUT  I  LEIPZIG  1922 


FÖRFATTARE  FRÅN  1900-TALETS  BÖRJAN. 


i. 

Volymerna  banden  XXVIII  o.  XXIX  av  Sveriges  Natio- 
nallitteratur äro  ägnade  åt  författare,  som  framträtt  under 
nittonhundratalets  båda  första  decennier.  Denna  period 
ligger  oss  emellertid  allt  för  nära  för  att  en  litteraturhistorisk 
gruppering  skulle  vara  möjlig.  Författarna  ha  därför  ordnats 
efter  födelseår;  de  yngsta,  som  kunnat  medtagas,  äro  de  som 
blivit  födda  i  början  av  1880-talet.  Ett  undantag  har  gjorts 
blott  för  Birger  Sjödin  (f.  1887),  dels  därför  att  han  är 
avliden,  dels  på  grund  av  hans  utomordentligt  rika  och  djupa 
begåvning. 

Några  oegentligheter  må  här  genast  anmärkas.  Vissa 
av  de  här  representerade  författarna  hade  i  själva  verket 
framträtt  redan  under  1890-talet  (Hilma  Anger  ed-Strand- 
berg, Jane  Gernandt-Claine,  Hjalmar  Söderberg); 
andra  hade  till  och  med  avslutat  sin  produktion  före  år  1900 
(Pelle  Molin,  Axel  Wallengren,  Emil  Kléen).  Det  är 
praktiska  skäl,  som  gjort  att  de  här  blivit  sammanförda  med 
sina  jämnåriga. 

Utgivarens  strävan  har  varit  att  få  det  bästa  med.  Från 
olika  synpunkter  kunna  naturligtvis  olika  invändningar  fram- 
ställas mot  urvalet.  När  det  gäller  samtida  författare,  be- 
finner man  sig  givetvis  längre  från  den  definitiva  värderingen 
än  annars  —  alldeles  frånsett  att  ingen  värdering  någonsin  blir 
riktigt  definitiv.  Utgivaren  har  emellertid  försökt  följa  den 
gamla  domarregeln,  att  i  tvivelaktiga  fall  hellre  fria  än  fälla, 
och  dessa  båda  volymer  innehålla  därför  ett  och  annat,  om 
vars  värde  och  varaktighet  han  själv  icke  är  alldeles  över- 
tygad. Men  även  dessa  skapelser  torde  ha  sitt  intresse  såsom 
belysande  smak-  och  stilriktningar  under  1900-talets  första 
decennier. 


Författare  från  1900-talets  början 


En  ingående  karakteristik  av  de  här  medtagna  författarna 
skulle  med  nödvändighet  få  en  mera  essayistisk  än  litteratur- 
historisk form;  i  många  fall  skulle  den  bli  ytterst  problematisk, 
då  de  biografiska  utgångspunkterna  fattas  och  då  diktarna  i 
fråga  ännu  långt  ifrån  sagt  sitt  sista  ord.  Det  har  därför 
ansetts  lämpligt  att  blott  meddela  några  kortfattade  notiser, 
till  ledning  för  fortsatta  studier. 

*     *  * 

OLOF  HÖGBERG  är  född  1855  av  ångermanländsk  bondestam. 
Efter  studier  i  Uppsala  blev  han  tidningsman  och  lärare  vid  högre  folk- 
skola och  företog  ingående  studier  i  sin  hembygds  kulturhistoria.  En 
frukt  av  dessa  blev  det  omfattande  epos,  Den  stora  vreden,  som  år  1905 
belönades  med  stora  priset  i  en  av  tidningen  Idun  anordnad  romanpris- 
tävlan. År  1906  utkom  i  bokform  detta  originella  verk,  som  var  Olof 
Högbergs  Utterära  debut.  Sedan  dess  har  han  fortsatt  att  i  novellis- 
tisk  form  teckna  Norrlands  kulturhistoria  (Fribytare,  1 — 2,  1910,  Bagg- 
bölingar,  1—2,  1911,  Utbölingar,  1—2,  1912). 

HILMA  Angered-StRANDBERG,  född  1855  i  Stockholm,  var  1883— 
1888  telegrafist  i  Fjällbacka;  erfarenheterna  från  västkusten  ligga  till 
grund  för  berättelsesamlingen  Västerut  (1887).  Från  1888 — 94  var  hon 
bosatt  i  Amerika,  gift  med  målaren  Angered.  Sina  amerikanska  upp- 
levelser har  hon  omsatt  i  Den  nya  världen  (1898),  På  prärien  (1898), 
delvis  i  Från  det  nya  och  gamla  landet  (1899).  —  Bland  hennes  senare 
arbeten  märkas  Lydia  Vik  (1904),  Under  söderns  sol  (1905),  Trollmark 
(1907),  Hemma  (1912). 

ANNA  Wahlenberg,  född  1858  i  Stockholm,  gift  1888  med  redak- 
tör F.  Kjerrman,  änka  sedan  1896,  debuterade  1882  under  signaturen 
Rien  med  Teckningar  i  sanden.  Åttiotalets  realism  utformade  hon  till 
små  skarpsyn  ta  och  ironiska,  men  i  allmänhet  godmodiga  skildringar  ur 
det  borgerliga  familjelivet  (Små  själar,  en  vardagshistoria,  1886,  Under- 
liga vägar,  skildring,  1887,  Hos  grannas,  skisser,  1887,  /  vardagslag,  skisser, 
1889).  Hon  har  senare  författat  en  mängd  romaner  (t.  ex.  En  stor  man, 
1894,  Bindande  band,  1898,  Med  lyftad  vinge,  1901,  För  vind  och  våg, 
1902,  Två  slags  folk,  1905,  Ett  hjärtas  rop,  1909,  Kärlekens  förgårdar, 
1910,  Den  starkaste,  1915,  Den  stora  kärleken,  1918);  sitt  bästa  har  hon 
dock  givit  i  sina  ofta  fina  och  fyndiga  noveller  och  skisser  (varibland 
Stora  barn  och  små,  1891,  Tolf  skisser,  1893,  Så  hände  det  sig,  1897,  In- 
teriörer, 1900,  Skymtande  ansikten,  1902,  Den  syndiga  gamla  människan, 
1905,  Förbrytare,  1906,  Vardagshistorier,  1908,  Fint  folk  och  inte  fint 
folk,  1912,  Tom  och  andra  historier,  1916).  Anna  Wahlenberg  har  även 
författat  skådespel,  barnsagor  och  historiska  berättelser. 

Jane  Gernandt-Claine,  född  1864  i  Lund,  har  sedan  1893  vis- 
tats utanför  Sverige,  såsom  maka  åt  den  franska  konsuln  och  forsknings- 
resanden Jules  Claine.  Hon  har  vistats  i  Sydamerika,  i  Sydafrika,  Mada- 


6 


FÖRFATTARE  FRÅN   1900-TALETS  BÖRJAN 


gaskar,  Birma,  Korfu,  Ryssland  (Baku),  Finland,  och  överallt  hämtat 
motiv  till  sina  exotiska  noveller.  Redan  1893  hade  hon  framträtt  med 
en  novellsamling  Fata  Morgana.  Det  främmande  landet  (1898),  Pampan 
(1900),  En  hemlös  (1901),  /  pagodernas  land  (1903),  När  sjön  går  hög 
(1905),  Sveaborg  (1912),  Magdalena  (1913)  är  o  titlarna  på  hennes  vikti- 
gaste verk.  Hon  har  även  skrivit  lyrik  (Dikter  1908,  Till  Afrodite  1910, 
En  rosenslinga  1913). 

PELLE  MOLIN,  född  1864  av  en  ångermanländsk  bondesläkt,  var 
1887 — 90  elev  vid  Konstakademien,  levde  1890 — 94  som  torpare  i  hem- 
bygden, därefter  i  Nordlandet  i  Norge,  varest  han  dog  1896.  Några  av 
hans  noveller  och  skisser  blevo  tryckta  under  hans  livstid,  men  allmänt 
känd  som  författare  blev  han  först  genom  den  postuma  samlingen  Åda- 
lens poesi  1897.  En  efterskörd  av  hans  skrifter  utgavs  1916  under  titeln 
Från  Ådal  och  Nordlandskust.  Han  var  en  av  de  ursprungligaste  och 
starkaste  berättarbegåvningar,  som  uppträtt  hos  oss;  det  primitiva  och 
lidelsefulla  i  skogs-  och  nybyggarlivet  har  han  återgivit  lika  väl  som 
naturmystiken  och  drömmerierna ;  han  var  dessutom  full  av  humor. 

Fredrik  Vetterlund,  född  1865  i  Halmstad,  blev  docent  i  lit- 
teraturhistoria vid  Lunds  universitet  (1902)  och  vid  Stockholms  Hög- 
skola (1911)  och  är  sedan  1903  litteraturkritiker  i  Aftonbladet.  Han 
har  författat  fint  inträngande  vetenskapliga  avhandlingar  särskilt  över 
Atterbom  och  Viktor  Rydberg  samt  är  en  framstående  essayist  (Skiss- 
blad om  poeter  1914,  Bomantik  1920).  Som  lyriker  har  han  framför 
allt  återgivit  stämningar  och  dagrar  från  hembygden  och  barndomen; 
till  sin  läggning  är  han  spiritualist  och  romantiker,  närmast  besläktad 
med  "Signaturerna".  Hans  förnämsta  diktsamlingar  äro  /  dagens  stun- 
der (1896),  Studier  och  dikter  (1901),  /  Gråbergsland  (1909),  Sommar  och 
september  (1911),  Raderingar  och  novelletter  (prosadikter  1916).  —  Ett 
urval  av  hans  lyrik  utkom  1920  under  titeln  Genom  åren.  . 

AXEL  WALLENGREN,  född  1865  i  Lund,  död  1896  i  Berlin,  till- 
hörde den  litterära  Lundabohémen,  som  manifesterade  sig  i  de  fyra 
årgångarna  av  Från  Lundagård  och  Helgonabacken  (1892 — 95)  och  var 
den  poetiskt  mest  begåvade  och  mångsidigaste  inom  kretsen.  I  Bohéme 
och  idyll  (1892)  visade  han  sin  lyriska  talang,  starkt  påverkad  av  Heine; 
i  En  ensam  (1893)  och  Mannen  med  två  huvuden  (1895)  framträdde 
han  som  novellist.  Mest  lycka  gjorde  han  dock  med  sina  burleska  skämt, 
där  studentkarnevalshumorn  smälts  samman  med  intryck  från  Mark 
Twain  och  med  en  slags  nietzscheansk  övermänniskogest  på  ett  ytterst 
personligt  sätt.  Hans  författarpseudonym  för  denna  produktion  var 
"Falstaff,  fakir";  med  den  äro  signerade  En  var  sin  egen  gentleman 
(1894),  En  var  sin  egen  professor  (1894),  Lyckans  lexikon  (1896).  —  Ett 
urval,  Ur  Axel  Wallengrens  skrifter,  utkom  1901. 

ERIK  Fahlman,  med  sitt  borgerliga  namn  Sigurd  Dahlbäck, 
är  född  1866  i  Falun,  har  idkat  advokatverksamhet  i  Stockholm,  och 
framträdde  1914  med  romanen  Firman  Åbergsson,  byggd  på  barndoms- 
minnen från  hembygden,  utmärkt  för  sin  kraftfulla  och  humoristiska 
figurteckning.  Är  1915  utgav  han  ett  band  skisser,  Teckningar,  samt  en 


7 


Författare  från  1900-talets  början 


historiskt-psykologisk  studie,  General  Döbeln,  och  har  sedan  ägnat  sig  åt 
etnografiska  studier.  .         ,  , 

EMIL  KlÉEN,  född  1868  i  Hörby,  död  1898  i  Lund,  tillhörde 
samma  krets  som  Axel  Wallengren.  Som  lyriker  saknade  han  visserligen 
självständighet,  men  ägde  melodiskt  behag.  Han  utgav  tre  dikteam- 
lincrar  Helg  och  socken  ( 1893),  Vildvin  och  vallmo  ( 1895)  och  J asmmer  ( 1898), 
varav  den  sistnämnda  står  högst.  —  Ett  band  Valda  dikter  utkom  1907. 

HUGO  Gyllander,  född  1868,  har  utgivit  Dikter  1898  och  Nya 
dikter  1910,  och  i  dessa  båda  samlingar  visat  sig  vara  en  ovanligt  akta 
lyrisk  begåvning,  knapp,  formsträng,  personlig. 

HJALMAR  SÖDERBERG-,  född  1869  i  Stockholm,  debuterade  1895 
med  en  ironisk  och  underhållande  berättelse  ur  Stockholmslivet,  För- 
villelser. Sin  kvickhet  och  sin  grace  visade  han  vidare  i  ett  litet  band 
Historietter  (1898).  Hans  väl  yppersta  verk  är  romanen  Martin  Bircks 
ungdom  (1901),  där  särskilt  skildringen  av  hjältens  barndom  har  verklig 
poesi.  Bland  hans  senare  verk  märkas  novellsamlingarna  Främlingarna 
(1903),  Det  mörknar  över  vägen  (1907),  Den  talangfulla  draken  (1913), 
romanerna  Doktor  Glas  (1905)  och  Den  allvarsamma  leken  (1912),  skåde- 
spelet Gertrud  (1906)  samt  ett  kåseri  i  bokform,  Hjärtats  oro  (1909), 
som  har  vackra  och  allvarliga  sidor. 

BO  BERGMAN,  född  i  Stockholm  1869,  posttjänsteman  och  tid- 
ningsman, teaterkritiker  i  Dagens  Nyheter,  har  beröringspunkter  med 
Hjalmar  Söderberg  genom  sin  desillusionerade  och  melankoliska  åskåd- 
ning, men  är  av  ett  mera  lyriskt  temperament.  Han  har  utgivit  fyra 
diktsamlingar,  Marionetterna  (1903),  En  människa  (1908),  Elden  (1917), 
Livets  ögon  (1922),  samt  två  band  noveller,  Drömmen  (1904)  och  Skeppet 
(1915).  —  Hans  Valda  dikter  utgåvos  1919. 

ALBERT  ENGSTRÖM,  född  1869  i  Kalmar  län  av  Småland,  ut- 
givare av  Strix  sedan  1897,  bosatt  i  Grisslehamn,  har  vid  sidan  av  sin 
verksamhet  som  tecknare  utövat  en  rik  författarverksamhet.  Som 
skildrare  av  torpare,  backstugusittare,  fiskare  och  sjömän  ar  han  klas- 
sisk; på  prosa  och  vers  har  han  målat  småländsk  skogsnatur  och  den 
yttersta  skärgården  vid  Ålands  hav.  I  Samlade  berättelser,  1—10,  1915— 
1919,  är  hans  litterära  produktion  inrymd. 

Henning  Berger,  född  1872  i  Stockholm,  vistades  i  Amerika 
1892—99  och  är  nu  bosatt  i  Köpenhamn.  Amerikanska  impressioner 
ge  prägeln  åt  flera  av  hans  första  verk:  Där  ute  (1901),  Ridå  (1903), 
YsaU  (1905);  i  det  senare  finner  man  ett  av  de  bästa  proven  på  hans 
förmåga  att  återge  storstadsscenerier,  groteska  människospillror  och 
fantastiska  figurer.  Bland  hans  talrika  senare  böcker  kunna  antecknas 
Drömmen  om  helvetet  (1906),  Ur  en  ensams  dagbok  (1908),  Aska  (1909), 
Drömlandet  (1909),  Bendel  &  G:o  (1910),  Fata  Morgana  (1911),  Livets 
blommor  (1912),  Ur  larmet  (1913),  Films  (1914),  Hörnfelt  (1915),  No- 
veller i  pastell  (1917),  Järntrappan  (1918),  De  fördömda  (1919),  Hjärtat 
på  väggen  (1920),  Vem  vet  (1921). 


8 


Ur  DEN  STORA  VREDEN. 


KVARNFÖRLOSSAREN. 

"Kvarnen  går  dråp  ligen  med  annan 
mald,  men  icke  med  din,  kärefar  1" 

Det  var  i  de  avlägsna  förtider,  då  de  frostiga  Botten- 
landens  styresherdar  nord  kring  viken  ännu  räknade  som 
trots  och  dårskap  att  så  råg  den  ena  sommaren,  i  hopp  om 
skörd  den  nästa. 

Och  orten  var  Svarta-Norets  by  på  norra  stranden  till 
Storfjärden,  där  Ångermanälven  tömmer  sitt  mesta  vatten 
i  havet. 

Där  i  byn  levde  i  dessa  tider  grannar  ne  två. 

Den  ene  var  välvärdig  kronofjärdingsmannen,  välaktad, 
välbesutten  Mates  Hampusson,  bonden  i  byn,  kallad  Rike- 
Mates. 

Den  andre  var  lagstadde  skinnarn,  ärlig,  konsterfaren 
Mickel  Ingevaldsson,  torparen  i  backen,  kallad  Skinn-Mickel. 

Om  dessa  två  mäler  sägnen,  att  det  städse  gick  den  ene 
väl,  så  länge  den  andre  illa  for,  och  detta  i  en  växling,  som 
berättarordet  nu  skall  ge  vid  handen. 

I. 

EN  OBJUDEN  MÅNGÅRSGÄST  HOS  TORPARN. 
Högt  uppe  i  den  solsidiga  stenbacken,  mot  kalhuggen 
skogsglänta  tvärs  över  åsen,  syntes  över  vida  fjärden  som 
en  annan  fyrbåk  Mickels  stuga,  liten,  arm  och  grå  mot  blåa 
himlen,  knäböjande  med  sitt  ansatsskjul  mellan  granarna, 
som  stodo  spetsgård  vid  rishagen,  och  anropande  Herrens 


11 


Olof  Högberg 


iniskund  med  den  smala  kornhässjans  höga  spiror,  som  ett 
par  uppsträckta,,  magra  armar. 

Ännu  högre  satt  kråkslamran  på  hässjans  stång  och  slog 
sin  olåts  torra  drill,  för  att  skrämma  bort  '''ofåglar". 

Eågskrikan,  kråkan  och  skatan  skydde  nog  den  fattiga 
backen,  men  en  ofågel,  den  allra  värste,  trivdes  väl  i  torpet. 

Det  var  en  gäst  i  stugan,  en  mångårig,  men  objuden  och 
rent  ohygglig  gäst. 

Hans  genomträngande  läte,  ett  grymt  och  skärande 
vilddjursläte.  kunde  isa  den,  som  nalkades,  genom  märg  och 
ben.  Tog  sig  denne  mod  och  trädde  in,  så  fick  han  fåfängt 
spana  någon  skymt  av  varelsen,  men  kunde  ej  betvivla,  att 
något  odjursväsen  doldes  i  den  arma  kropp,  som  här  i  stugan 
ömsom  kyldes,  ömsom  brändes,  slets  av  kramp  och  ristes, 
anfäktad,  plågad  intill  döden  genom  nätter,  dagar,  månader 
och  år. 

En  avgrundsande,  sade  folk,  hade  kommit  att  pina  själen 
ur  Mickels  hustru,  där  hon  låg  i  burens  kätte  och  slet  sitt  hår 
och  ropade  till  Herren,  de  sinas  tillflykt. 

Och  under  tiden  röt  odjuret  lastarord  i  hennes  inre. 
vrålade  ur  samma  hals  och  strupe  förstenande  hädelseord. 

Präster,  lekmän  kommo  dagligen  tillstädes,  en  nitisk  här 
av  arme  tröstare,  likt  fränderna  till  Job,  den  av  Satan  slagne, 
när  de  sutto  jämte  honom  sörjande  på  marken. 

Arma  voro  tröstarne  i  Mickels  stuga,  kunde  helst  behöva 
tröst  för  egen  del,  ty  som  en  åska  slog  dem  odjursstämman 
strax  till  tystnad  på  ett  lika  fasansfullt  som  otillbörligt  och 
rent  nedgörande  vis. 

Ofta  fingo  dessa  främlingar  hora,  huru  plågoanden  själv 
indrog  sitt  offer  i  långa  tvister,  som  tydligt  gingo  ut  på  intet 
annat  än  att  bringa  henne  till  förtvivlans  avgrund  eller  själv- 
i ättfärdighetens  synd.  Men  kunde  hon  ibland  med  kraft 
upplösa  ordens  snaror,  så  tog  sig  plågoanden  en  tarvlig  hämnd  : 
han  skällde  som  en  bister  hund.  Då  hjälpte  ej  att  täppa  mun- 
nen, ty  skallet  hördes  lika  väl. 

Stum  och  kall  som  fisken  satt  Skinn-Mickel  under  denna 
främlingsström  mot  fönstret  och  sysslade  med  skinnbered- 
ning vid  räcknagelns  skavande  lie. 


12 


.O'  •..Qi,*%.;0".t^O,»<.>'0*<'..'0«,...>0->-. .•^••...0*  «»,'Q"%»,0',-»>''0' •».•Q"«.,-0",..0; 

Ur  Den  stora  Vreden 


För  denna  köld,  den  genomgångnes  kalla  slöhet,  fick  han 
namn  för  gudlöst  sinne  något  mera  avgjort  än  hustrun  för 
prövad  fromhet. 

Skilda  voro  tankarna  i  denna  märkessak. 

Hon  kom  till  stugan  nästan  som  en  sparv  ur  skogen,  icke 
värst  olik  en  mörk,  sköntecknad  siska,  mörk  till  skrud  och 
mörk  till  ursprung. 

Kyrkoherren  där  i  orten  styrde  om,  att  gifte  kom  å  bane. 

För  att  övervinna  Mickels  tvekan  för  en  hustru,  som  i 
allt  sitt  undergivna  väsen  röjde  skick  av  högre  stånd,  fick 
han  skinnarsysslan  i  häradet  oansökt  genom  prostkungörelse 
från  predikstolen,  till  brödlös  harm  för  rätte  skinnarn,  som 
nu  avsades  från  ämbetet,  där  han  satt  vid  sin  räcknagel  i 
laga  ordning,  med  högvälborne  excellensens,  generalmajorens 
och  guvernörens  utnämningsprotokoll. 

Och  Mickel  tyckte  nog,  att  människan  höll  snyggt  och 
rent,  var  bra  och  arbetsam  på  alla  vis.  Det  förtegna  ursprunget 
skötte  han  icke  om,  ty  detta  hörde  till  betinget,  och  sedan 
gjordes  honom  lika,  vad  de  sade  om  hans  hustru.  Bra  nog 
sorgsam  var  hon  emellanåt,  men  allt  gick  bra,  tills  den  onde 
anden  kom  i  huset. 

Se,  då  kommo  onde  andar  över  husen  både  här  och  där, 
fast  man  längesedan  trott  dem  vara  näpsta  och  bortdrivna. 

Onda  hädarord  och  onda  rykten  döko  upp  om  plågo- 
offret  i  Mickels  stuga.  Satan  hade  återfunnit  henne,  denna 
människa,  som  kommit  —  ingen  visste  vadan,  och  skalle 
gömmas  undan  här  för  Gud  och  världen,  ingen  visste  varför. 
Dock  hördes  alla  säga,  att  hon  sett  sin  dag  i  slott,  men  hamnat 
här  i  Mickels  stuga,  för  vad  visste  ingen  heller! 

Vad  sällsamt  ting  var  här  å  färdom?  Om  denna  sak 
förslog  ej  ens  att  fråga  kyrkoherrens  fru,  när  hon  var  som 
mest  meddelsam  på  sin  upptagsresa.  Mäster- Jakob  hade  icke 
ens  för  henne  yppat  vad  han  här  mottagit  under  biktens  ed, 
så  att  särskilt  munlås  blivit  honom  föresatt...  Men  huru 
överheten  velat  pyssla  undan  detta,  så  lät  den  lede  icke  draga 
sig  vid  näsan,  han!  Mången  ville  rent  ut  tro,  att  han  haft 
sin  gång  i  huset  i  mänsklig  skepnad  långt  före  detta  gäst- 
besök som  plågoande.    Andra  hade  likväl  talt  vid  karln  och 

13 


Olof  Högberg 


funnit  honom  som  en  annan  människa,  dock  med  någon 
brytning  i  sitt  mål.  Men  svart  var  även  han,  och  som  han 
röjde  ett  förteget  herreskick,  så  hade  folk  ett  stort  bestyr  och 
klena  tankar  om  hans  ärende  i  stugan. 

Och  hur  man  vände  saken,  så  var  dock  summan  den,  att 
människan  med  den  stora  plågan  förvisso  led  förskyllt.  Men 
i  stugan  drogs  den  arma  oförändrat  med  sin  börda,  och  vad 
vedermödans  dagar  ledo,  återstod  av  henne  föga  mer  än 
mörka  skalet  kring  en  själ  i  mörker. 

II. 

PLÅGOANDENS  NAMN  OCH  YRKE. 

En  dag,  en  sällsynt  högtidsdag  i  stugan,  unnades  den 
arma  njuta  ro,  fick  lämna  burens  kätte,  satt  vid  elden  likt 
den  ur  havsnöd  komne,  då  han  i  glatt  och  tryggat  sinne  välver 
minnet  av  stormar,  nöd  och  vedermödor. 

På  kvällen  stekte  Mickel  strömming  på  glöd  och  åt  sin 
kost  med  välbehag.  Hans  hustru  satt  bredvid  och  sade  slutligen : 

"Det  skulle  styrka  mig  att  få  en  strömming  eller  två!" 

"Ackordera  först  med  hinhåle,  att  en  får  ro  i  natt",  sva- 
rade mannen  kallt. 

Då  hördes  odjurets  stämma,  svävande,  dov  och  dämpad: 

"Du  får  ro,  om  hon  får  strömming!" 

"Såå!"  utbrast  Mickel  förvånad  och  misstrogen.  "Äst  du 
densamme,  som  manar  gott  för  människan?  Huru  skall  en 
fatta  det?" 

"Strängaste  kuse  är  rädd  om  sin  stuga",  lät  rösten  åter 
ganska  fogligt. 

Sådant  var  man  icke  van  vid  i  gården. 

"Han  har  visst  grasserat  ut  sig",  sade  karln  i  huset  lågt 
och  fortfor,  spörjande  i  vädret: 

"Varför  har  du  tagit  dig  för  att  vistas  här?" 

"Upptagen  stuga  rymmer  ej  nykommen!"  mullrade  rösten. 

Hustrun  syntes  spritta  upp  ur  sin  tankefrånvaro  och 
lyssna.  Huru  skulle  dessa  gåtlika  ord  förstås?  Mickel  fick 
sin  uppfattning  och  sade: 

"Någon  nykommen  av  samma  slag  som  du  är?    Då  kan 


14 


Ur  Den  stöka  Vreden 


du  liks  vara  där  du  är.  Men  huru  skulle  en  töcken  en,  som  du 
är  heta;  för  något  namn  tör  du  väl  ändå  ha?" 

Svaret  dröjde,  men  kom  i  sin  hemska  egenhet  så: 

"Per  Lyckohinder  vid  namn, 
stängde  jag  från  livets  hamn 
själar,  som  kommo  till  lyckogagn." 

Hustrun  röjde  tecken  till  återkommen  vånda  och  bad 
med  stirrande  blick  sin  karl  om  skoning.  Nu  tyckte  denne, 
att  beskeden  gåvos  ärliga,  och  ville  tränga  besten  närmare 
in  på  livet  så: 

"Om  en  ville  driva  dig  hädan,  huru  skulle  en  då  begå  sig 
till  vägs?" 

Svaret  kom  till  sist,  i  bortsvävande  ton,  undvikande, 
hemlighetsfullt: 

"Övermakten  driver  bort  mig!" 

"Nanå,  han  ville  förstås  inte  gå  in  på  det  kapitlet!"  sade 
karln  i  huset,  vänd  mot  spiseln. 

Ordet  fick  vila,  och  den  sjuka  njöt  sin  del  av  kosten  i 
orubbad  ro. 

Mickel  kunde  nu  med  fog  förvänta  husfred  under  natten. 
Men  då  avgrundsgästen  svek  sitt  givna  löfte  och  genom  kvin- 
nans nävar  ville  vräka  honom  ur  hans  bästa  sömn  över  lavens 
balk,  blev  han  vred  och  sade: 

"Håll  dig  du  i  styr,  Per  Lyckohinder!  Annars  skall  jag- 
bära  dig  och  stugan  din  ut  på  bara  backen!  För  du  skall  veta, 
att  jag  är  herren  i  huset,  sådant  det  är!" 

III. 

ETT  BESÖK  AV  SJÄLSÄMBETET. 

Samtalsorden  mellan  Mickel  och  hans  hustrus  plågogäst 
kommo  ut. 

Allmänt  spred  sig  då  den  tron,  att  fulingen  stod  i  vägen 
för  någon  märklig  andans  man,  som  komma  skulle.  Ty  att 
en  dråplig  sven  av  annat  slag  kunde  uppkomma  av  detta 
land,  låg  nästan  utom  gissningarnas  stråt. 

Bönder,  som  körde  söderut  till  Distings  marknad  i  Upp- 
sala, eller  kortare  sagt  sörkörarne,  torgförde  där  ett  ganska 


18 


fyx..q-s..-o,vo's..-0"^o^ 


Olof  Högbeeg 


ärevördigt  sör  kör  ar  skryt.  De  kunde  slå  sig  på  skinnbeslagen 
länd  och  ropa,  så  att  det  skrällde  från  kapitlets  mur: 

"Här  finns  alltid  en  ärkebiskop  åt  er,  prackor!" 

Väldige,  högt  uppbur  ne  andens  och  lärdomens  kämpar 
hade  visst  utgått  från  Bottenia nden :  Botniensis,  Anger  - 
mannus,  Kenicius,  Stigzelius  och  många  fler  på  -us,  minst  att 
glömma  den  överborne  patriarken  Ericus  Benzelius. 

Ja,  de  hade  verkligen  nödgats  utgå  för  att  i  främmande 
stift  söka  den  mänskliga  tillvaro,  som  stundom  icke  ens  i 
blygsammaste  mån  unnades  dem  i  hemstiftet.  Falske  profeter 
och  kvacksalvare,  som  sutto  i  gammalt  högsäte  där,  hade 
intet  rum  ledigt  för  sanne  profeter,  men  skröto  ständigt  över 
deras  livsgärningars  ära  som  egen  tillhörighet,  så  snart  den 
vunnits  av  de  förskjutne  på  främmande  arbetsfält. 

Nu  gissades  rent  ut,  att  Per  Lyckohinder  stod  i  vägen 
för  någon  ärkebiskop.  Än  mer  kom  tanken  inom  kort  till 
rent  fullmogen  visshet. 

En  kristinna,  utropad  och  ansedd  som  få,  stod  fram, 
beredd  att  vittna  inför  hela  mänskligheten,  att  den  nakna, 
ännu  icke  människoblivna  själen  kommit  kvidande  en  natt  i 
barnaskepnad  och  bett  om  kristenhetens  hjälp  att  nå  sin 
jordiska  bestämmelse,  kräklan  och  kåpan  för  Uppsala  högaltar 
vid  Sankte- Järkers  kedjeskrin... 

Vad  den  kristinnan  sade,  det  sades  likt  av  många  tusen. 
Så  höjdes  över  vida  nordanstiftet  ett  skri,  att  själsämbetet 
skulle  akta  på  sin  sak  och  gå  där  an  att  stävja  detta  tyranni 
av  Satan. 

Nu  hade  käringarna  i  landet  alltid  varit  ena  Herrans 
gudsris,  evad  det  bar,  i  ondo  eller  godo.  När  så  överherden 
på  Säbråbolet  i  Härnösundets  omnejd  aldrig  återfick  sin  ro 
för  detta  käringlarm,  begav  han  sig  omsider  till  ort  och  ställe 
med  ett  väldigt  lag  av  präster. 

Flere  bland  dessa  hade  ett  kraftigt  rykte  som  trollkarlar. 
Andra  skulle  hava  lärt  i  Lutherstaden  Wittenberg,  en  högt 
ansedd  merit.  Ännu  andra  voro  utropade  som  starkt  förfarne 
om  mörksens  väldigheter.  Och  bland  de  främste  var  väl 
denne  Mäster  Jakob  Eurenius,  som  själv  intygat  i  skrift  för 
eftervärlden,  att  han  en  gång,  naken  och  bakbunden  vid  en 


16 


Ur  Den  stora  Vreden 


klädstång,  fördes  fram  och  åter  i  Blåkullafärd  av  en  gudlös 
käring. 

Men  då  nu  överherden,  ej  den  minste  själv,  trädde  in  i 
stugan  med  detta  lag,  så  blev  den  arma  varelsen  i  sin  kätte 
strax  inom  dörren,  i  vrån  bakom  den  oformliga  bakugnsspiseln 
av  gråsten,  genast  orolig  och  sliten  av  en  krampanfäktelse, 
som  kullkastade  henne  på  händerna  i  halmen,  stirrande  för- 
färad på  de  komne. 

Och  så  tjöt  ur  hennes  inre  odjursstämman  genom  märg 
och  ben: 

"Välkommen  gäst, 
du  överpräst, 
med  dina  överpräster, 
hjärtans  mina  gäster, 
mina  vingårdsmän!" 

Därpå  hördes  ett  sakta  gnagande  och  klafs  såsom  av  stora 
glupkäftar  i  ett  avlägset  fjärran. 

Det  lärda  laget  hade  låtit  höra  ett  skräcksorl  och  stir- 
rade på  den  besatta,  redo  att  taga  till  fötters  när  som  helst. 

Doktor  Mathias  Steuchius,  överherden,  en  finbildad  man, 
stod  där  ännu  med  sin  tvivelblandade  tro,  men  orubbat  lugn 
och  mörkt  fundersam,  en  högvördig  herre  i  svart  kalott  över 
svart  nedfallande  hår  och  svart  hakskägg  över  kvartersbred 
prästkrage. 

Ogärna  hade  han  kommit  hit  för  en  sak,  som  kanske  helst 
erfordrat  en  medicus.  Någon  latterlig  despekt  skulle  här 
dragas  över  själsämbetet,  det  insåg  han.  För  egen  del  grep 
han  tillfället  i  akt  att  skyla  sitt  snara  återtåg  genom  litet 
raljeri  med  ämbetsbröder,  som  städse  gjort  hans  kall  så  bitter - 
ligen  tungt: 

"Horden  I,  kolleger,  vad  vi  fingo?"  sporde  han  på  gott  latin. 

Ett  förläget  mummel  kom  till  svar  från  dessa  männi- 
skor, som  alltjämt  stirrade  in  åt  kätten  på  den  olyckliga, 
med  öra  blott  för  detta  gnagande  ljud,  dessa  tunga  glup- 
käftars  klafs. 

"Vad  kan  slik  er  hälsning  innebära?"  fortfor  stiftsherden. 
"Ar  det  fullervisst  en  avgrundshädelse,  eller  skolom  vi  rann- 
saka andens  mening?" 


17 


Olof  Högbekg 


Nu  hördes  de  osynliga  käftarne  hotfullt  skarpt  och  gniss- 
lande. 

Magister  Haquinius  Bohlin,  kallad  Mäster-Håkan,  främste 
mannen  i  laget,  stod  där  skälvande  blek,  men  fick  lov  att 
taga  mål  i  munnen  och  svarade  undvikande: 

"Näppeligen  tör  överläggning  här,  i  andens  närvaro, 
komma  fuller  på  sin  plats.  Annars  har  ämbetet  sagt  sin  tanka." 

"Som  är,  att  anden  skall  rannsakas  och  näpsas?  Eller 
hur?  Vad  sägen  I,  kolleger ?  Kan  detta  ha  fallit  er  så  snarligen 
ur  minnet?" 

"Mig  tillkommer  ej  att  det  er  minera  åt  vår  prsesul 
någon  viss  procedure",  tyckte  Mäster-Håkan. 

"Icke  heller  oss!"  läto  de  andra  i  halwiskande  kör. 

"Det  är  visst  första  gången,  som  jag  spörjer  de  tänke- 
sätten", sade  doktorn  leende.  "Annars  haven  I,  gode  kolleger, 
det  er  min  er  a  t  mycket,  som  eder  prsesul  fått  bära  argt  hund- 
huvud för.  Och  huru  det  haver  sig  med  eder  nu,  är  visser- 
ligen ej  svårt  att  säga.  I  rädens,  nu  som  alltid,  att  komma 
Djävulen  till  misshag." 

Stiftsherden  överfor  laget  med  ett  utmanande  ögonkast 
och  tillade: 

"Nå,  vi  skulle  nu  rannsaka  anden  med  den  makt  vi 
havom!" 

Han  lyssnade  en  stund  efter  det  gnagande  ljudet  och 
såg  sig  om  i  stugan,  där  just  ej  mycket  var  att  se.  Bortom 
den  oformliga  stenspiseln  syntes  dörren  till  vedlidret,  som 
var  tillbyggt  i  sned  ansats  utom  väggen,  och  längre  bort  den 
väggfasta  so  via  ven. 

Och  så  satt  karlen  arbetande  vid  sin  räcknagel  framför 
fönstret,  en  armods  varelse,  knotig  och  skarp  i  den  infallande 
dagern,  med  ryggen  vänd  mot  sina  översåtar,  likgiltig,  slö, 
förhärdad.  Skinn-Mickel  hade  icke  ens  sett  upp  eller  röjt  en 
min,  då  höga  själsämbetet  inträdde  i  hans  låga  koja. 

Var  ljudet  hade  sitt  ursprung,  kunde  doktor  Mathias  ej 
avgöra,  och  tvivlaren  inom  honom  viskade: 

"Visserligen  kunde  hon  ock  vara  en  ventriloqua,  som 
talar  uti  sin  buk  genom  den  särskilda  inälvan  eller  buktale- 
strupen  hos  de  varelserna.    Och  anfäktelsen  är  kanske  den, 


18 


».t  —  '  ■ 

KvARNFÖRLOSSAREN 


att  människan  jäktar  efter  uppseende  i  sin  övergivenhet,  men 
känner  ej  sin  rätta  natur,  utan  förblandar  sitt  uppsåt  med 
en  främmande  andes." 

Han  gick  närmare  buren  och  riktade  sin  kraftiga  blick 
oavvänt  på  den  besatta.  Hon  fick  efter  hand  märkbar  lisa, 
och  gnagandet  lät  allt  svagare,  utan  att  likväl  tystna.  Så 
tog  han  äntligen  till  orda  i  kraftfull  ton: 

"Per  Lyckohinder,  vem  stänger  du  från  livets  hamn?" 

"Den,  som  får  mitt  vingårdsfolk  på  skam!"  lät  stämman 
dovt,  men  klart  som  i  vida  fjärran. 

Doktor  Mathias  såg  frågande  på  sitt  folk.  Där  skakades 
betänkligen  på  snedlagda  huvuden.  Stiftsherden  höjde  sina 
händer  mot  buren,  samlade  all  sin  viljekraft  i  blicken  och  all 
sin  myndighet  i  rösten: 

"I  Jesu  namn  bjuder  jag  dig,  orene  ande..." 

Han  stannade,  isad  av  ett  sataniskt  skri  som  på  väldigt 
avstånd;  det  kom  framstörtande  i  våldsam  fart,  och  doktorn 
ryggade  för  plågooffrets  ursinniga  grepp  i  burstängerna.  Nu 
var  det  vederstyggliga  tjutet  nära;  f ölj eslagarne  trängde  sig 
i  skräckens  villervalla  mot  stuguvrån.  Och  så  lät  hastigt  dessa 
glupkäftars  klafs  och  gnissel  tätt  framför  deras  fötter.  De 
störtade  hals  över  huvud  ut  genom  dörren  och  allt  var  åter 
tyst.    Styggare  rå  fanns  aldrig  för  gård. 

Nu  steg  Mickel  upp  från  räcknageln,  slog  skinnskavet 
hastigt  från  sig  och  gick  med  grå  vass  blick  mot  doktor  Mathias, 
som  stod  där  helt  ensam  och  förlägen. 

"Gå  mans  ut  härifrån,  du  ock!"  lät  skinnarn  förbittrad. 

"Vet  du  ej,  att  du  talar  till  dinom  översåte?"  sporde 
doktorn  med  uppbjuden  värdighet. 

"Ja,  stor  sak  i  det!  Jag  är  herren  här  i  huset,  jag, 
sådant  det  är.  Skall  en  inte  få  njuta  arbetsron  för  slike 
latryggar?" 

Så  sagt  och  karln  sköt  sin  stiftsherde  ut  genom  dörren, 
varpå  denne  trädde  frivilligt  ut.  Mickel  följde  efter  genom 
farstun,  synade  dörrstängslet  och  utfor  mot  de  dröjande  på 
gården: 

"Den,  som  inte  var  karl  att  läsa  borfen,  trängdes  inte 
hit  och  arga  upp'en.  I  har  gått  för  tidigt  från  mästarn,  lärde 


2.  —  Xatiunallitteratur.  XXVIII. 


Olof  Högberg 


go 'herrar!  Res  till  Wittenberg  än  ett  tag,  eller  sitt  hemma 
nästa  gång!" 

Och  under  de  hädades  mummel  smällde  han  igen  dörren 
och  satte  stängslet  för. 

Den  arme  Mickel!  Om  dagarne  fick  han  sällan  arbeta  i 
fred,  ej  heller  om  nätterna  sova  i  ro. 

Och  så  gick  det  ena  året  mest  likt  det  andra. 

Kråkslamran  slog  i  ur  och  skur  sin  gamla  trall  på  stången, 
men  värsta  ofågeln  satt  år  efter  år  i  orubbat  bo. 

IV. 

ÅTER  EN  ÖVERHETSPERSON  I  STUGAN. 
PER  LYCKOHINDER  I  VÄG. 

En  dag  kom  Rike-Mates  uppför  backen  in  till  tor  par  n, 
såg  likgiltigt  in  åt  buren,  där  den  arma  oförändrat  slet  sin 
vånda,  mönstrade  stugans  innanrede  hastigt  och  gick  rakt 
fram  till  karln  vid  fönstret. 

Skinnarn  såg  upp,  förvånad  över  ett  besök  av  storgran- 
nen, som  aldrig  varit  sedd  på  backen  förr,  men  även  isad  av 
dennes  hårda  min  och  objudna  "gudsfrid". 

"Här  sitter  du  på  torpet  som  evärdeligt  och  självägande," 
började  Mates  liksom  förebrående.  "Huru  vart  en  töcken  som 
du  rätteligen  trädandes  dit?" 

Stenen  var  lyft  från  torparns  bröst. 

"Köpte  stenbacken  här  av  fader  din,  Hampus  Matesson 
i  livet,  för  sex  gilla  bockskinn,  vet  jag!" 

"Kan  du  det  styrkja  och  confirmera  med  tingsrättens 
laga  fäste,  signete  och  bomärkjen?" 

"Visserligen  kan  jag  det.    Här  får  du  strax  si!" 

Torparn  tog  papperet  ur  fönsterlådan  och  räckte  åt  den 
brevsynte  fjärdingsmannen.  Denne  stavade  så  igenom  inne- 
hållet med  hög  röst  för  att  själv  höra  vad  där  stod.  Till  slut 
gjorde  han  ett  betänksamt  uppehåll  och  utbrast: 

"Jaha,  jag  sir !  Du  köpte  torpet  av  en,  som  hette  Hampus 
Matesson,  ja!  Men  sir  du,  så  hette  inte  rätteligen  fader  min." 

"Håhå,  vad  sitter  jag  nu  hörande?"  undrade  karln  i  går- 
den.   "Heter  du  inte  själv  Mates  Hampusson  heller?" 

"Ja,  vad  är  det  mer?" 


20 


KVAKNFÖRLOSSAHEN 


"Då  hette  väl  fader  din  Hampus?" 

"Så  hade  folket  tagit  sig  för  att  kalla'n,  men  rätteligen 
var  han  döpt  till  Isrel  bara ...  Så  att  det  här  varder  inte  be- 
ståndandes. För  si  jag  har  gärna  gått  mina  laglige  vägar  fram." 

Kike-Mates  stannade  tveksam  för  Skinn-Mickels  häpna 
uppsyn. 

"Är  du  tänkande  frångå  mig  torpet?"  lät  stackarn  som 
fallen  från  skyn. 

"Hånej,  du  skall  få  stanna  kvar;  men  förstås,  en  vill  ha 
sina  trettio  åliggande  dagsverken  om  året,  självkostande* 
dagsverken.  Kan  inte  för  hustruns  skull  begå  mig  med 
sliker  ställning . . .  Sex  stackars  bockskinn  för  torpet  på 
frostfritt  hemman  nu,  då  allting  fryser!  I  dessa  tider,  då 
jag  kan  ta  som  mest  för  kornet  och  en  kunde  räfsa  liken  efter 
vägarna." 

Skinnarn  hade  rest  upp  sin  magra  nacke,  där  han  satt 
med  nävarna  hopknutna  över  barmskinnet. 

"Jaså,  d'är  på  det  viset!"  lät  han  som  en  bitvarg.  "Skall 
ha  ifrån  mig  backen,  som  jag  ärligen  köpte  och  bröt  upp  i 
min  svett?  Nenej  du!  Det  bär  till  tings  först!  Skall  si,  om 
laga  fäste  gäller!" 

"Du  stackare  till  tings!"  utbrast  Mates  hånskrattande 
och  utfor  våldsamt: 

"Kom  aldrig  dit,  karl,  om  du  inte  far  efter  olyckan!  Vad 
medhåll  har  du  för  rätta?  Haver  ju  hädat  översåtare,  slagit 
dinom  bisp!  Haver  ock  den  orene  anden  i  ditt  hus.  Gjorde 
jag  rätt,  så  skulle  du  sättas  i  kloven  genast.  Vad  väljer  du 
genstörting!  Trettio  självkostande  dagsverk  eller  ned  med 
dig  i  timmer  kulan  som  själaspilling?" 

Den  genomisade  människan  föll  genast  till  föga. 

"Käre  hjärtanes  för  Guds  skull,  var  mig  icke  obarmhärtig 
upp  i  all  min  belägenhet!"  kved  han  rossligt. 

"Nå,  så  varder  du  vetandes  att  tiga  vyrdsamligen  still 
inför  dinom  översåte  hädanefter,"  härmade  Mates,  från  säck 
i  påse  hämtat.  "Du  kommer  ner  till  dagsverket,  då  jag  skickar 
efter  dig!" 


*  Självkoetande  —  med  eget  kosthåll. 

21 


Olof  Högbekg 


"Ja,  för  Herrans  skull,  jag  varder  kommande!" 

"Och  så  har  en  inte  annat  göra,  kanske,  än  stå  här  hela 
dagen  för  ditt  snack!"  lät  Mates  illt  ovanpå  allt  och  gick  mot 
dörren  med  fastebrevet  i  näven. 

"Jag  får  väl  igen  doculamentet  kanske,  om  du  är  mig  så 
beskedlig  ?"  bad  skinnarn  undergivet. 

"Vad  skall  det  tjäna  till?"  snäste  Mates  i  dörren.  "Du 
skall  få  dagsverkskontrakt  i  stället." 

Skinnarn  såg  efter  den  bortgångne  med  en  lång,  grå- 
vass blick,  och  hans  mun  rörde  sig  för  en  framviskad  förban- 
nelse över  bonden  och  allt  hans  hus. 

* 

Åren  gingo  mest  som  förr. 

Olikheten  var,  att  skinnarn  efter  egen  hand  på  papperet 
fick  giva  bonden  en  full  arbetsmånad  av  året  med  egen  kost. 

En  höstdag,  då  han  som  vanligt  satt  vid  räcknageln,  såg 
han  genom  fönstret,  att  Mates  lade  upp  kornsäckar  i  vink- 
kärran för  kvarnresa. 

Även  den  resan  förbannade  Mickel  som  allting  annat. 

Mot  kvällningen  vart  onde  anden  i  huset  alldeles  över 
sig  given,  tjutande,  hädande,  ett  rov  för  namnlös  skräck,  så 
att  skinnarn  aldrig  hört  honom  värre. 

Slutligen,  då  det  led  frampå  natten,  röt  odjuret,  så  att 
stugan  skakade: 

"Den  Mates'  kvarn  fastbinder 
Förskräcker  Per  Lyckohinder. 
Till  hundra  mil  må  jag  fly 
Kvarnbindarn,  som  kom  i  by." 

"Så  ge  dig  då  i  väg  och  njut  gudsfred  på  resan!"  tyckte 
karln  i  gården. 

Ett  avgrundstjut  for  bort  i  höstnatten  över  grantopparne 
nord  genom  världen. 

Därefter  var  den  slagna  löst  från  plågan.  Men  bredvid 
sin  lugnt  sovande  hustru  vakade  Mickel  den  natten  i  undran, 
huru  det  for  med  bondens  kvarnlass.  Kanske  den  trägna 
förbannelsen  hade  gjort  gagn  till  sist? 


22 


KvAENFÖ  ELO  SSAEBN 


V. 

NÅGOT  I  OLAG. 

Mannaminnets  värsta  missväxt  hade  gått  Ma  tes  förbi. 
Som  dittills  hade  bonden  åter  bärgat  en  dråplig  skörd,  så 
att  säden  låg  guldgul,  strid  och  härlig  i  fädernas  lårar. 

Mates  skulle  så  föra  mäld  till  kvarn.  Då  blev  han  stå- 
ende med  glimt  i  ögat  framför  sitt  späda  dotterbarn,  som  låg 
i  tullan,  några  veckor  gammalt.    Och  han  tänkte: 

"För  din  skull  ligger  allt  gudslånet  där  i  lårarne!" 

Så  gick  han  ut,  men  kommen  på  gården  i  beråd  att  fatta 
tömmarne,  gjorde  han  sig  åter  ett  ärende  in  i  stugan,  såg  än 
en  gång  på  barnet  och  sade  till  sin  hustru  vid  spinnrocken: 

"Jag  sir  i  saken,  att  folket  drager  oss  av  knutstenarna 
med  sådana  här  glupskedar,  som  vi  ha." 

"Ja,  vad  i  friden  skall  en  göra?"  undrade  hon  trumpet. 

"Låt  pojken  holka  ur  en  tolft  andra,  men  hälften  sma- 
lare.   Det  blir  hans  dagsverke,  och  virke  finns  i  lidret." 

"Så  ställom  vi  oss  på  det  viset  då." 

"Ja,  annars  går  allting  ned  i  grötvommen  deras,  och  in- 
genting blir  kvar  för  den,  som  efter  oss  tar  emot." 

Spinnrockshjulet  sattes  åter  i  gång  och  efter  ännu  ett 
ögonkast  åt  tullan  bar  det  i  väg  med  mälden. 

Nästa  dag  kom  Järker,  mäldarn. 

Han  ställde  sig  rådlös  vid  dörren  och  tummade  läder  - 
kasketten  utan  att  säga  ett  ord.  Fader  Mates  och  hans  hus- 
folk vid  bordet  märkte,  att  någonting  var  fatt. 

"Huru  går  det  med  mälden?"  sporde  husbonden. 

"Går  nog  som  sämst  är!"  svarade  Järker. 

"Ar  inte  kvarn  i  lag  då?" 

"Inget  fel  är  det  med  kvarn,  inte!" 

'Har  du  inte  vatten  då?" 

"Nog  är  det  vatten,  alltid!" 

"Nå,  vad  är  då  för  olag  å  färdom?" 

Järker  gjorde  våld  på  sig  och  svarade: 

"Kent  ut  sagt,  det  vållar  något  illt  åt  själva  säden.  Kvarnen 
går  dråpligen  med  annan  mäld,  men  icke  med  din,  kärefar!" 


23 


Olof  Högbekg 


Nu  blev  Rike-Mates  sint  och  utfor  i  vredesmod: 
"Äst  du  icke  karl  att  mala,  så  finnas  mäldare  Gudi  nog. 
Jag  skall  genast  köra  dit  efter  säckarna." 

"Gör  det,  kärefar!  Jag  vet  ej  händers  råd  med  detta!" 
Så  sade  med  lättat  sinne  Järker,  bjöd  gudsfrid  och  gick. 

VI. 

OMSLAG  OCH  EN  SON  I  TORPET. 

Mates  hade  kört  sitt  lass  till  annan  kvarn  och  med  egna 
ögon  sett  henne  stanna  vid  första  grynet.  Han  försökte  dä- 
danefter  mången  mäldare,  både  nära  och  långväga,  men 
sporde  samma  klagan  jämt.  Till  sist  vinkade  mäldarne  nionde 
nej  åt  honom  med  långa  spakar,  så  snart  han  syntes  med  sitt 
lass.  De  gjorde  kors  för  sig,  sopade  med  stora  kvastar  där 
han  farit,  bådo  Herren  styrka  och  bevara  kvarnen  för  det  onda. 

Beställsamt,  skadelystet  rykte  berättade  till  mången 
oväns  fröjd,  att  Rike-Mates  fick  ej  mala,  han,  som  annat  folk. 

Gamla  handkvarnen,  i  långliga  tider  icke  brukad  där  i 
gården,  skulle  så  tillgripas.  Då  hade  stenarne  genom  väta, 
tryck  och  lång  beröring  sammangjutits  till  en  enda  klump. 
Och  vem  var  dristig  nog  att  låna  honom  sin  handkvarn?  Det 
skulle  rubba  Herrens  rådslut  eller,  vad  kanske  värre  var, 
stöta  någon  annan,  som  stämde  kvarnarna,  osagt  vilken. 

Här  fanns  ej  annan  råd  än  lita  sig  till  grannen  efter  mjölet. 
Den  harmen  måste  sväljas  första  gången  nu,  men  sista  gången 
blev  det  icke. 

Tre  goda  år  kommo  och  gingo.  I  Rike-Mates'  bodar  blev 
säden  ymnig,  men  rent  obrukbar  för  hushållet.  Och  giva 
kreaturen  sådant  foder  hade  varit  höjden  av  all  gudlöshet. 

Då  rann  det  honom  i  sinnet  att  byta  till  sig  mjöl  mot 
sin  ogörliga  säd,  i  hopp  att  målning  kunde  ske  i  andras  ägo. 
Efter  mycket  trug  blev  ock  ett  byte  gjort,  men  den,  som 
mottagit  säden,  kom  hastigt  åter  och  utfor  vredgad: 

"Dig  vånde  fånen  giva  mjöl  för  korn,  som  genast  stannar 
kvarnen.  Giv  mig  på  fläcken  hit  gudslånet  mitt,  annars  går 
jag  till  tings  med  dig!" 

Fader  Mates  behövde  icke  längre  låsa  något  av  sina  fyll- 
da härbärgen.  Nog  hade  sig  en  obefaren  tjuv  där  in  och  stal 


24 


jor**N».o-'%.*o^...o--...*o~wo»-'.»«o^ 

t  * 


Kv  ARNFÖ  RLO  SSAEEN 


sin  påse  full  och.  greps.  Men  tingsrätten  dömde  ej  till  galge 
denna  gång,  utan  frisade  tjuven.  Han  hade  endast  stulit  det 
värdelösa  Mateskornet  och  kunde  ej  fällas  av  någon  saköreslag. 

Talet  om  denna  kvarnstämma  kom  med  åren  ut  över 
vida  norden,  och  Mates  blev,  intill  den  dag  som  är,  namn- 
kunnig som  "Kvarnlösa-Matte,  vilken  ej  fick  mala". 

Nu  var  en  sak,  att  denna  kvarnstämma,  med  allting  ont 
i  följe,  gick  Rike-Mates  och  hans  hus  till  sinnes.  I  första  hand 
försökte  han  så  mången  viskarls  råd  om  varjehanda  högst 
förvetna  knep.  Men  då  de  alla  visat  sig  kraftlösa,  gick  han 
till  sin  själaherde.  Denne  var  av  gammalt  vred  på  Mates 
och  sade: 

"Hård  var  du  mot  själsämbetet  och  dem  fattige  jämt. 
Alltid  ville  du  täppa  munnen  till  på  den  stuten,  som  trös- 
kande går.  Ho  vet,  om  ej  den  Högstes  besynnerliga  hand 
drabbar  dig  nu!" 

Mates  gav  sju  fullgiltige  daler  tveskiftes  mellan  själs- 
ämbetet och  de  fattige,  men  kvarnarna  stodo  lika  väl.  Han 
gav  ytterligare  tolv,  men  det  förslog  ej. 

* 

Nu  om  tider  gick  det  bonden  så  illa,  att  torparn  kunde 
väl  fara. 

Så  snart  det  hördes  illt  med  kvarnarna,  hade  Mickel  ej 
mer  gått  ned  på  dagsverksbud.  Och  det  gick  för  sig.  Mates 
fick  väl  lida  större  avbräck  nu  än  så. 

Räddningen  från  den  lede  förde  också  med  sig  annan 
välgång.  Den,  som  njuter  nåd  av  höjden,  kan  lätteligen 
komma  i  mänsklig  ynnest.  Främlingar  från  skilda  håll  hade 
som  förr  sin  gång  i  huset  för  att  se  och  tala  med  den  prövade. 
Och  som  den  tryckande  gudshanden  nu  var  återtagen,  tordes 
de  äntligen  lämna  bevis  på  sin  goda  vilja. 

Av  gudslån,  som  rikligt  flödde,  kunde  Mickel,  länge 
svulten,  leva  härligt  hela  veckan  ut.  Svältremmen  slängde  han 
upp  åt  vinden  tvärs  över  en  ås.  Emellanåt  gick  skinnarn  uppför 
stegen  för  att  syna  och  skamskratta  henne,  det  leda  otyget. 

Lönen  för  hans  vedermöda  hade  en  gång  kommit,  och 
det  såg  ej  olikt  ut,  att  själv  den  lede  kunde  åstadkomma 

25 


Olof  Höqberg- 


något  gott.  Genom  stark  vällevnad  blev  han  dock  i  läng- 
den väl  otidig  till  åthävor  och  äredryg  till  sinnes.  Arme  Mickel, 
stark  i  motgång,  var  dock  icke  den  som  tålde  medgång.  Det 
var  väl  därför,  som  hans  mathelg  skulle  få  ett  snöpligt  slut. 

Folket  hade  en  gång  ändrat  sig,  och  högt  i  ära  hållen  blev 
Mickels  hustru  som  en  kristinna,  gången  genom  lut  en  mer 
än  andra.  Med  frikostig  råd  kunde  hon  kläda  sig  som  män- 
niska, och  med  återvunnen  välmakt  stod  hon  åter  i  stugan 
väl  så  mörkskön  som  hon  nånsin  varit. 

Och  nu,  då  fråga  blev  att  skatta  henne  rätt,  sågo  alla, 
huru  mäktigt  hon  var  rustad  med  hjärtats  och  förståndets 
gåvor.  Härtill  kom  i  dessa  bättre  dagar  som  dragningskraft 
vad  förr  bortstötte  alla:  förtegenhetens  dunkel  över  hennes 
rot  och  ursprung,  som  nu  fick  föresväva  känslosjälen  i  för- 
sonliga tankevävnader.  Summan  var,  att  folk  i  nordanlandens 
skilda  delar  inom  mången  förbehållsam  dörr  tävlade  om  att 
finna  Mickels  hustru  hos  sig  som  gäst  och  vän. 

Karlen  hemma  vid  räcknageln  ihågkoms  också  med  mån- 
gen gåvosändning,  som  togs  emot.  Omsider  hördes  hon  på 
länge  ej  av,  och  ingen  kunde  rätt  uppge  hennes  viste.  Skick  - 
ningarna  blevo  mer  och  mer  sällsynta,  Mickel  lät  för  varje 
dag  allt  mindre  patronaktig. 

Folk  oroades  en  tid  för  hustrun  och  spådde  varjehanda 
olycksöden.  Men  vad  år  och  dagar  ledo,  kom  hon  dock  till 
rätta,  kom  nedgjord  i  väntans  skick  till  torpet,  och  då  tiden 
var  fullbordad,  födde  hon  en  son  i  stugan. 

Mickel  hade  redan  fått  taga  ned  den  begabbade  svält- 
remmen och  på  köpet  spänna  upp  henne  flere  tampar.  Men 
det  gick  ej  torparen  så  illa,  att  ej  bonden  rättnu  kunde  fara  väl. 

VII. 

MATES  DRIVEN  TILL  SJÄLVPRÖVNING. 

Då  slutligen  all  råd  var  ute,  begynte  Mates  fundera  själv 
på  egen  hand. 

En  dag  for  han  upp  ur  sina  tankar  likt  den,  som  fångat 
en  lyckosam  ingivelse. 

"Där  ha  vi  det!"  utbrast  han  högt  och  segervisst  vid 
skrivklaffen  till  väggsängskåpet. 

26 


0N..,Qi»v,#dr\,*O'»...«O«»«.rfo«%«<o«^ 

Kv ARNFÖ  KLO  SSABEN 


Hustrun  lade  hejdande  hand  på  spinnrockshjulet  och 
vecken  i  hennes  panna  slätades. 

"Ja,  där  ha  vi  det!"  upprepade  han.  "Den  där  gången 
jag  skulle  till  kvarn..." 

"Var  det  inte  vad  jag  tänkte!"  avbröt  hon  gällt. 

"Så  gav  mig  näcken  in  den  slemma  dårskapen  där  om 
skedarna." 

"Liksom  inte  hjonen  skulle  glupa  i  sig  lika  mycket  för  det !" 

"Tag  genast  fram  gammelskedarna,  du!  Men  kom  så 
ihåg  en  del  till:  vi  skolom  ej  räkna  maten  i  folket  hädanefter. 
Tag  till  dess  sämre  slag,  men  låt  dem  äta  välunnat!" 

"Så  ställom  vi  oss  på  det  viset  —  till  ett  prov!"  tyckte 
hustrun. 

Och  när  så  den  nya  ställningen  varit  rådande  en  tid, 
ville  Ma  tes  pröva,  vad  mån  det  kunde  göra. 

Med  vinkkärran  full  av  samma  ogörliga  kvarnlass  som 
förr  i  tiden  syntes  han  en  höstmorgon  tidigt  ännu  en  gång 
hos  Järker,  mäldarn. 

Denne,  penningskyldig  som  han  var  hos  Eike-Mates, 
trädde  mulen  ut  från  kvarnkammarn,  där  han  bodde  med 
sin  hustru. 

Vatten  hade  han  välsignat,  kvarnen  gick  med  fart  och 
skulle  bliva  ledig  just  på  stunden,  så  fort  han  hunne  avsopa 
förra  kundens  mjöl.  Och  så  skulle  kvarnen  i  all  sin  välmakt 
stämmas  av  det  fördömda  Mateskornet  och  fattige  mäldarn 
själv,  till  förödelse  av  sin  näring  under  bästa  vattnet,  få  ett 
ändlöst  grej  att  åter  lossa  stenarne! 

I  vredesmod  stängde  han  mataren,  ty  de  sista  grynen 
hade  just  gått  i  kvarnögat,  och  med  sopen  i  hand  ropade  han 
till  Mates,  som  nyss  satt  in  sin  häst  i  lidret: 

"Kvicka  dig,  kärefar,  med  förstpåsen  hit  i  kvarnstuten, 
så  slipper  jag  den  här  välsignade  excisen  att  slå  igen!" 

Eike-Mates  höll  gäldenärens  snäva  befallning  till  godo 
och  utförde  den  skyndsamt. 

Kvarnstuten  var  fylld  med  hans  eget  gudslån,  men  kvar- 
nen malde  ännu  på  de  sista  grynen  i  förra  mälden. 

"Här  skall  du  få  se  på  en  ynkelse  igen!"  sade  Järker 
trumpet  och  satte  mataren  i  gång. 

27 


Olof  Högbebg 


De  första  grynen  föllo  ned  i  kvarnögat,  andra  följde  efter 
och  kvarnen  gick  ju,  men  huru  länge  gällde  nu  att  se. 

"Än  har  det  inte  gripit,  rnen  nog  blir  du  varse,  när  det 
griper,  kärefar!"  sade  mäldarn  olycksbådande. 

I  ögonblicket  började  stenen  sakta  sig,  skred  ett  varv 
omkring  och  stod  orörlig. 

Så  hade  vattenpor  let  under  golvet  sjudit  upp  till  pis- 
kande smatter,  slagstänk  och  tisseltjut  såsom  ett  ögonblick- 
ligt spel  av  onda  andar. 

Den  besvikne  drog  en  kvald  suck. 

"Du  ser  själv,  kärefar!"  bekräftade  mäldarn. 

Och  mäldarhustrun,  som  stått  vid  kvarnkammarns  glugg, 
utfor  illt: 

"Var  det  inte  slikt  jag  kunde  spå !  Vad  skulle  den  djävuls- 
branden hit  för  att  draga  satanom  till  kvarns!" 

Därpå  smällde  hon  igen  luckan  och  fortfor  med  sina 
skrälla  hädelser  ensam  i  kammarn. 

Mates  grep  sig  nu  beslutsamt  an  och  sade: 

"Jag  skall  fresta  se,  om  något  illt  kan  dväljas  nerkring 
kallen.    Mig  lyster  se,  vad  som  stannar  honom." 

"Var  inte  för  tidigt,  det !"  menade  Järker,  mörk  och  förveten. 

"Har  du  någon  spaning  däråt  kanske?"  lät  Mates  girigt. 

"Icke  så  förutan,  det!" 

"Har  du  sett  något,  då?" 

"Jo,  en  särskild  en!  Vet  fördenskull  inte,  om  jag  yppar 
mig  mer." 

"Men  alltid  kan  du  kasta  åt  mig  en  gissningstråd!" 

"Vet  inte,  vad  det  tränger  mig  om,  så  nidsk  som  du  är 
efter  all  styggelse  och  besvärlighet  över  mig,  fattige  man. 
Nu  skall  en  återigen  vinda  upp  stenen  för  att  sopa  bort  ohyran, 
innan  kvarnen  går." 

"Ja,  du  slipper  väl  mildringen  åt  landsfiskalen  i  år!" 

"Kan  väl  vara  något,  änskönt  jag  inte  vet,  vad  han  skall 
mildras  för,  då  jag  ingen  orätt  bedriver." 

"Och  så  får  du  bränna  tjäran  själv  på  torpskogen  din." 

"Väl  och  gott,  änskönt  jag  heller  inte  vet,  vad  proster- 
skapet  och  stadsborna  ha  där  att  göra.  Ändå  någon  vån,  att 
en  slipper  skinnas  av  dem»" 


28 


Kv  ARNFÖ  RLO  SS  AREN 


"Ja,  det  skall  jag  trovärdeligen  ställa  om.  Är  du  inte 
nöjd  då?" 

"Får  väl  fresta  vara  det!" 

"Nå,  men  vad  såg  du  för  en?" 

Mäldarn  sänkte  tonen  till  halvviskning: 

"Gråe  Jägarn,  kärefar!  Och  vilken  annan  kan  det 
vara!  Fick  ej  hinhåle  en  brådska  från  Mickels  i  backen,  så 
snart  det  här  kom  på?" 

Mates  stirrade  andlöst  på  mäldarn  en  god  stund. 

"Gråe  Jägarn!"  viskade  han  darrande.  "Vad  i  Herrans 
namn  gjorde  jag  då  för  orätt?" 

"Bäst  att  kärefar  går  ned  och  talar  med  honom  själv!" 
rådde  mäldarn. 

Mates  gick  bort  till  den  öppna  golvluckan  och  såg  gruv- 
samt  ned  i  det  mörka  kallrummet,  där  stegen  förlorade  sig 
nere  i  halvdunklet. 

Den  sönderspillrade  vattenådran  sorlade,  tjöt  och  pis- 
kade med  sina  rännilar  kring  väggar  och  tak.  I  allt  detta 
hördes  då  och  då  återkommande  milda  klagoljud  liksom 
fjärran  från. 

Mates  hade  sig  beslutsamt  nedför  stegen,  men  då  mäldarn 
såg  hans  mörka  lugg  järns  med  golvet,  tycktes  modet  vara  viket. 

"Om  han  nu  bara  kunde  en  bön!"  tänkte  mäldarn.  "Det 
där  folket  har  visst  allt  sitt  gudsord  under  stallkrubban.  Se, 
nu  bar  det  av  med  honom!" 

Mates  drog  ned  luckan  med  handtaget  över  sig. 

Järker  smög  sig  sakta  dit  och  lade  sig  att  ly. 

Hans  hustru  slog  upp  kammarluckan,  fick  se  sin  karl  i 
denna  ställning  och  utbrast: 

Se  så  där  ja!  Måste  ned  och  hyllra  med  styggen  själv 
till  sist!    Var  det  inte  slikt  jag  kunde  spå!" 

VIII. 

MATES  INFÖR  GRÅE  JÄGARN. 
När  Mates  med  bultande  hjärta  hade  hukat  sig  ned  under 
golvet  och  stirrade  kring  sig  i  kallrummet,  kände  han  väl 
droppstänk  ur  det  porlande  skumrasket,  men  kunde  i  förstone 
ej  urskilja  mycket. 


29 


Olof  Högberg 


En  liten  glinder ljusning  silade  ned  genom  vattenådran, 
som  svällde  i  stuprännan  upp  mot  väggnåtet,  ty  det  var 
starkt  höstvatten  med  översvämning  detta  år. 

Och  denna  ljusning  stack  snett  ned  genom  stupvattnet, 
så  att  Mates  genast  märkte,  huru  den  ymniga  driften  vräkte 
ned  för  spilld  och  klövs  och  spillrades  i  strålar,  regn  och  skum 
mot  kallen,  det  lodräta  vattenhjulet,  som  darrade  likt  asplövet 
för  denna  påkänning,  utan  att  röras  ur  fläcken. 

Efter  hand,  vid  lugnare  mod  och  växande  syn,  kunde 
kallen  skönjas  hel  och  hållen. 

Det  var  en  välgjord,  stärk  och  dråplig  kall,  med  sköv- 
lar ne  som  alltid  snett  inskurna  på  lodrät  axelstock.  Mates, 
själv  en  händig  slöjdare,  som  bonden  mest,  hade  icke  sett 
maken  till  välslöjdad  kall  och  kunde  nog  värdera  honom,  om 
också  ej  till  f ylles.  Ty  minsta  aning  hade  varken  han  eller 
samtidens  mest  förvetne  om  dessa  drivhjuls  höga  rum  på 
världstankarnes  ättetavla.  Det  var  en  fader  till  den  väldiga 
kraftskruven*,  som  längre  fram  i  tiden  skulle,  i  omvänd  ord- 
ning, gå  segrande  genom  världens  vida  hav. 

Så  kunde  han  omsider  följa  den  lodräta  kallstocken 
genom  halvdunklet  upp  mot  taket,  där  han  stödde  sig  med 
övre  axelnålen,  som  i  sin  ordning  steg  upp  genom  liggar- 
stenens  centrumhål  för  att  därpå  klyva  sig  till  knäviket  ankare 
med  fäste  under  den  rörliga  löparstenen.  Enkelt  var  verket 
och  lätt  granskat  även  i  detta  skumrask,  men  felet  låg  be- 
stämt icke  där. 

Lugnare  till  sinnes  klev  Mates  ned  från  stegen  och  tog 
några  försiktiga  fj ät  framåt  på  gångplankan. 

Gripande  tag  om  en  sparrslå  nära  väggen,  kunde  han 
nu,  inom  bättre  synhåll,  men  ännu  värre  stänkt,  beskåda 
vattnet,  där  det  vräkte  upp  mot  kallens  skövlar,  ett  sällsamt 
spel  av  brottande  krafter. 

En  väldig  huvudstråle  sköt  upp  mot  taket,  andra  två 
mot  sidoväggarna.  Alla  trcslogos  sönder  i  stänk  och  smärre 
strålar,  som  återkastades  om  varandra.  Det  yrde  skum  och 
droppar  genom  hela  rummet,  och  i  all  denna  förvirring  såg 


*  Propellern. 

30 


KvARNFÖ  RLO  SSAE  EN 


den  spejande  länge  ingenting  annat  märkvärdigt,  än  att  de 
yttersta  strålarna  piskade  sönder  varandra  i  bortersta  vrån 
till  en  grådimmig  skepnad,  som  syntes  danad  av  skum  och 
vattenpärlor.  Svävande  föreföll  han  nog,  men  stod  där  oför- 
änderligt som  vattenkraftens  yttersta  tillintetgörelse  i  kropps- 
lig måtto. 

Åt  detta  håll  såg  Mates  oavvänt,  och  vad  stunden  led, 
kunde  han  till  sist  urskilja  det  grådimmiga  spjutet,  som  den 
gråresliga  varelsen  höll  inskjutet  mellan  kallens  skövlar. 

Här  fanns  ej  längre  rum  för  tvivel.  Det  var  Gr åe  Jägarn 
själv,  årskamraten  med  de  gråa  bergen. 

IX. 

MICKEL  PÅ  SKALL  EFTER  FADDRAR. 
KVARNEN  I  GÅNG  TILL  SIST. 

Huru  Mates  nere  i  kallrummet  kom  till  tals  med  Gråe 
Jägarn,  får  nu  vara  en  sak  för  sig. 

Järker,  lyssnande  vid  luckan,  hörde  emellanåt  i  vatt- 
nets sorl,  att  Mates  sade  något  med  ett  mål,  som  var  skrällt 
av  fruktan  eller  andra  rörelser.  Och  så  tycktes  vattnets  dån 
stegra  sig  till  en  klangröst  i  vida  fjärran.  Men  vad  den  ene 
eller  andre  sade,  det  urskilde  icke  lyssnaren. 

Och  mycket,  otroligt  mycket  fanns  där  att  tala  om,  ty 
länge  drog  samtalet  ut  på  tiden. 

"Nånå,"  tänkte  mäldarn  slutligen,  "visst  haver  Mates  det 
han  skriftar,  när  han  nu  en  gång  har  kommit  sig  i  den  om- 
ständigheten och  fått  en  sliker  skriftefader!" 

Bäst  visste  Järker  själv,  att  mannen  nere  i  kallrummet 
förr  i  tiden,  då  han  kunde  sälja  korn,  hade  för  fattiga  stackares 
räkning  en  särskild  lår,  tillblandad  med  sand  och  smågrus. 
Denna  oätliga  tillsats  hade  väl  nu  återkommit  i  hans  eget 
husbehovskorn  —  på  något  outrannsakligt  vis! 

Och  hade  ej  de,  som  nödgats  betala  hans  hutlösa  pris, 
fått  tunnan  efter  40  kannor,  där  en  kristen  gav  63,  och  pundet 
efter  15  mark,  då  folk  räknade  fulla  20!  "Matestunnan" 
och  "Matespundet"  voro  ock  ett  härm,  som  utbrett  sig 
vida  och  skulle  leva  länge,  liksom  "Mateskor net". 

31 


Olof  Högberg 


Sedan  hade  ju  blodsugarn  hans  i  dessa  bistra  tider  tagit 
fjärdedelen  i  årsränta  på  revers,  som  skrevs  dubbelt  mot  vad 
gäldenären  fick.  Och  då  halvåret  var  gånget,  skulle  han  på 
köpet  mutas  med  kalvar,  kor  och  kvigor,  får  och  lin  och  hö 
och  ljus  och  ull,  för  att  vara  långmodig  till  årets  slut  med 
50  procent,  tagna  i  förskott.  Här  sannades,  att  den,  som 
köper  korv  av  hunden,  får  ge  honom  smör  för  bara  korvstickan. 

Var  det  icke  annars  känt,  att  han  äktade  sitt  skrälle  till 
hustru  av  idel  snikenhet  och  försköt  sin  rätta  fästekvinna, 
som  då  förgjorde  sitt  barn  och  hängde  sig  själv! 

Eljes  var  ju  denne  kanal je  en  av  dem,  som  hjälpte  stånds- 
överheten att  äta  upp  småman  i  ringaste  rot. 

Vem  kunde  så  noga  veta,  om  icke  även  Mates,  så  bonde 
han  var,  hade  svurit  eden  åt  den  stora  draken,  som  sög  ut 
detta  armodsland  med  sin  gränslösa  tull,  en  ed,  som  annars 
brukade  sväras  av  präster,  fogdar,  fiskaler  och  dylike!  Ty 
ej  blott  den  hiskliga  tullen,  utan  ock  en  gruvelig  underdånig- 
hetsed gåvo  ju  nord  om  Dalälven  alla  översåtar,  konungen 
till  trots,  åt  sin  verklige  landsherre,  den  stora  draken,  där 
han  låg  och  åt  i  sin  håla  någonstädes  i  Guds  vida  värld,  undan- 
gömd för  menige  mans  bitterliga  hämndlystnad. 

Ja,  nog  hade  omänniskan  Mates  vad  han  skriftade  nere 
i  kallrummet.  Det  kunde  väl  noga  räknat  draga  ut  till  kvälls. 
Och  hade  han  äntligen  råkat  ut  för  Gråe  Jägarn,  så  skulle 
nog  skriftan  bliva  grundlig,  innan  denna  kvarn  eller  någon 
annan  komme  att  röra  sig  vid  påfyllning  ur  Mates'  säckar. 

Den  lyssnande  steg  upp.  En  timme  hade  gått  och  timmar 
gingo.  Efter  något  arbete,  som  han  hade  i  lidret,  ropade 
hustrun,  att  strömming  och  rovor  väntade  honom  till  middags. 

"Ar  han  karl  att  få  lös  kvarn  i  dag?"  frågade  hon  buttert 
då  mäldarn  satt  sig  till  bords. 

"Kanske,"  lät  svaret,  "men  då  får  Mates  ett  drygt  dags- 
verke." 

Hustrun  började  åter  utfara  i  gälla  hädelser  mot  detta 
avgrundstyg,  men  så  hejdade  hon  sig  vid  synen  av  en  ny 
förargelseklippa,  som  hon  varsnade  genom  fönstret: 

"Här  kommer  Mickel,  skinnarn,  uppför  backen,  krokig 
och  tom.    Är  väl  ute,  den  gärsmetarn,  efter  fadderfolk  åt 


32 


r  •*...o-...-op'».»-o,%.  .Q"'.>«Q"  .<>»o%?'0-wO"...*o**.>'0*»^^0's»o*,«»»o>*'"Ot 

KVARNFÖ  RLOSSARBN 


hennes  oäkta  själaspilling.  Här  får  han  nionde  nej !  Hör 
du  det!" 

"Ja,  vad  annat  kan  en?  Vilken  tör  stå  fadder  för  en 
sliker !  En,  som  hellre  borde  ådras  ihjäl,  mens  tider  äro.  Kanske 
en  Viterbyting. . ." 

"Eller  den  ännu  värre  är!"  tillade  hon  med  hemlighets- 
full skräck. 

"Jaja  män!"  suckade  mäldarn. 

"Och  så  ta  vi  genast  av  bordet,  innan  snålhunden  här 
kommer." 

Hon  satte  stenfaten  i  väggskåpet  och  sköt  till  dörren, 
som  dock  förargligt  nog  glänte  upp  på  nytt,  utan  råd  i 
brådskan. 

Mickel  trädde  in  så  arm  han  var,  hälsade  gudsfriden,  som 
nödtorftigt  besvarades,  ställde  sig  rådlös  vid  dörren  med 
hjälpsökarens  skyldighet  och  såg  snålt  inåt  skåpet  vid  rov- 
doften,  som  frestande  slog  emot  honom  med  aning  om  den 
föregående  brådskan.    Han  suckade  tungt. 

"Nå,  huru  är  det  nu?"  frågade  Järker  vid  bordet,  medan 
hustrun  torkade  av  med  trasan. 

"Är  ute  och  löper  efter  fadderfolk/'  lät  Mickel  bekymrad. 

"Nå,  huru  går  det  då?" 

"Går  nog  som  sämst  är!  Rakt  ingen,  som  vill  hörsamma 
mig." 

"Nenej  män,  såsom  du  haver  det  ställt,  så..." 
"Ja,  d'är  ställt  så,  förstås,  att  alltid  rår  någon  om  gossen, 
i  världens  tider." 

"Det  förstår  sig  nog." 

"Och  det  har  jag  rakt  inga  händers  råd  med!" 

"Men  var  det  inte  branog  harmligt?" 

"Vet  just  inte  vad  jag  skall  säga.  Fick  skinnar sysslan 
i  häradet  för  att  ta 'na  just  sådan  hon  var,  och  därmed  jämnt. 
Men  nog  kan  det  kännas  en  branog  lett  i  hugen  att  löpa  för- 
gäves efter  faddrar  på  köpet,  det  går  jag  inte  ifrån.  Kanske  I 
två  vore  mig  så  barmhärtige!" 

"Aldrig  värt!"  avsnäste  hustrun  illt. 

"Nej,  det  vedervåga  vi  inte,  du  Mickel,"  tillade  mäldarn 
fogligt.    "Sir  du,  d'är  för  en  särskild  del..." 


33 


Olof  Hög-berg 


"Herre  Gud  i  himmelen,  gossen  är  ju  som  ett  barn  plär 
vara!"  bedyrade  Mickel  gråtfärdig. 

"Ja,  det  går  så  underligt  tal . . .  Annars  finge  du  nog  oss  två." 

"Hocken  vill  svara  för  en  sliker  på  yttersta  dagen,  tror 
du?"  sporde  hustrun  förebrående.  "Kanske  självaste  Anti- 
kristen,  som  komma  skall?" 

"Vad  för  en?"  utbrast  Mickel  i  största  häpnad. 

"Antikristen,  ja!  Så  säger  en  del,  som  ha  talat  med 
biskopsherrarne  i  stan,  du!" 

"Ja,  jag  hör,  att  det  går  an  nedtrycka  stackarn  på  alla 
vis!"  klagade  Mickel  med  avighanden  åt  ögonbrynen. 

"Jag  skall  ge  dig  ett  råd!"  utbrast  mäldarn  rörd.  "Du 
skall  gå  till  Matsens!" 

"Vad  för  slag  nu  då!"  undrade  Mickel,  hånskrattande. 
"Han,  som  stal  torpet  av  mig!" 

"Jo,  innan  kvälls  är  han  nog  uppmjukad,  vill  jag  tro!" 

"Varför  tror  du  det?" 

Järker  sänkte  tonen  hemlighetsfullt:  "Han  är  nu  ner  vid 
kallen,  sir  du!" 

"Nej  då!"  utbrast  Mickel  med  f ägnad  och  iver.  "Så  att 
han  fick  dit  ändå  till  slut!" 

"Jojo  män!  Håller  på  att  skrifta  sig  för  en  särskild  skrifte- 
herre nu,  en  som  inte  tar  får  och  getter,  halm  och  hö  och  stry 
för  syndernas  förlåtelse,  sir  du!" 

"Och  kvarn  var  stående  för  starkaste  pådraget,  tycktes 
mig?" 

"Stannade  just  som  det  grep  i  första  grynet!" 

"Likt  och  slikt  som  förr!  Jojo  män!  Eiset  efter  ryggen 
där  i  gården  med.  —  Och  så  får  jag  gå  såsom  jag  haver  det?'" 

"Ja,  här  i  gården  vet  jag  rakt  ingen  råd!" 

"Liksom  i  andra  gårdar!"  suckade  Mickel  och  lommade  av 
utan  hälsning. 

"Borde  inte  stackarn  få  lite  mat  till  bästa?"  undrade 
Järker,  då  skinnarn  gått. 

"Nej !"  avgjorde  hon  snävt.  "Där  hunden  hyllas,  där 
vistas  han.    Högfärdingen  där  kunde  ha  frossat  mindre." 

Utan  ordbyte  härom  gick  mäldarn,  som  haft  nattens  vakt, 
att  sova  på  den  väggfasta  laven. 


34 


..O .  .-O*  ^  O'- . . O"  % /O^ 

\:  —  *j 

Kv  ARNFÖ  RLO  SSAREN 


Han  sov  i  timmar,  drömmande  en  sällsam  vävnad  om 
Gråe  Jägarn,  Mates,  Mickel  och  dennes  faselige  byting. 

När  han  åter  väcktes,  skakad  av  hustrun,  mötte  honom 
höstkvällens  mörker  ur  de  nakna  fönstren  och  lågande  eld 
på  spiseln.    Hon  ropade  över  honom: 

"Kvarn  går  nu,  hör  du  en  gång!" 

Järker  lyssnade  och  hörde  slamret. 

Han  for  upp  som  en  pil,  grep  stickblosset  ur  muren,  tände 
det  skyndsamt  och  ilade  ut  i  kvarnrummet. 

Stenen  syntes  i  gång,  mataren  slamrade,  Mateskornet 
hällde  ned  och  en  mjölimma  var  redan  utbredd  över  laven. 
Mäldarn  lade  sin  hand  på  löparstenen  och  kände  tydligt  hans 
gång.    Alltså  ingen  spökelse  ändå! 

Så  lyste  han  nyfiket  bort  mot  luckan. 

Hon  öppnades  sakta  av  en  uppskjutande  hand  med  grepp 
om  taget. 

En  gråhår  ig  nacke  stack  upp  ur  golvet.  Järker  var  nära 
däran  att  tappa  blosset  av  skräck. 

Den  gråhårige  dröjde  en  stund  orörlig  och  såg  sig  skyggt 
omkring,  stirrande  och  bländad  av  det  skarpa  ljuset. 

Mäldarn  såg  en  människa  med  ödlig  uppsyn  och  igen- 
kände slutligen  Mates. 

Den  gamle,  ty  gammal  hade  han  blivit,  klev  varligt  upp- 
för stegen,  stapplade  blöt,  krokig  och  darrande  fram  på  golvet 
och  gav  sig  att  stirra  oavvänt  på  den  kringflygande  löparstenen. 

Järker  satte  blosset  från  sig  i  klykan  och  bar  tjänstvilligt 
in  mäldekornet  ur  kärran  utanför  i  kvällsmörkret.  Därpå  tog 
han  fram  en  mindre  påse  och  närmade  sig  tveksam  Mates, 
där  denne  stod,  med  blicken  borrad  genom  stenen. 

"I  är  liks  ute  sent,  kärefar !"  sade  mäldarn  varsamt. 
"Bidar  I  bara  en  stund,  så  blir  det  mjölfyllan  i  den  här  åt 
käramor,  då  I  kommer  hem." 

Mates  hörde  inte.  Han  tycktes  ännu  stå  förhäxad  av 
sin  andesyn.  Kanske  hade  Gråe  Jägarn  något  mer  att  säga 
honom  än? 

Mäldarn  gick  bort  och  satte  sig  på  en  lår  i  skumrasket, 
såg  ömsom  på  den  gammal  blivne,  ömsom  på  löparens  här- 
liga fart  och  den  växande  mjölringen. 


3.  —  Nationallitteratur.  XXVIII. 


W1 »Hl  I  '  »'  MUMmUIMM HHMMI       III       II*   ,i««im,-«i   I      MMMM      II        I  I 

Olof  Högberg 


Så  fyllde  han  påsen,  bar  ut  den  i  kärran,  tog  ut  hästen, 
som  var  vresig  av  hunger,  satte  för  och  kom  in.  Han  gick  all- 
deles inpå  den  bortkomna  människan  och  ropade  Mates  i  örat : 

"Stå  inte  längre  här  i  grubblationer  nu,  kärefar!  Allt  är 
i  ordning  och  förstpåsen  i  kärran." 

"Vad  för  slag?"  lät  Mates,  som  stungen  och  i  skälvande 
ton,  likt  en  ålderdoms  omage. 

"Hästen  är  ju  för  och  mjölpåsen  i  kärran!" 

"Jaa,  jaa!"  lallade  den  andre  som  en  yrvaken. 

Han  skakade  upp  sig  till  tankenärvaro,  såg  sig  omkring 
med  rörliga  ögon,  fäste  blicken  än  en  gång  på  stenen,  rörde 
läpparna  ljudlöst  ett  tag  och  stammade  i  en  skälvton,  som 
han  fåfängt  bjöd  till  att  stadga: 

"Som  i  övermorgon...  får  jag  hem...  det  här  då?" 

"Ja,  bara  kvarn  så  visst  blir  gående!'' 

"Du  sir  nu  att  hon  går!" 

Så  sade  med  kvalfull  iver  Mates  och  skred  ut  i  natten, 
ödlig,  böjd  och  grå. 

X. 

DET  BLEV  RÅD  MED  FADDRAR. 

Först  sent  mot  midnatt  kom  kvarnköraren  hem  genom 
porten  inom  den  fyrkantiga  huslänga,  som  efter  seden  ut- 
gjorde hemmanets  nödiga  byggen  inom  gemensamt  ytterlås. 

Det  var  mörkt  i  brygghuset,  drängstugan  och  natthär- 
bärget för  de  främmande  hjonen.  Endast  i  stugan  hos  mor 
i  huset  flämtade  stickblosset  ännu  från  murklykan. 

Mates  satte  in  hästen,  sköt  kärran  i  lidret  med  ovan 
svårighet,  tog  påsen  och  låste  med  vredet. 

Hustrun  hade  visst  hört  honom,  ty  hon  kom  till  mötes 
ut  på  bron. 

"Vad  i  Herrans  namn  är  det,  att  du  blev  så  länge  var- 
andes?"  lät  hon  dämpat  i  mörkret. 

"Jo,  kvarn  är  oss  lös  vorden  nu!"  kom  svaret  i  gubblikt 
huttrande  ton  efter  lång  väntan  från  den  frusne.  I  skrämseln 
för  det  främmande  målföret  ropade  hon: 

"Är  det  inte  du  då?" 

Han  gjorde  våld  på  sig  att  återfå  sin  gamla  stämma : 

36 


KvARNFÖRLOSSAREN 


"Hå,  d'är  ju  jag!"  lät  han  någorlunda  igenkännlig  ur 
mörkret. 

Den  onda  aningen  ville  sammansnöra  hennes  bröst  med 
en  mara  av  skräck,  där  hon  stod.  Gnistrande  ögon  döko  upp 
ur  mörkret  i  otalighet  och  drevo  henne  in  i  stugan. 

Han  stapplade  efter  och  hon  stod  färdig  att  mönstra 
honom  vid  blosset,  som  genast  röjde  den  inträdandes  gråa 
lugg  och  medfarna  skick. 

Ett  rop  undföll  hustrun,  och  så  blev  hon  stående  utan 
målföre. 

"Ja,  kvarnen  är  oss  gående  nu!"  huttrade  han  för  att 
lugna  henne  och  kastade  ned  påsen  vid  hörnskåpet. 

Så  gick  han  till  bords  och  satte  sig  tigande  ned  till  sin 
väntande  måltid,  darrande,  nedböjd  och  tryckt  såsom  aldrig 
tillförne. 

"Vad  i  Herrans  namn  har  vållat  dig?"  fick  hon  äntligen 
fram  i  skärande  gäll  ton  och  började  storgråta. 

Mates  höll  upp  med  skeden  och  funderade  vad  han 
skulle  säga. 

"I  morgon..."'  började  han  med  sin  skälvton  och  stan- 
nade mitt  i  talet. 

"Ja,  huru  är  det  då?" 
'I  morgon  är  det  söndag..." 

'Visst  är  det  söndag!    Du  är  väl  inte  ovislig  heller." 
"Ja,  vi  skolom  kläda  på  oss...'' 
"Skolom  vi  till  kyrkan  då?" 
"'Ja,  bägge  två!" 
"Är  det  för  något  särskilt?" 

"Ja,  si  pojken  deras...  skall  fram  till  döpande." 
'Vilken  pojke?" 
"Mickels  förstås!'" 
"Här  i  backen?" 
"Ja,  ja!" 

''Herregud,  vad  säger  du!  Skolom  vi  gå  i  fadderskap 
åt  en  slik?" 

"Ja  och  därmed  jämnt  om  den  delen!" 

Den  avgörande  tonon  hejdade  henne  för  en  handvänd- 
ning. 


3 


'•  — — — —  IJmHI  i,,,,,  ,     i  „||   i,   i  -- ; 

Olof  Högberg 


"Var  kunde  den  slarvsparven  få  tag  i  dig  som  i  dag?" 
vidtog  hon  åter. 

"Vad  för  slarvsparv?" 

"Hocken  annan  än  fadern  skulle  vara!" 

"Hocken  säger  att  han  fick  tag  i  mig?" 

"Hocken  annan  skulle  ha  tiggt  dig  i  en  sliker  skamställ- 
ning!   En  skulle  väl  inte  värre  höra!" 

"Jo,  värre  skall  du  få  höra,  om  du  inte  tiger!"  utbröt 
mannen  i  skälvande  raseri,  och  så  blev  det  nytt  uppehåll. 

"Vilken  få  vi  med  oss  då?"  började  hon  åter. 

"Ja,  si  det  blir  du  och  jag..." 

"Som  ungguffäder  då?" 

"Förmodeligen ! " 

"Men  storguffädren  då?" 

"Ja,  det  blir  bara  en." 

"Någon  som  vi  kännom?" 

"Jag  känner  honom  visserligen.  Men  han  får  inte  tid  att 
vara  med  sj älvan,  sir  du." 

"Är  det  någon  här  i  trakten?" 

"Hånej,  bor  åt  fjällsidan  till  —  branog  långt  åt  nordvart." 
"Vad  är  det  för  en  då?" 
"D'är  en  björnskytt." 

"Var  han  ute  i  sitt  skytte  här  på  orten  då?" 
"Förmodeligen." 

"Vad  kunde  en  töcken  en  heta?" 

"Hm,  vad  var  det  nu  igen?  Jo,  björnskytten  Sig  vald 
Sigvaldsson." 

"Var  vistas  han  då?" 

"Hå,  inte  vistas  en  töcken  en  nånting  inte.  Kan  ju  fara 
fram  både  här  och  där,  vet  jag." 

"Men  i  någon  socken  är  väl  karln  husförhörsskriven?" 

"Ja,  d'är  i  något  fjällhål.  Närmaste  granne  är  han  till 
Ulv  på  Vargnäset,  ifall  du  vet  var  han  bor?" 

"Nej,  det  har  jag  aldrig  hört." 

"Inte  jag  heller,  men  summan  är  den,  att  vi  måste  säga 
honom  an  för  prosten  på  det  viset.  Sigvald  Sigvaldsson  och 
Ulv  på  Vargnäset !  Hör  du  det  nu,  som  bättre  minnes,  då 
prosten  frågar,  så  att  du  tar  igen  namnen?" 


38 


.^•%».0*n.#Or%.,-0'«...-0"wO»'*.^0^ 

KvARNFÖRLOSSAREN 


"Ja,  Sigvald  Sigvaldsson  och  Ulv  på  Vargnäset!  Skolom 
vi  säga  an  dem  bägge?" 

"Nej,  bara  den  förre  som  fadder." 

"Och  så  kan  en  inte  alldeles  komma  med  skammens  tomma 
händer  för  prästen!"  började  hon  åter  larma  i  gäll  ton.  "Det 
skall  efter  rätten  vara  en  fadder slinning.  Var  i  Guds  namn 
skall  en  nu  ta  den?" 

"Tag  jäntans,  du,  och  aldrig  vidare!" 

"Åt  en  töcken  själaspilling?" 

"Ja,  d'är  inte  nog  med  det!" 

"Vad  är  det  mer  då?"  gnällde  hon  förfärad. 

"Ja,  som  det  är  med  torpet  här..." 

"Är  det  kanske  frågan  om  torpet?" 

"Du  skall  taga  din  själ  i  sans,  mor!  Torpet  här  kom  en 
inte  så  rätteliga  åt,  efter  samvetslagen  där,  jag  vill  säga." 

"Och  så  går  du  tänkande  häva  åt  dem  torpet,  som  vi 
havom  med  laga  kraft?  Visst  haver  fånen  vållat  dig  på  sliker 
resa !" 

I  sin  gälla  klagolåt  fortfor  hon  att  ösa  heta  skålar  av 
hån  och  hädelse  över  den  vid  bordet  nedböjde  karlen,  tills 
denne  fann  nog  av  denna  traktering. 

"Tyst,  käring  där!"  befallde  han  i  sin  skälvande  ton. 
"Tyst,  säger  jag,  annars  drar  du  vreden  på  nytt  över  huset." 

Och  medan  hon  åter  tog  till  lipen,  gick  han  från  bordet, 
där  han  ej  funnit  matron,  fällde  ned  skrivklaffen,  tände  talg- 
ljuset och  satte  sig,  blöt  som  han  var,  med  gåspennan  fram- 
för nytt  papper. 

Det  var  visst  någon  viktig  sak,  som  nu  skulle  avfattas, 
men  huru  skrivkarlen  svängde  och  hytte  med  pennan,  så  ville 
det  icke  arta  sig  till  någon  öppning. 

"Är  det  bara  vi,  som  giva  torpet?"  började  hon  åter  i 
vacker  ordning.  "Går  inte  björnskytten  där  med  som  halv 
man?" 

"Han?"  utbrast, Mates  lågmäld.  "Du  skall  aldrig  tala  om 
honom.    Hör  du  det  nu?" 

"Men  vad  ger  han  då  som  storguffader  betraktandes? 
Var  det  kanske  han,  som  tvang  dig  i  den  här  bedrövelsen 
och  skamställningen?" 

39 


Olof  Högberg 


"Käring,  Gud  bevare  oss,  om  du  säger  ett  ord  mer  om 
honom!" 

"Men  visst  har  han  lagt  sig  ut  för  torparn  på  något  vis?" 

"Ja,  han  är  densamme,  som  tager  där  det  finns  och  lägger 
där  det  fattas,  ser  du.  Kan  ej  levandes  råd  med  det.  Vakta 
din  tunga,  du,  och  grassera  måttligt.  Vi  få  nu  mala  som  folket 
mest." 

"Såg  du  verkligen,  att  kvarnen  gick  då?" 
"Du  har  ju  förstlingen  där  vid  skåpet!" 
"Av  vårt  gudslån?    Jag  trodde,  att  du  kom  med  skaf- 
fat mjöl." 

^  "Och  i  övermorgon  redan  få  vi  fara  efter  mälden.  Så  att 
nog  må  du  tro,  att  en  var  ute  på  sämre  resa  än  så." 

Hon  började  lugna  sig  och  fundera.  Hade  karln  ackor- 
derat sig  till  kvarnarnas  förlossning  mot  torpet,  så  var  ju 
affären  inte  klen.  Men  vilken  var  den  andre  vid  uppgörelsen? 
Huru  hade  karln  blivit  så  bitterligen  medfaren  och  grå  i  en 
hast?  Hade  han  bortsvurit  sig  åt  draken,  han  med,  som  andra 
storkarlar?  Nåja,  sior  sak  kunde  väl  också  det  vara !  Nådatiden 
var  ju  kvar,  Kristi  förtjänst  stor  och  Herrans  långmodighet 
övermåttan.  Han  finge  väl  ha  hem  prästen,  han  som  andra, 
på  dödsstrået.  Eljes  var  det  ej  så  farligt,  att  åldern  bitit  på 
honom.  Skulle  det  bliva  många  barn,  så  bleve  det  kanske 
liten  del  på  var,  men  ofödder  kunde  inte  skällas  arm. 

Så  tog  sig  överslaget  ut  i  dess  helhet  och  hon  sade  halv- 
belåtet: 

"Nånå,  inte  var  jag  tänkande  förkasta  dig  alldeles  heller, 
Mates!" 

"Sådant  ville  jag  äntligen  höra!"  svarade  han  lättad. 
"För  du  skall  veta,  att  aldrig  i  min  dag  var  jag  värre  ute  och 
ändå  kunde  ta  mig  så  gott  igenom!" 

"Men  vad  folket  skall  grassera!" 

"Stor  sak  i  det!  Vi  ärom  karaktärsfolk  vi  och  aktom  ej 
på  dylikt  snack." 

Ordet,  från  säck  i  påse  kommet,  skänkte  hustrun 
märkbar  lisa.  Och  sedan  vände  han  på  saken  för  bättre 
verkan : 

"Vad  folk  av  stånd  och  karaktär  veter  du,  som  ej  är  illa 


40 


KvARNFÖ  RLOSSAREN 


hållet  av  denna  pöbeln?  Det  hör  ju  rakt  till  stånds  esprit  och 
rätta  distinction,  på  högsvensko  sagt."* 

Hustrun  synade  mjölet  i  påsen,  tog  litet  i  munnen,  sken 
belåten,  satte  undan  gudslånet  bakom  nedre  skåpdörren  och 
låste.  Därpå  redde  hon  sig  till  sängs  och  trädde  bakom  hänget 
för  att  sova  lugnt  den  natten. 

Mannen  åter  satt  vid  klaffen  länge,  sliten  fram  och  åter 
av  sina  tvivel,  som  togo  ut  hans  svett  i  skur  på  skur  i  växling 
med  kylans  rysningar.  Behövde  detta  gåvobrev  uppsättas? 
Skulle  icke  kvarnen  gå  dessutan?  Var  ej  hela  detta  äventyr 
en  sällsam  villa?  Mates  satt  nog  länge  i  slika  frestartankar, 
men  kunde  icke  komma  från  det  klara  löfte,  han  givit  kvarn- 
för  lossarn. 

Och  så,  vad  kvalens  stunder  ledo  om  i  natten,  fick  han 
lydig  hand  till  det  hårda  verket,  full  av  bävan  för  en  slik 
medfadder,  full  av  tvivel  på  den  unge  örn,  som  efter  urålders 
märken  borde  hava  sett  sin  första  dag  i  torpet.  Gr  åe  Jägarns 
gussöner  hade  genom  alla  tider  varit  en  sällspord  adel,  starka, 
oförvägna  och  rättrådiga  andar. 

XI. 

EN  TIDIG  GÄST  HOS  TORPARN. 

Stackars  Mickel  hade  fäktat  bygden  runt  efter  fadderfolk, 
men  hörsamma  honom  hade  ingen  velat. 

Trött,  hungrig,  modlös,  gick  han  hem  och  lade  sig  vid 
sidan  av  sitt  barns  moder,  som  redan  sov,  med  gossen  vid 
sitt  bröst. 

"Om  ändå  pojkbytingen  vore  min,  så  kunde  väl  någon 
vån  vara,"  tänkte  han  förtretad. 

I  växlande  tankar  på  dagens  ting  somnade  Mickel. 

Tidigt  följande  morgon  vaknade  han  vid  dån  och  spra- 
kande av  en  svår  stockeld  i  den  djupa  spiselhålan. 

Skenet  låg  bländande  starkt  över  rummet.  Och  de  små 
nakna  fönstren,  som  den  uppvaknande  först  såg,  gapade  svart 
och  kusligt  ur  höstnatten. 

*  En  illa  fattad  "högsvenska"  då  likaväl  som  nu. 

41 


Olof  Högbeeg 


Huskarlen  gnuggade  Ögonen,  reste  sig  på  armbågen,  där 
han  låg  vid  frambalken,  och  skådade  fram  åt  lavens  fotända, 
förbi  dess  nedervägg  inåt  spiseln. 

Den  glupande  lågan  föll  den  skumsynte  starkt  i  ansiktet. 
Och  så  skymtade  som  en  blixt  någonting  gnistrande  mång- 
brokigt  och  långsmalt,  som  for  bakom  dörren  till  vedlidret, 
uppslagen  som  denna  var  inåt  rummet  mot  lavens  nederända. 

Skinnarn  funderade  i  omorgnat  trög  tankegång,  men  ej 
egentligen  oroad.  En  främling  kunde  i  dessa  tider  av  okonstlad 
gästning  träda  in  genom  ostängd  farstudörr,  göra  sig  hemma- 
stadd med  vedförrådet  och  tända  sig  en  värmande  natteld 
på  spiseln,  utan  att  sådant  behövde  tas  illa  upp  av  husfolket. 

"Är  väl  någon  vidfärding,  som  har  varit  ute  på  fjärden 
i  sin  själjakt.  Men  ohult  som  en  fähund  har  han  farit  i  vedlidret 
mitt.  Skulle  väl  in  efter  mer,  men  den  här  säger  stopp  nu," 
tänkte  Mickel  om  sig  själv. 

Han  såg  fortfarande  fram  åt  spiseln,  vaktande  efter  främ- 
lingen, då  denne  skulle  komma  fram  med  vedbördan  på  armen. 

Hettan  var  mäkta  stark  och  eldslågan  kunde  till  synes 
flåsa  högt  över  den  låga  skorstenen,  som  en  annan  spökelse 
ute  i  höstnatten.    Främlingen  tycktes  dröja  i  lidret. 

Så  hotade  en  av  de  stående  bränderna  att  ramla  fram 
över  spiseln  till  spiller  kol  ner  på  golvet. 

Nu  stack  en  glittrande  blank  spjutyxa  fram  bakom  ved- 
lidersdörren,  jämte  en  hand  från  grå  ärm  och  rätade  till  bran- 
den ordentligt.  Den  främmande  satt  alltså  bakom  dörren 
och  stekte  sig  i  denna  hetta,  en  otroligt  värmegir  ig  varelse. 
Så  drogs  spjutyxan  tillbaka  och  stöttes  mot  golvet  ned  mot 
spiselkanten,  en  fin  och  sirlig  spjutyxa,  såsom  man  kunde 
kalla  den.  Det  var  både  spjut  och  yxa  på  samma  stång,  ett 
högst  finurligt  vapen,  prydligt  för  ögat  och  till  synes  ganska 
mordiskt  i  handgemänget.  Var  ej  detta  vapen  nytt,  så  var 
det  säkert  lastgammalt  över  mannaminne. 

"Vad  är  det  för  utböling,  som  sitter  och  bränner  så  här?" 
ville  gårdskarin  veta. 

Främlingen  bakom  dörren  lät  vårdslöst  som  en  översåte 
och  klangfull  som  renaste  malm: 

"Ved  har  du  mer  i  skogen!" 

42 


KvARNFÖ  RLOSSAREN 


"Skulle  det  kunna  vara  den  där  svarte  Sörlandsherren 
nu  åter?"  undrade  Mickel.  "Har  kanske  något  ärende  till 
hustrun,  utav  vad  slag  det  kan  vara." 

"Kom  fram,  så  får  en  si  dig!"  manade  han. 

"Hinner  väl  det  också.  Du  skall  ju  snart  upp  till  räck- 
nageln igen.    Bordsilver  haver  du  ej  att  ängslas  för." 

"Nej  det  förstås,  men  vad  är  du  för  en?" 

"Lite  av  varje.  Bröder  i  samma  profession,  om  du  vill!" 

"Ja,  nu  är  ingen  den  andres  broder  i  havet,  skall  jag  änt- 
ligen säga.    Äst  du  då  en  skinnare,  du  med?" 

"Javäl,  på  sätt  och  vis." 

"Vilket  sätt  och  vad  för  vis?  Endera  äst  du  en  lagstadd 
skinnare,  eller  också  äst  du  det  icke." 
"Kan  väl  vara  ett  sanningsord." 

"Haver  du  kommit  ordentligen  från  din  mäster  med  veder- 
börligt gesällbrev  av  ämbetsskrået." 
"Beklagligen  icke  så,  kärefar!" 

"Ser  man  på!    Och  då  äst  du  väl  heller  icke  förordnad 
till  detta  ämbete  av  ditt  överstyre?" 
"Vilken  är  då  mitt  överstyre?" 

"Skulle  väl  vara  den  här  stackars  excellensen  på  Gävle- 
borg efter  rätten,  men  jag  är  utnämnd  av  prosten  och  bryr 
mig  inte  om  den  andre." 

"Och  jag  bryr  mig  varken  om  den  ene  eller  andre,  ser  du!" 

"Och  så  far  du  olovligen  fram  med  ditt  skinneri!  Haver 
du  ock  farit  i  mitt  härad?" 

"Javäl,  kan  icke  frångå  mig  det!" 

"En  ljus  gosse,  du!  Vad  har  du  redit  för  slags  skinn  då?" 
"Drakskinn  på  senare  tiden  mest!" 
"Vad  för  slag?" 
"Drakskinn,  sade  jag!" 

"Hocken  värsten  håller  sådant  skinn  verk  till  rednings?" 

"Sanningen  att  säga  ingen  fler  än  draken  själv.  Och  han 
släpper  inte  till  skinnet  godvilligt  heller." 

"Du  spöktalar  väl  nu?  Kan  det  finnas  så  pass  mången, 
att  det  lönar  sig  —  här  på  orten  och  nu  för  tiden?" 

"Yrket  kan  väl  vara  tryckt,  det  medgives." 

"Hur  mången  drake  har  du  tagit  ned  då?" 


43 


Olof  Högkbebg 


"Så  pass,  att  jag  fick  mig  ett  par  drakskinnsstövlar  åt- 
minstone.   Här  kan  du  se!" 

Främlingen  sträckte  fram  sin  ena  fot.  Den  brann  i  lå- 
gande eldfärger  såsom  glittrande  metall,  omlindad,  som  den 
syntes,  med  någon  smidig  fjällhud  av  både  skönt  och  hemskt 
utseende. 

"Det  var  nog!"  utbrast  skinnarn  häpen. 

Främlingen  drog  sin  fot  tillbaka  och  fortgick: 

"Jo,  dessa  två  bänningar  tog  jag  just  från  den  finaste 
fjällsättningen  hos  besten." 

"I  hans  ljumske,  förstår  jag  väl?" 

"Nej,  från  tredje  vingbogen,  framifrån  räknat." 

"Han  har  då  flere  dylike?" 

"Var  en  sak  det,  kamrat!" 

"Och  så  är  du  väl  dyr  på  dessa  skinn?" 

"Åja,  beredda  så.  Hembjuder  dem  endast  åt  de  för- 
nämsta riddare." 

"Huru  många  riddarklädningar  tar  du  ut  av  huden  på 
en  höft?" 

"Minst  hundra  gode!" 

"Det  var  nog!" 

"Förutom  några  hundra  bänningar." 
"Skarvbitar,  kan  jag  förstå?  Och  så  räfsar  du  penningen?" 
"Ingenting  för  intet.    Sitter  just  inte  i  var  mans  naglar 
att  gå  ut  och  taga  ned  en  sliker  best!" 
"Nenej,  det  förstår  sig." 

"Och  sedan  vet  du  bäst  själv,  vad  desse  hudar  taga  ut 
en  ärlig  mans  svett?" 

"Nej,  så  visst  jag  redde  månget  skinn  i  min  dag,  så  veder- 
fors mig  aldrig  ett  slikt." 

"Då  trivoms  vi  kanske  inom  häradet  bägge?" 

"Ja,  inte  för  thy!  Men  hör  mig  på:  visst  sporde  du  något 
om  den  här  stora  drakutbölingen?" 

"Ingen  är  just  någon  pyssling.    Vilken  menar  du?" 

"Den,  som  äter  upp  oss  med  den  här  farliga  tullen,  han. 
som  översåtarn  svär  sin  ed  åt." 

"Du  menar  väl  stora  landsdraken,  som  alldeles  äter  upp 
detta  armodsland." 


KvARNFÖRLOSSAREN 


"Nå,  har  inte  en  töcken  som  du  varit  däråt  någon  resa?" 
"Vet  du  kanske  var  han  dväljs  då?" 
"Vore  inte  nöd  då!" 

"Du  är  kanske  rätta  karln  att  dräpa  honom?" 

"Hå,  jag  säger  ju  inte  det.  Men  skulle  inte  menige  man 
komma  sig  för  att  samla  ihop  till  en  kanon?" 

"Det  vore  just  att  komma  sig  för!" 

"Och  ha  sig  dit  och  sätta  honom  ett  skott  i  bringan. 
Tänk  dig  en  kanonkula  i  bringan  på  en  töcken!" 

"Men  tänk  du,  om  han  skulle  ligga  för  väl  befästad  i  sin 
håla?" 

"Jaså,  du  tror  det!" 

"Och  spy  en  stråle  dödsetter  över  menige  man?" 
"På  så  långt  håll?" 

"Ja,  huru  långt  påräknar  du?  Draken  ligger  inte  stilla, 
medan  du  ävlas  att  skottställa  kanonen,  skall  du  tro." 

"Men  det  kunde  väl  bli  något  råd!" 

"Ja,  vilket  då?  Översåtarn,  som  har  svurit  styggen  sin 
huldhetsed,  kan  stjälpa  dig,  men  inte  hjälpa  dig.  Hade  du 
en  kanon  och  lov  att  taga  honom  och  finge  veta,  var  han 
vistas,  så  skulle  du  taga  draken,  om  icke  fast  hellre  draken 
toge  dig." 

"Nånå,  det  kan  visst  vara  margf aldigt ! " 

"Ja,  du  skall  tro,  att  vi  ha  legat  ute  efter  besten." 

"Vilka  fler  än  du?" 

"Mina  gussöner!" 

"Har  du  många  sådana?" 

"Två  i  livet  och  bägge  ha  snart  tjänat  från  sig.  Var  just 
nu  i  tanke  att  få  mig  en  tredje  snart." 

"Vill  du  verkligen  ha  dig  en  gusson  då?" 
"Var  väl  ute  i  det  ärendet!" 

"Då  kan  du  så  liks  taga  pojken  min,  som  han  skulle  vara !" 
"Det  har  jag  ingenting  emot!" 

"Säger  du  ja  otrugandes?  Då  är  du  en  märkvärdig  en. 
Var  jag  inte  ute  i  går  förgäves  hela  dagen  som  en  hund  gård- 
rnellan!" 

"Vad  förebar  folket  som  mest?" 

"Det  skulle  bliva  en  svår  utböling  av  pojken." 


45 


Olof  Högberg 


"Det  tror  även  jag!" 
"Du  även.    Varför  så?" 

"Det  är  en  naturkänning,  ser  du!  Nå,  fick  du  några  med- 
faddrar  åt  mig?" 

"Hade  inte  varit  nöd  då!" 

"Så  bekymra  dig  inte  för  den  delen.  Alltid  får  jag  någon 
med  mig,  då  det  bär  så  långt.  Vad  säger  du  om  Ma  tes  och 
hans  hustru?  Bägge  två  villfara  dig  —  i  detta  och  mer  där- 
till. Torpet  får  du  igen.  Och  sedan  går  du  till  Mates  och  tar 
ut  ditt  behov  på  min  räkning,  så  snart  du  sitter  trångt." 

Mickel  funderade  en  stund  och  utbrast: 

"Håhå,  nu  förstår  jag,  var  en  skall  taga  igen  dig!" 

"Få  höra,  varåt  du  gissar  på  en  höft?" 

"Ja,  äst  du  icke  densamme,  som  rår  om  gossen?" 

"Kvinnan  föder  barnen,  kärefar,  och  någon  rår  alltid  om 
dem,  men  det  kan  ofta  vara  svårt  att  gå  i  god  för,  vilken  det  är." 

"Jojo  män!  Jaså,  du  hade  dig  till  gårds  likväl,  så  att  en 
kan  få  se,  huru  du  ser  ut.  Kom  fram,  så  får  jag  syna  dig, 
skamhund!" 

"Sitter  ju  så  bra  vid  spiseln,  och  du  skall  ju  strax  upp!" 

"Nånå,  jag  förundrar  mig  inte,  om  du  äst  blyg.  Du  tör 
väl  ha  varit  ett  troll  i  dina  dagar?" 

"Sanningen  att  säga,  är  just  detta  vad  jag  oftast  gick 
och  gällde  för." 

"Ser  man  där!  Och  så  förstår  jag  nu  din  naturkänning 
för  gossen,  som  skall  ärva  ditt  arga  kött.  Nånå,  sämre  kunde 
du  ha  betett  dig,  fast  något  mer  än  din  skyldighet  gör  du  inte." 

"Det  är  inte  mången,  som  får  ett  slikt  beröm." 

"Ja,  något  beröm  precis  var  det  inte  meningen  att  ge 
dig.  Men  tror  du  nu  också,  att  gossen  kan  komma  sig  fram 
på  det  viset?" 

"Som  dr  ak  jägare?    Åjo  män!" 

"Så  hör  mig  på  en  sak!  Varför  höras  slike  odjur  alltid 
vara  så  långt  i  fjärran,  du?" 

"Draken  låter  aldrig  märka  sig  i  grannskapet  av  sin  håla." 
"Men  här  på  orten  finnes  då  ingen!" 
"Rätt  mycket  sagt,  kärefar!  Huru  vet  du  det  så  noga?" 
"Skulle  väl  någon  gång  ha  sett  eller  hört  varelsen..." 


46 


KvARNFÖ  RLO  SS  AREN 


"Då  han  med  ljudlösa  fjät  och  vingslag  haver  sig  ut  i 
kolnatten?" 

"Men  nog  har  jag  farit  klivande  i  bergskrevorna  alltid." 

"Och  undersökt  vad  som  dväljs  nere  i  grunden?" 

"Har  du  själv  någon  spaning,  då?" 

"Icke  så  förutan!  Såg  du  den  kulan,  där  de  inspärras, 
dessa  andebesatta,  genstörtingar  och  andra,  som  kallas  orena?" 

"Timmer  kulor  na  i  jorden  med  gallergluggen  uppåt?  Vad 
är  det  mera.  En  sådan  måste  ju  var  socken  hava,  annars 
ginge  det  på  tok." 

"Vare  därmed  hur  som  helst.  Under  varje  sådan  kula 
dväljs  en  drake." 

"Aldrig  möjligt?" 

"Jomän,  du!  Och  då  finnes  ju  minst  en  i  varje  socken." 

"Så  mången?  Men  varifrån  har  det  sällskapet  kommit?" 

"Idel  yngel  av  stora  landsdraken,  vet  jag!" 

"Han  ynglar  på  det  viset?  Men  då  finns  ju  både  han- 
drake och  hona?" 

"Var  en  sak  det,  kamrat!  Vi  ha  för  resten  haft  nog  med 
att  ta  undan  de  nya  ynglen  för  året.  Längre  kommo  vi  aldrig 
hittills." 

"Du  och  dina  gussöner?  Nå,  men  du  siktar  väl  ändå  åt 
gammelparet?" 

"Om  vi  så  visst  komme  åt  dem,  ja!" 

"Men  då  skall  jag  säga  för  dig  både  väl  och  snart,  att 
du  äst  en  riktig  dummeresel!" 

"Det  är  jag  merendels,  men  huruledes  nu?" 

"Jo,  du  vill  slakta  hönsparet,  som  värper  dig  guldäggen!" 

"Men  är  det  inte  synd  om  de  stackare,  som  få  släpa  ihop 
den  stora  draktullen  med  sin  svett?" 

"Ingen  är  den  andres  broder  i  havet,  du!  Hocken  skall 
öda  ut  sin  näring  för  hundhopen !  Det  haver  du  varken  tack 
eller  bröd  för!" 

"Kan  så  vara  sant!  Vad  får  du  på  en  höft  släpa  ihop  till 
draktullen,  här  du  sitter  i  torpbacken?" 

"Inte  så  litet  det,  må  du  tro.  Först  och  främst  tog  Eike- 
Mates  av  mig  torpet." 

"Vad  du  ägde,  att  börja  med!" 


47 


Olof  Högberg 


"Och  så  tar  han  trettio  dagsverk  om  året,  för  att  en  stac- 
kare får  sitta  kvar." 

"På  din  egen  grund!  Alltså  gör  du  var  tolfte  dag  åt  dra- 
ken först!" 

"Så  tar  landsfiskalen  en  halv  tolft  bästa  fårskinn  i  mild- 
ring." 

"För  att  mildra  draken?" 

"Ja,  huru  då?  Vad  kan  jag  fiskaleras  för?  Sedan  tar 
fogden  sex  getskinn  som  uppgäld*  på  kronotullen.  Så  tar 
prosten  all  t  j  är  ved  på  skogen.  Och  så  tar  han  tull  till  jul, 
midsommar,  påsk  och  pingst,  vid  Larsmäss,  Ersmäss,  Öls- 
mäss,  och  Andersmäss,  utom  stora  nattvardstullen  en  gång 
om  året  och  biktetullen,  då  en  syndare  sig  biktar  eller  biktad 
varder.  Och  så  är  det  ju  eljes  tullar  i  f ramfärd  och  åtfärd,  i 
väg  och  vägamöte,  vart  en  stackare  sig  vänder." 

"Allt  sammanskrapat  åt  drakestyggen  ? " 

"Ja,  skulle  inte  de  varelserna  annars  bli  fuller  rika  av 
slikt  skinneri?" 

"Nå,  men  skulle  inte  du  åtminstone  vara  tacknämlig,  om 
du  sluppe?" 

"Ja,  tag  ned  landsdraken,  du!  Översåtarn  tar  tullen  lika 
väl  och  därmed  jämnt.    Hav  ett  öga  på  elden,  karl!" 

En  brand  rasade  just  ned  och  övertäckte  golvet  med 
rykande  spillerkol. 

Främlingen  syntes  sträcka  ut  sin  näve  med  tumme  och 
pekfinger  i  grepp,  men  utan  att  böja  sig  fram. 

"Vad  nyper  du  i  vädret  för !  Raska  dig,  karl!"  förmanade 
huskarin,  men  ryggade  häpen  tillbaka. 

"Jag  tar  eld  med  tången,  jag!"  lät  främlingen. 

Hans  fingergrepp  hade  vuxit  ut  till  eldtångsskänklar,  och 
med  dessa  kastade  han  kolen  flinkt  i  spiseln.  Därpå  samman- 
drog sig  den  utsträckta  fingertången  åter  till  fingrar,  och  så 
till  sist  drogs  näven  tillbaka.    Då  tänkte  skinnarn: 

"Ettdera  är  detta  en  vaken  maresyn  eller  ock  troligast 
en  ny  djävul,  som  skall  hit  och  innästla  sig." 

Mycket  vidare  behövde  han  icke  grunda. 


*  Påök  under  förevändning  att  betäcka  restantier. 

48 


KVARNFÖ  BLOSSAR  EN 

Lågan  hade  nått  sin  höjd,  och  ett  skorstensdrag  slog  ned 
hennes  spets  mot  vrån,  där  eldtångskarlen  kunde  dväljas. 

När  elden  åter  höjde  sig,  följde  något  grått  till  väders, 
och  två  eldblixtar,  skimrande  i  tusen  färger,  drogo  strimmor 
vid  spjällets  svarta  gap. 

XII. 

"SVARTE-MICKEL." 

Den  söndagsmorgonen  satt  torparn  vid  fönstret,  ihärdig 
som  spindeln  i  sitt  nät,  och  spanade  ned  åt  storgrannen  efter 
den  fångst,  som  borde  nalkas  till  gårds. 

Mycket  riktigt  kommo  Mates  och  hans  hustru  helgdags- 
klädda  uppför  backen.  Den  förre,  nedböjd,  grå  och  åldrad, 
till  största  häpnad  för  torparn,  inträdde  med  ett  papper  i 
handen.    Hans  hustru,  sig  alltid  lik,  bar  en  linning. 

Med  skygg  uppsyn  hälsade  Mates  gudsfriden,  och  torparn, 
ögnande  honom  förvånad,  gav  svar  på  hälsningen.  Han  satt 
nu  vid  spiseln  med  sin  hustru,  som  närde  sitt  veckogamla 
söndagsbarn  från  fylligt  bröst. 

Hon,  torparhustrun,  den  fallna,  den  förkastade,  kände 
huru  bondhustruns  gråa  blick  fäste  sig  avog  vid  hennes  snygga 
linne  och  fylliga  barm.  Hon  såg  ej  upp  för  att  möta  de 
dömande  ögonkasten  eller  för  att  med  egen  blick  tolka  för- 
våning över  besöket.  De  skulle  få  komma  och  gå  och  döma, 
bäst  de  ville.  Tvärs  genom  gråa  spiselaskan  skådade  hennes 
frånvarande  själ  minnessyner,  kanske  rosiga,  hoppgivande, 
upprättande.  Vem  borgar  för  en  moders  tankevärld,  om  ock 
världen  all  förkastar  henne? 

Mates  och  hans  hustru  gingo  fram  och  satte  sig  på  bänken 
vid  fönstret,  märkbart  bekymrade  att  finna  en  öppning.  Där 
följde  så  en  god  handvändning  av  tvehågsen  tystnad.  Vägg- 
smeden knäppte,  kissan  spann  på  murhyllan  och  den  lille 
sluckade  vid  sin  moders  bröst. 

"Jaså,  kärefar  är  ute  och  är  tänkandes  till  kyrkan,  sir 
jag!"  började  torparen. 

"Ja,  vi  ärom  som  i  den  tanken,"  krystade  Mates,  och  så 
följde  ny  tystnad. 

Torparen  tyckte  bäst  vara  att  gå  lös  på  saken  och  fortgick : 


49 


Olof  Högberg- 


"Ja,  här  var  i  natt  en  underlig  en,  som  hade  ackorderat 
med  kärefar  om  pojken  här  och  torpet,  sade  han." 

Den  talande  såg  styvt  tillbaka  på  det  burgna  folket.  De 
stirrade  på  honom  och  så  på  varandra. 

Mates  skrapade  på  foten  och  fick  fram  i  förtretad  skälv- 
ton,  i  det  han  slängde  papperet  på  fönsterhyllan: 

"Ja,  här  har  du  nu  igen  ditt  skrifterliga  på  torpet,  som 
faddersgåva  åt  gossen  menandes.  Och  så  ger  du  henne  genast 
linningen,  käring,  för  vi  ha  bara  dag  och  väg  till  kyrkan." 

Då  nu  modern  överlämnade  den  veckogamle  lindad  åt 
styvfadern,  som  skulle  bära  honom  till  kyrkan,  sade  hon  rörd 
med  blixt  ur  flammande  ögon: 

"Signad  vare  du,  min  själs  önskeson!  I  brist  och  armod 
blev  du  född,  och  mörksens  väldigheter  stodo  dig  i  vägen. 
Så  slå  dem  du  med  Herrans  starkhet,  ty  du  har  starkt  påbrå, 
och  Herrans  änglar  följe  dig  på  vägen!" 

"Kom  nu  med  bytingen  en  enda  gång!"  avsnäste  mor 
Mates  med  djupaste  vedervilja. 

"Herrans  änglar !"  upprepade  Mickel  tvivelaktigt.  "Ja,  vad 
det  blir  av  gossen,  men  någon  slags  änglagosse  blir  han  då 
rakt  inte,  det  spår  jag." 

När  nu  unge  svennen  fördes  fram  till  sakramentet,  döptes 
före  honom  där,  i  väldig  krets  av  översåtar,  ett  dotterbarn, 
som  nämndes  Sara  Cornelia  Helena,  länge  valda  och  sorg- 
fälligt eftertänkta  namn. 

För  gossen  åter,  som  därpå  vattenöstes  ur  samma  funt, 
hade  man  ej  ens  i  nödig  måtto  haft  en  slik  omtanke.  Och  då 
Mickel  själv,  styvfadern,  syntes  rätt  villrådig,  valde  dopför- 
rättaren,  Mäster-Jakob,  helt  behändigt  dennes  namn. 

När  nu  anteckning  företogs  och  oäkta  Mickel  Mickels- 
son  skrevs  upp  jämte  faddrar,  så  fördes  till  boks  en  från- 
varande storguffader,  björnskytten  Sigvald,  boende  i  något 
fjällhål  som  närmaste  granne  till  torparen  Ulv  på  Vargnäset, 
även  han  en  okänd  karl  på  ort,  som  prästen  aldrig  sport.  Det 
var  Rike-Mates,  som  sade  honom  an  och  borgade  för  jägarn 
som  gammal  vän  betraktad. 

Mäster-Jakob  fann  visst  bonden  märkvärdigt  åldrad 
efter  kvarnförlossningen,  men  hade  nu  fått  löfte  om  malbart 

50 


KvARNFÖ  RLOSSAREN 


tiondekorn  för  flere  år  i  rest  och  ville  ej  för  stunden  göra 
frågemål. 

Mickel  sade  ingenting,  men  vid  första  trångmål  gick  han 
ned  till  Mates  och  tog  ut  behovet  sitt,  hur  än  det  gavs  med 
tydlig  sveda  i  den  dolska  hågen. 

Sedan  kom  han  ofta,  illa  sedd  varenda  gång,  men  aldrig 
motsagd,  alltid  hulpen. 

Sedermera,  då  hans  hustrus  son  kom  in  i  fattningsåldern, 
gav  han  denne  del  av  vad  han  sett  och  anat. 

Mickel  själv,  styvf ådern,  blev  ej  mera  nämnd,  men  om 
hans  styvson,  Svarte-Mickel,  skulle  från  skilda  folk  och  länder 
spörjas  otroligt  många  märkesting. 


4.  —  Nationallitteratur.  XXVIII. 


öl 


Ur  PÅ  PRÄRIEN. 


INLEDNING. 

En  vinterkväll  i  början  av  80-talet  var  det,  och  på  de 
ojämna  prärievägarne  arbetade  vagnarne  sig  mödosamt  fram 
genom  fotstjock  gyttja,  vadan  hjulen  sjönko  ned  än  åt  höger, 
än  åt  vänster.  Åkar  Smiths  stora,  täckta  droska  kom  från 
Morton  by  och  körde  genom  den  lilla  mörka  lunden  i  ut- 
kanten —  fram  på  prärien  i  riktning  mot  anhaltstationen 
strax  bakom.  Icke  ett  ljud  hördes,  icke  en  människa  syntes 
till,  då  en  stor  svart  hund  plötsligt  reste  sig  utanför  dörren 
till  väntrummet  och  gav  till  ett  dovt  skall,  som  genljöd  ute 
på  slätten.  Månen  övergöt  spåret  och  det  splitternya  trähuset 
med  en  skarp  glans,  mot  vilken  appelskogen  tog  sig  nästan 
svart  ut. 

—  Hallå!  ropade  kusken  och  stannade  —  vad  är  det 
på  färde? 

—  Du  är  för  tidigt  ute,  Jack,  svarade  inspektorn  som 
syntes  i  dörren,  tåget  kommer  inte  på  tjugu  minuter. 

—  Här  ser  inte  vidare  affär  slikt  ut,  menade  Jack,  vilken 
hoppat  ned  och  klappade  hunden,  som  nosade  på  honom. 

—  Äh  well  —  vad  kan  man  begära? 

Inspektören  tog  tillfället  i  akt  att  byta  ord  med  en  genuin 
amerikan. —  Vardagarna  är  det  väl  inte  så  galet,  men  sönda- 
garna fick  ju  kyrkfolket  sin  vilja  fram  —  de  nekade  bolaget 
att  lägga  spår  här,  om  inte  söndagstrafiken  avskaffades.  Det 
går  inte  två  reella  tåg  på  hela  da'n. 

Jack  skrattade. 

—  Det  var  väl  syndarne  i  Blue  Point,  de  ville  åt  —  eller 
deras  ölbuteljer  —  i  alla  fall  fiffigt  gjort,  di  ä  utlänningar  di 
ena  som  di  andra,  och  vi  ä  lika  nöjda  om  att  få  Morton  till 
en  sommarsöndags-eftermiddags-suphåla . 


4* 


55 


Hilma  Angered-Strandberg 


Mörka  skuggor  rörde  sig  borta  vid  brynet  och  kommo 
långsamt  fram  —  en  och  en  eller  flere  i  klunga  —  i  månljuset, 
där  de  uppenbarade  sig  som  starkt  byggda  ynglingar  med 
händerna  i  överrocksfickorna.  Klumpiga,  hemstickade  ylle- 
dukar  voro  knutna  om  halsen  och  uppdragna  över  öronen. 
Ynglingarne  gingo  stilla  ned  mot  stationen  och  fyllde  snart 
perrongen,  äldre  män  kommo  till  och  det  blev  ett  mummel 
av  sävliga  röster.  Den  lille  fetlagde  professor  Gustafsson  med 
sina  vänliga,  ljusblå  ögon,  sin  runda  filthatt  och  rocken  knäppt 
under  hakan,  gick  omkring  och  talade  vid  alla.  En  viss  spän- 
ning visade  sig  på  de  flestes  ansikten,  då  tåget  visslade  på 
avstånd,  och  lokomotivets  eldgap  kom  närmare  och  närmare 
i  en  milslång,  snör  rät  linje... 

När  det  stannade,  retirerade  skaran  med  ett  ryck  så 
långt  den  kunde  komma  mot  stationshusets  vägg.  Ned  från 
tågplattformen  steg  ett  ungt  par,  lastat  med  resefEekter.  Damen 
såg  sig  omkring  med  en  liten  häpen,  förlägen  min,  men  Gustafs- 
son fattade  hennes  mans  båda  armar  och  ruskade  dem  på 
ett  hjärtligt  sätt,  i  det  han  på  sjungande  småländska  i  litet 
talarton  yttrade: 

—  Välkommen  min  käre  professor,  —  välkommen  min 
kära  fru  Hjelm,  -—  det  var  ledsamt,  att  herrskapet  skulle 
behöva  komma  på  en  söndagsafton  —  men  sådant  får  anses 
som  nödfall.  Här  är  den  kära  studentskaran  —  Pettersson 
säger  några  ord  till  professor  Hjelm  och  hans  hustru,  som  vi 
nu  hoppas  skola  få  det  så  gott  bland  oss...    Var  är  Pet... 

Den  nämnde  ställföreträdaren  för  den  allvarsamma 
flocken  —  en  lång  yngling  med  fundersamma  blickar  bakom 
glasögonen  —  hade  vid  detta  lag  trätt  ur  ledet.  Han  höll 
fram  sin  hand,  klädd  i  en  bastant,  brun  tumvante  —  för  vem 
som  ville  fatta  tag  i  densamma.  Fru  Hjelm  strök  genast  sin 
lilla  handske  en  gång  längs  insidan  av  den  rakt  utsträckta, 
alldeles  styva  ullvanten,  och  dess  ägare  sade  i  eftertänksam, 
trovärdig  ton  på  oklanderlig  värmländska: 

—  Iä  mycket  vällkomme,  de  ä  I  —  och  med  Guds  frid  — 
vi  kan  inte  uttrycke  oss  fint,  men  vi  mener  väl  —  det  göra 
vi  —  vi  mener  väl. 

Det  var  som  en  enda  suck  av  lättnad  dragit  igenom 

56 


Ur  På  prärien 


skaran  vid  väggen,  medan  herr  Hjelm  gjorde  sina  korta  bock- 
ningar  och  upprepade: 

—  Tackar  så  mycket,  tackar  —  det  var  mycket  vänligt. 

—  Ja,  sade  åter  professor  Gustafsson  litet  kort,  med  ett 
våldsamt  bemödande  att  icke  falla  i  tankspriddhet  —  nu  — 
nu  tänker  jag  att  våra  vänner  —  skulle  gå  till  den  väntande 
vagnen . . . 

Man  rörde  sig  allmänt  framåt,  och  studenterna  gjorde 
tafatta  försök  att  tillbjuda  sin  hjälp  vid  sakernas  bärande. 
Fru  Hjelm  smålog  så  naturligt  mot  dem,  att  de  blevo  en  god 
del  djärvare,  och  därpå  slogs  vagnsdörren  igen,  och  den  vingliga 
färden  begynte. 

Under  det  herrarne  bytte  ord  om  resan,  som  endast 
räckt  ett  par  timmars  tid  från  Chicago,  satt  Matilda  Hjelm 
och  såg  ut  med  blandade  känslor  av  intresse  för  det  nya  och 
förskräckelse  för  allt  oberäkneligt,  som  kunde  möta  i  en  sådan 
här  vildmark.  Genom  skogen  bar  det  ut  på  byvägen,  där 
små  tvåvåningshus  lågo  på  långa  avstånd  från  varandra  med 
äppelhagar  och  tomma  lotter  emellan.  Alla  voro  de  byggda 
i  samma  fantasilösa  stil  —  avlånga  hus  med  en  veranda, 
stödd  av  fyra  pelare  och  fönster  åt  alla  sidor  på  övre  botten 
samt  ett  bislag  på  baksidan  till  skydd  för  hetta  om  som- 
maren och  för  köld  om  vintern.  Späda,  nyvuxna  träd  kantade 
vägarna  —  eller  avenyerna  —  nedanför  de  smala  brädtrottoa- 
rerna,  och  en  träkyrka,  vilken  skildes  från  gatan  genom  ett 
staket  med  grind,  samt  ett  par  krydd-  och  slaktarbodar  lågo 
i  övre  ändan  av  byn,  som  var  tätare  bebyggd. 

Här  stannade  vagnen.  På  förstugukvisten  till  ett  hus 
av  den  vanliga  sorten  stodo  ett  par  halvvuxna  flickor  och 
väntade,  tills  vagnsdörren  slogs  upp,  då  de  genast  försvunno. 
En  präst  med  fredligt  ansikte  och  en  jämn  skäggkrans  från 
ena  örat  till  det  andra,  kom  ut  och  hälsade  litet  tungsint. 

—  Välkomna  —  välkomna,  ja,  broder  Gustafsson  har  väl 
underrättat  —  jag  är  Törnkvist,  professor  Törnkvist  —  våren 
så  goda  och  stigen  in,  det  här  är  nog  kanske  inte  som  herr- 
skapet är  o  vana  vid,  men  vi  ha  gjort  det  så  gott  vi  kunnat  — 
det  är  mycket  svårt  att  få  hus  i  Morton. 

Professor  Törnkvist  uttryckte  sig  lugnt  och  långsamt  och 


57 


Hilma  Angered-Stkandbekg 


icke  med  lätthet.  Hans  ögon  vilade  forskande  på  det  unga 
paret,  medan  han  nu  ledsagade  dem  upp  för  en  mörk  trappa, 
belagd  med  trasmattor,  och  öppnade  dörren  till  ett  lågt  rum. 
En  glödhet  luft  slog  till  mötes  från  en  kamin,  som  fyllde  upp 
en  femtedel  av  kammaren. 

—  Här  är  varmt  och  gott,  sade  professorn  med  samma 
tungsinta  min  och  ton,  men  dock  med  en  anstrykning  av 
förnöjelse.  Var  nu  så  goda  och  gör  sig  hemmastadda  —  garde- 
roben här  har  mamma  lite  saker  kvar  i  —  men  om  man  stiger 
upp  på  en  stol  och  räcker  sig  fram,  så  äro  de  övre  hängarne 

lediga  Var  sedan  så  goda  och  kom  och  ät  kvällsvard 

om  en  stund. 

Så  länge  värdens  steg  ännu  ljödo  i  trappan,  var  det  takt- 
fullt  tyst  därinne. 

Fru  Hjelm  stod  mitt  på  golvet  och  blott  stirrade  på  de 
vita  väggarna.  Det  fanns  icke  mycket  annat  att  se  på.  En 
säng,  två  rottingstolar  och  den  kolossala,  ytterst  grant  för- 
nicklade  kaminen  med  hornrutor  var  ungefär  det  hela.  Hennes 
egen  behagliga  figur,  iklädd  modern  resdräkt  med  hög  turnyr 
och  snäva  ärmar,  en  vid,  schwungig  hatt,  som  tronade  käckt 
över  en  vårdad  lugg,  och  gants  de  Suéde  ända  upp  till  arm- 
bågen, tog  sig  så  komisk  ut,  där  hon  stod,  att  hennes  man 
brast  ut  i  skratt. 

—  Erik  —  här  dör  jag!  ropade  hon  dämpat,  —  teatraliskt. 

—  Asch,  dör  —  bröt  han  av  alldeles  samtidigt  —  det 
gör  du  visst  inte  —  kom  hit  och  titta  på  månen  ett  tag,  är 
det  inte  stiligt  med  den  här  slätten  utanför? 

—  Och  ingen  spegel !  —  Hon  fortsatte  förtvivlad  sin 
undersökning. 

—  Det  ska  vi  köpa  en  för  10  cents,  när  vi  fara  in  till 
Blue  Point. 

—  Och  se  på  handfatet  —  här  spiller  man  ju  ut  vattnet, 
så  litet  är  det  —  ingenstans  att  göra  av  tvål  eller  borstar . . . 
och  var  skall  man  få  vattnet?  Det  blir  väl  min  lott  att  gå 
och  hämta  själv  i  brunnen  kanske? 

—  Det  händer  nog  precis  du! 

—  Och  här  skall  man  sitta  —  i  tio  år  —  kanhända  mer ! 

—  Tacka  du  din  milde  Gud,  om  du  det  får  bara. 


58 


Ur  På  prärien 


De  skrattade  båda  —  alltsammans  var  så  orimligt,  så 
avlägset. 

—  Jag  begriper  inte,  att  du  inte  kan  ta  det  skojigt  allt- 
ihop, Mattis  —  jag  tycker  det  är  ett  riktigt  äventyr. 

—  Skojigt?!  —  Den  mjuka  munnen  försökte  se  ond  ut  — 
trevligt  skoj  —  nej  men  kaminen,  Erik  —  vad  skola  vi  ta  oss 
till,  vi  stekas  ju,  förstår  du  dig  på  den? 

Icke  ett  dugg,  tänkte  Erik,  men  gick  likväl  bort  och 
öppnade  och  tillslöt  på  en  slump  alla  de  besynnerliga  små 
luckorna  med  den  påföljd,  att  kaminen  brann  ännu  starkare. 

—  Den  går  nog  snart  ut,  och  då  få  vi  så  kallt  som  i  Grön- 
land, tröstade  han,  och  så  gingo  de  ned  till  kvällsvarden. 

—  Är  inte  fru  Törnkvist  frisk?  —  Fru  Hjelm  såg  sig 
förvånad  omkring  vid  bordet,  där  de  båda  flickorna  sutto  vid 
ena  ändan  orörliga  och  fientligt  stumma,  och  professorn  hostade 
stilla  förläget,  sedan  han  läst  en  lång  bordsbön. 

—  M — n  —  joo  —  mamma  kommer  nog  ned  i  morgon  — 
var  så  god  och  förse  sig ! . . . 

Förmiddagen  därpå,  sedan  frukosten  ätits  under  vär- 
dinnans fortsatta  frånvaro,  hade  Matilda  öppnat  dörren  ut  till 
gången,  medan  hon  försökte  ställa  till  litet  hemtrevligt  därinne. 
Då  hon  efter  ett  längre  neddykande  i  kofferten  reste  upp 
huvudet,  stodo  de  båda  flickorna  i  dörren  och  stirrade  på  henne. 

—  Kom  —  kom  in  —  jag  skall  visa  er  något  vackert. 
Den  ena  såg  på  den  andra,  så  öppnade  en  av  dem  plöts- 
ligen sin  mun  och  sade  med  en  djupt  ogillande  blick  på  Matilda : 

—  Min  mamma  reser  till  Kansas. 

—  Till  Kansas?    Gör  hon  det? 

—  Ja,  mamma  sa  till  pappa,  att  om  herrn  och  frun  ska 
vara  här,  så  reser  hon  till  Kansas. 

—  Å  —  kära  —  det  var  ju  bra  ledsamt  —  var  allt  vad 
Matilda  kunde  få  fram  i  sin  stora  förvåning. 

—  Mamma  tål  inte  herrskap.  —  Det  kom  mycket  av- 
görande —  som  förklaring. 

En  liten  stund  härefter,  då  fru  Hjelm  skulle  hämta  upp 
dricksvatten,  råkade  hon  mitt  i  köksdörren  på  sin  osynliga 
värdinna .  Ingen  möjlighet  fanns  till  räddning,  de  nästan  stötte 
ihop  med  sina  ansikten.    Med  en  min,  som  väntade  hon  en  hel 


59 


jgrs«4>''wOr%«*o^...-Q*'%j^ 

Hilma  Angered- Strandberg 


delj  övertalningar,  vilka  hon  på  förhand  ville  visa  icke  tjänade 
till  någonting,  steg  fru  professorskan  bakom  dörren.  Hon 
såg  rätt  framför  sig,  som  vore  det  en  alldeles  främmande  och 
likgiltig  sak,  att  hennes  gäst  passerade  igenom.  Men  fru 
Hjelm  satte]  lika  skyndsamt  bort  karaffinen  och  tog  den  lilla 
kvinnan  i  axlarna  trots  hennes  vändningar  och  slingringar 
och  häpna: 

—  Nä — nä — ej  —  var  så  god  och  —  jag  visste  inte  alls  att . . . 

—  Hör  nu  snälla  fru  Törnkvist  —  det  här  är  bra  ledsamt 
för  mig  —  jag  vet  verkligen  inte,  vad  jag  gjort  för  att... 

—  Å  visst  inte,  visst  inte,  —  kom  det  skyggt  under 
fåfänga  slingringar  för  att  komma  undan. 

—  Varför  kunna  vi  inte  bli  goda  vänner?  jag  är  den 
snällaste  människa  i  världen,  fru... 

—  Ja,  det  kommer  aldrig  i  fråga,  —  stönade  den  pinade 
kvinnan. 

—  Är  det  besväret  med  maten  då,  som  ? 

—  Maten!  —  Å  den  frågar  jag  väl  aldrig  efter  —  herr- 
skapet äter  ju  rakt  ingenting,  —  protesterades  förskräckt, 
medan  ögonen  för  första  gången  lyftes  från  golvet  upp  till 
fru  Hjelms  halsrosett. 

—  Ja  men  —  vad  är  det  då? 

—  Å  —  frun  vet  väl  —  vi  ä  inte  herrskapsfödda,  vi 
förstår  oss  inte  på  hur... 

—  Här  i  Amerika!   Vem  talar  här  om  sådant! 

—  Å  det  blir  ändå  alltid  detsamma,  menade  fru  Törn- 
kvist i  en  ton  av  djup  övertygelse,  som  nästan  liknade  en  suck. 

—  Fru  Törnkvists  man  är  ju  professor  för  resten. 

—  Ja  se,  pappa  kan  nu  vara  med  var  som  helst,  det 
kommer  aldrig  annat  i  fråga  —  kom  det  ivrigt. 

—  Nu  tala  vi  inte  ett  ord  mer  om  den  här  saken,  av- 
gjorde fru  Hjelm,  hjärtans  trött  på  hela  historien,  och  drog 

n  motsträviga  kvinnan  med  sig  in... 
de    Det  blev  avbrott  på  avbrott  i  hennes  upphängning  av 
de  nysydda,  stiliga  klänningarna.  Just  som  hon  skyndade  sig 
för  att  få  en  stund  ledig  till  läsning,  knackades  på  dörren. 

Ett  långt  fruntimmer  med  en  gammal  schal  kastad  över 
huvud  och  överkropp  stack  in  huvudet  utan  att  vänta  på  in- 


60 


'.!•!■■  ■    »i          ■  ii  .i      i      :  l> 

Ur  På  prärien 


bjudning.  Då  Matilda  närmade  sig,  steg  hon  på  och  sade  med 
rask  stämma  i  bestämd,  kort  ton: 

—  God  dag,  god  dag  —  how  do  you  do?  Jag  är  misses 
Gustafsson  —  nej  tack  —  jag  ska  inte  sitta  ner  —  och  jag  kom 
för  att  höra,  om  ni  ville  äta  middag  hos  oss  i  dag,  precis  på 
slaget  tolv. 

Det  var  ungefär  som  de  mötts  sist  i  går! 

Schalen  hade  glidit  ned  och  visade  en  lång,  skinntorr 
hals  och  ett  så  besynnerligt  fult  ansikte,  att  det  verkade  rent 
av  förtrollande. 

—  Pappa  ville,  att  vi  skulle  fira  de  nykomna  med  några 
vänner,  men  någon  grannlåt  ha  vi  inte  —  och  ingen  vill  vi 
heller  ha,  för  det  här  är  ett  kristligt  samhälle,  —  och  här  äro 
vi  alla  lika.  Precis  lika  allihop  —  kom  det  eftertryckligt  — 
och  —  ja,  jag  talar  alltid  uppriktigt,  det  är  lika  gott  att  säga 
ifrån  i  början  som  sedan  —  det,  som  har  varit,  ser  misses 
Hjelm,  det  är  gånget,  det  tala  vi  aldrig  om,  —  men  är  det 
så,  att  professorn  och  misses  vill  äta  middag  hos  oss,  så  äro 
de  välkomna . . . 

Hennes  ton  var  så  uppriktigt  avgörande,  och  hennes 
långa,  litet  framåtlutande  figur  verkade  så  beskyddande,  att 
Matilda  blev  försagd  som  en  skolflicka  och  sade  rätt  och  slätt : 
tack. 

—  På  slaget  tolv,  —  vände  professorskan  sig  om  i  dörren. 
Matilda  stod  kvar  och  såg  efter  henne.    Om  hon,  fru 

Hjelm,  rest  från  Stockholm,  till  Uppsala,  kunde  man  icke  gjort 
mindre  affär  av  hennes  ankomst.  Tusen,  tusen  mil  —  i  en 
annan  världsdel !  Och  hemma  voro  de  så  glada,  att  hon  kommit 
bland  landsmän ! . . . 

Litet  senare  sade  herr  Hjelm: 

—  Sätt  nu  på  dig  det  tarvligaste  du  har  i  kofferten  —  nu 
är  du  professorsfru  på  Gustavi  skola,  förstår  du. 

—  Är  jag  bra  så  här ? . . .  Är  du  tokig,  Erik?  —  brast  hans 
hustru  ut  förargad  i  samma  andedrag,  då  hon  såg,  med  vilken 
min  av  komisk  tveksamhet  han  betraktade  hennes  präktiga 
figur,  iklädd  en  slät,  svart  sidenklänning,  som  satt  utmärkt, 
en  kedja  med  stor  medaljong,  slutande  sig  kring  ett  luftigt 
halsrysch  och  nya  gants  de  Suéde.  —  Den  här  gamla  otäcka 


61 


o  «..  o  ...o  ...  o  ...  O  ••..•O'-  .,  o  •  ..  o  •...<>••... -o***.. o  •..•o  «..  o*'...o-«..o.< 

Hilma  Axgebed-Stea^dberg 


klänningen,  jag  kan  jn  inte  få  slut  på  den  en  gång...  Nej  — 
jag  har  ingenting  annat,  och  inte  bryr  jag  mig  heller  om  att 
krusa  så  förskräckligt...    Se  så  —  nu  —  gå  —  vi. 

* 

I  det  långa  förmaket  voro  samhällets  ledande  personlig- 
heter samlade.  Eunimet  var  stort  och  lågt.  med  många  fönster, 
och  stelt  möblerat.  På  en  fyrkantig  matta  stod  ett  litet  bord. 
där  Dorés  bibel  låg  i  beräknat  sned  ställning  med  ett  bok- 
märke av  vitt  siden  utstickande  två  tum.  Över  gungstolen 
hängde  gula  långschalar  knutna  i  rosett.,  utbredda  och  fästa 
med  knappnålar;  på  väggarne  funnos  oljetryck  i  breda  oxi- 
derade ramar  —  allt  bibliska  ämnen.  —  över  en  liten  orgel  i 
hörnet  blickade  professor  Gustafsson  ned.  ritad  i  svartkrita 
på  tryckt  fotografiförstoring.  —  och  i  en  buktig  linje  sutto 
på  stolar  och  soffor  fruarna.,  alla  vid  första  påseende  varandra 
lika.  Det  var  samma  släta,  svarta  ylleklänningar  utan  till- 
stymmelse till  förhöjning  bak.  långa  koftliv  utan  garnering, 
kring  halsen  en  linongbit,  hopfäst  med  en  liten  nål  och  det 
benade  håret  i  en  knut  över  nackgropen.  Ansiktena  voro  för 
det  mesta  korta  och  breda,  något  utstående  vid  kindknotorna . 
och  de  bara  händerna  vilade  korslagda  i  skötet.  Iklädda  tunga 
kängor  hängde  barnen  vid  deras  knän:  småflickorna  buro 
långa  klänningar  och  hårt  flätat,  tillsmetat  hår.  Några  ung- 
domar med  svullna  röda  händer  stodo  i  en  krok,  och  herrarne 
bildade  en  stillsam  grupp. 

Det  blev  tyst  som  i  en  kyrka,  när  professor  Gustafsson, 
vilken  mött  sina  gäster  ute  på  förstubron,  trädde  in  med  Hjelms. 

—  Jah.  han  vände  sig  litet  trögt  och  besvärat  inåt  rum- 
met, varvid  fruarna  till  hälften  reste  sig  från  stolarna  och 
vredo  händerna  en  smula  nervöst  över  varandra  eller  snurrade 
tummarna.  —  här  ha  vi  vår  käre  professor  —  jo-o  broder, 
ute  i  detta  land  äro  vi  alla  professorer  —  och  hans  kära  hu- 
stru. Vi  bedja  nu  vännerna  vara  välkomna  till  denna  krist- 
liga inrättning,  och  den  —  hm  —  den  världslighet,  som  kan 
finnas,  och  som  är  så  naturlig  —  den  tänker  jag  inte  längre 
skall  trivas  i  den.  jag  må  så  säga,  luft.  som  omger  detta  sam- 
hälle —  det  blir  nog  så  bra  —  och  nu  kanske  mamma  vill... 

52 


Ur  På  prärien 


—  Jaha,  svarade  genast  fru  Gustafsson  med  bestämd 
röst,  i  det  hon  fattade  fru  Hjelm  i  kjolen  och  drog  henne  med 
sig  över  golvet. 

—  Det  här  ä  misses  Pettersson,  —  det  ä  det  —  misses 
Pettersson  och  hennes  tre  barn,  och  det  här  ä  misses  Anders- 
son, professor  Andersson  därborta,  hans  hu-stru,  och  det  här 
ä  miss  Swensén,  hon  hjälper  misses  Andersson  i  hennes  hus  — 
och  miss  Löfgren,  hon  ä  misses  Lundgrens  hjälp.  —  Har  Stina 
hälsat  på  mostrarna?  —  vände  hon  sig  strängt  och  avbrytande, 
utan  att  släppa  sitt  tag  i  Matildas  kjol,  till  husets  dotter, 
som  sög  på  en  bit  karamell  nere  vid  dörren,  —  kom  och  gör 
det  genast!  —  Jaha  —  och  här  ha  vi... 

Så  fortgick  det  grundligt  och  stadigt  hela  raden  utefter, 
och  alla  stego  upp  och  räckte  fram  handen  med  allvarsamma, 
litet  förkonstlade  miner  och  sade: 

—  Tack  för  första  gången. 

Plats  bereddes  högtidligt  åt  fru  Hjelm  i  en  soffa,  och 
tystnaden  fortfor.  Ingen  ansåg  sig  behöva  låtsa  ett  samtal, 
då  man  ändå  var  upptagen  av  att  studera  fru  Hjelms  hela 
person,  hennes  klänning,  medaljong,  halsrysch  och  —  hand- 
skar. Handskar!  Det  var  det  oerhördaste.  Matilda  försökte 
förläget  att  tala  vid  sin  granne,  men  fick  blott:  Oh  yes  —  eller: 
Oh  no  —  till  svar.  Slutligen  efter  en  liten  paus  och  åtskilliga 
nervösa  vändningar  yttrade  frun  rodnande: 

—  Hur  trivs  misses  i  Amerikat? 

—  Nu  blir  det  en  stor  fråga,  vad  vi  skola  kalla  denna 
unga  vän  för,  sade  professorn,  som  vänligt  närmade  sig  — 
skola  vi  säga  fru  eller  misses? 

Körelse  förspordes  i  den  långa,  buktande  raden.  Man 
såg  på  varandra,  gömde  huvudet  bakom  varandras  axlar, 
viskade  små  hemliga  ord  och  lade  handen  över  munnen  för 
att  skyla  det  harmlösa  fnittret. 

Det  var  en  stor  skillnad  mellan  dessa  båda  titlar.  Skulle 
man  verkligen  säga  fru  till  denna  unga  kvinna,  även  om  hon 
var  av  herrskap? 

Ingen  ville  giva  något  svar,  tills  fru  Gustafssons  avgörande 
röst  ljöd  från  matsalsdörren: 

—  Ja,  andra  få  göra  precis  som  de  vilja,  men  jag  kommer 


63 


Hilma  Angered-Strandberg 


då  aldrig  att  säga  annat  än  misses,  det  hör  till  mina  prin- 
ciper . . .  vill  ni  nu  komma  ut  och  äta . . .  Här  —  misses  Hjelm 
kan  sitta  bredvid  pappa,  efter  det  är  första  gången  —  och 
så  hennes  man  på  andra  sidan  om  henne. 

Man  tog  mycket  långsamt  plats,  man  och  hustru  vid 
varandras  sida  och  tjänsteflickorna  bredvid  sina  matmödrar. 

—  Om  pappa  har  några  ord  att  säga  nu  —  så. 

Efter  en  mycket  lång  bordsbön  grep  man  sig  med  en  viss 
brådska  an  med  de  halvt  kallnade  köttbullarna. 

Det  var  ett  särdeles  stilla  bordssällskap.  Maten  var 
svensk  och  utmärkt  lagad  och  bordet  lastat  med  silverpjäser, 
som  icke  nyttjades  till  någonting.  Man  drack  blott  vatten, 
åt  stadigt  och  lät  sig  serveras.  Ett  och  annat  halvhögt 
smickrande  ord  om  rätterna  yttrades  till  fru  Gustafsson, 
vilken  hela  tiden  passade  upp,  något  som  alla  syntes  finna 
naturligt. 

Men  nu  hade  professorn  dock  något  att  säga. 
Han  har  kläde  sig  litet  och  såg  ned  på  bordsduken. 

—  Hm  —  i  långsam,  eftertänksam  ton:  Käre  vänner  och 
medkristna  —  detta  är  ett  mycket  kärt,  ett  mycket  lyckligt 
tillfälle,  då  vi  få  hälsa  vår  broder,  —  herr  f.  d.  kollegan  i  natur- 
vetenskap vid  Norrköpings  läroverk,  professor  Erik  Hjelm  — 
välkommen  —  samt  hans  kära  hu  -stru.  Alla  veta  vi  —  hm  — 
det  är  oss  alla  bekant,  att  detta  Gustavi  prästseminarium  och 
skolläroverk  varit  ämnat  till  Herrens  ära  —  till  att  uppfostra 
och  i  kunskapen  om  Herren  förkovra  de  unga  vänner,  vilka 
känt  sig  kallade  a-att  predika  ordet  bland  våra  landsmän  i 
detta  nya  —  och  stora  fädernesland  —  eller  det  land,  —  där 
vi  nu  äro  —  ville  jag  säga.  Därför  har  det  huvudsakligen  varit 
med  bibelns  —  om  jag  må  så  säga  —  vetenskap,  med  den 
största  —  och  viktigaste  —  av  alla  vetenskaper  —  och  källan 
till  all  sann  kunskap,  som  läroverket  sysselsatt  sig.  Men  vi 
veta,  att  även  världslig  kunskap  är  en  god  sak  —  och  en  nyttig 
sak  —  och  en  tillåten  sak,  när  den  sker  med  gudsfruktan,  och 
när  den  inhämtas  inom  de  gränser,  som  Herren  satt  för  vårt 
förstånd.  Ty  förståndet  är  en  skön  gåva,  när  det  brukas  till 
Herrens  ära  och  icke  förlitar  sig  på  sitt  eget  förmörkade  väsen, 
därutur  ingen  sann  vishet  står  att  hämta. 

64 


.or*%..<r>..r0,%..Q»»...'O»..<yo»'..,.o»«.  ..q»..  .^■wo*-*..o,wO-%.»0"wO"-..a 

Ur  På  prärien 


 Men  nu  ville  jag  säga  våra  kära  unga  vänner, 

att  detta  är  ett  kristligt  samhälle,  och  att  flärd  och  fåfänga 

här  icke  funnit  någon  plats  Om  det  är  någon  av  oss, 

som  har  mer  än  han  behöver  av  detta  jordiska  goda,  så  ger 
han  det  så  gärna  till  kyrkan  och  missionen  —  guld  och  glitter 
hava  vi  inte  bruk  för,  —  men  i  Herrens  vingård  vilja  vi  alltid 
tjäna.  Våra  unga  vänner  skola  nog  snart  bliva  oss  följaktiga 
på  trons  väg  och  med  fröjd  låta  det  lilla  —  det  lilla  —  som 
kanske  ännu  låder  vid  av  världslig  fåfänglighet  —  far... 

—  Broder  Gustafsson!  —  det  kom  så  hastigt,  att  profes- 
sorn fick  svälja  sista  stavelsen.  En  liten  rödkindad  herre, 
som  oroligt  rört  sig  på  stolen  och  nu  rakt  icke  kunde  hålla 
ut  längre,  lade  sin  hand  på  Gustafssons  över  bordet  och  sade, 
när  han  nu  såg  sig  ha  ordet,  i  sjungande,  släpig  ton: 

—  Förlåt  broder,  att  jag  avbryter  dig,  men  jag  ville  bara 
berätta  en  sak,  som  kunde  uppbygga  de  närvarande.  Jag 
hade  en  knapp  av  guld,  som  skänkte  mig  mycken  världslig 
förnöjelse,  men  så  tänkte  jag:  Johansson,  den  ska  du  offra 
för  Herrens  sak.  Och  så  sålde  jag  den  i  staden  en  dag  och 
gav  penningarna  till  yttre  missionen,  och  jag  har  alltsedan 
varit  så  löckelig.  —  Hallelujah! 

Detta  väckte  intet  uppseende  bland  de  närvarande,  och 

Gustafsson  tillade  blott:  —  Det  är  så,  ja  ,  då  fru  Hjelm 

brådskande  och  skyggt  höjde  sin  röst,  trots  mannens  för- 
tvivlade ryckningar  och  trampningar  under  bordet.  Hon  hade 
med  stigande  harm  känt  allas  blickar  krypa  upp  och  ned  för 
hennes  person  och  i  synnerhet  stanna  vid  halskedjan.  Hon 
skalv  litet  på  handen,  när  hon  vädjade  till  bordets  silver- 
prydnader : 

—  Jag  visste  inte,  att  det  var  bara  guld,  jag  trodde,  att 
bibeln  också  menade  silver... 

—  Ånej  —  fru  Gustafsson  befanns  genast  vuxen  om- 
ständigheterna —  vi  få  inte  vara  några  trälar  under  bokstaven, 
kom  ihåg  vad  Jesus  sade  om  kvinnan  med  den  kosteliga  smör- 
j elsen  —  rika  gåvor  behöva  inte  alltid  vara  syndiga  —  det 
här  är  alltsammans  presenter  av  församlingsborna  och  stu- 
denterna. 

—  Och  det  här  —  fru  Hjelm  kände  sig  ännu  modigare  — 

65 


Hilma  Angbred-Steandbeeg 


det  här  är  också  gåvor  av  vänner,  jag  går  inte  och  köper  juveler 
själv,  och  så  länge  min  man  och  jag  inte  sakna  bröd  —  så  — 
så  behåller  jag  dem. 

Fru  Gustafsson  sade  icke  ett  ord  —  det  var  icke  meningen 
att  gräla.  Hon  hade  sagt  sitt,  och  andra  fingo  säga  sitt.  Men 
ofrid  ville  professorn  visst  inte  hava,  han  lade  sin  hand  fader- 
ligt  på  fru  Hjelms  axel,  då  de  nu  gingo  in  i  förmaket. 

Medan  kaffet  dracks,  blev  det  mer  frihet,  och  tungorna 
löstes.  Matilda  började  med  ett  visst  intresse  se  sig  om  bland 
de  närvarande  och  plocka  ut  individer.  Hjelm  kom  fram  till 
henne  följd  av  en  skinande,  litet  skallig  herre  i  flottig  siden- 
väst  och  svarta  byxor,  mycket  nötta  på  knäna. 

—  Professor  Ivarsson  —  historia,  presenterade  han,  och 
den  tjocke  mannen  grep  hennes  hand  med  ett  ansikte,  som 
strålade,  och  började  utgjuta  en  översvallande  förtjusning 
över  ett  få  ett  bildat  fruntimmer  —  ett  riktigt  bildat  och  fint 
fruntimmer  —  till  skolan. 

—  Och  därför  så  —  skulle  vi  inte  —  för  det  är  ovanligt 
att  träffa  på  så  där  bildade  fruntimmer,  ska  jag  säga  lilla  rara 
fru  Hjelm  —  skulle  vi  inte  —  lägga  bort  titlarna? 

Hjelm  skrattade  så  högt,  han  tordes,  och  Matilda  såg 
alldeles  hjälplös  ut.  Hon  avskydde  duskap  med  herrar  —  och 
den  här!    Var  hon  verkligen  tvungen? 

—  I  bildningens  namn  —  kör  till!  ropade  Erik  dämpat 
muntert.  Trion  avbröts  av  ett  fruntimmer,  som  Matilda  just 
observerat. 

Hon  var  icke  klädd  efter  det  allmänna  mönstret,  plaggen 
hängde  litet  löst  på  henne,  men  detta  verkade  icke  obehagligt. 
Ansiktet  var  rörligt  och  intelligent,  pannan  väl  hög,  håret 
stod  ostyrigt  ut  åt  alla  kanter.  Ögonen  voro  stundom 
barnsligt  öppna  men  sågo,  då  hon  icke  talade,  matta  ut, 
och  färgen  på  kinderna  skiftade  ofta.  Hon  var  en  ännu  ung 
kvinna. 

—  Jag  vet  icke,  om  fru  Hjelm  lade  märke  till  mitt  namn, 
jag  är  fru  Linde  —  det  är  ett  stort  nöje  för  mig,  att  vi  fått 
fru  Hjelm  hit. 

—  För  mig  också,  det  är  då  säkert,  strålade  Matilda 
upp,  —  orden  kommo,  som  de  föllo  sig.  —  Bor  herrskapet  här  ? 

66 


Ur  Pa  prärien 


—  Inte  här  —  men  i  Blue  Point,  en  stad  strax  bredvid  — 
tvärt  över  prärien  —  men  det  går  så  ofta  tåg . . . 

Hon  såg  sig  härvid  skyggt  om  och  hade  ofrivilligt  sänkt 
rösten.  Matilda  fick  ett  hastigt  intryck  av,  att  denna  kvinna 
icke  tillhörde  omgivningen,  och  hon  lade  sin  hand  på  hennes 
i  ungdomlig,  litet  trotsig  sympati. 

Nu  kom  fru  Gustafsson  med  långa  steg  och  den  magra 
överkroppen  smått  lutande  och  som  alltid  överväldigande. 

—  Misses  Hjelm  skall  väl  vara  med  nu  om  vårt  symöte 
i  morgon,  där  går  det  an  att  få  se  församlingen  —  det  här  är 
bara  lärarstat  n  det  se,  —  ja-a  vi  gå  dit  också,  försäkrade  hon 
tröstande,  —  det  är  klockan  3  —  på  slaget  3  —  och  så  bjuds 
alltid  på  kaffe  med  småbröd. 

Innan  de  skildes  åt,  sade  värdinnan  ånyo: 

—  Om  pappa  har  några  ord  att  säga  så  —  varvid  alla 
föllo  på  knä  vid  sina  stolar,  och  Gustafsson  bad. 

Dagen  därpå  utkämpades  en  liten  strid  på  kammaren,  — 
men  klockan  3  stod  Matilda  med  syväska  på  armen  och  gråten 
i  halsen  utanför  ett  envåningshus.  Fru  Gustafsson  var  därinne 
och  hon  presenterade  —  kanske  en  smula  flyktigare  än  i  går. 
På  bänkar  och  stolar  sutto  en  mängd  kvinnor,  alla  klädda  i 
släta  kjolar  och  koftor,  många  med  härjade  ansikten  och 
grova  händer.  Från  ett  annat  rum  hördes  ivrigt  prat  och 
slammer  med  koppar.  En  ung  skägglös  präst  stod  vid  ett 
bord  i  mitten  och  bockade  sig  avmätt.  Så  snart  Matilda  funnit 
första  bästa  plats  bredvid  en  mycket  tjock  fru  utan  snörliv 
och  vars  panna  sken  av  svett  och  hårolja,  öppnades  mötet 
med  bön,  —  och  därpå  satte  sig  pastorn  ned  och  läste  för  de 
arbetande  damerna  en  religiös  berättelse,  som  intresserade 
Matilda.  När  den  var  slut,  kände  hon  riktig  lust  att  yttra  sig 
om  vissa  saker  däruti,  men  hon  såg,  att  detta  alls  icke  var 
meningen,  ingen  tycktes  tänka  på  historien  vidare  —  den  var 
läst.  och  det  var  det  hela.  Omedelbart  vidtog  småprat,  och 
kaffet  kom  in  med  färskt  bröd  —  troget  följt  av  uppklarnade 
blickar . . . 

—  Det  var  e  vacker  en,  ho  fått  —  den  kan  ho  gärna  säja 
ho  köpt  i  Göttebörg... 

Matilda  blickade  förvånad  från  sin  kopp  till  grannens 


67 


Hilma  ångered- Strandberg 

tjocka,  välvilliga  ansikte,  som  strålande  av  varmt  kaffe  och 
intresse,  lutade  sig  tätt  intill  hennes.  Ögonen  blinkade  menande 
uppåt  den  nykomnas  lilla  fruhatt . . . 

—  Ho  ska  säja,  att  ho  köpt  den  i  Göttebörg,  så  blir  det 
rarare  —  det  sades  viskande  och  med  små  välmenande  knuff- 
ningar. 

—  Jag  förstår  icke  alls,  vad... 

—  Förstår  ho  inte?  —  ja  menar,  att  om  ho  säjer,  ho  köpt 
hatta  i  Göttebörg,  så  ä  det  alltid  likre,  än  om  ho  köpfa  i 
Njujork  —  för  de'  har  ho  väll  annars  gjort? 

—  Hatten?  nej  den  är  hemifrån,  jag  köpte  den  i  Stock- 
holm —  på  samma  ställe,  där  jag  köpt  i  flere  år. 

—  I  Stockholm!  Bevare  oss  —  har  ho  haft  hatt  i  Sverjet 
me'?  De  ä  väl  bara  nå 't,  hon  säjer?  Har  ho  värkelit  haft  hatt 
därhemma  i  Sverjet? 

Äntligen  klarnade  det  för  Matilda.  Gråten  hade  länge 
svalts  ned  med  var  klunk  kaffe,  men  nu  gick  det  icke,  fast  hon 
var  så  ond  på  sig  själv,  så  —  för  det  här  var  då  väl  bara  att 
skratta  åt,  tills  taket  gungade,  skulle  Erik  sagt.  Men  det 
kunde  icke  hjälpas,  nerverna  voro  övermäktiga  —  husch,  ett 
så  häftigt  lidelsefullt  snyftande  det  blev,  vilt,  oresonligt  som 
ett  barns.  I  rummet  inträdde  en  stor  tystnad.  Pastorn  i  sin 
tvekan  rodnade  ända  upp  till  hårfästet,  han  öppnade  munnen, 
tog  ett  steg  fram  —  men  vände  tafatt  om  och  strök  handen 
genom  luggen.  Vilka  olika  uttryck  på  dessa  lugna,  grova 
ansikten  —  vilka  motstridande  tankar,  som  flögo  genom  den 
kvava  luften!  Tystnaden  talade.  Där  fanns  välvilja  och  gott 
förstånd,  där  höjdes  trotsiga  nackar  och  lyste  mörka  miner, 
där  jäste  gammalt  och  sjöd  över  i  det  nyas  ljus  och  frid.  Hur 
vilt  mången  klängde  sig  fast  vid  det  som  var  och  misstänk- 
samt blickade  mot  det,  som  varit.  Men  även  stillhet  och 
enfald,  medlidande  och  uppfattning  rådde... 

Innan  något  hunnit  vidtagas,  reste  sig  en  grovlemmad 
kvinna  med  skinande  hår  och  hederligt  ansikte  och  talade 
starkt,  markerande  orden  med  den  knutna  handen: 

—  Misses  —  misses  lilla  —  nu  ska  ja'  säj  a 'na,  att  ho  vet 
inte,  hur  gott  ho  har  fåtfet,  för  i  de'  här  lanne  så,  om  gubben 
hennes  dödde,  så  vet  ho,  vad  som  då  skedde  henne?   Jo,  då 

68 


Ur  På  prärien 


så  geck  hele  denne  fr untimmersf öreninga  ut  —  och  di  gick 
från  hus  och  te  hus,  tess  att  di  fick  nog  te  första  paymenta, 
di  kallar't  —  de'  menar  di  te  första  inbetalninga  —  på  ett  lite 
hus  ut  på  präria  —  och  te  e  ko  med,  och  där  så  kunde  ho  sitta 
så  länge  ho  levde,  ensamma  människan,  som  ho  ä  —  och  ha 
de'  så  gott  ho  ville,  för  vask  ä  de  gott  om  å  få,  och  ko 'a  ger 
go'e  inkomster,  —  och  ä  det  så  ho  får  barn,  så  kan  di  komma 
å  hjälpa  te  var  som  helst  i  husena,  å  det  frågar  ja 'na  —  var 
kunne  ho  fått  de'  i  de'  gamla  lanne?  Där  hadde  ho  varit  rent 
olöckli.    Så  ho  ska  ha  go'  tröst,  misses. 

Nu  följde  en  och  annan  välment  anmärkning  om,  att 
den  här  misses  var  herrskap,  riktigt  herrskap,  så  det  kunde 
inte  vara  så  gott  —  men  det  blev  nog  till  en  vana. 

En  av  fruarna,  som  tillhörde  skolstaten,  följde  Matilda 
hem  längs  de  smala  brädgångarna.  Hon  var  mycket  vänlig 
och  försökte  synbarligen  att  hitta  på  något,  som  kunde  vara 
roligt  att  höra  för  den  stackars  nykomna  frun. 

—  Fru  Gustafsson  är  ett  bättre  fruntimmer,  vet  misses  — 
ja  då  —  men  hon  vill  aldrig  det  ska  låtsas  om,  ja  hon  har  haft 
sitt,  må  misses  Hjelm  tro. 

Matildas  läppar  darrade,  och  hon  gick  och  bet  i  dem 
hela  tiden. 

Hon  kom  ensam  upp  på  rummet  utan  att  höras  av  her- 
rarne, som  pratade  i  matsalen,  och  satte  sig  vid  fönstret.  Prä- 
riens vida,  vitfläckiga  yta  sträckte  sig  tyst  och  öde  —  här  och 
där  sken  ett  gult,  blekt  ljus  från  enstaka  gårdar,  och  hund- 
skall ljöd.  Från  byn  fortsattes  brädgångarna,  som  slingrade  sig 
över  slätten,  och  figurer  med  yllehalsdukar  uppdragna  över 
öronen  gingo  sävligt  i  riktning  mot  den  tunga  massiva  massan, 
som  reste  sig  mörk  därute  —  Gustavi  prästseminarium. 

Hjelm  kom  in  och  tog  hennes  bedrövade  ansikte  mellan 
sina  händer,  han  såg  på  henne  med  friska  ögon. 

—  Nu  skall  jag  hålla  en  liten  predikan  för  dig.  Ser  du: 
nu  är  o  vi  här  —  det  här  är  vår  plats  och  vårt  bröd,  ser  du, 
och  det  är  särdeles  svårt  att  få  något  annat,  så  mycket  har 
jag  sett.  — -  Du  gifte  dig  med  mig,  fast  jag  var  fattig  som 
en  skåpråtta  —  ja  ja  —  jag  menar,  att  nu  ska  vi  vara 
förståndiga . . . 


5.  —  NatimallUteratur.  XXVIII. 


09 


Hilma  Angered-Str,  andberg 


Han  släppte  henne,  sträckte  upp  armarna  och  gjorde  ett 
par  duktiga  gymnastikrörelser. 

—  Asch!  unga  människor  —  det  är  en  ny  värld,  och  så 
få  vi  se,  vad  vi  kan  få  ut  av  den  —  sa'  jag,  ja!  Skratta  nu 
lite...!    Mattis,  vi  ha  ju  varandra!  — 

—  Ja  —  och  med  den  enda  trösten  började  också  Ma- 
tilda Hje)m  sitt  liv  i  nya  världen. 


Ur  HEMMA. 


SJÄTTE  KAPITLET. 

Fröken  Natalia  av  Dreijner  låg  i  det  ena  fönstret  åt  gatan 
och  hennes  madrasser  hängde  ut  genom  det  andra.  Hon  var 
insnodd  i  en  japansk  kimono  med  invävda  blå  fåglar  i  vild 
flykt  och  var  själv  med  sin  smala  böjda  näsa,  sitt  långlagda 
ansikte,  sina  vaksamma  Ögon  och  sin  smäckra  växt  i  skynket 
med  de  vådvida  ärmarna  inte  olik  en  fågel  tillreds  att  flyga. 
Utställt  i  öppna  fönstret  en  isklar  höstmorgon  verkade  allt- 
sammans upprörande  på  samhället,  det  visste  hon,  kanske 
lika  upprörande  som  när  hon  lät  inreda  själva  salongen  till 
sol-  och  badrum,  förde  dit  vattenledning  och  allt.  Man  hade 
från  första  da'n  reda  på,  att  hon  spatserade  omkring  därinne 
sandalskodd  och  mycket  lindrigt  draperad  och  läste  poesi  — 
"en  riktig  Aspasia",  sa5  stadens  kvickaste  ungherre...  Hm  — 

varför  flyttade  hon  från  huvudstaden?  Det  var  visst 

egentligen  för  att  få  gå  på  landsvägen  och  slänga  med  armarna 

och  vrida  på  kroppen  som  en  orm  hygienisk  gång,  före 

hennes  tid  fullkomligt  okänd  här  på  orten.  Fröken  av  Dreijner 
levde  ju  nämligen  för  hygien,  det  berättade  hon  för  alla  män- 
niskor, tills  hon  trodde  det  själv  och  sannerligen  —  vad  levde 
hon  eljes  för? 

Prövande  blickade  hennes  bleka  lilla  ansikte  i  sin  ovala 
ram  av  svart  hår  nedstruket  över  kinderna  å  la  Cléo,  ned 

utefter  gatan  varenda  ruta  anständigt  tillsluten  om  den 

goda  nattluften  —  —  och  naturligtvis  alla  nybyggen  mitt 
emot  på  villahöjden  vettande  åt  norr.  All  den  vältalighet 
hon  ött  på  att  omvända  byggmästarna  förspilld  —  man  fick 
väl  lov  att  ha  utsikt  åt  sta'n,  ett  så  framåtsträvande  samhälle! 
Att  titta  uppåt  skogen  kunde  anstå  grannsta'n,  den  lilla  lilla 


5^ 


Hilma  Angeked-Strandbekg 


grannsta'n,  som  man  smålog  åt  så  där  som  man  småler  åt  det 
hjälp-  och  försvarslösa. 

Fröken  av  Dreijner  såg  den  för  sig  och  måste  själv  dra 
på  munnen  —  att  det  ännu  fanns  något  så  näpet  till !  En  all- 
rakäraste  stad,  som  bara  har  en  enda  stenlagd  gata,  kallad 
Storgatan,  med  ett  och  annat  vitrappat  försök  i  tvåvånings- 
husväg,  eljes  idel  små  gråblå  trähus  med  var  sin  täppa  och 

var  sitt  frontespisrum  och  två  på  gaveln  och  ett  ofantligt, 

öde  torg,  om  sommaren  en  äng  av  gullgula  maskrosor  —  och 
en  liten  bok-  och  pappershandel,  skött  av  två  fröknar  av 
obestämd  ålder,  som  strama  till  håret  i  en  knurr  i  nacken  och 
frysa  om  vintern  i  ullschalar  och  koka  på  fotogenkök  i  kyffet 
innanför,  vadan  bodstackaren  mest  luktar  kaffe  och  stekt 
strömming.  Samt  för  resten  leda  platsens  inremissionsrörelse 
och  gömma  undan  alla  ogudaktiga  böcker,  så  att  köparen  får 
leta  länge  innan  han  upptäcker  dem,  fråga  gör  han  ogärna, 
fröknarna  se  så  strängt  ledsna  ut . . .  I  den  där  orimligt  lilla 
sta'n  tittar  man  inom  till  varandra  i  skymningen  barhänt  och 
med  förklädet  under  slängkappan,  och  drömmer  om  "Den 
egyptiska  kungadottern"  av  Ebers  som  litteraturens  mäster- 
verk och  leker  om  jularna  "Tjuv  och  tjuv  det  ska  du  heta", 
och  serverar  på  sina  supéer  mellankalvstek  med  saltgurkor 
och  imkokt  potatis  samt  till  efterrätt  lingonpäron  med  grädde. 
Och  vad  själavården  angår,  så  predikar  i  den  smala  kalk- 
smetade  kyrkan  med  stengolv  och  kolkaminer  en  oskyldig- 
adjunkt,  som  av  världen  sett  precis  stiftstaden  och  Uppsala 
och  vägen  däremellan.  För  en  sådan  där,  i  övrigt  fullt  heder- 
lig, obetydlighet  är  det  ju  mycket  passande  att  sitta  och  titta 
ut  mot  naturen.  Medan  staden  härinunder  inte  kan  tänkas 
se  på  något  lämpligare  än  sig  själv  —  tänk:  fyra  spikraka  och 
stenkastbreda  avenyer  —  många  stenhus  av  fint  pressat  tegel 
med  socklar  av  granit  och  tak  av  zink  —  en  plantering  med 
ankdamm  —  ett  bosättningsmagasin  efter  tidens  fordringar 
och  två  röreldade  kyrkor  med  trägolv  och  en  teologie  doktor 
till  herde...  Vidare?  —  Jo,  ett  halvt  tjog  socialistynglingar, 
som  1  maj  troget  demonstrera,  en  författarinna  som  var  jul 
ger  ut  en  lyckad  roman  —  tre  kvinnliga  fil.  kand.  —  tjugonio 
rösträttsfruar  —  ett  pensionerat  justitieråd,  som  blivit  fram- 


72 


Ur  Hemma 


stående  spiritist  —  en  träspekulant  vars  konkurs  gick  på 
150,000  och  först  och  sist  en  verkligt  litterär  majorska. 

Jo,  jag  tackar  —  här  kan  en  kristen  människa  leva... 
Här  gå  fruarna  till  varandra  på  visit  i  sjuknäppshandskar 
och  skräddardräkt  med  sidenfoder  och  bjuda  på  supéer  med 
4  rätter  mat  utom  25  assietter  smörgåsbord  och  anse  cham- 
pagne för  en  liten  smula  banalt  —  — 

Fast  det  har  majorskan  bestämt  förklarat  vara  snobberi. 
Och  majorskan  har  alltid  rätt.  När  hon  säger  om  sina  barn 
så  här:  de  ha  inga  fel,  hur  skulle  de  kunna  ha  det?  deras  hem 
är  fullkomligt,  deras  far  är  fullkomlig  och  jag  —  ja,  har  jag 
något  fel,  så  säg  —  jo  för  all  del,  säg?  Uppriktigt  sagt,  jag 
ser  inte  —  så  rodnar  hon  inte  alls,  och  hennes  ögon  se  så  lugnt 
på  den  förlägne  åhöraren,  att  han  slutar  med  att  säga  sig: 
hon  måste  ha  rätt  —  hon  har  rätt. 

Aldrig  har  heller  någon  dödlig  hört  majorskan  v.  Hagen, 
född  Groth  säga,  att  hon  haft  orätt.  Skulle  detta  kunna  tänkas, 
måste  orätten  ha  förvandlats  till  något  ännu  rättare  än  det 
simpelt  rätta.  Som  nu  med  den  sista  husan.  Denna  hade 
varit  majorskans  synnerliga  favorit,  prisad  högt  för  sin  stolta 
karaktärsfasthet  —  som  stål,  ni.  Då  så  en  vacker  dag  en 
hundrakronesedel  försvann  ur  majorens  plånbok,  och  husan 
kom  inför  polisen  och  dömdes  till  tukthus,  sa'  majorskan: 
—  Ja,  jag  hade  nästan  förutsett  detta.  Lisas  karaktärsfasthet 
gränsade  till  envishet,  envisheten  förbjöd  henne  naturligtvis 
att  kväva  det  första  svaga  begäret,  detta  växte,  alltid  på 
grund  av  samma  orubbliga  princip  —  och  brottet  blev  bara 
en  tidsfråga. 

Tyvärr  är  den,  som  alltid  har  rätt,  knappast  så  älskad 
som  han  borde  vara  —  och  majorskan  har  fiender.  Ja  man 
kan  säga  att  stadens  societet  uppdelas  i  dem,  som  beundra 
henne  och  dem  som  förarga  sig  över  att  inte  finna  något  rim- 
ligt skäl  varför  de  avsky  henne.  En  tredje  part  består  av 
fröken  Dreijner.  Hon  är  neutral.  Det  är  hon  alltid,  när  det 
riktigt  gäller.  Därför  kan  hon  mycket  väl  vara  vän  med 
majorskan  och  på  samma  gång  med  Marks,  huvudet  för  det 
motsatta  lägret. 

Själv  tar  majorskan  saken  storslaget.    I  en  salong  som 


73 


Hilma  Angebed-Strandbebg 


är  den  skönaste  i  staJn  och  har  antikviteter  ända  från  Italien, 
besökt  av  majorens  en  vår,  bland  annat  vatikanens  Zevs-huvud 

—  naturligtvis  bara  en  kopia,  säga  stadsborna  —  maliciöst  — 
sitter  hon  och  talar  vist  milt,  som  hon  alltid  behandlar  personliga 
obehagligheter : 

—  Vet  ni,  jag  tänker  på  en  tulpanknopp  där  spetsarna 
luta  sig  systerligt  mot  varandra,  tills  ett  tu  tre  knoppen  klyves 

—  av  en  inre  nödvändighet,  ja  visst,  men  kommer  solen  till, 
då  påskyndas  mognaden.  Annat  är  det  inte  jag  har  gjort, 
vänner.    Och  medan  strumpstickorna  flyga  mellan  fingrarna 

—  majorskan  stickar  även  sin  mans  och  sina  barns  strumpor, 
hon  är  underbar  —  fäster  hon  på  kretsen  sina  barnsligt  stora 
ögon. 

—  En  modern  ande  som  jag  är  dömd  att  bli  en  sprängkraft. 

Hunnen  hit  i  sina  betraktelser  sprang  fröken  av  Dreijner 
upp  från  fönstret,  där  hon  legat.  Det  fanns  ingen  spegel  till 
hands,  annars  skulle  hon  med  ett  olympiskt  löje  ha  beskådat 
sin  bild. 

—  Natalia  av  Dreijner,  du  har  blivit  den  allra  största 
småstadsbon  i  hela  småsta'n,  men  tyst  tala  aldrig  om  det. 

När  hon  senare  klädd  till  promenad  kom  nedför  trappan, 
undersökte  hon  om  de  båda  pensionerade  lärarinnornas  dörr 
stod  ostängd,  och  då  så  var  fallet  vred  hon  sakta  som  en  tjuv 
upp  låset.  Näsborrarna  dallrade  lik  en  kaninnos  —  kål-  och 
flottos  i  fuktluft!  Hon  smög  kattlikt  mellan  stoppade  möbler 
och  tunga  draperier  och  öppnade  även  dörren  till  nästa  rum. 
Baklukt  —  hon  ryste  vid  tanken  på  hur  bullarna  pöste  på 
bolstern  under  täcket  därinnanför  i  den  oluftade  sängkam- 
maren —  stod  kvar  och  lät  förstugans  syre  intränga  grundligt, 
allt  under  en  inre  darrning  som  förvillande  liknade  stor  passion. 
Utkommen  på  gatan  blev  hon  tankfullt  stående. 

—  Springa  omkring  och  truga  folk  öppna  sina  fönster  och 
bada  sina  kroppar  artar  sig  till  livsgärning  — 

Finner  du  den  överväldigande? 

Hon  ryckte  på  axeln.  —  Bah,  min  kära  vän,  nog  är  yrket 
lika  maktpåliggande  och  lika  ansträngande  som  champin- 


74 


.0,*'^>.0•••...0•^,.  0%...  0"w0  -..  O  •»..•O  *.. .-O*  .♦*'0'"'-.*0,*»^%'0**«.  0,'»«.'0,,,«.  0. 

Vt'  I    1  IM  I     I  > 

Ur  Hemma 


jonsaltning  och  fransk  översättning...  Och  inte  konkurrerar 
du  ihjäl  de  fattiga  —  som  när  rika  Anna  Engblom  ger  massage 
till  urbilliga  priser  och  Frida  Mark  snappar  åt  sig  notariernas 
renskrivning  —  —  allt  för  sidenblusarnas  förökande.  Nej, 
det  var  just  det,  pengar  gav  det  inte,  kunde  det  då  tänkas  ha 
något  slags  värde,  som  livsgärning  betraktat? 

—  Apropå  —  om  hon  skulle  titta  inom  och  höra  efter 
cm  Frida  slutat  boken  —  lånad  i  somras...  Lite  själavård 
vid  sidan.  Natalia? 

* 

I  flickrummet  på  Matildenro  gick  livligt  till.  Fröken 
Frida  snurrade  av  pur  förargelse  sin  smidiga  gestalt  runt.  — 
Så  oförskämt  —  "modern  ande"!  liksom  inte  vi  vore  lika 
bildade  som  hon.  —  Ja  se  det  tycker  jag  var  fasligt  sagt,  vågade 
sy  —  Lena  späda  på,  hon  som  nästan  året  om  upptogs  för  härads- 
hövdingskans räkning  och  nu  överbringat  majorskans  be- 
vingade ord.  —  Alla  herrskap  är  väl  lika  bildade,  eljes  vore 
de  ju  inte  herrskap. 

Fröken  Inez  med  de  vackra  långfransade  ögonen  blottade 
lugnt  sitt  sköna  hull  för  provning  framför  spegeln:  —  Jag 
undrar  vem  som  blir  kretsens  "vår  herre"  efter  Hellman  — 
han  är  inte  favorit  längre. 

—  "Tja,  mina  vänner:  kropp  eller  själ?  hos  Marks  ha  ni- 
kroppen,  välj !"  Och  fröken  Frida  slog  ut  med  handen  och 
härmade  så  mästerligt  vederbörandes  överlägsenhet,  att  tvil- 
lingarna Bella  och  Louise  jublade  och  fru  Mark  kom  inskyn- 
dande:  —  Hysch,  vad  är  det  —  frid,  frid  — 

Men  ett  par  rynkade  ögonbryn  förmådde  inte  göra  detta 
mjuka  —  kanske  litet  kattmjuka  —  ansikte  skrämmande. 
Frida  flög  henne  om  halsen  under  kyssar:  —  Ack  du  lilla 
sötnos,  du  skulle  inte  vara  lika  "modernt  bildad"  du,  som 
den  otäcka  markattan  inne  vid  torget.  —  Så  tokigt,  modern 
försökte  se  riktigt  sträng  ut.  —  Ska  man  säga  så?  Nej  kära 
ni,  jag  är  visst  inte  bildad  —  minen  anspråkslös,  gäcken  i 
Ögat  —  jag  är  bara  en  hushållsmaskin,  utan  vyer,  så  dum  så  dum. 

Ett  nytt  utbrott  av  dotterlig  ömhet.  Frida  drog  sin 
mamma  ned  på  stolen  framför  journalerna.    Båda  voro  de 

75 


p,,,\..Q--wO^.rQ'-...-0-'%.«O*N..»0-^ 

Hilma  Anqered-Strandberq- 


begåvade  med  samma  sorts  solröda  silkesliknande  hår  och  vita 
hud,  samma  slags  mandelformade,  gröna,  litet  listiga,  kinesögon 
med  långa  ljusa  fransar.  Fru  Mark  satt  som  på  nålar  —  och 
mycket  riktigt  ringde  strax  tamburens  elektriska  klocka. 

—  Ja  det  kunde  jag  tro,  flickor  —  trymån  må  väl  vara 
ordentligt  dammad  i  dag. 

Och  den  ungdomliga  värdinnan  störtade  ut,  följd  av  sin 
vackra  flock,  Frida  öppet  knotande:  —  Så  gräsligt!  redan 
numro  2  i  dag,  Matildenro  är  då  en  riktig  gästgivargård. 

—  Hysch  —  ysch  —  ysch.  Fru  Mark  for  fram,  lätt  som 
en  vind.  Händerna  bakom  ryggen  gjorde  små  vinkar  och 
tecken,  som  betydde  att  något  dammkorn  upptäckts,  vilket 
flickorna  borde  fläkta  bort  med  näsduk  eller  förkläde. 

—  Hjärtligt,  hjärtligt  välkommen,  var  så  god  och  — 
Det  var  bara  någon,  som  velat  springa  inom  för  att  tala 

om  att  Lindkvistens  fått  hem  hattlagret  flickorna  Mark 

stormade:  måste  slänga  ditöver  efter  maten.  Ny  ringning. 
En  mamma  av  de  intimare  —  med  hela  pojkraden...  man 
sprang  igenom  våningen  och  tillbaka  —  fem  minuter  på  stående 
fot  i  salen  —  två  minuter  i  tamburen  —  sista  hackpratet  och 
så  ut.  Nästa  gång  klockan  surrade  befanns  det  vara  tre  av 
stadens  elegantaste  damer,  som  högtidligt  fördes  genom  de 
ståtliga  rummen.    Dagsarbetet  kom  i  full  gång. 

Villan  var  nybyggd  i  en  stil  som  kallades  svensk  ehuru 
med  bra  nog  tycke  av  en  engelsk  cottage  med  utsprång  och 
burar  och  ryggstödsbänkar  och  små,  små  rutor  uppefter  alla 
väggar.  I  ett  gammalt  hem  kunde  emellertid  inredningen 
först  småningom  väntas  hinna  upp  till  det  nyaste  modet. 
Matsalen  t.  ex.  symboliserade  visserligen  nordisk  enkelhet 
med  tunga  bord  och  stolar,  men  den  dyrbara  byffén  med 
sina  lysande  silverpjäser,  sina  brokiga  mässingsbeslag,  före- 
ställande amoriner,  och  sina  spegelväggar  kunde  ju  inte  kastas 
bort,  icke  heller  förmaket  med  allting  i  himmelsblått,  ända 
till  banden  på  divanbordets  poesiböcker  och  förgätmigejerna 
på  den  venezianska  spegelns  ram,  lätt  nedkastade  av  Inez' 
målarhand,  allt  mycket  vackert  för  en  del  år  sedan.  Som 
väl  var  stod  sig  ännu  vardagsrummet,  alltigenom  hemvävt 
som  det  var,  med  tänkespråk  ur  Havamal  anbringade  varhelst 


76 


Ur  Hemma 


möjlighet  funnits  å  hängen  och  bonader.  Men  det  ännu  ofull- 
bordade empirerummet  —  empirerummet  som  "skulle  gjort 
det"!  Hur  hade  icke  flickorna  samlat  till  detta,  vaktat  för 
att  inte  släppa  in  det  allra  minsta  som  avvek  från  stilen,  enligt 
gängse  avbildningar  av  ett  rum  å  la  Louis  —  nåja,  vilken  i 
ordningen  glömdes  lätt  och  var  ju  icke  heller  på  minsta  sätt 
nödvändigt  att  veta.  Och  så  en  vacker  dag  kommer  dunder- 
slaget: antiken  vore  redan  ur  modet!  Nu  borde  det  vara 
några  slags  bruna  skrindmöbler,  som  nog  att  börja  med  före- 
föllo  bra  enkla  —  Men  där  stod  man  i  allt  fall  med  sin  dyr- 
bara samling,  som  åtminstone  icke  borde  ökas. 

Över  hela  huset  vilade  emellertid  en  ordning  och  en 
trevnad,  som  ingenting  kunde  upphäva.  Värmen  från  det 
gamla  hemmet  hade  följt  med  i  det  nya.  Det  var  samma 
vackra  och  dugliga  flickor  och  så  naturliga  —  folk  trivdes 
utmärkt  på  Matildenro.  Husets  valspråk  lydde:  Arbete  i 
Herrans  fruktan,  och  som  häradshövdingens  voro  sant  reli- 
giösa, fingo  flickorna  inte  gå  på  baler,  bara  dansa  då  och  då 
i  höghalsad  klänning,  efter  piano.  Dess  viktigare  blev  att  ge 
de  unga  alla  upptänkliga  tillfällen  till  oskyldigt  umgänge  med 
världen,  aldrig  finge  det  glömmas  att  man  också  vore  människa. 
Något  som  ögonskenligen  fordrade  oändligt  med  mat,  oändligt 
med  stök  och  oändligt  med  toalettbestyr.  Men  så  slösades 
heller  inte  en  kvart  på  det  onödiga. 

—  Frida,  Frida  —  fru  Mark  kom  åter  med  ilsnabba  steg. 
Den  yrhättan  hade  smitit  undan.  —  Vad,  sitter  du  med  en 
bok?  poesi!  —  mitt  på  blanka  dagen?!  Nej  nu  har  jag  aldrig 
—  skynda  dig  genast  in  i  förmaket,  jag  får  se  till  att  tårtan 
skärs  ordentligt  till  chokla'n. 

—  Jag  är  ihjälpratad  —  jag  kräks!  —  Skäms  med  sig. 
Nu  var  fru  Mark  riktigt  ond.  —  Det  är  sanning,  trotsade 
Frida,  det  värker  i  magen.  —  Jag  vill  inte  veta  av  mer  dum- 
heter, in  och  sällskapa  och  det  på  minuten. 

För  tillfället  sutto  i  förmaket  "flickorna"  Weld,  den  rika 
fröken  Anne-Laura,  till  utseendet  sextio,  i  verkligheten  åttio 
år,  käpprak,  mustaschprydd,  i  silkessammetskappa  och  ett 
torn  av  gredelina  hattplymer,  som  gungade  oroväckande  för 
huvudets  ständiga  småristning. 


77 


Ki   


Hilma  Ange  red -Strandberg 


—  Alltid  charmant,  min  goda  Frida  —  hon  log  med 
grymt  utstående  tänder  —  snart  kommer  väl  den  lycklige  och 
anmäler  sig. 

—  Sådant  tänker  inte  mina  små  flickor  på.  Fru  Mark 
blinkade  förstulet  ogillande  åt  Frida  —  håret  satt  slarvigt. 

—  Å,  Inez  är  väl  sina  modiga  tjugusju  år,  älskade  du. 

—  Ack  inte  är  det  någon  ålder,  gottgjorde  fröken  Anne- 
Lauras  syster,  kutryggig  och  darrhänt,  även  hon  begåvad  med 
de  Weldska  fruktansvärda  tänderna,  men  av  livets  sorger 
mildrad.  Skild  från  sin  adlige  man,  levde  hon  på  systerns 
barmhärtighet,  genomgick  dagligen  ett  litet  helvete  och  kunde 
aldrig  torrögd  höra  talas  om  giftermål.  —  Ja,  Antonia  känner 
till  saken,  hämnades  den  mustaschförsedda.  —  Han  nöp  henne 
på  kalasen  då  ingen  såg  det,  men  under  tiden  gjorde  han  de 
sötaste  miner,  så  att  folk  fann  honom  alltför  ämabel  —  han 
brukade  också  kittla  henne  på  halsen  med  pistolkolvar. 

—  Frida  lilla,  spring  efter  varmare  choklad.  Husets  fru 
frestades  att  önska  främmandet  borta,  men  Welds  hörde  till 
den  bästa  societeten  och  finge  vördas  för  sin  ålder. 

—  Nå  men  söta  du,  böt  den  gifta  om  ämne  —  Anne-Laura 
var  då  vådlig  när  humöret  kom  på  —  har  du  hört  att  Torsten 
Hellman  är  osams  med  majorskan? 

—  "Bomben"  ha  vi  döpt  henne  till.  Denna  gång  hade 
Frida  flugit  tillbaka.  —  Frida,  för  all  del!  Men  fröken  Anne- 
Laura  uppmuntrade  med  sitt  mest  glimmande  leende:  — 
Mycket  kvickt,  söta  hon.  Den  tråkiga  karlen  skall  ha  blivit 
en  riktig  vauxrien  och  se  ut  som  en  slusk.  —  Så  sorgligt!  fru 
Marks  samvete  oroades  av  förtal,  vadan  hon  egentligen  ägde 
få  minuters  ro  på  dagen  —  han  var  förr  en  riktigt  trevlig  karl, 
kom  så  snällt  hit  och  vardagsknottrade,  sån't  där  som  våra 
små  hjärnor  rår  med.  Spjuvern  i  fru  Marks  öga  tittade  fram. 

—  Men  så  började  han  föra  "konversationer",  inföll 
Frida  —  inte  orkar  man  tala  om  ett  och  detsamma  en  hel 
kvart,  jag  gäspade  honom  mitt  i  ansiktet.  —  Nej,  numera  är 
tiden  för  dyrbar.  Fru  Mark  kunde  vara  med  om  vad  som 
helst  bara  för  att  hindra  Anne- Lauras  ekivåkiteter. 

Fridas  tunga  lopp  oförfärat: 

—  Han  talade  om  "själ"  —  med  mig  ni!    Skojigt,  va? 

78 


Ur  Hemma 


Sa'  att  vi  alla  var  "kungliga",  jag  med.  —  Vad  tar  herr  Hell- 
man  för  smöret?  frågte  jag.    Då  teg  han. 

Fru  Mark  rentav  orkade  inte  näpsa  självsvåldet.  Hon 
anmärkte  i  stället  själv  dess  finare:  —  Ja  det  är  nog  en  svår 
konst  att  lära  sig  att  det  stora  just  ligger  i  det  lilla.  —  Du 
förstår  mams,  han  ämnade  ju  höja  oss.  —  Ack  höja,  det  vill 
en  högre  kraft  till  — 

Men  de  besökande  hyste  avgjord  förkärlek  för  jorden. 
Fröken  Weld  föll  värdinnan  i  talet:  —  Karlen  har  ingen  edu- 
kation,  det  skreks  att  han  skulle  bli  nånting,  och  så  bjöd  jag 
honom  hem  och  så  sprang  han  sin  väg  under  supén. 

—  Det  gjorde  han  här  med,  men  jag  rusade  efter  i  tam- 
buren. —  Varför  går  hr  Hellman?  sa'  jag.  Han  var  vild,  ögonen 
stod  på  skaft,  så  här.  —  "Jag  flyr  för  att  rädda  min  själ",  sa' 
han.    Det  var  väldigt  livat! 

—  Fy,  Frida,  nu  säger  du  inte  ett  ord  mer.  Skäms. 

—  Bravo,  charmant  lilla  hon  —  agerar  som  en  veritabel 
aktris. 

—  Snälla  Anne-Laura,  hur  har  det  varit  med  gikten?  Men 
Anne-Laura  var  icke  född  i  går  och  ämnade  ej  förfuska  ämnet. 

—  Jag  har  hört  —  hennes  långa  tänder  lyste  grymt.  — 
Ja,  det  sägs  mer  och  mer  —  även  systern  lutade  sig  ivrigt 
fram  —  att  det  ska  vara  ett  litet  fel  häruppe.  Fröken  Anne- 
Laura  knackade  på  pannan  —  och  fru  Mark  avböjde  med  ett 
litet  rop.  Ett  ögonblick  blev  hon  borta  —  vissa  ord  och  utta- 
landen, hon  hört,  trädde  som  förstorade  fram  och  kommo 
annat  att  verka  matt,  lite  tomt  nära  på.  —  Hos  den  mannen 
fanns  bestämt  något  fint  ändå,  började  hon  vagt  —  och  så 
hördes  livliga  röster,  några  ungdomar  kommo,  mycket  passe- 
ligt,  infarande,  på  ett  par  ögonblick  bara,  inte  tid,  inte  tid  — 

I  spetsen  gick  Fridas  bästa  vän,  den  nygifta  postmästarin- 
nan,  barnsligt  ung,  småleende  och  ungmor  sviktig.  Man  såg 
henne  gärna  omsvärmad  av  en  hop  flickbekanta,  helst  i  vår- 
skymningen, i  stadsparken,  unga  frun  i  mitten,  rodnande  men 
meddelsam,  flyglarna  nyfiket  böjda  in  emot  —  för  att  sluka 
enskildheter  ur  äktenskapets  mysterium  eller  ungkarls-  och 
värdshuslivets  dito,  icke  längre  någon  hemlighet  för  unga  frun. 

Strax  efter  tittade  fröken  Natalias  kloka  huvud  inom 

79 


Hilma  Angered-Strandberg 


dörren.  Frida  presenterade  för  de  gamla  damerna,  som  aldrig 
lyckats  få  fatt  i  den  konstiga  stockholmskan:  —  Fröken  Dreij- 
ner.  —  Av  Dreijner,  rättade  fru  Mark  artigt.  —  Å  det  första 
räcker,  avvisade  föremålet  snustorrt.  Det  var  då  omöjligt 
att  träffa  Ma tildenr oborna  ensamma,  tänka  sig  att  sitta  på 
en  ordentlig  visit  —  som  de  där. 

Fröken  Weld  fann  genast  ett  lyckligt  ämne. 

—  Dreijnerska  ätten  slocknar  visst  ut  med  frökens  bror. 

—  Det  händer,  men  svägerskan  är  ännu  inte  i  den  kritiska 
åldern,  så.  —  Ih,  horreur,  fröken  Anne-Laura  visade  tänder.  — 
Så  drap  jag  den  draken,  tänkte  fröken  Natalia.  —  Jag  kom 
för  att  höra  vad  flickorna  tyckte  om  Rydbergs  Faust?  Det 
var  omöjligt  att  bli  hörd,  de  unga  pratade  alla  i  mun  på  var- 
andra, var  femte  minut  sa'  någon  oroligt:  Jag  måste  gå,  jag 
har  så  bråttom.  Men  ingen  gick.  Det  gällde  gårdagens  teater- 
föreställning, en  vågad  komedi.  Frida  surade,  sådant  fick 
aldrig  hon  vara  med  om. 

—  Frida!  kallade  fru  Mark  nervöst  —  hör  du  inte  vad 
fröken  Natalia  frågar? 

—  Vilket?  —  Ah,  jaså  —  boken.  Ja  snälla  Natalia  —  först 
syltades,  så  hade  vi  stolväv  —  vill  du  komma  och  titta?  — 
Det  vill  jag,  det  vill  jag,  ropades  överallt.  —  Hysch,  vänta  — 
jo,  renskrivningen  tar  gräslig  tid.  K.  F.  F.  Ur  flocken  hördes: 

—  Viktor  Rydberg  —  vem  läser  den?  han  är  ju  vådligt  gammal. 

—  Jaha.  Och  Faust  visst  äldre  ändå?  undrade  fröken  Natalia. 

—  Jag  tar  boken  hem  då?  —  Ja  kanske.  Frida  kände  sig  osäker 
om  Dreijners  ton,  var  hon  försmädlig? 

Fru  Mark  kom  till  hjälp.  Hon  lade  vänligt  sin  hand  på 
frökens  och  talade  som  till  ett  stort  barn:  —  Det  är  mycket 
roligt  att  läsa,  men  vi  ha  så  sällan  tid  med  nöjen.  Jag  fruktar 
nog  att  vi  är  lite  prosaiska  på  Matildenro,  men  jag  hoppas  att 
vi  i  stället  törs  kalla  oss  nyttiga.  — 

Där  fröken  av  Dreijner  strax  efter  sneddade  över  tennis- 
planen med  sin  försmådda  Faust  under  armen,  skrockade 
hon  av  invärtes  löje.  Hon  hade  nog  varit  lite  elak,  när  hon 
lånade  ut  den. 

Nej,  själavården  avsade  hon  sig  bestämt. 


SO 


Ur  Hemma 


Kådhusklockan  slog  tio. 

Ljusen  i  flickrummet  på  Matildenro  släcktes.  Frida  låg 
och  stirrade  vaken,  hon  kände  sig  så  upp-pratad,  att  hon 
kunnat  fortsätta  hela  natten. 

Om  hon  bara  varit  ensam  —  då  skulle  hon  tänt  lampan, 
många  ljus  —  och  låtit  linnet  glida  ned  och  betraktat  sin  vita, 
vackra  kropp  —  den  var  vacker!  barmen  som  stod  så  hög  och 
rund,  asch,  hon  visste  nog  — 

Vad  tjänade  hela  härligheten  till?  Något  flammade  till 
i  henne  —  från  det  allra  värsta  gick  det  över  till  det  allra  bästa, 
lyste  och  brände,  än  som  en  glödande  feber,  än  lugnare,  vackert, 
knappast  jordiskt  och  mycket  ljuvt.  Hon  låg  där  och  riktigt 
kände  hur  det  vägde  mellan  båda.  Som  om  det  fula  på  något 
sätt  kunde  bli  mindre  fult  genom  att  tala  öppet  om  det,  inte 
alldeles  som  tankarna  voro,  förstås,  förbättrat  lite,  men  ändå 
ditåt  —  satte  hon  sig  häftigt  upp  och  ropade: 

—  Inez!  — 

—  Vad  vill  du?  systerns  röst  lät  sömndrucken. 

—  Jag  kysste  Magnus  Groth  i  planteringen.  —  Du  är  splitt 
galen,  Frida.  —  Ja,  jag  ljuger  —  men  Lennart  Löving  kysste  jag 
en  gång  när  han  var  i  sjätte  övre,  det  är  sanning.  Och 
Magnus  ska  jag  kyssa,  jag  ska.  Han  får  skojas  upp,  han  är 
en  tungus. 

—  Usch  vad  du  sätter  ihop,  det  är  riktigt  hemskt.  —  Ja 
men  tycker  du  inte  han  ser  bra  ut,  Inez?  —  Jag  vet  inte,  han 
är  bestämt  egenkär. 

—  Karlar  ska  tycka  att  de  är  något,  annars  är  det  strunt . . . 
Inez  —  somna  inte !  Vet  du  att  min  mamma  är  det  finaste  och 

vackraste  på  jorden?  Inez?  Frida  ruskade  henne.  —  Vet 

du,  jag  ville  ha  ett  litet  barn  —  svart  med  långa  svarta  ögon- 
hår men  blå  ögon,  å  vad  jag  skulle  hålla  av  det...  Sov  inte, 
Inez  —  jag  kan  inte  vara  ensam,  då  blir  jag  vansinnig  —  du 
ska  få  höra  något  förfärligt :  det  finns  folk  som  tror  att  Gertrud 
är  Hellmans  eget  barn. 

Men  Inez  sov  för  djupt  att  väckas  även  av  det  värsta, 
som  kunde  hittas  på. 

—  Med  dig  kan  man  då  aldrig  ha  trevligt,  sömntuta  där  — 
Tänk  om  mamma  och  pappa  vetat... 


81 


Hilma  Angered-Strandberg 


Det  skalv  till  i  Fridas  bröst  —  hon  sjönk  i  sömn  med 
mungiporna  neddragna  som  av  leda.  — 

Samtidigt  rullade  fröken  Natalia  ned  gardinen  —  sedan 
hon  nickat  åt  stjärnorna,  som  i  kväll,  mot  frosten,  blinkade 
så  många,  så  stora  och  så  klarögda  ned  över  den  sovande 
staden:  — -  Ja  ni  undrar  förstås  vad  ni  egentligen  gör  för  gagn 
nu,  sedan  Pettersson  et  Albom  gett  oss  elektriska  lampor  i 
vart  femte  hörn  —  stackars  onyttiga  stjärnor! 


82 


Ör:"0-..'-^,,0...-C...-«0...**,'0-...*,'0-...- 


✓  i  V.v 


Ur  TOLV  SKISSER. 


"MIG  LURAR  HAN  INTE"... 

Det  skulle  bli  bjudning  hos  de  nygifta. 

Hittills  hade  de  bara  haft  några  små  enkla  middagar  för 
intimare  bekanta,  men  nu  började  de  allt  livligare  känna  sin 
oavvisliga  förpliktelse  att  ställa  till  en  större  släkt-  och  vän- 
supé.   Och  slutligen  blev  dagen  bestämd. 

Herr  grosshandlaren  satte  sig  själv  ned  och  skrev  bjud- 
ningskorten. Men  just  som  han  skrivit  "fru  Amalia  Åker- 
blom" på  ett  av  kuverten  och  tänkte  sätta  frimärke  på, 
hejdades  han  av  sin  fru. 

"Vet  du,  Rudolf,  det  ser  bestämt  vänligare  och  anspråks- 
lösare ut,  om  någon  av  oss  själva  går  upp  och  säger  till  henne." 

Ja -a,  det  fick  hon  rätt  i.  Änkefru  Åkerblom  var  mostei 
till  unga  frun,  och  man  kom  överens  om,  att  det  skulle  taga 
sig  bäst  ut,  om  de  närmaste  släktingarna  underrättades  mera 
privat.  Man  delade  bjudningsvisiterna  så,  att  frun  fick  de 
flesta  på  sin  lott  och  herrn  bara  ett  par,  som  han  kunde  göra 
på  sin  promenad  till  kontoret.  Däribland  var  den  hos  moster 
Amalia. 

Men  när  saken  var  uppgjord,  satt  lilla  frun  tankfull  och 
tog  ett  djupt  andetag. 

"Suckar  du,  lilla  Cissi?"  sade  den  ömme  äkta  mannen 
och  strök  henne  om  kinden.  Han  trodde  hon  var  bekymrad 
för  allt  bråk  och  bestyr  som  förestod. 

"Ja,  jag  tänker  på  moster  Amalia,"  sade  hon.  "Nu  skall 
hon  väl  komma  barhalsad  och  i  stor  toalett  igen  och  kluta  ut 
Ebba  som  en  papegoja.  Jag  riktigt  skäms  inför  dina  släktingar." 

Moster  Amalia  hade  den  lilla  svagheten  att  vara  förtjust 
i  stor  toalett.  Då  hon  var  ung,  hade  hon  väckt  uppseende 
för  sin  vackra  hals  och  sina  välformade  armar,  och  fastän 


85 


Anna  Wahlenberg- 


hon  nu  var  över  fyrtio  år  och  tämligen  bastant  och  fet,  kunde 
hon  inte  märka,  att  denna  skönhet  avtagit.  Tvärt  om  fann 
hon,  att  fylligheten  förlänat  den  ökade  behag,  och  hon  för- 
summade aldrig  ett  tillfälle  att  fortfarande  låta  den  göra  upp- 
seende. Detta  hade  nu  senast  skett  på  en  bjudning  för  fjorton 
dagar  sedan,  och  vart  man  kom  fick  man  höra  talas  om  moster 
Amalia s  hals  och  armar,  fastän  de  den  gången  ändå  varit 
ovanligt  mycket  beklädda. 
Det  var  riktigt  genant. 

Nå,  grosshandlaren  kunde  inte  annat  än  medge,  han  också, 
att  det  var  litet  otrevligt.  Men  plötsligt  klarnade  Cecilia  upp. 
Hon  hade  hittat  på  ett  sätt  att  undvika  halsen  och  armarna, 
ett  mycket  enkelt  och  bekvämt  sätt.  Det  var  bara  det,  att 
när  Rudolf  kom  upp  och  bjöd,  skulle  han  framhålla,  att  det 
endast  var  en  liten  tillställning  i  all  anspråkslöshet,  och  att 
hon  på  inga  villkor  finge  komma  med  några  pretentioner. 
Han  kunde  också  gärna  säga  något  om,  att  de  inte  hade  så 
god  råd  och  att  rummen  voro  för  små  för  att  man  skulle  kunna 
ha  många  gäster  på  en  gång. 

Det  verkar  alltid  angenämt,  när  nygifta  människor  låta 
enkla  och  anspråkslösa. 

* 

Klockan  halv  åtta  var  det  redan  tänt  överallt  i  våningen, 
och  Cecilia  gick  omkring  och  såg  efter  om  allt  var  i  ordning. 
Till  slut  ställde  hon  sig  framför  salongstrymån  och  mönstrade 
sin  egen  lilla  behagliga  gestalt,  omsluten  av  en  spetsprydd, 
lilasfärgad  ylleklänning  med  långt  släp.  Och  hon  fann  allt 
ganska  gott. 

Då  ljöd  den  första  ringningen. 

Hon  vände  sig  om  och  lyssnade  för  att  höra  vem  det 
kunde  vara,  som  var  så  precis.  Men  med  detsamma  tambur- 
dörren öppnades  och  hon  förnam  röster  därute,  fick  hon  en 
liten  smula  hjärtklappning. 

Det  var  moster  Amalia.  Vad  skulle  det  betyda  att  hon 
kom  så  tidigt,  hon  som  annars  alltid  brukade  vara  bland  de 
sista?  —  Ah,  hon  hade  verkligen  tagit  det  för  vardagslag! 
Cecilia  blev  på  en  gång  nöjd  och  litet  rädd. 


86 


xr,%,-o^*...rOr^..-o%*..*o,»%.<KwO-»-..^^ 


"Mig  lurar  han  inte". 


Fem  minuter  därefter  trädde  fru  och  fröken  Åkerblom  in 
i  salongen,  frun  klädd  i  svart  siden,  enkel  och  höghalsad, 
fröken,  en  liten  flicka  på  sexton  år,  i  en  halvkort,  smårandig 
ylleklänning,  efter  utseendet  en  bättre,  nysydd  vardagsdräkt. 

Moster  Amalia  rynkade  ögonbrynen  och  tvärstannade  mitt 
på  golvet,  då  hon  fick  se  Cecilia  i  den  ljusa  toaletten. 

"Blir  det  bal?"  frågade  hon,  skärskådande  värdinnan  från 
alla  håll. 

"Å,  för  all  del,  kära  moster,  hur  kan  du  tänka  det?" 
sade  den  unga  frun  och  skjutsade  vårdslöst  undan  sitt  långa 
släp.  Det  är  ju  bara  en  gammal  sommarklänning,  som  jag 
får  lov  att  nöta  ut." 

Fru  Åkerblom  gjorde  ingen  vidare  anmärkning,  lät  föra 
sig  till  soffan  och  satte  sig  ned,  men  var  något  tankspridd  i 
sin  konversation.  Hon  hade  så  mycket  att  se  på.  Så  många 
ljus,  som  funnos  i  kronor  och  lampetter,  så  voro  de  tända. 
Hela  våningen  strålade  i  ett  ljushav.  Här  och  där  på  små- 
borden stod  o  vaser  och  skålar  med  friska  blommor,  och  bakom 
pianinot  hade  man  arrangerat  en  bladväxtdekoration,  som  såg 
ut  att  vara  hyrd  för  dagen. 

Man  ville  utmärka  sig  förstås  och  visa  att  man  hade 
smak  och  sinne  för  det  konstnärliga. 

Om  en  liten  stund  ringde  det  igen  och  gästerna  började 
infinna  sig.  Först  kom  kamrer  Bergman  med  fru,  han  i  frack, 
hon  i  en  gulbrun  sidenklänning  och  med  mattgula  espritfjädrar 
i  håret. 

Fru  Åkerblom  följde  dem  med  ögonen  vart  de  gingo.  Hon 
hade  inga  fjädrar  i  håret,  hon,  utan  bara  en  tvåfärgad  rosett, 
likadan  som  den  hon  bar  i  bröstet.  Man  brukar  inte  ha  fjädrar 
i  håret,  när  man  är  bjuden  på  en  kopp  te  i  största  enkelhet 
och  ett  litet  parti  preferens. 

Hon  satt  och  falkade  för  att  få  tag  i  Rudolf  eller  Cecilia 
och  göra  dem  ett  par  små  frågor.  Men  det  var  omöjligt.  De 
voro  båda  så  uteslutande  upptagna  av  sina  nya  gäster  och 
höllo  sig  så  långt  bort,  att  de  varken  sågo  miner  eller  vinkar. 

De  nästkommande  voro  återigen  en  herre  i  svart  frack 
och  en  fru  i  kulört  sidenklänning. 

Moster  Amalia  började  vända  sig  i  soffan  på  ett  litet 


6.  —  Nationallitteratur.    XXVI II. 


Anna  W ahlenb  ebg 


nervöst  sätt,  lutade  sig  till  sin  dotter  och  gjorde  henne  ett 
meddelande,  som  hade  till  effekt,  att  den  stackars  flickan 
rodnade,  såg  olycklig  ut  och  drog  och  sneglade  på  sin  klänning, 
som  om  hon  blivit  underrättad  om,  att  hon  fått  en  stor  fläck 
på  framvåden.  Men  hon  fick  inte  länge  fortsätta  med  sina  själv- 
betraktelser.   Hennes  mor  stötte  henne  för  stulet  i  sidan. 

Två  unga  flickor  i  luftiga,  ljusblommiga  muslinsklän- 
ningar och  långa  musketörhandskar  trädde  just  över  tröskeln, 
följda  av  sin  far,  liksom  de  andra  herrarne  i  frack. 

Moster  Amalia  flyttade  sig  längre  upp  i  soffhörnet  och 
slätade  ut  spetsarna  på  sin  näsduk. 

"Det  här  står  jag  inte  ut  med,"  sade  hon. 

Och  lilla  Ebba  gjorde  sig  så  liten  och  såg  så  rädd  ut  som 
en  råtta  i  en  vrå. 

Rågan  var  emellertid  ännu  inte  lagd  på  måttet,  men 
den  kom  i  skepnaden  av  kommerserådinnan  Hellander,  en 
medelålders  fru,  kusin  till  värden.  En  flod  av  blekgrönt  siden 
och  svarta  spetsar  flöt  omkring  henne,  då  hon  trädde  in  i 
salongen.  Hennes  moderna  frisyr  med  den  lilla  locken  ned- 
hängande ur  hårkullens  mitt  var  tydligen  ordnad  av  hårfrisör 
och  passade  bra  till  den  lilla  spetsiga  urringningen  på  klän- 
ningen. 

Detta  var  mer  än  moster  Amalia  kunde  bära.   Hon  steg 
hastigt  upp  och  gjorde  ett  tecken  åt  sin  dotter. 
"Kom,  Ebba!" 

De  gingo  rakt  fram  till  Rudolf  och  Cecilia,  som  höllo  på 
att  välkomna  kommerserådet  och  kommerserådinnan,  och 
moster  Amalia  klappade  småleende  sin  systerdotter  på  axeln. 

"Jag  ville  bara  säga  adjö,"  sade  hon  viskande.  "Tack 
så  hjärtligt  för  i  kväll." 

Cecilia  ryckte  förskräckt  till.  Så  djupt  till  sinnes  hade 
hon  inte  trott  saken  skulle  gå  moster  Amalia.  Hon  lade  armen 
om  hennes  liv  och  gav  luft  åt  sin  förvåning  och  ängslan,  men 
det  hindrade  inte  fru  Åkerblom  och  hennes  dotter  att  taga 
ett  lika  hjärtligt  och  tacksamt  farväl  även  av  Rudolf  och  att 
sedan  mellan  raden  av  undrande  gäster  obevekligt  styra 
kursen  ut  i  tamburen. 


88 


X>'**%.«Or*wQ^..-0*%..-0"wO''w-0-%-..-0-%.-<^  wO—..-0'*..'0-«..-0^..-0*'»..-0. 
fl  y 

"Mig  lurar  han  inte"... 


Värdfolket  följde  dem.  De  ville  inte  på  några  villkor 
släppa  dem  ut,  men  moster  Amalia  var  lugn  och  bestämd, 
frågade  bara  efter  sin  kappa  och  sin  hatt,  och  det  var  först 
när  hon  fick  tag  i  dem,  som  besinningen  övergav  henne,  och 
hon  gömde  ansiktet  i  näsduken  och  brast  ut  i  konvulsiviska 
snyftningar.  Den  unga  frun  såg  sig  oroligt  omkring.  I  vilket 
i  ögonblick  som  helst  kunde  det  komma  en  ny  gäst.  Men  Eudolf 
j  var  beslutsammare.  Han  tog  den  stackars  över  sig  givna 
damen  under  armen,  förde  in  henne  i  sitt  skrivrum,  släppte 
också  in  Ebba  och  Cecilia,  stängde  båda  dörrarna  och  lät 
så  tragedien  utveckla  sig  i  lugn  och  ro. 

Moster  Amalia  kunde  först  varken  tala  eller  gå.  Rudolf 
måste  nästan  bära  henne,  så  tungt  lutade  hon  sig  emot  honom. 
Men  så  fort  han  fått  ner  henne  i  soffan,  fick  hon  sina  krafter 
tillbaka,  sprang  upp  och  ropade  på  Ebba.  De  skulle  gå  tvärt. 
Men  de  gingo  inte  tvärt,  för  hon  fick  ett  nytt  anfall,  så  hon 
måste  sätta  sig  igen,  och  när  det  var  överståndet,  föll  hon 
sin  dotter  om  halsen  och  berättade  henne  hur  olycklig  hennes 
stackars  mor  var. 

Hon  var  föraktad  och  övergiven  och  förskjuten  av  hela 
världen. 

"Kära,  lilla  moster,  hur  kan  du  säga  så?"  sade  Cecilia. 
Och  plågad  av  rättvisa  samvetskval,  försökte  hon  smeka 
moster  Amalias  upphetsade  kinder  och  protesterade  allt  vad 
hon  kunde.  Men  det  tjänade  till  ingenting,  ty  för  fru  Åker- 
blom existerade  ingen  där  i  rummet  mer  än  hennes  dotter. 

Hon  berättade  för  henne,  att  de  båda  voro  ett  par  för- 
aktade, små  eländiga  kryp,  som  inte  hörde  till  den  lysande 
societeten  där  inne.  Och  därför  skulle  de  gå.  Ja,  därför  skulle 
de  gå. 

"Å,  kära  moster!  Å,  kära  moster!"  sade  grosshandlaren. 
Det  var  allt  vad  han  kunde  säga,  men  så  sade  han  det  också 
för  var  gång  han  vände  under  sin  häftiga  promenad  fram  och 
tillbaka  på  golvet.  Cecilia  steg  slutligen  upp  och  viskade  till 
honom  att  gå  ut  till  gästerna.  Det  skulle  bli  skandal,  om 
de  voro  ifrån  bägge  två.  Och  så  rev  han  sig  i  huvudet,  gick 
ut  och  lät  Cecilia  ensam  fortsätta  kampen  i  skrivrummet. 

Den  tycktes  emellertid  inte  komma  att  sluta  varken  snart 


0 


Anna  Wahlenbekg 


eller  lyckligt,  och  det  enda,  sorn  höll  fru  Åkerblom  kvar,  var 
fruktan  att  möta  de  ännu  ankommande  gästerna.  Ebba  satt 
och  vaggade  hennes  huvud  mot  sitt  bröst,  och  hon  sade  bara, 
att  hon  ville  dö. 

Den  unga  frun  grubblade  förgäves  över  vad  hon  skulle 
taga  sig  till.  Det  enda,  som  föll  henne  in,  var  att  gå  efter  eau- 
de-cologne,  och  det  gjorde  hon. 

När  hon  skulle  skynda  över  tamburen  för  att  komma  till 
sängkammaren,  stötte  hon  på  nya  främmande.  Det  var  Ku- 
dolfs  syster  och  svåger,  doktor  och  doktorinnan  Lönnbom 
med  son  och  dotter.  Hon  bara  nickade  och  sprang,  men  hann 
ändå  undra,  varför  de  båda  damerna  inte  togo  av  sina  redan 
uppknäppta  kappor,  varunder  de  ljusa  toaletterna  skymtade 
fram,  utan  stodo  och  viskade  helt  hemlighetsfullt  med  Eudolf . 

Då  hon  kom  igen,  hade  de  redan  lämnat  tamburen. 

Eau-de-colognen  gjorde  emellertid  ingen  annan  verkan 
än  att  moster  Amalia  fick  lättare  för  att  tala.  Hon  lyfte  upp 
huvudet  och  frågade  Ebba,  huruvida  hon  visste,  om  hennes 
avlidne  far  varit  en  hederlig  man. 

Jo,  det  visste  nog  lilla  Ebba. 

Då  var  det  inte  den  orsaken,  varför  de  voro  föraktade. 
Hennes  mor  lät  huvudet  sjunka  igen  och  funderade  vidare 
på,  vad  det  kunde  vara,  som  gjorde  dem  utstötta  här  i  världen. 
Nu  hade  hon  det. 

"Jo,  ser  du,  Ebba,  en  vanlig  häradshövning,  som  han  var, 
är  visst  mycket  simplare  än  en  grosshandlare." 

"Nej,  men  moster,  nu  är  du  inte  snäll,"  sade  Cecilia. 

"Och  därför,"  fortsatte  fru  Åkerblom,  fullständigt  igno- 
rerande sin  systerdotters  tillvaro,  "är  det  inte  mer  än  rättvist, 
att  man  ställer  så  till,  att  simpelt  folk  klär  sig  efter  sitt  stånd." 

Cecilia  torkade  sina  ögon.  Varför  hade  hon  inte  låtit 
henne  behålla  sin  hals  och  sina  armar! 

"Det  är  inte  sant!  Det  är  inte  sant!"  sade  hon. 

"Det  är  inte  dumt  påhittat,"  återtog  moster  Amalia. 
"Något  sådant  skulle  vi  inte  kunnat  hitta  på.  Eller  vad  tror 
du,  Ebba?" 

"Nej,"  sade  lilla  Ebba.  Hon  hade  också  gråten  i  halsen 
och  visste  knappt  vad  hon  svarade. 


90 


fe  .      ■  ■  i  ■  J> 


"Mia  LURAB  HAN  INTE" 


"Simpelt  folk  är  inte  så  där  kvicktänkta  av  sig,  det  vet 
du  väl." 

"Ja,"  sade  lilla  Ebba. 

Men  nu  föll  Cecilia  in,  nästan  driven  till  vältalighet  av 
sitt  sa mvetsk valda  sinne.  Hon  skyllde  fegt  ifrån  sig  på  sin 
man.  Det  var  han,  som  ställt  till  alltihop  genom  att  framföra 
bjudningen  så  galet.  Men  det  var  bara  för  han  alltid  var  så 
anspråkslös  och  aldrig  ville  göra  affär  av  sig  och  sitt. 

När  hon  slutat,  steg  moster  Amalia  upp,  blev  stående 
ett  par  ögonblick  lutad  mot  soffkarmen  och  fixerade  henne. 

"Det  där  vill  du  väl  ändå  inte,  att  jag  skall  tro,"  sade  hon. 

"Jo-o..." 

"Det  lyckas  inte,  kära  du.  Men  jag  skall  i  stället  tala 
om  någonting  för  dig,  som  du  inte  vet." 

"Som  jag  inte  vet?"  upprepade  Cecilia  förvånad. 

"Den  förolämpning,  som  tillfogats  mig  och  mitt  barn, 
den  gäller  också  dig." 

"Mig?" 

"Det  är  han,"  sade  den  vredgade  frun,  pekande  åt  den  dörr, 
varigenom  grosshandlaren  försvunnit,  och  lutade  sig  närmare 
Cecilia,  "det  är  han,  som  vill  visa,  att  han  har  finare  släkt  än  du." 

Denna  nya  synpunkt  av  saken  gjorde  systerdottern  så 
häpen,  att  hon  teg  för  ett  ögonblick. 

"Ser  du,  ser  du,  jag  märker,  att  du  bleknar,"  sade  moster 
Amalia.  "Jo-o  du,  sådana  kunna  de  äkta  männen  vara.  Jag 
känner  dem,  jag." 

"Nej,  men  moster...' ' 

"Men  mig  lurar  han  inte.  Och  det  säger  jag  dig,  Cecilia, 
jag  kan  bära  den  här  förolämpningen,  och  Ebba  kan  också 
bära  den  för  oss  drabbar  den  bara  en  gång.  Men  om  du  bär 
den,  kommer  du  att  få  bära  den  många  gånger." 

"Kära  moster. . ." 

"Lita  på  det,  för  en  man,  som  efter  tre  månaders  äkten- 
skap bara  strävar  efter  att  förödmjuka  sin  hustru,  han  blir 
en  tyrann.    En  tyrann,  kom  ihåg  det!" 

"Nej,  men  söta  moster..." 

"Och  en  dag  skall  du  komma  till  mig  och  tacka  mig  för 
att  jag  öppnat  dina  ögon  i  tid.  —  Kom,  Ebba!" 

91 


Anna  Wahlenberg 


Hon  samlade  ihop  sitt  släp  och  gick  stolt  som  en  drott- 
ning mot  tamburdörren,  följd  av  lilla  Ebba.  Men  innan  hon 
hann  öppna  den,  öppnades  i  stället  dörren  från  salen,  och  in 
kommo  två  damer  i  enkla,  halvmörka  ylleklänningar.  Det  var 
grosshandlarens  syster,  doktorinnan  Lönnbom  och  hennes  dotter. 

"Se,  där  är  ju  Cecilia,"  sade  doktorinnan.  "Vi  ha  letat 
efter  dig  i  hela  våningen." 

Därefter  vände  hon  sig  om  och  hälsade  på  fru  Åkerblom. 

"Å,  vad  jag  är  glad,"  sade  hon,  mönstrande  hennes  toa- 
lett, "att  se  någon  mer,  som  inte  är  ljusklädd.  Hilda  och  jag 
blevo  alldeles  förskräckta,  då  vi  kommo  in  i  salongen.  Vi 
hade  inte  fattat,  att  det  skulle  bli  så  storartat,  för  Eudolf 
bjöd  bara  på  te  och  en  liten  preferens." 

Cecilia  stod  förvånad  och  undrade,  vad  allt  detta  skulle 
betyda,  men  innan  hon  hunnit  reda  sina  tankar,  hade  de  båda 
andra  fruarna  inlåtit  sig  i  full  konversation,  och  moster  Amalia, 
som  först  sett  reserverat  frågande  ut,  hade  redan  släppt  sitt 
släp,  började  få  ett  mildare  ansiktsuttryck  och  nickade  bifall 
åt  doktorinnans  åsikt  att  äkta  män  äro  alldeles  omöjliga  att 
använda  till  att  skicka  ärenden.  Och  när  de  kommit  överens 
om  den  saken,  började  de  trösta  varann  över  sina  toaletter. 

Doktorinnan  anmärkte  visserligen  med  en  suck,  att  fru 
Åkerblom  åtminstone  hade  sidenklänning.  Men  då  sken 
moster  Amalia  riktigt  upp,  klappade  doktorinnan  på  axeln 
och  sade,  att  när  en  ylleklänning  var  så  smakfull  som  hennes, 
så  var  den  lika  god  som  om  den  varit  av  siden.  Och  så  höllo 
de  med  varann  om,  att  man  ändå  trivs  allra  bäst  i  enkla  toa- 
letter. Och  så  sade  doktorinnan,  att  lilla  Ebba  var  så  söt, 
att  hon  alls  inte  behövde  någon  fin  klänning  för  att  vara  vacker. 
Och  så  sade  fru  Åkerblom,  att  lilla  Hilda  såg  så  bra  ut,  att 
man  aldrig  tittade  på  vad  hon  hade  på  sig. 

Och  så  gick  man  ut  i  salen  med  så  glada  och  leende  an- 
sikten, som  om  det  varit  femtio  år  sedan  det  spelats  tragedi 
i  det  lilla  skrivrummet  bredvid  tamburen. 

Men  just  som  doktorinnan  skulle  stiga  över  tröskeln  till 
salongen,  tog  Cecilia  fast  i  hennes  aim  och  höll  henne  kvar. 

"Jag  tyckte  alldeles  ni  hade  ljusa  klänningar,  då  jag  såg 
er  i  tamburen,"  sade  hon. 


92 


"Mia  LURAR  HAN  INTE"  .  .  . 


"Ah,  hur  kunde  du  tycka  det?"  sade  hennes  svägerska. 
Men  hon  hade  en  skälm  i  vardera  ögonvrån. 

Cecilia  kysste  henne  på  kinden. 

"Så  kall!   Du  kommer  nyss  utifrån,"  sade  hon. 

"Ja,  jag  hade  glömt  min  näsduk,  och  så  gick  jag  hem 
igen,  eftersom  vi  bo  så  nära." 

Cecilia  kysste  henne  en  gång  till,  men  mitt  på  munnen 
och  mycket  varmare  än  nyss. 

"Schyss,  schyss,"  sadelilla  doktorinnan,  "talaa  ldrigom'et."' 


93 


Ur  SKYMTANDE  ANSIKTEN. 


KOPPAEFLASKAN. 

Mellan  den  stunden,  då  den  stora  kopparflaskan  försvann 
från  vinden,  och  då  den  saknades,  hade  en  rätt  försvarlig  tid 
förflutit.  Hur  ofta  tänker  man  väl  på  en  gammal  vattenflaska, 
som  år  ut  och  år  in  står  i  en  mörk  vrå  bakom  lårar  och  kistor 
och  aldrig  begagnas?  Det  var  säkert  tio  år  sedan  den  sista 
gången  var  framme  och  luftade  på  sig  och  fick  vara  med  på 
landet  för  att  hämta  hem  vatten  från  källan,  eftersom  därute 
inte  fanns  någon  vattenledning.  Och  allt  sedan  dess  hade 
den  stått  dold  för  världen  i  sitt  kulna  skymundan,  ty  herr- 
skapet reste  numera  till  badorter  om  somrarna  i  stället  för 
att  hyra  sommarnöje. 

En  morgon  trädde  emellertid  dess  ägarinna  själv  in  på 
vindskontoret.  Hon  var  en  fetlagd,  femtioårs  välaktad  dam, 
hustru  till  den  ansedde  häradshövding  Broman  två  trappor 
upp  i  huset,  och  hennes  ärende  var  att  visa  sin  jungfru  vilka 
sängkläder  som  skulle  tagas  ned  åt  den  främmande  herrn, 
som  skulle  stanna  över  natten.  Men  på  samma  gång  passade 
hon  på  tillfället  att  inspektera  sina  skatter.  Och  så  upptäck- 
tes förlusten. 

Hela  huset  kom  i  uppståndelse. 

Visserligen  kan  det  ju  tyckas  som  om  det  icke  skulle  vara 
någonting  synnerligt  svårt  för  ett  hjärta  att  mista  en  gammal 
kopparflaska,  som  år  ut  och  år  in  står  till  ingen  nytta  undan- 
gömd på  en  vind,  men  den  som  så  tänker  har  ingen  aning  om 
den  vördnad  man  är  skyldig  gamla  kopparkärl  i  allmänhet 
och  gamla  kopparflaskor  i  synnerhet. 

Ett  hem  kan  vara  fullt  av  empirmöbler  och  atenienner, 
bronskronor,  kandelabrar  och  tavlor  i  förgyllda  ramar,  men 

94 


Kopparflaskan 


man  liksom  tror  inte  på  gedigenheten  i  hela  elegansen  förrän 
man  kommit  ut  i  köket  och  fått  se  raden  av  blankskurade 
kopparkastruller  ligga  och  lysa  på  hyllan,  under  det  att  locken 
tindra  upphängda  på  väggen  inunder.  Och  vad  kopparflaskorna 
beträffar,  så  är  det  ju  sant,  att  de  icke  kunna  intaga  en  så 
upphöjd  plats  som  kastrullerna  och  följaktligen  icke  heller 
göra  sig  gällande  på  samma  sätt.  Men  bara  det  att  kunna 
berätta  att  en  sådan  pjäs  finns  i  huset  är  något  hedersamt  och 
respektabelt.  Det  är  ju  en  hel  liten  förmögenhet  i  en  koppar- 
flaska. Mindre  än  tjugo,  trettio  kronor  kan  den  inte  kosta, 
och  att  ha  pengar  så  där  räntelöst  liggande  undankastade  i 
en  skrubb  eller  uppvräkta  på  en  vind  har  något  generöst  uti 
sig.  Det  är  likaså  gott  som  att  visa  fram  en  diamantring  och 
bra  mycket  mindre  skrytsamt. 

Således  var  det  icke  underligt  att  fru  Broman  blev  utom 
sig  över  förlusten  av  sin  skatt  och  rörde  upp  himmel  och 
jord  för  att  få  reda  på  den  igen. 

Med  sin  uthållighet  och  energi  lyckades  hon  också  snart 
få  viktiga  upplysningar.  Folk,  som  bodde  på  vinden,  hade 
i  somras,  medan  herrskaperna  voro  borta,  sett  fru  Persson, 
snickarhustrun  in  på  gården,  gå  däruppe  och  pyssla  i  närheten 
av  vindskontoren.  Vad  hon  hade  där  att  göra  kunde  ingen 
begripa,  men  nog  anade  man  oråd,  för  den  där  människan 
hade  allt  haft  fuffens  för  sig  förr.  Det  pratades  om  att  på 
det  stället,  där  snickarens  bott  förut,  hade  också  åtskilliga 
saker  kommit  bort,  och  hennes  man,  stackars  karl,  som  var 
en  hederlig  och  duktig  arbetare,  fastän  han  drack  en  smula, 
hade  fått  punga  ut  bra  med  pengar  för  att  klara  affärerna. 
Och  han  hade  lovat  att  slå  ihjäl  henne,  om  det  blev  någon 
mer  historia  av  samma  slag. 

Men  man  kunde  aldrig  vara  säker  på  henne.  Hon  var 
en  äkta  slamsa.  Fastän  hon  hade  tre  barn  och  det  inte  dröjde 
länge  innan  hon  kunde  vänta  det  fjärde,  sprang  hon  omkring 
i  gårdarna  och  drack  kaffe  eller  hade  kafferep  hemma  hos  sig 
och  tänkte  bara  på  sitt  bjäfs.  Garneringar  på  kjolarna  skulle 
det  vara,  fina  nålar  i  håret,  halskrås  och  hattar  med  plymer. 
Men  sådant  kostar  pengar  och  är  inte  alltid  så  lätt  att  skaffa 
sig  på  ärligt  vis. 


95 


.0"'%..o**'wO>*...  o,  ../o  ,%/0's.o^.oO  '...<>,%MtO,,,«.'0  •«.  o  ,..  Ot,  »QM'..q. 


Anna  Wahlenb  erg 


En  av  grannarna  tyckte  sig  för  resten  ha  sett  en  koppar- 
flaska inne  hos  henne,  och  en  annan  kunde  nästan  svära  på,  att 
hon  en  dag  i  början  på  augusti  svängde  in  till  pantlånaren 
på  gatan  bredvid  med  en  sådan  på  armen. 

Väpnad  med  alla  dessa  bevis  tog  kopparflaskans  ägarinna 
slutligen  mod  till  sig  och  knackade  en  vacker  da  g  på  hos  snickarns. 

Det  var  äldsta  pojken,  en  parvel  på  sex  år,  som  öppnade. 
Modern  hade  troligen  inte  hört  knackningen,  ty  genom  den 
öppna  kammardörren  kunde  fru  Broman  se,  hur  hon  trallande 
och  gnolande  helt  lugnt  satt  och  virkade  lakansspetsar,  medan 
frukosttallrikarna,  fulla  med  sillben  och  potatisskal,  stodo  kvar 
på  bordet,  och  det  minsta  barnet  tultade  barfota  omkring 
i  blotta  skjortan. 

För  öviigt  tog  hon  sig  icke  illa  ut,  där  hon  satt.  Hon 
var  ung,  finlemmad  och  med  ett  par  blanka  ,  mörka  ögon  och 
ett  nätt,  runt  ansikte. 

Då  fru  Broman  steg  in,  reste  hon  sig  så  tvärt  att  tråd- 
nystanet föll  i  golvet,  och  antingen  det  nu  var  den  besökande 
damens  värdiga  hållning,  som  imponerade  på  henne,  eller 
överraskningen,  som  kom  henne  att  tappa  koncepterna,  så 
bar  hennes  ansikte  skuldmedvetandets  omisskänneliga  prägel. 

Det  oaktat  blev  hon  naturligtvis  ytterligt  förvånad,  när 
häradshövdingens  fru  började  tala  om  kopparflaskan.  Någon 
sådan  pjäs  visste  hon  sig  aldrig  i  sitt  liv  ha  skådat.  Hon  för- 
stod inte  hur  den  egentligen  skulle  se  ut,  om  det  var  en  bords- 
prydnad eller  en  eau-de-cologneflaska,  och  vid  den  fram- 
kastade förmodan,  att  hon  kunde  ha  något  att  göra  med  dess 
försvinnande,  stod  hon  där  handfallen  som  den  förolämpade 
oskulden. 

Kopparflaskans  ägarinna  hade  emellertid  någonting  av 
jurist  hos  sig.  Hon  kom  fram  med  sina  bevis  och  visste  lägga 
sina  ord  så  väl,  att  det  inte  dröjde  länge  förrän  hon  kom  på 
henne  med  tvetalan  och  hade  fått  henne  att  förklara,  att  hon 
en  viss  dag  i  början  av  augusti  både  varit  ute  på  landet  hos 
sin  moster  och  suttit  instängd  hemma  hos  sig  och  sytt  från 
morgon  till  kväll,  utan  att  titta  utom  dörren. 

Och  då  hon  erhållit  den  upplysningen,  svepte  fru  Broman 
förnämt  om  sig  kappan. 


96 


Kopparflaskan 


"Tack,"  sade  hon  vändande  sig  mot  dörren;  "nu  vet 
jag  vad  jag  vet.  I  eftermiddag  ska  jag  skicka  hit  min  man." 
"Herre  Gud,  häradshövdingen!" 

Häradshövdingen  var  ju  nästan  en  polis,  och  polisen  var 
det  värsta  fru  Persson  visste  i  denna  världen. 

Full  av  ångest  ställde  hon  sig  i  vägen  för  den  utgående 
frun,  knäppte  ihop  händerna  och  tiggde  och  bad. 

Å,  hon  skulle  inte  göra  henne  olycklig!  Kopparflaskan 
skulle  nog  komma  igen  ändå,  utan  att  det  blev  någon  sak 
av  det.  Det  vore  så  förskräckligt,  om  Persson  finge  reda  på 
det,  för  då  skulle  han  slå  ihjäl  henne.  Det  hade  han  sagt. 
Hon  hade  en  moster  i  staden  också,  och  till  henne  skulle  hon 
gå  och  be  om  hjälp  för  att  få  ut  flaskan  från  pantlånaren. 
Om  några  dar,  senast  en  vecka  skulle  hon  komma  upp  med  den. 

Nå,  kopparflaskans  ägarinna  hade  icke  något  hårt  hjärta. 
Hon  tyckte  synd  om  den  stackars  kvinnan,  och  en  vecka 
kunde  hon  väl  vänta,  bara  det  var  säkert  att  hon  kom  då. 

Ja,  det  var  då  så  säkert  som  aldrig  det. 

Och  så  gick  då  den  medlidsamma  frun. 

Åtta  dagar  därefter  satt  hon  hemma  från  bittida  på  mor- 
gonen till  sent  på  kvällen  och  väntade  på  sin  kopparflaska. 
Men  den  som  inte  kom,  det  var  kopparflaskan. 

Nåja,  en  dag  förr  eller  senare  var  ju  strängt  taget  icke 
så  noga.  Hon  väntade  nästa  dag  med.  Men  även  den  förgick 
utan  att  det  syntes  skymten  av  en  kopparflaska. 

Då  blev  fru  Broman,  som  naturligt  var,  en  smula  miss- 
nöjd och  begav  sig  morgonen  därpå  ner  till  snickarens  för 
att  höra  efter  vad  det  kunde  vara  för  mankemang.  Och  när 
hon  knackade  på,  var  det  återigen  den  lilla  sexåringen  som 
öppnade.    Men  han  bara  gläntade  på  dörren. 

"Ar  mamma  hemma?" 

"Ne-e-ej." 

Det  var  något  besynnerligt  att  hon  icke  skulle  vara  hemma 
så  tidigt  på  morgonen.  Men  bättre  lycka  nästa  gång,  tänkte 
kopparflaskans  ägarinna  och  gick  ner  igen  strax  efter  ett,  då 
hon  visste  att  Persson  ätit  middag  och  återvänt  till  sitt  arbete. 
Trots  snickarhustruns  opålitlighet  ville  hon  hålla  sitt  löfte 
att  icke  inviga  mannen  i  den  sorgliga  historien. 


97 


Anna  Wahlenbebg- 


"Är  mamma  hemma  nu  då?" 

Samma  dörrgläntning,  samma  pojke,  samma  "ne-e-ej". 

Nå,  hon  försökte  dagen  därpå  och  de  närmaste  följande 
om  hon  kunde  ha  bättre  tur  på  andra  tider.  Men  det  var  lika 
illa  hur  hon  än  varierade  med  timmarna.  Samma  resultat. 
Pojken  i  dörren  med  sitt  "ne-e-ej". 

Till  sist  miste  emellertid  fru  Broman  det  lilla  tålamod 
hon  hade  kvar,  och  en  förmiddag,  när  pojken  svarade  sitt 
"ne-e-ej",  sköt  hon  i  alla  fall  upp  dörren  och  steg  in  och  tittade 
sig  omkring.  Ingenstädes  kunde  hon  likväl  upptäcka  någon 
fru  Persson,  men  hon  tyckte  att  domestikgardinen,  som  hängde 
ner  från  hörnhyllan  och  agerade  garderob,  rörde  sig  på  ett 
misstänkt  sätt. 

"Hör  du,  min  lilla  gosse,"  sade  fru  Broman,  "jag  får 
lov  att  be  dig  säga  din  mamma  en  sak,  eftersom  hon  aldrig 
själv  är  hemma.  Säg  henne  bara  det,  att  nu  ska  det  bli 
annat  av." 

Dessa  ord  hade  en  märkvärdig  effekt.  Domestikgardinen 
fick  plötsligt  liv  och  flög  upp  i  taket,  och  fram  störtade  fru 
Persson  själv  under  tårar  och  böner. 

"Kära,  söta,  milda,  barmhärtiga,  goda  frun,  skicka  inte 
hit  polisen!" 

Det  var  så  att  mostern  inte  kunnat  hjälpa  henne,  och  hon 
visste  sig  ingen  råd.    Men  om  frun  bara  ville  vänta... 

"Tag  hit  pantkvittot,"  sade  fru  Broman.  "Nog  ser  jag 
att  det  inte  är  värt  att  vänta.  Men  flaskan  vill  jag  ha  igen." 

Fru  Persson  gick  mekaniskt  åt  byrån  till,  men  stannade 
på  halva  vägen. 

"Ja,  se  det  är  så,  att  jag  inte  har 'et  hemma.  Jag  lämnat 
åt  en  bekant  som  säkerhet  för  tre  kronor,  som  jag  fick  låna 
för  att  köpa  kängor  te  flickan." 

Fru  Broman  letade  fram  sin  portmonnä  och  tog  upp  tre 
kronor. 

"Se  här,"  sade  hon,  "skaffa  nu  hem  kvittot,  men  det 
i  denna  dag,  och  kom  upp  med  det  till  mig  i  eftermiddag, 
annars  kan  det  hända  att  det  går  illa  för  er." 

Och  värdig  och  stolt  i  känslan  av  sin  storslagenhet  och 
sitt  ädelmod  avlägsnade  sig  kopparflaskans  ägarinna  utan  att 


98 


[BrN.*0^«.^WO'%».»0»«wO«'«.*0'*»^ 

Kopparflaskan 


ge  akt  på  hur  förskrämd  den  lilla  snickarfrun  stod  och  tittade 
på  pengarna  i  sin  öppna  hand. 

Hennes  första  tanke  var  att  springa  efter  den  bortgående 
för  att  lämna  igen  dem  och  bekänna  hela  den  sorgliga  sanningen 
med  pantkvittot  som  hon  på  goda  skäl  misstänkte  att  inga 
kronor  i  världen  skulle  kunna  skaffa  tillrätta,  eftersom  hon 
rivit  sönder  det  och  kastat  bitarna  på  gatan  strax  efter  sedan 
hon  fått  det  i  sin  hand.  Men  hur  det  var,  så  kom  hon  sig  inte 
för.  "Den  som  vinner  tid,  vinner  allt,"  var  hennes  valspråk. 
Och  så  började  hon  fundera  på  om  det  inte  skulle  kunna 
vara  möjligt  att  pressa  fram  någonting  ur  sin  mans  penning- 
pung, så  att  hon  kunde  göra  en  liten  avbetalning  och  visa  sin 
goda  vilja.    Det  skulle  kanske  rädda  situationen. 

När  hennes  man  kom  hem  på  kvällen  vågade  hon  emeller- 
tid inte  säga  någonting,  emedan  han  var  vid  dåligt  humör. 
Och  ehuru  hon  var  förfärligt  rädd  för  att  häradshövdingens 
fru  ett,  tu,  tre  skulle  uppträda  på  skådeplatsen,  lät  hon  även 
morgonstunden  gå  utan  att  tala  med  honom.  Men  på  middags- 
timmen, sedan  han  ätit  och  var  mätt  och  belåten  beslöt  hon, 
driven  av  ångest,  att  göra  ett  försök. 

"Hör  du,  Persson,"  började  hon,  "du  får  allt  ge  mig  en 
femma  te  kläder  åt  barnen." 

Persson  svor  naturligtvis  till. 

Pengar  igen!  Han  hade  inte  sett  att  det  gick  nå'n  nöd 
på  barnen. 

Jo,  det  gjorde  det  visst,  det.  Och  hon  räknade  upp  än 
det  ena  och  än  det  andra,  en  hel  lång  ramsa,  medan  han  gick 
och  visslade  för  att  slippa  höra,  och  sökte  runt  omkring  rum- 
met efter  en  kam  att  göra  sig  fin  i  håret  med. 

"Har  man  sett  på  självaste!..." 

Under  sitt  letande  hade  han  kommit  att  lyfta  på  byrå- 
duken, och  därinunder  gjorde  han  helt  oväntat  det  sällsamma 
fyndet  av  tre  kronor. 

"Här  har  du  ju  pengar,  vet  jag!" 

Hon  blev  alldeles  mörkröd  i  ansiktet  men  förklarade 
frankt,  att  det  var  sparpengar,  som  hon  fått  ihop  med  mycken 
möda  och  besvär,  och  de  förslogo  i  alla  fall  icke  till  det  hon 
måste  ha. 

99 


Jgn%..q*n./Or\»..Q-»...-0««..^0^^ 


Anna  Wahlenberg 


Sparpengar!  Han  gav  henne  två  kronor  om  dagen,  väl 
vetande  att  det  inte  var  värt  att  anförtro  henne  större  sum- 
mor än  så  på  en  gång,  och  han  förstod  mycket  gott  att  det 
nätt  och  jämt  räckte  till.  Hur  skulle  hon  då  kunnat  spara 
något.  Nej,  han  kände  sin  kära  hustru.  Det  här  stod  aldrig 
rätt  till.  Kanske  hade  hon  tagit  dem  ur  hans  egen  pung  medan 
han  sov.    Ibland  hade  han  tyckt  sig  sakna  en  del  slantar. 

Och  han  tog  henne  i  armen  och  ruskade  henne.  Vad  var 
det  nu  för  konster  hon  hade  för  sig.  Fram  med  sanningen  bara ! 

Detta  var  emellertid  för  mycket  att  bära.  Utpinad  av  den 
ständiga  rädsla  hon  så  länge  gått  i  för  kopparflaskans  ägarinna, 
stod  hon  inte  ut  längre.  Det  var  detsamma  hur  det  gick,  för 
lika  galet  blev  det  ändå.  Och  så  fick  han  då  veta  hur  det 
stod  till. 

Han  hade  icke  släppt  hennes  arm,  och  hela  tiden  medan 
hon  berättade,  höll  han  den  fast  som  i  ett  skruvstäd  utan 
att  yttra  ett  ord.  Men  hans  ögon  rullade  allt  vildare,  och  då 
hon  slutat  slängde  han  till  henne,  så  att  hon  for  raklång  till 
golvet. 

Därpå  bröt  det  löst,  och  det  var  inga  smeknamn  han  gav 
henne  där  han  med  knuten  hand  stod  lutad  över  henne  och 
slog  till  henne  för  var  gång  hon  gjorde  ett  försök  att  resa  sig 
på  armbågen.  Han  brydde  sig  inte  ett  tecken  om  vad  gran- 
narna kunde  höra  genom  väggen  eller  se  genom  fönstret. 

Kom  hon  inte  ihåg  att  han  sagt,  han  skulle  slå  ihjäl  henne, 
ifall  hon  gjorde  om  det  igen?  Men  hon  skulle  allt  få  märka 
vad  det  ville  säga  att  skämma  ut  en  ärlig  karl,  så  han  inte 
kunde  se  folk  i  ögonen. 

Till  slut  rörde  hon  sig  icke  längre  utan  låg  bara  och  jäm- 
rade sig.  Men  när  han  hämtade  andan  ett  tag  och  gick  ett 
par  steg  ifrån  henne,  passade  hon  på  att  gripa  till  det  enda 
försvarsvapen,  som  stod  henne  till  buds. 

"Skynda  dig,  Persson,"  kved  hon,  "och  spring  efter  frun. 
Jag  är  så  sjuk!    Jag  tror  jag  dör!" 

Men  till  svar  fick  hon  blott  ett  skratt  och  en  spark.  Hon 
hade  ljugit  några  gånger  för  mycket  för  sin  man,  den  lilla 
snickarfrun. 

Det  var  i  detta  ögonblick  som  det  knackade  på  dörren, 


100 


Koppaeflaskan 


vilken  omedelbart  därefter  öppnades,  och  fru  Broman  steg 
oombedd  in. 

Hennes  ansikte  var  rött  och  hennes  min  oblid,  ty  under- 
natten och  morgonen  hade  hon  hunnit  med  att  reta  upp  sig 
till  en  grundlig  förargelse.  Nu  förstod  hon,  att  man  begagnat 
sig  av  hennes  beskedlighet  till  att  hålla  henne  för  narr,  och 
att  man  till  tack  för  hennes  tillit  och  ädelmod  också  tänkte 
bestjäla  henne  på  de  tre  kronorna,  eftersom  det  gått  så  bra 
med  kopparflaskan.  Men  nu  var  hennes  tålamod  till  ända, 
och  hon  hade  enkom  avvaktat  mannens  middagstimme  för 
att  se  vad  han  skulle  säga  om  saken.  Han  fick  sedan  slå  ihjäl 
sin  hustru  bäst  han  behagade.  Fru  Broman  tvådde  sina  händer. 

Med  detsamma  hon  stod  på  tröskeln  märkte  hon  nog  att 
hon  icke  kommit  i  ett  ögonblick,  då  äktenskaplig  endräkt 
och  frid  präglade  de  bägge  makarnas  tankeutbyte.  Men  vad 
angick  det  henne?  Hon  hälsade  ett  strävt  goddag  och  fick 
i  utbyte  ett  lika  strävt  goddag  från  Persson. 

Snickarhustrun  hade  tagit  tag  i  sängstolpen  och  rest  sig 
upp.  Men  på  samma  gång  kröp  hon  baklänges  inåt  väggen 
med  fingrarna  instuckna  i  sitt  svarta,  upprufsade  hår  och 
med  ett  vilt  uttryck  i  ansiktet. 

"Jo,  jag  kommer  för  att  säga  fru  Persson  att  mitt  tålamod 
är  slut  nu,  och  att  jag  tänker  ta  itu  med  saken  på  allvar," 
började  kopparflaskans  ägarinna. 

Den  stackars  hustrun  stirrade  på  henne  med  ångestfulla, 
vidöppna  ögon.  Och  så  på  en  gång  for  hon  tvärs  över  golvet 
till  sin  man,  hängde  sig  på  honom,  kröp  bakom  ryggen  på 
honom,  sökte  skydd  hos  den  som  nyss  varit  färdig  att  ta 
hennes  liv. 

"Herre  Jesus,  hon  vill  skicka  polisen  på  mig!"  skrek  hon. 
"Hjälp  mig,  Persson!    Hjälp  mig!    Hjälp  mig!" 

Och  han  stötte  icke  bort  henne.  Han,  som  för  ett  par 
sekunder  sedan  icke  kunnat  se  henne  röra  sig  utan  att  slå 
till,  lade  plötsligt  armen  om  hennes  liv  och  drog  henne  intill  sig. 

"Se  så,  se  så,  Tilda,  var  inte  rädd,  du,"  sade  han  lugnande. 
"Du  behöver  inte  stå  bakom  ryggen  på  mig.  Jag  ska  nog 
försvara  dig  ändå." 

Och  med  detsamma  rätade  han  upp  sig  så  att  bröstet 


101 


.0fNyfr,%.*Or^O'%./O»«»>o»««.^O^ 

;  t'  1        1  »ä-—  ii         ..ii  i   ■  i     i  i, 

Anna  Wahlenberg- 


svällde  under  tröjan  och  det  röda  hakskägget  stod  rätt  ut 
i  vädret. 

"Jaså,  ni  vill  skicka  polisen  på  en  sjuk  kvinna,"  sade  han 
vändande  sig  mot  den  gemensamma  fienden  vid  dörren.  "Ja, 
gör  det,  gör  det  bara !  Det  får  ni  heder  av.  Men  skynda  er, 
annars  får  ni  väl  rycka  upp  henne  ur  sängen.  Innan  ni  går, 
ska  ni  emellertid  ta  igen  era  tre  kronor,  som  ni  lämnade  kvar 
här  i  går.  Och  här  ska  ni  få  litet  på  köpet  te  avbetalning  på 
kopparflaskan.  Jag  har  inte  mer  nu,  men  var  lördag  ska  det 
bli  vidare  i  texten,  till  den  är  betald  te  sista  skärven,  antingen 
ni  nu  går  efter  era  gossar  eller  ej.  För  jag  är  en  hederlig  karl, 
sir  ni!   Och  det  jag  säger,  det  gör  jag,  si!" 

Han  upphörde  att  gräva  i  den  framletade,  slitna  pungen 
för  att  slå  näven  i  bordet,  men  strax  därpå  fick  han  fram  ett 
par  kronor  ur  den,  och  utan  att  höra  ett  ord  av  allt  vad  fru 
Broman  berättade  om  sin  väntan  och  sitt  änglatålamod  och 
sitt  ädelmodiga  sinnelag  gick  han  fram  till  henne  med  pengarna . 

"Tag  dem,  eller  jag  kastar  dem  efter  er,"  sade  han,  då 
hon  inte  genast  sträckte  ut  handen. 

Men  fru  Broman  ville  inte  anses  som  en  hårdhjärtad 
gnider  ska,  som  var  nöjd  bara  hon  fått  pressa  blodspengar  ur 
sina  fattiga  medmänniskor.  Hon  beklagade  sig.  Hon  försvarade 
sig.  Hon  öppnade  dörren  och  steg  ut  i  förstugan,  utan  att 
kunna  bekväma  sig  till  att  taga  emot  vad  som  bjöds  henne 
på  detta  något  oartiga  sätt. 

"Tag  dem,  eller  jag  kastar  dem  efter  er  på  gården!"  skrek 
Persson,  som  följde  med  i  hälarna  på  henne. 

Alla  fönster  och  dörrar  voro  redan  fulla  med  ansikten 
och  vid  vattenledningen  på  gården  stod  en  hel  hop  akt- 
ningsvärda fruntimmer.  Det  hade  blivit  en  fullständig  skandal, 
om  hon  fått  slantarna  kastade  efter  sig.  Vad  skulle  man  ha 
trott  om  henne?  Således  var  det  ingenting  annat  att  göra 
än  att  ta  emot  dem  med  en  så  förnäm  och  förorättad  min 
som  möjligt. 

"Och  gå  nu  efter  polis,"  sade  han. 

Hon  värdigades  icke  svara  och  gick  med  stolt  hållning 
över  gården  genom  korselden  av  alla  nyfikna  och  skadeglada 
blickar. 


102 


Kopparflaskan 


Men  hon  lyckades  ändå  icke  undkomma  dem.  Från  den 
stunden  levde  hon  i  en  ständig  förargelse  dag  efter  dag  och 
vecka  efter  vecka.  Bara  hon  såg  någon  av  husfolket,  kände 
hon  att  alla  sympatier  voro  för  snickarens  och  alla  antipatier 
för  henne,  hur  mycket  ont  man  än  förut  haft  att  säga  om 
den  lilla  slamsiga,  tjuvaktiga  snickarfrun.  Det  var  alldeles 
som  om  det  var  de,  som  fått  lida  orätt  och  inte  hon. 

Om  lördagskvällarna  steg  likväl  hennes  prövning  till  sin 
högsta  höjd.  På  slaget  sju  kom  då  alltid  jungfrun  in  till  henne 
i  salongen  och  anmälde  att  Persson  var  ute  i  köket  och  ville 
tala  med  henne.  Och  när  hon  kom  ut,  stod  han  där  med  en 
tvåkrona  i  sin  valkiga  hand  och  lämnade  henne  slanten  full- 
ständigt stum  med  en  bock  och  en  mörk  blick,  allt  under  det 
tjänstflickorna  gömde  sig  bakom  spisen  och  fnissade  i  smyg. 

Hon  hade  försökt  hälsa  till  honom  att  hon  inte  kunde 
komma  ut  och  att  han  kunde  lämna  pengarna  ändå.  Men 
det  hjälpte  inte.  Då  gick  han  och  kom  igen  var  kväll  vid 
samma  tid  ända  tills  han  träffade  henne.  Han  skulle  riktigt 
veta  att  hon  fått  pengarna  i  sin  hand,  så  att  det  inte  blev 
något  krångel  med  det,  för  han  var  en  reell  karl  och  ville  ha 
ordning  i  allting. 

Och  det  var  heller  ingen  i  hela  huset  och  på  halva  gatan, 
som  inte  tyckte  att  han  var  en  reell  karl  och  att  fru  Broman 
var  en  småaktig  och  hjärtlös  person. 

Tänk,  att  ställa  till  ett  sådant  väsen  för  en  gammal  koppar- 
flaska !  (Saken  var  den,  att  de  icke  hade  någon  själva.)  Och 
tänk,  att  vilja  skicka  polisen  på  en  stackars  människa  i  ett 
sådant  tillstånd  som  fru  Persson! 

Men  emellan  snickaren  och  hans  hustru  hade  det  aldrig 
varit  så  väl  som  nu.  Hon  tyckte  sig  aldrig  förr  ha  sett  vilken 
präktig  karl  han  var,  och  han  hade  fått  upp  ögonen  för  att 
hon  var  en  liten  stackare,  som  måste  beskyddas.  Och  så  kom 
även  det  till,  att  han  dagen  efter  fru  Bromans  besök  tagit  blå 
bandet,  vilket  gjorde  att  han  sedan  alltid  hade  fullt  upp  med 
pengar,  ty  han  var  en  duktig  arbetare. 

Han  köpte  saker  till  huset,  kläder  åt  barnen  och  åt  sin 
hustru  en  fin,  skinnbrämad  aftonkappa,  som  hon  alltid  begag- 
nade om  söndagsförmiddagarna,  då  hon  gick  ut  och  gick  med 


7.  —  Nationallitteratur.  XXVIII. 


103 


it  1  ■ 1  £f 

Anna  Wahlenbekg 


sin  man.  Och  när  de  kommo  svassande  över  gården  var  det 
som  om  själva  kungen  och  drottningen  hade  visat  sig,  så 
hövligt  hälsade  man  på  dem. 

Och  Persson  satte  sitt  röda  skägg  allt  högre  i  vädret. 
Det  var  ändå  ganska  upplyftande  att  veta  sig  vara  en  så 
duktig  och  hederlig  karl,  att  ens  heder  till  och  med  räckte  till 
åt  ens  hustru. 


104 


ur  förbrytare. 


TESTAMENTET. 

Herr  kyrkoherden  hade  slutat  dagens  arbete,  hade  där- 
efter ätit  sin  goda  middag  och  beredde  sig  nu  att  njuta  sitt 
dolce  far  niente. 

Först  skulle  han  som  vanligt  röka  en  pipa  och  ögna  ett 
grand  i  tidningarna,  och  sedan  skulle  han  sträcka  ut  sig  på 
soffan  och  taga  sig  en  blund  under  en  timme  eller  så. 

Han  satt  emellertid  i  gungstolen  och  hade  icke  hunnit 
längre  än  att  han  fått  pipan  stoppad  och  tänd,  då  det  knackade 
på  dörren. 

"Stig  in!" 

Jungfrun  visade  sig  med  en  tveksam  och  hemlighetsfull 
uppsyn. 

"Det  är  ett  fruntimmer  där  ute  som  vill  tala  med  kyrko- 
herden.  Hon  säger  att  hon  heter  fru  Hellerdink." 

Kyrkoherden  rynkade  ögonbrynen.  Hellerdink  var  hans 
eget  familjenamn,  och  det  var  ganska  ovanligt.  Utom  med- 
lemmarna av  hans  egen  familj  kände  han  ingen  mer  som  hetat 
så  än  hans  föräldrar  och  hans  bror,  och  de  voro  alla  döda, 
brodern  helt  nyligen.  Men  han  förstod  gott  vem  det  var  som 
kallade  sig  vid  det  namnet.  Brodern  hade  icke  varit  gift,  men 
han  hade  haft  en  hushållerska,  och  han  hade  nästan  väntat 
att  få  se  denna  person  en  av  dagarna.  Men  längtat  efter  henne 
hade  han  icke. 

"Säg  henne,  att  jag  icke  har  tid  nu,"  sade  han.  "Hon 
kan  komma  igen  en  annan  dag  mellan  nio  och  halv  tio  på 
morgonen." 

Jungfrun  stod  kvar. 

"Jag  ville  inte  släppa  in  henne,  men  hon  säger,  att  hon 
är  tvungen  att  träffa  kyrkoherden.  Och  hon  ser  alldeles  för- 
störd ut." 


7 


105 


.O^..O^oO•^.,0^..•0'^„.0•••...0•^o.O•^..«^M•0,^/0•^/^^.•0•^...0•^«•0; 
— — — — ■'  ■  —* ^ — — — —  i  — — ■ — ■ — — — — i — mCZ* 


Anna  Wahlenberg 


Kyrkoherden  fick  på  sig  en  lidande  min.  Han  kunde 
icke  undgå  sitt  öde. 

"Nå,  så  låt  henne  komma  då/'  sade  han. 

Jungfrun  gick,  och  efter  ett  par  ögonblick  syntes  i  dörr- 
öppningen i  hennes  ställe  en  sorgklädd  kvinna,  som  icke  tyck- 
tes veta,  om  hon  vågade  gå  framåt  golvet  eller  ej.  Hon  kunde 
väl  vara  mellan  femtio  och  sextio  år,  hade  gråsprängt  hår 
och  såg  ut  som  en  person  i  den  lägre  medelklassens  villkor, 
men  som  arbetat  hårt  i  alla  sina  dar.  Händerna  i  de  rynkiga, 
svarta  handskarna  voro  stora  och  ansiktet  tämligen  grovt, 
men  med  ett  drag  av  fryntlighet,  trots  att  det  nu  var  svullet 
och  rödaktigt  som  av  gråt. 

"Herr  kyrkoherden,  jag  är...  jag  är"...  började  hon. 

"Ja,  jag  vet,"  sade  kyrkoherden  och  visade  på  en  stol. 

Hon  närmade  sig  något,  men  satte  sig  icke. 

"Jag  kommer  för  att  få  höra  av  herr  kyrkoherden  själv, 
om  det  är  sant,"  fortsatte  hon.  "Det  kom  upp  till  mig  en 
häradshövding  och  sa',  att  testamentet  inte  var  riktigt,  som 
det  skulle  vara.  Det  var  ett. . .  ett  slags  formfel  i  det,  sa5  han, 
och  därför  skulle  det  inte  gillas,  sa'  han." 

Kyrkoherden  stod  myndig  och  bred  framför  henne  med 
de  omvända  händerna  vilande  mot  höfterna. 

"Häradshövdingen  har  ju  redan  förklarat  alltsammans  för 
fröken,"  sade  han. 

Hon  ryckte  till  vid  tilltalsordet  "fröken",  och  det  var 
först  efter  en  paus  hennes  svar  kom. 

"Ja  men..." 

"Han  är  lagkarl!  Han  förstår  saken  bättre  än  jag,  så 
när  han  säger  det,  måste  det  naturligtvis  vara  sant." 

"Men  herr  kyrkoherden,"  utbrast  hon  ångestfullt,  "inte 
kan  det  väl  få  gå  så  orättvist  till.  Det  var  verkligen  Heller- 
dinks  vilja  att  jag  skulle  ha  vad  som  var  efter  honom." 

"Människornas  vilja  min  bästa  fröken,  är  inte  alltid  Guds 
vilja,"  sade  kyrkoherden  och  lyfte  blicken  och  pekfingret 
mot  taket. 

Den  sorgklädda  var  en  gudfruktig  kvinna  och  åkallandet 
av  det  högsta  väsendet  stämde  henne  alltid  högtidligt,  isynner- 
het då  det  kom  från  en  andans  man  och  skedde  på  ett  så  vär- 

106 


Testamentet 


digt  sätt  som  nu.  Ett  par  sekunder  stod  hon  också  tyst  och 
tillbörligt  imponerad.  Men  de  jordiska  angelägenheterna  fyllde 
för  närvarande  alltför  mäktigt  hennes  själ  för  att  de  länge 
skulle  låta  trycka  ner  sig. 

"Ja,  men  en  människas  sista  vilja,  herr  kyrkoherde,  den 
brukar  ju  ändå  inte  få  ändras,"  sade  hon.  "Och  han  hade 
ju  rättighet  att  ge  vad  han  rådde  om  åt  vem  han  ville,  för 
han  hade  ju  förtjänt  alltsammans  själv,  vartenda  öre,  herr 
kyrkoherden.  Det  vet  herr  kyrkoherden." 

"Det  är  möjligt,"  sade  kyrkoherden  med  en  handrörelse 
och  började  något  otåligt  gå  av  och  an  på  golvet.  "Men  vad 
hör  det  hit?" 

"Jo,  jag  tänker  som  så,  herr  kyrkoherden,  att  om  de  där 
femton  tustn  kommit  från  familjen,  så  skulle  det  kanske  varit 
rättast  om  de  gått  tillbaka  igen,  och  då  hade  väl  herr  kyrko- 
herden, som  är  hans  bror,  varit  den  närmaste  till  dem.  Men 
som  det  nu  är,  herr  kyrkoherden . . .  Jag  kan  då  verkligen 
säga,  att  jag  varit  med  på  ett  hörn  och  skrapat  ihop  dem..." 

Kyrkoherden  lyfte  upp  huvudet  och  stannade  framför  henne. 

"Jag  trodde  att  fröken  hade  varit  hushållerska  hos  min 
bror  och  haft  kost  och  lön  för  sitt  besvär,"  sade  han. 

Hon  tyckte  det  måste  synas  på  henne,  hur  benen  darrade 
under  henne. 

Hade  det  icke  varit  en  kyrkoherde,  som  stått  framför 
henne,  skulle  hon  aldrig  i  livet  ha  tålt  något  sådant,  som  det 
hon  nu  fick  höra.  Men  en  kyrkoherde  har  förstås  rättighet 
att  säga  många  saker,  som  en  annan  aldrig  skulle  våga  sig 
fram  med. 

"Vi  tyckte  om  varann,  herr  kyrkoherden,"  sade  hon  sakta. 
"Och  då  heter  det  väl  inte  'kost  och  lön'.  Vi  skulle  nog  ha 
varit  gifta  för  längesen,  herr  kyrkoherden,  om  inte  Heller  - 
dink  varit  så  egen  av  sig.  Han  kunde  nu  aldrig  med  några 
ceremonier.  Men  han  ville  alltid,  att  de  skulle  kalla  mig  för 
fru  Hellerdink.  Det  skulle  inte  ha  gått  an  att  någon  kommit 
och  sagt  något  annat  så  han  hört  det." 

Kyrkoherdens  små  grå  ögon,  som  hade  till  uppgift  att 
skärskåda  folk  in  i  själarna,  gåvo  henne  en  skarp  blick.  Han 
hade  förstått. 


107 


Anna  Wahlenbeeg- 


"Jaså...!  Ja,  ni  får  ursäkta  mig,  om  jag  säger  'fröken'. 
Jag  har  alls  icke  blivit  underrättad  om  att  min  bror  ansett 
sig?  ha  ingått  någon  förbindelse.  Och  för  övrigt  brukar  man 
ju  inte  titulera  ogifta  damer  för  fru." 

Hon  slog  ned  blicken.  Aldrig  i  sitt  liv  hade  hon  erfarit 
en  sådan  skamkänsla  som  nu.  Hittills  hade  det  just  icke 
förekommit  henne  som  om  hon  haft  något  att  blygas  för, 
men  nu,  när  hennes  lilla  menlösa  försök  att  skaffa  sig  respekt 
genom  att  framhålla,  att  hon  var  van  att  bära  frutiteln,  så 
totalt  misslyckats,  tyckte  hon  sig  med  ens  avslöjad  och  ut- 
pekad som  en  förkastad  varelse.  Och  hon  greps  av  ett  begär 
att  till  varje  pris  rättfärdiga  sig. 

"Jag  kunde  ha  varit  gift  många  gånger  om,  ifall  jag  bara 
velat,  herr  kyrkoherden,"  sade  hon  och  strök  floret  högre  upp 
ur  ansiktet,  ty  nu  var  hon  varm.  "För  femton  år  sedan  friade 
en  grosshandlare  till  mig,  som  gjorde  i  cigarrer,  och  jag  kunde 
nu  ha  suttit  med  våning  på  sex  rum  och  två  jungfrur  och  fått 
heta  fru  av  alla  människor,  herr  kyrkoherden.  Och  för  tolv 
år  sedan  var  det  en  annan  mycket  fin  herre,  som  hade  hus- 
affärer, som  jag  kunde  ha  fått,  om  jag  räckt  upp  lillfingret, 
och  jag  kunde  ha  fått  bo  i  flera  hus  i  staden  och  haft  sommar- 
nöje vid  Saltsjön  med,  herr  kyrkoherden.  Och  bara  för  åtta 
år  sedan..." 

"Ja,  ja,  ja,  min  bästa  fröken..." 

Kyrkoherden  viftade  med  handen,  men  den  främmande 
hade  kommit  i  farten,  så  hon  kunde  inte  stanna. 

"Bara  för  åtta  år  sedan  var  det  en  bagare  i  samma  hus, 
där  vi  bodde,  som  inte  ville  låta  mig  gå  i  fred.  Och  om  jag 
hade  velat,  herr  kyrkoherden,  skulle  jag  nu  haft  tjugu  gesäller 
och  butikfröknar  och  kassörskor,  som  skrikit  'fru'  efter  mig 
hela  dagarna,  så  det  nog  skulle  ha  hörts  långa  vägar  att  jag 
var  fru.  Och  alla  mina  bekanta  säger  förstås  att  jag  varit 
dum.  'Du  är  då  en  riktig  gås,  Lina',  säger  de,  'som  aldrig 
förstår  att  ta  vara  på  din  lycka'." 

Kyrkoherden  såg  på  sitt  ur  och  suckade,  men  hans  gäst 
märkte  ingenting  utan  gick  bara  på. 

"Och  jag  har,  förstås,  varit  dum.  Men  Herre  Gud,  det 
är  man  ju  alltid,  när  man  tycker  om  någon.   Hade  jag  bara 


108 


Testamentet 


velat  bråka  och  gjort  livet  surt  för  Hellerdink,  så  hade  jag 
nog  för  resten  rått  på  honom  också.  Jag  behövde  bara  ha 
sagt,  att  jag  ville  gå  ifrån  honom,  så  hade  han  tvärt  gått 
till  prästen  med  mig.  Men,  Herre  Gud,  jag  har  nu  aldrig 
kunnat  vara  påstridig  av  mig,  och  på  sista  åren,  när  jag 
började  tänka  mera  på  det,  var  ju  Hellerdink,  stackare,  så 
sjuk.  Han  var  ju  lam  i  bägge  benen  och  så  nervös,  att  han 
blev  ond  för  ingenting.  Jag  nändes  rakt  inte  plåga  honom. 
Och  det  kan  jag  då  säga,  herr  kyrkoherden,  att  det  rent  åv 
är  bara  beskedlighet  åv  mig  om  jag  inte  är  en  ärlig  och  ordent- 
lig fru.  Och  hade  Hellerdink  vetat  att  jag  skulle  få  obehag 
av  det,  så  hade  han  nog..." 

Under  de  sista  ögonblicken  hade  emellertid  kyrkoherden 
stått  framför  henne  med  lyftad  hand  som  för  att  hejda  den 
forsande  ordströmmen.  Han  stod  där  värdig,  lugn  och  av- 
bidande, och  till  sist  segrade  denna  vältaliga,  stumma  befall- 
ning.  Den  betvingade  avbröt  sig  mitt  i  meningen  och  teg. 

"Ja,"  sade  kyrkoherden  med  djup  stämma,  "så  talar 
människan  i  sin  få  vitsko  och  sin  kortsynthet.  Hon  syndar 
emot  Gud  och  lagens  bud,  och  sedan  har  hon  ursäkter  för 
allt.  'Jag  rår  icke  för  vad  jag  gjort',  säger  hon,  och  vill  icke 
bära  följderna  av  sin  synd." 

Den  sorgklädda  stirrade  på  honom. 

Denna  ton!  Denna  blick!  Denna  lyftande  hand!  Det 
var  straffets  ängel  med  det  flammande  svärdet,  som  stod 
framför  henne. 

Hade  hon  då  förbrutit  sig  så  svårt  utan  att  veta  det, 
utan  att  tänka  på  det,  ty  det  var  då  sant,  att  hon  just  aldrig 
tänkte  så  mycket. 

Hennes  hjärta  krympte  ihop  i  bröstet. 

"Ni  lever  emot  Guds  heliga  bud,"  fortsatte  kyrkoherden, 
alltjämt  med  handen  framför  hennes  ansikte.  "Ni  lever  i  en 
förbindelse,  som  varken  är  helgad  av  vigsel  eller  erkänd  av 
lagen.  Och  sedan  kommer  ni  hit  och  klagar  över  att  lagen 
icke  vill  ge  er  rätt,  utan  kullkastar  vad  ni  trott  vara  ordnat 
enligt  dess  stadgar,  men  icke  var  så.  Ni  bryr  er  icke  om  lagen, 
men  ni  vill  ändå  att  den  skall  beskydda  er.  Kvinna,  kvinna, 
ser  ni  icke  Guds  finger? 


109 


Anna  Wahlenberq- 


Hon  teg,  till  hälften  förvirrad,  till  hälften  förkrossad. 
"Ser  ni  verkligen  icke  Guds  finger?"  upprepade  han. 
"Nej,"  stammade  hon. 

"Då  skall  jag  visa  er  det.  Ni  trodde,  att  ni  hade  ställt 
allting  väl  för  er.  Ni  trodde,  att  er  vilja  skulle  göra  sig  gällande. 
Ni  hade  skrivit  och  förordnat.  Ni  hade  satt  sigill  på  det.  Men 
Gud  sätter  sitt  finger  var  han  vill  till  trots  för  människans 
sluga  beräkningar.  Nu  slog  han  er  med  blindhet  och  satte  det 
på  det  där  papperet,  som  ni  trodde  var  så  riktigt  och  väl 
skrivet.  Han  ville  visa  er,  att  Guds  vilja  står  över  människor- 
nas vilja  och  att  han  har  makt  att  straffa  dem,  som  bryta 
mot  hans  bud.  Öppna  ert  sinne  och  tag  detta  som  en  hälsosam 
varna  gel  och  en  Guds  kärleksfulla  fingervisning  för  att  leda 
er  in  på  en  bättre  väg." 

Den  sorgklädda  snyftade  tyst  med  näsduken  för  ögonen. 
Men  ännu  var  hennes  sinne  motspänstigt. 

"Ack,  herr  kyrkoherden . . .  herr  kyrkoherden ..."  sade  hon, 
"inte  behöver  jag  några  fingervisningar  nu  längre.  När  man 
blir  gammal,  går  det  nog  att  leva  hyggligt  ändå.  Men  hur 
jag  ska  kunna  reda  mig  utan  pengarna,  det  vet  jag  då  inte. . ." 

"Ja  pengarna!  På  dem  tänker  ni  mer  än  på  er  själs  fräls- 
ning, på  att  göra  bot  och  avplana  era  synder.  Ja,  ja,  jag 
förstår  nog,  varför  ni  kommit  hit.  Ni  tänkte  få  mig  att  göra 
testamentet  gällande  och  erkänna  era  rättigheter.  Men  jag 
gör  det  icke.  Jag  säger  er  det  allvarligt  och  bestämt,  jag  er- 
känner icke  att  ni  har  några  rättigheter.  Jag  ser  Guds  finger, 
hur  underbart  det  styr,  och  följer  den  väg  det  anvisar  mig. 
Det  är  min  plikt,  och  jag  gör  den." 

Den  främmande  hade  under  dessa  sista  högtidliga  och 
avgörande  ord  böjt  sig  allt  längre  ned,  som  under  trycket  av 
en  övermäktig  börda,  och  hon  snyftade  nu,  som  om  hjärtat 
ville  brista. 

"Vad  ska  jag  ta  mig  till?  Herre  Gud,  vad  ska  jag  ta  mig 
till?"  mumlade  hon. 

Hon  fick  gråta  ut  en  stund,  medan  kyrkoherden  vandrade 
fram  och  tillbaka  på  golvet.  Men  till  slut  kom  han  ända  bort 
till  henne  och  lade  sin  hand  på  hennes  axel. 

Denna  beröring  drev  henne  att  se  upp.    Och  det  var  en 


110 


Testamentet 


helt  ny  människa  hon  såg  bredvid  sig.  Det  var  icke  längre 
ängeln  med  det  flammande  svärdet.  Det  var  en  nådens  och 
hoppets  förkunnare,  som  stod  där  och  betraktade  henne  med 
en  mild  blick. 

"Seså,"  sade  han,  "seså!...  Tag  nu  denna  prövning  som 
en  kristen  och  låt  den  lända  er  till  välsignelse.  Den  Gud  älskar, 
den  agar  han.    Det  vet  ni  ju?" 

"Ja,"  viskade  hon,  ty  hon  kunde  sin  bibel. 

"Och  jag  är  ingen  hård  människa,  min  vän.  Tro  mig, 
jag  vill  blott  ert  sanna  bästa." 

Hon  blickade  osäkert  upp  på  honom.  Det  var  ju  i  alla 
fall  han.  som  nu  skulle  få  hennes  femton  tusen. 

"Jag  kan  icke  bryta  mot  Herrens  tydliga  fingervisning 
och  visa  råd,"  fortsatte  han,  "varken  för  er  skull,  för  vilken 
de  äro  ämnade  till  lärdom  och  luttring.  Och  ej  heller  kan  jag 
göra  det  för  mina  barns  skull,  som  skola  taga  arv  efter  mig 
och  en  gång  kunde  komma  att  förebrå  mig,  om  jag  nu  frånsade 
mig  de  medel,  för  vilka  de  kunde  erhålla  många  goda  Guds 
gåvor.  Men  mitt  hjärta  ömmar  för  er.  Boet  vill  jag  låta  er 
behålla  orubbat,  och  om  ni  behöver  något  för  att  börja  någon 
liten  verksamhet,  så  kan  ni  alltid  räkna  på  mig,  ifall  ett  par 
hundra  kronor  kan  vara  till  nytta. 

Detta  vänliga  erbjudande  besvarades  av  den  sorgklädda 
med  en  häftig  snyftning.  Hennes  tårefloder  strömmade  dubbelt 
så  ymniga,  och  kyrkoherden  blev  glad  att  se  det  hans  godhet 
tog  henne  så  djupt. 

Ja,  den  tog  henne  verkligen.  Han  talade  ju  så  vackert 
och  högtidligt.  Det  kanske  nog  var  sant,  att  hon  var  en  stor 
synderska  och  behövde  prövas  och  luttras,  som  han  sade. 
En  andans  man  borde  väl  veta  det.  Och  nog  var  det  snällt 
av  honom  att  ändå  vara  så  vänlig  emot  henne.  Men  mest  grät 
hon  i  alla  fall  över  att  hon  varit  så  dum.  Hon  kunde  icke 
förlåta  sig  själv.  Ett  par  hundra  kronor  och  boet  var  allt 
vad  hon  skulle  få.  Nu  var  det  oåterkalleligt  avgjort.  Ack, 
varför  hade  hon  icke  förmått  Hellerdink  att  gifta  sig  med 
henne?  Då  hade  ju  allt  varit  bra,  och  kyrkoherden  hade  icke 
kunnat  ha  något  emot  att  låta  testamentet  bli  gällande.  Och 
hon  kunde  heller  icke  undgå  att  ägna  en  tanke  åt  cigarrhand- 


111 


.or-,  ..<*-•..  .Q*  <o*«. .  o-  .•<>•  • .  .•  o  • . .  0"...0'wO--*».o,wO-..o-'wO>-..a 


Anna  Wahlbnbeeg 


låren,  byggmästaren  och  bagaren.  Hade  hon  lyssnat  till  någon 
av  dem,  så  hade  hon  nu  suttit  som  välbeställd  fru,  mått  som 
pärla  i  guld,  icke  varit  en  så  stor  synderska,  att  hon  behövt 
någon  Guds  fingervisning,  och  haft  kyrkoherdens  och  alla 
andras  aktning. 

Kyrkoherden  sträckte  vänligt  handen  emot  henne,  om 
till  avsked  eller  för  att  betyga  sin  välvilja  förstod  hon  inte 
riktigt.  Men  hon  tog  den.  Hon  kunde  ju  inte  vara  så  ohövlig 
att  inte  taga  den.  Och  han  väntade  tydligen  också  på  att 
hon  skulle  säga  något.  Han  väntade  alldeles  som  om  hon 
haft  läxa  i  katekesen  och  han  frågat  henne:  "Vad  är  det?" 

Och  lika  väl  som  hon  alltid  kunnat  sina  "vad  är  det", 
så  visste  hon  även  nu  vad  hon  skulle  svara.  Det  kom  alldeles 
av  sig  självt. 

"Tack,"  sade  hon,  "tack,  goa  herr  kyrkoherden,  tack..." 

Så  fort  hon  sagt  det,  kände  hon  sig  dock  underlig  till 
mods.  Hon  tackade  för  att  man  kastade  åt  henne  några  smulor 
av  det  som  var  hennes  eget. 

Men  kyrkoherden  höll  hennes  hand,  som  hon  räckt  ho- 
nom. Och  han  höll  den  ännu,  medan  han  följde  henne  ur 
rummet  och  ut  i  tamburen.  Han  öppnade  själv  farstudörren 
åt  henne  och  nickade  hjärtligt  "ajö".  Men  när  han  vände 
om  genom  tamburen,  suckade  han,  och  det  lät  som  av  lättnad. 

Det  icke  med  synnerlig  glädje  motsedda  besöket  var 
lyckligt  över.  Han  hade  varit  människovänlig  och  liberal, 
och  han  hade  fått  henne  att  inse  det.  Hans  samvete  var  rent. 

Inkommen  i  sitt  rum  igen  tog  han  pipan  och  undersökte 
den.  Men  icke  ett  bloss  fick  han  ur  den.  Den  var  slocknad. 

Nåja,  det  kunde  också  göra  detsamma.  Han  lade  sig 
nästan  hellre  strax.  Samtalet  hade  redan  tagit  bort  en  god 
del  av  den  sköna  middagsvilan. 

Och  så  sträckte  han  ut  sig  på  soffan,  föll  strax  i  slummer 
och  sov  snart  den  rättfärdiges  lugna,  söta  sömn. 

 *  


112 


Ur  DET  FRÄMMANDE  LANDET. 


GALLIONSBILDEN. 

Dragen  av  aderton  oxar,  rullade  den  tunga  tältvagnen, 
som  hela  natten  kört  över  oländiga  vägar,  uppför  de  gröna 
kullarne  av  en  odlad  trakt.  I  spetsen  för  spännet  sprang  en 
liten  aplik  varelse  med  skrämda  och  förvillade  rörelser;  det 
var  en  buschman,  som  nyligen  tagits  till  fånga  och  fått  förbli 
vid  liv  och  lärt  sig  att  styra  det  främsta  paiet  dr  ägare  med 
ett  rep.  Han  darrade  i  knävecken  och  sköt  rygg,  ty  pådrivaren, 
en  stor,  stark  kaffer  yngling,  som  gick  vid  sidan  om  djuren 
och  lät  sin  långa  piska  klatscha  över  deras  ryggar,  roade  sig 
med  att  kittla  hans  öron  med  snärten.  Uppe  på  vagnen  satt 
en  hottentott  och  dinglade  med  fötterna,  och  husbonden  följde 
till  häst.  Han  gav  tecken  att  göra  halt  nedanför  en  kulle. 
Solen  hade  gått  upp  över  blåa  berg,  och  himlavalvet  var  en 
enda  skylös  glans,  i  vars  genomskinlighet  avstånden  förlorade 
sig.  Långt  bort  i  öster,  vid  foten  av  bergen,  lyste  en  liten  stad 
med  röda  tak,  och  enstaka,  vita  hus  lågo  spridda  mellan  ängar 
och  fält,  vilka  ångade  av  nyplöjd  mylla  och  där  höga  eukalyp- 
tusträd  blandade  sin  skarpa  doft  med  morgonluftens  värme. 
På  andra  sidan  om  kullen  såg  man  ut  över  milsvida  slätter, 
bevuxna  med  taggig  mimosa,  där  de  svarte  här  och  var  ut- 
stakat en  kraal,  genom  vars  bristfälliga  stängsel  de  redan  i 
gryningen  släppt  ut  sin  boskap. 

Man  spände  oxarne  från  vagnen,  och  buschmannen  drev 
dem  utåt  markerna,  där  de  gingo  att  beta  i  frihet,  och  dolde 
sig  som  ett  jagat  villebråd  bak  deras  kroppar;  hottentotten 

115 


.cr-%  ..o  .  .o*  .  o- . .  .-  o-  ...  .-o-.  o-- . . -o-, .  .o**.  ..-O"*,  .-o-,  .-o- O'»«..«o~»..' o. 


Jane  Geknandt-Claine 


och  kaffern  kastade  sten  efter  honom  och  skrattade,  men  sedan 
vände  de  varandra  ryggen,  ty  deras  ömsesidiga  förakt  var  stort. 

Den  svarte  hade  att  samla  bränsle,  och  den  klipske  hotteD- 
totten  skulle  laga  ett  av  vagnshjulen,  som  gått  sönder.  Hus- 
bonden satt  kvar  i  sadeln  och  stoppade  sin  pipa;  han  såg  sig 
icke  om,  drog  blott  då  och  då  ett  eftertänksamt  bloss  och 
kastade  plötsligt  om  sin  häst  och  satte  av  i  trav  för  att  under- 
söka trakten. 

Under  det  bågformiga  tälttaket  var  allting  tyst,  men  två 
kvinnor  befunno  sig  i  vagnen.  Den  ena  vilade  lätt  påklädd 
på  en  bädd  av  dynor  —  det  var  ett  barn,  närmande  sig  den 
första  ungdomen,  men  icke  vuxen  ännu  att  döma  efter  lem- 
marnas spenslighet;  den  andra  var  en  gråhårig  moder  med 
bred  rygg  och  tunga,  platta  fötter,  halvt  förlamade  av  värk. 
Intet  släktband  förenade  dem  med  varandra  —  den  lilla  jung- 
frun var  blott  tr olovad  med  den  gamlas  son.  Hon  låg  mycket 
stilla  med  korslagda  händer,  läpparne  voro  öppna,  men  hon 
tycktes  halvslumra.  Ibland  gick  det  en  ryckning  över  hennes 
ögonlock. 

"Sover  du?"  ropade  den  gamla  hårt  med  en  blick  mot 
dynorna,  och  den  lilla  slumrerskan  höjde  huvudet  i  lyssnande 
ställning,  skrämd  av  tonen,  fast  det  ej  låg  vrede  däri.  Det 
var  blott  rösten  av  en  grov  kvinna,  som  aldrig  vetat,  vad  det 
är  att  låta  mild. 

"Om  du  är  vaken,  så  gå  och  säg  till  Josiah,  att  här  inte 
finns  en  droppe  vatten." 

"Ja",  kom  svaret  snabbt  och  tyst,  och  den  lilla  jungfrun 
steg  ur  vagnen.  Det  var  ingen  stor  ansträngning  att  nå  marken, 
men  det  hopp  hon  tagit,  gjorde  henne  röd  och  vit  efter  vartan- 
nat. Hon  stod  en  sekund  och  blundade,  med  fingrarne  tryckta 
mot  pannan.  Så  öppnade  hon  ögonen  och  såg  sig  om,  hän- 
derna gledo  åtskils,  och  hon  smålog.  Hon  visste  icke,  var 
hon  var,  men  hon  tyckte  sig  aldrig  ha  sett  något  så  vackert. 
Landskapet  var  icke  flackt  med  ändlösa  marker  som  den  trakt, 
där  hon  var  hemmastadd.  Det  höj  de  och  sänkte  sig,  det  andades, 
det  levde,  och  hagar  och  hus  lågo  strödda  om  varandra  inne 
i  solskenet.  Men  det  underliga  var,  att  hon  kände  igen  det 
alltsamman  som  från  en  dröm.  Hade  hon  —  varit  här?  •  Bott 


116 


Gallionsbilden 


på  sådana  ställen?  Hon  mindes  intet  och  allt  på  en  gång... 
Om  hon  kunnat  gå  och  gå  och  gå  rakt  framför  sig  in  i  allt 
detta  ljusa... 

Ljudet  av  hästtrav  ryckte  henne  ur  dessa  tankar,  och  en 
karlstämma  —  kort,  avhuggen  som  den  gamla  kvinnans  — 
sporde  strävt:  "Vad  gör  du  här?" 

Hon  vände  sig  bleknande  och  såg  upp  till  mannen  på 
hästryggen:  "Josiah,  det  var  din  mor  " 

Ryttaren  hoppade  ned  och  ställde  sig  framför  henne. 
Han  bar  ridpiskan  i  ena  handen  och  pipan  i  den  andra  och 
höll  ögonen  forskande  fästa  på  jungfrun.  Hon  fick  med  knapp 
nöd  fram  sitt  ärende,  och  han  lät  henne  stå  och  famla  efter 
orden.  Då  hon  slutat,  såg  han  sig  om:  hottentotten  ledde 
bort  hans  häst,  och  kaffer  ynglingen  var  försvunnen,  men  han 
visste,  var  det  fanns  en  källa,  hon  kunde  följa  med,  om  hon 
hade  lust.  Och  han  grep  ett  tomt  bleckkärl,  vari  hans  tjänare 
brukade  hämta  vatten,  och  sneddade  över  fälten  inåt  en  grön 
gångstig.  Han  gick  kutryggig  av  undertryckt  styrka  och  satte 
hälarne  hårt  i  marken.  Gestalten  var  reslig  med  tunga,  otymp- 
liga lemmar  och  ansiktet  väderbitet  och  skarpt.  Mun  och 
kinder  täcktes  av  ett  långt,  brunt  helskägg,  och  under  de  täta 
ögonbrynen  blickade  ett  par  ljusblå,  djupt  liggande  ögon. 
Han  hade  rundkullig  hatt  med  stora,  bredskyggiga  brätten 
och  bar  klumpiga  kläder  av  ovanligt  snitt  liksom  den  lilla 
jungfrun,  vilken  vandrade  vid  hans  sida,  men  hon  var  bar- 
huvad  och  barhalsad  och  genomskinligt  skär  i  solen.  Över 
det  grova  linnet,  som  var  öppet  i  halsgropen,  hade  hon  ett 
mörkrött  livstycke  och  veckad,  grå  kjortel,  och  ett  par  allt- 
för stora  skor  sutto  hopsnörda  med  en  läderrem  på  hennes 
fötter.  Det  tröttade  henne  att  gå,  ty  klara  vattendroppar 
pärlade  på  hennes  tinningar,  men  hon  log  förstulet  mot  allt 
vad  hon  såg.  Då  och  då  strök  hon  händerna  över  varandra  — 
de  voro  vita  och  tunna  och  badade  i  fuktighet.  Under  hals- 
linningens  smala  springa  höjde  och  sänkte  sig  barmen  med 
små  korta  andedrag. 

"Känn,  vad  det  luktar  gott",  sade  hon  och  stannade 
under  en  eukalyptus.  Hennes  ansikte  lyste,  men  mannen 
bredvid  henne  kunde  hava  ryckt  upp  trädet  med  rötterna. 

117 


v  "'  1  "  11  " 

Jane  Gernandt-Claine 


Han  tillhörde  ett  folk,  som  bevarat  sin  frihet  genom  att 
från  far  till  son  med  beteshjordar  och  bohag  uppsöka  trakter, 
där  aldrig  människohand  planterat  en  buske.  Så  hade  hans 
fäder  övergivit  länderna  vid  kusten,  där  män,  som  kommit 
över  de  fjärran  haven  liksom  de,  velat  lägga  black  om  deras 
fot,  och  gått  att  bosätta  sig  högt  uppe  bland  de  färgade  stam- 
mar, Gud  skapat  till  den  vite  mannens  egendom.  Och  han 
hatade  denna  mark  med  allt  vad  däruppå  var  —  husen  med 
sina  hagar  och  tegen  med  sin  plog  —  ty  han  rörde  sig  bland 
ting,  som  voro  honom  och  hans  folk  vad  oket  är  för  tjurens 
fria  nacke.  Och  det  vilda  ting,  för  vilket  han  icke  hade  namn, 
men  som  var  hans  hjärta,  ropade  mot  vidderna,  mot  ödeland, 
där  lejonhonan  rytande  kastar  sig  i  striden  för  sin  unge,  och 
mot  slätter  utan  annan  gräns  än  skyarne,  där  den  otamda 
boskapen  går  lös. 

Hon  hade  icke  sett  dagen  bland  hans  folk.  Hon  var  barn 
av  en  äventyrare,  som  guldtörst  och  vandringslusta  drivit  till 
deras  nejder.  Sjuk  och  irrande,  hade  han  klappat  på  deras 
dörr,  och  som  det  var  en  vit  man,  blev  han  mottagen  som  en 
broder.  Han  levde  blott  två  dagar  och  en  natt  ibland  dem 
och  kunde  icke  tala  mycket,  men  de  hade  dock  förstått,  att 
han  var  från  ett  okänt  land  högt  i  norr,  och  att  dottern  fötts 
honom  under  vandringen  av  en  främmande  kvinna.  Det  var 
ett  tystlåtet  barn,  försvagat  av  umbäranden  och  hunger.  Sin 
ålder  kände  hon  icke,  men  hon  kunde  väl  vara  åtta,  nio  år, 
då  hon  kom.  Sedan  hade  hon  alltid  stannat  ibland  dem,  och 
de  sågo  den  Allsmäktiges  finger  i  de  öden,  som  lett  henne 
till  deras  hus.  Ty  de  bodde  fjärran  från  stamförvanter  och 
grannar,  mitt  ibland  de  färgade  folk,  Gud  givit  dem  att  bruka 
som  trälar,  och  med  vilka  ingen  beblandelse  äger  rum,  och 
det  gavs  icke  hustrur  åt  deras  söner,  om  icke  så  nära  blods- 
band skulle  knytas,  att  broder  skulle  äkta  syster,  vilket  är 
Herranom  en  styggelse,  när  det  sker.  Men  vem  häver  sig  upp 
till  fädernas  domare,  och  var  är  den  son,  som  fäller  sin  moder  ? 
Gör  han  icke  bättre  i  att  vaka  och  bedja  och  akta  på  sitt 
leverne,  så  att  frestelsen  håller  sig  ifrån  honom? 

När  Josiah  var  tjugusju  år  gammal  och  satt  som  hus- 
bonde på  sin  faders  plats,  trädde  den  döde  vandringsmannens 


118 


Gallionsbilden 


barn  in  i  jungfruåldern.  Hon  hade  länge  vetat,  att  hon  var 
hans  utkorade,  och  de  trolovades  efter  gängse  sed,  men  då 
bröllopet  stod  för  dörren,  bleknade  bruden  bort  i  en  sot,  som 
vände  sig  i  brinnande  feber.  Och  när  de  en  kväll  sågo  skuggan 
av  döden  stiga  över  deras  tröskel,  lyssnade  de  till  rådet  av  en 
boer,  som  var  så  gammal,  att  han  sett  havet,  och  som  talade 
om  vilken  stark  läkedom  det  låg  i  dess  sälta.  Då  han  tystnat, 
slogo  de  upp  sin  bibel.  Och  som  deras  fingrar  föllo  på  verser, 
vilka  kunde  tydas  så,  att  detta  var  Guds  vilja,  bad  sonen  sin 
moder  att  göra  sig  redo  och  lät  spänna  nio  par  oxar  för  vagnen 
och  tog  föda  för  lång  tid  och  befallde  tre  tjänare  att  följa 
spännet.  Själv  lyfte  han  jungfrun  från  hennes  bädd  och  bar 
henne  under  tälttaket  och  satte  sig  upp  på  sin  häst.  Och  så 
hade  de  färdats  i  dagar  och  veckor,  men  nu  voro  de  så  nära 
målet,  att  blott  en  natts  resa  skilde  dem  därifrån.  Hans  trolo- 
vade  tilltog  i  styrka,  ju  mer  de  närmade  sig  kusten,  men  då 
han  såg  det,  blev  hans  sinne  skumt.  Det  var  tider,  då  han 
blott  tänkte  på  att  vända  hem  mot  sitt  land  igen,  ty  han 
kände,  att  hon  tillhörde  detta  främmande,  och  han  skulle 
hellre  med  egna  händer  grävt  henne  en  grav  i  den  jord  han 
kallade  sin. 

De  hade  gått  tysta  en  lång  stund,  och  jungfrun  saktade 
stegen:  "Jag  är  så  törstig",  klagade  hon  plötsligt,  andfådd. 
De  voro  icke  långt  från  källan.  "Sätt  dig  ned  och  vänta", 
sade  han  och  lämnade  henne  vid  vägen.  Men  hon  gick  ännu 
ett  stycke  framåt.  Mitt  för  henne  låg  en  grind,  och  där  bakom 
ett  hus  med  slingrande  gröna  växter  och  fönster,  som  stodo 
öppna  mot  solen.  Hon  ställde  sig  att  betrakta  det,  och  det 
lekte  henne  i  hågen,  att  hon  bodde  där  och  vaknade  ensam  i 
det  tysta  solskenet  och  låg  och  blundade  och  kände,  hur 
vackert  allting  var,  icke  blott  morgonen,  utan  hela  långa 
dagen,  men  hon  vågade  sig  icke  bort  till  grinden,  hon  blev 
stående  på  landsvägen  med  handen  över  ögonen,  och  så  fann 
den  unge  boern  henne,  när  han  kom  tillbaka. 

Han  bjöd  henne  att  dricka,  och  hon  vände  sig  om.  Då 
såg  han  på  henne  —  hon  hade  så  underliga,  ljusa  ögon.  "Jag 
kunde  döda  dig",  sade  han  i  sin  själ.  Men  han  menade  det 
icke.    Han  tänkte  blott  så,  ty  hela  hans  varelse  hängde  vid 

119 


.O"^0w..O^.O-../0-..^ 

Jane  Geenandt-Claine 


jungfrun,  och  hans  kärlek  var  stum,  och  han  rasade  emot  sig 
själv.  Han  hade  aldrig  lärt  att  yttra  känslor,  och  då  han 
älskade,  förvandlade  det  sig  i  hårdhet.  Han  gick  fort  och 
pressade  ihop  läpparne.  Hon  vågade  icke  betrakta  honom. 
Och  de  återvände  tysta  till  platsen,  där  de  slagit  läger. 

De  åto  och  drucko  utan  att  tala,  och  när  de  ätit,  lade 
Josiah  bössan  på  axeln  och  tog  hottentotten  med  sig  och  gick 
på  jakt.  Men  jungfrun  satte  sig  utanför  vagnen,  som  hennes 
vana  var,  och  tänkte  på  många  ting  och  kände  sitt  hjärta 
svälla  av  sorgsenhet.  Den  gamla  modern  sysslade  med  mat 
och  husgeråd.  De  hade  intet  att  säga  varandra.  Och  så  blev 
det  eftermiddag. 

Mot  kvällningen  kom  Josiah,  han  hade  endast  skjutit  tre 
klippkaniner  i  bergen  och  kastade  dem  med  ringaktning  till 
marken.  Hans  panna  var  mörk,  och  då  han  såg  sin  trolovades 
ögon,  kunde  han  hava  krossat  henne,  där  hon  satt,  ty  det 
brände  inom  honom  av  dov  förvillelse.  Tjänarne  gingo  på 
tå  och  dj ärvdes  icke  tala,  men  modern  skötte  sitt,  som  märkte 
hon  intet  —  den  lilla  jungfrun  rörde  sig  ej. 

Så  blev  det  tid  till  uppbrott,  ty  natten  var  nära.  Busch- 
mannen  hade  gått  att  uppsöka  dragarne,  och  kaffer  ynglingen 
kallade  var  och  en  av  dem  vid  namn,  men  när  de  kommo 
och  togo  sina  platser  vid  den  långa  järnkedjan  och  räckte 
fram  sina  nackar  mot  oket,  visade  det  sig,  att  vilden  förlorat 
en  oxe.  De  ledde  honom  fram  till  husbonden;  hans  ögon 
flackade  oroligt  omkring,  han  kunde  icke  räkna  och  kände 
icke  djurens  antal,  men  då  han  såg  den  tomma  platsen  i  spännet, 
började  han  darra.  Grönblek  av  fruktan  för  döden,  kastade 
han  sig  på  knä. 

Josiah  bevärdigade  honom  icke  med  en  blick,  han  teck- 
nade blott  till  sina  bägge  tjänare  att  rycka  av  honom  rocken 
och  undersökte  en  lång,  böjlig  piska  av  flodhästhud  och  be- 
gynte  räkna  slagen. 

Men  hans  tr olovade  sträckte  ut  händerna,  när  hon  såg 
honom  välja  spö:  "Icke  det",  ropade  hon,  "icke  det!"  Ty  hon 
visste,  att  det  var  ett  vapen,  som  slog  oläkliga  sår.  "Jag  hatar 
dig,  jag  hatar  dig,  jag  hatar  dig,  Josiah!" 

Ingen  tycktes  höra  henne.    Den  gamla  modern  stod  lugnt 

120 


.a'x..o-^..-o*%...o*-../o--»./0'-^o-^ 

l  *--  -  n  i  -      -     -  -  ■«' 


Gallio^sbilden 


och  plockade  fram  koppar,  och  hottentotten  och  kafEern  höllo 
sig  i  sidorna  av  skratt,  men  buschmannen  jämrade  sig  icke 
längre;  redan  vid  det  elfte  eller  tolfte  rappet  sjönk  han  i 
gräset  som  en  livlös  massa.  Ifrån  den  sargade  ryggen  flöt 
strömmar  av  blod. 

Då  skalv  ett  skri  från  den  lilla  jungfruns  läppar,  hon  föll 
och  förlorade  medvetandet,  och  när  hon  kom  till  sans  igen, 
låg  hon  till  sängs  med  en  våt  duk  på  pannan.  Moder  och  son 
sutto  tysta  och  drucko  kaffe  i  ett  hörn.  Det  var  natt  och 
månsken,  och  hon  kände,  att  de  voro  i  rörelse.  Josiahs  häst 
sprang  gnäggande  efter  vagnen,  och  hon  hörde  det  tunga 
trampet  av  oxarnes  klövar  på  en  stenig  väg.  Kanske  hade  de 
kört  länge.. .  Var  voro  de?  Hon  ville  resa  sig  och  fråga,  men 
i  detsamma  mindes  hon  allt  och  slöt  ögon  och  läppar  och  drog 
fötterna  under  täcket  och  lade  händerna  upp  över  den  bara 
halsen  och  låg  som  om  hon  sov. 

Ingen  hade  talat  till  henne.  Den  gamla  kvinnan  flyttade 
koppar  och  kittel  och  började  reda  sig  till  natten,  men  sonen 
satte  sig  i  tältöppningen  och  undersökte  sin  bössa  och  sina 
yxor.  Stundom  kastade  han  i  smyg  en  blick  på  henne,  som 
han  i  tankarne  kallade  sin  brud. 

Hur  blek  var  hon  icke,  hur  liten  och  bräcklig!  Under  de 
genomskinliga  händerna  höjde  och  sänkte  sig  de  små  nyckel- 
benen, barmen  låg  späd  bak  linnet,  och  de  ljuva,  nakna  armarne 
tycktes  honom  vitare  än  ull,  men  han  tänkte  icke  på  att  närma 
sig  jungfrun,  ty  de  voro  ju  endast  trolovade,  och  när  hon  åter 
fått  hälsan,  skulle  hon  bli  hans.  Han  mulnade  blott  av  att 
se  på  henne,  och  han  tänkte:  "Du  är  vaken  och  du  har  något 
i  sinnet.    Därför  tiger  du." 

Hon  låg  stilla,  med  sluten  mun.  Blotta  åsynen  av  de 
läpparne  gjorde  honom  galen.  Och  hennes  ögonbryn  voro 
rynkade  som  om  hon  tadlat  honom,  men  han  kunde  hava 
vridit  de  svaga  händerna  ur  led  och  ryckt  hjärtat  ur  hennes 
bröst,  hällre  än  att  tåla  det.  "Vad  har  du  emot  mig?"  mum- 
lade han.  "Att  jag  slog  den  djävulen?  Jag  kunde  ha  dödat 
honom,  och  det  har  jag  kanske  gjort.  Är  jag  inte  herre  över 
de  hundarne?..." 

Han  vände  på  sin  yxa  och  såg  henne  blixtra  i  månskenet 


8.  —  Nationallitteratur.  XXVIII. 


.o* '%*o-»%.xr%..-o-%..-0"*.^o^o-»....o^^ 

Jane  Gernandt-Claine 


och  slungade  henne  ut  i  natten.  Vagnen  skakade  och  stod 
stilla.  En  av  oxarne  hade  stupat  i  spännet  och  måste  spännas 
ifrån.  De  lämnade  honom  att  förblöda  vid  vägen. 

Jungfrun  kröp  ihop  under  täcket.  Hennes  trolovade 
hade  hoppat  ned  på  marken;  hon  urskilde  hans  röst  bland 
tjänarnes  halvkvävda  stämmor  och  såg  den  gamla  modern 
ställa  sig  i  tältöppningen  och  ropa  sin  son:  "Josiah!"  Fyra 
gånger  kallade  hon,  men  det  kom  intet  svar,  och  då  gick  hon 
tillbaka  till  sin  bädd  och  vände  sig  mot  väggen  och  somnade. 
Hon  sov  hårt,  med  långa,  knarrande  andetag,  och  det  plågade 
den  lilla  jungfrun.  "Ack",  tänkte  hon,  "om  jag  ändå  fick  ha 
mörkret  i  fred,  om  jag  bara  fick  ligga  tyst  och  ingenting  höra". 
Hon  kände  sig  alltid  mycket  matt,  ty  de  hade  botat  hennes 
feber  med  täta  åderlåtningar,  och  hennes  lekamen  var  lätt 
och  tom  som  en  urblåst  hylsa.  Därför  tålde  hon  heller  ingenting. 
Hon  hade  aldrig  varit  modig,  när  det  gällt  att  åse  spöstraff 
eller  något  slags  rättskipning  över  de  färgade,  men  efter  den 
svåra  sjukdomen,  var  det  som  skulle  varje  piskslag  vina 
henne  genom  kropp  och  själ.  Och  människorna  skulle  tala 
sakta  —  eller  helst  icke  tala  alls  —  om  hon  skulle  kunna  uthärda 
dem  i  sin  närhet.  Yrseln  hade  icke  lämnat  henne  helt  och 
hållet.  I  hennes  huvud  rördes  ovana  tankar  —  för  svaga  att 
tåla  någonting  tungt,  och  trötta  att  upprepa  sig  själva,  fast 
det  var  en  trötthet,  som  icke  gjorde  ont,  och  som  kunde  ligga 
över  hennes  nattliga  vaka  så  ljus  och  blek  som  månskenet 
över  en  äng,  när  det  skall  till  att  dagas.  Ibland  var  det  blott 
enstaka  ord,  som  kommo  för  henne,  men  de  klingade  likt 
klockor  och  betydde  nya  och  sällsamma  ting,  och  om  hon  sett 
en  fågel  flyga  upp  från  en  buske  eller  en  svärm  fjärilar  leka  i 
solen,  kunde  hon  tänka  på  det  så  länge,  att  det  blev  mer  än 
fjärilar  och  fåglar  och  nästan  mer  än  solen  själv  —  någonting 
stort  och  tyst  och  himmelsvitt  söm  livet  och  döden  på  en 
gång.  Hon  hade  känt  dem  bägge  nära  i  de  sjuka  febernätterna, 
och  alltid  hade  Döden  varit  mild  och  underskön  —  en  mörk 
man  på  en  vit  häst,  eller  endast  röster . . .  som  ett  sus  i  gräset 
så  lätta...  Och  när  hon  ville,  kunde  hon  kalla  på  detta  igen, 
ligga  och  lyssna  till  det  i  stillheten,  men  i  kväll  stod  det  blott 
en  tät,  svart  ångest  omkring  henne,  och  själva  månskenet 


122 


Gallionsbilden 


gjorde  henne  rädd.  Ty  hon  fruktade  något,  kände  något  — 
ett  dunkelt  hot,  som  vandrade  därute  med  tunga  fötter.  Det 
hade  skumma  ögon  och  skum,  vild  panna,  det  växte  sig  så 
jättestort  ibland,  och  var  dock  som  en  människa.  Det  kom 
tätt  intill  vagnen  och  böjde  sig  över  tältet  och  tog  mörkret  i 
sina  händer  och  gjorde  skuggor  därav  och  lät  dem  springa. 
Hon  såg  de  långa  snabba  benen,  de  kutryggiga  kropparne: 
"Driv  bort  dem",  skrek  hon,  "kasta  yxan  efter  dem,  Josiah!" 

Då  grep  en  grov  hand  henne  om  armen,  och  en  barsk 
stämma  sade:  "Vill  du  somna!"  Men  hon  föll...  föll...  föll 
svindlande  fort,  från  taket  av  en  vagn  och  låg  badande  i 
kallsvett  på  dynorna.  Sömnen  skulle  icke  komma  den  natten, 
och  då  det  gått  en  lång  stund  och  den  gamla  slumrat  till,  reste 
hon  sig  upp  och  satte  sig  att  lyssna.  Ty  de  åkte  över  höjder, 
upp  och  ned  tre  gånger,  och  det  var  icke  längre  markerna  hon 
hörde  —  jorden  hade  fått  en  ny  röst  —  ett  mummel,  som 
klagade  långt  borta...  gav  sig  över  och  tystnade  igen,  som 
när  en  smärta  lägger  sig  till  ro.  Hon  tänkte:  "Vad  är  det  jag 
hör",  och  kröp  fram  till  tältöppningen  och  såg  ut  och  tryckte 
händerna  till  sitt  bröst.  Mellan  de  mörka  molnen  hängde, 
blek  och  kall,  den  stilla,  klara  fullmånen,  och  därunder  var 
allt  vatten  —  vatten.  Och  hon  förstod,  var  de  voro,  och  ryste 
i  sin  själ,  ty  havet  och  den  tysta  himmelen  stodo  fulla  av 
hemskhet,  och  hon  sporde:  "Vad  vill  det  mig?  Vad  har  jag 
gjort?"  Men  i  det  samma  kom  hennes  trolovade  att  vända 
sig  om,  där  han  gick  bredvid  oxarne.  Han  betraktade  henne 
icke  och  talade  icke  heller  till  henne,  men  hon  såg  hans  ansikte 
i  natten  och  kände  sitt  hjärta  krympa  vid  hans  blick. 

Så  tidigt,  att  ingen  mer  än  han  var  vaken  i  tältvagnen, 
brukade  Josiah  lämna  sin  bädd  och  kalla  hottentotten  och 
stiga  till  häst  eller  gå  på  jakt  i  bergen.  Han  hade  slagit  läger 
vid  en  klippig  kust,  där  villebrådet  vimlade,  och  som  han 
icke  fördrog  anblicken  av  vattnet  och  hatade  utsikten  av  en 
fjärrbelägen  hamn,  som  hans  förfäder  anlagt  och  övergivit, 
återsåg  han  sällan  de  sina  förrän  frampå  eftermiddagen. 


8* 


123 


II    I  ,  I   ■!  II   ■  ■  '  1  -*V 

Jane  Geenandt-Claine 


Hans  mor  övergav  aldrig  tältet.  Hon  hade  varit  en  stark 
kvinna,  vilken  med  egen  hand  nedlagt  ödemarkens  vilda  djur, 
medan  hennes  make  levde  och  de  ännu  sökte  en  trakt,  där 
de  kunde  slå  sig  ned,  men  sedan  hon  på  gamla  dagar  begravt 
man  och  tre  söner,  satt  hon  helst  i  ro  med  kafEekittel  och  bibel 
och  tänkte  på  sina  värkbrutna  fötter.  Hon  hade  aldrig  sysslat 
mycket  med  sin  tillämnade  sonhustru,  ty  jungfrun  hade  varit 
underlig  från  barndomen  och  i  alla  stycken  olik  boers  döttrar, 
men  hon  hyste  misstro  till  den  unga  och  såg  med  växande 
förtrytelse,  hur  lätt  hon  vände  vagnen  ryggen. 

Morgon  och  afton  satt  Josiahs  käresta  vid  havet. 

Allt  var  nytt  för  henne,  och  hon  undrade  över  många 
ting.  Eostade  ankare  voro  begravna  i  sanden,  och  ett 
söndrigt  roder  stack  upp  ur  vågskummet,  men  det  säll- 
sammaste av  allt  var  de  svartnade  spillrorna  av  ett  skepp 
utan  däck  och  med  bruten  mast,  som  låg  ute  i  det  djupa  vatt- 
net. Många  dagar  betraktade  hon  det  blott  på  avstånd,  men 
så  hände  det  sig  en  kväll,  att  hon  kunde  gå  torrskodd  till  de 
svartnade  bjälkarne,  och  då  hon  kom  helt  nära,  började  hennes 
hjärta  klappa,  ty  uppe  i  fören  satt  den  vita  bilden  av  en  man. 
Hon  hade  sett  honom  från  stranden,  men  aldrig  anat  den  höga 
tystnaden  över  hans  åsyn.  Han  höll  armarne  korslagda  och 
böjde  huvudet,  och  hans  hår  var  som  långt,  grönt  gräs.  Jung- 
frun såg  och  såg,  och  havet  blev  mer  än  hav  i  ljuset  av  hans 
anlete.  Det  susade  och  viskade  i  hennes  öra,  och  hon  höjde 
sin  röst  och  sjöng... 

Hon  hade  en  svag  stämma,  som  sjukdomen  gjort  matt 
och  oviss,  och  hon  kunde  icke  många  sånger,  ty  hon  hade 
glömt  att  sjunga  bland  boers,  men  under  den  tid  hon  vandrade 
med  sin  fader,  hade  hon  lärt  underfulla  melodier  från  hans 
läppar,  och  de  kommo  tillbaka  nu  och  sköljde  över  henne 
som  vågor,  och  hon  satte  ord  till  dem,  som  hon  tänkt  ut  vid 
stranden : 

Vattnet  är  vackert,  det  ler  mot  molnen,  ty  himmelen  är 
blå.  Vita  segel  driva  på  dess  yta,  och  bland  stenarne  gungar 
skummet  som  dun.  Men  jag  spörjer:  Vad  bor  bortom  böl- 
jorna? När  skall  jag  fara  så  vida,  som  mitt  sinne  drager  mig, 
o  hav? 


124 


Galliongbildbn 


Det  var  i  solsken.  När  det  var  storm,  sjöng  hon  annorlunda  : 
Vattnet  är  skönt  —  mig  tycks  det  är  av  tårar.  Vem  gråter  ? 
Skyn  är  mörk,  vågen  ängslas  och  skrämmer  fåglarne,  och 
skeppen  förgås  för  vinden.  Men  jag  spörjer:  Vad  bor  bortom 
böljorna?  När  skall  jag  fara  så  vida,  som  mitt  sinne  drager 
mig,  o  hav? 

Orden  voro  intet  mot  lyckan  att  drömma  dem.  Hennes 
mun  kunde  icke  tala  som  hennes  hjärta.  Därinne  upprann 
en  rodnande  sol  över  tysta  morgonhav,  och  längtan  sköt  som 
en  ström  av  ljus  utöver  vattnet,  men  glädjen  var  blek  mot 
sorgens  röda  mörker,  ty  himlen  blev  som  aska  och  eld  för 
hennes  blick,  när  hon  kände  sin  själ  bedrövad. 

Hon  kunde  icke  lida  att  se  Josiah . . .  Hon  hade  ständigt 
varit  rädd  för  hans  ansikte,  men  sedan  den  kväll  hon  sett 
honom  piska  ihjäl  buschrnannen,  ryste  hon  vid  hans  blotta 
närmande.  Hon  ville  icke  tänka  på  honom.  Vattnet  lekte 
henne  i  hågen.  Till  och  med  i  sömnen  såg  hon  dess  glans. 

Hon  kände  tiderna  för  ebb  och  flod.  När  de  långa  bölj- 
slagen  drogo  sig  från  stena rne,  gick  hon  barfota  ut  till  det 
strandade  skeppet  och  vandrade  omkring  i  dess  svarta  och 
splittrade  skrov.  Där  var  hon  på  havsbottnen,  ty  bjälkar  ne 
voro  täckta  med  snäckor  och  musselskal  och  doftade  av 
vågornas  sälta,  men  ofta  klättrade  hon  upp  på  den  brutna 
masten  och  höll  sig  fast  med  bägge  armarne  och  såg  på  det 
lätta,  ljusa  blå,  som  mötte  himmelen  längst  ute,  och  tänkte, 
att  hon  seglade  långt  bort.  Hon  drömde  sig  igenom  vind 
och  natt  och  hörde  farorna  brusa  och  sjunga,  men  en  vit  bild 
med  sjögrönt  hår  delade  böljorna  och  satt  tyst  och  hög  i  stormen. 

Hon  kunde  le  och  blunda.  Aldrig,  aldrig  skulle  hon  ha 
varit  rädd. 

Hon  steg  ned  i  sanden  och  betraktade  hans  anlete.  Inför 
lugnet  av  dessa  slutna  läppar  stod  hon  orörlig  med  knäppta 
händer.  Hans  ögon  sovo.  Hur  skulle  de  månne  blickat,  om 
de  haft  liv? 

Han  var  icke  alltid  densamme.  Stundom  voro  hans  ögon- 
lock såsom  skuggor  och  hans  panna  som  den  bleka  skym- 
ningen. Men  i  gryningen  var  han  förvandlad.  Då  klöv  han 
osynliga  vågor,  och  hans  åsyn  var  som  ett  rop  på  äventyret. 


125 


.0"%.XrwOr%...0'....0«%..0'-..^ 


Jane  Gernandt-Claine 


Hennes  svaga  röst  fick  toner  av  styrka.  Hon  stod  ute  vid 
böljskummet  och  sjöng. 

Hon  tänkte  beständigt  på  honom.  Havet  var  han,  och 
han  var  havet,  och  hon  vandrade  till  stranden  likt  en,  som 
är  väntad. 

En  afton  satt  hon  tyst  bland  stenarne.  Solen  höll  på 
att  gå  ned,  och  dess  sken  låg  över  vattenbrynet  i  en  sista 
flammande  ljusning  —  till  och  med  spillrorna  av  den  svarta 
för  en  brunno  en  sekund  i  rött.  I  det  hon  såg  det,  lyfte  hon 
upp  sitt  huvud  och  varseblev  bilden  med  dess  sjögröna  hår. 
Dess  armar  voro  korsade  och  ansiktet  blekt  som  döden,  men 
ögonen...  ögonen...  levde.  De  sänkte  sig,  de  vilade  på  henne, 
och  luft  och  jord  och  solnedgång  och  himmel  var  i  en  rörelse 
av  dessa  ögonlock. 

Hon  reste  sig  i  yrsel  och  betraktade  stenarne,  där  hon 
satte  sin  fot.  Hon  drog  icke  andan.  Hon  höll  sig  stilla  inför 
undret.  Hennes  varelse  log  och  blundade  och  gick  fram  i 
klarhet.  Men  hon  var  icke  förvånad.  Så  skulle  lyckan  komma 
till  henne  —  detta  var  vad  hon  alltid  väntat  på.  Hon  såg 
sig  icke  tillbaka,  hon  bar  hans  drag  i  sitt  hjärta.  Hans  anlete 
var  som  ljuva  sånger  och  hans  klädnad  som  en  dröm.  Annor- 
lunda urskilde  hon  honom  icke. 

Det  blev  natt,  och  hon  kunde  icke  sova,  men  timmarne 
voro  som  blommor,  de  där  sprungo  ut  framför  henne,  och 
mörkret  som  en  skinande  morgonstund,  och  två  dagar  efter 
den  röda  solskenskvällen  mötte  hon  på  nytt  hans  blick. 

Det  var  i  sömnen,  och  det  tycktes  henne,  att  hon  vandrade 
på  en  gräsbevuxen  mark,  vilken  låg  under  vatten  lik  en  över- 
svämmad äng,  och  hon  undrade:  "Är  det  havet?"  Ty  de 
snår,  som  snärjde  sig  omkring  henne,  hade  icke  grönskans 
färg;  de  voro  bruna  och  blanka,  och  på  deras  blad  sutto  sköra 
glasklockor,  som  brusto  under  hennes  fot.  Det  var  ett  under- 
ligt ljud,  och  hon  stod  stilla  och  lyddes,  hon  hörde  steg... 
De  kommo  sakta  som  en  dröm  i  drömmen,  och  hon  ville  fly. 
men  hon  dröjde;  nu  visste  hon,  var  hon  var.  Ty  hon  såg 
honom.  Han  stod  tätt  bredvid  henne,  och  han  syntes  henne 
sådan  hon  alltid  tänkt,  fast  han  övergivit  skeppet.  Ögats 
mörker  drog  och  kallade,  och  hon  vågade  lyfta  sina  fingrar 


126 


Gallionsbilden 


till  hans  ringlande  hår  —  det  gröna  håret,  vått  av  gräs  och 
blomster,  som  växa  i  havet.  Och  hon  darrade  av  att  röra  vid 
hans  panna,  men  då  öppnade  han  sina  läppar  och  log.  I  det  hon 
såg  det  leendet,  gled  hon  stilla  till  hans  fötter ;  hon  sade  intet, 
höll  blott  händerna  hopknäppta,  med  sitt  ansikte  vänt  emot  hans. 

Sådant  var  deras  möte,  och  när  hon  vaknade,  var  verklig- 
heten långt  borta,  och  hon  rörde  sig  i  tältvagnen  som  bland 
främmande  ting.  Ibland  slöt  hon  ögonlocken,  ty  det  brann 
ett  ljus  inom  henne,  och  hon  betraktade  sina  händer  och 
tänkte:  "Ät  det  väl  jag?" 

Dagar  kommo  och  gingo,  och  återigen  förunnades  det 
henne  att  drömma  om  honom. 

Det  syntes  henne,  att  det  var  en  klar  natt  med  månsken 
på  vågen.  Skeppet  låg  ute  i  havet  med  sin  vita  bild.  Så  långt 
borta  hade  hon  ännu  aldrig  sett  det,  men  det  var  henne,  som 
måste  hon  gå  ut  i  vattnet  och  fram  till  honom.  Böljorna 
sprungo  tysta  till  hennes  möte,  och  hon  kände  sand  och  snäckor 
under  sin  fotsula,  men  hon  såg  intet  annat  än  det  vita  an- 
letet, nattens  anlete,  som  var  vänt  emot  henne,  och  hon  fann 
inga  ord  inför  hans  läppars  underbara  mildhet  —  hon  kunde 
blott  skåda  upp  till  honom.  Men  som  hon  stod  så,  lossade 
böljorna  hennes  fötter  från  grunden,  och  hon  tryckte  båda 
händerna  mot  sin  barm.  Därinne  lyfte  sig  hennes  hjärta  och 
steg  sjungande  emot  hans  famn.  Hennes  ögon  slöto  sig,  ty 
hon  hade  sett  hans  leende  —  i  blundande  salighet  höjde  hon 
sig  över  vattnet,  och  då  hon  var  nära,  helt  nära,  sträckte  han 
ut  sin  arm  och  drog  henne  intill  sig.  Som  det  krossade  skummet 
upplöser  sig  vid  stranden,  så  försmälte  hon  vid  hans  bröst. 

Nästa  kväll  satt  hon  och  såg  på  skeppet  och  tänkte  en 
ny  sång: 

Den,  som  väntar  mig,  är  ensam  ute  på  havet.  Hur  länge 
har  han  suttit  och  skådat  över  dess  krusning?  Hur  länge 
har  han  bidat?  Så  länge  kanhända  som  bränningen  nött 
stenarne  och  det  bott  suckan  i  vågen.  Jag  har  hört  dig  kalla. 
Här  kommer  din  jungfru.  Hon  stiger  ut  i  böljorna.  Vattnet 
skall  bära  hennes  steg  fram  till  dig. 

Hon  sjöng  icke  med  läpparne.  Det  var  hennes  håg  som 
talade,  och  luften  var  mild  —  hon  kunde  somnat  vid  havet. 


127 


 ■   1  f 

Jane  Gebnandt-Claine 


Det  vågade  hon  icke  för  Josiah  och  hans  moder.  Hon 
reste  sig  upp  och  tog  vägen  åt  tältvagnen  till  —  den  våta 
sanden  behöll  märkena  av  hennes  fötter,  och  hon  vände  sig 
ofta  om  och  betraktade  dem.  Men  i  det  hon  gick  förbi  klip- 
porna, började  hon  darra.  Hon  hörde  steg.  Det  var  hennes 
trolovade  som  kom.  Han  hade  sin  bössa  över  axeln,  och 
hottentotten  följde  honom,  beväpnad  som  han. 

"God  afton",  ljöd  det  i  stillheten,  och  då  måste  jungfrun 
stanna.  Hon  gjorde  det  tveksamt  med  högra  handen  utsträckt 
framför  sig.  Josiah  grep  den  och  såg  bort,  men  han  hade 
märkt,  att  hans  brud  var  skön  den  kvällen ;  hennes  ögon  lyste, 
och  den  lilla  halsen  var  vit  som  snö. 

Tjänaren  fick  tecken  att  gå  hem  med  jaktbytet,  och  de 
följde  honom,  bägge  tysta.  "Du  håller  dig  nere  vid  stranden, 
du",  sade  den  unge  boern  till  sist.  Han  fick  icke  annat  genmäle 
än  ett  enstavigt:  "Ja." 

Om  en  stund  återtog  han:  "Jag  ser  dig  aldrig."  Och  som 
hon  icke  visste,  vad  hon  skulle  svara,  sade  hon  ingenting. 

Dunkla  makter  rörde  sig  inom  honom.  Han  kunde  brutit 
ut  i  besynnerliga  ord:  "Du  är  frisk,  dina  kinder  rundas,  du 
går,  vart  du  vill.  Du  kan  tåla  och  lida  en  hustrus  bördor, 
och  du  är  min,  min,  min." 

Men  han  sade  intet  —  tvärt,  besinningslöst  slog  han 
armen  om  hennes  midja  och  kysste  henne. 

Hon  fick  icke  ett  ljud  över  sina  läppar  —  hon  strök  blott 
hans  kyss  från  sin  mun. 

Han  gick  tätt  inpå  henne  med  knutna  händer:  "Jag 
kunde  döda  dig",  sade  han. 

Men  jungfrun  såg  icke  på  honom,  hennes  ögon  stodo 
vidöppna  mot  osynliga  rum:  "Det  kan  du",  svarade  hon  med 
låg  stämma. 

Då  lät  han  sina  höjda  händer  falla:  "Akta  dig",  mumlade 
han  mellan  sammanbitna  tänder. 

Flere  ord  växlades  icke  mellan  dem.  Hon  gick  darrande 
vid  hans  sida  och  steg  tyst  upp  i  vagnen  och  fram  till  sin  bädd. 

Det  var  redan  sent,  den  gamla  sov,  men  jungfrun  låg  och 
stirrade  ut  i  natten.  Hon  lyddes  på  Josiah,  som  kastade  sig 
av  och  an  i  sömnen,  och  hon  hade  ännu  icke  slumrat  in,  då 


128 


y,n«»0^%./Or%..»0'%.*0"wO'>«.yO-,'..«0'%^ 

*#  >«*■—■■"■■■'■■■"— ■■■■■  i  ■  ■    "'  i      lim  ii  ■       "   ■'     i         ■        l   ■■  ■    ill  *  t 

Gallionsbilden 


han  i  dagbräckningen  reste  sig  från  sitt  läger  och  tog  sin  bössa 
och  väckte  upp  tjänarne.  Han  höll  ansiktet  bortvänt,  i  det 
han  gick  förbi  —  det  var  förvridet  med  rynkad  panna,  och 
sådan  han  gått,  kom  han  tillbaka  om  kvällen. 

De  undveko  att  möta  varandras  ögon,  men  hans  närvaro 
var  tyngd  och  plåga,  och  när  jungfrun  gick  till  stranden,  var 
det  för  att  se  skyarne  stiga  upp  ur  djupet  och  breda  sitt  hot 
över  böljorna. 

Hon  hade  orofulla  drömmar.  Två  nätter  efter  varandra 
skådade  hon  bildens  vita  anlete,  och  bägge  gångerna  var  det 
samma  syn  —  havet,  som  låg  och  ryste  i  dunklet  och  en  ödslig 
himmel,  där  månen  försvann  bakom  moln.  Och  hon  tänkte: 
"Vad  är  det  vattnet  vill  mig?  Vad  har  jag  gjort?"  Men  i 
samma  ögonblick  kände  hon,  att  den  efterlängtade  var  hos 
henne.  Hennes  huvud  vilade  mot  hans  axel,  och  hans  arm 
låg  om  hennes  liv;  så  bar  han  henne  ut  mot  tystnadens  bonin- 
gar. Bakom  dem  gled  skeppet  oformligt  och  tungt  utan  däck, 
utan  roder,  utan  segel  —  en  svartnad  stomme  bara,  ett  skelett, 
som  drev  i  natten.  Och  hon  sporde:  "Är o  vi  döda?"  men  hon 
log  åt  sin  fråga,  ty  hon  kände,  att  hon  satt  där,  inne  i  hans 
armar,  som  ett  litet  levande  ting,  en  mussla  gömd  i  skalet,  och 
hennes  fingrar  lekte  med  hans  hår,  och  han  böjde  sig  framåt 
och  spände  skuldrornas  muskler,  vit  och  hög  i  den  svarta  vågen. 

"Du  talar  i  sömnen",  sade  den  gamla  kvinnan  en  morgon: 
"Vad  drömmer  du?" 

Den  lilla  jungfrun  blev  blek  som  ett  lärft  och  hennes 
hjärta  stod  stilla:  Rådde  hon  icke  ens  om  sin  själ? 

"Du  har  fått  gå  för  dig  själv  mer  än  nyttigt  är",  fortfor 
den  gamla.  "Snart  blir  det  väl  annat  av.  När  du  kommer 
hem,  gifter  du  dig." 

"Gifta  mig!  —  Men  jag  vill  inte,  jag  kan  inte,  jag... 
Ja,  jag  tror,  jag  går  hellre  i  sjön!" 

Då  ljöd  ett  oväntat  ljud  —  ett  skratt  —  i  tältöppningen. 
Det  var  Josiah  som  stod  där,  och  ingen  hade  hört  honom 
skratta  förr.  Han  yttrade  icke  ett  ord.  Han  ryckte  blott  i 
bössremmen,  som  han  kastat  över  axeln,  och  vände  på  klacken 
och  gick.  Hottentotten  följde  honom  på  kort  avstånd.  Även 
han  bar  bössa.  De  avlägsnade  sig  bortåt  klipporna. 

129 


Jane  Gernaistdt-Claine 


Den  gamla  modern  gick  och  bäddade  upp  sängarne;  hon 
sade  intet,  men  hennes  tunna,  barska  mun  var  som  det  raka 
ärret  efter  en  knivskåra,  och  de  släpande  fötterna  tryckte 
jungfrun  till  jorden,  som  om  de  trampat  på  henne,  där  hon 
satt  och  redde  sitt  hår. 

Hennes  fingrar  hade  ingen  kraft.  Hon  flätade  och  flätade 
upp  igen...  Vädret  var  fullt  av  mulen  hetta,  och  händerna 
sjönko  maktlösa  i  hennes  sköte. 

Hon  vandrade  icke  ned  till  havet.  Timme  efter  timme 
satt  hon  utanför  vagnen.  Sorgsna  tankar  rörde  sig  i  hennes 
sinne;  hon  kände  en  skuld  inom  sig,  men  förstod  intet  — 
himmelen  var  så  underligt  skum. 

Det  blev  middag.  Han  syntes  icke  till.  Det  blev  kväll. 
De  väntade  ännu.  Kaffern  hade  gått  att  söka  sin  herre  —  han 
vände  icke  tillbaka. 

Den  gamla  kvinnan  satt  under  tälttaket  med  korslagda 
armar  och  ett  ansikte  av  sten.  Jungfrun  vände  sig  icke  om  — 
hon  ville  icke  se  och  såg  dock  dessa  breda,  orörliga  knän, 
den  flata  överkroppen  och  de  starka,  hårda  händerna.  Hon 
klagade  stilla,  hon  visste  icke,  vad  hon  sade,  men  hon  mum- 
lade: "Tag  mitt  liv..." 

Hon  kände  olyckan  sväva  över  sitt  huvud,  suset  av  dess 
vingslag  uppfyllde  luften  och  kom  henne  nära.  Hon  hade 
kunnat  skrika  av  förfäran.  Hon  reste  sig  för  att  få  luft,  men 
den  gamlas  blick  låg  över  henne  och  tvang  henne  att  sätta 
sig . . .  Hon  hade  aldrig  varit  lycklig,  förr  än  hon  kom  ned 
till  havet.  Kostade  det  då  hjärtats  sista  blodsdroppar  att 
under  några  veckor  fröjdas  efter  sin  håg. 

Hennes  ångest  blev  ett  med  skymningen.  Hon  tog  icke 
ögonen  från  bergen,  där  skuggorna  svartnade.  Fram  emot 
natten  såg  hon  en  gestalt  röra  sig  i  ljuset  av  fullmånen.  Det 
var  hottentotten,  och  han  var  ensam. 

Hon  steg  upp,  detsamma  gjorde  den  gamla  kvinnan.  De 
väntade  båda.  Då  tjänaren  kom  närmare,  sporde  hans  hus- 
bondes moder:  "Var  är  Baas?" 

Han  skälvde  i  alla  lemmar  och  störtade  på  knä,  som  när  han 
fruktade  aga :  "Baas  krossad.  Baas  nere  bland  stenarne",  jäm- 
rade han  och  krökte  armen  för  ansiktet  som  för  att  avvärja  slag. 


130 


Gallionsbilden 


Modern  rörde  sig  icke.  Hon  yttrade  blott  det  enda  ordet: 
"Död?" 

Då  vågade  han  tala,  men  alltjämt  med  armen  för  pannan: 
Nej,  nej,  icke  död.  Baas  levde,  men  han  låg  inklämd  mellan 
två  stenblock.  Han  hade  störtat  ned  i  en  springa,  då  han 
jagade  klippkanin,  och  brutit  benen  i  fallet.  Han  kunde  icke 
komma  upp,  han  kunde  icke  röra  sig,  ingen  kunde  hjälpa 
honom,  men  han  hade  skickat  efter  sin  mor. 

"Visa  vägen",  sade  den  gamla.  Hottentotten  gick  före, 
jungfrun  följde  efter.  Och  mellan  dem  båda  vandrade  Josiahs 
moder.  Hon  höll  sig  upprätt  och  tog  stöd  av  ingen  och  tycktes 
lyssna  till  tjänaren,  som  beskrev  sin  herres  färd. 

De  hade  nedlagt  mycket  vilt  den  dagen  och  stekt  en 
hare  uppe  i  bergen.  Det  var  mot  kvällningen,  då  de  redan 
voro  på  återvägen,  som  klippkaninen  blivit  skrämd  ur  sitt 
tillhåll.  Baas  hade  bommat  två  gånger  —  den  tredje  träffade 
han,  men  då  han  ville  förfölja  djuret,  hade  berget  öppnat  sig 
och  slukat  upp  honom . . .    En  spricka  icke  bredare  än  hans 

fot  var  lång  Och  han  hade  försvunnit  i  djupet,  fallit 

så  långt  ner,  att  det  blott  var  med  möda  man  hörde 
hans  röst. 

Den  gamla  boerkvinnan  avbröt  honom  icke  och  förtröt- 
tades icke.  Hon  släpade  sina  fötter  från  klippa  till  klippa 
och  från  stup  till  stup.  Timme  svann  efter  timme,  och  hon 
vandrade  och  vandrade.  Över  hennes  huvud  stod  den  vita 
månen,  och  gestalten  växte  och  bredde  sig.  Det  var  anklagel- 
sen som  gick  där,  domen  som  gick  där,  och  den  lilla  jungfrun 
följde.  Hon  levde  icke  och  kunde  icke  dö.  Hon  vände  sina 
ögon  från  hisnande  bråddjup  och  vek  undan  buskar,  som 
sträckte  sig  efter  henne  med  döde  mäns  armar.  Himmelens 
ljus  var  en  köld  utan  gräns  och  markens  skugga  full  av  tysta 
fasor.  Hemska  röster  stego  upp  och  viskade  inom  henne; 
hon  tystade  dem  icke  och  lyddes  icke,  hon  gick  och  gick,  tills 
hon  såg  den  gamla  kvinnan  stanna. 

Framför  dem  re?te  sig  en  bergvägg,  hög  och  svart  i  den 
vita  natten,  och  uppe  på  dess  brant  stodo  orörliga  och  nakna 
skelett  av  träd,  men  nedanför  moderns  fötter  öppnade  sig  i 
månskenet  en  remna  av  mörker,     Hottentotten  talade... 


131 


Jane  Gebnandt-Clainb 


Såg  o  de  något?  Var  det  möjligt,  att  en  människa  kunnat 
störta  dit  ned? 

"Baas  —  Baas!"  kallade  tjänaren,  och  modren  ropade: 
"Josiah!"  Det  förnams  ett  ljud  —  ett  mummel,  som  tycktes 
komma  från  jordens  innandömen.  Den  lilla  jungfrun  föll  pä 
knä.  Hon  pressade  händerna  för  öronen,  och  dock  hörde 
hon:  "För  Guds  barmhärtighets  skull,  gör  ett  slut...  Sikta 
rätt!  Jag  kan  inte  röra  min  rygg  —  mina  ben  " 

Och  modern  svarade:  "Josiah,  min  son"...  Hon  tog 
tjänarens  bössa,  hon  lade  an;  det  ljöd  ett  skott...  Sedan  var 
allting  tystnad.  Hottentotten  lutade  örat  till  stenarne  och 
låg  ett  par  minuter  och  lyddes.  "Det  är  slut",  sade  han,  "Baas 
är  död." 

Den  lilla  jungfrun  hade  rest  sig  upp  och  gått  fram  till 
Josiahs  mor;  hon  höll  båda  händerna  om  sitt  huvud  —  rörde 
vid  tomheten  därinne:  "Skjut  mig",  bad  hon  milt.  "Döda 
nu  mig.    Jag  skall  stå  stilla." 

Den  gamla  kvinnan  förstod  henne  icke,  märkte  henne 
icke.  Hon  stod  ännu  upprätt,  och  hon  utbrast  som  den  guds- 
mannen Job:  "Herren  gav  och  Herren  tog,  välsignat  vare 
Herrens  namn."  Nu  ägde  hon  blott  döttrar.  Gud  hade  velat... 
att  hon  med  egna  händer  skulle  lykta  sin  ende  återstående 
sons  liv.  Och  Han  gav  henne  kraft  att  vandra  hem  över  bergen. 
Hon  gick  sluten  och  talade  med  den  Allsmäktige,  men  när  hon 
nådde  tältvagnen,  var  hon  allena  med  sin  tjänare. 

Den  lilla  jungfrun  hade  blivit  efter  vid  stranden.  Hon 
såg  icke  de  andra  och  sökte  icke  hinna  dem.  Hon  hörde  vågor- 
nas röster.  Med  ett  tyst,  betaget  skratt  gick  hon  ned  till 
stenarne  och  ut  i  havet. 

*       *  * 

HAN  ÄR  SVART  ELLER  MOREN  I  VENEDIG. 

Det  var  en  gammal  ätt  de  Saint-Aymourerna,  de  hade 
kommit  till  Mauritius  med  La  Bourdonnais  och  rått  om  La 
Savanne  under  mer  än  ett  sekel,  och  om  man  sökte  över  ön 
med  ljus  och  lykta,  hittade  man  icke  en  stamtavla  som  deras. 
Det  stucko  de  heller  icke  under  stol  med,  de  gamla  damerna 


132 


\  |.— — — — Mii      ■      ■  mi  i  ii  wmmmmmmmammmmmmmmmj  \  • 

Han  är  svart 


—  det  fanns  blott  damer  i  familjen,  på  ett  undantag  när,  men 
detta  undantag  spelade  en  så  utplånad  roll,  att  han  knappt 
räknades,  fast  han  var  släktens  hopp  —  och  dess  enda  —  vad 
kommande  små  Saint-Aymourer  beträffade.  Ty  man  kunde 
icke  finna  sig  i  den  tanken,  att  ett  sådant  namn  skulle  gå  ut. 
Kasen  var  livskraftig  —  levde  åtminstone  länge,  man  behövde 
bara  se  på  härskarinnan  på  La  Savanne.  Hon  var  över  sjut- 
tio år  och  gick  med  käpp  och  var  lam  i  ena  axeln,  men  "Zulie", 
negr essen,  som  passade  upp  henne  och  alltid  var  tillreds  att 
springa  och  taga  upp  näsduken  och  skjuta  fram  pallen,  satte 
armen  för  ansiktet,  när  madame  inte  tyckte  hon  kom  fort  nog 
med  snusdosan  eller  korten.  Hon  visste  nog,  att  madame 
inte  slog  nu  längre,  men  hon  hade  växt  upp  på  egendomen 
och  tänkte  på,  när  hon  var  liten  och  madame  hade  sina  ringar 
på  och  rev  en  med  de  spetsiga  stenarne,  så  att  man  hade  långa 
ärr  på  kinden,  bara  man  gjort  det  allra  minsta,  eller  madame 
var  förargad  på  någon.  Det  hade  förts  ett  strängt  regemente 
i  gården,  och  ingen  hade  vågat  motsäga  den  gamla  damen  — 
till  och  med  Hippolyte,  sonen,  hade  tegat  inför  henne  och  teg 
ännu,  men  hon  var  icke  längre  vad  hon  varit.  Hon  rådde 
icke  med  mer  än  att  stöta  doppskon  i  golvet  ibland,  Isaure 
de  Saint-Aymour,  och  kunde  bli  så  ond,  att  hon  riste  i  hela 
kroppen,  därför  att  hon  måste  begagna  lur  och  ändå  inte 
alltid  uppfattade,  vad  folk  sade.  Hon  hade  förlorat  hörseln 
och  varit  som  från  vettet  av  skrämsel  sedan  den  stora  cyklo- 
nen,  då  taket  lyftes  av  huset  och  en  rasad  mur  alldeles  be- 
grov en  Louis  XV-soffa,  som  man  knappt  kunde  gräva  fram 
igen  och  där  hon  visste,  att  hon  haft  en  tjock  bunt  hundra- 
rupisedlar  instoppade  under  herdarne  i  sitsen,  fast  hon  inte 
kunde  finna  dem  efteråt  och  inte  ville  säga  det  åt  någon  annan 
än  sin  avlidne  mans  enda  syster,  som  hade  ett  litet  hus  i  Moka 
och  kom  körande  till  La  Savanne  för  att  trösta  hume  i  olyckan. 
M :  lie  Avie-Henriette  de  Saint-Aymour  vände  med  egna  händer 
ut  och  in  på  sidentrasorna  och  drog  fram  stoppningen,  men 
hittade  bara  två  gamla  reverser  av  ett  slag,  som  det  redan 
fanns  för  många  av  på  egendomen,  och  blev  vid  dåligt  lynne 
och  lät  spänna  för  och  körde  hem  igen  och  satte  sig  till  att 
gräma  sig  över  en  gudson  hon  haft  och  tänka  på  hur  skönt 


133 


Jane  Gernandt-Claine 


och  lugnt  det  skulle  varit,  om  hon  lytt  sin  kallelse  och  gått  i 
kloster.  Hon  hade  blivit  uppfostrad  i  Frankrike  av  de  fromma 
systrarna  av  Maria  Himmelsfärdsorden  och  ångrade  bara,  att 
hon  icke  stannat  ibland  dem.  Hon  kunde  ha  varit  förestånda- 
rinna nu,  och  det  hade  varit  något  annat  för  en  Saint-Aymour 
än  att  sitta  och  ängslas  över,  att  hon  kanske  snart  inte  skulle 
kunna  betala  kusken  längre,  och  vara  glad  och  tacka  för  allt, 
som  kom  från  La  Savanne.  Hon  hade  intet  annat  att  göra 
räkning  på  än  spridda,  men  därför  icke  mindre  välkomna 
bevis  på  släktkärlek  i  någon  förklädd  form  av  understöd,  ty 
hon  var  fattig,  men  rak  i  ryggen.  Sin  förmögenhet  —  det  lilla 
hon  ägt,  mycket  var  det  icke  —  hade  hon  förlorat  på  en  olycks- 
fågel, som  hon  haft  den  svagheten  att  bli  gudmor  åt,  därför 
att  hon  varit  barndomsvän  med  hans  mamma.  Jacques  de 
Bonneval  hette  han,  och  den  enda  förtjänst  han  kunnat  be- 
römma sig  av  —  det  insåg  hon  nu,  men  för  sent  —  var  att  han 
haft  ett  gammalt  namn,  som  han  dock  icke  värderade  bättre 
än  att  han  for  till  Paris  och  spekulerade  i  kapplöpningshästar 
och  (kronan  på  allt)  gifte  sig  med  en  miss  Sims  —  en  miss 
Sims!  —  som  sedan  övergav  honom  och  en  liten  dotter  och 
rymde  sin  väg  med  en  viss  0'Hara,  irländare  efter  vad  det 
ville  synas  och  till  på  köpet  jockey...  Hon  hade  icke  funnit 
upp  krutet,  m:lle  de  Saint-Aymour,  men  det  var  en  öm  själ, 
och  den  odågan  Jacques  hade  varit  henne  kär  som  en  son. 
Hon  hade  trott  på  vart  ord  av  hans  mun,  tills  allt  hennes 
strukit  med,  och  fått  Isaure  att  låna  ut  summor,  stora  och 
små,  emot  reverser  med  hans  namn,  som  skulle  dyka  upp  så 
länge  det  fanns  en  möbel  på  La  Savanne  och  svägerskan 
behöll  sin  vana  att  stoppa  i  krokar,  men  som  aldrig  skulle 
bli  infriade.  Olycksfågeln  —  han  var  borta  nu,  hade  dött  strax 
efter  hustruns  rymning  genom  ett  fall  av  hästen  —  ökade  på 
skulden  år  för  år,  kunde  man  säga,  till  och  med  efter  sin  död. 
Den  lilla  var  ju  kvar,  hans  dotter,  och  man  kunde  väl  inte 
låta  henne  gå  rakt  vind  för  våg.  Hon  kom  i  pension  hos 
systrarne  av  Maria  Himmelfärdsorden.  Det  var  m:lle  Avie, 
som  valde  kloster,  och  m:me  de  Saint-Aymour,  som  betalade, 
men  ingen  av  dem  hade  sett  flickan;  en  släkting  till  dem,  en 
ni: me  de  Chastenay,  född  Chantemerle,  vilken  befann  sig  i 

134 


Han  är  svart 


Paris  den  tiden,  men  eljes  bodde  i  Moka,  hade  tagit  hand  om 
henne  och  fört  henne  till  de  goda  systrarna,  som  hon  sedan 
aldrig  lämnat.  Hon  artade  sig  väl,  som  det  tycktes,  skrev 
snällt  och  regelbundet  till  sina  välgörarinnor,  men  yttrade 
aldrig  någon  smak  för  klosterlivet,  syntes  i  stället  rent  av 
längta  så  smått  ut  i  världen  och  gick  på  sitt  nittonde  år  nu. 
Det  hade  varit  Avie-Henriettes  älsklingstanke,  att  hon  skulle 
taga  slöjan  —  åtminstone  hade  det  alltid  låtit  så,  men  när 
hon  rådgjorde  med  Isaure,  och  svägerskan  gav  henne  full- 
ständigt rätt  i  detta,  att  klostret  var  det  enda  lämpliga  för 
en  flicka  utan  hemgift  och  utan  familj,  kunde  hon  plötsligt 
bryta  av  samtalet  och  sätta  sig  att  tiga  så  fast  och  envist,  att 
näsborrarne  blevo  vita  och  två  långa  ränder  grävde  sig  från 
mungiporna  ned  i  hakan.  Hon  tänkte  på  det  kära  barnet, 
som  hon  ändå  bra  gärna  ville  ha  i  sin  närhet,  och  tvekade 
inte  att  mumla  en  hel  del  i  sitt  djupaste  inre  om  svägerskans 
hårda  hjärtelag.  Men  Isaure  fick  se,  om  man  lyckades  att 
gifta  bort  Hippolyte . . .  hon  fick  se . . . 

Det  var  hans  kusin  Désirée  de  Chastenay,  som  med  out- 
tömlig beredvillighet  hört  sig  om  åt  alla  håll  för  att  skaffa 
honom  en  hustru,  men  —  som  hon  sade  —  på  Mauritius  strandar 
allt  emot  det  löjliga.  Man  hade  nu  fått  den  vanan  att  skratta 
smått  åt  herrskapet  på  La  Savanne,  och  när  hon  fått  avslag 
hos  de  Nesles,  de  Villemonts,  de  Rivierres  och  d'Arnonvilles, 
började  hon  finna  sig  själv  en  smula  komisk.  Hon  var  liten 
och  rund  och  munter,  med  ett  gropigt  småleende,  som  ständigt 
låg  på  lur  och  lekte  och  tumlade  om  invärtes  och  satte  liv 
och  skalkaktighet  i  ögonen  på  henne,  innan  det  spratt  fram 
på  kinden.  Ingen  skulle  ha  sagt,  att  hon  var  fyllda  40  år  och 
nästan  jämnårig  med  kusinen,  men  han  hade  ingen  ålder. 
Tiden  hade  blott  blekt  honom.  Han  hade  förlorat  färgen, 
de  Saint-Aymour,  som  en  halmkärve,  vilken  legat  ute  i  solen, 
och  av  den  ursprungliga  blondhet,  som  var  ett  släktarv  och 
ett  dyrbart  bevis  på  familjens  ogrumlade  anor,  återstod  blott 
en  egen  död  skiftning  av  gult  och  grått  i  det  halvlånga,  vissna 
håret.  Ansiktet  var  som  ett  gulnat  pergament  —  kanske  hade 
där  en  gång  stått  någonting  skrivet,  kanske  icke,  i  alla  händelser 
var  det  länge  sedan,    Nu  lästes  där  ingenting  annat  än  en 


135 


?cr%...Q  ..t,o%.,.o-..,..Q*..,^^ 

*•*  '  "  iiimimi     '  ■  »    nu       II     «■■■..■»■■«■,  i  i  i     in»;  m* 

Jane  Gernandt-Claine 


oklar,  förlamad  lust  att  göra  alla  till  lags  och  en  fullt  med- 
veten rådlöshet  beträffande  sättet.  Han  var  så  skygg  för 
människor,  att  han  undvek  folket  på  sin  egen  gård,  och  det 
gick  så  långt  med  honom,  att  han  skulle  varit  i  stånd  att  av 
idel  tankspriddhet  stiga  åt  sidan  för  en  neger.  Hela  dagen 
vandrade  han  upp  och  ned  i  en  filaosallé,  där  orkanen  farit 
fram  och  skalat  barken  från  träden,  och  han  hade  en  åtbörd, 
en  besynnerlig,  blixtlik  rörelse  med  högra  handen,  som  om 
han  rätt  vad  det  var  fångat  en  fluga,  men  han  fångade  ingen- 
ting, det  såg  bara  så  ut,  och  borta  i  sockerrörsplanteringen 
skrattade  de  svarte.  Det  hettes  nu,  att  han  gick  där  för  att 
ha  öga  på  dem,  och  man  skulle  kunna  tro,  att  han  intresserade 
sig  för  sockerröret  så  som  han  höll  utkik  på  himmelen  efter 
torka  eller  regn,  men  det  var  en  vana  från  yngre  dagar,  som 
ingenting  betydde.  Om  han  bara  fick  gå  för  sig  själv  och 
tugga  betel,  frågade  han  icke  efter  någonting  i  världen,  ty 
han  tuggade  betel,  M.  de  Saint-Aymour.  Han  hade  tänder  så 
svarta  och  ett  tandkött  så  rött  som  en  hinduisk  grönsaks- 
månglare  på  torget  i  Port  Louis,  och  det  var  därför  de  unga 
flickorna  icke  ens  ville  höra  talas  om  honom  —  m:me  de 
Chastenay  fick  nu  säga,  vad  hon  ville  om  de  Saint-Aymourska 
familjejuvelerna,  som  det  berättades  att  gamla  frun  på  La 
Savanne  gick  och  bar  omkring  i  en  ridikyl  för  att  vara  säker 
om  att  rädda  dem,  ifall  cyklonen  skulle  komma. 

Hon  hade  varit  litet  konstig,  hon  med,  allt  sedan  det 
hände,  det  där  med  sonen . . .  Det  var  nu  så  länge  sedan,  att 
ungdomen  fick  fråga  sig  för,  hur  det  riktigt  hängde  ihop,  men 
alla  medelålders  fruar  kände  till  förloppet;  de  hade  ju  varit 
pensionskamrater  med  "henne"  —  naturligtvis  var  det  en 
kvinna  med  i  historien  —  och  kunde  förtälja,  att  den  stackars 
Hippolyte  varit  kär  —  kär  till  vansinne  i  en  Port  Louisskön- 
het,  en  flicka  av  kulör,  och  att  m:me  de  Saint-Aymour  nästan 
fått  bruka  våld  för  att  hindra  honom  att  gifta  sig  med  henne. 
Han  var  icke  mycket  över  20  år  då  och  vek  och  svärmisk, 
och  hon  sände  honom  ut  på  långresa  för  att  han  skulle  se  sig 
om  och  lära  sig  glömma,  men  han  kom  inte  längre  än  till  In- 
dien, och  det  enda  han  lärde  var  att  tugga  betel.  Skönheten 
tröstade  sig  och  tog  en  man,  svart  som  en  mulatt  —  Där 

136 


Han  är  svart 


ser  man,  hur  det  går  med  de  där  färgade,  hur  farligt  det  är, 
det  blodet,  hur  förrädiskt . . .  Och  hon  var  blondare  än  någon 
av  flickorna  i  klostret,  vitare  än  alla  döttrar  av  oblandade 
gamla  familjer  —  som  en  svanehamn  var  hon  med  ljusbrunt 
hår  och  blåa  ögon,  men  hennes  mormors  mor  hade  haft  kulört 
påbrå,  och  sådant  hämnar  sig.  Vare  det  nog  sagt,  att  barnen, 
hennes  barn,  blevo  svarta  som  små  negrer. 

Hippolyte  de  Saint-Aymour  nämnde  aldrig  hennes  namn 
—  att  tänka  kunde  man  ju  icke  förbjuda  honom,  men  om  han 
gjorde  det,  var  det  på  ett  så  urblekt  sätt,  att  icke  ens  hans 
mor  skulle  haft  något  att  säga.  Det  hade  dock  gått  femton 
år  utan  att  hon  kunnat  tala  med  honom  om  giftermål,  men 
på  senare  tiden  hade  han  blivit  foglig  i  detta  stycke  som  i 
allt.  Han  var  till  och  med  närvarande,  då  det  överlades  mellan 
damerna,  om  man  skulle  underhandla  med  de  Kivierres  eller 
de  Nesles,  och  fast  han  aldrig  rådde  varken  till  eller  ifrån, 
utan  lät  allt  gå  som  det  ville,  var  det  hans  skull,  när  det  blev 
avslag.  Han  tog  det  icke  så  nära,  han  såg  bara  nedstämd  ut, 
därför  att  han  kände,  att  man  fordrade  det  av  honom,  men 
det  klack  likväl  till  i  honom,  när  m:me  de  Chastenay  en  dag 
trädde  in  i  salongen  på  La  Savanne  och  satte  sig  mitt  emot 
hans  mor  och  hans  gamla  faster  och  fick  fatt  i  luren  och  sade, 
att  nu  tvådde  hon  sina  händer  —  nu  hade  till  och  med  de 
Carteracs  sagt  nej  —  kunde  man  tänka  sig  maken  —  Carteracs 
de  fattiglapparne,  som  hade  fyra  fullvuxna  döttrar  och  levde 
på  ris  och  curry  för  att  bevara  skenet  och  behålla  hästar  och 
vagn.  M:me  de  Saint-Aymour  satt  stelnackad  och  lät  det 
draga  upp  till  storm,  och  m:lle  Avie  hade  blivit  vit  om  näs- 
borrarne och  fått  två  ränder  i  hakan  —  det  där  om  ris  och 
curry  hade  träffat  en  ömtålig  punkt...  Nog  visste  hon,  att 
Désirée  de  Chastenay  inte  sagt  det  för  att  såra,  men  det  var 
väl  fler  än  Carteracs,  som  fingo  göra  uppoffringar  för  att  inte 
precis  bli  tvungna  att  sätta  foten  på  gatan  som  en  simpel 
färgad . . .  Nu  kunde  de  ändå  se,  de  kunde  se,  vad  Hippolyte 
hade  för  utsikter  på  Mauritius  

Han  stod  där  så  slagen  man  kunde  begära,  stackare,  och 
lade  en  nypa  släckt  kalk  och  pulvriserad  areka-nöt  in  i  ett 
betelblad  och  skulle  just  till  att  stoppa  det  i  munnen,  då 


9.  -  Nationallitteratur.  XXVIII. 


137 


Jane  Gernandt-Claine 


modren  såg  på  honom  med  ögon  som  eldkol  —  det  slog  upp 
rött  i  dem,  när  hon  blev  vred:  "Tugga",  sade  hon,  "det  är 
vad  du  kan,  tugga  betel!"  Och  hon  reste  sig  upp  och  stötte 
doppskon  i  golvet:  "Olycklige  —  vill  du  då,  att  släkten  skall 
gå  ut?" 

Ville,  ville . . .  han  ville  ingenting,  de  Saint-Aymour.  "Nej", 
svarade  han  i  förskräckelsen  och  fångade  en  fluga. 

"Så  visa  —  visa  då,  att  du  är  en  man  — " 

"Men  vad  vill  tant,  att  kusin  skall  göra",  vågade  sig  m:  me 
Chastenay  emellan  dem,  godmodig,  blidkande,  med  ett  skratt- 
sjukt  öga  för  det  komiska  i  saken.  "När  det  nu  inte  finns 
någon,  som  vill  säga  ja  — " 

"Därför  att  man  ansett  det  nödvändigt  att  gå  över  ån 
efter  vatten",  utlät  sig  m:lle  Avie-Henriette  oväntat,  ton- 
viktslöst,  ut  i  luften.  "Man  utsätter  sig  för  att  få  avslag  från 
en  m:lle  de  Carterac  och  ingen  tänker  på  ett  stackars  barn, 
som  bara  sitter  och  väntar  på  att  få  komma  till  de  sina  och 
är  av  lika  god  släkt  som  trots  någon,  ty  jag  skulle  tro  att  de 
Bonnevalarne . . ." 

Vafalls?    Vad  var  det  hon  sade?    Dottren  till  en  miss 

Sims  in  i  familjen,  sonhustru  till  Isaure  de  Saint-Aymour ! !  

Men  ordet  var  sagt,  frågan  var  väckt,  hon  kunde  spela  öppet 
spel,  Avie-Henriette,  och  få  svägerskan  dit  hon  ville;  Hippo- 
lyte  var  nu  med  på  allt,  och  Désirée  de  Chastenay  bara  skrat- 
tade... Det  gjorde  hon  alltid,  då  talet  föll  på  den  lilla.  Hon 
tänkte  på  Johannes  Döparen,  men  det  var  en  gammal  historia, 
som  hängde  ihop  med  hennes  vistelse  i  Paris  för  tio — elva  år 
tillbaka.   Kan  man  tänka  sig,  elva  år  

Hon  var  ännu  ung  den  tiden,  inte  fylligare  än  att  det 
klädde  henne  och  förtjust  i  dans  och  hågad  för  nöjen  och  glad 
åt  allting.  Men  det  var  det  då  inte  mer  än  en  mening  om, 
det  hette  det  överallt:  "Vad  hon  är  enkel,  den  lilla  brunetten 
från  Mauritius,  vad  hon  är  bonne  enfant."  Och  roade  sig 
gjorde  hon,  det  var  summan  av  saken;  ingen  människa  kunde 
väl  begära,  att  hon  skulle  sitta  inne  och  sucka,  därför  att  den 
stackars  Jacques  de  Bonneval  brutit  halsen  av  sig.  Gud  skall 
veta,  hon  var  inte  utan  hjärta  för  det,  hon  tog  ju  reda  på  den 
lilla  föräldralösa  —  flickungen  —  Jacqueline  —  och  förde  henne 


138 


Han  äe  svart 


till  Auteuil  och  lämnade  henne  till  systrarna...  Nog  kom 
den  lilla  i  skola  alltid,  men,  du  gode,  en  sådan  bängel  det  var . . . 
Ful  som  stryk  och  bortskämd  som  en  prinsessa.  En  liten 
fräknig  rödluva  (med  tydligt  påbrå  från  det  Simska  hållet) 
som  man  kunde  skratta  sig  fördärvad  åt,  när  hon  började 
prata.  Såg  hon  inte  allt  både  möjligt  och  omöjligt  med  sina 
små  ljusblå  ögon?  Ett  pyre  på  sju  år,  inte  högre  än  en  stövel, 
som  upptäckte  saker  och  ting  i  klosterkapellet,  vilka  varken 
de  fromma  systrarne  eller  pensionärerna  eller  Johannes  Dö- 
paren  själv  någonsin  drömt  om.  Ty  det  var  nu  honom  det 
gällde.  Han  stod  huggen  i  sten  i  en  nisch  i  vänstra  sidogången, 
och  det  kunde  just  icke  falla  någon  in  att  särskilt  fästa  sig 
vid  honom,  så  undangömd,  som  han  var,  men  flickungen 
stannade  med  ett  ryck  och  betraktade  honom  från  huvud 
till  fötter:  "Det  är  nu  också  ett  sätt  att  klä  sig",  sade  hon, 
"han  är  ju  naken  nästan  —  en  maggördel  och  ingenting  mer. 
Det  kan  vara  bra  för  vildarne  i  Jardin  d'Acclimatation,  men 
inte  passar  det  sig  i  kyrkan,  inte."  Sådant  fäste  hon  sig  vid, 
ungen,  vem  skulle  trott  det  om  en  sjuåring,  men  det  fick  man 
då  säga,  det  fanns  inte  längre  några  barn.  Inte  hade  hon 
varit  en  ängel  i  sina  dagar,  hon,  Désirée  de  Chastenay,  det 
Tar  väl  inte  ett  skälmstycke,  som  hon  inte  varit  den  första 
att  finna  på  den  tid  hon  satt  på  klosterbänken,  men  det  kunde 
hon  tryggt  påstå,  att  om  hon  sett  alla  kyrkofäderna  målade 
i  paradisdräkt,  så  skulle  hon  inte  en  gång  lagt  märke  till  det. 

Den  lilla  Jacqueline  —  henne  fick  man  hålla  öga  på  och 
hon  hade  nog  kommit  i  rätta  händer,  stackars  liten . . .  Vec- 
korna gå  fort  i  Paris,  men  var  tredje  eller  fjärde  torsdag  hade 
m:me  de  Chastenay  ändå  funnit  tid  att  hälsa  på  henne.  Och 
det  måste  hon  säga,  att  nog  hade  den  lilla  rödluvan  givit 
systrarna  något  att  tänka  på.  Första  gången  kom  hon  in  och 
storgrät,  därför  att  de  kammat  upp  håret  på  henne  och  för 
att  ingen  trädde  kulörta  sidenband  i  hennes  små  spetschemiser, 
men  det  var  ingenting  mot  vad  den  vördade  modren  berät- 
tade, hon  skandaliserade  hela  Maria  Himmelsfärds  orden. 

"Har  syster  vigselring  liksom  min  lilla  mamma,  som  reste 
sin  väg?"  hade  det  en  dag  fallit  henne  in  att  börja,  och  systern 
svarade:  "Visst  har  jag  vigselring,  lilla  barn." 


9 


139 


r9r%«vO',s./0,,....o%..»-o*,'..«Q»-..#.o-..<.o»,.«^o*  ...•o-,..o,,..*o-^.o*'...o-,»..o. 

I»» 

Jane  Gernandt-Claine 


"Är  syster  gift  då?" 

"Ja,  mitt  barn." 

"Med  vem,  om  jag  får  fråga?" 

"Med  den  gode  guden." 

"Jaså,  med  den  gode  guden.  Och  vår  vördade  mor,  är 
hon  också  gift?" 

"Ja,  naturligtvis." 

"Med  vem  är  hon  gift  då?" 

"Med  den  gode  guden." 

"Båda  två!  Jo,  det  skulle  bli  en  vacker  uppståndelse, 
om  man  gifte  sig  så  ute  i  stora  världen." 

Hon  hade  stått  i  skamvrån  och  hållit  händerna  på  ryggen 
i  två  timmars  tid  och  fått  ligga  på  knä  på  det  kalla  stengolvet 
minst  lika  så  länge,  och  tack  vare  denna  hälsosamma  tuktan, 
trodde  syster  Marie  de  la  Misericorde,  som  tagit  henne  under 
sitt  särskilda  hägn  att  det  skulle  kunna  göras  någonting  av 
henne.  Hon  lärde  sig  att  säga  "vår  högt  vördade  mor",  när 
hon  talade  om  föreståndarinnan,  och  neg  djupt,  med  sänkta 

ögon,  för  Johannes  Döparen . . .   Ack,  det  trollet  inte 

hade  det  väl  i  alla  händelser  varit  någonting  för  klostret, 
inte,  och  nog  skulle  det  bli  en  rolig  m:me  de  Saint-Aymour. 

* 

Det  var  som  madame  de  Chastenay  brukade  säga:  allt 
stötte  på  grund  emot  det  komiska  på  Mauritius.  Man  hade 
skrattat  åt  gamla  frun  på  La  Savanne,  därför  att  hon  ville 
gifta  bort  Hippolyte,  och  nu  skrattade  man  åt  den  unga,  där- 
för att  hon  tagit  honom.  Mer  behövdes  det  icke,  det  var  nog. 
Eljes  var  det  ingenting  löjligt  varken  i  det  hon  sade  eller  det 
hon  gjorde,  hon  slog  icke  så  mycket  som  upp  ögonlocken  en 
gång  och  yttrade  icke  annat  än  ja  och  nej  före  sitt  giftermål. 
Syster  Marie  de  la  Misericorde,  som  gjorde  den  långa  resan 
med  henne  —  det  hade  fallit  sig  så  väl,  att  hon  blivit  skickad 
till  La  Eéunion  —  ansåg  det  vara  alldeles  tillräckligt  för  en 
ung  flicka,  och  m:lle  Avie-Henriette,  som  tog  emot  henne, 
var  fullkomligt  av  samma  mening.  Lilla  Jacqueline  hade  nog 
blivit  litet  för  strängt  ef  ter  hållen,  levat  för  mycket  i  skum- 
rasket kanhända  . . .  Hon  såg  något  ljusskygg  ut,  barnet,  men 


140 


M  — i  — —  

Han  är  svart 


det  är  en  egenskap,  som  inte  misspryder  ungdomen,  tvärtom, 
tvärtom  tänkte  m:lle  de  Saint-Aymour.  Vad  hennes  svägerska 
beträffar,  anmärkte  hon  blott,  att  flickan  hade  fräknar,  men 
hon  var  nästan  försonad  med  förbindelsen  nu,  och  Hippo- 
lyte  sade  ingenting  alls,  vilket  utan  tvivel  var  det  klokaste 
han  kunde  göra.  Mrlle  de  Bonneval  hade  ändå  haft  en  liten 
upprorsyttring,  när  hon  såg  honom  för  första  gången,  men 
då  hade  hennes  välgörarinna  talat  om  klostret  och  sport,  som 
förr  i  breven,  om  hon  kände  kallelsen,  och  det  hade  icke  be- 
hövts mer  för  att  det  skulle  gå  lätt  och  lugnt  både  med  för- 
lovning och  bröllop. 

Så  synnerligen  muntert  hade  det  nu  icke  varit,  ty  allt 
hade  ägt  rum  inom  kretsen  av  de  intimaste  släktingarne  — 
det  var  ju  där  lilla  Jacqueline  framdeles  var  kallad  att  leva. 
M:me  de  Saint-Aymour  tålde  icke  ens  att  höra  namnet  på 
de  familjer,  som  avböjt  sonens  frieri,  och  betraktade  festlig- 
heterna som  ett  utvalt  tillfälle  att  visa  dem  sitt  förakt.  Man 
behövde  varken  de  Rivierres,  de  Monthieux'  eller  de  Nesles, 
de  satte  aldrig  sin  fot  på  La  Savanne  och  fingo  blott  då  och 
då  se  en  skymt  av  den  nygifta  i  hennes  vagnshörn.  Hon  åkte 
efter  ett  par  präktiga  bruna  hästar,  ibland  helt  ensam,  ibland 
med  tanterna  eller  mannen  vid  sin  sida,  men  alltid  med  en 
ståtlig  mulatt  bredvid  negern  på  kuskbocken.  Hon  slog  upp 
ögonen  nu  och  såg  på  folk  med  en  kort,  kall  blick,  hon  visste, 
varför  ingen  umgicks  med  dem,  kände  stickningen  av  alla 
smil  i  ryggen,  men  satt,  som  om  hon  sväljt  en  eldgaffel.  Nå- 
gon gång  —  när  det  var  en  herre,  som  hälsade  —  rodnade  hon 
bak  flor  och  fräknar  och  sänkte  ögonhåren  och  frågade  tant 
Desirée,  vad  han  hette,  då  det  var  tant  Désirée,  som  satt 
bredvid  henne,  eljes  yttrade  hon  ingenting,  och  det  var  svårt 
att  få  veta,  vad  hon  tänkte,  påstod  åtminstone  m:me  de 
Chastenay.  Hon  hade  henne  inte  riktigt  klar  för  sig,  kom  bara 
ihåg  den  rödluviga  lilla  ungen  och  Johannes  Döparen  ibland 
och  undrade:  är  detta  densamma?...  Det  skall  vara  kalla 
stengolv  och  böner  och  fasta  och  oregelbundna  verb  i  alla 
tempi  och  modi,  som  kunna  få  en  sådan  makt  med  naturen. 
Sannerligen  såg  hon  inte  ut,  den  lilla  Jacqueline,  som  om  hon 
haft  hela  klosterordningen  i  nacken,  och  de  där  ljusgula  ögon- 

Ul 


Jane  Gernandt-Claine 


fransarne  föllo  som  en  förlåt  mellan  henne  och  världens  ondska. 
Men  vad  var  det  för  en  mun  hon  hade  —  lång,  smal,  rak  (efter 
Simsarne,  alla  Bonnevalar  hade  haft  fulla,  yppiga  läppar)  och 
med  ett  uttryck  som  om  den  gömt  på  något,  gott  eller  ont, 
det  var  inte  så  lätt  att  säga,  bara  att  det  var  förborgat... 
Var  söndag  gick  hon  i  mässan  med  tant  Avie-Henriette  och 
mannen  och  sade  ingenting,  fällde  blott  ögonlocken,  om  han 
smög  sig  till  att  fånga  flugor.  De  erbjödo  ett  exempel  på  den 
allra  fullkomligaste  endräkt,  de  båda,  och  lilla  Jacqueline  kom 
till  och  med  överens  med  sin  svärmor,  vilket  icke  var  allom 
givet,  men  det  märkvärdigaste  var  ändå,  att  den  gamla  damen 
icke  fick  vänta  så  länge,  innan  hon  kunde  gå  och  stoppa  rupie- 
sedlar  in  i  de  allra  krångligaste  gömmor  med  tanken  på  en 
kommande  liten  de  Saint-Aymour.  Undret  hade  skett,  de 
hade  hopp,  mer  än  hopp,  en  visshet,  och  de  lyckönskade  sig 
alla  därtill,  de  strålade,  men  när  m:me  de  Chastenay  för- 
kunnade den  glada  nyheten  ute  i  sina  kretsar,  var  det  icke 
en,  som  icke  fick  sig  ett  gott  skratt.  Löjet  hade  slagit  som  en 
ring  omkring  dem  alla  på  La  Savanne,  man  kom  varken  ut 
eller  in,  och  allt  som  hände  dem  var  tokigt  bara,  galet  i  sig 
självt  och  ännu  galnare,  när  det  blev  utspritt.  Berättade 
inte  hela  Port  Louis,  att  unga  m:nie  de  Saint-Aymour  varit 
ensam  ute  och  åkt  i  hällregn,  att  vagnen  blåst,  rent  av  blåst 
ner  i  bäcken  vid  Moka,  som  svällt  upp,  förstås,  till  en  stört- 
flod, att  mulatten  kastat  sig  från  kuskbocken  och  fått  fatt 
på  henne,  hindrat  henne  från  att  gå  till  botten  rakt  och  kommit 
bärande  med  henne  —  folk  hade  sett  det!  —  hon  satt  på  hans 
arm  och  hade  knäppt  båda  händerna  om  halsen  på  honom. 
Inte  ens  hälften  var  sant  i  den  historien,  det  kunde  Désirée 
de  Chastenay  bedyra  —  vagnen  hade  vält  bara  och  betjänten 
hade  hoppat  ner  och  sett  efter,  om  hans  unga  matmor  tagit 
skada,  men  vad  hon  icke  brydde  sig  om  att  tala  om,  var  att 
lilla  Jacqueline,  efter  vad  det  tycktes,  fått  en  lätt  kontusion 
åt  huvudet  och  jämt  klagade  över  att  det  värkte,  vilket  för- 
orsakade en  formlig  uppståndelse  på  La  Savanne.  Hon  skulle 
ju  kunnat  göra  sig  våldsamt  illa,  skulle  kanske...  man  vågade 
inte  tänka  den  tanken  till  slut,  men  man  bar  henne  på  sina 
händer,  man  försökte  alla  medel,  och  det  visade  sig,  att  be- 


H2 


Han  är  svart 


tjänten,  mulatten  —  han  hette  Charles  —  besatt  en  ganska 
märklig  förmåga  att  lugna  henne  på  hypnotisk  väg.  Han 
var  ett  slags  magnetisör,  eller  vad  det  nu  skulle  kallas,  och 
hade  rätt  egna  ögon,  när  man  nu  fäste  sig  vid  det  —  verkligen 
en  besynnerlig,  genomträngande  blick;  man  kom  att  tänka 
på  förborgade  ting,  på  de  färgades  häxeri  och  hemliga  sam- 
fund, allt  detta  kuckel  och  trolleri,  som...  men  hon  var  visst 
inte  vidskeplig,  m:me  de  Chastenay,  hon  ville  just  se  den, 
som  kunde  påstå  något  dylikt,  det  var  icke  med  henneTsom 

med  Avie  de  Saint-Aymour  Stackars  Avie  började  känna 

ett  slags  bävan  för  den  där  mulatten,  och  det  var  icke  fritt 
att  icke  också  Isaure...  Man  fann  knappt  ord  för  det;  man 
talade  om  det  med  skrämd  röst,  när  man  träffades,  för  så 
vitt  man  vågade  tala...  väggarna  ha  öron,  man  är  aldrig 
nog  försiktig  i  ett  hus,  där  det  finns  tjänstefolk  av  kulör... 
Vem  visste,  om  de  icke  vore  med  i  någon  svartkonstförening 
allesamman  och  kunde  snappa  upp  en  mening  här  och  där 
och  vända  den  avigt  och  tro,  att  man  stämplade  mot  dem, 
och  så  kanhända  falla  på  den  tanken  att  hämnas  med  signerier 
eller  annat  otyg  —  gift  kanske,  någon  ört  i  maten,  som  tog 
livet  av  en,  utan  att  det  någonsin  kunde  upptäckas  hur.  De 
gamla  damerna  blevo  grönbleka  av  att  orda  om  detta,  och 
handen  darrade  på  m:lle  Avie,  när  hon  lät  sådana  yttranden 
som ' lönnligasällskap", ' 'besvärj elser ' ' eller  "LePetitAlbert"* 
falla  ned  i  luren,  men  mitt  i  det  hemskaste  kunde  det  slå  upp 
rött  i  ögonen  på  Isaure  de  Saint-Aymour.  Detta  djävulens 
anhang,  tänkte  hon,  om  hon  finge  riva  dem,  klösa  dem,  se 
deras  blod.  Hon  krökte  fingrarna  och  såg  på  sina  ringar... 
de  med  de  spetsiga  stenarne . . .  Om  hon  bara  finge  borra 
dem  in  i  det  svarta  skinnet,  riktigt  måla  och  märka  som  hon 
hade  lust  till,  ruta  och  randa  det  trollpacket.  De  kucklarne, 
de  följde  fan,  sin  mästare,  de  bådo  till  ormar,  gjorde  de,  och 
kokte  ihop  drycker  och  styggelse  på  människoben.  Man  hade 
funnit  en  öppnad  grav  på  Moka  kyrkogård  härom  morgonen 
och  nu  stod  där  vakt  både  natt  och  dag  —  det  var  ett  barnlik, 
de  hade  stulit  med  kista  och  allt,  fler  kadaver  än  man  visste 


Svartkonstbok,  ännu  i  bruk  bland  de  färgade  på  Mauritius. 

H3 


Jane  Gernandt-Claine 


om  hade  försvunnit  på  det  sättet,  och  det  var  nog  tomt  under 
många  kullar,  dit  man  gick  med  blommor . . .  Satan  och  hans 
onda  andar  hjälpte  dem  om  nätterna,  och  de  drevo  spe  med 
det  heliga  och  förvandlade  de  dödas  vilorum  till  en  rövarekula. 
Skratta  gjorde  de,  de  likrånarne,  som  om  de  visslat  i  pipor, 
det  ven  från  ena  hörnet  av  kyrkogårdsmuren  till  den  andra 
och  polisen  —  ja,  vad  trodde  Désirée,  att  polisen  kunde  uträtta  ? 
Lägga  benen  på  ryggen  och  springa,  som  den  gjort  så  många 
gånger  förr,  eller  visste  hon  något  sätt  kanske...  Isaure  höll 
fram  sin  lur,  och  Avie  teg  och  blev  vit  om  näsborrarne  av  ut- 
manande förväntan.  Men  m:me  de  Chastenay  slog  ifrån  sig 
med  båda  händerna,  hon  visste  ingenting  annat  än  att  det 
var  vidskepelse  och  galenskap  en  stor  del  av  det  där  pratet, 
och  att  man  var  tokig  på  Mauritius. 

Jaså  —  var  det  bara  här,  var  det  bara  de,  som  voro 
så  löjliga?...  Mrlle  Avie  mindes  då,  som  om  det  varit  i  går, 
att  hon  hört  en  hel  hop,  när  hon  var  och  hälsade  på  sina  släk- 
tingar i  Bretagne  för  sextio  år  sen.  Bonnen,  som  gick  ut  och 
gick  med  henne,  glömde  aldrig  att  sätta  höger  sko  på  vänster 
fot  eller  vända  förklädet,  när  de  mötte  en  herde,  för  det  vet 
man,  att  det  aviga  bryter  förtrollningen,  och  herdar  äro  väl 
kända  för  att  kunna  signa  och  förvända  syn  i  alla  land,  så 
mycket  som  de  gå  ensamma  och  se  på  stjärnorna  och  ha  reda 
på  deras  gång  och  ge  akt  på  alla  tecken  i  naturen . . .  Men  vad 
nu  de  färgade  och  särskilt  den  här  mulatten  angick,  så  ansåg 
hon,  Avie,  det  för  sin  plikt  att  varna  Jacqueline.  Det  stackars 
barnet  kunde  bli  rent  förgjort  av  den  magnetiseringen.  Hon 
var  inte  van  vid  folk  av  kulör,  kom  ju  rakt  från  klostret, 
stackars  liten,  och  tyckte  väl  i  sin  oerfarenhet,  att  de  nästan 
voro  människor  som  andra.  I  alla  händelser  var  det  inte 
betjäntens  plats  att  stå  framför  soffan  och  stryka  henne 
över  tinningarna,  det  kommo  de  överens  om,  alla  de  tre  da- 
merna; svärmodern  ville  till  och  med  strax  förbjuda  hela 
behandlingen,  men  tant  Avie  tänkte  på  huvudvärken... 

"Låt  mig  försöka  att  få  bort  den",  sade  hon  en  dag  till 
lilla  Jacqueline,  "eller  kanske  Zulie  kan",  men  "Zulie"  kunde 
nu  icke  alls,  hon  blev  strax  skickad  på  dörren,  och  det  väckte 
ont  blod.    M:me  de  Chastenay  hade  en  gång  sett  negressen 

144 


Han  är  svart 


knyta  hand  efter  betjänten,  som  gick  in  i  herrskaps  våningen, 
och  då  hon  började  tala  och  fråga,  kom  det  fram  både  ett 
och  annat.  Zulie  visste  nog,  hon,  att  han  stått  och  signat 
och  pratat  hos  hästarna  i  stallet  och  tecknat  någonting  fram- 
för monsieurs  dörr,  som  band  honom  vid  huset  och  gjorde 
att  monsieur  inte  kunde  köra  av  honom,  om  han  aldrig  så 
gärna  ville.  Och  så  skulle  en  ärlig  neger  med  svart  pappa 
och  svart  mamma,  som  hade  varit  vigda  —  vigda  i  kyrkan, 
madame  —  vara  tvungen  att  tjäna  ihop  med  den  där  oäktingen. 
Ty  inte  kunde  han  berömma  sig  av  far  och  mor  sin,  vit  och 
svart  —  man  vet  vad  det  är  för  slags  giftermål ...  ett  gifter- 
mål bakom  köksdörren  (un  mariage  derriére  la  cuisine,  quoi). 

M :  me  de  Chastenay  log  —  hon  hade  nu  så  lätt  för  det  — 
och  kom  leende  in  till  unga  m:me  Saint-Aymour,  men  där 
fick  hon  se  en  syn,  som  gav  henne  litet  att  fundera  på,  icke 
därför  att  det  var  något  ovanligt,  men  av  det  skälet  kanske, 
att  hon  just  nu  hade  lilla  Jacqueline  och  hennes  magnetisör 
i  tankarne.  Husets  unga  härskarinna  halvlåg  vitklädd  på 
en  soffa  med  ena  armbågen  i  kudden  och  huvudet  mot  han- 
den. Framför  henne  stod  mulatten  med  sina  ögon  i  hennes 
ögon,  allvarsam  och  alldeles  orörlig.  M:me  de  Chastenay 
visste  icke  hur,  men  hennes  blick  drogs  till  en  tavla  över 
soffan,  en  gammal  akademimålning,  engelsk  troligen  —  hon 
undrade,  hur  den  kommit  till  La  Savanne  —  vilken  blivit 
mörkrandig  efter  senaste  skyfallet,  då  huset  stod  utan  tak, 
och  föreställde  Desdemona,  lyssnande  till  nioren,  som  berättar. 
Det  hade  hon  icke  sett  förr,  den  likheten . . .  Han  var  ju  präk- 
tig, mulatten,  med  panna  och  ögon  som  Othello  själv  och  en 
hållning  av  lejontämjare ...  så  här . . .  med  armarna  i  kors  Över 
det  breda,  starka  bröstet. 

Detta  —  detta  —  var  visst  något  helt  annat  än  vad  både 
Isaure  och  tant  Avie  någonsin  kunde  föreställa  sig.  Hon 
gjorde  sig  knappt  reda  för  sina  intryck,  såg  blott,  att  lilla 
Jacqueline  fällde  ögonlocken,  och  tänkte  plötsligt  på  Johannes 
Döparen  i  kapellet  —  var  komma  alla  dumma  idéer  ifrån? 

Unga  m:me  de  Saint-Aymour  talade  om  sitt  huvud,  det 
värkte  så,  och  hon  hade  så  ledsamt.  Ingen  att  språka  med 
och  aldrig  så  mycket  som  skymten  av  ett  främmande  an- 


145 


Jane  Gernandt-Claive 


sikte...  Det  var  icke  utan,  att  tant  Desirée  kände  en  smula 
medlidande  med  henne,  men  innan  hon  gick,  fann  hon  det 
rådligast  att  säga  ett  par  ord  i  enrum  åt  svärmodern,  ty  det 
var  väl  ändå,  när  allt  kom  omkring,  den  klokaste  av  hela 
sällskapet...  Den  där  mulatten  borde  hållas  borta  från  vå- 
ningen, och  vad  magnetiseringen  beträffar,  vore  det  nog  bäst 
att  göra  slut  på  den  leken,  och  det  med  ens. 

Detta  var  alldeles  gamla  in: me  de  Saint-Aymours  åsikt, 
och  som  hon  aldrig  gjorde  något  till  hälften,  degraderade 
hon  ögonblickligen  den  ståtlige  Charles  till  stallkarl.  Men 
samma  dag  blev  det  ett  regnande  som  om  himmelen  var  öppen 
och  grymma  bekymmer  för  sockerröret,  som  haft  det  en 
smula  torrt  en  tid  bortåt  och  nu  igen  stod  i  en  syndaflod  av 
vatten...  Gud  hjälpe  oss  för  de  färgade,  vad  de  ställa  till, 
om  de  nu  verkligen  ha  den  makten  —  tant  Avie  trodde  det 
och  ängslades.  Isaure  de  Saint-Aymour  satte  hårt  mot  hårt, 
och  vad  lilla  Jacqueline  beträffar,  så  blev  hon  blekare  och 
blekare  och  ville  knappt  lämna  sin  soffa. 

Avie-Henriette  visste  icke,  vad  hon  skulle  tro,  hon  ut- 
tryckte sin  oro  för  den  glada  Desirée;  där  kunde  hon  kanske 
få  en  smula  uppmuntran...  Det  var  ju  för  ledsamt  med  det 
stackars  barnet,  inte  sov  hon  och  inte  åt  hon,  vart  skulle 
det  taga  vägen?  

"Kanske  ser  hon  för  mycket  på  tavlan  över  soffan", 
framkastade  m:me  de  Chastenay,  hon  kunde  icke  hålla  sig 
för  skratt.  — 

Tant  Avie  gjorde  stora  ögon.  hon  förstod  icke,  ville  ha 
klarhet. 

"På  moren  —  nioren  i  Venedig!"  ropade  Désirée.  Sanner- 
ligen hon  själv  visste,  hur  den  galenskapen  kommit  över 
henne,  men  mitt  i  munterheten  utbrast  hon:  "Det  kan  aldrig 
vara  bra,  aldrig  vara  bra  — " 

Mille  de  Saint-Aymour  förstod  allt  mindre  och  mindre. 
Men  vad  i  all  världen,  varför  det? 

"Han  är  ju  svart...  Som  en  neger...  Och  det  händer 
underliga  ting.  Om  nu  lilla  Jacqueline  rakt  förser  sig  på  ho- 
nom — " 

Den  gamla  damen  öppnade  läpparna,  häpnande,  oför- 


146 


Han  är  svart 


mögen  att  fatta  något  av  detta  —  hela  ansiktet  var  som  ett 
levande  spörsmål:  Men  kunde,  kunde  verkligen... 

Désirée  de  Chastenay  nickade.  Det  hade  inträffat  förr 
i  släkten,  det  var  historiskt,  tänk  bara  på  m:me  de  Chante- 
merle,  deras  grandtante,  vän  och  samtida  till  m:me  de  Pompa  - 
dour.  Hon  visste  inte,  hur  många  gånger  hon  hört,  att  denna 
dam  haft  en  målning,  föreställande  den  döende  Cleopatra, 
över  sin  säng,  och  att  hon  brukade  titta  på...  på  etiopiern, 
som  kom  med  huggormen  i  en  blomster  korg.  Det  hade  blivit 
en  sådan  vana  att,  kort  sagt,  att  hennes  son  —  hon  väntade 
honom  just  då  —  kom  till  världen  så  svart  som  en  liten  etiopier. 
Men  det  räckte  inte  länge,  det  gick  över,  han  ljusnade  för 
var  dag,  och  på  det  porträtt,  som  bevarade  hans  drag  åt  efter- 
världen, var  han  så  vit,  som  man  gärna  kunde  begära.  Och 
det  hände,  betänk  det,  i  Normandie,  där  man  inte  sett  så 
mycket  som  skuggan  av  en  neger  på  den  tiden. 

Detta  var  ju  en  märkvärdig  historia,  till  och  med  när 
man  hört  den  förr,  och  det  hade  tant  Avie-Henriette,  då  hon 
drog  sig  till  minnes,  men  hon  glömde  den  för  ögonblicket, 
det  kom  en  så  orolig  tid  kort  efteråt  —  han  försvann,  mulatten, 
rakt  försvann,  utan  att  lämna  spår,  som  om  han  blivit  upp- 
slukad av  jorden. 

Var  och  en  blev  uppskakad  av  detta.  Om  han  nu  rymt 
sin  väg  med  ont  i  sinnet  —  planer  på  mordbrand  kanske,  eller 

andra  onda  anslag.    Gift  —  man  tänkte  på  gift  skulle 

han  möjligen  redan...?  Man  kände  efter  symtom,  sökte 
dem  rent  av,  men  hela  huset  mådde  så  bra  som  någonsin, 
med  undantag  av  lilla  Jacqueline,  ty  hon  var  verkligen  dålig. 
Man  trodde  sig  stå  inför  katastrofen,  men  vecka  gick  efter 
vecka,  utan  att  någonting  inträffade,  och  man  började  taga 
det  hela  litet  lugnare,  då  m:me  de  Chastenay  en  kväll  kom 
åkande  till  La  Savanne.  Hon  hade  varit  där  på  morgonen 
och  hört,  att  allt  stod  väl  till,  men  nu  mötte  hon  Hippolyte 
på  verandan  och  anade  något.  Han  stod  där  och  skallrade 
tänder,  darrade  så  att  han  knappt  kunde  tugga  betel  en  gång 
—  naturligtvis  var  det  omöjligt  att  få  ett  förnuftigt  ord  av 
honom,  och  hon  gick  vidare  in  i  våningen,  genom  sal  och 
förmak  —  de  voro  tomma,  men  i  dörren  till  sängkammaren 


147 


O-  ■  <:; 

Jane  Gernandt-Claine 


skymtade  hon  något  vitt,  som  förde  sig  likt  ett  skepp  för  fulla 
segel,  en  svällande  galeas,  som  styrde  kurs  emot  henne  — 
hjälpen  i  kritiska  ögonblick,  den  småleende,  vyssjande  m:me 
Blanchard.  Hon  höll  någonting  på  armen  —  ett  litet  bylte, 
en  packe  små  kläder.  "En  gosse,  madame",  sade  hon,  "och 
så  stor  och  kry  man  någonsin  kan  önska." 

Men  Desirée  de  Chastenay  tvärstannade  —  hon  sträckte 
händerna  ut  framför  sig  —  hon  såg,  såg  bara:  "Men,  men", 
ropade  hon,  "han  är  svart!" 

"Hyss,  hyss,  inte  svart,  brun  en  smula,  något  mörk  i 
skinnet...  Den  unga  modern  är  ensam,  om  madame  vill  se 
henne,  de  andra  damerna  ha  gått  —  att  vila." 

M:me  de  Chastenay  nickade,  hon  tog  det  för  gott  allt- 
sammans, men  på  andra  sidan  om  den  stora  sängkammaren, 
dit  ljudet  av  röster  trängde  in  i  allt  hörbarare  stegring,  stod 
Avie-Henriette  som  ängeln  med  det  bart  huggande  svärdet 
och  bevakade  en  dörr. 

Hennes  vapen  var  luren,  svägerskans  lur,  som  hon  svängde : 
"Men  så  hör  då,  Isaure,  så  hör  — " 

Men  Isaure  ville  icke  höra:  "Det  en  Saint-Aymour !" 
väste  hon.    "Låt  mig  gå  in  till  henne,  se  henne..." 

"Inte  nu,  först  skall  du  bli  lugnare.  Jag  säger  dig,  det  är 
tavlan,  moren ! . . .  Det  är  åtminstone  tänkbart,  en  förklaring !" 
Hon  talade  sig  nästan  övertygad  och  tryckte  med  våld  luren 
mot  den  dövas  öra.  "Tänk  Chantemerle,  en  Chantemerle, 
som  kom  svart  till  världen,  därför  att  hans  mor  försett  sig 
på  ett  kopparstick.  Det  är  historiskt,  Isaure,  och  det  gick 
över,  försvann  efter  tre  veckor,  tror  jag.  Och  kan  man  inte 
hoppas,  att  det  också  här..."  Hon  kunde  hållit  på  i  det 
oändliga,  fortsatt  om  det  skulle  varit  aldrig  så  länge,  men 
dörren  öppnades  bakom  dem,  gick  upp  som  av  sig  själv, 
och  in  seglade  m :  me  Blanchard  med  sitt  vita  bylte,  och  efter 
henne  kom  m:me  de  Chastenay,  tyst,  på  tå,  med  ett  finger 
på  munnen. 

Gamla  m:me  de  Saint-Aymour  blev  gråblek,  när  hon  såg 
på  den  nyfödde.  Det  slog  rött  upp  i  ögonen,  och  hon  krökte 
fingrarna  om  käppen  av  lust  att  klösa,  av  lust  att  få  se  det 
flyta  i  strömmar,  spruta  upp  under  naglarna,  detta  förbannel- 


Han  är  svart 


sens  blod,  men  hon  tog  icke  ett  steg,  rörde  icke  på  läpparna, 
skälvde  blott  invärtes  av  återhållet  raseri. 

Tant  Avie-Henriette  lutade  sig  över  det  lilla  ansiktet  i 
det  vita  byltet:  "Siktigt  den  Saint-Aymourska  pannan",  sade 
hon  med  ett  slags  förtvivlad  lätthet  i  tonen,  och  "vad  den 
lilla...  skuggningen  i  hyn  angår,  så  har  jag  mina  tankar  om 
oljemålningen  därinne,  ja,  sannerligen  har  jag  inte  det.  Vi 
få  se . . .  vi  få  se,  om  det  inte  försvinner  med  tiden,  vad  säger 
m:me  Blanchard?" 

M:me  Blanchard  sade  ingenting,  hon  böjde  blott  på 
huvudet  —  diskret,  som  hon  väntade  att  bliva  betald  till,  men 
det  gick  en  sprittning  över  hennes  läppar  —  m :  me  de  Chastenay 
såg  det  och  visste  vad  det  betydde;  det  var  löjet,  som  smög 
sig  ut,  som  fick  glimten  av  en  springa  att  krypa  igenom.  Och 
det  var  tillräckligt,  alldeles  tillräckligt..',  på  Mauritius...  där 
det  komiska  blir  en  eld  i  blånor. 


149 


Ur  ÅDALENS  POESI. 


EN  RINGDANS  MEDAN  MOR  VÄNTAR... 

Efter  den  krokiga  vägen  över  Hästberget  sprang  nu  mitt 
i  natten  Salmon  från  Nysvedjan.  Nu  hade  han  nytta  av  sin 
vana  att  löpa  i  skogen  med  lapparnas  knämjuka  gång:  vägen 
var  oändlig  och  brådskan  stor.  Ännu  hade  han  en  god  bit 
till  bygden  och  dessutom  ytterligare  en  halv  mil  innan... 
vad  var  det? 

Det  knastrade  i  torra  kvistar  som  under  en  tung  kropp. 

...  innan  han  om  två  timmar  var  framme  hos  den  sen- 
färdiga och  hårdsövda  kvinna,  som  han  så  väl  kände  från 
föregående  tillfällen  av  detta  slag.  Så  många  hundrade  ivriga 
män,  som  bultat  på  hennes  väggar  och  dörr  medan  svetten  — 
ibland  kall  av  ångest  —  gjort  ljusa  ränder  i  deras  sällan  tvättade 
ansikten!  Ja  hon  tog  det  där  yrkesmässigt,  vände  och  vred 
sig  i  sin  varma  säng  och  funderade  på  vilken  av  hustrurna, 
som  nu  kunde  vara  i  tur...  nej,  vad  var  det? 

En  häftig  fnysning  avbröt  skogens  nattliga  frid.  Salmon 
förstod  men  fortsatte  knämjuk  och  spänstig  som  en  stålfjäder. 

I  natt  skulle  han  icke  vänta  så  tålmodigt  som  förr... 
det  var  fara  å  färde  i  nybygget  hemma;  han  skulle  slå  ut 
hennes  fönster  och  dra  henne  i  håret  ur  det  där  yrkeslugnet . . . 
Gud  i  himmelen!...  Det  gällde  ju  ett  människoliv!  Klaga 
sen  för  nämnd  och  präst  över  Salmon  i  Nysvedjan...  håhå! 
Nej  nu!! 

Ett  ilsket  brummande,  som  strax  övergick  till  ett  hostande 
vrål  några  få  alnar  framför!  Salmon  hade  förstått  för  en 
stund  sedan,  att  björn  var  i  närheten,  men  —  så  nära  och  av 
den  kalibern!  Han  tvärstannade :  "jag  skall  ge  honom  tid 
att  lugna  sig  och  löpa  sin  väg",  tänkte  han. 


153 


Pelle  Molin 


Ur  vindfällen  och  risbråten  reste  sig  besten  på  två  ben 
och  visade  sina  kritande  vita  tänder  och  en  öppen  käft,  röd 
som  blod.  "Är  du  av  den  sorten?"  sade  Salmon.  Med  ett 
kattlikt  språng  nådde  han  en  vissnad  granruska  från  vinterns 
huggste,  såg  sig  kvickögd  omkring  och  sprang  fram  till  en 
större  fura.  Nu  stod  det  icke  rätt  till;  vad  var  det  för  en 
klåpare,  som  varit  framme  och  svett  björnpälsen  med  en 
blykittling,  gjort  honom  ursinnig  —  och  tagit  till  bens?  "Det 
ger  sig  väl...  det  går  väl  över",  puttrade  Salmon  förargad. 

Nu  kom  björnen  under  rytande  raseri  rakt  emot  honom. 
Det  här  blev  en  allvarsam  sak;  gudskelov  för  den  tjocka 
furan.  Nu  var  hon  värd  pengar  för  en  obeväpnad  man!  Kunde 
han  nu  endast  ha  tillräckligt  kvicka  ögon  och  sina  gamla 
säkra  fötter  —  annars  bleve  affären  si  och  så. 

Björnen  är  icke  den  senfärdiga,  ludna  klump,  som  man 
vanligen  tror.  I  raseriets  stund  kasta  honom  hans  kraftiga 
ben  i  långa,  skjutande  språng  framåt  mycket  fortare  än  en 
senig  och  snarbent  man  kan  löpa.  Då  brakar  det  i  skogen; 
kvistar  och  torra  grenar  smälla  under  hans  fötter;  stubbar 
fara  som  boss  åt  sidorna;  små  granar  böjas  ned  som  hö.  Om 
han  då  har  ett  ärende  att  uträtta  hos  en  ensam  man  i  skogen, 
är  detta  överstökat  på  två  blodröda  minuter  —  om  icke  Gud 
är  god. 

Och  knappt  hade  nybyggaren  hunnit  sin  fura,  förr  än 
besten  var  honom  så  tätt  i  hälarna,  att  det  susade  om  honom. 
Men  nu  stod  Salmon  i  lä  och  spände  sina  vakna,  ljusblå  f  jällbo- 
ögon  i  den  ludne  gossen,  färdig  att  som  en  blixt  kasta  sig 
undan  famntaget,  färdig  att  löpa  runt  och  att  alltid  hava 
furan  emellan  sig  och  den  andre  under  den  dans,  som  skulle 
börja.  Han  kände  sina  knäsenor  stå  som  strängar  av  fjäder- 
stål, och  handen,  som  låg  på  furustammen,  förnam  icke  tecken 
till  skälva...  nu  kom  den  ludne  farandes! 

Ett  hopp  i  halv  cirkel  och  Nalle  susade  förbi,  knappt  en 
halv  aln  ifrån.  Det  förfelade  språnget  slutade  med  ett  tvär- 
stopp i  mossan,  däri  nosen  plöjde  en  liten  väg.  Ett  larmande 
ryt . . .  mossan  revs  upp  i  tvärvändningen . . .  den  stod  som  en 
sky...  och  så  kom  han  igen  i  blind  ilska...  gjorde  hastig  halt 
invid  trädet,  då  han  såg  Salmon  vika  undan...  rusade  nu 


154 


En  eingdans  medan  moe  väntar. 


efter  honom  men  kunde  icke  hålla  cirkeln  så  snäv  som  Salmon; 
hans  kropp  var  för  lång*.*  och  så  bar  det  sig  igen,  att  han 
sköt  fram  och  tillbaka  i  spetsiga  vinklar...  gjorde  tvära  vänd- 
ningar och  kast  som  en  skrämd  gris.*,  kastade  om...  stötte 
emot...  röt,  så  att  det  slamrade  om  det...  klöste  i  mossan, 
så  att  den  magra  sandjorden  tittade  upp  med  avlånga  gula 
ögon...  men  kom  alltid  på  sidan  om  Salmon.  Kvistar  kna- 
strade, och  alla  små  stenar  rasslade  och  skr  eko. 

Solen  hade  gått  ned  för  en  god  stund  sedan  — *  en  timme 
väl.  Men  det  var  ljust  som  på  dagen.  Strax  efter  midsommar 
var  det,  då  här  i  våra  uppsvenska  bygder  ingen  natt  är  under 
de  två  timmar,  som  solen  sover. 

Luften  var  ljust  gul  med  eldfållade  små  moln  i  väster. 
Salmon  och  björnen  dansade  i  det  trolska  ljuset  sin  lidelse- 
fulla ringdans  på  Hästberget,  den  ene  sjudande  och  buller- 
sam, den  andre  snabb  och  tyst. 

Och  mor  som  låg  hemma  i  vånda! 

Av  ortens  björn  jägare  var  Salmon  den  främste.  Allt  in- 
till Dorotea  socken  fanns  ingen,  som  haft  sådan  lycka  i  björn- 
skog. Han  hade  till  dag  och  datum  skjutit  flera  än  tjugu 
björnar,  det  man  visste  säkert.  Själv  sade  han  tjugufem, 
och  det  kunde  vara  sanning.  Men  aldrig  förr  än  denna  lidan- 
dets och  nödens  och  brådskans  natt  hade  han  sett  maken  till 
denna.  Han  kunde  icke  förklara  detta  ofattliga  raseri...  och 
denna  envisa  löpande  kanal je,  var  han  kanske  jagad  och 
sårad,  hade  man  berövat  honom  ungarna?  Nej,  det  fanns 
icke  bloddroppe  i  de  bruna  håren. 

Inga  skott  hade  hörts  i  skogen  alltsedan  tjädern  slutade 
spela.  Nu  —  nå  här  var  endast  frågan  att  kunna  akta  sitt  skinn. 

Nalles  små  stickande  ögon  glödde.  Ryggens  hår  låg, 
tätt,  slätt,  bakåtlagt.  Öronen  hade  han  dragit  intill  huvudet. 
Det  låg  någonting  av  isande  beslutsamhet  hos  denne  kamrat 
i  skogen.  Utan  ett  ögonblicks  uppehåll  jagade  han  efter  den 
magre  nybyggaren,  men  sprang  nu  i  cirklar  runt,  runt,  för- 
sökte knappa  in  dem  och  komma  rakt  på  fienden,  men  sköt 
då  alltid  för  långt  och  måste  vända  i  en  spetsig  vinkel.  Sal- 
mon var  varm  i  händerna  efter  detta  oavbrutna  gnidande  av 
furans  stora  bark.  Kanske  hade  de  jäktat  i  tio  minuter,  kanske 


10,  —  Nationallitteratur.  XXVHL 


155 


Pelle  Molin 


mindre,  kanske  mera.  Tänk  innan  folk  skulle  komma  häråt 
och  göra  ett  slut  på  historien.  Och  mor,  som  hemma  kämpade 
med  döden!    Nu  ropade  han:  — 

Hjä-ä-ä-ä-älp!  Hallå-å-å-å-å. 

I  ett  tystnadens  ögonblick  kunde  Salmon  höra  hundarna 
från  bygden,  där  de  under  natten  sutto  på  stugubroarna, 
lyssnade  till  varandras  skall  och  skällde  tillbaka,  till  dess  ett 
dussin  stämmor  blandades.  Det  grova  målföret  hos  nämde- 
mannens  älghund  hördes  gång  efter  annan,  men  det  tjutande, 
melankoliska,  dödspående  skallet  hos  kyrkväktarens  hynda 
var  som  ett  långt  snöre  utan  knutar  och  ändar . . .  skulle  ingen 
enda  bonde  vakna  under  sin  fårskinnsfäll,  stiga  upp  och  huta 
åt  dem,  höra  vad  som  stod  på  en  fjärdingsväg  till  skogs  och 
komma  till  hjälp? 

Haall-å-å-å-å!  Hoj! 

Och  Nalle  fortsatte  med  sin  manöver;  kunde  någon  fatta 
ett  sådant  raseri!  Ibland  snuddade  han  tallen  så  nära,  att 
pälsen  skavdes,  men  alltid  var  Salmon  några  tum  på  sidan, 
kall  i  blicken  medan  svetten  rann  utav  honom  i  små  floder 
under  kläderna.  Den  fina  mossan  hade  han  med  sina  näverskor 
—  först  trampat  stora  hål  uti  —  så  gjort  stora  revor  uti  — 
slutligen  alldeles  flitt  undan  —  och  nu  sprang  han  på  en  rund 
upptrampad  cirkel  av  naken  jord.  Så  hade  den  ena  näverskon 
lossnat  och  gått  i  spillo,  medan  den  andra  ännu  hängde  fast, 
men  uppfläkt  så  att  några  blödande  tår  syntes. 

Och  mor,  som  arbetat  hela  aftonen  med  sitt  —  och  vän- 
tade... väntade! 

Nalle  bytte  om  taktik.  I  stället  för  att  ideligen  springa 
började  han  kasta  sig,  slänga  sig,  hjula,  snurra  på  sin  bak, 
såsom  björnar  pläga  göra,  då  de  förfölja  en  jägare,  som  fattat 
post  vid  ett  träd  och  som  de  icke  hinna  eller  träffa  med  språng 
på  alla  fyra.   Jag  berättar  som  mig  är  berättat. 

Så  kastade  han  sig  omväxlande  på  framfötterna,  och 
bakfötterna,  men  emellan  varje  gång  stack  han  Salmon  med 
sina  vassa,  ilskna  små  ögon. 

I  torparen  från  Nys  ved  j  an  kokade  det.  Icke  av  rädsla 
för  björnen,  men  av  aggande  oro  för  mor  hemma  i  stugan  — 


166 


En  ringdans  medan  mor  väntar. 


med  tre  gråtande  barn  omkring  sig,  i  väntan  på  det  fjärde, 
som...  ja,  det  var  icke  gott  att  vara  ensam  och  fattig  mitt 
på  skogen  långt  från  människor  och  hjälp  i  nödens  stund! 
Nåde  Gud  den  fattiger  är  i  denna  världen! 

Salmon  gled  kring  furan,  och  hans  tankar  gledo  med: 

—  och  då  han  sprungit  från  sin  stuga  med  öronen  fulla 
av  jämmer,  med  ängslan  vaggande  i  oroliga  vågor  i  själen, 
hade  han  känt  sig  som  ett  rullande  grått  viternystan,  som 
kastas  fram  av  trollformler  och  osynliga  händer  efter  en  mörk 
hemlig  stig.  Det  hade  nog  funnits  inom  honom  det  som 
kastade  honom  fram  denna  ljusa  midsommarnatt.  Och  nu 
var  han  spikad  fast  på  Hästberget,  hans  eget  gamla  Häst- 
berg, där  han  prövat  så  mycket  av  fara  och  tur... 

Björnen  rullade  sig,  och  Salmon  gled  med  armarna  slagna 
omkring  furan. 

...  såsom  den  där  gången  —  han  kunde  se  platsen  hit 
då  han  räddat  sitt  liv  med  ett  skott,  då  björnen  redan  stått 
framme  vid  skidornas  brätten.  Eller  då  en  gång  Nalle  låg 
på  en  nyss  riven  kviga  och  tuggade  på  hennes  juver,  medan 
hon  ännu  levde.  Hon  hade  slängt  sitt  huvud,  så  att  skällan 
hade  pinglat  så  besynnerligt,  icke  såsom  från  ett  betande 
djur  eller  ett  idislande ...  ja  den  björnen  hade  visat  tänderna . . . 
sprungit  ett  stycke  in  i  grantjålen  men  kommit  rytande  till- 
baka emot  Salmon  och  hans  följeslagare.  Salmon  hade  stött 
en  torr  granruska  i  hans  gap,  och  kamraten  hade  stått  med 
deras  enda  vapen,  en  yxa,  i  högsta  hugg:  "kom  du  —  din  — 
arme  —  hundra  tusan!"...  och  björnen  hade  vänt. 

Aldrig  hade  Salmon  sett  maken  till  björnfrossa  som  hans, 
kamratens,  på  väg  hem  efter  detta.  Den  skakande  uslingen 
hade  sett  en  björn  bakom  varje  träd  och  varje  sten  i  höst- 
kvällen och  ideligen  tittat  sig  åt  sidorna :  "där  är  han,  Salmon 
—  Gud  nåde  oss!"  Ja  det  hade  varit  tider  i  skogen  här  uppe! 

Nalle  fortsatte  i  vanvettigt  raseri.  Barr  och  mossa  hängde 
i  hans  päls.  Det  ångade  av  honom.  En  talgoxe  kvittrade: 
vad  månne  det  var?  Vem  månne  det  var,  som  icke  hade  tid 
att  sova  den  korta  stund,  som  solen  själv  sov  under  denna 
härliga  sommarnatt? 

Och  nu  satte  8ig  odjuret  på  hasorna  för  ett  ögonblick, 


10 


o o-«...o'%..on...o-'..o*  «..-0  '-..*o-...-o-...*o***..o  •..•o-*..  o  *...o  --.. o. 

Pelle  Molin 


men  kastades  upp  igen  av  sitt  brinnande  blod  och  gick  — 
gick!  emot  trädet,  där  det  stannade  med  ett  överljutt  flåsande 
några  få  tum  ifrån  Salmon.  Det  såg  ut,  som  var  det  björnens 
mening  att  på  detta  sätt  skrämma  den  oangriplige  ifrån  hans 
fasta  värn.  Käften  grinade  halvöppen.  I  den  litet  kyliga 
natten  blev  Nalles  andedräkt  synlig  som  en  svag  ånga.  Nu 
kände  Salmon  en  kall  kåre  efter  ryggen:  hans  skinn  liksom 
krympte.  Omedvetet  grep  han  sin  slidkniv...  måste  han  låta 
sitt  liv?  Björnen  hade  sitt  huvud  tätt  intill  tallen;  en  aln 
ovanför  hade  Salmon  sin  hand.  Det  var  icke  tio  tum  från 
björnens  käft  till  nybyggaren.  Kunde  han  nu  slå  mannen 
ned,  skilja  honom  från  furan,  skulle  resten  bli  ett  arbete  på 
en  minut. 

Salmon  grep  säkert  fast  med  vänstra  handen,  måttade 
åt  björnens  vänstra  öga  och  sänkte  sin  långbladiga  kniv  med 
en  snabb  rörelse.  Någonting  rött  och  varmt  sprutade  upp- 
efter hans  arm,  vad  det  nu  kunde  vara.  En  svidande  känsla 
stack  i  hans  axel,  och  medan  björnen,  vimmelkantig  av  hugget, 
hoppade  högt  i  vädret  där  han  stod,  högt  i  vädret  som  en 
boll,  under  ett  avgrundsvrålande,  såg  Salmon  att  han  fått  sin 
rock  söndersliten  och  sitt  skinn  rispat.  Nu  visste  han,  att 
leken  icke  skulle  ändas  förr  än  en  av  dem  låg  kall  och  stilla. 
Hade  utsikten  till  en  uppgörelse  i  godo  för  en  stund  sedan 
varit  ringa,  var  den  nu  ingen.  Det  syntes  tydligt  att  nu  skulle 
det  gälla  för  Björn-Salmon,  om  han  ännu  var  Björn-Salmon. 
Nu  skulle  enderas  liv  spillas,  men  knappast  björnens...  i  så- 
dan ojämn  strid.  Salmon  tänkte:  "det  är  icke  jag,  som  blir 
änkling  i  natt;  det  är  mor,  som  blir  änka...  mor,  som  vän- 
tar mig." 

Nalle  dansade  som  en  besatt,  skummade,  väsnades  och 
skrek.  Han  sprang  icke  längre  i  lovar.  Han  stod  vid  trädet 
i  upprätt  ställning  och  bet  å  ömse  sidor  efter  nybyggaren. 
Barken  klöstes  och  föll  till  marken  i  stora  flagor  under  klornas 
jämna  piskande.  Salmons  klädslarvor  fingo  också  sitt.  Axeln 
var  halvnaken  och  våt  av  blod.  men  den  hand,  som  höll  kniven, 
rörde  sig  oavbrutet  och  var  alltid  färdig. 

Solen  gick  upp.  Det  berg  i  söder,  som  syntes  från  detta 
ställe,  stod  violett  och  drömde,  utom  i  toppen,  som  var  vaken 


158 


.Ö*W».0^%./0*%..-0*%..-0"%.«0«*».pO''-..'0*%.^,,«.'0*,--.-0**-.«'0*-..-0«'«..-0*,»..-0. 

En  ringdans  medan  mor  väntar  . . . 


och  skinande  röd  av  solsken.  Så  här  dags  borde  Salmon  varit 
hemma  med  hjälpen...  hemma  i  stugan...  som  nu  skulle  bli 
ödsligare  än  förr...  barnen  jagade  ut  i  bygden  att  tigga  och 
lida  nöd ...  far  borta  för  alltid ...  en  historia  från  fjällbygden . . . 
en  riktigt  svart  obygdshistoria,  sådan  som  de  kunna  vara 
här  uppe. 

Det,  som  nu  hände,  gick  i  virvlande  fart. 

Än  en  gång  övergick  björnen  till  sina  kastningar,  rull- 
ningar, volter  och  äventyrligheter  i  den  högre  gymnastiken. 
Salmons  ögon  voro  blå  och  kalla  som  en  frostnatthimmel  — 
veko  icke  en  sekund  ifrån  den  hoppande  besten,  som,  inom 
håll,  alltid  möttes  av  en  kniv,  som  fördes  viggsnabbt.  Salmon 
kröp  ihop,  rätade  ut  sig,  smög,  smet,  rann  omkring  trädet. 
Näverskon  var  genomtrampad  och  hade  åkt  upp  på  smal- 
benet, där  den  ibland  vred  sig  runt  och  gjorde  röda  ringar  i 
skinnet.  Den  vänstra  handen,  glidhanden,  stödhanden  var 
uppsvälld  och  full  av  blåsor,  somliga  höga  och  fyllda,  andra 
spruckna,  tömda,  svidande. 

Och  så  hände  det  sig,  att  Salmon  en  gång  sjönk  ned  på 
knä.  Då  hade  han  vilddjuret  på  knappa  två  fots  avstånd. 
Innan  han  rätade  sig  igen  hade  han  björnens  ögon  inpå  sig 
och  kände  en  het,  odän  luftström,  då  den  grinande  björn- 
käften öppnades  och  slog  ihop  med  en  smäll  och  ännu  en 
gång  öppnades.  Det  var  så  nära,  att  Salmon  då  skulle  mistat 
känningen  av  sin  skyddande  tall.  Det  svartnade  och  blev 
rött  för  hans  ögon  på  en  enda  sekund,  men  nästa  sekund  hade 
han  baklänges  glidit  undan  —  och  den  därpå  följande  sekunden, 
då  han  trodde  dödsminuten  vara  inne,  rörde  sig  kniven  och 
skar  i  något  mjukt  och  —  på  fötter  var  han  igen,  Björn-Salmon ! 

Nalle  släppte  sig  ned  från  sin  stående  ställning  och  rusade 
blint  efter  honom,  försökte  snedda  runt  och  gjorde  verkligen 
två  hastiga  rundresor  icke  långt  från  trädet;  men  då  han 
försökte  skära  in,  var  farten  för  stor,  och  försöket  slutade 
med  ett  för  långt  språng  och  en  tvärvändning.  Han  röt.  Ett 
par  slimsor  av  inälvor  hängde  och  slängde  ur  ett  sår.  Damm 
och  jord  och  mossa  och  barr  förtogo  dem  deras  verkliga  färg. 
De  sågo  ut  som  grå  trasor  på  en  brun  jacka. 

Solen  nådde  furutopparna,  där  valplatsen  var.  Nalle 

159 


Pelle  Molin 


reste  sig  på  sina  bakben  mot  Nysvedjebyggarn,  kom  fram, 
grep  i  raseri  furan  om  livet,  som  om  det  varit  hon  som  skulle 
läggas  i  bänk.  Tassarna  slogo  ihop  på  baksidan.  Salmon 
grep  fast  i  den  högra,  lutade  sig  hastigt  åt  höger  och  sänkte 
kniven  en,  två,  tre  gånger  mellan  björnens  revben  med  syfte 
åt  hjärtat.  Salmons  läppar  voro  blå,  skrumpna;  tungan  var 
torr  i  munnen;  ögonen  gnistrade.  Ännu  var  Salmon  Björn- 
Salmon ! 

Och  Nalle  sjönk  på  stället,  rullade  baklänges,  men  stud- 
sade upp  igen,  sprang  i  en  virvlande  krets  inåt  småbuskarna, 
som  böjde  sig  som  sä  v,  kom  tillbaka,  steg  ännu  en  gång  i 
brottareställning  fram,  fick  på  nytt  smaka  den  långa  kniven 
och  snurrade  runt. 

Salmon  var  i  en  underlig  sinnesstämning.  Inom  honom 
vaggade,  som  han  tyckte,  röda  vågor  fram  och  tillbaka,  marken 
gungade  under  honom,  och  ögonen  sågo  icke  riktigt...  "det 
vore  dumt  att  svimma  nu",  tänkte  han  och  drog  djupt  efter 
andan:  "jag  får  icke  gå  under  för  mors  skull". 

Någonting  rörde  sig  uppe  i  furans  krona.  "Det  var  en 
djärv  fågel,  som  sitter  där",  tänkte  Salmon  och  högg  ännu 
en  gång  björnen  till  möte,  ännu  en  gång  mellan  revbenen. 

Salmon  mäktade  aldrig  riktigt  skildra  det  som  nu  kom, 
då  han  ibland  berättade  historien.  Men  Nalle  hade  tumlat 
som  en  hösäck  och  vält  sig.  Han  hade  hoppat  på  stället  och 
vrålat  högt.  Han  hade  sprungit  små  susande  snabba  krokar 
på  stället,  sade  han.  Det  oskadda  ögat  hade  glimmat  som 
ett  eldkol  och  stuckit  som  en  syl,  men  det  andra  hade  varit 
gömt  av  blodlevrar,  sade  han.  För  varje  steg,  för  varje  flåsande 
suck  hade  blodströmmen  stått  som  ett  grovt  spö,  som  ett 
skackelämne  så  grovt,  påstod  han,  och  mycket  hade  det  gjort, 
att  det  gick  som  det  gick,  att  Nalle  inte  givit  sig  tid  att  stanna 
ett  ögonblick,  draga  skinnet  över  såren  och  vrida  håret  i  en 
tått  över  dem,  såsom  de  bruka  ibland,  som  han  sade  och 
påstod.  Om  han  ljög  eller  ej,  vet  jag  icke.  Han  är  för  övrigt 
inte  den  ende,  som  haft  att  berätta  om  sådana  ting.  Det  är 
många  konstiga  historier  ur  våra  skogar  här  nordpå. 

Solen  hade  stigit  högt.  En  glimmande  guldtråd  smög  sig 
genom  barr  och  löv  till  stridens  fura  för  att  se  vad  som  stod 


160 


En  ringdans  medan  mor  väntar. 


på.  Kunt  om  sjöngo  trast  och  fink.  Järpen  visslade  i  sid- 
landet,  och  tranan  ropade  från  träsket.  Vinden  låg  från  byg- 
den i  dag. 

Ännu  en  gång  stod  björnen  upprätt  vid  furan,  men  den 
käft,  han  öppnade,  var  full  av  blod  från  genomstungna  lungor. 
Än  en  gång  smög  Salmon  undan  i  en  halvrund  rörelse  och 
än  en  gång  nyttjade  han  kniven:  det  tog  rätt  i  hjärtat.  Än 
en  gång:  det  tog  i  halsen.  Och  den  sjunkande,  blödande, 
ludna  massan  fick  rasande  hugg  på  hugg...  i  bringan...  i 
huvudet...  i  ramarna...  i  sidan...  "Där  har  du",  skrek  Sal- 
mon och  svor  en  kötted...  "där  har  du!...  där  har  du  för 
mor!...  där  för  ungarna!...  där  för  hela  natten,  din  satans 
djävel!  vill  du  dö? . . .  vill  du? . . .  vill  du? . . .  vill  du? . . .  vill  du?" 

Björnens  sista  rytande  kvävdes  halvfärdigt,  och  som 
genom  ett  silande  höstregn  på  en  fönsterruta  såg  Salmon 
genom  svett  och  tårar,  hur  Nalle  reste  sig  igen,  föll,  reste  sig, 
skalv  i  ryckningar,  föll  ännu  en  gång  och  —  låg  där. 

Salmon  sjönk  ihop  vid  furans  fot.  Han  var  dödstrött 
och  ledbruten;  nu  kände  han  det.  Hans  högra  hand  hängde 
som  död,  men  höll  ännu  kniven.  I  denna  ställning  träffade 
honom  några  solstrålar  och  kysste  honom  på  kinden. 

Han  klippte  med  ögonlocken  och  ville  mota  sömnen. 
Han  tänkte:  skulle  han  fortsätta  i  sitt  ärende...  det  kunde 
ju  hända,  ja . . .  eller  skulle  han  vända  om  och  gråta  över  liket 
hemma?  Det  var  en  så  sugande  ångest  uti  honom.  Han  skulle 
nog  aldrig  slippa  olyckan  denna  dag,  vad  heller  som  var.  Den 
fattige  får  veta,  att  han  är  till  i  denna  världen.  Vem  skulle 
han  få  att  bära  liket  över  skogen  på  lördag . . .  det  bleve  dyrt 
. . .  kistan  fick  vara  omålad  som  fattigfolks  kistor  i  vanligheten . . . 
häradsdomarn  hade  bräder  vid  Lillsjösågen. . .  häradsdomarn 
var  den  värsta  gnidare,  som  fanns...  det  är  en  hop  karlar, 
som  bära  en  lång  låda  över  kavelbron  på  Långmyran . . .  vem 
ligger  i  lådan?...  att  de  kasta  den  ifrån  sig  så  där!...  och 
springa  kring  ett  träd  efter  en  björn...  det  är  mor  som  ligger 
och  väntar  på  dem...  hon  får  alltid  vänta... 

Och  så  somnade  Salmon. 

Vid  pass  en  halvtimme  därefter  är  det  något,  som  rör  sig 
i  furans  krona.  Det  sticker  fram  ett  huvud,  drar  det  tillbaka 


m 


Pelle  Molin 


och  sticker  ut  det  på  andra  sidan.  Det  är  björnhonans  unge. 
Han  är  oviss  på  betydelsen  av  denna  djupa  stillhet  efter  detta 
långa  larm.  Men  han  ser,  att  mor  gjort  fred  och  den  andre 
med,  och  han  känner  längtan  att  komma  härifrån.  Han  har 
icke  varit  litet  rädd  häruppe.  Nu  sätter  han  tassarna  intill 
stammen  och  börjar  masa  sig  ned.  Det  går  sakta  till  en  början . . . 

Det  var  icke  en  vettig  mans  blick  hos  Salmon,  då  han 
väcktes  av  ett  tungt  bylte,  som  föll  ned  på  honom.  Det  var 
hos  honom,  då  han  rusade  i  väg  till  bygden,  något  av  ett 
jagat  vildbråd,  en  vettskrämd  grå  tuss  med  något  av  svansen 
mellan  benen.  Där  fanns  ingenting  alls  av  nattens  hjälte,  av 
Björn-Salmon.  Det  var  endast  en  svulten  nybyggare,  av- 
kvistad och  allena,  som  sprang  för  sitt  fattiga  liv. 

SJUL. 

FÖRSTA  KAPITLET  UR  EN  LAPPHISTORIA. 

Nu  är  det  så,  att  på  förjulen  drager  renlappen  med  sin 
hjord  från  fjällen,  ty  det  kärast  är  av  vintern  söka  renarna 
sin  mossa  under  snön  i  skogarna  nere  i  landet,  och  ofta  komma 
de  ända  fram  till  havet.  Men  på  våren  tidigt  vandra  de  till- 
baka; vajorna  äro  dräktiga  och  på  fjällen  kalva  de. 

Klämmet  var  en  av  de  förmögnaste  lapparna  på  sitt 
fjäll,  såsom  ock  hans  fader  Anders  före  honom;  och  denne 
var  det,  som  genom  allehanda  skymningshandlingar  ökat 
släktens  välmåga,  men  ej  dess  anseende.  Svårt  är  att  skilja 
sanning  och  saga,  men  känt  var  allmänt,  att  Anders  dömts 
att  gälda  bot  för  renstöld,  suttit  inne,  kommit  tillbaka  en 
bruten  man  och  dött  kort  därefter.  Klämmet  ärvde  honom 
ensam;  han  var  nu  enda  barnet  och  under  hans  tid  visade 
sig  olyckan;  hjorden  minskades  varje  år  genom  krypskyttar, 
varg  och  processer.  Han  hade  en  son  Sjul,  det  är  Sivert;  han 
var  18  år,  då  fadern  dog,  och  tog  jämte  modern  Gåli  hjorden 
i  arv  och  ägo. 

Få  mil  från  Sjuls  kåta  vid  Bitåsen  var  pålsmässomarknad ; 
dit  hade  Gåli,  det  lilla  surögda  krypet,  begett  sig,  men  en 
akja  med  renkött  drog  hon  efter  sig;  hon  skulle  sälja  efter 


J62 


y-%.-O~N./0r\...o--...'0"....Q.%.^^ 

Sjul 


vägen.  Sjul  var  hemma,  vaktade  renarna  och  tänkte  på  den 
sommarnatt  uppe  till  fjälls,  då  han  just  träffade  sin  hjärtans 
kär  och  de  båda  beslutat  att  ha  sina  hjordar  gemensamt  för 
all  framtid.  Hans  käresta  var  nu  långt  ifrån,  men  till  våren 
skulle  de  mötas,  slå  hjordarna  tillsammans  och  bilda  hushåll 
på  Gitsfjäll. 

På  marknaden  fick  Gåli  höra  mångt  och  mycket  och 
aldrig  glömde  hon  den  resan.  Det  berättades  av  den  ene  för 
den  andre,  mottogs  med  glädjeskratt  och  skickades  vidare. 
Ingen  av  lapparna  visste  det  säkert,  men  det  låg  i  luften  som 
syre;  och  visst  hade  det  hänt  —  äntligen!  Nu  kunde  de  börja 
leva!  Det  skulle  lysa  sol  över  dem,  som  vandrade  i  obygden. 
Glädjen  och  brännvinet  gick  efter  den  långa  raden  av  gäster 
på  lappbrölloppet ;  de  sutto  på  sina  korslagda  ben  och  stucko 
flottiga  fingrar  i  puttrande  grytor,  däri  halvkokat  kött  och 
urkramade  tarmar  summo  omkring  och  anammades  med  ett 
fast  grepp.  De  skrattade  och  berättade;  kvinnornas  bjävs 
och  pärlor  glittrade  och  glimmade;  nyheten  hade  gjort  dem 
uppsluppna;  de  slängde  med  ett  plirande  skratt  köttstyckena 
av  sina  tjuvskjutna  renar:  "nu  skulle  det  vara  slut  med  det". 
Folket  stod  omkring  och  gapade,  ty  huru  ofta  nordsvensken 
än  kommer  i  beröring  med  fjällfolket,  huru  mycket  de  båda 
folken  så  att  säga  gnida  sig  mot  varandra,  alltid  finnes  hos 
lappen  något  hemlighetsfullt,  något  bakom,  som  ingen  vet. 
Ho,  hej,  vad  glädjen  stod  högt!  Det  ångade  livslust  av  varenda 
päls.  De  skrattade  och  berättade.  Visste  någon  att  kungen 
påbjudit:  hädanefter  skall  lag  skydda  ren  och  lapp  bättre  än 
hittills?  Kungen  hade  sagt  det  till  höga  herrar,  höga  herrar 
till  lägre,  och  nu  var  det  gånget  från  topp  till  topp  som  maj  el- 
dar tills  de  hunnit  hit  och  sken  över  deras  tillvaro  —  och  de 
jublade.  En  så'n  kung!  Ingen  visste  det  säkert,  men  alla 
kunde  berätta  det.  Aldrig  mera  skulle  de  plocka  upp  sina 
dödsskjutna  djur  under  förbannelser.  Om  nu  bara  fan  ville 
ta  gråben  —  de  skrattade.  Björn,  det  var  ingenting.  Honom 
hade  Klämmet  utrotat.  Och  nu  kommo  historier.  Hade  någon 
hört  att  Klämmet  nyss  varit  i  färd  med  björn?  Kenfett  rann 
i  mungiporna  på  honom,  som  frågade.  Åh  Klämmet,  björn- 
mannen: i  honom  bodde  mera  än  hin  håle  visste,  fast  det 

163 


Pelle  Molin 


aldrig  fick  ord.  Då  han  var  ute  sist,  hade  han  skjutib  ett  fel- 
skott,  björnen  rusade  på  honom.  Klämmet  stöp  i  brådskan, 
fick  handen  i  den  öppna  björnkäften,  grep  tag  i  tungan  och 
höll  fast.  Det  gällde  livet.  Klämmet  kastades  som  en  vante 
omkring,  men  höll,  famlade  efter  kniven,  fick  honom  i  handen 
och  stack  så  blodet  forsade.  Det  var  en  seglivad  best.  Tänk 
över  30  styng  innan  han  stöp.  Huden  var  platt  fördärvad 
och  där  fanns  icke  fläck  på  den,  som  ej  rann  röd  av  blod.  Men 
då  björnen  låg  död,  låg  Klämmet  bredvid  honom  och  levde, 
men  det  syntes  ej  på  honom. 

"Var  du  inte  rädd,  Klämmet?"  hade  länsman  sedan  en 
gång  frågat  honom.  "Ja,  tyss  rå  på'n",  sa'  Klämmet.  Men 
nu  hade  han  varit  ute  med  sin  sista  björn  likväl,  och  den  hade 
han  inte  rått  på.  Det  sägs  att  hela  huvudsvålen  följde,  då 
björn  bet.  —  "Ja-ja,  han  är  heller  inte  riktig  se'n",  sade  en. 
Ja,  far  hans,  Nila,  var  en  konstig  kropp,  det  med.  Om  honom 
var  det  många  svarta  historier  —  hade  någon  hört  då  han 
lät  döpa  sonen  sin,  Klämmet,  björnjägaren?  De  storskrattade; 
det  var  nog  en  glad  historia,  en  så'n  historia !  —  Men  då  kom 
Sjul  på  skidor,  åkte  fram  till  hopen,  slängde  skidorna  och  föll 
som  en  trasa  bredvid  Gåli.  "Puorist,  Sjul,  puorist";  han 
svarade  ej,  låg  endast  och  stönade.  Gåli  stirrade  på  honom 
med  ostadig  blick  —  hon  var  full  redan  —  och  järnpipan,  fylld 
med  hur  v,  slängde  i  mungipan,  ville  falla,  men  nappades  efter 
och  stannade.  "Drick  nu,  här  är  gästabud."  Hon  räckte  ho- 
nom en  skopa  brännvin,  men  den  slogs  ur  handen  på  henne, 
"ditt  fyllvrak,  som  du  är!"  skrek  Sjul  och  grät  högt.  "Son 
min,  son  min"  —  hon  kom  ej  längre  av  förskräckelse  —  hon 
tänkte  väl  säga,  "jag  är  din  mor",  men  dit  hann  hon  aldrig, 
förr  än  Sjul  var  mitt  uppe  i  en  historia  och  den  var  hans  egen 
och  den  strypte  skrattet  i  struparna  runt  om.  Ja,  det  var 
dimmans  fel,  ty  ingen  kunde  se  något,  hur  kan  man  begära 
det,  då  den  är  så  tjock,  att  den  kan  klippas  i  remsor?  Man 
hade  ju  ej  hört  till  ett  ljud  eller  sett  ett  spår  på  hela  vintern, 
och  just  den  dagen  skulle  de  komma,  komma  ett  helt  följe 
med  vinden,  så  att  renarna  icke  kunde  vädra;  men  att  det 
skedde,  som  nu  kom,  —  herre  Gud  i  himmelen!  Utför  berget 
hade  det  gått  i  vinande.  Fetaste  renarna  lågo  döda  på  stället, 


164 


cO**«  .'O*  ••.♦<>"•.  .♦o*  •• .  .*o, 


S.TUL 


och  resten,  alla  de  flera  hundra,  jagades  av  vargarna  —  faen! 
i  ett  huj  mot  stupan  och  utför.  Tusende  täta  knäppningar  i 
tusen  springande  klövar  upphörde,  där  stupan  vek  in,  och  så 
ingenting  förrän  kropparna  dunsade  djupt  nere  tätt  som  jord- 
klumpar, som  falla  ur  en  stjälpkärra. 

Sjul  grät;  församlingen  svor  och  larmade. 

"Femton  stycken  har  jag  kvar,  vem  är  det  här,  som  vill  ha 
en  fattig  dräng,  femton  stycken,  bara  femton."  "Bara  femton", 
lallade  Gåli  efter  —  "nu  ha  vi  inte  flera"  —  hennes  tårar  runno. 

"Vargen,  vargen,  släppte  du  den?"  Vad  hans  historia 
gick  sakta:  "Skulle  du  Nila,  skulle  du  Lars  Abram,  skulle  du 
Nich-Nichsen  —  tro-tror  ni  jag  är  tokig?"  Nej,  vad  han  det 
inte  hade  gjort!  Det  var  nu  två  dagar  sedan.  Bägge  två  hade 
han  ränt  efter,  förlorat  spåren,  där  renarna  gått  i  hopar  på 
en  myr,  fått  ögna  dem  och  ränt  igen.  "Ja  de'  ä'  hårdsprungna 
satar",  sade  en.  Nere  i  skogen  hade  det  gått  undan.  Sjul 
hade  sprungit  med  skidorna  medan  svetten  rök  om  honom. 
Där  vart  mössan  efter;  hon  hade  strukits  av  i  skogen  —  och 
äntligen  hade  han  sett  en  varg  —  den  största  av  hopen  —  i 
en  bergstigning.  —  Nu  gnisslade  och  gnydde  det  från  alla 
som  hörde.  "Nåå?"  De  skreko  av  iver.  Ja,  det  hade  burit 
uppför,  mest  i  sicksack;  det  var  brant,  och  där  hade  skinn- 
pälsen blivit  efter  —  den  var  för  tung  och  varm  —  och  se'n 
hade  han  ränt  i  underkolten.  På  höjden  hade  vargen  stannat. 
"Bet  han  emot?"  Nej,  han  hade  legat  som  en  rem  efter  snön, 
då  det  bar  utför  igen.  Sjul  efter.  Där  hade  det  varit  att  se 
sig  för  —  här  stirrade  allas  ögon  —  berget  var  fullt  av  branter, 
skog  och  vindfällen.  Han  hade  natur  ligen  aldrig  släppt  vargen 
ur  sikte,  men  måst  väja  för  träden,  ligga  på  sidan,  skeva  i 
snön  med  skidorna  för  att  vika  —  här  böjde  sig  åhörarnas 
kroppar  efter,  utan  att  de  visste  det,  —  och  då  berget  drog 
sig  inåt  vid  brådjupen,  hade  han  under  farten  hukat  ihop 
sig,  spänt  de  böjda  benen  och  legat  an,  han  hade  gjort  hoppet 
med  horisontabla  skidor  —  det  gick  en  rörelse  efter  hela  raden, 
som  om  de  susat  utför  ett  djup  — :  "Sjul,  det  var  en  skid- 
löpare!" Herre  Jesus  en  sådan  karl!  Gåli  hade  fattat  i  hans 
päls  såsom  för  att  dra  honom  upp  ur  en  håla;  hennes  tand- 
lösa mun  var  vidöppen.   Grön  gimpa  syntes  på  tungan. 


165 


Pelle  Molin 


Då  hade  vargen  vänt  och  gått  uppför  igen  och  så  upp- 
för och  utför  hela  dygnet.  Hade  det  icke  varit  månljus,  hade 
han  sluppit. 

Äntligen  på  en  sjö,  knappt  hundra  alnar  före,  hade  han 
stupat  av  trötthet,  stigit  upp  igen,  stupat.  —  Var  enda  en  av 
dem,  som  hörde,  liksom  grep  efter  en  kniv  för  att  sarga  ka- 
naljen.  —  Sjul  hade  varit  icke  mindre  trött  och  slut,  hjärtat 
hade  bultat  uti  honom,  nästan  till  döds.  —  Gåli  mumlade  sakta 
sitt  Fader  vår,  det  grep  henne.  Attje  mijen,  jukko  leh  almisne; 
ailesen  sjaddes  to  namma,  påtes  to  rik,  sjaddes  to  situd;  vad 
kunde  hon  annat,  det  gamla  kräket?  Men  då  han  hunnit 
fram,  hade  vargen  rest  sig  igen  på  sina  sargade  fötter  och 
grinat  med  öppen  käft  —  Gåli:  ho  almesne,  nau  ai  adnamen 
noln  —  men  då  hade  Sjul  stannat  för  att  pusta,  innan  han 
gjorde  slut;  de  hade  sett  på  varann,  han  och  vargen  —  det 
fanns  ej  kring  grytorna  ett  enda  öga  att  det  ej  begärde  blod  — 
"du  har  gjort  mig  till  en  fattiglapp,  du,  du,  du  satan!"  Och 
sedan  hade  han  slagit  ihjäl  honom  med  staven,  och  sedan 
hade  han  hackat  och  sargat  och  påtat  uti  honom  med  sin 
korta  kniv,  "du,  du,  din  satan!"  innan  han  sjunkit  ned  över 
det  trasiga  odjuret  och  fallit  i  dödlik  sömn.  Vad  de  miji  farten 
aiken  Gåli  bad  än. 

Här  såg  sig  Sjul  omkring  liksom  för  att  se  var  han  skulle 
sjunka  ihop  —  en  fattiglapp!  såg  modern  som  genom  ett 
silande  tjockt  regn  och  kröp  in  till  henne,  föll  ihop  och  tjöt. 

Varenda  en  hade  sprungit  upp,  och  alla  skreko  och  lade 
ut  att  så,  så  och  så,  men  Gåli  kände  sig  liten,  rörde  onykter 
och  förkrossad  Sjuls  hår  som  i  en  dröm  och  läste  sitt  Fader  vår. 

Lovad  vare  Gud,  som  givit  de  elända  att  döva  sorgen 
genom  bön. 

 *  


166 


Ur  GENOM  ÅREN. 


HEMMA  TILL  JULEN. 

Den  nya  vinterdagen 

gled,  stillsamt  ljusnande,  in  i  hans  rum 

dimvit  och  mildögd  och  lade  sig  stum 

över  möbler  och  golv  och  blev  långsamt  skum 

i  vrån.    Men  härfrarnme  vid  fönstren,  betagen, 

han  satt  sig  med  boken  vid  bordet  ned 

och  lyssnade  efter,  hur  timmen  skred. 

0  julmånadsstillhet,  o  vintermorgonfred. 

Från  gatan  hördes  stegen 

av  raska  fötter,  men  stillheten  blev 

1  den  vida  salen  och  skrev  och  skrev 

i  hans  själ  på  en  text,  ett  kärleksbrev, 
hur  stunden  var  nu  hans  egen! 
Hur  ledig,  hur  lyckligt  ledig  han  var 
att  samla  sig  själv  och  vad  bäst  han  bar 
några  lugna  och  dimvita  feriedar. 

Hur  tycktes  rummet  mera 

än  i  vardagens  stök  bli  festligt  stort, 

väntande  jul,  som  förr  det  gjort, 

när  hans  egna  pojkår  ilade  fort. 

Nu  fick  han  igen  fantisera, 

som  då,  om  sagans  gyllene  skinn 

och  Generalife  och  Aladdin, 

och  leka  all  världen  i  hemmet  in. 

169 


Fredrik  Vetterlund 


Se,  golvets  skinande  yta, 

som  en  karta  med  tomma  vita  länder, 

är  ett  sagorike,  där  allting  händer 

från  Jangtsekiang  och  till  arktiska  stränder. 

...  Grådagrarne  sammanflyta. 

Han  satt  sig  i  gungstoln  att  se  därpå. 

Den  röda  brasan  fladdrar  i  sin  vrå. 

Nystar  kta  gardiner  för  blomster  fönstren  stå. 

Han  gungade  fram  och  åter 

och  läste  och  kände  den  själens  ro, 

den  djupa  ro,  där  han  åter  får  bo. 

Han  gungade  saktare...  Fick  han  det  tro, 

var  detta  hans  pojktids  vinterdag  åter? 

Förtrolig  ser  dagen  i  rummet  ned. 

Saktare,  saktare.    Timmen  skred. 

O,  Thules  milda  och  dimvita  fred! 

*     *  * 

KLOCKSLAGEN. 
I  drömmen  var  du  ånyo,  som  ofta,  i  din  barndoms  stad 
och  på  dess  fyrkantiga  stora  torg,  som  låg  människotomt  och 
skugglöst  och  oproportionerligt  vitt  under  julis  brinnande 
luftrymd. 

Du  tyckte  att  du  kom  långt  ute  från  den  vilda  sand- 
stranden västan  och  sunnan  från  staden,  där  du  sett,  hur  ett 
oerhört  solklot  brände  ett  blickstilla  och  öde  hav.  Och  denna 
strand  hade  varit  så  långt  borta,  att  den  hörde  till  sagans 
och  synernas  rike,  till  det  som  en  gång,  ett  par  gånger  skym- 
tar för  själen. 

Men  du  hade  nått  staden  och  passerat  genom  en  skuggad 
gata  och  trädde  nu  ut  på  det  skugglösa  torget,  där  du  var 
alldeles  ensam. 

Det  var  stort.  Det  var  öde.  Du  kände,  att  du  icke  varit 
här  på  många,  många  år  och  att  du  var  mer  än  landsflyktig, 
ty  av  det  du  här  haft  kärt  var  så  mycket  borta  och  annat 
och  förvandlat,  att . . .  Det  du  nu  såg  var,  det  visste  du,  dröm- 
mens trollstad. 


170 


Vinter  igen 


På  detta  ofantliga  torg  stodo  husen,  alla  fyra  raderna  i 
kvadraten,  precis  som  förr,  tigande,  liksom  litet  framåtlutade, 
gömmande  ditt  och  deras  gemensamma  livs  hemlighet;  och 
på  södra  sidan  sträckte  kyrkan  ett  fantastiskt  högt  torns 
kopparspira  upp  i  den  glansdruckna  rymden.  Men  att  här 
ingen  enda  levande  varelse  fanns  mer  än  du,  det  var  ju  därför 
att  alla  de  hjärtan  du  här  ägt  voro  fjärran  eller  döda  eller 
förvandlade. 

Och  du  vandrade  fram  i  ljushavet,  och  du  kände,  hur 
det  oerhörda  solklotet  gled  genom  världsrummet,  och  du  såg, 
hur  ljuset  däruppe  över  torget  just  nu  var  liksom  stelnat  i 
zenits  allt  överströmmande  och  smärtsamma  höghet  med  glans 
från  empyrén  själv. 

Då  slog  klockan  i  kyrktornet  tre  slag  —  tre  ljud- 
liga slag  över  torget  och  staden  och  världen  och  upp  i  empyrén. 
Och  dessa  slag  voro  det  enda  levande  som  fanns,  och  deras 
ma lmr ungande  var  starkare  än  du  någonsin  hört. 

Men  vad  de  sade  dig  var  detta:  Från  denna  plats  skall 
du  ej  mer  vänta  dig  nytt  liv  för  din  själ.  Aldrig,  aldrig  skola 
de  blekta  bilderna  från  det  längesen  förgångna  helt  vika  ifrån 
dig,  men  ditt  hjärtas  träd  måste  du  plantera  annorstädes.  Det 
liv,  som  rör  sig  här  nu  och  hädanefter,  är  icke  för  dig.  Den 
brokiga  färdsel  av  människor,  som  just  i  denna  stund  fyller 
torg  och  gator,  ser  du  icke;  din  syn  är  bortvänd.  Vi  trenne 
klockslag  från  din  barndoms  kyrka  satte  nu  det  märket  i  din 
levnad,  att  på  denna  plats  står  allt  för  dig  till  e  vinner  liga  tider 
så,  som  det  en  gång  var. 

*     *  * 

VINTER  IGEN. 
Milsvitt  du  sträckes, 
min  karga,  vilda  kust  — 
o,ch  försvinner. 

Blek,  sollös, 

är  din  decembers  dag. 

Tidig  skymning 
stiger  över  stranden 

m 


Feedeik  Vetterlund 


och  fläktar  med  mullgrå 
läderlappsvinge 
bland  ensliga  gårdar, 
där  minnen  viska 
som  mörk  blåst 
i  vandrarens  öra. 
Och  in  över  Hallands 
ljung  och  stenar 
plötsligen  anas 
en  orgelton. 
Ar  det  havet? 

Ur  strandens  tusende  stugor 
ljusen  slå  ut, 

eldblommor  i  skymningens  spår. 
Men  efter  skymningens 
skepnad,  som  smyger 
fram  på  huk, 

skrider  en  annan  och  större: 

decembernatten 

i  st  järndiadem. 

#     *  # 

SERENAD. 

Hemmet  vilar  i  rosor  — 
solsken  på  gröna  blad! 

Marmorreliefer, 
salen  festligt  glad. 
Rosorna  röda  stå, 
luften  är  joniskt  blå. 

Aldrig  ditt  solhem 
skall  ur  mitt  sinne  gå. 

Men  du  äger  ett  annat, 
drömmarnas  höga  loft: 

månmelodier, 
nattviolers  doft! 


172 


.0"-...0wOn.vo%..^^ 

Han  till  Henne 


Liljorna  vita  stå, 
natten  är  hög  och  blå. 

Ljuva,  ditt  månhem 
älskar  jag  mest  ändå. 

*  ❖ 

HAN  TILL  HENNE. 

Du  plötsligt  älskade,  jag  vet  det,  vi  skola  skiljas,  du  och  jag, 
så  smärtsamt  kär,  som  du  mig  blivit  —  men  det  är  hård,  orygg- 

lig  lag. 

Den  djupa  skogen,  den  som  svallat  kring  några  solskens- 
stunders färd, 

skall  skugga  höstens  tomma  stigar,  men  ej  för  oss  bli  hus  och 

härd. 

Vårt  lilla  barn  skall  icke  födas,  fast  när  jag  såg  din  smärta 

kropp, 

mitt  blod  förnam,  att  barnet  lyfte  mot  livet  sina  händer  opp. 

Vårt  lilla  barn  skall  icke  födas,  fast  om  din  mun  jag  måste  se, 
hur  ljuv  dess  amorsbåge  krökes,  jag  vet  hur  barnet  skulle  le. 

Jag  vet  också,  det  finge  bära  ditt  dunkla  väsens  art  och  form, 
din  själ  av  sent  septembermånsken  och  nattligt  svall  av  moln 

i  storm. 

Men  detta  barn,  som  skulle  springa  som  eld  ur  heta  åskmoln  två 
—  att  kastas  hit  till  livets  oro  vi  skola  spara  det  ändå. 

Den  lilla  skuggan  där,  som  ville  igenom  oss  till  ljuset,  ack, 
skall  själv  förstå  vad  vi  försaka  och  viska  far  och  mor  sitt  tack. 

Och  ej  i  trånad  skall  den  sträcka  sig  mer  mot  lott,  som  ingen  vet, 
men  sjunka  utan  spår  tillbaka  till  stilla,  ofödd  evighet. 

*     *  * 


11.  —  Nationallitteratur.  XXVUL 


173 


;y%..o-...o-.,vo- ...o-^^ 

*,  ,'■!■■■»    iinil.aj    nnt    i  ni     ■iim  innu— —  n       i  .  w— w— «      »n     i'  ■         i  i  i— m^^tm — — — 

Fredrik  Vetterlotd 


I  GRÅBERGSLAND . 

Din  långa  natt,  november,  tog  slut,  och  dagen  höjde 
sitt  svårmodsöga  tovande,  en  vilad  sjukling  lik, 
och  åter  lågt  därnere  över  furubrynet  dröjde 
himlens  ljusgrått  stilla  tonande  musik. 

Men  denna  morgon  sällsamt  sitt  lugn  i  själen  lade. 
På  vägen  där  jag  vandrade,  som  blötts  av  skurens  slag, 
det  var  mig  som  om  livet  självt  bakom  mig  jag  hade. 
För  första  gången  kände  jag  dess  vinterro  i  dag. 

Min  ungdoms  granna  purpurbild  blev  fjärran  och  borta 
. . .  men  Thules  vintersky  var  kvar,  så  läkande  ljus  och  mild, 
och  gav  mig  äntlig  lisa,  att  jag  kommit  till  korta, 
i  mången  strävan,  där  min  dag  var  ute  och  förspilld. 

Den  glädje,  som  jag  kände  nu,  var  vilande  enslig 

mot  den  jag  känt  i  livets  sorl  och  majdagar  blå. 

Den  var  en  ton  i  sinnet  blott,  en  drömbild  tunn  och  spenslig, 

var  Gråbergslandets  egen  blick  i  vinterns  stilla  grå. 

Och  sorg,  som  fordom  stormat  genom  vårens  vita  häggar, 
så  dämpat  fjärran  hördes  ur  hjärtats  djup  ibland, 
som  från  ett  dolt  piano  igenom  många  väggar, 
spelat  sorgset  själfullt  utav  en  okänd  hand. 

Välkommen  då,  min  vinterdag !  Snart  skymmer  det;  jag  tänder 
min  lampa,  som  skall  lysa  i  den  mörka  bygden  ut. 
Välkommen,  själens  ensamhet!    Jag  vet  vad  du  sänder. 
Den  gamla  visan  Aldrig  mer,  den  sjöng  du  mig  till  slut. 

FANTASIER  VID  KARTAN. 
1. 

En  öde  kust,  som  drager  i  yttersta  norden 
från  väster  till  öster  sin  tusenmila  rand. 
Den  stora  Ensamheten,  en  drottning  utan  like, 
med  milt  och  tungsint  öga  ser  ned  på  sitt  rike 

174 


Fantasier  vid  kartan 


vid  slutet  av  jorden 

—  och  isgrå  havet  sover  invid  en  öde  strand. 

Bakom  dig  Asien  vilar.    Den  bleka  tundran  fryser, 

och  blåsten  susar  ängsligt  i  skogar  utan  slut. 

Men  fjärran  du  ser  genom  klarnande  eter 

färgglättiga  bågar  och  fina  minareter, 

och  öknens  himmel  lyser 

soltindrande,  härlig,  kring  vida  Asien  ut. 

Där  tronar  i  palatset  den  väldige  khanen 
bland  Kinas  millioner,  som  myllra  och  dö. 
Men  hän  mot  väster  blickar  den  brune  sultanen, 
och  ögat  skjuter  hot  under  härskarturbanen; 
han  varsnar  orkanen, 

som  österlandens  väldighet  skall  splittra  som  en  rö! 

Ej,  Asien,  mer  du  skall  i  Timurs  purpur  klädas: 
din  kroksabel  Moskva  ur  dina  händer  vred. 
De  vackla  i  grund,  dina  urgamla  troner, 
vid  blixt  uppå  blixt  från  Europas  kanoner, 
och  hundra  folkslag  rädas 

för  skuggan  av  en  dubbelörn,  som  över  klotet  gled. 
* 

O  Asien,  växlingsrika!    Vi  barn  av  frusna  hällar 
bosporiska  kvällar 

och  Smyrnas  rosor  drömde  om  i  barndomshemmets  vrå! 

Du  Kinas  gula  drake  på  din  jättebarm  sågs  föra; 

vi  lekt  med  Nippons  dock-ö,  ett  hänge  i  ditt  öra; 

Malaccas  palmer  stego  emot  tropikens  blå, 

där  längst  din  arm  du  ut  i  de  ljumma  haven  räckte 

och  efter  Oceaniens  korallkrona  sträckte 

och  ville  Antarktis  under  sydkorset  nå! 

—  Men  långt  från  livets  länder,  i  yttersta  norden 
den  öde  kusten  drager  sin  tusenmila  rand. 

Från  rymderna  stillhet  och  skymning  sig  sänka. 


n  * 


175 


,OX..0'...#a%...0....«0*..,0'-...^**.»'0^^^^ 

V-  1  & 

Fredrik  Vetterlund 


Som  ur  Jotunheims  dimvärld  tycks  polens  stjärna  blänka 
över  hjässan  av  jorden 

—  och  isgrå  havet  sover  emot  en  öde  strand. 
2. 

Varför  ser  jag  alltid  i  fjärran 

en  stor,  öde  sjö? 

Aftonsolen  kastar  ut 

sin  dystra  röda  gata 

över  dess  stilla,  okrusade  vidd. 

Kala  stränder. 
Knappast  en  fågel. 
Men  stor  som  ett  litet  hav. 
Baikal  — 

varför  ser  jag  dig? 

Har  i  en  urtid 
en  gnista  av  mitt  väsen 
lidit  vid  en  sibirisk  sjö? 
Susade  min  längtan 
i  någon  förkrympt  tall 
med  vinden  som  klagade 
från  tundrans  vidder? 
Ägde  jag  där 
i  den  stora  stillheten, 
den  stora  ensamheten, 
dock  en  varelse, 
kanske  omätligt  älskad 
—  och  förlorad, 

just  när  svår  modigt  purprade  himlar 
speglades  i  Baikals 
okrusade  lugn? 

Eller  satt  jag 
någon  gång  därborta 
och  drömde  — 

om  Pekings  små  gyllne  snedögda  prinsessor 
i  gyllne  kejsarsalar, 


176 


"Livstro" 


i  näpna  trädgårdar 

med  lustiga  små  broar 

under  blommande  vårträd 

vid  klockpinglande  leksakspagoder? 

—  Fjärran  från  Kina, 

fjärran  från  Europa, 

kanske  var  jag 

en  ensam  gnista  själ, 

som  fattade 

aftonrymdens  sorg 

över  en  öde  sibirisk  sjö? 

*     *  * 

"LIVSTRO." 
EN  ÄLSKANDES  VISA. 
Han  läste  i  ännu  en  bok,  att  jordelivet  är  det  enda  som 
finns  för  människan  och  att  tillvaron  ingen  annan  mening  har 
än  den,  som  vi  själva  kunna  lägga  i  den.  Detta  sade  boken, 
icke  hatfullt  och  ont  utan  allvarligt  vackert  och  som  en  reli- 
gion, och  den  ville  även  lära  oss,  hur  vi  skulle  göra  livet  stort. 
Han  som  läste  tänkte  sig  då  en  dikt,  sjungen  av  en  man  till 
sin  älskade  om  tusen  år,  när  gudstron  var  borta  och  "livets 
tro"  rådde  bland  människorna. 

Luta  din  dödskalle  tätt  till  min, 
medan  livets  lysmask  glimmar 
därinne  ännu!    Jag  är  din,  jag  är  din, 
dessa  solblinksförsvinnande  timmar. 

Låt  mig  hålla  din  hand  den  korta  stund, 
tills  ut  i  mörkret  vi  glida! 
Bland  tusenden,  strödda  kring  jordens  rund, 
mig  slumpen  dig  gav  vid  din  sida. 

Jag  vet,  du,  älskade!  sörjer  ej, 
att  det  tysta  stoft  fick  vakna 

177 


\  .»ii  i.!,,  ;» 


Fredrik  Vetterlund 


till  dig  och  till  mig,  och  spörjer  ej, 
om  en  underlig  myt  vi  sakna. 

Ditt  ögas  lidande  själ  en  gång, 

hell  livet!  skall  mullen  taga. 

—  Vi  minns  jag  dock  jämt  en  fädernas  sång, 

en  gammal  och  rörande  saga, 

att  mullen,  vars  makt  vi  prise  blitt, 
ej  alls  kunde  släcka  ett  öga, 
som  blickade  minne  och  stjärna  som  ditt, 
och  därför  tyngde  oss  föga; 

att  bakom  dödskallens  form  och  symbol 
ett  underligt  något  var  givet: 
en  stigande  flamma  mot  gränslösa  mål, 
som  nämndes  det  eviga  livet  .  .  . 

 Luta  din  dödskalle  .  .  .  ljuva  vän! 

Jag  känner  dess  form  mot  pannan. 
Hell  livet.  Dess  lysmask  lyser  ån. 
Snart  varder  masken  en  annan. 

*     *  * 

I  SEPTEMBEE. 

Hösten  har  inte  långt  hunnit,  men  dina  lunder  gulna,  och 
bland  de  träd  du  älskat,  ha  de  flesta  redan  fällts  till  marken. 

Må  du  alltjämt  kunna  sörja  dem  med  den  riktiga,  stora 
sorgen!  Ty  värst  vore,  om  solskenet,  som  nyss  ur  den  tind- 
rande blå  klarheten  lyste  in  i  hjärtat,  skulle  mista  själva  sitt 
smärtorika  höstvemod  och  bli  vardagligt. 

Vad  hade  du  sedan? 

Hell  den  som  kan  sörja,  ty  i  hans  själ  lever  ännu  det  han 
gladdes  över.  I  honom  lever  livet,  våren,  sommaren,  ännu 
den  gula  hösten. 

—  Kan  du  fortfarande  rent  och  stort  sakna  det  otroliga 
och  oersättliga,  som  du  mistat  under  årens  gång?    Har  icke 

178 


jOrSM«0*wOr%«.-0'«...»Q'#%j><>^.*0**«.^ 

"Evolution" 


hjärtat  haft  alltför  gott  läkekött?  Nu,  när  du  förlorat  nästan 
allting,  varav  din  första  ungdom  skulle  ha  trott  det  minsta 
outhärdligt  —  är  det  ej  stundom,  som  hade  du  ingenting  alls 
mistat,  lever  du  ej  ditt  dagliga  liv  känslolöst  för  detta,  som 
sedan  länge  är  borta,  gäller  ej  din  sorg  endast  det  du  miste 
i  går  och  i  dag?    Och  hur  länge  skall  den  räcka?... 

Är  den  en  evighetsvarelse,  som  så  gör.  Är  han  ej  i  stället 
ett  lumpet  stoftkomplex,  vari  sensationerna  med  tiden  för- 
svagas efter  nödvändiga  och  matematiska  lagar,  tills  de  för- 
svinna och  ingenting  är  kvar  ?  Och  skall  ej  ett  dylikt  komplex 
självt  snart  nog  förvandlas,  "gå  över  i  massan"  och  mista  sin 
personlighet,  alldeles  som  tidens  visdom  lär? 

Men  nej,  du  vet:  det  är  icke  så.  Det  du  älskat,  det  älskar 
du  alltjämt  och  städse,  fastän  denna  kärlek  sammansmält 
med  ditt  jag  så,  att  du  ej  längre  kan  skilja  den  därifrån. 

Och  du  vet,  att  i  ditt  väsendes  djup  sörjer  du  allt  du 
mistat,  fastän  också  denna  sorg  har  förvandlats  till  ditt  eget  jag. 

Må  det  så  förbliva!  Må  jag  och  du  och  vi  alla  nära  våra 
själar  av  stor  kärlek  och  stor  sorg!  Har  den  förra  varit  brin- 
nande i  ett  starkt  hjärta,  skall  den  senare  icke  i  vardagens 
damm  själv  bli  vardaglig.  Den  skall  bäras  som  en  hemlig 
låga  inne  på  själens  altare,  och  stundom  drager  du  dig  till- 
baka och  håller  andaktsstunder  där. 

Och  om  än  sommarens  azurklocka  har  mistat  sin  trium- 
ferande middagshögtid  och  middagsvärme,  så  lyser  dock  sep- 
tembers gula  och  klara  sol  in  till  din  känslas  härd. 

Må  den  ej  slockna  i  dammet!  Må  den  glänsa  med  sitt 
smärtsamma  guldsken  ännu  i  livets  skräpkammare! 

Ty  sedan  har  du  ingenting. 

*     *  * 

"EVOLUTION." 

O  syn,  som  låtit  det  döda  seklets  hjärta  klappa  : 
Spiraliska  trappa  ur  Kaos  mot  Världen,  vårt  grönskande  hem 
—  och  åter  ur  Världen  kring  oss  till  ckända  rymder  en  trappa, 
kanhända  en  himlastege  mot  nya  Jerusalem?  — 


179 


Fredrik  Vetterlund 


0  eviga  kraft,  du  formar  av  rutans  isiga  imma 
uddiga  stjärnor  till  lek  för  barnen  en  solskensstund, 

och  formar  de  stjärnemoln,  som  på  nattsvart  botten  simma 
och  spegla  oändligt  fjärran  på  glaset  i  tubens  rund. 

Vid  heta  urtidshaven,  där  ljusets  gyllene  lansar 
trängde  med  möda  ned  till  sovande  skum  planet, 
där  redan  bildade  du  gigantiska  ormbunkskransar 

1  kryptogamisk,  blomlös  och  tigande  yppighet. 

Och  årmillioner  höljde  med  ljusets  gyllene  lansar 

vad  vasst,  vad  vänt  du  format  och  ställt  uti  tingens  rad: 

jätteödlans  klor  och  hårda  barbariska  pansar 

och  den  fina  kvinnofoten,  skär  som  ett  rosenblad. 

Och  årmillioner  flögo  som  moln  —  och  blommor  och  lemmar 
du  byggde,  full  av  trånad  mot  skönhet  och  hög  logik, 
och  nerver  löste  du  fram  ur  stoftets  tyranniska  remmar 
och  känslor,  som  gjorde  världen  regnbågsstrålande  rik. 

Du  lät  akantusbladet,  i  härliga  flikar  skuret, 

stråla  ånyo  från  pelarn,  tvaget  i  marmorns  bad. 

Ett  nytt  universum  vart  i  Goethes  sinne  buret, 

och  Platos  hjärna  du  gjort  till  en  känslig  vas  —  för  vad? 

Ty,  formande  kraft,  du  ock  om  det  aldrig  sedda  är  drömmen! 
Och  jättetrappan  du  byggde  —  vad  finns  på  dess  översta* plats? 
Den  ringlar  ifrån  granitens  evigt-mörka  gömmen 
och  upp  genom  människohjärnans  elektriskt  lysta  palats, 

som  speglar  de  övervärldar  vår  aning  och  vilja  ge  oss! 
Den  plumpe  släckaren  Döden  —  förgäves  skruvar  han  ner! 
Visst  varder  det  mörkt  i  rummet  —  men  övervärldarnas  Eos 
i  plötsligt  öppnade  fönster  ur  rosiga  rymderna  ler! 

❖     ❖  % 


180 


.O"-.  .-©>••.  .rfOcv,  «.0% . .  0M'^0»''.  .•€>••• . .  •0"...-O".M'O",^0"«.d,0"».'0"'»,0",",O; 


Ej  alltid 


EJ  ALLTID. 

Ej  alltid  skall  i  vårens  värld  du  skrida 
på  solgrön  äng,  där  pingstens  liljor  stå 
och  helgdagskänslor  genom  själen  glida 
som  vita  fjärlar  genom  luftens  blå. 

Det  kommer  tid,  då  syner  icke  trängas 
mer  i  din  själ,  då  blomstermyllret  gått. 
Av  plötslig  eld  din  barm  skall  icke  sprängas, 
men  du  skall  svara  för  den  eld  du  fått. 

Det  blir  ej  fest,  men  vardag  —  i  de  kala 
och  långa,  långa  årens  stilla  gång, 
och  mannen  skall  med  jordiskt  slit  betala, 
att  gosseörat  hörde  sfärers  sång. 

Hur  lyckligt  dock,  om  så  dig  gälda  unnas 
var  hjärtats  skuld!    Om  så  den  rikedom, 
du  ensligt  bar  på  själv,  en  dag  förkunnas 
de  tusende!    Om  så  blir  frukt  av  blom! 

Då  lever  upp  för  dem  den  gröna  ängen, 
som  var  din  Psykes  svala  morgonhem. 
Likt  fjärran  klockklang  ljuder  andesträngen 
från  alla  horisonter  ned  till  dem. 

Och  för  dig  själv,  den  bundne  arbetsträlen 
i  höstens  stumma  grådag  —  kanske  då 
en  sista  fjäril  fladdrar  genom  själen 
på  vita  vingar  mot  oändligt  blå. 

Du  ler  —  men  stilla,  vet  att  du  fått  smaka 
vad  livet  ger  som  lycka  och  som  lag. 
Och  synen  svinner,  men  dig  står  tillbaka 
din  jämna,  långa,  tysta  arbetsdag. 

*     *  * 


181 


Fredrik  Vetterlund 


DEN  UTVALDA  TIMMEN. 

Ingen  stund  på  dagen  sätter  du  mer  värde  på  än  de  första 
stilla  eftermiddagstimmarna.  Du  har  kommit  från  ditt  arbete 
och  ätit  middag,  och  nu  har  du  en  stund  alldeles  för  dig  själv. 

Du  kan  tillbringa  den  vid  fönstret  och  se  på  skiftningarna 
i  ljusets  spel.  Ute  över  den  trånga  och  instängda  gården  mellan 
storstadens  höga  hus  skiner  dock  rymden  lugnt  ner  till  dig. 
Kanske  med  vinterdagens  vackra  grå  stillhet,  kanske  med 
den  tidiga  mars'  gyllne  sommaraning.  Men  i  högsommaren 
finns  icke  denna  betraktelsens  egen  timme.  Då  är  allt  mäktig 
fullhet,  strömmande  glans,  en  ljussymfoni  för  dånande  orkester 
bakom  fönstrets  nedrullade  persienne  —  eterns  orkester,  ohör- 
bar för  din  kroppsliga  hörsel  men  förnummen  av  din  själ. 

Men  denna  triumfens  höga  timme  är  icke  det  lutande 
ljusets  elegi,  som  fyller  rymden  med  vemodigt  fint  guldstoft 
eller  skymmande  grådager.  Och  den  är  det  du  älskar  i  din 
utvalda  stund  vid  fönstret,  när  förmiddagens  arbete  ligger 
långt  bakom  dig  och  kvällen  ännu  är  fjärran  som  ett  äventyr. 

 Eller  du  tillbringar  den  på  vilsoffan  med  en  bok  i 

handen,  en  av  dem,  som  föra  inbillningen  ut  i  de  öderymder 
den  alltid  på  ett  sällsamt  vis  har  älskat.  Varför  gör  du  det? 
Frusna  dunkla  månhimlar  över  en  öde  polaris,  så  storslaget 
ensliga,  att  det  gör  ont  i  själen  —  varför  ser  du  dem  och  dessa 
andra  lika  fjärran  syner.  Långt  inne  i  ditt  väsen  hägra  de 
nu,  då  du  är  ensam,  i  frid  med  det  förflutna,  det  närvarande 
och  det  tillkommande,  och  de  bli  till  sakta  själsmusik  därnere, 
medan  tystnaden  står  omkring  dig  i  rummet  ...  och  ser  på 
dig  med  sin  gråa  blick. 


182 


Ur  SAMLADE  SKRIFTER. 


JAG  HAR  KÖPT  NURNBERGSKT  LEKSAKSKRAM  .  .  . 

Jag  har  köpt  Niirnbergskt  leksakskram 

för  livets  stora  pengar. 

Då  andra  plöjde,  spelte  jag  fiol, 

till  dess  de  brusto,  alla  mina  strängar. 

Med  stråken  står  jag  kvar  —  den  kan  mig  intet  gagna. 

Mitt  leksakskram  itu  —  till  plogen  inga  krafter. 

Till  Helga  Landet  vill  jag  gå  en  pilgrimsgång 

och  göra  bot  —  den  vägen,  den  blir  lång. 


BLOMSTERSPRÅK. 
Kaprifolium. 
Kaprifoliernas  söta,  tunga  mandeldoft 
under  en  sommarskymnings  bleka  stjärnor 
minner  mig  om  blonda  kvinnor, 

blonda  synderskor 

med  mörka  ögonbryn 
över  halvslutna,  lockande  ögon, 

glimmande  fram 
genom  svarta,  mjuka  ögonfransar. 

Vit  tulpan. 
Men  vårens  vita,  luktlösa  tulpan, 
som  ängsligt  och  blygsamt  sig  sluter 

mot  natten, 
och  som  blott  till  namnet  en  blomma  är, 


185 


.0,,,^0''wOr\.%.0,-...-0-'wO^.O  ,«..  0  ^ 

-  •  •* 

Axel  Wallengben 

minner  mig  om 
små  förståndiga  familjeflickor, 
som  gå  i  vita  slöjor  till  altaret, 
med  släta  veck  på  ärbar  klädning, 

och  hjärtat  fullt 
av  comme-il-faut-tankar. 

Jasminen. 
Jasminens  starka,  rusande  ånga 
är  som  en  ung  och  blek  roué, 
som  söker  i  sommarnatten  fånga 
en  skönhet,  som  vill  sig  för  stunden  ge. 

Hyaci  nten. 
Hell  dig,  du  vita  hyacint! 
Du  är  den  unga,  fagra  och  fina, 
som  helst  jag  sluter  i  armarne  mina. 
Du  passar  överallt 
med  din  ljusa,  väna  jungfrugestalt. 
Men  bäst  den  smeker,  din  ånga, 

mild  och  len  och  svag, 
under  skymningstimmar  långa 

en  döende  vinterdag. 

Lilj  ekonvalj  en. 
En  jungfru  av  folket  är  liljekonvaljen. 
Hon  står  i  det  gröna  gräset  dold, 
men  brytes  av  bönder  och  föres  till  staden 
och  blir  där  till  fina  herrar  såld. 

Den  gula  rosen. 
Likgiltigt  skön  och  fal  för  var  och  en 
en  ros  har  på  förakt  slängt  ut  en  gren, 
som  tung  av  knoppar  likt  ett  "tag  mig!"  hänger 
utöver  gallret,  som  från  gatan  stänger. 

Hon  frågar  ej,  om  hand,  som  av  den  skattar, 
den  vårdslöst  rycker  eller  varligt  fattar. 


186 


i: 


Det  mörka  skeppet 


Om  hon  blir  bruten  för  en  konstnärs  fröjd, 
om  för  en  blusmans  nyck  —  så  lika  nöjd! 

Vid  fägring  trött,  vid  sol  och  allting  led, 
hon  ville,  om  hon  kunde,  blomma  ned. 
Hon  längtar  slut  på  sommarns  långa  saga. 
Mot  höst  hon  trånar,  allt  för  kall  att  klaga. 

$     $  $ 

DET  MÖRKA  SKEPPET. 

Ett  skepp,  till  randen  lastat, 
sitt  stålblå  ankar  kastat 
uti  vår  vita  vik. 
Berusningsdofter  strömma 
ur  minsta  vrå  och  gömma 
och  komma  oss  att  glömma 
båd5  värld  och  himmelrik. 

Det  skepp,  som  hit  har  hastat 
och  fällt  sitt  stålblå  ankar 
uti  vår  vita  vik, 
det  är  av  Gud  förkastat 
bär  last  av  kvinnotankar 
som  trotsat  himmelrik. 

För  jordens  fröjder  burna, 

de  vände  sina  viljor 

från  lustlöst  himmelrik. 

Till  straff  som  blomster  skurna, 

i  skeppets  svarta  urna 

fördofta  de  som  liljor 

invid  vår  vita  vik. 

Den  luft,  som  tungt  jag  andas 
med  välluktsyrsel  blandas 
från  fagra,  mörka  andar, 
som  trotsat  himmelrik. 


Axel  Wallengeen 


Från  dag,  som  röd  sig  randar, 
till  kväll,  som  röd  sig  släcker, 
jag  maktlöst  famnen  sträcker 
mot  doft  från  blomster  skurna, 
som  slår  ur  skeppets  urna 
emot  vår  vita  vik. 

O,  KUNDE  JAG  EOPA  DE  ÅR,  SOM  FLYTT... 

O,  kunde  jag  ropa  de  år,  som  flytt, 
ur  gravarne  upp  och  få  börja  på  nytt 
ett  liv  i  renbet,  ett  liv  i  ro, 
med  kraft  att  hoppas  och  mod  att  tro! 

O,  kunde  jag  resa  den  byggnad  opp, 

som  ofta  i  drömmar  sig  rest  för  mitt  hopp, 

och  finge  sätta  som  spira  därpå 

en  tanke,  som  kunde  till  himlen  nå! 

$     $  $ 

DANIEL. 
EN  BERÄTTELSE  FRÅN  SKOGEN. 

Sedan  ett  par  veckor  tillbaka  vistades  jag  i  en  trakt,  mörk 
av  storskog,  då  och  då  genomglänst  av  en  djupblå  insjö  — 
en  av  dessa  människofattiga  trakter,  som  man  ännu  kan 
finna  i  Sverige,  utan  att  därför  resa  upp  till  de  norrländska 
öbygderna.  Jag  bodde  i  en  by,  men  det  var  icke  en  av  dessa 
skånska,  hopgyttrade  byar  med  små  vita  ler  hus  eller  stora, 
kringbyggda  gårdar  på  ömse  sidor  om  bya vägen.  Det  var  en 
by,  vars  hus  lågo  kringströdda  i  skogarna,  utan  att  man  från 
en  gård  kunde  se  en  annan.  Till  "granngården"  var  ofta  en 
halvtimmes  väg,  stundom  längre. 

I  dessa  väldiga,  susande  skogar,  vid  dessa  dunkelblåa, 
mellan  gråa  klippor  och  blågröna  furor  inklämda  sjöar,  tager 
livet  en  annan  karaktär  än  på  de  ljusa,  lugna  slätterna.  Se- 
derna bliva  enklare  och  på  samma  gång  vildare,  tankarna 
mera  omedelbara.   Det  hela  får  en  ursprungligare  prägel,  och 


188 


Daniel 


människorna  bevara  mera  av  sitt  djuriska  driftliv  än  av 
odlingens  tillskott.  Lynnena  är  o  mera  inåtvända,  tankarna 
tyngre,  lidelsernas  utbrott  häftigare  och  plötsligare.  Mord 
och  andra  våldsamma  handlingar  äro  därför  ej  här  så  säll- 
synta som  annorstädes  och  väcka  ej  heller  så  stort  uppseende. 

Men  på  samma  gång  behärskar  ofta  ett  slags  rå  hederlig- 
het och  ärlig  vänlighet  folket  här.  En  främmande  har  ingen- 
ting att  frukta,  tjuvnad  förekommer  knappast. 

Den  bonde,  hos  vilken  jag  bodde,  var  ej  förmögen,  men 
stod  sig  gott.  Huset  var  snyggt  och  trevligt,  och  från  mitt 
rum  hade  man  en  härlig  utsikt  över  de  mörka,  allvarliga 
barrskogarna,  som  omgåvo  stället. 

Ett  stycke  från  huset  —  10  å  15  minuters  väg  ungefär  — 
gick  en  liten  stig  in  i  skogen.  Slingrande  sig  fram  på  den 
bruna,  glatta  marken,  här  och  där  dold  av  svartgrön  ljung 
och  fina  ormbunkar,  ibland  klättrande  över  furornas  gula 
rötter  och  försiktigt  kringgående  vitmossiga  stenar,  ledde  den 
allt  högre  och  högre  upp  till  ett  berg.  Men  innan  den  kom 
ända  uppåt  till  toppen,  gick  den  förbi  en  liten  sjö,  som  knappt 
syntes  mellan  de  hängande  grangrenarne.  Om  man  likväl 
böjde  kvistarna  åt  sidan  och  trampade  några  steg  i  det  täta 
blåbärsriset,  var  man  snart  framme  vid  det  lilla  vattnet,  som 
vid  stränderna  stod  skumt  av  skugga  från  de  väldiga  grenarna . 
Mitt  ute  var  en  stor,  flat  sten,  som  höjde  sig  ungefär  en  meter 
över  vattenytan. 

Där  låg  ett  egendomligt  drag  av  vemod  över  den  lilla 
sjön.  Nu  började  det  också  att  lida  mot  hösten  med  dess  gråa 
dagar...  Ett  par  stora  björkar,  som  från  en  ljungrodnande 
udde  hängde  ut  över  vattnet,  voro  redan  liksom  stänkta  med 
blekt  guld  i  det  dunkelgröna :  det  var  de  gula  bladen,  som  hade 
börjat,  och  som  skulle  hava  blivit  allt  för  talrika,  om  inte  de 
småningom  hade  fallit  ned  i  det  mörka  vattnet. 

Men  det  var  gott  om  fisk,  små  goda  abborrar,  i  sjön.  Och 
med  tillhjälp  av  en  övergiven,  ganska  skröplig  båt  lyckades 
jag  praktisera  mig  fram  till  stenen  där  mitt  ute.  Det  var  plats 
nog  för  mig  att  ligga  bekvämt  utsträckt,  om  också  litet  hårt. 
Med  tillhjälp  av  pipan,  en  bok  och  ett  jättestort  metspö  till- 
bragte  jag  där  många  milda,  soliga  septembertimmar,  än 

189 


Axel  Wallengken 


läsande  och  än  i  tanklös  njutning  stirrande  över  sjön  och  den 
susande  skogen. 

En  kväll  hade  jag  just  kommit  i  land  med  båten  igen 
och  tänkte  mig  hemåt,  då  jag  kom  att  kasta  en  blick  åt  väster. 
Det  var  just  i  solnedgången,  och  jag  satte  mig  på  en  stor  sten 
att  betrakta  den  storartade,  dystra  färgprakten.  Tunga 
kopparröda  moln  i  svällande  jätteformer  hängde  framför 
solen,  som  över  molnen  uppsände  en  gloria  av  skarpt  lysande 
strålar.  Och  just  över  en  väldig  gran  såg  man  ur  en  spricka 
i  molnmassan  en  del  av  den  eldröda  solen  skina  fram,  glim- 
mande som  en  eldsvåda.  Det  hade  blivit  skumt,  och  runt 
omkring  mig  var  allt  tyst.  Endast  en  ensam  lom  hördes  skrika 
svagt  ur  vassen  på  andra  sidan. 

Då  hörde  jag  steg  bakom  mig,  och  när  jag  vände  mig 
om,  var  det  en  fyrtioårs  man,  som  närmade  sig,  klivande 
framåt  genom  de  täta  porsbuskarna,  som  växte  vid  stranden. 
Det  var  Johanson,  en  ensam  karl,  som  bodde  ett  stycke  på 
andra  sidan  av  det  stora  berget.  Han  hade  varit  soldat,  men 
tagit  avsked,  och  livnärde  sig  nu  på  sin  lilla  åkerlapp  och  en 
del  småsysslor,  som  han  uträttade  åt  andra.  Om  höstarna 
förtjänade  han  bäst,  ty  då  låg  han  alltid  i  skogarna  och  sköt 
fågel,  som  han  sedan  sålde  i  närmaste  stad.  Om  han  sköt 
orren  eller  tjädern  på  sin  egen  jaktmark  eller  på  andras,  frågade 
han  icke  så  mycket  efter,  och  ingen  annan  heller  egentligen. 
Här  var  ofantligt  gott  om  vilt. 

Nu  stack  ur  hans  rockficka  upp  ett  andhuvud.  Han 
nickade  åt  mig  och  pekade  leende  på  sitt  byte. 

—  Godkväll! 

—  Godkväll!    Var  har  Johanson  fått  den  anden  ifrån? 

—  Ah,  jag  har  tagit  den  med  händerna. 

—  Så-å!    Det  måtte  inte  varit  lätt. 

—  Jomen! 

Han  skrattade  illmarigt. 

—  Ja,  det  vill  säga,  hon  var  vingsk juten  förut!  Men  den 
som  hade  skjutit  henne,  hade  nog  inte  kunnat  söka  rätt  på 
henne.  Jag  såg  henne  plaska  i  ett  kärr,  och  så  gick  jag  ut 
och  tog  henne. 

Han  skrattade  belåtet,  nöjd  med  sin  tillfällighetsjakt. 


190 


.o^%  ..o  . .o^ .  o  - . . 

Daniel 


—  Har  herrn  fått  någon  fisk  i  dag? 

—  Ah  ja,  jag  har  fått  ett  par  rätt  duktiga,  sade  jag 
och  visade  min  fångst. 

Med  ett  besynnerligt  leende  såg  han  på  de  stora  abborrarna. 

—  Ja,  ja,  de  äro  duktiga.  Ja,  i  denna  sjön  är  god  fisk  - 
men  där  är  något  annat  också,  tillade  han  och  spottade  i  vattnet. 

—  Menar  Johanson  det?    Vad  skulle  det  då  vara? 

Jag  trodde,  att  jag  skulle  få  höra  en  av  dessa  berättelser 
om  andar  och  dylikt,  som  florerade  i  dessa  trakter. 

—  Ah  —  där  är  mycket,  måtro.  Där  är  en  döder  människa 
också. 

—  Nej  —  är  där  det?    Hur  har  hon  kommit  dit? 

—  Hon  gick  allt  själv  dit,  tror  jag,  fast  det  icke  var  så 
gärna,  förstås.  Har  herrn  inte  hört  något  om  det? 

—  Nej. 

—  Har  herrn  inte  hört  något  om  Emma?  Det  var  märk- 
värdigt. Ja,  det  är  förresten  nu  snart  ett  år  sedan. 

—  Berätta  mig  det !  Jag  har  inte  hört  det  ringaste  därom. 

—  Ja,  det  kan  jag  väl  tala  om,  för  det  vet  nu  varenda 
en  här,  hur  det  hänger  tillsammans. 

Han  satte  sig  ned  hos  mig.  Jag  teg  fram  min  fickflaska 
och  bjöd  honom  en  snaps.  Sedan  han  ceremoniöst  torkat  sig 
med  ärmen  om  munnen  och  prisat  drycken,  började  han  sin 
berättelse,  medan  molnen  på  himlen  blevo  allt  mera  dunkel- 
röda. Nu  hade  där  blivit  en  ränna  till  i  den  understa  skyn, 
och  ett  rött  skimmer  föll  ned  över  de  högsta  grantopparna. 

—  Ja.  herrn  har  väl  hört  talas  om  Daniel  i  Norragården, 
den  gamle  vithårade  Daniel?  Han  bor  ett  gott  stycke  härifrån, 
skall  jag  säga,  och  bor  i  ett  bra  litet  hus,  fast  det  behövde 
han  då  inte  göra,  för  han  har  pengar  nog,  den  tusan.  Han 
tyckte  det  var  för  besvärligt  att  hålla  det  stora  jordbruket 
han  fått  av  sin  far,  och  därför  sålde  han  det,  så  fort  han  fått 
den  gamle  i  graven.  När  den  gamle  dog,  var  Daniel  själv 
gammal,  nära  femti  år.  Hans  gamle  far  var  över  åttiett,  men 
han  var  lika  kry  strax  innan  han  dog,  som  när  Daniel  kom 
till.  Gubben  hade  aldrig  velat  låta  Daniel  gifta  sig,  för  han 
sade  alltid,  att  om  Daniel  gifte  sig,  så  fick  han  huset  fullt  av 
barn  och  tjänare,  som  åto  upp  brödet  utan  någon  världslig 


12.  —  XationaUitteratur.    XX  VIII. 


.0^,(>^.;Cy•^,,O^./0••^:0'•^,0•^..•O•^..«,^..•0••^.0••.^O•^.■0•^»■O•^.•O. 

t »  -  -  __■-« 

Axel  Wallengren 


nytta.  Nå,  när  gubben  dog,  var  som  sagt  Daniel  gammal 
själv  och  ogift.  Han  hade  förstås  haft  barn  med  en  piga  en 
gång,  men  det  fick  di  utackorderat,  och  pojken  är  nu  stor 
och  järnvägsarbetare  någonstädes  längre  uppåt,  säger  di. 

Emellertid,  när  Daniel  hade  varit  ensam  på  gården  ett 
par  år,  så  började  han  tycka,  att  det  var  besvärligt  att  "vara 
allena",  hehe,  och  han  tänkte  att  gifta  sig.  Hård  och  strid 
var  han,  då  som  nu,  och  ingen  kunde  riktigt  dragas  med  ho- 
nom. Prästen  frågte  han  inte  efter,  och  aldrig  gick  han  i  kyrkan 
och  aldrig  skickade  han  prästen  någonting.  "Han  fick  nog, 
då  han  begrov  gubben",  brukade  han  säga. 

En  dag  blev  han  osams  med  sin  granne,  August  i  Berga- 
gården, om  en  äng.  De  trätte  både  länge  och  väl,  och  där 
skrevs  mycket.  En  dag  gick  så  Daniel  över  ängen,  och  då 
fick  han  se  Augusts  oxar  där.  Han  körde  ut  dem,  och  de 
gingo  uppåt  bergen,  och  då  August  hittade  dem  igen,  voro 
de  mest  döda  av  törst,  för  det  var  torrt  den  sommaren,  skall 
jag  berätta.  Då  nu  August  mötte  Daniel  på  vägen,  började 
han  tala  om  oxarna  och  ängen.  Daniel  hade  en  stor  käpp  i 
handen.  "Har  jag  nu  skrivit  med  bläck  om  den  förbannade 
ängen  i  ett  års  tid,  så  kan  jag  gärna  skriva  med  den  här  käppen 
i  en  timme",  sade  Daniel,  och  därmed  började  han  klappa  på 
August,  så  han  var  nästan  dödssjuk,  när  han  kom  hem.  Sedan 
dess  behållt  Daniel  ängen. 

Ja,  han  var  hård  som  ett  berg  och  elak  som  en  bagge. 
Nå,  när  han  nu  tänkte  på  att  gifta  sig,  så  blev  man  inte 
precis  glad  för  det  i  gårdarna,  skall  jag  säga.  För  "nej"  vågade 
man  knappt  säga,  så  rädd  var  man  för  honom.  Han  gick  nu 
ut  om  eftermiddagarna  och  såg  sig  om  i  husen.  På  ett  ställe 
vart  han  inte  insläppt,  men  han  rystade  i  dörren,  tills  den 
gick  opp,  och  när  han  kom  in,  onder  som  ett  bi,  och  fann, 
att  folket  var  hemma,  började  han  svärja  och  regera  med 
dem.  De  sade  knappt  ett  ord  emot.  Så  fick  han  syn  på  en 
flicka,  som  satt  vid  ugnen  och  spann.  —  Är  det  er  dotter? 
frågade  han.  —  Ja,  sa'  där  en.  —  Fy  f-n,  hon  är  ju  enögd!  svor 
han  till  på  sitt  leda  vis  och  gick  sin  väg.  Men  de  blevo  min- 
sann glada  och  skrattade  hjärtligt,  då  han  var  gången.  För 
den  enögde,  se,  det  var  en  piga!   Men  deras  dotter,  hon  hade 


192 


.0'^t■0^^^oO•^MO^.^O•'^/0'\.^0^^.^0^^..^0,^.■•0,•,•'^0>^^•0'^'•Ol^.^O^'^/0■, 

Daniel 


nog  två  ögon,  och  grann  var  hon  med.  Nu  så  är  hon  gifter 
med  min  bror,  hehe! 

Till  sist  tyckte  likväl  Daniel,  att  han  hade  funnit  vad 
han  sökte,  och  det  var  Kalle  Anderssons  dotter.  Han  gick 
dit  och  talade  med  Kalle,  men  Kalle,  som  var  en  stor  och 
stark  karl  och  inte  var  just  så  rädd  av  sig  som  de  andra,  gav 
honom  besked  och  sade,  att  han  ville  inte  göra  sin  enda  dotter 
olycklig  med  en  sådan  elaker  man  som  honom.  Daniel  talade 
länge  och  väl  med  honom,  men  allt  så  fick  han  nej  till  svar. 
Då  gick  han  förstås  till  sist,  men  han  var  blek  som  ett  lik  i 
synen  och  bad  Kalle  akta  sig.  —  Det  behövde  du  inte  ha  sagt, 
för  jag  känner  dig  ändå!  svarade  Kalle  och  började  plöja  igen. 
För  se,  det  var  fram  på  våren. 

Se'n  dess  var  Kalle  rädd  för  honom,  fast  han  liksom 
skämdes  för  att  visa  det,  och  han  sade  till  folket,  att  de  skulle 
passa  på,  om  de  fick  se  Daniel  komma.  En  vacker  dag  kom 
en  piga  och  sade  till  Kalle,  att  Daniel  var  borta  vid  ladugården 
och  hade  en  bössa  med  sig.  Kalle  in  då  i  en  hast  och  fick 
sin  gamla  bössa  ner  från  väggen,  och  ut  i  täppan  och  lade 
bössan  i  en  stickelbärsbuske  bredvid  sig.  Så  kom  Daniel  fram 
och  gick  rakt  på  honom.  —  Jag  tror  du  är  ute  och  jagar  i  dag 
—  ropte  Kalle  emot  honom.  —  Jamen  är  jag  så!  sade  Da- 
niel och  lyfte  bössan.  Men  i  vippen  hade  Kalle  sin  bössa  oppe 
och  skrek:  Om  du  skjuter,  så  skjuter  jag!  Men  innan  han 
hade  sagt  orden  ur,  sköt  Daniel.  Men  skottet  rammade  inte. 
Då  tog  Kalle  sin  bössa  och  lade  an  och  siktade  länge.  Daniel 
vart  blek  som  en  skjorta  i  ansiktet,  men  var  måtro  för  hård  i 
sinnet  för  att  vilja  springa.  —  Skjut  du  bara  —  ropade  han.  — 
Men  Kalle  satte  bössan  ner  igen  och  sade:  Det  är  synd  på 
dig,  för  du  vet  inte  vad  du  gör.  Därmed  gick  han  ifrån  honom. 
Men  på  kvällen  kom  Daniel  dit  igen.  Då  tog  Kalle  ner  bössan 
från  väggen,  så  fort  han  fick  se  honom.  —  Jag  har  ingen  bössa 
med  mig,  sa'  Daniel  så  tyst.  Jag  ville  bara  tala  med  dig. 
Och  så  gingo  de  ut  på  gården  tillsammans,  och  där  bad  Daniel 
honom  om  förlåtelse  och  tackade  honom,  för  att  han  inte 
hade  skjutit  på  honom.  —  Du  gjorde  mig  mer  gott  än  du 
trodde,  då  du  lade  bössan,  sa'  Daniel,  och  karlen  begynte 
gråta.   Och  ett  par  dagar  därefter  skickade  han  två  får  upp 


12* 


Axel  Wallengken 


till  Kalle  och  bad  honom  hålla  till  godo.  Det  var  förstås  inte 
så  mycket  med  fåren,  men  ändå...  Sedan  hade  han  liksom 
respekt  för  Kalle  en  lång  tid  och  ville  aldrig  göra  honom  emot ; 
men  emot  andra  var  han  lika  hård  och  elak. 

Ännu  en  tid  höll  han  på  med  sina  frierier,  men  det  gick 
lika  illa.  Ja,  det  vill  säga,  nog  kunde  han  fått  sig  en  hustru, 
om  han  hade  velat  hålla  till  godo  med  vad  som  bjöds  honom; 
men  se,  han  ville  hava  utav  "bästa  slaget",  och  det  var  inte 
mat  för  honom.  De  rika  och  vackra  bonddöttrarna  äro  minsann 
inte  nöjda  med  vem  som  helst,  skall  herrn  tro. 

När  han  nu  såg,  att  det  var  omöjligt  att  få  det  som  han 
ville,  så  blev  han  allt  elakare  och  elakare.  Han  slog  sina  drängar, 
så  att  de  rymde  från  tjänsten.  Och  med  pigorna  var  det  ändå 
värre.  Var  det  någon  av  sina  pigor  han  ville  åt,  så  frågade 
han  ej,  om  de  ville  eller  inte.  Gick  det  inte  med  godo,  så  skulle 
det  gå  med  ondo.  Och  på  det  viset  gick  det  illa  för  ett  par 
av  hans  pigor,  och  det  var  med  nöd  och  näppe  de  fick  honom 
till  att  gå  vid,  att  han  var  far  till  deras  barn.  Men  allting  tar' 
ett  slut  och  en  gräns,  och  till  sist  ville  ingen  piga  mer  tjäna 
hos  honom,  och  knappt  någon  dräng  heller.  Då  sålde  han  sin 
stora  gård  och  behöll  bara  det  lilla  huset,  där  han  nu  bor, 
och  ett  par  små,  dåliga  åkrar  och  en  äng  för  en  ko.  Han  sålde 
till  och  med  skogen  på  rot  och  äger  inte  många  tunnland  av 
den  kvar.  Men  han  behöver  inte  förtjäna  något  för  födan,  för 
han  har  pengar  i  banken,  så  det  förslår,  vill  jag  mena.  Han 
är  så  okristligt  rik,  så  att  han  inte  kan  leva  opp  hälften  av 
sina  räntor,  säger  di. 

Se'n  han  hade  flyttat  till  den  stugan,  så  behövde  han 
då  egentligen  knappt  någon  tjänare,  men  han  hade  ändå  en 
liten  drängpojke,  som  fick  göra  de  grövsta  sysslorna.  Det 
var  han  själv  bliven  för  fin  till!  Drängpojken  berättade  för 
mig  en  gång,  att  Daniel  ofta  tog  på  sig  sina  söndagskläder 
mitt  i  veckan  och  satte  sig  framför  sin  spegel  i  stugan  och 
drack  grogg  och  speglade  sig.  En  kan  inte  veta  vad  en  sådan 
tänkte  på,  men  högfärdig  hade  han  då  alltid  varit. 

Men  då  han  hade  haft  drängpojken  ett  halvt  år,  så  kom 
pojkstackarn  en  gång  till  att  bryta  en  såg  itu,  och  då  piska 
Daniel  honom  som  ett  oskäligt  djur  och  körde  bort  honom,. 


194 


Daniel 


mitt  i  vintern,  utan  att  han  fick  taga  ens  mössan  på  sig.  Pojken 
berättade  det  för  mig,  och  jag  talade  om  det  för  Kalle,  och 
Kalle  gick  dit  och  fick  då  äntligen  Daniel  till  att  lämna  honom 
pojkens  kläder  och  lönen  med.  Men  Daniel  drog  av  på  lönen 
tre  gånger  så  mycket  som  den  usla  sågen  var  värd,  och  det 
var  synd  om  pojken,  för  han  hade  nog  fått  slita  ont  för  de 
sura  pengarna. 

Nu  var  Daniel  ensam  ända  till  fram  på  vårsidan,  men 
då  blev  han  som  han  hade  varit  galen  och  ville  prompt  ha  en 
piga  i  huset.  Men  här  i  trakten  kände  vi  honom,  och  han  fick 
icke  någon  piga  härifrån  att  fästa  sig  hos  honom.  Då  tog 
han  in  till  staden,  till  en  komsjunär  di  kallar  't,  och  tre  dagar 
efter  kom  han  tillbaka  med  en  piga.  Det  var  en  riktigt  ung 
tös,  en  sexton  —  sjutton  år  kan  jag  tro,  och  grann  var  hon  med, 
skall  herrn  veta.  Hon  hade  ett  par  stora,  bruna  ögon  och  ett 
grant  ansikte  förresten,  fastän  litet  allvarligt.  Jag  fick  höra 
det  efter  en  tid  av  Kalle.  Han  sade:  Nu  har  Daniel  fått  sig 
en  piga  från  staden.  —  Månntro  det,  menade  jag,  då  får  han 
väl  hämta  barnmorska  från  staden  med!  Hehehe! 

En  kväll  gick  jag  där  förbi,  och  eftersom  jag  var  gruvligt 
nyfiken  att  se,  hur  hon  hade  det  hos  honom,  gick  jag  inom 
dörren.  Gudsfred!  sade  jag.  Hon  var  ensam  inne.  —  Jaså, 
är  Daniel  inte  här?  —  Nej,  sade  hon,  han  är  ute  i  marken.  — 
Jag  tittade  naturligtvis  på  henne,  och  hon  såg  bra  ut,  vill 
jag  mena,  men  hon  såg  inte  belåten  ut.  —  Nå,  hur  trivs  du 
här?  sade  jag.  —  Ah,  sade  hon.  Här  är  inte  mycket  att  göra.  — 
Nej,  det  menade  jag  inte.  Jag  mente  vad  du  tycker  om'et 
här  annars? 

Då  såg  hon  på  mig  så  märkvärdigt,  att  jag  aldrig  sett 
sådant  förr,  och  sade:  Hade  jag  vetat,  att  han  var  som  han 
är,  hade  jag  då  aldrig  statt  mig  här!  Det  sista  sade  hon  så 
tyst,  att,  jag  knappt  hörde  det,  och  då  såg  jag,  att  hon  fick 
tårarna  i  ögonen.  —  Ja,  sade  jag,  det  är  en  djävla  karl.  Du 
får  allt  lov  och  passa  dig.  —  Ja,  om  nätterna  sover  jag  därinne, 
svarade  hon  och  pekade  på  köket,  och  där  är  nyckel  till,  så 
att  han  kan  inte  komma  in.  —  Ja,  ja,  bara  akta  dig  för  honom, 
förmå nte  jag. 

Litet  efter  kom  Daniel  in  och  såg  arg  ut,  när  han  fick  se 


195 


Axel  Wallengben 


mig  där.  —  Vad  vill  du?  sade  han  på  sitt  vanliga  sätt.  —  Jag 
ville  ha  litet  vatten.  Jag  har  gått  här  i  skogen  i  många  tim- 
mar. —  Emma,  gäck  ut  och  hämta  litet  vatten!  sade  han, 
och  se'n  sa'  han  inte  ett  ord  till  mig,  så  att  jag  gick  genast  igen. 

Se'n  hörde  jag  inte  till  något  därifrån,  förrän  det  kunde 
väl  vara  över  en  månad  därefter,  så  mötte  jag  Emma  på 
vägen.  Jag  frågte  naturligtvis,  vart  hon  skulle  gå,  och  med 
detsamma  märkte  jag,  hur  förändrad  hon  var.  Hon  var  så 
blek,  så  fasligt  blek,  och  såg  ut  till  att  ha  gråtit  nyligen.  Men 
grann  var  hon  ändå!  Hon  hade  ett  par  ögon,  så  att  man  rakt 
kunde  bli  kär  i  henne,  och  hon  var  så  stor  och  rak  och  vacker 
i  kroppen,  så  det  var  en  lust  att  se  på  den  flickan.  —  Nå  hur 
är  det?  sa'  jag.  —  Ja,  sade  hon  —  och  så  teg  hon.  Men  med 
ens  började  hon  storgråta,  så  att  hon  måtte  sätta  sig  på  marken 
under  granarna,  och  så  talade  hon  om  för  mig,  att  nu  var  det 
rent  illa  för  henne,  för  han  hade  fått  det  som  han  ville,  utan 
att  hon  kunnat  hindra  det,  och  nu  visste  hon  inte  vad  hon 
skulle  taga  sig  till ;  för  som  hon  nu  levde  där,  så  var  det  inget 
liv  för  henne,  utan  bara  sorger  för  varenda  dag.  —  Du  får 
lämna  honom,  sa5  jag.  —  Ja,  det  vill  jag  knappt  ändå,  för 
hur  det  nu  är  så  —  så  tycker  jag  nästan  om  honom  —  om 
han  bara  ville  —  gifta  sig  med  mig.  Och  hon  tog  till  med  att 
gråta  igen,  så  att  det  ekade  i  skogen  och  jag  kände  mig  rent 
ömkligt  olycklig,  där  jag  stod  och  såg  på  henne. 

Jag  gick  till  Kalle  dagen  därpå  och  talade  om  för  honom, 
hur  det  var  och  sade :  —  Du  får  hjälpa  det  där  till  rätta,  för  det 
är  synd,  att  tösen  skall  vara  i  en  sådan  olycka,  och  hon  är  ju 
så  beskedlig  annars.  Och  när  hon  nu  säger,  att  hon  vill  gifta 
sig  med  honom,  så  underligt  det  än  kan  höras,  så  är  ju  ingen 
skada  skedd,  om  han  vill  göra  det,  och  hon  tror  sig  till  att 
kunna  tåla  honom  i  hela  hans  liv. 

Ja,  Kalle  gick  dit  och  fick  honom  i  tal.  Kalle  talade  om 
det  se'n  för  mig  och  sade,  att  det  hade  varit  hårt  att  få  honom 
till  att  lova,  att  han  skulle  gifta  sig  med  henne  längre  fram 
på  hösten.  Så  var  ju  allt  gott  och  väl,  och  då  jag  var  ditbort 
en  gång,  såg  Emma  så  belåten  ut,  och  Daniel  såg  också  så 
ovanligt  vänlig  ut,  och  jag  tänkte:  Seså,  nu  är  det  uppehålls- 
väder !    He ! 


196 


P%..0-'%..-0^..-0^./0"%jO»,«..*0-'-..^ 


Daniel 


Tyst!    Var  det  inte  en  and  därborta? 
Johanson  fick  fatt  i  bössan  och  kröp  framåt.    Efter  en 
stunds  lyssnande  kom  han  tillbaka. 

—  Jag  får  bestämt  gå  hit  i  morgon  bittida.  Finns  där 
mer  i  den  där  flaskan  ?    Tackar . . . 

—  Ja  —  ja  —  det  dröjde  nu  flera  månader  förrän  jag  hörde 
till  dem  däruppe  i  det  lilla  huset.  Men  så  en  kväll  när  jag  satt 
hemma,  så  var  det  någon,  som  tog  i  dörren,  och  då  jag  drog 
bort  regeln,  så  var  det  Emma,  som  kom  in,  Hon  var  blek  och 
förgråten  igen,  och  man  såg  förresten  på  henne,  hur  det  var 
med  henne.  —  Nå,  vad  nu?  sade  jag.  Då  började  hon  att 
berätta,  att  hon  hade  gått  hemifrån,  för  att  han  var  som  ett 
vilddjur  emot  henne  och  hotade  att  döda  henne.  Och  det 
kom  sig  alltsammans  därav,  att  han  hade  supit  den  kvällen, 
och  så  hade  han  kommit  ut  till  henne  i  köket  och  sagt,  att 
han,  som  var  så  rik,  ville  inte  hava  en  fattig  piga  till  hustru, 
utan  hon  skulle  gå  sin  väg,  annars  skulle  hon  få  se  värre  saker, 
än  hon  sett  förr.  Hon  var  alldeles  utom  sig  utav  bekymmer 
och  mycket  trött  också,  och  jag  lät  henne  ligga  i  handkam- 
maren till  morgonen  därpå,  då  hon  gick  till  honom  igen.  Jag 
ville,  att  hon  inte  skulle  gå  till  den  uslingen,  men  hon  sade: 
—  Jo,  jag  går  dit,  för  han  har  lovat  att  gifta  sig  med  mig,  och 
jag  vill  inte  bliva  till  en  skam  för  mina  gamla  föräldrar  och 
mig  själv.    Och  så  gick  hon  ifrån  mig  med  gråten  i  hjärtat. 

Så  gick  några  dagar  igen,  och  så  kommer  Kalle  till  mig 
en  dag  och  sade,  att  vi  fick  nödvändigt  gå  upp  och  se,  hur 
det  var  hos  Daniel.  Se'n  jag  hade  talat  om  för  honom,  hur 
hon  hade  kommit  till  mig  om  kvällen,  hade  han  tänkt  mycket 
på  det  och  trodde  inte,  att  det  slutade  väl,  om  inte  vi  två 
gick  dit  upp.  Vi  två  gick  då  upp  där.  Det  var  i  september, 
grått  och  gult  i  skogen,  och  tyst  och  stilla  överallt.  Jag  minns 
aldrig  jag  sett  så  litet  fågel  i  skogen  som  i  fjol  höst. 

Vi  kom  till  sist  på  eftermiddagen  upp  till  Daniel,  och 
när  vi  kom  in,  vände  han  sig  om,  alldeles  röd  i  ansiktet.  Emma 
satt  vid  fönstret  med  huvudet  i  händerna  och  vaggade  fram 
och  tillbaka  i  stolen. 

—  Jaså  —  här  kommer  ni  —  era . . .  började  Daniel  på.  — 
Om  ni  tror,  att  ni  skall  få  mig  till  att  gifta  mig  med  den  här 


197 


;0'N..O*%..0'\.vO'%..'0"%..0»'«..0-^ 

Axel  Wallengken 


pigan,  så  tar  ni  mycket  fel.  Det  är  naturligtvis  rätt  åt  mig, 
tycker  du,  Kalle,  att  gifta  mig  med  en  piga  i  stället  för  med 
din  dotter.   Men  det  skall  min  själv  bli  lögn! 

Kalle  försökte  lugna  honom,  men  det  gick  inte. 

—  Nej,  började  han  på  igen,  skall  jag  vara  utstött  från 
byn,  så  skall  det  åtminstone  vara  med  besked.  Hellre  än  att 
gifta  sig  med  en  piga,  gifter  jag  mig  icke  alls.  Jag  kan  få 
pigor  nog,  om  jag  vill.  Men  jag  gifter  mig  inte,  nej,  jag  gifter 
mig  inte  med  en  piga,  nej,  så  min  själ  om  jag  det  gör! 

Med  ens  går  han  fram  till  ett  skåp  och  rev  ut  Emmas 
kläder  och  kastade  dem  i  en  hög  på  golvet. 

—  Tag  dina  förbannade  trasor  och  gå!  Jag  gitter  inte 
se  dig  här  mera.   Gå,  hör  du! 

Emma  hade  inte  sett  upp  förrän  nu,  och  när  hon  nu  såg 
på  honom,  riktigt  skar  det  Kalle  och  mig  i  hjärtat,  så  olycklig 
såg  hon  ut. 

—  Gå,  gå!    Hör  du  inte?  skrek  han. 

Hon  svarade  inte  stort  —  ett  par  ord,  som  jag  inte  fattade 
rätt  —  men  hon  såg  på  Daniel  med  sina  stora  ögon  så  bönligt, 
att  jag  höll  på  att  få  tårar  i  mina. 

Men  med  ens  blev  han  blek,  alldeles  vit  i  ansiktet  utav 
ondska,  och  sprang  fram  till  väggen  och  tog  sin  bössa  och 
kunde  knappt  tala,  men  redde  sig  till  att  skjuta  på  henne. 

Vi  sprang  fram,  hon  reste  på  sig  då  och  gick  ut,  och  i 
dörren  såg  hon  på  honom  med  en  sådan  blick,  så  det  kändes 
nästan  hemskt  för  oss  att  se  på  den.  Så  tog  hon  handen  för 
bröstet  och  gick  ut.  Han  for  efter  henne  som  ett  vilt  djur 
och  kastade  hennes  kläder  efter  henne;  och  då  vände  hon 
sig  om  och  såg  på  honom  och  tog  handen  till  bröstet  igen 
och  gick. 

Då  tog  Kalle  bössan  ifrån  honom  och  började  skälla 
på  honom  och  sade,  att  han  inte  hade  sett  en  så  dålig  människa  , 
som  Daniel  var.  —  Och  vet  du,  sa'  Kalle,  nu  ångrar  jag  nästan, 
att  jag  lät  dig  leva  den  där  gången,  du  vet.  Nu  vill  jag  inte 
tala  med  dig  mer  i  dag,  för  jag  ser,  att  du  inte  vet  till  dig, 
men  jag  kommer  hit  om  ett  par  dagar  igen,  och  då  skall  jag  tala 
med  dig,  och  du  skall  få  veta,  att  du  givit  henne  äktenskaps- 
löfte.   Så  kan  du  svärja  dig  fri  —  om  du  törs! 


198 


*  *  .   — — —   -  •  .:** 

Daniel 


Och  därmed  så  gick  vi,  och  jag  och  Kalle  talade  under 
vägen  om  att  Kalle  skulle  taga  Emma,  tills  allt  blivit  upp- 
gjort. Vi  trodde  vi  snart  skulle  hinna  upp  henne,  men  vi 
sågo  inte  till  henne,  fast  vi  gick  tämligen  fort.  Men  på  en 
gång  stannade  Kalle  och  såg  på  mig.  Och  med  detsamma 
kom  jag  till  att  tänka  på  detsamma  som  han.  —  Tänk,  om 
hon  har  gjort  sig  något  ont,  sa'  han.  —  Hon  såg  så  märkvärdig 
ut,  sa'  jag.  Vi  försökte  tänka  på  någonting  annat,  men  vi 
kom  alltid  att  tänka  på  detsamma.  Till  sist  började  vi  ropa 
och  poa,  men  hon  hördes  inte  till.  Vi  gick  in  i  skogen  och 
sökte  henne  länge,  men  fann  henne  inte . . . 

Dagen  därpå  gick  vi  ut  igen,  som  vi  hade  kommit  överens, 
och  sökte  och  ropade.  Vi  hade  Kalles  dräng  med  oss.  Till 
sist  kom  vi  hit  ner  till  den  här  lilla  sjön  också.  Drängen, 
som  gick  först,  böjde  sig  vid  stranden  och  såg  på  något,  som  han 
tog  upp  och  visade  för  oss.  Det  var  ett  kläde,  vått  och  smut- 
sigt, för  det  regnade  den  dagen  och  sjön  gick  hög.  —  Där 
ligger  något  till,  sade  drängen  och  tog  upp  en  träsko,  som 
låg  i  vattenkanten.  Då  förstodo  vi,  att  hon  hade  gått  i  sjön. 

Vi  gingo  längre  bort,  och  där  hittade  Kalle  en  träsko 
till  vid  en  sten,  och  tätt  bredvid  fann  jag  ett  förkläde,  och 
det  kände  jag  igen. 

Vi  draggade  där,  men  det  hjälp  inte,  vi  kunde  inte  finna 
kroppen,  för  där  lär  vara  så  fullt  av  gamla  trädstammar  på 
bottnen,  och  om  någon  kommer  in  bland  dem  och  ner  i  den 
där  feta  dyn,  så  kan  man  inte  finna  honom.  Men  vi  visste 
ju  säkert,  att  hon  låg  där.  Nästa  vår  fann  jag  ett  svart  band 
där  också,  som  hörde  till  hennes  kjol. 

Daniel  fick  veta  det,  men  han  ville  förstås  inte  tro  det 
först,  och  när  han  till  slut  måste  tro  det,  visade  han  sig  natur- 
ligtvis lika  hård  för  det.  Men  han  måtte  ändå  ha  hållit  av 
henne  på  sitt  vis,  och  måtte  visst  ha  ångrat  och  sörjt  i  hemlig- 
het, för  nu  är  hans  hår  nästan  alldeles  vitt  och  han  ser  ut 
som  en  gubbe  i  synen.  Folk  säger,  att  han  talar  för  sig  själv 
nu,  och  att  han  ofta  går  ut  i  skogen  och  ropar  och  talar  med 
någon,  som  inte  finns  där.  Men  honom  har  man  nu  aldrig 
kunnat  förstå  sig  på.  Ingen  vill  vid  honom  nu.  Han  har 
fått  en  gammal  syster  till  sig,  som  styr  och  ställer  om  allting 


199 


T0"-N..O--s./<^..-O's.rO"../0.s..^  .  .o. 

Axel  Wallengren 


där,  och  som  lär  vara  hårdare  än  han.  Di  säger,  att  hon  tar 
råd  på  honom  till  och  med. 

Han  tystnade  och  såg  ut  över  den  lilla  sjön. 

—  Men  värst  utav  allt  tycker  jag  ändå  det  var,  att  det 
var  två  som  dog  på  samma  gång  då.  För  se,  det  lilla  barnet 
hon  bar  på,  hade  då  inte  ont  gjort. 

Ja,  det  går  besynnerligt  till . . . 

Men  nu  får  jag  allt  gå  hemåt,  för  det  är  snart  mörkt;  vi 
får  följe,  om  herrn  går  med  nu. 

Vi  reste  oss  upp  och  gingo  från  den  lilla  sjön,  som  nu  låg 
alldeles  svart,  utom  där  en  strimma  av  månen  lyste  gult  på 
de  plaskande  småböljorna.  Det  hade  börjat  blåsa  litet,  och 
det  susade  entonigt  och  tungsamt  i  den  mörknande  skogen, 
som  stod  omkring  sjön,  där  den  döda  låg. 


200 


Ur  ENVAR  SIN  EGEN  PROFESSOR 
AV  FALSTAFF  FAKIR. 


SEDOLÄRANDE  BERÄTTELSER. 
1.  Den  lydige  Konrad. 

—  Spring^ nu  ut  och  lek,  men  lek  snälla  lekar,  och  lova 
mig  att  icke  gå  och  snatta  päron  i  skomakarens  trädgård, 
förmanade  Konrads  fromma  moder  honom  en  eftermiddag. 

—  Ja,  snälla  moder,  det  lovar  jag  dig,  sade  den  lilla 
Konrad  och  sprang  ut  på  vägen. 

Kort  därpå  mötte  han  en  elak  gosse,  som  hette  Janne. 
Denne  var  alltid  smutsig  och  olydig.  De  snälla  barnen  hade 
därför  av  sina  föräldrar  fått  tillsägelse  att  undvika  hans  säll- 
skap, ty  dåligt  sällskap  fördärvar  goda  seder.  Konrad  sökte 
också  undfly  allt  umgänge  med  den  elaka  Janne. 

—  Kom,  sade  nu  den  stygga  Janne,  kom,  så  gå  vi  till- 
sammans bort  och  "nalla"  päron.  Skomakaren  är  rest  till 
staden,  så  att  ingen  ser  oss. 

—  Nej,  svarade  den  lilla  Konrad  allvarligt,  jag  vill  icke 
gå  med  dig  och  nalla  päron  i  skomakarens  trädgård. 

—  Varför  inte  det  då?  hånade  den  elaka  Janne. 

—  Nej,  ty  min  goda  moder  har  förbjudet  mig  det,  gen- 
mälde den  ståndaktige  lille  Konrad  och  fortsatte  sin  väg. 

Kort  därpå  fick  han  höra  ett  skrik  från  skomakarens 
trädgård.  Skomakaren  hade  oförmodat  kommit  hem  från 
den  närbelägna  staden  och  ertappat  den  elaka  Janne  i  päron- 
trädet, samt  straffade  honom  nu  hårt  med  spannremmen. 

—  Det  var  väl,  att  jag  lydde  min  goda  moder,  tänkte 
den  lilla  Konrad,  föll  på  knä  och  fällde  tårar  av  tacksamhet 
för  att  han  undgått  frestelsen  denna  gång. 


201 


Axel  Wallengeen 


Därpå  uppsteg  han  och  kände  sig  betydligt  styrkt  i  sin 
föresats  att  icke  alls  tänka  på  skomakarens  päron,  utan  i 
stället  gå  och  snatta  plommon  i  skräddarens  trädgård;  ty 
han  visste  med  säkerhet  att  skräddaren  för  närvarande  var 
borta  för  hela  dagen  i  en  by  en  och  en  halv  mil  därifrån. 

Moral:  Den  som  lyder,  går  det  väl 
Även  om  han  plommon  stjäl. 

2.  Den  stygga  baljan. 

—  Usch,  den  stygga  baljan!  utropade  Frans,  för  tornad 
över  att  i  densamma  hava  nedstänkt  sina  byxor.  Usch,  vad 
den  är  förtretlig!  sade  han  och  började  sparka  den. 

En  äldre  man,  som  i  detsamma  mycket  lämpligt  gick 
förbi,  hörde  detta.  En  annan  man  skulle  kanske  icke  hava 
stannat  för  så  litet,  men  denne  man  gjorde  det,  ty  han  kände 
på  sig,  att  här  var  tillfälle  att  uttala  en  vis  lärdom. 

—  Vadan  bannar  du  baljan?  sade  han  till  den  lille  vred- 
gade gossen? 

—  Se,  så  hon  har  stänkt  ned  mig!  svarade  Frans  och 
pekade  på  sina  byxor,  som  nu  sågo  allt  annat  än  vackra  ut. 

—  Har  baljan  verkligen  gjort  det?  frågade  den  äldre 
mannen  med  en  djupsinnig  min. 

—  Ja,  det  har  hon! 

—  Nej,  sade  den  äldre  mannen  med  ett  allvarsamt  leende 
—  ser  du  hon  stänker  ju  icke  ner  mig,  fastän  jag  står  lika  nära 
henne  som  du.  Ser  du,  mitt  barn,  baljan  kan  icke  

I  detsamma  rusade  en  hund  förbi  och  stötte  till  baljan, 
så  att  hon  föll  omkull,  övergöt  den  vise  mannens  byxor  med 
smutsigt  vatten  och  krossade  fullkomligt  en  av  hans  stortår. 

—  Den  satans  baljan!  skrek  den  äldre  mannen,  hoppade 
på  ett  ben,  röd  i  ansiktet  av  smärta  och  vrede. 

Då  log  den  lilla  Frans. 

Moral:  Onödig  visdom  skall  man  spara, 
Tills  man  råkar  själv  i  fara. 


202 


Sedolärande  berättelser 


3.  Den  flitiga  gossen. 

Den  åttaårige  Jöns  var  den  bäste  i  hela  skolan  och  älskades 
därför  mycket,  om  också  icke  av  sina  kamrater,  så  åtminstone 
av  sin  gode  lärare.  Han  var  ett  tidigt  utvecklat  barn:  vid 
sex  års  ålder  kunde  han  uppräkna  alla  självljuden  och  sex 
av  medljuden,  vid  sju  års  ålder  kände  han  alla  ljuden.  Nu 
var  han  åtta  år  och  kände  till  mycket  mera  av  det  nyttiga  vi 
få  lära  i  skolan. 

Hans  fattige  fader  var  en  rå  man,  som  icke  älskade  lär- 
dom. Ofta  ryckte  han  boken  ur  sin  flitige  sons  händer  och 
skickade  honom  ett  ärende  i  byn.  Häröver  grämde  Jöns  sig 
i  tysthet  och  fällde  många  bittra  tårar  då  någon  såg  det. 

Men  en  dag  måste  även  hans  hårde  fader  erkänna,  att 
boklig  flit  är  ett  nyttigt  ting,  såsom  vi  skola  finna  i  det  följande. 

Jöns'  fader  råkade  nämligen  i  tvist  med  en  vän  vid  ett 
tillfälle,  då  de  utbytte  tankar  angående  ett  politiskt  ämne. 
Slutligen  utbrast  Jöns  faders  vän:  —  Nej,  du  vet  inte  ens,  vad 
politik  är!  Ha! 

—  Vet  jag  inte,  vad  politik  är?  genmälde  Jöns'  fader 
med  uppbragt  stämma.  Ha! 

—  Så,  säg  då  vad  det  är !  sade  vännen  i  en  hånande  ton. 
Jöns  hade  hela  tiden  med  spänd  uppmärksamhet  följt 

det  intressanta  samtalet.  Då  han  nu  såg  sin  fader  bragt  i 
trångmål,  ansåg  den  flitige  gossen  tiden  vara  inne  att  själv 
deltaga  i  meningsutbytet.  Därför  reste  han  sig,  blygsamt 
rodnande,  och  sade:  —  Jag  tror  nog  att  min  fader  vet  vad 
politik  är,  ty  det  vet  ju  till  och  med  jag,  som  är  så  liten. 
Fadern  såg  på  Jöns  med  en  tveksam  blick. 

—  Vad  menar  du  då,  att  det  är?  sade  han. 

—  Jo,  svarade  Jöns  med  en  säker  röst,  det  är  ett  tresta- 
vigt  ord,  som  består  av  trenne  självljud  och  fyra  medljud. 
Dess  etymologiska  ursprung  är  grekiskt  och  dess  betydelse 
är  statskonst.  I  uttaladen  det  oriktigt,  då  I  säden  poFtik, 
ty  det  heter  politik. 

Sedan  han  sagt  detta,  upphörde  tvisten  som  med  ett  åskslag. 
(Från  den  stunden  uppmuntrade  fadern  Jöns'  flit.) 

Moral :  Flitigt  läsa  gör  dig  klok 
Därför  läs  varenda  bok. 


203 


Axel  Wallengren 


4.  Den  lögnaktiga  Pella. 

Pella  var  endast  nio  år,  men  hade  redan  ljugit  tvenne 
gånger,  till  stor  sorg  för  sin  gråklädda  moder,  som  icke  kunde 
tåla  en  osanning.  Hon  agade  också  sin  dotter  rätt  eftertryck- 
ligt för  detta  grova  fel  och  förmanade  henne  till  sanning  och 
frid.  Men  den  lilla  Pella  lät  icke  rätta  sig,  såsom  vi  i  det  föl- 
jande skola  se. 

En  vacker  sommardag  gick  den  lögnaktiga  Pella  och 
lekte  med  några  små  sanningsälskande  flickor.  De  kastade 
sten  och  smuts  på  varandra  och  roade  sig  tappert.  Då  kom 
en  liten  katt  över  gården. 

—  Den  katten  är  vår,  sade  Pella,  då  hon  fick  se  kissen. 
Som  de  små  sanningsälskande  flickorna  trodde,  att  hon 

talade  sanning,  började  de  genast  att  kasta  sten  på  katten. 
Den  träffades  rätt  hårt  av  ett  stenkast,  och  började  därför 
jämra  sig  på  det  jämmerligaste  så  att  den,  som  verkligen 
rådde  om  katten,  kom  ut.  Det  var  en  aktningsvärd  kvinna, 
som  hette  mor  Andersson. 

—  Varför  slån  I  min  katta?  frågade  hon  förtörnad. 

Då  framträdde  en  av  de  små  sanningsälskande  flickerna 
och  sade:  —  Pella  sade,  att  det  var  hennes  katt. 

Men  därmed  var  mor  Andersson  icke  nöjd,  utan  mälde 
vidare :  —  Den  omständigheten  att  Pella  uppgivit  bemälda  katta 
såsom  sitt  ägande  husdjur,  giver  icke  vid  handen  ett  berätti- 
gande för  eder  att  med  berått  mod  tillfoga  djuret  kroppsskada. 

Och  icke  ens  nöjd  med  denna  muntliga  bestraffning,  grep 
mor  A.  ett  kvastskaft  och  ropade :  —  Vänta,  jag  skall  larma  eder. 

Då  sprungo  alla  de  små  sannfärdiga  flickorna  hem.  Hem- 
komma berättade  de  för  Pellas  moder,  att  Pella  farit  med 
osanning. 

Häröver  blev  Pellas  fromma  moder  så  upprörd  att  hon 
grät  sig  ihjäl. 

Moral:  Den  som  ljuger,  vållar  lätt 
någons  död.   Det  är  ej  rätt. 

*      *  # 


204 


Konsten  att  leva  på  landet 

KONSTEN  ATT  LEVA  PÅ  LANDET. 
Mönsterfarmen. 

En  massa  bönder  ha  i  dessa  dagar,  då  grönskan  växer 
så  starkt,  hänvänt  sig  till  mig  med  anhållen  om  upplysning 
i  en  hel  del  lantbruksfrågor.  Ingalunda  vill  jag  undanhålla 
dem  mina  goda  kunskaper  i  detta  ämne,  ty  få  personer  torde 
ägna  livligare  intresse  åt  vår  modernäring  än  den,  vars  lätta 
uppgift  det  är  att  skriva  dessa  rader. 

Som  emellertid  mina  vänliga  frågare  bo  på  så  olika  plat- 
ser, och  det  strider  mot  mina  heligaste  (=  ekonomiska)  grund- 
satser att  rikta  ett  egennyttigt  postverk,  vill  jag  i  denna 
mycket  spridda  bok  giva  var  och  en  sitt  beskärda  svar. 

Från  A.  O.  i  Södregård  erhåller  jag  förfrågan  om  bästa 
sättet  att  sköta  ett  stort  jordbruk.  Såsom  ett  slags  besvarande 
av  denna  fråga  vill  jag  förtälja,  huruledes  jag  sköter  min 
mönsterfarm  i  Skåne. 

Jag  sår  mycket  tidigt,  vanligen  i  slutet  av  januari,  sedan 
jag  först  uppluckrat  den  feta  myllan  och  fördrivit  kälen 
genom  pågjutande  av  varmvatten.  Detta  pågjutande  verk- 
ställes av  min  favorittorpare  Adrian,  som  nu  är  mycket  van 
därvid.  Han  föredrager  detta  arbete  framför  varje  annat, 
och  begär  sällan  mera  än  4,50  pr  dag.  Detta  giver  jag  honom 
mera  än  gärna.  Därpå  sår  jag  och  Adrian  vårt  vete,  varvid 
jag  för  kastsko  vein,  medan  Adrian  räfsar  igen  jorden  med  en 
liten  kratta,  som  hans  moder  förfärdigat  och  sålt  till  mig  för 
28  kronor.  Kr  åttan  är  grönmålad,  med  små  röda  prickar. 
Sedan  jag  sått  mitt  vete,  sår  Adrian  sitt  vete,  varvid  han  för 
kastsko  vein  och  jag  hanterar  krattan. 

Därpå,  i  medio  av  mars,  planterar  jag  potatis  och  sätter 
en  rova  här  och  var.  I  slutet  av  mars  brukar  det  regna  mycket, 
och  då  fördriva  Adrian  och  jag  tiden  inomhus  med  att  lösa 
livets  frågor.  Men  första  vackra  dag  störta  vi  åter  ut.  Och 
nu,  medan  solen  skiner,  sår  jag  blandsäd,  medan  Adrian 
sjunger  vår  vackraste  folkvisa  och  planterar  luktvioler. 

Under  detta  arbete  gryr  snart  den  1  maj.  Den  dagen 
säljer  jag  det  mesta  av  min  boskap,  varpå  jag  och  Adrian 


205 


y*%.»o-*«...-crx.-o*%./o^..»<>^ 


Axel  Wallengben 


höja  den  festliga  pokalen  i  trenne  dygn.  Men  sedan  åter  ut 
till  arbetet.  Iklädd  en  snövit  linnedräkt,  skäktar  jag  lin  och 
plöjer  upp  åkrarna.  Adrian  far  till  staden  och  låter  premiera 
min  brokota  hingst.  Adrians  moder  väver  dräll,  lukar,  sticker 
sparris  och  klipper  svinen.   Vi  leva  ett  lyckligt  liv. 

I  juni  blommar  rågen,  och  av  dess  vackra  blommor 
binder  den,  som  skriver  dessa  rader,  stora  buketter,  som 
Adrian  säljer  i  staden.  Den  kvarblivande  halmen  skördar  jag 
med  en  skördemaskin  av  Mac  Cormicks  tillverkning,  och 
skänker  den  till  Adrians  moder,  som  därav  förfärdigar  de 
nättaste  halmhattar  åt  Adrian. 

Juli  och  augusti  hava  vi  brått  med  skörden.  Än  skördar 
jag  klöver,  än  bovetet,  allt  efter  som  det  faller  sig.  Säd- 
eskornen och  fröna  blanda  vi  tillsammans  i  en  stor  hög,  som 
vi  sälja  efter  mått  till  en  vän.  För  en  hög  på  tre  alnar  ger  han 
ända  till  tre  kronor.    Han  är  så  rik. 

September  är  min  jakt  och  slaktmånad.  Jag  skjuter  vad 
jag  kommer  över,  resten  fångar  Adrians  moder  i  giller.  Nu 
inköper  jag  även  oxar  och  ångtröskor.  Mina  svin  nedstickas, 
mina  hönor  hängas  (för  att  undvika  blodfläckar  på  Adrians 
moders  förkläde),  mina  bin  rökas  ihjäl. 

Oktober  ägnar  jag  till  att  taga  upp  något  rosenpotatis. 

I  no  vembris  plöjer  jag  trädorna  och  skakar  äppleträden. 
Då  jag  för  nio  år  sedan  skakade  dem,  föll  ett  stort  grawen- 
steinareäpple  ned  i  huvudet  på  Adrians  moder,  och  inträngde 
så  djupt,  att  det  icke  kunde  utdragas  därifrån.  Hos  denna 
genomsunda  käring  höll  sig  äpplet  fullkomligt  friskt  i  tre 
månader.  Därpå  lät  jag,  för  att  undvika  de  obehag,  som 
skulle  uppstå  vid  bortruttnande,  med  stor  kostnad  förstena 
detsamma.  Men  en  liten  kärna  hade  undgått  försteningen, 
och  grodde  och  slog  rot  i  den  saktmodiga  kvinnans  huvud, 
och  är  nu  ett  litet  vackert  träd  på  över  tre  alnar.  Adrian 
klättrade  upp  i  det  häromdagen  och  plockade  äpplen  till 
desserten,  medan  jag  vilade  i  dess  skugga.  Adrians  moder 
var  i  början  något  generad  över  denna  ovanliga  hårprydnad, 
men  nu  är  hon  fullkomligt  van  därvid.  (Detta  är  verkligen 
sant,  och  jag  tål  intet  tvivel  därom.) 

I  december  köper  jag  julklappar  till  Adrian  och  Adrians 


206 


Konsten  att  leva  på  landet 


moder.  Den  kvarvarande,  otröskade  säden  uppsattes  i  kärvar 
till  de  små  fåglarna.  För  liden  jul  hade  jag  uppsatt  åttio  tunnor 
säd  på  detta  vis.  Adrians  moder  grät  av  glädje,  då  hon  hörde 
de  små  fåglarnas  skrål.  Såsom  svenska  män  ägnar  och  anstår, 
dolde  Adrian  och  jag  vår  rörelse  bakom  en  höstack,  till  dess 
en  massa  fåglar  samlat  sig,  då  vi  rusade  fram  och  sköto  de 
små  matnyttiga  yrfäna.  Såsom  preludium  till  en  mycket 
mörk  toddy  smakade  de  ej  oävet. 

På  nyåret  släpper  jag  stundom  kreaturen  ut  på  bete. 
Det  händer  nämligen,  att  ett  och  annat  grönt  grässtrå  över- 
vintrat, varjämte  en  del  mossor  och  lavar  verkligen  äro  ätbara 
vid  ganska  låg  temperatur. 

Min  mönsterfarm  betraktas  ännu  endast  med  förundran 
av  mina  grannar;  men  om  de  visste,  huru  mycket  den  giver 
i  ren  behållning,  tack  vare  dess  rationella  skötsel,  skulle  de 
kanske  få  en  helt  annan  tanke  om  den,  som  giver  detta  svar 
på  de  många  odalmännens  lärgiriga  förfrågningar. 

Adrians  födelsekväll. 

Omhägnad  av  tusenåriga  ekar,  ligger  min  mönsterfarm 
Glädjefrid,  skyddad  för  alla  de  stormar,  som  vältra  Atlan- 
tens stolta  ångare  omkull.  Förströelserna  på  Glädjefrid  äro 
icke  många,  men  stora.  Min  namnsdag  firas  med  buller  och 
bång.  Jag  gör  mig  ett  nöje  med  att  ombyta  förnamn  varje 
år,  vadan  jag  oförutsett  kan  väcka  upp  min  omgivning  med 
dundrande  kanonsalut  vilken  dag  på  året  jag  vill.  Om  deras 
trumhinnor  därvid  brista  gå  de  därigenom  dess  värre  för- 
lustiga om  nöjet  att  höra  det  namnsdagskväde,  jag  då  uppläser. 

Men  även  andras  bemärkelsedagar  firas. 

Huru  lycklig  blev  jag  icke,  då  min  favorittor  par  e  Adrian 
en  vacker  höstkväll  inkom  i  min  festvåning  och  med  glädje- 
strålande ansikte  förtalte  mig,  att  han  just  nu  fyllde  trettionio 
år.  Jag  ägde  icke  ord  för  att  uttrycka  min  rörelse.  Jag  fattade 
hans  hand,  denna  hand,  som  så  ofta  fört  kastoskoveln  och 
krattan ;  och  efter  en  stund  sade  jag:  —  Emottag  min  lyckönskan ! 
Jag  vet,  att  du  icke  tycker  om  penningar. 

Senare  på  kvällen  spelade  jag  patiens  med  Adrian,  var- 


13.    -  Nationallitteratur.  XXVIII. 


207 


Axel  Wallengren 


vid  han,  som  vanligt,  hade  otur.  Han  förlorade  något  över 
hundra  kronor.  Dagen  var  mycket  glad. 

Vi  avslutade  densamma  genom  att  något  efter  3  på  mor- 
gonen knacka  upp  Adrians  moder,  vilken  åt  mig  tillredde  en 
den  härligaste  sillfrukost,  medan  Adrian  gick  ut  och  invigde 
sitt  nya  levnadsår  med  strängt  jordbruksarbete  till  kl.  4  e.  m., 
då  han  av  mattighet  avsvimmade;  häröver  blev  den,  som 
skriver  dessa  rader,  så  uppskakad  att  jag  måste  styrka  mig 
med  en  mycket  god  middag. 

Sedan  Adrian  njutit  en  stärkande  sömn  under  nära  på 
två  timmar,  övergöt  jag  Adrians  moder  med  en  spann  iskallt 
vatten,  emedan  hon  klagade  över  den  starka  värmen.  Vid 
ljudet  av  detta  brus  och  moderns  anskri  uppslog  Adrian  sina 
ögon  och  uppgav  det  hjärtligaste  flatskratt  vid  åsynen  av 
den  lungvåta  gumman,  som  även  hon  hade  svårt  att  hålla 
sig  för  skratt. 

Temperaturövergången  var  henne  dock  något  för  stark, 
och  följden  blev  till  hennes  förvåning  en  häftig  lunginflamma- 
tion, ur  vilken  hon  repade  sig  först  efter  tre  veckor.  Under 
denna  tid  vårdades  hon  på  det  ömmaste  av  Adrian,  som 
sällan  vek  från  hennes  bädd.  Som  jordbruket  härigenom  led 
rätt  betydligt,  måste  jag  till  min  ledsnad  göra  rätt  stora  av- 
drag på  hans  lön.    Men  rätt  skall  vara  rätt. 

Kuku. 

Förutom  min  favorittor  par  e  Adrian  har  jag  även  en 
parasittorpare,  som  heter  Kuku. 

Adrian  är  storväxtare  än  de  flesta,  tack  vare  några  orsaker, 
som  jag  verkligen  icke  känner.  Men  en  till  sinnelaget  lägre 
varelse  än  min  parasittorpare  Kuku  känner  jag  icke  till.  Medan 
Adrian  är  nöjd  och  glad  med  min  vänskap  och  övriga  natura- 
förmåner, kräver  Kuku  kontant  betalning  för  de  tjänster,  jag 
låter  honom  göra  mig.  Vore  icke  min  mildhet  större  än  min 
rikedom,  skulle  jag  för  länge  sedan  hava  för  avskedat  detta 
jordehjon,  ty  hans  anspråk  överstiga  mångas  tillgångar. 

Eller  huru  skall  jag  väl  kunna  annorlunda  bedöma  en 
individ,  som  är  så  usel,  att  han  icke  ens  aktar  för  rov  att  kräva 

208 


Den  grymme  Nilzon 


betalning  för  de  småsysslor,  jag  då  och  då  låter  honom  för- 
rätta utöver  de  stadgade  dagsverkena? 

Jag  erbjöd  honom  ett  par  mycket  vackra  nattofflor,  när 
han  hade  upplöjt  mina  utmärker.  I  stället  för  att  tacksamt 
lyfta  på  sin  kask  slog  han  tofflorna  ur  min  hand  och  fram- 
sträckte en  räkning  på  något  över  nittio  kronor ! !  I  min  för- 
virring betalade  jag  honom,  något,  varöver  jag  nogsamt 
grämt  mig. 

Ännu  ruskigare  förekom  han  mig  dock  en  gång,  då  han 
begärde  kontant  erkänsla  för  en  resa,  han  i  mina  ärenden 
företagit.  Visserligen  hade  han  till  fullo  uträttat  sitt  uppdrag; 
men  hade  jag  icke  själv  betalat  hans  biljett,  försett  honom 
med  en  cigarr  och  givit  honom  mina  varmaste  välönskningar 
med  på  färden?  Jag  vill  icke  alla  resande  väl,  och  då  jag  nu 
rent  av  önskade  denne  resenär  lycka,  så  beräknade  jag  denna 
min  välönskan  till  trettio  kronor,  vilken  ganska  låga  beräk- 
ning i  min  kontokurant  vållade  honom,  efter  avdrag  av  vad 
hans  arbete  var  värt,  en  debitering  på  13  kr.  40  öre.  Häremot 
vrenskades  han,  och  av  straffvärd  godhjärtenhet  gav  jag  efter, 
samt  skänkte  honom  vad  han  i  sin  oblyghet  begärde. 

Nu  är  han  emellertid  stadd  hos  mig  på  livstid,  och  jag 
måste  alltså  behålla  detta  svarta  vidunder  av  otacksamhet 
mot  den,  som  med  smärta  skriver  dessa  rader. 

Tacka  vill  jag  då  min  Adrian!  Han  vet  att  ett  förnöjsamt 
sinnelag  är  mera  värt  än  gull  och  silver!  Därför  är  han  glad, 
ehuru  utfattig. 

*     *  * 

DEN  GEYMME  NILZON. 
t 

Jag  elskar  dig  i  livets  vimmel, 

jag  elskar  dig  i  öcknens  hjup! 

Du  är  mitt  h — lv — te,  min  himmel, 

min  ros,  min  frögd,  min  tröst,  min  slup! 

Du  ej  mig  elskar  —  grymma  öde! 
Du  ger  mig  hin  —  usch  fy,  jag  svor! 


13* 


209 


Axel  WallengbeiT 

Att  snart  jag  dveljes  bland  de  döde, 
du  grymme  Nilzon,  visst  jag  tror! 

2. 

Jag  mins  den  första  hjuva  gången 
jag  såg  dig  stå  i  din  butik. 
Du  vysslade  den  fina  sången 
om  Calle  P.,  på  velljud  rik. 

Jag  var  på  vegen  till  den  handel, 
der  dagen  lång  jag  fengslad  står, 
och  alltid  för  en  stadig  vandel, 
fast  jag  är  endast  tretti  år. 

Den  kvellen  föddes  all  min  smerta. 
Jag  serskilt  mins  en  gong  jag  stog 
och  solde  strumpor,  hur  mitt  hjerta, 
du  grymme  Nilzon,  för  dig  slog! 

3. 

Jag  vet  ej  hur,  men  till  min  ånger 
jag  tjenner  nu,  att  all  min  frid 
har  gått  förlorad  för  all  tid, 
Allt  se'n  du  tjöpte  dig  kalsonger. 

Jag  tog  de  allra,  allra  bestå 

från  hyllan  ned  och  sade:  "se, 

herr  Nilzon,  var  så  god  och  se!" 

(O,  din  munstach,  den  kan  mig  fresta !) 

Du  Hårde!    Att  du  nendes  pruta! 
Jag  slog  ju  genast  femti  av, 
som  själv  jag  prinsipalen  gav. 
Ack,  herre  je,  hur  skall  det  sluta?! 

4. 

Ej  nog  med  att  min  frid  du  rövar, 
du  tager  också  på  credit 
var  enda  gong  du  kommer  hit. 
Att  jag  står  rizk,  dig  ej  bedrövar. 


210 


<0"'*..0*',...'ö"«,.-0',«  ..-0**'..«0*''«.'0",».,0"«.»'0".»<pO"*«.,0"*««*'0,,«»*0**»..  0"*..'0i 


Den  grymme  Nilzon 


Det  gick  vel  an,  om  blott  mitt  hjerta 
fick  lida  kval,  men  att  jag  får 
betala  till,  jag  ej  utstår. 
Far  vel,  far  vel  —  jag  dör  av  smerta. 

Högaktningsfullt  Eurentia  Glasberg, 
trettiitt  år. 


Ur  FIRMAN  ÅBERGSON. 


FÖESTA  STYCKET:  OEIENTEEING. 
1. 

Firman  Åbergson  utomhus. 

Firman  Åbergsons  gård  var  ett  hörnhus  vid  Stora  torget 
i  Eesidensstaden  för  Stora  Kopparbergs  Landshövdingedöme, 
och  vår  orientering  dateras  år  1865. 

Halva  provinsen  Dalarne  handlar  hos  Wilhelm  Åbergson, 
firma  W.  Åbergson.  Byarna  är  o  nog  delade  mellan  honom 
och  några  andra  men  Åbergson  har  brorslotten  och  han  har 
framför  allt  bondaristokratin.  Där  har  han  också  sitt  person- 
liga umgänge,  i  staden  umgås  han  med  ingen  utom  sitt  eget 
hus.  Han  är  Den  Oföränderlige  ännu  vid  48  år  med  en  för- 
mögenhet som  gissas  till  minst  700,000  Eiksdaler  Eiksgälds. 
Han  är  fortfarande  i  skjortärmarna  liksom  för  trettiotvå  år 
sedan  då  han  kom  i  boden  hos  sin  företrädare  och  väl  knappt 
ägde  mer  än  skjortan.  De  tre  fyra  andra,  som  man  kan  räkna 
med,  ha  blivit  grosshandlare  i  bonjour.  Åbergson  är  ej  sådan, 
han  räknar  det  för  att  vara  "slimsklädd"  som  det  heter  i 
Övre  Dalarne.  Bönderna  se  att  Åbergson  alltjämt  begriper 
vad  en  bonde  är  och  betyder,  och  vad  en  bonde  är  särskilt  i 
denna  provins,  där  ett  gods  knappt  hade  funnits  och  där  en 
herrgård  knappast  fanns  annat  än  vid  Stora  Kopparberget 
och  vid  järnbruken;  och  där  de  dåvarande  två  sågverksbolagen 
ännu  ej  hunnit  sträcka  ut  armarna  så  långt.  Berättelsevis 
från  späda  barndomen  veta  bönderna  att  deras  förfäder  i 


215 


Erik  Fahlman 


tusentals  år,  längre  tillbaka  än  böckerna  gå,  ha  varit  sina 
egna,  skyddade  genom  provinsens  stora  gränsskogar  mot  alla 
slags  både  världsliga  och  andliga  patroner,  liksom  mot  rasupp- 
blandning, och  till  nyare  tid  tämligen  fria  även  mot  den  ej 
så  uråldriga  svenska  helstatsmakten. 

Åbergson  lurar  dem  liksom  hans  konkurrenter  göra,  men 
hos  Åbergson  går  det  i  alla  fall  till  på  ett  annat  sätt  och  allt 
som  upptäcks  blir  för  övrigt  med  stor  gemytlighet  rättat. 

Åbergsons  väldiga  gårdsplan,  hans  över  ett  tunnland  vida 
borggård  mellan  boningshuset,  magasinet  och  stallarna,  är  en 
av  provinsens  ur  affärssynpunkt  viktigaste  samlingsplatser. 
Bönderna  köra  in  dit  för  sina  flesta  affärsbehov:  spannmål 
och  foder  i  köp  och  salu,  hästaflärer  varom  mera  nedan,  speceri- 
och  diverse.  Och  inom  diverset  kan  numera  sedan  många  år 
skiljas  på  det  vanliga,  lilla  diverset  som  är  lokaliserat  inom 
handelsboden,  och  det  stora  diverset  som  omfattar  bankir- 
affärer och  bankaffärer. 

Stora  diverset  är  stort  från  kapitalsynpunkt,  men  är 
egentligen  ej  anlagt  på  nämnvärd  vinst.  Största  inkomst- 
artikeln är  spannmål,  numera.  Därnäst  är  lilla  diverset  störst. 
Dit  hör  en  artikel,  fisken,  i  och  för  sig  knappt  värd  att  näm- 
nas i  detta  sammanhang,  men  ändå:  fisken  är  den  historiska, 
äldsta  artikeln  som  fordom  ga  v  Åbergson  hans  ännu  bibehållna 
titel  Fiskhandlare  då  han  vid  32  år  övertog  sin  företrädares 
stärbhus  och  gifte  sig  med  hans  enda  dotter. 

Nu  kunde  Hr  Åbergson  lika  gärna  föra  titeln  Fordrings- 
ägare, ty  större  delen  av  hans  förmögenhet  ligger  hos  bön- 
derna i  smålån  mot  god  inteckningssäkerhet  och  måttlig 
ränta.  Varje  låntagare  är  samtidigt  hans  avgiftsfria  ortsom- 
bud i  hemorten  och  föser  till  honom  de  vankelmodiga  och 
tveksamma  och  styrker  deras  sinnen  så  att  de  förbliva  hos 
honom. 

Åbergson  åker  också  sina  Eriksgator  i  provinsen,  en  gång 
om  året  då  vintervägarna  göra  skjutshållen  kortare.  Det  är 
en  social  prickning  att  då  uteslutas  från  hans  stora  notvarp 
på  gästgivargården  där  han  vart  år  har  nya  kärnfulla  talesätt, 
kraftextrakt  ur  provinsens  hårda  skämtlynne,  talesätt  som 
fortleva  i  socknen  ända  tills  de  om  ett  år  avlösas  av  hans  allra 

m 


Ur  Firman  Åbergson 


nyaste.  Det  lilla  varpet,  om  det  hinns  med,  är  avsett  blott 
för  umgängesvännerna. 

Den  rymliga  bodtrappan  till  Åbergsons  speceri-  &  diverse- 
handel i  hörnet  av  hans  långa  röda  envåningshus  med  gröna 
fönsterluckor,  och  med  frontespisrum  en  trappa  upp,  och  med 
rött  tegeltak,  är  kant  i  kant  till  gårdens  inkörsport.  Som  pojke 
stod  Åbergson  på  trappan  minst  två  dar  i  veckan  från  första 
dagsljuset  tills  flera  timmar  frampå  dagen  för  att  genast  varsko 
inåt  huset  då  lantfordon  voro  inom  synhåll,  och  för  att  själv 
ägna  åt  de  åkande  gästvänskapens  första  omsorger  enligt  en 
noga  inlärd  samaritkurs. 

Det  var  genom  självständig,  psykisk  fördjupning  av 
denna  kurs  och  genom  mer  och  mer  bländande  variationer 
däri  —  alltid  inom  det  provinsiellas  fasta  ram  —  som  den  unge 
Åbergson  blev  oumbärlig  för  sin  principal  och  småningom 
fick  den  handlingsfrihet  som  på  omkring  tio  år  nyskapade 
affären,  höjde  den  över  fiskaffärerna  och  det  mindre  diverset 
upp  till  spannmål  i  stort  och  ett  större  diverse  som  tätt  om- 
famnade böndernas  hela  hushållning  utom  kreaturs-  och 
slakteriaffärer  och  järn  och  trä. 

Bodtrappan  var  den  strategiska  punkten  på  hans  ung- 
doms slagfält  där  han  småningom  fann  Ordet  som  trängde 
genom  skinnpälsen  på  vem  det  vara  ville,  ty  det  styrdes  av  ett 
alltjämt  ökat  vetande  och  av  ett  minne  som  omfattade  kundens 
och  hans  hemorts  intimaste  förhållanden,  och  det  vägleddes 
av  en  allt  snabbare  siarblick  som  i  ett  nu  skymtade  stundens 
känslor  och  behov,  och  det  var  aldrig  samma  ord  två  gånger  utan 
alltid  nyhetens  friska  färger  över  de  gamla  välkända  ämnena : 
hemortens  marker  i  morgonrodnadens  alltid  nya  skiftningar. 

Och  då  någon  gång  senare  på  dagen  skällsorden  behövdes, 
vilket  alltjämt  ökat  förråd  av  glosor,  underbart  hopfogade 
men  ändå  alltid  enkla  och  lättfattliga !  Vilken  suggestiv  kraft 
i  den  unges  otidigheter,  tidiga  budskap  om  den  patriarkaliska 
mogenheten  i  hans  yttranden  nu,  då  han  från  bodtrappan 
vid  förefallande  behov  rensar  porten  eller  gatan  med  en  rad 
individuellt  träffande,  intimt  sakkunniga,  lågmälda  eller  då- 
nande ord,  för  vilka  män,  kvinnor  och  barn  vika  undan  som 
för  en  kavalleritrupp, 

217 


Erik  Fahlmajst 


Detta  andliga  välde  över  gatan  och  gården  är  en  av  de 
bärande  omständigheterna  för  hans  omfattande  affär.  Det 
var  som  sagt  på  1860-talet,  detta,  och  en  del  av  bönderna 
voro  enligt  då  ännu  gällande  landssed  ofta  nog  beskänkta 
redan  vid  intåget  på  Åbergsons  gård,  och  ännu  oftare  voro 
de  mycket  ankomna  då  det  rustades  till  hemfärd.  Till  den 
tidiga  morgonens  samaritkurs  hörde  för  övrigt  en  ordentligt 
besk,  serverad  i  bästa  fall  av  Åbergsons  egen  hand,  och  fort- 
sättning följde. 

Men  vidare  var  det  ej  blott  bönder  som  samlades  till 
gården.  Flertalet  av  provinsens  och  ett  par  gr  annpr  o  vinsers 
talrika  hästhandlare  togo  in  hos  Åbergson,  där  bondmark- 
naden  var  störst.  Det  var  merendels  folk  av  en  särskild  blandras 
mellan  tattare  och  skandinaver  eller  tattare  och  finnar,  och 
denna  blandras  var  ett  farligt  folk.  Hästhandlargruppen  för- 
stärktes på  marknadsdagar  genom  ofta  långväga  yrkesbond- 
fångare,  som  föreburo  hästaffärer.  Kom  så  därtill  mera  plan- 
löst kringstrykande  "löske"  män,  kvinnor  och  barn,  såsom 
några  tiggare,  "Tok-Brita"  och  ett  par  andra  på  fri  fot  varande 
sinnessjuka  som  sällan  saknades  på  livligare  platser,  och  ett 
antal  gatpojkar  —  så  förstår  man  att  det  fordrades  en  styrelse 
över  denna  brokiga  folklighet. 

De  slätrakade,  blåskäggbottnade  hästhandlarna  och  bond- 
f ångarna  kunde  i  regeln  ej  utestängas.  Gränsen  dem  emellan 
var  svävande,  och  hänsyn  till  Åbergsons  konkurrenter  fordrade 
att  gården  måste  bjuda  även  på  hästmarknad.  Denna  svår- 
skötta  detalj  i  Åbergsonska  gårdens  stora  och  många  torg- 
dagar reglerades  emellertid  genom  ett  tyst  men  oeftergivligt 
förbehåll:  att  alla  dithörande  handelstvister  av  grövre  art, 
inbegripet  falskspel  och  någon  gång  en  stöld,  ett  rån  eller 
något  knivhugg,  voro  underkastade  Åbergsons  gårdsrätt,  hans 
personliga  skiljedom,  och  fingo  ej  gå  till  polisen. 

Ett  allvarligt  kränkande  eller  kväljande  av  denna  pri- 
vata j urisdiktions  beslut  och  kompetens  straffades  genom 
utestängning  från  gårdens  affärsområde  på  viss  tid  eller  på 
livstid,  en  utestängning  åtföljd  av  otidigheter,  vilka  genom 
sin  sällsamma  kraft  och  uppfinningsrikhet  fingo  minnets  åter- 
ljud  i  provinsen. 

218 


.0"X..0"'—-O*%..  O  •...♦©"•..•0**'..-0--..-0-,..--0**«.'0,**-.*0*-«.-0-»..-Ol,«..  0,,«..*0. 

Ur  Firman  Åbergson 


Stadens  tre  man  starka  poliskår  insåg  själv  sin  lägre 
kompetens  och  böjde  sig  för  affärsintresset  och  gammal  hävd. 
En  polis  brukade  visa  sig  ibland  vid  gården  men  besöket 
tycktes  blott  gälla  frågan  om  Åbergson  fanns  i  närheten  fast 
han  ej  syntes  på  bron.  Fanns  han  så  var  allt  väl  även  om 
bullret  av  fruktansvärda  handelstvister  ekade  mellan  husen. 

På  bron  gjordes  spannmåls-  och  foderaffärerna  med  Åberg- 
son själv,  som  genom  den  i  regeln  öppna  boddörren  ropade  in 
resultaten  för  notering  och  vidare  order  till  magasinen.  Det 
stora  diversets  bankir-  och  bankaffärer  gjordes  också  med 
honom  själv,  men  i  kammarn  innanför  boden. 

Åbergsons  metod  var  fullständig  redbarhet  i  stora  di- 
verset,  samma  egenskap  i  ofullständigare  mån  beträffande 
spannmål  och  andra  större  varuslag;  och  det  ihärdiga  ound- 
vikliga bedrägeriet  i  mått,  vikt,  sorter  och  allt,  endast  i  lilla 
di  ver  set  som  i  själva  verket  var  mycket  stort. 

Ett  förvillande  drag  av  envis  pålitlighet  bestod  han  sig 
med  i  den  för  stadsborna  avsedda  fiskhandeln,  hans  och  hans 
företrädares  historiska  plattform:  ingen  kunde  där  tävla  med 
honom.  Med  denna  lilla  artikel  behöll  han  hos  sig  en  god  del 
av  stadens  bästa  köpare,  ty  det  var  mycket  som  fisken  drog 
med  sig  då  den  hämtades  eller  besågs  av  hushållens  utskickade. 
Det  var  före  telefonernas  tid. 

Mittpunkten  för  det  hela  var  bron  fastän  denna  för  det 
yttre  ögat  låg  i  affärernas  ytterkant.  Här  bevakade  Åbergson 
det  lilla  diverset  och  föste  kär  vänligt  kunderna  in  i  boden 
där  de  mottogos  av  kunniga  händer  och  muntrades  genom 
ett  och  annat  ord  från  honom  själv.  Ett  steg  från  bron  och 
han  stod  i  porten  och  såg  nästan  hela  gårdens  lägerliv.  Upp 
på  bron  igen  och  han  såg,  åt  andra  hållet,  större  delen  av 
stadens  salutorg,  och  hela  torgmarknaden  —  de  närmaste 
stånden  kunde  han  ropa  till. 

På  ömse  sidor  om  gatan  har  han  sina  egna  hyresgäster, 
han  äger  hela  gatumynningen  mot  torget,  flera  hus  inåt  gatan 
på  bägge  sidor.  Hans  vakthållning  på  bron  har  ett  skarpt 
sikte  på  hyresgästernas  förhållande  till  hans  lilla  diverse  i 
boden,  och  han  har  ordet  i  sin  makt  med  jungfrurna  som 
känna  sig  lagom  observerade  och  trots  hans  ålder  sno  på  sig 

21a 


<:    11 

Eeik  Fahlman 


då  de  gå  förbi.  På  bron  står  han  i  själva  verket  ungefär  mitt 
i  sin  stora  domän,  omgiven  på  alla  håll  av  sitt  klientel. 

Där  fanns  alltså  morgnarnas  och  förmiddagarnas  Åberg- 
son; hans  aftonförvandling  må  ännu  vara  en  hemlighet.  Där 
fick  han  också  nog  för  sitt  mäktiga  behov  av  frisk  luft  och 
svalka.  Handelsman  Åbergson,  kallad  "Storfursten",  är  varm 
av  sig  som  en  bakugn  och  stor  som  ett  hus;  åtta  timmars 
värmeutstrålning  i  det  fria  är  vad  som  hör  till  hans  bästa 
jämvikt.  Eocken  hänger  i  kammarn  innanför  boden,  men 
den  används  blott  för  bankbesök  och  dylikt.  Ogärna  drar  han 
också  sticktröjan  eller  skinntröjan  utanpå  västen  och  de 
blårandiga  skj  ortärmarna . 

Pigg  som  en  tumlare  välter  han  ur  sängen  om  morgnarna, 
ej  sällan  med  ett  mumlande  som  har  ungefär  följande  känslo- 
underlag: "Anfäkta!  —  här  ska  det  bli  annat  av!"  Med  hård- 
spänd vaksamhet  på  allt  och  alla  tar  han  sitt  stora  luftbad 
till  tvåtiden  på  dagen,  och  utom  kaffet  som  han  får  på  sängen 
och  två  skeppsskorpor  som  han  har  i  västfickorna  och  äter 
på  bron,  tar  han  ingenting  till  livs  förrän  omkring  halvfyra - 
tiden,  varom  nogare  berättas  i  ett  särskilt  kapitel. 

Han  har  en  inackordering  som  för  oss  är  blott  en  symto- 
matisk biperson  men  som  för  Hr  Åbergson  är  någonting  vida 
mera.  Vi  må  därför  ägna  några  sidor  åt  inackorderingen,  han 
heter  Eriks  Johannes  Erikson,  men  av  sina  kamrater  i  Eesi- 
densstadens  Högre  Allmänna  Läroverk  kallas  han  "Turken". 

IL 

Pirmans  ögontröst. 

"Turken"  gick  i  Sjätte  nedre  på  latinlinjen,  avdelning 
A):  grekerna,  grupp  a):  hebreerna  och  var  17  år,  ett  par  år 
äldre  än  kamraterna,  och  han  var  son  till  en  efter  hemortens 
uppfattning  mycket  förmögen  bonde  och  kyrkvärd  i  en  skogs- 
socken inom  provinsen  många  mil  från  den  lilla  lärdoms-  och 
residensstaden  dit  han  hade  tre  dagsresor  på  kärra  eller  två 
på  släde. 

Hemmanet  gränsade  mot  prästgårdsägorna,  kyrkvärdens 
och  kyrkoherdens  kreatur  hade  förtroligt  gemensamhetsbete 

220 


.©**••.  ,o",..o"..,  o  - . .  O" .»o-',  .-o-- .  ..0"...-0"...«o-»..'0-«.'-o-%.'Qfc*«..'0"«..*g; 


Ur  Firman  Åbergson 


på  bådas  hemskog,  och  det  fanns  i  den  unge  grekisk-hebreiske 
latinarens  mörklagda  klädsel,  allvarliga  kamning  och  person- 
liga renhållning  ett  drag  av  städad  kyrklighet,  som  vitsordade 
dessa  hemtraktens  grannskapsförhållanden. 

Men  ej  något  som  helst  av  magerhet  och  Modlöshet  som 
ju  är  en  av  kyrklighetens  former.  Tvärtom. 

Hur  skall  man  kunna  ge  det  rätta  kännet  på  hans  hull 
med  dess  säregna  gemytlighet?  —  den  säregna  mognaden  i 
hans  ungdom? 

Han  såg  kanske  ut  att  vara  25  år,  eller  kanske  han  mera 
såg  ut  som  en  övermogen  sjuttonåring.  Om  man  tänker  sig 
en  välrenommerad,  gift,  45  år  gammal  specerihandlare  med 
titel  och  karaktär  av  grosshandlare,  enär  han  själv  ej  behöver 
gå  ut  i  boden  utan  kan  läsa  sin  tidning,  röka  sin  cigarr  och 
göra  sina  betraktelser  på  "kontoret"  innanför;  tjockt,  ram- 
svart, välklippt,  slätt,  i  mitten  benat  hår;  ej  fullt  regelbundna 
men  välf ormade  överallt  rundade  drag ;  ett  en  smula  turkiskt 
ansiktsuttryck  av  det  lugnaste,  minst  romantiska,  minst 
oroande  slaget;  ett  par  små  tjocka,  ramsvarta  porslins- 
mustascher  i  naturlig  form  av  Amors  båge;  därunder  en  liten, 
liten  svällande  mun;  kroppslängden  fullt  medelstor,  figuren 
något  satt  och  från  topp  till  tå  förlöpande  i  jämna  rundningar, 

och  lindrigt  ansvälld  om  man  nu  föryngrar  denne 

välaktade  45-åring  enbart  genom  att  återge  åt  hans  natur- 
ligt olivfärgade  hy  dess  vackra  sjuttonårsnyans,  åt  blicken 
dess  oberördhet  av  affärer  och  dess  fulla  obekantskap  med 
rubbningar  i  matsmältningen,  och  åt  den  lilla  munnen  ett 
blekrött  rosenblads  friska  färg :  så  må  man  tro  att  den  ovanlige 
sjuttonåringens  yttre  har  rönt  ganska  mycken  rättvisa. 

Hans  vardagsklädsel  redan  i  dessa  tidiga  år  hade  i  regeln 
bonjour-  eller  livrocksnitt,  den  var  välsittande,  och  den  var 
i  färger,  detaljer  och  allt  av  samma  lugna  45-årsmognad  som 
hans  figur. 

Samma  sak  med  hans  hållning  och  rörelser:  en  harmoni 
i  rundade  vågrörelser  med  benägenhet  att  snabbt  stillna  av 
i  meditativ  vila.  Inga  omvägar  varken  ute  eller  inne  utan 
en  rätlinig,  vaggande  brådska  förljuvad  kanske  just  av  viss- 
heten om  att  räta  linjen  är  kortaste  avståndet  mellan  två 


221 


Ebik  Fahlkah 


punkter.  Då  han  kommer  in  i  Sjätte  nedres  klassrum  går 
han  gärna  rakt  på  sin  plats  som  en  tämligen  stor  ångare,  vilken 
med  en  lätt  vaggning  från  öppna  sjön  just  löper  in  till  sin 
ankarplats  bakom  hamnens  vågbrytare. 

Efter  en  snabb  förankring  i  bänken  visiteras  han  genast 
lärobokens  innehåll  i  de  delar  varom  fråga  blir  just  på  den 
lektionen.  Hans  saktmodiga  ansikte  med  den  turkiska  blicken 
får  ett  uttryck  av  lindrig  plåga.  Den  lilla  svällande  munnen 
rör  sig  då  och  då  några  slag  i  takt  med  läsningen  i  boken. 
Han  är  strängt  upptagen  och  svarar  ej  gärna  om  man  talar 
till  honom  utan  ger  blott  en  halv  blick  och  börjar  läsa  halv- 
högt för  att  få  vara  i  fred. 

Lektionen  börjar  och  han  får  sina  frågor. 

Man  kan  lägga  märke  till  att  han  bemöts  med  en  viss 
jämnårig  hänsyn  av  lärarna. 

Hur  vore  det  också  möjligt  annat?  Hela  hans  väsen  är 
stadga  och  ett  allvarligt  skådande,  som  väl  kanske  ej  för- 
tjänar namnet  betraktelse  eller  eftertanke,  men  som  ej  heller 
är  tankspriddhet  eller  ouppmä:ksamhet.  Det  skulle  vara  en 
grovhet  att  bemöta  denne  allvarlige  man  som  en  pojke. 

Hans  uppförande  i  skolan  är  oklanderligt,  och  är  så  även 
på  de  lediga  stunderna  där.  Aldrig  några  tuffens  eller  något 
nämnvärt  slarv;  endast  som  man  tror  en  viss  lättja  men  även 
den  så  jämn  och  beräknelig  att  den  tycks  ha  ett  ordentlig- 
hetsmärke.  Han  tjuvläser  någon  gång  liksom  flertalet  av  de 
andra,  oftare  kanske  än  flertalet.  Men  han  gör  det  på  ett  försynt 
sätt  och  aldrig  för  att  utmärka  sig  utan  blott  för  att  den  till- 
fälliga okunnigheten  i  dagens  läxa  ej  må  kunna  lodas  så  djupt 
att  det  hörbart  skramlar  i  botten. 

Så  kallade  förståndsfrågor  besvarar  han  med  stor  tvek- 
samhet. Denna  tveksamhet  betyder  väl  troligen  att  han  har 
som  man  säger  "svårt  för  sig"  i  skolsaker,  men  kan  nog  på 
samma  gång  vara  en  ansats  till  mognare  uppfattning  än  kam- 
raternas: en  misstänksam  känsla  av  att  det  ej  alltid  är  hans 
eget  funderande  det  vädjas  till,  utan  ofta  nog  är  ett  särskilt 
skolförstånd  som  påkallas,  ett  papegojeri  överfört  i  former  av 
ett  slags  tänkande  som  tycks  honom  vara  någonting  till  frejd 
och  hemort  okänt  utsocknes  och  mycket  tveksamt. 


;*..  .in  i  i  kJ 


Ur  Firman  Åbergson 


I  skolsakerna  tycker  han  bäst  om  det  otvivelaktiga:  och 
det  mest  otvivelaktiga  är  lärobokens  ordagranna  ord,  det  vet 
han  genom  sin  förståndiga  erfarenhet,  ty  han  har  sett  att  kan 
man  dem  så  reder  man  sig  någorlunda  och  det  ofta  nog  även 
utan  att  förstå  dem.  Kan  han  ett  par  rader  ur  läroboken  utan- 
till, så  ger  han  ifrån  sig  dem  med  en  förnöjd  brådska,  men 
sätter  —  hörbart  —  ett  tankstreck  mitt  i  meningen  där  hans 
egna  ord  skola  ta  vid. 

Klockan  tre  efter  dagens  sista  lektion  bär  det  i  väg  hemåt, 
också  nu  med  god  fart,  men  nu  har  han  tid  att  låta  tala  med 
sig  på  hemvägen.  Hans  tal  har  ungefär  den  föreskrivna  kort- 
heten: ja  ja  och  nej  nej.  Vad  därutöver  är,  är  blott  några  få 
korta  satser  av  ett  menlöst  men  alltid  sakligt  innehåll  och  är 
aldrig  vad  man  brukar  kalla  "dumt".  Han  småler  ibland 
men  skrattar  nästan  aldrig,  hans  belåtenhet  försvinner  snarare 
då  han  hör  skratt  omkring  sig. 

Jo,  det  finns  ett  par  saker  som  få  honom  att  skratta. 
Själv  säger  han  aldrig  ett  grovt  ord.  Men  det  kan  hända  att 
någon  av  de  andra  anspelar  på  hans  manliga  mognad  genom 
gåtfulla  frågor,  t.  ex.:  är  du  borta  om  lördagarna  då  du  är 
hemma  i  X-by? 

Då  ljusnar  det  till  ett  ögonblick  i  det  saktmodiga  turkiska 
allvaret,  han  lyfter  litet  på  huvudet  och  den  lilla  röda  munnen 
formar  sig  så  smått  och  obestämt  som  hos  ett  mycket  litet 
barn,  till  ett  översiggivet  men  kort  och  svagt  ljudande  skratt 
högt  uppe  i  diskanten.  Varpå  allt  återgår  till  sin  stillhet  och  de 
tjocka  blåsvarta  mustascherna  återfå  sin  fasta  porslinskontur. 

Det  andra,  som  får  honom  att  skratta,  är  anspelning  ar  pa 
den  överdådiga  mathållningen  hos  hans  målsman  Fiskhand- 
laren och  Storfursten  Åbergson.  En  av  hans  små  korta  satser 
i  detta  sammanhang  blev  hos  kamraterna  ett  bevingat  ord: 

"Men  Åbergson  äter  mer." 

III 

Hr  Åbergson  i  helfigur. 
Vi  lämnade  Fiskhandlaren  Åbergson  innan  han  fått  sin 
middag,  vi  återfinna  honom  nu  ej  på  bodtrappan.    Han  har 
vid  tvåtiden  gjort  inryckning  i  boden,  dragit  får  skinnströjan 

223 


jOM%..-0-'«..<0-...  0-...0—..0"...  o- 


Ekik  Fahlman 


utanpå  västen  och  knäppt  väl  igen.  Han  stannar  gott  en 
timme  i  boden  och  bodkammarn,  utsatt  för  den  av  dagens 
folkskockning  förhöjda  kamin  värmen,  och  kommer  småningom 
i  starkt  svettbad. 

Härunder  genomser  han  med  rutinerad  fart  dagens  an- 
teckningar i  de  blyertsförda  bodkladdarna,  räknar  i  huvudet, 
gör  med  blyertspennan  en  del  streck  och  obegripliga  knorrar 
på  ett  papper  och  kommer  ganska  snart  till  et  facit  som  han  i 
korthet  noterar.  Papperet  daterar  han  och  låser  in  i  en  särskild 
låda  i  kassaskåpet.  Nu*  är  han  färdig  att  vittja  kassan  och 
avföra  det  överflödiga  ur  disklådan  in  i  kassaskåpet  vartill 
hör  en  ny  anteckning,  denna  gång  i  en  fickbok,  som  han  bär 
på  sig.  Ställningen  mellan  in-  och  utgående  varor  har  han 
nu  också  i  huvudet,  han  gör  dithörande  noteringar  i  en  tre- 
spaltig  lagerbok;  i  dess  tredje  spalt  inför  han  då  så  behövs 
order  om  rekvisition  hos  egna  leverantörer,  merendels  im- 
portörer i  någon  av  de  större  sjöstäderna. 

Medan  allt  detta  pågår  uppvaktas  Hr  Åbergson  av  en 
omkring  trettioårig  anförvant,  Nicolaus,  av  för  oss  okänt  till- 
namn. Nicolaus  tycks  vara  noga  inne  i  allting;  en  mängd 
från  Åbergson  utgående  korta  stönanden  och  andra  oarti- 
kulerade ljud,  åtföljda  av  fragmentariska  vändningar  på  ögon- 
globerna, iakttagas  genast  av  Nicolaus  såsom  detaljerade 
frågor  eller  instruktioner  och  föranleda  svar  genom  lågmälda 
magerlagda  ord  eller  genom  framläggande  av  expeditions-  och 
lagernotor,  brevkopiebok,  ankomna  brev,  kontokur anter,  räk- 
ningar, bankbesked,  diskontnotor,  växlar;  ibland  också  genom 
att  Nicolaus  drar  i  någon  av  de  fyra  ringledningarna  till  lager- 
drängarna i  magasinen. 

Jämte  Nicolaus  finnas  i  butiken  en  yngre  bodbetjänt  och 
•en  bodpojke. 

Nicolaus  är  en  längesedan  fullflätad  köpman,  men  är 
detaljist;  han  är  mästare  i  det  lilla  diversets  alla  irrgångar, 
men  kan  ej  utan  bevakning  hindras  att  till  de  övriga  affärs- 
grenarna överföra  det  lilla  diversets  metoder  oförkortade.  Det 
finns  en  jäsande  bitterhet  hos  honom  mot  fiskkontot  och 
fastighetskontot,  vilka  konti  lämna  ett  löjligt  ringa  överskott 
i  förhållande  till  fiskkontots  omsättningssumma  och  fastig- 


224 


Ur  Firman  Åbergson 


hetskontots  kapitalvärde.  Men  han  får  finna  sig,  ty  disciplinen 
är  järnhård.  Sent  om  kvällarna  då  och  då  drar  han  på  och 
sköter  kaffefärgningsmaskinen  uppe  på  lagervinden  i  bonings- 
huset, under  noggrann  omsorg  att  ingen  obehörig  finns  i  när- 
heten. Nicolaus  är  pålitligt  tystlåten  och  tål  ej  heller  att 
bodbiträdena  diskutera  affärshemligheter  av  dylikt  slag. 

Mcolaus  är  "vice  verkställande  direktör"  för  det  hela, 
som  det  väl  skulle  heta  numera  om  man  tänker  sig  det  hela 
i  den  nutida  bolagsform,  som  dess  omfattning  skulle  förtjäna. 
Men  han  äter  i  köket  med  de  andra  bodbiträdena  och  med 
lagerdrängarna  och  jungfrun;  dock  under  fru  Åbergsons  aktade 
och  omtyckta  presidium  vid  bordet. 

Endast  Hr  Åbergson  själv  och  Turken  Johannes  ha  sitt 
tillhåll  i  det  stora  fyrkantiga  rum  som  är  centrum  i  denna 
del  av  huset.  Det  ligger  mellan  bodkammarn  och  sängkam- 
marn, har  stor  tambur  utåt  gatan  —  samma  ingång  som  till 
frontespisrummen  en  trappa  upp  —  det  har  tre  fönster  åt 
gården,  är  på  en  gång  vardagsrum,  salong,  matsal,  museum 
och  rökrum,  ett  under  av  trevnad  varom  mera  skall  på  sin 
riktiga  tid  och  plats  berättas. 

Ungefär  en  kvart  över  tre  kommer  Turken  hem  från 
skolan  och  då  reser  sig  Åbergson  från  affärerna,  lämnar  bod- 
kammarns badstuvärme  och  går  in  i  sängkammarn  där  han 
kastar  av  sig  kläderna.  Han  går  vidare  in  i  sitt  badrum, 
stadens  enda  privata  badrum. 

Badrummet  är  ett  vanligt  mindre  boningsrum  där  Hr 
Åbergson  helt  enkelt  cementerat  ovanpå  golvbräderna,  gjort 
lutning  till  ett  avlopp  ut  till  gårdens  rännsten,  cementerat  också 
ett  stycke  uppåt  rummets  väggar,  lagt  in  ett  starkt  trägaller 
som  extragolv  ovanpå  cementgolvet,  och  gjort  höga  trösklar 
mot  sängkammardörrn  och  mot  dörrn  till  köket,  som  ligger 
invid  och  vetter  mot  gatan.  För  övrigt  finnas  inga  anordningar 
i  rummet  mer  än  en  så  nyinburet  vatten  med  flytande  isstycken 
som  huggits  upp  i  iskällarn,  och  en  träbänk  och  en  träpyts. 

Fru  Åbergson  fyller  just  den  första  pytsen  ur  sån  där 
hon  måste  försiktigt  maka  undan  isbitarna  för  att  ej  få  dem 
med.  Tyst  och  småleende  ser  bon  på  Hr  Åbergson,  som  spritt 
naken  står  uppställd  i  rummets  bortre  del. 


14.  —  Nationallitteratur.  XXVIII, 


225 


jfr  X.Q'--..^...^^ 


Erik  Fahlman 


Det  är  ett  spännande  ögonblick,  och  det  är  gynnsamt  för 
att  i  en  hast  uppfatta  hans  kroppsliga  och  andliga  vigör. 

Hela  hans  väsen  är  spänt  och  samlat  fullt  så  hårt  som 
om  han  i  nästa  ögonblick  hade  att  undergå  ett  allvarligt  och 
våldsamt  öde. 

Han  är  gott  tre  tum  över  tre  alnar  hög  i  sitt  barfota  skick. 
Kropps  vidden  är  förvånande,  helst  som  ingen  slapphet  finns 
i  linjerna.  Vikten  är  omkring  16  pund  eller  136  kilo  i  nya 
måttet.  Benbyggnaden,  som  anas  blott  i  handleder  och  fot- 
leder, är  mycket  grov,  men  har  sin  mer  än  fulla  motsvarighet 
i  hullet  och  muskelpartierna,  vilka  skymta  under  hullet  likt 
avlägsna  men  stora  och  rörliga  skuggor.  Bröstpartiet  är  i 
bredd  och  djup  utomordentligt  präktigt,  och  trots  de  48  lev- 
nadsåren har  dess  arkitektoniska  välde  ej  hunnit  överträffas 
av  magen.  Dennas  vidd  måste  ju  uppmärksammas;  men  i 
levande,  elastiska  linjer  rör  den  sig  muskulöst  efter  figurens 
minsta  vridningar.  Höfttrakterna  och  benen  bilda  tillsammans 
ett  tvefaldigt  pålrotsparti,  som  i  grovlek  och  styrka  är  värdigt 
denna  överbyggnad.  Armarna  i  samma  stil,  spända  i  det 
rörliga  hullet  som  välnärda  boaormar  av  största  slag;  de  stå 
något  ut  från  kroppen  i  jämnt  rundade  bågar.  Skulder  bredden 
är  ansenlig,  men  har  fast  utfyllning  uppåt:  det  hela  jämte 
överarmarnas  ställning  bildar  en  triangulär  rundning  vars  topp 
markeras  av  de  små  öronen;  dessa  tyckas  vara  fästa  vid  halsen, 
om  med  halsen  förstås  det  smalaste  stället  mellan  bålen  och 
huvudet. 

Huvudet,  på  något  framåtlutande  nacke,  ser  ej  så  stort 
ut  mot  det  övriga.  Det  är  ganska  jämnrunt,  tätt  kortklippt 
för  värmens  skull  så  nära  saxen  kunnat  komma,  och  genom 
det  ljusa,  täta,  ännu  ej  alls  gråsprängda  stubbhåret  ser  man 
skinnet  och  huvudets  jämna  linje.  Ansiktsprofilen  är  rätt 
grov  men  ej  obehaglig;  nederdelen  ganska  stor  och  något 
framskjutande,  näsan  varken  ett  eller  ett  annat  men  något 
framstickande ;  allt  rundkantat,  men  fast  och  samlat  —  ej 
godmodigt  men  behärskat.  Pannan  rakt  uppstigande  över 
näsan  och  varken  låg  eller  hög.  Ansiktet  är  framifrån  en 
avlångt  rundad  fyrkant,  stadigt  i  linjerna,  hyn  är  rödspräcklig 
men  i  friskt  rött,  ungefär  som  hos  en  fullmogen  men  ej  över- 

226 


Ur  Firman  Åbergson 


mogen  rädisa.  Mustascher  och  helskägg  mycket  stubbade, 
och  ljusare  än  ansiktshyn.  De  rakas  aldrig  men  all  denna 
hårväxt  klipps  av  fru  Åbergson  en  gång  i  veckan  för  att  svalka 
vederbörande. 

Fru  Åbergson  lyfter  pytsen  och  nu  gäller  det.  Hr  Åberg- 
sons likt  kärnis  blåaktiga  ögon  förstoras  och  blicken  klarnar 
blixtsnabbt  från  ett  tunt  vardagsöverdrag  av  godmodigt 
skiftande  glasyr.  Ansiktsuttrycket  stannar  i  en  fast  orörlighet, 
som  organiskt  passar  till  den  uttrycksfulla  figuren.  Han 
fixerar  fru  Åbergson  med  hela  sin  organism  och  med  en  re- 
spektinjagande,  suggestiv  kraft,  som  står  över  vad  man  brukar 
kalla  skönhet.  Han  är  märkvärdigt  nog  fin  i  skinnet,  känslig 
som  en  gris,  detta  sagt  utan  avsikt  att  på  minsta  sätt  förklena 
hans  värdighet.  Vad  som  väntar  honom  ur  pytsen  är  en 
prövning,  fullt  lika  verklig  som  att  stå  för  knutpiskan.  Och 
utan  minsta  tvivel  skulle  han  se  ut  just  som  nu  även  om  han 
stode  där  för  att  skjutas  i  nästa  ögonblick. 

Vi  ha  alltså  haft  turen  att  få  se  honom  då  det  gäller. 
Och  vi  få  säga  att  detta  storögda,  fasta,  hårda  men  kännande 
ansiktsuttryck  är  av  en  mäktighet,  som  ej  hör  till  det  var- 
dagliga. Det  må  vara  att  han  i  mångt  och  mycket  ser  mera 
ut  som  en  frisk  och  färdig  slaktare  än  som  en  religionsfilosof. 
Men  i  sitt  läge  framför  det  oundvikliga  är  han  i  alla  fall  genom 
hela  sitt  väsensuttryck  en  syn  av  orubblig,  hög  och  befallande 
manlighet,  som  ej  gärna  kan  glömmas. 

Nästa  ögonblick  är  denna  syn  borta  ty  den  första  pytsen 
har  kastat  över  honom  sitt  innehåll  och  ett  otal  andra  följa 
tätt  efter.  Hr  Åbergson  nekar  sig  nu  ingenting  av  stora  vrålande 
ord  och  annat  som  kan  lindra  svedan,  och  det  mot  cementen 
skrällande  spjälgolvet  håller  ackompanjemanget. 

IV. 

Från  klarhet  till  klarhet. 
Handelsman  Åbergson,  nybadad  och  i  helombyte  både 
under  och  ovanpå  men  fortfarande  i  skjortärmarna,  sitter  vid 
middagsbordet  på  tu  man  hand  med  Turken,  också  han  i 
skjortärmarna  enligt  sin  målsmans  alltjämt  synliga  föredöme. 


L4 


227 


Erik  Fahlman 


Det  var  tisdagen  den  14  november  1865,  ett  datum  som 
ingendera  nu  hade  orsak  att  grubbla  över.  Men  vi  få  se  att 
den  dagen  blir  till  något  för  Storfurstens  hus  i  mer  än  ett 
avseende. 

Det  var  till  en  början  smörgåsbordet,  som  upptog  bådas 
intresse. 

Det  stora  runda  bordet,  vars  utan  sirater  svarvade,  stadiga 
gula  björkben  stucko  fram  under  en  ren  vit  duk,  pryddes  i 
huvudsak  av  följande:  Ansjovis,  marinerad  sill,  sardiner, 
böckling,  makrill,  inkokt  ål,  svensk  löjrom,  en  torr  fårbog, 
tunga,  färskgurkor,  uppskuren  kalvstek,  små  kalla  chateau- 
briander,  pickles  och  två  ostar:  mesost  och  en  gammal  brun- 
fläckig  gräddost  ej  utan  mask.  Uppläggningen  var  gjord  på 
gamla  hedervärda  glasassietter  av  olika  utseende  vilka  syntes 
hämtade  ur  ett  välförsett  museum;  och  aUt  var  fasonerat  och 
ordnat  av  en  hand,  som  tydligen  utövade  konsten  med  ömhet 
och  insikt.  Denna  hand  var  alltid  fru  Åbergsons  egen.  En 
stor  kopparbunke  full  med  astrar  gjorde  inskärning  i  anord- 
ningens sfäriska  form,  åt  ena  sidan;  mitt  emot  skars  sfären 
av  en  museiartad  brännvinsflaska,  uppvaktad  av  tre  halv- 
buteljer röd  bourgogne  av  distriktsmärket  Chambertin. 

Hr  Åbergson  och  T  arken  mitt  emot  varandra  i  var  sin 
stadiga  länstol  av  ljuspolerad,  men  av  ålder  mörknad  björk, 
med  sittdyna  i  svart  kalvskinn. 

Brännvinsmuseiflaskan  besökes  av  Hr  Åbergson  ensam; 
högst  tre  gånger  i  snabb  följd  vid  förrättningens  början.  Inga 
dricksvaror  finnas  på  bordet  mer  än  de  omnämnda  två  ut- 
korade;  vardag  och  söndag  likadant.  Bourgognen,  som  genom- 
går hela  måltiden,  anlitas  först  av  Turken,  men  Hr  Åbergson 
hinner  snart  upp  honom  och  löper  långt  förbi.  Sista  halv- 
flaskan är  för  Åbergsons  privata  del;  ur  den  får  Turken  ett 
halvt  glas  som  en  för  hans  ungdom  lämplig  avslutning. 

Anordningarna  äro  i  allt  vardagens  vanliga,  och  rätterna 
egentligen  blott  två:  i  dag  oxsvanssoppa  och  stuvade  abborrar. 
Nu  likväl  också  en  ganska  stadig  efterrätt  då  det  ej  råkar 
vara  köttdag  på  bordet. 

Men  vilken  tillagning  och  vilken  paradisisk  fulländning 
hos  de  vattnets  och  fasta  landets  kreatur,  som  funnits  värdiga 


228 


Ur  Firman  Åbergson 


att  redas  till  spisoffer!  Och  vilken  ortodoxt  rättfärdig  tem- 
peratur på  allt  som  bärs  in !  —  alltid  av  fru  Åbergson  själv.  Och 
vilken  konstfullt  garnerad  Stillebens -uppläggning  på  de 
muntert  stor  blommiga  porslinsfaten. 

Full  tystnad  rådde  vid  smörgåsbordet,  där  knappast 
någon  assiett  blev  förbigången.  En  omsorgsfull  rundätning 
blankpolerade  några  och  lämnade  kvar  en  blott  mager  orna- 
mentik  på  de  övriga. 

"Johannes",  säger  Hr  Åbergson  i  dov  baston  och  börjar 
med  oxsvanssoppan,  "vad  är  det  ni  läser  i  grekiskan?" 

"Vi  läser  i  en  läsebok",  svarar  Turken. 

"Vad  står  det  i  den  då?" 

"Det  står  om  Sokrates,  det  vi  nu  håller  på  med." 

"Du  kan  väl",  säger  Åbergson  i  ömsint  förebrående  bas, 
"du  kan  väl  ändå  vara  hygglig  och  tala  om  nu  på  en  gång 
vad  Sokrates  var  för  en?  Här  i  sta'n  finns  han  inte  för  då 
läste  ni  om'en  på  svenska." 

"Lektor  Björkman  har  skrivit  en  bok  om'en  på  svenska", 
svarar  Turken  undvikande. 

"Nå  men  Johannes,  gossen  min,  för  sju  tusan", 
säger  Åbergson  i  ännu  ömsintare  ton,  "ska  du  nu  krypa  under 
stol  med  vad  han  var  för  en?  Sokrates,  förstår  du?  Jag 
är  inte  hjälpt  med  lektor  Björkman.  Tro-o-r  du  att  jag  har 
råd  att  köpa  lektor  Björkmans  böcker?  För  resten,  Johannes, 
hör  på  nu:  då  jag  läser  så  läser  jag  med  eftertanke,  förstår 
du,  lite  i  sänder.  En  rad  om  dagen  eller  två.  Resten  efter- 
tanke, min  gosse.  Tänk  på  det  du!  Ef  t  er  tänk,  Johannes", 
säger  Åbergson  med  förhöjt  allvar,  "eftertänk  och  sök,  och 
du  skall  finna  vad  Sokrates  var  för  en,  och  sedan",  säger 
Åbergson  viskande,  "sedan  talar  du  om  det  för  mig!"  varpå 
Åbergson  med  värdighet  höjer  det  påfyllda  bourgogneglaset 
halvvägs. 

Turkens  erinring  har  nu  fått  fäste  i  lektor  Björkmans 
bok  där  han  läst  första  sidan  och  särskilt  begynnelseorden: 
"Vem  har  icke  hört  talas  om  Sokrates,  Forntidens  visaste  man?" 

"Han  var  Forntidens  visaste  man",  svarar  Turken  raskt 
och  utan  tvekan. 

Hr  Åbergson  ser  tungt  forskande  på  Turken  men  ändrar 


229 


Erik  Fahlman 


för  ögonblicket  sina  avsikter,  rätar  på  sig  och  för  glaset  till 
munnen,  blundar,  vaggar  tämligen  fort  fram  och  åter  på 
huvudet  och  låter  det  exakt  tempererade  vinet  påverka  nerv- 
spetsarna. När  efter  åtskilliga  vaggningar  smakens  mottaglig- 
het känns  vara  hög,  öppnar  han  försiktigt  ögonen  till  en  be- 
slöjad, stel  blick  åt  glasets  inre,  och  sväljer  hälften.  Ögonen 
halvslutas  åter,  öppnas  strax  igen  och  fixera  Turken  med  ett 
klarvaket  blänkande,  stort  och  allvarligt  uttryck. 

"Johannes",  säger  han  med  lågmält,  nitiskt  allvar,  "när 
slutade  Forntiden?" 

"Den  slutade  med  Emund  Gamle",  säger  Turken  vars 
stillsamma  skådande  mer  och  mer  ofrånvänt  riktar  sig  på 
målsmannen,  i  en  stigande,  förnöjd  hypnos,  där  tillbud  till 
ett  småleende  redan  visar  sig. 

"Emund  Gamle?"  säger  Åbergson  ogillande.  "Då  var 
han  ju  yngre  än  Sokrates  eller  hur?  Har  du  tänkt  på  det? 
Men,  men,  men  —  nu  ska  du  inte  skjuta  fram  med  Emund 
Gamle,  vem  hade  för  resten  bett  honom  göra  slut  på  Forn- 
tiden? Och  vem  hade  lo  vt  honom  att  ta  sig  tillnamn  som  han 
omöjligt  inte  kan  ha  varit  född  med?  Jag  vill  inte  höra  talas 
om  honom.  Jag  vill  ha  reda  på  Sokrates,  för  tu-u-san" 
säger  Åbergson  i  ömt  påträngande  tonfall,  "och  särdeles  om 
han  har  gjort  nånting  eller  sagt  nånting  som  kan  vara  bra  för 
min  affär  eller  för  mitt  hus  i  största  allmänhet  eller  åtminstone 
för  dig,  Johannes.  Eller  nånting,  förstår  du  Johannes,  som 
man  kan  lägga  i  maten,  salta  eller  peppra  med,  förstår  du?" 

"Han  hade  daimonion",  säger  Turken  tveksamt. 

"Vad  hör  mitt  öra?"  dundrar  Hr  Åbergson  och  släpper 
soppsleven.  "Va5  i  Herrans  namn",  säger  han  dystert,  "hur 
hade  han  fått  det?" 

Helt  plötsligt  för  Turkens  inre  syn  skymta  flera  rader 
fram  ur  den  grekiska  läseboken  eller  rättare  sagt  ur  dess 
handskrivna  hemliga  svenska  översättning,  "lunsen"  kallad, 
och  han  tecknar  Sokrates'  bild  i  raska  drag: 

"'Kedan  i  barndomen  brukade  Sokrates  höra  en  var- 
nande stämma  tydligt  giva  sig  tillkänna  i  hans  inre  så  snart  han 
var  i  begrepp  att  säga  eller  göra  någonting  orätt.  Det  är  denna 
sedliga  takt,  som  man  har  kallat  Sokrates'  daimonion.'" 


230 


Ue  Firman  Åbergson 


"Nå  nå,  nå  då  så!"  säger  Åbergson  märkbart  lugnare 
och  får  samtidigt  en  tanke  som  för  en  stund  avbryter  det 
lärda  samtalet.  Det  var  verkligen  eget  att  han  häromdagen 
kunde  tvärt  på  skivan  svara  nej  till  ett  mycket  hövligt  anbud 
att  gå  in  i  Enskilda  Bankens  styrelse. 

Det  var  ju  givet  att  han  också  i  dag  skulle  ha  svarat  nej. 
Det  var  inte  han  som  behövde  banken,  det  var  klart  som 
bond vatten  att  det  var  banken  som  behövde  honom.  Och 
lika  klart  att  hans  ställning  mot  banken  var  starkare  som  nu, 
än  om  han  lät  kärvänligt  stänga  in  sig  i  bankkotteriet  som 
för  resten  ju  var  en  filial  av  järnvägsligan  och  behövde 
honom  också  för  järnvägen,  och  det  var  till  och  med  ett  nöd- 
vändigt behov.  De  behövde  honom  och  hans  indelta  stam 
av  minst  150  avgiftsfria  ortsombud,  hans  under  årliga  Eriks- 
gator hårt  disciplinerade  fält  jägarkår,  tungfotad  men  pålitlig. 

Men  anbudet  hade  kommit  mycket  oväntat,  efter  allt 
som  hade  varit  och  som  hade  legat  emot  från  fordom  och  från 
helt  nyss.  Likafullt  ingen  som  helst  tvekan,  inte  en  kvarts 
minuts  prat  för  eftertanke  —  likt  Sokrates  hade  Hr  Åbergson 
hört  en  varnande  stämma  i  sitt  inre  och  denna  stämma  sade 
honom  att  rocken  skulle  vara  på  i  Banken  —  Enskilda  Banken 
gick  inte  ihop  med  skjortärmarna,  och  Hr  Åbergsons  sedliga 
takt  hade  ej  ett  ögonblick  tvekat  i  valet  mellan  skjortärmarna 
och  Banken,  hans  daimonion  hade  vetat  vad  som  bäst  passade 
honom. 

"Nå",  tänkte  Hr  Åbergson,  "Banken  är  högfärdig  på  sitt 
vis  och  jag  kan  vara  det  på  mitt  vis."  Och  den  slags  högfärden 
behövde  de  förresten  allihop  få  se  mera  av,  och  det  skulle  de 
också  få.  Denna  sista  tanke  var  adresserad  till  staden  som 
tjänstemanna  kotteri,  och  som  bankkotteri,  och  som  ett  för 
tjänstemännen  och  banken  krypande,  slimsklätt  köpmans- 
kotteri, och  som  ett  de  i  anden  fattiga  konkurrenternas  kotteri, 
ett  fördömt  sällskap  hela  bunten  som  Hr  Åbergson  brukade 
tänka  på  så  litet  som  möjligt  och  åtminstone  inte  borde  se 
framför  sig  kring  middagsbordet;  en  luftens  fänad  som  dragits 
in  av  matoset  och  svällt  upp  av  en  skvätt  bourgogne. 

Hr  Åbergson  fick  syn  på  Turken,  på  hans  fromma  upp- 
syn med  den  nu  stadigt  förväntansfulla  turkiska  blicken  ovan- 


231 


Erik  Fahlman 


för  de  svarta  mustascherna  och  den  lilla  blekröda  munnen. 
Och  si!  —  luften  var  åter  ren,  och  allt  var  återigen  ganska  gott. 

"Hör  du  Johannes",  sade  Åbergson  hemlighetsfullt,  "jag 
skall  säga  dig  nånting!  Men  hör  nu  noga  på,  min  gosse", 
viskade  han:  "Jag  har  också  en  så'n  där  dajmonn  —  men 
kan  du  säga  mig  först'  var  den  satt  som  Sokrates  hade?" 

Turken  såg  tveksam  ut,  men  fortfarande  förväntansfull. 

"Min  sitter  i  skjortärmarna,  Johannes!"  förklarade  Hr 
Åbergson  med  en  avgörande  kraft  som  kom  Turken  att  rycka 
till  och  Nicolaus  att  frågande  titta  in  genom  dörren.  "Nu 
ska  vi  ringa  efter  abborrarna,  Johannes,  och  så  tar  vi  oss  ett 
litet  glas  för  Sokrates,  men,  Johannes:  på  inga  villkor  för 
Emund  Gamle.  Skål  min  gosse,  och  akta  du  din  dajmonn 
för  kullorna  i  X-by,  du!" 

Turkens  förnöjda  ansikte  gick  nu  i  blom  i  det  lilla  över- 
siggivna  rosenröda  skrattet.  Och  Hr  Åbergson  blundade  över 
sitt  glas  med  ett  skimmer  av  hemlig  triumf  över  de  fasta  dragen. 

Klockan  tre  på  eftermiddagen  satt  Åbergson  med  Nicolaus 
i  släden,  klockan  åtta  på  kvällen  var  han  i  Kättvik,  och  under 
tre  hela  dygn  opererade  han  och  Nicolaus  kring  Rättviken,  i 
Siljans  sydöstra  folkländer.  Än  i  sällskap  med  varandra,  än  var 
för  sig,  enligt  uppgjord  arbetsfördelning.  Därefter  bar  det  norrut 
genom  skogarna  till  Oresjön  och  Furudals  bruk.  Och  resan  skulle 
fortsättas  över  Skattungbyn  och  utmed  Ore  älv  västerut  till 
Orsasjön  och  vidare  över  till  Österdalälven  —  upp  till  Älvdalens 
kyrka  och  Åsens  kapell,  och  ned  igen  utmed  älvens  västsida. 
På  nerfärden  ämnade  Storfursten  Äbergson  vid  Mora  Strand 
å  resans  andra  söndag  tala  med  allmogen  på  Mora  kyrkovall, 
så  som  historien  lärde  att  det  även  fordom  skett. 

Hästombyten  gjordes  hos  ortsombuden  två  gånger  per 
dygn,  och  såväl  detta  som  allt  annat  var  avgiftsfritt,  utom 
själva  notvarpen  på  gästgivargårdarna.  Där  väckte  nu  firman 
Åbergsons  tankfulla  nykterhet  både  undran  och  misstroende 
men  förläts  då  man  fick  höra  att  det  nya  ej  grundade  sig  på 
någon  åsikt  i  alkoholfrågan  utan  endast  var  en  personlig  nyck 
intill  nästa  års  slut. 

232 


i/  i  '-"  ■  sy 

Ur  Firman  Åbergson 


Resan  gick  i  stark  kurirfart  och  med  föga  nattsömn,  ty 
principalens  humör  tålde  denna  gång  inga  som  helst  onödiga 
uppskov  och  han  ville  helst  sitta  i  släden  både  dag  och  natt, 
vaken  eller  sovande.  Han  tuggade  svag  tobak  dygnet  om, 
och  i  de  klara  nätterna  såg  han  på  Vintergatan  som  var  säll- 
samt tydlig  och  nära  denna  gång;  hela  den  stora  världskartan 
var  som  ett  nyss  djupfruset  mörkblått  men  underifrån  genom- 
skimrat vatten  där  de  vänliga  ljusen  och  Det  Stora  Ljuset 
funnos  långt  under  ytan  och  endast  där  gåvo  sin  värme  —  endast 
åt  den  som  slog  hål  och  for  ned,  tänkte  Åbergson  halvsovande 
på  sjön  Skattungens  is,  som  gungade  svagt,  ty  släden  kor- 
sade i  högsta  fart  ett  strömdrag,  där  övergången  mellan  Eriks- 
gatan och  Vintergatan  hade  funnits  att  finna. 

Men  det  bar  upp  på  land  igen,  förbi  Skattungbyn,  som 
lämnades  åt  sitt  ensliga  öde,  och  vidare  på  landsvägen  utmed 
Ore  älv  mellan  väldiga  skogsåsar,  som  i  långa  valvbågar 
höjde  sig  över  varandra  och  som  i  norr  milsdjupt  skymtade 
fram  under  stjärnorna.  Månen  var  halv,  precis  i  första  kvar- 
teret, och  var  uppgången,  men  på  det  sorgfälligaste  dold  av 
en  liten  stadig  molntapp,  som  enslig  och  mörkt  avundsjuk 
uppehöll  sig  på  stjärnkartan.  Fastfrusna,  hoptöade  snömas- 
sor lågo  kvar  på  barrträden  Överallt,  men  föllo  ned  här  och 
där  med  ett  skridande  ljud  och  en  duns. 

Vägen  var  snömoddig  och  ibland  avtöad  till  en  våt  is- 
gata, som  dock  var  stadig  och  bra. 

En  sprucken  bjällra  hade  i  går  förstört  den  vackra,  säll- 
skapliga treklangen.  Men  från  Furudal  var  det  nya  bjällror, 
mycket  väl  samstämda,  men  i  moll,  och  i  en  djupare  och 
mörkare  ton  än  de  förra. 

De  nya  bjällrorna  ringde  på  i  en  melodi,  som  oavbrutet 
föddes  och  dog  innan  man  hann  fatta  meningen  —  fastän 
denna  tycktes  vara  värd  att  få  höra:  både  ljus  och  mörk, 
vacker  och  betydelsefull.  Det  gick  en  god  stund  som  Åbergson 
halvvaket  sysslade  med  att  försöka  fånga  melodin. 

Plötsligt  kände  han  en  svår  trängsel  i  strupen  ty  några 
rader  i  psalmboken  började  följa  med  i  treklangen,  några 
rader  som  han  aldrig  ville  se  på,  men  som  han  likafullt  kunde 
utantill,  ja  mycket  mer  än  utantill;  de  ringde  i  öronen  på 


233 


Erik  Fahlman 


honom  så  att  han  darrade  som  en  gammal  klockstapel.  Det 
var  ur  en  psalm  som  han  mer  än  en  gång  förfasat  sig  för  att 
Larson  skulle  få  tag  i  och  dra  på  med  bland  sina  övriga  be- 
gravningspsalmer : 

 Likt  späda  blomman  som  föll  av 

Om  våren! 

Du  i  det  stilla 

Gick  ner,  du  lilla  

Han  mindes  sin  dotter  —  sin  dotter  —  bättre  nu  än  någon- 
sin. Han  mindes  allt!  —  och  detta  allt  det  var  —  det  var  — 
det  var  de  sista  två  tre  sekunderna,  blicken,  med  det  klarnande, 
förstående,  älskande,  fordringslösa  uttrycket  —  hos  henne 
med  två  års  liv  bakom  sig  —  hos  henne  som  späd  och  hjälplös 
gick  in  i  Ensamheten  —  hos  henne,  som  drog  honom  nu  och 
som  han  ville  följa  vart  som  helst,  genast,  om  han  bara  kunde. 
Blicken!  —  hjärtat  klämdes  ihop  som  i  ett  skruvstäd,  och 
skrek:  Förbarma  Dig  över  oss! 

XXVII. 

Bokslut  i  månsken. 

"Är  Morbror  sjuk?"  frågade  Nicolaus,  som  hörde  något 
besynnerligt  ljud  och  såg  principalen  slå  ut  med  armarna. 

Morbror  Åbergson  vaknade  till  ur  sin  vakna  dröm  och 
hörde  som  ett  eko  av  ett  gurglande  ur  strupen. 

"Jag  tror  jag  gäspade." 

Men  drömmen  var  ingen  dröm  och  ännu  mindre  var 
gäspningen  någon  gäspning,  utan  allt  var  verklighet  utan 
försköning,  en  verklighet  i  kött  och  blod  vilken  så  hårt  spände 
kroppen  som  som  på  det  Kasparsonska  korset  i  Arilds- 
läge. —  Han  var  en  snickare!  tänkte  vår  vän  Åbergson. 

Men  samtidigt  hade  ett  ljud  bakom  resenärerna  hastigt 
närmat  sig:  en  lätt,  skarp  trav  utan  några  bjällror.  Och  just 
nu  hördes  en  genomträngande,  pipig  falsett,  som  på  ett  sten- 
kasts håll  hojtade  fram  ett  mycket  upprymt: 

"Tjänare,  Wilhelm!    Nu  är  det  din  tur!" 

Och  därpå  hördes  spridda  ljud  av  ett  flerstämmigt  gap- 
skratt. 


234 


Ur  Firman  Åbergson 


Det  stora  föremålet  för  all  denna  munterhet  från  minst 
två  slädar  såg  sig  ej  om  och  rörde  sig  ej  ens  men  blev  synner- 
ligt klarvaken  och  fick  på  ett  ögonblick  upp  sitt  allra  svalaste, 
spänstigaste  och  rörligaste  affärshumör,  som  rörde  sig  med 
snabbheten  av  en  timme  per  sekund  och  som  inom  fem  se- 
kunder fick  i  ordning  en  tabell  över  sannolikt  och  osannolikt, 
möjligt  och  omöjligt  i  det  befintliga  sakläget. 

Och  då  han  var  klar  med  den  saken  slog  han  kvickt  upp 
fotsacken  över  slädens  framkant,  drog  upp  bredvid  sig  det 
över  benen  liggande  fårskinnet,  vände  sig  åt  höger,  sade  några 
ord  åt  Nicolaus,  som  satt  bakpå  och  körde,  tog  själv  tömmarna 
i  vänster  hand  och  grep  med  höger  hand  Nicolaus  i  pälsskärpet, 
och  denne  unge  man  halades  in  i  släden  framför  principalen, 
där  han  ställde  sig  upprätt  och  återtog  tömmarna. 

"Kör  skarpt,  men  låt  dem  hinna  opp  oss!"  föreskrev 
principalen,  som  nu  omsorgsfullt  surrade  fårskinnet  kring  sin 
vänstra  arm  med  stadigt  tag  inuti  för  handen.  Härefter  vände 
han  runt  i  sin  vida,  men  lätta  och  smidiga  vargskinnspäls, 
blev  sittande  med  vänster  sida  mot  de  ankommande  och  drog 
ur  pälsens  innerficka  fram  sin  mässingssnusdosa. 

Han  kunde  ännu  ej  säkert  se  vilka  eller  hur  många  som 
voro  med,  men  han  småskrattade  gemytligt  och  upprepade 
för  Nicolaus  de  två  slutsatser  hans  tysta  utredning  nyss  förut 
hade  fastställt  som  säkra: 

"Får skallar !!  —  Och  Coriolanus  är  inte  med!" 

"Låt  dem  hinna  fatt!"  tillade  han  otåligt,  "vi  ska  re- 
sonera!!" 

Coriolanus  kunde  inte  vara  med,  det  hela  var  för  dumt 
tillställt. 

De  fingo  alltså  hinna  fatt,  som  de  förresten  skulle  ha  gjort 
ändå  ty  de  hade  bättre  hästar  för  båda  slädarna  som  allt  i 
allt  innehöllo  fyra  personer:  Näppe,  Marskalken,  sysslingen 
Pelham  och  en  ännu  yngre  syssling,  Johan. 

"Go  kväll  på  Er  allesammans!!"  hojtade  Åbergson  nytert. 
—  "Försök  si  nu  här  hur  jag  har  det!  —  va  fan  hur  kan  Ni 
ställa  till  så  dumt?  Tänker  Ni  be  mej  stanna  och  stiga  ur? 
Eller  tänker  Ni  ur  och  springa  här  bredvid  så  att  jag  bultar 
korv  av  Er  allihop?    Eller  tror  Ni  Ni  kan  få  hacka  fast  på 


235 


.o* ■  ■% ,-o-. . .o* % . <.o«. . .•  O" ..o*  • . ..©••• . .  o  • . .♦o,wo--s.o'wo%.o**«..o-,*..g.. 


Erik  Fahlman 


mej  mitt  i  Orsa  kyrkby  om  en  halvtimme?  Håll  hästen  tre 
alnar  ifrån  annars  bultar  jag  till  på  nosen  så  Ni  ligger  där  hela 
högen!" 

En  lindrigt  sagt  missnöjd  kör  av  stora  ord  hördes  från 
de  obegåvade  mandråparna,  men  ingen  hoppade  ur;  och  alla 
utsikter  syntes  ytterligt  förmörkade  sedan  Åbergson  puffat 
fårskinnsbollen  i  nosen  på  första  hästen  så  att  han  rände  upp 
i  drivan  på  vägkanten  och  de  förföljande  skjutsarna  tor- 
nade ihop. 

Åbergson  funderade: 

Ett  bokslut  måste  det  ju  ändå  bli  förr  eller  senare  —  var- 
för inte  lika  gärna  nu  då  man  redan  var  i  farten? 

Han  blev  allvarsam  och  började  ånyo  höra  sina  bjällrors 
djupa  treklang,  och  han  mindes  allför  väl  vad  den  betydde  — 
och  vad  det  betydde  om  han  lät  det  bli  slag  i  saken  nu.  — 
Han  var  för  likgiltig,  i  djupaste  grund  och  botten  för  likgiltig 
att  kunna  reda  sig  ens  med  fårskinnssköld  och  snusdosa,  ty 
det  var  ju  i  alla  fall  framstående  knivkonstnärer  han  fick 
göra  med  —  Näppes  pipiga  profetia  "Nu  är  det  din  tur!" 

återljöd  i  örat  och  kunde  lätteligen  besannas  —  ja  ty 

likgiltigheten  i  hjärtat  spred  sig  kännbart  ända  ut  i  händerna. 
—  Åbergson  vände  sig  inåt  släden  igen  och  satte  sig  rätt,  med 
en  förnimmelse  att  han  drogs  ned,  av  två  späda,  kraftlösa 
händer;  och  han  greps  av  ett  farligt  lugn,  en  livsfarlig  förnöj- 
samhet, som  högtidligt  intonerade  förnöjsamhetens  psalm: 

Jag  svåra  slagen  var,  jag  låg  i  nöd  och  smärta, 
Jag  hade,  o  min  Gud,  bekymmer  i  mitt  hjärta  : 
Men  du  mig  helat  har,  din  tröst  har  glatt  min  själ. 
Nu  är  jag  lugn  och  nöjd:  nu,  Herre,  är  mig  väl! 

Testamentet  var  i  ordning  där  hemma;  han  hade  sannerligen 
råd  att  dö. 

* 

Men  Nicolaus  räddade  livet  på  sin  principal  genom  att 
ofrivilligt  snäva  omkull  i  släden,  varvid  Åbergson  fick  ett 
göra  att  hålla  hästen  kvar  på  vägen.  Han  ryckte  upp  sig  något : 

"Det  är  ju  klart  att  inte  låter  jag  slakta  ner  mig  all- 
deles som  en  gris,  nog  ska  di  få  var  och  en  sina  ordentliga  nyp." 


236 


.0"  «.,.0-*...0-..vO*'...  0--..'0'  '..  0  *'..»0-...-0-  ...•0  ,'..-0,,..'0"..-0"...  0,,«..<>* 

Ur  Firman  Åberg-son 


Och  tanken  på  hur  dessa  nyp  skulle  kunna  ta  genom 
pälsar  och  skinnmössor  började  sysselsätta  honom  —  bäst  det 
var  fann  han  dödskallelsen  vara  förhastad;  men  rymma  till 
Orsa  kyrkby  ville  han  inte  heller. 

Han  vände  litet  på  sig  igen: 

"Om  Ni  tålar  Er  lite,  små  gossar,  så  ska  jag  stiga  ur!" 

"Det  blir  nog  inte  förrän  i  Orsa  det  —  din  djävla  falsk- 
vägare!  replikerade  Marskalken. 

"Jo  det  skall  bli  förr!  Och  du  skall  få  första  nypet  om 
du  passar  på  —  få  si  va  du  tycker  om'et!" 

Den  slappa  likgiltigheten  började  hastigt  försvinna,  han 
kom  ihåg  gården  och  Märta  och  kolerainkasseringen  och 
friveckan  vid  Långsjön  och  solen  och  våren  och  försommarn 
och  beslöt  en  lustresa  i  vår  med  Märta  till  Arildsläge  och 
Köpenhamn;  och  han  trodde  nu  ingalunda  att  han  skulle  dö, 
ty  han  ville  det  ej.  Skitpojkar!  tänkte  han. 

Han  ville  ha  några  minuter  för  att  se  sig  om  efter  utvägar, 
sådana  utvägar  som  klarade  honom  själv  men  ändå  gjorde 
någorlunda  slut  i  saken  utan  att  skada  hans  framtida  prestige 
på  samma  sätt  som  uppträdet  med  kofoten  kunde  göra. 

Nicolaus  skulle  han  skicka  undan,  det  var  givet. 

Därnäst  tänkte  han  på  klädseln  —  pälsen  kunde  han  be- 
hålla på  men  inte  pälsstövlarna,  som  han  genast  började 
sparka  av  sig.  Han  hade  broddade  skor  för  töförets  skull  — 
alltså  skulle  ett  stycke  isgata  tagas  till  valplats.  Vad  kunde 
man  inte  tro  då  inte  Coriolanus  själv  var  med?  Det  var  inte 
alls  omöjligt  att  allesammans  kommo  sättande  i  sina  vanliga 
läderpjäxor  utan  klackar  ens  —  på  isgata. 

Man  var  i  god  fart  kommen  till  Messbacken.  Åbergson 
reste  sig  i  släden  och  såg  ner  mot  flottbron  som  vid  backens 
slut  gick  över  Ore  älv  norrut,  ej  mot  Orsa  dit  landsvägen  bar 
och  som  resan  gällde. 

Se  där!  Mycket  riktigt!  Det  blänkte  grant  från  bron, 
det  var  isgata  där.  Och  just  nu  gick  månen  hastigt  fram  ur 
den  lilla  envisa  molnstoden,  gick  fram  som  en  lydig  tjänare 
till  Hr  Åbergsons  allt  livaktigare  uppsåt  att  här  skulle  det  bli 
annat  av.    Hela  bron  var  en  skridskobana,  som  det  såg  ut. 

"Nicolaus",  sade  han,  "kör  ner  på  bron,  jag  hoppar  av 


237 


Erik  Pahlman 


där  och  ska  göra  kål  på  dem  allihop,  du  fortsätter  utan  att 
stanna  förstår  du  —  du  fortsätter  upp  till  Björka,  där  tar  du 
folk  med  dig  och  far  tillbaks  så  fort  du  hinner  så  får  vi  vittnen 
någorlunda  —  för  di  svär  falskt  di  här  djävlarna  —  men  ingen 
av  dina  karlar  får  blanda  sig  i  själva  affären  förstår  du!" 

"På  bron,  små  gossar!"  ropade  Åbergson  åt  sina  otåliga 
vänner  bakom. 

Nicolaus  körde  mycket  riktigt  in  på  bron,  men  förföljarna 
stannade  vidskepligt  vid  broändan  för  att  först  sätta  sig  in  i 
Åbergsons  planer ;  en  sakramenskad  fälla  anades  —  men  vilken  ? 

Nicolaus  hade  fortsatt  vägen,  och  Åbergson  stod  upp- 
ställd på  bron  med  en  lämpligt  hal  dansbana  framför  sig. 

Han  var  i  ett  säreget  förhöjt  humör,  som  han  kände  igen 
från  några  av  sin  ungdoms  allvarligare  fejder  mot  större 
flockar,  då  han  som  nykomling  vid  sexton,  sjutton  år  stred 
sina  strider  för  gaturätt  i  gruvstadens  ytterkanter.  Han  kände 
en  ihållande  rysning  över  hjässans  främre  del,  under  skinn- 
mössan, en  krypande  kyla  i  huvudsvålen,  som  dock  ej  var 
obehaglig;  han  märkte  hur  synskärpan  ökades,  hörseln  skärp- 
tes och  alla  sinnen  spändes;  andedräkten  blev  djup,  långsam 
och  gav  ljud,  drog  in  en  luft  som  var  ändå  renare  än  den  rena 
vinterluften,  kroppsvidden  kändes  ökad  och  spände  i  kläderna. 
Han  visste  att  om  han  fick  några  stycken  knivblad  i  sig,  så 
skulle  han  ändå  kunna  hålla  ut  —  hans  vilja  satte  propp  i 
hålen  om  så  behövdes.  Han  var  ung  och  rörlig  som  vid  tjugu  år. 

Marskalken  gick  mycket  riktigt  främst.  Va'  sir  man! 
ropade  Hr  Åbergsons  segervissa  hjärta:  de  gingo  fram  som 
på  nålar  —  pjäxor  alla  fyra  —  slarv  och  enfald  alltigenom. 

Åbergson  gick  långsamt  emot  dem  några  steg  och  halkade 
till  för  att  hindra  alla  misstankar  hos  motparterna.  Plötsligt 
sprang  han  fram  några  långa,  säkra  steg  så  att  broddarnas 
skärande  i  isen  rent  av  hördes,  och  måttade  en  våldsam  spark 
mot  Marskalken,  som  svängde  sidan  till  och  hukade  ihop  sig 
för  att  kunna  stå,  med  kniven  i  beredskap  för  svar  på  tal. 
Men  det  var  en  blind  spark,  Åbergson  drog  kvickt  in  benet 
igen,  och  i  det  han  stampade  fast  sig  även  med  högra  foten, 
fällde  han  snusdosan  mitt  på  Marskalkens  skinnmössa  med 
ett  slag  värdigt  en  ånghammare.  Det  hördes  ett  svagt  knast- 

238 


Ur  Firman  Åbergson 


rande  ljud  i  det  stilla  vädret  —  ett  ljud,  som  när  man  med 
handen  klämmer  för  hårt  om  ett  ägg  —  alla  hörde  det  och 
hejdade  sig  ett  ögonblick  —  Marskalken  Paulus  rätade  på  sig, 
släppte  kniven,  sträckte  ut  armarna  och  föll,  stel  som  en 
tennsoldat. 

"Bereder  väg  för  Herren!"  mumlade  Åbergson  och 
kände  sig  ånyo  för  med  skorna  i  gatan,  ty  nu  kom  det  egent- 
liga allvaret. 

Han  fick  omkull  en  och  en  ibland,  mest  med  den  stora 
får  skinnsbollen,  som  han  lyckades  hålla  ihop  och  som  gjorde 
en  bländande  effekt  då  den  råkade  mitt  i  ansiktet.  Men  minst 
två  Napoleoner  dansade  ständigt  runt  honom,  tätt  inpå,  och 
efter  några  minuter  hade  han  redan  fått  ett  par  skåror,  varav 
en  i  veka  livet;  men  från  sin  sida  hade  han  ännu  ej  förmått 
ånyo  sätta  in  snusdosan  på  något  avgörande  sätt  —  äntligen 
lyckades  han  ge  en  så  behändig  duns  åt  Pelham  att  denne 
trillade  under  broräcket  ner  i  älven  och  åtminstone  tills  vidare 
försvann  ur  sikte.  Och  samtidigt  hände  något  överraskande: 
ett  vilt  tjut  hördes  och  Nicolaus  anlände  med  en  spark  i  magen 
på  Näppe;  dessa  båda  rullade  om  varandra  några  varv  —  nu 
tog  Johan  hastigt  till  benen  inåt  land  —  Åbergson  fångade 
höger  arm  på  Näppe,  ryckte  upp  honom  på  benen  och  hade 
honom  att  släppa  kniven,  slog  omkull  honom  igen  och  skelade 
efter  Nicolaus,  som  tycktes  vara  illa  tilltygad,  ty  han  förblev 
stillaliggande. 

"Är  du  nöjd  för  den  här  gången?"  frågade  Åbergson  med 
knäet  på  Napoleons  bröst,  och  tryckte  till  på  ett  tungt  och 
varnande  sätt. 

"Ja",  svarade  Näppe  med  svag  röst. 

"Kravla  dig  iväg  då,  och  det  genast!  Har  du  tagit  livet 
av  pojken  så  låter  jag  länsman  ta  dig  i  alla  fall!" 

Och  i  det  vackra  månljuset,  under  en  bleknande  stjärn- 
himmel, bar  Åbergson  mödosamt  sin  unge  vän  Nicolaus  till 
släden,  som  stod  vid  broändan  åt  Björkahållet,  vände  om  förbi 
Näppe,  som  linkade  omkring  sina  två  skjutsar  vid  andra 
broändan,  och  åkte  ner  till  Or  sa  kyrkoby  där  det  var  närmast 
efter  läkare. 

 *  


239 


Ur  JASMINER. 


JASMINER. 

Min  tankes  lustgård  sig  till  ödsmål  bytt, 
där  inga  vårregn  över  gruset  sila, 
syrenens  blomsterglöd  av  blått  och  lila 
bar  brunnit  ut  och  tändes  ej  på  nytt. 

Det  vissnar,  vissnar.    Vårens  friskhet  flytt, 
ej  mera  dofters  spel  ur  dunklen  ila, 
men  gräs  och  blad  i  våta  sanden  vila 
och  eftersommarns  tystnad  faller  lytt. 

Och  dock  ibland  en  natt,  en  klar  och  stor, 

när  himlen  glittrar  ljus  som  pärlemor 

och  månens  guldglans  över  jorden  skiner... 

en  doft  jag  känner  smyga  mot  mig  blitt, 

ur  lövets  mörka  massa  skymtar  vitt  — 

och  tyst  jag  bryter  dem,  min  dikts  jasminer. 

$        $  $ 

HYMN  TILL  DAGEN. 

Du  unga  dag  vars  första  gryning  skiner 

och  smyger  skygg  bak  fällda  rullgardiner, 

tills  plötsligt  rosenröd  en  strimma  slår 

i  rummet  in  och  lyser  alla  vrår  — 

kring  bädd  som  sömnen  flytt  i  nattens  timmar 

ditt  klara  ljus  på  skrynklat  örngott  glimmar  — 

du  stora,  rika,  gyllen  var  ma  dag, 

djupt  ur  mitt  hjärta  hell  och  hälsning  tag! 


15.  —  NationalliiUratur.  XXVIII. 


24:3 


Emil  Kléen 

Hur  stolt  du  skrider  stilla  över  la  riden 
med  morgonrodnans  rosenknopp  i  handen! 
Hän  över  himlens  mörkblå  fält  du  går 
med  strömolns  fladder  i  ditt  blonda  hår; 
din  friska  andedräkt  kring  nejden  strömmar 
och  fejar  undan  nattens  tunga  drömmar, 
med  enslig  vakas  ångestfyllda  skräck 
ditt  ögas  löje  driver  godsint  gäck. 

Ty  du  är  mild  och  god  mot  allt  som  lider, 
du  hjälper  grubblar  en  i  tankens  strider 
och  visar  drömmaren  i  blixtlik  syn 
Fata  Morgana  hägrande  ur  skyn; 
den  son  som  vilse  gick  i  vida  världen 
du  lyser  vänligt  fram  till  hemmets  gärden 
och  strör  ditt  glitter  på  hans  bleka  kind, 
när  trött  han  slumrar  under  gårdens  lind. 

Den  hulda  är  du  som  sig  rikt  förbarmar 
du  rycker  sjuklingen  ur  feberns  armar, 
och  fågeln  som  med  vinggömt  huvud  sov 
i  rena  drillar  sjunger  högt  ditt  lov. 
En  flod  av  guld  du  över  fälten  silar 
där  sådden  bidande  i  myllan  vilar, 
din  hälsning  råmar  kon  i  klövervall, 
och  runt  kring  slätten  svara  hundars  skall. 

Hur  ljust  är  allt!    Det  glittrar  över  ängen 
och  daggen  droppar  ifrån  björkens  hängen, 
i  tåget  rycker  båten,  lagd  på  svaj, 
och  göken  gäckar  uti  vårgrön  maj. 
Från  holkens  pinne  höres  starens  kvitter, 
där  svart  mot  väggens  vita  kalk  han  sitter, 
vid  brunnens  ämbar  gårdens  piga  står 
med  bara  armar  och  med  sollyst  hår. 

Nu  vaknar  skogen.  Mellan  mossgrå  stammar 
en  gyllne  dager  över  marken  flammar 


244 


En  Syrénvisa 


och  stänker  över  snåren  vänt  sitt  gull 
där  hasselns  buske  står  av  hängen  full 
och  dimman  lättar.    Ulligt  vit  den  rinner 
mot  brynets  ljusning  som  i  purpur  brinner, 
i  morgonpurpur.  —  Hell  dig  dag  som  grytt 
och  nattens  skräck  i  ljus  och  jubel  bytt! 

*  *  # 

EN  VÄEVISA. 
Min  själ  är  full  av  våren 
dess  första  fina  lust. 
Det  glittrar  gult  ur  snåren 
där  sälgen  knoppats  just. 
Med  doft  av  brustna  knoppar 
och  sol  på  björketoppar 
slå  vårens  lena  böljor 
i  sång  mot  livets  kust. 

Min  tanke  som  förtrollad 
drar  ut  å  stiglös  ban, 
av  sippor  översållad 
står  brinkens  gröna  plan, 
som  pärlemor  och  glitter 
är  fågellekens  kvitter.  — 
Nu  har  han  åter  vaknat, 
den  store  gamle  Pan! 

*  *  * 

EN  SYRÉNVISA. 

På  vita  gardiner 
och  vita  hus 
glittrande  skiner 
månens  ljus; 
tyst  över  gräsens 
blad  och  strå 
nattliga  väsens 
vägar  gå. 


15 


245 


Emil  Klébn 


Ängen  i  dimma 
vidgar  sig  fri 
volmarna  simma 
som  öar  däri 
rasslar  ett  tjuder 
i  klövervall 
svarande  ljuder 
en  bandhunds  skall. 

Åter  det  tystnar. 
Bland  parkens  trän 
står  natten  och  lyssnar 
i  fjärran  hän. 
Vad  är  det  som  ångar 
i  timma  sen 

från  lövvalv  och  gångar  — 
Syrén,  syren! 

Vad  är  det  som  smeker 
i  kvällens  vind 
där  skuggspelet  leker 
vid  gårdens  grind, 
vad  är  det  som  svävar 
kring  blomtyngd  gren 
bland  spindlarnas  vävar? 
Syrén,  syrén ! . . . 

På  vita  gardiner, 
och  vita  hus 
glittrande  skiner 
månens  ljus: 
tyst  över  gräsens 
blad  och  strå 
vingade  väsens 
vägar  gå. 

*     *  * 


246 


.O'  '.,  0  ''.,.0 "...•Q-  ...  0"-..«0»  -...0  »...«Q  •...•O*  ..»-O-'%.-O'v*0-%.-O'*wO"'..-Q; 


En  Nyåksvisa 


EN  NYÅKSVISA. 

Med  glans  av  snö  i  stjärneljus 
och  sus  av  mörka  skogar 
träd  nyår  in  i  varje  hus 
att  fylla  vind  och  logar 
gör  varje  bleknad  kind  så  röd 
som  höstens  äpplen  skina, 
och  dela  lyckans  överflöd 
bland  dem  som  mest  förtvina. 

Giv  vatten  rikligt  över  mark 

och  rikt  i  brunnen  även 

spinn  trådens  spånad  fin  och  stark 

till  ränningen  i  väven, 

låt  örtagårdens  apelträd 

av  mogna  frukter  digna, 

och  åkern  med  den  gyllne  säd 

i  ymnigt  mått  välsigna. 

Bjud  stav  åt  varje  lutad  gång 

och  tröst  åt  varje  plåga, 

vår  glädjes  stund  med  spel  och  sång 

och  muntra  löjen  råga  — 

men  klappar  sorgen  på  vår  dörr 

lär  oss  den  tåligt  bära, 

att  liksom  uti  lyckan  förr 

den  hand  som  slog  vi  ära. 

Så  hälsa  vi  dig,  nya  år 

som  skrider  över  världen, 

och  samla  oss,  när  midnatt  slår, 

i  syskonrund  kring  härden. 

En  sång,  som  klingar  varmt  och  glatt 

vi  samfällt  måge  sjunga 

och  prisa  i  sylvesternatt 

det  gamla  och  det  unga. 

 ^_  


247 


Ur  DIKTER. 


SOLDENÄREN. 

Hans  arm  var  kraftig,  hans  själ  var  stark, 
ej  van  vid  fruktan  och  kvidan. 
En  jätte  han  kunde  slå  till  mark 
med  svärdet  han  bar  vid  sidan, 
ty  vass  var  dess  egg  och  säkert  det  fördes. 
Men  när  han  sitt  stridshorn  blåsa  hördes, 
då  klang  där  en  tveksam,  ängslig  ton: 
Han  hade  ej  tron. 

Han  drog  i  striden  för  lön  och  sold, 
för  gods  och  för  dyra  smycken. 
Han  givit  sig  bort  i  andras  våld 
och  stred  efter  deras  tycken. 
Förgäves  han  sökte  få  hjärtat  glöda 
av  hat  till  dem  han  befallts  att  döda. 
Hans  slagsvärd  klang  matt  med  liknöjd  ton: 
Han  hade  ej  tron. 

Men  ärligt  höll  han  sitt  löfte  fast 
och  flydde  ej  död  och  fara. 
Han  måste,  när  allting  annat  brast, 
sitt  riddareord  bevara. 

Han  stred.    Men  hans  lycka  var  utmätt  vorden. 
En  skägglös  pilt  slog  jätten  till  jorden. 
Och  gravklockor  klungo  med  dyster  ton: 
Han  hade  ej  tron. 

*        *  H? 

251 


Hugo  Gyllander 


MIGNON. 

Pilarna  grönska,  isar  brista, 
första  narcissen  ur  jorden  steg, 
plogarne,  blanka,  skarpa  rista 
fårorna  upp  i  myllsvart  teg. 
Hoppfull  och  käck  som  barack msdröm 
vårvindens  ström 

slår  omkring  kind  och  lockar  blodet 
susande  upp,  och  tron  och  modet. 
Livet  är  fagert  och  lätt  som  sång! 
Tro  mig  och  följ  mig,  Mignon,  Mignon! 

Böljande  fält,  av  axen  tunga, 
gulnade  ligga  i  solens  brand, 
Blommorna  äro  mer  ej  unga, 
fåglarne  tystna  efter  hand. 
Luften  känns  dövande  torr  och  het. 
Icke  jag  vet 

stundom,  varför  en  skugga  glider 
fram  för  min  fot,  där  hän  jag  skrider  — 
Dock,  varför  grubbla  på  skuggors  gång! 
Du  är  ju  hos  mig,  Mignon,  Mignon! 

Skördar  ha  bärgats,  lärkan  farit, 
molnen  gjoit  himlen  låg  och  grå, 
färgerna  i  den  syn,  som  varit, 
bleknat  och  plånats  bort  också. 
Askgrå,  med  regndropp  i  stripigt  hår 
dagen  nu  står  — 
Lövlösa  träden  grenarne  sloka, 
känslorna  åldrats  och  blivit  kloka. 
Synkretsen  ständigt  blir  mera  trång  — 
Bäst  då  vi  skiljas,  Mignon,  Mignon! 

Ensam  är  kvällen,  landet  fryser, 
vindarne  pipa  kring  husets  knut, 
stjärnorna  darra,  månen  lyser, 


252 


j0",%..Q-'wO^wO'-...'O"%.«O''«..»O^^ 


Skeppet  Fortuna 


granarnas  svarta,  höga  spjut 

resa  sig  hotfullt  vid  snöfälts  rand. 

Norrskenets  brand 

fladdrar  i  höjd,  dess  tungor  fara 

åter  och  fram  som  minnens  skara  — 

Brasan  ej  värmer,  och  kväll  blir  lång  — 

Ser  jag  dig  aldrig,  Mignon,  Mignon! 

*     #  * 

SKEPPET  FORTUNA. 

Mänskosorlet  tystnat  som  en  suck  i  fjärran. 
Under  oss  är  mörker,  över  oss  är  Herran. 
Livet  svunnit  undan,  ligger  djupt  begravet. 
Skeppet  Fortuna  seglar  över  havet. 

Vita  segel  svälla,  bjärta  vimplar  leka, 
långa  vågor  sakta  skeppets  sidor  smeka. 
Ned  ur  rymden  solens  flöde  ymnigt  strömmar. 
Leende  vi  vila  uti  ljusa  drömmar. 

Mot  det  blåa  se  vi  och  mot  moln  som  draga, 
låta  ström  oss  driva,  låta  vind  oss  jaga. 
Ingen  för  befälet,  ingen  styret  sköter. 
Häpen  skepparn  stirrar,  som  vår  farkost  möter. 

Hårt,  med  tunga  lasten  krämarskutan  stampar. 
På  sin  post  kaptenen  fram  och  åter  trampar, 
spanar,  spejar  ängsligt,  med  sitt  rör  beväpnad. 
Ser  Fortunas  segling  under  ordlös  häpnad. 

"Utan  man  på  vakten,  utan  man  vid  ratten! 
Vilt  för  vindens  nycker  över  falska  vatten! 
Satan  tar  dem  alla!    Snart  med  gods  och  skuta 
sovande  besättning  skall  i  djupet  sluta." 

Bäst  han  profeterar,  kunnig,  klok  och  bitter, 
på  ett  grund  hans  egen  skuta  bergfast  sitter, 
trots  kompass  och  styre.    Vem  kan  sådant  ana! 
Men  Fortuna  seglar  glatt  sin  vilda  bana. 


253 


.O^.  O- •...0^..  0  -...-0*,%.'0''^ 

Hugo  Gyllander 


Vaggas  lätt  i  solsken,  jagas  fram  av  byar, 
omedvetet,  planlöst  liksom  sommar  ds  skyar. 
Okänd  rymd,  oändlig;  målet  fjärran,  fjärran. 
Under  oss  är  mörker,  över  oss  är  Herran. 

Ej  av  orons  vassa,  hårda  band  vi  fängslas, 
och  vi  drömma  lugna,  när  de  andra  ängslas. 
Ej  för  lasten  frukta  vi  som  andra  göra, 
på  vår  köl,  den  snabba,  ingen  last  vi  föra. 

Ingen  last,  som  trycker,  ingen  hamn,  som  lockar, 
ingen  krämar vilja,  som  på  vinster  pockar. 
Utan  veck  på  pannan  vi  till  fest  oss  smycka. 
Hoppet  står  vid  styret,  vinden  är  vår  lycka. 

Om  den  sakta  sjunger,  om  den  vredgad  river, 
lugne  med  vi  följa,  vart  oss  än  den  driver. 
Livets  omsorg,  oro,  ängslan  —  allt  begravet. 
Skeppet  Fortuna  seglar  över  havet. 


Ur  NYA  DIKTER. 


ETT  POKTRÄTT. 

Sommarn  ligger  flack  och  vissnad  som  ett  gammalt  badorts- 
minne, 

genom  rutan  skådar  hösten.   Kallt  det  blev  med  ens  därinne, 
grått  och  ensamt.    Flugor  hänga  stela  på  tapetens  blom, 
och  i  kaklugnsvrån  i  nätet  ruvar  spindeln,  giftigt  tom.  — 
Än  ett  år  förbi!   Och  blocket  rullar  ned  mot  klippans  rötter, 
och  som  Sisyfus  du  har  det  åter  framför  dina  fötter.  — 
Tag  med  ro  det  evigt  gamla!    På  de  vackra  orden  märk! 
Kalla  rullandet  en  uppgift,  lönlösheten  för  ett  verk. 
Varför  ej  med  ord  försköna  det  som  tanken  ej  förskönar? 
Ljug  en  segerkrans  på  hjässan,  ljug  en  konung  som  belönar. 
Ur  ett  intet,  som  vill  sluka,  ur  ett  tomt,  som  gäspar  vitt, 
ljug  dig  glatt  till  livets  fullhet,  ljug  dig  in  i  världens  mitt! 

Men  man  tröttnar  ock  på  sagor.  —  Ensam  i  din  vrå  med  spindeln 
är  du  sann  som  morgontanken,  är  du  helupp väckt  ur  svindeln. 
Drömslott,  drömdåd,  spunna  vackert  utav  sommar dunst  och 

damm, 

sjunka  ned,  då  livets  ande  går  i  höstens  kyla  fram. 

Och  du  sätter  dig  att  grubbla.  —  Det  som  förr  du  känt  och 

trodde, 

vad  som  fordom,  varmt  och  skyddat,  i  ditt  hjärtas  kamrar 

bodde, 

hemlöst  är  det,  nöter  vägar,  gömmer  sig  i  snår  och  stack, 
ungdomssinnets  lätta  följe,  trasigt,  bjärt  zigenarpack. 

Känslor,  aningar  och  syner,  soligt  liv  i  ovägd  eter, 
jagats  omilt  bort  av  kalla,  stadigt  grå  realiteter. 

255 


Hugo  Gtllander 


Ack,  idéers  fackla  ständigt  lyste  vandraren  på  tok, 

tills  han  såg  med  egna  ögon,  tills  han  slog  igen  sin  bok. 

Trodde  dig  det  godas  urbild  möta  mitt  i  kampens  fara.  — 

Hon  bar  mask,  och  hennes  godhet  blev  förvandlad  i  en  snara. 

Sanningsguldet  fann  du  även,  vägde  det  i  handen  glad  — 

mynt  det  var  i  månens  strimma,  men  vid  dagsljus  torra  blad. 

Och  det  skönas  absoluta  fladdrade  till  sist  i  sär, 

och  du  såg  ej  mer  än  barnet:  ''Kejsarn  inga  kläder  bär!" 

Hur  du  jagat,  hur  du  irrat  i  det  stora  törnesnåret! 
Utan  vinst  och  utan  mening  —  levat  jämt  ett  år  om  året, 
sökt  med  ständigt  nya  trasor  lappa  hop  ditt  slitna  liv, 
sökt  att  lägga  vikt  vid  jakten,  vikt  vid  vänskap  och  vid  kiv, 
sökt  att  se  ett  mål  i  fjärran,  skrattat  se?n  åt  fåfäng  möda, 
slutat  med  att  skratta  bittert  åt  de  levande  och  döda. 
Vad  står  åter?  —  I  ditt  hjärta,  vilket  jublade  och  grät, 
hänga  minnena  som  torra  flugor  i  ett  spindelnät. 
Och  emot  dig,  ifrån  höstens  gråa  smuts  och  bläcka  gula, 
stirrar  simpelt  majestätiskt  livets  outrotligt  fula. 

Synen  retar  dig  och  plågar?  —  Dina  blickar  skjuta  vasst. 
Kunde  kanske  brottet  bära,  kunde  draga  hatets  last, 
kunde  kanske  utan  ånger  slå  till  mark  och  trampa  döda 
dina  fiender.  —  Men  annan  kamp  dig  getts  och  annan  möda : 
slag  i  dimman,  smuts,  som  sakta  glider  undan  vart  du  går, 
och  du  står  i  dag  på  samma  ställe  som  du  stod  i  går. 
Jordens  myllrande  små  gnomer  skåda  dig  med  vänligt  nöje. 
Hör  du  hopplöshetens  fnitter,  hör  du  tröstlöshetens  löje! 

I  den  gråa  ensamheten,  när  i  gömmorna  du  rev, 
fann  du  ett  porträtt  en  afton,  slängt  bland  böcker  och  bland 

brev, 

bleknat,  halvglömt,  ifrån  vårens,  illusionens  fågelkvitter. 
Lugnt  du  höjer  det  mot  dagern,  och  du  ler,  ironiskt  bitter. 
En  sekund  —  och  löjet  flyktar,  grinet  från  de  hårda  år. 
Magiskt  bunden  blicken  glänser,  ljus  och  drömmande  du  står. 

Du,  i  vilkens  tomma  hjärta  ständigt  kallt  en  stämma  varnar: 
Minns  Tobosos  Dulcinea,  minns  din  strid  med  väderkvarnar! 


256 


.0***%%.0-%wOr%%..0--...-0'-..^0^..'0-%«..-0  -...-0**...-0*  '..0  ••..••0-*..-0"«..-<>"«..-0. 


Ett  pokteätt 


Dina  drömmars  vackra  luftslott,  huru  dyrt  de  köptes  se'n! 
Tag  det  verkliga  i  strupen  och  giv  aldrig  känslan  hän! 
Du,  som  trott  det  gamla  multna  i  ett  mörkt,  där  Lethe  gråter, 
ser  en  bleknad  bild  —  och  mäktigt  höjer  sig  det  gamla  åter. 

För  ett  oförklarligt  något,  för  ett  trollspös  muntra  spratt 
brister  tidens  fasta  kedja,  tio  år  bli  som  en  natt. 
Tio  års  fantomer,  vridna  i  grotesk,  som  aldrig  räknar, 
synas  som  en  mardröms  skuggor,  som  man  glömmer,  när  man 

vaknar, 

och  omkring  dig  ligger  livet,  enkelt  klart,  i  dagg  och  blom, 
i  sin  godhets  rena  linjer,  i  sin  skönhets  rikedom. 

Fina,  lätta  ljusgestalter  lösa  upp  den  mörka  bindeln: 
Lämna  grubblandet  åt  hösten,  lämna  hjärtats  gift  åt  spindeln! 
Ryck  din  själ  ur  fattigdomens  grå  och  kalla,  fula  stater, 
där  du  byter  slitna  nödmynt  mot  de  andres  assignater. 

I  ditt  hjärta  vilken  styrka!    Varma  strömmar  sjuda  fram, 
som  om  vår,  när  sa  ven  skänker  liv  och  lust  åt  torkad  stam. 
En  föryngrings  rika  flöden,  livskraft  i  de  torra  benen, 
och  i  nattens  tunga  tystnad  plötslig  klockklang  ifrån  stenen. 

Ej  begär,  och  icke  kärlek.  —  Men  i  livets  smuts  och  pina 
sinnets  varma,  vissa  aning  om  det  outsägligt  fina, 
om  de  höga  idealens  rena  värld,  från  vilken  gick 
stundom  ned  en  glimt  att  speglas  i  en  stackars  jordisk  blick, 
göts  kring  läppar,  göts  i  linjer,  matt  men  levande,  en  hägring 
av  en  överjordisk  sanning,  av  en  oförstörbar  fägring. 

Säkert  morgondagen  åter  i  sin  häxring  in  dig  tvingar, 
åter  tvivlets  mörka  andar  slå  din  själ  med  vassa  vingar, 
gnomer  myllra  fram  ur  vrårna,  pipa  grinande  sitt:  Glöm! 
Långa  åren  voro  sanning,  och  din  syn  var  blott  en  dröm.  — 
Men  du  ser,  vid  aftonlampans  flämtande  och  matta  låga, 
ungdomssköna,  ungdomsrena,  höga  ljusgestalter  tåga. 
Och  ditt  bröst  av  glädje  häves,  löst  ur  gråa  spindelgarns 
sega  kedjor,  pannan  slätas  och  din  blick  blir  som  ett  barns. 


257 


.jr*-%%.0',«.wOr%%..0*-..^0*-%AQ'''..-0'W 

Hugo  Gyllander 


Som  en  resenär,  som  vänder  åter  till  sin  barndoms  nejd, 
sinnet  fruset  under  mödor,  blicken  vässad  under  fejd, 
ser  i  fjärran  hembygdskyrkan  glänsa  över  granskogsrand  en, 
stannar,  skälver,  torkar  ögat  med  den  hårda,  grova  handen. 

*     *  * 

RÅDSSKRIVAREN  I  NtfRNBERG. 

När  jag  hör,  hur  den  rike  bedömer 
vad  som  är  för  den  fattige  möjligt., 
då  grinar  jag  till  som  i  plåga.  — 
Det  är  bittert  och  skärande  löjligt. 

Och  när  välmente  domaren  varnar 
och  söker  att  hejda  och  stanna 
den  man,  som  förkasteisens  tecken 
bär  skrivet  i  eld  på  sin  panna, 

då  drager  jag  ansiktet  samman, 
då  spritter  jag  till  som  en  groda, 
och  jag  fäller  min  penna  och  mumlar: 
"Ni  vise,  ni  kloke,  ni  goda!" 

Men  domarn  ej  aktar  på  synen, 
ty  ofta  han  hörde  mig  svara: 
"Ett  anfall,  som  hastigt  går  över, 
ett  anfall,  herr  domare,  bara." 

Jag  sköter  min  tjänst,  och  jag  lever. 
Min  levnad  är  fredlig  och  stilla.  — 
Ack,  vore  mitt  sinne  ett  annat! 
Ack,  såge  och  hörde  jag  illa! 

Man  ler  åt  min  vandring  på  gatan, 

när  framåt  jag  ilar  i  smärta: 

Mitt  ansikte  rycker  och  grinar, 

och  det  rycker  och  sticks  i  mitt  hjärta. 


258 


Rådsskrivaren  i  N^rnberg 


De  andre  fått  ögon,  som  lysa 
mot  guld  i  en  penningelåda, 
som  snegla  mot  ära  och  titlar.  — 
Men  jag  har  fått  ögon  som  skåda. 

Som  se  i  det  gömda  och  dolda 
och  blicka  framåt  bortom  åren. 
Och  därför  blev  ansiktet  vridet, 
och  där  före  grånade  håren. 

Hos  barnet,  som  lekte  på  gatan, 
jag  stundom  i  minen  såg  skrivet, 
i  regelrätt  logiska  satser, 
en  eländets  saga  för  livet. 

Och  stundom  en  yngling  jag  mötte, 
av  hälsa  och  övermod  härlig, 
när  hjärtat  spratt  till,  när  jag  visste: 
Din  yttersta  stund  blir  förfärlig. 

Bestämda  och  vägda  och  mätta 
jag  människoödena  funnit. 
Men  in  uti  frihetens  rymder 
jag  aldrig  med  blickarna  hunnit. 

Jag  hör,  huru  domsorden  falla, 
jag  ser  brottslingens  huvud,  som  böjes, 
och  bilan,  som  blixtrar  i  luften.  — 
Av  vanmakt  mot  vanmakt  hon  höjes! 

När  rådet  det  höga  har  gille, 
bjuds  skrivaren  med  som  på  gyckel. 
Jag  sitter  och  bugar  och  krusar. 
Men  mitt  öga  det  prövar  sin  nyckel. 

Man  prisar  sin  stad  och  dess  lycka, 
för  borgare  borgare  tala.  — 
De  söva  sig  djupare  in  i 
sin  egenrättfärdighets  dvala! 


259 


.0,,%..o*'%..0,s..O*'...-0**%.«0»,«..«0-,«.^ 
KV 

Hugo  Gylla^der 


Men  när  borgarne  yvas  vid  stånkan 
och  stryka  sig  ölet  ur  skäggen, 
då  skådar  jag  djävulens  skugga, 
som  hoppar  och  nickar  på  väggen. 

Då  ser  jag  i  frodiga  dragen 
hos  mången,  hur  ödet  sig  vänder: 
Från  rådssalens  heder  går  vägen 
till  skammens  och  eländets  gränder. 

De  brister  och  fel,  som  man  trodde 
så  oskyldigt  lätta  som  spånen, 
de  växa,  de  växa,  de  växa, 
de  växa  till  galgar  för  sonen. 

Och  fladdrande  lusten,  som  släcktes, 
fast  glöden  i  askan  må  blinka, 
de  skola  få  låga  och  hetta 
och  de  göra  din  dotter  till  slinka. 

I  trodden  I  välden  det  goda. 
Men  barnen  de  kunna  ej  välja, 
när  löpsnarans  timme  är  inne 
och  när  bödelens  yxa  vill  tälja. 

De  rusiga  herrar,  de  glade, 
de  undra  och  kunna  ej  fatta, 
varför  skrivarens  ansikte  rycker, 
och  varför  han  aldrig  kan  skratta. 
* 

Att  söka  att  livet  förbättra 

är  göra  det  onda  än  värre.  — 

Jag  kan  blott  i  ödmjukhet  bedja: 

"Ack,  fräls  mig  från  Nurnberg,  o  Herre!" 

Ty  mänskliga  viljan,  som  spirar 
ur  dyn,  och  med  rötter  i  fukten  — 
hur  bladen  än  glänsa  och  prunka, 
det  vimlar  av  maskar  i  frukten. 


260 


Immaoulata 


Ur  dockornas  dansande  virvel, 
och  hetsade  slavarnes  like, 
jag  beder,  jag  ropar,  jag  kvider: 
"När  skådar  jag  Frihetens  rike?" 

Men  synerna  trampa  mitt  hjärta, 
en  häxdans,  förvirrande,  brokig. 
Visst  kommer  den  dag,  då  det  heter: 
"Nu  skrivarn  på  allvar  är  tokig." 

*     *  * 


IMMAOULATA. 

Gaveltorn  och  lätta  spiror 
strålande  mot  skyn  sig  höja, 
men  därnere  ligger  staden 
tung  och  mörk  i  kvällens  slöja. 

Skarpa  dagrar  och  konturer, 
dragna  som  av  andehänder.  — 
Skuggan  skrider  över  torgen, 
ruvar  svart  i  halv  och  gränder. 

Ljus  mot  skugga  —  tyngd  mot  strävan  — 
krafters  kamp  ge  stenen  fägring, 
skilda  krafters  strid,  försonad 
i  en  enda  luftig  hägring. 

Dock  mer  rik  den  kamp,  som  rasar 
mellan  själarne  därinne. 
Vilja  brottas  emot  vilja, 
stålhår  t  sinne  slår  mot  sinne. 

Hör,  när  vakten  skrider  framåt 
i  de  trånga  mörka  gapen, 
hur  det  dånar,  hur  det  slamrar, 
hur  det  rasslar  tungt  av  vapen. 


U.  —  Nationallitteratur.  XXVJIL 


.0"VP"',./Oi,.,i«Ö,v..40,*'#>0  ■0-,..'0"...0,,...<0,'t..'0'«.0''..0"syQ,M<tt?> 


Hugo  Gyllandee 


Inom  murens  fasta  gördel 
sväller  tvisten,  gäsa  kiven. 
Hat  gror  starkt  i  starka  hjärtan, 
kraftig  hand  far  lätt  till  kniven. 

Men  från  bilden  under  lampan 
ned  på  lidelsernas  brottning 
skådar  lugn  och  ljus  madonnan, 
himmelens  och  jordens  drottning. 

Stridens  våg,  som  mäktig  svallar 
och  som  skakar  stadens  rötter, 
sjunker  undan,  bryts  och  krossas 
till  ett  skum  vid  hennes  fötter. 

Stolta  hjässor  ödmjukt  sänkas, 
avund,  agg  och  vrede  vika. 
Tiggaren  som  fursten,  alla 
känna  inför  henne  lika. 

Och  mot  henne  fria  stiga 
tusen  suckar,  tusen  böner 
i  en  enda  tro  från  jordens 
splittrade  och  bundna  söner. 

Hon  är  den,  som  tåligt  ansar 
med  den  fina,  milda  handen 
vad  en  gång  i  späda  sinnen 
såddes  av  den  rena  anden. 

Hon  är  den,  som  skilda  viljor 
till  en  enig  strävan  tvingar. 
Hennes  lov  och  hennes  hyllning 
som  en  hymn  ur  stenen  klingar. 

Hög  och  ren  och  obefläckad 
ler  hon  över  mänskoraden.  — 
Det  är  hon  som  vaktar  muren, 
hon  som  uppehåller  staden. 


;0"'%..p's..O'%.vO'%..fO-'wQ^....O<«...-0^ 

Den  som  älskas  . . . 


DEN  SOM  ÄLSKAS  .  .  . 

Den  som  älskas  av  nådiga  feer 
och  för  vilken  den  Okände  ömmar, 
åt  den  givas  dagar  i  oro  och  kval, 
men  nätter  med  vitaste  drömmar. 

Och  av  givmilda  händer  omsider 
han  tager  det  bästa  och  stora: 
den  ensamma  aftonens  klarnande  ro 
och  lyckan  att  allting  förlora. 

Så  frälst  ifrån  synernas  vimmel, 
där  livsfloden  bullrar  och  strömmar, 
han  vaknar  i  glädje  och  sitter  till  bord* 
med  tysta  och  leende  drömmar. 


16' 


263 


Ur  MARTIN  BIRCKS  UNGDOM. 


DEN  GAMLA  GATAN. 
I. 

Martin  Birck  var  ett  litet  barn,  som  låg  i  sin  säng  och 
drömde. 

Det  var  sommarafton  och  skymning,  en  tyst  och  grön 
skymning,  och  Martin  gick  vid  sin  moders  hand  genom  en 
stor  och  underlig  trädgård,  där  skuggan  låg  mörk  i  alléernas 
djup.  På  båda  sidor  om  vägen  växte  sällsamma  blå  och  röda 
blommor,  på  smala  stänglar  vajade  de  av  och  an  för  vinden. 
Han  gick  och  höll  sin  moders  hand  och  såg  förvånad  på  blom- 
morna och  tänkte  på  ingenting.  "Du  får  bara  plocka  de  blå 
blommorna,  de  röda  äro  giftiga",  sade  modern.  Då  släppte 
han  hennes  hand  och  stannade  för  att  plocka  en  blomma  åt 
henne,  en  stor  blå  blomma  ville  han  plocka,  som  satt  och 
nickade  tungt  på  sin  stjälk.  En  sådan  underlig  blomma !  Han 
såg  på  den  och  luktade  på  den.  Och  åter  såg  han  på  den  med 
stora,  förvånade  ögon:  den  var  ju  icke  blå,  utan  röd.  Den  var 
alldeles  röd!  Och  så  otäckt,  giftigt  röd!  Han  kastade  den 
elaka  blomman  på  marken  och  trampade  på  den  som  på  ett 
farligt  djur.  Men  då  han  vände  sig  om,  var  modern  borta. 
"Mamma,"  ropade  han,  "var  är  du?  Var  är  du,  varför  gömmer 
du  dig  för  mig?"  Martin  sprang  ett  stycke  nedåt  allén,  men 
han  såg  ingen,  och  han  var  nära  att  gråta.  Allén  låg  tyst  och 
tom,  och  det  mörknade  mer  och  mer.  Äntligen  hörde  han  en 


267 


Hjalmar  Söderberg 


röst  helt  nära:  "Här  är  jag,  Martin,  ser  du  mig  inte?"  Men 
Martin  såg  ingenting.  "Här  är  jag  ju,  varför  kommer  du  inte 
hit?"  Nu  förstod  Martin:  bakom  fläderbusken,  det  var  där- 
ifrån rösten  kom,  att  han  inte  hade  förstått  det  genast . . . 
Och  han  sprang  dit  och  tittade;  han  var  säker  om  att  hans 
moder  hade  gömt  sig  där.  Men  bakom  fläderbusken  stod 
Frans  från  "Långa  raden"  och  gjorde  en  otäck  grimas  med 
sina  tjocka,  såriga  läppar,  och  så  räckte  han  ut  tungan  så 
långt  han  kunde!  Och  en  sådan  tunga  han  hade:  den  blev 
längre  och  längre,  ja,  den  tog  aldrig  något  slut,  och  den  var 
full  med  små  gulgröna  blåsor. 

Frans  var  en  liten  buse,  som  bodde  i  "Långa  raden" 
snett  över  gatan.  Förra  söndagen  hade  han  spottat  på  Martins 
nya  bruna  klädes  jacka  och  kallat  honom  snobb. 

Martin  ville  springa  sin  väg,  men  stod  som  fastspikad 
vid  jorden.  Han  kände,  hur  benen  domnade  under  honom. 
Och  trädgården  och  blommorna  och  träden  voro  borta,  och 
han  stod  ensam  med  Frans  i  en  mörk  vrå  av  gården  därhemma, 
vid  soptunnan,  och  han  försökte  skrika,  men  det  kändes  som 
om  strupen  varit  hopsnörd... 

IL 

Men  då  han  vaknade,  stod  hans  moder  vid  bädden  med 
en  ren  vit  skjorta  i  handen  och  sade: 

"Upp  med  dig,  du  lilla  sjusovare,  Maria  har  redan  gått 
till  skolan.  Och  kommer  du  inte  ihåg  att  päronträdet  på 
gården  skall  plundras  i  dag?  Du  får  skynda  dig,  om  du  skall 
få  något  med!" 

Martins  moder  hade  blåa  ögon  och  brunt  hår.  Och  på 
den  tiden  var  blicken  ur  dessa  ögon  ännu  leende  och  ljus. 

Hon  lade  skjortan  på  sängen  och  nickade  åt  honom  och 
gick  ut. 

Maria  var  Martins  stora  syster.  Hon  var  nio  år.  Hon 
gick  i  skolan  och  visste  redan  vad  många  saker  hette  på  franska. 

Men  Martin  hade  ännu  sömnen  i  ögonen  och  drömmens 
virrvarr  i  huvudet  och  kunde  icke  komma  sig  för  att  stiga  upp. 

Gardinen  var  uppdragen,  och  solen  sken  rätt  in  i  rummet. 

268 


.o •g,%wQ^s.'0\./C>',v^^..-0'%..^,^».-o,,'^o,,'.--0,,'-,o,,'"-o,,,"-g> 


Den  gamla  gatan 


Dörren  till  köket  stod  på  glänt.  Lotta  låg  i  köksfönstret  och 
pratade  med  någon;  det  var  visst  med  Häggbom,  portvakten. 
Till  sist  började  Häggbom  sjunga  nere  på  gården,  med  sin 
supiga  röst: 

"Om  jag  nu  vore  som  Salomon  rik 
och  hade  pengar  i  stycken, 
skulle  jag  fara  till  Turkit 
och  köpa  mig  hundra  flickor." 

"Vad  skulle  Häggbom  göra  med  så  många?"  frågade 
Lotta.   "Häggbom  som  inte  kan  sköta  sin  madam  en  gång." 

Martin  kunde  inte  höra  vad  Häggbom  svarade,  men 
Lotta  började  skratta  med  full  hals. 

"Häggbom  har  ingen  skam  i  sig,"  sade  hon. 

Nu  kom  visst  portvaktarmadamen  också  ut  på  gården; 
det  lät  som  om  hon  slog  ut  en  balja  diskvatten.  Så  började 
hon  gräla  på  Häggbom,  och  på  Lotta  också.  Men  Lotta  skrat- 
tade bara  och  smällde  igen  fönstret. 

Martin  låg  halvvaken  och  stirrade  på  sprickorna  i  taket. 
Det  var  en  spricka  som  var  alldeles  lik  madam  Häggbom, 
om  man  såg  på  den  på  det  rätta  sättet. 

Klockan  slog  nio  i  Ladugårdslandskyrkan,  och  då  den 
hade  slutat  att  slå,  började  klockan  i  salen.  Martin  hoppade 
ur  sängen  och  sprang  til]  fönstret  för  att  se,  om  päronen  sutto 
kvar  i  trädet. 

Päronträdet  på  gården  var  kärt  för  husets  kattor  och 
barn.  Det  var  gammalt  och  stort,  och  många  av  dess  grenar 
voro  redan  torra  och  döda ;  men  de  andra  skänkte  ännu  blom 
och  grönska  varje  vår  och  frukt  var  höst. 

Häggboms  pojkar  sutto  uppe  i  trädet  och  kastade  ned 
päron,  sedan  de  först  hade  stoppat  sina  fickor  fulla,  och  nedan- 
för slogs  den  övriga  barnskaran  om  vart  päron  som  kom  ned 
ur  trädet.  Mitt  i  flocken  stod  fru  Lundgren,  bred  och  hög- 
röstad, och  ville  skipa  rättvisa ;  men  det  var  ingen  som  brydde 
sig  om  henne.  Ett  stycke  ifrån  stod  lilla  Ida  Dupont  med  stora 
ögon  och  händerna  på  ryggen;  hon  vågade  sig  icke  in  i  tumultet. 
Och  fru  Lundgren  skaffade  henne  icke  något  päron,  ty  hon  var 
ovän  med  herr  Dupont,  som  var  violoncellist  i  hovkapellet. 


269 


Hjalmar  Söderberg 


Martin  blev  ivrig,  kastade  på  sig  kläderna  i  flygande 
hast  och  kom  ned  utför  trapporna. 
Lotta  skrek  efter  honom: 

"Skall  han  inte  tvätta  och  kamma  sig  först  — " 

Men  Martin  var  redan  på  gården.  Fru  Lundgren  tog 
honom  genast  under  sitt  beskydd. 

"Kasta  ner  ett  päron  åt  Martin,  John  —  håll  upp  mössan, 
lilla  barn,  så  får  han  ett  päron  — " 

Det  kom  ett  päron  i  mössan.  Men  nu  stod  Martin  och 
kunde  inte  hitta  rätt  på  sin  pennkniv;  han  ville  skala  päronet. 

"Tag  hit  päronet,  jag  skall  skala  det  åt  dig,"  sade  fru 
Lundgren. 

Och  hon  tog  päronet,  bet  i  det  med  sina  stora,  gula  tänder 
och  rev  bort  ett  stycke  av  skalet.  Martin  gjorde  stora  ögon 
och  blev  mycket  röd.   Nu  ville  han  inte  alls  ha  något  päron. 

Herr  Dupont  låg  i  sitt  fönster  i  skjortärmarna  och  rökte 
pipa  med  en  röd  kalott  på  huvudet.  Nu  böjde  han  sig  ut  och 
skrattade  åt  fru  Lundgren. 

Fru  Lundgren  blev  misslynt: 

"Det  är  ett  bortskämt  barn,"  sade  hon. 

Nu  höll  John  triumferande  upp  det  sista  päronet,  och 
barnen  hurrade  och  skreko,  men  John  stoppade  päronet  i 
sin  byxficka.  Men  så  hittade  Ville  ännu  ett,  och  det  var  det 
allra  sista;  han  fick  se  Ida  Dupont  stå  med  tårarna  i  ögonen 
borta  vid  väggen,  och  så  kastade  han  ädelmodigt  sitt  päron 
i  hennes  förkläde.  Så  hurrades  det  igen;  päronträdet  var 
plundrat. 

Men  nu  kom  madam  Häggbom  ut: 

"Gud  i  himmelen  ett  sånt  oväsen,  och  Häggbom  som 
ligger  för  döden!    Ner  med  er  ur  trädet,  lortungar!" 

Häggbom  hade  för  en  tid  sedan  legat  sjuk,  och  madamens 
fantasi  vände  ofta  tillbaka  till  denna  jämförelsevis  lyckliga  tid. 

Pojkarna  hade  kommit  ned  ur  trädet;  hon  fick  John  i 
håret  och  Ville  i  örat  och  skulle  leda  in  dem.  Men  fru  Lundgren 
kände  sig  en  smula  stucken;  hon  hade  ju  på  sätt  och  vis  pre- 
siderat vid  uppträdet.  Hon  var  dessutom  road  av  gräl  och 
försummade  därför  icke  att  med  en  viss  skärpa  förehålla 
madam  Häggbom  det  olämpliga  i  hennes  uppträdande.  Ma- 


270 


Den  gamla  gatan 


damen  släppte  sina  pojkar  för  att  kunna  sätta  händerna  i 
sidorna,  och  det  blev  stor  träta.  Åhörare  strömmade  till,  och 
alla  köksfönster  slogos  upp  på  vid  gavel. 

Till  sist  bröt  en  röst  genom  grälet: 

"Sch!  Kanslirådet!" 

Det  blev  alldeles  tyst;  kanslirådet  Oldthusen  hade  den 
största  våningen  och  var  husets  finaste  hyresgäst.  Han  var 
klädd  i  en  lång,  åtsittande  livrock,  och  under  armen  bar  han 
en  sliten  skinnportfölj .  När  han  hade  kommit  ned  för  trappan, 
stannade  han  och  tog  en  pris  snus.  Därefter  gick  han  lång- 
samt ut  genom  porten  med  tankspridd  och  bekymrad  stats- 
mannamin  . 

Martin  och  Ida  smögo  ut  på  gatan,  hand  i  hand.  De 
vågade  sig  ett  par  steg  utanför  porten;  så  stannade  de  mitt 
på  gatan  och  blinkade  mot  solen. 

Gatan  var  kantad  av  trähus  och  tegeltak  och  gröna  träd. 
Huset,  där  Martin  bodde,  var  det  enda  stora  stenhuset  vid 
hela  gatan.  "Långa  raden"  snett  emot  låg  i  skuggan:  en  låg, 
smutsgrå  huslänga.  Där  bodde  bara  riktigt  fattigt  folk,  sade 
Martins  mor.  Bara  patrask,  sade  fru  Lundgren.  I  färgeriet 
litet  längre  ned  på  gatan  var  det  ingen  brådska ;  färgaren  stod 
i  sin  port  i  tofflor  och  vit  linnerock  och  pratade  med  frun  på 
magasinet.  Till  och  med  utanför  krogen  i  hörnet  var  det  tyst. 
En  bryggarkärra  höll  därutanför;  hästen  stod  med  bundna 
framfötter  och  åt  havre  ur  en  påse,  hängd  om  hans  mule. 

Klockan  slog  tio  i  Ladugårdslandskyrkan. 

Ida  pekade  nedåt  gatan: 

"Där  kommer  getgumman." 

Getgumman  kom  med  sina  båda  getter;  den  ena  ledde 
hon  i  ett  snöre,  den  andra  gick  lös.  Kanslirådets  lilla  dotter- 
dotter hade  kikhostan  och  drack  getmjölk. 

"Ja;  och  där  kommer  lumpgubben." 

Lumpgubben  kutade  in  genom  porten  med  sin  påse  på 
ryggen  och  sin  svarta,  smetiga  käpp.  Man  sade,  att  han  hade 
sett  bättre  dagar. 

Två  fulla  kommo  ut  från  krogen  och  vinglade  gatan  fram, 
arm  i  arm.    En  poliskonstapel  i  vita  linnebyxor  gick  av  och 


271 


Hjalmar  Söderberg 


an;  "Fäderneslandet"  stack  upp  ur  bakfickan.  En  flock  höns 
tågade  ut  från  "Långa  radens"  gård,  med  tuppen  i  spetsen; 
polisen  stannade,  tog  upp  ett  halvt  franskt  bröd  ur  bakfickan 
och  började  mata  dem. 

"Vad  ska  vi  göra?"  frågade  Ida. 

"Jag  vet  inte,"  svarade  Martin. 

Han  såg  mycket  hjälplös  ut. 

"Vill  du  ha  mitt  päron?" 

Ida  tog  upp  sitt  päron  ur  fickan  och  höll  det  under  näsan 
på  Martin.    Det  såg  mycket  frestande  ut. 

"Vi  kan  dela,"  föreslog  Martin. 

"Ja,  vi  kan  ju  dela." 

"Men  jag  har  ingen  kniv  att  skära  med." 

"Det  gör  ingenting.  Bit  först  du,  så  biter  jag  sen." 

Martin  bet,  och  Ida  bet.  Martin  glömde,  att  han  ville 
ha  päronet  skalat. 

Nu  var  det  någon  som  ropade  på  Martin,  och  i  nästa 
ögonblick  kom  mormor  ut  och  tog  honom  vid  handen. 

"Vad  i  Herrans  namn  tänker  Martin  på  i  dag?  Skall  han 
inte  kamma  sig  och  tvätta  sig  och  äta  frukost?  Fanken  be- 
sitta, en  så'n  pojke..." 

Mormor  skulle  föreställa  ond,  men  Martin  skrattade  bara. 

I  portgången  mötte  de  Häggbom;  han  gick  redan  litet 
osäkert.    Han  vek  undan  med  en  lång  lov  och  tog  mycket 
hövligt  av  sig  mössan,  medan  han  sluddrade  på  sin  visa: 
"skulle  jag  fara  till  Turkit 
och  köpa  mig  hundra  flickor." 

På  gården  hade  det  blivit  stilla.  Madam  Häggboms  feta 
röda  katt  låg  på  soptunnan  och  spann  med  halvslutna  ögon, 
och  nedanför  kilade  råttorna  ut  och  in. 

III. 

En  grå  oktoberförmiddag  fick  Martin  tillåtelse  av  sin 
mor  att  gå  ner  till  Ida  Dupont  och  leka. 

Herr  Dupont  hade  två  små  rum  en  trappa  upp.  Vid 
denna  tid  på  dagen  var  han  på  repetition  i  hovkapellet;  Martin 
och  Ida  voro  ensamma. 


272 


.orx^p^^y^/o-..  •P"-.,o*- 


Den  gamla  gatan 


Det  var  en  mörk  och  mulen  dag.  Det  inre  rummet  låg  i 
halvskymning  med  en  hög  spånjalusi  för  fönstret.  När  man 
vek  undan  ett  litet  hörn  av  jalusien,  såg  man  mellan  två  gråa 
husgavlar  ett  stycke  av  Ladugårdslandskyrkans  stora  svarta 
kupol.    Bing  bång,  sade  klockorna. 

Ida  visade  Martin  ett  tittskåp  med  färglagda  tavlor.  Där 
funnos  vita  slott  och  trädgårdar  med  kulörta  lyktor  i  långa 
glimmande  rader,  gula  och  föda  och  blå.  Där  funnos  främ- 
mande städer  med  kyrkor  och  broar,  och  ångbåtar  och  stora 
skepp  på  en  bred  flod.  Och  där  funnos  festligt  upplysta  salar 
med  strålande  ljuskronor,  men  det  som  såg  ut  som  ljuslågor 
var  bara  små  hål,  utstuckna  med  knappnålar.  Och  det  blev 
alltsammans  så  stort  och  så  levande,  när  man  såg  det  i  titt- 
skåpet.   Det  nästan  rörde  sig,  det  var  visst  något  trolleri . . . 

"Det  har  jag  fått  av  min  mamma,"  förklarade  Ida. 

"Men  var  är  din  mamma?" 

"Hon  är  borta." 

Martin  såg  undrande  ut. 

"Hur  då  borta?" 

"Hon  har  rest  bort  med  en  främmande  herre.  Men  ibland 
skriver  hon  brev  till  mig,  som  pappa  läser  för  mig;  och  ibland 
får  jag  vackra  saker  av  henne,  som  hon  skickar." 

Martin  blev  mycket  nyriken.  Han  ville  gärna  veta  mera, 
men  han  visste  inte  riktigt  om  han  borde  fråga. 

Men  Ida  tog  Martin  om  båda  axlarna  och  såg  mycket 
viktig  ut: 

"Vet  du  vad  vi  ska  göra  nu?"  frågade  hon.  "Nu  ska  vi 
klä  ut  oss." 

Hon  drog  ut  en  byrålåda  och  började  plocka  upp  röda 
liv  av  sammet,  sidensars  och  rips,  med  snören  och  rosetter 
i  oändlighet;  sidenskor,  handskar  och  silkesstrumpor  och 
långa  slöjor  av  tyll  —  skära,  vita,  blå. 

"Det  här  har  jag  också  fått  av  min  mamma...  när  hon 
var  vid  baletten." 

Hon  tog  en  tunn,  ljusblå  slöja  med  silver  paljetter  och 
svepte  den  om  huvudet  på  Martin.  Så  fick  han  ett  rött  liv, 
ett  skärp  av  silverskir,  en  vit  kjol. 

"Så  lustig  du  ser  ut,"  sade  Ida.  "Alldeles  som  en  flicka." 


273 


i.  *i  -  i  i  .m    -i    —  - 

Hjalmar  Söderberg 


Martin  såg  sig  i  spegeln,  och.  de  skrattade  båda. 

"Kom  hit,"  sade  Ida,  "så  skall  jag  sota  mustascher  på  dig." 

Martin  tyckte  inte  att  det  passade  med  mustascher,  när 
han  skulle  vara  flicka.  Men  det  brydde  Ida  sig  inte  om:  hon 
sotade  en  kork  över  ett  ljus  och  ritade  stora,  svarta  mustascher 
på  Martin,  och  hon  passade  också  på  att  svärta  ögonbrynen 
på  sig  själv  —  så  tittade  de  i  spegeln  igen  och  skrattade. 

"O,  så  vackert  att  ha  svarta  ögonbryn,"  sade  Ida  .  "T}rcker 
du  inte  att  jag  är  vacker?" 

"Jo,"  sade  Martin. 

Ida  hittade  på  allt  möjligt: 

"Om  du  nu  vill  vara  riktigt  snäll,  så  ska  vi  hålla  kalas." 

Hon  gick  till  ett  skåp  och  letade  fram  en  halvutdrucken 
vinbutelj  och  ett  par  gröna  glas.  Så  dukade  hon  upp  på  toa- 
lettbordet och  slog  i. 

Martin  gjorde  stora  ögon: 

"Törs  du  det  för  din  pappa?" 

"Ja  då.    Jag  törs  allt  vad  jag  vill  för  min  pappa.  Min 
pappa  är  snäll  han.    Är  din  pappa  snäll?" 
"Ja,"  svarade  Martin. 

Och  de  skålade  och  drucko.  Det  var  ett  sött  och  gott 
vin,  och  det  lyste  så  grant  och  så  dunkelrött  i  de  gröna  glasen. 

Ute  hade  det  börjat  snöa.  Det  var  stora,  tunga  flingor; 
fönsterblecket  var  redan  alldeles  vitt.  Det  var  den  första 
snön  som  föll ;  och  kyrkklockorna  ringde  i  den  svarta  kyrkan : 
Bing  bång,  bing  bång.  Martin  och  Ida  lågo  på  knä  på  en  stol 
med  armarna  om  halsen  på  varandra  och  näsorna  tryckta 
mot  rutan. 

Men  Ida  slog  i  mera  vin  och  skålade  med  Martin.  Och 
sedan  tog  hon  ned  en  gammal  fiol  från  väggen  och  började  spela 
på  den,  och  medan  hon  spelade,  dansade  hon  också  och  svängde 
med  en  vit  slöja.  Det  lät  mycket  besynnerligt,  då  Ida  spelade 
fiol.  Martin  höll  för  öronen,  skrattade  och  sjöng  och  skrek. 
Men  så  började  det  klia  på  ryggen  på  Martin.  Då  kom  han 
ihåg,  vad  hans  mamma  hade  sagt,  att  Ida  Dupont  hade  loppor. 

 Martin  var  inne  i  sängalkoven  och  tittade.  Längst 

inne  i  halvdunklet  satt  en  madonnabild  bakom  två  halvbrända 
vaxljus;  och  nedanför  hängde  ett  krucifix. 


274 


Den  gamla  gatan 


Martin  stirrade  förvånad. 
"Vad  är  det?"  frågade  han. 

Ida  blev  mycket  allvarsam  och  svarade  lågt,  nästan 
viskande : 

"Det  är  vår  religion." 
Herr  Dupont  var  katolik. 

"Vänta,"  sade  Ida,  "sätt  dig  därborta  och  var  tyst,  så 
ska  jag  lära  dig  vår  religion." 

Ida  svepte  in  sig  i  skärt  tyll  med  guldpaljetter.  Så  gick 
hon  fram  och  tände  vaxljusen  under  madonnan:  två  stilla, 
klara  lågor.  På  en  liten  hylla  under  krucifixet  tände  hon  en 
rökgubbe.  I  långa,  blåa  skyar  ringlade  röken  fram  under 
alkovens  gardin,  och  luften  blev  tung  av  en  stark,  kryd- 
dad doft. 

Madonnan  strålade  som  en  teaterdrottning,  i  rött,  blått 
och  guld;  och  stjärnorna  på  hennes  mantel  blinkade  och 
tindrade  i  skenet  från  vaxljusen. 

Martin  frös  av  förtjusning. 

Men  Ida  föll  på  knä  framför  madonnan.  Hennes  tjocka, 
mörkröda  fläta  lyste  som  blank  koppar  i  ljusskenet.  Hon 
mumlade  något  som  Martin  icke  förstod,  och  hon  gjorde  be- 
synnerliga åtbörder  med  händerna. 

"Vad  är  det?"  frågade  Martin.    "Varför  gör  du  så?" 

"Tst!    Det  är  vår  religion." 

Och  Ida  fortsatte  inne  i  alkoven.  Hennes  stora,  svarta 
ögon  hade  en  tindrande  glans.  Men  Martin  kände  sig  så  be- 
synnerligt tung  i  huvudet. 

"Kom  hit  och  var  med,"  bad  Ida.  "Tycker  du  inte  att 
det  är  vackert?" 

Martin  satte  sig  på  sängkanten  och  försökte  göra  efter 
Idas  åtbörder.  Men  snart  började  han  nicka.  Huvudet  blev 
så  tungt,  så  tungt. 

...  Ute  snöade  det  alltjämt,  och  kyrkklockorna  ringde: 
Bing  bång,  bing  bång... 

När  herr  Dupont  kom  hem,  lågo  barnen  insomnade  på 
sängen.    Vaxljusen  hade  brunnit  ned. 


275 


.o"s..O"s..a%,^o-'../0"....Q.-...^ 

V .« 1»WMW<W^«  ■■-IMMWKM  ill      ■  I  III  »I  »T   II,    I     II    -  "ri"        ~~      '""  »J 


Hjalmar  Söderberg 


Hösten  gick  fram  över  jorden,  och  i  staden,  där  Martin 
bodde,  stodo  husen  gråa  och  svarta  av  regn  och  rök,  och 
dagarna  blevo  kortare. 

Men  då  eftermiddagen  kom  och  skymningen  föll  på,  satt 
Martin  Bircks  fader  ofta  vid  brasan  och  såg  in  i  elden.  Han 
var  icke  längre  ung.  Han  hade  ett  slätrakat  ansikte  med 
skarpa  markerade  drag,  som  en  skådespelare  eller  en  präst; 
och  han  hade  ett  sätt  att  le  för  sig  själv  utan  att  säga  något, 
som  ingav  respekt  och  en  viss  känsla  av  osäkerhet.  Men  då 
han  log  på  detta  sätt,  gällde  hans  löje  i  själva  verket  icke  alls 
någon  svaghet  eller  dårskap  hos  hans  medmänniskor,  ty  det 
fanns  ingenting  satiriskt  i  hans  lynne;  han  log  bara  åt  en 
anekdot,  som  han  läst  i  tidningen  på  morgonen,  eller  åt  ett 
par  hundar,  som  hade  skällt  på  lejonen  kring  Karl  XIII:s 
staty,  då  han  på  middagen  gick  genom  torget  på  väg  hem 
från  sitt  ämbetsverk.  Ty  Martin  Bircks  fader  var  tjänsteman. 
Och  ehuru  hans  lön  icke  var  stor  och  han  icke  heller  hade 
någon  enskild  förmögenhet,  förstod  han  likväl  att  ställa  det 
så,  att  han  med  sin  familj  kunde  föra  en  jämförelsevis  sorgfri 
tillvaro;  ty  han  hade  endast  smak  för  oskyldiga  och  enkla 
nöjen,  och  ingen  fåfänga  drev  honom  att  söka  umgänge  med 
dem,  som  stodo  över  honom  i  förmögenhet  eller  rang.  Han 
var  son  av  en  hantverkare;  och  då  han  någon  gång  tänkte 
över  sin  lott  i  livet,  jämförde  han  den  icke  med  sina  förmäns 
eller  sina  förmögnare  kamraters,  utan  erinrade  sig  i  stället  det 
fattiga  hem,  ur  vilket  han  utgått.  Och  han  fann  då,  att  han 
var  lycklig,  och  önskade  blott,  att  den  lycka  han  ägde  aldrig 
skulle  förmörkas.  Han  höll  av  sin  hustru  och  sina  barn  och 
älskade  ingenting  i  världen  så  högt  som  sitt  hem.  Då  han 
var  ledig  från  sina  ämbetsgöromål,  arbetade  han  gärna  med 
sina  händer.  Han  lagade  bristfälliga  möbler;  och  han  förstod 
att  nödtorftigt  reparera  den  gamla  köksklockan,  som  hade 
blomstermålningar  på  urtavlan  och  stora  mässingslod  på 
kedjor.  Han  förfärdigade  också  lustiga  och  sinnrika  leksaker 
åt  sina  barn  och  små  nätta  prydnadsting  åt  sin  hustru  till 
hennes  födelsedagar.    Bland  dem  var  ett  litet  tempel  av  vit 


276 


Den  gamla  gatan 


kartong.  Det  var  sirat  med  smala  guldlister,  och  bakom  en 
halvkrets  av  smärta  kolonner  fanns  ett  spegelglas,  som  tycktes 
fördubbla  pelarnas  antal.  Till  templets  krön,  som  omgavs 
med  en  balustrad  av  marmorerat  papper,  ledde  en  spiral- 
trappa, också  den  av  kartong  och  klädd  med  marmor;  men  i 
det  nedersta  trappsteget  fanns  det  en  liten  låda,  som  kunde 
dragas  ut.  Och  i  denna  låda  hittade  Martins  moder  varje  år 
på  sin  födelsedag  en  hopvikt  sedel  eller  ett  litet  smycke. 

Han  älskade  också  musik  och  sång.  Han  sjöng  gärna 
Gluntar  med  en  gammal  studentkamrat,  farbror  Abraham,  som 
stundom  kom  på  besök;  och  han  kunde  fantisera  vid  pianot 
och  efter  gehör  spela  några  stycken  ur  sina  favoritoperor. 

Men  han  läste  sällan  något  annat  än  sin  tidning. 

Martin  Bircks  moder  satt  ofta,  när  skymningen  föll  på, 
vid  pianot  och  spelade  och  sjöng.  Hennes  röst  lät  vackrare 
än  alla  andra  röster.  Hon  sjöng  visor,  som  ingen  sjunger  mera. 
Då  stodo  Martin  och  Maria  bakom  hennes  stol  och  lyssnade 
förtjusta,  och  stundom  försökte  de  sjunga  med.  Det  var  en 
visa  om  en  soldat,  som  gömde  en  fältflaska,  ur  vilken  han 
hade  givit  en  döende  prins  att  dricka  på  slagfältet.  "Och 
prinsen  drack  ur  den."  Det  var  omkvädet.  Och  det  var  en 
annan  visa  om  en  herdeflicka,  som  vallade  sin  hjord  i  en  dal- 
gång mellan  branta  alper.  Det  hördes  ett  brak  av  en  lavin, 
och  flickan  skyndade  på  sin  hjord:  "Spring  på,  spring  på 
mina  lamm!"  Och  medan  modern  sjöng,  gledo  hennes  händer 
över  pianots  gulnade  tangenter;  strängarnas  klang  hade  en 
spröd  glastimbre,  och  det  suckade  och  klagade  i  pedalen. 
Men  i  basen  låg  en  sträng  bruten  och  surrade  till  då  och  då. 

Och  det  kändes  så  ödsligt,  då  hon  hade  slutat  att  sjunga. 

Martin  drev  av  och  an.  Det  var  som  om  rummen  bleve 
större  och  mera  tomma,  när  skymningen  föll  på. 

Till  slut  vände  han  sig  till  mormor,  som  satt  vid  fönstret 
och  läste  i  Dagbladet. 

"Snälla  mormor,  tala  om  en  saga,"  bad  Martin. 

Men  mormor  kunde  ingen  ny  saga.  Och  de  gamla  hade 
Martin  redan  hört  så  många  gånger.  Mormor  fortsatte  att 
läsa  i  tidningen  med  glasögonen  långt  ner  på  näsan. 


277 


Hjalmar  Söderberg 


"Kors  i  herrans  namn,"  sade  hon  plötsligt  och  såg  upp 
över  tidningen,  "har  ni  sett  att  en  fröken  Oldthusen  är  död?" 

"Nej,  är  hon  död,"  sade  Martins  fader.  "Kunde  det  vara 
en  syster  till  kanslirådet?" 

"Nej,  herregud,  det  var  hans  faster,"  sade  mormor.  "Hon 
hette  Pella;  Pella  Oldthusen.  Jag  minns  henne  mycket  väl, 
jag  träffade  henne  i  Vaxholm  för  många  år  sen.  Det  var  en 
förbaskat  kvick  och  rolig  gumma;  men  hon  hade  tjyvorgan. 
Hennes  bekanta  brukade  säga:  'Kära  ni,  låt  ingenting  ligga 
framme  i  kväll,  för  Pella  Oldthusen  kommer  hit!'  Och  så 
hade  hon  en  flicka  som  hon  hade  tagit  upp.  När  den  flickan 
skulle  styras  ut  till  sin  första  nattvardsgång,  då  stal  fröken 
Oldthusen  sin  gamla  jungfrus  linneunderkjolar,  som  hängde 
i  samma  garderob  som  hennes  egna  kläder,  och  lät  sy  om 
dem  åt  flickan.  Ja,  det  är  Guds  klara  sanning,  jag  har  själv 
hört  det  av  en  fru,  som  hade  mycket  väl  reda  på  henne  och 
hela  släkten.  'Kära  fröken,'  sade  jungfrun  sedan,  för  hon  hade 
tjänat  hos  fröken  i  många  år  och  kände  till  hennes  egenheter, 
'kära  fröken,  det  har  varit  tjyvar  i  garderoben!  Och  tänk 
så  ledsamt;  de  ha  stulit  alla  mina  underkjolar,  men  inte  frökens, 
fast  de  hänga  alldeles  bredvid.'  —  'Kan  man  tänka  sig  så'na 
kanaljer,'  sa  Pella.  'Det  var  fasligt  ledsamt;  men  jag  kan 
ingenting  göra  åt  den  saken.'  Emellertid  gav  hon  jungfrun 
pengar  till  nytt  linne  en  tid  efteråt,  för  hon  var  förmögen  och 
inte  snål  heller;  men  flickan  fick  gå  till  herrans  heliga  natt- 
vard i  de  stulna  kjolarna." 

Martin  och  Maria  lyssnade  med  vidöppna  munnar.  Så 
hade  mormor  ändå  till  slut  berättat  en  saga.  Och  sådana  sagor 
kunde  hon  många. 

Fadern  hade  tänt  en  cigarr  och  flyttade  sin  stol  närmare 
elden.    Så  vinkade  han  åt  Martin  och  Maria: 
"Kom  barn,  nu  ska  vi  leka." 

Brasan  hade  nästan  brunnit  ner.  Fadern  bröt  sönder 
två  eller  tre  tomma  tändsticksaskar,  och  av  spillrorna  byggde 
han  ett  hus  längst  fram  i  kakelugnen.  Han  satte  också  in  en 
mängd  tändstickor  till  pelare  och  bjälkar,  och  slutligen  vek 
han  en  strut  av  ett  stycke  styvt  papper;  det  var  ett  torn.  I 

278 


t  •  -    **• 


Den  gamla  gatan 


strutens  spets  klippte  han  ett  hål  till  skorsten.  Det  blev  ett 
ståtligt  slott  med  pelargångar  och  spiror  och  torn,  alldeles 
som  Stockholms  gamla  slott  i  Dahlbergs  Svecia.  Och  när  det 
var  färdigt,  satte  fadern  eld  i  alla  hörn. 

Det  fräste  och  gnistrade  och  brann. 

"Nej  se  —  å  se,  så  det  brinner!  —  Nu  tar  det  eld  i  det 

bortersta  hörnet.  Nu  brinner  östra  valvet,  nu  störtar 

det  in!  Och  tornet  brinner  —  tornet  ramlar.  

 Nu  är  det  slut." 

"Om  igen,  pappa,"  bad  Martin,  "å,  om  igen!  Bara  en 
gång  till!" 

"Nej,  inte  en  gång  till,"  sade  fadern.  "Det  är  inte  roligt 
andra  gången." 

Martin  tiggde  och  bad.  Men  fadern  gick  bort  till  pianot 
och  strök  sin  hustru  över  håret. 

Martin  blev  sittande  framför  brasan.  Det  brände  på  kin- 
derna, men  han  kunde  icke  slita  sig  därifrån.  Det  låg  och  glödde 
så  grant  där  längst  inne.  Det  glimmade  och  glödde  och  brann. 

Till  slut  kom  mormor  och  sköt  spjället  och  stängde 
luckorna.    Då  gick  Martin  till  fönstret. 

Solen  var  längesedan  borta.  Det  hade  klarnat  upp  för 
en  stund,  men  ännu  drevo  mörka  skymassor  fram  i  brutna 
led  över  himmelens  tunna  och  glasaktiga  blå.  "Långa  raden" 
låg  i  djup  skymning.  Trädgårdarnas  lönnar  och  körsbärsträd 
stod  o  avlövade,  och  här  och  var  glimmade  redan  ett  ljus  i 
ett  fönster  fram  ur  det  dunkla  kvistnätet.  Nere  på  gatan  gick 
lyktgubben  och  tände;  han  var  gammal  och  krokig  och  hade 
en  skinnluva,  som  gick  långt  ner  i  pannan.  Nu  kom  han  till 
lyktan  mitt  för  fönstret,  på  andra  sidan  av  gatan:  när  han 
tände  den,  lyste  hela  rummet  upp.  Den  vita  spetsgardinen 
tecknade  sitt  brutna  mönster  mot  taket  och  väggen,  och 
källor,  fucksior  och  agapantus  målade  fantastiska  skuggor. 

Det  mörknade  mer  och  mer. 

Man  kunde  se  så  långt  bort  där  uppifrån  —  långt  bort 
över  de  låga  gamla  kvarteren  med  trähus  och  trädgårdar. 
Man  kunde  se  Humlegården  med  taket  av  rotundan  mellan 
de  nakna  gamla  lindarna.  Och  längst  bort  i  väster  reste  sig 
en  grå  kontur;  det  var  Observatoriet  på  sin  kulle. 


17.  —  Nationallitteratur.  XXVIII. 


279 


Hjalmar  Söderberg 


Oktoberliimlens  djupa  och  tomma  blå  blev  mera  djupt 
och  mera  tomt.  Och  i  väster  skiftade  den  i  ett  rött,  som  tyck- 
tes smutsigt  av  dimma  och  sot. 

Martin  ritade  figurer  med  fingret  på  rutan,  som  började 
imma  sig. 

?'Är  det  jul  snart,  mormor?" 

"Å,  det  dröjer,  barn..." 

Martin  stod  länge  med  näsan  tryckt  mot  rutan  och  stirrade 
på  himmelen.  en  tungsint  skymningshimmel  med  blekrött 
mellan  gråa  moln. 

V. 

Men  då  lampan  var  tänd  och  man  satt  kring  det  runda 
bordet,  var  och  en  med  sitt  arbete,  sin  bok  eller  sin  tidning, 
då  gick  Martin  bort  och  satte  sig  i  en  vrå.  Tv  han  hade  plötsligt 
blivit  sorgsen,,  utan  att  han  visste  varför.  Där  satt  han  i 
mörkret  och  stirrade  in  i  den  rundel  av  gult  ljus,  inom  vilken 
de  andra  sutto  tillsammans  och  arbetade  eller  pratade,  och 
kände  sig  utanför  och  övergiven  och  glömd. 

Och  det  hjälpte  icke.  att  Maria  letade  fram  en  gammal 
årgång  av  "Xär  och  Fjärran''  för  att  visa  honom  Garibaldi  och 
kriget  i  Polen  och  kejsar  Napoleon  med  spetsiga  mustascher; 
han  hade  sett  det  alltsaniman,  många  gånger.  Det  hjälpte 
icke  heller  att  hon  gav  honom  ett  stycke  papper  och  lärde 
honom  att  vika  saltkar,  kråka  och  två  båtar  i  lås;  ty  Martin 
längtade  blott,  utan  att  veta  det.,  efter  att  någon  skulle  säga 
eller  göra  något,  som  kunde  komma  honom  att  gråta.  Därför 
satt  han  butter  och  tyst  och  lyssnade  till  regnet.,  som  piskade 
mot  rutan;  ty  det  hade  börjat  regna  på  nytt.,  och  blåsten 
skakade  fönsterglaset. 

"Ja,"  hörde  han  plötsligt  fadern  säga  till  modern,  "du 
har  kanske  rätt  i  att  vi  borde  försöka  sälja  pianot  och  köpa 
ett  pianino  i  stället,  på  avbetalning.  Det  håller  ju  inte  stäm- 
ning i  fjorton  dar  :  och  ett  pianino  är  också  en  vackrare  möbel." 

Martin  spratt  till  vid  orden:  sälja  pianot.  Han  visste 
icke  riktigt  vad  ett  pianino  var,  men  han  trodde  icke  att  det 
kunde  vara  ett  riktigt  piano;  han  föreställde  sig  snarare  någon- 
ting med  en  vev.    Och  han  trodde  icke,  att  något  annat  in- 

280 


Den  gamla  gatan 


strument  kunde  låta  så  vackert  som  deras  piano.  Han  var 
god  vän  med  varje  buckla  och  varje  rispa  i  det  röda  mahogny- 
faneret,  ty  han  hade  själv  gjort  de  flesta  av  dem,  och  han 
kände  igen  nästan  varje  tangent  på  dess  särskilda  färgton. 
Sälja  pianot!  Det  lät  för  hans  öron  som  någonting  omöjligt. 
Det  var  nästan  som  om  han  hade  hört  föräldrarna  i  lugn  ton 
sitta  och  tala  om  att  sälja  mormor  och  köpa  en  tant  i  stället. 

Martin  började  gråta  innan  han  själv  visste  av  det. 

"Mamma,"  sade  Maria,  "Martin  gråter!" 

"Varför  gråter  du,  Martin?"  frågade  modern. 

Martin  snyftade  bara. 

"Han  är  trött  och  sömnig,"  förklarade  mormor.  "Det 
är  bäst  att  han  får  gå  och  lägga  sig." 

Medan  Martin  snyftande  gjorde  sin  rond  för  att  säga 
god  natt,  kom  Lotta  in  med  tebrickan.  Hon  hade  en  mycket 
högtidlig  min,  då  hon  sade: 

"Nu  kan  jag  tala  om  för  herrskapet  att  Häggbom  är  död." 

Det  blev  alldeles  tyst  i  rummet.  Martin  slutade  upp 
att  gråta. 

Mormor  knäppte  ihop  händerna. 

"Nej,  har  han  verkligen  slutat  nu,  gick  det  så  hastigt... 
Herregud,  har  han  slutat.  Ja,  det  brännvinet. . .  Men  det  var 
nog  bäst  för  honom  att  han  fick  dö,  fast  det  blir  smått  för 
madamen;  han  var  ju  portvakt  i  alla  fall  och  försörjde  hustru 
och  barn." 

"Han  dog  precis  klockan  sju,"  sade  Lotta. 

Men  då  ingen  svarade  något,  gick  hon  ut  i  köket  igen. 

"Det  är  kanske  så  gott  att  man  skickar  ut  en  lista  bland 
grannarna  och  ställer  till  en  liten  insamling,"  sade  modern. 

Martin  skickades  i  säng.  Modern  satt  på  sängkanten  och 
läste  bönerna  med  honom;  han  slapp  med  Gud  som  haver, 
ty  han  var  så  trött.  Eljes  brukade  han  också  läsa  Fader  vår 
och  Herren  välsigne  oss. 

Martin  låg  länge  vaken  och  lyssnade  till  regnet,  som 
plaskade  mot  fönsterblecket;  ty  han  var  icke  alls  sömnig,  han 
hade  bara  sagt  så  för  att  slippa  läsa  de  långa  bönerna,  som 


17 


281 


,y'.(.o"'„,o".,<o,'...-0',%/o»..,0'>„^'„t-0'  ..*o*«,*o'wO'»..-0"«..-0"*..-< 

Hjalmar  Söderberg 


han  icke  förstod.  Ty  det  är  omöjligt  för  ett  litet  barn  att  för- 
binda någon  som  helst  föreställning  med  vändningar  sådana 
som  "helgat  varde  ditt  namn"  eller  "tillkomme  ditt  rike". 
Han  låg  och  tänkte  på  Häggbom  och  undrade,  om  han  kunde 
komma  till  himlen.    Han  luktade  ju  alltid  brännvin. 

Martin  var  mörkrädd.  Då  Lotta  kom  in  med  ett  tänt 
ljus  för  att  ordna  något  i  rummet,  bad  han  henne  att  låta 
ljuset  stå. 

"Martin  skall  sova,"  sade  Lotta,  "annars  kommer  Hägg- 
bom och  biter  honom." 

Och  hon  gick  ut  och  tog  ljuset  med  sig. 

Martin  började  gråta  på  nytt.  Blåsten  visslade  i  fönster- 
springorna, då  och  då  slog  en  port  igen  med  en  skräll,  och  en 
hund  tjöt  därute.  Innan  modern  drog  ned  gardinen,  tyckte 
Martin  att  det  var  ett  rött  sken  på  himlen.  Kanske  elden  var 
lös  på  Söder. 

Det  var  buller  och  bråk  ner  på  gatan.   Fulla  människor 

som  kommo  ut  från  krogen  slag  och  skrik.  Tunga 

steg  mot  gatläggningen,  någon  som  sprang  och  någon  som 
förföljde  —  och  rop  på  "polis,  polis!" 

Martin  drog  täcket  över  huvudet  och  grät  sig  i  sömn. 

VI. 

Den  vita  vintern  kom  med  bjällerklang  och  snö  och 
isblommor  på  rutan.  Det  är  döda  sommarblommor,  som  gå 
igen,  sade  Martins  mor.  Granskogarna  där  ute  på  landet 
drogo  från  mörkret  och  ensligheten  in  till  stadens  gator  och 
torg,  och  då  julens  klockor  ringde  in  helgen,  stod  där  också  i 
Martins  hem  en  mörk  och  försagd  gran  och  doftade  av  skog, 
tills  kvällen  kom,  och  den  stod  tindrande  av  ljus,  vita  ljus 
och  färgade  ljus,  och  full  av  röda  vinteräpplen  och  konfekt 
med  deviser,  som  voro  så  dumma  att  till  och  med  Martin  och 
Maria  kunde  förstå  hur  dumma  de  voro.  All  julens  härlighet 
drog  förbi,  det  var  som  att  vända  bladen  i  en  bilderbok,  och 
då  nyårsnattens  stjärna  brann  över  de  vita  taken  och  man 
sade  varandra  god  natt  och  tack  för  i  år,  tänkte  Martin  med 
en  frysande  känsla  på  den  rad  av  gråa  vinterdagar  som  väntade 


282 


Den  gamla  gatan 


och  som  han  icke  kunde  se  något  slut  på ;  ty  det  var  så  ändlöst 
långt  till  sommaren,  och  ännu  längre  till  nästa  jul.  Nyårs- 
morgonen väcktes  han  medan  det  ännu  var  mörkt  för  att  gå 
i  ottan.  Yrvaken  kravlade  han  genom  snön  vid  sina  föräldrars 
sida,  och  då  man  kom  förbi  hörnet  stod  Ladugårdslandskyrkan 
där  som  en  jättestor  lykta  och  sken  ut  över  det  vita  torget, 
där  människorna  från  alla  håll  krälade  fram  över  snön.  I  kyr- 
kan var  det  orgelbrus  och  sång  och  många  tindrande  ljus,  och 
Martin  kände  sig  lycklig  och  god  och  tänkte,  att  detta  just 
var  rätta  sättet  att  börja  det  nya  året;  och  då  prästen  började 
predika,  somnade  han  strax.  Men  då  han  vaknade,  sken  redan 
gryningens  bleka  dager  in  genom  fönsterna  i  kupolen,  och 
modern  ruskade  på  honom  och  sade:  "Nu  ska  vi  gå  hem  och 
dricka  kaffe." 

Så  gick  man  då  hem  med  hjärtat  fullt  av  de  vackraste 
föresatser;  ty  Martin  förstod  av  sig  själv,  att  det  var  någon- 
ting sådant  prästen  hade  predikat  om.  Och  fram  på  för- 
middagen skickades  Martin  och  Maria  omkring  på  nyårs  visiter 
till  morbror  Janne  och  moster  Lovisa  och  till  tanter  och  far- 
bröder och  blevo  bjudna  på  kakor  och  vin  och  konfekt  ur 
julgranarna.  Men  hos  farbror  Abraham  fanns  det  ingen  jul- 
gran, ty  han  var  änkling  och  hade  inga  barn  utan  bodde  en- 
sam med  en  gammal  hushållerska.  Farbror  Abraham  var 
doktor  och  hade  många  gånger  kurerat  Martin  och  Maria  för 
mässling  och  skarlakansfeber  och  ont  i  bröstet.  Han  hade 
ett  svart  skägg  och  en  lång,  krokig  näsa,  ty  han  var  jude. 
Han  hade  också  en  papegoja,  som  kunde  svära  på  franska, 
och  en  svart  katt.  Denna  katt  hette  Kolmodin;  och  han  var 
den  klokaste  katt  i  världen,  ty  då  han  stod  utanför  tambur- 
dörren och  ville  komma  in,  jamade  han  icke  som  andra  kattor 
bruka,  utan  reste  sig  på  bakbenen,  spände  klorna  i  klock- 
strängen  och  drog  i  den  mycket  hårt. 

Då  Martin  och  Maria  denna  nyårsdag  kommo  för  att 
önska  farbror  Abraham  ett  gott  nytt  år,  satt  han  ensam  med 
en  flaska  vin  på  bordet  och  spelade  schack  med  sig  själv. 

Eummet  var  stort  och  halvskumt  och  fullt  av  böcker. 
Ute  föll  snön  i  stora  flockar.  Farbror  Abraham  stoppade  deras 
fickor  fulla  med  nämnarn  och  lät  papegojan  svära  på  franska 

283 


Hjalmar  Söderberg 


och  var  mycket  vänlig;  men  han  sade  icke  mycket,  och  fram- 
för elden,  som  glödde  i  kakelugnen,  satt  katten  Kolmodin  och 
stirrade  dystert  på  sin  herre.  Martin  och  Maria  sutto  tysta 
och  sågo  på  varandra  och  kände  sig  beklämda.  Ty  de  hade 
mer  än  en  gång  hört  föräldrarna  säga,  att  farbror  Abraham 
icke  var  någon  lycklig  människa,  och  att  han  aldrig  var  rik- 
tigt glad. 

VII. 

Så  var  då  det  nya  året  inne.  Den  almanacka,  som  Martin 
hade  givit  sin  far  i  julklapp,  hade  röda  pärmar,  medan  den 
gamla  hade  blå.  Och  Martin  fann  med  förundran  och  miss- 
räkning, att  detta  var  den  enda  skillnad  han  kunde  se  mellan 
det  nya  och  det  gamla  året,  att  dagarna  gingo  som  de  förr 
hade  gått,  med  klockringning  och  snö  och  mulen  himmel, 
med  leda  vid  de  gamla  lekarna  och  de  gamla  sagorna  och  med 
längtan  efter  att  bli  stor.  Den  tiden  längtade  han  efter,  men 
fruktade  den  också.  Ty  modern  hade  så  ofta  pekat  på  lump- 
gubben, som  hade  sett  bättre  dagar,  och  sagt,  att  om  Martin 
inte  ville  äta  upp  sin  välling  eller  sin  ölsupa  och  eljes  vara  en 
snäll  och  duktig  gosse,  så  skulle  han  komma  att  bli  just  en 
sådan  lumpgubbe  när  han  blev  stor.  Men  när  modern  talade 
så,  då  snördes  hans  bröst  samman,  och  han  såg  sig  själv  i 
skymningen  smyga  in  genom  porten  med  en  påse  på  ryggen 
och  peta  i  soptunnan  med  en  svart  käpp,  medan  far  och  mor 
och  syster  och  mormor  sutto  tillsammans  kring  lampan  som 
förr.  Ty  det  föll  honom  aldrig  in  att  tänka,  att  hans  hem 
kunde  upplösas  och  skingras. 

Det  föll  snö,  mycket  snö.  Drivorna  växte,  och  det  blev 
gnistrande  kallt.  Martin  fick  hålla  sig  inne  med  abcbok  och 
multiplikationstabell,  med  färglåda  och  sprattelgubbar  och  alla 
de  redan  vissnande  härligheter  som  julen  lämnat  efter  sig. 
Men  bland  sprattelgubbarna  fanns  det  en,  som  hette  Röda 
Turken,  och  som  han  höll  mera  av  än  de  andra,  ty  farbror 
Abraham,  som  hade  givit  honom  den,  hade  sagt,  att  det  var 
den  lustigaste  sprattelgubbe  i  hela  världen.  "Ser  du,"  hade 
han  sagt  en  kväll,  "i  och  för  sig  är  det  ju  varken  lustigt  eller 
märkvärdigt,  att  en  pappgubbe  sprattlar,  när  man  rycker  i 


284 


i  ■  ■  ■■■■■■■  ,  .i   o 

Den  gamla  gatan 


trådarna.  Men  Röda  Turken  är  inte  någon  vanlig  pappgubbe, 
han  kan  tänka  och  tycka  alldeles  som  vi.  Och  när  du  nu  rycker 
i  trådarna  och  han  börjar  sprattla,  då  säger  han  till  sig  själv: 
Jag  är  en  varelse  med  fri  vilja,  jag  sprattlar  alldeles  som  jag 
vill  och  uteslutande  för  mitt  eget  nöje;  hejsan,  det  finns  in- 
genting så  roligt  som  att  sprattla!  Men  när  du  slutar  upp 
med  att  rycka  i  tråden,  då  tror  han  att  han  är  trött  och  säger 
till  sig  själv:  Jag  ger  katten  att  sprattla  mera,  det  skönaste 
som  finns  är  att  hänga  på  en  krok  på  väggen  och  vara  alldeles 
stilla.  —  Ja,  det  är  den  lustigaste  sprattelgubbe  i  världen!" 

Martin  förstod  icke  mycket  av  detta,  men  han  förstod 
att  Röda  Turken  var  rolig  och  satte  mera  värde  på  honom 
än  förut. 

Så  gingo  dagarna,  och  med  Trettondagen  började  de  små 
familjebjudningarna  med  julgransplundringar  och  skuggspel 
och  dockteater  och  laterna  magica  med  brokiga  bilder  på  ett 
spökaktigt  vitt  lakan.  Men  på  hemvägen  gnistrade  stjärnorna, 
och  fadern  pekade  på  himmelen  och  sade:  "Där  är  Vinter- 
gatan, och  där  är  Karlavagnen." 

VIII. 

Men  en  morgon,  då  Martin  vaknade,  såg  han  att  himlen 
lyste  med  ett  ljusare  blått  än  den  gjort  på  mycket  länge  och 
att  det  droppade  från  taken  och  från  päronträdets  nakna 
kvistar.  Och  medan  han  satt  upprätt  i  sängen  och  såg  ut 
mot  detta  ljusa  blå,  kom  Maria  in  med  ett  ris,  som  tycktes 
blomma  i  hundra  färger,  men  det  var  icke  blommor,  det  var 
brokiga  fjädrar,  och  hon  smällde  på  honom  med  riset  och 
dansade  och  sjöng  att  det  var  fettisdag  och  att  hon  hade  lov 
från  skolan,  hurra !  Och  att  det  skulle  bli  semlor  med  mandel- 
massa inuti  till  middagen. 

Och  de  togo  fjädrarna  ur  riset  och  klädde  ut  sig  med  dem 
och  lekte  indianer  och  vita;  men  de  voro  indianer  bägge  två. 

Men  riset  tog  modern,  och  hon  satte  det  i  fönstret  i  en 
kruka  fylld  med  vatten,  mitt  i  solskenet.  Ty  kammaren  låg 
åt  öster,  och  där  var  morgonsol.  Och  se,  det  gick  icke  många 


285 


' ,  *  Mwm —ii  i  —       i   i  -  —i  i  ' —  "  '  \ ' 

Hjalmar  Söderberg 


dar,  innan  det  kom  fram  små  brungröna  knoppar  här  och 
där  på  kvistarna,  de  svällde  och  blevo  större,  och  en  dag 
hade  de  slagit  ut  och  förvandlats  till  veckiga,  ljusgröna  blad. 
hela  riset  grönskade,  och  nu  var  det  vår. 

En  eftermiddag  föll  det  en  strimma  sol  in  i  salen,  som 
låg  åt  väster. 

"Se  solen,  barn,"  sade  modern.  "Det  är  vår  första  efter- 
middagssol i  år." 

Solstrimman  föll  på  ljuskronans  slipade  glasbitar,  den 
bröts  och  strödde  regnbågsfärgade  fläckar  runt  omkring  i 
rummet,  på  möbler  och  tapeter.  Fadern  gick  just  genom 
salen;  han  satte  de  trekantiga  glasbitarna  i  rörelse  med  ett 
litet  slag  av  sin  hand.  Det  blev  ett  virrvarr  och  en  dans 
kring  väggarna  av  de  brokiga  fläckarna,  en  dans  som  av  fladd- 
rande fjärilar.  Martin  och  Maria  började  en  jakt  efter  dem. 
De  sprungo  sig  röda  och  varma  och  slogo  händerna  mot 
väggarna,  och  när  de  sågo  en  solfläck  teckna  sig  mot  handen 
i  stället  för  mot  tapeten,  skreko  de  i  förtjusning:  "Nu  har 
jag  honom!" 

Men  i  nästa  sekund  gled  han  undan,  solstrimman  blek- 
nade efter  hand,  och  fjärilarna  tröttnade  att  fladdra  och  lysa 
och  blevo  borta  —  Martin  såg  den  sista  av  dem  slockna  på 
sin  hand. 

Men  nej,  det  var  icke  vår  ännu. 

Åter  föll  det  snö,  våt  snö  som  smälte  strax  och  strax  var 
smutsig,  åter  ringde  klockorna  i  den  svarta  kupolen  under  en 
grå  himmel,  och  det  var  Långfredag.  Martin  och  Maria  voro  i 
kyrkan,  men  de  fingo  icke  sitta  hos  sina  föräldrar,  ty  deras 
föräldrar  sutto  långt  borta  i  koret  bland  en  mängd  av  svart- 
klädda och  allvarliga  människor;  de  voro  också  svartklädda 
själva,  fadern  i  frack  och  vit  halsduk,  och  allt  var  svart:  det 
röda  på  predikstolen  och  altaret  var  borta,  och  det  var  svart 
i  stället,  prästerna  hade  svarta  mässkåpor,  ett  svart  kors  reste 
sig  hotande  ur  altartavlans  blyfärgade  moln  längst  borta  i 
korets  skymning,  och  svartgrå  låg  himlen  och  stirrade  in 
genom  kupolens  valvfönster.    Martin  kunde  icke  somna  som 

286 


Den  gamla  gatan 


vanligt,  ty  allt  var  så  hemskt,  koralen  klagade  och  kvidde, 
prästen  såg  dyster  och  elak  ut  och  talade  om  blod,  och  en  hund 
tjöt  därute  på  kyrkogården... 

Martin  var  förtjust  över  allt  detta,  ehuru  han  icke  visste  det. 

Nej,  våren,  den  riktiga  våren...  Den  kom  först  när  de 
kungliga  körde  ut  till  Djurgården  i  guldspann  och  plymascher. 
Hur  sken  icke  allt  den  dagen,  hur  lyste  det  icke  av  blått  och 
sol  och  vår  kring  skorstenarna  och  taken,  kring  tuppen  på 
kyrktornet!  På  Martins  gata  blommade  redan  lönnarna,  och 
över  de  lutande  planken  svävade  skyar  av  vit  blom,  körs- 
bärsblom  och  hagtorn.  På  torget  och  Storgatan  vimlade  det 
av  folk,  hela  staden  var  ute  i  ljusa  och  brokiga  kläder,  och 
framför  Livgardeskasernen  stodo  de  ljusblå  livgardisterna,  som 
Martin  älskade  och  vördade,  på  post  med  dragna  sablar.  De 
kungliga  körde  förbi  i  en  sky  av  plymer  och  guld,  folket  hur- 
rade och  Martin  hurrade  med,  och  så  gick  man  ut  på  Djur- 
gården för  att  dricka  saft  och  vatten  på  Bellmansro.  Runt 
omkring  gnällde  fioler  och  positiv,  och  Martin  kände  sig  full- 
komligt lycklig.  Men  på  hemvägen  stannade  man  ett  ögon- 
blick för  att  se  på  Kasperteatern.  Det  började  redan  skymma 
över  slätten,  men  ännu  skockade  sig  folket  samman  kring 
dockteatern,  där  Kasper  just  höll  på  att  slå  ihjäl  sin  hustru. 
Martin  tryckte  sig  hårt  intill  sin  mor.  Han  såg  munnar  öppna 
sig  till  breda  skratt  runt  omkring  i  halvskymningen,  han 
förstod  ingenting,  men  ljudet  av  träpåkens  slag  mot  dockans 
huvud  skrämde  honom  —  skrattade  man  åt  att  den  elake 
mannen  därborta  slog  sin  hustru?  Så  kom  fordringsägaren, 
också  honom  slog  Kasper  ihjäl,  polisen  och  djävulen  hanterade 
han  lika  illa,  tills  äntligen  Döden  narrade  honom  ner  i  sin 
kittel,  och  det  var  slut.  Martin  kunde  icke  skratta  och  icke 
heller  gråta,  han  endast  stirrade  häpen  och  skräckslagen  in 
i  denna  nya  värld,  som  var  så  olik  hans  egen.  På  hemvägen 
var  han  frusen  och  trött.  Solen  var  borta,  och  det  mörknade 
mer  och  mer;  kungen  hade  för  länge  sedan  åkt  hem  till  sitt 
slott,  fulla  människor  knuffades  och  skr  ålade  runt  omkring. 
Vitsipporna,  som  Martin  hade  plockat  i  skogskanten,  voro 
vissna,  och  han  kastade  bort  dem  att  trampas  ned  i  smutsen. 


287 


t'   i        in       ■   '  ■   ■'■  »■  — ■— —  ii  i  — — — — mil/ 

Hjalmar  Söderberg 


Men  då  man  äntligen  var  hemma  och  det  var  natt  och 
Martin  låg  i  sin  säng  och  sov,  drömde  han,  att  fadern  slog 
modern  i  huvudet  med  en  stor  påk. 

IX. 

Sommarhimmel  och  sommarsol,  ett  vitt  hus  mellan  gröna 
träd . . . 

I  det  vita  huset  hade  Martins  föräldrar  hyrt  några  låga 
rum  med  rankiga  vita  möbler  och  med  de  blåaste  rullgardiner 
i  världen  för  de  små  fyrkantiga  fönstren.  Tätt  förbi  dessa 
fönster  strök  kronans  landsväg  fram.  Här  drogo  ständigt 
forbönder  och  vägfarande  från  Mälaröarna  fram  på  väg  till 
och  från  staden,  och  alla  stannade  de  här  för  att  betala  bro- 
pengar, ty  det  vita  huset  var  bro  vaktarens  hus  och  låg  just 
vid  landfästet  till  Nockeby  bro.  Och  bro  väktaren  satt  varje 
kväll  på  sin  förstukvist,  som  var  omslingrad  av  humlerankor, 
och  drack  toddy  och  räckte  fram  sin  sparbössa  åt  de  väg- 
farande och  pratade  och  ljög,  ty  han  hade  varit  sjökapten  och 
rest  i  många  främmande  länder.  Men  nu  var  han  en  liten  vit- 
hårig gubbe  och  hade  i  många  år  haft  bron  på  arrende  och 
var  en  välbärgad  man. 

Men  på  aftonen  första  dagen,  då  packlårar,  koffertar  och 
klädkorgar  ännu  stodo  huller  om  buller  i  rummen,  som  sågo 
en  smula  främmande  ut  ännu,  men  där  varje  skåp  och  stol 
och  varje  blomma  i  tapeten  tycktes  säga:  vi  bli  väl  snart  be- 
kanta —  och  medan  kvällsvarden  med  smör  och  ost  och  några 
små  stekta  fiskar  stod  dukad  vid  fönstret,  satt  Martin  tyst  på 
kanten  av  en  kista  och  betraktade  den  främmande  och  nya 
tavlan:  den  grå  landsvägen  med  telegrafstolparna,  i  vilka 
vinden  sjöng,  och  hästarnas,  kärrornas  och  böndernas  mörka 
skuggfigurer  mot  den  grönblå  västerhimlen.  Men  snett  över 
vägen,  ett  stycke  åt  sidan,  var  det  en  backe  med  en  grupp  av 
ekar,  vilkas  grönska  stod  mäktig  och  tung  i  sommarkvällens 
skymning,  och  bland  dessa  ekar  var  det  en,  som  stod  naken 
och  svart  och  icke  kunde  grönska  som  de  andra,  och  i  dess 
grenar  hade  kråkorna  byggt  bo. 

Martin  kunde  icke  taga  sina  ögon  ifrån  det  svarta  trädet 

288 


,ö"-%..o^..a%.»o-...»0^./0*wO' 


Den  gamla  gatan 


med  kråkboet  mellan  grenarna.  Han  tyckte  att  han  kände 
detta  träd,  att  han  hade  sett  det  förr,  eller  hört  en  saga 
om  det. 

Och  han  drömde  om  det  på  natten. 

Sommarhimmel,  sommardagar.  Gröna  ängar,  gröna  träd... 

Ångarna  stodo  fulla  av  blommor,  och  Martin  och  Maria 
plockade  dem  och  bundo  dem  till  buketter  åt  sin  moder.  Och 
Maria  sade  till  Martin :  "Akta  dig  för  ormarna !  Om  du  trampar 
på  en  orm,  så  tror  han  att  du  har  gjort  det  med  flit,  och  så 
biter  han  dig."  Då  trampade  Martin  så  försiktigt  han  kunde 
i  det  höga  gräset.  Och  hon  lärde  honom  också,  att  det  var 
en  stor  synd  att  plocka  den  vita  smultronblomman,  ty  det 
var  den  som  det  blev  smultron  av.  Och  de  kommo  överens 
om  att  den  som  först  fick  se  en  smultronblomma  skulle  säga : 
fri  för  den!  —  Och  den  som  hade  sagt  "fri"  för  en  blomma 
skulle  få  plocka  bäret  när  det  blev  moget.  Men  när  de  kommo 
till  ekbacken,  då  var  där  alldeles  vitt  av  smultronblom  under 
ekarna;  Maria  var  den  första  som  såg  det,  och  hon  ropade 
strax:  "Fri  för  allihop!"  Men  då  hon  såg  att  Martin  inte 
längre  såg  riktigt  glad  ut,  föreslog  hon  strax  att  de  skulle 
dela  skatten;  och  så  drogo  de  i  tanken  ett  streck  från  ett  träd 
till  ett  annat  och  delade  på  så  sätt  hela  ekbacken  i  två  delar. 
Till  höger  om  strecket  var  det  Marias  smultronställe,  och 
Martins  var  till  vänster.  Därefter  satte  de  sig  ned  under  en 
ek  i  skuggan  och  ordnade  sina  blommor  så  som  de  tyckte  att 
det  passade  bäst;  och  Maria  lärde  Martin  att  sticka  in  det 
fina  hjärtformiga  darrgräset  överallt  bland  prästkragar  och 
smörblommor  och  att  binda  ihop  buketten  med  långa  strån. 
Men  Martin  tröttnade  snart  på  sina  blommor,  ty  han  hade 
glömt  att  han  hade  plockat  dem  för  att  ge  dem  åt  sin  moder, 
och  han  lät  dem  ligga  i  gräset  och  lade  sig  själv  på  rygg  mitt 
ibland  dem  och  såg  på  skyarna,  som  drevo  fram  över  den  blå 
himlen  högt  över  hans  huvud.  De  liknade  vita  hundar;  små 
lurviga,  vita  hundar.  Det  var  kanske  också  små  hundar.  Då 
människorna  dö,  komma  de  ju  till  himmelen;  men  hundarna, 
som  inte  ha  någon  riktig  själ,  kunna  väl  inte  komma  så  högt 
upp.    De  få  springa  utanför  och  leka  med  varandra.  Men 

289 


Hjalmar  Söderberg 


deras  herrar  komma  nog  ut  till  dem  ibland,  och  då  hoppa  de 
små  hundarna  upp  på  sina  herrar  och  slicka  dem  och  bli  så 
glada . . . 

Vita  skyar,  sommarskyar. 

Men  det  roligaste  av  allt,  det  var  den  långa  bron  och 
sjön  och  alla  ångbåtarna,  som  blåste  redan  på  långt  håll  för 
att  bron  skulle  öppna  sig  och  släppa  dem  igenom.  Martin 
lärde  sig  snart  att  känna  igen  dem  alla :  Fyris  och  Garibaldi, 
Brage,  som  aldrig  gjorde  sig  någon  brådska,  den  vackra,  blåa 
Tynnelsö  och  den  bruna  Enköping,  som  kallades  kaffebrän- 
naren,  emedan  den  puttrade  som  då  man  bränner  kaffe.  Varje 
båt  hade  för  honom  sitt  särskilda  ansiktsuttryck,  så  att  han 
på  långt  håll  kunde  skilja  den  från  de  andra.  De  hjälpte 
honom  också  att  hålla  reda  på  tiden.  Då  Tynnelsö  låg  i  bro- 
hålet, var  det  tid  att  gå  hem  och  äta  frukost;  och  då  Runan 
blåste  med  sin  hesa  hals,  då  var  Brage  inte  långt  borta,  och 
med  Brage  kom  pappa  från  staden.  Så  var  det  också  bogser- 
båtarna  med  sina  långa  rader  av  pråmar ;  dessa  pråmar  brukade 
ofta  fastna  i  brohålet,  och  ingenting  i  världen  var  så  roligt 
som  att  då  höra  pråmkarlarna  svära.  Men  de  dagar  då  sjön 
gick  grön  med  vitt  skum  och  vågorna  stänkte  högt  upp  över 
bron,  då  kunde  inga  ångbåtar  tävla  med  rospiggarnas  skutor 
om  första  platsen  i  Martins  hjärta.  I  varje  skutskeppare  såg 
han  då  en  hjälte,  som  trotsade  vågorna  och  stormen  för  att 
nå  något  okänt  och  hemlighetsfullt  mål;  ty  det  föll  honom 
aldrig  in  att  tro,  att  de  bara  seglade  till  Stockholm  för  att 
sälja  den  ved,  det  hö  eller  de  lerkärl  som  de  hade  ombord. 
Dessa  saker  behagade  honom  likväl  icke  riktigt,  ty  han  kunde 
icke  hindra  att  de  mot  hans  vilja  ingåvo  honom  en  dunkel 
misstanke  om  en  eller  annan  lumpen  biavsikt  hos  skepparen, 
och  han  tyckte  i  djupet  av  sitt  hjärta  mest  om  de  skutor, 
som  kommo  tomma  från  staden.  De  dansade  också  käckast 
över  vågorna,  och  de  styrde  bort  mot  trakter,  där  Martin 
aldrig  hade  varit,  långt  förbi  Tyska  Botten  och  Blackeberg  — 
och  där  gick  gränsen  för  den  kända  världen. 

Där  var  det  också  solen  gick  ned  varje  kväll  i  ett  rött 
och  skimrande  förlovat  land.   Martin  var  fullkomligt  viss  om 


290 


Den  gamla  gatan 


att  det  var  just  där  den  gick  ner,  strax  bakom  udden,  och 
inte  på  något  annat  ställe.  Han  såg  det  ju  så  tydligt.  Likväl 
föreställde  han  sig  icke,  att  de  som  bodde  där  borta  fingo  se 
solen  på  riktigt  nära  håll,  eller  att  de  behövde  vara  rädda  för 
att  få  den  i  huvudet.  Om  en  annan  gosse  hade  kommit  till 
honom  och  sagt  honom  något  sådant,  skulle  Martin  ha  tyckt 
att  han  var  mycket  dum.  Ty  det  är  med  barnen  alldeles  som 
med  de  vuxna:  de  göra  sig  ofta  de  besynnerligaste  föreställ- 
ningar om  världen ;  men  om  någon  kommer  och  drar  ut  konse- 
kvenserna av  deras  idéer,  säga  de  att  han  är  mycket  dum, 
eller  att  det  är  opassande  att  skämta  om  allvarliga  saker. 

Sommartiden,  smultrontiden . . . 

På  den  tiden  var  sommaren  annorlunda  än  nu.  Den  var 
en  lycka,  som  fyllde  dagen  och  aftonen  och  trängde  ända  in 
i  nattens  drömmar,  och  morgonen  var  lyckan  själv.  Men  en 
morgon  vaknade  Martin  tidigare  än  vanligt,  och  då  han  hörde 
en  liten  fågel  kvittra  i  ligusterhäcken  utanför  fönstret  och  såg 
att  solen  sken,  reste  han  sig  upp  i  bädden  och  ville  klä  på  sig 
och  gå  ut.  Då  kom  hans  moder  och  sade,  att  han  skulle  ligga 
stilla  ännu  en  liten  stund,  ty  det  var  hans  födelsedag,  och 
Maria  höll  på  med  någonting  därute,  som  han  inte  fick  se 
förrän  det  var  färdigt.  Och  hon  kysste  honom  och  sade,  att 
han  fyllde  sju  år  och  att  han  skulle  vara  riktigt  flitig  och  snäll 
i  sommar,  så  att  han  inte  skulle  behöva  skämmas  för  de  andra 
gossarna  i  höst,  när  han  skulle  börja  skolan.  Men  då  Martin 
hörde  ordet  skolan,  glömde  han  fågeln,  som  kvittrade  i 
häcken,  och  solen  som  sken,  och  han  kände  det  så  trångt  i 
halsen,  som  om  han  måste  gråta;  men  han  behärskade  sig 
och  grät  icke.  Han  visste  inte  riktigt  klart  vad  en  skola  ville 
säga ;  men  det  lät  så  elakt  och  hårt.  Hans  moder  höll  visser- 
ligen skola  med  honom  och  Maria,  men  det  var  bara  en  liten 
stund  var  dag  nere  i  trädgården,  i  syrenbersån,  och  där  fladd- 
rade fjärilar,  både  gula  och  vita  och  blå,  och  humlorna  sur- 
rade, medan  hans  moder  berättade  sagor  för  honom  om  Josef 
i  Egypten  och  om  kungar  och  profeter  och  lärde  honom  att 
forma  bokstäver  efter  en  förskrift.  Och  han  förstod  att  en 
riktig  skola  måste  vara  något  helt  annat.    Men  medan  han 

291 


HjALMAE  SÖDERBERG 


var  bekymrad  i  sitt  hjärta  över  att  han  skulle  börja  skolan 
på  hösten,  kommo  de  alla  in  och  gratulerade  honom  för  att 
det  var  hans  födelsedag,  pappa  och  mormor  och  Maria,  och 
Maria  gjorde  sig  till  och  neg  och  sade:  "Jag  har  den  äran  att 
gratulera!"  Men  Martin  skämdes  och  blev  röd  i  ansiktet  och 
vände  sig  mot  väggen. 

Då  lämnades  han  ensam.  Men  det  dröjde  inte  länge  förr 
än  mormor  stack  in  huvudet  och  ropade,  att  kungen  kom 
ridande  med  femton  generaler  för  att  gratulera  Martin,  och  i 
detsamma  hörde  han  ett  mullrande  över  bron  som  om  åskan 
gick.  Då  sprang  han  ur  sängen  och  kastade  på  sig  sina  kläder, 
men  bullret  kom  närmare,  det  stod  en  sky  av  damm  över 
vägen,  hästarnas  hovar  dånade  mot  marken  och  bron,  och  det 
blixtrade  av  blanka  vapen.  Då  han  kom  ut  på  verandan,  hade 
de  främsta  redan  hunnit  långt  förbi,  men  Martins  moder 
tröstade  honom  med  att  kungen  inte  var  med.  I  stället  var 
det  nästan  hela  hans  krigshär,  ty  det  skulle  vara  fältmanöver 
i  Drottningholmstrakten.  Det  var  husarer  och  dragoner  och 
hela  artilleriet  från  Stockholm,  och  artilleristerna  skakades 
som  potatissäckar  på  sina  kärror  och  voro  gråa  och  svarta 
av  damm  och  smuts.  Men  Martin  beundrade  dem  ännu  mera 
på  det  sättet  och  undrade  för  sig  själv,  om  det  inte  var  ännu 
bättre  att  vara  artillerist  än  att  vara  skutskeppare. 

Men  krigsmakten  drog  förbi  och  blev  borta,  det  kom  en 
frisk  vind  från  sjön  och  tog  med  sig  den  lukt  av  smuts  och 
svett  som  den  hade  lämnat  kvar,  och  då  Martin  vände  sig  om, 
stod  där  bredvid  frukostbordet  ett  särskilt  litet  bord  dukat 
åt  honom,  och  Maria  hade  klätt  det  med  blommor  och  gröna 
blad.  Då  skämdes  han  återigen  och  blev  röd,  men  han  blev 
också  mycket  glad,  ty  mitt  på  bordet  stod  en  kaka,  som  hans 
mor  hade  bakat  åt  honom,  och  en  stor  tallrik  full  med  smultron, 
som  Maria  hade  plockat  under  ekarna,  och  en  tjugufemöring 
från  pappa  och  ett  paket  med  strumpor,  som  mormor  hade 
stickat.  Men  av  allt  detta  tyckte  Martin  mest  om  tjugufem- 
öringen.  Ty  han  hade  redan  lärt  sig  förstå  att  ett  par  strumpor, 
det  är  ett  par  strumpor  rätt  och  slätt,  och  en  kaka  är  en  kaka ; 
men  en  tjugufemöring,  det  är  ett  obestämt  antal  uppfyllda 
önskningar  i  vilken  riktning  som  helst  inom  en  viss  gräns, 


292 


Den  gamla  gatan 


och  hur  trång  den  gränsen  var  hade  erfarenheten  ännu  icke 
lärt  honom. 

Och  Martin  gick  omkring  och  tackade  alla  och  smakade 
på  kakan  och  smultronen  och  såg  att  strumporna  voro  röd- 
randiga  och  vackra  och  gömde  tjugufemöringen  väl  i  en  tänd- 
sticksask, som  han  hade  till  kassaskrin,  och  där  det  låg  ett 
par  gamla  kopparslantar  förut  och  några  små  stenar,  som  han 
hade  letat  ut  i  sanden  och  gömt,  därför  att  de  voro  så  vackra. 

Så  blåste  Brage  vid  Tyska  Botten,  och  pappa  måste  fara 
till  staden;  men  Martin  fick  gå  med  mamma  och  mormor  och 
Maria  till  Drottningholm.  Där  låg  kungens  vita  sommarslott 
och  speglade  sig  i  den  blanka  viken,  och  träden  i  parken  voro 
större  än  alla  andra  träd,  och  skuggan  under  dem  var  djup 
och  sval.  Och  över  dammarnas  och  kanalernas  mörka  vatten 
gledo  de  vita  svanarna  fram  med  stelt  sträckta  halsar,  och 
Martin  trodde  icke  att  de  bekymrade  sig  om  någonting  annat 
i  världen  än  sina  egna  vita  drömmar. 

Men  mormor  hade  ett  franskt  bröd  med  sig,  och  hon  bröt 
det  i  smulor  och  matade  dem  som  man  matar  höns. 

Sommardagar,  lyckodagar,  blåklint  i  den  gula  rågen . . . 

Det  var  nära  vid  skördetiden,  och  Martin  gick  på  vägen 
med  sin  moder,  Maria  gick  på  hennes  andra  sida  och  tog  då 
och  då  en  blåklint  ur  rågen.  Men  modern  hade  en  skär  klän- 
ning och  en  halmhatt  med  stora  brätten,  och  hon  talade  med 
dem  om  människorna  och  världen  och  om  Gud. 

"Ser  du,  Martin,"  sade  hon,  "där  står  just  det  tunga 
och  det  lätta  axet,  som  vi  läste  om  här  om  dagen  i  bersån.  Du 
minns,  det  fulla  axet,  som  böjde  sitt  huvud  så  djupt  mot 
jorden,  därför  att  det  hade  så  många  sädeskorn  att  bära  på. 
Men  sädeskornen  mal  man  till  mjöl  i  kvarnen,  och  av  mjölet 
bakar  man  bröd,  och  brödet  är  gott  att  äta  när  man  är  hungrig. 
Men  det  tomma  axet  är  till  ingen  nytta ;  bonden  kastar  bort 
det  eller  ger  det  åt  sin  häst  att  tugga  på,  och  det  blir  hästen 
inte  fetare  av.  Och  ändå  reser  det  sig  så  stolt  i  höjden  och 
ser  ned  på  de  andra  axen.,  som  stå  och  bocka  sig  runt  omkring." 

Och  modern  bröt  av  det  stolta,  lätta  axet  och  visade 
Martin  att  det  var  alldeles  tomt. 


293 


Hjalmar  Söderberg 


"Sådana  äro  många  bland  människorna,"  sade  hon.  "Det 
kommer  du  att  få  se  när  du  blir  stor.  Då  får  du  också  se  män- 
niskor, som  gå  och  hänga  med  huvudet  för  att  man  skall  tro, 
att  de  höra  till  de  fulla  axen.  Men  de  äro  just  de  allra  tommaste. 

Men  ni  skall  också  komma  ihåg,  barn,  att  det  inte  tillhör 
er  att  avgöra,  varken  nu  eller  när  ni  bli  stora,  om  en  människa 
hör  till  de  fulla  eller  de  tomma  axen.  Sådant  kan  en  människa 
aldrig  riktigt  veta  om  en  annan.  Det  vet  bara  Gud." 

Då  modern  talade  med  Martin  om  Gud,  kände  han  sig 
på  en  gång  högtidlig  och  litet  generad,  ungefär  som  en  liten 
hund,  då  man  försöker  prata  med  honom  som  med  en  människa. 
Ty  när  han  hörde  sin  mor  berätta  om  paradiset  och  Noaks 
ark,  då  kunde  han  mycket  väl  följa  med  och  såg  det  alltsam- 
mans så  tydligt  för  sina  ögon,  både  äppelträdet  och  ormen 
och  alla  djuren  i  arken;  men  vid  ordet  Gud  kunde  han  icke 
föreställa  sig  någonting  bestämt,  varken  en  gammal  gubbe 
eller  en  medelålders  herre  med  mörkt  skägg.  Högst  uppe  i 
det  blå  valvet  i  Ladugårdslandskyrkans  kupol  satt  ett  stort, 
målat  öga,  och  modern  hade  sagt  att  det  var  en  sinnebild  av 
Gud.  Men  det  ensamma  ögat  föreföll  Martin  så  hemskt  och 
sorgligt;  han  vågade  knappt  se  på  det,  och  det. hjälpte  honom 
icke  alls  att  förstå,  hur  Gud  i  verkligheten  såg  ut.  Han  hade 
också  fått  lära  sig  utantill  de  tio  buden,  som  Gud  hade  skrivit 
upp  åt  Moses  på  Sinai  berg.  Men  de  kunde  blott  styrka  hans 
hemliga  misstanke  om  att  Gud  var  någonting  som  egentligen 
bara  angick  de  fullvuxna.  Aldrig  kunde  det  vara  till  Martin 
som  Gud  talade,  då  han  sade:  "Du  skall  inga  andra  gudar 
hava  för  mig."  Martin  visste  varken  hur  en  avgud  såg  ut 
eller  hur  man  skulle  göra  för  att  dyrka  honom.  Att  han  skulle 
hedra  sina  föräldrar  föll  ju  av  sig  självt.  Han  kände  icke  heller 
någon  frestelse  att  dräpa,  eller  att  stjäla,  eller  att  begära 
grannens  jungfru,  oxe  eller  åsna.  Och  han  visste  inte  alls 
hur  han  skulle  bära  sig  åt  för  att  göra  hor;  men  han  föresatte 
sig  att  försöka  akta  sig  för  det  i  alla  fall,  för  säkerhets  skull. 

"Gud  vet  allt,  både  det  som  nu  sker  och  det  som  kommer 
att  ske.  Han  har  själv  bestämt  det  alltsammans.  Och  när 
du  ber  till  Gud,  Martin,  skall  du  inte  tro,  att  du  med  dina 
böner  kan  förmå  honom  att  ändra  en  prick  i  sina  beslut.  Men 


294 


Den  gamla  gatan 


Gud  tycker  ändå  om  att  man  ber  till  honom,  och  därför  skall 
du  göra  det.  Du  skall  aldrig  sluta  upp  med  att  läsa  din  afton- 
bön var  kväll  innan  du  somnar,  om  du  blir  aldrig  så  stor  och 
förståndig.  Men  när  du  blir  stor  och  skall  reda  dig  på  egen 
hand  i  världen,  då  får  du  aldrig  glömma,  att  du  först  och  främst 
måste  lita  på  dig  själv.  Gud  hjälper  bara  den  som  hjälper  sig 
själv.  Och  om  det  en  gång  i  livet  händer  dig,  att  det  är 
någonting  som  du  rätt  innerligt  önskar  dig,  så  att  du  tycker 
att  du  aldrig  kan  vara  glad  mera,  om  du  inte  får  det  —  då  skall 
du  inte  be  till  Gud  att  han  ger  dig  det.  Försök  hellre  att  skaffa 
dig  det  själv;  men  om  det  är  omöjligt,  så  bed  honom  om  styrka 
att  försaka  det  du  önskar.  Han  tycker  inte  om  andra  böner." 

Så  talade  Martin  Bircks  moder,  medan  de  gingo  på  vägen. 
Och  sommarens  vind  susade  omkring  dem  och  strök  fram 
över  fälten,  och  säden  gick  i  vågor. 

Men  brovakten,  gubben  Moberg,  hade  en  dräng  vid  namn 
Johan.  Johan  var  fjorton  eller  femton  år  och  blev  snart  Mar- 
tins bästa  vän.  Han  skar  pilbågar  och  barkbåtar  åt  Martin, 
och  Martin  hjälpte  honom  att  veva  upp  bron.  Om  kvällarna, 
då  han  var  ledig,  brukade  han  också  leka  "dunk"  eller  "ingen 
rövare  finns  i  skogen"  med  Martin  och  Maria  och  några  andra 
barn.  Men  det  var  varken  för  barkbåtarnas  eller  lekarnas 
skull  som  Martin  höll  så  mycket  av  Johan  och  beundrade 
honom  så  gränslöst.  Det  var  för  att  Johan  alltid  hade  så 
mycket  underliga  saker  att  berätta  om,  saker  som  pappa  och 
mamma  och  mormor  aldrig  talade  om.  Det  var  i  synnerhet  i 
mörkningen  Johan  brukade  bli  meddelsam,  då  Martin  och  han 
sutto  tillsammans  på  en  bjälke  vid  brohålet  och  väntade  på 
en  ångbåt,  som  skulle  komma,  och  vars  lantärnor  förr  eller 
senare  sköto  fram  bakom  udden,  den  gröna  först  och  sedan 
den  röda.  Då  kunde  Johan  tala  om  både  ett  och  annat.  Än 
var  det  om  gubben  Moberg,  som  brukade  se  små,  små  djävlar 
hoppa  upp  och  ner  i  toddyglaset,  upp  och  ner;  och  det  var 
dem  han  pratade  med  när  han  satt  och  muttrade  för  sig  själv 
och  rörde  om  i  glaset.  Men  med  prästen  i  Lovö  var  det  ännu 
värre  fatt.  Se  han  var  riktigt  god  vän  med  hin  onde,  det  visste 
hela  socken.  Det  kunde  man  ju  också  förstå  av  sig  själv,  om 


18.  —  Nationallitteratur.  XXVIII. 


295 


Siv  '■■  ■  ■  i  & 

Hjalmar  Söderberg 


man  tänkte  rätt  på  saken;  hur  skulle  han  annars  kunna  stå 
i  predikstolen  och  predika  som  han  gjorde  i  en  hel  timme, 
var  fick  han  alla  sina  ord  ifrån?  För  resten  hade  Johan  en 
gång  haft  ett  ärende  till  honom  och  varit  ända  inne  i  hans 
rum,  och  han  hade  med  sina  egna  ögon  sett,  att  det  var  propp- 
fullt  med  böcker  från  golv  till  tak.  Ja,  nog  var  den  i  kompani 
med  fan !  —  Eller  han  berättade  om  en  som  hade  blivit  mördad 
på  landsvägen  för  tre  år  sedan,  alldeles  där  i  närheten,  och 
han  beskrev  stället  så  noga:  Det  var  just  där  skogen  står  så 
tät  på  ena  sidan,  och  på  den  andra  står  ett  pilträd  bredvid 
en  telegrafstolpe.  Det  var  en  kväll  i  november  det  hade  skett, 
och  gick  man  förbi  det  stället  vid  den  rätta  tiden,  då  kunde 

man  tydligt  höra  hur  det  jämrade  sig  i  diket.  Men  de 

fick  aldrig  fatt  på  den  som  hade  gjort  det. 

När  Martin  hörde  sådant,  klämde  han  sig  hårt  fast  vid 
Johans  arm,  och  han  kände  sig  lättare  om  hjärtat  då  ång- 
båtens lantärnor  lyste  fram  ur  mörkret  och  närmade  sig  och 
då  han  hörde  maskinens  dunk-dunk  och  kaptenens  kom- 
mandorop och  de  måste  skynda  sig  att  veva  upp  bron.  Och 
när  de  följdes  åt  hem  över  bron,  voro  de  bägge  upphetsade  av 
tankar  på  spöken  och  mord,  och  Johan  sade  till  Martin: 

"Hör,  han  är  visst  efter  oss!" 

Martin  visste  inte  om  han  var  mördaren  eller  den  mördade, 
men  han  trodde  sig  höra  steg  på  bron  och  tordes  inte  vända 
sig  om.  Men  Johan,  som  hade  ett  glatt  lynne,  skingrade  hans 
rädsla  genom  att  stämma  upp  en  lustig  visa,  och  han  sjöng 
på  melodien  "det  satt  en  kärng  på  Konhams  torg": 

"Jag  går  mot  döden  vart  jag  går, 
killivillivippombom !" 

Och  Martin  stämde  i  och  sjöng  med. 
Men  när  de  kommo  fram  till  bro  vaktar  ens  hus,  tystnade 
Johan,  och  Martin  sjöng  ensam  med  full  hals: 

"Jag  går  mot  döden  vart  jag  går, 
killivillivippombom !" 

Men  brovaktaren,  gubben  Moberg,  satt  på  sin  förstukvist, 
som  var  omslingrad  av  humlerankor,  och  drack  toddy  med 


296 


.grs..crwQ^.>o-«...0"-..»o»wO- 

Den  gamla  gatan 


två  bönder  vid  skenet  av  en  rund  kinesisk  lykta.  Och  han 
var  en  gammal  man  och  drack  toddy  varje  kväll,  och  man 
sade,  att  han  inte  kunde  ha  lång  tid  kvar.  Men  han  ville  så 
ogärna  dö.  Och  om  han  hörde  någon  tala  om  sjukdom  och 
död,  var  det  som  om  man  hade  sagt  någonting  oanständigt, 
eller  det  var  mycket  värre,  ty  oanständigt  tal  sårade  icke 
alls  hans  öron,  utan  kryade  upp  hans  humör.  Men  då  han  nu 
såg  Martin  komma  på  vägen  och  hörde  honom  sjunga  en 
dödspsalm  på  en  fräck  gatvisas  melodi,  då  reste  han  sig  och 
gick  med  vacklande  steg  ett  stycke  fram  på  vägen  och  stannade 
framför  Martin.  Martin  stannade  också  och  tystnade  strax 
och  såg  sig  om  efter  Johan,  men  Johan  var  försvunnen. 

Men  gubben  Moberg  hade  blivit  blåblek  i  ansiktet,  och 
han  darrade  på  rösten  då  han  sade: 

"Och  det  där  skall  vara  ett  bättre  mans  barn!  Jag  får 
säga,  att  det  är  besynnerliga  tider." 

Därefter  gick  han  in  i  huset  utan  att  varken  dricka  ur 
sin  toddy  eller  säga  god  natt  åt  bönderna  och  gick  till  sängs. 

Men  Martin  stod  ensam  kvar  på  vägen,  och  det  hade 
med  ens  blivit  så  tyst  omkring  honom.  Han  hörde  bara  ljudet 
av  böndernas  käppar,  som  de  stötte  hårt  mot  vägen,  medan 
de  gingo  bort  i  mörkret  utan  att  säga  något. 

Men  Martins  föräldrar  hade  hört  alltsammans  från  ve- 
randan på  sidan  av  huset. 

"Martin,  kom  in!" 

Martin  var  så  röd  som  hans  halslinning  var  vit.  Nu  skulle 
han  redogöra  för  vem  som  hade  lärt  honom  att  sjunga  så  där. 
Men  han  sade,  att  han  hade  hittat  på  det  själv.  Fadern  för- 
klarade för  Martin,  hur  förskräckligt  illa  han  hade  burit  sig 
åt,  och  Martin  grät  och  skickades  till  sängs.  Hans  mor  grät 
också,  då  hon  läste  bönerna  med  honom.  Hon  var  upprörd 
och  förskräckt.  Ty  barnens  brott  bedömas,  liksom  de  fullvuxnas, 
mera  efter  den  skandal  de  ha  gjort  än  efter  deras  egen  inre  be- 
skaffenhet ;  och  Martins  brott  hade  gjort  en  förskräcklig  skandal. 

Sommarens  vackraste  dagar  hade  gått.  Om  dagen  var 
det  regn  och  blåst,  och  sjön  gick  grön.  Och  i  skymningen 
flaxade  kråkorna  kring  ekbacken  med  det  nakna  trädet. 


18* 


297 


;0"  «.%.0"'...O 0'-...  0"...»0"»...0  ,-..«0  -...'0,,...*0'%*-.»0--.-0*«..«Ofc,...«0,,«..  0. 

Hjalmar  Söderberg 


När  det  regnade,  fick  Martin  läsa  "Biet  och  duvan"  och 
"En  padda  såg  en  tjur  vad  hände".  Och  han  läste  också  om 
"Litens  resa  till  Drömmestad": 

"Små  guldfiskar  en  långan  rad, 

vimla  i  silver  vatten. 

Liten  åker  till  Drömmestad, 

kommer  nog  fram  till  natten. 

Snart,  snart 

drömmarnas  hus 

skimra  i  månskenskvällen. 

Klart,  klart 

tindrande  ljus 

skymta  på  tusen  ställen. 

Slupen  glider,  det  går  mot  land, 

lyktorna  hela  raden 

stå  bland  vimmel  och  sorl  på  strand, 

klockorna  slå  i  staden." 


 Staden.    Martin  fick  tårar  i  ögonen.    Han  hade 

ofta  tänkt  på  staden  den  sista  tiden  och  undrat  om  allting 
var  sig  likt  därhemma.  Ty  om  vintern  längtade  Martin  efter 
sommarens  gröna  gräs  och  smultronen  i  skogen;  men  då  en 
rad  av  sommardagar  hunnit  gå  och  grönskan  icke  längre  var 
ny  och  maskrosorna  på  gräsplanen  stodo  gråa  av  landsvägens 
damm,  då  drömde  han  åter  om  stadens  tindrande  lyktrader, 
öm  julen  och  snön  och  om  vinterdagens  gråskymning  framför 
den  tända  brasan. 


298 


UR  DET  MÖRKNAR  ÖVER  VÄGEN. 


BLOM. 

En  bländande  augustimorgon  precis  klockan  åtta  öpp- 
nades Långholmens  portar  för  tre  av  anstaltens  pensionärer, 
som  där  av  olika  anledningar  hade  tillbragt  olika  tidrymder, 
noggrant  avpassade  efter  graden  och  beskaffenheten  av  deras 
i  handling  ådagalagda  meningsskiljaktighet  med  det  lag- 
bundna samhället.  De  kände  varandra  icke,  de  hade  ingen 
känsla  av  förbrödring  genom  gemensamma  olycksöden,  och  de 
sade  varandra  varken  god  morgon  eller  farväl. 

Den,  som  kom  först,  var  en  undersätsig  man  med  tjur- 
panna  och  grova  handleder.  Han  hade  en  mörk  kväll  över- 
fallit en  gammal  arbetare,  som  han  icke  tyckte  om,  slagit  ut 
några  tänder  på  honom  och  sparkat  honom  i  bröstet  så  att 
han  hostade  blod  några  dagar.  Han  hade  fått  en  månad  för 
övervåld,  varav  ringa  skada  följt,  och  begav  sig  skyndsamt 
till  närmaste  utskänkningsställe. 

Därnäst  kom  en  man,  som  hade  bedragit  ett  opersonligt 
väsen  med  namn  av  bankbolag  på  en  medelstor  penning- 
summa. De  tre  månader,  som  han  tillbragt  inomhus,  hade 
icke  alltför  mycket  blekt  hans  friska  punschhy.  Han  hade 
en  välsittande  mörkblå  sommarkostym  med  smala  vita  ränder ; 
på  fötterna  hade  han  nya  gula  skor,  i  handen  höll  han  en  liten 
elegant  kappsäck  av  samma  färg  som  skorna,  och  han  liknade 
närmast  en  handelsresande,  som  småvisslande  kommer  ut 
från  ett  hotell.  Han  visslade  likväl  icke,  men  steg  upp  i  en 
droska  med  uppslagen  sufflett,  under  vilken  en  svartklädd 
kvinna  med  bleka  och  för  grämda  drag  väntade  honom,  kastade 
en  adress  åt  kusken  och  försvann  i  en  dammsky. 

Sist  kom  förre  skrädderiarbetaren  Blom,  Oskar  Valdemar 
Napoleon.    Hans  ansiktsfärg  gick  mera  i  grått,  ty  han  hade 


299 


.g^...p-'s..-q%.fO'N,.'0^o*u..O'^ 


Hjalmar  Söderberg 


med  nio  månader  fått  försona  stölden  av  en  till  skyltning 
uthängd  kavaj  —  det  var  nämligen  andra  resan.  I  högra 
bröstfickan  hade  han,  utom  prästbetyget  med  dess  mindre 
smickrande  anteckningar,  en  summa  av  åttio  kronor,  inlagda 
i  ett  blått  kuvert  jämte  ett  intyg  från  fängelsedirektören  om 
gott  uppförande  på  Långholmen. 

Det  var  icke  mycket  för  att  vara  resultatet  av  nio  må- 
naders arbete,  men  han  hade  ju  också  haft  sitt  uppehälle 
under  tiden.  För  honom  var  det  i  alla  fall  en  betydande  summa , 
och  den  hade  också  varit  en  hävstång  till  många  framtids- 
planer, av  vilka  de  flesta  vilade  på  uppenbara  osannolikheter, 
till  många  drömmar  om  ett  nytt  liv,  om  lycka  och  välstånd 
och  allmän  aktning,  isynnerhet  under  dessa  sista  veckor,  då 
han  i  betraktande  av  den  snart  förestående  friheten  varit 
förskonad  från  den  förödmjukande  slätrakningen  och  känt 
aktningen  för  sitt  människovärde  gro  på  nytt  och  växa  i  kapp 
med  skäggstubben  på  överläpp  och  haka.  Men  nu,  då  han 
verkligen  var  fri  och  kände  sommarmorgonens  svala  och  lätta 
bris  fläkta  kring  tinningarna  och  hörde  suset  i  de  stora  träden, 
skötos  alla  dessa  planer  liksom  av  sig  själva  en  smula  i  bak- 
grunden, naturligtvis  bara  tills  vidare,  bara  för  några  timmar 
eller  kanske  för  en  dag,  och  en  enda  stor  lyckokänsla  steg 
upp  i  honom  och  svepte  in  honom  nästan  som  i  en  yrsel.  Han 
var  också  mycket  hungrig,  ty  han  hade  knappt  rört  Lång- 
holmsmaten  denna  sista  morgon,  och  han  tänkte  med  längtan 
och  välbehag  på  en  liten  matservering  vid  Brännkyrkagatan, 
som  han  kände  till  sedan  gammalt,  och  på  en  stor  biffstek 
med  lök  och  en  eller  kanske  två  buteljer  öl  —  tänk,  öl! 

På  Långholmsbron  stod  en  ledig  vaktkonstapel  och  metade 
mört  på  små  saffranskulor.  Blom  stannade  med  armarna 
mot  broräcket  och  såg  på;  det  roade  honom  att  låtsas  som 
om  han  icke  hade  bråttom.  Där  nere  i  det  lugna  vattnets 
tjocka  grönska,  i  skuggan  under  bron,  gingo  stora  rödögda 
mörtar  av  och  an  kring  fångvaktarens  saffranskula,  petade 
till  den  ett  tag,  vände  tveksamt  om  och  kommo  tillbaka  igen; 
då  och  då  kom  en  och  annan  sarv  med  röda  fenor  och  gull- 
rygg,  vackra  fiskar,  men  litet  leriga  i  smaken,  och  emellanåt 
blänkte  också  den  breda  silversidan  på  en  braxenpanka.  På 


300 


Blom 


bägge  sidorna  av  det  smala  Långholmssundet  doppade  stora 
lutande  pilar  sina  grågröna  blad  i  vattnet,  och  vassen  vajade 
sakta  för  morgonvinden.  Och  i  fonden,  långt  borta,  stodo 
Stockholms  kyrkor  och  torn  i  blått  soldis,  som  ristade  med 
en  fin  nål. 

"Ja,"  sade  Blom  till  konstapeln,  "nu  skall  man  börja 
leva  igen." 

"Ja,  lycka  till,  Blom,"  svarade  konstapeln  utan  att  taga 
ögonen  från  flötet,  som  just  tog  ett  dopp  under  vattenytan  — 
det  var  napp,  men  fisken  tog  bara  saffranskulan  och  lämnade 
kroken  åt  sitt  värde. 

En  ångslup  kom  puttrande  fram  under  bron,  på  väg  till 
staden,  och  lade  till  vid  bryggan  näst  invid.  Blom  kände  sig 
ett  ögonblick  frestad  att  följa  med,  men  kom  strax  tillbaka 
till  sin  första  tanke,  matstället  vid  Brännkyrkagatan,  biff- 
steken, löken  och  ölet,  sade  adjö  åt  konstapeln  och  gick  Lång- 
holmsgatan  fram.  Han  kände  sig  av  gammalt  mest  hemma- 
stadd i  denna  utkant  av  Söder,  mellan  Skinnarviksbergen, 
Liljeholmsbron  och  Långholmen. 

* 

Då  Blom  mätt  och  belåten  kom  ut  från  sitt  matställe, 
var  hans  första  åtgärd  att  köpa  en  ny  svart  filthatt,  ty  den 
gamla  gick  alltför  mycket  i  gulbrunt,  och  han  hade  en  gång 
hört  att  hatten  gör  gentlemannen.  Därefter  gick  han  till 
närmaste  rakstuga  vid  Hornsgatan  och  lät  avlägsna  skägg- 
stubben från  hakan  och  en  del  av  kinderna,  men  behöll,  utom 
mustascherna  naturligtvis,  ett  par  små  polisonger  vid  öronen. 
Därefter  gick  han  snett  över  gatan  till  en  kortvaruhandel, 
från  vilken  han  kom  ut  iförd  en  ren  vit  krage,  en  blårandig 
nattkappa  och  en  lysande  ljusblå  halsduksrosett.  Några  steg 
längre  upp  på  gatan  stannade  han  framför  en  fotografs  skylt- 
låda  och  speglade  sig  i  glaset.  Han  blev  nästan  rörd  över  den 
förvandling  som  han  undergått.  Och  då  han  på  en  band- 
formig  remsa,  som  pittoreskt  slingrade  sig  fram  mellan  porträt- 
ten av  jungfrur,  sömmerskor,  frälsningssoldater,  beväringar 
och  en  präst  med  prästkrage,  läste  att  han  kunde  få  ett  halvt 
dussin  kort  i  visitkortsformat  för  2:50,  kände  han  en  oemot- 


301 


Hjalmar  Söderberg 


ståndlig  frestelse  att  gå  upp  och  låta  fotografera  sig.  Dels 
var  dagen  betydelsefull  för  honom,  så  att  det  kort  han  nu 
tog  kunde  bli  ett  minne  för  livet,  dels  hade  han  också  en  mörk 
aning,  som  han  dock  sökte  skjuta  undan,  om  att  det  kanske 
kunde  dröja  länge  innan  han  på  nytt  befann  sig  i  ett  skick 
lika  värdigt  att  förevigas  i  bild.  Han  hade  också  låtit  foto- 
grafera sig  åtskilliga  gånger  förr,  och  han  erinrade  sig  med 
välbehag  den  angenäma  känsla  han  erfor  av  att  se  sitt  jag 
så  att  säga  i  förädlad  form,  utan  fläckar  på  rocken  och  störande 
ojämnheter  i  hyn,  vackert  slätkammad  och  med  ett  värdigt 
och  sympatiskt  uttryck.  Han  gick  upp  till  fotografen,  kam- 
made sig  omsorgsfullt  framför  en  spegel  och  satte  sig  orörlig 
framför  kameran  med  händerna  på  knäna. 

"Blev  det  bra?"  frågade  han,  då  sittningen  var  slut. 

"Herrn  kommer  att  se  ut  som  en  bankdirektör",  svarade 
fotografen  efter  att  ha  kastat  en  blick  på  plåten. 

Då  han  åter  stod  på  gatan,  kände  han  de  goda  föresatserna 
kalla  med  mera  styrka  och  tydlighet  än  förut.  Han  borde 
gå  ned  till  staden,  söka  upp  ett  par  gudfruktiga  och  välvilliga 
personer  som  fängelsedirektören  och  pastorn  givit  honom  an- 
visning på,  söka  arbete,  skaffa  sig  ett  billigt  logi.  Men  det 
var  ännu  tidigt  på  dagen,  urmakarens  klocka  där  borta  i 
hörnet  visade  icke  fullt  på  tio,  solen  lyste  så  hj  ärtgripande 
på  den  blå  himmeln  och  luften  var  ljum  och  stilla.  Han  kunde 
unna  sig  litet  tid,  han  kunde  gå  ett  slag  utåt  Liljeholmen,  ut 
i  skogen. 

Ja,  skogen,  den  hade  han  tänkt  på  många  gånger,  medan 
han  satt  inburad  där  borta  bakom  gallret. 

Han  hade  vuxit  upp  i  ett  torp  i  en  skogsbacke,  en  halv 
mil  söder  om  Stockholm.  Då  han  hade  gått  och  läst,  blev 
han  satt  i  lära  hos  en  liten  troende  skräddare  på  Söder.  Skräd- 
daren var  baptist;  Blom  blev  också  baptist  och  lät  döpa  om 
sig.  Men  då  han  sedan  kom  till  en  annan  skräddare  som  till- 
hörde statskyrkan  och  flitigt  missbrukade  djävulens  namn, 
domnade  den  nya  tron  så  småningom  bort.  Han  gjorde  nya 
bekantskaper  och  blev  fästman  åt  en  halvgammal  jungfru, 
som  hade  en  sparbanksbok  och  som  gav  honom  pengar.  På 
detta  sätt  blev  han  van  att  roa  sig,  inte  mycket,  men  likväl 


PQ2 


.0'N,.O^..*0r%..O%...-0'*wO«-'..X>-'-..-0-'^ 

Blom 


mer  är  vad  som  är  bra  för  fattigt  folk.  De  vackra  sommar- 
kvällarna satt  han  ofta  på  Mosebacke  eller  i  Strömparterren 
och  drack  punsch,  ibland  med  fästmön,  men  ibland  med  en 
liten  mörkhårig  sömmerska,  som  han  hade  blivit  bekant  med 
hos  Tekla  en  eftermiddag,  då  hon  hade  kaffebjudning  i  jung- 
frukammaren. Hon  hette  Edit;  hon  hade  ett  stort,  mörkt 
hår  och  en  mycket  röd  mun.  Hon  gick  långa  tider  utan 
arbete,  men  förstod  alltid  att  reda  sig  ändå.  Blom  önskade 
ofta,  att  Teklas  trofasta  kärlek  till  honom  tillika  med  hennes 
sparbanksbok  genom  något  trolleri  kunde  överflyttas  på  Edit. 
Men  Edits  hjärta  var  obeständigt  och  aldrig  att  lita  på,  och 
sparbanksboken  förblev  Teklas.  Nå,  som  det  nu  var,  gjorde 
han  sig  i  alla  fall  litet  glädje  både  med  den  enas  pengar  och 
den  andras  röda  mun. 

Men  så  kom  slutet.  Skräddaren,  som  han  arbetade  hos, 
gjorde  konkurs,  och  han  stod  utan  arbete.  Tekla  lovade  att 
hjälpa  honom  och  tog  ut  pengar  från  banken;  han  skulle  få 
låna  trettio  kronor,  tills  han  fick  arbete.  På  kvällen,  då  han 
skulle  få  pengarna,  tvang  hon  honom  att  stanna  längre  än 
han  hade  lust  till.  Och  då  han  äntligen  skulle  gå  och  bara 
väntade  på  pengarna,  bröt  det  löst.  Hon  var  så  mycket  ur- 
sinnigare som  hon  måste  tala  mycket  tyst,  av  fruktan  att 
väcka  herrskapet.  Edit  hade  varit  uppe  hos  henne  på  efter- 
middagen, de  hade  kommit  i  gräl  om  någonting,  och  Edit 
hade  talat  om.  alltsammans  med  Blom,  för  att  retas  och  skryta. 
Men  Tekla  var  inte  den  som  lät  någon  driva  med  sig!  Och 
hon  kallade  honom  en  fähund  och  mycket  annat  och  viftade 
med  de  tre  tiorna  under  näsan  på  honom  och  förklarade  att 
han  aldrig  mer  skulle  få  ett  öre  av  henne.  Då  nappade  han 
dem  till  sig  med  ett  raskt  grepp  och  gick  sin  väg.  Han  visste 
att  hon  inte  vågade  göra  något  väsen  på  natten,  herrskapet 
kunde  vakna. 

Men  nästa  dag  anmälde  hon  honom  i  polisen  för  stöld. 
Han  nekade  först,  men  erkände  sedan  och  berättade  förloppet. 
Målsägandens  framställning  av  saken  var  emellertid  helt  an- 
norlunda ;  de  trettio  kronorna  hade  legat  på  ett  bord,  han  hade 
tagit  dem  utan  att  hon  såg  det,  och  hon  hade  aldrig  lovat  honom 
dem.  Det  enda  som  blev  fullt  klart  var,  att  han  hade  tagit  dem. 


303 


Hjalmar  Söderberg 


Det  var  första  resan. 

Sedan  hade  han  levat  som  det  föll  sig  —  haft  arbete  ibland, 
och  ibland  svultit  och  tiggt,  tills  han  en  kväll  fick  den  idén 
att  stjäla  en  kavaj  på  Osterlånggatan  för  att  undgå  Svartsjö. 

Han  hade  kommit  ner  på  Liljeholmsbron.  Mjölksurror 
skramlade  och  smålurviga  bondhästar  stretade  mödosamt  med 
sina  pinnkärror  uppför  det  branta  landfästet.  Från  de  hundra 
fabriksskorstenarna  kring  Årstavikens  stränder  stego  rökarna 
stilla  och  pelarrätt  mot  höjden  som  från  ett  herren  behagligt 
offer.  Över  järnvägsbanken  rusade  kontinentexpressen  söderut 
med  restaurangvagnen  full  av  frukosterande  resenärer  med 
ansjovisar  på  gafflarna.  Men  i  det  lugna  hörnet  mellan  stran- 
den och  bron  simmade  en  ankfamilj  av  och  an,  några  vita, 
andra  spräckliga  med  minnen  från  vildandens  dräkt,  och  mitt 
i  flocken  stod  ankbonden  på  en  flytande  planka  och  sov  på 
ett  ben  och  med  huvudet  under  vingen. 

Blom  tog  upp  en  skorpa  som  han  tagit  med  sig  från  mat- 
stället vid  Brännkyrka  gata  n,  smulade  sönder  den  och  kastade 
ut  smulorna  åt  ankorna.  Det  blev  strax  livligare  i  flocken, 
till  och  med  ankbonden  lyfte  huvudet  och  öppnade  ena  ögat, 
men  slöt  det  igen.  Han  var  helt  vit,  och  också  det  tillslutna 
ögonlocket  var  vitt,  så  att  Blom  kom  att  tänka  på  de  hemska, 
tomma  marmorögon,  som  han  hade  sett  på  Nationalmuseum 
en  söndag  för  många  år  sedan.  De  andra  nappades  om  skorp- 
smulorna.  En  av  dem  hade  fått  fatt  i  en  bit,  som  var  för  stor, 
hon  doppade  den  i  vattnet  gång  på  gång  för  att  blöta  upp  den 
och  få  sönder  den;  under  tiden  följde  en  annan  oavbrutet 
med  vaksamma  ögon  alla  hennes  rörelser,  och  då  skorpbiten 
till  sist  slant  undan  hennes  näbb,  var  den  andra  strax  där 
och  tog  den.  Det  blev  icke  något  slagsmål;  den  första  nöjde 
sig  med  att  i  sin  tur  följa  efter  och  vakta  på  ett  tillfälle  att 
få  igen  det  förlorade. 

Blom  skrattade  högt  av  förtjusning. 

Ja,  det  är  rätt,  tänkte  han,  den  som  har  något  skall 
passa  på  det  han  har,  annars  kommer  en  annan  och  tar  det . . . 

Och  han  kände  det  nästan  som  en  tröst  att  se  det  oskyldiga 
vita  djuret  ostraffat  och  alldeles  naturligt  utföra  en  handling, 


304 


Blom 


som  på  människornas  språk  kallas  för  stöld,  och  som  han  hade 
fått  lida  så  mycket  för. 

Inifrån  land  kom  en  spräcklig  anka  simmande,  lockad  av 
skorpbitarna,  i  spetsen  för  en  flock  ungar,  gråbruna,  dunigt 
ludna  och  med  små  pärlklara,  svarta  råttögon.  Ett  par  små 
flickor  med  böcker  i  händerna,  på  väg  till  skolan,  stannade 
och  betraktade  dem  med  förtjusning  och  häpnad.  —  "Titta, 
är  det  råttor?"  —  "Nej,  du  ser  väl  att  det  är  fåglar."  —  "Tänk 
att  de  inte  är  rädda  för  vattnet!" 

"Det  är  ankungar",  upplyste  Blom.  Och  han  tillade  i 
undervisande  ton: 

"Di  ä  skapta  till  att  gå  i  vatten.  Det  är  inte  mera  märk- 
värdigt att  di  går  i  vatten  än  att  fiskarna  simmar." 

"Tänk!"  sade  den  största  flickan. 

Och  de  sprungo  sin  väg  med  små  hopp. 

Blom  erinrade  sig  en  saga,  som  han  en  gång  hade  läst  i 
en  skolbok,  om  en  ful  ankunge  som  blev  förvandlad  till  svan. 
Han  sökte  efter  en  tillämpning  på  sig  själv  och  fann  den  delvis 
i  sin  förvandling  nyss  på  rakstugan  och  i  kortvaruhandeln, 
men  det  föreföll  honom  inte  fullt  tillräckligt,  och  han  mum- 
lade för  sig  själv,  medan  han  fortsatte  över  bron: 

"Vänta,  di  ska  få  se!    Vänta  bara"... 

Det  var  mycket  varmt,  och  då  han  kom  på  andra  sidan 
om  bron,  där  nässlorna  och  kardborrarna  stodo  gråa  av  damm 
utmed  vägkanten,  tog  han  av  sig  kavajen,  stack  käppkryckan 
genom  hängaren,  slängde  den  över  axeln  och  gick  vidare  utåt 
Liljeholmsvägen  visslande  på  en  munter  melodi. 

Ett  stycke  framför  honom  gick  en  ung  kvinna  med  ett 
knyte  i  handen,  och  han  skyndade  på  sina  steg  för  att  få  se 
hur  hon  såg  ut  framifrån.  Och  då  han  kom  henne  närmare, 
stod  hjärtat  med  ens  nästan  stilla  i  hans  bröst,  ty  han  tyckte 
att  det  var  Edit.  I  detsamma  vände  hon  sig  om. 

"Nej,  se  Valdemar!" 

Sedan  det  första  uttrycket  av  överraskning  väl  försvunnit 
från  hennes  ansikte,  smålog  hon  vänligt  och  tycktes  icke 
obehagligt  berörd  av  att  se  honom.  Hon  skulle  gå  till  en 
bekant,  som  bodde  litet  längre  bort,  och  de  följdes  åt.  Han 
fann  henne  förändrad,  fylligare  än  förr  och  rödare  i  hyn,  som 


305 


Hjalmar  Söderberg 


om  hon  hade  druckit  mycket  öl.  Hon  frågade  var  han  hade  varit 
hela  den  långa  tiden,  som  de  icke  hade  sett  varandra.  Han  kände 
en  viss  tillfredsställelse  över  att  hon  inte  tycktes  känna  till  hans 
"andra  resa",  och  han  improviserade  något  om  en  långvarig 
sjukdom  och  en  tids  kondition  hos  en  skräddare  i  Södertälje. 

Edit  pratade  oavbrutet.  Hon  talade  om  gemensamma 
bekanta  och  klagade  över  oförrätter,  som  hon  hade  lidit. 
Tekla  hade  varit  allra  värst  emot  henne.  Men  nu  var  hon 
gift  med  en  renhållningskarl,  som  redan  hade  supit  upp  hennes 
pengar,  och  som  slog  henne  var  dag;  och  det  var  rätt  åt  henne. 
Hon  berättade  också  en  hel  del  om  sig  själv,  men  på  ett  sätt 
som  knappt  tycktes  kunna  göra  anspråk  på  trovärdighet. 

Blom  lät  henne  prata  och  sade  icke  mycket  själv.  Han 
tänkte  på  de  nio  månader  som  han  hade  tillbragt  i  ensamhet. 

Han  drog  henne  sakta  i  armen  och  förde  henne  in  på  en 
gångstig,  som  ledde  inåt  skogen,  och  hon  tystnade  mitt  i  sitt 
prat  och  följde  honom  utan  att  säga  något.  Stigen  ledde  i  djup 
skogsskymning  längs  med  ett  staket  och  en  häck,  som  hägnade 
om  en  enskild  trädgård  från  vilken  några  stora  silverpopplar 
bredde  sina  höga  och  vida  kronor.  Åt  andra  sidan  reste  sig  en 
granskogssluttning  med  mossa  och  ormbunkar  och  mörka  snår. 

över  grantopparna  seglade  långsamt  ett  vitt  sommarmoln. 
* 

Blom  vaknade  vid  att  en  stor  regndroppe  föll  tungt  på 
hans  högra  ögonlock.  Han  reste  sig  till  hälften  och  gnuggade 
ögonen  —  hade  han  sovit?  Han  var  ensam,  och  det  regnade. 
Det  regnade  icke  mycket  ännu;  det  var  bara  de  första  stora 
dropparna.   Men  det  stod  ett  svart  moln  mitt  över  honom... 

Var  var  Edit? 

Han  hade  kastat  sin  kavaj  med  käppen  ett  stycke  åt  sidan; 
han  gick  upp  och  tog  den  på  sig.  Plötsligt  kom  det  över  honom 
en  otäck  tanke,  och  han  tog  ilsnabbt  ett  tag  åt  bröstfickan. 

Den  var  tom.  Det  blå  kuvertet  var  borta  —  kuvertet 
med  pengarna,  och  med  fängelsedirektörens  rekommendationer. 

Han  kände  det  tjockt  i  halsen  och  tungt  att  andas. 

En  plötslig  vindil  sköt  som  en  vit  blixt  genom  silver popplar- 
nas  bladverk,  och  en  rasande  regnby  piskade  honom  i  ansiktet. 

 *  

306 


Ur  MARIONETTERNA. 


FIOLEN. 

Jag  hade  gods  och  jag  hade  gård 
och  salen  fullsatt  av  fränder 
och  sköna  damer,  som  togo  vård 
om  allting  med  ömma  händer. 

Men  sorgen  höll  sig  vid  dörrn  på  vakt, 
och  det  kom  moln  över  solen. 
Jag  hade  ära,  jag  hade  makt. 
Nu  har  jag  bara  fiolen. 

Mitt  hjärta  är  en  förpinad  mans, 

som  söker  glömska  och  lisa, 

och  när  jag  stämmer  min  sträng  till  dans 

och  spelar  en  munter  visa, 

så  lyssna  gator  och  lyssna  torg, 
och  kjolar  svängas  och  hattar, 
och  varje  ungdom,  som  haft  en  sorg, 
blir  röd  om  kinden  och  skrattar. 

Och  det  är  gycklaren,  det  är  jag, 
som  kommer  glädjen  att  frysa. 
Jag  spelar  solsken  i  mörka  drag 
och  mörker  i  dem  som  lysa. 


309 


il    i      i  i  l  nu.  i  i  l—— ———T  •  .* 

Bo  Beegman 


Men  det  tar  ända  på  spel  och  sång, 
och  ingen  minnes  den  döde. 
Den  man,  som  ärver  fioln  en  gång, 
han  ärver  ett  olycksöde. 

Han  mister  gods  och  han  mister  gård, 
han  mister  vänner  och  fränder 
och  hamnar  väl  på  en  fattigvård 
med  stråken  i  magra  händer. 

Förbannad  vare  den  makt,  som  går 
ur  fyra  darrande  strängar, 
och  ger  ditt  hjärta  med  gamla  sår 
till  pris  åt  pöbel  och  drängar. 

Välsignad,  evigt  välsignad  dock 

de  fyra  strängarnes  gåva 

att  som  man  lugnar  ett  barn  med  skrock 

få  hjärtats  ångest  att  sova. 

#     *  * 

STADSBAKN. 

Jag  älskar  dimman  som  släpar  våt 
över  kajer  och  torg  i  natten 
och  lyktornas  ögon,  röda  av  gråt, 
och  lukten  från  gatan  och  visslans  låt 
från  en  spöklikt  skymtande  båt 
ute  på  Mälarns  vatten. 

Jag  älskar  novemberdagens  grå 
förtvivlan  och  grändens  fasa, 
fabrikernas  hjärtan  som  bulta  och  slå 
och  droskan  som  rullar  och  löven  som  gå 
i  dans  kring  en  bänk  i  en  vrå 
med  en  ensam  människotrasa. 

*     *  * 


310 


Adagio 


MÅNSKEN. 

Nu  badar  allt  i  nattens  silverljus. 

Med  stängda  luckor  drömma  vita  hus 

vid  vägarne  där  ingen  färdas. 

Ur  valvet  under  parkens  gamla  träd 

en  fågel  lockar  späd 

på  något  hjärta  som  förhärdas. 

Det  går  en  dans  i  vitt  på  sjö  och  äng, 

och  vinden  vilar  i  en  rosensäng 

och  skuggan  på  sin  bädd  i  snåren. 

Men  innerst  i  en  dold  och  daggig  vrå 

står  Puck  och  lurar  på 

en  månglimt  som  har  tappat  spåren. 


ADAGIO. 

Vattnet  rörs  och  vinden  spelar, 
vind  och  vatten  ta  varann. 
Bakom  skogens  glesa  dungar 
gula  rågen  gungar 
av  och  an. 

Det  är  bara  du  som  felar. 
Hjärtat  saktar  sina  slag. 
Jag  hör  svag  musik  som  spelar 
mig  till  sömns  i  dag. 

Molnen  glida  lätt  som  vita 
svanar  över  himlens  sjö, 
men  de  tiga  där  de  fara, 
svanar  sjunga  bara 
när  de  dö. 

Ont  och  tungt  har  jag  fått  slita, 
det  är  tungt  på  tiggar  stig. 
Jag  vill  fara  med  de  vita 
svanarna  till  dig. 

 * — — 


311 


ur  en  människa. 


MÖTET. 

Det  kan  låta  som  en  sägen, 
men  en  kväll  förliden  vår 
mötte  jag  mig  själv  på  vägen 
som  en  man  vid  tjugu  år. 

Håret  hängde  ner  på  kragen, 
och  han  gick  med  febersteg. 
I  de  vassa  ynglingsdragen 
satt  en  hungrig  mun  och  teg. 

Och  jag  tog  mig  själv  i  rocken. 

—  Det  var  längesen,  god  dag. 

Man  blir  glömd,  man  dränks  i  skocken, 

låt  oss  gå  ett  litet  slag. 

Men  han  stannade  och  såg  blott 
på  mig  som  jag  tiggt  en  slant, 
och  i  ryggens  böjning  låg  blott 
något  hövligt  obekant. 

Jag  blev  vit,  jag  kände  svedan 
av  de  sår  som  minnet  ger, 
och  vi  skildes  tyst  och  sedan 
ha  vi  aldrig  träffats  mer. 

*     *  * 

KLOCKAN. 

Jag  läser  om  klockan  som  sjunkit 
i  djupet  en  gång. 
Min  själ  är  det  rörliga  djupet 
och  klockan  min  sång. 

312 


Midsommar  i  Staden 


Min  dikt  är  en  klocka  på  botten 
av  havet  som  går. 

Den  klämtar  —  men  ödsligt  och  sällan 
i  ödsliga  år. 

Du  darrande  klockklang  i  själen, 
jag  hörde  dig  nyss. 
En  man  ligger  vaken  med  våta 
kinder  och  lyss. 

*     *  * 

MIDSOMMAE  I  STADEN. 

O  solens  höga  dag,  o  sommarhelg! 

Det  friska  lövet  i  en  spräckt  butelj 

och  äreporten  över  krogen 

och  fattigväxterna  i  fönstret  där 

och  knapphålsblomman  —  det  är  glädjen  här. 

Nu  hälsa  skogen 

och  ängen  på  i  stan, 

och  kajen  får  en  doft  från  stränderna. 

Hur  ha  ni  det,  ni  folk  i  gränderna? 

Vi  ha  det  svårt.    Vi  slita  hela  dan. 

Vi  göda  valkar  na  i  händerna. 

Vår  hjärna  svettas  ord,  och  orden  slå 

som  tunga  droppar  svart  på  arken. 

Vi  längta  ut  i  marken 

och  få  ej  lov  att  gå. 

Då  står  du  mitt  på  stadens  torg, 

0  sommar,  med  din  blomster  korg. 

Så  tack  nu  från  ett  gammalt  diktarbröst, 
som  än  en  gång  fick  röst 

1  piporna  och  spelen, 

och  tack  från  åkarkampen,  som  du  gav 
en  kvist  att  blada  av, 
en  ruska  grönt  i  selen. 


19.  —  Nationallitteratur.  XXVIU. 


.©"  •. ..O"-.. .O* #. . .  O  • . . O" •..•O-». ..O"- . .■0"...-0".,fO"'^0-«.--0-».»'Ot'-..»0"«..'0. 


Bo  Bergman 


BARNVISA. 


Hunden  skäller  och  tuppen  gal, 

tuppen  han  gal, 

elden  slår  i  spisen. 

Lövet  darrar  i  liten  grön  dal, 

liten  grön  dal,  liten  dal 

lätt  för  morgonbrisen. 

Svalan  flyger  i  himlens  sky, 

klaraste  sky, 

vitaste  sky  på  taken. 

Klockan  ringer  till  otta  i  by, 

bing  bång,  otta  i  by. 

Nu  är  dockan  vaken. 

Käraste  dockan  min,  god  dag, 
nicka  god  dag, 
skratta  högt  i  sängen. 
Livet  leker  ett  litet  tag. 
Glad  är  du  och  glad  är  jag, 
gladast  mor  på  ängen. 


314 


Ur  ELDEN. 


ELDEN. 

Han  täljer  bilder  till  sin  tröst 
i  mörk  och  bildlös  tid,  som  jagar 
med  storm  och  moln  och  hat  och  höst 
mot  fimbul  vinterns  vreda  dagar. 

Var  ljusets  gudom  bryts  på  knä, 
där  härar  av  dämoner  tåga. 
Han  skär  i  blockets  hårda  trä 
sin  harm,  sin  längtan  och  sin  plåga 

—  förvridna  drag  och  sälla  drag 
och  tapper  tro  och  bittert  lyte, 
den  värld  som  skapats  av  hans  jag 
och  skapat  jaget  till  sitt  byte. 

Om  tiden  kommer  med  sitt  ord 
och  ropar  hånfullt  i  hans  öra, 
att  aldrig  var  den  mindre  gjord 
för  fantasiens  leksaksgöra, 

så  svarar  han:  mitt  hantverk  är 
mitt  liv,  hur  föga  det  nu  gäller, 
och  elden,  som  mitt  inre  tär, 
är  inte  bara  lusteld  heller. 

*     *  * 


19 


315 


^•^..0•^^^a^..^0^%./0*'%JO'%.w.O^'■..■0»^A#0^^..'0•^'^0*^^.^O■'^.'0"'«..'0"^'■^ 


Bara  du  går  över  markerna, 
lever  var  källa, 
sjunger  var  tuva  ditt  namn. 
Skyarna  brinna  och  parkerna 
susa  och  fälla 

lövet  som  guld  i  din  famn. 

Och  vid  de  skummiga  stränderna 
hör  jag  din  stämmas 
vaggande  vågsorl  till  tröst. 
Räck  mig  de  älskade  händerna. 
Mörkret  skall  skrämmas. 
Kvalet  skall  släppa  mitt  bröst. 

Bara  du  går  över  ängarna, 
bara  jag  ser  dig 
vandra  i  fjärran  förbi, 
darra  de  eviga  strängarna. 
Säg  mig  vem  ger  dig 
makten  som  blir  melodi? 


Bo  Bbbgman 


MELODI. 


Ur  MITT  LIV  OCH  LEVERNE. 


FRUNTIMMER. 

Olagus  Jonsson  hade  ett  litet  helvete  tillsammans  med 
sin  hustru,  som  många  ha  väl  det.  Han  hade  som  dräng  blivit 
kär  i  hennes  gula  hår  och  röda  kinder  och  i  hennes  mun  som 
såg  ut  som  ett  blödande  sår  med  en  knivrispa  i.  Han  hade  frågat 
fan  efter  tankarna  som  rörde  sig  bakom  den  blanka  pannan 
och  bakom  hennes  blå  ögon,  som  lyste  alldeles  svarta,  då  hon 
såg  över  hans  axel  i  dansen. 

Nu  voro  de  gamla.  Barnen  voro  i  Amerika  och  Stockholm 
och  litet  varstans.  Hon  var  en  torr,  benig  människa  med  skägg- 
finnar  och  knotiga  armar,  som  kunde  ta  ett  tag  när  det  gällde. 
Hon  hade  kanske  också  haft  ett  litet  helvete  med  Olagus,  men 
man  vänjer  sig  också  vid  helvetet,  och  nu  gingo  de  arbetande 
vid  varandras  sida,  tigande  av  vana  och  talande  endast  då 
den  ena  parten  ville  påskynda  den  andras  arbete. 

Skola  vi  röra  mera  i  deras  privataffärer? 

Tänkom  oss  dem  som  två  knarriga  gamla  människor  med 
livet  bakom  sig,  fästade  vid  varandra  av  vana  och  slöhet.  Åldern 
kommer  och  mal  känslorna  till  grått  mjöl,  av  vilket  man  icke 
ens  kan  baka  nödbröd. 

Skall  jag  nu  börja  skämta  igen?  Nyss  var  jag  allvarlig, 
men  min  uppgift  är  ju  att  berätta  lustiga  historier. 

Då  jag  stulit  mig  hemifrån  kom  jag  ofta  i  närheten  av 
Olagus  stuga.    Den  låg  fjärran  från  människors  boningar,  i 


319 


Albert  Engström 


kanten  av  en  hallonfälla  bredvid  ett  stalp,  där  det  satt  berg- 
kristaller i  väggen,  och  under  gick  en  fors  om  vårarna. 

På  sommarn  fanns  där  knappt  något  vatten,  utom  i  några 
dyhålor,  där  feta  kräftor  kröpo  omkring.  Det  gick  en  gammal 
spång  över  forsen  och  dess  stolpar  hade  blivit  lysved  som  lyste 
grönt  om  kvällarna.  Underliga  ormbunkar  kantade  en  damm, 
där  det  fanns  gäddor,  och  en  och  annan  and  hittade  också  dit 
om  höstarna. 

På  den  tiden  var  jag  svår  på  att  snärja  gäddor  med  mäs- 
singssnara, och  utmed  dammens  dystränder  stodo  gäddorna 
under  näckrosbladen  och  halvsovo  med  magen  full  av  löjor  och 
annan  småfisk.  Ibland  hade  den  snärjda  gäddan  en  annan 
gädda  i  magen,  så  stor,  att  stjärten  stack  ut  ur  munnen. 

Alldeles  som  bland  människor.  Visserligen  ser  man  inte 
stjärten  av  den  slukade,  ty  människors  stjärtar  äro  icke  kon- 
struerade som  gäddors,  men  den  som  har  ögon  ser  tämligen  bra 
ändå,  vad  det  är  fråga  om. 

Nu  kommer  det  humoristiska,  om  man  så  vill. 

Jag  gick  med  min  nyglödgade  mässingssnara  fäst  på  min 
stolthet,  en  härlig  ung  tallstam,  smal  som  ett  bamburör  och 
smidig  och  född  i  en  hjortronmyr,  där  allt  vackert  födes. 

(Tillåt  mig  en  parentes.)  Ibland  det  härligaste,  som  jag 
minns  från  min  ungdom,  äro  de  småländska  hjortronmyrarna 
med  martallar  försvinnande  mot  horisonten  och  under  dem 
en  matta  av  vitmossa  med  pors,  hjortron,  ängsull  och  odonris. 
En  gång  låg  jag  på  rygg  i  en  sådan  där  mosse.  Det  var  sommar 
och  alla  slags  mygg  och  andra  flygfän  flögo  över  mig.  Varje 
träd  var  som  en  orgel  full  av  flygfämusik.  Jag  låg  där  och  sjönk 
ner,  tills  min  rygg  blev  våt,  ty  strax  bredvid  fanns  ett  hål  i 
mossen.  Det  hålet  hade  ingen  botten,  men  släppte  man  ner 
en  rev  med  en  husniask  på  kroken,  högg  genast  en  sutare,  en 
svartryggad  fan  med  stenålderskaraktär,  som  såg  ut,  som  om 
han  levat  där  och  velat  vara  i  fred  sedan  många  hundra  år. 

Det  här  om  hjortronmyren  hör  strängt  taget  inte  hit,  men 
lika  gärna,  som  man  i  ett  sällskap  förirrar  sig  från  samtals- 
ämnet, kan  jag  ju  få  dilla  ut  på  mina  privata  stigar,  då  jag 
skriver  själv. 

Alltnog!   Jag  gick  en  solig  söndagseftermiddag  med  mitt 


320 


Fruntimmer 


tallspö  och  min  snara  utefter  Olagus'  damm,  då  jag  fick  höra 
ett  skrik  uppifrån  torpet.  Skriket  blev  till  en  symfoni  av  oljud, 
jag  trodde,  att  någon  mördades,  och  jag  sprang  uppför  branten. 
Jag  stannade  framför  stugan.  Taktfasta,  snabba  steg  ljödo 
därinnanför  —  dunk,  dunk,  dunk,  tills  de  slutligen  stannade 
och  ett  smärtans  skrän  skar  i  mitt  öra.  Jag  sprang  in,  jag  såg 
Olagus  vridande  sig  i  plågor  krypa  bort  till  tvåmanssängen. 

Jag  sprang  fram  och  hjälpte  honom  upp  i  den. 

Bredvid  stod  gumman  med  svetten  porlande  utför  pannan. 

—  Vad  är  det  fråga  om? 

—  Tänk  sej,  herrn,  en  sån  jävel!  Ja  har  vatt  van  sen  tretti 
år  å  ta  mej  ett  halvstop  brännvin  på  rnornarna  —  å  så  kommer 
ja  underfund  mä,  att  kärngfan  blandar  vatten  i  spriten  å  dä 
har  ho  hållit  på  länge  mä!  Jesses  jäklar!  Gud,  va  ja  slo  mej ! 

Olagus  hade  upptäckt  gummans  försiktighetsmått  och 
blivit  ursinnig  samt  förföljt  henne  genom  rummen  runt  spiseln. 
Men  Olagus  hade  snävat  över  en  av  de  höga  trösklarna  och 
slagit  knät.    Nu  låg  han  där. 

I  hans  öga  fanns  intet  spår  av  hans  ungdoms  kärlek  till 
hustrun.    Där  fanns  bara  hjälplöshet  och  hat. 

Alldeles  som  hos  kultiverade  människor. 

* 

År  gingo.  Gumman  hade  dött  och  Olagus  levde  ensam 
så  gott  han  kunde.  Tänk  er  en  gammal  torpare  som  lever  ensam 
utan  en  kvinna !  Han  inrättade  sitt  liv  efter  helt  andra  prin- 
ciper än  vi  ha.  Han  blev  alltmer  praktisk.  Han  kokade  varje 
måndag  ihop  en  stor  gryta  mjöl  och  ärter  och  fläskbitar  och 
kött  av  fåglar  som  han  skjutit,  en  olla  podrida  av  vad 
landet  alstrade.  Och  han  kokade  av  praktiska  skäl  ihop  det 
så  hårt,  att  han  kunde  skära  det  med  kniv  och  ta  sig  en  bit,  då 
han  blev  hungrig.    Inte  så  dumt! 

En  dag  kom  jag  till  hans  stuga.  Allt  var  förfallet  runt 
omkring.  Men  det  stod  rök  ur  skorstenen  och  dörren  var  öppen. 
Olagus  var  hemma. 

I  förstugan  hörde  jag  mummel  inifrån  köket.  Olagus  gick 
omkring  och  svor. 


321 


*  *  i_     nu  —   •  *  •* 

Albert  Engström 


Jag  öppnade  dörren.  Olagus  hade  blivit  en  liten  vithårig, 
krokryggig  gubbe,  som  tittade  på  främlingen  med  små  i  smuts 
inbäddade  blåsvarta  mullvadsögon.  Han  höll  en  björkslya 
i  handen  och  uppe  på  spiselkransen  stod  en  katta  och  sköt 
rygg.  Kattans  ögon  lyste  gröna  av  hat  eller  kärlek,  vad  det 
nu  var. 

—  Kan  han  tänka  sig  —  den  jävla  kattan!  Hon  har  fått 
vana  att  gå  opp  i  grytan  å  göra  ifrån  sej.  Dä  förstås,  att  dä 
gör  mindre  för  jag  kokar'et  så  hårt,  men  nog  ä dä  faen!  Ja,  si 
fruntimmer!  Gör  dä  samma  om  di  ä  djur  eller  människor, 
samma  släkte  ä  di!  Alltid  ska  di  fördärva  dä  en  karlstackare 
behöver  —  men  nog  har  en  rättighet  å  bli  förbannad,  när  di 
ger  sej  opp  i  maten! 

* 

Jag  vill  alltid  komma  ihåg  Olagus5  stuga  och  stalpet  och 
forsen  och  kräftorna  och  gäddorna.  Där  målade  jag  min  närapå 
första  tavla,  grönt  i  grönt.  Färgen  blev  tjock  som  Olagus' 
gröt,  men  jag  vill  påminna  mig  att  där  fanns  något  av  Små- 
land i  den.  Åtminstone  fanns  där  ingen  teknik. 


322 


Ur  ÄVENTYR  OCH  HUGSKOTT. 


JOHANNES. 

Tåget  stannar,  och  konduktören  öppnar  en  tredjeklass- 
plattforms  järngrind.  En  liten  satt  karl  raglar  ut,  full  och  bra. 
Svetten  rinner  i  floder  från  hans  panna  och  kinder  och  han 
släpar  på  den  traditionella  nattsäcken,  vars  tunnhet  bulnar 
vid  ena  kanten.  En  avlång  kropp  göms  där.  Det  är  den  tra- 
ditionella litern.  Mannen  heter  Johannes  och  är  en  av  Små- 
lands styvaste  karlar. 

Han  kan  endast  med  svårighet  hålla  sig  upprätt.  Han 
knäar  och  kutar,  tar  en  överhalning  då  och  då  och  stirrar 
med  en  oändligt  slö  uppsyn  ut  över  de  småländska  pitprops- 
plantorna  som  omhägna  den  lilla  stationen.  Denna  ängd  är  för 
honom  ett  universum,  ty  han  kan  inte  tänka  längre  än  till 
närmaste  stad  som  ligger  på  en  mils  avstånd,  omhägnad  av 
liknande  plantor.  Och  denna  stad  är  med  sina  torgdagar  ett 
eldorado  med  fläsk  och  kött  och  sill  och  ett  spritbolag.  Vid 
marknaden  inger  den  honom  en  dunkel  föreställning  om  cirkus 
och  gyckel  och  positiv  och  harpor  och  basuner  i  smålänningar- 
nas himmelrike. 

Nu  är  han  hemkommen  från  en  vanlig  torgdag  och  är 
yrvaken  efter  sömnen  i  kupén  och  håller  på  att  orientera  sig, 
medan  svetten  strömmar  i  det  grova  ansiktets  fåror  och  snus- 
blandat  dregel  rinner  ur  mungiporna  ned  på  den  rödgulblågrön- 
svartvita  yllehalsduken  och  den  dubbelknäppta  västen,  där 
silverkedjan  prålar  med  sin  urnyckel  med  skaft  av  fyrkantig 
silverplåt  —  enda  arvet  efter  fadern. 

Ur  en  förstaklasskupé  hörs:  —  Att  man  tillåter  såna  där 
att  följa  med  tåget! 

Jag  skulle  vilja  stiga  fram  och  kunna  ta  av  mig  en  fjäder- 
prydd barett  och  släpa  fjädern  i  sanden  och  säga  med  böjt 
huvud  och  handen  på  hjärtat; 


323 


Albert  Engström 


—  Sköna  dam!  Förlåt  en  vandrande  riddare,  men  det 
är  bara  Johannes  som  är  litet  dragen  och  det  är  hans  rättighet 
just  nu.  Han  har  inte  dansat  sig  trött,  han  dignar  inte  under 
utmärkelser,  han  har  icke  tornerat  sig  så  här  echaufferad  för 
någon  frökens  äras  eller  färgers  skull.  Men  han  lastade  i  natt 
ensam  en  hel  järnvägsvagn  med  grova  stockar.  Det  är  helt 
simpelt  en  jäkla  karl.   Sköna  dam,  jag  hälsar  er! 

Men  då  visselpipan  ljuder  och  tåget  går,  ser  jag,  att  det 
inte  är  någon  ung  dam  utan  en  gammal  fröken  med  hakbands- 
hatt  och  ett  ansikte,  i  vilket  livet  grävt  ännu  djupare  fåror 
än  i  Johannes,  fast  orsakerna  äro  andra. 

Tåget  går  alltså  med  den  gamla  kvinnan  och  hennes  in- 
dignation. 

Johannes  står  kvar  på  perrongen.  Han  ser  slött  på  loko- 
motivets ånga  som  dröjer  kvar  och  böljar  några  sekunder  inom 
stationens  hank  och  stör,  och  så  styr  han  ut  på  landsvägen. 
Han  ler  för  sig  själv,  ty  han  är  lycklig.  Han  har  inte  hört  ett 
ont  ord,  han  är  full  och  glad  och  fredlig  och  han  glömmer,  att 
arbetet  börjar  i  morgon  igen. 

Johannes  har  arbetat  sig  fram  till  förstugubron.  Där  står 
hustrun  och  ser  hur  det  är  fatt.  Men  hon  grälar  inte  som  de 
flesta  hustrur  skulle  göra  i  samma  situation.  Hon  bara  säger 
till  ungarna :  —  Nu  är  far  hemma  och  nu  går  ni  ut,  för  nu  ska 
far  sova !  Hon  hjälper  honom  uppför  trapporna  och  in  i  kam- 
marn, räddar  nattsäcken  med  dess  liter.  Johannes  dråsar  i 
fållbänken  och  slumrar  in  i  ett  nirvana  som  du  och  jag  ha  svårt 
att  tänka  oss.  Ty  vi  ha  ju  nerver,  säges  det,  medan  Johannes 
bara  har  en  nerv.  Den  ena  ändan  har  han  i  huvudet,  den  andra 
sitter  han  på.  Alltså  en  nerv  som  en  kabel.  Åtminstone  låtsar 
han  inte  om,  om  den  har  förgreningar. 

Johannes  sover,  och  fridens  änglar  omsväva  hans  läger. 

Nu  till  Johannes  historia  och  orsakerna  varför  jag  unnar 
honom  hans  lilla  fylla.  Johannes  är  ståtar  pojke  från  början. 
Då  han  blev  22  år,  gifte  han  sig  med  en  läskamrat,  som  han 
funnit  till  äktenskap  lämplig.  De  hade  gått  några  år  och  hållit 
varandra  i  händerna  och  lyssnat  till  blodets  sång  som  lät  allt 
närmare  —  och  under  den  farliga  höbärgningstiden  —  ni  förstår 
—  ladorna,  där  syrsorna  sjunga,  de  långa  ljumma  nätterna 


324 


\ *'  "         ™*  a ^mmåfrnmmmmimmmm  ma  ■    l  i    i      aaiaaiai4 •* 

Johannes 


och  styrkan  som  kom  musklerna  att  svälla.  Så  var  den  saken 
klar  —  och  varför  skulle  inte  Johannes  kunna  gifta  sig,  han 
som  kunde  lyfta  en  räl  på  mitten  och  gå  med  en  tunna  råg  upp- 
för kvarntrappan  sen  han  själv  svängt  den  över  nacken? 

Nu  kom  de  goda  tiderna.  Det  blev  kolkörning  och  skogs- 
avverkning i  stor  skala  nere  i  den  fattiga  socknen.  Mastträden 
föllo  först,  så  kom  den  medelstora  skogen  och  sist  pitpropsen  i 
milliontals  fot.  Sågarna  arbetade  och  de  fattiga  förtjänade 
pengar,  men  de  rika  förtjänade  mera,  ty  de  hade  ju  satt  arbetet 
i  gång. 

I  en  isbelagd  backe  stjälpte  Johannisas  lass.  Han  kom 
under  och  bröt  högra  armen  och  hans  lurviga  ölänning,  som 
han  köpt  för  90  kronor,  blev  så  illa  åtgången,  att  han  måste 
sälja  den  till  slaktarn  för  45.  Men  inom  14  dar  hade  Johannes 
köpt  en  ny  ölänning  och  gick  med  högra  armen  i  band  och 
lassade  på  med  vänstra  —  och  det  var  ändå  stockar  som  voro 
12  tum  i  lilländan.  Pitpropsen  var  som  tändstickor  —  och  då 
han  körde  kol  satt  han  framme  på  ryssen,  svart  som  en 
morian  och  sjöng  i  svängarna,  medan  den  nya  ölänningen 
travade  som  på  en  kapplöpningsbana  och  isen  stänkte  om 
hans  hovar. 

Det  var  vackert  att  se  hur  kolkörartåget  kom  fram  som 
en  svart  orm  ur  den  vita  skogen.  Det  ångade  om  de  små 
hästarna  och  stybbdammet  låg  som  en  rök  över  och  efter  allt- 
sammans.  Fast  det  hör  strängt  taget  inte  hit. 

Men  så  småningom  blev  det  sämre  med  förtjänsten.  Kon- 
kurrensen blev  större.  Körarna  sålde  sina  hästar  och  började 
arbeta  med  lastning  vid  järnvägsstationen. 

Johannes  kom  ner  och  talade  med  inspektören  och  bad  att 
få  lasta  ensam.  Eljest  behövdes  det  åtminstone  två  att  lasta 
en  vagn  med  stockar,  sliprar  eller  plank.  Han  fick  det  —  och 
vi  äro  där  nu.  Nu  lastar  han  —  inte  alls  efter  8  timmars  arbets- 
dag, utan  som  en  fri  man  (något  så  när),  när  och  så  mycket 
han  vill.  Han  har  lastat  ihop  ett  eget  hem  med  en  trädgårds- 
täppa och  ett  potatisland  framför.  Han  vill  inte  ha  någon 
kamrat,  ty  han  vill  lita  bara  på  sig  själv.  Han  lastar  två  vagnar 
på  dygnet,  ty  han  har  Smålands  hela  seniga  energi  koncen- 
trerad i  sin  lilla  jättekropp. 

325 


Albert  Engström 


Om  du  går  ut  mitt  i  natten  på  den  lilla  stationens  lastplan, 
kan  du  vara  rätt  säker  på  att  få  se  Johannisas  silhuett  mot 
luften  över  den  svarta  pitpropskonturen  med  ena  ändan  av 
en  stock  på  sin  järnrygg.  Då  hans  två  vagnar  äro  fullastade. 
går  han  hem  och  tar  sig  några  timmars  vila. 

Men  då  han  vaknar,  äro  lederna  stelnade.  Han  känner 
sig  som  i  bojor  och  han  stöter  på  hustrun: 

—  Krestin,  nu  får  jag  löv  å  öpp!  men  ja  kan  inte  röra  e  le! 
Du  får  löv  å  hjälpa  mek! 

Och  Krestin  stiger  upp  och  drar  sin  man  ur  sängen.  Där 
står  han  stelbent  och  med  värkande  rygg,  medan  Krestin  klär 
på  honom  ylletröjan  och  hjälper  honom  med  byxorna  och 
västen  och  snör  pjäxorna  på  honom.  Och  det  kan  hända,  att 
hon  måste  leda  honom  några  varv  runt  i  rummet,  innan  hon 
fått  honom  så  pass  att  han  kan  reda  sig  själv.  Så  får  han  sitt 
matsäcksknyte  och  det  bär  i  väg. 

Men  då  han  i  den  sovande  morgonen  kommer  in  på  sta- 
tionsområdet och  har  satt  sin  breda  rygg  under  en  sliper  och 
börjar  knoga  uppför  den  sviktande  plankan,  är  han  åter  Jo- 
hannes, som  är  smålänning  och  icke  vet  av  några  svårigheter. 
Bara  han  börjat  svettas  och  fått  maskinen  i  gång,  går  han  som 
ett  urverk.    Från  måndag  till  lördag. 

Men  på  lördagarna,  stundom,  händer  det,  att  han  måste 
in  till  stan,  till  fantasi  och  narkos.  Vem  unnar  honom 
inte  det? 

Han  har  uppfyllt  sina  skyldigheter  mot  sig  själv  och  sin 
familj .  Hans  stuga  är  vacker  och  runt  omkring  gror  föda  ur  den 
fattiga  småländska  sanden.  Och  lite  ringblommor  och  pioner 
för  själen  också.    Och  lavendel  för  kyrkobesöket. 

På  söndagen  gå  de  till  kyrkan  Johannes  och  Krestin. 
Johannes  går  två  eller  tre  steg  före,  ty  han  är  ju  karl,  och  efter 
kommer  Krestin  med  båda  ungarna  vid  händerna  och  en  tredje 
som  gör  hennes  hy  gul  och  gången  släpande. 

Men  Johannes  tänker  inte  på  sådant.  Han  kommer  att 
sitta  på  bortersta  bänken  ett  slag  och  så  går  han  ut  bland  gra- 
varna eller  till  sockenstugan  och  bjuder  på  snus  —  eller  också 
går  han  bort  till  stallen  och  pratar  med  herrgårdskuskarna 
och  får  sig  en  dragnagel  ur  deras  söndagslitrar. 


326 


\ *.   .  .-  —    • . 

Snö 


Kanske  Johannes  också  har  med  sig  en  liten  blå  flaska 
och  kan  bjuda  igen.  Ty  han  har  förtjänt  sitt  brännvin  ärligare 
kanhända  än  herrgårdskuskarna. 

På  måndags  morgonen  blir  det  svårt  att  få  honom  i  gång. 
Kanske  Krestin  rent  av  måste  gnida  hans  armar  och  ben.  Skulle 
han  vila  över  en  dag  bleve  han  förstenad  och  socknens  good- 
templare  skulle  säga :  —  Ännu  ett  offer  för  brännvinet !  Men 
Johannes  vilar  inte.  Och  intet  ont  har  han  gjort.  Johannes 
är  en  av  de  hederligaste  människor  jag  känner. 

*     *  # 
SNÖ. 

Först  måste  jag  befria  mig  från  en  historia,  som  besvärat 
mig  ett  par  dagar  alldeles  som  en  efterhängsen  melodi. 

Jag  var  inne  i  en  stuga  häromdagen.  Jag  hade  aldrig  varit 
där  förut,  men  interiören  slog  mig.  Jag  kände  igen  den  och 
började  söka  i  mitt  minne.  Den  öppna  spiseln  med  en  tenn- 
stake  och  en  kaffekvarn  på  kransen,  och  just  det  där  svartnade 
skåpet  med  svartnade  blommor  på  i  hörnet.  Kristi  bloddroppar 
i  fönstret  och  ett  stort  hål  efter  ett  eldkol  på  just  den  plankan 
och  den  stora  svarta  katten  som  spann  på  den  högtbäddade 
sängen  —  var  det  inte  samma  katt?  —  men  då  måste  det  vara 
en  trollkatt,  minst  trettio  år  gammal! 

Nu  har  jag  det!  Det  är  en  söndagskväll  för  trettio  år  sedan 
i  en  likadan  stuga  djupt  inne  i  Småland.  Ett  torp  långt  inne  i 
en  villsam  och  vajande  högstammig  tallskog  utan  stigar  i  snön. 
Jag  och  min  bror  äro  där  för  att  hämta  mjölk,  och  medan  hu- 
sets dotter  sysslar  i  lagåln  har  Sagan  blivit  gäst  i  rummet. 
Hon  sitter  i  skuggan  av  spiselmuren  på  tröskeln  till  köket  och 
berättar  i  en  gammal  gummas  gestalt.  Det  var  inga  sagor  för 
barn  —  kanske  det  icke  var  några  sagor  alls  —  då  —  men  nu 
ha  de  sagans  karaktär  för  mitt  minne. 

Jag  ser  en  av  hennes  historier  alldeles  som  utspelad  på 
en  skum  scen: 

I  en  fållbänk  sover  en  bonde  som  om  han  aldrig  skulle 
vakna  mer.    Jag  hör  hur  hans  jämna  andedrag  liksom  fylla 


327 


[.g^%..o-'s..-o^..-o's..«o,'wo*wo-t*..-0"^^ 


Albert  Engström 


stugan.  Vid  spiseln  syssla  två  människor,  en  man  och  en 
kvinna.  De  viska  och  luta  sig  ihop  över  elden  och  ibland  vänder 
han  sig  om  och  ser  ängsligt  bortåt  den  sovande.  Plötsligt  resa 
de  sig  upp  på  en  gång.  Hon  håller  en  brinnande  torr  vedssticka 
i  handen  och  han  har  en  stöpsked,  där  blyet  kokar.  —  Fort  nu 
bara!  viskar  kvinnan.  Var  ingen  mes!  Skynda  på  bara!  Och 
den  likbleke  mannen  lutar  sig  över  bonden  i  sängen,  som 
sover  på  sidan  som  en  stock,  och  häller  blyet  i  hans  öra.  Kvin- 
nan kastar  torrvedsstickan  på  elden,  och  mannen  darrar,  så 
att  golvtiljorna  skaka.  Det  knakar  litet  i  fållbänken,  det  är 
som  om  den  sovande  skulle  sträcka  på  sig.   Så  blir  allt  tyst. 

Det  var  berättelsens  första  skede.  Mellan  detta  och  det 
nästa  ligga  femtio  år. 

Det  är  på  en  kyrkogård.  Man  gräver  en  grav,  och  dödgrä- 
varen råkar  slå  sönder  gaveln  på  en  murknad  kista.  En  skalle 
rullar  ut.  Han  tar  den  på  skoveln  och  slänger  upp  den.  Däruppe 
leka  hans  barnbarn.  Nu  få  de  en  ny  leksak  och  börja  rulla 
klot  med  skallen.  Men  det  skallrar  så  underligt  inne  i  skallen, 
alldeles  som  om  det  skulle  ligga  en  sten  i  den.  —  Vad  är  det 
inne  i  skallen,  farfar?  Gubben  tar  skallen  och  skakar  den.  Så 
klyver  han  den  med  skoveln .  Därinne  ligger  en  stor  blyklump, 
avlång  och  oregelbunden  i  form.  Dödgrävaren  börjar  fundera, 
saken  dryftas  i  stugorna  och  inom  ett  halvt  år  föres  en  sjuttio- 
årig kvinna  till  stupstocken.  — 

Ni  må  tro  att  hemvägen  från  torpet  trots  stjärnljus  och 
medvetandet  om  att  ha  en  tolvskillingsfällkniv  i  fickan  icke 
var  fri  från  spöksyner.  Tallarna  blevo  jättar  som  viskade 
hotelser  över  människobarnen,  som  sprungo  vettskrämda  över 
deras  rötter,  och  enbuskarna  fingo  liv  och  snabba  ben.  Och 
hela  vägen  rullade  en  skalle  efter  oss.  Vi  hörde  tydligt,  hur 
blyklumpen  skramlade  i  den. 

Så  där!  Nu  är  jag  fri  från  den  historien.  — 

Nu  är  det  äntligen  snö,  snö,  som  i  min  ungdoms  vintrar. 
Jag  tar  skidorna  och  ger  mig  upp  över  bergen,  över  rävspår 
och  harspår  och  ekorrspår.  Orrarna  flyga  upp  ur  drivorna. 
Det  flaxar  i  snåren  och  skogens  tusen  ljud  smattra  mot  mina 
trumhinnor,  där  jag  far  fram,  för  att  åter  tystna  efter  mig. 
Uppe  på  utkiken  stannar  jag  och  ser  norrut  över  de  solbelysta 

328 


Snö 


kobbarna  och  det  blå,  levande  havet.  Jag  ser  efter  den  efter- 
längtade drivisen,  som  väl  en  gång  skall  komma  från  Botten- 
havet med  säl  och  all  världens  fröjder.  Men  havet  är  rent  norr- 
över och  ingen  ljusning  förkunnar  att  isen  är  på  väg.  Jag  ser 
söderut  över  skogstopparna  och  —  en  vild  glädje  över  att  vara 
till  griper  mig,  och  jag  beslutar  att  spurta  söderöver  inåt  mar- 
kerna, tills  jag  icke  har  en  klädtrasa  kvar  på  kroppen.  Snön 
är  härlig  och  jag  ränner  så  gott  jag  kan,  så  fort  jag  kan.  Jag 
vältrar  mig  över  gärdesgårdarna  så  som  B.  L.  lärde  mig  en 
gång  för  länge  sedan,  jag  arbetar  mig  uppför  bergen  och  nedför 
bergen,  och  plötsligt  är  jag  ute  på  landsvägen  med  min  islands- 
tröja och  skjortan  instuckna  under  svångremmen.  Jag  är 
nästan  naken  och  de  vägf ärande  jag  möter  stirra  på  mig  som 
på  en  galning:  —  Så  där  ja,  nu  är  han  färdig! 

Och  när  jag  ångande  som  ett  lokomotiv  åker  in  på  min 
gård,  känner  jag  mig  tjugu  år  yngre. 

Till  en  vacker  snö  hör  ett  skidspår.  Det  är  som  en  berät- 
telse, som  en  saga. 


329 


Ur  KRYSS  OCH  LANDKÄNNING. 


FATTIGSTUGAN. 

Jag  ser  mig  själv  som  en  liten  tolvåring  pulsa  landsvägen 
framåt  genom  drivorna.  Jättefurornas  kronor  gunga  vita  av 
yrsnö,  mina  kläder  äro  vita  och  vita  moln  av  snö  virvla  upp 
vid  varje  steg.  Jag  bär  på  en  korg,  som  skall  till  fattigstugan, 
och  i  den  finns  ett  dussin  ljus,  ett  dussin  julkusar,  underligt 
formade  bröd  med  hedniska  linjemotiv,  några  korvar  och  ett 
stycke  färskt  fläsk.    Ty  i  morgon  är  det  julafton. 

Vid  Domberget  stannar  jag  och  stampar  i  marken,  ty 
här  är  vägen  ihålig  och  härunder  bo  troll,  som  ha  varit  farliga 
förr  i  världen,  men  nu  kunna  skrämmas  med  stampningen 
av  en  barnfot.  Jag  tänker  mig  deras  håla  med  röda  sandväggar 
och  tallrötter  i  taket,  hopsnodda  som  ynglet  i  ett  snokbo.  När 
jag  stampar,  faller  sand  i  ögonen  på  jordfolket  och  de  slicka 
ögongloberna  rena  på  varandra  och  åja  sig.  Det  låter  som  när 
vesslor  gnissla  i  ett  stenrös. 

Litet  längre  fram  passerar  jag  Klädstenen,  som  ligger 
några  steg  inne  i  skogen.  Den  är  ett  rullstensblock,  och  sedan 
generationer  vika  gummorna  av  vägen  där  och  ordna  sin 
klädsel,  innan  de  fortsätta  till  kyrkan.  De  knyta  de  stora  vita 
huvuddukarna  ovanpå  de  svarta  och  fälla  ner  de  vita  stärkta 
underkjolarna  som  för  dammets  eller  snöns  skull  burits  upp- 
fästa. Och  en  efter  annan  gå  de  bakom  stenen  och  huka  sig 
ned  några  ögonblick.  Ty  kroppen  är  den  helige  andes  tempel 
och  man  skall  gå  in  i  herrans  hus  utan  jordiska  tankar  eller 
behov. 

Nu  glesnar  skogen.  Till  vänster  skymtar  genom  yrvädret 
Möcklaflons  vita  yta  och  till  höger  sorlar  en  brun  bäck,  där 
smågäddor  gå  upp  om  vårarna  och  där  jag  gått  med  mässings- 


330 


..o%.,o% 


■0-'%..0«%<<.0'^.<.0'»<..-O»N./0-,«..-O%%.'O<'..-O''«».-O<,».»-Q>t 


Fattigstugan 


snara.  Men  nu  har  snön  slagit  bro  över  den  här  och  där.  Vid 
åbron  stannar  jag  och  tittar  ned  på  den  varmbrungula  bottnen. 
Vissen  starr  står  och  darrar  i  strömdraget.  Om  man  hoppar 
upp  och  ned  på  strandtuvorna,  komma  feta  gröna  kräftor  bak- 
länges ut  ur  gyttjemoln  och  gå  på  sned  en  stund  tills  de  besluta 
sig  för  att  krypa  in  i  något  mystiskt  hål  under  motsatta  stran- 
dens tuvor.  Men  nu  måste  jag  gå  till  fattigstugan! 

Genom  yrsnön  ser  jag  redan  kyrkan,  sockenstugan  och 
fattigstugan,  tröstlösa,  fula  och  fattiga  alla  tre.  Mitt  för  kyr- 
kogårdsgrindarna ligger  en  väldig  driva  och  från  dess  krön  kan 
jag  se  inöver  gravarna,  där  jag  lekt  med  mina  skolkamrater. 
Där  rinns  bara  två  familjegravar.  Inom  ett  järnstaket  ligger 
kammarjunkare  Spaldencreutz,  som  sades  vara  Gustav  IV 
Adolfs  bror,  fast  Gustav  den  tredje  kanske  inte  var  hans  far. 
Underliga  äro  herrans  vägar !  Och  under  en  mossig  sten  ligger 
Maja  Skragge,  änkan  efter  kaparkaptenen,  som  kom  hem  från 
Medelhavet  med  en  järnkista  full  med  spanska  dubloner  och 
holländska  bågskyttar  och  köpte  fyra  hemman  i  socknen  och 
reste  ut  igen  och  försvann.  Men  änkan  fortsatte  hans  regemente 
och  piskade  upp  drängarna  högst  egenhändigt  och  körde  sitt 
fyr  spann  själv  när  hon  åkte  till  kyrkan. 

Men  utanför  sydvästra  hörnet  av  kyrkogården  är  själv- 
spillingarnas  plats,  och  där  växer  intet  gräs,  ty  marken  är  för- 
bannad. 

I  sockenstugans  övre  våning  bodde  klockaren,  som  var 
fritänkare  och  spelade  gammal  musik  på  ett  gammalt  piano 
med  gula  tangenter  och  spinetton. 

Bredvid  sockenstugan  låg  fattigstugan,  rutten,  sned  och 
vind,  två  rum  nere,  ett  på  vinden. 

Jag  stampade  av  mig  snön  i  den  svarta  förstugan.  Från 
köket,  det  största  rummet,  hördes  ilskna  röster,  gamla,  vresiga, 
knarrande  gubbstämmor  och  gumfalsetter.  Vid  mina  stamp- 
ningar förtonade  grälet  därinne  som  en  döende  morrning, 
dörren  öppnades  och  jag  kände  igen  Regentas  röst,  som  frå- 
gade: —  Ocken  ädä?  Eegenta  var  stående  namn  på  fattig- 
husets värdinnor. 

—  D'ä  bara  Albert,  jag  skulle  lämna  en  korg  hemifrån. 

—  Kors  i  alla  tier,  ä  Albet  ute  å  går  i  tocket  vär!  Ja,  si 


20.  —  Nationallitteratur.  XXVIII. 


Albert  Engström 


den  frua,  den  frua,  ho  tänker  då  för  jämnan  på  di  fattie.  Stig 
in  å  värm  sej,  de  yr  ju  så  d'ä  rent  okrestlit  —  åj  åj  åj,  å  så 
tånger  korgen  ä!  Ja,  den  frua,  den  frua,  en  har  la  allri  sitt 
maken ! 

Jag  klev  över  den  alnshöga  tröskeln  och  såg  mig  omkring. 
Det  var  inget  obekant  folk,  jag  kände  varje  fattighjon. 

Nu  sutto  de  där  i  sina  fållbänkar,  män  och  kvinnor  om 
varandra  och  sågo  i  den  tilltagande  skymningen  ut  som  tras- 
bylten. Elden  smällde  och  pep  i  några  sura  tallpinnar  på 
härden  och  det  sparsamma  skenet  fladdrade  som  på  måfå 
runt  väggarna,  kastande  en  ljusfläck  här  och  en  där,  glänste 
till  i  ett  par  brillor,  kom  en  flintskalle  att  blänka. 

Där  satt  gubben  Sjöstedt,  nittiåringen,  rak  i  ryggen  som 
en  soldat,  oböjd  av  ödet,  hård  som  flinta,  hemsk  ännu  att 
skåda,  när  sinnet  rann  på  honom.  Han  hade  varit  socknens 
rikaste  bonde  men  processat  bort  gård  och  grund,  processat 
bort  sitt  sista  öre.  Nu  satt  han  här  längst  upp  vid  fönstret 
och  stirrade  framför  sig  med  små  stickande  ögon.  Han  delade 
säng  med  Gremsingen,  en  åttiåring  som  också  varit  bonde. 
Han  led  av  andtäppa  och  vi  pojkar  kunde  härma  hans  pip 
och  hostning  på  ett  sätt  som  närmade  sig  fulländning. 

Dessa  båda  bildade  fattighusets  aristokratiska  element. 

Där  satt  Grej  sen,  före  detta  soldat,  omstrålad  av  ett 
slags  krigisk  gloria,  ty  han  hade  legat  på  kommendering  i 
Skåne  när  Carl  XV  skulle  hjälpa  dansken  mot  tysken.  Han 
ljög  så  att  små  blå  lågor  flammade  kring  hans  enda  fram- 
tand.  Han  hade  vita  mustascher,  vit  rättarkrans  och  spänn- 
halsduk, blå  outslitliga  kommissbyxor  med  skinn  på  knän  och 
bak  och  träskostövlar.  Bredvid  honom  satt  Håka,  före  detta 
mordbrännare,  numera  kvastmakar e.  I  fattighuset  bodde  han 
bara  om  vintrarna.  Somrarna  drog  han  omkring  i  bygden,  ty 
han  hade  vandrareblod.  Han  var  känd  i  varenda  socken  mellan 
Eksjö  och  Västervik.  Man  skulle  aldrig  lämna  honom  ensam 
i  köken.  I  hans  korg  hade  jag  en  gång  släppt  in  en  levande 
ekorre.  — 

I  nästa  fållbänk  sutto  Kitta  På  Sne  och  Falka-Stava. 
Kitta  hade  tjänat  piga  i  bättre  hus,  men  en  sergeant  hade 
gjort  henne  olycklig.    Sonen  som  blev  sjöman  hade  skickat 


332 


Fattigstugan 


hem  pengar  i  många  år,  men  så  småningom  upphörde  sänd- 
ningarna. Han  var  väl  drunknad.  Falka-Stava  hade  varit 
regementshetär  vid  Smålands  husarer.  Nu  var  hon  stendöv 
och  använde  sina  hoptiggda  slantar  till  snus.  Hon  hade  inte 
ett  grått  hårstrå,  ögonen  voro  svarta  som  kol,  örnnäsa  hade 
hon,  som  alltid  var  brun  av  snus,  rynkig  var  hon  som  ett 
gammalt  äpple,  och  kring  for  hon  som  ett  torrt  skinn. 

I  sängen  mittemot  satt  MufTa-Lotta,  som  inte  kunde  tala 
rent.  Hon  kardade  ull  åt  bondhustrurna  och  sprang  med 
skvaller.  Hon  var  krokryggig  så  att  huvudet  tycktes  sitta 
mitt  på  bröstet  och  gnodde  i  ur  och  skur  utefter  vägarna  med 
sin  ullkorg,  fick  en  kaffeskvätt  här  och  en  där.  Det  var  en 
sport  bland  oss  pojkar  att  kunna  tala  som  MufEa-Lotta. 

Bredvid  Mufia-Lotta  satt  Lama  Johanna.  Benen  voro 
förtvinade  och  hon  måste  ha  hjälp  med  både  det  ena  och  det 
andra.  Men  sticka  strumpor  kunde  hon.  Hennes  fingrar 
rörde  stickorna  blixtsnabbt  och  ögonen  hade  hon  med  sig. 
Hon  hade  en  fix  idé  —  att  ett  kärleksförhållande  existerade 
mellan  Falka-Stava  och  Håka.  Det  tjänade  ingenting  till 
att  försöka  ta  henne  ur  den  tron.  Hon  kunde  ligga  vaken  natt 
efter  natt  och  stirra  och  lyssna  i  mörkret,  och  när  hon  jagat 
upp  sin  fantasi  tillräckligt  väckte  hon  sin  sängkamrat  och  bad 
henne  dra  eld  på  en  svavelsticka,  ty  det  stod  aldrig  rätt  till. 
Och  Muffa -Lotta  for  upp  ur  sömnen  och  bad  på  sitt  kinesiska 
språk  Johannna  dra  ända  in  i  Hälsingland.  Och  då  vaknade 
kanske  de  andra.  Grej  sen  svor  så  taket  kunde  lyfta  sig  och 
Kitta  På  Sne  skällde  och  gnällde  om  nattfred  och  försäkrade 
att  Falka-Stava  låg  som  död  under  samma  fäll  som  hon  — 
det  var  bara  svartsjuka  —  hon  skulle  skäms  och  veta  hut 
gamla  lama  människan  —  tänk  om  Johanna  vore  frisk  och 
hade  samma  sinnelag  —  marskattorna  voro  som  läsbarn  emot 
henne,  och  en  skulle  vända  ut  och  in  på  henne  och  titta  på 
själen  —  håll  dej  still  och  sov  ditt  skrälle! 

Och  då  teg  Johanna.  Hon  våndades  en  stund  och  suckade 
och  vred  på  så  mycket  av  kroppen  hon  kunde  tills  hon  som- 
nade av  trötthet  vid  att  lyssna  och  stirra.  Och  snart  hördes 
bara  de  sovandes  stånkande,  Gremsingens  pip  i  bröstet  och 
en  och  annan  snarkning. 


20 


Albert  Engström 


I  den  återstående  sängen  låg  stortjuven  Stolpe.  Han 
sov  mest  nu  på  sina  lagrar.  Han  var  över  70  år  och  40  av  dem 
hade  han  varit  i  fängelse.  Det  var  han  som  stal  kyrksilvret 
i  Håskulla  kyrka  med  prästen  Ekboms  hjälp.  Prästen  stod 
själv  i  sakristian  och  langade  dyrgriparna  ut  genom  fönstret 
till  Stolpe.  Ekborn  hängde  sig  i  rannsakningshäktet,  men 
Stolpe  ville  leva  och  vittja  flere  kyrkor.  Det  lyckades  också, 
men  han  blev  alltid  fast,  ty  kyrkstöld  hade  ingen  välsignelse 
med  sig.  Han  var  far  till  en  massa  barn  som  alla  hade  samma 
tjuvsena  och  voro  fruktade  i  många  kyrksocknar,  ty  de  drogo 
sig  ej  för  att  ta  till  kniven  om  det  gällde. 

Man  må  inte  tro,  att  gubben  Stolpe  var  orkeslös,  fast 
han  sov  för  det  mesta.    Han  var  bara  lat. 

Hans  sängkamrat  var  Blinningen,  Johan  Petter,  blind- 
född  och  f.  d.  elev  vid  blind-  och  dövstuminstitutet.  Han 
representerade  bildningen  inom  fattigstugan,  ty  han  var  den 
ende  som  kunde  läsa.  På  vinterkvällarna,  då  hjonen  trötta 
efter  dagens  strövtåg  med  tiggarpåsen  sutto  och  dåsade  i 
mörkret  —  ty  ljus  användes  icke  —  tog  Johan  Petter  fram 
den  enda  bok  han  ägde  och  läste  med  oändligt  långsam  sövande 
röst  igenom  den  från  pärm  till  pärm.  Han  kunde  den  sedan 
många  år  utantill,  men  han  satt  ändå  och  fingrade  på  de 
upphöjda  typerna  alldeles  som  på  institutet,  ty  det  hörde 
till,  han  var  lärd  så.  Boken  var  Den  Blindes  tidsförsonare, 
Stockholm,  tryckt  hos  L.  J.  Hjerta  1842.  Johan  Petter  var 
litet  larvig,  litet  fjollig,  eller  hur  man  skall  säga.  Han  var 
en  fyrtiårs  man,  yngst  av  hjonen.  Lama  Johanna  påstod  all- 
deles säkert  att  Kegenta  och  han  hade  sitt  ihop,  men  hur  det 
var  med  det  vet  inte  jag.  Säkert  är  emellertid  att  Johan 
Petter  var  favoriten.  Regenta  var  en  frodig  femtioårs  människa 
med  tjocka  läppar,  små  talgiga  ögon  och  lätt  grånat  hår.  Hon 
var  despot  och  styrde  med  järnspira.  Hon  hade  många  år 
bott  tillsammans  med  skinnskräddare  Parath  i  Uddestorp,  och 
när  han  dog  —  han  frös  ihjäl  efter  en  vintermarknad  i  Ingatorp 
ute  på  Bruzaholmsskogen  —  sökte  hon  och  fick  den  just  lediga 
och  framstående  befattningen  som  Regenta  i  fattigstugan. 

När  hon  var  på  dåligt  humör  och  skulle  liva  upp  sig 
med  en  kaffeskvätt  och  gick  fram  för  att  elda  i  spisen,  där 

334 


Fattigstugan 


vart  hjon  hade  sin  egen  kaffekokare  stående,  kunde  den  onde 
flyga  i  henne  så  att  hon  slängde  alla  de  andras  kokare  utåt  golvet 
så  sumpen  yrde  och  skrek:  —  Ja  har  ju  sagt  att  spisen  amin! 

"Spisen  ä  min,  sa  Regenta,"  var  ett  ordspråk  i  socknen. 

Vid  sådana  tillfällen  blev  det  liv  i  luckan.  Grej  sen  svor 
och  gubben  Stolpe  lovade  att  skära  av  morlösa  (matstrupen) 
på  Eegenta.  Muffa-Lotta  skällde  på  kinesiska  och  Falka- 
Stavas  ögon  lyste  som  onda  stjärnor.  Hon  ville  bitas  och 
rivas,  men  Regenta  var  stark  och  satte  henne  i  sängen  så 
lumporna  yrde. 

Regenta  bodde  i  vindskammaren.  Det  var  liksom  för- 
nämligare. Så  när  hade  jag  glömt  berätta  att  det  andra  rum- 
met på  nedre  botten  upptogs  av  gubben  Geiz,  f.  d.  husar  och 
tokig,  fast  hans  galenskap  som  oftast  var  av  det  mildare 
slaget.  Han  låg  i  sin  säng  höljd  i  trasor  av  de  mest  vidunder- 
liga slag  och  kulörer  och  lallade  som  ett  barn,  måste  matas 
som  ett  barn.  Men  när  han  fick  sina  anfall  måste  han  bindas. 
Då  sköt  han  fradga  ur  den  tandlösa  käften  och  vrålade  då 
och  då  fram  rysliga  svordomar,  minnen  från  korpralstiden  och 
rekrytexercisen  vid  Ingelsta  skvadron. 

Ja,  nu  sutto  de  där  i  sina  fållbänkar  allesammans.  Ur 
de  svarta  munnarna  stod  andedräkten  vit,  ty  det  var  kallt  i 
rummet.  Blåsten  ven  i  ett  par  trånga  rutor.  Den  sura  veden 
fräste  och  smällde. 

—  Ja,  ja  få  la  tömma  korgen  då,  Albet  lelle,  sade  Regenta, 
för  han  sa  la  ha  en  tebakers  mä  sej,  när  han  går. 

Hon  började  plocka  opp  innehållet  på  fällbordet. 

—  Åck  åck  åck,  ja,  den  frua,  den  frua!  Si  va  brö,  va 
brö,  å  vörtbrö  te  på  köpet!  å  va  korv  å  va  fläsk  —  ja,  åck 
åck  åck!  —  å  va  ljus  —  ho  tar  sej  rent  å  för  när. 

—  I  kan  la  tänna  på  ett  ljus  då,  när  en  har  lyse,  sade 
gubben  Sjöstedt. 

—  Ja  vesst,  vesst,  Sjöstedt  lelle,  dä  sa  ja  vesst  dä.  Ja  sa 
bara  gå  opp  på  kammarn  ätter  svagelstecker.  Ja,  si  nu  slipper 
den  fattige  å  setta  i  mörker.  Si  en  törs  inte  lämna  nåra  stecker 
här  nere,  för  si  gubba  ä  så  ovålia  så. 

—  Hut,  käring,  brummade  Stolpe.  Men  vindstrappan 
knarrade  redan  under  Regentas  lispund. 


335 


Albeet  Engström 


Stolpe  reste  sig  stånkande  ur  sängen. 

—  Ja,  en  sa  la  glo  på  gusslånet,  då,  ätter  som  dä  likar 
sej  te  kalas. 

—  Steck  inte  dit  klorna  förrän  dä  bler  ljus,  för  då  får 
du  mek  å  leka  mä,  varnade  Grej  sen.  Nää  du,  Stolpafaen, 
Eegenta  sa  räkna,  innan  du  ger  dej  opp  i  maten.  Sett  lögn,  sa  ja ! 

Regenta  klev  in. 

—  Si  ja  feck  löven  å  ta  rätt  på  ljusastaken  också,  si! 
Va  ä  I  oppe  ätter,  Stolpe?  I  har  la  inte  vatt  framme  ve  bordet? 
Si  nu  ble  dä  ljust  —  å  s'ocke  ljus,  köpeljus  ä  dä,  ja,  en  har 
då  allri  sitt  maken,  den  frua,  den  frua,  ja  säjer  då  dä!  Har 
I  vet  å  tacka  nu,  era  stackare?  Ja,  ja  får  la  tacka  då  för  mej 
å  di  andra.  Gu  ska  löna  hasskapet  på  den  yttersta  dagen  i 
evihet  amen,  skulle  inte  sånt  hasskap  få  sitta  på  nådatronen 
i  hans  rike,  så  kommer  la  ingen  in  i  saliheta,  d'ä  ljug  dä! 

—  Ja  tack,  söta  snälla!  Hälsa  å  tacka  så  möe!  Ja  tack, 
då!  ljödo  några  röster  i  korus. 

Men  Blinningen  tillade:  —  Vell  inte  Albet  ha  ett  guss 
ord  mä  säj  på  vägen? 

Regenta  for  ut:  —  Äsch,  tösst  mä  dej,  Johan  Petter! 

Han  vell  läsa,  stackarn  Men  Albet  får  la  gå  nu,  innan 

dä  bler  ner  mörkt. 

—  Å,  ja  ä  inte  mörkrädd!    Läs  du,  Johan  Petter! 

Jag  visste  att  Blinningen  blev  ledsen,  om  han  inte  fick 
läsa  för  varje  främmande  som  hade  något  ärende  i  fattigstugan. 

—  Sir  I  dä,  Regenta,  atte  han  vell!  triumferade  Blin- 
ningen och  grävde  fram  sin  bok  bakom  huvuddynan.  Han 
började  fingra  på  första  sidan  och  stavade  i  klagande  tonfall: 

Den  blindes  Tidsförsonare. 

Stockholm,  tryckt  hos  L.  J.  Hjerta,  1842.  Stormäktigsta 
Allranådigsta  Drottning!  Detta  första  i  Swerige  werkställda 
försök  att  medelst  tryckta  upphöjda  bokstäfver  bereda  Blinda 
tillfälle  att  sjelfwa  lära  sig  känna  och  läsa  sitt  modersmål, 
nedlägges  i  underdånighet  inför  de  Blindes  och  Döfstummes 
höga  Beskyddarinna.  Det  nådiga  hägn  och  Moderliga  beskydd, 
hwarmed  Eders  Kongl.  Majestät  alltid  täckts  omfatta  dessa 
wanlottade  med-christna ,  inger  mig  den  ljufwa  förhoppning, 


336 


Fattigstugan 


att  denna  lilla  samling  af  tänkespråk  m.  m.,  utgifwen  till  ljus 
och  tröst  på  den  Blindes  töckenhölj  da  bana,  skall  med  nådigt 
wälbehag  af  Eders  Kongl.  Majestät  upptagas.  Med  djupaste 
undersåtlig  wördnad,  trohet  och  nit  framhärdar  Allernådigsta 
Drottning,  Eders  Kongl.  Majestäts  Aller under dånigste  och 
tropligtigste  tjenare  och  undersåte  O.  E.  Borg.  Allm.  Institutet 
för  Blinda  och  Döfstumma  den  8  Now.  1842.  ABCDEFGHIJK 
—  dä  hörs  bjällrer  i  Ekeberga  li,  sade  Blinningen  plötsligt 
och  lyssnade. 

Jag  lyssnade  också,  men  hörde  ingenting. 

—  LMNOPQ  —  di  kommer  närmre,  dä  la  nöen,  sum  sa 
te  töjet  —  RSTUW  — 

—  Va  sa  du  setta  å  läsa  upp  alfabeten  för?  Dä  vet  du  la, 
atte  Albet  ä  lärder  på  förut,  sade  Regenta. 

—  Dä  kan  va,  dä,  invände  Johan  Petter,  men  när  alfa- 
beten står  här,  så  sa  en  la  läsa  opp'et.  Å  sefirera  å  skilje- 
teckna  mä.  Men  nu  så  kommer  dä  redia  guss  ord:  Tröste- 
och  tänkespråk.  Tålamod  besegrar  allt.  Flit  bräcker  mödans 
skal.    Blott  werksamhet  är  lif,  och  arbete  är  njutning. 

Nu  hördes  bjällrorna  närma  sig  i  rask  takt. 

—  Daglig  öfning  gifwer  färdighet.  Gör  rätt,  det  är  din 
plikt,  gör  godt,  det  är  din  ära,  fortsatte  Johan  Petter  i  sorglig 
näston.  Där  tro  och  kärlek  styrka  gifwa,  försakelse  blir  lätt 
för  menskan.  —  Di  kommer  hit,  åkara,  sade  Johan  Petter. 
Nu  tar  di  å  ve  grinna. 

—  D'ä  la  neen,  som  sa  te  klockarn,  gissade  Regenta  och 
försökte  se  ut  genom  fönstret,  som  nu  stod  svart  i  kvällningen. 
Nä,  jesses,  di  kör  rakt  på  vårat,  va  kan  dä  va  för  främmat? 

Släden  stannade  utanför  fattigstutrappan,  tunga  stövlar 
klampade  på  bron  och  i  förstugan,  dörren  rycktes  upp  och  in 
kommer  Johan  i  Havvik,  fjärdingskarlen.  Han  kom  tydligen 
"i  dragande  kall  å  ämbetets  vägnar",  ty  han  såg  bister  ut, 
en  förkroppsligad  bild  av  den  hämnande  rättvisan.  Gubbar 
och  gummor  stirrade  oroligt  på  den  mäktige. 

—  Go  kväll,  sulle  ja  la  sä,  men  dä  egentelien  mä  Stolpen 
och  Regenta  ja  vell  tala.  Säj  nu,  Stolpe,  har  du  son  din,  Kalle, 
den  lömmelen,  gömder  här  nöenstans.  Ljuj  nu  inte  utan 
erkänn,  för  här  sa  i  alla  fall  ble  unnersökning  och  rumster- 


337 


Albert  Engström 


ning.  Finns  han  här,  så  säj  ifrå  du  mä  Regenta,  å  förvärra 
inte  dett  straff! 

—  Nää,  fjärsman  lelle,  ja  har  inte  sitt  te  nån  Kalle.  Ä 
dä  nöen  aen  sum  har  sett  te  Kalle  Stolpe?  Nää,  si  dä!  å  faren 
sulle  la  va  den  närmasta. 

—  Inte  har  ja  sitt  te  pojken,  sade  Stolpe  och  spottade 
framför  fjärdingskarlen.  Han  ä  la  gammal  nock  nu  för  te 
inte  hänga  far  sin  i  rockaskörta.  Va  har  han  gjort  för  nöe  nu  då  ? 

—  Jo  han  kum  ut  ifrå  cellera  i  Jönseping  som  i  förrgår, 
å  han  va  inte  väl  utkummen  förrän  han  geck  på  kroa  å  skar 
en  bromsare  ve  bana,  å  när  di  sulle  ta'an  så  skar  han  en 
tvåTtri  te  å  smått  ut  å  kum  unna.  Å  i  natt  så  har  di  brötet 
sej  in  hos  handlingsman  i  Höreda  å  di  tror  att  dä  ä  pojken 
din,  för  dä  va  nöen  sum  hadde  sitfan  bortåt  Hunnersta  te. 

Gubben  Stolpes  ögon  glindrade. 

—  Ja  ta'an  den  som  kan,  ho  ho,  men  här  finns  han  inte. 

—  Men  han  brukar  ju  allti  bo  här  när  han  ä  ute  på  illt 
å  jävelskap.  Säj  nu  opprecktit,  um  I  har'an  här!  Jasså,  I 
vell  inte.    Ja,  då  får  vi  la  bönna  på  å  söka. 

Han  öppnade  dörren.  —  Agust,  binn  marra  ve  broa  å 
kum  in,  för  här  ska  ble  rumsterning.  Lås  farstedöra  å  ta  u 
nöckelen ! 

—  Nej,  låt  mej  komma  ut  först,  Johan,  bad  jag. 

—  Köss,  ä  Albet  här?  Å  ja  sum  inte  så'an.  Ja,  dä  bäst 
atte  han  går.  Ajöss,  ajöss,  å  hälsa  så  gött! 

Jag  tog  min  korg  och  gick.  Yrvädret  hade  tilltagit, 
stormen  ven  i  kyrkogårdens  kala  aspar.  Jag  tänkte  på  min 
vän  Kalle  Stolpe,  som  varit  så  hygglig  mot  mig,  då  vi  voro 
skolkamrater.  Han  var  ju  äldre  än  jag,  men  han  var  litet  sen 
i  skolan.  Han  låg  inte  åt  vetenskapen.  Vid  det  här  laget  var 
han  väl  aderton  år.  Hur  många  tallbössor  hade  han  inte 
gjort  åt  mig,  hur  många  enbågar  hade  han  inte  skurit  för 
min  räkning  och  hur  mycket  rackartyg  hade  han  inte  lärt 
mig.    Hur  m  

—  Va  ä  du  för  en? 

Ur  dunklet  bakom  syrenhäcken  vid  kyrkogårdsmuren 
steg  en  lång  figur  fram.  Mitt  hjärta  stannade.  Jag  kände 
igen  silhuetten  genom  snöyran,   Det  var  Kalle  Stolpe. 


338 


.0,^.•0•^..•0•,^.•0^..•0,^w•0,•^.•0',•..•0'^o<0•^.'0••^/0^/0,^.•0•^MO',^.•(^ 


Fattigstugan 


—  Jasså,  ä  dä  du,  Albet!  Ja  så  la,  atte  du  kum  ifrå  fat- 
tistova.    Va  ä  dä  för  en  släe,  sum  står  där? 

—  D'ä  fjärdingsman. 

—  Jävlarrr  —  då  bler  dä  å  ta  på  luffen  igen  —  jösses  va 
ja  ä  trötter,  ja  har  gått  i  ett  gångane  sen  i  går  mora.  Å  i  kväll 
hade  ja  tänkt  å  smita  mej  in,  när  Eegenta  hade  gått  opp  på 
kammarn,  å  lagt  mej  på  golvet  eller  kropet  opp  i  spisen,  men 
nu  går  dä  inte  förstås,  för  kärngera  kan  inte  hålla  t j åken  — 
va  sae  fjärdingskarn? 

—  Han  sa  att  du  hade  skurit  en  bromsare  

—  Jo  jo  du,  di  va  på  mej  som  fluger  på  sirap,  men  ja  tap- 
pade u  dom  lite  krösamos  mä  svallingen  blank  

—  Å  så  trodde  di  att  dä  ä  du  som  har  brutit  dej  in  hos 
handlarn  i  Höreda  — 

—  Hongri  förstår  du,  gosse,  så  dä  rev  å  slet  i  buken,  men 
ja  skar  bara  å  ett  schok  amerikanskt  fläsk  — 

—  Di  söker  efter  dej  på  vind  — 

—  Ha  ha,  låt  dom  snoka  —  å  så  har  ja  mä  mej  julklapp 
te  gubbafasen,  en  kagge  matsnus!  Å  den  ligger  här  i  snön 
bakom  syrenera  —  du  ä  en  bra  pöjk  Albet  å  du  skvallrar  inte, 
men  säj  åt  gubben  att  han  har  snus  här  i  snödriva,  när  du 
går  i  julotta  i  över  mor  a.  Men  nu  får  ja  ge  mej  i  väg.  Ligger  sjön? 

—  Ja,  nog  har  di  gåttfen,  men  inte  ä  han  säker  — 

—  Ja  måste  över  sjön  innan  dä  bler  svart  i  kväll,  för 
annars  hittar  ja  inte  dit  ja  vell.    Håll  t j åken,  Albet,  annars 

så  vet  du  !  Ajöss  mä  dej !   Ja  tar  över  åkern  här  å  ner 

te  sjön.    Glöm  inte  kaggen! 

Och  Kalle  Stolpe  försvann  i  natten  och  snöstormen. 
Sedan  har  ingen  hört  av  honom. 


* 


339 


PC*':  .O""*- . Q'*:.Gr"" .<)":..<>■    .  C^O-** *•  <OjZfS>P  .  •  ' 


•0-..'*,0..#»"O.x,O..*-<0..^,A^'~j5' 


.o--..:o 


Ur  MIN  5:TE  BOK. 


ISBÅTEN  PILENS  SISTA  KESA. 

Personerna  äro: 

Janne  Mattsson,  skeppstimmerman,  blond  jätte  med 
väldigt  helskägg  och  ett  par  ögon,  så  fasta,  att  man  tycker 
sig  se  dödens  allvar  i  dem.  Bara  med  de  ögonen  har  han  en 
kväll  rensat  en  hel  hamnkneipe  i  Hamburg,  och  den  blev  tom 
så  hastigt,  att  båda  dörrposterna  höllo  på  att  stryka  med. 

Matts  Holmström,  fiskare  med  tjugu  års  erfarenhet  av 
Ålandshavs  vintrar  och  somrar  och  ett  humör,  som  ingenting 
kan  slå  ned. 

Gustav  Persson,  fiskare,  död  nu  sedan  ett  par  år.  Man 
riggade  av  en  bark  på  Grisslehamnsslipen,  rackbandet  ramlade 
ned  från  märsrån  och  klöv  hans  skalle. 

Perssons  son,  Kalle,  pojke  på  tjugu  år. 

Summa  fyra  man,  alla  väl  förtrogna  med  havet,  rådiga, 
fatalister,  intet  kink. 

En  dag  i  början  av  mars  188*  fick  Grisslehamn  besök  av 
en  stor  potentat,  själve  brännvinskungen  i  Mariehamn,  en 
man  som  länge  furnerat  hela  Ålandsarkipelagen  med  sprit  och 
var  rik  som  ett  troll.  Nu  kom  han  från  Bremen,  där  han  köpt 
en  skuta,  och  bråttom  hem  hade  han.  Isen  låg  ända  över  till 
Åland,  vädret  var  vackert,  och  inom  kort  hade  han  gjort  upp 
med  ovannämnda  fyra  personer,  att  de  för  en  summa  av 
femton  riksdaler  per  man  skulle  frakta  honom  över  till  Sig- 
nildsskär.    Därifrån  skulle  han  klara  sig  själv. 

Man  stuvade  alltså  in  mast,  segel,  proviant  och  bränn- 
vinskung i  isbåten  Pilen  och  begav  sig  i  väg.  De  tre  milen 
tillryggalades  utan  några  uppehåll,  och  i  skymningen  var 
man  framme. 


340 


Isbåten  Pilens  sista  resa 


På  Signildsskär  äro  Grisslehamnsbor  alltid  välkomna 
sedan  kongliga  postföringens  tider,  och  där  glammades  och 
dracks  kask,  tills  man  sent  på  kvällen  kojade. 

Klockan  sex  på  morgonen  voro  Grisslehamnsborna  på 
benen,  ty  de  längtade  hem  och  ville  begagna  sig  av  den  ut- 
märkta isen.  Några  av  deras  värdar,  som  voro  spåmän,  anade 
oväder  och  rådde  dem  stanna  dagen  över,  men  både  Mattsson 
och  Holmström  röstade  för  hemfärd,  och  därvid  blev  det  efter 
några  avskedskoppar  kaffe. 

Med  glatt  mod  gåvo  de  sig  i  väg.  Långt  i  väster  sågs  en 
blå  strimma.  Isen  hade  alltså  brutit  upp  en  ränna  mitt  i 
havet,  men  vinden  var  svagt  västlig  och  man  hade  alltså  ut- 
sikter att  få  vila  sig  med  bidevindsegling  en  stund. 

En  god  mil  räckte  den  fasta  isbänken.  Men  då  de  kommit 
fram  till  kanten,  såg  det  mindre  trevligt  ut,  ty  därutanför 
drev  ett  halvmilsbrett  band  av  issörja  och  mindre  iskäl  snabbt 
norrut  för  en  kraftig  sydlig  ström.  Nå,  att  arbeta  i  isen  voro 
de  vana,  men  läsaren  kanske  icke  vet,  vad  ett  sådant  arbete 
betyder.  Att  tvinga  fram  en  båt  genom  ett  kanske  meter- 
djupt band  av  sörja,  som  rör  sig  med  ett  par  tre  knops  fart, 
kräver  sitt  folk,  synnerligast  om  det  är  så  brett  som  vid  detta 
tillfälle.  Man  vill  icke  driva  för  långt  ur  kursen,  och  man 
lägger  manken  till.  Mellan  de  större  isflaken  drar  man  båten, 
springande  utanför  sidan.  Man  jumpar  över  rämnor.  Man 
tar  djärva  steg  på  små  isbitar,  man  hoppar  ombord,  sedan 
man  givit  sista  bäriga  käl  en  kraftig  spark.  Man  får  icke  släppa 
relingen.  Man  måste  akta  sig  att  bli  klämd.  Man  drar  sig 
fram  med  båtshakar,  pikar  sig  fram,  ror  där  sörjan  tillåter, 
man  arbetar  med  ett  ord. 

Äntligen  voro  de  på  öppet  vatten,  hissade  på  och  började 
segla  bidevind  mot  Understens  fyr,  ty  de  hade  drivit  med 
issörjan  ett  gott  stycke  norröver.  Under  tiden  hade  det  hunnit 
bli  afton  och  började  skymma. 

En  kvarts  mil  utanför  Under  stensbergen  säger  plötsligt 
Holmström,  som  satt  till  rors:  —  Titta  åt  norden!  Vad  är 
det  som  kommer  där? 

De  andra  sågo  ditåt  och  sågo  —  jag  begagnar  Holm- 
ströms ord  —  '  som  en  rök  av  millioner  ångbåtar". 


341 


Albert  Engström 


—  För  fanken,  det  blir  väder,  vi  måste  ta  ner  seglen! 

Knappt  hade  Mattsson  hunnit  ta  ner  klutarna,  förrän 
orkanen  var  över  dem.  Fortare  än  en  soldat  gör  vänster  om 
—  Mattssons  uttryck  —  vred  båten,  akterlastad  som  den  var, 
näsan  mot  sydväst,  och  i  samma  ögonblick  voro  de  inhöljda 
i  en  tjocka  av  vatten.  Skummet  rök  och  förblindade  dem. 

Mattsson  kröp  för  över  och  sökte  hissa  stagfocken,  men 
båten  lade  sig  på  sidan.  Då  knopade  han  om  hälften  på  den 
och  lät  bara  en  bit  som  ett  lakan  stå  uppe,  men  då  han  skotade 
an,  ville  lä  sud  ögonblickligen  gå  under,  varför  han  lät  fock- 
stumpen  stå  som  en  säck. 

Med  rasande  fart  började  de  slöra  mot  fasta  isbänken  på 
svenska  sidan.  Snart  voro  de  framme  vid  iskanten,  drogo 
upp  båten  ur  den  växande  sjön,  togo  ned  masten  och  andades 
ut.  Nu  var  det  nästan  mörkt,  men  de  voro  ju  bärgade  och 
kunde  till  och  med  börja  tänka  litet  på  en  matb— 

Pang! 

Ett  fruktansvärt  brak,  och  isen  som  de  stå  på,  är  en 
oreda  av  gungande  flak.  Sjön  har  vuxit  för  hög  och  brutit 
sönder  isbänken.    De  börja  driva  söderut. 

Nu  börjar  ett  arbete,  vilket  den,  som  icke  varit  med  i 
havsisen,  har  svårt  att  göra  sig  en  föreställning  om.  I  början 
äro  ju  isflaken  tämligen  stora,  men  de  brytas  i  allt  mindre 
bitar.  Det  gäller  att  springande  och  hoppande  bredvid  båten 
hindra  den  att  komma  tvärs  för  sjöarna,  ty  då  knäckes  den 
som  ett  nötskal  mellan  iskälen.  Stundom  möter  ett  större 
käl,  båten  dragés  upp  på  det  och  karlarna  stå  två  på  var  sida 
om  båten  på  det  våldsamt  gungande  kälet,  tills  det  brister. 
De  kliva  i  båt  med  ena  benet,  gå  och  springa  med  det  andra, 
och  bara  en  tanke:  att  icke  komma  tvärs.  Möter  en  ränna 
mellan  två  käl,  springa  de  bredvid  båten,  täpper  ett  käl  rännan, 
tages  fart  och  de  stå  åter  på  gungande  och  osäker  grund, 
tills  kälet  kanske  dyker  med  ena  kanten  under  ett  påträn- 
gande käl,  och  de  åter  kliva  i  båt  för  att  börja  arbeta  med 
båtshakar  och  pikar.    Ni  må  tro  att  detta  är  livet. 

Medan  bakom  dem  i  den  mörknande  natten  sjöarna  stå 
som  svarta  väggar  med  isstycken  som  vältra,  slå  kullerbyttor 

342 


Isbåten  Pilens  sista  resa 


i  de  hemskt  lysande  brotten,  dyka  och  dåna  mot  varandra. 
Så  möter  man  en  stockning  och  måste  ut  med  benen  igen. 
Ett  felsteg,  och  benet  skulle  klippas  av  som  mellan  ett  par 
haj  käftar. 

Nattkylan  tilltar,  båt,  kläder,  allt  är  nedisat. 

Efter  bortåt  en  timmes  springande,  pikande  och  dragande 
undan  de  hotande  vita  kammarna  akter  över  märkte  de,  att 
Pilen  började  läcka.  Lyckan  gjorde  att  de  stötte  på  ett  större 
iskäl,  där  de  drogo  upp  båten.  Men  det  var  dock  icke  större, 
än  att  det  sjönk  ett  par  fot  genom  båtens  och  karlarnas  tyngd. 
Det  bar  dem  emellertid  kanske  tjugu  minuter,  innan  det 
bräcktes,  vilken  tid  de  begagnade  till  att  ösa  ut  det  mesta 
vattnet. 

Då  de  åter  voro  i  sjön,  gällde  det  att  arbeta  sig  in  i  isen 
åt  land  till  för  att  få  mindre  sjö.  Pilen  började  läcka  än  värre, 
och  nu  började  ett  dubbelt  arbete,  för  livet.  De  säga  sig  icke 
minnas  mycket  av  detta  arbete,  som  de  beräkna  ha  varat 
åtminstone  ett  par  timmar,  under  det  natten  blev  allt  mörkare. 

Slutligen  träffade  de  ett  iskäl,  som  var  litet  större  än  de 
andra,  och  där  drogo  de  upp  Pilen  igen.  Det  kälet  bar,  ehuru 
det  icke  var  större,  än  att  man  nätt  och  jämnt  kunde  gå  runt 
båten.  Sjön  sprutade  ju  över,  men  kylan  tog  till  ytterligare, 
så  att  det  blev  tjockare  och  säkrare,  och  Pilen  frös  fast,  så 
att  de  icke  behövde  stödja  honom  som  förut  på  det  mindre 
kälet,  där  de  måst  stå  i  vatten  en  aln  uppåt  sjöstövlarna. 
Detta  sista  käl  kommo  de  upp  på  mittför  skäret  Halsaren. 

Hungern  tog  till,  men  det  var  omöjligt  att  komma  åt 
provianten,  ty  båten  var  som  en  kopp  full  med  is.  Mattsson 
berättar:  —  Jag  rotade  i  mörkret  bland  grejorna  och  fick  tag 
i  ett  stycke  bröd,  som  en  fjärdedels  kaka,  men  det  var  fruset. 
När  jag  talade  om  att  jag  hittat  brödbiten,  sa  Holmström: 
—  Ack  kära,  låt  mej  få  en  bit!  Då  sa  Persson:  —  Det  är  säkert 
mitt,  för  jag  hade  mjukt  bröd  med  mig.  Då  gav  jag  det  åt 
Persson,  och  han  sökte  knäcka  det  mot  båtsuden,  men  det 
gick  inte.  Han  försökte  bita  i  det,  men  han  fick  inte  loss  något, 
och  så  sa  han:  —  Det  här  får  du  försöka  själv  med,  Mattsson, 
jag  kan  inte!  Jag  började  tugga,  och  då  var  det  en  frusen 
vante.   Jag  hade  just  tänkt  ge  det  åt  Perssons  Kalle,  för  han 


343 


Albert  Engström 


frös,  så  att  kroppen  drogs  ihop  som  en  fällkniv.  Han  kunde 
inte  räta  ut  sig,  och  vi  trodde  rakt  att  han  skulle  bli  slut. 

—  Tror  du,  att  vi  nånsin  får  äta  skarpt  bröd  mer?  sa 
Holmström.  —  Det  kan  du  ge  dej  fan  på !  sa  jag.  Så  där  pratade 
vi  för  att  hålla  modet  uppe,  fast  det  såg  mörkt  ut. 

Men  rätt  som  det  var,  började  vinden  se  ut  som  om  han 
ville  mojna,  och  det  var  ju  ett  gott  tecken.  Värst  var  det 
med  kläderna,  för  de  var  bara  is  och  sprack,  när  man  rörde 
sig,  och  det  var  ju  tvunget  för  att  inte  somna,  för  det  hade 
varit  döden.  — 

När  det  blev  dager,  var  det  fullt  mojt,  och  då  voro  de 
utanför  Simpnäsklubb,  strax  norr  om  Arholma.  Så  långt 
hade  de  drivit  på  natten.  Kölden  hade  varit  så  stark,  att 
blåisen,  som  frusit  mellan  kälen,  bar.  Det  måste  alltså  ha 
varit  rätt  många  grader  kallt. 

Nu  höggo  de  loss  båten  och  avlägsnade  så  mycket  som 
möjligt  av  isen  inombords  samt  började  draga  rätt  på  land. 
Men  emellan  Simpnäsklubben  och  land  började  svagare  blåis, 
båten  gick  igenom  och  började  läcka.  Således  måste  en  ösa, 
medan  blott  tre  kunde  arbeta  med  framkomsten.  Det  började 
se  dystert  ut  igen,  då  plötsligt  som  ett  skott  vinden  sprang 
över  på  sydväst. 

Detta  var  räddningen.  I  tunn  blåis  går  bra  att  segla, 
fast  båten  skärs  sönder  av  de  vassa  kanterna.  Den  var  ju 
läck  förut,  så  det  gjorde  ingenting,  om  den  blev  alldeles  för- 
störd, bara  man  kunde  rädda  livhanken.  De  visste,  att  för 
frisk  akterlig  skulle  blåisen  snart  ha  ätit  sig  igenom  borden, 
om  de  icke  stundom  ändrade  "faret",  d.  v.  s.  vattnets  linje 
på  sidorna  under  forsen.  De  lastade  alltså  ned  båten  så  mycket 
som  möjligt  i  föra,  hissade  och  började  segla  norr  på.  Då  de 
tyckte  att  isen  ätit  sig  igenom  tillräckligt,  lastade  de  allt  i 
aktern  och  seglade  så  en  stund,  bytte  om  igen  och  krånglade, 
ända  tills  de  närmade  sig  Grisslehamn.  Under  tiden  hade  de 
huggit  loss  litet  proviant  och  stillat  den  värsta  hungern.  Och 
det  var  inga  modlösa  karlar,  som  stego  ur  Pilen  på  den  fasta 
isbänken  vid  Grisselhamns  Ställudde.  Men  trötta  voro  de, 
och  reaktionen  efter  spänningen  inställde  sig  våldsamt. 

Tullvaktmästarna  kommo  ut  och  togo  hand  om  båten. 

344 


Isbåten  Pilens  sista  resa 


Den  äldste  av  dem,  gubben  Eliasson,  sade:  —  Ni  har  varit 
ute  i  natt,  kan  jag  se  på  båten.  Jag  har  levat  sjuttio  år,  men 
aldrig  i  min  levnads  tid  har  jag  tänkt  mej  ett  sådant  väder. 

De  fyra  vacklade  var  och  en  till  sitt.  De  voro  isstoder, 
och  vid  knän  och  armveck  och  överallt  i  lederna  hade  isrust- 
ningarna  spruckit,  så  att  kroppen  lyste  igenom.  Det  blev 
kaskar  och  dygnslång  sömn. 

Detta  berättade  Mattsson  för  mig,  medan  han  tjärade 
sin  båt. 

—  Det  kan  Engström  gärna  skriva  om,  så  att  de  får  reda 
på  inåt  land,  att  här  är  inte  som  att  gå  och  böka  i  en  åkerlapp. 
Och  vill  Engström  rita  av  Pilen,  så  står  han  i  skjulet  nere 
vid  sjöbodarna  som  ett  minne,  för  stort  mer  duger  han  inte  till. 

Jag  gick  ner  och  ritade  av  Pilen. 


345 


Ur  GENOM  MINA  GULDBÅGADE 
GLASÖGON. 


JXJLOTTA. 

Bleve  du  än  så  hård  och  härjad  av  stormar  i  livet 

att  allt  ungt  du  mötte  med  köld  och  hånande  skepsis, 

veknade  du  väl  ändå  en  sekund,  när  du  mindes  din  barndoms 

julfröjd,  om  också  ringa  den  var,  eller  rik,  eller  om  den 

alls  icke  fanns,  men  då  bör  du  minnas  även  din  saknad. 

När  låg  snön  på  din  gård  så  vit  som  julaftonsmorgon? 

Täckande  mjukt  och  skyddande  mer  än  kylande  låg  den 

festligt,  ett  hyende  lik,  som  bretts  att  trampas  av  änglar. 

När  stod  din  skog  så  allvarligt  hög  med  mumlande  furor, 

som  en  fylking  av  grå  och  bistra  nordiska  kämpar, 

dryftande  ryktet  att  Balder  igen  har  låtit  sig  födas 

fjärran  i  Österland  och  dragit  i  härnad  mot  Odin? 

Och  när  det  sen  blev  kväll  med  gran  och  glitter  och  vaxljus, 

lackdoft  och  ljuvlighet  och  vänliga  röster  och  blickar, 

mor  var  ängeln,  och  far  var  ej  mer  bestraffarn  och  hämnarn, 

himlen  sänkte  sig  ned  med  ljus  och  värme  och  blidhet, 

vällukt,  sång  och  musik  —  det  var  paradiset  på  jorden! 

Minns  du,  hur  stjärnorna  sen,  när  du  spanade  ut  genom  rutan, 

liknade  ljus  i  en  osynlig  gran  med  rötter  i  jorden 

och  en  topp  som  försvann  i  det  mörkblå  mörkret  däruppe? 

Stjärnorna  lysa  i  kväll.    Högtidligt  nära  de  hänga, 

som  då  jag  än  var  ett  barn,  men  jag  känner  ock  hur  högtidligt 

fjärmare  nu  de  te  sig  än  då,  ty  vilsnare  sväva 

tankarna  under  kupoln  och  ödslig  tycks  mig  den  vita 

vintergatan  mera  än  förr,  en  driva  av  stjärnor, 

hopyrd  måhända  en  gång  av  en  suck  från  den  eviges  läppar. 


346 


JULOTTA 


Midnattens  mystiska  stund  är  ren  förbi.  Majestätiskt 
vrider  sig  fästets  mäktiga  valv  med  mörker  och  stjärnor 
över  snöiga  fält  och  isar  och  sovande  byar. 
Kanske  ekar  ett  skott,  när  kölden  biter  i  furan 
inne  i  skogarnas  natt,  eller  rårna  frysande  sjöar. 
Räven  stannar  och  lyss,  där  han  smyger  i  brynet,  och  haren 
spejar  förskräckt  sig  omkring,  där  han  gräver  i  snön  efter 

rågbrodd. 

Furorna  sucka  tungt  med  sakta  vajande  kronor 

eller  knarra  med  kvidande  ljud  och  ängslas  i  sömnen. 

Men  bakom  rutan  med  blommor  av  frost  i  det  lutande  torpet 
tindrar  ett  flämtande  ljus.   Det  tändes  just  när  vi  hunnit 
stigen  som  bär  mellan  granarna  in,  till  hälften  igenyrd. 
Ren  står  en  strimma  av  rök  ur  det  konstlöst  murade  fånget, 
gnistor  irra  en  kort  sekund  som  hemlösa  stjärnor, 
tills  de  kyssas  till  döds  av  vita  systrar  på  taket. 
Inne  i  stugan  är  livet  i  gång  och  det  rustas  till  resa. 
Glöggpannan  ångar  ren  på  isiga  kubbar  av  töre, 
lågorna  slicka  med  knallar  och  pip  den  tjäriga  veden, 
medan  beskäftigt  och  vant  ur  sitt  rosenbemålade  väggskåp 
hustrun  tar  kryddorna  fram,  kardemumma,  kanel  och  rosiner, 
pepparnejlikor,  socker  och  allt  för  den  ljuvliga  drycken, 
männens  och  gubbarnas  fröjd  och  barnens  och  kvinnornas 

gamman, 

ty  det  är  sed  och  skick  sen  gammalt  att  innan  till  ottan 
färden  ställes  man  tär  en  smörgås  med  sylta  och  julkorv, 
nedsköljd  med  brännvinsglögg,  de  gamlas  nektar  förvisso. 
Gäspande  sträcker  sig  torparen  än  i  sin  knarrande  fållbänk 
njutande  tvåmansvärmen  ännu,  tills  helglat  och  sävlig 
undan  han  skjuter  sin  fäll  och  svänger  de  håriga  benen 
ut  över  fållbänkens  kant  och  plirar  mot  elden  på  härden, 
medan  det  immar  ur  näsa  och  mun  i  morgonens  kyla. 
Men  under  fälln  i  sin  bänk  i  motsatta  hörnet  av  stugan 
barnen  ha  vaknat  och  sätta  sig  upp  och  peta  i  näsan, 
linhårshuvun  och  blå  och  sömniga,  undrande  ögon. 

Stiga  vi  in,  om  du  har  fantasi?    Det  är  jul,  och  vid  julen 
är  du  en  omhuldad  gäst,  om  från  herrgård  eller  från  landsväg. 


21.  —  Nationallitteratur.  XXVIM. 


347 


Albert  Engström 


Kanske  doftar  här  ej  av  parfym.   Det  är  mera  reella 
dunster  som  möta  din  nos,  men  längtar  du  efter  lavendel, 
finns  den  i  dragkistan,  torkad  och  strödd  bland  särkar  och 

skjortor. 

Döm  ej,  ty  fattigmans  mat  är  också  fet  under  helgen! 
Titta  på  korvarnas  mängd,  som  hänger  i  taket,  och  vet  att 
skållingen  låtit  sitt  liv,  och  frostiga  paltar  i  boden 
sia  om  kommande  festliga  bord  med  julglögg  och  dricka. 

Glöggen  tändes,  och  snart  ur  den  blommiga  koppen  du  njuter 
av  den  härliga  dryck,  som  gudarna  sparat  åt  vinterns, 
isens  och  norrskenens  land.    Den  sticker  kanhända  i  näsan, 
men  den  doftar  av  jul  och  ligger  och  värmer  i  kroppen, 
tarmarnas  ludd  slätas  ut,  och  ditt  maskformiga  bihang 
om  du  än  har  det  kvar,  sig  kröker  i  hisnande  glädje. 
Torparen  dricker  dig  till  och  smackar  och  räcker  åt  hustrun, 
vilken  smuttar  förnöjd  med  sin  brygd  och  delar  åt  barnen. 

Nu  gäller:  Upp  i  en  hast!  och  ungarna  myllra  ur  sängen, 
tvätta  det  svartaste  av  i  trebensgrytan  på  spishälln, 
gräla  om  västar  och  skor,  men  hustrun  knäpper  på  lillbror 
blångarnslivstycket  hop,  medan  pilten  gäspande  kisar 
in  i  brasan  och  vacklar  ännu  mellan  sömnen  och  vakan. 
Men  från  spiken  vid  dörrn  tar  torparen  sotiga  lyktan, 
sen  inom  läppen  han  lagt  en  bänk  av  stärkande  matsnus, 
slår  upp  dörrn  och  in  far  en  fläkt  av  den  nattliga  kylan. 
Stjärnorna  brinna  som  bloss,  och  det  smäller  och  sjunger  i 

knuten. 

Torparen  går  till  lidret  och  drar  med  seniga  armar 
släden  vid  skaklorna  fram.    Han  öppnar  dörren  till  fäjset 
och  stiger  in  till  sin  undrande  häst.  Men  i  båset  bredvid  har 
kon  i  blinken  sig  rest.   Vad  kommer  i  natt  väl  åt  husbond? 

Snabbt  är  selningen  gjord  och  bjällrorna  skallra  i  kransen. 
Pålle  skrapar  i  snön,  det  ryker  ur  frustande  mule, 
knakar  i  skaklor  och  gnisslar  ibland  under  järnskodda  medar. 
Nu  har  natten  fått  liv.  Det  klingar  av  bjällror  i  fjärran. 
Morgonbrisen  tar  i.   Det  rasslar,  det  faller  ett  st  järnstoft 


348 


jyx..qx.*Qr%..-O^...*0'-%*0^«.é'0" 

JlJLOTTA 


sakta  från  furorna  ned  i  ljuset  från  tor  par  ens  fönster. 

Nu  är  släden  för  dörrn,  och  de  packa  sig  hustru  och  ungar, 

Pålle  tar  mot  en  smekande  snärt  på  länden  och  hugger 

i  som  det  gällde  hans  vanliga  lass,  fast  timmen  är  ovan. 

Nu  har  natten  fått  liv!   Det  stampar  och  bjällrar  på  vägen, 

slädar  glida  i  kapp  och  mellan  furorna  blixtrar 

stundom  ett  rykande  bloss.    Det  gäller  att  hinna  till  ottan. 

Barnsliga  minne!   Hur  väldigt,  hur  högt,  hur  oantastligt 
lyfte  ej  templet  sin  mur,  och  korset  däruppe  i  höjden 
sträckte  till  famntag  mot  stjärnor  och  moln  sina  gyllene  armar, 
ljuset  sprutade  ut  ur  rutiga  fönster,  och  välljud 
strömmade  ned  från  klockornas  par  och  välsignade  nejden, 
och  det  gjorde  ej  alls  någonting  att  jag  visste  att  Johan, 
backstusittarn,  ringarn,  söp  och  svor,  så  det  lyste 
kring  hans  syndiga  mun,  då  han  blott  med  ett  tramp  av  sin  pjäxa 
mäktade  locka  himmelsk  musik  ur  svängande  malmen. 
Tonerna  vällde  först  som  en  fors  genom  öppnade  luckor, 
tungt  och  mäktigt  och  sökande  dock.    Sen  blevo  de  svanor 
sträckande  ut  över  hav  av  skog  till  längst  bort  i  mörkret 
döende  sakta  de  segnade  ner  och  blevo  till  skogssus. 
Har  du  sett  något  ljus,  som  slår  dig  och  tar  dig  och  griper 
fast  om  din  själ  som  det  ljus  dig  möter,  då  kyrkdörren  öppnas 
julottsmorgon  och  in  du  träder  och  tränges  bland  vadmal? 
Talgljus  ryka  i  hundradetal  och  du  njuter  av  doften 
klockarn  spelar  så  fint,  som  det  gällde  hans  liv  och  befattning, 
och  när  plötsligt  församlingen  står,  krokryggiga  gummor 
darrande  gubbar  och  flickor  i  blom  och  kraftiga  drängar, 
upp  och  tar  i  på  en  gång:  Var  hälsad!  ville  du  kanske 
sjunga,  du  med,  men  din  röst  är  stockad  i  halsen  av  tårar! 
Varför?  Käraste  du,  du  är  barn,  om  ock  gubbe  till  åren! 

Men  mellan  tjänsterna  torpar n  går  ut  på  vallen  och  söker 
gamla  bekanta  och  bjuder  på  snus,  eller  kanske  han  vankar 
bort  till  stallarnas  rad  och  sköter  sin  häst  och  kanhända 
går  han  och  tränger  sig  in  i  sockenstugan  och  njuter 
värmen  från  spiseln  och  trängs  med  pojkar  som  brottas  kring 

härden 


21 


iO"^O^N.<Or%,.-0*%.^0"wO*»«.*0~-..'0-N.^ 

Albert  Engström 


tills  det  ringer  igen  och  han  går  att  höra  predikan, 
kanske  somnar  han  in,  men  han  somnar  som  en  rättfärdig. 
Han  har  rätten  därtill!    Jag  ville  skaka  hans  näve! 
Se  på  hans  händer  och  se  hur  valkarna  ligga  som  vackra 
kvitton  på  ärlig  id.    Du  läser  i  nävarna  hur  han 
strävar  för  torva  och  barn,  men  i  ögonen  läser  du,  hur  han 
längtar  på  bondemaner  till  henne  som  födde  hans  ungar. 
Låt  honom  gärna  sova  en  kvart!    Jag  är  säker  att  änglar 
sjungit  honom  i  sömn,  och  jag  känner  hans  kraft  då  han  vaknar. 

Nu  när  predikan  är  slut  och  himlen  gulnar  i  öster 
lämnar  jag  tor  par  n  åt  sig.    Det  stoj  as  på  vall  och  i  stallar, 
ljuder  av  bjällror  och  hästtramp  och  spring,  och  kanhända  en 

gnäggning 

vild  och  stark  från  en  hingst  går  den  stigande  solen  till  möte. 


350 


Ur  YSAIL. 


i. 

STOEMEN. 

En  eftermiddag  i  september  stod  i  norr  ett  stort  moln  över 
Clark  street. 

Det  reste  sig  bakom  Lincoln  Park,  vars  grönska  klart 
belystes  av  några  sneda  solstrålar,  sträckte  sig  över  hotellet 
La  Plazas  höga  och  smala  skyskrapareskelett,  som  lyste  tegel- 
rött i  aftonglansen,  och  tornade  upp  sig  till  en  ofantlig  blågrå 
kägla,  skarpt  konturtecknad  mot  en  kall  och  blekgrön  höst- 
himmel. Molnets  form,  som  även  kunde  sägas  likna  en  slägga 
i  en  knuten  jättenäve,  företedde  något  olycksbådande  och 
sällsamt  hotande,  på  samma  gång  som  det  förlänade  gatuper- 
spektivet ett  gåtfullt  och  i  sin  drömstämning  storartat  och 
utom  det  verkligas  gränser  draget  aspekt.  Långt  bortifrån, 
nästan  ned  vid  den  smutsiga  och  oljiga  floden,  där  svängbroar 
hängde  och  undervattenstunnlarna  löpte,  kunde  man  som  i 
ett  stereoskop  iakttaga  hästar,  vagnar,  automobiler  och  lång- 
samt vandrande  figurer  uppe  vid  parkentrén.  Kabel  vagnarna, 
de  elektriska  tågen  och  vagongerna  på  sidogatans  luftbana, 
själva  husen,  träden  och  båglampornas  höga  stolpar  tecknade 
sig  under  detta  alltjämt  stigande  moln  leksaksartat  små,  och 
hela  den  långsträckta  vyn  fick  en  anstrykning  av  dockteater. 
Den  påminde  även  om  något  av  dessa  gamla  gravyrblad  av  en 
Callot  eller  Stefano  della  Bella,  där  man  på  en  handsbredds 
yta  ser  en  massa  mikroskopiskt  små  varelser  röra  sig  på  ett 


353 


*.  * 

Henning  Bekgeb, 


torg  med  fj ärrutsträckning  i  det  oändliga,  under  en  milshög 
och  skybelastad  himmel. 

Molnet  steg  långsamt  och  täckte  parkfondens  bleka  valv, 
sänkande  gatans  avlägsnare  partier  i  en  blyfärgad  skugga. 
Men  de  närmast  floden  belägna  tvärgatorna  belystes  ännu  av 
västersol,  som  i  breda  band  strimmade  Clark  street. 

Vid  Ohio  street  hade  en  folkskockning  uppstått.  De 
söderifrån  kommande  kabelvagnarna,  fullastade  med  hemåt- 
vändande  arbetare  och  fabriksflickor,  råkade  i  själva  sväng- 
kurvan  i  kollision  med  en  rad  ofantliga  bagagevagnar,  höga 
som  hus  och  bjärt  målade  likt  cirkus-  eller  menagerivagonger. 
Vardera  dragen  av  tre  par  stora,  gråfläckiga  elefanthästar, 
upptogo  de  tillsammans  en  ansenlig  plats,  och  då  tunnel- 
mynningen fortfor  att  utspy  långa  ramsor  av  människomyll- 
rande  kabelvagnståg,  blev  snart  Clark  streets  södra  ända  en 
levande  blockad,  som  sträckte  sig  ned  till  floden.  Liksom  för 
att  ytterligare  förvärra  och  avstänga  all  trafik,  svängde  nu 
också  bron,  på  samma  gång  avbrytande  ledningen  för  de  elek- 
triska spårvagnarna,  och  skockningen  och  trängseln  blev  oerhörd 
Oberörd  av  detta  framgledo  sakta  på  norra  sidan  av  svängbron 
en  rad  majsskutor,  medan  genom  brons  bågformiga  järnöver- 
byggnad skymtade  i  den  bortersta  rännan  sotröksbolmande 
bogserare,  vars  dubbla  trossar,  spända  till  bristning,  drogo 
bomullspråmar.  Varuhusen  på  andra  sidan,  frukt-  och  fisk- 
kvarteren  lågo  nästan  i  mörker,  och  ljus  började  glimma  som 
vargögon  mellan  de  övertäckta  basarborden  och  inne  i  de 
öppna  bananashallarna,  men  de  höga  spannmålseleva  tor  ernås 
snedskurna  toppar  brunno  ännu  i  kvällsglöd,  liknande  forn- 
tidens primitiva  och  fula  fyrbåkar.  Vinden,  som  förut  varit 
sydlig,  hade  kvarlämnat  en  frän  lukt  från  de  stora  slakte- 
rierna, Union  Stock  Yards,  en  lukt  av  blod  och  kött,  vilken 
ännu  dröjde  i  den  kvava  luften  över  floden. 

Molnet  låg  nu  så  gott  som  över  hela  himmelsöppningen 
mellan  den  långa  gatans  takresningar.  Uppe  vid  Lincolnpar- 
ken,  vars  grönska  smultit  hop  med  skybanken,  tycktes  det 
vila  på  husen,  och  söderut  sänktes  det  oavlåtligt.  Solen  var 
försvunnen,  och  en  och  annan  regndroppe,  stor  och  tung.  satte 
ett  svart  och  klatschande  märke  på  den  grå  asfalten. 


354 


J0"\..<>•%.^O*^••'Ö*%.>*0*•%.>O•••.»•0••^ 

— g         1  -s:; 

Ur  Ysail 


Hugo  Nordling  lämnade  sin  plats  på  spårvagnens  ytter- 
sida, där  han  hängt  mellan  himmel  och  ett  smalt  fotsteg,  med 
båda  händerna  krampaktigt  fasthållande  sig  vid  ett  spensligt 
takstöd,  och  steg  ned  på  gatan.  Regnet  tycktes  öka,  och  ännu 
hördes  ej  gonggongen  från  kabelbolagets  reparationsvagn, 
under  det  att  däremot  allt  flera  lastvagnar,  cabs,  buggies,  auto- 
mobiler,  bicyklar  och  nedgående  spårvagnar  anlände.  Då  han 
därtill  utbetalt  hälften  av  sin  tillfälliga  förmögenhet,  tio  cents, 
och  ej  hade  något  bestämt  mål  för  sin  färd,  ansåg  han  sig 
kunna  lika  väl  stanna,  där  allt  annat  rörligt  synbarligen  beslu- 
tat iakttaga  ett  pulserandets  pauserande,  och  för  några  minuter 
vila  sina  värkande  och  uttröttade  lemmar. 

Han  stod  ett  ögonblick  rådvill  på  körbanans  träkubbs- 
beläggning,  med  hängande  armar,  domnade  efter  trängsel- 
greppet, slappt  gapande  mun  och  den  i  grönt  skiftande  rund- 
kullshatten  på  nacken.  Regnet  tilltog,  och  detta  väckte  honom 
till  liv. 

Framför  sig  såg  han  en  vägg  av  hus,  gröna,  grå,  brunröda 
och  smutsvita.  Nedre  bottnen  av  vart  och  ett  inrymde  butiker : 
apotek,  cigarrbodar,  biljardhallar,  speceriaffärer  och  krogar. 
Mitt  framför  honom  var  en  stor  bar,  namnet  Wosslick  lästes  i 
upphöjda,  förgyllda  träbokstäver  mot  svart  grund  över  den 
med  dubbla  svängglasdörrar  försedda  ingången.  På  ömse  sidor 
om  namnet  syntes  ett  klumpigt  utskuret  och  kromgult  ölglas  — 
betecknande  den  liberala  kvantitet,  som  stället  utminuterade. 

Nordling  stirrade  slött  på  skylten.  Han  lät  blicken  löpa 
nedåt  och  upptäckte  på  vänster  sida  en  rakstugas  karamell- 
liknande  Figaropåle  i  röd  och  vit  spiral,  men  då  han  riktade 
ögonen  åt  höger,  såg  han  en  svart  tavla,  på  vilken  kritats  den 
lockande  legenden :  ostron,  korv  och  surkål  gratis  till  varje  glas ! 

Hugo  Nordling  bokstavligen  slukade  med  ögonen  den  lilla 
plåtskylten.  Och  under  de  få  sekunder,  denna  paus  varade, 
bevistade  han  i  tankarna  en  sorts  kinematografföreställning 
av  sina  närmaste  öden. 

Sålunda  mindes  han  ankomsten  till  den  stora  staden  sent 
en  kväll:  hur  han  uttröttad  schasats  med  i  en  hjord  av  utvand- 
rare, bärande  sina  kappsäckar  och  snubblande  vid  vart  steg 
över  den  gamla  ulsterns  långa  skört.  Han  kom  ihåg  det  snus- 

355 


Henning  Berger 


kiga  hotellet,  uppfyllt  av  illaluktande  bönder,  den  dåliga  maten, 
den  torftiga  bädden.  Han  erinrade  sig  med  en  rysning  den  för- 
färliga natt,  då  han  överfölls  i  en  gränd  och  rånades  på  kon- 
firmationsklockan, det  enkla  silvercylinderuret,  som  han  ej 
nänt6  göra  sig  av  med,  och  på  plånboken,  vars  magra  innehåll 
likväl  betydde  veckor  av  mat  och  husrum.  Därpå  följde  den 
långa  och  hemska  raden  av  gråa  morgontimmar,  då  han  hutt- 
rande  av  köld  stod  i  kö  bland  stackars  arbetslösa  utanför  jätte- 
fabrikers baktrappor  för  att  förgäves  tigga  om  arbete.  Och 
så  kvällsstunder,  då  han  likt  en  tjuv  smög  in  på  pantlånekontor 
för  att  efter  hand  plottra  bort  allt  det  lilla,  han  ännu  ägde: 
kläder,  böcker,  små  nipper  och  minnessaker  från  det  upplösta 
föräldrahemmet.  Slutligen  påminde  han  sig  alla  de  nätter,  han 
nu  under  sin  första  sommar  i  det  främmande  landet  drivit 
husvill  och  förtvivlad  omkring  på  de  oändliga  gatorna  eller 
sovit  några  timmar  under  buskagerna  i  en  park.  Små  tillfälliga 
anställningar,  som  så  gott  som  vad  som  helst,  hade  ibland  in- 
bringat ett  par  dollars,  ett  par  oförmodade  bisträckningar  från 
vänner  i  det  gamla  landet  och  några  små  ficklån  av  lyckligare 
lottade  bekantskaper  härute  hade  även  ibland  underlättat 
kampen  mot  undergång.  Men  nu  kom  hösten  och  sedan  skulle 
vintern  följa  —  hur  skulle  det  gå?  Och  dock  tyckte  han  sig 
skönja  en  ljusning,  känna  en  fläkt  av  svalka  kring  den  heta 
pannan,  en  strimma  och  en  fläkt,  som  skulle  bebåda  morgon. 

Dessa  reflexioner  av  den  unge  svensken  hade  ilsnabbt 
flugit  genom  hans  hjärna.  De  voro  icke  nya,  i  månader  hade 
han  tärt  på  dem,  liksom  en  av  hunger  försmäktande  i  det  längsta 
tuggar  på  sista  brödbiten  för  att  uttänja  illusionen  om  födans 
riklighet.  Han  hade  ständigt,  dag  för  dag,  genomgått  mot- 
gångslistan, och  det  tycktes  honom  alltid  att  föga  mer  skulle 
kunna  återstå.  Men  så  var  det  likväl  —  alltid  litet  till,  något 
mera,  en  liten  råge.  Och  så  sluthoppet,  som  aldrig  ville  slockna, 
den  där  slutliga  chansen,  vilken  kunde  komma  som  blixt  ur 
moln  eller  som  ett  fallande  stjärnskott. 

Han  hade  aldrig  fått  taga  någon  examen  därhemma. 
Ingenjören  var  det  som  lockat  —  underkänd  elev  vid  ett  privat- 
institut hade  han  varit  och  sedan  en  tvivelaktigt  duglig  ritare 
vid  en  mekanisk  verkstad  i  landsorten.    Och  ändå,  ändå  — 


356 


Ur  Ysail 


han  visste  vad  som  slumrade  bakom:  idéerna,  grubblerierna, 
uppfinnarfröet,  vilket  gjort  andra  landsmän  världsberyktade  — 
drömmandet,  som  ansågs  förkastligt  inom  hans  praktiska 
bransch,  men  som  ändå  kunde  vara  valvspannet  under  bron 
till  framgång.  När  skulle  han?  Faderns  död  hade  skingrat  för- 
hoppningarna därhemma.  Och  så  hade  han  efter  bouppteck- 
ningen rest  med  de  få  lämnade  slantarna  hitut. 

Hugo  Nordling  såg  upp.  Det  hade  blivit  underligt  tyst 
och  stilla  i  luften.  Regnet  hade  upphört,  det  var  tryckande 
kvavt.  Folkhopen  bakom  honom  teg  plötsligt,  de  unga  flic- 
korna böjde  mot  bröstet  sina  magra  och  vackra  ansikten  under 
de  prålande  billighetshattarna  och  fingrade  mekaniskt  på  sina 
tomma  frukostaskar.  De  sågo  ut  som  judinnor,  med  svarta 
hårbucklor  över  fina  och  osunt  bleka  anletsovaler.  Karlarna, 
med  järnarbetarnas  onaturligt  utvecklade  överkroppsmusku- 
latur, tuggade  sina  hängmustascher  och  läste  flottiga  och  till- 
skrynklade tidningsnummer.  Över  alla  låg  trötthetens  tyn- 
gande allvar,  parat  med  en  likgiltighet  som  fick  anstrykning 
av  maskin,  av  orörligheten,  hos  i  tvungen  vila  bragta  rördelar, 
kugghjul  och  pistonger. 

Då  gick  en  stöt  genom  raden  av  hopade  tågvagnar.  Kabel- 
felet var  hävt  och  alla  fingo  bråttom  återtaga  sina  platser. 
Långsamt  satte  sig  den  slingrande  ormen  i  rörelse  och  vagn 
efter  vagn,  fullastad  med  enahanda  typer,  defilerade  förbi.  Det 
tycktes  aldrig  vilja  taga  slut.  Tusentals  arbetsvarelser  gledo 
alltjämt  framåt.  Samma  böjda,  väldiga  skuldror,  insjunkna 
bröstkorgar,  knycklade  slokhattar,  samma  bleka  och  vackra 
kvinnoansikten  med  svarta  och  mandelformade  ögon.  Gong- 
gongerna  ringde,  hävstängerna  gnisslade,  de  elektriska  trådarna 
susade,  och  fräsande  blå  lågor  väste  kring  hjulen.  Vagn  efter 
vagn,  last  efter  last  —  fortare,  fortare,  det  började  vissla  för 
farten.  Och  i  motsatt  riktning  skyndade  strömmen  av  åkdon, 
ilade  bicyklister  och  flöt  mängden  av  gående  mot  svängbrons 
mynning.    Pulsådern  hade  återupptagit  sina  funktioner. 

Men  allt  fler  av  de  fullpackade  vehiklarna,  länk  efter  länk, 
maskin-  och  släpvagnar,  östes  ur  tunnelgapet.  Frontplatt- 
formernas stora  lyktögon  stirrade  rätt  på  framförglidande  kam- 
raters svarta  stålplåtsryggar.  Och  de  trötta  männen  och  kvin- 

357 


Henning  Berger, 


norna  sutto,  hängde  i  klumpar,  trängdes  med  förvridna  lemmar 
inne  i  vagnarna,  på  fotstegen,  mellan  kopplingarna,  halvvägs 
mot  taken,  varhelst  en  järnstång  eller  läderrem  kunde  räckas. 
Under  ett  oavbrutet  och  stampande  ringande  virvlade  tåg  efter 
tåg  förbi,  Clark  street  rakt  fram,  och  tycktes  till  sist  dräpas, 
uppslukas  av  stormmolnet. 

Det  var  nästan  mörkt.  En  skymning,  som  blev  dess 
vemodigare,  emedan  den  tändande  gnistan  till  de  stora  båglam- 
porna just  utsänts,  steg  mellan  husen.  Man  såg  lykta  efter  lykta 
flamma  till,  de  plötsliga  ljusprickarna  hoppade  i  sicksack  gatan 
upp.  Snart  brann  ett  oändligt  pärlband  i  den  melankoliska 
sista  dagsbelysningen.   Då  började  det  åter  regna. 

Den  unge  utvandraren  vände  sig  beslutsamt  mot  krog- 
ingången.  Han  hade  endast  fem  cents,  och  den  lilla  nickelslanten 
kunde  likaväl  här  som  annorstädes  —  han  hade  först  ärnat  sig 
längre  upp,  närmare  de  svenska  kvarteren  —  tjäna  till  att  vid 
ett  glas  öl  få  glufsa  i  sig  så  mycket  som  möjligt  av  gratistilltugget 
som  kvällsmat.  Därjämte  finge  han  skydd  undan  ovädret, 
sedan  nu  hans  spårvagn  längesen  gått.  Och  det  skulle  bliva  ett 
oväder !  —  Men  natten?  Nå,  den  finge  han  väl,  som  så  ofta  förr, 
tillbringa  ute. 

Då  han  tog  ett  steg  mot  dörren,  fängslades  hans  blick  av 
en  blänkande  snedspegel,  tillhörande  källarvåningens  rakstuga. 
Först  tycktes  den  endast  reflektera  den  mörka  himlen,  där 
skyar  jagade  i  vitt  och  grått,  men  därpå  upptäckte  han  vid 
ännu  ett  halvt  steg  sitt  eget  huvud  mot  den  höga  och  orofyllda 
bakgrunden.  Han  smålog  omedvetet  mot  sin  bild:  ett  präktigt 
huvud  på  de  breda  axlarna,  avskurna  av  spegelramens  under- 
kant, som  till  ett  bröstporträtt.  En  tänkares  panna  över 
gråblå  drömmar  ögon,  råggult  och  oklippt  hår  och  en  blond 
stubbmustasch.  Ett  vekt  underparti  för  resten,  och  dock  något 
av  uthållighet  i  kindlinjerna !  Så  mager  han  var !  Ingen  där- 
hemma skulle  känna  igen  honom.  Och  så  solbränd.  Hår  och 
skägg  stucko  ju  av  som  konstlad  maskering  mot  skinnets 
brons. 

Nordling  kastade  ännu  en  blick  uppåt  gatan.  Den  var  så 
gott  som  tom,  och  först  nu  insåg  han  att  det  var  i  sista  minuten, 
kabelvagnarna  flytt  iör  stormen.  Begnet  började  piska  ursin- 


358 


Ur  Ysail 


nigare,  det  föll  med  dånet  av  trumvirvlar,  hagelblandat  oeh 
hårt  —  asfalten  vitnade  under  dansande  trindkorn.  Långt  bort 
växte  mörkret  till  en  hastigt  framrullande  svart  vägg,  en  häst 
störtade  vid  tvärgatans  hörn,  och  han  såg  människor  för- 
skräckta springa  mot  närmaste  ingångar.  Ett  visslande  ljud, 
följt  av  ett  underjordiskt  buller,  ven  och  rullade  som  en  osyn- 
lig våg  längs  husens  väggar,  vilka  tycktes  vackla.  På  en  gång 
delades  jättemolnet  av  hundratals  blixtar  som  likt  eldormar 
ringlade  uppåt  och  nedåt,  liksom  ätande  sig  en  fräsande  väg 
i  skybankens  yta.  Stormen,  västerns  tornado,  slet  kring  hans 
huvud  och  han  famlade  bedövad,  överväldigad  och  beklämd 
efter  svängdörrens  metallgrepp. 

Då  såg  han  hur  på  den  tomma,  övergivna  vattenforsande 
gatan  en  kvinna  skyndade  rakt  emot  honom.  Hennes  tunna 
klänning  var  smetad  till  kroppen  och  kring  hennes  svarthåriga 
och  obetäckta  huvud  lekte  himlens  och  stormens  blixtar  som 
ett  diadem.  Hon  bar  i  ena  handen  en  gitarr,  och  det  såg  ut 
som  kom  hon  rätt  ur  det  rämnande  molnet. 

HL 

WOSSLICKS  KÄLLARE. 

Hugo  Nordling  slängde  upp  dörren.  Den  var  av  glas,  men 
ändå  genombruten,  täckt  av  ett  nätfint,  grönt  galler.  Den  unga 
flickan  rusade  förbi  honom  in  i  källarsalen. 

I  samma  ögonblick  kom  en  liten  rödbrusig  tysk  eller  bömare 
i  skjortärmarna  och  grått,  snarare  än  vitt,  förkläde  fram.  Mat- 
rester, som  leverkorv,  limburgerost  och  dylikt,  hade  fläckat 
hans  dräkt,  där  han  förmodligen  torkat  någon  förskärarkniv. 
Han  såg  ut  som  en  slaktare  men  var  utan  tvivel  uppassare. 

—  Gom  in,  skrek  han,  eller  gå  ot.  Warum  bleiben  Sie  doch 
hier  —  so,  so,  in  oder  ot  —  damn  it! 

Nordling  hoppade  in. 

Den  lille  kyparen  fortsatte,  darrande  på  målet  av  både 
spritinverkan  och  förskräckelse  och  med  vitlöksstinkande  ande- 
dräkt: 

—  Vi  måssde  naturlich  stänge  här  —  in  tette  ferbannede 
väder  — -  se  på  det  golv!  Hjälp  mick  no,  så  får  tu  en  glas  bier. 


359 


Henning  Berger 


Åskan  skrällde  till  och  blixtar  ljungade  —  de  tycktes  väsa 
vid  själva  tröskeln. 

Inifrån  lokalen  hördes  en  hög  och  skrovlig  basröst: 

—  Easka  på,  fyllhund,  sätt  bommen  för  •—  här  får  ingen 
mer  komma  in. 

—  Glas  bier  —  hjälp  mick  tu,  viskade  uppassar  en. 
Han  sköt  till  ett  par  stora  innerdörrar,  delade  på  mitten 

i  flygel vikningar,  och  Nordling  tryckte  axlarna  mot  plankorna, 
samtidigt  pressande  ned  med  sina  starka  händer  en  stor  järn- 
bom, som  den  lille  flåsande  tysken  knappt  mäktade  hålla.  Den 
passade  slutligen  i  krämporna  och  de  reste  sig  andfådda  upp. 
Golvet  närmast  dörren,  tydligen  nött  och  gropigt,  liknade  en 
miniatyr  sjö  av  smutsigt  vatten,  på  vilket  sågspån  simmade. 

Svensken  såg  sig  omkring.  Lokalen  hade  tycke  av  väntsal 
—  den  var  ovanligt  stor,  halliknande,  med  högt  tak,  uppburet 
av  en  dubbel  rad  smala  pelare.  På  vänsterväggen  hängde  en 
till  dimensionerna  och  ämnet  storartad  tavla,  men  ohyggligt 
illa  målad,  en  plankstrykarimitation,  en  hantverksmässig 
kopia  av  Makarts  Karl  den  Stores  intåg  i  Antwerpen.  Längs 
motsatta  väggen  löpte  en  flottig  och  mörk  utskänkningsdisk, 
baren,  bakom  vilken  höga  hyllor,  fullproppade  med  buteljer 
av  alla  former  och  färger,  glas  i  alla  storlekar,  porslinsmuggar, 
bålar,  sejdlar  och  terrakottabyster  av  simplaste  slag,  reste  sig. 
Tre  kassaregister  av  nickel  blänkte  över  den  långa  raden  av 
ölfat,  vilkas  kopparkranar  ständigt  droppade  fradga  i  baljorna 
på  golvet  inunder.  Schablonmässiga  oljetrycksporträtt  av  kejsar 
Wilhelm  I,  Bismarck  och  Moltke  prydde  fondväggen  över  trenne 
mystiska  dörrar,  omsorgsfullt  slutna  och  försedda  med  meka- 
niska självstängare.  Ett  dunkel,  som  den  underliga  dagern 
vid  en  solförmörkelse,  rådde  i  salen.  Fönstren  mot  gatan,  vilka 
sutto  högt  upp,  piskades  svarta  av  hagelströmmarna  och  ru- 
tades då  och  då  fantastiskt  av  gulskimrande  blixtar. 

I  denna  skymning  sutto  eller  stodo  i  grupper  ett  femtiotal 
personer.  De  flesta  sågo  ut  som  arbetare,  men  några  hade  i 
sin  klädsel  en  mer  affärsmässig  och  kontorslik  anstrykning. 
Längst  bort  vid  baren  stod  en  imponerande  gestalt,  hög,  svart- 
klädd, med  väl  tillknäppt  redingote  över  en  bred,  litet  fetlagd 
gestalt.  På  disken  bredvid  honom  stod  bland  små  tömda  visky- 


360 


Ur  Ysail 


tumlare  och  sodasifoner  hans  höga  hatt,  välborstad  till  nöt- 
ning, svartglänsande  och  litet  luddig  som  en  illa  slickad  katt. 
En  rulle  gulnade  papper  stod  snett  på  stup  i  hatten.  Mannens 
slätrakade  ansikte  var  pussigt  och  blekt,  kring  den  låga  pannan 
ringlade  små  svarta  lockar  som  sniglar.  Ögonen,  som  speglade 
ovädersblixtarna  utifrån,  voro  ljusa  och  lyste  stundom  under 
tunga  och  svullna  lock  av  ett  sällsamt  vanvettsskimmer,  vilket 
även  tycktes  sprida  sig  över  de  skarpa  dragen  kring  näsa  och 
mun.  Gestalten  hade  något  av  fallen  imperator  över  sig,  och 
huvudets  mask  var  Neros. 

Nordlings  blick  dröjde  vid  företeelsen,  han  kände  sig  på 
samma  gång  intagen  av  och  oroad  över  detta  utseende.  En 
nervös  förkänsla  av  en  eller  annan  kommande  katastrof  grep 
honom,  kittlade  bukhålans  nervcentrum  till  ångest  och  kom 
honom  att  andas  kort  och  tungt  som  skulle  han  kvävas  i  den 
elektricitetsladdade  atmosfären. 

Salen  var  nu  nästan  svart.  Samtalets  låga  sorl  drunknade 
i  det  utdragna  rullandet  från  åskan. 

Uppassaren  kom  fram  med  ett  stort  fotglas,  fyllt  av  öl, 
fradgan  rann  kring  hans  fingrar. 

—  Hier,  sade  han,  und  därborta  har  du  frilunch  —  gor- 
varna  äro  heta  hela  tiden.   Dank  you  för  den  hjälp... 

Man  skrek  på  öl  från  ett  bord,  där  fyra  individer,  som 
sågo  ut  som  kapplöpningsjobbare  för  hemlig  vadhållning,  med 
hattarna  på  nacken  och  cigarrer  i  mun,  spelade  poker  med  flug- 
smutsade  och  flottiga  kort.    Tysken  skyndade  bort. 

Nordling  gick  fram  till  ett  högt  väggbord  med  stenskiva, 
där  en  blå  gaslåga  lyste  under  en  stor  panna.  På  bordet,  som 
omsvärmades,  trots  en  sakta  snurrande  mekanisk  fläkt,  av  en 
här  av  flugor,  stodo  assietter  med  rester  av  wurst  och  surkål, 
brödkanter  och  tomatobitar.  En  stor  skål  var  fylld  med  riven 
pepparrot,  i  en  annan  stod  i  ättiksblandat  vatten  en  massa 
sölade  gafflar  med  trasiga  hornskaft.  En  glasburk  innehöll 
selleristjälkar  och  färsk  vitlök,  vars  grönskande  skaft  stucko 
upp  över  kanten  som  fjäderbuskar.  Bredvid  en  stor  och  rund, 
stinkande  lirnburgerost  fanns  en  bunke  med  en  anrättning  av 
filmjölk  och  hackad  gräslök,  och  från  pannan  med  frankfurter- 
korvarna  steg  ångan  som  en  sky.    Nordling  betänkte  sig  ej. 


361 


Henning  Berger, 


Han  tog  en  tallrik,  rörde  hastigt  kring  gaffeln  i  ättiks- 
fluidet  och  lade  därpå  fyra  korvar,  några  selleristjälkar,  peppar- 
rot och  ett  par  skedar  av  filmjölksröran  på  den.  Ett  stort 
stycke  ost  kapade  han  av  med  en  kniv  och  lät  det  omslutas  av 
de  tvenne  största  bitarna  svartbröd.  Ölglaset  hade  han  ställt  på 
närmaste  bord,  tätt  vid  en  pelare,  och  där  slog  han  sig  nu  ned. 

Han  åt  med  den  arbetslöses  och  uthungrades  glupskhet. 
De  starka  kryddorna  förtogo  möjligheten  av  rätternas  ursprung- 
liga smak,  god  eller  dålig.  Munnen  sved  när  han  sköljde  ned 
tuggorna  med  en  klunk  öl. 

Värmen  och  maten  kom  honom  att  för  ögonblicket  slöa 
till.  Han  idisslade  för  hundrade  gången  den  likt  en  mara  hans 
hjärna  ridande  tanken  på  arbete.  Och  som  vanligt  såg  han  för 
sig  en  massa  personer,  som  hade  denna  saknade  klenod. 

Nu  mindes  han  senast  det  långa  tåget  av  stannade  kabel- 
vagnar på  gatan  utanför.  Han  såg  tydligt  alla  dessa  män  med 
sina  frukostpaket  eller  lunchblecklådor,  sina  blusar  eller  arbets- 
skjortor. Här  och  där  ett  verktyg,  en  hyvel  eller  ett  järn.  De 
äldre  rökte  sina  majssnuggor,  de  yngre  cigarrettstumpar,  en 
del  läste  aftontidningarna  under  det  de  väntade.  Uttröttade 
foro  de  dock  hem  till  familj  eller  ordnat  logementshus,  där 
kvällsvarden,  landets  huvudmåltid,  rykande  väntade.  Och 
sen  skulle  lördagen,  veckans  avlöningsdag,  komma,  då  de  på 
kvällen  hade  råd  att  taga  några  extra  glas,  gå  på  melodram- 
teatrarna eller  till  de  stora  danslokalerna.  Hur  hade  han  ej 
utmålat  för  sig  detta  regelbundna  liv,  som  han  skulle  föra  de 
första  åren  i  det  främmande  landet,  till  dess  han  fått  ihop 
nog  att  våga  något  eget,  taga  språnget.  Det  lilla  rum,  han  skulle 
hyra,  den  rikliga  föda,  han  skulle  tre  gånger  om  dagen  förtära, 
var  han  skulle  köpa  kläder,  dricka  sitt  öl,  skaffa  sin  tobak. 
Banken,  i  vilken  hans  besparingar  skulle  insättas:  han  såg  sig 
själv  addera  i  en  liten  bok.  Hur  hade  han  ej  studerat  annons- 
spalterna i  söndagstidningarnas  väldiga  formatupplaga,  hur 
han  gått,  sökt,  stått  i  kö,  hängt  på  platsanskaffningsbyråerna. 
Och  hur  till  slut  dådlösheten  kommit  smygande,  den  tilltagande 
likgiltigheten,  lättjan.  Begäret  att  leva  blott  för  dagen,  rys- 
ningen att  gå  upp  om  morgnarna,  de  allt  vildare  idéerna  om 
något  oförväntat,  som  skulle  inträffa.    Gatans  dagdr ivarliv, 


362 


Uk  Ysail 


krogens  vilostunder,  de  alltmer  avlägsna  utsikternas  ständiga 
uppskjutande.  På  nytt  detta  farliga  drömliv,  som  redan  en 
gång  förut  gjort  honom  nära  omöjlig  därhemma  i  det  gamla 
landet.  Den  där  vansinniga  grubbeltanken  på  uppfinningen, 
som  han  aldrig  helt  ville  släppa.  Och  under  tiden  detta  gradvisa 
sjunkande  till  nästan  vagabondens  ståndpunkt. 

Ja,  vagabond.  Satt  han  ej  här  nu  med  tomt  glas  och  färdig 
att  taga  ett  nytt,  och  sen  ännu  ett,  fastän  han  då  ej  skulle  ha 
pengar  kvar  till  spårvagn  för  natten  och  morgondagen.  Trös- 
tade han  sig  redan  icke  med,  att  bleve  det  endast  vackert  väder, 
kunde  han  gott  gå  ute  en  natt  i  stället  för  att  tigga  om  plats 
på  en  soffa  hos  vänner  ute  i  förstaden.  Och  sade  han  sig  ej 
varje  dag,  att  komme  man  blott  in  i  oktober,  skulle  han  få 
arbete  —  ännu  hängde  sommarstilleståndet  kvar.  Och  detta 
trots  att  han  redan  nu  med  en  rysning  tänkte  på  vinterns  köld 
och  snö  och  hemska,  kalla  vindar  från  den  stora  sjön. 

Den  unge  svensken  knackade.  Därpå  kom  han  plötsligt 
ihåg  att  han  ej  längre  ägde  tio  cents,  utan  endast  fem,  han  hade 
nyss  glömt  att  han  hunnit  betala  konduktören  sin  slant  innan 
vagnarna  stannat.  Ett  nytt  glas  och  han  skulle  vara  alldeles 
utan  mynt.   Men  tysken  kom  redan  med  ölet. 

Det  blev  med  ens  svart  natt.  Därpå  ljungade  ett  band  av 
silvervita  blixtar  och  en  knall  liknande  en  häftig  dynamit- 
explosion skrällde  genom  rummet,  som  tycktes  darra.  Glasen 
klingade  bakom  disken  och  några  röster  skreko  högt  till.  Bland 
dessa  urskildes  en  kvinnas  höga  och  gälla  skri  av  fasa.  Sedan 
blev  det  tyst  under  det  man  hörde  regn  och  hagel  falla  likt  dån 
av  blykulor  mot  plåtbetäckning.  Och  slutligen  övergick  detta 
smattrande  till  så  ursinnig  skurhäftighet  att  det  lät  som  ett 
ihållande  knackande  av  hammare  och  släggor.  Man  kunde 
också  höra  det  brusande  vattenforsandet  på  gatan,  det  lät  som 
strömvågor  nedanför  ett  vattenfall. 

Värdens  stämma  hördes  först: 

—  Tänd  gasen,  skynda  på! 
Och  kyparens  oroliga  svar: 

—  Ja,  ja,  bara  det  nu  icke  är  farligt... 

Darrande  slog  han  eld  och  lyckades,  balanserande  på 
tåspetsarna,  tända  de  åtta  brännare,  som  på  korta  armar  höllos 


363 


.0"*«...0''...0-%...0#'../0'*»...0-  0--..-0^..'0,,«-,0','.^0#*-.'0*%.-0"..^0,'«..-0. 

HENNma  Berger 


ut  från  salspelarna.  Lågorna  spredo  endast  en  ofullständig 
belysning  i  det  stora  rummet,  de  tycktes  sväva  i  dimma  och 
brunno  trögt  och  ostadigt  med  fladdrande  blå  och  gula  spetsar. 
Åskslagen  fortforo  och  ekade  från  omgivande  tomma  tvärgator 
och  deras  bakgränder. 

En  av  pokerspelarna  slängde  sina  kort  och  strök  ned  i 
handen  några  slantar.   Han  var  helt  blek. 

—  Jag  spelar  inte  på  en  stund,  sade  han. 

De  övriga  invände  ej  något.  Gäspande  sköto  de  ned  hat- 
tarna på  nästippen  och  sträckte  på  sig,  med  armarna  slående 
bågar  över  huvudet.  Här  och  där  rekvirerades  öl  eller  visky. 
Värden  hängde  med  trumpen  uppsyn  över  en  tidning,  under 
det  han  samtidigt  rökte  och  gav  akt  på  kassaapparaterna.  Nero- 
ansiktet  stod  orörlig  som  en  bildstod. 

Nordling  hade  fått  sitt  glas  just  som  åskslaget  inträffat. 
Avsiktligt  eller  icke,  hade  kyparen  ej  tagit  nickelslanten  som 
låg  på  bordet.  Hur  skall  jag  göra,  tänkte  svensken,  törs  jag 
stoppa  på  mig  myntet? 

En  uppassare  öppnade  en  av  fonddörrarna.  Där  bakom 
tycktes  vara  någon  gång  till  en  gård,  ty  ett  kallt  drag  ström- 
made ut  och  regnfallets  plask  hördes  hårdare,  det  lät  som  smällde 
vattnet  mot  asfalt  och  tomma  tunnor.  Strax  därpå  kom  han 
tillbaka  med  ett  fat  obrutna  ostron,  som  han  satte  på  lunch- 
bordet.  Några  karlar  kommo  fram  och  togo  för  sig. 

Även  Nordling  reste  sig.  Men  i  det  han  höjde  sig,  med 
ena  handen  stödd  mot  skivan  så  att  tummen  kunde  oförmärkt 
skrapa  in  femcentsstycket,  fick  han  sikte  på  en  grupp,  förut 
dold  av  den  honom  närstående  pelaren.  Den  fängslade  honom 
till  den  grad  att  han  blev  stående  lika  orörlig  som  imperators- 
gestalten  vid  diskhörnet. 

Kring  ett  runt  bord  med  tomma  glas  och  fem  spridda 
bentärningar  sutto  några  män,  halvt  höljda  i  kappor  och  med 
slokhattar  eller  mössor  på  de  lockiga  huvudena.  De  rökte  krit- 
pipor, hade  ringar  i  öronen  och  voro  ovanligt  mörkhyade.  En 
av  dem,  den  äldste,  med  grått  i  det  bruna  och  krusiga  skägget, 
hade  benen,  från  foten  upp  till  knäet,  korsvis  lindade  med  breda 
band  av  blått  ylle.  Hans  rock  hade,  i  stället  för  knappar,  som 
det  tycktes,  dubbla  rader  av  gamla  silvermynt. 


364 


Ur  Ysaxl 


Men  det  var  ej  denna,  nog  så  pittoreska  samling,  som 
attraherade  svenskens  uppmärksamhet ;  som  vanligt  hade  hans 
blick  sekundsnabbt  omringat  och  uppfattat  figurerna,  måle- 
riskt värderat  situationen  och  hjärnfotograferat  den.  Dock 
tillbakasköts  bilden  för  en  annan  —  den  unga  flicka,  som  satt 
framför  bordet,  styv  och  orörlig  och  med  ett  stelnat  drag  av 
förskräckelse  i  det  vackra  ansiktet. 

Det  var  samma  kvinna,  som  sprungit  in  genom  krogdörren, 
när  ovädret  bröt  löst. 

Hon  satt  på  den  låga  barstolen  som  en  gudinna  på  sin 
olympiska  pall.  Gitarren  låg  på  golvet.  Hennes  svagt  brun- 
brynta  ansikte  var  blekt  —  likt  den  vaga  opalskiftning,  man 
kan  iakttaga  på  en  gardin  vid  tidigt  morgonljus.  Ansiktet  — 
ungt,  rent  orientaliskt  —  var  präglat  av  ett  allvar,  som  påminde 
om  det  uttryck,  bilden  av  den  stora  sfinxen  ger  oss.  över- 
belysningen från  pelarens  dimmiga  gaslåga  kastade  underskugga 
från  den  smala  och  raka  näsan  över  en  hårt  sluten  mun,  full- 
komligt tecknad,  trots  tunna  och  violetta  läppar.  Det  svarta 
håret,  tungt  och  hårt  sammanvridet  i  ormflätor,  i  vilka  ett  par 
blå  fasetterade  stennålar  glittrade,  förlänade  pannan  ett 
utseende  av  diadembärande  —  en  mörk  krona,  hotfullt  vriden 
av  okänt  smide.  Hennes  ögon  voro  vidöppna,  mandelformade 
ooh  ändock  tillräckligt  rundade  för  att  låta  iris  framträda  likt 
kattens  vidgade  pupill  vid  vaket  iakttagande.  De  hade  ett 
uttryck  av  outrannsaklig  skräck.  Kring  halsen,  som  var  obe- 
täckt,  ringlade  ett  halsband  av  bärnstenskulor. 

Nordling  stirrade  förhäxad  på  denna  syn.  Det  var  en  tavla, 
som  hans  inneboende  artistiska  temperament  genast  slukade 
begärligt.    Han  trodde  sig  drömma. 

Den  unga  flickan  satt  alldeles  rak,  oberörd,  liksom  främ- 
mande för  omgivningen.  Hennes  torftiga  dräkt,  en  simpel 
och  oväderssmutsad  kattunsklänning  av  enklaste  snitt,  föll  i 
raka,  stela  och  likväl  formintima  veck  kring  den  unga 
kroppen.  Sålunda  avtecknade  den  skarpt  de  unga  brösten, 
midjans  smalhet,  höfternas  svagt  rundade  linjer.  Även  de 
sluttande  skuldrornas  och  armarnas  konturer  framträdde,  som 
hade  hon  varit  naken,  och  överbelysningen  hjälpte  upp  att 
giva  relief.    Ett  gallerfönster,  minnande  om  cell,  bakom 


22.  —  Nationallitteratur.  XXVIU. 


365 


Henning  Bekgee, 


det  underbara  huvudet  bidrog  att  giva  scenen  anstrykning 
av  tablå. 

Men  det  var  ögonens  uttryck,  som  mest  tjusade,  rent  av 
hypnotiserade  betraktaren.  Han  såg  hur  deras  färg,  liknande 
ljust  vin,  likväl  bar  en  simmande  förnimmelse  av  ovädret  utan- 
för, en  gungande  spegelbild  av  naturens  uppror  och  dess  kuvade 
fasa  för  det  obegripliga.  De  voro  ödesögon  —  dunkla  och 
druckna  av  dödens  liv. 

I  detta  ögonblick  skållade  ett  plötsligt  gapskratt  genom 
salen.  Det  kom  envar  att  rycka  till.  Den  unga  flickan  skakades 
som  av  en  rysning,  hennes  ögon  vidgades  en  sekund  ännu  mer, 
därpå  tändes  de  av  repulsiv  eld  och  med  en  obeskrivlig  åtbörd, 
så  enkel  men  talande,  av  harm,  som  stegrades  till  avsky,  reste 
hon  sig.  Ögonen  drogos  hop  till  smala  springor,  inom  vilka 
flöto  svartrött,  och  de  fina  pensélbrynen  lin j  ef ör enades  och 
fälldes  djupt  ned  till  ett  hotfullt  vågstreck. 

Skrattet  upprepades  och  besvarades  av  gäckande  ekon 
under  ackompanjemang  av  åskans  skrällar  och  hagelstormens 
dån.  Nordling,  vilken  tyckte  känna  sitt  hjärta  spritta  av  länge 
återhållen  nervös  förskräckelse,  såg  sig  förvirrad  omkring. 

—  Vad  är  det,  stammade  han,  vad  i  guds  namn  — 
En  av  spelarna  pekade  mot  utskänkningsdisken. 

Det  var  neroansiktet,  som  skrattade.  Han  stod  med  till- 
bakakastat  huvud  och  framskjutet  bröst,  i  talarställning  som 
på  en  tribun,  händerna  knutna,  någon  gång  låtande  dem  vifta  i 
luften  med  en  för  övrigt  väl  beräknad  och  plastisk  gest.  Ena 
foten  var  obetydligt  skjuten  framom  den  andra,  som  hos  en 
violinspelare. 

—  Ha,  skrek  han,  ha! 

Och  mellan  de  rullande  hånskrattsalvorna  inblandade  han 
obegripliga  ord. 

—  Han  måste  vara  tokig,  viskade  Hugo. 

—  Galen,  svarade  ynglingen  vid  pokerbordet  i  en  sorts 
tillrättavisande  ton,  som  talade  han  om  något,  hela  världen 
borde  veta.   Det  är  ju  0'Neill,  advokaten. 

Det  låg  dock  något  sublimt,  även  om  det  var  vansinnets 
gloria,  över  företeelsen.  De  svarta  snigellockarna  snodde  sig 
kring  den  bleka  pannan  och  då  han  med  ett  ryck  plötsligt  slet 


366 


Ur  Ysail 


upp  redingotens  alla  knappar  och  kastade  slagen  vitt  tillbaka, 
framhävdes  överkroppens  starka  byggnad  ännu  mer  —  en  torso 
som  hos  de  grekiska  gudastoderna.  Han  grep  pappersrullen  och 
skakade  den  högt  i  luften.  Stämman  steg  till  vibrerande  vrål, 
men  bibehöll  ändå  en  viss  klang: 

—  Mina  herrar  —  mina  herrar... 

—  Tyst  —  ts  —  ts,  hyssjade  värden. 

—  Tig,  Wosslick,  kroghållare  och  kopplare,  före  detta 
ålderman  och  statsmedelsrövare  —  det  måtte  jag  bäst  veta  som 
ljugit  dig  fri  —  tig! 

Alla  hade  rest  sig  och  grupperna  upplöstes.  Till  och  med 
kring  matbordet  blev  tomt.  Uppassarna  fnissade  förstulet  och 
gjorde  menande  grimaser  åt  kända  kunder.  Åskådarna  bildade 
halvcirkel  kring  advokaten. 

Men  värdens  runda  och  röda  ansikte  endast  log.  Några 
rätt  uppstående  hårstrån  från  hans  starkt  pomaderade  och  väl 
benade  frisyr  darrade  lätt.  Han  rullade  sin  feta,  svarta  och 
spolformiga  cigarr  från  den  ena  mungipan  till  den  andra.  Seende 
sig  omkring  med  sina  i  skinande  fettvalkar  begravna  grisögon, 
harklade  han,  liksom  sökande  instämmanden: 

—  Ack,  den  0'Neill,  han  är  bra.  Storartad  —  storartad . . . 
Den  lille  tyske  kyparen  gnäggade: 

—  Dja,  han  er  pra,  han  er  wunderbar. 
Spelaren  skrek: 

—  Bjud  på  något,  0'Neill! 

—  Tig!  röt  advokaten. 

Därpå,  slående  ut  med  armarna: 

—  Mina  herrar!  Ni  hör  hur  den  store  domaren  väsnas 
därute  —  inte  sant?  Den  store  domaren  med  allvar  uti  blick 
och  majestät  på  pannan  —  som  någon,  lyckligtvis  längesen  av- 
död,  poet  yttrat  sig.  Under  detta  de  lössläppta  elementens 
raseri  —  ja,  mina  herrar,  jag  vet  mycket  väl  att  frasen  är  rent 
förbannat  utnött,  men  händelsevis  passar  den  —  ha  vi  här  kom- 
mit samman.  Det  tyckes  mig  som  såge  jag  idel  anklagade: 
domare  och  jurymän  —  och  varför  inte  för  resten  advokater 
också  —  här  i  afton.  Ty,  det  är  vid  st  järnbaner  et  sant,  aldrig 
har  jag  bland  nämnda  ingredienser  skådat  vad  man  innerst 
skulle  vilja  erkänna  vara  hederligt  folk.  Nej !  Visserligen  har 


22* 


367 


Henning  Berger 


jag  lyckats  få  en  stackars  kvinna,  som  dödat  sitt  oäkta  barn, 
dömd  till  livstids  tukthus  —  vet  ni  vad  det  vill  säga?  —  och 
även  fått  frikänd  en  gif tblandare  —  han  var  nämligen  millionär 
—  men  vad  betyder  det?  Bosch,  mina  herrar,  bara  bosch.  Ah, 
jag  har  talat!  Gud,  så  jag  talat!  Den  silvertungade  0'Neill  — 
mina  herrar.  Ja,  så  kallades  jag.  Och  skämtavdelningen  i  våra 
stora  dagliga  uttydde  det  på  sitt  sätt  —  ni  förstår:  silver  — 
tungade  .  .  .  Jaa,  det  var  inte  dumt,  det  var  sant,  silver  fattas 
ej  —  inte  sant,  krögare?  Nå,  stadsfullmäktig  Wosslick,  nicka 
åtminstone!  Vem  var  det  som  sa  något?  Unge  man,  unge 
falskspelare,  vare  sig  du  hängs  här  i  Joliet  eller  får  en  liten  skön 
stöt  på  fyra  tusen  volts  i  stolen  i  Sing-Sing  —  jag  sympatiserar 
i  alla  fall  med  dig !  Ja,  tro  mig,  mina  älsklige,  vi  är  o  alla  lika  — 
alla  på  samma  stråt.  Vi  vandra  samma  väg  —  samma  väg! 
Jag  är  visserligen  full  och  galen,  men  —  hoho!  —  galen  är  jag 
alltid,  men  —  men  —  men  inte  alltid  full.  Det  gäller  därför  att 
alltid  bli  full . . .  Herrar  jurymän,  jag  slutar  med  att  erinra  er 
om  —  icke  edra  gelikar,  det  gör  lagen  —  utan  —  utan  —  utan 
om  att  ni  äro  alla  familjefäder,  att  ni  ha  ett  hem,  små  barn. .. 
Värna  detta,  värna  dem  i  den  dom  ni  besluta.  Jag  yrkar  livs- 
tids tukthus  å  denna  brottsliga  kvinna. 

Advokaten  såg  sig  omkring  med  vilda  och  förvirrade  ögon. 
Han  rosslade  hest  och  slet  med  ett  hastigt  ryck  upp  kragen. 
Den  svarta  halsduken  brast  och  hängde  med  ett  band  ned  efter 
västen.    Så  skrek  han: 

—  Tjuvar,  pack  och  rövare  —  mina  bröder,  vad  vilja  ni 
ha?   Jag  bjuder  —  ta  det  dyraste!   Hej,  Wosslick... 

Han  stack  ena  handen  i  byxfickan  och  drog  ut  en  grabb- 
näve silvermynt  och  sedlar,  dem  han  kastade  på  disken.  Därpå 
slog  han  med  knuten  näve  i  den  massiva  skivan  slag  på  slag, 
bemödande  sig  att  fastnita  de  stora  dollarslantarna  i  träet. 
Värden  sökte  lugna  honom. 

Ett  bifallssorl  hälsade  talet.   Kyparna  sprungo  omkring : 

—  Vad  vill  ni  ha  —  ni  hörde  han  sa  det  dyraste? 

Det  blev  en  allmän  rörelse  i  salen.  Det  var  som  hade  det 
osammanhängande  talet  haft  en  förlösande  verkan  på  oväders- 
trycket, stormen  meddelat.  Alla  flyttade  sig,  rörde  sig,  gesti- 
kulerade, samtalade.  Åskan  mullrade  ännu,  men  på  avstånd. 


368 


Ue  Ysail 


Regnet  föll,  men  jämnare,  mer  i  takt,  vinden  ven  utdraget,  men 
lågt,  som  suset  om  hösten  genom  präriegräset.  Det  var  musik 
i  dessa  naturljud  —  långa,  brusande  stråkdrag,  avslutandet 
av  en  mäktig  och  obändig  symfoni. 

Nordling  andades  djupt.  Den  sammanrafsade  föda,  trasor 
av  en  måltid,  som  han  glupskt  slukat,  kvarlämnade  ej  det 
varaktigare  intrycket  av  mättnad  och  slö  belåtenhet,  vilken 
den  spiltades  foderranson  beskär.  Hans  strupe  brände  av  törst 
genom  lök-  och  rödpeppartillsatsen.  Han  såg  vilt,  som  våld- 
samt väckt  ur  en  dröm,  på  uppassaren. 

—  Giv  mig  er  bästa  visky  och  soda,  sade  han.  Och  en 
cigarr  —  men  från  öarna,  om  ni  har  här,  förstår  du... 

Runt  omkring  honom  sorlade  gästerna.  Det  var  nattens 
barn,  olycksfolk,  utskum,  folk  på  sidan  av  lagen.  Spelare 
och  tjuvar,  utan  tvivel,  kopplare,  dagdrivare,  arbetslösa. 
Han  kände  sig  på  en  gång  solidarisk  med  dessa,  ville  göra 
något,  säga  något.  Därpå  fick  han  infallet  gå  fram  till 
den  förryckte  advokaten  för  att  trycka  hans  hand.  Varför 
inte,  tänkte  han,  vad  var  det  han  nyss  sade?  Samma  väg 
—  ja  —  visst,  hur  enkelt  och  träffande!  Men  då  han  trängde 
sig  igenom  leden,  där  kyparna  sprungo  med  flaskor  i  en 
hand  och  glaslastade  brickor  i  den  andra,  under  det  de  höllo 
cigarrlådor  klämda  under  armarna,  såg  han  att  0'Neill  spelade 
tärning  med  värden.  De  små  benpjäserna  skrällde  mot  disken 
var  gång  han  med  en  ed  hårt  slog  ned  den  över  stjälpta  läder- 
bägaren. 

Då  erinrade  sig  Hugo  zigenarna. 
Han  såg  ivrigt  mot  deras  bord. 

De  sutto  ungefär  som  förut.  Karlarna  hade  fått  vin  och 
pratade  livligt  sinsemellan,  ett  par  stoppade  kritpipor,  de 
andra  rullade  snabbt  cigarretter  mellan  de  smutsiga  och  bruna 
fingrarna.  Men  flickan  hade  vänt  ryggen  till  och  lagt  ned 
huvudet  mot  sina  på  bordet  korslagda  armar.  Schalen  över 
axlarna  stack  upp  som  en  trekantig  kapuschong. 

Nordling  balanserade  sitt  lilla  viskyglas  på  handens  flatsida 
och  gick  över  till  gruppen. 

—  Lycka  till,  sade  han,  lycka  till  —  trevlig  natt? 

En  av  karlarna,  den  i  förnämligare  dräkt,  såg  upp.  Han 

369 


Henning-  Berger 


log  och  tänderna  lyste  vita  i  det  knollriga  skägget.  Flickan 
rörde  sig  icke. 

—  Lycka  till,  sade  han  på  bruten  engelska,  lycka  till. 
God  vän,  god  vän,  tycka  om  Amerika.  Mycket  god  vän,  glad 
gosse . . . 

Nordling  kände  sig  hastigt  förlägen,  främmande.  Vad 
skall  jag  säga?  övervägde  han. 

Han  stirrade  på  kvinnans  svarta  rundnacke. 

Mannen  med  silvermynten  i  jackan  fick  en  glimt  i  ögat. 
Han  klappade  flickgestalten  lätt  på  skuldran. 

— -  Ysail,  sade  han,  sjung  något. 

Flickan  satte  sig  upp. 

—  Sjung  något,  Ysail,  bad  karlen.  Och  han  tillade  några 
ord  på  ett  obegripligt  språk. 

Hon  reste  sig. 

En  av  männen  reste  sig  samtidigt.  Han  tog  upp  gitarren 
från  golvet  och  räckte  henne  den  med  en  sorts  bugning,  varvid 
han  förde  ena  foten  bakåt  och  lätt  böjde  knäet.  Därpå  tog  han 
sin  mössa  och  gick  runt  salen,  stannade  vid  de  olika  grupperna, 
grimaserade,  pratade  och  skrattade.  Så  småningom  bildade 
kroggästerna  en  vid  ring  kring  sällskapet  under  gallerfönstret. 
De  flesta  hade  halvtömda  glas  i  händerna  och  på  nytt  föresvä- 
vade Nordling  bilden  av  en  teatertablå.  Även  värden  hade 
makat  sig  utanför  sin  disk.  Ett  par  av  spelarna  och  den  lille 
bömiske  kyparen  stodo  på  stolar.  —  Endast  advokaten  stan- 
nade dyster  och  mörk,  med  böjt  huvud  på  sin  plats.  —  Åskan 
hade  dött  bort. 

Då  knäppte  flickan  ett  anslag  på  gitarrens  strängar.  Hon 
slöt  ögonen  och  lät  huvudet  lätt  falla  framåt.  Några  fina  hår- 
slingor, som  lossnat,  föllo  som  mjuka  blomstjälkar  kring  kin- 
derna. 

Ysail  sjöng. 

Det  var  en  lång,  dallrande  ton  som  flöt  och  porlade.  Därpå 
steg  den  och  orden,  omöjliga  att  urskilja,  klingade  och  hoppade 
skumdroppslikt.  Så  blev  rösten  sträv,  mörk,  nästan  hes.  Hon 
höjde  huvudet,  öppnade  ögonon  vitt  och  skrek  ut  ett  rop  och 
en  suck  —  en  snyftning  i  natten.  Hon  sjöng  vidare  —  vad  sjöng 
hon  väl  om?  Ansiktet  var  blekt  och  allvarligt,  ibland  strängt. 


370 


;0"*\ 0^,f0•^„Q•^./g•'^/0A^0'^..0^,,O'^t;0'^,o^^.^0•^t^0'^,/0,^■^0■ 


Ur  Ysail 


Ögonen  sågo  långt  bort.  Då  och  då  vibrerade  en  ton  från  gi- 
tarren. 

Hugo  Nordling  stirrade  så  länge  på  den  underliga  sånger- 
skan, att  hans  alltmer  vidgade  pupiller  till  slut  blevo  glasartat 
stela  som  hos  en  i  hypnotisk  sömn  försänkt  person.  I  en  sorts 
f  järrskådning  skönjde  han  sitt  föregående  och  trodde  sig  se  ett 
kommande.  Och  Ysails  bild  kom  emot  honom  som  förut  på 
gatan  under  molnet,  blixtarna  och  stormen. 

Ovädret  hade  gått.  Även  vinden  ven  ej  längre,  icke  en 
pust  förnams  utanför  fönstren  och  den  bommade  dörren.  En- 
dast den  smältande  hagelsnöns  droppande  från  rännor  och 
fasadlister  tonade  i  takt  med  zigenerskans  sång. 

Stumma,  med  halvöppna  munnar  och  riktspända  blickar, 
stod  flocken  från  gatan,  kroggästerna  och  dräggen.  De  glömde 
för  en  kort  minut  visky,  natt  och  livets  oväder.  Även  den  oär- 
lige värdens  djuriska  anlete  uttryckte  en  slö  frid,  som  ej  hade 
med  vardagsnjutningarnas  råheter  att  skaffa .  Och  från  0'Neill, 
den  begåvade  mutkolven,  mannen  med  det  sjuka  samvetet 
och  sinnet,  trängde  en  djup  suck.  Den  steg  ur  hans  tunga  bröst 
som  en  förtvivlans  amen  till  hans  nyss  förut  utslungade  för- 
virrade litania  över  ett  förspillt  liv. 

Den  främmande  flickan  slog  en  drill,  knäppte  tre  hårda 
grepp  på  gitarren  och  slutade  sin  sång  med  ett  högt  skri.  Hon 
rätade  upp  sig,  pressade  knäna  hårt  tillsammans,  böjde  kroppen 
bakåt  så  de  spända  bröstens  vårtor  tecknades  tydligt  genom 
tyget,  och  lyfte  de  smala  armarna  högt  och  rakt  över  huvudet, 
med  båda  händerna  fasthållande  gitarren.  Huvudet  låg  lika- 
ledes tillbakakastat  —  ett  gåtfullt  leende  kring  de  fina  munvink- 
larna. Ögonen,  orörligt  fixerande  framåt,  högt  över  hopens 
huvuden,  skimrade  gula  som  halsbandets  bärnstenspärlor. 

I  detta  ögonblick  lyste  fönstret  upp  bakom  Ysail.  Det 
färgades  smaragdgenomskinligt  och  en  bred  flod  av  månsken 
bröt  en  pelare  av  silver  och  grönt  i  gasljusets  rödtöckniga  dunkel. 
Gallret  avtecknades  skarpt  på  golvets  belysta  kvadrat  och 
skuggbilden  träffade  även  en  flik  av  flickans  klänning. 

 *  — 


371 


INNEHÅLL. 


Författare  från  1900-talets  början.  I. 

Inledning  av  Fredrik  Book   5 

Olof  Högberg : 

Ur  Den  stora  vreden: 

Kvarnförlossaren   11 

Hilma  Angered- Strandberg : 

Ur  På  prärien: 

Inledning   55 

Ur  Hemma    71 

Anna  Wahlenberg : 

Ur  Tolv  skisser: 

"Mig  lurar  han  inte"   85 

Ur  Skymtande  ansikten: 

Kopparflaskan    94 

Ur  Förbrytare: 

Testamentet   105 

Jane  Gernandt-Claine : 

Ur  Det  främmande  landet: 

Gallionsbilden   115 

Han  är  svart  eller  Moren  i  Venedig   132 

Pelle  Molin: 

Ur  Ådalens  poesi: 

En  ringdans  medan  mor  väntar   153 

Sjul   162 

Fredrik  Vetterlund: 

Ur  Genom  åren: 

Hemma  till  julen   169 

Klockslagen   170 

Vinter  igen   171 

Serenad   172 

Han  till  henne   173 

I  Gråbergsland   174 

373 


.  .'O"*.  .»Q»*»*  ..Q"*.  ,«Q*..  #  .Q»»,  ,/Q"N  .-Q»»,  .^»v^O^^O^^/O* 


Innehåll 


Fantasier  vid  kartan   174 

"Livstro"   177 

I  september   178 

"Evolution"   179 

Ej  alltid   181 

Den  utvalda  timmen   182 

Axel  Wallengren: 

Ur  Samlade  skrifter: 

Jag  har  köpt  niirnbergskt  leksakskram   185 

Blomsterspråk   185 

Det  mörka  skeppet   187 

O,  kunde  jag  ropa  de  år,  som  flytt   188 

Daniel   188 

Ur  Envar  sin  egen  professor  av  Falstaff  Fakir: 

Sedolär  ande  berättelser   201 

Konsten  att  leva  på  landet   205 

Den  grymme  Nilzon   209 

Erik  Fahlman  (Sigurd  Ddhlbäck) : 
Ur  Firman  Åbergson   215 

Emil  Kléen: 

Ur  J asminer: 

Jasminer   243 

Hymn  till  dagen   243 

En  vårvisa   245 

En  syrénvisa   245 

En  nyårsvisa   247 

Hugo  Gyttander: 

Ur  Dikter: 

Soldenären    251 

Mignon    252 

Skeppet  Fortuna   253 

Ur  Nya  dikter: 

Ett  porträtt   255 

Rådsskrivaren  i  Nurnberg   258 

Immaculata    261 

Den  som  älskas   263 

Hjalmar  Söderberg: 

Ur  Martin  Bircks  ungdom: 

Den  gamla  gatan   267 


374 


Innehåll 


Ur  Det  mörknar  över  vägen: 

Blom   299 

Bo  Bergman: 

Ur  Marionetterna: 

Fiolen   309 

Stadsbarn    310 

Månsken   311 

Adagio   311 

Ur  En  människa: 

Mötet   312 

Klockan   312 

Midsommar  i  staden   313 

Barnvisa   314 

Ur  Elden: 

Elden   315 

Melodi   316 

Albert  Engström: 

Ur  Mitt  liv  och  leverne: 

Fruntimmer   319 

Ur  Äventyr  och  hugskott: 

Johannes   323 

Snö   327 

Ur  Kryss  och  landkänning: 

Fattigstugan   330 

Ur  Min  5:te  bok: 

Isbåten  Pilens  sista  resa   340 

Ur  Genom  mina  guldbågade  glasögon: 

Julotta   346 

Henning  Berger: 

Ur  Ysall: 

Stormen  ,.   353 


375 


BINDIMQ  LIST  MAY  1  1929 


LO 


IS! 
fe 


i 

O: 

•H: 

1 

Q»! 


I 

CO; 


G 

g 


z 


University  of  Toronto 
Library 


DO  NOT 

REMOVE 

THE 

CARD 

FROM 

THIS 

POCKET 


Acme  Library  Card  Pocket 

Under  Pat.  "Ref.  Index  File" 

Made  by  LIBRARY  BUREAU