ch A a er dr BE 2 ara © . MEDDELANDEN FRÄN kl KL SVENSKA. VETENSKAPS-AKADEMIENS TRÄDGÅRD 3 BERGIELUND UTGIVNA AV BERGIANSKA STIFTELSEN REDIGERADE AV ROR E. FRIES OFESSOR BERGIANUS MED 3 KARTOR, 108 TAVLOR OCH 46 TEXTFIGURER STOCKHOLM 1919 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG ACTA HORTI BERGIANI. Bas» 6. N:o 1. NÅGRA DRAG ee UR DEN BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA 1885—1914 AV ROB. E. FRIES. MED 2 KARTOR OCH 106 TAVLOR. STOCKHOLM 1918 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG Ya aut H VE FEN AS AGM. LG Axel Ekblom phot. Okt. 1905. VEIT BRECHER WITTROCK. IN MEMORIAM. Den ı september 1914 ändades ett åt den botaniska forskningen ägnat, fruktbringande liv, i det VEır Brecner WitTROCK dä slutade sina dagar. Knappt fyra mänader hade förrunnit, sedan han av Sveriges botanister hyllades pä sin 75-äriga födelsedag, dä sorge- budet kom, att han gätt bort. Tjugunio gänger hade han i det kära nya Bergielund fätt njuta av de spirande värblommorna, fröjdas åt humlornas och binas surr kring sommarens aklejor och violer och se de gamla Djurgärdsekarna strö sina blad över de höstblommande växterna. Med skaparens kärlek till sitt verk var han fästad vid sin trädgärd. Ät den hade han vigt sina krafter och i den fick han sluta sina arbetsfylida dagar. Till honom står ock den Bergianska Stiftelsen i en stor tack- samhetsskuld för det oavbrutna intresse, den stora förmåga och det outtröttliga arbete som han ägnade densamma och varmed han utdanade den till det, som den nu är. Som en gärd av tack- samhet ägnas härmed detta band av Acta Horti Bergiani åt min- net av VEIT BRECHER WITTROCK. 7 EDO b hn Ne IN 4 E Nägra drag ur den Bergianska trädgärdens historia 1885 — 1914. Av ROB. E. FRIES. Genom sitt år 1784 upprättade testamente donerade professor P. J. BERGIUS till K. Vetenskaps-Akademien sin egendom Bergielund, utgörande gårdarna n:r 110 och ı11 vid Karlbergsallén, jämte där befintliga hus, en del inventarier, bibliotek och naturvetenskapliga samlingar, allt detta med det syftet att »Bergie- lund nu och i framtiden skall bliva en skola för horticulturen i riket och att naturalhistorien, i synnerhet studium botanicum, genom denna inrättning vinner en årlig tillväxt». År 1791, ett år efter donators död, kom ifrågavarande egendom i akademiens besittning och under nära ett århundrade förblev sedan den Bergianska stiftelsen bunden till nämnda plats, under mer eller mindre bekymmersamma förhållanden och ofta under stort ekonomiskt tryck sökande förverkliga testators avsikter med donationen. Genom den nya stadsplan för Stockholms stad, vilken 1879 stadfästes, hotades emellertid den Bergianska trädgården att genomkorsas av ej mindre än fyra gator, varigenom trädgårdens bibehållande på denna sin ursprungliga plats blev omöjlig. Efter det egendomen på gynnsamma vilkor blivit avyttrad, vid vilken försäljning stiftelsens föreståndare professor WITTROCK nedlade synnerligen stora förtjänster, erhöll Akademien 1886 riksdagens och Kungl. Maj:ts tillstånd till inköpet av den vid Brunns- viken belägna egendomen Haga-Frescati, vilken nu skulle komma att bliva den Bergianska stiftelsens nya hem. Beträffande det här i korthet vidrörda försäljandet av det gamla Bergielund och inköpet av det nya kunna vi hänvisa till den framställning som av WITT- ROCK lämnats i Acta Horti Bergiani, Bd I, n:r I. (1890). Här må blott er- inras om, att det förenämnda området vid köpets ingående ej var omedelbart disponibelt utan medelst 20-åriga kontrakt (räknat från 1877) utarrenderat till tvenne arrendatorer, av vilka den ene i sin tur bortarrenderat delar därav till tre andra. Genom uppgörelse lyckades stiftelsen emellertid redan hösten 1885 förvärva förfoganderätten till nästan hela den mark, som ligger mellan Stock- holm-Rimbo-järnvägen och Brunnsviken, d. v. s. till ett område av 20 hektars 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO I. storlek. Utarrenderade voro alltjämt de två små lägenheterna Gustafsborg och Ekbacken samt allt området mellan ovannämnda järnväg och den stora landsvägen, som leder från Stockholm till Roslagen jämte marken öster om nämnda landsväg, på vilken gården Öfre Frescati var belägen. Inalles utgjorde hela den förvärvade egendomen i det närmaste 32 hektar. Åtskilliga år förflöto innan stiftelsen kom i åtnjutande av dispositionsrätten til de nyssnämnda utarrenderade delarna av sin nya egendom. Vad först Gustafsborg angår — ett litet, vackert, kuperat område på i det närmaste ett hektar, beläget invid Brunnsvikens strand i trädgårdens sydligaste del — så övertogs detta först 1894 av stiftelsen själv. De där befintliga tvenne bonings- husen jämte stallbyggnad inlöstes vid samma tillfälle för en summa av 1,000 kronor. Ekbacken, en helt liten lägenhet i trädgårdens norra ända, var under ett tjugutal år utarrenderat med korta kontrakt, vilka år 1906 utbyttes mot ett ıo-ärigt dylikt, enligt vilket arrendesumman höjdes från 50 till 200 kronor årligen. Före dettas utgång avled WITTROCK och på så sätt kom denna del av egendomen aldrig att av stiftelsen själv tagas i bruk under WITTROCKS föreständaretid och är så ej heller i den dag som är. Det 20-åriga kontrakt, enligt vilket den öster om järnvägen belägna marken var stiftelsen avhänd, utlöpte år 1897, men blev då på ytterligare 8 år för- längt. Först 1905 kom så stiftelsen att få förfoganderätten över detta värde- fulla, för plantskolor särdeles välbelägna område och tog den då under eget bruk marken mellan järnvägen och stora landsvägen. Vad åter beträffar den öster om nämnda landsväg liggande jorden, så kom denna i själva verket aldrig att bliva direkt begagnad av stiftelsen själv. I början av 1900-talet blev näm- ligen behovet av nybyggnad för det Naturhistoriska Riksmuseet allt mer trän- gande och det visade sig därvid lämpligt att förlägga detsamma till den del av Norra Djurgården, som gränsade till Bergianska stiftelsens mark. Även en del av denna måste därvid tagas i anspråk, nämligen den öster om lands- vägen belägna marken, inalles utgörande 4 hektar 29 ar, vilket allt år 1905 avyttrades till staten för en köpeskilling av 96,758 kronor. Ungefär samtidigt minskade trädgården ytterligare sin areal, i det den även till K. Vetenskaps- Akademien försälde ett område, utgörande trädgårdens sydöstra hörn, om i det närmaste I!/> hektar. För denna mark, som taxerades till 4 kronor pr kvm., skulle stiftelsen hava gottgjorts med 58,660 kronor. Denna summa blev emellertid avsevärt reducerad, beroende därpå att Akademien en gång vid mitten av förra århundradet efterskänkte en skuld på c:a 15,000 kronor, som Bergianska stiftelsen då häftade i till Akademien och som med stiftelsens dåvarande miserabla ekonomi aldrig beräknades kunna betalas. Nu då dennas förhållanden avsevärt förbättrats, ansågs tillfället lämpligt att återbetala nämnda gamla, visserligen redan avskrivna, hedersskuld, och så avträddes nu för 43,660 kronor ovannämnda område till Vetenskaps-Akademien. Gencm dessa båda köp hade visserligen en del värdefull jord för all framtid gått förlorad för trädgården, men denna hade å andra sidan vunnit en avsevärd fördel genom att i Naturhistoriska Riksmuseet och i Vetenskaps-Akademien erhålla grannar, vilka, genom det förras botaniska samlingar och det senares värdefulla biblio- tek, i hög grad skulle komma att underlätta de vetenskapliga arbetena inom ROB. E. FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA 1885 — 1914. 7 trädgården. Genom försäljningarna i fråga hade därjämte stiftelsen förvärvat en rätt avsevärd penningsumma, vilken avsattes som en särskild fond, bestämd att möjliggöra förbättring i de kommande föreståndarnes löneförmåner. På grund av sitt stora intresse för stiftelsens bästa hade nämligen professor WITT- ROCK hitintills och likaså allt intill sin död nöjt sig med en kontant avlöning såsom professor Bergianus på allenast 1,000 kronor, under det han samtidigt genom bildandet av en avlöningsfond sökte ordna så att förhållandena skulle ställa sig gynnsammare för kommande tider. Ytterligare reduktioner av trädgårdens areal, om ock av obetydligare dimen- sioner, ägde under WITTROCKS föreståndaretid rum. Redan vid tiden för köpet av egendomen pågick expropriering av mark för den under byggnad varande Stockholm-Rimbobanan, varvid en smal jordremsa genom trädgården avträddes jämte ett triangelformigt område i dess södra ända, omedelbart väster om banan, på vilket ett banvaktshus sedan uppfördes. Denna mark hade emellertid stiftelsen aldrig gjort sig räkning på, då ju expropriationen redan pågick vid markens övertagande. Annorlunda var förhållandet, då en del år senare åter en smal markremsa (5,772 kvm.) längs östra sidan av nämnda järnvägslinje exproprierades i och för anläggning av dubbelspår vid densamma. Den 19 oktober 1906 avträddes denna jord och erhöll stiftelsen därför i ersättning en summa av 24,288 kronor, vilken även lades till den ovannämnda fonden för kommande reglering av föreståndarens avlöningsför- hållanden. Vid WITTROCKS bortgång utgjordes således trädgårdens område dels av hela den mellan Stockholm-Rimbobanan och Brunnsviken belägna marken, vilken en gång vid köpet efter nyssnämnda expropriation till järnvägen för- värvades, dels ett triangelformat område öster om nämnda järnväg, begränsad av densamma, av stora landsvägen och K. Vetenskaps-Akademiens tomt. Hela denna dess egendom hade då av stiftelsen själv tagits i bruk, med undantag av den lilla lägenheten Ekbacken, vilken alltjämt var utarrenderad. I den framställning av den Bergianska stiftelsens historia, som WITTROCK lämnat i Acta Horti Bergiani (Bd I) har han redan skildrat den nya träd- gårdens anläggning och arbetena där under de allra första åren. Han har där även framhållit, huru som stiftelsen erhöll Kungl. Maj:ts tillstånd att av- sätta en del av egendomen, c:a 7 hektar, till en vetenskaplig botanisk träd- gård för att i än högre grad än förut söka uppfylla den av dess donator uttalade önskan att särskilt studium botanicum måtte främjas. Vi kunna där- för här förbiga denna trädgårdens första daningstid och vilja inskränka oss till en skildring av de viktigaste anläggningar, som senare blivit utförda, och till de tillägg och ändringar i den en gång uppgjorda planen, som under årens lopp företagits. Vad då först beträffar den praktiska avdelningen, så hava inom densamma inga anmärkningsvärdare förändringar ägt rum, utan hava där vid kulturernas fördelning i huvudsak samma plan följts, som vid anläggningen uppgjordes. Tillägg till denna utgöra blott de nyförvärvade, förut utarrenderade områdena, av vilka det mellan järnvägen och den stora landsvägen belägna erbjöd en utmärkt plats för plantskolor, för närvarande trädgårdens bästa mark därför. 8 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NOT Den alltjämt ökade avsättningen av produkter från stiftelsens plantskolor gjorde också en utvidgning av de redan befintliga kärkommen och har alltsedan 1905, då som ovan nämnts, området i fråga togs i bruk, detsamma till största delen varit reserverat för dylika, liksom vid behov i någon mån även för köksväxt- odling. Några år efter det att arrendet av Gustafsborgsområdet upphörde, påbörjade WITTROCK därstädes en omfattande anläggning av en pomologisk avdelning. År 1902 anlades där terrasser för vinodlingsförsök på fritt land och under de följande åren fortsattes anläggningarna för ädlare fruktträdssorter, stam- krusbär o. s. v. Genom vidlyftiga och i det hela taget lyckligt utförda ut- sprängningar i berget bildades väl skyddade, för söder- och västersolen expo- nerade platser, där värmefordrande fruktträdssorter, spalierträd o. dyl. plan- terades. Så lyckades WITTROCK i dessa utsprängningar och på terrasser ned mot sjön med framgång odla bl. a. valnötsträd, aprikos-, persike- och mandelträd, vilka där ofta blommade och alla, utom mandelträdet, även under gynnsamma år utvecklade mogna, utmärkta frukter. Under år 1906 fullbordades dessa an- läggningar för ömtåligare fruktträdsslag och kompletterades följande år med att uppe på platån på den översta kullen försöksbäddar för sådana fruktträds- sorter anlades, som kunde antagas vara av särskilt härdig natur och däri- genom förtjänta av spridning i de nordligare delarna av vårt land. År 1910 var denna pomologiska försöksanläggning vid Gustafsborg färdig. En del slutsatser hava redan kunnat dragas om vissa fruktträdsslags härdighet m. m. och det är att hoppas, att goda resultat komma att vinnas därur till gagn för fruktträdsodlingen i vårt land. Årligen har från trädgårdens praktiska avdelning en katalog utgivits över de trädgärdsalster, vilka kunnat utbjudas till salu, och har stiftelsen, allt ifrån den nya trädgårdens anläggning, kunnat glädja sig åt en år från år ständigt stigande avsättning, med undantag för de tre åren 1891, 1893 och 1903, vilka uppvisade obetydliga nedsättningar i försäljningssumman. Utom dessa nämnda kataloger utgav WITTROCK år 1898 försöksvis en förteckning på frön, insamlade inom den botaniska avdelningen, vilka han utbjöd till salu. Denna, som omfattade Leguminose (155 sorter) samt /ris-former (15 st.), alla till sina bestämningar noggrannt kontrollerade, blev emellertid under de följande åren ej fortsatt, då de därmed förenade arbetena och omkostnaderna ej visade sig ge tillräcklig ersättning. I en särskild publikation: »Om planen för Bergielunds botaniska trädgård samt om trädgårdens tillstånd 1891» (i Acta Horti Bergiani I) har WITTROCK, på ett medryckande sätt skildrat, hur han tänkt sig den vetenskapliga delen av stiftelsens trädgård böra ordnas, och har han därvid liksom på en nämnda år uppgjord plankarta lagt fram, dels huru långt denna plan då kunnat utföras, dels några viktiga anläggningar, som han hoppades med åren kunna realisera. I vilken mån hava nu dessa förhoppningar gått i uppfyllelse under det nära kvartssekel, som sedan dess förrann, innan han för alltid lämnade sin Hortus Bergianus? Vilka ändringar i och tillägg till planen har han ansett sig böra företaga och i vilken mån kan anläggningsplanen överhuvud sägas hava upp- fyllt det syfte, som på en dylik trädgård bör ställas, att efter vetenskapliga ROB. E. FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA 1885— 1914 9 grunder på ett instruktivt och samtidigt tilltalande sätt ordna växtmaterialet? Se där några frågor, som jag nu skall söka i korthet beröra. Till deras belysande vilja vi här hänvisa till tvenne kartor (se kart. I och II), vilka WITTROCK ett ı0-tal år senare (1900 och 1901) låtit upprätta. Bland de talrika anteckningar och oavslutade arbeter, som professor WITTROCK vid sin bortgång lämnade efter sig, befinna sig även ett stort antal bilder jämte de två nämnda kartorna från den Bergianska trädgårdens botaniska avdelning, redan tryckta i en upplaga motsvarande den, vari Acta Horti Bergiani ut- kommer, och av WITTROCK uppenbarligen avsedda att utgivas i- en planerad, men aldrig utkommen 3:dje del av dess band III. Dessa bilder, tagna under åren omkring sekelskiftet, avsågos av WITTROCK synbarligen dels att belysa trädgårdens utseende, sedan den efter de första utvecklingsåren trätt in i sin blomstringsperiod, dels även att tjäna som underlag för en del inom träd- gården utförda undersökningar. Som emellertid intet manuskript och blott strödda antydningar angående dessa studier föreligga, så har jag trott mig uppfylla åtminstone en del av WITTROCKS plan genom att offenlliggöra bil- derna från trädgården jämte kartorna, begagnande dem som ett slags illustra- tionsmaterial till den historiska skiss över trädgårdens utveckling under de tre sista decennierna, vilken härmed framlägges. Av dessa kartor liksom av det utse- ende, som trädgärden vid WITTROCKS bortgång uppvisade, framgår, att inom den södra och sydöstra delen, den speciellt systematiska avdelningen, relativt få ändringar blivit företagna, inom den norra och nordvästra däremot dess flera. I stort sett hava dessa senare gått ut på en större uppodling och an- vändning av marken, genom upptagande av växtbäddar, oftast av små dimen- sioner, men i stort antal, på vilka arter samlades för belysande av någon särskild fråga. En blick på de här bifogade kartorna klargör detta bäst; de ljusröda fläckarna, som i mängd äro utströdda över hela den i Brunnsviken utskjutande udden, utgöras av dylika nyupptagna land, vilka för övrigt under 1900-talets första decennium ytterligare ökades. Att detta intensiva ut- nyttjande av den mark, som stod till förfogande, var av mycket stor bety- delse för trädgården, är klart, då därigenom dennas innehåll i hög grad rik- tades. Ett allmänt och berättigat erkännande har också kommit WITTROCK till del från fackmannakretsar för det rika innehåll, han lyckades ge åt träd- gården. Dessa alltjämt ökade nyanläggningar förde dock även med sig vissa nack- delar, som voro svåra att undvika. För att alla dessa cdlingar skulle kunna bliva för de besökande tillgängliga, måste ett större antal vägar upptagas, än som enligt den första planen avsågs. Den vackra naturliga vegetationen blev härigenom kanske alltför mycket rubbad och söndersprängd och den natur- sköna terrängen sönderplottrad på ett sätt, som från skönhetssynpunkt stun- dom ej var så tilltalande. De rent botaniska intressena kommo i strid med de estetiska och med hänsyn till trädgårdens förnämsta uppgift att vara en vetenskaplig anläggning fingo de senare, enligt mångas uppfattning allt för mycket, träda tillbaka. En annan olägenhet med denna intensiva kultur visade sig under årens lopp i svårigheten att med trädgårdens resur- ser tillfyllest underhålla alla de skilda anläggningarna. Under WITT- 10 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O I. ROCKS sista tid voro också en del av de på kartan utlagda växtlanden redan slopade. Vad trädgårdens arboretum angår, vilket ju vid dennas anläggning strax måste ordnas och som sedan ej så lätt omkastas, så befann sig detta under WITTROCKS hela tid fördelat enligt den 1891 på kartan angivna planen, dock med undantag av att det norr och öster om det stora alpinetum för Ulmacee och Kosiflore avsedda partiet aldrig blev planterat. Den för dessa senare reserverade platsen blev däremot (1909—10) upptagen av ett värdefullt annex til den till sydvästra sluttningen förlagda barrträdsavdelningen. Vidare fingo representanterna för Bzcornes sig tilldelade en lämpligare plats nära ormbunks- gruppen i dalgången på nordvästra udden och ej, som på kartan upptages, i trädgårdens södra hörn. Beträffande de örtartade växterna följdes vid deras systematiska anordning även i huvudsak den först uppgjorda planen. Vända vi oss åter till den av WITTROCK 1891 upprättade plankartan (se Acta Horti Bergiani I) och se efter, vilka anläggningar av biologiskt och växtgeografiskt innehåll, som där äro angivna, så finna vi, att dessa äro in- skränkta till ett relativt fåtal. Vi läsa där namnen Plante rossice e regionibus Stiparum (jfr. tavl. 27), Plant chinenses et japonice (tavl. 22—23), Arbores et frutices scandinavic&, Plante litorales mediterranex (tavl. 7), kattegatenses (tavl. 8), baltice och arcticx, Plante silvatice, nemorales, palustres, aquatice, Plante alpine et subalpine samt Plante succulente och scandentes. Det är ju klart, att dessa anläggningar ej voro de enda i sitt slag, som WITTROCK med tiden hoppades få utförda och i själva verket blevo också, såsom redan framhållits, de biologiska och växtgeografiska grupperna till sitt antal med åren i hög grad förökade. Att ingå på en skildring av alla dessa torde här vara överflödigt, blott några antydningar må göras, för att belysa, i vilken riktning trädgården i detta avseende under WITTROCKS tid utvecklades. Redan vid sekelskiftet finna vi (se de här vidfogade kartorna) exempelvis en avdel- ning för vårväxterna (Plant&e vernales) på den soliga och om våren tidigt barlagda sydsluttningen av udden samt ett för de höstblommande växterna (plant autumnales) intill föreståndarebostaden (tavl. 16), ett område för medelhavsväxter (plante mediterranex) på en klimatiskt gynnsam lokal intill vårväxtlanden, ett parti för Plante subtropice i en lyckligt utförd, solig utsprängning nära sjö- stranden (tavl. 9 och 10), en anläggning omfattande skandinaviska sandväxter (se tavl. 6) jämte andra liknande, alla med klar blick för de ifrågavarande växternas behov inlagda på för dem gynnsamma lokaler. Sedan den tiden hava ytterligare en del tillkommit. Så t. ex. samlades på en del land intill Quercus- och Pinus-planerna representanter för nordamerikanska floran. I fyra, på ön i dikotyledon-dammen år 1901 uppförda cementbassänger ordnades lämpliga växtplatser för näckrosor och andra vattenväxter och två år senare utfördes där i närheten en liten damm för odling av extraskandinaviska Nymphaaceer. År 1904 fullbordades den strandväg, som på 1900 års karta finnes utsatt runt den stora nordvästra udden (se tavl. 5), så att den nu även kom att fortsätta längs den lilla västligaste udden och i samband därmed utfördes på denna en del terrasser för murgröna och Medelhavs- buskar. Följande år anlades i närheten av vinberget en grupp för pata- ROB. E, FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA 1885 —I914. I I goniska och Falklandsväxter, där av svenska forskningsresande hemförda rari- teter hopades. Ett särskilt kapitel kräva fjällväxtpartierna och i samband med dessa stående andra anläggningar. Uppe på högsta krönet av udden ordnades redan vid trädgårdens anläggning ett område, där talrika värdefulla dylika växter erhöllo sin plats. Avsikten var, att de där blott skulle få en tillfällig hemvist, medan de stort anlagda fjällen uppbyggdes inom trädgårdens nordöstra del. Allt efter som mera växtmaterial för dessa inkommo, måste nya provisoriska växtplatser anordnas och så blevo vidlyftiga bäddar anlagda emellan uppfartsallén och de under arbete varande bergen, dit fjällväxter av skilda slag hopades, av- sedda att en gång få rycka upp på fjällsluttningarna. För att vinna plats för trädgårdens alpina, subalpina och arktiska växter anlade WITTROCK dess- utom på sluttningen mellan gräskvarteret och monokotyledon-dammen en mängd terrasser (se bild 17), i odlingssyfte synnerligen praktiska. Själva fjällväxtpartiet, alpinetum, planlades i mycket stor stil. En liten början gjordes redan på 1880-talet, da på ön i monokotyledon-dammen en anspråkslös kulle formades efter Åreskutans modell, på vilken fjällsalices odlades (jfr. tavl. 28). På denna anläggning, som för övrigt under åren fick igenväxa, lades emellertid ej några växtgeografiska synpunkter, utan utgjorde den endast ett lyckligt funnet sätt att infoga de alpina Saflir-arterna i träd- gårdens övriga samling av släktet i fråga, vilket upptog omgivningarna av dammen. Redan vid 1890-talets början hade emellertid det egentliga alpinetum börjat utformas och den för de skandinaviska fjällväxterna avsedda delen liksom den för de nordamerikanska till sitt yttre uppbyggts. Av dessa, som till formen avsågos att återge resp. Vallispiken i Lule Lappmark och Mount Tacoma i staten Washington i Förenta Staternas nordvästra del, blev under 1890-talet det senare försett med växtuppsättning (tavl. 20 och 21), varemot på det förra ännu vid WITTROCKS bortgång inga planteringar blivit utförda. Vad den övriga delen av alpinetum beträffar, så synes WITTROCK ej hava haft någon så säker plan uppgjord för densamma eller åtminstone hava ändrat den först uppgjorda under verkets fortskridande. Ursprungligen avsåg han att utforma särskilda bergspartier för Centraleuropas alper, för Pyreneerna och Apenninerna, för Karpaterna och Balkanhalvöns fjäll, för Kaukasus, för Himalaja och Turkestans fjäll samt för Altai, men under arbetets gång hopades stenmaterialet i en enda massa, utan några skilda sektioner. Vid WITTROCKS bortgång hade detta arbete, såsom för alla besökande i den Bergianska trädgården torde vara väl bekant, resulterat i en stenanhopning av fantastiskt storartade dimensioner, ännu utan någon jord eller växt- betäckning. Dessa fjällbyggnader hava blivit rätt olika bedömda och skarpa strider om desamma hava på sin tid stått, även i dagspressen". Det kan ju ej heller förnekas, att de i mångt och mycket avvika från den smakriktning, som under de senare åren allt mera utbildats beträffande konstgjorda klippträd- ı Så i Stockholms Dagblad oktober 1895, Vårt Land 23 oktober samma år och Nordisk Revy 1895 sid. 746. 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O I. gärdar, liksom de ej följa alla de regler, som visat sig för anläggningen av sådana mest ändamålsenliga. Man bör dock därvidlag ej förglömma, att när dessa bergspartier planlades och började utformas, dylika anläggningar ännu voro mindre allmänna och att man då ännu ej vunnit den erfarenhet och den stadga i uppfattningen angående desamma, som stå senare tiders kritici till buds. WITTROCK var lagd att se allt i stort och intet företag avskräckte honom för dess storleks skull. Det var därför med den läggning, han hade, helt naturligt, att han skulle vilja skapa ett även till sina dimensioner så stor- slaget alpinetum, att det kunde tävla med alla utländska botaniska trädgårdars. Och härvidlag kunna vi ju ej annat än med aktning böja oss för mannen med de djärva tankarna, om vi också samtidigt måste beklaga, att det verk, som han här satt sig före, knappt stod i proportion till de resurser, som stodo honom till buds. Det var därför som årtiondena gingo utan att före- taget kunde fullbordas och därför fick WITTROCK, tyvärr, aldrig själv se det slutfört. En förklaring till att ett sådant konstgjort alpinetum, som här är fråga om, uppfördes, låg nog även i den omständigheten, att vid en del nöd- vändiga sprängningsarbeten inom trädgården — för utförande av terrassbygg- nader, för anläggandet av den vackra strandvägen runt udden (se bl. a. tavl. 6) o. a. — massor av stenmaterial erhölls, vilket någonstädes måste uppläggas. Genom dess begagnande till en klippträdgård kunde det komma till nyttig användning. Tyvärr synes det mig nog, som om vid ett par tillfällen dessa bergsprängningar voro mindre nödvändiga, och att genom dem — särskilt gäller det den stora »bergsalen» (tavl. 30 och 31) ytterst på nordvästra udden — allt för stora ingrepp på de naturliga, i sig själva vackra klippformationerna gjordes. Talrika anläggningar utfördes i övrigt under WITTROCKS tid som mera direkt voro avsedda för studiet av någon speciel växtgrupp eller för lösandet av någon särskild vetenskaplig eller praktisk fråga, men till dessa skola vi nedan i ett annat sammanhang återkomma. Här må emellertid beträffande trädgårdens yttre ordnande till sist nämnas några ord om de för kryptoga- mernas olika grupper avsedda partierna. I planen för trädgården utstakade nämligen WITTROCK även platser för sådana, vilka dock blott helt ofullständigt kommo till utförande. På tavlan 96 återges lavpartiet (lichenetum), bildat av en samling stenar, från skilda håll sammanförda, på vilka en representativ lavflora förefanns. Denna lilla anläggning, vars utförande ombesörjdes av Lektorn Dr. G. O. MALME, erbjöd helt visst att börja med ett stort intresse; dock blev den med åren övergiven, då det uppenbarligen visade sig svårt att tillfredsställande underhålla den och skydda de »odlade» formerna från det värdelösare lav-ogräset, som inträngde på stenarna och förkvävde de etiketterade arterna. Huruvida någon planlagd algodling i den därför avsedda lilla skogsdammen uppe på högsta kullens krön eller någon kultur av vit- mossor på det för Sphagnetum avsedda området i trädgårdens södra hörn eller av de andra mossorna inom därför reserverat område bland skuggväxterna någonsin kom till utförande, känner jag ej och torde det också knappast hava varit fallet. Säkert är att några havsalger aldrig, såsom en gång planerades, blevo introducerade i växthuset. På den senare (1900) uppgjorda plankartan ROB. E. FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA 1885— 1914. 13 äro ocksa namnen Sphagnetum och Musci strukna och den vid ovannämnda damm fogade beteckningen Alge har ersatts med »Nymphzxa alba rosea». Mera givande uppgifter förelågo vid trädgårdens utdanande än dessa krypto- gamodlingar. I stort sett blev resultatet av de av WITTROCK utförda träd- och busk- planteringarna gynnsamt, i det klimatet i trädgården visade sig kunna tillåta många även rätt ömtåliga formers utveckling. Även beträffande de örtartade växterna vanns i många fall oväntad framgång vid försöken att i trädgården introducera mera värmefordrande arter. Exempelvis må här blott anföras ett par, vilkas fortkomst synbarligen särskilt intresserat WITTROCK, eftersom han låtit avbilda dem på tavlor, som vi här bifoga denna framställning. På tavlan 13 återges avdelningen för frilandskaktéer; av de där upptagna arterna hava Opuntia camanchica, fragilis, xanthostema, missouriensis och rhodantha gått mer eller mindre väl till och uthärdat klimatet, Opuntia Rafinesquii samt Echinocereus pheniceus däremot under årens lopp utgått." Lilium speciosum, den japanska praktliljan (se tavl. 47), har nu levat över nära 30 vintrar och årligen utvecklat de praktfulla blommorna på fritt land. Av buskar har WITTROCK särskilt genom deras avbildande framhållit Ephedra nebrodensis och distachya (tavl. 50) samt det vinsortiment, som han även inom botaniska avdelningen anlade på fritt land och där under goda somrar druvorna mog- nade på en del raser (se tavl. 14 och 15). På tavl. 15 synes även en prov- kollektion av ungerska vinbergsväxter, som WITTROCK i anslutning till vin- kulturerna anlade, helt visst därtill influerad av intryck från en resa, som han 1885 företog i nämnda land. För barrträden hyste WITTROCK ett livligt intresse och en synnerlig värde- full samling av dylika introducerades i trädgården, av vilka de flesta under årens lopp beredde honom stor glädje genom sin lyckade utveckling. Vi kunna här hänvisa till de vid sekelskiftet tagna bilder, som bifogas denna framställning. De på tavlorna 51 och 74 återgivna ungplanteringarna, ut- görande bilder från huvudpartiet av trädgårdens barrträdsavdelning, uppväxte under hans tid till höga, knappt längre igenkännbara buskage av delvis ståt- liga exemplar. Vacker tillväxt visade även de på tavlan 53 avbildade härdiga barrträdsslagen, Picea-formerna (tavl. 78—83), och Aözes-släktets vackra repre- sentanter (tavlorna 84—89). Den kraftiga utveckling, som vissa barrträd i trädgården uppvisat, framgår bl. a. av det på tavlan 71 avbildade exemplaret av Pinus ponderosa var. scopulorum. Med, såsom synes, väl utbildade ärs- skott har denna ståtliga tallart vuxit till, så att den från knappt fyra meter 1899 nått en höjd av jämnt 12 meter innevarande år hösten (1917), varvid stammen samtidigt omedelbart under den nedersta grenen (2 dm. över marken) mätte 1.67 meter i omkrets. De på tavlan 73 återgivna båda exemplaren av Picea excelsa's virgata-form lämna exempel på en ganska egendomlig utveck- ling. Under det att det vänstra, det högsta, för närvarande ej vuxit upp till mer än 3.48 meters höjd, så mäter det högra, det år 1899 mindre exemplaret, nu \ Se även beträffande dessa kakté-odlingsförsök: Ros. E. Fries. Några vinterhärdiga kaktéer i tidningen "Trädgården" 1917 sid. 461. 14 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O I. ej mindre än 10.65 meter, genom sin kraftiga utveckling hotande att under- trycka sin förr mäktigare granne. Intressant därvid är ock, att detta högra individ under sin fortväxt alltmera slagit tillbaka till den typiska Picea excelsa- formen, vilket torde kunna förklara dess kraftigare tillväxt. Naturligtvis utsattes WITTROCK i sitt arboretum, liksom bland trädgårdens övriga växter, under årens lopp för en del förluster, som nog vållade honom stora besvikelser. Så var helt visst fallet, då det av honom med intresse följda, på tavlan 49 avbildade exemplaret av Populus trichocarpa under hans sista sommar splittrades av ett åskslag och dödades; så ock, då det på bilden 52 återgivna spontana praktfulla exemplaret av pyramid-enen, Funiperus com- munis f. suecica, på grund av 1901 års starka torka och hetta gick under. WITTROCK omnämner, med en viss tillfredsställelse i sin skildring över träd- gårdens tillstånd 1891, hurusom barrträdssamlingen »innehåller exemplar dels av sumpcypresser (Zaxodium distichum I.) och dels av Douglasgranen (Pseu- dotsuga Douglasii Sab.), som uthärdat sistlidna för träd rätt ogynsamma vinter utan att taga skada». Förhoppningarna beträffande den förras acklimatisering gäckades emellertid snart, varemot den senare arten ännu står kvar som höga kottealstrande träd. Det vackra exemplaret av Pinus koraiensis, återgivet på tavlan 70, visade sig ej heller tåla klimatet, varemot dess släkting och granne på bilden, Pinus cembra, ännu står kvar och frodas. Liknande är förhållandet med den på tavlan 75 synliga gruppen av dvärgformade exemplar av Picea excelsa, vilka alla pa grund av olämplig jordmån så småningom gingo under, varemot de på bilden 74' återgivna finnas kvar, nu betydligt större och frodigare. Ett dåligt resultat gav även odlingsförsöken med Abies balsamea. Flera dylika planterädes såsom ingående i den ståtliga Abies- och Picea-allé, vilken leder fram till föreståndarebostaden, och ett av dessa exemplar, ett, som synes, vackert och välformat, finnes återgivet på tavlan 87. Dessa träds utveckling var att börja med mycket lovande, men under de senare åren började de liksom torka bort, bli risiga och fula och ha så det ena efter det andra måst borttagas. Blott ett enda stod kvar i allén vid WITTROCKS död och även det måste 1916 nedhuggas. Anledningen till artens utdöende inom trädgården, är ej lätt att ange; dock syns det som om den vissa år allt för rikliga kottealstringen skulle försvagat individens liv och slutligen medfört deras död. Det kan i detta samband också vara på sin plats att se efter, i vilken mån de spontana träden i trädgården uthärdade de rubbningar i deras livs- förhållanden, vilka anläggningen och utformningen av trädgården måst med- föra. Vad först trädgårdens praktfulla sekelgamla ekar angår, så ha dessa ej lidit någon direkt skada genom rubbningarna i jorden vid arbetenas ut- förande, men däremot hava flera sådana, kanske allt för många, under årens lopp måst borttagas för beredande av ljus och växtplatser åt andra arter. Ännu står dock kvar nestorn bland dem alla (se tavlan 95), i god livskraft, ehuru åtskilliga torra, stora grenar i kronan vittna om dess höga ålder, år 1899 av WITTROCK uppskattad till omkring 350 år. Tyvärr är den an- gripen av den årligen framväxande svaveltickan (Polyporus sulphureus; se tavlan 97) och den under vissa år frambrytande oxtungsvampen (Fistulina ROB. E. FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA 1885 —I914. 15 hepatica), vilka båda svamparter ofta om höstarna anträffas på flera av träd- gårdens ekar.l Vad barrträden angår, så kan nämnas, att det stora lärkträd (Larix euro- peal, vars lavklädda stam” WITTROCK låtit avbilda på tavlan 94 och vilket fanns växande på platsen före trädgårdens anläggning, alltjämt står kvar som en prydnad bland Zarir-släktets representanter. Av vildväxande granar hade trädgården blott att uppvisa ett fåtal och av dem har det på tavlan 77 återgivna exemplaret, en hängform, skattat åt för- gängelsen, av vilken anledning är mig obekant. Rikare företrädd var där- emot tallen, som uppe på den höga i Brunnsviken utskjutande udden vid trädgårdens anläggande bildade ett naturligt bestånd av träd i alla åldrar (se tavlorna 2, 3, 29, 54 och 91). På en serie bilder (tavl. 55—69) har WITT- ROCK åskådliggjort dess påfallande mångformighet i växtsättet, förgrening och dylikt. De flesta av dessa exemplar finnas alltjämt kvar. Borttagna vid an- läggningarna äro däremot den dvärgformade skuggtallen (tavl. 55) liksom den låga kryptallen (tavl. 69). Döda, genom torka eller annan orsak, äro dels den tvåtoppiga solitärtallen, som bilden 57 återger, dels de två synnerligen vackra paraplyfurorna (tavl. 62 och 63). Alla de övriga av WITTROCK av- bildade exemplaren äro däremot alltjämt levande. Särskilt glädjande är att det ståtligaste exemplaret av paraply-furu-typen, som trädgården haft att upp- visa (se tavl. 60 och 61) ej alls lidit av de stora terrasseringsarbeten, som kring detsamma blivit utförda. Samma är ock förhållandet med jättefuran, ! Här kan också anföras, att Lektor G. O. Marme vid en den 19 sept. 1899 företagen under- sökning på stammen av denna ek fann följande 14 epifytiska lavarter där växande: Usnea barbata (L). Fr. (en steril, svagt utvecklad form; på stammens nedre del och på de grova rötterna utåt vägen, mycket sparsamt), Evernia prunastri (L.) Ach. (steril; tämligen ymnigt utåt vägen och nedåt grinden), Ramalina calicaris (L.) Fr. « fraxinea (L.) Fr. (ett par svagt utvecklade exemplar tillsammans med föregående art), Ramalina calicaris (L.) Fr. 3 farinacea (L.) Fr. (knappt bestämbara exemplar tillsammans med föregående arter), Ramalina pollinaria (Westr.) Ach. (spar- samt tillsammans med föregående), Parmelia physodes (L.) Ach. (mycket sparsamt på de grova rötterna utåt vägen), Parmelia saxatilis (L.) Fr. 3 sulcata (Tayl.) Nyl. (tämligen sparsamt och ständigt steril, företrädesvis på de grova rötterna utåt vägen), Physcia stellaris (L.) Nyl. (steril på den grova roten till höger på bilden), Pryscia pulverulenta (Schreb.) Nyl. 3 pityrea (Ach.) Nyl. (tillsammans med föregående, sparsamt), Xanthoria concolor (Dicks.) Th. Fr. (ymnigt på flera ställen av stammen), Xanthoria lychnea (Ach.) Th. Fr. $ polycarpa (Ehrh.) Th. Fr. (svagt utvecklad, men här och där med apothecier, tillsammans med föregående art), Catzllaria Ehrhartiana (Ach.) Th. Fr, (med spermogonier, sparsamt på baksidan av stammen på bilden), Buellia myriocarpa (DC.) Mudd (ganska ymnigt på den stora, delvis nakna roten till vänster framtill på bilden), Chenotheca trichi- alis (Ach.) Th. Fr. (här och där tillsammans med följande), Zepraria flava Ach. (framtill på stammen). > Om lav-vegetationen på detta träd har Lektor G. ©. Marme 1899 antecknat följande: “Pä den norra och nordvästra sidan bildas huvudmassan av lav-vegetationen av Evernia prunastri (L). Dess- utom finnas där: Parmelia physodes (L), steril och tämligen ymnigt; Usnea barbata (L) *hirta (L), starkt sorediös och sparsamt; Lecanora subfusca (L.), forma, nästan steril och sparsamt; Buellia myriocarpa (DC.), ytterst sparsamt; en »Varicellaria» tämligen sparsamt; fyllocladier av en Cladonia, sannolikt C. coccifera (L.) endast nere vid marken; Parmelia ambigua Ach., endast ett par svagt utvecklade individer nere vid marken; Cetraria sepincola (Ehrh.) var. chlorophylta (Humb.), några svagt utvecklade individer ned mot marken. På södra och sydöstra sidan finns ingen lav-vege- tation =. 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O I. trädgårdens största tall (se tavl. 59), vilken redan 1891 av WITTROCK beräk- nades ha nått en ålder av fulla 300 år.! När pä sin tid planen för trädgärdens botaniska avdelning uppgjordes, in- gick även i densamma uppförandet av växthus för mera värmefordrande arter. Tvenne dylika planerades, av vilka det ena, avsett för landväxter, skulle om- fatta såväl frigidarium (vinterträdgård) som tepidarier och caldarier (palmhus m. m.)”, det andra reserveras för huvudsakligen vattenväxter. Stiftelsens eko- nomi har ännu icke tillåtit realiserandet av båda dessa företag; man har måst inskränka sig till det minst krävande, vattenväxthuset. År 1894 började WITTROCK avsätta medel, i den mån det lät sig göra, till en växthus- fond och efter årligen gjorda tillskott hade denna 1898 vuxit till 28,895 kronor, varigenom planens realiserande möjliggjordes. Ritningar till detta växthus uppgjordes av herr I. ÖRTENDAHL, (då bosatt i Papenmühle, Freienwalde, i Tyskland, numera akademiträdgårdsmästare i Upsala). Den 8 mars 1899 god- kände Vetenskaps-Akademien förslaget och uppdrog åt professor Bergianus att igångsätta arbetet. Detta utfördes på så sätt, att grundläggningsarbetena, bas- sängens gjutning av betong, eldningshuset och rörledningarna utfördes av ingenjör SV. JEHANDER för en kostnad av 12,000 kronor, varjämte firman SCHMIDT & SCHLIEDER, Leipzig, fick ombesörja uppbyggandet av järnstom- men med tillbehör för ett pris 9,565.80 tyska riksmark. All glasinsättning överläts åt herr GUSTAF FR. SVENSSON, Stockholm, och krävde detta arbete en kostnad av 2,552.69 kronor. Emot slutet av år 1899 var detta växthus färdigbyggt och hade det då dragit en kostnad av c:a 27,630 kronor. Dess utseende framgår av bilderna 98 och 99. Det mäter 18.5 meter 1 diameter samt invändigt 7.5 meter från golvytan upp till kupolens spets. Dess inre upptages till största delen av en centralt liggande bassäng om 10 meters inre diameter och 0.6 (i mitten 1.2) meters djup, vilken avsågs för kulturer av större tropiska vattenväxter, specielt Victoria regia. Runt om denna finnes ett antal smärre bassänger för mindre arter, varjämte plats där även beretts för ett be- gränsat antal tropiska landväxtformer. Följande år, 1900, erhöll växthuset sin första växtuppsättning och då odlades redan och blommade där Victoria regia. Av en anteckning, jag funnit, från de första åren av växthusets exi- stens, framgår, att då en mycket stor kollektion av orchidéer och epifytiska 1 Här må även beträffande lav-vegetationen på denna ålderstigna tall anföras följande av Lektor G. ©. Marne 1899 gjorda anteckning: "På nordöstra sidan: huvudmassan av lav-vegetationen ut- göres av Parmelia physodes (L.) steril och sorediös. Dessutom finnas: Zvernia prunastri (L.), några få svagt utvecklade, starkt sorediösa exemplar; Usnea barbata (L.) ”nirta (L.) tämligen sparsamt och starkt sorediös; Parmelia ambigua Ach., ned emot marken, steril och tämligen sparsamt; fyllo- kladier av en Cladonia, sannolikt CI, digitata (L.), ned mot marken; Lecidea ostreata (Hoffm.), i synnerhet ned mot marken, steril och sparsamt; Chenotheca trichialis (Ach.), ymnigt på en smal längsgående zon av stammen; Ch@notheca ehrysocephala (Ach.), sparsamt och i knappt bestämbara exemplar. På östra sidan växa Parmelia physodes (L.) svagt utvecklad och Evernia prunastri (L.), ymnigare och bättre utvecklad än på den nordöstra och norra sidan. På den södra och västra sidan saknas lav-vegetationen fullständigt.” 2? På den 1891 upprättade kartan finnes detta utritat såsom ett projekt ställt på framtiden Wırrrock tänkte sig dess läge inom övre delen av det nuvarande vårväxtpartiet och har på kartan angivit dess längd till 47 m., således en rätt ansenlig byggnad. ROB. E. FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS HISTORIA 1885— 1914. 17 kakteer (Kipsalis-arter) där odlades. Dessa, för vilka växthuset ej visat sig passande, hava till största delen gått under, men däremot hava talrika andra märkliga växtformer, speciellt vattenväxter, där frodats och nått vacker utveck- ling. Som den märkligaste av dessa torde kunna framhållas Victoria crusiana d'Orb., vilken där introducerades och blommade år 1904 och som sedan dess jämte sin äldre släkting regia varit en årlig prydnad för växthüsets bassäng. De första plantorna av denna då föga kända art härstammade från av dr G. O. MALME i södra Mattogrosso insamlade frön och torde hava utgjort de första i europeiska Wrzctoria-husen odlade exemplaren av denna numera i dessa allmänt förekommande art. Genom sitt Väelorza-hus erhöll trädgården även en sevärdhet, vilken särskilt under de första åren i hög grad uppskattades av den besökande allmänheten och som otvivelaktigt varit av ej ringa bildande betydelse för botaniskt och hortikulturellt intresserade kretsar. Det är därför också att hoppas, att WITTROCKS plan angående även det andra växthuset inom en ej alltför lång tid måtte kunna realiseras. Under de allra första åren av den nya trädgårdens tillvaro måste: natur- ligtvis i densamma en hel del byggnader uppföras, för vilket allt WITTROCK i sin 1890 utgivna historik närmare redogjort. Med de sedan gammalt där kvarstående husen inberäknade funnos nämnda år på den av Stiftelsen dispo- nerade marken följande, nämligen inom den botaniska avdelningen professors- bostaden, direktörsbostaden och en övervintringskast, inom den praktiska av- delningen en elev- och kontorsbyggnad, ett boningshus (»portvaktstugan») in- vid Frescati järnvägsstation, två växthus och 2 roskaster, tvenne byggnader i närheten av nämnda växthus, innehållande stall, redskapsbodar, packningsrum m. m. samt en tvättstuga. Vid övertagandet av Gustafsborgsomrädet följde sedan ytterligare de två där befintliga smärre boningshusen jämte stallbyggnad. Av alla dessa byggnader har under professor WITTROCKS tid blott den i den botaniska avdelningen befintliga övervintringskasten såsom ej fyllande sitt ända- mål (omkring år 1905) borttagits. Däremot hava å andra sidan ytterligare ett par tillkommit. Vid inköpet av byggnaderna å Gustafsborg erhölls även en mindre trädgårdspaviljong, vilken flyttades därifrån och uppsattes på krönet av kullen i den botaniska avdelningen och i vilken uppställdes och förvarades en del märkligare museiföremål, under årens lopp tillvaratagna inom träd- gården eller erhållna från andra håll (tavl. 13 och 100). En andra, denna liknande paviljong nybyggdes 1901 för samma ändamål och förlades strax bakom föreständarebostaden. År 1908 uppfördes på en dominerande plats uppe på högsta kullen vid Gustafsborg en tornbyggnad i tre våningar, avsedd huvudsakligast för förvaring av trädgårdens karpologiska samlingar.1 Bland större ombyggnader må här för fullständighetens skull omnämnas en 1898 utförd, till lektionssal avsedd tillbyggnad till direktörsbostaden, omändringen av ett av ros-kasterna till ett mindre växthus samt förändringen av stallbygg- naden vid Gustafsborg till ett bostadshus. + Detta museum- och utsiktstorn, som uppfördes av Aktiebolaget G. Jonsson & C:o, för en kostnad av 3,650 kronor, efter ritningar uppgjorda av arkitekten O. LinpBerc, undergick efter Wırrroczs tid 1916 en genomgripande restauration och samtidig ombyggnad i enlighet med ett av arkitekt R. HjortH upprättat förslag. 18 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O I. Av allra största betydelse för trädgärdens drift var anläggningen av vatten- ledning därstädes, med vilken även följde uppförandet av ett par smärre bygg- nader. Numera är det knappt fattbart, huru sa omfattande anläggningar som Bergianska stiftelsens kunde hållas uppe på den höga nivå, varpå de stodo, utan den hjälp som ett genomfört vattenledningssystem erbjuder. Att det länge varit WITTROCKS plan att få ett sådant infört, framgår bl. a. av att i stiftelsens arkiv finnes ett förslag från år 1889 till anläggning av ett dylikt med Brunnsviken som vattentäkt. De stora kostnader, som detta då skulle hava ådragit trädgården föranledde emellertid frågans uppskjutande på obe- stämd tid. Vid sekelslutet blev den ånyo aktuell och från och med året 1900 avsattes årligen medel till en särskild vattenledningsfond, vilken med tiden steg till en så stor summa att i början av 1912 förslag och kostnads- beräkningar kunde infordras. Enligt dessa, som utfördes av Aktiebolaget Vattenbyggnadsbyrån, skulle anläggningen belöpa sig till 38,000 kronor under förutsättning att vattnet togs ur Brunnsviken. Nu hade emellertid utsikterna även i det avseendet förbättrats, att man numera ägde möjligheter att an- knyta anläggningen till den till Vetenskaps-Akademien och Riksmuseet från Stockholms stads vattenledningsverk utdragna ledningen, varigenom även dricks- vatten samtidigt skulle erhållas. På grund av den visserligen billigare anlägg- kostnaden, men dock något högre årliga utgiftssumman, som detta alternativ beräknades skulle föra med sig, valdes även nu att begagna Brunnsviken som vattentäkt, och så utfördes under sommaren 1912 för trädgårdens räkning ett särskilt litet vattenledningsverk. Ett vidsträckt rörledningsnät nedlades över hela den botaniska jämte delar av den praktiska avdelningen (bänkgården); ett pumphus uppfördes nära stranden norr om det stora alpinetum, där medelst en elektrisk motor med kraft från Stockholm-Djursholmsbanan vatten pum- pades upp till en reservoir liggande i en liten rund stenbyggnad uppe på högsta krönet på udden. Arbetet utfördes av »SVEN WIDEBERGS Eftr. K. ELMÉN» förutom pumpmaskineriet och den elektriska utrustningen, vilket om- besörjdes av hrr ZANDER och INGESTRÖM, Stockholm. Och härmed var änt- ligen denna viktiga fråga löst. De år, som sedan dess gått, hava också visat, att anläggningen funktionerat efter beräkning och att genom densamma ett billigt och för de flesta växterna fullt användbart vatten erhållits. Såsom dricksvatten och till bevattning av en del ömtåligare plantor lämpar sig emel- lertid ej det orena och stundom något litet saltbemängda Brunnsviksvattnet. I det föregående har redan framhållits, huru WITTROCK i ett par smärre paviljonger, som uppfördes, hopbragte och förvarade en del botaniska musei- föremål av diverse slag. Innan dessa blivit tillgängliga, anordnade han i lik- nande syfte ett slags friluftsmuseum. Lokalerna för detta utgjordes av trenne i klippväggen intill strandvägen utsprängda grottor, där från trädgården eller andra håll tillvaratagna föremål uppsattes. Tavlorna 102—104 återge dessa grottor jämte deras innehåll av morfologiskt intressantare bildningsavvikelser hos de svenska skogsträden, häxkvast- och masurbildningar, stamsammanväx- ningar, egendomligt vuxna stammar och grenar m. m. dyl. Bland de där förvarade föremålen må här exempelvis omnämnas de på tavlorna 101 samt 105 och 106 återgivna. Det förstnämnda utgöres av en instruktiv profil av en ROB. E. FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA 1885 — 1914. 19 norrländsk torvmosse med i densamma inbäddade fyra subfossila tallstubbe- lager. Den andra bilden återger en vacker sammanväxning av ej mindre än 8 alstammar; dess ursprung är mig obekant och det avbildade stamtvärsnittet saknas numera i samlingarna. På den sista återfinna vi avbildad en fullt genomförd sammanväxning mellan en tall- och en granstam. Provet i fråga, som anträffades vid Hargs by i Vätö s:n, Upland, och som överlämnades till samligarna av kyrkoherde G. HELLENIUS, utgör ett ovanligt vackert exempel på denna mycket sällsynta företeelse." Av dessa tre museigrottor, som in- rymde de här omnämnda föremålen, blevo emellertid redan under WITTROCKS tid tvenne slopade för detta sitt första ändamål, i det år 1900 den västligaste omändrades för skuggväxtkulturer (se tavl. 93) och den östligaste 1907 apte- rades till ett genom galler avstängt försöksrum för specialodlingar. De i dessa förvarade föremålen blevo därvid flyttade till de under tiden upp- förda små museipaviljongerna. Vid WITTROCKS bortgång funnos dock ännu i den mellersta lilla grottan ett fåtal föremål kvarstående (bl. a. det ovan- nämnda torvmosseprovet), genom väder och vind och människors åverkan dock så fördärvade, att de nu helt måst avlägsnas. Något botaniskt frilufts- museum i den stil, som här först planerades, visade sig således ej klimatet medgiva. WITTROCK har emellertid för den Bergianska stiftelsens räkning hopbragt även samlingar av helt andra slag. En dylik utgöres av vegetationsbilder och särskilt växtavbildningar, härstammande från skilda länder, men speciellt återgivande växter, som odlats i Bergianska trädgårdens botaniska avdelning. Som en mycket betydande del ingå i denna de mängder av ritningar och målningar, vilka WITTROCK efter levande material lät utföra över växtarter eller släkten, som han ägnade ett speciellt studium. En del av dessa blevo av honom publicerade i Acta Horti Bergiani (t. ex. av Viola, Linnea borealis, Picea excelsa), de festa (av Aguzlegia, Nymphea, Pyrus o. a.) blevo däremot aldrig utgivna. Av ännu mera betydande omfång är den samling av botanistporträtt, vilken WITTROCK hopbragte. Redan från yngre år livligt intresserad för botanikens historia hade han tidigt börjat samla bilder av botaniska författare. »Det syntes mig», säger han, »som om personligheten hos de botaniska författare, vilkas verk jag hade framför mig, tedde sig betydligt klarare, då jag varit i tillfälle att genom dessa porträttstudier göra mig förtrogen med författarnes utseende.» År 1899, då WITTROCK genom ett gåvobrev (av den 4 april) till Bergianska stiftelsen överlämnade denna samling, hade den stigit till närmare 700 tryckta bilder. Under de följande åren inflöto alltjämt bidrag genom köp eller erhållna gåvor, så att samlingen 1903 räknade 1,874 nummer. Detta år utgav WITTROCK (i Acta Horti Bergiani III:1) en illustrerad katalog över den dåvarande samlingens innehåll, i vilken även 216 utvalda porträtt repro- ducerades. Redan efter 2 år publicerades emellertid (i Acta Horti Bergiani II:2) en ny del av denna Catalogus Illustratus Iconothec& Botanice, till " Stammarnas ålder vid sammanväxningen var 28—30 år. Sammanväxningen har varat i 43 år. Tallen har då dött, granen däremot fortsatt att växa. 20 ‚ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O I. vilken fogades 406 reproduktioner ur den nu till 4,083 nummer uppgående samlingen. Allt ifrån början förvarades detta ikonotek på så sätt, att bilderna, skyd- dade under glas och ram, upphängdes på väggarna i WITTROCKS arbetsrum för att han, såsom han själv sade, »ständigt skulle kunna njuta av deras säll- skap». Med tiden, då antalet porträtt ökades, täcktes väggarna ej blott i hans arbets- och sovrum, utan även i förstugorna och trappan, så att knappt en fläck på dessa eller på där befintliga skåp, bokhyllor, kakelugnar o. dyl. var obegagnad. De, som under de senare åren av WITTROCKS levnad, be- sökte honom i hans hem i trädgården, torde också helt visst bevara i livligt minne det enastående porträttgalleri, varav han där ständigt var omgiven. Till sist blev dock stugan för träng för de alltjämt växande samlingarna och de nya accessionerna hopades i högar utan möjlighet att inordna dem bland de redan upphängda. Vid WITTROCKS bortgång räknade samlingen, enligt vad jag vid nyordnandet av densamma funnit, ej mindre än 5,658 nummer. Genom utgivandet av de ovannämnda båda katalogerna blev denna enastå- ende botaniska poträttsamling känd och vida uppskattad såväl inom som utom landet och mängder av nya bidrag torde tack vare dem hava influtit. Ett rätt så egendomligt uttryck för det intresse, de väckte, var det anbud, som 1 slutet av år 1905 gjordes trädgården av f. d. professorn vid böhmiska Univer- sitetet i Prag dr A. HANSGIRG. Denne erbjöd sig nämligen att till Kungl. Vetenskaps-Akademien donera en summa av 20,000 österrikiska kronor till att för densamma inom den Bergianska trädgården uppföra en tempelbyggnad, i halv skala återgivande Theseiontemplet i Athen, i vilket alla ikonotekets bilder av be- römda botanister skulle förvaras och utställas. Som ett vilkor för donationen upp- sattes, att donators aska i en urna skulle för evärdeliga tider förvaras inom templet. Av WITTROCK omfattades denna plan med största intresse. Han lät utföra ritningar och inhämta kostnadsförslag samt erbjöd sig t. o. m att själv bi- draga med de överstigande kostnaderna. När ärendet sedan kom till Akade- miens förvaltningsutskott beslöt detta (d. 4 maj 1906) »enhälligt tillstyrka Aka- demien att icke mottaga den av HANSGIRG erbjudna gåvan, bl. a. av det skäl, att Akademien härigenom skulle för all framtid bliva betungad med under- hållet av en byggnad, som för närvarande icke syntes behövlig samt i övrigt syntes bliva otillräcklig samt jämväl av andra skäl mindre tjänlig för det därmed avsedda ändamål att inrymma angivna samlingar.» Detsamma blev även senare Akademiens beslut. Vid bedömandet av professor WITTROCKS insats i den Bergianska stiftelsens och den nya trädgårdens utveckling bör man även taga i betraktande den verksamhet, han i övrigt utom denna utövade, liksom den hjälp, han inom trädgården ägde i den övriga där anställda personalen. Vad den förra frågan beträffar, så må det här blott framhållas, att föreståndareplatsen för den Ber- gianska stiftelsen under största delen av WITTROCKS tid egentligen endast var en bisyssla, som sedan gammalt varit förenad med den krävande posten såsom intendent för Naturhistoriska Riksmuseets botaniska avdelning. WITT- ROCKS intressen kommo visserligen under årens lopp att allt mera länkas åt arbetena med trädgårdens skötsel, men ända till 1904, då han den 14 sep- ROB. E. FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA ISS5—I914. 21 tember erhöll avsked fran sin intendentsbefattning, tog dock denna en ej ringa del av WITTROCKS arbetsfylida tid i anspråk. Nämnda dag bildar i viss mån en vändpunkt i den Bergianska stiftelsens historia, i det denna då frigjordes från sammankopplingen med Naturhistoriska Riksmuseet och allt ifrån den tiden har den haft sin helt skilda personal." Under nära nog på dagen ett decen- nium fick sedan WITTROCK ägna sina, oaktat åldern oförsvagade krafter ute- slutande åt Bergianska stiftelsens bästa. En synnerligen god hjälp vid trädgårdens skötsel ägde WITTROCK i de båda män, vilka under hans tid innehade platsen som Bergiansk trädgårds- mästare. Vid överflyttningen till den nya trädgården medföljde den vid den gamla från 1872 anställde skicklige trädgårdsmästaren ERIK JOHAN ERIKSSON. Efter på begäran erhållet avsked efterträddes denne den 1 november 1888 av NILS HENNING LINDSTRÖM, förutvarande underträdgårdsmästare, vilken sedan dess under hela WITTROCKS levnad stod vid dennes sida och med in- tresse, nit och skicklighet städse arbetade för stiftelsens bästa. Såsom under- trädgårdsmästare efter denne var V. F. HOLM anställd !/> 1889—°"/, 1892, F. A. LILJEWALL '/, 1892-—"!/; 1896 samt från sistnämnda dag C. L. FLORIN, vilken under de mer än 20 år han beklätt nämnda plats i hög grad bidragit till den utveckling, som trädgårdens praktiska avdelning under denna tid under- gått. Arbetena på denna avdelning ökades emellertid under årens lopp, i sam- band med den stegrade omsättningen, varför fr. o. m. år 1912 såsom ett särskilt kontorsbiträde anställdes E. W. AHLIN. Vad arbetena vid den botaniska avdelningen beträffar; så hade WITTROCK här under den första tiden en god hjälp i den Bergianska trädgårdsmästaren, men i den mån den praktiska avdelningen allt mer tog dennes arbetskraft i anspråk, lades på WITTROCKS skuldror en stor del av .den arbetsbörda, träd- gårdsmästaren vid andra botaniska trädgårdar har sig ålagd. År 1890 an- ställdes en särskild arbetsförman vid den botaniska avdelningen; såsom sådan tjänstgjorde J. A. CARLSSON till 1893, HJ. KARLSSON 1893—94 samt O. D. PETERSON 1896—99. Dessa förhållanden kunde emellertid i längden ej fortgå, utan föreslog WITTROCK i början av 1894 att en särskild trädgårdsmästare skulle anställas, på vilken det närmaste ansvaret för skötseln av växtmaterialet i den botaniska avdelningen skulle vila. Till förste innehavare av platsen i fråga utsågs C. V. HARTMAN (sedermera, från år 1908, professor och inten- dent för Riksmuseets Etnografiska avdelning). Den ı oktober 1895 fränträdde denne befattningen i fråga, vilken först 1898 åter besattes, i det då I. ÖRTEN- DAHL utsågs till innehavare av platsen, där han under 2'/, års tid, till den 30 september 1900, kvarstod. Den 1 januari följande år efterträddes han av O. D. PETERSON, vilken sedan under hela WITTROCKS tid tjänstgjorde och tl Även de av Vetenskaps-Akademien tillsatta inspektores utsågos t. o. m 1904 gemensamt för Riksmuseets botaniska avdelning och Bergianska stiftelsen. Efter detta år valdes dessa oberoende av varandra. Såsom inspektores för den Bergianska stiftelsen hava under den tid, denna haft sitt hem vid Frescati, följande funktionerat, nämligen: professor Hy. Hormcren, 1877—986, professor CH. Lovén 1885—1904, generaldirektör M. Huss 1886 — 90, justitierådet C. G. HammarskıöLp 1890 —98, professor C. J. Rossanper 1898—1901, överdirektör P. E. SIDENBLADH 1901—04, professor J. ERIKSSON och professor J. P. Krason 1905 till innevarande år. 22 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O I. ännu alltjämt tjänstgör som trädgärdsmästare vid den botaniska avdelningen och som där nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete pa dennas skötsel. Vid de vetenskapliga botaniska arbetena inom trädgärden ägde WITTROCK under mänga är ingen permanent hjälp, utan anställde han vid behov, sär- skilt om somrarna, yngre forskare att utföra sådana arbeten, vartill botanisk utbildning krävdes, och använde han sig därtill att börja med av de på Riksmuseets botaniska avdelning anställda amanuenserna. Såsom vetenskapliga biträden tjänstgjorde sålunda C. A. M. LINDMAN 1887, H. G. F. STRÖMFELT 18837—89, L. A. NILSON 1889, H. O. JUEL 1889—91, H. G. A. DAHLSTEDT 1890:—1905, SV. MURBECK 1892—93, F. E. AHLFVENGREN 1893—94, G. O. MALME 1891—97 och 1899—1900, B. O. H. WITTE 1902, C. G. W. DAHL 1903, K. J. H. WITTROCK 1904 och S. HOFSTEDT 1905. Från år 1906 kan denna tjänstgöring sägas hava utbildats till en permanent tjänst och innehades denna plats sedermera av N. ©. V. SYLVÉN 15/, 1906—!/5 1907, S. G. K. G:SON BLOMQVIST !/; 1907—!/5 1909 samt ERIK LUNDSTRÖM fr. o. m. "Ir 1909 till 2/4, 1917. Det var, som vi av det föregäende sett, att betydande arbete, som WITT- ROCK utförde vid den nya Bergianska trädgårdens anläggning och vård. Det är därför med beundran, vi konstatera, att han under hela denna sin föreständare- tid, allt intill de sista månaderna av sin levnad, fick tid och krafter över att utöva en så omfattande vetenskaplig verksamhet, som han gjorde. Liksom han genom sitt arbete till trädgårdens praktiska avdelnings bästa och vid den där- till förknippade trädgärdsskolan städse sökte fylla de krav på hortikulturens främjande, som BERGIUS vid sin donation uppställde, så har han ock genom sin vetenskapliga verksamhet i fullaste mått uppfyllt donationens andra syfte- mål att särskilt botaniken därigenom skulle vinna en årlig tillväxt. Det kan här ej vara platsen att ingå på en granskning av WITTROCKS betydelse som botanisk forskare. Dock må de arbeten, han utförde med trädgårdens material som underlag eller med anknytning därtill, ej alldeles förbigås med tystnad. WITTROCK sysslade under sin senare tid, under det han var Bergianska trädgårdens föreståndare, huvudsakligen med biologiska och systematiskt morfologiska spörsmål. Bland de förra må framhållas hans biologiska orm- bunksstudier, som föranleddes av och till stor del grundades på de i träd- gården odlade eller vildväxande arterna och i vilka en mängd iakttagelser finnas samlade över dessa växters bladrörelser, vattenupptagningsförmäga, re- viviscens och annat. Första uppslaget till arbetet »Om den högre epifyt- vegetationen i Sverige» fick WITTROCK även genom iakttagelser i den Ber- gianska trädgården. Ett mycket stort material samlade han till belysande av växternas blomningstider, särskilt de vår- och höstblommande arternas, och över våra tillfälligtvis vinterblommande växter synes han, av efterlämnade samlingar och anteckningar att döma, hava planerat ett arbete. Insekternas, speciellt humlornas och binas, besök i blommorna ägnade han under åtskilliga år ingående undersökningar och mycket omfattande anteckningar häröver före- ligga i ett utförligt, nästan avslutat manuskript och i massor av strödda upp- tecknade iakttagelser. Tyvärr kom han emellertid aldrig att utgiva resultaten .ROB. E. FRIES. BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS HISTORIA 1885 —I914. 23 av dessa sina studier, till vilka trädgärdens blommaterial gav de rikaste till- fällen. Vid de systematiska arbetena, vilka särskilt gingo ut pä ett utredande av vissa kritiska fanerogamsläktens elementararter, begagnade sig WITTROCK i allmän- het av trädgärdens möjligheter till anställande av kulturförsök med de ifräga- varande växterna. För den skull odlade han under skilda år i stor skala en hel del släkten eller former av arter, ägnande dem därunder ett ingående studium. Ännu i den dag, som är, träffar man i skilda delar av trädgården, såsom mer eller mindre ovälkommet ogräs, minnen från den tid, på 1890-talet, då Agquilegia-släktets brokiga skara och Viola tricolor och dess släktingar ägnades alldeles särskilt omfattande kulturer. På tavlorna 24, 26 och 45 finnas återgivna en del av dessa odlingar. Bland andra arter eller växtgrupper, som av WITTROCK i större skala odlades, må nämnas Phaseolus (se tavl. 42 — 43), Lathyrus odoratus och andra arter av Lazthyrus-släktet (tavl. 35 —37, 39— 41), Stellaria media, Nymphea, familjen Loasacee (tavl. 12), Hedera, Cus- cuta, Antirrhinum, Dimorphotheca, Centaurea cyanus, Pyrus, Ouercus och Picea excelsa. Då det gällde mera svårodlade saker, såsom Linnea borealis och Viscum album, byggde WITTROCK huvudsakligen på levande, från skilda delar av landet hopbragt material, men i övrigt lät han sig ej avskräcka av att genom såningsförsök söka utreda konstansen t. o. m. av ekens fruktformer. Även beträffande flera av dessa systematiska studier är det emellertid att beklaga, att WITTROCK ej kom att själv avsluta desamma, varför många ännu alltjämt ligga opublicerade. Ett rikt material i anteckningar och sär- skilt bilder — ritade och till största delen även färglagda, under WITTROCKS ledning, av framför allt dennes skicklige medhjälpare artisten A. EKBLOM och hans fru TH. EKBLOM — finnes emellertid i behåll och torde 'kunna, åtmin- stone delvis, komma framtida specialister på området tillgodo. Även för andra forskare, vilka önskade begagna trädgården i liknande syfte, stod denna öppen för odlingsförsök- Särskilt må därvid framhållas de om- fattande kulturer, som där på 188o- och 9o-talet utfördes av amanuensen H. DAHLSTEDT till utredande av de kritiska Hieracium- och Taraxacum-släktenas arter, av prof. E. ALMQUIST för studiet av Capsella bursa pastoris. elementar- arter och av rektor S. ALMQUIST för liknande undersökning över Rosa-släktet, av amanuensen E. LUNDSTRÖM för systematisk utredning av släktena /rzs, Papaver, Datura o. Ss. Vv. Den vetenskapliga sidan av trädgärdens verksamhet blev i hög grad befrämjad genom den publikationsserie, som WITTROCK blott efter några få år började utgiva från trädgården. I en till Vetenskaps-Akademien den 7 januari 1890 inlämnad skrivelse betonade WITTROCK önskvärdheten att »utgifva en publikation i tvångsfria häften och band, afsedd att i sig upptaga de bota- niska afhandlingar, som kunna blifva en frukt af undersökningar vid inrätt- ningen», och framhöll han samtidigt lämpligheten av att dennas första del utkom redan följande år, då stiftelsen kunde fira sin 100-åriga tillvaro. Aka- demien godkände omedelbart det gjorda förslaget och 1891 såg också det första bandet av »Acta Horti Bergiani> dagen. Under WITTROCKS föreständaretid och under hans ledning utkommo inalles 5 band, det tredje i tvenne delar; 24 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O I. 30 skilda avhandlingar, flera av rätt stor omfattning, blevo i dem publicerade. Av dessa står WITTROCK själv som författare till ej mindre än 12 stycken jämte en i samarbete med en annan auktor; inalles hava 13 olika författare bidragit till bandens utfyllande. Acta Horti Bergiani har städse stått på en hög nivå, vad dess vetenskapliga värde beträffar, och dess utstyrsel har varit ovanligt gedigen, tack vare dess utmärkta redigering och ett synnerligen rikligt illustrationsmaterial, varav en stor del utgöres av vackert utförda, farglagda bilder. Till belysande av detta må; här anföras, att till den inalles 2,085 sidor omfattande texten äro fogade — de talrika textfigurerna ej att nämna — 4 kartor jämte 367 planscher, av vilka 77 utgöra dubbelplanscher. Även i det hänseendet har Acta Horti Bergiani varit av betydelse för trädgården, att den utgjort ett värdefullt bytesmaterial, genom vilket talrika andra skrifter från in- och utlandet tillförts stiftelsens bibliotek. Tre decennier äro i vanliga fall ingen lång tidrymd i en trädgårds historia och ofta rinna de relativt omärkligt förbi. Men under skapandets och utbild- ningens år är alltid tre decenniers historia innehållsrik och för framtiden be- tydelsefull. Sä var ock fallet med den nya Hortus Bergianus. Genom de arbeten, som under dennas tre första årtionden där utfördes, lades en grund, som måste bli bestämmande för kommande tider, ty om också helt naturligt en del omändringar och många nyanläggningar under årens lopp komma att företagas, så förbli dock huvuddragen beståndande, städse minnande om träd- gårdens grundläggare. Förvisso skola ock under långliga tider framåt alla de, som förunnats tillfälle att njuta av trädgårdens blomsterskatter och draga nytta av vad den i vetenskapligt som praktiskt hänseende kunnat ge, i vördat minne bevara namnet VEIT BRECHER WITTROCK, med tacksam erkänsla för vad denne under en lång levnads oförtröttat arbete uträttade för den nya Bergianska trädgårdens utveckling. De kartor och tavlor, vilka här följa, hava — som redan ovan sid. 9 framhållits — utförts på professor Wırrrocks föranstaltande och hava de, som av beteckningen på desamma framgår, av honom avsetts att ingå i en aldrig utkommen 3:dje del av band III av Acta Horti Bergiani. Då de synts författaren till dessa rader lämpliga att användas som illustrationsmaterial till föreliggande, i band VI ingående historik, så måste beträffande dem alla | göras följande Rättelse: | Den ovanför kartorna och tavlorna stående beteckningen Acta Horti Ber- giani Bd III n:o 3 utbytes mot Acta Horti Bergiani Ba VI. "TLNFUNA IIVAIN ILVISIANEL ‘SITVNAIH OHYNI !SNSIA HLNAAIOI0O XT 'SANVIYUTT SAOINYLOT SNLYOH maorloul aa ayıgaspına fa uval qavbavır vjhuvjag saqunp1ng "6687 "99T FL 10f IS mbaop9aI Lr "I "Del 'g N III PE Tues Naoy ey z "SnSIA IIVHUOT HUYALVI Y SANVIDYTE SNIINVYLOI SNIYOH ‚zaou uval arvbavır vylınvyog saunzndag "6687 dos 08 of asımbaopo) Lr 'z RL '€ OM TIL pP 'TuerSsog Nog CV "NALONIO ITVYOLIT VIA ‘ILYOH HIVAUOI WNTNOLNONOUd usÖnaquoıyl varan qua JulvÖwmubSyjuv qau avla uva pa Ylobyzgrou susaandapız, "8681 '1dos gs 10f Paaqwolg 'y | '€ 'WL 'E ON HE "PA UI Naog VIV Acta horti Bergiani. Bd. II. N:o 3. Tafl. 4. NE J. Cederquist fot. 14 Okt. 1899. Utjift öfver trädgården mot föder från områdets högjta punkt. HORTUS BOTANICUS BERGIANUS, A COLLI BOREALI VISUS. Acta horti Bergiani Bd. III. N:o 3. Taf. 5. A. Blomberg fot. 29 Sept. 1898. Parti af öjtra jtrandvägen med öftra ormbunfg-omrädet och jubalpina barıträds- afdelningen till venfter. PARS ORIENTALIS VLE LITORALIS, "Id ‘9 "UVA UOI09IUL VIOIA ‘VIIOAITIANIINId VSOU 'VINVNAUV VNNVSd 'SIAIONNYHN AVHdOddIH /SNIAVYNANV SONATA ‘SNIUYNAUY SNHLNVIA ‘SOLAHIAE SILSOUHVYNVIVD “VLVONOIE VINANYYV !WOIAYNIANVOS W'IIHIONNVSd WLINVIA aortwaquo| vyhavınquvya "6681 "bny I "Jof 95 mhaopad "rp 9 BRL 6 EN "III PE "ue No yoYy "Id 9 MAATIIU WAAILIYNL 'WAINONIT HOLLVLS 'NANYVIAVYM NASAS 'VIHYIINID OIOANHS 'NNAAYTI MAIIAYTO ‘SITVNOLTI VIOIHINUOI "WNWNILIUVN NASSATV :YZANVUUALIGAN STIVMOLIT WINVIGT OVDaqnuıl-s[uGJ2Q9%K "S68I dos 26 "J0/ Dbuoqwo)g "W ———— nn — — m "2 Ben 'E OM TIL PE uWIBaogL Nao vy Acta horti Bergiani. Bd. III. J. Cederquist fot. 30 Sept. 1899. Parti af området für veftfuftvärter. PLANTE LITORALES KATTEGATENSES. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Taf. 9. A. Blomberg fot. 22 Sept. 1898. Subtropiffa partiet nedanför italienffa terrasjen. ANEMONE JAPONICA, PHYTOLACCA DECANDRA, DIOSCOREA DIVARICATA, D. QUINQUELOBA. SEDUM SPECTABILE, LILIUM SPECIOSUM, PASSIFLORA COERULEA VAR. REGNELLII C. PL. "ZUNVYYUALIOIN IH WOIIOYULANS FUYYy SUVa ‚pavama vuvaapasıı Pa vylıdanzgus tv avg "9681 "ITS ce "10[ Buoqwolg "Vy ‘OT BEL '€ ON "III PA Tuvrsaod NOU vy "WNVOININV-OYHLSAV WINVId a977va vIluvJINUuIÉg 6681 TS 08 "10[ 451mb4opoy Pp "IL BEL Ce OM TIT pd mersed NIO vy "SNaU2 "I ‘VOINVOTAA 5; VTIAHdIYL "I ‘I39V Id 3 JOITODIAL VSVOT “VILINELYI VYUOHAOLVO 'SINDISNI 'd ‘INANOUFIH VIHOVINANNTI "DHIDSVOR nyluopaauvaag "0061 ‘dos 18 Of Is1mb4opod "Pr "ST 'BeL '€ OM III pd ”TuerSrg Nao Py "SNININIOHI SNAUTIONIHIAF VNILSOHLNYX '0 ‘YHLNYAOHY '0 ‘VNVYSNVDUV "UVA IINdSENIAYU 'O ‘SISNAIUNOSSIN '0 'SITIIYYA '0 'VOIHONYNVO VILNNAO "0909 VHLTAWHAHNK 0061 "bny 8 "Iof Is mbuop9J Pp "SI BEL 6 EN LIT PE ars ao vy "NASIA IIYVYISAV HYUALVI V WAIYNIA ‚Daal uw Pg 6681 "HO F Of Is mb4opaI "Lr Nas FI 'peL eg ONE "III 'pI aelsaag 1Jaog DN "SYLNYISHYD HLNOIS SIOIUYVONNH SILANIA NI SAIdYS WFLINYTd Vv WALAINIA Wasdıngua vylasbım puvb ae uvu bg ee p ‘0061 IS 68 10f ISmbaopan 'r "ST PL '€ ON LI "PÅ mes og vy "SHIYNNNALINV FHINVId ‚Pavamasytuarlog Iv vsk "0061 "20N EI "10f 1smb40P9J 'p ‘IT BEL '€ OM TIL "PE UOTE NIOQ VNV UV “ENIdIV 'WNIAIVANS WLNVTa pa vv pa vındjv windjugn| au adlsurnaT "6681 210 F 10f Is mbauopad rp SM ET SON NL JKT "TUVISJO NAOU VIIV "STAIONdAH VOVUAIXYS. /VPVAI=LAIG "0061 "wunp 68 0f buoqpurtr or Fä ‘SI PL 'e OM TI PA TuerSng NIO Boy "YSOVANN 'S FNISSILIV 'S "VITOMENND '$ "NOAHTALOO VOYYAIXVS Dpvag-dßnz| vpyrg-bag 'vpyıg-öhta (aug pi usyanı od) anagppl2 '006E 21nf 2 "JOf ISMbudpaog "Pp '6T BEL '& OM III "PÅ tuerSn4t NIO VJy "VSIA IIVMLSAV ANALVI V 'VNVOINANV-ITYAUOT ANdVNIATY VNIdIvans vauv lagal uval piptodggtoagpll vylıparınoarorg “a 6681 "Dny Ir "lof ISMmbaopag Pr '08 BEL '€ OM DIE "PA UeIdaogg naou vy "YSIA 11V440Od AUALVI V 'VNVDIUINV-IIVYAUOT FNdVYNIdIV VNIdTYVIAS YvayV loaqaon uvıl Pyyaudgtwappl| vyluoparıuvarogg :668I "iny 11 10f ISmbaopag Pr "Is 'BeL eg ON TIL "per tuviSaoc Nao vjovy J. Cederquis = o =) = = = = SJ 2 = Ss 2 = ti = = = PL. PISIFERA C. YPARIS ULATA, CLEMATIS PATENS F. EA PA G IA BUERGERIANA, HYDRA (x AQUILEC( "Id ‘9 VLVTZ "UVA SISXANIS VITVYV ‘VLYAYHOD VINODI0T wonmalo vyluodolszlulaung uvag '€e "BEL 'E ON "III PE tuvISn4T Naog wyoy "KAUYIOIA LA NNUYIHATINDY FIUV SUVd "uvad Jv PrGsaadzl ugunaibjvg I winauamasjang pa -sl3jpjg Jv yavck :668L aunp 08 Of Is1mbaopod "r ‘tz 'PEL '€ ON "III PE ers Naog vINy "WLVWYUOI VNAHONOWN 09WLVYD V LA (IAN {e "LILTV) VSTAIXH VAOId V 'WAIA SAAAS pur g sag swpyfuvig 225060 4 urogBog lv oma ur uwab lv oprgsaayS "668L Tunf 08 "10f 15mb40p9J *f "cz ‘BEL '€ ON "LIE PA 'mersaod Naoy vy "SINNYYUYId WTIOIA ungen vaylaa vd Poyandzjorg Uuvig ‘0061 ?unf 13 of Ismb40P9I "Pp ‘93 'VeL '€ OM III PA "tuviSaogt Nao vpoy "WNUVAILS HNOISAU I WOISSOU WLNVTA wodaoplsasgluog Pa -svabsanl| vilar tv ask 6681 "Dany &r "of Is mbuopod "Pr "Le 'BeL '€ ON "IL per TaeSangg Maoy way "WNIHOTIVS OY ZUNOGWIALODONON SYAULISNTYd FLNYTAd Javamo sualjumoljd Finol usurutdgutogdja}ojauoxg "S68L "dos cs "10f Dasqworg "VW "85 'YUL '& N III PA ars Naoy vyoy "vauadund "UVA VITY 'N "VOIIINIYIN "UVA VAIANYD VYHANAN 10so1ppu vagt vylusal gu UJNNuVISÖIJZ '668I ”bny I "J0f Is mb4ap9I "Pr "65 PL eg OM TI PI mWersn4g N40U LIV "SNIINOAYF. SATAWNAH ‘UTLY9S SNAUVOONAUINT 'SIATOTTASVA VILINVONISSNOA '006T aadg Pa JF ‘aauvıp) asptuanyppyz HW usjVsb1g tv vi 062 "BO 9 IOf Ismbuopog r 97 1101 VIJAY "SNOINOAYL SATANAH ‘AFAVOS SAAUVIONFUDIF ‘SNAIANVIAS VEDAOO "WANIYDIYTd 'I 'NASOUAANL NATODAOUL "GEST (aBUuvı)) A9RanyyJ} au usposbasg Jv nav 6681 dos 08 10[ Is mba1op2d "Pr "Tg VET "eg OM IL PA Nunthefas HAOoy eV 32. 18%: 10085 IN) Dr INN Acta horti Bergiani. Blomberg fot. 22 Sept. 1898. A. hallon: området. Parti af jvart PECIES COMPLURE JBSIE Ss RUBI FRUTICOSI L. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. 'Tafl. 33. A. Blomberg fot. 22 Sept. 1898. Klättervärter vid jtrandvägens nordöjtra del. CLEMATIS VITICELLA, LONICERA CAPRIFOLIUM, L. SULLIVANTI, COBEA SCANDENS, TROPEOLUM PEREGRINUM, CUCURBITA FICIFOLIA, C. PEPO. "WASOUFITNL 'I 'NANIUHFUTE MNTODAIOUL ‘VINVAIN SILIA wanunaıvdl tv gav 'S681 dos ce of braquwojg 'V ‘FE PL EN III PA "ters Naoy Boy ‘SALYIVTIOILII "UVA SNSOHYYII SNYAHLYVTI va zluvalszluoıd Iv PAD "6681 'bny && of 9smbuopad "r CE "KUL '€ OM TIL PE Weg Maoy Ly Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 36. A. Blomberg fot. 22 Sept. 1898. Jätte-vial och ffogsvial vid frijtaende fpalier. LATHYRUS PLATYPHYLLUS F. COLOSSEA ET L. SILVESTRIS. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 37. J. Cederquist fot. 21 Sept. 1900. Süttesvial vid jpaliermur. LATHYRUS PLATYPHYLLUS F. COLOSSEA. Acta horti Bergiani Bd. III. N:o 3. Tafl. 38. J. Cederquist fot. 22 Aug. 1899. Hög dicker. VICIA ALTISSIMA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 39. J. Cederquist fot. 12 Aug. 1899. Art, buff och ffogsvicker famt jättesvial, odlade i näjtan fullftändig jfugga. VICIA PISIFORMIS, V. DUMETORUM, V. SILVATICA, LATHYRUS PLATYPHYLLUS F. COLOSSEA, IN LOCO SOLI FERE NUMQUAM EXPOSITO CULTI. "aNnldWOD "UVA 'SALYYOAO SNYAHLYTI -uadanadoqidng tv anurolbivag usaunadao]) ı “aoganıgnz dv app 6681 "Dny ör 10f Isımbuopad Pr ‘OP "BEL 8 OM TIL PE Tues NOU eyoYy "OUAAILINUI ALYLIS NI 'UNTANOI "UVA 'SALYUOAO SAYAHLYTI auuyljppgmal ı sjagvibur avin Jv aypppıava vp10T "8681 dos ge N0f Paoqwolg 'W "Ip 'VeL '€ OM III PA "Werne NIO LIV -SAAYOTAILIAN SNTOYISYHA vuagzasplnojg dv a9pap1augg 6681 IS 67 of Ismbaopog " 5 "Gr. IRI EN 'IIL PA TmeISaag 1Mog ey "UNTINOI "UYA 'SNYOTAILIAM IA SIUVOTAA SNTOASYHA vuggayog Ma -dAg aa lv BPPIMDK ‘Eh 'VUL '€ ON "III pd "TuvrSaeg Nao ey Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 44. J. Cederquist fot. 7 Juli 1900. Singerborgs-ört med två flags blommor. DIGITALIS PURPUREA F. PETLORIA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tatl. 45. J. Cederquist fot. 28 Juli 1899. Kaltforniff praftsafleja. AQUILEGIA FORMOSA VAR. CALIFORNICA. "VY0OTAILTAN VIYVTIVANOD Mjvauog Hrumozgbungg ‘006I 2unf 16 Of 3 mb4ap3) Pp SHE EEZONGETTTESDEN "Turıdaog NA0oU VIIV "WALTNI OMC INS SONNY INA YAd 'WNSOIVAAS WATIIT ‘auoz al vd av g uvgl aujgo “oljıpyvid suvdvg 9681 "105 Fö 70f WOAS]UDM 'I "Lp BELL '€ OMN "III 'PE MV NIO LIV Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 48. J. Cederquist fot. 21 Juni 1900. Rödbladig björk med näft nederfta grenfyftemet till höger delwis grön och ftorbladigt. BETULA ALBA F. ATROPURPUREA. OBS.! RAMI QUIDAM FOLIA VIRIDIA MAJORAQUE FERUNT. Acta horti Bereiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 49. J. Cederquist fot. 21 Maj 1900. Vejtamerifanft jätterpoppel, i blomning. POPULUS TRICHOCARPA, IN STATU FLORIFERO. "VAHOVLSIC "A 14 SISNTAOYUIAN vuaaHaa "wBugoJlsau yardg JUNAT -006L "30N I "30£ 151 mb40P9I rp 'VeL 'g EN TIL PA "0er5nd NU vv 080g nygunidiol 1 vgajg oBmE@ aypav-smuadumg pa svngz SNITZ gu Pauauosapyrvg lv mau "6681 410 9 Of ISMÖLIPID ”L "IS "BEL '€ EN III "PE Iuerseg No VY Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. '"Tafl. 52. J. Cederquist fot. 29 Nov. 1900. Swenft en. JUNIPERUS COMMUNIS F. SUECICA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 53 A. Blomberg fot. 22 Sept. 1898. Mot nordojt wettande bergwägg med nifcher für härdiga barrträd. ABIES BALSAMEA, A. SIBIRICA, PICEA PUNGENS, PINUS CEMBRA, P. MONTANA, P. PONDEROSA VAR. SCOPULORUM. rti Bergiani. Bd. Acta ho tall. tänds i Vanlig bej NR J. Cederquist fot. 26 Nov. 1900 Omfring 45-årig ffugg-tall. PINUS SILVESTRIS F. UMBRATICA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 56. J. Cederquist fot. 29 Sept. 1900. Twatoppig bejtands-tall. PINUS SILVESTRIS F. SOCIALIS DIACRA, Acta horti Bergiani Bd. III. N:o 3. Tafl. 57. J. Cederquist fot. 24 Nov. 1900. Tvåtoppig folitär-tall. PINUS SILVESTRIS F. SOLITARIA DIACRA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 58. J. Cederquist fot. 24 Nov. 1900. Tretoppig folitär-fura. PINUS SILVESTRIS F. SOLITARIA TRIACRA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 59. J. Cederquist fot. 10 Nov. 1900 Sätteli£ jolitär-fura. PINUS SILVESTRIS!? ARBOR SOLITARIUS GIGANTEUS, Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 60. J. Cederquist fot. 21 Maj 1900. Dorjiventral jolitär-fura, jedd från ryggfidan (norr). PINUS SILVESTRIS F. DORSIVENTRALIS, A TERGO VISA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. 'Tatl. 61 J. Cederquist fot. 21 Maj 1900. Dorfiventral folitär-fura, fedd i profil (från öfter); famma träd fom föregående bild. PINUS SILVESTRIS F. DORSIVENTRALIS, A LATERE VISA; ARBOR IDEM AC PRECEDENS. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 62. ———— Ä— Ät] J. Cederquist fol. 21 Maj. 1900. Paraply-fura. PINUS SILVESTRIS F. UMBRACULIFORMIS. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 63. J. Cederquist fot. 15 Maj 1900. Stormpiffad parapfy-fura. PINUS SILVESTRIS F. UMBRACULIFORMIS, VENTIS VEXATA. Acta horti Bergiani. Bd. IIT. N:o 3. Tafl. 64. BISSSS J. Cederauist fot. 1 Nov. 1900. Fjälltall-fifnande vindtall. PINUS SILVESTRIS F. CONICAULIS. Acta horti Bergiani Bd. III. N:o 3. Tafl. 65. J. Cederquist fot. 1 Nov. 1900. Djtersjösftrandtall. PINUS SILVESTRIS F. LITORALIS BALTICA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 66. J. Cederquist fot. 22 Nov. 1900. Bägböjd jtrandbräddsztall. PINUS SILVESTRIS F. LITORALIS ARCUATA. Tafl. 67, Acta horti Bergiani. Bd. III.‘ N:o 3. Maj 1900. ol derquist fot. 1 tall med biftam. J. Ce PINUS SILVESTRIS F. LITORALIS ARCUATA, AXI PRINCIPALI ACCESSORIO. 3 Bågböjd ftrandbrädd Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 68. J. Cederquist fot. 8 Dec. 1900. KAotlif dvärgstall, delvis jnöflädd. PINUS SILVESTRIS F. GLOBOSA, NIVE EX PARTE VESTITA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 69. J. Cederquist fot. 29 Nov. 1900. Krypstall. PINUS SILVESTRIS F. PROCUMBENS. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 70. J. Cederquist fot. 14 Okt. 1899. Cembra-tall och Koreastall. PINUS CEMBRA ET P. KORAIENSIS. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. 'Tafl. 71. J. Cederquist fot. 11 Aug. 1899. Stlippbergs-tall. PINUS PONDEROSA VAR. SCOPULORUM. "vyanad 'd ‘vVOVINISAY SANId SNHONNA VEDIA ‘NNAOINAONS "UVA VSOUFANOA SANId "UVA SITVLNHAIOOO VLNHL ‘vanvsıva sarav ‘vaıv vadId ‘(WLILSIA S14UVd VNIXYN X4d HAIN Fa SHOILAUT) SISNIGYNVO VHONSL VSTEOXT VADId 'SITVLNHAIIIO VLAHL ‘onazloul ı usunuvg-uogsjgjogiq aa ddnadsauırLıng "0061 "2904 8 10f Is mb4op9I "Lr 'zL "BEL '& OM III PA Tuvrsnd NIO way "VYSONYU SIOYN "VT LH VOIdAL "I VLVYÖOYIA "UVA VSTYOX4Y VUDId "wuvadun ‘6681 710 FL of Ismb4op2I Lr '€4 "YRL '€ OM "ILL PE Uvs 1oy vv "Id ‘0 VNVAUOHAUI "I “VNVITISYUANYTIO "I 'SIIVAINVUAA VIOYaNOa "a VNVYN I ‘VONVI9 VINN "I VSTIOXA VITA vıd Guva Jo ayunaaldavag; ‘0061 '30N OL 70f£ 7s1ımb49p9J IR ‘FL "VOL '€ OM "II PE mMerseg Nao epYy "VYLINAUA 'I 'SINYOAAUVA 'I 'VOAVI9 vImada 'd VSTIIXAI VAOId "uvıd Byyuva Jo a9uıoldınag; ‘006L "20N 68 Of ISImbuopag Lr | VER wu Vv AE 4 °C, "Bel '€ OM III 'PEL TeerSngd NIoq eoy Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 76. J. Cederquist fot. 19 Nov. 1900. Doärgformig ormgran. PICEA EXCELSA VAR. VIRGATA F. NANA. Acta horti Bergiani Bd. III. N:o 3. Tafl. 77. J. Cederquist fot. 8 Dec. 1900. Hänggran, delvis jnoflädo. PICEA EXCELSA F. INTERMEDIA, NIVE EX PARTE VESTITA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. 'Tafl. 78. J. Cederquist fot. 16 Okt. 1900. Former af vanlig gran. PICEA EXCELSA F. REFLEXA, F. PYRAMIDALIS, F. TYPICA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 79. J. Cederquist fot. 20 Nov. 1900. RI! vitbrofig vanlig gran (i förgrunden) och nordamerifanff Hvitgran (i midten). PICEA EXCELSA F. ARGENTEO-SPICA ET P. ALBA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 80. J. Cederquist fot. 10 Nov. 1900. Serbijf gran. PICEA OMORICA. Tafl. 81. 085: Acta horti Bergiani. Bd. TITT. N 7900. J. Cederquist fot. 10 Nov. DOrientaliff gran. S PICEA ORIENTALI Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. 'Tafl. 89. sen J. Cederquist fot. 22 Aug. 1899. Selippbergens jtid-gran. PICEA PUNGENS. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3, Tafl. 83. J. Cederquist fot. 13 Noc. 1900. Stlippbergens högfjällg-gran. PICEA RNGELMANNI. Acta horti Bergiani Bd. III. N:o 3. Tafl. 84. J. Cederquist fot. 16 Okt. 1900. Grefiff jilfvergran. ABIES CEPHALONICA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 85. J. Cederquist fot. 1 Nov. 1900 Sapanjt jilfvergran. ABIES VEITCHI. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 86. J. Cederquist fot. 22 Aug. 1899. Sibirijf Jilfvergran. ABIES SIBIRICA, Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 87. J. Cederquist fot. 22 Aug. 1899, Kanadiff jilfvergran. ABIES BALSAMEA. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 88. J. Cederquist fot. 19 Nov. 1900. Längbarrig filfvergran. ABIES CONCOLOR. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. MTafl. 89. J. Cederquist fot. 13 Nov. 1900. VBeitamerifanjt jilfvergran: ABIES SUBALPINA. Vordamerifanjta lianen SMILAX ROTUNDIFOLIA i förgrunden. Acta horti Bergiani Bd. III. N:o 3. Tafl. 90. J. Cederquist fot. 30 Juni 1899. Beitra ormbunfs-omräbdet. FILICETUM, IN MAPPA GEOGRAPHICA SIGNO 15 a NOTATUM. I Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 91. A. Blomberg fot. 22 Sept. 1898. Södra ormbunfgsomräpdet. FILICETUM, IN MAPPA GEOGRAPHICA SIGNO 15 c NOTATUM. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 92. J. Cederquist fot. 30 Juni 1899. Oftra ormbunfs-omrädet. OSMUNDE AMERICANE, 0. REGALIS, ONOCLEA SENSIBILIS, 0. STRUTIOPTERIS, SPECIES GEN. ASPIDII, ASPLENII, POLYSTICI, WOODSIE, POLYPODI, ADIANTHI. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 93. J. Cederquist fot. 21 Sept. 1900. Grotta für värtodlingsserperiment. ANTRUM PLANTARUM EXPERIMENTALE, IN MAPPA GEOGRAPHICA SIGNO 17 @ NOTATUM. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 94. J. Cederquist fot. 14 Okt. 1899. Rikt lafbärande ftam af lärfträd. LICHENES IN TRUNCO LARICIS DECIDU&E EPIPHYTICE. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 95. J. Cederquist fot. 19 Sept. 1899. Stam af c:a 350-årig ef med 14 epifytiffa lafarter. QUERCUS PEDUNCULATA CUM LICHENIBUS XIV EPIPHYTICIS, "WNIAINHHAIT ‚pır10d=lor 96 PL '€ ON HI PA Tuersaogt NIog LIV G "VILNYISHYD WLVTNONNAHI SADYHAd O9NNYL NI HUYYINA MNIA0OIAI0I IA SAYHUNHAITNAS SNUOIATOA 2 Jo wunupg| vd wyoluy| Po vpy mMipalvag "2681 "2008 "und aumanynu pp WOLYA.L Fv "16 'VEL 'g OM III Pe WS Nog way "IATA VAITV2 ,Sngwmaogyix,, va vylıdory aal sng ‘0061 "Pny 8 90f Is1mb40P9J 'p '86 'PEL '€ EN III 'pd avis Nao vv "vI944 VIUOLOIA "SOAPYISDIIONIEK ‘006 'Öny 8 "20f Is mb4op9I 'r '66 BEL '€ OM "TIL PE mer Nod vv 100. Tafl. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. nz” 1900. J. Cederquist fot. 29 Sept. paviljong 1. et Muj MUSEOLUM I. Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 101. A. Blomberg fot. 26 Sept. 1898. Genomjfärning af en norrländjf torfmosje med fyra talljtubbeslager. SECTIO TRANSVERSALIS SPHAGNETI NORRLANDICI, QUATTUOR STRATA TRUNCORUM VETERUM PINI SILVESTRIS INCLUDENS. '€6 "TVI UDO |WALVWUOISNYAL FTVLNANINTANT WAUVLNVII WAULNY NI 093904 ONNY ‘WAINOLYAUAISNOD WNULNV '€6 Jur all Spusunasdtossbugartua 10! voad „1 quıaım H06T Av VHS ‘8681 '1dos 98 ”10f buaqQuort Vv 'c0T 'BeL '€e OMN "II 'Pd avr3nd Naoy vy "NALVLON Q AT ONDIS VOIHAVUHOZN VAdYNM NI “WAINOLYAUISNOO NAYLNYV 'vIvTaonaaza saouaad 'P sch uyyor Ip panda avha wanıg mylarau mag uuyaaßsalnu VIK 10 ‚8081 ITS 98 Of bLAQuorg 'v '€0T 'BeL '€ ON TIL PE Tuvisng Nao vv Acta horti Bergiani. Bd. III. N:o 3. Tafl. 104. A. Blomberg fot. 26 Sept. 1898. Djtra mufeisgrottan. Midtbilden vifar en omfr. 50-ärig jätte-hergvaft, fom bildat toppen af en hög gran, PICEA EXCELSA. ANTRUM CONSERVATORIUM, IN MAPPA GEOGRAPHICA SIGNO 17 c NOTATUM. . Acta Horti Bergiani. Bd. II. N9 3. Tafl. 105. / ER SEN ED ER it RR ee ana L )) | A.Ekblom del. & lith. W:- Schlachter, Stockholm. . Tvärsnitt af al-stam, uppkommen genom sammanväxning af 8 stammar. Alnus glutinosa. Truncus adultus transverse sectus, trumcis octo primariis coalitis formatus. Acta Horti Bergiani. Bd. III. N93. a | ! Be Tafl.106. + Obs! Blou hvarannan ärsring ar rited Annuli annotini alterni tantum delineafi sunt, A.Ekblom del.&]ith W. Schlachter, Stockholm Tvärsnit af stam, uppkommen genom sammanväkning af gran (till venster) och tall (till höger). Truneus originis duplieis transverse sectus, trunco Pice® excels®& (Pe) cum Pino silvestri (P.s.) coalito formatus. Ej 4 A N Acta Horti Bersiani, Band Ill, NE 3 a SINUS ÅLRISTVIKEN WAI n ce ReVEBrt UT. a DER Underrättelser för besökande. Ängbätsbrygga Värthus för Victoria. reyia m. fl. tropiska växter Kullkalla 1 2 3 4 Frilands- aquarier 5 Mur för klätterväxter 6 Försöksfalt, med (bl.a.) en. 250 nr. stor samling Akleyor, som. blomma de flesta. i Juni Barrträdsalle af Stickgran Nanlig gran, Balsam-ädelgran och. Sibirisk ädelgran Ryska vater (rån blomstersteppen MAPPA GEOGRAPHICA Kinesiska och Japanska vi.rter Se ee er notka een > NUN, | SCREEN bare | HORTI BOTANICI BERGIANI VN Nordamerikanska fälbräxter s ZZ / DEN ? > | ß NNE 3 RK " 12 Skandinaviska fjällräxter Y EC [ N FAN NANNY 5 A ® DB \ STOCKHOLMLN,, 13 Arkticka växter. I 3 N VAR N GRERERER! BR Fi instituli jussu REGI®. ACADEMLY. | 14. Svenska lundväxter (inkl, Orchidser a 3) tå 8 [ans ade) INA SCIENTIARUM SUECICA. annis MDCCCLSXXSVI-XCIX, 15a-c Östra,vestra. och södra ormbunksafilelningarne a: 7) | Boras re z | ee a en ey (NR dirigente professore Bergiano V. B. WITTROCKIO. 17 a-c Grottor för museiförenväl. 18. "Bergsalı I klälvrsdat & Karta öfver | jergsalen” med. klätterväxter N fé z a EN, r 3 Ta Aa j P iens 19 Hafstrandsrärter från Östersjökusten CY | FR 5 a 7 (a | Konel . Vetenskaps - Akademic ns 20 R A Sverlyck veslkust { \ N ; >, \ Dr oe Ä RD FAL sprskariler svg nn karak era ? Bj fo RD 2 BOTANISKA TRADGA 22 Friands Rhododendra. m. fl. Ertcaccer. d ee N NODE CO MJ ar BERGIELUND Linnea x 24 Linnea år 1900. 25 (so meter hög häck af 16-driga dvarggranar 26 ab.ad.e Utsigtspunkter 0 EN = 9 tr > Trädgårdens plan uppgjord ar RE u er Veıt BRECHER WITTROCK, 28 Vinranke-partiet, omgifiet al für Ungerns vinberg professor Bergianus karakteristiska, vilda växter. 29 Hallenska partiet : I . > ei 3 5 ee N , Kartan uppmätt och ritad af |:31 Zriminuters väg härifrån till hållplatsen på Stockholm { - C.J. 0. KJELLSTRÖM, Djursholms elektriska. spårväg underlöjtnant X Under anläggning vurande, större fJällväxtparti, till hvars A x u fidlbordande ännu 4 ü 5 dr torde kräfvas SKALA 1:1000 w 10.» Höjd t meter öfter Östersjön. GENERALSTABENS LrTOGRAFISKA ÅNSTALT ER Alme | | N N Acta Horti Bergiani. Bd Il. Karta IT. N \ NL KIN IE BEL EN) / ; DIN 3 Central-Tryckeriet PDS ard. Området, omkring musei-paviljongerna, 1901. Kartan, uppmätt och ritad af €. J.O. Kjellström. SKALA 1:500 Kr. da ria 2 FE » An, ACTA HORTI BERGIANI. Bao 6. N:o 2. ANTECKNINGAR OM NORDISKA NAMN (SVENSKA, NORSKA, DANSKA, FÄRÖISKA, ISLÄNDSKA, FINSKA OCH LAPSKA) PÅ SITEEFARTAZMEDTA NE) EYR AV VEIT BRECHER WITTROCK. EFTER FÖRF:S DÖD UTGIVNA AV ROB. E. FRIES. MED i KARTA. STOCKHOLM 1918 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG - INNEHÄLLSFÖRTECKNING. SAVZEINISIE@ASET FANNINSPAUTERFANB ETDISIKS ET GE 6 go re or BIBL vo od SD NW ob SIN JT oa ZH » 2 ANNIKA a 5 0 0.00 9 0m 0 0 Bao a de 00 ann 2 INORSITAGNANINEATZRAB EDITS BY IRS far ee 128 » SI RR EASIT) SIKSANE SIVIIS ger a er SENS TO RSYNISERSANEN FAN VIN GE TE BAB BIS le das, ade Se fen SN Eg 2 » Dr TELSININ) SKTANE SV S Pepe a a Sr el! FÅ ROTSEE IN ge" N NR EEE ER EHE STR RENNER ISILANDDOICHLT N Ne LE N RE RE TEESE GL FINSRANANNG AN N ee Re ee 0el6) STAND) SK AVES Vil SUS a AI ABU N ne ee en een u SA LAPSKA GEN ASVIN SICA TS FJATB BIS KOR Vesna "css slida Vs iab rikare sa fal jen el IR aker fe fe: SÖ MRRANKETSVIE SET see. ven ana vd 3 FÖRSÖK TILL ANORDNING AV DE SVENSKA STELLARIA MEDIA-NAMNEN TER STRUKIT ARE RIU RE ER eo ZOG » 2 » » Förord. I ett föredrag, avsett för K. Vetenskaps-Akademiens högtidsdag d. 31 mars 1908 och publicerat i Akademiens ärsbok för samma är (sid. 221—236) har professor V. B. WITTROCK lämnat en del meddelanden angäende Vätarfvens, Stellaria media's förekomst, utbredning, biologi och morfologi m. m. och har han där även agnat uppmärksamheten åt den rikedom på svenska och övriga. nordiska namn, som denna växt äger. En fullständigare redogörelse för denna fråga utlovades (se noten sid. 231) och avsågs att införas i Acta Horti Bergiani. Bland de av WITTROCK efterlämnade botaniska anteckningarna har jag anträffat manuskriptet till en dylik utförlig sammanställning av växtens ifråga nordiska namn och bar jag härmed velat uppfylla denna min företrädares önskan, att detta hans arbete måtte bliva framlagt för offentligheten. Manuskriptet i fråga var avslutat och så gott som tryckfärdigt. Det arbete, som jag före utgivandet har behövt ägna detsamma, har huvudsakligen bestått i en kontrollerande granskning av den stora mängden av influtna och bland de efterlämnade papperen: förvarade originaluppgifternas riktiga och fullständiga införande i arbetet, vidare i en del redaktionella utarbetningar samt i ren- ritandet av den i en skiss föreliggande kartan. Några slutsatser i språkligt hänseende äger jag ej kompetens att draga av de föreliggande uppgifterna, utan får arbetet utgöra en materialsamling, i rikhaltighet väl enastående, på de benämningar, som tillagts en av våra allmännaste växter och besvärligaste ogräs. Inalles upptager förteckningen följande antal namn och namnformer, nämligen: SVEIN S KARIN Ins NR Re Ce NEE LEN ER ne Er ut. 211 TI OKSTE Aps NE RE RR RE en ee ee st 51 ame N RER 46 AROS kr MESA RAA SA EEE 2 iSTan dl Ska oe SAR dn RR OLA he er IIS ER I BR N ER AE SANDEN de SRA ER 32 6 FÖRORD. o Huruvida professor WITTROCK å sin sida planerade någon sammanfattande bearbetning av materialet, känner jag ej. Det enda i den vägen, jag bland de efterlämnade papperen funnit, är dels en kartskiss över de allmännaste namnens fördelning inom Skandinavien, dels »ett försök till anordning av de svenska Stellaria media-namnen i språkliga grupper». Båda dessa bidrag till ämnet bifogas det föreliggande arbetet. Bergielund i november 1917. Rob. E. Fries. Svenska namn i alfabetisk ordning: Aborrgräs. Zünl., Nyland: Kyrkslätt och Sjundeå socknar (fil. dr. Robert Boldt). Ankmat. Västergötland, västra: Styrsö [Göteborgs skärgärd] (telegrafkommissarien Th. A. Lange). Arfiua. TH. M. FRIES. Svenska växtnamn. I. Under medeltiden. Sid. 13. (Arkiv för Botanik utg. av K. Svenska Vetenskaps-Akademien. Bd. 3, häfte 4, 1904.) Ariwa. TH. M. FRIES 1. c. Arv. J. E. RIETZ. Svenskt dialekt-lexikon eller ordbok öfver svenska allmoge- spräket. Lund 1867 [och 1877]. Sid. 14. Jämtland, sydöstra: Hällesjö socken (lantbr.-lärl. A. Sjöberg). Jämtland, södra: Berg (apotekare C. A. Grape). Arva. Dalarne: Särna. (C. G. KRÖNINGSSVÄRD. Uppsats på de i provinsen Dalarne vildtväxande Phanerogamer och Filices, 1843, sid. 98. »Arfva.»), Järna socken (Kyrkoherde A. Sehman), Malung (pastor F. O. R. Sandberg). Arve [Arwel. TH. M. FRIES. Svenska växtnamn. I. Under medeltiden. Sid. 13 och 49. E. TIL-LANDZ. Catalogus Plantarum qu& prope Aboam tam in excultis, quam incultis locis huc usque invente sunt. In gratiam Philo-Botanicorum auctior editus. Abox 1683, sid. 5. »Alsine minima fl. abo. Arve» M. LINDER. Om Allmogemälet i Södra Möre härad af Kalmar län. Upsala 1867. Västergötland, sydvästra: Öxnevalla (lantbr.-elev G. Svensson). Dalarne: Älvdalens socken (kandidat L. Levander), Transtrand och Lima (kyrkoherde A. Sehman), Särna (dr. N. Sylvén); Jämtland, södra: Oviken och Berg (lektor S. J. Kardell), Åsarne (lantbr.- elevs Ss 07 Ber: Äsele lappmark: Dikanäs kapell (dr. S. Birger). Arvin. Dalarne: Älvdalen (kandidat L. Levander). Arv-stjiernblomma. C. A. GOSSELMAN. Blekinges flora. 2:dra uppl. 1865, sid. 76. K. F. THEDENIUS. Flora öfver Upplands och Södermanlands fanerogamer och bräkenartade växter. Stockholm 1871, sid. 199. Arvä. Dalarne: Särna och Idre (kyrkoherde ©. Swan). Blekarv. L. M. NEUMAN och F. AHLFVENGREN. Sveriges flora. Lund 1901, sid. 534; namnet betecknar underarten St. apelala Uecria, S ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO 2. Bokarv. A. G. NATHORST. Svenska växtnamn. Stockholm 1903, sid. 60; namnet betecknar underarten S/. zeglecta Weihe. (Arkiv för botanik, utg. av K. Svenska Vetenskaps-Akademien. Bd. 2.) Daggräs. Västerbotten: Sävar. Det mindre jordarfwe. O. BROMELIUS. Chloris gothica seu Catalogus stirpium circa Gothoburgum nascentium, 1694, sid 5. »Alsine minor Fuchs» etc. Drittarv. Dalarne: Älvdalen, Bunkris (dr. N. Sylvén). Drittarvin. Dalarne: Älvdalen (kandidat L. Levander). Dyndgarfvan. Dalarne: Älvdalen (KRÖNINGSSVÄRD |. c). Dyndjarvin. Dalarne: Älvdalen (kandidat L. Levander). Dynjearve. Dalarne: Särna och Idre (kyrkoherde OÖ. Swan). Faitgräss. Estland, Ormsö (dr. G. Danell). Fetgräs. Goitland: Silte (pastor R. Matsson). Uppland: Roslagen, C. LINNAI Flora Suecica. Ed. II. Stockholm 1755, sid. 98. Hälsingland: Hudiksvall (trädg.-elev I. Strandmark), Ilsbo (pastor R. Matsson). Medelpad: Indalsliden (byråchef Th. Örtenblad), Njurunda (adjunkt E. Collinder). Ångermanland: Härnösand (lektor H. W. Arnell), Sidensjö och Skorped (herr Joh. Sundström); Själevad (lantbr.-elev P. G. Åström), »det vanliga namnet» (dr. Th. Wulff). Jämtland: »mindre vanlig benämning» (lektor S. J. Kardell). Fetnarv. Södermanland: Sorunda (trädg.-elev K. A. Johansson). Medelpad: Sundsvall (fröken Lilly Jahns), Skön (trädg.-elev Engström). Fetnärv. Medelpad: Sundsvall, Skön, Sättna, Selånger, Tynderö, Hässjö, Ljustorp, Liden, Holm, Njurunda, Attmar (adjunkt E. Collinder). Fetnäte. Medelpad: Selånger och Sättna (adjunkt E. Collinder). Fetsärv. Ängermanland: Multrä, Sollefteå, Resele, Helgum (regementspastor dr. E. Modin). Fettagg. Ångermanland: K. SIDENBLADH. Allmogemålet i Norra Ånger- manland. Upsala 1867, sid. 38; [Nordmaling? regementspastor E. Modin]. Västerbotten, RIETZ 1. c., sid. 134. Fettgräs. Hälsingland: J. A. WISTRÖM. Ett blad ur Hälsinglands kultur- historia. Sid: 11. (Hudiksvalls Högre Elementarläroverk. Inbjudning till öfvervarande af ärsexamen d. 9 och 10 juni 1874. Hudiksvall 1874, 4:0.) Hälsingland, norra (kamrer G. Bladini). Liffland, Runö (pastor A. Zetterqvist). Fettgrässe. Ångermanland: Sollefteå (kamrer J. Ängman), Ytterlännäs (pastor G. Bergfors). Foglegrääs. J. FRANCK. Speculum botanicum renovatum. Upsalie 1659, sid. 4. Frogras (a uttalas med ett ljud mellan a och ä). Hälsingland, J. A. WISTRÖM l. c.; Arbrå (adjunkt E. Collinder). Fulagräs. Skåne, nordvästra: Välinge (landtbr.-lärl. A. Åkesson). Skåne, västra: Örtofta (lantbr.-lärl. S. Christenson). V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PÅ STELLARIA MEDIA. 9 Skåne, sydvästra: Fru Alstads socken (lantbrukaren O. Christofferson). [Fågelgräs.] Skåne, sydöstra: . Stiby (lantbr.-lärl. E. H. Svensson). Fulamad. Skåne, sydvästra: Fru Alstads socken (lantbr. O. Christofferson). [Fågelmat.] Fågelarv. Småland: Kalmar län (lektor Hj. Möller). Fågelgräs. Stockholm (direktör A. Pihl och dr. J. G. W. Zander). Finland, sydvästra och södra (lektor Hj. Hjelt). Fågelmat. Szockholm (professor G. Lagerheim); Göteborg (adjunkt E. Vretlind). Fägelnarv. K. F. THEDENIUS |. c. J. E. D:son IVERUS. Beskrifning öfver Vestmanlands Fanerogamer och Thallogamer. Upsala 1877, sid. 131. Småland: Kalmar (trädg.-elev. J. Johansson). Halland: Halmstad (rektor F. W. Å mark). Östergötland: Söderköping (trädg.-elev G. Nilsson). Stockholm (skolföreståndare G. Söderberg och trädg.-elev A. Jacobson). Västerbotten: Skellefteå (trädg.-elev J. Hedlund). Fågelnarve. Östergötland: Söderköping (trädg.-elev O. Hallberg). Närike: Götlunda (överintendent A. T. Gellerstedt). Västmanland: Säterbo (överintendent A. T. Gellerstedt). Fågelnata. Szockholm (artist A. Ekblom). Uppland: Enköping (rektor F. W. Åmark). Fägelnate. Göteborg (apotekare C. G. H. Thedenius). Stockholm (adjunkt dr. J. Berggren). Västmanland: Kolbäck (herr J. E. D:son Iverus). Fä(i)tgräss. Estland, Nuckö (dr. Gideon Danell). Fäjtgräs. Estland, Rågöområdet (dr. G. Danell). Liffland, Runö (dr. G. Danell). Gräsarv. Västergötland: Skövde (lantbr.-lärl. E. Larsson). Gärarv. Medelpad: Häverö (kyrkoherde P. J. Söderberg). Härjedalen: Övre Hogdal (apotekare C. A. Grape). Görarv. Hälsingland, nordvästra: Ängersjö (regementspastor E. Modin). Härjedalen, sydöstra: Lillherrdal (lantbr.-lärl. S. Hansson). Görärv. Hälsingland: \itterhogdal (skolföreständare M. Östman). Härjedalen: Lillherrdal, Linsäll, Hede, Tännäs, Storsjö (skolföreständare M. Östman). Görärve. Härjedalen: Älvros och Sveg (regmentspastor E. Modin), Linsell (hemmansägare P. Eriksson och regementspastor E. Modin), Tännäs (landtbr. O. Bergman), Funäsdalen (skolföreståndare M. Östman). Harva. Dalarne: Älvdalen, Bunkris (dr. N. Sylvén). Hönsarv. Bohuslän: Uddevalla (trädg.-elev T. Lindberg). Västergötland: Göteborgstrakten (dr. Th. Wulff), Ulricehamn (direktör E. Almqvist). Dalsland: Ämäl (adjunkt J. Sjögren). Hönsarve. Södermanland: Nyköpingstrakten (trädg.elev E. Karlsson). ba IO ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 2. Hönsebet. E. TIL-LANDZ 1. c. »Flönsebeet». O. BROMELIUS 1. c. Hönsebett. ]. FRANCK. Speculum Botanicum renovatum, 1659, sid. 4. Hönsegräs. J. FRANCK |. c. 1638, sid. 4. »Hönsegrääs» |. c. 1659, sid. 4. E. TIL-LANDZ 1. c. »Hönsegrääs». J: PALMBERG. Serta florea suecana eller Swenske örtekrantz. 1684, sid. 140. Hönsemate. ]J. FRANCK |. c. 1628. J- PALMBERG |. c. Hönsgräs. P. UGLA. Dissertatio gradualis, de Pr&fectura nesgardensis Dale- karlie. Upsalis 1734, sid. 29. Göteborgs-trakten (apotekare C. G. H. Thedenius). Hönsnarv. Goitland (ränserskor pa Experimentalfältet). Östergötland, östra: Kuddby (lantbr.-elev E. Jonsson). Södermanland, västra: Julita (vaktmästare F. Nyberg). Södermanland, östra: Vårdinge (lantbr.-lärl. W. Gustafsson). Närike: Kräcklinge (trädg.-elev G. Karlsson). Hönsnata. Västmanland, östra: Vittinge (redaktör L. A. Ahlgren). Hönsnate. Småland, nordöstra: Odensvi (lantbr.-elev K. J. Ahlström). Södermanland, nordöstra: Salem (lantbr.-lärl. S. Westrin). Jord-Arfwe. J. FRANCK |]. c. 1659. Kanarienarve. Gästrikland: Gävle (trädg.-elev Åhlén). Kassnarv. Västergötland: Elgarås (pastor B Lundberg). Krabbegräs. J. LINDER. Flora Wiksbergensis. Stockholm 1728, sid. 3. Kräfsamad. Skåne, sydvästra: Fru Ahlstads socken (lantbr. O. Christofferson [kräftmat|. Kräfteföda. ©. BROMELIUS |. c. Kräftnata. Västergötland: Norra Härene (assistent S. Blomqvist). Södermanland: Södertörn (trädg.-elev G. Andersson). » västra: Vingåker (lantbr.-lärl. N. Ohlsson), Julita (lantbr.- lärl. B. Westesson). Leidergräs (betyder enligt Iverus lergräs). Finland, Nyland: Pernå (J. D:son Iverus). Maltgräs. Finland, Nyland: Kyrkslätt (dr. R. Boldt). Medelmättigt hönsegräs. ©. BROMELIUS |]. c. Meira. Goitland: Fårö (kyrkoherde J. A. Timander). Me(i)re. Goftand, »gammalt folk» (amanuens T. Vestergren). Me(i)rgräss. Goiland, »gammalt folk» (amanuens T. Vestergren). Meijrä. Goitland, södra (lektor F. Ahlfvengren). Merä. Gottland: Lau (lektor M. V. Klintberg). Mira. Goitland: Visby (lautbr.-elev G. Gradelius) och Västkinde (dr. K. Johansson), - Othem, Boge och Tingstäde (skolföreständaren M. Östman), Färö (kyrko- herde J. A. Timander). Mire. Gottland: Visby (EL. FRIES. Kritisk Ordbok öfver Svenska Växtnamn. Stockholm 1880, sid. 79), Bro (amanuens T. Vestergren), Klinte (lektor A. Vesterberg). Mirgräss. Gotiland: Bro (amanuens T. Vestergren). V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PÅ STELLARIA MEDIA. Mira. Gottland (rektor A. Romdahl). Mäira. Gottland (RIETZ 1. c., sid. 453). Narf. C. LINNEUS, se vidare Narv! Narfgräs. C. LINNEUS, se vidare Narvgräs! Narf-stjiernblomma. S. LiLJEBLAD. Utkast till en Svensk Flora. Upsala 1816, sid. 247. Narfwe. C. LINN&US, se vidare Narve! Narfwegräs. 0. BROMELIUS |. c Narta. Gästrikland, östra: Hille (lantbr.-elev K. E. Bohlin). Narv. Goftland: Othem (lantbr.-elev G. Gradelius). 3:dje uppl. Östergötland, norra: Risinge och Kullerstad (direktör E. Almqvist). » centrala: Linköping (dr. H. Dahlstedt, trädg.-elev K. ]. Jonsson, lektor E. Pettersson), »mellersta Östergötland» (lektor E. Adlerz), Stjärnorp (trädg.-elev J. Herzman), Kärna (lantbr.-elev A. Lagerfelt), Vist (lantbr.-elev N. Insulander), Kullerstad, (lantbr.-elev J. P. Helin). Östergötland, västra: Svanhals (träd.-elev O. G. Tell). » östra: Norrköping (trädg.-eleverna C. J. Skog och B. Svensson och lantbr.-elev B. Lindhe), Kuddby (lantbr.-elev E. Jonsson), Dagsberg (direktör G. Lind), Östra Eneby (professor E. Lönnberg). Västergötland, västra: Göteborg (apotekare C. G. H. Thedenius). Södermanland, C. LINNAUS |. c.; »Narf». » västra: Julita (vaktmästaren T. Nyberg), Österäker (lantbr.-elev G. Santesson), Östra Vingåker (jungfru K. L. Andersson och trädg.-elev Anton Karlsson). Södermanland, sydvästra: Stora Malm (lantbr.-elev K. Lindström). > norra: Strängnäs (lantbr.-elev K. Wernstedt), Stenkvista (lantbr.-elev E. Bager). Södermanland, nordvästra: Husby-Rekarne (lantbr.-elev N. Gyllenberg). » centrala: Flen (trädg.-elev K. Malmqvist). » östra: Södertörn (kontraktsprost A. T. Pettersson), Sorunda (skolföreståndaren G. Söderberg). Närike, norra: Ödeby (trädg.-elev E. Lindström). Uppland, södra: Värmdön (kusken C. J. Svensson), Stockholm (trädg.- elev A. Jacobson), Sundbyberg (trädg.-elev E. Samuelsson), Drottning- holm (trädg.-elev G. Enberg), Hammarby (trädg.-elev P. Palm). Uppland, östra: Edebo (lantbr.-elev L. O. J. Holmström). » västra: Västra Lövsta (fröken E. Hedlund). Västmanland, södra: Odensvi (lantbr.-elev C. Nilsson), Näsby (lantbr.- elev B. Ohlsson). Västmanland, norra: Västanfors (lantbr.-elev T. B. Flytström). » östra: Ramnäs (trädg.-elev K. Bergstedt). Dalarne, södra: Silvberg (lantbr.-elev K. G. Arfwedson). Narva. Södermanland, östra: Södertälje (trädg.-eleverna B. Hedberg och E. Rundström), Salem (träd.-elev A. Jacobson). Södermanland, mellersta: Björnlunda (trädg.-elev H. Eriksson). Västmanland, södra: Arbogatrakten (trädg.-elev A. Söderkvist). 12 Narve. ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 2. Småland, sydöstra: Södra Möre (LINDER, N. ]. c). Östergötland, östra: Norrköping (direktör E. Almqvist). Södermanland, östra: Huddinge (träd.-elev K. Andersson), Södertälje (pastor O. Hagstöm, trädg.-eleverna A. Hellstöm och J. Pettersson), Trosa (trädg.-elev A. G. Johansson), Gnesta (trädg.-elev A. Carlson), Västerljung och Bälinge (Fru M. Malmgren). Södermanland, södra: Björkvik (träd.-elev K. Almlöf), Bogsta (tull- förvaltare A. A. Lindström), St. Nikolai (lantbr.-elev P. Ågårdh), Nyköpingstrakten (fru C. Lindström), Tystberga (trädg.-elev Ericsson). Södermanland, västra: Stora Malm (trädg.-elev D. Andersson och lektor G. O. A:n Malme), Östra Vingåker (fondmäkl. G. Indebetou), Floda (seminarieadjunkten L. C. Lindblom). Södermanland, norra: Åker (trädg.-elev H. Fredlund), Länna (trädg.-elev K. J. Eriksson), Strängnäs (tullförvaltare A. A. Lindström), Selö (dr. F. R. Aulin). Södermanland, mellersta: Forsa (trädg.-elev Pettersson). Närike, nordöstra: Götlunda (överintendent A. T. Gellerstedt och major A. L. Behm). Närike, norra: Axberg (fru E. Ekman). Uppland, sydvästra: Holm (lantbr.-elev E. Oskarsson), Enköping (tull- förvaltare A. A. Lindström). Västmanland, C. LINNAUS ]. c., »Narfwe». » södra: Arboga (kyrkoherde K. Örström), Säterbo (över- intendent A. T. Gellerstedt). Västmanland, sydvästra: Nora (trädg.-elev E. M. Kullberg), Munktorp (lantbr.-elev H. Carlsson). | Gästrikland: Gävle (trädg.-elev Åhlén). Medelpad: Sillre (byråchef V. T. Örtenblad), Indal [narven] (adjunkt E. Collinder). Ångermanland: Sollefteå (byråchef V. T. Örtenblad). Jämtland (lektor S. J. Kardell), Lit (dr. N. Sylven och lantbr.-elev E. Jonsson), Frösö (lantbr.-elev K. W. Amnelius), Norderö (lantbr.- elev M. E. L. Nilsson) Västerbotten: Umeå (byråchef V. T. Örtenblad). Piteå lappmark: Arvidsjaur (herr E. Karlsten). Narvgräs. Malland: Halmstad (rektor F. W. Åmark). Östergötland, västra: Högby (lantbr.-elev E. Nilsson). Södermanland: \Västra Vingåker (trädg.-elev G. Eriksson), Stora Malm (lektor G. ©. A:n Malme). Närike: J. D. GELLERSTEDT. Nerikes Flora 1831, sid. 55; »narfgräs». Västmanland, J. E. D:son IVERUS. Beskrifning öfver Vestmanlands Fanerogamer och Thallogamer. Upsala 1877, sid. 131. Värmland, J. E. RIETZ |. c., sid. 799. Hälsingland: Bollnästrakten (direktör R. Almqvist). Medelpad, C. LINNAUS |. c.; »narfgräs», V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PÅ STELLARIA MEDIA. 13 Nata. Västergötland, norra: Varnhem (träd.-elev K. Hagberg), Skärv (trädg. elev J. A. Landqvist), Levene (trädg.-elev A. Winter). Öland, mellersta (lantbr..elev E. Sjögren). Södermanland, östra: Österhanninge (lantbr.-lärl. A. Törnlöv), Botkyrka (lantbr.-elev K..H. A. Vesterström). Södermanland, norra: Jäder (lantbr.-lärl. K. Hellmark). » västra: Vingåker (lantbr.-lärl. N. Ohlsson), Julita (lantbr.- lärl. B. Westesson). Uppland, södra: Värmdö (kusken C. J. Svensson), Stockholm (professor G. Lagerheim), Drottningholm (träd.-elev G. Enberg), Svartsjö (kamrer G. Bladini |»Natan»| och träd.-elev C. B. Larsson), Västra Ryd (trädg.- eleverna A. T. Andersson och €. J. Andersson), Össeby Garn (trädg.-elev A. Samuelson), Övergarn (tullförvaltare A. A. Lindström). Uppland, östra: Roslagsbro (lantbr.-lärl. J. Öhman), Häverö (lantbr.-lärl. K. Pettersson), Väddö (lantbr.-elev K. Karlsson), Harg (lantbr.-lärl. C. E. Eriksson), Fasterna (jungfru M. K. Nilsson), Forsmark (trädg.-elev K. Nyberg). Uppland, norra: Hökhufvud (lantbr.-lärl. M. Wahllöv), Forsmark (lantbr.- lärl. ©. Forsman), Tolfta (trädg.-elev K. Levin), Öster Lövsta (lektor E. Henning), Älvkarleby (jungfru K. J. Sjöstrand). Uppland, mellersta: Uppsala (lantbr.-elev E. B. Nordkvist), Gamla Uppsala (lantbr.-lärl. A. Mattsson), Vaxala (trädg.-elev H. Hammar), Tuna (lantbr.-ärl. E. Eklund), Skogs-Tible (rektor S. Almquist), Almunge (lantbr.-elev. C. Ahlen och E. Wiberg),. Balingsta (lantbr.- elev A. Lundberg). Uppland, västra: Enåker (lantbr.-elev R. Johansson), Litslena (lantbr.- elev K. H. Lundvall). Västmanland, östra: Vittinge (redaktör L. A. Ahlgren), Västerås (E. Blomqvist). Gästrikland, östra: Valbo (lantbr.-elev C. J. Östling), Gävle (apotekare C. A. Grape och trädg.-elev. Åhlén), Forsäker (trädg.-elev Andersson). Dalarne: Siljansnäs (J. S. A. Vestman), Säterstrakten, Falutrakten, Gagnef, Enviken, Ringsjö (dr. N. Sylven), Rättvik, Ore, Orsa, Älv- dalen (lektor P. G. Theorin). Hälsingland, sydöstra: Söderala (lantbr.-lärl. J. A. Johanson), Söder- hamn (adjunkt A. A. Magnusson), Bollnäs (doktor A. Bellander), Hudiksvall (trädg.-elev J. Strandmark). Medelpad: Sundsvall (adjunkt E. Collinder). Ångermanland, östra: Själevad (lantbr.-elev P. G. Åström). Finland, Egentliga: Abo skärgård, Nagu (trädg.elev G. Åberg). Nyland: Karis och Bromarv (amanuens E. Lundström). » Åland (postmästare J. Montell och läraren B. Flodström), Brändö och Finströms m. fl. socknar (pastor J. F. Manner). Natagräs. Finland, egentliga: Åbotrakten (dr. A. Arrhenius); »sydvästra Finland»: P. H. OLSSON. »Svenska Växtnamn i sydvestra Finland» (Bot. notiser 1896, sid. 10). ’ I4 ACTA HORTI BERGIANI BAND 6. N:O 2. Finland, Nyland: lektor Hj. Hjelt m. fl., Hälsingfors (professor F. Elfving), Ekenäs (magister H. Kranck). Natagräs. Finland: Äbotrakten (dr. A. Arrhenius och magister E. Häyren). » Nyland, västra: Ekenäs (magister E. Häyren och magister H. Kranck), Hälsingfors, allmänt (dr. R. Boldt), Hälsinge socken (stads- trädgårdsmästare Hj. Söderberg). Natan. Stockholm (hovrättsrädet K. Almgren). Uppland, södra: Munsö (lantbr.-elev J. R. Giertta). Natar. Hälsingland: Söderala (trädg.-elev Sporre). Nate. Skåne, sydöstra: Tranås (dr. E. Haglund). » västra: Örtofta (lantbr.-lärl. S. Christenson). Gottland, södra: Havdhem (trädg.-elev J. Rosberg). Östergötland, västra: Högby (lantbr.-elev E. Nilsson). Västergötland, norra-nordöstra: Hassle (dr N. Sylvén), Fyrunga (lantbr.- elev H. Littorin), Berga (lantbr.-lärl. H. Engström), Norra Härene (assistent S. Blomqvist), Skara (herr S. Åstrand och lantbr.-elev L. Kylberg). Västergötland, mellersta: Floby (lantbr.-lärl. E. Carlsson). » sydöstra: Sandhem (dr. E. Haglund). Södermanland, östra: Huddinge (trädg.-elev K. A. Andersson), Väster- haninge (trädg.-elev A. Jacobson), Muskö (trädg.-elev K. Bergstedt), Södertälje (trädg.-eleverna A. Hellström och A. Jacobson). Södermanland, norra: Länna (trädg.-elev K. J. Eriksson), Selö (dr. F. R. Aulin). Södermanland, södra: Ludgo (lantbr.-elev H. Smedberg), Blacksta (trädg.- elev A. Pettersson). Närike, södra: Lerbäck (professor R. Sernander). Uppland, C. LINNAUS |. c. » södra: Stockholm (trädg.-elev Blomqvist, professor G. Lager- heim, direktör A. Pihl och doktor J. G. W. Zander), Hammarby (träd.-elev P. Palm), Munsö (lantbr.-elev J. R. Giertta). Uppland, östra: Länna (lantbr.-elev C. Carlström), Väddö (lantbr.-elev K. Karlsson), Rimbo (lantbr.-lärl. G. Dahlborg), Fasterna (trädg.-elev Jansson). Uppland, norra: Tierp och Vessland (trädg.-elev K. Tegelström). » mellersta: Uppsala (lantbr.-elev H. Ericsson), Erentuna (jäg- mästare ©. Vesterlund), Frötuna (lantbr.-lärl. K. Schürer v. Waldheim). Uppland, västra: Enköping (rektor F. W. Ämark), Värfrukyrka (lektor ©. Arenander), Västra Lövsta (lantbr.-elev E. Ericsson och fröken E. Hedlund), Enäker (lantbr.-elev A. Olsson). Västmanland, sydöstra: Västerås (kyrkoherde K. Örström). » södra: Kolbäck (dr. J. E. D:son Iverus), Odensvi (trädg.- elev C. Nilsson), Näsby (lantbr.-elev B. Ohlsson). Västmanland, östra: Rämnäs (trädg.-elev A. Andersson), Lillhärad (trädg.- elev G. Ahlner), Tillberga (lantbr.-elev N. D. B. Tersmeden), Sala- trakten (dr. K. Hedbom). V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PÅ STELLARIA MEDIA. I5 Västmanland, sydvästra: Nora (trädg.-elev E. Eriksson). Gästrikland (trädg.-elev K. Lundberg). » Gävletrakten (trädg.-elev T. Sjöberg), Öster-Färnebo (trädg.- elev S. Edlund). Dalarne, södra—mellersta: Nås och Floda (kyrkoherde A. Sehman). » mellersta: Leksand (lantbr.-eleverna K. Eckerbom, N. Hjerpe och C. Linnman). Dalarne, norra: Särna (dr. N. Sylven). » sydvästra: Tyngsjö (pastor F. ©. R. Sandberg). Hälsingland: \usttrakterna (apotekare C. Plejel). Söderhamn (adjunkt A. A. Magnusson), Bollnäs (dr. A. Bellander och trädg.-elev O. Berge), Forsa (professor Chr. Aurivillius). a Finland, Åland (tädg.-elev O. Laine). Nädge. Norrland, RIETZ 1. c., sid. 476. Nägde. » RuErzel, ©, sid2476: Närigräs. Finland, Nyland: Hälsinge (doktor R. Boldt). Närve. Zämtland: »vanligen» (lektor S. J. Kardell). : > mellersta: Offerdal (trädg.-elev E. Edlund), Östersund (fru H. Arnell), Lit (dr. N. Sylven). Medelpad: Tiden (adjunkt E. Collinder). Närven. Jämtland: norra domsagan (riksdagsman K. Karlsson i Mo), Frost- vikens södra del (kyrkoherde A. Arvidsson). Nä'rvi. Obs! lapsk-svensk form. Jämtland (kyrkoherde J. Neeselius). Nä'rvié. Obs! lapsk-svensk form. Lycksele lappmark: Tärna (kyrkoherde J. Nselius). Ogräset. Lycksele lappmark: Tärna, Rödingsfors (dr. S. Birger), Pite lapp- mark, Gäckvik (dr. S. Birger). Ogrästagg. Västerbotten: Umeätrakten (tullförvaltare J. Vleugel). Sandarv. Västergötland, sydöstra (direktör E. Almqvist). Sarv. RIETZ |. c., sid. 558. Småland, mellersta—norra: Marbäck och Säby (adjunkt Th. Petersohn). » nordöstra: Hallingeberg (kontraktsprost ©. W. Redelius). >» norra: Tranås (direktör E. Almqvist), Visingsö (kyrkoherde J. E. Wirseen). Östergötland, östra: Gryt (kontraktsprost ©. W. Redelius). > mellersta: Grebo (kontraktsprost OÖ. W. Redelius). Östergötland och Västergötland, N. LINDER. Närike, mellersta: Kvissbro (bokhällaren A. Lundqvist). Ängermanland: Ramsele (jungfru Johanna Andersson). Sarve. Västergötland, RIETZ 1. c., sid. 558. » sydöstra: Gällsta socken, Toarp (direktör E. Almqvist). » östra: Korsberga (adjunkt A. Stalin), Kyrkefalla (lantbr.- elev M. Apelskog), Hjo (professor Y. Sjöstedt), Värsäs (lantbr.-elev J. Hagman). Småland, nordöstra: Hallingeberg (kontraktsprost O. W. Redelius). 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO 2. Östergötland (direktör E. Almqvist). » östra: Gryt (kontraktsprost ©. W. Redelius). » mellersta: Grebo (kontraktsprost ©. W. Redelius). » västra: Västra Tollstad (lantbr.-elev T. Fredriksson), Högby (lantbr.-elev E. Nilsson), Västra Stenby (agronom E. Ljung). Närike, östra: Lännes (trädg.-elev A. Lager). Värmland, sydöstra: Karlskoga (direktör E. Almgvist). Sarvgräs. Östergötland, västra: Högby (lantbr.-elev Ernst Nilsson). Skjulgräs. Ångermanland, mellersta—östra: Sidensjö (herr Joh. Sundström). Slarvgräs. Medelpad: Stöde (adjunkt E. Collinder). Snarve. Västergötland, östra: Kyrkefalla (lantbr.-elev M. Apelskog). Stjärnarv. Skåne, västra: Malmö (lantbr-lärl. H. Aspelin). Stiärnblomster. Skåne, östra: Rinkaby (lantbr.-elev R. Gauffin). Surtagg. Västerbotten: Degerfors socken (dr. N. Sylvén). Svinamad. Skåne, sydöstra: Stiby (lantbr.-larl. E. H. Svensson). Svinarv. Skåne, sydöstra: Smedstorp (trädg.-elev A. M. Johnsson). Bohuslän, mellersta: Uddevalla (trädg.-elev T. Lindberg). Närike, nordöstra: Götlunda (trädg.-elev E. Pärsson). Svineiort. Västergötland, nordvästra: Bäreberg (lantbr.-elev A. Johansson). Svingräs. Hälsingland, C. LINNEUS LI c.; RIETZ 1 c., sid. 799; Ordbok öfver Allmogeord i Hälsingland, utgifven af Hälsinglands Fornminnessällskap. Hudiksvall 1873, sid. 74; J. A. WISTRÖM. Ett blad ur Hälsinglands kultur- historia. Hudiksvall 1874, sid. 11. Medelpad: Borgsjö (adjunkt E. Collinder). Finland, Nyland: Borgåtrakten (magister F. Jansson). Svinnarv. Södermanland, västra: Östra Vingäker (jungfru K. L. Andersson). Västmanland, södra: Arbogatrakten (trädg.-elev A. Söderkvist), Odensvi (lantbr.-elev C. Nilsson). Svinnarve. Södermanland, södra: Nyköpingstrakten (fru C. Svinnata. Finland, Nyland: Bromarv (magister H. Kranck). Svinnate. Uppland: Rö (trädg.-elev Wanderoy). Hälsingland, södra: Bollnäs (trädg.-elev O. Berge), Skog (lantbr.-elev K. G. Samelius). Obs! J. FRANCK. Speculum Botanicum. Upsala 1638, sid. 4: »Alga palustris. Swine nate.» J. FRANCK. Spec. botan. renovatum. Upsala 1649, sid. 4: » Alga palustris vel fluviatalis latifolia. Swine-nate, Tang.» E. TIL-LANDZ. Catal. plantarum. »Alga palustris. Swijnenate.» Svinnärv. Medelpad: Tiden (adjunkt E. Collinder). Särje. Småland, norra: Visingsö (kyrkoherde J. E. Wirseen). Särv. Värmland, norra: Södra Finnskoga (kontraktsprost A. B. Edgren). Ångermanland. södra: Graninge (lantbr.-lärl. F. Pierre). » nordvästra: Tåsjö (regementspastor dr. E. Modin). Särven. Ångermanland: Sollefteå (kamrer J. Engman), Junsele (prosten J. U. Åkerberg). Tagg. Västerbotten, RIETZ 1. c., sid. 720. » södra: t. ex. Umeätrakten (tullförvaltare J. Vleuge)). Lindström). V. B WITTROCK. NORDISKA NAMN PÄ STELLARIA MEDIA. 1% Lycksele lappmark: Tärna, Rödingsfors (dr. S. Birger), Sorsele (apo- tekare C. A. Grape), Norrbotten, Långträsk (dr. S. Birger). Ta'gge. Lycksele lappmark: Tärna (kyrkoherde J. Nzselius). Pite lappmark: Gäckvik (dr. S. Birger). Taggen. Västerbotten, södra: Umeåtrakten, mindre allmänt (tullförvaltare J. Vleugel). Taig. Västerbotten, mellersta och norra: t. ex. Burträsk (tullförvaltare J. Vleugel). Takke. Obs! lapskt uttal av »Tagge». Lycksele lappmark: Tärna (kyrkoherde J. Nselius). Tava. [Obs! Tav = tägor i lin; enligt Rietz]. Ångermanland, sydöstra: Vibyggerå (direktör E. Almqvist). Tippugräs. Finland, södra och sydvästra (lektor Hj. Hjelt), Nyland (magister F. Jansson), Helsingfors (doktor R. Boldt), Åbo [Tipogräs?] (amanuens E. Lundström). Tuppgräs. Bohuslän, södra: Kungälvstrakten (häradshövding M. Bäärnhielm). Tävan. (Kollektivt). Ångermanland, sydöstra: Ytterlännäs (pastor G. Bergfors). Va'nnar. Skåne (N. LILJA. Skånes Flora 1838, sid. 191; RIETZ 1. c., sid. 799). Hör (folkskolelärare J. A. Österberg), Hessleholm (assistent S. Blomqvist). Va'nnare. Skåne (N. LILJA. Skånes Flora, 2:dra upplagan. Stockholm 1870, sid. 291; RIETZ |. c., sid. 799). Skåne, mellersta: Billinge (adjunkt J. Sjögren). » södra: Ystadstrakten (adjunkt dr. G. E. Ringius), Silvakra (lantbr.-lärl. L. Nilsson). Skäne, sydöstra: Simbrishamnstrakten (lantbr. H. Liedholm), Frenninge (lantbr.-lärl. E. Olsson), Stiby (lantbr.-lärl. E. H. Svensson). Skäne, västra: Kevlinge (lantbr.-elev A. Persson), Lund (professor C. F. ©. Nordstedt och lantbr.-lärl. J. R. Lundgren), Örtofta (lantbr.-lärl. S. Christenson), Landskrona (trädg.-elev T. Lundius), Näs (lantbr.- lärl. J. Persson), Konga (lantbr.-elev N. Hertzmann). Skäne, östra (lektor J. Erikson), Österslöv (godsägare C. Möllerberg), Kristianstad (lektor Wahlstedt), Västra Vram (kandidat J. Wallden). Skåne, nordöstra: Knisslinge och Hjärsäs (lantbr.-elev E. Hagberth), Broby (professor Hj. Nilsson). Skäne, nordvästra: Norra Vram (lantbr.-elev R. Tornerhjelm). » norra: Finja (lantbr.-elev C. O. Nilsson), Vittsjö (lektor L. ]. Wahlstedt). Vannaren. Skåne, västra: Lund (lektor Hj. Möller). Skåne, sydöstra: Stora Herrestad (lantbr.-lärl. N. Ingvarsson). Vanna'rr. Skåne, sydvästra: Skurup (assistent H. Nilsson-Ehle och lantbr.- lärl. H. Olsson), Fru Alstads socken (lantbr. ©. Christoffersson), Malmö (lantbr.-elev E. Dieden), Lomma (vaktmästare N. W. Thulin), Södra Åby (lantbr.-lärl. ©. Kristoffersson), Lockarp (lantbr.-lärl. M. Holmberg), Hyby (lantb.-Järl. L. H. Nilsson-Hessler). Vannarv. Skåne, sydöstra: Smedstorp (trädg.-elev A. M. Johnsson). » västra: Svalöv (dr. H. Witte). > norra: Finja (lantbr.-elev C. O: Nilsson). LS ACTA HORTI BERGIANI. BANDE6. UNEON2: Vannarv. Skåne, södra: Trelleborg (professor C. F. ©. Nordstedt). Vannå'r. Skåne, mellersta-västra: Torrlösa, Ask och Billinge (lantbr. H. Lied- holm). Vannört. Skåne (lantbr. H. Liedholm). Vass. Bohuslän, mellersta: Hede socken (jungfru Gerda Karlsson) [Obs! Phrag- mites communis kallas där »sjövass»]. Dalsland, mellersta: Ödsköld (adjunkt J. Sjögren). Vassar. Dalsland, södra: Frändefors (pastor O. Wennerbeck). Västergötland. nordvästra: Flo och Gustav Adolf (adjunkt J. Sjögren). Vassare. Halland, norra: Fjäras (trädg.-elev). Västergötland. nordvästra: Västra Tunhem, Björke, Åsaka, Gärdhem (kontraktsprost A. Rudberg). Närike, södra: Hammar (trädg.-elev Karlsson). Vassarv. Småland, nordvästra: Jönköping (adjunkt A. A. Magnusson och lektor C. ©. von Porat), Månsarp (dr. E. Haglund), Öggestorp (trädg.-elev A. Langström), Hakarp (lantb.-elev A. Abrahamsson). Småland, västra: västra delen av Jönköpings län (lektor C. O. von Porat), Refteled (lantbr.-lärl. N. Palm), Landeryd (assistent S. Blomqvist). Halland, norra: Kungsbacka-trakten (dr. H. Dahlin). » mellersta-östra: Kinnared (assistent S. Blomqvist). mellersta: Abild (lantbr.-lärl. A. Person), Ljungby (lantbr.-elev S. J. Andersson). Bohuslän, norra: Tanum (byrächef V. Th. Örtenblad). » mellersta: Uddevalla-trakten (rektor J. Henriksson, adjunkt T. ©. B. N. Krok och trädg.-elev T. Lindberg). Bohuslän, södra: Backa (lantbr.-elev J. Tingdahl). Dalsland (L. M. LARSSON. Flora öfver Vermland och Dal. Carlstad 1859, sid. 121). Dalsland, norra (regementsläkare H. ©. Waldenström), Steneby och Ärtemark (rektor J. Henriksson). Dalsland, nordöstra: Mo och Åmål (lantbr. P. A. Larsson), nordvästra: Ed, Nössemark, Töftedal (pastor J. Hallenberg). » mellersta: Gunnarsnäs (förf. och trädg.-elev V. Larsson), Nordals härad och Högsäters socken (rektor J. Henriksson). Dalsland, sydöstra: Brålanda, Frändefors, Sundals-Ryr (pastor O. Wenner- beck), Bolstad (adjunk. J. Sjögren). Värmland, östra: Rämen (trädg.elev F. Wikström), Filipstad (rektor A. Arrhenius och direktör E. Almqvist). Värmland, sydöstra: Bjurkärn (C. F. GEIJER. Ny journal 1797), Östra Fågelvik (lantbr.-elev N. Bohman och lantbr.-lärl. F. Sonneson), Visnum (träd.-elev E. Ågren), Ölme (lantbr.-elev B. Johansson), Karlskoga (lantbr.-lärl. P. Olsson). Värmland, mellersta: Råda (lantbr.-elev E. Everitt), Lysvik (pastor O. Hagström). Vämland, södra: Nyed (trädg.elev E. Beckman), Karlstad (direktör E. Almqvist, fröken H. Franke, lantbr.-elev S. Svensson, regements- V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PÄ STELLARIA MEDIA. 19 läkare H. O. Waldenström och trädg.-elev A. Velin), Kil (lantbr.- elev. K. Öman). Värmland, västra: Gunnarskog (assistent A. Elofsson), Eda (kontrakts- prost T. E. Lignell), Blomskog (kyrkoherde K. M. Almqvist). Värmland, sydvästra: Gillberga (rektor J. Henriksson, lantbr.-elev S. Hultkrantz och lantbr. P. A. Larsson). Västergötland. C. LINN&US |. c. [»wass-arf»|. RIETZ 1. c., sid. 799. ) norra: Österplana och Norra Härene (assistent S. Blom- qvist), Fyrunga (lantbr.-elev H. Littorin). Västergötland, nordvästra: Vänersborgstrakten (A. SAHLEN. Vänersborgs flora. Mariestad 1854, sid. 80. »Hvassarf»), Flo, Tunhem, Vänersborg, Gustav Adolf (adjunkt J. Sjögren), Vänersborg (direktör E. Almqvist), Väne-Ryr och Gustav Adolf (pastor P. W. Blomberg och lantbr.-elev. K. M. Carlson), Levene (trädg.-elev A. Winter), Lägnum (kamrer G. Bladini), Skarstad (kyrkoherde G. Blomqvist). Västergötland, nordöstra: Älgarås (pastor B. Lundberg), Hassle (dr. N. Sylvén), Mariestad (trädg.-mästare C. L. Florin), Skärv (trädg.-elev J. A. Landqvist), Varnhem (trädg.-elev K. Hagberg). Västergötland, sydöstra: Sandhem (kyrkoherde J. G. R. Lundblad). » östra: Tidaholm (direktör E. Almqvist). > mellersta: Falköpingstrakten (assistent dr. H. Witte), Karleby (lantbr.-lärl. K. Andersson), Floby (lantbr.-lärl. E. Carlsson), Gudhem (rektor J. Henriksson), Södra Sem (lantbr.-elev A. Jönsson), Od och Fåglavik (direktör E. Almqvist), Hol (kyrkoherde L. J. Källdal). Västergötland, västra: Kilanda (förvaltare W. Melin), Göteborgstrakten (direktör E. Almqvist och apotekare C. G. H. Thedenius). Närike, södra: Askersund, sällan (adjunkt ©. Wijkström). Dalarne, sydvästra: Tyngsjö (pastor F. O. R. Sandberg). Vassarva. Hälsingland: Söderala (trädg.-elev Dalström). Vassarve. Västergötland, östra: Värsås (lektor L. J. Wahlstedt). Vasse. Halland, södra: Veinge (assistent S. Blomquist). Vasser. Bohuslän, södra: Marstrand (tullförvaltare A. A. Lindström). » mellersta: Resteröd (trädg.-elev Vinblad). Vassnar. Västergötland, norra: Lidköping och Skara (direktör E. Almqvist). » nordöstra: Fägred (direktör E. Almqvist). Vassnarv. P. G. TENGMALM. Försök till en förbättrad Pan suecicus, i Hushållnings-Journal för oktober år 1779. Stockholm 1779. Västergötland, norra: Hassle (dr. N. Sylvén), Hova (dr. N. Sylvén), Berga (lantbr.-lärl. H. Engström), Björsäter (kontraktsprost A. Rudberg), Forshem (lektor G. Timberg), Kinnekulle (direktör E. Almqvist, trädg.-mästare ©. Peterson och trädg.elev K. Svensson), Österplana (assistent S. Blomqvist), Norra Härene (assistent S. Blomqvist), Källby (kyrkoherde L. J. Källdal). Västergötland, nordvästra: Örslösa (dr. C. ©. Noren). | > nordöstra: Stora Horn (adjunkt A. Stalin). 20 ACTA HOR’TI BERGIANI. BAND 6. N.O 72, Västergötland, sydöstra: Sandhem (kyrkoherde J. G. R. Lundblad). Bohuslän (direktör E. Almqvist). Vassärv. Småland. västra (åt norr): Kulltorp (folkskollärare, kandidat M. Östman). Småland, nordöstra: Södra Vi (lantbr.-elev E. Nilsson). Västergötland, nordvästra: Bäreberg (lantbr.-elev A. Johansson). Värmland, norra: Södra Finnskoga (kontraktsprost A. B. Edgren). Watn-arf. /ünland, Österbotten (C. LINNAUS |. c.). Watnarfwe then mindre. J. LINDER. Flora Wiksbergensis [Södermanland]. Stockholm 1728, sid. 3. Vatogräs. /inland, Österbotten: Gamla Karleby (magister H. Kranck). Vatohar. Estland, Ormsö (dr. Gideon Danell). Vattarv. Dalarne (C. LINNAUS |. c., »wattarf»), Falun (KRÖNINGSSVÄRD I. c.), Säterstrakten, Falutrakten, Enviken, Rättvik, Gagnef, Ore, Orsa, (lektor P. G. E. Theorin), Falun (dr. E. Haglund), Hedemora (hovpredikant H. Örtenblad). Gästrikland: Ockelbo (kyrkoherde E. G. Ljungqvist). Åsele lappmark: Wilhelmina, Nästansjö (dr. S. Birger). Vattarva. Dalarne, östra: Svärdsjö (lantbr.elev A. Danielsson), Envikens socken (lektor N. Sylvén). Vattarve. Hälsingland: Alfta (fröken E. Boman). Åsele lappmark: Dikanäs kapell (dr. S. Birger). Vattearven. Lappland, Åsele lappmark: Åsele (jägmästare O. Frykman). Vattenarv. Småland, nordöstra: Vimmerby- och Västervikstrakterna (dr. A. A. W. Lund och apotekare C. Pleijel), Hallingeberg (kontraktsprost O. W. Redelius). Finland, Österbotten (RIETZ 1. c., sid. 799). Vattengräs. Finland, Savolaks (dr. R. Boldt). Vattennarv. Småland: Västervik (trädg.-elev E. Jakobson). Östergötland, östra: Söderköping (trädg.-elev G. Nilsson), Norrköping (trädg.-eleverna B. Svensson och C. J. Skog), Dagsberg (trädg.-elev A. Johansson), Kvillinge (trädg.-elev J. Rosberg). Östergötland, mellersta: Stjärnorp (träd.-elev J. Herzman), Linköping (träd.-elev A. Klingsell), Skärkind (trädg.-elev Karlsson). Östergötland, västra: Motalatrakten (trädg.-elev J. Rosberg), Högby (lantbr.-elev E. Nilsson). Närike, mellersta: Tängeräsa (trädg.-elev V. Eriksson). Västmanland, sydöstra: Västerås (trädg.-elev S. Andersson), Vattennarva. Södermanland, norra: Åker (hustru Anna Andersson), Turinge (hemmansägare A Andersson). Vattensarv. Närike, mellersta: Kräcklinge (trädg.-elev G. Karlsson). Vattesarv. Märike, mellersta: Kumla (lantbr.-elev Edvin Eriksson). Vattesärven. Lappland, Åsele lappmark: Vilhelmina (jägmästare O. Frykman), Vattgräs. Norrbotten: Piteå, Luleå, Kalix (lektor P. Segerstedt), Piteå (lantbr.- elev H. Edin), Piteå socken, Önneberget (dr. N. Sylvén), Haparanda (rektor K. Willen), Pajala (direktör E. Orstadius). V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PA STELLARIA MEDIA. 21 Lappland, Lule lappmark: Jockmock (jägmästare O. Vesterlund, dr. N. Sylvén och dr. T. Wulft), Gellivara (lektor P. Segerstedt). forne lappmark: Karesuando (kyrkoherde V. Karnell). Finland, Västerbotten: Torneå (lektor P. Segerstedt). Vattnare. Skåne, västra: Örtofta (lantbr.-lärl. S. Christenson). Vattnaren. Skåne, sydöstra: Stora Herrestad (lantbr.-lärl. N. Ingvarsson). Vattnarv. — Östergötland, östra: Norrköping (trädg.-elev Jansson), Kvillinge (trädg. elev A. V. Hallberg). Södermanland, västra: Västra Vingåker (trädg.-elev G. Eriksson). Uppland, södra: Hammarby (trädg.-elev P. Palm). Vattnate. Uppland, södra: Hammarby (trädg.-elev P. Palm). Vattsarv. — Västergötland, nordöstra: Skövde (trädg.-eleverna A. Carlsson och O. S. Jonsson). Östergötland och Närike, RIETZ 1. c., sid. 558. Södermanland, västra: Floda (trädg.-elev E. Rundström), Stora Malm (trädg.-elev D. Andersson), Vadsbro (trädg.-elev E. Rundström). MNärike, södra: Askersund (trädg.-elev G. Malm och adjunkt O. Wijk- ström), Lerbäck (trädg.-elev Hållberg). Närike, västra: Bodarne (trädg.-elev C. Palmqvist), Skagershult (lantbr.- elev friherre A. G. Leijonhufvud). Närike, mellersta: Kumla (trädg.-elev F. W. Åkerlind). » östra: Lännäs (trädg.elev A. Lager), Skagershult (trädg.-elev Östedt). Närike, norra: Änsta (trädg.-elev A. Carlsson), Örebrotrakten (lektor E. Adlerz), Ödeby (trädg.-elev E. Lindström). Värmland, sydöstra: Östra Fägelvik (trädg.-elev G. Frombolt). Vattsarva. Hälsingland, Söderala (lantbr.-lärl. J. A. Johanson). Valttuarv. Ångermanland: Junsele (adjunkt C. T. Lindahl). Lappland: Åsele och Vilhelmina (adjunkt C. T. Lindahl). Finland: Hälsingfors (dr. R. Boldt); P. H. OLSSON. »Svenska växtnamn i sydvästra Finland» (Bot. Not. 1896, sid. 10). Vattualrv. Finland: Egentliga Finland (pastor Bondestam). Vattuarva. Dalarne, sydvästra: Järna (kyrkoherde A. Schman). Vattuarve. Dalarne, västra: Lima (kyrkoherde A. Schman). Vattugräs. Norrbotten: Piteå socken, Fagerheden-Bokliden (dr. N. Sylvén), Råneå (jägmästare Åke Berg), Långträsk (dr. S. Birger). Lappland, Lule lappmark: Kvickjock (pastor ©. Lander). Finland: Helsingfors (dr. R. Boldt och professor F. Elfving). Vattunarv. Finland (OÖ. ALCENIUS. Finlands kärlväxter. Helsingfors 1863, sid. 120), Helsingfors (dr. R. Boldt). Finland, Österbotten: Nasa och Jakobsstad (dr. V. Lauren), Pedersöre- Oravais (rektor G. A. Hedberg). Vattusarven. ÅLycksele lappmark: Tycksele (jägmästare O. Frykman). Vattutagg. Norrbotten, sydligaste delen: Långträsk (dr. S. Birger). Vattutaggen. Västerbotten, Burträsk (jägmästare N. K. Berlin). Vattuärva. Dalarne, västra: Malung (kyrkoherde A. Sehman). 22 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 2. Vatuarv. Finland, Österbotten (professor F. Elfving). Vauda. Skåne, Hästveda (assistent S. Blomqvist). Vautare. Skåne: Hessleholm och Emmaljunga (assistent S. Blomqvist). Halland, södra: Knäred (assistent S. Blomqvist). Vautarv. Blekinge, mellersta-östra: Tving (lantbr.-elev O. Brunnberg). » västra: Angarum (lantbr.-elev G. A. Abrahamson). Skåne: Vittsjö och Hästveda (assistent S. Blomqvist). Halland, mellersta-östra: Torup (assistent S. Blomqvist). » södra: Knärad (assistent S. Blomqvist). Wild Fåglegräs. BROMELIUS |. c. Wild Hönsegräs. BROMELIUS |. c. Voss. Bohuslän, södra: Kungälv (häradshövding M. Bäärnhielm). Väda. Halland: Laholmstrakten (journalist Joh. Jönsson). Vädare. Skåne, nordöstra: Ousby (direktör E. Almqvist), Österslöv (gods- ägare C. Möllerberg), Nosaby (dr. H. Tedin), Fjälkestad (lantbr.-lärl. J. Persson), Kviinge (lantbr.-elev C. Reuterskiöld). Skåne nordvästra: Förslöv (trädg.-elev J. Persson), Kattarp (professor B. Jönsson), Torekov (lantbr.-lärl. J. Stefansson). Vådår. Skåne: Socknarne vid gränsen till Blekinge (folkskollärare Måns Carlsson). Våta. Halland, södra: Ränneslöv (trädg.-elev F. Bengtson). Våtare. Skåne, nordöstra: Österslöv (godsägare C. Möllerberg). Wätarfwe. ARFWIDH MÅNSON. ARydaholmensis [Småland]. Een mykit nyttigt Örta Book. Calmar 1628, sid. 320. ARVIDH MÅNSON. Aydaholm. En myckit nyttigh Örta-Book. Stockholm 1654, sid. 244 och 271 (»Wätarff>). JOHANNIS FRANCK. Speculum Botanicum. Upsali@ 1638, sid. 2 (»Wät- arwe»). ELIA TıL-LAnDz. Catalogus plantarum, que prope Aboam tam in excultis quam incultis locis huc usque invente sunt. Abox 1683, sid. 5. Tavl. 75. (»Wätarwen). JOHANNES PALMBERG. Serta Florea Suecana. 1684, sid. 140 (»Wät Arfwe»), sid. 142 (»Wät-Arfwe» och »Wätarfwe»). N. LiLJa. Skänes Flora. 1838, sid. 191. »Svenskt namn». Vätarv. Blekinge: ASPEGREN. Försök till en Blekingsk Flora. 1823, sid. 32. GOSSELMAN. Blekinges Flora. 2:dra uppl. 1865, sid. 76. Blekinge, västra: Jämshög (trädg.-elev A. Svensson), Sölvesborg (trädg.- eleverna O. Persson och J. R. Petersson). Blekinge, södra: Edestad (lantbr.-elev C. A. Andersson). » sydvästra: Karlshamn (lantbr.-elev E. Bentzer), Asarum (trädg.- elev G. A. Nilsson), Mörrum (professor Chr. Aurivillius). Blekinge, mellersta-västra: Tving (lantbr.-elev P. Agärdh), Lösen (lantbr.- lärl. K. Pettersson). Blekinge, östra: Hjortsberga (trädg.-elev J. R. Svensson). Öland (lektor Hj. Möller och lantbr.-elev H. Strömqvist). » mellersta: Köping (godsägare C. Hildebrand och lantbr.-elev E. Sjögren). V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PÅ STELLARIA MEDIA. 23 Småland, C. LINNEUS:|. c. [>Våt-arfol. — N. J. SCHEUTZ. Smålands Flora. 1864, sid. 148. Småland, nordöstra: Gamleby (apotekare C. Pleijel), Odensvi (lantbr. elev K. J. Ahlström), Västervik (dr. A. A. W. Lund, lantbr.-elev H. A. M. von Friesen, och apotekare C. Pleijel), Vimmerby (ingenjör P. Dusen och dr. A. A. W. Lund). Smäland, östra: Oskarshamn (trädg.-elev D. Pettersson), Mönsteräs (lantbr.- lärl. S. Lande och lantbr.-elev H. Strömkvist), Döderhult (trädg.-elev J. Dahlgren), Älem (lantbr.-elev kandidat S. Johansson), Skruvshult (lantbr.-lärl. S. Lande), Älem (trädg.-elev Karlsson). Småland, sydöstra: Kalmartrakten (trädg.-eleverna J. Andersson, ]. Johansson och lektor Hj. Möller), Madesjö (kamrer G. Bladini), Hagby (trädg.-elev R. Johansson), Halltorp och Voxtorp (kollega dr. Th. Petersohn). Småland, södra: Urshult (adjunkt dr. J. Berggren och trädg.-elev J. Hagman). Småland, mellersta: Nottebäck (lantbr.-elev C. Lindgren), Växjö (adjunkt dr. G. E. Ringius och trädg.elev A. R. Håkansson), Vetlanda (apo- tekare .C. Pleijel), Värnamo (trädg.-elev E. Samuelsson och lantbr.-elev G. Ajander), Västra Sandsjö (lektor C. O. von Porat). Smäland, sydvästra: Torpa (lantbr.-elev A. R. Petersson) Ljungby, (trädg.- elev K. Lundström, lantbr.-elev J. E. Valden och L:ste prov.-läk. € @ (GG Theorin): Smäland, nordvästra: Jönköping (adjunkt A. A. Magnusson och lektor C. O. von Porat). Smäland, västra: Källerstad (assistent E. Wibeck), Reftele (lantbr.-lärl. N. Palm). Halland, södra: Halmstad (lektor F. Ahlfvengren och trädgärdsmästare N. H. Lindström). Halland, mellersta: Ljungby (lantbr.-elev S. J. Andersson). » norra: Kungsbacka-trakten (dr. H. Dahlin). Västergötland, norra-mellersta: Skara (lantbr.-elev L. Kylberg). » mellersta: Karleby (lantbr.-lärl. K. Andersson). Västergötland, östra: Kyrkefalla (lantbr.-elev M. Apelskog), Värsäs (lantbr.-elev J. Hagman). Västergötland, nordvästra: Tunhem (lantbr.-elev M. H. Breithaupt-Meyer), Gustav Adolf (lantbr.-elev K. M. Carlson). Västergötland, sydvästra: Istorp (trädg.-elev C. H. Malmquist). » västra: Göteborgstrakten (apotekare C. G. H. Thedenius och dr. Th. Wulff). Bohuslän: Skee (lantbr.-elev T. R. G. Ekstedt). Dalsland, mellersta-östra: Järn (lantbr.-elev S. Nilsson). Östergötland, södra: Tirserum (pastor N. Segerstedt). » västra: Högby (lantbr.-elev E. Nilsson). Södermanland: Flen (lantbr.-elev friherre A. G. Leijonhufvud). » nordöstra: Salem (lantbr.-lärl. S. Westrin). 24 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 2. Södermanland, norra: Strängnäs (lantbr.-elev K. Wernstedt). » östra: Värdinge (lantbr.-lärl. W. Gustafsson). Närike, västra: Stora Mällösa (lantbr.-lärl. S. Hansson). Uppland, södra: Munsö (lantbr.-elev J. R. Giertta). Västmanland, sydvästra: Nora (lantbr.-elev E. Eriksson). Dalarne, sydöstra: Avesta (lantbr.-elev S. Brinck-Eriksson). > mellersta: Leksand (lantbr.-elev K. Eckerbom). Pite lappmark: Arvidsjaur (apotekare C. A. Grape). Finland, Nyland: Helsingfors (dr. R. Boldt). Våtarven. Södermanland, västra: Julita (lantbr.-lärl. B. Westesson). Vätnarv. S. LILJEBLAD. Utkast til en Svensk Flora. Upsala 1792, sid. 153. (» Vät-narf»). C. F. NYMAN. Utkast till svenska växternas naturhistoria eller Sveriges Fanerogamer etc. Örebro 1867, ı del., sid. 406. (»Vätnarven»). K. F. THEDENIUS. Flora öfver Uplands och Södermanlands fanero- gamer och bräkenartade växter. Stockholm 1871, sid. 199. Småland, västra-mellersta: Hagshult (trädg.-elev E. Samuelsson). Östergötland, mellersta: (lektor E. Adlerz), Linköping (trädg.-elev K. ]. Jonsson). Östergötland, östra: Ätvid (lantbr.-elev E. Hultbom). Södermanland, östra: Sorunda (trädg.-elev K. A. Johansson). Uppland, västra: Västra Lövsta (fröken E. Hedlund). Pite lappmark: Arvidsjaur (herr E. Karlsten). Finland, Nyland: Helsingfors (dr. R. Boldt). Vätsarv. Småland, norra: Eksjötrakten (lektor Hj. Möller och adjunkt dr. Th. Petersohn). Småland, nordvästra: Hakarp (lantbr.-lärl. A. Abrahamsson). Östergötland (direktör E. Almqvist). Vättesärven. Ångermanland: Ädalsliden (kamrer J. Engman). Våttraska. Gästrikland: Ockelbo (kyrkoherde E. G. Ljungqvist). Våtärv. Småland, nordöstra: Södra Vi (lantbr.-elev Emil Nilsson). Vätarv. Halland: Halmstad (assistent S. Blomqvist). Vättarv. Finland, Österbotten, södra: Petalaks (pastor A. R. Hedberg). Älnata. Södermanland, sydvästra: Stora Malm [vid Eriksbergssjön] (lantbr.- lärl. B. Westesson). Ärva. Dalarne: Malung (kyrkoherde A. Sehman). Ärve. Jämtland, mellersta: Norderö (intendent A. Behm). » södra: Berg (apotekare C. A. Grape). Ä'rvek. Obs! lapsk-svensk form. Lycksele lappmark: Tärna (kyrkoherde J. Naselius). Ärven. Jämtland, södra: Brunflo (lantbr.-elev E. Eriksson). » norra: norra domsagan (riksdagsman K. Karlsson), Frost- viken (kyrkoherde A. Arvidsson). De svenska namnens fördelning på landskapen. Siffrornas betydelse: r = från ı ställe; 2 = från 2 ställen; 3 = från 3—4 ställen; 4 = från 5—ıo ställen; 5 = från mer än 10 ställen. Skåne: Småland: Våtarv 3 Valnnare 5 Våtarv 5 Nata 3 Va'nnar 3 Vassarv 4 Nee 4 Vannår 3 Sarv 3 Fågelnate I Vannarv 3 Vattenarv 3 Kräftnata I Vådare 4 Sarve I Vattsarv I Vådår ı Särje I Vassa'rv I Vätare I Arve I Vassar I Vanna'rv I Narve I Gräsarv I Vanna'rr 4 Vassärv 2 Arve I Valnnaren 2 Vattennarv I Kassnarv ı WVawela 1 Våtnarv I Narv I Vattnare I Våtsarv 2 Vassnar 3 Vattnaren I Fägelarv ı Sarv I Wanmödt n Fågelnarv I Sarve 4 Vautare 2 Hönsnate I Snarve I Vautarv 2 Halland: Hönsarv 2 Nate 2 Våtarv 3 Hönsgräs I Svinamad I Va nh SVinelort ae Stjärnarv I Fägelnarv ı Fägelmat (Göteborg) I Stjärnblomster ı Narvgräs I Ankmat I Fulagras 2 Mass Sandarv I a Vassarv 3 Bohuslän: Kräfsamad I Venen n Venen > Vassarv 3 Blekinge: Vida ı Vasser 2 Vätarv 4 Vass I Vautarv 2 Västergötland: Voss I = Vassarv 5 Hönsarv ı Oland: Vassarve I Svinare ıı Våtarv 3 Vassnarv 5 Tuppgräs I Nata I Vassare 4 Vätarv ı 26 Dalsland: Vassarv 5 Vassar I Vätarv ı Hönsarv ı Vass I Värmland: Vassarv 5 Vassärv I Say 1 Vattsarv I Narvgräs ı Närike: Vattsarv 5 Vassarv ı Vattensarv ı Vattesarv I Vattennarv ı Narv I Narve 2 Narvgräs ı Fägelnarve ı Hönsnarv ı Sarve ı Sarv I Svinarv I Våtarv I Nate I Gottiand: Mira 4 Mire 3 Mejra I Mejre I Mejrä I Mira I Mäira I Merå I Mirgräss I Mejrgräss I Fetgräs I Narv I Nate I ACTA HORTI BERGIANI. Östergötland: Narv 5 Vattennarv 4 Våtnarv 2 Sera 2 Sarve 4 Sarvgräs I Vattsarv I Vattnarv 2 Fågelnarv I Fågelnarve I Hönsnarv I Vätarv 2 Narvgräs I Nate I Södermanland: Narve 5 Nate 4 Narv 5 Narva 3 Narvgräs 2 Nata 4 Fetnarv I Hönsnarv 2 Svinnarv I Svinnarve I Vattnarv I Vattennarva 2 Våtnarv 2 Vattsarv 3 Våtarv 3 Vätarven I Hönsarve I Hönsnate I Kräftnata 3 Ålnata I Uppland: Nata (Stockholm) 5 Nate (Stockholm) 5 Narv 4 Narve 2 Vätnarv 2 Fägelgräs (Stockholm) BAND 6. N:O 2. Fägelnata (Stockholm) 2 Fägelnate (Stockholm) I Vattnate :I Vattnarv I Svinnate I Fägelnarv (Stockholm) I Fägelmat (Stockholm) ı Fetgräs I Natan (Stockholm och Uppland) ı Vätarv I Västmanland: Nate 4 Narve 4 Narv 3 Svinnarv 2 Fågelnarv I Fågelnarve I Vattennarv I Fågelnate I Våtarv I Narvgräs I Dalarne: Vattarv 4 Nata 4 Nate Arva Arve Arvä Dynjearve 2 Dyndjarvin I Dyndgarfvan I Drittarv I Drittarvin I Arvin I Ärva I Harva I Vattuärva I Vattuarva I Vattuarve I Vatta'ıv I Vattarva 2 (OS N & Wm NEED: Vassarv I Vätarv 2 Hönsgräs I Gästrikland: Nata 3 Vattarv I Vättraska I Narta I Hälsingland: Nate 3 Nata 3 Fetgräs 2 Fettgräs 2 Frogras 2 Svingräs I Svinnate 2 Görarv I Görärv I Vattarve I Vattsarva I Härjedalen: Gärarv I Görärv 4 Görärve 4 Görarv I Jämtland: Närve 3 Närven 2 Ärve 2 Ärven 3 Arver 2 Arv 2 Narve 3 Närvi (lapsk-svensk) Fetgräs I Medelpad: Fetgräs 2 Gärarv I Fetnarv Fetnäte 2 Fetnärv 5 ND WITTROCK. Svinnärv I Narvgräs I Närve I Narve I Narven I Nata I Slarvgräs I Svingräs I Ångermanland: Fetsärv 3 Fetgräs 3 Sau 2 SEN il Skjulgräs I Fettagg I Narve I Vattuarv I Mayer ok Nata I Vättesärven ı Västerbotten: Tagg 2 Taig 2 Taggen ı Fettagg I Ogrästagg I Surtagg I Vattutaggen I Fågelnarv I Narve I Daggräs I Norrbotten: Vattgräs 4 Vattugräs 3 Vattutagg I Tagg I Lappland: Vattuarv 2 Vätnarv I Narve I Vattearven I Vattesärven I NORDISKA NAMN PÅ STELLARIA MEDIA. D ST Vätarv I Vattarv I Vattarve I Arve I Vattusarven I Vattgräs 3 Vattugräs I Tagg 2 Tagge 2 Takke (lapsk-svenskt) ı Nemne(t 8 = Sa Ärvek ( t Åland: Nata 4 Nate I Egentliga Finland: Natagräs I Natagräs I Nata I Fågelgräs I Tippugräs I Vattua'rv I Nyland: Nata 2 Natagräs 3 Natagräs 2 Tippugräs 2 Vattunarv 2 Våtnarv I Våtarv I Valttuarv I Vattugräs I Aborrgräs I Fågelgräs I Maltgräs I Närigräs I Svingräs I Svinnata I Leidergräs I Savolaks: Vattengräs I 28 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. No 2. Österbotten: Estland, Nuckö: Estland, Rägö- Vattunarv 3 RE, omrädet: Vattenarv I A Fäjtgräs I Vatn-arf I Vättarv I Vatogräs ı Estland, Ormsö: Liffland, Runö:- Vatuarv I = i ? Fajtgräss ı Fäjtgräs I Finska Västerbotten: Viatoha ıi Fettgräs ı Vattgräs I Norska namn 1 alfabetisk ordning: Arv. Nordland, Salten nära Bodö (konservator M. Foslie). Arvagras. Stavangers amt (kandidat Asche Moe). Arvavekja eller Arvavekja. Stavangers amt, Karmöen, »ett meget tvivlsomt Navn» (kandidat Asche Moe). Arve. Sztersdalen (kandidat I. Handagard), Telemarken (kandidat I. Handagard), Telemarken, Nissedal (lantbr.-elev Tjönn), Stavangers amt (kandidat Asche Moe), Hardanger (IVAR AASEN, Ordbog over det norske Folkesprog; och S. K. Selland. Floristiske Undersögelser II, sid. 11; Berg. mus. Aarb. 1908, nr 2), Röros (lantbr.-elev K. Wik), hela Tromsö stift (seminarie- föreständaren A. Notö), Finmarken, Alten, Talvik (konservator M. Foslie). Arvegrss. Lister och Mandals amt (lantbr.-eleverna G. Birketvedt och P. Norne), Arendalstrakten (kandidat S. ©. F. Omang). Arvegras. Szxtersdalen o. a. st. (kandidat I. Handagard). Blautarv. Röros (lantbr.-elev K. Wik), S. Trondhjems amt, Orkedalen (IVAR AASEN, Ordbog over det norske Folkesprog, och konservator M. Foslie). Dritarve. Szxtersdalen, Hyllestad (kandidat I. Handagard: »drit m. = faces»). Fattigmandsgras. Stavangers amt, Ryfylke, Höle härad (kandidat Asche Moe). Feitarve. Nordvästra Lofoten, Västeraalen (seminarieföreständaren A. Notö). Fejtgras. Nordvästra Lofoten, Västeraalen (seminarieföreständaren A. Notö). Fuglarv. Nordfjord (trädg.-elev Knut Andersson). Fuglegr&s. Trondhjemstrakten (direktör J. Holmboe), Fredriksstad (fabriks- egare H. C. Kizr), Larvik-, Kristiania- och Hamartrakterna (kandidat S. ©. FE. Omang). Fuglegras. Östlandet (kandidat I. Handagard). Fulegres. Kristiania (kandidat I. Handagard). Grisagras. Stavangers amt, Jaederen, Nordre Bergenhus, Sogn (kandidat Asche Moe). V. B. ‚WITTROCK. NORDISKA NAMN PA STELLARIA MEDIA. 29 Grisegras. Satersdalen, Jarlsberg o. a. st. (kandidat I. Handagard), Sandefjords- trakten (kandidat S. ©. F. Omang). Görärve. Nordlands amt, Mo socken, östra delen (kyrkoherde J. Nselius). Harv(e). Numedal (kandidat I. Handagard). Harvegras. Telemarken (kandidat I. Handagard). Havre. Sogn (kandidat I. Handagard). Kugras. Hallingdal (Schübeler, enligt I. Handagard). Kulhavre. Valders (Ivar Aasen, enligt I. Handagard). Landarve. (Kandidat I. Handagard: »land = urina»). Langnarve. Gudbrandsdalen (kandidat I. Handagard: »lang for land er kun en lydovergang»). Letargras. Nordmöre, Todalen (lantbr.-elev Husby), Röros (lantbr.-elev K. Wik). Obs! Leta i norskt bygdemäl = färga. — Lita, leta enligt RIETZ i svenska dialekter = färga. Lortserv. Solör, Vaaler (lantbr.-elev Vaaler). Lusegras. Smaalenene, Tune; användes »av äldre folk» (lantbr.-elev E. Andersen). Mittinggras. Agder o. a. st. (kandidat I. Handagard: »Mitting m. [i dialekt metting och motting| =mökdunge, pa danskmögdunge,mödding».— »Mödding, medding, midding [pl. ar m. gödselhög». RIETZ. Ordbok öfver svenska Allmogespräket 1867, sid. 457. »Middingevann n., gödsel- vatten i hälan vid en gödselhög». Sk., D. RIETZ |. c.). Narve. Gudbrandsdalen (kandidat I. Handagard: »er en subtraktionsform av landarve, uttalt lannarve»). Närven. Söndre Trondhjems amt, Ingedals socken [Röros] (kyrkoherde J. Neselius), Nordlands amt, Mo socken, östra delen (kyrkoherde J. Nselius). Szerv. Solör (I. Handagard: »Er kun en udtaleform av sarv(e)»), Solör, Vaaler (lantbr.-elev Vaaler). Sarve. (I. Handagard: »Er kun en subtraktionsform av vatsarve»). Skjittae. Nordland, Bindalen och Velfjorden (seminarieföreständaren A. Notö). Svinarv. Nordfjord trädg.-elev Knut Andersson), Röros (lantbr.-elev K. Wik), S. Trondhjems amt, isynnerhet den inre delen (konservator M. Foslie), Trondhjems stift, Helgeland (kandidat I. Handagard). Svinegras. Smaalenene, västra delen (stipendiat K. Weydahl). Sörpegras. Jxderen (lantbr.-elev L. Breievne). Tae. Helgeland, Vik (seminarieföreständare A. Notö). [Av tad = gödsel. Ordet förekommer i samma betydelse på Gottland, enligt RIETZ, sid. 720; 16 Cl Tagras. Helgeland, Vik (seminarieföreständare A. Notö). Ugr&s. Finmarken, Alten, Talvik (konservator M. Foslie). Vanngrzs. Kristiania (kandidat I. Handagard). Vasgr&zs. Akerhus, Fet (lantbr.-elev Schjatvet). Vassarv. »Denne form är meget almindelig» (kandidat I. Handagard). Smaalenenene, Tune (lantbr.-elev E. Andersen), Smaalenene, västra delen (stipendiat K. Weydal:il), Fredriksstad (fabriksegare H. C. Kizer), Akerhus amt (lantbr.-elev H. Dahl), Larviks-, Kristiania- och Hamartrakterna (S. O. F. Omang), Hedemarken, Rendalen (lantbr.-elev C. Bröten), Sörlandet, t. ex. 30 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 2. Vennesla och Vegusdal (kandidat I. Handagard), Stavangers amt (kandidat Asche Moe), Hardanger, Strandebarm (lantbr.-elev L. Breievne), Bergens- trakten (direktör J. Holmboe), Nordhordland, Osteröen (kandidat I. Hand- - agard), Sogn (kandidat Asche Moe), Nordfjord (trädg.-elev Knut Andersson), Nordenfjelds t. ex. Nordmöre (kandidat I. Handagard), Salten (konservator M. Foslie), Finmarken, Alten (konservator M. Foslie). Vassarve. Sztersdalen, Hardanger och Söndıjord (kandidat I. Handagard), Hardanger, Granvin (S. K. SELLAND. Om vegetationen i Granvin; Nyt. mag. f. Naturv. 42, sid. 211, 1904), Trondhjemstrakten, det vanligaste namnet (konservator M. Foslie), hela Tromsö stift (seminarieföreständare A. Notö). Vassgras. Smaalenene, Tune (lantbr.-elev G. Andersen), Smälenene, västra delen (stipendiat K. Weydahl), Akerhus, Ulensaker (lantbr.-elev S. Kjos), Romerike (lantbr.-elev Lynne), Ringerike (kandidat I. Handagard), Tele- marken (kandidat I. Handagard), Söndre Bergenhus amt (lantbr.-elev G. Ramstad). Vassharve. Valders (kandidat I. Handagard). Vasshavre. Sogn (IVAR AASEN, Ördbog etc.). Vassnarve. Gudbrandsdalen (HANS ROSS. Norsk Ordbog). Vatsarve. »Meget utbredt, ofte forkortet till Vazsarv. Vats udtales vass og er en genitivform av vatn» (kandidat I. Handagard). Vatsgras, »som i dette tilfelde betyder et gras (= en plante) som er saft- fuldt eller meget vandholdigt. Ellers vil vatsgras sige plante(r) som voxer i ferskt vand.» (kandidat I. Handagard). Ärven. Nordlands amt, Mo socken, Rösvandstrakten (kyrkoherde J. Nselius). De norska namnens fördelning på landskapen. Smaalenene: Vassarv Vassgras Svinegras Lusegras Fulegr&s Jarlsberg: Grisegras Fulegr&s Akerhus: Vassarv Vassgras Vasgra&s Vanngras Fulegr&s Fuglegr&s [Östlandet:] Fuglegras Solör: Lortserv Serv Hedemarken: Vassarv Fulegr&s Ringerike: Vassgras Gudbrandsdalen: Langnarve Narve Vassnarve Valders: Vasharve Kulhavre Hallingdalen: Kugras Numedalen: Harv(e) Telemarken: Arve Harvegras Sätersdalen: Arve Arvegras Vassarve Dritarve Grisegras Agder: Arvegr&s (Lister, Man- dal och Arendal) Vassarv Mittinggras J2ederen: Vassarv Arvagras Arve Sörpegras Grisagras Ryfylke: Vassarv Arvagras Arve Arvavekja Fattigmandsgras Hardanger: Arve Vassarve Vassarv Nordhordland: Vassarv Vassgras Sogn: Vassarv Havre Grisagras Vashavre Söndfjord: Vassarve Nordfjord: Vassarv Svinarv Fuglarv 32 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO 2. Nordmöre: Trondhjiems- Salten: Vassarv trakten: Arv Letargras Vassarve Vassarv Svinarv dd Fulegr&s Västeraalen: Orkedalen: Fejtarve 3 Fejtgras Blautarv Helgeland: Görarve Tromsö: Rörostrakten: N Arve (hela stiftet) Närven Vassarv (hela stiftet) Arve Svinarv Blautarv Skjittae Finmarken: Närven Tae Vassarv Letargras Tagras Ugr&s Danska namn i alfabetisk ordning. Are. Falster (JENSSEN-TUSCH. Nordiske Plantenavne, sid. 238), Jylland, Thy Weeze), Älborg (J.-T. 1. c.), Schleswig, Sundevad (].-T. 1. c.). Arre. Jylland: Århus (].-T. 1. c.), Ringkjöbing (J.-T. 1. c.), Thy (J.-T. 1. c.), Ålborg (J.-T. 1.’ c.). Arrild. Jylland, Ringkjöbing (J.-T. 1. c.), Thy (J.-T. 1. c.), Ålborg (J.-T. 1. c.), Schleswig, Haderslev (J.-T. 1. c., sid. 363), Tönder (].-T. l. c., sid. 344). Arve. Falster (J.-T. 1. c., sid. 238), Jylland, Thy (J.-T. 1. c.), Ålborg (J.-T. 1. c.), Vest-Jylland (prof. C. Raunkizer), Ringkjöbing, Holstebro, Säby, Randers, alla i Jylland (dr. H. T. Feilberg), Schleswig, Sundewed (J.-T. 1 c.). Foulegr&s. Bornholm (direktör S. Nyeland). Fowlagr»s. Bornholm (J.-T. 1. c.). Fowigrzs. Jylland: Thy (J.-T. 1. c.). Fu'glegr&s. Själland (J.-T. I c. och direktör S. Nyeland, [Korsör]), Fyen (J.-T. 1. c.), Bornholm, Christiansö (direktör S. Nyeland). Fuglegras. Jylland, Horsens, Thy, Falster, Bornholm (dr. H. F. Feilberg). Fuglesnare. Jylland, Ribe amt, Varde (fröken Gulager). Fu'glesnerre. (].-T. 1. c.). Glat hönsetarm. Själland (direktör S. Nyeland). Gäsehell (J.-T. 1. c.). V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PÄ STELLARIA MEDIA. 33 Hausine (= Alsine). Bornholm, Christiansö (direktör S. Nyeland). Hvid arre. Jylland, Århus (keit, Le, Sieh, Saul. Hönsebid. (J.-T. I. c., sid. 238). Hönsegr&s. Bornholm (herr Wilandt), Själland, Helleback (läroverksrädet N. ( W. Lagerstedt). Hönsegras. Sjalland, Köge (dr. H. F. Feilberg). Hönsetarm. Jylland, Viborg, Nibe (dr. H. F. Feilberg). Jo'rdager. Själland, Holbek (J-T. 1. c.). Jo'rdarve. (J-T. 1. c.). Kalgoardshavre. Bornholm, Gudhjem (direktör S. Nyeland). |»Kal paa dansk kalv»]. Kalgorzura. Bornholm (N. H. BERGSTEDT. Bornholms Flora, uti Botanisk Tidskrift. Bd. 13, sid. 185. Köbenh. 1882—83). Kalgor-ewra. Bornholm, Bodilsker (J.-T. 1. c.) Kalgorzwra. Bornholm (J.-T. 1 c. sid. 238). Kalgo(r)dewra. Bornholm, Rönne (J.-T. 1. c., sid. 344). Kalgärarve. Bornholm (J.-T. 1. c.). Kalhavre. Bornholm, Gudhjem (direktör S. Nyeland). Kallegorehavre. Bornholm (herr en Kallegorrehawre. Bornholm (].-T. 1. c.). Kanari(e)gr&s. Jylland, Salling ur oe (SIT lea)! Kyllingegr&es. Bornholm (direktör S. Nyeland). Kå'lgårdarve. Bornholm (J.-T. 1. ce.) Mu'sare. Falster (J-T. 1. c., sid. 344). Musseare. Falster (J.-T. I c., sid. 238). Orer. Schleswig, Tönder (J.-T. 1. c., sid. 344). Padder. (dr. H. F. Feilberg). Pajigres. Jylland, Thy (J.-T. I. c., sid. 238). Småmelde. (J.-T. |. c.). Stjärneblomst. Själland, Nestved-Slagelse (dr. H. F. Feilberg). Tarre. Läland ().-T. 1. c., sid. 363). Vandarve. Jylland, Vendsysset, Öster Brönderslev (J-T. 1. e., sid. 238), Lemvig (de EI. E7 Reilbere). Vandgjzr. Jylland, Rinekjöbing (J.-T. 1. c.). Vilarer. Jylland, Thy (J.-T. 1. c). Vild spergel. Jylland, Nibe (dr. H. F. Feilberg), Själland, Hilleröd (dr. H. F. Feilberg). Vädager. Själland, Hellebek (läroverksrädet N. G. W. Lagerstedt) De danska Bornholm. Käleärdarve Kalgäararve Kalgoardshavre Kallegorrehawre Kalgor-ewra Kalgorewra Kalgo(r)dewra Kalhavre Fowlagres Fuglegra&s Fuglegras Foulegr&s Hausine (= Alsine) Hönsegr&s Kyllingegr&s Sjalland. Fuglegras Jordager Vadager Glat hönsetarm Hönsegr&s Hönsegras Stjärneblomst Vild spergel Falster. Arve Are Fuglegras Musseare Mu’sare Läland. Tarre Fyen. Fuglegr&s Jylland: Horsens. Fuglegras Jylland: Ärhus. Arre Hvid arre Jylland: Randers. Arve Jylland: Vendsyssel. Vandarve Arve Jylland: Viborg. Hönsetarm Jylland: Ålborg. Arve Arre Are Arrild Hönsetarm Vild spergel Jylland: Salling. Kanari(e)gr&s Jylland: Thy. Arve Arre Are Arrild Vil'arer namnens fördelning på landskap m. m. Fowlgraes Kanari(e)gres Pajgraes Fuglegras Jylland: Ringkjöbing. Arre Arve Arrild Vandarve Vandegjer Jylland: Ribe. Fuglesnare Schleswig: Haderslew. Arrild Schleswig: Sundewed. Arve Are Schleswig: Tönder. Arrild Orer Namn utan närmare angiven hemtrakt. Fu’glesnerre Gåsehe'l Hönsebid Jo'rdarve Smämelde Padder Färöiska namn: Arve. (Feilberg, enligt Jensen-Tusch, sid. 344). Arvi. (Landt, Hornemann, Svabo, enligt J.-T. sid. 237 och 344 och GAZET PATURSSON, »List of Popular Plant names from the Faeröes», uti Botany of The Faröes based upon Danish Investigations Part III. 1908, sid. 864). Montia lamprosperma benämnes även avez: |. c. Obs! Färöiskan är »en [från norskan] tidigt avsöndrad, mycket in- tressant dialekt, som intar i viss mån en mellanställning mellan norskan och isländskan och äger kallor redan från vikingatiden». ADOLF NOREEN. Värt språk, nysvensk grammatik i utförlig fram- ställning. Band I, sid. 84. Lund 1903. Isländska namn: Arbi. (Halldorsson, enligt Jensen Tusch, sid. 237). Arfi; »det almindeligste og nasten det eneste, der anvendes af Befolkningen». (Helgi Jonsson i bref). Haugarfi. (S. STEFA'NSSON. Flora Islands, 1901; enligt Helgi Jonsson i bref). Stjörnuarfi. (F. C. SCHUBELER. Norges Vaxtrige. II 370, 1888). Tadarfi (S. STEFANSSON 1. c., enligt Helgi Jonsson i bref). Obs! »Namnet arfi. der baade af StEFAINSSON og HJALTALIN ! an- vendes som generisk paa Genus Stellaria, er i det talte Sprog Arts- namn paa ‚Stellaria media». (Helgi Jonsson i bref.) 1 Islenzk grasafredi av O0. J. Hjaltatin, Kaupmannahöfn. 1830, Finska namn i alfabetisk ordning: Arho. (H. A. REINHOLM. Förteckning på finska växtnamn, i »Suomi Tid- skrift i fosterländska ämnen» 1850, sid. 159-301. Enligt dr. Rob. Boldt). (Er. LÖNNROTS lexikon). Arholot. (H. A. R. |. c. och EI. Lt. lex.). Kananmaltsa. (El. Lt. lex.). [Kana = höna]. Kanan nack imisen ruoho. (E. TIL-LANDZ. Catalogus plantarum ete., sid. 5, 1638). Maalsa. Nyland, Viktis socken (Luonnon Ystävät = amiei nature; Student- föreningens Tidskrift enligt professor F.. Elfving). Mallas ruoho. (H. A. R. I c. och El. Lt. lex.), Satakunta, Raumo socken. (Luon. Ystäv.). Malssa. (El. Lt. lex.), Nyland, Karislojo socken (Luon. Ystäv.). Malto. Satakunta, Ikalis socken (Luon. Ystäv.). Maltsa. (H. A. R.; El. Lt. lex.) Maltsaruohonkukka. (El. Lt. lex). |Kukka = blomma, Ruoho = ört). Maltsatatimö. (El. Lt. lex.). Maltta. Tavastehus (trädg.-elev V. Helin, H. A. R., I. c., El. Lt. lex.), Sata- kunta, Teisko socken och mellersta Österbotten, Utajärvi socken. (Luon. Ystäv.). Maltu. (H. A. R. |. c.). Mantta. Egentliga Finland, Taivassalo [svenskt Töfsala| (trädg.-arb. A. Gustafsson). Mantto. Mellersta Österbotten, Utajarvi socken (Luon. Ystäv.). Muro. Södra Österbotten, Kurrika socken (Luon. Ystäv.), (H. A. R. 1. ce. BlINKE les): Muru. Mellersta Österbotten, Kortesjärvi socken (Luon. Ystäv.). Nataa. Tavastland, Pitkäniemi (professor E. Hougberg). Nätäruoho. (H. A. R. |. ec. och El. Lt. lex.). Savihäinä. Karelen, Kymi (svenskt Kymmene) socken (dr. J. D:son Iverus). [Savi = lera, heinä = ört]. Saviruoho. (El. Lt. lex). Sianmaltsa. (El. Lt. lex.) [Sika = svin]. Sijan Maltsa. (H. A. R. |]. c.). Suovesiruoho. Torne lappmark, Vittangi socken (kontraktsprost I. Johansson). Vataruoho. (H. A. R. 1 c. och EI. Lt. lex.). Ves’ arhoi. (H. A. R. I c). [Vesi = vatten]. Vesi-arho. (El. Lt., lex.). Vesiheinä. Mellersta Österbotten, Kortesjärvi socken, (Luon. Ystäv.), Pyhäjarvi socken (trädg.-elev Rurik Dahlström), Norra Tavastland, Keuru socken V. B. WITTROCK. NORDISKA NAMN PÄ STELLARIA MEDIA. 37 (Luon. Ystäv.), Satakunta, Kuru socken (Luon. Ystäv.), Torne lappmark, Karesuando (kyrkoherden V. Karnell), Kalixälvdalen (dr. S. Birger), Vittangi (herr Stålnacke); Norrbotten, Pajala (direktör E. Orstadius); (H. A. R. I c. .och El. Lt. lex.). — Oös. Enligt I. D:son Iverus benämnes Arenaria irinervia i Lovisa-trakten också Veszheinä. Vesimaltta. Mellersta Österbotten, Frantsila socken (Luon. Ystäv.). Vesimaltto. Vesiruoho. rektor RK. Willen), Norrbotten, Haparanda-trakten (rektor K. Willen), Torne Mellersta Österbotten, Utajarvi socken (Luon. Ystäv.). Finska Västerbotten, Tornea-trakten (professor E. Hougberg och lappmark, Vittangi (kontraktsprost I. Johansson), Lule lappmark, Gellivarc, Vitträsk (pastor G. Bergfors) Vesiruuho. Norrbotten, Övertorneå socken (lantbr. elev IF. H. Mörtberg). De finska namnen ordnade efter landskap: Karelen: Savihäinä Nyland: Maalsa Malssa Egentliga Finland: Kanan nack imisen ruoho Mantta Satakunta: Malto Maltta Vesiheinäa Tavastland: Maltta Nataa Vesiheinä Österbotten: Maltta Mantto Muro Muru Vesiheinä Vesimaltta Vesimaltto Finska Väster- botten: Vesiruoho Norrbotten: Vesiheinä Vesiruoho Vesiruuho Torne lappmark: Suovesiruoho Vesiheinä Finska namn utan närmare angiven hemtrakt: Arho Arholot Kananmaltsa Maltsa Maltsaruohonkukka Maltsatatimö Maltu Nätäruoho Saviruoho Sianmaltsa Sijan Maltsa Vataruoho Ves' arhoi Vesi-arho Lapska namn i alfabetisk ordning: Fuörkanak (pluralis). Norge, Tromsö amt, Balsfjorden (J. QVIGSTAD. Lappiske Plantenavne; i Nyt. mag. f. Naturv. XXXIX, IV). Hilsko. Norge, Finmarken (J. Ov.). Mask. Ryska lappland (J. Ov.). Ilaskeh (pluralis). Finland, Enare lappmark (J. Ov.). Jegge-rase. Sverige, Torne lappmark, Vittangi (kontraktsprost I. Johansson). — Obs! Jagge-rasse = |Myrgr&s| ZLedum palustre (I. Qv., sid. 316). Muoskas. Norge, Finmarken, Koutokeino (J. Ov.). Norge, Tromsö. amt, Kvanangen och Lyngen (J. Ov.). Muoskas-raset. Norge, Tromsö amt, Kvınangen och Lyngen (J. Ov.). Tia-rasse. Sverige, Lule lappmark, Jockmock (jägmästare ©. Vesterlund). Thjähtje-raa’si = vattengräs. Sverige, Torne lappmark, Karesuando (kyrko- herden V. Karnell). Tiatje-rasse. Sverige, Lule lappmark, Jockmock (jägmästare O. Vesterlund). Tjatse-rasse = vattengräs. Sverige, Lule lappmark, Kvickjock (pastor O. Lander). Vuörkan. Norge, Nordlanden, Tysfjorden (J. Qv., sid. 310). Lapska namn, fördelade pa länder och trakter. Sverige: Lule lappmark. Fockmock: Tja-rasse, j Tjatje-rasse. Lule lappmark. Kvickjock: Tjatse-rasse. Torne lappmark. Vittangi: Jegge-rase. Torne lappmark. Karesuando: Thjahtje-raa'si. Norge: Nordlanden. Tysfjorden: Vuörkan. Tromsö amt. Balsfjorden: Fuörkanak. > Tromsö amt, Lyngenfyorden och Kvenangen. Muoskas, Muoskas-raset. ee S S 2 SAREÖA RA Norge: V. B. WITTROCK. KFinmarken: Hilsko. linmaı ken. Muoskas. Finland: nare lappmark: Ilaskeh. Ryssland: Lappmarken: Tlask’. Koutokeino: NORDISKA NAMN PÅ STELLARIA MEDIA. Försök till anordning av de svenska Stellaria-media- namnen i språkliga grupper. It IN, Arv-Narv-familjen I. Arv-släkten Arv Aıva Arve Arvin Ärva Ärven 2. Görarve-släkten 3. WVattensarv-släkten a. Vattsarv-grenen b. Vattarv- c. Vassar- d. Vannare- 4. Vatarv-släkten 5. Narv- a. Narve-grenen Narv Narva Narve Närve-grenen Närve Närven 6. Vattennarv-släkten a. Vattunarv-grenen b. Vassnarv- Nata-familjen Nata III. ING NE Nate a. Natagräs-grenen Mira-familjen Mira Mire Mirä Mejra Mejre Mejrä Mäira Mera Tagg-familjen oo Tagg c > Takke a. Fettagg-grenen b. Ögrästagg-grenen Gräs-familjen a. Fetgräs-grenen Fettgräs Fajtgräs Fajtgräss Fäli)tgräss Vattgräs-grenen 12° an“ KARTA UTVISANDE DE ALLMÄNNASTE NORDISKA NAMNENS GEOGRAFISKA UTBREDNING STELLARIA MEDIA B. WITTROCK AV V. 1909 ACTA HORTI BERGIANI. Ban 6. N:o 3, ABRTENTWIEKLUNGSGESCHICHTE BEREENEEUNGIEEORIOSA VON KARL AFZELIUS. MIT 10 BILDERN IM TEXT. STOCKHOLM 1918 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG kh M för FSA Zur Entwicklungsgeschichte der Gattung Gloriosa. Von KARL AFZELIUS. Mit 10 Bildern im Text. Während meines Aufenthalts in Südwest-Madagaskar hatte ich Gelegenheit, Knospen und vollentwickelte Blüten der hübschen Liliacee Gloriosa virescens Lindl. zu fixieren. Leider war das Material zu jung, um Aufschlüsse über die ältesten Stufen, und zwar besonders über die Entwicklung des Embryos, zu erlauben, da aber die Keimung der Megasporen in einer sehr interessanten Weise verläuft, scheint mir die Entwicklungsgeschichte dieser Pflanze eine kurze Beschreibung zu verdienen. Später habe ich dank der Liebenswürdig- keit des Herrn Prof. Dr ROB. E. FRIES im Bergianischen Garten zu Stockholm G. superba L. zur Vergleichung fixieren können. Schliesslich habe ich mein Material mit noch einer Art vervollständigt, nämlich mit G. Kothschildiana O'Brien, die ich aus dem Gewächshaus der Hochschule zu Stockholm be- kommen habe und für die ich Herrn Prof. Dr G. LAGERHEIM zu Dank ver- pflichtet bin. Alle drei Arten sind einander in ihrer Entwicklung so ähnlich, dass sie sehr gut zusammen beschrieben werden können. Wo sich irgend welche Verschiedenheiten vorfinden, werden dieselben hier natürlich besonders angegeben. Zum Fixieren wurden Flemmings und Zenkers Flüssigkeiten gebraucht, von denen sich die Zenkersche als die beste erwies. Die jüngeren Stadien wurden in einer Dicke von 6 bis 8 /t, die älteren ı2 bis ı5 /t dick geschnitten. Gefärbt wurde mit Heidenhains Eisenhämatoxylin und Lichtgrün. Die jüngsten Stadien, die in meinem Material vorliegen, zeigen die Em- bryosackmutterzelle mit ihrem Kern in heterotypischer Prophase und von einer zwei bis drei Zellschichten dicken Nuzelluswandung umgeben (Fig. 1). Der Kern liegt immer im mikropylaren Teil der Zelle. Nach der heterotypischen Mitose teilt sich die Mutterzelle in zwei Tochterzellen, von denen die chalazale etwas grösser ist, als die mikropylare. Beide Zellen durchlaufen dann eine zweite Kern- und Zellteilung, wodurch die Tetrade fertig ist (Fig. 2). Die vier Megasporen sind gewöhnlich in einer axialen Längsreihe orientiert, wie 4 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N!O 3» dies Fig. 2, 3 und 5 zeigen. Doch teilt sich die mikropylare Dyadenzelle zuweilen durch eine Wand, die schräg oder parallel zur Längsachse orientiert ist, und in diesem Falle liegen die beiden äusseren Megasporen Seite an Seite neben einander. Ein solcher Fall ist in Fig. 4 dargestellt. Anfangs fahren nun alle vier Megasporen fort zu vachsen. Sie vergrössern sich bedeutend, und ihre Kerne durchlaufen eine Teilung, wodurch also vier zweikernige Zellen ent- stehen (Fig. 3—5). Die Kerne sind oft sehr verschieden orien- tiert. In der basalen Makrospore, die ihre grösste Ausdehnung immer in der Längsrichtung hat, liegt stets der eine Kern am inneren, der andere am äusseren Ende der Zelle (Fig. 3—5). Die drei übrigen Zellen dagegen sind oft sehr kurz und mehr in die Breite als in die Länge ge- wachsen. Die Kerne liegen dann nebeneinander in derselben Höhe, Gloriosa virescens. Fig. 1. Embryosackmutterzelle, Kern wie es Fig. 3 zeigt. Dies scheint in heterotypischer Prophase. Fig. 2. Junge Tetrade. (*%/ı). wenigstens bei Gloriosa virescens der gewöhnlichste Fall zu sein. Eine bis alle der drei mikropylaren Megasporen haben indessen oft ganz wie die chalazale Zelle eine langgestreckte Form, und es sind dann auch ihre Kerne in derselben Weise wie jene orientiert (Fig. 4 und 5). Besonders die zweit- unterste Zelle hat sehr oft dasselbe Aussehen wie die unterste. Mehr als zweikernig werden drei der Megasporen nicht, sondern degene- rieren mehr oder weniger früh. Bei G. superba und G. Rothschildiana dege- neriert eine der beiden äusseren Megasporen oder auch alle beide bisweilen in einem sehr frühen Stadium, so dass es fraglich ist, ob sie vor ihrem Zu- grundegehen überhaupt zweikernig geworden sind. In den weit überwiegenden Fallen wächst die chalazale Zelle zum definitiven Embryosack heran (Fig. 6). Doch hält sich oft die zweitunterste, bei G. vzrescens vereinzelte Male auch die oberste Makrospore lange Zeit lebenskräftig und konkurriert offenbar mit der untersten. Bei G. superha und G. Kothschildiana kommt es ziemlich oft und bei G. virescens nicht allzu selten vor, dass die zweitunterste Megaspore die kräftigste wird und sich zum Embryosack weiterentwickelt, wie dies nach FURLANI (1904) bei dem verwandten Colchzcum autumnale die Regel ist. In diesem Falle bleibt bei G/orzosa die chalazale Zelle lange erhalten, immer viel länger, als die am Mikropylarende des Sackes liegenden Megasperen, und wenn diese schon verschwunden sind, ist jene noch immer gut erhalten (Fig. 7). Sie wird aber nie mehr als Zweikernig, und wenn der Embryosack fertig ist, ist sie schon vollständig vertilgt worden. In Fig. 7 ist eben ein Fall abgebildet, in dem die zweitunterste Megaspore zum Sack auswächst und schon KARL AFZELIUS. ZUR ENTWICKLUNGSGESCHICHTE DER GATTUNG GLORIOSA. 5 vierkernig geworden ist. Die beiden mikropylwärts gelegenen Megasporen sind bereits verwischt, die chalazale aber ist noch erhalten. Sie ist jedoch viel kleiner, als der Sack, und weist schon Zeichen einer beginnenden Degenera- tion auf. In diesem Zusammenhange möchte ich erwähnen, dass ich bei G. superba einen einzigen Fall gefunden habe, wo zwei zweikernige Embryo- säcke seitlich beieinanderlagen. Ihre Lage war eine solche, dass sie ohne jeden Zweifel aus zwei verschiedenen Mutter- zellen stammten. Dies ist das einzige Vorkommen von mehr als einer Mutterzelle, das ich je gefunden habe. Das Zweikernstadium des Embryosackesdauertsehrlange; hierbei wächst der Sack kräftig aus und verdrängt den grössten Teil des Nuzellus, so dass bald nur die chalazale Partie unter dem Sacke und eine kleine Gewebekappe an dessen Spitze übrig bleiben, die noch im Endospermstadium erhalten sind. Von den beiden Inte- gumenten hat das innere zur v Zeit der Tetradenteilung die Gloriosa virescens. Fig. 3—5. Ältere Tetraden Fer zwei- Höhe der Nuzellusspitze er- kernigen Megasporen. (55/1). reicht. Das äussere ist auf dieser Entwicklungsstufe noch ein wenig kürzer, als das innere, überholt es aber bald, und schon im frühen Zweikernstadium haben sie sich beide über den Nuzellus zusammengeschlossen. Das innere Integument ist zwei Zell- schichten stark, das äussere bedeutend dicker. Über die Weiterentwicklung des zweikernigen Sackes bis zum fertigen Em- bryosack ist nichts Neues zu sagen. Der vollentwickelte Sack (Fig. 8) erreicht eine ansehnliche Grösse. Die Eizelle ist mit sehr dünnem, von Vakuolen durchsetztem Plasma gefüllt und trägt den sehr Karyotinarmen Kern in ihrem mittleren oder oberen Teil, die beiden Synergiden dagegen haben ein sehr dichtes, homogenes Plasma und sind ohne Vakuolen. Die Polkerne legen sich immer im oberen Teil des grossen, sehr plasmaarmen Embryosacklumens dicht an den Eiapparat und verschmelzen früh. Die Antipoden haben wenig- stens anfangs ganz wie die Synergiden ein dichtes Plasma und werden bald zweikernig (Fig. 8 al. Auch dreikernige Antipoden kommen vor, jedoch sehr selten. Bei G. virescens sind sie dauerhaft und noch im Endospermstadiuın gut erhalten. Zu dieser Zeit erreichen sie oft eine beträchtlichere Grösse als zuvor, und ihr Plasma ist nicht länger homogen, sondern enthält grosse Vakuolen. Bei @. superba und G. Kothschildiana sind die Antipoden viel 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 3. kurzlebiger als bei G. virescens und fangen schon vor Beginn der Endosperm- bildung an zu gegenerieren. Sie ruhen in der Basis des Sackes auf einem Postament, das aus der chalazalen Partie des Nuzellus gebildet ist. Diese wird nämlich, wie schon oben gesagt, nicht von dem heranwachsenden Sack verdrängt, sondern bleibt wie ein Pfeiler zurück, der den Raum zwischen der Basis des inneren Integuments und der Embryosackbasis ausfüllt. Ein solches zurückbleibendes Chalazagewebe hat schon HOFMEISTER (1861) bei mehreren Liliifloren abgebildet, u. a. bei Gloriosa superba, von welcher Pflanze er einen fertigen Embryosack dargestellt hat. Die Zellen der Chalazasäule nehmen schon zur Zeit der Tetradenteilung eine langgestreckte Form an und scheinen gut geeignet, der Nahrungszufuhr zu dienen. Bei G. virescens habe ich einige Embryosäcke gefunden, die eine wohlent- wickelte nukleare Endospermschicht an der Embryosackwandung zeigen. Von der befruchteten Eizelle ist aber nichts mehr zu sehen. Vielmehr scheint der ganze Eiapparat vollständig verschwunden zu sein. Auch fehlt jede Spur von eingedrungenen Pollenschläuchen. Hier wäre es ja denkbar, dass Apogamie irgend einer Art vorliegen könnte. Man kann vielleicht an Knospung aus einer Zelle der noch vorhandenen Nuzellar- kappe denken, ungefähr wie Mc AL- LISTER (1913) bei Smilacina racemosa oder FURLANI (1904) bei Colchicum autumnale gefunden hat. Hier bildet sich ja auch ein Endosperm aus, und die Eizelle sowie die Synergiden lösen sich auf. Ob sich G. virescens ähnlich verhält, kann ich leider nicht entscheiden, da ganz junge Endospermstadien fehlen und die wenigen älteren Stadien, die ich gesehen habe, schon keine Spuren mehr vom Eiapparat, aber auch gar keine Embryonen zeigen. Ichhoffe, später noch an Material von noch nicht blüh- 6 reifen Individuen von G. virescens diese Frage autklären zu können. Es ist Gloriosa'virescens. Fig. 6. Die chalazale Mega- spore wird zum Embryosack, die mikropylaren jedoch leicht möglich, dass man an degenerieren. Fig. 7. Die zweitunterste Mega- s 5 : s spore wächst zum definitiven Sack aus. Die reichlicherem Material der geeigneten beiden mikropylaren Megasporen sind schon ver- Stadien finden wird, dass eine regel- schwunden, die chalazale ist noch erhalten. (85/1). mässige Befruchtung und Embryonalent- wicklung vorkommt; ich möchte jedoch jetzt schon auf Grund der bisherigen Befunde die Möglichkeit einer anderen Entwicklungsweise andeuten. Gloriosa superba pflegt im Gewächshaus des Bergianischen Gartens jeden Sommer eine geringe Menge von Samen, wahrscheinlich durch Selbstbefruch- tung, zu bilden. Durch Kastration und Isolierung der Blüten habe ich fest- KARL AFZELIUS. zustellen versucht, ob Samenbildung auch ohne Befruchtung vorkommen könnte. Die kastrierten Blüten blieben jedoch steril, während eine der zwei isolierten, aber nicht kastrierten Blumen reife Samen hervorbrachte. Diese Spezies scheint sich also ganz normal zu verhalten. Zum wenigsten scheint die Pollination für die Weiterentwicklung notwendig zu sein. Leider hatte ich nicht Gelegenheit, ältere Em- bryosäcke und junge Embryonalstadien zu fixieren, und habe folglich nicht die Embryoentwicklung untersuchen können. Um zu sehen, ob die Entwicklung des Pollens für eine eventuell apogame Embryobildung bei G. vzrescens sprechen würde, habe ich die mir zugänglichen Stadien der Sperma- togenese untersucht; es zeigte sich aber, dass dieselbe völlig normal verläuft. Die jüngsten Antheren, die im Material vorliegen, zeigen die Kerne der Mutterzellen im Stadium der Synapsis und des Spirems. Dann folgen Stadien der heterotypischen Telophase. Es bildet sich in diesem Stadium eine deutliche Wand zwischen den Tochter- kernen aus (Fig. 9), und wir haben also bei G. vörescens eine Pollenentwicklung nach dem sukzessiven Typus, der ja unter den Monokotyledonen der gewöhnlichste ist. Die alten Antherenfächer enthalten fertiggebildete, Pollenkörner, die schon zweikernig geworden sind und die Verteilung des Inhalts in die generative und in die vegetative Zelle vollzogen haben. normale Durch das ganze System der Angiospermen hindurch kommen in verschiedenen Familien Arten vor, bei denen eine oder mehrere der gewöhnlich nicht funktionierenden Megasporen mit der normal auswachsenden Spore kon- kurrieren und wie diese das Bestreben zeigen, sich zu Embryosäcken zu entwickeln. Bei vielen Arten, deren chalazale Tetradenzelle in der Regel zum Sack wird, kann Weiterentwicklung beginnen. wird völlig entwickelt. bei Fuchsia ständen alle vier Fig. 9. Pollen- mutterzelle nach der heterotypischen Teilung. Wandbildung zwischen den Gloriosa virescens. Tochterzellen. Fig. 10. Tofieldia calyculata, Junge Pollentetrade, durch simultane Teilung entstanden, vor der Ausbildung der Wände, (14%). vor. und Crucianella, hat LLOYD ZUR ENTWICKLUNGSGESCHICHTE DER GATTUNG GLORIOSA. 7 Gloriosa virescens. Fig. S a. Fertiger Embryosack mit zweiderzweikernigen Antipoden und der Eizelle. Fig. 8b. Teil desselben Embryosackes aus dem angrenzenden Schnitt, die Synergiden, den sekun- dären Embryosackkern und die Nuzellarkappe zeigend. (18/1). in diesem Falle mehr oder weniger oft eine der anderen Zellen überhandnehmen, bisweilen bei Glorzosa geschieht. ist es indessen, dass alle vier Megasporen ihre ähnlich wie es Ziemlich selten So scheinen jedoch nach GUIGNARD (1882) bei Arzobotrya bisweilen alle Zellen auszukeimen, aber nur eine von ihnen TÄCKHOLM (1915) hat »Marinka» gezeigt, dass unter Um- Megasporen keimen können, hier liegen aber zum Teil abnorme Verhältnisse Bei mehreren Aubiaceen, Asperula, Rubia (1902) ein ähnliches 8 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 3. Verhalten festgestellt. Besonders Crxcianella ähnelt Gloriosa darin, dass alle vier Megasporen sich gleichzeitig teilen. Doch unterscheiden sich die Gattungen dadurch, dass die Sporen von Crucianella nackt sind, während sie bei Gloriosa wohlenwickelte Wände besitzen. Unter den Kompositen hat PALM (1914) bei Aster Novae-Angliae gefunden, dass, wenn die mikropylare Spore zum Sack wird, die drei übrigen sich lange lebend erhalten und Kernteilungen erfahren; und ähnlich verhält sich Soldago serotina, nur mit dem Unterschied, dass es immer die mikropylare Makrospore ist, die zum Embryosack auswächst. Bei Aster Pattersoni (PALM 1915) werden alle Megasporen einer Tetrade zweikernig, wonach erst eine von ihnen überhand nimmt. Auch bei Emilia sagittata PALM (1915) können unter Umständen alle Zellen auskeimen, und bei 7ana- cetum vulgare, dessen Embryosack aus den beiden mikropylaren Megasporen gebildet wird, erfahren die Kerne der beiden nackten basalen Zellen je eine Teilung. Diese Beispiele von Dikotylen mit variabler Megasporenkeimung mögen genügen. Ich verweise im übrigen auf die von PALM (1915, Seite 133—144) gemachte Zusammenstellung der Arten, die das Auswachsen einer beliebigen Megaspore zeigen. / Unter den Monokotyledonen kommt es rach SMITH (19:0) bei Eriocaulon septangulare bisweilen vor, dass alle Megasporen keimen »both by increase of size and by division of their nucleiv. Nach einer kurzen Mitteilung von BROWN und SHARP (1911) scheinen bei S/relitsia alle Megasporen auskeimen zu können, obgleich immer die chalazale zum Sack wird. Wahrscheinlich zeigen sämtliche Megasporen von Yucca filamentosa Tendenzen zur Weiterentwicklung, denn REED (1903) schreibt: »There are indications that any one of the four macrospores may become permanent». Doch wird hier immer die zweit- unterste Spore zum definitiven Sack. Nach SCHNIEWIND-THIES (1901) kann jede der vier Megasporen von Galtonia candicans und Convallarıa majalis sich zum Embryosack ausbilden. Bei einigen anderen Zzläfloren, deren Embryo- sackentwicklung dem Scz//a-Schema folgt, findet man eine ähnliche Erscheinung, indem beide Dyadenzellen zu einer gewissen Entwicklung gelangen. So be- richten TREUB und MELLINK (1880), dass in Narcissus Tasetta beide Dyaden- zellen zuweilen auskeimen, doch geht in der Regel die mikropylare früh zu Grunde. In Agraphis patula wird die äussere Tochterzelle zum Sack, die innere wird vierkernig. Ganz gleich verhalten sich nach GUIGNARD (1882) Agraphis (. Scilla) nutans und A. campanulata und mitunter auch Narcissus micranthus. Die Zahl der Formen mit einer derartigen Entwicklung vermehrt Mc KENNEY (1898) mit Scilla hyacinthoides v. coerulea und SCHNIEWIND-THIES (1901) hat in Scilla sibirica einen ähnlichen Fall festgestellt. Wenn ir dieser Pflanze die basale Dyadenzelle zum Sack auswächst, wird freilich die mikro- pylare bald resorbiert, wenn aber die obere Zelle sich entwickelt, bleibt die untere sehr lange am Leben und wird zuletzt vierkernig. Ungefähr in der- selben Weise verhalten sich nach ERNST (1902) Paris quadrifolia und zu- weilen auch Zrillium grandiflorum. Mehrere Formen mit einem derartigen Entwicklungsgang könnten erwähnt werden, hier sei aber nur noch an die von VESQUE (1870) untersuchte Uvularia grandiflora erinnert. Bei dieser Pflanze, die übrigens der Gattung G/oriosa nahe verwandt ist, beobachtete er eine KARL AFZELIUS. ZUR ENTWICKLUNGSGESCHICHTE DER GATTUNG GLORIOSA. 9 Entwicklung, die er als teratologisch anspricht. Aus der Mutterzelle entstehen drei (bisweilen zwei oder vier) Tochterzellen, die alle mehrere Kerne bekommen. Hier liegt wahrscheinlich ein Fall vor, in dem die Entwicklung ungefähr wie in Gloriosa verläuft. Es wäre von Interesse, dieses mit den Hilfsmitteln der modernen Tecknik und nach unserer jetzigen Auffassung, die von der von _ VESQUE vertretenen bedeutend abweicht, näher zu untersuchen. Man hat zu verschiedenen Theorien gegriffen, um das Auskeimen mehrerer Megasporen einer Tetrade zu erklären. LLOYD (1902) sieht den Grund dieser Erscheinung in den mechanischen und nahrungsphysiologischen Verhältnissen. Auch PALM (1915) ist von der grossen Bedeutung der Ernährung für die Entwicklungsmöglichkeiten der einzelnen Megasporen überzeugt. So findet er einen nahrungsphysiologischen Zusammenhang zwischen dem Auskeimen einer oder mehrerer beliebigen Megasporen und dem Vorkommen eines vielzelligen Archespors. Beide Erscheinungen kommen oft gleichzeitig vor, und er sieht in dem vielzelligen Archespor einen Nahrungsvorrat für die entwicklungsfähigen Megasporen. Immer sind es die in der Mitte des Nuzellus gelegenen Sporen, die am kräftigsten sind und die grösste Keimkraft haben, wohl wegen ihrer für die Nahrungszufuhr aus der Chalaza günstigen Lage. Sie sind von den übrigen schwächeren Archespor- bezw. Tetradenzellen umgeben, die ihnen nach PALM als Nährgewebe dienen. Wegen der hierdurch bedingten gleichmässigeren Nahrungszufuhr an alle Zellen einer günstig gelagerten Tetrade sollen sie auch alle ungefähr gleich grosse Möglichkeiten haben, sich weiterzuentwickeln, vor- ausgesetzt, dass sie gleichwertig seien. Dieses scheint ja eine denkbare Er- klärung der Bedeutung des vielzelligen Archespors zu sein, wenn man an die Pflanzen denkt, die einen grossen, sicherlich sekundären Archesporkomplex be- sitzen, wie die Audiaceen und zahlreiche Kompositen. Dass die Nahrungsver- hältnisse eine gewisse Rolle spielen, dafür spricht übrigens auch die bei meh- reren Zilüfloren, wie Narcissus Tazetta, Scilla- Arten und Gloriosa (Fig. 8) beobachtete Tatsache, dass sich, wenn die obere Dyadenzelle bezw. die zweit- unterste Tetradenzelle zum Sack wird, die unterste Zelle lange lebend erhält und zu einer gewissen Entwicklung gelangt, während dagegen alle mikropyl- wärts vom Sack gelegenen Zellen immer viel schneller degenerieren. Hier scheint wegen der günstigen Lage unmittelbar an der Chalaza die basale Zelle grössere Entwicklungsmöglichkeiten als die mikropylar gelegenen zu be- sitzen, und ohne Zweifel ist in diesem Falle die Nahrungszufuhr von grosser Bedeutung. Doch kann sie keineswegs als allein ausschlaggebend gelten. In seiner Zusammenstellung der Planzen, die durch ein vielzelliges Arche- spor und das Auskeimen einer beliebigen Megaspore gekennzeichnet sind, er- wähnt PALM viele Arten, die ein Archespor von nur wenigen Zellen haben und bei denen man kaum an eine nahrungsphyslologische Bedeutung der ‚zugrundegehenden Zellen denken kann. Bei mehreren Formen ist es sogar nur ein seltener Zufall, dass mehr als eine Archesporzelle vorkommt. Es ist mir übrigens wahrscheinlich, dass man in beinahe jeder Pflanze bei sorgfältigem Durchsuchen eines genügend grossen Materials wenigstens einen Fall von mehr als einer Archesporzelle finden würde. So zum Beispeil habe ich bei Glorzosa unter der grossen Menge untersuchter Eichen einen einzigen Fall gefunden, wo es 10 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 3: sicherlich zwei Archesporzellen gegeben hat. Solche vereinzelte Vorkommnisse müssen jedoch als reine Zufälligkeiten angesprochen werden, weshalb ihnen kaum irgend welche Bedeutung zugeschrieben werden kann. Ebenso dürfte in gewissen Fällen das seltene Auswachsen einer anderen Megaspore als der chalazalen bei einer Pflanze, bei der regelmässig eben die chalazale auskeimt, eine zufällige Abnormität sein, selbst wenn dieselbe Spezies dann und wann mehr als eine Archesporzelle aufweisen sollte. Als reiner Zufall kann natürlich nicht das stete Schwanken der Keimungsverhältnisse der Megasporen einer Species gelten. Hier liegt es ja nahe, die Veränderlichkeit als einen Art- charakter zu betrachten, der seinen Grund eher in den konstitutionellen Eigen- schaften der Spezies als in der direkten Einwirkung der nahrungsphysio- logischen und mechanischen Beeinflussungen hat. Für diese Ansicht sprechen wenigstens die bisher in dieser Beziehung untersuchten Monokotyledonen. Bei den ZLzlüfloren z. B., die das Auskeimen einer beliebigen oder aller Mega- sporen zeigen, gibt es regelmässig nur eine Archesporzelle, und man findet ja nie einen grossen Archesporkomplex, der als Nahrungsvorrat dienen könnte. Der Nuzellus ist auch nicht besonders dick und kräftig, was sonst eine all- seitige Nahrungszufuhr an alle Megasporen erklären könnte. Hier sind also die Gründe des Auskeimens in anderen Verhältnissen als den nahrungsphysio- logischen zu suchen. Die mehr oder weniger ausgeprägte Gleichwertigkeit der Megasporen kann als ein erblich fixierter Artcharakter ohne unmittelbar sichtbaren Zusammenhang mit anderen physiologischen Eigenschaften ange- sprochen werden. NITZSCHKE (1914) erblickt in der Bestrebung mehrerer Megasporen einer Tetrade, sich zu Embryosäcken weiterzuentwickeln, ein Zeichen grosser Ur- sprünglichkeit. Freilich scheint die von ihm untersuchte Cabomba aus mehr- eren Gründen eine Pflanze eines ziemlich ursprünglichen Typus zu sein, anders verhält es sich aber zum Beispiel mit den ÄAompositen und Rubiaceen. Von dem vielzelligen Archespor der letztgenannten Familie sagt LLOYD, dass es keineswegs als primitiv zu betrachten sei, und mit ebenso grossem Recht muss von der Auskeimung mehrerer Megasporen behauptet werden, dass dies ein sekundäres Phänomen ist. TÄCKHOLM (1915) hebt auch hervor, dass er die Keimungsfähigkeit mehrerer Megasporen bei den Onagraceen als nicht ursprüng- lich betrachtet, und zwar allem Anscheine nach mit vollem Recht. Unter den Lilüfloren scheint es ziemlich oft vorzukommen, dass mehrere Makrosporen ihre Entwicklungsfähigkeit beibehalten. Hierher müssen auch die Formen gerechnet werden, die dem Scez/la-schema folgen und deren beide Dyadenzellen weiterwachsen. Ob wir es hier mit einem ursprünglichen Merkmal zu tun haben oder nicht, ist kaum durch Spekulationen über dasselbe an und für sich zu ergründen, sondern kann nur durch Vergleichung der übrigen Eigen- schaften ermittelt werden. Freilich müssen wir die Zilifloren zum Teil als - sehr typische und relativ ursprüngliche Monokotyledonen betrachten, und im Zusammenhang mit den übrigen mehr oder weniger primitiven Charakteren gesehen ist es ja gar nicht ausgeschlossen, dass die Gleichwertigkeit der Megasporen eine ursprüngliche Eigenschaft ist, die sich in vielen Arten er- halten hat. Man muss sich jedoch immer die Möglichkeit vor Augen halten, KARL AFZELIUS. ZUR ENTWICKLUNGSGESCHICHTE DER GATTUNG GLORIOSA. II dass diese Erscheinung aufs neue entstanden sein kann, besonders wenn man sie in Formen vorfindet, deren Embryosackentwicklung dem von den meisten Forschern als abgeleitet betrachteten Scz//a-schema folgt. Zur Frage der Pollenentwickiung sei bemerkt, dass ich ausser G/orzosa vire- scens noch eine andere Art untersucht habe, die ebenfalls zur Unterfamilie Melanthiordeae gehört, und zwar Tofieldia calyculata L. Bei Gloriosa virescens folgt, wie schon oben gesagt, eine Wandbildung nach der heterotypischen Teilung, und die Art gehört also zu dem unter den Monokotyledonen gewöhn- lichen Typus mit sukzessiver Zellteilung. Anders verhält sich in dieser Bezie- hung Tofieldia calyculata. Hier besitzen die Pollentetraden eine simultane Entwicklung (Fig. 10), so dass sich Wände also erst nach der homöotypischen Teilung ausbilden. Die jungen Tetraden haben auch die in diesem Falle typische tetraedrische Anordnung der Pollenkörner. Wir sehen also, dass in der Unterfamilie Melant/ioideae beide Pollentypen vorkommen. Überhaupt vermehren sich die Ausnahmen von der Regel, dass die simultane Pollenbildung für die Dikotyledonen, die sukzessive für die Monokotyledonen charakteristich sei, je grösser die Anzahl der untersuchten Formen wird. Man hat schon in verschiedenen monokotylen Familien das mehr oder weniger gewöhnliche Vorkommen der simultanen Wandbildung fest- stellen können. TÄCKHOLM und SÖDERBERG (1917) haben kürzlich die Fälle einer von der Regel abweichenden Pollenentwicklung zusammengestellt. Zu der Zahl der Monokotyledonen mit simultaner Wandbildung kommt ausser den von den beiden Forschern erwähnten Arten und der oben beschriebenen Tofeldia calyculata noch die von GUIGNARD untersuchte Zz/aceen-Gruppe Aloineae (1915 a) und die Familie /rzdaceae (1915 a und b). In beiden Gruppen zeigen sämt- liche untersuchte Formen eine simultane Ausbildung, und GUIGNARD ist der Ansicht, dass dieser Entwicklungsmodus für die genannten Verwandtschafts- gruppen die Regel sei. Der Pollentyp scheint hier ein systematisch verwert- barer Charakter zu sein. Mehrere Forscher, wie die obengenannten, SAMUELSSON (1914) und andere, sind auch der Meinung, dass der Pollentyp under Um- ständen ein für die Systematik gut verwendbares Merkmal sein könne. In- wieweit sich der Pollentyp zu phylogenetischen Zwecken brauchen lässt, dürfte gegenwärtig nicht zu entscheiden sein. Weitere Untersuchungen sind sehr zu wünschen, da bisjetzt nur verhältnismässig wenige Formen untersucht worden sind. Zitierte Literatur. Brown, H. & Sharp, L. 1911. The embryo sac of Epipactis. Bot. Gaz. LIl. Ernst, A. 1902. Chromosomenreduktion, Entwickelung des Embryosackes und Befruchtung bei Paris quadrifolia und Trillium grandiflorum. Flora 91. Furlani, J. 1904 Zur Embryologie von Colchicum autumnale. Österreich. Bot. Zeitschr. 54. Guignard, L. 1882. Recherches sur le sac embryonnaire des Phanerogames Angiospermes. Ann. Sei. Nat. Bot. (6) 13. —,—, 1915 a. Sur la formation du pollen. Compt. rend. Acad. Paris 160. — „—, 1915 b. Nouvelles observations sur la formation du pollen chez certaines Monocotyledones. Compt. rend. Acad. Paris 161. 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 3 Hofmeister, W. 1861. Neue Beiträge zur Kenntniss der Embryobildung der Phanerogamen. II. Monokotyledonen. Abh. d. K. Sächs. Ges. d. Wiss. VII. ? Lloyd, Fr. E. 1902. The comparative embryology of the Rubiacex. Mem. Torr. Bot. Club. VII. Me Allister, F. 1913. On the cytology and embryology of Smilacina racemosa. Trans. Wisconsin Acad. Sci. Arts and Lett. XVII. Nitzschke, J. 1914. Beiträge zur Phylogenie der Monokotylen, gegründet auf der Embryosack- entwicklung apokarper Nymphaceen und Helobien. Beiträge zur Biologie der Pflanzen. Palm, B. 1914. Zur Embryologie der Gattungen Aster und Solidago. Acta Horti Bergiani 5. —,—, 1915. Studien über Konstruktionstypen und Entwicklungswege des Embryosackes der Angiospermen. Diss. Stockholm. Reed, H. S. 1903. The development of the macrosporangium of Yucca filamentosa. Bot. Gaz. XXXV. Samuelsson, G. 1914. Über die Pollenentwicklung von Anona und Aristolochia und ihre syste- matische Bedeutung. Svensk Bot. Tidskr. 8. Schniewind-Thies, J. 1901. Die Reduktion der Chromosomenzahl und die ihr folgenden Kern- teilungen in den Embryosackmutterzellen der Angiospermen. Jena. Smith, R. Wilson. 1910. The floral development and embryogeny of Eriocaulon septangulare. Bot. Gaz. XLIX. Täckholm, G. 1915. Beobachtungen über die Samenentwicklung einiger Onagraceen. Svensk Bot. Tidskr. 9. —,— & Söderberg, E. 1917. Über die Pollenentwicklung bei Cinnamomum nebst Erörterungen über die phylogenetische Bedeutung des Pollentyps. Arkiv f. Bot. 15. . Treub, M. & Mellink, J. F. A. 1880. Notice sur le developpement du sac embryonnaire dans quelques Angiospermes. Arch. Neerl. des Sci. XV. Vesque, J. 1879. Nouvelles recherches sur le developpement du sac embryonnaire des Phanero- games angiospermes. Ann. Sci. Nat. Bot. (6) 8. ACTA HORTI BERGIANI. Baxn 6. N:o 4. STRÖDDA IAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS GYMNOSPERMER ROB. E. FRIES MED 1 TAVLA OCH 1 TEXTFIGUR STOCKHOLM 1919 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEROLAG Por -- SER a ' UR SR FR SA täta FR | ö 58 1 723 N ET sök SE sa ar NL er) GERAFRINETRIAOR 4 Tack vare det stora intresse, varmed professor V. B. WITTROCK omfattade Gymnospermerna och som bl. a. fick ett påtagligt uttryck i det under hans sista levnadsår i sista bandet av Acta Horti Bergiani publicerade arbetet om granens former, riktades den Bergianska trädgården under hans föreståndaretid med en rikhaltig samling av dessa växter och kan den nu uppvisa en i vissa hänseenden ovanligt vacker kollektion av representanter för denna växtgrupp. Särskilt de utländska formerna bland dessa hava under den gångna sommaren (1918) varit föremål för en revidering, vad bestämningarna beträffar, och har jag vid detta arbete gjort en del smärre iakttagelser av olika slag, systema- tiska, morfologiska och biologiska, vilka synas mig kunna fortjäna ett om- nämnande. Dessa iakttagelser, som härmed framläggas, hänföra sig endast till de utländska typerna; de svenska arterna och deras i trädgården odlade talrika former lämnas här alldeles åsido. I. Larix americana Mchx. fi. glauca Beissn. Vid ett besök i den Bergianska trädgården år 1907 iakttog BEISSNER, att det där växande exemplaret av Larix americana utmärkte sig genom en stälblä färg på barren, därigenom avvikande från den typiska formen av arten i fråga. I sina »Reiseerinnerungen» (meddelade i Mitteil. d. deutsch. dendrol. Gesellschaft 1907) omnämner han trädet i fråga (sid. 48) under namnet f. glauca och två år senare anför han ytterligare i Handbuch der Nadelholzkunde (sid. 324) följande om denna form: »Im botanischen Garten in Stockholm fand ich ein freistehendes Exemplar, reizend, lichtzweigig, in der Belaubung von stahlblauer Färbung, höchst dekorativ, so dass eine Vermehrung durch Veredelung und weitere Verbreitung sehr erwünscht wäre.» Detta exemplar, således typexemplaret för formen i fråga, finnes alltjämt kvar i trädgården. Det planterades därstädes 1890 och erhölls då från firman P. SMITH, Hamburg, under namn av Larix americana. Trädet är nu 7.20 m. högt, glest förgrenat och av något oregelbunden växt. Under flera år har det blommat och fruktificerat och är innevarande år alldeles översållat av de för arten karakteristiskt små kottarna. Vissa förhållanden beträffande dessa — vid det ifrågavarande BEISSNER'ska besöket möjligen ej tillfinnandes — liksom även beträffande barrfärgen tyckas emellertid hava undgätt BEISSNER, förhållanden vilka än ytterligare göra detta exemplar anmärkningsvärt. 4 ACTA. HORTI BERGIANI. BAND ©. N:O 4. Vad först bladens färg angår, sa karakteriseras trädet mycket riktigt tack vare denna av en påfallande stålblå ton, motsvarande den hos så många andra barrträd stundom uppträdande glauca-färgen. Vid närmare påseende visar det sig emellertid, att denna färg ej är genomgående på trädets hela bladmassa. Iband den övervägande stålblå barruppsättningen träffas även rent ljust gröna, typiskt färgade blad. Dessas förekomst beror emellertid ej, såsom så ofta hos andra barrträd är fallet, på en småningom under sommaren skeende avfärgning, utan redan vid bladutvecklingen kunna de båda färgslagen tydligt urskiljas, liksom även sedan under hela sommaren. Till en viss grad följer fördelningen av dessa två slags barr bestämda regler, men utanför dessa synas de upp-. träda helt regellöst. Så har jag funnit, att barren på långskotten genomgående äro av den bläaaktiga färgtypen, likaså att varje kortskotts barr alltid äro av ett. slag (jfr. Tavl. ı, fig. 1—2). De gröna och de stälblä kortskotten däremot sitta, såsom det synes, regellöst fördelade på grenarna. I vanliga fall tillhöra visserligen ett årsskotts bladknippen blott den ena färgtypen; stundom finnes emellertid ett eller annat grönfärgat insprängt bland de i övrigt genomgående bläfärgade (se Tavl. 1, fig. 2). Någon gång har jag dessutom funnit ena sidan av ett skott besatt med uteslutande barrknippen av det ena slaget, den andra av det andra. Även däruti visar sig oregelbundenheten, att på grenar, upp- byggda av flera årsskott, bland de övervägande blåfärgade barren ett längre eller kortare stycke kan vara inskjutet, vilket uppbär endast grönbarriga kortskott. | Om också de båda färgskiftningarna på barren vid flyktigt påseende ej så skarpt falla i ögonen, så synas dock övergångar dem emellan ej förefinnas. Företeelsen erinrar därigenom rätt mycket om chimär-fenomenen, men att ett verkligt dylikt skulle föreligga, finnes näppeligen skäl att antaga. Orsaken till företeelsen är emellertid ej så lätt att ange. r ; En annan egendomlighet beträffande trädet i fråga gäller honblommorna. Larix americana är karakteriserad av rödfärgade dylika och de unga kottarna ha även denna färg. Ett från Uppsala botaniska trädgård härstammande prov, avbildat på Tavl. 1, fig. 3, visar den för arten typiska färgen på kottarna. Såsom emellertid de på fig. 1—2 återgivna, samtidigt avbildade honblommorna visa, har det i härvarande botaniska trädgård odlade exemplaret gröna kottar. Någon sådan form av arten har jag ej i litteraturen funnit angiven. Exem- plaret i fråga erbjuder således ett nytt exempel på de inom Zarix-släktet hit- tills (hos decidua, sibirica och leptolepis) kända få fallen av chlorocarpi. Att denna, såsom här, är förbunden med glauca-färgning hos bladen, får väl anses utgöra en tillfällighet, ej bero på någon bestående kombination av egenskaper. Il. Några egendomliga bildningsavvikelser hos Larix-kottar. I den växtteratologiska litteraturen föreligga ett par korta notiser av A. BRAUN angående fasciation av kottarnas axel hos Larix decidua (europea) [Sitzb. d.. Ges. Naturf. Fr. 16. Dec. 1851] samt om en »tvillingkotte» hos samma FRIES. IAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS GYMNOSPERMER 5 art, »dessen beide Theile jedoch bis zur Spitze zusammenhängen» (Verh. d. bot. Ver. d. Prov. Brandenburg XVII 1875 p. XIII). Mera utpräglad dubbel- kotte-bildning omnämner BEISSNER i sin Handbuch der Nadelholzkunde (1909) sid. 312 (noten), varvid kottarna »sichelförmig gebogen, unten und an den Spitzen zusammengewachsen waren, so dass sich in der Mitte eine Öffning bildete». Någon närmare utredning av denna egendomliga monstrositet lämnar han emellertid ej. Under sommaren 1918 har jag på det i Bergianska trädgården odlade exemplaret av Larix decidua f. pendula funnit en del abnormt utbildade kottar, vilka synas representera alla dessa här nämnda monstrositets-typer. Det ifräga- varande Zarix-exemplaret bar endast ett fåtal (inalles 8) honblommor och kottar och av dessa voro ej mindre än 5 stycken på ett eller annat sätt abnormt utbildade. Tre av dem visade utvändigt endast en mer eller mindre tydlig avplattning av kotten, en svag fasciation, så som framgår av fig. 4 (Tavl. 1), vilken återger en dylik ung kotte, sedd från den plattade sidan. Kottens mittpelare var i det avbildade fallet odelad, kompakt, blott något avplattad (fig. 5). På en annan, utvändigt likartad kotte var mittpelaren utefter den nedre hälften liksom sprucken med en intill 4 mm. vid, uppåt avsmal- nande öppning. I övre delen var därför mittpelaren även här enkel. Denna sistnämda typ leder över till de två återstående kottarna, vilka genom sitt yttre egendomliga utseende särskilt drog uppmärksamheten till sig. Från spetsen av kortskottet utgingo här tvenne skaft, på de mot varandra vända sidorna avplattade, vilka uppburo var sin allt ifrån basen fullkomligt fria kotte. Båda dessa voro sedan bågformigt krökta emot varandra samt i spetsen sinsemellan sammansmälta så som fig. 6 utvisar. En längssektion av en av dessa tvillingkotte-bildningar ådagalade, att denna sammansmältning ej blott berodde på att fjällen voro inkilade i varandra, utan att själva mitt- pelarna voro sinsemellan helt sammanvuxna ett kort stycke (fig. 7). De inre, mot varandra vettande sidorna av de båda kottarna voro avrundade och kotte- fjällbärande, dock med en längsgående fåra utan fjäll, löpande längs själva mittellinjen. Orsaken till uppkomsten av de här skildrade monstrositeterna är ej lätt att säkert ange. Man skulle ju kunna tänka sig, att kotten av någon anledning på mycket tidigt stadium i spetsen skadats och att därigenom en klyvning av dess centralpelare ägt rum, något som emellertid knappt kan förklara den mer eller mindre snart inträdande återföreningen av de båda på så sätt upp- komna mittpelarna. Troligare är väl, att en stark hypertrofiering med ojämn tillväxt åstadkommit en rent mekanisk sprängning av centralaxeln, en klyvning, som i vissa fall blott sträcker sig ett helt kort stycke, varvid företeelsen blott genom en svag fasciation ger sig tillkänna på kottens yta, i andra fall där- emot sträcker sig så långt, att kotten längs större delen uppdelas i två fria hälfter. Genom en stark utveckling och inrullning av flankerna emot median- linjen bliva då även insidorna med undantag av själva medianlinjerna klädda av kottefjäll, varigenom den egentligen -ensamma spruckna kotten får utseendet av ursprungligen två skilda, i spetsen sammanvuxna kottar. Denna förklaring får även stöd i iakttagna analoga företeelser inom de vegetativa delarna hos (6) ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6 N:O 4 vissa andra barrträd. Så anför PENZIG (Pflanzen-Teratologie II, sid. 495) ett av VAN TIEGHEM skildrat fall hos Pinus pinaster av abnorm utbildning av vegetativa grenar. »Es scheinen zwei derselben an der Basis verwachsen, weiter oben aber getrennt zu sein, um an der Spitze sich wieder zu vereinigen: es handelt sich aber in der That um partielle Längsspaltung eines einzelnen Zweiges, an dem die beiden Hälften, so weit sie frei waren, durch Ueber- wallung sich so ergänzt hatten, dass sie wie normale Sprosse aussehen». Denna beskrivning skulle ju utan mycken förändring kunna användas även pä de av mig här skildrade tvilling-kottarna hos Larix decidua. Den hos Pinus Pinaster (och andra) iakttagna klyvningen av vegetativa grenar har i de av mig iakttagna bildningsavvikelserna blott träffat florala skott. Med denna morfologiska tydning är dock ej själva grundorsaken klargjord, utan återstår det alltjämt att närmare utreda densamma. I. Tvenne nya former av Picea Engelmannii (Parr.) Engelm. Av en del barrträdssorter är, som bekant en egendomlig form känd, vil- ken utmärker sig genom ett starkt reducerat antal grenar av såväl första som följande ordningar med barren allsidigt ordnade längs de piskformade skotten. Mest känd och oftast förekommande är denna s. k. virgata-form hos Picea abies, mera sällsynta de hos t. ex. Pinus silvestris, Larix decidua och Abies alba. Även för Picea pungens har denna ”ormgranstyp” blivit påvisad (jfr. BEISSNER i Mitt. d. deutsch. dendrolog. Gesellschaft 1909, sid. 258 och 327). I den Bergianska trädgården förefinnes nu ett mindre exemplar av Picea Engelmannii, vilket uppvisar vzirgata-formens karakteristiska utseende och som är av särskilt intresse, då denna typ hittills ej är känd för arten i fråga. Exemplaret härstammar från Ramlösa plantskolor och har i trädgården in- kommit 1912 under namn av Picea Engelmannü f. glauca. Det är också av en vackert stälblä färg och torde i detta hänseende böra inrangeras under nämnda typ. Det har nu uppvuxit till c:a 1.7 meters höjd och visar såsom bifogade bild (Textfig. 1) åskådliggör den sparsamma förgreningstyp, som för virgata-former är utmärkande. Från den typiska Zngelmannii f. glauca, vil- ken står växande tätt intill, avviker exemplaret påfallande, men liknar däremot habituellt i hög grad ett par i närheten växande vwirgata-individ av Picea abies. Barren sitta på de långa vidjelika grenarna av första ordningen liksom på de sparsamt förekommande andra ordningens skott ordnade runt om, men kröka sig i allmänhet starkt upp mot grenarnas översida. De äro grövre och kraf- tigare samt hårdare och något mera stickande än hos huvudformen. Deras längd, som uppmättes till 20—25 mm., överstiger ock barrens ordinära längd hos denna senare. Tack vare de, som nämnt, grövre, styvare och mera stickande barren erin- rar exemplaret något om Picea pungens. Att det emellertid tillhör arten £En- gelmannü, framgår bl. a. av den för denna typiska härigheten på ungskotten. FRIES. TAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGARDENS GYMNOSPERMER 7 Anmärkningsvärt härvidlag är, att vzrgata-formen av Picea abies ju även är utmärkt av liknande grövre och hårdare, längre och mera skarpa blad, varför även bärutinnan analogien med nämnda art är genomförd. Någon blomning på det c:a 17 är gamla exemplaret har ännu ej förekommit. Följande diagnos på den nya formen vilken jag uppfattar som en under- form under glauca, må här lämnas: Picea Engelmanniz (PARR.) ENGELM. f. glauca subf. virgata nov. subf. A typo differt ramis sparsis longe virgatis, ramulis sparsissimis, foliis glaucis validis paulo longioribus (20—25 mm.) rigidioribus et sub- pungentibus. Utom denna virgata-form av Picea Engelmannii äger trädgården av samma art ytterligare en markerad form, vilken jag ej heller kun- nat finna omnämnd i littera- | = — SEN SR \ turen. Möjligt är emellertid, att den ej är sa ovanlig, dä den blivit hit införd från tven- ne olika plantskolor. Formen utgör en fullkomligt analog typ till de hos en del andra barrträd förekommande ned- liggande, över marken utbred- da formerna, vilka i litteratu- ren gå under namnen prostrata, procumbens, vepens o. d. Det vackraste exemplaret har trädgården erhållit år 1889 från P. SMITH (Hamburg), un- der vilket namn är mig obe- kant. Huvudstammen på det- samma böjer sig genast hori- sontellt och ligger tätt tryckt mot marken för att sedan! i en kort, tvär bäge böja sig uppåt. och rätt bakåt till fullt horisontalt läge. Själva stam- spetsen befinner sig alltjämt Fig. 1. Picea Engelmannii Ve glauca subf. virgata; i 2 2 en Bergianska trädgårdens barrträdsavdelning. — Foto pa blott 65 cm:s höjd över Rob. E. Fries nov. 1918. marken. Alla från huvudstam- men utgäende grenar krypa ät olika häll mer eller mindre tätt efter jordytan; de äro dock ej rotsläende. Härigenom bildas en något oregelbunden, ehuru i det stora hela platt matta av 40—50 cm:s höjd och med en diameter av intill 3,7 meter. Exemplaret, som i barrfärg är att hänföra till glauca-typen, liknar påfallande en intill detsamma växande Picea pungens f. glauca subf. prostrata, men äger de för Engelmannii typiska karaktärerna beträffande kottar (jfr nedan sid. 14), barr, hårighet o. a. Under de senare åren visar det emel- 8 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 4 lertid tendens att slå tillbaka till huvudtypen, i det att en gren utgående från huvudstammens övre horisontala del vuxit upp rent ortotropt och nu nått en höjd av halvannan meter från marken räknat. På det andra exem- plaret, likaledes tillhörande glauca-typen, vilket erhållits 1891 från G. DIECK (Zöschen vid Merseburg) under namn av Picea pungens f. nana precox, har även ett dylikt återslag ägt rum och har det ortotropa skottet här redan växt upp till 3 m:s höjd samt till stor del förkvävt det basala, över marken krypande, först utvecklade skottsystemet, vilket dock alltjämt uppvisar prost rata-formens typiska växesätt. Till sist må följande diagnos på formen i fråga här bifogas: Picea Engelmannü f. glauca subf. prostrata nov. subf. Differt a typo trunco ramisque prostratis plus minusve repentibus, foliis glaucis. - IV. Chlorocarpi hos Abies Veitchii Lindl. Redan vid flera tillfällen har i litteraturen framhållits, att den vackra ja- panska Adies-arten Veitchiz uppvisar rätt stor variabilitet i kottarnas utseende (jfr. BEISSNER, Handbuch der Nadelholzkunde 1909, sid. 193). Såsom typiskt torde dessa kunna anges vara till färgen vackert mörkblåa, till formen kort cylindriska samt släta med täckfjällen ej eller blott med spetstaggen helt obe- tydligt utskjutande (jfr Tavl. ı, fig. 8). Avvikelser förekomma emellertid med täckfjällen längre än fröfjällen och mer eller mindre utskjutande utanför dessa, en typ som i trädgården även är representerad i ett par exem- plar. Ett annat därstädes odlat individ av obekant ursprung avviker genom ett så egendomligt utseende, att det här synes förtjänt av ett omnämnande. En kottebärande gren av ifrågavarande träd är avbildad på fig. 9 (Tavl. 1) och en jämförelse mellan denna och den typiska på fig. 8 avbildade formen framhåller bäst skillnaderna dem emellan. Bilden, som är utförd under: mitten av juni månad, visar tydligt den framträdande ljus- gröna färgen, som karakteriserar kottarna, en färg, som emellertid fram- emot hösten vid kottemognaden övergår i gulbrunt. Dessutom synes, att kotten är utmärkt genom ovanligt långt utskjutande täckfjäll. BEISSNER om- nämner även (l. c. sid. 193) liksom SCHELLE (i Die winterharten Nadelhölzer Mitteleuropas 1909, sid. 156) i förbigäende förekomsten aven form med »hel- len Zapfen (light cones)» och en dylik har sedan i Mitteil. d. deutsch. den- drol. Gesellsch. 1914, sid. 256 närmare beskrivits av SHIRASAWA som en i de högre bergstrakterna i Centraljapan vildväxande varietet olivacea av Abies Veitchü. 1 färg storlek o. a. synes det här odlade exemplarets kottar rätt väl överensstämma med nämnda varietets; dock skildras kottarna hos den- samma som ägande täckfjäll ”fast gleichlang wie die Zapfenschuppen”, något som ej alldeles passar in på de av mig sedda. Vidare må framhållas, att täckfjällen, som hos den typiska Vezichi i spetsen äro avrundade eller liksom tvärt avskurna med en utskjutande mitt-tagg (jfr fig. 43: I—2 i BEISSNERS Handbuch), hos den här odlade formen äro inskurna med framskjutande sido- flikar, mellan vilka mitt-taggen är placerad (se fig. 10). Någon uppgift, huru i detta hänseende var. olivacea förhåller sig, lämnas tyvärr ej. Tills vidare är jag emellertid mest böjd att, under betonande av de utmärkande karak- FRIES. IAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGARDENS GYMNOSPERMER 9 tärerna, hänföra denna trädgårdens chlorocarpa Veztchii-form till nämnda vild- växande grönkottiga typ, den mä sedan uppfattas som en varietet eller som blott form under arten i fråga. Exemplaret i fråga är nu över 30 år gammalt och når en höjd av c:a 9 m. Det är mycket rikt kottebärande, välväxt och frodigt och utmärker sig rent vegetativt genom en större yvighet och längre grenar än huvudfor- men, som härstädes bildar betydligt smalare pyramider. V. De utländska Gymnospermernas vinterhärdighet. De vintrar, som följde på somrarna 1915 och 1916, kännetecknades i Stock- holms-trakten av en mindre vanlig stränghet. Den sistnämnda sommaren var därjämte en för träd och buskar mycket otjänlig, vilket hade till följd, att särskilt den -hårda vintern 1916—17 åstadkom talrika förluster bland de hos oss odlade lignoserna. Sedan årtionden tillbaka torde dessa ej hava varit utsatta för klimatiskt så ogynnsamma förhållanden, något som å andra sidan lemnade ett utmärkt tillfälle” att studera dessa växters härdighet i denna del av landet. Som de främmande Gymnospermerna från hortikulturell och även forstlig synpunkt alltmera ådragit sig uppmärksamhet, torde en granskning av dessa vintrars inverkan på trädgårdens uppsättning av dessa växter ej sakna sitt intresse, då ju tack vare dem en rätt god bild kan vinnas om vilka arter, som här kunna anses härdiga och vilka i längden ej kunna med framgång odlas i denna del av landet. Klart är emellertid, att de här lämnade upp: gifterna ej kunna göra anspråk på full allmängiltighet ens för Stockholms- trakten, då ofta tillfälligheter, mer eller mindre skyddade lokaler, individuella olikheter o. d., spela in vid exemplarens förmåga att övervintra. Som ett bidrag! till frågan må emellertid de erfarenheter tjäna, vilka kunnat hämtas av de ovannämnda bistra vintrarnas inverkan på kulturerna i Bergianska träd- gården. För korthetens skull sammanföras de huvudsakliga resultaten i följande tabeller. A. I den Bergianska trädgården fullt vinterhärdiga arter. Pinus aristata, cembra, nigra 8 austriaca, montana subsp. pumilio och uncinata, Murrayana, ponderosa RB scopulorum, rigida (har visat sig frosthärdig, men öm- tålig för snötryck), strobus. Larix americana, dahurica, decidua, kurilensis, leptolepis, sibirica. Picea canadensis (= alba), Alcockiana, Engelmannü (med dess former argentea och glauca), nigra, omorica (jämte f. pendula), pungens (och f. argentea och glauca). rubra, Schrenkiana, sitchensis f. speciosa. Tsuga diversifolia. 1 Över barrträdens odlingsmöjligheter i vårt land föreligger en rätt vidlyftig litteratur, på vilken det här torde vara överflödigt att närmare ingå. Vad Stockholmstrakten beträffar, kan hänvisas till C. J. Rossanper, Om barrträdsodlingen vid lägenheten Udden ä Vermdön (Sv. Trädgardsför:s Tidskr. 1879) och Hvilka utländska barrträd hafva visat sig lämpliga att användas i våra parkanlägg- ningar? (K. Lantbruks-Akad:s Handl. och Tidskr. 1897, s. 143). Jfr härvidlag även C. TH. MÖRNER, utländska prydnadsgranar kunna tillrådas för plantering i mellersta Uppland? (i Trädgården 197, s..2106). 10 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO4 Pseudotsuga taxifolia (= Donglasü) f. glauca. Abies arizonica, balsamea med f. hudsonica, concolor och f. violacea, homo- lepıs, alba (= pectinata)', sachalinensis, sibirica, subalpina, Weitchü. Thuya occidentalis (jämte dess former aurea, Boothü, Jastigiata, globosa, Hoveyı, Ohlendorffü, Riversü, Rosenthali, Verveneana och Wareana), Standishü,. Chamecyparis nutkaensis. Funiperus sabina (med formerna och prostrata). Ephedra distachya och major (= nebrodensis). B. / den Bergianska trädgården knappt vinterhärdiga arter. Picea orientalis. De 5 exemplar (5—7 m. höga), som trädgården ägde av denna art år 1915, ledo alla mycket av frost under vintrarna 1915 —16 och 1916—17, särskilt under denna senare. På alla förblevo de nedre, av snön skyddade grenarna fullt friska. På tvenne mera exponerade individ voro sommaren 1917 alla barr, även på äldre årsskott, svedda och brunfärgade, så att dessa exemplar måste borttagas. De tre övriga överlevde visserligen de kritiska vintrarna, men alla barr på 1916 års skott (med undantag av topp- skottets och de övre kraftigare skottens) voro starkt svedda och på en del grenar sträckte sig brunfärgningen även inåt de äldre årsskotten. Om också arten således kan uthärda det här rådande klimatet, så lider den dock påtag- ligen under strängare vintrar så mycket, att dess normala utseende starkt rubbas. Picea sitchensis. Anmärkningsvärt är, att huvudarten här i trädgården visade sig ömtåligare än formen speciosa. Ett meterhögt exemplar av den förra var våren 1917 fullkomligt torrt med alla barren bruna, avfallande; ett annat c:a 10 m. högt hade däremot det sista årsskottets barr bruna och frusna samt de äldre ärsskottens här och där mer eller mindre svedda. Detta överlevde dock krisen, men i något medtaget skick. Tsuga canadensis. Sista årets skott hade efter vintern 1916—17 barren delvis svedda, så att kronan efter dessa barrs avfallande såg gles och med- tagen ut. Ett exemplar led så att det måste borttagas. Arten måste således här betraktas som knappt härdig. Pseudotsuga taxifolia. Alla tre i trädgården på två skilda ställen odlade exemplaren ledo mycket av frosten, de för nordliga vindar mera exponerade så, att de allra flesta barren brunfärgades och avföllo. Påfallande var den större känsligheten hos huvudarten i jämförelse med £. glauca, vilken visade sig fullkomligt härdig. Abies cephalonica. Barren på 1916 års skott voro följande år nästan genomgående svedda och avföllo, till stor skada för det vackra, c:a 12 m. höga trädets utseende. Abies concolor var. lasiocarpa. Ett 2 m. högt exemplar hade de nedre, snöskyddade grenarna fullt friska, de övre däremot helt och hållet gulbruna. Exemplaret har emellertid senare börjat skjuta nya skott och överlevat de kritiska vintrarna, ehuru med betydligt ramponerat utseende. I närheten av detsamma växande individ av huvudarten visade sig alldeles oskadade. ! En del exemplar av denna art ha visat sig mindre härdiga, ett par höga träd däremot ej alls ömtåliga för vinterkölden. Om ock enstaka misslyckanden med arten kan ske, så torde den dock i stort sett kunna betraktas som här fullt härdig. FRIES. IAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGARDENS GYMNOSPERMER II Abies Nordmanniana. De snöskyddade delarna pa det enda i trädgärden förefintliga exemplaret friska, de övre delarnas barr däremot frusna på sista ärsskotten, även på toppen. Exemplaret blev genom de svåra vintrarna så deformerat, att det måste borttagas. Thuyopsis dolabrata. Här i trädgården blott buskartad; de av snön täckta och skyddade grenarna helt friska, de uppskjutande voro sommaren 1917 mer eller mindre brunfärgade och en del döda. Thuya gigantea. Förhöll sig lika med föregående art. Chamecyparis pisifera. Tvenne 4—5 m. höga exemplar, växande på ett skyddat ställe hade sommaren 1917 en del toppar något svedda, dock ej så att exemplaren därav ledo nämnvärd skada. Ett par andra mera exponerade individ av ungefär samma höjd hade alla över snön uppskjutande delar svedda, gulgröna; exemplaren blevo härav så deformerade, att toppen på det ena och hela det andra måste borttagas. Ginkgo biloba. Av trädgårdens tvenne exemplar av denna art har det ena nu överlevat 4 vintrar, det andra 26. Båda hava, om de även se friska ut, ej uppvuxit till större höjd än 1-—1.5 m. Till sist må ytterligare såsom en grupp för sig anföras några mera ömtåliga arter, vilkas odling i trädgården försökts, men som där givit så gott som fullständigt negativa resultat och som således måste betecknas som därstädes ej vinterhärdiga. Här må nämnas följande. Pinus deflexa. Förefinnes i ett mindre exemplar, vilket under de sista vintrarna så lidit, att de allra flesta grenarna nu äro döda och blott två skott våren 1918 skjutit nya årsskott; exemplaret har härigenom till utseendet blivit fullständigt deformerat. Abies firma. Ett c:a 6 dm. högt exemplar var våren 1917 alldeles ned- fruset och dött. Abies magnifica. Det enda exemplaret mätte 1.6 m. i höjd. Alla grenarnas barr med undantag av de allra närmast huvudstammen sittande voro efter vintern 1916—17 gulbruna och döda. Ingen nyskottbildning ägde sedan rum, varför exemplaret måste borttagas. Abies pinsapo. På det 2 m. höga exemplaret fanns våren 1917 intet friskt grönt barr och ingen nybildning av ärsskott följde. De hårda vintrarna hade helt dödat växten, som således ej kan betraktas som härdig i det här rådande klimatet. Taxodium distichum. Med denna art gjorde WITTROCK odlingsförsök, vilka dock gåvo negativa resultat. Sequoia sempervirens. År 1904 planterades ett exemplar av denna art. Under mer än ett 1o-tal år höll det sig, tack vare täckning under vintrarna, vid liv, men nådde ej större höjd än c:a '/; m. Vintern 1916—17 frös hela individet bort. Helt naturligt göra de här meddelade listorna ej anspråk på att vara ut- tömmande, utan skulle en del tillägg nog kunna göras efter ytterligare kultur- försök. Så torde det nog komma att visa sig att en och annan art ytter- ligare bör infogas i förteckningen på de fullt vinterhärdiga och listan på de knappt härdiga kan med tiden helt visst vänta ännu rikligare tillskott. En 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO 4 del arter, i det föregående ej omnämda, odlas ytterligare i trädgården, ehuru de ännu där förefinnas i så unga och lägväxta exemplar, att intet säkert omdöme för närvarande kan ges om deras härdighet. Såsom exempel kunna anföras Tsuga Pattoniana, Abies Fraseri och nobilis samt dess form glauca, vilken sistnämnda emellertid redan visat sig avgjort härdigare än huvudformen. Helt eler till största delen skyddade av snön om vintrarna hade de hittills överlevat, men om de även utan detta skydd skola vid uppväxandet kunna uthärda vintrarna härstädes, får framtiden avgöra. En omständighet, som av den här lämnade korta översikten synes framgå, är den större härdigheten hos blågröna former i jämförelse med de typiska grönbarriga av motsvarande art. Så är påtagligen förhållandet med Picea sitchensis f. speciosa, Pseudotsuga taxifolia f. glauca och Abies nobilis f. glauca. Hos åtskilliga andra äro i härvarande klimat båda färgtyperna fullt härdiga, så att intet därav kan slutas om deras olika grad av motståndskraft, vilket dock försök i ännu strängare klimat borde kunna belysa. I intet fall har härstädes glauca-formen visat sig vara den ömtåligare. VI. De utländska Gymnospermernas blomning i Bergianska trädgården 1918. Vid den i det föregående kapitlet lämnade översikten över de utländska Gymnospermernas odlingsmöjligheter i det här rådande klimatet togs uteslu- tande hänsyn till deras vegetativa delar. Om också detta ifrån praktisk syn- punkt äger den största betydelsen, så erbjuda även dessa växters blomnings- möjligheter ett visst intresse. Den förra frågan har också i den botaniska, hortikulturella och forstliga litteraturen blivit ofta behandlad; den senare där- emot har hittills hos oss blott föga beaktats. För träden och buskarna i allmänhet har sommaren 1918 varit ett ovanligt rikt blomningsar och i särskild grad gäller detta om gymnospermerna, vilka sedan år 1915 ej uppvisat en så rik blomning. Ett utmärkt tillfälle har där- för erbjudit sig att granska, i vilken mån de yttre förhållandena, som de här odlade, utländska representanterna av denna grupp under kulturen äro utsatta för, inverka på arternas förmåga att alstra blommor. Av ett visst intresse och i någon mån även praktisk betydelse måste det ju vara att lära känna, vilka av dessa främlingar i vårt klimat kunna nå blomning och producera kottar samt i vilken grad och under vilka förhållanden denna blomning hos de skilda arterna uppträder. Vid denna granskning måste naturligtvis bortses från de talrika former, vilka i trädgården blott förekomma i så unga individ, att de ej ännu kunna hava uppnått floralt stadium. De flesta här odlade arterna äro emellertid representerade genom exemplar, vilka på grund av sin ålder och storlek måste anses hava de inre förutsättningarna för blomnings inträdande. Som dessutom flera av dessa förefinnas i åtskilliga exemplar, har materialet för undersökningen varit förhållandevis rikt. Resultaten av den- samma torde framgå av följande översikt av de särskilda arterna. FRIES. TAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS GYMNOSPERMER 13 Pinus cembra. Av de 10 förefintliga mera utvuxna exemplaren var 1918 endast ett helt sterilt. Alla de återstående träden uppvisade en påfallande svagare utbildning av hanblommor än av honblommor. På ej mindre än 5 kunde ingen enda hanblomma upptäckas, på ytterligare 2 voro de mycket sparsamma och blott på 2 voro de något rikligare utbildade. Honblommorna däremot voro på alla exemplaren mer eller mindre rikliga, blott på ett mindre individ kunde deras frekvensgrad betecknas som sparsam, men detta hade ej alls alstrat några hanblommor; även här var således utvecklingen av honblom- mor i jämförelse med hanblommornas påfallande. Anledningen till denna övervikt i honblombildningen ligger påtagligen däruti, att arten här i trädgården blir tidigare honfertil än hanfertil och att exemplaren äro av den ålder, att de befinna sig på honstadiet eller på övergången till det tvåkönade stadiet. En granskning av könsfördelningen i förhållande till de odlade exemplarens ålder förtydligar detta. Om man bortser från ett c:a 28-årigt träd, som av någon anledning var helt sterilt, så ordna sig de övriga på så sätt att 5 stycken 20 till inemot 30 år gamla exemplar uteslutande buro honblommor, under det att 4 stycken 28—35-åriga träd voro försedda med blommor av båda slagen. Enligt HEMPEL und WILHELM, Die Bäume und Sträucher des Waldes I (sid. 174) inträder blomningen hos Pinus cembra i vilt tillstånd först vid 70—80 års ålder, på lägre nivåer dock vanligen 10 a 20 år tidigare. I det av KIRCHNER, LOEW och SCHRÖTER utgivna arbetet Die Coniferen und Gnetaceen Mitteleuropas (s. 268) anges blomningens inträdande till 60-årsåldern, på i mellersta Tyskland odlade exemplar dock »schon mit dem 25 Jahre und selbst früher», något som ju rätt väl stämmer överens med förhållandena i den Bergianska trädgården. Pinus nigra 8 austriaca. Sex intill 8 m. höga och alla c:a 30 år gamla, välvuxna exemplar finnas av denna art i trädgården. Under innevarande år uppvisade dessa i motsats till föregående art avgjort rikare alstring han- än honblommor. På två träd uppträdde hanblommorna rikligt, på två andra däremot mera sparsamt. Två av dessa exemplar saknade alldeles honblommor, på de övriga två funnos de relativt sparsamt. Tvenne exemplar voro dess- utom helt sterila under innevarande år. — I vilt tillstånd skall arten i fri- stående exemplar enligt KIRCHNER, LOEW och SCHRÖTER (l. c. p. 237), nå blomning vid 15—20 års ålder, som beståndsbildande ungefar vid 30 år. Pinus montana. Ett par förekommande individ av underarten zzncinata lik- som de talrika såväl träd- som buskformade pumilio-exemplaren (alla omkring 30 år gamla) uppvisade en mycket rik alstring av såväl han- som honblommor. Anmärkningsvärt är emellertid, att tvenne pumilio-exemplar gjorde ett tydligt undantag. Av dessa två, vilka odlas tillsammans för sig på ett mindre sten- parti, saknade det ena alldeles hanblommor, under det att det andra hade mycket sparsamma dylika; honblommorna voro emellertid på båda rikligt före- trädda. Enligt SCHRÖTER (Das Pflanzenleben der Alpen 1904, s. 75) visar arten en tendens till diöcism, i det vissa exemplar övervägande alstrar han-, andra honblommor. Blomning inträder i spontant tillstånd redan vid 6— 10 års ålder. Pinus Murrayana. De tvenne c:a 6 m. höga och c:a 30 år gamla, väl- vuxna exemplaren visade riklig honblomalstring, det ena en enorm rikedom på hanblommor, det andra sparsamma dylika. 14 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 4 Pinus ponderosa 2 scopulorum. Av denna stältiga art äger trädgården 13 större exemplar, nående intill 12 m. i höjd och det grövsta mätande 1.67 m. i stamomkrets (2 dm. över marken; jfr Acta Horti Bergiani, Bd 6, n:o 1, sid. 13). Blomningen hos arten är här mycket ringa. Ej mindre än 10 individ, alla i åldern mellan 25 och ett par och 30 år, voro helt sterila. De övriga tre (30—35 år gamla) buro strödda till tämligen rikliga hanblommor, varemot blott på ett av dem en del honblommor kunde upptäckas. Artens ringa blomning här i trädgården torde nog därför kunna tillskrivas en senare inträdande ferti- litet än hos de andra arterna, varvid, att döma av de få blommande exem- plaren, den i motsats till Pinus cembra här gör början med hanblommor. Pinus rigida. Det enda förefintliga exemplaret, planterat 1890 och nu blott c:a 3 m. högt, alstrade inga blommor av någotdera slaget. Pinus strobus. Två 10—12 m. höga och över 30 år gamla träd; sterila innevarande sommar. De hava dock under föregående år blommat, ty äldre kottar förefinnas. Larix americana f. glauca. Ett 7.2 m. högt träd, av c:a 30 års alder. Enormt riklig såväl han- som honblomalstring. Larix dahurica. Det enda, 11 år gamla och 6.5 m. höga exemplaret av denna art bar även rikligt med blommor av båda slagen. Larix decidua. Rikt blommande; såväl han- som honblommor. Larix decidua f. pendula. Ett mindre exemplar, alstrande rikligt med han- blommor och ett fåtal kottar (se även ovan sid. 5). Larix decidua f. repens. Hanblommor rikliga, honblommor sparsamma. Larix kurilensis. Ett något så när utvuxet exemplar finnes, 12 år gammalt och c:a 4 m. högt; uppvisade redan riklig blomning med båda slagen blommor. Larix leptolepis. C:a 15 år gammalt träd; i blomningen lika med före- gående art. Larix sibirica. Uppvisade 1918 likaså en riklig blomning, dock relativt något sparsammare hon- än hanblommor. Picea ajanensis. Tvenne unga exemplar förefinnas, det ena c:a 2, det andra c:a I m. högt. Medan det förra var helt sterilt, bar det andra rikligt med hanblommor. Honblommor saknades detta år, men äldre kottar förekommo, visande på ett föregående års honfertilitet. Picea canadensis. Av de tre höga exemplar, som trädgården äger av denna art och som äga en ålder av något mer än 30 år, var ett sterilt, de båda andra rikligt blommande med blommor av båda slagen. Ett av dem var till den grad överlastat med honblommor, att grenarna frampå sommaren dignade under de utväxande kottarnas tyngd. På båda exemplaren förekommo dess- utom tvåkönade blommor. Picea Engelmannü. De talrika, c:a 30 år gamla exemplaren av huvudformen såväl som av formerna glauca och argentea voro rikt blommande. En relativt svagare utveckling av hanblommorna i jämförelse med honblommorna var i allmänhet framträdande, ja, på tvenne stora och rikt kottealstrande individ kunde ingen hanblomma upptäckas. Tvenne exemplar av f. glauca subf. prostrata (se ovan sid. 7) visade den fördelningen av blommorna, att hanblom- morna förekommo — på det ena uteslutande, på det andra så gott som endast — FRIES. IAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS GYMNOSPERMER 15 på de nedliggande, pa marken utbredda grenarna, varemot de upprättväxande topparna dignade under en enorm kottealstring. Picea nigra. Tvenne 25—30 år gamla träd av spänslig växt hade några sparsamma honblommor, varemot ingen hanblomma kunde iakttagas. Om detta förhållande utgör en tillfällighet eller beror på en härstädes tidigare inträ- dande honfertilitet kan av det otillräckliga materialet för närvarande knappast avgöras. Picea omorica. Tre 20—25-åriga exemplar jämte tre något över 30 år gamla träd förefinnas i trädgården. Alla voro innevarande sommar utrustade med hanblommor, de yngre exemplaren i stort sett sparsammare än de äldre. Honblommor saknades däremot alldeles på två av de yngre och voro spar- samt förekommande på det tredje. På alla de äldre individen förefunnos de, på två av dem (de bäst utvuxna) i stor myckenhet. Hos arten synes såle- des här ett hanstadium föregå det tvåkönade. Samma syntes även vara för- hållandet med gendula-formen, av vilken ett lågväxande (antagligen omkring 12 år gammalt) exemplar bar en oerhörd rikedom på hanblommor, men sak- nade honblommor, varemot ett 2 meter högt (antagligen något äldre) individ var överlastat med såväl han- som honblommor. Picea orientalis. Av de tre förefintliga, 30—35 år gamla exemplaren, vilka under de sista vintrarna lidit rätt avsevärt av frost, var det minst skadade rikligt fertilt med båda slagens blommor; ett mycket medtaget exemplar var helt - sterilt, varemot ett något mindre skadat hade tämligen rikliga hanblom- mor, men påfallande sparsamma honblommor. Som detta exemplar var större och äldre än det först nämnda, synes antagligt, att frosten speciellt verkat nedsättande på produktionen av honblommor, i mindre grad av hanblommorna. Picea pungens med formerna glauca och argentea, som finnes företrädd i ett 20-tal höga, inemot 35 år gamla exemplar, var nästan genomgående rik- ligt försedd med såväl han- som honblommor, vilka senare på en del exem- plar stegrades till en enorm mängd. Någon övervikt för det ena eller andra slagets blommor kunde ej iakttagas. För den händelse arten först har att genomgå ett enkönat stadium, är detta således under de förhållanden, som i trädgården bjudes, vid nyss nämnda ålder redan passerat. Ett exemplar av F. glauca subf. prostrata, av samma ålder som de övriga, till storlek rätt likt den tätt intill växande, motsvarande formen av FEngelmanni, var fullkomligt sterilt. Picea vubra. Ett blott manshögt, men dock c:a 30-årigt individ var helt sterilt. Picea Schrenkiana. Två exemplar, det ena över 30-årigt. Båda sterila. Picea sitchensis. Ett 10 m. högt, c:a 30-årigt exemplar av artens huvud- form bar sparsamma hanblommor och tämligen rikliga honblommor. Ett mindre, 2.6 m. högt, c:a 20 år gammalt individ av formen speciosa var där- emot sterilt. Tsuga canadensis. De trenne, något över 30 år gamla, intill 6 m. höga exemplaren hade under de senare vintrarna rätt betydligt skadats av frosten (se ovan sid. 10). Antagligen av denna orsak var ett av dem i år helt ste- rilt, ett annat blott försett med ett par honblommor; att de eljes under ett 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 4 sa rikt blomär som det innevarande borde hava kunnat alstra blommor, fram- går av det förhållandet, att bäda buro talrika kvarsittande kottar från ett gänget år. På det tredje exemplaret iakttogos honblommor i tämligen stor riklighet, varemot hanblommor ej kunde anträffas. Alldeles omöjligt är emel- lertid ej, att sådana förefunnits, ty exemplaret granskades tyvärr först i se- nare hälften av juli månad. Tsuga diversifolia. Fyra c:a 30-åriga, intill 3.25 m. höga, buskartade och frodiga exemplar av denna art förefinnas i trädgården. Av dem voro tre i år alldeles sterila och blott ett, det minsta (2 m. högt) fertilt med rikliga hanblommor på vissa grenar, varemot honblommor även på detta alldeles sak- nades. Även denna art har emellertid förut varit honfertil i trädgården, nå- got som framgår av en del ännu kvarsittande kottar på dels det nämnda mindre exemplaret, dels på ett av de större, nu helt sterila. De betingelser, vilka förberett årets blomning, synas således nätt och jämnt hava räckt till för producerande av hanblommor, men ej för honblommor. Pseudotsuga taxifolia. Blott ett av de tre förefintliga träden av den ty- piska formen (något mer än 30-åriga) visade sig fertilt med sparsamma han- och honblommor. Liksom beträffande 7Tsuga canadensis hade dessa träd un- der de senare vintrarna lidit mycket av frost, vilket måste få anses vara or- saken till den nedsatta fertiliteten, ty alla tre hava under gångna år älstrat kottar. De tvenne träden av formen glauca (bortåt 30 år gamla), vilka vi- sat sig alldeles oberörda av frostens inverkan, buro även rikligt med han- och särskilt honblommor. Abies arizonica. Av de tvenne 17— 18 år gamla exemplaren, mätande 2.75 och 3.5 m. i höjd, var det förra helt sterilt, det senare däremot försett med ätskilliga vackra välformade honblommor, men i saknad av hanblommor. År 1915 bar detta även några kottar (för första gången), varemot det andra även då var sterilt. Abies balsamea. Sex träd, bortåt 35 år gamla; ett helt sterilt: De 5 fertila träden visade stor oregelbundenhet i han- och honblommornas frekvens- grad, väl beroende på att arten ej synes trivas väl i trädgården; träden hava nämligen där blivit mer eller mindre risiga och delvis döda i topparna. På- fallande var emellertid den enorma produktionen av hanblommor på de del- vis torra träden, på vilka däremot honblommor saknades eller voro mycket sparsamma. Å andra sidan fanns ett träd, det livskraftigaste av alla, vilket saknade hanblommor, men bar tämligen rikligt med honblommor. — Två vackert utbildade, inemot 30 år gamla exemplar av formen Audsonica voro fullkomligt sterila. Abies cephalonica. Det enda exemplaret, 30—35 är gammalt, kraftigt och c:a 12 m. högt, bar blott glest sittande han- och honblommor. Abies concolor. Trädgårdens uppsättning av denna art utgöres, frånsett yngre exemplar, av 14 träd i ålder ett par och 20 till ett par och 30 år. Av dessa saknade innevarande år 9 exemplar honblommor, alla tillhörande åldersklasserna av intill c:a 25 år. Fem stycken av dessa — särskilt de allra yngsta — voro dessutom i saknad av hanblommor och på de övriga 4 voro dessa blott sparsamt förekommande. De återstående 4, tillhörande äldre års- FRIES. TAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGÅRDENS GYMNOSPERMER 17 klasser, hade alstrat saväl han- som honblommor, de förra rikligt, de senare sparsamt till rikligt. Av detta synes således framgå, att full fertilitet här- städes inträder hos denna art först efter 25-arsäldern och att denna föregås av ett par års hanfertilitet. Abies homolepis. Ett par exemplar, inemot 30 år gamla; sterila inneva- rande år (1918); rester av kottar från 1916 och längre tillbaka förefinnas dock. Abies pectinata. De fyra förefintliga, delvis rätt höga och väl 30-åriga exemplaren voro egendomligt nog innevarande år alla sterila. Abies sachalinensis. Ett högt, vackert, c:a 30-årigt exemplar av denna art bar rikliga såväl han- som honblommor. Abies sibirica. De elva förefintliga, något mer än 30-Ariga större träden utmärkte sig alla för en ytterlig rikedom på han- och honblommor, dessa se- nare på en del exemplar stegrade till en sådan ymnighet, att grenarna fram på sommaren hängde lodrätt ned, dignande under de utväxande kottarnas tyngd. | Abies subalpina. Ett träd, c:a 30 år gammalt; rikligt med han- och myc- ket rikligt med honblommor. Abies Veitchiz. Alla exemplaren (5 stycken 25—30-åriga) buro liksom sibirica en enorm rikedom på han- och honblemmor. Thuyopsis dolabrata. Det högsta exemplaret mätte blott 2 m. i höjd; detta saväl som ett par mindre (alla över 30 är gamla) helt sterila; de hava ej, så vitt jag kunnat finna, någonsin blommat i trädgården. Thuya gigantea. Ett exemplar; hög buske, c:a 20-årig; steril 1918. Kvar- sittande äldre kottar visa dock, att arten kan bli fertil i vårt klimat. Thuya occidentalis. Denna art, jämte dess i trädgården odlade former aurea, Boothü, fastigiata, globosa, Hoveyi, Riversii, Rosenthalii, Verveana och Wareana voro innevarande år genomgående på alla exemplaren fertila med en stor rikedom på såväl han- som honblommor; något sparsammare hon- blommor hade blott formen Hoveyi, något som kanske blott får tillskrivas en tillfällighet. Fullkomligt steril var emellertid f. Ohlendorffu. Thuya Stindishü. Det enda förefintliga, c:a 2 m. höga och bortåt 30 år gamla exemplaret alstrade 1918 talrika hanblommor, men inga honblommor. Äldre kottar visa dock på en gången honfertilitet. Funiperus sabina. De två odlade buskarna av huvudformen hade spar- samma honblommor. Liknande var förhållandet med en vacker buske av f. variegata samt trädgårdens alla exemplar av /. procumbens. é Ginkgo biloba. Steril. Ephedra distachya. C:a 30-äriga exemplar buro rikligt med hanblommor. Ephedra major. I ålder lika föregående; steril. Av de här lämnade meddelandena framgår således, att övervägande fler- talet av de i trädgården odlade, mera utvuxna Gymnospermerna — de unga exemplaren ha som ovan nämnts ej medtagits — därstädes alstrade blommor våren 1918. Undantag gjorde dock Pinus rigida och strobus, Picea rubra, Schrenkiana och sitchensis f. speciosa, Äbies homolepis och pectinata, Thuyopsis dolabrata, Thuya gigantea och occidentalis f. Ohlendorffü, Ginkgo biloba och 18 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 4 Ephedra major, av vilka emellertid Pinus strobus, Abies homolepis och pectinata samt Thuya gigantea under gångna år med säkerhet varit fertila. Av Picea rubra liksom. Ginkgo funnos visserligen rätt gamla, men dock relativt dåligt utvecklade exemplar, vilket kan förklara dessas sterilitet. Det framgår vidare av ovanstående översikt, att några arter innevarande år endast buro hanblommor, andra endast honblommor. De till den förra kategorien hörande trenne arterna Picea ajanensis, Tsuga diversifolia och Thuya Standishii hade dock tidigare även alstrat honblommor. Vad den senare gruppens tvenne arter Picea nigra och Abies arizonica beträffar, så kan möjligen hansteriliteten bero på, att det tvåkönade stadiet föregås av ett hon- stadium, på vilket exemplaren i fråga just befinna sig. I en del andra fall, då rikare material förefunnits med exemplar i skilda åldrar har också säkrare kunnat konstateras, att ett dylikt enkönat stadium, i vissa fall hon-, i andra han-, föregår den fulla fertilitetens inträdande. Så synes av de i trädgården förefintliga exemplaren att döma Pinus cembra där inleda sin blomning med några års honstadium, Pinus ponderosa p scopulorum, Picea omorica och Abies concolor däremot med ett hanskede, innan båda slagens blommor samtidigt produceras. Beträffande blomningens riklighet hos de fullt fertila arterna så var denna i allmänhet mycket stor, hos en del enorm (Picea Engelmannii, pungens, cana- densis, Larix americana, Pseudotsuga taxifolia f. glauca, Abies sibirica och Veitchii samt Thuya occidentalis). Alla dessa arter höra ock till de härdigaste. Detta förtjänar att särskilt framhållas, då det å andra sidan visade sig, att frosten inverkade avgjort nedsättande på flera ömtåligare arters fertilitet, i det att de mera frostskadade exemplaren uppvisade svagare blomning än mindre angripna. Som exempel härpa kan hänvisas till vad ovan anförts om Tsuga canadensis, Pseudotsuga taxifolia och Picea orientalis, hos vilken senare frostskadorna påtagligen åstadkommo en större nedsättning i alstringen av bonblommor än av hanblommor. Att även annan skada på individen kan hava samma verkan visade exemplaren av Abies balsamea, vilka i trädgården av någon anledning delvis torkat; dessa skadade individ voro översållade med hanblommor, men saknade alldeles eller nästan fullständigt honblommor, var- emot ett relativt friskt träd visade sig blott honfertilt. Zusammenfassung. (Zerstreute Beobachtungen über die Gymnospermen des Bergianischen Gartens [bei Stockholm)). Das im Garten wachsende Originalexemplar der Larix americana Mıcax. f. glauca Beıssn. (cfr Beıssxer, Handbuch der Nadelholzkunde S. 324) ist durch grüne Zapfen ausgezeichnet und bietet dadurch ein neues Beispiel der Chlorocarpie innerhalb der Gattung. Was die Nadelfarbe betrifft, so ist diese freilich im grossen und ganzen blaugrün (glauca); doch kommen auch Nadelbüschel von typischer hellgrüner Farbe eingemengt vor (Taf. I, Fig. 1—2). Die Ursache dieser Erscheinung, die an die Chimärphänomene lebhaft erinnert, kann vorläufig nicht angegeben werden. Bei einer anderen Larix-Art, decidua f. pendula, wird das Vorkommen einer eigentümlichen Bil- dungsabweichung beschrieben, in einer mehr oder weniger deutlichen Fasciation der Zapfen oder FRIES. ITAKTTAGELSER ÖVER BERGIANSKA TRÄDGÄRDENS GYMNOSPERMER. 19 Bildung von Zwillingzapfen (Taf. I, Fig. 4—7) bestehend. Die Erklärung dürfte in einem ungleich- mässigen Zuwachs der Zapfen liegen, wodurch eine reine mechanische Sprengung der Zentralachse verursacht wird. Von Picea Engelmannii (Parr.) EnGerm. werden teils eine virgata-Form (vgl. Textfig. 1), teils eine prosirata-Form, beide dem glauca-Typus angehörend, neubeschrieben. Auch wird ein chlorocar- pes Individuum von Abies Veitchii Lınpr. besprochen, das wahrscheinlich mit var. olivacea SHIR. identifiziert werden kann. Ausserdem wird (S. 9—12) eine Übersicht der Winterhärte der verschiedenen fremden Gymno- spermen im Bergianischen Garten geliefert, besonders durch die für die Bäume so kritischen harten Winter 1915—16 und 1916—17 veranlasst. Eine Zusammenstellung der im Garten völlig win- terharten Arten wird S. 9—10 und der dort kaum winterharten S. 10—11 mitgeteilt; aus- serdem werden auch (S. 11) einige Arten erwähnt, die das dort herrschende Klima gar nicht ertra- gen konnten. Auffallend war die grössere Winterhärte der blaugrünen Formen im Vergleich mit der der normalen grünen. Im Sommer 1918 waren die Gymnospermen im Bergianischen Garten auffallend reichlich blü- hend. Alle älteren Exemplare der dort angebauten Arten trugen damals Blüten, mit Ausname von Pinus rigida und strobus, Picea rubra, Schrenkiana und sitchensis f. specıosa, Abies homolepis und pectinata, Thuyopsis dolabrata, Thuya gigantea und occidentalis f. Ohlenaorffü, Ginkgo biloba und Ephedra major. Von diesen waren Pinus strobus, die beiden -Adies-Arten und Thuya gigantea während früherer Jahre mit Sicherheit fertil. Nur männliche Blüten trugen (1918) Picea ajanensis, Tsuga diversifolia und Thuya Standishii (alle diese jedoch früher auch weibliche erzeugend), nur weibliche Blüten Picea nigra und Abies arisonica. Dieses letztere Verhältnis könnte möglicherweise dadurch erklärt werden, dass im Leben des Individuums ein weibliches Stadium dem zwitterigen vorhergeht, was noch wahrscheinlicher betreffs Pinus cembra scheint. Bei Pinus Ponderosa v. sco- pulorum, Picea omorica und Abies concolor scheint dagegen im Garten dem zwitterigen Stadium ein männliches vorherzugehen. Frostschaden setzten die Fertilität stark herab, wie bei Tsuga cana- densis, Pseudotsuga taxifolia und Picea orientalis, bei dieser letzteren auffallend stärker betreffs der weiblichen als der männlichen Blüten. Erklärung der Tafel. Fig. 1—2. Zweige der Larix americana MIicEx, f. glauca Beıssx,, die grüne Zapfenfarbe und die teils hellgrüne, teils blaugrüne Farbe der Nadel zeigend. !/ı. „ 3. Zweig der typischen Larix americana mit roter weiblicher Blüte und hellgrünen Blättern. !/ı. » 4. Zarix decidua Miu. f. pendula. Schwach fasciierter Zapfen. !/ı. 5 3 5 3 Å 5 Derselbe im Längsschnitt. 1/1. 3 Ör 3 > R Zwillingzapfen. !/ı. a Yo » a 5 Derselbe, längsgeschnitten, die oben zusammengewachse- nen Zentralachsen zeigend. Yı. » 8. Abies Weitchii Linor. Zweig der Hauptform mit jungen blauen Zapfen. "ı. el 5 co > var. olivacea Suır. Zapfen grünlich, Deckschuppen weit heraus- ragend. !/ı. 2 55 5 Deckschuppe, oben tief eingebuchtet. t/ı. 7 a NANG RUE PR, Tom ACTA HORTI BERGIANI Bd. VI. No. 4. I Ss SW SL N m 4 SN Sv. & Th. Ekblom del.et pinx Lith. G. Tholander, Stockholm. 1-2 LARIX A CA AU ie 7 hb. LARIX AMERICANA Mchx, f. GLAUCA Beissn. 3 LARIX AMERICANA Mchx. 4=7LARIX DECIDUA Mill. 8 ABIES VEITCHII Ldl. 9— 10. ABIES VEITCHII Ldl, var. OLIVACEA Shir. ACTA HORTI BERGIANI. Bao 6. N:o 5. I DERCIUS TEN NY ARPEESORT AV CARL ocH RUDOLF FLORIN MED 1 TAVLA OCH 1 TEXTFIGUR STOCKHOLM 1918 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG “«P. J. Bergius”, en ny äpplesort. av CARL OCH RUDOLF FLORIN. (Med 1 tavla och 1 textfigur.) Moderträdet till den nya äpplesort, som erhållit ovanstående namn och alltså uppkallats efter professor PETER JONAS BERGIUS, på vars testamente, undertecknat den 20 december 1784, den Bergianska Stiftelsen grundar sig, har uppdragits i Bergianska trädgårdens plantskolor genom ympning. Ymp- kvisten hade tagits från ett äldre i trädgårdens moderskola befintligt, vanligt Sävstaholmsäppleträd. Trädet, som i april 1908 inköptes av ingenjör C. HELLESEN i Djursholm planterades å dennes tomt i starkt lerhaltig jordmån. Trädet utvecklade sig normalt och bar frukt första gången 1912. \Wid ett besök, som ingenjör HELLESEN gjorde i Bergianska trädgården i september 1914, anmärkte denne att något misstag med avseende på sorten måtte ha ägt rum, ty frukterna på det inköpta trädet hade icke det utseende, framför allt icke den färg, som kännetecknade Sävstaholmsäpplet i allmänhet. För att kontrollera, huruvida något fel blivit begånget vid expeditionen, avlades omedelbart ett besök hos ingenjör HELLESEN av den förre av oss. Vid första anblicken föreföll trädet att vara ett normalt Sävstaholmsäppleträd, att döma av form och växtsätt. Vid närmare efterseende gjordes emellertid den överraskande upptäckten, att de till ett hundratal uppgående, väl utbildade frukterna icke visade den för Sävstaholmsäpplet karakteristiska, rosenfärgade strimningen på grönvit botten utan i stället voro intensivt och likformigt mörkrött färgade, icke allenast på solsidan utan även på den från solen vända sidan. Det gällde nu naturligtvis att undersöka om denna egenskap hos frukterna visade sig konstant, om alltså träd, som ympats med från ovannämnda träd tagna ympkvistar, buro på samma sätt färgade frukter. Vore detta fallet, skulle vi ha att göra med en värdefull variation av det ur många hänseenden utmärkta Sävstaholmsäpplet, vilken kunde anses förtjäna att tillvaratagas och undersökas. Med ägarens benägna medgivande erhölls tillgång till ympkvistar. Våren 1915 omympades fem träd med den nya variationen, vilka i år alla bära frukter av samma utseende som moderträdet. Vi synas alltså här ha att göra med en ny konstant variation av Sävstaholmsäpplet. 4 ACTA HORTI BERGIANI BAND 6. N:O 5. Beskrivning av frukten. Storlek medelstor, omkr. 65 mm. i höjd och 60 mm. i bredd säsom fullt utbildad. Form rundad, omkrets ojämn. Foderflikar djupt sittande, grägröna, häriga, spetsiga, tillbakaböjda. Foderhäla rätt djup men ej särdeles vid, försedd med tydliga räftlor. Stjälk kort, svagt utbildad, rödbrun, sittande i en djup stjälkhäla utan rost. Kärnhus medelstort, öppet, med relativt små, bruna och avrundade kärnor. Foderrör rätt grunt, koniskt. Färg hos den mogna frukten intensivt, lysande mörkröd och jämnt fördelad på såväl sol- som skuggsida. Över hela frukten förekomma mycket små, ljusa fläckar. Söm uppträder ibland. Köttet fint, vitt, med rödfärgade kärlsträngar och från dessa utgående röda flammor. Smak överensstämmande med Sävstaholmsäpplet men friskare. Mognadstid mitten av september. Bördighet god. Hållbarhet kort. I övrigt överensstämmer det nya äpplet fullkomligt med det vanliga Sävsta- holmsäpplet. ENEROTHS (1) omdöme om det senare, att det är en av de vackraste och ädlaste bordsfrukter för september månad och en utmärkt handelsfrukt, torde i än högre grad komma att gälla om den nya varieteten, tack vare dess lysande färg. En förmånlig egenskap hos trädet är också dess stora härdighet. Angående färgen gjordes i somras följande observationer. Redan tidigt visade frukterna på solsidan en rätt stark, röd anstrykning, varigenom de redan då avsevärt skilde sig från det vanliga Sävstaholmsäpplet. Så småningom tilltog färgen i intensitet och utbredning, så att slutligen, då frukterna fått kvarsitta tillräckligt länge, färgen hade utbrett sig över hela ytan. Såsom för kort tid sedan (2) meddelats, ha försök anställts för att utröna, huruvida Sävstaholmsäpplet och den nya varieteten äro parthenokarpa eller ej. Enligt dessa försök synas ifrågavarande sorter ej visa parthenokarpi, vilket torde vara det vanliga förhållandet med äpplesorter. Några undantag finnas dock, t. ex. Cellini, Charlamovsky, Bismarcksäpple etc. (2). I en serie groningsförsök med pollen från olika päron- och äpplesorter, vars resultat i annat sammanhang kommer att offentliggöras, medtogos även Sävsta- holmsäpplet och den röda varieteten. För försöken med dessa sorter skall här i korthet redogöras. Som groningssubstrat ha använts olika sockerlösningar: 2.5-, 5- och 10-procentiga lösningar. Kulturerna ha hållits i s. k. fuktiga kammare, som varit utsatta för vanligt dagsljus. Temperaturen har under försökets gång varierat mellan 18” —23° C. Då försöket upphört, har detsamma undersökts i mikroskopet på så sätt, att 1) dels procenten grodda pollenkorn uträknats. Därvid har vanlig uppskatt- ning icke ansetts tillräcklig utan i stället förfarits så, att ett område inom CARL OCH RUDOLF FLORIN. »P. J. BERGIUS), EN NY ÄPPLESORT. 5 kulturen utsetts, som kunde anses representera kulturen i sin helhet, varefter groningsprocenten inom synfältet noga uträknats. Denna siffra har sedan använts såsom gällande hela kulturen. Naturligtvis kan ej ens på denna väg fullt exakta siffror uppnås, men värdena torde dock vara fullt lämpade för sitt ändamål; 2) dels ha mätningar av 10 pollenslangar utförts, dessa så valda, att de kunde ge ett begrepp om kulturen i sin helhet. Därunder antecknades längsta och kortaste uppmätta längd samt medeltalet. Sävstaholmsäpplet. Pollens | | Sockerlösningens | Procenten grodda | ee | Längsta uppmätta |Kortaste uppmätta; = i I x | So o koncentration. | pollenkorn. (av 10 mätn.). pollenslang. | pollenslang. | | | | 8 | 7 | 12.5 u | 89 p 44.5 u | | | | 5 | 32 | 155.5 y | 244 u | 81.5 p. | | 10 | 90 200 348 u. Io m + Det nya äpplet. Sockerlösningens | Procenten grodda ee Be uppmätta ER uppmätta | koncentration. pollenkorn. | er 10. mätn.) | pollenslang. | pollenslang. | | | | 2.5 | 0 | — — | = | 5 | 4 106.5 p. 163 u 59 1 | | | 10 2 121.5 p 200 y. 37 p Jämföra vi dessa bäda tabeller, faller genast den olika groningsförmägan i ögonen. Men äro nu dessa siffror tillförlitliga? Med stor sannolikhet ärö de det. Visserligen bör, det medges gärna, groningsförmågan undersökas under ett par år, för att absolut visshet må vinnas om procentsiffrornas variations- bredd. Men det finnes väl grundad anledning antaga, att t. ex. gronings- procentens variation — naturligtvis under lika förhållanden — är i rätt hög grad begränsad. Vi finna alltså en avsevärt mindre groningsförmåga hos pollenet från den nya varieteten än från det vanliga Sävstaholmsäpplet. Likaledes äro siffrorna för pollenslangarnas medellängd samt längsta och kortaste uppmätta pollenslangar väsentligt mindre hos den förra sorten. I förbigående må för jämförelse nämnas några siffror från försök med Gul och Röd Gravensteiner. Pollenet undersöktes på träd från tre olika håll med följande resultat, uttryckta i procent: 6 ACTA HORTI BERGIANI BAND 6. N:O 5: Gul Gravensteiner. Röd Gravensteiner. Al BAR Nr DA FOA NA ee INGA 20% lösning. | lösning. lösning. | lösning. | lösning. | lösning. | lösning. lösning. | | | | | | | 0 | 0) | 0 re 3 | 0 0 | 0 | | | | (0) | (0) (0) = (0) | (0) | 3 | — | | | (0) 6 5 3 0 3 | 7 | 7 Vi se av dessa tabeller, dels att pollen från de båda sorterna visar samma groningsförmåga, dels att överensstämmelsen i detta hänseende mellan träd från de olika orterna är påfallande. Till dessa försök återkomma vi vid ett senare tillfälle. På grundval av vad ovan meddelats om den nya sorten torde man ha rätt att draga den i praktiskt avseende viktiga slutsatsen, att den nya sorten icke bör planteras i större förband utan mellan andra sorter med hög procent ut- vecklingsdugligt pollen. — Huru sådana variationer, varom här är fråga, uppkomma,därom veta vi föga. Man kan måhända beteckna desamma som knoppmutationer, d. v. s. stötvisa, genotypiska förändringar i vegetativa celler, men huru och under vilka betin- gelser dylika äga rum är ännu helt och hållet okänt. Citerad litteratur. l. Eneroth, O., Handbok i Svensk Pomologi. — Stockholm 1896. 2. Florin, R., Biologiska undersökningar I, Till kännedomen om parthenokarpien hos fruktsorter. — Sv. Pomolog. Fören. Tidskr. 1918. — Se även där befintlig litteraturförteckning! Zusammenfassung. Es wird eine neue Apfelsorte, “P. J. Bergius", beschrieben, die im Bergianischen Garten wahrscheinlich als Knospenmutation bei der schwedischen Sorte Sävstaholmsapfel entstanden ist, mit der sie in den meisten Hinsichten übereinstimmt. Dies gilt jedoch betreffs der dunkelrote Farbe nicht, die intensiv leuchtend und bei der Reife über den ganzen Apfel ausgebreitet erscheint. Beim Sävstaholmsapfel finden wir ja statt dessen nur auf der Sonnenseite rosenfarbene Streifen. Der Geschmack ist frischer als beim Sävstaholmsapfel, an den er jedoch sehr deutlich erinnert. Als Dessertfapfel im September dürfte “P. J. Bergius“ sehr wertvoll sein. Parthenocarpie kommt wahrscheinlich nicht vor, Früchte bilden sich also nicht, wenn Befruchtung ausgeschlossen ist. Ihr Pollen zeigte sich bei im vorigen Sommer angestellten Keimungsversuchen als nur wenig entwicklungsfähig (siehe die Tabellen), Die neue Sorte bildet in dieser Hinsicht den Gegensats zum Sävstaholmsapfel. Man soll daher nicht die neue Sorte in grösseren Verbänden pflanzen, sondern unter anderen Sorten mit entwicklungsfähigem Pollen: CARL OCH RUDOLF FLORIN. »P. J. BERGIUS», EN NY ÄPPLESORT. 7 J. CEDERQUIST PHOTO. SEPT. 1916, Fig. 1, Träd av äpplesorten “P, J. Bergius” i C. Hellesens trädgård, Djursholm. rag re, Je ACTA HORTI BERGIANI Bd. VI. No. 5. TABLE Th. Ekblom del. et pinx. Lith. G. Tholander Stockholm. ÄPPLESORTEN P. J. BERGIUS. ACTA HORTI BERGIANI. Baxo 6. N:o 6. STUDIEN UBER DIE BLUTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE VON ROB. E. FRIES MIT 34 BILDERN IM TEXT ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG KAT ITE SKL HATAR Studien über die Blütenstandsverhältnisse bei der Familie Anonacex. Von ROB. E. FRIES. Mit 34 Bildern im Text. Die Untersuchungen, die der vorliegenden Arbeit zu Grunde liegen, wurden grösstenteils schon während der Jahre 1910 und 1911 ausgeführt. Eine im letztgenannten Jahr unternommene Reise nach Afrika verhinderte mich indessen damals die bewusste Arbeit ganz abzuschliessen, und nach der Rückkehr von der genannten Reise war es mir wegen mehrerer dazwischen kommender Un:- stände unmöglich, die Untersuchung sogleich wieder aufzunehmen. Erst wäh- rend der letzten Jahre ist es mir möglich gewesen, und habe ich jetzt die Resultate, die ich vorher erreicht hatte, in vielen Punkten komplettieren können. Der Zweck dieser Arbeit war, eine vollständige Übersicht der Blütenstands- verhältnisse bei den Anonacex und der damit zusammenhängenden Fragen zu geben. Das ist indessen, vor allem wegen der Schwierigkeiten, unter ge- genwärtigen Verhältnissen das nötige Studienmaterial im Ausland zu studie- ren oder von dort zu erhalten, nicht möglich gewesen; ich habe mich daher auf das Sammeln von Beobachtungen an hauptsächlich in schwedischen Mu- seen aufbewahrtem Material beschränken müssen. Durch ihre Veröffentlichung dürften doch einige Beiträge zu einem bis jetzt wenig beachteten Kapitel ge- liefert werden können. Den Blütenstandsverhältnissen der Familie Axonace® ist bis jetzt nämlich nur wenig Aufmerksamkeit gewidmet worden, wohl zum grossen Teil we- gen der Schwierigkeit, befriedigendes, zu Untersuchungen verwendbares Mate- rial dieser tropischen Pflanzen zu erhalten. In seinen Blütendiagrammen be- rührt EICHLER diese Familie nur ganz flüchtig. In ENGLER-PRANTL, Die natürlichen Pflanzenfamilien teilt PRANTL einige gute Beobachtungen über die Stellung der Blüte mit, lässt aber im ganzen genommen den Infloreszenzbau unerforscht; in einigen Fällen sind seine Angaben auch geradezu unrichtig. Eine Menge zerstreuter Notizen sind in BAILLONS Arbeiten über die fragliche Familie aufgenommen, teils in Adansonia VII, teils in seiner Histoire des 4 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 Plantes I. Solchen begegnen wir natürlich auch in den rein systematischen Werken, aber die Ausdrücke sind dort in der Regel sehr vag. Solche nackte Angaben wie z. B. «flores supraaxillares» oder «flores extraaxillares» lassen die Frage nach der morphologischen Deutung dieses ihres Platzes unbeantwortet, und Ausdrücke wie «flores gemini», «flowers in fascieles« oder «peduncles clu- stered» und ähnliche allgemein angewendete bilden keine adäquate Deutung vom Bau der Infloreszenz und machen auch keinen Anspruch, eine solche zu geben. Das für solche systematische Arbeiten meistens verwendete Unter- suchungsobjekt, das gepresste Herbarienmaterial, eignet sich im allgemeinen auch nicht, um sichere Schlüsse über die Blütenstandsverhältnisse zu ziehen. Einige Aufschlüsse habe ich indessen durch das Studium solchen Materiales erhalten können; ergiebiger ist jedoch das reichhaltige in Spiritus konservierte Material gewesen, das mir teils in dem botanischen Museum in Upsala, teils in der Regnellschen Abteilung des Naturhistorischen Reichsmuseums zu Stock- holm zur Verfügung stand. Ein Umstand, der die Untersuchung der hier behandelten Fragen in gewis- sem Grad erleichterte, ist die beinah durchgehende zweireihige Blattstellung mit regelmässig alternierenden Blättern, welche die Anonaceen auszeichnet. Ausnahmen von dieser Regel finden sich freilich; sie scheinen aber selten zu sein. TREUB! gibt 3-reihige Blattanordnung an gewissen Zweigen der Arta- botrys-Arten an, und selbst glaubte ich dasselbe, allerdings nur an gepresstem Material, an den Sprossen der kraut- oder halbstrauchartigen Azora croto- nifolia MARTY. zu finden. Dieser allgemein verbreitete, einfache Typus der Blattstellung gestattet oft, Schlüsse aus Material, sogar gepresstem, zu ziehen, dem man sonst, wenn die Blattanordnung von verwickelterer Art wäre, keine Resultate abgewinnen könnte. In einem früheren Aufsatz’, in dem ich auch einige Blütenstandsverhältnisse bei den Anonacex berührte, habe ich hervorgehoben, wie in dieser Familie die monokotyledone Vorblattstellung weit verbreitet ist. Dieser Frage ist auch im folgenden besondere Aufmerksamkeit gewidmet worden, und in den Fällen, wo Beobachtungen darüber auch in der rein vegetativen Region der Pflanzen gemacht werden konnten, glaubte ich dieselben anführen zu müssen, um da- durch so viel exakte Beispiele wie möglich für dieses bemerkenswerte Ver- hältnis zu sammeln. Bei der Darstellung der Untersuchungen hielt ich es für das geeignetste, jede Gattung für sich zu behandeln, um von verschiede- nen Seiten in der Familie so viele Einzelaufschlüsse wie möglich zu sammeln, die dann Anlass zu einem allgemeinen Urteil über die Stellung der Blüten und den Bau der Infloreszenzen bei der fraglichen Familie geben können. Die Gattungen werden dabei nach Übereinstimmungen in den Blütenstandsverhält- nissen geordnet, nicht nach der gegenwärtig geläufigen Auffassung ihrer wirk- lichen Verwandtschaft. Ich benütze hier, bevor ich zu der speziellen Darstellung der Untersuchungen 1 Trevs, Sur une nouvelle categorie de plantes grimpantes (Annales du Jardin bot. de Buiten- zorg. III 1882-83). 2 Ron. E. Fries, Ein unbeachtet gebliebenes Monokotyledonenmerkmal bei einigen Polycarpicw in Berichte d. deutsch. bot. Gesellschaft. Bd XXIX, S. 292. 1911). ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEA 3 übergehe, die Gelegenheit, den Vorstehern des botanischen Museums zu Up- sala und der botanischen Abteilung des Naturhistorischen Reichsmuseums zu Stockholm, den Herren Professoren O. JUEL und C. LINDMAN meinen Dank für die Bereitwilligkeit auszusprechen, womit sie die Sammlungen der genann- ten Museen für die Ausführung dieser Untersuchungen zu meiner Verfügung gestellt haben. Anona L. In dieser artreichen Gattung ist die Stellung der Blüten sehr verschieden- artig. Den einfachsten Typus finden wir z. B. bei ÅA. aurantiaca BARB.-RODR. Bei dieser sitzen nämlich die Blüten ausnahms- los allein und immer rein terminal. Die beiden obersten Blätter unter der Blüte sind zu schuppenähnlichen, dicht sitzenden Hochblättern reduziert. In der Hauptsache schliessen sich an diesen einfachen Typus die Arten crotonz- folia MART., monticola MART. und pygm@a WARM. an; zu demselben kön- nen gelegentlich auch gewisse andere gerechnet werden, bei denen die urten geschilderten Übergipfelungen und Verschiebungen ausnahmsweise ausbleiben (Walkeri S. MOORE |Fig. 1—3|, glaucophylla R. E. FR., nutans R. E. FR., co- riacea MART. und Malmeana RB. E. FR). Aus dem aurantiaca-Typus geht leicht der hervor, als dessen Repräsentant gewählt werden kann die wohlbe- kannte A. sguamosa L. Auch bei dieser ist die Blüte terminal, bleibt aber nie in dieser Stel- lung. Ein aus der obersten Laubblattachsel herauswachsen- der Achselspross übergipfelt diese und nimmt die Richtung des Muttersprosses ein |betref- fend A. Walkeri vgl. Fig. 2]. Die beiden Hochblätter, die aurantiaca \kennzeichneten, fin- den sich fortwährend unterhalb der Blüte an ihrem übergipfel- ten Stiel, und in ihnen setzt sich die zweireihige Stellung der Laubblätter direkt fort. Die Blüte ist deshalb dadurch den Blättern scheinbar entgegengesetzt. Gelegent- lich bleibt die Entwicklung auf diesem Stadium stehen, ge- wöhnlich wird eine Infloreszenz Anona Walkeri. Fig. 1. Terminale Blüte. — Fig. 2. Die erzeugt. Dem oberen der ge- Blüte übergipfelt, blattgegenständig. = Fig. 3. Blütenstiel ? = : teilweise mit dem übergipfelnden Spross zusammenge- nannten Hochblätter fehlt im- wachsen. — ?/s der natürl. Grösse; halbschematisch. 6 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 mer eine Achselknospe, das untere (nach aussen gerichtete) scheint dagegen immer eine solche von rein floraler Natur zu haben. Entwickelt sich diese, so erhalten wir eine zweite Blüte. Wegen der Stellung des stützenden Hoch- blattes, ist diese in derselben Ebene wie die in zwei Reihen gestellten Blät- ter des Hauptsprosses orientiert. Der Stiel dieser Blüte trägt seinerseits zwei Vorblätter (Hochblätter), das untere nahe der Basis des Blütenstieles, adossiert, das obere, nahe der Mitte des Stieles befestigt, median nach aussen gerichtet; das untere kann wieder eine Blüte ebenfalls mit zwei Blattbildungen in dersel- ben Stellung erzeugen, das obere ist immer steril. Die Infloreszenz, die da- durch gebildet wird, besteht freilich nur aus wenig Blüten (eine scharfe Grenze gibt es auch nicht gegen die einzelne sitzende Blüte), doch gehört sie of- fenbar dem Rhipidium-Typus an. Das Vorkommen dieses Blütenstandstypus, der sonst nur bei den Monoko- tyledonen bekannt ist, in der Familie, ist an und für sich merkwürdig. Aber auch ein anderes Verhältnis bei der Übergipfelung zieht die Aufmerksamkeit auf sich, nämlich die Orientierung der Blätter an dem übergipfelnden Spross. Das erste Blatt desselben ist nämlich adossiert und sitzt also gerade oberhalb der Blüte oder Infloreszenz. Das Sympodium, das wegen der Übergipfelung gebildet wird, macht deshalb eher den Eindruck eines einfachen Monopodi- ums, denn die distiche Blattstellung setzt ja direkt ohne irgendwelche Ver- rückung fort, dank der genannten adossierten Blattstellung [betreffend Az. Wal- keri vgl. Fig. 2—3]. Ist hier überhaupt der Platz der Blüte (oder des Blü- tenstandes) richtig gedeutet? Zunächst muss gesagt werden, dass kaum mehr als eine andere Möglichkeit denkbar ist, nämlich, dass die Blüte axillar und durch Zusammenwachsen um ein ganzes Internodium nach oben verschoben wäre. Diese Deutung kann indessen nicht richtig sein, denn in diesem Fall müsste das erste Blatt des achselständigen Blütenzweiges median nach aussen gerichtet sitzen, was ganz unnatürlich ist. Die Terminaltheorie hat dagegen mehrere Stützen für sich. Erstens konnte bei jungen Sprossen die Über- gipfelung bei mehreren Arten der Gattung direkt beobachtet werden. Weiter kann hervorgehoben werden, dass Blüten (oder Infloreszenzen) nach dem mir zugänglichen Material bei A. sguamosa nie zwei auf einander folgenden Blät- tern gegenüber sitzen. Sie können jedem zweiten, jedem dritten oder vierten Blatt entgegengesetzt sein, ohne wie es scheint, irgendwelche bestimmte Re- gel. An einem langen Zweig (auf von Dr. E. HEMMENDORFF in S. Paulo eingesammeltem Material) sassen indessen Blüten oder Spuren von solchen (oder Infloreszenzen) regelmässig jedem zweiten Blatt gegenüber. Bei Annahme von achselständigen verschobenen Blüten wird dieses Verhältnis unerklärbar, woge- gen es bei Annahme einer Sympodienkette leichter verständlich wird. Schliess- lich mag noch daran erinnert werden, dass die adossierte Vorblattstellung ja tatsächlich in der Infloreszenz vorkommt, und dass es deshalb nicht so auf- fällig ist, wenn sich diese auch auf einem Zweig findet, der, wie der über- eipfelnde, in so intimem Verhältnis zu den Blüten steht. All dies scheint mir zur Genüge zu zeigen, dass die Blüten und Infloreszenzen beim squa- mosa-Typus terminal übergipfelt und nicht axillar verschoben sind. An Anrona squamosa schliesst sich die Art Cherimolia MILL. nahe an. An ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE 7 den lebenden Exemplaren, die ich gese- hen habe, sassen die Blüten im allgemei- nen nahe der Basis der Jahrestriebe, d. h. diese wurden schon nach dem einen oder andern Blatt (gewöhnlich von Nie- derblattnatur) mit einer Blüte abgeschlos- sen, welche dann wie bei sguamosa über- gipfelt wurde. Bevor der übergipfelnde Spross sich entwickelt hat, scheint die Blüte (oder Infloreszenz) achselständig in der Achsel eines Vorjahrblattes zu sit- zen, ein Verhältnis, das für manche Ar ten in der Literatur angegeben zu wer- den pflegt, das aber eigentlich nur schein- bar ist. Nebenstehendes, in Fig. 4 wie- dergegebene schematische Diagramm zeigt dieses Verhältnis; aus demselben geht auch hervor, dass die ganze Knospe trans- a er hin Fig. 4. Anona Cherimolia. Diagramm eines Jahrestriebes, die Blüte nahe an der Basis tragend. versal in der Blattachsel orientiert ist, dass aber der übergipfelnde Spross die 2-reihigen Blätter median, mit dem ersten (a) adossiert, gestellt hat, wie oben = Fig. 5. Anona Cherimolia. Jahresspross mit einer Blüte (22), vom Spross a-d übergipfelt; vgl. näher im Text, für sguamosa hervorgehoben wurde. Diese Blattstellung des Übergipfelungssprosses ist indessen, nach dem, was ich gefun- den habe, bei Anona Cherimolia nicht durchgehend. Es ist nämlich keineswegs ungewöhnlich, dass auch dieser Spross schräg oder mehr oder weniger transver- sal orientiert ist. Fig. 5 gibt die ganz natürliche Lage aller Blattorgane an ei- ner andern jungen auswachsenden Jahres- knospe wieder; der in der Blattachsel zu Blatt 2 sitzende Trieb ist der übergip- felnde, dessen Blätter rein transversal sit- zen. Diese seine Stellung scheint mir indessen aus der medianen hergeleitet und vermutlich durch Platzgründe in der Knospe bedingt zu sein. Denn, wenn der Zweig ausgewachsen ist, findet man immer, dass die Fibern des Übergipfe- lungssprosses schräg aufwärts von der Basis der übergipfelten Blüte bis zum Ansatzpunkt des ersten über demselben sitzenden Blattes (a-Blatt) laufen. Dies ist von einem gewissen Interesse, da damit diese scheinbare Ausnahme von einer, wie ich gefunden zu haben glaube, all- 3 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. No 6 gemeinen Regel in der Familie ihre natürliche Erklärung erhält, sodass auch dieser Fall unter die genannte Regel eingeordnet werden kann, dass nämlich das erste Blatt des Übergipfelungssprosses immer adossiert ist. Zum sguamosa-Typus mit seiner einfachen Übergipfelung der Blüte oder In- floreszenz gehören die meisten Anora-Arten. Dorthin sind auch zu rechnen, ausser Cherimolia, u. a. die Arten /ongiflora WATS., involucrata BAILL., mu- ricata L., reticulata L., Walkeri S. MOORE (gewöhnlich), zutans R. E. FR., acutiflora MART., bicolor URBAN, globiflora SCHLECHT., coriacea MART. und cacans WARM. Dorthin gehört auch corzifolia ST. HıL., die besonders erwähnt zu werden verdient, weil das untere Blatt der entgegengesetzten (übergipfelten) Blüte gewöhnlich ein Stück oben am Blütenstiel sitzt, nicht an der Basis dessel- ben, wie es gewöhnlich der Fall ist, und weil es oft mehr oder weniger laubblatt- äbnlich ausgebildet ist, oft von der Grösse und Form der übrigen Laubblätter. In diesem Fall wird auch in seiner Blattachsel ein blättriger Spross erzeugt, der mit einer Blüte enden kann; ist es von Hochblattnatur, kann auch eine ge- wöhnliche Sekundärblüte gebildet werden und auf diese Weise eine wenigblü- tige Infloreszenz entstehen. Anona crassiflora MART., die sich ebenfalls die- sem Typus anschliesst, ist dadurch bemerkenswert, dass die Infloreszenz meh- rere Jahr fortfährt Blüten zu erzeugen, sodass sich an älteren Zweigen dichte Blütenanhäufungen bilden. Betreffend der zum sgaamosa-Iypus gehörenden Arten mag weiter hinzu- gefügt werden, dass bei einem Teil (z. B. Walkeri, nutans u. a.) nur eine einzige Blüte erzeugt wird, dass aber bei andern (cacans, crassiflora u. a. m.) durch Blütenerzeugung aus dem untern der beiden Hochblätter, eine gewöhn- lich wenigblütige Infloreszenz entsteht, welche immer, wo sich dies ermitteln liess, dem Rhipidium-Typus an- gehört. Zwischen dem einblü- tigen und mehrblütigen Typus gibt es keine scharfe Grenze. Eine eigentümlichke und schwieriger zu deutende Stel- lung nimmt die Blüte bei ge- wissen andern Azona-Arten ein, für die Malmeana R. E. FR. als Typus gewählt werden kann. Aus Fig. 6 dürfte hervorgehen, dass die Infloreszenz — eine zweiblütige liegt hier auf dem abgebildeten Exemplar vor — gleich unter einem Blatt sitzt. Die Erklärung für diese Orien- tierung ist die, dass die In- floreszenz auch hier als ur- & 7 Anona Malmeana. — Fig. 6. Zweiblütige Inlloreszenz sprünglich terminal und vom (Rhipidium), mit dem übergipfelnden Spross teilweise zu- . Sin ) i ED SE fORIPSE selben Bau zu betrachten ist, sammengewachsen. — Fig. 7. Terminale Blüte. — ?/s der 5 3 natürl, Grösse. wie bei sgxamosa, dass diese ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEA ti) auf eine ähnliche Weise übergipfelt wird wie bei der genannten Art, dass aber der übergipfelnde Spress mit dem übergipfelnden beinahe längs der gan- zen Länge des ersten Internodiums zusammenschmilzt, wodurch natürlich das erste Blatt desselben dank seiner adossierten Stellung gerade über der Inflo- reszenz oder Blüte sitzt. Dass die Deutung, die hier gegeben wurde, die richtige ist, scheint mir daraus hervorzugehen, dass die Blüte bei dieser Art unterwegs oder wenigstens immer im Anfang rein terminal gestellt ist, mit zwei reduzierten Blättern (Hochblättern) unterhalb derselben. Dieses Verhältnis wird durch Fig. 7 veranschaulicht, welche auch zeigt, dass die axillare (rein vegetative) Knospe des obersten Laubblattes durch kongenitale Zusammen- wachsung nach oben verschoben worden ist. Denken wir uns nun diese Knospe ausgewachsen und dabei die Blüte übergipfelnd, so erhalten wir leicht das Bild, das die vorhergehende Figur veranschaulichte. Dass eine Zusammenwachsung mit der Achselknospe stattgefunden hat, zeigt auch deutlich die vorspringende Rippe von anderer Farbennuance und Behaarüung, die die Blattachsel mit der Knospe verbindet. An Anona Malmeana schliessen sich verschiedene andere Arten der Gattung an. Die Zusammenschmelzung kann indessen sehr verschieden durchgeführt sein. Eine nur ganz kurze zeichnet Zr@oclados MART., glabra L. (=palustris L.), paraguayensis R. E. FR., Sancte-crucis S. MOORE, paludosa AUBL. und ge- legentlich acuziflora MART. und senegalensis PERS. aus. Auch bei Malmeana gehen die Blüten gelegentlich von der Mitte des Internodiums aus, obwohl gewöhnlich von seinem obern Teil, unmittelbar unter dem nächsten Laubblatt, welches typisch bei glawophylla R. PB. FR., dioica St. HIiL,, sericea Dun., tomentosa R. E. FR. und echinata DUN. zu sein scheint. Über diese Zusammenschmelzungen mag weiter bemerkt werden, dass ich solche auch in der rein vegetativen Region bei den Arten ‚Malmeana und pheoclados gefunden habe. Bei ein paar Anona-Arten habe ich das Stützblatt des übergipfelnden Spros- ses ein Stück aufwärts an demselben verschoben gesehen, wie gelegentlich bei Walker! und crassiflora, allerdings nur ganz unbedeutend. Eine weit längere Verschiebung scheint die afrikanische Art /atzifolia SC.-ELL. auszuzeichnen, wo- bei jedoch das Material, das ich von dieser Art gehabt habe, nicht genügend war, um ganz sicher zu entscheiden, ob diese Erklärung richtig ist. Von dieser Gattung mag im übrigen hervorgehoben werden, dass alle rein vegetativen Knospen die Blätter tranversal orientiert haben, was ich bei we- nigstens einem Dutzend Arten konstatieren konnte. Diese Blattstellung ist umso bemerkenswerter, da sie in der Familie recht ungewöhnlich ist und da die monokotyledone Stellung, wie wir gesehen haben, alle Übergipfelungstriebe charakterisiert. Ein beleuchtendes Bild davon gibt Fig. 8, die die Blattstel- lungsverhältnisse eines blühenden Zweiges von An. pheoclados veranschaulicht. Was im obigen über die Gattung Anona angeführt worden ist, kann darin zusammengefasst werden, dass die Blüte oder der Blütenstand bei allen Arten terminal ist, dass sie bei gewissen Arten diese Stellung immer beibehält, dass sie bei andern durch das Herauswachsen eines achselständigen Sprosses über- gipfelt wird und dass dieser übergipfelnde Spross gelegentlich ein kürzeres 2 10 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 , oder längeres Stück mit der übergipfelten Blüte FS bzw. Blitenstandsachse zusammenschmilzt und dass ( 0),) N das Stützblatt hie und da ein Stück an dem über- )” 4 3° fl gipfelten axillaren Spross nach oben verschoben wird. nn Bei Behandlung der Stellung der Blüte in der ID Gattung Anona muss weiter ein Umstand beachtet > werden, nämlich das Vorkommen eines mehr oder az weniger deutlichen Gliedes am Blütenstiel, an dem & die Blüte, wenn sie nicht die Fruchtbildung erreicht, Sr, abfällt. 3 Das in der Gattung verbreitetste Verhält- 4 nis treffen wir z. B. bei A. sguamosa. Bei dieser fin- den wir nämlich ein deutliches, queres Glied unmit- i ( ) Ju telbar über der niederen Schuppe bei jeder Blüten- Nr generation. Beim Abfallen der Blüte folgt deshalb ae die obere Schuppe mit, da diese ein Stück oben i am Blütenstiel sitzt. Das Vorkommen eines solchen Fig. 8. Anona plweoclados. Dia- Gliedes könnte ja darauf deuten, dass der Blüten- gramm eines blühenden Zweiges. z Die gewöhnlichen vegetativen Stiel bei diesen Arten als ein Pericladium zu 'be- en trachten ist (vgl. unten unter Cardiopetalum); da- median orientiert. gegen spricht aber das Vorkommen eines Blattbil- dung (die obere Schuppe) oberhalb des Gliedes. Ohne in dieser Frage eine bestimmte Ansicht auszusprechen, möchte ich hier doch einen Umstand hervorheben, der vielleicht darauf deuten kann, dass die obere Schuppe eigentlich ihren Platz unter dem Glied haben sollte und sekundär am Blütenstiel über dasselbe hinauf gerückt wurde. Die bei Anona glauco- phylla anfänglich terminale, nachher übergipfelte Blüte hat 1,5—3 cm unterhalb des Kelches ein queres Glied am Stiel. Unmittelbar unter dieser sitzen die beiden Hochblätter, die soeben bei A. sguamosa hervorgehoben wurden, das un- tere etwas grössere nierenförmig und oft grün, das obere sehr klein und schuppenartig; über dem Glied haben wir dagegen bei dieser Art keine Schuppe. An einem Exemplar von glaucophylla fand ich indessen zu meinem gros- sen Erstaunen eine kleine Schuppe, die 6 mm oben arm Stiel über dem Glied sass. Unter diesem befand sich das eine, das grössere nierenförmige Hoch- blatt, wogegen jede Spur des anderen, des schuppenähnlichen fehlte. Offen- bar war dieses über das Glied hinaufgerückt und möglich ist ja, dass diese bei glaucophylla nur zufällige Erscheinung bei squamosa und den übrigen mit dieser übereinstimmenden Arten fixiert worden ist. Einen Beweis dafür im Gefässbündelverlauf habe ich indessen bei squamosa nicht finden können. Weiter habe ich ein paar Arten in der Gattung Arora gefunden, welche, was das Glied und die Hochblätter betrifft, vom Typus abweichen. Die kleine zentralafrikanische Form Anona stenophylla ENGL. et DIELS var. nana R. E. Fr. hat die obere Schuppe im allgemeinen ein paar mm über dem Glied, ausnahmsweise habe ich dieselbe jedoch wie bei glaucophylla unter die- sem plaziert gefunden. Abweichend ist auch A. dioica, bei der gewöhnlich nur ein Hochblatt vorkommt und dessen dicht wollhaariger Blütenstiel ohne ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACE.E II Glied zu sein scheint. Dieses fehlt vollständig bei der eigentümlichen, frei- stehenden Art Jra@oclados, an deren glattem Blütenstiel das Glied, wenn es vorhanden wäre, leicht wahrnembar wäre. Bei dieser finden sich auch keine wirklichen Hochblätter, obwohl das oberste Blatt etwas kleiner ist als die üb- rigen Laubblätter. Rollinia Sr. Hi. Von dieser artreichen, im tropischen Amerika vorkommenden Gattung habe ich ein reichliches gepresstes Material der meisten Arten zur Verfügung ge- habt. Von R. emarginata habe ich daneben blühende in Spiritus aufbewahrte Zweige studieren können. Diese Art bietet auch die einfachsten Verhältnisse und ist geeignet als einleitender Typus der Gattung. R. emarginata SCHLECHT. An einem von MALME gesammelten Exemplar, an dem die neuen Jahrestriebe mit ihren Blättern und Blüten gerade in Ent- faltung waren, konnte deutlich konstatiert werden, dass die Blüte ursprünglich terminal ist, aber auf gewöhnliche Weise übergipfelt wird. Gelegentlich ge- schieht es, dass dieser Übergipfelungsspross mit dem Stiel der Blüte ein ganz kurzes Stück (ein oder ein paar mm lang) verwachsen ist. Sein erstes Blatt ist der Blüte d. h. dem Mutterspross, zugewendet, und die übrigen folgen nachher alternierend in derselben Ebene wie das erste Blatt desselben. Es kommt auch vor, dass der übergipfelnde Spross seinerseits von einer schliesslich ebenfalls übergipfelten Blüte, begrenzt wird. Wir haben hier also ein Verhält- nis, das sich nahe an den Anona sguamosa-Typus anschliesst. Der Blütenstiel trägt auch bei Kollinia emarginata zwei schuppenähbnliche Hochblätter, das erste an seiner Basis, das zweite ein Stück weit oben am Stiel; beide setzen direkt die alternierende Blattstellung und Ebene des blü- henden Sprosses fort. Das untere erzeugt in seiner Blattachsel eine Blüten- knospe, welche jedoch selten zur Entwicklung zu gelangen scheint; die Blatt- achsel des oberen ist leer. Eine eigentliche Infloreszenz kommt deshalb ge- wöhnlich nicht zu stande, obwohl Anlage dafür vorhanden ist; da das erste Hochblatt der Sekundärblütenknospe nach innen gewendet ist, würde diese ein Rhipidium sein. Unmittelbar über dem untern der beiden Schuppen findet sich wie beim Anona squamosa-Typus ein Glied, an dem die Blüte abfällt. Bei den floralen Teilen ist also immer das erste Blatt an jedem Spross nach innen gewendet. Anders verhält es sich mit den vegetativen Seiten- zweigen, deren erste Blätter transversal stehen, worauf die folgenden sich all- mählich in dieselbe Ebene wie diejenige des Muttersprosses ordnen. Dieselbe Orientierung der rein vegetativen Knospen habe ich bei der Art sugzlosa SCHLECHT. gefunden. ; Dem Blütenstand nach schliessen sich die Arten Hassleriana R. E. FR. und zxtermedia R. E. FR. an emaginata an. Sie haben ebenfalls eine einfa- che Übergipfelung der Blüten, die deshalb rein entgegengesetzt werden. Bei Intermedia findet jedoch öfter Infloreszenzbildung statt, die nach dem Material zu urteilen, das ich gesehen habe, dem Rhipidium-Typus angehört. Wie in der Gattung Azona sind auch bei den Kollinie die Verhältnisse 12 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 oft durch Zusammenwachsungen und Verschiebungen verwickelter. Zusam- menwachsung zwischen der Achse der terminalen, übergipfelten Blüte oder In- floreszenz mit dem übergipfelnden Zweig (bis zu einer Länge von 2--15 mm) habe ich nur bei multiflora SPLITG. gesehen, wo die Zusammenwachsungslinie oft gut unterschieden werden konnte. Auch bei dieser Art habe ich jedoch rein entgegengesetzten Blütenstand (einfach übergipfelt) beobachtet, wie auch bei den jüngsten Sprossteilen die rein terminale Stellung der Infloreszenz offen- bar war. Instruktiv ist diese Art auch darin, dass bei der Übergipfelung die unterste Schuppe der übergipfelten Blüte ein Stück weit oben am Stiel sitzt, was die Blattfolge deutlicher macht. : Die bei den Anon@ gewöhnliche Zusammenwachsung zwischen der über- gipfelten Blütenachsel und dem übergipfelnden Spross scheint deshalb in der Gattung Kollinie weniger verbreitet zu sein. Im Gegensatz dazu ist die Ver- schiebung des Stützblattes am Übergipfelungsspross nach oben bei den KRoll- nia-Arten sehr allgemein, und das oft in dem Grade, dass man ohne ein verglei- chendes Studium der Arten zweifelsohne fehlerhafte Schlüsse über die Stellung der Blüten ziehen würde. | Eine ganz unbedeutende Verschiebung des Stützblattes finden wir bei xu- gulosa SCHLECHT. (I—2 mm), Warmingü R. E. Fr. (nur bis 3 mm), mucosa (Jaco.) BAILL. (bis '/; cm) und /aurifolia SCHLECHT. (5-——8 mm). Bei andern Arten rückt das Stützblatt so hoch hinauf, dass die Blüte mehr oder weniger von der Mitte des Internodiums oder unterhalb desselben auszugehen scheint; so bei salicifolia SCHLECHT., silvatica (ST. HIL.) MART. und exaldida (VELL.) MART. Bei all diesen kann indessen der Platz der Blüte gelegentlich ganz entgegengesetzt sein wie bei emarginata, was die hier gegebene Deutung stützt. Als Regel scheint zu gelten — bei eralöida habe ich dies deutlich beobachtet — dass eine stärkere Verschiebung bei kräftigeren Sprossachsen stattfindet, eine schwächere bei unterdrückteren Zweigen. Bemerkenswert in dieser Hinsicht ist Koll. par- viflora ST. HiL. (KRolliniopsis parviflora |ST. HiL.| SAFFORD). Bei dieser Art scheint die Blüte, wie aus Fig. 9 hervorgeht, rein achselständig zu sitzen, und doch ist sie, nach meiner Auffassung, auch hier terminal. Für diese meine Ansicht finde ich eine Stütze in folgendem Verhältnis. An jungen Teilen war der Zweig (die Sympodienkette) gele- gentlich mehr oder weniger gebogen, in der Wei- se, dass die terminale Stellung der Blüte mehr her- vortrat. Weiter trägt die Blüte am Stiel nahe der Basis eine Schuppe, welche median nach aussen gerichtet sitzt und also eine Stellung einnimmt, die der für den Achselspross charakteristischen vollstän- Fig. 9. Kollinia parviftora mit dig widerspricht. Überdies ist nur jedes zweite In- terminalen, obgleich scheinbar = ternodium blütentragend (s. die Figur), ein Verhält- axillären Blüten. — */s der na- - x h 5 türl. Grösse. nis das bei Annahme eines Monopodiums recht ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACE.E 13 schwer zu erklären wäre, dagegen ganz natürlich ist, wenn eine Sympodien- kette vorliegt, an der die Stützblätter nach oben verschoben wurden. Weiter ist jedes zweite Internodium kürzer, jedes zweite länger, indem die ersteren die Stücke bilden, um die die Blätter am Achselspross verschoben wurden. Dieses Längenverhältnis der Internodien dürfte aus Fig 9 hervorgehen, aber vielleicht besser durch Angabe einiger exakten Längenmasse. Zwei Zweige, die in dieser Hinsicht gemessen wurden, gaben folgende Ziffern, von denen die fett gedruckten die blütentragenden Internodien angeben: 2), 458 3:5:56:5.9:1.8;,9; 7.555.955 74551 10;. 6) 2) © 85 ORONS AS le ne, Schliesslich mag auch als in gewissem Masse die gegebene Deutung stützen angeführt werden, dass die Blüte gelegentlich ein Stück oberhalb der Blattachsel ausgeht, was frei- lich als eine Zusammenschmelzung zwischen dem Stiel einer achselständigen Blüte und ihrem Mut- terzweig gedeutet werden könnte, was aber doch eher das typische eigentümliche Verhältnis bei parviflora mit den übrigen Kollinia-Arten ver- bindet. Eine Sache scheint indessen gegen die gemachte Erklärung zu sprechen, nämlich das Vorkommen einer Knospe in der Achsel des ver- schobenen Blattes. Diese sollte nämlich in die- sem Fall akzessorisch sein, was jedoch in der Familie und der Gattung durchaus nicht unge- wöhnlich ist. Und auch bei Annahme einer achselständigen Stellung der Blüte würde man Fig. 10. Kollinia dolabripetala. ”Ter- S E 2 = R £ minale, obgleich scheinbar achsel- ja eine akzessorische Knospe unter jeder Blüte ständige Blüte: halbschematisch. erhalten (s. die Figur), weswegen ich diesem Umstand keine entscheidende Bedeutung beimessen kann. Ich kann es hier nicht unterlassen, in diesem Zusammenhang einen recht beleuchtenden Fall zu erwähnen, den ich bei Kollinia dolabripetala (RADDI) ST. HiL. (=/ongifolia ST. HiL.) beobachtet habe. Diese Art hat gewöhnlich das Stützblatt des Übergipfelungssprosses ein längeres oder kürzeres Stück an diesem nach oben verschoben, wobei jedoch sein Ursprung und die terminale Stellung der Blüte leicht zu beobachten ist. An einem Zweig fand ich indes- sen eine wie es scheint rein achselständige Blüte, in der Weise placiert, wie es Fig. 10 wiedergibt‘. Nach meiner Auffassung schliesst sich auch dieses Bild an das normale bei der Gattung an, in der Weise, dass die Blüte ter- minal ist und .eine Verschiebung des b-Blattes nach oben an seinem achsel- ständigen Spross stattgefunden hat. Das scheint teils daraus hervorzugehen, ! Eine ähnliche Stellung nehmen im allgemeinen die Blüten auf der Abbildung der bewussten Art ein, die Sarrorp in Contr. from the U. St. Nat, Herb. Vol. 18: 1 Pl. 38 gibt, obwohl auch hier eine “extraaxillary“ Placierung widergegeben ist; das erste Hochblatt ist dann nach aussen gewendet wie auf nebenstehender Fig. 10, I4 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:o 6 dass die Zusammenschmelzungslinie wahrgenommen werden konnte, wie sie von der Basis des b-Blattes nach unten zum Ausgangspunkt der Blüte lief, teils dadurch, dass der Blütenstiel an seiner Basis eine nach aussen gerichtete Schuppe trug, deren Platz mitten vor dem a-Blatt völlig unerklärbar wäre bei Annahme einer achselständigen Stellung der Blüte und teils wegen der Längenverhältnisse der Internodien, die auf der Figur in ihrer natürlichen Grösse wiedergegeben sind; zwischen einem 16 und einem 9 mm langen Internodi- um ist nämlich ein nur 6 mm langes eingeschoben, was ja ziemlich unnatür- lich ist, wenn man nicht annimmt, dass gerade dieses das Stück bezeichnet, an dem das Stützblatt nach oben verschoben wurde. Mit der hier gegebenen Deutung soilte also die Blattfolge an dem bewussten instruktiven Spross die sein, die mit den Buchstaben a, b, c und d angegeben wird, welche Blätter untereinander in einer Ebene alternieren; der in der b-Achsel erzeugte über- gipfelnde Spross hat das erste Blatt, wie das in der Gattung gewöhnlich ist, adossiert. Die hier gegebene Darstellung dürfte zur Genüge gezeigt haben, dass die Stellung der Blüten oder der Infloreszenz in der Gattung Kollinia in der Tat trotz der scheinbaren Ungleichheiten doch ganz einheitlich ist, nämlich stets terminal. Was den Bau der Infloreszenz betrifft, so hat diese in allen Fäl- len, die bestimmt werden konnten, dem Rhipidium-Typus angehört. Eine scheinbare Abweichung, die noch erwähnt werden mag, kommt gelegentlich bei szlvatica, dolabripetala, salicifolia und möglicherweise anderen Arten vor, bei denen die Blüten (oder Infloreszenzen) an älteren Zweigen aus den Blatt- achseln der letztjährigen Blätter auf dieselbe Weise wie bei Arona Cherimolia u. a. herauszuwachsen scheinen. Auch hier kann man jedoch sagen, dass die Blüte terminal sitzt, obwohl an der Spitze von stark reduzierten Kurztrieben; denn alle Übergänge zu den langen, blättrigen, normalen Sprossen sind vor- handen. Orophea Bi. Von dieser Gattung habe ich ein ausgezeichnetes in Spiritus konserviertes Material der Art /exandra BL., gesammelt von TREUB im bot. Garten zu Buitenzorg, zur Verfügung gehabt. Was den Platz der Infloreszenzen betrifft, will ich mich hier darauf beschränken hervorzuheben, dass ihre rein ach- selständige Stellung aus verschiedenen Gründen — so nimmt z. B. ihr erstes Blatt eine für axillare Sprosse unerklärliche, nach aussen gerichtete Stellung ein — warscheinlich nur scheinbar ist und auf dieselbe Weise, die ich bei Rollinia parviflora ausführlich geschildert habe, gedeutet werden muss. Doch dürften hier weitere vergleichende Untersuchungen bei zahlreicheren Arten nötig sein. Den Bau der Infloreszenzen habe ich dagegen sicher entscheiden können. Sie werden von besonders schönen Rhipidien gebildet, die von ungewöhnlich langen, dünnen Stielen getragen werden. Jede Blütengeneration hat am Stiel zwei Schuppen, die untere adossiert und knospentragend, die obere nach aus- sen gekehrt steril. Die abgeplattete Fächerform ist hier besonders auffallend. ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENS’TANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEA} 15 Die Blütengenerationen sind recht zahlreich; nicht weniger als 8 habe ich beob- achtet. Wenn die Blüten an den alten Infloreszenzen abgefallen sind — ein Glied grenzt sie wie bei Anona sguamosa gleich über der untern Schuppe ab — erinnert eine solche Infloreszenz recht stark an ein Ährchen, das von den Seiten stark abgeplattet ist, was vielleicht die Auffassung derselben als racemösen Typus veranlasst hat. PRANTIL gibt nämlich in Nat. Pfl.-fam. an, dass die Blüten dieser Gattung in «achselständigen Trauben» sitzen, eine Deu- tung die entschieden unrichtig ist. Dass ein cymöser Blütenstand, ein Rhi- pidium, und nicht ein racemöser vorliegt, geht deutlich beim Studium der jüngsten Blüten hervor, ist aber auch sichtbar an älteren Infloreszenzen. Der untersten Blüte fehlt nämlich das Stützblatt, die übrigen besitzen solche, was bei einer Traube nicht wohl denkbar ist. Die beigefügte halbschematische Figur (Fig. 11) veranschaulicht den cymösen Bau dieses Typus, der in hohem Grade an den gewis- ser Monokotyledonen erinnert. Einen Blütenstand von sehr ähnlichem Bau habe ich bei Orophea cuneiformis KING gesehen: lang- gestielte Rhipidien mit zahlreichen Blütengenera- tionen. ; Malmea R. E. FR. Die einzige zu dieser Gattung gehörige, brasilia- nische Art odovata R. E. FR. kann als schöner Ty- pus für die Blattstellungs- und Blütenstandsverhält- nisse der Anonaceen dienen; sie veranschaulicht viele der für diese Pflanzen charakteristischen Züge deutlich. Schon in den rein vegetativen Knospen sitzt das erste Blatt deutlich nach der Mutterachse gerichtet. Das ist auch der Fall mit den Vorblättern der Infloreszenz, wodurch diese nach dem Rhipidiumtypus aufgebaut wird. Sie sitzt ursprünglich terminal, wird aber auf gewöhn- liche Weise übergipfelt, ohne irgendwelche Zusammenschmelzung oder Blattver- schiebung. Der Bau des Blütenstandes ist hier sehr deutlich wegen der ge- wöhnlich dünnen, ausgezogenen Achsen, und bemerkenswert ist ferner, dass er von einem ungewöhnlich langen und deutlichen, dünnen Stiel getragen wird; vgl. dazu die von mir in «Studien in der Riedelschen Anonaceen-Sammlung» (Arkiv för Botanik. Bd. 5. N:o 4. Taf. 1) gegebene Abbildung, welche indessen nach einer Infloreszenz ausgeführt ist, deren Stiel beim Pressen eine halbe Drehung verschoben wurde, sodass die unterste Schuppe auf dem Bild nach oben-innen statt nach unten-aussen gerichtet ist. Wie beim Anona squamosa-Typus, den Kollinia-Arten u. a. ist jede Blüten- generation mit zwei schuppenähnlichen Hochblättern versehen, von denen das untere adossiert ist, in seiner Achsel die nächste Blüte erzeugt und nahe an der Basis des Stieles sitzt, das obere nach aussen gewendet und ohne Achselknospe ist. Auch hier findet sich das bei den genannten Typen vor- kommende Glied, aber von Bedeutung ist, dass es hier nicht unmittelbar über Fig. 11. Orophea hexandra. Fünf- blütiges Rhipidium; schematisch. 16 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 der unteren Schuppe sitzt, sondern ein Stück weiter oben, ohne von irgend- welchen Blatt- oder Schuppenbildungen umgeben zu sein. Dies mag beson- ders betont werden, da daraus hervorgeht, dass das genannte: Glied bei dieser Art — und dasselbe dürfte deshalb auch für die übrigen gelten — keine Grenze zwischen verschiedenen Sprossgenerationen bezeichnet. Der über dem Glied befindliche Teil des Blütenstieles bildet deshalb eine direkte Fortsetzung des darunter befindlichen Teiles, was, da das Glied sich dicht neben einer Schuppe befindet, möglicherweise bezweifelt werden könnte, da ja in diesem Falle auch denkbar wäre, dass der über dem Glied befindliche Blütenstielteil eine Axillarbildung sein könnte. Da der Blütenstand von Malmea obovata die Unwahrscheinlichkeit einer solchen Annahme beweist und sich im übrigen durch seinen klaren und deutlichen Bau auszeichnet, ist er von grossem In- teresse. Duguetia St. Hu. Die Blüten dieser Gattung sind mit zwei stengelumfassenden Hochblättern am Stiel versehen. Das obere derselben ist immer steril, in der Achsel des un- tern wird dagegen immer eine florale Knospe angelegt, die die Infloreszenz- bildung einleitet. Diese Sekundärblüte hat auch zwei stengelumfassende Blatt- bildungen wie die Primärblüte, wobei das untere Blatt adossiert, das obere nach aussen gerichtet ist. Auf diese Weise wird ein Rhipidium gebildet, das gewöhnlich blütenarm ist und ohne Grenze in die einsame Blüte übergeht. Solche 2—3—4-blütige Infloreszenzen haben z. B. die Arten furfuracea (ST. HıL.) BENTH. et HOOK, Fonasiana (BARB.-RODR.) R. E. FR., Marcgraviana en MART., lanceolota ST. HIL., argentea R. E. FR., drevipedun- 1 culata R. E. FR., Zepidota MiQ., microphylla R. E. FR. ser und Spiriana MART. Bei znzfoora Dun. dagegen scheint, Se wie der Name sehr richtig angibt, keine Infloreszenzbildung zu stande zu kommen. Das untere Hochblatt ist bei die- ser Art ungewöhnlich gross, 2 cm lang; in seiner Achsel &/ /? habe ich keine Spur einer Sekundärblütenknospe gesehen. Den Gegensatz zu unzflora bildet dracteosa MART., die bis RS ein Dutzend Blütengenerationen im Rhipidium erzeugt; ß G die Hochblätter sind auch hier gross (2—3 cm lang) und an umschliessen die unentwickelten Blüten bootförmig. Da die Se Glieder der Infloreszenzachse sehr kurz sind und da die s Blüten bald abfallen, erhält man eine Infloreszenz von dem Nr eigentümlichen Aussehen, wie sie die von mir in «Studien in der Riedelschen Anonaceen-Sammlung Taf. ı Fig. 6 II (Arkiv för Botanik. Bd. 5. N:o 4. 1905) wiedergege- Fig. 12. Duguetia bene Abbildung zeigt; in zwei Reihen längs einer kurz- Marcgraviana. Dia oliedrigen Sympodienkette sitzen alternierende Narben, die gramm einer Inflore- 2 E x N . Szenz:”a—d der über-- von zahlreichen Blüten herrühren, welche an dem für die Erde EGG Gattung typischen, unmittelbar über der unteren Schuppe r.=stulzbla esuber- . . : . . eipfelnden Sprosses. befindlichen Glied abgefallen sind. Fine mit bracteosa ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACER 17 übereinstimmende Infloreszenz besitzt offenbar die von DIELS (in Abh. d. bot. Ver. d. Prov. Brandenburg 47, 1905, S. 129) beschriebene und abgebildete Duguetia (Abe- remoa) stelachantha, bei der jedoch die kurzgliedrigen, mit Narben von zahlreichen Blüten versehenen Blütenzweige in Gruppen von älteren Stämmen ausgehen. Was den Platz der Blüte oder Infloreszenz betrifft, so zeigt die Gattung Duguetia darin grosse Einheitlichkeit. Wir baben es hier immer mit ursprünglich terminaler Stellung zu tun, die aber durch Übergipfelung rein «ent- gegengesetzt» wird. So ist das Verhältnis bei den meis- ten der oben genannten Arten; bei /urfuracea und bei Marcgraviana kommt indessen gelegentlich eine ganz unbedeutende (bis '/; cm lange) Verschiebung des Stütz- blattes nach oben am Übergipfelungsspross vor, bei /on- gifolia (AUBL.) BAILL. (Fusea longifolia |AUBL.| SAF- FORD) bis I cm, weswegen die Blüten hier auf */, Höhe des Internodiums sitzen. Am übergipfelnden Spross ist das erste Blatt adossiert, wie aus Fig. 12 und 13 ersichtlich sein dürfte. Dies habe ich bei /urfuracea, Marcgraviana und lanceolata var. glabriuscula R. E. FR. sicher konstatieren können, und ohne Zweifel gilt dasselbe auch für die übrigen Arten. Was die rein vegetativen Knospen anbelangt, so habe ich bei furfurdcea, Marcgraviana, brevipedunculata. uniflo- ra und Janceolata var. glabriuscula die rein adossierte Stellung des ersten Blattes konstatieren können. Fig. 13. Duguetia fur- furacea. Blühender Zweig; die wenigblütigen Rhipi- dien sind blattgegenstän- dig, das erste Blatt (27, und 2,,) der übergipfeln- den Sprosse adossiert. — 3/4 der natürl. Grösse. Aus dem hier angeführten dürfte also hervorgehen, dass die Gattung Dugu- etia durch eine durchgehende Monokotyledonstellung des ersten Blattes der Sei- tensprosse was innerhalb der Infloreszenz Anlass zu (gewöhnlich blüten- armen) Rhipidien gibt. Charak- teristisch für diese ist ferner die terminale Stellung, die durch Übergipfelung immer zur centgegengesetzten» verändert ist, wobei Übergipfelungssprosses aus- nahmsweise ganz unbedeutend an demselben nach oben ver- schoben wird. Fig. 14. Matrephora Maingayı. Vielblütiges Rhipidium. — Nat. Gr. charakterisiert ist, das Stützblatt des 18 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 Mitrephora BI. Von dieser Gattung ist die Art Maingayi HOOK F. et TH., von der ich reichliches Material gehabt habe, eingehender untersucht worden. Dieses zeigte, dass der Blütenstand immer den Blättern entgegengesetzt sass, termi- nal (s. Fig. 14), aber einfach übergipfelt. Seinem Bau nach ist dieser ein schönes, ungewöhnlich blütenreiches Rhipidium — nicht weniger als 13 Spross- generationen habe ich beobachtet — und errinert stark z. B. an dasjenige von Duguetia bracteosa. KING gibt an, dass der Blütenstand eine Traube sei, was nicht richtig ist; denn sein cymöser Charakter ist offenbar. Jede Blütengeneration trägt wie gewöhnlich zwei schuppenähnliche Blattbildungen, die in derselben Ebene sitzen, das erste adossiert. Die Blüten fallen gleich über diesem ab, was einer älteren Infloreszenz das charakteristische Aussehen gibt, das Figur 14 veranschaulicht, mit 2 Reihen alternierender Narben längs der Sympodienachsel. Ich habe gefunden, dass auch andere Arten der Gattung mit der hier ge- schilderten Marngayi übereinstimmen. Für einen Teil gibt indessen KING an, dass die Stellung der Blüte oder Infloreszenz achselständig sei; bei Prainii KING komme sie aus der Achsel der abgefallenen Blätter. Wie es sich da- mit verhält und wie sie erklärt werden müssen, wenn die Angaben exakt sind, ist noch zu untersuchen. Uvaria L. Die Blüten sitzen in dieser Gattung in den Fällen, die ich untersuchen konn- te, in Rhipidien oder seltener durch nicht eingetretene Verzweigung einzeln. Bei U, Airsuta JACK konnte ich an Spiritusmaterial sicher konstatieren, dass das Vorblatt an jeder neuen Blütengeneration adossiert, vollkommen median, sass, wodurch die Rhipidienbildung ermöglicht wurde. Das Spiritusmaterial von sphenocarpa HOOK. Fr. et TH., geschenkt von TREUB aus dem bot. Gar- ten in Buitenzorg, zeigte ebenfalls dasselbe. Die Glieder des Rhipidiums sind bei diesem sehr kurz. Da auch die Blütenstiele äusserst kurz sind oder bei- nahe fehlen, so sitzen die an der Spitze dieses Sympodienkurztriebes befind- liche Blüte und die noch nicht geöffneten Knospen sehr dicht, was gelegentlich eine Beu- eung der letzteren nach der Seite mit sich führt, sodass sie scheinbar nicht in einer Ebene angeordnet zu sein scheinen; in Wirk- lichkeit ist dies jedoch der Fall. Der Blü- tenstand erinnert frappant an den von Dugu- etia (Aberemoa) bracteosa (s. die Abbildung derselben in ROB. E. FRIES, Studien in der Riedelschen Anonaceen-Sammlung), auch dar- ke in dass die Blütengenerationen ungewöhnlich Fig. 15. Uvaria macrophylia Halb- _ = 3 En SNS = 2 SchematiechesüBildleines@echeblühgen, zahlreich sein können; ich zählte bis 15, und übergipfelten Rhipidiums. da nie mehr als eine Blüte auf einmal aus- ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENS’TANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEKR 19 geschlagen zu sein scheint, woneben I oder 2 ungeöffnete Blütenknospen vor- handen sein können, so erhält die ganze Infloreszenz das Ausschen eines Kurztriebes (bis 1,5 cm Länge) mit zwei einander entgegengesetzten Reihen von sehr dicht stehenden Narben von abgefallenen Blüten. Wenige Anonaceen besitzen ein so schönes und deutlich gebautes Rhipidi- um wie Uvaria macrophylla ROXB., was seinen Grund darin hat, dass die Blü- ten hier deutlich gestielt sind und dass mehrere Blüten oder Knospen von ungleichem Alter gleichzeitig ausgebildet sind. Der in Fig. 15 halb schema- tisch wiedergegebene Blütenstand hat an der Basis Narben von 2 abgefallenen Blüten, einer geöffneten Blüte und 3 Knospen, deren Entwicklungsreihe aus der Abbildung hervorgeht. en Dass eine cymöse Infloreszenz, nicht eine racemöse = vorliegt, geht daraus hervor, dass der untersten (hier (Oy abgefallenen) Blüte das Stützblatt fehlt im Gegensatz zu den übrigen (sie ist die Terminalblüte des Spros- ses), wie auch aus dem Platz der blütenstützenden Schuppen auf der Innerseite des Stieles jeder Blüten- generation. Rhipidienartige Infloreszenz habe ich auch am Spi- ritusmaterial von U. Rosenbergiana SCHEFF. konsta- tieren können wie auch an einer unbestimmten bei Zandbai auf Java von E. NYMAN gesammelten Uva- ria-Art. Alle Schuppen an den Infloreszenzen der- selben sassen in einer Ebene; der Blütenstiel konnte sich jedoch nachher ein wenig nach der Seite beugen, was den Rhipidium-Typus nur scheinbar änderte. Fi- Fig. 16. Uvaria sp. Dia- 0 6 5 ; gramm einer fünfblütigen In- gur 16 ist ein schematisches Diagramm, das den foreszenz; st.-bl. Stützblatt des Bau einer der untersuchten Infloreszenzen mit 5 Blü- übergipfelnden Sprosses. tengenerationen wiedergibt. Was den Platz der Blüten betrifft, so habe ich den einfachsten Typus bei Uvariıa Narım WALL. gefunden, bei der die einzelstehende Blüte rein termi- nal sass. Ihr Stiel war nach unten von einem schrägen Glied abgegrenzt; über diesem sass eine kleine Schuppe, unmittelbar unter dem Glied sah man die Narbe einer anderen, und in ihrer Achsel fand sich eine Knospe, die nicht zur Enwicklung gelangt war. Das Verhältnis stimmte also mit dem in Fig. I wiedergegebenen einfachsten Typus der Gattung Anona. Bei den Arten Rosenbergiana und Hamiltoni HOOK. F. et TH. ist die ursprünglich terminale Stellung durch gewöhnliche Übergipfelung in die den Blättern entgegengesetzte geändert worden. Dieselbe Stellung scheint auch, nach KINGS und BOERLAGES Arbeiten die obenerwähnte sphenocarpa zu haben. Die Verhältnisse verwickeln sich jedoch bei U. macrophylia mehr, wo die Infloreszenz teils rein «entge- gengesetzt» sitzen kann, wie bei den vorhergehenden, teils etwas unten am Internodium, was seinen Grund in der Verschiebung des Blattes nach oben an dem übergipfelnden Axillarspross hat, was deutlich in mehr oder we- niger augenscheinlichen Furchen erkennbar ist, die vom Blatt nach unten zuı Infloreszenz verlaufen. Ja, bei einer Gelegenheit habe ich den Blütenstand 20 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6. beinah achselständig gesehen, d. h. das Internodium ist äusserst kurz gewe- sen und das Übergipfelungsblatt sehr weit verschoben. Dieselbe Stellung der Infloreszenz mehr oder weniger in der Mitte des Internodiums charakterisiert auch die Arten purpurea BL., ptychocalyx MIQ. und Cham@ BEAUV. Was die Blattstellung am Übergipfelungsspross anbelangt, so habe ich eine sicher adossierte Orientierung bei Kosenbergiana, macrophylla und der unbe- stimmten Art konstatieren können, auch an jungen Knospenstadien wo keine Drehungen haben vorkommen können. Auch die rein vegetativen Knospen bei dieser letztgenannten Art hatten das erste Blatt deutlich nach innen gerichtet. Mehrere akzessorische vegetative Knospen werden bei Üvaria Cham ange- legt; sie sind in einer Zickzacklinie mit absteigender Entwicklungsreihe ange- ordnet. Nur die innerste, erste habe ich zum Trieb entwickelt gesehen. Alle hatten das erste Blatt adossiert gestellt. Cyathostemma_ Grıirr. Die Blüten dieser kleinen Gattung sitzen in blütenarmen Infloreszenzen, deren Bau nach dem getrockneten Material zu urteilen, das ich von der Art Hoo- keri KING gehabt habe — wie sich nach dem Aufkochen von sehr jungen Infloreszenzen zeigte — dem gewöhnlichen Rhipidium-Typus angehörte: 2 scheidenförmige Schuppen am Stiel jeder Blütengeneration, eine nach innen gekehrte, blütentragende, basale und eine nach aussen gewandte, sterile, die ungefähr auf halber Höhe des Blütenstieles sass. Diese Infloreszenzen sitzen den Blättern entgegen- gesetzt oder gewöhnlich etwas weiter unten, was man wohl nicht anders erklären kann als durch Verschie- bung des Stützblattes des Übergipfelungssprosses ein Stück an seinem Axillarspross nach oben (s. Fig. 17). Phx&anthus Hook. F. et TH. Bei Pheanthus Cumingii MıQ. wird die ursprünglich terminale Infloreszenz zur «entgegengesetzten» über- gipfelt. Gelegentlich habe ich eine unbedeutende Zu- sammenschmelzung zwischen der Infloreszenzachse und dem Übergipfelungsspross beobachtet, was bei der Art nutans HOOK. F. et TH. bedeutend weiter gegangen ist. Bei dieser geht nämlich der Blütenstand ein klei- nes Stück unterhalb eines Blattes aus, in derselben Fig. 17. _ Cyathostemma Weise wie bei Anona Malmeana und gewissen andern ee ee A Anona-Arten. Die Erklärung ist auch hier dieselbe übergipfelnden Sprosses wie bei diesen: kongenitale Zusammenschmelzung zwi- auf Seinen Achselspross chen der Blütenstandsachse und dem ersten Interno- verschoben. -- Schema- : - = tisch. dium des übergipfelnden Sprosses nach oben gegen das ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACER 21 unterste Blatt desselben. Die Zusammenschmelzungslinie selbst kann auch ein Stück weit am Internodium hinunter unterschieden werden. Das erste Blatt des Übergipfelungssprosses ist adossiert, d. h. es sitzt gerade über der Inflo- reszenz in derselben Ebene; es ist gewöhnlich laubblattähnlich, aber in einem Fall habe ich gesehen, dass es stark reduziert, kaum ı cm lang war. Der Bau der Infloreszenz scheint rhipidien-artig zu sein. Inwieweit andere als terminale und übergipfelte Infloreszenzen in dieser Gat- tung vorkommen, will ich unentschieden lassen. Hier möge nur beiläufig er- wähnt werden, dass KING die Arten swmalabaricus BEDD. und andamanıcus KING mit achselständigen Blüten abbildet, obwohl er im Text die ersteren als «extra-axillary or axillary», die letzteren als «extra-axillary» angibt. Oxymitra BL. Als charakteristisch für die Gattung möge die Art affinis HOOK. F. et Tu. zuerst angeführt werden. Die Blüte sitzt bei dieser einsam und geht von halber Höhe des Internodiums oder noch höher aus. Sie macht beim ersten Anblick den Eindruck einer achselständigen, verschobenen Blüte; doch glaube ich, dass es richtiger ist, sie als terminal zu deuten. Eine sichere entwicklungsgeschicht- liche Stütze für diese Auffassung habe ich hier jedoch nicht gefunden, da die allerjüng- sten Blütenstadien fehlen; eine andere Er- klärung lässt sich indessen kaum denken als die, dass das Stützblatt des die Blüte über- eipfelnden Sprosses am ersten Internodium desselben nach oben verschoben wurde (wie Fig. 18 für die Art dzglandulosa zeigt). Eine Stütze dafür läge darin, dass die an der Basis des Blütenstieles sitzende kleine Schup- pe eine median nach aussen gerichtete Stel- lung einnähme, wenn die Blüte achselständig wäre, eine Stellung, die ja äusserst unnatür- lich wäre. Auch aus dem Längenverhält- nis der Internodien könnte möglicherweise ein Beweis für die Terminal- gegen die Axil- lartheorie geholt werden. Um dies zu be- leuchten mögen folgende Beispiele angeführt werden (vgl. die schematische Fig. 19). Nahe an der Spitze eines belaubten Zweiges sass eine Blüte ungefähr in der Mitte eines In- ternodiums, wie die Figur zeigt. Die Län- Fig, 18. Oxymitra biglandulosa. Sym- gen der vier unteren abgebildeten Interno- podialer Sprossbau, die Blätter auf ihre dien sind von unten gerechnet bzw. 30, 26, AEBSETEBIP SE OBEN: u EN Oxymitra affinis. Blüte (bl) terminal, rr und 7 mm, also ganz natürlich nach der obgleich scheinbar lateral. 22 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 Spitze des Zweiges stetig abnehmend. Unter der Annahme, dass die Blüte achselständig und nur verschoben ist, wird das 5. Internodium (d. h. der Ab- stand zwischen den 2 höchsten Blättern) 13 mm lang. Nimmt man dagegen an, dass sie terminal ist, so wird es höchstens 6 mm (= dem Abstand vom 5. Blatt zum Blütenstiel, an dessen Basis ja das sechste eigentlich seinen Platz haben sollte). Das erstere würde ja einen all zu bedeutenden, eigentümlichen Wechsel in der Sprossentwicklung mit sich bringen, das letztere ist dagegen sehr natürlich. Oxymitra biglandulosa SCHEFF. stimmt mit der vorhergehenden Art im Platz der Blüte, ungefähr auf °/, Höhe des Internodiums gut überein. Bei einer Vergleichung mit dem vorhergehenden und speziell mit den übrigen leichter zu deutenden Fällen halte ich auch bei dieser Art die Blüten für terminal, wes- wegen wir es hier mit einer sehr schönen Sympodienkette — jedes Glied aus einem Internodium gebildet — im Zusammenhang mit weit gegangener Blatt- verschiebung zu tun haben (siehe näher die schematische Figur 18). Was die übrigen Arten der Gattung betrifft, so habe ich einen ähnlichen Platz der Blüte bei /azifolia HOOK. F. et TH. und glauca HOOK. F. et TH. konstatieren können. Bei der ersteren derselben habe ich eine schwache Linie beobachtet, die von dem verschobenen Blatt nach der Blüte hinunterlief und welche andeutet, dass wirklich eine Verschiebung des Blattes stattgefunden hat. Bei der letzteren habe ich gesehen, dass die Blüte gelegentlich rein «entge- gengesetzt» sitzt, gelegentlich wie bei den vorhergehenden Arten, was in ge- wissem Grade dafür spricht, dass die Blattverschiebungstheorie richtig. ist. Es möge noch erwähnt werden, dass die in KINGS Arbeit abgebildeten Oxymitra-Arten denselben Blütenstand haben wie der oben geschilderte. Eine Ausnahme macht nur Ox. filipes HOOK. F. et TH., welche mit einer rein ter- minalen, allein sitzenden Blüte wiedergegeben wird. Doch beschreibt KING dieselbe im Text extra-axillar. Dieses letztere ist nach dem Exemplar, das ich gesehen habe, das richtige. Die Blüten sitzen hier ungefähr mitten am Inter- nodium auf dieselbe Weise wie bei den übrigen schon behandelten Arten; ge- rade an dem Exemplar, das ich zur Untersuchung gehabt habe, war der Spross am Nodus über der Blüte abgestorben, so dass diese bei einer flüchtigen Be- trachtung einfach terminal zu sein schien. In Wirklichkeit haben wir hier im- mer terminale, übergipfelte Blüte mit Blattverschiebung. Als Regel für die Gattung dürfte also hervorgehoben werden können, dass die Blüten eigentlich terminal, aber im Zusammenhang mit einer Verchiebung des Stützblattes nach oben am Übergipfelungsspross übergipfelt sind. Als Schema der Gattung kann Fig. 18 gelten. Hinzugefügt werden mag nur, dass das erste Blatt des Übergipfelungssprosses immer adossiert ist. Schliesslich mag hervorgehoben werden, dass die oft unter dem Namen Oxy- mitra gracilipes BENTH. gehende afrikanische Art rein achselständige Blüten hat, was mit dem oben angefürten nicht übereinstimmt. Indessen ist die Art neulich auf Grund des Blütenbaues von ENGLER und DIELS zur Gattung Clei- stopholis gestellt worden, welche nach den Abbildungen in ihrer Arbeit (Mono- graphieen afrikanischer Pflanzenfamilien und -Gattungen. VI. Anonacex. 1901) zu urteilen, durchgehends achselständige Blüten oder Infloreszenzen zu haben scheint (s. unten unter der Gattung Cleistopholis). ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE NN Cardiopetalum SCHLECHT. Zu dieser Gattung gehört eine einzige Art, C. calophyllum SCHLECHT., die über die inneren Teile der südlichen Staaten von Brasilien verbreitet ist. Die Stellung ihrer Blüten ist bemerkenswert. Sie sitzen nämlich immer einzeln, ohne irgendwelche Andeutung von Infloreszenzbildung und gehen ungefähr in der Mitte der Internodien aus. Ihre einzelne Stellung steht in Zusammen- hang mit dem vollständigen Fehlen aller Hochblätter. Der Blütenstiel ist an der Basis oder wenig (ein paar mm) über derselben durch ein deutliches Quer- glied abgeteilt, über welchem dieser mit einem Haarkleid versehen ist, das mit dem des Kelches übereinstimmt. Der über dem Glied befindliche Teil hat deshalb den Charakter eines Pericladiums. Der Platz der Blüte macht beim ersten Anblick den Eindruck, dass diese achselständig, aber ein Stück nach oben verschoben sei. Und doch scheint mir auch hier die Annahme einer terminalen Stellung richtiger und die Erklärung dieselbe zu sein wie bei Rollinia parviflora, obwohl diese Auffassung im ersten Moment vielleicht noch anstössiger scheint, weil die Stellung der Blüte konstanter und die Sympodien- “achse gerader ist und ihrem Aussehen nach stärker vom Blütenstiel abweicht. Aus dem Studium sehr junger Triebe scheint indessen hervorzugehen dass die obige Deutung richtig sein muss. Denn dort kann direkt be- obachtet werden, dass die Blüte zuerst terminal sitzt und dass sie von einem achselständigen Spross übergipfelt wird, dessen Stützblatt anfänglich in der- selben Höhe wie die Blüte sitzt, das aber doch nachher nach oben verscho- ben wird. Der Übergipfelungsspross wird gewöhnlich wieder von einer Blüte begrenzt, was mehrere Male wiederholt werden kann, wodurch ein vielgliedri- ges Sympodium entsteht. Die Sympodiennatur des Zweiges kann auch darin wahrgenommen werden, dass die Blüten nicht von jedem Internodium ausge- hen, sondern dass sterile und fertile miteinander wechseln (vgl. Rollinia par- viflora, Anona sguamosa u. a). In den meisten Fällen ist hier jedes dritte In- ternodium blütentragend, ausnahmsweise jedes zweite, jedes vierte oder fünfte. Alle Zweige sowohl in der rein vegetativen Region wie inbetreff des Über- gipfelungssprosses haben bei dieser Art das erste Blatt adossiert und die fol- genden nachher alternierend zweireihig. Bei dieser Gattung ist also die Mo- nokotyledonen-Blattstellung vollständig durchgeführt. Hornschuchia NEES. Nur ein spärliches gepresstes Material habe ich von der Art myrzillus NEES untersuchen können. Dasselbe zeigte, dass die Blüten einzeln sitzen, ohne Andeu- tung zur Infloreszenzbildung, was im Zusammenhang mit dem Fehlen der Hoch- blätter (Schuppen) am Blütenstiel steht (wie bei der Gattung Cardiopetahun). Auch darin stimmt diese Art mit Cardiopetalum calophyllum “überein, dass der Blütenstiel an der Basis oder nahe derselben mit einem Glied abgeteilt ist, über dem die Haarbekleidung der am Kelch ähnlich, aber ungleich 24 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO 6 derjenigen ist, die sich an der blütenerzeugenden Spross- achse findet. Die Blüten scheinen mir auch hier ursprünglich ter- minal, aber übergipfelt zu sein; doch gehen sie ein Stück unter dem Stützblatt des Übergipfelungssprosses aus, von dem man also annehmen muss, dass es ein entsprechen- des Stück an dem genannten übergipfelnden Spross nach oben verschoben ist. Das erste Blatt dieses Sprosses ist adossiert, der Blüte zugekehrt. Bemerkenswert ist hier, dass die Blüten in der Nähe jedes Blattes ausgehen, dass also alle Glieder der Sympodienkette an einem blü- henden Zweigstück nur von einem Internodium gebildet werden (Fig. 20). Natürlich könnte man sich die Blüte in diesem Fall ebenso gut als achselständig und nach oben in die Nähe des nächsten Blattes verschoben den- ken, was durch lebendes oder in Alkohol aufbewahrtes Material möglicherweise kontrolliert werden könnte. Da- gegen spricht indessen das in der Familie im übrigen so allgemeine Übergipfelungsphänomen, woneben an dem gepressten Material junge Sprosspitzen am ehesten, ob- wohl nicht ganz sicher, zu zeigen scheinen, dass auch hier eine Übergipfelung vorliegt. Fig. 20. Hornschuchia myrtillus. Blüten einzeln- stehend, der Stiel ohne Hochblätter, an der Basis Artabotrvs R. Br deutlich gegliedert. Die ® j i Blätter des Sympodiums auf die übergipfelnden Die Gattung, die hauptsächlich lianenartige Formen Achselsprossen verscho- R x : ; å : € ben. — Schematisch. umfasst, ist durch die teilweise Umbildung der Inflores- zenzen zu Kletterorganen interessant. Die Infloreszenz- achse selbst wird dabei von den Seiten zugeplattet, fasciiert und krümmt sich hakenförmig zurück. Dieses oft geschilderte Verhältnis wirkt auf den Platz der Blüten ein und macht den morphologischen Bau der Infloreszenz schwer deutbar. Die Verfasser begnügen sich denn auch mit ziemlich nichtssagenden Ausdrücken bei Beschreibung derselben. Nach PRANTL (l. c., S. 36) sitzen die Blüten «einzeln oder in Gruppen auf der convexen Seite dicker, haken- förmiger Zweige.» Ausführlicher erwähnt BAILLON (Hist. d. pl. I, S. 233) das Verhältnis, obwohl auch er die Morphologie des Blütenstandes nicht aufklärt. Die eingehendste Untersuchung des Kletterorganes von Arzabotrys hat TREUB (in Ann. du Jard. bot. de Buitenzorg III, S. 58—66) geliefert, hauptsächlich im Hinblick auf ihre kletternde Funktion, aber auch ihrem Baue nach. Für die Untersuchung habe ich in Alkohol aufbewahrtes Material der Arten odoratissimus R. BR. und lumei HOOK. F. et TH., gesammelt von E. NYMAN im bot. Garten zu Buitenzorg, verwenden können. Beide diese Arten liegen neben swaveolens BL. auch TREUBS Studie zu Grunde. Dieser hat dabei nachgewiesen, wie die Zweige bei allen drei Arten Blätter in drei Reihen tragen und dass die Kletterorgane auf Seitensprossen derselben mit ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE 25 disticher Blattanordnung angewiesen sind. Bei odoratissimus kommt immer, bei Blume? beinahe immer nur ein Haken an jedem dieser Seitensprosse vor; bei szaveolens dagegen sind diese normalerweise mit drei oder mehr solcher Infloreszenzen ausgerüstet, wobei jedoch zu bemerken ist, dass diese nie von zwei neben einander sitzenden Blättern ausgehen, sondern ziemlich regelmäs- sig bei jedem dritten. Der Platz der hakenförmigen Infloreszenzen ist den Blättern entgegengesetzt. Nach meiner Auffassung haben wir es hier mit einer ursprünglich terminalen Bildung zu‘ tun, welche durch das Herauswachsen eines axillaren Sprosses übergipfelt wird. Dabei werden sie indessen nicht gerade in die Medianebe- ne zurückgebogen, sondern etwas schräg auf die Seite, was mit sich bringt, dass die Infloreszenz an älteren Sprossteilen schräg gegen das Blatt zu sitzen scheint und weiter, dass das erste Blatt des übergipfelnden Axillarzweiges an älteren Zweigen nicht direkt über dem Blütenstand sitzt; in Wirklichkeit ist jedoch die Abweichüng darin von dem gewöhnlichen Verhältnis nur schein- bar. In der Achsel, die das Stützblatt des übergipfelnden Sprosses bildet, werden weiter ein oder zwei akzessorische, vegetative Knospen erzeugt. Ihr erstes - schuppenähnliches Blatt ist nach innen gegen die Mutterachse gewandt, wie dies auch mit allen übrigen vegetativen Knospen der untersuchten Arten der Fall ist [auf Fig. ı meines Aufsatzes in Berichte der deutsch. botan. Gesellschaft 1911 ist das Diagramm einer solchen Knospe, ein- gebettet und mit Mikrotom geschnitten, ab- gebildet. Eine ganz andere Deutung der Inflores- zenzstellung gibt TREUB, nach dem diese achselständige Sprosse sind, die ein ganzes Internodium nach oben verschoben werden. Durch Bilder junger Sprosspitzen sucht er die Richtigkeit dieser Auffassung zu zeigen. Ich kann indessen nicht finden, dass diese auf irgendwelche Weise entscheidend für die genannte Deutung sind, im Gegenteil scheinen sie mir vollständig vereinbar mit der hier gegebenen Ansicht von termina- len Infloreszenzzweigen. Es muss dabei nur hervorgehoben werden, dass die Überein- stimmung mit dem Verhältnis bei so vielen andern Gattungen, besonders den naheste- henden Anora, Rollinia u. a. für eine sol- che Auffassung spricht; weiter, dass das von TREUB selbst bei A. szaveolens und Fig. 21—22. Artabotrys Blumei. Fig. gelegentlich bei B/umer nachgewiesene Vor- 2%; Ärtabotrys odoratisstmus. — Ben, SE stände; halbschematisch. I= die Ter- kommen von Infloreszenzen nur bei jedem minalblüte; vgl. näher im Text. 26 "ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 dritten Blatt recht unnatürlicb wird unter der Annahme, dass der Zweig ein Monopodium ist, wogegen das Verhältnis unter der Voraussetzung, dass ein Sympodium vorliegt, leichter erklärlich wird. Auf Fig. 21—23 sind drei Infloreszenzzweige abgebildet. Diese dürften vor allem zeigen, dass die schuppenähnlichen Blattbildungen, die sie tragen, in 2 Reihen längs der Kanten des Hakenzweiges angeordnet und unter sich al- ternierend sind. Dabei ist indessen zu bemerken, dass die zweite Schuppe in der Reihe, die erste auf der konkaven Seite, nach TREUBS direkten Beob achtungen an Jugendstadien, anfänglich die unterste Blattbildung des Zweiges bildet und erst in der späteren Entwicklung durch ungleichen Zuwachs nach oben über die ursprünglich zweite hinaus verschoben wird (vgl. @ und P in Fig. 21). Dass es sich so verhält, hatte ich schon, bevor ich TREUBS Arbeit kennen lernte, aus einigen Ursachen im weiteren Bau des Zweiges vor- aussetzen müssen, und Spuren einer solchen Verschiebung habe ich auch ge- legentlich an schwachen Seitenlinien beobachten können, die von der bewuss- ten Schuppe nach der ersten Verzweigung hinunter laufen (vgl. Fig. 21). Wie stimmt nun diese ursprüngliche Blattstellung mit der Annahme einer termina- len Stellung des Infloreszenzzweiges® Denkt man sich den Zweig gerade ge- richtet, so geht vielleicht klarer als sonst hervor, dass das gerade die Blatt- folge ist, die vorausgesetzt werden muss, wenn der Blütenstand terminal ist; denn dann setzt die zweireihige alternierende Blattstellung direkt auf dem Hakenzweig fort. Bei Annahme der TREUB'schen achselständigen Auffassung würde dagegen das erste Blatt («) median nach aussen von der Mutterachsel stehen, ein Platz, der ja völlig unnatürlich ist. Ist vun die Auffassung, die hier geschildert wurde, richtig, so folgt daraus, dass die Gipfelblüte des Hakenzweiges die auf nebenstehenden Figuren nach un- ten gerichtete ist, und dass der Zweig als ganzes ein Sympodium darstellt. Denn hätten wir es mit einem Monopodium zu tun, so würde dem zweiten Blattorgan (3 auf Fig. 21) ein direkt über demselben placiertes («,) folgen, was ja sehr unnatürlich wäre. Der sympodiale Bau geht auch daraus her- vor, dass die genannte nach unten gerichtete Blüte in den allermeisten Fällen die am weitesten entwickelte in der ganzen Infloreszenz ist und dass ihr die scheinbare Gipfelblüte (II auf allen Figuren) folgt. Gelegent- lich geschieht es indessen, dass die Entwicklungsfolge umgekehrt ist wie in der auf Fig. 22 abgebildeten Infloreszenz, aber dieses Verhältnis scheint, nach dem mir zugänglichen Material zu urteilen, nur ausnahmsweise einzutreffen und hängt wohl mit der Aufgabe des Infloreszenzzweiges zusammen, gleichzeitig als Kletterorgan zu dienen; gelegentlich kann die Blüte au der Spitze ganz unterdrückt sein. Die Untersuchung zahlreicher Blütenstände bei den beiden oben erwähnten Arten hat ergeben, dass das erste Glied des Sympodiums, das mit der Gip- felblüte I abschliesst, immer mit 4 schuppenähnlichen Blattorganen (auf Fig. 21 bezeichnet mit @—0) ausgerüstet ist. Das unterste (@) ist wie gesagt im- mer an dem achselständigen Spross verschoben, den es stützt; die beiden folgenden, oder eines von ihnen, sind ebenfalls mit achselständigen floralen Knospen versehen; bei allen diesen wenden sich die ersten Blätter nach in- ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACE.E 27 nen gegen die Mutterachse. Das zweite Glied des Sympodiums war durch- gehend mit 3 Blattorganen («,—-y,) versehen, die unter einander alternierten, und auch hier war das oberste steril, die zwei unteren blütenknospenerzeugend, wie Fig. 21 zeigt. Unmittelbar über der obersten Schuppe ist der Blütenstiel mit einem Glied abgeteilt, weswegen über diesem keine Blattbildungen vor- kommen. Auf dieser Entwicklungshöhe standen alle die untersuchten Inflo- reszenzen von Art. Blumei, wie alle jüngeren bei odoratissimus. Ältere Blüten- stände dieser letzteren Art erbieten indessen ein noch verwickelteres Ausse- hen, was darauf beruht, dass alle oder einige der oben genannten, in den Axillen angelegten Blütenknospen — durch fortgesetzte Knospen- und Blütenbildung in den Achseln der unteren, stets nach innen gekehrten Schuppen — Anlass zu Rhipidien geben. Auf diese Weise kommen die mehr oder weniger blüten- reichen «Gruppen» von Blüten auf der konvexen Seite der gekrümmten Inflo- reszenzachse und an ihrer Spitze zustande, welche die Verfasser als kennzeich- nend für die Gattung Arzabotrys zu erwähnen pflegen. Als eine Zusammenfassung des vorhergehenden kann hier hervorgehoben werden, dass die eingerollten Infloreszenzen bei Artabotrys Blumei und odora- Kissiomus von einem zweigliedrigen Sympodium gebildet werden, dass ihre Hoch- blätter Knospen stützen, die zu Blüten oder Infloreszenzen (in diesem Falle Rhipidien) entwickelt werden können und dass wegen der bestimmten Anzahl Hochblätter an jedem der beiden Sympodienglieder diese Rhipidien in einer Anzahl von 4 oder durch Unterdrückung in geringerer Anzahl vorhanden sind. Durch die 2-reihige Anordnung der Hochblätter und die auch für diese Gattung so charakteristische, nach innen gekehrte Stellung des ersten Blattes in jeder floralen Sprossgeneration wird die Infloreszenz im ganzen und alle ihre Blüten in eine einzige Ebene orientiert. Sekundär können indessen durch Krümmung des Blütenstieles und durch kleinere, aus Platzgründen verursachte Drehungen ge- wisser Internodien Abweichungen von dieser platten Infloreszenzform entstehen. Es würde ganz sicher von Interesse sein, mit diesen hier eingehender stu- dierten zwei Arten die übrigen Arzabdotrys-Formen zu vergleichen. Da jedoch die übrigen, die ich gesehen habe, nur in gepresstem Zustand vorlagen, und da von solchem Material, wie in noch höherem Grade aus Figuren leicht feh- lerhafte Schlüsse gezogen werden können, so will ich mich hier nur auf einige Anmerkungen beschränken. Auch die Infloreszenzen der übrigen Arten sind, so weit ich finden konnte, in allem wesentlichen nach demselben Haupttypus aufgebaut. Die Unterschiede scheinen nur in einer schwächeren oder weiter gegangenen Entwicklung des Blütenstandes im ganzen und besonders in den oben angeführten Rhipidien zu liegen. Besonders mag hervorgehoben werden, dass auch der scheinbar sehr verwickelte Blütenstand bei A. swaveolens BL., nach einem Exemplar, das mir zu Gebote stand, sich ganz demselben Typus anschliesst, obwohl mit ungewöhnlich reich verzweigten Partialinfloreszenzen. Die Abbildung, die BAILLON (Hist. d. pl. I, S. 233) von derselben gibt, lie- fert deshalb ein sehr unvollständiges und irreführendes Bild vom morphologi- schen Bau des Blütenstandes, da aus derselben durchaus nicht hervorgeht, welcher Sprossgeneration die einzelnen Blüten angehören, Die ungewöhnliche und bemerkenswerte Anwendung der Infloreszenzen als 28 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 irritable, einrollbare Kletterorgane hat schon lange ein besonderes Interesse an die Gattung Arzabotrys geknüpft. Diese Aufgabe verbunden mit derjenigen eines blütentragenden Organes wird gerade durch den geschilderten mor- phologischen Bau erleichtert, der nur eine Modifikation des gewöhnlichen Ano- naceentypus ist, durch den aber der Vorteil gewonnen wird, dass die Blüten an die Spitze des Hakens und längs seiner äusseren konvexen Seite placiert wer- den, wo sie in grosser Anzahl auftreten können, wogegen die innere, konkave Seite für die andere Aufgabe als festklammerndes Kletterorgan reserviert bleibt. Melodorum DUN. Bei ein paar Arten, /anuginosum HOOK. F. et TH. und verrucosum HooR. F. et TH., die nur an gepresstem Material untersucht wurden, habe ich kleine wenigblütige, terminale Infloreszenzen gefunden, deren Bäu nicht sicher bestimmt werden konnte, die aber nach KINGS Abbildung der ersteren vermutlich dem Rhipidien-Typus angehören. An diese schliesst sich AZelodo- rum manubriatum HOOK. F. et TH. an, von denen ich schönes Alkoholmate- rial untersuchen konnte, das E. NYMAN im bot. Garten zu Buitenzorg gesam- melt hat. Im einfachsten Fall sass die Blüte bier terminal, einzeln mit 2 scheidenför- migen Schuppen, Hochblättern, die direkt die zweireihig geordneten Laubblätter fortsetzen. Über dem untern derselben war der Blütenstiel mit einem Glied auf dieselbe Weise abgeteilt, wie bei Duguetia, Anona sguamosa u. a. In der Achsel des obersten Laubblattes findet sich eine unentwickelte Knospe. Mit der Zeit entwickelt sich diese gewöhnlich und übergipfelt die Blüte, wobei das erste Blatt des Übergipfelungszweiges adossiert ist. Nun kann, wenn sich der Übergipfelungstrieb entwickelt oder nicht, aus der untern Schuppenachsel eine zweite Blüte gebildet werden. Steht die erste Blüte terminal, so bildet sich dann eine zweiblütige, terminale Infloreszenz, ist diese übergipfelt eine zwei- blütige, «entgegengesetzte» Infloreszenz. In beiden Fällen erhält man einen schönen, undisputabeln Anfang eines Khipidiums, dessen erste Schuppe der Sekundärblüte der Primärblüte zugekehrt ist; die zweite Schuppe ist dann gerade von ihr abgekehrt. Eine weitere Entwicklung der Infloreszenz findet dadurch statt, dass der Übergipfelungstrieb sehr bald von einer Blüte begrenzt wird, oft schon nach einem oder zwei Blättern, was dann mehrere Male wie- derholt werden kann. Die kleinen ı—2-blütigen Partialinfloreszenzen von gewöhnlichem Anonaceenbau werden dadurch dicht neben einander angehäuft, und da die Laubblätter, die einmal zwischen ihnen vorhanden waren, leicht abfallen, so wird auf diese Weise eine grössere falsche Infloreszenz erzeugt. Eigentlich ist jedoch das ganze nach dem gewöhnlichen Anonaceentypus ge- baut, und unrichtig ist es sie, wie es PRANTL tut, als Trauben zu bezeichnen. Die vegetativen Axillarknospen (nicht die Übergipfelungsknospen) haben die ersten Blätter transversal geordnet, weswegen die Infloreszenzen, die an der Spitze der achselständigen Zweige erzeugt werden, winkelrecht gegen die Mut- terachse und ihre Infloreszenzen stehen, sehr häufig wird dieses Verhältnis jedoch durch Drehungen verändert, sodass sie sich der Ebene derselben nähern. ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄL'TNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE 29 5 5 Hinzugefügt werden kann, dass KInG die Art mit kleinen Infloreszenzen abbildet, die den Blättern entgegengesetzt und auf gewöhnliche Weise über- gipfelt sind, und dass diese auf seiner Figur im allgemeinen mehr als zwei Blüten enthalten, deren fächerförmige Anordnung aus der Abbildung her- vorgeht. Mit den hier geschilderten Verhältnissen bei manubriatum, wobei eine grosse zusammengesetzte Infloreszenz gebildet wird, scheinen auch andere Arten in der Hauptsache übereinzustimmen, so parviflorum SCHEFF., fulgens HOOK. Ir. et TH., spherocarpum MiQ.; das trockene, i zusammengepresste Material hat jedoch kein ® ganz sicheres Urteil erlaubt. Auch scheinen hier akzessorische florale Knospen hinzuzu- kommen; eine Untersuchung an lebendem oder in Alkohol aufbewahrtem Material wäre des- a halb in dieser Hinsicht von Bedeutung. . 9 Schönes biühendes Material in Alkohol aus dem bot. Garten zu Buitenzorg, gesammelt von E. NYMAN, habe ich von WMelodorum | © Kentii HOOK. F. et TH. untersuchen können. / Dieses zeigte, dass die Infloreszenzen hier fr achselständig sassen. In den untersuchten a vegetative Knospe zuinnerst, teils zwei Inflo- reszenzen (oder Blüten) ausserhalb in Zick- zacklinie (Fig. 24). Diese drei achselständigen Sprosse waren unzweifelhaft gleichwertig, nicht Fig. 24. Melodorum Kentii. Diagramm durch Prolepsis erzeugt. Die Medianebene einer Blattachsel mit zwei floralen und 5 2 einer vegetativen Knospe; die ersten des vegetativen stand schräg zu dem des Blätter adossiert. Muttersprosses, obwohl mit diesem so ziem- lich zusammenfallend; die Medianebenen der floralen waren noch stärker zusam- menfallend. Durch Druck konnte besonders der vegetative Spross etwas ge- dreht werden. Das erste Blatt bei allen drei war der Mutterachse zugekehrt (s. die Figur). Mit Mel. Kentä stimmen in der Hauptsache auch elegans HOOR. F. et TH. und /isocarpum HOOK. F. et TH. mit achselständigen Blüten überein. Bei dieser Gattung treffen wir also das eigentümliche Verhältnis, dass die Inflo- reszenzen (oder Blüten) sowohl terminal als achselständig auftreten können. Fällen fanden sich in der Blattachsel teils eine ee Anaxagorea Sr. Hi. Bei Anaxagorea prinoides (DUN.) ST. HILL. sitzen die Blüten achselständig und in allen beobachteten Fällen einzeln. Die kurzen Blütenstiele sind nach unten mit zwei Schuppenbildungen versehen, deren Platz jedoch nicht sicher entschieden werden konnte. Zum selben Typus wie diese gehört auch acı- minata (DUN.) ST. HIL. mit ebenfalls rein achselständigen, einzelnen Blüten, 30 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO 6 deren Vorblätter ebenfalls nicht mit voller Sicherheit betreffs ihrer Stellung bestimmt werden konnten, obwohl nach einer jungen Knospe zu urteilen die erste Schuppe mit aller Wahrscheinlichkeit adossiert sitzt, die beiden andern dann alternierend. Diese Stellung erhält auch eine Stütze darin, dass die vegetativen Knospen das erste Blatt nach innen gewendet haben, was ich auch deutlich an einer andern unbestimmten, grossblättrigen Art von französisch Guiana beobachten konnte. Einem ganz anderen Typus gehört die Art Scorzechinii KING an, mit der javanica BL. übereinstimmt. Ein Exemplar der ersteren von Perak, das zu studieren ich Gelegenheit hatte, hatte die Blüten (oder Infloreszenzen) den Blättern entgegengesetzt, einfach von einem Axillarzweig übergipfelt, dessen erstes Blatt deutlich der Infloreszenz oder Blüte zugekehrt war. Dies stimmt indessen nicht mit der Abbildung, die KınG von der Art gibt, nach der die Blüten an einem und demselben Zweig einigen Noden entgegengesetzt, zu andern achselständig sein sollen, was wohl kaum mit der Wirklichkeit übereinstimmen dürfte. Auf dieselbe Weise bildet KING auch Anaragorea lusonensis A. GRAY ab, was ebenfalls zweifelsohne unexakt ist. Was den Bau der Infloreszenz bei A. Scortechinii betrifft, so stimmt dieser z. B. mit dem Duguetia-Blütenstand überein; die Primärblüte, die ursprünglich terminale, hat an der Basis eine stengel- umfassende, nach aussen gerichtete Schuppe und eine andere, die auf halber Höhe des Stieles, der ersteren entgegengesetzt sitzt; aus der Achsel der untern kann eine Sekundärblüte erzeugt werden oder nicht. Die Gattung Anaxagorea ist also wie Melodorum deswegen beachtenswert, weil sie in der Stellung der Blüte zwei vollkommen verschiedene Typen auf- weist: teils mit rein achselständigen Blüten, teils mit terminalen, übergipfelten. Irgend ein Grund, das erstere Verhältnis auf eine ähnliche Weise wie oben z. B. bei den achselständigen Blüten von Kollinzia parviflora, d. h. als in Wirklichkeit terminale und nur scheinbar axillare durch Verschiebung des Stützblattes am Übergipfelungsspross, zu deuten, liegt hier nicht vor; wenig- stens habe ich nichts gefunden, was für eine solche Deutung spricht. Von Interesse ist, dass die beiden oben genannten Arten mit achselständigen Blüten, prinoides und acuminata, den Tropen Amerikas angehören, während die beiden mit terminal übergipfelten Blüten Scorzechind und javanica mala- jische Arten sind. Die ungefähr 10 Arten umfassende Gattung ist gerade auf diese beiden weit getrennten Verbreitungsgebiete verteilt, und bemerkens- wert ist, dass die verschiedenen Blütenanordnungstypen an die verschiedenen Verbreitungsgebiete gebunden zu sein scheinen. Ausser den beiden von mir selbst untersuchten zwei amerikanischen Arten ist die Gattung dort durch die Arten pheocarpa MARY. und crassipetala HEMSL. vertreten, und in den Be- schreibungen derselben werden die Blüten auch als achselständig erwähnt. Zum indomalajischen Gebiet gehört, ausser Scortechini und javanica die Art /usonensis, die KING mit blattgegenständigen Blüten beschreibt, weiter radiata ROBINSON mit Blüten »terminal upon leaf-bearing branchlets» und die wenig bekannte Meyeriana ZOLL., die sich von javanıca nur durch die Haarigkeit unterscheiden soll. All diese gehören also zu demselben Typus der Blü- tenstellung, der von dem der amerikanischen Repräsentanten der Gattung ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEA 31 ganz abweicht. Vom indomalajischen Gebiet (von Borneo) ist indessen weiter eine Art ramiflora beschrieben, von der ihr Autor BOERLAGE angibt, dass sie axillaree Blüten habe, und die sich gerade durch diese Eigenschaft von ihrer Verwandten unterscheiden soll. Die Blüten kommen indessen aus den Achseln abgefallener letztjähriger Blätter hervor, und es scheint deshalb nicht unmöglich, dass wir es hier mit einem analogen Verhältnis mit dem oben bei Anona Cherimolia und Kollinia silvatica u. a. geschilderten zu tun haben, dass die Blüten also morphologisch genommen auch hier terminal an unterdrückten Zweigen sitzen. Diese Verschiedenheit des Blütenstandes in beiden Verbrei- tungsgebieten der Gattung würde gewiss verdienen bei einer systematischen Behandlung der Gattung beachtet zu werden. Popowia ENDL. Die Blüten sitzen bei den Arten, die ich gesehen habe, einzeln oder gehen ohne Grenze in wenieblütige Infloreszenzen über. Was ihren Bau betrifft, habe ich denselben an in Alkohol aufbewahrtem Material von Pop. pisocarpa ENDL. untersuchen können, das von TREUB im bot. Garten zu Buitenzorg ein- gesammelt wurde. Der Blütenstiel trug an der Basis eine Schuppe und gerade gegenüber auf '/;, Höhe eine andere. In der Achsel der ersteren war immer eine Knospe angelegt, die nur ausnahmsweise zum Bluhen kam. Ihre erste Schuppe stand an allen untersuchten Blüten nicht ganz median, sondern etwas schräg, doch machte die Infloreszenz den Eindruck eines modifizierten Rhipidiums. Aus dem Alkoholmaterial ging auch hervor, dass die Blüte (und die Inflo- reszenz) ganz terminal angelegt und später — was auch PRANTL in Nat. Pfl.- fam. hervorhebt — von einer Axillarknospe übergipfelt wird, deren erstes Blatt unmittelbar über der Blüte, derselben zugekehrt steht. Dies ist von Bedeu- tung, da an einigen gepressten Exemplaren, die ich gesehen habe, die Blüte etwas unter dem Stützblatt des Übergipfelungssprosses ausging und es dadurch klar ist, dass dieses an seinem Axillarspross nach oben verschoben werden kann. Dies erklärt auch das ähnliche Verhältnis bei anderen Arten, wie bei nervifolia MAING. und cyanocarpa LauT. et K. SCH. wie auch KINGS Angabe von «extra-axillary flowers» in der Gattung. Bei einigen Arten sind die Blü- ten (oder Infloreszenzen) jedoch immer einfach übergipfelt ohne Blattverschie- bung (ramosissima HOOK. F. et TH. und Jerakensis KING). Beachtenswert ist, dass auch einige zu dieser Gattung gerechnete afrikani- sche Arten ochroleuca DIELS, foliosa ENGL. et DIELS u. a. rein achselständige Blüten und Infloreszenzen besitzen. Gegen eine Erklärung dieses Faktums, wie sie für gewisse Aollinia-Arten angewendet wurde, dass wir es nämlich doch mit in Wirklichkeit terminalen und übergipfelten Blüten zu tun haben, spricht, dass wenigstens bei ochroleuca Blüten in jeder Blattachsel, nicht in jeder zweiten wie bei Roll. parviflora vorkommen. Aus dem hier angeführten geht also hervor, dass die Gattung Popowia, was den Platz der Blüten und Infloreszenzen anbelangt, heterogen ist. Bei einer systematischen Behandlung der Gattung wäre diese Eigenschaft einer besonderen Beachtung wert. W ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO 6 o Desmos Lour. Von 4 Arten habe ich Material gehabt, das eine Untersuchung des Blü- tenstandes erlaubte. Am einfachsten gestalteten sich die Verhältnisse bei /ox- giflorus (ROXB.) SAFFORD, bei dem die Blüte einzeln, terminal, aber einfach übergipfelt sass. FEigentümlich genug gibt KING dieselbe als achselständig an und bildet sie auch so ab. Desmos chinensis LOUR. (Unona discolor VAHL) var. bracteata (BL.) hatte teils rein entgegengesetzte Blüten (übergipfelt), teils das Stützblatt ein Stück am Übergipfelungsspross nach oben verschoben; beide diese Fälle sah ich an ein und demselben Zweig vorkommen. Dass hier wirklich eine Verschiebung des Blattes stattfindet, konnte ich in einem besonderen Fall sehr deutlich wahr- nehmen. Es bildete gleichsam eine Scheide (7 mm lang), die rund um die Aussenseite des Axillarzweiges festgewachsen war und durch eine andere Farbe und anderes Aussehen deutlich bis zum Ausgangspunkt der Blüte verfolgt werden konnte. An dem untersuchten Exemplar war das am Blütenstiel sit- zende Hochblatt zu einem grünen Blatt ausgewachsen, das ebenso gross wie gewöhnliche Laubblätter sein und der Form nach diesen auch vollständig glei- chen konnte. Eine ganz kleine schuppenähnliche Blattbildung hatte die Va- rietät /evigata (KING). Bei dieser sassen die Blüten an jedem zweiten oder jedem dritten Internodium mit regelmässigen Intervallen. Desmos chinensis führt über zu D. dumosus (ROXB.) SAFFORD (Unona dumosa ROXB.), bei dem — wie es scheint — das Stützblatt des Übergipfelungszweiges immer ein kleines Stück (einige mm) nach oben an demselben verschoben ist. Ein gewisses Interesse bietet die Art D. dasymaschalus (BL.) SAFFORD (Unona dasymaschala BL.) var. Wallichii (HOOK. F.). Die Blüte sitzt bei die- ser wie es scheint rein achselständig, und so gibt KING sie wieder. Wenn es sich wirklich so verhält, so treffen wir hier einen ganz andern Typus in der Gattung; KING bildet auch zahlreiche Arten mit solchem axillarem Platz der Blüte ab. Doch scheint es mir nicht unwahrscheinlich, dass wenigstens bei der hier behandelten Art die Blüte in Wirklichkeit terminal und nur scheinbar axillar ist und dass ihre Stellung auf dieselbe Weise wie bei Kollinia parvi- fora durch weite Verschiebung des Stützblattes nach oben an seinem axillaren Übergipfelungsspross erklärt werden muss. Dafür spricht nicht nur die bef den vorhergehenden Arten hervorgehobene Möglichkeit von Blattverschiebung in der Gattung, sondern auch Ungleichheiten der Haarigkeit etc. an den verschie- denen Internodien, was direkt für eine Blattverschiebung spricht. Doch sind hier sicherere Stützen für diese Deutung notwendig. Guatteria Ruiz ET Pav. Als Ausgangspunkt der Gattung können wir Guatteria glauca RUIZ et PAY. wählen, von der ich ein gepresstes, von LECHLER in Peru gesammeltes Exem- plar untersuchen konnte. Dieses zeigte, dass die Blüten einzeln, rein terminal ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEM 33 an der,Spitze von belaubten Sprossen sassen. Diese Sprossen waren ca. 8 cm lang und trugen gegen ein Dutzend Blätter oder Narben von solchen und wichen in keiner Weise durch die Grösse und Dichtheit der Blätter oder ähnliches von den vegetativen Sprossen ab. Ca. 1'/; cm unter der Blüte war der Stiel durch ein schräges Glied abgeteilt, das am obern und untern Rand mit Narben von Hochblättern versehen war, welche die zweireihige Blatt- anordnung direkt fortsetzten. — Was die rein vegetativen Knospen betrifft, so scheinen diese das erste Blatt nach innen gewandt zu haben. An Gmatteria glauca schliesst sich u. a. psilopus MART. an, bei der die Blüte terminal an besonderen floralen und blättrigen, aber etwas reduzierten Sprossen sitzt. Ein -Glied kommt wie bei glauca vor, über dem der Blüten- stiel blattlos ist; unter diesem ist der Spross mit gut entwickelten grünen Blättern versehen, die an die übrigen Laubblätter erinnern, aber bedeutend kleiner sind. Eine weitere Übergangsform vom glauca-Typus zu dem achsel- ständigen Blütentypus bildet Gxatteria nigrescens MART. An einigen Exem- plaren (z. B. REGNELL III: 252) sitzen die Blüten noch an der Spitze be- laubter Sprossen, ganz auf dieselbe Weise wie bei glauca und psilopus und in derselben Weise mit einem schrägen Glied abgeteilt; doch sind diese blättri- gen Zweige schon hier als eine Art spezieller floraler Sprossen ausgebildet, kürzer und mit kleineren Blättern versehen als die vegetativen Triebe. Die Blattachsel, die einen solchen vegetativ-floraien Spross erzeugt, trägt auch eine akzessorische, darunter sitzende kleine vegetative Knospe (wie dies auch bei G. glauca der Fall ist), die gelegentlich auswachsen kann. Das erste Blatt des floralen Sprosses ist bei G. nigrescens nach innen ge- richtet und die folgenden Blätter setzen dann zweireihig in derselben Ebene wie der Mutterspross fort. Die akzessorische Knospe hat auch — nach Un- tersuchung an gekochtem Material — das erste Blatt (schuppenähnlich und zusammengerollt) . nach innen gekehrt (Fig. 25). Die rein vegeta- tiven Knospen scheinen auch immer in einer Anzahl von zwei in den Blattachseln angelegt zu werden, die obere (innere) grösser, die untere (äussere) kleiner und erst-nach dem Aufkochen beobachtbar. Bei beiden sind die ersten Blätter adossiert, nach dem, was aus Schnitten von auf- gekochtem und in Paraffın eingebettetem Material hervorging (s. Fig. 26). An andern Exemplaren von Guatteria nigves- cens fand ich indessen die blütentragenden , Achsen stark reduziert und die Laubblätter an denselben ganz verschwunden, sodass die Blüte achselständig oder wenn man so will terminal Frl u Be an der Spitze kurzer mit Niederblättern verse- hener Zweige zu sitzen kam. Denn auch diese axil- Fig. 25. Guatteria nigrescens. laren Blüten haben den Stiel in zwei Teile geteilt, sam Pe fn die durch ein ähnliches schräges Glied, wie es 3). 9 = 34 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 oben erwähnt wurde, getrennt sind; der untere Teil ist mit mehreren Niederblättern oder Narben von sol- chen versehen, der obere ist wie ge- wöhnlich ganz blattlos. Der obere Teil ist von derselben Länge (ca. 2 cm) wie an den belaubten Sprossen, der untere Teil ist der, der verkürzt wurde (von 4 cm bis zu 3 mm). Auch an diesen achselständigen flo- ralen Zweigen sitzt das erste Blatt deutlich nach innen im Medianplan. Ein anderes Beispiel für das Vor- kommen von teils blättrigen, blü- tentragenden, achselständigen Kurz- trieben, teils Übergängen zu blattlo- sen, axillaren Blüten zeigt Guatteria Hılariana SCHLECHT. (Exemplar ACH. gesammelt von MOSEN bei Santos). Auch bei diesen Blüten steht das erste (schuppenähnliche) Blatt nach Fig. 26. Gualleria nigrescens. Querschnitt innen gewandt. In der Blattachsel einer vegetativen Knospe; sz.-Stamm; s2.-07..Stütz- kann weiter eine untere, akzessorische PR Dan Sn Knospe mit derselben Blattstellung wie bei nigrescens, d. ha mit dem ersten Blatt adossiert, vorkommen. Den Endpunkt in dieser Serie von immer stärker reduzierten axillaren flo- ralen Sprossen bildet z. B. Guatteria caniflora MART., die immer rein achsel- ständige Blüten nur mit Schuppenbildungen unter dem Glied hat. An den rein vegetativen Zweigen sitzt das erste Blatt nach innen gerichtet; wie bei nigrescens kommt auch hier eine untere akzessorische Knospe vor. An diesen Typus schliessen sich zahlreiche andere Arten an (ouregou DUN., chrysopetala (STEUD.) MiQ. u. a.), bei denen in den Fällen, die ich untersucht habe, auch an den vegetativen Zweigen das erste Blatt adossiert war. Die Gattung Giatteria zeichnet sich also, wie aus dem hier angeführten her- vorgeht, in ihrem Blütenstand dadurch aus, dass wir innerhalb derselben eine Andeutung über die Entstehung der achselständigen Blüten aus den terminalen finden, dem gewöhnlichsten und unzweifelhaft ursprünglichsten in der Familie. Es lässt sich nicht einmal eine scharfe Grenze zwischen diesen beiden in sy- stematischen Arbeiten oft als scharf geschieden hervorgehobenen Typen zie- hen. Der Umstand, dass wir es in dieser Gattung mit wirklich achselständi- gen Blüten zu tun haben, nicht nur mit scheinbaren wie bei KRollinia parvi- Flora (vgl. oben S. 12), erklärt auch das Vorkommen der Blüten in mehreren auf einander folgenden Blattachseln, nicht in jeder zweiten wie bei der ge- nannten Art. Ein anderes aus dem Blütenstand geholtes, in systematischen Arbeiten oft ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE 35 verwendetes Charakteristikum, verdient in diesem Zusammenhang beachtet zu werden. Es eilt das Vorkommen von einer oder ein paar Blüten in jeder Blattachsel («pedunculi solitarii, gemini, terni» etc). Dem Systematiker schien es bisher genügend, die Anzahl der Blüten zu konstatieren; der morphologi- sche Ursprung der überzähligen Blüten hat keine Aufmerksamkeit erregt, und doch kann dieser sehr verschieden sein. Oben ist hervorgehoben worden, dass in dieser Gattung in der Blattachsel ausser der Blüte auch eine kleinere, unterhalb sitzende, akzessorische, vegetative Knospe vorkommt. Diese kann, wenigstens in gewissen Fällen, von einer floralen ersetzt werden. In der Achsel treffen wir deshalb, wenn sich diese entwickelt, zwei Blüten, und diese sind einander gleichwertige. An gepresstem Material ist es schwer das gegenseitige Verhält- nis der Knospen zu bestimmen, aber an schönem Alkoholmaterial einer von DUSÉN in Parana gesammelten Art habe ich sicher konstatieren können, dass die zweite Blüte von einer unteren akzessorischen Knospe herstammt. Ebenso sicher habe ich an gepresstem Material der Art pteropus BENTH. beobachten können, dass hier die zweite Blüte aus’ einer der Achseln zu den am Blüten- stiel sitzenden Schuppen ausgebildet wurde. Die zweite Blüte war also hier die Tochterblüte der ersten und nicht gleichwertig mit dieser, und ein Anfang zu wirklicher Infloreszenzbildung ist vorhanden. Die Blattorientierung der zwei- ten Blüte im Verhältnis zu der ersten konnte nicht entschieden werden. Ephedranthus S. MOORE. Von der einzigen Art! parviflorus S. MOORE habe ich ein reichliches, so- wohl gepresstes als in Spiritus aufbewahrtes Material untersuchen können, das von MALME in Matto Grosso eingesammelt war. Diese laubabwerfende Art hat grosse, wohl begrenzte vegetative Knospen mit goldglänzenden Knospenschup- pen (vgl. S. MOooRrRE’S Abbildung Pl. 21 Fig. 2 in Trans. Linn. Soc. Bot. Ser. II:4). Die erste dieser Schuppen sitzt immer adossiert. Die Blüten sind immer einzeln in den Achseln der vorjährigen Blätter. Die Blütenstiele sind kurz (an dem untersuchten Material bis I cm lang) und auf der unteren Hälfte mit dicht gestellten, schön zweireihig angeordneten, scheiden- förmigen Schuppen versehen, welche in einer goldglänzenden Haarbekleidung schim- mern; ihre Anzahl ist 2—8. In keiner dieser Achseln habe ich die geringste Anlage von Knospen gesehen, weswegen Infloreszenzbildung immer auszubleiben scheint. Von Bedeutung ist, dass die erste Schuppe des Blütenstieles nach der Mutterachsel gerichtet ist, was nicht nur an gepresstem, sondern auch deut- lich an Alkoholmaterial entschieden werden konnte (s. dabei Figur 2 in mei- ner in Berichte der deutsch. bot. Gesellschaft Bd. XXIX s. 297 veröffentlich- ten Mitteilung). Goniothalamus Bi. Bei den Arten dieser Gattung, die ich Gelegenheit hatte zu untersuchen, waren die Blüten immer achselständig und mit ein paar schuppenähnlichen 36 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N!O 6 Hochblättern am Blütenstiel versehen. So verhält es sich auch mit allen von KınG abgebildeten Arten. Dagegen konnte die Orientierung dieser Schuppen gegen die Mutterachse nicht mit Sicherheit bestimmt werden; an einem Exem- plar von G. Wighti HOOK. F. et TH. scheint indessen die erste Schuppe adossiert und die übrigen dann alternierend zu sitzen. Eine vegetative Knospe von Gon. Griffithii HOOK. F. et TH., in der Ach- sel zwischen einem dicken Zweig und einem dicken Blattstiel sitzend, zeigte nach dem Aufkochen sehr deutlich, dass die Blätter transversal orientiert sassen. In Die Natürl. Pfl.-fam. stellt PRANTL Goniothalamus mit Oxymilra zusam- men, welche Gattung von KING und von ENGLER-DIELS später wieder auf Grund des Baues der Blütenhülle aufgeteilt wird. Hier mag angeführt werden, dass auch die Blütenstandsverhältnisse dieser Gattungen ganz verschiedenen Typen angehören. Während Gomothalamus, wie hier oben angeführt wurde, achsel- ständige Blüten hat, sind diese bei Oxymzira, wenigstens bei allen von mir untersuchten Arten terminal, übergipfelt. Asimina Apans. Was die Stellung der Blüten in dieser wohlbekannten Gattung betrifft, habe ich nur feststellen können, dass die Blüten achselständig sitzen; die Orientie- rung der am Blütenstiel sitzenden Schuppen zur Mutterachse hat dagegen an dem mir zugänglichen Material nicht entschieden werden können. Bei den Arten grandiffora (BARTR.) Dun., parviflora (MICHX.) DUN. und triloda (L.) Dun. brechen die Blüten aus den Achseln der abgefallenen letztjährigen Blätter hervor, bei Zygm@a (BARTR.) DUN. und angustifolia A. GRAY werden sie in den Achseln von noch vorhandenen lederartigen Blättern erzeugt. Die Gattung Asimina möge hier doch nicht übergangen werden, und zwar wegen der Orientierung der vegetativen Sprossen zur Mutterachse. Die ersten Blätter haben nämlich hier die in der Familie weniger gewöhnliche trans- versale Stellung, nach Beobachtungen, die an der Art /rzloda sowohl an gepresstem wie an lebendem Material gemacht wurden. Die folgenden, zwei- reihig sitzenden Blätter ordnen sich nachher so allmählich in der Medianebene. Mezzettia Becc. Der Blütenstand in dieser kleinen, artenarmen malayischen Gattung wurde an reichlichem, in Alkohol aufbewahrtem Material der Art Zarviflora BECC. var. floribunda BOERL. studiert, das von TREUB im bot. Garten zu Buitenzorg gesammelt und geschenkt wurde. Das Material bestand jedoch blöss aus losen Infloreszenzen und erlaubte die Bestimmung ihrer Orientierung zum Mutterspross nicht. Es zeigte sich indessen, das sie an älteren Zweigteilen hervorkamen, an de- nen die Blätter schon abgefallen waren. Von den Infloreszenzen selbst wird angegeben, dass sie Dolden seien (so von PRANTL in ENGL.-PRANTL, Nat. Pfl.-fam.), also von razemösem Charakter. Die Untersuchung schien mir zu ergeben, dass es sich nicht so verhält. Die Anzahl der Blüten in der Inflo- ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE 37 reszenz variiert von 2—-4, weshalb drei Fälle zur Untersuchung aufgestellt wer- den können. I. Zweiblütige Infloressens. Unten an der Basis der Blütenstandsachse können im allgemeinen zwei kleine scheidenförmige Niederblätter (auf den Diagrammen mit I und 2 bezeichnet) unterschieden werden; sie bleiben lange sitzen und haben keine achselständigen Knospen. Nach diesen kommen dann immer 3 Schuppen (3, 4 und 5 auf den Diagrammen), die sehr bald abfallen, sodass sie nur an den deutlichen Narben erkannt werden können, die sie hin- terlassen; nur in einem Fall sah ich an einer blühenden Infloreszenz noch die unterste Schuppe. Alle diese 5 schuppenähnlichen Bildungen sitzen 2-reihig geordnet und sind untereinander alternierend. Die Blütenstandsachse wird von einer terminalen Blüte abgeschlossen; die zweite Blüte wird von der Schuppe Nr. 4 gestützt, während 3 eine sterile Ach- sel hat und 5 nur eine äus- 3 a Be TE serst unentwickelte Knospe . . Sä stützt. Die Entwicklungs- EN DE AO folge der Blüten war immer ZEN a Zar so, dass die Blüte an der & Ci & Spitze zuerst entwickelt wur- Br SD de, die Seitenblüten später. ST I. Dreiblütige Inflore- SE a ssensen gleichen den zwei- m blütigen in allem ausser da- . . | 2 { 4 Fig. 27—29. Mezzetlia parviflora var. floribunda. Diagramm rin, dass in der Achsel zu 3-blütiger (27—28) und 4-blütiger (29) Infloreszenzen. Schuppe 3 oder 5 noch eine Blüte zur Entwicklung gelangt. Wegen der zweireihigen Orientierung der Schuppen werden auch die 3 Blüten in eine Ebene geordnet. Ihre Entwick- lungsfolge ist: I, II, III (vgl. die beiden Fig. 27 und 28). — In den Fällen, wo eine Blüte in der 3. Achsel entwickelt wird, verursacht diese durch ihren Druck auf die 5. Schuppe, dass die Narbe, die sie hinterlassen hat, in der Mittelebene verschwindet (im Winkel zwischen .den Blüten I und II; s. Fig. 27) und nur auf der einen Flanke sichtbar bleibt; dass auch diese Schuppe in derselben Ebene wie die übrigen angelegt wird, konnte ich an einer Inflo- reszenz beobachten, wo sie sitzen geblieben war. Il. Tierblütige Infloressenz. Aus den Achseln aller obern Schuppen (3, 4, 5) wachsen Blüten heraus. Diese sollten eigentlich alle wegen der ursprüng- lichen Stellung der Schuppen in einer Ebene sitzen, aber der oben erwähnte Druck der Blüte aus der dritten Achsel verursacht eine schwache seitliche Verschiebung der Blüte der Schuppe Nr. 5 (s. Fig. 29), was dadurch noch deut- licher wird, dass ihr Stiel sich seitlich nach aussen beugt. Wegen der äusserst kurzen Internodien, die die Blüten trennen, erhält eine solche Infloreszenz des- halb das Aussehen von Dolden. Die Entwicklungsfolge der Blüten ist nach allen Fällen, die ich studiert habe, immer folgende: Die Blüte an der Spitze ist stets die am meisten entwickelte, dann folgt die in der 4. Blattachsel er- zeugte, dann die in der 3. und schliesslich die in der 5. sitzende. 38 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 Gemeinsam fur die hier geschilderten 3 Fälle ist also, dass die Gipfelblüte immer zuerst entwickelt wird und dass ihr die vierte, die Blüte der zweitober- sten Schuppe folgt. In dem zuerst geschilderten Fall wird keine Blüte mehr gebildet, in den beiden andern gelangen noch ı oder 2 zur Entwicklung, welche alle so gut wie von derselben Höhe ausgehen wegen der minimalen Länge der Internodien. Ist es nun richtig den Blütenstand als eine Dolde zu bezeichnen? Wegen der Entwicklungfolge scheint dies nicht richtig zu sein; auch diese Infloreszenz scheint mir zum cymösen Typus gestellt werden zu müssen. Das rhipidium-ähnliche Aussehen des Blütenstandes, besonders des dreiblütigen, ist indessen hier nur scheinbar und beruht nicht auf densel- ben Ursachen, die früher bei mehreren Gelegenheiten für andere Gattungen hervorgehoben wurden. Ein wirkliches Rhipidium kann nämlich bei der hier untersuchten Art nicht ausgebildet werden, und das deswegen nicht, weil die achsel- ständigen Blütenstiele hier nackt, ohne Spuren von irgendwelchen Vorblättern sind, ein in der Familie äusserst bemerkenswertes Verhältnis. An der Basis, dicht bei den PBrakteen, sind die Blütenstiele gegliedert, sodass sie dort bei Berührung leicht abfallen; über den Gliedern kommen, wie eben erwähnt, keine Schuppenbildungen vor. Cleistopholis PIERRE. Bei der Art Szaudti ENGL. et DIELS sitzen die Blüten rein achselständig, von 1—2 cm langen glatten Stielen getragen. An der Basis besitzen diese ein Glied, an dem die Blüte abfällt. Über dem Glied findet sich weder Blatt noch Schuppe, und auch unter demselben habe ich an dem gepressten Mate- rial nichts derartiges entdecken können; Hochblätter würden also hier voll- ständig fehlen, weshalb Infloreszenzbildung ausbleibt. Die Blüten, die ich hier meist einzeln gefunden, treten indessen gelegentlich paarweise in den Blatt- achseln auf; vermutlich ist die eine dann akzessorisch und beide gleichwertig. Die Gattung scheint mir, was die Blütenstandsverhältnisse betrifft, ein nä- heres Studium zu verdienen. Nach den von ENGLER und DIELS (in Mono- graphieen afrikanischer Pflanzenfamilien und Gattungen VI. Anonacex) gegebe- nen Abbildungen schliessen sich die Arten partens (BENTH.) ENGL. et DIELS und Alaineana PIERRE an Saudi an, dagegen hat aldida (ENGL.) ENGL et DIELS verzweigte Infloreszenzen mit entwickelten Brakteen und Vorblättern. Auch im Bau des Griffels unterscheidet sich gerade diese von den übrigen, und unwahrscheinlich ist es deshalb nicht, dass hier gerade die Blütenstands- verhältnisse von tief eingreifender Bedeutung für die Systematik der Gattung sein können. Leider habe ich gegenwärtig kein Material, um der Frage eine eingehendere Untersuchung zu widmen. Xylopia L. Eingehender sind von dieser Gattung zwei Arten untersucht worden, näm- lich teils die tropisch-amerikanische drasiliensis SPRENG., teils die tropisch-afri- ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE 39 kanische odoratissima WELW. Die bei der ersteren in den Blattachseln sitzen- den rein vegetativen Knospen haben das erste schuppenartige Blatt adossiert. Ausser der Hauptknospe habe ich auch eine an der Aussenseite (unten sitzende akzessorische Knospe gesehen. Die Blüten sitzen in Infloreszenzen, und diese sind achselständig und kommen in allen Blattachseln in der floralen Region des Triebes ohne sterile Intervalle vor. In der Blattachsel sitzt in diesem Falle teils eine rein vegetative Knospe nach innen, teils der Blüten- stand ausserhalb akzessorisch. An beiden stehen die ersten Blätter deutlich und klar nach innen gewandt. Die vegetative Knospe ist auf ihrer Rückseite gegen den Zweig abgeplattet und ihre erste Schuppe, die bootför- mig die ganze lange, spitze Knospe umschliesst und die nur an der Vorderseite in der Median- ebene eine Spalte offen lässt, durch welche das innere der Knospe hervorblickt, wird dadurch längs dem Rücken plan oder etwas konkav. Sie erinnert dadurch in der Form, nicht nur in der Stellung, an das Vorblatt der Monokotyledonen (Fig. 30). Die Infloreszenz, deren Bau auf nebenstehender Figur 31 veranschaulicht wird, ist der Form nach fächerförmig abgeplattet. Durch die zweireihige Anordnung aller Blattorgane und die nach innen gerichtete Stellung des ersten Blattes in jeder Sprossgeneration, wird sowohl die vegetative Knospe wie die abgeplattete Infloreszenz ganz in der Me- dianebene orientiert. Dies führt mit sich, dass der Blattstiel sogar nach -aussen gebogen werden muss, um den achselständigen Produkten Platz zu machen, was ja beweist, dass die monokotyledo- nenähnliche Blattorientierung nicht eine Folge des Xylopia brasitiensis. — Fig. 30. Plat Ib; eleh BalledieuBlätter Diagramm einer Blattachsel mit atzmangels ist, in welchem Fall die Blätter am 4 blätiger Infloreszenz und vege- ehesten transversal geordnet sein müssten. tativer Knospe. — Fig. 31. Sche- = : IE: vr S en = matisches Bild derselben Blatt- Xylopia odoratissima \WELW. habe ich Gele- „chsel mit Blütenstand und ve- genheit gehabt in Nord-Rhodesia an lebendem getativer Knospe. Material zu untersuchen, weshalb eine eingehendere Behandlung der in mehreren Hinsichten bemerkenswerten Sprossbauverhältnisse derselben, auch der vegetativen Teile, hier am Platz sein dürfte. Die blätter- tragenden Triebe haben die Blätter zweireihig geordnet mit etwas nach der Unterseite der mehr oder weniger horizontal ausgebreiteten Sprosse verscho- benen Insertionspunkten. In den Achseln der Blätter sitzen zwei vegetative Knospen, von denen der obere grösser ist; die Orientierung ihrer Kncospen- schuppen zeigt Fig. 32, aus der hervorgeht, dass die ersten Blätter an beiden adossiert sind. Die Spitze jedes Jahrestriebes trocknet immer fort, worauf die obere Knospe in der obersten Blattachsel sympodienbildend auswächst. Gewisse kräftige, vertikal wachsende Triebe tragen eine andere Art Blätter, nämlich kleinere, ungestielte, mit sehr breiter Blattbasis versehene, die die 40 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 32 3 Axillarknospen scheidenförmig umfassen. Sie bilden eine Art Übergang zu den Niederblättern, sind aber doch grün, obwohl mit breitem gelbbraunem Mittelnerv. In der Medianebene sitzen in einer Reihe drei, gelegentlich nur (Oo 5) zwei Knospen mit absteigender OD Entwicklungsfolge. Bei allen ist >) ©) das erste Blatt adossiert und die ©) folgenden dann alternierend in der Medianebene. An den Flan- ken dieser Reihe sitzen daneben zwei andere von einer andern D» @ C Xylopia odoratissima. Zwei Blattachseln mit vege- tativen Knospen—Fig. 32 eines gewöhnlichen laub- Art; ihr erstes Blatt ist, nach blattragenden Zweiges—Fig. 33 eines kräftigen, Untersuchung an sehr jungen aufrechtwachsenden Sprosses; st.-Stamm, st. 57.-Stütz- 2 5 på = blatt. Stadien, schräg nach rückwärts gerichtet und die folgenden dann alternierend. Das Diagramm wird deshalb wie Fig. 33 zeigt. Diese beiden Seitenknospen entwickeln sich zuerst, ja im gleichen Jahr wie der Mut tertrieb, wogegen die mittleren Knospen in der Regel unentwickelt bleiben und nur als eine Art Reservknospen fungieren, die ich schon das erste Jahr habe herauswachsen sehen. Die Folge dieser Anordnung ist, dass an einem solchen kräftigen Trieb in jeder Blattachsel (das Blatt kann selbst abgefallen sein oder nicht) zwei Zweige ausgehen, die zwischen sich eine Reihe unent- wickelter Knospen haben. Bemerkenswert ist, dass das Vorkommen der seit- lichen Knospen in Zusammenhang mit der kräftigeren Entwicklung des Blatt- fusses stehen muss. Die Blüten sind deutlich rein achselständig. Etwas, was für eine falsche axillare Stellung spricht (vgl. Rollinia parviflora), habe ich nicht finden kön- nen. Sie sitzen, soweit ich gesehen habe, ausnahmslos einzeln und kommen aus den untern Blattachseln der Jahrestriebe hervor. Ein floraler Jahresspross trägt ganz unten ein paar dichtsitzende Narben mit kleinen vegetativen Knospen; nachher folgen ein bis zwei Blätter mit Blüten in den Blattachseln, dann einige Blätter mit vegetativen Knospen. Der Blütenstiel ist 0.5—ı cm lang, unre- gelmässig gekrümmt; gelegentlich sitzt er einzeln in der Blattachsel, gelegent- lich kommt innen eine vegetative, typische Knospe vor wie bei drasiliensis. Er trägt zwei Schuppen oder Narben von solchen, deren Stellung wegen der Krümmungen schwer zu entscheiden war; doch habe ich unzweifelhafte Fälle gefunden, wo die erste adossiert und die zweite median nach aussen gerichtet war. Im grossen gesehen scheinen "die allermeisten anderen Xylopia-Arten im Blü- tenstand mit draszliensis und odoratissima übereinzustimmen. Von besonderem Interesse ist, dass dies auch von der Art /e@vigata (MART.) R. E. FR. gilt. Diese ist als eine Azora-Art beschrieben und lange als solche angesehen wor- den, bis sie von mir (in Beiträge zur Kenntnis der südamerikanischen Ano- ROB E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACE.E SAT naceen 1900) wegen des Blütenbaues zur Gattung \ylopia gestellt wurde, wohin sie also auch dem Blütenstand nach gehört. Eine der Arten, die zu untersuchen ich Gelegenheit hatte, N. o/ivacea KING, ist jedoch vollkommen abweichend und erbietet einen ganz verschiedenen Typus. Die Blüten sitzen näm- lich bei dieser den Blättern rein entgegengesetzt, nach dem was ich an einem au- tentischen gepressten Exemplar gesehen habe. KING gibt sie als supraaxillares an und bildet sie als bis beinahe zum folgenden Blatt hinaufgerückt ab. Inwieweit eine gewöhnliche Übergipfelung bei dieser Art stattgefunden oder die Axillar- knospe um ein ganzes oder beinahe ein ganzes Internodium nach oben verschoben worden ist, war mir unmöglich an dem vorliegenden Material zu entscheiden, da die Blüten hier zu alt waren. Auf jeden Fall ist die Stellung der Blüte innerhalb dieser Gattung merkwürdig. Die Art scheint mir übrigens einer Untersuchung wert zu sein, inwiefern sie überhaupt zur Gattung Aylopia zu rechnen ist, was das mir zugängliche Material aber nicht erlaubt hat. Unonopsis R. E. Fr. Fig. 34 gibt ein charakteristisches Bild eines analysierten einfachen Falles des Infloreszenzbaues bei Unonopsis Lindmani R. E. FR. Aus derselben ‚geht vor allem hervor, dass die Infloreszenz bei dieser Art achselständig ist; weiter dass die Primärblüte an ihrem Stiel ein paar, hier 3, Schuppenbildungen trägt, von denen die erste adossiert, die folgenden in der- selben Ebene alternierend sind. An andern Inflore- szenzen habe ich noch eine weitere Schuppe gefun- den. Die oberste ist immer steril, die untere ge- wöhnlich, wiewohl nicht immer; in den Blattachseln der übrigen werden Rhipidien von gewöhnlichem Bau erzeugt. Die Verhältnisse können gelegentlich in gewissem Grade durch das Auftreten von akzesso- rischen Blüten in den Achseln der Schuppen ver- wickelt werden. Die Infloreszenzen treten bei diesem Typus in jeder Blattachsel in der floralen Region > . 4 \ R ; a : = x et Fig. 34. Unonopsis Lindmani. des Sprosses auf, nicht wie bei der mit falsch ach- schematisches Bild einer jun- selständigen Infloreszenzen versehenen Rollinia parvi- sen, ziemlich einfachen Inflo- flora mit regelmässigen Intervallen. In der Infloreszenz-erzeugenden Laubblattachsel tritt gelegentlich auch eine rein vegetative Knospe auf, mit der Infloreszenz gleichwertig, an der innern Seite derselben. Beachtenswert ist, dass auch bei dieser das erste Blatt deutlich adossiert ist. Unonopsis Riedeliana R. E. FR. zeigt denselben Haupttypus wie die vor- hergehende Art. An dem vorliegenden Material waren jedoch die Inflore- szenzen reicher verzweigt; die Rhipidien waren bedeutend blütenreicher und boten in älteren Stadien — sie konnten augenscheinlich die Entwicklung mehr als ein Jahr fortsetzen — ein Bild, das an die oben ausführlich geschilderten Infloreszenzen von Duguetia bracteosa erinnerte. Die von mir in »Studien in 6 42 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 der Riedel’schen Anonaceen-Sammlung» gegebene Abbildung von Unon. Rzede- liana veranschaulicht dieses Verhältnis. Was die rein vegetativen Knospen betrifft, so kann hier erwähnt werden, dass auch an diesen das erste Blatt Monokotyledonenstellung einnimmt. Die Gattung Unonopsis ist auch mit Hinsicht auf das Glied des Blütenstieles und seines Verhaltens zu den Schuppenbildungen des Blütenstieles bemer- kenswert. An gutem Alkoholmaterial von U. Zindmani habe ich gefun- den, dass, wie gesagt, in den einzelnen Rhipidien jede Blütengeneration zwei Schuppen trägt, die dicht bei einander sitzen. In mehreren Fällen habe ich konstatieren können, dass der Blütenstiel mit einem Glied unmittelbar über der obern Schuppe abgeteilt war, sodass diese unter dem Glied beim Abfallen oder Entfernen der Blüte sitzen bleibt. In mehreren andern Fällen habe ich indessen beobachtet, dass diese Schuppe gleichsam eine Tendenz hatte mit dem Stiel über dem Glied zusammenzuwachsen oder an demselben nach oben verschoben zu werden, wobei ihre Verwachsungslinie vom Glied nach oben deutlich wahrnehmbar war. Bei der Art Kiedeliana scheint dieses Ver- hältnis fixiert zu sein; denn dort sitzt die obere Schuppe 2—5 mm über dem Glied; beim Abfallen der Blüte folgt die betreffende Schuppe daher im- mer mit der sich lösenden Blüte mit. Die Zusammenwachsung ist deutlich bis zum. Glied zu seben, wie aus dem Bild hervorgeht, das ich in »Studien in der Riedel'schen Anonaceen-Sammlung» Taf. 2 Fig. 2 vom Blütenstand der Art gegeben habe. Noch weiter ist die Entwicklung in dieser Richtung bei einer andern Unronopsis-Art gegangen, die ich gegenwärtig nicht identifizieren kann, die aber als Anona peduncularis SYEuD. (HOSTM. et KAPPL. Pl. surinam., ed. R. F. HONENACKER n. 1116) bestimmt war. Bei dieser sitzt nämlich die obere Schuppe ganz isoliert in der Mitte des Blütenstieles, etwa 8 mm. über dem Glied, ohne eine Spur von Zusammenwachsung mit dem Stiel oder Hinaufrück- ung an demselben zu zeigen. Nur aus dieser Art, ohne Vergleichung mit den übrigen, könnte man nicht schliessen, dass die betreffende Schuppe von der Basis des Stieles herstammt und ein grosses Stück über das Glied vach oben verschoben wurde. Bocagea Sr. Hi. Diese Gattung schliesst sich im Blütenstand äusserst nahe an Unonopsis an. Die Art multiffora MART., von der mir reichliches blütentragendes Ma- terial vorlag, hat Rhipidien mit sehr zahlreichen Blütengenerationen. Sie sitzen an ältern Achsen auf der Aussenseite eines Seitenzweiges an dessen Basis angesammelt. Die Erklärung dieser ihrer charakteristischen Placierung ist die, dass an den Jahressprossen hier wie bei Unonopsis Riedeliana in den Laub- blattachseln teils eine Infloreszenz, teils eine innen (oben) sitzende vegetative Knospe angelegt werden. Wenn diese zum Zweig ausgewachsen ist, sieht man die Infloreszenz an ihrer Basis (die Narbe des ursprünglichen Stützblattes wird mit der Zeit ausgewischt), wo sie ein paar Jahre lang fortfährt Blüten zu treiben. Natürlich braucht der vegetative Zweig nicht immer entwickelt ROB. E, FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEA 43 zu sein; wenn es sich nicht so verhält, so sitzt die Infloreszenz an älteren Zweigen ohne irgendwelche Relation zu den Seitenzweigen. Dieselbe Stellung hinsichtlich der Infloreszenz zeichnet auch die Art mat- togrossensis R. E. FR. aus, obwohl sie bei dieser nicht so blütenreich werden. Auch in dem Glied und den Schuppen des Blütenstieles schkessen sich die Bocagea-Arten nahe an die Gattung Unonopsis an. Bocagea multifiora stimmt dabei vollständig mit der oben geschilderten Unonopsis sp. (Anona peduncularis überein, während smartogrossensis mehr U. Lindman gleicht, indem die obere Schuppe hier weiter unten sitzt, näher am Glied und oft die Verwachsungslinie deutlich nach dem Glied hinunter zeigt. Zusammenfassung. Es erübrigt nun mit einigen Worten die Menge von Details zusammenzu- fassen, die im vorhergehenden über einige Arten aus 26 Anonaceen-Gattungen gegeben wurden. Wahrscheinlich ist ja, dass diese nicht alle die wechseln- den Typen repräsentieren, die unter den Anonaceen vorkommen können; doch dürften sie im ganzen ein gutes Bild von den charakteristischeren Verhält- nissen in der Familie geben. Was zunächst die einzelne Blüte betrifft, so mag hier hervorgehoben werden, dass denselben in einigen wenigen Fällen Hochblätter am Stiel fehlen (Fig. 20); in der Regel sind jedoch solche vorhanden. Im vorhergehenden konnte weiter für zahlreiche Gattungen oder Arten das Vorkommen eines Gliedes am Blü- tenstiel nachgewiesen werden, an dem die Blüte mehr oder weniger leicht und immer nach der Antese bei ausgebliebener Befruchtung abfallen. Da, wie gelegentlich der Fall war, ein solches Glied nicht beobachtet werden konnte, dürfte dies ausnahmsweise auf einem wirklichen Fehlen desselben beruhen (wie z. B. bei Anona phwoclados), in den meisten Fällen dagegen auf der Schwierigkeit, an gepresstem Material das vor dem Abfallen der Blüte undeut- liche Glied zu beobachten; besonders wenn sich ein dichtes Haarkleid am Blütenstiel findet, ist dieses meistens schwer zu konstatieren. Was die Hochblätter und ihr Verhältnis zum Glied betrifft, können in der Familie ein paar verschiedene Typen unterschieden werden. Der erste ist dadurch charakterisiert, dass über dem Glied keine Schuppen- oder Blattbil- dungen vorkommen, wogegen solche unter demselben in wechselnder Anzahl auftreten. Hieher gehören die Artabotrys-Arten, wenigstens die von mir un- tersuchten, wie in normalem Falle Arona glaucophylla und Unonopsis Lindman (s. weiter unter diesen Arten). Besonders klar durchgeführt ist dieser Bau bei der Gattung Guatteria, bei der die beiden obersten Schuppen — ausnahms- weise wie grüne Blätter entwickelt — beinah in derselben Höhe sitzen, un- mittelbar unter dem etwas schrägen Glied. Weit grössere Ausbreitung hat der andere Typus, bei dem der Blütenstiel zwei Hochblätter trägt, die gewöhnlich schuppenähnlich sind, und deren Glied unmittelbar oder ein kleineres Stück (z. B. bei Malmea) über der unteren 44 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. NO 6 derselben verlegt ist. Zu diesem Typus gehören die Gattungen Azona (beinah ausnahmslos; vgl. Fig. 3 und 6), Kollinia, Duguetia, Malmea, Uvaria, Mitrephora Maingayi (Fig. 14), Unonopsis Riedeliana und vermutlich eine ganze Reihe anderer die in dieser Hinsicht nicht näher untersucht werden konnten. Eine geringe Anzahl Arten bilden einen dritten Typus, der zwar durch ein Glied ausgezeichnet, aber ohne jegliche Blattbildungen am Blütenstiel ist, weder unter noch über demselben. So ist das Verhältnis bei den Gattungen Cardio- petalum und Hornschuchia (Fig. 20), bei Cleistopholis Staudtii und vielleicht einigen wenigen andern. Ganz gewiss könnten in der Familie noch andere Typen oder Modifika- tionen der eben genannten unterschieden werden. So sind z. B. die übergip- felten Blütenstiele bei gewissen Desmos-Arten und Oxymitra (Fig. 18) nur mit einem einzigen Hochblatt versehen und scheinen, soweit ich finden konnte, kein Glied zu besitzen. Die hier angeführten bilden indessen die wichtigsten Haupt- typen. Wenn einer von diesen als der für die Familie charakteristische be- zeichnet werden sollte, so wäre es gewiss der zweite der oben erwähnten, womit indessen nicht gesagt ist, dass dieser der in der Familie ursprüngliche ist, von dem die übrigen herzuleiten sind. Im Gegenteil ist oben bei mehreren Gelegenheiten (vgl. S. 10 über Arona glaucophylla und S. 42 über die Unonopsis- Gattung) hervorgehoben worden, dass gewisse Gründe vorhanden sind, die dafür sprechen, dass der erste, der Gxatteria-Typus, als ursprünglicher auf- gefasst werden muss und dass aus diesem wenigstens der zweite hervorge- gangen sein kann. Die Ansammlung der Blüte zu Blütenständen oder nicht steht natürlich in intimem Zusammenhang mit dem Vorkommen oder Fehlen von Brakteen, aus deren Achseln die Sekundärblüten ausgebildet werden können. Die hier oben unter dem dritten Typus angeführten Arten besitzen, da ein Hochblatt an den Blütenachsen fehlt, keine Möglichkeit zu wirklicher Infloreszenzbildung. Die Blüten sind daher hier ausnahmslos einzeln sitzend, wo ihre Stellung terminal ist, wie bei Cardiopetalum und Hornschuchia (Fig. 20), wogegen diejenigen, deren Stellung axillar ist, auch paarweise oder in Mehrzahl vorkommen können (z. B. bei Cleistopholis Staudtä) dank der Erzeugung von akzessorischen Knospen. Als ein anderer Typus von einzeln sitzenden Blüten möge der hervorgehoben werden, bei dem die Möglichkeit Sekundärblüten zu bilden mit dem Vorkommen von Brakteen am Blütenstiel vorhanden ist, wo aber die Knospenbildung in ihren Achseln ausbleibt. Hieher können z. B. die meisten Guatteria-Arten gerechnet werden, Zphedranthus, Asimina, Duguetia uniflora u. a. Diese leiten zu den allgemeinen Typen über, bei denen sekundäre florale Knospenbildung stattfindet und wo die Knospen freilich gelegentlich im unentwickelten Stadium verbleiben können, aber doch oft zu Blüten auswachsen, die zu wirklichen Infloreszenzen Anlass geben. Was den Bau der Infloreszenzen betrifft, so ist im vorhergehenden bei mehreren Gelegenheiten hervorgehoben worden, dass man zum Verständnis desselben das in der Familie so weit verbreitete Vorkommen einer Monoko- tyledonenstellung des ersten Blates der Seitensprosse in Betracht ziehen muss, ein Verhältnis, das ich kurz in einer in Berichte d. deutschen bot. Gesell- ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FÄMILIE ANONACEM: 45 schaft (1911) publizierten vorläufigen Mitteilung berührt habe. Als Resultat der nun abgeschlossenen Untersuchung, gegründet auf ein bedeutend reicheres Material, kann hervorgehoben werden, dass ich in der floralen Region der Pflanzen in keinem Fall eine andere als adossierte Erstblattstellung angetroffen habe, was auch von dem vegetativen Spross gilt, der die Blüte oder Inflore- szenz zu einer dem Blatt entgegengesetzten Stellung zu übergipfeln pflegt. Die einzige Ausnahme davon, die ich gefunden habe, bei Anona Cherimolia (vgl. Fig. 5), erhält, wie oben S. 7 näher begründet wird, ihre Erklärung als eine sekundäre Drehung der Knospe von der medianen zu der transversalen Orientierung und bekräftigt in Wirklichkeit die aufgestellte Regel. Was die übrigen, rein vegetativen Knospen anbelangt, so hat sich in den Fällen, wo das Material ein sicheres Urteil erlaubte, die adossierte Orientierung des ersten Blattes, die Monokotyledonenstellung, als die gewöhnlichste erwiesen und kann deshalb die für die Familie typische genannt werden (vgl. Fig. 26). Eine solche habe ich nämlich bei den Gattungen Cardiopetalum, Ephedranthus und Malınea konstatiert, ferner bei allen fünf darauf hin untersuchten Duguetia- wie bei den zahlreichen beobachteten Guatteria-Arten, bei Uvarıa sp., Arta- botrys Blumei und odoratissimus, Xylopia brasiliensis und odoratissima und bei Unonopsis Riedeliana. Transversale Stellung des ersten Blattes der rein vegeta- tiven Sprosse fehlt jedoch auch nicht; eine solche habe ich bei allen den in dieser Hinsicht untersuchten Repräsentanten folgender Gattungen gefunden: Anona (ein Dutzend Arten; Fig, 8), Rollinia (emarginata und rugulosa), Melodorum (manubriatum), Goniothalamus (Griffithii) und Asimina (triloba). In keinem Fall habe ich sowohl die Monokotyledonen- als auch Dikotyledonenstellung in einer und derselben Gattung vertreten gefunden. Was die phylogenetischen Betrachtungen betrifft, die an diese Frage angeknüpft werden können, will ich unter Hinweis auf den eben zitierten Aufsatz nur hervorheben, dass die neuen Beobachtungen über die Blattstellungsverhältnisse der Anonaceen, die hier vorgelegt werden, weitere Stützen für die dort ausgesprochenen Ansichten über die phylogenetischen Anknüpfungspunkte der Monokotyledonen an die Polycarpic@ geben. Aus der eben hervorgehobenen immer adossierten Blattstellung in den floralen Regionen der Anonaceen im Verein mit der regelmässigen Anlage des Tochtersprosses in der Achsel des ersten Blattes folgt, dass, wenn In- floreszenzbildung eintritt, diese dem Rhipidiumtypus angehören muss, ein bemer- kenswertes Verhältnis, da dieser Blütenstandstypus im übrigen nur bei den Monokotyledonen angetroffen wird. Was den Blütenreichtum betrifft, so haben wir gesehen, dass die Rhipidien im allgemeinen blütenarm (vgl. oben unter den Gattungen Kollimia, Duguetia, Anona (Fig. 6.) u. a.), seltener mit einer grösseren Anzahl von Blütengenerationen ausgerüstet sind, wie bei den Uxo- nopsis- und Bocagea-Gattungen, Duguetia bracteosa, Mitrephora Maingayı (Fig. 14) u. a. Weiter möge auch hervorgehoben werden, dass die Rhipidien gelegentlich zu Infloreszenzen von zusammengesetzterer Art kombiniert werden können. Bei Melodorum manubriatum ensteht z. B. dadurch eine grössere falsche Infloreszenz, dass die Laublätter an den floralen Sprossteilen leicht abfallen und die zahlreichen blütenarmen getrennten Rhipidien auf diese Weise 46 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 scheinbar zu einem einzigen grossen Blütenstand angehäuft werden. Ebenso werden bei einigen Gattungen (Uronopsis. Bocagea, Artabotrys) mehr oder weniger blütenreiche Rhipidien in den Blattachseln eines Teiles der Hochblätter ge- bildet, die am Blütenstiel sitzen (Fig. 34), wodurch eine zusammengesetzte Infloreszenz von durchgehend cymösem Typus erzeugt wird, welche bei der Gattung Artabotrys gleichzeitig zu eigentümlichen, irritabeln Kletterorganen umge- bildet wird (vgl. Fig. 21—23). Als eine gemeinsame Regel für die Familie glaubte ich konstatieren zu können, dass die Blütenstände immer dem ceymösen Typusangehören. Die gelegentlich von verschiedenen Verfassern gelieferten Angaben von racemös gebauten Infloreszenzen dürften, soweit ich gefunden habe, auf fehlerhaften Deutungen beruhen; in einigen speziellen Fällen habe ich im vorhergehenden solche Angaben korrigieren können. Was den Platz der Blüten und Infloreszenzen an den Sprossen betrifft, so dürfte aus der vorhergehenden Schilderung der einzelnen Gattungen zur Genüge hervorgegangen sein, dass die terminale Stellung als die ursprüngliche angesehen werden kann (Fig. 1). Nur bei relativ wenigen Arten ist diese indessen während der ganzen Entwicklung der Pflanze beibehalten und als typisch - für die Art fixiert; so verhält es sich z. B. bei Anora aurantiaca, pygmaa u. a. Gewöhnlich kommt jedoch eine Übergipfelung der Blüte oder Infloreszenz durch das Auswachsen eines achselständigen Sprosses aus der obersten Laub- blattachsel vor; eine entgegengesetzte» Stellung wird dadurch erhalten (Fig. 2). Sollte ein besonderer Typus als der für die Familie charakteristischste hervorgehoben werden, so möchte ich gerade auf diesen letztern hinweisen, der sich rein oder auf verschiedene Weise modifiziert bei den meisten Gat- tungen wiederfindet. Ein sehr gewöhnliches Verhältnis ist, dass das Stütz- blatt des Übergipfelungssprosses an diesem seinem Axillarspross nach oben verschoben wird. Meistens ist die Verschiebung ganz kurz, wodurch die Blüte oder der Blütenstand ungefähr dem Blatt entgegengesetzt sitzt, obwohl etwas unter demselben; hier mag nur auf die Gattungen Duguetia, Popowia, Desmos und Hornschuchia (Fig. 20) hingewiesen werden. Gelegentlich kann indessen das Blatt soweit nach oben verschoben sein, dass die »entge- gengesetzte» Stellung der Blüten verwischt wird; sie können mehr oder weniger in die Mitte der Internodien zu sitzen kommen (Cardiopetalum, Oxymitra; Fig. 19) oder auch, merkwürdigerweise scheinbar achselständig, wie gewöhn- lich bei Aollinwia parviflora (Fig. 9), gelegentlich bei Rollinia dolabripetala (Fig. 10), Uvaria macrophylla u. a. Diese Beispiele geben gleichzeitig eine Andeutung, dass man sich mit der allergrössten Vorsicht über die axillare Stellung der Blüten in der Anonaceen-Familie aussprechen muss. Als eine zweite Veränderung der entgegengesetzten Stellung kann die hervor- gehoben werden, wo der Übergipfelungstrieb mit dem Stiel der termi- nalen, übergipfelten Blüte zusammenschmilzt. Eine solche kurze kongenitale Zusammenwachsung finden wir z. B. bei mehreren Anona-Arten (Dheoclados, Sancte cruis u. av Fig. 3), bei Phwanthus Cumingü u, a.; eine längere, die sich mehr oder weniger längs dem halben Internodium erstreckt, treffen wir auch bei gewissen Aroza-Formen und anderswo in der Familie. Am weitesten geht die Zusammenschmelzung bei Arona Malmeana ROB. E. FRIES. DIE BLÜTENSTANDSVERHÄLTNISSE BEI DER FAMILIE ANONACEE 47 (Fig. 6), glawophylla, dioica, Phwanthus nutans u. a., wo die Infloreszenz die eigentümliche Stellung unmittelbar unter dem ersten Blatt des Übergipfelungs- sprosses einnimmt. 5 Im vorhergehenden speziellen Teil sind auch bei einigen Gattungen die Blüten oder Blütenstände als rein achselständig bezeichnet worden (vgl. Fig. 31 und 34). Es ist oben unter der Gattung Guatteria hervorgehoben worden, wie man sich auch diesen Typus leicht als aus dem terminalen, für die Familie unzweifelhaft ursprünglichen hervorgegangen denken kann. Dort wurde gezeigt, dass von an der Spitze von gewöhnlichen blättrigen Sprossen sitzenden Blüten (bei Guatteria glauca) ein gleichmässiger Übergang zu den nur mit Hochblättern versehenen, in den Blattachseln erzeugten Blüten sich findet, welche die Mehrzahl der Gxatzteria-Arten charakterisieren. Dasselbe Raisonne- ment könnte man ja auch betreffend das Aufkommen der übrigen axillaren Blüten geltend machen, wie bei den Gattungen Anaxagorea, Ephedranthus und Melodorum. Die Grenze zwischen achselständigen und terminalen Blüten ist ja auch oft sehr schwach, aber wenn man mit der ersteren Bezeichnung die Fälle im Auge hat, wo aus den Blattachseln blütentragende, mit keinen oder nur reduzierten schuppenähnlichen Blattbildungen ausgerüstete Sprossen hervorkom- men, so muss auch der achselständige Blütenstandstypus der Familie Anonacex zuerkannt werden. Schliesslich erhebt sich die Frage, inwieweit die Verteilung dieser zwei Haupttypen für die Placierung der Blüten und Blütenstände, die terminale und die axillare, wie die verschiedenen Modifikationen derselben eine Entsprechung in der systematischen Aufteilung der Familie zeigen und inwieweit überhaupt die Blütenstandsverhältnisse als systematische Eigenschaften verwendbar sind. Bei der Behandlung der einzelnen Gattungen habe ich im vorhergehenden nachgewiesen, dass in den allermeisten Fällen die beiden Haupttypen auf ver- schiedene Gattungen verteilt sind, sodass in ein und derselben Gattung in der Regel nur der eine Typus vorkommt. Nimmt man dagegen Rücksicht auf die grösseren Gruppen der Familie, so hält diese Regel durchaus nicht stand. Ja, Ausnahmen gibt es auch, was die Gattungen betrifft, indem einige solche (Melodorum, Anaxagorea, Popowia und vielleicht auch andere wie \ylopza und Pheanthus) eigentümlich genug einige Arten mit terminalen, andere mit axillaren Blüten oder Infloreszenzen aufweisen können. Für die Aufteilung der Familie im grossen scheint deshalb die verschiedene Anordnung der Blüten nicht an- wendbar zu sein, für ihre Einteilung in kleinere Gruppen dagegen in gewissem Grade. Nach meiner bestimmten Überzeugung dürfte auch bei Systematisie- rungsarbeiten in der Familie mehr Rücksicht auf die von der Anordnung der Blüten geholten Charakteren genommen werden als bis jetzt der Fall gewesen ist. Es wird sich dabei ganz sicher zeigen, dass für die Begrenzung der Gattungen und Untergattungen das Studium der Blütenstandsverhältnisse von unschätzbarem Nutzen sein kann. Einige Fälle sind auch im vorhergehenden bereits erwähnt worden, wo ich gefunden habe, dass die Anordnung der Blüten die gemachten Gattungsaufteilungen oder Überführungen von Arten einer Gat- tung in eine andere bestärken (vgl. unter Gomothalamus S. 36, Xylopia levigataS. 40 und C/eistopholis gracilipes 5. 38) oder wo die Blütenstandsverhältnisse eine Andeu- 48 ACTA HORTI BERGIANI. BAND 6. N:O 6 tung über eine mögliche natürliche Aufteitung der bewussten Gattung zu geben scheinen (Anaxagorea und Cleistopholis). In geringerem Grade als der terminale und axillare Blütencharakter sind na- türlich die verschiedenen Modifikationen dieser Haupttypen. von denen im vorhergehenden Beispiele gegeben worden sind, geeignet, für die Systemati- sierung im grossen in der Familie verwendet zu werden. Als beleuchtend in dieser Hinsicht mag hervorgehoben werden, dass ein und dieselbe Gattung wie Anona — mit ihren morphologisch terminalen Blüten oder Blütenständen — so verschiedene Verhältnisse aufweist wie permanent terminale Stellung, ein- fache Übergipfelung, Übergipfelung im Zusammenhang mit Verschiebung des Stützblattes am Übergipfelungstrieb und Hinaufrückung der Blüte durch kon- genitale Zusammenwachsung an dem übergipfelnden Spross. Auch andere Gattungen sind in dem speziellen Teil erwähnt worden, bei denen ähnliche wechselnde Verhältnisse angetroffen werden, um nicht zu sprechen von der in ein und derselben Gattung oft vorkommenden grossen Ungleichheit im Blüten- reichtum der Rhipidien (vgl. Duguetza). Für die speziellere Gattungssystematik, für die Artbegrenzung und Artgruppierung in den Gattungen scheinen mir indessen in vielen Fällen auch diese Charakteren von grossem Wert sein zu können. Von allergrösster Bedeutung wäre es deshalb, dass auch in rein deskriptiven Arbeiten über die Familie die Blütenstandsverhältnisse nicht mit allzu schwe- benden Ausdrücken angegeben würden, wie es leider so oft der Fall ist, sondern dass Versuche gemacht würden ihren morphologischen Bau anzugeben; denn nur wenn wir denselben kennen, können die Infloreszenzen für systematische Betrachtungen angewendet werden. Genom NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM, kunna erhällas: ACTA HORTI BERGIANI. Band I. Pris 18 kronor. N:o 1. V. B. Wırrrock. Några bidrag till Bergianska Stiftelsens historia. Med 1 porträtt och 2 kartor. Pris 2 kr. 25 öre. N:o 2. V. B. Wırrrock. Om planen för Bergielunds botaniska trädgärd samt om trädgärdens tillständ 1891. [De horto botanico Bergiano.] Med 5 taflor och 1 karta. Pris 2 kr. 50 öre. N:o 3. V. B. Wırrrock & H. O. JueL. Catalogus lantarım perennium bienniumque in Horto Botanico Bere annis 1890 et 1891 sub dio cultarum. Cum tabula. Pris 2 kr. N:o 4. V. B. Wırrrock. Linaria Reverchonii nov. spec., dess morfologi och lefnadshistoria. [De Linaria Reverchonii n. sp. observ. morphol. et biolog.] Med 1 tafla. Pris 2 kr. N:o 5. H. O. JueL. Studier öfver Veronica-blomman. Med 2 taflor. Pris 2 kronor. N:o 6. C. A. M. LINDMAN. Om några arter af släktet Silene. [De speciebus nonnullis generis Silenes.] Med 1 tafla. Pris 1 kr. 50 öre. N:o 7. H. DAHLSTEDT. Om några i Bergianska träd- gården odlade. nya eller mindre kända Hieracier. [De Hieraciis nonnullis scandinavicis in Horto Bergiano cultis.] Pris 1 kr. 75 öre. N:o 8. V. B. WirrrRocKk. Biologiska ormbunksstudier. De filicibus observationes biologic®.] Med 5 taflor. ris 4 kr. Band II. Pris 18 kronor. N:o 1. V. B. Wırrrock. Viola-Studier I. Morfologisk- biologiska och systematiska studier öfver Viola tricolor L.) och hennes närmare anförvanter. [De Viola tricolore IR aliisque speciebus sectionis Melanii observationes morphologic#, biologic®, systematicz.] Med 14 färg- lagda taflor och 17 bilder i texten. Pris 8 kr. N:o 2. H. O. Jurr. Om byggnaden och utvecklingen af stammens kärlsträngsväfnad hos Veronica longifolia L. [De tela fihrovasali Veronica longifoli®s L.] Med 16 bild. Pris 1 kr. 75 öre. N:o 3. Sv. Murseck. Studien über Gentianen aus der Gruppe Endotricha Froel. Mit 1 Karte. Pris 1 kr. 75 öre. N:o 4. H. DaunstEbT. Anteckningar till kännedomen om Skandinaviens Hieracium-flora. 1 [Adnotationes de Hieraciis scandinavicis.] Pris 4 kr. N:o 5. Sv. Murseck. Neue oder wenig bekannte Hybriden in dem botanischen Garten Bergielund. (Hortus Bergianus.) Mit 1 Tafel. Pris 1 kr. 75 öre. N:o 6. V.B. Wırrrock. Om den högre epifytvegeta- tionen i Sverige. [Ueber die höhere epiphytische Vegeta- tion in Schweden.] Pris 1 kr. 50 öre. N:o 7. V. B. Wırrrock. Viola-studier II. Bidrag till de odlade penséernas historia med särskild hänsyn till deras härkomst. [A Contribution to the History of the Pansies having special reference to their origin.] Med 70 bilder i texten och 1 tafla. Pris 3 kr. Band III. Pris 28 kronor. N:o 1 A. H. HEssELmaAs. Om groddknoppfjälls ut- bildning till florala blad hos Lilium bulbiferum L. Med 1 tavla. [Ueber die Ausbildung von Bulbillenblättern als florale Blätter bei Lilium bulbiferum L.] Pris 75 öre. N:o1B. C.Lmpuman. Remarques sur la floraison du genre Silene L. Med 12 bild. Pris 75 öre. N:o 2. V. B. Wırrrock. Illustrerad förteckning över Bergielunds botaniska trädgärds samling porträtt av botaniska författare; jämte biografiska notiser. Med 213 porträtt. [Catalogus illustratus Iconothec® Botanic» Horti Bergiani Stockholmiensis anno 1903. Notulis bio- graphieis adjectis. Cum 46 tabulis.] Pris 8 kr. 50 öre. N:o 3. V. B. Wırrrock. Illustrerad förteckning över Bergielunds botaniska trädgårds samling porträtt av botaniska författare; jämte biografiska notiser. Med 406 porträtt. [Catalogus illustratus Iconotheca Botanica Horti Bergiani Stockholmiensis. Notulis biographicis adjectis. Pars II. Cum 151 tabulis.] Pris 18 kr. Band IV. Pris 16 kronor. N:o 1. V. B. Wırrrock. Några ord om Linné och hans betydelse för den botaniska vetenskapen. Med 3 porträtt. Pris 50 öre. N:o 2. H. Dantsteor. Ueber einige im Bergianschen Botanischen Garten in Stockholm kultivierte Taraxaca. Mit 2 Tafeln und 8 Textfiguren. Pris 2 kr. N:o 3. N. Srrv£es. Zwei im Bergianschen Garten im Sommer 1906 gefundene Senecio-Hybriden, S. nebro- densis L. x viscosus L. und S. nebrodensisL. x vulgaris L. Mit 1 Tafel. Pris 50 öre. N:o 4. S. Armquist. Studier över Bergianska träd- Eisen; spontana Rosa-former. Med 1 tayla och 84 text- ilder. Pris 2 kr. 50 öre. N:o 5. G. O. A:s Marne. Några anteckningar om Victoria Lindl., särskilt om Victoria Cruziana d'Orb. Med 4 tavlor. Pris 2 kr. 50 öre. N:o 6. E. ALMQUIST. pastoris (L.). Mit 66 photographischen Abbildungen im Text. Pris 2 kr. N:o 7. V. B. Wırrrock. Linnsa borealis L.. en mångformig art. [Linnea borealis L..species polymorpha Studien über Capsella bursa 7 EF + et polyehroma.] Med 13 mestadels färglagda tavlor och is 18 textbilder. Pris 8 kr. Band V. Pris 12 kronor. N:o 1. V. B. Wırrrock. Meddelanden om granen särskildt hennes svenska former, i bild och skrift. Af- delning 1. Med 28 taflor, delvis i färg. [De Picea excelsa (Lam.) Lk. presertim de formis suecicis hujus arboris. SE ER Cum XXVIII tabulis, ex parte coloratis.] Pris 5 kr. 50 öre. N:o 2. S. G:son Bromgvist. I Bergielunds botaniska trädgård iakttagna Verbascum-hybrider särskildt V, longifolium Ten. x speciosum Schrad. Med 6 textbilder. Pris 50 öre. N:o 3. ErIK Luspström. Beobachtungen und Studien bei den in den Jahren 1912-13 ausgeführten Pflanzen- - bestimmungenim Botanischen Garten Bergielund (Hortus Botanicus Bergianus). [Plants in Horto Botanico Bergi- = ano annis 1912—13 critice examinatze.] Mit 8 Tafeln und 51 Textbildern. Pris 5 kr. N:o 4. BJ. Parm. Zur Embryologie der Gattungen Aster und Solidago. [De embryologia generum Asteris et Solidaginis.] Mit 29 Bildern im Text. Pris 1 kr. Band VI. Pris 17 kronor. N:o 1. Ro». E. Fries. Några drag ur den Bergianska trädgårdens historia 1885—1914. Med 2 kartor och 106 tavlor. Pris 7 kr. 50 öre. N:o 2. V. B, Wırrrock. Anteckningar om nordiska namn på Stellaria media (L.) Cyr. Efter författarens död utgivna av Ro». E. Fries. Med 1 karta. Pris 2 kr. N:o 3. KARL Arzeuıus. Zur Entwicklungsgeschichte der Gattung Gloriosa. Mit 10 Bildern im Text. Pris I kr, N:o 4. Ros. E. Fries. Strödda iakttagelser över Bergianska trädgärdens Gymnospermer (Zerstreute Beo- bachtungen über die Gymnospermen des Bergianischen Gartens). Med 1 tavla och 1 textfigur. Pris 2 kr. 50 öre. N:o 5. C. och R. Frorm. “P. J. Kergius“, en ny äpplesort. Med 1 tavla och 1 textfigur. Pris I kr. 50 öre, N:o 6. Ros. E. Fries. Studien über die Blüten. standsverhältnisse bei der Familie Anonaces®. Mit ar Bildern im Text. Pris 2 kr. 50 öre.