TEARS FÄSTER in ? Der B © Pe Y “ x RER BET YES ex pe ER r. ART AEX TIORTE BERGIANL TOM IV. MEDDELANDEN FRÅN KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS TRÄDGÅRD BERGIELUND VID VETENSKAPS-AKADEMIENS TVÅHUNDRAÅRSFEST TILL MINNE AF CARL von LINNES FÖDELSE GIFNA AF BERGIANSKA STIFTELSEN REDIGERADE AF VEIT BRECHER Sneak PROFESSOR BERGIANUS STOCKHOLM AC MARCUS BOKTR.-AKTIEBOLAG 1 907 x RE (ASEA kd Vr in a : / R Y A Å H f pF vr 4 N i in || y DL) N A I SVA INNEHÅLL: N:o I. VEIT BRECHER WiTTROCK. Några ord om Linné och hans betydelse för den botaniska vetenskapen. Med 3 porträtt. N:o 2. H. DAHLSTEDT. Ueber einige im Bergianschen Botanischen Garten in Stockholm kultivierte Taraxaca. Mit 2 Tafeln und 3 Textfiguren. N:o 3. N. SyLvEn. Zwei im Bergianschen Garten im Sommer 1906 gefundene Senecio-Hybriden, S. nebrodensis L. x viscosus L. und S. nebrodensis L. x vulgaris L. Mit I Tafel. N:o 4. S. ALMQUIST. Studier öfver Bergianska trädgårdens spontana Rosa- former. Med ı tafla och 84 textbilder. G. O. A:n MarLmE. Några anteckningar om Victoria Lindl., särskildt om Victoria Cruziana d’Orb. med 4 taflor. 4 (©) Un N:o 6. E. ALMQUIST. Studien über Capsella bursa pastoris (L). Mit 66 photo- graphischen Abbildungen im Text. VEIT BRECHER WITTROCK. Linnea borealis L., en mångformig art. [Linnea borealis L., species polymorpha et polychroma.| Med 13 mestadels färglagda taflor och 18 textbilder. N:o Sy we IR LE Meta, Hort Bergen. JB NV NIO mo en Mart. Hoffman pinx. Hollander Czn redd. J. Cederquist autot. Carl Linnzus vid 30 års ålder, J. Cederquist autot. Tail, 2, NN . 20 U, N Ne Ss älder. ars 7) j=} 8 =E =E = Bd. IV. d 48 A. Dahlgren phot Carl vi giani. S ss Acta horti Ber ın heffel p c S Acta Blau Bergen. Bd. ING Neo I. Alan 3% Per Krafit sen. pinx. Ch. Westphal phot. J. Cederquist autot. Carl von Linne vid 67 ärs älder. ACTA HORTI BERGIANI. Bano 4. N:o 1. NÅGRA ORD OM | 4 = OCH HANS BETYDELSE FÖR DEN BOTANISKA VETENSKAPEN AF VEIT BRECHER WITTROCK. MED 3 TAFLOR. TANTUS AMOR FLORUM. LINNE. — HÄ Et — STOCKHOLM ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG 1907. . EIMATOR Wi \ Ån © @ RE \ 5 ER % ae 2 a Rs: z a R Få Ya i; R EN £ TE u bod 5 ’ He # Be, a N ur rc I r rr ’ ; å st er S a i . ne 5 ph 2 € en 3 Vårt lands främste vetenskaplige storman, CARL Linnzus, föddes pa Råshults komministersgärd i Småland den 23 maj 1707". Hans fader var kom- ministern i Stenbrohults församling, NILS INGEMARSSON LINNEZUS; hans moder CHRISTINA BRODERSONIA, dotter till kyrkoherden i nämnda församling, SAMUEL BRODERSONIUS. Redan året efter LInNÉs? födelse blef hans fader sin svärfars efterträdare såsom kyrkoherde i Stenbrohult och förblef så ända till sin död år 1748. Ifrågavarande trakt, såsom belägen i allra sydligaste delen af Småland, på gränsen till Skåne, har att uppvisa scenerier af mycket växlande natur; än magra barrskogar, än yppiga bokskogar, än sterila, stenbundna backar och fält, än blomsterrika, leende löfängar; allt omramande den ö- och fjärdrika, stora sjön Möckeln. LINNE föddes och uppfostrades sålunda här uti en trakt, som genom själfva sin beskaffenhet lockade till naturbetraktelse. Hans fader var också en synnerligt stor naturvän, särskildt växtvän. Å sitt kyrkoherdeboställe anlade han nästan genast »en den wackraste trädgård, som war uti Länet, upp- fylld med utwalda Trän och de raraste Blommor». Ät denna ägnade han allt framgent den största uppmärksamhet; och uti denna erhöll sonen redan från fyra års ålder af honom handledning i växternas kännedom. «LINNÉ själf skrifver härom: »Sonen CARL war knapt 4 åhr, då han en gång följde sin Fader på en collation till Mäklanäs, uti den wackraste sommartiden, och då gästerna inemot aftonen hwilade sig pa en grön äng, föreställde Pastorn för sitt sällskap, huru hwar blomma hade sitt namn, samt åtskilligt märkwärdigt och underligt om wäxter, wiste därföre rötterna af Succisa, Tormentilla, Orchides, med flera. Gossen ser på detta med ett hjärtans nöje, och war just detta den sträng, som mäst war spänd uti Gossens genie. Härpå fick Fadren ingen ro för Pilten, som stadigt frågade namn på wäxterna långt mera än Fadren kunne swara, men ! “Just i wackraste wären, då giöken utropat sommaren emellan menses frondescentixze och florescentie“ (löfspricknings- och blomstermånaderna). — Egenhändiga anteckningar af CARL Linnzus om sig själf; utgifna af Anam Arzenuius. Upsala 1823. Sid. 5. — Då citat utan angif- vande af källa här nedan förekomma, äro de hämtade ur nu nämnda arbete. ? Det må tillåtas mig att redan nu använda namnet LinnÉ, det namn under hvilket han af nutiden är känd; detta ehuru den rätta benämningen intill år 1762 borde vara Linnaus. Först dä — vid adlandet — utbyttes namnet Linngzus mot von Linné. 4 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O I. äfter Barns maner förgäter ock namnen, hvarföre han ock blef en gäng härdt tilltalt af sin Fader, som sade sig aldrig skola gifwa honom något namn på örter, om han dem mera förgäter, hvarföre Gossens hela hog och tanka war sedan att komma ihog namnen, att han aldrig skulle gå miste om sitt ange- nämaste» ". Vid 10 års ålder sändes LIinnE till Växjö trivialskola, »där rude Lärmästare med lika rude method gofwo Barnen hog för wettenskaper, att håren måste resas på deras hufvud». Efter att år 1721 blifvit uppflyttad i skolans rektors- klass erhöll han, såsom han själf uttrycker sig, »mera tillfälle att fly Boken; ty Gossens nöje war endast att få gå ibland blomstren, att där lära sig känna örterna». Under denna tid kom han i nära beröring med D. LANNERUS, trivial- skolans rektor, »en stor älskare af det som hörde till örtkänningen». Denne, som gaf den unge LINNÉ fritt tillträde till sin trädgård, bidrog genom sina samtal att öka den lärgirige gossens kännedom om Floras alster; hvilket gjorde »att Carl lille fant sig mycket nöjd att vistas i Wexiö ”.» År 1723 blef Linn& flyttad från trivialskolan till gymnasium; den 11:te i ordningen bland 15 kam- rater °. Han fick nu ännu mera fria händer att ägna sig åt de studier, som så varmt lågo honom om hjärtat. Han hade lyckats skaffa sig en del botaniska böcker, »dem han natt och dag läste, att han dem kunne på sina fingrar». Af sina lärare och kamrater benämndes han också »lilla Botanicus». Att under sådana förhållanden LINNÉ ej af sina lärare skulle kunna blifva betraktad som en lofvande lärjunge är naturligt, då gymnasie-undervisningen den tiden väsentligen gick ut på att utbilda tjänliga prästämnen *. Därför, då LINNÉS fader år 1726 kom in till Växjö för »att höra äfter sin käre son», tillrådde honom lektorerna, så godt som enhälligt, att låta LINNE sluta med studierna samt »att i tida sätta sin Son till någon handtwärkare». En af lektorerna var dock af helt annan mening. Med denne sin lärare, physices lektorn och pro- vincialläkaren dr. Jon. ROTHMAN, hade LINNÉ — genom rektor D. LANNERUS” bemedling — redan såsom lärjunge i trivialskolan blifvit nära bekant. Dr. ROTHMAN, som kommit till klar insikt om LINNÉS ovanliga begäfning »för- säkrade Fadren heligt, att ibland alla där studerande Djeknar wore ingen, och icke en enda, som gåfve det hopp om sig, som hans CARL» samt tillade, »att om icke Fadren wille underhålla Sonen, så wille han taga honom i sitt hus, och på sin räkning föda honom, och läsa för honom, det ena åhret, som ännu äterstod, innan Gossen med sina Camrater skulle flyttas till Academien, och att Fadren måtte weta, det Lectorerna hade däruti rätt, att han aldrig kunde blifva Präst, men han däremot wore försäkrad, att CARL skulle blifwa namn- kunnig Doctor, som rätt så wäl framdeles skulle föda sig, som någon Präst.» ! Detta Linnés skriftliga uttalande anföres fullständigt därför, att det är särdeles beteck- nande för hans hela naturliga läggning ända från den tidigaste barndomen. ? SamuvEL Linner (Linnés broders) bref af 2%» 1778; enl. Tu. M. Fries, LInng, sid. 15. > Wäxjö gymnasii matrikel; enl. Tu. M. Frıss, 1. c. sid. 14. * Lınn£ yttrar härom: “Dock fruktade han icke för alla wettenskaper, ehuru de mäste här gingo ut därpå att preparera tjänliga Prästämnen; ty som han war altid ibland de sämste af sine Camrater under Eloquentie, Metaphysices, Moralium, Grec® et Hebraic®, samt Theologie Lec- torerna, så war han däremot altid en af de bäste för Matheseos och besynnerligen Physices Lectoren.“ V. B. WITTROCK. LINNÉ. 5 LINNES far blef häraf tröstad samt uppgaf, om än ogärna, sin förut hysta önskan, att sonen skulle blifva präst". Af dr. ROTHMAN erhöll också LInnNÉ under hela sista gymnasieåret enskild undervisning uti medicin, »physiologicis>, men där- jämte också uti botanik. Han bibragtes härvid bland annat insikten om vikten af att särskildt studera växternas blommor, för »att kunna föra hwar och en ört till sin Class äfter TOURNEFORTS sätt ”. De kunskaper och de väckelser Linn& genom denna undervisning erhöll voro utan tvifvel den värdefullaste behållningen af studierna under gymnasietiden. Men högt måste äfven den i Växjö skola och gymnasium vunna kunskap uti Romare-spräket skattas, som satte LinNE i stånd att vid sin så rika vetenskapliga produktion obehindradt röra sig med dåtidens allhärskande lärdomsspråk, ja, att ur det gamla latinet nyskapa en språkform, som alldeles utomordentligt väl lämpade sig för användning vid be- skrifningen af naturens alster, och som därför ännu användes. Uti maj 1727 — alltså vid 20 års ålder — erhöll LINNÉ sitt afgangsbetyg, »Testimonium Academicum», från Växjö gymnasium; enligt den tidens sed en af gymnasiets rektor på latin affattad skrifvelse till rektor vid det universitet, där studierna skulle fortsättas. I denna skrifvelse karakteriseras LINNÉ som en synner- ligen utmärkt yngling, hvilken ådagalagdt ett gudfruktigt, godt och hedrande upp- förande, på sina studier användt oförtröttad flit och afhållit sig från allt dåligt umgänge. Genom dr. ROTHMANS ofvan omtalade ingripande hade det uppgått till full klarhet för LINNÉ, att hans lefnadsbana borde blifva läkarens. Någon möjlighet förefanns nämligen ej på den tiden att vinna utkomst såsom rent vetenskaplig botanist. Botaniken betraktades då så godt som uteslutande så- som en hjälpvetenskap åt medicinen och hade endast i denna egenskap en plats vid universiteten. Vid skolor och gymnasier var den knappast känd till namnet. Försedd med sitt i Växjö erhållna »Testimonium» afreste LiNNE i augusti 1727 till Lund för att studera medicin. Han mottogs där af sin forne infor- mator, magister GABRIEL Höök, som hjälpte honom tillrätta med inskrifningen vid universitetet. Inträde uti den studentnation, till hvilken LINNÉ genom födseln hörde, den småländska, underlät han att taga och detta för att undgå den då ännu i fullt flor stående, så motbjudande penalismen. Genom HÖök erhöll LINNÉ bostad uti den berömde läkaren och natur- forskaren, doktor K. Stos.:us’ hus; något som kom att tillskynda honom betydande gagn. Han fick där tillfälle att se och taga kännedom om doktorns ! Icke så Linnés moder, som i sin bedröfvelse kastade skulden på trädgärden och dess blommor, hvarför hon förbjöd sin yngre son SamurLr “att någonsin befatta sig med dessa olycks- yrken”. SAMmuvEL Linnei anförda bref; enl. Tu. M. Frıes, LInnéÉ, sid. 20. ? LinnÉ meddelar ytterligare om sina botaniska forskningar vid denna tid följande. Då han före sin resa till Akademien företog sig att “rangera alla wäxter, som wäxte i Sienbrohult, förekommo många, som gjorde honom nog bryderi: Cornus herbacea, Lobelia Dortmanna, Elatine Hydropiper, Peplis Portula, Linum Radiola, Plantago monanthos, Isoétes lacustris, Anthericum ossi- fragum, Aphanes arvensis, Trientalis europea, Scheuchzeria palustris, Andromeda polifolia, Calla palustris, Stratiotes Aloides, Utricularia vulgaris, som ännu icke voro af Botanieis utredde". 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO I. värdefulla naturhistoriska samlingar; »ett artigt Museum af allehanda slags Naturalier: Stenar, Snäckor, Foglar och Herbarier af inlagda och inklistrade örter, sådant han aldrig sedt». Och tillägger han: »Ungkarlen behagade oför- likneligen det sättet att torka och inklistra örter i Herbarier, sa att nu hela dess syssla blef att inlägga alla de örter, som wäxte omkring Lund.» Da STOBAUS senare blef i tillfälle erfara påtagliga bevis för att hans hyresgäst var en i utomordentlig grad kunskapstörstande och arbetsifrig studiosus, gaf han honom ej blott fritt tillträde till sitt rika bibliotek”, utan därjämte enskild undervisning i såväl naturhistoria som medicin samt inbjöd honom mycket ofta att spisa vid sitt bord; »med den försäkran att, om Lmnzus så wille fort- fara, som han hade begynt, wille han göra honom till sin arfwinge, emedan han själf ej hade några barn». Om den mångsidiga enskilda handledning Linn& erhöll af STOBEUS till sitt värde otvifvelaktigt måste skattas högt, kan ej detsamma sägas om den offentliga undervisning i medicin, som meddelades vid universitetet. Detta ägde blott en enda medicine professor, och denne var på grund af ålder all- deles oförmögen att på ett blott någorlunda tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Att Linx# under sin vistelse i Lund vinnlade sig om att utvidga sina botaniska kunskaper genom att göra exkursioner i olika trakter af Skåne, be- höfver knappast nämnas. Då LInNÉ under sommarferierna vistades i sitt barndomshem i Stenbro- -hult erhöll han besök af sin forne lärare doktor ROTHMAN, som rådde honom att lämna Lund för att öfverflytta till Uppsala, där det medicinska studiet stod betydligt högre. Där funnos två medicine professorer, som åtnjöto — eller rättare åtnjutit — stort anseende, nämligen Lars ROBERG och OLoF RUD- BECK d. y. Där funnos en botanisk trädgård och ett rikt bibliotek samt, hvad ej minst viktigt var, god utsikt att komma i åtnjutande af understöd i form af stipendium. LINNÉ beslöt sig för att följa sin gamle lärares och väns råd. Af för- äldrarna utrustades han med en reskassa på 100 daler silfvermynt, »ett för allt». Något vidare penningunderstöd kunde ej från hemmet erhållas. ! Lınn£s berättelse härom är så målande och karakteristisk, att jag ej anser mig böra underlåta att ätergifva den i sin fullständighet: “Under denna tiden hade Doct. Stoszus tagit i sitt hus en Tysk Medicine studiosus wid namn Kouras, hwilken där lefde såsom son; och hade tillgång till Doctorns Bibliotheque. Linnaus gör bekantskap med denna Kouras och läs för honom Physiologien, såsom han den lärt af Doct. RoTHMAn, hwaremot Kouras alla nätter utlånade böcker utur Sroszı Bibliotheque till Linnzus. Men StoBz1 gamla Moder, som icke kunne sofwa om nätterna, ser ljuset alla nätter brinna uti Lmnzı fönster, och därföre warnar sin Son för Småländingen, som hvarje natt somnade ifrån ljuset och satte hela hans hus i äfwentyr. Ett par dagar därefter, när som Linnzus sitter kl. 2 om natten i fullt arbete med Sroszı böcker, kommer Doct. SToBAUS sagta uppstigande med hårdt upseende, i tanka att råka Linnzus sofwande ifrån ljuset, och frågar, hwarför icke han sofwo om nätterna, då annat folk sofwo. Änteligen stiger StoBzus fram till bordet, och ser der en stor hop af sina böcker liggande upslagne, frågar honom hwar och huru han böckerna fått, då Lınnzus måste berätta sakens sammanhang, hwarpå Stoszus befaller LINNZUS strax förfoga sig i säng och sofwa som annat folk om nätterna. Morgonen därpå blifwer LINNZus nedkallad, att änwidare förhöras om böckerna, då Doctor Stoszus sedermera gaf Linnzus sin nyckel till Bibliothequet, att där få uttaga och sedan återställa, hwad böcker han behagade.“ V. B. WITTROCK. LINNÉ. HY I början af hösten 1728 anlände Linné till Uppsala. Sedan de 100 dalerna tagit slut, blef hans ekonomiska ställning rätt svår. Men här — som nästan alltid — hade LInng lyckan med sig. Vid ett af sina studiebesök på våren 1729 uti den botaniska trädgården tilltalades han af en professor, som visserligen egentligen var teolog, men som därjämte var mycket intresserad för och kunnig i botanik, doktor OLor Cersıus d. ä. Denne frågade honom, om han studerade botanik, om han kände växterna i trädgården och om han hade något her- barium. Då LINNÉ på ett synnerligen tillfredsställande sätt besvarade dessa frågor, därvid meddelande, att han hade mer än 600 växter i sitt herbarium, hvilket på CELsm begäran förevisades, bestämde sig Cesıus för att under- stödja den unge, så lofvande växtforskaren. Han upplät bostad åt honom uti sitt hus och lät honom merendels spisa vid sitt bord. Sitt botaniska bibliotek ställde han till Lmn&s förfogande, och vid sina botaniska färder i Uppland lät han Linn& medfölja såsom en nyttig och angenäm följeslagare. Någon undervisning i botanik kom aldrig LInyÉE till del vid universitetet. Professor RUDBECK, som var mycket älderstigen, föreläste blott ett ar och da öfver ett zoologiskt ämne. Någon lärare, i vanlig mening var ej heller för LINNÉ behöflig. Han hade inom sitt eget bröst en lärare, som ständigt och säkrare förde honom framåt, än hvad någon annan skulle hafva kunnat göra det. Med anledning af en i slutet af år 1729 utkommen qvasi-botanisk disputa- tion »Sauuwoc Dvrov sive Nuptie Arborum», sammanskref LINNE en uppsats med titeln »Przeludia Sponsaliorum arborum», i hvilken han redogjorde för fransmannen VAILLANTS åsikter i ämnet, med bifogande af en framställning af sina egna iakt- tagelser öfver ståndare och pistiller såsom »de essentiellaste delar i blomman». Denna uppsats, som cirkulerade i åtskilliga afskrifter, kom äfven i händerna på OLOF RUDBECK, som genast insåg dess värde och satte sig i förbindelse med den unge studenten, »som i Botanicis så vore försigkommen». En synnerligen viktig följd af den sålunda inledda bekantskapen blef, att RUDBECK, som på grund af ålder erhållit befrielse från offentliga föreläsningar, utverkade, att den 23-åriga studenten LINNZEUS förordnades att sköta de offentliga demonstrationerna i botaniska trädgården. Redan vid detta Linn&s första framträdande som lärare visade sig hans högst ovanliga begåfning äfven på detta område. Under de två år, hans förordnande räckte, var han ständigt omgifven af skaror af intresserade åhörare; han säger själf i bref till STOBEUS: »från påsk till midsommar hade jag mest alltid 200 A 400 auditores». Men han skötte ej blott undervisningen vid träd- gården; han vidtog äfven åtgärder för att upphjälpa den ur det förfall, i hvilket den så småningom råkat, därvid ordnande växterna efter sitt eget sexualsystem!. En annan följd af bekantskapen med RUDBECK var, att han sommaren 1730 blef antagen till informator för dennes yngre söner. Han erhöll sålunda sin utkomst betryggad, och hade, såsom boende i RUDBECKS hus, synnerligen godt tillfälle att begagna sig af det rika Rudbeckska botaniska biblioteket. 1 Uti Linnés “Bibliotheca Botanica" heter det “Upsaliensem Hortum instruximus Anno 1731 secundum methodum nostrum sexualem“, 8 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:!O I. Under denna lyckliga period bedref LINNÉ med brinnande ifver sina egna botaniska forskningar. Själf säger han: »Nu användes dagarne på arbete med Disciplarne, och nätterna på utarbetande af det nya System och den Reformation», som LiNN#zUs begynt i Botaniquen. Nu begynte han skrifva sin Bibliotheca Botanica, sina Classes Plantarum, sin Critica Botanica och sina Genera Plantarum. Ännu en annan följd af den nära bekantskapen med RUDBECK blef LinnEs för den botaniska vetenskapen — eller rättare för så godt som alla de natur- historiska vetenskaperna — så resultatrika Lappska resa. RUDBECK hade nämligen år 1695 utfört en resa till norra delarna af Lappland i naturhistoriskt syfte; »och som RUDBECK ofta talt om de sällsamma phenomena och örter, han sett på Lappska resan, så hade LInNAUS fattat en stor håg att se dessa länder». Han inlämnade till Vetenskaps-Societeten i Uppsala en synnerligen väl affattad och motiverad ansökan om ett reseunderstöd, hvilket han också, med hjälp isynnerhet af Societetens sekreterare, den berömde ANDERS CELSIUS, "erhöll. En resa i Lappland betydde då något helt annat än nu. Den betydde en färd — mestadels på egna ben — genom ett land utan tillstymmelse till ordnade kommunikationer, utan härberge för främlingar, mycket sparsamt bebodt af en folkstam med helt annat språk och lefnadssätt än den svenskas; med ett ord en ren vildmark och till mycket stora delar en ödemark. Färden betraktades också som så farlig, att LINNÉ ansåg sig först böra resa hem till sina föräldrar för att rådgöra med dem. Sedan deras begifvande inhämtats, företog LINNÉ aftärden från Uppsala den 23 maj 1732. Hans utrustning var af allra enklaste slag; icke tyngre än att han själf lätt skulle kunna bära den hel och hållen. Resan till Lappland genom Uppland och Norrland skedde ständigt till häst; i Lappland däremot till fots, eller då så var möjligt, i båt. Att följa LINNÉ på hans färd, under hvilken han oafbrutet förde en utförlig, nu i sin helhet publicerad dagbok, tillåter ej utrymmet. Blott därom må erinras, att Linn# besökte först Lycksele lappmark, därifrån han efter att hafva utstätt lifsfarliga besvärligheter, måste vända om till kusten; vidare Lule lappmark samt efter en högeligen pröfvande marsch öfver fjällryggen, norska hafskusten, norr om polcirkeln. Återvägen togs norr om Bottniska viken genom Finland, som han sålunda också fick stifta bekantskap med. Till Uppsala återkom han, helbrägda, i midten af oktober. För LINNÉ var denna resa af allra största betydelse. Den skänkte honom ett nytt och vidsträckt öfningsfält för hans medfödda, utomordentliga iakttagelse- förmåga... Han lärde här känna en helt ny natur, en ny växtvärld, en ny djur- värld och en ny människovärld. Och med sådan skarpblick och i sådan om- fattning gjorde han sina iakttagelser, att hans resebeskrifning med skäl kan uppställas som ett mönster för dylika skildringar. Den första afhandling af LINNÉ, som utkom i tryck, är en förteckning öfver de af honom i Lappland iakttagna växterna, hans »Florula Lapponica», som infördes i Vetenskaps-Societetens Acta åren 1732 och 1735; en afhandling som också är den första, i hvilken hans nya växtsystem, sexualsystemet, kommit till användning. De botaniska iakttagelserna i sin helhet från lappska resan framlades först uti den under LIiNNES Hollandsvistelse år 1737 utgifna, med rätta så berömda »Flora Lapponica», V. B. WITTROCK. LINNÉ. 6) I sammanhang med lappska resan må erinras om LinNEs resa i Dalarne 1734. Från den för naturforskning lifligt intresserade och tillika ovanligt däd- kraftige landshöfdingen i Dalarna, NILS REUTERHOLM, erhöll LINNE våren nämnda är ett anbud att på dennes bekostnad göra en forskningsfärd i Dalarne. Att LINNÉ med glädje antog anbudet behöfver knappast nämnas. Under det LInnÉ utfört lapplandsfärden alldeles ensam, blef han nu satt i Spetsen för en hel stab af unga naturforskare (»den Reuterholmska resesocieteten»). I den instruktion, han för dessa utfärdade, gaf han, på ett synnerligen ändamålsenligt sätt, hvar och en sin särskilda uppgift; en nämndes till »botanicus», en annan till »zoologus», en tredje till »geographus», en fjärde till »mineralogus» o. s. v. Resan omfattade norra Dalarne och närliggande delar af Norge; ändpunkten var Röräs, som be- söktes för den bekanta koppargrufvans skull. Äfven denna resa gaf ett rikt utbyte; på grund af mindre gynnsamma naturförhållanden dock mindre för botaniken än för öfriga forskningsområden. En för LInnÉ viktig följd af Dalarnevistelsen var, att han där — vid ett något senare besök — fann sin blifvande följeslagarinna genom-lifvet SARA ELISABETH MORZAA, dotter till den mycket ansedde stadsläkaren i Falun, assessor JOHAN MoRrREUs. Ofvan har blifvit nämndt, att Linnés förordnande såsom OLOF RUDBECKS vikarie omfattade blott åren 1730 och 1731. Orsaken hvarför det ej kom att fortfara längre var den, att professor RUDBECKS ordinarie vikarie, medicine adjunkten doktor NILS ROSÉN sistnämnda år återkom från en längre utländsk studieresa. Att adjunkten ROosÉN då inträdde i sin pliktenligt åliggande tjänst- göring uppfattades af LINNÉ måhända mindre riktigt. LINNÉ tyckte sig däruti se ett utslag af afundsjuka från ROSÉNS sida; och från detta förhållande har af några LINNÉ-biografer uppdiktats en del berättelser om ett ytterst spändt förhållande mellan Rosen och LINNE, ett förhållande som skulle hafva utmynnat rent af i en duell. Att dessa berättelser sakna grund har ådagalagts af professor TH. M. FRIES uti hans välbekanta, stora LINNÉ-biografi. Då vid ifrågavarande tidpunkt allmän sed var, att de medicine studerande afslutade sin kurs med en resa till något kändt utländskt universitet, för att där, efter aflagda prof, vinna medicine doktorsgraden!, beslöt sig LINNÉ mot slutet af år 1734 för att äfven följa detta bruk, Han afreste i april 1735 till Holland, med den dåvarande, af svenskar mycket besökta universitetsstaden Harderwijk till mål. Sin doktorsdisputation, »De Nova hypothesi Febrium Inter- mittentium», hade han färdigskrifven med sig från Sverige, hvadan han redan den 24 juni kunde få disputationsakten vederbörligen genomförd och omedelbart därefter blifva promoverad till medicine doktor. j LINNÉ skulle nu, efter väl förrättadt värf, hafva kunnat återvända till Sverige, om ej penningbrist lagt hinder i vägen därför. Denna omständighet, som särskildt under resor, mycket sällan medför gagn, kom här att få de mest fruktbringande följder. Såsom följeslagare till en från Dalarna bekant, bemedlad ung svensk CLAES SOHLBERG, beger sig LINNÉ först till Amsterdam, 1! Båda Uppsala-professorerna L, Rogers och O. Rupgeck voro promoverade till medicine doktorer utomlands, den förre i Leyden och den senare i Utrecht. 2 10 ACTA HORTI BERGIANI. BAND Alko NGO IG där botanices professorn JoH. BURMAN besöktes, och därefter till den berömda universitetsstaden Leyden, där A. VAN ROYEN var botanices professor. Såsom förut blifvit nämndt, började LInNÉ redan är 1730 att uppgöra planer för samt äfven att nedskrifva utkast till flere botaniska arbeten. Under årens lopp hade han fått en del af dessa färdiga, men ej lyckats att få dem tryckta, hvarken i Sverige eller i Tyskland. LINNÉ begagnade nu tillfället att i Holland fortsätta sina försök i denna riktning, och — lycklig som han stän- digt var, då det gällde — möttes han här på många håll af det mest till- mötesgående förstående. I Leyden gjorde LinnE bekantskap med medicine doktor J. F. GRONO- vıus, »den curieusaste [mest vetgirige, som Lmnnzus fant i Holland». För denne visade han sitt färdigskrifna manuskript till »Systema natur», med det resultat, att GRONOVIUS erbjöd sig att trycka det på egen bekostnad. ! Härmed var isen bruten. När detta arbete blifvit tryckt och kändt, mötte det ej längre några svårigheter att finna förläggare för LINNES många följande verk. »Systema Nature» lämnade nämligen en för den tiden oför- liknelig systematisk anordning af alstren, tillhörande alla tre naturens riken, stenriket, växtriket och djurriket. | I Leyden lefde da Europas mest berömde läkare, den äfven som bo- tanisk författare välbekante HERMANN BOERHAAVE, som vid den tiden var kommen till hög ålder. På Groxovi tillstyrkan gjorde LINNÉ ett besök hos honom, och lyckades därvid genom sina ådagalagda stora insikter i botanik, och särskildt i botanisk bibliografi, att helt och hållet vinna honom för sig; något som senare kom LINNÉ till största nytta. Fran Leyden reste LInnÉ till Amsterdam för att aflägga ett afskeds- besök hos professor BURMAN. Denne föreslog då LINNÉ att stanna en tid hos honom, som »offererade en präktig kammare, uppwaktning och kost vid sitt egit bord», om LINNÉ ville biträda honom vid utarbetandet af det verk öfver Ceylons fora, Thesaurus Zeylanicus, som han då hade för händer. LINNÉ antog anbudet, men det dröjde ej länge, innan han fick ett ännu mycket för- manligare. I Holland lefde på den tiden en mycket rik köpman, juris doktor GEORG CLIFFORD, som var en synnerligt stor växtvän och som i sammanhang därmed vid sin landtegendom Hartecamp, nära Haarlem, anordnat en präktig botanisk (-zoologisk) trädgård med ändamålsenliga växthus och ett rikt botaniskt biblio- tek. CLIFFORD, som led af ständig sjuklighet, erhöll af sin husläkare BOERHAAVE det rådet, att anställa hos sig en yngre, skicklig läkare som kunde ständigt vara till hands för att sköta hans svaga hälsa; och till denna befattning rekommenderade han LINNÉ, därvid särskildt framhällande Linnés utmärkta skicklighet pa botanikens område, hvilken ju kunde komma hans botaniska trädgård tillgodo. CLIFFORD lyssnade gärna till detta förslag, och vid ett samtal med LINNÉ, hvilken han inbjudit till sitt landtställe, hemställde han till denne, om han ville blifva hans husläkare och »botanicus». Villkoren vore "I förlagskostnadens betäckande deltog äfven en lärd skotte, Isaac Lawson, som seder- mera blef “Lınnzı besynnerlige wän, och som ofta frågade Lınnzum, om han behöfde något pen- ningar, och dä han svarade, nej, tog upp 60, 80, 100 gulden och gaf Lmnzus, sägande sig själf ändå hafva nog, ty han älskade Lınnzum och Gronovium oförlikneligen, och ägde mycket förnuft”. V. B. WITTROCK. LINNÉ. II rent af lysande: fritt vivre, en betydlig penningelön, rättighet att för biblioteket inköpa de böcker som fattades, och för trädgården förskaffa de nya växter, som annorstädes ifrån kunde erhållas. ; LINNÉ tvekade ej att mottaga anbudet och fick ej heller någonsin skäl att ångra det. I sina förut citerade »Egenhändiga anteckningar» skrifver LInnEÉ följande: »Alltsa blifwer Liınnzus hos CLIFFORD, där han får lefwa som en Prins, får den största Trädgård under sin inspection, får förskrifwa alla de örter, som saknas i Trädgården och köpa de böcker, som fattas i Biblio- ‚theket; ty war ock nu tillfälle för LiNNZUS att arbeta i Botaniquen, då han hade alla de tillfällen, som önskas kunne. Han arbetar ock därpå både dag och natt.» Längre fram i samma »Egenhändiga Anteckningar» förtydligar han uttrycket att »lefwa som en Prins» på följande sätt: »Han lefde i allt det wälstand, som en dödlig önska kunne; ty han reste in till Leyden att höra BOERHAAVE, när han behagade, fick åka på Amsterdams gator med 2 par hästar, fick wara i Amsterdam, da han behagade och fick wara på Hartecamp i den sköna Trädgården, när honom lyste, och hade där all uppwaktning af kock och betjenter, och kunne alltid emottaga dem, som gjorde besök, med all högtidlig välfägnad.» LINNÉ innehade platsen som »CLIFFORDS botanicus» i fulla två år, från den ı3 september 1735 till den 7 oktober 1737. Hvad han under denna tid uträttade till den botaniska vetenskapens fromma är sa oerhördt mycket, att man med allt skäl kan instämma uti hvad LInnÉ sedermera därom själf yttrade, då han benämnde det »ett arbete det knapt menskiligt syntes». Såsom prefekt för CLIFFORDS botaniska trädgård hade LINNÉ i främsta rummet att granska och rätta bestämningarna af trädgårdens mångtaliga växter från alla jordens trakter; ett arbete som redan i och för sig skulle hafva gifvit en vanlig, skicklig växtkännare fullt nog att göra. Vidare hade han till åliggande att på allt sätt söka öka trädgårdens växtskatter, hvilket med- förde resor till olika platser, där sådana kunde erhållas. Bland dessa resor ma särskildt nämnas , sasom titeln angifver, ett kritiserande arbete, i hvilket LINNE går till rätta med det dittills använda, mycket ofta oefterrättliga förfaringssättet på namngifningens område. Ytterligare » Flora Lapponica», det välbekanta, grundläggande arbetet på flori- stikens och, man kan väl äfven säga, på växtgeografiens gebit. Vidare är att nämna de arbeten han särskildt i egenskap af prefekt för den Cliffordska botaniska trädgården publicerade. Främst bland dessa står den ståtliga, med utmärkta taflor rikt utrustade »Hortus Cliffortianus, plantas exhibens, quas in hortis tam vivis quam siccis Hartecampi in Hollandia coluit vir nobilissimus et generosissimus GEORGIUS CLIFFORD, J. U. D., reductis varie- tatibus ad species, specibus ad genera, generibus ad classes, adjectis locis plantarum natalibus differentiisque specierum». Sina uti »Critica Botanica», »Genera Plantarum» m. fl. verk uttalade principer bragte Lınn&E till konsekvent användning i detta omfattande arbete.! Ytterligare må nämnas »Viridarium Cliffortianum», som sysselsätter sig uteslutande med trädgårdens odlade växter, ej med de pressade uti Cliffordska herbariet befintliga. Förbigås bör ej heller »Musa Cliffortiana, florens Hartecampi 1736 prope Harlemum,» uti hvilken rikt illustrerade afhandling LINNÉ redogör för den metod han användt för att »drifva fram hennes blommor», hvilka aldrig förr varit sedda i Holland och därför där väckte den största uppmärksamhet. ! Detta verk är otvifvelaktigt det, som kostade Linné det drygaste arbetet under hans Hartecamp-tid. Själf yttrar han sig härom på följande karakteristiska sätt: "Nu återstod för det Crirrorn icke allenast gifwit Linnzus ährligen ansenliga penningssummor, utan ock födt och hållit honom som sin egen son, att Linnaeus griper sig an med det stora verket Hortus Cliffortianus, och detsamma icke allenast utarbetar och skrifwer utan ock sjelfva correcturerna, och alt detta innom tre fjerdedels åhr hwilket en annor icke skulle göra äfter på flere åhr; och dessutom under det han utarbetar Hortum Cliffortianum, då han war trött af detta arbete, förlustar han sig med Critica Botanica, den han trycker i Leyden“, v. B. WITTROCK. LINNÉ. 13 Men Lmnx&s produktivitet var genom allt detta myckna dock ingalunda uttömd. År 1738 publicerade han ett af sina förnämsta verk »Classes Plantarum, seu Systemata Plantarum omnia a fructificatione desumta, quorum XVI universalia et XIII partialia compendiose proposita secundum classes, ordines et nomina generica cum clavi cujusvis methodi et synonymis genericis». Uti detta, som innehåller en i afseende på exakthet hittills oupphunnen historisk framställning af växtsystematikens utveckling till LINNES tid, klargöres för första gången skillnaden mellan de artificiella och det naturliga växtsystemet; på samma gång som genom uppställandet af ett betydligt antal »ordines naturales» en väsentlig grundval för det naturliga systemet lägges. — Samma år under sin Hollandsvistelse utgaf han »Corollarium Generum» och »Methodus sexualis», hvarjämte han redigerade och bragte till tryckning sin studiekamrat och nära vän, P. ArTEDI’s efterlämnade »Ichtyologia.»! I längden kunde dock icke ens en så stark konstitution både till kropp och själ, som den LinnE ägde, utan skada uthärda ett arbete af nu beskrifven beskaffenhet. LINNÉ säger själf: »Af allt detta arbetet blef han ock så utmärglad vid hösten af åhret, att han icke mer kunde tåla Holländska luften.> Han beslöt sig därföre för att lämna CLIFFORD; ehuru denne genom de mest fördelaktiga ekonomiska anbud gjorde allt hvad göras kunde för att kvarhålla honom, Långt hann dock icke LInnÉt denna gång på sin hemfärd. I Leyden, som han besökte, för att säga alla sina därvarande vänner farväl, lät han sig af professor VAN ROYEN öfvertalas att stanna ett halft år såsom hans gäst, för att hjälpa honom att bringa den botaniska trädgården i vetenskaplig ordning samt att för honom »demonstrera sina Fundamenta Botanica, hvarigenom LINNAZI principer kommo publice wid en så lyster Academie att propageras.» Under denna tid erhöll LmnE genom BOERHAAVE anbudet att blifva »ordinarie Medicus» uti den holländska kolonien Surinam i Sydamerika, en be- fattning som ansågs vara i hög grad ekonomiskt fördelaktig. LINNÉ afslog emellertid anbudet på samma sätt som han förut gjort, då det — likaledes genom BOERHAAVE — erbjöds honom att blifva resande växtforskare i Kaplandet, med säker utsikt att vid sin återkomst erhålla »wärkelig Professors fullmakt». Genom LINNÉS uttalande beträffande detta anbud får man veta, hvad det egentligen var, som band honom vid Sverige. Uttalandet lyder: »Men Linnzus försakade detta tillbud, under sken att han icke tälde de warma climater som uppfödd i de kalla, fast han hade andra resoner, nämligen att han var engagerad |för- lofvad| hemma. » Under sin vistelse hos van ROYEN fick LINNÉ tillfälle att säga ett sista farväl till sin beundrade lärare och vän BOERHAAVE. Denne, som var mycket svårt sjuk och som förbjudit alla besök, mottog dock LINNÉ, som därom skrifver: »LINNEUS war ock den enda, som fick komma in, att kyssa sin stora Informators hand, med ett bedröfweligt vale, då den swaga Gubben hade ännu så mycket krafter i sin hand, att han förde LINNAI hand till sin mun och kyste henne tillbakas, sägandes: »Jag har lefwat min tid och mina åhr, samt gjordt, hwad ! P. Arteoı, Linnés mest själsbefryndade kamrat under Uppsala-tiden, omkom genom olyckshändelse i Amsterdam år 1735. 14 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O I. jag förmädt och kunnat. Gud bevare dig, för hvilken allt detta återstår. Det wärlden af mig äskadt, har hon fått, men hon äskar långt mera ändå af dig. Farwäl min kära LINNZUS.» Innan skildringen af LInnÉs Hollandsvistelse afslutas, må några ord till- läggas såsom ett försök att i någon mån förklara den rent af underbara pro- duktivitet, som Linn& särskildt under denna period ådagalade. Främst berodde den förvisso på LINNÉS enastående begåfning för forskning. Han ägde ett alldeles utmärkt minne; "' en utomordentligt skarp, ständigt vaken iakttagelseförmäga; en beundransvärd fallenhet för att snabbt och säkert uppfatta just det väsentliga, att skilja hufvudsak från bisak; en aldrig tröttnande lust att bringa ordning i det oordnade; och en aldrig svikande arbetsglädje, som för honom gjorde den mest uthålliga verksamhet nästan till ett behof. Kommer nu därtill, såsom hos LINNÉ, ägandet af en sund och stark kropp °, så äro ju förutsättningarna för en resultatrik verksamhet långt mer än vanligt goda. Men huru stora naturgäfvorna än må hafva varit, hade dock en alstrings- rikedom, sådan som LINNES under Hollands-vistelsen, legat utom mänsklig för- måga, såvida icke — för att begagna en alldaglig liknelse — ett stort samladt kapital förefunnits. »Systema Nature var ju på förhand fullt färdig för tryckning, och arbetet på de flesta af LInnÉs fundamentala verk var päbörjadt fulla fem år tidigare. Af icke ringa betydelse i detta afseende var att LINNÉ, enligt hvad han själf berättar, vid sin forskning ständigt använde det synnerligen kloka förfaringssättet att omedelbart skriftligen införa hvarje observation på sin plats och att ej lita blott på sitt minne, så utmärkt det än var. Af mycket stor betydelse var också det i handling ständigt utmynnande förstående, som från de holländska växtvännernas och växtforskarnas sida kom LINNÉ till del. Han befriades från alla ekonomiska omsorger, och — icke blott detta — han erhöll från mer än ett håll ett synnerligen värdefullt biträde vid skötandet af allt det praktiska i afseende på arbetenas publicering, korrektur- läsning och sådant mer. Heder åt dessa klarsynta och oegennyttiga mäns minne! : Att LINNE ägde en sund och stark kropp har nyss blifvit sagdt, men att den också var mer än vanligt välbildad, visar oss den bild, som meddelas: på taflan I. Porträttet är måladt af den framstående holländske artisten MARTIN HOFFMAN ” år 1737 — sålunda just under ifrågavarande period — och visar LINNÉ »i lappdräkt». Man finner af detsamma, att LInnÉ ännu vid 30 år hade ett fullständigt ungdomligt utseende. Den öppna och klara blicken ur de mörk- ! LInnÉ säger själf härom: “Han ägde ett excellent minne alt till 60 åhr, da nomina propria begynte att glömmas af honom, som haft sådana flere i hufwudet än mången annor.“ ? Den hvila Linné behöfde var ovanligt ringa. På flera ställen uti sina egenhändiga an- teckningar talar han om sitt ständiga nattarbete, och ännu på äldre dagar började han om sommaren sitt dagsarbete klockan 3 å 4 på morgonen. > Den fotografi, som ligger till grund för autotypi-reproduktionen, återgifver en, det natur- vetenskapliga sällskapet i Amsterdam, “Natura artis magistra“, tillhörig kopia, utförd af HoLLANDERS Czn. Originalporträttet — eller porträtten, ty två sådana lära finnas — tillhöra enskilda personer i Holland; detta enligt meddelande af professor Ernst Armouist, som skänkt fotografien till Bergianska ikonoteket. V. B. WITTROCK. LINNÉ. 15 bruna ögonen ger ett uttryck för den ovanliga hjärterenhet, som utmärkte Lnx& under hela hans lif. Vären 1738 efter att hafva genomgätt en svärare sjukdom (frossa) bestämde sig LINNE till sist för att lämna Holland. — Hollandsvistelsen har kommit att blifva skildrad nägot mera utförligt än som i planen ursprungligen ingätt; detta därför att denna period i Linn£s lif, botaniskt sedt, är den på samma gång intressantaste och viktigaste. Vi vilja nu söka fatta oss kortare. Ehuru LINNÉ visste, att hans »Käresta wäntade hans hemkomst», reste han icke omedelbart hem, utan besökte först Paris för att se därvarande stor- artade botaniska institutioner och för att lära personligen känna de mest fram- stående franska botanisterna, särskildt de båda bröderna DE JUSSIEU, ANTOINE och BERNARD. Isynnerhet denne senare mottog också LInnÉ på det mest före- kommande sätt, visade honom allt sevärdt och gjorde honom bekant med Paris förnämsta celebriteter inom naturforskningens område. En af dessa, Du FAY, franska vetenskapsakademiens preses, föreslog LINNÉ, »att blifwa Fransos därest Academien toge honom till Membrum med ährlig Pension, men högre hog drog honom till sitt Fädernesland». Från Paris reste LINNE, öfver Rouen, sjövägen direkt till Helsingborg. Härifrån begaf han sig till sitt barndomshem, Stenbrohult, för att besöka sin åldrige fader; modern var redan flera år förut bortgången. Att han gladde sin fader, särskildt genom att öfverlämna exemplar af sina från Holland medförda, så talrika botaniska arbeten, behöfver knappt nämnas. Efter några dagars vistelse i hemmet reste han till Falun, där hans »Käresta wäntade hans hemkomst». Efter en högtidlig, »formell» förlofning med sin älskade Sara Morea, begaf han sig, på sin blifvande svärfaders råd, till Stockholm, »att där söka widare fortun». Planen var, att till en början söka vinna sin utkomst såsom praktiserande läkare, för att framdeles, när tillfälle yppades, söka erhålla en professur vid Uppsala universitet. »Stockholm emottog LINNZUM uti September månad såsom en främling. LINNZUS ärnade här såsom Doctor försörja sig; men som han war allom obe- kant, wågade ingen i åhr att anförtro sitt kära lif uti en oförsökt Doctors hän- der, ja, icke en gång sin hund, att han ofta twiflade om sin fortkomst i Riket. Han, som allestäds utomlands blef ärad såsom en Princeps Botanicorum, war hemma såsom en Krımıus, kommen från underjordiska werlden, så att om LINNAEUS nu icke warit kär, hade han ofelbart åter utrest och lemnat Swerige.» Rätt snart ändrade sig dock detta förhållande — genom ett fyndigt tillvägagående af LINNE — på ett synnerligen lyckligt sätt. Redan i mars månad 1739 hade han, enligt sin egen utsago, »den ansenligaste practiquen». LINNES lifliga, om hög intelligens vittnande och genom sin enkla anspråks- löshet så älskliga sätt skaffade honom snart talrika vänner. Den främste bland dessa var den mäktige dåvarande landtmarskalken CARL GUSTAF TESSIN. Denne snillrike, äfven för naturforskning intresserade man, som med allt skäl ansåg, att »en Swensk som så mycket distinguerat sig utomlands» borde gynnas, ut- verkade hos vederbörande, att LInnÉ i början af maj 1739 blef utnämnd till ordinarie amiralitetsläkare. Ungefär samtidigt (i midten af maj) förskaffade han honom, genom sitt inflytande vid riksdagen, ett årligt anslag af 100 dukater 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!:O I. mot äliggande »att sommartiden publice på Riddarhuset föreläsa Botaniquen, och om wintern öfwer Bergs-Collegii Mineral-Cabinet.» Men icke nog härmed. »Gref T&ssın offererar dessutom LINN&us i sitt hus den kammare, som han sielf bebodt, då han war ungkarl, samt fri taffel, där de förnämste wid Riksdagen samlades. Nu som under denna Riksdag de 2 partier, Hattar och Mössor, besynnerligen uppkommo, blifwer. Linn&us allmänt (skämtevis) kallad af Hattarne deras Archiater, hvarigenom LINNAI practique steg otroligt, att han allena hade den så stor, som alla de andre medici tillsammans, och förtjänte sig nu och sedermera i Stockholm ährligen 9,000 Daler Koppmit». På grund af alla dessa välgärningar samt allt framgent af grefve Tessin visad innerligaste sympati, sag LINNÉ under hela sitt lif i Tessın sin allra för- nämste gynnare, till hvilken han med oskrymtad vördnad såg upp. Men under alla dessa framgångar och all denna jäktande, väsentligen praktiska verksamhet släppte Linn& aldrig de vetenskapliga intressena ur sikte. Ett bevis härpå är Linn&s verksamma deltagande i stiftandet af svenska Veten- skapsakademien. Den man, hos hvilken tanken på inrättandet af en sådan först uppstått, är dock ej LINNÉ, utan den bekante kapten-mekanikus vid fortifikationen MÅRTEN TRIEWALD. Denne samrädde härom främst med LmnE och friherre A. J. von HÖPKEN samt därjämte med friherre S. C. BJELKE och kommerserådet J. ALSTRÖM (adlad ALSTRÖMER). Vid ett sammanträde den 2 juni 1739 fattade dessa fem herrar det genom sina följder så betydelsefulla beslutet att grunda en svensk Vetenskapsakademi. Hvem som skulle vara akademiens förste preses bestämdes genom lottning; och ödet fogade så, att denne blef LInnE. Tre månader därefter "höll också LINNE det första presidie-föredraget i akademien, en »oration om Märkwärdigheter uti Insecterna till allas nöje», hvilken trycktes i Akademiens Handlingar. Den allra första afhandlingen uti Veten- skapsakademiens nu så långa skriftserie har äfven LINNÉ till författare. Dess titel är: »Rön om wäxternas plantering, grundadt på naturen.» Af titeln fram- går, att den sysselsätter sig med ett ämne, som tillhör hortikulturens område, men tillika innehåller den värdefulla meddelanden på växtgeografiens och den rena växtbiologiens gebit. Då nu LINNÉ erhållit en såväl ekonomiskt god som därjämte ärofull sam- hällsställning 1, »hölt han före nu wara tid att fägna sig af sitt arbete och där- före begära bröllop»; en begäran som af svärföräldrarna utan tvekan beviljades. Bröllopet stod redan den 26 juni 1739, på svärföräldrarnas gård Sveden utanför Falun. Genom detta giftermål erhöll Linn& en hustru, som gjorde naturforsk- ningen ett mycket väsentligt gagn; på det sättet nämligen, att hon, i full öfverens- stämmelse med Linx&s önskan, befriade honom från alla husliga och särskildt ekonomiska omsorger, så att han kunde ostördt få ägna sig helt åt sitt kall, sin forskning och sin lärarverksamhet. LinnE hade nu allt skäl att känna sig belåten med sin ställning; och han skrifver också, i bref till TESSIN af den 11 april 1740: »Uti det wälstånd Gud och GR. TESSIN mig satt lefver jag mycket nöjdt, wäl och rikliga». a 1 Bass. uttrycksfulla språk heter det: »Innan en månad blifver Linnzus publicus Docens på Riddarhuset med pension, Medicus Vid Ammiralitetet med lön, och första Preses af Aca- demien med distinction.» V. B. WITTROCK. LINNÉ. 17 Bredvid sin mycket stora medicinska praktik, fann han dock tid att ar- beta i forskningens tjänst. Så utkommo under hans Stockholmstid nya, betyd- ligt förökade upplagor af »Systema Nature» och »Fundamenta Botanica»; flera smärre afhandlingar att förtiga. Hans föreläsningar på Riddarhuset såsom »Konglig Botanicus» kräfde också sin tid, liksom äfven de i Mineralogien. Båda beredde honom dock därjämte mycken glädje, då ähörareantalet vida öfver- träffade all förväntan. Däremot dröjde det ej länge innan den stora läkare- praktiken började kännas som en mycket tung börda. Den inneboende forskare- anden började mer och mer att pocka på sin rätt till kraftig verksamhet i främsta rummet på botanikens fält. ! ; Därföre, då OLOF RUDBECK på våren 1740 dog, tvekade han ej att söka den efter honom lediga professorsplatsen.” En på det rent medicinska om- rådet mer meriterad person, den förut omnämnde akademiadjunkten N. ROSÉN (adlad Rosen von ROSENSTEIN), erhöll dock tjänsten. Samma år på våren lyckades det universitetskanslern förmå den nära 80-årige Lars ROBERG att taga afsked från sin professur. LINNE anmälde sig äfven da som sökande; “men hade till medsökande medicine adjunkten J. G. WALLERIUS. Denne, som uti en utgifven akademisk disputation sökte på allt sätt nedsätta värdet af Lmn&s författarskap, vann understöd hos en del vederbörande; men efter många och långa strider?, kom det dock därhän, att LInNE erhöll professuren. LINNÉ blef sålunda d. 5 maj 1741 utnämnd till professor, men ej i botanik utan i praktisk medicin. Såsom ofvan blifvit nämndt, hade föregående år RosÉN erhållit professuren i botanik och anatomi. Hvarken han eller LINNÉ hade sålunda kommit på sin rätta plats. Att få detta förhållande ändradt mötte dock ingen svårighet. På gemensam framställning af bägge de nyut- nämnda professorerna blef en ny fördelning af läroämnena besluten, hvarigenom pa LINNÉS lott föllo botanik, metallurgisk kemi, semiotik, dietetik och materia medica, hvartill kom prefekturen öfver akademiens botaniska trädgård. Denna fördelning blef af universitetskanslern fastställd d. 21 januari 1742. Härigenom erhöll Uppsala universitet tvenne lärare af främsta rang; den ene till och med öfver all rang, en »botanicorum princeps», som gjorde Uppsala för ett tredje- dels sekel till själfva centrum för den vetenskapliga forskningen på natural- historiens — särskildt botanikens — område. ! Belysande i detta afseende är hvad LinnÉ, sedan han lämnat Stockholm, skref till frans- mannen SauvacE: »Genom Guds nåd är jag nu befriad från det eländiga praktikträlandet i Stock- holm, konungen har utnämnt mig till medicine och botanices professor wid Uppsala universitet och därigenom återgifwit mig åt botaniken, hvarifrån jag varit biltog under tre år, som jag måst till- bringa bland sjuka i Stockholm. Om lif och hälsa förunnas mig, skall Ni, som jag hoppas, nu få se mig uträtta något i botaniken.» ? Beträffande de förhållanden, som stodo i samband med Linnés professorsutnämning, se den utförliga och intressanta framställningen i Tu. M. Fries” stora Linx£-biografi. I, sid. 275—303. 3 Linngs enda inlägg i dessa strider var, att han lät — under titeln “Orbis eruditi judi- cium de Car. Limei, M. D., scriptis“ — trycka en liten skrift, innehållande en förteckning på hans utgifna arbeten, ett uppräknande af de naturforskare, som antagit hans system, samt en sammanställning af de uttalanden om honem och hans verksamhet, som gjorts af mera framstaende naturforskare, 18 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 1. Men ännu innan LinnE tillträdt sin tjänst i Uppsala, erhöll han af riks- dagen ett uppdrag, som han med glädje mottog. Detta var, att under en resa på Öland och Gotland »giöra en undersökning hvad in Regno Animali, Vegetabili et Minerali därstädes kan finnas till Fäderneslandets nytta» och sär- skildt »att giöra sig underrättad om Färgegräs och andre tienlige örter och wäxter». Uppdraget var sålunda egentligen af uteslutande ekonomisk art. Men med LINNES, för allt hvad natur heter, så öppna sinne, var det så godt som själfklart, att iakttagelser på andra, mer eller mindre besläktade områden skulle komma att göras. Så skedde också; och detta i en utsträckning som knappast på annat håll har sin motsvarighet. i Då LInsÉ, likaledes på riksdagens uppdrag, utförde två andra resor i samma syfte som den första och de alla hade väsentligen samma prägel, må de här behandlas i ett sammanhang. Resorna gällde år 1741 Öland och Gotland, 1746 Västergötland och Bohuslän samt 1749 Skåne. I enlighet med de för desamma utfärdade instruktionerna, riktades först och främst uppmärk- samheten åt det ekonomiska hållet. För allt anmärkningsvärdt på detta om- råde lämnades redogörelse: för jordmånens och berggrundens beskaffenhet, för akerbruket och dess redskap, för ängarna och betesmarkerna, för skogarna och deras missvård, för gärdesgärdarna, för handaslöjd och fabriksverksamhet; med mycket mera. Men på många andra vetandets områden gjordes äfven synner- ligen värdefulla iakttagelser. Den mest exakta föreställningen om ILINNES oerhörda vidsynthet, torde man erhålla genom att taga kännedom om registret öfver innehållet i t. ex. hans »Skånska resa». Rubrikerna, under hvilka de otaliga observationerna där af honom inordnats, äro följande: »I. Historiska saker, Orter, Antiqviteter etc. II. Inhemska Wäxter. III. Inhemska Örter, som på denna resa äro uppfundne, och ej stå i Flora Suecica. IV. Trädgårds- Wäxter. V. Svenska Örtenamn, som ej stå i Flora Suecica. VI. Djur, som ej stå i Fauna Suecica. VII. Nyss upptäckta Svenska Djur och Insecter. VIII. Berg- och Stenarter. IX. Medica. X. Physikaliska saker. XI. Oeconomiska Saker. XI. Örternas nytta i Oeconomien etc. XIII. Ord, Seder, Klädedrägt.» Af denna förteckning se vi, att föremälen för hans iakttagelser tillhörde ej blott ekonomiens gebit, utan äfven geografiens, fornhistoriens, den rena botanikens, hortikulturens, zoologiens, geologiens, petrografiens, mineralogiens, medicinens, meteorologiens, sprakkunskapens och etnografiens. Hvad som ger ett alldeles särskildt värde at dessa iakttagelser, är deras stora noggrannhet och däraf härflytande pålitlighet. LinxE var född mästare i att, på samma gång snabbt och säkert, göra detaljiakttagelser, och det ej blott på naturalhistoriens fält utan äfven på andra områden. Allt detta gör, att hans resebeskrifningar (de från Lapplands- och Dalarne-resorna inberäknade) med skäl kunna sägas vara fullständigt mönster- gilla; »LINNE grundlade den svenska resebeskrifningens konst». ! En annan sida af LINNEÉ's mångsidiga begäfning framträder särskildt starkt i hans resebeskrifningar, nämligen hans konstnärsskap på det språkliga området. Hans spräk, fullt originellt som det är, höjer sig — såsom ©. LEVERTIN påvisat — ofta till den stora bibliska hymndiktningens nivå. »LInnÉ är af ' ©. LEVERTIN: CARL VON ÅINNEÉ, sid. 57 (och 67) i 1906 års upplaga. V. B. WITTROCK, LINNÉ. | 19 alla seklets män den enda stora skriftställare, som tänker bibliskt, känner bibliskt och skrifver bibliskt. Hans namn hittas icke i den svenska psalm- boken, men hans lofsanger på rytmisk prosa tillhöra det vackraste naturreli- gionens århundrade framkallat af religiöst skaldskap.» ' Sedan LINNÉ i slutet af augusti 1741 återkommit till Stockholm, företog han flyttningen till Uppsala i början -af oktober. Hans professorsinstallation ägde rum den 27 i samma månad, hvarvid hans latinska inträdesföreläsning handlade om nyttan och nödvändigheten af naturvetenskapliga resor inom fäderneslandet. ? Sin första ordinarie föreläsning höll han den 2 november, och såsom lärare och föreläsare tjänstgjorde han sedermera, med mönstergill plikt- trohet, i ej mindre än 35 Ar. Att LINNÉ ägde en medfödd, synnerlig förmåga att ständigt hålla intresset vid lif hos sina åhörare, visade sig — såsom vi minnas — redan då han vid 23—24 års ålder tjänstgjorde som OLOF RUDBECKS ställföreträdare vid demon- strationerna i Uppsala botaniska trädgård, och på samma sätt, då han som »Konglig Botanicus» föreläste i Stockholm. Denna förmåga fick han behålla ända till sin höga ålder, då han ett par år före sin död af sjukdom nedbröts både till kropp och själ. Det som särskildt fängslade hos Linné var dels liflig- heten, eller kanske rättare entusiasmen, i hela uppträdandet, dels den ovanliga klarheten och redan i framställningen samt dels, och icke minst, nyheten och originaliteten i det han meddelade. En omdömesgill åhörare af hans före- läsningar, J. G. ACREL, skrifver härom: »Uti lärostolen hade han en särskild och "honom alldeles egen vältalighet, hvilken, ehuru den ej var understödd hvarken af så synnerlig stark eller välljudande röst, ej eller af språkets för- nämare uttal (ty han bröt på Småländske dialecten), undgick likväl aldrig at i högsta mon intaga sina åhörare. Han visste at gifva orden uti sina korta meningar den vigt igenom uttrycket, at omöjeligen någon kunde ungä at öfver- tygas om det han förestälde. Den, som hört honom läsa öfver Inledningen til Systema Nature, öfver Deus, Homo, Creatio, Natura etc., blef mera rörd än af den vältaligaste Predikan. Jämte denna förmåga att öfvertyga, hade han ock förmon af et oförlikneligt minne och en redighet i sina tankar, så at af et litet utkast, på et kortblad, kunde han framföra ett långt Tal eller en Lection».” Med föreläsningarne förenade LINNÉ i slutet af vårterminerna, som då för tiden räckte ända fram till midsommar, botaniska eller naturhistoriska exkursioner af sådan art, att de ständigt lockade skaror af deltagare. Han berättar själf om dessa »Herbationes Upsalienses» följande: »Då han åhrligen botanicerade sommartiden, hade han ett par hundrade Auditores, som samlade örter och insecter, anstälde observationer, skjöto foglar, förde protocoll. Och sedan de ifrån morgonen kl. 7 till aftonen kl. 9 onsdagar och lögerdagar botanicerat, aterkommo de i staden med blomster i hattarna, samt med pukor och waldt- horn fölgde sin Anförare till Trädgården igenom hela staden. Åtskilliga så 1 ©. Leverrin |. c. sid. 38. > Den trycktes under titel “Carorı Linneari M. D. Oratio qua peregrinationum intra Patriam asseritur necessitas“ 1741. > Enligt Tr. M. Fries” Linné, II sid. 7. 20 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO I. utländingar som Herrar ifrån Stockholm bevistade LiNN£I excursioner. Men ock just nu hade wettenskapen kommit till sitt högsta.» Såsom vi sett, satte LINNÉ ett synnerligt stort värde på forskningsresor i naturvetenskapligt syfte. Det låg honom därför särskildt om hjärtat att söka så anordna, det i denna riktning begäfvade unge män bland hans lärjungar skulle sättas 1 stånd att besöka, i forsknings- och samlingsändamäl, främmande mer eller mindre okända trakter af jorden. Han lyckades i dessa sina bemödanden så väl, att nästan alla år under hans långa professorstid en eller flera unga svenskar gjorde tjänst som hans »apostlar». Några af de mest framstående bland dem ma här nämnas, och detta i tidsföljd. PEHR KALM begaf sig, i öfverensstämmelse med LinnEs förslag, till Penn- sylvanien i Nordamerika år 1747 och hemkom därifrån med rika samlingar 1751. oo CFREDRIK HASSELQVIST gick till Orienten 1749 och forskade :med stor fram- gang i Mindre Asien, Egypten, Palestina, Arabien och Syrien i mer än två ar. Till vetenskapens stora skada dukade han under för ett gammalt bröstlidande i början af 1752. Hans efterlämnade värdefulla anteckningar publicerades :genom LinnEs försorg under titeln »Iter Palestinum eller Resa till Heliga Landet» 1757. 1750 utsände LINNÉ till Kina PER ÖSBECK, såsom skeppspräst på ett af Ostindiska handelskompaniets fartyg. Vid sin hemkomst medförde han dyrbara samlingar ej blott från Kina utan äfven från Java och Kaplandet. Med anledning af en från LINNÉ uttalad önskan ingick år 1750 från spanska regeringen en anhållan, att en af LINNÉS lärjungar måtte sändas till Spanien såsom botanist. LINNÉ ditsände sin mest älskade lärjunge PETRUS LÖFLING, som efter allt att döma också var den mest begåfvade. Vid 20 års ålder hade han (på LINNÉS förslag) redan utfört den med rätta så berömda under- sökningen öfver trädens knoppar, publicerad under titeln »Gemmz 'arborum». 1751 anlände han till Spanien och verkade där med framgång, såsom kunglig botanicus, i mer än två år. 1754 afgick från Spanien en forskningsexpedition till de "spanska kolonierna i Sydamerika (Venezuela). -LÖFLING medföljde -såsom chef för den väl utrustade "botaniska afdelningen. Men dessvärrre angreps han snart nog i det ohälsosamma klimatet af febrar, som lade honom i grafven i början af år 1756. Att detta skulle vara ett synnerligen hårdt slag för LINNÉ är naturligt. Till bevarande af hans minne och till vetenskapens fromma utgaf LINNE år 1758 hans botaniskt så innehållsrika bref under titeln »Iter hispanicum eller Resa till Spanska länderna uti Europa och Amerika». I början af året 1761 utsändes från Danmark en vetenskaplig expedition till "Orienten. På af danska regeringen framställd begäran att erhålla en af LINNÉS lärjungar såsom botanist och zoolog, sände LINNÉ den mångsidigt begäfvade, i Finland födde PEHR ForskÄL, som före afresan erhöll fullmakt sasom dansk professor regius. Men äfven han skulle blifva en af vetenskapens inartyrer. Efter med stor skicklighet och ovanlig energi utförda forskningar i Egypten och Arabien, angreps han af pesten och afled i södra Arabien som- maren 1763. Hans efterlämnade, synnerligen värdefulla manuskript -utgåfvos sedermera af hans reskamrat CARSTEN NIEBUHR; främst »Flora &egyptiaco-arabica, sive descriptiones plantarum, quas per /Egyptum inferiorem : et. Arabiam felicem detexit P. FORSKÅL». V. B. WITTROCK. LINNE. 21 På anmodan af de engelska naturforskarne J. ELLis och P. CoLinson sände LINNÉ är 1760 till London sin efter LÖFLINGS bortgång »bäste Discipel», DANIEL SOLANDER. Huru högt varde LINNÉ satte pa honom framgår bland annat däraf, att då LINNÉ år 1762 erhöll rättighet att själf utse sin efterträdare, vände han sig i första rummet till SOLANDER. Denne, som under tiden fått en förmånlig anställning vid British Museum, afböjde dock anbudet. Solander föredrog att blifva och förblifva engelsman. Såsom följeslagare åt den bekante botanisten- -mecenaten JOSEPH BANKS, deltog han uti COooK's första världsomsegling 1768— 1771 och gjorde därunder högst betydande samlingar af nya växtformer; sam- lingar, hvilka blott till en ringa del kommo LINNÉ till godo. ANDERS SPARRMAN, hvilken såsom 17-årig — i egenskap af skeppsläkare — fått åtfölja den bekante, för naturforskning så verksamt intresserade kofferdi- kaptenen C. G. EKEBERG', till Ostindien och Kina, sändes år 1772 af LINNÉ till Kaplandet för naturhistoriska forskningar. Efter något mer än ett halfårs flitig verksamhet där, fick han anbud att få medfölja på Cooks andra stora forskningsfärd, hvilket anbud han också antog. Härigenom bereddes honom tillfälle att under mer än två år besöka flera dittills outforskade antarktiska trakter. Efter ännu ett 8 månaders besök i Kaplandet, återkom han till Sverige år 1776; för sent dock för att med sina samlingar bereda den af sjukdom då nedbrutne LINNÉ någon nytta eller glädje. Samtidigt med SPARRMAN begaf sig äfven LINNES lärjunge CARL PETER THUNBERG till Kaplandet. Under ifrigt forskande stannade han där till år 1775 och hemsände redan 1773 betydande samlingar till LINNÉ. Från Kap fortsatte han till det då i botaniskt hänseende ytterst litet bekanta Japan. Under sin vistelse där, 1775—1776 lyckades han göra så omfattande botaniska studier, att han sedermera kunde åstadkomma en »Flora japonica»; och denna af så stort värde, att den förskaffat honom hedersnamnet »Japans Linné». Efter att på hemvägen hafva anställt resultatrika naturhistoriska undersökningar äfven på Java och Ceylon, återkom han till Sverige 1779, sålunda först efter LINNÉS död. Bland alla LINNÉS lärjungar intager THUNBERG såsom forskningsresande otvifvelaktigt den första platsen; ja man kan med skäl säga, att han var sin tidsålders främste botaniske forskningsresande. Värdet för vetenskapen af dessa LINNÉS apostlars resor måste sättas högt. På den tiden var ännu blott en mycket ringa del af de utomeuropeiska ländernas växtvärld känd. Nästan hvarje växtsändning från sådana trakter medförde i LINNÉS hand kunskap om nya, för växtsystemets uppbyggande viktiga och intressanta typer. I stor skala och :med oöfverträfflig korrekthet tillgodogjordes de också åt botaniken uti de olika upplagorna af LINNÉS »Genera Plantarum» och »Species Plantarum» samt uti andra hans arbeten. Några af de mera framstående bland :LINNES svenska botaniska lärjungar ma här — om också i största korthet — omnämnas. Främst till åldern står Erık GUSTAF LIDBECK, som blef professor i natural- historia (1756) och ekonomi (1787) vid Lunds universitet. Hans förtjänster ligga hufvudsakligast på den använda botanikens, på hortikulturens, område. ! Det var genom EKEBERG som ÅINNÉ år 1763 erhöll de’ så ifrigt efterlängtade lefvande te-plantorna från Kina. D NN ACTA HORTI- BERGIANI. BAND 4. N:O I. Närmast honom till åldern kommer PETER JONAS BERGIUS, professor uti naturalhistoria och farmaci i Stockholm. Hans viktigaste botaniska arbete behandlar växter från Kaplandet. Han författade äfven en förtjänstfull »Materia medica e regno vegetabili> och värdefulla afhandlingar i hortikultur. Mest bekant i nutiden är han såsom donator af Bergianska trädgården, »Bergielund», till Vetenskaps-Akademien. | Därnäst följer JOHAN ANDRÉAS MURRAY, som vann sin befordran i Tysk- land. Han blef nämligen först extraordinarie och därefter (1769) ordinarie professor i botanik vid Göttingens universitet. Såsom författare på det bota- niska och särskildt det medicinskt botaniska området hör han till de mera framstående. Vidare må nämnas ADAM AFZELIUS, e. o. professor i farmakologi och dietetik i Uppsala. Han utförde en forskningsresa 1 Guinea och Sierra Leone i Afrika 1792—1796 och är för öfrigt känd såsom utgifvare af »Egenhändiga Anteckningar af CARL LINNEUS om sig själf». Yngst är ERIK ACHARIUS, den om botaniken mest förtjänte af alla. Han är, som bekant, den vetenskapliga lichenologiens grundläggare. Hans bana var ej universitetslärarens. Han var praktisk läkare, provinsialläkare i Öster- götland 1789—1819. | Innan denna sammanträngda framställning af LINNEs lärareverksamhet afslutas, torde några ord böra sägas om hans utländska lärjungar. LINNE hade nämligen ända från år 1748 nästan ständigt sådana. Hela summan af utlän- dingar uppgår till nära 50. Största antalet visa åren 1760—1764. På de olika länderna fördela de sig på följande sätt: Norge 9, Danmark 11, Ryss- land 12, Tyskland 7, Schweiz 2, Italien 1, Frankrike 1, Holland 1, England 1, Nordamerika ı och Alger 1. Såsom de — naturvetenskapligt sedt — för- nämsta af dem torde följande kunna betecknas. Bland norrmännen intages främsta platsen af MARTIN VAHL, som väl, bredvid ACHARIUS och THUNBERG, kan sägas vara den mest förtjänte botanisten bland alla LINNES lärjungar. Han blef till sist professor i botanik och före- ståndare för botaniska trädgården i Köpenhamn. ILmx&£s lärjunge hade han varit i ej mindre än fem år, 1769—1774. Bland danskarna intages främsta rummet otvifvelaktigt af JOHAN CHRISTIAN FABRICIUS, visserligen ej på grund af hans botaniska författareskap utan genom hans entomologiska. Han verkade under en lång följd af år såsom professor i naturalhistoria m. m. vid Kiels universitet. Lines lärjunge var han 1762— 1764. Uti en tysk tidskrift' har han lämnat en skildring af sin vistelse i Uppsala, som ger en så klar bild af LinnÉs personlighet och hans förhållande till sina lärjungar, att jag ej kan underlåta att citera ett stycke ur densamma.? Fabricius säger: »Tvenne hela år, nämligen 1763 och 1764 — LINNÉ var då i sitt 56:te år — hade jag lyckan att få åtnjuta hans undervisning, hans ledning, hans förtroliga umgänge. Ingen dag förgick, då jag ej träffade honom, icke hade dels bevistat hans föreläsningar, dels ock ofta tillbragt flera "Deutsches Museum. 5 St. Leipzig 1780. ”Efter den svenska öfversättning som Tu. M. Frıes lämnat i sin Linnt-biografi, II sid. 14. V. B. WITTROCK., LINNE.: 23 timmar med honom i vänligt samspråk. Om sommaren följde. vi honom ut pa landet. Vi voro då dar tre utlänningar: Kuhn, Zoega och jag. Om vin- tern hade vi vår bostad alldeles midt emot honom, och dit kom han nästan alla dagar i sin korta, röda nattrock, med grön pälsmössa och pipan i handen. Han kom 'på en half timme’ men blef kvar en hel, ofta två. Hans samtal var därunder ytterst muntert och angenämt. Antingen rörde det sig om anekdoter om lärda i hans vetenskap, hvilka han lärt känna inom eller utom sitt fädernesland, eller belyste det våra tvifvel eller andra till undervisningen hörande frågor. Han skrattade därvid af hjärtans lust, och ansiktet strålade af en glädje och uppsluppenhet, som tydligt visade, huru upplagd för säll- skaplighet och förtrolighet hans själ var. Ännu lyckligare var vårt lif på landet. Vi bodde ungefär en half fjärdingsväg från hans bostad på Hammarby i en bondstuga, hvarest vi hade inrättat oss efter eget behag samt hade vårt eget hushåll. Han steg om sommaren mycket tidigt upp, vanligen vid 4-tiden. Omkring kl. 6 kom han till oss, emedan hans boningshus ännu stod under byggnad, åt frukost med oss, läste öfver Ordines naturales |växtrikets naturliga familjer], så länge han hade lust, vanligen fram emot kl. 10. Därefter gingo vi till kl. 12 omkring på de närbelägna klipporna, hvilka genom sina produkter förskaffade oss till- räcklig sysselsättning. På e. m. gingo vi till honom i hans trädgård, och på aftonen spelade vi för det mesta trisett med hans hustru. Söndagarne var hela familjen nästan hela tiden hos oss, och då läto vi stundom en bonde komma till oss med ett instrument, som hade utseende af en violin [nyckelharpal, efter hvilket vi dansade på bondgårdens loge, så att det var lust däråt. Visserligen voro våra baler ej synnerligen glänsande, sällskapet ej talrikt, musiken jämmerlig, danserna ej omväxlande, utan beständigt menuett och polska, men vi roade oss ändock icke litet. Gubben rökte därunder en pipa tobak med Zoega, som var svag och kroppsligen mindre välbildad, tittade på oss och dansade t. o. m. själf, ehuru mycket sällan, en polska, hvari han var alla oss yngre öfverlägsen. Han såg gärna, att vi härunder voro rätt muntra, t. o. m. stojande, ty annars fruktade han, att vi ej voro belåtna. Oförgätliga skola alltid dessa dagar, dessa timmar vara, och angenäm är hvarje påminnelse därom... Han var tillika min lärare, och med rördt hjärta erkänner jag, huru mycken tack jag är honom skyldig både för de meddelade lärdomarne och för hans af godhet uppfyllda bemötande.» — Men nu åter till märkesmännen inom LInnEs utländska lärjungeskara. Bland tyskarne må nämnas J. D. CH. SCHREBER och P. D. GIsEKE. Den förre, som var LINNES lärjunge 1760 och som promoverades till medicine doktor i Uppsala, blef nio år senare professor i naturalhistoria och föreståndare för bota- niska trädgården vid universitetet i Erlangen. Han stod i ständig förbindelse med Linn& genom brefväxling och ombesörjde 3:dje upplagan af Lix&s »Materia medica». P. D. GISEKE begaf sig till Uppsala 1771 för att af Lmx& erhålla under- visning uti naturliga växtsystemet. Såsom förut blifvit nämndt, hade LIinsÉ ej lämnat några beskrifningar till sina »ordines naturales» (växtfamiljer). Nu med- delade han sådana uti privatissime-kollegier, som han höll på Hammarby för 24 ACTA HORTI BERGIANI. BAND’4. N:O TI. GISEKE, den förut nämnde M. VAHL, samt ännu en norrman och en dansk. GISEKE publicerade senare — efter af LInNÉ erhållen tillåtelse — dessa Linx&s föreläsningar liksom äfven dem, som LINNE hållit år 1764 öfver samma ämne för de ofvan nämnda danskarna FABRICIUS och ZOEGA samt nordamerikanaren KUHN. De ryska baronerna DEMIDOFF må äfven nämnas. En af dem anlade och underhöll i Moskva en berömd botanisk trädgård (med museum), hvilken gick sin undergång tillmötes vid den förödande branden 1812. Den undervisnings- kurs, som meddelades dem af Lmx£, synes hafva varit af allvarligaste slag. LInNÉ berättar, att han under september 1760 dagligen läst med dem 3 timmar: I timme botanik, I timme zoologi och I timme mineralogi. Baronerna hono- rerade också LINNÉ furstligt, nämligen med ej mindre än 3,500 dir. I detta sammanhang må nämnas, att i LINNÉs karaktär ingick alls icke girighet. Af fattiga eller obemedlade lärjungar ville han icke mottaga någon betalning. Till sist ett par ord om en af LIiNNÉs allra sista disciplar, schweizaren FRIEDRICH EHRHART. Denne, som kommit till Stockholm såsom apoteksbiträde, skaffade sig först plats på akademiapoteket i Uppsala för att få tillfälle att då och dä afhöra Linn£s och TORBERN BERGMANS föreläsningar. Snart ägnade han sig helt, och med största framgång, åt botanikens studium. Lmx&s lärjunge var han i tre år, 1773—1776, och LINnNNEs vänskap och förtroende hade han förmått skaffa sig i hög grad. Vid afskedet i september 1776 var LINNES sista ord till honom: skrif till mig, Eder tror jag i allt. När han lämnade Sverige, begaf han sig icke till sitt fädernesland, utan till Hannover i Tyskland (han hade därl sin käresta). Genom skicklighet och energi lyckades det honom till sist att bereda sig en god ställning där. Han blef nämligen Kunglig Storbrittanisk och Kurfurstlig Braunschweig-Lüneburgsk botaniker, samt verkade ej litet till vetenskapens fromma. Han är bland annat den förste, som utgifvit ett arbete af det slag, som man benämner exsiccatverk.' Början därmed gjordes år 1787. Till professorsbefattningen hörde under LINNES tid liksom äfven långt senare, skyldigheten att i sin tur sköta rektoratet vid universitetet. På ILInnÉs lott föll detta rätt besvärliga åliggande tre gånger, nämligen åren 1750, 1759 och 1772. Ett af Rektorsämbetets viktigaste åligganden var, att så långt möj- ligt upprätthålla disciplinen bland studenterna, en i allmänhet långt ifrån lätt uppgift. Såsom ett bevis på den vördnad och kärlek, som studenterna hyste för LINNÉ, må anföras hvad han själf berättar om sitt sista rektorat: »1772 war LINNE Rector sista halfåhret, och detta var hans 3:dje Rectorat, under hwilket ingen Student blef anklagad, ingen hade spelat, ingen warit masquerad, intet oljud förspordts, aldrig så tyst hade man tillförene hördt någon Termin. Alla Nationer gingo därefter tillsammans, deputerade sine Curatores att hos LINNÉ aflägga tacksägelse, och genom dem begärde att få trycka Rectors-talet».” Men LIinnE var icke blott professor vid Uppsala-universitetet; han var äfven prefekt för universitetets botaniska trädgård. Denna, på OLOF RUDBECK den äldres tid så väl skötta institution, hade under de senare decennierna fått "1 Dess titel är: »Arbores, frutices, suffrutices.» 14 fasciculi. Fol. ? Detta rektorstal är det berömda, för LinnÉ i allo så karakteristiska »Delicie Natur® eller Naturens Ljufligheter»; nu omtryckt i den af Kgl. Vetenskaps-Akademien utgifna skriftserien »Skrifter af CARL VON LINNÉ». II. Valda smärre skrifter. 1906. V. B. WITTROCK. LINNÉ. 25 mer och mer förfalla. Den innehöll slutligen icke mer än ett par hundratal växtarter. En af LInnks allra första omsorger gällde nu trädgårdens försättande i vederbörligt skick. Redan i början af år 1742 »ingifwer LINNEUS en remonstration till Aca- demien om Academie-Trägårdens uprättande utur sitt öde och wisar oundgäng- ligheten af ett Orangerie». Ett förslag till trädgårdens fullständiga omgestalt- ning uppgjordes af den skicklige arkitekten CARL HÅRLEMAN. Detta förslag upp- tog äfven byggandet af ett större växthus. Sedan förslaget gillats af såväl konsistorium som kansler, bedrefs arbetet med sådan kraft att, såsom LINNÉ säger, redan år »1743 blifwer Orangeriet färdigt med bägge sina flyglar, och Trägärden satt i stånd med många utländska wäxter, som sedermera åhrligen föröktes igenom de frön, dem Linnzı wänner och allmänna commerce med ut- ländingar kunne honom skaffa». Trädgården anlades i den då allmänt brukliga franska stilen med raka gångar, klippta häckar, regelbundna kvarter och rabatter — ändamålsenliga för skötsel — samt dammar, genom olika djup afpassade för olika slags kärr- och vattenväxter. Orangeriet, en för sin tid ståtlig byggnad !, innehöll tre afdelningar, frigidarium för kallhusväxter, caldarium för varmhus- växter och Zepzdarium för cactéer och andra succulenter. Förökningen af artantalet i trädgården gick så fort, att detta antal inom blott ett par år tiodubblades. Denna tillväxt fortgick, om ej alltid så svind- lande snabbt, under hela LINNEs tid och medförde med nödvändighet trädgårdens utvidgande. Frön och växter erhöllos till skänks från mångfaldiga håll, i främsta rummet från LInnÉs vänner bland föreständarne för utlandets;botaniska träd- gårdar. Allt detta gjorde att LInnÉ redan år 1750 kunde med fullt skäl säga, att »Trägärden nu stigit till en ansenlig rikedom af örter, att han kunne täfla med de yppersta Academie-Trägärdar i Zuropa». Trädgården var också ständigt LinnÉs ögonsten; i den trifdes han bättre än på något annat ställe. Och hvarföre? Svaret får man ur LINNÉS egen mun: »jag har dagligen och stundligen nya rön i trägärden, at jag aldrig går in med mindre jag lärer något». LINNÉ förstod till fullo att göra trädgårdens skatter fruktbärande för forskningen; han insåg klart den stora värdeskillnaden mellan det lefvande och det döda studiematerialet. Till. LINNÉS förtjänster hör äfven, att han grundade det första natur- historiska museet vid universitetet. »1745», heter det i hans Egenhändiga anteckningar, »får Linnzus i Upsala Orangerie inrätta ett Museum Rerum Naturalium af de många rara djur, som Cancelleren Gref CARL GYLLENBORG gifwit, och af den stora samling Hans KONGL. HöGHET täckts förära. Detta föröker Lmnzus dagligen genom sin flit och wänners bistånd, at det blef ett af de härligaste.» Detta museum var hufvudsakligen ett zoologiskt. Men ett annat, såväl botaniskt och mineralogiskt som zoologiskt anordnade han på annat håll. År 1758 köpte LINNÉ landtegendomarne Hammarby och Säfja, omkring I mil sydost om Uppsala. På Hammarby, där han år 1762 lät uppföra nytt ! Stommen till densamma finnes ännu kvar i den gamla Linneanska trädgården vid Svart- bäcksgatan i centrum af det nuvarande Uppsala. 26 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O I. boningshus, bodde han sedermera med sin familj" ständigt om somrarna. Dit förlade han en stor del af sin rent vetenskapliga undervisning; och där upp- förde han sitt kära »museum in altis». »1769 fulländar han på sin gård den förlidet åhr begynta byggnaden af ett Museum på ett högt berg, jämte gården, med härligaste prospect, däruti han sedan hade sina Herbarier, Zoophyter, Conchylier, Insecter, Mineralier, och dit alla curieuse kommo att se dem.» Hans museibyggnad finnes ännu kvar pa den af svenska staten (och Uppsala universitet) inköpta egendomen. Men samlingarne äro borta; efter sonens, CARL VON LINNÉ den yngre, död, jämte biblioteket, sålda till engelsmannen J. E. SmitH 2. Vid Hammarby anordnade LInnÉ år 1773 åt sig en egen liten botanisk trädgård »Hortus Sibiricus», hufvudsakligen i det praktiska syftet »at få wäxter till Sverige, som tåla wåra Trägärdar och wårt climat». Fröna, som voro samlade af de bekanta botanisterna GMELIN och PALLAS samt andra ryska Sibiriefarande, kommo såsom en skänk af ryska kejsarinnan CATHARINA II. Vi minnas, att LINNÉ under sin Stockholmsvistelse, sina mångfaldiga och delvis rätt ansträngande göromål till trots, dock fann tid att ägna sig åt veten- skapligt arbete. Samma var förhållandet äfven under hans långa professorstid i Uppsala. Nya, ofta högst väsentligt förökade upplagor af hans stora grund- läggande arbeten, sådana som »Systema nature» och »Genera plantarum», utkommo oafbrutet. Men icke nog härmed. Helt nya arbeten utgingo i stor mängd från hans hand. Till antalet intaga de under LINNÉS presidium utkomna akademiska disputationerna första platsen. Summan af dem uppgår nämligen till ej mindre än 186°. Bland dessa finnas ett ej ringa antal verkliga pärlor. Såsom sådana må räknas: »Dissertatio de Peloria» (1744), »De oeconomia natur& (1749), »Ver- natio arborum» (1753), »Stationes plantarum» (1754), »>Somnus plantarum» (1755), »Calendarium flore» (1756), »Instructio peregrinatoris» (1759) och »De coloniis plantarum» (1768); flera andra att förtiga. Vid tal om LINNES smärre skrifter böra hans »orationer» vid medicine doktorspromotioner och dylika högtidliga tillfällen ej med tystnad förbigås. Förut ha omnämnts hans inträdestal vid professurens tillträdande 1741 och hans så älskliga tal vid rektoratets nedläggande är 1772. Bland de öfriga må särskildt framhållas talet vid den 1:sta medicine doktorspromotion, då LINNÉ tjänstgjorde som promotor: »Oratio de telluris habitabilis incremento» *, 1743. ı »LINNÉ bygger på Hammarby, som han märker sig blifwa svag, at Barnen måtte hafwa hus.» ? LInnÉs botaniska samlingar och bibliotek tillhöra sedan länge LINNEAN SocIETY i London, som vårdat och vårdar dem på det mest pietetfulla, rent af mönstergilla sätt. > De flesta omtryckta uti det stora samlingsverket “Amoenitates Academice", af hvilken en ny, fullständigare upplaga ombesörjdes af Linnés lärjunge och vän, den ofvan omnämnde J. CH. D. SCHREBER. + Finnes i svensk öfversättning, utförd af TH. M. Fries, uti "Skrifter af CARL von LINNÉ, utgifna af Kungl. Svenska Vetenskapsakademien», II. 1906. Innehåller bland annat en redogörelse för växternas spridningssätt, som står mycket långt framom sin tid. v. B. WITTROCK. LINNÉ. 27 Hufvudresultaten af LINNÉS forskning under hans Uppsalatid äro natur- ligtvis nedlagda i de omfångsrikare, nya arbeten, som han under denna tid i stort antal offentliggjorde. Se här en förteckning, i tidsföljd, på de botaniska verken; med tillägg af några andra som röra sig på mer eller mindre beslaktade områden. CARL LINN&I Öländska och Gothländska Resa (publicerad 1745); Flora Suecica (samma år); Fauna Suecica »pa hwilken han arbetat i 15 ähr» (likaledes 1745); Wästgöta Resa (1747); Flora Zeylanica (samma år), Hortus Upsaliensis (1748); Materia Medica (1749); Skånska Resa (1751); Philosophia botanica (samma år); Species plantarum (1753); Museum Tessinianum (samma år); Museum Adolphi Friederici Regis Suecorum (1754); Flora Suecica Ed. II (1755); » Disguisitio de questione ab Academia Imperiali Scientiarum Petropol. in annum 1759 pro premio proposita: Sexum plantarum argumentis et experimentis novis, preter adhuc jam cognita, vel corroborare vel impugnare» (1760); Museum Ludovice Ulrice Regine (1764); Genera plantarum Ed. VI (samma år); Prodromus Musei Adolphi Frie- derici Regis (1765); Clavis Medicine (1766) och Mantissa plantarum I & II (1767 & 1771). Alla dessa arbeten äga ett betydande värde; men främst torde man böra 'sätta Philosophia botanica, Species plantarum och Flora Suecica Ed. II; dessa jämbördiga med de i Holland publicerade, grundläggande verken. Phulosophia botanica är, såsom förut blifvit nämndt, uppbyggd på den grund, som blifvit lagd genom Zundamenia botanica. Men den har ett vida rikare innehåll, särskildt på biologiens område; den är en lärobok i allmän botanik, som behandlar de allra flesta af vetenskapens grenar med en sådan logisk klarhet, att den i detta afseende står oupphunnen. ! Species plantarum var det verk som LINNÉ själf — man vore frestad säga divinatoriskt — satte främst. Genom beslut af den stora, internationella botaniska kongressen i Wien 1905 har »Species plantarum», Ed. I, 1753, blifvit satt som märkesstenen inom den deskriptiva botanikens område, såsom den grundval, på hvilken nomenklaturen, hvad de högre växterna beträffar, skall hvila. På den skall all namngifning stödja sig.. Till det som i tiden ligger bakom år 1753 får på ifrågavarande område ej tagas hänsyn. — Hvad som gifvit »Species plantarum» denna rangplats är i främsta rummet, att LINNÉ uti detta arbete införde den binära nomenklaturen: enordig släktbenämning och enordig artbenämning. LINNÉ säger härom själf” på sitt lika uttrycksfulla som kortfattade sätt: »Nomina trivialia [de enordiga artnamnen| tandem 1753 primum accesserunt, que mirum in modum scientiam facilitabant, et hisce pistillum quasi additum est campan&» [genom dessa sattes liksom kläppen i klockan]. Att LINNÉ länge öfvervägt saken, innan han fattade sitt definitiva beslut, fram- går däraf, att han uti tvenne föregående, mindre betydande arbeten, liksom försöksvis, begagnat sig nästan uteslutande af tvåordiga växtnamn; första gången, ! Den store botanisten ALPHONSE DE CANDOLLE uttalar sig (uti “La Phytographie“, Paris 1880, sid. 344) om “Philosophia Botanica“ på följande sätt: “Jamais traité de botanique n'avait eu un si grand merite et aucun n'a influé d'une maniere aussi puissante sur le fond et la forme des ouvrages subsequents“. > Uti den akademiska dissertationen “Reformatio Botanices“ 1762, Sid, 12. 28 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O I. 1745, uti en opaginerad växtförteckning tillhörande »Öländska och Gothländska resan»; andra gången, 1749, i en akademisk disputation med titeln »Pan Suecicus». ILINNÉS förnämsta arbete på det floristiska området är »Flora Suecica», 2:dra upplagan. Denna flora meddelar kunskap, uti den klaraste form, icke blott i deskriptiv systematik, synonymik och speciell växtgeografi, utan tillika i biologisk, ekonomisk, medicinsk och språklig botanik. Den förtjänar att upp- ställas som det ännu oupphunna mönstret för en god och instruktiv flora. | Om nu ett försök skulle göras att i sammanträngd form lämna en redo- görelse för resultaten af LINNES verksamhet på den botaniska vetenskapens område, så skulle detta måhända kunna formuleras på följande sätt!. Såsom systematiker var LINNÉ den förste som insåg och klart framhöll skillnaden mellan de artificiella systemen och det naturliga. Han uppställde det första artificiella system — »sexualsystemet» — af beskaffenhet att i sig kunna inrymma alla växter, och i öfrigt af sådan lättfattlighet och praktisk använd- barhet, att det, nyttjadt som foristisk examineringsklav, äfven i nutiden kan bringa väsentligt gagn. Han klargjorde det slag af förvantskapskretsar, som man efter honom plägar benämna Linneanska species — stor-arter, kollektiv- arter — och renade fullständigt species-begreppet, därvid utsöndrande färg- varieteter, lokalformer, kulturraser, åldersstadier och dylikt, som af botanisterna allmänt sammanblandats med species. Han förbättrade i hög grad uppfattningen af släkte (genus), genom att vid släktdiagnoserna ständigt taga hänsyn till det fruktifikativa systemets samtliga organ. Han lade en väsentlig grundval till det naturliga systemet genom att uppställa ett betydligt antal »ordines naturales» (familjer), åt hvilka han gaf vetenskapliga, till stor del ännu använda benäm- ningar. Familjdiagnoser (eller -beskrifningar) publicerade han dock aldrig. Först 1792, 14 år efter hans död, meddelade två hans utländska lärjungar en del sådana efter privata föreläsningar, som han hållit åren 1764 och 1771. Indirekt verkade LINNÉ väsentligt till det naturliga systemets fromma därigenom, att hans »Fragmenta Methodi Naturalis» (i »Classes Plantarum», pag. 485—514) gåfvo uppslaget till BERNARD DE JUSSIEU S (särskildt genom brorsonen och assisten- ten A. L. DE Jussiev) så fruktbringande verksamhet på ifrågavarande område.” 1 Det följande är till väsentligaste del hämtadt ur författarens företal till "Catalogus illu- stratus Iconothec® botanice Horti Bergiani. Pars Il.“ 1905; sid. LIV=LXVI. ? Ett särskildt skäl för att omnämna detta ligger däruti, att verkliga förhållandet i detta afseende ofta förvanskats därhän, att det skulle vara Linné som af BERNARD DE Jussıeu fått upp- slaget till sina “Ordines Naturales“, och ej tvärtom. Detta skulle hafva skett vid Linnés besök i Paris sommaren 1738. Härvid är att märka: 1:o att Linnés “Fragmenta Methodi Naturalis“ voro skrifna och tryckta redan före Pariser-resan; samt 2:0, att uti den bäst underrättade källan: Eloge de M. ve Jussimuv" (Histoire de l’Academie royale des Sciences. Année 1777. Paris 1780, pag. 110) verkliga förhållandet framställes sålunda: “L’arrangement du Jardin de Trianon, pouvait etre pour M. ve Jussıev un moyen de developper ses idées sur la Botanique; mais a cette epoque, il n'en etait pas encore assez content. M. Lınnzus avait publié un Catalogue de genres de Plantes, divises en ordres naturales et M. pe Jussıru adopta cette distribution: il plaga seulement les classes de M. Linnaeus dans un ordre different et fit quelques changemens dans la distribution des genres ou dans le nombre de classes d’apres des vues qu’il avait alors,“ V. B. WITTROCK. LINNÉ. 29 LINNÉ var reformator ej blott i afseende pa systematik utan äfven — hvad som vid den tiden, med hänsyn till botanikens dåvarande, man må väl säga, kaotiska tillstånd var lika viktigt — i afseende på terminologi, nomen- klatur och vetenskapens hela formella gestaltning. Han förstod att förläna ät framställningen en sådan, dittills oanad klarhet och reda, att: den i dessa hän- seenden kan tjäna till mönster för alla tiders botanister. Särskildt förvärfvade han sig en synnerligen stor förtjänst på det formella området genom det år 1753 skedda införandet af de utaf ett ord bestående »nomina trivialia» — nutidens artnamn — i stället för de dittills brukliga flerordiga diagnos-namnen, »nomina specifica»; således genom införandet af den binära nomenklaturen. LINNÉ skapade åt vetenskapen äfven ett så godt som nytt språk, det Linneanska latinet; en språkform, som genom sin enastående ändamålsenlighet allt ifrån LINNES tid varit och fortfarande är isynnerhet de deskriptiva syste- matikernas internationella uttrycksmedel. Morfologien, särskildt det fruktifikativa systemets, fördes af LINNE väsent- ligt framåt. Först genom Honom och hans sexualsystem blef ståndarnes och pistillernas så mångfaldigt växlande beskaffenhet känd för botanisterna och — man kan väl säga — äfven för allmänheten. Nektarierna beskrefvos i talrika former och benämndes först af honom. Huru litet beaktande en del viktiga växtdelar funnit före honom, framgår däraf, att sådana organ som fruktämnet (»germen»), märket (»stigma»), fröhylle (»arillus»), brakté (bractea»), stipel (»stipula») m. fl. erhöllo namn först af honom. Han hade öppet öga och lifligt intresse "icke blott för växternas form, utan äfven — och i synnerlig grad — för deras lifsföreteelser. Han var icke allenast morfolog, utan också speciell biolog. Talrika biologiska iakttagelser finnas nedlagda dels uti Philosophia botanica (»Vigilie plantarum», »Horolo- gium Flore», m. m., m. m.), dels uti hans floror, särskildt Flora Suecica Ed. II, dels uti särskilda afhandlingar. På befruktnings-fysiologiens område anställde Linn& för den tiden mycket viktiga undersökningar, med afsikt att bevisa pollineringens nödvändighet för fruktbildningen; och detta, 1:0 genom isolering af honblommor (från han- blommor), som då visade sig fullständigt sterila; 2:0 artificiell pollinering af från hanblommor afskilda honblommor, som, eljest sterila, härigenom bragtes att utveckla frukt och frö; samt 3:0 genom hybridiserings-experiment, hvarvid afkomma erhölls, som visade bägge föräldrarnes karaktärer i förening; ett af dessa, Tragopogon pratensis L.? x T. porrifolius L. co" medförde (år 1759) som resultat den första hybrid, som i vetenskapligt syfte blifvit frambragt. LINNÉ var floristikens grundläggare; detta genom en serie mönstergilla floror samt särskildt genom sin Flora Suecica Ed. II, ett arbete som i flera aflseenden stod långt före sin tid. Äfven på växtgeografiens fält är LInnÉ att betrakta som banbrytare. Han gaf redan år 1737 en mycket god generell karakteristik af fjällväxterna, »plante alpine». Han framhöll, att invandring från grannländerna lämnat väsentliga bidrag till Sveriges vegetation, samt gaf en för sin tid utmärkt framställning af växternas spridningssätt. Han har lämnat en allmän biolo- gisk-geografisk sammanställning af växterna efter beskaffenheten af deras väx- 30 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O I. platser; och han är upphofsman till väl det första utkastet till en klimatologisk- geografisk indelning af växtvärlden i sin allmännelighet. LINNÉ var som forskningsresande af en högst ovanlig skarpsynthet och vidsynthet. Redan under sin första stora resa, den till Lappland 1732, hade han sin uppmärksamhet riktad pa nästan alla den organiska och den oorga- niska naturens alster; och så förblef det — om möjligt i ännu större om- fång — allt framgent under forskningsresorna i mellersta och södra Sverige. Hans resebeskrifningar äro sådana, att de i åtskilliga afseenden ännu kunna tjäna som mönster. Han var äfven botanisk-historisk författare, och särskildt på växtsystema- tikens område en synnerligt sakkunnig och opartisk sådan. Likaså var han en särdeles kunnig bibliograf. Kännedomen om växternas svenska namn befordrade LINNÉ så väsentligt, att han kan sägas vara — jämte J. FRANCK (I RANCKENIUS) — denna kännedoms egentliga grundläggare. Särskildt under sina naturvetenskapliga resor i södra och mellersta Sverige ägnade han åt denna forskningsart ett mycket stort in- tresse, i det han ihärdigt sökte samla de i vårt språk verkligen förekommande växtnamnen. Resultaten af sina forskningar nedlade han förnämligast uti Flora Suecica. Ed. I och II. Att LInnÉ var mycket förfaren i hortikulturens teori, därom vittna flera af honom utgifna skrifter. Att han äfven var en skicklig praktiker pa ifråga- varande område, framgår däraf, att han förmådde bringa Uppsala botaniska trädgård, som vid hans tillträde af professuren var i djup lägervall, till en så hög utveckling, att den kunde täfla med de allra förnämsta i Europa. Åt den ekonomiska botaniken ägnade Linx& synnerligt stor uppmärk- samhet. Ända från sin första stora resa, den i Lappland (1732), sökte han ständigt göra sina iakttagelser på botanikens och öfriga naturvetenskapers om- råden fruktbärande för jordbruket och för ekonomien i allmänhet. Resultaten af sina naturvetenskapligt ekonomiska forskningar nedlade han dels uti förut omnämnda reseverk, dels uti särskilda afhandlingar. Till den medicinska botanikens fromma verkade LINNÉ, sin plikt lik- mätigt, med synnerligt nit och tillika med mycket stor framgång; och detta såväl på farmakodynamikens som farmakognosiens område. Han var författare til den tidens måhända förnämsta handbok i farmakologi, och var fader: till en rik serie värdefulla specialafhandlingar uti hithörande ämnen. Tilläggas må nu blott, att LinnE, förutom nu skisserade verksamhet på botanikens fält, idkade högeligen förtjänstfull sådan, i främsta rummet på zoologiens, men äfven på geologiens, mineralogiens och den rena medi- cinens områden. Att LInsÉ med en så utomordentligt förtjänstfull verksamhet skulle er- hålla mångtaliga utmärkelser är en själfklar sak. Några fa af dessa må här anföras. »1747 d. 10 Januarii täcktes Hans Maj:t utan ansökning, och utan att Linnzus kunde därom drömma, hedra Linnzus med Archiaters character och anseende.» V. B. WITTROCK. LINNÉ. 31 »1753 April 27 blifwer Linnaeus dubbad till Riddare af Hans Maj:ts Nordstjerne-Orden af. Konungens egen hand, på wanlig ort och ställe; en nad som i Sverige aldrig tillförene skedt nagon Doctor, Archiater äller Pro- fessor. Ja, ingen CammarHerre hade ännu, fast af adelig Stämma, blifwit med denna stjerna benådad.» »1760 fick LINNEZUS premium, 100 Ducater specie, af Academia Imperiali Petropolitana för frågan om Sexus Plantarum.» »1762. Wid slutet pä Riksdagen blef beslutadt, att de, som Hans Maj:t nämnt till adeligt Stånd, skulle blifwa bestående. Med dem blef alltså Lınnzus Adelsman under namn af VON LINNÉ.» »1762. Academie Partisine Socius extraneus ordinarius: octumvir. Förste Swenske; största heder för Literati.» Att LINNE blef vald till ledamot af många andra Akademier och lärda sällskap, förutom den franska, behöfver knappt nämnas. Beträffande LInnÉs familjeförhällanden har förut blifvit nämndt, att han år 1739 blef gift med SARA ELISABETH MORZAA. LINNÉ säger själf: »Gud har gifwit honom den Hustru han mäst önskade sig, och som hushållade medan han arbetade». Med henne hade han sju barn. Två af dessa dogo vid späd ålder. Fem, en son och fyra döttrar, öfverlefde honom. Sonen CARL blef redan vid 18 års ålder fadrens medhjälpare såsom »demonstrator» vid botaniska träd- gården. Då LINNE erhållit rättighet att själf utse sin efterträdare, utsåg han därtill — efter att, såsom förut blifvit berättadt, först hafva vändt sig till D. SOLANDER — sin son. Detta skedde år 1763. CARL VON LINNÉ den yngre förestod professuren under LINNÉS bägge sista år, 1770—1778, och verkade sedan såsom sin faders efterträdare till sin år 1783 inträffade bortgång. Han dog ogift och med honom utslocknade sålunda ätten VON LINNÉ. Af Linn&s döttrar blefvo tre gifta; två af dem fingo barn, från hvilka ett ej ringa antal nu lefvande afkomlingar härstamma. ! Tillförlitliga underrättelser om LINNÉS utseende” och person erhålla vi genom följande af honom själf lämnade uppgifter; LINNÉ var i allt en sanningens apostel. »LINNAUS war intet stor, intet liten, mager, brunögd, lätt, hastig, gick fort, gjorde alt ting prompt, tolte ej sent folk, war sensibel, blef snart rörd, arbetade continuerligen, och kunne ej spara sig. Han åht gjerna god mat och drack goda drycker; men war aldrig däruti öfwerflödig. [Starkare spritdrycker voro honom förhatliga.| Han brydde sig litet om exterieuren, utan trodde, att karlen borde pryda kläderna, men ej vice versa.» Till detta må blott läggas, att LINNÉ var en i grund och botten religiös person. Därom vittna såväl hela hans lifsgärning som hans skriftliga uttalanden på många ställen. Alla goda gäfvor hänförde han till Gud. »GuD själf har fört honom med sin egen alsmägtiga hand; Gup har låtit honom upspricka utur en stubbotan rot, omplanterat honom på en fjerran ort härligen, låtit honom upstiga till ett ansenligt träd; GuDp har ingifwit honom en sådan brinnande hog för ı Af släkterna FouGBERG, MARTIN, RIDDERSTOLPE, TULLBERG, ÄRRE, ÖDMAN Och ÖHRN (samt måhända ännu flere). ? Beträffande detta må äfven hänvisas till de afhandlingen åtföljande Linstporträtten från resp. 30, 48, och 66 års ålder, 32 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!:O I. wettenskapen, att den blifwit det aldrabehagligaste; — — — — Gup har låtit honom få koxa in uti sin hemliga Rädkammare; Gup har låtit honom se mera af sina skapade wärk, än någon dödelig före honom; — — — HERREN hafwer warit med honom, ehwart han gängit hafwer, och hafwer utrotat alla hans fiender för honom, och hafwer gjort honom till ett stort namn, såsom the storas på jordene, cfr. 2 Sam. VII: 9. 1 Chron. XVII: s.» Uti det sista uttalandet framskymtar LINNES bekanta, fasta tro pa en »Nemesis Divina», genom straff redan här nere upprätthällande rättfärdigheten pa jorden. Att LINNÉ såsom yngre hade en mycket frisk och stark kropp, har förut blifvit nämndt. Den allt för stora arbetsfliten ådrog honom dock tidigt nog sjukdomar. Åren 1751—1753 arbetade LINNÉ, med uppbjudande af alla sina krafter, på det stora verket »Species Plantarum». Då detta arbete var färdigt, föll han i en sjukdom, om hvilken han berättar följande: »Men under ständigt skrifwande, sittande och arbetande får han en wärk i högra sidan, som lägger grund till hans sjukdom Stenpassionen, af hwilken han aldrig tillförene känt minsta mehn, men som förswan Gudi lof med åren och genom smultron-curen. » Elfva år senare angreps han af en mycket svår sjukdom. Det heter härom: »1764 maj 3 blef LINNÉ angripen af en dödelig Pleurites, från hwilken han med plats och genom Ros£ns trogna bemödande undanslapp, hwaräfter han fattar en otrolig wänskap för Rosen, och begifwer sig ut pa sitt nyligen upp- bygda Hammarby att hämta frisk luft». Efter ytterligare tio år, i maj månad 1774, »blef han ansatt af fösta döds- posten, Asphixie, att han hwarken kunne stiga upp af stolen äller röra sig äller hålla hufwudet uppe. Detta öfwerwants tämmeligen, men sent, lindrades wäl, men aldrig halps fullkomligen.» Att LINNÉS ande dock ännu kunde, åtminstone för någon kortare tid, beherska kroppen framgår af följande LINNES berättelse: »Wid juhltiden skickade Hans Maj:t 4 parlass med Naturalier af wäxter ifrån Surinam, i flera oxhufvuden spiritus vini, alla med blomma och frucht lefwande samlade och uti spiritu inlagde. LINNÉ fick som nytt lif att öfwer juhlen desse beskrifwa och utreda, som woro 200 stycken och en ganska dyrbar samling.» Hans kraft var dock nu på allvar bruten. Uti hans »Egenhändiga an- teckningar» för året 1776 finna vi till sist följande: »LINNÉ haltar, kan knapt gå, talar oredigt, kan knapt skrifwa». Den 10 januari 1778 skiljdes LINNÉ från det jordiska. Då vi nu gå att genom minnesfester högtidlighålla tvåhundraårsdagen af LINNÉS födelse, gå vi förvisso att fira minnet af en af vårt lands främste stormän; ja, inom vetenskapens värld väl af den allra främste. Må hans minne blifva oss till en maning att — efter måttet af hvars och ens krafter — träda i hans fotspår till sann båtnad för vårt land och folk. Tryckt den 22 maj 1907. la BOR I SERGISNE Bam DEBERZERNIGE IN BERGIANSCHEN BOTANISCHEN GARTEN IN, SBOERTHOEM KULTIVIERTE PATE INNEN VON mt AES DI BR STOCKHOLM ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG Während mehrerer Jahre habe ich Gelegenheit gehabt im hiesigen bota- nischen Garten in sehr grossem Umfange Kulturversuche mit 7araraca aus verschiedenen Ländern anzustellen. Einige derselben, meistens skandinavische sind schon anderswo beschrieben worden (I, 2). Unter den ausserskandina- vischen im Garten. kultivierten Arten habe ich für diesen Aufsatz eine Aus- wahl von einigen der schönsten und ausgeprägtesten getroffen. Sie repräsen- tieren mehrere einander sehr entfernt stehende Sippengruppen innerhalb der Gattung. Drei derselben und zwar 7. albidum, T. aurantiacum und 1. platy- carpım vertreten eine charakteristische und sehr interessante Gruppe, die mit den ceratophorum-artigen Sippen zweifelsohne sehr nahe verwandt ıst. Die in Rede stehenden Arten zeichnen sich besonders durch ihre aussergewöhnlich breiten Achenien aus, die mit kräftigen Stacheln versehen sind. Vor allem tritt die Verwandtschaft mit den ceratophorum-artigen Sippen in Bezug auf die Hüllen hervor, indem die Schuppen zumal die äusseren mit kräftig ent- wickelten Hörnchen besetzt sind. Ein paar der Arten weichen von der meistens innerhalb der Gattung vorherrschenden Blütenfarbe durch weissliche oder orangerote Blüten ab und selbst bei dem gelbblühenden 7. platycarpum ist diese Farbe ausgezeichnet klar und rein. Auch in dieser Hinsicht zeigt sich die Verwandtschaft mit den cerafophorum-artigen Sippen, bei denen die Blütenfarben auffallend rein und leuchtend gelb sind. Von je zweien dieser letzteren Arten nämlich: 7. macroceras Dauıst. und 7. Hjelt Danust. teile ich hier (Tafel I; Fig. 23—31) des Vergleiches halber kolorierte Abbildungen von Blüten und Hüllen mit. 7. sermattense gehört einer Gruppe von Sippen an, die ohne Zweifel sehr nahe mit dem südeuropäischen, sehr kollektiven T. gymmanthum Link und vielleicht noch näher mit dem 7%. aissectum Led. verwandt ist. Von den rotfrüchtigen in vielen Hinsichten parallel ausgebildeten Sippen, für welche, wenn man sie lieber in einer Kollektivart zusammenfassen will, der älteste Name 7. Zevigatum Willd. ' vorbehalten werden muss, und denen sie habituell sehr ähnlich sehen, sind 7. sermattense und verwandte, ! Durch Untersuchung des Originalexemplares von 7. /evigatum n:o 14606 in Willdenow's im Königl. bot. Museum zu Berlin aufbewahrten Herbar habe ich mich davon überzeugt, dass diese Art derselben Gruppe rotfrüchtiger Sippen angehört, die ich in "Bot. Notiser” 1905 (1) mit dem Kollektivnamen: 7. erythrospermum Andrz. bezeichnet habe und unter denen sie dem TJ. rubr- cundum Danrst. am nächsten steht. Zieht man vor, alle diese Sippen in einer Kollektivart zusammen- zuführen, so ist Willdenow’s Name als der älteste für dieselbe zu verwenden. T. erythrospermmum Anprz. Scheint nur einen engeren Formenkreis innerhalb dieser Gruppe zu umfassen, 4 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NEO. von vielen Autoren mit jenen verwechselte Sippen unter anderem besonders durch die blassen gelblich oder graulichgelb gefärbten Früchte zu unterscheiden. T. rhodocarpum, das bisher nur in der Schweiz gefunden worden ist, nimmt eine sehr isolierte Stellung ein. Betreffs der Hülle weist diese Art eine sehr grosse Aehnlichkeit mit den palustre-artigen Sippen auf, unterscheidet sich aber unter anderem von denselben durch die rote Fruchtfarbe. Vielleicht steht sie in einem ähnlichen Verhältnis zur genannten Gruppe wie die Verwandt- schafts-Gruppe des 7. /@evigatum Wind. zu T. sermattense und nahestehenden Sippen. Eine sehr ausgeprägte Gruppe bilden die beiden Arten: 7. tiroliense und 7. cucullatum. Sie zeichnen sich besonders durch die wenigstens am oberen Teil an den Rändern eingerollten Corollen aus, und die Körbchen besitzen ausserdem eine sehr eigentümliche ockergelbe oder weisslichgelbe Farbe. In Herbarien sind sie gewöhnlich als 7. alpznıım Koch oder als Formen der- selben bezeichnet. Sie können aber mit dieser Art nur als entfernt verwandt angesehen werden. | Beim Studium dieser vielgestaltigen Gattung ist es von grossem Vorteil verschiedene Formen in möglichst grosser Ausdehnung kultivieren zu können, und ich "benutze hier die Gelegenheit Herrn Professor Dr. V. B. WITTROCK meinen besten Dank auszusprechen, der mir mit liebenswürdiger Bereitwilligkeit im hiesigen botanischen Garten ein grosses Gebiet für Kulturversuche zur Verfügung gestellt hat. Freilich wird man durch sorgfältige Studien an möglichst vielen und ungleichartigen Fundstätten der Formen einer polymorphen Gattung wenigstens betreffs der Umgrenzung der höheren Einheiten sehr gute Resultate erzielen können, aber erst bei Kulturversuchen im Garten wird es durch Beobachtung verschiedener Formen während der ganzen Vegetationsperiode und durch Kultivierung derselben auf verschiedenartigem Boden möglich sich eine genauere Kenntnis von den Standort- und Jahreszeit-Modifikationen zu erwerben, wodurch die einzelnen Formen nicht nur besser abgegrenzt, sondern auch die richtige Stellung und der systematische Wert derselben sicherer aufgeklärt werden können. Es waltet nämlich innerhalb der Gattung eine mehr oder weniger ausgeprägte Heterophyllie ob, die sich darin äussert, dass es bei einer und derselben Sippe eine Reihe von verschiedenen Blattformen gibt, die in bestimmter Folge im Verlauf der Vegetationsperiode in die Erscheinung treten. Eine Pflanze erhält aus diesem Grunde z. B. während der Blütezeit ein Aussehen, das von dem der Frühlings- bezw. Herbst-Stadien derselben sehr verschieden sein und zuweilen beträchtlich abweichend werden kann. Aber wie das einzelne Individuum während verschiedener Jahreszeiten ein durch die Blattform hervorgebrachtes verschiedenes Aussehen aufzuweisen hat, so kommt im allgemeinen innerhalb der Gattung eine sehr grosse Empfindlichkeit gegen die äusseren Verhältnisse zur Geltung. An verschiedenen Standorten werden nämlich die Blattformen in verschiedenartiger Weise modifiziert. Es. liegt in der Natur der Sache, dass die Bedeutung und der Umfang dieser Abänderungen, nicht immer mit gutem Erfolg oder ohne Gefahr Fehlschlüsse zu ziehen, in der Natur untersucht werden können. Aber mit Leitung der bei Kulturversuchen gewonnenen Erfahrungen ar DARESITEDI UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARANACA, 5 werden doch diese durch den Standort bedingten Modifikationen besser und vollständiger aufzuklären sein. Zu den oben besprochenen Schwierigkeiten gesellt sich noch eine dritte. Bei Kultur wird man betrefis sehr vieler Sippen Blattformen beobachten können, die sich nicht einzig und allein als nur aus der Heterophyllie oder aus den Einflüssen des Standorts hervorgegangen erklären lassen, und die streng erblich sind. C. RAUNKLER hat schon (8) diese Erscheinung besprochen und dieselbe als von Rassenverschiedenheiten abhängig erklärt, die fast nur in der Blattform, nämlich in der Konfiguration und Anordnung der Abschnitte sichtbar sind. Die Rassen (»Gentes, ztter», bei RAUNKLER) unterscheiden sich freilich hauptsächlich betreffs der Blattform, aber bei einigen sind auch andere wenngleich kleine Differenzen vorhanden, wie betreffs der Skulptur und Farbe der Früchte. Meistens sind jedoch die letzteren Verschiedenheiten so wenig hervortretend, dass sie nur bei sorgfältigster Prüfung entdeckt werden können. In anderen Fällen sind die Rassen auch durch biologische Charaktere ausgezeichnet, z. B. durch verschiedene Blütezeit, Verlust von Pollen u. s. w. Es ist schwierig bei spontanen Pflanzen diese Rassenunterschiede von den durch äussere Agentien hervorgerufenen Abände- rungen auseinanderzuhalten. Die wahre Bedeutung dieser Verschiedenheiten wird man doch leichter und in manchen Fällen nur durch Kulturversuche ergründen können. In seinem oben erwähnten Aufsatz (8) hat RAUNKLER nachgewiesen, dass alle von ihm in Bezug auf die Embryobildung untersuchten Taraxacum-Arten ohne Befruchtung keimfähige Früchte entwickeln können. Er fasst daselbst diese geschlechtslose Embryoentwicklung als echte Parthenogenese auf. Durch die Untersuchungen ©. Jurr's (5) über die Tetradenteilung in der Samenanlage von Taraxacum ist eine Stütze für diese Annahme erbracht worden. Schliess- lich hat S. Murseck (6) embryologische Untersuchungen über zwei Taraxaca ausgeführt, die das Resultat ergaben, dass das Embryo in den untersuchten kastrierten Körbchen der beiden Arten parthenogenetisch befunden wurde, und a. a. O. sprach er die Ansicht aus, dass die beiden Arten vielleicht stets parthenogenetisch sind. Die Arten mit welchen RAUNKLER experimentierte waren folgende: 7. vulgare (Lanm.), 7. intermedium Raunx., 7. Gelerti Raunk, 7. erythrospermum Andrz. !), 7. obovatum (Wirwd.) DE, 7. glaucanthum Led., sämtlich zwittrig, und 7. Ostenfeldii Rausk., T. speciosum Rausk., T. paludosum (Scor.)’), 7. decipiens Raunk., T. croceum Dahlst. und 7. phymatocarpum J. Wahl’), die alle weiblich sind. Die Arten, die Murs:ck behandelt hat, sind 7. officinale (WEB.) WiGc. (eine Form mit reichlich erzeugtem Pollen) und das weibliche 7. spewzosum RAUNK. Die von diesen Forschern untersuchten Arten gehören verschiedenen und zuweilen einander sehr fern stehenden Gruppen an. Da also die ! Mit diesem Namen ist eine rotfrüchtige Sippe, wahrscheinlich 7. Zetm DaAnust. (1 gemeint. > Diese Sippe ist ohne Zweifel identisch mit 7. balticum Danust. (1). 3 Dieser Name bezieht sich auf das weisslichblühende 7. arcticum (Traurv.) Daurst. (Syn. T. phymatocarpum Auct. plur.; non J. Vaur). Vergl. Daursrt. (2)! 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:OR 2, Apogamie (Parthenogenese) nicht nur eine weite Verbreitung innerhalb verschie- dener Verwandtschaft-Gruppen der Gattung hat, sondern auch bei Arten von vielen getrennten Florengebieten vorkommt, ist anzunehmen, dass sie zweifellos von sehr hohem Alter ist. Aus den bisher gemachten Untersuchungen ist jedoch nicht endgültig festge- stellt, dass sich alle Sippen der Gattung apogam verhalten, obwohl dies nach den angeführten Tatsachen zu urteilen betreffs der Mehrzahl wahrscheinlich ist. Wenigstens deuten einige meiner Beobachtungen darauf hin, dass bei ein- zelnen Sippen Samenanlagen vorkommen, die mit Eizellen versehen sind, bei welchen für ihre weitere Entwicklung möglicherweise eine Befruchtung nötig ist. Ich habe nämlich bei einigen Sippen sehr häufig und regelmässig taube Früchte, zuweilen in grösserer Anzahl, unter völlig ausgebildeten ange- troffen. Freilich lässt sich das Fehlschlagen derselben auch aus anderen Ursachen erklären. Jedenfalls scheint mir dieses Verhältniss eine nähere cyto- logische Untersuchung zu verdienen. Wenn man aber in Betracht zieht, dass sich innerhalb der Gattung so viele gegenwärtig anscheinend nutzlose sonst aber die geschlechtliche Kreuzung fördernde Einrichtungen bis jetzt noch erhalten haben, scheint es nicht unwahrscheinlich, dass noch Arten vorkommen können, bei denen die geschlechtliche Vermehrung noch nicht ganz verloren gegangen ist, dass aber bei sonst apogamen Arten einzelne Samenanlagen mit normal angelegten Eizellen versehen sein können. Ich verweise in diesem Zusammenhang auf das neulich von O. ROSENBERG (10) entdeckte Verhalten bei Hieracium excellens BLockı und anderen Prloselloiden, bei welchen in einem und demselben Blütenköpfchen sowohl Apogamie oder Aposporie als Befruchtung vorkommen kann. Möglicherweise kann bei einigen 7ararxacum-Sippen auch noch ein ähnliches Verhalten stattfinden. In engem Zusammenhang mit der Apogamie steht das bei vielen Arten beobachtete konstante Fehlschlagen des Pollens !). Diese Eigenschaft muss als eine der ersten Folgen der Apogamie betrachtet werden. Möglicherweise können die ersten Anfänge der Apogamie auf eine Verschlechterung des Pollens, die einst aus irgend einer Ursache enstanden war, zurückgeführt werden. Wahr- scheinlich befand sich die Gattung und vielleicht befindet sie sich noch jetzt in einer Mutationsperiode. Von Zeit zu Zeit und innerhalb verschiedener Gruppen der Gattung sind Mutanten entstanden, die das Pollen, das von geringerem oder keinem Nutzen mehr war, zum grössten Teil oder gänzlich verloren hatten. Die allgemeine Verbreitung solcher Sippen in der ganzen Gattung und in verschiedenen Verbreitungs-Bezirken scheint darauf hinzudeuten, dass ‚viele derselben sich in einer sehr frühen Periode entwickelt haben. Andere Tatsachen aber, wie z. B. das Vorkommen von Sippen, die in fast keiner anderen Hin- sicht von einander abweichen als durch das Vorhandensein oder Fehlen des Pollens oder das bei sehr vielen Arten so deutlich zu beobachtende Auftreten * ' ©. ÖSTENFELD hat zuerst die Aufmerksamkeit auf dieses Verhältnis gelenkt (7), indem er eine Form mit fehlendem Pollen entdeckte, die von ihm als eine weibliche Form von T. vulgare Lam.) angesehen wurde, | ER DARIESIDEIDAR. UEB. IM BERGIANSCHEN ‚GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. 7 von Rassen die sich fast nur durch die Form der Blattabschnitte von einander unterscheiden (und deren Samenbeständigkeit ich mehrmals -in Kultur geprüft habe) scheinen mir auf eine noch stattfindende oder wenigstens vor verhältnismässig kurzer Zeit beendigte Formenentwicklung hinzudeuten. Es muss hier auf das interessante Verhalten aufmerksam gemacht werden, dass unter den von RAUNKLER und MURRECK als apogam (partenogenetisch) befundenen Arten etwa die Hälfte noch nicht das Pollen verloren haben, obwohl dasselbe keine Bedeutung mehr für die Pılanze haben kann. Auch wenn man alle bisher bekannten Sippen in Betracht zieht, wird man überall dasselbe Verhältnis antreffen. Ebenfalls sind die beiden Kategorien von Sippen in der Gattung sehr gleichförmig verteilt, und häufig können die am engsten mit einander verwandten Sippen sich in dieser Hinsicht entgegengesetzt verhalten, wie ich bereits angedeutet habe. Ich benutze in diesem Zusammenhang die Gelegenheit einige Beispiele über die Verteilung der beiden Sippen-Kategorien innerhalb der von mir untersuchten Arten-Gruppen zu liefern. Von den bisher beschriebenen Arten der 7. officinale-Gruppe sind folgende mit Pollen versehen, nämlich: 7. zutermedtum Raunk. (8), 7. opacum DAHLST., . Z. datens DanHust: (1), Z. Je@ticolor DaHLst. 7. fasciatum :DAHLST. T. interruptum Dauıst. und 7. Ajellmani DAHLST, (4), während 7. Ostenfeldir RAUNK. (8), das wie ich anderswo (4) angedeutet habe wenigstens sechs ver- schiedene Sippen (Unterarten) zu umfassen scheint, und 7. speciosum RAUNK. (8) kein Pollen erzeugen. Innerhalb der 7. palustre-Gruppe fehlt Pollen bei den beiden skandinavischen Arten, 7. dalticum DAHLST. und 7. palustre (EHRH.) Danrtst. (1). In Mittel-Europa kommt aber eine dem letzteren nahestehende, fast nur durch entwickeltes Pollen abweichende Sippe vor, nämlich 7. Zvzdum W.& K. und weiter im Süden tritt am adriatischen Meere bei Triest sowie in Italien (Modena) eine dritte mit der letzteren sehr verwandte und pollener- zeugende Art, /. Zemurfolium Hoppe, auf. In der 7. croceum-Gruppe fehlt das Pollen immer bei I. spectabile Danrst. und 7. crocemn DAHLST. (1), kommt aber reichlich vor bei 7. repletum Danrsr., das als eine Unterart der letzteren zu betrachten ist und hauptsächlich nur durch dieses Merkmal von jener zu unterscheiden ist. In Kultur haben beide durch mehrere Generationen ihre Charaktere konstant beibehalten. In der 7. ceratophorum-Gruppe (3) sind die meisten von mir unter- suchten Arten pollenerzeugend und zwar: 7. longicorne DAHLST., I. brevicorne DAHLST., 7. cornutum DAHLST., 7. macroceras Dahlst., 7. macilentum DAHLST., T. brachyceras Danıst.. 7. norvegicum Dahlst., 7. groenlandicum DAHLST.. T. arctogenum Danıst.. 7. bicorne DAHLST.. und Z. Zateritium DanuLst., während T. Hjeltii Daurst. und zwei kürzlich im nördlichen Schweden sowie eine auf Dovre in Norwegen entdeckte Art ohne Pollen sind. Zieht man die rotfrüch- tige 7. Zevigatum-Gruppe (siehe oben in Fussnote, S. 1.) in Betracht, so wird man ein ähnliches Verhalten finden. Bei 7. rubzcundum DAHLST.. 7. margt- natum Dauıst.. 7. proximum Dans. (1), 7. deciptens (3) RaunK. und 7. ful vum RauNK. (9) sowie bei zwei anderen noch unbeschriebenen skandinavischen Sippen derselben Gruppe ist das Pollen vollständig unterdrückt worden; bei T. gotlandicum Danıst.. 7. lacistophyllum DAULST., 7. tenuzlobum DAHLsT. und 8 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 2. der Hauptform des 7. /@etum DAHLST. (1) ist es dagegen stets vorhanden. Von der letzteren Art kommt eine als Unterart zu betrachtende Sippe vor, die unter anderem durch fehlendes Pollen, spätere Blütezeit u. s. w. verschieden ist. Das südeuropäische 7. Zevigatum WILD.) selbst, das dem nördlichen pollenmangelnden 7. rubzcundum Dasıst. äusserst nahe steht, ist immer durch reichliches Pollen gekennzeichnet. Beide Sippen sind in dieser Hinsicht in Kultur geprüft worden. In Bezug auf die kleinen arktischen Arten (2) die ohne Zweifel zwei verschiedenen Formengruppen angehören, haben 7. glabrum DC., T. platylepium DanHıst.. 7. szbiricum Danuıst., 7. puwmilum Danist. und 7. phymatocarpum J. VAHL Pollen, während 7. arctcum (TRAUTV.) DanLst. und 7. Ayparctcum Danrst. ohne Pollen sind. Betreffs der in diesem Aufsatz besprochenen Arten verweise ich auf die nachstehend folgenden Beschreibungen derselben. Bei den schon als apogam sicher festgestellten Arten ist, wie ich bereits hervorgehoben habe, teils das Pollen vollständig unterdrückt worden, teils hat es sich in einem sehr schlechten Zustande noch beibehalten, wie schon MUR- BECK betreffs einer Form von 7. vulgare (Lam.) RAUNK. nachgewiesen hat. Bei anderen betreffs der Apogamie noch nicht geprüften Arten müssen selbst- verständlich die pollenmangelnden diese Eigenschaft besitzen. Wahrscheinlich ist dasselbe auch der Fall bei den pollenerzeugenden Arten, wenigstens was die Mehrzahl derselben anbelangt. In sehr scharfem Widerspruch hierzu steht aber das eigentümliche Ver- hältnis, dass andere Blütenorgane sowie einige biologische Erscheinungen, die augenscheinlich in enger Beziehung zu Insektenbesuchen stehen und ehemals die geschlechtliche Kreuzung gefördert haben dürften, bei so vielen Arten noch nicht unterdrückt worden sind. So sind bei der Mehrzahl der bereits bekannten Arten die Blüten normal entwickelt, und die Blütenkörbe öffnen und schliessen sich auch bei den nicht pollenerzeugenden Arten innerhalb für jede Art kon- stanter Zeitperioden des Tages. Ich habe ebenfalls mehrfach beobachtet, wie die weit offenen Blütenkörbe des pollenmangelnden 7. Ostenfeldii Raus. von zahlreichen saugenden Bienen besucht werden, was auf eine Honigabsonderung hindeuten muss. Auch bei vielen anderen Arten sowohl mit als ohne Pollen habe ich Insektenbesuche beobachtet. Bei nur einigen wenigen Arten sind jedoch die Blüten mehr oder weniger reduziert. Bei 7. tiroliense Dauıst. und 7. cucullatum DAHLST. sind sämtliche Corollen in ihrem oberen Teil an den Rändern eingerollt und nur eine mehr oder weniger weit offene Rinne bleibt an der Basis zurück, durch welche der Griffel mit der Antherenröhre sehr weit hervorragt. Bei diesen beiden Sippen sind aber die Blüten von normaler Grösse und die Blütenkörbe öffnen und schliessen sich periodisch. Bei der ersteren fehlt das Pollen voll- ständig, während die letztere dasselbe in reichlicher Menge erzeugt. ' Im hiesigen botanischen Garten habe ich eine Sippe, die ich aus Früchten, die bei Mont- pellier gesammelt worden sind, gezogen habe, seit mehreren Jahren in Kultur gehabt. Sie stimmt mit dem aus Spanien stammenden Orieinalexemplar von 7, /awieatum Wırın. vollkommen überein H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. 9 Bei einer der 7. /@vigatum-Gruppe angehörigen Sippe, 7. brachyglossum Dantst. kommen zwei Blütenformen (bei verschiedenen Pflanzen auftretend) vor, die durch vermittelnde Uebergänge verbunden sind. Die am wenigstens ver- änderten Blüten haben den oberen Teil der Corolle gut entwickelt und flach, während der unterste den Grund der Antheren umfassende Teil röhrig zusammengeschlossen ist. Die am meisten reduzierten Blüten aber, die nur ein wenig über den Hüllschuppen emporragen, sind an den Rändern vollständig eingerollt wie in der Knospenlage und werden in diesem Zustande von dem heranwachsenden Haarpinsel der reifenden Frucht abgeworfen. Das Pollen ist aber bei dieser Art reichlich entwickelt. Dagegen sind besonders bei der letzteren Blütenform der Griffel und die Narben weniger entwickelt als sonst gewöhnlich in der Gattung der Fall ist. Blütenkörbe mit der ersteren Blütenform öffnen sich nur höchstens zur Hälfte, während die mit der letzteren Blütenform sich nur zu einem Drittel oder Viertel öffnen, und sie bleiben in dieser Stellung nur einige wenige Stunden (von 9 oder 10 bis 11 oder 12 Uhr) Vormittags. Noch auffallender sind die durchgreifenden Veränderungen, denen die , eine der 7. palustre-Gruppe angehörige Sippe, die ich neuerdings unterschieden habe. Bei dieser sind sämtliche Blüten an den Rändern eingerollt wie in der Knospen- Blüten einer anderen Sippe unterworfen worden sind, nämlich 7. crocodes ' lage und öffnen sich nie vor dem Abfallen; die Blütenkörbe öffnen sich nur ein wenig, die Griffel nebst den Narben sind sehr schwach entwickelt, und ebenso fehlt das Pollen vollständig. Bei dieser Sippe sind also die Blütenorgane teils rudimentär, teils ganz unterdrückt worden, wie es bei einer apogam entwickelten Art zu erwarten war, bei der diese Organe ja nicht mehr zur Anwendung kommen. T. aurantiacum n. sp. Tab. I, Fig. 1—38. Radix crassiuscula, longa, in rhizoma breve abiens. Folia exteriora, sub anthesi vulgo emarcida, + lingulata, subintegra — breve dentata v. lobulata, dentibus lobisque reversis, intermedia sub anthesi evoluta, anguste lanceolata v. lineari-lanceolata lobis brevibus, latis — sat angustis, + deltoideis, patentibus v. curvatis, £ distantibus, rarius magis approxi- matis, in margine superiore integris — sparsim denticulatis, inter lobos parce — densius denticulata v. breve lobulata, lobo terminali brevi, triangulari v. longiore, sagittato — hastato, interiora sub anthesi rarius evoluta, lobo terminali majore, oblongo — ovato-hastato, irregulariter dentato — lobulato, c&terum + lobata v. breve et sparsim dentata, glaucescenti-viridia, glabrescentia v. presertim in nervo dorsali fusco-stramineo + araneosa, petiolis pallidis v. basi I purpurascentibus. ! Diese und andere Formen der genannten Gruppe werde ich in einem demnächst er- scheinenden Aufsatz näher besprechen, 10 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 2. Pedunculi quam folia longiores v. parce — sat abundanter araneosi, sub involucris + albo-tomentosi, toti + cuprei v. medio pallidiores. Involucrum gracile, cylindricum, (13—) 15—18 mm. longum, 8—9 mm. latum, + fuscovirescens, subpruinosum. Squamz» exteriores supra medium sq. interiorum attingentes, erecto- patentes apicibus patulis v. + recurvatis, inferiores ovato-lanceolate—lanceolat, superiores + lanceolatx, margine albido- v. superne s&pe roseo-colorato, dorso sepe + fusco-purpureo et intra marg. scarios. spe linea + rosea notato, sub apicibus cornubus mediocribus — sat longis, fusco- v. atropurpureis praedit, apice ipso + purpureo, interiores angust&, lineares, sub apicibus cornubus bre- vioribus, + atro-purpureis instructz, apice ipso + clare purpurex. Calathium sat plenum, aurantiacum, medio magis croceo-aurantiacum, 40—50 mm. diametro. Ligule marginales 2,5—3 mm. late, extus stria obscure rubro-purpurea colorat&. Anthere lutex, polline carentes. Stylus croceus et stigma + fuscescens. Achenium validum latiusculum pallide olivaceum, in jugis primarlis superne valide spinoso-muricatum, inferne squamulosum, in jugis secundariis 2—3 + late squamulosum, 3,75—4,5 mm. longum, 1,25—!,; mm. latum, pyramide valido 0,755 —I mm. et rostro 6,5—7 mm. longo. Hab.: Patria ignota. Diese Pflanze ist aus Früchten gezogen worden, die ich im Jahre 1899 aus dem Kaiserl. bot. Garten der Universität zu Petersburg unter den Namen T. officinale (WEB.) Wigg. v. villosulum erhalten habe. Seitdem habe ich Früchte derselben Pflanze aus dem Bot. Garten zu Paris erhalten. Im hiesigen bot. Garten habe ich diese Sippe durch fünf Generationen kultiviert, während welcher Zeit sie sich konstant beibehalten hat. Diese schöne Art zeichnet sich vor allem durch die mehr oder weniger ausgeprägte orangerote Farbe ihrer Blüten aus. Sehr häufig bekommen alle Blüten des Körbchens diese Farbe, zuweilen aber sind von den inneren Blüten die schon geöffneten heller gefärbt mit einem Stich ins safrangelbe, während die innersten noch geschlossenen wiederum eine dunklere Farbe besitzen. Die randständigen Blüten sind an der Unterfläche mit einem breiten purpurviolett gefärbten Band versehen, das zum Teil die dunklere Farbe derselben bedingt. Die Zähne der Blüten sind auch bei den inneren deutlich purpurfarben. Die Hülle ist durch die mehr oder weniger hellgrüne Farbe und die dagegen abstechenden leuchtend purpur- oder rotvioletten Hörnchen und Spitzen der Schuppen gekennzeichnet. Die äusseren Hüllschuppen sind verhältnis- mässig schmal und während der Anthese mehr oder weniger schief abstehend mit etwas zurückgebogenen Spitzen. Die Hörnchen variieren betreffs der Länge, an den äussersten Schuppen von 2,5 bis 4,5 mm. und an den inneren von 1,5 bis 2 mm. Bald sind nur die Hörnchen und die freien Spitzen der Schuppen ge- färbt, bald steigt die purpurrote Farbe längs den Seiten bis an die Mitte der Schuppen hinab. Gewöhnlich sind die Innenseiten der äusseren Schuppen H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. äl dunkel purpurrot gefärbt. Die Ränder derselben sind im allgemeinen mehr oder weniger weisslich-grün scariös, und häufig ist nach innen zu eine schmale rosenfarbige Strieme vorhanden. Der Griffel ist safrangelb und die Narben etwas dunkler ins grüne spielend. Das Pollen fehlt vollständig. Die Blätter sind etwas glaucescierend hell- grün und haben eine sehr einfache Form. Die äusseren sind meistens zungenförmig oder schmal länglich und kurz gezähnt bis kurz triangulär gelappt; die mittleren haben längere, mehr ent- fernte, deltoidische Abschnitte mit breitem Grunde, von denen die unteren am oberen Rande kurz- gezähnt, die oberen meistens fast ganzrandig ‚sind. Die inneren werden mehr oder weniger kurz und dicht gelappt bis spärlich gezähnt und sind mit einem grösseren eirunden oder länglichen Endlappen versehen. Bei den mitt- leren Blättern sind die Endlappen kurz, selten länger triangulär bis pfeilförmig. Auf lockerem Boden werden die Blätter schmäler und die Abschnitte mehr oder weniger entfernt sitzend, auf festem offenen Boden sind sie kürzer und breiter mit dichter stehenden, mehr rückwärts ge- richteten Abschnitten. Diese Aufzeichnungen be- ziehen sich auf kultivierte Pflanzen. Spontane hade ich nicht gesehen. Die Frucht (Tab. I: 7, 8) ist schmäler als bei den folgenden Arten. Durch die groben Stacheln und die kräftig entwickelten Rippen tritt die Verwandtschaft mit den folgenden Arten deutlich hervor. Ob die in Rede stehende Sippe unter dem oben angeführten Namen beschrieben worden ist oder nicht, habe ich nicht entscheiden können, da mir bisher kein Material aus Russland zur Verfügung gestanden hat. Ich habe auch in der Litteratur keine Angaben betreffs derselben finden können. Fig. 1. T. aurantiacum n. SP.; a mittleres und 5b inneres Blatt, ?/s. T: albidum DIS: Tab. I, Fig. 9—15. Radix crassa, longa, in rhizoma brevi abiens. Folia exteriora, sub anthesi vulgo emarcida, parva lingulato-lanceolata, subintegra — breve lobata, intermedia sub anthesi vulgo solum evoluta, lobis latis — angustis, deltoideis — lincari-lanceolatis, superioribus + obtusiusculis, in- 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 2. ferioribus + acutis, approximatis — sat distantibus, intervallo s&pe angusto, + subulato-dentato v. lobulato, in margine superiore et interdum etiam in marg. inf. late dentatis — subulato-dentatis, lobo terminali parvo, triangulari-hastato, subintegro — parce dentato, interiora apicem versus latiora, minus profunde lobata, lobo terminali majore, + triangulari, omnia glabrescentia v. prssertim in nervo dorsali, sordide stramineo v. inferne sordide roseo-purpureo + araneosa, sat lete viridia, petiolis pallidis v. basi ipsa + roseo-purpureis. Pedunculi plures quam folia longiores v. ea &quantes, deflorati valde elongati, glabrescentes v. parce araneosi, sub involucris per partem + longam tomento denso, albo, araneoso vestiti, pallidi, basi interdum cupreo-rosei. Involucrum 18—20 mm. longum, c. 12 mm. latum, subcrassum, pallide fusco-virescens. Squamzs exteriores magnz, erecto-subpatentes v. subadpress&, rect® v. apicibus paullum recurvat&, supra medium sq. interiorum attingentes, inferiores ovatz — ovato-lanceolat®, superiores late lanceolat®, in margine + albido- scarioso s&pe denticulate et superne + araneos®, sub apicibus cornubus + longis, acutis, obscure purpureis v. atro-purpureis instructz, apicibus ipsis + atro-purpurascentes, interiores sat late lineari-lanceolat&, sub apieibus cornubus brevibus — sat longis, lucide purpureis v. atro-purpureis predite et in apicibus ipsis sat longis dilatatis et margine + laceratis + lucide purpure. Involucrum pallide fusco-virescens, 15—20 mm. longum, 8—10 mm. latum. Calathium album, medio e colore antherarum + lutescens v. subsulphureum v. e colore lig. marginalium translucente in margine + roseolo-albidum, 40—60 mm. diametro. Ligqule marginales c. 3 mm. late, extus nunc in nervis solum colorat&, nunc stria lata, medio inferne cano-violacea superne magis violacea et in mar- ginibus + roseola notatz, dentibus obscurius violaceis. Anther® ochraceo-lutex, polline pallide luteo replet&. Stylus et stigma virescentia, sicca sat obscura. Achenium validum, sat latum, + fumoso-olivaceum, in jugis primariis validis superne spinoso-muricatum, spinulis validis basin fructus versus in tu- berculos squamiformes sensim abeuntes, in jugis secundariis 2—3 superne squa- moso-muricatum inferne squamoso-tuberculatum, 4—4,5 mm. longum, 1,5—1.75 mm. latum, pyramide 0,75—I mm. et rostro 9—9,5 mm. longo, pappo albo. Hab. in Japonia (J. F. Ejkman, sine loco indicato, sec. spec. in Museo bot. Univ. Ups. asservata). Diese schöne und ausgeprägte Sippe ist im hiesigen bot. Garten seit dem Jahre 1899 aus Früchten, die ich unter dem Namen: 7. officinale (WEB.) Wiss. var. albıflorum MAKINO aus dem bot. Garten zu Tokio erhalten habe, kultiviert worden und hat sich in der Kultur in sechs Generationen samen- beständig erwiesen. Sie ist vor allem durch die in der Gattung so seltene weissliche Blüten- farbe ausgezeichnet. Die Farbe ist bei den äusseren Corollen eine rein weisse. Diese geht aber nach innen zu in dem Blütenkorbe allmählich in eine gelb- H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. 13 lichweisse über, was zum grössten Teil durch die hier mehr sichtbaren mit gelblichem Pollen gefüllten Antheren hervorgebracht wird. Die Randblüten be- sitzen an der Unterfläche ein graulich-violett gefärbtes Band, das längs den Nerven mit rosenfarbigen Streifchen versehen ist und nach aussen zu von einem mehr oder weniger breiten rosenfarbigen Streifen begrenzt wird, der sich häufig fast bis zum Rande der Corolle aus- dehnt. Diese Farbe wird zuweilen durchscheinend und die Randblüten bekommen häufig aus diesem Grunde an der Oberfläche eine mehr oder weniger deutlich ins rosenrote oder rosenviolette spielende Farbe, ganz wie bei dem weisslichblühenden T. arcticum (Traurv.) DAHLsT. der Fall ist (2). Die sehr hellgrünen Hüllen sind von einem charakteristischen Aussehen. durch die grossen, eirun- den bis eirund-lanzettlichen, et- was gezähnten und gewimperten, locker anliegenden äusseren Hüll- schuppen, die am Rande und nach oben etwas bräunlich gefärbt sind und unter der Spitze mit scharf gespitzten, I,5—3,; mm. langen, braunvioletten Hörnchen besetzt sind. Die inneren Schuppen sind mit kleineren grünlichen oder- schwächer gefärbten Hörnchen unter der etwas lebhafter purpurroten Spitze versehen. Die Achenien (Tab. ILE HA 15) erinnerna me derkorm und betreffs der groben Stachel- spitzen, die nach dem Grunde zu mehr schuppenähnlich werden, sehr an die der folgenden Sippe, sind aber etwas schmäler und mit nur zwei (oder drei) sekundären Rippen zwischen den Hauptrippen versehen. Fig. 9. T. albidum n. sp.; Sie sind (bei der kultivierten Pflanze) a mittleres Blatt, » mittlerer Teil eines bedeutend dunkler gefärbt, gewöhn- inneren Blattes, */s. lich etwas schwärzlich-olivenfarbig. Die Blätter sind sehr hell grün mit charakteristischen, langen, abstehenden, etwas gedrängten Abschnitten, die am oberen Rande mehr oder weniger grob- gezähnt sind. Zuweilen werden die Abschnitte bei den inneren Blättern breiter, kürzer und etwas gekrümmt mit sowohl am oberen als am unteren Rande 14 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NEO grobgezähnten Abschnitten. Die Endlappen sind meistens klein, pfeilförmig, werden aber an den inneren Blättern länger und breiter triangulär bis lanzett- lich. Im Herbst (October) werden bei kultivierten Pflanzen die Blätter kürzer gelappt oder sogar die inneren fast ganzrandig oder kurzgezähnt und von einer länglichen oder eirund-länglichen Form. Sie erinnern dann sehr an die der jungen Pflanze. Bei dieser sind die äusseren Blätter fast elliptisch bis lanzettlich, sehr undeutlich und spärlich gezähnt, die darauf folgenden länglich dichter und deutlicher gezähnt. Sie gehen allmählich durch Blätter mit gröberer Bezahnung in die tiefer eingeschnittenen der älteren Pflanze über. Die spontane oben zitierte Pflanze besitzt schmälere Blätter mit mehr entfernt stehenden Abschnitten und die Zwischenstücke der Scheibe sind fein und scharf gezähnt bis schmal und kurz gelappt. Die Achenien derselben besitzen eine mehr ins ledergelbe spielende Farbe, stimmen sonst aber mit denen der kultivierten Pflanze ganz überein. In Bezug auf die Hüllen und Blüten ist keine Ver- schiedenheit zu finden. Rücksichtlich der angeführten Tatsachen ist es mög- lich, dass wir es auch bei dieser Art (wie bei der folgenden) mit Rassen- verschiedenheiten zu tun haben. Es ist mir noch nicht gelungen die Beschreibung MAKINoO's zu sehen, und es fragt sich, ob er dieselbe wirklich irgendwo beschrieben hat. Jeden- falls scheint MAkmo seine Pflanze nur als Varietät zu 7. officinale (WEB.) Wicc. gezogen haben. Mit diesem (als welches sie gewöhnlich aufgefasst worden ist) hat sie jedoch keine Verwandtschaft, sondern ist, wie ich schon ange- deutet habe, ohne Zweifel mit der Arten-Gruppe des 7. ceratophorun (ILED.) DC. am nächsten verwandt. T. platycarpum n. sp. ab. I, Big, 16 22: Radix longa, crassiuscula, in rhizoma breve abiens. Folia exteriora, sub anthesi vulgo emarcida, parva, + lingulata, subintegra — breve triangulari-lobata, intermedia anguste — late lanceolata — oblonga, crebre et + profunde lobata, lobis nunc brevibus et latis, deltoideis et + cur- vatis, nunc angustis, deltoideis usque sublinearibus, I acutis — obtusis, in margine superiore + crebre et irregulariter dentatis, lobis nunc valde approxi- matis, nunc + distantibus, lamina inter lobos dentibus laciniisque parvis predita, lobo terminali brevi, triangulari — hastato v. longiore, triangulari v. sagittato — ovato-sagittato, subintegro v. parce dentato, interiora, sub anthesi rarius evoluta, magis obovato-oblonga, superne minus profunde sed crebrius et latius lobata v. dentata, lutescenti-viridia et paullulum glaucescentia, vernalia in intervallıs loborum swepius + purpureo-maculata, nervo mediano pallido v. sordide lute- scente, utrinque parce v. prasertim in nervo mediano crebrius araneosa, petiolis abunde araneoso-lanuginosis. pallidis, ima basi parce HSEDAHIESIREIDITE UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARANACA. 15 Pedunculi plures, quam folia breviores v. ea »quantes, pallidi v. superne paullum cupreo-rosei, subglabri v. parce araneosi, sub involucro vulgo dense araneoso-tomentosi. Involucrcum 15—20 mm. longum, 12—15 mm. latum, breve, crassum, lete viride v. fusco-viride. | Squamz» exteriores erecte, adpresse, inferiores + ovatz, superiores ovato-lanceolate — lanceolate, margine anguste scarioso s&pius + araneoso et haud raro + denticulato, vulgo mediam partem interiorum zquantes, sub apice cornubus brevibus — sat longis, + compressis, concoloribus v. + purpura- scentibus pr&dit@, apice ipso + roseo- v. purpureo-coloratis, interiores angust, + lineares v. lineari-lanceolatz, sub apice cornubus brevibus, compressis, concoloribus v. s&pius purpurascentibus predite, apice ipso longiusculo pur- purascente. Calathium lete et amoene luteum, plenum, 40—50 mm. diametro. Ligule marginales 3—3,25 mm. late, subtus nunc in nervis solum coloratx, nunc stria inferne magis magisque evanescente, pallide olivaceo- purpurea v. roseo-purpurea, superne magis conspicua et + rubro-purpurea notat&, dentibus clarius coloratis. Anthere aurex, polline replet&. Stylus luteus, stigmatibus luteis v. sordide luteis. Achenium latum, + fulvo-olivaceum v. obscure olivaceum — sordide stramineum, in jugis primariis validis superne spinoso-muricatum, spinulis latis validis, inferne squamoso-tuberculatum, in jugis secundariis, 3—4, squamoso- tuberculatum, in spec. spont. e Tokio 4 mm. longum, 1,75 mm. latum, pyramide I mm. et rostro 8—8,5 mm. longo, pappo albo. — Achenzum caeterum variat in spec. cultis: 3,5 mm. longum, 1,; mm. latum, pyramide 1,5 mm. et rostro 755 et rostro 6—6,5 mm. longo (f. B.); v. 3 mm. longum, 1,25 mm. latum, pyramide I mm. et rostro 6—6,5 mm. longo (f. C.). 8 mm. longo (f. A.); 3,5 mm. longum, 1,5 mm. latum, pyramide ı mm. Hab. in Japonia ad Tokio (Scientific Department of Tokio University, Tokio, Japan Ss. Dn. T. officinale Wise. v. cormiculatum Koch, prof. R. Yatabe, sec. spec. in Mus. bot. Upsal. asservata). Floret mense Martio. Ich habe diese Art im hiesigen bot. Garten in je drei in Bezug auf Blattform und Frucht etwas abweichenden Rassen kultiviert. Die Pflanzen sind aus Früchten gezogen worden, die ich aus folgenden botanischen Gärten erhalten habe, nämlich: aus dem bot. Garten zu Tokio (1903) unter den Namen: T. officnale Wiss. v. albiflorum Maxıno (f. A.), aus demselben bot. Garten (1903) unter den Namen: 7. officinale Wiss. v. cornicnlatum Koch (f. B.) und aus dem alpinen bot. Garten zu Grenoble (1899) unter den Namen: 7. offict- nale Wicc. v. albiflorum MaAKIno (f. C.). Die letztere Rasse ist im Garten in sechs, die beiden übrigen in je vier Generationen kultiviert worden und alle drei haben sich während dieser Zeit konstant erhalten. Diese Art ist eine der am besten ausgeprägten Sippen innerhalb der Gattung. Vor allem zeichnet sie sich durch den Bau der Hüllen und die aussergewöhnlich breiten grobstacheligen Achenien aus. Die Hüllen bieten 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O72: ein sehr charakteristisches Aussehen durch die fleischigen breiten dicht anliegen- den äusseren Hüllschuppen, welche unter der Spitze mit kürzeren oder längeren von den Seiten zusammengedrückten, häufig etwas schief seitwärts gerichteten Hörnchen besetzt sind. Auch die inneren Schuppen sind mit derartigen Hörnchen versehen. Diese sowie die freien Schuppenspitzen sind mehr oder a Fig. 3. T platycarpum n. sp.; mittlere Blätter, a von der Rasse A., 5 von der Rasse B. und c von der Rasse C., ”/3. weniger leuchtend oder dunkel purpurrot gefärbt. Die Achenien sind besonders ausgezeichnet durch ihre Breite und die groben und breiten am oberen Teil der Frucht sehr kräftig entwickelten sägezahnähnlichen Stachelspitzen, die abwärts niedriger, breiter und mehr schuppenähnlich werden. Die Hauptrippen H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARANACA. 17 sind sehr kräftig entwickelt und haben zwischen sich je 3 bis 4 mit breiten schuppenähnlichen Höckerchen besetzte nidriegere sekundäre Rippen. Wie ich schon erwähnt habe sind im hiesigen bot. Garten von dieser Art drei etwas abweichende Rassen kultiviert worden. Da sie sich haupt- sächlich durch die Blattform und nur wenig in Farbe und Struktur der Früchte von einander unterscheiden scheint es mir nicht nötig sie mit besonderen Namen zu belegen, sondern ich beschränke mich darauf sie hier nur mit Buchstaben (AB u. C) zu bezeichnen. Während sie betreffs der Hüllen kaum andere Unterschiede zeigen als etwas längere oder kürzere Hörnchen an den Schuppen, was übrigens an einer und derselben Pflanze zuweilen sehr zu wechseln scheint, sind die Ver- schiedenheiten der Blattform sehr aus- geprägt und, wie aus seitherigen Kultur- versuchen hervorgegangen ist, sehr kon- stant. In der Textfig. 3 b ist ein Blatt einer auf nahrungsreichem Gartenboden aufgewachsenen Pflanze der Rasse B. abgebildet. Vergleicht man mit dem- selben die in der Textfig. 4 abgebil- deten Frühlingsblätter und die in der Textfis. 6 B. dargestellten Herbst blätter derselben Rasse, so wird man leicht an den etwas stumpferen und gegen die Spitze zu ganzrandigeren Abschnitten erkennen, dass sie einem und demselben Blatt-typus angehören. Ebenfalls wird man bei Vergleichung finden, dass das üppig entwickelte Big. 4 T. platycarpum n. SP. Sommerblatt (Textfig. 3 c) und die Frühlingsblätter der Rasse B., ?/s. Frühlingsblätter in der Textfigur 5, alle der Rasse C. angehörig, in der Konfiguration der Blattabschnitte ihre Zusammengehörigkeit dartun. In der Textfig. 3 a ist ein Blatt der dritten Rasse A. abgebildet. Zu derselben Rasse gehören die in der Textfigur 6 A. abgebildeten Herbstblätter. Hier ist es vor allem der charakteristische kräftiger entwickelte Endlappen, der den gemeinsamen Ursprung diesen Blätter an der Tag lest. Wie vorher erwähnt worden ist, hat RAUNKLER (8) hervorgehoben, dass verschiedene Tararacum-Arten Rassen (»Gentes») aufzuweisen haben, die in keiner anderen Hinsicht von einander sichtlich abweichen als durch die Blatt- form und er bestätigt, dass solche Rassen in der Kultur konstant sind. Bei meinen Untersuchungen habe ich dann und wann derartige Formen angetroften, die als Rassen gedeutet werden können. Meistens sind sie jedoch in der freien Natur schwer zu erkennen infolge der Heterophyllie und der mit der- selben kombinierten durch den Standort selbst hervorgebrachten Abänderungen. In der Kultur gelingt es besser diese Rassen auszuscheiden und bei der oben 2 > 1.8 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NEON besprochenen Sippe habe ich im hiesigen bot. Garten nur bei Kultivierung in mehreren Generationen die schon erwähnten Rassen konstatieren können. So weit ich bisher gefunden habe sind die Verschiedenheiten in Blattform auch mit anderen, wenn- gleich sehr geringen, Unter- schieden betreffs der Früchte verbunden. Vergleicht man die in Natel I, Fig. 22 a, b, c nach der Natur abge: bildeten Früchte so wird man einige Differenzen finden. Die Rasse A. (Fig. 22 a) hat die am kräftigsten ausge- bildeten Früchte, die eine bräunliche Farbe besitzen, während die Rasse C. (Fig. 22 c) die kleinsten und blass- esten Achenien hat. Die in Fig. 22 b abgebildete Frucht, die der Rasse B. angehört, besitzt eine mehr ins oliven- grüne spielende Farbe und nimmt betreffs der Grösse ee len, eine Mittelstellung zwischen Frühlingsblätter der Rasse C., ?/s. den beiden anderen ein. Vielleicht ist 7. Hlatycarpum in noch mehrere Rassen zersplittert. Der oben zitierte Bogen enthält nämlich zwei spontane bei Tokio einge- sammelte Individuen. Die eine .Pflanze stimmt mit der vorher erwähnten Rasse B. überein, die andere gehört betreffs der Blattform keiner der hier besprochenen Ras- sen an. Die Blattabschnitte B erinnern in ihrer Form ein Fig. 6. T. platycarpum n. Sp.; wenig an diejenigen des in Herbstblatter der beiden Rassen A. und B., ?/s > JENS Texten 37 e dargestellten Blattes, sie sınd aber mehr oder weniger abwärts gekrümmt und sind an den mittleren Blättern sehr weit von einander entfernt mit sehr engen gezähnten Zwischenstücken, die etwas an diejenigen des in Textfig. 3 a abgebildeten Blattes erinnern. Die Endlappen sind kurz triangulär. Einige innere Blätter sind auch vorhanden. Diese haben grössere eirund-pfeilförmige Endlappen. H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. 19 Ohne Zweifel sind derartige Abänderungen als die ersten Anfänge einer Artenbildung aufzufassen. Von diesem Gesichtspunkt aus gesehen sind Arten wie die oben beschriebene mit einer so ausgeprägten Tendenz zur Rassen- bildung von hohem Intresse, und es würde sich ohne Zweifel der Mühe lohnen sie einer noch eingehenderen Untersuchung zu unterziehen. Wenn sich die Gattung überhaupt noch gegenwärtig in einer Mutationsperiode befindet, so würde sich zweifelsohne gerade bei einer so beschaffenen Art wie die hier erwähnte die grösste Aussicht bieten dieses bestätigen zu können. T. macroceras Dantsrt. Tab. I, Fig. 2327. H. Dantstept, Arktiska och alpina arter inom formgruppen Taraxacum ceratophorum (Led.) DC.: Arkiv för Botanik. Band 5. N:o 9. 1906. In dem oben zitierten Aufsatz habe ich eine Darlegung von dem in- teressanten Wechsel der Blattformen gegeben der bei dieser Pflanze in den verschiedenen Jahreszeiten stattfindet. Auch im Sommer und Herbst 1906 habe ich dieses Verhältnis wahrnehemen und bestätigen können. T, Hjeltii Danısr. Tab. I, Fig. 28—31. H. DAHLSTEDT, Arktiska och alpina arter inom formgruppen Taraxacum ceratophorum Led.) DC.: Arkiv för Botanik. Band. 5. N:o 9. 1906. Als ich den oben zitierten Aufsatz schrieb, war mir nur diese kein Pollen erzeugende Art der Gruppe des 7. ceratophorum (LEvD.) DC. bekannt. Im vorigen Sommer wurden indessen zwei solche Sippen im nördlichen Schweden (Torne Lappmark) und eine in Norwegen (Dovre) entdeckt, von denen sich die ersteren dem pollenerzeugenden 7. drachyceras DAHLST., die letztere dem T. Hpelti DAHLST. am nächsten anschliessen. T. zermattense n. sp. Tab. II, Fig. 46—51. Radix crassiuscula, pallida, sat longa, in rhizoma breve abiens. Folia exteriora parva lingulata — spathulata, breve triangulari — del- toideo-lobata, lobo terminali, + hastato, subintegro, intermedia angusta, + lineari- lanceolata, lobis crebris deltoideis et + curvatis v. vulgo laciniis angustis, subline- arıbus v. lingulatis, + obtusiusculis et dentibus laciniisque parvis intermixtis, plurimis in margine superiore et s&pe etiam in margine inferiore + dentatis v. superioribus subintegris, lobo terminali parvo, + sagittato — hastato, integro v. denticulato, obtusiusculo, dilute prasino-viridia, glabra — subglabra, nervo medi- 20 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. INO 2 ano + stramineo-viridi ad basin obscuriore, petiolis basi interdum paulum coloratis, vulgo pallidis. | Pedunculi plures, foliis longiores, pallidi v. cupreo-virescentes, glabri v. sparsim araneosi, sub involucro parce araneosi — sat abundanter et laxe araneoso-tomentosi. Involucrum parvum, fusco-virens, c. 12 mm. longum et 6 mm. latum. Squamz exteriores ad medium sq. int. vix attingentes, subadpress& v. apice leviter patul®, inferiores late, superiores anguste ovat&, acuminatz, con- spicue albo-scarios&, margine apiceque + araneos&, sub apice + roseo-colorato callose v. breve corniculatz, cornubus + fusco-purpureis, interiores lineares sub apice callo v. corniculo brevi preditz, apice ipso + roseo-colorato. Calathium parvum, 25—30 mm. diametro, subradians, dilute luteum. Ligulae marginales 3 mm. late, subtus stria X obscure rubro-violacea notat. Anther® ochracex, polline carentes. Achenium avellaneum v. olivaceo-avellaneum, jugis primariis latis humilibus secundariis deficientibus, in superiore quarta parte spinulosum, spinulis superne in pyramidem adscendentibus, inferne magis magisque in tuberculos abeuntibus, in reliqua parte leve, c. 3,; mm. longum, 0,75 mm. latum, pyramide 0,75 mm. et rostro 6—7 mm. longo, pappo albo. Hab. in Helvetia ad Zermatt (Cant. Wallis) in Gornergrat loco aprico in solo subdenu- dato, lapidoso, subsicco regionis alpin inf., ubi anno 1893 medio mensis Julii plantas fructiferas inveni, Auf einer Reise nach der Schweiz im Jahre 1893 traf ich diese Pflanze mit schon gereiften Früchten im Gerölle in der unteren Hochgebirgs-Region auf dem Gornergrat in Zermatt an. Die eingesammelten Früchte wurden im Herbst desselben Jahres im hiesigen: botanischen Garten ausgesäet. Von den im folgenden Jahre erschienenen Pflanzen habe ich seitdem die Sippe in acht Generationen kultiviert. Sie hatte sich auch an der ursprünglichen Stelle verwildertt und kam dort während fünf Jahren vor, ging dann aber ein. Sie hat sich während dieser Zeit sowohl verwildert als auch in der Kultur völlig gleichtörmig erhalten. Die Pflanze zeichnet sich durch ihre hell graulichgrüne Blattfarbe, die fein zerschlitzten Blätter mit an beiden Rändern gezähnten Abschnitten und die etwas bunten Hüllen mit breiten anliegenden äusseren Schuppen aus. Das bunte Aussehen der Hüllen wird durch die weisslich berandeten nach oben von spinnewebigen Haaren nicht selten sehr reichlich gewimperten äusseren Hüllschappen hervorgebracht. Diese Schuppen sind dicht anliegend breit eirund, die oberen zuweilen breit eirund-lanzettlich, und mehr oder weniger zugespitzt. Sie sind am oberen Teile sowie an den kleinen Hörnchen pur- purrot oder purpurbraun und an den freien Spitzen hell purpurrot gefärbt. Gewöhnlich sind sie sehr kurz und erreichen kaum die Mitte der inneren. Diese sind schmal lineal, unter der purpurroten Spitze mit etwas grösseren, häufig gefärbten Hörnchen besetzt. Die Blüten sind kurz und sehr hell gelb, die randständigen unten mit einem breiten hell purpurbraunen oder purpurroten Streifen geziert. In den Antheren wird niemals Pollen erzeugt. H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. ZU Die äusseren Blätter, die bei älteren Pflanzen in der Blütezeit fast immer fehlen, bei jüngeren aber häufig vorhanden sind, haben eine spatelige oder meistens längliche Form, sind mit breiten kurzen Abschnitten versehen und bekommen gewöhnlich sehr grosse eirund-pfeilförmige Endlappen. Die mittleren Blätter sind bei Pflanzen von trockenen und offenen Stand- orten tief und schmal eingeschnitten. Die Abschnitte sind meistens abstehend und bald an beiden Rändern bis nach der Spitze zu scharf gezähnt, bald nur am Grunde gezähnt mit ganzrandigen langen linealen Spitzen. Sind die Abschnitte schmal, so werden sie gewöhnlich mehr oder weniger von einander entfernt und die Zwischenstücke sind dann dicht spitzlich gezähnt und feingelappt. Wenn die Abschnitte kürzer und breiter sind, was bei jüngeren Pflanzen und bei solchen, die an schattigeren Standorten wachsen, der Fall ist, bleiben sie meistens dichter gedrängt. Sie bekommen dann häufig eine deltoidische oder trianguläre Form. Die Endlappen sind bei den mittleren Blättern meistens klein mehr oder weniger spiessförmig, ausgenommen bei jüngeren Pflanzen, wo sie mehr triangulär-pfeilförmig sind. Innere Blätter kommen selten in der Blütezeit vor. Sie haben kürzere Abschnitte und grössere Endlappen. Bei der Keimpflanze sind die ersten 2—3 Blätter verkehrt eirund sehr winzig und spärlich gezähnt. Die darauf folgenden sind breit langlich bis elliptisch und deutlicher kleingezähnt. Die Blattfarbe ist hell graulichgrün und die Hauptrippe sowie die Blattstiele sind nie rot-, sondern nur grünlichgelb gefärbt. Die Achenien (Tab. II: 50—51) sind blass haselfarbig und durch die feinen nur am oberen Teil entwickelten kleinen Stacheln sowie durch die breiten flachen Hauptrippen und gänzlich fehlenden sekundären Rippen gekennzeichnet. Wie ich schon angedeutet habe ist diese Art sehr nahe mit dem sibirischen T. dissectum Led. verwandt, und es bleibt zweifelhaft, ob sie als Art von demselben zu unterscheiden ist. Die sibirische Pflanze, von der ich Exemplare aus dem unteren Lenatal gesehen habe, ist jedoch unter anderem durch reichlichere spinnewebige Behaarung an den Hüllschuppen, am oberen Kopfstiele und an den Blattbasen sowie durch spärliches Pollen verschieden. Vielleicht können die beiden Sippen nur als Rassen oder Unterarten derselben Art aufgefasst werden. Wie es sich hiermit verhält muss jedoch dahingestellt bleiben, bis genauere Untersuchungen hierüber gemacht werden können. Jeden- falls ist die Verbreitung der beiden Sippen, sei es nun, dass sie als verschiedene Arten oder nur als Formen einer und derselben Art anzusehen sind, von sehr hohem pflanzengeographischen Interesse. T. rhodocarpum n. sp. Tab. II, Fig. 40—45. Radix valida, crassa, badio-fusca, in rhizoma breve abiens. Folia exteriora parva, lingulata, breve deltoideo-lobata, intermedia + lanceolata — oblonga, lobis brevibus — longis, deltoideis, + patentibus — recurvis, in margine superiore integro + late et breve et acute paucidentata, lobo terminali brevi, triangulari — hastato, integro v. + dentato, interiora magis oblonga, 22 ; ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NEO inferne + lobata, lobo terminali longiore, latiore, ovato — oblongo-sagittato, integro v. inferne irregulariter dentato, obscure viridia, glabra v. subglabra, nervo mediano fusco-stramineo, basin versus + fusco-purpureo, petiolis lucide purpureis. Pedunculi plures, quam folia breviores v. ea zquantes — paullum superantes, inferne + purpurei, superne cupreo-purpurei, glabri. Involucrum parvum, 11—14 mm. longum, 6—7 mm. latum, ovatum, + atrovirens. Squamx exteriores tertiam v. mediam partem sq. interiorum zzquantes, adpresse, ovatz, obtusiuscule — obtus®, in margine angusto, scarioso et spe denticulato + araneos&, apice et in margine summo + purpurez, interiores + lineari-lanceolat&, apice obtusiusculo + purpurascentes, omnes ecorniculat&. Calathium parvum, sat plenum, obscure luteum, 20—30 mm, diametro. Ligule marginales 2,5; mm. late, extus stria dilute rubro-purpurea con- spicue notat&. | Anthere lutex, polline carentes. Stylus luteus et stigma luteum — subsordidum. | Achenium angustum, longum, superne in pyramidem sensim abiens, jugis primariis latis, elevatis, secundariis 2 angustioribus, omnibus pro majore parte lavibus, apice ipso tenuiter spinuloso excepto, spinulis in pyramidem adscendentibus, badio-ferrugineum v. testaceo-lateritium, 4 mm. longum, 0,75— 1 mm. latum, pyramide 0,75—0,9 mm. longo, rostro 6—7 mm. longo, pappo albo. Hab. in Helwetia ad Zermatt (Canton Wallis) in Gornergrat loco lapidoso humidiusculo in. reg. alp. inf., ubi anno 1893 plantam fructiferam inveni. — Vallesia, Monte Bellalp (D. Lagger s. n. T. glaucescens., Herb. Mus. Stockholm.) Ich fand diese Pflanze auf dem Gornergrat bei Zermatt in der Schweiz an fast derselben Stelle aber an einem etwas feuchteren Standort als die vor- hergehende und nur mit reifen Früchten. Diese hübsche Sippe ist eine der am meisten ausgeprägten und freistehenden innerhalb der Gattung. Bisher kenne ich keine nahe Verwandten derselben. Ihrer roten Früchte ungeachtet kann sie nicht mit der 7. /evigatum-Gruppe in verwandtschaftlicher Beziehung stehen. Mit der 7. palustre-Gruppe hat sie freilich eine sehr grosse Aehnlichkeit betreffs der Hüllen, vor allem durch die breiten anliegenden äusseren Hüllschuppen, aber die dunkle Blütenfarbe und besonders die anders geformten Blätter und roten Früchte entfernen sie weit von derselben Gruppe. Ohne Zweifel ist sie als Repräsentant einer freistehenden Gruppe aufzufassen. Durch ihre sattgrüne Blattfarbe, leuchtend purpurrote Blattstiele und Blattrippen, kleine dunkle Hüllen mit dicht anliegenden breiten äusseren Schuppen und die sattgelben Blüten ist sie schon auf den ersten Anblick gut gekennzeichnet. Die äusseren in der Blütezeit fast immer fehlenden Blätter sind klein mit kurzen deltoidischen Lappen und kleinen gezähnten Endlappen. Die mittleren Blätter sind grob und lang gelappt mit deltoidischen am oberen gewölbten Rande grob und häufig lang gezähnten Abschnitten, die zuweilen mit kleinen Zähnen oder schmäleren Lappen abwechseln. Die Endlappen derselben sind klein, triangulär oder pfeilförmig, oberhalb der schmalen Seitenlappen häufig H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARANACA. 23 mit je eine Einkerbung versehen. Bei den inneren Blättern, die zuweilen beim Blühen vorhanden sind, sind die Abschnitte kürzer, dichter stehend und mehr zurückgerichtet und die Endlappen sind grösser, etwas eirund-pfeilförmig und ganzrandig. Die Hüllen sind klein, mehr oder weniger schwärzlich-grün mit kurzen, schmal bis breit eirunden stumpflichen, an der purpurroten Spitze etwas fein- gekerbten und an den Rändern fein spinnewebig gewimperten äusseren Hüll- schuppen. Gewöhnlich sind ein paar der äussersten lineal oder lineal-Janzettlich und am Kopfstiele ein wenig hinabsteigend. Die inneren sind sehr breit lineal- lanzettlich stumpf mit purpurroten Spitzen. Bei allen fehlen Hörnchen oder sind diese nur durch winzige Schwiele angedeutet. Die Blüten sind kurz und sehr dunkel gelb, die randständigen mit einem dunkel purpurvioletten oder purpur- braunen Streifen an der Aussenseite versehen. Pollen wird nicht erzeugt. Die Achenien (Tab. Il: 44—45) sind mehr oder weniger. ziegelrot, sehr schmal, am obersten Teil mit spärlichen kleinen Stacheln besetzt, die sehr häufig auf dem Grunde der Vorspitze auftreten. Die etwas hervorstehenden kräftigeren Hauptrippen wechseln mit je zwei niedrigeren und schmäleren sekundären Rippen ab und entbehren zum grössten Teil gänzlich der Stacheln. Die Pflanze hat sich im hiesigen botanischen Garten durch acht Genera- tionen konstant erwiesen. T. tiroliense n. sp. Tab. II, Fig. 34—309. Radix longa, crassiuscula, fusco-badia, in rhizoma breve abiens. Folia exteriora, sub anthesi vulgo emarcida, lingulata — oblongo-lingu- lata, breviter dentata — triangulari-lobata, intermedia + late — anguste lanceolata — oblonga, lobis brevibus ——- longioribus, deltoideis, latis — angustis, patentibus — sat recurvatis, approximatis v. longe distantibus et dentibus + acutis intermixtis, superioribus in margine superiore subintegris v. parce denticulatis, inferioribus crebrius subulato-dentatis, lobo terminalis brevi — sat longo, triangulari v. hastato-sagittato, subintegro v. inferne parce dentato, interiora sub anthesi vulgo rarius evoluta, inferne + lobata superne minus lobata, lobo terminali + magno triangulari- v. ovato-hastato — ovato-sagittato, subintegro v. basi + subulato- dentato, late viridia, glabriuscula v. parce et pr&sertim in nervo dorsali pallido v. fusco-stramineo paullo crebrius araneosa, petiolis basi interdum pallide roseis, vulgo pallidis. Pedunculi plures, quam folia breviores, raro longiores, vulgo ea »quantes, pallide v. fusco — purpureo-cuprei, glabrescentes v. parce araneosi, sub involucro s&pe paullo densius et laxe araneosi. Involucrum fusco 6—8 mm. latum. atro-virescens, sat crassum humile, 13—15 mm. longum, Squamz exteriores laxe adpress® v. apicibus patul® v. plures etiam interdum recurve, inferiores + ovato-lanceolat@, superiores lanceolat&, ultra medium sq. interiorum attingentes, apicem versus et in marginibus + araneosa, 24 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NEO? apice obtusiusculo, I purpureo, interiores lineares — lineari-lanceolat&, apice + purpurascentes, omnes ecorniculatx. | Calathium subplenum, margine ochroleucum, cxzterum pallide ochraceo- luteum, 30—45 mm. diametro. Ligule pr&sertim apice marginibus + involute, marginales apice + incurvz, extus stria roseo- v. rubro-violacea, sepe + translucente notat&. Anthere ochraceo-lutex, polline carentes. Stylus sordide luteus, stigma sordide luteum v. fusco-virescens. Achenium pallide olivaceum, jugis primaris sat elevatis, angustis, superne minute et tenuiter spinulosis, inferne minute tuberculatis, jugis secun- dariis 2— 3, minute tuberculatis, 3,75 mm. longis, ı mm. latis, pyramide 0,5 mm. et rostro 6—-6.5 mm. longo, pappo albo. Hab. In Tirolia boreali Austrie: Sonnenwend- joch pr. “Rattenberg“ in graminosis pinguioribus cacuminis inter typum rare, solo calcareo, 2226 m. s. m. (M. Hell- weger, Aug. 1891, s. n. T. alpinum Koch var. ochroleuca); Tirolia, “Alpentriften an der Gäge in Weissenbach, 2— 2400 m. s. m.“ (G. Mreffer, 18 19/7, 90 et 1823,96, SEIN pun Hoppe, Mus, bot. Lund. et Mus. bot. Krist.), ibid. ad Luttach (sec. Hort. bot. Prag., unde fruct. spont. accepti). Früchte dieser Pflanze, die bei Luttach in Tirol gesammelt waren, wurden unter dem Namen: T. alpinum KOCH aus dem botanischen Garten zu Prag im Jahre 1895 erhalten und im hiesigen bot. Garten ausgesäet. Die Pflanze ist daselbst in sechs Generationen kultiviert worden und hat sich in dieser Zeit konstant erwiesen. Diese und die folgende Sippe vertreten eine sehr eigentüm- liche, und ausgeprägte Sippengruppe, die sehr frei innerhalb der Gattung dasteht. Beide Sippen zeichnen sich durch ihre blass ockergelben, nach aussen zu blasseren oder (bei 7. Ziroliense) weiss- lichen Blütenkörbe mit an den Rändern eingeroll- ten Corollen aus. Diese sind meistens nur an der oberen Hälfte eingerollt; an der unteren Hälfte aber klaffen die Ränder auseinander und bilden eine mehr oder weniger offene Ritze, durch die der kräftige Griffel mit den Antheren hervorragt. Die randständigen Blüten sind mit ihren Spitzen mehr oder weniger eingebogen und bei 7. Zroliense Fig. 7. 7. tiroliense n. sp.; mittleres Blatt, ?/s. von weisslicher Farbe, während die inneren immer mehr ockergelb werden, welche Farbe durch die dunkler ockergelben Antheren etwas verstärkt wird. Die Randblüten sind an der Unterfläche rosenrot und immer viel lebhafter ge- färbt als bei der folgenden Art. H. DAHLSTEDT. WUEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA 25 Die Hüllen sind hell bis schwärzlich grün. Die äusseren Hüllschuppen sind breit eirund-lanzettlich, locker anliegend (oder auch einige der äussersten abstehend), am oberen Rande und an den purpurroten Spitzen etwas gewimpert. Sie reichen gewöhnlich bis über die Mitte der inneren, die breit lineal-lanzett- lich und an der Spitze dunkel purpurrot gefärbt sind. Die Blätter sind hellgrün; die äusseren in der Blütezeit fast immer fehlenden sind klein, zungenformig, entfernt grobgezähnt oder triangulär gelappt, die mittleren sind schmäler oder breiter lanzettlich-länglich mit besonders an der Basis entfernt, sonst aber dichter stehenden längeren oder kürzeren schmal bis breit deltoidischen, abstehenden oder etwas rückwärts gerichteten Abschnitten. Die Zwischenstücke derselben sind mehr oder weniger gezähnt. Die Endlappen sind kürzer oder länger pfeil- bis spiessförmig, ganzrandig oder zuweilen spär- lich gezähnt, spitzlich. Die inneren Blätter haben gewöhnlich breitere Abschnitte und längeren eirund-pfeilförmigen Endlappen mit nicht selten etwas gezähnten Rändern. Die Blattstiele sind am Grunde zuweilen etwas rosenfarbig; die Mittelrippen sind nur blass gelblichgrün. Die Achenien (Tab. II: 38, 39) sind am oberen Teil mit feinen Stacheln versehen, die nach unten zu all- mählich in kleine Höckerchen übergehen. Die Hauptrippen sind sehr hervor- tretend und haben zwischen sich je eine oder zwei sekundäre Rippen, die häufig mit der einen oder anderen der Hauptrippen zusammenfliessen. Mit der folgenden Art ist 7. Zroliense sehr nahe verwandt, unterscheidet sich aber durch die Blattform, die längeren äusseren Hüllschuppen, die lebhafter rosen- rot gerieften randständigen Blüten und das Fehlschlagen des Pollens sowie die Skulptur und Farbe der Früchte. Mit 7. alpınum KOCH hat unsere Art keine nähere Verwandtschaft. T. ceucullatum n. sp. Tab. I, If, 3233. Radix crassiuscula, longa, badio-fusca, in rhizoma breve abiens. Folia exteriora parva, spathulata, breviter lobata, intermedia lata, + oblonga v. obovato-oblonga, superne lobis latis, brevioribus — longioribus, falcatis v. deltoideis, interdum recurvis, approximatis v. paullum distantibus, intervallis + denticulatis, inferne lobis brevibus, magis distantibus + triangu- larıbus, latis — angustis, lobo terminali + lato, brevi — longo, ovato- v. obovato- sagittato, breve — sat grosse et parce dentato, interiora + obovata, lata, grosse et irregulariter dentata v. inferne late et breve lobata, superne grosse den- tata — lobulata, sat late viridia, glabrescentia, nervo mediano pallido — fusco- stramineo, petiolis longis, fusco-stramineis v. basi ipsa leviter coloratis. Pedunculi plures, folia zquantes v. + superantes, glabrescentes, sub involucro parce araneosi, pallidi v. superne + cuprei. Involucrum sat humile, crassum, 15—18 mm. longum, 3—g9 mm. latum fusco- v. atro-virescens. Squamx exteriores erecto-patentes v. laxe adpress®, vix ad medium v. paullum supra medium sq. interiorum adtingentes, ovate — ovato-lanceolat®, 4 26 ACTA HORTI BERGIANI. BAND’ 4. N:O 2. anguste albo-scarios®, apicem versus parce araneos&, apice ipso obtusiusculo leviter purpureo, interiores lineares, apice purpurascentes, omnes ecorniculate. Calathium sat plenum, melleum v. ochraceo-luteum, margine pallidius, 35—45 mm. diametro. Ligule marginibus # involutz, marginales subtus stria roseo-purpurea notate v. solum in dentibus colorat=. Antherz valide, lu- tex, polline replet&. Stylus et stigmata + fusco-virescentia. Achenium obscure fumoso-olivaceum, jugis omnibus Jlatis, humilibus et paullum dissimilibus, summo apice tenuiter spi- nuloso-squamulosum, c&#- terum leve v. minutissime tuberculatum, 3 mm. long- um, ı mm. latum, pyra- mide 0,75 mm. et rostro 7,5; —3 longo, pappo albo. Hab.: Patria ignota, vero- similiter Tirolia Austri. "Diese Pflanze ist im hie- sigen botanischen Garten aus Früchten gezogen wor- den, die ich aus dem bot. Garten zu Salzburg im Jahre 1900 erhalten habe. Sie ist seitdem während vier Gene- rationen kultiviert worden und hat ihre Charaktere unverändert beibehalten. Wie ich bereits her- vorgehoben habe, steht diese Art in sehr enger verwandtschaftlicher Be- b 5 B 5 Fig. 8. T. cucullatum n. sp.; ziehung zu 7. troliense. a mittleres, 5 inneres Blatt, ?/s. Von demselben unterschei- det sie sich durch breite, gröber und weniger tief gelappte Blätter mit grösseren, mehr abgerundeten End- lappen, kürzere äussere Hüllschuppen, weniger deutlich oder kaum gestreifte Rand- blüten und das Vorhandensein von Pollen sowie durch die anders gestalteten Früchte. Die Hüllen sind mehr oder weniger schwärzlich grün. Die äusseren Hüllschuppen sind eirund bis eirund-lanzettlich, breiter und kürzer als bei H. DAHLSTEDT. UEB, IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. 27 T. troliense, zugespitzt, und erreichen kaum oder höchstens die Mitte der inneren. Sie sind gewöhnlich etwas anliegend, deutlich aber schmal weisslich gerändert und an den Spitzen mehr oder weniger purpurrot gefärbt. Die Corollen sind wie bei der vorhergehenden Art am oberen Teil an den Rändern eingerollt und am unteren Teil wird durch das Auseinanderklaffen der Ränder eine Ritze gebildet, durch welche der Griffel mit der langen kräf- tigen Antherenröhre weit hervorragt. Die äusseren Blüten sind an der Unter- fläche bald weisslichgelb wie an der Oberfläche, bald sind einige oder die meisten schwach und oft nur an den Spitzen purpurrot gefärbt. Die Blüten- zähne sind häufig auch bei den inneren Blüten mehr oder weniger purpur- braun und eingebogen. Die inneren Blüten sind etwas dunkler gefärbt und diese Farbe wird durch die hervorragenden pollengefüllten gelben Antheren bedeutend erhöht. Gegen die gelbe Farbe der Antheren stechen die grünlichen langen Narben scharf ab. Die Blätter sind etwas dunkler grün als bei 7. Zrolense, schmal und lang gestielt und etwas mehr glänzend. Die äusseren sind mehr oder weniger spatelig, triangulär gelappt, die mittleren sind länglich bis verkehrt eirund-länglich, abwärts mit kleineren weit entfernten, aufwärts mit grösseren sehr breiten del- toidischen, häufig rückwärts gerichteten Abschnitten, deren Spitzen sehr oft aufwärts gebogen sind. Die Endlappen derselben sind mehr oder weniger eirund oder verkehrt eirundspiess- oder pfeilförmig und sind häufig mit einigen spär- lichen nach aussen oder aufwärts gerichteten Zähnen versehen. Zuweilen werden die Endlappen bei tiefer eingeschnittenen Blättern kurz triangulär. Die inneren sind meistens sehr breit verkehrt eirund, am oberen Teil fast von der Spitze hinab unregelmässig gezähnt und bald nach dem Grunde zu immer mehr tiefgelappt oder auch nur mehr oder weniger tief gezähnt. Die Blattstiele wie die Mittelrippen sind blassgrün oder gelblich grün. 28 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 2. Artenverzeichnis. Seite Taraxacum;, albidum Dahlst.eniusp! Bean. al see II >» aurantiacumDahlst: unl?spi.. SENSOR NR OAS Ir HRo > cueullatum"Dahlst in sp. a 2. MIN N Ser 25 > IIjeltur-Dahlsen a nn ae ee FNS ba 19 > Macroceras Dahlst.n 2. er. 2 0.0. we NS ER 19 > platycarpums: Dahlst.i mt, SP;rba. an. Nk 14 > rhodocarpum‘ Dahlst. 'n.usps.. nl lan “nalen MIA ee 21 > tiroliense,Dahlst.4 n.isp. 1. nor. 322 NR NE 23 ze mattense MDahlst!AniNspa. en SSM TAN SNS Ne la) H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. 29 Litteraturverzeichnis. l. Daursteot, H.: Om skandinaviska Taraxacumformer (Förutskickadt meddelande). — Botaniska Notiser 1905. 2, — —: Studier öfver arktiska Taraxaca. — Arkiv för Botanik, K. svenska Vet.-Akad., Band 4 N:o 8. 1906. 3 — —: Arktiska och alpina arter inom formgruppen Taraxacum ceratophorum (Len.) DC. — Arkiv för Botanik, K. svenska Vet.-Akad., Band 5. N:o 9. 1906. 4. — —: Einige wildwachsende Taraxaca aus dem botanischen Garten zu Uppsala. — Botaniska studier tillägnade F. R. Kjellman den 4 Nov. 1906. 3. Juer, H. ©.: Die Tetradenteilung in der Samenanlage von Taraxacum. — Arkiv.för Botanik, K. Svenska Vet.-Akad., Band 2. N:o 4.. 1904. 6. Murgpeck, Sv.: Embryobildung in den Gattungen Hieracium und Taraxacum. — Botaniska Notiser 1904. 7. ÖOsSTENFELD, C.: Om Könnet hos vore Taraxacum-Arter. — Botanisk Tidskrift. Band 22. Meddel. p. II. 1899, 8. Raunkıer, C.: Kimdannelse uden Befrugtning hos Malkebette (Taraxacum). — Botanisk Tid- skrift. Band 25, p. 109—140. 1903. 9. — —: Dansk Exkursions-Flora eller Nogle til Bestemmelsen av de danske Blomsterplanter og Karsporeplanter. Anden Udgave. Kobenhavn og Kristiania. 1906. 10. RosEnBERG, O.: Ueber die Embryobildung in der Gattung Hieracium. -- Sonderabdruck aus den Berichten der Deutschen Bot. Gesellschaft. Jahrg. 1906. Band XXIV. Heft. 3, p. 158—161. Explicatio tabularum. Tabula I. Fig. 1—8. Taraxacum aurantiacum DAHLST. n. sp. 1. Calathium, !/1. 2, Flos marginalis a dorso visus, */ı, 3. Flos marginalis a fronte visus, */ı. 4. Involucrum juvenile, !/1. 5. Squama involucri exterior a dorso et a latere visa, ”/1. 6. Squama involueri interior, ?/ı. 7. Achenium cum rostro et pappo, */ı. 8. Achenium, ?°/ı, ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 2. Fig. 9—15. Taraxacum albidum Danrst. n. sp. 9. Calathium, 1/ı. 10. Flos marginalis a dorso visus, */ı. 11. Flos marginalis a fronte visus, */ı. 12. Squamz» exteriores involucri: a, sq. exterior inferior a dorso visa, ?/ı; b. sq. exterior superior a latere visa, ?/ı. 13. Squama interior involucri a dorso visa, ?/ı. 14. Achenium cum rostro et pappo, */ı. 15. Achenium, ?/1. Fig. 16—22. Taraxacum platycarpum DanLsT. n. sp. 16. Calathium cum involucro a dorso visum, !/1. 17. Flos marginalis a dorso visus, 2/1. 18. Flos marginalis oblique a fronte visus, */ı. 19. Involucrum juvenile, !/ı. 20. Squamz involucri: a. sq. exterior inferior a dorso visa, d. sq. exterior superior a dorso et a latere visa, c. sq. interior a dorso visa, ?/ı. Il, Achenium cum rostro et pappo, *ı. 2. Achenium: a. e planta ex acheniis ex horto bot. Tokioönsi sub nom. T. off. v. albi- floro Makino acceptis educata (f. A.), d. e planta ex acheniis ex horto bot. Tokioensi sub nom. T. off. v. corniculato Koch acceptis educata (f. B), c. e planta ex acheniis ex horto bot. Gratianopolitano sub nom. T. off. v. albifloro Makino acceptis educata (f. C). Fig. 23—27. Taraxacum macroceras DAHLsT. 23. Flos marginalis a dorso visus, */ı. 24. Flos marginalis oblique a fronte visus, */ı. 25. Involucrum defloratum, !/ı. 26. Squame involucri: a. sq. exterior inferior a dorso visa, b. sq. exterior superior a fronte et a latere visa, c. sq. interior a dorso visa, °/ı. 27. Achenium, 2/1. Fig. 28—31. Taraxacum Hjeltii DAHLST. 28. Flos marginalis a dorso visus, */ı. 29. Flos marginalis oblique a fronte visus, */ı. 30. Involucrum defloratum, !/ı. 31. Achenium, !Pı. Tabula II. Fig. 32—33. Taraxacum cucullatum Dantst. n. sp. 32. Achenium cum rostro et pappo, */ı. 33. Achenium, 1%/ı. H. DAHLSTEDT. UEB. IM BERGIANSCHEN GARTEN KULTIVIERTE TARAXACA. Su 34. 39. 30. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49, 50. dl. Fig 34-39. Taraxacum tiroliense Dantst. n. sp. Calathium, !/ı. Calathium cum involucro a latere visum, !/ı. Flos marginalis a dorso visus, #/ı. Flos marginalis oblique a latere visus, */ı. Achenium cum rostro et pappo, */ı. Achenium, !%ı. Fig. 40—45. Taraxacum rhodocarpum DanHtsT. n. sp. Planta florens, !/1. Flos marginalis a dorso visus, 4/1. Flos marginalis oblique a fronte visus, "/. Squame involucri: a. sq. exterior inferior a dorso visa, b. sq. exterior superior a dorso visa, c. sq. interior a dorso visa, ?/ı. Achenium cum rostro et pappo, */ı. Achenium, 9/1. Fig. 46—51. Taraxacum zermattense DAHLST. n. sp. Planta florens, !/ı. Flos marginalis a dorso visus, #/ı. Flos marginalis oblique a fronte visus, */ı. Squamz involucri: a sq. exterior inferior a dorso visa, b. sq. exterior superior a dorso visa, c. Sq. interior a dorso visa, ?/ı. Achenium cum rostro et pappo, */ı. Achenium, 2/4. Tryckt den 28 Januari 1907. Ik FR NN MI AM He al ar. (as. 1 ala Rn a ER KR SE a DES RN WER a N: re A URN HN. BENNO EN che a ek ad han kö u RE a x NE re am r i AGE RÖR SAR KR De Re LAX rn ur N 3 4 \ N = S / Du N ) | ; a ei i a = 5 7” = Dr = 2 i 4 = 2 R 2 | É r 2 j I Acta Horti Bergiani. Bd. IV. N22. Tab. I. J Aa Th. Ekblom pinx. Lith.G Tholandes, Stockholm 1-8 Taraxacum aurantiac Jahls else 46-99 TT um Dahlst.n.sp. 9-15 T.albidum Dahlst.n sp. 16-22 [ platycarpum Dahlst.n.sp. 23-27 T.macrooerasDahlst. 28-31 T. Hjeltii Dahlst = = = Fr DJ ae ActaHorti Bergiani. Bd. IV. N®2. A.&Th.Ekblom pinx 20295 ee Einem Da Tec n = VÄ fra LG VAA pi] IRS ag lof SAR ph el TIDS LA TP ] PARALNR lat 32-33 Taraxacum eucullatum Dahlst.n.sp. 34-39 T.tiroliense Dahlst. °P 40-45 T. rhodocarpum Dahlst.n.sp.46-51 T. zermattense Dahlst. n.sp ACTA HORTI BERGIANI. Ba 4. N:o 3 ZWEI IM BERGIANISCHEN "GARTEN IM SOMMER 1906 GEFUNDENE SENECIO-HYBRIDEN, SE NEBRODENSBSEESSYBEOSUS E UND S-NEBRODENSIEWESZYUEGARTISTE NıLs SYLVveEn. MIT EINER TAFEL. >98 STOCKHOLM ISAAC MARCUS BOKTR.- AKTIEBOLAG: 1907. [Öd : a (a je) © | b SF dt Anus a era M Sr I ; | 3 DE LL KA SAN U AH" 6) UA BJ TE I RASER EVRAT ANS SEAN / SANE ; U N ne Ra i 4 kJ on N 4 2 BL ATI i IR ER 4 LANE Sett mehreren Jahren ist der besonders im Herbst in reichem Blumen- schmuck prangende Senecio nebrodensis IL. durch die schöne Farbenpracht seiner grossen, gelben Blütenköpfchen eine der am meisten in die Augen fallenden Herbstpflanzen des Bergianischen Gartens. Ursprünglich als ein Vertreter der mediterranen Flora in der für Pflanzen aus dem Mittelmeergebiete reservierten (Grartenabteilung, wie auch in der systematischen Abteilung, aus Samen aufgezogen, hat sich 5. »edbrodensis schnell über fast alle Teile des Gartens verbreitet. Beete und Wege sind jetzt oft hübsch gekantet oder gleichsam umrahmt von der erwähnten sSenecio-Art, die folglich eines der hübschesten und gewöhnlichsten Unkräuter des Gartens geworden ist. Bei seinen neuen Bodeneroberungen hat Senecio mebrodensis hierbei oft seinen nächsten einheimischen Verwandten den Platz streitig gemacht. Diejenigen Arten, mit welchen der Kampf ums Dasein in erster Linie aufgenommen worden ist, sind vor anderen die spontan im Garten gewöhnlichen Senecio viscosus I. und 5. vulgaris L., bisweilen auch S. jacodbea L. Meistens scheint hierbei S. nebrodensis den Sieg davonzutragen, so wenigstens wenn der Kampf eine der beiden hapaxantischen Arten vzscosus und vulgaris betrifft; S. nebrodensts tritt nämlich im Garten in der Regel als pollakantisch auf, und hat er als solcher einmal den Kampf aufgenommen, so behauptet er den Kampfplatz, wenigstens zeitweilig. Alljährlich scheinen doch vereinzelte Individuen der in Verdrängung begriffenen hapaxantischen Arten mitten in den Senecio nebrodensis- Beständen zu keimen. Bleibt man an einem sonnigen Tage, wenn die Sexecio-Arten alle in ihrem reichsten Blumenschmuck prangen, vor einem SS. zebrodensis-Bestande stehen, so blickt man gewöhnlich nicht lange vergeblich nach Insektenbesuchen aus; eine Menge Schwebfliegen pflegen nämlich bei schönem Sonnenwetter lebhaft umherzufliegen von einem Blütenköpfchen zum andern. Wenn wir einen einigermassen typischen Mischbestand von SS. nebrodensis und S. viscosus vor uns haben, dürfte es nicht so besonders lange dauern, bevor uns das Vergnügen zu Teil wird zu sehen, wie eine oder die andere Schwebfliege nach einer Anzahl von Besuchen an Köpfchen der einen Art ganz ungeniert zu einem Köpfchen der anderen hinüberschwebt. So konnte ich während eines c:a IO Minuten langen Achtgebens auf Schwebfliegen beim Besuchen der Köpfchen von in Mischbestand wachsenden S. zebrodensis und viscosus an einem sonnigen August-Tage des vorigen Sommers 20 Gelegenheiten zur Kreuzungs- A AEPA BIORMITTBERGTANLST EBAND BETEN ORTE pollination zählen. Dagegen habe ich nur emma! eine Schwebfliege einen Kreuzungsbesuch zwischen nahestehenden Köpfchen der 5. nebrodensis und vulgaris ablegen sehen. Da also Senecio nebrodensis im Bergianischen Garten oft in Mischbe- ständen, bald und zwar vorwiegend mit 5. vzscosus, bald mit S. vulgaris, vorkommt, und dazu Insekten auf Kreuzungsbesuchen in Blütenköpfchen von sowohl S. zebrodensis und viscosus als auch S. rebrodensis und vulgaris beob- achtet worden sind, sind ja hier alle Bedingungen für die Entstehung von Hybriden unter den erwähnten Arten vorhanden. Solche sind auch im vorigen Sommer aufgefunden worden und zwar 5. nebrodensts x viscosus eine Menge von Exemplaren, 5. nebrodensis x vulgaris em einziges. Senecio nebrodensis L. x viscosus L. Es sind in erster Linie die Blütenköpfchen, vor allem die Grösse und Form der bei den beiden Hybriden vorgefundenen Zungenblüten, welche den Hybridencharakter erkennen lassen. Bei 5. nebrodensis x viscosus sind die Zungenblüten, mit denen der Eltern verglichen, an Grösse und Form völlig intermediär. Während die Säume der Zungenblüten bei S. zebrodensis (Fig. 14, 17, 23) durchschnittlich c:a 10 mm. lang und c:a 4 mm. breit, oval —: linear-oval, bei 5. vzscosus (Fig. 16, 19) durchschnittlich c:a 4—5 mm. lang und c:a I mm. breit, linear sind, sind dieselben bei der Hybride (Fig. 15, 18) durchschnittlich c:a 7 mm. lang und c:a 2—2,; mm. breit, linear-oval — oval- lancettförmig. Die Zungenblüten der Hybride scheinen auch biologisch inter- mediär zu sein; verglichen mit den Zungenblüten des S. nebrodensis (Fig. 20, 23) zeigen die Zungenblüten der Hybride (Fig. 21) stärkeres und gewöhnlich frühzeitigeres Zurückrollen; die Zungenblüten des S. vzscoszs rollen sich noch stärker und noch frühzeitiger zurück als diejenigen der Hybride. — Auch die Blätter des Hüllkelches scheinen sowohl an Farbe als auch an Grösse und Stellung intermediär zu sein; die äusseren Blätter des Hüllkelches sind bei 5. nedrodensis (Fig. 20) kurz, c:a '/; der Länge der inneren, zugedrückt, deutlich schwarzgespitzt; bei S. w»zscosus hingegen sind sie relativ lang, c:a \/s der Länge der inneren Blätter, mehr oder weniger abstehend, gewöhnlich ganz grün; bei S. nebrodensis x viscosus (Fig. 21) schliesslich sind die äusseren Blätter des Hüllkelches ziemlich kurz, c:a '/; (--"/s) der Länge der inneren, gewöhn- lich schwach abstehend, in der Regel deutlich schwarzgespitzt. ' Ein ähn- liches, intermediäres Aussehen bietet sich auch bei der Hybride in Betreff der Hochblätter an den Stielen der Blütenköpfchen. ! Vergl. im Zusammenhang hiermit das Aussehen des Hüllkelches bei dem von Iverus beschriebenen Senecio vulgaris X viscosus (Epv. D:son Iverus: Senecio vulgari-viscosus, Galeopsis glandulosus et Senecio vulgaris Lın. var. villosus. Upsala 1876, p. 2); vergl. hier auch die Beschrei- bungen des Senecio wiscidulus SCHEELE (S. silvaticus L. x viscosus L.) (ApoLF ScHEELE: Beiträge zur Kenntniss der Pflanzenwelt. Linnea, Halle 1844, p. 480—81) und des Senecio silvaticus L. x vulgaris L. (R. v. Uecutrırz: Floristische Bemerkungen. Oesterreichische botanische Zeitschrift. 24 Jahrgang. Wien 1874, p. 242). N. SYLVEN. ZWEI SENECIO-HYBRIDEN. 5 Nach ihrem äusseren Habitus im übrigen ähneln die im Bergianischen Garten aufgefundenen Exemplare des Senecio nebrodensis X viscosus am meisten denjenigen des 5. vzscosus. Die eingesammelten Individuen sind alle mehr oder weniger stark drüsig-zottig gewesen, jedoch stets weniger dicht drüsig- zottig und weniger drüsenreich als Individuen des 5. vzscosus; immer sind gleich- zeitig an den Hybridenexemplaren die Drüsen relativ klein und die Härchen relativ kurz gewesen. Einige Individuen sind weniger, andere stärker zottig gewesen, ohne dass man übrigens je eine mehr ausgeprägte Annäherung der einen oder anderen der Eltern hat bemerken können. — Die Laubblätter (Fig. 6—ı1) ähneln vielleicht am meisten denjenigen des 5. vzscosus, und zwar am nächsten denjenigen der vzscosus-Formen mit weniger stark gelappten Laub- blättern; am ersten sind jedoch die Laubblätter der Hybride, mit denen der Eltern verglichen, als intermediär aufzufassen. Wie .S. vzscosus scheint die Hybride rein sommerannuell zu sein. Der bei den elterlichen Arten stets normal entwickelte Blütenstaub ent- hält bei der Hybride ziemlich grosse Mengen von gewöhnlich kleinen, mehr oder weniger verschrumpften und inhaltlosen Pollenzellen; nur wenige derselben sind normal ausgebildet, mit denen der Eltern verglichen etwa mittelgross. Entwickelte Achznen fehlen. Ss. nebrodensis: S. nebrodensis & viscosus:| SI. VISCOSUS: parce arachnoideo-lanugi-| glanduloso-hirtus, viscosus, | totus sed superne copiosius nosus, demum glabratus;| sed .S. vzscoso minus | glanduloso-hirtus, visco- dense hirtus minusque sus; glandulosus; | | foliis iis parentium + inter- | medliis; bracteis pedunculorum li- bracteis pedunculorum lan- | bracteis pedunculorum line- neari-subulatis, brevi- _ceolato-subulatis, plerum- ari-lanceolatis —filiformi- bus, viridibus, apice ni- que satis brevibus, apice bus, omnino viridibus; gris; | # conspicue nigris; | involueri phyllis linearibus, involucri phyllis linearibus, involucri phyllis linearibus, abrupte acuminatis, gla- + acutis, breviter glan- acutis, glanduloso-hirtis, bris; duloso-hirtis; | VISCOSIS; squamulis calyculi glabris, squamulis calyculi breviter squamulis calyculi glandu- involucro quadruplobre- glanduloso-hirtis, involu- loso-hirtis, viscosis, in- vioribus adpressisque, cro fere 3-plo breviori- volucro fere duplo bre- apice conspicue nigris; bus, laxe adpressis —sub- vioribus, subpatentibus, patentibus, apice + con- plerumque omnino viri- spicue nigris; dibus; ligulis patentibus, involu- ligulis patentibus, involucro ligulis involucro subbrevio- cro sublongioribus, de- subzquilongis, citius et ribus, cito etvehementer mum pro rata leviter vehementius revolutis revolutis, linearibus, revolutis, lineari-ovali- quam apud S. nebroden- limbo eirc. 4—5 mm. bus, limbo circ. 10 mm. sen, lineari-oblongis, longo et ı mm. lato; longo et 4 mm. lato; limbo circ. 7 mm. longo et 2-—2.; mm. lato; 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 3. achaniis adpresse et bre- achzeniis abortivis, subpube- |achaniis glabris; vissime puberulis; | rulis; QO—%; ©: ©: polline bono. | polline pro maxima parte | polline bono. steril Eine vermutete Hybride zwischen Seneczo nebrodensis L. und S. viscosus L. ist schon früher in der Litteratur von Sımkovics ! unter dem Namen ‚Senecio subnebrodensis SIMK. beschrieben worden. Die von Sımkovics mitgeteilte Artdia- gnose”? scheint in den meisten Punkten genau mit der von mir oben darge- legten Beschreibung von dem im Bergianischen Garten aufgefundenen Senecio nebrodensis x viscosus übereinzustimmen, doch ist sie, ausser in Betreff der Laubblätter, in einem Punkte wesentlich abweichend. Da es S. 52 von den Zungenblüten des 5. subnebrodensis heisst »ligulis involucro fere dimidio bre- vioribus», glaubt man leicht, dass entweder eine andere Art mit kürzeren Zungenblüten als S. vzscosus oder auch eine ganz besonders kleinblütige Form dieser Art als der andere der Eltern der von Sımkovics aufgefundenen S. nebro- densis-Hybride hingetreten ist. Inwiefern die Eigenschaft der Hybride »radice bienni» mit den ungarischen Lebensverhältnissen der Eltern vereinbar ist, ist mir nicht bekannt. Senecio nebrodensis L. x vulgaris L. Nova hybr. Auch die andere der im Bergianischen Garten gefundenen Sezecio-Hybri- den, 5. nebrodensis L. x vulgaris L., ist in erster Linie durch ihre zungen- förmigen Randblüten gekennzeichnet. Da bei S. vulgaris (Fig. 25), in typischer Form, zungenförmige Randblüten fehlen, muss man bei der Hybride ganz kurze Zungenblüten erwarten; dass die Randblüten wirklich Zungenform annehmen, ist keineswegs unerwartet, da S. nebrodensis grosse, gut ausgebildete Zungen- blüten hat. Während die Säume der Zungenblüten bei S. nedrodensis (Fig. 14, 17, 23), wie oben gesagt, durchschnittlich c:a 10 mm. lang und c:a 4 mm. breit, oval — linear-oval sind, sind sie bei der vulgaris-Hybride (Fig. 12, 13, 24) kurz, verhältnismässig breit, nur c:a 4 mm. lang und 2 mm. breit, also breit zungenförmig-oval. — Da hier die äusseren Blätter des Hüllkelches der beiden elterlichen Arten deutlich schwarzgespitzt sind, werden sie dies natürlich auch bei der Hybride, bei welcher sie sogar stärker schwarzgespitzt scheinen als bei den elterlichen Arten. ! Sımkovıcs Lajos: Kirandulasaim a Bikares az Iskola-hegysegekben. (Bericht über eine botanische Reise in das Bikar- und Schulergebirge.) Term6szetrajzi Füzetek. 5. Budapest 1881, p. 5i-52. 2 L. ce. p. 52: “Senecio radice bienni;, caule foliisque glanduloso viscosis; achzniis abortivis et subpuberulis. Caule crassiusculo, erecto, superne ramoso; foliis iis S. Nebrodensis L. similibus, sed viscosis; capitulis mediocribus, ovatis, corymbosis; ligulis involucro fere dimidio brevioribus; involucri phyllis linearibus acutis, viscidis, apice nigris squamulis involucro fere 3-plo brevioribus.* N. SYLVEN. ZWEI SENECIO-HYBRIDEN. 7 Die zusammengesetzten Blütenstände, hier Köpfchenstände, scheinen bei der Hybride auf intermediäre Ausbildung anzudeuten. Während die Blüten- köpfchen des S. zebrodensis (Fig. 23) mehr oder weniger langgestielt, in locker, besenförmiger Sammlung angeordnet sind, sind sie bei 5. vulgaris (Fig. 25) gewöhn- lich kurzgestielt, mehr oder weniger doldenähnlich zusammengeballt; bei der Hybride (Fig. 24) dagegen sind die Blütenköpfchen ziemlich kurzgestielt, dennoch aber mit denen des S. vulgaris verglichen verhältnissmässig langgestielt, gewöhn- lich in mehr oder weniger besenförmiger Sammlung gehäuft. Auch nach ihrem äusseren Habitus im übrigen scheint S. nebrodensts x vulgaris ziemlich intermediär ausgebildet. Besonders scheint also die Form der Laubblätter (Fig. 1—5) im ganzen mehr oder weniger intermediär. Das aufgefundene Individuum der Hybride war rein sommerannuell. Wie bei der »zscosus-Hybride enthält der Blütenstaub der vu/garzs-Hybride gewöhnlich nur mehr oder weniger verschrumpfte und inhaltlose Pollenzellen. Entwickelte Achznen fehlen. Ss. mebrodensis: | S. nebrodensis x vulgaris: Ss. vulgaris: | foliis iis parentium + inter- | mediis; capitulis laxe corymbosis, capitulis + laxe corymbosis, capitulis in corymbos glo- longe pendunculatis,, sed tamen satis breviter meratos dispositis vel erectis, pro rata magnis, pedunculatis, erectis, in- sparsis, breviter pedun- ovoideis, c:a 8—ı2 mm. termediis, ovoideo-cylin-| culatis, cernuis, parvis, longis, c:a 5—6 mm. dricis, c:a 10 mm. longis, obconico-cylindricis, c:a diam., longe ligulatis; | c:a 5 mm. diam., brevi- 8— Io. mm. longis, c:a | ter ligulatis; 3—4 mm. diam., di- | scoideis; ligulis magnis, lineari-ovali- ligulis parvis, late lingulato- ligulis nullis; bus, limbo c:a 10 mm. ovalibus, limbo c:a 4| longo et 4 mm. lato; mm. longo et 2 mm.) lato; | acheniis bene evolutis; achzeniis abortivis; ‚achseniis bene evolutis; \ | 3 ; EN AE Eng polline bono. polline pro maxima parte polline bono. sterili. | oo Fig. 1—5 Fig. 6-11: Bier, 123 INT LÅG or MA: De, 182 Fig. 16: INT 07° Kiez 18: 10110: Fig. 20: ie, I Bio Eg. 23 ESS 2 IB, 28: ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NONE Figurenerklärung. Senecio nebrodensis L. x vulgaris L.: 1, 2: untere, 3: mittlere, 4, 5: obere Stengelblätter. — Natürliche Grösse. S. nebrodensis IL. x viscosus L.: 6, 7: untere, 8, 9: mittlere, 10, ı1: obere Stengelblätter. — Natürliche Grösse. S. nebrodensis x vulgaris: Blütenköpfchen, schief von oben gese- hen. — Natürliche Grösse. S. nebrodensis x vulgaris: Zungenblüte. — 2 Mal vergrössert. S. nebrodensis: Blütenköpfchen, von oben gesehen. — Natürliche (Grösse. 5. nebrodensis x viscosus: Blütenköpfchen von oben gesehen. — Natürliche Grösse. S. viscosus: Blütenköpfchen, von oben gesehen. — Natürliche Grösse. S. nebrodensis: Zungenblüte. — 2 Mal vergrössert. S. nebrodensis x viscosus: Zungenblüte. — 2 Mal vergrössert. S. viscosus: Zungenblüte. — 2 Mal vergrössert. S. nebrodensis: Blütenköpfchen mit zurückgerollten Zungenblüten, von der Seite gesehen. — 2 Mal vergrössert. S. nebrodensis x viscosus: Blütenköpfchen mit zurückgerollten Zungenblüten, von der Seite gesehen. — 2 Mal vergrössert. S. viscosus: Blütenköpfchen mit zurückgerollten Zungenblüten, von der Seite gesehen. — 2 Mal vergrössert. S. nebrodensis: Spitze eines Zweiges mit Blütenständen. — Natür- liche Grösse. S. nebrodensis x vulgaris: Spitze eines Zweiges mit Blütenständen. — Natürliche Grösse. S. vulgaris: Spitze eines Zweiges mit Blütenständen. — Natürliche Grösse. Dryektidenltebr> 19072 ACTA HORTI BERGIANI. BD. IV. N:o 3. N. Sylven del. Senecio I—-5: nebrodensis L. x vulgaris L.; 6—11: nebrodensis L. x viscosus L. Ä Tail il. 5 Th. Ekblom del. Ljustr. J. Cederquist Sthlm. Senecio 12, 13, 24: nebrodensis X vulgaris; 14, 17, 20, 23: nebrodensis; 15, 18, 21: nebrodensis x viscosus; 16, 19, 22: viscosus; 25: vulgaris. ACTA HORTI BERGIANI. Bım 4. N:o 4. STUDIER ÖFVER BERGIANSKA TRÄDGARDENS SPONTANA ROSA-FORMER AE S. ALMQaUuIST. MEDII U TABEATOCH7 SE TEXTBIEDER: STOCKHOLM ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI -AKTIEBOLAG 1907. MTRL NANSEN ER i å wu Pu FR Kiugı LA TTS KANE SKAR a Cl | . r N VALEN INLEDNING. När Marssons bearbetning af släktet Kosa i NEUMANS flora utkom, var för ett erfaret öga lätt att se, att vår svenska rodologi inträdt i ett nytt skede. Nu fanns för första gången möjlighet att för en funnen rosa-form hvilken som helst vinna säker bestämning, i stället för att allt ditintills ett kaos af oreda och obestämdhet omöjliggjort hvarje försök till formutredning. Liksom säker- ligen hos flera väcktes hos mig lust att göra närmare bekantskap med dessa vår floras skönaste alster. Redan ett par gånger förut hade min smak för kritiska växter drifvit mig att börja rosa-studier, men jag hade ej kunnat komma någon väg, då jag genast fann, att de härskande rodologiska principerna lämnade ingen som helst duglig utgångspunkt för bestämning af åtminstone mellersta Sveriges rose. Nu tycktes bättre förutsättningar vara gifna för ett fruktbart rosa-studium. Under mina hieracie-studier pa 70-talet hade jag funnit bästa sättet att vinna resultat vid »polymorfa» växtgruppers studium vara att inom ett litet område söka göra sig bekant med samtliga förekommande former, i stället för det förr vanliga att genomresa stora områden för urskiljande och insamlande af »utmärktare» former, med förbiseende af de »triviellare» eller »mindre typiska». Jag ville försöka samma forskningssätt på rosorna och hoppades i Mölnbotrakten ha ett lätt genomarbetadt område. Till denna klimatiskt rätt ogynnsamma trakt borde endast ett fåtal af härdigare och mer triviella former hittat väg, hvilka kunde antagas redan bekanta för rodologien, och sålunda borde formanalysen här kunna göras vida lättare än på klimatiskt mer gynnade orter. Men jag misstog mig. Det har visat sig, både att denna trakt var rik på rosa-former och att så godt som alla här vanliga voro förut obekanta. Det blef ett forsk- ningsfält, som tagit mycket arbete och kräft lång tid, trots den ytterst värde- fulla hjälp, jag allt från början haft af min vän, pastor R. MATSSON, rodologen framför andra. Det blef nödvändigt att till jämförelse undersöka rosa-floran på andra punkter. Bland annat kom jag att uppmärksamma Bergianska trädgårdens ganska rika vegetation af vilda ros®. Jag fann till min förvåning en helt annan rosa-vegetation än vid det knappt 6 mil aflägsna Mölnbo. Nästan inga former befunnos fullt identiska. Och ej heller dessa Bergianska trädgårdens former passade väl ihop med de Matssonska formerna i Neumans flora. Det blef tyd- ligt, att Mälardalens flora innehöll talrika, ännu outredda former och öfverhufvud var mycket olika rosafloran i de sydligare landskapen, hvilken hittills så godt som uteslutande varit föremål för rodologernas studier. 4 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. Jag kom snart pa den tanken, att en fullständig utredning af just dessa Bergianska rose skulle ge en ytterst värdefull utgångspunkt för det förestående arbetet med särskildt mellersta Sveriges rodologi. Säkert bestämda och noga etiketterade skulle de bli lefvande originalexemplar, som ojämförligt bättre än pressade sådana i museiherbarier och exsickater kunde tjäna till ledning för den rodologiska nomenklaturen. Jag hade den lyckan att för denna min plan finna lifligt intresse och det verksammaste understöd af Bergianska trädgårdens prefekt professor WITTROCK, hvilken sen ungdomen intresserat sig för dessa växter och i följd däraf vid trädgårdens anläggning och planteringarnas stän- diga utvidgning noga tillsett, att den vilda rosa-floran fick växa i fred och äfven utbreda sig inom området. Det är i första rummet hans understöd jag har att tacka för, att ett resultat af mina arbeten för det angifna ändamålet härmed kan publiceras. Från en annan synpunkt har jag för möjliggörande af denna publikation att tacka min vän R. MaATSsson, hvilken från början tagit del i detta mitt arbete och ägnat ett betydligt arbete åt ifrågavarande formers studerande både i lefvande tillstånd och på pressadt material; den allmänna före- komsten af vår gemensamma auktors-signatur A. & M. kan bland annat tjäna som bevis, i huru hög grad här publicerade formutredning är resultatet af sam- arbete mellan oss båda. Det rosa-bärande området i Bergianska trädgården utgöres af två skilda backpartier, af den kring Stockholm vid stränderna vanliga typen, med det fasta berget gående i dagen såsom afrundade hällar öfverst och små bergs- branter i sluttningarna, med morängrus som jordmån samt vegetation af den för mellersta Sverige karakteristiska ekfloretypen: spridda ekar, rikligt med snår- bildande buskar o. s. v. Det större af dessa partier, på hvilket prefektens bo- ställe är beläget, utgör trädgårdsområdets nordvästra hörn, utskjutande i Brunns- viken som en kort udde. Det består i sin ordning af två kullar, med sträck- ning i so.—nv., åtskilda af en smal och kort dalgång. Den större och högre af dessa upptar hela områdets nordsida, stupar brant mot sjön och dalgången, men sluttar mot sso. långsamt och tämligen jämnt. Den mindre bildar västsidan, är äfven brant åt sjön och dalgången men öfvergar at landsidan i nordkullens slutt- ning. Nordkullens brant mot sjön samt dess öfversta, gles tallskog bärande krön saknar ros&, under det sådana rikligt förekomma på hela sydsluttningen, särskildt på den flata terrassen nerom högsta punkten, liksom äfven i dalgången och på västkullen, utom själfva strandbrämet. Hela området kan uppskattas till inemot 3 har., hvaraf det egentliga rosa-omrädet utgör något mindre än hälften !. Det andra, mindre partiet, där bostadslägenheten Gustafsborg är belägen, utgöres af en bergkulle löpande längs stranden af Brunnsviken, med sluttningen mot väster ner till stranden ganska rik på rose, ı Öfver detta större område är genom prof. Wittrocks försorg upprättad en karta, upp- tagande samtliga där förekommande rosa-buskar och -beständ, afsedd till vägledning för dem som önska 'studera trädgårdens rosae. Härigenom är äfven förekommen möjlighet till förväxling af etiketter. le S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 5 Liksom öfverallt visar sig alltså äfven här, att rose älska de varmare och mot kalla vindar skyddade sluttningarna mot syd och väst. Hvad träd- gården häraf har, visar sig emellertid ej tillräckligt gynnsamt, för att de sydliga, mer värme fordrande typerna, canina och dumetorum, här skulle trifvas som vilda (ehuru de inplanterade visa sig trifvas utmärkt). Den senare saknas alldeles, och af den förra finnes endast en förkrympt, ej blommande buske på västkullens östsida (i sluttningen mot söder) samt ett tämligen betydligt snår på Gustafs- borgssluttningen, både tillhörande * persalicifolia A. & M. (= var. laxifolia Neum. fl. p. p.), hvilken form äfven vid Mölnbo visar sig vara den härdigaste canina. Att läget måste orsaka bristen på dessa sydliga former, framgår däraf, att i Freskati hage, som vidtager straxt söder om Gustafsborg som en fortsättning af trädgårdens bergspartier, betydligt mäktigare både i höjd och utsträckning, före- komma ett flertal canina-former i talrika, väl utvecklade bestånd i de soliga och af det höga berget skyddade branterna mot sv. Inom nu skildrade område växa — nyssnämnda ex. af KR. canına samt talrika bestånd af A. mollis, nästan alla pa nordkullen, oräknade — 120 med n:r etiketterade ros&, dels enstaka buskar, dels snär eller bestånd af tydligt sam- höriga buskar, af dessa 93 på det större området, 27 på Gustafsborgsområdet. Under de år, mina rosa-studier varat, ha dessutom funnits 3 numera döda buskar. Endast sådana ha etiketterats, som nått den utveckling, att de med säkerhet kunnat bestämmas. 49 n:r tillhöra de glattbladiga (X. g/auca Neum. fl.), 71 de med håriga blad /R. coriifolia Neum. fl.), hvilka här sammanslagits till en kollektiv art under namn af X. so/stitialis (BESS.) AT. Samtliga n:r representera ej mindre än omkring 40 former, så skilda att de kunna anses som elementararter. I detta antal äro ej inräknade ett fåtal (5) former, som jag betraktar som säkra hybrider eller m. el. m. sannolika sådana. Egendomlig är den stora olikhet i spridningsförmåga, som dessa elementar- arter visa. Af ett stort antal förekommer här endast ett individ, och denna deras brist på spridningsförmåga förefaller ganska märkvärdig, då det i allmänhet är gamla buskar, som i långliga tider årligen alstrat massor af nypon med tal- rika, välutbildade nötter, flertalet därtill med närmaste omgifningen väl passande för rosaplantor 17 motsats "mot /dessa hinnes .ett Itätale (EI ISSN virf. 61), som, ehuru efter utseende alls icke mer fertila eller bättre belägna, äro omgifna af en rätt talrik afkomma af nya plantor?, och flera former upp- träda i ett betydligt antal individer samt pätagligen stadda i kraftig utbredning, t. ex. gl. plebeja, virf. incrassata och Wittrockil (af den sistnämnda, som ej är känd utom omrädet och saknas vid Gustafsborg, finnes säkert mer än ett 50-tal buskar, spridda pa nord- och västkullen). 1 Bästa exemplet är den ss. gl. 26 etiketterade, trädgardens i alla hänseenden grannast ut- vecklade vilda rosa-buske. En sannolikt dess afkomling, nu död, växte nära 40 m. därifrån invid den lilla bergkullen öfverst i dalen. > > Ett belysande ex, pa nämnda motsats erbjuda de till ett snar sammanväxta gl. 32 och virf. 48 (incrassata‘, båda särdeles kraftfulla. Pa en bit öppen jord invid funnos 1905 ett antal plantor, alla afkomlingar af den senare, ehuru den förra växte lika nära. Möjligen är den förra hybrid, hvilket här. skulle kunna ge förklaring; någon minskning i fertilitet har jag dock ej kunnat iakttaga. Systematisk framställning. Rosa solstitialis coll. (BESSER, Prim. Fl. Galic.) At. (innefattar X. glauca, corufola, hibernicina Neum. fl.). Från närmaste kollektiv-art R. canina (L.) Cr£r. (hvarunder äfven innefattas R. dumetorum och sclerophylla Neum. fl.) begränsas dess formomraäde fullt skarpt genom följande hufvudkaraktär: Stift ej förlängda öfver nyponöppningen, talrika, genom ymnig härighet fast sammanhängande; märken 1 följd häraf hopträngda till ett tätluddigt hufvud i nyponöppningen ' (se Tafl. I, 1). [R. canina: Stift något förlängda öfver nyponöppningen, relativt fåta- liga, 1 följd af ringare hårighet föga sammanhängande; märken i gles, lös, ej särdeles luddig samling. | Afven i andra delar framträda genomgående skiljaktigheter, ehuru mindre användbara som distinktiva karaktärer. Fodret reser sig efter blomningen små- ningom uppåt (sist de 2 yttre, kraftigaste bladen); på de fullt utväxta nyponen är det riktadt utåt — nästan uppåt; på de mogna nyponen kvarsitta i de flesta fall en större eller mindre del af foderbladen [canina: foder efter blomningen fortfarande med skarp vikning nedtryckt på nyponet, före mognaden normalt affallande]. Foderbladets hufvud-(= slid-)del vanl. längre och smalare, dess små- blad glesare samt mindre flikiga. Blomskaften mycket kortare; toppnyponet så godt som alltid betydligt längre än sitt skaft. Nyponen större, af hög färg, vid mognaden upplösande sig i en pulpös massa, fjolårsnyponen därför i hög grad skrumpna [canina: nypon gulröda, äfven mogna af fast byggnad ?, fjolars- nypon nästan slätal. Äfven kronbladen större och af högre färg [canina: ! Efter nötternas mognad förlängas hos en del former (särdeles af virentiformis) stiften, så att märkessamlingen på en kort pelare höjes nägot öfver nyponöppningen. E. Fries, som ensam bland äldre forskare rätt iakttagit karaktärer på stiften, grundade i Nov. ed. I på nyssnämnda förhållande sin R. columnifera, men hvarken för Matsson eller mig har det lyckats att häraf få någon systematiskt användbar karaktär. R. columnifera är enligt beskrifningen en specialf., enligt orig. ex. i Bot. Riksmuseum f. af obtusata A. & M. ”Enligt kamrer G. Brapını göres på Svartsjölandet vid nyponskörden noga skillnad, så att nypon af canına ratas, det lär vara svårt att i oktober finna en oplundrad solstitialis, under det canıne äro alldeles orörda. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. Z normalfärgen en egendomlig, blek, något gulaktig rosa). Bladen” i allm. större, mindre fasta och hårda; äfven de rent grönbladiga ha aldrig den starka glans, som genomgående utmärker grönbladiga canine. Längskotten visa ofta den utåtböjning, som ger rosenbuskar deras välbekanta eleganta hållning, men för- längas aldrig, som vanligt är hos canin&, girlandformigt, långt nerliggande öfver andra buskar. Blomning och fruktmognad märkbart tidigare, hvilket (liksom säkerligen de flesta skiljaktigheterna) sammanhänger med olika geografisk ut- bredning: canina hör till sydliga ekfloran, förhärskande i södra Sverige, med utbredning till Mälaromrädet och Roslagen (ungefär som Trifolium procumbens, Geranium columbinum, Festuca aspera); solstitialis till nordliga ekfloran, för- härskande i mellersta Sverige, med utbredning till Angermanland (ungefär som Campanula percicifolia, Calamintha, Veronica arvensıs). f Från öfriga angränsande kollektivarter, R. rubiginosa L. coll. (härtill som underordnade typer utom caryophyllacea Bess. och agrestis Savı äfven strictidens Marss., i Neum. fl. satt som var. under coriifolia) och mollis Sm. coll. (med tomentosa Sm. och pomifera HERRM) är solstitialis äfven fullt skarpt begränsad: de förstnämnda ha bladen åtminstone på undersidan mer eller mindre glandel- rika, därför med tydlig, karakteristisk lukt (rubiginosa äpplelik, mollis harts- artad) samt fullt persistenta foderblad (samtliga äfven på gamla, torra nypon kvarsittande); solstitialis har bladundersidan glandelfri (stundom ett råtal glr. på nerverna), hvarför bladen äro luktlösa, samt foderbladen åtminstone delvis affallna efter nyponmognaden. Öfversikt öfver inom Mälarområdet förekommande hufvudtyper (de som saknas i Berg. trädg. satta inom | |). A. Blad (särdeles undersidan) med tydligt blåaktig färgton. Sect. I. R. glauca: blad under glatta (eller endast medelnerven obe- tydligt hårig). " Afzeliana: tandning? m. el. m. djup, ofta enkel, tänder m. el. m. smala, med tydlig, smal udd, öfvervägande samböjda (se bild 6, 8, 10), neder- bladens (a) smalt — bredt skärformiga; fodersmäblad mycket smala, jämnbreda (bild 6, 13) eller i händelse af större bredd längspetsadt utdragna; blad typiskt tunna, toppdelen kort, utlöpande i en smal udd (bild 6, 10 s), äfven hos öfverbladen (d, e) aldrig långt tillspetsade; basdelen m. el. m. förlängd och smal; bladfärg genom svagare pruina renare grön än hos öfriga underarter; taggar spensliga, lågbasiga (se bild 3); bladskaftglandler än rikliga, än O. * caninella: tandning mycket djup (bild 20, 22, 26), tänder breda, öfver- vägande raka och rätt mycket utåtriktade, nederbladens m. el. m. trubbiga; fodersmåblad tämligen breda (bild 20, 26 s), sällan långa, lansettlika utan längre tillspetsning; blad någorlunda fasta, toppdelen starkt utbildad, utan afsatt udd utlöpande i en bred tand (bild 20, 22, 26), hos öfverbladen utdragen till "För korthetens skull skrifves öfverallt blad i st. f. småblad; uddbladet afses, då ej annorlunda säges. > Karaktärer i afs. på tandning och bladform afse blomskottens mellanblad, då ej annor- lunda säges. S ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. lång rätsidig spets, bladbredd i allmänhet störst mer åt basen; bladfärg af stark pruina ljust gråaktig men föga i blått; taggar typiskt med kraftig bas och mellandel (bild 19, 23), kort spets; bladskaftglandler saknas hos grund- formerna !. + galactizans: tandning grund (åtm. hos de öfre bladen), tänder (se bild 30, 31, 32) breda, nedre bladens m. el. m. trubbiga, de öfres liksom till- tryckta (genom att framkanten är mycket kort i jämförelse med utkanten), ofta med utböjd udd, på större blad grof och trubbig (se h, högra sidan); foder- småblad korta, lansettlika eller bredare (bild 30, 31 s); blad tjocka, fasta, korta, ofta med kort, smal udd, toppdelen annars ej mycket olik basdelen, största blad- bredden vid midten; bladfärg djupare än hos de föreg., öfversidans mer blä- aktig; taggar (bild 29 visar en ovanligt kraftig typ) med m. el. m. låg, kort bas, lång spets; bladskaftglandler hos grundformerna O eller sparsamma. |* decurtata: tandning djup, dubbeltänder förhärskande, tänder ej mycket breda, jämnt tillskärpta, raka, nederbladens breda, spetsiga — trubbiga; foder- småblad korta, m. el. m. breda och flikiga; blad tunna — någorlunda fasta, korta, toppdelen kort, vanligen utan afsatt udd, basdelen hos en del former mycket bred och tvärt afsatt från det tydligt utbildade skaftet; bladfärg djup, mer blåaktig än hos öfriga, äfven öfversidan tydligt blågrön; taggar i allmän- het spensliga, oftast jämnt krokböjda; bladskaftglandler i allm. rikliga. — Inom Mälaromrädet förekomma utom hufvudvar. var. inserta MATss. Neum. fl., perglauca A. & M., hodophila Ar. (gränsande till föreg. subspec).| Sect. II. R. glauciformis: blad under m. el. m. hariga (äfven utanför medelnerven). : + pallens (motsvarar *"Afzeliana i föreg. sect.): tänder (hos grundfor- merna) öfvervägande enkla, från tämligen bred bas hastigt tillspetsade med smal, spetsig udd (bild 36), öfvervägande samböjda; blad tunna, vanligen med tät men ej filtartadt hoplöpande hårighet, sällan mer glatta, af rundad — omvändt ägg- rund typ, bas ej vidare bred, aldrig tvär, toppdel kort, (utom hos de nedre) med smal, m. el. m. lång udd, ofta tvärt afsatt (se särskildt e, g); bladfärg äfven ofvan tydligt blåaktig (något mörkt), under intensivt blek; taggar m. el. m. svaga (på bild 35 ovanligt kraftiga), föga krökta, äfven blomskottets nerlutande; bladskaft i regel utan taggar och elr. | ® coriifolia (motsvarande * galactizans): tandning (se bild 37) grund, dubbeltänder förhärskande, tänder breda, tilltryckta, framkant kort i jämförelse med utkanten, nederbladens trubbiga, öfverbladens jämnt tillspetsade, spetsen ofta utböjd; blad fasta, föga håriga, af aflång typ, bas bred, ofta tvär, toppdel väl utvecklad men relativt kort (t, d); bladfärg äfven ofvan tydligt blåaktig (blekt), under intensivt blek; taggar starka, utåtriktade, spetsen kloböjd; blad- skaft i regel rika på taggar och elr. (jfr c). ! Hvar specialtyp (här kallad var.) kan förekomma som: 1) grund-, 2) sub-, 3) per- och 4) super-form; 1) och 2) ha enkel- — ojämnsägade, 3) och 4) dubbelsägade blad; 1) och 2) sakna, 2) och 4) hafva glandler på foderbladens undersida. En Zer-form med bladkanterna särdeles glan- delrika (3 — flera pa hvar tand) kallas prå-form. Ciliösa kallas pra-former med äfven foderbladen tätt glandelkantade (se bild 2 s). S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER 9 [* hirsutula (sannolikt motsvarande decurtata): andning särdeles grof, dubbeltänder förhärskande, tänder mycket breda, riktade mer utät, öfvervägande trubbiga, med eller utan mycket kort spets eller udd; blad rätt tjocka, mjuka, ätminstone under nägot filtaktigt häriga, af öfvervägande oval typ, bas smal — rundad, toppdel m. el. m. utdragen men aftrubbad — föga spetsad; bladfärg ofvan blåaktig, under intensivt blek; taggar svaga, något nerlutande, hastigt och jämnt kloböjda; bladskaft n. alltid med små röda glr. pa öfversidan. — Hithörande former sparsamma i Mälartrakten (endast hufvudformen, som finns flerestädes i Freskati hage), ymniga kring Mölnbo, där utom hufvudvar. och dess per-form molliformis AT. förekomma var. glaucifrons A. & M. och Torssandri A. & M., den senare genom under grågröna blad märkligt afvikande från sam- släktingarna. Af den mot * caninella svarande * serrifrons Ar. (med talrika ff.,t. ex. var, pycnocephala Christ, Neum. fl.), pa västkusten förhärskande, äro inga ff. funna i Mälaromrädet.| B. Blad utan blåaktig färgton (ehuru ej sällan under ganska bleka). Sect. III. R. virens: blad under glatta (eller endast hufvudnerven obe- tydligt hårig). |* limitata ! (motsvarande * Afzeliana): öfverensstämmer i allm. med + Afzeliana till bladens tandning, ?” konsistens äfvensom formtyp: omvändt äggrund — rombisk, därigenom att basdelen är långt utdragen, neråt ofta m. el. m. kilformig, toppdelen ın. el. m. förkrympt, vanligen med afsatt, smal udd; bladfärg ofvan dunkelt, något gråaktigt grönt. — Ytterst formrik; Zre-former vanliga.] * venosa (motsvarande * galactizans): tandning (se bild 39) grund, tänder med läng utkant, m. el. m. breda och raka; blad fasta, af oval typ (n. rundadt — smalt), med bas- och toppdel ungefär lika utbildade, jämnt tillspet- sade eller med föga framträdande, bred udd; bladfärg ofvan lifligt (ofta gul- aktigt), något glänsande grön. Sect. IV. R. virentiformis: blad under m. el. m. håriga (äfven utanför medelnerven). Ser. A. Motsvarande * limitata: blad med dunkel, något gråaktig glans, hårda och fasta, vridna eller rännformigt böjda, med rugulös yta, mera sällan starkare håriga (ej filtartadt); tandning skarp, fram- och utkant ej mycket olik- långa. — Hithörande mycket närsläktade, särskildt samflytande i de ymniga pre-formerna. + collinalis: taggar (bild 42, 44) af spenslig typ med i allmänhet låg, kort bas, spenslig mellandel, lång spets, jämnt krökta, än klolikt, än obetydligt, ofta 1 Tages här i vidare betydelse än af namnets auktor MATSSON. ? Det är att märka, att tändernas groflek varierar betydligt: från hufvudtypens smala, lång- sträckta till de grofva, korta hos var. grossidens A. & M. På samma sätt hos * Afzeliana; en bredbladig f. af dess var. Upsaliensis Ar. (= H. N. VIII, 45), vid Svartsjö växande samman med grossidens, visar alldeles samma tandform. 2 Io ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. mycket länga; tänder med relativt läng utkant, typiskt mycket smala, länga, m. el. m. länguddiga, öfvervägande starkt samböjda (is. närmast bladspetsarna); blad med m. el. m. bred bas, vidgad toppdel, tvärt sammandragen till udd; bladfärg mer mörk, ren och glänsande än hos de följ.: fodersmäblad m. el. m. bredt lansettlika; toppnypon med tydligt — täml. långt skaft. * silvescens: taggar (bild 48, 53) med hög, läng bas, grof mellandel, kort spets, rak, nerät — rätt utät riktad eller krokböjd, de större m. el. m. starkt nerlutande (ätm. bas och mellandel); tänder (liksom hos de följ.) med ej märkligt lång utkant, i allmänhet något gröfre än hos föreg., mer kortuddiga, mindre samböjda (bild 49); blad typiskt smala och smalbasiga, toppdel lang- sammare smalnande till m. el. m. tydlig udd; blad- och blomfärg m. el. m. blek; fodersmåblad smalt lansettlika — jämnbreda; toppnypon oskaftadt — kortskaftadt. + tenuata: taggar (bild 56) normalt mer spensliga, rätt utstående, de större vanligen (ej den afbildade) med m. el m. starkt klolikt nerböjd spets; tänder (se bild 57) med mer bred bas än hos de föreg., ej så långspetsadt utdragna, öfvervägande raka; blad typiskt smala och smalbasiga, toppdel jämnt, rätsidigt smalnande, utan eller med föga utbildad udd; bladfärg ljust och lifligt grön, krona, nypon och kvistar typiskt med högröd färg; fodersmåblad m. el. m. bredt lansettlika; toppnypon med väl utbildadt skaft (bild 58). + crassifolia: taggar (bild 59, 61)-lågbasiga, spensliga, nerlutande (äfven de svagaste); tänder typiskt korta, grofva, något utåtriktade, ofta med grof, bakätriktad bitand; blad (bild 60, 62) korta, breda; bladfärg ofta starkt grå- aktig; krona och grenar ofta röda; fodersmäblad (bild 62 s), särskildt det typiskt trubbiga uddbladet, ganska breda (sällan så smala som bild 60 s). Ser. B. Motsvarande * venosa: blad utan A-seriens egendomliga gråa glans, för öfrigt varierande från rent, något glänsande grön — (hos de starkare ludna) matt gröngrå eller något askgrå färgton, mer tjocka och mjuka, plana med slät yta; tänder med lång utkant, öfvervägande enkla (#r@- och per-former säll- synta); äfven blomskottens bladskaft normalt rika på taggar eller dem ersättande glandler (hos A-serien endast då blomskotten äro mycket frodiga eller ha svagt håriga bladskaft). [* trichella: taggar rätt långa, utstående, de starkare med kloböjd spets; blad af egendomlig färgton: ofvan något blygrå, under blekgröna, (utom medel- nerven under) föga håriga, af oval typ; tänder raka, jämna, spetsiga; foder- smäblad m. el. m. bredt lansettlika, starkt flikiga.] |* obtusata: taggar af medellängd, de mindre raka, utstående, de större något nerlutande och kloböjda; blad något glänsande mörkgröna, föga håriga, af elliptisk — aflång typ (från m. el. m. tvär bas länge behållande samma bredd, mot spetsen hastigt sammandragna); tandning relativt djup, gles, tänder raka, spetsiga; fodersmäblad typiskt mycket breda, m. el. m. trubbade, föga flikiga.] * Matssonii: tagg ar af spenslig, långsträckt typ (bild 63, 65), de svagaste n. borstlika, rakt utstående, de starkare med m. el. m. krokböjd spets; blad af m. el. m. ljus färgton, typiskt ganska tätt håriga (de öfversta vanl. filtludna) S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER IT af oval typ (bild 64), med vanligen smal bas, fin, utdragen uddtand; tänder (bild 64, 69) öfvervägande spetsade, med buktig utkant, framätböjd spets; foder- blad (bild 68) långa, smäblad smala, spetsigt utdragna; kronblad (T. 1, 10—12) typiskt af hög färg och stor bredd, nästan triangulär grundform; nypon af oval typ, m. el. m. smala, relativt långskaftade. * Bergiana: taggar mycket talrika, af egendomlig, grof, kortkrökt typ (bild 76, 81, 83), mycket bred- men ofta kortbasiga, spets utom hos de allra svagaste tvärt starkt nerböjd; blad af växlande, oftast m. el. m. mörk färg, typiskt tätludna, elliptiska — aflånga (bild 79, 80), jämnt tillspetsade (än mycket långt, än mycket kort), uddtand mycket bred (ofta klufven), trubbig, ej lång; tänder mycket grofva, m. el. m. trubbiga; foder (bild 79, 80, 83) kort, små- blad breda, oftast korta, m. el. m. trubbade; kronblad (t. 1, 9 b) bleka, af omv. äggrund typ, m. el. m. rundad bas; nypon päronformiga, toppnypon hos de flesta formerna kort — oskaftade (hos andra längskaftade). I. R. glauca VırL. ined., Lois. i Desv. Journ. 1809. (Se öfversikten, sid. 7.) + Afzeliana (Fr. i Lilj. fl, 3 uppl.) Ar. Karakt. se sid. 7. Var. I. lateralis Marss. i Hesselman Zur Kenntniss &, Bot. Central- blatt 1904 (utan beskr.): sammanfattning af underartens ciliösa former, hvilka synas bilda ett väl sammanhängande formomräde, oaktadt Stockholmsfor- merna tydligt motsvara var. membranacea, under det ff. från norra Mälar- omrädet (Uppsala, Rosersberg), där var. contracta förhärskar, likna denna var.: subv. obcontracta Ar. !. Hufvudformen, subvar. obmembranacea At., n:r 3, 4, 7, 8, Y(alla på nordkullens terrass), 28, 29, 30 (västkullens östsluttning), 36 (Gustafsborg): blad med mindre utvecklad toppdel, mellanblad därför bredast nägot ofvan midten (= B-form, jfr. Neum. fl.), af smal typ (= angusti-form). Kvistar, bladskaft, stipler o. s. v. Bild 1. vanligen med rödbrun anlöpning. Stamtaggar (bild 1) med kort, ägg- rundt lansettlik — smalt afläng basyta, tämligen hastigt sammandragna till lang, oftast rak spets, utstående — (mer sällan) något nedlutande; på kraftiga skott ha de öfversta (t) spetsen nerböjd — jämnt krökt. Bladskafttaggar svagt utbildade, med svag bas, nästan raka, ersättas till stor del af glandelborst; tätt med små- glandler (bild 2 b, d, g) ända upp på hufvudnerven under. Gl. lateralis 29. Gl. lateralis 8. 1 Alla namn i det följ., för hvilka källa ej anföres, publiceras här för första gången. 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:!:Oo 4. Bild 2. Blomskottens neder- blad (a) med smal, något nedlöpande bas och vanligen rundad topp. Öfvergångsblad (b), mellanblad, öfver- blad (d det nedre) och bladskottblad (g) fa allt bredarebas och allt mer spetsad topp, hvarige- nom formen öfvergär från omv. äggrund — spetsigt oval — smalt Gl. lateralis 29. äggrund. Nederbladens tänder ej särdeles samböjda, med 3—5 glandeluddar; bi- tand sällan tydligt utbildad, smal, kort, likriktad. Glandeluddar aftaga hastigt på de öfre bladen; redan mellanbladen ha ett betydande antal enkeltänder. På öfversta blomskottbladet och öfre bladskottbladen ökas glandeluddarna; de senare äro fullt dubbelsågade med utböjd hufvudtand, bitanden knappt mer än en glandeludd. Blommor ofta i rika gyttringar (ända till 8-bl.). Foderblad (s) jämte sina lansettlika småblad tätt glandelkantade; sliddelen äfven under ofta med spridda glr, särskildt på midtnerven uppåt. Kronblad små, tämligen smala, i form ung. som t. I, 2, af ljus, mycket blek rosafärg; åtminstone nedre tredjedelen n. hvit. Nypon tämligen korta och smala, af gulaktigt röd färg. Här växande fördela sig i 2 skarpt men obetydligt skilda elementararter: « (flertalet): toppnypon nästan oskaftadt, päronlikt omvändt äggfor- migt; foder mest kvarsittande, nästan upprätt. P (nr 7, 8, 9): toppnypon på omkring cm-längt skaft, utan spår till päronform, smalt omv. äggformigt — ovalt; foder mest affallande, öfver- vägande riktadt utåt — nedåt. Mycket blek krona, små nypon. I för- hållande till « tydlig försvagningsform. Alldeles samma växer vid Svartsjö, där en tredje elementarart äfven finnes, en utmärkt vackert utbildad sublateralis. Var. 2. membranacea AT.: B- och angusti-former; bladskaft glandel- rika med svag taggighet; fodrets sidosmäblad (se bild 4 s) vid starkare utbildning äggr. lansettlika, längt tillspetsade, med glandeluddar pa den nedre, bredare delen, vid svagare utbildning n. trädsmala; dubbeltänder förhärska på neder- och mellanblad. Småväxta buskar med benägen- het för röd anlöpning. — I allt mycket öfverensstämmande med /ateralıs obmembranacea. Torde nära motsvara var. venosa Neum. fl. (ej Sw.). En af Matsson urskild var. Wahlenbergii (rätt ymnig vid Stockholm) synes mig vara membranacea s mer utvecklade, bredbladiga och mer enkel- tändta form. Äfvenledes utvecklad ur denna synes var. hirtellipes At. vara, från Mölnbo, enl. Matsson äfven från Ög.; rätt fristående från öfriga var. af = Afseliana, något tenderande åt * decurtata. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER 13 Subvar. A. permembranacea, n:r 31 (tätt invid /aferalıs 28—30, ytterligt lik dessa): väl utvecklad per-form, mellanblad fullt dubbel-, öfver- blad starkt ojämnsågade; såsom skuggform saknande röd anlöpning. Taggar som följandes kraftigare former (något högre och längre baser än bild 3 visar). Mellanblad än tydliga B-blad, kilformigt omv. äggrunda med tvärt afsatt, smal udd, än närmande sig A-typen, smalt ovala med lång tillspetsning. Tänder än mycket samböjda, än raka '. Skottblad öfvervägande smalt äggrundt ovala, långspetsade, någon gång med ökad bredd ofvan midten (=båt- formiga). Kronblad i jämförelse med samsläktingarna stora, breda (ung. som T. ı, 8), af rätt hög rosa-färg. Nypon öfverhufvud något mörkare än hos lateralis, violett brunröda, med utåtriktadt, allmänt affallande foder; toppnypon ovalt på väl utbildadt skaft. Subv. B. submembranacea, n:o 40, 41 (två snårlika, rätt vida men låga bestånd i en solig backsluttning vid Gustafsborg): blad starkt ojämn- sågade (är snarast att betrakta som en försvagad super-f, nästan i allo stämmande med sådana från Freskati hage); foder öfvervägande, men långt ifrån alltid och rätt sparsamt, med glr. under (bild 4 s); kronblad märk- ligt korta men ganska breda (T. ı, 3; a nyss utslaget, b fullt utbildadt) med ovanligt hög färg för en sub-f. Bladfärg äfven ofvan något gräbla. Taggar (bild 3) talrika, korta, med basen låg, kort, ovanligt Bild. 3. bred, basytan äggrund — äggr. lansettlik (med längre tillspetsning | neråt i den mån taggen är kraftig), utåtriktade, de större med spetsen krokböjd, hos de största rätt neråt. ” Bladform nästan alldeles som hos /aterals, i allmänhet dock något smalare, hos mellan-, öfver- och bladskottblad ofta nästan lansettlika ; udd svagt utbildad. Tänder på bladens utdragna toppdel mest enkla, vid bladets största bredd mest klufna; bitand kort, likriktad. Glandeluddar rikliga. Nypon med allmänt kvarsittande, m. Bild. 4. el. m. uppätriktadt foder; toppnypon näs- tan utan tendens till päronform, vanligen smalt ovalt, rätt långt skaftadt (någon gång oskaftadt, därigenom att skaftet in- tages i nyponbildningen), vid kraftigare utbildning elliptiskt — rundadt omv. ägg- rundt; sidonypon som vanligt bred- och tvärbasiska (jfr bild 4). En kvist med ovanligt frodiga skott Giisubmembranacea AO: visar följande afvikelser: få taggar och bladskaftglr. (dock finnas sådana på alla blad), bredare blad (mellanblad ovala, öfverblad smalt äggrunda), tandning grundare, tänder rätt breda, endast få klufna, nypon rundade, ehuru nerlöpande, ! Per-former ha alltid rakare tänder än resp. grundformer, ” Sådana kortkrökta taggar — samma typ som hos virf. Bergiana — har jag funnit hos Svartsjö-ex. af lateralis (jämte normala långa); på risiga skott funnos uteslutande sådana, på kraf- tiga skott funnos de på lägre internodier. Jag är böjd att anse denna typ bero af lågt, risigt växtsätt. 14 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. längskaftade. Denna skottvariation, som knappt kan skiljas från var. Wahlen- bergii och äfven visar starkt närmande till vv. dilatans, contracta och Upsalien- sis, visar således den nära samhörigheten af samtliga former af Afzeliana samt har öfverhufvud intresse som bevis för, i hur hög grad näringsförhällandena äro bestämmande äfven för karaktärer, som man måste anse systematiskt viktiga. Var. 3. dilatans At.: utpräglade B-former af m. el. m. bredbladig typ (/ati-former; bild 10 visar en sådan fullt utbildad), bas m. el. m. smal, toppdel kort, vidgad med smal, tydligt afsatt udd; bladskaftglr. saknas nästan alldeles ; fodersmåblad långa, jämnbreda; taggar med längre bas och kraftigare mellandel än hos föreg. och följ. vv. Högväxta buskar utan märkligare tendens till röd anlöpning. — Torde kunna anses som *Af- zeliana's hufvudtyp, allmän särskildt i sydligare Sverige. Som dess bred- bladiga utvecklingsform betraktar jag var. detruncata Neum. fl. (jag har endast sett orig.-ex. af suöb-fn.). Bild 9. Subv. a. subdilatans, n:o 32 (hög, snärbildande buske vid väst- kullens sydöstra ände): tämligen svagt utvecklad szö-f. (elr. ej pa alla foder och ej rikliga, se bild 6 s); bladbas smalare än hos följ. subvv., alltid något nedlöpande på skaftet. Afviker från var:s typ genom djupare tandning och mycket egendomliga taggar; bådadera skulle lättast förklaras genom antagande, att formen är hybrid af ofvan be- skrifna submembranacea och någon septentrionalis-form, mellan hvilka den i själfva verket synes vara fullt intermediär. Å andra sidan lik- nar den påfallande följande subv. Knopparna i blomskottets öfre bladveck utvecklas följande år till blomskott (= subv. c; ej som hos lateralis, submembranacea och följ. subv. redan samma eftersommar till bladskott). Taggar (bild 5, genomgående ovanligt korta (= submembranacea) Bild. 6. Gl. subdilatans 32. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER I5 samt (= sepfentrionalis plebeja) med hög bas, rätt utstående, kraftig mellandel och kort, föga böjd spets. Bladskafttaggar (hos blomskott endast pa näst öfversta bladet) med kraftig bas, m. el. m. krökta. Blomskottblad nästan alla tydligt bredast ofvan midten, m. el. m. bredt omv. äggrunda, nederblad (a) vanligen urnupet, öfvergångsblad (b) något spet- sadt, mellan- (c) och öfverblad (d) med kort, smal udd; bladskottblad (h ett toppblad) m. el. m. bredt äggrunda, ganska långt spetsade. Tänder smala, långspetsade, dubbeltänder ej så vanliga (endast nedre blomskottbladens topptänder allmänt klufna; bladskottblad nästan enkeltändta); bitand täml. lång, inböjd. Kronblad (T. 1, 2) bleka (dock mindre än vanligt hos swö-ff.,) nedre hälf- ten hvita, öfre ljus rosa. Nypon med mest utstående, ofta affallande foder; toppnypon med väl utbildadt skaft, något päronformigt ovalt — omv. äggrundt. Subv. b. dilatans typ, n:r 44 (litet bestånd af höga buskar, Gustafs- borg invid bergets östra brant): bladskifvor skarpt afgränsade från skaften (se bild 8). — Bladfärg ofvan något blågrå (= hos submembranacea). Taggar (bild 7) långa, med lång, låg bas, lång, nerböjd spets, Bild 7. de större kraftigt kloböjda; blomskottens svaga, något krökta — 2 nästan raka. Bladskafttaggar (hos blomskott endast på näst öf- versta bladet) med svag bas, något krökta, en och annan ersatt af glborst. Nederblad med mer rundad topp än hos föreg., de öfre med något längre udd men mindre lång tillspetsning (c mellanblad, e öfversta bladet, h ett toppblad af bladskott); mer dubbeltänder; bi- tand liten, smal, m. el. m. inkrökt. Kronblad nästan som hos föreg. Nypon med kvarsittande, n. upprätt foder, färg mörkt röd- brun; toppnypon smalt — bredt ovalt, något litet nedlöpande på det väl utbildade skaftet. Subv. c. lati-dilatans, n:r I Bild 8. (stor, snårlik buske invid nord- kullens nordöstra brant); ej känd annorstädes: utmärkt ge- nom breda, m. el. m. rundade X blad (bild 10 c, d, h) samt fram- för allt genom kronbladen (Tafl. I, I), som äro så smala, att kanterna ej sluta samman, samt starkt färgändrande, så att hela bladet ända till basen snart an- tar samma violetta färgton I (c nyss. utslaget, b fullt utbildadt, a mellanstadium). Gl. dilatans 44. +! Denna färgförändring har jag funnit vara en god karaktär för flera glauce, ex. hirtellipes, inserta, decurtalta. 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. Skottbildning, se subv. a. Taggar (bild 9, 11) starkt nerlutande, täml. starkt krokböjda, snarlika föregåendes. Bladskafttaggar nästan endast på bladskotten (näst öfversta blomskottbladet i st. ofta med glandelborst), kraftiga, m. el. m. kloböjda. Blad (bild 10: a neder-, c mellan-, d, e båda öfverbladen, h ett topp- blad af bladskott) trots bredden m. el. m. tydligt nedlöpande; mellan- och öfverblad med kort men tydligt afsatt udd. Bild 10. Gl. lati-dilatans 1. Tandning jämförelsevis grund och enkel; endast underbladens topptänder allmänt klufna, hos öfriga blad vanligen endast ett mindretal; bitanden hos de bredaste tänderna t. o. m. något bakåt riktad. Blomskottbladens främre tänder smaluddiga, samböjda; bladskottbladens hufvudtänder allmänt utböjda. Bild 11. Nypon (bild 11) brunröda, korta, sa, tjocka, toppnypon rundadt päron- formigt, kortskaftadt; foder utåt — nedät, vid mognaden allmänt af- fallet. Var. 4. contracta MaTtss. Neum. fl. (sz6-fn.): A-former med bla- dens toppdel utdragen, långt smal- spetsad, vanligen utan tydligt af- satt udd, bladbredden störst vid midten eller t. o. m. mer åt basen; bladskaftglr. mindre allmänna (hos härvarande ff. endast på de nedre bladen någorlunda talrika); foder- småblad långa, smalt jämnbreda; : nypon långa och smala. Högväxta Gl. lati-dilatans 1. buskar. Formområdet tyckes motsvara de båda föregående mycket närsläktade varieteternas, omfattande från de mest utpräglade angusz- till lika utpräglade /az- S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 17 former (af härvarande närmar sig a den förra typen, b och isynnerhet c den senare). A-formen hos bladen synes bäst utvecklas pa kraftiga solskott, under det på svaga skuggskott bladen tydligt närma sig B-form (se bild 16, de båda öfvergängsbladen b). — Tyckes vara en mer nordlig ras, ymnigast i norra Mälaromrädet (saknas vid Mölnbo), som närmar sig * caninella, dock som det synes skarpt skild genom smaluddiga tänder och bladspetsar, djupt smaragdgrön bladfärg ofvan, långa, smala fodersmåblad. Special-ff. af denna eller ytterst närstående äro varr. laevigata och concavata Neum. fl. Som parallellform till contracta med som det synes lika utbredning betraktar jag var. Upsaliensis AT., H. N. VIII, 45 (angusti-f., lati-fn. med sub-f. synes ej sällsynt vid Svartsjö): B-form med grund tandning, smalt och jämnt utdragna tänder utan udd, ganska breda, samt böjda, mycket glesa, svaga taggar, rödbrun bark, lifligare bladfärg. Synes bilda ett öfvergångsled mellan " Afseliana och *galactisans samt äfven vara närsläktad till den mig ej tillräckligt bekanta var. Reuteri Go». Subvar. a. subcontracta, n:o 26 (västkullens östkant invid dalen; jfr. noten sid. 5): väl utvecklad szö-form (se bild 13 s; undantagsvis träffas dock glandelfria foderblad, jfr. bild 14). Skott i soligt läge med violettbrun anlöpning. Blomskottens öfversta knoppar utvecklas allmänt till långa bladskott redan samma år. Stamtaggar (bild 12, 14) tämligen glesa, nerlutande, med låg, kort, aflång bas, lång, rak, spenslig mellandel och lång spets, tvärt men ej starkt nerböjd. Bladskafttaggar långa, spensliga, föga krökta, på nedre blomskottbladen ersatta af glborst. Bild 13. Bild 12. Gl. subeontracta 26. Blomskottblad med smal, m. el. m. kilformig och nedlöpande bas, endast hos öfverbladen ofta rundad. Nederblad (a) och öfvergängsblad (b) rundtoppade, det senare aflängt, stundom närmande sig till äggrundt; mellanblad (c) med rätt Oo lang tillspetsning; öfverblad vanl. m. el. m. äggrundt ovala (bild 14 visar en 3 18 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4 Bild 14. Bild 19. Gl. contracta 33. mindre vanlig form, nästan af B-typ). Bladskottblad (g,h; något bredare än den vanliga typen) med något aftvärad “bas samt kort till- / spetsning utan eller med kort udd. | Tandning djup, i tänder utdragna i 4) uddar, som på Db blomskottbladen 1 äro m. el. m. sam- i böjda, på öfre blad- Vu skottbladen öfver- ") vägande utböjda. il Nedre bladens tän- | der genomgående klufna, vid bladets största bredd allmänt 3-uddiga med helt små rundade biuddar (endast synliga vid förstoring, därför icke på bilden); af mellanbladens ung. hälften klufna, af öfver- och bladskottblad ett mindretal; bitand kort, smal, rak. Kronblad (T. 1, 4 a nyss utslaget, b fullt utbildadt) smala, öfre hälften med jämförelsevis hög färg. ; Nypon (bild 14) mörkt lackröda; foder öfvervägande kvarsittande, utåt- eller något uppåt-riktadt; toppnypon nedlöpande på det rätt långa skaftet, smalt — nästan lansettlikt päronformigt, sidonypon aflånga med mindre tvär bas än vanligt. Gl. subcontracta 26. Subvar. b, grundformen, n:r 33 (stor, yfvig buske under eken i träd- gärdsmästareboställets trädgård): utom genom glandelfritt foder skild från a genom mer krokböjda taggar (bild 15), blad med ganska lång tillspets- ning (se bild 16 h'!) grundare tandning med mer breda och raka tänder. 1 På alla bilder betyder h öfver-, g mellan-, f öfvergångsblad på bladskott. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 19 Kronblad som hos a, endast med obetydligt högre färg; nedre tredje- delen hvitaktig. Toppnypon nedlöpande nästan till skaftets bas. I öfrigt som a. Bild 16. Gl. contracta 33. Subvar. c. percontracta, n:r 21 (i dalen ner mot stranden, stark skugga; tämligen stort, glest bestånd med de mest högstammiga rose i trädgården, 3 m. och mer): väl utvecklad per-form (se bild 18); neder- och öfvergångsbladens största tänder ofta med 3—4 uddar i utkanten och I i framkanten, uddar rundade; äfven mellanbladen ha ej få mång- uddiga tänder, hufvudtanden i utkanten I—2-, i framkanten Bild 17. 1-uddig, bitanden klufven, vanligen frånstående; öfver- samt bladskottblad mer enkeltändta. Kronblad af samma färg som hos b men liksom bladen bredare (nästan som T. 1, 2). Topp- nypon aflångt, ej nedlöpande på det korta skaftet. Taggar (bild 17) ganska talrika, troligen här, såsom ofta hos skugg- former, mindre väl utbildade; tyckas bilda medelform mellan a's och b's. + Caninella Ar. Karakt., se sid. 7. Var. septentrionalis Ar.: blad m. el. m. afgjordt smal- GL. 21. basiga, ofvan gulaktigt gröna, under gröngrä, ej mycket fasta, hvarför kanterna snart böja sig uppät; taggar med hög bas, kort spets, föga krökta, äfven pä nägorlunda kraftiga blomskott rikligt förekommande nerät och pa bladskaften (särskildt mellanbladens neråt), bladskaften däremot utan glr.; fodrets sidoblad vanligen talrika (20, 26 s), påminnande om canina-ff.; kronblad (T. I, 5, 6) breda; nypon af ljus färg, föga glansiga, m. el. m. kortskaftade. 20 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. Bild. 18. Är bäde vid Stock- holm och Mölnbo nästan den allmännaste rosa- varieteten, till ytterlig- het söndersprängd ismä- former. Från det egent- liga Mälaromrädet har jag mest sett per- och super-f.' af denna varie- tet. Var. pseudofugax Neum. fl. är enligt af Matsson bestämda ex. från Mölnbo en annan, väl skild var. af *cani- nella, hvars hufvudvar. är allmän pa västkusten, Gl. percontracta 21. liksom var. occidentalis Ar., utmärkt genom mycket bred, ända till något hjärtlik bladbas. *Caminellas ciliösa form är var. ciliatula Ar., funnen i Bohuslän och Skåne. Bild 19. Subvar. a. plebeja At.: taggar med rakt utstående, typiskt myc- ; ket grof mellandel (bild 19), hos magra ff. smalare (bild 21), spets föga nerböjd, nästan rak; kronfärg rätt hög rosa. Åtminstone i denna norra trakt af Stockholmsområdet den allmännaste fn.; ej sedd vid Mölnbo. Såsom den minst utpräglade af raserna och mest närmande sig contracta-fina, därtill intagande en central ställning inom området af v. septentrionalis, torde den- samma få betraktas som urform, hvarifrån öfriga i olika riktningar utgrenat sig. Innefattar i sin ordning en ganska rik formkrets, som här synes fördela sig 1 3 elementararter (@ kanske innefattande 2 sådana): @, n:ır 24 (ensam buske pa västkullens nedersta sluttning mot stran- den), 39 (lågt snär, Gustafsborg), 42 och 43 (tillsammans bildande ett litet be- stand bredvid boningshuset; invid trappan frän detta till bryggan stod en rätt stor, nu död hithörande buske); 24 (den kraftigaste och mest högväxta) smalbla- digast (bild 20), 42 bredbladigast, närmande sig följande: nederblad och mellan- blad med m. el. m. smalnande bas, hvars sidor dock ha rundning (b, c), de senare aflangt — exakt ovala; öfversta bladet ofta lansettlikt (e); tänder smalare (ej sällan något mer än på bilden) och mer samböjda än hos öfriga septentrionalis-ff.; dubbel- tänder i stort antal, ej sällan 3-uddiga; nypon korta och smala, foder än (hos 24) kvarsittande, starkt uppåtriktadt, än (Gustafsborgs-ffna) nerböjdt, snart affallande; toppnypon med utbildadt skaft, m. el. m. päronformigt — elliptiskt ovalt. " Möjligen hörande till hufvudvar.; dessa, ofta mycket lika glaucescenta canina (glancina, rubelliflora), ha gifvit mig anledning till namnet casınella. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 21 Bild 20. Gl. plebeja 24. 6. subplebeja, n:o 17 (öfverst i dalen; tämligen vidsträckt, snärlikt bestånd, lågväxt, gör intryck af ålderdom): svagt utvecklad suö-form (endast på en del stammar bär fodret glr.); kronfärg hvitaktig. Mikrofyll- form; blad korta, form mellan föreg. (42) och följ. (11); de nedre rundade men med tydligt smalnande bas; dubbeltänder förhärskande; nypon uppåt smalnande, toppnypon smalt ovalt, foder allmänt kvar, starkt uppätriktadt; taggar svaga (= II, bild 21). 7. lati-plebeja, n:r 10, ıı (nordkullens västra kant, solig, steril växt- plats), 10 (än ej blommande, synbarligen afkomling af 11; afständ 13 m.), 13 (långt ner i dalen invid nordkullens brant, skuggig och myllrik växtplats; ung, kraftig buske, sannolikt afkomling af 11; afstand ej fullt 30 m.): alla blomskottblad, äfven de nedre, med rundad bas (bild 22); Bild 21. tänder öfvervägande klufna, 3-uddiga vanliga; nypon korta, fodret som hos f, toppnypon rundadt päronformigt. — II är en svagtaggig (bild 21) mikrofyliform (säkerligen följd af växt- platsen); 13 har kraftiga taggar och vanlig bladstorlek. Subvar. b. cuneatula AT., n:r 12 (neri branten från nord- kullens nordhörn mot dalen, stark skugga; stort snår af hög- växta buskar), 16 (två mindre buskar på den lilla berghällen öfverst i dalen), 20, 23 (västkullens nedersta sluttning, den förra vid vägen inåt dalen, liten, ung buske, den senare nära stranden Bild 22. | Gl. lati-plebeja 11. 22 ; AGTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. invid 24 i soligt läge, medelstor buske); alla, trots olikheter i växtplats, fullkomligt öfverensstämmande, utom i fodrets persistens, och säkert till- hörande samma elementarart; äfven funnen vid Svartsjö och i Roslagen: utmärkt genom mycket blek kronfärg ' (T. I, 5; äfven bladens ljusare än hos öfriga) samt småbladens tendens till kilform, trots betydlig bredd. Bild 23. Taggar (bild 23) med mycket lång bas, annars som hos plebeja. Bladens kilform, med räta sidor, visar sig tydlig hos mel- lanbladen samt de öfre bladens sidoparblad (särskildt de nedre); hos öfriga, äfven bladskottbladen, visar sig en rest häraf genom skifvans nedlöpning på skaftet (se bild 24). Nederblad med tvär topp, triangulära, öfvergängsblad rundtoppade, mellanblad bredt ovala, kort spetsade utan udd, öfverblad med m. el. m. lång, uddig tillspetsning; bladskottblad (g, h) mycket kort ägg- \ runda med kort udd. ; Dubbeltänder förhärska nerifrån t. o. m. mellanbladen (svaga skott kunna dock ha nästan enkelsågade blad; jfr. de båda b); ej få 3-uddiga; bitand (det följ. om tandningen gäller samtliga septentrionalis-ff.) liten, till form och riktning som hufvudtanden. Nedre bladens tänder trubbiga, breda, mellan- och öfverbladens spetsiga utan udd. Rundtoppade blad få mer samböjda tänder (se b, g), spetstoppade raktändta. Magrare skott ha mer lång-, smal- och raktändta blad. | Foderparblad (s) vanligen färre än vanligt hos sepientrionalis. Hos ett smal- bladigt skott af 23 har jag sett dem långa och smala (nästan som hos * Afzeliana). Nypon korta, tjocka, toppnypon vanl. rundadt päronformigt; foder all- mänt kvar (hos 23 snart affallande), halft upprätt. Bild 24. RER ER Gl. cuneatula 23: b, s; 12: g, h. ı Af 20 har jag ej sett kronblad. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 23 På 12 och 16 är bladens (särdeles mellanbladens nedre parblad) öfver- Bild 25. sida ej sällan hårig efter nerverna (äfven rätt svaga ; nervgrenar). Ofta är ena bladhalfvan alldeles glatt, under det den andra är ganska hårrik. Subvar. c. patricia AT.: taggar (bild 25, 28) nerlutande, i allmänhet starkt, de öfre m. el. m. krokböjda; kronfärg högre röd (T. 1, 6; fullt utbil- dadt) samt mindre färgändrande (åt violett) än hos någon annan g/auca-form; längre tillspetsning af bladen och kraftigare tandning än hos samsläk- tingarna. — Ymnig äfven vid Mölnbo. Bladbas hos olika skott på samma buske (särskildt hos 15) än mer rundad och skarpt be- gränsad från skaftet, än smal, nedlöpande (jfr. bild Fo 26 c,c'). Bladtopp hos # (se nedan) kortare med udd; Gl. patricia 15. ; härigenom och genom kilform hos basdelen kan bladet bli rombiskt. Afven bladens och tändernas bredd ganska växlande. Nederblad än tvärtoppade (oftast sidobladen), än med ganska hög rund- ning (a medelform). Redan öfvergångsbladet visar tillspetsning och kan närma sig äggrund form (b). Mellanblad bredt ovala, något uddiga, öfverblad bredt — smalt äggrunda, bladskottblad i allmänhet hjärtlika (h, bild 27 f, h). Dubbeltänder jämförelsevis mindre vanliga (mest hos P). Nypon (bild 28) mycket varierande i tjocklek, mest längsträckta; topp- nypon än rätt tjockt päronformigt, än nästan lansettlikt (båda formerna hos 15); foder än öfvervägande kvar, än affallande. Bild 26. Gl. patricia 24 Bild 28. . patricia 15. ACTA HORTI BERGIANI, Bild 27. BAND 4. NO 4. Innefattar tro- ligen ett flertal ele- mentar-arter. Här- varande fördela Sal 2: G, n:E ISA (neck anför sydkanten af nordkullens ter- rass; trädgärdens kraftigaste rosa- beständ, skjutan- de mer än mans- höga bladskott; märklig äfven för sin starka skott- variation till blad- form och nypon, se ofvan), 37, 38 (Gustafsborg vid grinden, två när- | stående,ihagtorn- snår inväxta men ytterst bladfro- diga buskar, den förra något när- mande sig g); alldeles öfverens- =. Stämmande växa efter landsvägen till Experimentalfältet flerestädes: toppnypon (se bild 28) nedlöpande nära till basen af skaftet, som upp- går i nyponet, hvilket därigenom blir långsträckt, m. el. m. smalt päronformigt. Grant utvecklad ba- de till blommor och blad (jfr bild 27, säkerligen nående nära maximum af vilda rose's bladut- veckling). P, nır 34, 35 (Gustafsborg efter vägen längs stranden, nära grinden; det förra ett litet bestånd, det senare ensam, ung buske): toppnypon ej märkligt nedlöpande, kort, elliptiskt — päronlikt ovalt; skaftet väl ut- veckladt. Tyckes vara den ursprungliga, mindre utvecklade formen. Mölnboformerna, särskildt vissa, mycket närstående denna. S, ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER, [863 a + galactizans Ar. Karakt. se sid. 8. Bild 29. Var. uncigera Ar.: bland samvarr. utmärkt genom vid full utbildning starkt kloböjda, ovanligt tjocka, kraf- tiga taggar (bild 29), bladens och de längskaftade nyponens (bild 33) tendens till rundad form, fodersmä- blad (bild 30, 31 s) med inga eller fa tänder, samt slut- ligen (i motsats till hufvudvar., sadan den förekommer vid Mölnbo) genom starka färger: kvistar brunröda (lik- som stipler, åldrande blad o. s. v.), nypon af mörk, blank lackfärg, kronfärg hög rosa (typiskt), blad mörkare gröna. Jämte denna och dess szÖf. förekomma vid Mölnbo: hufvudvar. i talrika ff. (däribland sub- per- och super-), samt flera andra till samma subsp. hörande, däribland den mycket fristående var. hebescens A. & M., med , mycket smala blad och kronblad, kanske förbindelseled at * Afzeliana, och dess pre-f. conferta Neum. fl., som kan vara svarskild från /re-ff. af *caninella. Här växande fördela sig i 2 tydligt skilda elemen- tar-arter: Gl. uncigera 25. a, nr 2 (nordkullens nordöstra kant, mager mark, blåsigt läge; litet be- ständ af läga buskar, tydligen en utmagrad, svagtaggig och smäbladig f.), 5, 6 (nordkullens terrass), 14, 18, 19 (dalen), 25 (västra kullen ofvanpä berghällen), 22 (västkullens udde ät n. v, mycket högväxt men föga yfvig, hvilket m. el. m. gäller om alla utom 2). Stamtaggar Bild 30. ej särdeles talrika, | med bred, uppåt rundad bas, högre och kraftigare än hos öfriga galacti- sans-ff.; den korta, spetsiga mellande- len och den långa spetsen elegant kloböjda, ofta t. o. m. något inät- böjda; blomskot- tens (se bild 33) n. jämnsmala, ofta med tvärt nerböjd spets, de öfversta med kort, särskildt uppät nerplattad Gl. uneigera 5. bas (hos 2 äro alla taggar svagare och rakare). Bladskafttaggar i allmänhet fåtaliga, ej sällan O, särdeles hos de öfre bladskottbladen. 26 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. Bild 31. Blad (bild 30, 31, | 32) mer än hos andra här växan- de fasta och tjocka, nästan liksom köt- tiga, snart m. el. m. blanka (efter prui- nans bortnötning). Nederblad (a), sär- deles sidobladen, m. el. m. rundade, med tvär (se bild 32) till långt rundad (se bild 30)topp och på Gl. uncigera 22. skaftet nedlöpande bas. Öfvergängsblad (b) med nägot tillspetsad — nästan rundad bas (jfr. b, b! bild 32). Mellanblad (c) rundadt ovala, med börjande tillspetsning. Öfverblad (d, e) rundadt — smalt äggrunda, med kort, smal udd. Bladskottblad (g, h) m. el. m. hjärt- likt äggrunda. Hos 2, sasom mager form, äro bladen öfverhufvud mer smalbasiga. Den för * galactisans utmärkande grunda tand- ningen visar sig hos denna var. tydligast hos blad- skottbladen (se särskildt h, högra sidan), därnäst hos de jämnt och fint, nästan kamlikt tandade öfverbladen; de nedre bladen ha hos frodiga skott rätt djup tandning, sidobladen t. o. m. vinkligt inskurna (bild 30 a). Nedre blad, t. o. m. mellan- bladen, ha rikligt med dubbeltänder (nagon gäng 3-uddade), bitand kort men väl utbildad, rakkantad, ofta något bakätriktad; öfre blad nästan enkelsägade, på bladskotten med utåtböjd tandspets. Foder kort, med korta, rätt breda småblad (= öfriga galactizsans-ft.). Kronblad (T. 1, 7; nyut- slaget) smalare än hos septentrionalis, snart öfver- gående i violett och bleknande. Nypon med rätt starkt uppåtriktadt foder (bild 33), hos solformerna all- mänt affallande; toppnypon uppåt klotformigt svällda, neråt kort smalnande; sidonypon från tvär bas kort rundade, med kortare foder än toppnyponet, små- blad svagare utbildade. ß, n:r 27 (västkullen nära toppen; tämligen stort bestånd efter en rabatt- kant): taggar (bild 34) tätare (äfven bladskafttaggar rikligare) men svagare utbildade och af en typ som närmar sig septentrionalis, blad och nypon smalare; krona blek med bredare blad (T. 1, 8). Svårt att afgöra, om denna är en försvagningsform af & eller, som jag mer lutar åt, dess hybrid med någon form af septentrionalis. För senare alter- nativ talar särskildt ett i herb. förvaradt ovanligt kraftigt bladskott, med taggar n. alldeles som septentrionalis 12 eller 13. Bild 32. Gl. uncigera 2. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. N NN II. R. glauciformis Ar. i Krok-Almqu. fl. (Se öfversikten, sid. 8.) "pallens (FR. S. Veg. Sc. under X. dume- Bild 33. forum, enl. citat af H. N. VII, 43"; utan a beskrifning) Ar., Marss.iNeum.fl.p.p. Karakt. se sid. 3. Omfattar talrika, som det synes, till östra Sverige inskränkta former, t. ex. Vexionensis SCHEUTZ Studier & (implicata Neum. fl. är häraf. en f.). Om dessas för- delning i skilda varr. kan ännu intet med sakerhet afgöras. Var. Mlarensis Ar., n:r 2 (Gustafsborg vid badhuset i sjökanten; liten buske): ut- märkt genom tunna blad, ofvan nagot mörkt blaaktiga, under intensivt bleka; härighet typiskt (sa hos här växande) tät (äfven pa bladens öfversida) rnen ej hopfiltad, eme- dan håren äro korta och raka; blad oftast rundade, mer sällan mot basen smalnande; taggar med tendens till rakhet. — Svaga 9 Gl. uneigera 25. färger (kvistar, krona, nypon). Bild 34, Inom Mälaromrädet ymnigt förekommande (med sub- och per- form, den senare ytterligt närstående till Verzonensis, se ofvan), äfven i Stockholms skärgård, både norra och södra (men ej vid Mölnbo). Taggar (bild 35) med låg, kort bas, aflang basyta, utdragen, spenslig mellandel, utdragen spets, ej mycket böjd; de nedre ofta starkt nerlutande; klubblika småtaggar (se bilden) vanliga. Bladskaft utan glandler, taggar (äfven på bladskotten) tillfälliga och sparsamma (gäller Jr formen, som här be- 3ild 35. skrifves; jfr. noten). Nederblad (bild 36 a) rundade, öfver- gangsblad (b, b') ovalt—aflängt, mellanblad rundadt ovala, kort spetsade med liten udd; öfverblad (d) och bladskottblad (g) långt spet- | i sade med lang, smal udd. “ GIf. Meelarensis 2. Gl. uncig. 8 27. "I riksmusei ex. af H. N. ligga under anf. n:r två former af v. Malarensis, båda af den mindre vanliga smalbasiga typen: 1) 2 ind. af en Zersi-f. (se nedan), smalbladig, med taggar på bladskaften; 2) 1 ind. af en /äirti-f., mer lik vanlig Mecl., bredbladigare, med tagglösa bladskaft. Då Matsson i Neum. fl. tagit pallens i koll. bet. och detta säkerligen mest stämmer med Frırs’ upp- fattning af rosa-ffna. vid tidpunkten af namnets publicerande, har jag ansett lämpligt att ge åt hela det subsp., dit originalformen hör, det mycket passande namnet pallens. Liksom nu nämnda, förekomma en mängd hårbladiga specialtyper ("coriifolie" auct.) dels med hårighet jämnt spridd öfver bladytorna, dels hufvudsakligen inskränkt till undersidans nerver. De förra kallar jag Airti-, de senare tersi-former. ta a ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. Bild 36. GIf. Malarensis 2. landning alltid m. el. m. skärpt till udd, tänder långa, m. el. m. starkt samböjda (mest närmast bladets spets), öfvervägande smala, dock på frodiga skott samt alltid på öfre bladskottbladen ganska breda (jfr. g). Enkla tänder förhärska; endast öfvergångsbladets fram mot spetsen genomgående klufna. Fodersmablad i allmänhet från rätt bred bas jämnt tillspetsade, föga flikiga (en hos hårbladiga ff. vanlig typ). Kronblad breda, af ganska blek färg. Nypon något gulaktigt röda, foder mest nerfälldt, flertalet blad affallande; toppnypon rätt smalt päronlikt omv. äggrundt, skaft kort eller saknas. ®coriifolia FR. Nov. ed. I (ej Fl. Sc. och senare arbeten). Karakt. se sid. 8. Hufvudvar., som nedan beskrifves, kommer genom /ävrfi-ft. (mest per-f.. ss. en i samlingar vanlig från Hamnström, Sk. Broby) ganska nära var. Friesiana Lerrr. Hn. fl. 11 uppl. (= Fries X. corifolia Mant. 3 och S. V. Sc; suö-fn. utdelad H. N. VI, 43), hvarför jag anser denna med samsläktingar (ss. var. vialis och subvialis Neum. fl.) vara att hänföra till denna underart. Hufvudvar., n:r I (nordkullens topp, 2 små buskar': blad fasta, af blek färg (= hufvudvar. af galactisans, som den äfven liknar till tand- ning och taggar), ofvan ljust, föga blåaktigt grön, under mycket blek; bas (se bild 37) bred, rundad—tvär, toppdel väl utbildad, med jämn till- spetsning utan udd. Härighet hos de undre bladen rätt jämn (fast gles), hos de öfre (särdeles på svagare skott) ofvan nästan ingen, under nästan endast på nerverna (= typisk Zersz-f.). Allmännast i Skåne, ännu i Mälartrakten liksom vid Mölnbo ej sällsynt, i synnerhet sxÖ-formen; öfverallt ganska likformig. Ciliösa formen funnen vid Svartsjö: subv. Biadinii A. & M. Taggar (här svagt utvecklade) med bred, kort bas, utåtriktade, de öfversta (se nyponbilden) liksom relativt starkare nedre med nedböjd—krokböjd spets. 1] öfversta hörnet af de utländska rosornas kvarter står en stor buske, tillhörande denna var. men säkerligen en annan elementarart (särskildt nyponformen olika); troligen införd som ympstam för nagon utländsk, som dött. Den är etiketterad som gIf. 1 '/e. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 239 Alla bladskaft rika på tag- Bild 37. gar', rätt stora, något krökta, samt glandelborst (ända upp på medelnerven, se c), glr. föröfrigt sällsynta, endast på öfversidan i rännans kanter. Nederblad (a) från kil- formig bas bredt omv. ägg- runda— nästan triangulära; öfvergangsblad (b) med bör- jande tillspetsning; mellan- blad (c, c') afl.—ellipt. ovala, öfverblad ovalt—exakt ägg- runda. Bladen få uppåt på skottet allt rundare bas och längre tillspetsning. Nederbladens tänder breda, trubbiga, mellanbla- dens rätt breda, spetsiga, raka, öfverbladens med tyd- ligt förlängd utkant och något utåtriktad spets (se nyponbilden). Dubbeltänder i GIf. coriifolia 1. förhärska (utom hos öfverbladen); mellanblad ej sällan n. fullt dubbelsågade; bitand kort (i afgjord motsats mot den långa hufvudtanden), ofta något bakätriktad. Fodersmablad af medelbredd, vanligen fliktandade. ” Kronblad här ej af mig sedda; på skånska ex. af rätt hög färg. Nypon brunröda, fodret mest kvarsittande, rätt mycket uppåtriktadt; topp- nypon med väl utbildadt skaft, ovalt med knappt märkbar päronbas (det ritade smalare än vanligt). | III. R. virens Wannsee. Fl. Ups. (Se öfversikten, sid. 9.) *venosa Sw. Sv. Bot. (enl. orig. ex. från gamla Bergianska Bu en trädgården i Ups. bot. mus.). Karakt. se sid. 9. ; Hufvudvar. (= var. nitida Neum. fl.), n:r 4, 5 (dalen, ner mot stranden, djup skugga; bilda tillsammans ett rätt vidsträckt men glest bestånd af talrika buskar, de äldre mycket högstammiga). Då venosa-varr. ännu äro alldeles outredda, kan karakt. ej uppgifvas. Taggar (bild 38) med smalt oval basyta, låg, kort bas, spenslig, m. el. m. rätt utåtriktad mellandel, rätt lång spets, svagt eller icke nerböjd. Bladskafttaggar svagt utvecklade, på blomskaften inga eller sparsamma; stundom i deras ställe glandel- borst; andra glr. saknas. Vir. venosa 4. ! Ff. med blomskottbladen tagglösa finnas dock, ex. vid Svartsjö. 30 * ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. Blad ofvan höggröna, under ofta ganska bleka (särskildt svagare blad). Nederblad (bild 39 a, a'; det förra af smal-, det senare af mer bredbladig typ) kilformigt omv. äggrunda. Fr. o. m. öfvergängs- ända t. o. m. öfverbladen märk- ligt liten utveckling, på samma gång som stor formvariation: oval typ med m. el. m. smal bas förhärskar (b, c, d,) men öfvergår ofta genom basens och toppens afrundning efter olika bredd till aflång (b") eller ända till bredt elliptisk (ännu bredare än b!); eller, genom att toppen ensam afrundas, till omvändt ägg- rund, eller, genom att basen ensam afrundas, till äggrund (t. o. m. öfvergångs- bladet); allt utan konstans ens för hvarje särskildt skott eller tydliga gränser. Bladens tillspetsning alltid kort; kan visa sig redan hos öfvergångsbladet, alltid hos mellanbladet; hos öfverbladen öfvergår den i en rätt lång udd. Bild 39. BU, vv AV FEN R Vir. venosa 4. Tandning i det hela grund, tänder länga, spetsen jämnt utdragen till udd, som kan vara rak, något inböjd eller hos de öfre bladen något utatböjd. Dubbel- tänder få, äfven hos de nedre bladen, någon gång 3-uddiga. Bild 40. Bild 41. Kronblad ganska breda, bleka, endast öfre hälften rosa-färgade. Nypon mest af ljus färg, foder utstående — ner- böjdt, allmänt affallande; toppnypon tämligen kort skaf- tadt, päronformigt (vanl. smalt); sidonypon ej särdeles tvärbasiga, elliptiska, äggrunda eller aflånga. Subvar. (sub-)venosa ', n:r I (nordkullens terrass, soligt läge; ensam, mager buske), 2 (dalen nära följ., hvars afkomling den säkerligen är; ung buske), 3 (tätt vid västkullens bergvägg åt dalen; glest bestånd af ett flertal låga, men rätt kraftiga buskar): väl ut- | präglad suö-form, med alla karaktärer, som bruka ut- Vir. 1. märka en sådan (utom blekare kronfärg): riklig och konstant förekomst af glr. på fodrets undersida; tandning när- mande sig per-form; rikliga glr. och taggar på bladskaften. Taggar (bild 40, 41) kraftigare utvecklade än hos grund- formen: basyta ofta långt och spetsigt förlängd neråt, spets Vir. (Sub-)venosa 3. 1 Med detta beteckningssätt för sub-fn af venosa undgäs förväxling med det af flera rodologer använda själfständiga växtnamnet subvenosa. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 31 starkt nerböjd, hos kraftiga jämnt krokböjd. Bladskafttaggar rikliga ända ner på öfvergångsbladet, långa, spensliga, föga krökta. Bladform än mer växlande än hos grundformen. På ett starkt skott har jag sett alla blad ha trubbig rombform, genom jämn tillspetsning åt båda ändar. Dubbeltänder ända upp t. o. m. mellanbladen förhärskande; 3-uddiga allmänna. Fodersmåblad både långa och breda, bredt lansettlika, stundom med samböjda flikar, vanligen med ı—2 utstående glandeluddar. Kronfärg nästan lika hög som hos grundfn. Nypon kraftigare, tjockare och af mörkare färg än hos grundformen, foder allmänt kvar, utåt — något uppåt riktadt. N:r I visar tydligt inflytelsen af solig växtplats !: mycket svaga taggar, smärre, blekare blad, med kortare, trubbigare och mer åtliggande tänder. IV. R. virentiformis Ar. (Se öfversikten, sid. 9). + collinalis Matss. Neum. fl. Karakt. se sid. 9. Är utan tvifvel A-seriens närmaste led till virens *limitata, då talrika mellanformer förefinnas från olika delar af landet (ex. placidiformis Ar. vid Mölnbo, per-formen comatula Marsson vid Svartsjö); några motsvarande för- bindelser med »zrens har jag ej funnit från de följ. subsp. Af hufvudvar. har jag ej sett typiska ex. från Mälaromrädet; däremot är dess väl differentierade och vidt spridda pre-form Blyttii Ganp. (= R. pubescens A. BLYTT Veg. Sogn.), Neum. fl. p. p., flerestädes ymnig (t. ex. vid Svartsjö). Var. tenerescens Neum. fl. är en mycket närsläktad smalbasig per-form. Var. pectinatula Ar., n:r 13 (nordkullen straxt Bild 49. ofvan terrassen, soligt läge; medelstor buske): taggar (bild 42) svagt krökta; blad fasta, härighet jämn, a undre bladytan ganska tät; tänder (se bild 43) öfver- vägande enkla, relativt korta och breda [hufvudvar.: taggar klolika; Zers-form med tunna blad, ojämn- sågade, tänder mycket smala och långa]; bladsidor jämnt rundade (endast undantagsvis antydning till samsläktingarnas rombiska vinklighet, jfr. c', vänstra sidan). — Allmän vid Stockholm, Svartsjö och Möln- bo, särdeles som szÖ-form. Som pr@e-per-formen till denna betraktar jag var. Moelnboensis' A. & M. vida formkrets, där de sällsyntare pre-ffna tydligt motsvara pectinatula och väl få anses som urtyp, hvarur utvecklat sig en serie af starka— svaga per-ff., en del af ganska afvikande bildning, alla utpräglade /zr7z- former af mörkgrön färg, med långdragna blad utan rom- = Virf. pectinatula SV ! Nämligen på venosa-ff., som tyckas trifvas bäst i skugga och försvagas i sol; andra, särskildt hårbladiga, synas förhålla sig omvändt. ACTA HORTI BERGIANI. Bild 43. Virf. pectinatula 13. Bild 44. a in 4 BAND 4. NO 4. biskhet, läng- och m. el. m. bredtändta; allmän kringMölnbo, I annorstädes ej fun- S N nen. Szper-formen N är var. glandulifera a (LEFFL.) Neum. fl. N (ätminstone Örebro- formen, som enligt Matsson är typ). Taggrik på alla slags skott, taggar (bild 42, 44) mycket spensliga, ofta myc- ket långa, med kort, låg bas och lång spets, m. el. m. starkt nerlutande, i allmänhet jämnt men ej starkt krokböjda (de gröfre mindre, de svagare och öfre mer). Bladskaft- taggar endast pa bladskotten, rätt långa, ung Svaga, nästan raka, öfvergående i glan- 4 delborst. Öfre bladytan med gles och -Z ytterst kort harighet, egendomligt blank. ES Bladfärg mörkgrön, före löffällningen är öfvergående i brunviolett. Bladen hafva allt från de nedersta (a) m. el. m. rundad bas, f. o. m. mellan- bladen (c, c!) collinalıs-typens uddbild- ning, här kort och tämligen grof. Blad- form hos mellanbladen m. el. m. bredt oval, hos öfverblad (d; se äfven bild 44) och bladskottblad (f) äggrund, m. el. m. längt tillspetsad. Tänder (som i allmänhet hos co/lmalıs-typen) uddiga och öfvervägande samböjda, särdeles närmast bladspetsen, men tandudden ofta utböjd, helst vid största bladbredden. Blomskottets öfre och bladskottens nederblad med fin, jämn, kamlik tandning (däraf var.s namn). . Fodersmåblad relativt breda (ej sällan betydligt bredare iin på bild 44, toppnyponet). Kronfärg ganska blek, nästan Virf. pectinatula 13. !Hela nu skildrade formkombination synes i västra Sverige ersättas af en besläktad men väl skild (t. ex. genom bladskaftens rikedom på smäglandler, en hos västkustff. af olika grupper ofta förekommande bildning), hvars grundform är var. Leffleri Ar. (tagen på Skaftö af Leffler och andra) och hvars ciliösa form är R. gothica Winszow, på original-lokalen Gunnebo växande samman med prae-formen (tagen af J. E. Palmér). S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 33 som T. I, 14; form som denna, blott något bredare och med djupare in- skärning. ; Nypon af ljust lackröd färg, foder mest kvar, m. el. m. uppåtriktadt; toppnypon bredt och kort koniskt päronformigt, alltid med tydligt, kort skaft. + silvescens Martss. Neum. fl. Karakt. se sid. 10. Typen från Östgötakusten och Stockholms skärgård; ej känd från Mölnbo eller Mälartrakten. Innefattar, liksom öfriga underarter af A-serien (se sid. 10) ut- präglade både /ersz- och /Aäirti-former; de svagtaggigare ofta svärskilda från stark- taggiga collinalis-ff., liksom ff. med breda blad och grofva tänder från smalbasiga och smaltändta crassifolia-ff., hvarigenom således hela A-serien kommer att sammanhänga till ett ytterst svårutredligt formkaos. Sinsemellan äro underartens former äfven svårskilda genom a ena sidan hvarje typs stora föränderlighet (stund- om ganska betydande skottvariationer på samma buske), a andra sidan de sub- tila distinktionerna från grannformerna. Skarpt afgränsade från de öfriga synas äfven här pre-per-ffna vara, ehuru visande m. el. m. tydlig motsvarighet mot respektiva grundformer. — Inom trädgården växande ff. ge en god illustration af den ytterliga formsöndersprängningen, äfven belysande formbildningens tendens till fortgång i ständigt nya riktningar. Af grundformerna har kan n:r 3 anses närmast representera normaltypen. Dess närmaste, n:r 4, utgör en ytterlighets- typ i en viss riktning; de öfriga tillhöra en från dessa afvikande formgrupp incrassata, som i sin ordning utbildat nya ytterlighetsff. p, y, i sin helhet mer närmande sig här växande pre-per-ff., dessa bilda i sin. tur en tydlig serie, hvars: yttersta led, n:r 30, visar motsvarigheter dels mot incrassata, dels mot NER 3° Var. I. prasilvescens: sammanfattning af underartens pre- och Per- former; de förra var:s typ, de senare snarare att betrakta som försvagnings- former. — Hos här växande utvecklas ofta blomskottens öfre bladvecks- knoppar till längskott, ett tecken till kraftig skottbildning, hvilket jag ej sett hos andra här förekommande af A-serien. Hufvudform £,! n:r 30, 38 (båda nere i dalen på 25 m:s afstand, det förra. en hög, kraftig och rikt fruktificerande buske, det senare tämligen lågt snar, sparsamt fruktificerande, gör in- 3ild 45. Bild 46. tryck af ålderdom; trots vissa små skiljaktig- ') heter pa det närmaste samhörande); ej funnen annorstädes: starkt utpräglad pre- samt Zersz- form, dessutom utmärkt genom egendomlig taggbildning. Taggar (bild 45, 46) talrika på alla slags skott, starkt nerlutande, rakryggiga; bas mycket kraftig, hög, neråt starkt förlängd (se särskildt bild 45), basytan därigenom äggr. lansettlik, mellandel föda kraftig, kort; spets mycket kort, något litet ner- Virf. presilv. 30. eller krokböjd; enstaka taggar nästan rakt utåtriktade (nästan som hos zxcrassata; se den ensamma taggen). Bladskafttaggar korta, 'Sa betecknar jag en från hufvudformen skild elementarart. 34 ACTA HORTI BERGIANI, BAND 4. N:O 4. kraftiga, kloböjda, ymniga pa bladskotten, pa blomskott endast på öfre bladen af mycket kraftiga skott; pa svagare skott och lägre blad i st. glandelborst; smäglandler ymniga, stundom näende upp pa uddbladets hufvudnerv. Härighet på bladskottbladen jämn men gles, pa blomskottens ojämnt för- delad och svag: på öfre ytan föga märkbar annat än på nederbladen och det allra öfversta; på undre ytan af mellan- och öfverbladen är parenkymet m. el. m. glatt. Haärigheten är hos 38 i det hela starkare och jämnare fördelad än hos 30; svaga småskott af denna senare sakna hår nästan alldeles, t. o. m. på undre ytans nerver och bladskaftet närmast intill. Bladfärg blek (mindre hos 38). Kvistar gröna — bruna (utan rödt). Bild 47. | Nederblad med kilformig bas, rundad topp (bild 47 a); de följande utom det öf- versta (e) ha öfvervä- gande smait rombisk form (se c), därigenom att basdelen närmar sig till kilform, med föga rundade sidor, tvärt öfvergäende i toppdelen, som bildar en kort tillspetsning af bladet; i spetsen en udd af växlande utbildning. Hos e (på mycket kraf- Virf. presilvescens 5 30. tiga skott äfven lägre blad) och bladskottbladen (g) blir basdelen allt mer rundad neråt, toppdelen allt längre utan uddbildning, så att bladformen blir smalt och långspetsadt oval (e) eller äggrund (g) eller båtformig, om bladbredden är störst ofvan midten. 38 är mer kortbladig, därför relativt bredbladigare. Tänder öfvervägande raka, isynnerhet hos 30 i allmänhet rn smala: 2—4 glandeluddar i utkanten, ofta äfven 1 i framkanten; bitand smal och kort, likriktad med hufvudtanden. Fodersmåblad mycket långa, smala, uddblad smalt lansettlikt, sidoblad jämnbreda, ofta med 1—2 utåtriktade smala flikar. Kronblad m. el. m. bleka, endast öfre hälften eller mindre rosafärgad; form hos 30 nästan som T. I, 14 (något litet bredare), hos 38 mer rundbasig, ganska bred. Nypon af rätt ljus färg, foder i allmänhet kvar, riktadt utåt — uppåt; toppnypon hos 30 långt och smalt, omv. äggr. ovalt, oskaftadt, hos 38 mer kort och rundtoppigt, Don stundom med tämligen utbildadt skaft; sido- nypon äggformiga. Om 38 är en tillfällig form, i följd af ålderdom eller mindre gynnad växt- plats mindre kraftigt utbildad, eller kanske snarare en själfständig elementarart, fast på lägsta graden af utprägling, må lämnas därhän. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 35 Subvar. B. persilvescens, n:r 36 (2 kraftiga buskar på planen när- mast öster om västkullen), 49 (mycket storväxt buske i rosa-kvarteret bland de planterade, men tydligen tillhörande samma elementarart); an- norstädes ej funnen: svag Per- och mindre utpräglad Zersz-f. än föreg. till taggar och blad närmande sig dels sz/vescens typ, dels följande. Taggar (bild 48) mycket rikliga, mindre nerlutande än hos Bild 48, föreg. och med kortare bas, basyta aflängt lansettlik, till formen ee betydligt växlande: än med mellandel och spets jämnkrökta, som hos normal sz/vescens (se taggen till höger), än närmande sig föreg. (taggen till vänster), än likt följ. med mellandel och spets utåt riktade (ss. småtaggen till vänster, uppåt). Bladskafttaggar n. uteslutande på bladskotten, lika föreg. Smäglr. m. el. m. rikliga i bladskaftrännans kanter, under mest vid öfre parbladens fäst- punkter, en och annan uppgående på bladens medelnerv; öfver- gängsformer finnas till de taggarna ersättande glandelborsten. En Härighet något rikligare än hos föreg., i allt hufvudsakligt Virf. 36. med fördelning som hos föreg.; på svaga små-skott kan uddbladet vara glatt utom helt få hår på medelnerven, och äfven bladskaftet närmast intill under så godt som hårlöst. Bladfärg något ljust höggrön (nästan = 38). Blomskottblad samtliga Bild 49. med m. el. m. smal, något nedlöpande bas. Neder — mellanbladens tandkanter allmänt med glandeluddar (däri per-form), men ej allmänt klufna (jfr. bild 49). Olika skott visa rätt olika bladformer, hvilka kunna sammanfattas un- der 2 typer: 1) en bredare och vanligare typ (c, d, ING h), korttoppig med svag Su uddbildning, tänderna na- got utuddiga, nederbla-\.N YA den som på bild 47, mel- N Ne lan- och öfverblad kort IN IL rombiska, bladskottblad NG aflangt äggrunda; 2) en C smalare, utdraget spetsad med kraftigare uddbild- Virf. persilvescens 30. ning (c' d'), tänderna smalare, något samböjda, redan nederbladen med utdragen topp, blomskottbladen samtliga med rätt jämnt rundade sidor, därför af smalt oval typ, bladskottbladen ung. som på bild 47 g. Båda typernas bladskottblad få vid full utbildning mycket grund tandning med korta tänder (se h). Foderblad föga flikiga, annars som hos föreg. Kronfärg rätt hög rosa; kronbladform liksom nypon nästan alldeles som hos 38. 2) 36 | ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. N:O 4. Var. 2. incrassata At., talrika n:r (se nedan); ej annorstädes funnen: tämligen utpräglade Jzrz-former med särdeles egendomlig taggbildning, (ej starkt) ojämnsågade blad med bitanden något bakåtriktad. Fördelar sig i 3 elementararter: 0, Nir 5, 5/2 14, 19, 19/2, 20 (spridda öfver nordkullens östkant och terrass), 29 (nedanför nordkullens brant mot dalen), 47, 47"'/s, 48 (västkullen, de förra på västsluttningen, den sista, en af trädgårdens kraftigaste rosa- buskar, vid sydöstra änden), 52 (Gustafsborg vid strandvägen, liten, först Bild 50. detta år blommande): djup tandning och smalnande bas som hos båda föreg. Taggar (bild 50) ofvervägande utåtriktade, bas hög, lång, basyta m. el. m. bredt lansettlik; mellandel rätt grof, kort, spets oftast (särskildt hos grofva taggar) utåtriktad, rak; svagare taggar något nerlutande (se taggarna till höger på bilden) eller krökta (jfr bild 51). Bladskafttaggar n. endast pa bladskotten, grofbasiga, på starka blad kloböjda, pa svagare endast något krökta i spetsen och stundom ersatta af glandelborst; inga småglr. Härighet jämn och rätt tät (mindre hos skuggff., ex. 29). Blad i jämförelse med de båda föreg. med mer utbildad udd (som på bild 52) samt bredare tänder. Redan nederbladen oftast med tillspetsad topp; öfvergängsblad af karakteristisk form, långt och jämnt tillspetsadt, smalt ovalt; mellanblad med utdragen, tydligt afsatt topp- del, snarast rombiskt ovala; öfverblad m. el. m. smalt ovala; blad- skottblad med väl utbildad udd, mest båtformiga (uppåt något bre- Bild 51. dare än g), de bredaste äggr. hjärtlika. Dubbeltän- der hos öfvergängsblad i flertal, hos öfriga m. el. m. fåtaliga; hufvudtand med smal spets, hos blom- skottbladen åtstruken, hos bladskottbladen utböjd. Glandeluddar på de nedre bladen ej sällsynta i tän- dernas utkant, särdeles närmare bladbasen. Fodersmåblad (se bild 51, 52 s) rätt långa, smalspetsade, allmänt oflikade. Kronblad tämligen smala (nagot bredare. än T. 1, 14); färg m. el. m. blek. Nypon mörkt lackröda, foder i allm. utät- riktadt, ofta affallande; toppnypon utan eller med mycket kort skaft, af smal — nästan rundad päron- form; sidonypon äggformiga — nästan runda. Virf. iner. 48. P, n:r 151 (nordkullens terrass; ensam buske, präktigt ut- bildad solform): blad bredare, med afrundad bas (se bild 52), grundare tandning, bredare tänder, äfven hos öfre blomskottbladen med utböjd spets; kronblad breda, bas rundad, färg hög rosa; topp- nypon med bättre utbildadt skaft. " Möjligen höra hit n:r 19 och 191/, smäbuskar som ej närmare undersökts; nyponen atminstone mer lika 2, och kronbladen hos 19!/> tyckas alldeles lika. : S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER,. 37 Le N RE N) N N N N N RN N x x gi Ki pA 7 DH Rn $ a NZ Se s lu al b I Virf. incrassata 8 15. y, nır 51 (Gustafsborg bredvid 52, ensam buske, först detta ar blommande): mycket kort- och bredbladig, tandning ytterst grund, med mycket breda tänder; mellanblad rundadt rombiska, med nästan trubbiga tänder; kronblad breda, färg nästan hvit; toppnypon nästan aflangt, oskaftadt. — Trots de betydande skilj- aktigheterna säkert närsläktad med 5. Karaktärerna tyda pa svaghet i skott- bildningen (jfr var. /angens) Har kanske ej nått full utbildning. Bild 53. Var. 3. Hufvudvar. P, n:r 3 (nordkullens nordöstra kant öfverst i branten, mycket skuggigt och myllirikt läge; stort bestånd af som det synes 4, m. el. m. snärlikt utbildade buskar”! ); ej sedd annorstädes: liksom Aufvud.var:s öfriga ff. Zersi-form (mindre utpräglad), med smalare, något nedlöpande bladbas, rundade sidor (ej tendens till rombisk form), mer ut- bildad udd; från hufvudfn. skild i synnerhet genom tagg- bildning och nyponform (häri ganska lik 30). Taggar (bild 53) hopade på långskottens nedre delar och därifrån utgående blomskott (långskottens öfre delar och därifrån utgående blomskott nästan tagglösa) ?, mer spensliga och krok- böjda än hos föreg. szlvescens-ff., basyta i allmänhet mycket lång men smal, ända till smalt lansettlik (se bilden). Bladskafttaggar krökta — n. kloböjda; finnas äfven på öfre bladskottbladen, på småbladiga skott dock endast en och annan; på nedre blad i stället glandelborst. ! Virf. 3: 1 Till samma snår hör busken gl. I Zatidilatans. En viss likhet i afs. på bladform, tand- ning, taggar tyckes antyda, i hvilken riktning denna egenartade lokal förmår påverka olika rosa- typer. ” Denna taggfördelning har, i mindre grad, äfven virf. 50 nummularia samt åtskilliga former, som jag träffat vid Mölnbo, alla på tämligen likartad växtplats. Stark anledning är att anse den som följd af de öfre skottpartiernas hastiga växt i längd, hvilken denna på samma gång skuggrika och näringsrika lokal måste i hög grad befordra. 38 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. Härighet öfverhufvud gles och mycket ojämnt fördelad: en del blad nästan glatta utom undersidans nerver, under det en del kraftigare skott, t. o. m. blomskott, ha jämnt utbredd och rätt tät härighet. Bladfärg egendomligt blek. Bild 54. Virf, silvescens 8 3. Neder- och öfvergängsblad se a, b (a', b' en mer ovanlig, korttoppig och bredbladig typ); mellanblad (c) med starkt utbildad, rundsidig toppdel och lang udd, snarast m. el. m. bredt ovala, dock med största bredden nägot ofvan midten (den bredbladiga typen bredt omv. äggrund); öfverblad af samma grundform, men allt smalare; bladskottblad vid full utbildning (g) äggrundt hjärtlika, smä- ningom öfvergaende i bred, lång, smalspetsad udd. Tandning i allmänhet rätt djup, tänder ‘öfvervägande raka, spetsen mer sällan på blomskottblad något inät-, på bladskottblad något utåtböjd. Dubbeltänder talrika på neder- och öfvergångsblad, på de öfre allt sällsyntare; bitand kort, m. el. m. tilltryckt. Glandeluddar på nedre bladen mest på den kilformiga basen och mest på smalbladiga och smaltändta skott. Fodret och dess småblad långt utdragna, se nyponbilden. Kronfärg blek (T. 1, 13, a nyutslaget, b längre utveckladt), form slutligen nästan = 14. Nypon ovanligt långa och smala, foder allmänt kvar, starkt uppåtriktadt; toppnypon (se bilden) nedlöpande på det mycket korta skaftet, som ofta fullständigt indrages i nyponet, smalt päronf. ovalt, äfven uppåt smalnande; sidonypon m. el. m. smalt äggformiga. Bland talrika skottvariationer har jag funnit en särskildt anmärkningsvärd, tydligen ganska kraftig: blad jämnt håriga, bladskaft tätt ludna utan taggar eller glandler, tänder korta och breda, äfven bladen kortare och bredare; kvistar rodnande. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 39 Var. 4. tangens Ar., n:r 4 (kanten af nordkullens nordöstra brant, nära föreg., men i fritt läge och på steril mark; liten men rätt gammal buske); samma form vid Djursholm, Sveavägen, i en liten ekbacke invid banan (här gynnsam växtplats): blad ovanligt smala men med mer rundad bas än föreg. och utan tydlig uddbildning, tandning grund, tänder mer korta med åtliggande spetsar. Egendomligt påminnande om X. dumetorum genom mycket fasta blad, mindre häromgifna märken (likaså hos v. Main- boensis), foder med ovanligt flikiga parblad, nerfälldt på fodret (se bild 55) och snart affallande, kronblad små, helt hvitaktiga (T. ı, 14). Men allt detta torde snarast vara att betrakta som försvagningskaraktärer (märk motsvarande hos zxcrassata x och ® Matssonü firmula /), säkert står den i närmaste släktskap till grannen n:r 3. Taggar svagare ut- Bild 55. vecklade än hos föreg. INN men af samma typ Sk“ (de starkaste snarlika den öfversta till höger på bild 53); ganska talrika på gröfre blomskott. Inga blad- skafttaggar på blom- skott. Hårighet myc- ket svag; bladens of- vansida och parenky- met under m. el. m. glatt. Bladform m. el. m. tenderande åt af- långt; öfvergångs- Virf, tangens 4. blad af smalare typ afl. lansettlika, de bredare (b) liksom mellanbladen (c) afl. ovala — afl. omv. äggrunda, det förra äfven typiskt för öfver- och bladskottblad. Rätt mycket dubbeltänder och glandeluddar; bitanden ofta reducerad till en liten rundel med glandeludd. Nypon smala, uppåt smalnande; toppnypon (endast ett sedt fullt utveck- ladt) smalt omv. äggrundt, nedlöpande, utan tydligt skaft; sidonypon något äggf. aflångt (se bilden). N \ AM NL Ss Er tenuata Marss. Neum. fl. Karakt. se sid. 10. En mer isolerad och fäformig typ, utvecklad som jag tror ur *crassifolia. I östra Sverige representeras den af hufvudvar. med nedan beskrifna subvar. trichelloides, i västra Sverige af den vackra szö-formen var. Hallandica ScHEuTz. Subvar. trichelloides Ar., nir I, 2 (2 grannbuskar vid stranden nedanför nordkullens nordöstra brant), 2'/; (ung, mycket kraftig buske utanför prefektbostadens östra gafvel); ej sällsynt i Stockholmstrakten, dels som grundform, dels som svag och knappt från grundformen diffe- rentierad per-form: från hufvudtypen af tenuata (enl. orig. ex. från Dan- 40 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. viksbergen; äfven Rosl., Mälaröarna, Mölnbo), som har mycket fasta blad med öfvervägande kilformig bas, grund tandning med korta, ofta ätstrukna tänder, röd bark, öfre stamdelar ofta alldeles tagglösa, skiljes den genom mindre fasta blad med öfvervägande rundad bas, djupare och skarpare tandning med raka — något utböjda tänder, riklig taggbesättning. Torde i själfva verket knappt vara att anse som annat än en frodigt ut- vecklad lokalras af hufvudvar. (som öfverhufvud gör intryck af mager solform), men som det synes rätt väl differentierad och habituellt ganska olik, däremot märkligt :lik den alldeles icke närsläktade * trichella, som dock vid nogare aktgifvande säkert skiljes genom långt mindre skarp tandning och saknad af den för hela A-serien karakteristiska grå färgtonen. En påfallande analogi visar sig äfventill båda föreg.: hos trichelloides till szlvescens fp, nos hufvudvar. till tangens,; de sista särskildt så lika, att de kunna förväxlas, om man ej uppmärksammar tagg- och färgskillnaden. Bild 56. Taggar (bild 56) ganska rikliga, öfverhufvud utåtriktade, bas | låg, ej lång, basyta afl. lansettlik, mellandel spenslig (sällan så grof som på nedre taggbilden), spets kort, snedt utåtriktad — nerböjd; blom- skottets rätt långa, rakt utstående, violettröda; bladskafttaggar äfven på blomskotten, nästan raka, rätt långa. Vanligen ingen märkbar hårighet på öfre bladens ofvansida; äfven undersidan (särskildt hos blad- skottens mellanblad) närmare kanten nästan glatt. Nederblad (bild 57 a) rundadt omv. äggrunda, särskildt sido- bladen med rundade baser; tänderna breda, korta, skilda af breda, vinkliga inskärningar. Mellanblad vanligen bredt ovala (c), stundom något omv. äggrunda eller med något rombisk tillspetsning, tänder grofva, raka, uddiga. Öfverblad med allt mer rundad bas och Bild 57. Virf. trichelloides 2. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER, 41 rätsidigt skärpt toppdel, (d; jfr. bild 58), därigenom m. el. m. äggrunda, tänder mer långspetsiga, udden stundom något utåt. Bladskottblad (f, g) äggrunda, grof- och skarptandade, de öfversta stundom båtformiga; tänder trubbade med minimal, utböjd udd. Dubbeltänder hos neder- och mellanblad talrika; bitand grof, ofta något bakåtriktad. Foderblad täm- | Bild 58. liga korta (se bild [| 58), småblad m. el. m. bredt lansettlika, uddbladet snarast något trubbigt, par- blad föga flikiga. Kronblad något bre- dare och mer rund- basiga än T. 1,14; färg tämligen hög rosa. Nypon brunröda, foder starkt uppåt- riktadt, mest kvar- sittande; toppny- pon m. el. m. smalt päronformigt (säl- Virf. trichelloides 2. lan så smalt som det afbildade); svagare nypon äfven uppåt smalnande. På n:r 2'/, ha särdeles frodiga skott full dubbelsägning samt tätare hårig- het (äfven på ofvansidan). + crassifolia Warn. Liljebl. fl. 3 uppl. (äfven vv. bractescens och Bover- nterana Neum. fl.). Karakt. se sid. 10. Hufvudvar., efter beskrifning och exemplar som det synes Wallmans ur- sprungliga crasszfoba!, är Zersi-form, än mer, än mindre utpräglad, habituellt utmärkt genom mycket fasta, efter nerverna något veckade blad, ymnig genom sydöstra Sverige, ännu uppe vid Mölnbo, men ej sedd från Stockholm eller Mälar- trakterna; ssö-form ganska vanlig, pre-form mer sällsynt (ex. Ög. Lunnevad; Mölnbo). Till /zr-ffna hör var. neglecta Marss., Neum. fl., äfvenledes sydöst- svensk. Var. I tenuidens Ar.; n:r 26 (2 buskar i nordkullens brant mot dalen; ytterligt skuggigt läge): Jzrt-form (täml. svag) med relativt smalbasiga blad (bild 60), visande m. el. m. tydlig uddbildning; tandning djup, tän- der m. el. m. långa och smala, mer samböjda än hos öfriga ff.; foder- smäblad smala. — Här växande tydlig angust-f. till följ.; från andra lokaler inom Mälarområdet har jag något afvikande men som jag antar samhörande ff., äfven pre- och per-. ! Och R. corüfolia Fr. Fl. Scan.?; den korta diagn. passar till denna, som var Fries bekant, men hvarken till hans ursprungliga eller till coriifolia H. N. 42 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. Bild 59. Taggar (bild 59) mycket sparsamma (delvis säkerligen följd af lokalen), på öfre skottdelar ofta ©, nerlutande, från låg, kort bas med äggr. lansettlik basyta hastigt sammandragna, nästan raka eller de nägot gröfre svagt, ofta tvärt nerböjda. Bladskafttaggar endast en eller annan på bladskotten, korta, raka. Härighet gles och kort. Blad- Vir. 26. färg mörkgrön. i Bild 60. Mellanblad oftast fyrkan- tigt rombiska (c), stundom genom smalare basdel nor- / fr, malt rombiska eller genom ‚4 mer utbildad toppdel bredt (7 Z ovala (c'); tänder i allmän- ‚-£ het långt utdragna, med in- / 17 böjda uddar, vid största blad- sd bredden ganska breda; dub- beltänder (liksom hos neder- bladen) ganska vanliga; bi- tand hos de bredaste grof, m. el. m. bakåtriktad; inga glandeluddar. Öfverblad ägg- runda (sällan med så lång tillskärpning som d), tänder Virf. tenuidens 26. raka, vid största bladbredden något utspärrade. Öfre bladskottblad m. el. m. aflångt äggrunda, tänder grofva, nästan rätsidiga, med helt kort, ofta utåtriktad udd. Fodersmåblad (s) m. el. m. bredt lansettlika, oftast hela. Kronblad breda med rundad bas, färg ungefär som T. 1,13. Nypon med fodret allmänt kvar, neråt—utåt riktadt; toppnypon med tydligt men kort skaft, m. el. m. rundadt päronformigt. | KA FR > unse at a St Oo if SE 0255 I ER ISS N i ET så AN en Rn I ee ss EEE DEE \ 29 x Nas ” AV [a er SS N ENT SS en Var. 2. nummularia Ar. #., n:r 50 (Gustafsborg, något skuggig, myll- rik växtplats; ensam buske): Jurti-form af egendomlig, starkt gråaktig blad- färg, bladbas mycket bred, neder- och mellanblad rundtoppiga; grund men skarp, rätsidig och uddig tandning! (se bild 62). — Ymnig vid Stockholm och Svartsjö, äfven den väl differentierade pre-formen, mer småbladig och m. el. m. Zersz-f.; på Långholmen har Marsson funnit den ciliösa fn: var. Holmiensis Martss. Som super-formen betraktar jag den mycket utmärkta var. lentescens Marss. (Svartsjö, Sigtuna), med äfven bitanden tydligt klufven. — Här växande elementarart utmärkt genom bladen, som äro mer tjocka, ludna och mörkgröna än hos hufvudformen samt visa tendens till per-form genom talrika glandeluddar och smäglr på bladskaften. Taggar (bild 61) glesa (utom på längskottens nedersta delar), på öfre skottdelar O, i allmänhet starkt nerlutande men ej så mycket krökta, bas rätt "De rundade bladtopparna få häraf en karakteristisk småkrusighet, som genom likhet med kanten på guldmynt gifvit mig anledning till namnet nummularia. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA FORMER. 43 låg och kort med äggr. lansettlik basyta, tvärt sammandragen till Bild 61. kort och spenslig mellandel, spets läng, pa stortaggarna m. el. m. ‚u un krokböjd, pä blomskottens nerlutande, svagt krökt eller tvärt nerböjd. - Bladskafttaggar endast på bladskotten, nästan raka, ofta öfvergäende i glandelborst. Öfre blomskotts- och nedre bladskottsblad ofta med glandler i kanten af skaftens ofvanränna. Nederblad (a) vid full utveckling rundade, särskildt sidobladen. Mellanblad elliptiska, stundom något rombiskt tillspetsade (c') eller med begynnelse till udd (c'). Öfver- (d, e) och bladskottblad ae äggrund typ, de senare vid skottets midt rund. äggrunda med kort bred udd, de öfversta (b) allt smalare, med hjärtlik bas och lång rätsidig tillspetsning utan udd = öfverbladen, som däraf, särskildt på smalbladiga skott, få ett karakteristiskt utseende (d). Tänder på alla n blad af stor relativ bredd men äfven vid största bredd behällande 4 den karakteristiska skärpan; dubbeltänder i flertal på neder- och mellan- i d blads toppdel; äfven på enkla tänder stundom en glandeludd. Virf. 50. Bild 62. in, RR N Ü 5 a N = A EN 4 | 4 V | A 7 IN III0A ERDE 3 AA Virf, nummularia 50. Foder på toppblomman rätt långt, smäblad (s) bredt lansettlika, särskildt uddbladet ofta mycket bredt och trubbigt, m. el. m. flikadt, sidoblad ofta med ı—2 korta glandeluddiga flikar. Kronblad breda med rundad bas; hög rosafärg. Nypon med fodret allmänt kvar, utåtriktadt, jämförelsevis smala, uppåt smalnande; toppnypon alltid med tydligt men tämligen kort skaft, på som- 44 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. WO 4. liga skott nästan lansettlika; sidonypon med smalnande bas, bredt äggformiga — aflanga. + Matssonii Art. Karakt. se sid. 10. Mycket enhetlig formgrupp, därför mycket svår att uppdela i distinkta varieteter; tydligt närsläktad till = Bergiana. Ymnig och ytterst formrik i Mälar- trakten liksom vid Mölnbo; synes hastigt aftaga mot norr och söder samt i västra Sverige saknas. .Sub-former tämligen, per- mycket sällsynta, svagt ut- bildade och föga differentierade. Var. I. laetula Ar.: blad tunna, lifligt och m. el. m. mörkt gröna, med relativt svag hårighet (endast yttersta toppdelens tätare ludna) samt m. el. m. svag uddbildning; tandning ganska djup, tänder öfvervägande raka, ej mycket samböjda. — Tyckes annars vara den vanligaste typen, men här representerad af ett fåtal buskar, tillhörande skilda elementararter, med undantag af den första m. el. m. afvikande från normalformen, men ej möjliga att sammanföra till den högra enheten af subvarr. a, n:r 60 (Gustafsborg invid strandvägen nära följ. i soligt läge; ung, kraftig buske): utpräglad angust-form, blad smalbasiga, genomgående enkeltändta. Bild 63. Taggar (bild 63) talrika, långa, öfvervägande raka och rätt utstående, med kort bas, afl. — äggr. lansettlik basyta. Bladskaft- | taggar rikliga äfven på blomskotten, raka, långa, nästan borstlika. Kvistar allmänt violettröda. Nederblad vigglika med utdragen, något spetsad topp. Mellan- blad (bild 64 c, det nedre) m. el. m. smalt ovala, öfverblad (d, det nedre) samt bladskottens mellan- och öfverblad (h, det nedre) smalt äggr. ovala med mycket smal udd. Tandning djup, tänder smala, raka. Kronblad något smalare än typens, i form som T. I,;o, 1 färg som 12. Nypon glänsande brunröda med snart affallande foder, smala; toppnypon ovalt—smalt omv. äggformigt med rätt långt skaft. P, nr 61 (Gustafsborg nära grinden, 2 medelstora buskar samt ett antal små än ej blommande; alla till blad och taggar fullt öfverensstämmande); 59 synes hithörande (nära föreg., inväxt i ett tätt snår, därför illa utvecklad; ej sedd i blom eller frukt): Zersz- och /at-form ”! (i ingendera hänseendet särdeles utpräglad), med glesa och svaga taggar (saknas alldeles på svagare blomskott); bleka färger. 1 Karaktären af tersi- och lati-form framträder särdeles starkt hos ex., tagna sensommaren 1903 och högsommaren 04, under det ex. från 05 och 06 vida mindre skilja sig från normal letula. De förra, hvilkas blad dessutom ha ljusare färg och fastare konsistens, därigenom erinrande om canula- och firmula-ff., visa, jämförda med de senare, en del tydliga försvagningssymtom (skott » korta, få- och kortbladiga etc.); som tyda på mindre normal utbildning. Jag är böjd för att antaga dem vara en proleptiskt utvecklad skottgeneration, som kommit fram efter felslående eller förstöring af årets normala (man kunde tänka på mjöldagg, frost eller insekter). S.. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 45 Bild 64. Taggar med läg bas, afl. lan- settlik basyta, spets sällan ner- ‚krökt !. Blad- skafttaggar rik- liga, rätt långa, nästan raka, nål- formiga; finnas äfven pa öfre blomskottblad. Härighet svag, AN öfre blomskott- ENT blad ofta ofvan nästan glatta. Bladfärg rättljus; kvistar gröna. Virf. leetula 25: a och öfre raden; 60: nedre c, d, h. Nederblad i allmänhet bredt omv. äggrunda, med svagt rundad — tvar topp (som bild 64 a), basdelens sidor rundade. Mellanblad ovalt — elliptiskt omv. äggrunda, bas nägot skärpt, topp nagot trubbad. Öfverblad ovala (stundom med dragning åt äggrundt), bas något skärpt (som det öfre d). Bladskottens öfverblad äggrunda med smalt rundad bas och läng tillskärpning, vanligen utan tydlig uddbildning (nastan som det öfre h). Tänder hos underbladen med rundad utkant, äfven framkanten stundom nägot rundad. Hos öfre bladen gär utkanten i allmänhet rakt nästan fram till inskärningen för nästa tand; hos dessa blad kort tandudd, vanligen m. el. m. ätstruken. Endast nedre bladen ha dubbeltänder, på toppdelen, ung. '/s; bi- tand i allmänhet ätliggande. Fodrets uddblad stundom tämligen bredt lansettlikt. Kronblad relativt smala (längd och bredd lika), knappt mer än öfre hälften färgad och ej hög färg. Nypon med rätt långa skaft och allmänt kvarsittande, starkt upprätt foder; toppnypon ovalt— m. el. m. bredt omv. äggrundt; sidonypon äggformiga. „, DAR 29 '/> (längst ner i dalen, stark skugga; svagt bestånd): endast skild från 9 genom starkare, jämn härighet, mer utdragna bladtoppar och något bättre utbildade bladuddar. På ett kraftigt bladskott visa mellanbladen en typ af tandning, som hos alla Maztssoniiff. återkommer, m. el. m. modifierad: både fram- och utkanten buktade till en gemensam rundning, från hvars topp den ytterst korta udden 'står ut (ung. som på bild 69 9). J, n:r 25 (nära nordkullens toppkant samt dess brant mot dalen, stark skugga; rätt stor, snårlik buske): /az-form till föreg; blad bredbasiga, 9 4 mörkgröna; dubbeltänder vanliga; kronblad bredare, af mycket blek färg ”. 1 Alla Gustafsborgsff. af ”Matssonii ha egendomligt nog mindre nerkrökt taggspets än mot- svarande ff. från norra området (jfr t. ex. bild 63 och 65). 2En mot denna alldeles svarande per- och tersi-f. togs af Matsson 1904, ovisst om i träd- gården eller utanför. Blad fastare, de öfre ofvan glatta; öfvergångs- och mellanblad (men ej neder- 46 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. Bild 65. Taggar (bild 65) mycket rikligare och kraftigare än hos föreg., A både på blom- och bladskott, särdeles deras nedre delar; kraftiga taggar starkt krokböjda, med mycket smal, ganska lång basyta; bland dessa spensliga, m. el. m. nålformiga. Blad på olika skott än med mer utdragen topp och ätmin- stone någon uddbildning (bild 64, det öfre c), än som hos £ (a, d, h). Stora neder- och mellanblad ha ofta mycket breda, trubb- rundade tänder med utät—bakätriktad bitand. Någon gång 3-uddiga tänder. . &, n:r 46 (dalen nära stranden, skuggigt läge; ung buske): starkt utpräglad /at-form, blad ännu bredare än hos föreg., de öfre med väl utbildad udd, tänder bredare, trubbigare; på de Je nedre förhärska dubbeltänder. Kronblad mycket breda och af Virf. let. 25. hög färg. Var. 2 canula Ar.: blad rätt tjocka, af blek grundfärg och gråaktigt småludna, de öfre med utdragen, smal, m. el. m. tydligt afsatt udd; tand- ning grund, tänder smalnande till m. el. m. åtstruken udd; taggar relativt kraftiga, m. el. m. klolikt nerböjda (bild 66 en kraftigare, 67 en svagare typ). Hithörande ff. rätt allmänna i Stockholmstrakten. Subvar. a. Wittrockii Ar., n:r 7—10, 12 (efter nordkullens östsida allt från toppen), 37 (dalen öfverst), 39—44 (västkullens nordsida med sluttning mot dalen); trädgårdens allmännaste form, utbredningsområdet i form af ett band slingrande sig från nordkullens topp till västkullens strandslutt- ning; ej träffad utom trädgården: utpräglad suö-! och azgusti-form, fullt monotypisk, utan märklig skillnad mellan solformerna 7—10 i blåsigt och ' sterilt läge och 39—42 i stark skugga på fuktig växtplats. Alltid ut- märkt genom blekt grågrön bladfärg, smala, ojämnsågade mellan- och öfverblad (nederblad däremot relativt breda och bredbasiga), rätsidigt spetsade, tänder öfvervägande raka och rakkantade, nypon smala; ehuru sålunda distinkt utpräglad likväl på det närmaste sammanhängande med öfriga canula-ff. (särskildt 16 och 18). Bild 66. Bild 67. Taggar (bild 66, 67) rikliga pa bladskottens nedre delar, pa kraftiga skott (bild 66) stora, nerlutande, nästan rakryggiga, med bred, ganska hög bas, aflängt lansettlik basyta, starkt nerkrökt spets (bild 67 visar en mindre vanlig, kortkrökt typ, påminnande om Dergiana's); på öfre delarna liksom på blomskotten svaga, läg- och kort- basiga, m. el. m. raka, sparsamma — O. Bladskafttaggar nästan endast på bladskott, spensliga, något krökta, blan- virf. 8. dade med glandelborst. Violettröd anlöpning hos solformer vanlig på kvistar, bladsidor och foder. Virf. Wittr. 9. blad) fullt dubbelsägade, 3-uddiga tänder nästan förhärska. Taggar pa blomskotten under bladens fästpunkter hopade, äfven bladskaften mer taggiga. Fodrets uddblad (men ej sidoblad) mycket breda, m. el. m. hypertrofiska. Trots de stora olikheterna anser jag af åtskilliga skäl sannolikast, att formen är en skottvariation af n:r 25. Härför tala bland annat tydliga analogier med för- hällanden hos trichelloides n:r 2/2, letula 8 och subcanula (se sid. 41, 44 och 48). ! Enstaka foder utan glr träffas dock af denna, liksom af n. alla trädgårdens sub-former. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 47 Blad af 2 olika ale O8. typer: ı) med förlängd toppdel (bild 68 e, g), 2) med kort (a, c), ofta på samma skott. Nederblad aflångt omv. äggrunda (topp mer sällan tvär som a, oftare rundad). Öfver- gängs-, mellan- och 1:a öfverblad af ı-typ smalt ovala, af 2-typ smalt bätformiga; bas vanligen mer smalnande än på c. Öfversta bladet (e) van- ligen äggr. lansettlikt «| (1-typ), stundom omv. äggr. lansettlikt (2-typ). Bladskottens mellan- (g) och öfverblad smala, från äogrund bas m. el. m. langt tillspetsade, van- ligen utan afsatt udd. Dubbeltänder allmänna pä öfvergängs- och mellanblad; bitand än lik en liten udd, än tämligen bred, nägon gäng bakätriktad. Fodersmäblad (s; jfr nyponfiguren) smala, uddbladet relativt bredare. Kronblad (T. 1,,.) rätt breda för en så smalbladig typ, färg (som vanligt hos subff.) blek — nästan hvit. Nypon brunröda, foder utätriktadt eller affallande; toppnypon aflångt, längskaftadt, mer sällan (som på bilden) smalt omv. ägg- rundt, kortskaftadt. Subv. b. Hufvudformen, n:r 16, 17 (nordkullens terrass, soligt läge; den förra snärlik buske, den senare ung buske, närstäende, säkerligen afkom- ling): utmärkt genom uddigt spetsade men ganska breda tänder (se bild 69 a—a", c), starkt samriktade, öfvervägande enkla; bladens toppdel mycket kort, med rundning öfvergående i basdelen; udd väl utbildad. Taggar som hos föreg. (se bild 66), rikliga på bladskotten, fåtaliga (—0) på blomskotten. Bladskafttaggar på bladskott- och öfre blomskottblad (hos 17 endast på bladskotten), stundom ersatta af glandelborst. Härighet och bladfärg som hos föreg. Nederblad (a! ett nedre; a, a" två typer af det öfversta) mer än hos samsläktingar i toppen urnupna (i synnerhet sidobladen) eller tvära; bas kil- formig, nedlöpande. Öfvergängsblad omv. äggrundt, stundom med begynnande tillspetsning. Mellan- (c, c')! och öfverblad öfvergä småningom till oval form, som hos de öfre blir allt smalare; öfversta bladet stundom något äggrundt (e). Bladskottblad (g) bredt båtformiga med väl utbildad udd. Virf. Wittrockii 9. & ! Samma dubbeltypighet som hos Wittrockii. Samtliga ritade äro af kraftiga, bredbladiga skott. 48 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 4. Bild 69. Virf. canula 16. Nedre bladens topptänder (se a—a") starkt samlutande, med konkav fram-, konvex utkant. Dubbeltänder på alla blad, fast sparsamma, bitand liten, hvass, atliggande, stundom ersatt af en glandeludd. Bladskottbladens tandning mycket grund, tänder långa, midtbladens spetsade med nästan rak utkant, öfverbladens trubbrundade med ytterst liten udd (se g). i Kronblad (T. 1,,,; a nyss, b fullt utslaget; märk öfvergången till violett; inskärningens djup och spetsighet varierar) normalt mycket breda och af hög färg. Nypon brunröda, med i allmänhet utåtriktadt, ofta affallande foder; topp- nypon vanligen ovalt omv. äggrundt med tämligen utbildadt skaft, de kraftigaste päronformiga, knappt skaftade. Af mer betydande skottvariationer ha anmärkts (hos 16): 1) ett litet smal- bladigt skott (på samma kvist normalbladiga) har kronbladen mycket smalare och äfven blekare än vanligt; 2) ett i öfrigt normalt skott är af ganska utpräglad Zersti-typ, med bladen ända ner till öfvergängsbladet ofvan nästan alldeles glatta. ? 8 subcanula, tagen af Matsson 1904 på nordkullen, af mig ej funnen: sub- och starkt utpräglad zersz-form, för öfrigt alldeles som föreg. Det måste starkt sättas i fråga, om detta verkligen är en själfständig form. Hufvudskillnaden från föreg., fodrets glandulositet, står tydligen i samman- hang med hypertrofi (ss. jag äfven funnit vara händelsen hos flera Mölnboff.): hos det starkast hypertrofiska skottet är äfven det abnormt långa blomskaftet glandelrikt, hos det enda skottet med normal utbildning af fodret saknar detta alldeles glandler. Samtliga skotten äro mycket svaga och abnormt fåbladiga. I allt öfrigt visar sig ett påfallande syskontycke med ofvan beskrifna skott- . variation 2) af 16 (ehuru denna är något mindre utpräglad zersz), hvarför det synes sannolikt, att det är en ytterligare skottvariation af 16, analog med flera ofvan omtalade !. y, nr 64 (Gustafsborg ofvanpå den smala bergskammen): blad starkare ludna än hos 16, med smalare bas och mer utbildad udd. — Om dessa 1 Ännu en af likartad beskaffenhet togs af Matsson samma sommar, tersi-f. med abnormt fåbladiga skott, nästan alldeles lika omtalade ex. af letula B, men enligt etiketten från nordkullen, därför möjligen analog skottvariation af firmula '6: S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 49 skillnader härröra af växtplatsens olikhet eller karakterisera en skild elemen- tarart, ma lämnas därhän. | J, n:r 22 (nordkullen, terrassens sydvästra kant, mycket solig, torr och jordfattig plats; ett par små, svaga buskar): /az-form till 16; blad (bild 70) med bred, knappt eller icke nedlöpande bas, korta, breda, de nedre run- dade; tänder bredare och trubbigare; nypon kortare, tjockare, längre skaftade. Bild 70. Y I Virf. canula 5 22. Blommade hösten 1903 först omkring I sept. — således med all säker- het proleptiskt utvecklad skottgeneration, sannolikt efter förstöring af ärets nor- mala — med samma egendomligheter hos bladen som hos ex. af /etula 5 från samma höst (se sid. 44, noten): fasta blad, ofvan nästan fullkomligt glatta, med mer rundad topp, grundare och trubbigare tandning !. & nr 18 (nordkullens terrass nära 16; ung, frodig buske): bladtopp allt från nederbladen mer utdragen, rätsidigt tillspetsad utan udd, tvärt afsatt, bladskottblad af samma smala typ som hos Wittrockiz, till hvilken Bild 71. den i bladkaraktärer bildar öfvergang; mindre ludna blad än hufvudformen, men rikligare taggar (blad- skafttaggar rikliga äfven pa kraftiga blomskott, i motsats mot öfriga canula-ft.). &, n:r 21 (bredvid 22; samma läge och utseende): /ati-form till &, bredare blad med bredare, mer run- dad bas, topp kortare men liksom hos denna tvärt afsatt (se bild 71). Var. 3. firmula Ar.: blad fasta, af ljusare hög- grön färg, med mycket kort och gles härighet, pa Vor can ua 531. öfversidan ofta föga märkbar, af oval typ, otydlig ! Höstblommande ex. af glauciformis *hirsutula Ar., tagna af artisten Ekblom 1902 på ban- vallen vid Roslagstull, visa alldeles motsvarande modifikationer af bladkaraktärerna, jämförda med sedan på samma buske tagna normala skott. 50 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. uddbildning; tandning grund, tänder breda, öfvervägande rakkantade; taggar (äfven bladskaft-) kraftigare än hos öfriga Marssonü-ff., inga nal- formiga. — Hithörande, hvilka ha ett ganska afvikande utseende, äro ej annorstädes anträffade; alla mycket närsläktade. a, nr 6 (ung, kraftig buske på nordkullens östkant), 53, 58 (Gustafs- borg på sluttningen ner mot strandvägen, stora, snårartade bestånd, sär- deles det senare): svagt utpräglad Zersz-form; svagare taggbildning; kortare tillspetsad bladtopp. Bild 72. Taggar (bild 72) endast pa särdeles kraftiga skott rikliga | Ar (längskottens topp ofta tagglös), svagare än hos % och y, bas kort, basyta aflångt lansettlik, spets lång, hos större taggar m. el. m. kraftigt nerböjd. Bladskafttaggar äfven på blomskotten ända ner pa öfvergångsbladet. Härighet på de utväxta bladens öfversida särdeles svag, ofta knappt märkbar; äfven undersidan kan på svaga blad vara nästan glatt mellan nerverna. Nederblad bredt omv. äggrunda, ofta tvärstympade. Öfver- gängs- och mellanblad (bild '73 c till höger) nästan elliptiska, utom att basen är smalnande och något nedlöpande. Öfverblad ovala — äggrunda, med tämligen kort, m. el. m. uddig tillspetsning. Bladskottblad (f) äggrunda, de öfre m. el. m. bätformigt. Bred- och smalbladiga skott växla pä alla buskarna. Virf. 6. Bild 73. Virf. firmula = 6 (de 2 till höger), 7 54 (de 4 till vänster). Tandningen hos nederbladen karakteristisk genom de breda, grunda inskär- ningarna mellan de korta, breda tänderna (se bild 75 a); äfven hos de öfre bladskottbladen genom de skarpa inskärningarna och tändernas nästan raka ut- kant (f, ett af de nedre, har pa högra sidan denna tandningstyp n. utbildad). Dubbeltänder pa öfvergängs- och mellanblad ganska vanliga; bitand liten, likriktad. Kronblad breda, af hög färg. Nypon brunröda, i allmänhet smala; foder hos 58 (skuggform) kvar, starkt uppätriktadt, hos 6 och 53 (solformer) snart af- fallande; toppnypon smalt (stundom bredt) omv. äggformigt, ganska längskaftadt. ß, nr 37 (Gustafsborg vid badhuset; kraftig buske); nästan full Wzrz- form med kraftigare tagg- och nyponbildning, bredare bladbas, längre utdragen bladtopp. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 5 Taggar (bild 74) rikliga, kraftigare än hos någon annan Bild 74. Matssonii-f., bas förlängd, ofta starkt både uppåt och neråt, samt = ganska hög, basyta smalt äggr. lansettlik, mellandel äfven grof, hos de starkaste rätt utstående från basens midt; spets m. el. m. nerböjd. Bladskafttaggar med vidgad bas, tämligen krokböjda. Blad (bild 75) ända från nederbladen med rundad bas och spetsad topp, som hos bladskottbladen (g) är långt, raksidigt utdragen, hos mellan- (c) och öfverblad (e) bildar en m. el. m. tydlig udd. Tandning som hos «. Kronblad (T. 1,,.) mycket breda, af hög färg (liksom äfven kvistarna). Nypon glänsande rödbruna, mycket tjocka; foder utåt- (knappt något uppåt-)riktadt, mest affallande; toppnypon kort och tjockt omv. äggformigt, kort skaftadt; sidonypon rundadt elliptiska. Virf. on I y, nir 54 (Gustafs- borg vid bryggan, solig “ växtplats; medelstor buske): utpräglad £erst- form, 1 hvitaktig kron- färg; mest liknande ß Bild 75. Sd ns till taggar och blad- DIS De N form (se bild 73; dock ENN DR N En smal bladbas). = AN En Blad synnerligen fasta; RN ER Er m både blom- och bladskottens un x & Y mellan- oeh öfverblad knappt SN 0 Sö 17 häriga annat än pa de gröfre Va Dt nerverna under och närmast SI 8 | kanten ofvan. Tänder på de nedre bladen mer trubbiga el och samböjda (se a, c) samt Virf. firmula 5 57. med ofta rundad ütkant. Nypon smala, ganska langt skaftade; foder nerböjdt, affallande. — Egendomligt analog med *sz/vescens var. tangens; säkerligen att anse som försvagningsform af Pp. #=Bergiana Art. Karakt. se sid. 11. I hufvudsak motsvarande var. genuina Neum. fl. (de grågröna formerna, ej däri intagna blågröna). Fördelar sig i 4 som det synes mycket väl skilda varieteter, af hvilka endast hufvudvar. här förekommer. Denna tyckes kunna betraktas som central- form, hvarifrån de öfriga utgrena sig i olika riktningar. I. Var. evoluta A. & M. (hufvudtyp för genuina i Neum. fl.): mest luden, tjock- och bredbladig; öfre blad med något hjärtlik bas; ytterst breda, trubb- rundade tänder; bladens grundfärg lifligt grön, kronfärg relativt hög rosa. Vidt spridd, men som det synes ingenstädes ymnig (finnes t. ex. i Freskati hage). 1 Åtminstone enligt ex. från 1905. Jag har dock ett minne af, att 1904 skillnaden från 7. var mindre märklig. 52 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. 2. Var. lepidina Marss., /eprda Neum. fl. (förd till afd. C, emedan endast en sällsyntare Zersz-form var bekant): blad smala, utdragna i mycket länga, nästan rätsidiga spetsar, bas smalnande, längst ner vid skaftet en smula aftvärad (ung. som på bild 80, öfre e, men smalare); färg något askgrå, äfven kronfärg matt, blek. Äfvenledes vid spridning, i Mälartrakten dock sparsam (ej sedd vid Stock- holm); vid Mölnbo den härskande var.; Värml., Ög., Sm. 3. Var. Hartmani Marss. (7 fubescens HN. fl. 3 uppl., var. pub. Neum. fl.; var. agrestis Neum. fl. f. med smalare blad och bladbas): blad af rundadt omv. äggrund typ, kort spetsade med udd, tänder hvassuddigare än hos öfriga, sam- böjda; bladfärg bjärt grön med dragning åt ärggrönt. — Från Helsingland ner till Uppsala och yttre skärgården, som det synes ymnig; Ög., Sm. 4. Hufvudvar. (R. agrestis Sw. enl. orig. ex. i Bot. Riksmuseum): mest lik Zepidina genom bladens tendens till smalbasighet, matt kron- och bladfärg (dock utan dennas askgrå ton, i stället ganska rent grön), men skild genom saknad af de långa bladspetsarna samt genom bredare och mindre ludna blad. I sin tur ganska formrik, troligen fördelande sig i ett antal subvarr. Mälarformerna synas kunna delas i 2, båda här i trädgården förekommande: a. Hufvudformen, med ända ner till öfvergångsbladet spetsade och trubb- uddiga, djupt sågade, fasta blad af mer höggrön färg, samt typiskt oskaftade toppnypon; b. subvar. vanescens Marss., med nedre blad trubbrundade, grund tand- ning men tänder mer uddigt utdragna, mjuka blad af blekgrön färg, ganska Bild 76. Bild 77. Bild 78. långt skaftade toppnypon'. När- mar sig tydligt *Marssonn. Sub- formen förhärskande (här ensam förekommande). Hufvudvarietetens hufvudform, n:r 31, 33, 34, 35 (samtliga i dalens öfversta del och planen därofvan), 23, 27 (nordkullens brant mot dalen), 24, 11 (nordkullens högsta del ofvan- för de föreg.; i motsats mot hittills uppräknade smä, unga och svaga buskar), 62, 63 (Gustafsborg, två mindre buskar, närstående). — Sy- nes här rent monotypisk. Taggar (bild 76 af kraftig sol- form; bild 77 af kraftig skugg- form; bild 78 af svag, mager form) talrika af kortkrökt typ, med mycket breda baser, basyta bredt lansettlik—äggrund, ; ; mellandel i allmänhet rätt grof, hos skuggformer spens- Virf. Bergiana 34. — ligare, spets lång och stark, kloböjd; endast de svagaste > Närf. pu "Jag har ej varit i tillfälle att pröfva, om denna karakteristik, som uppgjorts närmast med begagnande af här växande, till alla delar gäller för ff. från andra trakter. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 53 taggarna okrökta. Ungformer (ss. n:r 11) ha mycket rakare och spensligare taggar. a 5 Bladskafttaggar talrika, korta, nästan raka, med relativt grofva, förlängda baser, särdeles på svaga skott öfvergående i glandelborst, åtföljda af glandler af alla storlekar, strödda öfver hela skaftet (dock sällan på ofvanrännans kanter), ofta gående upp på bladens medelnerv. Hårighet jämn och tät, tätast på öfversta bladen. På mycket svaga små- skott kunna nederbladen ofvan vara nästan glatta; likaså stundom bladskaft och undersidans nerver, under det parenkymet är jämnt hårigt. Bild 79. Virf. Bergiana 34. Bladens tendens till smalbasighet framträder mindre tydligt pa bilderna från n:r 34, som är en ovanligt kraftig buske; den är starkast hos sido- bladen. i Nederblad (bild 79 a, a', a"; bild 80 a" nästan öfvergångsblad) rundadt omv. äggrunda; öfvergångsblad (b) spetsadt omv. äggrundt; mellanblad (c) och nedre bladskottblad (f) äggrundt ovala, hos väl utvecklade ff. med kort, trubbig udd; öfverblad (bild 80 e) oftast med mycket lång tillspetsning, de bredbasiga äggrunda (nedre e), de smalbasiga båtformiga (öfre e); öfre bladskottbladen båt- formiga med något tvär bas — smalt äggr. ovala med rundad bas (h). Svagare ff. ha kortare och mer rundad bladtopp på alla blad (se bild So a", c', nypon- bildens blad), närmande sig vanescens. Tandning djup; på svagare skott kunna nedre bladen bli nästan klufna (a, b') genom de djupa inskärningarna på ömse sidor om den breda uddtanden. Nederbladen snarast djupt naggade, emedan tänderna äro mycket breda och trubbiga med äfven främre kanten konvex, ej märkbart samböjda. Mellan- och öfverbladständer mest nästan rakkantade, mellersta bladskottbladens något rund- sidiga med kort, halft utåtriktad udd. Dubbeltänder mest hos öfvergångs- och mellanblad, i växlande antal; bitand kort, hos öfvergångsblad trubbig, hos mellan- blad spetsig, m. el. m. utåtriktad. Mer dubbeltänder hos svagare skott, där äfven glandeluddar i tandspetsarna oftare träffas. Foderblad (s) korta, med m. el. m. trubbiga, korta småblad; uddbladet vanligen bredt lansettlikt, ofta flikadt. Kronblad (T. 1, 9; a nyss, b fullt ut- slaget) stora, hjärtlikt omv. äggrunda, med mer rundad bas än vanligt, starkt och hastigt bleknande. Nypon lackröda med oftast kvarsittande foderblad, 54 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. Bild 80. Virf. Bergiana 33 (nypon), 34 (det hela bladet), 24 (all) cl, öfre e). starkt uppätriktade, i toppen tillbakarullade (se bild 80); toppnypon tämligen smalt omv. äggformigt — päronformigt, i regel oskaftadt. Subvar. subvanescens Marss. %, n:r 20'/; (mordkullens terrass nära södra kanten), 28 (nedanför nordkullens brant mot dalen, mycket skuggig och mylirik växtplats), 45 (västkullen, solöppen berghäll); alla tydligen S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 55 samma elementarart, som det synes en annan än Martssons ursprungliga subvanescens från Svartsjö,! i förhållande till hvilken denna är lati- form: utpräglad ssxö-form med m. el. m. glandelrikt foder, nästan hvita kronblad, mycket dubbeltänder (i flertal på öfvergångs- och mellanbladens toppdel). Taggar (bild Sı af sol, bild 82 af skuggform) Bild 81. Bild 82. mindre än hos hufvudformen af Dergrana. Öfvergängsblad aftrubbadt aflängt, sidoblad t. o. m. något urnupna. Mellanblad (bild 83 c) af elliptisk typ, ofta något bätformigt (c visar ett sådant med ovanligt spetsig bas). Bladskottblad m. el. m. bätformigt äggr. hjärtlika, endast de öfre något spetsade. Tandning märkbart grun- dare än hos föreg., hos öfverbladen ganska hvassuddig (se bladen på nyponbilden). Fodrets uddblad i allmänhet bredare och trubbigare (se nyponbilden, som visar dem sådana de för hela underartens flesta former kunna anses typiska). Kronblad mindre, något smalare. Nypon mörk- bruna (ätm. hos 45), mindre och med oftare utåtriktadt foder; toppnypon (sällan så smalt som på bilden) alltid med utbildadt skaft. — I allt öfrigt som föreg. = Bergiana x Matssonii. Följande 3 sinsemellan ganska olika mellanformer mellan de båda arterna visa visserligen icke den för hybri- der vanliga starka nedsättningen i fertilitet, men förråda sin hybrida natur dels genom karaktärernas obestämdhet (så att t. ex. på ett skott ett blad i något hänseende Virf. subvan. 45. Virf. 28. erinrar om Dergiana, ett annat i samma hänseende om Marssonzz, under det på ett annat skott motsvarande blad kunna förhålla sig omvändt), dels genom deras så att säga godtyckliga blandning (så att t. ex. en form har Matssondi kronfärg och Bergianas bladform, en annan tvärtom). I följd häraf låta de ej infoga sig i de annars så enhetliga formgrupperna och. kontinuerliga serierna, utan stå underligt isolerade, som just typiskt är för hybrider i ett formrikt släkte. e (mer af Bergiana), n:r 32 (vid dalens öfvergång i planen ofvanför; ung, låg buske). Har af Matssont (canula?) hufvudsakligen kronbladens höga färg och bredt triangulära form (nästan som T. I, 16, dock med djupare och spetsigare inskärning), de relativt långa, spensliga stam- och bladskafttaggarna samt tydligare och smalare udd på de öfre bladen; i öfrigt mest lik Dergzana. Nypon tegelröda, smala; toppnypon ovala och långskaftade som hos Matssonii, men med starkt inrullade, öfvervägande upprätta, kvarsittande foderblad som hos Dergzana. P (mer af Matssomii), nix 56 (Gustafsborg vid bryggan, mellan firmula P och 7; ung, låg buske). Päfallande lik sin granne, firmula Pp; af Dergiana ! Ur vanescens-typen ha vid Svartsjö ett flertal mycket skilda elementararter utbildat sig. 56 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. Bild 83. Virf. subvanescens 28. har den blek kronfärg (men formen lik Matssonzi), relativt lang och tät härighet, stadigare baser både på stam- och bladskafttaggar, på många blad ganska djup och grof tandning (se bild 84 a, c, e); en del öfver- blad visa den för Bergzana karakteristiska långa tillspetsningen utan udd. Bild 84. | Men stark växling både i hårighet och blad- form: a-, c- och e-blad träffas lika ofta i det när- maste af det utseende bild 75 visar. Nypon som det synes fullt ferti- la, öfvervägande gulröda, "7 tjocka; toppnypon omv. äggformigt, kortskaf- tadt; foder öfvervägan- de upprätt och kvar- sittande, men som hos Matrssonzz med smala småblad och föga in- rullade kanter (i motsats Virf. Bergiana x Matssonii: 3 56 (a, c, e), Y 55 (b, g). mot & och 7). S. ALMOUIST, BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 57 7 (mer af Matsson), n:r 55 (tätt invid föreg., äfvenledes lag, ung buske). Päfallande lik den rätt nära växande /wztula «: mörk bladfärg, som sticker skarpt af mot grannarnas; spensliga taggar; flertalet blad, särskildt öfverbladen, med fin men djup tandning och smal uddtand. Af Bergiana har den blek kronfärg (äfven formen lika), korta foderblad med kort, bredt uddblad, mycket korta nyponskaft; nedre bladen ofta i spet- sen nästan flikade (som bild 79 b!) med bred midttand (äfven här äter- gifna, bild 84 b, g, till tandning mer lika Dergzana). Än mer växlande än föreg. Ett särdeles kraftigt längskott, som framkom hösten 1905, hade taggar, som, särskildt pa öfre delen, ej litet liknade Dergzanas. Härighet hos blomskottblad samt bladskottens nederblad och toppblad tät — tjock; öfriga bladskottblad till en stor del ofvan glatta. Småskott, som hösten 1904 framkommo på genom torka aflöfvade blomskott, hade nästan all- deles glatta blad och t. o. m. bladskaftens öfversta led utan ludd. Dubbeltänder på nederblad och mellanblad än förhärskande, än få; glandel- uddar vanliga på nederbladen, stundom flera på hvar tand (tenderar således ej litet åt per-form). — Nypon brunröda, små, tjocka; toppnypon päronlikt, kort — oskaftadt; foder än som hos Bergiana (oftare), än som hos Matssonzi, med stark variation i karaktärerna. Förteckning 6iver trädgårdens numrerade Rosx af arten R. solstitialis Bess. coll. Gr. = R. glauca Vırr. : "Afzeliana Fr. var. dilatans Ar. x (lati- dılatans). 2: *galactisans Ar. var. uncigera Ar. 3, 4 *Afzeliana Fr. var. lateralis Marss. 9, 6: *galactisans var. uncigera Ar. 1—9: * Afzeliana Fr. var. lateralis Marss. B. 10, 11: Xeaninella Ar. v. septentrionalis Ar. ple- beja AT. 4. fed 12: *caninella Ar. v. septentrionalis At. cunea- | tula Ar. 13: caninella Ar. v. septentrionalis At. plebeja A fo 14: *galactisans Ar. var. uncigera An. 15: *caninella Ar. v. septentrionalis Ar. patri- | cia Ar. 16: *caninella Ar. v. septentrionalis Ar. cunea- | tula Ar. 17: *caninella Ar. v.septentrionalis Ar. plebepa Ar 3. 18, 20: 19: *galactisans AT. v. uncigera Ar. *caninella Ar. v. septentrionalis Ar. cuneatula AT. 21: *Afzeliana FR. Vv. percontracta Marss. 22: *galactisans Art. V. uncigera Ar. 23: *caninella Art. v. septentrionalis AT. cunea- tula Ar. 24: *caninella Ar. v. septentrionalis At. plebeja AT. 25: *galactisans Ar. v. uncigera Ar. 26: *Afzeliana FR. v. subcontracta Marss. 27: *galactisans Ar. V. uncigera Ar. Bb. 28—30: *Afseliana Fr. v. lateralis Marss. 31: * Afzeliana FR. v. permembranacea Ar. 32: *Afzeliana Fr. v. subatlatans Ar. 33: *Afseliana Fr. v. contracta Marss. 34, 35: *caninella Ar. v. septentrionalis Ar. pa- tricia Ar. $. 36: * Afseliana Fr. var. lateralis Marss. 37, 38: *caninella Ar. v. septentrionalis AT. pa- tricia Ar. BP. 39: *caninella Ar. v. septentrionalis Ar. plebeja AT. 40, 41: *Afseliana FR. v. submembranacea AT. 43: *caninella Ar. V. beja Ar. 44: * Afzeliana Fr. v. dilatans Ar. 8. 42, septentrionalis At. ple- Grr. = R. glauciformis Ar. 1, 1!/2: coriifolla Fr. Nov. 2: *pallens Fr. var. Mwlarensis Ar. Vır. = R. virens We. 1—3: *venosa Sw. var. (sub-)venosa 4, 5: "venosa Sw. Vırr. = R. virentiformis Ar. 1, 2, 2!/2: *tennata Marss. var. trichelloides Ar. 3: *silvescens Marss. 2. 4: *silvescens Marss. var. tangens Ar. 5, Ölja: *silvescens Marss. var. incrassala Ar. 6: Matssonii Ar. var. firmula Ar. 7—10: "“Matssonii At. v. canula Ar. Wittrockii Ar. 11: *Bergiana Ar. 12: *Matssonil At. var. canula Ar. Wittrockii Ar. 13: *collinalis Marss. var. dectinatula Ar. 14: *silvescens Marss. var. incrassata Ar. 15: *silvescens Marss. var. incrassata Ar. 2. 16, 17: *Matssonii Ar. var. canula Ar. 18: *Matssonii Ar. var. canula Ar. =. 19, 19!/2, 20: *sılvescens Martss. var. incrassata AT. 20!/2: *Bergiana Ar. var. subvanescens Marss. 21: *Matssonüi Ar. var. canula Ar. 2. : *Matssonii Ar. var. canula Ar. 0. 24: *Bergiana Ar. 25: *Matssoniil Ar. var. letula Ar. : *crassifolia Warm. var. tenuidens Ar. : *Bergiana Ar. : *Bergiana Ar. var. subvanescens Marss. 29: *silvescens Marss. var. incrassata Ar. 29!/e: *Matssoni Ar. var. letula Ar. x. 30: *silvescens Marss. var. presilvescens 5. 31: *Bergiana Ar. 32:= Bergiana x Matssonii vo. 33-—30: "Bergiana Ar. 36: *silvescens Matss. var. persilvescens 37: *Matssonii Ar. var. canula Ar. Wittrockü Ar. 38: *silvescens Marss. var. Dresilvescens ß. 39—44: *Matssonil Ar. var. canula Ar. Wittrockii ÅT. *Bergiana Ar. var. subvanescens MATSSs. * Matssonil Ar. var. letula =. 47'/2, 48: "silvescens Marss. var. incrassata Ar. *silvescens Martss. var. Dersilvescens $. *erassifolia Warm. var. nummaularıa Ar. 9. *silvescens Marss. var. incrassata Ar. Y. *silvescens Marss. var. incrassata AT. * Matssonii Ar. var. firmula Ar. : *Matssoniül Ar. var. firmula An. x. Bergiana x Maissonii ‘x. = Bergiana x Matssonii %. : *Matssonii Ar. var. firmula Ar. 8. : *Matssonii Ar. var. firmula Ar. : *Matssonii Ar. var. letula Ar. 8? * Matssonü Ar. var. letula Ar. *Matssonii Ar. var. letula Ar. B. 63: *Bergiana AT. : *Matssonii Ar. var. canula Ar. . ß > 45: 46: 47, 49: SI, nn Anmärkningar och slutsatser. Såsom ofvan framhållits, utgör R. solstitialis coll. (Bess.), i den betydelse här gifvits denna art, ett inom sig nära sammanhängande formområde, skarpt afskildt från grannarternas, och med en gemensam, i alla hänseenden utpräglad formtyp, således en art i Linneansk betydelse. Den kan betraktas som en nordligare parallell-art till R. canina, ungefär med samma ställning till denna, som Nymphea candida har till N. alba; jämförelsen mellan dessa båda art-par låter sig naturligt genomföras i åtskilliga hänseenden. Det var framför allt genom det skarpa afskiljandet af dessa båda kollek- tivarters formområden, som Marsson i Neum. fl. lade fast grund för en tillfreds- ställande utredning af Sveriges rosa-former. Att detta särskiljande förut miss- lyckats för våra svenska rodologer berodde väsentligen på öfverskattandet af de karaktärer, som togos från fodrets riktning vid nyponmognaden samt persistens. Så ytligt som dessa karaktärer då observerades och beskrefvos, och så ensidigt, som de fasthöllos, blef formbestämningen i yttersta grad artificiell och godtycklig; af två tydligt närstående former kom den ena till » Aeuzerr» eller »corzfolta», den andra till »canzna» eller »dumetorum». Säkert var det den häraf naturligen alstrade känslan, att formbestämningen saknade all tillförlitlig grund, som afskräckte flertalet svenska botanister frår mer ingående rosa-studier; åtminstone gick det så med mig, då jag 1876 och 79 gjorde försök att i fria naturen reda formerna '. Jag hoppas, att den från stiften hämtade karaktär, som jag lärt af Mats- son och alltid funnit tillförlitlig, och hvarät jag i det föregående sökt gifva en ' Öfverskattandet af dessa karaktärer har äfven på ett annat sätt öfvat ett olyckligt in- flytande på rosa-studiet; det gjorde, att material för pressning nästan uteslutande togs vid nypon- mognaden, då sommarbladen till största delen affallit. Följden har blifvit, att våra rosa-samlingar till största delen äro för studium nästan odugliga, emedan de för formbestämningen viktigaste delarna, de undre och mellersta blomskottbladen samt ofta äfven foderbladen, saknas — bladskotten, som ansagos synnerligen viktiga och alltid pressades, ge inga tillförlitliga bladkaraktärer — bladens pruina är m. el. m. afnött o. s. v. — Bästa tiden att insamla pressmaterial är för ros& som för de flesta andra fanerogamer blomningstiden, ett exemplar är till pressning odugligt, om ej foder och blomskottblad finnas väl utvecklade. Bladskottet har betydelse i den mån det visar de fullt utbildade taggformerna. En kvist med mogna nypon kan vara med för fullständighetens skull, ehuru karaktärerna genom pressning bli svåra att urskilja. Däremot borde alltid till ett godt herbarieex. höra kronbladen af ex blomma, aftagna och väl pressade; kronblad ge minst lika goda karaktärer som nypon. Det bör tillses, att de blad, som pressas, äro för busken fullt typiska, ej tillfälliga variationer. Kritik af äldre försök till art- och gruppför- delning. Nyponfodret som art- karaktär. B-formerna. Glatt- och här- bladiga. 60 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. skarp och tydlig formulering, skall finnas duglig att äfven af den mindre öfvade användas som säkert skiljemärke mellan de båda hufvudarterna ' De massor af former, hvilka pa grund af nyss nämnda missuppfattning af hufvudkaraktären felaktigt kommit att föras till canına och dumetorum, blefvo Matssons B-grupper inom g/auca och corüfolia. Såsom Matsson åtminstone senare fattat B-formerna — och såsom de ofvan, efter honom, framställts (jfr sid. 11) — ha de emellertid sin hufvudkaraktär i bladformen, i det bladens topp- del är svagare utbildad än hos A-formerna, med andra ord i lägre grad af differentiering hos skottets öfre blad i förhållande till de nedre, således en för- svagning i skottets utveckling, som ofta ätföljes af andra försvagningstecken (korta skott, mindre och längre skaftade nypon, svagare taggbildning). Och då mindre upprätt ställning och mindre persistens hos foderbladen, ätmin- stone i många fall (ss. i den systematiska delen framhållits), visa sig äfven- ledes vara försvagningssymtom, är naturligt, att B-formerna ofta hafva dessa karaktärer. Men talrika undantag finnas, och i detta hänseende kan t. o. m. hos samma elementarart olikhet äga rum. Härigenom ha B-grupperna, grundade som de äro på flera långt ifrån alltid stämmande karaktärer, blifvit en svag punkt i den eljest så klara Matssonska uppställningen; den riktiga och skarp- synta iakttagelse, som ledt till deras uppställande, har mer biologiskt än syste- matiskt värde. Det är sällan, som någon högre systematisk enhet än elemen- tararterna låter karakterisera sig såsom konstant A- eller B-typ (varr. af = Afseliana grundade på denna karaktär, måste anses ganska svaga; af virentiformis kan ®crassifolia åtminstone öfvervägande betraktas som B-typ, af glauciformis torde äfven vissa specialformer kunna betecknas som A- eller B-former). Att äfven på samma buske variation i detta hänseende kan iakttagas, är ofvan på flera ställen påvisadt (se särskildt g/. contracta, sid. 18). ; Som karaktär, tillräcklig att grunda arter, började redan tidigt inom rodologien betraktas bladens glatthet och hårighet, och ännu skiljas, uteslutande på denna grund, allmänt dumetorum från canina och corifolia från glauca. Fullt skarp är dock ingalunda gränsen mellan glatt- och hårbladiga former, såsom länge varit bekant; den skarpsynte CRrÉPin (enligt Matsson den som har för- tjänsten att först riktigt ha begränsat R. canına) betraktade dumetorum endast som var. af denna .art. Det visar sig också, sedan formkännedomen vunnit den säkerhet, att hvarje forms affiniteter något så när kunna bestämmas och form- bildningens riktningslinjer i följd däraf låta sig följa, att dessa senare ständigt och jämt ses löpa öfver från de glattbladiga till de håriga. Tydliga serier af mellanformer ha fullt öfvertygat mig, att R. virentiformis "collinalis har utvecklat sig ur R. virens "limitara (jfr sid. 9), R. glauciformis "pallens ur R. glauca "Afschana, *corüfolia ur "galactisans, *serrifrons ur *caninella (jfr sid. 9). Ofvan ha också talrika fall påpekats (hos szlvescens, Matssonii och Bergiana- ff.; se sid. 34, 35, 44, 48, 53, 57), då försvagade skott af härbladiga former m. el. m. fullständigt återgått till glattbladighet. »R. corifolia» i den vanliga betydelsen visar sig härigenom vara sammansatt af analoga former, artificiellt sammanförda 1 Redan Fries i Nov. ed. 1., som i sina korta notiser om rose ger en rad geniala uppslag, som aldrig hvarken af honom själf eller andra fullföljts, framhåller tydligt denna fundamental- karaktär (“styli elongati“ , . . “brevissimi“), som sedan fallit i glömska. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 61 på grund af öfverensstämmelse i denna enda karaktär och därigenom söndrade från nära släktingar bland de glattbladiga. Det är dock att märka, att nämnda öfvergängsformer mellan håriga och glattbladiga äro relativt ganska sällsynta, ı jämförelse med afgjordt håriga eller glattbladiga; formserierna visa sig alltså just på denna öfvergångspunkt vara ytterst förtunnade, så att en artklyfning mellan glattbladiga och håriga specialformer kan anses i det närmaste genomförd, ehuru visserligen ej fullkomligt. Af högre systematiskt värde är den karaktär, hvarpå Fries i Liljeblads fl. 3 uppl. grundade sin A. Afzeliana, nämligen bladens glaucescens, samma karaktär således som han senare använde för gruppbildning inom sl. Hieracium. I Fl. Hall, där han närmare beskrifver nämnda art, gör han sagda karaktär till första indelningsgrund för hela komplexen af glattbladiga former, så att rent grönbladiga canin®e sammanföras med grön- och glattbladiga sof/stitiales till en kollektivart X. Swarsiana (i Nov. ed. ı en specialform af canina), de senare dock afskilda såsom $ minor (med syn. A. aitida FR. Nov.); och detta blef för framtiden hans ståndpunkt, fastän namnet Afseliana byttes mot 8 opaca, Swarsiana mot « zitida. I motsats mot Fries ha utländska rodologer saknat blick för denna karaktärs värde, säkerligen därför att den i herbarier föga gör sig gällande, särdeles på det usla material dessa, af ofvan nämnda grunder, genomgående hade att bjuda på. Det var Matsson, som återupptog den som karaktär af systematisk betydelse, då han uppställde sina C-grupper, hvari de rent gröna formerna sammanfördes såsom en från de blågröna skild systematisk enhet. Han iakttog också, att denna färgkaraktär äfven delade de hårbladiga — hvilket för Fries aldrig blef tydligt, ehuru namnet pallens tyder på en aning härom. Men Matsson lyckades ej genomföra dessa formers fördelning efter far- gen; de mer ludna formerna utan glaucescens, de »grågröna», fingo kvarstå i A- och B-grupperna med de blågröna, hvilket ej är att undra öfver, dä i herbarier denna skillnad i färgnyans fordrar ett ganska öfvadt öga för att säkert kunna urskiljas. Då jag sommaren 1902 började utredandet af Möln- botraktens ros&, gjorde en närmare bekantskap med de lefvande formerna det snart klart, att de grågröna och de blågröna »corifolie» där voro full- ständigt skilda, och fortsatta undersökningar af Matsson och mig ha ådagalagt, att öfverallt i vårt land dessa formgrupper hålla sig konstant åtskilda. Mellan blågröna och grågröna finnas inga mellanformer, och formserierna löpa aldrig öfver från de ena till de andra, så att af två tydligt besläktade former den ena skulle vara blågrön, den andra rent grön. Å andra sidan är formbildningen inom de båda grupperna så analog — såsom äfven kan ses af öfversikten sid. 7—11 — att de måste betraktas som parallellserier af samma typ, och öfverensstämmelsen till alla delar är så stor, att utom nämnda färgskillnad ingen distinktiv karaktär kan uppgifvas. Här saknas alltså den specifika utprägling af de olika delarna, som tillkommer en verklig art och som noggrann analys äfven kunnat uppvisa hos R. canina och solstitialis (såsom visats sid. 6, 7). Det är sektions-, icke artskillnad. Till sek- tionsdelning användbar, fast af något lägre rang, synes äfven ofvan behandlade karaktär: glatta eller håriga blad. Genom att kombinera dessa båda karaktärer får man en fördelning af hela so/stitalis-omrädet i 4 sektioner, som både är Glaucescens Sektionsarter. 62 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NEO ZI: relativt naturlig och ur praktisk-floristisk synpunkt tillfredsställande (först uppställd i Krok-Almquists skolflora 8 uppl.). Af både historiska och praktiska skäl ha Matsson och jag öfverenskommit att behandla dessa sektioner som ett slags lägre kollektivarter, så att vid formbenämningen sektionsartens namn anges före specialformens namn (t. ex. R. virens "venosa), för att ge den väl behöfliga orienteringen, hvar inom det oerhördt vidlyftiga området af former den ifråga- varande har plats. Namnet på själfva kollektivarten, so/stitialis, anser jag kunna a växtetiketter och i mer speciella floristiska redogörelser alldeles utelämnas. Som lämpliga namn för de båda glattbladiga sektionsarterna erbjuda sig de gamla glauca Vin. och virens We.', det förra (ursprungl. en specialf.) där- med taget i nu vanlig betydelse, det senare säkert i den omfattning auktor själt afsett. För de hårbladiga använde jag i Krok-Almquists skolfl. det gamla corz- Jolta (de rent gröna) och det nybildade glauczformis (de glaucescenta). Det förra har jag i denna arhandling sett mig nödsakad att utbyta mot wirentiformis”. Då det nämligen vid noggrann pröfning framgått som säkert resultat, att Fries’ ursprungliga corzifolia är en glaucescent specialtyp, och då den han i H. N. under detta namn utdelat äfvenledes är en glaucescent form, är det tydligen omöjligt att begagna detta namn som kollektivnamn för de zcke glaucescenta, utan bör namnet, såsom i denna athandling gjorts, behållas för den specialform Fries ursprungligen afsett med namnet corzzfolia, sa mycket mer, som han aldrig själf i sina arbeten begagnat det som kollektivbeteckning af håriga former (såsom han gjort med dumetorum) utan, som beskrifningarna visa, ständigt tänkt sig corzfolia såsom en specialtyp, därtill af relativt sällsynt förekomst”. an SET Aterstår att nämna några andra försök att på enskilda, som viktiga an- jande som sedda, karaktärer grunda arter, som kunde särhällas från de stora formkomplexen. R. mbermeina var en ursprungligen af Winslow gjord kombination af en glatt- och en närsläktad hårbladig form, hvari han på grund af heteracanti trodde sig ha funnit X. /2zobernica, och hvilken i Neum. fl. bibehölls under förstnämnda namn, tills närmare undersökning skett. Det har emellertid visat sig, att bland- ! Till virens äro synonymer nitida Fr. (oanvändbart, emedan samma namn förr gifvits at annan art) samt minor Fr. (jfr sid. 6), det senare visserligen äldre än virens men afgjordt sämre, hvarför intet skäl ansetts vara att framdraga det ur glömskan. Till glauca i här gifna omfattning är Afzeliana Fr., såsom ofvan visats, fullt motsvarande synonym. För att bevara detta Fries’ namn — framgånget ur en, särskildt för den tiden, beundransvärd utredning af svenska fanero- gamflorans svåraste växtgrupp — och därmed åminnelsen af en förtjänt svensk rosaforskare, har jag användt det för den mest omfattande af dithörande underarter, dit enl. Matsson Fries’ orig. ex. höra och som sannolikt omfattar så godt som alla glauca-former, hvilka af Fries då kunde vara kända. ? Då ofta, såsom i detta fall, visar sig, att en härbladig form tydligt motsvarar en glatt- bladig (enligt min uppfattning därför att den utvecklat sig ur denna), hafva Matsson och jag börjat bilda namnet ät en sådan härbladig f. genom att till den glattbladiga formens namn foga här- ledningsändelsen formis; med denna, ändelse beteckna vi således alltid en härbladig motsvarighet till en glattbladig f. (så Svartsjö-fn contractiformis Marss. motsvarande 82. contracta; Mölnbo-fn placidiformis Ar., en af de omtalade mellanformerna mellan wir. limitata och virf. collinalis, mot- svarande placida). > R. corüfolia är sa väl beskrifven i Nov. ed. 1 p. 33, att identiteten med här ofvan så benämnda säkert kan styrkas. Icke ett ord i den rätt utförliga karakteristiken motsäger, och där saknas knappt något af hvad jag funnit för artens typ karakteristiskt, särdeles sådan den visar sig S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 63 ningen af nälformiga och krökta taggar, hvari Winslow pa,grund af analogien med A. rubiginosa såg något betydelsefullt, är alldeles utan systematisk bety- delse inom detta formområde. — En annan karaktär, som äfven på grund af analogi med R. rubiginosa ansetts ha rang af artskiljande, är ciliöst foder (jfr sid. 3), hvari man såg ett närmande åt nyssnämnda art (ss. äfven jag i Krok- Almqu. skolflora). WınsLow afskiljde pa grund häraf sin £. Got/hica (hvarom se sid 32), liksom ScHEuTZ (från dunmetorum) sin sclerophylla — hvilken i Neum. fl. blef kollektiv för de ciliösa ffna af dumetorum — och äfven den i artskiljande yt- terst försiktiga CRÉPIN (från canzna) sin scabrata (= sarmentacca Sw., Neum. fl. p. p., hvilket namn som äldre och fullgodt bör föredragas). Som i den systematiska framställningen på flera ställen framhållits, äro de ciliösa formerna ständigt ytterst närstående till respektiva pre-former och ha ingenting att göra med rubiginosa. Däremot har A. corüfoha var. strictidens Matss. Neum. fl. visat sig höra till vudzgznosa-omrädet som själfständig art af lägre systematisk rang, jämn- ställd med A. elliptica Tausch (graveolens Neum. fl.) och AX. caryophyllacea Bess. Som namn för hela det nu som ex kollektivart fastställda formomrädet har jag upptagit namnet X. solstittalis Bess., för att slippa bilda ett nytt, och emedan svårligen ett bättre namn skulle kunna finnas; BESSER har vid dess bil- dande haft för sin tanke en af de mest genomgripande skiljaktigheterna för hela detta formområde till skillnad från carina-omrädet, nämligen den tidiga blom- ningen (jfr sid. 7). Tydligt är emellertid af Bessers beskrifning, att han afsett en bestämd specialtyp (enligt Matsson närstående till g/f. Zrzeszana), hvilken således bör behålla detta namn. Men jag har häri ej sett något hinder att använda namnet som här skett; då ingen förväxling synes behöfva befaras mellan denna R. glauciformis "solstitialis spec. Bess. och här uppställda X. solsttialis coll. (BEss.) Art, en benämning som för öfrigt endast sällan kommer att behöfvas, då som ofvan föreslagits, sectionsarterna synas passa bäst för van- ligt floristiskt bruk, där man ej, som säkert vanligast kommer att ske, direkt går till specialnamnet och skrifver t. ex. X. Friesiana (som jag ville föreslå och i denna afhandling själf gjort, med förteckning af det förkortade sektionsnamnet: gl... gUf., Vi VMA): Jag öfvergår nu till den för nutida växtsystematik framför andra bety- delsefulla frågan om elementararterna, de lägsta frökonstanta och i öfrigt ut- präglade systematiska enheterna. Full säkerhet i afseende på dessa, särskildt i svårare fall, kan ju endast vinnas genom systematiskt genomförda odlingsförsök i stor skala och fullföljda genom ett antal generationer. För våra ros&, hvilka i Skåne (bladens färg, konsistens, hårighet, form, sågning; skaftens täta ludd och starka taggar; kronans och nyponens starka färg, de senares långa skaft). Att en sådan mönsterbeskrifning, den utan jämförelse bästa hittills gifna af någon svensk rosaform, kunde publiceras 1814, är ett märkligt vittnesbörd om Fries’ geniala blick för det hos en växtform karakteristiska. — Att denna corüfolia med “foliolis subtus pubescentibus“ och “pedunculi germinibus longiores“ är en annan än den i H. N. utdelade och i Mant. III beskrifna, med "foliis villosis“, “Nlore fructuque sessilibus” är ju utan vidare klart. Denna senare, för hvilken man har det särdeles passande namnet Friesiana Lerrr. i Hn. fl. 11 uppl, stämmer i sin tur icke med Mantissa-beskrifningens »folia rugosa" och “serraturis patulis“, hvilka från Fl. Scan. intagna karaktärer, såsom ofvan fram- hållits, säkerligen syfta på Wallmans crassifolia, af Fries inräknad i hans senare coriifolia. Namnet R. solstitialis Bess. Elementar- arter. 64 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O.4. först andra aret gro och sedan behöfva 3—4 ar för att utvecklas till fröbärande, kräfva sadana försök mycket lang tid och stora förutsättningar i afseende pa arbete, utrymme m. m. De som vid Bergianska trädgärden begynts ha därför ännu ej hunnit leda till resultat i afseende pa denna fråga. Men förhållanden, säregna för rose och för hvilka här nedan skall närmare redogöras, göra det möjligt att studera resultaten 'af frösådden i fria naturen och däraf i fråga om flertalet fall komma till visshet, om en form bör anses för elementarart. ROR I inledningen har framhållits den märkliga skillnaden i spridningsförmåga hos rose: sht mellan trädgårdens vilda rosaformer, i det flertalet visat sig alldeles oförmögna att här kunna sprida sig, under det ett fåtal visa relativt stor spridningsförmäga. Men äfven dessa visa svag förmåga af spridning på något större afstånd. WVirf. Wittrockiz, som företer största förökningen i individtal, har ännu ej hunnit sprida sig till Gustafsborgskullen; dess förekomst är inskränkt till ett tämligen smalt band, som slingrar sig snedt öfver hvad jag i inledningen kallat hufvud- området. G/. uncigera har ungefär samma utbredning; har icke heller nått Gustafs- borgskullen. Virf. zncrassata «a, näst Wäirtrockzz den individrikaste, har spridt sig öfver nästan hela hufvudomrädet och på sista tidan nått Gustafsborg med ett individ, första gången blommande 1906. Det ringa afstandet mellan dessa båda områden, '/, km, visar sig således vara ett mycket sväröfverstigligt sprid- ningshinder; därför är också rosafloran inom de båda områdena ganska olika, och de gemensamma formerna äro nästan uteslutande sådana, som för hela trak- B: ten kunna anses m. el. m. allmänna. O-formig ut- bredning. Tänka vi oss nu en rosaform, som på något sätt blir öfverförd till en ny Spridnings- ® 58 5 ö 2 sätt. trakt och där har förmåga att sprida sig, så kommer den med denna nu skildrade långsamma spridning att bilda ett litet begränsadt utbredningsområde, en ö i traktens rosavegetation. Enligt min erfarenhet är just en sådan ö-formig utbred- ning öfverallt den typiska för en i en trakt sällsyntare rosaform. Jag tager ett exempel från Mölnbotrakten. Invid en bergbrant i en skogsbacke, där ett an- tal grufhål blifvit upptagna för sökande efter järnmalm, växa 3 individ af en dumetorum-form, enligt Matsson sannolikt var. af den sydsvenska "szmzlis, sä- kert ej för öfrigt förekommande i hela trakten. Ett individ är ganska stort, säkerligen ganska gammalt, de båda andra mindre, efter allt utseende yngre. Tydligt är att frötransport här måste ägt rum från det först uppväxta individet. Afståndet är ej så litet, åtminstone 10—20 m., och som lokalen är mycket otill- gänglig och alldeles igenväxt af buskar och granträd, synes mig ingen möjlig- het till frötransport här förefinnas annat än genom fåglar. Nyponbuskar synas dock sällan besökas af fröätande fåglar. Jag har endast en uppgift härom af Prof. KJELLMAN, att talltitor göra det. I en trädgård, sådan som den Bergianska, tillkomma möjligheter till spridning genom människor. Jag vill anföra ett exempel därifrån pa en ö-före- komst, ganska lik den nyss skildrade, nämligen de 4 n:r som representera gr”. cuneatula (sid. 21). Tre äro belägna tätt intill vägar, den fjärde ej långt ifrån en sådan. Människor kunna här plockat nypon för att äta och ett stycke längre fram, fortgående efter vägarna, bortkastat nötterna. Eller kunna af de om sen- hösten rikligen affallande nyponen några fallit på vägen, blifvit söndertrampade samt nötterna med leriga vagnshjul eller skodon förda vidare (på detta sätt kan S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 65 man lättast tänka sig frötransporten mellan hufvudomrädet och Gustafsborg, i de få fall dä sådan måste tänkas ha försiggätt, ex. i fråga om virf. zucrassala). I dessa fall tyckas afständen vara för stora för att tänka fäglar som fröspridare. Nägra andra medel till frösädd af nypon i fria naturen, pä relativt korta afständ men utanför fallhäll frän buskarna, har jag svärt att tänka mig. För sprid- ning pä längre häll (t. ex. öfverförandet af omtalade dumetorum till Mölnbo- trakten) mäste man tänka pä djur, som äta nyponen hela och för hvilka en sädan fruktbildning som nypon mäste vara afsedd. Och det kan anses konsta- teradt, att hornboskap och hästar äta nypon; det är pä beteshagar ofta tillfälle att iakttaga, att skottopparna på nyponbuskar afbetats. Mycket aptitliga torde nog de väl väpnade skotten ej vara, och enligt aflidne Kyrkoherden Tors- sander, som närmare satt sig in i denna fråga, är det egentligen endast vid brist på bete, som denna diet tillgripes. Att nyponen härvid ej ratas, kan tagas för, gifvet och har äfven intygats af personer, som sett det. Af detta spridningssätt förklaras nyponbuskars allmänna förekomst efter landsvägar och på betesmarker, de senare öfverallt de tacksammaste exkursionsplatser för en rodolog, vanligen rikast, såsom Torssander anmärkt, invid grinden, där kreaturen länge stå väntande. Möjligt är, att omtalade dumetorum och ett par andra på samma lokal men ej annorstädes i trakten växande rosaformer förts dit af för grufdriften använda hästar. Så litet vi således med säkerhet känna om hur spridningen af rosa för- siggår vare sig på nära eller aflägsnare håll, så kan anses som visst, att deras spridningsförmåga genom frön är mycket ringa, samt tillfällena till naturlig frö- sådd utanför buskens närmaste omkrets inskränkta till m. el. m. sällsynta till- fälligheter. Till ersättning hafva de en märkvärdig förmåga att hålla sig kvar, där de engång fått väl rota sig, och i följd däraf en, man kunde nästan säga obegränsad lifslängd — »en nyponbuske dör aldrig godvilligt» säger den skarp- synte rosvännen A. T. Gellerstedt i sin lilla skiss »Nyponbuskar» där ett par märkliga exempel anföras. Af dessa två egendomligheter i förening förklaras äfven till en god del hvad som i inledningen framhållits som märkvärdigt i deras förekomst: att en rosavegetation i så hög grad utgöres af former i enstaka exemplar, och att den på två närbelägna punkter så ofta visar sig sammansatt af alldeles olika former, såsom redan tydligt framträder i afseende på trädgår- dens båda områden, och i afseende på rosa-floran vid Stockholm och Mölnbo (afståndet ej 60 km) går därhän, att föga är gemensamt af specialformer. Där en rosaform uppträder såsom ett isoleradt ö-område, kan hela an- talet individer med ganska stor säkerhet antagas härstamma af frösädd från e/ buskindivid; möjlighet till inblandning af från annat håll härstammande exem- plar är utesluten särskildt i det fall, att det är någorlunda stort afstånd till närmaste förekomst af samma form. En ö-förekomst af denna beskaffenhet är med andra ord en renodling af formen, lika användbar till elementarart-stu- dium som om den vore åstadkommen i en trädgård genom frösådd under fullt betryggande försiktighetsmått. Bergianska trädgården har ett icke obetydligt antal sådana naturliga ren- odlingar af rosaformer. Särdeles lärorik i afseende på elementarart-begreppet hos ros& har för mig varit den lilla ön af g/. lateralis P, n:x 7, 8, 9 (sid. 12), 9 En isolerad ö innehåller for- men renodlad Karaktärers konstans vid naturlig frö sådd. Lokalens varıatıons- verkan. 66 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. alla, fastän närstäende, likväl säkert skilda individ, som ej kunnat uppkomma af rotskott från samma buske. Den ytterligt närstående /ateralis „ finnes på 3 ställen: nordkullen (ej långt från $), västkullen, Gustafsborg, på de båda först- nämnda flera säkert skilda individ. Skiljekaraktärerna äro samtliga af särdeles lågt systematiskt värde, sådana som finnas variera äfven hos samma special- form, t. o. m. på samma buske, så att «-karaktärerna äro utmärkande för star- kare, 8- för svagare former och skott; de röra nästan uteslutande nyponen. Det var därför med öfverraskning jag i en mycket stor nyponskörd från samtliga buskindivid fann, under rätt stor variation för öfrigt, ofvan uppgifna karaktärer fullt konstanta för «- och 8-buskarna respektive; således skillnad till elementarart inom en specialform, som tyckts i ovanlig grad monotypisk, mellan en liten familj af buskar och samtliga öfriga i trädgården förekommande. Samma konstans i obetydliga skiljaktigheter, men i afseende på blad och taggar, fann jag vid noggrann undersökning af den lilla gruppen wirf. letula 8 (sid 44), mellan den och «, dess närmaste granne. Dä dessa skiljaktigheter tycktes kunna förklaras däraf att 3 var skugg-, a solform, hoppades jag kunna finna öfvergångar; jag letade både på de gamla buskarna och de unga kring dem uppvuxna och ännu ej blommande, men icke den minsta tendens till när- mande kunde upptäckas; 2-karaktärerna visade sig fullt frökonstanta, « och B maste vara skilda elementararter. Hur hårigheten, som hos ett flertal här beskrifna former företer stora variationer hos olika skott på samma buske, kan vara i de minsta detaljer frö- konstant, visar Mölnboformen af g/. /urtellipes (se sid. 12), en länk i den form- kedja, som förbinder g/. fÅAfseliana med motsvarande härbladiga g/f. *pallens. Grundformen förekommer tätt invid järnvägsstationen såsom en liten ö, inne- hållande 7 själfständiga buskindivid, 3 äldre, 4 mycket unga; per-formen växer i en skogsbacke vid järnvägen, ungefär '/, km. längre bort åt Stockholmshållet, 3 stora buskar, rätt langt från hvarandra; för öfrigt är Jurtellöpes okänd i trak- ten. Bladens begynnande härighet visar sig hufvudsakligen på skaftets öfver- sida, mer på de öfre bladen; på höstskottens öfre blad öfvergår den på skaftets öfre del äfven till undersidan och sträcker sig ett stycke upp på uddbladets medelnerv. Alla individerna, både af grund- och per-formen, har jag funnit minutiöst öfverensstämma i nu skildrade uppträdande af den i det hela så ringa hårigheten; men detta får, efter analogi med motsvarande öfvergångsformer mellan glatt- och hårbladiga, ej fattas som karakteristiskt för specialformen hurtellipes i det hela, utan endast för dess vid Mölnbo förekommande elemen- tarart. | Den större, mycket individrika ö, som i Bergianska trädgården represen- terar vırf. Wittrockü, erbjuder det särskilda intresse, att den visar en elemen- tarart i nästan alla möjligheter af soligt och skuggigt, blåsigt och vindskyddadt läge samt på mycket olika jordmån, men alla dessa olikheter i yttre förhållan- den inverka så godt som alls intet, på annat än buskarnas frodighet o. dyl.; det karakteristiska, som utmärker denna till skillnad från öfriga, delvis ytterst när- stående canula-former lider ingen förändring. Det om denna form sagda gäller i all hufvudsak äfven vzrf. incrassata. — Hvilken variation kan åstadkommas genom lokala olikheter, är i den systematiska delen på flera ställen framhållet (se sär- S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 67 särskildt subvirens, sid. 31, och Dergzana, sid. 52). I det hela är denna inverkan hos rose rätt liten och träffar hufvudsakligen taggarnas groflek, bladens och kronans storlek, tändernas längd och böjning, nyponfodrets riktning och persistens. Samma konstans äfven i mycket obetydliga differenser, hvilka man a priori skulle vara böjd att betrakta som verkan af olika narings- eller belysnings- förhållanden, har jag funnit vid undersökning af öfriga ö-förekomster, både här och vid Mölnbo. Matsson har gjort samma erfarenhet öfverallt, där han studerat rosavegetationen. Rose likna häri Alchemille. Att orsaken är densamma, näm- ligen apogami, m. el. m. utbildad, har redan länge varit en min förmodan — äfven på grund af hybriders stora sällsynthet — och Doc. Rosenberg har genom cytologisk undersökning kunnat uppvisa, att apogami äfven hos rose är ett faktum. I märklig motsats mot denna karaktärernas konstans vid frösådd står den starka skottvariation, som hos många af trädgårdens former kunnat konstateras, såsom i den systematiska framställningen närmare utförts. Det bör särskildt uppmärksammas, att olika år visa sig stora olikheter, och att därför först en nog- grann undersökning under en följd af år kan ge en säker uppfattning af en individs förmåga af skottvariation. Sammanställes denna individens stora variationsförmåga med de märkligt ringa differenser, som visa sig mellan genom frön från samma individ uppkomna nya, så kan vinnas en för elementarart-forskningen hos ros& viktig princip: hvad som är fullt konstant för individet (funnet genom undersökning af ett till- räckligt antal väl valda skott under en följd af år), kan anses konstant äfven för den elementarart det tillhör. Med hjälp af denna princip låter sig i flertalet fall äfven en enstaka buske säkert bestämma till elementarart och dess karakteristik fastställas, hvarför detta i allmänhet i den systematiska framställningen kunnat göras. Att i några fall afgörandet måst lämnas därhän, beror därpå att otillräckligt material var insam- ladt, t. ex. af virf. 38, på hvars olikheter från 30 jag för sent blifvit uppmärksam. Under mina rosastudier vid Mölnbo gjorde jag snart den iakttagelsen, att närsläktade former brukade växa i hvarandras närhet, hvilket föreföll särdeles anmärkningsvärdt, i det fall att de för öfrigt voro sällsynta eller alls icke före- kommo i hela trakten. Ett exempel är ofvan anfördt: hirtellipes och perhirtellipes. Mellan dessa var afståndet tämligen betydligt; vanligare var, att de båda släk- tingarna växte tillsammans, bildande en gemensam ö, inskränkt till ett buskpar i det vanliga fallet, att ingendera haft spridningsförmåga. Så fann jag på två ställen den i denna trakt liksom öfverallt ganska sparsamma wirf. "obtusata sam- växande med sin ännu sparsammare sub-form; i en isolerad ö-förekomst af virf. Moelnboensis, efter allt utseende syskonbuskar, växte ett individ af den mycket sällsynta /r@-formen, till ungefärlig ålder, storlek o. s. v. alldeles lik de öfriga. Det var i allmänhet grundform och sud-, per-, pre eller super-form, som så Skott- variation. Moatation. Närsläktade formers all- männa sam- förekomst. Exempel på mutation. 68 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. växte tillsammans. Att sa är förhållandet med dessa former öfver hela vårt land, synes mig i hög grad sannolikt däraf, att åtminstone i större remisser från .de mest olika trakter som regel träffas flera af nämnda modifikationer af samma typ, ej sällan alla”. Jag vill nu uppräkna samtliga i trädgården förekommande fall af när- släktade formers sam- (eller när-)\räxande (medtagna äro endast former som hafva i någon mån isolerad förekomst — enär samväxande af allmänt spridda former icke kan anses innebära något anmärkningsvärdt — samt fria från misstanke om hybriditet): Vid Gustafsborg: : gl. patricia a (37, 38) och 8 (34, 35); virf. letula « (60) och P (61; 59 tvifvelaktig, i alla händelser närstående); virf. firmula @ (53, 58), P (57) och 7 (54); virf. incrassata « (52) och 7 (51); I hufvudomrädet: vir. venosa (4, 5) och subvenosa (2, 3); gl. lateralis (28, 29, 30) och permembranacea (31); gl. lateralis a (3, 4) och 8 (7, 8, 9); virf. letula y (29%), I (25) och & (46); virf. canula & (16, 17), € (18), & (21) och © (22); tätt utanför denna grupp Wittrockü (7—10, 12); virf. stlvescens Bb (3) och fangens (4); tätt invid dessa de närsläktade virf. incrassata « (5, 5 2, 14) och 8 (15; 19, 193, 20 osäkra om « eller fp); virf. persilvescens 0 (36) och preszlvescens 9 (38, 30) upptaga mellan- rummet mellan den närsläktade znerassata's båda områden, på nord- och på västkullen. Samväxandet af närstående visar sig således här vara regel, i det 3 af trädgårdens samtliga former så förekomma. Det får väl anses otänkbart, att en så hög procent af öfverensstämmelse kan orsakas af tillfälligheter, utan här måste förefinnas en gemensam förklaringsgrund. Det ligger också nära till hands att i mutation se en sådan, att således antaga, att de närväxande formerna differentierats genom en här på platsen försiggången mutation. Jag kan icke finna annat, än att alla förhållanden tala för ett sådant antagande, såsom en närmare redogörelse för några af de ofvan uppräknade fallen skall förtydliga. N:r 52 och 51, zacrassata « och /, äro mycket unga buskar, båda första gången blommande 1906, således uppkomna ur frön, som antagligen 1900 eller 1901 kommit i jorden, ditförda från någon buske i hufvudområdet — den närmaste, 48 (jfr inledningen), står väl till för det slags frötransport man har måste tänka på, af människor eller vagnshjul; zrcrassata är ej annorstädes ifrån känd och saknas med säkerhet i trakten. Men som ofvan visats (sid. 65) måste en transport af ett rosa-frö på detta afstånd räknas som en sällsynt tillfällighet, och att två öfverförts till samma plats vid ungefär samma tid, kan knappt antagas ha skett annat än på samma gång och från samma buske. Af de två ! Ett hithörande ex. är nämndt sid. 32: samförekomsten af den ciliösa formen Gofhica med motsvarande pr&-form vid Gunnebo nära Göteborg. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 69 har det ena gifvit upphof till ett individ, likt moderbusken, det andra har muterat til en ny form, ganska olik de förut bekanta z»crassata-formerna!. Samväxandet af vr. *venosa och subvenosa erbjuder synpunkter för frågans närmare belysning. Båda formerna hafva i Stockholmstrakten en mycket gles spridning, utan att man kan anse dem för sällsynta; venosa växer i ett enstaka bestånd i Freskati hage nära sjökanten, en knapp km. från dess förekomst i trädgården, subvenosa har jag ej sett i den norra Stockholmstrakten. I träd- gården finnes af venosa endast ett bestånd längst nere i dalen, tämligen stort, innehållande ett mindretal mycket höga, efter utseendet mycket gamla buskar, och med dem ett antal yngre, däribland ett antal ännu ej blommande. Straxt invid vidtager ett bestånd af medelstora suÖvenosa-buskar, med en ung utpost (2) något längre uppåt dalen (en isolerad, efter utseende syskonbuske, växer på nordkullens terrass ung. 50 m. från beståndet). Här bildas således ett samman- hängande, isoleradt ö-omräde, på betydligt afstånd från närmaste förekomst, ‚af två skilda fast närsläktade former; och någon rimlig förklaring på detta deras egendomliga samväxande synes svårligen kunna gifvas, annat än den sid. 65 gifna principen om uppkomsten af isolerade ö-områden genom frösådd från ett buskindivid. 1 detta fall skulle således under den år från år fortgående sprid- ningen genom frösådd vid något tillfälle genom mutation en ny form upp- kommit, med förmåga af vidare spridning; ofvan skildrade förhållanden göra tro- ligt, att venosa är den ursprungliga, subvenosa den muterade. Två omständig- heter synas här särskildt vara att beakta: 1) att den muterade formens skilje- karaktärer (se sid. 30) äro så betydande, att de godt räcka för grundandet af en specialart, efter fordringarna inom andra släkten; 2) att de båda formerna ej växa blandade, utan i skilda områden bredvid hvarandra, ett förhållande som jag funnit så godt som alltid äga rum vid formers samväxande. Ett liknande ö-omräde bilda canula-formerna «, d, & $ (således alla utom den ofvanpå berget vid Gustafsburg växande )), samtliga mycket närstående och af iögonenfallande syskontycke, alla buskarna mycket unga, utom nir 16; och att just denna sistnämnda är moderbuske för de öfriga, har i själfva verket all sannolikhet för sig. Mutationen skulle i detta fall, då de uppkomna formerna äro nästan lika många som buskindividen, åstadkommit en, som man sagt, »explosionsartad» formsöndersprängning. Tätt intill denna ö sluter sig norra slingan af Wittrockzz-området, och detta samväxande synes mig knappast kunna vara en blott tillfällighet, då denna form äfven är mycket närsläktad och har utprägladt syskontycke särskildt med & samt vidare synes för trädgården egen- domlig, då jag aldrig lyckats päträffa den bland de massor af canıla-former, jag undersökt vid Stockholm och Djursholm; jag anser den därför som en här muterad canula, och intet hinder synes vara att anse ofvannämnda n:r 16 som äfven denna forms moderbuske. Firmula-formerna vid Gustafsborg förhålla sig påfallande likartadt med föreg., endast att både buskar och former äro färre. Liksom i föreg. fall gäller äfven här mutationen växling mellan angust- och /at-form (jfr sid. 11, 14) och 1 Olllihelekna ande sig först blomningsäret. Äret förut var det mig omöjligt att upptäcka skillnad mellan denna och unga ex., uppväxta tätt invid n:r #8. Mutation af * Matssonii. Mutation af #sjlveseens. Ciliösa former. 70 ACTA HORTI BERGIANI BAND 4. NO 4. mellan /zrt- och Zersi-form (sid. 27). Firmula-former äro ej kända utom trädgården, hvilket ökar sannolikheten för att de tre här växande skiljt sig genom mutation. — Den tredje Marssoni-varieteten, /etula, hvars fem i trädgården förekommande former representeras af ett föga större antal buskar, uppträder äfven alltför lik- artadt med de båda andra, för att man skulle tänka på annat än samma orsak till formsprängningen. Ett liknande fall, fast mycket mer kompliceradt och svårutredt, erbjuda de talrika sz/vescens-formerna: tangens, silvescens B, incrassata «, B, prasilvescens BR, persilvescens 8, tillsammans upptagande nästan hela hufvudområdet från norr till söder i nyss nämnda ordning. En del buskar äro mycket gamla: sz/vescens 8 n:r 3 och presilvescens 8 nır 38 göra intryck af att sen uråldriga tider växt här, och flera andra, särskildt den flerstädes omtalade zucrassata nr 48 och tangens n:r 4, voro säkert gamla buskar redan på den tid, då före trädgårdens anlägg- ning här ännu var betesmark. Att mutation äfven här är orsaken till form- sprängningen, göres sannolikt — utom genom ett tydligt familjetycke hos alla, minst kanske hos Zangens — af jämförelse med sz/vescens-formerna från andra häll. Med undantag af den mycket afvikande f. tZangens, hvars enda kända individ utom trädgården står vid Diursholm, tillhör *sz/vescens icke Stockholmsfloran; det är en sydligare typ, företrädesvis kustform; nordligaste kända lokal är Värmdö skärgärd. Dessutom synes den ganska monotypisk, och typen stämmer icke fullt med nagon af trädgärdens former. Mest lika typen äro just de nyss nämnda äldsta, 3 och 38, och mest sannolikt synes vara, att samtliga träd- gårdens sz/vescens-fi. leda sitt ursprung från något för mycket länge sedan till- fälligt hitkommet frö af typisk sz/vescens, hvarefter mutation tidigt inträdt och ännu pågår, enligt hvad ofvan angående zncrassata y framhållits; yngst se de mest afvikande, zxzcrassata-formerna, ut att vara. Samväxandet af g/. lateralis och permembranacea har i sig själf föga beviskraft, då båda formerna ej så sällan förekomma i trakten och det därför ej innebär något särskildt anmärkningsvärdt, att en liten grupp af den förra står invid en buske af den senare. Men fallet har intresse, dels för de här växande individernas påfallande likhet — utan undersökning af foderglandlerna skulle permembranacea-busken ovillkorligen tagas för en ung afkomling af det gamla /ateralis-individet — dels ock förnämligast för den analogi fallet erbjuder med andra förekomster af ciliösa former: Gothica och pre@-Leffleri vid Gunnebo, Bladinii och subcornfolla vid Svartsjö (och som jag vill minnas, /olmiensis och prenummularia på Långholmen), hvaraf vill synas sannolikt, att de ciliösa for- merna höra till mutationsbildningarna, lika väl som sub-, per-, pre- och super- formerna 2. Genom antagandet af på platsen försiggängen mutation, hvarigenom enligt föregående flertalet här växande former kunna anses uppkomna, vinnes för- klaring öfver, huru på ett så litet område kunnat sammanhopas ej mindre än 40 skarpt skilda former af en och samma kollektivart, däraf ett betydligt antal endast härifrån kända och en stor del i enstaka individ. " Önskligt vore, om vid fynd af ciliösa former observation gjordes angående samväxande med närstående former samt anteckning därom gjordes på växtetiketten. S. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA FORMER. 71 Af ofvanstående utredning af elementararterna kan slutas; att antalet sådana i vårt land ensamt af här behandlade kollektivart måste vara oerhördt stort, säkert uppgående till tusental, och all anledning är att antaga, att nya alltfort bildas. Skulle nu alla dessa förses med egna namn, såsom i systematisk botanik hittills förfarits, så är att befara, att rodologien drunknar i namn. Det är detta, som nödgat till utfinnandet af nya principer för rosa-formers beteck- ning, såsom i detta arbete genomförts. Det har synts mig för mindre märk- liga elementararters beteckning tillräckligt samt ur praktiska synpunkter fullt ändamålsenligt att upptaga det gamla sättet att beteckna lägre former med grekiska bokstäfver utan namn. Det är för samma ändamål, som Matsson och jag börjat använda prefixer af konstant betydelse att foga till växtnamnet för att utmärka en viss modifikation af typen, hvilket göres möjligt därigenom, att typerna genomgående visa analoga möjligheter till formbildning. Till de af oss länge använda sv6- (som redan användts i Neum. fl.), per- o. s. v. har jag här lagt 0d- (sid. 11) samt angusti- och lati-, hirti- och tersi-. Medgifves, att namnbild- ningar som /ati-dilatans äro tunga; men besparing af namn och därigenom öfversiktligare nomenklatur samt vigare karakteristik synas mig vara viktigare hänsyn. Jag öfvergår nu till de högre systematiska enheter man kunde kalla special- arter = arter i den mening ordet tages i den nutida floristiken öfver hufvud: formkretsar med fullt utpräglad, egenartad typ samt tydligt afgränsade från hvarandra, ehuru i formrika växtgrupper gemenligen så närstående, att de säkert kunna särskiljas endast af specialistens öfvade öga. Äfven dessa specialarter äro inom här behandlade grupp af Rosa-släktet i vårt land ganska talrika, att likna vid det äfven apogama Hieraciumsläktets, om också ej på långt när så många. Då jag i detta arbete måste kalla hela sofstitialis-gruppen art, i motsvarighet mot canina, samt vidare af praktiskt-floristiska skäl behandlat de 4 sektionerna som ett slags lägre kollektivarter, så hafva de egentliga specialarterna fått be- teckningen varieteter, såsom i Neum. fl. de då urskilda betecknats; för detta användande står termen var. här ledig, därför att hvad som annars så betecknas här icke förekommer (i dess ställe elementarart-bildning), utan snarast motsvaras af skottvariation, m. a. o. det är skotten mer än individerna, som variera i ordets vanliga mening. Beteckningen subvar. har jag i allmänhet användt för märkligare elementararter, hvilka jag ansett nödigt att gifva namn. Någon gång har jag tvungits att som subvar. beteckna något högre enheter, t. ex. septen- trionalis patricia, ungefär motsvarande hvad man i andra släkten brukat sätta som subspec. Denna sistnämnda beteckning (utmärkt genom *) har här användts för hvad man kunde kalla specialarter af högre ordning; jag anser det nämligen praktiskt att i en växtgrupp, så svårstuderad som ifrågavarande rosa, framför allt markera de högsta naturliga enheterna, hvilkas rätta urskiljande är nyckeln till kännedom af det hela; och erfarenheten visar, att en gruppbenämning för sådana enheter (ex. MHieracia vulgatiformia) aldrig förmår tränga igenom och sålunda göra full nytta som uppredande. — Att i ett så inveckladt system få Elementar- arters no- menklatur. Speeialarter. Hur sadana här be- tecknats. Historik öfver specialstudiet i Sverige. Svårigheten af rodologiskt special- studium. HZ AGTA HORTI BERGIANI. BAND 4: NO 4." full konsekvens, så att var. eller subsp. ständigt skulle ha samma systematiska värde, är omöjligt redan därför, att vår kunskap om de svenska rosaformerna ännu är för ofullständig; det är också af mindre vikt. Hvad här gifvits är ej afsedt att ha annan betydelse än som första försök till en verkligt naturlig upp- ställning, i möjligaste måtto återgifvande formseriernas förklyftningar och inbördes sammanhang, därtill praktiskt lätthandterlig, samt gifvande en något så när fullständig öfversikt af åtminstone hufvudformerna. Äfven i detta fall anser jag således, att de säregna och svårbehandlade förhållandena hos rose påkalla något annorlunda framställningsformer än de i floristiska arbeten hittills använda. . Urskiljandet af de svenska specialarterna inom Rosa börjades redan för 100 år sedan af Swartz, och jag har ofvan framhållit den lysande insats Fries i Nov. ed. ı gjorde i detta arbete. Men sedan Fries i Fl. Hall. vändt sitt intresse till de kollektiva enheterna och äfven däri lyckats gifva ett uppslag af bestående värde, upphörde för en tid af 50 år i vårt land allt intresse för rodo- logisk forskning. Scheutz och Winslow, som äterupptogo den, lyckades visser- ligen urskilja några mer i ögonen fallande specialformer (såsom scerophylla, Hallandica, Gothica). Men för formuppredningen i det hela lyckades de intet åstadkomma, dels därför att de togo sin utgångspunkt i Fries’ senare skrifter, där han glömt sin första, riktiga och skarpa uppfattning af rodologiska hufvud- principer och gjort sig skyldig till allahanda förbiseende, sammanblandning och förväxling, dels förledda af utländska rodologer togo för hufvudkaraktärer bladens dubbel- eller enkelsågning, smal- eller bredbasighet, fodrets och nyponskaftens glandulositet o. dyl., allt karaktärer, som endast skilja elementararter men icke hufvudtyperna från hvarandra. När Matsson för Neum. fl. hade att utarbeta en fullständig formöfversikt öfver samtliga svenska ros&, var den enda till buds stående möjligheten att efter de antagna »hufvudkaraktärerna» uppställa ett artificiellt skema, där de af föregående forskare och honom själf urskilda special- formerna inrymdes samt hela den återstående massan former kunde åtminstone öfversiktligt fördelas; och uppgiften genomfördes med öfverlägsen reda, konse- kvens och omtanke. Nu hade den svenska rodologien fast grund, och med denna utgångspunkt ha allt sedan Matsson och jag gemensamt arbetat på det fullständiga uppredandet af specialarterna, hvarvid jag dock inskränkt mig till solstitialis-komplexen. Jag har sysslat med åtskilliga som svåra ansedda växtgrupper, både af fanerogamer och lafvar, men aldrig funnit något tillnärmelsevis så svårt att reda som rose. Delvis berodde detta därpå, att vi måste arbeta oss ifrån den tradi- tionella rodologiens systematiska principer, som i följd af obekantskap med de verkliga hufvudkaraktärerna samt framhällande af oviktiga ledde till skiljande af hvad som var ett — virf. Moelnboensis blef delad på minst 3 var. inom olika afdelningar — samt till sammansläende af alldeles olikartade former — var. vacıllans kom att omfatta de mest skilda både vzrentiformes och glauciformes; först smä- ningom blef det oss möjligt att komma till en rätt uppskattning af de olika karaktärernas systematiska värde. Dels äro också rose i och för sig själfva mycket svårstuderade växter. En hieracium-form har sin för ett vant öga igen- känliga habitus, som i många fall vid första anblicken uppenbarar, hvilken art S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 73 den tillhör eller att man har framför sig en obekant, och som i alla händelser ger tillkänna, hvilka bland en mängd samväxande höra samman och hvilka äro skilda; bäst framträder naturligtvis denna habitus hos den lefvande växten, men är väl igenkänlig äfven hos ett någorlunda godt pressadt exemplar. Den är ett totalintryck af former och färger, som blir karakteristiskt i den mån detaljerna äro få, ha tillräcklig storlek för att göra intryck samt genom ställning, färg och form kontrastera mot hvarandra. Men rosaformer ha ingen skiljaktig habitus; hvar buske visar en oändlig mångfald af blommor eller nypon, skott, taggar och blad af växlande former, ett helt af tjusande rikedom och fägring, men inga skarpt framträdande detaljer, hvilkas artegendomlighet kunde vägleda till igenkännande, i allmänhet ej ens af kollektivarten. Så välbekant jag är med rosaformerna vid Mölnbo, är det högst få som jag på meterhåll med någon säkerhet kan igenkänna. T. o. m. ett så litet parti som ett aftaget skott ger ej annat än undantagsvis intryck af artegendomlig habitus; det är för mycket af växlande former, bvart blad är olikt de andra, t. o. m. hvart par småblad det närmast sittande. Först när man isolerar det enskilda småbladet, framträder tydligt det i form och tandning egendomliga; lägger jag detta bredvid ett mot- svarande småblad från en annan buske, visar sig en märklig identitet i allt väsentligt, om det är samma specialart, men tydliga, fastän små differenser i färgton, glans, ytbeskaffenhet, blad- eller tandform, om det är en annan special- art. Men att med full skärpa kvarhålla bilden af alla dessa smädifferenser någon längre tid, därtill förslår nog intet minne. För fullt säker bestämning kräfves detaljerad jämförelse med typexemplar; men dessa har man ju i allmänhet endast till hands i pressadt tillstånd, hvarvid en hel del af det artegendomliga blir m. el. m. omärkligt. Hvilka karaktärer vi vid vårt arbete med specialarternas utredande funnit ha största systematiska värdet, kan ses af öfversikten öfver sektioner och sub- species sid. 7—11. Jag vill något närmare ingå på frågan om karaktärer inom solstitralis-området och deras värdering. Det är ofvan visadt, att glaucescens eller saknad af sådan pruinaaf- söndring delar hela 'so/stitralrs-komplexen i två fullkomligt skilda afdelningar. Likaså ar nämndt, att för icke-glaucescenta former stark bladglans osvikligt kännetecknar en canına, samt en svag, egendomligt mörkgrå-aktig glans lika säkert skiljer wir. flimitata och A-serien af virentiformis från vir. venosa och B-serien af wvirentiformis med klargrön färg, ej sällan gående i gulgrönt, någon gång i ärggrönt eller matt askgrått. Öfverhufvud synes hvarje specialart ut- märkas af en viss nyans i färgton, som är fullt konstant. Karaktärerna från bladens färgton och glans (särskildt öfversidans; undersidan mindre karakteristisk) visa sig således ha för ifrågavarande formkomplex det högsta systematiska värdet; skada att de äro så svåra att i ord uttrycka samt så svagt framträda på pressadt material (bäst på unga blad; ett memento för pressningen!). Hos ej så få former är kvistarnas färg karakteristisk; särskildt iögonen- fallande är den violettröda (t. ex. @. uncigera, virf. tenuata och Matssonii typ), vanligen sammanhängande med hög kron- och nyponfärg. Här är dock att noga märka den betydliga latitud i färgskalan, som verkas genom olika belys- ningsförhållanden. 10 Karaktärernas systematiska värde. Färgkarak- tärer. 74 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. Andra epitel- Liksom bladepitelet genom cellernas vaxafsöndring, visande sig i pruina u eller glans, ger karaktärer af hufvudvikt, sa kunna äfven viktiga karaktärer fås från dess öfriga beskaffenhet: öfversidans rugulositet, beroende på cellväg- garnas utbuktning, så att cellgränserna bli markerade genom helt grunda insänk- ningar, nerverna genom djupare; vidare förhållanden, beroende på väfnads- spänning, såsom m. el. m. fast konsistens hos bladet samt dess böjning eller vridning. Då jag vid Mölnbo först lärde mig skilja mellan g/. septentrionalis och galactisans, iakttog jag med förvåning, hur konstant för bådas alla olika former en viss liten skillnad i konsistens var, hvarmed sammanhängde, att den förras något vekare blad vid börjande torkning fingo ofvansidan konkav, under det den andras fasta blad fingo kanten en hårsmån nerböjd och därigenom snarare buktade sig uppåt; från båda skilde sig decurtata-formerna alltid genom tunna, nästan slankiga blad. Om denna epitelcellernas artegendomlighet kan gifva mikroskopiska karaktärer af praktisk användbarhet (ss. hos mossorna), återstår att utforska. Epit uihane. Stamtaggarna gifva goda karaktärer, och nästan hvarje specialart kan sägas karakteriserad af sina egendomligheter i taggtypen. På hvarje buske genomgår taggtypen en följd af förändringar. Nederst på stammen äro taggarna smala, raka med föga vidgad bas (som taggarna hos R. mollis och hos unga plantor af alla arter). På längskotten högre upp når typen sin fulla utbildning, men så att på hvarje internodium åter börjas med smala, raka småtaggar, därefter följa öfvergångstaggar, och först mot inter- nodiets topp, där taggarna stå tätast, uppträder med stortaggarna den fullt utbildade taggtypen; allra öfverst komma åter smätaggar, kortare och gröfre än de första, ofta klubblika (se bild 35). På ett taggrikt skott visar sig denna taggföljd tydlig, på ett taggfattigt blir den m. el. m. reducerad, både till antal och utbildning. På kortskotten, både blom- och blad-, komma endast små- och öfvergängstaggar till utbildning, dess mindre ju svagare stamdelen är. Småtaggar kunna någon gång vara för en art egendomliga, t. ex. nål- taggarna hos vzrf. Matsson (se bild 63), klubbtaggarna hos g/. galactizans hufvud- var. Öfvergångstaggar kunna, i den mån de nått starkare utbildning, m. el. m. tydligt ge föreställning om den fullt utbildade typen (jfr t. ex. bild 28 med 25, 14 med 12, I1' med 9), men först stortaggarna ge säker kunskap härom — hvilket vid insamling af pressexemplar bör tagas ad notam. Fyra hufvudtyper synas af dessa kunna urskiljas: I. Urtypen (se bild ı, 38), endast genom större längd, groflek och mer förlängd bas skild från småtaggarna; 2. Klotaggar (se bild 29, 40; 14 mellanform till z), från låg bas hastigt sammandragna och sedan jämnt smalnande och krökta till en lång spets; 3. :Kortkrökta (bild 76, 77, 81, 82), som föreg., men spetsen tvärt nerböjd; hela taggen därigenom låg i jämförelse med basens längd; 4. Högbasiga, vackrast utbildade hos vzrf. silvescens (bild 45, 46, 48, 50), något sämre hos g/. septentrionalis (bild 25, 23, 19; 21 mellan- form till 7), från hög bas långsamt smalnande till en bred mellandel, som öfvergår i en kort spets med föga ändrad riktning. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 75 Alla typerna variera från rakt utstående till starkt nerlutande. Vid svagare utbildning visa de öfriga typerna m. el. m. tydligt återgående till ur- typen, liksom de äfven sinsemellan förbindas genom mellanformer. Taggbasens längd tyckes starkt påverkas af skottlängden, så att på lång- sträckta internodier basen blir långt utdragen men i stället ofta smal (jfr bild 45, 53). En viss benägenhet för taggrikedom eller -fattigdom kan visserligen ofta vara för en specialart utmärkande, men användbara karaktärer kunna häraf sällan hämtas, emedan variationens latitud är så stor”, efter olika växplats. På solig, mager lokal bli skotten korta och tätt riktaggiga; på skuggig, myllrik lokal förlängas skotten och bli taggfattiga, upptill hos många former t. o. m. tagglösa (jfr sid. 37). ; På unga plantor af ros& ha bladen aldrig hår, däremot stor rikedom på småglandler, dels på skaftet, längs hvars undersida (liksom på medelnervernas) de genom glandelborst öfverga i småtaggar, dels som glandeluddar i skifvans tandkanter (hos »mo/ls-gruppen äfven på bladparenkymet). På denna urbladens ståndpunkt kvarstå pre-formerna; hos per-, sub- och grundformerna sker en gradvis fortskridande utveckling, hvarigenom glandlerna m. o. m. försvinna, under det taggarna i allmänhet förstärkas. Frodig utbildning af enskilda skott verkar i samma riktning (jfr sid. 13 nederst). Öfverhufvud visar sig genom talrika ex. af skottvariation (se t. ex. sid. 27, 29), att karaktärer tagna från bladens glandler och taggar ha lågt systematiskt värde, knappt tillräckligt för mer än elementararters grundande. Hären på bladskaft och bladskifva komma först på årsplantans topp- blad; i den mån de bli tättstående, undanträngas glandlerna och äfven taggarna blifva allt färre. Härmed sammanhänger, att pre- och per-former så godt som saknas af starkhåriga typer (jfr sid. 10, Ser. B), samt att de i regel äro svagare håriga än motsvarande grundformer. Om den ganska vida latituden för hårig- hetens variation (särskildt öfversidans) är på flera ställen ordadt (t. ex. sid. 48, 44 not; jfr sid. 25 öfverst). Ofvan (sid. 73) är framhållet, att hvarje specialart kännetecknas af något egendomligt i bladform och tandning, som ger sig tillkänna i hvarje småblad men som, i följd af den oändliga rikedom af former hvar buskes blad erbjuder, först fullt tydligt framträder vid jämförelse med motsvarande blad af en när- släktad form. Det blir därför nödigt att närmare redogöra för den formväxling, som äger rum hos bladen på ett och samma skott. Ett blomskott af normal utveckling bär i regel vid blomningen 5 blad: 7. Ett nederblad (det öfversta; de föreg. oftast förut affallna), på bilderna tecknadt med a: basdelen utdragen, m. el. m. kilformig; topp- delen outvecklad, afrundad — tvär, med grof tandning, föga utdragna tanduddar; ı Äfven af en så taggrik specialart som gl. septentrionalis cuneatula finnes (enl. ex. af A. Berlin) en till öfre skotten samt bladskaften alldeles tagglös form (förmodligen skild ele- mentarart). b. Bladens epitelbihang. Bladform och tandning. a. Hos blom- skott. Typer af blad- bildning. 76 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. 2. Ett öfvergangsblad, b: toppdelen börjar visa tillspetsning och typformen därigenom bli skönjbar, äfven hos tänderna, som pä detta blad när maximum af klyfning; 3 Ett mellanblad, c: basdelen mer afrundad, toppdelen mer ut- dragen och tillspetsad; tandningen fullt utbildad, fortfarande på (eller nära) maximum af klyfning; genom allt detta ägnar sig mellanbladet särdeles väl att i alla hänseenden framvisa typformen, hvarför en kortare rosa-beskrifning främst bör afse detta blad; 4,5. Två öfverblad, d, e, det senare oftast förmedlande öfvergäng till högbladen och m. el. m. reduceradt: bas allt bredare och mer aftvärad (utom i den händelse att bladet reduceras och blir allt smalare), toppdel allt mer långspetsadt utdragen; tandningen blir allt tätare, finare och enklare, beroende på att bitänderna bli utdragna som hufvudtänderna och därför från dessa oskiljbara. Mycket frodiga blomskott få flera blad, hvarigenom förskjutningar i ofvanstående serie inträda; på det 6-bladiga skottet t. ex. kommer bladet 3 att bli ett mellanting mellan öfvergångs- och mellanblad. De sällsynta skotten med färre blad tyckas fått bladet 5 fullt reduceradt till högblad. Ombildningen af formtypen i serien nederblad — öfverblad är hos olika specialarter olika vidtgående; under det nederbladen i det stora hela äro ganska likartade, visa de högst utbildade bladen betydliga skiljaktigheter i form och tandning. Fyra hufvudtyper af bladbildning synas mig kunna urskiljas, karakteristiska för hvar sin af de 4 underarter, hvari jag sammanfört samtliga mig bekanta ff. af glauca, samt återkommande, den första så godt som identisk i alla de följande sektionerna, de öfriga m. el. m. modifierade, 2 och 4 icke tydligt representerade bland de rent gröna: 7. Urtypen (gl. tAfzeliana, glf. "pallens, vir. "limitata, virf. "colli- nalıs och *silvescens; m. el. m. förändrad hos öfriga subsp. af A-serien): basdel lång, äfven hos de öfre bladen behållande något af kilform, därför ofta tvär öfvergång till toppdelen, som är mindre utvecklad än hos följ. typer, öfverst vanligen förkrympt till en lång, smal udd; toppens tänder ha ej rum att utveckla sig på bredden, utan bli smala, med uddarna m. el. m. starkt samböjda; i den mån bas- och toppdel äro tillnärmelse- vis rätsidiga, blir bladformen rombisk, en form som aldrig fullt tydlig aterfinnes annat än hos urtypen i dess mindre utbildade undertyper; 2. Längtoppiga typen (gl. "caninella, glf. *serrifrons; något lik- nande hos vzrf. tenuata, Hallandica, lepidina): basdel m. el. m. afkortad, hos de högre utbildade ffna allt mer bred och tvär neråt; toppdel för- längd, m. el. m. rätsidig, mer sällan bildande tydlig udd (angifvande lägre utbildning hos fn); tandning djup och grof; tänder breda (hvilket särskildt faller i ögonen hos uddtanden); 3. Grund- och längtändta typen (g!. galactisans, glf. corifolia, vir. venosa, m. el. m. tydligt återkommande hos virf. B-serien, renast hos obtusata): bäde bas- och toppdel korta och afrundade, den senare stundom bildande en smal udd; tänder liksom ätstrukna, med lång utkant, kort framkant, spetsen ofta utböjd till en kort, m. el. m. trubbig udd; 5. ALMQUIST. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. Hä 4. Kortbladstypen (gl. *decurtata, hos g/f. olika utbildad hos flera subsp. ; något liknande hos vissa rundbladiga, särskildt pre-ff., af virf. crassifolia): både bas- och toppdel än mer förkortade, ofta särdeles bas- delen, som då neråt blir tvär — hjärtlik; toppen utan eller med kort, bred udd; tandning djup, oftast skarp- och rakspetsig. Som af ofvanstående kan slutas, är hos de hårbladiga formbildningen i fråga om bladtyper vida mer rik och mångfaldig än hos de glattbladiga, samt mer hos de blågröna än hos de rent gröna. — Att samtliga typer leda sitt ursprung från hvad ofvan kallas urtypen, därför synes mig allt tala. Hvarje typ visar ansenlig variationslatitud i bladbredd; det är för att beteckna ytterligheterna i denna variation jag ansett termerna angusti- och lati- användbara. Som af ofvanstående kan slutas, betraktar jag öfverallt angusti- ffna såsom den ursprungliga typen. Bas- och toppdel kunna variera ganska oberoende af hvarandra (jfr bladformerna hos ver. venosa, sid. 30); det finns sålunda både smalbasiga och smaltoppiga /at-ff. (fastän ej så vanliga som de på midten bredaste). Såsom af allt synes, ha de karaktärer som häm- tas från sådana variationer ett ganska lågt systematiskt värde. — I följd af nämnda mångfald af breddvariationer- blifva de inom den systematiska botaniken antagna formbeteckningarna äggrund, oval o. s. v. föga dugliga att uttrycka det för hvar växttyp karakteristiska, hvilket ej litet ökar rodologiens svårigheter. Klart är, att /Zarr-former af smalbladiga typer skola kunna komma nära angusti-ff. af 3 och 4 samt i många fall bli från dessa svårskilda. Det är där- för godt, att andra karaktärer finnas att tillgå, på grund af hvilka bladtypen kan i tvifvelaktiga fall säkert igenkännas. Sådana ge i själfva verket foder- småbladen, både goda och viga att observera. Dessas formkaraktärer återge bladens så att säga i koncentrerad form; äro bladen smaluddigt utdragna, så- som hos urtypen, blir äfven särskildt foderuddbladet smalt, långspetsadt ut- draget, samt hos en /at-form ej märkbart bredare än hos en angustz-f., äro bladen m. el. m. aftrubbade, blir foderuddbladet äfven så i ungefär samma man; hos kortbladtyperna bli särskildt foderparbladen korta och breda o. s. v. — Vid begagnandet af fodersmåbladens karaktärer är att noga efterse, att man har för sig ett foder af fullt typisk utveckling '; det är nämligen att märka, att åt- minstone hos många former sidoblommornas foder blir svagt utveckladt, så att endast toppblommorna ge dugliga foderkaraktärer, samt att äfven af andra an- ledningar hos en del blommor fodret ej når full utbildning; å andra sidan bli en del foder ofta hypertropiska, då bladen m. el. m. få utseendet af högbladen: eller t. o. m. öfversta örtbladet (särskildt de på en Hake först utstående blom- morna visa ofta sådan hypertrofi). Det har hittills varit så godt som uteslutande uddbladen, som fått ge ka- raktärer; sidobladen ha försummats, såsom mindre iögonenfallande och mindre utvecklade till form och tandning. Dessa, som i viss mån kunna sägas utfylla formserien mellan föregående blad och uddbladet, ha hvart och ett sin bestämda ! Därför bör heller intet ex. insamlas till pressning, utan att man eftersett, att det har atminstone nägot foder af fullt typisk utbildning, och det bör inläggas sa, att detta foder efter uppfästning af ex. kan tydligt ses, Angusti- och latiformer. Fodersmåbla- den exponen- ter på blad- typen. Uddblad, sido- blad, bladslida. 78 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. plats i denna formserie och därför sin bestämda formtyp, som mycket väl kunde användas till karaktärer; särskildt det nedersta har ofta synts mig ha ett ka- rakteristiskt utseende. Äfven slidan har stundom synts mig karakteristisk, men jag har aldrig genomfört någon undersökning af, huruvida den kan ge praktiskt användbara karaktärer. NE b. Bladskotten. Längskottens blad har jag på bilderna betecknat med f, g, h: f-bladen äro de nedersta, i form ungefär motsvarande blomskottets öfvergängs- och mel- lanblad; g-bladen de mellersta, liknande öfverbladen men större och mer bred- tändta; h-bladen toppens, af alla de mest bredbasiga och längspetsade, dessutom vid full utbildning med en alldeles egendomlig tandning, grund och mycket gles, tänderna m. el. m. aftrubbade och rundade (jfr sid. 45) — Att dessa blad, trots det att de äro både störst och längst gångna i afseende på formutbildning, så godt som icke ge några systematiskt brukbara karaktärer, beror på, att de växla i form, storlek och tandning efter tillfälliga förhållanden och ej som blom- skottbladen bilda någon regelbunden formserie; f-bladen bli t. ex. olika, allt efter det blads art, ur hvars veck skottet utvecklat sig; h-bladens egendomliga tandning uppkommer endast vid riklig näring; ett högre sittande blad kan an- taga form som de som sitta långt ner, och det händer t. o. m., att då ett skott vid torka afslutat sin utveckling men genom en riklig regnperiod åter kommer i växt, den nya delen börjar om med f-blad sådana som de lägst sittande o. s. v. Kortskott äro att betrakta som felslagna blomskott; deras båda nedersta blad motsvara vanligen alldeles bladen a och b; de öfre mot- svara sällan fullt något bestämdt af blomskottets och äro därför m. el. m. oanvändbara till växtformens igenkännande. Kronblad. Med afseende på kronblads-karaktärer är först att märka, att både storlek, form och färg efter utslåendet m. el. m. betydligt förändras, som taflan visar (I c, för öfrigt a, visar utslåendets stadium, b senare stadiet). Det är det senare, som lämpar sig för hämtande af karaktärer. Ganska goda så- dana kunna, enligt min erfarenhet, fås från färgens intensitet (hög eller blek rosa), färgändringen till violett (jfr ytterligheterna I b och 6, äfven det sista fullt utslaget) samt det violettas utbredning öfver skifvan (jfr sid. 15, noten), slutligen den relativa bredden, som t. o. m. kan vara artegendomlig (ex. de breda kronbladen hos vzrf. Matssoniz, se 11, 12); dock i allmänhet större bredd hos /atı- än angusti-ff. (jfr 11 och 10). Däremot har jag funnit de rätt betyd- liga olikheterna i inskärningens djup och form (jfr taflan) icke konstanta. Mi- kropetali (ss. hos 3) synes högst beteckna skillnad till elementarart. | Genom det sid. 59 rekommenderade förfarandet vid pressning skulle ett godt undersökningsmaterial af kronblad kunna avägabringas, ı stället för att samlingarna nu däraf innehålla så godt som intet. BEN I fråga om nyponkaraktärerär först att beakta den starka dimorfismen mellan topp- och sidonypon, som underligt nog tycks ha undgått rodologernas uppmärksamhet, trots att de från nyponen hämtade sina hufvudkaraktärer. Den beror på att hos toppnyponet, i följd af kraftigare näring, skaftet till större eller mindre del, ej sällan helt och hållet, intages i nyponbildningen, hos sido- nyponen däremot icke (jfr t. ex. bild 11). Nägongäng kan, vid tidigt felslående af toppblomman, ett sidonypon få kraftigare näring och något inkräkta på S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 79 skaftet, hvarigenom en mellanform uppkommer (en sådan ses på bild 55); i mycket stora fruktställningar sker detsamma med de sekundära toppnyponen. De bästa nyponkaraktärerna bero af till hvilken grad skaftet uppgår i b. Formkarak- nyponet (de hämtas således uteslutande från toppnyponen). Sker detta i hög grad, blir skaftet kort, och nyponet får utpräglad päronform; blir åter endast en liten del af skaftet indraget, så blir nyponet långskaftadt och dess bas nästan äggformigt rundad (jfr bild 28 med 33 och 37; 44 visar en medelform). Dessa olikheter äro fullt artegendomliga samt kunna urskiljas äfven på pressadt ma- terial (1 motsats mot de flesta andra nyponkaraktärer). Deras brukbarhet lider dock däraf, att vissa lokaler eller trakter synas disponera för längre eller kortare skaftbildning, med ganska stor variationslatitud, så att en viss skaftlängd i mm. föga eller ingen ledning ger. I Bergianska trädgården, där nyponskaften öfver- hufvud äro ovanligt korta, kan äfven en så ringa skaftlängd som bild 44 ange en relativt långskaftad form, såsom konstant visar sig vid jämförelse med när- mast stående typ (virf. silvescens, se bild 54); i en remiss från Värmdö skärgård fann jag dessa samma typer med ojämförligt längre nyponskaft, men samma relativa skillnad särdeles skarp och iögonenfallande samt säkert användbar för formernas bestämning. ; I fråga om öfriga formkaraktärer råder en ganska tydlig parallellism med bladens: med långsträckta blad följer långsträckta nypon; hos /at-formerna äro nyponen vanligen rundade o. s. v. (jfr hvad sid. 23 säges om blads och nypons variation hos g/. patricca 15). Afsmalnande uppåt är magerhetstecken, stark vidgning uppåt anger en fet form; sådana frodighet$symtom inverka starkt på formbildningen utan att ha något systematiskt värde. Ju mer nyponväggen antager bärkaraktär, dess starkare blir dess färg och glans. Denna utbildningsprocess blir hos olika rosa-typer olika genom- gående, och i följd däraf kunna helt säkert färgkaraktärer vara fullt artegen- domliga; jag har t. ex. alltid funnit g/f. Melarensis ha gulröda, glanslösa, corzz- folia brunröda, glänsande nypon; och den sid. 6 anförda, af gammalt kända skillnaden mellan %R. canına och sofstitialis till nyponens konsistens och färg, är tydligen just nämnda skillnad i afseende på hur långt bärbildningen fort- 'skridit i utveckling. Men användbara som skiljekarakterer torde sådana olik- heter knappt någonsin blifva. Dels kan svårligen af alla former fås samladt och konserveradt ett tillräckligt och fullgodt undersökningsmaterial. Dels äro dessa karaktärer underkastade betydlig variation äfven på samma buske; ett betydligt antal nypon, särdeles svagare, förråda genom mindre hög färg äfven vid full mognad, att de ej i nyponväggens omvandling nå till den för formen normala utbildningen. Liksom i afseende på fodrets riktning och persistens vid nypon- mognaden AR. canına, mollis och öfriga kollektivarter typiskt förhålla sig olika, har jag tyckt mig finna, att hvarje specialform af soflstitralis har en för sig nor- mal foderställning och persistens, egendomligheter i afseende på de torkade foderbladens inböjning af kanterna, inrullning af spetsarna (jfr t. ex. bild 80, som visar ställningsförhållanden, karakteristiska för vzrf. Bergiana) o. s. v. Men allt detta visar sig tydligt endast vid full utbildning under gynnsamma för- hållanden, och störande inflytelser kunna så starkt göra sig gällande, att ej ett tärer. c. Färgkarak- tärer. d. Fodret vid nyponmog- naden. e. Glandel- borst. Stam; förgre- ning. 30 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 4. enda nypon på en hel buske, t. o. m. i en hel trakt, kommer till denna fulla utbildning". Hur olika samma elementarart kan förhålla sig i skuggigt och soligt läge, har i den systematiska delen på åtskilliga ställen framhållits. Ytter- ligare ett förhållande må här påpekas, därför att det föranledt misstag af canina för solstitialis: under nyponets utbildning vissnar ofta ett eller annat foderblad; sådana förbli kvarsittande i m. el. m. uppåtriktad ställning äfven hos rose med typiskt nerböjdt och affallande foder — jag har sålunda sett hela cazzna-buskar med ganska allmänt kvarsittande foderblad i afgjordt uppåtriktad ställning. Det är af dessa anledningar, som karaktärer från nyponfodrets riktning och persistens så litet ägna sig att användas som distinktiva. ; Glandelborst på nypon och skaft (liksom glborst i st. f. glr under foderbladen) visar endast stark utveckling af suöb-karaktären, vanlig hos västliga ff., sällsyntare hos nordligare (jfr sub-canula, sid. 48). Stam- och förgreningsförhållanden hafva ingen roll spelat i den deskriptiva rodologien, och på grund af egen erfarenhet anser jag det äfven föga sannolikt, att några värdefullare karaktärer där äro att få. ; Den kraftigaste utvecklingen af stamsystemet på längden har jag genom- gående funnit hos glattbladiga former, särskildt hos wir. venosa; endast hos denna har jag sett något som tillnärmelsevis kan liknas vid canina's girlandfor- migt nedliggande skott. Den motsatta ytterligheten, risigt växsätt med korta, utspärrade skott liksom hos AR. mollis, har jag funnit ganska utmärkande för de tätast härbladiga formerna: af virf. Bergiana; jag har ej sällan på afstånd igen- känt Dergiana-typen på sådant växsätt. Dessa och andra' iakttagelser tyda på, att äfven i afseende på växsätt hvarje rosa-form har sin typ, liksom att hela formgruppers växtyp utvecklas i en viss riktning i sammanhang med utveck- lingen af andra delar. Men lokala inflytelser måste i afseende på växsättet verka ännu mera ingripande än i andra afseenden och omöjliggöra i ord ut- tryckbar typgemensamhet. I afseende på skottföljd har jag iakttagit två motsatta typer: 1. Knopparna på blomskottet i öfverbladens veck utbildas redan samma eftersommar till blad- (lång-)skott (jfr sid. 14 subdilatans), dessas - axillära knoppar, särskildt de öfre, ge nästa år blomskott, toppen bort- fryser eller får en vegetativ knopp; mycket ofta bli dessa bladskott myc- ket långa med ett stort antal men små blomskott, hvilket ger en sär- deles iögonenfallande habitus; 2. Öfverbladsknopparna utvecklas först nästa år samt till blomskott, så att skottföljden blir sympodial och hela grenen ger intryck af ett knippe (liksom i föreg. fall af en klase); långskott utvecklas endast ur lägre ner på stammen sittande reservknoppar, äro tillfälliga och ofta myc- ket sparsamma; hela busken blir yfvig men föga hög. Att hvarje buske bestämdt hör till en af dessa båda typer anser jag säkert. Om hvarje specialform äfven häri förhåller sig konstant, vågar jag ej ! Det i afseende på värme ogynnsamma året 1902 kunde Torssander äfven af de mogna nyponen hos i Mölnbotrakten växande solstitialis-ff. ej finna ett enda med mer än högst utåt- riktadt foder. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 81 uttala något omdöme men håller det ej omöjligt. Som nyss citerade ex. med dilatans-formerna visar, kunna mycket närstående typer häri vara olika, så att i alla händelser det systematiska värdet blir obetydligt. Jag har ofvan framhållit som ett mål för denna uppsats att ge en naturlig uppställning af so/szitialis-gruppens hufvudformer, återgifvande formserier- nas förklyftningar och inbördes sammanhang, såvidt detta är möjligt med vår nuvarande kännedom om svenska rosaformer. Visst är, att den ej ovanliga föreställningen om ett outredbart och kon- tinuerligt formkaos, »med lika många arter som individer», är alldeles oriktig. Det är ett område af fulit afgränsade systematiska enheter, elementararterna visserligen otaliga men sammanhängande till väl skiljbara specialarter af ett alls icke oöfverskådligt antal, icke på långt när så stort som hieraciernas men närmast jämförligt med /fruticosus-gruppen bland Rubi, rosornas närmaste släk- tingar. Vidare ses tydligt, att specialarterna här liksom öfverallt i formrika grupper ordna sig i serier, att således den evolution, som frambragt dem, fortgått efter vissa riktningslinjer; vidare att dessa serier ofta visa tydlig parallellism, så- som E. Fries först uppvisade hos Agaricus-släktet och lafvarna och såsom äfven bland hieracierna, särskildt i vissa grupper, så tydligt ger sig tillkänna; slut- ligen att grannserier visa sig löpa tillsammans eller åtminstone tydligt konver- gera mot en gemensam utgångspunkt, att de klyfva sig i nya serier, stundom divergerande från moderserien i riktning mot en helt främmande formtyp (jfr det om sz/vescens-formerna sagda, sid. 33); korteligen, det hela, »systemet», får den likhet med trädförgrening, som Darwin ur descendensteoriens principer härledde såsom typisk för hela den organiska världen. Formseriernas klara framträdande beror i väsentlig mån på sällsyntheten af hybrider, här som hos hieracierna säkerligen mest beroende på apogami, för de sexuella formerna — att sådana existera visas här som hos hieracierna genom tillvaron af säkra hybrider — lätt förklarlig genom de sällsynta besöken af insekter, hvilka här ingen honung finna och endast ett sparsamt och till stor del dåligt utbildadt frömjöl. Relativt vanligast äro hybrider med R. mollis, en- ligt G. Bladini lätt igenkännliga på de ytterst talrika, små, outbildade nyponen. Samma egendomlighet ledde mig till upptäckten af den enligt Matsson enda kända säkra hybriden af canina och solstitialis (en stor buske på Säby backe invid Värdinge kyrka, tydligen can. sudermannica a. & m. = gl. hodophila Ar.). Af hybrider mellan olika so/stztialis-former äro inga andra kända än här beskrifna (3 säkra, 2 sannolika); bland de tusenden af buskar jag vid Mölnbo undersökt har jag icke kunnat finna någon hybrid (de misstankar jag trott mig berättigad till i fråga om fyra ha befunnits alldeles ogrundade). Den stora rikedomen af fullt distinkta former å ena sidan, samt å andra sidan dessas tydligt skönjbara sammanhang på ett sätt, som märkligt stämmer med nu rådande systematiska teorier, erbjuda rodologen en forskningsuppgift, som i dessa evolutionsvetenskapens tider måste anses intressant och maktpå- 11 Special- arternas syste- matiska upp- ställning. Hybrider 82 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NYGATAN liggande, samt särskildt blir det för den, hvilken som svensk botanist känner för- . pliktelsen af landsmanskap med systematiska snillen som Linné och Elias Fries. en En för den rodologiska systematikern särdeles lycklig omständighet är, len att frän rosa-individets utveckling kunna otvunget härledas principer, hvilkas Br systematiska värde bekräftas af alla öfriga förhällanden. 1. Härbladiga typer måste vara utvecklade från glattbladiga, efter- som individerna i tidigaste stadium sakna hår och i öfrigt likna de glatt- bladiga typerna; som konsekvens häraf: ju hårigare, dess längre utveck- lade. Denna princip bekräftas af det sakförhållande, att de stora form- grupperna komma hvarann närmast i sina glattbladiga typer (en wir. li mitata kan lätt förväxlas med en g/l. Afseliana, en vir. venosa med en gl. galactisans eller caninella), så att formserierna åt detta håll kunna sägas konvergera, under det att formbildningen blir allt rikare och typerna allt starkare differentierade i den mån hårigheten blir starkare. 2. Pre-former (incl. closa) måste anses usprungligare än motsva- vande per- och grundformer, eftersom hvarje individ i sitt första sta- dium är pre-form. Principen bekräftas af att pre-former så godt som alltid äro mindre håriga än resp. grundformer (saknas alldeles af starkt håriga typer) samt att pre-former af granntyper genomgående komma hvarann närmare än grundformerna och aldrig i rik formbildning kunna jämföras med dessa! (jfr. sid. 9, virentiformis ser. A, samt sid. Ir, första stycket om /ateralis). 3. Af det som sid. 77 sagts om bladtyper, på grund af bladutveck- lingen af det enskilda skottet, följer, att rosatyper med blad af hvad som där kallats urtypen måste anses äldre än de af andra bladtyper karakte- riserade, samt att angusti-former måste anses ursprungligare än motsva- rande lati-former. Också karakteriseras af urtypsblad "Afzeliana och "limi- zara, i hvilka subsp. glaucescenta och icke-glaucescenta ostridigt komma hvar- ann närmast; däremot sakna starkt hårbladiga former, så vidt min erfarenhet räcker, i sina bladformer genomgående hvarje rest af ur- typen. Möjligt är, att genom närmare studium af de olika rosa-typerna i deras tidigaste stadium också klarhet kunde vinnas om det genetiska sambandet mellan de båda stora, genom inga öfvergångsformer förbundna områden, i hvilka som ofvan framhållits hela artkomplexen R. so/stitialis coll. visar sig vara fördelad, nämligen de glaucescenta och de gröna. Så vidt jag kunnat iakttaga — mitt undersökningsmaterial i denna punkt har hvarken varit särdeles omfattande eller tillräckligt godt — är mellan glaucescenta och gröna former ingen märk- bar skillnad i det tidigare stadiet; alla visa samma gråaktigt bleka färgnyans (utan blåaktigt), mest lik bleka vzrens-formers. Om nu häri kan visa sig en an- tydan, att urformerna till var svenska so/szitialis-formation äro att söka bland virens-formerna — såsom af andra grunder ej synes otroligt (jfr nästa stycke) — är en fråga som anbefalles till grundlig undersökning. t Vid valet af ordet grundform som term ha vi ej velat därvid fästa betydelse af ursprung utan uttrycka den förhärskande ställning sådana ff. intaga i den nuvarande rosa-vegetationen ge- nom ymnig förekomst, rik formbildning o. s. v. S. ALMOUIST. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS SPONTANA ROSA-FORMER. 83 Af de bada nämnda stora hufvudomrädena är det mindre formrika, de erönas = virens + virentiformis, det enda, där formkännedomen ännu räcker till att grunda en något så när tillförlitlig öfversikt öfver formserierna. Enligt princip 1 måste vzrens-omrädet anses för det ursprungligare. Här möter enligt min erfarenhet den skillnaden från öfriga områden af so/szitialis, att inom ingen- dera af de båda underområdena, /Zimitata och venosa, någon differentiering i distinkta specialarter tyckes ha ägt rum; formbildningen är fullt lika rik, stor växling i bladformer (jfr. sid. 30) liksom taggformer, men distinkt begränsning mellan formerna (annat än de talrika pre- per-, super- o. s. v.) har det varit omöjligt för mig att finna, trots mycken därpå nedlagd möda. Formbildningen skulle således här te sig som hos de sexuella hieracie-arterna aurzcula och umbella- fum; kommande undersökningar få visa, om skillnaden sexualitet — apogami äfven här förefinnes. Tydliga mellanformer förbinda å ena sidan Zimitata med virentiformis A- serie (närmast med *collinalis), a andra sidan venosa med B-serien (särskildt an- ser jag mig sett förbindelselänkar till "obtusata och *Dergrana vanescens). Hela området blir sålunda deladt i två fullt skilda serier, med olika bladfärg, konsi- stensförhållanden, form och tandningstyp (se vidare sid. 9—10), men vid ut- gängspunkten nästan sammanlöpande — lefvande /ömztata och venosa har jag dock alltid säkert kunnat skilja, pressade har jag stundom funnit dubiösa. I fråga om detaljer rörande formernas sammanhang hänvisas till systematiska delen. Af de båda serierna är den förstnämnda (Zmitata + virf. A-ser.) långt formfattigare och med all säkerhet den ursprungligare, liksom den ej heller. hunnit så långt i utveckling, hvilket följer enligt alla 3 ofvan uppställda prin- ciper: I) /Azrtä-former äro sparsamma och aldrig starkt utbildade (såsom typiskt är hos "Matissoniz och *Bergiana i den andra serien); 2) pre-former äro ymniga och intaga en, inom andra grupper ovanlig, själfständig ställning; ett par ciliösa äro kända (inga i den andra serien; bland dess mer håriga knappt någon pre- form); 3) blad-urtypen återfinnes m. el. m. utpräglad hos alla seriens subspecies, rombisk bladform uppträder hos alla (hos den andra serien har jag knappt sett någon antydning till urtyp eller ansats till rombiskhet). Bland de glaucescenta, glauca + glauciformis, måste Afseliana-omrädet anses som det ursprungligaste (likheten med wir. limitata; svag glaucescens; blad af m. el. m. utpräglad urtyp o. s. v.), och inom detta synes mig /ateralis + membranacea sa att säga bilda en urkärna, med talrika karaktärsdrag tydande pa ursprunglighet (bladformen; latiformer saknas; pr@-former förhärska; ensamt här en ciliös typ af full själfständighet, hvarifrän antagligen den icke ciliösa membranacea uppkommit genom mutationer, jfr sid. 70). Med A/seliana sam- manhänga öfriga subsp. af glauca sa nära, att begränsningen för samtliga vållar stora svårigheter. Beträffande förbindelsen mellan de glattbladiga g/auca och de härbladiga g/auciformis har jag iakttagit öfvergångar åt härbladighet från alla 4 af mig uppställda g/quca-subsp. och från olika former af dessa. Fullt tydlig är förbindelsen mellan g/. *galactisans och glf. *corüfolia, samt mellan gl. "caninella och glf. "serrifrons; jag hyser ej heller tvifvel, att öfvergängarna från g/. *Afseliana (t. ex. sid. 62 omnämnda contrachiformis) leda i riktning mot Form- och se- rie — differen- tiering: a. Bland de gröna. b. Bland de glaucescenta. 34 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 4. glf. *pallens, ehuru ej fram mot den enda af mig kända varieteten melarensıs, som måste anses som en inom fallens-omrädet högt utvecklad form; hvart inom glf.-omrädet öfvergängarna från g/. *decurtata leda, synes mig tvifvelaktigt. Som af ofvanstaende framgår, betraktar jag verentiformis och glauci fornıs som artificiella komplexer af närstående parallellserier, hvilka på rodologiens närvarande ständpunkt äro nödvändiga, men som, när tillräcklig kännedom vun- nits särskildt om de glaucescenta formerna, böra lämna plats för kombinationer, där det naturliga sambandet mellan glatt- och hårbladiga former kan framträda. Rättelser och tillägg. Sid. 7, r. 14 i st. f. R. agrestis Savı borde stått eläptica Tausch, dit enl. Matsson vär svenska f. hör. Sid. 8, noten Zllägges: Ordbildningar genom dessa prefixers använ- dande (ss. sub-venosa, pr@-silvescens) skola ej betraktas som själfstän- diga växtnamn (jfr. sid. 30), därför ej ha egen auktors-signatur utan gå under grundformens (jfr. sid. 58). Sak samma med öfriga använda prefix (lati- och angusti, hurtı- och tersti-). Sid. 17, r. 10. Den med KReuteri Gon.. åsyftade fn, af Matsson an- sedd i vårt land närmast motsvara den schweiziska orig. fn., har funnits identisk med g/. patricia 8 (se sid. 24), hvilken synes ha vid utbredning i våra sydöstra landskap. Dess tydliga motsvarighet bland hårbladiga ff. är var. vacillans SCHEUTZ, enligt talrika orig. ex. i Botaniska riksmuseum. . Sid. 61, r. 33. Hvad jag harmed velat saga är, att för alla hittills mig bekanta former gäller en viss konstant, tydligt urskiljbar skillnad i färg mellan hvad som här kallats »gröna» och »blägröna»- Men med- gifvas måste, att gränsen kan vara svår att draga, särskildt i afseende på pressadt material, som samlats sent på året; själf har jag begått miss- tag, och icke ens Matssons skarpa öga har alltid i första tag förmått fälla det rätta utslaget. Vid förnyad pröfning ha vi dock alltid kommit till ofverensstämmande resultat, och i afseende på lefvande material har jag aldrig känt ovisshet. Medgifvas måste också, att färgterminologien är hvarken nog fix eller uttrycksfull. Den pruina, som gör bladens under- sida hos vzr. venosa ända till mycket »blek» (sid. 9, 30, 31) eller nyut- slagna blad «hos wirf. tenuata eller incrassata något blyfärgade eller höst- blad hos vzrf. lepidina askgrå, kunde nog vid extremt stark utbildning hänföras till färgkategorien »blåaktig», fast af annan ton än hvad här kallats glaucescens. Det vill synas, som särskildt västkustklimatet vore gynnsamt för utbildning af en sådan »pseudo-glaucescens», och det är efter min mening en sådan, som är till finnandes hos två mycket märk- liga ff. i WınsLows exsiccatverk, n:r 22 (crassatula Martss.) och 25 (jactans Marss.), i hvilka jag ser varr. af virf. crassifolia, med extremt stark ut- bildning af den för denna underart karakteristiska grå färgtonen (förstärkt genom en ständigt återkommande egendomlighet i Winslows pressning). 86 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 4. Sid. 63, r. 17. Enligt meddelande af Matsson har redan CREPIN sam- manslagit »g/auca» Och »corufoliay, under namn af glauca. Da C. ej i saknad af glaucescens såg något af systematisk betydelse, kunde han ej hysa betänklighet mot att vid användning af £. glauca ViLL. som kollek- tivnamn — V. hade gifvit namnet åt en specialform, funnen i Vogeserna af Mougeot — inrymma äfven rent gröna ff. Men nu, då denna färg- skillnad visat sig vara en karaktär af högsta systematiska rang, bör det ej komma i fråga att, vid namnets användning som kollektivbeteckning, låta det omfatta andra ff. än med den karaktär auktor fäst sig vid som viktig. För den naturliga formkomplex, som Matsson och jag enligt ofvanstäende framställning benämnt g/auca, är namnet utmärkt passande och användes så i närmaste öfverensstämmelse med auktors mening och ganska nära det vanliga bruket. — Däremot skulle namnet opaca Fr. (jfr sid. 61), utan betydelsevidrighet och utan att råka i större motsägelse mot auktors intentioner, kunna användas för hela den kollektivart jag kallat so/stitralis, i fall det skulle anses olämpligt, att med detta sista namn betecknades både en kollektiv- och specialart (opaca är från början uppställd som kollektivform). Sid. 83, r. 6. Matsson har meddelat, att X. vzrens ı Helsingland diffe- rentierats i flera skilda specialformer. Register öfver växtnamn och nya termer. (Kursivering af sidtal anger, alt diagnos pa den sidan gifves.) VA Setter a (RE) Aue nern ZB 5 IrSTeilebletl-sSkuppler MISHESTIS DAMEN le ee Tk SERIES AR a BER SE BAS Rd) ga SR äl SE AA RNA NS EN ER ee VAN GDEUStSORNT el il, Ug 2, BERSIAnaRNT,, oe ee: HIA VAD DEV TON SEM atSSoniine ee IBC D N AESEENeenche et re föreg 28, BINDEND TEE ee ee IBovernienananN CU ee Bracteseensn Neumann babfonmraasblade nn... Cannon (RR ÖRBE Nad een ans 6, GARTEN DSATU ee ee ee 7, läs 10, CARLA NN AL re 46, GUATELE NTA Nr rr e Ee SHlitolsawtornerns ee 8, 63,, 10, Gorlinalis NIATSS er Oo. Sl, GORIImRUSCHaN EDR SEEN ENS a Ne gar NASA AN AA comatula MATS=s. ...... BEE TRUE. N CORCAOAEN EU GO JENA INATT SETT rg Le re LERA GORENDGEOEN AS Se a SE er IR ContvachiformisE MATSSı nn. 62, COLA IR, NOV, Gö I dogocssosoosnoidse 8, 28, ” RN TT RK NAT SSA Ra RR Aag i = al BE) [SRS YGER 0 IS Nee DR 41, 3 Neal a ee 60, GROSS CHNLD] CHEN VASE SER SAR SERIE UR GRAS SÜDEN A 10, GUL VET UC AST NEE ANT MES SENOR SALE AL 21, ID) EGUNLOTDEN DASS nys ss kAL Bo & 1, Beinamen SS ob yssberdassgss sn CINE FENA ae ee HELP (TC AG S CT sas ra Sr SRA AAA BUOULUICIER SE STONE SEREE sans en ERE nan RS I RÖVEN JEDE ELI LS dad OG 49, UEATe STAHL (NL BRI sär (sas ste nns ere AAA 28, GalacESan SENT SS AGS SSA NS HN S 28, genuina (var. af coriifolia) Neum. fl, ...... En DA rr atage a [SAR NAT SA ASEDA glandulifera (LEFFL.) Neum. fl. ............ FULLO (Nero) AG SE Nio. Mae Sy UL O ” „ ÜREP, TORD GWUD FOG FOTOT BOOT AUO sid. sid. 60. | glauciformis ÅT. .....n....... & 27, 0, ©, O2 Nglaucıfrons A. So m 9 SON IS Ne ee Nee 58. 52.17 GOLAICANVIEN SS ee ee 3203,10: DOM WeHaveolens, (ÖRING ee 63. I | ra I Fö NE -ussaesesssenversorsu0rsse 9. Necundform (Et SISSEL) 2.0 8. 80. | Grund- och långtändt bladtyp...... 76. DD | TÖS | WHallandicanS cHEUT ZI sees 39. Sl, || Jelena NINE ocgud oas to dtsd son NSds SNETT 52. EI I TZEDESCEeNSı Au SEM ee ee 25. ANG zzbevnicın an Um: 09% 1330| Trrsutulat Arne er dr ELER FO 9; | Vetubellipe SNES ee 11,10, 66. 598 Ft LO ETT ee ÄR AR AR SEE 27, 82, 85. 00:, R0BopAlaNAT SN eta rr SAS ST 8. 69. | Holmiensis TVI SS ed SNS 2 NV RANE RE 42, 10. 20: hogbasıgarlagsan ne... wre ZA. 82. | 608 | Isen Ne um MM occoduorsoodsss sosse Zl Ög | FROSSA ITS nocosos2s 5, 33, 36, 64, 66, 68, 70. ler e2rserta MATSSy ee Sy ID 170 2050 N I ACCANSPINDACES SK RSA FE EEE 89. 16. 833. Klot am sja an Eee Le RNE 74. 62%, korthladieypealeeee AINA 76. 23% Kko.nckrokstantarsan vocsodasssadasssidsnsns. 137% 63. | ol SLE LULAT Te eg. 44, 66, 70. OG. I ZeEVVSalaEN em Be sed 177. TB Zateralzs N ASS SSA 11, 65, 70, 83. (ER LEN SR EN Er ll, 32, Sö UP 0 LEN en a Iössgdodsoocbössronsrrsssd ds 0% ar MNEL CJ LEK AT ee ee O2 LO. TA wlentescen st AS SC Sr SAR er RR 42, TE \KLeßzaaeN eins DS IE ep TA ANLATSS Söta sk SRA RR BOSSE RA Ar 52. OS || CARE N VAT SS Edo 9, 60, 83. Da lÄDBLOjNMSA baden 76 5 | EUROS INTo 2esounasnese Borges 27,84: OS NRMZESSOH TRENNT RT RR SABER Ars rst 2 Tegs DR SER RAS Jo, 44. mieliayninslarde wa Eee 76 Tr Errzernbranacear AT rer 11, 10, 83. Ha ERROR RER LTE ee ee 61, 62. DS EMO EL2200 31. 5TS MEAN I Sa ERS a SE 3m 39 E07 392 IFO SANS NIE re NE RE RE KASS Ho SÖMN | ALI (OAL NIT, sc es 9 86. | 88 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 4. sid. sid. Niederbladi un... un Sn 75. | sirictidens Marssı. 000 Za neglecta MATSS. » sessosesnnensren nen sonndernnent SEIN | SPAN TONEN Re. ee ee Sö fa IRA INGA N en ner Rice 61,762. | vsaper-form Wera. ER 6, BON EUIT EL terre. 29. | Swartziana spec. IFRS INO Ve (eu UmUNUlAMaN DT er 31, 42. se BON RSREN HENNE Le Re Ob LEN ee re Sa 11.) Tangens, An re... ENE NSD Ao 39, OHEUS AL NN SER een. 10, 67. | $ et ehe SEGEL SPIVIATS SA Se oscidentalis JAG angpe sv fa a saRPad vo Ebbe un DON EE 72207 GLAD SS se ers A RR Aa jr AE ENA ONES opaca) Ing MEINE, Dy mer ÖTT TS OM Zenuidens SNI rn ala Se. RNSAr tersti-lonni [egen Re res Sr REN ale ge SRA 2 / Res NR. I, VEG. SÖ oaagoonbasdergovknant 8, TS | Tonssanaya NG SE MD bones san gen s5o vs sån DIENEN En 233189. Aluirzichella NAT. N EN 10, Deetinatula NT er Sl irzchzellotgesn AT oss EO SS ON SEE Der SOLID SEE 8, 10, 82, 88. perslauca, aa ma een 3. Umerzera: Amin. NL IE | Dlacialjonmm SAT en Sl O2 NOD S ALLE SES nm. fogade EST TSV ANNINA ©, DLEDeIa TER BE RER EA Dy DOS un tyıpleinatüpladier se be 76, Re ORTE N 8, 10, 82, 85. 3 af tasgar Re SS NAND oo seder: NON, My er: 20. | pubescens Hn. Neum. fl. ..................... HZ | WVacztlansı\ScHheurz 2.2... a SN 5 OB TEE EN RR. 31. = ONEUMSINEL er ANG BAL Bg NYA 93 ac so DiycnocephalaCmrusm 2. are. OM | Wahlenberszii Nass 2 ee WANESGENSIVRTSSI TE Tra 52, Reuter: \GoDs. nn... erachten I, os | ADS MVA Penanadsanubasunanesebasn 923958 HUDTOLNOSaR NN Zi | NET SEN en , Vexionensisı SCHEUNZ ANN Saleifolar (Ders) N Son 3. |Nozalzs, Neum: ll en NE BAVMENIAceRNSWE N N [O3 ER NR 077 2 NE N ER HL aeann5060850 4000 SCABRELASCREBIENEN en BSH DES NVRTEN GE > vdsodbbonsdsbadvssstonBonso 9, 29, SEEK Op LIG CHEZ se sd SAR OST winentijonmmis N hasar ee Se SNRA ERNA 9, SCPLeHLKZOM a LST SEE SRS RER RO Ro A RE SS NSU ne aotaseen8ädese SEHNIKONSENTENE N Ge SA ShA RSA ODER | WAEEHO CINE 5, 46, 64, 66, SLDESCERSINATLSS HEN: 10,90, 8 Solstitialis coll. (Bess) Arne 6,09. | Olive nb Marl... ENT h SPEC, BESS I. en 63. | Ofversangspladiı. 2.3 Mu en Tryckt den 14 maj 1907. LA CY 74 Th. Ekblom pinx. i Lith.G. Tholander, Stockholm Rosa glauca Vill. 1 (lati-) dilatans nov. (nr 1); 2 sub-dilatans n.(nr 32); 3 sub-membrana- cea n. (nr41);4sub-contracta Matss (nr. 26); 5 cuneatula n. (nr 23); Epalrician.(nr15);, 7 uneigera nm (nr25): 8 uncigera B (nr22) Rosa virentiformis nov. 9 Bergiana n.(nr.34); 10 Wittrockii n.(nr9); 11canula n.(nr. 16); 12 firmula ß (nr.57);13 silvescens Matss.ß(nr.3);14 tangensn(nr#). h Kr £ Y N ACTA HORTI BERGIANI. Bam 4. N:o 9. NÅGRA ANTECKNINGAR VICTORIA -LINDE. SÄRSKILDT OM MICTORTAÄTCRUZTANN Dore AF Gust. ©. A:n MauLme. MED 4 TAFLOR. STOCKHOLM ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1907. 3) \ N j A Be a r HEN EN Kalle, en 3 F 3 DEN MEI A | é i Er F | | UC “ v Fa ; ! 51 i | | 2 \ v ; | | i Jättenäckrosorna (arterna af släktet Vzeiorza LINDLEY) höra utan allt tvifvel till de praktfullaste och mest storslagna bland de ytterst talrika växter, den sydamerikanska kontinenten hyser. De hafva också en vidsträckt utbredning, från Guyana ända till Corrientes på gränsen mellan Paraguay och Argentina !), från Santarem eller Para nära Amazonflodens mynning till Solimoes nedre lopp (ät- minstone så långt upp som till Teffé-flodens mynning) och Boliviens lågland. Det är under sådana förhållanden egendomligt, att det dröjde mer än 300 år efter. Sydamerikas upptäckt, innan någon underrättelse om dessa växter kom till Europa. Möjligt är visserligen, att de någon gång blifvit omnämnda i missionärernas, särskildt jesuitmissionärernas, rapporter eller reseberättelser, men dessa funno vanligen sin graf i de spanska arkiven; och litteraturen har ingen- ting att förmäla om ifrågavarande växter förr än långt in på 1800-talet. Victorierna uppträda också på sådana ståndorter, att de trots sin storlek lätt undgå den resandes uppmärksamhet. De förekomma i lugna, undangömda vikar af floderna eller i laguner, som stå i förbindelse med dessa. Utifrån floden upptäcker man dem därför vanligen icke, och äfven från landsidan undgå de lätt uppmärksamheten, då lagunerna eller vikarna vanligen äro omgifna af försumpningar med buskar eller höga halfgräs, som skymma utsikten. Där urskogen når ända fram till vattnet och någon tid af dagen beskuggar det- samma, förekomma de, efter alla underrättelser att döma ?), aldrig. Dessa för- hållanden torde förklara, att så öfvade och skarpsynta forskningsresande som C. F. PH von Marrıus och L. RIEDEL ej anträffat någon Victoria, oaktadt de genomreste områden, där dessa. växter förekomma och det helt säkert i riklig mängd. Österrikaren TH. HENKE torde hafva varit den första europeiska natur- forskare, som fick tillfälle att se någon jättenäckros. För så vidt man känner, sände han dock aldrig någon underrättelse om sin vackra upptäckt hem till Europa; själf återvände han aldrig från Sydamerika. Endast en tillfällighet gjorde, att den blef känd. När den bekanta franska forskningsresanden A. p ÖRBIGNY ar 1832 befann sig i det bolivianska låglandet, fick han af en där sedan många ar tillbaka bosatt missionär, padre LACUEVA, höra, att denna år 1800 eller 1801 !) Enligt AimÉ BonrLann [i Comptes rendus (Paris). I (1854), p. 435] förekommer Victoria ännu länge söderut vid Paranäfloden vid Goya samt i Miranan, en biflod till Uruguay. 2 ”) Jfr. t. ex. PLAncHoNn's referat af Brivses’ skildring af Victoria's förekomst i floden Yacuma (en biflod till Rio Mamore) i bolivianska låglandet. [Flore des serres. Tome VI (1850—51), p. 200.] Samma skildring i original finns i Botanical Magazine. Vol. 73 (1847), pp. 10 och följ. 4 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 5. beledsagat HENKE under en resa pa Rio Mamore och att de da tillsammans upptäckt en växt, som enligt paterns beskrifning mycket nära Öfverensstämde- med en jättenäckros, som pÖRBIGNY redan 1827 anträffat i närheten af den argentinska staden Corrientes. Några månader efter sitt sammanträffande med patern återfann han den af Hanke förut observerade växten '), men något under- sökningsmaterial lyckades han icke medföra hem, och den korta beskrifning, som han på stället sammanskref, tillåter icke en säker bestämning af arten. Vid Corrientes hade Aım# BONPLAND redan år 18197”) upptäckt en jättenäckros, men icke heller hans fynd blef bekant i Europa förr än flera år efteråt. Äfven här var det, såsom redan ofvan nämnts, D’ORBIGNY, som återfann växten, om också icke alldeles på samma plats, så dock i samma nejd, och när han år 1840 beskref densamma, omnämnde han också samvetsgrant, att BONPLAND hade äran af dess första upptäckt”). Då (år 1840) hade emellertid jättenäckrosor redan ådragit sig stor upp- märksamhet i botaniska kretsar i Europa. År 1832 hade E. Forprig funnit en art i Amazonfloden nära Rio Teffé's mynning”) och beskrifvit den samma år, hvarvid han dock hänförde den till ett asiatiskt släkte och benämnde den Zuryale amasonica. Tyvärr är äfven denna beskrifning så kort, att man omöjligen kan afgöra, hvilken art PoEPriG hade för ögonen. Fem år senare (år 1837) upptäckte ROBERT SCHOMBURGK en jättenäckros i engelska Guyana ?). Efter det material samt de anteckningar och afbildningar, SCHOMBURGK hemsände till England, utarbetades redan samma år af J. LinpLey en utförlig beskrifning öfver växten; och med den engelska drottningens medgifvande erhöll den namnet Victoria (V. regia). "Denna beskrifning offentliggjordes dock i en upplaga af endast 25 exemplar. Praktiskt sedt torde det därför vara riktigare att datera publikationen af släktet Wzciorzia från följande år (1838), då LInDLEY skildrade växten i Botanical Register (Misc. Not., p. 13), ty det torde vara jämförelsevis få, som hafva till- fälle att taga del af originalbeskrifningen. D’OrsıcnY identifierade — om riktigt eller icke, måste lämnas oafgjordt — ar 1840”) den af honom i Rio Mamoré funna växten med Victoria regia LINDL.; dit hänförde han också PoEPPIGs Zuryale amasonica. Den vid Corrientes förekommande formen beskref han däremot som en ny art, Victoria Crusziana (»Cruziana» efter en general SANTA CRUZ, »auquel je dois en grande partie la réussite de mon voyage en Bolivia»). De karaktärer, som enligt Dp ÖRBIGNY skulle utmärka denna art, äro dock ganska vacklande och till en del hämtade endast från ett visst åldersstadium hos blomman (såsom kronbladens färg), till !) A. D’OrBıcny, Note sur les especes du genre Victoria [Annales des sciences naturelles. 2:de serie. Tome 13. — Botanique. (1840)], p. 58. ”) Enligt Bonerano’s egen uppgift i Comptes rendus (1854), p. 435, är 1820. I) DIORBIENN. anıı st, PR2aS: *) Doctor Pörrıc’s naturhistorische Reiseberichte [Frorıer’s Notizen aus dem Gebiete der Natur- und Heilkunde. Band 35. N:o 9 (Nov. 1832).], p. 131. ?) Jfr. J. Linprey, Botanical Register 1838. Miscellaneous Notices, p. 9. J. E. PrancHon et L. van Hourte, La Victoria regia au point de vue horticole et botanique [Flore des serres. Tome VI (1850-51), pp. 193 och följ., tome VII (1851—52), pp. 25 och följ.], p- (VI) 196. °) Note sur les especes du genre Victoria. (Anf. st.) G. O0. A!N MALME. ANTECKNINGAR OM VICTORIA. 5 en del med all sannolikhet fingerade (såsom frånvaron af hår på bladens under- sida, hvilket alls icke passar in åtminstone på de BONPLANDska exemplaren, hvilka tvärtom äro mera håriga än Victoria regia!). J. E. PLANCHON kunde år 1853”) icke heller närmare precisera skillnaden mellan de ifrågavarande arterna; uppgiften, att bladan hos V. Cruszana skola vara glatta på undersidan, äter- finner man emellertid icke hos honom. Kännedomen om Victoria regia var år 1853 en helt. annan än år 1840. Helt naturligt gjorde man snart försök att öfverföra jättenäckrosor lefvande till Europa och att odla dem här. De första, af SCHOMBURGK, TH. BRIDGES (år 1846) m. fl, misslyckades. Rhizom, som sändes, ruttnade under vägen. Frön som skickades i torrt tillstånd, förlorade sin grobarhet. Af de frön, som BRIDGES medförde (från Santa Ana i bolivianska låglandet) i fuktig jord, grodde visser- ligen tvenne efter framkomsten, men plantorna dogo snart ?). Först år 1849 (den 28 februari) ankommo till Kew fullt grobara frön, sända af tvenne engelska läkare i Georgetown, HuGH LuUucHIE och RopIiE, och samma år blommade de första exemplaren i Europa, i hertigens af DEVONSHIRE växthus i Chatsworth (den 8 november *) och i den botaniska trädgården i Kew. Redan följande år (den 5 september) blommade Victoria första gången på den europeiska konti- nenten, nämligen hos den bekanta belgiska blomsterodlaren L. VAN HOUTTE '), och därefter höll den på kort tid sitt segertåg genom så godt som hela den civili- serade världen. Så t. ex. blommade den första gången i Hamburg 1831 (den 28 augusti®), i Förenta Staterna, hos CALEB Core i Philadelphia, samma år (den 21 augusti 7), i Calcutta likaledes samma år (den 5 september) o. s. v. I Sverige odlades den i växthuset vid Rosendal (Stockholm) redan sommaren 1852. — Ännu 1878 skola enligt R. Caspary ?) samtliga i Europa, Asien och Nordamerika odlade jättenäckrosor hafva varit afkomlingar af dem, som år 1849 blommade i England, och sålunda hafva tillhört Victoria regia LinpL. Huru- vida frön af spontant växande exemplar af denna art senare kommit till an- vändning, är mig ej bekant. Botanisterna i Europa fingo alltså till sitt förfogande ett rikhaltigt lef- vande material för undersökningar öfver Victoria regia. Sådana, såväl öfver växtens yttre organisation som öfver dess anatomi och fysiologi, hafva också blifvit utförda af flera forskare. Redan år 1850 och 1851 offentliggjorde J. E. !) Jfr. R. Caspary, Flora brasiliensis, fasc. 77 (1878), p. 150. °)Etudes sur les nympheacees [Annales des sciences naturelles. 3:ieme ser. Tome 19, Botanique.], p. 27. ?) Att sa skedde, torde hafva berott därpå, att fröna såddes på hösten; groddplantorna dogo i december. Det af Brınpgzs hemförda herbariematerialet har af Caspary hänförts till Victoria Cruziana D'ÖRB. Såsom längre fram skall närmare visas, röja också Hooxer’s afbildningar [Botanical Magazine (1847), tab. 4276 & 4277] särskildt genom taggarnas form, att här föreligger denna art. ") Jfr. PLANCHON et van Hourtiz, La Victoria regia (anf. st.), p. (VI) 202. °) PLANCHON et van Hourte, La Victoria 'regia (anf. st.), p. (VI) 204. 6) Botanische Zeitung. 1851, p. 670. 7) Hoorker’s Journal of Botany. Vol. III (1851), p. 346. 3) Gardeners’ Chronicle. 1851, p. 805. ?) Flora brasiliensis, fasc. 77 (1878), p. 148. 6 ACTA HORTI BERGIANI. _ BAND 4. NO 5. PLANCHON och L. VAN HouTTE') en utförlig skildring af växten, som, såsom ofvan nämnts, dä odlades i den senares växthus. Är 1878 behandlade R. CasparY nympheacderna i Flora brasiliensis ”) och lämnade därvid också en syn- nerligen noggrann och utförlig beskrifning öfver Victoria regia, såväl efter ett rikhaltigt lefvande material, som efter de fragment, hvilka återstodo af det ma- terial, som hemsändts af SCHOMBURGK från Guyana och af H. A. WEDDELL från Matto Grosso. Af. arbeten, som sedan utkommit, må nämnas E. KNOCE's Untersuchungen über die Morphologie, Biologie und Physiologie der Blüte von Victoria regia (1890) °). Victoria Crusiana d'OrRB. är däremot ännu högst ofullständigt känd. PLANCHON förklarade år 1853 *) densamma vara »imperfectissime nota». Och CasparY ?) hade icke till sitt förfogande annat än torrt herbariematerial och några under 50 år i sprit förvarade fragment af växten. Det är under sådana för- hållanden värdt beundran, att han kunde fästa uppmärksamheten vid särskildt en karaktär (hårens beskaffenhet), som enligt min erfarenhet är af största vikt för igenkännandet af arten (eller kanske riktigare artgruppen)'). Efter CASPARY'sS tid hafva jättenäckrosor, sannolikt samtliga tillhörande Victoria Crusiana d ORB., observerats af flera resande i Paraguay—Parana-omrädet, t. ex. TH. MORONG ”), J. Anısıts 3) och E.- HASSLER ?), men någon komplettering af den ofuliständiga beskrifningen har icke företagits. I juli 1894 fann jag en Wäicroria vid Corumba i Matto Grosso, i en lagun vid Paraguay-floden strax nedanför staden åt Ladario till. Undersöknings- material tillvaratogs och konserverades dels i sprit, dels torkades det för att på vanligt sätt kunna införlifvas med det Regnellska herbariet. Trots den intensiva torka, som då var rådande i Corumba, visade sig dock den sistnämnda konserverings- 1) La Victoria regia au point de vue horticole et botanique. [Flore des serres. Tome VI (1850—51), tome VII (1851—52).] ?) Fasc. 77 (1878), pp. 129— 184. ?) LUERSSEN und Frank, Bibliotheca-botanica. Heft 47. 2) Etudes sur les nympheacees, p. 27. 5) Flora brasiliensis, fase. 77 (1878), p. 150. 6) PLancHhon upptager (i Revue hortic. febr. 1853. Jfr. Etudes sur les nympheacees, p. 26.) en tredje Victoria-art (V. amazonica), som han i korthet beskrifver efter material från Para insamladt af R. Spruce, och till hvilken han hänför Zuryale amazonica Porpr. Den skall utmärka sig (från V. regia) bland annat genom tät härighet pa bladens undersida och genom längre taggar. Caspary anför denna art med ? (“exclusa planta Poeppigiana“) och påpekar, att håren till sin byggnad likna dem hos V. regia; fröna voro honom ej bekanta. I HuBEr's Arboretum amazoni- cum (1901) finnas reproducerade tvenne fotografier af en Victoria ("V. regia“), som med afseende på bladkanten synes afvika från V. regia och mera öfverensstämma med V. Cruziana. Någon beskrifning öfver växten lämnas icke, dä afbildningarna ej äro synnerligen upplysande, måste det lämnas oafgjordt, huruvida här föreligger en från V. regia skild art. 7) Tuomas Moronc and N. L. Britton, An enumeration of the plants collected by Dr. Thomas Morong in Paraguay, 1888—1890 (Annals N. Y. Acad. Sci., VII, Dec. 1892), p. 49 |“ Victoria amazonica (Porpp.) Prancn.“]. 5) Enl. exemplar samlade år 1896 i närheten af Asuncion, förvarade i Naturhistoriska Riks- museets Botaniska afdelning (Stockholm). 2) R. Cuopar et Hassrer, Plante Hasslerian® [Bulletin de l’Herbier Boissier. Tome III (2:me serie) (1903).], p. 792 (Victoria Cruziana D ORr.). G. ©. A!N MALME. ANTECKNINGAR OM VICTORIA. 7 metoden vara förenad med åtskilliga svårigheter, och herbariematerialet lämnar nog en skäligen ofullständig bild af växten. De (föröfrigt ej fullt mogna) frön, som tillvaratogos, inlades i sprit. Någon tanke på, att det kunde vara af något in- tresse att föra lefvande sådana med mig hem till Europa, hade jag icke, helst något tillfälle att odla växten då icke fanns i Sverige och jag dessutom trodde det vara Victoria regia, jag hade för ögonen. På hemresan togs vägen öfver Rotterdam, och jag begagnade där tillfället att besöka den botaniska trädgården och se den därstädes odlade Victoria regra. Till min öfverraskning visade det sig, att redan bladkantens riktning (och färg) var en annan hos denna än hos den växt, jag sett i Matto Grosso. Efter hemkomsten till Stockholm fann jag också, att mina exemplar från Corumbå voro att hänföra till Victoria Crusiana, ehuru de i vissa afseenden ej fullt öfverensstämde med den af CASPARY lämnade beskrifningen. Ett tillämnadt offentliggörande af mitt fynd blef emellertid gång på gang uppskjutet. : Vid jultiden 1902 befann jag mig åter i Corumbå och lät mig då an- geläget vara att anskaffa frön af den ifrågavarande Victoria-arten åt den Bergi- anska trädgården i Stockholm. Men den ofvannämnda lagunen var vid denna tid nästan alldeles uttorkad, och af Victoria var ej något spår att se. Afi staden bosatta personer erfor jag emellertid, att den förekom äfven ofvanför staden i en vik åt Bahia Blanca till. Ett lindrigt anfall af klimatfeber gjorde dock, att jag då icke vågade företaga några exkursioner utmed flodens sumpiga stränder, helst det uppgafs, att hvarken blommor eller mogna frukter skulle vara att finna vid denna tid. När jag på hemresan åter passerade Corumba, upp- sökte jag den 22 juli 1903 den angifna platsen. Växten fanns också ymnigt, och jag fiskade upp ett par mogna frukter. En mängd frön lades i en glasburk med vanlig korkpropp; de höllos där ständigt fuktiga under hemresan, och några gånger lämnades burken öppen en eller annan timme. De visade vid hemkomsten en utmärkt grobarhet. Sådda i Bergianska trädgårdens Victoriahus den 22 februari 1904, grodde de på några dagar, och den 10 mars hade grodd- plantorna i allmänhet hunnit utveckla tre blad (förutom bjärtbladen). Redan den 29 juni blommade växten första gången. Då Victoria regia samtidigt od- lades i samma bassäng, var det lätt att öfvertyga sig därom, att de båda arterna habituellt, framför allt genom den uppstående bladkanten, äro väl skilda från hvarandra. Under det att denna kant hos Victoria regia (jfr. tafl. III 2) är snedt utåt-uppåt-riktad, är den hos V. Cruszana (jfr. tafl. III 1) till öfver halfva sin höljd riktad inåtuppåt och först upptill riktad utåt (den är alltså tydligt insnörd på midten). I Heinrich HENKEL'S (i Darmstadt) katalog n:o 83 (1904) annonserades till försäljning en ny VWVictoria-form, »V. Trickeri> (»Eine herrliche, widerstands- fähige, reichblühende Form der Victoria regia aus dem mittleren kühlen Süd- amerika»). Da pa grund af den visserligen sväfvande uppgiften om härkomsten anledning fanns att antaga, att det förelåg en Victoria Crusiana, anhöll jag i bref till herr HENKEL att få mig tillsändt undersökningsmaterial. Han tillmötes- gick också min anhållan på det mest förekommande sätt. Och min förmodan besannades. Dock afviker den HENKEL'ska formen i några mindre väsentliga punkter från den af mig från Corumba hemförda. De båda senaste åren har D 3 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 5. äfven denna Victoria odlats i den Bergianska trädgården. I följande anteck- ningar fästes dock hufvudsakligen afseende vid formen från Corumba. I de stora dragen öfverensstämmer Vzctoria Crusiana D’ORB. i sin yttre organisation med IV. regia LinNDL. Dock företer redan groddplantan några smärre afvikelser. Hos V. regia är enligt PLANCHON's afbildning') samt enligt en ej offentliggjord bild och i sprit konserveradt material, som ställts till mitt för- fogande af professor V. B. Wırrrock, det första bladet (hjärtbladen ej med- räknade) syllikt, nedtill rännformigt; det andra har ett tämligen långt skaft och en dubbelt så lång, smalt spjutlik skifva med korta, något uppåt (eller framåt) riktade basalflikar och saknar helt och hållet taggar; det tredje är ännu längre skaftadt, har ganska bredt spjutlik skifva med rakt utåt riktade basalflikar samt uppbär korta taggar på skaftet, under det att skifvan är obeväpnad, det fjärde utvecklar sig till ett flytblad med på undersidan taggig skifva. Hos V. Cruziana — jag har dock icke närmare undersökt mer än en groddplanta, hvilken pro- fessor WITTROCK godhetsfullt ställt till mitt forfogande — öfverensstämmer det första bladet helt och hållet med motsvarande organ hos V. regia och är 5 cm. långt. Det andra har ett 2 cm. långt skaft, smalt äggrundt-lansettlik, 5,5 cm. lång och 0,6 cm. bred, spetsig skifva med vigglik bas och saknar liksom hos V. regza helt och hället beväpning. Det tredje bladet har ett 4,5 cm. längt skaft och spjutlik, spetsig, mot spetsen jämnt afsmalnande, 6 cm. lång skifva, som öfver själfva basalflikarna är 3 cm., strax ofvanför dem ı cm. bred; basalflikarna äro smalt triangulära och spetsiga, basen afrundad eller bredt vigglik; bladskaftet saknar taggar. Äfven här är det först det fjärde bladet, som utvecklar sig till fliytblad med taggig undersida. De definitiva, fullt utvecklade flytbladen nå en storlek af nära 2 m. i diameter. Bladkantens form är redan ofvan omnämnd och uppfattas föröfrigt lättare med hjälp af den här (tafl. III 1) lämnade fotografien än genom en beskrifning. Dess höjd är vanligen 6—8 cm., mera sällan nära 10 cm. Hos den af HENKEL i odling införda Victoria-formen är bladkanten betydligt högre, 12—16 cm. hög, och att döma efter en fotografi (tafl. IV) öfverensstämmer den vid Asuncion förekommande formen "med densamma. BripcEs' exemplar från det bolivianska låglandet synes däre- mot enligt den af Hooker ?) lämnade afbildningen mera likna Corumbä-formen. I D'ÖRBIGNY'S och PLANCHON'S beskrifningar framhålles såsom den förnämsta karaktären för V. Crusiana, att bladen äro gröna äfven på undersidan. Härom nämner CASPARY ingenting, sannolikt emedan han haft till sitt förfogande BRIDGES exemplar, hvilka icke förete denna karaktär. Det visar sig också, att färgen på bladens undersida är underkastad växlingar. Hos den HENKEL'ska formen är den grön med svag blå-violett anstrykning, hos formen från Corumba mättadt blå-violett (de höga listerna, »nerverna», nästan rent gröna). Hos I”. regia är den däremot purpurröd med starkare eller svagare dragning at violett; »nerverna» äro orent violetta. Bladkantens yttersida är hos den senare gredelin eller violett-rosenröd, hos I. Crusiana grön med en starkare eller svagare violett eller rosenröd anstrykning. Färgens intensitet kan således svårligen anses som 1) PLANCHON et van HourttE, La Victoria regia —— —, p. (VII) 53 och pl. VI. 2) Botanical Magazine. Vol. 73 (1847), tab. 4276. GE .OTEBENE MUSTENMIER ANTECKNINGAR OM VICTORIA. 9 artkaraktär, helst den kan vara olika till och med hos olika blad af samma individ; däremot synes kvaliteten markera en skillnad mellan de båda nämnda arterna. Härighetens styrka och ännu mera hårens beskaffenhet är åter, såsom redan CASPARY framhållit, af största vikt för deras särskiljande. Hos VV. regia äro bladen på undersidan glatta eller småludna (pubescentia) med korta hår, bildade af en rad af 4—06 nästan cylindriska celler, hos VV. Crusiana mycket rikligare håriga (villosa) med af 8—ıo celler bestående hår. Denna karaktär återfinnes både hos den HENKEL'ska formen och hos den från Corumbä. Äfven taggarna äro af väsentligen olika beskaffenhet. Hos NV. regia afsmalna de lik- formigt och jämnt från den ganska smala, cylindriska basen och äro endast ned- till köttiga och mjuka; hos V. Crusiana är basen mycket tjockare, ofta något hoptryckt från sidorna, och taggarna (särskildt de större) äro köttiga ungefär till midten, där de ganska hastigt afsmalna till en smal, skarp spets. Denna taggarnas form framträder tydligt äfven på den af Hooker lämnade afbildningen af BringEs’ exemplar från det bolivianska låglandet. I allmänhet äro taggarna kortare hos V. Crusiana, men en eller annan kan dock äfven hos denna art nå en längd af ända till 18 mm. Ännu skarpare markerad är denna olikhet på blom- och bladskaften, där taggarna i allmänhet äro talrikare och af mera växlande längd (hos samma individ) hos V. Crusiana än hos V. regia. Fruktämnets och foderbladens beväpning anföres af CASPARY som en viktig skillnad mellan de olika Vzetoria-arterna. Hos V. Crusiana skulle fruktämnet vara försedt med mycket tätt sittande, ända till 16 mm. långa taggar, under det att foderbladen skulle bära taggar endast nedtill och för öfrigt vara obe- väpnade. I detta afseende förhålla sig dock olika blommor till och med på samma individ skäligen olika. Än äro foderbladen ända till spetsen beklädda med utåt-nedåtriktade taggar af mycket olika längd, dock samtliga skäligen korta, ej öfver 5 mm. långa, utom nedtill, där en eller annan är längre; än finnas endast spridda taggar och blott nedemot basen af foderbladen. Frukt- ämnet är i båda dessa fall tätt beklädt med taggar af mycket växlande storlek, af hvilka några nå en längd af omkring 18 mm. I ännu andra fall äro såväl foderblad som fruktämne alldeles obeväpnade, om man frånser några föga skarpt framträdande vårtor. Sådan är den blomma, som afbildats på tafl. I (jfr. här- med tafl. II, fig. 2 och 3!), Mellan dessa ytterligheter finnas alla möjliga öfver- gångar. På det exemplar af V. regia, som jag undersökt, äro taggarna på roderbladen tämligen spridda, rakt utstående, af föga olika längd, de längsta ända till 10 mm. långa. På fruktämnet äro de längsta taggarna ända till 20 mm. långa. Af samma beskaffenhet är beväpningen på de blommor, som finnas foto- graferade i Knoch’s afhandling, Untersuchungen über die Morphologie, Biologie und Physiologie der Blüte von Victoria regia. Såsom Caspary påpekar, växlar antalet blad i blomman hos F. regia inom ganska vida gränser (mellan 313 och 375); blomdiagrammet är ännu ej utredt. Bortsedt från färgen, afviker V. Crusiana ej synnerligen mycket med afseende på blomman. Foderbladen äro som vanligt 4, kronbladen 60—80, de yttre staminodierna 40—50, de fertila ståndarna omkring 140, de inre stami- nodierna 40—50, fruktbladen omkring 28, fröämnena 12—20 i hvarje rum i fruktämnet (och fästa på korta fröämnessträngar). Jämför man dessa tal med 2 IO ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 5. dem, Caspary uppgifver för V. regza, faller i främsta rummet det större antalet yttre staminodier i ögonen. Förutsatt att dessa bildningar i verkligheten sitta ordnade i kransar med ungefär 16 i hvarje krans, förhåller det sig enligt PLAN- CHON's och Caspary’s undersökningar, hvilkas riktighet jag (dock endast genom undersökning af en fullt utbildad blomma) kunnat konstatera, hos V. regia så, att endast en krans fullständigt och ofta dessutom en krans delvis ut- bildats till staminodier; det högsta antal, CASPARY uppgifver, är 26. Hos V. Crusiana äro två kransar fullständigt och dessutom flera eller färre blad af en tredje krans utbildade som staminodier. Äfven de inre staminodierna äro oftast talrikare hos denna art!) och vanligen tillstädes i ett antal nära dubbelt så stort som fruktbladens. De äro sammanvuxna med hvarandra ungefär till halfva sin längd, men däremot utom i sin nedre del fria från fruktbladsbihangen. Frukt- bladen äro såväl på de af mig vid Corumba insamlade exemplaren som på de Anısıts'ska och Bripgzs’ska samt de i Bergianska trädgården odlade färre än hos V. regia, där de enligt CASPARY äro 33—39. Ståndarna äro i det närmaste lika långa, 4—4.g cm. i längd, de yttre ända till 8 mm., de inre blott omkring 5 mm. breda. De yttre, hvilka stå på gränsen till staminodier, hafva svagt utvecklade knapprum; hos de mellersta utgör strängen ungefär hälften, hos de innersta endast ungefär tredjedelen af hela ståndarens längd. Ståndarbihanget — den del af knappbandet, som skjuter ut öfver knapphalfvorna — är kortast på de yttre ståndarna, 4 mm., längst på de inre, nära 8 mm. — Det i centrum af märket fästa bihanget, hvilket med all sannolikhet är att uppfatta som en förlängning af blomaxeln, är koniskt och och trubbigt. Hos V. regra skall det enligt CASPARY's framställning vara omvändt päronformigt, men i den blomma jag undersökt och i de blommor, som finnas afbildade i KNnocH's Untersuchungen über die Morphologie, Biologie und Physiologie der Blüte von Victoria regia, har det i det närmaste samma form som hos V. Crusiana. Det synes sålunda kunna växla till formen hos samma art och icke vara användbart för arternas särskiljande. Af desto större värde i detta hänseende äro fröna, något som också framhålles af CASPARY, ehuru det jämförelsematerial, som stod till hans förfogande, var mycket ringa. Hos V. regia äro fröna bredt ellipsoidiska, 7—8 mm. långa, 55—6 mm. tjocka, med knappt märkbart framträdande raphe; operculum är ovalt eller nästan rundt. Hos V. Cruszana (tafl. II, fig. 7) äro de nästan klot- formiga, S--9 mm. (de af mig från Corumba hemförda ända till 10 mm.) i dia- meter, med mycket skarpt framträdande raphe, som bildar en på sin rygg af- rundad ås från chalaza fram till nafveln eller fröärret; operculum är bredt ägg- rundt med den smalare ändan uppemot raphe. I detta afseende afviker den HENKEL'ska formen icke märkbart från den från Corumba. Färgen växlar hos båda arterna från tämligen mörk lerfärg till svartbrunt eller nästan svart. Den olikhet, CASPARY trott sig finna i fråga om nafvelns och mikropylens läge på - operculum, torde vara rent individuell; i regeln ligger nafveln närmare kanten, mot raphe, mikropylen nära centrum af operculum. Knock har dock i en blomma af V. regia funnit 48 inre staminodier, men denna hade också 40 fruktblad. G. ©. A!N MALME. ANTECKNINGAR OM VICTORIA. TOT Med afseende pa blommans färg afviker VV. Crusiana från V. regia hufvudsakligen därigenom, att kronbladen i början äro krämfärgade (ej rent hvita) och foderbladen ätminstone i allmänhet äro gröna (sällan mer eller mindre violetta) på utsidan. Kronbladens färg angifves redan af ANIsITS, som på etiketten till det af honom öfversända materialet skrifver: »Blume erst gelblich weiss». De förändringar i diagnosen för V. Cruziana, hvilka framgå ur min under- sökning, kunna i korthet sammanfattas pa följande sätt: Victoria Crusiana D’ORBIGNY (1840). In Annales des sciences naturelles. Ser. II. Tome XIII (Botanique), p. 57. (Descriptionem emendavit MALME.) Folia natantia subtus viridia vel plus minusve coeruleo-violascentia, villosa, pilis e cellulis S—ıo formatis, margine elevato constricto, h. e. in parte inferiore majoreque plus minusve inflexo vel inclinato, superne erecto-patulo. (In V. regia folia subtus purpurea vel violaceo-purpurea, subglabra vel parce pubescentia, pilis e cellulis 4—6 formatis, margine elevato erecto-patulo.) Aculei, pr&cipue petalorum pedunculorumque, valde insquilongi, in parte fere dimidia inferiore crassi, carnosi, dein satis repente in acumen valde pungens attenuati. (In V. regia aculei e basi minus crassa sensim et »qualiter in acumen exeuntes, basi tan- tum carnosi.) Sepala extrorsum vulgo viridia, rarius coeruleo-violascentia '), petala primo cremea. (In V. regia sepala extrorsum purpurascentia, petala primo alba.) Staminodia exteriora numerosioria, 40—50. (In V. regia staminodia exteriora pauciora, ad summum 30.) Semina subglobosa, majora, diam. S—Io mm., raphe valde prominente, operculo late ovato. (In V. regia semina crasse ellipsoidea, 7—8 mm. longa, 5,5—6 mm. crassa, raphe vix conspicua, operculo late ovali vel suborbiculari.) Vidi specimina sicca Victorie Crusiane collecta in vicinia oppidi Corumba, Brasilie civit. Matto Grosso (18 ”"/; 94. MALME I: 1764), ubi plantam sponte crescentem quoque observavi, et in vicinia urbis Asuncion reipublicz Paraguay (Anısırs. 18 °°/, 06.), plantam cultam in Horto Bergiano (Stockholm) e seminibus prope Corumba anno 1903 .collectis nec non aliis a D:no H. HENKEL (Darm- stadt) receptis. För jämförelses skull ma bifogas de diagnoser, som å anförda ställen lämnas af p'ÖRBIGNY, PLANCHON och CASPARY. V. foliis orbiculatis, margine elevato, integerrimis utrinque concoloribus glabris, supra reticulato-areolatis, subtus nervis valde prominentibus aculeisque instructis; sepalis extus viridibus, petalis cunctis concoloribus roseis (pD’OrgBıcny 1840). V. foliis utrinque viridibus, bacca (in regione natali) diametro 5-pollicari, seminibus magnitudine pisi majoris globosis nigris (PLANCHON 1853). !) Aut omnino inermia sunt, aut solummodo basi aculeis paucis armata, aut usque ad apicem aculeata, aculeis numerosis, brevibus, plus minusve reflexis. 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 5. Foliis subtus dense villosis, ad marginem erectum pubescentibus, pilis e 9—10 cellulis formatis, aculeis germinis villosi usque ad 15—16 mm. longis, densissimis, sepalis ad»basin aculeis minutis instructis, ceterum glabris, processu axili floris conico, basi haud angustato, seminibus majoribus subglobosis 7!/2—9 mm. diametro, raphe crassa, operculo seminis elongato-ovato, hilo et micropyle fere a margine »quidistantibus (CAsraryv 1878). Såsom redan nämnts, afviker den HENKEL'ska formen (äfvensom den af Anısıts vid Asuncion insamlade) i vissa afseenden från den vid Corumba före- kommande. De synas tillhöra olika raser eller elementar-arter. Det vore ju icke heller något öfverraskande, om en art med så vidsträckt geografisk ut- bredning, som V. Crusiana med all säkerhet har, splittrats i flera från hvar- andra något afvikande former af lägre systematisk rang. Men att säkert ur- skilja och karakterisera dem är näppeligen möjligt, så länge man icke har till sitt förfogande mer än ett par herbarieexemplar och några enstaka odlade individ; detta måste öfverlämnas åt framtida undersökningar. Tillsvidare vill jag dock benämna Corumba-formen, till hvilken den af BRIDGES i Bolivien insam- lade närmast synes ansluta sig, f. mattogrossensis MALME, den HEnkEL’ska f. Trickeri (HENKEL). Som bekant äro Victorierna nattblommande växter. Anthesen hos hvarje särskild blomma försiggär under två på hvarandra följande nätter. Blomman börjar öppna sig på eftermiddagen, ungefär vid 6-tiden. Det yttersta foder- bladet skiljer sig från de öfriga och intager i det närmaste horisontell ställning; de tre öfriga följa snart efter så, att det, som befinner sig vid motsatta sidan af blomman och som i knoppläget har sina båda kanter täckta, kommer sist. Kort därefter utbreda sig de fyra yttre kronbladen. KI. 9 eller något senare stå foderbladen horisontellt och äro på öfversidan hvita med en svag purpur- röd anstrykning. Kronbladen äro krämfärgade; de yttersta äro horisontellt ut- bredda, de öfriga ordnade så, att hela blomman bildar ungefär ett halfklot. Dock är tillträdet lätt till blommans inre, ty de inre kronbladen lämna ganska stora mellanrum mellan sig; ståndarknapparna och staminodiernas spetsar bilda väggen till en kanal så vid, att man genom densamma kan sticka ned en termometer eller ett smalt finger till den hålighet, som befinner sig ofvan märket. — Vid midnatt hafva de inre kronbladen slutit sig närmare tillsammans, och den nyss nämnda kanalen har blifvit trängre. Under den därpå följande delen af natten undergår blomman ingen annan förändring, än att denna kanal sluter sig så godt som fullständigt. Vid 9-tiden följande förmiddag börja kronbladen, särskildt de inre, skifta färg och blifva rosenröda. Smäningom resa sig flera af kronbladen och sluta sig löst tillsammans. Dock sluter sig aldrig blomman fullständigt; foderbladen och de yttre kronbladen intaga fortfarande ett i det närmaste horisontellt läge. Fram på eftermiddagen börjar blomman åter öppna sig. Vid 6-tiden intaga kronbladen ungefär samma ställning som under föregående förmidnatt men nafva slappnat mer eller mindre, så att de yttersta hänga nedåt. Till färgen äro samtliga mer eller mindre utprägladt purpurröda, mörkast nedemot basen. De yttre staminodierna börja vid denna tid resa sig; strax efter kl. 7.30 stå de redan upprätta, så att man utifrån kan se ståndarna, hvilka med sina knappar dock ännu spärra vägen till blommans inre. Vid 9-tiden hafva de flesta ståndare G. O0. A!N MALME. ANTECKNINGAR OM VICTORIA. 15 intagit upprätt ställning med knapparna, som nu öppnat sig, mer eller mindre utåtböjda. De yttre staminodierna (tafl. II, fig. 5) äro vid denna tid till ungefär två tredjedelar af sin längd purpurröda, mörkast nedtill och i midten; den öfre tredjedelen är ljusgul, själfva spetsen purpurröd med någon dragning åt violett. Ståndarna (tafl. II, fig. 6) äro nederst purpurröda (ungefär till en tredjedel af sin längd), för öfrigt ljusare eller mera mättadt gula utom själfva spetsen (ståndar- bihanget), som liksom på staminodierna är violett-purpurröd. i De allra innersta ståndarna intaga aldrig fullt vertikal ställning, utan äro alltid mer eller mindre inåtböjda. Strax före midnatt börja de yttre staminodi- erna (som en tid varit snedt utåtriktade, särskildt i sin öfre del) att böja sig inåt. Ståndarna trängas därvid tillbaka i den ställning, de intogo ungefär vid 7-tiden, men med spetsarna mer eller mindre inåt- och nedätböjda. Vid 3-tiden på eftermidnatten börja foderbladen och de yttre kronbladen, hvilka nu äro vackert purpurröda, att resa sig. Blomman sluter sig småningom och börjar sänka sig ned i vattnet. Detta är i korthet blomningens förlopp, för så vidt jag kunnat följa det på odlade exemplar i den Bergianska trädgården. Samtidigt med dessa för- ändringar i blommans form och färg försiggå också förändringar i temperaturen i hennes inre. Mina iakttagelser i detta hänseende äro dock för fragmentariska, för att några säkra slutsatser skulle kunna dragas af dem. När blomman öppnar sig första gången, befinner sig temperaturen i hennes inre i sjunkande. Följande dag höjer den sig, så att den vid middagstiden (kl. 12) visar sig öfverstiga den omgifvande luftens med vid pass 9 grader. Därefter sjunker den åter; kl. 3.30 befanns vid ett tillfälle differensen mellan temperaturen inne i blomman och i den omgifvande luften vara 5 grader och kl. 6 e. m. endast 4 grader. Anmärkas bör dock, att förändringarna såväl i färg och form som i temperatur kunna förlöpa olika i olika blommor. Så t. ex. har jag iakttagit, att blomman första kvällen öppnar sig senare, att hon ej börjar förändra färgen förr än långt fram mot kvällen andra dagen o. s. v. Huruvida dessa olikheter betingas af meteorologiska förhållanden (himmelens olika molnbetäckning, belysningens intensitet eller långvarighet o. d.), temperaturen i växthuset och särskildt i bassängens vatten eller växtens olika ålder o. d., kunna endast fortsatta, långvariga undersökningar besvara. Blomningens förlopp hos V. Crusiana är således åtminstone i de all- männa dragen detsamma som hos V. regia, hvilket skildrats af bland andra KnocH (Untersuchungen über die Morphologie, Biologie und Physiologie der Blüte von Victoria regia). En detalj synes mig dock förtjäna att särskildt fram- hållas. V. Crusiana har i Bergianska trädgården satt frukt och bildat grobara frön, utan att frömjölet genom pensling eller på. annat dylikt sätt öfverförts från stän- darna till märket. Några insekter, som kunde transportera frömjölet, har jag icke iakttagit i blommorna eller öfverhufvud i växthuset. Möjligheten för frö- mjölet att falla från anthererna ned till märket är icke heller alldeles utesluten; särskildt från de ståndare, som aldrig intaga upprätt ställning, kan pollen falla ned förbi eller mellan de inre staminodierna. Samma väg kan också pollen falla ned från de öfriga ståndarna, när blomman sluter sig, helst hon då icke alltid intager fullt upprätt ställning. 14 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:iO 5. Tyvärr blef jag ej i tillfälle att någon natt öfvervaka Vzetoria-blommor ute i fria naturen för att taga kännedom om, hvilka insekter då tilläfventyrs besöka dem. Om dagen uppehålla sig talrika skalbaggar — enligt professor Y. SJÖSTEDT's bestämning en art af släktet Cyclocephale — inuti blommorna, i håligheten ofvan märket. Det ligger nära till hands att antaga, att dessa hafva något med frömjölstransporten att göra. I förbigående må nämnas, att jag gjort liknande iakttagelser på tvenne storblommiga Anona-arter (A. crassiflora MART. och A. dioica S:T HıL.); om kvällen kringsvärmas blommorna af skalbaggar, erinrande om denna Cyclocephale, om dagen finner man ofta sådana inneslutna i blommorna, där de förtära ståndar- knapparna och stundom äfven angripa de tjocka, köttiga kronbladen. G. 0. A!'N MALME. ANTECKNINGAR OM VICTORIA. I5 Figurförklaring,. Explicatio tabularum. Tail. I. Victoria Cruziana D’ORB. f. mattogrossensis Malme. Obeväpnad blomma, som redan börjat växla färg. '/ı. (Flos inermis, coloribus jam p. p. mutatis.) + mM cn Tail. II. Victoria Cruziana D’ORB. f. mattogrossensis Malme. Längssnitt af nedre delen af den på tafl. I afbildade blomman. !/1. (Sectio longitudinalis partis inferioris floris in tab. I depicti.) Nedre delen af en med taggar försedd blomma. !/ı. (Pars inferior floris aculeati.) Foderblad af samma blomma, ryggsidan. */ı. (Sepalum ejusdem floris a dorso visum.) Foderblad af den på tafl. I afbildade blomman, öfversidan. 7/1. (Sepalum floris in tab. I depicti.) Yttre staminodium af samma blomma: a insidan, b sedt från sidan. "/ı. '[Stamino- dium exterius ejusdem floris: a ab interna parte visum, 5 a latere visum.) En af de mellersta ståndarna af samma blomma: a insidan, 5 sedd från sidan. 2/1. (Stamen intermedium ejusdem floris: a ab interna parte visum, b a latere visum.) Frö insamladt vid Corumbä år 1903. 44. (Semen in vieinia oppidi Corumbä anno 1903 collectum.) Tagg på blomskaftet. °/ı. (Aculeus pedunculi.) Frö af V. regia LiınpL *ı. (Semen V. regime. Tagg på blomskaftet af V. regia. ?Jı (Aculeus peduneuli VW. regie.) 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND A. N:O 5. Tail. III. I. Victoria Cruziana D’ORB. f. mattogrossensis Malme. Exemplar odladt i Bergianska trädgården. (Planta in Horto Bergiano culta.) 2. Victoria regia LINDL. Exemplar odladt i Bergianska trädgården. (Planta in Horto Bergiano culta.) Tail. IV. Victoria Cruziana D’ORB. f. Zrickerri (Henkel). Exemplar spontant växande i Paraguayfloden i närheten af Asuncion. (Planta in flumine Paraguay haud procul ab Asuncion urbe crescens.) Tryckt d. 11 Mars 1907. a ne en SL VAT Fr é å > n Acta Horti Bergiani. Ba.ıy NeS. en Victoria Cruziana d’Orb. ‚ith.G. Tholander, Stockholrn 2 as = fr ki Lith.G.Tholander, Stockholm A. Ekblom del.et pinx. 1-9 Victoria Cruziana d’Orb. forma maltogrossensis Malme. 10,11 Victoria regia Lind. Aeta Hort. Bersan, Be IV; No fe Tal ER SE FAS J. Cederquist autot. II. 1. Victoria Cruziana d’Orb. f. mattogrossensis Malme. 11. Victoria regia Lindl. "(12AWH) 74079147 7 'QIO.P BUBIZHAY BLIOJIIA o7ne ysmbAaopsJ "[ + mp] °S ON "AL 'pg werssmg NIoH tPY ACTA HORTI BERGIANI. Ban 4. N:o 6. STUDIEN ÜBER DIE LAPSELLA BURDA PASTURIS (€) VON ERNST ALMQUIST. PROFESSOR DER HYGIENE. MIT 66 PHOTOGRAPHISCHEN ABBILDUNGEN IM TEXT. CULTURA TOT VARIETATUM MATER, OPTIMA QUOQUE VARIETATUM EXAMINATRIX EST. LINNÉ. CRITICA BOTANICA 1737, PAG. 254. STOCKHOLM ISAAC MARCUS BOKTR.-AKTIEBOLAG 1907. LURA NT: Fa EAA SDL I AA SÄNG He vn Re I. Einleitung. Material. Als ich im Frühjahr 1902 den Wunsch aussprach, die Formen einer Linneschen Art zu kultivieren, schlug Professor V. WITTROCK mir vor die Capsella zu studieren und stellte mir im Bergianischen Garten das nötige Terrain zur Verfügung. Die Arbeit fing denselben Herbst mit dem Säen von 20 Proben an, die folgende Herren bereitwillig für meine Rechnung gesammelt hatten: Professor WITTROCK in Bergielund, Professor S. MurBEck in Lund und der Lehrer K. JOHANSSON in Visby. Weitere 43 Proben von Capsella-Samen haben mir folgende Botaniker und Freunde der Flora gesandt: Doktor ©. BENGTSSON aus Ramsele; Assistent H. DAHLSTEDT aus Jämtland und Härjedalen; Pfarrer S. J. ENANDER aus Härje- dalen; Direktor ELOF FRISENDAHL aus Norrbotten; doktor C. A. MELANDER aus Skellefteå; Professor O. NORDSTEDT aus Jönköping, Kandidat Oscar PETTERSSON aus Narvik; Fräulein ANNA SCHRÖDERHEIM aus Cannes und der Schweiz; Professor M. SonDEn aus Dovre; Doktor KNUT SUNDBERG aus Bohuslän; . der Lehrer M. ÖSTMAN aus Helsingland. Um mein Material über ausländische Formen zu bereichern hat Professor WITTROCK die Güte gehabt, von zahlreichen botanischen Gärten Capsella-Samen zu verschreiben. Auf diesem Wege habe ich etwa 70 Proben zum Säen erhalten. Äusere Umstände haben mich in diesen Jahren weit herumgeführt, und ich habe jede günstige Gelegenheit benutzt, um mein Studienmaterial zu ver- mehren. So habe ich die Capsella-Formen in den verschiedensten Gegenden, von Lappland bis zum Mittelmeer, untersuchen können: in den Umgebungen von Stockholm; auf der Insel Gotland im Sommer 1903; an den Küsten von Schonen in den Sommern 1904 und 1905; in den subalpinen Gegenden bei Öster- sund und längs des Flusses Ängermanelfven von der norwegischen Grenze bis nach Ström und bis Wilhelmina und Sollefteå im August 1906; in den Umge- bungen von Bremen, Trier und Brüssel im Spätsommer 1903; in Cannes und Umgegend im Winter bis Anfang März 1906. Da meine Studien auf Reinkultur der untersuchten Formen basiert sind, so mag es angebracht sein, hier eine vollständige Statistik der kultivierten Proben mitzuteilen. Von derselben sind diejenigen Proben ausgeschlossen, die nicht keimten. Die nochmals gesäeten sind von neuem gerechnet, 4 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. Kultivierte Proben aus Schweden: Aus subalpinen Gegenden .......... N RR Rn mr ELSE SAN 38 >» »StockhelmgundJUmsesenaer me ee RS 59 3 Gotlandr BERNER RE EL NR SEEN N IM RER 30 2.5 U Schonen nl A ne ee LK Ge » anderen Gegenden Summa 206. Vom Ausland: Aus, Nonrwegenunrwale. nah walls: RNE PER de RE ER 5 » Dänemarks verrrit.. dran ala ee 5 » Deutschland (darunter von Bremen und Trier 47) ...... 58 » Holland und Belgien (darunter von Brüssel 7).......... 18 » England RE EN BRL REN ES RE BASKET SER Sn RER SENDE SSH AR AG 4 » Brankteich, (darunten) von Cannes mg En 35 Shi der. Schweiz Fes SAN der ENS RN ST Bela 9 STA BA MTG TI rer SS AA 9 >45, BortugalkundsSpanieng. 2 2 say. zer no 6 »ulÖsterzeich und Unearn (rar ee 9 > Russland... NTA nsletestl. Bar Seren 6 Summa 164. Von diesen 370 Kulturen sind nur diejenigen Formen nachstehend beschrieben worden, die bis jetzt genügend beobachtet worden sind. Viele harren noch der weiteren Bearbeitung. Es hat sich gezeigt, dass die Capsella-Formen bei einem Versuch sie rein zu kultivieren viele Schwierigkeiten bieten. Zuerst muss die eingesammelte Probe nur eine Form repräsentieren. Um dies zu erreichen, hat man kaum einen anderen Ausweg, als den die Samen nur von einem Individuum zu nehmen. Ich habe viel Zeit dadurch verloren, dass ich ähnliche Individuen vom selben Standort als identisch annahm. Später bei der Kultur entwickelten sich sehr oft verschiedene Formen, deren Identität oder Verschiedenheit nur durch neue Kultur von einem Individuum dargelegt werden konnte. Von den eingesandten Proben haben sich viele besonderes aus südlichen Ländern als rein gezeigt; nicht wenige habe ich von neuem Säen müssen, und danach mehrere Arten in derselben Probe konstatieren können. Ebenso muss man sich bei der Reinkultur vor spontanen Eindringlingen hüten. Im Anfang war es mir fast unmöglich festzustellen, ob die erschienene Form gesäet war, oder als spontan betrachtet werden sollte. Später als ich die spontanen Formen in Bergielund besser kannte, wurde es mir leichter diese Schwierigkeit zu vermeiden. Dabei half mir auch die genauere Kenntniss von der für eine Entwickelung nötigen Zeit. Ich kann nunmehr mit ziemlicher Sicherheit die genannten fremden Elemente fernhalten. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 5 Schliesslich kommen Samen von benachbarten Kulturen und verursachen bei ihrem Wachstum Ungewissheit. Obgleich die Kulturen von Anfang fast ı Meter von einander entfernt sind, mischen sich doch allmählich die Nach- barnpflanzen. Hatte ich nahe verwandte Formen neben einander gesäet, so musste ich oft die Kulturen noch einmal ummachen. Dieselbe Kultur kann man kaum mehr als zwei oder höchstens drei Jahre an einem Standort rein halten. Nachher stirbt sie aus oder ist nicht mehr rein. Es erübrigt noch mitzuteilen, dass ich anstatt zu säen dazwischen ein Individuum eingepflanzt habe. Wenn die Samen reif sind, sieht man die Blattform nicht mehr. Um sich zu vergewissern, dass die gewünschte Form wirklich kultiviert wird, ist man also genötigt dieselbe umzupflanzen. Dabei würde fast immer eine gute Saat erzielt. Ich habe auch in den Herbarien studiert. Doch habe ich in diesen nur sehr wenige Arten verwerten können. Die Ursache liegt teils darin, dass dort fast alle Formen sehr unvollständig vertreten sind, und teils darin dass meine Erfahrung nur auf eine sehr geringe Zahl von allen europäischen Arten beschränkt ist. Doch habe ich einige getrockneten Individuen mit den von mir beschriebenen identifizieren können. Der Direktor des hiesigen botanischen Reichsmuseums, Professor C. LinD- MAN, hat mir die reichen Sammlungen des Museums zur Verfügung gestellt und überdies zuvorkommend von öffentlichen Museen und privaten Personen die Capsella-Formen für meine Rechnung geliehen. Dadurch habe ich Gelegenheit gehabt folgende Sammlungen zu untersuchen: aus den botanischen Museen in Upsala, Berlin, Christiania und Kopenhagen, ferner die Sammlungen der Herren Professoren C. LINDMAN, Doktoren F. R. AULIN, Pfarrer A. "TORSSANDER, Land- wirt P. A. Larsson, Lehrer E. COLLINDER und Apotheker C. PLEIJEL. Professor .Wırrrock, Professor LINDMAN und Doktor TH. OÖ. B. N. KROK sowie mein Bruder Rektor S. Armousst haben mir wertvolle Mitteilungen über die Literatur gemacht. Für alle freundlich gewährte Hülfe spreche ich meinen ergebensten Dank aus. DH. Biologisches. Vorkommen. In den alpinen Regionen Schwedens sah ich die Capsella niemals. Ebenso suchte ich sie bei den Sennhütten in der Nähe der Waldgrenze vergeb- lich. Dagegen kommt sie immer bei Bauernhöfen vor, selbst bei den am höchsten gelegenen. Dort fand ich wenigstens einzelne Individuen an der Südseite des Wohnhauses, wo der Rasen recht viel betreten wird. So hoch oben findet man die Capsella selten an den Rändern der Äcker. Auf den niedriger gelegenen Bauernhöfen wird in den subalpinen Gegenden Schwedens die Capsella häufig. Sie wächst auf demselben Standort, wie bei Stockholm, also bei Wohnhäusern und Ställen, an den Wegen, im Gemüsegarten u. s. w. Am Ufer der Flüsse fand ich sie nur, wo der Boden durch menschliche Arbeit, Waschen u. dgl. verunreinigt wurde. 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:!O 6. Meine Erfahrungen über diese Gegenden stimmen gut mit den Angaben von NORMAN !) überein. Im hohen Norden in Norwegen geht die Capsella nur so weit, wie es Bauernhöfe gibt, und kann auf den fernsten sogar fehlen. An der norwegischen Küste kommt als Standort noch der Strand hinzu und zwar soll sie dort oft und reichlich vorkommen. Bei Stockholm ist die Capsella ungemein reichlich vertreten. Die Anzahl der Arten ist auch beträchtlich. Ausser den erwähnten Plätzen, bei Wohnungen, an den Wegen und Strassen sowie in den Gärten, kommt sie auch auf den Ackerfeldern vor. Dort findet man sie wohl immer, indessen nicht viel im Getreide sondern hauptsächlich längs dem Rande. Ueberdies findet sie hier in der Umgegend auch auf gewissen Standorten Unterkunft, wo nicht specielle Verunreinigung vorkommt. Ich meine auf kleinen Hügeln, wo der Boden nackt oder nur spärlich bewachsen ist, wie auch unter grossen Eichen und Fichten, wo sich nackter Boden findet. Die Meeresufer habe ich hauptsächlich in Schonen studiert. Am Strande kommt sie dort im Sande vor, jedoch nicht sehr häufig. Wo das angespülte Seegras gehäuft liegt, wo Cakzle, Crambe und dgl. gedeihen, da findet man nur selten ein Capsel/a-Individuum. Etwas höher, wo der Rasen anfängt, ist sie dagegen ungemein häufig. Am Rande des Rasens, auf kleinen Fusswegen, überhaupt wo das Gras spärlicher wächst, da findet die Capse/la gleich Unterkunft. Einen wichtigen Standort hat die Capsella auch bei den Komposten von Seegras, die überall längs des Strandes vorkommen. Auch nachdem diese Komposte entfernt worden sind, gedeiht nachher die Capsella noch einige Zeit auf dem betreffenden Boden, so lange dieser gedüngt bleibt und nicht andere Pflanzen die entblösste Erde eingenommen haben. In den Scheren von Stockholm habe ich am Strande selten die Capsella getroffen. Meine Erfahrung darüber ist jedoch sehr begrenzt. Ich habe die Planze hier am Strande eigentlich nur da getroffen, wo der Strand durch Waschen oder eine benachbarte Wohnung verunreinigt wurde. Bei Bremen kommt die Capsella in den Gemüsegärten, an Wegen u. s. w. vor. Längs dem Weserufer traf ich sie auch viel, und zwar überall, wo der Boden gedüngt und nicht dicht mit Gras bewaschen war. Ob dort am Weserufer eine aparte Capsella-Vegetation vorliegt, oder ob die Arten nur zufällig von den Umgebungen dorthin gelangt sind, muss ich dahingestellt sein lassen. Bei Trier und Brüssel machte ich ungefähr dieselbe Erfahrung wie bei Bremen. In Cannes suchte ich am Strande fast überall vergeblich nach der Cap- sella. Die Strandvegetation war dort manchmal recht üppig, aber die Capsella fand sich nicht darunter. Auch höher oben, wo der nackte Sand aufhört, fand die Capsella keinen guten Standort, wie am Strande von Schonen. Bei Häusern und Wegen fanden sich selbstredend auch am Strande bisweilen Capsella-Individuen, jedoch hauptsächlich die C. 6. p. rubella, oder andere in der ganzen ‚Gegend häufige Arten. An der französischen Riviera war die Capsella recht viel vertreten. Sie fand ihren Standort an den Wegen, in den Gärten, auf den kultivierten Feldern, längs Mauern, bei Häusern u. s. w. Freilich habe ich meine Beobachtungen 1) Norges Arktiske Flora II p. 86. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 7 nur im Winter und Frühlingsanfang gemacht, doch scheint mir sicher zu sein, dass die Capsell/a sowohl in Deutschland, wie in Schonen und bei Stockholm viel häufiger vorkommt als dort am Mittelmeer. Besonders schien mir die Artanzahl bei Cannes recht begrenzt zu sein. Wir finden Blüten von Capsella in jeder Jahreszeit, wenn der Boden nicht gefroren oder mit Schnee bedeckt ist. Um diese Tatsache zu erklären, habe ich über ihre Entwickelung Beobachtungen angestellt. Ich habe in Bergielund in verschiedenen Jahreszeiten Samen gesäet, und werde jetzt darüber berichten. Diejenigen Samen, die im Hochsommer gesäet werden, keimen bald und bilden wenigstens im September sichbare Winterrosetten, die sich im October gut entwickeln. Dabei ist es ein nicht unbeträchtlicher Unterschied, ob die Samen Ende Juni oder Ende Juli ausgestreut werden. Im ersten Falle werden die Rosetten im Laufe des Herbstes grösser, anderenfalls bleiben sie öfters klein und unentwickelt. Um gute Winterrosetten zu erzielen, eignet sich also die zweijährige Form am besten. Die hauptsächliche Blüte der Winterrosette trifft im Frühling und Früsommer ein. Die Samen werden dann um den 1. Juli ausgestreut. Was im Herbst, im September oder October gesäet wird, keimt meistens erst im Anfang Mai, wohl etwas früher als diejenigen Samen, die ich um den 1. Mai säe. Beide fangen gewöhnlich im Juni an zu blühen, streuen im Juli ihre Samen und sind meistens Anfang August verdorrt. Wie die zweijährige Capsella ihre Hauptblütezeit im Juni hat, so hat die einjährige dieselbe im Juli. Von diesem Entwickelungsgang gibt es aber Ausnahmen. Einzelne in Herbst gesäete Samenproben keimen schon denselben Herbst. Es scheint mir dies hauptsächlich bei einigen Arten vom Meeresstrande zutreffend. Weiter ist zu bemerken, dass die subalpinen Arten sich schneller entwickeln als oben beschrieben wurde. Sie entwickeln sich, blühen und verdorren um mehrere Wochen schneller als andere Arten von Capsella. Um den 10. Mai. wurde in einem Jahre eine grosse Anzahl älterer Capsella-Beete gedüngt und umgegraben, um für andere Kulturen benutzt zu werden. Bei den meisten Beeten erschien die frühere Capsella-Art wieder. Ihre Blüte fing im Juli an, die Samen wurden im August ausgestreut und um den I. September waren sie fast alle verdorrt. Einige magere Beete, die gegen Ende Mai besäet worden waren, ent- wickelten sich entschieden anders. Bei einigen kam es im selben Jahre nicht weiter als zu grossen Winterrosetten; andere blühten, aber erst im Herbst, und einige wurden nicht fertig, sondern überwinterten. Nur einige subalpine Arten entwickelten sich vollständig im Sommer und konnten im Herbst von der neuen Saat Winterrosetten hervorbringen. Schliesslich sind die blühenden Winterrosetten und die blühenden Herbst- und Winterformen zu erwähnen. Es braucht nicht hervorgehoben zu werden, dass die gesäten Samen sich verschieden verhalten können. So kann ein Teil im selben Sommer keimen und Winterrosetten bilden, während einige bis zum nächsten Frühjahr ruhen. Die Arten sind in dieser Hinsicht recht ungleich. Äussere Umstände sind auch dabei von Bedeutung. S ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 6. Um das Vorkommen der Capsella in der Natur näher zu beleuchten, habe ich im Laboratorium recht viele Keimungsversuche ausgeführt. Auf mit Wasser benetztem Löschpapier ist die Keimung bei einer Zimmertemperatur von 10” bis 22° sehr unsicher und bleibt im Allgemeinen aus. Wird die Temperatur jeden Tag für einige Stunden oder einen ganzen Tag auf 38° erhöbt, so keimen die meisten Samen innerhalb einer oder zwei Wochen. Wenn man das Wasser mit Extrakt von compostirtem Mist versetzt, so geht die Keimung auch bei niedriger Temperatur sicherer vor sich. Bei der erwähnten, zeitweilig unterbrochenen Erhöhung der Temperatur keimen dann fast alle Samen in einer Woche. Trocken aufbewahrte Samen keimen noch nach zwei Jahren, und sogar, wenn auch nur der kleinste Teil, nach drei Jahren. Die subalpinen Arten C. d. p. subdecumbens und C. b. p. subalpina keimen sicherer bei niedriger Temperatur als andere untersuchte Arten. Das Vorkommen der Capsella ist also an nackten und gedüngten Boden gebunden. Sie liebt die Wärme und fordert für ihr Gedeihen auch Düngung, Wo diese verbraucht ist, verschwindet sie vom Standort, ebenso wo andere Pflanzen den Boden einnehmen. Im Mai und Juni blühen die zweijährigen Individuen, im Juli die einjährigen, im August und September die durch irgend eine Ursache verspäteten einjährigen. Noch später kommen die Blüten der Winterrosetten und die Winterformen. Ich darf nicht vergessen, über die Rosettenbildung der halbtrockenen Stengel der Capsella zu berichten. Ich habe diese bei meinen Kulturen in Stockholm nur im August bei einer Art aus der Schweiz beobachtet. Im genannten Monat war dieselbe Bildung bei Strandformen in Schonen nich selten. Ebenso war sie im Winter in Cannes recht gewöhnlich. Einige Arten haben also die Fähigkeit nach einer dürren Periode neu auszuwachsen. An dieser Rosette habe ich nie Wurzelbildung beobachtet. Ich habe schon oben erwähnt, dass eine Capsella-Kultur kaum mehr als zwei Jahre auf demselben Standort ohne erneuerte Düngung gedeiht. Es gibt jedoch Ausnahmen. So hält sich €. 2. p. collina lange auf demselben Platz, ebenso C. b. p. haumiensis, C. 6b. p. subalpina und einige wenige andere. Diese Arten haben also eine besondere Fähigkeit erworben den Boden aus- zunutzen. II. Beschreibung von Arten und Gruppen. Ich nehme an, dass die unten beschriebenen Arten den Elementararten von DE VrıEs entsprechen. Die beschriebenen Formen habe ich konstant gefunden, die besprochenen Warzetäten dagegen nicht. Eine studierte Capsella apetala habe ich konstant und stets ohne Blumenblätter gesehen; diese ist also als Form beschrieben. Die anderen C. apetala dagegen hatte ich entweder zu kurze Zeit beobachtet, oder zeigten sie sich abwechselnd mit und ohne Blumen- blätter. Sie sind als Varietäten bezeichnet worden, vielleicht mit Unrecht, da die entsprechende Elementarart keine Neigung zeigte ihre Blumenblätter zu verlieren. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 9 Diejenigen Individuen, die im Sommer keimen, im Herbst Rosetten bilden und im Frühjahr blühen, nenne ich swezgjährig. Eimährig nenne ich dieje- nigen, die im Frühling oder Vorsommer keimen und im Sommer oder Herbst ihre Samen ausstreuen. Nun gibt es aber auch, obgleich bei uns nur selten, Individuen, die im Sommer gekeimt und geblüht haben, im Herbst aber mit der Samenbildung nicht fertig werden, sondern überwintern. Ferner gibt es, besonders im Süden, viele Individuen, die im Herbst und Winter ununter- brochen zu wachsen fortfahren, Wzxterformen. Die letzgenannten sondere ich von den Winterrosetten ab, obgleich sich der Unterschied nicht im jedem Falie demonstrieren lässt. Die Winterrosetten repräsentieren nämlich, selbst wenn sie einige Blüten hervorbringen, stets eine Art von Dauerform. Die Blumenblätter sind gewöhnlich weiss und unbedeutend länger als der Kelch. Bei meinen Beschreibungen werden sie selten erwähnt, wenn sie nicht merklicher von dem Normalen abweichen. Ebenso der Kelch, der oft rötlich oder mit rotem Randsaum versehen ist. Das Schötchen betrachte ich als ein gleichschenkeliges Dreieck mit der Basis nach oben. Wenn ich das Mass z. B. 6x5 mm. angebe, so bedeutet die erste Zahl die Länge der Seite, die zweite die Länge der Basis quer her- über. Der Same gleicht einem quer .abgehauenen, I mm. langen Cylinder. Die Haarbekleidung ist öfters ziemlich gleich beschaffen. Sternhare und vereinzelte, gerade Härchen sind an jungen, unentwickelten Organen sehr hervor- tretend,; später finden sie sich meistens auch, sowohl an Blätter wie an Stengel und Kelch, obgleich mehr zerstreut. Die geteilten Blätter nenne ich fiederspaltig, wenn der Einschnitt bis zum Mittelnerv geht, obgleich wie bekannt die Teilung gewöhnlich unregel- mässig ist. Die Fiederlappen nenne ich durchgehends Zndblättchen und Plätt- chen. \Wenn das letztgenannte einen grossen, sitzenden Auswuchs an der Basis trägt, habe ich mir erlaubt diesen Duckel und das Blättchen bucklig (kyphosus) zu nennen. In den Beschreibungen werden öfters nur die Charak- tere erwähnt, die nicht für alle oder die meisten Arten gemeinsam sind. Bei den Abbildungen benutze ich folgende Verkürzungen: Pot. = pho- tographische Abbildung; die Drüche bedeuten die Grösse im Verhältnis zum Original; z. B. '/, die Hälfte der natürlichen Grösse. Alt. bedeutet kultiviert, spont. wild wachsend. Die Abbildungen sind durch photographische Aufnahme der getrock- neten Pflanzen und nachherige Autotypie verfertigt. Diese Arbeiten sind von dem Artisten Herrn AXEL EKBLOM und durch die chemigraphische Anstalt des Herrn Justus CEDERQUIST in Stockholm ausgeführt. Eine Beschränkung in meiner Untersuchungsmethode liegt selbstver- ständlich darein, dass die Kulturen alle im Klima und Boden von Stockholm ausgeführt worden sind. Es ist anzunehmen, dass Kulturen anderen Orts ge- wissermassen anders ausfallen würden. Ich glaube jedoch, dass meine Be- schreibungen auch für Kulturen in anderer Ländern, wie auch für die dort wild wachsenden Arten verwendet werden können. Ich schliesse dies aus meiner Erfahrungen über die (Capsella-Arten in südlichen und subalpinen (regenden. 10 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. Meine Beschreibungen stammen von einer ganz bestimmten Samen- Probe und demnach von einer einzigen Ortschaft. Nicht selten habe ich sogar die Samen eines Individuums von neuem säen müssen, um eine einzelne Art beschreiben zu können. Wo ich identische oder ähnliche Formen auch von anderen Ortschaften kultivierte, wird dieses notir, ohne dass ich diese Kulturen für meine Beschreibung verwertete. Dies hielt ich für nötig um Irr- tumer und Collectivarten zu vermeiden. Wo ich anders verfahren bin, schienen mir die Verhältnisse so einfach und bestimmt vorzuliegen, dass keine Konfusion vorkommen konnte. Es ist natürlich, dass die vielgestaltige Capse/la dann und wann einen Forscher zum Kultivieren angeregt hat. Ich nehme an, das dergleichen Versuche wenigstens im Kleinen nicht so selten vorgenommen worden sind. Dennoch fand ich bis jetzt in der Literatur nur wenige Spuren davon. Ich kenne nur zwei Verfasser, die etwas derartiges mitteilen. OPız konstatiert durch Kul- tur, dass seine (. apetala fast konstant ist.!) In neuester Zeit hat Lorsy ”) von ähnlichen Versuchen berichtet. Er kultiviert in Töpfen und veranschaulicht durch Photographie, dass drei Formen in zwei (Generationen ihre Eigenart beibehalten. Er gibt uns 3 Namen von Elementararten ohne Beschreibungen hinzuzufügen. Es ist eigentümlich, dass die genannten Verfasser beide, wenn sie sich anschicken über ihre Kulturen zu berichten, LInnÉ erwähnen. Freilich in ent- gegengesetztem Sinne. Während Opız erzählt, dass er von LmNEs Aufsatz über die Prüfung des Wertes der Varietäten ausgeht, behauptet Lorsy, dass LiNNE die Frage versäumt habe, weil ihm ein genügend entwickeltes Unter- scheidungsvermögen abging und weil praktisches Bedürfniss nach Uebersicht- lichkeit ihn davon abhielt. Wenn wir durch Kultur festzustellen suchen, ob eine Varietät oder eine konstante Art vorliegt, richten wir uns tatsächlich nach den Anweisungen LINNÉ 's, der 1737 in Critica 'botanica p. 254 hierzu‘ auffordert. Es ist zu bedauern, dass so wenige Botaniker dieser Aufforderung Folge geleistet haben. Es scheint sogar, als habe man heutzutage ganz vergessen, dass LiNNE diesen modernen Standpunkt einnahm, und dem Meister anstatt den Nachfolgern die ausgeblie- bene Forschung zur Last gelegt. Ich habe als Motto für meine Abhand- lung den Titel des citerten Kapitels in dem Critica botanica benutzt. Gruppe I. Capselle cuneatz. Winterrosetten kommen häufig vor, sind recht gross und blühen im Herbst reichlich. Die Blätter der Winterrosetten sind kurz gestielt, lancettlich, ganzrandig bis tief fiederspaltig, und dann mit deutlich ausgezogenem End- blättchen versehen. Die verschiedenen Blattformen kommen gleichzeitig auf demselben Standort vor. Die Schötchen der einjährigen und zweijährigen Individuen sind in Be- zug auf Form und Grösse recht verschieden. Die Einjährigen tragen oft Schöt- chen mit sehr tiefer Ausrandung. 1) Flora 1821 p. 436. ?) Vorlesungen über Deszendenztheorien, S. 179, Fischer, Jena 1906. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. IR Diese Gruppe ist in Süd-Europa reichlich vertreten, und, wie es scheint, auch im südwestlichen Europa wenigstens bis nach Holland. In Schweden habe ich sie bis jetzt nur bei Stockholm angetroffen. I. Capsella b. p. (L.) cuneifolia E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus dem bot. Garten zu Antwerpen 1902. Zweiährig. Winterrosetten häufig, etwa 8 cm. im Durchschnitt, im October oft mit Blümenknospen oder Blüten. Blattstiel öfters viel kürzer als die Scheibe. Blätter mit spitzig ausgezogenen Endblättchen, fiederspaltig bis ganzrandi förmig oder lancettlich. Im Frühjahr werden die Blätter fein fiederspaltig mit triangulären Blättchen oder liniären Blättchen mit Buckel an der Basis (vgl. Phot. 3). Stengel aufrecht, bis 50 cm. "hoch, meistens aber viel niedriger, wenig verzweigt, oft gabelästig; manchmal mehrstengelig. Wurzelblätter buchtig gezähnt oder fieder- spaltig, ziemlich spitz auslaufend. Stengel- blätter gezähnt oder ganzrandig mit pfeil- förmiger Basis. Blumenblätter weiss, selten rötlich, ein wenig länger als der Kelch, der grün oder rötlich, und oft mit hochroten Rändern versehen ist. g, ei- Phot. 1. €. b. 5. cuneifoha. E. Ar. Drei Winterrosetten, October, kult.; die unteren '/», obere !/ı. Schötchen 7—8 X 5—6 mm., mit gerader Seite und stumpfer Ausrandung. Eimährig. Kleiner als die zweijährigen, erreicht selten mehr als 30 cm.; öfters nur 8—15 cm. hoch und wenig verzweigt. Gewöhnlich sind die Blätter fast ganzrandig oder buchtig, stark behaart, die Kelchblätter rot. Uberraschend wirkt die Form der Schötchen, die meistens ein gleichseitiges Dreieck mit 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 6. 7—8 mm. langen geraden oder etwas convexen Seiten und ziemlich tiefer stumpfer Ausrandung bildet. Um den 1. August vertrocknet die Pflanze. Die bot. Gärten zu Cambridge und Hamburg haben Capsella-F ormen eingesandt, die sich bei Kultur identisch mit der beschriebenen Art zeigten. Die Art ist zweifelsohne im südlichen und südwestlichen Europa in der Nähe des Meeres häufig. Aus dem bot. Garten zu Rouen habe ich eine Form kultiviert, die der be- schriebenen sehr ähnlich aber nicht damit identisch ist. In Cannes studierte ich eine Art in der Natur, die hier- her gehört. Sie kam häufig an Wegrändern sowie in Gärten vor. Ich sah im Winter Rosetten mit und ohne Blumenknospen und zahlreiche meistens kleine, blü- '., hende Individuen, die im Winter % Samen ausstreuten. In Stockholm habe ich im Tiergarten (Djurgärden) eine Form getroffen, die, in der Natur nur als einjäahrig vorkommt und breite, gleichseitige Schötchen hervor- bringt. Kultiviert entwickelte sie einige, wenige Winterrosetten. Schötchen der einjährigen Indi- yıduen 6 X 6 mm., Stengel höchstens 30 cm., manchmal nur 10 cm. hoch und unverzweigt. 2. Capsella b.p.(L.)concavaE. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903—06; Samen aus dem bot. Garten im Coimbra 1902, und als spontan wachsend bezeichnet. Zweijährig. Winterrosetten denjenigen von Art I ähnlich. Photo GC EP nee Ar Stengel höchstens 50 cm. hoch, Einjährig, kult. 1)». gewöhnlich nur 20 cm. oder noch niedriger; die meisten Zweige von der unteren Hälfte der Stengel; manchmal mehrstengelig. E. ALMOUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 13 Schötchen länglich 7—8 X 6 mm., Seiten gerade oder etwas kon- kav, Ausrandung stumpf. Die Blumen wie bei C. d. p. cuneifolia, die Länge der Blumenblätter wie gewöhnlich. Einjährig. Wurzelblätter bei einigen Individuen ganzrandig, bei anderen tief gespaltet. Schötchen 7--9 X 6 mm.; etwas tiefere Ausrandung als bei den zweijährigen; Seiten konkav oder fast gerade. Durch die Länge der Schötchen, die immer beträchtlich länger als breit sind, von der vorhergehenden und folgenden Art getrennt. Stimmt im übrigen mit C. d. p. cuneifolia überein. Zwei botanische Gärten haben, wie es scheint, mit der beschriebenen Art identische Formen eingesandt, nämlich Cambridge und Lissabon. Sr SE Phot. +. C. d. p. concava E. Ar. Kult., Y/ı, zweijährig, Mitte Juni. Phot. 3. C. b. p. concava E. Ar. Zweijährig, Mai, kult., !/2 jaa Ich fand in Cannes ähnliche Formen, meistens in Gärten, wo sie den Winter hindurch blühten. Es muss jedoch durch Kultivierung festgestellt wer- den, ob die zu dieser Art gehören oder mit C. 6. p. rubella zusammenhängen. 3. Capsella b. p. (L.) subaustralis E. Ar. n. sp. element. Kultiviertt 1905—06. Samen aus Portici von wild wachsenden Indi- viduen 1904. Zweiährig. \Winterrosetten gross, Blätter breit und plump, ziemlich ganzrandig oder fiederspaltig. Im October reichlich mit Blütenknospen. Sten- 14 ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. NEO 6. gel höchstens 40 cm., an der Basis und auch höher oben sehr verzweigt. Schöt- chen 7 Xx 6 oder 6 X 5 mm. von ungleicher Grösse mit etwas konvexer Seite. Blätter nicht getheilt, aber ein wenig gezackt. Einjährig. Schötchen 8-9 x 6 mm., mit fast geraden Seiten und wie bei den zweijährigen mässig tiefem Einschnitt. Von den botanischen Gärten in Turin und Lille sind Samen geschickt, die wie es scheint einer mit der beschriebenen identischen Art angehören, wie, gleichfalls eine von mir in Brüssel gefundene Form. Eine kleinere Form von C. 6. p. subaustralis habe ich 1903—06 kulti- viert; die Samen von den bot. Gärten in Löwen und Leyden 1902 eingesandt. Zweijährig. \Winterrosetten wenige an Zahl und öfters klein, manch- mal mit plumpen breiten Blättern. Stengel niedrig, selten mehr als 25 cm., reichlich mit langen Zweigen. Schötchen 7 X 6 mm., stumpf ausgerandet. Einjährig. Stengel kurz, an der Basis oft vielästig. Schötchen 8 x 6 mm., ziemlich tief ausgerandet. | Diese Form kennzeichnet sich also durch niedriges Wachstum und durch Neigung zur Einjährigkeit. | C. b p. subaustralis bildet durch die fast gleichseitigen Schötchen der zweijährigen Individuen einigermassen den Uebergang zur folgenden Gruppe. Gruppe II. Capsell& australes. 4 6 Winterrosetten findet Ur man in Stockholm bei vielen | Kulturen spärlich, auf gün- stigerem Boden jedoch reich- lich. Im Herbst habe ich die- selben niemals mit Knospen angetroffen, weder hier in Kulturen, noch bei Cannes in der Natur. Die Blätter der Winterrosetten tragen unregelmässige Einschnitte, oder auch sind sie fieder- spaltig mit rhombischem oder etwas ausgezogenem, stumpfem Endblättchen. Der Blattstiel ist länger als in Gruppe I. Die Länge der Blum- enblätter und diejenige der Samen ist bei den Capsella- Gruppen im allgemeinen konstant. In dieser Gruppe sind beide Teile labil und Phot. 5. C. d. p. rubella (Reuter). Cannes, spont., Winter und Frühjahr. /ı. wechselnd. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. I Un Schötchen verschieden bei einjährigen und zweijährigen Individuen. Bei den zweijährigen gleichen sie einem gleichseitigen Dreieck, bei den einjäh- rigen sind sie länglich, konvex oder konkav. Diese ist zweifelsohne eine süd- liche Gruppe. Fine Form habe ich doch bei Mölle in Schonen angetroffen, die der C. vrubella nahe zu stehen scheint. Die 3070. p. rubella und ihre Verwandten scheinen in den Ländern am mittelländischen Meere sehr häufig vorzukommen. Ich habe nämlich in den Herbarien reichliche Vertretung R | dieser Arten von allen diesen Gegenden vi | vorgefunden: aus der Schweiz, Frankreich, Italien, Istrien, Griechenland, Rhodus, va Klein-Asien, Nord-Afrıka, besonders aus Algier, Corsica, Spanien u. s. w. J In Süd-America sind die Verwand- ; ten von C. rubella reichlich vertreten. Bann. . Von Patagonien aus verschiedenen j An Teilen des Landes hat Doktor P. DUSÉN und von Argentina Doktor G. ©. MALME und ebenso Doktor R. E. Fries Formen Say mit heimgebracht, die sowohl den zwei- wie den einjährigen Individuen dieser Art entsprechen. Ein Teil der Indi- viduen hat kleinere Samen als die Capsella b. p. im allgemeinen. Auch von anderen Ländern Süd-Amerikas liegen hierher gehörende Arten recht reichlich vor. 4. Capsella b. p. (L.) rubella (REUTER) E. AT. Synonym: Capsella rubella REUTER. Comptes rend. des travaux de la Société Hallerienne a Geneve, 1852—3 p.-18. In der Beschreibung von REUTER werden nur die zweijährigen Indivi- Phot. 6. C. b. p. rubella (ReurEr). duen erwähnt. Es ist indessen deutlich, Cannes, spont., März, zweijährig, "2. dass REUTER in Genf dieselbe Form angetroffen, die ich studiert habe. Der grösste Teil derjenigen C. rudella in den Herbarien, die nach Angabe von REUTER stammen, gehören sicher hierher, jedoch nicht alle. Da es überdies c 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. mehrere sehr nahestehenden Formen giebt, bin ich im Zweifel gewesen, ob nicht REUTERS C. rubella als eine Kollektivart aufzufassen wäre, und also der Name verschwinden sollte. Einstweilen glaube ich ihn doch beibehalten zu können. Phot. 7. C. b. p. rubella (REUTER). Kult., einjährig, !/2. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 1177 Kultiviert 1906. Samen aus Cannes, wo ich im vorhergehenden Winter die Winterrosetten überall an den Rändern von Rasen oder Wegen gefunden, und im Frühling vom ı. März an die Blüten gesehen hatte. Zweijährig. Winterrosetten 5 cm., 10 cm. oder mehr im Durchmesser. Die Blätter schmal, sehr geteilt. Das Endblättchen hat eine recht wechselnde > PX t Phot. 8. Capsella Heegeri SoLns. Kult., October, !/1. la 28 Phot. 9. Capsella Heegeri SoLns. Kult., Ende Mai, ?/ 18 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O ©. Phot. 10. C. b. p. Reuteri E. Ar. Kult., October, ?/ı. Form, rhombisch, oval oder stumpf ausgezogen. Die Seitenblättchen sind oft an der Basis gelappt oder | gleichsam bucklig. Das Blatt und der Stiel haben etwa dieselbe Länge. Stengel aufrecht, Wurzelblätter wie an den Winterrosetten. Blumen- blätter deutlich länger als der rote Kelch, weiss oder schwach rötlich. Schötchen 6 x 5 mm. mit konkaven Seiten. Fimährig. Wenig von mir studiert. Wurzel- und Stengelblätter ziemlich ganzrandig. Schötchen länglich, Seiten schwach gebogen. Samen kürzer als gewöhnlich, jedoch wie es scheint nicht immer. Eine ähnliche Form habe ich von Utrecht kul- tiviert. — Capsella Heegeri SoLMs, die Prof. WITTROCK und ich mehrere Jahre kul- Phot. 11. C..d. p. Reuteri E. Ar. Kult., Zweijährig, !/». E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 19 tiviert haben, steht ohne Zweifel der eben beschriebenen C. 6. p. rubella sehr nahe. Die Winterrosetten sind sehr ähnlich, und diese blühen im Herbst noch nicht. Die Wurzelblätter des blühenden Stengels beider Arten sind auch gleich, sowohl was die zwei- wie die einjährigen Individuen betrifft. Die Samen sind kürzer als gewöhnlich bei Capsella db. p. Es ist wohl kein Zweifel, dass die C. Heegeri sich aus der C. db. p. vubella oder aus einer ganz nahestehenden Form entwickelt hat. Aus diesen Gründen wäre ich wersucht, die C. Heegeri hier einzuordnen. Freilich musste dann die Be- schreibung der Capsella bursa pastoris geändert werden, oder die Pflanze den Namen wechseln. 5. Capsella b. p. (L.) Reuteri E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen aus dem bot. Garten von Besangon 1904. Unterscheidet sich von der sehr nahe stehenden C. b. p. rubella durch etwas klei- nere Winterrosetten, mit lang- gestielten, schmalen, ziemlich spitz auslaufenden, lancett- lichen Blättern, die lange Zeit « ganzrandig, aber schliessslich unregelmässig eingeschnitten werden. Keine Knospen im Herbst. Die “Blumenblätter sind kürzer als ich je gesehen, kaum länger als der rote Kelch. Die Blumen messen diagonal nur 2 mm., bei anderen Arten 3 mm. Schötchen bei zweijäh- rigen Individuen 6 x 6 mm. bei einjährigen sind sie recht’ viel länger. Oft mehrstenge- Phot. 12. C. db. p. grandiflora (Boıss.) lig. Wurzel-und Stengelblätter Kult., October, Mai, Juni; Zweijährig, ?/s. fast ganzrandig. Samen ungleichmässig, von normaler Länge oder etwas kürzer. In der Beschreibung von der C. rubella REUTER sind die kurzen Blu- menblätter immer erwähnt. Es scheint mir jedoch zweifelhaft zu sein, ob die- 20 ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. n:o 6. ser Charakter konstant ist. Ich kann die Beständigkeit weder für C. d. p. ro- sella, noch für C. 6. p. Reuteri bestätigen, behalte mir aber weitere Beobach- tungen vor. 6. Capsella b. p. (L.) grandiflora (Boıss.) E. AT. Synonym: Capsella grandiflora Boıss. Kultiviert 1904—06. Samen aus dem bot. Garten zu Triest 1903. Zweijährig. Winterrosetten ziemlich klein, etwa 6 cm. im Durchmesser, N mit Blättern, die zuerst breit ig oval, bald gefiedert mit 2% SA schmalen, an der Basis buck- N SH S ligen Blättchen, mit ungefär Er ® rhombischem Endblatt. Blatt und Blattstiel von ungefähr gleicher Länge. Mehrstengelig, auf- NE | recht. Der Stengel trägt N meistens wenige und kleine dd | Blätter und ist nicht sehr EN 9 > verzweigt. Die Wurzelblätter Va | Be werden im Maj zum Teil / | | be schmal und ganzrandig und IV \ & bleiben so bis zum Ver- N | trocknen. : VV Schötchen ein gleich- f seitiges Dreieck, mit 5 bis 6 mm. langen Seiten. Diese sind gerade oder etwas kon- vex; die Ausrandungist unbe- deutend. Samen ı mm. lang, wie es scheint etwas wech- selnd. Einjährig. Gleich der zweijährigen Form. Wurzel- blätter denjenigen der Win- terrosetten gleich. Schötchen etwa 7 X 5 mm. mit öfters konvexen Seiten und tiefem Einschnitt der Basis. AlleIndividuen tragen grosse Blüten, deren Dia- gonale 5—7 mm. beträgt, während dieselbe bei Ca?- sellas im allmeinen nur 3 mm. ausmacht. Blumenblatt dop- pelt so lang wie der Kelch. emms = Phot. 13. C. b. p. grandiflora (Boıss.) Kult., einjährig, Juli, ?/s. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 21 Stengel höchstens 50 cm., gewöhnlich viel kleiner. Blüht den ganzen Sommer und auch im Herbst. . Die Winterrosetten entwickeln erst im Maj Knospen. Phot. 14. Bastard von C. b. p. grandiflora (Boıss.) Kult, einjährig, Juli, Ye. D DL ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. Da diese Gruppe oft Bastarde produziert, die sonst bei den Capsella- Arten selten zu sein scheinen, so habe ich eine solche in Phot. 14 abgebildet. Sie ist bei der Kultur von C. b. p. grandiflora entstanden. Der zweite Kontrahent gehört zu der Gruppe C. subintegr@, ist aber noch nicht genügend studiert. Die Bastarde zeigten sich im letzten Frühling in recht grosser Zahl. Die Blüten waren sehr cha- raktäristisch; die Diago- nale der Blume misst 4 — 5, mm., bei C. b. p. grandiflora 5—7 und bei gewöhnlicher Capsella 3 —4 mm. Die Anlagen der Schötchen bleiben meistens unentwickelt; einzelne Schötchen zei- gen sich jedoch, aber höchst selten fertige Sa- men. Die Verzweigung ist reichlich und die Zwei- ge auffallend lang. Die Individuen leben lange und blühen bis spät im Herbst. Einen angeblichen Ba- Phot. 15. C. db. p. lata E. Ar. Kult, October, ”/s. stard von C. b. p. gran- diflora hat v. BORBAS un- ter dem Name Dursa gracillima beschreiben. Die Capsella gracilis GREN. wird von den Verfassern oft als Bastard vom C. rubella und C. bursa pastoris auf- gefasst. Die C. gracilis in den Herbarien stimmt durch lange Zweige und das Fehlen von Schötchen mit dem oben beschriebenen Bastard überein. Gruppe III. Capselle polymorph. Winterrosetten häufig und recht gross, blühen im Herbst reichlich und bilden Schötchen, solange das Wetter es zulässt. Die Blätter der Winterrosetten sind etwas länger gestielt als in der Gruppe I; die Form sogar in derselben Rosette sehr wechselnd, fast ganzrandig oder fiederspaltig, oft mit ausgezoge- nem Endblättchen. Die Schötchen der einjährigen und zweijährigen Individuen sind bei einigen Arten etwas verschieden, und zwar so, dass jene länger sind; bei an- deren Arten habe ich keinen Unterschied gefunden. Diese Gruppe fand ich in allen Ländern, von Italien bis zu den subal- pinen Gegenden Schwedens, vertreten. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 23 7. Capsella b. p. (L.) lata E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Sa- men aus dem bot. Garten zu Bonn 1902. Zweijährig. Winterrosetten gross, 10—20 cm. im Durch- messer. Blätter sehr breit, die Scheibe zuletzt etwa 7 cm. lang, 3 cm. breit, im’ Anfang ungeteilt nachher gewöhnlich mehr oder weniger tief ein- geschnitten oder fiederspaltig. Blattstiel zuletzt beträchtlich und dann etwa so lang wie das Blatt. Das Endblättchen plump, manchmal rundlich oder rhombisch aber gewöhn- lich ausgezogen mit stumpfer Spitze. Blüht häufig im Oc- tober und bringt Schötchen hervor. Die Blüte fährt im Mai fort, wo die Wurzelblätter Phot. 16. C. b. p. latula E. Ar. Kult., October, ?/s, recht fein zerschnitten werden, aber kaum eine Andeutung von Buckelbildung zeigen. Öfters mehrstengelig, aufrecht mit festen Zweigen, aber nicht selten mit recht schlaffem Stängel. Höhe 50 cm. oder mehr, oft nur 25 cm. Die Stängel- blätter sind öfters ganz- randig und recht breit. Blume und Kelch wie C. b. p. cuneifolia. Schöt- chen recht breit, 7 x6 oder Sx6 mm., mit seichter Ausrandung. Seiten leicht konvex, im Oct. jedoch nicht selten etwas konkav. Fimährig. Wenig im Sommer gesehen. Einige Individuen 25—35 cm. hoch, mehrstengelig. Die Basis der Schötchen tie- fer eingeschnitten als bei den zweijährigen. Schöt- chen länglich, aber breit. Phot. 17, C. b. p. pedemontana E. Ar. Kult., October, */a. 24 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. 3. Capsella b. p. (L.) latula E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen aus dem bot. Garten zu Hohenheim 1904, wo die Form als var. apetala bezeichnet wurde. Zweiährig. \Winterrosetten teils gross, bis 20 cm. oder mehr im Durch- messer messend, teils klein, einige kaum mehr als 5 cm. im Durchmesser. Die grossen sind breitblättig und stimmen recht gut mit denjenigen der eben be- schreibenen Art überein. Die kleineren neigen zu runder Form der Blättchen und Endblättchen. Phot. 18. Cb. p. Scanıca E. Ar. Kult., October, !'/1. Stengel aufrecht, erreicht 50 cm. Höhe, ziemlich verzweigt. Wurzel- blätter gefiedert. Schötchen 6—7x5—6 mm., mit ziemlich geraden Seiten und unbedeutender Ausrandung. Einjährig. Mehrstengelig, schlaffe Zweige. Schötchen 7x5 mm., schmaler als bei den zweijährigen. Alle blühenden Formen sind durch Individuen sowohl mit normalen Blumenblättern wie auch ganz ohne dieselben vertreten. Dies zeigte sich auch nach Neusäen von Samen von einem einzigen Individuum. Jedes Individu- um hat nur Blumen von einer Sorte, entweder mit allen Blumenblättern oder ganz ohne dieselben. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 25 9. Capsella b. p. (L.) pedemontana E. AT. n. sp. element. . Kultiviert 1903—06. Samen aus dem bot. Garten zu Turin 1902. Zweijährig. \Winterrosetten bis 10 oder 15 cm. im Durchmesser. Blätter ziemlich schmal, selten mehr als 15 mm. breit, zuerst ganzrandig und lancettlich, Phot. 19. C. b. p. scanıca f. serrata E. Ar. Kult., zweijährig, !/». bald eingeschnitten und zuletzt fein fiederspaltig. Endblättchen ausgezogen. Blattstiel etwas kürzer als das Blatt. Im Mai sind die Blätter sehr fein ge- schnitten, Blättchen fast lineal mit einem grossen Buckel an der Basis. Blüht reichlich im October. 26 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 6. Aufrecht, oft mehrstengelig, bis 40—50 cm. und darüber hoch. Stengel- blätter breit, ziemlich ganzrandig. Einige Individuen sind recht zart, die meisten robust. Schötchen 8x6 mm., mit konvexen Seiten und ein wenig ausgerandeter Basis. Einyjährig. Wenige Individuen gesehen. Gross und mehrstengelig. Schöt- chen länger und schmäler als bei den zweijährigen. N | AN Phot. 20. C. b. p. hiemalis E. At. Kult., October, !/ı. ı0. Capsella b. p. (L.) longirostris E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus dem bot. Garten zu Agram 1902. Zweijährig. \Winterrosetten gleichen denjenigen von C. b. p. pedemontana. Blätter schmal, lancettlich, zuletzt fiederspaltig mit ausgezogenem Endblättchen. Fangen im Spätherbst oft zu blühen an. Mehrstengelig, aufrecht, kann 50 cm. erreichen, ist aber gewöhnlich nur 30 cm. oder niedriger. Seitdem die im Frühling fein geschnittenen Wurzel- blätter verschwunden sind, findet man die Wurzelbätter ziemlich ganzrandig, etwas eingeschnitten oder gezackt. Stengelblätter schmal oder breiter, oft gezähnt. Schötchen lang und schmal, etwa 6—7x4—5 mm., mit unmerklicher Ausrandung. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 27 Einjährig. Schötchen noch länger, 7—8x4—5 mm. Kleiner und nicht so robust, als eben beschriebene Art. Getrennt be- sonders durch die vielen Stengel und die langen, schmalen Schötchen. ı1. Capsella b. p. (L.) scanica E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen aus Mölle in Schonen 1904. Zweijährig. Winterrosetten recht gross, oft 10 cm. und mehr im Durch- messer. Blätter öfters ziemlich ganzrandig und etwas gezähnt, manchmal fast fiederspaltig, schmal, selten mehr als 1 cm. breit, spitz auslaufend oder etwas abgerundet, zuletzt mit langem Stiel. Blüht sehr häufig den ganzen Herbst, und bildet Schötchen mit geraden Seiten. Stengel aufrecht, ziemlich fest; manchmal mehrstengelig; Höhe 40 cm. oder weniger. Wurzelblätter fast ganzrandig oder buchtig-gezähnt mit recht langem Stiel. Die untersten Stengelblätter den beschriebenen gleich. Schötchen 6—7x4—5 mm., mit etwas konvexer Seite und kleiner Ausrand- ung. Kelchblätter mit einzelnen langen Haaren. Blumenblätter oft etwas rötlich. Finjährig. Schötchen den oben beschriebenen gleich. Diese Art ist bei Mölle im Getreide, in den Gemüsegärten u. s. w. äusserst gemein. Schon im August sieht man überall die leicht zu erkennenden Winterrosetten, die gleich Knospen treiben. WVariiert nicht unbeträchtlich; folgende Formen scheinen konstant zu sein und darum erwähnungswert. Capsella b. p. scanica f. inasa E, Ar. n. fi. Fast alle Blätter mehr oder weniger fiederspaltig. Kultiviert aus Schonen, Mölle. Capsella b. p. scanica f. serrata E. Ar. n. fi. Wurzel- und Stengelblätter hübsch gezähnt; die Blätter der Winterrosetten sind mehr ganzrandig als die anderen Blätter. Kultiviert aus Schonen, Arildsläge. Eine zu Capsella b. p. scanica gehörende, aus Bohuslän stammende Form habe ich 3 Jahre lang kultiviert. Die Samen von K. SUNDBERG in Sandklev gesammelt. ı2. Capsella b. p. (L.) hiemalis E. Art. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Bergielund, wo sie spontan häufig an- getroffen wird. Wahrscheinlich giebt es mehrere nahe verwandte Arten. Die hier beschreibene ist recht fiederspaltig, andere mehr ganzrandig. Zweijährig. Winterrosetten ziemlich klein, höchstens 10 cm. im Durch- messer. Blätter in Form und Grösse sehr wechselnd, die grössten sind fieder- spaltig, 1—2 cm. breit; die Blättchen triangulär, schmal, manchmal mit An- deutung von Buckel; die Endblättchen spitzig ausgezogen, rhombisch oder rundlich. In fast jeder Rosette auch lancettliche, mehr oder weniger ganz- randige Blätter. Blatt und Stiel oft ziemlich gleich lang. Blüht reichlich von September an und streut Samen aus, solange der Boden ungefroren ist. Stengel im Herbst etwas gebogen, höchstens 10—20 cm. hoch; im Früh- jahr mehrstengelig, aufrecht, 20—40 cm. Höhe. Wurzelblätter zuerst fieder- spaltig, nachher recht breit, buchtig-gezähnt oder ganzrandig, öfters mit langem Stiel. Stengelblätter diesen ähnlich oder schmal, 28 ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. NO 6. Schötchen im Herbst mit konkaven Seiten und ziemlich ausgerandeter Basis, etwa 7x5—6 mm.; im Sommer 6—-7x4—5 mm,, mit geraden Seiten. Einjährig. Nicht näher studiert. Scheint mehrstengelig zu sein mit Schötchen, die ein wenig konkave oder gerade Seiten haben und recht lang sind. Phot. 21. C. b. p. prematura E. Ar. Kult., !/2, links zweijährig im Mai, rechts einjährig im Juni. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 29 Capsella b. p. (L.) prematura E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen aus Linsell und Lofsdalen in Härjedalen, von H. DAHLSTEDT 1904 gesammelt. Zweijährig. Winterrosetten ziemlich gross. Blätter fast fiederspaltig mit etwas rundlichen Blättchen und rundlichem, rhombischem oder ausgezogenem Endblättchen. Blattstiel oft länger als das Blatt. Fangen schon im August zu blühen an und erreichen im Herbst eine Höhe von 10—20 cm. Früh im Mai treibt sie weiter und erreicht im Anfang Juni eine Höhe von 50 cm. Mehrstengelig ohne Hauptstengel, aufrecht aber etwas schlaff. Andere Individuen haben Hauptstengel und sind fester gebaut. Im Frühling sind die Wurzelblätter fein geteilt, manchmal mit lang ausgezogenem End- blättchen. Schötchen breit, 7x6 mm., mit etwas konvexer Seite und undbedeu- tender Ausrandung. Einjährig. Mitte Juni schon entwickelt. Stengel niedriger als 20 cm., fast unverzweigt. Wurzelblätter buchtig-gezähnt oder ganzrandig. Schötchen 8x6 mm. Gruppe IV. Capsell» difformes. Die Winterrosetten entwickeln im Herbst selten Knospen. Die Blätter der Winterrosetten sind oft recht lang gestielt; die Form wechselt, so dass man auf demselben Standort gleichzeitig sowohl Rosetten mit ganzrandigen wie fieder- spaltigen Blättern trifft; das Endblättchen rhombisch oder von unbestimmter Form. Im Frühling sind sie meistens fiederspaltig. Wurzel- und Stengelblätter zeigen oftmals bei gleichzeitig blühenden Individuen gleichsam zwei verschiedene Typen, die eine mehr ganzrandig, die anderen mehr fiederspaltig. Im westlichen Deutschland fand ich hierher gehörende Arten sehr häufig. In Schweden gehen sie recht weit nach ‚Norden. 14. Capsella b. p. (L.) grossa E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Bremen und Umgebung 1903. Zwetijährig. Winterrosetten nicht sehr häufig, von wechselnder Grösse, 5—10 cm. im Durchmesser aber auch sehr gross bis 20 cm. Die Blätter der grössten Rosetten haben eine Breite von 2—3 cm. und eine Länge etwa wie der Stiel; sie sind fiederspaltig, öfters mit breiten Blättchen und unregel- mässig rhombischem Endblättchen. Die kleineren Rosetten tragen ähnliche, aber bedeutend kleinere Blätter, einige fast ganzrandige Blätter. Im Mai recht fein geschnitten mit ziemlich spitzigen Blättchen und Endblättchen. 30 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 6. Aufrecht, steif, oft mehrstengelig, 20—30 cm. hoch. Wurzelblätter ganz- randig oder fiederspaltig, Endblättchen stumpf, manchmal etwas spitzig. Schötchen 7—8x5 mm., mit leicht konvexer Seite, und seichter, oft auch tiefer Ausrandung. Kein bemerkbarer Unterschied zwischen ein- und zwei- jährigen beobachtet. Phot. 22, Cb: p. grossa E. Ar. Kult., 3 Winterrosetten, links kleine im October /ı, rechts kolossale im October '/s, unten im Frühjahr !/ı. Einjährig. Bis zu 60 cm. hoch, mehrstengelig; öfters aber viel niedriger mit langen gespreizten Zweigen. Blätter plump, oft grau und rauh durch die Haarbekleidung. Dieselbe Art scheint auch bei Trier und Brüssel gemein zu sein. Ich habe mehrere Proben von dort kultiviert. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. E. ALMQUIST. “e/, syyoas ‘r/, syur ‘np wı Sruıyelur "Us "Lv 'q v»ssons daD "es Y0Ud 32 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. 15. Capsella b. p. (L.) autumnalis E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus dem bot. Garten zu Hohenheim 1902. Zweijährig. \Winterrosetten häufig, meistens klein, nur 5—7 cm. im Durchmesser, einzelne auch sehr gross. Blätter äusserst wechselnd, fieder- Phot. 24. C. b. p. autumnalis E. Ar. Kult., 3 Winterrosetten im October, oben '/ı, unten grosse, blühende ?/s. spaltig oder ganzrandig; Endblättchen rhombisch oder etwas ausgezogen. Stiel etwa von der Länge des Blattes, manchmal länger. Blühen 'selten im Herbst. Im Mai werden die Blätter fein geteilt, mit grossem Buchel an der Basis der lineären Blättchen. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 33 Oft mehrstengelig; aufrecht, Höhe bis zu 70 cm., meistens etwa 30— 40 cm. Wurzelblätter bald buchtig-gezähnt oder ganzrandig mit langem Stiel. Schötchen 6—7x5, mit fast gerader Seite und unbedeutender Ausrandung. Blumenblätter weiss, manchmal etwas rötlich. Phot. 25. C. d. p. autumnalis E. Ar. Kult., ?/s, links im Herbst, rechts Anfang Juni. Einjährig. Im Juli und Anfang August findet man Individuen, die den zweijährigen ähnlich sind. Oftmals breite fiederspaltige Wurzelblätter. Schötchen wie oben gesagt. Im September und später im Herbst findet man wieder zahlreiche blühende Individuen, die niedrig, höchstens 10 cm. hoch und durch Blätterreichtum ausgezeichnet sind. Andere Individuen im Herbst sind höher, etwa 20 cm., verzweigt, mit schlaffen Zweigen. Blätter ganzrandig oder buch- tig-gezähnt. 34 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. W:O ©. Im Herbst sieht man also die Pflanze in verschiedenen Formen: die eigentlichen Winterrosetten, die sehr selten blühen, blühende niedrige Individuen mit blattreichen Rosetten, schliesslich mehr entwickelte blühende Individuen. Ich war zuerst im Zweifel, ob ich nicht diese Art in die vorhergehende Gruppe einord- nen sollte. Ich habe mich jedoch beschlossen, sie hier unterzubringen, weil die typischen Winterrosetten selten blühen, und auch im übrigen grosse Über- einstimmung mit der vorhergehenden und der nachfolgenden Art darbietet. Ähnliche Formen habe ich in Bremen, Brüssel und Trier gefunden und kultiviert. Sie sind vielleicht identisch mit der beschriebenen; diejenige aus Trier ist am meisten abweichend. Keine von diesen Formen hat jedoch zahl- reiche blühende Herbstformen hervorgebracht. .C. b. p. grossa, C. b. p. autumnalis und die folgende C. b. p. bremensis stehen einander sehr nahe, besonders sind die beiden letzgenannten recht ähn- lich. Die drei Arten bilden mit Bezug auf die Blätter eine Serie, die beson- ders bei den einjährigen Individuen deutlich hervortritt. C. 6. p. grossa hat die grössten Fiederlappen und Endblättchen, nachher kommt die C. 6. p. autum- nalis; die feinsten trägt C. 6. p. bremensis. Noch feiner geteilte Blätter hat die verwandte C. 2. p. rhenana, die in die Gruppe C. subpinnatae eingeordnet ist. 16. Capsella b. p. (L.) bremensis E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1I904—06. Samen aus Bremerhaven 1903. Zweijährig. \WNinterrosetten häufig, 5—12 cm. im Durchmesser. Blattstiel oft länger als das Blatt. Blätter ı—2 cm. breit, vertreten alle Uebergänge von den ganzrandigen oder mit ganz einzelnen Einschnritten, bis zu den fein fiederspaltigen mit lineären Blättchen mit Buckel an der Basis. Endblättchen rundlich, rhombisch oder etwas ausgezogen. Im Frühling sind die Blätter fast fiederspaltig mit triangulären Blättchen und spitzem Endblättchen. Aufrecht mit einem verzweigten Stengel. Gewöhnlich 30—40 cm., aber auch höher oder niedriger. Wurzelblätter fast ganzrandig bis buchtig-gezähnt oder fein geschnitten mit ausgezogenem oder rhombischem Endblättchen. Stengel- blätter ganzrandig oder gezähnt. Schötchen 6—7x4—35 mm., mit gerader Seite und kleiner Ausrandung. Eimährig. Stengel wie vorher beschrieben. Wurzelblätter gross und breit mit langem Stiel; sie sind zweigestaltig, entweder fein geschnitten, mit recht schmal triangulären Blättchen und spitzigen Endblättchen, oder sind die Blätter weniger fein geteilt. Aus Bremerhaven habe ich auch eine, wie es scheint, identische Form kultiviert, die vollständig der Blumenblätter entbehrt, var. apetala. Ungewiss, ob dieses Merkmal konstant ist. 17. Capsella b. p. (L.) difformis E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus Strömsberg bei Jönköping 1902, von OÖ. NoRDSTEDT gesammelt. Zweijährig. \WWinterrosetten häufig, von wechselnder Grösse, sind oft etwa 10 cm. im Durchmesser, aber manchmal grösser, manchmal recht klein. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 35 Die Blätter sind entweder fiederspaltig mit breiten, mehr selten lineären Blätt- chen und etwa rhombischem Endblättchen, oder sie tragen unregelmässige Ein- schnitte, die manchmal sehr seicht sind; schliesslich können sie fast ganzrandig sein. Der Stiel hat die Länge vom Blatt. Phot. 26. cC. b. p. difformis E. Ar. Kult., October, */s. Aufrecht; Stengel bis 50 cm. oder mehr, gewöhnlich niedriger, manch- mal mehrstengelig ohne Hauptstengel und recht schlaff. Wurzelblätter wechseln in der Form, von ganzrandig, buchtig-gezähnt, bis zu fein und tief gespalten; diese Blätter wechseln ebenso viel an Grösse, Länge und Breite. Die Stengel- blätter tragen oft tiefe Einschnitte. Schötchen 7—8x5—6 mm. mit fast geraden, manchmal konkaven, oft konvexen Seiten und deutlicher Ausrandung. Einjährig. Niedriger, oft mehrstengelig. Wurzel- und Stengelblätter bei einigen Individuen ganzrandig, bei anderen fein geschnitten. 36 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 6. ®s LAN Phot. 27. C. b. p. difformis E. Ar. Kult., zweijährig, !/2. 18. Capsella b. p. (L.) segetum E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Dalarö bei Stockholm 1904. Scheint in den Umgebungen von Stockholm am Rande von Getreideäckern gemein zu sein. Zweijährig. Winterrosetten klein oder gross bis zu 15 cm. und darüber im Durchmesser, von zwei sehr ungleichen Formen: 1) fiederspaltig mit breiten, manchmal spitz triangulären Blättchen und gleich gestaltetem oder unbestimmt geformtem Endblatt; 2) fast ganzrandig oder öfter seicht buchtig-gezähnt. Blattstiel von ungleicher Länge, manchmal länger als das Blatt. Einzelne grössere E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 37 Individuen treiben im Spätherbst Knospen. Im Frühling sind die Blätter fein geschnitten mit lineären Blättchen mit Buckel an der Basis. Stengel bis 50 cm. und darüber, manchmal mehrstengelig, Zweige lang, ziemlich ausstehend. Wurzelblätter gross, lang gestielt, buchtig-gezähnt, oft mit den unten noch sitzenbleibenden, fein fieder- spaltigen, buckligen Frühlingsblättern. Stengelblätter gross und fast ganzrandig. Manchmal sind diese Blätter kleiner, mit langen, feinen Zähnen. Schötchen 6—38x 5 mm., mit konvexen Seiten, ein wenig ausgerandet. Einjährig. Bekannt nur als kleine, niedrige Individuen im Juli. Phot. 28. CC. b. p. segetum E. Ar. Kult., zweijährig, !/4. Capsella b. p. segetum f. prionophylla E. AT. n. f. Wurzel- und Stängelblätter sind gezackt. Kultiviert aus Mohed in Helsingland. 19. Capsella b. p. (L.) biformis E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Gotland, Slite 1903. Zweijährig. \Winterrosetten zahlreich, gross, 10 bis 18 cm. im Durch- messer. Blattstiel etwa von der Länge des Blattes. Blatt etwa 15 mm. breit, am breitesten näher der Spitze, entweder fast ganzrandig oder mehr oder weniger buchtig-gezähnt, sogar regelmässig, seicht oder tiefer eingeschnitten, so dass es fiederspaltig wird und recht breite, oft rundliche Blättchen und rhombische oder rundliche Endblättchen aufweist. Stengel aufrecht, bis 40 cm. hoch. Zweige recht lang. Wurzelblätter bei einigen Individuen im Frühling fiederspaltig mit breiten Blättchen, bei anderen Individuen gleich buchtig-gezähnt. Stengelblätter fast ganzrandig, etwas gezackt. Blumenblätter oft etwas rötlich. Schötchen kurz, 6x5 oder 7x6 mm., mit konvexer Seite und deutlicher Ausrandung. Einjährig. Wenig bekannt. Ähnlich der zweijährigen Form. 20. Capsella b. p. (L.) obtusa E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1902—05. Samen von K. JoHansson aus Visby, Hästnäs, 1902 eingesandt. (Möglicherweise spontan aus Bergielund.) 38 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 6. Zweiährig. Winterrosetten meistens klein, etwa 5 cm. im Durchmesser, manchmal fast 10 cm., einzelne im October mit Knospen. Blattstiel kurz, bis etwa zur Länge des Blattes. Blatt immer etwas, aber selten bis zum Mittelnerv eingeschnitten, mit stumpfem oft abgerundetem Ende und mit der grössten Breite — etwa IO mm. — gegen das Ende zu. Einzelne Blätter, manch- mal fast alle in der Rosette sind fast fiederspaltig mit stumpfem oft dreispitzigem Endblättchen, und zum Teil an der Basis zu- sammenwachsenden Blättchen. Im Mai werden die Blätter zum Teil tief eingeschnitten, fast wie fiederspaltig. Mehrstengelig, 30—40 cm. hoch, manchmal höher. Wurzel- blätter buchtig-gezähnt, die Stengelblätter öfters ganzrandig, etwas gezackt. Schötchen 7—8x5 mm. mit ziemlich geraden Seiten und unbedeutender Ausrandung. Sa- men fast I mm. lang. Einjährig. Wenig bekannt. Scheint der zweijährigen ähn- lich zu sein. Die Doppelförmigkeit ist Vv nicht sehr ausgesprochen, wes- | halb diese Art sich der Gruppe C. subintegr&e sehr nähert. Phot. 29. C. b. p. obtusa E. Ar. Kult., October, 2 Winterrosetten, obere !/ı, untere ?/s. 21. Capsella b. p. (L.) herjedalica E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen aus Funäsdalen in Herjedalen 1904, von H. DAHLSTEDT gesammelt. Zweijährig. \WWinterrosetten 5—7, höchstens 10 cm. im Durchmesser, ein- zelne im October mit Blüten. Stiel nur ausnamsweise so lang wie die Scheibe. Blatt elliptisch oder eirund, etwa I cm. breit, gleichzeitig von zwei verschieden Formen: 1) fast ganzrandig; 2) recht regelmässig eingeschnitten, aber selten bis zum Mittelnerv; Blättchen rundlich oder breit, Endblättchen rhombisch oder E ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 39 etwas ausgezogen. Im Frühling sind die Blätter buchtig oder recht tief ein- geschnitten. Stengel um 30 cm., mit wenigen, etwas schlaffen Zweigen. Wurzel- blätter lancettlich, buchtig-gezähnt bis fast ganzrandig. Schötchen 7x6 mm., mit konvexer Seite und recht tiefer Ausrandung. Einjährig. Häufig, frühzeitig. Stengel 10—25 cm. hoch, wenig ver- zweigt. Wurzelblätter ganzrandig, zungenförmig, bei anderen Individuen buchtig. Stengelblätter sehr breit. Schötchen breit, 7—8x6—7 mm., Form wie be- schrieben. Gruppe V. Capsell& subintegr. Winterrosetten im Herbst fast immer ohne Knospenbildung. Die Blätter haben eine Neigung, ganzrandig zu bleiben, wechseln aber in der Form, sind fast fiederspaltig, buchtig-gezähnt, buchtig oder nahezu ganzrandig. Im Frühling sind sie entweder buchtig oder buchtig-gezähnt,; manchmal fein geschnitten. Gleichzeitige doppelte Formen nie ausgesprochen. Wurzelblätter ganzrandig oder buchtig. Schötchen bei ein- «und zwei- jährigen Individuen ziemlich gleich. Samen, besonders bei Arten in der ersten Untergruppe, länger als gewöhnlich. Ich habe diese Gruppe in Deutschland, Dänemark und Schweden ge- funden. Sie ist bei uns bis in die subalpinen Gegenden reichlich vertreten. Einige Arten gehören zur Eichenflora. I. Untergruppe Capselle pinnato-sinuat. Die späten Herbstblätter und die Frühlingsblätter sind buchtig ohne oder fast ohne Zahnbildung. Aus Deutschland und Dänemark. In Schweden nur auf der Insel Got- land getroffen. Ein Teil dieser Arten könnte vielleicht unter den C. difformes einge- reiht werden. Sie sind nämlich mit C. d. p. grossa deutlich verwandt. 22. Capsella b. p. (L.) gotlandica E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus Visby 1903. Zweijährig. \Winterrosetten höchstens 10 cm. im Durchmesser. Stiel von der Länge des Blattes oder etwas länger. Blatt etwa ı cm. breit, fast ganzrandig, mehr oder weniger mit Einschnitten versehen, die öfters seicht sind. Einzelne Blätter fast fiederspaltig mit plumpen, breiten Blättchen und ungleich geformtem Endblatt. Im Frühling sind die Blätter ungefähr wie im Herbst, manchmal recht spitz ausgezogen. Oft mehrstengelig ohne Hauptstengel; beträgt in Höhe 30—40 cm., kann aber 60 cm. erreichen. Wurzelblätter oft lang und etwas spitzig, fast 40 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. Me Phot. 30. C. b. p. gotlandica E. Ar. Kult., ?/s, Winterrosette und zweijährig. ganzrandig mit wenigen Einschnitten und etwas gezackt, manchmal buchtig- gezähnt. Stengelblätter fast ganzrandig. Schötchen 8&—9x6 mm., mit konvexen Seiten und seichter Ausrandung. Samen etwas länger als I mm. Eimährig. Wenig studiert. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. AI 23. Capsella b. p. (L.) Leontodon E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen vom Freihaven in Bremen 1903. Zweyährig. \Winterrosetten 6—7 cm. im Durchmesser, einige doppelt grösser. Blattstiel von der Länge des Blattes, dessen Breite oft etwa I cm. Phot. 31. C. b. p. Leontodon E. Ar. Kult., ”/4, blühende Frühjahrsrosette und einjährig. 42 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. beträgt, aber ebenso wie die Form sehr wechselt. Das Blatt zuerst ganzrandig, elliptisch, bald mit unregelmässigen Einschnitten oder wenigstens im vorderen Teil geradezu fiederspaltig. Blättchen mit breiter, oft zusammengewachsener Basis, spitzig und recht lang auslaufend. Das Endblättchen bildet eine Spitze oder ein Dreizack. Im Frühling sind die Blätter öfters schmal, ganzrandig oder buchtig- gezähnt, einige sind ziemlich fiederspaltig mit meistens lang und spitz ausge- zogenem Endblättchen. Blühende Individuen wenig studiert. Einjährig. Mehrstengelig, bis 50 cm. hoch, gewöhnlich aber etwa 30 Phot. 32. C. b. p. prelonga E. Ar. Kult., October, °/a. cm. Wurzelblätter entweder fast fiederspaltig mit langem, spitzem Endblätt- chen oder auch buchtig-gezähnt. | Schötchen 8x5 mm. mit meistens konvexer Seite und ziemlich tiefer Ausrandung. 24. Capsella b. p. (L.) pr&longa E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus dem Freihaven in Bremen 1903. Zwepährig. _Winterrosetten zahlreich und gross, etwa 10 cm., manch- mal bis zu 20 cm. im Durchmesser. Blattstiel etwa von der Länge des Blattes. Blatt ı cm., bei grösseren etwa 15 mm. breit, zuerst elliptisch, nachher läng- E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 43 lich, ganzrandig, gezackt oder mit unregelmässigen Einschnitten. Einzelne Blätt- chen haben zusammengewachsene Basis und schmale Spitzen. Im Frühling sind die Blätter lang und schmal, ganzrandig oder buchtig-gezähnt, einzelne mit tieferen Einschnitten. Mehrstengelig, etwa 40 cm. hoch, viel verzweigt. Wurzelblätter oft lang, ziemlich ganzrandig, manchmal buchtig-gezähnt. Schötchen 8x6 mm. mit etwas konvexer Seite und seichter Ausrandung. Fimährig. \Vielstengelig, mit etwas schlaffen Zweigen, oben und unten reich an Zweigen. Wurzelblätter wie vorher beschrieben. Schötchen bis zu I0x6 mm. mit leicht konvexer oder fast gerader Seite und deutlicher Ausrandung. Samen manchmal etwas länger als 1 mm. Diese Art hat, wie die umstehenden, eine gewisse Ähnlichkeit mit C. 2. p. £roSsSa. 25. Capsella b. p. (L.) longipes E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus dem Freihaven in Bremen 1903. Zweijährig. Winterrosetten etwa 8 cm. im Durchmesser. Blattstiel oft länger als das Blatt, das kurz und ziemlich elliptisch, fast ganzrandig, etwas gezackt oder unregelmessig eingeschnitten ist. Im Frühling sind die Blätter länger, schmal und etwas spitz, ziemlich ganzrandig. Gewöhnlich nur ein Stengel, der etwas schlaff und nicht sehr verzweigt ist. Wurzelblätter recht kurz, ganzrandig, gezackt oder buchtig, manchmal mit spitz ausgezogenen Blättchen. Stengelblätter klein. Schötchen 7x5 mm. oder kürzer, mit leicht konvexer Seite und meistens unbedeutender Ausrandung. Samen reichlich 1 mm. lang. Eimjährig. Hoch oder niedrig. Wurzelblätter bei grossen Individuen buchtig-gezähnt wie eine 7araracum-Form. Einzelne Blumenblätter fehlen. 26. .Capsella b. p. (L.) robusta E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Geestemünde bei Bremen 1903. Zweijährig. \Winterrosetten etwa 8 cm. im Durchmesser, manchmal auch doppelt so gross. Blattstiel kaum so lang wie das Blatt. Dieses ist I—2 cm. breit, elliptisch oder vorn etwas breiter, fast ganzrandig, manchmal ziemlich unregelmässig eingeschnitten mit einzelnen lang auslaufenden, schmalen und spitzen Blättchen. Im Frühjahr sah ich nur wenige Rosetten mit ziemlich ganz- randigen Blättern. Einjährig. Oft mehrstengelig, etwa 40 cm. hoch; recht viele Zweige. Wurzelblätter breit und kurz, fast ganzrandig, fein gesägt, manchmal mit seichten Einschnitten und etwas gezähnt. Schötchen 8—9x5—6 mm., mit etwas konvexer Seite und deutlicher Ausrandung. Samen oft etwas länger als 1 mm. 44 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O ©. 27. Capsella b. p. (L.) viminalis E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen vom Weserufer bei Bremen 1903. Zweijährig. Winterrosetten klein, 5 höchstens etwa 10 cm. im Durch- messer. Stiel wenig- stens von der Länge des Blattes. Dieses bil- det eine etwas spitzige Ellipse oder etwa ein spitzes Sechseck mit parallelen Seiten, fast ganzrandig, etwas ge- zähnt oder mit wenigen Einschnitten. Im Früh- ling sind sie spitz, ent- weder kurz, langstielig und fast ganzrandig, oder länger und etwas buchtig-gezähnt. Stengel mit recht langen, ausstehenden Zweigen. Wurzelblät- ter buchtig-gezähnt. Schötchen 6x4 mm., mit leicht konvexer Seite und unbedeutender Aus- randung. Einjährig. Manch- mal mehrstengelig. Höhe 20—40 cm., oft unter IO cm. Zweige lang und hart, ausge- spreizt. Samen etwas über ı mm. lang. Phot. 33. C. b. p. hauniensis E. Ar. Kult., !/2, oben October, unten Mai. 28. Capsella b. p. (L.) hauniensis E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus dem bot. Garten zu Kopenhagen 1903 zusammen mit Samen von C. b. p. rhombea f. rubriflora eingesandt. Zweijährig. Winterrosetten zahlreich, oft etwa 10 cm. im Durchmesser aber manchmal kleiner und oft bedeutend grösser. Blattstiel nicht selten länger als das Blatt. Dieses ist eirund, elliptisch oder wie ein etwas spitzes Sechseck, E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 45 I cm. bis 1.5 cm. breit, fast ganzrandig oder buchtig-gezähnt. Im Mai ist die letztgenannte Blattform vorherrschend mit Beibehaltung der genannten Breite des Blattes. Ö Phot. 34. C. b. p. hauniensis E. Ar. Kult., zweijährig, '/». Stengel etwa 40 cm. hoch, aber oft höher oder niedriger. Wurzelblätter zahlreich und oft gross, buchtig oder ziemlich ganzrandig. Stengelblätter den genannten recht gleich, aber kleiner. 46 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 6. Blumenblätter oft, aber nicht immer, etwas rötlich. Schötchen 6.5—8x5 mm. mit ziemlich gerader Seite und unbedeutender Ausrandung. Eimährig. Der zweijährigen Form, wie es scheint, ähnlich. 2. Untergruppe. Capsell® dentat. Phot. 36. C. b. p. dentata E. Ar. Kult., einjährig, !/4. Die Biätter der Winterro- setten einiger Arten werden im Herbst gezähnt; im Früh- ling sind sie buchtig-gezähnt oder tief eingeschnitten, im- mer mit langen feinen Zäh- nen versehen. Diese können Ähnlichkeit mit den linearen A => I dd fiederspaltigen Blättern zeigen, unterscheiden sich jedoch da- a 36, LG BA Klinte BRING durch, dass das Blatt nur Kult., !/1, oben October, unten Mai. ausnahmsweise bis zum Mit- telnerv geteilt ist, und dass das Endblättchen nicht rhombisch sondern wie ein Dreizack geformt ist. Diese Arten sind in Deutschland und besonders in Schweden vertreten, wo sie bis zum hohen Norden vordringen. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 47 29. Capsella b. p. (L.) dentata E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus Bergielund 1902 und 1903. Zweiährig. Winterrosetten zahlreich, etwa 5—10 cm. im Durchmesser. Blattstiel zuletzt etwa von FR der Länge des Blattes. Dieses ist ungefähr I cm. breit, zuerst eiförmig oder elliptisch, fast ganzrandig, später mit unregelmässi- gen seichten Einschnitten, stumpfen Endblättchen und Blättchen, die zum Teil zu einem spitzen, etwa 5 mm. langen, schma- len Zahn ausgezogen sind. Im Mai ist die Breite des Blattes fast auf ı mm. reduziert, mit spitzen Zäh- nen an beiden Seiten. Stengel von verschie- dener Höhe, höchstens 70 cm., hauptsächlich höher oben verzweigt, manchmal aber mehrstengelig. Wur- zelblätter breit und gross, zuerst buchtig-gezähnt, später fast ganzrandig. Stengelblätter oft gross und breit. Schötchen öfters 8x5 mm., mit fast gera- der Seite und nicht unbe- deutender Ausrandung. Einyährig. Oft nie- drig, 20—30 cm. hoch; manchmalunverzweigt und nur IO cm. hoch. Wur- zelblätter fast ganzrandig. Sehötehen wendumel DT Phot. 37. C. b. p. lacerata E. Ar. Kult., oben October ?/s, stark konvexer Seite und unten Mai !ı. recht tiefer Ausrandung. In der Umgebung von Stockholm, wie es scheint, häufig. Recht über- einstimmende Formen auch aus Schonen und Wisby kultiviert. Die letztge- nannten scheinen sich der C. 6. p. robusta zu nähern. 48 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. 30. Capsella b. p. (L.) lacerata E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Ein Individuum aus Bergielund, spont., 1904 ein- gepflanzt. Zweijährig. \Winterrosetten zahlreich, gross, 15—20 cm. oder sogar viel mehr im Durchmesser. Blattstiel manchmal länger als das Blatt. Dieses ist eine Zeit lang ı cm. breit und ziemlich ganzrandig wie eine schmale Ellipse, aber bald wie zerrissen oder eher beiderseits dicht wie mit schmalen spitzen Zähnen versehen. Im Frühling sind Rosetten, Blätter und Blättchen kleiner und zarter; die Breite der Blätter zwischen den Zähnen beträgt oft nur I—3 mm.; die spitzen Blattenden bilden zusammen mit den zwei nächsten Zähnen wie ein Dreizack. Phot. 38. C. b. 2. bergiana E. Ar. Kult., 2 Winterrosetten !/ı, zweijährig 1/3. Stengel bis 60 cm. hoch, recht viel verzweigt. Wurzelblätter zuerst wie bei den Frühlingsrosetten, nachher fast ganzrandig, schmal, lancettlich. Schötchen 7x5 mm., mit gerader oder leicht konkaver Seite, fast un- merklicher Ausrandung. Einjährig. Zu Anfang Juni grüne Rosetten mit eirunden oder elliptischen, fast ganzrandigen Blättern. Im Juli mehrstengelig ohne Hauptstengel, 30 cm. hoch, gesägte Blätter. Schötchen wie oben beschrieben. Samen, wenigstens zwischendurch, etwas länger als 1 mm. Die grossen Herbstrosetten mit zerfetzten oder gezähnten Blättern sind leicht zu erkennen. ES ALMOEUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 49 31. Capsella b. p. (L.) bergiana E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Wahrscheinlich spontan, in einer Kultur 1903 ent- deckt. Er Phot.'39. C. b. 2. fäxa E. Ar. Kult, !/ı, zweijährig, Frühjahr. 50 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. Zweijährig. Winterrosetten recht klein, 5—10 cm. im Durchmesser. Blattstiel höchstens von der Länge der Scheibe. Blatt öfters schmal, weit unter ı cm. breit, länglich, frühzeitig mit einzelnen schmalen Zähnen. Später im Herbst sind die schmalen, I cm. langen Zähne regelmässig an den Seiten des Blattes, dessen Breite oft auf wenige mm. reduziert wird; ja stellenweise Phot. 40. C b p. querceti E. Ar. Kult., °/s, oben October, unten Mai. ist nur der Mittelnerv übrig, und das Blattende ist wie der Zahn geformt. Im Mai werden die Blätter allmählich breiter, die Zähne werden breiter und niedriger. Mehrstengelig, 30—40 cm. hoch. Wurzelblätter buchtig-gezähnt. Schötchen 7x5 mm., mit gerader Seite und fast unmerklicher Ausrandung. Samen I mm. lang. E. "ALMOUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 51 Einjährig. Unbekannt. Diese Art steht C. 6. p. /acerata nahe, hat aber viel feiner geschnittene Blätter, kleinere Winterrosetten u. s. w. 32. Capsella b: p. (LC) laxa EB AT. n..sp. element Kultiviert 1903—06. Samen aus Rosforsbruk in Norrbotten von E. FRIESENDAHL eingesandt.: Zweijährig. \Vinterrosetten recht gross, bis 10 cm. im Durchmesser. Der Stiel oft etwas länger als die Scheibe. Blatt länglich, zuerst elliptisch oder eiförmig, ziemlich ganzrandig, bald eingeschnitten und buchtig, manchmal mit einzelnen spitzigen Zähnen. Im Frühling sind die Blätter schmäler, buchtig- gezähnt mit feinen Zähnen; einzelne Blätter oder Teile der Blätter findet man manchmal so tief eingeschnitten, dass zwischen den Zähnen nur der Mittelnerv übrig bleibt. Mehrstengelig mit reichlichen, schlaffen Zweigen, 20--40 cm. hoch. Wurzelblätter zuerst buchtig, später ganzrandig, schmal, wie auch die Stengel- blätter. Schötchen etwa 7x5 mm., mit ziemlich gerader Seite und deutlicher Ausrandung. Samen manchmal etwas länger als ı mm. Einyährig. Häufig. Stimmt mit der beschriebenen überein. Es muss näher beobachtet werden, ob diese Art nicht vielgestaltig sein kann, und mit C. 2. p. segetum verwandt ist. 33. Capsella b. p. (L.) querceti E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Individuen, spont., aus Freskati bei Stockholm 1904 eingepflanzt. Zweijährig. Winterrosetten zahlreich, etwa 10—15 cm. im Durchmesser. Blattstiel lang, oft paarmal so lang wie die Scheibe. Blatt kurz und schmal, oft kaumsın..cm. breit und 2-3 cm. lang, naher dem’ spitzen Ende etwas breiter, gewöhnlich gezackt, manchmal mit längeren Zähnen. Einzelne Rosetten haben grössere Blätter mit spärlichen recht langen, spitzen Zähnen. Im Mai sind die Blätter öfters tief buchtig-gezähnt mit einer Breite von wenigen mm. zwischen den Zähnen, die einen kleinen Buckel an der Basis tragen können. Selten gehen die Einschnitte des Blattes bis zum Mittelnerv. Mehrstengelig, 40—50 cm. hoch, recht verzweigt. \\Vurzelblätter gesägt, kurz, auch die Stengelblätter sind gesägt. Schötchen 8x5 mm. mit gerader oder leicht konvexer Seite, unbedeu- tender Ausrandung. Samen I mm. lang. Eimährig. Unbekannt. 34. Capsella b. p. (L.) ramselensis E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus Ramsele in Västernorrland von 0. BENGTSSON eingesandt. wa D ACTA, HORTI BERGIANT. BAND 4. No 6. y Zweijährig. Winterrosetten klein, etwa 5—8 cm. im Durchmesser. Blatt- stiel oft etwas länger als die Scheibe. Blätter klein, schmal, elliptisch, öfters mit zahlreichen kurzen Zähnen an beiden Seiten. Im Mai werden die Ro- setten grösser, die Blätter breiter und buchtig-gezähnt. Stengel schlaff, 20—30 cm. hoch, zuletz gewöhn- lich mehrstengelig. Wurzelblätter buchtig-gezähnt, öfters mit feinen Zähnen. Stengelblätter unbedeutend. Schötchen 7x5 mm., mit gerader oder leicht konkaver Seite, schwacher aber deutlicher Ausrandung. Er Phot. 41. CB. p. ramselensis E. Ar. Kult., 2 Winterrosetten tu; oben October, unten Mai, zweijährig !/». Einjährig. Nicht untersucht. Diese Art nähert sich der C. ?. b. querceli, ist aber viel zarter. Capsella b. p. (L.) lingulata E. Ar. n. sp. element. a 82° EDEL LEEREN DEEP. ST 2 Kultiviert 1904—06. Ein Individuum aus Kungsholmen, Stockholm, 1904 nice eingepflanzt. Zweijährig. Winterrosetten anfänglich 5—10 cm. im Durchmesser mit oanzrandigen oder fein gesägten "Blättern, höchstens 1 cm. breit und oftmals am breitesten näher der Spitze. Später sind die Blätter viel grösser, tiefer E. ALMQUIST: STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. Un (OS gesägt, bei einzelnen Blättern mit spitzen Zähnen. Der Blattstiel öfters kürzer als die Scheibe. Im Mai sind die Blätter schmal und spitz, mehr oder we- niger tief buchtig, manchmal mit einzelnen Zähnen. Mehrstengelig, höchstens 50, gewöhnlich etwa 30 cm. hoch, mit etwas schlaffen Zweigen. Wurzelblätter schmal, fast ganzrandig, ebenso die Stengel- blätter. Schötchen 7—8x5 mm., mit fast gerader Seite und unbedeutender Ausrandung. Samen I mm.lang. Eimjährig. Den Zweijährigen ähnlich. Wird beim Trocknen oft schwärzlich. 36. Capsella b. p. (L.) emarginata E. AT. m sperelement. Kultiviert 1904—06. Samen aus Dalarö 1904. Zweijährig. \Winterrosetten etwa IO—I5 cm. im Durchmesser, manchmal klei- ner; im Spätherbst oft Knospen. Blattstiel selten so lang wie das Blatt. Dieses ist zuerst elliptisch, darauf recht lang, etwa I cm. breit, hier und da etwas einge- schnitten, manchmal miteinzelnen schmalen Zähnen versehen. Im Maı sind die Blätter schmal und spitzig, gezackt oder buchtig-ge- zähnt mit triangulären, recht breiten Zähnen. Mehrstengelig, etwa 30— 40 cm. hoch, mit etwas schlaffen Zweigen. Wurzelblätter lancett- lich, ganzrandig. Stengelblätter schmal. Schötchen etwa 7x5—5.5 mm., mit etwas konvexer Seite und ziemlich tiefer, aber stumpfer Ausrandung. Samen I mm. lang. Einyährig. Kleine Indivi- duen sowohl im Sommer wie im Herbst. Schötchen 8x6 mm., den Phot. 42. C. b. p. lingulata E. Ar. Kult. vorher beschriebenen ähnlich. SELL OctobeB DILL a. NEL? 37. Capsella b. p. (L.) integrella E: Ar. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Trier 1903. Zweljährig. _Winterrosetten etwa 10 cm. im Durchmesser, die zum Teil 54 ACTA HORTI/ BERGIANI. BAND 4. N:O ©. im Herbst blühen. Blattstiel öfters kurzer als die Scheibe. Blatt 1—1.5 cm. breit, länglich, elliptisch oder eiförmig, ganzrandig oder gezackt und mit ein- zelnen Finschnitten. Im Mai sind die Blätter schmäler und buchtig oder buchtig-gezähnt. Stengel recht steif, 20—40 cm. hoch, wenig verzweigt. Wurzelblätter lancettlich, ganzrandig. Schötchen 7—8x4.5—5 mm., mit etwas konvexer Seite, unbedeutender Ausrandung. Einjährig. Breitere Blätter. Schötchen 7x5 mm., Seite mehr konvex, Ausrandung sehr deutlich. Gruppe VI. Capselle subpinnat. Die entwickelten Winterrosetten blühen selten; sie tragen fiederspaltige Blätter, gewöhnlich mit rhombischem Endblättchen. Schötchen bei den meisten Arten schmal und lang mit unbedeutender Ausrandung. In ganz Schweden bis in die sulalpinen Gegenden häufig. Am Strande des Meeres und in dessen Nähe mit besonders vielen Formen vertreten. I. Untergruppe Capsell® integro-pinnat. Wurzelblätter der zweijährigen Individuen im Frühling zuerst fiederspaltig; beim Auswachsen des Stengels kommen ganzrandige, oft zungenförmige oder lancettliche Wurzelblätter hinzu, was in Stockholm um den ı. Juni vor sich geht. Nachher sind die Wurzelblätter meistens buchtig. Die Endblättchen der Win- terrosetten rhombisch. 38. Capsella b. p. (L.) collina E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus dem Tiergarten bei Stockholm 1903. Zweijährig. \Winterrosetten öfters 7—12 cm. im Durchmesser. Blatt- stiel etwa von der Länge der Scheibe. Das Blatt fast immer fiederspaltig mit breiten Blättchen und rhombischem oder elliptischem Endblättchen. Im Früh- jahr sind die Blätter fein gespaltet mit schmalen, buckligen Blättchen, bald darauf in der zweiten Hälfte des Mai fangen mehr ganzrandige Blätter an sich zu entwickeln. Stengel aufrecht, 30 bis 50 cm. oder noch höher, Zweige lang und ziemlich ausstehend. Wurzelblätter, wie eben beschrieben, oft buchtig oder gezackt. Stengelblätter fast ganzrandig. Schötchen 7x4—5 mm., mit etwas konvexer Seite und kleiner Aus- randung. Fimähng. Nur spontan in der Natur studiert, Auf därren Hägeln wird sie niedrig, blüht von Juli bis in den Herbst hinein. Wurzelblätter fiederspaltig und ganzrandig gleichzeitig in derselben Rosette. BE ATEMOUISIE STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. In Un Phot. 43. Cd. collina E. Am Kult.,\\/ı, Winterrosette October, blühend Ende Mai. 39. Capsella b. p. (L.) Wittrockii E. Ar. n. sp. element. , Kultiviert 1902—06. Samen aus Bergielund, spont. Zweijährig. Winterrosetten klein, 3—5—7 cm., fiederspaltig mit rhom- bischem Endblättchen und bei grösseren Rosetten schmalen Blättchen mit Buckel an der Basis. Nicht selten findet man auch weniger tief geteilte Blätter. Im Frühling werden alle Blätter äusserst fein gespalten. Stiel länger als Blattscheibe. — Stengel aufrecht, aber etwas schlaff und gebogen, oft mehr- stengeligs, 20—30 cm. hoch, aber auch höher und niedriger. Wurzelblätter zuerst fein gespalten, nachher allmählich bis zu ganzrandig sich umformend. Sten- gelblatt ganzrandig, recht breit. Schötchen 6—7 x4—4.5 mm., mit leicht konvexer oder au gerader Seite und gerader, manchmal etwas konkaver, manchmal sogar etwas kon- vexer Basis. Finyährig. Stengel wie vorher beschrieben. Wurzel- Phot. 44. C. bi 5. Wütrocküi E. Ar. Kult., Yı, links October, rechts Mai. 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND A. N.o ©. Unt blätter fast ganzrandig, schwach gezackt oder etwas buchtig. Schötchen wie oben. Nicht selten sehr niedrig und unverzweigt, sogar mit entwickelten Schötchen nur 3 cm. hoch. 40. Capsella b. p. (L.) subalpina E. Ar. n. sp. element. PN: Kultiviert 1902—06. Samen OS aus Härjedalen, Lillherrdal, von At Pfarrer S. J. ENANDER, undraus AN Ramsele von Doktor O. BENGTS- V I SON 1902 gesammelt.. i ; Zweijährig. \Winterrosetten I DA 6—8 cm. im Durchmesser. Blatt- i stiel etwa von der Länge der N Scheibe oder länger. Blätter Kae gewöhnlich fiederspaltigmitrecht a) \Y” breiten Blättchen und rhombi- > N sehlem Endblättchen. Einzelne JL Z N Blätter sind weniger tief ge- a schnitten und sogar fast ganz- pet | q | randig. Im Frühjahr sind die N \ > Blätter fein geschnitten mit Så / schmalen Blättchen mit Buckel. Stengel aufrecht; grössere SR : Individuen oft mehrstengelig und verzweigt, 30—50 cm. oder noch höher. Ganz kleine un- 3 N J verzweigte Individuen häufig. N AM Wurzelblätter zuerst fein geteilt, WW nachher mehr ganzrandig, leier- förmig, buchtig oder fast ganz- randig und zungenförmig. Sten- gelblätter oft gross, manchmal leierförmig oder ganzrandig. Schötchen etwa 7x5--6 mm., mit fast gerader Seite und kleiner Ausrandung. | Eimährig. Wächst schnell, blüht schon Anfang Juni. Oft hoch, oft sehr niedrig und unver- Phot. 45. C. b. #. Wittrockü BE. Ar. : SAVA Kult, ih einjährig. zweigt; fruchttragende Indivi- duen können niedriger als 3 cm. sein. Wurzelblätter ganzrandig, buchtig oder leierförmig. Schötchen 6—7x5—6 mm., mit gerader oder etwas konkaver Seite und deutlicher Ausrandung,. Wahrscheinlich sehr grosse Ausbreitung in unseren subalpinen Provinzen. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. Un SI 41. Capsella b. p. (L.) subdecumbens E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1902—06. Samen aus Norwegen, Dovre, 900 m., von Pro- fessor M. SONDEN 1901 gesammelt. Zweiährig. \Winterrosetten selten und äusserst klein, I—3 cm. im Durch- messer. Blattstiel lang; Blätter im Herbst ganzrandig oder fiederspaltig, mit rhombischem Endblatt, im Frühling fie- derspaltig. Manchmal im Herbst trifft man niedrige Individuen mit Knospen oder Blüten und ziemlich ganzrandigen spitzigen Blättern; diese Individuen setzen nächsten Frühling das Weach- stum fort. Stengel halbniederliegend, Zweige oft winkelrecht ausgespreizt, oft mehr- stengelig, höchstens 25 cm. hoch. Wurzelblätter zuerst fein geschnitten, fiederspaltig, bald buchtig oder ganz- randig und lancett- lich. Stengelblätter breit, ganzrandig. Schötchen breit, 7x6 mm., mit ge- rader Seiteunddeut- licher Ausrandung. Eimjährig. Schnell wachsend, blüht schon Anfang Juni, und kann fast den ganzen Sommer kei- men und blühen. Halbniederliegend und mehrstengelig au bei grösseren Indi- viduen, die 20—30 cm. erreichen kön- nen. Niedrige we- nig verzweigte In- i ES SUR Phot. 46. C. b. p. subalpina E. Ar. Kult., 2 Winterrosetten '/ı, dividuen sehr häu- oben October, unten Mai; zweijährig Ende Mai !/4. fig, 2 cm. hohe In- dividuen können 2 Schötchen und reife Samen tragen. Wurzelblätter bei grösseren Individuen meistens buchtig, bei kleineren ganzrandig wie die breiten Stengelblätter. Schötchen 6—7x5-—-6 mm., wie oben beschrieben, 58 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. In Bot. Notiser, 1899, S. 262, beschreibt J. HoLmBoE C. b. p. var. pyg- maa, eine »Reductionsart», auch von Dovre. Die gütigst gesandten Originale gestatten mir nicht zu entscheiden, ob die Varietät zu dieser oder einer anderen derjenigen Arten gehört, die ähnliche, niedrige Individuen hervorbringen, wie z. B. €. 6. p. subalpina. Samen von der beschriebenen Varietät habe ich nicht erhalten können. ; In Schweden sah ich in Lappland und Ångermanland bis Sollefteå eine halbniederliegende Art, die zu C. d. p. subdecumbens gehören kann. 2. Untergruppe Capselle rhombex. Winterrosetten mit fiederspaltigen Blättern ; die breiten triangulären Blätt- chen tragen oft einen seichten Ein- schnitt oder einen wenig bemerkbaren Buckel an der Basis. Endblättchen öfters gross und rhombisch. Die Wur- zelblätter des blühenden Stengels sind fiederspaltig mit triangulären Blättchen und oft rhombischem Endblättchen. 42. Capsella b. p. (L.) gracilescens EAT. nn. sp. element. Kultiviert 1904—06. Ein spont. Individuum aus Bergielund 1904 ein- gepflanzt. Zweijährig. Winterrosetten 7—10 cm.im Durchmesser; Blätter mit breiten Blättchen, oft mit einem Einschnitt und etwa rhombischen Endblättchen, im Herbst denjenigen von C. db. p.rhombea ähnlich.‘ Im Frühling zuerst fein fie- _ derspaltig, oft eingeschnitten oder mit Buckel versehen, bald buchtig. Plot. 41 C bg gbg Srengel f aurecht uns Kult., ?/s, zweijährig. 25 —40 cm. hoch ; Zweige etwas schlaff; oft mehrstengelig. Wurzelblätter und Stengelblätter schmal, buchtig, manchmal fast fiederspaltig. Alle Blätter auch die- jenigen der Winterrosetten auf beiden Seiten ungewöhnlich voll von Sternhaaren. Schötchen 6x4.5 mm., mit gerader Seite und öfters unmerklicher Aus- randung. Grösser als C. hb. p. Wittrockii. Fimjährig. Nicht gesehen. Nähert sich durch die buchtigen, fast ganzrandigen Wurzelblätter der vorhergehenden Untergruppe. E. ALMOUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 59 43. Capsella b. p. (L.) subrhombea E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus einer Sandgrube bei Lund, von S. MURBECK gesammelt. Zweijährig. \Winterrosetten 5—12 cm. im Durchmesser, häufig, im Herbst selten mit Knospen. Blattstiel oft etwas länger als die Scheibe. Blatt fieder- spaltig, schmal mit rhombischem Endblättchen und zuerst triangulären Blättchen, die später oft mit einem Einschnitt versehen sind. Im Frühling grössere Ro- setten mit Blättchen mit einem Einschnitt. Stengel aufrecht, we- nig verzweigt, bis 70 cm. hoch, oft sehr niedrig, etwa 10 cm. Wurzelblätter mit triangulären Blättchen mit breiter zusammenwachsender „_ Basis; spitziges oder etwa fö rhombisches Endblättchen. “® Stengelblätter klein, selten buchtig-gezähnt, öfter gezackt oder ganzrandig. Schötchen 6—7 x 5 mm., mit gerader Seite und fast unmerklicher Ausrandung. Eimährig. Häufig. Viel- leicht kleineres Schötchen. Zarter mit schmäleren Blättern als die folgende. Phot. 48. C. b. p. rhombea E. Ar. Kult., '/ı, October. 44. Capselia b. p. (L.) rhombea E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1902—04. Samen aus Bergielund 1902, spont. Zweijährig. Winterrosetten 6—-8 cm. im Durchmesser, aber besonders spät im Herbst auch doppelt so gross. Blattstiel von der Länge der Scheibe oder etwas länger. Blatt im Anfang elliptisch oder eirund und ganzrandig, bis 2 cm. lang und ı cm. breit; später fiederspaltig mit recht breiten, oft mit einem Einschnitt versehenen Blättchen und etwa rhombischem Endblättchen; zuletzt im Winter schmale, spitze Blättchen. Im Frühling fein fiederspaltig mit kleinem Buckel. Stengel aufrecht, bis 40 oder 60 cm. hoch; ausstehende Zweige; manch- mal mehrstengeligs. Wurzelblätter fiederspaltig mit ziemlich breiten Blättchen und elliptischem oder etwas spitzigem, ausgezogenem Endblättchen. Im Früh- ling manchmal einzelne fast ganzrandige oder buchtige Wurzelblätter. Stengel- blätter bis recht hoch oben buchtig-gezähnt. Schötchen 7x5 mm., mit fast gerader oder etwas konvexer Seite und unbedeutender Ausrandung. 60 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O ©. Einjährig. Gross, wie oben beschrieben, Stengelblatt geteilt oder ge- yähnt. Schötchen manchmal grösser und konvexer, als zuvor gesagt. Wahrscheinlich recht verbreitet. Capsella b. p. (L.) rhombea var. apetala IDE NI No WENT Kultiviert 1904—06. Samen von Danviken bei Stockholm 1904. Beim Säen der Samen von einem Individuum entwickeln sich sowohl Individuen mit allen Blu- menblättern wie auch In- dividuen ganzohnesolche. Stimmt im übrigen ganz mit der Hauptart überein. In den benachbarten Provinzen, wie es scheint, nicht selten. Capsella b. p.(L.)rhom- bea f. estivalisE. AT.n.f. Kultiviert 1903—06, Samen aus Visby, von K. JOHANSSON 1892 ge- sammelt. Zweijahrig. Spärlich. Winterrosetten wie die Hauptart, ebenso Blätter und Schötchen. Haupt- stengel bei mehrstenge- ligen Individuen fast un- verzweigt. Eimährig. Ende Juni findet man zahlreiche blattreiche Rosetten mit grünen, fiederspaltigen oder buchtigen Blättern. Blüten und Samenbildung im Juli und bis in den Herbst. Stengel niedrig oder hoch wie die Haupt- art und dann reichlich verzweigt. Stengelblätter Phot. 49. C. b. p. rhombea var. apetala E. Ar. \ ? E Kult., !/2, zweijährig. ziemlich ganzrandig oder buchtig-gezähnt. Schöt- chen 8x3.5 mm., mit fast gerader Seite, und unbedeutender Ausrandung. Capsella b. p. (L.) rhombea f. rubriflora (MORTENSEN) E. AT. Synonym: Capsella b. p. $ rubriflora MORTENSEN. Bot. Tidskr. 1872, S. 145. Bei Örholm Papierfabrik auf Seeland getroffen. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 61 Kultiviert 1904—06. Samen aus dem bot. Garten zu Kopenhagen 1903. Unterscheidet sich von der Hauptart durch die breiteren, runderen, fast uneingeschnittenen Blättchen der Winterrosetten, recht grosse Stengelblätter, oftmals buchtige Wurzelblätter und etwas rötliche Blumenblätter. Die Form scheint auch mit der folgenden Art näher verbunden zu sein. Da MORTENSEN als Karakter der C. 6. p. B rubriflora nur die hochroten Blumenblätter anführt, und ungewiss bleibt, ob dieses Merkmal konstant ist, so war es mir schwer zu entscheiden, ob die von ER IN mir kultivierte Form N mit der von MORTENSEN ZEN N erwähnten identisch ist. Die Entscheidung bietet um so grössere Schwie- 2 rigkeiten, da die getrock- | neten Originale recht unvollständig in den Herbarien vorliegen, und ihre Blüten nur zum Teil rothe Blumen- blätter tragen. Ueber- dies habe ich in mei- nen Kulturen kaum je die hochrote Farbe angetroffen, sondern nur ein schwaches Rot, etwa wie bei C. b. p. scanica. Schliesslich habe ich in derselben Probe aus Kopenhagen zwei ganz verschiedene Arten her- auskultiviert, diese und die C. 6. p. hauniensis, beide mit schwach ro- ten Blumenblättern. Da jedoch die meisten Originale in den Herbarien sich mit der beschriebenen Form haben identificieren lassen, glaube ich den Namen von MORTENSEN behalten zu können. Falls die Identität unrichtig wäre, nenne ich meine Form C. b. p. rhombea f. subrotundata. Phot. 50. C. db. p. rotundata E. Ar. Spont., Visby, einjährig, !/2. 45. Capsella b. p. (L.) rotundata E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus Visby. Zweijährig. Winterrosetten zahlreich, 5—10—15 cm. im Durchmesser. 62 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 6. Blattstiel von der Länge der Scheibe oder etwas länger. Blättchen breit, rundlich, oft mit einem seichten Einschnitt nahe der Basis; Endblättchen gross, rundlich oder rhombisch. Im Frühling fein geteilte Blätter mit Endblättchen, die oft schmal mit Einschnitt und darauffolgem Buckel, oft auch breiter sind. Stengel bis zu 80 cm. hoch, oft mehrstengelig. Wurzelblätter gross, fiederspaltig mit sehr breiten Blättchen, zuletzt mehr ganzrandig. Stengelblätter manchmal gross, buchtig, oft auch klein und ganzrandig. Schötchen 7—8x5.5 mm. mit schwach konvexer Seite und sehr unbe- deutender Ausrandung. Phot. 51. Ci: b. p. densa E. Ar. ”/s; Winterrosette, kult., October; einjährig, spont. Eimährig. Ungefähr der beschriebenen ähnlich. Endblättchen oft rundlich. Schötchen mit fast gerader Seite. Erinnert etwas an C. d. p. rhombea f. rubriflora. Nähert sich durch den Einschnitt der Blättchen der folgende Untergruppe. 3. Untergruppe Capsellz lobulat. Die Blätter der öfters grossen Winterrosetten haben einen tiefen Ein- schnitt auf der oberen Seite des Blättchens, so dass der äussere Teil dieses wie ein Blatt für sich, ja sogar gestielt aussehen kann. Die beschrieben klei- E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 63 nen rhombischen Blättchen, »die Rhombellen», trifft man, wenigstens bei einem Teil der Blätter, im Herbst sowohl wie im Frühling gut entwickelt. Die End- blättchen rhombisch. Mehrere dieser Arten tragen am Hauptstengel sehr viele und lange Zweige. Ein paar Arten sind niedriger als die anderen, mehrsten- gelig, mit kurzen Zweigen und kleinen Blättern. 46. Capsella b. p. (L.) densa E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Danviken bei Stockholm. Zweijährig. Winterrosetten 6—10—16 cm. im Durchmesser. Blattstiel von der Länge der Scheibe oder etwas länger. Blatt breit, fiederspaltig, mit recht kleinem, eiförmigem oder rhombischem Endblättchen und 3-—-6 Paar breiten etwas rundlichen Blättchen, die recht oft mit einem Einschnitt versehen sind. Im Frühling ist dieser Einschnitt häufiger und tiefer. Mehrstengelig, bis hoch oben dicht verzweigt, bis 75 cm. hoch. Wur- zelblätter zuerst mit kleinen rundlichen Blättchen mit einem Einschnitt, später fiederspaltig mit breiten, triangulären Blättchen oder buchtig. Stengelblätter buchtig-gezähnt. Schötchen 5—7x4—6 mm., von verschiedener Grösse, mit ziemlich ge- rader Seite und unmerklicher Ausrandung. Eimährig. Im Sommer bis in den Herbst häufig. Oft 20 cm. hoch und sehr verzweigt. Wurzelblätter fiederspaltig mit recht grossem, etwas aus- gezogenem Endblättchen und triangulären Blättchen. Nähert sich der folgender Art, @ vielleicht auch der C. b. p. rhombea. Leicht zu erkennen an der Verzweigung und den Winterrosetten mit ihren vielen rundlichen Blättchen mit recht seltenen Einschnitten. 47. Capsella b. p. (L.) macroclada E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Individuum von Bellevue bei Stockholm eingepflanzt. Zweijährig. Winterrosetten 8&—12 cm. im Durchmesser. Blattstiel von derselben Länge oder etwas länger als die Scheibe. Blatt etwa ı cm. breit, fiederspaltig, mit recht kleinem, elliptischem, seltener rhombischem Endblättchen, und mit breiten Blättchen, die mit einem Einschnitt versehen, manchmal gleich- sam gestielt sind. Im Frühjahr sind Blättchen und Endblättchen klein, ellip- tisch, wie gestielt. Mehrstengelig mit Hauptstengel, bis zu 50 cm. hoch, mit vielen, langen /weigen. Wurzelblätter zuerst wie beschrieben, später fiederspaltig mit trian- gulären Blättchen. Stengelblätter buchtig-gezähnt. Schötchen 6—7x4—5 mm., mit gerader Seite und deutlicher Ausrandung. Eimjährig. Mehrstengelig, etwa 30 cm. hoch, sehr verzweigt. \Wurzel- blätter fiederspaltig mit breiten triangulären Blättchen und ein wenig grösserem Endblättchen. Schötchen wie beschrieben. 64 ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. N:O 6. 48. Capsella b. p. (L.) polyedra E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus Visby 1902 von K. JOHANSSON gesammelt. Zweijährig. \Winterrosetten etwa 8—12 cm. im Durchmesser. Blattstiel etwas länger als die Scheibe. ' Blatt fiederspaltig, etwa I cm. breit, mit grossem, rhombischem oder unförmlichem Endblättchen und breiten Blättchen, die ein- geschnitten und durch ziemlich geraden Linien begrenzt sind. Im Frühjahr sind die Blätter recht fein. geteilt, manchmal sind die schmalen, etwas rhom Phot. 52. C. b. p. polyedra E. Ar. Kult.; 2 Rosetten ?/s, oben October, unten Mai; zweijährig !/a. bischen Blättchen und Endblättchen durch einen Stiel von ihrer Basis getrennt und gleichen dann einer Ellipse oder einem Rhombus. Mehrstengelig, aufrecht, etwa 30—50 cm. hoch, mit vielen, recht, langen Zweigen. Wurzelblätter zuerst lang gestielt und wie oben beschrieben in kleine Ellipsen zerschnitten, später fiederspaltig mit recht breiten Blättchen. Stengel- blätter buchtig-gezähnt, hoch oben schmal und ganzrandig. Schötchen 6—7x4 mm., mit etwas konvexer Seite und deutlicher Aus- randung. Finyährig. Wenige Individuen gesehen. Schötchen den beschriebenen gleich. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 65 49. Capsella b. p. (L.) rhombella E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903—04. Samen aus Freskati bei Stockholm. Zwehjährig. \Winterrosetten von allen Grös- sen, 5—Io, aber auch IO—20 cm. im Durch- messer, Blattstiel oft länger als die Scheibe. Blatt fiederspaltig mit eckigem, etwas rhom- bischem Endblättchen und Blättchen mit einem NN Einschnitt. Später im Herbst sind alle Blättchen schmal, elliptisch oder rhombisch, nicht selten wie gestielt. Im. Frühling sind die Blättchen wie eben beschrieben oder spitzig, schmal triangulär. Stengel mit vielen ausstehenden, langen, aber etwas schlaffen Zweigen, gewöhnlich mehr- stengelig mit einem Hauptstängel, höchstens 70 cm. hoch. Wurzelblätter wie im Frühling beschrieben, Stengelblätter buchtig-gezähnt. Schötchen 6—8x5 mm. mit gerader Seite, und fast unmerklicher Ausrandung. Einjährig. Nicht mit Bestimmtheit gesehen. Deutlich sowohl mit der nächst vorher- gehenden, wie auch mit C. d. p. angustıloba verwandt. Phot. 53. C. b. p. rhombella E. Ar. Kult., !/ı, zweijährig. 50. Capsella b. p. (L.) glauca. E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Von einem Hügel in Bergielund eingepflanzt. Zweijährig. \Winterrosetten 5—10 cm. im Durchmesser. Blattstiel von eleicher Länge oder etwas länger als die Scheibe. Blatt fiederspaltig mit grös- serem rhombischem oder kleinerem rundlichem Endblättchen, und breiten, abge- rundeten oder eckigen Blättchen mit einem Einschnitt. Im Frühling werden die Blättchen bald triangulär. Mehrstengelig mit wenig hervortretendem Hauptstengel, nicht höher als 30—40 cm., sehr verzweigt mit festen Zweigen. Die Wurzelblätter, wie auch die Stengelblätter bald buchtig-gezähnt. Schötchen 6--8x4 mm., mit gerader Seite, kleiner oder unmerklicher Ausrandung. Die ganze Pflanze blaugrün. Finyährig. Unbekannt. 66 ACTA HORTI BERGIANI. ' BAND 4. N:O 6. Phot. 54. "°C. d. 2. glauca E. Ar. Kult., !/ı, 3 Rosetten, rechts oben October, unten Anfang Mai, links oben Ende Mai. 51. Capsella b. p. (L.) ellipsoidea. E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903 —06. Samen aus Bergielund, spont. auf einem Hügel. Scheint auf nackten Hügeln bei Stockholm häufig vorzukommen. Zweijährig. Winterrosetten oft klein, 2—5, aber auch bis zu 10 cm. im Durchmesser. Blattstiel etwa von der Länge der Scheibe. Blatt fieder- spaltig mit kleinem, etwa elliptischem Endblättchen und ziemlich gleich geform- tem Blättchen, das einen Einschnitt trägt. Im Frühling sind die Blättchen ebenso geformt aber noch kleiner. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 67 Mehrstengelig, etwa 30—50 cm. hoch, etwas verzweigt. Wurzelblätter zuerst mit kleinen elliptischen, nachher mit breiten triangulären Blättchen und etwa elliptischem, gespitztem, selten rhombischem oder dreizackigem Endblätt- chen. Stengelblätter buchtig-gezähnt, mehr selten fiederspaltig oder ganzrandig. Phot. 55. C. b. p. ellipsoidea E. Ar. Kult., Winterrosette, October, '/ı; zweijährig '/». Schötchen 6—7x4 mm. Einjährig. Der beschriebenen gleich. 4. Untergruppe Capsells lineares. Die Winterrosetten sind gross; die Blättchen bald mehr oder weniger lineär mit Buckelbildung an der Basis. Die Endblättchen zuerst etwa rhombisch, bald aber schmal und länglich. Eine kaum homogene Gruppe. Einige Arten stehen den C. rhombew sehr nahe; die C. d. p. rhenana erinnert an C. b. p. Leontodon in der Gruppe V: I. 68 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:0 6. 52. Capsella b. p. (L.) angustiloba E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus dem Tiergarten bei Stockholm 1903. Zweiährig. \Winterrosetten zahl- reich, 6—10—15 cm. im Durchmesser. Blattstiel von der Länge der Scheibe oder etwas länger. Blatt zuerst ganz- randig, elliptisch oder fast wie ein Sechseck, alsdann fiederspaltig mit breiten Blättchen und rhombischem Endblatt, aber bald mit schmalen, langen, spitzigen Blättchen mit Buckel an der Basis und schmalem Endblatt, das etwa als elliptisch oder rhombisch angesehen werden kann. Im Frühling werden die Blättchen allmählich breiter und das Blatt schliesslich zumteil buchtig. | Stengel 30—40, ja bis 70 cm. hoch, recht .viel verzweigt, oft mehr- stengelig. Wurzelblätter manchmal [ao 5021070. P: Kult., '/ı, aus Stockholm, angustiloba E. AT. oben October, unten Mai. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 69 buchtig meistens fiederspaltig mit breiten, etwa dreieckigen Blättchen und spit- zigem, ausgezogenem Endblättchen. Stengelblätter buchtig-gezähnt. Schötchen 7—8x5 cm. mit fast gerader, manchmal gleichsam schwach konkaver Seite und unmerklicher Ausrandung. Phot. 57. €. db. p. angustiloba E. Ar. Kult., aus Visby, */s, oben October, unten Mai. Einjährig. Ungefähr der beschriebenen gleich. Schötchen vielleicht mit etwas grösserer Ausrandung. | Aus Lund von S. Murbeck und aus Visby von K. Johansson habe ich Samen bekommen, die wie es scheint identische Formen gaben. 53. Capsella b. p. (L.) viridis E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus Lund, spont., von S. MURBECK. Zweiährig. Winterrosetten 6—10—15 cm. im Durchmesser. Blattstiel und Scheibe ziemlich gleicher Länge. Blatt zuerst fiederspaltig mit breiten Blättchen, nachher mit langen, schmalen Blättchen mit grossem Buckel an 79 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4: N!O 6. der Basis und grossem Endblättchen, das etwa I cm. breit und rhombisch oder dreizackig ist. Zuerst im Frühling wie beschrieben, später mit breiteren, triangulären Blättchen. Stengel aufrecht, verzweigt, bis 75 cm. hoch, oft mehrstengelig. Wurzel- blätter mit breiten, triangulären Blättchen und rhombischem, dreizackigem oder ausgezogenem Endblättchen. Schötchen 7—8x5 mm., mit fast gerader Seite und kleiner Ausrandung. Einjährig. Häufig. Hoch oder recht niedrig; nach oben recht ver- zweigt. Wurzelblatt mit langen, recht schmalen Blättchen und Endblättchen wie ehen beschrieben. Stengelblatt fiederspaltig, buchtig-gezähnt oder zackig. Schötchen etwa wie besprochen. Die Blätter sind im Sommer lebhaft grün. 54. Capsella b. p. (L.) linearis E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen aus Lerhamn, Schonen, am Strande, 1904. Zweijährig. \Winterrosetten zahlreich, gross, 10—20 cm. im Durchmesser. Blattstiel und Scheibe etwa von gleicher Länge. Blatt fiederspaltig, Endblätt- Phot. 58. €. db. p. linearis E. Ar. Kult., !/e, October. nn chen zuerst rhombisch oder elliptisch, bald sehr schmal. Blättchen zuerst breit mit einem Einschnitt, später lineär, lang mit Buckel an der Basis. E. ALMOUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. ZEN Mehrstengelig, aufrecht, mit vielen ziemlich dünnen Zweigen, bis zu 50 cm. hoch. Wurzelblätter fein geteilt, oft mit lineären, buckligen Blättchen und etwa dreizackigen Endblättchen. Stengelblätter unten fiederspaltig. Schötchen 7x4—5 mm., mit fast gerader Seite und unbedeutender Ausrandung. EFimährig. Der beschriebenen ähnlich. 55. Capsella b. p. (L.) rhenana E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Reimsbach in der Rheinprovinz. Zweijährig. \Winterrosetten ziemlich zahlreich, 6—-12 cm. im Durchmesser; Blattstiel von der Länge der Scheibe oder etwas länger. Blatt zuerst ganz- randig mit Einschnitten, bald fast lineäre Blättchen mit kleiner Buckelbildung und etwa dreizackige oder schmale Endblättchen. Im Frühling Blätter meistens buchtig oder buchtig-gezähnt. Phot. 59. C. b. p. rhenana R. Ar. Kult., '/ı, links 2 Rosetten October, rechts eine Rosette Mai. Mehrstengelig, etwa 30 cm. hoch. Wurzelblätter fiederspaltig oder buchtig- gezähnt mit etwa triangulären Blättchen. Stengelblätter klein. ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. SI N Schötchen 6—7x4—5 mm., mit fast gerader Seite und unbedeutender Ausrandung. | Einyährig. Häufig. Mehrstengelig mit vielen zarten, recht langen Zwei- gen, aufrecht, bis 40 cm. oder noch höher, oder klein mit einem Hauptstengel und recht langen, ausgespreizten Zweigen. Wurzelblätter buchtig-gezähnt oder fiederspaltig mit triangulären bis lineären Blättchen mit Buckel; Endblättchen spitz ausgezogen oder dreizackig. Stengelblätter unbedeutend. Schötchen wie oben beschrieben. Manchmal Ohrenbildung (vgl. unten). Samen manchmal etwas länger als gewöhnlich. Kleine im October blühende Individuen gesehen. Ähnliche Formen habe ich aus Trier, Deutsch-Lothringen und Brüssel kultiviert. 5. Untergruppe Capsell®z fucorum. Winterrosetten ziemlich klein. Endblättchen seltener ausgesprochen rhom- bisch, Blättchen etwa rundlich, triangulär oder kurz lineär. Meistens vielstengelig, manchmal mit niederliegenden Zweigen. 56. Capsella b. p. (L.) fucorum E. AT. n. sp. element. - Kultiviert 1905—06. Samen aus der Insel Hallands Väderö 1904. Zweijährig. _\Winterrosetten häufig, 6—10 cm. im Durchmesser. Blatt- stiel von der Länge des Scheibe oder etwas länger. Blatt fiederspaltig mit zuerst rhombischem oder rundlichem, später kleinem und schmalem Endblättchen. Blättchen zuerst breit mit einem Einschnitt, nachher sehr schmal mit Buckel an der Basis, im Frühjahr fast gestielt. Mehrstengelig, halbniederliegend, mit ziemlich R u) festen ausstehenden Zweigen. Länge der Haupt- ; stengel etwa 20—30 cm. Wurzelblätter fein fieder- spaltig; Blättchen gleichen kleinen Rhomben mit grossen Buckeln an der Basis, nachher triangulär; Endblättchen etwa rhombisch oder dreizackig. Stengelbletter buchtig-gezähnt. Schötchen dicht am Stengel entlang, 7x5 mm. mit etwas konvexer Seite und deutlicher Ausrandung. Finjährig. Häufig. Stimmt mit der beschrie- benen überein. Blätter fiederspaltig, Blättchen schmal mit Buckel an der Basis oder breit triangu- lär. Schötchen vielleicht etwas schmäler. Aus Falsterbo in Schonen habe ich eine ähnliche Form kultiviert. Phot. 60. C. 6. p. fucorum E. Ar. Kult,, !/2, October. E. ALMOUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 73 Capsella b. p. fucorum f. ventosa E. Ar. n. f. | Kultiviert 1903—05. Samen aus Gotland, Hoburgen (Südspitze), 1903. Zwehjährig. Die Zweige sind an den Boden gedrückt. Sonst habe ich keinen anderen Unterschied von der Hauptart gefunden, als dass die Samen wenigstens zumteil kleiner sind, was ich sonst in dieser Gruppe nie beobachtet habe. Einjährig nicht gesehen. Phot. 61. C. b. p. fucorum f. ventosa E. Ar. Kult, !/1; 2 Rosetten Sept. und October; zweijährig. 57. Capsella b. p. (L.) subcanescens E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen aus Lund, von S. MURBECK gesammelt. Zweijährig. \Winterrosetten recht zahlreich, etwa 6-—-8 cm. im Durch- messer, im Herbst oft mit Knospen. Blattstiel zuerst von der Länge der Scheibe, später kaum so lang. Blatt zuerst mit breitem, etwa rhombischem 10 74 ACTA HORTI BERGIANI.. BAND 4. NO 6. Endblättchen und breiten Blättchen, bald werden dieselben schmäler, die Blätt- chen triangulär und gezackt, manchmal mit grosser Buckelbildung an der Basis. Im Frühling etwas grösser, Form wie beschriebenen, manchmal Buckelbildung. Haupstengel aufrecht mit ausgespreizten Zweigen, mehrstengelig mit etwas niedergebogenen Nebenstengeln; selten mehr als 50 cm. hoch. Wurzelblätter fiederspaltig mit spitz ausgezogenem oder dreizackigem Endblättchen und triangu- lären, gezackten, selten deutlich buckligen Blättchen. Stengelblätter klein, gezackt. Schötchen 8x5—6 mm. mit fast gerader Seite, deutlicher Ausrandung. Alle Blätter sind durch die reiche Haarbekleidung grau. Fimährig. Häufig. Klein oder grösser. Schötchen manchmal kürzer, im Herbst manchmal sogar mit konkaver Seite. 58. Capsella b. p. (L.) rubiginosa E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen aus der Küste von Schonen in der Nähe von Mölle. | Zweijährig. \Winterrosetten 6—10 cm. im Durchmesser. Blattstiel wie die vorige Art. Endblättchen etwa rhombisch, bald klein und ungefähr ellip- tisch. Blättchen triangulär, spitzig, mit einem Einschnitt nahe der Basis. Mehrstengelig, aufrecht, bis 60 cm. hoch, mit ausstehenden Zweigen. Wurzelblätter fiederspaltig mit spitzigen, triangulären, gezackten Blättchen. Stengelblätter fiederspaltig bis buchtig-gezähnt. Schötchen 6x4—5 cm. mit fast gerader oder leicht konkaver Seite und deutlicher Ausrandung. Im Sommer ist die ganze Pflanze, Blatt, Stengel, Schötchen und manch- mal auch Blumenblatt röthlich. Einjährig. Scheint der beschriebenen Form ähnlich zu sein. 59. Capsella b. p. (L.) gallica E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen vom bot. Garten zu Lille. Zwepährig. Winterrosetten ziemlich häufig, 3—6—8 cm. im Durch- messer. DBlattstiel oft etwas länger als die Scheibe. Blatt fiederspaltig, oft mit kleinen, unbestimmt geformten, manchmal mit rhombischen Endblättchen. Blättchen breit oft mit einem Einschnitt oder kleiner Buckelbildung. Im Frühling Blättchen wie beschrieben, oder buchtige Blätter. Mehrstengelig, aufrecht, 20—30 cm. hoch. WVurzelblätter zahlreich, mit öfters spitz ausgezogenem Endblättchen und triangulären Blättchen; manchmal sind die Blätter nicht fiederspaltig, sondern buchtig. Stengelblätter buchtig- gezähnt oder gezackt. Schötchen etwa 6x4 mm. mit fast gerader oder etwas konvexer Seite und sehr deutlicher Ausrandung. Einjährig. Nicht genügend studiert. Buchtige oder fast ganzrandige Wurzelblätter;, manchmal längere, schmale Schötchen fast ohne Ausrandung, manchmal Schötchen wie oben beschrieben. E. ALMQUIST, STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 75 Ehot2 022. 02 2. p2 sallkce@ E. Ar. Kult., %/ı, links zweijährig, rechts einjährig. Capsella b. p. gallica f. prostrata E. Ar. n. f. Kultiviert 1903—05. Samen aus dem bot. Garten zu Grenoble. Nur zweijährig gesehen. Stimmt den wesentlichen Charakteren nach ziemlich mit der Hauptform überein. Winterrosetten klein, mit eingeschnittenen Blättchen. Wurzelblätter buchtig-gezähnt. Mehrstengelig mit den Zweigen dicht an den Boden gedrückt, höchstens 30—40 cm. lang. Schötchen 5—6 x5 cm. mit etwas konvexer Seite und unbedeutender Ausrandung. 76 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 6. Es ist ungewiss, ob diese Form mit C. 6. p. gallica am nächsten ver- bunden ist. Sie ist der C. fucorum f. ventosa vecht ähnlich, hat aber kürzere Schötchen und weniger lobulierte Blättchen der Winterrosetten. Eine andere niederliegende Form habe ich am Weserufer bei Bremen gefunden und 1904—5 kultiviert. Die Blätter stimmen ziemlich gut mit denen der Hauptform überein. Schötchen 7—8x4—5 mm., mit gerader oder leicht konvexer Seite und deutlicher Ausrandung. Nur zweijährig gesehen. Diese Form ist nicht mit der C. 2. p. gallica f. prostrata identisch, hat aber grosse Ähnlichkeit mit der Hauptart. 60. Capsella b. p. (L.) germanica E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen vom Weserufer bei Bremen. Zweijährig. \Winterrosetten zahlreich, etwa 8 cm. im Durchmesser, manch- mal viel kleiner. Der Blattstiel oft länger als die Scheibe. Blatt fiederspaltig mit rhombischem, bald elliptischem Endblättchen und mit zuerst breiten, später eingeschnittenen und schliesslich schmalen, mit Buckel versehenen Blättchen. Im Frühling zuerst wie beschriebenen, bald mehr ganzrandig, buchtig-gezähnt bis buchtig. Stengel schlaff mit zahlreichen, ausgespreizten, langen Zweigen, manch- mal mehrstengelig.. Wurzelblätter fiederspaltig mit triangulären Blättchen oder buchtig-gezähnt. Stengelblätter unbedeutend. Schötchen 6x4 mm., mit fast gerader, etwas konkaver oder konvexer Seite und unmerklicher Ausrandung. Einjährig. Oft mehrstengelig mit reichlichen, schlaffen Zweigen. Eine ähnliche Form habe ich aus Reimsbach (Rheinprovinz) kultiviert. 61. Casella b. p. (L.) trevirorum E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1904—06. Samen aus Trier. Zweijährig. Selten. Winterrosetten spärlich, klein, 3—6 cm. im Durch- messer. Blattstiel von der Länge der Scheibe. Blatt fiederspaltig, zuerst mit breiten Blättchen und rhombischem Endblättchen, bald fein geschnitten mit fast lineären Blättchen mit Buckelbildung an der Basis. Blühend nicht gesehen. Einjährig. Häufig. Stengel 30—40 cm. hoch, mit ausgespreizten Zweigen, selten mehrstengelig. Wurzelblätter fiederspaltig; fast lineäre Blättchen mit grossem Buckel, Endblättchen schmal oder dreizackig. Stengelblätter recht klein, fiederspaltig oder buchtig-gezähnt. Farbe der Blätter oft grau. Schötchen schmal und lang 8x4.s—5 mm. mit gerader Seite und deut- licher Ausrandung. 6. Untergruppe Capsell® ultim. Winterrosetten öfters sehr klein, die Formen der Blätter und Blättchen unausgesprochen. Eine Art mit etwas grösseren Rosetten blüht nicht selten im Herbst. Mehr-, öfters vielstengelig mit zarten, häufig niederliegenden Zweigen; oft ohne Blumenblätter. Diese Gruppe ist eben so wenig homogen wie die nächst vorhergehenden. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. Hål 62. Capsella b. p. (L.) litoralis E. Ar. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen vom Strande bei Nyhamn, Schonen. Zweijährig. Winterrosetten ziemlich spärlich, unentwickelt und klein, meistens nur etwa 5 cm. im Durchmesser. Stiel und Scheibe etwa gleich lang. Blatt fiederspaltig oder nicht ganz durchschnitten, Endblättchen klein ohne bestimmte Form, Blättchen recht breit, fast immer ohne Einschnitt. ar 4 Så KN ANG x NEN: Ivy. Ne 4 z Sr E t SA “4. .» a% FAL 4 | a 2 2 2 > 1 ya as > vr Je 18 pe (Va EG I Zz AH, «DD BY Ve VE nd Star KH 72 En ARE NENUT NT > Bee Le EN, vr u RB Carr I ICT ' Ve. Kr en: (3 S Phot. 63. (Co li p. litorahs E. Ay. Kult.; Rosette !/ı October; einjährig !/ı. Mehrstengelig, Hauptstengel aufrecht mit schlaffen Zweigen, 30—50 cm. hoch. Wurzelblätter fiederspaltig mit triangulären Blättchen und schmalem oder dreizackigem Endblättchen. Stengelblätter fiederspaltig bis buchtig-gezähnt. Schötchen 6x5 mm. mit fast gerader Seite und deutlicher Ausrandung. Einjährig. Häufig. Oft nur 20—30 cm. hoch, aufrecht und mit reichlich verzweigtem Stengel. Wurzelblätter wie beschrieben oder buchtig-gezähnt. Schötchen vielleicht etwas schmäler. Nahe stehende Formen haben ohne Zweifel längs unsern Küsten eine grosse Verbreitung. Ich habe einige davon, die nicht mit den beschriebenen völlig identisch sind, bei Dalarö und in Lund getroffen und kultiviert. Capsella b. p. litoralis f. Coronopus E. Ar. n. f. Kultiviertt 1903—06. Samen aus Södertelge, von einer Strasse nahe dem Kanal. Zweijährig. Winterrosetten spärlich, klein und unentwickelt, kaum 5 cm. im Durchmesser; Blattform wie bei C. dtoralis. Im Frühjahr fiederspaltig mit Blättchen ohne Einschnitt, später buchtig und fast ganzrandig, klein. 78 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 6. Aufrecht, mehrstengelig, bis 40 cm. hoch, mit ziemlich ausstehenden Zweigen. Wurzelblätter fiederspaltig mit triangulären Blättchen, manchmal mit Andeutung von einem Einschnitt. Stengelblätter fiederspaltig bis buchtig-gezähnt. 3" Phot. 64. C. b. p. litoralis f. Coronopus E. Ar. Kult.; Rosette !/ı October; einjährig !/a. Schötchen 6x4-—5 mm., mit fast gerader Seite und ziemlich deutlicher Ausrandung. Blumenblätter fehlen beständig, Staubfäden 10. Einjährig. Häufig. Der beschriebenen ähnlich, aufrecht aber zart. Eine identische Form habe ich aus Holmboda bei Rosersberg kultiviert. Ich nehme an, dass die beschriebene C. ditoralis mit der apetala-Form nahe verbunden ist, wenn sie auch sonst nicht völlig identisch sind. 63. Capsella b. p. (L.) viarum E. AT. n. sp. element. und C. b. p. viarum var. apetala E. AT. n. var. Auf Strassen und offenen Plätzen in Stockholm, Kungsholmen, studiert. Zweijährig. \Winterrosetten klein, etwa 4 cm. im Durchmesser. Blätter fiederspaltig mit ziemlich rhombischem Endblättchen und triangulären Blättchen fast ohne Einschnitt. Stengel fast ganz an den Boden gedrückt, etwa 20 cm. lang, recht fest. Wurzelblätter ziemlich gross mit spitzigen Endblättchen und triangulären Blättchen, die oft einen Einschnitt aber keinen Buckel tragen. Schötchen 6x4—5 mm., mit gerader Seite und unbedeutender Aus- randung. Blumenblätter kommen bei gewissen Individuen vor, bei einigen nur bei den ersten Blüten. E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 79 Fimährig. Häufig. Der beschriebenen gleich. Dieselbe Form habe ich nicht selten gesehen und aus Uppsala und Mölle kultiviert. Sie steht ohne Zweifel den C. 6. p. rhombea und C. b. p. hitoralis sehr nahe, Von C. d. p. subfucorum differiert sie durch spitzige Blättchen, die kaum je bucklig sind, und durch festere Zweige. 64. Capsella b. p. (L.) tenuissima E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1905—06. Samen vom Strande bei Mölle, Schonen. N A a 5 Phot. 65. C. b. p. tenuissima E. Ar. Kult,, °/s; Rosette October; einjährig. Zwejährig. \Winterrosetten zahlreich und sogar oft mit Knospen, 5—8 cm. im Durchmesser. Blätter von unentwickelter Form mit kleinem Endblätt- 30 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. W:O 6. chen und etwa triangulären Blättchen, fast ohne Einschnitt und oft sehr schmal. Im Frühling zuerst fein fiederspaltig, bald buchtig-gezähnt. Mehrstengelig mit zahlreichen, zarten Zweigen, die alle an den Boden, oft dicht wie ein Teppich, gedrückt sind; höchstens 40 cm. lang. Wurzel- blätter mit triangulären recht breiten oder schmalen, verschieden geformten Blättchen, manchmal mit Buckelbildung. Stengelblätter buchtig-gezähnt. Schötchen 5—6x3—4 mm.; Seite etwas konkav, oft mit Ohrenbildung; Ausrandung fast unmerklich. Fimährig. Der beschriebenen ähnlich. Häufig vorkommend. C. tenuissima f. crassiov EB. AT. mn. f. Kultiviert 1905—06. Vom selben Standort wie die Hauptform. Unterscheidet sich durch gröbere Formen aller Teile: Schötchen 5x4 mm. mit fast gerader Seite und deutlicher Ausrandung. Wurzelblätter und Blätter der Winterrosetten grösser, Blättchen breiter. Scheint konstant zu sein. Capsella b. p. Tenuissima var. apelala E. AT. n. var. Kultiviert 1905—06. Samen von einer Strasse in Simrishamn, Schonen. Der Hauptform sehr ähnlich. Sehr schmale Schötchen. Wie es scheint, vollständig und konstant ohne Blumenblätter, aber nicht lange genug beobachtet. C. b. p. tenuissima hat eine gewisse Ähnlichkeit mit der C. 6. p. rubi- ginosa, ist vielleicht eine reducierte Form dieser oder einer nahestehenden Art. 65. Capsella b. p. (L.) subfucorum E. AT. n. sp. element. Kultiviert 1903—06. Samen von Strassen in Visby. Zweiährig. Winterrosetten spärlich und klein, 3—6 mm. im Durch- messer. Stiel etwa von der Länge der Scheibe. Endblättchen zuerst rhombisch, Phot. 66. C. b. p. subfucorum E. Ar. Kult., !/ı; Rosette October; einjährig. E. ALMOUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. S1 bald rundlich und klein. Blättchen fast immer mit einem Einschnitt, etwas rundlich geformt. Im Frühjahr fein fiederspaltig mit lineären Blättchen mit Buckeln, bald buchtig-gezähnt. Mehrstengelig mit langen ausgespreizten Zweigen, fast alle platt an den Boden gedrückt, höchstens 30—40 cm. lang. Wurzelblätter gefiedert, End- blättchen elliptisch oder spitzig ausgezogenen, Blättchen mit einem Einschnitt. Fimährig. Häufiger. Der beschriebenen ähnlich. W\Wurzelblätter fein gefiedert, Blättchen mit Einschnitt oder grossem Buckel. Schötchen 53—6x3 —4—4.5 mm. mit gerader Seite, manchmal schmal mit Ohrbildung und sehr unbedeutender Ausrandung, manchmal denjenigen von C. 6. p. fucorum wie in Phot. 66 gleich. Von Strassen in Ähus und Skanör an den Küsten vom Schonen habe ich, wie es scheint, identische Formen kultiviert. Erinnert an die C. 6. p. fucorum, ist aber in allen Teilen zarter. Iv. Die Formveränderung derselben Art. Bei Durchsicht der obigen Beschreibungen gelangt man zu der Über- zeugung, dass dieselbe Capsella-Art einer grossen Formveränderung unterworfen ist. Diese betrifft sowohl Blätter. wie Schötchen und auch die Grösse. Es betrifft das einzelne Individuum, wie auch die verschiedenen Individuen der- selben Art. Wir werden zunächst die Veränderung betrachten, die ein zweijähriges Individuum von der Keimung an durchmacht. Die ersten Blätter des Keim- linges sind ganzrandig und klein. Die nächsten differenzieren sich und werden entweder fiederspaltig oder buchtig. Gleich im Frühling werden die Blätter sehr fein zerschnitten oder wenigstens tief buchtig. Später im Frühjahr ändert sich das Verhältnis unerwartet und mehr ganzrandige, ja manchmal sogar voll- ständig ganzrandige Blätter treten hervor. Schliesslich wenn der Stengel hoch aufgewachsen ist, finden wir die Wurzelblätter ganzrandig, buchtig oder fieder- spaltig. Dieser Entwickelungsgang ist wohl in den sechs Gruppen ungleich, jedoch kann ich behaupten, dass eine Neigung den beschrieben Cyklus durch- zugehen mehr oder weniger bei allen Arten bemerkbar ist. Es ist nicht so ungewöhnlich, dass zwei Arten, die in gewissen Stadien nicht zu verwechseln sind, in einem gewissen Stadium gleich aussehen. Innerhalb derselben Art sind auch die Blattformen sehr verschieden. In den Gruppen der C. cuneatw, polymorphe und difformes sahen wir, dass die Wurzelblätter bei einem Individuum fast ganzrandig waren, während sie gleich- zeitig bei einem anderen buchtig oder nahezu fiederspaltig waren. Denselben grossen Unterschied fanden wir in diesen Gruppen auch bei gleichzeitig vor- kommenden Winterrosetten derselben Art. In den anderen Gruppen ist der Unterschied zwischen den Individuen, die sich gleichzeitig entwickeln, weniger erheblich, doch sind sie einander nicht oft völlig gleich. Dass die einjährigen und die zweijährigen Individuen derselben Art sehr verschieden aussehen können, haben wir oft hervorgehoben. Dieses gilt insbe- 11 82 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. sondere von den Gruppen C. cuncate und australes,. aber auch in gewisser Weise von den anderen Gruppen. Die Blätter sind bei ein- und zweijährigen Individuen selten ganz gleich, oft bieten sie einen beträchtlichen Unterschied dar. Am auffallendsten aber verhalten sich in dieser Hinsicht die Schötchen. ' In den eben genannten zwei Gruppen sind sie so verschieden, dass sie zu verschiedenen Arten, ja zu verschiedenen Gruppen gerechnet worden sind. Eine solche Auffassung kann einen nicht wundern. Bei den einjährigen Individuen sind die Schötchen nämlich viel grösser und durch eigentümliche Form in die Augen springend; bei den zweijährigen sind sie manchmal auch auffallend, manchmal aber recht gewöhnlich geformt. Bei anderen Gruppen finden wir wohl eine Andeutung desselben Verhaltens, aber selten ist es ausgeprägt. Wie die Winterformen sich in derselben Hinsicht verhalten, habe ich nicht genügend beobachtet. Die Schötchen sind überhaupt bei derselben Art und nicht so selten sogar bei demselben Individuum recht verschiedenartig geformt. Phot. 62 (rechts) zeigt ein Beispiel davon bei demselben Individuum, Phot. 6 und 7 so wie auch 12 und 13 bei verschiedenen Individuen derselben Art. | Unter den beschriebenen Arten finden sich mehrere, wo die Individuen der Blumenblätter ganzlich entbehren konnten. Ich habe auch Arten gesehen, wo ganz junge Individuen alle Blumenblätter trugen, während sie später die- selben völlig verloren. Auch habe ich viele Arten in der Natur oder in Kul- turen beobachtet, wo einzelne der vier Blätter fehlten. Manchmal konnte ich vermuten, dass dieselben von kleinen Käfern aufgefressen waren. Schliesslich hebe ich den Unterschied in der Grösse hervor. Das erste Jahr wächst eine Kultur mit wenigen Individuen ganz anders als später. Nicht nur wird der Stengel höher und mehr verzweigt, auch die Blätter werden viel grösser und besonders breiter. Sogar die Schötchen können dicker sein, mit stark konvexen Seiten. Das nächste Jahr ist die Art kaum zu erkennen. Es ist jedoch nichts durch die Kultur hervorgebrachtes Unnaturliches, was wir so beobachten. Dasselbe finden wir auch in der Natur als Folge von ungleicher Düngung und ungleicher Anzahl der Individuen an einem Standort. Unter solchen Verhältnissen werden alle Angaben über Grösse nur einen relativen Wert haben. Viele Capsella-Arten bringen sowohl hohe, viel verzweigte wie auch ganz niedrige, unverzweigte Individuen hervor. Alle Arten haben eine Neigung nach beiden Richtungen hin. Bei gewissen Arten trifft man sogar riesige und zwerghafte Individuen beisammen. So fand ich in subalpinen Gegenden die grösste Capsella, die ich je beobachtet habe. Die Höhe betrug einen Meter. Gleichzeitig fand ich niedrige, 10 cm. hohe Individuen derselben Art. Eine Art, die nur ganz niedrig und unverzweigt wächst, habe ich nicht kultiviert, und ich habe alle Ursache an der Beständigkeit dieser niedrigen Formen zu zweifeln. Die in der Literatur und in den Herbarien bemerkten niedrigen Formen lassen sich deshalb gegenwärtig nicht bestimmen. Ueberhaupt scheint es mir auf dem jetzigen Standpunkt der Forschung unmöglich ohne Kultur die Capse/lla-Arten zu beschreiben. In den Herbarien liegen meistens ganz unvollständige Formen vor. Oft kann man sehen, dass die zusammengelegten Individuen nicht zu derselben Art gehören. Auch in der E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 83 Natur bleibt man sehr oft in Ungewissheit, ob zusammen vorkommende Indi- viduen zu derselben Art gehören oder nicht. Nach Beschreibung aller Arten einer Gegend lässt sich wohl ein im Som- mer blühendes Individuen erkennen, wenigstens mit Wahrscheinlichkeit. Gegen- wärtig lässt sich ein vereinzeltes, lebendes oder getrocknetes Individuen nur dann erkennen, wenn die Art zufällig einen speciellen Character trägt, wie z. B. die C. 5. p. grandiflora oder C. db. p. Wiitrocku. v. Die Gruppirung der Arten. Es liegt nahe zur Hand anzunehmen, dass die seit alters beschriebenen Formen der Capsella die Gruppen angeben könnten. Ich meine dabei in erster Linie die C. d. p. „ sinuata und $ integrifolia von RETzIUs und 7 pinnatifida von V. SCHLECHTENDAL. Indessen ist diese Annahme nicht zutreffend. Eine integrifolia nach v. SCHLECHTENDALS Beschreibung dieser Form mit nur völlig ganzrandigen Blättern gibt es wohl, aber nur bei einzelnen, öfters niedrigen Individuen, nicht durchgehends bei einer einzigen der von mir kultivierten Arten. So viel man nach den spärlichen Mittheilungen der genannten Botaniker urteilen kann, sind die erwähnten Formen nicht an eine gewisse Ortschaft gebunden, auch nicht von einer durch Generationen gefundenen Beständigkeit gekenn- zeichnet. Die Einteilung entspricht ganz einfach den Blattformen in der Natur, die Capsella-Individuen haben ja entweder ganzrandige oder buchtige oder fiederspaltige Blätter. Nach meinem Dafürhalten haben die genannten Verfasser -bei der Einteilung der Capsel/a jedoch den Schwerpunkt getroffen. Es wäre nämlich eine Möglichkeit alle Capsell@ b. p. etwa in zwei Hauptgruppen einzuteilen: die C! sinuate und die C. pinnatifide. Da ich zahlreiche Arten. in meinen vier ersten Gruppen getroffen habe, welche Indivi- duen mit buchtigen sowohl wie mit fiederspaltigen Blättern hervorbringen, müsste ich auch Zwischengruppen aufstellen. Ich habe die Gruppe V C. subrntegr@ und die Gruppe VI C. subpinnate genannt, was so ziemlich der « szuuata und der + pinnatifida entspricht. Um die Gruppen der Capsella-Arten zu beleuchten, halte ich es für nötig, die Arten verschiedener Gegenden mit ihren Merkmalen zu besprechen. An keinem Orte habe ich alle vorhanden Arten studiert. Auch in Stockholm und an den Küsten von Schonen, wo ich die meisten Arten gesammelt habe, kenne ich nur einen Bruchteil sämtlicher Formen. Nachstehend aufgezählte Serien enthalten also nur ganz wenige der existierenden Arten. Die römischen Zahlen in der folgenden Aufzählung bedeutet die Gruppen, zu denen die Art gehört, die arabischen dagegen die Untergruppen. Die Beobachtung von Opiz über eine Capsella, die konstant oder nahezu konstant ohne Blumenblätter erscheint, bedeutet auch nicht die Entdeckung einer Art oder einer Gruppe. Opiz selbst spricht von der C. apetala und einer 8 simplicifolia; die erstere hat fiederspaltige, die 3 ungeteilte, gezähnte Blätter. In den Herbarien habe ich verschiedene Arten gesehen, die nach Angabe von Opiz gesammelt und benannt worden sind. Es ist mir nicht möglich gewesen 84 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. festzustellen, welche unter den vielen C\. apetal@ Opiız mit obigen Namen be- zeichnet hat. Ich habe apeiala-Formen in meinen Gruppen III, IV und VI getroffen. In der Gruppe VI ist diese Erscheinung recht häufig anzutreffen, besonders unter den C. zltime. Bei den südlichen Arten scheint diese Bildung nicht vorzukommen. A. Die subalpine Serie. C. db. p. prematura II herjedalica IV V: 2 laxa subalpina VTI: ı ramselensis subdecumbens Ich habe bis jetzt nur 6 subalpine Arten genügend beobachtet um sie beschreiben zu können. Um so mehr fällt es in ‘die Augen, dass diese sich auf alle vier Gruppen verteilten, die in Schweden einheimisch sind. Die meisten subalpinen Arten charakterisieren sich durch breite Schötchen; mittelbreite Schötchen gibt es wohl; ganz schmale, wie sie bei den Küsten- bewohnern häufig sind, habe ich äusserst selten, nur bei Östersund, beobachtet. In Uebereinstimmung damit sehen wir, dass die letzten Untergruppen der Gruppe VI im Verzeichnis ohne Vertreter sind. Ganz fiederspaltige Arten habe ich bis jetzt nicht von dort studiert. Die Arten dieser Serie kennzeichnen sich weiter durch schnelles Wachs- tum und weniger Bedarf an Wärme. B. Die mittel- und südschwedische Serie. @ b. p. scanica II /nemalis difformis IV segetum V:2 dentata collina VI: ı lacerata Wittrocku bergtana gracilescens VI: 2 querceti subrhombea lingulata rhombea cmarginala Ä densa VI: 3 macroclada rhombella glauca ellipsoidea angustiloba VTI: 4 vVIVIdis E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 8 un linearis fucorum NI: 5 SUDCANESCENS rubiginosa litoralis VT: 6 vıarum tenmssima subfucorum Hier sind die Gruppen V und VI stark repräsentiert, die Gruppen III und IV sind spärlicher vertreten, aber nicht selten anzutreffen. Eine gefun- dene Form der Gruppe I ist ausgelassen, da sie wahrscheinlich nicht einhei- misch ist. Die Serie kennzeichnet sich recht gut durch geradelinige Begrenzung von den Blättchen und Endblättchen. Die abgerundeten Formen sind recht selten, die rhombischen Endblättchen häufig. C. Die gotländische Serie. Ci 6. p. biformäis. IV V:ı gotlandica rotundata VI: 2 V:2 dentata Ff. rhombea polyedra VI: 3 angustiloba VI: 4 fucorum f. VI: 5 subfucorum NI: 6 Die vielen gotländischen Arten kenne ich viel zu unvollständig, um eine gute Übersicht davon geben zu können. Hier sei nur bemerkt, dass die mei- sten studierten Arten den übrigen schwedischen Arten nahe stehen oder mit ihnen identisch sind. Einige sind Küstenformen. Bemerkenswert ist, dass mehrere gotländische Arten in verschiedenen Gruppen sehr breite Blätter tragen: so C. b. p. biformis, rotundata, polyedra. Einige z. B. C. b. p. gotlandica entfernen sich von unseren Arten recht bedeutend. D. Die westdeutsche Serie. (os 795 Ua N sublata grossa IV autummalıs bremensts V:ı Leontodon rhenana VI: 4 prelonga germantca VI: 5 longipes frevirorum robusta viminalis gallica f. VI: 6 V: 2 zntegrella 36 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 6. Meiner unvollständigen Studien ungeachtet habe ich eine höchst merk- würdige Serie von nahestehenden Arten beschreiben können, die mit der C. b. p. grossa anfängt und nachher ziemlich ohne Lücken sowohl in den C. subintegr@ wie in (. subpinnat@ fortsetzt. E. Die südliche Serie. Orb. pr cuneiyoha | concava subaustralis rubella TI Reuteri grandiflora pedemontana 111 Die Serie zeigt mehr die gewöhnlichsten und die bekanntesten Arten dieser Länder, als alle dort vertretenen Gruppen. Die aufgezählten Arten stehen einander recht nahe und bilden eine ununter- brochene, natürliche Serie. Alle sind sie mehr oder weniger polymorph. In den Gruppen I und II haben alle Arten als einjährig von der gewöhnlichen Form sehr abweichende Schötchen. Schliesslich werden hier die Namen meiner 6 Capsella-Gruppen mit Unter- gruppen zusammengestellt. Die Motivierung der Reihenfolge ist im nächsten Kapitel dargelegt. II Oo polymonphe sa TT Oeineare IV. .C. difformes IH. C. australes V. Cl Ssubintegra VI C. subpinnat« 1. Pinnato-sinuate 1. Integro-pinnat« 2. Dentate 2: Rhombee 3. Loöulate 4. Lineares 5. Hucorum ÖR (KRIG Diese 6 Gruppen sind durch Charaktere gekennzeichnet, die nach Beob- achtung aller Entwickelungsformen derselben Art und, soweit möglich, aller Organe derselben gewonnen sind. Kine Einteilung in Gruppen nach dem Verhalten eines einzigen ÖOrganes muss misslingen. In neuester Zeit hat v. BorBas ") den Versuch gemacht, die Capsella hauptsächlich nach der Form der Schötchen zu gruppieren. Wir haben oben gesehen, dass die Schötchen der einjährigen und der zweijährigen Individuen und sogar die Schötchen desselben Individuums sehr verschieden gestaltet sein können. Es scheint mir von gewissem Werte zu sein, eine Einteilung der Schöt- chen vorzuführen. Ich unterscheide folgende Gruppen: I) Die gewöhnliche Form. Beispiel C. ö. p. rhombea (Phot. 49). Mässige, aber deutliche Ausrandung und mässige Breite sind die Charaktere. 1) Magy. bot. Lapok 1902 E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 87 Diese Form kommt in allen Gruppen der Capsella, ausser bei den (C. australes vor. Durch abnehmende Breite des Schötchens oder zunehmende Länge bilden sich oft Uebergänge zur folgenden Form. Ein anderer Uebergang und zwar zu der langen, südlichen Form finden wie bei vielen westdeutschen Arten 72 Ber beider GG: 0 2705sar kilot >23) Dieselben können als eine selbständige Gruppe von Schötchen betrachtet werden. 2) Die schmale Form. Beispiel C. 6. p. temuissima (Phot. 65). Charak- tere: Schmal, fast ohne Ausrandung, oftmals mit hervorstehenden Öhrchen (Ohr- bildung). In den letzten Untergruppen der VI. Gruppe recht gewöhnlich. 3), Diievöbreite, »subalpımer Rormı Beispiel COMP premanına (Phot. 21). Breit, deutliche aber unbedeutende Ausrandung. Bei subalpinen Arten in den Gruppen HI bis VI. AND Eesnllanisre, u sundihichte Norm Beispiel @ 3 7 pP ver (Ehe 7) Durch recht tiefe Ausrandung charakterisiert. In der Gruppe I und II bei einjährigen Individuen. Auch bei einigen Arten der Gruppe V z.B. C. 6. p. dentata. - 5. Die gleichseitige, sudliehe Form. Beispiel @ Da p. rubella (Phot. 6). Schötchen bildet ein gleichseitiges Dreieck, Grösse der Ausrandung verschieden. In der Gruppe I und II bei zweijährigen Individuen. vi. Zur Artbildung. Es scheint mir unzweifelhaft zu sein, dass die blumenblätterlose C. 2. ?. litoralis f. Coronopus sich aus einer Form der C. 6. p. Zitoralis hauptsächlich durch Umwandlung der Blumenblätter entwickelt hat. Ähnliches gilt natür- licherweise auch von den blumenblätterlosen Varietäten von C. b. p. rhombea u. a. Ferner scheint es mir wahrscheinlich zu sein, dass die an den Boden gedrückten Formen sich aus aufrechten Arten gebildet haben. Ich denke dabei z. B. an C 6. p. fucorum und f. ventosa. Die Hauptart ist aufrecht oder halbniederliegend, die genannte Form ist niederliegend. Beide sind ziemlich robust. Eine dritte, sehr ähnliche Form, die C. 6. p. subfucorum, ist nieder- liegend mit zarten Zweigen. Schlaffe und feste Zweige findet man auch bei Individuen derselben 2:50,27.) Be rbeini@210 9. Natanundn@3 0p difformiss Beste Zweisesund schlaffe Zweige können auch Artcharaktere für nahe verwandte Arten bilden. Im letzteren Falle hat sich der Charakter fixiert. Die Entwickelung ist mit Weahrscheinlichkeit von der aufrechten zur niederliegenden Form fortgeschritten. Die Schötchen auf zarten, schlaffen Zweigen sind nicht selten auffallend schmal, fast ohne Ausrandung und mit einer Ohrbildung versehen. Arten, die diesen nahe stehen, können Schötchen von gewöhnlicher Form oder sogar recht breite Schötchen tragen. Besonders findet sich so etwas unter den letzten Untergruppen der C. subpinnat@e. Bei dem photographierten Individuum von C. b. p. gallica (Phot. 62) sehen wir, dass sich bei einem Individuum uner- wartet die erwähnte schmale Form zeigt. Als Beispiel für diese Erscheinung bei nahestehenden Arten sei folgendes erwähnt. 88 ACTA : HORTI :BERGIANI. BAND 4. N:O 6. C. b. p. longirostris gehört zur Gruppe C. polymorph@,‘wo sonst keine schmalen Schötchen gefunden worden sind. C. 6. p. fucorwm und C. d. p. sub- fucorum haben wir eben erwähnt; die letzgenannte hat entweder Schötchen wie in Phot. 66 oder, wie in der Photographie schon angedeutet ist, recht schmale Schötchen. Bei einigen Arten können wir ziemlich sicher die Verwandschaft von Gruppe zu Gruppe, verfolgen. So sind €. 6. p. rhombea, ©. b. p. litoralis und C. 6. p. viarum eng mit einander verbunden. Die erstgenannte hat feste /weige, die zweite zarte, die dritte liegt an den Boden gedrückt. Bei allen drei Formen finden wir eine Neigung, die Blumenblätter fortzulassen. In der grossen Gruppe VI sind also nahe Verwandte in fast allen Unter- gruppen vertreten. Ähnliches kann man auch in Betreff der Gruppen spüren. In der westdeutschen Serie (s. 85) finden wir in allen Gruppen III, IV, V und VI Arten, die nahe miteinander verbunden sind, so z. B. C. 6. p. lata, C. b. p. grossa, C. b. p. Leontodon und C. 6. p. rhenana. Bei den subal- pinen Arten kann ähnliches beobachtet werden. Wenn diese meine auf Wahrscheinlichkeit begründete Auffassung richtig ist, ergiebt sich eine wichtige Tatsache aus dem Gesagten. Die Gruppen und Untergruppen brauchen nicht die nächsten Verwandte zu umfassen, sondern betreffen oftmals nur die Entwickelungstufen bei der Artbildung. Die Arten bringen ihre neuen Arten durch einen analogen Entwickelungsgang hervor. Ob dieser Entwickelungsgang von C. polymorphe bis zu C. ultime oder um- gekehrt anzunehmen ist, werden wir gleich besprechen. Wir haben alle Ursache anzunehmen, dass die (Capsella b. p. selten Bastarde hervorbringt. Sie ist wohl von kriechenden Insekten sehr heim- gesucht, aber selten von den fliegenden. In meinen Kulturen habe ich nie einen Besuch von einem fliegenden beobachtet; in einem anderen Garten bei Stockholm habe ich dagegen einen solchen von einer Fliegenart mehrere Tage nach einander gesehen. | Unter den kultivierten Formen habe ich nur einmal Bastardbildung fest- stellen können. : Die eine der beteiligten Arten war C. db. p. grandiflora, vgl. s. 22. Es ist natürlich, dass der augenfällige Charakter der genannten Art die Entdeckung sehr erleichterte.. Aber auch ohne diesen waren die Bastarde durch Mangel an entwickelten Schötchen, durch lange Zweige, sowie durch Langlebigkeit leicht charakterisiert und sogar in die Augen springend. Nun ist es ja möglich, dass Bastarde von näher stehenden Arten sich anders ver- halten und schwer zu erkennen sind. Davon weiss ich jedoch nichts zu sagen und auch die Literatur lässt uns hier im Stiche. So viel ich weiss, gehören alle in der Literatur bekannten Bastarde bezüglich der einen der beteiligten Arten zur Gruppe C. australes und stam- men von C. 6b. p. rubella oder C. b. p. grandiflora. Von der erstgenannten stammt nach Angabe C. graczlis GREN, von der zweiten C. gracillima v. BORBAS. Meine Art sollte also der lezteren recht nahe stehen. Im vergangener Sommer traf ich im subalpinen Schweden zwei Mal Individuen, die die oben erwähnten Charaktere der Bastarde trugen. Es war bei der Stadt Östersund und in einer Gemeinde Jemtlands, Hammerdal. Hier E. ALMQUIST. STUDIEN ÜBER CAPSELLA BURSA PASTORIS. 89 müssen die Bastarde ohne Beteiligung der eben genannten südlichen Arten entstanden sein. Der Befund macht es wahrscheinlich, dass die Bastarde auch näher verwandter Arten leicht zu erkennen sind. Da die bekannten Bastarde kaum reife Samen hervorbringen, kann ihnen zur Zeit keine Bedeutung für die Artbildung bei der Capsella beigemessen werden. Wenn wir die Artbildung beleuchten wollen, sind die verschieden ge- stalteten Arten besonders bemerkenswert. In den Gruppen C. polymorphe@ und difformes finden wir Arten, die gleichzeitig die verschiedensten Blattformen hervorbringen können, so dass wir bei derselben Art Blätter von C. subintegr@ und von C. subpinnate sehen und sogar ganze Individuen, die alle Merkmale der einen oder der anderen dieser Gruppen tragen. Es lässt sich wohl kaum bezweifeln, dass sich die C. subintegre und subpinnat@ aus den vielgestalteten Arten, oder umgekehrt die . vielgestalteten aus den einfacheren Formen ent- wickelt haben. Wir haben schon hervorgehoben, dass gewisse Reduktionen der Formen mit Sicherheit oder Wahrschenlichkeit anzunehmen sind. Es scheint mir wahr- scheinlicher, dass auch in diesem Falle die einfachen Arten aus den mehr- gestalteten hervorgegangen sind, als dass der umgekehrte Entwickelungsgang stattgefunden hätte. Meine Gründe finde ich darin, dass zwei verschiedenen Gruppen von einfach gestalteten Arten kaum eine mehrgestaltete Gruppe mit denselben Formen hervorbringen konnten. Dagegen liegt es nahe zur Hand anzunehmen, dass mehrgestaltete oder doppelgestaltete Arten sich in der einen oder der anderen Gestalt fixieren und dadurch den Ursprung von einfacheren Arten geben könnten. Nun ist wohl die landläufige Auffassung unter den Biologen derart, dass im allgemeinen die Entwickelung zu grösserer Vollkommenheit anzunehmen ist; die Reduktion wird soviel ich weiss nur in vereinzelten Fällen hervorgehoben. Dies geschieht gewiss mit Unrecht. Bei der Beurteilung der Entstehung der Arten müssen beide Möglichkeiten offen gehalten werden. So viel ich verstehe, ist es wahrscheinlicher, dass die Cafsella-Arten im allgemeinen durch Reduction der Formen entstanden sind, als umgekehrt. Nach meinem Dafürhalten ist also eine gewisse Wahrscheinlichkeit vor- handen, dass die Capsella-Arten von den vielgestalteten Formen ihren Ursprung nehmen. Die letztgenannten existeren in ganz Europa noch und sind nicht selten. Die überwiegend grösste Anzahl von Arten und Individuen gehört aber zu den vereinfachten zwei Gruppen und zeigt eine bestimmte Neigung, die einen mehr ganzrandige, buchtige Blätter, die anderen fiederspaltige Blätter zu bilden. Unter den fiederspaltigen ist die Reduktion sehr weit gegangen und schliesslich treffen wir niedrige, sehr zarte Arten ohne bestimmt ent- wickelte Blattform. So verläuft ja oft die Entwickelung. Unter gewissen Verhältnissen wird ein Organ nach dem anderen unnütz und verschwindet. So geht es bei den Parasiten und den Düngerpflanzen, so geht es auch bei gewisser Kultur. Die im Süden gewöhnlichen Arten bilden ganz aparte Gruppen. Die C. cuneat@ zeigen Übereinstimmung mit den C. polymorphe, haben aber bestimm- 12 90 ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. N:O 6. ter entwickelte Formen der Blätter und Schötchen. Es scheint mir möglich zu sein, dass sie aus den letztgenanten entwickelt worden sind, und ihrer- seits die C. australes hervorgebracht haben. Diese Zeigen wiederum eine gewisse Analogie mit den C. difformes. Es lässt sich jedoch auch unter den Capsella-Arten hier und da eine Vervollkommenung feststellen. Was die Form betrifft, so kenne ich kaum mehr als die C. d. p. grandiflora, bei der eine konstante, in die Augen springende, neue Form möglicherweise erworben worden ist. Biologische Entwickelung zu vollkommenerer Existenz verspüre ich dagegen mehrmals, und sie kommt wohl oft vor. So wachsen einige subalpine Arten schnell und keimen bei niedrigerer Temperatur als andere Arten. Ebenso habe ich mehrere Arten gefunden, die recht lange auf demselben mageren Standort wachsen können und sich also von dem Gebundensein an einer Düngung gewissermassen emancipiert haben. Zu den letzteren gehören C. b. p. collina, C. b. p. subalfina, C. b. p. hauniensis. Eine gewisse Vervollkommenung können wir vielleicht auch in den mehr ausgeprägten Blattformen vieler Arten in den Gruppen C. subintegre und sub- pinnate \konstatieren. In der Gruppe C. polymorph& ist die Blattform recht unbestimmt. In den folgenden Gruppen finden wir die Blattform ausgeprägter, entweder mit rhombischen Endblättchen oder mehr weniger ganzrandig. In den letzten Untergruppen der Gruppe C. subpinnate verschwindet, wie wir wissen, die ausgeprägte Form wieder, Blätter sowie Schötchen und Stengel werden klein und wenig entwickelt. Ich spreche zuletzt die Vermutung aus, dass ein fortgesetztes Kultivieren der mehrgestalteten Gruppen gute Aufklärung über die Bildung der verein- fachten Formen gewären wird. Ebenso viel verspricht ein fortgesetztes Stu- dium von der Gruppe C. australes, deren Arten nicht nur bezüglich Blumen- blätter und Länge der Samen recht viel wechseln, sondern auch häufig Bastarde hervorbringen. Aus der letztgenannten Gruppe hat sich überdies in neuerer Zeit die interessante C. Heegeri entwickelt. Verzeichniss der verhandelten Arten, Formen und Varietäten »stivalis nov. S. 60. angustiloba nov. S. 68. apetala Orız S. 83. apetala var. S. 34, 60, 78, 80. autumnalis nov. S. 32. bergiana nov. S. 49. biformis nov. S. 37. bremensis nov. S. 34, collina nov. S. 54. concava nov. S. 12. Coronopus nov. S. 77. crassior nov. S. 80, cuneifolia nov. S. 11. densa nov. S. 63. dentata nov. S. 47. difformis nov. S. 34. ellipsoidea nov. S. 66. emarginata nov. S. 53. fucorum nov. S. 72. gallica nov. S. 74. germanica nov. S. 70. glauca nov. S. 65. gotlandica nov. S. 39. gracilescens nov, S. 58. gracilis GREN. S. 22. gracillima v. Borsas S. 22. grandiflora (Boıss.) S. 20. grandiflora x ? S.. 22. grossa nov. S. 29, hauniensis nov. S. 44. Heegeri Sorms S. 18. herjedalica nov. S. 38. hiemalis nov. S. 27. ineisa nov. S. 27. integrella nov. S. 53. integrifolia Retzius S. 89. lacerata nov. S. 48. lata nov. S. 23. latula nov. S. 24. laxa nov. S. öl. Leontodon nov. S. 41. linearis nov. S. 70. lingulata nov. S. 52. litoralis nov. S. 77. longipes nov. S. 43. longirostris nov. S. 26. macroclada nov. S. 63. obtusa NOV. S. 37. Ir pedemontana nov. S. 25. pinnatilida v. SCHLECHTENDAL polyedra nov. S. 64. pr&longa nov. S. #2. prematura nov. S. 29, prionophylla nov. S. 37. prostrata nov. S. 75. pygmz&a Hormsor S. 58. von Capsella bursa pastoris (L.) querceti nov. S. öl. ramselensis nov. S. »1. Reuteri nov. S. 19. rhenana nov. S. 71. rhombea nov. S. 59, rhombella nov. S. 69. robusta nov. S. 43. rotundata nov. S. 61. rubella (Reuter) S. 15. HUDENS 225.22788: rubiginosa nov. S. 74, 91 rubriflora. (MORTENSEN) S. 60. scanica nov. S. 27. segetum nov. S. 36, serrata nov. S. 27. sinuata Retzius S. 83. subalpina nov. S. 56. subaustralis nov. S. 13. subcanescens nov. S. 73. subdecumbens nov. S. 57. subfucorum nov. S. 80, subrhombea nov. S. 59, tenuissima nov. S. 79. trevirorum nov. S. 76. ventosa nov. S. 73. viarum nov. S. 78. viminalis nov. S. 44. viridis nov. S. 69. Wittrockii nov. S. 55. VI. INHALT. Seite Einleitung Material ra ae fe EL aber Ser DER NE Le ee EHE NE EEE 3. Biologisches..NMorkommen 7 a a Re oats ER se ER Ink äv Beschreibung von Arten und Gruppen ......... RENT E55 dä ag soon 8. Die@Rormveränderung.\derselben Aut 2 a Edsa EN SA 8, Die Gruppierung der Arten .................. ER ERNA SÄ (ck ee ie Me non an > 83. Zus ATTDI dun rn Ben ee N OD BE RE KEANE 87. Veerzeiehniss;, den: Aten BC ess dess euer oe ANNE EEG IR Tryckt den 15 maj 1907, ACTA HORTI BERGIANI. Bano 4. N:o 7. LINNEA BOREALIS L. SPECIES POLYMORPHA ET POLYCHROMA. LINNAA BURBALIS L EN MÄNGFORMIG ART AF VEıT BRECHER WITTROCK. MED 13 TAFLOR OCH 18 TEXTBILDER. HUMILIS LINNAA TANTO NOMINE CONDECORATA EMINET SUPER PLANTAS UNIVERSAS. A. BERTOLONI, FLORA vrarıca, vor. VI. 2 ade E STOCKHOLM ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG 1907, wa „ AME SOS. TA ANTEOM YO ARD. ar RE RE TR NINE 5 nSonttiW Baron aM 2 FINE EU MN N : | Pi 2 5 t ce YE a OLA eg PR RGB ER RA SIE DEE EEE AT i II. XII. XII. XIV. Innehällsförteckning. Inledningi:.. su a ef Str SA Ran ELSA IEI EA FRIN Föregående forskares iakttagelser öfver färgförhållan- dena hosskinnzarblommane ri a me ee Om detaljkaraktärer och deras värde för Linnza-former- Na sp SYSECIMIALBIIE A a ed a ei GR SO ske a fe rna lead OR dee Ts ÖMT blomklönanst fälg me ue st ne 2 Öm Lb lOmkaonaAnSK SE Stas TA a 32, Omnblomkronanssstereke nme ee äl. Om blomiodret vr en EN 5 On. ortbladen mern ne a Se ee Om fruktifikationsskottens mängformighet ....... N Om mängformighet hos blomman genom bildningsaf- USCHI ee RE NE a Sf rr Omssammanvası near Wan nr ee Sand Om bildningsafvikelsernas olika pp komsisät le Eee Om Hegransnisean a Släktet I]KIINNESE: cooccrovessanosobssssug ny VIKA sec Om Linn&a borealis' geografiska utbredning so ocxwnomsmm somm Försök till gruppering af de systematiska LinnéXa- ROH an ee N RR RNA de Beskrifning af Linnx&as svenska former och underformer 1.18, kRoliochromar.. a dre fdr AS LÅG DA HR RA 244 VI ESO CHL OM a. Er Ne ee NE NL ER SJ Pa Cl äl 0 (012101 000012 = NER ee an ste ae I ae 4a Erythrochtome, nn ee a Nagra ord om de amerikanska Linnea borealis-formerna Tafleförklaring tunt = Oo on 8 & DB NEN ID) (eo) "I @8) N! RNE A yaale,. ER ar an NIT id or Ba En FAI KR SANS DE NEUE U Jen a ed ee PREIS sedd. tal) x A: SNS m SEN ” a won SUR rn säl Jar je De en oben min A a uk fd ER a Rn er sagt ita ler yr SR 3 e Ar NS 24 A h n Pa a Hits a AV N RR WEL EEE EEE ‚oe = KU a så = RN BR u BRT er SR RR OT n na an ih a Ave Br: | PS anaigan sHtloisenasel: SER ;sry stab A s De IR RE TE 00 1 0 1 KENN Mer ne Kt Et 1ER se, EL TERE RE alalaıy ann dilnsiad. KANN så ae É ch em: 12089 di it ee IA we als Ya . Air 19 FAR 33 ee; 9, a R i : us ELO BG RAS VR SER LIA IA BEN ir RUN NE LEN i EN ne EN NE smile en h Salz: | EON NN ING Be BE NOTOR | BET RN AR DS fal RR NR AEA Ia sea a % Re fra ORTS TER ÅR e RT SEE TO balkkstod UAE N AG RAR ASEA Se an ne em K f = + 7 | 2 Su Pa Y od ; 7 b / Mi RN & j = M N A UU ie EN J 4 > ? { { ty I. Inledning. Såsom välbekant är, var Linnea borealis den bland floras alster, som LINNÉ framför alla andra ägnade sin kärlek och sin beundran. Det ödmjukt be- hagliga, ej det skrytsamt pråliga, var för honom det tilltalande. Med Zinnea kände han sig liksom andligen befryndad. I yngre dagar såg han i henne rent af sin egen motbild inom växtvärlden. Uti »Critica Botanica» gör han följande, om en något melankolisk stämning vittnande uttalande: »Linneam dixit Cel. GRONOVIUS plantam Lapponicam, depressam, vilem, neglectam, brevi tempore florentem, a consimili suo Linnxo.» ! Kärleken till Zirnea följde honom genom hela lifvet. I sitt adliga vapen tillförsäkrade han Zinnea en hedersplats. ? På så godt som alla de rätt talrika originalporträtten lät han Zixnea blifva sin följeslagarinna. Det gamla ordspråket »kärt barn har många namn» besannas äfven här. Linnea benämndes af LINNÉ vid olika tidpunkter på ej mindre än nio olika sätt. Uti »Catalogus plantarum rariorum Scanie item Catalogus plantarum rarıorum Smolandi&e conscriptus a CAROLO LINN4£0, Smolando, Botanophilo. — Upsal: d. 8 Decembr. 1728» ” anföres den, utan någon beskrifning, under den dittills vanligaste, af JOHANNES BAUHINUS gifna benämningen Campanula ser pilli- folia. Den följande året — d. 5 Maj 1729 — daterade uppsatsen : »Spolia Bota- nica sive Plante Rariores per Smolandiam, Scaniam et Roslagiam observate et enumerate a CAROLO Linnzo Smoland. Med: Bot: et Zool: Cult.» * vittnar om, att LINNE redan då kommit till insikt af, att den ej var någon äkta Campanula, utan att den borde uppställas såsom typ för ett eget släkte. Det namn, som 1 Carorı Linnzı Critica Botanica; seu Fundamenta Botanicorum pars IV. Lugduni Batavorum 1737. Pag. 80—81. >” Uti Linnés eget förslag till sköldemärke heter det: “Min lilla Ziunwa i hielmen, men i skölden 3 fält: swart, grönt, rödt, de tre naturens riken, och derpa ett i tu hugget eller halft ägg att beteckna naturen, som continueras och perpetueras za ovo“; enl. TH. M. Fries. Linné, Lefnads- teckning. Senare delen, sid. 351. Stockholm 1903. 3 Tryckt i “Carr von Linnes ungdomsskrifter samlade af Ewarp ÄHRLING och efter hans död med statsunderstöd utgifna af K. Vetenskaps-Akademien“. 1:sta Serien. 1:sta häftet. Sid. +, Stockholm 1888. = IDG (80 Mej GO 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. LINNE da tänkte sig, var Audbeckia; till heder för Zinnes lärare OLOF RUDBECK densy.niarer; Uti LInsÉs dagbok för den stora lappska resan 1732 ° päträffar man för första gången namnet Linnea. Det finnes där, utan släktbeskrifning, i en för- teckning öfver de växter, som Linne den 10 juni iakttagit i trakten af Tuggen- sele i Lycksele lappmark. Något längre fram i samma dagbok använder han dock åter benämningen Campanula serpillifolia; likaså i dagboken för resan i Dalarne 1734 °. Sedan holländaren J. F. Groxovius uti LinnEs klassiska, i Holland ut- gifna arbete »Genera Plantarum» Ed. I, 1737, sid. 188, uppställt och beskrifvit släktet Linnea *, omtalar LINNÉ uti sitt samma är tryckta stora praktverk »Hortus Cliffortianus» växten under namn af Linnaa floribus geminatis GRONOV. Uti »Flora lapponica», — äfven den tryckt i Holland 1737 — kallas den i texten »Planta nostra», men i figurförklaringen till taflan 12, å hvilken OLOF RUDBECK den yngres Linnea-afbildning ätergifves, Linnea floribus geminatis Gronovii. I första upplagan af LINNEs »Flora Suecica» 1745 bibehålles GRONOVII latinska benämning och tillfogas såsom svenskt namn Z2nner-ört. Uti Linnés »Öländska och Gothländska Resa» 1741, tryckt först år 1745, benämnes växten »Min ört>, men i en detta arbete bifogad, opaginerad inne- hällsförteckning, upptagande bland annat »Wäxter på resan sedde», bär den namnet Linnea unica”?. I den år 1749 utkomna akademiska disputationen »Pan suecicus», där LINNÉ, såsom bekant, använder binär nomenklatur, om ej fullt så konsekvent som i det nyss nämnda bihanget till »Öländska och Gothländska Resan», gör LINNÉ ett anmärkningsvärdt undantag för Zinnea. Under det att alla andra växter anföras med både art- och släktnamn, benämnes Linnea blott med släkt- namnet; detta väl betydande, att Linné, ej tillfredställd med det i »Öländska och Gothländska Resan» gifna artnamnet znzca, ännu ej blifvit ense med sig själf, hvilket artnamn han för sin älsklingsväxt ville använda. Först uti det stora, generella verket »Species Plantarum» 1753, i hvilket den binominala reformen fullständigt genomfördes, erhåller växten sitt definitiva vetenskapliga namn, Linnea borealis; Linnea GRONOVIUS, borealis LINNE. ! Detta namn publicerades aldrig af Linné. Rudbeckia använde han senare sasom benäm- ning för ett välbekant, nordamerikanskt släkte, som omfattar flera, mycket ståtliga arter, hvilka allmänt odlas i nutidens botaniska trädgårdar. En art, R. Airta L. har under senare tider upp- trädt förvildad flerstädes i Sverige. ° “CaroLı Linn&r Iter lapponicum Dei gratia institutum 1732, sumptibus Regie Socie- tatis literarie et scientiarum” sid. 39; tryckt i "CARL von LinnÉs Ungdomsskrifter” 2:dra serien. Stockholm 1889. 3 3 “CaroLı Linnzı Iter Dalecarlicum jussu et impensis viri generosissimi et excellen- tissimi D:ni Nicorar REUTERHOLMI gubernatoris provinei® Dalecarlice institutum — — — 1734 ryckte SS: + Gronovius kände — enligt Linnés “Flora lapponica”, sid. 207 — växten genom exemplar fran italienska alperna. ° I denna växtförteckning använder Linné för första gången den binära nomenklaturen, och detta ej blott för Linn&a unica utan för nästan alla där uppräknade växter. V. B. WITTROCK. LINNÉA BOREALIS. 7 I sitt sa vidtomfattande kunskapsintresses tjänst lät LInnNÉ under sina svenska forskningsresor sig angeläget vara att äfven lära känna växternas namn pa folkspråket i landets olika delar. Så meddelar han i »Flora Suecica» Ed. II, 1755, följande landsmålsnamn: från Österbotten Benwärksgräs, Ångermanland IWindgräs, Jämtland Klågräs, Medelpad Hawwita klåcker, Uppland Torrwärksgräs samt Dalsland Fordkroner !. Uti samma upplaga af »Flora Suecica» finner man också LINNÉsS utan jämförelse bästa och mest fullständiga beskrifning på Linnaa borealis, en be- skrifning som i mångt och mycket stod långt framom sin tid; så långt att den väl knappast, med hänsyn till vetenskapligt värde, nåddes af någon förr än 90 ar senare af den i A. BERTOLoNTsS »Flora Italica» Vol. VI lämnade. För omkring trettio år sedan ägnade jag delar af ett par somrar åt studiet af Linnea. Resultaten af dessa undersökningar äro nedlagda dels uti ett. föredrag vid Naturvetenskapliga Studentsällskapets i Uppsala sammankomst till högtidlighällande af hundraärsdagen af LINNÉs död, tryckt under titein »Några drag ur Linneas lefnadshistoria» i publikationen »Festen till CARL VON Linn£s minne i Upsala den 10 Januari 1878»; dels uti en afhandling med titeln »Om Linnea borealis L. En jämnförande biologisk, morfologisk och anatomisk undersökning» med 33 textbilder, införd i tidskriften »Botaniska Notiser för åren 1878 och 1879 utgifna af C. F. O. NORDSTEDT.» Undersökningarne, som ut- fördes i mellersta Värmland, västra Närike och mellersta Uppland, voro riktade uteslutande på växtens morfologiska och biologiska förhållanden. Att något nämnvärdt kunde vara att göra på det systematiska området, anade jag då ej. Sedan jag för c:a 20 år sedan — helt oväntadt — fick till uppgift att anlägga och förestå Bergielunds botaniska trädgård, kom mina tankar att ånyo riktas på Linnea. Jag beslöt att försöka henne som kulturväxt. I skuggan af ett par tallar anordnades ett planteringsland, bestående en- bart af barrskogsjord (multnade granbarr). Från trakten af Kaflås i Hömbs socken af Skaraborgs län erhöllos, genom bemedling af trädgårdsmästaren V. HOLM, ändamålsenligt upptagna /ixnea-torfvor, som planterades år 1889. Växten visade sig trifvas synnerligen väl. ? År 1890 blommade den oafbrutet från d. I juni till d. 20 oktober. Rikaste blomningen ägde rum i senare hälften af juni och första veckan af juli, den i mellersta Sverige normala tiden för hög- sommarblomningen. Flera tjugotal blommor visade sig då samtidigt, så godt som oafbrutet. En nästan lika rik blomning ägde rum i slutet af augusti och början af september, den under ej allt för torra år regelmässigt förekommande 1 Uti “Svenska Växtnamn“ häftet 1, 1904 af Auc. Lyrrkens anföras efter olika författare ej mindre än 21 andra Linnwa-namn, som väl alla tillhöra folkspråket. Från min födelsebygd, mellersta Dalsland, erinrar jag mig ett folkligt Zinnwa-namn, hvilket, så vidt jag vet, ej blifvit nämndt i hithörande litteratur, nämligen Krypgräseblom (blom uttalas blömm). ” Att växtligheten understöddes medelst tjänlig vattning, och detta ej blott under den när- maste tiden efter planteringen utan äfven under alla de här i trakten sa ofta förekommande torr- perioderna, behöfver knappt nämnas. 5 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. eftersommarblomningen '. Någon som helst skillnad mellan högsommar- och eftersommarblommorna kunde ej iakttagas ?. Äfven de vid midten af oktober utvecklade blommorna hade sin normala storlek och färg samt starka doft. De fruktifikativa höstskottens stamparti rönte däremot i en del fall en påtaglig in- verkan af den minskade värme- och ljustillgången. Hos åtskilliga skott kom . nämligen internodiet mellan det öfversta örtbladparet och det nedersta högblad- paret (den stamdel som omedelbart uppbär inflorescensen) aldrig till normal ut- veckling. Den förblef helt kort, i stället för att, såsom vanligt, växa ut till be- tydlig längd. Hösten 1889 planterades en del starka föryngringsskott i lådor med barr- skogsmylla. Dessa lådor insattes i en öfvervintringskast, där värmen under hög- vintern hölls blott en eller annan grad öfver fryspunkten. Redan i mars, vid stigande temperatur, började vinterknopparne att utveckla sig, och den ı maj hade jag den oväntade glädjen att se den första blomman slå ut. Blomningen fortsatte sedan under hela maj månad. Blommorna voro af normal beskaffenhet; men det nyss omtalade, i vanliga fall långa internodiet närmast under inflores- censen kom här aldrig till sin fulla utveckling; det förblef ständigt helt kort. Redan under år 1891 visade sig växtens trefnad på det ofvan omtalade planteringslandet betydligt förminskad. Orsaken insåg jag ej genast, men seder- mera har den blifvit mig fullt klar. Uti de Linne2a-torfvor, som planterats, funnos såsom inblandning åtskilliga exemplar af Arra flexuosa L. Större delen af dessa aflägsnades genom varsam utgallring. Ett par måste dock lämnas kvar, på det att ej Linneas rotsystem skulle komma att genom för stark rubbning väsentligt skadas. Dessa Azra-exemplar växte och frodades i kapp med Linnea. Ja de trifdes så öfver höfvan väl, att de mer och mer togo öfverhand i täflan om växplats och näring. Tredje året var antalet Liznza-blommor blott ringa, och fjärde året visade sig alls inga blommor utan blott vegetativa skott. Att genom rensning befria Linnea från sin så lifskraftiga medtäflare visade sig ej möjligt. Då Aira på görligast varsamma sätt utgallrades, följde Lizngzas rötter med. Denna växt har nämligen ett mycket svagt rotsystem, i så måtto näm- ligen, att dettas särskilda delar, de föga förgrenade birötterna, sitta synnerligen löst fästade i den mycket luckra jord, som växten ovillkorligt kräfver för sin trefnad. Redan år 1877 och 1878 kom jag genom odlingsförsök inne i bonings- rum underfund med, att Zinneas frön, om de utsås i rätt tid, d. v. s. på hösten eller vintern, strax efter det de skördats, gro snabbt och lätt 3. Stödd på denna erfarenhet beslöt jag, att i härvarande botaniska trädgård göra försök med od- ling genom frösådd på fritt land. En bädd med tjänlig jord anordnades på en 1 Om denna se "Bidrag till den medelsvenska höstflorans morfologi och biologi" af V. B. Wırrrock ("Botaniska Notiser” 1883, sid. 24). 2? Härmed står i full öfverensstämmelse R. SERNANDERS iakttagelse i mellersta Närikes skogar, att höstblommorna “äro fullkomligt lika dem, som frambragts vid midsommar och början af juli“. (Studier öfver skottbyggnaden hos Linnea borealis L. af R. SERNANDER, i “Botaniska No- tiser“ 1891, sid. 232.) 3 En redogörelse för groningen och den unga plantans utveckling under första året är af mig lämnad i afhandlingen “Om Linnwa borealis L., uti "Botaniska Notiser" 1878, sid. 18 och 19. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 9 halfskuggig, ej alltför torr lokal. Frön utsäddes på hösten, och följande vår grodde de villigt. De unga plantornas utveckling försiggick emellertid oväntadt långsamt, På tredje året visade de blott en ogrenad, nedliggande, rätt kort hufvudstam med några få örtbladpar samt en föga förgrenad hufvudrot '. Fjärde året gingo de sin undergång till mötes i striden mot ogräsväxter, hvilka icke låtit sig aflägsnas utan att på samma gång Linnea-plantornas rotsystem tillfogats lifsfarlig skada. Dessa motgångar till trots upphörde jag dock ej med mina /znna@a-od- lingsförsök. Jag önskade nämligen att, om möjligt, blifva i tillfälle att anställa direkta jämförande iakttagelser mellan Z7rn@a-individ, här växande under samma förhållanden, men hämtade från olika delar af vårt vidsträckta land. Ett större Zinnea-odlingsomräde anordnades i skuggan af ekar, tallar och lärkträd. Dä tillräcklig mängd barrskogsmylla ej kunde erhållas, användes en blandning af dylik mylla med löfjord och torfmull; en blandning som visat sig användbar för ändamålet, om också ej så tilltalande för Zinn@a-plantorna som ren barrskogsmylla. Genom att vända mig till botaniska vänner i olika delar af landet erhöll jag planteringsduglig Linnea från, exempelvis, Lule lappmark (genom jägmästare O. VESTERLUND), Medelpad (adjunkt E. COLLINDER), Värmland (bergsingeniör J. DANIELSSON) och Uppland (professor CH. AURIVILLIUS). Plante- ringen skedde åren 1899 och 1900. Sistnämnda år blommade alla de nämnda och ännu några till från andra delar af Sverige. Året 1901, för trädgårdsodlare i Stockholmstrakten ett sannskyldigt olycksår, karakteriseradt genom en ökenlik sommartorka (under juli och augusti var nederbörden här sammanlagt 5 milli- meter, d. v. s. praktiskt sedt lika med o) och en subtropisk hetta. Af dessa alldeles utomordentligt ogynnsamma klimatiska förhållanden togo de nya Linnea- planteringarne mycket stor skada. Artificiell vattentillförsel visade sig ej i stånd att helt ersätta den bristande nederbörden. Mer än hälften af de planterade Linn&orna gick under. De tre nyss nämnda från Lule lappmark, Medelpad och Värmland förmådde dock' att hålla sig vid lif, och efter att under våt- och köldåret 1902 hafva repat sig rätt duktigt, utvecklade de åren 1903 och 1904 — delvis äfven 1905 och 1906 — tillräckligt med blommor för att möjliggöra en noggrann jämförande undersökning äfven med afseende på de florala delarne. Denna undersökning gaf vid handen, att alla tre, hvar för sig, representerade en fristående typ; de särskiljande kännetecknen uppenbarande sig väsentligen uti en olika beskaffenhet af blomfodret, olika form af blomkronan samt i främsta rummet genom mycket olika färgteckning hos blomkronans, särskildt under- ‚läppens, insida. Redan år 1900 hade jag kunnat konstatera, att den då odlade uppländska Linne&an (från Singö) i mångt och mycket skarpt skilde sig från Linn&or af vanligt utseende (den var bland annat så godt som rent hvitblommig). Då jag sålunda genom mina kulturer, hvilka ju ingalunda voro af någon synnerlig omfattning, redan lärt känna fyra skilda former, uppstod hos mig helt naturligt den tanken, att en undersökning i större skala af lefvande Linnea i blomnings- 1 Dessa iakttagelser gifva stöd åt N. Syrvins uti arbetet “Om de svenska dikotyledonernas första förstärkningsstadium, eller utveckling från frö till blomning” sid. 65—-66 (K. Svenska Veten- skaps-Akademiens Handlingar Bd. 40 1906) uttalade mening g, att utvecklingen af den unga Lömed- plantan försiggår mycket långsamt. ta 10 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:0 7. stadiet från vårt lands olika delar borde kunna gifva kännedom om ännu ett antal fristående former inom Linnea borealis område. i | Jag vände mig därför åren 1904, 1905 och 1906 till ett stort antal af mina botaniska vänner med anhållan, att de ville hvar från sin trakt sända ändamålsenligt samlad och emballerad, blommande Linnea; hvarvid följande anvis- ningar och råd, huru vid insamlingen och försändningen borde tillgå, meddelades: 1:0 att insamlingen helst borde företagas under det tidigare skedet af Linnzas blomningstid; 2:0 att blott ett par längre »rankor» behöfde sändas, men däremot, om möjligt, ett stort antal blombärande skott; 3:0 att det på hvarje speciallokal insamlade försåges med särskildt pappersomslag och lokalbeteckning; 4:0 att inpackningen ägde rum med sådan varsamhet att blommorna ej klämdes och tillplattades, sålunda helst i små lådor (exempelvis cigarrlädor); 5:0 att till in- packningsmaterial användes — om sådan stod att erhålla — Sphagnum-mossa (sumpmossa, »skurmossa»), som borde vara mycket fuktig eller rent af våt; samt 6:0 att försändningen skedde genom (gärna obetaldt) postpaket under adress Bergielund, Aldano. Vid iakttagande af dessa anvisningar kan man vara viss om, att undersökningsmaterialet kommer fram i; fullgodt skick, äfven från trakter sa aflägsna, att frakten tager en tid af ända till 3 å 4 dygn. Genom Sphagnum- mossans antiseptiskt konserverande inverkan bibehålla sig blommorna fullt friska ej blott under den tid postsändningen kräfver, utan äfven — om de behandlas ändamålsenligt vid framkomsten — ytterligare ett par, tre dagar”. De växtforskningens vänner, hos hvilka jag står i tacksamhetsskuld för erhållna, värderika Lizzea-sändningar, äro följande: lektor E. ADLERZ, lektor F. AHLFVENGREN, fröken MÄRTA ALMQUIST, rektor S. ALMQUIST; adjunkt F. R. AULIN, professorskan A. AURIVILLIUS, professor CH. AURIVILLIUS, studeranden M. AURI- VILLIUS, fröken ANNA BERGQUIST, handlanden R. BERGQVIST, prostinnan A. BRAN- DELL, jägmästare C. G. CassEL, adjunkt E. COLLINDER, kandidat C. G. DAHL, amanuens H. DAHLSTEDT, bergsingeniör J. DANIELSSON, jägmästare C. F. L. EAN- BOM, artist A. EKBLOM, fru TH. EKBLOM, kyrkoherde G. R. ELGovIsT, kyrkoherde S. J. ENANDER, jägmästare G. R. V. ENEBERG, lektor J. ERIKSSON, student TH. K. E. FRIES, jägmästare D. FRYKMAN, kandidat H. A. FRÖDING, assistent E. HAGLUND, rektor J. HENRIKSSON, jägmästaren friherre T. W. HERMELIN; kandidat 5. HorsTEDT, trädgärdsmästaren V. HOLM, pastor primarius J. F., HÅnL, fru AGNES HÖRLIN, adjunkt L. KOLMODIN, läroverksrädet N. G. W. LAGERSTEDT, fiskeridirektör A. LANDMARK, fotograf K. Larsson, possessionat P..A. LARSSON, fru ANDREA LINDBERG, professor C. A. M. LINDMAN, kammarskrifvare A. A. LINDSTRÖM, fru GERTRUD LJUNGBERG, lektor G. ©. MALME, fröken INGRID MALM- GREN, pastor R. MATsson, professor A. G. NATHORST, bergsingeniör H. NATHORST, ! Pressade växter, herbarieexemplar, äro, dä det gäller Linnea — såväl som talrika andra fanerogamer — ej ensamma för sig tillräckliga för en säker och skarp bestämning. Värdet af herbarieexemplar af Linnea kan emellertid betydligt förökas därigenom, att man pressar blomkronor särskildt för sig på sådant sätt, att man först klyfver dem efter längden i två delar, den ena om- fattande de öfre tvåfemtedelarne, öfverläppspartiet, och den andra de nedre trefemtedelarne, under- läppspartiet. Härigenom blir man i tillfälle att bilda sig en föreställning om färgen på blomkronans insida, hvilken spelar en så stor roll vid formbestämningen. VI B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS: II professor C. F. ©. NORDSTEDT, licentiat A. ROMAN, kyrkoherde J. SAMUELSSON, docent R. SERNANDER, professor M. SONDÉEN, kandidat A. STALIN, lektor K. STAR- BÄCK, fröken HILDA STRANDELL, konservator A. SVENSSON, jägmästare H. SYLVÉN, assistent N. SYLVÉN, kyrkoherde H. ©. THORVALL, fröken ALBA WAHLBOM, för- delningsläkare ©. E. L. WARODELL, jägmästare P. O. VELANDER, amanuens T. VESTERGREN, jägmästare O. VESTERLUND, professor J. N. F. WILLE, doktor H. Wirte, kandidat H. Wırrrock, kyrkoherde K. A. ÖRSTRÖM, fröken Nanny ÖRTENBLAD, byråchef V. TH. ÖRTENBLAD och skollärare M. ÖSTMAN. Till alla de nu nämnda anhäller jag att härmed fa uttala mitt hjärt- ligaste tack. Genom dessa sa talrika sändningar af lefvande studiematerial har jag blifvit satt i stånd att förvärfva kunskap om Zznn@a-former från följande lands- delar: Torne lappmark, Lule lappmark, Norrbotten, Lycksele lappmark, Väster- botten, Åsele lappmark, Ångermanland, Jämtland, Medelpad, Härjedalen, Helsing- land, Gästrikland, Dalarne, Västmanland, Uppland, Södermanland, Närike, Värm- land, Dalsland, Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Småland, Gottland, Öland och Blekinge; samt dessutom från Trondhjemstrakten, Dovre och Valders i Norge. För att mera fullständigt lära känna Liznea-vegetationen i några trakter, som jag hade anledning antaga hysa en särskildt rik sådan, har jag vidtagit följande åtgärder. Till några delar af Stockholmstrakten har jag utsändt, för uppsökande och insamling af blommande Linnea, assistenterna vid härvarande botaniska trädgård kandidat S. HOFSTEDT år 1905 och doktor N. SYLVÉN år 1906. Sommaren 1905 träffade jag öfverenskommelse med amanuensen vid Stockholms Högskola T. VESTERGREN, att han skulle för min räkning göra en Linnea-färd till Norrbotten och Lule lappmark. Resan utfördes under förra hälften af juli. De trakter som undersöktes voro i Norrbotten Luleånejden, samt i Lule lappmark trakterna kring Murjeks järnvägsstation, Storbacken, Vuolerim, Koskats och Jokkmokk. Alla dessa trakter visade sig vara synner- ligen” rika på intressanta Linnea-former, och från dem alla hitsändes rikligt, lefvande studiematerial. Sistlidne sommar sände jag för Bergielunds botaniska trädgårds räkning assistenten härstädes d:r N. SYLVÉN till Västerbotten och Lycksele lappmark hufvud- sakligen för Linn&a-insamling. Orsaken hvarför just denna del af landet valdes var den, att LinnNE under sin Lappska resa här fann Linn&a i utomordentlig ymnighet och yppighet. I sin dagbok” berättar han, att Campanula serpillifolia (Linnea) i trakterna mellan Umeå och Skellefteå växte »så öfverflödigt». En förteckning” öfver växter iakttagna i gränstrakterna mellan Västerbotten och Lycksele lapp- mark (»Tukenforsen», vid Tuggensele i nämnda lappmark nämnes särskildt) upptager växten under namnet Linnea, det enda ställe, där Linne använder detta namn, innan det fem är senare infördes i vetenskapen — såsom förut blifvit nämndt — genom J. F. GrRonovius. Uti »Flora Lapponica», sid. 208, nämner han, att han i Lycksele lappmark sett Lzzzzea-exemplar med stammar af 18 fots längd [för en Zinn@a-stam ett enastående högt längdmått). Assistent 1 Se “Carr von Linnés ungdomsskrifter. 2:dra serien“, sid. 75. ? Se samma publikation, sid. 39. 112 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. SYLVÉNS iakttagelser under sistlidne sommars resa bekräftar till fullo det pa Linn&s utsagor grundade antagandet, att en synnerligen rik Zinnea-vegetation skulle vara -att träffa i Västerbotten och Lycksele lappmark. Hufvudstationerna under assistent SYLVENS .-resa voro i Västerbotten: Vännäs järnvägsstation och Tvärälund i Ume älfs dalgång, samt Vindelns järnvägsstation, Hällnäs, Stryksele och - Ekorrträsk i Vindelälfvens; i Lycksele lappmark: Lycksele kyrkoby och Tuggensele. Från alla stationerna med undantag af Tuggensele hemsändes den öfver förväntan rika och intressanta Linn&a-skörden med posten. Det myckna som erhölls vid sistnämnda station hemfördes, efter en ilresa, af assistent SYLVÉN personligen. För att närmare lära känna den af docent R. SERNANDER uti »Studier öfver skottbyggnaden hos Linnea borealis L.>Y beskrifna Zinnea borealis var. pallida beslöt jag att låta assistent SYLVÉN företaga en exkursion till växtens »locus classicus» i södra Närike, efter att förut från docent SERNANDER hafva erhållit noggranna underrättelser om varietetens växplats. Exkursionen företogs i slutet af augusti, alltså vid början af Linn&eas höstblomstringsperiod. Ända- målet vanns; ty växten anträffades pa angifven lokal i full blomning och anlände hit i bästa skick för en ingående undersökning. Men exkursionen i sin helhet gaf ett ännu rikare resultat. Assistent SYLVEN hemförde nämligen från närmast belägna trakter af södra Närike mycket rika samlingar af lefvande, i full blom- ning varande Linnea, hvilka dels visade sig representera åtskilliga för veten- skapen nya former, dels gåfvo ett gynnsamt tillfälle till iakttagelser öfver Linn&as skottbyggnad, särskildt beträffande fruktifikationsskotten. Att i fråga varande trakt af Närike — Lerbäcks socken med dess barrskogar på Örebroäsens rull- stenskullar — för sexton år sedan erbjöd ett mer än vanligt gynnsamt arbets- fält, då det gällde Linn&a-studier af hithörande art, framgår med all tydlighet af SERNANDERS ofvan citerade afhandling; och att så ännu är förhållandet visade de af assistent SYLVÉN hemförda samlingarne till fullo. Uti WAHLENBERGS Flora Suecica I, 1831, sid. 410, förekommer ett meddelande, som tyder på, att så varit förhållandet sedan längre tid tillbaka. Vid slutet af beskrifningen på Linnea borealis heter det nämligen: »Pedunculis proliferis quadrifloris occurrit Nericie in Lerbäcksbergslag et Wissboskog: Doct. Robsahm» ?. | Då assistenten SYLVÉN vid midsommar och uti tredje veckan af september atnjöt några dagars tjänstledighet, besökte han sitt i nordöstra Västergötland belägna föräldrahem, kyrkoherdebostället i Hassle pastorat. Ständigt ifrig att åstadkomma något till gagn för den »älskliga vetenskapen» ägnade han vid bägge besöken en del af tiden till undersökning af traktens Linnea-vegetation. Det härvid med skarp blick insamlade, lefvande materialet ställde han vid sin återkomst välvilligt till min disposition. Vid den omedelbart företagna under- sökningen fann jag till min öfverraskning, att de i fråga varande Linnea-skördarne innehöllo ett så stort antal nya och intressanta Liznea-former, att genom dem Hassle-trakten ställdes fullt i jämnbredd med de formrikaste trakterna i norra ! Botaniska Notiser för år 1891, utgifne af C. F. O. Norvstepr, sid. 233. ? Af R. SERNANDER, 1. c. sid. 239 sättes — såsom jag tror med rätta — den ovanligt rika utvecklingen af proleptiska och opsigona skott hos Lerbäcks-skogarnas Linnea i samband med, att södra Närike åtnjuter en ymnigare årlig nederbörd än de flesta andra delar af vårt land. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 135 delarne af vårt land. Jag hade dittills hyst den föreställningen, att blott Norr- land och Lappland kunde uppvisa hvad jag skulle vilja kalla naturliga Linnea- trädgårdar, men fann nu till min glädje, att sådana kunna finnas äfven i mellersta delen af Sverige. Det heter blott att med öppna ögon och på mål- medvetet sätt ihärdigt söka i våra barrskogstrakter. De skola då nog upptäckas på mer än ett håll. Den nyss här ofvan omnämnda trakten i södra Närike ger helt säkert exempel på en dylik Zznn@a-trädgärd. Bland dem, som väsentligt bidragit till att möjliggöra de undersökningar på hvilka föreliggande afhandling fotar sig, intages ett hedersrum af de tre växtmälareartisterna herr AXEL EKBLOM, fru THÉRÉSE EKBLOM och fru ANDREA LINDBERG. Utan deras konstnärliga biträde hade dessa undersökningar i den skala och på det sätt, som de nu bedrifvits, varit outförbara. För att kunna själf vid den jämförande undersökningen fasthålla och — hvad ju målet är — för den botaniska allmänheten klargöra de utmärkande, särskiljande karaktärerna hos de många olika Zinnea-formerna hafva fullt naturtrogna, i färg utförda afbildningar visat sig vara alldeles oundgängliga. Beskrifningar, huru noggranna och fullständiga som helst, räcka icke till, då det gäller Liznea, lika litet som andra växter, där färgteckningen spelar en hufvudroll. För att uppnå den nöd- vändiga naturtroheten i detaljerna lika väl som i det stora hela, böra i fall sådana som det föreliggande följande villkor vara uppfyllda. 1:0. Endast lefvande, fullt friskt material får — särskildt då det gäller blommans delar — komma till an- vändning. 2:0. Hos målare-artisterna böra, jämte den tekniska färdigheten, finnas anlag för och vana vid att iakttaga och korrekt återgifva äfven de minsta detal- jer och färgskiftningar. 3:0. Den ledande forskaren bör till så stor omfattning som möjligt öfvervaka artisternas arbete, för att under arbetets gång kunna med- dela behöfliga upplysningar och råd samt för att till sist vara i stånd att under- kasta det utförda arbetet en fullt sakkunnig och ingående detaljkritik. Under oaflåtlig sträfvan att bringa dessa principer till användning har de tre senaste somrarne ett samarbete ägt rum mellan ofvannämnda artister och författaren, med mål att, så vidt möjligt, framlägga för växtforskningens vänner i detalj naturtrogna Linn&a-afbildningar. Då ju synnerlig vikt ligger däruppäa, att största noggrannhet och — låt mig äfven säga — konstskicklighet kommer till användning vid bildernas åter- gifvande i tryck, är det mig en tillfredsställelse att kunna nämna, att för åter- gifvandet stått till buds den synnerligt skicklige, bepröfvade kromolitografen herr G. THOLANDER. För att erhålla en — om också rätt ofullständig — föreställning om hvad andra trakter af jorden kunna hafva att bjuda på i Zinnea-väg, har jag beredt mig tillfälle att få genomgå Linrnea-samlingarne uti museiherbarierna, tillhöriga universiteten i Helsingfors, Kristiania, Köpenhamn, Lund och Uppsala samt Naturhistoriska Riksmuseets botaniska afdelning i Stockholm. Till professor F. ELFVING, konservator H. LINDBERG, professor C. A. M. LINDMAN, professor C. F. O. NORDSTEDT, museiinspektor C. H. ÖSTENFELD, konservator K. A. TH. SETH och professor N. WILLE hembär jag härmed mitt hjärtliga tack för lånen af de resp. samlingarne. = 14 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. 11. Föregående forskares iakttagelser öfver färg- förhållandena hos Linnza-blomman. Att Linnea borealis L. allmänt varit ansedd som en synnerligen homogen, föga eller alls icke varierande art, torde vara välbekant. I flororna har jag ej funnit mer än ett par »varieteter» omtalade! Granskar man de uti foristiska och andra deskriptiva arbeten lämnade Linnea-beskrifningarne och afbildningarne, skall man emellertid finna, att de beträffande ett par af växtens organ ej obetydligt afvika från RER Detta galler i främsta rummet blommornas färg. Taga vi till utgångspunkt Linnés Flora Suecica, Ed. II, 1755, finna vi där följande uttalande: »Corolla turbinata, calyce triplo longior, semiquinquefida segmentis obtusiusculis, extus glabra alba; intus pilis raris adspersa, inque cavitate picta venis sanguineis at latere inferiore luteis.» Zinn@as tre hufvudfärger hvitt, rödt och gult, och dessas allmänna fördelning, såväl inuti som utanpå blomkronan angifves här fullt riktigt. Hvilka uppgifter lämnas nu af LinnEs svenska efterföljare? S. LILJEBLAD, uti Utkast till en Svensk Flora, T:sta upplagan 1792, sid. 233, beskrifver blomman såsom »hvit med röda strimmor»; på samma sätt WALLMAN uti nämnda arbetes 3:dje upplaga. :O. SWARTZ, uti Svensk Botanik, utgifven af J. W. PALMSTRUCH och C. W. VENUS, 1802, säger sid. 1: »blommorna hvita liffärgade, inuti med röda strimmor». Bilden, taflan ı, visar dock äfven gul färg hos blommorna och detta mycket tydligt såväl på blomkronornas utsida som på deras insida. C. J. HARTMAN, Handbok i Skandinaviens Flora, 1820, sid. 241, har »hv. bl.» — — — »blr. invändigt röda». G. WAHLENBERG, uti Flora Upsaliensis, 1820, säger sid. 214: »Corolla — — — alba, intus pilosa et venis sanguineis picta»; likasa i Flora Suecica. Pars I, Ed. II, 1831, sid. 410, med undantag däraf, att ordet a/da utbytts mot albicans ?. J. D. GELLERSTEDT uti Nerikes flora, 1831, sid. 75: »Hvita blommor». J. E. WIKSTRÖM uti Stockholms Flora, Fragment af senare delen, sid. 49, 184—: »Blomkronan liffärgad inuti rödstrimmig. » C. J. HARTMAN uti Svensk och Norsk Exkursionsflora, 1846, sid. 88: »Blommor hvita rödletta». C. ©. HAMNSTRÖM uti 2:dra upplagan af GELLERSTEDTS Nerikes Flora, 1852, sid. 130: »Hvita, invändigt rödletta blommor». W. A. WaLL uti Westmanlands Flora, 1852, sid. 80: »Blommor utvän- digt hvita, med blodröda strimmor pa inre sidan». 1 Om dessa längre fram. 2 Uti WamrenBeErces Flora Lapponica, 1812, finnes ingen beskrifning på Linnea i öfrigt; men af fruktämne, frukt, frö och embryo lämnas “methodo Geertneriana" en beskrifning, som står långt före alla föregående i exakthet. V. B. WITTROCK. LINNFEA BOREALIS. I5 A. J. SAHLEN uti Wenersborgs flora, 1854, sid. 112: »blommor hvita, inuti rödstrimmiga». L. M. Larsson uti Flora öfver Wermland och Dal, 1859, sid. 172: »blommorna utanpå hvita, inuti håriga och med blodröda strimmor». N. C. KINDBERG uti Östgöta flora, 1861, sid. 252: »blommorna utanpå hvita, inuti med blodröda strimmor». M. G. SJÖSTRAND. uti Calmar. läns och Ölands flora, 1863, sid. 212: »Blommor hvita, inuti med blodröda strimmor». N. J. SCHEUTZ uti Smålands flora, 1864, sid. 40: »Hvita, inuti rödletta blommor». C. A. GOSSELMAN uti Blekinges flora, 1865, sid. 109: »Blommor hvita, inuti rödletta». C. F. NYMAN uti Sveriges Fanerogamer, 1867, I, sid. 92: teren är hvit eller blekt rosenröd, inuti purpurädrig (i botten gulaktig)». N. Lirja uti Skånes flora, 1870, sid. 454: »Blommor hvita, inuti röd- strimmiga och finhäriga». K. F. THEDENIUS uti Flora öfver Uplands och Södermanlands fanerogamer, 1871, sid. 273: »kronorna hvita, invändigt rödletta med mörkare strimmor». N. C. KinDBErG uti Sammandrag af Norra Se Flora, 1873, sid. 34: »Krona rödlett». C. J. Backman och V. F. Horm uti Elementarflora öfver Vester- bottens och Lapplands Fanerogamer och Bräkenartade växter, 1878, sid. 159: »Krona utvändigt hvit, invändigt rödlett». CARL HARTMAN uti C. J. HARTMANS Handbok i Skandinaviens flora, 11:te uppl. 1879, sid. 69: »blommor hvita, invändigt rödstrimmiga». F. W. CH. ARESCHOUG uti Skånes flora, 2:dra upplagan, 1889, sid. 57: »hvita, inuti rödstrimmiga blommor». L. M. NEUMAN och FR. AHLFVENGREN uti Sveriges flora, 1901, sid. 104—105: »Krona ljusröd». — »f. sulphurescens JUNGNER, blommor svafvelgula». — »f. pallida SERN., blommor inuti hvita med en gul fläck». TE. ©. B. N. Krok och S. ALMOUIST utt Svensk Flora för skolor, I. Fanerogamer. 10:de uppl., 1905, sid. 51: »krona (oftast) utvändigt hvit, invändigt rödstrimmig». Sammanfatta vi nu det föregäende, finna vi, att det stora flertalet svenska ‚florister beskrifver Zzun@as blomkrona såsom utvändigt hvit och invändigt röd- strimmig; ett par säga henne vara utvändigt liffärgad, invändigt rödstrimmig; några beskrifva henne såsom utvändigt hvit, invändigt rödlätt eller röd; en finner henne utvändigt hvit, invändigt rödlätt med mörkare strimmor; en anger henne såsom hvit, en annan såsom rödlätt och åter en annan såsom ljusröd'!. Blott en enda, C. F. NYMAN, beskrifver henne, i väsentlig öfverensstämmelse med LINNE (ehuru ej så exakt och klart) såsom trefärgad, af hvitt, rödt eller gult. Af allt detta borde man kunna draga den slutsatsen, att Linnea i Sverige enligt regeln är tvåfärgad, hvit och röd. Men förhåller det sig också i verk- ! Denne sistnämnde omtalar dessutom två, af andra beskrifna “former“ med afvikande blomkronfärg; om dessa — f. sulphurescens JUNGNER och f. pallida SERNANDER — längre fram. 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. ligheten på detta sätt? Jag måste tvifla därpå. Bland de mängtusende lefvande Linnea-blommor, härstammande från nästan alla delar af vårt land, hvilka jag undersökt, har jag icke lyckats finna en enda som varit uteslutande hvit och röd; hos alla har funnits gult (honungstecknet), oftast rikligt, stundom blott i mindre mängd. Det gula är hos Linnea lika konstant förekommande som hos den af mig i en tidigare skrift! behandlade Viola tricolor (L.). Dennas blom- krona kan, såsom bekant, vara färgad på flerfaldiga, sins emellan högst afvikande sätt; men en färg är aldrig borta, nämligen den gula, som undantagslöst håller sig kvar hos honungsfläcken. Vilja vi lära känna, hvilka uppgifter beträffande ZLinnea-blommornas färg de ledande utländska deskriptiva verken innehålla, hafva vi att gå tillbaka ända till det arbete från slutet af 1500-talet, i hvilket Zinnea först beskrefs. Detta skedde uti den berömde botanisten CAsPARI BAUHINI klassiska DYTOUINAZ seu Enumeratio plantarum ab Herbariis nostro seculo descriptarum. Basilese (1506), sid. 141. Linnea upptäcktes och beskrefs dock icke af honom själf, utan af hans broder JOHANNEs BAUHINUS — äfven denne en synnerligen framstående växtkännare — som funnit växten i Graubünden i Schweiz på en botanisk färd i sällskap med den berömde blom-morfologen CONRADUS GESNERUS, och som lämnat en beskrifning, hvilken, såsom den äldsta, här må ätergifvas: > Campanula serpyllifolia, herbula est lignea vel fruticosa, ramulos multos serpylli habens in varios tenuiores divisos: secundum quos foliola sunt sibi opposita, maiora quam in serpillo, quaedam etiam minora, crenata, nonnihil pilosa, pediculis breuissimis. Ramuli desinunt in pediculos sine folijs longitudinis unius digiti, ac etiam paulö longiores, in quorum extremitatibus flores bini ternive deorsum nutantes, campunulas exprimentes, minores ungue parvi digiti coloris cerulei, si bene recordor.» | Beskrifningen är, såsom man torde finna, i det hela långt ifrån osann. Blott då det gäller blommans färg, har minnet svikit författaren. Färgen angifves näm- ligen såsom blå, dock med det om osäkerhet vittnande tillägget, »si bene recordor.» Uti Hoodoowos Theatribotanici, 1620, sid. 35 lämnar CASPARUS BAUHINUS en ny och bättre beskrifning på >» Campanula serpillifolia», i hvilken blommans färg beskrifves såsom röd åt blått, »ex caruleo rubentes.» En träsnittsbild, den första Zinnea-bilden, finnes bifogad texten. Den danske botanisten PEDER KYLLING angifver år 1673 uti Plante que dam domestice et rare et unguentum evnogı&ov” Linnea-blommans färg som purpurröd. Såsom benämning för växten använder han icke Campanula serpilli- folia, utan kallar den Nummmlaria norvegica, därmed antydande dess härkomst från Norge. Äfven en annan bekant botanisk författare från 1600-talet, engelsmannen LEONARD PLUKENET, beskrifver — i Almagestum botanicum, 1696, sid. 264 — blommans färg såsom purpurröd. ı V. B. WittrRocK. Viola-Studier I. Morfologisk-biologiska och systematiska studier öfver Viola tricolor (L.) och hennes närmare anförvanter. Med 14 färglagda taflor. (Acta Horti Bergiani. Band. II. N:o 1. 1896. ? Uti Th. Bartholinus. Acta medica et philosophica Hafniensia II, sid. 346, obs. 130, bild. C. V: B. WITTROCK. LINN#EA BOREALIS. 17 Uti det storstätliga planschverket Flora Danica, Fasc. I, 1761, taflan 3, lämnar G. CH. ÖEDER en god, färglagd bild af Linnea efter norska exemplar. Blomkronans färg är hos denna bild på utsidan svagt rosenröd med någon skiftning i blått, och på insidan, hvad beträffar pipen, längst ned framtill ljusgul, för öfrigt tämligen svagt purpurröd med inströdda korta och fina, hvita längdstrimmor, samt, hvad beträffar brämflikarne, i midtelpartiet ljusröd, längs kanterna hvit. ALBERT VON HALLER, LINNES samtida, säger om Zinn@a-blomman uti Historia Stirpium indigenarum Helvetiez, I, u sid. 131, »extus albus, intus purpureus». Engelsmannen J. E. SMITH, den bekante köparen af Zinnes herbarium, har uti det stora planschverket English Botany, Vol. VII, 1798, sid. 433, beskrifvit en skotsk Linnea, af hvilken »an accurate ' coloured drawing» insändts till Zinnean Society af professor J. BEATTIE jun. i Aberdeen. Denna bild, som finnes ätergifven pa verkets 433:dje plansch, visar en Linnea med blommor af yet ovanlig färg. Blomkronpipen är rätt starkt gul, väl så starkt på utsidan som på insidan, och brämflikarne äro lifligt rosenröda med smal hvita kanter, utvändigt så väl som invändigt. Ehuru arbetet ej kan räknas till de »ledande», må här nämnas CH. SCHKUHR’S Botanisches Handbuch (Neue Ausgabe 1805, 2:ter Theil, tab. 176) af den orsak, att en mycket egendomlig, färglagd bild af Zinn@a där meddelas. Blom- kronorna äro utvändigt rent hvita, invändigt i pipen helt brungula och å bräm- flikarne kraftigt gulrödstrimmiga 3— 4 strimmor hos hvarje flik) på hvit botten. Om denna bilds härkomst upplyser texten blott, att den är »von einer andern entlehnt». Uti F. T. PursH's Flora American& Septentrionalis, Vol. II, 1816, sid. 415, beskrifves Linznea-blomman såsom »white tinged with red». Om växten säges: »This interesting and handsome little plant will ever be the admiration of the botanist, should it be only for the sake of its name.» WezJ: HIOOkER' sager uti Flora Scotica, I, 1821, sid? 190: »Corolla white with a rose coloured extremity.» I A. P. DE CAanDoLLE’s Prodromus systematis naturalis regni vege- tabilis, tom. IV, 1830, sid. 340, heter det: »Flores ex albo subrosei.» J. HEGETSCHWEILER & O. HEER beskrifva i Flora der Schweiz 1840, sid. 608, blommorna såsom »weissliche mit rothen Adern durchzogene Glöckchen». JOHN TORREY & Asa Gray omtala i A Flora of North America, vol. Il, 1841, sid. 3, blomkronan såsom »purplish-rose-color or nearly white». Såsom förut blifvit nämndt, gifver ANTONIO BERTOLONI i Flora Italica, vol. VI, 1844, sid. 415, en utmärkt beskrifning af Linea. Om blomkronan heter det: »Corolla extus glabra, alba, intus pilosula et venis roseis vel sangui- neis, inferne luteis picta.» W.D. J. KocH säger uti Synopsis der deutschen und Schweizer Flora, 2:te Aufl., 1846, sid. 380: »Blumenkrone weiss, inwendig mit blutrothen Streifen. » H. G. REICHENBACH'S beskrifning till bilden i Icones Flor& germanicz# et helvetic®, vol. 17, 1855, sid. 84, lyder: »flores carnei albidoroseiv. Då ! Huruvida denna bild verkligen är fullt “accurate“, kan dock sättas i fraga. Skäl vore, att eftersöka växten pa den lokal, där W. J. Hoorer (Flora Scotica, I, sid. 190) uppgifver, att professor J. Beartrıe funnit Linnea, nämligen vid Mearns nära Aberdeen. 18 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. blomkronans insida ej afbildats i färg, har honungstecknets gula färg ej kommit att iakttagas af artisten-författaren. G. BENTHAM'S Handbook of the British flora, 1858, sid. 272, säger: »Flower of a pale pink or white colour.» i P. ASCHERSON's beskrifning i Flora der Provinz Brandenburg, 1864, sid. 270, lyder: »Blumenkrone aussen hellrosa mit dunkleren Adern, innen purpur gestreift». I A. Brytr's Norges flora, del. 2, 1874, sid. 703, beskrifves blomkronan såsom hvit, invändigt rödstrimmig; och på samma sätt i A. BLYTT — O. Danur’s Haandbog i Norges flora, 1905, sid. 660. CH. C. BABINGTON's Manual of British Botany, 3:th ed., 1881, sid. 172, säger: »Flower flesh-coloured, purple within». Hos den berömde blombiologen HERMANN MÜLLER heter det i Alpen- blumen, 1881, sid. 393, beträffande blomkronans färg: »nicht nur 5 purpurne Längsstreifen auf der ganzen Innerseite des Glockchen, sondern ausserdem ein orangegelbes Saftmal auf der unteren Hälfte desselben». J. M. COoULTER's Manual of the botany of the Rocky Mountains, 1885, sid. 124, lämnar den upplysningen, att de nordamerikanska Klippbergens Linn&or hafva »purplish rosecoloured flowers, which are somtimes almost white». Asa Gray, uti Synoptical Flora of North America, The Gamo- petalx, 1886, sid. 13, säger: »Corolla purplish rose-color, rarely almost white». I Jon. LANGE's Haandbog i den danske flora, 1886, sid. 420 läses: »Kronerne hvide, i Svalget rödlige». SAGORSKI & SCHNAIDER, Flora der Central-Karpaten, 1891, sid. 201, har orden: »corolla alba, infra purpureo-striata». F. BUCHENAU säger i Flora der nordwestdeutschen Tiefebene, 1894, sid. 467: »Krone hellrosa, innen mit dunkleren Adern». Uti J. M. Norman’s på iakttagelser så rika Norges Arktiske Flora meddelas i ı:ste Delen af. Speciel Plantetopografi, sid. 542—547 (år 1894), icke blott ett nästan oräkneligt antal Lizzea-växställen från alla delar af Norges arktiska område ända upp till de allra nordligaste trakterna (Magerö och Gam- viknäset vid 71 nordl. latit.) och ända ut till Lofotens och Vesterälens mest haföppna öar (Flakstadön och Langön), utan också ett mycket stort antal iakt- tagelser af biologisk-växtgeografisk, fenologisk och morfologisk natur. Äfven om blomkronans färg finnes (sid. 544) en intressant uppgift. På fjället Rassa- ‚varre — beläget vid 693’ nordlig latitud, ej långt från Lyngenfjordens södra ända och blott I mil från svenska gränsen — växte 732 meter öfver hafvet och 141 meter ofvan trädgränsen en Zinn@a som hade »kronan 0,9 cm. lang, indvendig elfenbenshvid med gule pletter»; påtagligen en representant af den tämligen fåtaliga formgrupp, som jag benämner Poliochrome. Uti »Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica», 22 häftet, 1896, sid. 15, omtalas, att rektor A. ARRHENIUS vid Societetens samman- komst d. 5 oktober 1895 »förevisade exemplar af Linnea borealis med hvita blommor och de flesta blomskaften treblommiga». Exemplaren voro tagna i Lojo socken i Nyland af student ALEX. LUTHER. Att denna, liksom den näst förutnämnda, är en Poliochrom-form lider intet tvifvel. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 19 Att en del floristiska verk af främsta rang — exempelvis GRENIER et GODRON's Flore de France, WILLKOMM et LANGE's Prodromus Flor& Hispa- nice och Boıssier’s Flora orientalis ej här blifvit nämnda, beror därpå, att Linnea icke blifvit anträffad inom deras respektive florområden. Hvad åter LEDEBOUR's Flora rossica beträffar, är orsaken den, att dess författare hyste den åsikten, att blommornas färg, såsom alldeles betydelselös för systematiken, ej borde nämnas i en flora. Af den redogörelse, som nu blifvit lämnad för en del särskildt framstående utländska floristers uppfattning af färgförhällandena hos Linnea-blomman, torde följande framgå. Beskrifningarnes brist på öfverensstämmelse beror till väsentlig del därpå, att de undersökta föremålen i verkligheten varit af olika beskaffenhet. En del författare hafva sannolikt haft framför sig såväl utanpå som inuti lifligt i rödt färgade, »purpurröda» blommor — så KYLLING och PLUKENET; andra utanpå hvita eller ljusröda och inuti purpurröda eller rödstrimmiga — så HALLER, KOCH och ASCHERSON m. fl.; åter andra såväl inuti som utanpå i hvitt åt ljusrödt färgade — så DE CANDOLLE, REICHENBACH m. fl.; ännu andra väsentligen af gult färgade — så SMITH (och SCHKUHR); samt ett par forskare hvita, utan något rödt men med gult — så NORMAN och ARRHENIUS. Blommor med hänsyn till sin färgteckning af två slag synas hafva iakttagits af TORREY, GRAY (purpur- rosenröda och nästan hvita) samt BENTHAM (blekt rosenröda och hvita). Att blomkronan i regeln är färgad icke blott af rödt och hvitt, utan äfven af gult på underläppens insida nedtill har iakttagits blott af två forskare, nämligen BERTOLONI och HERM. MÜLLER. Det återstår nu att nämna något om de med stöd af färgolikheter hos blomman uppställda systematiska enheterna, »varieteterna». Den äldsta af de bägge mig något närmare bekanta är den af J. R. JUNGNER i Botaniska Notiser för år 1880 utgifna af C. F. O. Nordstedt beskrifna Z. borealis var. sul- phurescens n. v. Någon diagnos är ej af auktor meddelad, men af den lämnade beskrifningen synes framga, att hufvudkaraktärerna äro: 1:0 att blomkronan är utanpå hvit men inuti svafvelgul, samt 2:0 att kronans sambladiga del är konvex i stället för rak eller konkav. Beskrifningen synes gifva vid handen, att förutom hvitt och gult äfven rödt förekommer i blomman. Då jag ej varit i tillfälle att undersöka lefvande material af växten och den lämnade beskrifningen i vissa delar synes mig mindre klar, än önskvärdt vore, är det mig ej möjligt att uttala något bestämdt omdöme om »varietetens» systematiska värde.' Det i Riksmuseets Botaniska afdelnings herbarium befintliga, af JUNGNER ! Den af Jungner lämnade beskrifningen återgifves här i sin helhet. “Zöwnaa borealis |. var sulphurescens n. v. I Svenstorps skog uti Fröjereds sn. af Västergötland har anträffats på en plats af ung 20 kvadratmeter en Linnea, som på afstand tycktes vara rent hvit, men vid närmare betraktande befanns vara inuti svafvelgul. Skillnaden mellan denna och den vanliga består likväl icke endast i kronans färg utan äfven i dess form, i det att kronbladen äro konvexa i förhållande till blommans axel och icke såsom hos den vanliga formen raka eller nästan konkava. Genom iakttagelser äfven af öfvergångsformer finner man, att dessa båda karaktärer stå i ett visst beroende af hvarandra, så att, ju mera kronan är inatböjd och därigenom bildar en pip, desto mer antager blomman längst inuti en gul färg, och ju mera rak eller konkav kronan är, desto mer framträder den röda färgen, men icke såsom den gula jämt utbredd öfverallt på lika afstånd från kronans botten och mera intensivt i denna, utan grupperande sig mera på vissa punkter i synnerhet på kronbladens midt.” 20 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. meddelade originalexemplaret gifver, lika litet som herbarieexemplar i allmänhet, tillräcklig upplysning om blomkronans färg och gestalt för att möjliggöra en exakt bestämning. | En annan, af R. SERNANDER uppställd varietet, om hvilken redan förut, sidan 12, något talats, är Linnea borealis var. pallida n. v., äfven den publicerad i Botaniska Notiser” (se nämnda sida). Då jag varit i tillfälle att studera rikligt, lefvande material, har jag kunnat bilda mig en fullt stadgad åsikt om dess systematiska värde. Den bildar ej endast en varietet i Linneansk mening ”, utan för visso en skarpt karakteriserad form, efter all sannolikhet en elementarart i HUGO DE VRIES' mening. Utförlig beskrifning lämnas längre fram i denna afhandling, och färglagd afbildning af blomkronan kan ses på taflan 6 uti bilden 26. SEAT Beträffande den af J. TORREY uti Phanerogamia of the Pacific Coast of North America, sid. 327 (United States Exploring Expedition during the years 1838— 1842 under the command of CHARLES WILKES. Vol. XVII. 1874) uppställda » var. longiflora» ? har jag icke i den mig tillgängliga litteraturen kunnat finna någon uppgift om blomkronans färg. | II. Om detali-karaktärer ' och deras värde för Linnza-formernas systematik. Vid ar 1904 företagen, jämförande undersökning af i härvarande botaniska trädgård odlade, från skilda delar af vårt land härstammande Zinn@or fann jag — såsom redan förut blifvit nämndt — att dessa representerade åtminstone tre, väl skilda former: den ena från Lappland, åt hvilken jag gifvit namnet zZntiatrix, den andra från Medelpad, »orrlandica, och den tredje från Värmland, verm- landica. På sätt som också förut blifvit beskrifvet förskaffade jag mig somrarne ! Hvad där af SERNANDER Om densamma meddelas, återgifves här i sin helhet. "I de ifrågavarande skogarne |Lerbäcks-skogarne i Närike] har jag sedan 1883 flere gånger anträffat en hvitblemmig varietet af Linnwa borealis L. var. pallida n. v. Differt a forma typica corolla interne albida, macula basali majore, pallide flava. Pedunculi, bractee virescentes. Denna form förekommer här och där i tämligen tätt ställda rankor, som genom de karak- teristiska blommorna lätt lata sig följas, i fläckar af en eller annan meters bredd och ett par meters längd. Det är mycket antagligt, att hvarje fläck härstammar från en fröplanta, som sedan under sin utbildning på sådant sätt utbredt sig. Utvecklingen af Linn&a-individens skottsystem tyckes sålunda vara tämligen lika i alla riktningar, hvarvid dock groddplantans relativa läge blir obestämdt.“ d I en not tillägges: "Ej att förväxla med v. sulphurescens JUNGNER (Bot. Not. 1880. Pag. 156—157), hos hvilken kronan inuti är svafvelgul och kronbladens form något afvika från hufvud- formens." ? Såsom välbekant torde vara, menade LInnÉ med varietet en (oftast genom odling upp- kommen) afvikande form, hvars karaktärer äro obeständiga och alltså af underordnadt syste- matiskt värde. > Om denna mera längre fram. * Med detaljkaraktärer förstås här mer eller mindre minutiösa, hittills förbisedda karaktärer, hämtade från blomkrona, blomfoder eller örtblad. i V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 21 1904, 1905 och 1906 talrika, ändamålsenligt insamlade Linnea-prof i oskadadt, lefvande tillstånd från nästan alla delar af landet. Undersökningen af detta stora material har lärt mig, att Linnea borealis L., liksom sannolikt alla våra mera allmänna fanerogama växtarter (arterna då fattade i Linneansk mening), äro sammansatta af ett stort antal systematiska enheter af lägre rang, de flesta af dem efter all sannolikhet motsvarande hvad Huco DE VRIES benämner elementararter'. För att komma till full visshet i sistnämnda afseende är ju odling — för att lära känna minst två, medelst frösådd uppdragna generationer, deras fröbeständighet eller icke — nödvändig. Då emellertid ur frön uppdragna Linnea-plantors framförande till blomningsstadiet, såsom förut blifvit nämndt, är en högeligen vansklig sak, som icke för mig velat lyckas, har jag, då det gällt Linnea, ej haft förmånen att kunna stödja mig vid det säkra kriterium, beträffande formernas systematiska värde, som genom förökning medelst frön kan erhållas. Hvad jag haft att hålla mig till är således dels de af mig iakttagna organ-olikheternas beständighet eller obeständighet, sådana dessa förhållanden tett sig vid undersökning af ett rikt, lefvande material; dels förvärfvad kännedom om huru de föreliggande Zznn@a-formerna förhällit sig i den fria naturen. Så väl jag själf som alla de mina Linne&ea-insamlare, som haft intresse och kompetens för dylika iakttagelser, hafva öfverallt funnit, att de särskilda Linn&a-bestånden nästan undantagslöst” visat en fullt enhetlig typ; och detta såväl i afseende på de vegetativa som de fruktifikativa organens beskaffenhet. Ofta hafva ej blott de särskilda bestånden utan hela beståndskomplexer i samma eller äfven vidt skilda trakter visat den fullaste öfverensstämmelse in i, till synes, smådetaljer, särskildt då det gällt blomkronornas beskaffenhet. Uti på Linnza-raser särskildt rika trakter har det mycket ofta blifvit iakttaget, att påtagligt olika Linnza- former vuxit i hvarandras närhet på alldeles samma slags lokaler samt uti alldeles samma slags växtformationer; detta vittnande om, att dylika yttre förhållanden ej öfva något omedelbart inflytande på form- och färgolikheterna hos Linnéa. Naturligt är emellertid, att rikare eller knappare tillgång på näring, här som annorstädes, verkar bestämmande — inom gifna gränser — på organens utveckling i anseende till storlek. En humusrikare jordmån gör örtbladen större än en fattigare. På blommornas storlek synes däremot denna skillnad inverka föga. Ett regnrikare år ökar betydligt örtbladens storlek, liksom äfven, om än i ringare mån, blommornas. Den olikhet i storlek, som örtbladen hos efter hvarandra följande årsskott ofta visar, beror i regeln på inverkan af år med 1 Undersökningar, syftande till utredning af hithörande förhållanden, hafva sedan ett flertal ar tillbaka af mig förehafts, särskildt beträffande Aquilegia vulgaris L., Lamium amplexicaule L., Nymphaa alba (L.), N. candida Prest, Pyrus malus L. + silvestris Mirr., Picea excelsa (LAM.), Pinus silvestris L. och Juniperus communis L. samt bland utländska arter Zathyrus odoratus L., Phaseolus vulgaris L. och Dimorphotheca pluvialis (L). De peka alla afgjort i samma riktning, nämligen att växtsystematikens — liksom äfven till väsentliga delar fytobiologiens — primära byggnadsmaterial är att söka nedanför de Linneanska arterna, samt att detta material är sa utomordentligt mäng- gestaltadt, att man därom pa förhand knappast kan göra sig en föreställning. Hvilket oändligt stort och i högsta måtto intressant forskningsfält ligger icke här öppet för vår tids, så väl som framtidens, botanister. > Blott i ett par fall har iakttagits, att två Linn&a-former vuxit blandade med hvarandra. 22 ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. N:O 7. väsentligt olika nederbördsmängd under bladens hufvudsakliga utvecklingstid, våren och försommaren. Bilderna 15 och 16 på taflan 6, f. /ulensis från Mjölk- uddskogen vid Luleå, gifva en god föreställning om klimatiskt olika års inflytande på blommornas beskaffenhet. Bilden 15 visar en blomma, som är relativt stor, men svagt färgad i afseende på honungstecken och öfverläpp. Denna blomma tillhör det på nederbörd rika, men på solljus fattiga år 1904. Bilden 16 åter visar en blomma från det nederbördsfattiga, men solrika året 1905. Denna är betydligt mindre, men i stället till färgen kraftigare. Dess honungstecken är starkare gult och på öfverläppen visar sig hos det gula en skiftning i rödt. Ett exempel på det inflytande särskildt ogynnsamma yttre förhållanden understundom kunna utöfva på blommornas utseende lämnar den lappska form, f. initiatrix, som under en följd af år odlats i härvarande botaniska trädgård. Under de första åren hade blommorna det utseende, som taflan 12, bilderna 8 och 9 utvisa. År 1906 sågo de ut så, som bilden 10 angifver. Blomfoderflikarna hade blifvit något smalare och blomkronans röda färg betydligt blekare. Den gula färgen hos såväl öfverläpp som underläpp visade sig däremot anmärknings- värdt nog, betydligt motständskraftigare'. Hvarpå berodde väl denna förändring? Jo, tvifvelsutan därpå, att Linn&as växplats under årens lopp allt mer och mer inkräktats af Ara flexuosa L.” och detta slutligen till den grad, att Linnea knappast längre kunde hålla sig vid lif, undanträngd och uthungrad som den var af nämnda Aira. Hvad ofullständig näring kan åstadkomma visar följande fall. Från Kiruna i Torne lappmark erhöll jag i midten af juli sistlidna år genom läroverksrädet N. G. W. LAGERSTEDT en smäbladig Linnea, f. sexstriatula nob. Taflan 10, bilden I visar en normal blomma af densamma. Bilden 2 åter visar en blomima som efter nagot mer än en vecka utvecklat sig ur en helt ung knopp hos samma exemplar som den förra och som därvid ej haft annan näring att tillgå än kalkhaltigt källvatten. Denna form af näring inverkade så, att blomkronans färg blef betydligt blekare (af de för f. sexstriatula karakteristiska sex röda längdstrimmorna på öfverläppen finnes dock så mycket kvar, att strimmorna kunna tydligt skönjas), under det att kronans storlek ej minskades utan snarare ökades. De två sista af de tre nu skildrade fallen af förändring i blomkronans farg bero på särskildt abnorma yttre förhållandens inverkan; det första, det minst genomgripande, äter på inverkan af klimatiska växlingar, som väl ej kunna kallas abnorma, men som mera sällan förekomma af samma an i föreliggande fall. Allt det myckna, som jag för öfrigt varit i tillfälle att iakttaga beträffande blomkronornas färg tyder på, att den är i hög grad konstant hos de längre fram beskrifna Linn&a-formerna och detta ända in i, till synes obetydliga, minutiösa detaljer. Jag har därför ansett mig böra använda blomkronans färgteckning icke 1 Härmed står påtagligen i samband det förut meddelade sakförhällandet, att den gula färgen i blomman aldrig saknas hos någon Linn&a-form, under det att den röda hos flera former är alldeles borta. ? Af anledningar, för hvilka förut redogjorts, hade denna växt ej kunnat bortrensas. V. B. WITTROCK. LINNFEA BOREALIS. 23 blott såsom en hufvudkaraktär, dä det gällt att särskilja de talrika formerna (och underformerna) utan äfven såsom grundval för de grupper, i hvilka formerna sammanordnats. I. Om blomkronans färg. Då färgteckningen alltid är kraftigast och, så att säga, mest utarbetad på blomkronans inre sida, är det denna sida som främst bör studeras och beskrifvas'. Man har härvid att taga i betraktande i första rummet under- läppens beskaffenhet, därvid uppmärksammande pipdelen för sig samt bräm- flikarne för sig. På underläppens pipdel finnes alltid en gul teckning, honungstecknet, hvilket, systematiskt sedt lika väl som biologiskt, spelar en mycket stor roll. Dess biologiska rol är att vägleda den besökande insekten till det i blomkronans botten, ofvanpä fruktämnet belägna nektariet ”. Från systematisk synpunkt sedt är det af synnerligt värde därigenom, att det visar mycket stora, för de olika Linn&a-formerna karakteristiska växlingar i afseende såväl på färg (alltid dock blott nyanser af gult) som isynnerhet på form och storlek. Vanligen är honungstecknets, så att säga, hufvudstomme bildad af 3 eller 5 gula strimmor, som taga sin början strax ofvanför den nedersta, smala, nästan rörformiga delen af pipen” och sträcka sig mer eller mindre långt framåt, hos en del arter ända in i mellersta delen af brämflikarne. Dessa strimmor skilja sig under sitt lopp allt mer och mer från hvarandra, härigenom till anordningen erinrande om radierna i ett cirkelsegment. Om honungstecknet består nästan uteslutande af dessa strimmor, benämnes det vid beskrifningen radierande. Utgå, såsom vanligen är fallet, förgreningar från sidorna af dessa hufvudstrimmor, benämnes det grenigt radierande. Sträcka sig dessa förgreningar från den ena hufvudstrimman ända fram till en annan benämnes honungstecknet, isynnerhet om förgreningarna äro någorlunda kraftiga, nätformigt. Understundom äro strimmorna så breda, att de nästan fullständigt sammanflyta med hvarandra; honungstecknet kan då benämnas sammanflytande; exempel f. subochracea, tafl. 6, bild. 8 c och f. hasslensis samma tafla, bild. 24 c. ! Härvid är nyttigt, eller rättare sagdt nödvändigt, att klyfva blomkronan efter längden, på sätt som å sidan 10 angifves, hvarigenom bland annat vinnes, att öfver- och underläpp blifva isolerade från hvarandra. ? Insekternas förhållande till pollinationen hos Limrmea-blomman är ännu blott föga studeradt. Jämte HERMANN Mörrer's behandling af detta ämne i Alpenblumen, 1881, sid. 393—394 känner jag blott ett hithörande meddelande, nämligen af F. Sır£n i Blombiologiska iakttagelser i Kittilä lappmark ("Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Feunica“ h. 30, 1906, sid. 88). Amanuensen T. VESTERGREN och assistenten N. SyLvÉn iakttogo båda under sina lappska Linniea- färder ej sällan Dipterer såsom besökande blommorna. och den sistnämnde iakttog under exkursionen till Lerbäcks socken i Närike en Hymenopter, Halictus fulvicornis KirB. (bestämningen gjord af professor CH. AurıvirLıus) i samma ärende. Önskligt vore, att en insektkunnig botanist ville vid tillfälle ägna uppmärksamhet åt ämnet. Gissningsvis må den förmodan uttalas, att själfpollination är det vanliga hos Linnea. 3 Sällan allra längst ned vid pipens bas; exempel f. angustiflora, tafl. 8, bild. 24 c och f. vermlandica, tafl. 8, bild 26 c. 24 ACTA HÖRTT BERGIANI. BAND. 4. N!O 7. Äfven i:afseende på honungstecknets storlek äga mycket betydande olikheter rum. Då det är som svagast utveckladt, utgöres det af en helt liten, blekgul fläck vid underläppens bas; exempel f. asema, tafl. 8, bild 4 c, f. axantha tafla 11, bild. 1 c och f. %holoerythra, samma tafla, bild 2 c. Nästan lika klent utveckladt är det hos f. pinninervis, där det utgöres af en kort, orangegul strimma strax ofvanför underläppens bas; se tafl. 12, bild. 33 c. Något högre i utveckling står det hos, exempelvis, f. polyosa, tafl. 8, bild 13 c, där det upp- träder under form af en kort och smal, men något förgrenad, äggul strimm- teckning. Såsom: bilderna på taflorna 6—12 utvisa, företer honungstecknet i afseende på storlek i de allra flesta fall en betydligt starkare utveckling än den nu exemplifierade; men denna hos olika former högst olikartad. Än är det smalt, exempel f. campanulata, tafl. 8, bild. 12 c och angustiflora, samma tafla, bild 24 c; än åter bredt, exempel f. Sy/venü, tafl. 6, bild. 9 c, och f. Zulensis, samma tafla, bild. 15 c; än är det kort, ex. f. /enemacrantha, tafl. 6, bild. 10 c, än är det långt, ex. f. pallida, tafl. 6, bild. 26 c. Hos några få Linnza-former är det så starkt utveckladt pa längden, att hufvudstrimmornas spetsar skjuta rätt långt in i brämflikarna, ex. f. Sy/venii, tafla 8, bild. 9 c, f. facifera, tafl. 9, bild. 11 c och f. ardens, samma tafla, bild. 12 c. Hos ett par former, f. hemi- sema, tafla 8, bild. 5 c och f. odligua, tafl. 10, bild. 23 c, är det regelmässigt snedt ställdt, beroende därpå, att blott den ena (sido-)halfvan kommit till utveckling. Beträffande färgen kan denna representera flera rätt olika nyanser af gult; från blekgult, ex. f. delicatula sf. micrantha, tafl. 8, bild. 15 c och f. connivens, tafl. 8, bild. 29 c, upp genom orangegult, ex. formosissima, tafl. 11, bild. 7 c och 8 c samt f. Nicolai, samma tafla, bild. 22 c, till brungult, ex. f. aurantiorosca, tafl. ir, bild. 20 c. ; Hos ett litet antal Linn&a-former är den gula färgen den enda, som jämte den hvita är tillfinnandes hos blomkronan; så hos f. alba, tafl. 6, bild. ı, och f. Sylvenii, samma tafla, bild. 9. Men hos de allra flesta formerna prydes blomkronan äfven af en röd färgteckning. Hvad särskildt underläppen beträffar, äger denna i regeln en färgteckning i rödt, som är synnerligen karakteristisk för de särskilda formerna. i Minst framträdande är den röda färgen hos några former af den blek- blommiga gruppen, Poliochrome. Den tillkännagifver här sin närvaro hos underläppen endast genom en eller ett par mycket fina, röda strimmor på den ena eller bägge sidor af honungstecknet; så, nästan blott skymtande, hos under- former af /wlensis, tafl. 6. bild. 17 c, IQ c, 21 c och 22 c. En icke obetydligt större roll spelar den röda färgen hos de talrika former, där röda strimmor upp- träda icke blott vid sidan af, utan äfven framför honungstecknet. Underformen connectens af formen /ulensis står här på lägsta trappsteget. Den röda färg- teckningen såväl framför som pa sidorna af honungstecknet är hos denna mycket svag; se tafl. 6, bild. 29 c Betydligt kraftigare är den hos under- formerna af den Linnea-form, som jag för dess allmänna förekomst skull kallat suecica, se tafl. 7, bild. 15—17, och ännu kraftigare hos talrika andra former, exempelvis f. delicatula sf. micrantha, tafl. 8, bild. 15 c och f. subangusta, samma tafla, bild. 21. Sina elegantaste representanter har denna typ i en del former, V.. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 25 hos hvilka honungstecknet är litet och de ifragavarande röda strimmorna starkt utvecklade samt anordnade i samma stil som honungstecknets gula; så hos f. elegans, tafl. 8, bild. 9 c, hos f. folyosa, samma tafla, bild. 13 c och hos f. campanulata, samma tafla, bild. 12 c.. En annan närstående typ är den, där strimmorna så tilltagit i bredd, att de nästan fullständigt sammanflutit, därigenom bildande röda, mer eller mindre bandliknande teckningar på honungstecknets sidor samt ofta spetsliknande sådana framför detsamma; ex. ff. parvisepala, conni- vens och platysema, tafl. 8, bild. 27 c, 29 c och 30 c. Hos alla hittills nämnda former hafva mellanrummen mellan honungs- tecknets strimmor varit ofärgade (hvita)... Hos ett mycket stort antal former — de allra flesta Erpythrochromae — äro dessa mellanrum färgade röda, hos en del svagare röda, i rosenrödt, hos en annan del starkare röda, i purpurrödt. Exempel på det förra finna vi hos f. vestrobottnica, tafl. 10, bild. 19 c, och f. formosissima, tafl. ı1, bild. 8 c, och på det senare hos f. discolor, tafl. 11, bild. 27 c och f. Dlacinopurpurca, tafl. 12, bild. 22 c. När det röda blir som allra kraftigast utveckladt, färgar det sä godt som hela pipdelen hos underläppen högröd; ät honungstecknet blir i detta fall blott ett mycket ringa utrymme förunnadt; exempel f. holoerythra, tafl. 11, bild. 2 c, och f. zuderrima, tafl. 12, bild. 27 c. Men icke blott underläppens pipdel utan äfven dess brämflikar böra studeras i afseende pä färgförhällandena. Betydande olikheter te sig äfven här hos de olika Linnxa-formerna. Af de blekblommiga, Poliochrom«, hafva de allra flesta rent hvita under- läppsflikar; hos några få, exempelvis.f. Sylvenii och f. pallida, tafl. 6, bild. 9 c och 26 c, skjuta yttersta spetsarne af honungstecknets hufvudstrimmor in i flikarnes nedersta delar. Äfven bland midtelformerna, Mesochrom@, förefinnas ej få, som hafva underläppens brämflikar rent hvita; så exempelvis f. ampliflora, tafl. 7, bild. 21 c, och f. stenantha, tafl. 8, bild. 22 c. Hos det stora flertalet äro dock dessa flikar visserligen till största delen af sin yta hvita, men därjämte, och ofta till betydlig del, färgade röda; detta bildande en fortsättning af den röda färgteckning, som hos dessa former alltid förefinnes hos pipdelen; exempel lämna de flesta på taflan 3 afbildade formerna. Hos NXanthochrome äro rent hvita underläppsflikar anträffade blott hos en form, f. confluens, tafl. 9, bild. 7 c. Alla öfriga hafva honungstecknets gula toppar mer eller mindre långt inskjutande i brämflikarne; se taflan 9, bilderna 1—15. Hos Erypthrochromea äro underläppsflikarne alltid mer eller mindre färgade af rödt, se flertalet bilder på taflorna 10— 12; och hos en del äro de fullständigt rödfärgade, ex. f. holerythra, tafl. 11, bild. 2 c, f. concolor, samma tafla, bild. 3 c och f. della, tafl. 12, bild. 12%c. Öfverläppen är, äfven den, af mycket växlande färgteckning, om ocksä ej i samma grad som underläppen. Nägot honungstecken bär den i regeln icke. Säsom sädant skulle man dock kunna tyda den gula strimmteckning, som den hos nästan alla formerna af gruppen Nanthochrom@ äger; se taflan 9, bilderna 1—14 samt bilden 23. Äfven hos ett par af de blekblommiga formerna, nämligen f. Splvenii och f. palida, bär den en dylik färgteckning; se tafl. 6, bild. 9 6 och 26 b. En mycket svagt blekgul, ej strimmformig utan utbredt fläckformig teckning | 26 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. visar den hos f. alba, tafl. 6, bild. ı 5 och 2 6, samt ett par andra af gruppen Poliochrome. Utom i nu nämnda fa fall, då det gula uppträder äfven hos öfver- läppen, går dennas färg uteslutande i hvitt och rödt, endera eller bäggedera. Rent hvit är den mera sällan, och så godt som aldrig, då det gäller pipdelen '. Nästan rent hvit finna vi den exempelvis hos f. stockholmiensis, tafl. 6, bild. 5 2, f. leucmacrantha, samma tafla, bild. 10 5 och /yckselensis, tafl. 7, bild. 22 6. Vanligen är den hos Mesochrome till sin pipdel samt brämflikarnes basal- och midtelpartier färgad i rödt, under det att brämflikarnes kantpartier äro hvita; se talrika bilder på taflorna 7 och 8. Särskildt beaktansvärda äro bilderna 5—1o på taflan 3, därför att öfverläppens röda färg där företer två väl skilda nyanser, den ena i rosenrödt, såsom bottenfärg, och den andra i purpurrödt, såsom bladnerverna åtföljande strimmor. Hos FErythrochrome är det röda afgjordt öfvervägande uti öfverläppens färgteckning ; det hvita spelar här en mycket underordnad roll. Ytterlighets- formerna, f. holoerythra, tafl. 11, bild. 2 6, och f. sanguinea, tafl. 12, bild. 14 2, visa intet eller så godt som intet hvitt; allt är här högrödt. | Allt det nu om blomkronans färg sagda gäller den sida, som i detta af- seende är ojämförligt högst utvecklad, nämligen insidan. Men äfven utsidan företer ej obetydlig färgväxling. Denna sida kan vara rent eller nästan rent hvit; exempel hos f. alba sf. sudermannica och f. stockholmiensis, tafl. 6, bild. 3 och 5?. Det vanligaste är, att den är svagare eller starkare rosenröd; så hos nästan alla Mesochrome och talrika Zrythrochrom@; exempel taflan 8, bilden I 5 och c samt bilderna 26, 16 och 28. Understundom är den delvis eller till och med nästan helt purpurröd; så hos åtskilliga Erythrochrome ; allra starkast färgad är den hos f. bella, tafl. 12, bild. 11, och f. ruberrima, samma tafla, bild. 27 &' och a Beträffande den anatomiska beskaffenhet, som betingar blomkronans röda eller gula färg må följande nämnas. Den röda färgen beror, såsom vanligt hos växterna, därpa att en del celler hafva cellsaften röd. Dessa celler tillhöra här i allmänhet epidermis, men hos starkare färgade blomkronor — t. ex. hos f. bella — delvis äfven svampparenkymet. Är blomkronan högröd, föra alla epidermiscellerna röd cellsaft; är den blekröd, finnes röd cellsaft blott hos en del af dem; så exempelvis hos f. /aztiflora. Hos f. /uteoochracea beror den mycket svagt röda färgteckningen därpå, att några få celler tillhörande svamp- parenkymet — ej epidermis — föra rosenröd cellsatt. Honungstecknets gula färg hänger på närvaron af små, klotrunda, hög- gula (orange-okragula) korn, s, k. xanthophyllkorn, uti en del af epidermis- cellerna på blomkronans insida. Understundom finner man, att dessa epidermis- celler föra på samma gang röd cellsaft och gula småkorn. t Strängt taget är öfverläppen, lika litet som underläppen, väl aldrig rent hvit; om ej annorstädes, finnes nämligen alltid uti blomkronans allra nedersta del — det korta, nästan rör- formiga partiet — en i gult eller gröngult gående, svag färgteckning. ” Midt emot insidans honungstecken finnes vanligen på utsidan ett svagt gulfärgadt parti; se de citerade bilderna, V..B. WITTROCK: LINNEA BOREALIS. 27. 2. Om blomkronans gestalt. Icke blott till färgen utan äfven till gestalten företer blomkronan betydliga olikheter. Pa samma sätt som från färgen kan också från gestalten hämtas goda karaktärer för åtskiljande af de systematiska formerna. I de flesta fall är blomkronan omvändt kägelformig. Käglan är hos en del former jämförelsevis lång och smal, hos en annan del kort och vid. Exempel pa det förra fallet lämna oss f. angustiflora, tafl. 3, bild. 23 och 24, och f. connivens, samma tafla, bild. 29; pa det senare f. subochracea, tafl. 6, bild. 7, och i sin mest extrema gestalt f. ans, tafl. 7, bild. 4 och 5. Hos vissa former äro brämflikarne tillbakaböjda, sa hos f. stockholmiensis, tafl. 6, bild. 5; blom- kronan blir dä något trattlik. Ännu mera trattlik ter den sig, da den nedersta, nästan rörformiga delen blir längre än vanligt, såsom förhållandet är hos f. hasslensis, tafl. 6, bild. 23—25 och f. vermlandica, tafl. 8, bild. 25 och 26. En ytterlighetsform åt detta håll är den i nordvästra delarne af Amerikas Förenta Stater förekommande var. /ongzflora TORREY, hos hvilken, efter herbarieexemplar att dömma, den smala rörformiga delen kan nå en längd af ända till 4 milli- meter; se afbildningar på taflan 13. Vidgar sig kronan strax ofvan om det nedersta partiet mer än vanligt, erhåller den ett mera klocklikt utseende; så hos f. campanulata, tafl. 8, bild. 12, och f. parvisepala, samma tafla, bild. 27 och 28. En annan skillnad i gestalt hos blomkronorna visar sig ligga uti bräm- flikarnes större eller mindre längd i förhållande till pipdelen. Hos en del former äro dessa flikar betydligt kortare än pipdelen; så exempelvis hos f. stockholmtiensis, tafl. 6, bild. 5 och 6, samt f. Örevzloda, tall. 11, bild. 13. Hos andra äro flikarne ungefär lika långa som pipdelen; sa hos f. Sy/venii, tafl. 6, bild. 9, f. ornata, tatl. 8 bilde, och tt Jorgolobay tall. 11% bild ©. Betraktar man blomkronans brämflikar något närmare, finner man vid jämförelse lätt, att flikarne hos skilda Linnza-former äro af betydligt olika ge- stalt. Jämför t. ex. f. formosissima, tafl. 11, bild. 3, med f. longiloba, samma tafla, bild. 9; hos den förra (baspartiet frånräknadt) nästan runda flikar, hos den senare aflångt ovala; o. s. v. Men ännu nogare besedt, finner man också, att blomkronorna förhålla sig olika hos olika former däruti, att de hos en del hafva alla sina brämflikar af samma eller nästan samma gestalt, under det att de hos andra hafva flikarne af tvåfaldig (eller till och med trefaldig) gestalt. Exempel på blomkronor med likformiga brämflikar finna vi hos f. alba, tafl. 6, bild. 1, m. fl.; olikformiga med öfverläppens flikar större och bredare än underläppens hos f. rhodoides, tafl. 10, bild. 21 och f. /Aeteroloba, tafl. 11, bild. 26; samt olikformiga med underläppens större och bredare än öfverläppens hos f. platysema, tafl. S, bild. 30 och f. ficta, tafl. 10, bild. ı1. Blomkronor med brämflikar af tre former möta oss hos f. megasema, tafl. 7, bild. 26 och f. odligua, tafl. 10, bild. 23. — Se Se eg — > — SI ne SE ss borden ph le er oe N. A IT nA. nn. LT. _— SZ ACTA HORTI BERGIANI. "BAND 4. N:O 7. Tabell A, utvisande blomkronans längd hos smablommiga Zinnea-former. Millim. artizca, lorne Lappmark AE a ee 7 Ode hans, Västerbotten....... RER ERBE SEES TEE NE N, DR Nero Nee, Nornc appmarkı obs agobsooorassonde < JAN bdiosssepadslien Re Ört zadıala, vastersotand’ . n... 5 ee Le a de es Ts IEA Sr EE FA ÖT. sexstriatula, Vorne lappmarkı an 0. sets TA rr ee SES ÖT VLOLA SGEH:S es ANATTN ETT de . vn N ne TE EE USS LS Öst STENOSEIMA, SI. ds, N asterbottenn 12 0 ABL BIN LNNodsNs Lb INes ecco 7.08 exigua, Västergötland een... TR minuta, Norrbotten na le U NS NN 19: Ka PA red, \lalsnelaud ven we ee ER NE, fs hilasula, N asterbatten., „... 2 u ee KET ESA SEE SOTO fo Bleknean ee a Se oc SS. amoenula, \_.sicksele lappmarle 2.00 00,00 AE SEA 1,5. ardens, Hälsingland ............... RAN RR cs 1,58 AS2HIas N ästerzötland an nn a Aer ake AA a ra a Sr AA RANA 1,5. ocellata st. nanella; Nasterbotten 2.0.0. re ET Tabell B, utvisande blomkronans längd hos storblommiga Zinnea-former. Millim. axantha, Västerbotten ....... 3 BNIEERR RN ee... 10,3. Jan anda,.Gottlander m Tree GERA TEEN. are Bei EN 10,3. Stemophylia, "Södermanland ba nun 2.2 ar. Era Re DR 1:Oy38 MACHANthay Byicksele lappmarlı Fr re BE... iLO Te BUSSEN WE ulerlappmarka era 1. ME KgoR Shu BAR...) 10,7. ewandis, INIAS ter bo tt enn Mås. se AR ER TI FR Se TES PD 10,8. diffusa nskörnen lappmark ae IRRE TOG ASA SA AN 11,0. VYommosissuna, \Eulellappmark., WB Bar RT al). Plasiosema, Jantlandaalı!. u. inkanı Han. rue ei 11,0. pallda,ı Narikeit A MA EUREN EST Te 1.92% lonlob ass N ästerbotten. ZU HILENAMIS. HE IRRE. ONE BN 11,3. elesans, NASteresotlan ap mono Maas Fe ES oe ee leucmacrantha, Jämtland ........ ......... IR DR A Dn RN MES drog 11,5. Specrosa, TYyCkSeler lappmark ssu se Rs Be Us ra an SAN 11,6. öKöfidserata, Nasterbottener PEN N Er SSE IN NI 9041Ma,lvle MD [I AS Ad vag eb 1 Re STAR EIA 1232: nn on oron SR sn fe — = en —_n in. 1... 5 ERS te ÖSTE le — — (rd te exe SEELE Sann TE = EN > 2 SE IL TI I SI I eG — mer NEN — — — V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 29 Tabell C, utvisande underläppens bredd hos smalläppiga Linnea-former. Millim. BASERA N-Aster2otland] Zur. ar ne Be N ARR Ör 0961160, OTIS DIESES are år a ed ESO TR RO ONA OM Zemellas asterootlander Er ee 6 scorssss EN RSS TEN ÖT haplosemas Södermanlande nn en WEN ORT 6,8 Daronlar Nariker.22 a, pr en en ra ee A Er NTA 6,8. ArEUStjlonası Nıastersollandae aa en a a ee 1,0 er Loans Nasteraotlande nu ange a en ul. Ser stnarzlay Vorne lappmark en EL RE 1,8 Deellataı Sh vaden NlasterDottene A NI ddR god AN Shed. (AR Telneatulan SÅ 1ıckamıhar, Nortbotten ooscsoscrslssodoscs srLISGELAN bo 20sr IgE Loe 8; SLI AFA NATT RENNER NER ER N IE SER Er SU AE ERA U: PHIRUTOREN SEND OLLED N aa le ee Be N IR AG 7,6. EOIHLDERS" N ASLERDOLLEN: ee ea RÖRA a ae ELNA RA rg RR MAA Te PLN TON Noxne appmarkn er en a AT Te USER SHDANGUSIA NN are a N Sr oe Sr bf AN re Se SA AES RNA en 38% SUbKOLUNdToNaSSlekinger. ne en 29 Tabell D, utvisande underläppens bredd hos bredläppiga Zinn@a-former. Millim. Jamlobaswlesıckse lean Er AI RE A ac RE, 110% OrRaas I pplandii ee. ea Be aan INO Lyckselensis, Lycksele lappmark ....... ......... DENE LEN EEE BER SELL ala Inlensis, 5 KRoskats(al.ulenlappmarke DE na 11,2. ig , Mjölkuddskogen, Norrbotten ............... REN BE BEER IL, ek SlveniihNästersotlandi nn EB an. a. een. Br as). eröhasciatas Nasterbottenee men ROBERT NEN. RER 11,3 batiflora,; U ppland Beim OT EN. el RM 109,6: loneiloon, ‚Nastenbotten 2o-WaR RR. IE BERNER RE, 1156 spesiose,, byckselellappmn ans Wh. EN ER ER ING DRESDEN len lapPpmank HR ss bd DRS. 167 ISKANAESANN Asterbottenl- LAD EN RER LA ANT BREITET.) HAlAEE SMAKAT SC esulenappınanlsmran RR a. 12,0: Veimmackantha, Jamtland. mer 1. 2 NE. 1: elesamısseWastersötland, ir Es NE... 15,0. maxima, Lule lappmark ..... rod ET OA SE Eu TREE PAR LT GE) ERNA NEN FA TIDERS 30 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NIO Jes 3. Om blomkronans storlek. Blomkronans storlek växlar rätt betydligt. Såsom förut (sid. 21, 22) blifvit påpekadt, står storleken uti ej ringa mån i beroende af rikare eller fattigare tillgång på näring. Men, såsom erfarenheten visat, rör sig hos hvarje särskild Linn&a-form storleksväxlingen inom vissa gifna, tämligen tränga gränser, så att en del former med skäl kunna karakteriseras såsom småblommiga, andra såsom storblommiga och åter andra såsom medelstorblommiga. För vinnande af närmare kunskap om storleksförhållandena hos Linn&a- formernas blomkronor har jag hos 154 former utfört mätningar dels af blom- kronans längd, dels af underläppens bredd. Vid längdmätningarne har användts löstagna blomkronor (dessa äro, som bekant, rätt lätta att lossa från sitt fäste), och vid breddmätningarne isolerade samt plant utbredda blomkron-underläppar. Det allmänna resultatet af dessa mätningar är beträffande blomkronornas längd, att denna — efter det föreliggande, uteslutande svenska materialet att dömma — utgör i medeltal 3,8 millimeter. Hos 26 former tillhörande gruppen Poliochrome visade sig medeltalet vara 9,1 mm., hos 35 Mesochrome 8,6 mm., hos 14 Nanthochrome 8,9 mm., och hos 79 Erythrochrome 8,8. Utaf före- gående tabeller framgår, hvilka Linn&a-former, som äro de mest småblommiga — tabellen A — och hvilka som äro de mest storblommiga — tabellen B. På tabellerna finnes äfven angifvet, dels till hvilken systematisk grupp de respektiva formerna höra, dels från hvilket landskap eller hvilken landsdel de härstamma. (P.) betyder här Poliochrome, (M.) Mesochromae, (X.) Aanthochrom@ och (E.) Erythrochrome. Till småblommiga hafva blifvit räknade 16 former, hos hvilka blom- kronornas medellängd ligger mellan 6,6 mm. och 7,5 mm.; till de storblommiga åter de likaledes 16 former, hos hvilka denna längd ligger mellan 10,3 mm. och 12,2 mm. Af tabellen A, sid. 28, framgår, att de smäblommiga formerna fördela sig pa de fyra hufvudgrupperna på följande sätt. 2 former tillhöra Poliochrome, 4 Mesochrome, 1 NXanthochrome och 9 Erythrochrome. I afseende på härkomst hafva 9 sitt hem i norra Sverige, 3 i det mellersta och 4 i det södra!. Pä- pekas må, att 3 af de mest småblommiga formerna tillhöra landets nordligaste område, Torne lappmark ”; men på samma gång att en lika småblommig form härstammar från Västergötland. Tabellen B, sid. 28, visar, att af de storblommiga formerna 3 tillhöra Po£io- chrome, 2 Mesochrome, 2 Nanthochrom@ och 9 Erythrochm«. 10 former till- ! Beteckningarne norra, mellersta och södra Sverige tagas här rent geografiskt; så att med norra Sverige förstås landet mellan 69° och 64” nordl. latit., alltså, i stort sedt, Lappland, Norrbotten och Västerbotten; med mellersta Sverige landet mellan 64° och 60° nordl. latit., alltså Norrland — med undantag af Norr- och Västerbotten — och Dalarne; samt med södra Sverige landet mellan 60° och 55° 30° nordl. latit, alltså Svealand — med undantag af Dalarna — och Götaland. ” Af intresse är, att lika högt uppe i Torne lappmark som dessa mycket småblommiga Linnzea-former förekommer en af de mest storblommiga, nämligen f. diffusa; se tabellen B. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 31 höra norra Sverige, 2 det mellersta och 4 det södra. Uppmärksammas bör, att de tre mest storblommiga formerna tillhöra norra Sverige, dock icke de allra nordligaste delarne, ej heller fjälltrakterna. ı rätt storblommig form (f.e/egans) har sitt hem så sydligt som i Västergötland och ı tämligen storblommig pa Gottland. För att fullständigt kunna bedöma blomkronornas storlek fordras äfven kännedom om deras vidd. Tabellerna C och D, sid. 29, äro afsed.la att bibringa kunskap om denna genom angifvande af underläppensbredd. Medeltalet för densamma är hos alla de 154 formerna sammantagna 9,3 millimeter. Hos de 26 Poliochrome är det 9,6 mm., hos de 35 Mesochrom@ 9,1 mm., hos de 14 Nanthochrome 9,0 mm. och hos de 79 Erythrochrom@ 9,3 mm. Tabellen C sysselsätter sig särskildt med underläppsbredden hos de smal- läppiga formerna, d. v. s. de hos hvilka denna bredd är minst 6,5 mm. och högst 7,9 mm. Af de hithörande 16 formerna tillhöra 6 Mesochroma, 1 Xanthochromae och 9 Erythrochrome. Poliochrome äger ingen representant. 7 af dem hafva sitt hemvist i norra Sverige, ingen i mellersta, men ej mindre än 9 i det södra. 4 af de allra smalläppigaste tillhöra Västergötland. Torne lappmark är repre- senterad af 3 former. Uti tabellen D äro sammanställda de 16 mest bredläppiga Linnza-for- merna. Af dessa tillhöra 4 Poliochrome, 4 Mesochrome@, ingen Xanthochroma och 8 Erythrochrome. Ej mindre än 11 äro bofasta i norra Sverige, blott I i mellersta och 4 i södra. Af de ır förstnämnda finnes ingen från vår allra nordligaste landsdel, Torne lappmark, men ej mindre än 4 från Lule lappmark och 3 från Lycksele. Af allt det sagda framgår, att de gynnsammaste villkoren för yppig ut- veckling af blomkronan äro att finna i norra Sverige; dock icke uti det allra nordligaste, utan i trakten af polcirkeln (den mest storblommiga af alla, f. maxima, tafl. 9, bild 24, 25, har sitt hem just där) samt 1 a 2 breddgrader söder om densamma, i det lägre Lappland samt Norrbottens och Västerbottens barrskogar. Vill man med ledning af de lämnade sifferuppgifterna, såväl hvad be- träffar blomkronans längd som underläppens bredd, göra sig reda för, huru i genomsnitt storblommighet och småblommighet ställa sig hos de fyra syste- matiska hufvudgrupperna, skall man finna, att storblommighet mest utmärker Poliochrome (de blekblommiga) och småblommighet Mesochroma : Nanthochrom« och Erytlrochrome hålla midten mellan båda. Om blomkronans storlek finnas i den botaniska litteraturen blott mycket få uppgifter. Några sådana förekomma dock i J. M. NORMANS Norges Arktiske Flora I, 1; och dessa särskildt intressanta därför, att de hänföra sig till ark- tiska trakter och delvis till de allra nordligaste, från hvilka Linnea är känd i Europa, nämligen Norska Finmarken norr om 70 nordl. latit. Fran Lofoten- öarne Östvägö och Langö (68— 69 n. lat.) föreligga två uppgifter. Den ena angifver blomkronlängden till 10 mm. och den andra till 8 mm. Från Tromsö- Balsfjord, Karlsö-Lyngen och Sydvaranger (69 — 70 n. lat.) finnes en upp- gift från hvardera området. Blomkronlängden angifves till resp. 11 mm., 9 mm. och 10 mm. Det mellersta af dessa tal gäller längden af kronan hos den förut 32 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N’O 7. (sid. 18) omtalta hvitblommiga formen från Rassavarre. Från Laksefjord och Gam- viksnäset (70°— 71 on. lat.) föreligger en uppgift från hvardera området; båda angifvande 9 mm. De anförda talen ligga alla mellan 8 mm. och 11 mm.; sålunda angifvande, att Linn&a-blommorna däruppe i det högnordiska området uppnå samma storlek som de medelstora uti Sverige i allmänhet; vi erinra oss från det föregående, att medeltalet för blomkronlängden i Sverige är 8,8 mm., och att vi till de medelstora funnit oss böra räkna dem, hos hvilka längden ligger mellan 7,5 mm. och II mm. HERMANN MÜLLER lämnar uti Alpenblumen, sid. 393, en förstorad bild af en Linn&a-blomma från västra Tyrolens alper. Antaget att den angifna för- storingen är exakt, skulle blomkronan haft en längd af blott 6 mm.; och alltså varit något kortare än kronorna hos våra mest småblommiga former. Uti Bidrag till kännedom om Skandinaviska fjällväxternas blom- ning och befruktning, sid. 25 (Bihang till Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Bd. 12. Afdeln. III. 1887) meddelar C. A. M. LINDMAN, att Linnzea- blommorna i Norge på Dovre vid 640 meters höjd öfver hafvet växla i längd mellan 10 och 12 mm. Göra vi nu ett afdrag af 1,; mm. för den del af blom- man, som sitter under blomkronan, d. v. s. fruktämnet, så erhålla vi för blom- kronan en längd af $,,—10,, mm. Äfven P. Knut uppgifver uti Handbuch der Blätenbiologi, Bd. II, sid. 528, blommans längd vara 10—12 mm. Linneas mest långblommiga former tillhöra helt visst den förut omnämnda västamerikanska var. /ongiflora TORREY. Vid mätning af blomkronlängden hos pressade exemplar tillhöriga Naturhistoriska Riksmuseets botaniska afdelning har jag funnit följande tal. Exemplar från staten Washington »Cascade Mountains, 49 n. Lat. Dr. Lyall 1859» visa 12,0 mm.; från samma stat »Port Ludlow. Mossy woods. Coll. F. Binns 1888» 12,,—14,, mm; från staten Idaho »Cedar Mountain, Labat Co, D. J. Mc Dougal. June 20 1892» 12,,—13,, mm.; fran Nordamerika utan närmare angifven lokal 13,,—14,, mm.; samt från en trakt, som ej tillhör västra Nordamerika utan mellersta, »On Lake Superior. Dr Torrey misit», I2,,—13,, mm. Då dessa mått äro hämtade från pressade exemplar, böra de helt visst något höjas; men redan sådana de äro öfverskrida de flesta ej obetydligt måtten hos våra mest storblommiga former. 4. Om blomfodret. Blomfodret lämnar hos Linn&a i många fall goda karaktärer för ätskil- jande af de systematiska formerna. Färgen spelar här visserligen en betydligt mindre roll än då det gäller blomkronan; men betydelselös är den icke. De flesta formerna af gruppen Poliochrome hafva blomfodret rent grönt — se tafl. 6, bild. 3, 5 och ıı — eller nästan grönt — se samma tafl., bild 7. Mesochrom« hafva, äfven de, understundom rent grönt foder, men hos de flesta hithörande formerna är det atminstone nedtill rödbrunprickigt. På samma sätt förhåller det sig med Nan- thochroma. Erythrochrome åter hafva ytterst sällan grönt foder; vanligen är det rödbrunprickigt på grön botten och ofta är rödbrunprickigheten så stark och V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 33 tät, att den nästan helt ger sin färg åt blomfodret; se tafl. 12, bild. 15. Tilläggas ma, att hos åtskilliga af de former, som i regeln hafva rödbrunprickigt foder, rent grönt sådant stundom förekommer; och detta alltid hos blommor som vuxit på mycket starkt beskuggade ställen. Under det att blomkronans färg föga eller icke står i beroende af starkare eller svagare belysning, är blomfoderfärgen a obetydligt känslig för denna olikhet. Blomfoderflikarnes gestalt har mera att betyda än deras färg. En vanlig sådan är den syllika; se tafl. 6, bild. 25, och tafl. 8, bild. 10. Ännu van- ligare är den smalt lansettlika, se tafl. 6, bild! 14, 17, 18 och 9, den första af dessa bilder visande sällsynt kraftigt utbildade foderflikar och den sista sädana, rätt ofta förekommande, som äro i toppen starkt tillspetsade. De hittills nämnda blomfoderslagen likna hvarandra däruti, att foderflikarne äro långa och smala. Men foder med korta och relativt breda flikar förekomma äfven. Flikarne kunna härvid vara rent lancettlika, ex. tafl. 6, bild. I a, eller äggrundt lansettlika, ex. tafl. 3, bild. 2 a och 3 a. Blomfodrets längd visar mycket betydlig olikhet hos olika Linnza- former. Mätningar utförda hos 154 former visa, att blomfodrets medellängd hos alla formerna sammantagna är 2,6 millimeter. Hos Poliochrome, tagna för sig, är medellängden 2,8 mm.; hos Mesochrome 2,4 mm; hos Xanthochrome, 2,6 mm.; och hos Erythirochrome likaledes 2,6 mm. På samma sätt som då det gällde längdförhållandena hos blomkronan, finna vi äfven här, att det högsta talet tillhör Polzochrome, det lägsta Mesockhrome. För vinnande af närmare kännedom om längdförhållandena hos blomfodret hafva följande två tabeller blifvit uppställda: tabellen E upptagande de former, som hafva det kortaste blomfodret, och tabellen F dem, som hafva det längsta. Liksom på föregående tabeller äro för hvarje form angifna hemorten och syste- matiska hufvudgruppen. (P) betyder, såsom förut, Poliochrome@, (M) Mesochrome, (X) Xanthochrome och (E) Erythrochrome. Af tabellen E framgär, att bland de 17 formerna med mycket kort blom- foder 2 tillhöra Polochrome, 7 Mesochrome, 1 Aanthochrom@ och 7 Erythro- chrome. 11 af de 17 tillhöra norra Sverige, ingen mellersta och 6 södra. Tabellen F visar, att bland de 15 formerna med mycket långt blomfoder 7 tillhöra Poliochrome, 3 Mesochrome, ingen XNanthochrome och 5 Erythrochrome. På landets tre hufvuddelar fördela de sig sålunda, att 7 tillhöra norra Sverige, 2 det mellersta och 6 det södra. Vidare finna vi af dessa tabeller, att Poliochrome äro icke blott relativt utan äfven absolut rikast representerade bland Linn&a-formerna med mycket långt blomfoder; hvaremot de äro blott svagt representerade bland formerna med kort blomfoder. Beaktansvärdt är, att det stora flertalet af formerna med kort foder har sitt hemvist i norra Sverige; på samma gång som att de former, hvilka äga det allra längsta fodret, härstamma från samma del af landet. Barrskogstrakterna i Lapplands lägre delar strax nedanför polcirkeln hysa de bägge mest långfodriga formerna. Jämför man tabellen B, som uppräknar formerna med de längsta blom- kronorna, med tabellen F, som uppräknar de med längsta blomfodren, finner man d x . — NN — Seren NN — KHERBHREFRSIEHNEBEEISES ER ae Te — > SR EES . ser let fe eat fel fe a RT reg ss rn nn... 0 Nr ER an ER Se NN I ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Tabell E, utvisande blomfodrets längd hos Z/»nea-former med kort blomfoder. Millim. campanulata, Västergötland en. u osann ra ei a AL BENA 1,5. cuxtiloba, Liycksele lappmarkı fran ss nn... Sr me Te 1,2: LAS Nasterbottenrn on 2 el. Te... LATE radıata, ‚N. aStenr sö tkand jie buset el. ae AR AA 1,8. astertas,,lule.lappmark...1..%. u 2.0.00. . 20m eu are er se AAA 1,9. brachycalyx, Lule Jappmarle 20... St 1,9. platysema, Närike............... FAR SNART ERA NN SA SUR MAR BS AR nn Ra Lu 1,9. alba si, sudermannıca, Södermanland 2 7 ze 2,0. omoenula., 1.y:cksele lappmark 2.0.7 202. 2 nl un en 2,0. latWoba, Lycksele lappmatrkı. 0m 00, an ss rs ERE 2,0. parvisepala, Uppland .............. ARE a ee es 2.08 Dersicing,, N Asterbolten. nn. .an ne ee ee AR BR AREAN 2,0. sexstmatula, Vorne Jappmarka u. rt sedda gr AN SR 2,0. sußerba,, N ästerbetten. nun. ren rer ed nen EEE SER NED 2,0. Westengwent,, Nortbotten 2000 seen Eb dee Se ts Ne RN. 2,0. VeStrO ZOLA N astereotlandı 22 0 0. rasa NN ds RA 2,0. zanıhobasıs, Lycksele Jappmarkiı.. un. 2 2 2,0. Tabell F, utvisande blomfodrets längd hos Zi»nea-former med långt blomfoder. NN Millim. ONSUSHIona, NÄSTE SOLADE OU a SNR 3,2. desmidosema, VÄSterbO Cen ‘ee ne I 6 SANNE 238. Intermedia, Norrbotten®. vr. 0 Bin m Ur, års SSA NASN SD. Zulensis st. anguston, Nastersotlande v2 ee 3,2. Sylveru, vastergotland‘ N... a Ren RE 3,2. aıfusa, Vorme lappmark ........ nme. ehe. (0 Ne EEE 3,3. 70sea, Jämtland ............ NT RAA oh AR LERA AN ES RER ER än enn Me Suecica st. decora, Sodernanland 7 a sen ee ANN KNe rrNN 3,3. stockholmiensis, Uppland = 2 were FE EN EN... 3,3. leuemüacrantha, Jamtland ... ann... Ehe RANE BURNS SER TT RE YA 3,5. Zulensıs, "lallmas I Vlasterbottent a IS ee a Re ee And NN 3,5. OKandsepalamisonuSslän Kos UR NE BE ou SERIERNA 3,7. loneiloba," N asterbottenn n......u a Jan Seile BUBEN TT SYRE ER 3,8. Ko siden rule appmarkgn... a ep Åybgoovdssonse Be han 3,9. Iulensis, Koskats ieEEulelappinarkı mE Un SB Br Sna bENeeen SNRA Nn 4,0. V. B. WITTROCK. LINN/EA BOREALIS. (GS In Tabell G, utvisande bladskifvornas längd och bredd hos smäbladiga Liznea-formers största blad på föryngringsskotten. Millimeter. Längd. Bredd. Varponicay Eule lappmaskır AS 82. OR, (EN) coerilescens, Tore lappmarkemew a ern. 8,0—9,0. 7,0—7,5. (E.) rosea, Jämtlands fjälltrakter ......... PS AA 80-90. 2.20 3,0: (ER agetred lornewlappmarkarıe ww ...... dam: 8.5—9,0. 7,0—8,0. (E.) %erjedalica, Härjedalens fjälltrakter .......................... 8,7—9,0. 6,0— 7,3. (ET) FAStellätas Vasterbotten ste en aan. a sr us 970 or UND (E.) ocellata sf. nanella, Västerbotten... .................... bes 9502-294. 97.0855: (EA IwRZenoDryelasDornenlappmare nn... N... 8,0—9,5. 7,0—8,0. (M.) campanulata, Niastersötlandı men... 9,0—9,5. 8,5—9,6. (P.) lappotornensis, Torne lappmark sm ummsmssmm 2... 8,5—10,0. 8,0—9,0. (BI atiroba, Meyeckseletlappmarenı 1er mn nn. 8,7—10,0. 8,5—9,5. (X.) ardenrs, Hälsingland so mosssmcmsmessenr ocena Se BO 9,0—10,0. 7,7—8,0. (Balerzarerachroas, Lule lappmark ren re 9,7—10,0. 7,0--7,8. (M) döjfersa, lornet lappmark Armeen YLVA Tabell H, utvisande de största bladskifvornas längd och bredd hos Linnea-former med medelstora blad. Millimeter. Längd. Bredd. Bus ae tico lor NIAStenb oo btenb.. sm esse 9,5 LOKS IDE DA BO Aransı Nasterbotten 1.0... 000. 2020223 10.0 10,6.70.086 09% P.) s2bhnarsmlesckselelappmark, 020777 ,.072 1150 10807 5 88 9,5. Ma) saecica sf. trivialis, Uppland sosse 7105-1255, 105 12%0. Ba subalfenasRornelappmarkn. "wer, 10,6—13,0. 9,0—10,0. Ban szbrohumatola, Bleknse * .... ..,...... 211,0 15072 105170. PS vzrrszrag leuleslappmarkn mem 14,0—14,5. 12,0—12,5. Eye maximamleule lappmarkı en. ee 13,0—15,0. 12,0—13,5. De ee ne ANNAN Bilde, f. campanulata. ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Bild. 2. — !ı. f. platyphylla. blott föga öfverensstämmelse. Endast 4 namn (maxima, leucmacrantha, longiloba och diffusa) äro gemensamma för bägge. Detta betyder, att stark utveckling af blomkrona och blomfoder i flertalet fall ej följes åt. Alldeles samma resultat ger en jäm- förelse mellan de analoga tabellerna A och E. Äfven här äro blott 4 namn (hians, radiata, sexstriatula och amoenula) gemen- samma. | Hos alla af mig undersökta Linnza- former affaller blomfodret vid fruktmog- naden; men att så ej hos alla Linnza- former är förhållandet framgår af ett ut- talande af P. GRAEBNER uti Die Gattung Linnea (einschlieslich Abelia), tryckt i Botan. Jahrb. für Systematik etc., heraus- gegeben A. ENGLER, 29 Bd. 1901, sid. 121. Det heter nämligen där: »Die Kelch- zähne fallen bei der letztgenannten Pflanze [Linnea borealis] meist ab, aber mitunter finden sich Formen(!), bei denen die Kelch- zähne vollständig erhalten bleiben, ja sich bei der Reife etwas vergrössern.» 5. Om örtbladen. Hvad örtbladen beträffar kan man hos dem urskilja flera typer. Den allmännast förekommande är den, där bladskifvorna äro rundade, äggrundt eller omvändt ägg- rundt rundade; se bilden ı å taflan 1 (f. suecica sf. trivialis). Bild. 4 och 5, tafl. 2 (f. kersuta) visa en närstående, tämligen sällsynt typ, hos hvilken hårigheten på öfre bladytan utvecklats starkare än vanligt. En annan typ är den, där bladskifvorna antagit nästan cirkelrund gestalt; se bild. 1—3, tafl. 2 (f. subrotundifolia) och vid- stående textbild ı (f. campanulata). Äter en annan se vi hos f. platyphylla m. f., där de rundade eller njurlikt rundade blad- skifvorna i regeln hafva större bredd än längd; se textbilden 2. Ännu en uppträder hos f. archca m. fl. — se bild. 4—6, tafl. V. B. WITTROCK. LINN#A BOREALIS. Sv I — utmärkt därigenom, att de rundade bladskifvorna ej, såsom hos de hittills nämnda, äro trubbiga utan i stället framtill kort tillspetsade; bild. 2, tafl. ı visar en storbladig variation af denna typ. De mest iögonenfallande af Linnzas blad- typer äro de bägge, som utmärka sig genom relativt smala bladskifvor. Hos den ena, säll syntare, äro skifvorna tillspetsade blott mot basen; hos den andra såväl mot toppen som mot basen; se tafl. 2, bild. 6 (f. zenella från Västergötland) och bild. 7 (f. stenophylla från Södermanland) samt textbilden 3, f. multistriata, som bildar en öfvergäng till de bredbladiga. Taga vi örtbladens storleksförhällan- den i närmare betraktande, skola vi finna, att äfven från dessa ofta nog kunna hämtas karaktärer, See, som äro användbara vid Linnza-formernas syste- fi multistriata. matisering. För att fa fullt jämförliga tal har jag, då det gällt örtbladmätningar, all- tid användt blad af samma härkomst och utveckling; nämligen uteslutande för- yngringsskottsblad och dessa de kraftigast utvecklade. Att en del former äro afgjordt småbladiga, är lätt att iakttaga. Med småbladiga förstås här sådana former, hvilkas största bladskifvor ej nå öfver Io millim. i längd. Tabellen G — se sid. 35 — redogör för längd och breddför- hållandena hos de 14 former, som befunnits vara mest småbladiga. Formernas hemort och systematiska plats äro angifna på samma sätt som på föregående tabeller. Af tabellen G framgår, att 10 former hafva sitt hem i norra Sverige, 3 i mellersta och blott ı i södra. Af de nordsvenska tillhöra ej mindre än 5 landets allra nordligaste del, Torne lappmark. 2 af dessa, f. arctica, tafl. 1, bild. 4, och f. microphylla äro småblommiga på samma gång som småbladiga; 2, f. coerulescens och f. lappotornensis, hafva blomkronor af medelstorlek; och 1, f. diffusa, är rent af storblommig. Af dem från mellersta Sverige tillhöra 2 Jämtlands och Härjedalens fjälltrakter, I åter låglandet. Den småbladiga från södra Sverige (Västergötland) är den rundbladiga, i flera afseenden intressanta f. campanulata; se textbilden I och bilden 12, taflan 8. På de olika formgrupperna fördela sig de småbladiga formerna sålunda, att I tillhör Poliochroma, 2 Mesochrome, ı XNanthochroma och 10 Erythrochrome. Detta visar, att småbladigheten i regel åtföljes af hög färg hos blommorna. Till formerna med medelstora örtblad räknas de, hvilkas största blad- skifvor hos föryngringsskotten nå mer än 10 millimeters längd, men ej öfver- skrida 15 mm. Hit hör det stora flertalet af Linn»a-former. Tabellen H, sid. 35, meddelar några exempel från olika delar af landet och af olika bladstorlek. Särskildt må påpekas f. subalpina, såsom ådagaläggande, att Linne&a-former finnes, som äfven i vårt lands kallaste trakter — Torne lappmark, vid öfre gränsen af björkregionen — förmå utveckla blad af normal storlek. Ytterligare 38. ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Tabell I, utvisande bladskifvornas längd och bredd hos storbladiga Linnza- formers största blad pä föryngringsskotten. Millimeter. Längd. Bredd. (Eenzulzstamtas Norrbotten ne nv 15,0—16,3. 10,0—10,5. (MA elegans, Västergötland 2... 150-170. 252 100: form transdlrondhremstraktenn ee 16,0—18,0. 14,0—16,0. longiflora Torr. f. orientalis, U. S. A. Lake Superior 16,0—29,0. 12,0—15,0. form från Vuolerim i Lule lappmark «a oonocmm0ccm.. 16,0—20,0. 12,5—16,0. longiflora Torr. U. S. A. Pt. Ludlow, Wash. .. ........ 18,0—20,0. 13,0—16,0. » » » Kovtenai Co., Idaho .......... 19,0—21,0. 13,0—14,5. form från Nederluleå i Norrbotten _........ sonsons 19,5—21,0. 12,5—15,5. Tabell J, utvisande föryngringsskottens största bladskifvors längd och bredd hos de smalbladiga /zxnwa-former, som hafva bladen tilispetsade såväl mot toppen som mot basen. Millimeter. Längd. Bredd. (BE) desionara leulenlappmark ent re en 10,2—11,0. 7,0— 80. (Ei) akooncoloa, NM asterbotten ken... wen ae. 10,5—11,0. Be SÅ. (X.) tenella Västergötland ........... 1.9 TAI SORIN Mana 11,4—11,8. 7,0— 8,4. (ES) Npäda, Vasterbotten einen ner. Sn 11,2—12,5. 85-—10,0. (P.) umensis, Västerbotten 02.008 BE 11,5--12,5. 7,0— 732. (P.) Zzntermedia, Norrbotten ........0. nn... nn 12,6—13,0. 3,5— 9,0. (MS WZaloserza,, Narike) nase, HD ..., 12,0-—13,2. 8,0 MV (E.) stenophylla, Södermanland une un. 11,5—13,5. 8,0—10,0. (Bid axantha}'Masterbattengien ul dal. 12,5—14,0. 7,5— 8,2. (E.) multistriata, Norrbotten ................. VAT NER 15,0—16,3. 10,0—10,5. . V. B WITTROCK. - LINNEA BOREALIS: 39 Tabell K, utvisande föryngringsskottens största bladskifvors längd och bredd hos de smalbladiga Zzrnwa-former, som hafva bladen tillspetsade blott mot basen. Millimeter, Längd. Bredd. Bay Plarrosemas)amtlandera ee 11,0-—-12,5. 7,0— 8,5. (E.) gracilescens, Norrbotten ............ ....... ER Er 11,7—12,2. 87— 9,2. ko kasslensisu Nastersotland, 2 ae 22. MA (OVR NR DM: Tabell L, utvisande bladskifvornas längd och bredd hos rundbladiga Linnea- formers största blad på föryngringsskotten. Millimeter. Längd. Bredd. (M.) campanulata, Västergötland ........................ I,0— 95. 85— 96. (P.) Lappotornensis, Torne lappmark... en. 20 8,5—10,0. 8,0— 9,0. (E) Zatoba, Lycksele lappmark .......... 2... 8,7-10,0. 85 9,5. (Djekdrachycalya,MeuleNappmare®. 2... nem 10,0—11,0. 10,0—10,5. (F.) koloerythkra, Lule lappmark mn. 2a en 10,5—12,5. 10,5—12,5. (ES) Sebrotundryokm Blekinge ARE RB N 10,0—13,0. 10,5—11,0. Tabell M, utvisande bladskifvornas längd och bredd hos bredbladiga Linnea- formers största blad på föryngringsskotten. Millimeter. Längd. Bredd. 2710UQa,, Nastergötland bg. rear 7,2z—10,3. 10,0—10,6. Plaiyphylaa Nlastereötland ne ne en. 8,0—11,0. 10,5—12,0. ZrascaalasaN asterbotten)..... Ren een 11,3—11,5. 12,0—13.0. 40 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. må framhållas f. maxima, därför att denna, som är den mest storblommiga af alla, dock icke hör till de storbladiga. Uti tabellen I äro sammanställda de mest storbladiga, af tre olika blad- typer. F. multistriata, textbilden 3, tillhör typen med tämligen smala blad- skifvor; formerna från Västergötland och Trondhjemstrakten den allmännast förekommande typen med breda, framtill afrundade skifvor; och formerna från Lule lappmark (tafl. ı, bild. 2) och Nederluleå i Norrbotten (tafl. 13, bild. 1) samt /ongiflora TORREY (tafl. 13, bild. 2 och 7) typen med äggrunda, framåt och bakåt kort tillspetsade bladskifvor. Formen från Nederluleå är af alla, som jag varit i tillfälle att undersöka — de talrika herbarieexemplaren inberaknade — den mest storbladiga. Ytterst nära i storlek kommer den /ongiflora-form från Idaho uti Amerikas Förenta Stater, som finnes afbildad i figuren 2 på taflan 13. — : Några mått på en del mindre vanliga, svenska Linn&a-bladformer må här tilläggas. Tabellen J redogör för örtbladens längd och breddförhållanden hos de svenska Linn&a-former, som utmärka sig genom relativt smala örtblad. Af tabellen framgår, att dessa former äro rikast representerade inom Erythrochrome, men att de förekomma äfven inom de öfriga tre formgrupperna. De festa till- höra norra Sverige, dock ej det allra nordligaste. I södra delen af landet äro ett par former iakttagna, men i mellersta hittills ingen. Otvifvelaktigt är emeller- tid, att sådana äfven där finnas. Från Norge (Valders) har jag sett en hit- hörande form, hvilken är afbildad i figuren 8 på taflan 2. På samma tafla finnes äfven f. Zenella och f. stenophylla afbildade, den förra i fig. 6 och den senare i fig. 7. Båda'— liksom den nyssnämnda norska — stå uti tafleunder- skriften benämnda angustifolia, ett namn, som jag måst ändra därför, att det genom släktet Abelia's sammanslagning med Zinn@a redan finnes användt i kombinationen Zinn@a (subgenus Abelia) angustifolia (BUR. & FRANCH.) GREBN. ! De uti tabellen J sammanställda 10 smalbladiga formerna hafva bladen tillspetsade såväl mot toppen som mot basen; de 3 uti tabellen K anförda där- emot ej mot toppen, som är afrundad, utan blott mot basen. F. gracilescens står — såsom talförhållandena utvisa — på gränsen till de bredbladiga. Tabellen L anger bladskifvemåtten hos de former, som hafva nästan cirkelrunda bladskifvor. Hos f. subrotundifolia förekomma äfven blad af den triviala gestalten. Öfvervägande antalet hithörande former tillhör Lappland. Uti tabellen M anföras exempel på Linn&a-former, som ofta hafva bladskifvor, hos hvilka bredden är större än längden. Textbilden 2 visar f. platyphylla, och bilden 16 på taflan 13 den så egendomliga f. americana. | Beträffande örtbladens färg ma nämnas, att äfven denna kan visa sig rätt olika hos olika Linns&a-former. I allmänhet är den höggrön, men hos en del Poliockrome äro örtbladen — i öfverensstämmelse med förhållandet hos blomkronorna — påfallande blekare, d. v. s. ljusgröna; så särskildt hos f. alba och dess underformer. I afseende på antal och anordning af bladtänderna hos örtbladen har jag uti afhandlingen »Om Linnea borealis L.» (Botan. Notis. 1878, sid. 93, 1 P. Gr=ener |. c. sid, 135. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 41 - och 1879, sid. 13) lämnat en redogörelse, af hvilken framgår, att äfven i dessa afseenden — så ringa bladtändernas antal (o—3 på hvardera bladhalfvan) än är — en betydlig växling äger rum. Hänvisande till den 1. c. gifna tabellen, vill jag här blott tillägga, att jag hos en swecica-form från Värdinge socken i Söder- manland iakttagit en rikare bladtandutveckling än hos någon annan svensk form. Hos densamma förekom blad med ej blott 3 tänder på hvardera sidan (det högsta antal som förut af mig observerats) utan äfven med högre tal; för ett blad har jag antecknat 3 tänder på bladskifvans ena sida och ej mindre än 5 på den andra. Hos den förut omtalta f. americana FORBES finner man under- stundom 4 bladtänder på hvardera bladhalfvan; se tafl. 13, bild. 16 a. Blott i ett fall tror jag mig med säkerhet hafva funnit, att beskaffenheten af bladkanten kan vara af värde vid formernas systematisering. Detta fall gäller en i Köpenhamns universitets botaniska museum befintlig, pressad Linna, hvars etikett lyder »No. 10805. Ex Herb. Geological Survey of Canada. Plants of Alberta !. Linnea borealis L. Sheep Mountain, Waterloo Lake. Lat. 49° o5', July 28th— 31st 1895. John Macoun». Hos henne äro örtbladen ej blott hos fruktifika- tionsskotten, utan äfven hos föryngringsskotten ofta (eller oftast) alldeles hel- bräddade; och när bladtänder finnas, äro de så svagt utvecklade, att de knappt äro synbara för obeväpnadt öga; se tafl. 13, bild. 15. Af denna anledning har jag benämnt den f. integerrima. Mera om densamma längre fram. Såsom välbekant är, har Linnea motsatta blad eller med andra ord 2- taliga bladkransar. 3-taliga kransar förekomma dock understundom ?. Själf har jag iakttagit sådana i Uppland vid Läby i Björklinge socken samt i Värmland vid Risberg i Norra Råda socken. Om dessa, se WITTROCK uti Botan. Notis. 1878, sid. 91 och 92. Uti det af assistenten N. SYLVÉN sistlidna år hitförda rika, lefvande Linn&a-materialet har jag funnit exemplar med 3-taliga bladkransar dels från Fåleberg i Hassle socken, Västergötland, dels, och uti flertal, från Lerbäcks socken i Närike. Ett af exemplaren från sistnämnda lokal var särdeles yppigt utveckladt. Sista föryngringsskottet hade en längd af 0,691 meter; det största mig kända mått på ett årsskott. Det bar 21 örtbladkransar, och af dessa voro de 15 öfre 3-taliga och blott de 6 nedre 2-taliga ?. — Äfven från Gellivara i Lule lappmark har jag sett exemplar med 3-taliga bladkransar. Uti Naturhistoriska Riksmuseets herbarium finnas exemplar med 3-taliga bladkransar från Hunneberg i Västergötland (A. S. TROLANDER 1892), Ulfö i ! Distriktet Alberta är beläget i sydvästra delen af Dominion of Canada på Klippbergens östra sluttning; således, i stort sedt, uti samma trakt af världen som British Columbia och staten Washington, där en annan mycket egendomlig Linnea, L. bor. var. longiflora Torr. har sitt hem. > Enligt O. Penzıc, Pflanzen-Teratologie, 2. Bd., 1894, sid. 30; och J. ABromeit, Flora von Ost- und Westpreussen, 1. Hälfte, 1898, sid. 355, har Pretorius år 1873 iakttagit Linnea med 3- taliga bladkransar uti kretsen Konitz i Westpreussen. > Äfven exemplar med/'2-taliga bladkransar visade i nämnda trakt ej sällan en synnerligt stor yppighet. Hos ett exemplar med påfallande långa mellanleder fann jag, att den längsta var ej mindre än 59 millimeter lång; den längsta Linnzea-mellanled som fallit under min observation. Vid tal om yppighet må nämnas, att den rikaste grenbildning och största bladrikedom jag sett hos något Linneea-exemplar förekom hos ett, som växte på Malmberget vid Gellivare 1892. De bladrika grenarne lågo så tätt vid och ofvanpå hvarandra, att det hela liknade en grön dyna Exemplaret finnes, pressadt, uti Naturhistoriska Riksmuseets skandinaviska herbarium. 42 ACTA HORTI BERGIANI. _ BAND 4. N:!O 7. Småland (F. INGVARSON 1895) och Klöfsjö socken i Jämtland (H. DAHLSTEDT och M. ÖSTMAN 1905). | : Någon särskild. ras med z3-taliga bladkrausar känner man för närvarande icke. Men möjligt är — dä denna bildningsafvikelse så ofta förekommer — att en sådan någonstädes med tiden kan uppstå. IV. Om fruktifikationsskottens mängiormighet. I afseende på de af mig, på grund af såväl biologiska som morfologiska olikheter, uppställda trenne slagen årsskott, föryngringsskott, assimilations- skott och fruktifikationsskott torde det tillåtas mig att hänvisa till min förut citerade afhandling uti tidskriften »Botaniska Notiser» för åren 1878 och 18791. Här gäller det att söka lämna en redogörelse för den stora mångformighet, som fruktifikationsskotten förete ?. Redan i det första arbete, uti hvilket Linn@a är omnämnd, CASPARI Baunmı PYTOUHINAZ 1506, finnes en iakttagelse på detta område. Zinneas upptäckare, JOHANNES BAUHINUS, säger nämligen där (sid. 141), att blommorna sitta 2 och 2 eller 3 och 3 tillsamman på blomgrenarne (»pedicelli»). Uti OLoF RUDBECK den yngres dissertation »Index Plantarum preci- puarum, quas in Itinere Lapponico Anno 1695 observavit Dn. OLAUS RUDBECK, filius» finnes en afbildning af Linn&a, som visar två blomställningar, af hvilka den ena är, såsom vanligt, tvåblommig, men den andra treblommig; och detta på sådant sätt, att från det ena af det nedre stödjebrakte-parets bladveck utgår en blombärande gren, under det att sådana utgå från det öfre parets båda bladveck 3. J. E. GUNNERUS' uppsats Om nogle Norske Planter uti »Det Kongl. Norske Vidensk. Selsk. Skrifter» 4 Del. 1768 ätföljes på taflan 4 af en Linnea- bild, som visar en fyrblommig blomställning med en blombärande gren från. hvart och ett af de båda stödjebrakte-parens bladveck. Blomställningar af lik- nande beskaffenhet omnämnas af G. WAHLENBERG uti Flora Suecica, I, 1831, sid. 410 från Närike och af W. A. Warr uti Westmanlands Flora, 1852, sid. 80 från Västmanland. Uti författarens förut citerade afhandling uti »Botaniska Notiser» finnes | i årgången 1879, sid. 137—150 beskrifning och afbildningar af ett antal af- vikande fruktifikationsskott. Några af dessa afbildningar komma här att återgifvas. Innan jag öfvergår till en redogörelse för mina iakttagelser under de senare åren på detta område, torde det vara ändamålsenligt att först återföra i minnet beskaffenheten af det typiska fruktifikationsskottet. Detta består t Bot. Not. 1878, sid. 30, 31 och 49—52, samt Bot. Not. 1879, sid. 9—20. Jämför äfven R. SERNANDER, Studier öfver skottbyggnaden hos Linnwa borealis L. (Bot. Not. 1891). ° “Zur Kenntniss einer bestimmten Pflanzenform gehört die Gesamtheit aller Entwicklungs- möglichkeiten, die in den normalen Entwicklung nie vollständig realisiert sind“. K. GorerL. Die Bedeutung der Missbildungen für die Botanik, früher und heutzutage. 1907. Sid 15. + Denna bild finnes ätergifven uti Linnés Flora Lappoanica, tafl. 12, fig. 4. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 43 af två väsentligt olika delar: den nedre, vegetativa delen och den öfre, florala. Den vegetativa delens stam är af fastare (vedartad) byggnad och lefver van- ligen 3—4 år. Den bär i regeln fyra sidoställda vinterknoppar, två kraftknoppar och två hvilande sådana. Den florala delen är af spädare (örtartad) byggnad och lefver blott en sommar. Några vinterknoppar bär den naturligtvis icke. Däremot äger den alltid axlar af två ordningar, en (relativ) hufvudaxel och två blombärande biaxlar. Den vegetativa delen åter är aldrig under första året förgrenad. au Den vegetativa delens mellanleder tilltaga i längd nedifrån uppåt. Den florala delens förhälla sig pä motsatt sätt; den nedersta är den längsta och, öfverhufvud taget, hela fruktifikationsskottets allra längsta; se tafl. ı, bild. ı och 2. Den vegetativa delen bär näringsberedande blad, örtblad, i regeln tva par (se tafl. 1, bild. 1, 3 och 4), ofta nog blott ett par (se samma tafla, bild. 5 och 6). Jämte örtbladen äger den nere vid basen två eller tre par mycket små lagblad, de kvarsittande, understundom något förstorade knopptjällen (se samma tafla, bild. I "och 3). Den florala delen bär uteslutande högblad, men dessa af ej mindre än 8 slag, nämligen pa hufvudaxeln (1:0) stödjebrakteerna, på biaxlarne (2:0) förbladsbrakteerna, (3:0 och 4:0) två par tätt under blomman sittande brakteer af mycket olika slag — det öfre parets, såsom deltagande i bildningen af sken- frukten må benämnas skenfruktbrakteer — samt blommans blad: (5:0) foderblad, (6:0) kronblad, (7:0) ståndarblad och (8) pistillblad. Vid skildringen af fruktifikationsskottens bildningsafvikelser må först behandlas de skott, som bära blott en blomma, därpå de tvåblommiga, så de treblommiga, fyrblommiga, femblommiga och sist de sexblommiga. Enblommiga skott äro rätt sällsynta. Blott sju fall hafva af mig iakt- tagits. De fyra af dem öfverensstämma däruti, att den ensamma blomman är terminal på hufvudaxeln. De hos normala fruktifikationsskott förefintliga bägge blombärande biaxlarne saknas här. Det minst afvikande fallet visar bilden 4 på taflan 3. Det enblommiga skottet har proleptiskt utvecklats ur en lågblads-axill på ett annat fruktifikations- skott; en mycket sällsynt skottkombination. Det äger alla de 3, för fruktifikations- skotten karakteristiska slagen af blad. Äfven stödjebrakteerna äro tillstädes; men ur deras axiller hafva inga blombärande biaxlar utvecklats. Det i bilden 3, samma tafla, återgifna fallet liknar det nu beskrifna, men afviker därigenom, att det utvecklats från ett dvärglikt föryngringsskott samt att det ännu ytterligare reducerats, i det att det helt och hållet saknar stödjebrakteer. Det 3:dje fallet förtydligas genom bilden 2, samma tafla. Skottet är ett höstskott, proleptiskt utveckladt ur en axillärknopp från ett föryngringsskott. Det står själf på gränsen mellan fruktifikationsskotten och föryngringsskotten. De senare liknar det genom sina relativt talrika (4) örtbladpar, dessa skilda från hvarandra genom långa mellanleder; de förra genom att vara blombärande, blomman visserligen, mot regeln, sittande terminal på hufvudaxeln, samt genom att äga stödjebrakteer, dessa dock utan biaxlar i sina bladveck. Det 4:de exemplet visar oss bild. 1, tafl. 1. Skottet har sitt ursprung ur en terminalknopp på ett föryngringsskott. Själf är det till sin nedre, vida större del ett föryngringsskott. Fruktifikativt är det blott därigenom, att det terminalt 44 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. bär en blomma. Stödjebrakteer saknas här, men förblad och öfriga högblad äro alla tillstädes.. Blomman har kommit till utveckling i början af höstblomnings- perioden, i slutet af augusti. I det fall, för hvilket nu kommer att redogöras, beror frukti- fikationsskottets enblommighet på abortering af den ena af skottets bäda biaxlar. Textbilden 4° visar ett skott, som är i hög grad dvärgvuxet, särskildt genom den ringa utvecklingen af hufvudaxelns öfversta stamled och af den blombärande biaxelns nedersta. Öfriga afvikelser äro, att stödjebladen, s, liksom äfven de strax ofvanför sittande förbladen, äro örtbladlika, samt — hvad som förorsakar enblommigheten — att blott den ena (den vänstra) biaxeln kommit till utveckling. Den andra, som tillhör det mindre (högra) stödjebladet förefanns blott såsom en förtorkad (på bilden väl svagt antydd) knopp. I de två återstående fallen af enblommighet har den ena af skottets båda biaxlar genom regressiv metamorfos ombildats till en rent vegetativ gren. Det i textbilden 5 ätergifna frukti- fikationsskottet äger i det hela ett sådant skotts vanliga habitus. Äfven den vegeta- tiva biaxeln visar någon likhet med de normala, blombärande biaxlarne; så till vida nämligen att den är af ungefär samma längd som dessa, beroende detta därpå, att dess nedersta mellanled fått den längdutveckling, som är den hos inflores- censbiaxlarne vanliga. Biaxelns örtblad äro 6, 2 hvarandra motsatta på förbladens plats, samt 4 kranssittande i axelns topp. Dessa senare äro af två slag, nämligen två större, sågade, samt två mindre, hel- bräddade. Bägge biaxlarnes stödjeblad, s, hafva, äfven de, örtbladsnatur. De äro till storleken olika, men likna hvarandra däruti, att de äro helbräddade. Det i textbilden 6 afbildade frukti- fikationsskottet är af ett betydligt mer af- vikande, åt det vegetativa hållet vettande utseende. Hufvudaxelns öfversta mellan- led (som ju plär vara mycket lång) är Bild 9. — Ti: Bild OS kort, blott föga längre än den närmast undre mellanleden. Biaxlarnes stödjeblad, s, äro af örtblads-, ej högbladsnatur. Den vegetativa, tämligen korta biaxeln har sex, väl utvecklade örtblad i sin topp. Den blombärande biaxeln har stora örtbladartade förblad samt strax ofvanför dem ett oparigt, litet örtblad. Blomman är ej, som vanligt, hängande, utan riktad uppåt. Bild. 4. — 2/1. ' Denna, liksom följande textbilder, återgifver växtdelarne i naturlig storlek. V. B WITTROCK. LINNEA BOREALIS: 45 Tvablommiga afvikande skott äro ej sällsynta. Minst afvikande är det i bilden 9 på taflan 3 ätergifna. Dess egendomlighet är blott, att det utvecklats ur terminal-knoppen hos ett assimilationsskott. Bilden 10, tafl. 3, visar oss ett dvärgvuxet skott med det florala partiets nedersta mellanled relativt mycket kort samt med blott ett förblad pä hvardera biaxeln. Bilden 8, tafl. 3, återger äfven ett dvärgskott; detta likaledes med mycket kort nedersta mellanled hos det florala partiet och dessutom med endast lägblad hos det vegetativa partiet. Skottet är ett proleptiskt höstskott. Hos bilden ı1, tafl. 3, se vi tre fruktifikationsskott utvecklade ur axillär- knoppar hos ett och samma fruktifikationsskott. Det till vänster är fullt normalt. Det mellerstas egendomlighet ligger blott däruti, att dess örtblad äro ovanligt små, stående på gränsen till lågblad. Det till höger är abnormt genom sin full- ständiga saknad af örtblad. G Likaledes fullständigt örtbladlöst är hufvudskottet hos Yo bilden 4 pa tafl. 3. Förut har omtalats, att ur ett dess läg- Di bladveck utvecklats ett enblommigt fruktifikationsskott. Textbilden 7 visar ett i afseende på hufvudaxeln dvärg- vuxet fruktifikationsskott. Dess stödjebladpar, s, s, och båda förbladpar, /, /, hafva däremot en starkare storleksutveckling än vanligt. De hafva antagit natur af (helbräddade) örtblad. Textbilden 8 återgifver ett skott af rätt ovanlig be- skaffenhet. Hufvudaxelns öfversta mellanled är synnerligen kort; de båda blombärande biaxlarne däremot oerhördt långa, och i sammanhang härmed bladrika. Den kortare af dessa Bild, I. — Yi har två öfvertaliga bladpar, det nedre af örtbladnatur. Den längre äger ej mindre än fyra öfvertaliga bladpar, alla af ört- bladnatur. Den erinrar ej litet om det (föryngrings-)skott med toppblomma, som bild. 2. tafl. 3, ätergifver. Hos det fruktifikations- skott, som textbilden 9 visar, är hufvudaxeln — med undantag af öfversta mellanleden — synner- ligen starkt utvecklad; dess blad likaså; stödjebladen hafva ört- bladnatur. Äfven biaxlarna äro starkare utvecklade än vanligt i afseende på bladen. Deras förblad hafva örtbladnatur, och tvenne öfvertaliga brakteer, lik- nande de normala förbladen, finnas. Bild. & — !n. 46 Bild. 9. — !/ı. 3ild. 10. — Yı. ACTA HORTI BERGIAN!. Bild — Na BAND 4. N:O 7. Bilden 7, tafl. 3, visar ett pro- leptiskt eftersommarskott med stödje- bladen örtbladartade och de blom: bärande biaxlarne mycket långa samt försedda med två par öfvertaliga brak- teer. 3 | | Textbilden 10 föreställer ett skott, afvikande därigenom, att hufvudaxeln fortsatt tillväxten något litet ofvan om de bägge blombärande biaxlarnes utgångspunkter. En mycket kort mellanled har därigenom bildats; hvil- ken bär i sin topp ett högbladpar, s’, som alternerar med det strax nedan- för sittande örtbladartade stödjeblad- paret. Äfven hos det skott, som text- bilden 11 visar, äro (de nedre) stödje- bladen stora, och hufvudaxeln har fortsatt med sin tillväxt ofvanför de- samma; men här i betydligt större man. De med s, s betecknade små bladen äro de blombärande biaxlarnes stödjeblad, hvilka hafva blifvit för- skjutna långt upp på dessa axlar. I det ena af de nedre stödjebladens bladveck märkes ett proleptiskt ut- veckladt assimilationsskott. Bilderna 5 och 6, tafl. 3, återgifva skott af särdeles intressant beskaffen- het. De äro väsentligen föryngrings- skott. Men från dessa har hos båda, i september, proleptiskt utvecklats dels — lateralt — ett assimilations- skott (långt upp till vänster), dels — terminalt — en lång, floral mellanled, uppbärande en så godt som normal inflorescens, afvikande blott genom den ringa längden hos de blombä- rande axlarne, Textbilden 12 visar ett frukti- fikationsskott af i mer än ett afseende enastående beskaffenhet. Den ena af dess biaxlar har regressivt metamor- foserats till en vegetativ gren med fyra par normala örtblad. Den andra V. B. WITTROCK. LINNZ2A BOREALIS. 47 bär i sin topp två blommor; något som är högst ovanligt. Bland andra afvikelser må nämnas, att stödjebladen äro mycket stora, örtbladartade. Den blombärande biaxelns förblad likaså; det ena af dessa egande en vinterknopp uti sin axill. Ofvanför förbladen finnas två öfvertaliga brakteer, den ena tätt vid förbladen, den andra helt nära blommorna. Särskildt må påpekas en på taflan 4 i bilderna I och 2 ätergifven inflorescens, hos hvilken det högst ovanliga inträffat, att uti det ena förbladets axill uppträdt en vegetativ kropp och denna af så stor inneboende kraft, att den förmått proleptiskt (i september) utveckla sig till ett, låt vara, litet assimilationsskott. Stamsammanväxningar förekomma blott sällan hos tvåblommiga inflorescenser. Ett exempel se vi 1 bild. 34, tafl. 5; de blombärande biaxlarne äro där fullständigt sammanvuxna från stödjebladen till för- bladen. Andra exempel finna vi i bilderna ıı a och 4 på taflan 13, hvilka bilder återge den nord- amerikanska /ongiflora Torr. f. zusularıis nob. Efter de undersökta herbarieexemplaren att döma är detta slag af sammanväxning vanligt hos denna form. Mer än hälften af exemplarens inflorescenser voro på nu angifna sätt beskaffade. Treblommiga fruktifikationsskott förekomma af åtskilliga slag. Det vanligaste är det som representeras af bilderna 13, 15 och 16 på taflan 3. Vid betraktande af dessa bilder finna vi: 1:0 att skottets hufvudaxel fortsatt tillväxten ofvanför det vid toppen af skottets längsta mellanled normalt befintliga stödjebladparet; 2:0 att en blombärande biaxel utvecklat sig ur blott den ena stödjebladsaxillen, samt 3:0 att skottets terminala del utgöres af en tvåblommig inflorescens af vanlig byggnad. Af de befintliga, små olikheterna mellan skotten ma påpekas, att det i bild. 15 ätergifna har nedre biaxeln delvis sammanvuxen med hufvudaxeln; det i bild. 13 återgifna örtbladartade stödjeblad; det i bild. 16 till vänster aftecknade på samma sätt, och att det hos samma bild till höger befintliga har det öfre paret stödjebrakteer förskjutet ett stycke upp på den ena biaxeln. Det sistnämnda skottet har dessutom den egendomligheten, att det så godt som saknar örtblad; de två befintliga äro så svagt utvecklade, att de kanske hälst borde anses som lågblad. Bilden :5, tafl. 4, visar ett skott af väsentligen samma seen som de närmast föregäende. Enda olikheten är den, att uti den ena af de nedre stödje- brakteernas axiller utvecklats, ovanligt nog, ett litet vegetativt skott. Textbilden 13 ätergifver ett skott, som så till vida liknar det föregående, att det äger ett vegetativt skott uppe i den florala regionen. Men detta utgår från en af det öfre stödjebrakte-parets axiller. Treblommigt blir skottet där- igenom, att det till motsats mot de förut omtalade har det nedre stödjebrakte- parets båda axiller försedda med blombärande axlar. 48 ld ar ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 7. Blade = nun En mindre vanlig typ af treblommiga fruktifikationsskott finna vi representerad i bilden 3 tafl. 4, bilden 14, tafl. 3, samt i textbilderna 14 och 15. Hos alla dessa har treblommigheten uppkommit därigenom, att hufvudaxeln fortsatt att tillväxa ofvan- för det normala stödjebrakteparet, samt att den i sin topp utvecklat en blomma. Vi hafva sålunda här ett regelrätt, enkelt tvåsidigt knippe med toppblomma,»dicha- stum». Små olikheter mellan dessa skott finnas, såsom afbildningarne utvisa. Hos bilden 3, tafl. 4, skönja vi på hufvudaxelns öfversta parti ett öfvertaligt braktepar; hos bilden 14, tafl. 3, att hufvudaxelns öfversta förblad äro oregelbundet ställda och att toppblomman är riktad uppåt; hos text- bilden 14, att biaxlarne äro delvis samman- vuxna med hufvudaxeln och att denna har ett öfvertaligt braktepar; samt hos text- bilden 15, att de bägge biaxlarnes nedersta mellanled till hela sin längd sammanvuxit med hufvudaxeln, hvarigenom sidoblom- morna kommit att te sig såsom oskaftade. Bilden 17, tafl. 3, visar en inflorescens, som har rätt mycket likhet med den senast omtalade: terminalblomma på hufvudaxeln, samt två blombärande biaxlar, samman- vuxna med hufvudaxeln, dock ej till fullt hela sin längd; ett par korta bitar äro fria, tjänstgörande som skaft åt sidoblommorna. Egendomligt för denna inflorescens är, att biaxlarne äga blott ett förblad hvardera. Hufvudaxelns förblad äro, såsom bilden visar, oregelbundet ställda. Af särskildt intresse är, att denna inflorescens utgör den terminala afslutningen af ett föryngrings- skott; ett föryngringsskott som redan i slutet af augusti är försedt med små, pro- leptiska assimilationsskott. Sannolikt synes vara, att också skottets extraordinära, florala del är af proleptiskt ursprung. Treblommiga . skott med den nedre delen af föryngringsskotts natur se vi i bild. 12, tafl. 3, och i bild. 4, tafl. 4. Hos den förra finna vi, att skottet afslutas med V. B. WITTROCK. . LINNZZEA BOREALIS: 49 en normal, tvablommig inflorescens och att den tredje blomman afslutar en biaxel, som utgår från den ena af de två öfversta örtbladsaxillerna. Denna biaxel bär också två par Öfvertaliga brakteer. Hela det florala partiet är här af proleptisk natur (exemplaret är taget i senare hälften af september), liksom äfven det lilla assimilationsskott, som sitter midt emot den nedre florala biaxeln. Bilden 4, taflan 4, visar ett blombärande skott af i någon man liknande beskäffenhet. Den större, nedre delen är af föryngringsskotts natur. Ur axillerna, tillhörande det öfversta bladparet, utgä biaxlar, som afslutas med blommor, och som bära två par öfvertaliga brakteer. Ur en af de näst öfversta örtbladens axiller utgår en blombärande biaxel, som dessutom bär ett litet örtbladpar och ett öfvertaligt braktepar. kottets öfre del är af proleptisk natur. Det härstammar från samma lokal (Hassle socken i Västergötland) och är taget vid samma tid som föregaende. Ett intressant fruktifikationsskott är det i textbilden 16 ätergifna. Det har utvecklats ur toppknoppen på ett vanligt assimilationsskott. Men under det att detta har alla sina blad parvis ställda, så äro hos fruktifikationsskottet alla hufvudaxelns blad — lågblad och högblad, så väl som örtblad — anordnade tre i krans. Härpå beror inflorescensens treblommighet, i det att en blombärande biaxel utvecklat sig ur axillen hos hvart och ett af de tre högbladen, stödjebrakteerna. Vi hafva sålunda här ett enkelt tresidigt knippe, frichasium, utan terminalblomma. Hos ett annat fruktifikationsskott med tretaliga blad- kransar kommo blott två blombärande biaxlar till utveckling; vid ett af de tre högbladen saknades biaxel helt och hållet. Det må tillåtas mig att erinra därom, att, då tre blad (örtblad) i krans uppträda på föryngringsskott, ett likartadt förhållande äger rum med vinterknopparne; än finnas tre sådana, en för hvarje blad i kransen, än blott två, då det ena bladet full- ständigt saknar antydning till knopp i sin axill. Äfven fyrblommiga skott äro ej sällsynta. Den van- ligaste typen representeras af bilden 6, taflan 4. Vi se af denna, att blomställningens hufvudaxel,fortsättande att tillväxa ofvanom de vanliga florala stödjebladen, hvilka bägge äga blombärande biaxlar i sina axiller, afslutas med en inflorescens af typisk gestalt. De vanliga, nedre stödjebladen äro oftast af högbladsnatur, understundom ett mellanting mellan högblad och örtblad — så i det speciella fall som bilden 6, tafl. 4, återger — eller också rena örtblad. Det skott, som bilden 7, tafl. 4, visar, är af samma natur som det nu beskrifna. Skillnaden är blott, att de nedre stödjebladen här äro rena högblad och att de öfre stödjebladen förskjutits ett godt stycke upp på biaxlarne. . Bild. 16. — !/ı. un O ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. Hos det fruktifikationsskott, som är afbildadt i fig. 9, tafl. 4, äro de nedre stödjebladen rena örtblad; och utmärker sig för öfrigt detta skott genom att hafva mellanlederna i skottets nedre vegetativa del ovanligt länga. Textbilden 17 visar oss ett förhållande, som ej är sällsynt isynnerhet de fall,. då blommornas anordning afviker från den normala. Det består däri, att en samman- växning äger rum mellan delar af flera eller färre axlar inom den florala regionen. I förevarande fall hafva bägge de nedre biaxlarne sammanvuxit med hufvudaxeln på en mycket lång sträcka. Den ena af biaxlarne, som är af ovanlig längd, kommer till följd häraf att utgå från hufvudaxeln nära toppen af den mellanled, vid hvars bas den har sitt upphof. Bilden 12, taflan 4, exemplifierar väsentligen samma förhållande. Här tillkommer dessutom, att de bägge nedre stödjebladen äro af örtbladnatur. Bilden 13, samma tafla, visar i hufvudsak detsamma; blott den ena af de bägge nedre biaxlarna har här varit underkastad sammanväxning; en sammanväxning med hvilken en stark förskjutning uppåt af blomman står i sammanhang. Anmärkningsvärdt i afseende på 1 fråga varande fruktifikationsskott är, att dess nedre del blifvit så örtbladrik och i öfrigt så starkt utvecklad, att den ej litet påminner om ett föryngringsskott. Skottet är, såsom bilden visar, (proleptiskt) sprunget ur terminal- knoppen hos ett assimilationsskott och har för öfrigt den egendomligheten, att det ej äger några lågblad. Den längsta sammanväxning och förskjutning, jag varit i tillfälle att iakttaga, är den som bilderna 10 och II, tafl. 4, visa. Den nedersta mellanleden hos skottets florala parti är här jättelikt lång, och de nedre blom- bärande biaxlarne hafva efter sammanväxning med denna mellanled förskjutits med sina öfversta delar ända upp till mellanledens topp, omedelbart under de bägge öfre, blombärande biaxlarnes utgångspunkt. Skottet är ett proleptiskt sådant från senare delen af september (växt- platsen Hassle socken i Västergötland). Hos det skott, som bild. 7, tafl. 4 återgifver, hå tillväxten af hufvudaxeln ofvanom det nedre stödjebrakte- paret varit högst obetydlig. Därpa beror, att alla fyra de blombärande biaxlarne utgå nästan från samma punkt, hvarigenom blom- ställningen i sin helhet fått formen af en umbell. Att bemärka i öfrigt är, att de bägge öfre stödjebrakterna här förskjutits ett godt stycke upp på de öfre, blombärande biaxlarne. VER BER SWINBINRO. EKS LINNEA BOREALIS. un La Blomställningar af väsentligen samma struktur, som den sist skildrade, hafva iakttagits redan af H. WYDLER !. ; Af fem- och sexblommiga fruktifikationsskott har jag blott sett ett enda utaf hvardera slaget. Dessa finnas afbildade på taflan 4 i figurerna 14 och I5. De likna hvarandra däruti, att hufvudaxeln fortsatt tillväxten ej blott ofvanom ett nedersta stödjebladpar utan äfven ofvanom ett följande, mellersta, för att därefter i sin topp gifva upphof till en tvåblommig inflorescens af den vanliga beskaffenheten. Skillnaden mellan det femblommiga och det sexblommiga skottet är blott den, att hos det förra utvecklats en blombärande biaxel i den ena af de nedersta stödjebladens axiller, under det att hos det senare blombärande biaxlar utvecklats ur bägge de nedersta stödjebladens. Hos båda skotten äro dessa blad ej högblad utan örtblad, och hos det sexblommiga är antalet örtblad i skottets vegetativa del större än vanligt. Båda skotten äro proleptiska höstskott från den på inflorescens-afvikelser så rika Hassle socken i Västergötland. — Hvilka orsakerna kunna vara till den rika mängformigheten hos Linneas inflorescenser låter sig icke afgöras. Endast det tillåter jag mig påpeka, att eftersommarskotten och isynnerhet de proleptiska höstskotten förete en större rikedom på bildningsafvikelser än för- och högsommarskotten. Några systematiska Linnea-former, som utmärka sig genom rikare före- komst af bildningsafvikelser hos inflorescenserna, äro mig icke med visshet bekanta. — Beträffande naturen af inflorescensen hos Linnea hafva olika meningar uttalats . LINNE benämnde den en »umbella bifida»”?. På samma sätt har den blifvit uppfattad af WYDLER” och i senare tid äfven af EiCHLEr ”. Andra för- fattare åter hafva ansett den vara ett knippe; sa ASCHERSON, som beskrifver den såsom »eine langgestielte (durch Verkümmerung der Mittelblüthe) 2-blüthige, seltner durch wiederholte Theilung 4-blüthige Trugdolde» %; så också F. W. C. ! Morphologische Mittheilungen. 1. Linnea borealis; uti Flora oder allgemeine botanische Zeitung. 1859 sid. 4. ; ? Det efterföljande om inflorescensens natur är väsentligen hämtadt ur min år 1879 pub- licerade afhandling "Om Zinnaa borealis L*. 3 Rlora Suecica, Ed. II. Sid. 220. + Morphologische Mittheilungen. 1. Linnea borealis, i “Flora“ 1859, sid. 5. 5 Blüthendiagramme, 1:ster Theil, 1875, sid. 266. Att ErcHrEr ej varit fullt ense med sig själf om riktigheten af denna uppfattning är dock påtagligt. Ty efter att först hafva benämnt blomställningen en “2blüthige Dolde“, uttalar han sig, sedan han redogjort för blomskaftens hög- blad på följande sätt: “Obwohl alle diese Blättchen steril sind, so sollte man sie doch nicht sammtlich als Vorblätter betrachten, sondern nur die untersten; die 4 obern würden die erste Andeutung einer nach Art von Viburnum und Sambucus quirligen Auszweigung der Hochblätteraxe vorstellen. Die Blüthen der Zinn@a wären dann nicht Seitenblühten in gewönlichem Sinne, sondern begrenzte Blüthenzweigen mit Vorblättern und 2 sterilen Hochblattpaaren. Unter diesen Umständen ist vielleicht auch die Bezeichnung Dolde für die Inflorescenz dieser Pflanze nicht ganz zweck- mässig; es kommt dazu, dass häufig die Tragblätter der beiden Blüthenstiele noch mehr weniger laubig sind, in welchem Faile wir ebenso gut von 2 opponirten Axillarblüthen sprechen könnten, zwischen welchen die Hauptaxe obliterirt (zuweilen entwickelt sich dieselbe aber auch weiter und bringt noch ein Paar von Blüthenzweiglein, sekreutzt mit den untern, hervor“). 5 Flora der Provinz Brandenburg, sid. 270. 52 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NEO: ARESCHOUG, som karakteriserar blomställningen såsom »2—-4-blommiga långt skaftade knippen från bladvecken» '. För min del anser jag mig böra i hufvud sak sluta mig till den senare uppfattningen. Om en blomflock (umbella) är en blomställning med obestämdt antal biaxlar och normalt obegränsad hufvudaxel, så bör man ej kunna tveka, till hvilken af dessa bägge slag blomställningen hos Linn&a bör föras. Ty hvarest kan man träffa en blomställning, där biax- larnes antal är mera bestämdt och hufvudaxelns tillväxt säkrare begränsad än (normalt) hos Linn&a borealis. — Det återstår nu att afgöra, till hvilket slag af knippen Linnza-blomställningen bör föras. Härvidlag torde ingen tvekan kunna uppstå. Den hör påtagligen till de enkla tvåsidiga knippena (dichasia, cimes bipares) utan terminalblomma ”. Linnea står för öfrigt ej ensam inom Caprifoliace-familjen i att ega en dylik blomställning. En väsendtligen likartad äga ju alla arterna af gruppen NXylosteum uti släktet Lonicera. Af EICHLER upp- fattas blomställningen här på detta sätt. Han uttalar sig näml. 1. c. sid. 205 om den på följande sätt: »Dieselben stellen ebenfalls Dichasien vor doch ohne ausgebildete Primanblüthe». Tilläggas må dock, att de hos Linn&a stundom förekommande 4 — 6-blom- miga inflorescenserna tyda på en inneboende tendens, som funnit sitt fullständiga uttryck i inflorescensen hos Linn&as släktinge snöbärsbusken, Symphloricarpus racemosus MicH. Hos denna är inflorescensen afgjordt racemös, en klase, oftast försedd med en toppblomma; dock ej alltid. Tänkte man sig en Linnea-in- florescens ytterligare utvecklad i den antydda riktningen, så att de blombärande biaxelparen blefve ännu flera, det ena ofvanför det andra, och biaxelparen därtill vore af obestämdt antal, blefve det hela en klase, starkt erinrande om den hos Symphoricarpus. — Göra vi en sammanfattning af hvad som nu blifvit sagdt om bildnings- afvikelser beträffande fruktifikationsskott så skola vi finna: 1:0 att blommorna med afseende på sin anordning kunna vara antingen ensamma, terminala — detta blott sällan — eller ställda uti en begränsad in- florescens, tvåsidigt knippe; 2:0 att inflorescensen kan äga en toppblomma — detta blott sällan — men att den i regeln saknar en sådan; ' 3:0 att den toppblomma saknande inflorescensen kan vara 2-blommig — detta det vanliga — eller 3 och 4-blommig — detta ej sällan — eller 5 och 6- blommig — detta mycket sällan; 4:0 att de florala axlarnes stödjeblad kunna vara örtblad, eller ett mellanting mellan örtblad och högblad, eller typiska högblad — detta sista det normala; 5:0 att de florala axlarnes förblad i regeln äro högblad, men att de i sällsynta undantagsfall kunna vara örtblad; 6:0 att antalet högblad på de florala biaxlarne vanligen är 6, men i en- Sstakantall» 3. till 70; i 1 Skånes Flora, sid. LVIII. >” För dessa 2-blommiga inflorescenser, utan toppblommor, har L. er A. Bravaıs (i Mem. s. 1. dispos. des Feuilles et des Inflorescences, uti Annales des Sciences nalurelles, Botanique. 1838) till och med föreslagit en särskild benämning nämligen: “cimes geminiflores“. MEN Bi WITTROCK LINNEA BOREALIS. 53 7:0 att uti undantagsfall vegetativa skott komma till utbildning i inflores- censerna och detta ej sä sällan i stödjebladens axiller, men nägon gäng till och med i förbladens; 8:0 att sammanväxningar af stamdelar ej sällan förekomma, och detta dels mellan florala biaxlar, dels mellan dessa axlar och hufvudaxeln. — Vilja vi göra oss reda för de fruktifikativa skottens plats i Linn&as skott- system,',skola vi finna: a) att dessa skott oftast utvecklas ur laterala knoppar på föryngringsskott, mycket sällan däremot ur terminala; b) att de ofta nog härstamma från knoppar på assimilationsskott, vare sig laterala eller (mera sällan) terminala; c) att de alls icke sällan leda sitt ursprung från knoppar på frukti- fikationsskott, dessa knoppar alltid laterala. V. Om mångformighet hos blomman genom bildningsaivikelser. Såsom vi nu sett, innebo uti Linnea krafter, som verka en rik och intressant mångformighet på inflorescensens område. Samma krafter göra sig gällande äfven på själfva blommans. Bildningsafvikelser äro hos henne långt ifrån sällsynta. Såsom utgångspunkt vid redogörelsen för blommans bildningsafvikelser må tjäna en kortfattad skildring af den normala blommans och de omedelbart vid hennes bas sittande högbladens beskaffenhet. Först ett par ord om dessa sistnämnda. Allra nederst sitta, motsatta hvarandra, två för blotta ögat knappt synbara, äggrundt lancettlika och glatta högblad; se den 3 gånger förstorade bilden 2 4 på taflan 5, hvilken vid frukt- ämnets bas visar den ena af dem! De må benämnas småbrakteerna på grund af sin ringa storlek och för att särskiljas från de nära nedanför sittande förbladsbrakteerna och de tätt ofvanför befintliga skenfruktbrakteerna. Den citerade bilden, liksom äfven bilden 7, visar dessa bägge senare slagen rätt tydligt, det förra vid böjningen af blomskaftet, det senare alldeles omedelbart ofvan om småbrakteerna. Skenfruktbrakteerna, som äro jämförelsevis stora och som äro beklädda af kraftiga glandelhår”, hafva sitt namn däraf, att de ingå som en viktig beståndsdel i skenfrukten. De tillväxa nämligen efter blom- mans befruktning så betydligt, att de komma att omsluta nästan hela frukten, därvid tjänande som ett verksamt epizoiskt spridningsorgan, i det att de genom den starka klibbigheten hos sina glandelhår lätt fästa sig vid människor och djur, som med dem komma i beröring ”. ı Äfven hos den i samma förstoring utförda, färglagda bilden 7 på samma tafla kan man skönja en af dem i form af en liten, glatt upphöjning vid fruktämnets bas. 2 Om beskaffenheten af dessa glandelhår liksom äfven af öfriga härbildningar hos Zinnwas fruktifikationsskott, se P. G. E. Tueorın, Undersökning af några växtarters Trichomer; sid. 9—11 (Arkiv för Botanik utgifvit af k. Svenska Vetenskaps-Akademien. Bd. 6, häfte 1—2. 1906). 3 Detta iakttogs redan af Linné, som vid framställningen af "Disseminatio Nature" hänför Linnea till »: , I medelstor, 2 korta. 3.1» a ha: korta: 212 2 medelstora, 2 korta. 14 olika förhällanden. ı läng, 5 korta, LINNEA BOREALIS. WITTROCK. B. Vv: ddeuysıepur3s ydo R GER « « q ‘Zuessiepuejs UI <« < tk ‘Suesasepuejs ua Y90 Pejq1apo} 99 paw Joxnauewwes ns (i (190syppperp “Susedurns paw euxnauewwes Joy ZIs 107 810 € y90 is 107 arepuejs sur] Zz (y ‘1eduejs seipueleay « « sıepueIs (5 “ueuo4ywojq paw y9o eipueieany « « PY 1edueygssiepurgs (jJ ‘Sueys wos ddeuy jeaes sarepuejs « < pepquomywojq (3 ‘pejquosywoq paw euxnauewwes pejq4spojworg (Pp ‘eıpueieay paw euxnauewwes Iejap 9170 suapeldsapojwojg (2 .eIpueleäay « Q « « (q [PXxepnapny SIOYONS BANENYNNNY J9p paw euxnauewwes 1e[xeIg spuesequwogq (e JT 52705409 voum] soy UU0L391 efe10]JJ UIP woul 19S[993910} -SZuIuxeAuewwes ewiouge je Zurujjejsuewures ua Spuejsppaw ‘oO ııoqgeL 64 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. att öfverläppar bildade af blott ı eller af 4 eller af 5 blad äro mycket sällsynta. Antalet af sädana iakttagna fall uppgär sammanlagdt endast till 5. Däremot äro öfverläppar bildade af 3 blad ej sällsynta. Det iakttagna antalet fall uppgår OZ Under det att öfverläpp aldrig saknats hos de i tusental undersökta blommorna, har jag träffat 3 blommor, där underläppen varit fullständigt borta. I alla 3 fallen voro bladen i öfverläppen öfvertaliga; 1 ett fall med ı och i två fall med 2. Underläpp bildad af blott ı blad har jag ej påträffat, men däre- mot af såväl 2 som 4; det forra blott i I fall, det senare i ej mindre än 9. — Antalet af olika talkombinationer på detta område uppgår till 11. På tabellen N angifves antalet af ståndare i sin helhet uti abnorma blom- mor, på samma gång som antalet foderblad och kronblad. Föregående tabell P redogör för ståndarnes inbördes längd hos ett antal afvikande blommor. Regeln är ju, att 4 ståndare finnas och att af dem 2 äro långa och 2 korta. Men äfven på detta område gör sig tendensen till polymorfism gällande. Vi se af tabellen, att fall förekomma, då af de till antalet normala ståndarne I är lång och 3 äro korta, eller omvändt att 3 äro långa och I kort. Dä 5 ståndare finnas, kan I vara lång och 4 korta eller 2 långa och 3 korta, eller 3 långa och 2 korta, eller — hvad anmärkningsvärdast är — 2 långa, I medelstor och 2 korta. På samma sätt inträffar, då ståndarne äro 6, ej blott att långa och korta finnas i växlande tal (se tabellen), utan att äfven här tre slags ståndare kunna urskiljas, nämligen långa, medelstora och korta. — Inalles hafva 14 olika fall kommit under min iakttagelse. VI. Om sammanväxningar. I sammanhang med behandlingen af bildningsafvikelserna inom den florala regionen må några ord sägas särskildt om de rätt talrika sammanväxningsfenomen, som där möta. Sammanväxningar ingå, som bekant, normalt i blommans byggnadsplan, såväl då det gäller blomfoder, blomkrona och pistill (foderblad, kronblad och fruktblad sammanvuxna med hvarandra), som ståndare (dessa med nedre delen af sina strängar vidvuxna blomkronan). Men jämte dessa normala sammanväx- ningar förekomma ej sällan abnorma sådana, och dessa af flera slag. Uti tabellen Q har, för större öfversiktlighets skull, gjorts en sammanställning af de iakttagna sammanväxningsföreteelserna inom växtens florala region. Af denna se vi, att sammanväxningar förekomma såväl på stammens som på bladens område. De blombärande biaxlarne kunna vara sammanvuxna med det fruktifika- tiva skottets hufvudaxel; exempel lämna bilderna 10—13 på taflan 4. Nämnda biaxlar äro stundom sammanvuxna med hvarandra; exempel tafl. 5, bild. 34 och fall tra ubiild. IT: Foderblad kunna äfven till sina öfre delar vara mer eller mindre sam- manvuxna med hvarandra; exempel tafl. 5, bild. 3—6 samt 22 och 26. Hos de sistnämnda omfattar sammanväxningen 4 blad, hos de förra blott 2. V. B. WITTROCK. LINNEZA BOREALIS. 65 Sammanväxning mellan foderblad och kronblad förekommer blott sällan. Exempel visa bilderna 21, 29 och 31, tafl. 5. Hos androeceet ter sig sammanväxningen i olika gestalter. Än äro två ståndare sammanvuxna med hvarandra, se tab. 5, bild. 12 och 31. Än äro i en femständrig blomma två långa ståndare sammanvuxna för sig och tre korta för sig; alltså »diadelfism». Än äro två ståndarsträngar helt sammanvuxna ej blott med hvarandra utan äfven med blomkronan. Än är en ståndare såväl med knapp som med sträng vidvuxen blomkronan. Än är en ståndarsträng sammanvuxen med pistillens stift; se tafl. 5, bild. 28 samt 33 c. Än är stän- daren med säväl knapp som sträng vidvuxen stiftet. Och än är detta senare delvis sammanvuxet med såväl blomfoder som ständarsträng; se bild. 29, tafl. 5. vi. Om bildningsafvikelsernas olika uppkomstsätt. Söka vi nu göra oss reda för de olika sätt, som naturen använder för ästadkommande af bildningsafvikelserna hos Zzunea, skola vi finna, att de väsent- ligen äro följande: 1:0 klyfning, dedoublement; 2:0 organförökning; 3:0 sam- manväxning; 4:0 förskjutning; 5:0 undertryckning, abortering; 6:0 proleptisk utveckling; 7:0 progressiv metamorfos; 8:0 regressiv metamorfos. Klyfning förekommer hos örtblad vid bildning af 3-taliga bladkransar i stället för 2-taliga. Vidare hos blomfodret vid bildning af 6-bladigt sådant i stället för 5-bladigt samt ytterligare uti en del fall af förökning af bladantalet hos blomkronan 1, Organförökning medelst nybildning är iakttagen hos skenfruktbrak- teerna (två par i stället för ett); hos blomman i sin helhet genom utveckling af en extra blomma från axillen af ett foderblad hos en annan af normalt ur- sprung; hos blomfoder, blomkrona och ståndare i många fall vid förökning af bladantal. Såsom ett särskildt slag af organförökning ma anföras en blott en enda gång iakttagen emergensbildning från kanten af ett örtblad (se tafl. 3, bild. 1, andra bladparet uppifrån, bladet till vänster). Sammanväxning förekommer hos stamdelar i det florala systemet hos blomfoder, blomkronor och ståndare, samt äfven, ehuru sällan, hos pistillen (näm- ligen på det sätt att stiftet sammanväxer med andra organ i blomman). Om sammanväxning må i öfrigt hänvisas till tabellen Q. Förskjutning förekommer oftast i afseende på skärmbladen, mest för- bladen, men äfven stödjebladen, och i ett fall skenfruktbrakteerna. Undertryckning träffas hos blomkronan vid hela underläppens borto- varo och i ett fall hos blomman i sin helhet genom frånvaron af både blom- krona, ståndare, stift och märke. Proleptisk utveckling af alla slag af skott förekommer i rätt stor 1 Dedoublement af ett förblad (jämte flere andra bildningsafvikelser) har blifvit iakttagen af P. Macnus; se “Ueber Blüthenanomalien bei Linn&a borealis“ uti Verhandl. d. Botan. Ver. d. Prov. Brandenburg 22 Jahrg. 1880. sid. 71. 66° ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. skala; mest af föryngrings- och fruktifikationsskott, men äfven af assimilations. Med den proleptiska utvecklingen af fruktifikationsskotten stär ofta i samband en mer eller mindre abnorm beskaffenhet hos dessa skott. | Progressiv metamorfos visar sig ofta nog hos blomfodret uti ombild- ning hvad beträffar struktur och färg, helt eller delvis, till likhet med blomkronan. Regressiv metamorfos till örtblad är rätt vanlig hos stödjebladen för de florala biaxlarne; sällsynt däremot hos förbladen. Sällsynt är äfven ståndares ombildning till kronblad. VIII. Om begränsningen ai släktet Linnea. Såsom förut blifvit nämndt, uppställdes släktet Lzznea af J. F. GRONO- vıus i Linn&s Genera Plantarum, Ed. I, 1737 samt vann, äfven i afseende på begränsning, alla botaniska systematikers bifall. År 1872 publicerade emellertid W. VATKE en afhandling med titel »Ueber die Gattung Abelia R. Br.» (Öster- reichische Botanische Zeitschrift. 22 Jahrg. 1872. Sid. 290), i hvilken en utvidg- ning af släktet Linnea föreslogs. Det af RoB. BROWN ar 1818 uppställda släktet Abelia ansågs stå Linnea så nära, att det borde sammansläs med henne. De för sammanslagningen anförda grunder voro af sådan vikt, att flera senare syste- matiker hyllat sig till VATKES ' åsikt. Så K. Fritsch i ENGLER & PRANTL, Die naturlichen Pflanzen-Familien, Teil IV, Abteil. 4, 1897, sid. 165 och 166 samt P. GRAEBNER i Die Gattung Zzunea (einschlieslich Adelza) »uti ENGLER, Botan. Jahr- bücher für Systematik, Pflanzengeschichte und Pflanzengeographie, Bd. 29, 1901, sid. 120—123. Denne sistnämnde redogör på ett mycket förtjänstfullt sätt för Linn&as släktskapsförhållanden och kommer till det resultat, att ehuru båda uppfatt- ningarne — släktet Lzzzzeas bibehållande vid den vanliga, äldre begränsningen a ena sidan och dess sammansläende med släktet Adelra a den andra — låta sig försvaras ’, det senare förfaringssättet dock är att föredraga. För min del är jag något tveksam. Dock lutar jag mest åt den äldre uppfattningen. Sär- skildt uti Zinn@as egendomliga skenfrukt, med de uti dennas bildning ingående — morfologiskt så intressanta och biologiskt så viktiga — glandelbrakteerna (sken- fruktbrakteerna), ser jag ett synnerligen beaktansvärdt särmärke från Adela. Tilläggas må att P. GRAEBNER, |. c., har följande systematisering. Släktet Linnea GRON. |amplif.] med utvidgad släktkaraktär omfattar två undersläkten, 1 Och Ar. Brauns. VATKE Säger nämligen I. c. sid. 291: “Uebrigens habe ich in meinen Falle nicht die Priorität. Schon lange vor mir erkannte ALEXANDER Braun, mein hochverehrter Lehrer, nach freundlicher mündlicher Mittheilung, dass die Gattungen Linnea Groxov. und Abelia R. Br. kaum von einander verschieden seien“. ? “Beide Anschanungen lassen sich verteidigen, denn wärend es nicht geleugnet werden kann, dass die Mehrzahl der Abelien eine recht karakteristische Tracht besitzt, sich nicht wesentlich von dem kleinen zwergigen Linns»a-Pflänzchen unterscheidet, und dass auch die Gestalt der Frucht, resp. der Kelchröhre, das Abfallen ober Erhaltenbleiben der Kelchzipfel und schliesslich die Gestalt der Blumenkrone Unterscheidungsmerkmale darbieten, so ist doch anderseits wieder nicht zu über- sehen, dass keines dieser Merkmale auch nur annähernd gleichwertig ist den sonst zur Unter- scheidung der Gattungen, auch bei den Caprifoliaceen, gebräuchlichen Merkmale“. P GRAEBNER |. c. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 67 subgenera: Zulinn@ea AL. BR. & VATKE samt Abdelia (R. Br.) AL. Br. & VATKE. Till det förra föres blott Linnea borealis L. med, varieteten & longzflora TORR. Till det senare 25 arter, I varietet och 2 hybrider. Af arterna härstamma 12 från Kina, I från Kina och Japan, 4 från Japan, I från Kina och Mandschuriet, 3 från Kina och Tibet, I från Himalaja, I från Afganistan och Turkestan samt 2 från Mexiko. Den till habitus mest Linnea borealis-liknande är den syd- kinesiska, från ön Lautau nära Hongkong härstammande ZL. (Abelia) Ascher- soniana GREBNER. Ix. Om Linn&a borealis’ geografiska utbredning. Linnea hör till de växter, som äga ett mycket stort utbredningsområde. Uti Europa förekommer den i så godt som hela Skandinavien. I Finland nästan öfver hela landet. I Ryssland från de nordligaste delarne ned till en linje, som buktar mellan 53° och 56 nordl. latit., ungefär öfver Plock, Grodno Witebsk, Smolensk, Kaluga, Rjäsan, Nischnij Novgorod och Kasan '; det ryska Linn&a-området sålunda omfattande fullt hälften af det stora landet. I mellersta Europa träffas Linnea på åskilliga ställen i Nord-Tyskland, på Harz och på Riesengebirge; i Österrike på de högre bergen uti Mähren, Kärnthen, Salzburg och Tyrolen; i Schweiz på Alperna i de södra och västra delarne; i norra Italien på Lombardiets och Piemonts höga berg; samt i Frankrike på Savoyens alper. I Storbrittanien förekommer Linn&a flerstädes i Skottland och därjämte, sällsynt, i norra England. Innan vi lämna Europa, blott några ord ytterligare om växtens utbred- ning i Sverige och Norge. I båda länderna hör den till de allra allmännaste. De barrskogar af någon större omfattning, i hvilka den saknas äro ej många. Dess område sträcker sig från halföns allra nordligaste delar, Magerö och Gam- viksnäset i Finmarken, angefär vid 71 nordl. latitud, ned till mellersta delen af Skåne, något söder om 56 nordl. latit. Den förekommer nere vid hafvet på de yttre öarne — exempelvis Singö, Runmarö och Utö i Sverige samt Lofotens öar i Norge — ända upp i öfre björkregionen och till och med ofvanför denna på våra fjäll. I allmänhet taget är Linn&a en skuggväxt, men i Skandinaviens nordligaste delar träffas hon ofta på fullständigt öppna lokaler. Linn&as utbredningsområde i Asien är högeligen vidsträckt. Det om- fattar allra största delen af Sibirien, från Altaibergen och Baikalområdet i söder (c:a 50 nordl. lat.) till polcirkeln och i vissa trakter ännu mycket nordligare breddgrader 2; från Ural i väster till ön Sachalin och Berings sund i öster. ! Enligt Fr. TH. Körpen. Geographische Verbreitung der Holzgewächse des europäischen Russlands und des Kaukasus. 1 Theil, Pag. 489—494 Uti 2:dra delen af nämnda arbete finnes en karta (II) med utsatt sydgräns för Linnea jämte talrika andra lignoser. Arbetet ingår uti »Beiträge zur Kenntniss des russischen Reiches und der angrenzenden Länder Asiens. 3:te Folge. Bd. V & VI. 1888 & 1889. ®? Den nordligaste mig bekanta lokalen ligger nära Lenaflodens mynning vid “Kumach- Sur, 71° 30' nordl. latit., där Linnea förekommer sparsamt vid skogsgränsen“. Detta enligt skriftligt meddelande af licentiat H. Nirsson-EHrE, som år 1898 i botaniskt afseende under- 68 ACTA HORTI BERGIANI, BAND 4. N:O 7. Linn&zas sydligaste asiatiska växtställe är beläget i Kaukasus vid Dartlo på 42° 26' nordl. lat. och är en enstaka, sydlig utpost!. Äfven i Nordamerika har Linn&a ett myckert stort utbredningsområde. Detta sträcker sig i ett bredt bälte tvärs öfver hela kontinenten, från Nya England, Newfoundland, Labrador och Grönland till Kalifornien, Oregon, Washington (staten), British Columbia och Alaska. Sydgränsen går öfver Maryland, Pennsyl- vania, Michigan, Minnesota, Colorado, Utah, Nevada och Norra Kalifornien. Den sydligaste mig bekanta växplatsen är belägen i Colorado, U. S. A., vid 38° 5' nord. lat.” Nordgränsen ligger i Grönland vid 69 33 nordl. lat. ”, för att seder- mera sjunka så, att den, enligt föreliggande uppgifter, ungefärligen följer pol- cirkeln; det nordligaste mig bekanta växtstället i västra Amerika ligger just under polcirkeln, vid Berings- (eller närmare bestämdt Kotzebue-) Sund. Af hvad som nu blifvit meddeladt finna vi, att Linnea borealis L. är utbredd öfver halfva Europa, en tredjedel af Asien och drygt hälften af Nord- amerika. Dess område ligger väsentligen inom den norra tempererade zonen, men sträcker sig ej obetydligt in i den arktiska. Nordligast går Linn&a i Asien, eller till 71° 30' nordlig latitud. I Europa når den till fullt 71" n. lat. och i Nordamerika till 69 33 n. lat. Sydligast går den i Nordamerikas Klippberg, nämligen till 38° 5’ n. lat. I Asien (Kaukasus) når den ned till 42° 26' n. lat. och i Europa (Norra Italien) till 45 35° nm. lat. Hvar Linnea är rikast representerad genom olika former låter sig för närvarande icke afgöra, alldenstund vår kunskap om förhållandena i detta afseende uti Asien och Nordamerika ännu är så ringa. W. J. Hooker ! gör följande uttalande: »This beautiful and interesting plant seems to have its maximum in British North America.» X. Försök till gruppering ai de systematiska Linnzaiormerna. Då det gäller att finna en ändamålsenlig och, sa vidt möjligt, naturlig anordning af de systematiska enheterna uti en mångformig växtgrupp, har man att söka göra klart för sig, T:o hvilka organ erfarenheten visat frambjuda de sökte en stor del af Lenaflodens dal. En annan mycket nordlig Linn&a-lokal är belägen nära Jenissejs mynning vid Tolstyi-Noss, på 70° 10° nordl. lat, Blombärande exemplar, tagna där af lektor H. W. ArnerL 18?/976, finnas i Uppsala universitets botaniska museum. 1 G. Rappe skrifver i “Die Chews'uren und ihre Land, untersucht im Sommer 18767, Cassel 1878, sid. 296—7 följande: “Eine Excursion welche Herr Lever [189/76] zu den jenseitigen Ufern der Perekitelischen Alasan [-fluss] machte, brachte zwar nur sehr geringe Insectenausbeute ein, allein sie bestätigte das Vorkommen der Europäischen Vaceinien in den gemischten Wäldchen der Ufersteilungen, die aus der Weissbirke und Kiefer gebildet sind. Er brachte von dort Vaccinium myrtillus, V. vitis idea, Empetrum nigrum und die schöne nordische Linnea borealis, jetzt blühend mit.“ >” Enligt exemplar, tillhöriga Uppsala universitets botaniska museum, samlade 187/96 af C. S. CÖRANDALL uti Colorado "Above Beaver Creek, Alt. 9,500—12,000 ft. Swamp.” > Enligt exemplar tillhöriga Köpenhams universitets botaniska museum samlade 1929/802 af M. G. Porsirp, ”Rigt blomstrende i Udkanten af Pilekrat vid Kvannitsorok i Diskofjorden.“ + Flora Boreali-Americana. Vol. I. 1840. Sid. 285. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 69 största skiljaktigheterna, samt 2:0 hvilken grad af beständighet, konstans, de funna skiljaktigheterna kunna äga. | Inom olika växtgrupper te sig förhällandena i dessa afseenden i hög grad olika. För att välja några exempel från de grupper, som varit föremål för mitt speciella stadium, förhåller det sig så, att de mest varierande och de vid systematisering mest användbara (konstanta), karaktärgifvande organen visat sig vara: hos Zrytkre@ blomkronan och ständarne, hos Aquilegie blomfodret och blomkronan, hos Linaric, Viole tricolores och Centaurea cyanus blomkronorna, hos Lathyrus odoratus blomkronorna och fröna, hos Nymphee pistillen och frukten, hos Pyrus malus "sylvestris frukten, hos Phaseolus vulgaris fröna, hos Lamium amplexicaule örtbladen, särskildt inflorescens-stödjebladen, samt hos Picea excelsa och Pinus sylvestris grenarna och bladen (habitus). De organ, som hos Zznnea kunna komma i betraktande äro — såsom det framgår af framställningen i afdelningen III — örtbladen, blomfodret och blomkronan. Ehuru örtbladen förete flera olika, delvis rätt konstanta typer, synas de ej vara användbara för att på dem grunda systematiska hufvudgrupper. Vid försök till gruppbildning på denna grundval visar det sig snart, att former, som i afseende på växtens ädlaste organ, blommorna, likna hvarandra, komma att splittras på olika grupper. Detsamma gäller om blomfodret. Ehuru detta i många fall erbjuder goda karaktärer för skiljande af formerna, visar det sig dock icke vara användbart såsom grundval för uppställande af systematiska hufvudgrupper. Återstår då blomkronan. Denna är, såsom vi förut sett, Zziun@as högst utvecklade organ; det organ, hos hvilket en gifmild natur nedlagt en alstrings- kraft åt så olika håll och uti så talrika skiftningar, att resultatet rent af ger intryck af ett litet underverk. Blomkronorna visa skiljaktigheter i två väsentliga afseenden, nämligen dels i afseende på form och dels i afseende på färg. Till formen kunna de vara antingen korta och vida eller långa och smala eller också — hvilket är det vanligaste — mellanting mellan dessa båda ytterligheter. Redan för länge sedan har blomkronans form blifvit lagd till grund för urskiljandet af en särskild Linneea- varietet, nämligen var. longiflora TORREY. Möjligt är, att denna »varietet» antyder en hufvudgrupp bland de amerikanska Linn&a-formerna. Att den omfattar flera skilda former, därom har jag varit i tillfälle att öfvertyga mig (se mot slutet af denna afhandling afdelningen »Nägra ord om de amerikanska Linnxa-formerna»; jämför äfven bilderna å taflan 13). Men att i öfrigt använda blomkronans form såsom hufvudgrundval vid formgrupperingen har vid anställdt försök ej visat sig ändamålsenligt eller ens utförbart. Ty mellan de kortkroniga och de långkroniga finnas nästan alla tänkbara, mellanliggande former, som bilda (förgrenade) serier utan några nämnvärda afbrott. Hvad åter blomkronans färg beträffar, är denna vid ett ytligare betraktande visserligen mycket litet i ögonen fallande. Den sambladiga, omvändt kägel- formiga, hängande blomkronan visar ju åskådaren blott sin utsida, och denna är i regeln endast svagt och rätt enformigt färgad. Färgrikedomen och den så godt som oändliga mångfalden i afseende på färgernas gruppering och nyansering 79 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 7. visar sig fullständigt, blott om man gör sig besvär att (på sätt förut, sid. 10, blifvit beskrifvet) klyfva blomman i två delar, för att därefter nogare taga blom- kronans insida i betraktande. Man finner då, att såväl öfverläppen som isynnerhet underläppen i de allra flesta fall äger en rik och karakteristisk färgteckning, som hos de särskilda formerna växlar på det mest mångfaldiga sätt. Såsom förut blifvit nämndt, har det alltid gula honungstecknets form, storlek och färgnyans samt underläppens färgteckning i öfrigt visat sig erbjuda oväntadt konstanta karaktärer för särskiljande af de systematiska formerna !. Under sådana förhållanden har jag ansett mig kunna och böra använda beskaffenheten af färgteckningen på blomkronans insida såsom grundval vid sammanställandet af Linn&a-formerna i hufvudgrupper; och detta ehuru jag är fullt medveten därom, att på beskaffenheten af ett enda organ en sant naturlig indelning aldrig kan grundas. Åt framtidens Linnza-forskare, i besittning af en genom lyckade odlingsexperiment m. m. vunnen, betydligt vidgad kunskap, må det därföre lämnas att klargöra Linne&a-formernas uppkomstsätt och inbördes frändskap. Vid en undersökning af blomkronornas allmänna färg på deras insida iakttager man lätt, att den hos vissa former är mycket matt, nästan hvit, under det att den hos andra är mycket hög, starkt rosenröd eller purpurröd. Likaså kan man knappast undgä att finna, det hufvudfärgen hos en del former är den gula. Stödd på dessa iakttagelser har jag uppställt tre formgrupper: en för de blekblommiga, Poliochrome, en för de rödblommiga, Arythrochrome, och en för de gulblommiga, Xanthochrome. Men jämte dessa finnas ej få, som intaga en medelställning, dels och isynnerhet mellan Pobochrome@ och Erythochromae, dels också mellan Poliochrome och Xanthochrome samt Xanthochrome och Erythro- chrome. För alla dessa har bildats en särskild midtelgrupp, Mesochrome. Dessa fyra hufvudgrupper kunna närmare karakteriseras på följande sätt. I. Poliochrom& (af zoAros, hvitaktig, och yowua, färg). Blomkronans färg öfvervägande hvit eller hvitaktig, såväl på insidan som utsidan. Mellanrummen uti honungstecknet alltid hvita. Ej några gula strimmor på öfverläppen [undantag i detta afseende f. Sylvenz, f. pallida och understundom f. plagiosemal. I. Mesochrome&e (af u:coc, midterst, mellanliggande, och yowuwe, färg). Blomkronans färg på insidan liggande emellan den hvitaktiga, hos Polio- chrome, och den starkt röda, hos Arythrochrom@. Mellanrummen i honungs- tecknet hvita eller (sällan) mycket svagt rosenröda. Framför honungstecknet alltid en röd färgteckning. Ej några gula strimmor på öfverläppen [undantag i detta afseende f. megasema|. II. Xanthochrom& (af jords, gul, och yonne färg). ! Ett analogt förhållande äger rum hos Viole tricolores, i det att äfven hos dessa de bästa karaktärerna för formernas åtskiljande erhållas från färgteckningen på kronbladens öfversida (insida). På grund af blomkronans fribladighet samt af det förhållandet, att fyra af kronbladen äro böjda utåt, faller här färgteckningen omedelbart i ögonen. WViola-blomman är till sin natur ljusälskande och regntrotsande, under det att “den blyga” Linnea-blomman är så väl ljus- som regnskyende. V. B. WITTROCK. LINNZA BOREALIS. 71 Blomkronans färg på insidan företeende gult ej blott hos kronans underläpp, utan äfven hos dess öfverläpp ', eller i ett par fall blott hos underläppen, men då äfven hos dennas brämflikar. Mellanrummen i honungstecknet hvita eller ljusgula [undantag i detta afseende f. fulgens och f. flammeal. IV. Erythrochrome (af :ovJooc, röd, och yowua, färg). Blomkronans färg på insidan öfvervägande röd, ej blott hos underläppen utan äfven hos öfverläppen. Honungstecknets mellanrum oftast mer eller mindre röda; dock hos en del former hvita. Inga gula strimmor på öfverläppen. Poliochrome omfatta 18 former och 6 underformer; se taflan 6 samt tafl. 7 bilderna 1—13. | Mesochrom@ omfattar 34 former och 4 underformer; se taflan 7, bild. 14— 27 och taflan 3. NXanthochrome omfattar 14 former; se tafl. 9, bild. 1—15 och 23 samt tafl. 12, bild. 31. Erythrochrome omfattar 74 former och en underform; se tafl. 9, bild. 16—28 samt tafl. 10—12. Hela antalet af här beskrifna Zinn@a-former uppgår sålunda till 140 samt af underformer till 11; summa 150. Den här gjorda anordningen af grupperna sinsemellan angifver blott färg- styrkan hos blomkronan, sa nämligen att de med de färgsvagaste kronorna intaga främsta rummet och de med de färgstarkaste det sista. Min äsikt i afseende pä härstamningen är alldeles ej den, att Poliochrom@ skulle vara de äldsta, från hvilka de öfriga, omedelbart eller medelbart, utvecklat sig. Snarare synes det mig sannolikt, att de äldsta formerna äro att söka bland Mesochrom«, särskildt uti de i vårt land så allmänna swecica-formerna. Från dessa föreställer jag mig, att Poliochrom@ utvecklats regressivt och de båda andra grupperna progressivt. XI. Beskriining af Linn&as svenska former och underiormer. Diagnoses latine et descriptiones suecice formarum subformarumque suecicarum Linn» borealis L. Sectio I. Poliochromx& WiITTR. nov. sect. Color principalis corolle, et in latere exteriore et in interiore, albus vel albidus. Intervalla signi nectarei semper alba. — Form» 1—18. ! Det mycket svagt gulaktiga, som ej sällan visar sig hos öfverläppens allra nedersta delar, tages härvid ej med i räkningen. 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:!O 7. Sectio II. Mesochromx& Wiırrk. nov. sect. Color corolle inter albidum et rubrum intermedius. Intervalla signi ne- ctarei alba vel rare dilute roseola. Ante signum nectareum semper pictura rubra. — Formxz 19—52. Sectio II. Xanthochromx WITTR. nov. sect. Color principalis corolle in latere interiore luteus; non solum labium in- ferum sed etiam labium superum colore luteo ornatum. Intervalla signe nectarei alba vel flavida (excipe f. fulgentem). — Form& 53 — 66. Sectio IV. Erythrochromz. Color principalis corolle in latere interiore non solum labii inferi sed etiam superi ruber. Intervalla signi nectarei plerumque rubra. — Form 67— 140. Sectio I. Poliochromx& WiıTTR. nov. form. 1. Linnea borealis L. f. alba WITTR. nov. form. Taflan 6, bilderna 1, 2. Västergötland, Hassle socken, prästgården mellan Stommen och Nytorp (nr. 2 och 7)! i tallskog 1926/,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten dr. N. SYLVÉN. ) Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla curta et ampla, externe alba; lobis limbi uniformibus, subcurtis, rotundatis. Signum nectareum submagnum, pallide luteum, radians, ex parte reticulatum, intervallis albis; labium inferum de cetero album. Labium superum album, ex parte palli- dissime flavum. Calyx subcurtus, sepalis anguste lanceolatis.. Folia forma triviali, dilutius viridia. Blomkronans längd (longitudo corolle) cirka 8,0 millimeter. Underläppens bredd (latitudo labii inferi 2) » 9,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 29 > Blomkrona kort3 och vid; brämflikar nästan likformiga, köras utsidans färg helt hvit, någon gång med en svagt gul fläck på undersidan vid basen. Öfverläppens insida, se bild. ıc och bild. 2c: pipdelen till större eller mindre del mycket svagt gul, i öfrigt hvit; brämflikar hvita. 2 De inom parentes anförda hor hänföra sig här och framgent till Bergielunds bota- niska trädgårds herbarium, där exemplaren — förutom med lokaluppgiften — äro betecknade med de nummer (eller bokstäfver), som af insamlaren åsatts dem. ? Detta mått angifver bredden hos underläppen, då denna är plant utbredd. > Epitetet "kort" (“medelläng“ eller lång") angifver här och framgent förhållandet till Linn@a-blomfodrets eller Linnwea-blomkronans medellängd, som hos de svenska formerna :visat sig vara för det förra 2,6 millimeter och för den senare 8,8 millimeter. Jämförelsetalet är alltså, då det gäller blomfodret, 2,6 och, då det gäller blomkronan, $,8. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 73 Underläppens insida, se bild. ı 5 och 2 4: pipdelen med tämligen stort, radierande, delvis nätlikt, gult honungstecken, i öfrigt hvit; brämflikar helt hvita. Blomfoder tämligen kort ; flikar smalt lancettlika, de nedre något längre än de öfre, se bild. I a och 2 4; utsidans färg rent grön. ; Örtblad af vanlig gestalt, ljusgröna. 11/.. L. bor, f. alba ö glabrior WirTR. nov. subform. Uppland, Roslagen, Singö 1918/00. Lefvande exemplar lämnade af pro- fessor CH. AURIVILLIUS både till plantering och undersökning. Differt a form. # et 7 sepalis longioribus; corolla longiore; signo nectareo subfusco-luteo; foliis sepalisque minus pilosis. Blomkronans längd (longitudo corollX) c:a 10,0 mm. Blomfodrets Ad » GUYS 0.3.50.» Skiljer sig från hufvudformen samt underformen 7 sudermannica genom betydligt längre blomfoder, genom längre blomkrona, genom brunaktigt gult ‚honungstecken samt genom hårbeklädnaden såväl på blomfoderblad som örtblad svagare utvecklad. 11/5. L. bor. f. alba 7 sudermannica WITTR. nov. subform. Tafl. 6, bild. 3, 4. Södermanland, Stora Malms socken, Forssjö bruk 199/04. Lefvande ex- emplar sända af pastor primarius J. F. Hänr. Differt a form. @ et £ corolla minus ampla, lobis minus rotundatis, magis divergentibus; signo nectareo subaurantiaco; striis minimis, pallide roseis in parte infima, interna labii inferioris; sepalis brevioribus. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 .» Blomfodrets längd (longitudo calycis) SAO > Skiljer sig från hufvudformen och underformen P genom kortare blom- foder; mindre vid blomkrona, hvars brämflikar äro mer divergerande frän hvar- andra; högre färgadt, nästan orangegult honungstecken; samt en ytterst svag, röd teckning på nedersta delen af underläppens insida. [607 L. bor. f. stockholmiensis \WITTR. nov. form. Tafl. 6, bild. 5, 6. Stockholmstrakten (Uppland), Solna socken, Haga slottspark i tallskog 1918/04. Lefvande exemplar lämnade af artist AX. EKBLOM och fru TH. EKBLOM. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla vix mediocris, parte anteriore ampliata, colore externe alba, macula basali anteriore flava; lobis limbi subrecurvatis, uniformibus. Signum nectareum permagnum, luteum, radians, subreticulatum, intervallis albis; labium inferum de cetero album. Labium superum album, parte inferiore dilutissime roseola Calyx sublongus, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali, dilutius viridia. 10 7A ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NIO 7. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 85 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) ya a Blomkrona ej fullt medellång, vidgad framåt med något tillbakaböjda, korta, nästan likformiga brämflikar; utsidans färg hvit med en liten, svagt gul fläck på undersidan vid basen; se bild. 5. Öfverläppens insida, se bild. 6 4: pipdelen mycket svagt rosenröd; brämflikar hvita. Underläppens insida, se bild. 6 c: pipdelen med mycket stort, radie- rande och nätformigt samt äggult honungstecken, i öfrigt hvit; brämflikar hvita. Blomfoder något mer än medellångt; flikar smalt lancettlika, se bild. 6 a; utsidans färg rent grön. Örtblad af vanlig gestalt, ljusgröna. — Skiljer sig från f. alba mest genom blomkronans tillbakaböjda brämflikar, öfverläppens rödaktiga färg på insidan, och det stora, helt nätformiga honungs- tecknet. ' | Exemplar i Naturhistoriska Riksmuseets herbarium från Skedemosse på Öland, tagna af E. NORDSTRÖM i juni 1893 och benämnda f. sulphurescens JUNGNER,' erinra rätt mycket om denna form. LÄ L. bor. f. subochracea WITTR. nov. form. (GS Tafl. 6, bild. 7, 8. Dalarne, Falutrakten, Petersberg 195/,04. Lefvande exemplar sända af fru GERTRUD LJUNGBERG. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla vix mediocris, subampla, externe alba, macula vitellina inferne ornata, lobis limbi uniformibus, curtis, rotundatis. Signum nectareum magnum, subochraceum, radians, ex maxima parte confluens; labium inferum de cetero album. Labium superum album, parte inferiore virescenti-flaveola, parte suprema dilute roseola. Calyx subcurtus, sepalis lanceolatis. Folia viridia. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 8,3 mm. Underlappens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2m Blomkrona ej fullt medellång, utåt tämligen vid, med korta, rundade, nästan likformiga brämflikar; utsidans färg hvit med en svagt orangegul fläck på undersidan vid basen; se bild. 7. | Öfverläppens insida, se bild. 8 4: pipdelen svagt gulhvit, nederst något litet skiftande i grönt; brämflikar hvita med topparne mycket svagt rosenröda. N Underläppens insida, se bild. 8 c: pipdelen med ett tämligen stort, nedtill fullständigt sammanhängande, upptill radierande, okragult honungstecken, i öfrigt hvit; brämflikar helt hvita. Blomfoder tämligen kort; flikar lancettlika, se bild. 3 a; färg på ut- sidan nedtill rödbrun, i öfrigt grön. Örtblad höggröna. — NERE BE WITTROCK. : LINNEA BOREALIS. 75 Utmärkt genom sitt okragula, nedtill helt sammanhängande honungs- tecken, sina i rosenrödt skiftande brämfliktoppar hos öfverläppen, samt sina höggröna örtblad. 4. L. bor. f. Sylvenii WITTR. nov. form. Taflz6rbild. 9. Västergötland, Hassle socken, prästgärden, mellan Nordbacken och Stom- men, i tallskog (@) 192%/,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten dr. N. SYLVEN. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla magna, externe alba, lobis longis, divergentibus, uniformibus. Signum nectareum permagnum, radians, aurantiaco-luteum, inferne confluens, superne ramosum, apicibus extremis in lobos limbi ingredientibus; labium inferum de cetero album. Labium superum album, nervis principalibus flavis. Calyx longus, sepalis angustissime lanceolatis, longius acuminatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 10,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 11,3 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) Deal» Blomkrona mer än medelstor; flikar nästan likformiga, langa och smala, isärstaende; utsidans färg hvit. | Öfverläppens insida, se bild. 9 6: pipdelen hvit med ljusgula nerv- strimmor och en mycket svagt gul färgton mellan dem; brämflikarne hvita med hufvudnerverna svagt gula. Underläppens insida, se bild. 9 c: pipdelen med mycket stort, ned- til sammanflytande, upptill förgrenadt, orange-äggult honungstecken, i öfrigt hvit; brämflikarne hvita, med nedersta delarna prydda af honungstecknets yttersta förgreningar. Blomfoder långt; flikar mycket smalt lancettlika, starkt tillspetsade, se bild. 9 a; färg grön, på utsidan nedtill rödbrunaktig. Örtbladen af vanlig gestalt. — Denna utmärkta form är lätt igenkänd på blomkronans långa och smala brämflikar, det mycket stora honungstecknet, samt öfverläppens egendomliga ornering. Den är uppkallad efter assistenten vid härvarande botaniska träd- gård dr.: N. SYLVÉN, som på resorna för uppsökande och insamlande af Linnea- former ådagalagt en synnerligt stor skarpsynthet. 5. L. bor. f. leucmacrantha WITTR. nov. form. (af Asvzos, hvit, . 12008, lång, och avdoc, blomma). eu 6, bild. IN KR Tan Oo, VING 6: Jämtland, Åre socken, vid Ullån, i granskog 195/,06. Lefvande exemplar sända af studeranden MAGNUS AURIVILLIUS. Diagnosis. Forma e sectione Polochromarum. _ Corolla permagna, ampla, externe alba, lobis limbi longis, subovatis. Signum nectarum parvum, vitellinum, radians, vix ramosum; labium inferum de cetero album. Labium 76 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. superum album, parte mediana interdum dilutissime roseola. Calyx mediocris, lobis sublanceolatis. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 11,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 12,5 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) SABLES Blomkrona mycket stor och vid; brämflikar nästan likformiga, långa; utsidans färg hvit. Öfverläppens insida, se bild. 10 5: pipdelen nästan hvit, någon gång med det öfre partiet mycket svagt rosenrödt; brämflikarna hvita. Underläppens insida, se bild. 10 c: pipdelen med tämligen litet, radierande, gult honungstecken, i öfrigt hvit; brämflikarna hvita. Blomfoder medellångt; flikar nästan lancettlika, se bild. 10 4; färg grön. Hos synnerligt kraftiga exemplar kunna blommorna blifva afsevärdt större, än de ofvan anförda (medeltals-) måtten angifva. Den längsta af mig uppmätta blomkrona — nära 13 millim. lång — tillhör denna form. 6. L. bor. f. angermannica WITTR. nov. form. Tafl. 6, bild. 11, 12. Ängermanland, Nordingrå socken, prästgården. 1920/04. Lefvande exem- plar sända af fru ANNA BRANDELL. Diagnosis. Forma e sectione Pobochromarum. Corolla ampla, magni- tudine plus quam mediocri, externe alba, lobis limbi divergentibus, difformibus, inferioribus longioribus, superioribus brevioribus, magis rotundatis. Signum nectareum magnum, luteum, radians, vix ramosum; labium inferum de cetero album. Labium superum album, parte mediana dilute roseola.. Calyx mediocris, sepalis sublanceolatis. Folia forma triviali, dilutius viridia. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,6 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) ER NAR Blomkrona medellång och tämligen vid; brämflikarna olikformiga, de nedre längre och mera tillspetsade än de öfre; utsidans färg hvit. Öfverläppens insida, se bild. 12 c: pipdelen svagt rosenröd; bräm- flikar hvita. Underläppens insida, se bild. 12 5: pipdelen med stort, glest radie- rande, gult honungstecken, i öfrigt hvit; brämflikarna hvita. Blomfoder tämligen kort; flikar lancettlika, se bild. 12 a; färg grön. Örtbladen af vanlig form, ljusgröna. — Står närmast föregående form, men skiljer sig från denna isynnerhet genom blomkronans sinsemellan olikformiga brämflikar, glesare honungstecken och betydligt mindre blomkronor. 7. L. bor. f. lulensis WITTR. nov. form. alles, Bild SW. Lule lappmark, Jockmocks socken, Koskats (nr. 1) 1913/05. |Bild. 13, 14.| Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Norrbotten, V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 77 Luleå, Mjölkuddskogen 1926/,04. [Bild. ı5.] Lefvande exemplar sända af doktor H. WırrTe. Samma lokal som närmast föregående 196/,05. [Bild. 16.) Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Västerbotten, Vännäs socken, Tvärälund (nr. 13) 194/,06. [Bild. 17.] Lefvande exemplar sända af assistenten dr. N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Pobochromarum. Corolla mediocris aut paullo longior, plerumque ampla, lobis subuniformibus, curtis. Signum necta- reum magnum, luteum aut subaurantiacum, radians, ramosum; labium inferum de cetero album. Labium superum album, parte mediana plerumque roseola. Calyx mediocris aut (rarius) longior, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Koskats, en längd (longitudo corolle) c:a 10,0 mm. bild. 13, 14: öre bredd (latitudo labii inferi) » 11,2 » blomfodrets längd (longitudo calycis) oe Mjölkuddskogen, [blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,7 mm. bild. 15: underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 11,3 » one längd (longitudo calycis) DD > Mjölkuddskogen, [blomkronans längd, (longitudo corolle) c:a 8,8 mm. bild. 16: \underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,0 Tvärälund, |enltenen längd (longitudo coroll®) c:a 9,7 mm. bild. 17: \underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,3 > Iblömfodrets längd (longitudo calyecis) 2 2500 > Blomkrona medellång eller något längre samt vid; flikar korta, nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 136, 146, 156, 166, 17 6: pipdelen van- ligen svagt rosenröd, stundom nästan hvit (bild. 13 ö) eller skiftande i ljusgult (Mjölkuddexemplaren); brämflikarna hvita. Underläppens insida, se bild. 13c, I4c, 15c, 16c, 17 c: pipdelen med tämligen stort grenigt, radierande, gult (hos bild. 16 c nästan orangegult) honungs- tecken, i öfrigt hvit; brämflikar hvita. Blomfoder medellångt eller längre; flikar smalt lancettlika, se bild. 14 a, 15 4, 17 a; färg nedtill brunaktig, upptill grön. Örtbladen af vanlig form. | Måhända kommer en undersökning af ännu rikare material än det, som stått mig till buds, att adagalägga, det f. Zuensis omfattar två eller tre skilda former. Hos Tvärålundsexemplaren förekommer antydning till en rosenröd teck- ning på sidorna om och framför honungstecknet. Bilderna 15 och 16 af Mjölkuddskogs-formen äro af särskildt intresse därigenom, att de visa klimatiskt olika års inverkan på blomkronornas storlek och färg. Försommaren 1904 var moln- och regnrik samt ej varm; blomkronorna blefvo då stora, men svagare utvecklade i afseende på honungstecknets färg; se bild. 15! Försommaren 1905 var moln- och regnfattig samt varm; blom- kronorna blefvo då betydligt mindre, men kraftigare utvecklade i afseende på honungstecknets färg; se bild. 16! NT (02) ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:!O 7. 71/; L. bor. f. lulensis 5 biformis WITTR. nov. 'subform. Tafl. 6, bild. 18, 19. Västerbotten, Degerfors socken, Hällnäs, björkblandad barrblandskog (nr. 7 & 6). 196/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten dr. N. SYLVÉN. Differt a forma «& lobis corolle biformibus, inferioribus longioribus, supe- rioribus brevioribus, magis rotundatis. Hällnäs, [Plomfronans längd (longitudo corolle) c:a 8,8 mm. bild. 18: "underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 > folourtodaet längd (longitudo calycis) DASHZL EU Hällnäs, (blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,5 mm. bild. 19: /underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,5 > |blomfadrets längd (longitudo calycis) Ds Ze Skiljer sig från hufvudformen väsentligen genom olikformiga brämflikar hos blomkronan, de öfre kortare och mera afrundade än de nedre. ' 7!/,. L. bor. f. Iulensis y connectens WITTR. nov. subform. Tafl. 6. bild. 20. Lycksele lappmark, Lycksele socken, Tuggensele, björkblandad barr- blandskog (nr. 8) 1912/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten dr. N. SYLVEN. Differt a forma «@ corolla magis angusta et lobis corolle subbiformibus, superioribus brevioribus et latioribus quam inferioribus; a formis omnibus signo nectareo pictura roseola circumdato. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,; mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,6 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 22,6 0 Skiljer sig från hufvudformen 1:0 genom relativt smalare blomkrona, 2:0 genom olika form hos öfver- och underläppens brämflikar, i det att de förra äro kortare och starkare afrundade än de senare, 3:0 genom svagt rosenröd omramning af hela honungstecknet; genom detta senare visande sig som en förbindelseled till f. suecica bland Mesochrome. 73/,. L. bor. f. lulensis ÖJ angustior WITTR. nov. subform. Tafl. 6, bild. 21, 22. Västergötland, Hassle socken, prästgärden, mellan Nordbacken och Stom- men, i tallskog ( och 7) 1926,,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten dr. N. SYLVÉN. Differt corolla magis angusta, labio inferiore striis duabus roseolis ornato, calyce longiore, foliis magis hirsutis et intensius viridibus. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,3 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2a Vi B. WITTROCK. - LINNEA BOREALIS. 79 Utmärker sig 1:0 genom smalare blomkrona, 2:0 genom en svagt rosen- röd strimma på hvardera sidan af honungstecknet; 3:0 genom relativt långt blomfoder, hvars flikar äro än helt gröna, än brunfläckiga på utsidans nedre del; 4:0 genom bredare, mera håriga och mörkare gröna örtblad än hvad som är vanligt hos Poliochrome. Måhända en egen hufvudform! 38. L. bor. f. hasslensis WITTR. nov. form. Tafl. 6, bild. 23— 25; textbild. 18. Västergötland, Hassle socken, prästgården, mellan Nordbacken och Stom- men, i tallskog (a och 6) 1926/,06. Lef- vande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Polichromarum. Corolla sublonga, an- gusta, externe alba; lobis biformibus, superioribus brevioribus et paullo magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum permagnum, aurantiacum, radians et ramosum; labium inferum de cetero album. Labium superum parte media roseola (vel flavo-roseola), lobis albis. Calyx mediocris, sepalis fere subuliformibus. Folia angustiora, subovalia. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,4 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) c:a 8,0 mm. Blomfodrets längd (longitudo caly- ne cis) c:a 2,9 mm. EA Blomkrona smal; brämflikar af /—/ tva former, de öfre kortare och starkare eo afrundade än de nedre; utsidans färg hvit. Öfverläppens insida, se bild. 24 b, 25 6: pipdelen mycket svagt rosen- röd, brämflikarna hvita. Underläppens insida, se bild. 24c, 25c) pipdelen med mycket stort, stråligt förgrenadt (stundom delvis nät- likt), orangegult honungstecken; pip- delen i öfrigt hvit, med undantag af en någon gång förekommande, helt liten, svagt rosenröd teckning på den ena eller bägge sidor af honungstecknet; bräm- Bild. 18. = Pi flikarna hvita, de orangegula yttersta ek jorkers JO ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. topparne af honungstecknets hufvudstrimmor understundom inskjutande i deras nedersta del. Blomfoder medellångt; flikar syllika, se bild. 254; färg än helt grön, än rödbrun på utsidan vid basen. Örtbladen något smalare än vanligt, men föga mera tillspetsade; se textbilden 18. Föryngringsskottens största bladskifvor 14,0 — 14,5; mm. långa, 3,7—9,0 mm. breda. Utmärkt isynnerhet genom sin smala blomkrona och sitt stora, färgstarka honungstecken. 9. L. bor. f. pallida SERNANDER. Studier öfver skottbyggnaden hos Linnea borealis L., uti »Botaniska Notiser för år 1891» utg. 20,0. 2 202 NORDS, Skolk 232 Tafl. 6, bild. 26. Närike, Lerbäcks socken, Dammen, i granskog (nr. 11) 1925/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN, som efter anvisning af docent R. SERNANDER sökt och funnit växten på dess ursprungliga växställe (»locus classicus»). Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla longa, angusta, externe albida lobis superioribus subroseolis; lobis corolle biformibus, superioribus brevioribus et latioribus quam inferioribus. Signum nectareum permagnum, vitellinum, radians, perramosum; labium inferum de cetero album. Labium superum parte media roseola, nervis principalibus aurantiacis, lobis ex maxima parte albis. Calyx mediocris, sepalis angustissime lanceolatis, acuminatis. Folia forma variante, colore subdilutius viridi. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a II,e mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,5 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 3: 2859 Blomkrona läng och smal; brämflikarne olikformiga, öfverläppens korta och breda, rundadt ovala, underläppens tämligen länga och smala, äggrunda, något afsmalnande mot toppen; utsidans färg hvitaktig med rödaktig anstryk- ning hos öfverläppen. Öfverläppens insida, se bild. 26 6: pipdel mildt rosenröd med hufvud- nerverna gulröda; brämflikar hvita, med undantag af allra nederst, dit pipdelens färgning sträcker sig. Underläppens insida, se bild. 26 c: pipdel med mycket stort, radierande, rikgrenigt, höggult (något åt orange) honungstecken, hvars mellanrum äro hvita; brämflikar hvita, med yttersta topparna af honungstecknets hufvudstrimmor inskjutande i deras allra nedersta del. Blomfoder medellångt; flikar mycket smalt lancettlika, starkt tillspetsade, se bild. 26 4; färg grön, med nedre delen af utsidan rödbrunaktig. Örtbladen mycket växlande till formen, än något smalare och längre än vanligt, än motsatsen, än af medelform; deras färg något ljusare grön än vanligt. Denna utmärkta form är lätt igenkänd på sitt stora, rikt förgrenade honungstecken och sin egendomliga färgteckning på öfverläppens insida. V. B. WITTROCK. LINN/EA BOREALIS. 81 10. L. bor. f. umensis WITTR. nov. form. Tafl. 7, bild: 1, 2. Västerbottens län, Umeå stadsskog 19°°/,04. Lefvande exemplar sända af byråchefen V. TH. ÖRTENBLAD. | Diagnosis. Forma e sectione Polochromarum. Corolla mediocris, forma triviali, externe alba, inferne macula pallide flava; lobis subuniformibus, curtis, breviter ovatis. Signum nectareum permagnum, radians, aurantiacum, utrimque stria roseola plerumque ornatum; labium inferum de cetero album. Labium superum album, parte media dilute roseola. Calyx sublongus, sepalis lanceolato- subuliformibus. Folia angusta, ovalia, prorsum et deorsum paullum acuminata. Blomkronans längd (longitudo coroll@) c:a 8,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,2 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) a SS Biomkrona medelläng; brämflikar nästan likformiga, korta, bredare än vanligt; utsidans färg hvit med undantag af en ljusgul fläck på undersidan vid basen; se bild. 1. Öfverläppens insida, se bild. 2 6: pipdelen hvit, på midten mycket svagt rosenrödt anlupen; brämflikar hvita. Underläppens insida, se bild. 2 c: pipdelen med stort, radierande, något nätliknande, svagt brunaktigt gult honungstecken, i öfrigt hvit med undantag af några fina, svagt rosenröda strimmor på den ena sidan eller bägge sidor af honungstecknet; brämflikar hvita med undantag af några svagt gula, från honungstecknet i deras basaldelar inskjutande strimmor. Blomfoder tämligen långt; fikar lancettlikt syllika, se bild. 2 4; utsidans färg nedtill brunprickigt grön, upptill grön. Örtblad smalare än vanligt, ovala, kort tillspetsade mot basen och toppen (af den form, som bilderna 6 och 7, tafl. 2 utvisa). Föryngringsskottens största bladskifvor 11,;—12,5 mm. långa, 7,0—7,2 mm. breda. 11. L. bor. f. lappotornensis WITTR. nov. form. La 7. bilde 3 Torne lappmark, Abisko, Nuoljas östra sluttning, nedre björkregionen, bland Empetrum nigrum L., Vaccinium vitis idea L. och Myrtllus nigra GILIB. 19°/g06. Lefvande exemplar sända af studenten TH. K. E. FRIES. Diagnosis. Forma e sectione Polochromarum. Corolla fere mediocris, ampla, lobis uniformibus, sublongis. Signum nectareum amplum sed subexile, luteum, radians, utrimque stria tenui, roseola ornatum; labium inferum de cetero album. Labium superum parte infima pallide flava, mediana roseola, lobis albis. Calyx curtus, sepalis sublanceolatis. Folia perparva, rotundata. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 8,6 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) 3,0 DA DE. 11 82 ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. N:O 7. Blomkrona något under medellängd, vid; brämflikar likformiga, något längre än vanligt. | Öfverläppens insida, se bild. 3 4: pipdel nedtill svagt ljusgul, i öfrigt mildt rosenröd, detta förtonande sig i brämflikarnes allra nedersta delar; bräm- flikar i öfrigt hvita. | Underläppens insida, se bild. 3 c: pipdelen med långt, radierande, svagt äggult honungstecken, i öfrigt hvit med undantag af en mycket svagt rosenröd färgteckning på ömse sidor om honungstecknet; brämflikar hvita, med undantag af några från honungstecknet i deras nedre delar inskjutande svaga, ljusgula strimmor. Blomfoder kort; flikar nästan lancettlika, se bild. 3 a, 3 a’; utsidans färg rödprickigt grön. Örtbladen mycket små och mera rundade än vanligt. Föryngrings- skottens största bladskifvor 7,5—8,; mm. långa, 7,0—8,2 mm. breda. Skild från föregående hufvudsakligen genom kortare blomfoder, längre, likformiga kronflikar, starkare färgad öfverläpp samt svagare färgadt, ej nät- liknande honungstecken. 12. L. bor. f. hians WITTR. nov. förm. Tafl. 7, bild. 4, 5. Västerbotten, Vännäs socken, Tvärålund, i tallskog (nr. 3) 19'/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla percurta et perampla, lobis superioribus magis rotundatis et angustis quam inferioribus. Signum nectareum latum, pallide fusco-luteum, subradians, radiis mediis latis, utrimque flammula roseola ornatum; Jabium inferum de cetero album. Labium superum album parte media flammis tribus, mediana bifurca, ornatum. Calyx curtus, sepalis subovato-lanceolatis. Folia parva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll@) c:a 6,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) >| ee > Blomkrona mycket kort och vid, de undre brämflikarna nägot bredare och mera tillspetsade än de öfre; se bild. 4. Öfverläppens insida, se bild. 5 4: pipdelen hvit med tre rosenröda, längsgäende flammor, den mellersta upptill tväklufven; brämflikar hvita. Underläppens insida, se bild. 5 c: pipdelen med bredt, svagt brungult honungstecken, inuti detta tre hvita fläckar och pä hvardera sidan af detsamma en rosenröd flamma; brämflikar hvita med undantag af från honungstecknet i deras nedre delar inskjutande, mycket svagt gula strimmor. Blomfoder kort; flikar något äggrundt lancettlika, se bild. 5 4; utsidans färg nedtill brungrön, upptill grön. Örtblad af vanlig form, men mindre storlek. Föryngringsskottens största bladskifvor 6,6—9 mm. långa, 6,6—8 mm. breda. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 83 13. L. bor. f. subhians WITTR. nov. form. Tafl. 7, bild. 6. Lycksele lappmark, Lycksele socken, Tuggensele, i björkblandad barr- blandskog (nr. 7) 19'”/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla curta et ampla; lobis latis, superioribus brevioribus et magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum magnum, aurantiacum, radians, radiis tribus mediis latis, utrimque stria tenui, rosea ornatum; labium inferum de cetero album. Labium superum album, parte infera (infima tamen excepta) rosea. Calyx submediocris, lobis lineari-lanceolatis. Folia parva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) SEO Blomkrona kort och vid; de undre brämflikarna något längre och mera tillspetsade än de öfre, båda ovanligt breda. Öfverläppens insida, se bild. 6 4: pipdelen svagt rosenröd, svagast i midten; brämflikar hvita. Underläppens insida, se bild. 6 c: pipdelen med stort, radierande, något nätliknande, lifligt orangegult honungstecken med mellanrummen hvita och ytterst på hvardera sidan en mycket svag, rosenröd strimma ; brämflikar hvita, hvar och en i sin nedre del med en svagt orangegul, från honungstecknet utlöpande midtelstrimma. Blomfoder nästan medellångt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild. 6 a, 6 a'; utsidans färg nästan brunröd. Örtblad af vanlig form, men smärre än vanligt. Föryngringsskottens största bladskifvor 7,;—8,5 mm. långa, 6,0—7,5 mm. breda. Skild från /zans hufvudsakligen genom längre blomfoder och blomkrona, annan form på kronflikarna, mindre rödt på öfverläppen, men större och mycket starkare färgadt honungstecken. 14. L. bor. f. stenosema WITTR. nov. form. (af otsvoc, smal, | och oje, tecken). Nana > bilden. Västerbotten, Degerfors socken, Stryksele, i barrblandskog (nr. 10) 19°/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla submagna, turbi- nata, lobis superioribus magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum angustum, luteum, subreticulatum, pictura striis gracilibus, roseis formata circum- datum; labium inferum de cetero album. Labium superum parte media pallide rosea, lobis ex maxima parte albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis, acuminatis.. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) EB 84 ACTA HORTI BERGIANI. BAND. 4. N!O 7. Blomkrona fullt medelstor, strutformig, nedåt något vidare än vanligt; de öfre brämflikarna något mera rundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 7 4: pipdelen svagt rosenröd, denna färg, under stark förtoning, inskjutande i de nedersta delarna af de för öfrigt hvita brämflikarna. | Underläppens insida, se bild. 7 c: pipdelen med smalt, nästan jämn- bredt, något nätliknande, svagt äggult honungstecken, samt framför och på sidorna om detta svaga, rosenröda strimmor ordnade i samma stil som honungs- tecknets; mellanrummen mellan pipdelens gula och röda strimmor hvita; bräm- flikar hvita med undantag däraf, att pipdelens strimmteckning med sina spetsar skjuter in i deras nedersta delar. Blomfoder medellångt; flikar smalt lancettlika, tillspetsade, se bild. 7 a; utsidans färg grön, nedre delen stundom brungrön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 14"/4. L. bor. f. stenosema 3 pusilla WIiTTR. nov. subform. Tafl. 7, bild. 8. Västerbotten, Degerfors socken, Vindelns järnvägsstation, i björkblandad barrblandskog (nr. 12) 19°/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. | Differt corolla breviore et ampliore, pictura roseola, in labio infero magis extensa, sepalis longioribus. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 83 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) >») 30H. Skiljer sig från föregående genom kortare och relativt vidare blomkrona, mera utbredd — fastän svag — rosenfärgning i underläppens kronflikar samt (proportionsvis) betydligt längre blomfoder. - 15. L. bor. f. intermedia WITTR. nov. form. alla, bildng: Norrbotten, Luleå socken, mellan Gammelstad och Gäddvik 19'/g04. Lefvande exemplar sända af doktor H. WITTE. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum latum sed curtum, pictura rosea, nervos colorante — precipue superne — circumdatum; labium inferum de cetero album. Labium superum parte media roseola, lobis albis. Calyx longus, sepalis lanceolato-subulatis. Folia subangusta, ovalia, prorsum et deorsum paullum acuminata. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) >» 92 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) u Blomkrona medelstor; brämflikarna nästan likformiga, de öfre dock. något mera afrundade. V. B. WITTROCK. LINNEZA BOREALIS. 85 Öfverläppens insida, se bild. 9 2: pipdelen svagt rosenröd, hvilken färg sträcker sig något litet in i nedersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 9 c: pipdelen med ett bredt, men kort, radierande, något nätliknande, blekgult honungstecken, detta uppåt öfvergående i rosenröda strimmor, anordnade på samma sätt som honungstecknets; mellan- rummen mellan alla pipdelens strimmor hvita; brämflikar hvita med undantag däraf, att de nyss nämnda rosenröda strimmorna med sina toppar skjuta in i flikarnas nedersta delar. Blomfoder långt, flikar lancettlikt syllika, se bild 9 a; utsidans färg nedtill brungrön, upptill grön. Örtblad något smalare än vanligt, ovala, kort tillspetsade mot ändarna. Föryngringsskottens största bladskifvor 12,6—13 mm. långa, 8,;—9 mm. breda. Genom den relativt starkt utvecklade röda färgteckningen hos underläppen visar denna form en tendens åt Mesochrome; däraf namnet. 16. L. bor. f. poecilosema WIiTTR. nov. form. (af ntorztkos, brokig, och 911€, tecken). TAR Did. Västergötland, Hassle socken, Fåleberg, i granskog (nr. 5) 1919/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum amplum, pallide luteum, radians, subreti- culatum, striis roseis intermixtis ornatum et a striis roseis circumdatum; labium inferum de cetero album. Labium superum parte mediana roscola, de cetero album. Calyx longitudine mediocri, sepalis subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) >» 9,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) >20 > Blomkrona medelläng; brämflikar nästan likformiga, de nedre dock något mer tillspetsade än de öfre. Öfverläppens insida, se bild. 11 5: pipdelen svagt rosenröd, denna färgning fortsättande sig in i mellersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 11 c: pipdelen med tämligen stort, nät- formigt, radierande, ljusgult honungstecken, detta inmängdt med och omgifvet af talrika, fina, mildt rosenröda strimlor af samma anordning som honungstecknets; mellanrummen mellan pipdelens alla strimmor hvita; brämflikar hvita med undantag för de i de nedersta partierna inskjutande topparna af pipdelens röda strimmor. Blomfoder knappt medellängt, spensligt; fikar syllika, se bild. 11 a; utsidans färg grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. De i honungstecknet inblandade röda strimmorna gifva ät detsamma ett brokigt, mycket karakteristiskt utseende. 86 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. 17. L. bor. f. macrosema WITTR. nov. form. (af ex00s, lång, och ofte, tecken). Tafl. 7. bild. 10. Västergötland, Hassle socken, Fåleberg, i granskog (nr. 2) 191906: Lef- vande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla sublonga, angusta, lobis uniformibus. Signum nectareum magnum ac longum, luteum, radians, subreticulatum, utrimque stria parva roseola ornatum; labium inferum de cetero album. Labium superum parte media roseo-variegata, lobis ad maxi- mam partem albis. Calyx mediocris, sepalis lanceolato-subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,8 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) a DR Blomkrona mer än medellang, smal; brämflikar likformiga, tämligen länga. Öfverläppens insida, se bild. 10 5: pipdelen, med undantag af det nedersta partiet, ojämnt (hvitbrokigt) purpurviolett; denna färg sträckande sig något litet in i de för öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 10 c: pipdelen med mycket stort och långt, radierande, något nätliknande, äggult honungstecken, detta med topparna sträckande sig in i nedersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna; på sidorna om honungstecknets mellersta del en mycket liten och svag, rosenviolett strimm- teckning. Blomfoder knappt medellängt; flikar lancettlikt syllika, se bild. 10 a, 10 a‘; utsidans färg grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Mest utmärkt genom sitt stora och långa ann asise kan 18. L. bor. f. plagiosema WırTk. nov. form. (af nÄdyros, sned, och oa, tecken). Val... bild, 12,8: Jämtland, Äre socken, vid Ullän, i granskog 195/,06. Lefvande exemplar sända af studeranden MAGNUS AURIVILLIUS. Diagnosis. Forma e sectione Poliochromarum. Corolla magna, lobis superioribus plerumque brevioribus et magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum oblique positum, submagnum, luteum, radians, striis ramosis, latere altero pictura rosea ornato; labium inferum de cetero album (striis tenuibus roseolis a fronte signi nectarei exceptis. Labium superum parte media plus minus rosea vel roseola, lobis albis. Calyx sublongus, validus, sepalis anguste lanceolatis, acuminatis. Folia subangusta, ovalia, deorsum acuminata. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a I1,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » IO,o ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) NER, V. B. WITTROCK. LINN/EA BOREALIS. 87 Blomkrona stor, af växlande form; brämflikar än nästan likformiga, än olikformiga, de öfre kortare och i regel nägot mer afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 12 6, 13 6: pipdelen än mycket svagt, än tämligen starkt, ojämnt rosenpurpurfärgad, stundom med ljusgula, till honungs- tecknet hörande strimmor bland det röda; brämflikar hvita med pipdelens röda teckning inskjutande i de allra nedersta delarna. Underläppens insida, se bild. 12 c, 13 c: pipdelen med mer eller mindre snedt beläget, tämligen stort, radierande, något nätliknande, äggult honungstecken; vid ena sidan af detta en rosenröd teckning i samma stil som detta och framför detsamma en antydning till små rosenstrimmor, med topparna inskjutande i nedersta delarne af de för öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder mer än medellångt, kraftigt utveckladt; flikar smalt lancettlika, tämligen långt tillspetsade, se bild. 12 a, 13 a; utsidans färg grön. Örtblad smalare än vanligt, ovala, nägot tillspetsade nedät. Föryngrings- skottens största bladskifvor 11,0—12,; mm. långa, 7,0—8,; mm. breda. Denna variabla, rätt ståtliga form förtjänar att ytterligare studeras i naturen, särskildt i afseende på honungstecknets läge. Sectio II. Mesochromz& WITTR. nov. sect. 19. L. bor. f. ovatisepala WITTR. nov. form. Tafl. 7, bild. 14. Västerbotten, Vännäs socken, Tvärålund, i tallskog (nr. 2) 19°/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione (Poliochromo-) Mesochromarum. Corolla mediocris, subampla, lobis uniformibus. Signum nectareum submagnum, luteum, radians, subreticulatum, pictura rosea (lateraliter) vel roseola (superne) circum- datum; labium inferum de cetero album. Labium superum parte media rosea, striis tribus longitudinalibus albis; lobis albis.. Calyx curtus, sepalis lanceolato-ovatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,5 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) DI 2X0 BL Blomkrona fullt medelstor, tämligen vid; brämflikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 14 6: pipdelen rosenröd med tre längs- gaende hvita strimmor; brämflikar hvita. Underläppens insida, se bild. 14 c: pipdelen med tämligen stort, gult, radierande, nagot nätformigt honungstecken, med hvita mellanrum; pä ömse sidor om detsamma rosenröda strimmor; brämflikar vid basen, omedelbart fram- för honungstecknet, med en matt rosenröd teckning, i öfrigt hvita. Blomfoder kort; flikar lancettlikt äggrunda, den öfversta bredast se bild. 14 a; färgen på utsidan nedtill brungrön, för öfrigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 88 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Pä de mycket korta, nästan äggrunda blomfoderflikarna skiljer man lätt denna form från de närstående såväl bland Poliochrome som Mesochrome. Formen står nämligen på gränsen mellan dessa båda grupper. 20. L. bor. f. suecica WITTR. nov. form. « trivialis. Tal 7, bild 16; tafl 1 bild. Stockholmstrakten, Danderyds socken, Kevinge, i barrblandskog 1921/,06. Lefvande exemplar hitförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, forma triviali; lobis superioribus latioribus et magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum mediocre, radians, superne reticulatum, subfusco-luteum, pictura subpallide violaceo-rosea lateraliter et a fronte circumdatum; lobi labii inferi basi pallide violaceo-rosea, de cetero albi. Labium superum partibus inferis (nec infimis) et mediis pallide violaceo-roseis; lobis ex maxima parte albis. Calyx subcurtus, lobis sublanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) » aa» Blomkrona af vanlig form; de öfre brämflikarna bredare och mera afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 16 4: pipdelen tämligen svagt rosenröd, gäende nägot ät violett; denna färgteckning, under stark förtoning, inskjutande i de nedre och midtre delarna af de för öfrigt hvita brämflikarna. Underlappens insida, se bild. 16 c: pipdelen med medelstort, radie- rande, nedtill nästan sammanflytande, upptill nätformigt, gult, något i ljusbrunt stötande honungstecken; mellanrummen hvita; på sidorna om samt framför honungstecknet en tämligen matt violettrosenröd teckning, som förtonar sig i de för öfrigt hvita brämflikarnas nedre delar. Blomfoder tämligen kort; flikar nästan lancettlika, se bild. 16 a; färg på utsidan nederst brungrön, för öfrigt grön, stundom helt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Namnet sxecica har denna form erhållit af det skäl, att den, jämte sina underformer !, väl är den i Sverige allmännast förekommande. 201. L. bor. f. suecica P modesta WITTR. nov. subform. Tafl. 7, bild. 15. Södermanland, Värdinge socken, Sörskogen 19 /,04. Lefvande exemplar sända af rektor S. Armauist och fröken M. ALMQUIST. Differt a forma « lobis coroll& uniformibus et subacuminatis; signo nectareo minore, in medio subevanescente; pietura laterali labii inferi minus extensa et purius rosea; calyce longiore. | 1 Sådana finnas flere än de här nedan beskrifna. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS: sg Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 3,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,2 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) DNA > Skiljer sig från hufvudformen genom likformiga och mera tillspetsade blomkronflikar, mindre, i midten betydligt svagare honungstecken och mindre utbredd och renare rosenröd färgteckning på sidorna om honungstecknet samt genom något längre blomfoder. 201/,. L. bor. f. suecica 7 decora WITTR. nov. subform. Tafl. 7, bild. 17. Södermanland, Västerljungs socken, Grönsö. 1913/.04. Lefvande exemplar sända af professor C. A. M. LINDMAN. Differt a formis « et & pictura floris, imprimis signi nectarei, validiore; signo nectareo toto reticulato; stria longitudinali mediana labii superi fere alba. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 92 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2.2 Skiljer sig från de bägge föregående isynnerhet genom kraftigare färg- teckning i allmänhet, främst hos det helt nätformiga honungstecknet, genom öfverläppens färgteckning, som företer en egendomlig, ljusare strimma längs midten, samt genom något längre blomfoder. 21. L. bor. f. diffusa WITTR. nov. form. Tafl. 7, bild. 19. Torne lappmark, Abisko, Nuoljas östra sluttning i mellersta björkregionen bland Cornus suecica, Melampyrum silvaticum, M. pratense, Myrtillus nigra och Empetrum nigrum 193/,06. Lefvande exemplar sända af studenten Tu. K. E. FRIES. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla magna, forma triviali; lobis uniformibus, latioribus, subacuminatis. Signum nectareum me- diocre, radians, subconfluens, ex parte flavum, ex parte vitellinum; pictura rosea, signo nectareo anteposita, tricuspidata, mediam partem loborum limbi inferiorem apicibus attingens; lobi lobii inferi de cetero albi. Labium superum parte media rosea, lobis ex maxima parte albis. Calyx sublongus, lobis anguste lanceolatis. Folia apice breviter acuminato, parva. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 11,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,3 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) 3 sea Blomkrona stor, af vanlig allmän form; brämflikar tämligen breda, nagot tillspetsade, likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 19 4: pipdelen rosenröd; denna färg ut- bredd, under förtoning framåt, äfven öfver inre delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 19 c: pipdelen med medelstort, radierande, längdstrimmigt, gult honungstecken; strimmorna äggula, mellanrummen mellan 12 90 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NSO ma dem blekgula; framför honungstecknet en tämligen liflig men ojämn, rosenröd färgteckning; denna trespetsad, sträckande sig med yttersta spetsarna in till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder långt; flikar smalt lancettlika, fint tillspetsade, se bild. 19 a; färg hos nedersta delen brungrön, i öfrigt grön. Örtblad nästan af vanlig form, dock ständigt med toppen kort spetsad (ej rundad); storlek mindre än den vanliga; föryngringsskottens största blad- skifvor 9,7—10,0 mm. långa, 7,;—8,0 mm. breda. — Formen, för att vara arktisk, ovanligt storblommig; för öfrigt karakteri- S serad främst af saknaden utaf hvita mellanrum i honungstecknet. 22. L. bor. f. lyckselensis WITTR. nov. form. en 7 DUE 2222 Lycksele lappmark, Lycksele kyrkoby, barrblandskog (nr. 4) 1911/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. | Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla curta sed valde ampla, lobis superioribus magis rotundatis quam inferioribus. Signum necta- reum magnum, tenue, reticulato-radians, luteum, pictura rosea, subreticulata, intervallis albis circumdatum. Lobi labii inferi fere toti albi. Labium superum parte media rosea, lobis albis. Calyx longus, lobis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 83,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » Il, > Blomfodrets längd (longitudo calycis) Do Blomkrona kort, men mycket vid; öfverläppens brämflikar mera rundade och något kortare än underläppens. Öfverläppens insida, se bild. 22 6: pipdelen rosenröd; denna färg, under förtoning, utbredd öfver de allra nedersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 22 c: pipdelen med stort, glest, radierande, knappt nätformigt, gult honungstecken; dess mellanrum hvita; på sidorna om och framför honungstecknet en nätformig, rosenröd teckning, hvars tre toppar skjuta något litet in uti de för öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder långt; flikar smalt lancettlika, se bild 22 a; färg nedtill brun- grön, upptill svagare brungrön eller rent grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Utmärkt genom sin vida blomkrona, och sin nätformiga, rosenröda teckning omkring honungstecknet. 23. L. bor. f. amoenula WITTR. nov. form. TO Did 27: Lycksele lappmark, Tuggensele, i björkblandad barrblandskog (nr. 3) 1912/06. Lefvande exemplar hitförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla parva, forma triviali; lobis superioribus latioribus et magis rotundatis quam inferioribus. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS: 91 Signum nectareum latum, subreticulatum, vitellinum, pictura subreticulata, rosea, intervallis albis circumdatum; lobilabii inferi basi apicibus pictur&, mox dietz, ornata, de cetero albi. Labium superum parte media rosea, striis longitudinalibus, 2—4, subpurpureis ornata; lobis ex maxima parte albis. Calyx subcurtus, gracilis, lobis lineari-lanceolatis.. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) CE 7,5. mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 22,002 Blomkrona liten, af vanlig form, de öfre brämflikarna något bredare och mera rundade än de nedre. | Öfverläppens insida, se bild. 27 4: pipdelen rosenröd med 2—4 längs- gäende, svagt purpurröda strimmor; denna färgteckning sträckande sig in uti och förtonande i nedre delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 27 c: pipdelen med tämligen bredt, nagot nätformigt, äggult honungstecken med hvita mellanrum; pa sidorna om samt isynnerhet framför honungstecknet purpurrosenfärgade strimmor, anordnade i honungstecknets stil; de tre längsta röda strimmornas toppar inskjutande i nedre delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder tämligen kort samt spensligt; flikar jämnbredt lancettlika; färg nedtill brungrön, upptill nästan grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Står väl närmast f. /yckselensis, påminner något om f. elegans sf. gracilior. 24. L. bor, f. gellivarana WITTR. nov. form. Taler ON Lule lappmark, Gellivara socken, Malmberget 1914/.04. Lefvande exemplar sända af fotograf K. LARSSON. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla curta sed ampla, lobis fere uniformibus. Signum nectareum parvum, triradiatum, fusco-luteum, pictura radiante, roseo-violacea circumdatum. Lobi labii inferi fere toti albi. Labium superum parte media roseo-violacea, striis tribus longitudinalibus, lilacinis ornata; lobis ex maxima parte albis. Calyx curtus, lobis anguste ovato-lanceolatis. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 3,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,7 Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2,» Blomkrona knappt medelstor, vid; flikar nästan likformiga, den mellersta hos underläppen dock nägot mindre och mer tillspetsad än de öfriga. Öfverläppens insida, se bild, 23 4: pipdelen rosenviolett med tre ljusare längdstrimmor; denna färgteckning sträckande sig, under förtoning, in i de basala och centrala delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 23 c: pipdelen med svagt utveckladt, trestraligt, ljusgult honungstecken; dess mellanrum hvita; på sidorna om samt framför honungstecknet tämligen starka, rosenvioletta, radierande strimmor; 92 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. dessa med spetsarna sträckande sig in i nedre delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. | Blomfoder kort; flikar smalt ovalt lancettlika, se bild. 23 a. 25. L. bor. f. latiflora WITTR. nov. form. Tafl. 7, bild. 24. Stockholmstrakten, Danderyds socken, Stocksund, norr om landsvägen i granskog 196/,04. Lefvande exemplar hitförda af kandidat H. WITTRocK. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla magna, valde ampla, lobis fere uniformibus, latis, obovatis. Signum nectareum magnum (et longum et latum), radians, in medio reticulatum, fusco-luteum; pictura, signo nectareo anteposita, a striis violaceo-roseis fere liberis formata; lobi labii inferi basi apicibus extremis signi nectarei pictureque mox dict® ornata, de cetero alb. Labium superum parte media violaceo-rosea, striis duabus longitudi- nalibus, lilacinis ornata; lobis ex maxima parte albis. Calyx curtus, lobis anguste semilanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 9,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 11,6 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) SÅ TELGE Dr Blomkrona stor samt mycket vid; brämflikar nästan "likformiga, breda, nästan omvändt äggrunda. Öfverläppens insida, se bild. 24 4: pipdelen tämligen starkt rosenröd, med två ljusare längdstrimmor; denna färgteckning sträckande sig, under för- toning, in i nedre delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 24 c: pipdelen med stort, radierande och i midten nätformigt, brungult honungstecken; dess tre hufvudstrimmor sträckande sig in till midten af brämflikarna; dess mellanrum hvita; på sidorna om honungstecknets öfre del samt framför detsamma violettrosenröda, tämligen breda strimmor, ordnade i samma stil som honungstecknets och delvis med topparna gående in i de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder kort; flikar smalt halftlancettlika, se bild. 24 a; färg mörkgrön, nedtill brunprickig. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 26. L. bor. f. ampliflora WITTR. nov. form. Tafl. 7, bild. 21, 20. Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby 1916/05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, valde ampla; lobis superioribus magis rotundatis quam inferioribus. Signum necta- reum magnum et latum, radians, in medio subreticulatum, luteum; pictura, signo nectareo anteposita, angusta, inaqualis, rosea; lobi labii inferi fere toti albi. Labium superum parte media (maxima) roseo-purpurea; lobis ex maxima parte albis. Calyx mediocris, lobis lanceolato-subulatis. Ods.! Figura 20 d etc corolla enormiter pallida ostendit. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 93 Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 9,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,7 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) DS Blomkrona fullt medelstor, mycket vid; de öfre brämflikarna mera af- rundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 21 4: pipdelen rosenpurpurröd; denna färg, under förtoning, utbredd äfven öfver nedre och mellersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 21 c: pipdelen med bredt, radierande, något nätlikt, äggult honungstecken; dess mellanrum bvita; framför detsamma en smal, ojämn, rosenröd teckning, med sina spetsar inskjutande i nedersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellångt; flikar lancettlikt syllika, se bild. 21 a. Liknar rätt mycket f. /atiflora, men skiljer sig genom kortare, rent gult honungstecken, renare röd färg på såväl öfver- som underläpp samt längre blomfoder. Obs.! Bilden 20 visar en i högst ovanlig grad blek blomma; blekheten sannolikt beroende af ofullständig näring (ej af starkt skuggig växplats). 27. L. bor. f. megasema WITTR. nov. form. (af ueyes, stor, och orte, tecken). Tafl. 7, bild. 25, 26. Upland, Lofö socken, Prästviken, i granskog (nr. 3) 1922/.06. Lefvande exemplar hitförda af assistenten N. SYLVÉN. | Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla angusta longi- tudine mediocri; lobus medius labii inferi brevior et magis rotundatus quam ceteri. Signum nectareum magnum, subfenestratum, aurantiacum; pictura, signo nectareo anteposita, angusta, rosea; lobi labii inferi ex maxima parte albi. Labium superum parte media (permaxima) purpureo-rosea, striis longi tudinalibus, flavidis instructa; partes superiores loborum albe. Calyx vix mediocris, lobis lanceolatis.. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corollx) c:a 8,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,3 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) I 2630 > Blomkrona medellång, men smal; den mellersta underläppsfliken bredare och mera afrundad än de öfriga. Kronans pipdel pa utsidan blekt rosenröd, brämdelen hvit; se bild. 25. Öfverläppens insida, se bild. 26 5: pipdelen purpurrosenröd, med 2 gulaktiga längdstrimmor; denna färgteckning sträckande sig, under förtoning, in i de nedre delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppensinsida,se bild. 26 c: pipdelen med stort, nästan fönsterlikt, orangegult honungstecken, dess mellanrum stora och hvita; pa sidorna om honungstecknet knappast nägot rödt; framför detsamma en smal, ojämn, rosenröd teckning, som förtonar sig i nedre delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. 94 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Blomfoder knappt medellängt; flikar lancettlika, se bild. 26 a; färg nedtill rödbrun, upptill grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. En rätt fristående form. | 28. L. bor. f. asema WITTR. nov. form. (af a privativum och o;wau, tecken). Tafl. 8, bild. 4. Västergötland, Hassle socken, Fåleberg, i kanten af ett hygge i barr- blandskog (nr. 19) 1919/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla perparva et angusta, lobis uniformibus, curtis. Signum nectareum fere nullum, locus ejus pictura violaceo-roseo-striata circumdatus; labium inferum de cetero album. Labium superum parte media rosea; lobis albis. Calyx validus, (relative) longus, sepalis sublanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 6,5 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) ah 2a 2 Blomkrona mycket liten och smal, regelbundet trattformig; brämflikar korta, likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 4 46: pipdelen rosenröd; denna färgteck- ning förtonande sig i nedre delen af de för öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 4 c: pipdelen nästan utan honungs- tecken, detta antydt blott genom ett par mycket små, ljusgula strimmor längst ned vid basen; honungstecknets normala plats hvit; framför och på sidorna om denna plats talrika, strålformigt anordnade, rosenröda (åt violett) strimmor; dessa sträckande sig något litet in i de för öfrigt hvita brämflikarnas nedersta delar. Blomfoder kraftigt utveckladt, (relativt) långt; flikar nästan lancettlika, se bild. 4 a; utsidans färg nedtill brunaktig, upptill grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet; (de talrika, proleptiska eftersommarskottens blad små). Utmärkt genom nästan fullkomlig saknad af gult honungstecken; ensam- stående i detta afseende bland Mesochrome. 29. L. bor. f. classica WITTR. nov. form. Tafl. 7, bild. 18. Västergötland, Korsberga socken, järnvägsstationen 1930/,06. Lefvande exemplar sända af docenten R. SERNANDER och kandidat A. STALIN. Diagnosis. Forma e sectione (Erythro-) Mesochromarum. Corolla sub- magna et subampla, externe albida; lobis fere uniformibus. Signum nectareum longum, angustum, subreticulatum, vitellinum; intervallis magnis, albis; signum hoc pictura subreticulata, roseo-purpurea, intervallis albis circumdatum; lobi labii inferi apicibus picture, mox dicte, ornati, de cetero albi. Labium superum relative subparvum, parte media (maxima) purpurea; lobi partibus basalibus et medianis colore roseo-purpureo, superne evanescente, ornati, de cetero albi. Calyx mediocris, lobis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. V. B. WITTROCK: LINN/#EA BOREALIS. : 95 Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,5 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) Be, Blomkrona tämligen stor och vid; öfverläppen något kortare än under- läppen; brämflikar nästan likformiga, de öfre dock något mer afrundade; färg utanpå hvitaktig. Öfverläppens insida, se bild. 18 4: pipdelen purpurröd; denna färg, under förtoning, utbredd öfver brämflikarnas basala och midteldelar; flikarnas öfriga delar hvita. | Underläppens insida, se bild. 18 c; pipdelen med långt, smalt, något nätlikt, äggult honungstecken; dess mellanrum stora och hvita; på honungs- tecknets båda sidor starka, rosenpurpurröda, hvitfläckiga, in i brämets sidoflikar sig fortsättande färgteckningar; sidoflikarna härigenom i sina nedre och midtel- partier prydda af breda, purpurröda, framät sig förtonande strimmor; äfven midtelfliken prydd i samma stil; alla brämflikarna för öfrigt hvita. Blomfoder medelstort; flikar smalt lancettlika, se bild. 18 a; färg nedtill brungrön, upptill grön, stundom öfverallt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Formen står på gränsen till Arpthrochrome. Namnet syftar på, att denna form bäst öfverensstämmer med den i LInNES klassiska »Flora Suecica» Ed. II, sid. 220 beskrifna. 30. L. bor. f. grandisepala WITTR. nov. form. Tafl. 9, bild. 18, 19. Bohuslän, Tanums socken, Mjölkerödsskogen 19°'/,06. Lefvande exemplar sända af fröken GERTRUD LUNDIN. Diagnosis. Forma e sectione (Erythro-) Mesochromarum. Corolla magni- tudine plus quam mediocri, externe subroseola, lobis fere uniformibus, recurvatis. Signum nectareum latum sed curtum, radians, flavum, pictura roseo-purpurea, tricuspidata circumdatum; lobi labii inferi apieibus picture hujus ornati, de cetero albi. Labium superum parte media (maxima) purpurea, lobi partibus basalibus et medianis colore roseo-purpureo, superne evanescente,, ornati, de cetero albi. Calyx magnus, validus, lobis sublanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) N ER ae Blomkrona fullt medelstor, tämligen vid, med tillbakaböjda brämflikar; de öfre af dessa något kortare än de nedre, i öfrigt likformiga; färg på utsidan mycket svagt rosenröd; se bild. 18. Öfverläppens insida, se bild. 19 6: pipdelen rosenpurpurfärgad; denna färgteckning sträckande sig, under förtoning, långt fram i midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 19 c: pipdelen med tämligen bredt men kort, radierande, blekgult honungstecken; dess mellanrum hvita; framför honungs- tecknet och på sidorna om öfre delen af detsamma ett tämligen bredt, treuddigt, 96 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. rosenpurpurfärgadt band, dettas tre uddar inskjutande längt i midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder stort och kraftigt; flikar nästan lancettlika, se bild. 19 a. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Står närmast f. c/assica, men skiljer sig bland annat genom svagare, ej nätlikt honungstecken och större blomfoder. 31. L. bor. f. vestrogothica WITTR. nov. form. Tafl. 9, bild. 20, 21. Västergötland, Hassle socken, prästgården, mellan Nordbacken och Stommen, i tallskog (g) 19°°/,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLvEn. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla subparva, parte media infera paullum ampliata, lobis uniformibus, recurvatis. Signum necta- reum parvum et angustum, vitellinum, pictura lilacina, striis gracilibus, subpur- pureis ornata, circumdatum; lobi labii inferi apicibus pictur& hujus ornati, de cetero albi. Labium superum parte media (maxima) roseo-lilacina; lobi partibus basalibus et medianis roseo-lilacinis, de cetero albi. Calyx curtus, lobis lanceolatis, acutatis.. Folia forma trivialı. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 90 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) zo Blomkrona tämligen liten, vidgande sig i sin nedre mellersta del mer än vanligt; brämflikar tillbakaböjda, likformiga, de öfre mer divergerande än de nedre; se bild. 20. Öfverläppens insida, se bild. 21 6: pipdelen rosen-lilafärgad, denna färgteckning fortsattande, under förtoning, ut i midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 21 c: pipdelen med litet och smalt, ” äggult honungstecken; dettas mellanrum hvita; pipdelens bottenfärg i öfrigt lila, med smala, ojämnt purpurfärgade nervstrimmor; denna färgteckning fortsättande, under tillspetsning, ut i midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder kort; flikar nästan lancettlika, mycket spetsiga; se bild. 21 a; färg på utsidan grön eller svagt brunprickig. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 32. L. bor. f. jockmockiensis WITTR. nov. form. Katlsis, bild. m Lule Lappmark, Jockmocks kyrkoby 19!°%/,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, forma triviali, externe roseola, partibus marginalibus loborum albis; lobis uniformibus, rotundatis. Signum nectareum mediocre, vitellinum, intervallis roseolo-albis, pictura purpurea, intervallis roseolis, lateraliter et a fronte circumdatum; lobi labii inferi pictura purpurea, mediana, prorsum evanescente, ornati, de cetero V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 97 albi. Labium superum parte media rosea, stria mediana albida; lobis parte infima et media roseola, de cetero albis. Calyx vix mediocris, sepalis lanceolato- subulatis, sepalo supremo quam ceteris latiore. Blomkronans längd (longitudo coroll) c:a 9,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,7 Blomfodrets längd (longitudo calycis) En 92 Blomkrona fullt medelstor, af vanlig gestalt; brämflikar nästan likformiga, afrundade; kronans utsida på öfverläppen tämligen svagt rosenröd, upptill hvit- kantad, se bild. ı 4'; på underläppen mycket blekt rosenviolett med (genom- skimrande) blekgult honungstecken samt till sin största del hvita brämflikar, se Did 2. Öfverläppens insida, se bild. I 4: pipdelen rosenröd med en nästan hvit, långsgående midtelstrimma; den rosenröda färgen sträckande sig in uti och förtonande sig nära toppen af brämflikarna; dessas yttre delar hvita. Underläppens insida, se bild. I c: pipdelen med medelstort, gult honungstecken; dettas mellanrum mycket svagt rosenröda eller nästan hvita; på sidorna om och framför honungstecknet purpurvioletta strimmor och (längst fram) flammor, de tre största af dessa sträckande sig in uti och förtonande sig i de för öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder knappt medelstort; fyra flikar bredt syllika, den femte, öfversta, halft lancettlik, bredare än de öfriga; se bild. ı a. 33. L. bor, f. parvisepala WITTR. nov. form. ANSE NT 27,728: Stockholmstrakten (Uppland), Lofö socken, Prästvik, i barrblandskog (nr. 3 6) 197”/606. Lefvande -exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN och kandidat H. WITTROCK. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, subangusta, externe roseola, parte anteriore alba vel albida; lobis superioribus brevioribus et latioribus quam inferioribus. Signum nectareum subangustum et sublongum, aurantiaco-vitellinum, intervallis albis, pictura purpurea intervallis subroseis lateraliter et a fronte circumdatum; lobi labii inferi ex maxima parte albi, basi pictura purpureo-rosea, prorsum evanescente ornåta. Labium superum ex maxima parte rosea, margine loborum aibo. Calyx parvus, sepalis sublanceo- latis. Folia forma trivialı. Blomkronans längd (longitudo coroll:) c:a 9,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,8 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 3 240 Blomkrona fullt medellång, tämligen smal; brämflikar nästan likformiga, de 1 öfverläppen dock något bredare; kronans utsida nästan öfverallt svagt rosenröd, se bild. 27. Öfverläppens insida, se bild. 28 4: pipdelen rosenröd med tre svaga, purpurrosenröda längdstrimmor; denna färgteckning sträckande sig, under stark förtoning, ut öfver brämflikarnas största del, blott deras yttersta kanter rent hvita. 13 98 ACTA HORTI BERGIANI. BAND al NO) Ja Underläppens insida, se bild. 28 c: pipdelen med längt och smalt, orange-äggult honungstecken med hvita mellanrum; pa ömse sidor om samt äfven framför honungstecknet en tämligen bred färgteckning af purpurrosenröda nervstrimmor, med blekt rosenröda mellanrum, denna teckning sträckande sig in uti de i öfrigt hvita brämflikarnas nedersta delar. Blomfoder kort; flikar lansettlika; se bild. 28 a; färg nästan helt grön, nedtill något brunprickig. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 34. L. bor. f. connivens WITTR. nov. form. Tafl. 8, bild. 29: Västerbotten, Vännäs socken, järnvägsstationen, i barrblandskog (nr. 5) 19”,,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, angusta, obconica; lobis uniformibus, conniventibus. Signum nectareum angustum, longum, pallide luteum, intervallis magnis, albis, pietura läte roseo-purpurea lateraliter et a fronte circumdatum; lobi labii inferi subroseol. Labium superum parte maxima, media l&te purpurea, lobis basi subpurpurea colore prorsum per roseum in album evanescente. Calyx longitudine mediocri, sepalis gracilibus, lanceolato-subulatis.. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle®) c:a 8,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,7 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2.12 Blomkrona medelläng, smal, strutformig; brämflikar likformiga, med sina nedre delar stötande tätt intill hvarandra (liksom böjda mot hvarandra; däraf namnet). | Öfverläppens insida, se bild. 29 2: pipdelen purpurröd med mycket små, n. runda, hvita fläckar — oceller — omedelbart nedanför hvar och en af inskärningarna mellan brämflikarna; den purpurröda färgen sträckande sig, under stark förtoning, ut öfver större delen af brämflikarna, dessa blott mot topparna hvita. Underläppens insida, se bild. 29 c: pipdelen med långt och smalt, blekgult honungstecken med stora, hvita mellanrum; på sidorna om och framför honungstecknet en rosen-purpurröd färgteckning, framtill med ej så små, ovala oceller; den röda färgteckningen sträckande sig, under stark förtoning, in i brämflikarna; dessas periferiska delar hvita. Blomfoder medellangt; flikar fint syllika, se bild. 29 a; färg nedtill brun- prickigt grön, i öfrigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet, dock nästan aldrig rundade i toppen. L. bor. f. platysema WiTTR. nov. form. (af ndarvg, ww Un bred, och orte, tecken). Tafl. 8, bild. 30. Närike, Lerbäcks socken, mellan Asbro och kyrkan, i granskog (nr. 8) 19°°/s06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. MI .B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 99 Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, forma triviali; lobis labii superi magis rotundatis quam lobis labii inferi. Signum nectareum curtum sed latum, vitellinum, intervallis parvis, albis; labiuminferum de cetero pictura lata, purpurea, tricuspidata ornatum, cuspidibus purpureis in medias partes loberum ingredientibus; lobi de cetero albi. Labium superum parte media violascenti-purpurea, lobis colore purpureo prorsum evanescente ornatis, partibus marginalibus loborum albis. Calyx curtus, sepalis sublanceolato- subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 9,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2,09 Blomkrona medelstor, af vanlig form; öfverläppens flikar mer afrundade än underläppens. Öfverläppens insida, se bild. 30 2: pipdelen purpurröd med dragning ät violett; denna färgteckning sträckande sig, under stark förtoning pa sidorna, långt in uti brämflikarna; dessa i sina yttre delar hvita. Underläppens insida, se bild. 30 c: pipdelen med bredt, men kort, äggult honungstecken, dettas få mellanrum hvita; pa sidorna om honungstecknet föga eller intet rödt, men framför detsamma en bred, ojämnt purpurröd, trespetsad gördel; dennas spetsar sträckande sig langt in uti de i öfrigt hvita bramflikarna. Blomfoder kort; flikar lancettlikt syllika; se bild. 30 a; färg brunprickigt grön, upptill, nästan rent grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 36. L. bor. f. violascens WITTR. nov. form. Tafl. 8, bild. 18, 19. Dalarna, Falutrakten, Petersberg 195/,04. Lefvande exemplar sända af fru GERTRUD LJUNGBERG. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla parva, curta sed ampla, externe violascenti-roseola; lobis latis, uniformibus. Signum necta- reum submagnum, fere triradiatum, aurantiacum, intervallis albis, lateraliter et a fronte pictura violascenti-purpurea, tricuspidata, intervallis albis circumdatum, cuspidibus violascenti-purpureis in partes medias loborum ingredientibus, lobi de cetero albi. Labium superum parte media et partibus basalibus centralibusque loborum pictura violaceo-purpurea ornatis, partibus marginalibus loborum albis. Calyx sublongus, sepalis late subulatis. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 6,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,2 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) >, Blomkrona liten, kort och vid, med likformiga, breda, afrundade bräm- flikar; kronans utsida nästan likformigt violett-rosenröd; se bild. 18. Ö fverläppens insida, se bild. 1964: pipdelen violett-purpurröd; bräm- flikarnas basal- och midteldelar likasa, deras yttre delar hvita. Underläppens insida, se bild. 19 c: pipdelen med tämligen stort, van- ligen tresträligt, orangegult honungstecken med hvita mellanrum; på sidorna om 100 ACTA. HORTI BERGIANI. BAND 4. N:!O 7. samt framför honungstecknet en violett-purpurröd, trespetsad teckning, denna inskjutande till mer än midten af brämflikarna; dessa i öfrigt hvita. Blomfoder långt; flikar bredt syllika; se bild. 194; färg nästan helgrön. 37. L. bor. f. delicatula WITTR. nov. form. Tafl. 8, bild. 14. Västergötland, Hassle .socken, prästgården, mellan Stommen och Nytorp, i barrblandskog (nr. 5) 1926/,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVEN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, suban- gusta; lobis labii superi paullo magis rotundatis quam lobis labii inferi. Signum nectareum mediocre, subreticulatum, striis gracilibus vitellinis, intervallis albis, lateraliter et a fronte pictura striis nervalibus gracilibus, violascenti-purpureis formata, intervallis albis, circumdatum; lobi labii inferi, parte infima violascenti- purpureostriata excepta, albi. Labium superum ex maxima parte lilacinum, partibus marginalibus loborum albis.. Calyx mediocris, sepalis lanceolato- subu- latis. Folia forma triviali. | Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) u 125 > Blomkrona medellång, tämligen smal; öfverläppens brämflikar något mer afrundade än underläppens. Öfverläppens insida, se bild. 14 4: pipdelen lilafärgad med ett par svagt röda längdstrimmor; denna färgteckning sträckande sig in till mer än midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 14 c: pipdelen med medelstort, finstrim- migt, nästan nätformigt, äggult honungstecken; pa sidorna om och framför detta fina violettröda, radierande och anastomoserande nervstrimmor med hvita mellan- rum; strimmorna med sina längsta spetsar sträckande sig in inedre delen af de 1 öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellangt; flikar sylformigt lancettlika, se bild. 14 a. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 37/4. L. bor. f. delicatula 8 micrantha WITTR. nov. subform. (af twzoog, liten, och avdoc, blomma). Dafl. 8, bildals. Norrbotten, Luleå, mellan Gammelstad och Notvik (nr. 12) 19/05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Differt a forma & corollis minoribus, signo nectareo pallidiore, striis nerva- libus labii inferi late purpureis, pictura labii superi inzequali, sepalis relative longioribus. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,5 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) si 21a \. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 101 Skiljer sig från hufvudformen genom smärre blomkronor med starkare afrundade öfverläppsflikar, öfverläppens pipdel ojämnare färgad, honungstecknet svagare gult, den röda färgen i allmänhet mera åt purpurrödt samt relativt längre blomfoderflikar. Måhända en själfständig form. 38. L. bor. f. radiata WITTR. nov. form. Tafl. 8, bild. 16, 17. i; Västergötland, Sandhems socken, Sandhemsskogen 199,04. Lefvande exemplar sända af professor C. F. ©. NORDSTEDT. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla parva, externe partibus superioribus roseis, partibus inferioribus albidis; lobis uniformibus. Signum nectareum parvum, subaurantiacum, intervallis fere albis; pars maxima labii inferi pictura striis nervalibus gracilibus purpureis, intervallis roseolis, ornata; partes marginales loborum albx. Labium superum ex maxima parte inequaliter purpureo-roseum, marginibus loborum albis. Calyx parvus, sepalis sublanceolatis. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 6,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,8 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2 31,8 Blomkrona liten, med rakt framätriktade, likformiga brämflikar, se bild. 16; kronans utsida rosenröd på öfverläppen och nästan hvit pa underläppen, se samma bild. Öfverläppens insida, se bild. 176: pipdelen rosenröd, brämflikarna svagare rosenröda, närmast kanterna mestadels hvita. Underläppens insida, se bild. 17 c: pipdelen med litet, gult, radierande honungstecken med nästan hvita mellanrum; på sidorna om och framför honungs- tecknet rosenröda nervstrimmor, tre af dessa, likt radier, löpande ut till topparna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder kort; flikar lancettlika; se bild. 17 a; färg brungrön. 39. L. bor. f. hemisema WirrrR. nov. form. (af jr half, och owe, tecken). Tafl: 8, bild. 5. Västergötland, Hassle socken, prästgården, mellan Stommen och Nytorp, i barrblandskog (nr. 1) 1926/,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla subparva, an- gusta, lobis uniformibus. Signum nectareum parvum, longitudinaliter dimidiatum, aurantiacum, intervallis ex parte albis, ex parte pallide luteis; labium inferum ex maxima parte striis nervalibus purpureis, intervallis roseis, ornatum; margines loborum albi. Labium superum roseum, striis nervalibus purpureis ornatum, marginibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. 102 ACTA HORTI BERGIANI. "BAND A. N:O 7. Blomkronans längd (longitudo corolle@) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 80 » . . Blomfodrets längd (longitudo calycis) 212» | Blomkrona tämligen liten och smal; flikar likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 5 4: pipdelen rosenröd med purpurröda nervstrimmor; denna färgteckning sträckande sig äfven öfver brämflikarnas största del, blott dessas kantpartier hvita. Underläppens insida, se bild. 5 c: pipdelen med endast halft honungs- tecken, detta orangegult med delvis hvita, delvis ljusgula mellanrum; på ena sidan om samt isynnerhet framför honungstecknet starka purpurröda nervstrimmor på rosenröd botten; denna färgteckning sträckande sig in i basal- och midtel- partierna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellängt; flikar smalt lancettlika, se bild. 5 a; färg nedtill grön med bruna prickar, upptill grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. | Denna form påminner isynnerhet genom öfverläppens färgteckning om f. elegans och f. ornata, men är väl skild genom mycket smalare krona och endast halft honungstecken; om f. kemisema’s närmaste släkting, f. kolosema, se denna! 40. L. bor. f. holosema WiTTR. nov. form (af 040g, hel, och oıjue, tecken). Tafl. 8, bild. 6. Närike, Lerbäcks socken, mellan Åsbro och kyrkan, i granskog (nr. 15) 1928/,06. ‚Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, an- gusta; lobis labii superi paullo latioribus quam lobis labii inferi. Signum nec- tareum magnum, vitellinum, inferne confluens, superne intervallis albis, pictura, e striis nervalibus purpureis formata, circumdatum, intervallis inter strias albis; lobi labii inferi albi. Labium superum ex maxima parte roseum, striis nervorum purpureis ornatum, partibus superioribus loborum albis.. Calyx sublongus, sepalis anguste lanceolatis, acuminatis. Folia subangusta. Blomkronans längd (longitudo corolle®) c:a 9,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,3 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2,3,01.,0> Blomkrona medelläng och smal; öfverläppens brämflikar bredare än underläppens. i Öfverläppens insida, se bild. 6 6: pipdelen rosenröd med purpurröda nervstrimmor, det röda sträckande sig in i nedre delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 6c: pipdelen med stort, orange-äggult honungstecken, det gula nedtill sammanflytande, upptill med hvita mellanrum; på sidorna om och framför honungstecknet purpurröda nervstrimmor med hvita eller nästan hvita mellanrum; purpurstrimmornas yttersta spetsar gående något in i basaldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. V. B. WITTROCK. LINNAA BOREALIS. 103 Blomfoder tämligen långt; flikar smalt lancettlika, starkt tillspetsade, se bild. 6 a; färg hos nedre delen brungrön, hos öfre delen rent grön. Örtblad smalare samt något mer tillspetsade mot toppen och basen än vanligt. Föryngringsskottens största bladskifvor 12,0—13,2 mm. långa, 8,0—0,0 mm. breda. Denna form står närmast f. kemisema, men skiljer sig bland annat genom sitt starkt utvecklade honungstecken samt smalare örtblad. 41. L. bor. f. ornata WITTR. nov. form. Tafl. 8, bild. 7. Stockholms skärgård (Uppland), Runmarö, Gatan 19/06. Lefvande exemplar sända af konservator A. SVENSSON. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla submagna, amplissima; lobis uniformibus, longis. Signum nectareum submagnum, radians et subreticulatum, flavum, intervallis albis; partes basales centralesque lobi labii inferi striis nervalibus ignescenti-roseis ornatx; lobi de cetero albi. Labium superum ex maxima parte dilute roseum, nervis loborum roseis, marginibus albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis, acuminatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 9,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) 11,0 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 23 Blomkrona tämligen stor och mycket vid; brämflikar långa och smala, nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 7 4: den korta pipdelen ojämnt rosenröd; brämflikar prydda af rosenrödt, bildande starkare färgade nervstrimmor på en svagare färgad botten; blott kanterna af brämflikarna hvita. Underläppens insida, se bild. 7 c: pipdelen med tämligen stort, radie- rande, nätformigt, mellangult honungstecken med hvita mellanrum; på hvardera sidan om detta en gulröd strimma; brämflikarnas basalpartier prydda af rosen- (eld-)röda nervstrimmor, flikarna i öfrigt hvita. Blomfoder medellångt; flikar mycket smalt lancettlika, tillspetsade, se bild. 7 4; färg nedtill brun, upptill grön eller nästan grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 42. L. bor. f. elegans WITTR. nov. form. Tafl. 8, bild. 8, 9. Västergötland, Hassle socken, prästgården, mellan Nordbacken och Stom- men, i tallskog (4) 19/;06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla permag na et am- plissima, lobis subuniformibus, longis. Signum nectareum parvum, aurantia- cum, intervallis fere albis; pars media maxima labii inferi striis nervalibus purpureis, intervallis roseolis ornata; lobi fere toti albi. Labium superum parte media striis purpureis ornata, intervallis roseolis; lobi partibus basalibus 104 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. et medianis subroseolis, striis nervalibus dilute roseis ornatis, marginibus albis. Calyx mediocris, sepalis subanguste lanceolatis. Folia magna, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 11,4 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 13,0 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) Il 2002 Blomkrona mycket stor och vid; brämflikar långa och tämligen smala, nästan likformiga; öfverläppen kortare än underläppen, med uppåtböjda bräm- flikar, se bild. 8. Öfverläppens insida, se bild. 9 4: pipdelen med starkt rosenpurpur- röda nervstrimmor pä rosenröd botten; brämflikar längs midten svagt rosenröda med en starkare midtelstrimma af samma färg; flikarnas yttre delar hvita. Underläppens insida, se bild. 9 c: pipdelen med litet, orangegult honungstecken med mycket svagt rosenröda mellanrum, dess öfre, största parti elegant prydt af purpurröda nervstrimmor på svagt rosenviolett botten; bräm- flikar hvita med topparna af pipdelens röda strimmor inskjutande i deras nedersta delar. Blomfoder medellängt; flikar smalt lancettlika, se bild. 9 a; färg nedtill brungrön, för öfrigt grön. Örtblad mycket stora, äfven på fruktifikationsskotten. Föryngrings- skottens största bladskifvor 15,0—17 mm. långa, 12,5—15,0 mm. breda. En högre utvecklad form af ornata-typen; honungstecknet dock mindre än hos ornata. zum AL. bor. ct. elegans ß gracilior \VITTR. nov. subform. Tafl. 8, bild 10. Västergötland, Hassle socken, Vallby, i barrblandskog. 19°” g06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN. Differt a forma & floribus minoribus, signo nectareo majore, dilutius luteo, lobis labii superi laetius roseo-coloratis, sepalis fere subulatis. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 10,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,7 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) SAD aD. Skiljer sig från hufvudformen genom mindre och smalare blomkrona, starkare utveckling af det röda hos öfverläppens brämflikar, se bild. 10 2, större honungstecken och mindre? af den röda orneringen framför honungstecknet, se bild. 10 c, samt genom smalare, syllika foderflikar, se bild. 10 a. 43. L. bor. f. venosa WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 12. Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby 19°'/,04. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN och licentiaten A. ROMAN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, subampla, lobis longis, angustis, divergentibus. Signum nectareum minimum, a macula perparva, basali, flava formatum; tubus labii inferi striis nervalibus V. B. WITTROCK. LINNAA BOREALIS. 105 purpureo-roseis, intervallis roseolis ornatus; lobi fere toti albi. Labium supe- rum tubo subroseolo, striis longitudinalibus pallide roseis ornato; lobi ex maxima porte albi, striam medianam tenuem, pallide roseam ferentes. Calyx curtus, lobis sublanceolatis. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,6 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,5 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) > 2,3 >» Blomkrona fullt medelstor, vid; brämflikar nästan likformiga, långa och smala, mer än vanligt divergerande. Öfverläppens insida, se bild. 12 6: pipdelen blekt rosenröd med några föga starkare rosenröda längdstrimmor; brämfläckar hvita med en blekt rosen- röd, framåt försvinnande strimma längs midten. Underläppens insida, se bild. 12 c: pipdelen med ett ytterst svagt utveckladt honungstecken, bestående blott af en liten gul färgteckning längst ned vid basen; pipdelen i öfrigt grenigt ådrig af kraftiga purpurrosenröda nerv- strimmor; mellanrummen mellan dessa svagt färgade af rosenrödt; brämflikarna hvita, med en blekt rosenröd, utåt försvinnande strimma längs midten. Blomfoder kort, flikar nästan lancettlika, se bild. 12 a. En mycket fristående form! 44. L. bor. f. divergentiloba WITTR. nov. form. Taff. 8, bild. 11. Västergötland, Hassle socken, prästgården, mellan Stommen och Nytorp, i barrblandskog (n:r 4) 19°°%/,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, ampla; lobis subuniformibus, divergentibus. Signum nectareum mediocre, vitellinum, inferne confluens, superne intervallis magnis, albis, utrimque striis purpureis, intervallis roseis ornatum; lobi labii inferi pictura roseo-roseola, basali centralique ornati, de cetero albi. Labium superum ex maxima parte roseum, marginibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis sublanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll«) ca 8,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) 97» Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2a) Blomkrona knappt medelläng, men vid; brämflikar nästan likformiga, underläppens dock något bredare än öfverläppens, sinsemellan ovanligt starkt divergerande, se bild. II 6 och c. Öfverläppens insida, se bild. 11 6: pipdelen rosenröd, denna färg ut- bredande sig under förtoning, öfver större delen af brämflikarna; dessas yttersta delar hvita. Underläppens insida, se bild. 11 c: pipdelen med medelstort radierande, nederst sammanflytande, i öfrigt nätformigt radierande, äggult (nägot litet i brunt stötande) honungstecken med stora hvita mellanrum; på sidorna om — blott i ringare mån framför — honungstecknet purpurröda nervstrimmor på 14 106 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. INSO Ho rosenröd botten; de främsta delarna af denna färgteckning näende in till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna, | Blomfoder medellängt; flikar lancettlikt syllika, se bild 11 a; ns nedtill grön med bruna prickar, i oket grön, stundom öfverallt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 45. L. bor f. polyoza WITTR. nov. form. (af zorvobloc, månggrenad). Tafl. 8, bild. 13 Närike, Lerbäcks socken, Vissboda, i granskog (n:r 2) 19°°/306. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVEN. RS Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, subangusta; lobis uniformibus, curtis. Signum nectareum parvum, angustum, vitellinum, intervallis albis; pars maxima labii inferi striis nervalibus ramosis, purpureis, intervallis roseolis vel albis ornata, partibus marginalibus loborum albis. Labium superum violascenti-roseum, strias paucas curtas, subpurpureas pr&bens, marginibus loborum albis. says relative longus, sepalis late sulmalıs Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 8,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,3 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) » 27». Blomkrona medelläng, tämligen smal; flikar likformiga, korta. Öfverläppens insida, se bild. 13 4: pipdelen violettrosenröd med ett par rosenpurpurfärgade, längsgäende strimmor; det röda sträckande sig, under förtoning, in i brämflikarna; dessas periferiska delar hvita. iv Underläppens insida, se bild. 13 c: pipdelen med mycket litet och smalt, fågrenigt, äggult honungstecken med hvita mellanrum; för öfrigt öfverallt prydd af rikt förgrenade, purpurröda nervstrimmor, dessa anordnade i tre radierande hufvudgrupper, en för hvardera kronbladet; de tre gruppernas strimmor anastomoserande med hvarandra; mellanrummen mellan strimmorna dels svagt rosenröda, dels hvita; strimgruppernas tre toppar inskjutande till öfver midten af brämflikarna; dessa i öfrigt hvita. Blomfoder fullt medellångt; flikar bredt syllika, se bild. 13 4; färg nedtill brunprickigt grön, upptill grön. Ne ie NV Örtblad af vanlig form, men något större storlek. | Denna egendomliga form synes hafva sin närmaste anförvant i f. delicatula. 46. L. bor. campanulata WiTtTR. nov. form. Tatl, bild 2 mextbild. 1, sid; ; Västergötland, Hassle socken, mellan Stommen och Nytorp, ı barrbland- skog vid kanten af skogsvägen bland Festuca ovina (nr. 3). 19°°/,06.. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN. : Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. » Corolla mediocris, cam- panulata; lobis uniformibus, curtis, rotundatis. Signum nectareum mediocre, vitellinum, striis gracilibus purpureis immixtis, intervallis albis; pars maxima Vv..B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 107 labii inferi striis nervalibus purpureis et roseis, intervallis albis, ornata; partes anteriores loborum alb@&. Labium superum pallide et inzqualiter roseum, partibus marginalibus loborum albis. Calyx parvus, sepalis subulatis. Folia rotundata. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 Blomfodrets längd (longitudo calycis) 20 5 Blomkrona meddelläng, vidare mot basen än vanligt, därigenom täm- ligen klocklik (hvaraf namnet); brämflikar likformiga, korta. Öfverläppens insida, se bild. 12 4: pipdelen ojämnt rosenröd; denna färg utbredande sig, under stark förtoning, till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 12 c: pipdelen med medelstort äggult honungstecken, i detta inblandadt — förutom de vanliga hvita fläckarna — purpur- och rosenröda strimmor; pa båda sidorna om och framför honungs- tecknet talrika purpur- och rosenröda nervstrimmor, dessa fortsättande, under förtoning, in i nedre delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder mycket litet; flikar nästan syllika, se bild. 12 a; färg ned- till brungrön, 1 öfrigt grön. Örtblad tämligen små, mera rundade än vanligt, se textbilden 1; de på fruktifikationsskotten relativt stora. Föryngringsskottens största bladskifvor 9,0—10,o mm. långa, 8,;—10,0 mm. breda, 47. L. bor. f. asterias WITTR. nov. form. Tafl. 8, bild. 2, 3. Lule lappmark, Jockmocks socken, Vuolerim (nr. 1) 19'"/,05. Lefvande exemplar sända af amunuensen |. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione (Erythro-) Mesochromarum. Corolla mediocris; lobis superioribus plerumque paullo brevioribus et latioribus quam lobis inferioribus. Signum nectareum parvum, flavum—vitellinum, intervallis albis—roseolis; pars maxima labii inferi rosea, striis longitudinalibus purpureis vel subviolaceis praedita; partes mariginales loborum alb&. Labium superum roseum vel violascenti-roseum, marginibus loborum ex parte albis. Calyx curtus; sepalis ovato-lanceolatis. Folia forma trivial. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c;ıa 9,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 Blomfodrets längd (longitudo calycis) eg Blomkrona medelläng, af vanlig form; brämflikar antingen likformiga eller de öfre kortare och bredare samt mer afrundade. Öfverläppens insida, se bild. 2 6, 3 6: pipdelen rosenröd, stundom skiftande i violett; brämflikar likaså, med mycket små delar af ytterkanterna hvita. Underläppens insida, se bild. 2 c, 3 c: pipdelen med litet, ljusgult— äggult honungstecken; dettas mellanrum nästan hvita eller mycket svagt rosen- röda; på sidorna om samt framför (någon gang inuti) honungstecknet rosenpurpur- 108 ACTA HORTI BERGIANI. . BAND 4: .N:O 7. färgade eller rosenvioletta teckningar; brämflikar med rosenpurpurröd eller rosenviolett, longitudinal midtelstrimma, 1 öfrigt svagt rosenröda, mestadels med hvita kanter. Blomfoder kort; flikar breda, äggrundt lancettlika, nagot tillspetsade (det hela till formen påminnande om en sjöstjärna; däraf namnet), se bild. 2 a, 3 a; färg nedtill brun, upptill brungrön. | Örtblad af vanlig beskaffenhet. 48. L. bor. f. curtiloba WiTTR. nov. form. Tafl. 8, bild. 20. Lycksele lappmark, Tuggensele, i björkblandad barrblandskog (nr. 2) 19''/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione (Zrylhro-) Mesochromarum. Corolla mediocris; lobis uniformibus, curtis. Signum nectareum mediocre, subauran- tiacum, intervallis magnis, paucis, albis, pictura e striis violaceo-purpureis inter- ruptis, intervallis albis, circumdatum; lobi labii inferi ex maxima parte albi. Labium superum ex maxima parte roseum, stris duabus longitudinalibus, albidis pra&ditum; partes anteriores, majores loborum albe. Calyx parvus; sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Bromkronans längd (longitudo coroll&) c:a 8,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis), 2 Blomkrona ej fullt medelstor, nagot vidgad mot basen; brämflikar lik- formiga, korta, afrundade. Öfverläppens insida, se bild 20 4: pipdelen rosenröd med två längs- gaende, 'smala hvita strimmor; den röda färgen naende, under förtoning, in i nedersta delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 20 c: pipdelen med medelstort, ljus- brungult honungstecken med hvita mellanrum; på ömse sidor om samt fram- för honungstecknet purpurvioletta, vanligen afbrutna nervstrimmor med hvita mellanrum; strimmornas främsta spetsar nående in till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder kort; flikar smalt lancettlika, se bild. 20 a; färg brun- prickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 49. &L. bor. f. subangusta WITTR. nov. form. 152018 DUGA Närike, Lerbäcks socken, mellan Åsbro och kyrkan, i granskog (nr. 16). 19°°/g06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, angusta, lobis subuniformibus. Signum nectareum magnum, longum, flavum, V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS: 109 intervallis albis, pictura a striis nervalibus late roseis, intervallis albis, formata eircumdatum; lobi labii inferi ex maxima parte albi. Labium superum ex maxima parte :roseolum, partibus marginalibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis lanceolato-subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,8 Blomfodrets längd (longitudo calycis) » 2,3 Blomkrona medelläng, smal; brämflikar nästan likformiga, de nedre dock något mer tillspetsade. : Öfverläppens insida, se bild. 21 6: pipdelen blekt rosenröd med ett par något starkare färgade nervstrimmor; den röda färgteckningen fortsättande, under förtoning, in till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 21 c: pipdelen med långt och smalt blekgult honungstecken med hvita mellanrum; på sidorna om samt framför honungstecknet rosenröda nervstrimmor med hvita mellanrum; strimmorna med sina toppar inskjutande, under förtoning, till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medelstort; flikar lancettlikt syllika, se bild. 21 a; fär ljusgrön, nedtill med små bruna fläckar. Örtblad af vanlig beskaffenhet. m 37 [04 50. L. bor. f. stenantha WirTtrR. nov. form. (af orerog, smal, och @v3ogs, blomma). Tafl. 8, bild. 22 Närike, Lerbäcks socken, mellan Åsbro och kyrkan, ı barrblandskog (nr. 1) 19°°/306. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla mediocris, angusta; lobi superiores breviores et magis rotundati quam lobi inferiores. Signum nectareum magnum, plerumque subobliquum, vitellinum, intervallis albis; a fronte et a lateribus (pr&cipue a latero uno) pictura roseo-purpurea circumdatum; lobi labii inferi alb. Labium superum parte media subrosea, lobis albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,4 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,5 Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2,7 Blomkrona knappt medellång, smal; de öfre brämflikarna kortare och mer afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 22 5: pipdelen rosenröd åt violett; brämflikar hvita. ; Underläppens insida, se bild. 22 c: pipdelen med stort, äggult, van- ligen snedt beläget honungstecken med hvita mellanrum; framför och isynner- het på ena sidan honungstecknet rosenpurpurröda flammor; brämflikar hvita. Blomfoder fullt medellangt; flikar smalt lancettlika, se bild. 22 a; färg grön, nedtill med fåtaliga bruna punkter. 110 ACTA HORTI BERGIANI. BANDEZR ZEN O7. Örtblad af tvä typer (hos samma individ): 1:0 smalare, tillspetsade at ändarna, isynnerhet den nedre (dessa allmännare); bladskifvornas längd 13,5—14,o mm., bredd 7,5—9,0 mm.; 2:0 af vanlig typ; bladskifvornas längd 9,o—10,o mm., bredd 9,0—9,7 mm. 51. L. bor. f. augustiflora WirTtR. nov. form. Tafl. 8, bild. 23, 24. Västergötland, Sandhems socken, Sandhemsskogen «19/04. Lefvande exemplar sända af professor C. F. O. NORDSTEDT. Diagnosis. Forma e sectione Mesochromarum. Corolla medioeris, angusta, externe tubo roseolo, limbo albo: lobi subuniformes, inferiores magis approximati. Signum nectareum longum, angustum, aurantiacum, intervallis albis, lateraliter et a fronte pietura, a striis nervalibus late purpureis, inter- vallis albis, formata circumdatum; lobi labii inferi albi. Labium superum parte media violaceo-rosea, striis purpureis ornata, lobis albis. Calyx sub- longus, sepalis lineari-lanceolatis. Folia forma trivialıi. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,0 Blomfodrets längd (longitudo calycis) De Blomkrona medellång, smal; brämflikar nästan likformiga; de nedre tätt sammanstående; utsidans färg hos pipen svagt rosenröd, hos brämet nästan hvit, se bild. 23. Öfverläppens insida, se bild. 24 64: pipdelen rosenröd med några få, svagt purpurröda nervstrimmor; brämflikar hvita. . Underläppens insida, se bild. 24 c: pipdelen med långt och smalt, orangegult honungstecken med hvita mellanrum; på sidorna om och framför honungstecknet purpurröda nervstrimmor med hvita mellanrum; brämflikar hvita. Blomfoder långt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild 24 a; färg grön, pa nedre delen med bruna prickar. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 52. L. bor. f. vermlandica WITTR. nov. form. Tafl. 8, bild: 25, 26. Odlad i Bergielunds botaniska trädgård från exemplar sända 1899 af bergsingeniör J. DANIELSSON från Hagfors i Norra Råda socken i Värmland. Växten har. blommat här i trädgården flere år; de afbildade växtdelarna äro tagna 19°/704. Diagnosis. Forma e sectione (Erythro-) Mesochromarum. Corolla mediocris, subangusta, externe roseola; lobis uniformibus. Signum nectareum permagnum, radians, brunnescenti-aurantiacum, intervallis longis, albis; pars anterior labii inferi pictura purpureo-violacea, tricuspidata ornata; partes mar- ginales loborum alb&. Labium superum parte media violaceo-rosea, stris nervorum violaceo-purpureis ‚ornata, partibus marginalibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma trivialı. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. OT Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,4 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 86 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) NE Blomkrona medellång, tämligen smal; brämflikar likformiga; utsidans färg svagt rosenröd, se bild. 25. Underläppens insida, se bild. 26 64: pipdelen rosenröd med 4—5, tämligen breda, langsgaende, purpurvioletta nervstrimmor; denna färgteckning sträckande sig, under förtoning, halfvägs inuti de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 26 c: pipdelen med stort, radierande, brungult honungstecken med langa, hvita mellanrum; pä sidorna om honungs- tecknets öfre del samt isynnerhet framför detsamma en purpurviolett färg- teckning; denna, under tillspetsning och förtoning, sträckande sig ut nästan till topparna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellängt; flikar smalt lancettlika med tämligen bred bas, se bild. 36 a; färg brunaktigt grön. Ortblad af vanlig beskaffenhet. Sectio III. Xanthochromx» WirtrR. nov. sect. 53. L. bor. f. languida WITTR. nov. form, Tafl. 9, bild. 1. Gottland, Bro socken, 19!%/,04. Lefvande exemplar sända af amanuen- sen T. VESTERGREN, Diagnosis. Forma e sectione Aanthochromarum. Corolla submagna lobis uniformibus, curtis, rotundatis. Signum nectareum maximum, radians, subreticulatum, fusco-flavum, intervallis albis, utrimque et superne a pictura pallide roseola, angusta circumdatum. Labium superum tubo subroseo, striis 4, longitudinalibus, flavidis pra&dito; lobi ex maxima parte albi. Calyx curtus, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll) e:a 10,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,2 Blomfodrets längd (longitudo calycis) RZ Or Blomkrona fullt medelstor, af vanlig form; brämflikar likformiga, täm- ligen korta, starkt afrundade. Öfverläppens insida, se bild. r 4: pipdelen blekt rosenröd, med 4, svagt gula längdstrimmor i öfre delen; brämflikar nedtill svagt rosenröda, i öfrigt hvita. Underläppens insida, se bild. I c: pipdelen med mycket stort, blekt brungult honungstecken, dess hufvudstrimmor sträckande sig in i nedre delen af brämflikarna; honungstecknets mellanrum hvita; pa ömse sidor om samt framför honungstecknet en färgteckning af mycket svagt rosenrödt, sträckande sig, under förtoning, in i nedre delen af brämflikarna; dessa i öfrigt hvita. Blomfoder kort; flikar smalt lancettlika, se bild. 1 a. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 112 ACTA 1IORTI BERGIANI. "BAND 4. N:O 7. 54. L. bor. f. mictosema WITTR. nov. form. (af wızrog, blandad, och one, tecken). panel ER pild: 2 Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby (n:r 4) 19'°/,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Nanthochromarum. Corolla mediocris, angusta, lobis subuniformibus, angustis. Signum nectareum maximum et longissimum, striatum, intervallis medianis fere albis, lateralibus et supremis striis sordide roseis praditis; lobi labii inferi partibus basalibus ab apicibus signi nectarei ornati, de cetero albi. Labium superum parte media viola- scenti-rosea, lobis ex maxima parte albis, macula centrali flava ornatis. Calyx curtus, lobis lanceolato-subulatis. Folia forma trivialı. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,3 Blomfodrets längd (longitudo calycis) Seh OM Blomkrona medelstor, smal; brämflikar nästan likformiga, smala, medel- langa. Öfverläppens insida, se bild. 2 6: pipdelen rosenröd (åt violett); brämflikarna nedtill svagt rosenröda, i midten med en gul fläck, för öfrigt hvita. Underläppens insida, se bild. 2 c: pipdelen med ett mycket stort och långt, äggult honungstecken, dettas mellanrum nedtill och längs midten rent hvita, på sidorna och upptill delvis fyllda af inblandade, orent rosenröda strimmor ; brämflikarnas nedre del färgad af. honungstecknets gula toppar och dem åtföljande, orent, rosenröda fläckar, brämflikarna i öfrigt hvita. Blomfoder kort; flikar lancettlikt syllika, se bild. 2 a; färg utanpå brunprickigt grön, starkare brun nedät. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 55. L. bor. f. macrantha WITTR. nov. form. ’ © or (af exo0s, lang, och avdocg, blomma). Tatl 9 pild 324. Lycksele lappmark, Tuggensele i björkblandad barrblandskog (n:r 11) 19!'”/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione NXanthochromarum. Corolla longa, angusta, externe roseola, limbo fere albo; lobis superioribus latioribus quam inferioribus. Signum nectareum magnum, longissimum, radians, subreticula- tum, aurantiacum, intervallis albis; utrimque et superne pictura, a striis nerva- libus roseis, intervallis albis vel roseolis, formata, circumdatum; partes basales loborum alborum labii inferi apieibus tribus signi nectarei ornate. Labium superum parte media pallide rosea, lobis albis. Calyx mediocris, sepalis lineari-lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 10,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 84 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) DH 128 V. B. WITTROCK. ELINNEA BOREALIS. 113 Blomkrona lång ‘och smal, öfverläppens flikar bredare än underläppens; utsidan mycket svagt rosenröd, brämflikarna nästan hvita. Öfverläppens insida, se bild. 4 6: pipdelen blekt rosenröd; bräm- flikarna nederst mycket svagt rosenröda, 1 öfrigt hvita. Underläppens insida, se bild. 4-c: pipdelen med mycket långt orange- gult honungstecken, dess mellanrum hvita; på ömse sidor om honungstecknet lifligt rosenröda strimmor med hvita mellanrum, framför detsamma och delvis inblandad däruti en blekare rosenröd teckning; brämflikarna hvita med undan- tag af en gul midtstrimma i hvarje (dessa strimmor förlängningar af honungs- tecknets 3 hufvudstrimmor). ; Blomfoder medellångt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild. 4 a; färg på utsidan rödbrunprickigt grön, någon gång nästan helt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. På grund af underläppsflikarnas gula strimmor har denna form förts till Nanthochrom@, ehuru intet gult finnes hos öfverläppen. 56. L. bor. f. tuggenselensis WITTR. nov. form. Ian OBS Lycksele lappmark, Tuggensele, i björkblandad barrblandskog (nr. 14) 191/06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVEN. Diagnosis. Forma e sectione Nanthochromarum. Corolla ampla, lobis superioribus brevioribus quam lobis inferioribus. Signum nectareum magnum, latum, radians, subreticulatum, vitellinum, intervallis albis, utrimque stria viola- scenti-rosea circumscriptum; lobi labii inferi albi. Labium superum parte media pallide rosea, striis duabus, longitudinalibus, flavido-albis ornata, lobis albis. Calyx lanceolato-subulatus. Folia forma fere trivialı. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 93 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 Blomfodrets längd (longitudo calycis) » 2,6 >» Blomkrona tämligen kort samt vid; underläppens brämflikar något längre än öfverläppens, flikarne i öfrigt nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 5 4: pipdelen svagt rosenröd, med tva, mycket blekt gula längdstrimmor; brämflikar hvita. Underläppens insida, se bild. 5 c: pipdelen med stort och bredt, äggult honungstecken, dess mellanrum hvita; på ömse sidor om honungs- tecknet en smal, rosenviolett strimma; brämflikarna nedtill prydda af de in- skjutande topparne af honungstecknets hufvudstrimmor samt af några små, svagt rosenröda fläckar, i öfrigt hvita. Blomfoder medellångt; flikar lancettlikt syllika, mycket finspetsade, se bild. 5 a; färg på utsidan nedtill nästan rödbrun, upptill grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet, måhända något smalare än medelsorts- blad (dock ej tillspetsade framät). 15 TA ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. 57. LE. bor. f. confluens WITTR. nov. form. Marko bilde 6 Lycksele lappmark, Tuggensele, björkblandad barrblandskog (nr. 1) 19'1/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e. sectione Nanthochromarum. Corolla mediocris, externe roseola, limbo fere albo, lobis superioribus latioribus et brevioribus quam lobis inferioribus. Signum nectareum longitudine mediocri sed latitu- dine majore, confluens, vitellinum, utrimque a pictura rosea, inzquali termina- tum; lobi labii inferi albi. Labium superum parte media rosea, striis duabus, longitudinalibus, sulphureis ornata, lobis fere totis albis. Calyx me- diocris, sepalis lanceolato-subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle®) c:a 9,6 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 228 > Blomkrona af vanlig storlek; brämflikar olikformiga, de öfre kortare och bredare än de nedre; utsidans färg mycket svagt rosenröd, pa undre sidan vid basen skiftande i gult; brämflikar nästan hvita; se bild. 6. Öfverläppens insida, se bild. 7 4: pipdelens öfre parti rosenrödt med två ljusgula längdstrimmor; brämflikarna allra nederst svagt rosenröda med de två ljusgula längdstrimmornas toppar inskjutande till midten, i öfrigt hvita. Underläppens insida, se bild. 7 c: pipdelen med medellångt, men bredt, gult honungstecken, dess tre hufvudstrimmor mycket breda, nästan sam- manflytande med hvarandra; på ömse sidor om honungstecknets öfre del en liten rosenröd teckning; framför detsammas kortare del några små, svaga, rosenröda fläckar; brämflikar nästan helt och hållet hvita. Blomfoder medellångt; flikar jämnbredt lancettlika med fina spetsar, se bild. 7 a; färg rödbrunprickigt grön, prickigheten än mycket stark, än blott svag. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 58. L. bor. f. nericia WITTR. nov. form. Narl.09 Nbileas Närike, Lerbäcks socken, Vissboda, i granskog (nr. 3) 19°'/g06. Lef- vande exemplar hitförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Xanthochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum magnum et longum, radians, radiis validis, aurantiacis, intervallis albis, utrimque strias nervales roseo-purpureas, intervallis albis, ferens; lobi labii inferi fere toti albi. Labium superum parte media subrosea, striis duabus, longitudinalibus, flavis ornata; lobi fere toti albi. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 10,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 Blomfodrets längd (longitudo calycis) >) le Blomkrona af vanlig storlek och allmän form; brämflikar nästan lik- formiga. V.:B. WITTROER. LINNEA BOREALIS. 115 Öfverläppens insida, se bild. 8 5: pipdelen rosen-tegelröd med två blekgula längdstrimmor och 3 små områden omedelbart nedanför inskärnin- garna mellan brämflikarna hvita; brämflikarna hvita med undantag af de allra nedersta, af pipdelens färger prydda delarna. | Underläppens insida, se bild. 8 c: pipdelen med längt, kraftigt, ut- veckladt, orangegult honungstecken; dess mellanrum hvita; pa ömse sidor om detsamma rosenpurpurfärgade nervstrimmor med hvita mellanrum; framför det- samma ett par mycket små röda fläckar; brämflikar — med undantag af de i deras basaldelar inskjutande, gula topparna af honungstecknet — hvita. Blomfoder medellångt, kraftigt utveckladt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild. 8 a; färg på utsidan rödbrunprickigt grön. i Örtblad af vanlig beskaffenhet. 59. L. bor. f. fenestrata WITTR. nov. form. Kane Ebd CN Närike, Lerbäcks socken, Vissboda, i granskog (nr. 6) 19?'/g06. Lef- vande exemplar hitförda af assistenten N. SYLVEN. Diagnosis. Forma e sectione Nanthochromarum. Corolla’ subcurta, sed ampla, lobis curtis, superioribus magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum magnum, reticulatum, intervallis magnis, albis, (fenestriforme), utrim- que et ex parte superne a pictura roseo-purpurea circumdatum; partes basales loborum alborum labii inferi ab apicibus picture, mox dicte, ornate. La- bium superum parte media subrosea, striis duabus, longitudinalibus, luteis ‘ornata, lobis fere totis albis. Calyx vix mediocris, sepalis sublanceolatis. Folia forma fere triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 8,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 Blomfodrets längd (longitudo calycis) ZI ES. Blomkrona tämligen kort och vid, nedåt mer än vanligt vidgad; bräm- flikar korta, öfverläppens mera rundade än underläppens. Öfverläppens insida, se bild. 9 d: pipdelen ojämnt purpur-tegelfärgad, med 2 tämligen breda, gula, nagot rödskimrande längdstrimmor; brämflikarna hvita med helt litet, svagt rödt vid basen. | Underläppens insida, se bild. 9 c: pipdelen med stort, orange-ägg- gult honungstecken, dess strimmor genom sin anordning, i förening med de korta mellanrummen, erinrande om ett smårutigt fönster (däraf namnet); på sidorna om samt delvis framför honungstecknet en ojämnt purpurröd färg- teckning; denna, i midtelfliken starkt gulblandad, inskjutande till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder knappt medellangt, kraftigt utveckladt; flikar nästan lancett- lika, se bild. 9 a; färg på utsidan rödbrunprickigt grön. Örtblad något litet smalare än medelsortsblad, i öfrigt af vanlig be- skaffenhet. Denna intressanta form har en nära anförvant i föregående, men är väl skild genom sin korta blomkrona, sitt egendomliga honungstecken m, m, 116 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 7. 60. L. bor. f. lata WITTR. nov. form. Tail s9, Bild 10! Närike, Lerbäcks socken, Vissboda, i granskog (nr 5) 1927,06. Lefvande exemplar hitförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Nanthochromaruım. Corolla vix medio- cris, lobis uniformibus, curtis, subacuminatis. Signum nectareum magnum, aurantiaco-vitellinum, inferne confluens, superne intervallis paucis, albis, utrim- que et a fronte pictura subparva, laete rosea, intervallis albis, circumdatum; lobi labii inferi fere toti albi. Labium superum parte media rosea, striis duabus, longitudinalibus, luteis ornata; lobis albis. Calyx longus, sepalis lanceolato-subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) >» 8,0 Blomfodrets längd (longitudo calycis) a > Blomkrona knappt medelstor, af vanlig form; brämflikar nästan lik- formiga, mera tillspetsade än vanligt. ; Öfverläppens insida, se bild. 10 64: pipdelen starkt rosenröd med 2 gula, rosenskimrande längdstrimmor; brämflikar hvita med pipdelens färgteckning helt litet inskjutande i basaldelarna. Underläppens insida, se bild. 10 c: pipdelen med stort, lifligt orange- äggult, nedtill sammanflytande honungstecken; dettas upptill befintliga mellan- rum hvita; på sidorna om och äfven något på framsidan af honungstecknet starkt rosenröda, i honungstecknets stil ordnade teckningar; brämflikarnas. basaldelar prydda af honungstecknets 3 hufvudstrimmors inskjutande gula toppar, i öfrigt hvita. Blomfoder långt; fikar lancettlikt syllika, se bild. 10 a; färg på utsidan rödbrunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskäffenhet. 61. L. bor. f. tenella WITTR. nov. form. Tafl. 9, bild. 22, 23; tafl. 2, bild. 6; obs.! på taflan 2 benämnd angustifolia. ; Västergötland, Hassle prästgård, mellan Nordbacken och Stommen, i barrblandskog fe) 1926,,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN; Diagnosis: Forma e sectione Nanthochromarum. Corolla perparva, angusta, lobis superioribus brevioribus quam lobis inferioribus. Signum ne- ctareum maximum, inferne confluens, superne subreticulatum, aurantiacum, intervallis albis, utrimque et a fronte pictura parva, striis nervalibus roseis formata, circumdatum; lobi labii inferi ex maxima parte alb. Labium superum parte media roseola, striis nervalibus aurantiacis ornata; lobis in- ferne subroseolis, striis nervalibus aurantiacis ornatis, superne albis. Calyx relative longus, sepalis lanceolato-subulatis. Folia lanceolato-ovalia. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS: 117 Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 6,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) a2 Blomkrona mycket liten och smal, längst fram dock nägot vidgad genom en svag tillbakaböjning af brämflikarna; de öfre brämflikarna kortare och mindre tillspetsade än de nedre; se bild. 22. Öfverläppens insida, se bild. 23 5: pipdelen blekt rosenröd med rödgula nervstrimmor; denna färgteckning sträckande sig, under stark förtoning, in till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. | Underläppens insida, se bild. 23 c: pipdelen med mycket stort, orangegult, nederst sammanflytande honungstecken; dess mellanrum hvita; på sidorna om och i främsta delen af detsamma rosenröda nervstrimmor; bräm- flikarna med topparna af pipdelens orangegula och röda strimmor inskjutande i de nedersta partierna, 1 öfrigt hvita. Blomfoder i förhållande till blomkronan långt; flikar lancettlikt syllika, sewbild.2 234 2: Örtblad smalare än vanligt, något tillspetsade åt båda ändar; se tafl. 2, bild 6. Föryngringsskottens största bladskifvor 11,4—11,8 mm. långa, 7,0—8,4 mm. breda. Påminner genom öfverläppens ornering om ff. elegans och ornata. 62. L. bor. f. facifera WIiTTR. nov. form. (af far, fackla, och fero, jag bär). Ia 9 Duel Nl Jämtland, Åre, i granskog 1919/,06. Lefvande exemplar sända af stu- deranden M. AURIVILLIUS. Diagnosis. Forma e sectione NXanthochromarum. Corolla curta, sed ampla, lobis subuniformibus. Signum nectareum maximum, latissimum, subre- ticulatum, tricuspidatum, aurantiacum, intervallis flavis, a fronte pictura, striis ner- valibus roseo-purpureis formata, immixta; lobi labii inferi parte media flamma aurantiaca ornata, de cetero albi. Labium superum parte media sulphurea, striis quattuor longitudinalibus, roseolis ornata, lobis ex maxima parte albis. Calyx relative sublongus, sepalis anguste lanceolatis. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 7,6 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 Blomfodrets längd (longitudo calyeis) 2,3 Blomkrona ej medellang, men vid; brämflikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 11 5: pipdelen randig efter längden af 2 bredare, ljusgula, och 4 smalare, rosenröda strimmor; dessa färger sträc- kande sig in till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 11 c: pipdelen med stort och särdeles bredt, lifligt orangegult honungstecken, med blekgula mellanrum; framför det- samma en tämligen svag, rosenpurpurfärgad teckning i samma stil som detta; de tre brämflikarna med hvar sin, från honungstecknet inskjutande, fackellik flamma (däraf namnet), sträckande sig in till mer än midten af de i öfrigt hvita flikarna. 118 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Blomfoder i förhållande till blomkronan långt, rätt kraftigt utveckladt; flikar smalt lancettlika, se bild. 11 a; färg på utsidan rent grön. = > En högst karakteristisk färgteckning! 63. L. bor. f. ardens WITTR. nov. form. Par 9, bild. 12. Hälsingland, Ilsbo socken, komministersbostället 19/06. Lefvande exemplar sända af pastor R. MATSSON. Diagnosis. Forma e sectione Aanthochromarum. Corolla curta, sed ampla, lobis subuniformibuss. Signum nectareum maximum, latissimum, subconfluens, tricuspidatum, aurantiacum, partibus lateralibus et anterioribus striis roseo-purpureis ornatis; partes basales loborum labii inferi cuspidibus roseo-aurantiacis signi nectarei ornat&, lobi de cetero albi. Labium superum parte media testaceo-rosea; lobi parte basali rosea, partibus latis marginalibus albis. Calyx’ relative sublongus, sepalis anguste lanceolatis. Folia parva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) GA 7,5 Kmm! Underläppens bredd (latitudo labii inferi) >» 9,7 Blomfodrets längd (longitudo calycis) VL On Blomkrona kort, men vid; flikar nästan likformiga, relativt långa. Öfverläppens insida, se bild. 12 5: pipdelen tegel-rosenröd; denna färg prydande, under förtoning uppåt, den inre delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 12 c: pipdelen med stort och mycket bredt, orangegult, nästan sammanflytande honungstecken, detta med sina yttersta spetsar sträckande sig in till mer än midten af de i öfrigt hvita brämflikarna; i sido- och topp-partierna af honungstecknet inblandad rosenpurpurfärg, i före- ning med honungstecknets orangegula gifvande intryck af eldfärg (däraf namnet). Blomfoder nästan medellängt; flikar smalt lancettlika, fint tillspetsade, se bild. 12 a; färg på utsidan rödprickigt grön, tämligen starkt prickig ned- till, svagt upptill. Örtblad af vanlig form och färg, men små. Föryngringsskottens största bladskifvor c:a 9,0—10,0 mm. långa, 7,7—8,0 mm. breda. 64. L. bor. xanthobasis WiTTR. nov. form. (af Serdoc, gul, och Adors, nedersta delen). ATL 9 RITA Yt Lycksele lappmark, Tuggensele, i björkblandad barrblandskog (nr. 2) 1912/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. : Diagnosis. Forma e sectione NXanthochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum longum, subconfluens, vitellinum, pietura lata, roseo-purpurea circumdatum; lobi labii inferi ex maxima parte albi, partibus basalibus pietura roseo-purpurea ornatis. Labium superum parte basali lutea, parte media roseo-purpurea; lobi partibus basalibus centrali- > V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. I 19 busque purpureo-roseis, partibus marginalibus albis. Calyx tenuis, sepalis lineari-lanceolatis. Folia forma triviali. : Blomkronans längd (longitudo corolls) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,3 Blomfodrets längd (longitudo calycis) » 2,0 Blomkrona knappt medelstor, af vanlig form; brämflikar nästan lik- formiga. Öfverläppens insida, se bild. 13 4: pipdelen nederst gul!, för öfrigt kraftigt rosenröd, denna färg sträckande sig, under förtoning, längt fram i de för öfrigt hvita brämflikarna. i Underläppens insida, se bild. 13 c: pipdelen med långt och smalt, äggult honungstecken med hvita mellanrum; på sidorna om och framför detta en rätt bred och kraftig rosenpurpur-teckning, denna fortsättande, under till- spetsning och förtoning, in till midten af brämflikarna; dessa i öfrigt hvita, frånsedt den i midtelfliken inskjutande honungstecknets gula hufvudstrimma. Blomfoder under medellängd; flikar mycket spensliga, jämnbredt lancett- lika, fint tillspetsade, se bild. 13 a; färg på utsidan brunröd. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Genom blomkronans, särskildt öfverläppens, starka röda färg kommer denna form nära Zrythrochrome. 65. L. bor. f. fulgens WITTR. nov. form. a ebd. ee 158 Stockholmstrakten, Lofö i Mälaren, Prästviken, i barrblandskog (nr. 1) 1922/,06. Lefvande exemplar hitförda af assistenten N. SYLvEn. Diagnosis. Forma e sectione Nazthochromarum. Corolla submagna, ampla, externe tubo roseolo, limbo fere albo; lobi subuniformes. Signum necta- reum magnum, vitellinum, ex maxima parte pictura purpurea, intervallis lila- cino-violaceis, obtectum; lobi labii inferi ex maxima parte albi. Labium superum eodem modo ac labium inferum coloratum. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma trivialı. Blomkronans längd (longitudo coroll) ca 1 9,2 /mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) 10,7 Blomfodrets längd (longitudo calycis) DNS Blomkrona mer än medelstor, tämligen vid; brämflikar nästan likfor- miga; utsidan blekt rosenröd med flikarnas främre delar hvita; se bild. 14. Öfverläppens insida, se bild. 13 6: pipdelen allra nederst gul, för öfrigt ojämnt men kraftigt purpurviolett med två gula längdstrimmor; bräm- flikar hvita, med de gula längdstrimmornas tregreniga toppar något litet inskju- tande i flikarnas basaldelar. Underläppens insida, se bild. 15 c: pipdelen allra nederst gul; honungs- tecknet vidsträckt, äggult, men till största delen täckt af en mycket kraftig purpurfärgning, försedd med Ijusbla-violetta mellanrum; honungstecknets tre ' Det nedersta, smala partiet af öfverläppens pipdel är hos talrika former svagt gulaktigt; hos denna däremot tydligt gult. 120 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NOTE hufvudstrimmor med sina gula toppar inskjutande till midten af de ı öfrigt nästan helt och hället hvita brämflikarna. Blomfoder fullt medellangt; flikar smalt lancettlika, se bild. 15 a; färg nederst brunprickigt grön, för öfrigt grön eller nästan grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Denna praktfulla form står på gränsen till Erythrochrome, särskildt däri- genom att underläppens pipdel alldeles saknar hvitt. | 66. L. bor. f. flammea WITTR. nov. form. Ian 12: bild. Sl. Västerbotten, Vännäs socken, järnvägsstationen, i granskog (nr. 24) 19°/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Naznthochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum magnum, aurantiacum, ex maxima parte pictura purpurea, intervallis violascenti-coelestinis, obtectum; lobi labii inferi stria lata, roseo-purpurea, mediana ornati, lobi laterales de cetero subli- lacini, lobus medius de cetero albus. Labium superum parte maxima purpurea, lobis macula subbasali vel centrali aurantiaca et macula purpurea subterminali ornatis, lobi de cetero lilacino-albid. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 Blomfodrets längd (longitudo calycis) > 2,7 Blomkrona medelstor, af vanlig gestalt; brämflikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 31 6: pipdelen mörkt purpurröd med | ett par korta, svartaktiga längdstrimmor; brämflikar vid basen purpurröda med en orangegul fläck, i öfrigt svagt lilafärgad med en purpurröd fläck nära toppen. Underläppens insida, se bild. 31 c: pipdelen allra nederst ljusgul; honungstecknet vidsträckt, orangegult, till stor del täckt af en rik färgteckning, bildad af purpurröda nervstrimmor med violett-himmelsbla mellanrum; bräm- flikarna längs midten purpur-rosenröda, de båda sidoflikarna i öfrigt svagt Iilafärgade, midtelfliken i öfrigt till största delen hvit. Blomfoder medellångt; flikar smalt lancettlika, fint tillspetsade, se bild. 31 a. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Denna synnerligen praktfulla form skulle med anledning af den röda färgens öfvervikt kunna föras till Erythrochrome. Orsaken hvarför den fått sin plats bland Naznthochrome är dels det vidsträckta orangegula honungs- tecknet, dels och isynnerhet de karakteristiska orangefläckarna på öfverläppen. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS: ' BZ Sect. Erythrochroms» Wiırrk. nov. sect. 67. L. bor. f. herjedalica WITTR. nov. form. Tafl. 9, bild. 17. Härjedalen, Funäsdalsberget, Bruksvallarna 19'°/,06. Lefvande exemplar sända af skolläraren, kand. M. ÖSTMAN. Diagnosis. Forma e sectione Erythirochromarum. Corolla mediocris, subampla, lobis longis, divergentibus, subuniformibus. Signum nectareum angustum, fere confluens, vitellinum, intervallis perpaucis, albis, utrimque et superne pictura magna, tricuspidata, a striis nervalibus purpureis, intervallis roseis formata, circumdatum; partes basales et centrales loborum labii inferi rosex, partes marginales alb&. Labium superum ex maxima parte pur- pureo-roseum, partibus marginalibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia parva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corollx) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) De SSR AD Blomkrona medelstor, tämligen vid; brämflikar långa, hästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 17 6: pipdelen purpurröd; denna färg- teckning utbredande sig, under förtoning, öfver större delen af brämflikarna; dessas kanter hvita. Underläppens insida: pipdelen med smalt, till sin största del sam- manflytande, äggult honungstecken, med blott ett par hvita 'mellanrum; på sidorna om honungstecknet en bred färgteckning af purpurrödt (längs nerverna) och rosenrödt; denna teckning, liksom en mindre sådan framför honungsteck- net, utbredande sig, under. förtoning, längs midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellångt; flikar, smalt lancettlika, fint tillspetsade, se fig. 17 a; färg grön, än starkt, än blott svagt brunprickig. Örtblad af vanlig form, men smärre; föryngringsskottens största blad- skifvor 8,7—9,0 mm. långa, 6,0—7,3 mm. breda. 68. L. bor. f. desmidosema WITTR. nov. form. (af deowis, kvast, och one, tecken). Tafl. 9, bild. 16. Västerbotten, Vännäs socken, järnvägsstationen, i granskog (nr. 15) 19”/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla sublonga, forma triviali, lobis uniformibus. Signum nectareum submagnum, confluens, scopxforme, pallide vitellinum; partes ceter& labii inferi — marginibus albis loborum exceptis — a pictura, ex parte purpurea, ex parte rosea, coloratz. Labium superum roseum, stris tenuibus, longitudinalibus, subpurpureis ornatum. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis, acuminatis. Folia forma triviali. 16 122 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii infer) >» 947 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) DRS MD. Blomkrona tämligen lång, af vanlig form; flikar likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 16 6, i sin helhet rosenröd, pipdelen starkare, med inblandade, nästan purpurfärgade längdstrimmor, brämflikarna ljusare, med yttersta topparna svagt purpurfärgade. | Underläppens insida, se bild. 16 c: pipdelen med ett tämligen stort, kvastlikt (inga tvärstrimmor, blott längdstrimmor ägande), blekt äggult honungs- tecken; på sidorna om samt framför detta en smal, dels rosen-, dels purpurröd teckning; denna teckning fortsättande sig in i och täckande största delen af brämflikarna, särdeles den mellersta; brämflikarnas kanter hvita. Blomfoder mer än medellångt; flikar smalt lancettlika, långt och fint tillspetsade, se bild. 16 a; färg brunprickigt grön, stundom nästan helt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Ter sig i afseende på färgteckningen som en högre utvecklad form af f. diffusa. 69. L. bor. f. murjecica WITTR. nov. form. Tafl. 9, bild. 26. Lule lappmark, Murjek, södra bergssidan i granskog bland Sphagnum- och Polytrichum-tufvor 19°/,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum, Corolla mediocris, externe labio supero fere toto purpureo, labio infero ex parte purpureo; lobis uniformibuss. Signum nectareum mediocre, aurantiacum, striis medianis tenuibus, intervallis magnis, albis, a pictura tricuspidata, rosea, intervallis albidis, circumdatum; partes late marginales loborum labii inferi alb&. Labium superum ex maxima parte purpureum, marginibus loborum roseolis. Calyx mediocris, sepalis lanceolato-subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 9,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 107 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) ah 27m Blomkrona fullt medelstor; fikar likformiga; utsidans färg pa nästan hela öfverläppen purpurröd, likaså delvis på underläppen. Öfverläppens insida, se bild. 26 64: pipdelen purpurröd; denna färg utbredd, under stark förtoning mot kanterna, äfven öfver brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 26 c: pipdelen med knappt medelstort, orangegult honungstecken; dettas midtelstrimmor smalare än sidostrimmorna, dess tämligen stora mellanrum hvita; på sidorna om samt framför honungs- tecknet en af hvita partier afbruten (purpur-)rosenröd teckning, denna fort- sättande, under förtoning, in i brämflikarnas midteldelar; flikarna i öfrigt hvita. Blomfoder medellängt; fikar lancettlikt syllika, se bild. 26 a; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS, 123 70. L. bor. f. maxima WITTR. nov, form, Tafl. 9, bild. 24, 25. - Lule lappmark, Jockmocks socken, Koskats 19°°,,04. Lefvande exemplar sända af amanuensen TI. VESTERGREN och licentiaten A. Roman. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla maxima, ampla, lobis superioribus paullo brevioribus et magis rotundatis quam lobis inferioribus. Signum nectareum latum sed subbreve, radians, reticulatum, vitellinum, intervallis albis; pars maxima labii inferi a pictura tricuspidata, lete rosea, ornata; partes marginales loborum, pra&cipue lateralium, albx, Labium superum tubo roseo, limbo roseolo. Calyx longus, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) C:a I2,a mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 13,8 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) Da Blomkrona mycket stor och vid; de öfre brämflikarna något kortare samt mera afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 25 5: öfverallt rosenröd, pipdelen starkare, brämflikarna svagare. Underläppens insida, se bild. 25 c: pipdelen med tämligen bredt, men kort, radierande och nätlikt, äggult honungstecken med hvita mellanrum; framför honungstecknet en bred, lifligt rosenröd teckning; denna, under för- toning framåt och tillspetsning, fortsättande in i brämflikarna, mestadels ända til deras toppar; de bägge sidoflikarna med hvitt i deras främre delar på sidorna om det röda färgområdet; hos midtelfliken knappast något rent hvitt. Blomfoder långt; flikar smalt lancettlika, se bild. 25 a; färg brun- prickigt grön. Örtblad af vanlig form, sällan dock med mer än en bladtand pä hvardera sidan. Storleken öfverstiger ej betydligt den vanliga; föryngrings- skottens största bladskifvor 13,0—13,; mm. långa, 12,0—13,0 mm. breda. Den storblommigaste af alla kända former; längre blomkronor förekomma hos den amerikanska var. longiflora TORR. men ej så vida. 71. L. bor. f. haplosema Wırrr, nov. form. (af @sıAoos, enkel, och oyjue, tecken). UNO Pild: 27,728: Södermanland, Bälinge socken, Nynäs 19°°/,05. Lefvande exemplar sända af fröken INGRID MALMGREN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla parva, lobis uniformibus recurvatis. Signum nectareum angustissimum, stria unica, aurantiaca formatum; pars maxima labii inferi purpurea, maculis nonnullis medianis solis et marginibus loborum albis. Labium superum fere totum purpureum, marginibus loborum solis roseolis vel albis. Calyx mediocris, lobis subulatis, patentibus, Folia forma triviali. 124 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 6,8 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) ON Blomkrona liten; brämflikar likformiga, tillbakaböjda; se bild. 27. Öfverläppens insida, se bild. 28 5: pipdelen purpurröd, något åt violett; denna färgteckning sträckande sig, under förtoning, äfven öfver största delen af brämflikarna; dessa blott vid sidokanterna hvita. Underläppens "insida, se bild. 28 c: pipdelen med mycket smalt, enkelt eller nästan enkelt, brungult honungstecken, i öfrigt purpurröd åt violett, med några, relativt stora, hvita fläckar i främre delen; purpurfärgen utbredande sig, under förtoning, äfven öfver midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna, Blomfoder medellångt; flikar syllika. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 72. L. bor. f. sexstriatula WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 1, 2. Torne lappmark, Kiruna municipalsamhälle, björkregionen 19! 1.06. Lef- vande exemplar sända af läroverksrädet N. G. W. LAGERSTEDT. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla perparva, lobis subuniformibus. Signum nectareum mediocre, radians, vitellinum, inter- vallis paucis, albis; pars maxima labii inferi a pictura (purpureo-)violacea, . tripartita, intervallis albis, ornata; partes marginales loborum alb&. Labium superum ex maxima parte violaceum, striis sex, longitudinalibus, purpureis notatum. Calyx relative longus, sepalis sublanceolatis. Folia forma triviali, magnitudine valde variante. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 6,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,3 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) SAO AS Blomkrona mycket liten, men tämligen vid, brämflikar nästan ke Öfverläppens insida, se bild. I 6: pipdelen af violett grundfärg, med 6 purpurvioletta längdstrimmor; denna färgteckning fortsättande ut i midtelpartiet hos brämflikarna; dessas periferiska delar hvita. Underläppens insida, se bild. ı c: pipdelen med medelstort, äggult honungstecken med fåtaliga, hvita mellanrum; på sidorna om och framför honungstecknet en purpurviolett färgteckning i samma stil som honungstecknet, denna teckning fortsättande ut i midtelpartiet af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder relativt längt; flikar smalt lancettlika, se bild. ı a; färg brun- prickigt grön, upptill stundom rent grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet; små och medelstora om hvarandra (olika skott och olika årgångar); föryngringsskottens största bladskifvor 12,0—12,2 mm. långa, I1,2—11,6 mm. breda. Obs.! Den bleka blomman, bild. 2, har vuxit på samma exemplar som den andra, bild. 1, men är utvecklad ur en knopp 19”/;06 inne i mitt arbetsrum. På grund af den magra födan — endast vatten — men ej brist på ljus (på sådant fanns riklig tillgång) har svag färgning af de röda partierna ägt rum; däremot har ej minskning i storlek försiggått, snarare ökning. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 125 73. L. bor. f. parvula WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 3. Närike, Lerbäcks socken, mellan Äsbro och kyrkan, i granskog (nr. 18) 19°°/306. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla parva, angusta, lobis subuniformibus, curtis. Signum nectareum magnum, confluens, aurantia- cum, utrimque et superne pictura tricuspidata, a striis nervalibus violaceo-purpureis, intervallis subroseis, formata, circumdatum;. lobi labii inferi ex maxima parte albi. Labium superum violascenti-roseum, striis nervalibus pallidissime pur- pureis notatum, marginibus loborum roseolo-albidis. Calyx mediocris, sepalis sublanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) »- 6,8 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2 22m®r Blomkrona liten och smal, brämflikar nästan likformiga, korta. Öfverläppens insida, se bild. 3 6: pipdelen ojämnt rosenröd åt violett; denna färgteckning sträckande sig ut öfver brämflikarna, under förtoning mot dessas ställvis hvita kanter. Underläppens insida, se bild. 3 c: pipdelen med stort, orangegult honungstecken, med dettas mellanrum mestadels gulhvita, dels (upptill) svagt rosenröda; på ömse sidor om samt isynnerhet framför honungstecknet en violett- rosenröd färgteckning med mörkare nervstrimmor och ljusare mellanrum; denna färgteckning fortsättande sig, under förtoning, ut i brämflikarna, starkast längs dessas midt; flikarnas kanter hvita. Blomfoder nästan medellängt; flikar smalt lancettlika, se bild. 3 a; färg rödbrun eller rödbrunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet (små på de talrika proleptiska skotten). 74. L. bor. f. ocellata WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 4. Lule lappmark, Jockmocks socken, Storbacken 19'”/,05. Lefvande exem- plar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum mediocre, flavum, intervallis albidis; pars maxima labii inferi a pictura lata subrosea, striis nervalibus purpureis ornata, colorata; macule dux& ocelliformes et partes late marginales loborum alb&. Labium superum subpurpureum, partibus lateralibus loborum roseis. Calyx mediocris, sepalis late subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,7 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) » 28». Blomkrona nära medelstor, af vanlig form; flikar nästan likformiga. 126 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. Öfverläppens insida, se bild. 4 4: pipdelen orent purpurröd; denna färgteckning utbredande sig, under stark förtoning på sidorna, öfver hela bräm- flikarna med undantag af de allra yttersta, hvita kantpartierna. Underläppens insida, se bild. 4 c: pipdelen med knappt medelstort, ljusgult honungstecken, detta med hvita eller mycket svagt rosenröda mellanrum; på ömse sidor om samt framför honungstecknet purpurröda nervstrimmor med svagare i rödt färgade mellanrum; denna färgteckning utbredande sig, under förtoning, öfver ungefar halfva ytan af de i öfrigt hvita brämflikarna; vid basen af inskärningarna mellan brämflikarna runda, skarpt begränsade, ocelliknande, hvita fläckar (däraf namnet). Blomfoder nära medellångt; flikar bredt syllika, se bild. 4 a; färg brun- prickigt grön. | Örtblad af vanlig beskaffenhet, 74/4. L. bor. f. ocellata sg nanella WITTR. nov. subform. Tafl. 10, bild. 5. 5 Västerbotten, Degerfors socken, Stryksele, i barrblandskog (nr. 1) 19/106. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Differt a forma « corolla minore, signo nectareo luteo, lobis corollx ex maxima parte albis, sepalis relative majoribus, lanceolato-subulatis, foliis minoribus. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 7,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,4 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) ARE Skiljer sig från hufvudformen genom smärre blomkronor; blomkronans röda färg, ren rosenpurpur, mindre utbredd öfver brämflikarna; lifligare gult, tvärstrimmor saknande honungstecken; relativt längre, smalt lancettlika och renare gröna foderflikar samt smärre örtblad. Föryngringsskottens största bladskifvor 9,0—9,4 mm. långa, 7,0—8,5 mm. breda. | 75. L. bor. f. trifasciata WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 6. Västerbotten, Vännäs socken, Tvärälund, i björkblandad granskog (nr. 16) 19°/706. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla permagna, lobis uniformibus. Signum nectareum a vittis tribus longitudinalibus, flavis, formatum; intervalla ejus pallide roseola; pars maxima labii inferi a pictura tripartita, violascenti-rosea colorata; lobi ex majore parte albi. Labium supe- rum ex maxima parte violaceo-roseum, partibus marginalibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia plerumque forma triviali, interdum latiora. ; | Blomkronans längd. (longitudo corollXx) c:a 12,1 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » "11,3 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) Se Blomkrona mycket stor, nagot smalare än vanligt; flikar likformiga. V. B. WITTROCK. - LINNZA BOREALIS. 127 Öfverläppens insida, se bild. 6 6: pipdelen starkt rosenviolett; denna färgteckning, under tämligen stark förtoning, fortsättande ut i de bredt hvit- kantade brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 6 c: pipdelen med ett af 3 längsgäende, ljusgula band bildadt, medelstort honungstecken med svagt rosenröda mellan- rum; på ömse sidor om samt framför honungstecknet en ojämn, rosenviolett färgteckning, denna, under förtoning, fortsättande in i de mycket bredt hvit- kantade brämflikarna. Blomfoder medellängt; flikar smalt lancettlika, något tillspetsade, se bild. 6 a; färg brunprickigt grön. Örtbladens flertal af vanlig beskaffenhet; mycket breda bladskifvor ej sällsynta; exempelvis hos föryngringsskott 11,3—11,5 mm. långa, 12,0o—13,o mm. breda. 76. L. bor. f. speciosa WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 7; tafl. 5, bild. 19. Lycksele lappmark, Lycksele kyrkoby, i björkblandad barrblandskog (nr. 8) 19!%/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla magna, lobis superioribus latioribus et magis approximatis quam lobis inferioribus. Signum nectareum parvum, angustissimum, luteum; tubus totus labii inferi ‚de cetero pictura elegantissima, a flammis purpureis albisque formata, ornatus; lobi labii inferi ex maxima parte albi. Labium superum tubo purpureo, lobis ex majore parte albis. Calyx relative curtus, sed validus, sepalis sub- lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 11,6 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 11,6 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2a De Blomkrona mycket stor, af vanlig, allmän form; de öfre brämflikarna bredare än de nedre, något öfvergripande hvarandra med kanterna. Öfverläppens insida, se bild. 7 6: pipdelen purpur-rosenröd; denna färgteckning sträckande sig, under förtoning, in i brämflikarnas nedre parti; dessa till sin största del hvita. Underläppens insida, se bild. 7 c: pipdelen med litet, mycket smalt honungstecken med fa, till färgen hvita mellanrum; hela pipdelen för öfrigt praktfullt färgad af omväxlande purpurröda och hvita flammor, dessa med topparna naende in uti nedersta delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder kraftigt, men relativt kort; flikar smalt lancettlika med tämligen bred bas; färg rödbrunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 77. L. bor. f. patula WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 8 Lule lappmark, Jockmocks socken, Storbacken (nr. 3) 19 exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. 12/05. Lefvande 128 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 47 NO 7. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla longitudine mediocri, amplissima, lobis magnis, triformibus, divergentibus. Signum nec- tareum subparvum, confluens, aurantiacum; tubus lobii inferi ex maxima parte a pictura insqualiter rosea, tripartita, coloratus; lobi ex maxima parte alb. Labium superum tubo late roseo, partibus basalibus et mediis lobo- rum roseis—roseolis, partibus marginalibus albis. Calyx mediocris, sepalis late subulatis. Folia forma triviali. | Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,3 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) 72 70 Blomkrona medelstor, mycket vid; flikar relativt stora, af 3 former, de öfre bredare än de nedre samt nagot osymmetriska, den mellersta af de nedre mera afrundad än sidoflikarna,; de tre nedre flikarna mera isärstaende än vanligt. Öfverläppens insida, se bild. 8 4: pipdelen rosenröd, denna färg- teckning sträckande sig, under förtoning, ut öfver större delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. | Underläppens insida, se bild. 8 c: pipdelen med ett tämligen litet, lifligt äggult, mellanrum nästan saknande honungstecken; på ömse sidor om samt framför detta en ojämn, rosenröd färgteckning, denna sträckande sig, under förtoning och tillspetsning, in till ungefär midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellängt; flikar bredt syllika, den öfversta bredast, se bild. 8 a; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 78. L. bor. f. trapezoidea Wırrr. nov. form. Tafl. 10, bild. 9. Lycksele lappmark, Tuggensele, i björkblandad barrblandskog (nr. 1) 19!?/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla submagna, lobis superioribus latioribus et brevioribus quam lobis inferioribus. Signum nectareum magnum, confluens, vitellinum, forma subtrapezoidea, utrimque et superne a pictura roseo-purpurea, tricuspidata, circumdatum; lobi labii inferi ex maxima parte albi. Labium superum ex maxima parte purpureum, partibus anterioribus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis lineari-lanceo- latis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 10,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) DI Dre Blomkrona tämligen stor, af vanlig form; de öfre brämflikarna något bredare och mera afrundade än de nedre. ; | Öfverläppens insida, se bild. 9 6: pipdelen lifligt purpur-rosenröd, denna färgteckning sträckande sig, under förtoning och tillspetsning, ut till nedre och mellersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. V. B. WITTROCK. LINNZAA BOREALIS. 129 Underläppens insida, se bild. 9 c: pipdelen med stort, fyrsidigt — trapezoidiskt — äggult honungstecken med små hvita mellanrum; pa sidorna om och framför honungstecknet en bred purpur-rosenfärgning, denna fortsättande sig, under förtoning och tillspetsning, in i de i öfrigt hvita brämflikarnes nedersta och mellersta partier, vid basen af inskärningarna mellan brämflikarna (nästan som hos f. ocellata) små, hvita, något ocell-liknande fläckar. : Blomfoder medellångt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild. 9 a; färg brunprickigt grön. 5 Örtblad af vanlig beskaffenhet. 79. L. bor. f. picta WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 10, 11. Västerbotten, Vännäs socken, järnvägsstationen, i barrblandskog (nr. 8) 19°/706. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, externe roseola, lobis subuniformibus, superioribus tamen brevioribus. Signum nectareum latum sed curtum, a striis simplicibus, radiantibus, flavis, formatum, intervallis albis; partes anteriores labii inferi picturam, a striis nervalibus roseo-purpureis, intervallis roseolis, formatam, pra&bentes; margines loborum ex parte albi. Labium superum roseum, striis roseo-purpureis ornatum; margines loborum albi. Calyx parvus, sepalis sublanceolatis. Folia suban- gusta. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 9,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,8 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) 200 Blomkrona medelstor, af vanlig form, utanpa blekt rosenröd, se bild. 10; brämflikar nästan likformiga, de öfre något kortare. Öfverläppens insida, se bild. 11 6: pipdelen rosenröd med 4, täm- ligen svaga, purpurröda längdstrimmor; denna färgteckning fortsättande ut öfver största delen af de i kanten hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 11 c: pipdelen med bredt, men kort, längdstrimmigt (utan tvärstrimmor), ljusgult honungstecken; dettas mellanrum hvita; framför honungstecknet en vacker färgteckning af glesa, anastomoserande, rosen-purpurröda nervstrimmor med svagt rosenröda eller rödhvita mellanrum; "denna röda färgteckning utsändande till brämflikarna rosenpurpurröda, mediana längdstrimmor, en till hvarje flik; strimmorna omgifna af svagt rosenrödt, detta i sin ordning mestadels kantadt af hvitt. Blomfoder kort; flikar smalt lancettlika, se bild. 11 a; färg brun- prickigt grön—brun. Örtblad något smalare och mera tillspetsade framåt än vanligt. För- yngringsskottens största bladskifvor 11,2—12,5 mm. långa, 8,5— 10,0 mm. breda. Jfr. ff. ornata, elegans och följande. 17 130 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. 8o. L. bor. f. reticulata WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 13. Västergötland, Hassle socken, prästgärden, mellan Stommen och Nytorp, i barrblandskog (utan nummer) 19”5/606. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN. | Diagnosis. Forma e sectione ZErythrochromarum. Corolla curta sed ampla, lobis subuniformibus, divergentibus. Signum nectareum reticulatum, aurantiacum, intervallis albidis vel flavescentibus; pars maxima labii inferi striis nervalibus subpurpureis, intervallis roseis, ornata; partes marginales loborum albe. Labium superum ex maxima parte roseum, striis nervalibus purpureis, validis, marginibus loborum albis. Calyx subcurtus, sepalis ovato-lanceolatis. Folia forma trivialı. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 2 8,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,7 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) DD > Blomkrona medelstor, kort och vid; brämflikar nästan likformiga, de nedre något mera afrundade. Öfverläppens insida, se bild. 13 4: pipdelen rosenröd med starka, purpurröda nervstrimmor; denna färgteckning fortsättande sig långt in i de blott utmed kanterna hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 13 c: pipdelen med ett tämligen stort, orangegult honungstecken; detta med stora, nästan nätlikt anordnade, hvita eller ljusgula mellanrum; på ömse sidor om samt framför honungs- tecknet purpurröda, greniga nervstrimmor pa rosenröd botten; denna färg- teckning sträckande sig in till mer än midten af dei öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder tämligen kort; flikar äggrundt lancettlika, fint tillspetsade, se bild. 13 4; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Jfr. ff. elegans, ornata och den föregående. 81. L. bor. f. lepida WIiTTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 14. Västerbotten, Degerfors socken, Vindelns station, i björkblandad barr- blandskog (nr. 14) 19°/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN.. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum mediocre, confluens, flavum, striis aurantiacis, gracilibus; pars major anterior labii inferi violascenti-rosea, striis nervalibus purpurascentibus, marginibus loborum albis. Labium superum sordide violascenti-roseum, striis nervalibus subpurpurascentibus, marginibus . albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 90 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) 22 DE Blomkrona medelstor, af vanlig form, flikar nästan likformiga. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS, 131 Öfverläppens insida, se bild. 14 64: pipdelen orent rosenviolett med ett par mörkare längdstrimmor; denna färgteckning utbredande sig, under förtoning, öfver nästan hela brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 14 c: pipdelen med knappt medel- stort, blekgult, sammanflytande honungstecken med små, orangegula strimmor; på ömse sidor om och isynnerhet framför honungstecknet en strimmig, rosen- violett teckning, utbredande sig, under förtoning, öfver nästan hela brämflikarna. Blomfoder medellångt; flikar smalt lancettlika, tillspetsade, se bild. 14 a, färg brunprickigt grön eller nästan rent grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. i 82. L. bor. f. brachycalyx Wırrk. nov. form. (af ßgeyve, kort, och zei, hölje, blomfoder). Tafl. 10, bild. 15, 16. Lule lappmark, Gellivara socken, Malmberget 19”°/,06. Lefvande exem- plar sända af bergsingeniör H. NATHORST. Diagnosis. Forma e sectione Erytirochromarum. Corolla mediocris, subampla, externe roseo-violacea, basi labii inferi flava, partibus loborum albis; lobus medius labii inferi minor quam lobi ceteri. Signum nectareum parvum, radians, intervallis ex parte albis, ex parte purpureis; tubus labii inferi de cetero pictura, a striis nervalibus purpureis validis, intervallis roseis, formata, ornatus; partibus basalibus et medianis loborum roseis (parte suprema lobi medii eodem modo colorata). Tubus labii superi roseus, striis longitudinalibus, pur- pureis, ornatus; lobi ex parte rosei, ex parte albi. Calyx curtus, sepalis ovato- lanceolatis. Folia parva, rotundata. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,8 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) Do Blomkrona medelstor, vid, utanpå rosenviolett med Jjusgult vid basen af underläppen samt med delar af brämflikarna hvita, se bild. 15; brämflikarna nästan likformiga, den mellersta af de tre nedre dock något mindre och mera tillspetsad än de öfriga. Öfverläppens insida, se bild. 16 46: pipdelen rosenröd, med 5 smala, purpurfärgade längdstrimmor; den rosenröda färgteckningen fortsättande sig, under stark förtoning, in i de delvis hvitkantade brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 16 c: pipdelen med litet, radierande honungstecken med dels hvita, dels purpurröda mellanrum; pä ömse sidor om samt isynnerhet framför honungstecknet tämligen breda, purpurröda, radierande strimmor med svagt rosenrödt mellan strimmorna; den rosenröda färgen ut- bredande sig uppåt brämet, isynnerhet hos midtelfliken, lämnande sidoflikarnas kanter till betydlig bredd ofärgade. Blomfoder kort; flikar äggrundt lancettlika, se bild. 16 a; färg nästan helt rödbrun, stundom med skiftning åt grönt. Örtblad mindre och rundare än vanligt. Föryngringsskottens största bladskifvor 10,0—11,0 mm. långa, 10,0—10,; mm. breda. 3-taliga bladkransar förekomma ibland. 132 : ACTA HORTI BERGIANL BAND 4. NO 7. 33. L. bor. f. trigonoides WITTR. nov. form. (af voryovosıdıyg, triangellik). Tafl. 10, bild. 17. Närike, Lerbäcks socken, Vissboda, i granskog (nr. 4) 19°'/g06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla medivcris, lobis subuniformibus, curtis.. Signum nectareum maximum, triangulare, sub- reticulatum, vitellinum, intervallis albis, a pictura roseo-purpurea, tricuspidata, circumdatum; partes basales et median® loborum labii inferi ab apicibus picture mox dicte ornat®, partes marginales albe. Labium superum ex maxima parte roseo-purpureum, marginibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 8,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 80 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) DIR Da Blomkrona något under medelstorlek, af vanlig form; de öfre bräm- flikarna smalare än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 17 6; pipdelen rosen-purpurröd med hvita oceller; den röda färgteckningen fortsättande sig ut i brämflikarna, där ägande en tydlig, starkare midtelstrimma; flikarnas kantpartier hvita. Underläppens insida, se bild. 17 c: pipdelen med mycket stort, äggult, nästan triangelformigt honungstecken med hvita mellanrum; på sidorna om samt framför honungstecknet en smal rosen-purpurröd färgteckning; denna fortsättande ut i brämflikarna, där bildande nästan triangelformiga fält, på sidorna och fram- till omgifna af hvitt. Blomfoder medellångt; flikar smalt lancettlika, ilspdende, se bild. 17 a; färg rödbrunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Talrika inflorescens-afvikelser iakttagna. 84. L. bor. f. denticularia WirTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 18. Närike, Lerbäcks socken, mellan Åsbro och kyrkan, i granskog (nr. 21) 19°°/306. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Erytirochromarum. Corolla mediocris, subangusta, lobis uniformibus, curtis. Signum nectareum maximum, superne trilobatum, luteum, intervallis albis, fronte pictura denticularia, tricuspidata, purpurea, circumdatum; lobi labii inferi fere toti albi. Labium superum ex maxima parte roseo-purpureum, striis duabus, longitudinalibus, purpureis ornatum; lobi ex majore parte albi. Calyx mediocris, sepalis lineari-lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,5 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) a A N V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 155 Blomkrona nägot under medelstorlek, tämligen smal; brämflikar lik- formiga. ; i Öfverläppens insida, se bild. 18 6: pipdelen rosen-purpurröd; denna färgteckning fortsättande sig in i nedre delen af brämflikarna samt utlöpande något ofvan flikarnas midt i en fin spets, denna utgörande toppen af en i hvardera fliken befintlig, starkt röd midtelstrimma; flikarnas periferiska delar till tämligen stor bredd hvita. Underläppens insida, se bild. 18 c: pipdelen med mycket stort och bredt (så stort att det upptager nästan hela pipdelen), framtill trevinkligt, gult honungstecken med små, hvita mellanrum; honungstecknet framtill kantadt af ett trevinkligt, purpurrödt band, med vinkelspetsarna utdragna in uti de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder fullt medellångt; flikar jämnbredt lancettlika med tillbaka- böjda toppar; se bild. 18 a; färg brunprickigt grön, det gröna öfvervägande. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 85. L. bor. f. vestrobottnica WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 19. Västerbotten, Vännäs socken, järnvägsstationen, i myrartad barrbland- skog (nr. 1) 19206. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris; lobis subuniformibus. Signum nectareum mediocre, aurantiacum, intervallis ex parte albis, ex parte roseolis; pars maxima labii inferi striis nervalibus purpureis, intervallis ex parte roseis, ex parte albis colorata; margines loborum labii inferi alb. Labium superum ex maxima parte purpureum, marginibus loborum albis. Calyx subcurtus, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) Dan Zu. Blomkrona medelstor, af vanlig form; brämflikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 19 5: pipdelen rosen-purpurröd; denna färgteckning utbredande sig, under förtoning ät sidorna, öfver nästan hela bräm- flikarna; dessa blott i kanterna hvita. Underläppens insida, se bild. 19 c: pipdelen med medelstort, orange- äggult honungstecken med mycket få gula tvärstrimmor och dels hvita (de nedre), dels svagt rosenröda (de öfre) mellanrum; på sidorna om samt isynnerhet fram- för honungstecknet en rosen-purpurröd färgteckning, framtill med ljusare fläckar (två af dem ocellika); denna teckning utbredande sig, under någon förtoning, öfver nästan hela brämflikarna; blott dessas kantpartier hvita. Blomfoder tämligen kort; flikar smalt lancettlika, tillspetsade, starkt håriga, se bild. 19 a; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 134 ACTA HORTI BERGIANI.- BAND 4. N:O 7. 86. L bor. f. rhodoides WITTR. nov. form. (af 6odosudıs, rosenfärgad). Tafl. 10, bild. 20, 21. Stockholms skärgård (Uppland), Runmarö, Gatan 1926/,06. Lefvande exemplar sända af konservator A. SVENSSON. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, subangusta, externe rosea, marginibus loborum albis; lobi superiores latiores et magis rotundati quam lobi inferiores. Signum nectareum perparvum, macula basali, lutea, formatum; tubus labii inferi striis nervalibus purpureis, intervallis ex parte albis, ex parte roseis pulchre ornatus; lobi fere toti labii inferi roseo- purpurei. Labium superum roseo-purpureum. Calyx sublongus, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,0 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) > 300 Blomkrona fullt medelstor och af vanlig form; de öfre brämflikarna be- tydligt bredare och mera afrundade än de nedre; färg utanpå rosenröd, blott brämflikarnas främre delar hvita, se bild. 20. Öfverläppens insida, se bild. 21 6: denna helt och hållet lifligt rosen- röd, med undantag blott af brämflikarnas allra yttersta kanter och små oceller, dessa hvita. | Underlappens insida, se bild. 21 c: pipdelen med helt litet, gult honungstecken; den gula färgen till största delen täckt af på ömse sidor om samt framför honungstecknet befintliga, lifligt purpur-rosenröda nervstrimmor; dessas mellanrum dels hvita, dels rosenröda; därjämte två små, hvita oceller; brämflikar nästan helt rosenröda, åt purpurrödt i de basala och mellersta delarna, de yttersta, smala kantpartierna mestadels hvita. Blomfoder öfver medellängd; flikar smalt lancettlika med bredare bas, de nedre något längre än de öfre, se bild. 21 a; färg rödbrun (nästan intet grönt). Örtblad af vanlig beskaffenhet. 87. L. bor. f. obliqua WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 22, 23. Närike, Lerbäcks socken, mellan Åsbro och kyrkan, i granskog (nr. 5) 1928/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVEN. | Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla submagna, externe roseola, lobis triformibus, superioribus magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum obliquum, vitellinum, intervallis albis; latus alterum tubi et lobi duo pictura roseo-purpurea, maculis paucis, parvis, albis, ornati; latus alterum tubi et lobus unus ex maxima parte albi, colore roseo parce immixto. Labium superum lx&te purpureum, marginibus solis extremis loborum albis. Calyx sublongus, sepalis late subulatis. Folia forma triviali. | V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 135 Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 10,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) Du 2,00 Blomkrona mer än medelstor, af vanlig allmän form, utanpå blekt rosen- röd, se bild. 22; brämflikar af tre former, underläppens sidoflikar mer eiler mindre sneda, midtelfliken och öfverläppsflikarna symmetriska, de senare något bredare och mera afrundade än den förra. Öfverläppens insida, se bild. 23 4: pipdelen kraftigt purpurröd, denna färgteckning fortsättande, under någon förtoning, ut i brämflikarna nästan ända till de smalt hvita kanterna. Underläppens insida, se bild. 23 c: pipdelen med medelstort, snedt (åt ena sidan mera utveckladt), äggult honungstecken med hvita mellanrum och i sidopartiet ett par purpurröda strimmor; på ena sidan af samt framför honungs- tecknet en lifligt purpurröd färgteckning, denna sträckande sig ut helt öfver två af brämflikarna och, under stark förtoning, äfven öfver delar af den tredje. Blomfoder något mer än medellångt; flikar bredt syllika, se bild. 23 a; färg grönaktigt rödbrun. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 88. L. bor. f. aurantiopurpurea WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 24, 25. Hälsingland, Ilsbo socken, komministergården 19!1/.04. Lefvande exemplar sända af pastor R. MATSSON. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla subparva, superne partibus superioribus roseis, inferioribus albis; lobi subuniformes. Signum nectareum vix mediocre, striis tribus, latis, aurantiacis, intervallis flavis, formatum; pars major labii inferi purpurea, marginibus loborum late albis. Labium superum fere totum purpureum, partibus marginalibus loborum solis albis. Calyx mediocris, lobis anguste lanceolatis. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,3 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) DD Blomkrona under medelstorlek, vid, utanpa dels rosenröd (mest öfre sidan), dels hvit, se bild. 24; flikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 25 6: pipdelen mörkt purpurröd, denna färgteckning fortsättande, under förtoning, ut i de på sidorna (ej framtill) hvit- kantade brämflikarna. | Underläppens insida, se bild. 25 c: pipdelen med tämligen litet, orangegult, trestrimmigt, ej förgrenadt honungstecken, med bägge mellanrummen gulhvita; på sidorna om och isynnerhet framför honungstecknet en starkt pur- purröd färgteckning; denna, under någon förtoning, fortsättande in i de längs kanterna hvita brämflikarna. Blomfoder medellängt; flikar smalt lancettlika, se bild. 25 a; färg grön- aktigt rödbrun. 136 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. 89. L. bor. f. gracilescens WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 26. Norrbotten, Luleå, mellan Gammelstad och Notviken (nr. 18) 197/,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Erythirochromarum. Corolla gracilis, sub- longa, lobis curtis, superioribus magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum angustum, subaurantiacum, intervallis albis; pars maxima labii inferi striis nervalibus purpureis, intervallis roseo-violaceis ornata; partes mar- ginales loborum albx. Labium superum ex maxima parte subpurpureum, marginibus albis. Calyx mediocris, sepalis subulato-lanceolatis. Folia subangusta. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,0 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) EU Den Blomkrona smal och tämligen lång; de öfre brämflikarna något mera afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 26 4: pipdelen violett-purpurröd; denna färgteckning utbredande sig, under förtoning, öfver största delen af de utmed kanterna hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 26 c: pipdelen med tämligen smalt och langt, gult honungstecken med hvita mellanrum; på sidorna om samt framför honungstecknet purpurfärgade nervstrimmor med rosenvioletta mellanrum; denna färgteckning fortsättande, under förtoning och afsmalning, långt in i de för öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellängt; flikar syllikt lancettlika, se bild. 26 a; färg brunprickigt grön. Örtblad nägot smalare än vanligt (ej spetsiga). Föryngringsskottens största bladskifvor 11,7—I2,2 mm. långa, 8,7—9,2 mm. breda. 90. L. bor. f. uplandica WITTR. nov. form. Tafl. 10, bild. 27: Upland, Björklinge socken, Drälinge, i barrblandskog 19!2/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVEN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, lobis superioribus paullo magis rotundatis quam lobis inferioribus. Signum nectareum mediocre, sursum angustatum, vitellinum, intervallis ex parte sulphu- reis, ex parte albis; pars maxima labii inferi striis nervalibus purpureis, inter- vallis ex parte albis, ex parte roseolis, ornata; partes majores loborum alb. Labium superum ex maxima parte roseo-purpureum, striis duabus longitudi- nalibus purpureis; partes marginales loborum alb&. Calyx sublongus, sepalis lanceolato-subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,2 mm. > Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,2 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) SEaKo Hy V.-B. -WITTRÖCK. LINN.EA BOREALIS. 137 Blomkrona medelstor, af vanlig form; de öfre brämflikarna mera rundade och isärstaende än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 27 6: pipdelen orent purpurfärgad, denna färgteckning sträckande sig, under tämligen stark förtoning, långt ut i de med en mörkare midtelstrimma försedda brämflikarna; dessas periferiska delar hvita; pipdelens nedersta, smala parti mer gröngult än vanligt. Underläppens insida, se bild. 27 c: pipdelen med medelstort, uppät afsmalnande, äggult honungstecken med få och stora mellanrum, de nedre ljus- gula, de öfre hvita; på sidorna om och i mindre man framför honungstecknet ett nät af purpurröda nervstrimmor, med maskorna dels hvita, dels svagt rosen- röda; den röda färgteckningen sträckande sig, under tillspetsning och förtoning långt fram i mellersta delen af de till det mesta hvita brämflikarna. Blomfoder tämligen långt; flikar lancettlikt syllika, se bild. 27 a; färg grön, svagt brunprickig. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 91. L. bor. f. multistriata WITTR. nov. form. ans NOT bild 28, textbild3, sid. 37: Norrbotten, Luleå, mellan Gammelstad och Notviken (nr. 8) 19%/,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, subangusta, lobis superioribus paullo magis rotundatis quam lobis inferioribus. Signum nectareum subangustum, a striis tribus, latis, aurantiacis formatum; tubus totus labii inferi striis longitudinalibus, numerosis, densis, purpureis, intervallis albis vel roseolis, ornatus; partes basales loborum apieibus striarum, mox descriptarum, ornatz, lobi de cetero albi. Labium superum tubo pur- pureo, partibus basalibus et centralibus loborum roseis, stria longitudinali, pur- purea ornatis, partibus marginalibus albis. Calyx mediocris, sepalis subulato- lanceolatis. Folia subangusta, sepe magna. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,7 Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2,7 Blomkrona medelläng, tämligen smal; de öfre brämflikarne nagot mer afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 28 4: pipdelen rosen-purpurröd, upptill med tre hvita oceller; den röda färgteckningen sträckande sig, under förtoning, ut öfver största delen af brämflikarna; dessas periferiska delar hvita. ; Underläppens insida, se bild. 28& c: pipdelen med medelstort, tre- strimmigt, förbindelsestrimmor saknande, orangegult honungstecken; dettas svagt rosenröda mellanrum prydda af några få, smala, purpurröda, dels längd-, dels tvärstrimmor; på ömse sidor om och framför honungstecknet en vacker färg- teckning af purpurröda längdstrimmor med svagt rosenröda eller hvita mellan- rum; denna teckning fortsättande in i nedre tredjedelen af de för öfrigt hvita brämflikarna. 18 138 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:!O 7. Blomfoder medellängt; flikar syllikt lancettlika, se bild. 28 a, mer glandelhäriga än vanligt; färg nedtill brunprickigt grön, upptill grön. Örtblad smalare i förhållande till bredden än vanligt, ofta rätt stora; se textbilden 3, sid. 37. Föryngringsskottens största bladskifvor 15,0—16,3 mm. långa, 10,0—10,; mm. breda. 92. L. bor. f. variegata WirTtR. nov. form. ar] 10% bild, 29. Norrbotten, Luleå, mellan Gammelstad och Notviken (nr. 16) 197/05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla subparva, lobis superioribus paullo magis rotundatis quam lobis inferioribus. Signum nectareum parvum, angustum, aurantiacum, striis parvis, roseis immixtis; pars maxima labii inferi striis nervalibus purpureis, intervallis ex maxima parte roseis, ex minore parte albis ornata; partes marginales loborum alb&. Labium superum fere totum roseum, striis nervalibus subpurpureis ornatum; margines loborum albi. Calyx sublongus, sepalis lanceolato-subulatis. Folia för. triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 4,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,3 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) RN un Blomkrona tämligen liten, af vanlig form; de öfre brämflikarna nägot mer afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 29 4: pipdelen med rosenröd bottenfärg samt rosenpurpurröda nervstrimmor; denna färgteckning sträckande sig ut öfver största delen af brämflikarna; blott dessas kantpartier hvita. Underläppens insida, se bild. 29 c: pipdelen med litet och smalt, orangegult honungstecken, brokigt genom i detsamma inblandade rosen- (och purpur-)röda strimmor samt genom mellanrummens dels blekt rosenröda, dels hvita färg; hela pipdelen för öfrigt prydd af purpurröda nervstrimmor på rosenröd botten; denna färgteckning sträckande sig långt in i brämflikarna, den mellersta af dessa med särdeles breda och kraftigt färgade strimmor; bräm- flikarnas periferiska delar hvita. Blomfoder något mer än medellångt; flikar lancettlikt syllika, se bild. 29 a; färg rödbrunprickigt grön eller nästan rödbrun. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 93. E. bone axantha WITTR. nov. form. (af « privativum och Sav dos, gul). Tafl. 1, bild. 1. Västerbotten, Vännäs socken, Tvärälund, myrkant i tallskog (nr. 1) 194/,06.. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVEN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla longa, angusta, lobis longis, superioribus paullo latioribus quam inferioribus. Signum nectareum minimum, macula basali lutea formatum; labium inferum fere V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 139 totum lilacinum, striis longitudinalibus, numerosis, lilacino-purpureis ornatum, ocellis duobus, albis preditum; partibus marginalibus loborum albidis. Labium superum fere totum lilacino-violaceum, marginibus extremis loborum albis. Calyx mediocris, sepalis lanceolato subulatis.. Folia subangusta, colore dilutiore. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:ıa IO,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 93 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) N WB Blomkrona läng och smal; brämflikar länga, de nedre nägot längre och smalare än de öfre. Öfverläppens insida, se bild. I 5: pipdelen lila-violett; denna färg- teckning utbredande sig öfver sa godt som hela brämflikarna, blott dessas yttersta kanter hvita. Underläppens insida, se bild. I c, nästan utan honungstecken, detta antydt blott genom en mycket svag, gul teckning vid pipdelens bas, denna del i öfrigt lilafärgad med talrika, longitudinella, lila-purpurfärgade strimmor samt två hvita oceller; brämflikarnas basal- och midteldelar lila-purpurfärgade, starkare nedåt, svagare uppåt; kantpartierna hvita. Blomfoder medellängt; flikar lancettlikt sylformiga, se bild. ı a; färg rent grön. Örtblad ljusgröna, smalare och mera tillspetsade framåt och bakåt än vanligt, nästan lancettlikt ovala; föryngringsskottens största bladskifvor 12,5—14,0 mm. långa, 7,5—8,2 mm. breda. i 94. L. bor. f. holoerythra WITTR. nov. form. (af 040g, hel, och £0ovJoos, röd). Tafl. 1, bild. 2. Lule lappmark, Jockmocks socken, Storbacken 19!2/:05. Lefvande exem- plar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla mediocris, lobis superioribus brevioribus quam lobis inferioribus. Signum nectareum mini- mum, macula vix visibili, basali, lutea formatum; lJabium inferum totum rubrum, striis nervalibus tubi nigro-purpureis, striis loborum purpureis. Labium supe- rum totum rubrum, striis tubi nigrescenti-purpureis, sublanguidis. Calyx curtus, sepalis late subulatis. Folia ramorum innovantium rotundata. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,2 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) DES: Blomkrona tämligen lång och smal; flikar nästan likformiga, de öfre dock kortare än de nedre, dessa af ovanlig längd. Öfverläppens insida, se bild. 2 6: öfverläppen rosen-purpurröd med ett par något starkare färgade nervstrimmor; denna färgteckning, något försvagad, fortsättande ut öfver hela brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 2c, så godt som utan honungstecken, detta antydt blott genom en kort, svag, rödgul längdstrimma vid pipdelens bas; 5) denna del mörkt purpurfärgad med några (purpur-Jrosenröda fläckar upptill (icke 140 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 7. en antydning till oceller finnes); brämflikar rosenröda, med en stark, purpurröd strimma längs midten af hvarje flik. | > Blomfoder kort; flikar bredt syllika, se bild. 2a; färg nedtill brun- prickigt grön, upptill rent grön. Örtbladen hos föryngringsskotten mera rundade än vanligt; de största bladskifvornas längd 10,5— 12,5 mm., bredd densamma. | OF „Er bor. f. concolor Wirrk. nov. form. Bar Ab bild 3, 2. Västerbotten, Vännäs socken, Tvärälund, i tallskog (nr. 18) 194/06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. | : Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, externe latere superiore purpureo-violaceo, latere inferiore sublilacino, apieibus -loborum albis; lobis subuniformibus Signum nectareum parvum, flavum; Jabium inferum fere totum lilacinum, striis lilacino-purpureis ornatum. Labium superum fere totum inaqualiter purpureo-violaceum. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia subangusta et subacuminata. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 8,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2 Blomkrona medelstor, tämligen vid; utsidans färg hos öfverläppen pur- purviolett, se bild. 32, hos underläppen lilafärgad med svagt gult vid basen och sidobrämflikarnas yttre delar hvita, se bild. 3 2. Öfverläppens insida, se bild. 4 6: pipdelen nedtill purpurviolett, för öfrigt violett-purpurröd, denna färgteckning sträckande sig, under svag förtoning åt sidorna, ut öfver brämflikarna 1 deras helhet. Underläppens insida, se bild. 4c: pipdelen med mycket litet, blek- gult honungstecken, i öfrigt lilafärgad med purpurlila nervstrimmor; brämflikar lilafärgade, den mellersta nägot ät rosenrödt, med en smal, utät sig förtonande, purpurlilafärgad strimma längs midten. Blomfoder medellängt; flikar smalt lancettlika, se bild. 44; färg nedtill brunprickigt grön, upptill rent grön. Örtblad nägot smalare och mera tillspetsade än vanligt, isynnerhet hos fruktifikationsskotten. Föryngringsskottens största bladskifvor 10,5—11,0 mm. långa, 7,3—8,5 mm. breda. | 96. L. bor. f. smolandica WITTR. nov. form. a Småland, Tolg i Kronobergs län 19%/,04. Lefvande exemplar sända af adjunkten K. AHLNER. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla submagna, externe violascenti-rosea, lobis albidis; lobi superiores paullo breviores et magis rotundati quam inferiores. Signum nectareum subparvum, triradiatum, radiis latis, intense aurantiacis, a pictura tricuspidata purpurea, intervallis roseis vel. coeruleis, circumdatum; partes basales loborum apicibus pictur& hujus ornatx; V. B. WITTRÖCK. LINNÉA BOREALIS. IAI lobi de cetero albi. Labium superum tubo partibusque basalibus loborum roseis, partes marginales late alb&. Calyx subcurtus, sepalis late subulatis. Blomkronans längd (longitudo corolla) c:a 9,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) ANU Blomkrona fullt medelstor, af vanlig form; utsidans färg svagt rosen- violett, se bild. 5, framåt ljusare; flikar nästan likformiga, de öfre dock något mer afrundade. Öfverläppens insida, se bild. 6 6: pipdelen (violett-)rosenröd, denna färgteckning utbredande sig, under förtoning, öfver nedersta och midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 6c: pipdelen med tämligen litet, trestrå- ligt, förgreningar saknande, brungult honungstecken med purpurvioletta mellan- rum; på sidorna om och framför honungstecknet en (violett-)purpurröd färgteck- ning med delvis mycket ljusare fläckar; denna teckning sträckande sig in i bräm- flikarnas nedersta och, under förtoning, midteldelar; brämflikarna i öfrigt hvita. Blomfoder tämligen kort; flikar bredt syllika, se bild. 6 4; färg grönbrun. 97. L. bor. f. formosissima WITTR. nov. form. an BN un 8: Lule lappmark, Murjeks järnvägsstation, på bergets södra sida i skuggig, fuktig gran-björkskog bland Hylocomium, Sphagnum, Myrtillus nigra etc. (nr. 20) 19”/,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Erytrochromarum. Corolla permagna et ampla, lobis subuniformibus. Signum nectareum mediocre, vitellinum — aurantiacum, intervallis parvis, albidis — rubris, pictura formosissima, a striis nervalibus latis, roseo-purpureis, intervallis roseis, circumdatum; lobi labii inferi ex maxima parte albi vel roseoli, stria lata, mediana, rosea ornati. Labium superum fere totum roseo-purpureum, colore loborum dilutiore. Calyx relative subeurtus, sepalis subulato-lanceolatis. Blomkronans längd (longitudo coroll@e) c:a II,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 12,0 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) A Blomkrona mycket stor och vid; flikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 7 6, 8 6: pipdelen starkt rosen-purpurröd, denna färg utbredande sig, under förtoning åt kanterna, öfver brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 7 c, S c: pipdelen med medelstort, äggult honungstecken; dettas mellanrum dels nästan hvita, dels mer eller mindre färgade af rödt; pa ömse sidor om samt framför honungstecknet en vacker färg- teckning af breda, anastomoserande rosen-purpurstrimmor med mellanrummen rosenröda; oceller tydliga, hvita; pipdelens röda teckning fortsättande sig in i brämflikarnas nedersta delar och erhällande sin afslutning uti en rosenstrimma genom flikarnas midt; dessas sidopartier hvita med svag rosenskiftning. Blomfoder relativt tämligen kort; flikar syllikt lancettlika, se bild. 7 a, 3 a, färg rödbrunprickigt grön. 142 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. 98. L bor. f. longiloba WITTR. nov. form. an ll. Bilde 29. Västerbotten, Vännäs socken, järnvägsstationen, i granskog (nr. 23) 19°/706. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVEN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla magna et ampla, lobis subuniformibus, longissimis, divergentibus. Signum nectareum mediocre, confluens, vitellino-aurantiacum; a fronte signi nectarei pictura longe tricuspidata, rosea, striis subpurpureis ornata; cuspides hujus picture in medio loborum (labii inferi) ingredientes; lobi de cetero albi. Labium superum ex maxima parte violascenti-roseum, marginibus loborum albis. Calyx longus, sepalis anguste lanceolatis, acuminatis. Blomkronans längd (longitudo coroll®e) c:a 11,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 11,6 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) FAN SNS DIN Blomkrona stor och mycket vid; brämflikar mycket långa, isärstående, nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 9 4: pipdelen rosenröd; denna färg- teckning utbredande sig, under förtoning, öfver större delen af brämflikarnas yta; dessa längs kanterna hvita. Underläppens insida, se bild. 9 c: pipdelen med medelstort, äggult honungstecken, utan mellanrum; framför detta en rosenröd teckning, som, under förtoning och tillspetsning, fortsätter sig in i mellersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. s Blomfoder mer än medellängt; flikar smalt lancettlika, tillspetsade, se bild. 9 a; färg rödbrunprickigt grön, prickigheten än starkare, än svagare. Örtblad något smalare än vanligt — isynnerhet hos fruktifikations- och assimilationsskott — ej tillspetsade. 99. L. bor. f. latiloba WiTTR. nov. form. Tafl. 11, bild. 10. Lycksele lappmark, Lycksele kyrkoby, i barrblandskog (nr. 3) 19'!/;06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla mediocris, ampla, lobis latis, subuniformibus. Signum nectareum vix ınediocre, confluens, vitellinum; pars maxima labii inferi pictura rosea, striis latis purpureis, ornata; partes marginales loborum alb&. Labium superum tubo purpureo, lobis roseo- roseolis, albomarginatis. Calyx curtus, sepalis anguste lanceolatis. Folia rotundata. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 11,0 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) SU 20h Blomkrona medelstor, mycket vid; flikar breda, nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. ro 6: pipdelen lifligt, något ojämnt rosenröd; denna färgteckning utbredande sig, under stark förtoning, öfver bräm- flikarnas nedre och midteldelar, deras öfriga delar hvita. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 143 Underläppens insida, se bild. 10 c: pipdelen med knappt medelstort, äggult honungstecken, nästan utan mellanrum; på sidorna om samt framför detta breda, starkt rosenröda nervstrimmor med rödaktigt hvita eller svagt rosenröda mellanrum och framtill två hvita oceller; pipdelens röda färgteckning fortsättande, under stark förtoning, in i brämflikarna och utbredande sig öfver största delen af deras yta, undantagande blott de hvita kantpartierna. Blomfoder mycket kort; flikar smalt lancettlika, se bild. 10 4; färg svagt brunprickig på grön botten. Örtblad mera rundade än vanligt. Föryngringsskottens största blad- skifvor 8,7—10,0 mm. långa, 3,;—9,5 mm. breda. : 100. L. bor. f. lapponica WITTR. nov. form. Tafl. 11, bild. 1l. Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby (nr. 1) 1915/05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarım. Corolla mediocris, lobis subuniformibus, sublongis. Signum nectareum vix mediocre, breve, confluens, aurantiacum; pars:maxima labii inferi a pietura rosea, striis nervalibus paucis, validis, purpureis, ornata; partes marginales loborum et ocelli duo albi. Labium superum ex maxima parte subpurpureum, marginibus loborum (ocello- que) albis. Calyx mediocris, sepalis lineari-lanceolatis. Folia forma triviali, parva. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,4 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) SL Blomkrona medelstor, af vanlig form; flikar nästan likformiga, täm- ligen långa. | Öfverläppens insida, se bild. 11 4: pipdelen purpur-rosenröd, framtill med hvita oceller; den röda färgteckningen utbredande sig, under förtoning, öfver större delen af de i öfrigt hvita brämfikarna. Underläppens insida, se bild. 11 c: pipdelen med ej fullt medelstort, orangegult honungstecken, utan mellanrum; på sidorna om samt framför detta en rosen-purpurröd färgteckning, framtill med 2 ovala oceller; pipdelens röda teckning fortsättande, under förtoning, in i brämflikarna, dessa med hvita kant- partier. Blomfoder medellängt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild. 11 a; färg brunprickigt grön. ; Örtblad af vanlig form, men mycket små. Föryngringsskottens största bladskifvor 7,;—8,2 mm. långa, 7,0—7,6 mm. breda. TOT. L. bor. f. hirsuta WITTR. nov. form. Bat 1FBIldMZ FEAT 2/0011 Lule lappmark, Jockmocks socken, Storbacken 1912/05. Lefvande exem- plar sända af amanuensen T. VESTERGREN. 144 ACTA HORTI BERGIANI. : BAND 4, .N:O 7. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, subampla, lobis superioribus, paullo magis rotundatis quam lobis inferioribus. Signum nectareum parvum, sursum angustatum, flavum; tubus partesque basales loborum labii inferi a pictura tricuspidata, rosea, striis nervalibus pur- pureis, ornat&; lobi de cetero albi. Labium superum ex maxima parte roseum, striis nervalibus purpureis; partes marginales loborum albe. Calyx mediocris, sepalis lanceolato-subulatis, valde hirsutis. Folia forma triviali, pagina supera lamin& valde hirsuta. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,3 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2 Blomkrona medelstor, tämligen vid; de öfre flikarna mer afrundade än ‘de nedre. | Öfverläppens insida, se bild. 12 6: pipdelen purpur-rosenröd med purpurröda längdstrimmor; denna färgteckning fortsättande sig, under någon förtoning, in i brämflikarnas basal- och midteldelar; flikarnas kantpartier hvita. Underläppens insida, se bild. 12 c: pipdelen med litet, framåt till- spetsadt, ljusgult honungstecken; på sidorna om och framför detta en af purpur (nervstrimmorna) och rosenrödt brokig färgteckning; denna fortsättande in i basal- och midteldelarna af de till sin större del hvita brämflikarne. Blomfoder medellångt, starkt hårigt; flikar lancettlikt syllika; se bild. 12 a, at; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig form och storlek; hårigheten starkare, isynnerhet på bladsidornas öfversida; se tafl. 2, bild. 4, 5. Föryngringsskottens största blad- skifvor 14,0—14,5 mm. långa, 12,0—12,5 mm. breda. 102. L. bor. f. vixsignata WITTR. nov. form. Tafl. 11, bild. 14. Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby (nr. 2) 1915/,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla submagna, ampla, lobis subuniformibus, inferioribus valde divergentibus. Signum nectareum parvum et angustum, inferne aurantiacum, superne flavum; tubus partesque basales loborum labii inferi pictura tricuspidata, roseo-violacea, striis nervalibus violaceo-purpureis, ornate. Labium superum ex maxima parte roseo-violaceum; partes marginales loborum alb&e. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia subangusta, parva. Blomkronans längd (longitudo coroll&e) c:a 10,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 11,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) NL, Blomkrona tämligen stor och vid; flikar nästan likformiga, underläppens mellanflik vanligen något smalare än de öfriga. Öfverläppens insida, se bild. 14 6: pipdelen rosenviolett; denna färg- teckning utbredande sig, under förtonine öfver största delen af de bägge hvit- kantade brämflikarna. Mi: B. WITTROCK. LINN#EA BOREALIS. 145 Underläppens insida, se bild. 14 c: pipdelen med mycket litet och smalt, nedtill orangegult, upptill blekare gult honungstecken; pa ömse sidor om och framför honungstecknet en dels violett-purpurröd teckning (nervstrimmorna), dels blekt rosenviolett (mellanrummen); denna teckning fortsättande sig, under förtoning, in i nedre delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. el Blomfoder medelstort; flikar mycket smalt lancettlika, se bild. 14 da; färg brunprickigt grön. Örtblad smärre och något smalare än vanligt. Föryngringsskottens största bladskifvor 10,2—11,0. mm. långa, 7,0—8,o mm. breda. 103. L. bor. f. breviloba WITTR. nov. form. Tafl. 1, bild. 13. Västergötland, Hassle socken, Fåleberg, i kanten af ett hygge i barrbland- skog (nr. 14) 19192/,06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, angusta, lobis brevibus, superioribus latioribus et magis rotundatis quam infe- rioribus. Signum nectareum longum, subtriangulare, flavum, intervallis rubro- striolatis; pars maxima labii inferi rosea, striis nervalibus purpureis; margines loborum albi. Labium superum purpureum, striis nervalibus nigro-purpureis; margines loborum ex parte anguste albi. Calyx mediocris, sepalis lineari- lanceolatis. Folia forma triviali. | Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,7 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) a Blomkrona tämligen lång och ovanligt smal med korta brämflikar; de öfre flikarna bredare och mera afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 13 4: pipdelen dels svagare, dels starkare (detta hos nervstrimmorna) purpurröd; denna färgteckning utbredande sig, under stark förtoning, öfver hela brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 13 c: pipdelen med långt, nästan triangel- formigt, ljusgult honungstecken med fint rödstrimmiga mellanrum; på sidorna om samt framför honungstecknet en teckning af purpurrödt med rosenröda mellan- rum; denna teckning utbredande sig, under förtoning, öfver större delen af brämflikarna; dessas kantpartier hos sidoflikarna helt och hållet, hos midtelfliken delvis hvita. Blomfoder medellängt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild. 13 a. Örtblad af vanlig beskaffenhet, på de talrika proleptiska eftersommar- skotten smärre och mera rundade än vanligt. 104. L. bor. f. microphylla WIiTTR. nov. form. (af wixzods, liten, och yv4AAov, blad). AR Dild RIS: Torne lappmark, Abisko turisthärberge, i nedre björkregionen 1915/.06. Lefvande exemplar sända af läroverksrådet N. G. W. LAGERSTEDT. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla perparva, lobis superioribus latioribus quam lobis inferioribus. Signum nectareum tricu- 19 146 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. spidatum, vitellinum; labium inferum de cetero roseo-purpureum, striis nervalibus tubi purpureis; margines loborum ex parte anguste albi. Labium superum tubo violaceo-roseo, lobis roseis. Calyx curtus, sepalis anguste lanceolatis. Folia perparva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 6,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,7 >». Blomfodrets längd (longitudo corollz) oh Blomkrona mycket liten, af vanlig form; de öfre brämflikarna bredare än de nedre. | Öfverläppens insida, se bild. 15 64: pipdelen rosenröd, brämflikarna likaså, blott något litet ljusare. Underläppens insida, se bild. 15 c: pipdelen med medelstort, trestråligt, orange-äggult honungstecken, dettas midtelsträle med sin spets näende in i nedersta delen af den mellersta brämfliken; på sidorna om honungstecknet en rosenröd bottenfärg med purpurröda nervstrimmor; mellan honungstecknets strålar rosenrödt; brämflikarnas basala och centrala delar purpurröda, denna färg för- tonande sig i rosenrödt uti de periferiska delarna; blott någon del af sidoflikarnas kanter hvita. Blomfoder kort, flikar smalt lancettlika med tvär bas, se bild. 15 a; färg brunprickigt grön eller nästan brun. Örtblad af vanlig form, men mycket små. Föryngringsskottens största bladskifvor 8,0—9,5 mm. långa, 7,0-—8,0 mm. breda. 105. L. bor. f. exoptata WITTR. nov. form. Tafl. 1, bild. 16. Stockholmstrakten (Uppland), Danderyds socken, mellan Klingsta och Kefvinge, i barrblandskog 1922/.06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN och kandidat H. WITTROCK. Diagnosis. Forma e sectione Erythirochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum longum, subtriangulare, aurantiaco-vitelli- num, intervallis parvis, roseis, a pictura rosea, striis nervalibus subpurpureis ornata, circumdatum; lobi labii inferi partibus basalibus purpureo-roseis, de cetero albi. Labium superum tubo partibusque basalibus loborum violascenti- roseis, lobis de cetero albis. Calyx sublongus, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. | Blomkronans längd (longitudo coroll&®) c:a 8,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) Do NS Blomkrona medelstor, af vanlig form; brämflikar nästan likformiga, den mellersta af underläppens vanligen mera tillspetsad än de öfriga. Öfverläppens insida, se bild. 16 6: pipdelen rosenröd; denna färgteckning fortsättande in i brämflikarnas nedersta delar och, under stark förtoning, i deras mellersta; brämflikarna i öfrigt hvita. Underläppens insida, se bild. 16 c: pipdelen med tämligen längt, nästan triangelformigt, orange-äggult honungstecken med fätaliga och smä, rosenröda V. B. WITTROCK, LINNEA BOREALIS. 147 mellanrum; pa sidorna om och — fastän i mindre skala — framför honungs- tecknet en färgteckning, bildad af purpur-rosenröda nervstrimmor med rosenröda mellanrum; denna teckning sträckande sig, under stark förtoning, in i nedersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder fullt medellängt; flikar smalt lancettlika, se bild. 16 a; färg brunprickigt grön till nästan grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 106. L. bor. f. mz&larensis WITTR. nov. form. Tafl. 11, bild. 17, 18. Stockholmstrakten (Uppland), Lofö socken, Prästviken, i barrblandskog (nr. 5 a) 19°°/s06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN och kandidat H. WITTROCcK. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, externe roseola, limbo albido; lobi subrecurvati, superiores breviores et latiores et magis rotundati quam inferiores, Signum nectareum angustum, triradiatum, aurantiacum; pars maxima labii inferi rosea, striis nervalibus pur- pureis; partes marginales loborum alb&. Labium superum tubo purpureo, lobis inferne roseolis, stria mediana subpurpurea notatis, superne albis. Calyx subcurtus, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 >» Blomfodrets längd (longitudo calycis) >= 2220 009 Blomkrona medelstor, vidgad mot basen och med Hilbeleböje bräm- flikar; de öfre flikarna kortare, bredare och mer afrundade än de nedre; ut- sidans färg blekt rosenröd, ljusare i brämpartiet; se bild. 17. Öfverläppens insida, se bild. 18 4: pipdelen lifligt rosenröd; denna färgteckning utbredande sig, under stark förtoning, öfver större delen af bräm- flikarna; dessa i sina öfre delar hvita. Underläppens insida, se bild. 18 c: pipdelen med medellångt, smalt, trestråligt, förgreningar saknande, äggult honungstecken med bägge mellan- rummen svagt rosenröda; på sidorna om samt framför honungstecknet purpur- rosenröda nervstrimmor med rosenröda mellanrum; denna färgteckning sträc- kande sig, under förtoning, in i nedersta och midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarne. Blomfoder tämligen kort; flikar smalt lancettlika, se bild. 18 a; färg brungrön. Örtblad af vanlig fedkeftenha. 107. L. bor. f. heterochroa WiTTR. nov. form. (af &re06yoo0g, af olika färg). Tafl. 11, bild. 19. Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby 19!"/;05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. 148 ACTA HORTI BERGIANI. ‘BAND 4. N:O 7. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla vix medio- cris, externe ex maxima parte subroseola, apicibus loborum maculis roseis notatis; lobi superiores angustiores et paullo magis rotundati quam inferiores. Signum nectareum submagnum, breviter tricuspidatum, confluens, vitellinum, a pictura tricuspidata, rosea, striis nervalibus validis, purpureis ornata, circum- datum; lobi labii inferi ex majore parte albi. Labium superum ex maxima parte roseum, marginibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis subulato- lanceolatis. Folia parva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 88 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) DEZE» Blomkrona knappt medellång, af vanlig form; de öfre brämflikarne dock något smalare och mer afrundade än de nedre; utsidans färg hos öfver- läppen, se bild. 19 ö', svagt rosenröd med brämflikarna hvitkantade, hos under- läppen, se bild. 19 c', hvit med någon dragning åt rödviolett, mest vid bräm- flikarnas toppar. Öfverläppens insida, se bild. 19 64: pipdelen rosenröd med en smal, nästan hvit längdstrimma i midten; den röda färgteckningen utbredande sig framåt öfver största delen af brämflikarna; dessa blott i kanterna hvita. Underläppens insida, se bild. 19 ce: pipdelen med tämligen stort, trespetsadt, äggult honungstecken utan mellanrum; på sidorna om och i synner- het framför honungstecknet purpurröda nervstrimmor med rosenröda mellanrum; denna färgteckning fortsättande sig i nedre och, under stark tillspetsning, längs mellersta delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellångt; flikar syllikt lancettlika, se bild. 19 a; färg brunprickigt grön, topparna ofta gröna. Örtblad af vanlig form, men mycket små. Föryngringsskottens största bladskifvor 9,7—10,o mm. långa, 7,0—7,8 mm. breda. 108. L. bor. f. discolor WITTR. nov. form. II SC 127: Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby (nr. 5) 19'°/,05. Lefvande exemplar sanda af amanuensen T. VESTERGREN. | Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla mediocris, ampla, externe labio supero violascenti-roseo, labio infero pallidissime violaceo, partibus loborum albis; lobi superiores breviores et magis rotundati quam inferiores. Signum nectareum curtum, radians, aurantiacum; pars major labii inferi a pictura tricuspidata, striis nervalibus validis, purpureis, inter- vallis cinereo-coeruleis formata, ornata; lobi ex maxima parte albi. Labium superum ex maxima parte inzequaliter purpureum, marginibus loborum ex parte albis. Calyx mediocris, lobis lanceolato-subulatis.. Folia forma trivialı. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 3,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) RS DR: Blomkrona medelläng, vid; de öfre brämflikarna kortare och mera MEN Be WIT'TROCK. LINNEA BOREALIS. 149 afrundade än de nedre; utsidans färg hos öfverläppen, se bild. 27 5}, violett- rosenröd, med undantag af ena brämflikens kantparti, detta hvitt; färgen hos underläppen, se bild. 27 ct, mycket blekt gräviolett, med undantag af de bägge sidobrämflikarnas kantpartier, dessa hvita. Öfverläppens insida, se bild. 27 5: pipdelen ojämnt purpurröd; denna färgteckning utbredd, under stark förtoning, öfver större delen af bräm- flikarna, blott ett par kantpartier hos dessa hvita. Underläppens insida, se bild. 27-06: pipdelen med kort, men täm- ligen bredt, radierande, inga förgreningar ägande, orangegult honungstecken med purpurröda mellanrum; framför honungstecknet purpurröda nervstrimmor med ljust gråblå mellanrum; denna färgteckning sträckande sig in uti nedersta samt, under stark förtoning, mellersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellångt; flikar lancettlikt syllika, se bild. 27 a; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 109. L. bor. f. hilarula WITTR. nov. form. Tafl, Ibid 21. Västerbotten, Degerfors socken, Hällnäs, i björkblandad barrblandskog (nr. 1) 19'/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Krythrochromarıum. Corolla parva, ampla, lobis superioribus angustioribus quam inferioribus. Signum nectareum mediocre, subradians, flavum; tubus labii inferi partesque basales loborum pictura tri- cuspidata, purpurea, intervallis roseis, ornat&; lobi ex maxima partealbi. Labium superum parte media purpurea; lobi ex maxima parte albi. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia parva, forma trivialı. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,5 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) ITS Blomkrona tämligen liten, kort, men vid; brämflikar nästan likformiga, de öfre dock nägot smalare och mer afrundade. Öfverläppens insida, se bild. 21 6: pipdelen rosenröd; denna färg sträckande sig, under afsmalning och förtoning, in till midten af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 21 c: pipdelen med medelstort, något radierande, ljusgult honungstecken med mycket smala, röda mellanrum; pa sidorna om och framför detta rosen-purpurröda nervstrimmor med svagt rosenröda mellan- rum; denna teckning fortsättande sig in i nedersta och, under stark tillspetsning, mellersta delen af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder medellängt; flikar smalt lancettlika, se bild. 21 a; färg brun- prickigt grön. Örtblad af vanlig form, men smä. Föryngringsskottens största bladskifvor 8,5 —IO,; mm. långa, 7,0—8,o mm. breda. 150 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NIO 7. 110. L. bor. f. dodecope WiTTR. nov. form (af dwdexa, tolf, och ox, öppning, fönster). Tatl. 11, bild. 25. Närike, Lerbäcks socken, mellan Äsbro och kyrkan, i granskog (nr. 14) 19°°/306. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla vix mediocris, angusta, lobis subuniformibus. Signum nectareum magnum, confluens, flavum —-vitellinum, stria subtili, mediana, rubra ornatum; tubus labii inferi a fronte signi nectarei maculis duodecim albis, a striis subpurpureis sejunctis, notatus; pars ‚suprema tubi ac partes basales centralesque loborum a pictura tripartita, roseo-purpurea ornat&; partes marginales loborum albe. Labium superum ex maxima parte roseo-purpureum, partibus marginalibus loborum albis. Calyx subcurtus, sepalis late subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corollXx) c:a 8,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 82 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) SE Blomkrona knappt medelläng, smal; brämflikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 25 4: pipdelen kraftigt rosenröd; denna färg utbredande sig, under förtoning, öfver nedersta och mellersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 25 c: pipdelen med tämligen stort, sammanflytande, Ijusgult--äggult honungstecken med en fin, röd strimma längs midten; pa sidorna om och framför honungstecknet 12 hvita (om små fönster- rutor paminnande) fält, ätskilda af starkt rosenröda strimmor; framför dessa fält kraftiga rosen-purpurteckningar, dessa förtonande sig i nedre och mellersta delarna af de ı öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder tämligen kort; flikar bredt syllika, se bild. 25 a; färg rödbrun- prickigt grön till nästan rödbrun. Örtblad af vanlig beskaffenhet. En mycket fristäende form. Ill. L. bor. f. aurantiorosea WITTR. nov. form. Tafl. 11, bild. 20. Lycksele lappmark, Tuggensele, i björkblandad barrblandskög (nr. 10) 19'”/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris. Lobi triformes: superiores latiores, medius inferiorum angustior quam lobi inferiores laterales. Signum nectareum mediocre, confluens, aurantiacum; pars maxima labii inferi subrosea, striis et maculis purpureo-roseis ornata; partibus marginalibus loborum albis vel roseolis. Labium superum parte mediana purpureo-rosea, lobis roseolo-roseis, stria mediana purpureo-rosea ornatis, partibus marginalibus albis. Calyx vix mediocris, sepalis angustissirme lanceolatis. Folia forma trivialı. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. I51I Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 8,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2a 20 Blomkrona knappt medelläng, af vanlig allmän gestalt; brämflikar af tre former, de öfre bredare och den mellersta af de nedre smalare än sidoflikarna. Öfverläppens insida, se bild. 20 6: pipdelen lifligt rosenröd; denna färgteckning utbredande sig, under förtoning, öfver största delen af brämflikarna; längs midten af dessa en högröd strimma; deras kanter hvita. Underläppens insida, se bild. 20 c; pipdelen med medelstort, samman- flytande, orangegult honungstecken; på sidorna om detta rosenröda nervstrimmor med ljust rosenvioletta mellanrum, midt framför detsamma en starkt rosenröd, något ojämn färgteckning; de nu nämnda röda teckningarna fortsättande sig, under förtoning, ut i brämflikarna; dessa antingen hvitkantade eller svagt rosen- röda äfven i kanterna. Blomfoder nära medellångt; flikar mycket smalt lancettlika, tillspetsade, se bild. 20 4; färg brunprickigt grön, stundom nästan grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 112. L. bor. f. Nicolai WITTR. nov. form. Tafl. 1, bild. 22. Lycksele lappmark, Lycksele kyrkoby, i barrblandskog (nr. 2) 19''/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten d:r Nırs (NICOLAUS) SYLVÉN, efter hvilken formen blifvit uppkallad. Diagnosis. Forma e sectione Erythirochromaruwm. Corolla vix mediocris, subampla; lobis subuniformibus. Signum nectareum fere mediocre, confluens, vitellinum; pars maxima labii inferi purpurea; partes marginales loborum late roseole. Labium superum ex maxima parte purpureum, partibus marginalibus loborum late roseolis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) SP DK Blomkrona knappt medelläng, tämligen vid; flikar nästan likformiga, de öfre dock nägot mer afrundade. Öfverläppens insida, se bild. 22 5: pipdelen purpurröd, denna färg utbredande sig, under stark förtoning, öfver brämflikarnas alla delar. Underläppens insida, se bild. 22 c: pipdelen med nära medelstort, sammanflytande, äggult honungstecken, med mycket få och små mellanrum; på ömse sidor om samt framför honungstecknet en kraftig, purpurröd teckning; denna, under förtoning — starkare längs brämflikarnas sidor —, utbredande sig öfver brämflikarna i sin helhet. Blomfoder fullt medellängt; flikar smalt lancettlika, se bild. 22 a; färg brunprickigt grön, topparna stundom rent gröna, Örtblad af vanlig beskaffenhet. 152 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. 113. L. bor. f. Vestergrenii WITTR. nov. form. Tatil. 11, bild. 232 Norrbotten, Luleå socken, mellan Gammelstad och Notviken (nr. 19) 19'/105. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN, efter hvilken formen blifvit uppkallad. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla vix mediocris, lobis superioribus brevioribus et latioribus et magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum vix mediocre, confluens, vitellinum; pars maxima labii inferi roseo-purpurea; partes marginales loborum alb&. Labium superum roseo- purpureum, marginibus solis loborum ex ‚parte albis. Calyx curtus, sepalis subulato-lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 8,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) > 20 Blomkrona knappt medelläng, af vanlig allmän ön. brämflikar af två slag, de öfre kortare, bredare och mer afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 23 4: pipdelen kraftigt rosen-purpurröd; denna färgteckning sträckande sig, under förtoning i sitt främsta parti, öfver största delen af brämflikarna, dessa blott i framkanten hvita. Underläppens insida, se bild. 23 c: pipdelen med tämligen litet, äggult honungstecken utan mellanrum; på sidorna om och isynnerhet framför honungs- tecknet en något strimmig, rosen-purpurröd teckning, denna sträckande sig, under förtoning i sina främsta delar, in till öfre delen af de hvitkantade brämflikarna. Blomfoder kort; flikar syllikt lancettlika, se bild. 23 4; färg brun- prickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 114. L. bor. f. subalpina WITTR. nov. form. Tafl. 1, bild. 24. Torne lappmark, Abisko, Nuolja, i öfversta björkregionen bland Empetrum nigrum L., Funiperus communis L. f. subnana och Viola biftora 1... 19°/306. Lef- vande exemplar sända af studenten Tn. K. E. FRIES. Diagnosis. Forma e sectione Arythrochromarum. Corolla vix mediocris, lobis superioribus brevioribus et magis rotundatis quam inferioribus."' . Signum nectareum subparvum, radians, flavum, intervallis angustissimis nahe pars maxima labii inferi cinereo-rosea; partes marginales loborum alb&. Labium superum cinereo-roseum, partibus marginalibus loborum albis vel roseolis. Calyx validus, sepalis anguste lanceolatis, acuminatis. Folia subparva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&e) c:a 8,o mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,0 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) NEIN Blomkrona ej fullt medelstor och tämligen smal; de öfre brämflikarna kortare och mer afrundade än de nedre. K V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 153 Öfverläppens insida, se bild. 24 6: pipdelen något orent rosenröd; större delen af de båda brämflikarna likaså; blott kantpartierna hvita eller rödhvita. Underläppens insida, se bild. 24 c: pipdelen med tämligen litet, radierande, ljusgult honungstecken; på sidorna om och framför detta en orent rosenröd färgteckning; denna fortsättande, under svag förtoning, in i de hvit- kantade brämflikarna. i Blomfoder stort och kraftigt utveckladt; flikar smalt lancettlika, fint tillspetsade; färg nedtill brunprickigt grön, upptill nästan grön, stundom helt grön. Örtblad af vanlig form, men af mindre storlek. Föryngringsskottens största bladskifvor 10,6 —13,0 mm. långa, 9,0 —19,0 mm. breda. 115. L. bor. f. heteroloba WITTR. nov. form. ' (af Ére0008, olika, och Aoßog, flik). Tafl. 11, bild. 26. Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby (nr. 3) 19'°/,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, lobis longis, superioribus latioribus et paullo brevioribus quam inferioribus. Signum nectareum mediocre, confluens, aurantiacum; labium inferum a fronte signi nectarei pictura purpureo-violacea ornatum; lobi ex majore parte violaceo-lilacini,“ stria subpurpurea mediana ornati, partibus marginalibus loborum lateralium albis. Labium superum tubo et partibus basalibus loborum sub- purpureo-violaceis, partibus ceteris loborum violaceo-lilacinis. Calyx mediocris, sepalis angustissime lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll«) CA OA 100% Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) PERS Blomkrona medelstor och tämligen vid; brämflikar länga, af tva for- mer, de öfre bredare och något kortare än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 26 2: pipdelen purpurviolett, denna färg utbredande sig, under förtoning, öfver hela brämflikarna, dessa mörkare i de nedre och de centrala samt ljusare i de periferiska delarna. Underläppens insida, se bild. 26 c: pipdelen med medelstort, samman- flytande, orangegult honungstecken, utan några mellanrum; framför och äfven något på sidorna om detta en dels mörkt, dels ljust purpurviolett färgteckning; denna utbredande sig öfver nästan hela brämflikarna, härvid bildande en stark, purpurviolett strimma längs deras midt med betydligt ljusare sidopartier; de bägge sidoflikarnas främre kantområden hvita. Blomfoder medellångt; flikar mycket smalt lancettlika, se bild. 26 a; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 20 154 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 7. 116. L. bor. f. lilacina WITTR. nov. form. Tafl. 1, bild. 28. Västerbotten, Degerfors socken, Hällnäs, i barrblandskog (nr. 10) 19/06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla parva, lobis subuniformibus. Signum nectareum longum, angustissimum, flavum— vitellinum; pars maxima labii inferi lilacina, striis nervalibus tenuibus, pur- pureis ornata; partes marginales loborum albe. Labium superum lilaci- num, marginibus loborum albis. Calyx validus, sepalis anguste lanceolatis. Folia parva, forma trivialı. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) >» 8,3 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) > Eon) Blomkrona under medelstorlek, af vanlig form; flikar nästan likfor- miga, korta. Öfverläppens insida, se bild. 28 4: pipdelen rosen-lilafärgad; denna färgteckning sträckande sig, under förtoning, in i brämflikarnas nedre och midtel- partier; flikarnas kantpartier hvita. Underläppens insida, se bild. 28 c: pipdelen med längt och mycket smalt, blekgult—äggult honungstecken; pipdelen i öfrigt lilafärgad med svaga, purpurröda nervstrimmor; denna färgteckning fortsättande ut i brämflikarnas nedre och midtelpartier; deras kantpartier till tämligen stor bredd hvita. Blomfoder kraftigt utveckladt, mer än medellångt; flikar smalt lancett- lika med tämligen bred bas, se bild. 28 a (blomfodret i så måtto abnormt, att de bägge nedre flikarna äro sammanvuxna till halfva sin längd). Örtblad af vanlig form, men af mindre storlek. Föryngringsskottens största bladskifvor 8,0o—10,3 mm. långa, 7,0—8,o mm. breda. ; 117. L. bor. f. norrlandica WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 4, 5. Bergielunds botaniska trädgård 19°/,04. Växten inflyttad från Lillberget invid Sundsvall 1899; meddelad af adjunkt E. COLLINDER. Diagnosis. Forma e sectione Erpthrockhromarum. Corolla mediocris, externe roseola, limbo fere albo; lobi uniformes, curti. Signum nectareum longum, subangustum, luteo-fuscum, apicibus anterioribus fusco-violaceis exceptis; intervalla signi nectarei magna, roseola; pars maxima cetera labii inferi inzqualiter rosea; lobi ex majore parte albi. Labium superum ex maxima parte violaceo-roseum, partibus marginalibus albis. Calyx subcurtus, sepalis subulato-lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 8,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferii) » 8,5 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) » 22 >» Blomkrona medelstor, af vanlig form, flikar likformiga, korta; utsidans färg blekt rosenröd, ljusare framåt, se bild. 4. Vs B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 155 Öfverläppens insida, se bild. 5 5: pipdelen rosenröd åt violett; denna färg utbredande sig öfver nedre och mellersta delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 5 c: pipdelen med långt och tämligen smalt, fågrenigt, gulbrunt honungstecken, med de främsta delarna brunvioletta; dess stora mellanrum svagt rosenröda; på sidorna om och framför honungs- tecknet en något starkare, ojämnt rosenröd färg; denna teckning utbredande sig, under förtoning, öfver nedre delarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder tämligen kort, flikar sylformigt lancettlika, se bild. 5 a; färg brungrön. | Örtblad af vanlig beskaffenhet. 118. L. bor. f. grandis WITTR. nov. form. Tara 12 Dild. 23. Västerbotten, Vännäs socken, järnvägsstationen, i granskog (nr. 22) 19°/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla magna, ampla, lobis subuniformibus. Signum nectareum mediocre, subangustum, vitellinum, intervallis parvis, ex parte roseolis, ex parte purpureis; labium inferum de cetero lilacino-roseolum, striiss nervalibus lilacino-violaceis. Labium superum ex maxima parte roseum, partibus marginalibus loborum late subroseolis. Calyx validus, longitudine mediocri, sepalis fere lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 10,8 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 11,8 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) PB Blomkrona stor och vid; flikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 23 4: pipdelen samt de nedre och mellersta delarna af brämflikarna rosenröda; flikarna i öfrigt hvitröda. Underläppens insida, se bild. 23 c: pipdelen med medellängt, men tämligen smalt, äggult honungstecken, med små dels svagt rosenröda, dels purpurröda mellanrum; underläppen i öfrigt lila-rosenröd med lila-violetta nerv- strimmor. | Blom foder medellångt, kraftigt utveckladt; flikar nästan lancettlika, se bild. 23 a; färg brunprickigt grön, stundom nästan rent grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 119. L. bor. f. bella WiTTR. nov. form. IDEN IPA Tone Il Te Stockholms skärgård (Uppland), Runmarö, Södersunda 19/704. Lefvande exemplar sända af professorskan A. AURIVILLIUS. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, subampla, externe partibus superioribus roseo-purpureis, inferioribus roseis; lobis subuniformibus. Signum nectareum 3-—;5-radiatum, vitellinum, intervallis roseolis; pars maxima labii inferiapietura bella, tricuspidata, roseo-purpurea, 156 ACTA HORTI BERGIANI. "BAND 4. N:’O 7. intervallis paucis, roseolis, ornata,; partes majores, marginales loborum roseol«. Labium superum ex maxima parte roseum, partibus marginalibus loborum roseolis. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 8,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) Yan 8 Blomkrona medelstor, tämligen vid, brämflikar vanligen nästan likformiga; utsidans färg hos öfverläppen rosen-purpurröd, hos underläppen rosenröd, se bild. 11. | Öfverläppens insida, se bild. 12 4: pipdelen samt de basala och centrala delarna af brämflikarna starkt rosenröda; flikarnas kantpartier svagt rosenröda. Underläppens insida, se bild. 12 c: pipdelen med medelstort, tre- eller femstråligt, äggult honungstecken med tämligen svagt rosenröda mellan- rum; på sidorna om samt framför honungstecknet en vacker, trespetsad, rosen- purpurröd teckning med några få, svagt rosenröda mellanrum; denna färgteck- nings tre spetsar skjutande långt in uti dei öfrigt svagt rosenröda brämflikarna. Blomfoder medellångt, flikar smalt lancettlika, se bild. 12 a; färg brun. Örtblad af vanlig beskaffenhet. Obs. 1. Underläppens mellersta brämflik är hos den afbildade blomman kortare än vanligt. Obs. 2. Ogynnsamma nutritionsvillkor — stark torka på försommaren, såsom ar 1905 i Stockholms skärgård — verka så, att blomkronans röda färg blir ljusare, särskildt hos underläppen. 120. L. bor. f. minuta WITTR. nov. form. a 42, Bild 3 Norrbotten, Luleå, mellan Gammelstad och Notviken, i granskog (nr. 2) 19'/1:05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Arythrochromarum. Corolla parva, lobis superioribus brevioribus quam inferioribus. Signum nectareum mediocre, vitellinum, intervallis parvis, roseolis; Jabium inferum de cetero pictura rosea, striis nervalibus purpureis ornata, coloratum. Labium superum sublateritio- roseum, lobis paullo dilutius coloratis. Calyx mediocris, sepalis late subulatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&e)‘ c:a 7,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 7,6 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 25 Blomkrona liten; de öfre brämflikarna kortare än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 3 4: färg rosenröd åt tegelrödt; bräm- flikarna något svagare färgade än pipdelen. Underläppens insida, se bild. 3 c: pipdelen med medelstort, äggult honungstecken, dess mellanrum små, svagt rosenröda; underläppen för öfrigt färgad af en rosenröd teckning med purpurröda nervstrimmor. | Blomfoder medellängt; flikar bredt syllika, se bild. 3 a; färg brun- prickigt grön, eller nästan rent grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet, V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 157 121. L. bor. f. purpureorosea WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 32. Västerbotten, Degerfors socken, Stryksele, i barrblandskog (nr. 3) 19°/06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, ampla, lobis subuniformibus. Signum nectareum mediocre, subconfluens, inferne vitellinum, superne aurantiacum; labium inferum de cetero roseo- violaceum, striis nervalibus purpureis, marginibus loborum subdilutius coloratis, ocellis parvis, albis. Labium superum tubo ac partibus basalibus centrali- busque loborum late purpureis; lobi de cetero roseoli; ocelli parvi, albi. Calyx breviusculus, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll&) C:a - 8,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 Blomfodrets längd (longitudo calycis) 3.253 Blomkrona medellång, vid; brämflikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 32 6: pipdelen purpurröd; denna färg sträckande sig in i nedre och midteldelarna af de i öfrigt rosenröda bräm- flikarna; vid basen af inskärningarna mellan brämflikarna små, cirkelrunda, hvita oceller (så också hos underläppen). Underläppens insida, se bild. 32 c: pipdelen med medelstort, nästan sammanflytande, nedtill äggult, upptill orangegult honungstecken; dess mellan- rum fa, rosenröda—purpurröda; underläppen i öfrigt prydd af en rosenviolett färgteckning med purpurröda nervstrimmor; brämflikarnas kantpartier blott svagt färgade. i Blomfoder tämligen kort; flikar smalt lancettlika, se bild. 32 a; färg brunprickigt grön till nästan rent grön. Örtblad af vanlig form; de flesta tämligen små, men en del af vanlig storlek. 122. L. bor. f. vicina WITTR. nov. form. 1212, bilde 6, 7» Stockholmstrakten (Uppland), Solna socken, Sveden, i granskog 19°/704. Lefvande exemplar hemförda af kandidat H. WITTROCK. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla mediocris, externe roseola—albida, lobis uniformibus, curtis. Signum nectareum longum, triradiatum, radiis latis, aurantiacis—fusco-luteis, utrimque et a fronte pictura a striis nervalibus latis, purpureo-violaceis, intervallis violascenti-roseolis, formata circumdatum; lobi labii inferi fere toti albi. Labium superum tubo et partibus basalibus loborum roseis; lobi de cetero albi. Calyx mediocris, sepalis lineari-lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 8,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,6 Blomfodrets längd (longitudo calycis) SLS Blomkrona medelstor; brämflikar likformiga, korta; utsidans färg mycket blekt rosenröd, nästan hvit hos flikarna; se bild, 6. 158 ACTA 'HORTI BERGIANI. BAND 4. NO 7. Öfverläppens insida, se bild. 7 6: pipdelen samt basaldelen af bräm- flikarna rosenröda, flikarna i. öfrigt hvita. Underläppens insida, se bild. 7 c: pipdelen med längt, trestraligt, orangegult—gulbrunt honungstecken; på sidorna om och isynnerhet framför honungstecknet breda, purpurvioletta nervstrimmor med svagt rosenvioletta mellanrum; brämflikarna nästan helt och hållet hvita. Blomfo der medellångt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild. 7 a; färg nästan rent grön. : Örtblad af vanlig beskaffenhet. 123. L. bor. f. initiatrix WIiTTR. nov. form, ! Tal. 12, bile. 8, 9, 10: Bergielunds botaniska trädgård 19"/,04 (bild. 8, 9), 19°°/s06 (bild. 10). Växten inflyttad från Jockmock i Lule lappmark, meddelad af jägmästare O. VESTERLUND. Diagnosis. Forma et sectione Erypthrochromarum. Corolla mediocris, ampla, externe albido-roseola, lobis subuniformibus. Signum nectareum magnum, ex parte aurantiacum (strie nervales), ex parte luteum (intervalla), a pictura tricuspidata, roseo-purpurea, apicibus aurantiacis, circumdatum; lobi labii inferi ex majore parte albi. Labium superum roseo-purpureum, marginibus loborum albis. Calyx mediocris, sepalis lanceolatis. Folia forma triviali. | Blomkronans längd (longitudo coroll&) c:a 8,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,7 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) »..2,9, » Blomkrona medelstor, vid; brämflikar nästan likformiga; utsidans färg svagt rosenröd, se bild. 8. Öfverläppens insida, se bild. 9 6: färgen nästan öfverallt rosen- purpurröd; blott kanterna af brämflikarna hvita. Underläppens insida, se bild. 9 c: pipdelen med stort honungstecken, bildadt af orangeröda nervstrimmor med mellanliggande gula partier; på sidorna om och framför honungstecknet en trespetsad, rosen-purpurröd färgteckning med de i brämflikarna inskjutande spetsarna delvis orangegula; brämflikarna i öfrigt hvita. Blomfoder medellångt; flikar lancettlika, se bild. 9 a, 10 a; färg grön at brunt. | | Obs! Sommaren 1906, da växten var nästan i döende tillstånd pa grund af konkurrensen med det öfverhandtagande gräset, hade de mycket fåtaliga blommorna en betydligt ljusare röd färgteckning. Nämnas må, att det gula också ı brämflikarna fanns kvar. Se bild. 10 6, 10 c. ! Anledningen till namnet initiatrix är den, att denna, här i trädgården odlade, lappländska Linnceea-form först ingaf mig tanken, att äfven Linnea kunde vara en polymorf — af smäformer sammansatt — art. Den visade sig nämligen vid noggrann jämförelse med bredvid odlade norr- ländska och sydsvenska Linn®or vara i vissa afseenden anmärkningsvärdt afvikande. V. B. WITTROCK. LINNZA BOREALIS: 159 124. L. bor, f. arctica WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 1. Torne lappmark, Kiruna 198/,05. Lefvande exemplar sända af professor M. SONDÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla minima, externe parte superiore purpureo-violacea marginibus loborum albis, parte inferiore cinereo-lilacina basi lutescente; lobi superiores breviores quam inferiores. Sig- num nectareum mediocre, aurantiacum, intervallis angustis, purpureis; a fronte signi nectarei pictura tricuspidata, (roseo-)purpurea, partes basales centralesque loborum labii inferi ornans; partes marginales loborum late albe. Labium superum ex maxima parte purpureum, marginibus loborum albis. Calyx (rela- tive) longus, sepalis lanceolato-subulatis. Folia perparva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 6,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 6,7 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2) 245 Blomkrona mycket liten; de öfre brämflikarna kortare än de nedre; färg pa utsidan hos öfverläppen purpurviolett med flikarnas kanter hvita, se bild. I 2'; hos underläppen lilagrä med nedre delen blekgul, se bild. I d. Öfverläppens insida, se bild. ı 5: färg purpurröd, med förtoning ät rosenrödt i brämflikarna; dessas kanter hvita. Underläppens insida, se bild. ı c: pipdelen med medelstort, orange- gult honungstecken med smala, purpurröda mellanrum; framför honungstecknet en trespetsad, mestadels purpurröd färgteckning, som skjuter längt in i de för öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder (relativt) långt; flikar lancettlikt syllika, se bild. 1 a och 4; färg rödbrungrön till rödbrun. Örtblad af vanlig form, men mycket smä. Föryngringsskottens största bladskifvor 8,5 —9,0 mm. långa, 7,0—8,o mm. breda. 125. L. bor. f. stenophylla WiTtTR. nov. form. (af orevo5, smal, och pvArov, blad). Tafl. 12, bild. 17, 18. — Tafl. 2, bild. 7 (sub nomine f. angustifoha). Södermanland, Värdinge socken, Sörskogen 1026/,05. Lefvande exem- plar sända af fröken M. ALMQUIST och rektor S. ALMQUIST. Diagnosis. Forma e sectione Zryzhrochromarum. Corolla mediocris, subangusta, externe subroseola, lobi superiores breviores et magis rotundati quam inferiores. Signum nectareum submagnum vitellinum, intervallis parvis, roseolis et purpureis, lateraliter et a fronte pictura a striis nervalibus latis, purpureis, intervallis roseolis, formata, circumdatum; pars infera loborum labii inferi pur- purea—roseola, partes cetere loborum alb&. Labium superum ex maxima parte late purpureum, partibus anterioribus loborum albis. Calyx mediocris sepalis subulatis. Folia subangusta. 160 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 10,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,8 >» Blomfodrets längd (longitudo calycis) » 3,0 5 Blomkrona fullt medelstor, tämligen smal, de öfre brämflikarna kortare och mera afrundade än de nedre; utsidans färg mycket blekt rosen—köttröd, se Did S Öfverläppens insida, se bild. 18 6: pipdelen och största delen af brämflikarna klart purpurröda; flikarnas yttre tredjedel hvit. Underläppens insida, se bild. 18 c: honungstecknet tämligen stort, äggult med mycket små, hvitröda och purpurröda mellanrum; på sidorna om och framför honungstecknet breda, purpurröda nervstrimmor med svagt rosen- röda mellanrum; denna färgteckning, under förtoning, fortsättande sig in i bräm- flikarnas nedre delar; flikarna i öfrigt hvita. Blomfoder medellängt; flikar syllika; färg nästan grön eller brunaktigt grön. Örtblad smalare än vanligt, ovala, kort tillspetsade åt båda ändar (någon gång äggrundt ovala eller omvändt äggrundt ovala). Föryngringsskottens största bladskifvor 11,5—13,5 mm. långa, 8,o— 10,0 mm. breda. 126. L. bor. f. exigua WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 2. Västergötland, Hassle socken, Fåleberg, i kanten af ett hygge i barrbland- skog (nr. 11) 1919/,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla parva, lobis subuniformibus. Signum nectareum mediocre, vitellinum, intervallis ex parte roseis, ex parte purpureis; pars maxima labii inferi pictura, a striis nervalibus purpureis, intervallis roseis, formata, ornata, marginibus loborum albis. Labium superum purpureum—roseum, marginibus loborum roseolis. Calyx (relative) longus; sepali anguste lanceolati. Folia subparva, latitudine laminarum non raro permagna. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 7,2 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi). » 7,2 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) SNS Blomkrona liten, brämflikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 2 6: färg purpurröod—rosenröd, bräm- flikarnas kanter svagt rosenröda. Underläppens insida, se bild. 2 c: honungstecknet medelstort, äggult, med mellanrummen dels rosen- dels purpurröda; största delen af underläppen prydd af purpurröda nervstrimmor med rosenröda mellanrum; blott brämflikarnas kantpartier hvita. Blomfoder relativt långt; flikar smalt lancettlika, se bild. 2 a; färg brunprickigt grön. Örtblad något mindre än vanligt; särdeles breda bladskifvor förekomma ej sällan. Här några mått på de största bladskifvorna hos dels de bredaste, dels de största bladen på föryngringsskotten: V. B. WITTROCK. LINNÉA BOREALIS. 161 längd 7,2 mm.; bredd 9,0 mm. » MEJ STERN » IO,o » » SO NE; » 10,0 » » OR » 9,3 >» » IOFS » KO » TON : » IO,o ». 127. L. bor. f. subrotundifolia WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 24; tafl. 2, bild. 1-3. Blekinge, Jämshögs socken, Lilla Nyteboda 198/,05. Lefvande exemplar sända af jägmästare F. EHNBOM. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla subparva, lobis superioribus brevioribus et latioribus quam inferioribus. Signum necta- reum parvum, sursum angustatum, aurantiacum; tubus labii inferi de cetero pictura, a striis nervalibus purpureis, intervallis violascenti-roseis, formata, ornatus; lobi ex maxima parte albi, stria mediana rosei ornati. Labium superum ex maxima parte purpureum, partibus lateralibus loborum albido-roseolis. Calyx : (relative) sublongus, sepalis late subulatis. Folia plerumque subrotunda. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,3 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,0 » Blomfodrets längd (longitudo calycis) ER Blomkrona tämligen liten; de öfre brämflikarna kortare och bredare än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 24 4: pipdelen purpurröd; brämflikarna nedtill purpur-rosenröda, längs midten en strimma af samma färg, sidopartierna mycket svagt rosenröda. Underläppens insida, se bild. 24 c: honungstecknet litet, afsmalnande uppåt, orangegult; pipdelen i öfrigt med purpurröda nervstrimmor pa ojämnt rosenviolett botten; brämflikarna till största delen hvita med svagt rosenrödt vid basen samt en rosenröd längdstrimma, som ej når flikarnas topp. Blomfoder relativt långt; flikar bredt syllika; se bild. 24 a; färg röd- brunprickigt grön eller nästan rödbrun. Örtblad vanligen starkt rundade, stundom rundadt ovala; se tafl. 2, bild. 1—3. 128. L. bor. f. coerulescens WITTR. nov. form. Tafl. 12, .bild. 30. Torne lappmark, Abisko, Nuoljas östra sluttning, nedre björkregionen 19°/306. Lefvande exemplar sända af studenten TH. K. E. FRIES. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, lobis subuniformibus. Signum nectareum permagnum, aurantiacum, ex maxima parte a striis nervalibus purpureis, intervallis violaceo-coerulescentibus obtectum; lobi labii inferi ex maxima parte albi, partibus solis basalibus ab apicibus picture, mox dict&, ornatis. Labium superum tubo partibusque basalibus 21 162 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:Ö 7. loborum roseolis, de cetero album. Calyx mediocris, sepalis anguste lanceolatis, acuminatis. Folia parva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll@) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) DI RO BL Blomkrona medelstor, brämflikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 304: pipdelen blekt rosenröd; bräm- flikarna vid basen likaså, i öfrigt hvita. Underläppens insida, se bild. 30 c: honungstecknet utbredt öfver största delen af pipen och sträckande sina yttersta spetsar in i brämflikarnas basaldelar, afbrutet strålformigt, orangegult, till större delen täckt af en öfver hela pipen utbredd teckning af purpurröda nervstrimmor med violettblå mellan- rum; brämflikarna till största delen hvita, de basala delarna prydda af Keep af pipens brokiga färgteckning. Blomfoder fullt medellängt, flikar smalt lancettlika, tillspetsade; se bild. 302. Örtblad smä, af vanlig form. | 129. L. bor. f. superba WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 29. Västerbotten, Degerfors socken, Ekorrträsk, i barrblandskog (nr. 9) 19°/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, lobis superioribus magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum longum, angustum, triradiatum, aurantiacum; tubus labii inferi totus striis nervalibus purpureis, intervallis (roseo-)violaceis, ornatus; lobi fere toti albi, parti- bus solis infimis ab apicibus pictur&, mox dict&, ornatis. Labium superum tubo partibusque basalibus loborum roseis, striis nervalibus purpureis ornatis, de cetero album. Calyx parvus, gracilis, sepalis anguste lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,3 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) > 12400 32 Blomkrona fullt medelstor; de öfre brämflikarna mera rundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 29 6: pipdelen rosenröd med purpurröda nervstrimmor; denna färgteckning förtonande sig i de i öfrigt hvita brämflikarnas basala delar. | Underläppens insida, se bild. 29 c: honungstecknet längt och smalt, tresträligt, orangegult; hela pipdelen i öfrigt färgad af mörkt purpurröda nerv- strimmor med (rosen-)violetta mellanrum; brämflikarna hvita, blott de nedersta delarna färgade af spetsarna af pipdelens teckning. Blomfoder litet och spensligt; flikar smalt lancettlika, se bild. 29 a; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 163 130. L. bor. f. pinninervis WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 33. Närike, Lerbäcks socken, mellan Åsbro och kyrkan, i granskog (nr. 6) 19?2/s06. Lefvande exemplar hemförda af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. : Corolla mediocris, angusta, lobis superioribus brevioribus quam inferioribus. Signum nectareum parvum, aurantiacum; tubus totus striis nervalibus, pinnatis, purpureis, intervallis roseis, ornatus; lobi fere toti albi, partibus solis infimis ab apicibus pictur2, mox dicte, ornatis. Labium superum ex maxima parte roseum, striis nerva- libus purpureis; partes marginales loborum alb&. Calyx mediocris, lobis lineari- lanceolatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 83 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2». 2,5. Blomkrona fullt medellång, smal; de öfre brämflikarna kortare än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 33 6: pipdelen och större delen af bräm- flikarnas yta rosenröd med purpurröda nervstrimmor; brämflikarnas kantpartier hvita. Underläppensinsida, se bild. 33 c: honungstecknet mycket litet, orange- gult; hela pipdelen i öfrigt prydd af starka, fjäderlikt förgrenade, purpurröda nervstrimmor med rosenröda mellanrum; brämflikarna hvita, blott i nedersta delarna inskjutande spetsarna af pipdelens färgteckning. Blomfoder meddellängt; flikar jämnbredt lancettlika, se bild. 33 a; färg rödbrunprickigt grön. Örtblad af vanlig beskaffenhet; de pä de talrika eftersommarskotten tämligen sma. | 131. L. bor. f. persicina WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 26. Västerbotten, Vännäs socken, Tvärälund, i björkblandad granskog (nr. 15) 19°/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrylhrochromarum. Corolla subparva, lobis superioribus brevioribus et magis rotundatis quam inferioribus. Signum nectareum subparvum, vitellinum, intervallis ex parte purpureis, ex parte pallide roseo-violaceis; pars maxima labii inferi roseo-violacea, striis nervalibus late purpureis; partes marginales loborum albe. Labium superum violascenti- purpureum — roseum, striis nervalibus gracilibus, late purpureis, partibus latera- libus loborum roseolis. Calyx curtus, validus, sepalis anguste lanceolatis — latius lanceolatis. Folia subparva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 7,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,7 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) IE IR: Blomkrona tämligen liten, de öfre brämflikarna kortare och mer af- rundade än de nedre, 164 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Öfverläppens insida, se bild. 26 d: färg violett-purpurröd — rosenröd, brämflikarnas sidopartier ljusast. Underläppens insida, se bild. 26 c: honungstecknet tämligen litet, äggult, dess mellanrum dels purpurröda, dels blekt rosenvioletta; största delen af underläppen i öfrigt rosenviolett med purpurröda nervstrimmor; brämflikarnas kantpartier tämligen bredt hvita. Blomfoder kort, kraftigt utveckladt; flikar smalt — bredare lancettlika, se bild. 26 2 och a’; färg rödbrunprickigt grön. Örtblad tämligen smä, af vanlig form. Föryngringsskottens största blad- skifvor 9,7—10,3 mm. långa, 8,o—10,o mm. breda. 132. L. bor. f. platyphylla WırTr. nov. form. (af nAaıvs, bred, och gvAlov, blad). Tafl. 12, bild. 25. Västergötland, Hassle socken, Fåleberg, i kanten af ett hygge i barr- blandskog (nr. 7) 19!9/,06. Lefvande exemplar lämnade af assistenten N. SYLVEn. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla mediocris, subangusta, lobis superioribus paullo angustioribus et magis rotundatis quam inferi- oribus. Signum nectareum longum, angustum, fere triradiatum, aurantiacum; tubus totus labii inferi striis nervalibus purpureis, intervallis violascenti-roseolis, ornatus; lobi roseoli, partibus mediis stria longitudinali, purpurea, sursum evane- scente notatis. Labium superum tubo roseo-purpureo, striis duabus longitudina- libus, purpureis pra&dito; lobi rosei, partibus mediis stria longitudinali, purpurea ornatis. Calyx sublongus, validus, lobis anguste lanceolatis. Folia plerumque lata et obtusa. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 8,5 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 82 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) > ion» Blomkrona medelstor, tämligen smal, de öfre brämflikarna något smalare och mera afrundade än de nedre. Öfverläppens insida, se bild. 25 6: pipdelen rosenpurpurröd med två longitudinala, purpurröda nervstrimmor, dessa fortsättande sig ut genom midten af de i öfrigt rosenröda brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 25 c: honungstecknet långt och smalt, bildadt nästan uteslutande af tre orangegula strimmor; hela pipdelen i öfrigt prydd af purpurröda nervstrimmor med (violett-Jrosenröda mellanrum; bräm- flikarnas allra nedersta delar med en fortsättning af pipdelens färgteckning, midtelpartierna med en purpurröd, utåt sig förtonande längdstrimma, de öfriga delarna blekt rosenröda. | Blomfoder mer än medellängt, kraftigt utveckladt; flikar smalt lancett- lika, se bild. 25 4; färg brunprickigt grön. Örtblad oftast bredare och trubbigare än vanligt; blad af vanlig beskaffen- het förekomma äfven, | V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 165 133. L. bor. f. brachyantha Wırrk. nov. form. (af Soayvs, kort, och &v$og, blomma). Tafl. 12, bild. 28. Lule lappmark, Jockmocks kyrkoby 1916,05. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla curta et amplissima, externe violaceo-rosea, lobis albomarginatis, superioribus magis rotun- datis quam inferioribus. Signum nectareum vix mediocre, tripartitum, vitel- linum — aurantiacum; tubus totus et partes basales loborum labii inferi pictura purpureo-violacea, striis nervalibus paucis, atroviolaceis, ornat&; partes laterales et apicales loborum alb&. Labium superum ex maxima parte violaceo-pur- pureum; partibus marginalibus loborum late albis.. Calyx vix mediocris, lobis lanceolato-subulatis. Folia subparva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corollx) e:a 7,7. mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,8 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) N Blomkrona kort och mycket vid, de öfre brämflikarna mer afrundade än de nedre; utsidans färg rosenviolett, med undantag af brämflikarnas hvita kantpartier; se bild. 28 2! och c.. Öfverläppens insida, se bild. 285: pipdelen starkt violett-purpurröd; denna färgteckning fortsättande sig in i brämflikarnas basaldelar; flikarnas midtel- partier lila-violetta, deras kantpartier hvita. Underläppens insida, se bild. 28 c: honungstecknet knappt medelstort, tredeladt, äggult—orangegult, omgifvet af en hela pipdelen och basaldelarna af brämflikarna upptagande, purpurviolett, af tva purpursvarta, sidoställda nerv- strimmor prydd teckning; sido- och toppdelarna af brämflikarna hvita. Blomfoder knappt medellängt, flikar lancettlikt syllika, se bild. 28 a; färg rödbrunprickigt grön till nästan rödbrun. Örtblad af vanlig form, men af nägot mindre storlek. 134. L. bor. f. leticolor WıTTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 20. Västerbotten, Vännäs socken, järnvägsstationen, i granskog (nr. 16) 193/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVEN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris; lobus medius labii inferi angustior quam lobi ceteri. Signum nectareum parvum, angustum, luteum; pars maxima labii inferi purpurea, maculis non- nullis subroseolis, striiss paucis purpureo-nigris; marginibus loborum late albis. Labium superum lx&te purpureum, marginibus loborum albis. Calyx parvus, sepalis anguste lanceolatis. Folia subparva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll) c:a 8,6 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,0 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) dr ENN 166 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Blomkrona medelstor; den mellersta nedre brämfliken smalare än de öfriga. Öfverläppens insida, se bild. 206: färg lifligt purpurröd, blott bräm- fikarnas kanter hvita. Underläppens insida, se bild. 20c: honungstecknet litet och smalt, nästan äggult; pipdelen i öfrigt samt de nedre och midteldelarna af brämflikarna färgade af en purpurröd teckning med några ljusare fläckar och ett par mörkare strimmor; brämflikarnas kantpartier till tämligt stor bredd hvita. Blomfoder litet och spensligt; flikar smalt lancettlika, se bild. 202; färg brungrön eller nästan grön. Örtblad af vanlig form, men af något mindre storlek än vanligt. 135. L. bor. f. lilacinopurpurea WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 22. Västerbotten, Degerfors socken, Hällnäs, i björkblandad barrblandskog (nr. 10) 108/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla submagna, externe rosea (precipue labium superum); lobi subuniformes. Signum necta- reum parvum, vitellinum—aurantiacum, 3—5-radiatum, intervallis nigro-purpureis; tubus labii inferi de cetero lexete purpureus; lobi ex parte majore lilacini, partibus basalibus centralibusque subpurpureis, marginalibus loborum lateralium albis. Labium superum ex maxima parte lete purpureum, partibus latis marginalibus albis. Calyx mediocris, lobis anguste lanceolatis, acuminatis. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo coroll®) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,0 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2320002 Blomkrona fullt medelstor, af vanlig form; brämflikar nästan likformiga; utsidans färg starkt rosenröd, isynnerhet öfverläppens. Öfverläppens insida se bild. 22 4: pipdelen samt basal- och midtel- delarna af brämflikarna lifligt purpurröda; dessa flikar med de breda kanterna hvita och därinnanför en smal lilateckning. Underläppens insida se bild. 22 c: honungstecknet litet, 3—5-stråligt, äggult—orangegult, med mellanrummen mellan strålarna mörkt purpurröda; pip- delen i öfrigt lifligt purpurröd; brämflikarna till sin största del lilafärgade, vid basen och längs midten purpurröda, de bägge sidoställda flikarnas kanter hvita. Blomfoder medellängt; flikar smalt lancettlika, tillspetsade; färg röd- brunprickigt grön till nästan rödbrun. Örtblad af vanlig beskaffenhet. 136. L. bor. f. rosea WITTR. nov. form. Vatl-912,"bild.'2I. Jämtland, Äre socken, Medstugan 1926/,06. Lefvande exemplar sända af professor A. G. NATHORST. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla submagna; lobus medius labii inferi angustior quam lobi ceteri. Signum nectareum V. B. WITTROCK. LINNÉA BOREALIS. 167 parvum, angustum, aurantiacum, 3—5-radiatum; tubus labii inferi de cetero intense roseus; lobi partibus basalibus centralibusque roseis—roseolis, marginibus late albis. Labium superum ex maxima parte intense roseum, partibus latis marginalibus roseolis. Calyx grandis, sepalis fere lanceolatis. Folia subparva, paullum acuminata. Blomkronans längd (longitudo corolle®) c:a 9,7 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 10,2 >». Blomfodrets längd (longitudo calycis) I Be Blomkrona fullt medelstor; underläppens mellersta brämflik smalare än alla de öfriga. Öfverläppens insida, se bild. 21 6: pipdelen lifligt rosenröd; denna färgteckning sträckande sig, under någon förtoning, in i nedre och midteldelarna af de i öfrigt mildt rosenröda brämflikarna. Underläppens insida, se bild. 21 c: honungstecknet litet och smalt, orangegult, vanligen trestrimmigt; pipdelen i öfrigt med en lifligt rosenröd färg- teckning; denna, under förtoning, sträckande sig in i nedre och midteldelarna af de i öfrigt hvita brämflikarna. Blomfoder mer än medellängt, kraftigt utveckladt; flikar nästan lancett- lika, se bild. 21 a; färg starkt rödbrunprickig pa grön botten. Örtblad tämligen smä, nägot mera spetsiga än vanligt. Föryngrings- skottens största bladskifvor 8,0—9,0 mm. långa, 7,0—8,o mm. breda. 137. L. bor. f. stellata WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 19. Västerbotten, Degerfors socken, Ekorrträsk, i barrblandskog (nr. 8) 199/,06. Lefvande exemplar sända af assistenten N. SYLVÉN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla parva, lobis subuniformibus. Signum nectareum curtum sed sublatum, radiatum, vitellinum, intervallis roseis; tubus labii inferi de cetero subpurpureus, striis nervalibus late purpureis ornatus; lobi basi infima subpurpurea, de cetero roseoli, stria purpurea mediana. Labium superum tubo subpurpureo, lobis basi subpur- pureis, de cetero roseolis, stria purpurea mediana. Calyx validus, lobis lanceolatis. Folia subparva, forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle®) c:a 7,6 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 8,0 ». Blomfodrets längd (longitudo calycis) »h2,561> Blomkrona liten; flikar nästan likformiga. Öfverläppens insida, se bild. 196: pipdelen något orent purpurröd; brämflikarna vid basen likaså, i öfrigt blekt rosenröda med en purpurstrimma längs midten. Underläppens insida, se bild. 19 ce: honungstecknet kort, men tämligen bredt, äggult med rosenröda mellanrum; pipdelen i öfrigt något orent purpurröd med rent purpurröda nervstrimmor; brämflikarna vid basen likaså, i öfrigt blekt rosenröda, med en purpurstrimma längs midten. 168 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Blomfoder medellängt, kraftigt utveckladt; flikar lancettlika, se bild. 19 a; färg nedtill grönbrun, upptill nästan rent grön. Örtblad af vanlig form, men af något mindre storlek. Föryngrings- skottens största bladskifvor 9,0—9,2 mm. långa, 7,;—8,5 mm. breda. 138. L. bor. f. exerythra WITTR. nov. form. (af 2$£ov900s, mycket röd). Tafl. 12, bild. 15, 16. Gästrikland, Hille socken, mellan Bönan och Harkskär 1911/04. Lefvande exemplar sända af lektor K. STARBÄCK. Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, externe tubo roseo, lobis fere albis; lobi subrecurvati, superiores breviores et paullo magis rotundati quam inferiores. Signum nectareum vix mediocre, triradiatum, radiis latis, vitellinis—aurantiacis, intervallis ex parte purpureis, ex parte roseis; tubus labii inferi de cetero roseus—purpureus; lobi purpurei— rosei, partibus marginalibus albis. Labium superum ex maxima parte intense violascenti-purpureum, marginibus loborum albis. Calyx vix mediocris, lobis lanceolato-subulatis. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) >» 9,0 > Blomfodrets längd (longitudo calycis) 2 2 Blomkrona medelstor, med tämligen starkt utätböjda brämflikar, de öfre något kortare och mera afrundade än de nedre; utsidans färg hos pipen rosen- röd, hos brämet nästan hvit; se bild. 15. Öfverläppens insida, se bild. 16 6: pipdelen starkt purpurröd; bräm- flikarna purpurröda med dragning åt violett; deras kanter hvita. Underläppens insida, se bild. 16 c: honungstecknet knappt medelstort, trestråligt med breda strålar, nedtill äggult, upptill orangegult; de två mellan- rummen dels purpur-, dels rosenröda; på sidorna om och framför honungstecknet en nederst rosenröd, i öfrigt purpurröd teckning; denna, under förtoning, utbredd öfver nedre och midteldelarna af brämflikarna; dessas kantpartier hvita. Blomfoder knappt medellängt, flikar lancettlikt syllika, se bild, 16 a; färg rödbrun. | 139. L. bor. f. sanguinea WITTR. nov. form. Tafl. 12, bild. 13, 14. Lule lappmark, Gellivara 191%/,04. Lefvande exemplar sända af foto- grafen K. Larsson. | Diagnosis. Forma e sectione Zrythrochromarum. Corolla mediocris, externe rosea, lobis albidis; lobi superiores paullo breviores quam lobi inferiores. Signum nectareum mediocre, vitellinum, triradiatum, radiis valde latis, inter- vallis purpureo-striatis; signum hoc lateraliter et a fronte a striis nervalibus latis, purpureis, intervallis roseis, circumdatum; lobi labii inferi ex maxima parte subpurpurei, marginibus loborum lateralium albis. Labium superum totum sanguineum. Calyx mediocris, sepalis sublanceolatis. Folia forma triviali. V. B. WITTROCK. LINN/EA BOREALIS. 169 Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,0 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 93 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) KENO Blomkrona medelstor, utanpå rosenröd (starkare hos öfverläppen); under- läppens brämflikar nästan hvita, se bild. 13; öfverläppens flikar något kortare än underläppens. i Öfverläppens insida, se bild. 14 6, helt blodröd, något ljusare hos brämflikarnas kantpartier. Underläppens insida, se bild. 14 c: honungstecknet medelstort, äggult, tresträligt med mycket breda strålar; mellanrummen fint purpurstreckade; på sidorna om och framför honungstecknet breda, purpurfärgade nervstrimmor med rosenröda mellanrum; brämflikarnas basal- och midtelpartier purpurröda; denna teckning nägot förtonande sig mot kanterna; dessa hos sidoflikarna mestadels hvita. Blomfoder fullt medelmättigt; flikar nästan lancettlika, se bild. 14 a; färg grönbrun eller nästan brun. Örtblad af vanlig form, de flesta nägot mindre än vanligt; blad af medelstorlek förekomma dock äfven. 140. IL. bor. f. ruberrima WiITTR. nov. form. all 1227 Bild. 727: Lule lappmark, Jockmocks socken, Murjeks järnvägsstation, vid foten af bergets södra sida, bland Sphagnum-Polytrichum-tufvor i granskog (nr. 23) 19°/705. Lefvande exemplar sända af amanuensen T. VESTERGREN. Diagnosis. Forma e sectione Erythrochromarum. Corolla mediocris; labium superum externe violascenti-roseopurpureum, partibus lateralibus lobi alteri albis; labium inferum externe inequaliter violaceum, lobo medio et laterali altero ex majore parte albis; lobi superiores breviores et magis rotundati quam lobi inferiores. Signum nectareum parvum, 2—3-radiatum, aurantiacum; tubus totus labii inferi de cetero lete purpureus, intervallis parvis, roseis; lobus lateralis labii inferi alter roseo-purpureus, parte basali purpurea, alter ex maxima parte albus, parte basali medioque purpurea, lobus medius ex parte albus, ex parte purpureus.. Labium superum fere totum atropurpureum, partibus margina- libus parvis loborum albis. Calyx mediocris, lobis lanceolato-subulatis.. Folia forma triviali. Blomkronans längd (longitudo corolle) c:a 9,1 mm. Underläppens bredd (latitudo labii inferi) » 9,2 >. Blomfodrets längd (longitudo calycis) DMDE 8) Blomkrona medelstor; de öfre brämflikarna kortare och mer afrundade än de nedre; utsidans färg hos öfverläppen rosenröd, något at violett, med den ena brämflikens sidopartier hvita, se bild. 27 &!; färgen hos underläppens utsida dels ljusare, dels mörkare violett med stora partier af den ena sidobrämfliken och af midtelfliken hvita, se bild. 27 c'. Öfverläppens insida till allra största delen mörkt purpurröd; blott smärre kantpartier hos brämflikarna hvita, se bild. 27 2. 170 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. Underläppens insida, se bild. 27 c: honungstecknet litet, 2—3-sträligt, orangegult; hela pipdelen i öfrigt starkt purpurröd, med smärre rosenröda fläckar; den ena sido-brämfliken rosen-purpurröd, med basaldelen purpurröd, den andra till största delen hvit med basal- och midteldelarna pupurröda; midtel-brämfliken med det ena kantpartiet hvitt, det andra rosenrödt, basal- och midteldelarna purpurröda. | Blomfoder meddellångt; flikar lancettlikt syllika, se bild. 27 a; färg brunprickigt grön. Örtblad af vanlig (växlande) form; 1904 års af vanlig storlek, 1905 års små. Obs! 1904 års försommar regnrik, 1905 års torr. i XI. Några ord om de amerikanska Linnea borealis-formerna. Såsom förut blifvit nämndt, har jag, genom tillmötesgående af veder- börande musei-föreståndare, varit i tillfälle att genomgå Linnea-herbarierna till- höriga de botaniska museerna i Helsingfors, Kristiania, Köpenhamn, Lund, Stockholm och Uppsala. Såsom förut likaledes blifvit sagdt, äro herbarie- exemplar af Linnea i allmänhet ej tillräckliga för en skarp och säker systematisk formbestämning; och detta af den grund, att de organ, som lämna de bästa kännetecknen, då det gäller en sådan bestämning, genom exemplarens torkning och pressning undergått väsentliga förändringar både till form och färg. I undantagsfall kunna dock äfven uti herbarier anträffas Linnea-former, som genom beskaffenheten af sina örtblad samt den allmänna formen och storleken af sina blomkronor och blomfoder kunna systematiskt urskiljas. Detta har visat sig vara fallet isynnerhet med amerikanska Linn&or. Nordamerika har visat sig äga en del Linne&a-typer, som ej oväsentligt afvika från gamla världens. Från Nordamerika äro också för redan tämligen länge sedan två rätt karakteristiska typer beskrifna. Uti »Hortus Woburnensis, a Descriptive Catalogue of upwards of Six Thousand Ornamental Plants Cultivated at Woburn Abbey. London 1833.» sidan 135 uppställer JAMES FORBES en ny Linnza-art under namn af L. ameri- cana, med följande beskrifning. »Form of the Leaves etc.: opposite, orbicular, crenate, pilous, shining. Colour of Flower: rose. Month of Flowering: July, August. Native country: America. Year of introduction 1800. Hardy Her- baceous Perennial, whose stems die down in Winter, but pushes anew in Spring. Soil and Propagation: Peat & loam.» Vid jämförelse med den af FORBES i samma arbete lämnade beskrifningen på L. borealis finner man, att enda skillnaden ligger uti örtbladens form. Hos L. americana angifves denna som »orbicular», hos /. borealis som »ovate». Denna skillnad kan ju synas tämligen obetydlig, isynnerhet då man vet, att bladens gestalt hos många Linn&a-former är rätt variabel. Jag skulle också icke hafva tillagt den stort systematiskt värde, om jag ej uti de amerikanska Linnea-samlingarne träffat exemplar med nästan V. B. WITTROCK. LINNZEA BOREALIS. ZU cirkelrunda blad af ett synnerligen karakteristiskt utseende". Bilderna 16 a—c på taflan 13 återgifva några fragment af dessa exemplar. Jag föreställer mig, att den växt, FORBES vid beskrifningen af L. americana haft framför sig, varit af väsentligen samma beskaffenhet som dessa exemplar; och i sådant fall är det helt visst en ny Linn&ea-form — visserligen ej en art i Linneansk mening — som hans beskrifning gäller. Af de på taflan 13 lämnade bilderna 16 a—c framgår, att bladen kunna vara så godt som cirkelrunda — och oftast så — eller nästan njurlika eller mycket bredt och trubbigt äggrunda. Ständigt äro de synnerligen tydligt naggade samt försedda med ett större antal bladtänder än vanligt. Tänderna äro hos de större bladen minst 4, vanligen 5—6 och understundom 7; till formen äro de mera trubbiga än vanligt. De största blad- skifvorna hos föryngringsskotten hafva visat sig vara 13,0—15,0 mm. långa samt 15,0—18,5 mm. breda. — Af öfriga amerikanska Zinn@a-exemplar, som jag sett, komma de denna form närmast, som äro tagna af TH. HOLM på »Klippbjergene Colorado. 9000 Fod o. H. n&r Silverplume. 19/7. 1396.» Exemplaren tillhöra Köpenhamns universitets botaniska museum. En annan amerikansk Linn&a-form är urskild af Jon TORREY uti »Phanero- gamia of the Pacific coast of North America» (»United States Exploring Expe- dition, during the years 1838—42, under the command of CH. WILKES, U.S.N. Vol. 17. Botany. Philadelphia 1874».). Beskrifningen, sid. 327, lyder: »Linnz»a borealis Groxov. var longiflora: corolle tubo basi longe attenuatislal; calycis lobis lineari-subulatis ovario triplo longioribus. Hab. Oregon and nordward to British Columbia and Sitcha, eastward to the Rocky Mountains. We find no constant differences between the western Linn&a and the ordinary state of the plant, except what we have here noticed. The flower is indeed larger, but is sometimes equalled in New England specimens. The eastern Linn&a is wholly like that of Europe, and so is that of Amoor River, from Kamtschatka etc., of wich there are specimens in the herbarium of Dr Gray. In Lyall’s, E. Hall’s and other specimens from Oregon and Washington Terri- tory, this character holds good; while at Fraser River an intermediate form occurs. From Utah and the Rocky Mountains only the ordinary form has been collected.]»?. Exemplar, som i det väsentliga öfverensstämma med denna beskrifning finnas flera uti de herbarier, jag haft till undersökning. Nägot som fullständigt öfverensstämmer, har jag dock ej påträffat. Hos intet har jag funnit blomfoder- flikarne 3 gånger så långa som fruktämnet. Det, som i afseende på blomfoder- längden kommer TORREY'S beskrifning närmast, är det på taflan 13 uti bilden 4 återgifna”. Blomfoderflikarne hafva den i beskrifningen angifna formen, de äro 8 ! Dessa exemplar tillhöra Uppsala universitets botaniska museum. Dess värre angifver ej etiketten, från hvilken trakt af Nordamerika de härstamma. Den meddelar blott, att Asa Grav sändt dem. > Parentesen är af Asa Gray, som efter Torrey's död ombesörjt utgifvandet af verket. ? Någon närmare uppgift om växtställe finnes ej för detta exemplar, som tillhör Natur- historiska Riksmuseets i Stockholm Botaniska afdelning. 172 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. N:O 7. »lineari-subulati», och deras längd är visserligen ej 3 gånger sa stor som frukt- ämnets, men dock 2 gånger så stor. Måtten äro — efter mätningar på det torra exemplaret — för fruktämnet 2,5 mm., för blomfordret 5,0 mm., och för blomkronan 15,0 mm. | Därnäst närmast komma exemplar uti Stockholms-museets samling från staten Washington', afbildade i fig. 5, tafl. 13. Blomfodret är här fullt ı 2/, gång längre än fruktämnet; längdmåtten äro för fruktämnet 3,0 mm., för blomfodret 5,2 mm. och för blomkronan 13,; mm. Blomfoderflikarnes form är lancettlikt syllik, ej jämnbredt syllik. Förbladen äro här i påfallande grad långa. Denna form är jämte den på samma tafla i fig. ı afbildade svenska och den i fig. 2 ätergifna Idaho-formen, den mest storbladiga, som af mig iakttagits. De största bladskifvornas längd uppgår till 18—20 mm. och bredd 13—16 mm. — Bilden 6 visar blommor och blad från ett annat individ från samma herbarie-exemplar. Detta individ torde representera en särskild, närstående /ongzflora-form. Af- vikelserna ligga däruti, att dess såväl örtblad som blomkronor äro afsevärdt smalare, att dessa senare äro färgade starkare röda samt att förbladen äro mycket kortare. Såsom bilden visar, är fruktämnet alldeles ovanligt litet, så litet att det gör intryck af att vara abnormt. Längdmätten äro för fruktämnet 1,3 mm., för blomfodret 4,7 mm. och för blomkronan 13,5 mm. Exemplar från Idaho”, tillhöriga Uppsala-museet och afbildade i fig. 2, tafl. 13, hafva ännu kortare blomfoder. Dettas längd öfverskrider blott föga fruktämnets. Måtten äro för fruktämnet 2,; mm., för blomfodret 3 mm. och för blomkronan 12,; mm. Blomfoderflikarnes form är smalt lancettlik. Såsom ofvan biifvit nämndt, har denna form synnerligen stora örtblad. De största visa en längd af 19,0—21,0 mm. och en bredd af 13,0—14,5 mm. Från en annan lokal i Idaho” finnas exemplar i Stockholms-museets herbarium, som i hög grad likna de förra. Längdmåtten äro för fruktämnet 1,6 mm., för blomfodret 4,0 mm. och för blomkronan 12,5; mm. Liksom hos en förut omnämnd form från staten Washington är fruktämnet här ovanligt kort; måhända starkt sammandraget vid exemplarets torkning. En västlig Zongiflora-form är också den i bilden 12 på taflan 13 återgifna”. Den skiljer sig från de föregående genom betydligt smalare örtblad och blom- kronor så mycket, att den torde förtjäna en särskild benämning. Såsom sådan föreslår jag: ! Etiketten lyder: “Ex herb. Frank Binns. Linnea borealis, Gronov. Pt. Ludlow Wash. Mossy woods. Coll. F. Binns 8/20/88.* > Etikettens lydelse är: “Flora of North America. Linnea borealis B longiflora. Local. Kovtenai Co. N. Idaho. Habit. Woods. Date July 1887. Ex. herb. J. H. Sandberg.“ > Etiketten angifver: “Herbarium of the University of Minnesota. Linnea borealis L. Cedar Mountain. Labat Co. Idaho. June 20 1892. D. J. Mc Dougal.“ + Exemplaret tillhör Uppsala-museet och dess etikett har följande lydelse: “Oregon Boundary Commission. 1858. Linnea borealis Gron, Fidalgo Island. Dr Lyall“. Fidalgo Island är belägen i staten Washington, V. -B. WITTROCR. LINNEA BOREALIS. 17 [GS Linn»a borealis L. longiflora. TORR. angustissima nov. form. MR LET MT 02, F. corolla et foliis multo angustioribus; calyce 2 '/; plo circiter longiore quam germine; sepalis late subulatis. Longitudo lamine foliorum maximorum 16,0—17,0o mm., latitudo 8,0—10,0 mm.; lg. germinis c:a 1,8 mm.; lg. calycis c:a 4,7 mm.; le. corolle c:a 13,0 mm. Hab.: Fidalgo Island, Washington. — En annan västlig /ongzflora-form, som synes mig nog fristående för att betraktas som själfständig, är en på den citerade taflan uti bilden 11 återgifven. Den kan karakteriseras på följande sätt: Linnea borealis L. longiflora TORR. insularis nov. form. als: I nes al, F. corolla et foliis minoribus; calyce brevi, vix dimidia parte longiore quam germine; sepalis fere lanceolatis. Longitudo lamin® foliorum maximorum 13,0—14,o mm., latitudo 10,0—10,5 mm.; lg. germinis c:a 1,8 mm.; Ig. calycis c:a 2,5 mm.; lg. corolle c:a 10,5; mm. — Pedunculi in exemplare examinato plerumque coaliti; vide figuram citatam. Hab.: British Columbia, Vancouver Island, District of Renfrew '. — Uti herbarierna tillhöriga Stockholms-, Uppsala- och Lundamuseerna finnas exemplar, som efter blomkronorna att döma, komma /ongiflora-typen mycket nära, men som icke härstamma från Förenta Staternas västra delar, utan från deras östra (eller mellersta). Etiketterna angifva nämligen blott »Lake Superior». Afbildningar äro lämnade i fig. 7—9 å tafl. 13; fig. 7 efter Uppsala-, fig. 8 efter Stockholms- och fig. 9 efter Lunda-exemplaren. De öfverensstämma alla ej blott i blomkronans form utan äfven i blomfodrets beskaffenhet. Foderflikarna äro nämligen korta, lika långa som eller föga längre än fruktämnet. För dessa östligare /ongiflora-former tillåter jag mig föreslå namnet Linnza borealis L. longiflora TORR. orientalis nov. form. Tab. 13, fig. 7—9. F. corolla mediocri, calyce brevi, paullulo longiore quam germine, sepalis late subulatis vel lanceolato-subulatis. Longitudo lamin® foliorum maximorum 16—20 mm., latitudo 12—15 mm. ; lg. germinis c:a 2 mm., lg. calycis 2,5—3,0o mm., lg. corolle 12—13 mm. Hab.: »Lake Superior». — En mycket närstående, östlig form finnes afbildad i fig. 10, samma tafla ”. Längdmätten äro för fruktämnet c:a 2 mm., för blomfodret c:a 2,5 mm., för blom- !' Exemplaret, hvilket tillhör Uppsala-museet, är etiketteradt som följer: “Plants of Van- couver Island. District of Renfrew No. 20, Linnea borealis L. Growing in salol underbrush. June—July, 1901. Coll. C. ©. Rosendahl, Carl J. Brand. Det. by collectors." > Exemplaret tillhör Stockholmsmuseet. Dess etikett lyder: "Vt. [?] Mts. (Alpine regions on the sides of Mts. Pleasant & Monroe) 6 Au. 1838. E. I. jun.“ 174 ACTA- HORTI BERGIANI. BAND 4. N!O 7. kronan c:a 12 mm., och för de största bladskifvorna c:a 13,0 mm., mot en bredd anprLo)5. mm — Bilden 13, taflan 13, visar en form, ej tillhörande /ongzflora-gruppen, som synes förtjäna en egen benämning: Linnea borealis L. curticalyx nov. form. F. corolla obconica, calyce curta, sepalis ovato-lanceolatis, foliis ovalibus vel obovatis. Longitudo lamin& foliorum maximorum 13,0—15,0 mm., latitudo 9,0—10,0 mm.; lg. germinis c:a 1,8 mm.; lg. calycis c:a 2,3 mm.; lg. corolle c:a 9,5 mm. Hab.: Colorado, Beaver Creek '. Denna form är främst utmärkt genom sina korta och breda blomfoderflikar. — En liten, mycket fristående form finnes ätergifven på samma tafla uti bilden 14. För denna föreslår jag namnet Linn&a borealis L. minutifolia nov. form. Tab: 13, NS NA F. corolla obconica, basi attenuata, calyce mediocri, sepalis lanceolato- subulatis, foliis minutis, plerumque cuneato-obovatis. Longitudo lamin& foliorum maximorum 8,0-9,5 mm., latitudo 5,0—5,5 mm.; lg. germinis c:a I,; mm.; Ig. calycis c:a 2,5 mm.; lg. corolle c:a 11,0 mm. Hab.: Vermont, Highgate °. Synnerligen väl karakteriserad genom sina smä, vigglikt omvändt-äggrunda blad. Blomkronan, som i förhållande till bladen är rätt stor, erinrar genom sin form något om /Jongiflora TORR. — Bilden 15, taflan 13, visar en kanadensisk form af stort intresse. Den må benämnas Linnea borealis L. integerrima nov. form. aba) MG IN F. (corolla ignota) calyce brevi, sepalis lanceolato-subulatis, foliis mediocri- bus, ovalibus vel obovatis, margine integerrimo vel obsolete bicrenato, subglabris, crassiusculis. Longitudo lamin&e foliorum maximorum 11,5—12,0 mm., latitudo 8,0—8,5 mm.; lg. germinis c:a 1,7 mm.; lg. calycis c:a 2,0 mm. Hab.: Dominion of Canada, Alberta, Sheep Mountain °. 1 Etiketten lyder i sin helhet: “Plants of Colorado. From Herb. State Agric. College, Colo. No. 2062. Linn®a americana Forbes. Above Beaver Creek, Alt. 9,500—12,000 ft Swamp. C. S. Crandall July 1896. Distributed by The New York Botanical Garden.“ Exemplaret tillhör Uppsala universitets botaniska museum. ? Etikettens lydelse är: “Highgate, Vt. (June — g. b. Mrs C. Fay) 27 Ju. 1838. E. 1. junr.“ Exemplaret tillhör Uppsala-museet. 3 A etiketten läses: “No. 10805. Ex Herb. Geological Survey of Canada. Plants of Alberta. Linnea borealis L. Sheep Mountain, Waterloo Lake, Lat. 49° 5’, July 28th—31st, 1895. John Macoun.“ Exemplaret tillhör Köpenhamns universitets botaniska museum. V. B. WITTROCK. LINNEA BOREALIS. 175 Denna form igenkännes lätt på sina vanligen helbräddade nästan glatta och rätt tjocka blad, ej så litet påminnande om den hos Arctostaphylos uva urst (L.). — De här nu omnämnda Linnza-formerna utgöra helt visst blott en mycket ringa bråkdel af de efter all sannolikhet synnerligen mängtaliga Linnea-former, som den nordamerikanska floran äger. Det skulle mycket glädja mig, om de amerikanska botanister, som äro i tillfälle att studera Linnea borealis L. i lefvande tillstånd, ville ägna en närmare uppmärksamhet åt denna LINNÉS älsklingsväxt. XIII. Taifleiörklaring. Explicatio tabularum. Linnzsa borealis L. Taflan 1. Alla bilderna äro tecknade i naturlig storlek. I In Sale Crea NN. eggade IST 2% f. ad suecicam vergens. Lule lappmark, Jockmocks socken, Vuolerim. 35 f. ad suecicam vergens. Torne lappmark, Kiruna. AG 1. archca n. 1. Taflan 2. Alla bilderna äro tecknade i naturlig storlek. Bild. 13: f. subrotundifolia n. f., 1 och 2, föryngringsskott; 3, fruktifikations- skott. » 4&5: f. Jörsuta n. f., 4, föryngrings- och assimilationsskott; 5, fruktifika- tions- och assimilationsskott. > 6: of. Zenella n. f.; tre assimilations-, ett fruktifikations- och ett för- yngringsskott. > 7: of. stenophylla n. f., föryngrings- och fruktifikationsskott. > 8: of ad szenophyllam vergens. Norge, Valders, Frigstad. Obs! Bilderna 6—8 stå på taflans underskrift angifna såsom till- höriga f. angustifolia, en benämning, som jag senare funnit vara af annan författare förut använd för en Linnea af undersläktet Abelia. Taflan 3. Bildningsafvikelser beträffande inflorescensen. Alla bilderna äro tecknade i naturlig storlek. terminal blomma på föryngringsskott. terminal blomma på proleptiskt föryngringsskott. enblommigt fruktifikationsskott. Bild. 2 Ww NN | V. B. WITTROCK. - LINNZEZA BOREALIS. 17 - 4: enblommigt fruktifikationsskott från en lägbladsaxill hos ett annat fruktifikationsskott. 5: tvablommig inflorescens i toppen pa ett föryngringsskott. » » » 2 » » » . 7: fruktifikationsskott med stödjebladen örtbladartade, blomskaften mycket långa och försedda med två par öfvertaliga högblad. 3: fruktifikationsskott med lagblad istället för örtblad. 9: fruktifikationsskott ur terminalknoppen hos ett assimilationsskott. 10: fruktifikativt dvärgskott med blott ett förblad på hvardera biaxeln. II: tre fruktifikationsskott ur axillärknoppar hos ett äldre fruktifikations- skott; det ena af dem utan örtblad. 12: tvablommig inflorescens i toppen på ett föryngringsskott, samt ur ett örtbladsveck en enblommig gren med öfvertaliga högblad. 13: treblommigt fruktifikationsskott med de nedre stödjebladen ört- bladartade. 14: treblommig inflorescens med uppätriktad terminalblomma. 15: treblommig inflorescens med nedersta blommans skaft till större delen sammanvuxet med hufvudaxeln. 16: tva treblommiga inflorescenser, den ena utan örtblad, den andra med de nedre stödjebladen örtbladartade. treblommig inflorescens med terminalblomma, inflorescensen utgö- rande afslutningen af ett föryngringsskott. Sidoblommornas skaft mycket langt sammanvuxna med hufvudaxeln. Taflan 4. Bildningsafvikelser beträffande inflorescensen; fortsättning. Bilderna äro tecknade i naturlig storlek med undantag af bilderna 2 och 11. I: öfre delen af en tvåblommig inflorescens, med ett litet proleptiskt assimilationsskott från det ena förbladets axill. del af nu nämnda inflorescens, två gånger förstorad. treblommigt fruktifikationsskott med terminalblomma. tre florala grenar ur de öfversta axillerna hos ett föryngringsskott, alla med öfvertaliga högblad. 5: treblommigt fruktifikationsskott med ett litet assimilationsskott i den ena af de nedre stödjebrakteernas axiller. fyrblommigt fruktifikationsskott. i fyrblommig inflorescens, proleptiskt utvecklad ur toppknoppen hos ett assimilationsskott. De två nedre florala grenarna med öfver- taliga högblad; de två öfres stödjebrakteer förskjutna långt upp på grenarnas utsida. 5: fyrblommig, flocklik inflorescens med de bägge öfre grenarnas stödje- brakteer såsom hos föregående. 9: — fyra florala grenar från öfre delen af ett skott, som är ett mellanting mellan ett fruktifikations- och ett föryngringsskott. RR NM I w Bild. To: Ta: 122 DC SE DA a: ACTA HORTI RERGIANI. BENDER EN O2 fyrblommigt fruktifikationsskott med det nedre blomparet förskjutet uppåt sa långt, att det fått sin plats omedelbart nedanför det öfre; det nedersta internodiet i skottets florala parti jättelikt långt. nu nämnda fruktifikationsskotts blombärande del dubbelt förstorad. fyrblommigt fruktifikationsskott med det nedre blomparet utgånget från örtbladsaxiller; detta blompars axlar långt sammanvuxna med hufvudaxeln. fyrblommig inflorescens i toppen på ett föryngringsskott, som (i sin ordning) utvecklats terminalt från ett assimilationsskott. Det ena af de nedre blomskaften långt sammanvuxet med hufvudaxeln. femblommigt fruktifikationsskott med de nedersta stödjebladen ört- bladartade och den nedersta florala grenen med öfvertaliga högblad. sexblommigt fruktifikationsskott med de nedersta stödjebladen ört- bladartade och ett större antal örtblad på den vegetativa delen än vanligt. Taflan 5. Bildningsafvikelser beträffande blomman. Bildernas förstoring är på taflan angifven för hvarje bild medelst bråk- beteckning, 1/ 2/1, ”h, 1 A (dubbel, trefaldig, fyrfaldig, femfaldig förstoring); /ı betyder naturlig storlek. Bild. I @ och d: ett blomskaft (inflorescensgren) som bär två blommor i sin topp; N a visar bägge blommorna i sin helhet, 4 hela den nedre (kronblad- lösa) blomman, men blott undre hälften af den öfre. Beträffande detaljer se afhandlingens text, sidan 54. och 6: nedersta delen af en blomma med 4 skenfruktbrakteer istället för 2; a och 4 visa föremålet från två motsatta sidor. samma blomma som i föregående bild, visande henne i sin helhet med blomfoder och blomkrona. 4 a och 46: nedre delen af en annan blomma med 4 skenfruktbral es a och 5 visa föremålet från två motsatta sidor. a—c: a, blomfoder med 2 foderblad långt sammanvuxna; 64, blom- kronans öfverläpp, sedd inifrån, normal; underläppen, c, äfven nor- mal, blott med den afvikelsen, att honungstecknet har ett snedt läge. a—c: f. leucmacrantha n. f., blomfoder med två blad långt samman- vuxna och två med blomkronlika toppar; öfverläpp, 4, och under- läpp, ec, normala. nedre delen af en blomma med sexbladigt blomfoder; det ena af blomfoderbladen till större delen kronbladlikt. f. suecica sf. decora; blommor med de nedre foderbladen kronblad- lika; den vänstra, 6, med sexbladigt foder och krona. nedre delen af en blomma med till den större delen kronlikt blom- foder; 2 af foderbladen hafva antydning till honungstecken (de gula Näckarna). Bild. » » 10: 29: V..B. WITTROCK. LINN/ZEA BOREALIS. 179 f. suecıca sf. decora, nedre delen af en blomma med nästan helt och hållet kronlikt blomfoder; 2 foderblad med antydning till ho- nungsmärke. öppen 3-bladig blomkrona (underläpp saknas) med 2 ständare. såsom föregående, men med 4 ståndare, af hvilka 2 äro samman- vuxna med strängarna. såsom de två föregående, men blomkronan 4-bladig och ständarne 3. öppen, solfjäderformig, 4-bladig blomkrona; de 3 bladen till vänster representera öfverläppen, det ena med honungstecknet underläppen. a och 6: a, en blomma med 3-bladigt blomfoder och 4-bladig blom- krona; 6, blomkronan utbredd och sedd inifrån. a och 2: a, blomfoder, normalt; 4, blomkronan klufven och utbredd, 4-bladig, med blott två blad i underläppen. a och d: 4-bladig blomkrona med 2 blad i öfverläppen, a, och 2 i underläppen, 5; en ej ovanlig form. a—c: a, blomfoder, och d, blomkronans öfverläpp, båda normala; c, underläppen med 2 brämflikar smärre och nästan fullständigt sammanvuxna. f. speciosa,; blomkrona öppen, solfjäderformig, i öfrigt normal. a och 6: a, blomfoder, normalt; 6, blomkrona, öppen och solfjäder- formig: med 5 ståndare, 3 tillhörande öfverläppen och 2 under- läppen. blomma med 6-bladigt blomfoder, af bladen ett sammanvuxet med det nedersta kronbladet, 6-bladig, öppen, solfjäderformig blomkrona samt 5 ståndare, 2 längre och 3 kortare. a—c: a, 6-bladigt blomfoder, 3 af dess blad mer än vanligt sam- manvuxna; 6, 3-bladig blomkrone-öfverläpp med 4 ståndare, 3 långa och en kort; c, normal underläpp med normala ståndare. a—c: a, normalt blomfoder; 6, normal blomkrone-öfverläpp; c, fyr- bladig underläpp. öppnad och utbredd blomkrona med normal öfverläpp, med 4-bladig, 3 ståndare bärande underläpp. 6-bladig blomkrona med 3 blad i hvardera läppen; 6 ståndare, af dessa I halft kronbladlik. a och db: a, blommans nedre del med 2 blomfoderblad sammanvuxna mer än vanligt; 6, blomkronan, 7-bladig, 2 af bladen liggande i ett lägre plan än de öfriga. a—c: a, blomfoder, med 3 af bladen delvis kronbladlika; 6, 4-bladig öfverläpp, med 4 ståndare; c, normal underläpp med normala ståndare. 7-bladig blomkrona med 5 ståndare, 3 tillhörande öfverläppen och 2 underläppen; en af de långa ståndarne med strängen vidvuxen stiftet. blomma öppnad; blomfoder 7-bladigt, ı foderblad kronlikt och sam- manvuxet med ena kantsidan af den med en längdspringa försedda blomkronan; denna 8-bladig, kronbladen ställda i spiral; pistillens Bild. 34: ACTA HORTI BERGIANI. BAND A. N!O’7. stift sammanvuxet med blomkronan och med det blomkronan vid- vuxna foderbladet. öppnad, $-bladig blomkrona, 5 blad tillhörande öfverläppen, 3 un- derläppen. blomma med 5-bladigt foder, 3 blad normala, 2 tungformiga, kron- lika; trattformig blomkrona med vidt utbredt bräm, detta 10-flikigt; 3 ståndare, 2 fullständigt sammanvuxna med strängarna. 3-bladig blomkrona med de spiralställda kronbladen sammanvuxna 1 2 grupper, 5 i den ena och 3 i den andra. a—c: a, nedre delen af blomman med 4-bladigt blomfoder; 6, blom- kronan 10-bladig, 5 blad sammanvuxna i en yttre krans och 5 i en inre (dessa senare regressivt transformerade ståndare); ı ståndare med strängen vidvuxen pistillens stift. | inflorescens med blomskaften sammanvuxna från stödjebrakteerna till förbladen. Oo HH VB. WENTROECK: LINNEA BOREALIS. I Taflan 6—12, a — blomfoder (calyx), b — blomkronans öfverläpp (labium superum corolle), c = blomkronans underläpp (labium inferum corolle), sedda inifrån (ex parte interiore visa). b! — blomkronans öfverläpp (labium superum corolle), c' — blom- kronans underläpp f(labium inferum corolle), sedda utifrån (ex parte exteriore visa). Alla dessa bilder äro förstorade 3 gånger (figure he ommnes 3-plo amplı- ficate sunt); de öfriga äro tecknade i naturlig storlek (cetere magnitudinem natu- ralem ostendunt). Taflan 6. Taflan 7. Bild. 1, 2: alba nov. form. Bild. 1, 2: umensis n. f. > 3 4: >» sudermannica nov.subf. > 3: lappotornensis mn. f. » 5, 6: stockholmiensis mn. f. > 8, Isshlhtansın.gK > 7, 8: subochracea n. f. » 6: subhians n. f. » 9: Sylveni n. i. » 7: stenosema n. f. > 10: leucmacrantha n. f. » 8 » pusilla n. sf. > II, 12: angermannica n. f. » 9: inltermedıa n. f. > 13—17: lulensis n. f. » 10: macrosema mn. f. 18, 19: > biformis n. sf. » 11: poecilosema n. f. > 20: >» comnectens n. sf. » 12, 13: plagiosema n. f. 5 OA > angustior n. sf. » 14: ovalısepala n. f. » 2325: hasslensisun.:t » 15: suecica n. f. modesta n. sf. > 26: pallida Sernander. » 10: dus trivialis n. sf. > NE decora n. sf. » 18: classıca mn. f. > 19: diffusa n. f. > 20, 21: amphflora n. £. > 22: lyckselensis n. f. » 23: gellivarana mn. f. » 24: latıflora n. f. > 25, 26: megasema n. f. » 27: amoenula n. f. » 16, 18, ACTA HORTI BERGIANI. BAND 4. NIO Om tecknens betydelse, se sidan 181. (De signis adhibitis, vide paginam IST. Taflan 8. : Jockmockiensis n. f. : asterias n. f. : asema n. f. : hemisema n. f. holosema mn. f. ornata n. f. : elegans n. f. > gracilioor n. sf. : divergentiloba n. f. : campanulata mn. f. : polyoza n. f. : delicatula n. f. » micrantha mn. sf. radiata n. f. : violascens mn. f. curtiloba n. f. : subangusta n. f. : stenantha mn. f. angustiflora n. f. vermlandica n. f. : parvisepala n. f. connivens n. f. : platysema n. f. Bild. Ich > DD - oO UN 9: 10: II: 12: 13: 15: 16: 7: 19: 2%: 23% 25: 26: 28: Taflan 9. : Janguida n. f. : mictosema n. f.. : macrantha mn. f. : tuggenselensis n. f. : confluens mn. f. : nericea n. f. fenestrata n. f. leta n. f. facifera n. f. ardens n. f. xanthobasis n. f. fulgens n. f. desmidosema n. f. herjedalica n. f. grandisepala n. f. vestrogothica n. f. tenella n. f. maxima n. f. murjecica n. f. haplosema n. f. I, 10, 15, 20, 22, 24, ME Be WITTROCK. LINNEA BOREALIS. Om tecknens betydelse, se sidan 181. (De sigmis adhibitis, vide paginam 1871.) Taflan 10, 2: sexsimamlan. f. 3: parvula n. f. 4: ocellata n. f. 5: nanella n. f. 6: trifasciata n. f. 7: Speciosa n. f. 8: patula n. f. 9: trapezoidea n. f. I: picta mn. T. 12: venosa mn. f. 13: reticulata n. f. 14: lepida n. f. 16: brachycalyx n. f. 17: trıgonoides n. f. 18: denticularia n. f. 19: vestrobottnica n. f. 21: rhodoides n. f. 23: obligua n. f. 25: aurantiopurpurea n. f. 26: gracılescens n. f. 27: uplandica n. I. 28: mullistriata n. f. 29: variegata mn. f. Bild. 7) By) 7) 17, fen N 22: 25: Taflan 11, : axantha mn. f. : holoerythra mn. f. : concolor n. f. : smolandıca n. f. : formosissima mn. f. : longiloba mn. f. : Jatıloba n. f. : lapponica nu. f. : hirsuta n. f. : breviloba n. f. : vixsignata n. 1. : microphylla n. f. : exoptata n. f. : melarensis n. f. : heterochroa n. f. : aurantiorosea mn. f. : hnlarula n. f. Nicolai n. f. Vestergreni n. f. : subalpina n. f. dodecope n. f. : heteroloba n. f. : discolor mn. f. : hlacına n. f. ACTA HORTI: BERGIANI. BAND 4. NIO Om tecknens betydelse, se sidan 181. (De signis adhibitis, vide paginam 181.) Taflan 12. : archica n. f. : exigua n. f. : minuta n. f. : norrlandica n. f. : vicina n. f. : initlatrix n. f. : bella n. f. : sanguinea n. f. : exerythra n. f. : stenophylla n. f. : stellata n. f. : leticolor n. f. : rosea n. f. : lilacinopurpurea n. 1. : grandis n. f. : subrotundifolia n. f. : plathyphylla n. f. 126: : ruberrima n. f. : brachyantha n. f. : superba n. f. : coerulescens mn. f. : flammea n. f. : Durpureorosea n. f. : Pinninervis n. f. Dersicina n. f. Taflan 13. Alla bilderna äro tecknade efter herbarieexemplar. Bild. » I: 2: 34 — C: 4a—d 5a— c: 6a— c: mE 8Sa—.c: ga, Db 10: II 12: 120, Db TAR TSE 164 —d: f. suecana e Norrbottnia, foliis maximis. longiflora Torrey. longiflora; b, blad från för- yngringskott (ram inno- vantes), c, från fruktifika- tionsskott (ramı floren- tes). | : longiflora, b, blad från för- yngringsskott, c och d, frän fruktifikationsskott. longiflora;, b och c som hos föregående. longiflora; b och c som hos föregäende. longiflora orientalıs n. f. » >» oo» c blad från föryngringsskott. : longiflora orientalis; b blad från föryngringsskott. longiflora orientalıs. longiflora insularıs n. f. longiflora - angustissima m : curlicalyx n. f.; 5, blom- fodret utbredt, 3 gänger förstoradt. | minutiflora n. f. integerrima n. f. americana Forbes; b—d blad från föryngrings- skott. XIV. Växtnamniörtecknine Index Linnza borealis L. Sid. AUD ARNE Ei RR TER Dr AmenicanalsBorBe. 2... 170 ameenulas nein 90. amplnora NA E30. 92. ansermannica" N. E,....... 76. anausullorae nn en... 110. ANSUISBIORENESSEIL Be MS anaussissimaungEr 0... 173. AGNE AV N ER. I SE Se 159. ardensen m. 118. BUSS MEN IN ESS Cr EA ER SAS AE 94. asterlasp NEM (ÖR aurantiopurpurea N. F. ........ 135. autamtiorosea NEE u... 150 Axantmaun Er ae RE 138. STEN ETT a een, 155. biformis N. SF 78 brachyantha N. F. 165. Brachycalsernn ee sla food SU: brevilobanını Een. 145. Campanulatasen Eir.........0100: GIASSTE ANNE EN en. 94. eeenulescensiNn Er... 161. CONCOIOR AN. Een. 140. EG OMMUERSS NIST ee. TA cOoNnnectensuNe sp 2... 078 conniyens N Een... 088 eutticalyegen BR ed ene 174. eurtiloba N. F 108 Tafl. Hm - DW ON @ AN NSW ON mm En j-— nominum. Sid. decoran nase SE ES SSR 80. delieatular Nur ee 100. dentieulariae No mr ee 132 desmidosema N. F. T 20 diffusa N. F. 39. (115 EOLOIE Nie ra er SVARA NRA 148. diversentlobasn Er sor des dec bd IO3. dodecope Na Po boose ardatstet 150 elegans n. F. ANGE Erythrochrom& N. SECT. Mil SAN N ee 168. SIMA: NE 160. exoptatan Nee 146. facifetaan Er 8 ER7 fenestrata, Ne Een 115 Hamımeay Nee een 120 (ormosissima NIE re, AN Kleensen rear wer 2 ro! gellivarana N. F. g1. glabrior N. SF. 7: gracilescens N. F. 136. SrdellorNaSsER re ee KOM. Shane, Near ee 155 grandisepala N. F. 5. haplosema N. F. 123: hasslensis N. F. 79. hemisema N. F. IOI. 4 D = HF 00 HO NAO Oo EN ul un TY 186 ACTA HORTI BERGIANI. Sid. herjedalicar NE FA 2 121 heterochroas ne are 147. heteroloba No IP use 153 hiansı Nase RE ARS Se 82. hiılarula ner er otb a 149. hirsuta N. F. = AR, holoenychra N rIeuae 22... 130. holosemaun rn ae 102. TALET EIS NE Eee ee 158. inteoernmann er ccosbadgardsoosåon 174. Intermedia Nor Ber nn a SA inswlarısen. Eat en 107023 jockmeckiensis norı 0. 96. lat NERE RENSA OMS RUNNER 116. leetieolorsn mE ie 165. lanauidanem. ee IT NAD IDG Ny By en ar 143. lappotornensis ner... > Oe latlleran ER en une 92. laulobaın. meer. es ae TAG, lepida en: Em SS RR 130. leuemaerantha.n:E. 0. 75. [illa GIT ON Er. 20 154 lilaemopurpureasar En. 0 200. loneitllera Borken 173% lonsiloba ar: Uwe 2 142. lulensis, N. ER. SO Hann. MO, lyekselensisan: Es see 2... 90. mactantha N EINEM IT 2» TNACLoSemma N DER 30. inzelarenmsisın GER Ve 147 Mama NE re 723% MmeoSasema Na Po soc ouocsn Wdorsen OB: Mesochtomze N. SEB vu ve 70. mterantha IN. SG er vabos 100. niiekophyllaun.e. . ne 143. MIetOSEMaR N. En. ET 2L DEAN NE 2 156. InuolaaNara nee wa, modestasn sen 88. multiskrlataen er rss. 3 Mmuüurjeeica NER 122 Tafl. BAND 4. N: Ö 7: Sid. namellauın see vera 126. nericia N. FE. TOR Nicola... Ren u ne T50% norrlandica N. F.. 154. obliquaın ES on 34. OCEN ALA ING E. Ammann ae 125 orlentalse nm ES ERS ORmalta an. Er eo Assi Udo 103. ovatisepala N. F. 87. pallida SERN. na 80. Parvisepalaen za rae 97. [DVI NES a ee 12 patula nv Er Dow ee 127 Dersicinau Nor Ne 163. picta Narren 129. Binnineryis N Po ssolsebbosssnsses 103. plastosemaun zw een 86. platyphyllanı rer OA, platysemanın an yoen 98. poeellosemann me ss darssussos 85 Pokockromze N. szene 7: polyoza.n., Er man en 106. purpureorosea N. F. 157. Busilla ne Aser Sees we 84. tadiataı n ve. So Se 101. rebiculatalın Er So 130. thodoides No Eee PEN 34. Losea. NERE.N LE 166. guberulmarıne Euer 169. sanguinean EN ee 168. sexstriatula N. Eee 12 smolandiean. En 140 SPECIOSA NIE 1... Mr 127% Stella ta nis Foo. sus Ne 4 10772 stemantlasen. E. EM: 109. stenophyllant ERmmer 159. stenoseman. BE. 0 Mal em O3. Stock holmen sist NERE Tee 730 Sulbalpin as No By bov: dogsogucdsssds.ro 152 Subaneiustau No PG ee TOD. subhians N. FE. ...... 83. V. B. WITTROCK. Sid. Wafl. subochraceasn re, ©. Subrokundıolas ner on. 12. sudermanniea NN, SE ss scocsscn 20 ©. SU CLE PING TEE SRA 88. 2 sulphurescens JUNGN............ 19 SUperbasN ER ÖR 1: Sylvenien era a TI ©: (ETC INGE NE NS RAS ae AP gr 1110) 9. Grapezoideaene me D2O7 10: Erifaselatasıı Eee. 202 10, ENizomoides No Py ee 182. 110), BRvIalLSE NE SER ooo od ELR 88. hs Eussenselensione u 0... Kia. © LINNEA BOREALIS. Sid, UÜMENSISENM EA AE SI UDlandieaen Ep 136 Male SalaeN Er 138. VENOSDENE SEN RA LR AA 104. vermlandiea NE Mr. 1110), Mesersreniie Ny Eee 152 vestrobottnica N. F. ........ 138 vestogothiean Er... 96. MIG TINGS NONE a ee USE VO last Sn SENS RA 99 ESSEN NE 144. zanthobasisunn ram 118 Xanthochromz N. SBK cr 70 Tryckt den 18 Maj 1907, 9. RO FESTEN an fe, u | Er isn FE 5 BEE RS. Ba ee Hå SN tal är 3 Orient EL 7 n Ben oe REES Belle Ey ae KH FE Saal ACH EIER we imorflauilur FALK SYROR Na ; SICHARTRR SENT, Bu 1%; tenaahyin De Mare ei RT A DR Kar! Er = Re 1.2... OR | oboe AIG RR x å Im Vv if A 2 zu a NU:S A N Kar N : | A MIUEWTINS N ERER h 2 Ne N ” Nr i Ben. Andrea Lindberg del. ; £ Ljustr. J. Cederquist Sthlm. Linnea borealis L, 1—2 f. suecica nov. 3 f. suecica sf. Parvifolia nov. 4—6 f. arctica nov. PErFTT, Ai ——) re Th. Ekblom del. Ljustr. J. Cederquist Sthlm. Linnea borealis | 1—3 f. subrotundifolia nov. + 5 8 hirsuta nov. 6-8 angustifolia nov. I i | I | = rm Va y Th. Ekblom del. Ljustr. J. Cederquist Sthlm. Linnea Dörealis [, I | Å | Ljustr. J. Cederquist Sthlm. > Linnea borealis I. ’ m Th. Ekblom & A. Lindberg del, a, ih, win N EIER aD FH DIN & Tata; Acta Horti Bergiani. Bd. IV. N® 7 ckhalm Tholander,Sto Li A.&Th Ekblom del etpinx Linneea borealis L; bildningsafvi kelser ET SBA 23 5 iv len. A.&Th.Eleblorn et A Lindberg del.&pinx Lith G.Tholander, Stockholm. Linnea Frealis L. 1,2 f.albanov. 3,4 sf. sudermannica n. 5,6 f. stockholmiens!s " 18. subochracea n. 9fSylveniin. 10£. leucmacrantha Ei 11,12 £. angermannica n. 13,19 £. Julensisn. 20 sf.connectens NYÅR? sf. angustior n. 23,25 f.hasslensisn. 26f pallida Sern. A.&Th.Ekblomet A.Lindberg pinx. Lith.G. Tholander,Stockholin. Linnzea bbreajis L. 1,2 umensis nov. 3 lappotornensis n. 45 hians n. 6 subhians N. Y/stenosema n. 8 stenos. sf.pusilla n. 9 intermedia n. 10 macro- sema n, 1lpoecilosema n. 12,13 plagiosemian. 14 ovatisepala n. 15®8uecican.sf modesta n. 16 suec. sf trivialis n. 17 suec. sf decora n. 18classica n. 19 diffusa n. 20,21 amplifloran. 22 lyckselensis n. gellivarana n. 24 latiflora n. 25,26 megasema n. 27 amoenula n. ai by Zude Ja 1 a Acta Horti Bergiani. 0 FR AL Yy NG : nr 2 \ 7 A.&Th.Ekblom et A Lindberg pinx N Lith.G Tholander, Stockholm y ' F Linnzea borealis L. 1 jockmockiensis nov : 2,3 asteriasn. 4aseman. 5hemisema n ; 2 | 6 holosema n. 7ornata n. 8,9 elegans n. 10 eleg.sf gracilior n. u Beer 12 campanulata n. 13 polyoza n. 14 delicatula n. !ödelic.s£ micrantha n. 16,17 radiata n. 18,19 violascens n. 20 eurtiloba n. subangustan. 22 stenanthan 23,24 angustiflora n 25,26vermlandica n. 2728 parvisepalan. 29connivens n. 30 platysema n. 3 EN Te £.&Th.Ekblom et A. Lindberg pinx. Lith.G.Tholander, Stockholm Linnzea borealis L. 1 languida nov. 2 mictosema n. 3,4 macrantha n. 5tuggenselensis n. 6,7confluens n. önericia n. 9 fenestrata n. |Olzetan. 11 facifera n. 12 ardensn. 13 zanthobasis n. 14,15 fulgens n. 16 desmidosema n. 17 herjedalica n. 18,19 grandisepala n. 20,21 vestrogothica n. 22,23 tenella n. 2425 maxima n. 26 murjecica n. 2728 haplosema n. DR: Habe ? I I. en ASThEKblom etALindbergpinz. = | É Lith.G.Tholander, Stockh Linneea borealis L. 1,2 sexstriatula nov. 3parvulan. 4ocellata n. 5nanellan. 6 trifasciatan. 7speciosan. 8patulan. 9trapezoidea n. 1011 picta n. 12 venosa n. 13 reticulatfa n. 14 lepidan. 1516 brachycalyx n. 17 trigonoides n. 18denticularian. 19 vestrobottnican. 20,21 rhodoides n. 22,23 obliqua n. 24,25 aurantiopurpurea n. 26gracilescensn. 27uplandican. 28 mullistriatan. 29 variegalan. olm. R N Tara ; br N KR Er R Y ke i A gr} Dre 3 v i ö ? | . x N ' ” i v $ £ x - 2 | e 4 | { ) m 15 KR 4 i N 4 B . Eos : } 2 $ b A Ar nr, id M UTA 5 ig Lith.G-Tholander, Stockholm. Linnea borealis L laxanthanov 2h ; 3 ealis L. ver: ee en a # S+ concolor n. 56 smolandican. 78 formosissima n. 9 longiloban. 10 latiloban. 11lapponica n. 2ihilarula n. 22 Nicol F vixsignalan. 15 microphylla n. 16 exoptata n. 1718 meelarensis n. 19heterochroa n. 20 auranliorosea n. h icolai n. 23 Vestergrenii n. 24subalpina n. 25 dodecope n. 26 heteroloba n. 27 discolor n. 28 lilacina n. Gi ae eb, Acta Horti Bergiani Bd.WV. N? 7: r— N Lith.G. Tholander, Stockholm A&Th Ekblom et A Lindberg pmx 1 Hide SA | | Linneea borealis L. Een ica nov. Zexiguan. 3 minufan. 4,5 norrlandica n. 67vieinan. 8910 initiatrixn. 11,12 bellan. 13,14 sanguinea n. 15,16 exerythra n. Fi stenophyllan. 19 stellata n. 20 leeticolor n. 21rosea n. 22 lilacinopurpurea n. 23 grandisn. 24 subrotundifolian. 25 platyphylla n persieinan. 27ruberrima n. 28 brachyanthan. 29 superban. 30 caerulescens n. 31 flammea n. 32 purpureorosea n. 33 pinnivervis n. Er a a Er N 1 ja = 4 v é Å # Ar een « 2 + Lith.G.Tholanıder,Stockholm Andrea Lindberg & AxelEkblom del +9 Linnzeaborealis L. 12 longifl.£. angustissima nov. 1 Forma e Suecia, foliis maximis. 2-6 longiflora Torrey. 7-10 longifl. f.orientalis nov. 13 curticalyx nov. 14 minutifolia nov. 15 integerrima nov. 11 longifl. f.insularis nov. 16 americana Forbes. ER \ A NOLZ BINDER 24 EOSTOn MID Bas 2.7.22 222.222 22022000 =;