Våra barns nöjesläsning

VARA BARNS

NÖJESLÄSNING

AF

£

GURLI LINDER

STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.

STOCKHOLM.

Alb. Bonniers boktryckeri 1902.

U'lr>Sfi.h., e.af. avax-vo-

I.

Om den egentliga barn- och ungdomslittera¬
turen i förra tider var en ganska försummad
mark på den litterära odlingens område, så har
den i stället under de senaste årtiondena blifvit
) uppmärksammad och odlad i rikt mått, eller
rättare öfvermått. Det har skrifvits och disku¬
terats om förströelseläsningens beskaffenhet, dess
betydelse för och inflytande på den uppväxande
ungdomen, om »den sorgfälliga beredningen af
barnafantasiens näring», om de »olycksdigra följ¬
derna» af missgrepp rörande denna angelägenhet,
särskildt om barn råka läsa en bok några år
innan den för densamma som lämplig angifna
åldern. Den ena så kallade »förträffliga barn¬
boken» efter den andra har sett dagens ljus (egent¬
ligen är det nu blott dibarnen som sakna en
för dem speciellt afsedd litteratur); skolbibliotek
ha upprättats, och Fredrika-Bremer-förbundet till¬
sätter årligen en kommitté som äger att granska
litteratur för att så i den viktiga frågan råda för¬
äldrar och andra det uppväxande släktet bok-

490911

4

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

begåfvande varelser. Hvarje tidning som gör
anspråk på att läsas af den bildade samhälls¬
klassen ägnar vid julen en afdelning i sina littera¬
turanmälningar åt de nyutkomna barn- och ung¬
domsböckerna. En mängd föräldrar studera också
med största samvetsgrannhet alla de anvisningar
som gifvas dem och — äfven med risk att likna
bonden som till slut för välmenta råds skull
måste bära sin åsna — följa dem så slafviskt,
som ägde de på detta område ingen som helst
egen erfarenhet, omdöme eller individualiserings-
förmåga att låta leda sig af. Och vår tids barn
läsa också — jag vill ej säga mycket , men en
mängd , jämfördt med förra tiders. Till och med
ett folkskolebarn i våra dagar skulle nog le ett
medlidsamt löje åt David Copperfields oupphör¬
liga studium af »krokodilboken» tillsammans med
den kära Pegotty. Och dock — månne ej denna
bok grep in i hans utveckling starkare och djupare
än någon af de för dem särskildt hopskrifna
böcker som vår tids barn sluka göra i deras?
Den blef för honom en bit af det gamla hemmet,
af samhörighetskänslan och samlifvet med den
trofasta, uppoffrande Pegotty — hon som in i
sin sena ålder vårdade »boken» som ett det
käraste minne. Med hvilka andra känslor satte
ej David Copperfield en gång den boken i handen
på sina barn, än en nutida fader åt sina öfver-
lämnar den senast utkomna, af alla auktoriteter
erkända barnboken, hvars innehåll är honom
själf fullständigt obekant.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

5

Och tänk på de stackars små barnen i det
gamla Grekland, som ej ägde spår af litteratur för
sin egen privata räkning, utan fingo nöja sig med
bland annat Homeros’ härligt utmejslade guda-
och hjältegestalter 1

Dock menar jag ej, att en speciell barn- och
ungdomslitteratur icke har ett visst berättigande.
Men det synes mig, att densamma, både hvad be¬
skaffenheten och mängden beträffar, nått en ut¬
veckling som i flera afseenden kräfver ett gif akt.

Jag nämnde,, att det endast är dibarnen som
sakna en för dem särskildt afpassad litteratur;
redan koltbarnen äga en sådan, och det natur¬
ligtvis med allt skäl; jag skyndar att tillägga,
att vi i vårt land äro nog lyckliga att inom den
litteraturen äga alster som man ej kan önska
sig bättre. Är det sant hvad som för trettio år
sedan skrefs om denna litteratur, att »på intet
område i förhållande till försökens mängd de
lyckade äro så fåtaliga», så äro vi nu oändligt
mycket bättre försedda. Alltsedan Jenny Ny¬
ström, Nanna Bendixson och Joh. Nordlander
här bröto väg, med Barnkammarens bok, Skogs-
tomtens saga och Svenska barnboken, har detta
litteraturområde riktats med förträffliga saker,
bland hvilka kulmen hittills uppnåtts af O. Adel¬
borgs Blomsteralfabet och Blomstersiffror, Anna
M. Roos’ visor och sagor samt Elsa Beskows Puttes
äfventyr i blåbärsskogen. Det har yttrats : »Lek¬
sakernas plats intages så småningom af bilder-
och barnböcker.» Jag anser, att här ofvan nämnda

6

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

böcker, genialiska som de äro, böra få plats redan
bredvid leksakerna, räknas till de bästa bland
dessa. Till hur mycken roande lek kan ej just
till exempel Puttes äfventyr ge anledning — till
en hel serie dramatiska föreställningar i barn¬
kammaren. — Här torde ock vara platsen att ut¬
trycka ett varmt erkännande åt fru Tegnér för
den betydelsefulla insats hon gjort för barn¬
kamrarnas befolkning genom »Sjung med oss,
Mamma». När få vi en godtkop supplaga, inne¬
hållande de mest populära bland visorna i hennes
präktiga samling?

Men låt oss då i all rimlighets namn, när vi
äro så förträffligt utrustade själfva, slippa öfver-
sättningar och bearbetningar af dåliga utländska
alster, dessa ohyggliga företeelser med banal
text och underhaltiga illustrationer, med tyska
flaggor och engelska plumpuddingar ! Ett allt
annat än tilltalande påhitt är den utfasonering i
form af hus, människor och djur, med hvilken
en del af dessa importerade böcker äro försedda.
Den kan i sanning ej bereda barnens fantasi
någon högre flykt och saknar för öfrigt hvarje
förnuftigt ändamål.

»Men dessa böcker ställa sig så billiga»,
invänder man. Ja, det är sant; men dels böra
barnen här vänjas vid kvantitativt litet, men af
yppersta beskaffenhet, dels skulle nog i flera fa¬
miljer den nödvändiga sparsamheten mången
gång kunna anbringas på en lämpligare post än
just bokinköpens. Mycket godt kunna våra för-

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

7

läggare här verka genom att i långt större ut¬
sträckning än hittills föranstalta om billighets-
upplagor i synnerhet af de böcker, af hvilka de
redan skördat vinst.

Komma vi så till sagoperioden ! Sagans
ingripande betydelse för barnets fantasi och
känslolif är numera en allmänt erkänd sanning,
ja, så erkänd, att fråga torde vara, om den ej
ännu en gång behöfde komma under diskussion,
åtminstone så till vida, att de barn som ej för¬
stå sig på sagor — ty sådana barn finnas verk¬
ligen — kunde ha utsikt att trots detta betraktas
som normala barn och en förhoppning alt deras
fantasi- och känslolif ändå kan utvecklas. Under
T den tid sagan suttit i högsätet, torde erfarenheten
ha visat, att äfven inom den allmänt erkända
* sagolitteraturen finnas högst betänkliga alster,
som icke kunna vara sund näring för en frisk
barnafantasi.

Ellen Key har i Barnets århundrade på ett
förträffligt sätt klargjort, hvilka sagans egen¬
skaper det är, som göra den så njutbar för och
älskad af flertalet barn. Jag hänvisar till hennes
framställning samt till hennes uppgifter om hvad
vi på detta område ha att tillgå. Endast två
iakttagelser vill jag i detta sammanhang nämna.
Ellen Key säger, att det finns nästan inga sago¬
berättare som så helt fängsla barnen som gamla
barnjungfrur. Jag tror detta är sant. Men de
gamla trofasta barnjungfrurna äro själfva snart
en saga, och äfven det gamla hederliga sago-

8 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

berättandet löper fara att bli en saga blott från
mors och mormors tid. Med andra ord: vi lida
betänklig brist på goda sago berättare; vi ha i
bästa fall goda sagoföreläsare. Hvad som mest
fängslade barnen vid de gamlas förtäljande var,
tror jag, det intryck af absolut vederhäftighet
det ingaf; de trodde själfva på sagan; de ägde
i sin egen uppfattning den naiva omedelbarhet,
hvarur densamma framsprungit. Men de som nu
förtälja sagor söka ersätta den felande omedel¬
barheten och intuitionen med en konstlad naivitet.
De anse, att barnets ståndpunkt är en som de
behöfva sänka sig till; de berätta liksom upp¬
ifrån, och deras framställning förlorar därigenom
just den tjusningsfulla stämning som tränger till *
djupet af, griper och fängslar barnafantasien.

Är det månne för öfrigt ej numera det van¬
liga, att mödrarna direkt ur boken föreläsa sagan
för de små? Är denna väl skrifven och blir den
väl läst, så beredes ju äfven på det sättet barnen
ett nöje genom sagan. Men samma innerlighet
i uppfattningen, samma förväntansfulla glädje,
som när modern med barnet i sitt knä, med sin
blick hvilande i barnets blick, berättar sagan,
åstadkommes icke genom läsningen. Lyckliga
de barn som föras in i sagans rosengårdar af en
moder, mormor eller farmor som kan konsten
att berätta. De härliga frukter, mognade i hennes
undergörande fantasi, som Selma Lagerlöf räckt
oss i Gösta Berlings saga, de satte knopp och
slogo ut i blom då hon vid sin farmors knä

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

9

under de långa vinterkvällarna i det gamla värm¬
ländska hemmet lyssnade till de underbara sägner
och äfventyr den gamla hade att förtälja.

Sådana barn läsa nog också i sinom tid
sagor i mängd, men de rusa ej igenom dem half-
lästa, halfuppfattade, sluka dem icke. Ty den
vana att klart och djupt uppfatta som de er¬
hållit genom den berättade sagan följer dem
sedan vid läsningen. Genom att det muntliga
förtäljandet en tid ersätter boken och ej alldeles
upphör, när den inträder, hindras just den flyktig¬
het som alltid finnes i barnanaturen att göra sig
gällande på bekostnad af det likaledes starkt
framträdande begäret af djupt och enhetligt till¬
ägnande — en flyktighet som mer än tillräckligt
näres genom den mångfald af olika intryck som
tillföres barnasjälen och mången gång, af ren
själfbevarelsedrift, tvingar den att gå på bredden
i stället för på djupet vid upptagande af det
mångartade innehåll som bjudes den. Låt oss
därför uppodla den gamla konsten att berätta
sagor . Några sådana väl samt om och om igen
berättade gripa barnens fantasi med omedelbar¬
hetens styrka mer än tjogtals förelästa. När
sedan barnen själfva få sagoböckerna i hand, låt
dem då ofta få läsa högt ur dem. Skicka ej
alltid bort dem i en vrå med deras sagbok, utan
låt dem känna, att ni tillsammans kunna njuta
af den lästa sagan lika väl som af den berättade.
Låt barnen inte så fort de kunna stafva sig fram
få den föreställningen att läsning är något som

IO VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

ovillkorligen söndrar familjen, en förströelse, i hvil-
ken de olika medlemmarna aldrig kunna finna
något gemensamt.

Ett par ord om sagoböckerna 1 Det finnes
på detta område redan så många skatter af först¬
klassigt värde, att man bör ha rätt att tillropa
en mängd moderna sagoförfattare ett kraftigt
halt! Det händer och kommer väl alltjämt att
hända hvar tredje, fjärde mamma eller tant att
hon då och då lyckas fabricera en visa eller en
saga. Men låt dessa alster i all barmhärtighets
namn stanna inom familjekretsen med allt det
affektionsvärde de kunna äga för densamma
och fördärfva ej bokmarknaden med dessa under¬
haltiga, i bästa fall medelmåttiga anrättningar
af andlig barnaspis. För öfrigt står det fast, att
de sagor som leda sina rötter ned i folkens barn¬
dom, som framsprungit just ur de egenskaper,
hvarmed barnet uppfattar dem, bli de för det¬
samma naturligaste och således de barnet bäst
tillgodogör sig. Må det tillåtas mig att här
citera hvad Geijerstam säger i företalet till sin
förträffliga samling De gamla goda sagorna,
»Den omständigheten att jag på ett alldeles sär-
skildt sätt kom ihåg dessa sagor, erinrade mig
hvarje detalj så lefvande som man eljes endast
gör med det bästa man upplefvat tycktes mig
gifva vid handen, att dessa sagor måste äga en
alldeles särskild lifskraft. »

II.

Med barnets inträde i skolan kommer dess
nöjesläsning in i ett annat stadium. Den röner
inflytande af skolan och kamraterna, och barnet
lär sig draga en mycket skarp gräns mellan skol¬
böcker och »roliga böcker». Visserligen läsas ju
af de senare äfven i skolan. Flerstädes ha till
exempel i de lägre klasserna Robinson Crusoe
och delar af Topelii Läsning för barn undan¬
trängt läseböckerna. Vi stå ej längre på den
ståndpunkten att vi, som en ärad pedagog skref
för ett trettiotal år sedan, anse dem »fylla just
de fordringar vi ställa på en god ungdomsläs¬
ning och höra till det värderikaste som vår tid
i detta hänseende skänkt ungdomen» samt »vara
ett af de kraftigaste medlen att leda de ungas
läsning i en riktning som skänker nytta utan
ansträngning och nöje utan feberyra och öfver-
mått.» Nåja, det har väl ännu aldrig fallit någon
in att misstänka läseboksstudiet för att vålla nå¬
gon feberyra! Men vi äro lyckligtvis och voro
äfven för trettio år sedan bättre utrustade, än att

12

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

läseböckerna äro det värderikaste vi ha att bjuda
ungdomen i litteraturväg — både öfvermåttet och
feberyran kunna ändå undvikas! Dessa samman¬
ställningar af »nyttig och roande läsning, lämpad
efter barnens ståndpunkt» hafva, hur ofelbart de
än varit ordnade efter pedagogiska regler, visat
sig sakna den lefvande ande som ensam är i
stånd att väcka och fängsla barnens intresse så,
att innehållet blir verkligen fruktbärande för deras
tanke- och känslolif. Orsaken till att detta mål
förfelats torde vara att söka i själfva principen .
Ty hur få en lefvande ande i alla dessa olik¬
artade »bitar» utan allt organiskt sammanhang,
utbrutna och hopplockade från de mest skilda
områden och sedan kaleidoskopartadt ordnade?
Vederbörande själfva ha också i dessa dagar afgif-
vit en pedagogikens inkompetensförklaring på
detta område, då de vändt sig till Selma Lager¬
löf med begäran att hon skall åstadkomma en
geografisk läsebok för skolans lägre klasser. Gläd¬
jande nog har den genialiska författarinnan åtagit
sig värfvet. Skall någon lyckas, så är det väl
hon, som i den psykologiska blickens ovanliga
skärpa och den klassiska framställningskonsten
äger så stora förutsättningar, hon som med sin skild¬
ring af Etna så oemotståndligt lockade den lille
Gaetano. Meningen lär vara att lämna en annan
författare uppdraget att skrifva en motsvarande
historisk läsebok. Hvarför ej förmå Selma La¬
gerlöf att åtaga sig äfven det uppdraget — hon
som själf varit en utmärkt lärarinna i historia

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. I 3

och således äger till och med pedagogiska förut¬
sättningar för uppgiften — och på så sätt uppnå
en helgjutenhet som eljest ovillkorligen går för¬
lorad. Ty det finns blott en Selma Lagerlöf!

Jag nämnde att Robinson Crusoe i många
skolor användes som läsebok. Sanningen kräf-
ver, att jag äfven nämner att flertalet af de barn
som på det sättet göra bekantskap med den bo¬
ken ej omfatta den med tillnärmelsevis samma
entusiasm som förra tiders barn. Orsaken här¬
till ligger naturligtvis i den oundanröjbara om¬
ständigheten att rolighetsboken på samma gång
skall vara material för öfning i innanläsning.
Äfven en del af den tråkighet som präglar läse-
T bokstudiet bör väl rättvisligen sökas just däri att
barnen ej fullt behärska innanläsningskonsten.
Det ytterst långsamma fortskridandet, de oupp¬
hörliga omtagningarna och det minutiösa sönder¬
plockandet af innehållet äro allt saker ägnade
att trötta uppmärksamheten och slappa intresset.
Mången gång har jag, när jag frågat barn om
de tyckt om att läsa »Robinson» i skolan, fått det
svaret: »Nej, för vi hinner aldrig nå’n vart,» eller
»Det blir så ledsamt med alla förklaringar». Na¬
turligtvis läsa barnen på egen hand slut boken,
långt innan de äro färdiga med den i skolan,
men det är ju ej ägnadt att minska nämnda
olägenheter. Enligt min mening är »Robinson»
för lång för att med fördel användas som öfnings-
bok vid innanläsningen. Jag tror »Topelius»
lämpar sig vida bättre. Men det har sagts mig,

14 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

att den ej erbjuder ett tillräckligt antal »svåra
ord».

Med barnets inträde i skolan utsättes dess
fria läsning för tvenne skadliga påverkningar.
Vare därmed icke sagdt, att det här är skolan
som egentligen bär skulden. Närmast är denna
att söka i barnlitteraturens beskaffenhet och den
»allmänna meningen» eller rättare bristen på me¬
ning i denna fråga, hvilket gör att hela saken
behandlas alltför summariskt och lättvindigt.

De tvenne skadliga påverkningarna åstad¬
kommas dels genom anbringandet af en falsk
hufvudsynpunkt vid ordnandet af ungdomens littera-
tur läsning, dels genom en till följd af denna syn¬
punkts tillämpning gjord nivellering. Jag hoppas
kunna i min följande framställning bevisa, att jag
har rätt i detta påstående.

Så länge denna angelägenhet varit föremål
för iakttagelse har naturligtvis frågats : »Hurudan
skall barnens förströelseläsning vara beskaffad?»
Och svaret har förstås alltid blifvit och blir, från
hvilket läger det än kommer, att den skall vara
af yppersta beskaffenhet, i besittning af alla de
högsta fullkomligheter, befriad från hvarje den
minsta lilla bacill, som kan misstänkas förorena
barnens andliga organism. Det är i frågan om
hvilken litteratur är den yppersta att sätta i bar¬
nens händer som meningarna äro så olika. Den
pedagog jag förut citerat säger om ungdomsläs-

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

15

ningens beskaffenhet: »Hon skall bjuda ett godt
innehåll i en skön form, och hon skall vara
pedagogisk , det vill säga lämpad efter den unge
läsarens ståndpunkt». Äfven med fara att anses
hysa en ytterst kättersk åsikt vill jag häfda den
meningen att det är denna sista fordran, så som
den uppfattats och omsatts i praktiken, som kom¬
mit mest ondt åstad. Detta ideliga lämpande
har fört oss fram till det missförhållandet att för
åldern 8 — 18 år, den tid då själen är mest mot¬
taglig för intryck, minnet kraftigast utveckladt,
fantasien friskast och rörligast, kräfts och upp¬
stått en speciell barnlitteratm % utan fäste i den
äldre och utan allt samband med tidens krafti¬
gaste litterära strömningar , och att den åsikten
blifvit tämligen allmän, att med några få undantag
endast denna litteratur är den för uppväxande
ungdom lämpliga.

Det ansågs visserligen att de »belaerende»
böckerna, mest öfversättningar, om änglalika eller
afgrundssvarta barn med ofelbara föräldrar eller
utkastade i världen bland idel bofvar och bandi¬
ter, trots den rogifvande etiketten »berättelse för
snälla barn», ingalunda tillfredsställde barnens läs¬
lust. De ägde, dessa böcker, framför andra egen¬
skaper den af tråkighet, en last hos hjältar och
hjältinnor i barnböcker. Man förstod, att dessa
färglösa, opersonliga, opsykologiskt framställda
bokbarn hörde till det slag, om hvilka madame
Pape-Carpentier så träffande yttrat: »Enterrezle;
il est mort».

16 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

Som yttersta motsats till dessa söndagsskole-
böcker stod ett visst slag gamla indianböcker —
en titel som ännu får tjäna som tilldragande skylt
för framställningar af långt tamare beskaffenhet.
Också fann sig en ung man för ett par år sedan
föranlåten att i Svenska Dagbladet protestera
mot nutidens indianberättelser, som så litet mot¬
svarade hans barndomskärlek på detta område,
böcker där det till exempel skildrades hur ett
stackars offer bundet till händer och fötter, med
afskurna öron och utstungna ögon, ändå fann
följande medel att förolämpa sin motståndare:
»Nu skall ni få mitt sista ord, sade han, och
därmed bet han af sig tungan och spottade ut
den i ansiktet på honom.»

Det må sägas till deras berömmelse som
för ett par årtionden sedan togo till orda för
barnlitteraturens reformerande, att det lyckades
dem att i afsevärd mån rensa marknaden från
båda dessa slag onaturliga barnböcker. Hvad
indianböckerna beträffar torde dock deras dåliga
inflytande ha åtskilligt öfverskattats. De pojkar
som slukade dem blefvo väl inga vidunder i
grymhet och hämndkänsla, och deras äfventyrs-
lust hindrade dem ej att med lätthet foga sig i
normala samhällsförhållanden. Till dessa rafflan¬
de indianböcker räknar jag naturligtvis icke
Coopers och Marryats med fleres romaner.

Krafvet på att få böcker som handlade om
verkliga barn i deras hvardagslif — man utgick
nämligen från den missuppfattningen att barn

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

17

företrädesvis skola underhållas med historier om
sina likar — har alstrat en riklig, jämnstruken
litteratur af denna sort. Uppslaget gafs af J. C.
von Hofsten och Amy Palm genom Barnen på
Kullersta och Barnen på Broby, böcker som
äga det berättigade och erkännansvärda, att de
handla om svenska barn, hvilkas lif skildras på
ett okonstladt sätt i ett enkelt och naturligt
språk.

Men den framgång dessa böcker rönt har
emellertid förledt åtskilliga att i original och
öfversättningar efter det en gång gifna receptet
duka upp en mängd varierande anrättningar, af-
passade för olika åldrar. Receptet anges af
märket N. B. i följande ordalag i en anmälan
i Aftonbladet af en af dessa barnböcker:

»Tag fem små odygdiga barn, ett fattigt snällt
dito, två tanter, tre farbröder (hvaraf en helst rik), en
utfärd med och en utan lof samt ett par smärre olyckor;
blanda allt väl tillsammans med en handfull pengar
och en nypa fattigdom samt irör då och då under
vispningar några välskötta dockor, ett par sidenskärp
samt en och annan hvit klädning. Allt blandas väl
samt hälles att stelna i en vanlig slät form. Anrätt¬
ningen, som är synnerligen lättsmält, serveras prydd
med nätta krumelurer, pressade genom så kallad socker¬
tratt.» Och N. B. tillägger: »Vår öfvertygelse är,
att dessa småflickhistorier med deras bagatellartade inne¬
håll äro till mera skada för ett sundt barnasinne än
hvad till och med läsningen af en »dålig» bok kan

2. — Linder.

l8 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

vara. Mot den senare uppreser sig nämligen barnens
medfödda moraliska känsla, under det att de stå full¬
komligt vapenlösa gentemot dessa till utseendet oskyl¬
diga berättelser, hvilka emellertid fylla deras sinnen
med smått, hvardagligt kram som så småningom gör
dem oemottagliga för högre skönare intryck.

— — Det hvilar öfver hela språkbehandlingen
ett drag af tarflighet som verkar ytterst nedstämmande.
Aldrig ett vackert, poetiskt ord, aldrig ett högstämdt
uttryck — men däremot många platta sådana, för att
ej tala om denna skolslang, som är ful i barnets mun,
men ändå fulare, när den förekommer i tryck i barnens
böcker — — — För resten veta vi väl, att det är en
lönlös kamp vi här föra — dessa böcker komma alltid
att i rik mängd finnas och gå åt och komma alltid
att med begärlighet slukas af slappa små flickor, som
känna det godt att ej behöfva släppa till så mycken
fantasi som läsningen af en ärlig, grann folksaga skulle
kosta dem.»

På detta sätt har grundvalen för barnens,
särskildt flickornas, förströelseläsning blifvit en
serie snöMosbdckei\ som förflacka deras fantasilif,
göra deras litterära smak fadd och intetsägande
och framför allt komma dem att på ett tank¬
löst och lättjefullt sätt förslösa största delen af
den i sanning knappt tillmätta tid som skolarbete
och andra plikter lämna dem öfrig till litteratur¬
läsning. En anmälare skrifver, på tal om dessa
böcker: »Om dem är hvarken godt eller ondt

att säga. Kunde man göra det senare, skulle

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 19

man ovillkorligen känna sig mera tillfredsställd,
ty man har en bestämd känsla af att de ej gagna,
dessa böcker, ehuru man ej kan påvisa en enda
direkt skadlig rad i dem. I alla händelser börja
vi få alltför många af dem. Barnen få ett allde¬
les för stort och för den skull högst ytligt um¬
gänge genom alla dessa Lisor, Annor, Gretor,
deras pojkmotsvarigheter och respektive mammor
och pappor, mostrar och fastrar, tanter och kusi¬
ner i långa rader. De göra intryck alla dessa
böcker af saffransbullar med socker på. Men
det är ej nyttigt för barnen att oupphörligt and¬
ligen näras med saftransbröd; det förflackar deras
fantasilif.» Det är böcker om små själar, med
små fel,, små förtjänster, begränsade synpunkter,
samtagna medelmåttor, som aldrig kunna göra
djupa, varaktiga intryck på barnen. De bli för
sina jämnåriga visserligen ganska behagliga lek¬
kamrater för en stund, men glömda lika fort
som leken, aldrig vänner för lifvet.

Och så — och detta anser jag vara en huf-
vudanklagelse mot dessa böcker, de må vara
svenska eller engelska — vända de sig nästan
uteslutande till dfverklassens barn. Annat är det
med folksagor och andra sagor, historiska skild¬
ringar från vårt eget och andra länder, vår gamla
och nya svenska diktnings bästa verk, för öfrigt
äfven indianböcker och många andra; de kunna
lika väl glädja och fylla med höga, vackra bilder
fantasien hos ett fattigt barn, som blott äger
intellektuella förutsättningar att tillägna sig dem.

20

VÅRA BARNS NÖJESLÄSN1NG.

Men hur kan man begära att de skola få något
för sin själ, för sin fantasi, sitt känslolif af skild¬
ringar från öfverklassbarnens hvardagslif, äfven
om där idkas välgörenhet mot små fattiga barn.
Hvad glädje ha de af beskrifningar om utfärder,
födelsedagsbjudningar, tablåer, dockor och toalet¬
ter etc. som aldrig komma inom deras egen erfa¬
renhet? Ha vi rätt att hufvudsakligen rikta våra
barns intresse på sådana klasskillnadsböcker ?

Oändligt svaga äro dessa snömosböcker i
karaktärsteckningen. Där saknas hvad som är
så ägnadt att slå an på ungdomen, karaktärens
inre sanning , det organiska sammanhanget mellan
personernas upplefvelser och deras utveckling.
Bland de aktningsvärda undantagen i detta af-
seende må här nämnas Mina pojkar af Geijer-
stam. Den innehåller ju äfven mycken »Dich-
tung», men den är alltigenom, som författaren
själf en gång yttrade, »byggd på pojkarnas karak¬
tärer»; och dess förmåga att fängsla sina små
läsare längre än stunden tog sig ett vackert ut¬
tryck i den lilla episoden, då en pys vid under¬
rättelsen om fru Nennie af Geijerstams död stor¬
gråtande förkunnade: »Nu äJ Olles och Svantes
mamma död». Vidare ha vi I Sommartid af A.
Fahlstedt, På egen hand af E. Beckman samt
den förtjusande norska lilla barnboken Smaa-
pigernes bog af Aagot Gjems Selmer samt de
hurtiga böckerna om Yrhättan och Ewalds Min
lille dreng — för att nu nämna några bland de
tämligen sällsynta undantagen.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 2 1

Denna svaghet i karaktärsteckningen är ej
så att förstå, som om bokens moraliska syfte
någonsin skulle lämnas ur sikte. Hvarje liten
förseelse, hvarje litet drag af mänsklig svaghet
eller afvikelse från »den slagne Landevei» beifras
och afstraffas i sidlånga, tröttande redogörelser.
Ofta äro de skildrade förseelserna af den beskaf¬
fenhet, att man innerligt väl förstår, om barnen
som begå dem i ungdomlig lifslust upprepa dessa
Karins ord i Heliga Birgittas pilgrimsfärd: »Gud
vill alltid som du, mor, men när jag får dina
grå hår, kommer han nog att vilja som jag.»
Hur mycket sannare, vackrare och barnahjärtat
mer gripande än dessa långa moraliska utlägg¬
ningar äro ej dessa tre enkla rader ur En yr-
hättas dagbok, hvilka Inger Johanna skrifver ned,
sedan hon fuskat i skolan: »Då jag kom hem,
berättade jag alltsammans för mor. Det blir så
mycket lättare att bära allting, när jag berättar
det för mor.» Här skiner ej det belaerende ske¬
lettet igenom; barnen märka ingen afsikt som
förstämmer; de förnimma en ton af samklang
med det djupaste och bästa i sin egen själ: det
odelade förtroendet för mor! — I en engelsk
barnbok, Skattgräfvarna, låter författaren en pys
på fjorton år berätta sin och sina syskons historia,
och han lägger i företalet följande ord i den lille
krönikörens namn : »Jag har ofta tyckt att om
de, som skrifva böcker för barn, visste litet mera,
så skulle det vara bättre.» Tänkvärda ord!

Frånvaron af verklig karaktärsteckning i barn-

2 2 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

böckerna — så till exempel äro föräldrar och
andra »stora» aldrig människor utan ofelbaringar
— gör, att ungdomen genom dem inbjudes till
slarfläsning . De sluka den ena banala skildringen
efter den andra för att se hvad som skall hända
och uppfostra sig därigenom till en smakrikt¬
ning, som i framtiden gör dem till andefattiga,
förytligade läsare af litteratur med samma epiteter,
dussinromaner och följetongslitteratur, efemära
alster af tredje, fjärde rangens författare. Be¬
tecknande för den flacka barnlitteraturen är, att
barnen glömma innehållet nästan lika fort som
de läst boken och minnas den blott genom tjock¬
leken och pärmens utseende. »Jag minns inte;
jag skall titta efter», får man mången gång till
svar på frågan om vederbörande läst den eller
den boken. Men hvilken brist på verklig behåll¬
ning dylik läsning lider af och hvilket dåligt an¬
vändande af tid och intresse den vållar är själf-
klart. Fråga barn som läst till exempel Fält-
skärns berättelser, Nialsagan, Djungelböckerna,
Singoalla, Jerusalem, Dickens’ och Scotts roma¬
ner — för att ur mängden gripa några exempel
af olika slag — huruvida de minnas, om de läst
dem eller ej !

Till sist ett par ord om den mestadels under¬
haltiga språkbehandlingen i denna ungdomslitte¬
ratur! Antingen ett pjollrigt eller ett uppstyltadt
språk, i båda fallen konstladt och onaturligt samt
mycket inkorrekt! Särskildt har öfversättnings-
litteraturen haft att uppvisa språkligt mycket då-

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

23

liga alster. (Här har dock på de senare åren in-
trädt en stor förbättring. I det afseendet har
Fredrika-Bremer-förbundets bokkommitté gjort ett
godt arbete.) Barnens naturliga sunda språk¬
känsla förvanskas; och de få sedermera vid kria-
skrifningen i skolan sota för en språkbehandling
som genom barnböckerna trumfats in i dem. Man
bör ej undra på den lilla flicka, som trodde det
vara höjden af korrekthet att skrifva: »Skullen
I viljen komma till oss?»

Naturligtvis är det ej min mening att den
speciella barn- och ungdomslitteraturen bör i sin
helhet slopas från »barnens bokhylla», men det
är den stora proportion den där intager som bör
högst betydligt reduceras och dess underhaltiga
och en stor del af dess medelmåttiga alster
bringas att dö ut af brist på uppmuntran. Det
är den nivellerande inverkan på ungdomens litte¬
rära bildning, hvilken genom densamma utöfvas,
som bör upphäfvas. I stället är det nu särskildt
denna litteratur som är föremål för välvillig upp¬
märksamhet och som föräldrar anse att de i hur
stora kva7ititeter som helst kunna sätta i ung¬
domens händer. Det är i synnerhet flickornas
nöjesläsning som på detta sätt tillgodoses. De
särskildt för pojkar afsedda böckerna äro, om
ej djupare, så åtminstone friskare och kraftigare ;
och pojkars föraktfulla tal om »flickböcker» äger
ett berättigande som kräfver uppmärksamhet. Ty
visst är, att ju högre litterärt och kulturellt värde
en 7ingdomsbok — liksom öfver hufvud taget

24

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

h varje bok — äger , ju svårare låter den etiket¬
tera sig som lämplig läsning för det ena eller
andra könet; den läses med lika stort nöje af
gossar och flickor. Tänk exempelvis på Coopers
romaner, som anses företrädesvis tilltala äfven-
tyrslystna pojkar, hur mycken glädje bereder ej
studiet af dem äfven flickor. Jag tror, att det
påståendet är alldeles grundlöst att »i synnerhet
för den mognare ungdomen könet må öfva något
inflytande vid valet af böcker». Möjligen kan
någon hänsyn tagas till denna synpunkt vid den
period då pojkarna äro som värst indianboks-
lystna, men ej heller längre.

På den nämnda nivelleringen utöfva kamra¬
ter ganska mycket inflytande. Uppväxande ung¬
dom, äfven den som i hemmen har tillgång till
bättre litteratur, vill främst läsa den bok för da¬
gen som »alla i klassen» läst och funnit så »för¬
tjusande» eller så »bussig», och på så sätt bli
dessa mer eller mindre banala böcker modelitte¬
ratur, som det hör till god ton inom klassen att
ha reda på.

Den falska synpunkt och den nivellerande in¬
verkan som genom densammas tillämpning till¬
skyndas ungdomens litteraturläsning är den, att

tills barnen uppnått ungefär 18 år bör ; med några
få allmänt erkända undantag , såväl det egna
landets vitterhet som världslittei'aturen af dem

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

25

lämnas oberörda och det område som för deras
räkning således bör granskas är den speciella barn -
och ungdomslitteraturen .

Denna synpunkt kan naturligtvis icke vara
Fredrika-Bremer-förbundets bokkommittés, men
därigenom att densamma, utan att på ett oför-
tydbart sätt angifva denna sin begränsning af
uppgiften, ägnar sin uppmärksamhet hufvudsak-
ligen åt nyss skärskådade grupp, har den gif-
vit anledning till att nämnda synpunkt så all¬
mänt tillämpas. Förbundets bokkommitté är den
mest anlitade auktoriteten, när det gäller en mängd
samvetsgranna föräldrars inköp för barnens bok¬
hylla. Det är därför att beklaga, att den ej
tagit uppgiften i hela dess vidd utan endast en
del däraf , och ändå beklagligare, att en hel
mängd godt folk tror, att i denna del ligger
hela uppgiften, och slå sig till ro i den tron att
när de blott år efter år köpa de af kommittén
som lämpliga proklamerade böckerna, så ha de
på ett oklanderligt sätt dragit försorg om sina
unga telningars litterära bildning.

Hur olika de två synpunkterna, den här
nämnda och dess motsats, ta sig ut tillämpade
till ytterlighet, synes mig bäst exemplifieras genom
att till jämförelse med hvarandra framställa hvad
Fredrika-Bremer-förbundets bokkommitté å ena
sidan, Ellen Key å den andra anse som lämplig
litterär kost för normala tolfåringar. Då E. K.
här naturligtvis nämnt de böcker som hon anser
bland alla de hon då läste ha gjort det djupaste

2 6

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING,

intrycket på henne, och hennes förteckning såle¬
des kan betraktas som en urvalslista, torde jäm¬
förelsen bli korrekt, om man hämtar den andra
partens material från den af bokkommittén ut-
gifna »Böcker i urval från Fredrika-Bremer-för-
bundets boklistor». Denna lista upptager för
barn 9 — 12 år följande böcker.

Anderson, H., Norska konungasagor.

» » Grekiska sagor.

Combe, T., Klöfverbladet.

Hauff, W., Sagor.

v. Hofsten, J. C., Barnen på Kullersta.

» » Barnhistorier.

» » Ny samling barnhistorier.

Kerfstedt, A., Glädjens blomster.

» » Små och stora

» » Bland fält och ängar.

Marshall, E., Rex och Regina.

Mark Twain, Prinsen och tiggargossen.

Meade, L. T., Pappas gosse.

Rolfsen, N., Bilder ur djurlifvet i Norden.

Spyri, J., Heidi eller den lilla schweizerflickan.

» » Heidi visar hvad hon duger till.

Topelius, Z., Läsning för barn IV, V.

Villamaria, Elfvalek, Sagor.

Yonge, Ch., Den lille hertigen.

Ellen Key yttrar:

Våra klassiska författares bästa dikter böra
alla finnas redan på barnens bokhylla, och de

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

27

skola i full frihet få suga musten ur dem såsom
jag och åtskilliga af mina jämnåriga redan före
tolf år gjort ur Tegnér, Runeberg, fru Lenngren,
Atterbom, Geijer, Nicander, Dahlgren, Fr. Bre-
mer med flera. Hvad mig själf angår hade jag
dessutom före tolf år läst åtskilligt af Schiller,
Goethe och Wieland, Humboldts resor med mera,
på tyska, en stor del af W. Scott, Shakespeare,
Macaulay, Dickens och andra engelska författare
i öfversättning samt åtskilliga franska arbeten i
original. Jag nämner detta för att visa hvad ett
normalt barn kan tillgodogöra sig af verklig litte¬
ratur.»

Jag tror dock, att Ellen Key är alltför an¬
språkslös, när hon i detta afseende kallar sig
normal. Och jag är viss på att för vår tids
»normala» skolbarn är det med våra normala
skolförhållanden, med ferieläxor under somrarna,
hart när omöjligt att till barnens fria läsning
uppdrifva så mycken tid som ett dylikt djupt
inträngande i litteraturen fordrar, och jag tror ej
heller att tolfåriga genomsnittsbarn äga förmåga
därtill.

Jag har granskat nära 300 listor, upp¬
satta af skolbarn i åldern 6 — 16, på deras älsk¬
lingsböcker. De iakttagelser jag därvid gjort ha
befäst mig i min uppfattning att nöjesläsningens
nivå i allmänhet är låg, men tillika ådagalägga
några listor, dock ett fåtal, med hur varmt in¬
tresse ungdomen, när den har tillgång till verk¬
ligt god litteratur, omfattar densamma. Så till

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

exempel är det glädjande att se hur Selma La¬
gerlöfs namn finnes redan på ett par tretton-
åringars listor och hur det sedan upprepas på
ungefär sextio procent af listorna; alla hennes
böcker äro med, mest dock Jerusalem och Gösta
Berlings saga. Topelius är naturligtvis den oftast
nämnde, och af hans verk tar Fältskärns berät¬
telser priset; den upptages redan på tioåringars
förteckning och förekommer ymnigast hos 12 — 14-
åringarna, och det på för öfrigt mycket samtagna
listor.

De därnäst mest omtyckta historiska roma¬
nerna äro Ingemanns, främst Valdemar Seier (9 —
16), och Starbäcks, främst Engelbrekt Engelbrekts-
son (10 — 15). Mellins historiska noveller läsas äfven
gärna, men Sveriges historia (af Montelius, Hilde-
brand med flera) finnes endast på två listor. På
ett tiotal upptagas Karolinerna af Heidenstam,
men Heliga Birgittas pilgrimsfärd endast på två.
Eddan, Snorres konungasagor och öfriga forn¬
nordiska sagor (Nials saga förekommer dock på
en lista) lysa med sin frånvaro. Schiicks Medel-
tidssagor nämnas särskildt af sex ungdomar, men
på några flera listor står barnbiblioteket Saga i
sin helhet.

Af sagosamlingarna äro Andersens och Tusen
och en natt de mest omtyckta, Grimms sagor be¬
tydligt mindre, och folksagorna representeras på
de af mig granskade listorna af Ur folksagans
rosengårdar af R. Bergström ; endast en lista upp¬
tar Grundtvigs, en annan Asbjörnsens folksagor.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

29

Viktor Rydberg förekommer alltför sparsamt
på dessa listor. Lille Viggs äfventyr på två,
Singoalla och Fribytaren på Östersjön på ett
tiotal, men Vapensmeden endast på tre, Den siste
atenaren på två; Dikterna nämnas fem gånger,
Romerska sägner en, likaså Romerska dagar.

Bland svenska skalder äro, utom Rydberg,
att anteckna Tegnér: Fritjofs saga 4 gånger,
Axel 3, Svea 3, Sång till Solen 1, Hammar¬
spik 1, Samlade skrifter 2; Runeberg: Fänrik Ståls
sägner (ej före tolf år) 5, Julkvällen, Nadeschda
3, Älgskyttarna, Hanna, Kung Fjalar 1 gång och
på samma lista, Kungarna på Salamis 3 ; Snoilsky
representeras på ett halft tjog listor af Svenska
bilder, Anna Maria Lenngren nämnes på två,
Sehlstedts, Karlfeldts och Gellerstedts diktsam¬
lingar upptagas två gånger hvardera, Frödings
dikter stå på en, säger en lista, Heidenstams Vall¬
fart och Vandringsår och Scholanders Ballader
likaså, Fredins Vår Daniel nämnes en gång, och
så är det slut med representanter från den svenska
parnassen!

Bland öfriga svenska författare nämnas, utom
barnboksförfattarna, Pelle Molin: Ådalens poesi
3 gånger, Wikner: Min moders testamente 1,
Vittra skrifter, I mänsklighetens lifsfrågor, Tan¬
kar och frågor inför Människones Son 1 gång
på samma lista, Crusenstolpe : Morianen 1, Fred¬
rika Bremer: Hemmet 1 gång, Blanche: Ro¬
maner och Berättelser 3, N. P. Ödman: Ung¬
domsminnen 3, Hallström: Thanatos, En gammal

30

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

historia, Grefven af Antwerpen och Italienska bref,
alla i gång, Forsslund: Storgården 2, Djur 1,
Geijerstam: Boken om lillebror 2, Laurin: All¬
män konsthistoria 1, Janson: Abrahams offer 1,
Lundegård: Titania 1, Schröder: Jakthistorier 2,
Sigurd: I svenska bondehem 1, A. M. Roos:
Marika 1, Math. Roos: Vårstormar 1, Familjen
Werle 1, L. Fitinghoff: I fjälluft 1, Ellen Idström:
Tvillingsystrarna 2, A. Agrell: Lovisa Petter-
kvistböckerna 2, Runa: Hvardagslif, Allt eller
intet. Ljudande malm, hvar och en 2 gånger,

A. Quiding: Hvidehus, 1 gång.

Af norska böcker upptagas Fortaellinger af
Björnson* 4 gånger, Haermaendene och Terje
Vigen af Ibsen* 3, Kommandörens dötre, Onde
magter, Den fremsynte af J. Lie, alla 1 gång,

B. Lie: Troldmagt, Sven Bidevind, hvardera
1 gäng, Digte af Wergeland 1, Sylvia 1 och
Gunvor Thorsdatter til Haerö af A. Prydz 2
samt Fortaellinger af M. Thoresen 1 gång.

Af dansk litteratur förekommer endast, utom
Ingemanns romaner, Nöddebo Praestegaard af Nico-
lai, Poul og Virginie och Peder Tordenskjold af
Drachmann samt ett par af fru Blicher-Clausens
böcker.

* Jag undantar här en lista, uppsatt af en 14-årig gosse,
som upptager elfva af Ibsens dramatiska arbeten och tretton
böcker af Björnson, romaner och dramer, emedan jag tyvärr
ej kan anse den, hvad kännedom om Ibsen och Björnson
beträffar, typisk för svenska barn.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 31

Goethes namn förekommer ej på någon
lista, Schillers på två och Lessings (Laokoon)
på en. Oftare påträffas namnen Stinde, v.
Eschstruth och Marlitt samt Felix Dahn och
Ebers. En mycket omtyckt bok är Pieter Maritz
af Niemann.

Shakespeares dramatiska arbeten upptagas
på fem listor, likaså Scotts Ivanhoe, andra af
samma författare på ett par listor; af Dickens’
böcker nämnas ett par gånger David Copper-
field, Oliver Twist, Lilla Nellys historia, En jul¬
historia och Syrsan vid spiseln. Af George Eliots
romaner upptages endast The mill on the Floss,
och detta blott af en, men Molly Bawn flera
gånger. Den mest populära af de från engelska
öfversatta äro Kiplings Djungelböcker, som stå
till och med bland sjuåringarnas älsklingsböcker.
Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga före¬
kommer på många listor.

Tolstoj: Krig och fred, Juhani Aho: Spånor,
Enris, Panu, Orzeszko : I de djupa dalarna, Eche-
garay: Galeotto, Wahnsinn oder Heiligkeit, San-
deau: Fiskmåsklippan, Herczeg Ferenc: Gyurko-
vicsarne nämnas alla en gång, B. von Suttner:
Ned med vapnen, Rostand: Cyrano de Bergerac,
de Amicis: Hjärtat på rätta stället, hvardera fem
gånger, Sienkiewicz: Från Neros dagar, två.

Bland mindre vanliga nöjesböcker må näm¬
nas Handbok för hästvänner, som står på en
flicklista, samt Adresskalendern och Almanack
för alla.

32

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

Men alla dessa böcker förekomma ju så att
säga blott stänkvis på dessa 300 listor. Hvilka
böcker på dem bilda »den kompakta majori¬
teten» ?

Jo för flickorna utgöres den i åldern 8—12
år tämligen allmänt af Amy Palms, Hedda An¬
dersons med flere dylika barnböcker. Listor
upptagande endast sådana flickböcker finnas många
ibland dem jag granskat; de ersättas i åldern 12
— 16 af »Katyböckerna» af S. Coolidge, samt
Alcotts, Meades och E. Turners och andra från
engelskan öfversatta böcker.

Det ojämförligt största antalet af gossarnas
älsklingslektyr utgöres af indianböcker, af Karl
May, Ellis, Henty med flera (Billes ungdoms-
bibliotek), Coopers, Marryats och Kingstons böc¬
ker, Mark Twains Tom Sawyer oeh Huckleberry
Finn, Jules Vernes romaner, A. Dumas den äldres
De tre musketörerna, Grefven af Monte-Christo,
Conan Doyles detektivromaner; mera sällan före¬
komma reseskildringar, exempelvis Nansens Fram
öfver polarhafvet och Hedins Genom Persien.

Slutligen meddelar jag en utförlig och mycket
intressant förteckning på två ungdomars, en gosses
och en flickas, nöjesläsning under uppväxtåren.
Jag anser mig dock böra förutskicka den anmärk¬
ningen att dessa barn äro mycket begåfvade och
att de ej varit skolbarn förrän vid respektive
tolf och femton års ålder. Dessa listor äro allt¬
för vidtomfattande och djupgående för genom-
snittsbarn, men de erbjuda en god ledning vid

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

33

valet af ungdomsläsning och synas mig särskildt
beaktansvärda ur den synpunkten att de visa,
att man ingalunda är hänvisad endast till roma¬
nernas område, när det gäller att sätta verklig
litteratur i ungdomens händer.

S. B. (flicka).

Sex år:

Topelius, Läsning för barn.

Runeberg, Fänrik Ståls sägner.

Hofberg, Genom Sveriges bygder.

Segerstedt, Sagor.

Sju år:

Hildebrand, Konungaboken. — Äldre Eddan.
Rydberg, Fädernas gudasaga.

Hyltén-Cavallius, Svenska folksagor.

o

Atta är:

Bäckström, Svenska folkböcker,
v. Qvanten, Sveriges skönaste folkvisor. — Nials
saga (öfv. af A. U. Bååth) samt diverse andra
isländska sagor. Sveriges historia (af Montelius,
Hildebrand m. fl.).

Fortsatt läsning och begrundande af Fädernas
gudasaga samt af Eddan.

Nio år:

Hartwig, Söderhafvets öar.

S. Hedin, Genom Persien (lästes många gånger).

3. — Linder.

34

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

Irske Sagn, översatte af V. Jastrau.

Ingemann, Valdemar Seier och Erik Menveds
barndom.

Topelius, Ljungars saga.

Grimm, Grekernas och romarnas hjälteålder.

E. Lundgren, En målares anteckningar. (Lästes
oupphörligt i 3 å 4 år.)

Liibke, De bildande konsternas historia.

Några franska barnböcker, bl. a. M:me Carpan-
tier, Histoires.

ho ar:

Barbro Banérs visbok (del III af 1500 och 1600-
talens visböcker).

Svensk historia (Carlson, Malmström, Sjögren).

Historiska memoarer och bref (v. Schinkel, v.
Engeström m. fl., Karl XII:s bref).

Jules Verne, Till jordens medelpunkt.

Mark Twain, Tom Sawyer.

— » — , Huckleberry Finn.

Fr. Svenonius, Mineralogi och geologi (del III
af Sv. biblioteket).

Franska ungdomsböcker: M:me de Ségur, Contes
de fées. — M:me de Stolz, La maison rou-
lante.

Elf va år:

Elof Tegnér, Armfelt. — Diverse historiska me¬
moarer och källskrifter. Svensk vitterhet från
och med Gustaf III.

(Grundlig läsning af hvarje skalds minnesteck¬
ning och af hans dikter.)

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 3 5

Malmström, Grunddragen af svenska vitterhetens
historia.

Meyer, Svenska parnassen.

Lagerlöf, Gösta Berlings saga.

Rydberg, Vapensmeden, Siste atenaren m. fl.

(Lästes högt i familjekretsen.)

Drachmann, Östen for Sol og vesten for Maane.
Prindsessen.

H. C. Andersen, Lykke-Per.

Wessel, Kaerlighed uden Strömper.

M:me Marcel, Les petits vagabonds.

M:me Carpantier, La dame bleue. Le général
Dourakine.

Tolf år:

Phosphoros.

Fortsatt läsning af svensk vitterhet.

Warburg, Svensk litteraturhistoria.

Schiick, Svensk litteraturhistoria.

Ljunggren, Svenska vitterhetens häfder efter
Gustaf III:s död.

— » — -, Svenska dramat intill slutet af 1 7:de år¬
hundradet.

Atterbom, Svenska siare och skalder.

Oehlenschläger, Några tragedier.

Petersen, Livet i Oldtiden hos Grsekerne og Ro-
merne.

Modern svensk vitterhet af Heidenstam, S. Lager¬
löf, Fröding, P. Hallström samt Strindbergs
Mäster Olof.

3 6 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

Tretton år:

Ingemann, Reinald Underbarnet.

T. Gyllembourg, Samlade skrifter.

— » — , B ref.

Holberg, Comedier.

H. E. Schack, Phantasterne (högt älskad bok!).
Ahnfelt, Världslitteraturens historia.

Modern svensk vitterhet af S. Lagerlöf, P. Hall¬
ström, Tor Hedberg. Ett par af Strindbergs
historiska dramer.

Kipling, Djungelböckerna m. fl.

Conan Doyle, Detektivhistorier.

Fjorton år:

J. L. Heiberg, Elverhöi.

— » — , Skuespil. Recensenten og Dyret.
Brändes, Shakespeare.

— » — , Hovedströmninger i det i8:de Aarhund-
redes Literatur.

— » — , Kritiker og Portraeter.

Shakespeare, Samtliga dramer (öfvers.).

Chr. Winther, Fortaellinger.

Byron, Sardanapalus.

V. Hugo, Hernani.

Femton år:

Ibsen, Digte och flere af hans dramer.
V. Hugo, Les travailleurs de la mer.
— » — , Notre-Dame.

George Eliot, Adam Bede.

— » — , Silas Marner.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

37

J. Evald, Fiskerne.

St. St. Blicher, Samlede Skrifte.

C. Hauch, Tycho Brahes Ungdom m. fl.

Paludan-Miiller, Abels Död, Benedikt fra Nursia.

Hertz, Kong Rénés Datter.

— » — , Digte.

Drachmann, Poul og Virginie.

— » — , Derovre fra Graendsen m. fl.

Leonore Christines Jammersminde samt dikter af
åtskilliga norska och danska förf.

Heine, Dikter.

Perles de la poésie frangaise contemporaine. 3 de¬
lar (med små biografier öfver representerade
författare).

S. B. (Gosse).

Fem år:

Hagelberg, Zoologisk handatlas. 4 delar.

(Små taflor att klippa ur och klistra upp.
Kortfattad text.)

Odhner, Svensk historia för mellanklasserna.
(Lästes en hel sommar om och om igen, fastän
god tillgång fanns på s. k. »roliga» böcker.)

Sex år:

En riddarsaga (fransk bearbetning af Siegfrids-
sagan, illustrerad af Jenny Nyström).

Ch. Yonge, Den lille hertigen.

Fortsatt läsning af Hagelbergs atlas.

Hofberg, Genom Sveriges bygder.

58 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

Sju år:

Snoilsky, Svenska bilder.

Svensk historia (Fryxell, Odhner m. fl.).
Hildebrand, Konungaboken (Snorres konunga¬
sagor).

Rydberg, Fädernas gudasaga. (Lästes oupphör¬
ligt under fyra år.)

o

Atta år:

Äldre Eddan. (Studerades i samband med Fäder¬
nas gudasaga.)

K. Dalström, Grekiska guda- och hjältesagor.
Mark Twain, Tom Sawyer.

— » — , Huckleberry Finn.

Rydberg, Öfversättning af Goethes Faust. (Har
sedan lästs om och om igen ända till »våra
dagar».)

— » — , Medeltidens magi. (Lästes om och om
igen under flera år.)

»Bondepractican».

Nio år:

Fortsatt läsning af Faust jämte studier af Faust-
sagan.

Ingemann, Historiska romaner.

Cervantes, Don Quixote (öfvers.).

Rydberg, Singoalla.

Fehrs Familjebibel.

ho ar:

Jules Verne, Kapten Hatteras äfventyr.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

39

Rydberg, Samlade skrifter. (Lästes i följd.)

E. Wallis, Illustr. världshistoria.

Wägner, Rom.

Höjer, Sverige.

Kipling, Djungelböckerna.

Elf va år:

Jules Verne, Resa från jorden till månen.

— » — , Hector Servadac.

Fortsatt läsning af Rydbergs skrifter.

Bäckström, Svenska folkböcker.

Dickens, Oliver Twist.

Petiscus, Olympen.

Heidenstam, Karolinerna.

Tolf år:

»Strömkarlen», Riddar Gärdas morgongåfva. (En
ledsam bok, som dock lästes med stort nöje.)
A. Dumas d. ä., De tre musketörerna.

Rydberg, Undersökningar i germanisk mytologi.
Yngre Eddan.

K. Simrock, Die Edda.

Sanders Eddatolkning.

Fritz Reuter, Lifvet på landet.

— » — , Anno 13.

— » — , Under lås och bom.

Rydberg, Den siste atenaren. (Lästes många
gånger.)

Goethe, Faust samt tre olika Faustöfversättningar.
Gjellerup, Den aeldre Eddas Gudasagn.

Starbäck, Historiska romaner.

40 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

Operatexter: Valkyrian, Tannhäuser, Lohengrin

m. fl.

Gjellerup, Richard Wagner (öfvers.).

S. Lagerlöf, Gösta Berlings saga. (Lästes med
hänförelse.)

Poul la Cour, Historisk fysik (vissa delar).

Tretton är:

Tiele, Allmän religionshistoria.

Koranen.

Lindberg, Muhammed och Koranen.

Gamla testamentet, Henochs bok, Esra bok och
Baruks uppenbarelser.

Shakespeare, Samtliga dramer (Hagbergs öfvers.)

Grundtvig, Danmarks Krönike af Saxo Runo-
mester.

Vissa delar af »Skrifter udgivne af Selskabet til
historiske Kildeskrifters Oversaettelse».

Estlander, Vitterhetens utveckling hos de nyare
folken i medeltiden. Del I.

S. Lagerlöf, Antikrists mirakler.

— » — , En herrgårdssägen.

Nordensvan, De bildande konsternas historia under
det nittonde århundradet.

Laurin, Allmän konsthistoria.

Ahnfelt, Världslitteraturens historia.

Schiick, » » (delvis).

Ch. Marlowe, Doktor Faustus.

Das Nibelungenlied (Junghans).

Iliaden. (Johanssons öfvers.)

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

41

Dessutom ha under de sista åren en del
publikationer af »Det philologisk-historiske Sam¬
fund» och innehållande öfversättningar af Sopho-
kles, Lukianos, Aristophanes m. fl. lästs ganska
flitigt af båda barnen. — Under alla år ha de
både läst och »slagit upp» i Nordisk familjebok.

»De ha äfven, på grund af särskilda omstän¬
digheter», skrifver deras mor, »haft riklig tillgång
på »rolighetsböcker» för barn och ungdom, men
om jag undantar Djungelböckerna och några
andra, är det ingen af dessa som barnen brytt
sig om att läsa och äga. För min del tror jag,
att detta lätta gods skadar mer än något annat.

Vi ha aldrig direkt uppmanat barnen att
läsa den eller den boken, men vi ha, när vi märkt,
att något studium särskildt intresserat dem, till
jular och födelsedagar riktat deras bokförråd med
nya arbeten i samma fack.»

Genom älskvärdt tillmötesgående från åt¬
skilliga af våra nu lefvande främste författare är
jag i tillfälle meddela hvad de minnas om sin
nöjesläsning, särskildt från 12-års åldern, och hur
de själfva bedöma densamma.

Björnson:

Jeg begraenser mig til å si, at Robinson
Cruse optog mig i den alder som ingen
anden bok — lit aefter Snorre Sturlasons
kongesagaer og Riises historiske arkiv.

42 BJÖRNSONS OCH BRÄNDES UTTALANDEN OM

Björnson har i ett annat sammanhang yttrat
i denna fråga :

»Om diktaren alltså är en vägvisare, så
måste han begagnas i större utsträckning.
Det är Grundtvigs odödliga förtjänst —
bland andra — att han öppnat ögonen
härför — — — Emedan fantasien icke
odlas, blir den ofta en förrädare mot oss,
ty den förvandlas till fantasteri. Då skjuter
den öfver målet, då kastar den sig i dryc¬
kenskap för att upplefva det stora i fä
ögonblick; då söker den sig bort från
regelbundet arbete och ut på äfventyrs-

stigen - Föräldrarna hytta efter

barnen med de ständiga förbuden: Du
får icke! Du får icke! Sällan hör den
lille gossen ett manligt ord om hvad han
törs våga. Sällan visas på stora förebilder.
Folk är nästan förskräckt för dem. Lyck¬
ligtvis är lifvet hos oss så inrättadt, att
de ibland upplefva och berätta om sig
själfva. Men om vi nu redan från barn¬
domen finge dem in i vår fantasi som
stora, lysande ledstjärnor för vårt viljelif!
Mera hjärte- och fantasirörande läsning!
Mera af den stora bokskatten, född af
vårt eget folks lifsvisdom, som samtidigt
tänder och leder! Starkare än all annan,
emedan vi känna släktskapen i hvarje
ord.»

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

43

Brändes:

Da jeg var 12 — 13 Aar gammel, havde
jeg af Laesning bag mig Ingemanns Ro¬
maner, som henrykte mig i mit niende
eller tiende Aar og fyldte mig med al¬
skens Fantasteri, dog vistnok af uskyldig
Art; jeg havde da ogsaa laest Oehlen-
schlägers Aladdin, Nordens Guder, Hakon
Jarl og Palnatoke, Grundtvigs Mytologi,
samt af aegte Drengeböger Rumohrs Niels
Juel og Tordenskjold, dernaest Walter
Scott’s Ivanhoe og Quentin Durward samt
maaske nogle flere af hans Romaner, af
hvilke Talismanen gjorde Indtryk paa
mig. Saa kjendte jeg nogle Heibergske
Vaudeviller, nogle Skuespil af Hertz.

Hvad der morede mig var Heltegjer-
ningerne hos Ingemann, Oehlenschläger,
Scott og Rumohr, ikke at forglemme
Mallings Store og gode Handlinger af
Danske, Norske og Holstenere, hvor de
krigerske Handlinger interesserede mig
mere end Fredens Gjerning.

Alt i alt var min Laesning vel ikke alt-
* for gal. Jeg fik vist den aandelige Naering
som passede for mig,

Valdemar Vedel:

Jeg kan slet ikke holde min Laesning
fra 10, 12, 14 og 16 Aars Alderen ude

44 VEDELS OCH HEIDENSTAMS UTTALANDEN OM

fra hinanden. Jeg slugte alle mulige Böger
af al Slags, aestetiske, historiske, filosofiske
og Gud ved hvad i de Aar. Aladdin og
Hakon Jarl, Didrik af Berns Saga og
Gjöngehövdingen, Haermaendene paa Helge-
land og Björnsons Noveller, W. Scott,
Marryat og Cooper — der har De en
Pröveliste paa hvad der i Öjeblikket falder
mig ind for Tiden 12 — 13 Aar. Mine
Foraeldre laeste höjt for os Börn om Af-
tenen, og ved disse Höjtlaesninger fik vi
isaer Scott og Shakespeare igennem, men
ogsaa de nye Samfundsskuespil af Ibsen
og Björnson, efterhaanden som de udkom
(altfor tidlig for vor Alder fik vi denne
Laesning). Ingemanns og P. P:s historiske
Romaner, som ellers de fleste danske
Drenge har slugt, har jeg aldrig laest;
mine Foraeldre fandt, at det var daarlig
Laesning* og lod os icke faa dem.

Verner von Heidenstam :

När jag var ungefär tolf år, hyste jag
en utpräglad motvilja för sagor, i synner¬
het Andersens, och först långt senare har
jag förstått hans satir och rent litterära
konst. Jag är icke viss, att jag redan då
hade läst enstaka saker af Scott och
Dumas d. ä. — jag tror det knappast.

Naturligtvis i litterärt hänseende.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 45

Jag vet bara, att under hela min barndom
var det företrädesvis lyriken som tilltalade
mig. Det är min bestämda mening att
hvad som först och sist borde gifvas barn
i julgåfvor, det är våra skalder, de lef-
vande såväl som de stora döda. Måhända
kunde man helt enkelt klippa bort några
sidor här och hvar. Än bättre vore dock
att söka få till stånd nya upplagor, sär-
skildt afsedda för ungdom — detta likväl
under den förutsättningen, att det i så fall
endast bortgallrades så litet som möjligt.
En dylik läsning skulle bli något helt
annat än det kram som nu på juldisken
bjudes ungdom, det pjask som lika litet
förnöjer barnen som deras anhöriga. Hos
den äkta lyriken hittar ett barn böc¬
ker eller enstaka dikter, som sedan kunna
bli vänner och ledstjärnor för lifvet.

Beträffande särskilda upplagor för ung¬
dom tror jag, att det nödiga urvalet helst
icke borde företagas af utomstående eller
af dilettanter utan — åtminstone i de fall
där det ännu är möjligt — af författarna
själfva, ty mellan dem och barnasinnet
går i regeln en rak och öppen väg. Kär¬
lek till barn hör det yrket till allt sedan
hedenhös. Jag känner personligen de
flesta af nordens nu lefvande svenska för¬
fattare, och vid mer än ett tillfälle har
jag lagt märke till deras kärlek för barn

HEIDENSTAMS OCH LEVERTINS OTTALANDEN OM

och deras förmåga att i det dagliga lifvet
få den kärleken besvarad. I det stycket äro
de litet hvar mer eller mindre befryndade
med allas vår käre gamle »farbror», den
hänsofne Topelius.

Min älsklingsbok under barnaåren var
Lidners diktsamling, och jag hade den
alltid med mig. Jag läste äfven med be¬
undran Tegnér (Skaldens morgonpsalm,
stridssångerna i Svea m. fl.), Wallins och
Runebergs förtjusande smådikter. Vidare
läste jag psalmboken och bibeln samt en
öfversättning af Miltons Paradise lost. Jag
minnes också mycket väl, att jag för mina
sparpengar köpte mig öfversättningar efter
Dante och — Darwin , men då var jag
nog sexton år. Almqvist för att säga
ytterligare ett exempel, läste jag först långt
senare och då på uppmaning af Topelius.

Det måste, i förbigående sagdt, finnas
något typiskt svenskt hos Almqvist, efter
så många, särskildt vid unga år, ha vissa
likheter med honom. Tänk blott på Strind¬
berg eller på Selma Lagerlöfs ypperliga
debutarbete. Topelius påpekade, att dy¬
lika likheter i mängd förekomma äfven i
mina versförsök från ynglingaåren, och det
var just därför han uppmanade mig att
läsa honom.

Decameron och Byrons Don Juan —
jag tror, att jag var sjutton eller aderton

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

47

år, när jag läste dem — höra till de böc¬
ker, som enligt min mening helst böra
läsas först några år längre fram i lifvet.
Dock, hvad som därvidlag gäller för den
ene, gäller icke alltid för den andre.

Oscar Leveri in:

Den som skrifver dessa rader var såsom
barn, hvad han är ännu, en mångläsare, för
hvilken böckernas värld ägde en realitet
minst lika stor men mer tjusande än verk¬
lighetens. Dock den läsning, som mest
fängslade mig såsom barn, var tyvärr af
ensidig natur. I denna stund äger hvarje
kunskapsgren, i hvilken jag blott har en
möjlighet att tränga in, nästan lika stort in¬
tresse för min tanke, och jag kan erfara
en förtviflan inför vissheten om, att oänd¬
liga kunskapsområden för mig alltid skola
vara absolut slutna.

Då jag var barn, intresserade mig en¬
dast hvad man kallar skönlitteratur och
den del af historia, som kunde uppfattas
såsom skönlitteratur. Det var mytologi och
saga först, äfventyret sedan, fast mindre;
men mycket tidigt, alltför tidigt, var det no¬
vellen och romanen af alla slag, som ägde
min fantasi. Det är om detta jag användt
ordet tyvärr, ty min erfarenhet är, att allt¬
för uteslutande estetisk kost under upp¬
växtåren kan gifva en sjuklig sensibilitet,

48

I.EVERTINS UTTALANDE OM

en inbillningens oro, som för tidigt och
för odeladt närer känslo- och sinneslif.
Det förefaller mig som om barn, hvilka i
sin nöjesläsning kunde finna behag i rea-
lare element — naturvetenskapliga framför
allt — , skulle kunna frälsas från åtskillig
obillighet gent emot tillvaron och genom
en från början till instinkt öfvergången
respekt för verklighet och proportioner
kunna förvärfva något af den visa glädje
vid det närliggande, som är all lyckas
hemlighet.

När jag blickar tillbaka på den nyck¬
fulla massa af skönlitteratur, jag slukade
allt från de första skolåren, står ett område
dock ännu för mig som särskildt kärt och
fridlyst, ett slag af vitterhet, som synes
mig nu vara alltför mycket fjärmadt från
de uppväxande. Jag menar därmed vår äldre
svenska poesi allt ifrån 1800 talets början,
ty det förståndskyliga 1700-talet tilltalar
näppeligen barnet. Jag läste vår roman¬
tiska poesi tidigt och med en utomordent¬
lig förtjusning, och det icke blott de
allra ryktbaraste verken, men äfven många
andra. Därför är det också med förundran
jag numera ser, hur litet äfven speciellt
litterärt intresserade ungdomar känna till
vår äldre diktning. Verk som Fritjofs saga,
Axel, Geijers nordiska sånger, Afzelii Folk-
visesamling, Lycksalighetens ö, Wladimir

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

49

den store. Kung Enzio, alltsammans arbe¬
ten som jag minns från barnaåren, synas
mig sällsynt lämpliga som läsning för
svenska barn. De gömma — hur olika
de äro eljes — ett ynglingasvärmeri och
en äfventyrslycka, som äro speciellt svenska
och måste beröra svenska barn. Tummel¬
plats finns här för fantasien, och språk
och anda äro rena. Barnet, som än ej
fått den vuxnes litterära modeschablon i
hufvudet, finner ej de vackra verserna för¬
åldrade, och det är dessutom ett faktum,
att begåfvade barn i sina skrifningar ofta
använda ett språk af en äldre klang än
dagens. Det beror kanske på en omed¬
veten andlig reproduktion af äldre tiders
uttryckssätt, innan de helt vuxit in i sin
egen. Mången gång skall den, hvilken
ej som barn haft lyckan att drömma öfver
dessa verser och hört deras sång åter-
klinga inom sig, aldrig läsa dem, och hur
bristfällig blir icke utan detta sus från det
förgångna all njutning också af stundens
svenska diktning! Äfven om dessa skalde¬
verk sedan glömmas — lefva de dock i sinnet
sitt lönliga lif, och hör man plötsligt några
rader ur dessa gamla dikter, som man
studerade som barn i hänryckning och med
heta kinder, citeras, skola de kära föräldra¬
röster, som först läste dem högt, åter
ljuda för örat, och då skall man förstå,

. — Linder .

50

ANNA M. RO OS’ UTTALANDE OM

att denna gamla poesi alltfrån barnaåren
med en osynlig tråd fäst oss vid före¬
gående generationer och genom dem vid
allt det förflutna.

Anna M. Roos ;

Vid tolf, tretton års ålder läste jag
ännu med förtjusning alla robinsonader och
äfventyrsböcker jag kom öfver; ända se¬
dan jag var åtta, nio år, hade jag varit
djupt intresserad af sådan lektyr. Jag
minns särskildt Mayne Reids böcker: »Gi-
raffjägarne», »Sökandet efter en hvit buffel»
med flera samt en hel del indianböcker:
»Prärieblomman», »Skogslöparen» o. a.
Somliga anse ju att indianböckernas skild¬
ringar göra barn benägna för grymhet. Jag
tror denna fruktan är något öfverdrifven.
Jag vet af erfarenhet, att man kan svärma
för indianhöfdingar och drömma om, som
en den största lycka, att spränga fram i
en kavallerichock mot trolösa apacher
och ändå inte i verkligheten stå ut med
att se en kyckling aflifvas. — Det är långt
mer vid hjältens mod än vid hans kval
barnets fantasi dröjer, när det läser om
den hvite man som af indianerna bindes
vid tortyrpålen. Annat kan det vara med
skildringar som ej ha indianböckernas
käckhet i tonen; jag minns, att de grym¬
heter, som på några ställen i Tusen och

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 5 I

en natt förtäljas, gjorde ett mycket plåg¬
samt intryck på mig. För öfrigt tror jag,
att indianböckerna till en viss grad kunna
uppfostra till själtbehärskning. Jag minns
hur förvånad jag blef, när jag, efter en
smärtsam operation som jag — utan att
vara söfd — genomgick vid tolf års ålder,
af någon tillfrågades om jag skrikit, under
det operationen pågick; jag häpnade öfver
att någon kunde ens förutsätta något så¬
dant, så uppfylld var jag af den troligen
ur indianböcker och fornnordiska sagor
insupna föreställningen att det var en stor
skam att på minsta sätt klaga öfver kropps¬
liga plågor.

Alla Coopers romaner och en hel
rad af Marryats sjöromaner hade jag läst
innan jag var fjorton år; äfvenså alla Star-
bäcks, Ingemanns och Walter Scotts hi¬
storiska romaner, Fältskärns berättelser,
Jules Vernes fantastiska reseromaner —
hvilka lifligt intresserade mig — , Dickens’
David Copperfield samt ännu ett par af
Dickens och Bulwer, tror jag, äfven natur¬
ligtvis en hel del »flickböcker» af Louisa
Alcott med flera — af hvilka några,, så¬
som Gosskolan i Plumfield, roade mig rätt
mycket. Några resebeskrifningar och geo¬
grafiska arbeten — såsom Zimmermann:
Jorden och dess folk — läste jag också
samt rätt mycket historia. Helst den som

ANNA M. RO OS’ UTTALANDE OM

handlade om den klassiska eller nordiska
forntiden. Herodotos’ historia, som jag
kom öfver vid ungefär fjorton år, tilltalade
mig högeligen. Af Fryxells historia läste
jag de första delarna, likaså af Beckers
och Schlossers världshistoria; Buckle’s Ci¬
vilisationens historia, som jag läste vid
fjorton år, gjorde ett särdeles starkt in¬
tryck på mig. De grekiska och fornnor¬
diska hjältesagorna hade jag läst innan
jag var tolf år. Eddan, som jag ej kom
att läsa förrän vid sexton år, grep mig
kanske starkare än något annat jag läste
i ungdomen.

Jag var för öfrigt ända tills jag var
tretton, fjorton år mycket road af riktiga
barnsagor. Allramest höll jag nog af
Topelii sagor med deras blida solskens-
lynne, fastän — såsom någon anmärkt
om dem — »man väntar alltid att
det skall hända något i dem, men det
händer ingenting.» H. C. Andersens tju¬
sade mig i hög grad, men på samma gång
föreföllo mig många af dem så sorgliga,
nästan bittra i tonen, att de verkade helt
beklämmande. Till och med när de slu¬
tade lyckligt, var det något som var be-
dröfligt; jag minns huru mycket bekymmer
som vållades mig af den yngsta prinsens
felande arm — som för alltid förblef en
svanvinge — i historien om De tolf sva-

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

53

narna. Af folksagorna tyckte jag bäst
om Stephens och Hyltén-Cavallius’ sam¬
ling samt Asbjörnsen och Moes; Grimms
sagor däremot tilltalade mig aldrig i nå¬
gon högre grad — de tycktes mig ha
något torrt och fantasilöst i själfva fram¬
ställningssättet. — Af poesi läste jag, allt¬
ifrån det jag var sju, åtta år, allt hvad jag
kom öfver. Hela Tegnérs och Runebergs
diktning hade jag läst innan jag var tio
år. Älgskyttarna och Hanna fann jag
tråkiga och Axel kunde jag aldrig tåla,
men Kung Fjalar var min förtjusning
och likaså Tegnérs Elden, Sång till
Solen med flera. Enligt min erfarenhet
har man som barn ett det starkaste
intryck äfven af den poesi, hvars innehåll
man blott halft anande fattar — detta som
öppnar för en liksom fjärran blånande rym¬
der. Delvis beror väl detta på att den rent
musikaliska känslan för versens välljud —
detta som kommer en att känna det, när
man läser vers, som om hela ens varelse
sjönge inom en — ofta är så stark hos
barn. Jag har träffat småttingar om tre,
fyra år som röjt en stark känsla just för
det musikaliska välljudet i vers.

Stjernhjelm och Kellgren, Wallin, At-
terbom, Stagnelius, Nicander, Vitalis, Geijer,
Afzelii folkvisesamlingar med mera läste
jag under dessa år. Äfven Malmströms

RO OS’ OCH FORSSLUNDS UTTALANDE OM

litteraturhistoria, Dietrichsons Det skönas
värld och Ahnfelts Världslitteraturens hi¬
storia. Och af utländsk öfversatt littera¬
tur Homeros (i dansk öfversättning), Tassos
Befriade Jerusalem, Ossians sånger, Cal-
derons dramer, Don Quijote med mera.
Af litteratur på främmande språk — om
därtill också räknas norska och danska —
läste jag J. L. Heibergs komedier och
Björnsons Fortsellinger, Paludan-Miillers
dikter, Gcethes och Schillers mindre dik¬
ter samt Götz von Berlichingen. Ett
par af Schillers skådespel läste jag ju ock¬
så i skolan, men sönderhackade och språk¬
ligt analyserade som de där blefvo, gåfvo
de intet litterärt intryck. En del tyska
romantici — de la Motte Fouqué, Tieck
med flera — läste jag också.

Enligt min mening är det af vikt att man
under åldern tolf och sjutton, — dessa år
då läslusten är så stark och då man all¬
tid finner tid att låta tillfredsställa den
— läser dels historisk litteratur, dels äldre
värdefull skönlitteratur, svensk och utländsk.
Senare blir den tid man kan anslå till läs¬
ning fullt upptagen, om man vill följa med
sin egen tids litteratur. Och det är dock
en stor brist — och en nu för tiden tyvärr
alltför vanlig brist — att alls icke känna
till de litteraturens skatter gångna tider
lämnat oss i arf.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

55

Karl- Er i k Forss lund:

En af mina äldsta och käraste böcker
är Rulaman, Naturhistorisk berättelse från
grottmänniskans och grottbjörnens tid af
dr D. F. Weiland (från tyskan af R. Alm¬
qvist). Vidare Robinsonader — jag minns
särskildt, utom Robinson Crusoe, Den
svarte Robinson och Håkan Håkansson,
en norsk Robinson, men minns ej författar¬
na. Laboulayes sagor älskade jag varmt,
likaså Grundtvigs, dem jag fick till pre-
mium mitt första år som snäll skolgosse.
Och Hauffs sagor, af hvilka jag vid 12 —
13 år påbörjade en öfversättning. Och
Fältskärns berättelser, det första verk jag
subskriberade på — de ljusblå häftena
med Carl Larssons gubbar motsågos med
längtan och afhämtades regelbundet i bok¬
lådan.

Så Coopers och andras indianböcker,
Ingemanns och Walter Scotts romaner,
Jules Vernes böcker, hela raden. Jag
slök förstås också Lodbrok och J. O.
Aberg och annat skräp, läste hvad jag
kom öfver, till och med ett par alster af
»författaren till Molly Bawn», men fick
också rätt tidigt tag i Almqvist i socken¬
biblioteket.

Jag minns också Mark Twain (Tom
Sawyer och Huckleberry Finn), Edgar

5 6 ELLEN KEYS UTTALANDE OM

Allan Poe samt En stygg pojkes historia
af Tom Bailey Aldrich, hvilken jag tyckte
mer om än En hederspojke från topp
till tå.

Ellen Key fullständigar sina i Barnets århundrade
lämnade uppgifter med följande:

Hopkrupen under ett bord lyssnade jag
redan vid fyra års ålder och de närmast föl¬
jande till Onkel Toms stuga, Lykttändaren
och Jane Eyre, som lästes högt. Vid sju
år bar jag ett par månader Axel i fickan
och läste, tills jag kunde den nästan utan¬
till. Innan jag fyllt nio år, ingingo Bi¬
beln, Psalmboken och Thomas a Kem-
pis’ Kristi efterföljelse i min litteraturläs¬
ning. Före tio år hade jag, utom våra
förnämsta diktverk, läst Coopers romaner,
Siste atenaren, Oehlenschlägers Nordens
gudar med flera samt några af Fredrika
Bremers böcker, Don Quixote, Lalla Rookh,
Undine (af Fouqué), Paul och Virginie,
Sjöfröken och flera af W. Scotts roma¬
ner. Mellan tio och tolf år läste jag Obe-
ron, Hermann und Dorothea, Schillers
flesta dramer (allt på tyska), några af Dic¬
kens’ och Bulwers romaner, Ingemanns
historiska romaner, Fältskärns berättel¬
ser, Fryxells historia, alltefter som den
kom ut, samt Macaulays engelska histo¬
ria och Beckers världshistoria samt allt

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

57

hvad jag hade tillgång till af historisk
lektyr. Under dessa år läste jag äfven
Singoalla, Hjortens Flugt af Chr. Winther
(på danska), Björnsons Fortaellinger (på
norska) samt några af Racines dramer (på
franska). Dessutom läste jag resebeskrif-
ningar af Samuel Ödmann och andra samt
bygdelifsskildringar.

Vid tretton års ålder fick jag Amtman-
dens dötre af Camilla Collett. Det intryck
denna bok gjorde var från början mycket
starkt, och det fördjupades genom stän¬
dig omläsning. Samtidigt läste jag Ch.
Brontes och miss Mullocks ypperliga böc¬
ker (John Halifax, Agatha’s husband, A
life for a life m. fl.).

I fjortonårsåldern läste jag åtskillig fransk
litteratur från seklets tidiga del (m:me
Stael, Hugo, Lamartine m. fl.) samt Milton,
Tasso (på svenska). Från det jag fyllt fem
ton år var det aldrig fråga om någon myn-
dighetsutöfning på min litteraturläsning.

Från mitt tionde år läste jag med
ifver Tidskrift för hemmet, liksom äfven
Illustrerad tidning. Om jag undantar
några få barnböcker, till exempel Den
schweiziske Robinson, de efter Homeros, Vir-
gilius m. fl. af Schwab utgifna Hjältesagor¬
na samt Vikingasagor (efter Snorre), An-
dersens sagor samt Bibliotek för barn och
ungdom, utgifvet af L. J. Hierta, där hel-

5»

VIKTOR RYDBERGS

gonsagor omväxlade med indianberättelser,
och några engelska ungdomsböcker af
Wetherell, Aguilar, Sewell och Young, så
äro alla mina lifsafgörande intryck af läs¬
ning i barnaåren komna från de vuxnas
böcker och tidskrifter.

Mina älsklingsböcker lästes om och
om igen, tjogtals gånger. Böcker som
jag fick för tidigt ur synpunkten af full
litterär uppskattning, omlästes sedan, vid
olika åldrar, med vidgad förståelse och
djupare tillägnande.

I Warburgs minnesteckning öfver Viktor Ryd¬
berg finna vi följande uppgifter om dennes för- .
ströelseläsning som barn.

»Mitt intresse för Voluspa,» skrefhan en
gång, »är nästan lika gammalt som mitt
eget jordelif. Slumpen ville, att jag efter
den första nödtorftiga undervisningen i
a-b-c-boken kom att göra mina första rön
i innanläsningskonsten på det katekes¬
stycke som börjar: ’Lagen lärer hvad vi
skola göra och icke göra’ samt på det
stycke af Voluspa som Bruzelius i sin
svenska historia offentliggjort:

Morgon var tiden
då Ymer byggde.»

Men det fanns särskildt en bok, som
gumman Ottergren satte i sin skyddslings
hand, det var »böckernas bok», som den

NOJESLASNING SOM BARN.

59

framtida bibelforskaren två gånger genom¬
läste från pärm till pärm för sin vänliga
handledarinna.

— - Uppe på vinden fann en gång

Viktor några lösryckta blad af en under¬
lig bok, som han i sin läslystnad började
studera. Han begrep icke mycket däraf,
det var sant, men han lärde dock ett och
annat utantill, och det satt så fast i min¬
net, att när han åtskilliga år senare bör¬
jade studera logik i skolan, befanns han
kunna ett och annat på förhand; ty det
var en lärobok i detta ämne, som han
påträffat bland skräpet.

- Rydbergs studier inskränkte sig,

som nämndt, långt ifrån till skolkursen.
Han formligen slukade allt hvad han kun¬
de komma öfver i bokväg. Under ett af
sina första skolår fick han som premium
en kortfattad läsebok i allmänna historien,
och med den i hand vandrade han vida
ut, läste och läste, glömde mattimmar och
allt och skapade i sin fantasi fyllnaden till
läsebokens magra ord om Atén — ett
ord hvars klang redan då för honom inne¬
bar en värld af skönhet.

Sedan fick han tillgång till ymnigare
läsning. En af hans kamrater var son
till advokatfiskal Stridbeck, och i dennes
hem fann han ett rikhaltigt bibliotek,
hvilket för honom var tillgängligt och

6o

VIKTOR RYDBERGS

som han flitigt begagnade. Gamla och
medeltidens historia, mytologi, vitterhet
läste han med förkärlek, men framför allt
skaffade han sig en mindre vanlig belä¬
senhet i de klassiska författarna på latin
och grekiska.

— — Under de första gosseåren fann
hans inbillningskraft rik näring ur de små
sagoböcker om Fågel Blå, Riddar Finke,
Karsus och Moderus och andra som han
letade fram bland boklådans skillingstryck,
när någon gång en sedel om åtta skilling
banko råkat finna väg till hans ficka. Se¬
nare, då sagoböckerna hade gjort sitt
verk, fann hans fantasi sitt lystmäte i
röfvare- och sensationsromaner, böcker
sådana som Vulpius’ Rinaldo Rinaldini,
Spies’ Andehistorier, »Hohenstaufen eller
den gamle öfverallt och ingenstädes»,
Spindlers »romantiska riddare- och röfvare-
målning» Luibald och Herrman eller Jätte¬
bröderna på Hartzberget, Kotzebues och
August Lafontaines sliskiga sensationsro¬
maner, hvartill, som en friskare krydda,
kommo Marryats präktiga sjöskildringar.
Men äfven djupare lektyr började med
tilltagande mognad locka hans läslust.
Bland romerska skalder var Virgilius hans
älskling och grundläde hos honom kär¬
leken till antikens diktvärld, och i sina
»Romerska sägner», yttrar han — säkert

NÖJESLÄSNING SOM BARN. 6 I

med tanke på sig själf — att »de äro
många som gå till Virgilius’ grift för att
offra en varm tacksägelse för de vackra
och storartade bilder, hvarmed han fyllde
deras gossedagars inre värld».

Af fosterlandets skalder voro Tegnér
och Stagnelius honom kärast. Frithiofs-
sagan talade till hans nordiska kynne, och
Tegnérs tankedikter gåfvo vingar åt hans
reflekterande ande, den Tegnérska sångens
klarhet och prakt smekte Rydbergs för
formens skönhet tidigt hörselskarpa öra.
Men Stagnelius’ mindre åt den yttre, mera
åt drömmande mystik riktade diktning,
med dess trängtan hän emot ett evigt
urhem, berörde besläktade strängar hos
detta gryende skaldesinne och har äfven
på hans senare alstring utöfvat inflytande.

— — Rydbergs dramatiska sinne blef
tidigt väckt, tack vare de besök lands¬
ortens resande teatersällskap gjorde i hof-
rättsstaden.

— — Så njöt den fantasirike gossen
i fulla drag af tidens romantiska repertoar,
af Wolffs »Preciösa» med den Weberska
musiken, af Hoffmanns dram »Slottet Mon-
tenero», af Schillers »Orleanska jungfrun»
och af Henslers romantiska skådespel
»Donaufrun ».

6 2

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

I första rummet har jag anfört dessa utta¬
landen såsom ytterst intressanta upplysningar i
psykologiskt och litterärt hänseende om respek¬
tive författare och ingalunda för att deras nöjes -
läsning skall göras till norm för vanliga genom -
snittsbarn . Men af stor vikt i denna framställning
är den bekräftelse dessa meddelanden gifva på
att så stor frihet som möjligt bör lämnas barnen
att i sin läsning välja det för dem individuellt
lämpligaste , samt vidare att det ej varit de speci¬
ella barn- och ungdomsböckerna som gjort de
djupa, sköna och lifsafgörande intrycken på nämnda
författare — och den erfarenheten är väl den all¬
männa äfven bland oss genomsnittsmänniskor.

III.

Vid betraktande af de olika synpunkter an¬
gående ungdomens litteraturläsning som förut
angifvits, tyckes mig, att den rätta vägen lägger
ut sig tämligen klart. Som undersökningsmaterial,
ur hvilket denna läsning skall hämtas, bör i
långt större utsträckning tjäna såväl vårt eget
lands vitterhet som världslitteraturen. Endast på
så sätt blir det möjligt att åstadkomma den indi-
vidualisering , som är ett hufvudvillkor för att
ungdomen skall läsa med glädje, eftertanke och
behållning — en individualisering, vid hvilken
åldern ofta är den minst tillförlitliga måttstocken.
Ju mer skolarbete och andra plikter lägga beslag
på barnens tid och krafter, så att jämförelsevis
litet af båda kan ägnas åt den fria läsningen, dess
mer bör afseende fästas just vid denna fordran,
att hvarje barn erhåller den dess uppfattnings¬
förmåga, dess utvecklingsstadium mest passande
läsningen.

Det ligger i sakens natur, att en dylik indi¬
vidualisering — hvilken i lika hög grad kräfver

6 4 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

att litterärt ointresserade barn ej tvingas att
hänga of v er böckerna — kan åstadkommas endast
af dem som äro i tillfälle att noggrant följa
barnens andliga utveckling och för öfrigt äga
kompetens för uppgiften — en uppgift som
fordrar mycket större omdöme, intuition och be¬
läsenhet än att ur några boklistor plocka ut ett
visst antal böcker. A andra sidan finnas natur¬
ligtvis också här några generella synpunkter; och
utgående från dessa kan ju en undersökande och
rådgifvande verksamhet bedrifvas. God ledning
är att söka i barnens egna uttalanden om den
litteratur de läsa; det bör i detta fall tagas hän¬
syn också till deras eget omdöme i stället för
att äfven här tillämpa principen allt för barnen,
intet genom barnen. Man bör tala med dem om
de böcker de läsa, låta dem, när de vilja, berätta
ur dem, äfven om man känner innehållet förut.

Skola vi kunna åstadkomma en verklig höj¬
ning af nivån af ungdomens litteraturläsning, så
måste vi först och främst befria oss från den
mycket gängse föreställningen att denna läsnings
enda betydelse och ändamål är att vara ett
medel till lättjefullt fördrijvande af dfverflodig
tid . Det är svårt att säga, om det är den van¬
liga ungdomslitteraturens beskaffenhet som skapat
nämnda åsikt eller tvärtom. Hur som helst —
vi äro hvad skolbarnen beträffar tämligen all¬
mänt bundna i den villfarelsen, att det endast är
genom läxor som kunskap bibringas, själslifvet
utvecklas och personligheter danas. Som all

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

65

annan läsning då ej blir mer än ett tidsfördrif,
så anse samvetsömma föräldrar det som sin plikt
att inskränka den så mycket som möjligt. Hur
ofta händer det ej, att barn slitas från boken,
så snart det ej gäller läxor, för att »väl använda
tiden» på annat sätt, flickorna på ett mer eller
mindre banalt prydnadsarbete. »Gör någon nytta
i stället för att hänga öfver boken», är en ofta
hörd uppmaning. Af små triviala hvardagligheter
hindras den läsande oupphörligt att helt försjunka
i sin bok. Det räknas honom eller henne rent
af till förtjänst, om de spara en del af sin upp¬
märksamhet för hvad som passerar omkring dem.
Barn böra visst, utom sitt skolarbete, inom hem¬
met ha sig ålagda vissa plikter, som det ej under
några förevändningar må tillåtas dem att för¬
summa. Men låt för öfrigt de barn som ha lust
därtill utveckla sig genom läsning; låt dem i
lugn och ro få fördjupa sig däri, naturligtvis med
iakttagande af att kroppens sunda utveckling
fullt tillgodoses. Sådan kan boken vara, att den
flicka som använder sin lediga tid med att till¬
godogöra sig dess innehåll vinner ofantligt mycket
mera för sin själ, än om hon ökar brickdukarnas,
bordlöparnas och glödritningarnas antal i världen
och under tiden för skvallerkonversation om sin
nästa. Uppfostra ej ungdomen i den föreställ¬
ningen att läsningen af en rolig bok är en synd
af samma beskaffenhet som den att äta sötsaker
i smyg! (Själfva ordet nöjesläsning är vilse¬
ledande. Att jag ändå i titeln och äfven några

5. — Linder.

66

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

gånger i texten begagnat mig däraf beror dels
därpå att det så allmänt brukas, att hvar och
en förstår hvad därmed menas, dels därpå att
ordet »fri läsning» genom att inom skolförhållan-
den användas tillsammans med termen »fri flytt¬
ning» fått en helt annan betydelse.)

Frångår man den uppfattningen att litteratur¬
läsningens mål och inverkan äro andra än att
blott vara »til Lyst» för stunden och i stället
häfdar den att densamma är ett det viktigaste
bildningsmedel, så inser man samtidigt den bju¬
dande nödvändigheten af att nivån betydligt
höjes och att barnens bokhylla rensas från en
mängd trivialt skräp. Man kommer då också
till en helt annan åsikt än den en gång i tryck
proklamerade att »ungdomens fria läsning skall
till sitt mått betydligt inskränkas» samt att »ett
lifligt och fantasirikt barn bör så mycket som
möjligt genom praktiska sysselsättningar aflägsnas
från läsningen»! (Ännu en tillämpning af den
satsen att individualiteten alltid skall vändas åt
motsatt håll mot det dit den själf pekar!) Denna
åsikt torde dock ännu i dag, just på grund af
den nyss nämnda uppfattningen om hvad nöjes-
läsning egentligen är, ha många anhängare.

Låter man litteraturen i dess helhet vara
den förrådskammare, ur hvilken det uppväxande
släktets förströelseläsning hämtas, så blir den
första åtgärden utplånande i en mängd fall af
gränserna mellan barnens och de vuxnes litteratur.
Då öfverflyttas till »barnens bokhylla» bland

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

67

annat våra klassiska författares bästa alster,
andra »standard works» från vår egen och andra
länders vitterhet samt särskildt litteratur i mängd
af historiskt och biografiskt innehåll. »Barnens
bokhylla» — en term som med förutnämnda
princip ej synes mig fullt logisk — förvandlas
till »familjens», den del af hemmets bibliotek,
där hvarje medlem kan finna något för sig och
där bland annat »högläsningsböckerna» helst böra
få sin plats för att vara tillgängliga för barnen, om
de vilja söka sig tillbaka till dem.

»Men den usla moderna litteraturen, för den
skola vi väl framför allt akta vår ungdom!» Ja,
i hur många generationer ännu skall ej sam¬
tidens litteratur få agera buse att skrämma barn
med! För omkring trettio år sedan hörde jag
först fältropet mot den moderna litteraturen, och
jag är beredd att höra den lifvet ut. Viktor
Rydberg har en gång yttrat (i svaret på frågorna
»Är vår tid poetisk?» och »Hvarför är ej vår
tid poetisk?») på tal om tidens materialistiska

tendens och njutningslystnad: » - anklagelser,

hvilka blifvit hörda och sannolikt skola komma
att höras i alla tider, enär alltid personer skola
finnas, som stå afsöndrade från tidens allmänna
riktning och sträfvanden och därför med en sjuk¬
lig subjektivitet lägga på tiden skulden för sin
egen disharmoni», samt »klaga måste man, så
länge man ej kan lyfta sig något litet öfver sin
egen subjektivitet». Och människor som klaga
öfver sin samtids litteratur skola alltid finnas.

68

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

Det gafs en tid då till exempel Viktor Rydbergs
»Den siste atenaren» af en mängd godt folk
ansågs för en »dålig bok», som icke borde sättas
i händerna på ungdom. Men nu hör Rydberg
ej längre till de farliga moderna, och Den siste
atenaren, denna bok, om hvilken Wikner yttrat,
att den näst bibeln verkat mest genomgripande
på honom, anses ej längre omoralisk. Och de
som tjugu år härefter vakta tidens barn för den
nya litteraturen våga nog ge dem i handom både
Karolinerna och Heliga Birgittas pilgrimsfärd,
Gösta Berlings saga och Jerusalem, fastän dessas
författare en gång hört till de moderna.

Det är intressant nog att taga reda på hvilka
som mest föra på tungan talet om samtidens
omoraliska litteratur. Kraftigast i sina yttranden
äro de som af denna litteratur ej känna annat
än vissa om densamma a priori ofördelaktiga om¬
dömen. Men äfven åtskilliga af dem som i sin
ungdom med begärlighet läste till exempel Zola
och Strindberg och ännu i sin läsning följa med
sin tid, tala med ett visst förakt om de mo¬
derna författarna. Går man nu dessa personer
inpå lifvet och för dem i dess förnämsta verk
exemplifierar tidens litteratur, så bli de meren¬
dels svaret skyldiga. »Kunna ni verkligen kalla
dessa böcker omoraliska eller formellt underlägsna ?
— Nej, men ändå så . . . jag tycker i alla fall
inte om den moderna litteraturen.» Är det fråga
om den och ungdomen, tillägges: »Och jag vill
inte se den i händerna på mina barn»; och med

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 69

detta ovederläggliga argument afsluta de diskus¬
sionen. Liksom folktron med seg envishet fast-
håller vid vissa naturväsens existens, så är den
föreställningen orubblig hos en mängd godt folk,
att det inom litteraturen alltid finnes något obe¬
stämbart, obevisbart, hvars existens man ofelbart
fastslår genom att i själfmedveten säkerhet kalla
det den »usla moderna», om man också ej för-
värfvat sig annan kännedom om dessa böcker,
än att de äro »tryckta i år», men denna egen¬
skap är också, enligt mångas mening, en af de
sämsta en bok kan ha, för så vidt det ej gäller
barnböcker, ty då är samma egenskap en stor
merit. Personer med denna åsikt om den mo¬
derna litteraturen äro i allmänhet ej heller vidare
bevandrade i den äldre, och de bli ganska för¬
vånade och generade öfver att nödgas från sin
synpunkt erkänna anstötligheten i citat från för¬
fattare, hvilkas verk det nu en gång blifvit praxis
att anse oantastliga.

Sällan har väl beskyllningen om den samtida
litteraturens dåliga beskaffenhet och däraf följande
skadlighet för ungdomen varit så omotiverad som
i våra dagar. Tänka vi nu närmast på vårt
eget land, så måste vi väl erkänna, att under de
senaste tio åren skänkts oss en litteratur, ur
hvilken vi fått de bästa alster att sätta i ung¬
domens händer.

Jag träffade i julas i en bokhandel en mor
som köpte julklappsböcker åt sin fjortonåriga
dotter. Hon valde Jerusalem, Heliga Birgittas

70

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

pilgrimsfärd, Don Quixote och I Fridolins lust¬
gård samt en enda speciell ungdomsbok. Den
modern hade omdöme och mod nog att söka
bland de moderna författarna, när det gällde att
få fatt i verkligt god läsning för sin uppväxande
dotter.

Må vi tillmäta vår egen tids litteratur en
noblare och mer med sanna förhållandet öfverens-
stämmande uppgift än den af buse att skrämma
barn med, hvarigenom den också helt oberätti-
gadt kommer att omgifvas af den förbjudna
fruktens farliga skimmer. Låt ej ungdomen, tills
den »gått och läst och allt», som termen lyder,
stå alldeles utanför sin egen tids djupa litterära
strömningar !

Jag är beredd på den invändningen: »Om
man på det sättet låter barnen njuta i förtid af
de vuxnes litteratur, hvad skola de sedan läsa ? »
Denna invändning hörde jag en gång i en dis¬
kussion om ungdomens litteraturläsning afgifvas
som motivering för det påståendet att »Fältskärns
berättelser» böra sparas till åldern 15 — 16, ej
därför att de ej äro läsbara för yngre barn, men
därför att »det finns så litet(l) för den åldern».
Och då svarades afen skolföreståndarinna: »Litet!
Och jag tycker i stället, att det finns så mycket,
att man bara inte vet hur ungdomen skall hinna
med det.» Både invändningen och svaret äro
betecknande för de diametralt olika hufvudsyn-
punkter jag ofvan redogjort för. För det ena
lägret ter sig ett utlåtande som detta fullt korrekt:

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

71

»Den fordran vi uppställt, att ungdomen skall
läsa endast goda böcker, gör det till en naturlig
följd, att endast få skola läsas, redan af det enkla
skäl, att de goda ej äro särdeles många.» För
dem åter som betänka hvilken outtömlig ocean
litteraturen i sia helhet är och hur det endast
blir några droppar af densamma som det stora
flertalet under hela sitt lif kommer åt att till¬
ägna sig, som känna förtviflan öfver att så oänd¬
ligt stora litteraturområden alltid måste för dem
förbli stängda, synes det vara en stor orätt emot
ungdomen att ända till dess adertonde år ställa
så godt som all verklig litteratur utom dess räck¬
vidd. Och för öfrigt — lifvet ställer sedan så
mången på en plats där tid och tillfälle till läs¬
ning bli så mycket mindre än i ungdomen,
ibland knappast något. Godt för dem som då
hafva en rik beläsenhet från ungdomens dagar
att lefva på under de senare svältåren. De ge
ej tappt i första tag, kunna bättre uppehålla in¬
tresset, äfven när det ej tillgodoses, och använda
alla möjliga utvägar som intresselösheten och
lojheten skulle lämna obegagnade. Jag hörde
en gång en intelligent, af litteratur varmt intres¬
serad dam, som i synnerhet under de tio första
åren af sitt äktenskap så strängt upptogs af
hemmets plikter, att tiden för läsning blef ytterst
ringa, säga: »Jag var så angelägen att ändå alltid
ha böcker i huset för att underhålla intresset
och vara i tillfälle att använda hvarje sig bjudande
möjlighet till läsning. I stället för att tänka:

72

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

’Hvad tjänar det till att skaffa den eller den
bokeff, räsonerade jag så: 'Alltid kan det bli
någon stund öfver, och då är det bra att ha
böckerna till hands, och blir det inte, så är det
ändå bra att ha dem i huset’.» Och följden har
blifvit, att hon själf skaffat sig en stor beläsenhet
och att den uppväxande ungdomen i hennes hem
haft ett värdefullt, rikhaltigt bibliotek till sitt
förfogande. — En annan fru sade mig: »Under
alla dessa år, då jag ej haft tid att läsa, har jag
lefvat på allt det jag läste i min ungdom.»

Visserligen finnes i vår tid, men det är ej
något för den särskildt utmärkande utan har
funnits äfven i förra tider, en tredje, fjärde rang¬
ens litteratur, hvilken såväl vuxna som barn böra
lämna åt dess värde och låta bli att uppmuntra.
Föräldrar böra visa en så uppodlad smak vid
tillgodoseendet af hemmets bibliotek att de ej,
som en författare i detta ämne föreslår, behöfva
betänka nödvändigheten att »bränna, sälja(l) eller
gömma sina dåliga eller för ungdomen farliga
böcker».

Å andra sidan vill jag betona, att ur min
föregående framställning svårligen torde kunna
påbördas mig den meningen att hemmets bibliotek
i sin helhet bör utan allt slags tillsyn och råd-
gifning vara tillgängligt för barnen i familjen.
Det finnes obestridligen, äfven när det gäller
förstklassig litteratur, en åldersindividualism hos
läsaren att taga hänsyn till, dock så, att den
andliga utvecklingsgraden blir den i första hand

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

73

bestämmande vid valet af läsningen. Det finns
föräldrar som jäkta barnen med en snobbläsning
som de ej äga förmåga att på något sätt absor¬
bera i sin andliga organism och som framkallar
alla symptom af andlig indigestion, blott för
att få skryta med att deras barn »läsa allting».

Barn böra visst vänja sig att tåla och lyda
förbudet »den boken får du ej ännu läsa», men
mot ett »du får inte» bör sättas nio »du får» i
stället för att proportionen nu för så många
barn, genom tillämpande af en felaktig hufvud-
princip och^ genom bristfälliga anordningar, blir
den motsatta.

Erhålla barn tillräcklig och passande näring
af verklig litteratur och såmedelst känna sig del¬
aktiga i familjens litterära egendom, då taga de
det som en helt naturlig sak, att åtskillig litte¬
ratur undanhålles dem som ej lämplig för deras
utvecklingsgrad, och den förbjudna frukten för¬
lorar i allmänhet sin lockelse — i sanning en
mycket afsevärd vinst.

Gör man sig besvär att undersöka, torde
man få skäl att förvåna sig öfver med hvilken
sund instinkt barn som på det sättet litterärt
uppfostras välja sina älsklingsböcker, och man
torde äfven få tillräckligt många bevis för att
fastslå sanningen af det påståendet att det icke
är de som redan i sin tidiga ungdom fått för¬
djupa sig i och lärt att älska de stora andarnas
verk, hvilka som vuxna öfvergå till lånbiblioteks-
litteraturen och fylla sin lediga tid med läsningen

74

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

af banala och okonstnärliga romaner och på så
sätt göra skäl för beskyllningen att fördärfva sin
smak med de värdelösa och dåliga alstren af
såväl samtidens som gångna tiders litteratur.

Utplånande af de olämpliga gränserna mellan
de vuxnes och barnens litteratur åstadkommes
äfven, ehuru på indirekt sätt, genom öfversätt*
ningar, bearbetningar och moderniseringar af ori¬
ginal som i sin ursprungliga form äro mera svår¬
tillgängliga för ungdomen. Denna uppgift är, i
synnerhet när det gäller de båda senare slagen,
en bland de allra svåraste. Att bringa jämvikt
mellan å ena sidan pieteten för de stora andarnas
verk och å andra sidan hvad man skulle kunna
kalla populariseringskrafvet ställer mycket stora
fordringar på uppgiftens handhafvare. Och de
finnas nog. hvilkas litterära pietetskänsla är så
stark, så förnäm och exklusiv, att de ställa sig
oförstående mot hvarje sådant företag. Obestrid¬
ligt är ju också, att det intima sambandet mellan
ande och form, sådant det förefinnes hos de dik¬
tande snillena, i väsentligaste mån bidrager till
en rätt förståelse, ett djupt tillägnande. Men
ytterst är det dock »anden som gör lefvande»,
och den är ej oupplösligt förenad med den form,
i h vilken mästaren ingöt den. Vore det så, skulle
till och med hvarje öfverflyttning från ett språk
till ett annat vara förkastlig, ty där är ju nämnda

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

75

intima samband faktiskt redan brutet. För öfrigt
hänvisar jag till Heidenstams tänkvärda utlåtande
i detta ämne, där han framhåller, att det i de
särskilda ungdomsupplagorna bör bortgallras så
litet som möjligt samt att det nödiga urvalet bör
i de fall där det ännu låter sig göra företagas af
författarna själfva och ej af utomstående eller af
dilettanter.

Som lämpliga för ungdomen må nämnas
Bååths och Schiicks förträffliga bearbetningar af
fornnordisk och medeltidslitteratur, Lundells och
Noreens Svensk vitterhet , For skola och hem ,
Bendixsons och Hildebrands Skolupplagor af
svenska författare , Meyer, Svenska parnassen ,
H. Lindgren, Ungdomens poesibok ; Cecilia Milow
har väl lyckats i den svenska dräkt hon gifvit
Canterbury tales samt i sina efter bästa källor
gjorda Litteraturhistoriska bilder från Stor b rit-
lanien; vidare är på detta område att nämna
Do7i Quixote, som utgör del II af biblioteket
De gyllene böckerna.

Afsikten med nämnda serie, som i Ijor bör¬
jade utgifvas på Albert Bonniers förlag, är att
göra svensk ungdom i en för den tillgänglig
form bekant med världslitteraturens mästerverk
från skilda tider. »Afsikten är god», som det heter,
och att döma af de första delarna torde äfven
utförandet bli godt. Dock anser jag den i den
första, Odysséen, följda planen oriktig. Öfver-
sättaren själf säger, »att någon del måste vara
tillräckligt stor och af tillräckligt växlande inne-

7 6 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

håll för att läsaren må få en trogen föreställning
om den beundransvärda framställningskonsten hos
den gamle mästaren». Visserligen. Men denna
trogna föreställning erhålles otvifvelaktigt bäst
därigenom att de vackraste och mest karaktär¬
istiska partierna uttagas ur verket i dess helhet
och lämnas i metrisk öfversättning, de mellan¬
liggande, mera oväsentliga i prosaform. Så har
Fridtjuv Berg gått till väga i sin bearbetning,
under titel Trojanska kriget (ingår i barnbiblioteket
Saga), af den homeriska epopén. Borgström, den
nye Homerostolkaren, däremot lämnar af Odys-
séen de sex första sångerna i metrisk öfversätt-
ning, de tolf öfriga i prosaform — ett förfaringssätt
som det är att hoppas han ändrar i sin bebåda¬
de tolkning af Iliaden. Och dock — må det nu
gälla blott som min personliga åsikt — gällde
det för mig att göra en ungdom bekant med
Homeros och jag således stode i valet mellan
dessa moderna bearbetningar och Johanssons
gamla öfversättning af Odysséen och Iliaden i
deras helhet, så toge jag utan tvekan den senare.
Och jag tror ej, att mitt omdöme i detta fall
leddes uteslutande af min känsla för det jag själf
en gång som ung lärt hålla kärt.

De för denna jul utkommande delarna af De
Gyllene böckerna äro Plutark, »Namnkunniga gre¬
ker» och Kalevala.

Detta ungdomsbibliotek bör kunna bli ett
värdefullt och sin uppgift fyllande, om fordring¬
arna på detsamma ställas och infrias på samma

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

77

sätt som hittills. Den vackra utstyrseln och det
jämförelsevis billiga priset böra dessutom tillför¬
säkra denna serie ungdomsböcker stor spridning.

Ett barnbibliotek värdt »mention honorable»
både för den goda redigeringen och den stora
prisbilligheten är det som i åtskilliga år utgifvits
under titeln Saga. Det har anmärkts mot det¬
samma, att man genom att så tidigt sätta bear¬
betningar af större verk i händerna på barnen
hos dem förtager intresset för originalen. Jag
tror ej detta blir fallet, när det gäller goda bearbet¬
ningar — tvärtom, och det är förträffliga sådana
Saga bjuder på, exempelvis Schiicks och Bergs.

Dessutom bör man hvad Saga beträffar kom¬
ma ihåg, att dess främsta ändamål är att nå till
så breda lager af vårt folk som möjligt. Saga
sprides hufvudsakligen genom folkskolorna, vänder
sig i första rummet till dessas befolkning och
läses således företrädesvis af dem för hvilka ori-
ginalerna sedermera i allmänhet bli slutna böcker.
Låt oss ej äfven i denna fråga, hvad vi alltid äro så
fallna att göra när vi diskutera barnafrågor, taga
hänsyn endast till öfverklassens barn, utan också
till de ekonomiskt vanlottade barnen — de ut¬
göra ändock flertalet. Dock mera i denna sak
framdeles! — För tusentals barn, för hvilka upp¬
bringandet ens af en krona till en rolig bok är
en omöjlighet, är det en oskattbar vinst att till
ett pris af sextiofem öre — ytterligare under-
lättadt genom häftesvist utgifvande — få sådan
lektyr som den Saga bjuder på.

78

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

Öfversättningar och bearbetningar ingå med
nödvändighet i hvarje lands litteraturförråd. Men
mot de onödiga öfverflyttningarna af tarflig, ande¬
fattig, pjollrig barnlitteratur må vi göra front. I
fråga om barnböcker böra vi vara protektionister.
En öfversatt ungdomsbok skall för att vara be¬
rättigad i ett eller annat afseende vara öfver-
lägsen hvad det egna landet har att bjuda. Och
bearbetningar för ungdom böra vara så gjorda att
barnen få en i originalets anda hållen, korrekt före¬
ställning om detsamma och sedan i förväntansfull
kärlek söka sig dit. Verkar bearbetningen ej
detta, eller verkar den motsatsen, då är den obe¬
rättigad i hvarje bokförråd, ej minst ungdomens.
För det slaget må vi be öfversättare och för¬
läggare nådeligen bevara oss.

V

IV.

Där det läses högt bor trefnciden.

Heidenstam.

En andra åtgärd, hvarigenom man kan höja
och odla den uppväxande ungdomens litterära
r smak, är högläsning inom hemmet. Jag menar
visst ej, att denna skall bli dess enda fria läsning
och ersätta den på egen hand; den skall ej ha
ens tillnärmelsevis lika stor plats, ty då skulle
den göra ett skadligt intrång vid den förut nämn¬
da individualiseringen, men den bör inom hvarje
bildadt hem förekomma. Att träffa goda val
vid denna familjeläsning är icke svårt — man
lider snarare af embarras de richesse än tvärtom.
Särskildt inom den historiska och biografiska samt
upptäcktsfärdernas litteratur finnas böcker i mängd
ägnade att intressera olika åldrar. Och äfven
bland det rent skönlitterära finnes mycket att till¬
gå för detta ändamål.

, Att vårt moderna samhällslif, där familje-

r medlemmarna af sin verksamhet och andra intres¬
sen oupphörligt jäktas åt olika håll, uppdrifva
^ tid och tillfälle till gemensam läsning faller sig nog

8o

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

svårt, men torde dock mången gång med använ¬
dande af god vilja och en smula esprit d’arrange-
ment låta sig göra. En sådan stund af samlad
ro är just för den öfriga orons skull af stort
gagn. Nu torde det i stället i allmänhet vara
så, att från det barnen börja skolan blir deras
litteraturläsning något som föräldrarna stå allde¬
les utanför och i bästa fall ägna endast den upp¬
märksamheten att de kontrollera hvilka böcker
som läsas. Under hela skolperioden är gemen¬
samheten på detta område borta och därigenom
också många tillfällen att lära känna barnens
omdöme och uppfattningsförmåga samt att vinna
det unga hjärtats förtroende.

Utomdess är den gemensamma läsningen
nyttig för den större grundlighet i uppfattningen
den bibringar och hvarigenom den utgör en hälso¬
sam motvikt till det alltför ifriga bokslukande,
som barn nog gärna göra sig skyldiga till, när
de läsa på egen hand. Vidare befordras genom
denna öfning den så sällsynta konsten att läsa
väl högt; jag menar ej ett uppstyltadt deklama¬
toriskt föredragande, men hvad jag skulle vilja
kalla enkel god husmansläsning. Så motverkas
genom den gemensamma läsningen alltför stor
ensidighet. Det är nyttigt för barn, som af ett
starkt intresse alltid välja lektyr af samma art,
att på detta sätt ibland få sin uppmärksamhet
riktad på andra litteraturområden och likaså för
dem som äro så litet litterärt intresserade, att de
helst använda all sin lediga tid vid ett instrument,

v

VÅRA BARNS NÖJESLÄSN1NG. 8 I

en hyfvelbänk, ett handarbete eller till sport och
idrott af ett eller annat slag.

Det bör kraftigt betonas, att den gemen¬
samma högläsningen ej får otillbörligt inkräkta
på familjemedlemmarnas individuella litterära
intressen och att den ej får vara tendentiös i
något afseende. En vetenskapsman har berättat
mig att i hans hem dagligen förelästes ur en tysk
andaktsbok. »Det hade,» sade han, »två bestäm¬
da verkningar; min bror och jag lärde oss tyska
och blefvo — fritänkare. Metoden är ofelbar.»
Dessa gemensamma läsestunder få ej tidt och
tätt afbrytas med »belaerende» förklaringar och
utläggningar; de skola vara hvilostunder, ej trå¬
kiga lektioner. Jag kan ej neka mig nöjet att
här åter citera den aktade pedagog som en gång
skrifvit i denna fråga: »Hvad åter beträffar den
skada, som kan åstadkommas genom medelmåt¬
tiga eller dåliga skrifter, så söka vi botemedlet
eller åtminstone palliativet för densamma, utom
i en god uppfostran i allmänhet, hufvudsakligen
i nämnda läsningssätt. Det är sådana böcker som
företrädesvis böra läsas gemensamtif).* Här gäl¬
ler det för uppfostraren att visa sig uttråkad af det
triviala, att blotta det oskickliga, lumpna och för¬
vända, att harmas öfver det osedligas och oskö¬
nas gäckande förklädnad. Där fullt förtroende
och kärlek emellan barn och uppfostrare före¬
finnas, där skall en sådan läsning, förståndigt

* Kurs. af G. L.

6. — Linder.

82

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

ledd, icke allenast förebygga eljest oundvikliga
faror, utan till och med styrka dygden och skön-
hetssinnet genom att i klarare och bestämdare
dager visa gränserna för deras områden . . . Ge¬
mensam läsning och kritik af medelmåttiga och
underhaltiga skrifter skall aldrig kunna annat än
gagna de unga.» Var inte så säker på det 1 Det
finnes något hvilket för barn är hvad girigheten
är för äldre, »en rot till allt ondt», och det är
— tråkigheten. Och af en dylik gemensamhets-
läsning bli barnen helt enkelt uttråkade. Om äfven
de yngsta medlemmarna — naturligtvis är det
ej meningen att dibarn och koltbarn skola tvingas
med — af denna läsning ej uppfatta mer än
endels, blott boken är af det slag, att den, »om
också halft förstådd», blir »älskad desto mer»,
så bli dessa läsestunder dem till välsignelse,
komma att höra till deras käraste barndomsmin¬
nen, till dem som sedan ge fäste i lifvet.

En mycket stor brist i vår ungdoms litterära
bildning är dess nästan fullständiga obekantskap
med norsk och dansk litteratur , en obekantskap
som för öfrigt delas af ett flertal af den bildade
allmänheten. Dessa öfversättningar från danska
och norska äro ett oting, som vi böra göra allt
för att afskaffa, främst genom att läsa originalen
i stället. Till julen 1901 utkom i öfversättning
fru Gjems Selmers förtjusande lilla barnbok »Smaa-

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

83

pigernes bog». Man kan ej tänka sig en bättre
bok genom hvilken svenska småttingar kunde på
deras eget språk göra bekantskap med norska
barn. Men nej, det vore för enkelt, öfversatt
måste den vara för att finna väg till svenska
hem. En annan roande norsk läsning är böckerna
om yrhättan »Inger Johanne», och en ståtlig ung¬
domsbok är »Gunvor Thorsdatter till Hserö» för
att nu nämna blott en bok för hvar och en af
de olika åldersgrupperna. Vi ha dem alla öfver-
satta, men jag tror, att om de som gjort bekant¬
skap med dem i denna dräkt sedan gå till origi¬
nalen och jämföra, de ej dädanefter skola välja
öfversättningar, när det gäller dansk och norsk
litteratur. Vår tids ungdom känner knappt till
namnen Wergeland och Welhaven, och dess obe¬
kantskap med Ibsen och Björnson är häpnads¬
väckande stor för att ej använda ett skarpare
uttryck om detta sakförhållande. På de tre
hundra listor på skolungdoms nöjesläsning som
jag granskat fann jag Björnsons namn på fem,
Ibsens på fyra listor. Bland danska författare
lämpliga att af ungdomen utsättas för samma
experiment nämner jag exempelvis Andersen,
Hertz, Oehlenschläger, Paludan-Miiller, J. L.
Heiberg, Ingemann, Chr. Winther, Bergsöe, Karl
Larsen, Ewald. Vore det ej en uppgift för
Nordisk förening att inom sina respektive länder
i några af de mest spridda tidningarna och tid¬
skrifterna lämna uppgifter på grannländernas för
ungdom mest lämpliga litterära alster och på så

84

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

sätt redan från deras barndom hos sina landsmän
främja lust och vana att på originalspråket ta
del af det bästa systerländerna här ha att bjuda.

I hvarje skolbibliotek borde finnas en väl ut¬
vald grupp norsk och dansk litteratur.

Professor Otto Borchsenius, den kände för¬
kämpen för att göra svensk litteratur känd i
Danmark, skrifver i en artikel i köpenhamnstid-
ningen Dannebrog följande: »Om det skall bli
allvar med att få en större del af den läsande
allmänheten att afstå från svensk litteratur i dansk
öfversättning och gå direkt till originalspråket,
bör det vara pressens uppgift att fästa uppmärk¬
samheten på sådana hjälpmedel som kunna gifva
en praktisk handräckning och genom sin lätta
tillgänglighet äro åtkomliga för skola och hem.»
Effter att ha omnämnt den af Lundell och Noreen
utgifna antologien »Svensk vitterhet» samt den
nya upplagan af Bellmans »Fredmans epistlar»
med den förträffliga karaktäristiken af O. Levertin
som synnerligen värdefulla för danska läsare, fort¬
sätter han : »Målet skulle ju ej endast vara att
läsa en ny roman af Selma Lagerlöf eller Gustaf
af Geijerstam på originalspråket, utan äfven att
förvärfva sig en smula förtrogenhet med svensk
kultur i allmänhet och svensk klassisk litteratur
i synnerhet.» Dessa ord äro, med andra exempel,
i lika hög grad tillämpliga på Norge och Sverige.
Intressant skulle vara att veta, i hvilket af de
tre länderna lättjan i detta fall är störst.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

85

Ett medel att tillskynda ungdomen större
behållning af dess litteraturläsning är afskaffande
af lånsystemet , så långt det låter sig göra. Bar¬
nen böra äga eller inom hemmet ha tillgång till
de böcker de helst läsa; endast på så sätt kunna
dessa för dem bli verkliga vänner, som de allt¬
jämt vända åter till och under årens lopp lära
känna under olika förutsättningar från olika sidor.
En bok af värde ger större behållning andra
gången den läses än den första. »En bok som
inte är värd att läsas två gånger är ej värd att
läsas en» (Jean Paul). Jag vet väl, att man här,
och det med skäl, kommer att invända, att detta
i första rummet är en ekonomisk fråga. Visser¬
ligen, men härpå vill jag svara, dels att det finns
en mängd luxuöst inredda hem som berättiga
till frågan »men hvar äro böckerna», dels att de
familjer som skulle, för sitt ekonomiska anseen¬
des skull, dra sig för att låna för tio öres värde,
men som ogeneradt tillfredsställa sitt litterära
behof genom lån, äro många flera, än man skulle
tro. Eller med andra ord — det är i en mängd
fall icke ekonomiska skäl som ligga till grund
för lånsystemet där det praktiseras.

Frånräknadt dessa, är det ju dock ett stort
antal äfven så kallade öfverklasshem, där ekono¬
mien tillåter endast ett starkt begränsadt inköp
af litteratur. Så mycket större omsorg bör då
ägnas åt urvalet, så att kvaliteten — här egen¬
skapen att tåla omläsning — får ersätta hvad
som brister i kvantitet. Barn, liksom vuxna,

86

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

hvilka »läsa allting», som det heter, visa sig ofta
äga den ytligaste litterära bildningen. Jag känner
en ung dam, bosatt på landet, som under sin
uppväxttid ej hade mycket tillfälle till litteratur¬
läsning, utan var hänvisad till att läsa om och
om igen det lilla hon kunde komma öfver. Nu
har hon tillgång till ett välförsedt bibliotek, där
i synnerhet den moderna litteraturen är represen¬
terad. Man skulle tro, att hon nu slukade böcker.
Men nej, hon väljer med omsorg och behåller
länge hvarje bok. Och när någon af dem särskildt
tilltalar henne, söker hon alltid skaffa sig den för
att själf äga den. En gång kom hon strax till¬
baka med en bok, under förklaring : »Jag förstår
den inte.» — »Men det är ju en bok som hela
världen läser och talar om.» — »Må så vara,
men när jag, åtminstone ännu, inte duger till att
förstå den, så hjälper det mig inte, om hela
världen pratar om den.» Hos många så kallade
litterärt bildade, som i en hufvudstad äro i till¬
fälle att »läsa allting», att i sporrsträck jäkta
igenom litteraturen för dagen, skall man förgäfves
söka det djupa inträngande i det lästa, det för¬
ståelsens tillägnande, som jag funnit hos denna
enkla landtflicka. Må ungdomen vänja sig att
ej se kriteriet på litterär bildning förnämligast i
att vara underkunnig om den senast tryckta
romanens innehåll, hurudant detta än är.

För barn som ej inom hemmet kunna få
tillräckligt med böcker måste ju lånsystemet an¬
vändas. Där skolbibliotek finnas, böra dessa då

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 87

anlitas före kamraternas, så att barnen tvingas
att behandla de lånade böckerna med omsorg
och att ordentligt lämna igen dem. Ty lånade
böckers öde i allmänhet, hvem känner icke det?

»Tel est le triste sort de tout livre prété
Souvent il est perdu, toujours il est gåté.»

Böcker, särskildt på det område hvarom här
är fråga, illustreras nu mycket rikligare än förr.
För den som så hafva kan äro möjligen först¬
klassigt illustrerade upplagor af till exempel
Fältskärns berättelser, Valdemar Seier, Karoli¬
nerna, Singoalla, Lille Viggs äfventyr etc. af
större värde än oillustrerade. Men sådana böra
alltid finnas jämsides med de förra, så att inne¬
hållet ej för de dyrbara illustrationernas skull
blir otillgängligt för ekonomiskt mindre lyckligt
lottade barn. Deras förlust blir ej synnerligen
stor, oftast alls ingen, ty en liflig fantasi illustrerar
på egen hand, målar bilder, som barnet från sin
ståndpunkt kännes vid och älskar framför äfven
de konstnärligt sedt mest förträffliga. Och då¬
liga illustrationer, som ej främja annat ändamål än
att fördyra boken, må slopas 1 Lösen nu tyckes
emellertid vara »hellre illustrerad hur som helst
än oillustrerad», och åt barnens fantasi lämnas här
snart sagdt intet tillfälle till verksamhet och
skaparglädje.

De önskningsmål man skulle vilja framställa
till förläggarna för lånsystemets afskafifande äro
först utgifvandet af godtköpsupplagor i så stor

88

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

utsträckning som möjligt, där ej endast det billi¬
gare priset utan äfven det häftesvisa utgifvandet
(hvilket dock ej bör föranleda det häftesvisa
läsandet) underlättar den stora allmänhetens köp¬
förmåga. Den stora spridning dylika upplagor
uppnå torde väl hålla vederbörande förläggare
mer än skadeslösa i ekonomiskt hänseende. Vidare
önskar man slopandet af konstnärligt underhaltiga
eller på annat sätt olämpliga illustrationer samt
alltid oillustrerade upplagor bredvid de illu¬
strerade.

Den ekonomiska sidan af ungdomens bok¬
fråga är emellertid icke löst genom alla dessa åtgär¬
der. De komma endast barnen från i mer eller
mindre grad bärgade hem till godo, barn som
gå i skolor med välförsedda bibliotek och ha
kamrater och vänner, hvilkas bokförråd de kunna
anlita, om deras egna tillgångar till bokinköp
tryta. Men alla de tusentals barn, för hvilka
till och med en lånad »rolig bok» är en okänd
lyxartikel, hvad göres för dem? För den prak¬
tiskt anlagda ungdomen ur ekonomiskt vanlot¬
tade hem är rikligen sörjdt genom arbetsstugorna.
Men hvad är gjordt för dem som bestå sig med
»en brinnande läslust», som det heter? Är denna
hos öfverklassens barn så eftersträfvade egenskap
så fördömlig hos underklassens att intet jäm¬
förligt bör göras för den? Är det rättvist att
sörja endast för de praktiska anlagens utveck¬
ling? Vore det ej på tiden att bredvid den så
ensidigt omhuldade arbetsstugeidén ge plats och

VÅRA BARNS NÖJESLÄSN1NG 89

lifsmöjlighet åt en annan, minst lika behjärtans-
värd, nämligen den om läsestugor för fattiga
barn ?

Denna tanke kan ej nog läggas vår väl¬
görande allmänhet på hjärtat. Den som någon
gång haft glädjen att göra ett sådant litet fattigt,
läslystet barn en bokgåfva, kan ej ha underlåtit
att med vemod tänka på hur litet gåfvan sva¬
rade mot behofvet och hur oändligt många barn
det finns i samma ställning. Skulle ej den så
lifskraftiga, oförtrutet och framgångsrikt arbetande
Föreningen för läsestugor kunna och vilja ta
upp på sitt program äfven denna väsentliga och
behjärtansvärda del af den sak den gjort till
sin.* — Jag sade, att arbetsstugeidén är ensidigt
omhuldad ; det erkännande, hvarmed den upp¬
tagits, det nit, hvarmed den utförts, ha gjort,
att vi därmed slagit oss till ro och ej beaktat
att genom den tillgodoses bara ett slags be-
gåfning, den rent praktiska. Hvad den mo¬
raliska inverkan beträffar, så kan god nöjesläs-
ning lika väl som till exempel bastflätning »hindra
många tillfällen till synd».

Af en slump fann jag häromdagen i en tid¬
ning följande redogörelse för hvad i Amerika
gjorts i denna angelägenhet och som jag be¬
gagnar tillfället att citera.

»Vid amerikanska bibliotek har man redan
länge sysselsatt sig med uppgiften att skaffa

* Af dess kataloger finner man att föreningen redan
äger en, i förträffligt urval gjord, liten samling ungdomsböcker.

90

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

passande läsning för barn och att få deras boL
liga intressen ledda i rätt riktning.

I de flesta amerikanska bibliotek har man
redan inrättat afdelningar med läsrum för barn.
Dessa läsrum stå under uppsikt af en person,
som särskildt utbildats för sitt kall.

Det stora centralbiblioteket i Pittsburg har
gjort till sin uppgift att skaffa den nödvändiga
andliga födan åt 70,000 barn, och det finnes sön¬
dagar, då biblioteket besökes af ända till 20,000
barn. Läsrummen för barnen äro så trefligt in¬
rättade, att barnen böra trifvas där, och dessa
rum ha redan börjat bli viktiga faktorer i de
små amerikanarnas uppfostran. Rummen äro
prydda med växter och blommor; på väggarna
hänga fotografier och reproduktioner af stora
mästares taflor, och dessutom finnes ett stort
antal byster, statyer och uppstoppade fåglar.

Böckerna äro uppställda i hyllor och så, att
hvarje barn med lätthet kan få fatt i den bok
det önskar läsa. Lektyren är afsedd för barn i
alla åldrar, och där saknas naturligtvis ej sago-
böcker med kolorerade bilder.

För att leda barnens smak i en viss riktning
uppställer man illustrationer, som väcka lusten
att göra bekantskap med den eller den store
mannen på till exempel hans födelse- eller döds¬
dag. Är det en stor konstnär, hvars minne skall
firas, uppställas reproduktioner af hans mest be¬
römda konstverk.

Ett värdefullt undervisningsmedel äro de så

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

91

kallade ’tafvelfriserna’, som först användes i biblio¬
teket i Milwaukee.

I en omkring tre fot bred fris upphängas
nämligen kopparstick eller kolorerade planscher,
som illustrera kända sagor, fabler eller scener
ur berömda verk. De bokhyllor, som stå i när¬
heten af dessa friser, äro så eftersökta, att nästan
alltid alla böckerna äro ute till låns.

Karaktäristiska för många barnbibliotek äro
äfven de så kallade 'historietimmarna’, som först
blefvo införda i Pittsburg.

Två gånger i hvarje vecka församlas barnen
för att höra föredrag om ett eller annat historiskt
ämne, och vid föredragens slut måste biblioteket
vidtaga åtgärder för att skaffa böcker om de
händelser eller personer, som föredragen handla
om. Så till exempel hölls ett föredrag om
Shakespeare, efter hvilket hans samlade arbeten
blefvo utlånade fyrtiofyra gånger.

På väggarna till barnens läsrum i Milwaukees
bibliotek står skrifvet med stora bokstäfver:
Detta rum står under beskydd af Milwaukees
gossar och flickor, och dessa ha äfven visat sig
värdiga det förtroende man visat dem.

Det händer ytterst sällan, att en bok kom¬
mer bort eller blir skadad, och de böcker, som
lånas hem, behandlas med största varsamhet.»

I det föregående har jag på tal om rådgif-
vande auktoriteter nämnt Fredrika-Bremer-för-

92

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

bundets bokkommitté, den enda i sitt slag och
således den som behärskar situationen. Denna
kommitté lär lifligt rådfrågas vid valet af ung¬
domslitteratur. Så heter det i dess senaste års-
redogörelse bland annat: »Utställningen, som
öppnades den 12 december, bjöd på de bästa,
såväl nya som äldre ungdomsböcker samt hade
att glädja sig åt talrika besök och yttrades all¬
mänt belåtenhet med densamma. Under året
har från flere håll till kommittén ingått begäran
om råd och upplysningar vid val af ungdoms¬
läsning och för upprättande af skol- och arbetar-
bibliotek. Äfven från utlandet hafva kommit
bref med anhållan om uppgift på barn- och ung¬
domsböcker, lämpliga till öfversättning. Särskildt
från Boston önskades anvisning på sådana för
att representera svensk litteratur i ett större arbete
för ungdom, som är under utgifning och som
skall innehålla berättelser af framstående för¬
fattare från olika länder. Alla dessa förfrågningar
hafva af kommittén besvarats.»

Man ser häraf, att kommittén har en ganska
vidtomfattande verksamhet, och med det stora
inflytande den således tyckes äga bör den kunna
verka i väsentlig mån höjande och förbättrande
på ungdomens litteraturläsning. Månne detta
är fallet?

Det är möjligt, att kommittén sitter inne
med den stora litteraturkännedom som erfordras
för att kunna framlägga ett material, samladt ur
såväl vår egen som andra kulturländers vitterhet

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

93

V

från skilda tider. Men den sätter i så fall
sitt ljus under en skäppa. Granskar man dess
bokkataloger, ser man alltför många som äro
frånvarande, alltför många obetydliga närvarande,
och man får den bestämda uppfattningen att
kommittén i sin verksamhet ledes af den hufvud-
principen att, såsom jag förut formulerat den,
»tills barnen uppnått aderton år, bör, med några
få allmänt erkända undantag, såväl det egna
landets vitterhet som världslitteraturen af dem
lämnas oberörda». I disproportionen mellan den
berömvärda, i mångens ögon väl pedantiska om¬
sorg, med hvilken snart sagdt hvarje utkommande
barn- och ungdomsbok granskas, och å andra
^ sidan uraktlåtenheten att ägna i de flesta fall
någon alls, i några mer än en högst flyktig upp¬
märksamhet åt den öfriga litteraturen synes mig
" ligga en fara för att kommittén ej verkar höjande
på nivån af ungdomens litteraturläsning. Man
bör nämligen besinna, att kommittén ej uppträder
rådgifvande endast för åldern 6 — 14 år utan
sträcker sin verksamhet ända till åldern 18 år.
Men när i litteraturråd för 1 8-årig ungdom nam¬
nen C. J. L. Almqvist, Atterbom, Fr. Bremer,
Eddan, Forsslund, Fröding, Hallström, Heidenstam,
Karlfeldt, Kellgren, S. Lagerlöf, Lidner, Nicander,
Snorre Sturlasons Konungasagor, Stagnelius,
Strandberg, Collett, Holberg, Kielland, Prydz,
Bulwer, Kingsley, Milton, Shakespeare, Tennyson,
Thackeray, Orzezsko alldeles saknas, Goethe
visserligen sparsamt förekommer i en vid Tredje

94

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

allmänna flickskolemötet uppsatt, af bokkommittén
som tillägg publicerad, lista, men icke i dess egna,
Strindberg representeras endast af För våra barn,
Tolstoj af en liten sagosamling För barnen, Ibsen
endast af Digte, Haermaendene, Kongsemnerne
och Gildet på Solhaug samt Den siste atenaren,
Singoalla, Vapensmeden och Faust (såväl den
tyska som den svenska) lysa med sin frånvaro,
under det att Björcks och Östergrens dikter och
all litteratur af Wirsén (utom den i Svenska
akademiens handlingar intagna) rekommenderas,
då kan man icke underskrifva omdömet, att kom¬
mittén, för att använda dess egna ord, »bjuder
på de bästa , såväl nya som äldre ungdomsböcker»,
så vida ordet ungdomsböcker tages i den vid¬
sträckta betydelse det bör tagas, nämligen böcker
som ungdom kan och bör läsa. Här må ej in¬
vändas, att det är alldeles tillräckligt om en
adertonårig ungdom af till exempel Rydberg
läst Lille Viggs äfventyr, Romerska sägner och
Romerska dagar eller af Ibsen Haermaendene,
Kongsemnerne, Gildet och Digte. Kommitténs
uppgift bör vara att, utom att nämna alla de för¬
fattare som böra komma i fråga, också nämna
allt hvad som för ändamålet lämpar sig af veder¬
börande författare. Att därur göra ett personligt
urval tillkommer sedan den läsande själf eller den
som öfver hans läsning råder, icke kommittén.

Det är visserligen sant, att den individuali-
sering, genom hvilken hänsyn tages till barnens
olika sinnesriktning, intresse och andliga mogen-

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

95

het kan göras endast af dem som äga personlig
kännedom om barnen och i öfrigt besitta kom¬
petens för uppgiften. Men det existerar ju också,
som jag förut nämnt, en åldersindividualism,
representerande de olika åldrarnas genomsnitts-
utveckling. Det är denna som ligger till grund
för de rådgifvande auktoriteternas åldersbestäm -
ningdr. Dylika äro ju nödvändiga för så vidt
den gjorda granskningen skall kunna tjäna till
ledning. Jag medger villigt att dessa åldersbe-
stämmelser äro en mycket svår sak, just därför
att barn ju äro så olika utvecklade, och de kunna
aldrig bli annat än ungefärliga. För att få dem
så tillförlitliga som möjligt bör man ta hänsyn
äfven till barnens eget omdöme och så ange hela
den period, under hvilken boken kan lämpa sig.
I de nära tre hundra listor jag granskat har jag
funnit mycket liten öfverensstämmelse med bok¬
kommitténs åldersanvisningar, särskildt hvad de
bästa böckerna beträffar.

Jag vågar påstå, att den allmänna meningen
om bokkommitténs åldersbestämmelser är den
att de äro gjorda efter alltför låg måttstock på
barns genomsnittsutveckling och att ett nog¬
grant efterföljande af desamma skulle på ett
stort antal barn verka rent skadligt. Man ser
hur den principen att å ena sidan om åtskilliga
böcker erkänna att de med fördel kunna läsas
af io — 12-åringar, men ändå rekommendera dem
endast för åldern 15 — 16, därför att »det finns
så litet för den åldern», för med sig äfven otill-

96 VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

förlitliga åldersan visningar.* Jämför man kommit¬
téns bestämmelser med dem som hvarje jul lämnas
med afseende på de nyutkomna böckerna i tid¬
ningars anmälningar, skall man finna, att dessa
sällan öfverensstämma. Särskildt Aftonbladets
barn äro vanligen en fyra fem år mer försig¬
komna än bokkommitténs. Hvems barn äro de
normala? En dylik genomgående olikhet är dock
värd uppmärksamhet; det vore förmätet att anta,
att den härrör endast af brist på iakttagelseför¬
måga och erfarenhet å ena sidan.

Skall F redrika-Bremer förbundets bokkom¬
mitté fortfarande taga på sitt ansvar att vara den
förnämsta rådgifvande auktoriteten och att äfven
representera oss utåt, då bör i dess kataloger en
långt större litteraturkännedom göra sig gällande,
dess så kallade urvalslista undergå en skarp revi¬
sion och högst betydligt utvidgas och ålders-
bestämningarna öfver hela linjen förändras, — fler¬
talet af dem bör flyttas minst två år tillbaka —
samt äfven norsk och dansk litteratur tagas med.

Ledningen vid val af ungdomslitteratur har
man att söka delvis äfven i de anmälningar på

* Jag meddelar här några exempel på kommitténs ålders-
anvisningar. Sagosamlingarna i allmänhet rekommenderas ej
före åldern 8 — io, Grimms sagor 10 — 14, Andersens sagor
och Tusen och en natt 12 — 14; Lille Vigg 8 — 10, Topelii
Läsning för barn 8 — 14, Fädernas gudasaga 16 — 18, Fänrik
Ståls sägner 12 — 18, Svenska bilder 14 — 18, Tegnérs Svea,
Karl XII m. fl. 14 — 18. Ingen af Scotts romaner nämnes före
16 år; Fältskärns berättelser, Starbäcks och Ingemanns roma¬
ner 15 — 18; Djungelböckerna och Hafvets hjältar 15 — 16.

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

97

nyutkommen speciell sådan, som vid jularna
förekomma i dagspressen. I några tidningar ut¬
plockar anmälaren de i hans tycke bästa och
sämsta böckerna, anbefaller de förra, varnar för
de senare; i andra passerar nästan allt utkom¬
mande revy. Båda sätten ha sina goda sidor;
hufvudsaken är att en afdelning af recensionerna
ägnas åt denna litterutur. En iakttagelse som
jag varit i tillfälle göra vid dessa anmälningar
anser jag värd att nämna. De läsas ofta af barnen
själfva; det är därför ej lämpligt, att där lämnas
utförliga redogörelser för innehållet ; för barnen
minskas därigenom mången gång intresset för
boken i fråga. För den åldern, då mysticismen
angående julklapparna är af så stor charme bör
något af densamma bevaras äfven åt julklapps-
böckerna.

En åtgärd, hvarigenom dessa anmälningar
skulle vinna betydligt i värde och tjäna till ändå
bättre ledning vore, om där i en liten artikel till
slut nämndes de böcker bland den öfriga nyut¬
komna litteraturen som vore lämpliga att komma
i fråga vid valet af ungdomslektyr. Så mycket
omdöme i denna fråga har man skäl att fordra
af litteraturanmälare, att de skulle kunna afgöra
hvad som i den litteratur de granska är särskildt
lämpligt för ungdom.

Ehuru ungdomens nöjesläsning egentligen är
en hemmets angelägenhet, bör dock skolan ej

7. — Linder.

98

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

stå alldeles utanför densamma. Den är i tillfälle
att på olika sätt bidraga till denna läsnings höjan¬
de. Lärare och lärarinnor kunna intressera sig
för barnens nöjesläsning i allmänhet och ge an¬
visning på lämplig litteraturläsning inom sina re¬
spektive ämnen; vidare kunna de fästa uppmärk¬
samheten på lämpliga tidpunkter för olika böcker,
så att till exempel Fältskärns berättelser läsas
ungefär vid den tid då Gustaf II Adolf läses i
skolan, Karolinerna, när Karl XII är föremål för
studium och ej tvärtom, Franska revolutionen
(Carnot), när den perioden genomgås i skolan,
och på samma sätt inom öfriga ämnen, litteratur¬
historia, geografi, naturkunnighet och så vidare.
Äfven i hemmet bör man ju låta sig angeläget
vara att i någon mån åstadkomma ett visst sam¬
band mellan skolundervisningen och litteraturläs¬
ningen.

Hänsyn till den synpunkten, som dock ej bör
bli den dominerande, föranleder, att man kan låta
barnen ha flera böcker i gång samtidigt — något
som äfven i andra afseenden kan vara fördelak¬
tigt, om det ej blir regel. Mot detta att barnen
skola »läsa två böcker på en gång» ställa sig de
flesta afvisande, när det ej gäller läxböcker förstås.
Man kan tro, att de ej tänka sig att den läs¬
ningen kan ordnas annorlunda än att vederbö¬
rande sutte med en bok i hvar hand och ömse¬
vis läste en sida ur än den ena än den andra.
Men liksom man tycker om böcker af olika
skäl, likaså fordra många böcker en gifven stäm-

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING. 99

ning för att de skola läsas med fördel. Häraf
följer, att det mången gång kan vara det enda
riktiga att lämna en bok för en annan, som man
för tillfället är mera ägnad att tillgodogöra sig.
Somliga böcker fordra till exempel ett tillstånd af
fysisk och psykisk spänstighet hos läsaren; andra
åter kan man ha vederkvickelse af när man är
både lekamligen och andligen trött. Härvid kunna
också rent yttre omständigheter spela en liten
roll. Jag nämnde en gång för Alvilde Prydz,
att jag läst hennes Gunvor Thorsdatter en som¬
mar vid hafvet. »Ja, den boken passar att läsa
vid hafvet», svarade hon. I det yttrandet ligger
kanske något att taga vara på.

En gång hörde jag en liten flicka tala om
sin »glada bok» och sin »ledsna bok», i den
mening att den förra ville hon helst läsa, när
hon själf kände sig glad, den andra, när hon var
bedröfvad till sinnes.

Ett medel att utöfva ett godt inflytande på
ungdomens fria läsning har skolan genom lär¬
jungebiblioteken, för så vidt desamma ha ett lämp¬
ligt innehåll och utlåningen skötes med förstånd,
bland annat med iakttagande af den individuali-
sering som respektive lärare och lärarinnor, med
kännedom om barnens begåfning, intresse och
uppfattningsförmåga äro i tillfälle att göra, så att
ej skolans roliga böcker komma liksom läxorna
att läsas klassvis. Af de mest anlitade böckerna
böra många exemplar anskaffas, så att så många
som möjligt bli i tillfälle att låna dem flera gånger

100

VÅRA BARKS NÖJESLÄSNING.

och behålla dem länge; barnens egen önskan
om hvad de vilja låna bör som regel bifallas.
Vid inköpen böra de lämpliga böcker särskildt
komma i fråga, som det är mindre sannolikt att
barnen äga tillgång till hemma.

Inom ramen för en undersökning af ungdo¬
mens nöjesläsning falla äfven tidningarna. Detta
kapitel är kinkigt nog och torde vålla många
föräldrar bekymmer. Som regel borde väl upp¬
ställas att i hem med uppväxande ungdom
skandalpressens alster böra vara bannlysta. Men
för öfrigt synes mig förbud mot läsningen af
vissa tidningar som finnas inom hemmet vara
ett oklokt och vådligt tilltag. Dylika förbud
innebära alltid en frestelse till olydnad och svek,
drabbar på samma gång barnens tillåtliga, för att
ej säga högst önskvärda intresse för dagens före¬
teelser på olika områden, beröfvar dem ett bild-
ningstillfälle och väcker hos dem en upprorisk
stämning, i den mån de se far och mor med
ifver studera den förbjudna tidningen.

Jag tror det klokaste och riktigaste är att
inom hemmet lämna barnen full frihet vid tid¬
ningsläsningen. Ställer man i öfrigt på bästa möj¬
liga sätt med deras fria läsning, så att de, för
att få sitt läsintresse tillfredsställdt, ej bli alltför
mycket hänvisade till tidningarna, torde de unga,
vid sidan af den obestridliga nytta studiet af dem
skänker, ej taga skada af deras eventuellt dåliga in¬
flytande. Ett dylikt är nämligen ingalunda ute¬
slutet. Äfven den förstklassiga pressen skattar allt-

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

IOI

somoftast åt den bildade allmänhetens skandalhun¬
ger. Men det gäller här på samma sätt som vid hela
nöjesläsningens ordnande att liksom vid all upp¬
fostran, fysisk och psykisk, på ett förståndigt
sätt stärka och härda organismen, så att den
reagerar mot de dåliga inflytelser af olika slag,
som ändå ovillkorligen komma i dess väg, och
ej lägga hufvudvikten på att med ängslig nog¬
grannhet undanrödja hvarje liten bacill som kan
tänkas förorena organismen. Vi kunna ju aldrig
garantera barnen en fullständig oberördhet med
allt ondt i världen, ej sätta dem i glasskåp och
isolera dem från allt som kan tänkas utöfva ett
dåligt inflytande. Med allt vårt ängsliga arbete
härför skola vi ändå alltid glömma någon liten
mistelten som kan bli ett sårande vapen. Må
vi visst söka göra barnen goda, rena och ljusa
som Balder, men på samma gång ge dem en
rustning, mot hvilka de giftiga pilarna studsa,
och ej lita på att vi lyckats undanrödja alla
sådana. Alltför ofta ser man hur de mest ängs¬
ligt bevakade barnen äga den minsta andliga mot¬
ståndskraften, när det gäller att reda sig på egen
hand.

Hvad nu särskildt nöjesläsningen beträffar
måste ju slutmålet vara att göra oss själfva öfver-
flödiga, bortfallande af allt förmynderskap. Jag
hörde en gång en mor, på tillfrågan om hennes
dotter fick läsa en viss namngifven bok, svara:
»Ja, det får hon göra hur hon vill. Hon är nu
tjugu år. Hittills ha vi efter bästa förmåga sökt

102

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

ordna hennes läsning. Nu får hon ta den på
sitt eget ansvar, och jag hoppas hon skall vara i
stånd att rätt bedöma och tåla vid äfven en då¬
lig bok.» Detta uttryck »tåla vid äfven en dålig
bok» fäste sig i mitt minne. Skulle man ej kunna
säga, att först när vi uppnått äfven det målet ha
vi fullt lyckats i vår sträfvan att på bästa sätt
ordna och leda ungdomens litteraturläsning? Trots
allt vårt vaktande falla förr eller senare äfven
dåliga böcker i de ungas händer; det gäller då att
de bestå profvet att tåla vid dem och rätt be¬
döma dem. »För den som aldrig varit i strid
är det ej svårt att hålla blank sköld», heter det.

Till sist ännu en synpunkt, den rent natio¬
nella. Det ligger i sanning ett kraftigt medel
till fosterlandskänslans fördjupning, till svensk¬
hetens utveckling hos vår ungdom genom att den
lär sig att i dess mest upphöjda alster känna och
älska vår härliga svenska diktning, våra fäders
saga och sång och hvad vår egen tid har att ge
oss bäst och lifskraftigast.

Jag har i min föregående framställning sökt
visa hvilka brister jag tror vidlåda ungdomens
litteraturläsning, påpekat att för att höja den¬
samma fordras vid urvalet hänsyn till långt flera
och långt viktigare synpunkter än att boken skall
vara skrifven speciellt för barn, »tryckt i år» och
etiketterad giftfri, samt nämnt några i mitt tycke
lämpliga åtgärder ägnade att häfva ungdomens

VÅRA BARNS NÖJESLÄSNING.

103

obekantskap med litteraturen och åstadkomma
ett djupare tillägnande och större behållning af
det lästa.

Väl vet jag, att mycket mer är att andraga
i denna fråga, och jag gör ingalunda anspråk på
att ha behandlat den utförligt; jag har endast
kunnat lämna ett litet bidrag till diskussionen om
denna för vår uppväxande ungdom viktiga ange¬
lägenhet; och jag är öfvertygad att föräldrar,
ungdomen själf och andra intresserade sitta inne
med kunskap och erfarenheter, som skulle kunna
ge denna sak en mycket mångsidigare belysning
än den jag här i största anspråkslöshet mäktat
åstadkomma.

Mitt varma intresse för frågan, min önskan
att densamma måtte bli föremål för ompröfning
och diskussion, den erfarenhet jag själf varit i
tillfälle att göra och hvad jag om andras in¬
hämtat och ej minst andras tystnad må gälla
allt hvad det kan som ursäkt för att jag alls
tagit till orda.

<_v

.

*4

Albert Bonniers förlag. |

Populär-Vetenskapliga Åfhandlingar.

1. Kärleken. En psykologisk studie af CHARLES RICHET. Öfveil

från franskan. 50 öre. *

2. Lyxen af EMILE DE LAVELEYE. Bemynd. öfvers. från franska!

60 öre. ' 5

3. Materialismen i skönlitteraturen af OLA HANSSON. 50 örl

4. Konsten att förlänga lifvet af prof. W. EBSTEIN. 60 öre.

5. Om hundra år. Sannolikhetsberäkningar om nationernas framti q

utveckling af CHARLES RICHET. Bemynd. öfvers. Med I
grafiska tabeller. 1: 25.

6. Leo Tolstoy, en psykologisk studie af KARL AP GELJ ERSTAN

1: 50. :

7. Den mänskliga tillvarons gåta. Inledning till studiet af själ

lifvets hemligheter af d:r C. DU PREL. 1: 25.

8. »Missbrukad Kvinnokraft» och » Naturenliga arbetsområden fa

kvinnan ». Tvenne föredrag af ELLEN KEY. 3:e upplagai
50 öre. !

9. Kvinno-psykologi och kvinnlig logik. En studie och ett försvä

af ELLEN KEY. 1: 50. j

10. Om psykisk energi. Ett utkast af ALLEN YANNÉRUS. 60 ö;j

11. Till Boströms teoretiska filosofi. En kritisk studie af ALL Iq

YANNÉRUS. 2 kr.

12. Om sång af ALGOT LANGE. 1: 50.

13. Emanuel Swedenborg, August Strindberg och Det ondas problenj

Ett föredrag af ALBERT BJÖRCK. 50 öre.

14. Vegetarianism och naturläkekonst. Allmänfattlig hälsovårdj

lära af MICH. LARSEN. Bemynd. öfvers. 1 kr.

15. Nervsvaghet kan botas. Populär framställning af LEBERECH I]

60 öre.

16. Druidismens historia af I. A. DAYIDSSON. 1 kr.

17. Lungsot kan botas. Sanatorierna och sanatorievården, af E

NILSSON, reg.-läkare. Med 4 illustr. 50 öre.

18. Om tonbildning i sång och tal af ALGOT LANGE. Föredra!

hållna i Stockholm och Helsingfors. 2: 50.

19. Alkoholmissbruket af prof. CURT W ALLIS. Med 42 figurer

texten. 1: 25.

20. Hvad vi behöfva. En blick på samtidens vetande och tro, a

prof. YITALIS NORSTRÖM. 1: 25.

21. Våra barns sedliga^ uppfostran. Ett föredrag af ÅGOT GJEMij

SELMER. Bemynd. öfvers. från norskan. 1 kr.

22. De första arierna af I. A. DAYIDSSON. 75 öre.

23. Om ungdomens sedliga uppfostran af D:r ELLEN SANDELIN