a Cremer on oer os
st. * we son
deg et ns i ll
yer =~
2 ,
Poetry ety, Vg
nT ad ra
at ee
aie
Byte a oe 4 aha! eg ig is? ‘i ab
nest ‘ ; c ae 8
ACTA
SOCIETATIS
PRU FAUNA BT FLORA FENNICA
VOLUMEN NONUM.
+ Ge
HELSINGFORSIAZ, st ae
POGRAPHICA HEREDUM 1893—1894.
' oh ae ® =< > - ’
< 7 ea ; shed ea’.
Rieaee outelgu *
wycaeaie A AMET PR:
=~!
sRAR : 4 ee Vv bY
Pag.
Karsten, P. A., Symbole ad Mycologiam fennicam. Pars XXXII 1—11- Westerlund, A., Hymenopteroloogisia havainnoita Laatokan poh-
Pe-PONMROUG V. POOR: ca Sse te ee bo ee ee ee Se ees 1—30.
Sahlberg, John, Catalogus Trichopterorum Fenni prcursorius 1—19. Reuter, O. M., Corrodentia fennica. I. Psocidee. — Férteckning
och beskrifning Ofver Finlands Psocider. Med en planch.... 1—49. Brenner, Magnus, Spridda bidrag till kinnedom af Finlands
Hieracium-former. II Nordésterbottniska Hieracia ........ 1—43. Reuter, Enzio, Férteckning éfver Macrolepidoptera funna i Fin-
De te SERS 6 oer ems Ago es ie ee eee ee Roe bee 1—85. Levander, K. M., Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten. Mit
en es 5 ace. a OR ee oe sta 1—87. Reuter, 0. M., Neuroptera fennica. — Forteckning och beskrit-
ning éfver Finlands Neuropterer ......- +--+ eee ee eres 1—36. Levander, K. M., Einige biologische Beobachtungen itber Smin-
thavas apicalis Reuter... occ: ees eS i Be eee 1—10. Levander, K. M., Peridinium catenatum n. sp. Kine kettenbil-
dende Peridinee in finnischen Meerbusen. Mit einer Tafel . 1—19.
Stenroos, K. E., Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto. 1—S5.
5 Pl.; 474 Pg.
sX3]
? “apeiepen 2? Pee | eal dinclig | im. ci . rte coal > * pial wh a boas f panbiel ht f os a : k siete! a : a rs ee gh ne wiuertseat qubrixagiuabsatedovo f Ef Sant ae a A a i ieee ioe ata rina sits paladn py 4. pinup ytekealt i, “scat ts iy xe Sib ak tlle, tal “iS
ae -atsaagti> swaterma ‘sinjawl wid voi Bk a mere
. ? Pew i 2c * 4 ? ° rs 2*4 4 ahs mi — ; 7 oF - A ; F : a a, z "ithe hid -gattaoawi't opines), ovolipar: KA alt: a. pen a bass 7 * ties y i = - ~{ : a | Fp les Te % (aatqss #1 chalet. jexto pain es ag : a
St”. cee ET comin sdielyoleld dyad A a ee ce ce. tf he ne . .) ee beinane. aaburd
ay as itz ar | oid “t fer . 2 mira vey to awarieatt v ex. a a 3 reheat | a ~ fa--"y Pll 2
~ = 7 ae 2
a =~ = Ot] Bag i’ “Ae y y a » . < ep i> = ADs oe ata yGasy elt YHA Stele VY wiheinn a rit ist sheoh a wae an : i a -> oi : = ye t =n ate ri oer ae - ae | av j ois de Ad e 7 ad (PSien) 2 his 4 , ries rs *> onl s eres Bit = ’ a
i. 4 ee et OR OA : : = ; ¥ = es ae , tt ; , = | e , > ‘ i , a nits “_"
= = ec a Fy - ea oe
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, IX, no 1.
SYMBOLAE
Al) MYCOLUGIAM FENNICAM,
PARS XXXII.
AUCTORE
P. A. KARSTEN.
(SOCIETATI EXHIBITUM 5 NOV. 1892.)
HELSINGFORSIA, EX OFFICINA TYPOGRAPHICA J. SIMELI, 1893.
ea
4
ak:
a
aE
Lseda.\ ven: eau
:
os
iam
Symbolae ad Mycologiam Fennicam. Pars XXXII.
Auctore
P. A. Karsten.
(Societati exhibitum 5 nov. 1892.)
Clitocybe vilis n. sp. — Pileus carnosus, tenuis, e convexo planiusculus, umbonatus, glaber, pellucide striatus, lividus, siccitate pallidus, 3 cm. vel paullo ultra latus. Stipes aeqvalis, flexuosus, undique glaber, apice albo-furfuraceus, umbrinus, in statu sicco lividus, 7—8 cm. altus, 1,5 mm, crassus. Lamellae adnatae, dente decurrentes, confertae, pallidae, angustae. Sporae sphaeroideo — vel late ellipsoideae, long. 2,5—3,5 mmm., crass. 2 mmm. Basi-
dia cylindraceo — clavata, long. circiter 18 mmm., crass. 5 mmm. Cystidia nulla. — Inter muscos in abiegnis in Syrjaas, m. ineunte Sept. 1892. — Inodora.
Armillariella imperialis (Fr.) Karst. in regione Viburgensi hoe anno ab amico A. Thesleff lecta.
Marasmius funicularis (Fr.) Karst. Collybia dryophila (Bull.) Fr. B. fwnicularis Fr. Monogr. p. 163 — Pileus rufescens, vix
i -
expallens, laevis, usqve ad 5 cm. latus. Stipes sulcatus, apice incrassatus, curvatus, albido-lutescens, 3—-4 cm. altus. Lamellae sulphureae, expallentes. ‘Sporae ovales, eguttulatae, long. 5—6 mmm., crass. 2—3 mmm. — In truncis Betulae putridis prope Mus- tiala, fine m. Junii hujus anni. — Ad Marasmium butyracewm vergit.
Hygrophorus albidus n. sp. — Pileus submembranaceus, e convexo planus, umbonatus, saepe circa umbonem depressus, cute longitudinaliter fibrilloso-contexta, circa marginem subinde rugis papilliformibus sparsis ornatus, laevis (haud pellucide striatus), albidus, unicolor, viscidus, 2—3 cm. latus. Stipes aeqvalis, non-
4 Karsten, Symbolae ad Myc. fenn., XXXII.
numgvam flexuosus, flocculosus (nec punctis praeditus), albidus, circiter 7 cm. altus, et 3 mm. crassus. Lamellae adnato-decur- rentes, distantes, candidae. Sporae late ellipsoideae, eguttulatae, apiculo basali obliqvo, long. 8—10 mmm., crass. circiter 6 mmm. Basidia cylindraceo-clavata, long. circiter 44 mmm., crass. 6 mmm. Cystidia nulla. — Supra acus Piceae excelsae in silva acerosa, Syrjiias, m. Sept. — Inodorus. H. terebrato Fr. et H. tephroleuco affinis, differens ab illo stipite flocculoso, nec glabro, lamellis adnato-decurrentibus, non triquetris, ab hoc staturami nore, pileo unicolore et stipite haud nigro-fibrilloso.
Russula puellaris Fr. pileo roseo, expallente, disco obscuriore, stipite nonnumgqvam deorsum leviter incrassato lamellisqve distan- tibus in regione Mustialensi legitur.
Mycena aurantio-marginata Fr. Epicr. p. 100. Monogr. p. 197 supra acus Piceae in silva mixta densa loco uliginoso speci- mine unico m. Sept. 1892 observata. Nova pro Fennia. — Sporae sphaeroideo-ellipsoideae, uniguttatae, lg. 6 cr.4 mmm. Basidia cy- lindraceo subclavata, lg. 21—23 mmm., cr.6—7 mmm. Cystidia nulla.
Mycena subplicosa n. sp. — Pileus membranaceus, e campa- nulato convexus, obtusus vel obsolete umbonatus, sulcis distantibus fere plicosus, glaber, cinereo-pallidus, vix hygrophanus, 1—2 cm. latus. Stipes rigido-fragilis, aeqvalis, laevis, nitens, nudus, hya- lino — vel livido-pallidus, siccus, basi strigosus, haud radicatus, 4—5 cm. altus, 1—1,5 mm. crassus. Lamellae adnatae, distantes, subventricosae, albidae, integerrimae, unicolores. Sporae ellipsoi- deae, lg. 6—8 mmm., cr. 3—5 mmm. Cystidia rara, aciculari- attenuata, lg. 30 mmm., cr. 6 mmm, -— Inter acus et ramulos Pini ad Mustiala, m. Sept. — Priori affinis.
Mycena plumbea Fr. inter muscos in silva acerosa, Syrjaas, fine m. Julii hujus anni obvia. Adhuc tantum prope Upsaliam lecta.
Mycena amicta Fr. var. truncata n. var. — Pileus membra- naceus, conoideo-campanulatus, vix umbonatus, striatus, siccus, glaber, albidus, rore candido tectus, 1 cm. altus et latus. Stipes aeqvalis, subtenax, flaccidus, pallescens vel lividus, flocculoso- pruinosus, apice pruinatus, basi radiciformi tomento tenui, dein coerulescente obductus, circiter 6 cm. altus, 2 mm. crassus. La- mellae stipitem attingentes, adnatae, subdistantes, adscendentes, lineares, pileo concolores, unicolores. — Ad terram inter muscos
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 1. 5
in silva acerosa, Syrjiids, prope Mustiala, m. Julii 1892. — A M. amicta radice stipitis brevi, obtusa, non tortuosa, tomento obvo- luta praeprimis discrepat.
Mycenula fimicola n. sp. — Pileus submembranaceus, e conico- convexo planiusculus, umbonatus vel papillatus, ad umbonem striatus, glaber, ochraceo-helvolus, siccus alutaceus, 0,5—1 cm. latus. Stipes e farcto cavus, aeqvalis, flexuosus, tenax, cartilagineus, totus glaber, superne albo-pruinosus, ferrugineus, dein badius, subnitens, 2—3 cm. altus, 1--1,5 mm. crassus. Lamellae adnatae, secedentes, confertae, snbventricosae, ex albido alutaceae. Sporae ellipsoideae, hyalinae, eguttulatae, lg. 6—9 mmm., cr. 3—4 mmm. Basidia cylindraceo-clavata, lg. 25—30 mmm., cr. 6—7 mmm. Cystidia subulata, lg. circiter 70 mmm., cr. 18 mmm. Hyphae
tramae usqve ad 23 mmm. crassae. — Supra fimum eqvinum loco uliginoso in prato Myllypera ad Mustiala, mensibus Augusto exeunte et Septembri ineunte hujus anni. — Est ab omnibus
remota species, IZ. purae (Pers.) forsam proxime affinis. Nawco- riam in memoriam revocat.
Omphalia leucophylla Fr. ad ligna putrida et ramulos Pini cis Mustiala passim obvia. — Pileus membranaceus, profunde umbilicatus vel demum infundibuliformis, subinde pervius, glaber, cinerascente pallidus, sqvamulis fuligineis minimis, dein glaber, virgatus, umbilico obscuriore, fuligineo, margine deflexo, involuto omnino laevi, usqve ad 6 cm. latus. Stipes aeqvalis, vulgo basi leviter incrassatus, ut plurimum curvulus vel flexuosus, sericellus, mox glaber, albus, usqve ad 7 cm. altus et 5 mm. crassus. La- mellae decurrentes, distantes, lineares, albae, subinde demum lu-
tescentes. — Vulgo caespitosa. Figura Omph. leucophyllae Fr. in Icon. Fung. in hance optime qvadrat, minus vero descriptio. Entoloma mimicum n. sp. — Pileus membranaceus, campa-
nulatus vel hemisphaericus, cbtusus, demum expansus, ultra me- dium striatus, glaber, fuscescente lividus, siccitate isabellino-livens et sericeo-nitens, margine primitus involuto, circiter 1,5 cm. altus et 3 cm. latus. Stipes e farcto cavus aeqvalis, teres, strictus, rigido-fragilis, cartilagineus, glaber, politus, striatulus, lividus, apice nudus, usqve ad 7 cm. altus, ciricter 2 mm. crassus. La- mellae adnatae, mox secedentes, subconfertae seu subdistantes, a stipite versus marginem pilei attenuatae, albido-pallentes, dein
6 Karsten, Symbolae ad Myc. fenn., XXXII.
sordidae, ad latera laeves. Sporae 4—5-angulatae, 9—12 mmm. diam. — Aliqvoties circa Mustiala lectum. — Affine est Entolo- mati sericeo (Bull.) et Nolaneae pascuae (Pers.), ab illo pileo mem- branaceo, obtuse campanulato vel hemisphaerico, ultra medium striato, stipite cartilagineo, elato, lamellis pallidioribus odoreqve debili, a hoc forma pilei lamellisqve differt. Pro Mycena galeri- culata primo obtuitu facile sumitur.
Cortinarius (Telamonia) disjungendus n. sp. — Pileus carnosus, convexus, gibbus, laevis, glaber, fuivente umbrinus, striis sparsis albicantibus s. argentatis notatus, disco subumboniformi cinna- momeo-fulvello, hygrophanus, margine primitus albido-fibrilloso, subinde argute et regulariter infracto, circiter 5 cm. latus. Stipes solidus, aeqvalis, basi incrassatus et radicans, sordidus, cuticula e fibrillis pallente albidis, laxis contexta, intus sordide fulvens, curvatus, circiter 8 cm. altus et 1 cm. crassus. Lamellae primo adnatae, dein latescendo ad dimidium modo adnexae, distantes, distinctae, e pallido aqvose cinnamomeae. Sporae ellipsoideae, flavidae (sub lente), lg. 1O—17 mmm., cr. 5,5—-6,5 mmm. — In silvaticis prope Mustiala versus lacum Sarkjarvi, m. Sept. — Locum systematicum inter Cort. brunneum et Cort. brunneofulvwm habet. Cort. brunneus Cook. Brit. Fung. tab. 854 verisimiliter huc pertinet.
Cortinarius brunneo-fulvus freqventer obvius in abiegnis in Syrjias. Pileus saepe acute umbonatus, umbrino-fulvus, siccus cinnamomeo-fulvus. Stipes extus intusqve umbrino-fulvus. Sporae ellipsoideo-sphaeroideae, flavidae (sub lente), 7—10 = 6 mmm.
Cortinarius infucatus Fr. var. croceipes n. var. — Laete luteus. Pileus carnosus, marginem versus abrupte tenuis, e conico- convexo plano-convexus, obtusus, siccus, glaber, laevis, luteus, dein fulvescens, usqve ad 7 cm. latus. Stipes solidus, a basi clavata attenuatus, fibrillosus, pallidior, basi spongiosus, extus intusqve croceus, usqve ad 17 cm. altus, apice 1, basi 2,5 cm. crassus. Lamellae adnatae, confertae, arcuatae, lineares, acie dentatae, pallidiores, 8 mm. latae. Sporae subsphaeroideae, fla- vidae (sub lente), lg. 7—8 mmm. cr. 6—7 mmm. vel 6 mmm. diam. — Inter muscos in abiegnis in Syrjaéas, m. Sept.
Cortinarius cinnamomeus (Linn.) Fr. var. croceipes n. var, — Stipes, praecipue basi, croceus. Pileus subaurantio-fulvus. — In Syrjaias, m. Aug. — Caespitosus.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 1. 7
Sporae Cortinarii triformis Fr. *C. melleopallentis Fr. ellipsoi- deae, rarius ovoideo-ellipsoideae, flavescentes, 7—10 = 5—6 mmm.
Cortinarius nitens n. sp. — Pileus subcarnosus, e convexo explanatus, regularis, umbonatus, primitus e velo albo-sericeus, dein glabratus, nitidus, fusco-badius, hygrophanus ?, circiter 8 cm. latus, carne pallida. Stipes aeqvalis vel deorsum attenuatus, extus intusqve fuscus, circiter 12 cm. altus et 8 mm. crassus. Cortina eximie fibrillosa, alba, collabens in zonas obliqvas appressas, nitidas, nec annulatas, stipitem cingentes. _Lamellae obtuse adnatae, minus confertae, tenues, pro ratione angustae, pallide fulvo- cinnamomeae. Sporae ellipsoideae, flavescentes (sub lente), uni- guttulatae, lg. 6 mmm., cr. 3,5 mmm. — Unicum specimen loco sylvatico prope Mustiala m. Sept. 1892 nobis obvius. — Stipite multo longiore, pileo, ut videtur, vix hygrophano lamellisque pallidioribus a C. rubricoso differt. Sporae C. rubricost sec. Brit- zelmayr lg. 8—10, cr. 4—6 mmm.
Cortinarius (Hydrocybe) umbilicatus n. sp. — Pileus carnosus, margine tenuis, firmus, convexo-planus, umbilico minuto, undu- latus, obtusus, laevis, glaber, cute siccitate diffracta, badio-spa- diceus, siccus spadiceus vel subalutaceus, disco saepe obscuriore, 4—5 em. latus. Stipes farctus, firmus aeqvalis, vulgo basi fusi- formi-incrassata, striatulus, glabrescens, albidus, curtus, circiter 4 cm. altus et 1 cm. crassus. Lamellae adnatae, mox secedentes, confertae, postice perlatae, versus marginem pilei attenuatae, cinnamomeae, demum plus minus in fuscum vergentes. Sporae late ellipsoideae, hyalino-flavidae (sub lente), lg. 6—6,5 mmm., cr. 4—4,5 mmm. — In pinastreto prope lacum Mustialensem, Salois, semel m. Aug.. — Inodorus et insipidus. Ulterius inqvirendus.
Cortinarius privignus Fr. in silvis abiegnis montanis circa Mustiala m. Aug. hujus anni admodum copiosus. — Sporae ovales, ellipsoideae vel ovoideae, vulgo eguttulatae, basi obliqve apiculatae, hyalino-flavidae, lg. 7 mmm., cr.4 mmm. Pileus usqve ad 10 cm. latus. Stipes usqve ad 1 em. crassus. Putredine nigrescit.
Cortinarius duracinus Fr. in silva acerosa, Syrjaéas, m. Aug. hujus anni semel lectus. Species pro Fennia nova. — Sporae late ellipsoideae, eguttulatae, flavidae (sub lente), lg. 7-9 mmm., cr. 4—5 mmm. Basidia cylindraceo-clavata, lg. 36—40 mmm., cr. 8 mmm.
8 Karsten, Symbolae ad Myc. fenn., XXXII.
Cortinarius saturninus Fr. sporis subsphaeroideis, flavidis, lg. 10 mmm., cr. 9 mmm. vel 7—9 mmm. diam. praeditus.
Cortinarius decipiens (Pers.) Fr. sporas habet sphaeroideo — vel late ellipsoideas, subflavas (sub lente), 8—10 = 5—6 mmm.
Cortinarius (Hydrocybe) olivascens n. sp. — Pileus carnosus, tenuis, margine submembranaceo, firmus, aeqvalis convexo-planus obtusus, laevis, glaber, olivascens, siccitate lutescens, 2 cm. latus. Stipes firmus, aeqvalis, deorsum leviter attenuatus, fibrillosus, striatus, pallescens, annulo submembranaceo, fugaci, circiter 4 em. altus et 4 mm. crassus. Lamellae adnexae, latissimae, seg- mentoideae, e lutescente fulvo-ferrugineae. Sporae ovales vel ellipsoideae, vulgo basi obliqve apiculatae, flavidae (sub lente),
lg 7—10 mmm., cr. 3,5—4 mmm. — In silva acerosa, Syrja- as, m. Aug. 1892 semel obvius. — Cum C. veneto Fr. compa- randus. Ulterius inqvirendus.
Naucoria solstitialis n. sp. — Pileus submembranaceus, cam-
panulato-convexus, dein explanatus, tandem depressus, umbonatus, fragilis, glaber, margine obsolete pellucido-striatus demumqve lacero, primitus melleo-pallens, mox aqvose ferrugineo-cinnamo- meus, exsiccando fulvo-ferrugineus, circiter 3 cm. latus. Stipes fistulosus, aeqvalis, strictus, saepe basi curvatus, raro subtortus atqve curvatus, firmulus, sub lente fibrilloso-striatus, primo palle- scens, dein basi demumqve totus umbrinus, apice pruinellus, 3—5 cm. altus, 2—4 mm. ecrassus. Velum prorsus nullum. La- mellae adnexae, secedentes, ventricosae, latissimae, subdistantes, planae, fragiles, integerrimae, e pallido subcinnamomeae. Sporae ellipsoideae, laeves solito 1-guttulatae, flavescentes (sub lente), lg. 9—10 mmm., cr. 5—6 mmm. — Ad terram arenosam nudam in Mustiala, m. Junio 1892. -- A WN. cerode Fr. affini lamellis se- micircularibus, adnexis, acie non fimbriatis, pileo umbonato, si- ecitate ferrugineofulvo discedit.
Naucoria hyperella Fr. f. major. — Pileus carnosulus, e campanulato-convexo explanatus, umbone obtuso evanescente, glaber, siccus, hygrophanus, udus fuscescente vel ferrugineo-cinna- momeus, siccus alutaceus vel canescente ferrugineus, ad medium striatus, 2—4 cm. latus. Stipes fistulosus, sat tenax, aeqvalis, basi vulgo bulbillosus, flexuosus, adpresse sericeo-fibrillosus, apice furfuraceus, pallescens, demum obscurior, teres vel compressus,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 1. 9
4—6 cm altus, gracilis. Lamellae adnatae, confertae, oblongatae e pallido obscure ferrugineae. Velum cortinaeforme, tenue, fugax. Sporae ellipsoideae, lg. 7—9 mmm., cr. 4—4,5 mmm. — Inter ramenta lignea in Runkomiki ad Mustiala, m. Julio 1892.
Galera hypnicola n. sp. — Pileus membranaceus, conico- campanulatus, obtusus, disco gibbo excepto, profunde lineato- striatus, fuscescente lividus, mox livido-pallens, disco melleo- pallente, glaber, undus, circiter 1 cm. altus et 1,5 cm. latus. Stipes aeqvalis, laxus, flaccidus (nec strictus), apice pruinellus, hine inde e velo sericello-flocculosus, mox glaber, hyalinopallidus, dein pallidus, usqve ad 11 cm. altus, 2 mm. crassus. Lamellae in coni fundo adnatae, ut liberae apparent, adscendentes, con- fertae, ventricosae, 3—4 mm. latae, e pallido aqvose cinnamomeae. Sporae ellipsoideo-ovoideae, flavidae (sub lente), lg. 10—12, cr. 7 mmm, — Ad Hypna semiemortua silvaticis uliginosis ad Mustiala, m. Sept. 1892. — Galerae sphagnorum (Pers.) proxima.
Clypeus sqvarrosulus n. sp. — Pileus carnosulus, convexo- planus, obtusus, fibrillosus, fuscescens, disco sqvamis erectis, muricatis, fuscis sqvarroso, 1—2 cm. latus. Stipes aeqvalis, palle- scens, fuscescente sqvamulosus, 2—3 cm. altus, 5) mm. crassus. Lamellae adnatae, confertae, subventricosae, e pallido-argillaceo fuscescentes, acie albo-crenulatae. Sporae sphaeroideo-angulatae vel protuberantiis circiter 7 minutis praeditae, hyalino-flavidae, lg. 10 mmm., cr. 7 mmm. vel 6—9 mmm. diam. Cystidia non visa. — In truncis Pini mucidis muscis obtectis juxta lacum Sa- lois prope Mustiala, fine mensis Augusti hujus anni. — Inodorus. — A Clypeo lanuginoso affini stipite apice non albopulverulento coloreqve discedit.
Clavariella spinulosa (Pers.) Karst. in abiegnis silvae ace- rosae Syrjias prope Mustiala m. Sept. hand raro obvia. — Pri- mitus pallide alutacea, dein cinnamomeo-alutacea ramis strictis, stipatis, confertis, obtusis, sublaevibus. Sporae ellipsoideae vel ovales, ochraceae, sub lente hyalinae, lg. 9-11 mmm, cr. 5—6 mmm. Sapor amarus.
Clavariella fennica Karst. Hattsv. II, p. 186 nec. Basidsv. Till. I, p. 47 locis cum praecedente iisdem aliqvoties lecta. — Sat fragilis, ramosissima, usqve ad 15 cm. alta et 10 cm. lata. Truncus primo albus vel albidus, superne violascens, glaber.
10 Karsten, Symbolae ad Myc. fenn., XXXII.
Rami ramuliqve primitus cinereo-pallidi, demum cinnamomei. Caro alba, immutabilis, mitis. Sporae ellipsoideae, lg. 8—10 mmm., cr. 4—4,5 mmm.
Clavariella decolorans Karst. (= Clavaria fennica Karst. Basidsy. Tillagg I, p. 47.) — Usqve ad 14 cm. alta et 11 cm. lata. Ramosissima. Tenax, elastica. Amara. Truncus 3—6 cm. altus, 1—2 cm. crassus, initio albidus, dein pallescens vel pallido- flavus, basi leviter villosulus. Rami ramosissimi, dichotomi vel subverticillati, fere lineares, teretes, laeves vel rugosi, stipati, flavidi. Ramuli irregulariter verticillati vel dichotomi, subfastigiati, teretes vel compressi, stricti, saepe basi curvati, superne incrassati, laeves vel longitudinaliter rugosuli, flavi, apice obtusi saturate flavi et dentibus brevibus obtusis. Caro pallida, fracta dilute violascens, siccitate brunnescens vel violaceo-alutacea. Sporae oblongatae vel fusoideo-clongatae, granulosae, dilute flavescentes (sub lente), lg. 10—20 mmm., cr. 4—6 mmm. — Inodora. Sicca cinnamomea. A Clavaria testaceo-flava Bres. affini statura longe majore aliisqve notis diversa.
Clavariella divaricata n. sp. — Ramosissima. Usque ad 9 cm. alta et 6 cm: lato. Sat tenax. Amara. Truncus usqve ad 3 cm. altus et 1 cm. crassus, glaber, rufescente pallidus. Rami divaricati, dichotomi vel subverticillati, subfastigiati, sublaeves, obtusi, rufi, apice primitus alutacei. Sporae ovoideae vel ovales, saepe inaeqvilaterales, hyalinae (sub lente), basi obliqve uncinatae, lg. 6—10 mmm., cr. 4—6 mmm. — In abiegnis in silva acerosa, Syrjias, ineunte m. Sept. 1892 rarissime obvia.
Geaster fimbriatus Fr. in regione Viburgensi ab am. A. Thes- leff lectus.
Puccinia Tragopogonis (Pers.) Wint. III] ad Mustiala ab Lib. J. Mannerheim est inventa.
Humaria sparsipila n. sp. — Apothecia sessilia e concavo plana, margine acuto, subaurantia vel luteo-aurantiaca, extus marginegve pilis sparsis, tenellis, hyalino-fuligineis, articulatis, rectis, patentibus, sinplicibus, 0,3—0,4 mm. longis, basi 30 mmm. crassis obsessa, usque ad 8 mm. lata. Asci jodo non coerule- scentes, lg. 170—195 mmm., cr. 9—10 mmm. Sporae monosti- chae, ellipsoideae, laeves, eguttulatae, lg. 15—16 mmm., cr. 8—9 mmm. Paraphyses apice leviter incrassatae (6 mmm. crassae),
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 1. Ll
ascos paullo superantes, hyalinae. — In collibus apricis inter gramina brevia ad Mustiala, fine m. Aug. 1892. — Ad Humariam fraudantem Karst. proxime accedit.
Taphrina bullata (Berk.) Tul. folia floresqve Pyrt communis in praedio Piilois paroeciae Wehmo hoc anno valde infestavit. Species pro Fennica nova.
Septoria Tini (Arc.) Sacc. Syll. X, Suppl. p. 357 (Phyllosticta Tini Arc. in Thum, Mye. Univ. n:o 1691) in foliis vivis Vibwrne Tina Helsingforsiae ab Onni Karsten reperta. Hactenus tantum ex Italia media cognita. — Spermatia filiformia, utroqve apice obtusa, flexu- osa, continua, pluriguttulata, lg. 70—93 mmm., cr. 3—4 mmm.
Haplotrichum fructigenum n. sp. — Hyphae fertiles, erectae, strictae, subulatae, remote articulatae, virescentes vel hyalino- virescentes, usqve ad 2 mm. altae, capitulo sphaeroideo, incano. Conidia sphaeroideo-ellipsoidea vel subsphaeroidea hyalina laevi lg. 9—13 mmm., cr. 6—8 mmm. vel 6—7 mmm. diam. — Fruc- tua Fragariae vescae viva infestat. Prope Mustiala, m. Augusto exeunte hujus anni semel lectum.
Ramularia Heraclei (Oud.) Sacc. Syll. IV, p. 206 in foliis vivis Heraclei Sphondylii in regione Mustialensi, mensibus Julio et Augusto hujus anni hand raro obvia. — Hyphae filiformes, curvatae vel flexuosae, lg. 63—75 mmm., cr. 2—3 mmm. Conidia oblongata vel cylindracea, 1—, raro 3—septata, subinde medio leviter constricta, lg. 18—33 mmm., cr. 4—6 mmm. — Adhuc ex Hollandia, Italia et America boreali indicata.
Ramularia Succisae Sacc. Syll. IV, p. 207 in foliis vivis Succisae pratensis circa Mustiala freqventissime obvenit. Antea tantum in Italia boreali lecta.
Coccosporella n. gen. — A Coccospora Wallr. conidiis verru- cosis diversa. C. calospora n. sp. -— Caespituli effusi, compactiusculi, albidi.
Hyphae brevissimae, parce septatae, hyalinae, 6—9 mmm. crassae,
articulo summo ovoideo, 12—15 mmm. crasso. Conidia sphaeroidea,
verrucis vesiculiformibus eleganter ornata, guttula unica magna,
episporio crasso, flavescente hyalina vel hyalina, 22—36 mmm. diam.
-~ Supra Clavariellam decolorantem Karst. putrescentem in silva
Syrjiids ad Mustiala, m. Sept. hujus anni unico loco observavimus. Mustiala, m. Septembri 1892.
SSS
Bip se sire cenernyroetomren rea Anana:*1 oaeanladimetncattiiads oS | era thaeisn ces coche nerd
selina sebauaninny atieage eye etn, cctamaipiedbeis Bic ngreronreere aod hs tatesitiic: peiedcusctepen acon Re Aare aot aire eae ititise! feneeae. hirtsy abjgd ARE Sie is Be ag - iedipedaet-aboG viainatelt abzeloumadt. el Brest sha apelionsess nostetentt geeigod nie wivieigt: . Slowaa alrite oe . ‘nepratihit aedaett. 2 eirdé:-cxssy baer ism “iinet. ee: eae tee’ SheS verge dee Be ligh rennet: Jeo aaar we
_ obhimenebaticl eos aca pgecsi: wee i aonasheri slew sates: sani, Lingeatoraail hide 2 eS Guana Geel mb, een eS eee , -etewhat Usk Berkenty ted abbwaslaklsxa ane air padninainy ifthic Fu des: Thode: oiendiae® wiealoied > om ahaa lta sas tee Fito sisinnigt! doriorszeenet Wd, Peers a Ripe te bs AS conte sive! shaqrsen! Bish es ee AAS
| eyed niin aot De ptenge it aman Lae Sed
" Mapquimarsie GWA ing ae - spcengaanhls pores ; - aig
hid adijalenwnas: auld iaimnaines he: ccmiaaaia ec soe oe ssienerty nani ait ep iin, saniainp-s. soreness 2
a
ee pewulsiceeMt wi Bi aaa sete: sion aeeabaoneee
+ Ses a . ~~ 7
. - i 7" eae! a ee a a. he & _ ‘ : ei i i lly , i. . ~ ar Pay: = ae ihe = Pes An tae ey a" ey ' 2a i Lee One Cnt 0 4 @ \iao ale ie: lt i oe tus a *
HYMENOPTEROLOOGISIA
HAVAINNOITA LAATOKAN POHJOIS-RANNIKOLTA,
TEHNYT KESALLA v. 1891
A. WESTERLUND.
(ESITETTY 1 P. LOKAK. 1892.)
HOSS HS
HELSINGISSA, J. SIMELIUKSEN PERILLISTEN KIRJAPAINO OSAKEYHTIO, 1893.
AE Wil WhO Aad Pveds we
ager ee: Rya? pate 7 THRE
de instege y ite
ie
= eres ‘oat eee res" Siti
he See
Hymenopteroloogisia havainnoita
Laatokan pohjois-rannikolta,
tehnyt kesadlla v. 1890
A. Westerlund.
(Esitetty 1 p. lokakunta 1892.)
Koska Laatokan pohjoisrannikolta ei oltu juuri keratty Hy- menopteroita, sitten kun F. W. Woldstedt niilla tienoin lahes 30 vuotta sitten liikkui, paa&tin kayttéaa osan kes&a v. 1890 sanottuun tarkoitukseen. Koska paatarkoitukseni olikin kerailla etenkin Hy- menoptera aculeata-hy6nteisia, oli ndiden tienoiden omituinen luonto kasvullisuuksineen, etenkin jokien tienoilla paikoin loytyvat hieta- kentét omiaan antamaan toivoa hyviinkin tuloksiin. Pyysin ja sainkin arv. Soc. pro Fauna et Flora fennicalta rahallista kan- natusta sellaista matkaa varten, kokoellakseni etenkin Impilahden ja Salmin pitajista.
Samalla kun nyt olen tilaisuudessa tehda selkoa matkan kulusta seka huomattavimmista havainnoista, pyydan lausua ar- voisalle Seuralle vilpittsmimmat kiitokseni saamastani kannatuk- sesta! Samoin olen kiitollinen prof. J. Sahlbergille, joka suora- naisella avullaan lajeja méaratessini') seka& ystavallisilla neu- voillaan on matkani onnistumista edistinyt, kuin myds t:ri Mora- vitzille Pietarissa, joka hyvantahtoisesti on maarannyt muutamia vaikeampia ja ennen tuntemattomia muotoja, seka kaikille muil- lekin, jotka matkalla ovat ystavyydellé minua kohdelleet!
Kertomuksessani tulen piiiasiallisesti koskettelemaan Ve-
1) Prof. J. Sahlberg on tarkastanut lipi keriiimini Vespide- ja Chry- side-lajit.
4 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
spide-, Apide-, Fossoria- ja Chryside-hymenopteroihin, koska muut hymenopterat, samoinkuin muutkin hy6nteiset taltaé matkalta, ovat ajan puutteessa jaaneet vielé maaraamatta. Myds puuttuu talla kertaa Apideeista suku Halictus, syysta, etté olen lahettainyt sen maarattivaksi prof. Wachalille Parisiin, vaan en viel& takaisin saanut.
Kuten muistettanee, tuli kevat v. 1890 hyvin aikaiseen. Jo Huhtikuun loppupuoli oli tuonut mukanaan taydellisia kesain en- teita kotitienoilleni keski-Savossa: lamp6a oli pimennossakin usein 20° Cels.; pienemmiat vesistét olivat vapaat jaisté, ruoho maassa viherti ja lehtisilmukat puissa alkoivat jo nayttaéa turpeille ja vi- hertaville. Muuttolinnuista olivat useimmat jo palanneet; karpa- sia, perhosia, kovakuoriaisia lenteli lukuisasti kaikkialla paivan paahteessa. Mehiliiset, niinkuin kevat-Andrena't, Colletes cwni- cularius, Sphecodes, muutamat Nomada-, Halictus-lajit y. m., joita aina olin tottunut pitamé&n varsinaisina kevin enteina, parvei- — livat jo joukottain paivarinteilla, lentelivat pajun kukalta toiselle, sielta taas rinteilleen ja olivat siten jo taydellisessé elam&n tou- hussa. — Kaikki osoitti, ett&é syyta oli jo kiirehtaa matkalle lahtda.
Ensikertalaisena ja muutoinkin kokemattomana ekskurrent- tina laksin matkalle Toukok. 3 p:né maitse, koska laivakulku ei Saimaan vesilla vielé ollut alkanut. Kuljin Savonlinnan ja Punka- harjun kautta Parikkalaan, josta Maanselan poikki Jaakkimaan, taalta taas pitkin Laatokan rannikkoa Sortavalaan. Olin siten kulkenut n. 180 virstaa maitse, kunnes Sortavalasta péasin pikku- laivalla Impilahdelle 6 p:néi Toukok.
Jo matkalla oli ilma muuttunut hyvin koleaksi ja vasta jaista vapautuneille Laatokan rannoille saavuttuani huomautti vihainen viima, ett&a toisenlaiset olivat ilmasto-suhteet taéalla, kuin keski- Savossa. Luontokin naytti olevan viel paljoa syvemmialla talven juurissa. Ei puut vihertaneet, ei maet vihannoineet ja valkeita kohojaitakin oli runsaasti vielé luotojen kupeilla. — Vahan ala- kuloisenapa sentihden aloitin ekskursioonini Impilahden pitajaan Rannan kyldssé, minki ensimiiseksi olopaikakseni olin valinnut. -
Rannan kylié sijaitsee noin 4 virstaa etelaipuolella Impilah-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 5
den kirkon kyla, kauniin ja kaidan Impilahden rannalla. Seutu on luonnolleen taydellisesti saman kaltainen, kuin muutkin Laa- tokan pohjoiset rannikko-tienoot ja hyvinkin tuttu entisten ekskur- rentien kertomuksista. Rannikko on kaikkialla hyvin rikki revit- tyi: kumpuisia saaria, syvéain pistavia, kapeita lahdenpouka- mia, jyrkk&rinteisia kallioita ja louhisia harjanteita, joilla paa- asiallisesti harvan puoleinen petéjakasvullisuus kohoaa, joukossa kuitenkin viliin sekametsia. Alemmilla paikoin, etenkin jyrkan- teiden juurella, tavallisesti rikas lehtimetsaé: leppia, vaahteroita, lehmuksia, haapoja, tuomia, kuusamapensaita (Lonicera) y. m. En kuitenkaan nyt vielaé voinut ihaella luontoa koko kauneudes- saan, silli puutkaan eivat vielé vihertaneet. Koska maanlaatu On pai-asiallisesti multavammilla tienoin saviperaista eika juuri etsimallikaiain tapaa mainittavampia hietaseutuja, en voinut Api- dz’ja enka Fossoria-pistidisiakaan sanottavasti nyt’ tavoitella. Salix-pensaatkin kukkivat hyvin huonosti, niin etten voinut niil- tikéin paljoa pyydystellé. Lukuunottamatta muutamia tavalli- simpia Andrena-, Bombus-, Halictus-, Nomada-lajeja, en juuri mitéan huomattavampaa nyt tavannut. Paa-asiallisimman ajan kaytinkin koleopterain kerailemiseen. Ei ihmekaan, etta oli huono onni, koska ilmakin koko ajan, kuutena paivana mitka siella oleilin, pysyttaytyi yha koleana ja tuulisena. Yolla ei lamp6a ollut tavallisesti kuin 0° Cels., paivallakin vaan n. 5—8° Cels. Senpatahden siirryinkin jo Toukok. 14 p:yna& Impilahden pi- tajaain Kozvuseldin kylan Lemettilaan. Seutu on noin 20 virstan mat- kat kirkon kylasta itéan pain, vielé kymmenisen virstaa Kitelan kappelista. Tassai osassa kylaa virtailee Aoirinojan joki, joka vasta n. 5 virstaa etelampana laskee Laatokkaan. — Luonto esiin- tyy jo erilaisena nailla tienoin, kuin rannikolla. Taallé alkavat nuo aiarettomat, lainehtivat, tuhkahietaiset kangasmaat, jotka kymme- nia virstoja ulottuvat Suistamolle pain. Harvassa laihoja, paah- tuneita petajia, siella taallaa& surkastunut koivu, alempana runsas ja tihea’ kangaskanervikko vaihdellen vahemmin runsaiden Arc- tostaphylos-turpeikkojen kanssa. Tuhkava porohieta pistaa usein paikoin pehmoisena esiin, toisin paikoin taas rapakivikerrokset matalissa harjanteissa kulkevat hienon multakerroksen alla ja te- kevaét maaperiin siten kovaksi. — Tahian vuoden aikaan ei hyme- nopteroloogi juuri paljon hyédy moisilla kentillé. Arctostaphy- 9
-
6 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
los'en kukilla lentelee pii-asiassa vaan Bombus’in, joku Halictus ja Andrena, hiedalla taas Pompilus viaticus Dbm. (L.) Q, seka Psam- mophila viatica Dbm. Koleopteroista nayttivat Ciczndela’t mys erittiin lukuisina taalla viihtyviin. — Poikkeuksen tekevat kuiten- kin joen lihitienoot, silla kasvullisuuskin esiintyy taalla jo toisen- laisena. Metsi on tiheampaa sekametsaa, koivut tuuheita ja vi- hannoita. Hietaan paikoin syvaankin uurtauneen joen reunamat kasvavat tiheité lepikkoa, osaksi my6s pajupensaita ja tuomia. Koska ilmakin tuntui naiin etempaina rannikolta jo paljon lampi- mimmiille, oli saalis joen rannikoilta jokseenkin runsas. Mainit- takoon etenkin apiidi Osmza Solskyz Mor. (= truncatula Thoms.), joka joku kerta ennen on tavattu lounais- ja etelaé-Suomessa. Sen tapasin yksinéisenaé lennellen hietaisen tiepolun vierella, pe- tijakankaalla. Kuten voi odottaa, niin esiytyi myéds Andrena ruficrus Nyl. tialla jokseenkin lukuisasti, vaikkakin sité ennen ei ole Laatokan-Karjalasta tunnettu.
Kun sitten siirryin pariksi paiviii mainitsemani Koirinojan joen suupuolelle, sain tutustua taasen toisenlaiseen seutuun. — Koirinojan lastauspaikka on Laatokasta pistéyvian leveain lahden- poukaman rannalla, missé jo pohjoisrannikon kallioinen ja rikki- repeillyt luonto alkaa muuttua toisenlaiseksi. Rannemmalla lah- den kahden puolen esiytyy viela jyrkempia kallioita omituisine kasvullisuuksineen, vaan jo vahan idempana mataloituvat ne va- hapiitdisiksi miikiharjanteiksi, joiden valissa tiheahkoa sekamet- sia, kuusta, petijii, lehtipuita kasvaa, kunnes taas alkaa saman- laiset hietaiset kankaat kuin Koivuseliin kylan tienoillakin. Lan- nessi taas paikoin avohietainen, pai-asiallisesti petajaaé ja katajaa kasvava kangas, minké takana parin virstan paassa taas ran- nikkoluontoa ja viljelymaita. — Itse kylan tienoo, jossa enimman keraelin, on kuitenkin vahin omituisempaa luonnolleen. Noin puolen virstan laajuudella nakyy vaan vaaleita hietakenttia, mitka paikoin, etenkin joen reunamilla, laskeuvat korkeina, vierevina jyrkinteina alas. Etempaia katsoen voisi luulla hietikkoa suuriksi sahajauho-pakoiksi, jommoisia sahalaitosten tienoilla tavallisesti nikee. Hieta on useimmin paikoin irtonaista, hienoa jauhoa, miki tuulella lentelee pitkin kenttéf ja saa useinkin siten synty- miiin suuria hieta-,kinoksia‘. — Kasvullisuutta ei milla juuri paljon olekaan. Sielli tailla joku yksinainen petaja, paikoin pieni
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 7
katajapensas, joen reunamilla erahta koivu ja lepikkoa. Paikoin on kasvimatoksi juurtunut kumminkin laajoja <Arctostaphylos- turpeikkoja, vihemmin Calluna’a ja Thymus serpyllumia, tai myés joku turve Vaccinium vitis idea’a ja Empetrumia. Hie- man Cladina-jikilia ja Polytrichum (piliferwm)-sammalia, myOs yksinaisia Festuca ja Aira flexuosa-korsia. — Tallaiset avohietai- set kentit néyttivit olevan etenkin Colletes-lajien suosimia (C. cunicularius L., C. succinctus L. 4, C. Daviesanus Smith 9), jotka nahtavasti pesivat kaikki niailla paikoin hietaan. Myds esiy- tyi Andrena albicrus K. (~) hyvin runsaasti kentilla lennellen. Samoin tapasin niilla tienoin Salix vagans’in kukalla eraéain maas- samme hyvin harvinaisen Andrena-lajin, A. pilipes K. var. ni- grospina Mor. (Thoms.). Vaikka ilmakin oli jo paljon lamminnyt, en kuitenkaan viela tavannut sanottavasti fossoriapistidisia, silla heidin pidasiallinen lentoaika onkin loppukesalla.
Sitten kulki matka vesitse 19 p:naé Toukok. Pitkdirannan ruukille, jossa viivihdin yhden paivaén. Pistaysin sieltaé ekskur- sioonille eraiasen noin kilometrin matkalla rannasta olevaan pie- nempaain Laatokan saareen. Koska paiva oli lammin ja saaren rehevi kasvullisuus jo kukki monivirisena, voin taalla pyydystella dipteroita, koleopteroita ja hymenopteroita. Loyddista mainitta- koon esim. Nomada ruficornis var. glabella Thoms. Vacc. myr- tillus‘en kukalta seki uudelleen tavattu Osmza Solskyz Mor. Ta- raxacum in kukalta.
Matkan Pitkarannasta Salmiin kuljin vesitse Lunkulan saa- ren kautta, missi viivahdin pari paivaa. Saari on n. 1*/, pen. pitka, matalahko ja paikoin kosteaperainenkin. Pohjoispaa, missa oleskelin, viljeltya, siella taalla lehtipuuta kasvavaa. Leppia, tuo- mia, vaahteroita, haapoja, pihlajia y.m.— Kerailin jonkun verran haaviten Tenthrediniideja, Apidae’ja ja Koleopteroita paraikaa kuk- kivilta vaahteroilta, tuomilta ja TYaraxacum‘ilta. Ilma pysyi kui- tenkin jokseenkin tuulisena ja koleana ja senpa tahden pyrinkin kiireimmiten sisemmas maahan.
Asetuin siten Salmin kirkonkylan lahitienoille, n. 2 kilometrin matkalle Laatokasta. Aivan lahekkain laskee nailla tienoin Laa- tokkaan 3 huomattavampaa jokea: Kurkkojoki, Tulemajoki ja Miinalan joki, mitki paikoin ovat uurtaneet pehmedhietaiseen maaperiiiin syvii uomia paljas-hietaisine jyrkanteineen. Koska
8 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
maat ovat nailla tienoin petaéjikkékankaita, mitk& paikoin ale- nevat hietaperiisiksi rinteiksi, paikoin taas aukenevat avonaisiksi irtohietikoiksi, niin arvelin voivani tehda taalla hyviakin hyme- nopteroloogisia havainnoita. Vaan aina Toukok. 23 p:sta Kesak. 2 p:lan pysyttaytyi ilma taallakin ajoin kylmana ja tuulisena, ajoin sateisena, niin etté olin jo menetté& hyvat toiveeni. Yolla oli esim. usein pienemméat latakOt jaariitteessa ja paivillakin mel- kein mahdotonta ekskursiooneilla likkua. — Kolmeksi viime pii- vaksi, jotka seuduilla vietin, oli kuitenkin ilma jo muuttunut lam- poisemmiksi. — Zaraxacum’in kukilla, joen nurmi-penkereilla, voitiin jo huomata sellaiset kuin Andrena albicrus K. 9, Macro- pis labiata Panz. 9, Nomada ochrostoma K. (= punctiscuta Thoms., mec ochrostoma Zett., Nyl.), Gyrodroma nigricornis Nyl.; vielapa eris maassamme jokseenkin harvinainen Osmia tuberculata Ny}. sekii Vespiidi Hoplomerus spinipes L. — Karkeahietaisemmilla mientérmilla: Andrena ovina Schmied. (= pratensis Nyl.) ja No- mada Lathburiana Kirby (rufiventris Nyl., Thoms.), edellisen ,hospes“, myds joku Andr. cineraria L., Andr. convexiuscula Kirby seka Nomada ochrostoma K. (Schmiedekn.), joka kaikesta paattaien nayttéa vierailevan edellisen lajin pesassa, kuten Thom- sonkin arvelee'). Samoilla paikoin tavattiin fossoria-pistiaisia sellaisia kuin: Tachytes pectinipes Dbm., Miscophus spurius Dbm. Avonaisilla porohietaisilla paikoilla Colletes cunicularius L. (eten- kin teiden vierillé runsaasti pesien), Sphecodes pilifrons Th., No- mada alboguttata Herr. Schaff. (= Jlaeta Thoms.) var. 2 Schmie- dekn., seki fossoriat Miscus campestris Dbm., Tachytes wnicolor Dbm., Z. pectinipes Dbm., Adiscophus niger Dbm., joukottain mydés Chrysiidi Hedychrum integrum Panz. — Samoin tapasin nailla kentilla lennellen er&in hyvin harvinaisen Vespiidin Lionotus dentisquama’n Thoms. sekii my6s ainoastaan kerran ennen maas- samme tavatut Pomptlus uwngwicularis'en Thoms. ja P. spissus’en Schiddte.
Kesik. 5 p:na siirryin muutamiksi paiviksi sisemmias maa- han Orusjdirven kylidn. Seutu on edellisest&é olopaikastani koil- lista (NE) kohti, n. 20 kilom. matkalla Laatokan rannalta, synkan, laajan, piiii-asiallisesti havupuuta kasvavan korven takana. La-
1) C. G. Thomson: ,,Hymenoptera scandinavica* Tom II. p. 195.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 9
hella kyla& on pari pienempiiii jarvei: Ponkolan jirvi ja Pédl- lysjérvi. Tienoon lapi kulkee parisen petajia kasvavaa, matalah- koa kangas-harjannetta, joiden valilla on pitka, aukea rahkasuo. Rinteikéiltaé laskeutuu kuitenkin paikoin maa miériksi niityiksi (prata subhumida), harjanteet taas kylan tienoilla ovat muuttu- neet peltomaiksi. — Léydéistéa mainittakoon eri kukilta otetut Nomada minuta Fabr. var. ign., Anthophora furcata Panz. ¢, Andrena parvula K., Osmia rhinoceros Gir. (= Chelostoma ro- busta Nyl.) <, Bombus cognatus Steph., Sphecodes gibbus L. 9, Vespiidi Odynerus angustatus Zett. fossoriat Oxybelus 1-glumis Dbm. & (var. immaculata) seki Pemphredon lugens Dbm. Hie- taisella tie-penkerella tapasin hyvin harvinaisen apiidin Hyleus genalis‘en Thoms. 7, mik& ennen on tosin pari kertaa loydetty Suomessa (Kokkolassa ja Venajan Karjalassa), vaan Skandina- viassakin tavattu ainoastaan Skanessa ja Gottlandilla (Thomson‘in mukaan).
Pistaytyessani Orusjarvelta tullessa Salmin kirkonkylan tie- noilla, tapasin jo ennen kertomillani hietakentilla lennellen maal- lemme uuden Vespiidin: Pterochilus phaleratus‘en Panz., vaan ainoastaan kaksi eksemplaaria.
Kesaik. 9 p:n& muuttauduin Salmin pitajan Verdilin kylaan Se on 4 kilom. matkan pa&assa Laatokan rannikolta aivan Venajan rajalla, n. 28 kilom. Salmin kirkolta kaakkoon pain. Seutu on koko joukon ylempan& Laatokan pintaa, mika korkeampaa katsoen lannessaé haviaa silman kantamattomiin. — Maa on muodostuk- selleen Virdilan ja lahella olevan Mansilan kylien tienoilla n. 3:n nelidkilometrin alalla levottomasti kumpuilevaa hietaperaista kan- gasmaata. Ei misséan nay paljaskallioisia jyrkanteité, kaikkialla vaan kumpuja, kunnaita, makia ja harjanteita, joiden valissa vaih- dellen peltoja, ahoja ja niittyja pistéa silmiin. Paria vahapatdista lampea lukuun ottamatta ei tienoilla muita vesié ole, kuin Laa- tokka. — Kuivemmilla kummuilla kasvaa paéasiallisesti vaan muu- tamia vanhoja haarottuneita petajié, maakamara taas on peit- tyneena enimmiakseen Hieracium pilosellwlla (et aff.) ja Anten- naria dioica’\la, paikoin myéds Polytrichum- tai Cladina-matolla. Lehtimetsaa, etenkin lepikkoa, esiintyy kosteampiperaisilla kun- nailla, kumpujen juurella, niittyjen ja viljelymaiden laiteilla. — Lannessé lahempiaina Laatokkaa esiintyy kosteampien niittyjen
10 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
ja viljelymaiden takana viela kaistale tasaisempaa petiijakangasta, joka luoteispuolelta ulottuu aina Salmin kirkolle ja etemmaksikin. Venajan puolelta taas alkavat lahelta rajaa kapeahkon lehtokehyk- sen takana laajat pehmythietaiset petajakankaat ulottuen kau’as Aunukseen pain. — Naiden seutujen omituisesta asemasta ja muo- dostuksesta voi jo otaksua ne tirkeiksikin entomoloogisessa suh- teessa. Koska ilmakin oli koko siella olo-aikani lammin ja suo- tuisa, voin jo tehda hyviikin hymenopteri-loyt6ja. — Aukeammilla kohdin kumpujen rinteillé, miss& kovempi hietaperaéinen maaka- mara ahneesti imee keskipiivan paahdetta, parveili lukuisastj etenkin mehiliisiaé. Lukuisimmin tavattiin apiidit Sphecodes crassus Thoms., Sph. Geoffrellus Kirby, Hucera longicornis L., Andrena convexiuscula K., Halictus sp., Anthidiwm punctatwm Latr., fos- soorit Thyreopus peltartus Schreb., Tachytes pectinipes Dbm., Am- mophila sabulosa Dbm., Diodontus minutus F.; vahemmin taas Hyleus confusus Nyl., Sphecodes pilifrons Thoms., Andrena par- vula K.; Cerceris truncatula Dbm., Crabro exiguus v. d. Lind.; Hedychrum integrum Panz., Chrysis succincta Fabr.; Ancistro- cerus excisus Th.; — yksityisid kappaleita Sph. gibbus Nyl., Colletes succinctus L., Psithyrus globosus Thoms., Andrena tar- sata Nyl. Diphysis serratule Evers., Celioxys conica L., Nomada armata H. Schaff.,; Pompilus spissus Schi., P. albonotatus Wesm., P. unguicularis Th.; Elampus Panzeri Fabr., Chrysis succincta Fabr.; Hoplomerus reniformis Wesm.. — Hieraciwm pilosella’n kukilla samallaisilla paikoin esiytyivat Osmza angustula Zett. 9, O. Solskyz Mor. (9, 7), Megachile analis Nyl., Herzades trun- corum K., Anthidium strigatum Panz., Ceratocolus subterraneus Fabr. 4. Erilaisien kasvien kukilta tavattiin muitakin harvinai- sempia lajeja, niinkuin Hyleus genalis Th., Andrena Hattor- phiana Fabr., Andrena pilipes var. nigrospina Moraw. (Thoms.), Ectemnius spinicollis Herr. Schiaff., Pemphredon wnicolor Latr., Thyreus clypeatus Thoms. (L.), Passalecus turionwm Dbm. (forma typica et var. borealis Mor.). Rakennuksien seinilla tavattiin esim. Pemphredon lugens Dbm., P. wnicolor Latr., Psen concolor Dbm., Ancistocerus parietum L., Odynerus bifasciatus L. (lukuis.), Lto- motus pubescens Th. (lukuis.). —
Virdilisté kaintyi matka Kesik. 14 p:na takaisin luoteiseen pain pitkin rannikkoa Salmin pitajaiiin Uuteen kylddn, milla tie-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 11
noin oleskelin 15—19 p:an valilla. Kyla sijaitsee noin 18 kilom. Salmin kirkon luoteispuolella lihella pitkaéa, leveihk6i, luoteiseen pistayvaa Uukswn lahden rantaa. Niemi, joka lahden Laatokasta eroittaa, kapenee kyliin vastaisella kohdalla aivan kaidaksi, 2 kilom. pituiseksi, matalaksi kannakseksi (,,Veneen veto‘). Koska kylan tienoo on asemalleen korkealla harjanteella (suunnassa NV—SE), joka viettéa paikoin jyrkistikin lahtea kohti, piiseviat Laatokan vilpoiset tuulet vapaina sinne puhaltelemaan. Tuore- multaisella rinteella on paikoin reheviaé niittyjé, paikoin lehtoa tai yksinaisia lehtipuita, joiden joukossa naikyy vaahtera ja leh- muskin hyvin viihtyvan. — Hietaperdaisilla maantien vierilla tavat- tin muutamia harvinaisempia fossooreja, niinkuin Astata stigma Dbm. (Panz.), Anothyreus lapponicus Zett., Thyreopus scutellatus Schev., Clytochrysus planifrons Thoms., Ceropales maculata Dbm., Tachytes wnicolor Dbm., T. lativalvis Thoms., Crysiidi Chrysis succnta Fabr., apiidit Nomada alboguttata H. Schaff., Osmza clavwentris Thoms. y. m. Eraalla aholla kuivilla, pystyssa olevilla, hultyneilla petajan rungoilla esiintyivat Mimesa Dahlbomi Wesm., Pemphredon luqubris Dbmn., Ectemnius spinicollis H. Schaff., Thy- reus clypeatus Thoms., y. m.
Uudesta kylasta pistaysin ekskursioonille Uuksun kylinkin tienoille, n. 7 kilom. yléspain samannimisen lahden pohjukoille. Seudun lapi virtaa Uukswn joki ja on sen ympiristét jokseenkin samanlaiset, kuin jokivarret yleensaékin nailla tienoin: enimmak- seen petajakankaita, joiden laiteella paikoin muodostuu avonai- sempia pehmeita hietakenttiaé. — Paitsi jokseenkin harvinaista Andrena fulvescens’ia Smith., tapasin taalla hietaselta tien vie- rustalta kaksikin huomattavaa fossoori-pistiaisté. Toinen faunalle uusi Pompzlus-laji, minké F. Morawitz kirjeessain 31 p. Marrask. 1891 nimittaéa kutsuneensa P. Sahlbergi’ksi, toinen eris keltasilla abdomen-taplilla varustettu faunallemme uusi Oxybelus-laji, joka parhaiten littyy Dahlbomin méairittelemaain O. mwcronatus’een (= aculeatus Thoms.).
Koska sydankesa alkoi jo olla kasissa, poistuin Kesak. 22 p:na takaisin Impilahden Rannan kylidn, pistaydyttyani lapimatkalla Pitkirannan tienoilla yhdelli ekskursioonilla. — Jos lie edellisilta tienoin lahtiessani luonto vielé nayttanyt jokseenkin kuolleelta ja kolkolta, niin oli se nyt sen-sijaan jo pukeutunut koko muotorik-
12 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
kauteensa. Kun loitompaa tarkastaa noita harmaita, vegetatioo- nilleen jokseenkin k6dyhia kallioita, niin ei voisi paikalla aavis- taakaan, miten rikasmuotoisena Flora niiden rinteilla kiipeilee. Nuortean-nak6iset pikku lehto-ryhmat vuorten liepeilla ja notkel- missa, rehevat niityt niiden laaksoissa, jokunen mehevan maaka- maran liapi luikerteleva puro, — kaikki ovat omiaan painamaan harvinaisen virityksen niiden tienoiden Juonnolle. — Etta seudat ovat jo kauvan olleet huomioon otetut luonnontieteellisessa sub- teessa ei siis ole ihmeké&n; sentaéhden en tarvinnekaan tarkem- min kertoella kasvistosta ja luonnosta yleensa.
Paraikaa kukkivilla apilas-pelloilla (7rifolsum pratense, re- pens, hybridwm) parveili etenkin lukuisasti mehilaisia, muutamia hyvinkin harvinaisia. Lukuisimmin esiytyi Bombus-lajeja, Diphysis serratule Panz., Anthidiwm punctatum Latr., Megachile circum- cincta K., M. analis Nyl., Kucera longicornis L., Andrena con- veaiuscula Kirby., vahemmin Anthidium manicatum L., Osmia angustula Zett., O. uncinata Gerst. (= laticeps Thoms.), Mega- chile ligniseca K., M. Willoughbiella K., MW. curvicrus Thoms., Anthophora furcata Panz., Andrena fucata Smith., yksityisia Megachile lapponica Th., Colletes succinctus L. y. m. — Kar- keampihietaisilla tienvierilla tavattiin muutama fossoori, n. k. Mimesa equestris Wesm., Cerceris ornata Thoms., Myrmosa me- lanocephala Latr. 4, Chrysiidi Hedychrum roseum Rossi (yksit.).
Heinik. 10 p:na pistaéydyin muutamiksi piiviksi K7zteldn kappelin tienoille. Sen lapi virtaa Syskydn joki, mika n. 5 kilom. alempana laskee Syskyin lahteen. Luonto on aina niille tie- noille asti melkeinpa tyypillista rannikkoluontoa, metsat naytta- vat kuitenkin tuuheammille, kalliot multavammille, kuin lahem- pana rantaa. — L6éyddisté mainittakoon eraés Suomen faunalle uusi apiidi, Hyleus dilatatus Nyl., (Thoms.) (ain. 1 9 léydetty).
Kitelasta kavin viela 12 ja 13 p:na pitemmalla ekskursioo- nilla Koirin-ojan kylan hietakentilla. Niillaé lenteli nykyjaan eten- kin lukuisasti fussoorioita, useita hyvinkin harvinaisia. Pompilus- lajit olivat valtaavina, vaikkakin niité tavattiin vaan muutama kappale kutakin, nk. Pompilus unguicularis Thoms., P. fumipen- nis Dbm., P. spissus Schiddte, *P. dispar Dbm., *P. Sahlbergi F. Moraw., myés Crossocerus Wesmaéli v. d. Linden., Ceratocolus subterraneus Fabr., Ceropales maculata Dbm., *Oxybelus bipwncta-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 13
tus Oliv. (Mor. determin.), Astata stigma Dbm., lukuisasti Cerce- ris arenaria Dbm., seka Vespiidi Odynerus murarius L., ynni apiidi Bombus consobrinus Dbm. ¢ (= hortorum var. consobrinus Moraw., Schmied.). -— Niinkuin luetelluista esimerkeistaé niakyy, ovat Koirinojan irtohietakentaét hymenopteroloogisessa suhteessa hyvinkin tarkeat.
Saavuttuani Heinak. 14 p:na takaisin Impilahden kirkolle, tein vielé eraain matkan sielté 18 p:na sisdmaahan pain Kyté- syrjin kylan tienoille, n. 7 kilom. paaban kirkon kylasta poh- joista kohti. Kyla sijaitsee hyvin ylhaisella selannemaalla, lihelli Syskyan-lahteen juoksevaa Sumerza-jokea. Ainoastaan joku pie- nempi lampi léytynee lahitienoilla. Ylhaisen asemansa vuoksi voi taalta nahda laajalti kauvas eteléan aina Laatokan rannikkoseu- duille saakka, missa ne lahdelmien vaAlille repeilleina pistiavat sil- miin tuhansine kohennuksineen ja epatasaisuuksineen. — _ Jyr- kalla, hietaperaisella, jokimydtaisella rinteellé, mik&é enimmiakseen oli lehdottunut, vaan paikoin aukeahkompaakin, tavattiin mehi- laiset, sellaiset kuin Panurgus calcaratus Scop., Nomada Jacobee Panz., Anthidium punctatum Latr., Gyrodroma nigricornis Ny]., Epeolus rufipes Thoms., Andrena minutula Kirby. (= nana Thoms., nec Kirby.), harvinaiset fossoorit Mimesa bicolor Wesm., Pem- phredon lethifer Thoms., Pompilus Wesmaeli Thoms., P. dispar Dbm., seka Chrysiidi Chrysis Osmiae Thoms.
Kun Heinak. 20 p:na palasin takaisin Impilahden kirkonky- laan, vilustuin matkalla ja sairastuin lievedmmin, niin etta olin pakoitettu lopettamaan ekskursioonini niillaé tienoin. Vaikka oli- sinkin halunnut keraella viela pari viikkoa, olin siité huolimatta pakoitettu lahteméan paluu-matkalle 25 p:né Heinaék. — Jokseen- kin heikkona, poikkeusin kuitenkin matkalla K7irjavalahden tie- noille Sortavalan pitajassa, josta 28 p:ni Heinik. matkustin koti- puoleeni Savoon ja saavuin sinne 1 p:naé Elok.
Tuloksilleen ei matka ollut niin hyva, kuin olisi voinut toivoa. Esteena oli ollut alussa kesiin sopimattomat ilmat, lopettaessani taas sairastumiseni, mutta ennen kaikkea kokemattomuuteni. Kui- tenkin olin saanut koko joukon kerii!leeksi, etenkin Hymenop- teroita, (kaikkiaan yht. n. 2000 eksemplaaria) ja olin kaikista ke-
14 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
rielmistiini tehnyt tarkkoja muistiinpanoja. Olin tavannut ainakin yhden tieteelle uuden lajin, useitakin maallemme uusia, monta sellaista, joita ei ennen oltu Suomessa tavattu kuin yhdessa tai kahdessa paikoin ja jotka muuallakin Pohjois-Euroopassa ovat harvinaisuuksia. Sen verran kuin nyt voisin paattaa, nayttaytyy Tenthrediniidienkin joukossa léytéivan huomattavia harvinaisuuk- sia. Siti paitse en ole saanut vieli kaikkia Pompilus- ja Prio- cnemis-lajeja miiiriityksi, en mydskiin jo ennen mainittua Ha- lactus-sukua.
Seuraavilla sivuilla esittelen luettelon niistii Apide, Los- soria, Vespide ja Chryside heimoihin kuuluvista lajeista, jotka olen voinut jo saada mfaarityiksi. Liitaén siihen muistiinpanojani niiden esiytymis-runsaudesta, -ajasta, -paikasta y. m. Toivon etté tast&i on edes vahainen lisi puuttuville tiedoillemme naiden hy6nteisten esiytymisesti ja levenemisesté maassamme °).
Muutamien mehilaisten pesarakennuksista, joita matkalla olin tilaisuudessa tarkastamaan, en talla kertaa luettelossani enem- milti kerro, vaan toivon vasta niihin voivani palata. Lajeja tut- kiessa olen kiyttiinyt enimmakseen O. Schmiedeknecht’in teosta Apidae Europe‘, Tom. I & III, Gumperdz et Berolini 1882-- 1884; — C. G. Thomson’in ,,Skandinaviens Hymenoptera‘, Tom. Il & Il (2 Delen sekaé 3 Delen 1:sta och 2:dra Haftet. Lund 1872—1874); —- seka A. G. Dahlbomin ,,Hymenoptera Europea etc.* Lund 1843—1845. Apide’in levenemisesta maassamme saamme jokseenkin tiaydellisen selon J. Sahlbergin luettelossa ,Catalogus praecursorius Hym. Anthophilorum Fenniae“. (Medd.
af Soc. Pro Fauna et Flora Fennica; 15 Hiaftet, Helsingfors 1888— 1889.)
1) F. W. Woldstedt’ilta léytyy eris ,Férteckning éfver nagra finska guld- och rofsteklar samt getingar“, (Notiser ur Sallskapets ,,Pro fauna et flora fennica* Férhandlingar; 14 Hiaftet. Helsingfors 1875), vaan jossa esiy- tyy hyvin harvoja lajeja nykyisiin lisiyneisin kokoelmiin nahden.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 15
Hymenoptera Aculeata.
I. Apide.
1. Bombus terrestris L. Yleinen koko alalla lapi kesan. Oleskelee, kuten yleensi Bombus-lajit mita erilaatuisimmilla ku- killa. Eksemplaareja Impilahden Rannan kylasta, Koivuselank., Salmin Lunkulansaarelta.
2. B. pratorum L., joks. yleinen koko alalla; eksempl.: Impi- lahden Koivuselin kyl., Salmin Lunkulansaari, Valamo.
var. subinterruptus K. (= var. 2. Schmiedekn.) Samoin Im- pilahti: Koivuselkaé; Salmi: Lunkulansaari.
3. B. distinguendus Moraw. Tavattu ainoastaan Salmin Virdilassa, Pedicularis palustris'en kukilla (pari eksempl.).
4. B. arenicola Thoms. Tavattu useammin paikoin: Sal- min Virdilissaé ja Impilahden Kytdsyrjalla.
6. B. agrorum Fabr. Yleinen koko alalla. Otettu Impi- lahdella: Koivuselin kyl., Sortavalan p. Kirjavalahdella.
6. B. hypnorum L. Otettu ainoastaan Impilahden Koivu-
seliin kylassi, pajunkukilta, puolivalissa Toukokuuta. 7. B. consobrinus Dbm. (= hortorum L. var. consobrinus Moraw., Schmiedekn. etc.) Tima harvinainen laji tavattiin (7) Impilahden Koirinojan hietakentalla lennellen 12 p. VII (muutama kappale), Q:ta ja S:ta taas vasta Sortavalan pit. Kirjavalahdella 26—28 p. VII. Naiméat viimeksi mainitut lentelivat paaasiallisesti Aconitum lycoctonum’in kukilla, kuten ennenkin niisté on huo- mautettu, vaan myds Scabiosa arvensis’en ja Centaurea jacean kukilla.
8. B. rajellus K. Yleinen koko alalla. Eksemplaarit (9) Salmen Tuleman kyl., Impilahden Rannankyléa. Taman lajin owt kuulunevat kaikki var. montana’an Lep., silla koskaan en ole ta- vannut paalajin muotoisia (la.
var. montana Lep. Yksi © tavattu Virdilassaé; gt otettu Kirjavalahdelta.
9. B. Schrimshirranus Dbm. Jokseenkin yleinen kaikkialla. Otettu esim. Impil. Rannankylisté, Salmin Lunkulansaarella, Tu- leman kyl., Uuksun kyl.
16 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
10. B. cognatus Steph. Muutamia eksempl. otettu Sal- min Orusjarvellaé ja Virdilassa.
11. Psithyrus vestalis Fourcr. (K.) Yleinen koko alalla. Otettu: Impil. Koivuseliin kyl., Rannankyl., Koirinojankyl., Salmin Uusi- kyla; Q:ta 16. V—27. VI").
12. Ps. globosus Evers. (Thoms.). Tavattu useissa paikoin: Salmin Virdilé; Impil. Rannankyl., Kitela; o:ta 11. VI—-10. VIL.
13. Ps. campestris Panz. (= Rossiellus K. [Thoms.]). Yksi ainoa kappale (©) otettu Kitelassa 10. VIL
14. Colletes cunicularius L. Yleinen koko alalla, Impilahti: Rannankyl., Koirinojankyl.; Salmi: Lunkulansaari, Tulemankyl., Uusikyla. Otettu enim. Salza’ien kukilla, my6s Acer platanozdes’en kuk. — Pesii mieluimmin pehmeahietaiseen maahan; 9. V—-16. VI.
15. C. succinctus L. Esiytyi jokseenkin runsaasti. Otettu: Impil. Korinojankyl., Rannankyl.; Salmin Virdila, Uuksunkyl. Asus- taa etenkin pehmeillé hieta-mailla. Tavattu esim. Zrifoliwm’in kukilla 2). Uroksia (7) jo 17. V, 9:ta ainakin 14. VI—1. VIL
16. C. Daviesanus Smith. Tavattu vahemman kuin edel- lista. Impilahden Koirinojankyl., Salmin Lunkulansaari, edelli- sessé paik. hietakentalla, jalkim. Taraxacum officinalen kukilla; O:ta 17. V—22. V.
17. Sphecodes gibbus Nyl. Ei missin runsaasti; tavattu yksinaisia eksemplaareja Salmin Orusjirvella, Virdilassa, Uudessa- kyl.; Impil. Rannankyliassé. Asustaa etenkin kovempi- ja karkeampi- peraisten hietalouhosten, teiden, ojien y. m. reunamilla; talvehti- neita O:ta 6. VI—28. VI.
18. Sph. pilifrons Thoms. Jokseenkin yleinen koko alalla ja esiytyy lukuisammin, kuin edellinen. Otettu Impil. Rannankyl., Salmin Tulemankyl., Virdilissé, Mansilassa, Uudessakylassa. Sa- mallaisilla paikoin kuin edellinen, vaan myds pehmeampihietai-
1) Olen merkinnyt numeroilla ne paivit, jolloin olen ottanut eksem- plaarit kokoelmiini, osoittaaksi edes suunnillen erilaisia lentoaikoja, vaitta- matta yhtéain, etti samat lajit eivit kauvemminkin voisi esiytya.
2) Vrifolium’in kukkia mainitessa tarkvitetaan T. repens’ia, hybrt- dum’ia ja pratense’a, muilta lajeilta ei ole haavittu.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX no 2. 17
silla teiden vierilla y. m., missii Coll. cunicularius, Andrena-lajia y. m. pesii; talvehtineita o:ta 9. V—16. VL
19. Sph. crassus Thoms. Otettu ainoastaan Virdilissa, jossa se esiytyi lukuisasti kovilla, hietaperaisten kumpujen rin- teilla; talvehtineita Q:ta 11. VI—14. VI.
20. Sph. Geoffrellus Kirby. Yleinen koko alalla. Esiytyi lu- kuisasti samallaisilla paikoin kuin edellisetkin lajit. Eksemplaareja: Salmin Virdili, Mansila, Uusikyl., Uuksu; Impilahden Pitkéranta; Kirjavalahti. Uroksia (.7) Synantherein kukilla (Hieracowm, Leon- todon y. m.). Talvehtineita o:ta 11. VI—22. VI, nuoria Q:ta ja oa 28. VIL |
21. Hyleus genalis Th. Tama maassamme ainoastaan pari kertaa ennen otettu laji (Kokkola, Venajan Karjala) tavattiin useam- missa paikoin: Salmin Orusjarvenk., Virdila, Uusikyla; Impilah- den Rannank. (Skandinaviassa on se Thomsonin mukaan tavattu Skanessa ja Gottlandilla). Pesii nahtavasti hietaisiin tievieruksiin, jollaisilla paikoin se useimmin lenteli. Otettu sit& paitse Gera- nium sylvaticum’in, Hieractum pilosellan ja Potentilla argentea’n kukilta. Uroksia (7) 6. VI-16. VI, g:ta 17. VI—27. VI.
22. H. confusus Nyi. Otettu useammissa paikoin, vaikka ei esiytynyt lukuisasti misséan: Salmin Virdila, Uusikyla, Uuksu, Impilahden Rannankyla. Oleskelee samallaisilla paikoin ja usein yksissi edellisen lajin kanssa. Kukilta esim.: Geraniwm sylvati- cumvilta, Hieraciwm pilosellaita. Naaraita (Q) 13. VI, gua 13. Vi—6. VII.
23. *H. dilatatus Kirby. Maamme faunalle uusi laji, mika Thomsonin mukaan on harvinainen Skandinaviassakin, saatiin (1 © eksempl.) haaviten niityllé erilaisilta kasveilta Kitelassa 11. VIL.
24. H. communis Nyl. Jokseenkin yleinen; eksempl.: Sal- min Virdilé, Mansila; Kitelé. Padéasiallisesti eri kasveilta haaviten; kuk.: Sorbus aucuparia, Geranium sylvaticum, Syringa vulgaris; Orta ja guia 9. VI—10. VIL.
25. H. annulatus Nyl. Joks. yleinen; eksempl.:-Salmin Tule- mank., Virdilaé; Impil. Rannank.; Kitelé. Erilaisilta kasveilta puu- tarhoissa, niityilla y. m. haaviten. Kuten muidenkin Aylous-lajien, niin taminkin .:t esiytyivat kaikkialla lukuisammin, kuin o:t; ia 8. VI—10. Vil; o 17. VI—4. VIL.
18 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
26. Nomada ochrostoma K. (= pwnctiscuta, villosa Thoms.). Esiytyi jokseenkin runsaasti Salmin Tulemankylassa ja Virdilassa. Tavattu mikikumpujen rinteillé, miss& Andr. convexiuscula’kin pesii, luult. sen loisena. Sita paitse Taraxacum officinale’n ja Hier. pilosella’n kukilla (joku kappale); og, ~ 30. V-—14. VI.
27. N. alboguttata Herr. Schaff. (= leta Thoms.). Muutamia kappaleita Salmin Uudesta kyl., pehmealta hietarinteelta 16. VI.
var. 2 Schmied. Yksi eksempl. Salmin Tulemankyl., peh- meahkolta hietarinteelt&é joen varrella 4. VI.
28. WN. ruficornis L. var. 5 Schmiedekn. (= glabella Thoms.). Yksi kappale Pitkirannan luota, eraalta Laatokan saarelta, Vac- cinium myrtillus'en kukalta 20. V.
var. 3 (genuina) Schmiedekn. Yksi eksemp!. Lunkulansaa- relta, kukkineelta pajulta 21. V.
29. N. Lathburiana Kirby (= rufiventris Thoms.). Kuten ta- vallisestikin, esiytyi taéma& laji kaikkialla, missA Andr. ovina Klug. pesi, nim. karkeampihietaisilla, kovaperaisilla maéen rinteilla, vaikka ei lukuisasti. Impilahden Rannankyla, Koirinojankyl.; Salmin Tu- lemankyl.; 9. V—4. VI.
30. NN. armata Herr. Schaff. Muutamia o:ta otettu Vir- dilassé, hietap. méenrinteella 14. VI, samoin 1 ¥ Impil. Rannan- kyl. haaviten kukilta pellon pientarella 5. VIL.
31. N. minuta Fabr. var. (Moraw. determ.). Yksi ¢ saatu haavitsemalla niitylla erilaisilta kukilta, Salmin Orusjarvella 5. VI.
32. N. Jacobee Panz. Impilahd. Kytésyrjankyl. yksi o mien rinteelta 18. VII.
33. Epeolus variegatus L. (Thoms.) Jokseenkin yleinen, esiytyi runsaanpuoleisesti. Eksempl.: Salmin Virdila, Uusikyla, Uuksu; Pitkaranta; Impil. Koirinojank. Hietasilla teiden vierilla, miaen rinteilla etc. En tiedé, mink&é mehilaisen hospes, vaan lenteli taallé, kuten muuallakin olen huomannut, samoilla pai- koin ja yksin ajoin, kuin Anthidium punctatum’kin. Thomson ar- velee, etta tima laji elaisi mahdollisesti Colletes ampunctata’n loisena, mika nahtiavasti ei meillé ole laita. Tavattu 14. VI—11. VIL
34. E. rufipes Thoms. Tama hyvin harvinainen laji tavattiin (1 ainoa kpl.) Impil. Kytésyrjankyl., jyrkalla hietap. rinteella 18. VII.
35. Panurgus calcaratus Scop. Otettu Kitelassé, seka [m- pilahden Kytosyrjinkyl., missi se jokseenkin lukuisasti esiytyi
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 19
kovaksitallatulla, hietap. kummun rinteella. Naaraita (Q) 10. Vil—18. VII.
36. Andrena Hattorphiana Fabr. Muutamissa paikoin, yk- sindisia eksempl.: Salmin Virdila; Impilahd. Rannankyl.; Kiteli. Pellon pientarilla, yksi y~ Geraniwm sylvaticum’in kukalla, muut (2, o) Scabiosa arvensis’en kukilla; ~ 13. VI—, 9 27. VI—10. VII.
37. A. albicans Miill. Yleinen kevaalla kaikkialla, esiytyi lukuisasti. Eksempl.: Impilahd. Rannankyl., Koivuseliin kyl.; Sal- min Lunkulansaarelta. Hietaisilla mailla. Etenkin Saliv’ien, yksi Q Prunus padus’en kukalla; 9, 9 12. V—y, 18. V—o@ 22. V.
38. A. cineraria L. Yksi ainoa 9 saatu Salmin Tuleman- kylassé, korkean mien rinteella, kovalla karkeaper. hietamaalla, A. ovinan seurassa 4. VI.
39. A. ovina Klug (= pratensis Miill.). Kevaalla yleinen karkeahietaisilla mailla makien rinteilla, teiden vierilla y. m. Ei esiytynyt varsin lukuisasti. Eksempl.: Impil. Rannankyl., Koivu- selankyl., Koirinojankyl.; Salmin Tulemankyl. Etenkin Saliz’ien kukilla, viela Taraxacunvillakin; vy, 9 9.V —¢ 14. V, o—4. VI.
40. <A. Clarkella K. Aikaisemmin kevaallaé lienee laji kaik- kialla yleinen ja runsaastikin tavattava, vaikkakin nyt tapasin sita vaan paikoin ja enimmakseen yksinaisia eksemplaaria: Impil. Koivuselankyl. ja Salmin Lunkulansaarella. Salivien ja Acer platanoides’en kukilla. Ainoastaan o:ta 15. V—21. V.
41. A. convexiuscula Kirby. Yleinen kaikkialla, esiytyi (ku- ten tavallisesti) runsaasti. Eksempl.: Impil. Koirinojankyl., Ran- nankyl.; Salmin Tulemankyl., Virdila, Mansila, Uusikyla; Pitka- ranta. Ihme kylla, tavattiin jo muutama 4 Salez’in kukilla, lu- kuisimmin kuitenkin (Q 7) Trifolium’illa, muutamia Heraciwm pilosellaila. On néahtavasti kaikkialla taalla, kuten Savossakin apilaspelloilla lukuisimmin esiytyvé mehiliinen (yhdessé Bombus- lajien kanssa). Harvoin tapasin tata lajia nyt (kuten muulloin- kin) lennellen hietaperaisilla miaen rinteilla. Muutama ¢ jo 18. V, 4 VI, etenkin o ja y 12. VI—5. VIL.
42. A. parvula K. Tavattu useammissa paikoin, ei run- saasti: Salmin Orusjarvi, Virdila, Uuksunkyl.; Impil. Rannankyl. Joku hietavalla tienvierelli, toisia esim. Gewm rivale’n kukilla; 9, of 6. ViI—-y 9. VI—9 27. VI.
20 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
43. A. fulvescens Smith. Yksi ainoa © tavattiin Uuksun- kylissi, tien vierella, Hier. pilosella’n kukalla 19. VI.
44, A. minutula Kirby. Yksi Q saatu Impil. Kytosyrjan kylassé korkealta rinteelta 18. VIL
45. A. tarsata Nyl. Saatu ainoastaan pari eksempl.: Vir- dilissi (7) kummun rinteellii 12. VI ja Rannankylassa (¢) Poten- tilla argentea’n kukalla 27. VI.
46. A. albicrus K. Impil. Koirinojankyl., Salmin Tuleman- kyl, Uusikylé. Pesii nahtavasti runsaasti Koirinojan irtohieta- kentille, vaikkakin siellii oleskellessa ei esiytynyt vielaé kuin cia (niiti runsaasti). Joku 9 Taraxacum officinale’n kukilla. y 17. V; o 30. V—16. VI.
47. A. lapponica Zett. Saatu (1 <7) Impilahd. Koivuselank. Salix’en kukalla, samoin (1 <7) Pitkiirannassa Rzbes’in kukalla 20. V.
48. A. fucata Smith. Jokseenkin yleinen, vaikkakin ei esiytynyt runsaasti: Salmin Lunkulansaari, Virdila; Impil. Rannan- kyl. Otettu (Q) Acer platanoides’en, Trifolium’in kukilla; Q 22. V—2z7. VI; o 9. VI.
49. A. ruficrus Nyl. Impil. Koivuselankyl., Rannankyl.; Sal- min Uusikyl.. Uroksia (7) en tavannut, vaan o:t Salix’en, Gera- nium sylvaticum’in, Trifolium’in kukilla; Q 16. V—5. VIL
50. A. pilipes F’. var. nigrospina Thoms. Tama maassamme pari kertaa ennen tavattu laji saatiin Impilahden Koirinojankyl. (1 ¢) Saliz’en kukalta 18. V; samoin (1 Q) Salmin Virdilassa Syringa’n kukalta 11. V.
51. Macropis labiata Panz. Yksi © saatu Salmin Tuleman- kylissi, nurmiselta joen fyréaltaé Taraxacum officinalen kuk. 30. V.
52. Anthophora furcata Panz. Jokseenkin yleisesti tavattu, vaikkakin ei runsaasti: Salmin Orusjiarvi, Virdila; Impil. Rannan- kyl.; Kitela. Virdiliss& tavattiin pesien aidaksiin joitakuita kpl. Otettu etenk. peltojen ja niittyjen laiteilta (~) Geum rivale’n, Tri- folium’in, (2) Scutellaria galericulatan kukalta; ~ 7. VI—,9Q 15. VI—10. VIL
53. Eucera longicornis L. Yleinen kaikkialla, esiytyi jok- seenkin runsaasti. Eksempl.: Salmin Virdilé, Mansila, Uusikyla; Impil. Rannankyli. Tavattiin pesivina parissa paikoin: tasaiselle
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 21
pellon ja tien vierukselle, missii nurmettunut multakerros peittaa hietavampaa maaperié. Otettu: Lychnis viscarian, Pedicularis palustris'en, Geranium sylvaticum’in, runsaasti T’rifoliwm’ein ku- kilta; 9, ~ 11. VI—27. VI.
54. Anthidium manicatum L. Tavattu Impilahd. Rannan- kylassi vuoren alla, niityn laiteella Prunella vulgaris'en ja Tri- foliwm’ein kukilla, samoin Kitelass& Zrifoliwm’in kukilla niityilla; Q 25. VI—10 VII; ¢ 5. VIL
55. A. strigatum Panz. Tama hyvin harvinainen laji ta- vattiin Salmin Virdilissa, petaéjakankaalla, Azeraciwm pilosella’n kukalla (1 9), 13. VL
56. A. punctatum Latr. Yleinen kaikkialla, jokseenkin run- saasti; eksempl.: Salmin Virdila, Mansila, Uusikyla, Uuksu; Impi- lahd. Rannankyl., Kytésyrjankyl.; Kitela. Hietaperdaisilla kumpujen rinteilla, teiden vierilla, niityilla kukilta j. n. e. Esiytyi etenkin Hieracium pilosellan ja Trifolium’in kukilla; yg, Q 9. VI—18. VIL.
57. Diphysis serratule Panz. Ei aivan yleinen, paikoin runsaasti. Otettu Virdilaissé, Pitk’arannassa, Rannankylassa. Run- saimmin apilaspelloilla Z77folzwmin kukilta; pesii teiden vieriin, kumpujen rinteille y. m. hietaperiaisille, kovemmille, viettaville pai- koin; o 14. VI—;¢: 27. VI—;9, o 5. VIL.
58. Heriades truncorum Kirby. Yksinaisia kpl. tavattu Vir- dilassé, Kitelissié, Kirjavalahdella; vanhojen rakennusten (riihien, latojen y. m.) seinillaé, miss&é pesivanaé; tai Azeraczwm sp. kukilla; ov 9. VI—27. VI, o 10. VU.
59. Gyrodroma nigricornis Nyl. Yleinen kaikkialla: Sal- min Tulemankyl., Virdila; Impil. Rannankyl., Kytdsyrja. Usein joukottain pesien vanhojen rakennusten (latojen y. m.) seiniin, run- saasti tavattiin myds Campanula-lajien kukilla, erahtéa o jo Ta- raxacumillakin; 9 8. VI—, 4 13. VI—9, ¢ 18. VIL.
60. G. florisomnis L. Salmin Uuksu; Impil. Rannankyl., Kytésyrji. Hieraciwm pilosella’n, vaan etenkin Campanula-lajien (n. k. C. rotundifolia, patwla) kukilla, pesii yksissa edellisen kanssa; o 19. VI--18. Vil, 9 5.-VIL.
61. Osmia rhinoceros Gir. (= Chelostoma robusta Nyl.). Tama maassamme jokseenkin levinnyt, vaikkakin muualla hyvin har- vinainen laji tavattiin muutamissa paikoin: Salmin Orusjarvella, Virdilaissa; Impilahd. Rannankylissaé. Ensimainitulla paikalla saa-
3
22 Westerlund, Hymenopteroloogisia hayvainnoita.
tiin runsaasti -7:ia pellon pientarilla Cherophyllum sylvestren, joku myés Geum rivale’n kukilla; sia 6. VI—9. VI, 9 27. VI.
62. O. claviventris Thoms. Salmin Virdila, Mansila, Uusi- kyla. Runsaimmin Trifolcwm'in, myds Her. pilosella’n kukilla. Makien rinteilla, teiden vierilla: 9, y 9. VI—17. VL
63. O. tuberculata Nyl. Yksi © saatiin Salmin Tuleman- kyl. puutarhassa Taraxacum’in kukalla 4. VI.
64. O. angustula Zett. Saatu Salmin Virdilassa pellon pien- tarella (Q) Geranium sylvaticum’in ja kummun rinteella Hzer pilosellan kukilla, (~); samoin Impilahd. Rannankylassa pari g:ita niitylla, Zrefolzwmin kukilla; vy, Q 13. VI, ~ 1. VII, 5. VII.
65. O. Solskyt Mor. (= truncatula Thoms.). Saatu useam- missakin paikoin muutamia kpl.: Impil. Koivuselankyl.; Pitkaranta; Mansila, Uusikylé. Erahta 9 lennellen pehmeailla, hietaisella metsa- tiella4, muut (Q 9) Hieracium pilosellan kukilla (yksi Q myés Taraxacumilla) makirinteillé, tievierill4; 9 15. V—16. VI; i seg 3
66. O. uncinata Gerst. (= lateceps Thoms.). Tama laji, jonka Enwald ennen on tavannut (2 eksempl.) Venajan Lapissa, Kuolajoen luona, tapasin muutaman kerran [mpil. Rannankylassa. Kartanolta ja apilaspellolta, kaikki (8 9) Trifoliuwm’in kukilta; Or 2s. VEE VSS Va:
67. Megachile Willoughbiella Kirby. Impilahden Rannan- kyl., Hunttila. Tvr¢folzwm’in kukilla niitylla, ~ 23. VI, !2. VIL
68. M. curvicrus Thoms. Joitakuita o:ta tavattiin Impi- lahden Rannankylassa, heinapellolla Zrzfoliwm’in kukilla 23. VI, OF VAL
69. IM. circumcincta Kirby. Ei harvinainen taalla. Otettu Salmin Uudessakyl.; Impil. Rannankyl., Koirinojankylassa. Pesi- vind joks. lukuisasti maantien viereen, hietap. m&aen reunukselle ensimainitussa paikoin, myés erahta hietakentilla Koirinojanky- lassi. Tavattiin etenkin Trzfolium’in kukilla, g 16. VI—5. VII, o 23. VI—12. VIL
70. I analis Nyl. Ei harvinainen taalla pain, ainakin otettu Salmin Virdilassé, Uuksunkyl., Impilahden Rannankyl.; Ki- telassé. Hietasella kummun rinteell& (1 <7) Hver. pilosella’n ku- kalla, enimmiten niityilla Zr¢folcwm’in kukilla; y 13. VI, 18. VI, Q 25. VI-10. VII.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 23
var. (scopa ventrali atra, pilis nonnullis fulvis immixta). Yksi © Rannankylasta 25. VI.
71. M. ligniseca Kirby. Impil. Rannankyla; Kirjavalahti. Nitty, Zrifoliwm'in, Epilobium angustifoliuni'in, Centaurea jacea’n kukilla; o 5. VII, 27. VII; y 27. VIL.
72. M. lapponica Thoms. Uusikyla i y 17. VI, Rannan- kyl. 1 Q heinapellolla Zrzfolium’in kukalla 5. VII.
73. MM. centunculuris L. Yleinen kaikkialla, paikoin lukui- sasti. Eksempl.: Salmin Mansila, Virdila, Uusikyla; Kirjavalahti, Erilaisilla paikoin, Geranium sylvaticum’in (7), Hieracium sp. (9), Cheroph. sylvestren (2), Epilobium angustifoliumin (9), Cam- panula rotundifolia’n (Q) kukilla. Pesivana aidanseipiisin, van- hoihin rakennuksiin y. m.; 4, Q 11. VI—o© 28. VIL.
74. Celioxys mandibularis Nyl. Salmin Uusikyla, Impilahd. Rannankyl. Hietasella tienvierella, 1 © samalla paikalla miss& Megach. circumcincta pesi ja missA myds 1 © C. conica’a oli. o 17. VI, ¢ 16. VI, 28. VI.
75. C. conica L. Joks. tavailinen kaikkialla, otettu Sal- min Tulemankyl. Virdilassaé, Uusikyl., Uuksunkyl.; Impil. Koirin- ojankylassa. Hietamailla; vy, 9 4. VI—12. VIL.
WY
II. Fossoria.
76. Myrmosa melanocephala Latr. Impil. Rannankyla, tien vierl, hietalouhoksen reunama, joks. runsaasti esiytyen, y 28. VI, iy Vee
77. Psammophila viatica Dbm. Yleinen koko alalla, esiy- tyi joks. lukuisasti jo alusta kesain. Eksempl.: Impilahd. Koivuse- lankyl., Koirinojankyl., Kyt6syrja; Salmin Virdilé. Kaikkialla missi hietava maa paljaana pistaa esiin. Tavattu myds (muutamia 9:ta) Salia’en, eraihta myés Sorbus aucuparian kukilla; o 15. V—9. VI, 7 12. VII, 18. VIL
78. Ammophila sabulosa Dbm. Tavattu useammin paikoin, esim. Salmin Virdila, Uusikyla; Impil. Rannankyli. Hietaisilla mailla, tien vieruksilla y. m.; 4 12. VI—1. VIL
79. Miscus campestris Dbm. Yleinen kaikkialla, paikoin esiytyi runsaastikin. Eksempl.: Salmin Tulemankyl., Uusikyla, Uuksu; Impil. Pitkéranta, Koirinojankyla. Hietakentilla, hietasilla teiden vierilla y. m.; 9, ~ 3. VI—13. VIL.
24 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
80. Ceropales maculata Dbm. Salmin Uusikylaé (o, ~) hie- tanen tien vierus 16. VI, myés Impil. Koirinojankylin hietaken- talla (Q) 12. VIL
81. Pompilus albonotatus Wesm. Salmin Virdilé, hietanen pellon piennar (1 ¢) 14. VL
82. P. rufipes L. var. (sarkynyt kokoelmissa, maarays sen- kautta epavarma). Impilahden Koirinojankyl., hietakentalla (yksi 3") 12. VIL
83. *P. Sahlberga F. Moraw. Yksi 9 Salmin Uuksunkyl. hietasella tienreunuksella 18. VI, samoin toinen Impil. Koirinojan hietakentalla 13. VIL (Taman uuden lajin, jonka t:ri Morawitz on lahettamieni eksemplaarien mukaan maaérannyt, mainitsee han yksityisessa kirjeesséan tavanneensa myés Terijoen luona).
84. *P. dispar Dbm. Impilahden Koirinojankyl. pari o:ta hietakentalla 13. VII, samoin yksi © Impil. Kytésyrjain kyl. hieta- rinteella 18. VIL.
85. PP. spissus Schiddte. Salmin Tulemankyl., (var.); peh- mea hietarinne 3. VI (yksi 2); Salmin Virdila (yksi ~) hiekkap. kummun rinne 11. VI; Impil. Koirinojankyl. (1 7) hietakentalla 12. VIL
26. BP. Wesmaélz Thoms. Yksi © Impilahden Kytésyrjiin kyl., hietap. rinteella 18. VIL.
87. PB. fumipennis Dbm. Impil. Koirinojankyl. yksi 9, hie- takentalla 13. VIL
88. P. unguicularis Thoms. Jokseenkin levinnyt, vaikka ta- vattu vaan yksinaisia eksemplaareja: Salmin Tulemankyl., Virdila, Uuksunkyl.; Impil. Koirinojankyl. Hietasilla mailla: rinteilla, tien vierilla y. m.; 9 4. VI—12. VIL
89. P. viatecus Dbm. (L.). Yleinen kaikkialla, esiytyi kuten tavallisesti, runsaasfi hietamailla. Eksempl.: Impil. Rannank., Koivuselankyl., Koirinojankyl., Kytésyrja; Salmin Tulemankyl., Virdila, Uusikyla; g 9. V—16. VI, ~ 18. VIL
90. Mimesa bicolor Wesm. Impil. Kytésyrja 1 9 hietikko- peraisella kummulla 18, VIL
91. M. Dahlbomi Wesm. Yksi 9g Salmin Uudessa kylassa, aholla seisovalta kuivalta, kuorettomalta, hiiltyneelta petajan run- golta 17. VI.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 25
92. M. equestris Wesm. Pari eksempl. Impil. Rannanky- lassi, tien viereltaé, hietalouhoksen reunamalta 28. VI.
93. Psen concolor Dbm. Salmin Virdila, pensaiden lehdilla auringon paisteessa 1 ©, 11. VI. (lajin ennen on kirj. ottanut Rantasalmelta). |
94. Pemphredon lethifer Thoms. Yksi 9 Impil. Kytoésyrjan kylassi. Korkea rinne, tienvieri, lepin lehdilla, 18. VII.
95. P. unicolor Latr. Salmin Virdilaé, Uusikyla; Impil. Ran- nankyla. Useimmat kasvien lehdiltaé haaviten, eras 9 hietasella tienvierustalla, joku Syringa vulgaris'en kukalla; vy, Q 11. VI— 5. VII.
96. P. lugens Dbm. Salmin Orusjarvi, Virdilaé, Uusikyla. Vanhojen latojen seinilté, runsaasti eraalla hiiltyneella, kuivalla, pystyssa olevalla petijan rungolla, mika seisoi keskella ahoa; 9, ov 6. VI—17. VI.
97. P. lugubris Dbm. Yksi kpl. Salmin Uudessa kylassa, kuivalla petajan rungolla, sam. kuin edellinen 17. VI.
98. *Diodontus minutus F. Tama faunallemme uusi laji tavattiin Salmin Virdilassa hietasilla kummuilla (useampia_ kpl.) TREVE
99. Passalecus turionum Dbm. Salmin Virdila, pensaiden lehdilta haaviten auringon paahteessa (1 ~) 11. VI; Pitkaranta, tienvieri (1 <7) 20. VI.
var. borealis Dbm. Yksi © Salmin Virdiléssa, haaviten pen- saiden lehdilta, paivan paahteessa 11. VI.
var. ignota Salmin Uusikyla, niitylla eri kasveilta haaviten T7SVE
100. Astata stigma Dbm. Salmin Uusikyla (1 9) hietanen tienvieri; pari kpl. myés Impil. Koirinojankyl. hietakentilta 16. VI, 13. VIL.
101. Tachytes lativalvis Thoms. Tama laji, jonka ennen aikaan Maklin on tavannut Hameessi (1 kpl.), tavattiin Salmin Uudessa kyliissii (1 ~) hietasella tienvierella 16. VI ja toinen Kirjavalahdella pienen hietavieremin reunalla. 28. VIL
102. T. wnicolor Dbm. Tavattu Salmin Tulemankylan hieta- kentilla jokseenkin lukuisasti (Q, <7) 3. VI ja 8. VI, samoin 1 9 Uudessa kylassi niitylla lennellen 16. VI (Yliopiston Suom. ko-
26 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
koelmissa tavataan ennestéin 1 kpl. kirjoituksella ,,Mus. fennicum‘“, léyt6paikka tuntematon).
103. T. pectinipes Dbm. Yleinen ja lukuisasti esiytyva kaikkialla. Eksempl.: Salmin Tulemankyl., Virdilaé, Mansila, Uusi- kyla; Pitkéranta; Impil. Kytésyrjé. Etenkin karkeampihietaisilla mailla, teiden vierillii, mienrinteilla y. m. Q:ta ja guia 24. V— 18. VIL. |
104. Miscophus spurius Dbm. Muutama eksemplaari Sal- min Tulemankyl. jyrkallai hietaperaisella, kovalla méaenrinteella 13. VI.
105. M. niger Dbm. Salmin Tulemankyl. hietakentilla lahella savottaa yksi kpl. 8. VL.
106. Gorytes campestris Dbm. Pitkaranta; Impilahd. Ran- nankyl., Koirinojankylé. Hietasella maalla, erahté Q Chero- phyllum sylvestren kukalla; 20. VI -12. VIL
107. G. mystaceus Dbm. Yksi Q saatu Salmin Virdilassa, puutarhasta Cherophyllum sylvestren kukalta 11. VL
108. .Hoplisus 4-fasciatus Dbm. Impil. Rannankylassa (9, 3) pellon laiteella Cheroph. sylvestren kukalta 5. VIL
109. Mellinus arvensis Dbm. Lienee etenkin mydhemmin kesalla tavallinen useimmissakin paikoin, vaikka otettiin vasta Kirjavalahdella, potaattikasvien lehdilt& ynn& maassa lennellen useampia Q:ta ja ~ 27. VII. |
110. Cerceris arenaria Dbm. Impil. Koirinojankyla, tien vierella, hietakentalla (var. a, b, d Dbm); 9, ~ 12—13. VIL.
111. C. ornata Thoms. Yksi © Impil. Rannankyl. tien viereltaé, hietalouhoksen reunamalta (var. a Dbm) 28. VL
112. C. truncatula Dbm. Salmin Virdilaé, Mansila, pari ov, hiet. kummun rinteelta 11. VI; 13. VI.
113. Alyson Ratzeburgi Dbm. Yksi 9 saatu Pitkarannassa, hietaselta tienvierelta 20. VL.
114. Trypoxylon figulus Dbm. Salmin Tuleman kyla ja Virdila. Pensaiden y. m. lehdilta haaviten, muutamia kpl. 8. VI, 11. VL.
115. Thyreopus cribrarius Dbm. Yksi 9 Kirjavalahdelta; pellon reunama, hiekkanen kynnéksen reunus, 27. VII.
116. Zh. peltarius Schreb. Kaikkialla yleinen, tavattu lukui- sasti, etenkin asumapaikoillaan. Eksempl.: Salmin Virdilé, Man-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 27
sila, Uusikyla, Uuksu; Impil. Rannankyl., Kytésyrja. Asustaa hie- tasilla kumpujen rinteilla, teiden vierilla, hietalouhosten reuna- milla y. m., mihin kaivaa reikié. Oleilee myés mielellaan aurin- gon paisteessa pensaiden lehdilla. Otettu 7, 9 11. VI--18. VIL.
117. Th. scutellatus Schev. Ei niin yleinen kuin edellinen, tavattu Salmin Uudessakylissaé, Uuksulla; Impil. Rannankyl.; Pitka- rannalla. Ei lukuisasti hietavilla teiden vierilla, hietalouhosten reunoilla; “7, Q 16. VI—28. VL.
118. Anothyreus lapponicus Zett. Yksi Q Salmin Uudessa- kyl, maantien vierelt&é hiedasta 17. VI.
119. Clytochrysus planifrons Thoms. Salmin Uusikyla, hie- tainen tienvierus, 1 © 16. VL
120. Cl. chrysostomus Lep. Virdila (1 <7) pellon piennar, maantien vieri, Cheroph. sylvestren kukalla 9. VI; samoin Kirja- valahdella maantien vierella Hzeraczum sp. kukalla 28. VIL.
121. Ectemnius guttatus v. d. Linden. Salmin Uusikyla, aholla seisovalta kuivalta, hiiltyneelt& petajanrungolta (yksi 9) bee
122. H. spinicollis Herr. Schaff. Tavattu useammissa pai- koin yksinaisia eksemplaareja: Salmin Virdilassé, Uudessakyl., Uuk- sulla; Kirjavalabdella. Kuivilla puun rungoilla, eras ~ Syringa’n kukilla; 9, gy 12. VI—27. VIL.
123. Thyreus clypeatus Thoms. Salmi: Virdila ja Uusikyla. Pensaan lehdillaé (7) ja kuivalla puun rungolla (eras 9): y 9. VI, 2 16. VI.
124. Ceratocolus subterraneus Fab. Salmin Virdila, y hieta- kummulla Hieracium pilosellan kukalla 9. VI, samoin © Impil. Koirinojankyl. hietakentalla 13. VIL
125. Celocrabro elongatulus v. d. Linden. Yksi ¥ saatu Valamossa kaydessié, rannalta Epilobiwm angustifoliwm'in kukalta 14. VIL.
126. C. carbonarius Dbm. Salmi, Tulemankyl., puutarha, tuomen lehdilla (7) 8. VI.
127. Crossocerus Wesmaeli v. d. Linden. Impil. Koirin- ojankyl., hietakentilla © 13. VIL.
128. Crabro exiguus v. d. Linden. Salmi, Virdila, pari Q:ta hiet. kummun rinteell& 11. VI.
iw) io 2)
Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
129. Oxybelus wniglumis Dbm. (L.). Yleinen kaikkialla, pai- koin runsaasti. Eksempl.: Salmin Orusjarvi (4 var. émmaculata), Uusikyla (Q var. a, d, 97 k, i, Dbm.); Impil. Pitkaéranta (7 var. g Dbm.), Rannankyla (© var. g., ~ var. m. Dbm.), Koirinojanky]. (var. m. o* Dbm.), Kytésyrja (Q var. a, d. Dbm.). Karkeahie- taisilla mailla, etenkin teiden reunuksilla, kummuilla, hietalouhok- sien vierilla y.m vy, 9 6. VI-—18. VIL.
130. *O. bipunctatus Oliv. var. Impilahden Koirinojanky- lassa tavattiin hietakentalla 1 yy 12. VII, minka t:ri F. Morawitz maarasi talla nimellé. Huomatakseni ei laji sovellu ainakaan Dahlbomin O. trispinosus, var. «hen, mité han arvelee = bipunc- tatus Oliv., eroaa selvisti koossa, kiillossa, abdomenin tiaplissa y.m. Jokseenkin hyvin liittyy tama laji Thomsonin O. nigripes’iin, vaikkakin kaikessa nahtavasti parhaiten O. hemorrhoidalis Dbm., niinpa on esm. koko ruumis pienehké, n. 5 mm. pitké, hieman kullan kiiltoinen, ilman selvaa punktuuria, thorax taplatOn, siivet kirkkaat ja lapinakyvat etc. Yliopiston kokoelmissa léytyy toinen eksempl. (Q) Paraisten pitajasté (E. Reuter), mika paremmin sopii Thomsonin O. nigripesiin.
131. *O. mucronatus Dbm. (= aculeatus Thoms.). Salmin Uuksulla tavattu yksi 4 hietaselta tien vierelta 18. VI, joka pie- nista eroavaisuuksista huolimatta lienee parhaiten luettava tahan lajin kuuluvaksi. |
III. Vespide.
132. Vespa saxonica Fabr. Eksempl.: Saimin Lunkulansaari,; Kitela; Valamo. Eri kasvien kukilta, esim. Acer platanozdes’ella ja Epilobium angustifoliumilla y. m., 21. V—14. VIL.
133. V. norvegica Fabr. Impilahden Rannankyla ja Koivu- selankyla. Salx’en kukilla 12. V, 15. V.
134. V. holsatica Fabr. Eksempl.: Salmi, Tulemankyl., Kir- javalahti. Ribesin ja Epilobium angustifolium’in kukilla 24. V, 28. VII. .
135. V. vulgaris L. Impil. Koivuselankyla; Salmin Uusi- kyla; Kitela; Valamo. Eri kukilta, esim. Epilob. angustefoliwm’in, Salixin y. m. 16. V—14. VIL
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 29
136. V. rufa L. Eksempl.: Impil. Koivuselainkyla, Koirin- ojankyla; Salmi: Lunkulansaari, Virdila. Esim. Acer‘in, Saliax’in kuk.; hietakentilla y. m. 16. V—14. VL
137. *Pterochilus phaleratus Panz. Tama laji, jonka Thom- son mainitsee harvinaisena eteléi-Ruotsin hietakentillé, tavattiin (pari kpl.) Salmin Tulemankylassa hietakentallé petajakankaiden keskella 8. VI.
138. Hoplomerus reniformis Wesm. Yksi kpl. tavattiin Sal- min Virdilassa, hietap. kummunrinteella 14. VI.
139. H. spinipes L. Salmi: Tulemankyla, puutarhassa Ta- raxacumin kukilla (muutamia exempl.) 4. VI.
140. Lionotus pubescens Thoms. Salmi: Tulemankyla, Vir- dili. Jokseenkin runsaasti tavattu puutarhassa esim. tuomen, sy- reenin lehdilla, viimemainitun kukilla, rakennuksen seinilla y. m. SEVE Hy VE AIZEN.
141. ZL. tomentosus Thoms. Tavattu Salmissa yksi eksem- plaari, tarkempi paikka jaanyt merkitsematta.
142. L. dentisgquama Thoms. Yksi kpl. saatu Salmin Tu- lemankylassa hietakentiltaé 4. VI.
143. Ancistrocerus excisus Thoms. Salmin Virdilasta pari eksemplaaria; hietap. kummun rinteelta 9. VI, 11. VI.
var. Impilahden Rannankyl. (1 kpl.) heinapellolta T’rifo- liumin kukalla 25. VI.
144. A. trimarginatus Zett. Salmissa yksi kpl., samoin Impilahdella Rannankylass toinen riihen seinalla 28. VI.
145. A. parietwm L. Salmin Virdila, rakennuksen seinalta 11. VI.
146. A. pictipes Thoms. var. prothorace immaculato. Yksi kpl. Impil. Rannankylassi, laudanpatkien paalla 5. VIL
147. Odynerus murarius L. Impil. Koirinoja, hietakentalla. yksinaéinen kpl. 12. VIL
148. O. bifasciatus L. Kaikkialla yleinen ja runsaasti esiy- tynyt. Eksempl. Salmin Orusjirvenkyl., Virdilaé, Uusikyla; Impil. Rannankyl. Etenkin runsaasti puutarhoissa ja peltojen pientarilla, tavattu lukuisimmin Cherophyllum sylvestre’n kukilla, pihlajan kukilla joku; kaivaa reikia rakennusten seiniin 7. VI—5. VIL.
30 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
149. O. angustatus Zett. Salmin Orusjirvi; Kitela; Impil. Koirinojankylissii. Cheroph. sylvestren kukalla ja rakennuksen seinilla. (Muutamia eksempl.) 7. VI—12. VIL
IV. Chryside.
150. Elampus Panzeri Fabr. Salmin Virdila (1 eksempl.), mien rinne, hietaperiisti maata 12. VI.
151. Hedychrum integrum Panz. Salmin Tulemankyla, Vir- diJa, Uusikylé. Hietasilla tien vierilla, kumpujen rinteillé, hieta- kentilli, useampia eksemplaareja 4. VI—16. VI.
152. H. rvosewm Rossi. Yksi kpl. Impilahden Rannanky]. hiet. tienvierella 28. VI.
153. Chrysis cyanea L. Yksi kpl. Salmin Tulemankyl. puu- tarhassa tuomen lehdellaé 8. VI.
154. Chr. osmie Thoms. Ainoastaan yksi eksemplaari Im- pil. Kytésyrjiin kylassi, hiet. ma&enrinteelté 18. VIL.
155. Chr. succincta Fabr. Salmin Virdilaé, Uusikyla. Kolme eksempl. hiet. tienvierelté 14. VI, 16. VI.
156. Chr. ignita L. Eksempl. Salmin Tulemankyl., Vir- dila, Uusikylé. Pensaiden lehdillii, eras hietaisella tienvierella; 8. VI—17 VI.
157. Chr. fulgida L. Impil. Pitkaéranta, telegraafipylvaalta 1 kpl. 20. VI. |
158. Chr. sp. ignota (J. Shlb.: ,,abdomine apice obtuse 4-dentato, tarsis testaceis“). Salmin Uusikylé, 1 kpl. hietaisella tienvierella 17. VI.
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, nto 3.
EA TA eer
TRICHUPTERURUM FENNIAL PRAEGURSURIUS
AUCTORE
JOHN SAHLBERG.
(SOCIET. EXHIBIT. 8 APRIL 1893.)
= *«<Co ee Ht
HELSINGFORSIA, EX OFFICINA TYPOGRAPHICA J. SIMELII, 1893.
a Se Nadsed ACILGL
* e i re re
ae aoe ek =
A
site po Fag Gieears ws ile Maye ai feediw : ah cape apy teed 2 eis cas «= es. See
Bo ie ae oe SRA a ae laa hasan aes TE isa 1 ae sli ciara Sc ak phic acne Ge a aaa ; 235 x Std 2 s ye ioe a panicle ig Se
ue ahi sy aaanmas ae 2 Spat =a
: "ee hg - Pa - a 4 } LAS : _ “a oe ‘er poe = ; ‘ vs ec! el
+ p-j a ee rt ; . , ues ie oh AA aie tae mae” ag eS Sagi falcata Sac CitwiS aa shonin oS
Tolf ar hafva forflutit sedan professor J. A. Palmén utgat en férteckning dfver Finlands Trichoptera pa grund af Mc Lach- lands bearbetning af denna tid forefintligt material af hithorande insekter, hvilket blifvit insamladt af sarskilda entomologer under en tid af flera decennier. Under de senaste aren hafva emeller- tid Trichoptera med rastlés ifver blifvit insamlade i skilda delar af vart naturhistoriska omrade, hvarvid afven ett antal for var fauna nya arter blifvit upptackta. Nagra af dessa nykomlingar hafva afven vid sarskilda tillfallen blifvit anmalda for Societas pro Fauna et Flora jennica och sedermera publicerats i pro- tokollsutdragen uti siallskapets Meddelanden.
Stérre delen af det insamlade materialet, bestaende af tusen- tals exemplar, lag dock obestaémdt och obearbetadt dels uti uni- versitetets finska museum, dels i privata samlingar.
Da emellertid pastor D. J. Wallengren under loppet af senaste ar utgifvit sitt stora och synnerligen f6rtjenstfulla arbete éfver Skandinaviens hithérande insekter: Skandinaviens Neuro- ptera, Andra afdelningen, Newroptera Trichoptera (Kongl. Sven- ska Vetenskapsakademiens handlingar, Band. 24 N:o 10), foretog jag mig att underkasta alla tillgangliga samlingar af inom vart omrade funna Trichoptera en sorgfilligare granskning. Harunder tillkommo ater icke sa ia for var fauna nya species, hvarjamte kiinnedomen om dessa insekters utbredning inom omradet betyd- ligt utvidgades. Pa grund hiiraf har jag ansett det kunna vara nyttigt att sammanstiilla det hittills vunna resultatet af forsknin- garna rérande denna del af var insektfauna till en djurgeografisk utbredningstabell, hvilken harmedelst lemnas till offentligheten.
Vid denna tabells uppgérande har samma provinsindelning blifvit f6ljd, som uti tidigare faunistiska forteckningar Ofver skilda insektgrupper. Uti notanmirkningar har anforts det vasentligaste
4 John Sahilberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
nya om arternas fyndorter, talrikhet m. m., hvarvid hufvudsak- ligast afsetts att komplettera de af Palmén lemnade uppgifterna harom.
1 Palméns forteckning upptagas af Trichopteras ordning 146 arter sasom funna inom omradet. Af dessa har jag ansett 2 arter béra indragas, neml. Molannodes Steinit Me Lachl., som synes béra betraktas sasom en varietet af MU. Zellerz Mc Lachl. och Lype sinuata Me Lachl. hvilken torde vara en varietet af L. phaeopa Steph. Till de salunda af Palmén upptagna 144 verkliga arterna efter den uppfattning, som i denna afhandling féljts, hafva pa senare ar tillkommit 26 species, hvarigenom antalet af for narvarande fran vart omrade kanda arter uppgar till 170.
Fran Skandinaviska halfoén fro hittills enligt Wallengren kanda 169 arter, om man namligen tillraknar de af Thomson i Opuscula entomologi XV upptagna tvenne arterna, som Aafven Wallengren godkanner. Af dessa har jag dock forenat Stenophylax latipennis Curt. sasom en varietet med S¢. stellatus Curt., samt likaledes fort Linnophilus hyalinatus Wallengr. sasom en varietet till ZL. pantodapus Me Lachl. Likaledes torde val Newronza Stale Me Lachl. och N. melanoptera Wallengr. knappt vara annat an fargvarieteter, den férra af N. reticulata L., den senare af N. clathrata Kol, hvarigenom antalet af pa Skandinaviska half6n funna sidvicitae arter reduceras till 165.
Om dessa férdelas pa de skilda familjerna, sasom de i nar- varande fdrteckning blifvit omfattade, finnes att {6ljande antal aro funna:
i Finland: i Sverige:
Phryganeidae 14. id. Limnophilidae 79d. vt. Sericostomidae 9. 9: Leptoceridae 29. dl. Hydropsychidae 25. 26. Rhyacophilidae — 8. 8. Hydroptilidae 10. i
170. 165.
Haraf synes, att vart land ar synnerligen rikt pa represen- tanter af denna insektordning, hvilket man afven kunde vanta pa grund af dess rikedom pa vattendrag.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 5
Det stérsta flertalet at hos oss funna arter aro afven an- traffade pa Skandinaviska half6n. Endast foljande 25 species aro finnu ej kanda diarifran:
Agrypnetes crassicornis Me Lachl. (Nyland),
Grammotaulius sibiricus Me Lachl. (utbredd 6fver 6stra Fin- land),
Limnophilus germanus Me Lachl. (Nyland, Satakunta),
L. diphyes Mc Lachl. (spridd 6fver landet, men sillsynt),
L. dispar Me Lachl. (Lappmarkerna),
Anabolia sororcula Mc Lachl. (ej sallsynt Ofver hela om- radet),
Stenophylax crudus Me Lachl. (Lappmarkerna),
St. impar Me Lacbl. (Lappmarkerna),
St. rotundipennis Brauer (Tavastland),
Micropterna nycteribia Mc Lachl. (Karelen),
Chaetopteryx fusca Brauer (iarelen),
Ch. obscurata Mc Lachl. (Lappmarkerna),
Apatania Palméni J. Sahlb. (Kola halfén),
A. muliebris Me Lachl. (Nyland),
A. arctica Bohem. (Lappmarkerna),
Brachycentrus albescens Kolen. (Ladoga),
Molanna submarginalis Mc Lachl. (spridd ofver mellersta och sédra Finland),
Triaenodes unanimis Me Lachl. (Tavastland och Osterbotten),
Rhyacophila obliterata Mc Lachl. (Kola half6n),
Glossosoma vernale Pict. (Ryska Karelen),
G. Nylanderi Mc Lachl. (Osterbotten),
Agapetus comatus Pict. (spridd dfver mellersta och norra Finland),
Ithytrichia lamellaris Eaton (Karelen),
Oxyethira distinctella Mc Lachl. (Nyland),
QO. ecornuta Morton (Tavastland).
Sasom af antydningarna om dessa arters fOrekomst fram- gar, aro de flesta af dessa arter funna i omradets nordligare delar och torde med temligen stor sikerhet afven forr eller senare antraffas i Skandinaviens lappmarker. Af de fran sydligare delar af landet kanda f6rekomma de flesta afven i vestra delen af mel- lersta Europa t. ex. 1 Schweiz, Frankrike och Stor-Britannien,
6 John Sahlberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
hvarfor afven dessa borde kunna antraffas i vart vestra broder- land. Endast 5 arter hafva en mer ostlig utbredning neml. Gram- motaulius sibiricus Me Lachl., Limnophilus diphyes Me Lachl., Stenophylax impar Me Lachl., Brachycentrus albescens Me Lachl. och Molanna submarginalis Me Lachl., och 5 hafva hittills icke blifvit antraffade utom vart naturhistoriska omrade, neml. Agry- pnetes crassicornis Me Lachl., Apatanza Palméni J. Sahlb., Glos- sosoma Nylanderi Mec Lachl., Oxyethira distinctella Me Lachl. och O. ecornuta Morton.
Pa Skandinaviska halfon hafva blifvit funna f6dljande 20 species, hvilka a4nnu ej aro antraffade inom vart omrade:
Grammotaulius. nitidus Mill. Crunoecia irrorata Curt. Limnophilus scalenus Wallengr. Molanna distinguenda Wallengr. L. hirsutus Pict. Leptocerus robertellus L. Anabolia nervosa Leach. Oecetis tripunctata Fabr. Asynarchus bicornis Mc Lach]. Setodes punctata Fabr. Stenophylax picicornis Pict. Philopotamus variegatus Scop. Stenophylax hieroglyphicus Mc L. Beraea articularis Piet. Ecclisopteryx guttulata Pict. B. Maurus Curt.
Apatania inornata Wallengr. Beraeodes minuta L.
A. fimbriata Pict. Agapetus fuscipes Curt.
Fed
Af dessa hafva 7 arter hittills antriffats endast i de sydli- gaste provinserna, neml. Limnophilus hirsutus, Apatania fimbri- ata, Crunoecia irrorata, Setodes punctata, Beraea maurus, Berae- odes minuta och Agapetus fuscipes. Alla de Ofriga forekomma inom Skandinavien anda pa Finlands breddgrad, hvarfor det ar troligt, att de atven kunna antraffas inom vart omrade. Sarskildt giller detta Anabolia nervosa och Stenophylax concentricus, hvilka hafva stor utbredning inom Skandinavien och der den renee upp- gifves vara allman.
Till kannedomen om vara Trichoptera hafva fdljande per- soner lemnat bidrag genom inom vart omrade pa nedannamnda orter gjorda insamlingar.
doktor Appelberg, som samlat i Ladogatrakten,
rektor A. v. Bonsdorff: Ladoga Karelen,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 7
arkiater E. J. Bonsdorff: Uskela i Abo lin,
studeranden O. Carlenius: Nyslott,
professor J. J. Chydenius: Ladoga Karelen,
doktor Kl, Edgren: Ryska Lappmarken,
kandidaten K. J. Ehnberg: Savolax och Karelen,
frédken E. Elmgren: Nyland och Tavastland,
doktor R. Enwald: Savolax, finska och ryska Lappmarken, doktor E. Groénvik: norra Karelen,
statsradet A. Giinther: ryska Karelen,
doktor A. Helenius: sddra Savolaks och Karelen, doktor F. Hellstré6m: Gamla Karleby,
archiater O. Hjelt: Hollola i Tavastland,
doktor K. E. Inberg: Kalajoki i Osterbotten,
magister M. Levander: Nyland, Tavastland, Ryska Lapp-
marken, )
professor S. O. Lindberg: Ladogatrakten,
doktor C. Lundstr6dm: norra Savolaks,
statsradet A. Moberg: Aland,
doktor O. Nordqvist: Ladoga,
professor W. Nylander: Nyland, Karelen och Uleaborg, doktor Ouljanin: Onega.
professor A. Palmén: Nyland, Tavastland, finska och ryska
Lappmarkerna,
magister E. Reuter: Aland och Osterbotten,
professor O. M. Reuter: Aland, Abotrakten, Nyland och
Tavastland,
land,
doktor R. Sievers: Aland och Hogland, doktor N. Sundman: Nyland, norra Savolaks och Lapp-
doktor M. J. af Tengstrém: Aland och Karelen, handlanden F. D. Wasastjerna: Osterbotten,
magister W. Woldstedt: Karelen, Nyland och Tavastland, professor J. W. Zetterstedt: Muonioniska och Karesuando. Hvad min egen verksamhet for utredande af vara hithorande
insekter angar, har jag gjort insamlingar i Egentliga Finland, Ny-
land,
Satakunta, sddra, mellersta och ryska Karelen, Savolaks,
Tavastland, Osterbotten samt finska och ryska Lappmarkerna eller uti alla vara provinser med undantag af Aland.
t
8 John Sahiberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
Phryganeidae. Neuronia Leach. 1. ‘N. striata Li. (roficrus Scop.) A. NOP S Ba kK ir 2. N. lapponica Hag. i ACh, AR ie ae i ee: Es Sar 3. N. reticulata L. WA ire ES Re Je ie puis b: iar 4, N. clathrata Kol. Al A St NTS Ka K Kb Kr Oa O L Holostomis Mannerh. 5. H. phalaenoides L. eee ere EA a TL 6. H. atrata Gmel. ie Ae Mer se ink = K Oa O Phryganea L. 7. Phr. grandis L. ATA SITS Ba ees. a oe 8. Phr. bipunctata Retz. Al A St NTS Ka K Kb Kr Oa OL Lr (striata Mc Lachl.) Ver. cenoraneeee 4)... pablh,. J. tae ie. soe ad etd ak eae 9, Phr. varia Fabr. A eA SSE cee sa, ee ne eee 10. Phr. obsoleta Me Lachl. AIA St NTS Ka K Kb Kr O2 OL Lr 11. Phr. minor Curt. Al A: Stness? 9°37 Bae Agrypnia Curt. 12, A. picta Kol. ALVA T 2 223 R 8 daa Fo Kg OOo Sor 13. A. pagetana Curt. .- AStNTS Kak Kr Oa O L Var. hyperborea Mc Lacht... sie bo. tnt eerste t) 400k Ls Agrypnetes Mc Lachl. 14. A. crassicornis Mc Lachl. Coke tte oe Limnophilidae. Colpotaulius Kol. 15. C. incisus Curt. AL PAnBt Noy 4 otal oo ie una oe Var. borealis Mec Lachl. 3 dint nop Byst pec; ee ee eee or Grammotaulius Kol. 16. Gr. atomarius F. Al Aon). pal 8.4 See Var. infuscatus J. Sahlb. AIA . Ph ss eR IG Re «2S 17. Gr. sibiricus Mec Lachl. Bes) Be eee ee aR. Gar ad yaa
1) Ad vicum Kusraka in peninsula Kola legit K. Edgren. — 5) In pa- roecia Parikkala legit A. v. Bonsdorff, ad flumen Svir K. J. Ehnberg et auctor. — 6) In paroecia Lisalmi, auctor. — 7) In Alandia et regione Aboénsi saepe ab O. et E. Reuter capta. — 8) Var. cinerascens diftert tantum colore alarum albido-cinereo. In peninsula Kola detexit Levander. — 11) In Fennia meridio- nali saepe capta, passim haud infreqventer. — 12) Per totam Fenniam usque ad Mare glaciale distributa, sed ubique rara. — 14) In insula parva Ramsé in paroecia Esbo d. 29 Juli unicum specimen invenit Elin Elmgren. — 16) In insulis Alandiae saepe captus; Pargas, E. Reuter; insula Runsala et paroecia Karislojo, auctor; Helsingforsiae, N. Sundman; var. infuscata in Appendice describenda. — 17) In paroecia Pyhijairvi in Isthmo Carelico, auctor; ad lacum Konosero peninsulae Kolaénsis, Kl. Edgren; ad fontes fluminis Ponoj ibidem, A. Palmén.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3.
9
18. Gr. signatipennis Me Lachl. . A . Ka Kr +, iit Glyphotaelius Steph. 19. Gl. punctato-lineatus Retz. Al A St N..kKaK. Kr Oa Pea: Var. frigidus Hagen Sad . es a ee OL Lr 20. Gl. pellucidus Retz. Al A S Ka k Limnophilus Leach. 21. L. rhombicus L. Al A St N TS Ka K Kb Kr 02 OL Lr 22. L. borealis Zett. . AStWN TS Ka K Kb Oa OL Lr 23. L. subcentralis Brauer. 5 AS st ae Oa . 24. L. flavicornis Fabr. AlASt NTS Ka kK are 25. L. decipiens Kol. ALASt NTS Kak OaO. 26. L. marmoratus Curt. AFA . N : Var. nobilis Kol. Al A K On a 27. L. congener Me Lachl. a ee tel a ee gi |) 2 ea Fg 28. L. griseus L. (stigma Curt.) Al A St N TS Ka K Kb Kr . : Var. Palméni J. Sahlb. “ies ° : phar 29, L. xanthodes Me Lachl. ALA NS ies Kr 30. L. lunatus Curt. Al AL). sia isa ae Var. hyalinula J. Sahlb. Sige ee K nat F 31. L. Germanus Me Lachl. AStN . OW ames ek” FE 32. L. elegans Curt. «Ao a oes K Kb Kr Oa O . Lr 33. L. politus Me Lachl. AStNTS Kak Kr - Mids 34. L. pantodapus Mc Lachl. ao K Kb i OLLIr Var. hyalinatus Wallengr. : » 2 Ee 35. L. nebulosus Kirby Sieg eee Kb . L Ir 36. L. femoratus Zett. au deae we 2, Lr
18) In paroecia Pargas, O. Reuter; Karislojo, auctor; ad flumen Ponoj peninsulae Kolaénsis, A. Palmén. — 20) In insulis Alandiae freqventer occur- rit. — 22) In peninsula Kolaénsi freqventer occurrit; in Fennia australi ad lit- tora marina saepe captus. — 24) In Fennia meridionali freqventer occurrit,
‘in paroecia Tisalmi Savolaksiae, auctor. — 25) In littoribus marinis Fenniae meridionalis tempore autumnali copiose occurrit. — 26) In insulis Alandiae et regionis Aboénsis freqventer occurrit; var. nobilis Kol. rarius deprehensa, etiam in paroecia Jaakkima ad lacum Ladoga, auctor. — 27) In paroecia Turtola Lapponiae meridionalis d. 20 Aug. 1887 duo specimina legit auctor. — 28) Var. Palméni in appendice describenda. — 29) Alandiae, E. Reuter; St. Michel, K. Ehnberg. Var. hyalinula in appendice descripta. — 31) Prope Helsing- forsiam mense Septembris et Octobris et in paroeciis Yline et Karislojo aliqvoties ab auctore captus, in paroecia Kyrkslatt, O. Reuter (vix L. Ger- manus Thoms. Opusc. ent. XV. 1575, 4.) — 33) Per totum fere territorium passim satis freqventer occurrit, etiam in paroecia Turtola Lapponiae captus. — 34) In Lapponia fennica et rossica saepius captus, var. hyalinatus Wall. cum typo occurrit, ubi formae intermediae saepe observantur. — 35) Ad vicum Umba in peninsula Kolaénsi plura specimina Jegerunt Edgren et Levander. — 36) In Lapponia rossica freqventer occurrit, ad Katschkarantsa, Kusomen, pagum Voroninsk, Njelmjok, flumen Ponoj et ad lacum Nuorti a dom. Edgren, Envald, Levander et Palmén m. augusti copiose captus; in paroecia Karislojo et prope Helsingforsiam, auctor,
10 John Sahlberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius. 37. L. fuscinervis Zett. AS, NAD eee 2 Ee Ee
Var. solutus Me Lachl. oe es oe 38. L. ignavus Mc Lachl. ABEL + sted) epee be 39. L. nigriceps Zett. . A SENT S Kade L Lr 40, L. picturatus Me Lachl. Asi bs PS OOS Soa ae eer 41. L. diphyes Me Lachl. Sr eae Gee ee} he 42. L. flavus L. AlA St NTS Ka K Kb.
(centralis Mc Lachl.)
43. L. vittatus Fabr. |. ae pee . Smee ap Oa O Lr 44, L. affinis Curt. Ad Bk os de eg ee ag 45, L. auricula Curt. AA ag, et ee ee 46. L. bimaculatus L. Al A St N TS Ka K Kb Kr Oa OL Lr
griseus Mc Lacbl.)
47. L. bipunctatus Curt. Ae: rank. Garrats periereny uaas SET Fag
48. L. fenestratus Zett. , A SN . SS Oa O L Lr (miser Mc Lachl.)
49. L, despectus Walk. AlA St NTS Ka K Kb Oa. L
50. L. extricatus Mc Lachl. Al A>.- NTS Ka ; Oa. (Oo Ear
51. L. luridus Curt. moe? . gegen’. ener
52. L. sparsus Curt. Al A St NTS Ka K Kb Kr Oa
53. L. trimaculatus Zett. S K Kb OL Lr
54. L. dispar Mc Lachl. ment iy Ogee ed Ay gs ane Oe
55. L. tuscicornis Ramb. tab IN ae ce ee oe ee ees Anabolia Steph.
56. A. sororcula Me Lachl. : NT -S Kase cece,
Forma brachyptera $B OSE. i eet, as
37) Prope Helsingforsiam et in paroeciis Karislojo, Teisko et lisalmi ab auctore aliqvoties captus. — 38) In paroeciis Pargas, Karislojo et Ylane saepius captus. — 39) Per totam Fenniam passim freqventer occurrit; species autum- nalis. — 40) Ad Ispois prope Aboam, O. Reuter; Karislojo et Sammatti auctor; Katschkarantsa, Levander; Tschavanga, Edgren; pagum Voroninsk, Palmén; Varsina, Nyberg; species colore et magnitudine valde varians. — 41) In pa- roecia Jaakkima Kareliae ladogensis, in paroecia Pihlajavesi Tavastiae borea- lis et in paroecia Téysi Ostrobothniae meridionalis specimina haud pauca m. Julii legit auctor; ad lacum Nuortijarvi in peninsula Kolaénsi, R. Envald. — 44) Pluribus locis Alandiae et archipelagi Aboénsis saepius legerunt O. et E. Reuter; ad vicum Olenitsa peninsulae Kolaénsis, Levander. — 45) Per totam Fenniam meridionalem haud rarus. — 47) Prope Aboam et in paroecia Pargas copiose, O. et E. Reuter; in paroecia Kyrkslatt, O. Reuter; in peninsula Kolaénsi Envald et Paulmén. — 48) Per totam Fenniam distributus, sed raro occurrit. — 49) Per totam Fenniam in abiegnis turfosis haud rarus; Sodankyla, Sundman; Kolari, auctor. —53) In Lapponia fennica et rossica saepius captus ; in abiegno turfoso in paroecia Jaakkima, auctor. — 54) Hucusqve solummodo in Lapponia captus; Sodankyla, Sundman; Kuolajirvi, Envald; Umba, Edgren ; Jokonga, Envald. — 56) Loppis, Elin Elmgren; Leppivirta, Envald; Jaakkima, Parikkala, Teisko, Karunki, Turtola et Kolari, auctor; forma brachyptera alis abbreviatis, abdominis apicem parum excedentibus, in paroecia Sodankyla a dom. Sundman capta. —
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 11
57. A. laevis Zett. atta ad- et -> ea eetiala . Dh Arctoeecia Mc Lachl. 58, A. concentrica Zett. _ ABE SK ane, Oe L is
(dualis Me Lachl.)
Phacopteryx Kol. 59, Ph. brevipennis Curt. . <8 NT 8S:Balk Kb Kor wc Ie
Var. hyperborea J. Sahlb. ie Asynarehus Mec Lachl. 60. A. fusorius Me Lachl. Perera se ee ee Gis: Ax trhanidophorus:Wallengr:.. ©... « +. Tesidthh qntieflesene Fi Ee 62. A. Thedenii Wallengr. Ranier ers «8. eae es 8 Fae Forma brachyptera 5 ie ka ae oe hry sng 63. A. adulterinus Wallengr. Le Pa. be te eee eee L Lr 64. A. coenosus Curt. . A St NN. Sor xvehyOad Le Var. arctica Kol. Se Sy epee OL Lr Stenophylax Kol. 65. St. impar Mc Lachl. 6 Seattle” te” ce aes, & ee ee 66, St. alpestris Kol. . A SEN T SAR Re ee OE lar 67. St. algosus Me Lachl. Seiten ka ental eee . LIr 68. St. crudus Me Lachl. wits. se Sloe RE teed eee ee 69. St. dubius Steph. oe es ID: oi OES cit eee: oo. a 70. St. infumatus Mec Lachl. aves i SE .. alee 0 Shea 6 ee 71. St. rotundipennis Brauer. ib 72. St. nigricornis Pict. Us vat 3 ue, sh Se wee ee Var. testaceus Zett. ee Pen ee ie Pe at!
57) Specimen fennicum hujus speciei non vidi. — 58) Karislojo, Jaak- kima, Turtola, auctor; flumen Ponoj, Palmén; Lacus Nuorti, Envald. — 59) Karislojo, Helsingfors, Teisko, Jaakkima, lisalmi, auctor; Lovisa, O. Reuter. Var. hyperborea J. Sahlb. in appendice describenda, solummodo in peninsula Kolaénsi capta est. — 60) In peninsula Kolaénsi aliqvoties captus: ad pagum Voroninsk, Nielmjok et pagum Ponoj, Palmén; Varsina, Nyberg, prope lacum Nuorti et ad promotorium Swjitoinos, Envald. — 61) Ad vicum Kusraika in peninsula Kolaénsi unicum specimen invenit K. Edgren. — 62) Eti- am ad flumen Voronje in peninsula Kolaénsi a dom. Palmén captus. — 63) Ad vicum Muonioniska in Lapponia tornensi unicum specimen invenit auctor; ad flumen Ponoj in peninsula Kolaénsi duo specimina legit Palmén. — 64) Per totum territorium passim haud rarus; var. arctica in Lapponia occurrit. — 65) Ad pagum Voroninsk in peninsula Koloénsi feminam unicam invenit dom.
Palmén. — 67) In paroecia Kuolajirvi Lapponiae Kemensis a dom. Envald detecta; deinde specimina plura ad lacum Imandra peninsulae Kolaénsis legit idem; ad oppidum Kola et acum Ribpjaur, Palmén. — 68) Ad flumen Kola
unicum specimen invenit dom. Envald, a praecedente vix distincta species. — 69) In paroecia Teisko Tavastiae et paroecia Parikkala Kareliae Ladogen- sis specimina singula legit auctor. — 70) In paroecia Jaakkima ab auctore et in peninsula Kolaénsi ad Pagum Voroninsk a dom. Palmén et ad flumen Kola a dom. Envald captus. — 71) 1n paroecia Teisko Tavastiae unicum specimen invenit auctor. — 72) In paroecia Sodankyli Lapponiae Kemensis unicum specimen invenit dom. Sundman. —
12 John Sahiberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
73. St. stellatus Curt. _«. © 2 8 Bak Kea Oe0- Bir Var. latipennis Curt. a wt ite Bi L Lr Micropterna Stein. 74, M. sequax Me Lachl. AND aoe 75, M. lateralis Steph. . A NDS 20 eee 76. M. nycteribia Mc Lachl. ee te eee i Halesas Steph. “7. H. digitatus Schranck ee Se a. ES, Cente 1; Be 18, H. interpunctatus Zett. Ls 5 CS eS 2 ees es Te 79. H. tessellatus Ramb. slog s. ERAS Rg cet oe Chilostigma Mc Lachl. ~ $0. Ch. Sieboldi Me Lachl. Semen eran: Oa! Mit — Mies: Pe) RS Chaetopteryx Steph. 81. Ch. villosa Fabr. eke te INA) or eae See fe 82. Ch. Sahlbergi Mc Lachl. ae ee ae ee OL Lr 83. Ch. fusca Brauer it SEE al ity VT Sem ee fae ee Be 84. Ch. obscurata Me Lachl. EY Ris cSibe ae 2 = |) oe a ee ies Apatania Kol. 85. A. Wallengreni Mc Lachl . .... .8S Ka K Kb Kr Oa OL Ir 86. A. stigmatella Zett. io a oh wl Shae ae eee 87. A. Palméni J. Sahlb. otk. ate. Os. Gas eS pps eee eae 88. A. muliebris Mc Lachl. 5 gfe 5, ON Ses ee eke < opts 8&9. A. arctica Bohem. ete een 2 Gi Ls e eee eeeee Oa
73) Species magnitudine, colore et forma alarum varians; inter speci- mina plura, quae lustravi, transitum saepe inveni inter St. stellatum et St. latipennem praesertim respectu directione venarum alarum, quare St. Jatipen- nem tantum uti varietatem borealem hujus speciei consideravi. — 74) Per totam Fenniam meridionalem parce occurrit. — 76) In paroecia Jaakkima, auctor; in paroecia Kivinebb, Boman. — 77) in paroecia Sodankyla Lapponiae Kemensis, Sundman; ad vicum Litsa in peninsula Kolaénsi, Envald. — 78 et 79) Per totum territorium distributa, sed raro obveniens. — 80) Sine dubio per totum territorium distributum, sed tantum primo vere, tempore regelationis volitans. — 81) Helsingforsiae et Jaakkima, auctor; ad lacum Nuorti, Envald; ud flumen Ponoj, Palmén. Species dimorpha, forma brachyptera rarius occur- rit. — 82) In paroecia Turtola Lapponiae Tornensis copiose, auctor; diversis locis peninsulae Kolaénsis plura specimina legerunt dom. Palmén et Envald; ad lacum Ladoga in paroecia Jaakkima etiam ab auctore capta. Species di- morpha, forma macroptera paullo rarius occurrit. — 83) Ad rivulum parvum prope Koivumaki in paroecia Jaakkima d. 5 Septembris 1881 unicum speci-
men invenit auctor. — 84) In peninsula Kolaénsi ad lacum Nuorti a dom. Envald et diversis locis ad flumen Ponoj a dom. Palmén capta; specimina tantum macoptera alis explicatis vidi. — 85) Ad lacum Ladoga et diversis
locis Fenniae mediae et borealis usque ad marem glacialem freqventer occur- rit. — 86) Ad lacum Ladoga in paroeciis Pyhajirvi et Jaakkima ab auctore aliqvoties capta; in Lapponia fennica et rossica freqventer occurrit, usqve ad marem glacialem proveniens. — 87) In appendice describenda. — 89) Ad Jacum Rihpjaur in peninsula Kolaénsi, Palmén.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. no 3. 13
Sericostomatidae.
Sericostoma Latr.
90, S. personatum Spence pe Sas 6 pe ee, ee ee ee Notidobia Steph.
91. N. ciliaris L. SD a, pe eo SR le See? Sa a Goéra Leach.
92. G. pilosa Fabr. i ON DS Bek Bh Bey Os. Silo Curt.
93. S. pallipes Fabr. «1046, 4 2 « See eee Brachycentrus Curt.
94, Br. subnubilus Curt. yp & 2 bie 2 er
95. Br. albescens Kol. be Lge ane ee Lepidostoma Ramb.
96. L. hirtum Fabr. . & Bt NOS Ke Bo BeOeO DT - Micrasema Me Lachl.
97. M. gelidum Me Lachl. i a oe
98. M. naevum Hagen. bb Ags «tf « eee ee je
Leptoceridae. Molanna Curt.
99. M. angustata Curt. » ASH NT S Ka-Ky.: 402.0 L is Var. albescens Zett. nde at be 2d Me eee ae 100. M. submarginalis Mc Lach]... A'SSt NTS .... . Oa... 101. M. palpata Mc Lachl. Ah Bt. TS Ka Bie. 2 fe Ohy.. Ee 102. M. carbonaria Mc Lachl. donde "eee, nc ln eee ee ea Molannodes Me Lachl. 103. M. Zelleri Me Lachl. >: BEE. BB SS Se x Var. Steinii Mc Lachl. Py Ges.) eet eermrenn atd ee 8 © Leptocerus Leach. . 104. L. nigronervosus Retz. Ste hn oe Te Le Se SRS Oh, BE ter 105. L. fulvus Ramb., ee. Ce. ee ak ee
90) Jaakkima, auctor; Kusriika in peninsula Kolaénsi, Levander. — 93) Raivola et Jaakkima, auctor. — 94) Kuusamo, Envald; Sodankyla, Sund- man. — 95) Ad flumen Neva prope oppidum Schliisselburg d. 20 Juni 1884 ab auctore captus. — 97) In paroecia Jaakkima copiose, auctor. — 98) Ad Lacum Ladoga prope monasterium Konevits, O. Nordqvist; ad vicum Haapa- nava, auctor. — 100) Sammatti et Yline, auctor; Kyrkslatt, O. Reuter: Kangasniemi, Sundman. — 101) In littoribus lacuum petrosis per totum terri- torium passim copiose occurrit. — 102) Kuolajairvi, Sundman. — 103) Per totam Fenniam passim, Var. Steinii rarius occurrit, ut species distincta haud consideranda. — 104) In Lapponia freqventer occurrit; Haapanava ad lacum Ladoga, auctor. — 105) Esbo, Elin Elmgren; lisalmi, auctor; Lacus Nuorti, Envald; Lujaururt in peninsula Kolaénsi, Palmén.
14 John Sahlberg, Catalogus Trichopterorum Eenniae praecursorius. 106. L. senilis Burm. ..’ ee a eee wR Re 107, L. annulicornis Steph. pa Ss es OaO. 108. L. perplexus Me Lachl. eee al Oa O L 109. L. aterrimus Steph. . A Bt. 5 “heel hee fee 6% Var. tineoides Scop. AlA St NTS Ka K Kb Kr... LtIr 110. L. bilineatus L. » i pt et et BS, SR ee Var. cinereus Curt. ‘Al A St NTS Ka K Kb Kr Oa. L Ir 111. L. albitrons L. . ci - Aes. Woda 112. L. commutatus Me Lachl. - 4 ee tsk, i ae 113. L. gallatus Geoffr. ye : Ree: 114. L. dissimilis Steph. i K Oa
Mystacides Latr.
115. M. nigra L. Fat Pap Nip haa we : 5 eg ee 116. M. azurea L. ALA StN TS Kak. Be Ue. 2 Ee 117. M. longicornis L. ALA StN T S:'Ka kh E'S Oa . ir
Triaenodes Mc Lachl.
118. Tr. bicolor Curt. : Ae. Le ee Fae
119. Tr. conspersa Ramb. ee fae
120. Tr. Reuteri Me Lachl. gn ee ok Ps San
121. Tr. unanimis Mc Lachl. ss o. Erotesis Mc Lachl.
122. E. baltica Mc Lachl. ‘ie:
Oecetis Me Lachl.
123. Oe. ochracea Curt. AlAStNTS Kb Kr Oa O L Lr
124, Oe. furva Ramb. Es. aa toe a Cay.
125. Oe. lacustris Pict. A-StN ‘YS: Ka. Oa O
126. Oe. notata Ramb. : Ae
127. Oe. testacea Curt. A Re Hydropsychidae.
Hydropsyche Pict.
128. H. pellucidula Curt. cD 5 x.) RB a Or 129. H. angustipennis Curt. . TS Ka K Kb Kr Oa. 130. H. guttata Pict. S . Kb ba lve 131. H. instabilis Curt. fi = ee Oa .
106) Esbo et Keuru, Elin Elmgren; Ylane, auctor. — 107) Karislojo, auctor. — 108) Sodankylaé, Sundman. — 111 et 114) Jaakkima, auctor. — 115) Karislojo et Jaakkima, auctor; pagum Voroninsk, Palmén. — 116 et 117) Per totum territorium freqventer occurentes. — 118) Yline, Jaakkima, Teisko et Orivesi, auctor. — 120) In insula Ramsé alibique in archipelago paroeciae Esbo plura specimina legit Elin Elmgren. — 121) Teisko, auctor. — 123) Per totum territorium passim haud infreqvens. — 127) In paroecia
Sammatti unicum specimen invenit auctor. —
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 15
132. H. exocellata Duf. Pe Pa Fla a eee a ie 133. H. Nevae Kol. ee es i Seg DE ne ee Var. fennica Me Lachl. hems cay ee a roe
134. H. lepida Pict. oe Ne oe Vin Ree eee Arctopsyche Me Lachl.
135. A. Ladogensis Kol. go es ak oR, > a ae I SER yr SOE. Philopotamus Leach.
136, Ph. montanus Donov. + Le ee EE ee ee Wormaldia Me Lachl.
137. W. subnigra Me Lachl. a Ng ale SO oe ae ee ee Neureclipsis Mc Lachl.
138. N. tigurinensis Fabr. . ASt NTS Ka K Kb Kr Oa . LIr
(bimaculata Mc Lachl.)
Plectrocnemia Steph.
139. Pl. conspersa Curt. ae: are: id A SO 8 Ye a eoaadeting Polycentropus Curt.
140. P. flavo-maculatus Pict ALA . NTS Ka K Kb. Oa. LIr
141. Pl. multiguttatus Curt. AlAs Be, Tea,
Holocentropus Mc Lachl.
142. H. dubius Ramb. sok DON: vee Oa Lr 143. H. picicornis Steph. alae Oe ae ee Se py 144. H. auratus Kol. eet) AE K 5: we Cyrnus Steph. 145. C. trimaculatus Curt. iMAS 7 SIMS EE ea: eee 146. C. flavidus Mc Lachl. (LA GH4AR Ba. Boos ae xe ee 147. C. crenaticornis Kol. ee *, K Eenomus Mec Lachl. 148, E. tenellus Ramb. 2 Tinodes Leach. 149. T. Waeneri L. Oe | A ae SON | CED Fey gal Ae es 150. T. aureola Zett. a a a ee OE i A Be pe HE
132) Apud nos hucusqve tantum in Lapponia capta; Sodankyli, Kurén; ad pagum Voroninsk, Palmén; ad flumen Kolaénse copiose, Envald. — 133) In peninsula Kolaénse ad flumen Voroninsk, Palmén; prope vicum Tschavanga, Levander. — 135) Eno et Povenets, Envald; Sodankyli, Sundman; Kola, Pal- mén et Envald. — 186) Ad flumen torrentem in paroecia Jaakkima circa la- pides copiose volitantem invenit auctor; ad oppidum Kola unicum specimen cepit dom. Palmén, — 137) Teisko et Karunki, auctor. — 139) In Fennia orientali freqventer occurrit, in occidentali rarius. — 141) Alandia et Pargas, O. Reu- ter; Pyhajirvi, auctor; Kangasniemi, Sundman, — 142) Per totum territorinm passim. — 144) Pargas, O. Reuter; Esbo et Loppis, E. Elmgren; Pyhajirvi Kareliae, Ehnberg; Teisko et Jaakkima, auctor. — 145) In Fennia meridionali et media passim. — 146) Kuopio, auctor. — 147) Pargas, O. Reuter; Esbo, KE. Elmgren, Teisko, Jaakkima et Kirkk6la, auctor. — 150) Specimen fenni- cum hujus speciei nondum vidi. —
16 John Sahiberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
Lype Me Lachl.
151. L. phaeopa Steph. . BMT Ss Bea Var. sinuata Mc Lachl. ee at, eee oc itie agreed Psychomyia Latr. 152. Ps. pusilla Fabr. Me le SE ee ee, eee
Rhyacophilidae. Beraea Steph.
153. B, pullata Curt. . os aes OB ee, che Chimarrha Leach. 154. Ch. marginata L. ses SN oe ee Rhyacophila Pict. 155. Rh. nubila Zett. ; A St’. T . Ka BRB Rr Ge Gar ae 156. Rh. septentrionisMcLachl.. . ...SKaK .....tUI9 Dat, Sis. ep gerae Ne Each). ail ee ee ee ee Glossosoma Curt 158. Gl. vernale Pict. ii» ») bol eel 9 Oo ieee ine: . 159. G. Nylanderi Mc Lachl. dT abe pa. St Gok RE Agapetus Curt. 160. A. comatus Pict. ea ae ee: | bly MOR Whey Hydrophilidae.
Agraylea Curt. 161. A. multipunctata Curt. See: Se ae
162. A. cognatella Me Lachl. ots Ses SES = Ae ee ey 163. A. argyricola Dalm. te: aor
Hydroptila Dalm. 164. H. sparsa Curt. Ct Ne a Yes 165. H. tineoides Dalm. Le eee As pteerstis See Ee Rete Bs
Orthotrichia Eaton. 166. O. brunneicornis Pict. ei: wee 2548
152) Karislojo, auctor. — 153) Jaakkima, auctor. — 154) Kymmene. O. Reuter; Teisko, auctor. — 156) Jaakkima, auctor; peninsula Kolaénsi, Pal- mén et Envald. — 157) Ad flumen Marjok in interiore parte peninsulae Ko- laénsis d. 14 Augusti 1887 marem unicum invenit dom. A. Palmén. — 160) Jaak- kima, auctor; Kalajoki, Inberg; Konosero, Levander. — 161) Pargas, 0. Reuter. — 162) Haapanava, Teisko et Iisalmi, auctor. — 163) Pargas, O. Reu- ter; Helsinge, Palmén. — 164) Pargas, O. Reuter. — 166) In rupibus in lacu
Ladoga paroeciae Jaakkima d, 3 Sept. 1889 ab auctore capta. —
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n‘o 3. 17
Ithytrichia Eaton.
167. I. lamellaris Eaton, PSS} Pee vas. REE Oxyethira Eaton.
168. QO. costalis Curt. spxcbien bill ei
169. O. distinctella Me Lachl. ubtial ig o + Mee ie
170. O. ecornuta Morton. 8 Fu dye Sige Ai hd
167) Ad flumen Waarajoki in paroecia Jaakkima d. 20 Augusti 1881 unicum specimen invenit auctor. — 168) In paroecia Karislojo aliqveties ab auctore capta. — 170) In paroecia Teisko tria specimina detexit auctor. Spe- cies nova ab oculatissimo domino Morton determinata et descripta, vide appendicem.
Appendix.
16. Grammotaulius atomarius Fabr. var. infuscata J. Sahlb.: alis anticis nigro-fuscis, area costali late et distincte, arcu discoidali usqve ad thyridium ducto maculaqve magna ad anastomosin venarum albido-hyalinis. Forma valde singularis, speciminibus obscuris Gr. signatipennis primo in- tuitu simillima, sed spinis pedum flavis formaqve segmentorum genitalium distinguenda.
Habitat in Fennia australi rarissime. In paroecia Finstrém Alan- diae feminam unicam invenit O. Reuter, marem simillime coloratum in paroecia Pargas detexit idem. — M. U. F.
28. Limnophilus griseus L. var. Palméni J. Sahlb.: duplo minor, gracilior, alis anticis flavo-hyalinis, vix fusco-irroratis, pterostigmate magno valde distincto, nigrofusco.
Habitat in peninsula Kolaénsi; specimina haud pauca utriusqve sexus ad flumen Ponoj legit dom. professor A. Palmén. — M. U. F.
30. Limnophilus lunatus Curt. var. hyalinula J. Sahlb.: multo minor; alis anticis pallidioribus, subhyalinis, obsoletissime fulvo-tinctis, maculis in disco Junulaqve apicali fere obliteratis. In rupe in lacu La- doga in paroecia Jaakkima d. 3 Septembris 188i unicum specimen mascu- linum invenit auctor. — M. U. F.
59. Phacopteryxz brevipennis Curt. var. hyperborea J. Sahlb.: ob- scurior; capite supra, thorace abdomineqve piceo-nigris, hoc linea laterali paullo dilutiore ;i antennis piceo-nigris, anguste flavo-annulatis; pedibus obscure flavis, femoribus infuscatis; alis anticis qvam in typo paullo brevioribus et latioribus, fusco-piceis, pube tenui ciliisqve fuscis; alis posticis obsolete fumatis.
18 John Sahiberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
Ad flumen Ponoj in peninsula Kolaénse nonnulla specimina invenit dom. Palmén; ad lacum Kemense in Lapponia fennica unicum individuum cepit dom. Envald. — M. U. F.
87. Apatania Palméni J. Sahlb. Fusco-niger, obsolete griseo-holose- ricea; capite thoraceqve parce pallido-pilosis; geniculis, tibiis tarsisqve obscure testaceis, spinulis nigris; antennis.palpisqve fuscis; alis anticis infumatis, circa pterostigma obscurioribus; alis posticis hyalinis, vena subcostali apice a radiali remota; ramo ulnari venula brevissima trans- versali cum ramo subulnari conjuncto.
Mas: abdomine segmento ultimo dorsali nigro-setoso, utrinqve dente cornitormi instructo; appendice superiore genitali valde porrecta, flava, elongata, sublineari, e latere visa margine superiore leviter unguiculato- arcuato, inferiore rectiusculo, subemarginato, setuloso, dentibus tribus remotis armato, ultimo apicali, basali obsoleto; appendice media brevi, subtriangulari; appendice inferiore brevi, crassa, apice intus obsolete ap- pendiculata, nigra, setosa; pene porrecto, subacuminato, recto, extrorsum flavo. Long. 5 millim.
Species A. Wallengrenii Mc Lachl. simillima et structura venarum in alis posticis affinis, sed armatura genitali maris et praesertim forma appendicis superioris mox distinguenda.
Ad lacum Rihpjaur in peninsula Kolaénsi unicum specimen d. 8 Juli 1887 detexit professor A. Palmén, cui hanc speciem insignem sacrare voluit auctor.
He Fig, iF Fig. 2 Figura 1. Apex abdominis maris e latere visus. — Fig. 2 idem de
infero visus.
170. Oxyethira ecornuta Morton. Fusca, opaca, antennis et palpis fuscis, pedibus sordide testaceis; capite pube albido-flavescenti; elytris tuscis, albido-sparsis, ciliis obscure fuscis; antennis annulis 33. Long. 2—2,2 millim.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 19
Mas: valvula ventrali magna et lata, apice late sed minus pro- funde emarginato, emarginatura utringqve acute insisa, lobis lateralibus parvis, incurvis et apice nigricantibus; appendicibus superioribus (?) bre- vissimis, parum incurvis, inferioribus (?) hamato-inflexis, pene haud pro- minulo, apice dilatato.
Morton Trans. ent. soc. London 1893. part. I. 79, Plat. VI fig. 1—5 (Mars 1893).
O. costali Curt, affinis, sed differt structura valvulae ventralis; appendicibus superioribus apice sine appendiculo incurvo, structura ap- pendicum inferiorum, nec non pene breviore, apice dilatato.
Sallsynt; jag har funnit 4 exemplar, deraf 1 Q och 3 i Teisko i sédra Tavastland. Da exemplaren fro mindre val konserverade, kan en utforligare beskrifning ej lemnas. — M. U. F.
—____—_—<pec>—__—_
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, n:o 4.
CORRODENTIA FENNICA. I.
PSOCIDAE.
FORTECKNING ocu BESKRIFNING
OFVER
FINLANDS PSOCIDER
AF
0. M. REUTER.
= MED EN PLANSCH.,
HELSINGFORS, J. SIMELIIT ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG, 1893.
oo REAL “4 gu ik ah Ww ae. *)
a pyre ie
PARTE oo, 2
? ‘ - , a. i * m " » ~ Cy J = - - 4 ' ~ Pa ‘ - & ‘ \ ; = 2 at 7 ; | = ~ theese : ‘ 7 | | P ae ea : Reteye | sey ity } 7 ‘ % = : . a lth i poste ' ¥ a - . , - ; | a Te a b=; «i +o - ft ie im x Carn Aes % . al 5 es a . Ge oe 2 7 ve ts : ; Fi 3 k Fy ap a a - : 9 a | a 7 — he a ha | ; 4 on ad Be ; . ‘ ip ya _ 5 = = 09 ha : | 2 <7 ae én - Pe ae *% . : » : . F ' \ Fr, (, ee imine ; r= -. « a Lhe ? ben had < nas -J a a 7 ce eo s © - ¥ " “ibe peeeiaidtih 1 - ¥ ; - q 7 7 . ois > rs t - . ‘4 ‘ / y rT e a a . | ; ” ny ae: iG > ae aie 4 es ‘ | i : ; i « ing 7 \ 3 ba
I sin afhandling ,,Psocina Swveciae et Fenniae“ har lektor J. Spangberg, pa grund af det material han da erhdll af forf. till denna afhandling, fran Finland upptagit 14 till nimnda under- familj hdrande arter. Professor J. Sahlberg har emellertid se- nare sammanstalt alt det material, som af dessa djur forefans i universitetets museum i Helsingfors, och sa vil han som forf. har under flere ar insamlat i olika delar af landet arter af denna familj. Pa detta sétt och afven genom par smirre foriringar af andra personer har det nu kanda antalet finska Psocina stigit till 36 arter. Af underfamiljen Clothillina ega vi dessutom 3 och af underfamiljen Troctina 2, hvadan hela antalet Psocidae, hvilka aro funna inom vart faunaomrade, blir 41.
Kolbe har pa grund af Spangbergs ofvan anforda uppsats uttalat den asikt’) att den europeiska norden vore jimforelsevis fattig pa Psocider. Detta kan emellertid icke, sisom nedansta- ende forteckning utvisar, sagas vara fallet. Tysklands Psocid- fauna ar af alla landers den bast undersékta och af de tyska lin- derna star i detta hanseende Vestfalen friimst. I sin uppsats »4ur Psocidenfauna Westfalens“ (Stett. Ent. Zeit. LI (1890), p. 5—8) upptager Loens fdr denna provins 46 arter. I det Ro- stocks Neuroptera Germanica bifogade af Kolbe redigerade bi- hanget Ofver Psociderna upptagas fran Tyskland 47 arter 2), hvilka senare enligt Loens och Tetens Okats till 59 (se nedan i lite- raturforteckningen dessas uppsatser)*). De 22 tyska arter, hvilka icke annu blifvit hos oss funna, aro: Psocus morio Latr., Psylli- psocus Ramburi Sélys, Neopsocus rhenanus Kolbe, Bertkauia
*) Stett. Ent. Zeit. 1880 p. 177.
*) Loens uppgifver oratt i nyss citerade uppsats 49.
*) Psocus subnebulosus Steph., Tetens ir o af Ps. quadrimaculatus Latr.
4 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
prisca Kolbe, Elipsocus hyalinus Steph., E. Moebiusi Tet., Pte- rodela quercus Kolbe, Coecilius atricornis M’L., gynapterus Tet., rufus Tet., rhenanus Tet., Kolbet Tet., Peripsocus parvulus Kolbe, P. subpupillatus M’L., Dorypteryx pallida Aaron, Pseudopsocus Rostocki Kolbe, Troctes formicarius Hagen, Tichobia alternans Kolbe, Hyperetes questphalicus Kolbe, Clothilla annulata Ha- gen, Cl. distincta Kolbe, Lepinotus sericeus Kolbe. — Fran Eng- land och Skottland aro enligt M’Lachlans nedan angifna afhand- lingar och uppsatser hittills bekanta 37 arter'). De annu icke hos oss observerade aro foljande: Psocus morio Latr., Elipsocus hyalinus Steph. Coecilius atricornis M’L., Trichopsocus Dalii ML. ?), Peripsocus subpupillatus MWL., P. parvulus Kolbe, Pso- quilla marginepunctata Hag., Clothilla annulata Hag. ?). Emellertid 4r det ganska antagligt att &nnu nagra af de ofvan uppraknade i Tyskland och England funna arterna skola antraffas aiven hos oss. Af dem uppgifvas redan Psocus morio och Elipsocus hyalinus*) vara tagna i Ostersjéprovinserna, dir dessutom en art, Psocus flavonimbatus Rost. blifvit upptackt, hvil- ken tills vidare icke annorstades blifvit iakttagen. Alla de 6friga 25 species, dem v. z. Miihlen uppraknar fran Ostersjéprovinserna (Sitzungsber. Naturforsch. Ges. Dorpat VI (1883) pp. 329—333) aro mer eller mindre allmanna i Finland. Sarskildt ar det tro- ligt att man hos oss annu skall finna en eller annan af de vinglésa arterna, hvilka icke blifvit eftersdkta sasom nédigt varit.
1) Stenopsocus nervosus Steph. ar enligt bref fran M’Lachlan endast en oflackad varietet af Graphopsocus cruciatus L. ©, Elipsocus consimilis M’L. enligt min asikt likas& blott en varietet af E. cyanops Rost. och slut- ligen torde ocksa Coecilius Burmeistert Brau. vara blott en varietet eller aberration af C. obsoletus Steph.
*) Enligt undersékning af fran M’Lachlan erhallna typexemplar har denna art tva- och icke tre-ledade tarser samt hoér salunda icke, sisom Kolbe antagit, till Philotarsus, utan till Trichopsocus, och ar t. 0. m. méjligen iden- tisk med Tr. hirtellus, ehuru pterostigma synes vara nagot mera utvidgadt och brunaktigt i spetsen samt gaffelskaftet starkare bdéjdt.
3) Lepinotus piceus Motsch., M’L. ar enligt exemplar frin Mac Lach- lan samma art som nedan anfoéres sisom L. ingvilinus Hey d.
4) Den i Ostersjéprovinserna funna E. hyalinus ir dock mihinda icke identisk med den engelska arten, utan med abietis Kolbe.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 4.
ar
Af de till var fauna hérande species har jag beskrifvit 5 sasom nya. Dessa aro: Psocus hirticornis, Ps. contrarius, Tera- topsocus n. g. maculipennis'), Llipsocus brevistylus och Leptella Jusciceps. Af de Ofriga arterna aro féljande 15 icke upptagna i v. z. Miithlens forteckning 6fver Ostersjéprovinsernas arter: Pso- cus mtermedius Tet., major Loens, Mesopsocus laticeps Kolbe, Hemineura dispar Tetens, Elipsocus Westwoodii M’L., abietis Kolbe?), cyanops Rost., Coecilius hirtellus M’L.*), piceus Kolbe, Hlavidus Steph., perlatus Kolbe, Kolbia quisquiliarum Bertk., Peripsocus alboguttatus Dalm., Cerobasis muraria Kolbe, Troctes silvarum Koibe. Foljande 13 till underfamiljen Psocina hérande saknas i Spangbergs Ofversigt af Sveriges Psociner (férutom de nya arterna): Psocus intermedius Tet., major Loens, Ste- nopsocus stigmaticus Labr. et Imh., Lachlani Kolbe, Mesopsocus unipunctatus Miill.*), Hemineura dispar Tet., Elipsocus abietis Kolbe, cyanops Rost. Coecilius piceus Kolbe, obsoletus Steph., perlatus Kolbe, Trichopsocus hirtellus M'L., Kolbia quisquiliarum Bertk. Af dem ir dock Stenopsocus stigmaticus senare funnen i ‘Sverige och St. Lachlani beskrifven af Zetterstedt fran Umea Lappmark under namn af Psocus flavicans. I England fro Annu icke funna (utom de forut obeskrifna): Psocus intermedius Tetens, major Loens, Stenopsocus Lachlani Kolbe, Mesopsocus laticeps Kolbe, Hemineura dispar Tetens, Cerobasis muraria Kolbe, Troctes silvarum Kolbe. Med undantag af de nya arterna iro alla de 6friga antriffade i Tyskland.
Var kunskap om arternas utbredning inom Finland ir ty- varr annu ganska ofullstiindig. Sarskildt giller detta faststillan- det af deras nordgrins. I Insecta Lapponica upptager Zetter- stedt foljande 8 arter: Psocus longicornis F., Ps. fasciatus F., Ps. bifasciatus Latr. (= subfasciatus Zett.), Stenopsocus immacula- tus Steph. (= subfumipennis Zett.), St. Lachlani Kolbe (= jla-
1) Férekommer blott i orangerier.
*) Mojligen = E. hyalinus hos v. z Miihlen.
8) Elipsocus unipunctatus hos Spangberg ir = laticeps Kolbe.
*) Denna citeras af Spingberg under St. immaculatus, men af Zet - terstedts beskrifning framgir tydligt att hans art ir Kolbes Lachlani, som emellertid icke var uppstild di Spingberg utgaf sitt arbete, utan af honom sammanférdes med immaculatus. Se lingre fram vid St. Lachlani.
6 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning é6fver Finlands Psocider.
vicans Zett.), Mesopsocus unipunctatus Mill. (= obliteratus Zett.), Coecilius fuscopterus Latr. (= vittatus Dalm.) och C. jlavidus Steph. (= doreellus och striatus Zett.). Men af dessa dro flere icke anforda fran nordligare lokaler &n Vester- och Norrbotten. Endast Stenopsocus immaculatus wppgifves vara funnen i Tornea Lappmark, Coecilius flavidus vid Muonioniska och Mesopsocus uni- punctatus, som antagligen ar var mest nordliga psocid, vid Nordcap. Senare har Spangberg uppgifvit Psocus sexpunctatus L. sasom funnen i Lappland och i Helsingfors museum finnes af denna art exemplar fran Kuusamo. Férutom dessa fyra arter aro ytterligare fdljande hos oss funna norr om 66° n. br.: Ps. bifasciatus Latr. (Turtola), Hlipsocus abietis Kolbe (Turtola), Kolbia quisquiliarum Bertk. (Aavasaksa). Norr om polcirkeln aro salunda med siker- het hos oss endast féljande 4 antraffade: Psocus bifasciatus, Me- sopsocus unipunctatus, Elipsocus abietis och Coecilius flavidus, al- vensom i Norge Psocus sexpunctatus L., som af prof. J.Sahlberg blifvit funnen vid Salten. Men antagligt ar att afven de i hdga norden lefvande arternas antal betydligt skall 6kas genom nyare insamlingar at detta hall.
Vid utarbetandet af denna afhandling och bestamningen af de dari anforda arterna har jag radfragat foljande literatur:
Albarda, Notes om Psocus obscurus Rambur (Ent. Monthl. Mag. XXV, p. 210. 1889).
Bertkau, Ueber einen auffallenden Geschlechtsdimorphismus bei Psociden nebst Beschreibung einiger neuer Gattungen und Arten (Arch. Naturgesch. Wiegm. u. Troschel, XLIX, Bd. I. 1883).
——, Ueber den Geschlechtsdimorphismus und die Speichel- driisen der Psociden (i Verhandl. Naturw. Vereines der preuss. Rheinlande und Westfalens. XXXIX, Hft. 2, p. 125—133. 1882). Beskrifning af slaktet Kolbia.
Brauer, Die Neuropteren Europas und insbesondere Oesterreichs (Festschrift d. Zool.-bot. Gesellsch. in Wien, pp. 265—300. 1876).
Coquebert, Illustratio iconographica insectorum. Paris. Anno VII.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 4. 7
Costa, Notizie ed osservationi sulla Geofauna Sarda. Memoria Ovarta. 1885,
Fabricius, Entomologia Systematica, T. Il. 1793.
Hagen, Beitrage zur Monographie der Psociden (Stett. Ent. Zeit. XLII och XLIV, 1882 och 1883).
Heyden, v., Zwei neue deutsche Neuropteren-Gattungen (ibid. XI, p. 883—85. 1850).
King, Coecilius piceus, Kolbe, and C. Burmeisteri, Brauer, in Scottland (Ent. Monthl. Mag. XXIII, p. 39, 1886).
Kolbe, Monographie der deutschen Psociden (Achter Jahresb. Westfal. Prov. Ver. 1879, pp. 73—142. 1880). Citeras: Kolbe, Mon.
——. Ueber die Genera Atropos und Troctes (Ent. Nachr. VI, p. 84. 1880).
——, Bemerkungen zu Dr. J. Spangbergs Psocina Sveciae et Fenniae (Stett. Ent. Zeit. XLI, pp. 176—178. 1880).
——., Das Fliigelgeader der Psociden und seine systematische Bedeutung (ibid. pp. 179—186).
——., Psocidologische Berichtigungen (Ent. Nachr. 1881, pp. 254 —256).
———, Das phylogenetische Alter der europaischen Psocidengrup- pen (Zehnter Jahresb. Westfal. Prov. Ver. 1881, pp. 18—27. 1882).
———., Neue Psociden der paliarktischen Region (Ent. Nachr. 1882, N:o 15, pp. 207—212).
——., Neue Psociden des k. Zool. Museums zu Berlin (Stett. Ent. Zeit. XLIX, pp. 65—87. 1883).
——, Ueber die von Herrn Ludy in Ober-Bayern, Karnthen und im Littorale gesammelten Psociden (Berlin. Ent. Zeitschr. XXVIII, H. Il, pp. 880—382. 1884).
———, Anhang: Psocidae, till Rostocks Neuroptera Germanica (Jahresb. Ver. Naturk. Zwickau 1887, pp. 171—193. 1888). Citeras: Kolbe, Neur.
Latreille, i Coqueberts Ill. icon. ins. Se ofvan.
S O.M. Reuter, Forteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
Loens, Psocidologisches (17:er Jahresb. Westf. Prov. Ver. 1888, pp. 75—78. 1889).
——., Beitrag zur Kentniss der Psocidenfauna Pommerns (Stett. Ent. Zeit. L, pp. 829—833. 1889).
—, Zur Psocidenfauna Westfalens (Stett. Ent. Zeit. LI, pp. 5—8. 1890).
——, Gefliigelte Pyrrhocoris apterus und ahnliche Erscheinungen bei Psociden. (Ent. Nachr. XVI, pp. 10—12).
Mac Lachlan, A Monograph of the British Psocidae (Entom. Monthl. Mag. III. 1867). Citeras: M’L.
——, Coecilius atricornis n. sp. (I. c V, p. 196. 1869).
———, Stenopsocus stigmaticus, Labram, in England (1. c. IX, p. 63. 1872).
——, Abundance of Clothilla picea Motsch. (1. c. XVII, p. 189. 1881.
XVII, p. 21. 1880).
, The Neuroptera of Madeira and the Canary Islands (Journ. * Linn. Soc. XVI, pp. 149—183. 1883).
———, Remarks on certain Psocidae, chiefly British (Ent. Monthl. Mag. XIX, pp. 181—185. 1883).
——, Une excursion névroptérologique dans la Forét-Noir (Rev. dEnt. V, pp. 126—136. 1886).
—, Recherches névroptérologiques dans les Vosges (Rev. d’Ent. IV, p. 9. 1884).
—, Kolbia quisquiliarum, Bertkau, a genus and species of Psocidae new to Britain (Ent. M. Mag. XXIII, p. 38. 1886).
——, Two species of Psocidae new to Britain (1. c. XXVI, pp. 269—270. 1890).
——, Notes concerning Psocus quadrimaculatus, Latr., of which Ps. subnebulosus, Steph., is a synonym. (1. c. XXVI, pp. 287 —289. 1890).
Martin, Les Psocides du dépesienitint de l'Indre (Rev. d’Ent. XI, pp. 285—288. 1882).
Miihlen, von zur: Verzeichniss der Psociden Liv-, Est- und
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 4. 9
Kurland (Sitzungsber. Naturf. Ges. Dorpat VI, pp. 329— 334. 1883).
Rostock, Psocidenjagd im Hause (Ent. Nachr. Il, pp. 190—192. 1876).
—— Ueber eine besondere nordrussische Psocus-Art (I. c. pp. 129—130. 1879).
Selys-Longchamps, de, La Sous-famille des Psocines en Angle- terre, en Belgique et en Scandinavie. (Comptes rendus de la Soc. Ent. Belg. XXII, clxrv—clxvm).
Spangberg, Psocina Sveciae et Fenniae (Ofv. k. Vet. Ak. Forh. 1878, N:o 2, pp. 5—28).
——, Sur quelques espéces européennes de la sous-famille des Psocines (Ent. Tidskr. I, pp. 94—98).
Tetens, Zur Kenntniss der deutschen Psociden (Ent. Nachr. XXIV, pp. 869—384. 1891).
Zetterstedt, Insecta Lapponica. Leipzig 1840.
Resp. samlares namn 4ro i nedanstaende text pa fdljande satt forkortade: Bb. = arkiater E. J. Bonsdorff, E. = fréken E. Elmgren, Gk = doktor E. Grénvik, Gr. = statsradet A. Giin- ther, Hj. = arkiater O. Hjelt, L. = doktor C. Lundahl, Lr = mag. K. M. Levander, M. = prof. F. W. Maklin, N. = prof. W. Nylander, P. = prof. J. A. Palmén, R. = forfattaren, E. R. = mag. E. Reuter, S. = prof. J. R. Sahlberg, W. = hand- landen Wasastjerna, Wdt = mag. F. W. Woldstedt.
Till den kande engelske entomologen R. Mac Lachlan star forf. i forbindelse for erhallandet af typexemplar till flere af ho- nom uppstalda arter samt en mindre samling brittiska psocider.
Beskrifningarna pa de 5 nya arterna fdlja nedan efter for- teckningen och den tabellariska 6fversikt, jag meddelat till under- lattande af de finska arternas bestimning. I denna har jag sdkt upptaga endast litt i 6gonen fallande karaktirer.
Bi
10 O. M. Reuter, Fértecknin g och beskrifning ofver Finlands Psocider.
Da vingnervernas fOrgreningar i systematiskt hanseende spe- lar en betydande roll, har jag meddelat figurer, for att infora nybérjaren i det beteckningssatt, jag ansett lampligast bora an- vindas. De siirskilda nerverna utmirkas i figurerna genom fol- jande bokstifver :
a : costa. b : subcosta. / ec : radius.
ct: yttre radialgrenen.
c? : inre radialgrenen, som i en kortare eller langre stracka sammansmilter med inre cubitalgrenen; fran sammansmaltningen till vingspetsen kallar jag den for korthets skull gaffelgrenen.
ec! : gaffelgrenens yttre, och
ec? : inre skankel.
d_: cubitus.
d‘ : inre cubitalgrenen.
d? : yttre cubitalgrenen.
dd!, dd? och dd? : inre cubitalgrenens fodrsta, andra och tredje skankel.
d?d! och d?d2, yttre cubitalgrenens férsta och andra skankel. : analnerven.
: axillar-nerven.
: dorsalnerven.
: area postradialis.
: area discoidalis.
: area discoidalis secunda vel spuria. : area postica.
ose PT gp fe 251 a d
I], Forteckning éfver i Finland funna arter,
Psocus Latr.
1. Ps. longicornis Fabr. — ML. 10, 1. Spangb., 10, 2, f. 2. Kolbe, Neur. 179, 1.
Pa loftrin, ej sillsynt i sydliga Finland. Pargas, Nagu (R.), Uskela (B.); Helsingfors, Karislojo (S.); Tammerfors (L.). — Norra och mellersta Europa.
2. Ps. nebulosus Steph. — ML. 11, 2. Spanghb., 12, 4, f 4. Kolbe, Neur. 179, 2, Tet., 375, 5.
Allmin pa loftrin. Aland (R.); St. Karins, Pargas, Nagu (R.); Ylane (S.); Karislojo (S.), Lovisa (R.); Tammerfors (L.), Teisko (S.); Salmis (Wdt), Parikkala, Jaakima (S.); Osterbotten (W.). — Norra och mellersta Europa.
*3. Ps. hirticornis n. sp. Sallsynt. Karislojo (S.); Nilsié (Ldr); Petrosavodsk (G.) +).
4, Ps. bifasciatus Latr. — M’L., 13,6. Spangb., 16, 8, f. 8. Kolbe, Mon. 104, 2, f. 1 (Amphigerontia). Neur. 178 (Amphi- gerontia). Tet. 374, 3.
Ej sallsynt pa loftran, isynnerhet bjork. Aland (R.); Pargas, Nagu (R.); Ylane (S.); Helsingfors (S.), Lovisa (R.); Pulsa (S.); Jaa- kima, Pyhajarvi, Sordavala (S.); Juuka (Gk); Petrosavodsk (Gr); Kuo- pio (Ldr); Kelvia (S.); Turtola (S.). — Norra och mellersta Europa,
*5. Ps. intermedius Tetens, 374, 4.
Sallsynt. Nyland (M.); Petrosavodsk (Gr). Endast en © och en 2, — Tyskland.
1) De arter, som icke upptagas frin Finland i Spangbergs Ofversikt, aro tecknade med en asterisk.
12 O. M. Reuter, Firteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
*6. Ps. contrarius n. sp.
Sallsynt. Tammerfors (L.) och Teisko (S.), flere exemplar.
\
7. Ps. quadrimaculatus Latr. — M’L., 14,7. Spangberg, 9, 1, f. 1. Kolbe, Mon. 110, 5. Neur. 180. — o = Ps. subnebulosus Steph. sec. M’L., E. M. Mag. 1890, p. 287. Tetens, 375, 5).
Tamligen sillsynt p& barrtrid. St. Karins, Pargas (R.); Ylane ‘S.); Karislojo (S.), Helsingfors (S.); Teisko (S.); Jaakima (S.); Oster- botten (W.), Uleiborg (N.). — Norra och mellersta Europa.
* 8. Ps. bipunctatus L. — M’L. 15, 9. Spangb., 14, 5, £5. Kolbe, Mon. 109, 4. Neur. 180.
Tamligen sillsynt, men stundom i stora kolonier pa husvaggar, plank, grindstolpar, m. m. Pargas (R.); Ekenis (R.), Thusby (Wdt), Karislojo (S.).
*9. Ps. sexpunctatus L. — M’L., 12, 5. Spangb., 11, 3, f. 3! Kolbe, Mon. 108, 3, f. 3! Neur. 179.
Sallsynt. Tuovilanlaks (P.); Kuusamo (N.) — Norra och mel- lersta Europa.
10. Ps. major (Kolbe) Loens S. E. Z. 1890, 7. — Tet., 375, 7. Psocus sexpunctatus Spangb. |. c. partim. Ps. sexpunctatus var. major Kolbe, Mon. 109.
Ej sillsynt p& léftrain, sallsyntare pd barrtrin, oftast pa stam- marna. St. Karins, Pargas, Nagu (R.); Yline (S.); Karislojo (S.), Helsingfors (N.), Lovisa (R.); Tammerfors (L.); Parikkala, Jaakima ‘S), Ruskeala (N.), Kirjavalaks (S.); Petrosavodsk (Gr). — Tyskland, Eng- land (?).
*11. Ps. fasciatus Fabr. — M’L, 12, 4, f. 5. Spangb., 14, 6, £ 6. Kolbe, Mon. 105, 3 (Amphigerontia). Neur. 178 (Am- phigerontia).
Sillsynt. Aland i Geta pa gran (E. R.); Pargas pa salg (R.) — Ryssland, Sverige, England, Frankrike, Tyskland, Schweiz.
1) Ps. subnebulosus Kolbe, Mon. 104 (Amphigerontia), Rostock, Neur. 168, och Spingberg, Ent. Tidskr. I, fro endast Ps. bifasciatus Latr. De har, hvilka finnas i bakvingarnas rand mellan bida gaffelskinklarnas spetsar och hvilka Spingberg anser karakterisera subnebulosus, forekomma hos de flesta exemplar af bifasciatus, men afnétas litt. Jag har funnit dem afven hos tyi exx. af quadrimaculatus ©.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 13
12. Ps. variegatus Fabr., Latr. — M’L., 11, 3. Spangb., 15, i, f. 7. Kolbe, Mon. 105, 4 (Amphigerontia). Neur. 178 (Am- phigerontia).
Fj sillsynt pa loftriin, afven pa barrtrin. St. Karins, Pargas, Nagu (R.); Ylaéne (S.); Karislojo, Helsingfors (S.); Ruskeala (N.). — Norra och mellersta Europa samt Spanien.
Stenopsocus Hagen, Kolbe.
* 13. St. stigmaticus Labr. et Imh.— Spangb., Ent. Tidskr. I, 95, f 4 (St. striatulus). Kolbe, Mon. 126, 1 (St. striatulus)*). Neur. 182.
Sallsynt pa l6ftrin. Pargas (R.); Karislojo, Helsingfors (S.); Tammerfors (L.), Teisko (S.); Jaakima (S.) — Livland, Tyskland, Hol- land, Belgien, Schweiz, Frankrike, England.
*14. St. Lachlani Kolbe, Mon. 127, 2, f. 17. Neur. 182, — Psocus flavicans Zett., Ins. Lapp. 1054, 8 2).
Funnen pa barrtrain. Aland (R.); Pargas, Nagu (R.); Karislojo (S.), Lovisa (R.); Teisko (S.). —- Sverige i Umea Lappmark, Oster- sjOprovinserna, Tyskland och Frankrike.
15. St. immaculatus Steph. — ML. 16,1. Spangb. 18, 1, f. 9. Kolbe, Mon. 127, 2, f. 16. Neur. 182. — Psocus subfwmipennis Zett., Ins Lapp. 1053, 5.
Har och dar p& léftrin. St. Karins, Pargas (R.); Sordavyala, Tuovilanlaks, Pielis (S.); Osterbotten (W.); Torned Lappmark enl. Zet- terstedt. — Norra och mellersta Europa.
*) Fabricii beskrifning pi MHemerobius striatulus Ent. Syst. II, 85, 15, dir framvingarna angifvas ,,albae fusco-striatae“ synes icke rittfirdiga upptagandet af hans namn for denna art.
*) Ehuru Zetterstedts beskritning visar att hans Psoc. flavicans helt sikert ar denna och icke féljande art, med hvilken Spingberg forvixlat den (obs. t. ex. ,,Ps. fumipenni [= immaculato] simillimus, sed obscwrior et ner- vorum furcis aeqvaliter longis. Caput piceum‘), har jag dock icke upptagit det af Zetterstedt antagna namnet, emedan det ir féga troligt att Linnés art, som han citerar, ir densamma.
14 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
Graphosocus Ko lbe.
16. Gr. cruciatus L. — ML. 17, 3, f. 7 (Stenopsocus). Spanghb. 19, 2, f. 10 (Stenopsocus)'). Kolbe, Mon. 128, 1, f. 18. Neur. fi. dh,
Ej sallsynt, isynnerhet pa ek i séddra Finland. Pargas, Nagu (R.); Helsingfors (N.). Mellersta och norra Europa; Sardinien; Madeira.
Teratopsocus n. 2.
* 17. T. maculipennis n. sp.
Ett exemplar funnet i hr Stenii orangerier i Helsingfors (R.).
Mesopsocus Kolbe, Reut. (Holoneura T etens).
*18. M. unipunctatus Miill. — M’L. 21, 1. Kolbe, Mon. 112, 1, f. 5. Neur. 182. — Psocus obliteratus Zett., Ins. Lapp. 1052, 4. — Femina = Trocticus gibbulus Bertk., Arch. Naturg. XLIX, I, p. Pe ae pes
Kj sillsynt pa barr- och léftran. Aland (R.\; Pargas (R.); Hel- singfors (N.), Lovisa (R.); Tammerfors (L.); Jaakima (S.); Kuopio (Ldr); Ule&borg (N.). -—- Norra och mellersta Europa; Norge vid Salten (S.); NordCap enl. Zetterstedt.
19. M. laticeps Kolbe, Mon. 114, 1, f. 6 (Elipsocus). Neur. 183 (Elipsocus). Tetens 379 (Holoneura). — Hlipsocus unipunctatus Spanghb. 21, 1, f. 11!
Har och dir i sédra Finland pa léftran. St. Karins, Pargas Teisko (S.); Parikkala, Jaakima (S.), —- Sverige, Tyskland.
R.);
\
Hemineura ‘T'etens 1891.
*20. H. dispar Tetens, 378, 11.
Sallsynt. St. Karins vid Ispois (R.); Yline (S.); Jaakima (S.) — Berlin.
') Pa figuren iro vingarnas riinder oritt angifna sisom hariga.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 15
Elipsocus Westw.
21. E. Westwoodii M. L. 21,2. Spangb. 22, 2, f. 12. Kolbe, Mon. 115, 4. Neur. 184.
Har och dir pa barrtran. Pargas, Nagu (R.); Karislojo ‘S.), Hel- singfors (S.), Lovisa (R.); Teisko (S.); Jaakima (S.). — Sverige, Eng- land, Holland och Tyskland.
* 22. E. abietis Kolbe, Mon. 114, 2, f. 8. Neur. 184.
Kj sallsynt p& barrtrin, gran och tall. Pargas, Nagu (R.); Ka- rislojo (S.), Lovisa (R.); Tammerfors (L.), Teisko (S.); Jaakima (S.); Turtola (S.). — Tyskland.
* 23. KE. brevistylus n. sp.
Sallsynt. Pargas vid Lofsdal, Korpo p& Aspé (R.).
* 24, KE. cyanops Rostock, Ent. Nachr. II, 192. Koibe, Mon. 116, 5, f. 9. Neur. 184.
Sallsynt pa barrtrin, Lovisa (R.), Karislojo (S.). Tyskland, England.
Var. consimilis M’L., Ent. M. Mag. XXVI, p. 269.
Med hufvudformen: Karislojo (S.), Lovisa (R.). — England,
Philotarsus Kolbe.
25, Ph. flaviceps Steph. — M’L. 22, 4, ff. 9 et 10 (Elipsocus). Spangb. 23, 3, f. 13 (Hlipsocus). Kolbe, Mon. 117, 1, f. 10 (Philotarsus picicornis F.). Neur. 184 (Philotarsus).
Ej sallsynt p&é barr och loftrin. St. Karins, Pargas, Nagu (R.);
Ylane (S.); Helsingfors, Karislojo (S.); Teisko (S.); Parikkala, Jaakima, Karjavalaks (S.). — Norra och mellersta Europa.
Coecilius Curt., Kolbe.
* 26. C. fuscopterus Latr. — M’L. 19, 5. Spangb. 26, 3, f. 16. Kolbe, Mon. 122, 6. Neur. 186.
I lundar, bland blabarsris m, m. Korpo (R.); Teisko (S.); Pa- rikkala, Jaakima (S.); Polvijarvi (Wdt); Juuka (Gk); Osterbotten (W.), Uledborg (N.). — Norra och mellersta Europa.
16 O. M. Reuter, Forteckning och beskritniag 6fver Finlands Psocider.
*27. piceus Kolbe, Ent. Nachr. 1882, 211. Neur. 186.
Ej sallsynt p& tall i sydliga Finland. Pargas, Nagu, (R.); Ka- rislojo (S.), Esbo (E.), Lovisa (R.); Teisko (S.); Jaakima (S.), — Tysk- land, Frankrike '), Skottland.
aberr. megastylus m.
Ett ex. fran Teisko (S.).
*98. flavidus Steph. — M’L. 18, 2. Spangb. 25, 2, f. 15. Kolbe, Mon. 112, 5, f. 11. Neur. 186. |
Allmin pa loftrin. St. Karins, Pargas, Nagu (R.); Helsingfors (S.), Ekenis (R.); Tammerfors (L.), Teisko (S.); Jaakima (S.); Iisalmi ‘S.), Pielis (Wat), Kuopio (Ldr); Petrosavodsk (Gr); Osterbotten (W.), Jakobstad (S.); Lappland (M.), Muonioniska, enl. Zetterstedt, — Storre delen af Europa.
*929. obsoletus Steph. — M’L. 18, 3. Kolbe, Mon. 121, 4, f. 14. Neur. 186.
Ej sallsynt pa barrtriin i sddra Finland. St. Karins, Pargas, Nagu, Korpo anda ut pi Jurmo, pa Juniperus (R.); Helsingfors, Ka- rislojo (S.); Teisko (S.). — Skotland, England, Holland, Belgien, Frank- rike, Schweiz, Tyskland, Ostersjéprovinserna.
Var. Burmeisteri Brauer, Kolbe, Mon. 120, 3, f. 15. Neur. 187.
Tillsammans med féreg&ende: Pargas (R.). — Tyskland, England.
* 30. perlatus Kolbe, Ent. Nachr. 1882, 210. Neur. 187.
Ett exemplar, som stémmer in med Kolbes beskrifning pa denna art, air funnet i Jaakima (S.). — Tyskland, Frankrike, England.
Trichopsocus Kolbe.
*31. hirtellus M’L. C. R. Soc. Ent. Belg. XX (Coecilius). — Kolbe, Neur. 185.
Funnen i orangerier i Helsingfors (R.).
Kolbia Bertk.
* 32. quisquiliarum Bertk., Verh. Naturh. Ver. Rhein. u. Westf. XXXIX, 129, sec. spec. typic.
Hogst sallsynt. En hane fran Parikkala (S.) och en annan fran Aavasaksa (S.). — Westfalen, England.
1) Martin anfor (Revue d’Ent. XI, 1892, p. 288) arten genom misskrif- ning under namn af C. fuscus Kolbe.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 17
Pterodela Kolbe.
33. Pt. pedicularia L. — M’L. 17, 1 (Coecilius). Spangb. 24, 1, f. 14 (Coecilius). Kolbe, Mon. 118, 1. Neur. 1835.
Kj sillsynt bland travirke, p& vedlager, afvensom i boningsrum. Pargas, Nagu (R.); Helsingfors (S.), Esbo (E.); Teisko (S.); Osterbot- ten (W.) — Norra och mellersta Europa; Turkestan.
Leptella n. ge. * 34. L. fusciceps n. sp.
En enda vinglés hona funnen under lafvar p& stammen af en ronn pa Lofsdal i Pargas (R.).
Peripsocus Hagen. 35. phaeopterus Steph. — M’L. 20, 2. Spangb. 28, 2, f. 18: Kolbe, Mon. 129, 1, f. 19. Neur. 188.
Har och dar pa barr och léftrin. Pargas (R.); Karislojo (S), Helsingfors, Lovisa (R.); Jaakima (S.); Uleaborg (N.); Karunki (S.). — Norra och mellersta Europa.
36. alboguttatus Dalm. — M’L. 20, 1, f. 8. Spangb. 27. 1. f. 17. Kolbe, Mon. 130, 2, f. 20. Neur. 187.
Tamligen siillsynt. Aland (R.); Pargas (R.); Karislojo (S.); Teisko (S.); Jaakima (S.). — Norra och mellersta Europa; Madeira.
Cerobasis Kolbe.
*37. muraria Kolbe, E. N. 1882, 212, 11. Neur. 190. Sallsynt bland stenar p& hafsstrinder. Korpo p& Jurmo ett ex.
(R.); Esbo p& Lofé, ett ex. (Ldr). — Westfalen. Lepinotus v. Heyden.
* 38. inquilinus v. Heid. S. E. Z. 1850, 85"). Hagen, Mon. in 8. E. Z. 1883, 309, T. Il, f. 6. — Clothilla picea ML, 6, 3.
*) Var art 6fverensstimmer ej fullt med v, Heydens beskrifning (Se hirom langre fram i bestimningstabellen).
18 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
Sillsynt och enstaka i boningsrum, mellan bicker, gammalt pap- per o. s. v. Abo (R.); Helsingfors (R., E. R.); Esbo pa Lofé (Ldr). — Livland, England, mellersta Europa, Nordamerika.
Clothilla Westw.
* 39. pulsatoria L. — M’L., 5, 1, f. 2. Kolbe, Mon. 135, 1, f. 23 (Atropos). Neur. 190 (Atropos).
Allman i gamla hus bakom tapeter, vaggtaflor o. d. Astadkom mer ett egendomligt om ett urs tikkande paminnande ljud (,,dédsuret*). — Europa, Nordamerika.
Troctes Burm.
*AQ. divinatorius Mill. — ML. 3, 1. Kolbe, Mon. 133, 1, f. 21. Neur. 189.
Allmiin i hus, bland vaxt och insektsamlingar skadlig. — Kos- mopolit. * 41. silvarum Kolbe, Neur. 192.
Under bark af Atskilliga trislag. St. Karins, Pargas (R.); Jaa- kima (S.), — Tyskland.
Il. Tabellarisk dfversikt af de finska arterna.
Familjekaraktarer.
Mundelar tydliga. Mandibler korta, vid basen utvidgade, 1 spetsen ofta tandade. Maxillarpalper fyrledade. Labium_ tvatli- kigt, pa hvardera sidan med en enkel palp. Pannan framskju- tande. Antenner borstformiga, vanligen langa. Metanotum hos bevingade bestaende af tre lober. Vingar fyra, de bakre mindre, under hvilan takformigt hoplagda. Nervforgreningen hos alla vin- garna foéga riklig (se ofvan pag. 10). Stundom saknas vingarna eller fro de rudimentira. Ben egnade att springa med. Tarser tre- eller tva-ledade, hos larverna alltid tvaledade. Klor oftast med en liten tand fore spetsen. Metamorfosen ofullstandig.
Ofversikt af underfamiljerna.
1. (2). Imagines med fyra vingar, sallan med vingrudiment eller inga vingar. Prothorax hos vingade former bildande en smal rand framtill, mesothorax stor, starkt hvalfd; prothorax hos ovingade timligen lik de 6friga thorakalsegmenten. Pannan starkt hvalfd. Antenner 13-ledade, sdllan forsedda i spetsen med en fjortonde smal led. Palpernas slutled cylindrisk, af- langt aggrund, sallan klubblik. Tarser tva- eller tre-ledade.
Psocina.
2. (1.). Imagines vinglésa eller med ett par vingrudiment. Pro- thorax fri, lik de 6friga thorakalsegmenten. Meso- och meta- thorax stundom sammanvuxna. Pannan féga hvalfd. Anten- nernas leder 14 — flere. Palpernas slutled bilformig, siallan aflangt aggformig. ‘Tarser treledade.
)
20 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
3. (4.). Meso- och metathorax skilda. Ogon jimforelsevis stora, mer eller mindre utstaende, belagna i eller nara hjassans bakvinklar. Oceller blott undantagsvis. Antennernas leder 14 — flere. Palpernas slutled bilformig.
Clothillina.
4, (3). Meso- och metathorax sammansmultna till en stor rygg- och bukskéld. Ogon helt sma, beligna nastan i midten af hufvudets sidor. Oceller inga. Antenner 15-ledade. Palper- nas slutled aflangt 4ggformig. Vingrudiment inga.
Troctina.
Underfamiljen Psocina.,
Ofversikt af divisionerna. 1. (6.). Framvingarnas yttre cubitalgren bildar en area postica.
2. (5.). Area postica star i forbindelse med den 6friga nervf6r- greningen. Bakat och uppat fran area postica finnes en tyd- ligt afsatt area discoidalis.
Oo
(4.). Area postica star genom tre nerver i forbindelse med den Ofriga nervforgreningen, i det den yttre och inre cubi- talgrenen sammansmialta en langre eller kortare stracka i den diarstides mer eller mindre afplattade spetsen (vertex) af area postica. Gaffelnerven béjd med merendels lang gaffel. Pterostigma fritt fran gaffelnerven. Inre cubitalgrenen starkt béjd eller vinklig. Vingarna forutom nerver med konvexa och konkava linier, af hvilka en emellan gaffelnerven (inre radialgrenen) och inre cubitalgrenen afsatter en area discoi- dalis secunda (spuria).
Psocaria.
4. (3.). Area postica forenad genom blott tva nerver med den 6friga nervforgreningen, i det dess vinkliga spets (vertex) ge- nom en tvarnerv star i forbindelse med inre cubitalgrenen. Gaffelnerven rak eller svagt bdjd, gaffeln medellang eller kort. .
geo
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 21
Pterostigma f6renadt med gaffelnerven genom en merendels lodrat (sillan otydlig) tvarnerv. Vingarna utan konvexa och konkava linier.
Stenopsocaria.
(2.) Area postica trekantig, elliptisk eller halfcirkelformig, for- enad blott genom sitt eget skaft (yttre cubitalgrenens basal- del) med den 6friga nervfOrgreningen. Honan stundom med afkortade, rudimentiira eller inga vingar. Antenner sillan 14-ledade, den sista leden i sa fall smal.
Coeciliaria.
. (1.). Area postica saknas.
Peripsocaria.
Divisionen Psocaria. Till denna hér inom var fauna endast sliktet: Psocus Latr.
(= Psocus et Amphigerontia Kolbe). (16.). Vingarnas area discoidalis oflackad.
(8.). Baktarsernas férsta led endast dubbelt langre ain den andra. Palpernas slutled dubbelt sa lang som tjock. Anten- ner mycket langre 4n kroppen med vingarna, svarta, vid ba- sen bleka, hos hanen tatt langhariga. Vingar vattenklara med kraftiga svarta, delvis hvita nerver, ett tvarband fran dor- salnerven till cubitus, ett annat begriinsande area discodalis secunda, en liten flack nara spetsen samt pterostigma i spet- sen bredt bruna, pterostigma for 6frigt hvitt, yttersta basen brun. Grahvit eller gragul. Hufvud hvitharigt, brunflackigt och strimmigt. Thorax ofvan brunsvart med hvita s6mmar. Abdomen med svarta tvirstrimmor och flackar. L. 7—8 mm.
1. longicornis F.
(2.) Baktarsernas forsta led atminstone 2?/, ganger sa lang som den andra.
eS a ee eS ee
22 O. M. Reuter, Foérteckning och beskrifning Ofver Finlands Psocider.
4. (5.). Vingar hos & rékbruna, hos 2 blekare och blott ner- verna bredt brunt infattade, nerver starka, bruna, vid gaf- felns bas och kring frimre spetshdrnet af area discoidalis hvita. Antenner nagot lingre 4n kroppen och vingarna, hos bada kénen korthariga med ej utstaende har, svarta, de tva férsta lederna gula. Palpernas slutled vil tre ganger sa lang som tjock. Grabrun eller brun. L. 6—7 mm.
2. nebulosus Steph.
5. (4). Vingar vattenklara eller mycket svagt brunaktigt glas- klara, iridiserande, oftast med nagra fa morka flackar. An- tenner ej laingre an kroppen med vingarna.
6. (7). Vingar glasklara, framvingarna svagt brunaktigt genom- skinande, helt och hallet iridiserande, glansande, oflackade, endast det baktill smaningom likformigt utvidgade ptero- stigma enfargadt brunt; nerver bruna, vid basen af gaffeln och i frimre spetshérnet af area discoidalis hvitaktiga. An- tenner langre an framvingarna, hariga af mycket langa, ut- staende har, svartbruna, de tva forsta lederna bleka. Pal- pernas slutled tre ganger sa lang som tjock. Enfargadt brun, glansande. L. 4 mm. — Fig. 1.
3. hirticornis n. sp.?).
i. (6). Vingar fullstandigt vattenklara, sallan med hela ptero- stigma brunt, men i sa fall afven med andra flackar eller band. Kroppen gul, gragul eller askgra med bruna eller svarta teckningar. (Afven hos torkade exx. skénjes grund- fargen alltid pa hufvudet).
8. (13.). Hufvud och thorax ofvantill matta eller svagt glan- sande (stundom mellersta loben af mesothorax starkt glan- sande). Hjaéssan med bruna punkter, samlade i tre falt, ett vid hvartdera dgat och ett ofvanfér ocellerna, dessa teck-
1) En nirstiende art, Ps. morio Latr., torde enligt M. v. z Mihlen vara funnen i Dorpat. Den afviker genom kortare antenner, framvingar fran basen utéfver midten och bakvingar innanfor cubitalnerven bruna, matta, samt genom starkare utvidgadt mot spetsen nastan triangulart pterostigma.
Acta Societatatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 23
ningar isynnerhet tydliga hos honan pa det ljusare bottnet, mer sammanflytande hos hanen. Pannan brun- och gul- strimmig. Antenner kortare an framvingarna, bruna, ljusare vid basen, starkare hariga hos hanen. Thorax ofvan svart. Abdomen med ljusgraa och svartbruna tvarband.
9, (12). Framvingarnas area discoidalis langstrickt, inre cubi- talgrenen fOrenad med inre radialgrenen medels en tamligen lang tvirnerv och direfter béjande sig mot inkanten i tyd- ligt trubbig vinkel samt bildande en utat konvex bage; den del af posticalareans vertex, som sammanstéter med area discoidalis kortare, stundom mer fn dubbelt kortare fin den aterstaende delen af vertex. Framvingarna med ett band 1 basaldelen, ett annat fran spetsen af analnerven Ofver basen af area discoidalis och en flick i spetsen af area discoidalis secunda graa, ofta afbrutna och otydliga; pterostigma brunt, ofta vid basen hvitaktigt.
10. (11.). Alla thorakal-loberna matta. Diskfaltets inre cubital- gren mot spetsen svagt bagformigt béjd. L. 4,5—5,5 mm.
— Fig. 2. 4. bifasciatus Latr.
11. (10.). Mellersta thoracal-loben atminstone framtill glansande. Inre cubitalgrenen mot spetsen af diskfaltet ofta starkare bdjd. Hanens antenner med lingre och gréfre har. L. 5,3. (Jag har sett endast en hane och en hona och-ar icke saker pa
denna arts sjalfstandighet). 5. ? intermedius Tetens.
12. (9). Framvingarnas area discoidalis bred, cubiti inre gren sammansmiltande med inre radialgrenen i en punkt eller med en kort tvirnerv, direfter béjande sig i mindre an rat vinkel mot inkanten bildande en utat konkav bage; den del af posti- kalareans vertex, som sammanstéter med area discoidalis, mycket léngre an, stundom dubbelt sa lang som den ater- staende delen af vertex. Framvingarna med pterostigma, en flick vid analnervens spets och oftast en annan i vinkeln vid yttre cubitalgrenens ursprung svartbruna, pterostigma vid
24
13.
14,
O. M. Reuter, Foérteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
basen hvitt, stundom enfiargadt svartbrunt. L. 5,5 mm. — Fig. 3. 6. contrarius n. sp.
(8). Hufvud och thorax ofvan starkt glansande. Hjassan gul med en stor flack bakom ocellerna, hvilken ofta utstracker sig afven 6fver dessa, samt en sned punktrad pa 6mse sidor om denna och nagra punkter bakom dégonen bruna eller
-stundom blott en enda tydlig brunaktig punkt mellan ocel-
lerna och 6gonen, pa inre sidan om 6gonen bredt gul; teck- ningarna isynnerhet hos honan tydliga. Pannan brun- och gulstrimmig. Thorax ofvan svart eller brun med gula sém- mar. Abdomen gul och svart. Benen blekgula.
(15.). Framvingarnas area postica med den till area discoi- dalis stétande nerven kortare eller stundom niastan lika lang som den 6friga delen af vertex, atminstone hos honan teck- nad med en stor brun flack; gentemot denna en annan flick i pterostigmas bakre del samt vidare vinkeln vid analner- vens spets bruna; en flack i area discoidalis secunda och tre ofta sammanflytande flickar fore midten graaktika; hos hanen aro teckningarna ofta ytterst otydliga och stundom endast pterostigma baktill grabrunaktigt. Hanens antenner langhariga. Thorax ofvan svart eller brun med smalt gula
sommar. L. 3,5—4,5 mm. 7. quadrimaculatus Latr.
(14.). Framvingarnas area postica med den till area discoi- dalis gramsande nerven mycket ofta mer 4n dubbelt langre fin den Aaterstaende delen af vertex; pterostigma hvitt med en stor rund svart flack f6re spetsen och likasom hos de flesta arter en liten svart punkt f6re basen, stundom otyd- liga graaktiga tvarband eller molnflackar Ofver disken; spet- sen af analnerven svart. Hjiissan oftast med en flack Ofver ocellerna, faltet kring dessa och en punkt mellan dem och 6gonen bruna, sillan med en otydlig sned punktlinie pa 6mse sidor om midtelflicken. Hanens antenner langhariga. Tho- rax brun eller svart med bredt gula sOmmar. L. 4,5 mm.
bipunctatus L.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 4. 25
16. (1.) Vingarnas area discoidalis flackig af stérre eller mindre.
17.
‘ofta droppformiga bruna flickar. Pterostigma baktill starkt
utvidgadt.
(20.). Area discoidalis typiskt femkantig. Framvingarnas alla apicalnerver i spetsen omgifna af en stor grabrun flack, Apicalcellerna innanfor dessa med enhvar sin grabruna punkt, in alles sex i bage stillda punkter. Tva mer eller mindre afbrutna flack-tvarband ga Ofver framvingarna, det framre fran pterostigmas bakdel till area postica, det bakre, sne- dare, fran pterostigmas bas till axillarnerven. Hufvud och thorax gragula (o%) eller ljusgula, hos 2 med tydliga bruna punkter, samlade i ett falt bakom ocellerna samt vid dgonen och ofvanfor pannan; pannan brunstrimmig. Thorax ofvan ofta brunflackig.
18. (19.). Framvingarnas spetskant afrundad, apikalcellerna myc-
12
ket kortare an hos foljande; inre cubitalgrenens sista skankel obetydligt mer &n tre ganger sa lang som gaffelns basal- bredd. Pterostigma svafvelgult, baktill brungratt. Inga dropp- flackar mellan bakranden af pterostigma och inre radialgre- nen. Hufvud och thorax ljusgula, hjassan med bruna punk- ter samlade i ett falt bakom ocellerna, vid hvartdera égat och ofvanom pannan; pannan brunstrimmig. Thorax ofta med brunflaickiga lober. L. 4,5 mm.
10. sexpunctatus L.
(18.). Framvingarnas spetskant mindre béjd och samman- lopande med utkanten (framkanten) i en spetsigare vinkel, hvarigenom vingspetsen framtrider starkare an hos foérega- ende. Apicalcellerna mycket lingre iin hos denna; inre cubi- talgrenens sista skinkel mer iin fyra ganger sa lang som gaffelns basalbredd.. Pterostigma knapt lifligare fargadt dn vingen, i spetsen och vid basen grabrunt. Areae discoidales och vanligen afven ruinmet mellan pterostigmas bakrand och inre radialgrenen med droppfliickar.
11. major (Kolbe) Loens.
26
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
20. (17.). Area discoidalis typiskt fyrkantig. Framvingarnas api-
21.
calnerver i spetsen omgifna af en gra eller brun flack. Api- calcellerna, likasom vingarna for6frigt, mer eller mindre tatt bestré6dda med droppflaickar, stundom afven tecknade med tviirband. Kropp gragul, brunflackig. Antenner hos ~ med utstaende har.
(22). Framvingar med fyra val begransade bruna band: ett vid basen, ett fran basen af pterostigma till spetsen af anal- nerven, ett fran spetsdelen af pterostigma till area postica, dir det sammanflyter med ett tandadt langs apikalranden gaende band, de tva sista cubitalspetscellerna i utranden . med en stor glasklar flack; droppflickar for Ofrigt tam- ligen glest strédda. Pterostigma vid basen, gaffeln vid ba- sen, inre cubitalgrenen emot area postica och yttre cubi- talgrenen i basen af area postica gula‘). Pterostigma bak- till bredt brunt. Hufvud gult med otydliga brunaktiga flac- kar. Thorax ofvan brunflaickig. Palperna svarta, de tre for- sta lederna i spetsen hvita, lar, tibiernas spets och tarser svart-
aktiga. L. 5 mm. 12. fasciatus F.
(21.). Framvingar tatt bestrédda med gré eller svartgra dropp- flickar, diaribland nagra st6érre svartgra flaickar, som dock ej bilda band: en saddan finnes vanligen i spetsen af cubital- stammen och i spetsen af area discoidalis secunda. Ptero- stigmas bas eller dess nerver vid basen, gaffelns bas, inre cubitalgrenen emot area postica och ofta afven cubitalstam- men kort fore foérgreningen afvensom yttre cubitalgrenen i basen af area postica svafvelgula. Pterostigma baktill blott i 6fre vinkeln enfargadt gratt, for Ofrigt med talrika dropp- flackar. Bakvingarnas apikalnerver i spetsen omgifna af en liten gra flack. Hufvud brunaktigt eller hjassan gragul med sex framat konvergerande brunaktiga strimmor; pannan knapt
1) Mac Lachlan och efter honom Kolbe framhalla visserligen sasom
utmarkande for denna art att inga nerver vore gula (hvita), men af M’Lach- lan fran England sinda exemplar likna i detta hainseende fullkomligt vara.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 27
strimmig, nertill svartbrun. Palpernas slutled svart. Ben bruna. L. 4—4,5 mm. 15. variegatus Latr. ')
Divisionen Stenopsocaria.
1. (2.). Framvingarnas rinder och nerver hariga. Bakvingarnas 6fre rand i spetsen harig. Gaffelnervens skaft nastan rakt. Area postica med hég spetsvinklig eller ratvinklig vertex. Pterostigma baktill trubbvinkligt eller foga utvidgadt. — Fig. 4.
1. Stenopsocus Hagen.
2. (1.). Alla vingarnas rinder fullstindigt glatta. Framvingar- - nas nerver hariga ’).
(4.). Pterostigma baktill starkt utvidgadt. Area postica hog, med ratvinklig eller lindrigt trubbvinklig vertex. Gaffelner- vens skaft nastan rakt. Inre cubitalgrenen utsander till vin- gens inkant tva snedt riktade skanklar.
os
2. Graphopsocus Kolbe.
1) Vid sjén Peipus i Ostersjéprovinserna ‘ir dessutom funnen en art, Ps. flavonimbatus Rost. (Knut. Nachr. V. (1879) p. 129), som fértjanar efter- sdkas afven hos oss. Till vingarnas nervférgrening liknar den fasciatus och variegatus, men framvingarna sakna droppflickar och dro glasklara, bredt svartbrunt s6mmade vid bak- och utkanten, hvilken sém bdérjar fran area po- stica och upptager sex celler efter hvarandra, hvilka den dock icke helt och hallet fyller inat, mot vingspetsen blir den smalare; tva stora rundaktiga flac- kar af samma farg finnas bakom area discoidalis i rummet mellan area po- stica och gaffelnervens skaft samt en mer afling sidan mot basen mellan bada gaffelskanklarna; aifven framfér area discoidalis (mot vingroten) finnes en brunaktig molnflick; den mot vingspetsen beligna sidan af area discol- dalis ar till halften brunrandad, men faltet for dfrigt glasklart. Pterostigma stort, trekantigt, utfyldt med en stor brun flick. Nerver svarta. Bakvingar glasklara, oflackade. Hjissan brun, i midten med tva smutsgula lingdstrim- mor. Mellan hjassan och pannan ett tydligt gult enfirgadt tvirband. Pan- nan brun med talrika nedtiJl konvergerande strimmor. Antenner kortare in vingarna, gra med svart basalled, hariga. Thorax svartbrun, suturerna gula. Abdomen ljusbrun, gulbrokig. Ben smutsigt hvita. JTiingden af de utspiinda vingarna 8 mm. (Blott ett exemplar ir funnet).
*) Kolbe (Mon.) beskrifver dem oritt sisom glatta. Spingberg afbildar oratt costan hos St. cruciatus (= Graphopsocus!) sisom hirig.
ae iii ia
28 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
4. (3.). Vingar atminstone hos honan icke langre an abdomen. Pterostigma baktill foga utvidgadt. Area postica lag med bredt trubbvinklig vertex. Gaffelnervens skaft lindrigt krokt. Inre cubitalgrenen utsinder under rat vinkel blott en skankel till vingens inkant. Tvarnerven mellan pterostigma och gaf- felnerven otydligare 4n andra nerver.
9
3. Teratopsocus n. 2.
Stenopsocus Hagen.
1. (2.). Pterostigma (hos fullt utfargade exemplar) lifligt gront eller gult, baktill tamligen starkt trubbvinkligt utvidgadt, inre bakranden framstaende sasom ett djupsvart (eller i alla fall morkt) streck pa den ljusa grunden. Antenner langre an framvingarna, svarta, de tva forsta lederna gulbruna. Ljus- gron eller gul, glinsande. Hufvud med svartbrun flack mel- lan antennerna. Thorax ofvan mérkt kastanjebrun. Abdo- mens rygg ofta med svafvelgult tvarband. L. 4,4—5,5 mm.
1. stigmaticus Labr. et Imh.
2. (1.). Pterostigma icke lifligt fargadt, blekt graaktigt eller gul- gratt, sillan gulbrunt, dess inre bakrand ej svart. Antenner kortare fn eller knapt sa langa som framvingarna, brungra eller bruna med de bada basallederna bleka.
wo
(4.). Pterostigma baktill lindrigt utvidgadt, gaffelnervens skaft oftast tydligt langre an den korta gaffeln. Morkbrun eller brun. Hjaéssan och thorax ofvan glainsande svartbruna. Abdo- men graaktig, undertill hvitgra, spetsen svart. L. 5—5,5 mm.
Pi 2. Lachlani Kolbe.
4. (3.). Pterostigma smalt, foga utvidgadt baktill, langre an hos foregaende. Gaffelnervens skaft lika langt som eller litet lingre an gaffeln. Blekt gul eller brunaktig. Hufvud med ett morkt, begrinsadt langsband, hjissan atminstone nedtill
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 29
pa Omse sidor blek. Thorax ofvan kastanjebrun. L. 5—5,5 mm. — Fig. 4. 3. immaculatus Steph.)
Graphopsocus Kolbe.
1. Rédgra eller hvitaktig, hufvud brunaktigt, hjissan gulbrun med en brun flack. Thorax ofvan glansande brunsvart. Vingar glasklara, de framres basalhalft med fyra morkbruna flaickar, af hvilka den vid analnervens spets ofta innesluter ett ljust streck, spetshilften med ett grabrunaktigt bagband, som 1é- per langs utkanten samt vid area postica vander sig inat Ofver disken till pterostigma, en flack omger afven inre ra- dialgrenens yttre skankel. Enligt Loens_ skall honan stun- dom férekomma med foérkortade vingar. L. 3,5—4 mm.
1. cruciatus L. LTeratopsocus n. 2.
1. Hvit, hufvud, antenner och ben ljust gulbruna. En flack mel- Ian antennerna, hjiissan och hufvudets sidor baktill samt tho- rax ofyantill moérkt kastanjebruna. Framvingarna med tva flackar under analnerven, en stor aflang flack dfver midten naende inranden, en flack vid inre radial- och inre cubi- talgrenens forbindningsstille, en rund flack under pterostigma samt ett band gaende parallelt med vingkanten till area po- stica; basalflacken med ljus midt och midtelflacken med fyra jjusa punkter. Pterostigma mjélkhvitt, i midten svagt brun- aktigt. L. 5,7 mm. — Fig. 5. — (Modjligen 4r denna endast en kortvingad honform af Gr. cruciatus, hos hvilken genom vingarnas forkortning afven nervf6rgreningen reducerats).
1. maculipennis n. sp.
Divisionen Coeciliaria. 1. (8.). Tarser treledade.
(3). Ogon starkt klotformigt utstaende, stora. Hjaissan ovan- ligt bred. Vingarnas alla rander och nerver glatta. Fram-
bo
1) Vingarnas nervférgrening ar timligen variabel och jag ar osiker om dessa bida ,,arter“ fro annat fn Jjusare och mérkare exemplar af samma art.
Os
oe
10.
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning é6fver Finlands Psocider.
vingarnas area postica med hdg vertex. Honans vingar (at- minstone hos en art) ytterst rudimentira.
1. Mesopsocus Kolbe, Reut.
(2.). Hufvud och 6gon af vanlig form. Framvingarnas ran- der och nerver atminstone delvis fransade.
(5.). Framvingarnas rander fransade iinda till spetsen af anal- nerven, innanfor denna glatta'). Bakvingarnas alla rander fullstandigt glatta. Framvingarnas area postica tamligen lag med bred vertex (Fig. 6). Honans vingar rudimentira.
Hemineura ‘Tet.
4 ‘(4.). Framvingarnas hela rand Anda till den inre vingroten
och alla nerver hariga. Bakvingarnas rand atminstone mel- lan spetsen af gaffelgrenarna fransad.
(7.). Bakvingarnas rands6m endast mellan de bada gaffel- grenarnas spetsar fransad. Framvingarnas area postica tam- ligen hog.
9
3. Elipsocus Hagen.
(6.). Vingarnas alla rinder och nerver langhariga. 4. Philotarsus Kolbe. (1.). Tarser tvaledade.
(16.). Antenner manga ganger liingre fn hufvudet, med langa smala leder.
(15.). Vingarnas alla rander fransade.
(12.). Vingarnas rander och nerver finhariga. Hufvud och thorax glatta eller fint smaludna.
5. Coecilius Curt, Kolbe.
(11.). Vingarnas rander och nerver samt Ofriga kroppsdelar
‘) Enligt Tetens skulle endast pterostigma och radius vara hariga,
men pa vara exemplar kunna korta och glesa har vid stark férstoring upp- tackas afven p& cubitus och axiJlarnerven.
13.
14.
15.
16.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nzo 4. 31
langhariga eller borstiga. Pterostigma aflangt, baktill foga eller icke utvidgadt.
(14.). Farg hvit. Gaffelskaftet svagt béjdt. | 6. Trichopsocus Kolbe.
(13.). Kropp brun, borstig. Vingar med starka nerver och langa borstlika har. (Fig. 7.). Gaffelskaftet rakt. Honans vingar ytterst rudimentara, rackande knapt Ofver bakre randen af thorax‘).
7. Kolbia Bertk.
(10.). Vingarnas nerver och rander glatta. En svart punkt vid inre basalhérnet af pterostigma. Klor med en tand fore spetsen. .
8. Pterodela Kolbe.
(9.). Antenner blott litet langre 4n hufvudet, langhariga, 14- ledade, \ederna jamforelsevis korta, tredje leden sa lang som de tva fOregaende tillsammans, 11:te och i2:te icke dubbelt sa langa som tjocka, den 14:de smalare an de Ofriga, syl- formig. Honan fullstandigt vinglés. De tre thoracalsegmen- ten ganska likformiga. Ogon timligen sma, sittande nagot framom hufvudets afrundade bakhérn. Hjassan flackt slut- tande. Kropp finharig. — Fig. 8.
Leptella n. g. *) Mesopsocus Kolbe.
(2.) %. Baktarsernas forsta led niira tre ganger sa lang som de tva sista tillsammantagna: Inre radial- och inre cubital- nerven fOrenade genom en tvarnerv eller sammansmultna
*) Bertkau anfér att antennerna af detta slikte vore fjortonledade och
lederna fran den fjirde ungefir lika langa. Jag har undersdkt tvi till Mac Lachlan fran honom sinda typexemplar (~ Q) och funnit blott 13 leder, de 7 sista ungefar lika langa och omkring dubbelt kortare in andra leden.
*) Framtida upptickter skola afgéra huruvida detta slikte, af hyvilket
hittills féreligger blott ett vinglést honexemplar, rittast bér foras till under- familjen Psocina, eller, oaktadt den sista cylindriska palpleden och de tv- ledade tarserna, till Clothillina.
32
O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
i en enda punkt. Gra eller brunaktig. Pannan strimmig, Hjaissan atminstone i midten och thorax ofvan svartbruna eller svarta, glimsande. Pterostigma ofta brunt. L.5—5,7 mm. Den mig obekanta honan (Tiocticus gibbulus Bertk. olim) air 3,3—3,5 mm. lang, har thorax smalare fn hufvudet, meso- och metathorax bredare an prothorax, som for 6frigt liknar dem till formen, abdomen bredt oval, baktill tillspetsad, hégt kullrig, vingrudiment ytterst sma. Till fargen ar den gra- aktig, rodbrokig. Hjassan framtill bredt blodréd, baktill med fyra i rad stiillda flackar och tva bredvid 6gonen. Pannan tatt langdstrimmig. Ofverlipp svafvelgul. Palper bleka, slut- leden brun. Antenner bruna, de tre férsta lederna bleka. Thorax ofvan med ett gult langdstreck. Abdomen med ett tvarband och ett langdstreck fran basen till detta svartréda darjamte punkter stallda i tvarrader och i en langdrad fran bandet till spetsen; undertill graaktig, spetsen svart. (Enligt Bertkau).
1. unipunctatus Miill.
(1.). Baktarsernas forsta led knapt dubbelt sa lang som de tva sista tillsamman. Inre radial och inre cubitalnerverna sammansmultna en kort stracka. Gra, brunflackig. Hufvud svart, hvitflackigt. Pannan strimmig. Thorax ofvan mork- brun med ljusa sO6mmar. Vingar glasklara. Pterostigma ofta vid basen och kanterna svarigratt. L. 5—6,7 mm.
2. laticeps Kolbe.
Hemineura ‘l'etens.
. Enfargadt morkbrun, utan alla teckningar. Vingar svagt rok-.
gra, inre radial- och inre cubitalnerverna sammansmultna en tamligen lang straicka. L. 4,5 mm. Den mig obekanta honan skall vara mycket hvilfd, gra, smutsigt gronaktigt och svartaktigt flackig.samt forsedd med vingrudiment, som uppna endast bakre randen af thorax (enl. Tetens).
1. dispar Tetens.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 4. 33
Elipsocus Hagen.
1. (6.). Sista palpleden lang, tre ganger sa lang som bred vid basen.
2. (3.). Vingar glasklara, pterostigmas spetsdel med en 6fver bakranden skjutande flick, en flick 6fver spetsdelen af area postica och ett afbrutet vinkligt band dfver midten svartgra. Gaffelskaftet af gaffelns langd eller nagot langre. Area po- stica med hég vertex. Brunsvart. Abdomen hvit med svart- gra tvirband pa ryggen och bukens sidor eller buken helt
svartgra. L. 3,5 mm. 1. Westwoodi M’L.*)
Oso
. (2.. Vingar oflickade, endast pterostigma moérkare, stundom svartgratt, men alltid enfargadt, icke blekare eller glasklart vid- basen. !
4. (5.). Vingar mer eller mindre graaktiga. Pterostigma helt gratt eller svartgratt. Gaffelskaftet af gaffelns langd eller na- got langre. Area postica vanligen med basen betydligt bre- dare in hdjden. Askgra eller svartaktig. Abdomen gra, i
spetsen svart. L. 3,5. 2. abietis Kolbe.
5. (4.). Framvingar gragulaktigt genomskinliga. Pterostigma na- got morkare. Gaffelskaftet kortare an den langa gaffeln. Area postica stor, med hég vertex. Gulbrun. Hjiassan kring ocel- lerna eller hufvudet ndstan helt och hallet samt thorax of- van ljust kastanjebruna eller rostbruna, ssmmarna smalt bleka. Abdomen gulbrun. L. 3,4—3,8.
9
3. brevistylus n. sp.
6. (1.). Sista palpleden kort, mot den tvarhuggna spetsen starkt tilltjocknande, knapt mer iin hiilften sa lang som bred vid spetsen. Ljust lergul. Hufvud stundom morkare kring ocel-
1) En narstaéende, afven i Ostersjéprovinserna funnen (?) art ar E. hyali- nus Steph. Den liknar mycket Westwoodi, men fr litet mindre och har abdomen blekgul med brun spets.
34 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
lerna, Ogon blasvarta. Antenner svarta, férsta leden gul. Vingar glasklara. Gaffelskaftet af gaffelns langd eller litet langre. Area postica med taimligen hég vertex. L. 2,8 mm. Paminner starkt om Coeciliws obsoletus, men skiljes latt, for- utom genom strukturolikheterna, genom de glasklara vin- garna.
4. cyanops Rost. ?)
Philotarsus Kolbe.
1, Hjiissan hvitgul med bruna flackar vid égonen och kring ocel- lerna. Pannan brun, ofta hvitgult strimmig. Antenner be- tydligt kortare 4n vingarna. Thorax brun. Vingar glasklara, framvingarna med graa eller svartaktiga, mer eller mindre tydliga flackar: vid spetsranden en dubbel bagrad flackar, de yttre i spetsen af apikalnerverna, de inre i apikalcellerna, en flack kring spetsen af area postica samt flere strédda flackar i disken och vid basen. Pterostigma svart eller gratt med glasklar midt. Gaffelskaftet kortare an gaffeln. L. 3,5 mm.
1. flaviceps Steph. *)
Coecilius Curt., Kolbe.
1. (2.). Framvingar glasklara med bredt brunt lingdband iinda fran basen till spetsen, i basalhalften upptagande vingens hela bredd. Pterostigma baktill starkt utvidgadt. Bakvingar gra. Ofre spetshalften glasklar. Brun. MHufvud och thorax mérkt
kastanjebruna, glinsande. L. 4,5 mm. 1. fuscopterus Latr.
‘) E. consimilis, som M’Lachlan beskrifvit fran England ir litet storre, 6fre sidan af thorax och abdomen mer eller mindre brun, framvin- garna med en tydlig svart punkt vid basen af pterostigma och spetsen af analnerven, area postica trubbigare afrundadt. (EK. M. Mag. XXVI (1890) p. 269}. J. Sahlberg och forf. hafva tillsamman med cyanops tagit nigra exx., som i allo 6fverensstumma med ett af M’Lachlan sindt typexemplar af consimilis, men enligt min Asikt tillhéra de icke en egen art, utan bilda blott en foga betydande varietet af cyanops.
*) Kolbe anser denna art vara Fabricii Hemerobius picicornis. Upp-
giften ,antennis longis“ i Fabricii diagnos gor dock detta antagande féga sannolikt.
Y9. BO
[oy
=~
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 4. 35
(1.). Vingar enfirgade eller med morkare infattade nerver.
(4.). Vingar rékbruna, stundom ljusare med nagot moérkare infattade nerver. Gaffelskaftet oftast tydligt liingre in gaf- feln+). Area postica bred och lag. Gl&nsande kastanjebrun eller beckbrun. Antenner lika langa som eller langre iin framvingarna. L. 83—3,s mm. (Fran Teisko finnes ett exem- plar (aberr. megastylus m.), hos hvilket inre radial och inre cubitalgrenarna sammansmultit till ett skaft, som ar lika langt som inre cubitalgrenen emellan denna sammansmiltning och yttre cubitalgrenens ursprung; gaffelskaftet foga langre én gaffeln). Honan skall enl. Loens stundom upptrida med vingar, som tacka blott halfva bakkroppen.
4, piceus Kolbe.
(3.). Vingar gulaktiga eller glasklara, i senare fallet med morkt infattade nerver. Kropp gul, gulgra eller gulbrun.
(6.). Framvingar glasklara eller svagt gulaktiga med starka, bruna adror, de flesta brunt infattade. Gaffelskaftet langre an gaffeln. Area postica tamligen hog. Hufvud och thorax glansande. Hjassan med ett lamgdband och thorax ofvan kastanjebruna. Antenner bruna, vid basen gula, kortare iin
framvingarna. L. 3,5—4 mm. 5. flavidus Curt. ”)
(5.). Atminstone framvingarna gulaktiga. Nerverna fina, af vingens farg eller svagt brungula. Kropp matt eller svagt glansande. Hufvud enfargadt eller litet mérkare kring ocel- lerna. Antenner kortare an framvingarna.
(8.). Lergul. Antenner grabruna. Thorax oftast ofvan gra- brun. Framvingar blekt gulaktiga. Pterostigma nagot méor-
1) Kolbe sager ,fast doppelt so lang“, hvilket dock icke ir fallet med
vara exemplar.
*) En narstaende art, C. atricornis M’L. (E. M. M. V, 196) har blifvit
funnen i England, Holland och Tyskland: rédaktigt gulbrun; hufyud rédgult, ofvan svart, panna och palper gula; antenner hilften langre an framvingarna, svarta, blott tredje leden vid basen gulbrun; thorax framtill svart; vingar oflickade, nerverna gula, gaffelskaftet knapt langre iin gaffeln, area postica liten, bred, nedtryckt. L. 3,5 mm.
3
36 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
kare, baktill tamligen utvidgadt. Gaffelskaftet varierar i langd fran kortare an gaffeln till langre (var. Burmeisteri Brauer ut spec.) an densamma. Area postica bred. (Enligt Kolbe skulle C. obletus hafva gaffelskaftet lika langt som eller kor- tare ain gaffeln och area postica storre med mindre bred bas, C. Burmeisteri diremot skaftet langre 4n den korta gaf- feln och area postica med i forhallande till hojden bredare bas. Emellertid 6fvergar den ena formen i den andra, langre gaffel med kort skaft finnes ej sallan tillsamman med bred nedtryckt area postica. Se om dessa formers atskilnad af- ven Tetens, Ent. Nachr. XXIV (1891), N:o 381, 15 under C. rufus). L. 2,7—3 mm.
6. obsoletus Steph.
8. (7.). Blekt lergul. Antenner lergula. Framvingar blekt gul- aktiga. Pterostigma lergult, langt, baktill foga utvidgadt. Gatf- felskaftet af gaffelns langd. Area postica mycket liten med
bred och lag vertex. L. 3 mm. 7. perlatus Kolbe.
Trichopsocus Kolbe.
1. Hvitgul, en fin svart langslinie pa hvardera sidan om bro- stet. Vingar enfargade, glasklara eller (hos ett exemplar) framvingarnas apikalnerver i spetsen omgifna af brunt. Area
postica med lag vertex. L. 2,5 mm. 1. hirtellus M’L. *)
Kolbia Bertk.
1. Moérkt beckbrun, glansande. Hanens antenner af framvingar- nas lingd, langborstiga. Vingar hos hanen nastan glasklara med starka bruna nerver; nerver och rander med starka bruna borstlika har. Pterostigma graaktigt, baktill mycket svagt utvidgadt. Gaffelskaftet fullkomligt rakt, litet langre fin gaffeln. Area postica med mattligt hog vertex. Abdomen
1) Till detta slikte (icke till Philotarsus) hér afven Coecilius Dalit M’L., som mdjligen icke ens ar specifikt skild fran ofvanstaende. Dess tarser aro (enl. typexemplar) tvaledade.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nio 4. 37
bengul med beckbrun spets. L. 3 mm. Honan ar 3,5 mm. lang med antenner litet kortare an kroppen, blekare brun, glansande, hela kroppen ofvan harig, vingrudimenter rac- kande blott till bakranden af thorax.
1. quisquiliarum Bertk.
Pterodela Kolbe.
1. Gulbrun eller svartbrun, glinsande. Antenner hos hanen lang- hariga. Vingar glasklara, oflackade, med bruna nerver, en svart punkt vid basen af pterostigma och en annan vid spet- sen af dorsalnerven. L. 2 mm. Af denna art forekomma exemplar med vingar icke langre 4n abdomen och ganska liten area postica. (Storleken af area postica varierar for bfrigt icke obetydligt. Fran Osterbotten finnas exemplar, hvil- kas area postica ar nastan sa stor som pa Kolbes figur af P. quercus Kolbe, Mon.)
1. pedicularia L.
Leptella n. g.
1. Rostgul, undertill jamte fotterna blekare. Hufvud rostbrunt, antenner och palper blekare. Ogon svarta. Abdomens spets brun. L. 11/, mm. — Fig. 8.
1. fusciceps n. sp.
Divisionen Peripsocaria.
Hit hor ett enda slakte med glatta vingnerver och rander samt en svart punkt vid basen af pterostigma och spetsen af dorsalnerven, likasom hos Pterodela.
Peripsocus Hagen.
1. (2.). Vingar likformigt rdkgra eller bruna, iridiserande. Ptero- stigma baktill taimligen svagt utvidgadt. Moérkt beckbrun, glan- sande, enfargad. Hanens antenner langhariga. L. 3,5 mm. (Fran Jaakima finnes en hona med vingar icke naende till
38 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
bakkroppens spets och med forkortad nerviérgrening: forma
brachyptera). 1. phaeopterus Steph. ')
2. (1.). Framvingar svarta eller bruna med skarpt markerade hvita teckningar, af hvilka de flesta ringformiga, omslutande en svart pupill: i hvarje apikalcell ¢v@ hvita smaflackar, mel- lan inre radialgrenen och inre cubitalgrenen samt mellan inre och yttre cubitalgrenarna en svart med hvit ring om- gifven flick och mot basen yttermera nagra hvita ringar. Brun eller moérkbrun, matt. L. 2,7—2,8 mm.
2. alboguttatus Dalm. °)
Underfamiljen Clothillina.
1. (2.). Inga vingfjall. Kropp starkt hvalfd. Palpernas andra och tredje led ofvanfor spetsen med utstaende borst. (An- tenner enligt Kolbe 18-ledade). Baktarsernas forsta led dub- belt sa lang som de tva andra tillsamman.
Cerobasis Kolbe.
2. (1.). Vingrudiment i form af ett par vid mesothorax fiistade oftast borstbirande fjall. Kropp svagare hvalfd. (Antenner 27—29-ledade).
3. (4.). Vingfjaillen chagrinerade. Kropp tamligen kort, mork-
1) I] Tyskland och England férekommer en narstiende art, P. parvulus Kolbe (Neur. 188), en fjirdedel mindre (2,3 mm. ].) med mycket blekare glasgra vingar och mycket kortare pterostigma. Under mikroskopet visa sig hos denna de smi mérka punkterna pa vingarna mycket glesare stallda an hos slaktets andra arter.
2) En nirstaende art, som mdjligen finnes afven hos oss och 4r all- mannare i England och Tyskland, fn ofvanstaende, ar P. subpupillatus M’L. (E. M. M. XIX (1883), p. 183 (figur). Den 4r stérre, blekare brun och har blott en ocellflack, beligen mellan inre radial och inre cubitalgrenarna, 6f- riga hvita flackar utan pupill, apikalcellerna blott vid basen med hvitaktig flick; teckningarna mindre markerade iin hos alboguttatus.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 39
brun eller svart, langharig. Hufvud stérre in hos féljande. Laren, isynnerhet framlaren starka.
Lepinotus Heyden.
. (3.). Vingfallen sma, icke chagrinerade, glasartade. Kropp aflangt aggrund, hvit, gra- eller brunaktig, harig. Laren mer aflanga an hos foregaende.
Clothilla Westw
Cerobasis Kolbe.
Graaktigt gul. Ogon svarta. Hufvudet med en stor midtel- flack pa clypeus och en sned linie pa hvardera sidan mellan 6gonen och antennbasen bruna, hjéssan med tva brunaktiga langdstreck. Hjassan med en fin intryckt midtellinie och nedanom denna i samma hédjd som 6gonens spets med en uppat starkt trubbvinklad tviérlinie. Palpernas slutled brun. Antenner blekgula, 3—7 leden i spethiilften bruna (de df- riga saknas hos exemplaren). Thorax ofvantill med tre langs- rader bruna punkter, fyra punkter i hvarje rad, pa hvardera sidan med ett brunt langdband. Abdomen ofvantill med nio rader svagt i gredelint st6tande graaktiga lingdflackar, hvarje sadan delad af en ljus midtellinie, och dessutom i hvarje seg- ments bakrand med sex a atta korta bruna ofta dubbla tvir- streck; sista segmentet ofvantill med tva stérre bruna tviir- streck och i spetsen med tva mindre sadana. Ben Jjust gul- aktiga, laren med en ring f6re spetsen, skenbenen med en ring vid basen och en annan ungefir i midten brunaktiga. Krop- pen sparsamt smaharig, abdomens sista segment med lingre utstaende borst och i spetsen tva tradsmala bihang. L. 2/; mm.
muraria Kolbe.
Lepinotus Heyd.
. Glansande brun eller blekbrun, stundom ljusare brun med clypeus, oftast afven pannan och atminstone bakre delen af abdomen mérkbruna. Ogon svarta, Abdomen mot spetsen langharig. Vingfjill iggrunda, uppriatt langhariga, uppna knap- past tredje abdominalsegmentet. Antenner bruna, ledernas
40 O M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
yttersta bas blek. Ben f6ga eller icke ljusare fn kroppen ‘). L. 1—1,2 mm. inqvilinus Hey d. ”)
Clothilla Westw.
1. Kropp hvitaktig, smaharig, abdomens spets med utstaende har. Ogon gula eller rédgula. Hjiissan med en rédaktig in- tryckt midtellinie. Abdomen ofvantill enfirgadt hvitaktig eller med rédaktiga eller rodbruna flickar, stallda i tvarlinier vid basranden af andra — femte segmenten. Vingfjill sa langa som breda. L. 2 mm.
pulsatoria L. °)
Underfamiljen Troctina. Endast slaktet: Troctes Burm., Kolbe. *)
1. (2.) Grahvit, aflang. Antenner langa. Ogon mycket sma, svarta, icke utstaende. Hufvud ovalt, svagt lergult. Palper- nas sista led aflang, tillspetsad. L. 1 mm.
divinatorius Miill
*) Sa ar forhallandet hos alla vara exemplar. Hagen siger diremot i sina Beitr. Mon. Psoc. p. 310: ,,Beine heller, fast gelblich.“
*) v. Heyden beskrifver ifven arten med ljusare ben samt siiger dess- utom att den har tre oceller och tvaledade tarser. Emellertid yttrar Hagen: » Wenn ich mich nicht irre, habe ich 1857 bei Hern v. Heyden eine seiner Typen gesehen und mich iiberzeugt dass sie dreigliedrige Tarsen besitzt und Nebenaugen fehlen, was bei meiner Type sicher der Fall ist.“
*) En narstaéende i England, Tyskland och annorstides funnen art ir A. annulata Hag., hvitgra eller askgri, med brunringlade antenner och ben, sista palpJeden brun, bruna sidor p& thorax och brunflickade, nigot lingre ving fjall.
*) Det rattaste vore val att i likhet med Hagen (Mon. p. 288) for detta genus anvinda namnet Atropos Leach, men da detta namn af olika forfattare upptagits for olika genera, anser jag, likasom Tetens (HK. N. XXIV, p. 383), det fordelaktigast att begagna namnet Troctes Burm., Kolbe.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 41
2. (1.). Brun, gliinsande. Antenner mattligt langa, 15-ledade. Ogonen svagt utstaende pa hufvudets sidor. Hufvud kort, rundadt pa sidorna. Baklaren framtill fore midten med ett trubbigt tandformigt utsprang. L. 1 mm.
silvarum Kolbe. ')
1) IT bon hos Lasius fuliginosus lefver en art, Tr. formicarius Hag., funnen vid kusten af Ostpreussen och antagligen férekommande dfven hos oss: svart, glinsande, afling; antenner linga; hufvud aflangt, kantigt ovalt; bakkroppen oval, nigot utvidgad bakom midten.
Ill. Diagnoses specierum novarum
vel minus cognitarum.
1. Psocus hirticornis n. sp. Fig. . 1,
Corpus fuscum, unicolor, nitidum. Antennae alis longiores, totae fuscae, dense et longe exserteque fusco-hirsutae (<7). Palpi fusci, articulo ultimo crassitie saltem triplo longiore. Alae venis marginibusque totis glabris. Alae anticae dilutissime fuscescenti- hyalinae, totae nitidae et iridescentes, pterostigmate toto vel me- dio venisque fuscis, illo versus apicem sensim subaequaliter dila- tato, margine interiore late rotundato nec angulato; area dis- coidali quinquangulari, furcula radiali basi acutangulata, area po- stica parte verticis aream discoidalem terminante reliquae parti verticis aeque longa; venis ad furcationem furculae radialis nec non anguli apicalis anterioris areae discoidalis albidis. Alae po- sticae totae hyalinae, nitidae, iridescentes. Pedes fusci, articulo primo tarsorum posticorum secundo magis quam triplo longiore. L. cum alis 4 mm.
Tria specimina (Karislojo, Nilsia, Petrosavodsk) examinavi
A Ps. morione Latr., cui corpore fusco unicolori similis, alis. totis nitidis hyalinis, non nisi alis anticis levissime fuscescenti- bus, pterostigmate postice multo minus dilatato divergens.
2. Psocus contrarius n. sp. Fig. 3.
Corpus cinereum, nigro- et fusco-variegatum. Caput pallide flavens, vertice punctis fuscis tripliciter dense congregatis, altero medio pone ocellos, duobus alteris utrinque juxta et pone oculos
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 43
positis; fronte longitudinaliter fusco-striata. Antennae a basi ala- rum usque ad medium pterostigmatis attingentes, nigrae, articulo primo apice secundoque pallidis. Palpi pallidi, articulo ultimo nigro, crassitie circiter duplo et dimidio longiore. Thorax fusco- niger, suturis pallidis, lobis superioribus opacis vel subnitidis. Alae hyalinae. Alae anticae marginibus venisqve totis glabris, pterostigmate macula ad apicem venae analis et plerumque ma- cula anguli inter venam cubitalem ejusque ramum exteriorem nigro-fuscis; pterostigmate basi albido, apicem versus angulato- ampliato; venis nigro-fuscis, venis ad furcationem radii, ramo in- teriore cubitali versus apicem areae discoidalis venulaqve trans- versa areae posticae albis; ramo interiore cubitali cum ramo in- teriore radiali in puncto confluente vel cum illo venula transversa conjuncto; area discoidali lata, ramo cubitali interiore inter ramum interiorem radialem et aream posticam eodem ramo inter venam cubitalem basalem et ramum interiorem radialem vix dimidio longiore arcumqve introrsum concavum formante; area postica parte verticis aream discoidalem terminante reliqva parte verticis multo, interdum duplo longiore. Alae posticae margine inter api- ces ramulorum furcae radialis fimbriato, cetero glabro; totae hya- linae, immaculatae. Abdomen cinereum, fusco-fasciatum. Pedes grisei, tibiis apice tarsisque fusco-nigris, articulo primo secundo circiter duplo et dimidio longiore. L. cum alis 5,5 mm. Specimina septem omnia convenientia in Tavastia lecta.
A Ps. bifasciato Lair. (Fig. 2), cui colore signaturisque si- milis, venis alarum anticarum aliter conjunctis areaque earum discoidali lata, aliter constructa distinctus.
Teratopsocus nov. gen (divisionis Stenopsocaria).
Alae marginibus omnibus glabris, saltem feminae abbrevi- atae, apicem abdominis haud superantes. Alae anticae venis pi- losis, area postica depressa, basi altitudine duplo latiore, apice obtusangulata vena transversali cum ramo interiori cubiti con- juncta; pterostigmate elongato, apicem versus parum dilatato, vena minus distincta transversali cum ramo interiore radii con-
44 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
juncta; ramo interiore radiali ramoque interiore cubitali breviter confluentibus; scapo furculae radialis furcula brevi multo lon- giore; ramo interiore cubitali in marginem apicalem perpendicu- lariter exeunte, in marginem interiorem alae solum ramulum uni- cum sub angulo recto emittente.
Generi Graphopsocus Kolbe affinis, differt autem praecipue ramo interiore cubitali solum ramulum unicum in marginem in- teriorem alae emittente. Forsitan solum forma brachyptera ge- neris Graphopsocus, cujus venae alarum reductae.
T. maculipennis n. sp. Fig. b.
Albidus, capite, antennis pedibusque dilute testaceis. Ver- tex superne maculaque inter antennas nec non latera capitis obscure castanea. Thorax superne obscure castaneus. Alae hya- linae, anticae maculis duabus infra venam analem, quarum sal- tem una pupillifera, macula magna oblonga media marginem inte- riorem attingente guttulis quattuor pallidis signata, macula ad conjunctionem rami interioris radialis interiorisque cubitalis, ma- cula rotundata sub pterostigmate fasciaque margini apicali pa- rallela usque ad aream posticam producta fuscis. Pterostigma albidum, medio obsolete infuscatum. L. 3,7 mm. |
Unicum individuum Helsingforsiae in caldario inveni.
Elipsocus brevistylus n. sp. Fig. 6.
Corpus testaceum, vertice circa ocellos vel capite toto tho- raceque superne ferrugineo-fuscis, nitidulis. Vertex oculo singulo saltem °/, latior. Oculi nigri. Antennae ferrugineo-fuscae, basi haud pallidiores, subtiliter pubescentes, alis anticis breviores. Palpi ferrugineo-fusci, articulo ultimo elongato, crassitie apicali saltem triplo longiore. Thorax suturis anguste pallidioribus. Alae anti- cae dilute testaceo-hyalinae, pterostigmate venisque pallide testaceis, immaculatae, scapo furculae radialis ramulo etiam exteriore (supe- riore) breviore, area postica alta, altitudine latitudine basali so-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 45
lum nonnihil minore et spatio inter verticem et ramum interio- rem cubitalem saltem triplo majore. Alae posticae hyalinae. Ab- domen pallide testaceum, immaculatum, solum apice fusco. Pe- des toti pallidi. L. cum alis 3,4—3,8 mm.
Quatuor specimina in archipelago Aboensi inveni.
E. Moebiusi Tetens sat similis videtur, corpore inferne palli- diore, alis nonnihil testaceo-hyalinis scapoque furculae radialis furcula multo breviore divergens.
Coecilius piceus Kolbe aberr. megastylus m.
Alae anticae ramo interiore radii ramoque interiore cubiti onge conjunctis, parte conjuncta parti rami interioris cubiti ante conjunctionem positae aeque longa; scapo radiali furcula parum longiore.
Unicum individuum.
Trichopsocus hirtellus M’L.
Variat haec species alis totis immaculatis, hyalino-albidis. Perplura specimina in caldariis Helsingforsiae, solum unicum alis apicibus venarum maculatis inveni.
Leptella n. eg.
Corpus ovatum, totum pilosulum, sat convexum, saltem fe- minae apterum. Caput vertice versus frontem sensim declivi, pla- niusculo, longitudine latitudine inter oculos paullo breviore, mar- gine postico truncato lateribus rotundato, disco linea longitudinali postica impressa, fronte sat convexa. Palpi articulo tertio cylin- drico, duobus penultimis simul sumtis aeque longo. Antennae 14-articulatae, capite paullo longiores, longe pilosae, articulis duo- bus basalibus incrassatis, reliqvis gracilioribus, secundo omnium longissimo duobus primis simul sumtis fere aeque longo, 3—6 sensim brevioribus, reliqvis sat brevibus, decimo his paullo lon- giore, penultimo antepenultimo longiore, ultimo penultimi longi- tudine, sed multo graciliore, subulato Oculi rotundati, sat parvi, prominentes, a basi capitis sat remoti. Ocelli nulli. Thorax seg- mentis omnibus consimilibus, prothorace reliquis parum angu-
46 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning éfver Finiands Psocider.
stiore. Abdomen ovale, feminae apice inferne valvulis quatuor. Pedes breviusculi, femoribus elongatis, tarsis biarticulatis, articulo primo secundo parum longiore.
A generibus hujus subfamiliae femina aptera insignibus an- tennis brevibus capite solum paullo longioribus mox distincta; differt a Kolbia Bertk., ocellis nullis brevitateque antennarum, a generibus reliquis antennis 14-articulatis tarsisque biarticulatis. A generibus subfamiliae Clothillina articulo palporum ultimo cy- lindrico tarsisque biarticulatis divergens.
Leptella fusciceps n. sp. Fig. 8. Corpus pallide ferrugineum, inferne cum pedibus pallidum, Caput fusco-ferrugineum. Antennae et palpi pallidiores. Oculi nigri. Abdomen segmentis duobus apicalibus fuscis. Long. 11/, mm.
Unicum individuum sub lichenibus trunci Sorbi aucupariae in archipelago Aboénsi inveni.
Cerobasis muraria Kolbe. Fig. 9.
Corpus alte convexum, grisescenti-flavescens, fuscescenti- nebulosum et strigosum, pubescens. Caput macula magna me- dia clypei lineaque obliqua utrinque inter oculum et basin anten- nae fuscis, vertice vittis duabus fuscescentibus. Vertex margine postico truncatus, inter oculos longitudine multo latior, lmea me- dia impressa longitudinali apicem oculorum attingente aliaque ad hujus apicem transversali valde obtuse angulata aream apicalem pentagonalem terminante. Frons sat prominens et convexa. Palpi pallidi, articulo ultimo crasso, securiformi, infuscato, articulis 2 et 3 apice superne setis nonnullis erectis. Antennae pallidae, articulis 3—7 medio nonnihil constrictis, dimidio apicali infusca- tis. Thorax superne punctis triseriatis fuscis, in serie utroque punctis quatuor, lateribus utringue vitta marginali fusca; protho- race reliqvis paullo angustiore. Abdomen ovale, alte convexum, superne seriebus novem longitudinalibus macularum dilute livi- darum, maculis illis plerisque linea longitudinali pallida partitis;
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 47
segmentis omnibus margine postico striolis fuscis saepe dupli- catis sex vel octo signatis; segmento ultimo superne striis dua- bus majoribus apiceque duabus minutis fuscis, hoc segmento setis longioribus pallidis munito, apice appendicibus duabus filiformibus instructo. Pedes pallidi, femoribus annulo ante apicem, tibiis an- nulo mox infra basin alioque fere medio fuscis vel fuscescenti- bus; tarsis posticis articulo primo duobus ultimis simul sumtis longitudine aequali. Long. 1?/, mm.
Duo specimina in insulis archipelagi Sinus Fennici supra lapides ad litora maris inventa.
IV. Tabellarisk
Psocus Latr.
longicornis F.
nebulosus Steph. hirticornis n. sp. bifasciatus Latr. intermedius Tet. contrarius n. sp.
quadrimaculatus Latr.
bipunctatus L. sexpunctatus L. major Loens. fasciatus F. variegatus F.
Stenopsocus Hag., Kolbe.
stigmaticus L. et I. Lachlani Kolbe immaculatus Steph.
Graphopsoeus Kolbe.
cruciatus L.
Teratopsocus n. g.
maculipennis n. sp.
Mesopsocus Kolbe.
unipunctatus Mill. laticeps Kolbe
1) Al = Alandia, A = Prov. Aboensis, St = Satakunta, N = Nylan- dia, T = Tavastia, S = Savolaxia, Ka = Karelia australis, K — Karelia la- dogensis, Kb — Karelia borealis, Kr = Karelia rossica, 0a = Ostrobotnia
AZAAwAAw
KH:
i: tae
Ofversikt af arternas hittills kanda ut-
bredning i Finland.
_ T. §. Ka. K.Kb.Kr. Oa. O. L. Lr’)
Bee ee ee of hy eee a wake te S Ka K Kb Kr Oa >.) Ke t ae oo Ae. S I Kr K K . Oa Shee 4 Kk
australis, O = O. borealis, J, = Lapponia, Lr = L. rossica.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4.
Hemineura Tet.
dispar Tet. : A Bt Elipsocus Westw.
Westwoodii M’L. ae, eee
abietis Kolbe Pe.
brevistylus n. sp. Sere - era
cyanops Rost. i alah wae a Philotarsus Kolbe.
flaviceps Steph. Ae: there, (aoa B Coecilius Curt., Kolbe.
tuscopterus Latr. OS wa rat tees
piceus Kolbe Saud << gM, Sh hner
tlavidus Steph. ie: hi Se le tee
obsoletus Steph. ee: Saeane 5 aes
perlatus Kolbe Trichopsocus Kolbe.
hirtellus M’L. N Kolbia Bertk.
quisqviliarum Bk. Pterodela Kolbe.
pedicularia L. Sgt: a heed Leptella n. g.
Tusciceps n. sp. A Peripsocus Hag.
phaeopterus Steph. ba cear no Nts.
alboguttatus Dalm. Al ee, Cerobasis Kolbe.
muraria Kolbe. ee. We ae Lepinotus Heyden.
inqvilinus Heyd. me: Sates: | Clothilla Wes tw.
pulsatoria L. 24 Ae 2 eg | Troctes Burm.
divinatorius Miill. eee : uae |
silvarum Kolbe. <a
K
i Mbekr’ Oa >:
K
bi A
Kb
Oa O
L
49
ii a i la
| Dias
. het. Soc. F.et Fl. Fenn. IX, nso 4.
gat tee
a ee
Fiilgmann L ith, Halsin$Fors. fig 1. Psocus hirticornis n.sp. 2. Ps. bifasciatus Latr. 3. Ps. contrarius n. sp. 4. Stenopsocus immaculatus Steph. 5. Teratopsocus maculipennis n. sp. 6. Elipsocus brevistylus n.sp. 7 Hemineura dispar Tet. 8. Leptella fusciceps n.sp 9. Cerobasis muraria Kolbe. 10. Kolbia quisquiliarum Bertk.
F , a. =a) ry IT eae vite —_ » . . i ie 4 * —_ + * ‘ ’ ‘ ee 4 ~ Ah ‘ ‘a ry” fas . : ’ J o ¥ a: iy - 1 r Me . > * i f) pal, Os Aa ll« f : x , ee ee ee i thee ie tL ACO A AE AS AOE saily oh Oe re = eee. Ferrel 2 tee hap te ae oggne gence v . . *
ail m,: Ye A c / eet qos 4 } PE 1/1 2 ; A . ; =
i Pe ; * . 7 . > “ee 2
th ins ~
ae, Ee at Ghat af ¢ 2
ie me ‘ i, on =
oa
3 ; eee
aah
I 4 ba
r sa Yoweri
ae So eT ht > a » £5 ‘ 7 ’ — © - 4 n in 7 kins » we - a Bak gs Ca + ‘ . « 7 oJ * “ y’ a ry + f ” ; — me a oo a ee er : we om We Ne (A ah te Pp en ait. aes imesh ow, ue ee eters me a 3 ee
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, IX, NiO 5.
SPRIDDA BIDRAG
TILL KANNEDOM AF
FINLANDS HIERACIUM-FORMER.
II. NORDOSTERBOTTNISKA HIERACIA.
AF
MAGNUS BRENNER.
(Anmdld den 8 April 1893).
HELSINGFORS,
J. SIMELIT ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG, 1893.
Pe dh SE Aatate? om i aera i | 4G aie cm — gamso7-MUTOASSTH caval
AS AIO ARSHR AWAINTTORATTZNGAON TES
& : t E - - ‘ 7 x 5 “4 A - oP Le af “ i se a = » a * ‘ a: = . - St * iS c's a : eer, t Se a ; AMVASAR BULLEN 2 ae : fee ie oe eyle é : ‘ — ~ - ~ . - si “ : & - 3 ; o > : s - at ¢ -_ <UGah Vk B mol WGinah) Sey te. * ‘ : eS . af ae e : y ; P a . : _—< * ' a = m - a _ : ; = 725 ae 2 = =f . J ry ~ g ¢ » 7 * _ = . - ie } « 7 ad ea iy / ’ A ; , >, ip ke = 5 ; oe. 7 ? : bes ¥ ae =< : a ays my = = 7 aie 3904anIeJGH- ee eee ; : a ee a as aK. ' _ 5. 708SIEMA InedaD TA PaOe SAADTI TIA Saher ot - “s : - ’ : - ; + “ie : mj . + vg a + a .. oF ibs - i re 7 7 Pa pe an! * my i ; 7 » ont 1 Poems d “ ¥ << hy ’ \ , j = — > fs a * s +e e. - i
] innu hégre grad ain om de sdédra delarna af landet giiller det om de vida Osterbottniska landstraickorna, att deras Hieracium- former annu dro féga kinda. I féljd af sin enformiga naturbe- skaffenhet Ofverhufvudtaget mindre intressanta fn de allra nord- ligaste, afvensom de mellersta och sédra delarna af vart land, hafva dessa trakter jemf6relsevis mera sillan utsetts till foremal for naturhistoriska undersdkningar, hvilka, da de foretagits, ge- nom sin utstrackning Ofver vidstraickta omraden ej kunnat blifva sa 1 detalj gaende som Onskligt varit. En noggrannare under- sokning och derpa grundad niirmare kainnedom af Hieraciwm- floran har under sadana forhallanden har sjelffallet ej kunnat ernas.
Emellertid hafva de nordésterbottniska Piloselloiderna i an- nat sammanhang, nemligen i »Anteckningar 6fver Finlands Pilo- sellae. I. af J. P. Norrlin» delvis berérts, och torde det derfére vara skal att, huru bristfalligt detta 4n ma komma att ske, hiir redo- gora afven for Ofriga former af slagtet Aieraciwm, eller de sa kallade Archieracia, savidt dessa hittills iro kinda. Bihangsvis sammanstallas derjemte dei ofvan namnda publikation forekom- mande uppgifterna angaende de nordésterbottniska Piloselloiderna med Ofriga tillgingliga fakta rdrande dessa vaxter, som der ute- lemnats.
De former som har komma att anforas aro pa fa undan- tag nar af forfattaren till detta meddelande insamlade under trenne i botaniskt syfte tillbragta somrar i de omraden som pa den Herbarium Muset Fennici bifogade kartan betecknas sasom Ostrobotnia borealis och Kajanensis. Under den férsta af dessa somrar besdktes den vestra delen af Ostrob. borealis inda upp till Aavasaksa vid Tornea elf, 66° 24’ N., samt till Sinetta sag norr om Rovaniemi kyrka vid Ounasjoki 66° 39,5’ N. Af den andra sommaren tillbragtes t. o. m. férsta veckan af Augusti i Ostrob. Kajanensis, ostligast till Kuhmoniemi kyrka, 64° 6’, och
4 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
nordligast till Hyrynsalmi och det i Puolanko omkring 5 km fran Pudasjarvi-gransen beligna Pyssyvaara, 65° 1’ N., samt atersto- den i sddra delen af Ostrob. borealis anda till Ijo, 65° 20’, Kii- minki, 65° 8’, och Kurimo, 64° 57’, vid Kiiminkijoki i Utajarvi, samt den tredje sommaren slutligen hufvudsakligast 1 de inre de- larna af Ostrob. borealis, nordligast till Palovaara, 66° 10’, pa grinsen emellan Simo, Tervola och Rovaniemi, och till Turtola vid Tornea elf, 66° 38’, utom de tva sista dagarna af Juni och tva dagar i slutet af Augusti, hvilka tillbragtes i sddra delen af Ostrob. Kajanensis.
Anmarkningsvard ar den olikhet i hieraciologiskt hanseende som emellan de nimnda tva omradena forefinnes, otvifvelaktigt en f6dljd af deras olika polhdjd, men modjligen till nagon del ifven beroende af olikheten i deras allmanna naturbeskaffen- het i Ofrigt, i det nemligen Piloselloidea, hvilka i Ostrob. Kaja- mensis, emellan 64° och 65° N., aro mycket allmanna och val representerade, i Ostrob. borealis forekomma endast i den pa samma breddgrader, fran 64° 44’ norrut, befintliga sddra delen, eller nordligast till Uleaborg och Kiiminki- eller Haukipudas elf i Ylkiiminki, pa ungefar 65° 2’ N. Endast sex former aro antriffade nordligare, neml. en form af H. swectcum i Kiiminki, vid samma elf ungefar 6’ nordligare, samt i sddra delen af Pudas- jarvi vid Nuorittanjoki, H. exacutwm i norra delen af Pudasjarvi, i Haara vid Siuruajoki, ungefar 65° 43’, samt H. swomense och H. pilipes annu nordligare, anda till Ranuanjarvi i nordligaste delen af Pudasjarvi, ungefar 65° 55’, ja, enl. Norrl. Pilos. Fenn. en form af den sistnadmnda t. o. m. i Rovaniemi, vid polcirkeln, och i Kemi lappmark, 67° 30’. Langre i Oster ater hafva #. neglectum och H. incrassatum antraffats anda till Kuusamo, omkr. 66° N. Pa den flacka kuststrackan norr om Uleaborg, 65° 1’ N., och Kiiminki, 65° 8’, har hittills ingen enda Piloselloid an- traffats.
Af Accipitrina tillhdra Foliosa, med undantag af de kring- spridda wmbellatwm-formerna, afvensom de fa Prenanthordea ute- slutande de nordligaste delarna af Ostrob. borealis, sydligast till Ruottala i Tornea, ungefair 65° 52’, och Kalliokoski vid Simoelf i Simo, 65° 48’, Regida ater, naistan uteslutande med vida glandu- lo6sa holkar och breda holkfjall, forekomma mest i de sddra och
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 5
mellersta delarna af Ostrob. borealis, fran Ranuanjarvi, 65° 55’, i norra Pudasjarvi sdderut, afvénsom i Ostrob. Kajanensis, ehuru flere antraffats afven nordligare, sasom H. /rennerianum var- obtusius och H. subumbellatum i Juoksenki vid Torneaelf, 66° 32” H. pohjolense var. sublineatum ‘nda till Aavasaksa vid Torneaelf, 66° 24’, och Karvo vid Kemi elf i Rovaniemi, 66° 22’, var. mezo- phyllum till Romsi vid Kemielf i Tervola, 66° 6’, samt var. sco- lolepis till Portimo vid Simoelf, 66° 6’, andra ater endast nord- ligare, sasom former af H. lapponicum i Turtola vid Tornea elf, 66° 38’, och Ruottala i Nedertornea, 65° 52’, en form af H. curtatum i Karvo vid Kemielf i Rovaniemi, 66° 22’, och H. rigi- difolium i Tervola vid Kemielf, ungefiir 66° 5’, samt annu andra endast i Ostrob. Kajanensis, sasom H. exuviatum i Puolanko vid Vilpuusjarvi, 64° 53’, A. epacroides i Tormala vid Kiehiman- joki eller Emajoki i Ristijarvi, 64° 32’, H. suwccedanewm i Paltamo och Sotkamo, samt H. trachyodon vid Kajana och dessutom i Kuusamo och Idensalmi.
Af Pulmonarea saknas fullstindigt Alpina och Oreadea, hvaremot Vulgata forekomma mycket allmiant, de flesta uteslu- tande i Ostrob. Kajanensis. 1 Ostrob. Kajanensis och dessutom i sOdra delen af Ostrob. borealis hafva antraffats: H. imtersper- sum och pycnadeniwm i Muhos, 64° 48’, samt H. conolép?s nord- ligast i Ylikiiminki, Perttula, vid Nuorittanjoki, 65° 6’; i Ostrob. Kajanensis och derjemte i stérsta delen af Ostrob. borealis: H. parcidentatum anda till Marostenmaki i Simo, 65° 40’, H. sub- pellucidum till Haara-Hiltunen i Pudasjiirvi vid Siuruajoki, 65° 43’, H. caespiticola till Laivala vid Ranuanjarvi i Pudasjarvi, 63° 55’, och Ruottala i Tornea, 65° 52’, H. caesiiceps till Palo- vaara pa gransen emellan Simo, Tervola och Rovaniemi, 66° 10’, Hi. diaphanellum till Kemi, 65° 49’, och Kuusamo, ungefir 66°, (i Ostrob. Kajanensis endast i Puolanko, nara Pitkala, 64° 55’) och AH. hemipsilum till Kemi, 65° 48’, och Paanajarvi i Kuusamo, 66° 30’; i Ostrob. Kajanensis och anda till de nordligaste de-, larna af Ostrob. borealis eller Annu nordligare: H. dilucidum ' Jucksenki, Filpus, 66° 32’, H. coniops anda till Kolari, A. vica- rium till Kolari, Kittila och Sodankyla, och H. diminwens anda till Kultala vid Ivalojoki i Enare lappmark; samt i Ostrob. Kaja- nensis och de nordligaste delarna af Finland utom Ostrob. bo-
6 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
realis: H. caliginosum i Kuusamo och A. caesiiflorwm i Kultala 1 Enare lappmark. Endast i Ostrob. borealis, men ej i Ostrob. Kajanensis hafva antriiffats: H. orbicans i Muhos, Papinsaari i Uleaell, 64° 48’, och Pudasjarvi, Laivala vid Ranuanjarvi, 65° 55’, H. similifoliwm i Kiiminki, Ukkola, vid Kiiminki elf, 65° 8’, fi. diaphanoides i Ylikiiminki, Marttila, 65° 2’, och dessutom pa On Kildin utanfor Kola fjorden i Ishafvet, H. scabratum i Simo, Marostenmaki, 65° 40’, och vid Paanajarvi i Kuusamo, 66° 30’, samt H. setosifolium i Rovaniemi.
[ jemforelse med sédra Finland framstar bristen pa de der sa allmanna egentliga Vulgata i inskranktare mening, eller Z, vulgatum Almqv. och dess narmaste sligtingar, i Sydfinska Arc- hieracia betecknade med N:o 10-16, afvensom af H. basifoliwm Almqv. och laetecolor Almqv. jemte deras niarmaste, N:o 38—41 i Sydf. Avrchzer., har ersatta af endast 4 former, neml. H. vica- rium, H. setosifoliwm, H. coniops och en var. eller subsp. tomen- tosulum af H. basifoliwm, hvaremot N:o 42, H. parcidentatum, jemte flere narstaende former har f6rekomma ganska rikligt. Dessutom ar den harmed nara beslaigtade gruppen N:o 55—d7 i Sydf. Archier., eller H. caesiiceps, H. caesiiflorum och H. cincinnu- latum, hvartill sluter sig H. chlorellwm, hair representerad genom samma former, hvaribland den f6rst naimnda allmiant. I stallet for N:o 17—20 i Sydf. Archzer.,som har saknas, f6rekomma tre arter, neml. H. caespiticola, H. abradeniwm och H. barbatulum, af gruppen 23—27 fdrekommer endast den sista, H. intersper- sum, hvaremot denna grupp i Ofrigt 4r sardeles val foretradd ge- nom fyra rent 6sterbottniska former, H. zmbricarium, H. pycna- denium, H. atriplex och H. conolepis, af 28—31 har antraffats Hf. diaphanoides, afvensom de till samma grupp hérande JZ. dia- phanellum, H. hebecalyx, H. tenellum och H. subpellucidum, jemte ett par nagot afvikande former, af 32—34 H. atricomum och hemipsilum samt dessutom H. elaeodes och H. incurrens. N:o 35—37 saknas, men kunde anses motsvaras af den har an- traffade H. prolixiforme, likaledes motsvaras N:o 51—53, som af- ven saknas, af H. rosulare, hvaremot 43—50 samt 54 helt och hallet saknas, utan nagon stallf6retradare. Detsamma 4r afven fallet med 58—65 samt 21 och 22, deremot finnas af 66—68 AA. nigroglandulosum med var. hastifolium, hvartill ansluta sig
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5, 7
H. pseudopellucidum, H. caliginosum och H. orbicans; 69—72, hvilka saknas, kunde anses motsvaras af H. diminwens och H. scabratum, samt N:o 73 af H. holophyllodes. Ofverhufvudtaget aro bland saval Aigida som Vulgata de bredfjilliga och glandu- lésa formerna har vida biattre representerade 4n de smalfjilliga och de enkelhariga.
Vid uppraknandet af de observerade formerna har hufvud- sakligt afseende fastats vid holkarnas beskaffenhet, och finna vi derfore bland Vulgata de till mwrorwm-gruppen hoérande for- merna atskilda i tva grupper, de med foéretraidesvis hariga och stjernludna holkar fore, och de Ofvervaigande glandulésa efter de sa kallade szlvatica, hvilka intaga midten.
Exemplar af alla de uppraknade formerna finnas férvarade pa Universitetets i Helsingfors botaniska museum.
Hieracium [,
I. Arcehieracia.
1. H. umbellatum L. commune Fr., Brenn. Sydfinska Archieracia p. 83. — Ylikiiminki, ang vid Karahka sj6; allman Ofver hela landet.
var. laevius Brenn. |. c. — Utajarvi, Myllyranta; afven fun- nen 1 sddra Finland.
var. scaberrimum bBrenn. |. c. p. 84. — Limingo; Kemi, Niemela, Julkunen fngsholme i Kemielf; a4fven insamlad i Kuhmo, Lentiira; Muonio, Huukki; samt for 6frigt anda till sodra Finland.
var. Subscabrum Brenn. |. c. p. 85. — Simo, ang emellan Portimo och Ruona, torr backe vid Hosio, stenig elfstrand vid Ylikarppalé samt vid Kallokoski, allt vid Simoelf; for 6frigt ut- bredd anda till s6dra Finland.
var. umbellulatum Brenn. |. ce. — Kiiminki, Ukkola; Yli- kiiminki, elfstrand vid Marttila; Pudasjarvi, emellan Vanhala vid Aittojarvi och Valkola (Ikonen) vid Siuruajoki; afven funnen i sddra Finland, bland annat pa Hogland.
var. microphyllum Brenn. |. c. — Pudasjarvi, Haara vid Siuruajoki; Simo, Ruona vid Simoelf; dessutom insamlad i sédra Finland. — f. rufescens. Hela vaxten réddaktig. — Pudasjarvi, Haara vid Siuruajoki.
var. graminiforme Brenn. |. c. p. 86. — Paltamo, Heiskala; Ylikiiminki, elfstrand vid Nuorittajoki’s infléde i Kii- minkijoki: Pudasjirvi, ang vid Jjoelf i trakten af kyrkan, Halkola emellan Jurvasenjirvi och Vuormasjarvi, och Laivala vid Ranuanjarvi; Simo, Hosio vid Simoelf; afven insamlad i sddra Finland
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 9
var. lingulaefolium Brenn. |. c. — Mycket allman; Tem- mes, Ollila, aingsbacke; Kiiminki, Ukkola, ing; Ylikiiminki, elf- strand vid Marttila och ang vid Karahka; Pudasjarvi, ang vid Jjoelf i kyrktrakten, emellan Vanhala vid Aittojarvi och Ritvan- ojansuu, ang vid Ritvanojansuu samt emellan Ritvanojansuu och Valkola (Ikonen) vid Siuruajoki, Haara vid Siuruajoki, ang vid Ranuanjoki emellan Haara och Ellola; Simo, ang emellan Por- timo och Ruona, samt Hannila vid Simoelf, Marostenmaki och Maks- niemi; Neder-Tornea, Karunki, Juntti, vid Torneaelf; afven fler- stides i Sddra Finland. — f. caespitosa. En monstrés, mycket spiid och liten, tatt tufvad form, pa hafsstranden af Maksniemi i Simo.
var. suberocatifolium. Stjelk vanligen vek, smaluden, ofta starkt harig, isynnerhet nedltill, stundom glatt, upptill myckct strif, vanligen krokig, starkt grenig, temligen gles- och storbla- dig finda upp till korgskaften; blad tunna eller de 6fre fasta, de nedre tunglika eller aflanga med smal bas, vanligen hariga eller harbraddade, de 6fre A4ggrundt lansettlika — aggrunda, kortspet- sade eller trubbiga, med bred, stundom nistan hjertlik bas, hel- briddade eller de mellersta fatandade; blomkorgskaft vanligen langa, upprita, nistan jemnhdga, enblomstriga, strafva; holkar medelstora eller sma, morkgréna, glatta, stundom tunnt stjern- hariga och sparsamt hariga, af temligen sma, trubbiga, tatt te- gellagda fjdll, de yttre i spetsen utbdjda. — Allman, vanligen 3 sillskap med foregdende och var. graminiforme; Temmes, Ollila, angsbacke; Limingo, Ketumaa, betesmark; Ulea, Pukki, vid Ulea- elf; Kiiminki, Ukkola, ang (en del exemplar starkt hariga, till och med korgskaften); Ylikiiminki, Karahka, ing, Marttila, elf- strand, samt vid Nuorittajoki’s inflode i Kiiminkijoki; Pudasjarvi, ang vid Ijoelf ikyrktrakten, Ang vid Ritvanojansuu samt vid Siurua- joki emellan Ritvanojansuu och Valkola (Ikonen), akerbacke vid Siuruajoki emellan Valkola och Asmunti, Haara vid Siuruajoki, ang vid Ranuanjoki emellan Haara och Ellola; Simo, nara Ma- rostenmaki.
var. erocatifolium. Stjelk spid eller temligen grof, enkel och uppriit, smaluden eller nastan glatt, ofta starkt harig, mer eller mindre straf, temligen tatbladig finda upp till korgsamlin- gen; blad tunna, temligen breda, de nedre tunglika, de dfre agg-
10 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
rundt lansettlika — aggrunda, kortspetsade eller trubbiga, ofta smatandade, undertill stjernhariga och mer eller mindre hariga eller harbraddade; blomkorgar fa, pa korta, nastan upprita skaft eller talrika i sammansatta flockar; holkar temligen sma, ljus- grona, glatta eller smahariga, stundom glesare eller tatare kort glandelhariga med eller utan enslaka ljusspetsade borsthar, af korta, temligen smala, sallan bredare, trubbiga fjall. Skild fran var. subcrocatifoliwum genom tiatare, bredare, mer tandade blad, korta korgskaft och smalare holkfjall. -- Temmes, Ollila, ang; Kuminki, Jokela, ang vid elfven; afvensom med tatt glandelha- riga holkar, en del jemte skaften med hvitspetsade har, i Onega- Karelen, Velikaja Guba. — En harlés form har insamlats fran Temmes, Ollila; Ulea; Pudasjarvi, ing vid Jjoelf i kyrktrakten och vid Lepola; samt i Simo pa elfstrand vid Kalliokoski och pa ang vid elfven i Ruona.
var. lavandulaefolium Brenn. |. c. — Pudasjarvi, Laivala, backe vid Ranuanjirvi; Tervola, vid farjan 6fver Kemielf; for 6f- rigt insamlad vid Koutajarvi i Karelia Keretina samt i sddra Finland.
var. arctophilum Fr. Symb. p. 178. Stjelk styf, glatt eller harig, nedtill tat-, upptill fabladig; blad fasta och styfva, breda, de nedre aflanga eller nastan tunglika — lansettlika, oskaftade, de Ofre aggrundt lansettlika, kortspetsade, nistan halft omfattande, med inrullade, strafva kanter, uppat sma, de mellersta med fa sma tander; blomkorgskaft langa, upprata, de nedre 6fverskjutande, 1—fablomstriga, foga strafva, tunnt stjernludna; holkar medelstora eller stora, moérkgréna, glatta, af temligen sma, trubbiga, tatt tegellagda fjail. — Rovaniemi, vid Valajankoski; Neder Tornea, Husa, ang vid elfven; 4fven funnen i Kiuruvesi, Korpijoki.
2. H. botniense. Hogvaxt, straf, glatt eller glesharig, vanligen brunflackig med rddbrun bas, tatbladig; blad fasta och styfva eller i skugga tunna och mjuka, rent gréna, smala, bred- spetsade och trubbiga, de nedersta, vanligen vid blomningen bort- vissnade, kortskaftade, tunglika, helbraddade, de mellersta jemn- bredt aflanga, 4—12 mm breda, halft omfattande, mycket glest smatandade -— niastan helbraddade, de Ofversta smalt Aggrundt lansettlika med bred, tvar bas, helbraddade, alla med strafva in- rullade kanter, de nedre undertill hariga, de 6fre langs nerverna
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 11
strafva; korgar stora, radierande, 2—6 i enkel, smal qvast, med temligen langa, upprita, fafjalliga, stjernludna och tatt smatag- giga, under holken vidgade skafl; holkar nastan svarta, stora, 10—13 mm _ hoga, vida, nastan jemntjocka, med rundad bas, glatta, af tamligen tatt tegellagda, breda och trubbiga, enfar- gade fjdll, de inre ljusare; stift mérka, atminstone som torra. — Simo, ang vid elfven emellan Portimo och Ruona samt aker- backe vid Hosio; Ofvertornea, vid Tornedelf vid foten af Aava- saksa; afven funnen i Kemitriisk. — Ofverensstiimmer med af- seende a bladen, korgsamlingen och holkarnas storlek och farg med AH. angustum Lindeb., med afseende a korgskaften och holkarnas byggnad, med undantag af de icke utbdjda fjallspet- sarne, med H. wmbellatwm L., hvars varr. lavandulaefoliwm och arctophilum sta har nirmast. Afven beslagtad med H. Pal- mént Norrl. i H. M. F. ed. IL.
3. H. tornense. Hogvaxt, mangbladig, med undantag af den réddbruna, glatta basen tatt strafharig; blad tunna, med undantag af de Ofversta mycket talt cilierade, ofvan glest sma- och stjernhariga, undertill tatare eller glesare langhariga, isyn- nerhet langs hufvudnerven, och glest stjernhariga, 12—17 mm breda, de nedre temligen langskaftade, smalt lansettlika, helbrad- dade eller fatandade sardeles mot spetsen, mellanbladen nastan jemnbrect lansettlika, halft omfattande, pa midten groft och hvasst fatandade, de Ofversta mindre, 4ggrundt lansettlika med hjertlik, omfattande bas, nedanom midten groft hvasstandade, alla tinder rigtade mot bladspetsen; korgsamling enkel, fablom- strig, klaselik, eller sammansatt, mangblomstrig, qvastlik, de ne- dre korgskaften smabladiga eller bladlésa fran 6fre bladvecken, alla langa, smala, raka eller svagt uppbdjda, foga utstaende, langfjalliga, tunnt och lést stjernludna och smataggiga, utan eller med enstaka, uppsvalldt svartfotade har; holk med aggrund bas, harig af svartfotade har, isynnerhet nedtill stjernharig, med sma glandelhar; fjdll jemforelsevis smala, mot spetsen svagt afsmal- nande, trubbiga, de inre ljuskantade eller ljusa med mork rygg; stift i torrt tillstand moérka; frukter kastanjebruna med gult fjan. -— Nedertornea, Kalkkimaa betesmark i Ruottala by. — Skild fran H. corymbosum Fr. (H. EHupatoriwm Griseb., Lin- deb. i Hrtm. Fl. ed. XI. p. 55) genom tunna, ofvan gleshariga,
12 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
taitt cilierade blad och stjernludna holkar, ofta foga glandel- och hvithariga.
4. Hi. eroecatum Fr. var. dilatatum Fr., Lindeb. Hier. Seand. n:o 46. Korgskaft smataggiga, med eller utan glesa har eller glandelhar; holkar glandelhariga med spridda enkla, hvit- spetsade har. —- Simo, elfstrand nedanfér Kalliokoski, och Ruona, torr faltbacke vid Simoelf.
>. H. reticulatum Lindeb. Blad e sirdeles fasta, langa, de nedre tunglika, kortskaftade, 15—-17 mm breda, de 6fre jemnbredt lansettlika, 6—11 mm breda, med tvar eller rundad bas, de 6fversta sma vid basen bredast, alla mycket glest sma- tandade — helbriddade, ofvan fint stjernhariga, undertill hariga, de Ofre stjernhariga; korgskaft tunnt stjernludna och hariga af svartfotade har, de nedre smabladiga: holkar utan stjernludd, temligen tatt kort och fint glandelhariga, med fa langre hvit- spetsade har. — Nedertornea, Husa, iing vid stranden af Tornea- elf; afven funnen i Kemi Lappmark, Sodankyla, Sattanen.
6. H. condylodes. Stjelk strifharig, hogre upp med knollikt uppsvalld harbas; blad korta och breda, de mellersta bredast, smatandade — nistan helbriiddade, mer eller mindre hariga, foga eller ej stjernhariga; korgskaft tatt besatta med korta hvitspetsade har med tjock svart bas; holkar med tvir bas, at- minstone nedtill glest stjernhariga, med mycket fina och korta glandelhar och spridda eller enstaka tjockt svartfotade har; fjdall korta och breda, trubbiga, de inre l|jusare eller ljuskantade. — Tervola, vid fairjan 6fver Kemielf; Rovaniemi, Isosaari vid Karvo i Kemielf; &fven funnen vid Ounasjoki, i Rovaniemi vid Tervo, och i Kittila i Kemi Lappmark vid Kaukkonen. — Genom de anforda karaktiirerna skild fran H. reticulatum Lindeb.
7. HL stenacrum. Stjelk styf, upptill vanligen grenig, slat och glatt eller nedtill strafharig, med rédbrun eller flackig bas, tatbladig; blad tunna, men temligen fasta, oskaftade, 12--20 mm breda, hariga, isynnerhet de nedre, eller glatta, de 6fversta stun- dom stjernhariga, de nedre fran smalare bas niastan tunglika, men spetsiga, mycket fint glestandade, de mellersta lansettlika, smalspetsade, med bred, halftomfattande, jemnbred bas, temligen tatt mycket smalt sagtandade, de 6fre mindre, smalt aggrunda, langt smalspetsade, med rundad eller afsmalnande bas, hvasst
Acta Societatis pro Fauna et Flora Iennica, IX, n:o 5. 13
sagtandade; korgsamlingen Oppen, fa—flerblomstrig, nedtill sma- bladig qvast, med en—tvablomstriga grenar och vanligen ut- dragna, fa- och smalfjalliga, gleshariga eller harlosa, tunnt stjern- ludna skaft; holkar medelstora, breda, med tvar bas, /pdll tegel- lagda, breda, trubbiga, hvitspetshariga och kort glandelhariga, utan stjernhar, enfairgadt morka, de inre ljusare eller ljuskantade; blommor korta, smahariga; frukter mérkbruna. — Simo, Hosio, akerbacke vid Simoelf. — Skild fran H. stractum Fr. genom sina langt smalspetsade, smaltandade blad, bland hvilka de mellersta sasom hos H. prenanthoides Vill. jemnbreda ett stycke ofvanom basen.
8. HM. rigidifolium. Lagvaxt och styf, nedtill rédbrun, straf af sma kndolar, stjernluden och harig, upptill kortgrenig; blad tattsittande, uppat jemnt aftagande, styfva, de nedre stun- dom qvarsittande, langt bredskaftade, halft omfattande, stora, smalt ovala eller tunglika, hel- eller bugtbraddade med sma tand- amnen, de mellersta oskaftade, lansettlika, med fa smala sagtin- der narmare basen, de 6fversta fran bredare bas lansettlika, med 1—2 sma sagtander, alla med strafva, inrullade kanter, de 6fre undertill stjernludna och gleshariga, ocilierade; korgar fa, sma, i klaselikt eller upptill qvastlikt knippe, med korta, filtludna och glest korthariga skaft; holkar sma, temligen vida, med rundad bas, morka, nagot stjernludna, isynnerhet nedtill, och der med fa, korta glandelhar, basfjdll smala, jemnbreda, morka, de Gf- riga bredare, syllika, spetsiga, ljuskantade; stzf¢ temligen ljusa. — Tervola, sandbacke. — Star narmast H. rigidum Hrtm. Skand. Fl. ed. XI p. 49 och utmarkes genom sin strafva stjelk, fablom- striga, klase- eller upptill qvastlika korgsamling och sma, temli- gen vida, stjernhariga, glandelbestrédda holkar.
9. HE. subumbellatum Norrl. i Herb. Mus. Fenn. ed. Il p. 146. Holkar morkare eller ljusare gréna, afsmalnande mot skaftet, svagt — nastan ej alls stjernhariga, stundom med fina glandelhar eller korta borsthar; fjdll breda — temligen smala, utdraget nastan jemnbreda, trubbiga eller de inre spetsiga; bla- den strafva af nastan omirkliga sma taggar, iin morka och fasta, an ljusa och slappa. -- Utajarvi, elfstrand vid Myllyranta och Myllykyla, Vaala, pa ang bland smaskog vid Uleatrisk samt i Kurimo vid Kiiminkielf; Ylikiiminki vid kyrkan; Kiiminki, emel-
14 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
lan Ukkola och Mannila; Pudasjarvi, Ilvis vid Nuorittanjoki; Ofvertornea, Filpus i Juoksenki; afven insamlad i norra Tavast- i Kivijirvi; afvensom i norra Karelen, Kides, Hvilodal.
10. H. epacroides. Mangbladig, svagt stjernluden och glesharig — niistan glatt; blad fasta, mycket smala, jemnbredt lan- settlika, smalspetsade, med fa sma tander — nastan helbraddade, strifbriiddade, foga hariga och stjernludna; korgar sma, fa — talrika, pa smala, upprata skaft, de nedre fran 6fre bladvecken ; holkar sma, morka, temligen tatt fint glandelhariga, nagot stjern- hariga, af breda, trubbiga fall; stz2ft temligen ljusa. — Ristijarvi, ing vid Térmalé nara Tervajokis utflode i Emajoki. — Skild fran H. *epacrum Stenstr. Varml. Archier. p. 70, Dahlst. Hier. exs. III, 67, genom morkare, mindre tatt glandelhariga hol- kar med tydligare stjernludd och bredare fjall; stjelken grenig inda ned, med starkt hariga grenar.
11. H. pohjolense. 15—70 cm hog, spad och ogre- nad eller grof och anda fran basen grenig, fabladig — temligen titbladig, stjernharig, strafharig — nastan glatt och slat eller svagt straf; blad korta eller langt utdragna, de nedre skaftade, omvandt aggrunda — bredt lansettlika, helbraddade eller med fa tandimnen, de 6friga smalt lansettlika — smalt aggrundt lan- settlika, smaningom fjillika, de mellersta pa midten, de dfre vid basen glest smatandade — temligen langt smaltandade, kort- och rakspetsade, glatta eller vanligen sma- och stjernhariga, med inrullade slata eller striifva kanter, de nedre stundom hariga och foga cilierade; korgar 1—talrika, 1—3 tillsammans pa_ korta, stundom temligen langa, upprata eller litet utstaende, tunnt stjern- ludna och smastrafva skaft, jemnhoéga eller de yttre litet Ofver- skjutande, stundom jemte de langa upprata blommande grenarna bildande rikblomstriga vippor; holkar sma, vida, vanligen 8—11 mm héga, med rundad bas, morkare eller ljusare gragrona, svagt stjernhariga — nastan nakna, med eller nastan utan spridda sma glandelhar eller nagot enstaka kort borsthar; fjdll korta, breda — smalare och niastan jemnbreda, trubbiga, de inre lju- sare eller ljuskantade, stundom ett eller annat spetsigt; st¢t |jusa, vid torkning vanligen morkare. — Angar och akerbackar; jemte nedanstaende varieteter den allminnaste af alla norddsterbottni-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. LS
ska Ragida; Ulea, Pukki, akerbacke; Utajirvi, Paavola, ang vid Sankijarvi; Pudasjarvi, ang vid Ritvanojansuu och Siuruajoki; Simo, akerbacke vid Ruikka; Sotkamo, Naapurinvaara, ang. — Utmarkt genom sina vida holkar af korta, breda och trubbiga fjall; for dfrigt mycket varierande, spid och fabladig eller grof och temligen tatbladig, blad tunna eller fasta, glatta eller ha- riga. Skild fran H. * lineatum Almaqv. i Stenstr. Varml. Arc- hier. p. 72 genom upptill fairre och glesare blad med smalare bas, samt ljusare holkar af farre och bredare fjail.
var. meiophyllum. Spiid, lagvaxt, fablomstrig och fabla- dig; blad korta, vanligen lagt och glest sittande. — Utajirvi, Paa- vola vid Sankijarvi och Kurimo vid Kiiminkielf; Ylikiiminki, vid kyrkan, i Karahka samt i Perttula vid Nuorittanjoki; Pudasjirvi, vid Ritvanojansuu och Siuruajoki; Simo, Hosio vid Simoelf; Ter- vola, Romsi och farjestallet s6der om kyrkan; Paltamo, Hyrylan- maki och Heiskala; Sotkamo, Vuokatti och Kourulehto vid Tipas- joki; Kuhmo, Hietaper&é i Katerma by vid Ontojirvi. — Pamin- ner om H. lapponicum Fr., fran hvilken den skiljes genom tal- rikare, smalare och vanligen ljusare holkfjall.
var. Sublineatum. AHolkar morkare, af talrikare, smalare och spetsigare, stundom hvasspetsiga holk/fjdll; skild fran H. l- neatum Almay. genom straf och harig stjelk, samt farre och glesare blad med langre och smalare bas, fran var. scololepis ge- nom mindre och morkare holkar af talrikare, smalare fjall, samt langre och smalare blad med smal bas. — Kiiminki, Ukkola, ang ; Ylikiiminki, Perttula vid Nuorittanjoki; Pudasjairvi, Haara vid Siuruajoki; Simo, Hosio vid Simoelf; Tervola, Romsi vid Kemi- elf; Rovaniemi, Karvo vid Kemielf; Ofvertornea, Aavasaksa.
var. seololepis, Fabladig; skild fran H. pohjolense genom storre, 10O—12 mm hdéga, holkar af smalspetsade, delvis spetsiga fidll, de 6fre bladen vanligen med bredare bas; fran var. subli- neatum genom storre holkar af fairre och bredare fjdll, samt kor- tare och vid basen bredare dblad; fran H. lineatum Almqv. ge- nom stérre holkar af farre och vid basen bredare /jdll samt firre och glesare blad. — Utajiirvi, Pinoniemi, ang vid Sarkijarvi, (en del exemplar greniga anda fran basen); Ylikiiminki, ang vid kyrkan och vid Karahka sj6, samt i Perttula vid Nuorittanjoki;
16 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
Pudasjiirvi, Haara vid Siuruajoki; Simo, Portimo, angsbacke vid Simoelf; Kajana, Leihuvaara, ang.
12. Hi. longicuspis. Glest strifharig — glatt, upptill stjernharig, med brun bas, gles- och fabladig — mangbladig: dlad tunna — temligen fasta, lansettlika, hvasst smaltandade, de nedersta nistan helbriddade, langt smalskaftade, kortspetsade, de éfriga kort — nastan oskaftade, med langt utdragen smal, ofta skirformigt béjd spets, fint sma- och stjernhariga — glatta, de nedre cilierade, de Ofre strafbriddade; korgar fa—talrika i Oppet, enkelt eller féga sammansatt, qvastlikt knippe, med kort akla- dium och nagot utstaende, mer eller mindre 6fverskjutande sido- skaft; holkar stora, 9—13 mm _ hoga, och vida, med tvar has, ljust gragréna med spridda sma har eller glandelhar, vid basen vanligen liksom skaften mjdllikt stjernludna, af tatt tegellagda, breda, trubbiga, de inre ljuskantade /fjdall. — Ylikiiminki, ang vid kyrkan och vid Karahka; Pudasjarvi, Ilvis vid Nuorittanjoki; Ka- jana, Miettula; Kuhmo, Hietaperaé i Katerma vid Ontojarvi. — Star med afseende a holkfjaillen narmast H. pohjolense, men vial skild genom de stora, breda, tvara holkarna och de langt smal- spetsade bladen, som vanligen aro litet rodlatta.
13. H. succedaneum. Straf och glesharig, upptill stjern- harig, fa—mangbladig, upptill glesbladig; blad morkgrona, tunna eller temligen fasta, de nedre mycket kortskaftade, smalt omvandt fggrunda eller tunglika — lansettlika, kortspetsade, smatandade — helbraddade, gleshariga eller glatta, de 6friga oskaftade, lan- settlika eller uppat Aggrundt lansettlika, de Ofre mer smalspet- sade, nirmare basen sma-, sallan nagot groftandade, fint stjern- hariga och strafbraddade; korgar talrika i enkelt eller samman- satt qvastlikt knippe, med kort akladium oeh upprata eller nagot utstaende, ofverskjutande, stjernludna, stundom upptill glandelha- riga sidoskaft, stundom anda fran 6fre bladvecken; holkar svart- gréna, 3—10 mm hoga, vida, med rundad bas, 6fverallt mer eller mindre tatt fint hvit- och stjernhariga, med strédda — ganska tata langt ljusspetsade har eller fina glandelhar; f7all mattglan- sande, tunna, breda, mot spetsen nagot afsmalnande, trubbiga, enfargade, de inre Jjusare, stundom langs midten morkare, stun- dom niastan hinnspetsade; stz7/t sasom torrt mérkt. — Paltamo, vid Petajanlahti och i fugtig skog vid Heiskala; Sotkamo, ang vid Naa-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 17
purinvaara och vid Kourulehto vid Tipasjoki. — Skild fran H. *lneatum Almqv. i Stenstr. Varml. Archier. p. 72, Dahlst. Hier. exs. III, 68, 69, Lindeb. Hier. Scand. exs. II, 81 (H. Friesii Hrtm.), genom harigare stjelk, upptill stjernharig och mindre tat- bladig; holkfjallen med strédda, mycket fina ljusspetsade har eller glandelhar; bladtanderna mycket sma — langa och hvassa; van- ligen hdgvaxt och rikblomstrig med sammansatt qvast. Bladen med bredare bas an hos H. pohjolense.
14. Hi. hymenacrum. Jilad breda, tattsittande, de dfre bredt aggrundt lansettlika, hvasspetsade, hvasst groftandade — nastan flikade niarmare basen; korgar i hoptringd qvast; holk- skaft korta, lést stjernludna, glandelhariga; holkfjdll syllika med trubbig hinnspets, anda till nara spetsen glest glandelhariga, glest och ojemnt stjernhariga, basfjallen och de innersta fjallen smala, mellanfjallen bredare, de innersta stundom hvasspetsade, de inre jjuskantade. — Ulea. — Upptagen pa grund af sin skarpt utprag- lade egendomlighet, ehuru observerad i endast ett exemplar. Star narmast A. trichocaulon var. attenuatwum Dahlst. Hier. exs. III, 65.
15. Hi. forficulatum. Spid, enkel eller starkt grenig af langa upprata grenar, stjernharig och glest kortharig, atminstone nedtill, — nastan glatt, ljusstrimmig, fabladig; blad morkgr6na, tunna, mycket kort — oskaftade, mycket gleshariga — glatta, har- eller stratbraddade, lansettlika, stundom litet sneda, glest groftandade — helbraddade; blomkorgar fa — talrika, pa vanli- gen mycket langa och smala, upprata, 3-greniga eller skenbart upprepadt 2-greniga, stjernhariga och glest kort hvithariga skaft; holkar sma, \jusgréna, stundom morkflaickiga, laga, men vida, med rundad has, tatt svartfotadt ljushariga, mot basen glest stjern- hariga, af tegellagda, smala — temligen breda, trubbiga eller na- stan spetsiga fjdll; blommor korta; stift sasom torra dunkla. — Pu- dasjarvi, Ritvanojansuu vid Siuruajoki. — Skild fran A. Brenneria- num Norrl. hufvudsakligen genom sina langt utdragna korgskalt.
16. H. Brennerianum Norr!. i Herb. Mus. Fenn. ed. Il p. 147. — Limingo; ljo, ang pa Tonkasaari utanfor ljo elfs mynning; Muhos, vid prestgarden och pa Papinsaari i Uleaelf; Kiiminki, Ukkola; Ylikiiminki, Perttula, strand vid Nuorittanjoki; Pudasjarvi, Haara vid Siuruajoki samt vid Ranuanjarvi. — Hol-
2
18 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
kar starkare hariga och med langre har an hos H. curtatum Norrl. |. ¢, inre fjall sylhvassa eller uddspetsiga, blad tunna, de nedre temligen langt skaftade, rotbladen sma, ovala—lansettlika, vid blomningen friska, stjelken endast hos starkare utvecklade exemplar grenig och mangblomstrig.
var. obtusius. Alla holkfjill trubbiga; spaid, med smalt lansettlika blad; akladiet stundom férkrympt. — Muhos, vid Ulea- elf naira kyrkan samt pa Papinsaari i elfven och pa Lepinniemi pa elfvens norra strand; Kiiminki, Ukkola och vid vagen emellan Ukkola och Mannila; Pudasjarvi, Vanhala vid Aittojarvi och vid Ritvanojansuu vid Siuruajoki; Ofvertornea, Juoksenki, Filpus.
17. Hi. eurtatum Norrl. |. c. f. pallidiceps. Holk ljus- gron med morka fjallspetsar. — Rovaniemi, Karvo vid Kemielf
18. H. trachyodon. Stjelk nistan glatt, nedtill violett och féga harig, upptill svagt stjernharig och grenig, glesbladig; blad fasta, rent grOna med nastan hvit hufvudnerv, undertill ble- kare, de nedre bredskaftade, nastan tunglikt lansettlika, smatan- dade — helbraddade, de Ofre oskaftade, iansettlika — Aggrundt lansettlika, smalspetsade, hvasst och groft fatandade, de nedre glatta eller undertill gleshariga, de Ofre fint smahariga, undertill stjernludna, med strafva, inrullade, ej cilierade kanter; korgaria, stora, i qvastlikt knippe, med korta, stjernludna, harlésa skaft, stundom med nagot enstaka litet glandelhar; holkar vida, tvara, morkgréna, af breda, trubbiga, enfargade, nakna eller foga stjern- hariga, svagt och fint glandelhariga fjall, med eller utan spridda, langt hvitspetsade har; st7ff moérka. — Kajana; Kuusamo kyrkoby; afven funnen i Idensalmi i norra Savolaks, Peltoniemi, lund. —- Skild fran H. sparsifolium Lindeb. genom nistan glatta stjelk och blad, groftandade, smalspetsade blad, isynnerhet de Ofre, samt féga hariga, svagt glandelhariga holkar; 6fverensstammer narmast med H. sparsifolium f.2. Stenstr. Varml. Archier. p. 66.
19. HM. exuviatum. Skild fran H. crepidioides Norrl. i Herb. Mus. Fenn. ed. II p. 147 genom mycket fabladig stjelk, grenig finda fran basen, samt jemte blad och korgskaft harlés blad \anga och smala, niistan jemnbreda, eller de nedersta smalt tunglikt lansettlika, fatandade — helbraddade; holkar utan glan- celhar, med fa, spridda, hvitspetsade har och smalt triangulara basfjall. — Puolanko, Katvala vid Vilpuusjarvi.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 5. 19
20. H. lapponicum F’. var. riparium Lin deb. Hier. Scand. exs. 83 & Blytt, Norg. Fl. p. 663. — Tornea, Kalkkimaa i Ruottala.
f. pineticola. Lagviaixt och spad; dblad nedanom stjel- kens midt, spridda, korta, bredt lansettlika, helbraddade, med fa sma tand’mnen, temligen tunna, mycket gleshariga — glatta, de nedre skaftade; korgar fa eller ensamma; holkar fdga stjern- och glandelhariga —- nistan glatta, fjdll breda, bredspetsade och trubbiga, de inre ljuskantade. — Turttola, tallmo vid kyrkan, till- sanimans med f6ljande. — Med afseende a holkarna 6fverens- stimmande med var. ripartwm Lindeb. Hier. Scand. exs. Il, 85, men till blad och habitus mycket olika.
f. phyllopodum. Lagvaxt och styf; blad styfva, brunak- tiga, samlade vid stjelkens bas, omvandt aggrunda, smalskaftade, naistan helbriddade, — smalt lansettlika, spetsiga, glest groft smaltandade, stjelkblad mycket fa, nedanom stjelkens midt, sma, smalt lansettlika, fatandade, de 6fre stjernhariga; korgar fa; hol- kar svagt stjernhariga med glesa har och glandelhar, fjdall bredt syllika, trubbiga, de inre ljuskantade. — Turttola, tallmo vid kyr- kan, tillsammans med foregaende. — Liknande exemplar, men utan glandler pa holkarna, finnas insamlade fran Tornea lapp- mark, Lattaseno; samt med mycket smatandade blad, fran Kittila i Kemi lappmark och Kola i ryska lappmarken.
21. Hi. prolixiforme Norr!. i Herb. Mus. Fenn. ed. II. Paltamo; f6r 6frigt funnen i sddra Tavastland.
var. kuhmoénse. Skild fran H. prolixiforme fran Paltamo och Tavastland endast genom litet ljusare och bredare holkfjdll, ljusa stiff afven som torra, langre och mer upprata korgskaft samt endast spar af stjernhar pa stjelkbladens undra sida; fran H. laeticolor Almqv. Stud. p. XXIII genom svartfotadt hvitha- riga holkar, liksom skaften nastan utan glandelhar, och ljusa stift; rotblad och nedra stjelkbladet langskaftade. — Kuhmo, Hieta- pera vid Ontojarvi.
22. HM. vicarium Norr!. |..c. Stjelk 1—4-bladig; holk- fjall stundom trubbiga. Skild fran AH. lucens Norrl. i Mell. Skand. Hier. p. 101 genom temligen tata langa |jusa har pa hol- kar och skaft samt pa bladens undra sida; fran H. basifoliwm Fr., Almqv. Stud. p. XXIII genom breda, triangulara holkfjall. — Paltamo, Kempala; Kianto; Pudasjairvi, Halkola emellan Ilvis
20 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
och Taipale; Simo, Portimo; Nedertornea, Husa; dessutom in~ samlad fran Kolari; Kittila, Helppi, akerkant; Sodankyla, Kalkki- maa; Kuusamo, Paanajiarvi, sved; samt ryska Karelen.
23. HL. setosifolium. Stjelk 24—30 cm, smal men styf, glatt, niistan 2-bladig; blad ljusa, fasta, tatt borsthariga, i syn- nerhet undertill, tatt harbraddade, utan stjernhar, rotblad om- kring 5, kortskaftade, ovalt lansettlika — lansettlika, kortspetsade, de yttersta elliptiska, glest smatandade — nistan helbriddade, stjelkblad oskaftade, sma, lansettlika, kortspetsade, tydligare sa- gade; korgar sma, 2—4, pa korta eller temligen langa, raka, ut- staende, strafva, tunnt stjernludna skaft, utan eller med ett eller annat litet glandelhar; holkar brungrona, 8—9 mm hdga, smala, obetydligt hariga af korta ljusspetsade har, utan stjernhar, /jall temligen breda, jemnt afsmalnande, trubbiga — nastan spetsiga, upptill harlésa, de inre ljusa eller ljuskantade, stundom mork- spetsade. — Rovaniemi. — Skild fran A. prolixiforme Norrl. genom sina trubbiga holkfjall, harlésa skaft och tathariga blad utan stjernhar; fran H. bas¢folium Fr., Almqv. genom mindre och smalare holkar utan stjernludd, nagot bredare holkfjall samt foga tandade blad utan stjernhar; narmast beslagtad med H. v- carium Norrl., men utan har pa korgskaften.
24. Hl. rosulare. Stjelk 22—852 cm, styf, finharig eller upptill niastan glatt, glest stjernharig, vid basen med enstaka hvita har, 0 — nistan 3-bladig; blad méorkt blagr6na, styfva, rotblad talrika i rosett, kortskaftade, 4ggrunda eller ovala — lan- settlika, spetsiga, hvassagade, ofvan glatta eller gleshariga, under- till gleshariga och de flesta stjernhariga, sijelkblad mycket sma, oskaftade, lansettlika, smalspetsade, hvassagade, undertill starkt, stundom afven ofvan stjernhariga; korgar 2—6, parvisa, pa korta (2 eller 3 ganger langre 4n holkarna), raka, tunnt stjernludna skaft, vanligen utan har eller glandler; holkar moérka, 9—10 mm héga, smala, med tvir, mycket svagt stjernharig bas, svartfotadt hvithariga, med spridda sma glandelhar, fjdll breda, nastan jemn- breda, trubbiga, de inre ljusa, upptill nastan harlésa; blommor breda; stzft ljusa. — Sotkamo, Sopala; Kuhmo, Hietapera i Ka- terma by; afven funnen i Karelia rossica, Tetriniemi. — Skild fran HZ. versifoliwm Brenn. Sydf. Archier. p. 116 och H. con- forme Brenn. |. c. genom korta korgskaft och bredare, trubbiga
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 5. 21
holkfjall; fran H. scapiforme Brenn. |. c. p. 117 genom sina korta korgskaft och jemnbreda holkfjall; fran H. vicartum Norr!. genom harlésa korta skaft och jemnbreda trubbiga fjall; fran #. basifolium Fr., Almqvy. var. tomentosulum genom farre, kort- skaftade korgar, mycket bredare och trubbigare fjall och 1a- gre vaxt.
25. Hi. basifolium Fr., Almay. Stud. p. XXIII.
var. tomentosulum. Utmiirkt genom sma, smatandade blad, stjelkblad och inre rotblad undertill filtludna; holkar med foga stjernhar — nistan nakna. — Kuusamo, Paanajarvi.
26. HH. coniops Norrl. i Herb. Mus. Fenn. ed. Il. Stjelk 20—5d5 cm, spiid, obetydligt stjernharig eller glatt, den bruna basen stundom langharig, 1—2-bladig; blad sma, blekgrOna, tunna eller temligen fasta, rotblad omkring 4—7, kortskaftade, lansett- lika, smalspetsade, eller de yttersta sma ovala eller elliptiska, glest och hvasst sagtandade, gleshariga eller glatta, undertill jemte skaften vanligen tiatare langhariga, de inre stjernhariga, harbriiddade, stjelkblad kort — oskaftade, vanligen undertill ta- tare stjernludna, fér 6frigt som inre rotbladen, stundom forkrympta; korgar 2—8, med korta — temligen langa, uppriita, raka, tunnt stjernludna skaft, utan har eller glandler, sidoskaften 6fverskju- tande; holkar gragréna, 10—12 mm héga, temligen smala, med rundad eller smal bas, Ofverallt starkare eller svagare stjernludna och svartfotadt korthariga, stundom med spridda sma glandler, fjdll smala, jemnt afsmalnande, smalspetsade, spetsiga eller trub- biga, ljuskantade eller de inre helt ljusa; blommor korta, stift morka. — Ulea, Pukki, elfstrand; Muhos, Lepinniemi, elfstrand; Utajarvi, Lohipainua; Kiiminki, Ukkola, bjérk- och granbevuxen angsbacke: Neder Tornea, Kalkkimaa; Paltamo, Melalaks; Risti- jarvi, nara Uura och pa Saukkovaara; Puolanko, emellan Pitkala och Honkamaki; dessutom insamlad fran Kuhmo, Lentiira; Kuu- samo, vid Vatajirvi; Kolari, Akaslompolo och Haakka; samt Onega-Karelen, Pertnavolok och Kasjolma. — Genom sin spiida vaxt, sma blad, vanligen starkt stjernludna stjelkblad, smala, van- ligen starkt stjernludna holkar af spetsiga fjall skild fran H. basi- folium Fr., Almqv.; genom tunnare och ljusare blad samt star- kare hariga holkar fran H. conforme Brenn.
var. hebescens. Skild genom fastare, mérkare, gragréna,
22 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
mer langhariga dlad; glandelhariga korgskaft med spridda svart- fotade har och mer glandelhariga holkar. — Paltamo, Melalaks; Risjirvi, nira Uura; dessutom funnen i Ruokolaks, Ronkiain, fugtig ing; ryska Karelen, Telekina; och Onega-Karelen, Jin- kajarvi.
27. HM. similifolium. Stéjel omkring 5 dm, temligen grof och styf, glest stjernhairig — niistan glatt, starkt grenig nii- stan ainda ned, med upprita, niistan jemnhéga, ett eller par sma blad birande grenar, 1—4-bladig; rotdlad omkring 6, fasta, mérk- grona, liksom nedersta stjelkbladet kortskaftade, smalt lansettlika, kortspetsade, smalt och hvasst sagtandade, glatta, undertill glest stjernhariga, utan eller med mycket korta och glesa kanthar, de Ofre stjelkbladen liksom grenbladen sma, jemnbredt lansettlika, smatandade; A/orgar sma, talrika, 2—4 i grenarnas och sidoskaf- tens spets, mycket dfverskjutande toppblomstret, med temligen korta, uppriita, tunnt stjernludna skaft, utan har eller glandler; holkar graaktigt brungréna, omkr. 8 mm_ hdéga, jemfoérelsevis smala, med rundad, slutligen tvir bas, nedtill eller nastan anda upp tunnt stjernludna med fa mycket korta hvitspetsade har och glandelhar, fjdll smala, niastan jemnbreda, trubbiga, de yttre morka, de inre ljusa, ofta med brunaktig spets; séf¢ mérka. — Kiiminki, Ukkola, ang. — Till habitus och bladform, afvensom holkarnas storlek och fjallens form lik H. caespiticola Norrl. i Herb. Mus, Fenn. ed. Il, men skild genom korgskaftens och hol- karnas bekladnad och trubbiga fjall. Ofverensstimmer med af- seende & holkarnas beklidnad med H. coniops Norrl. och 4. parcidentatum Brenn. Sydf. Archier. p. 110, men holkarna myc- ket mindre och mindre starkt hariga samt fjillen mer jemn- breda.
28. Hi. Kainuense. Mojligen en varietet eller underart af nairmast foljande, H. dilwctdum, hvarifran den skiljer sig, utom genom en helt annan habitus, genom smalare — mycket smala blad, stjelkblad alltid oskaftade, utan langa har; holkfjdll bredare, ofta mindre starkt stjernhariga och upptill nakna; korgskaft van- ligen liingre. Hos en del exemplar iro bladen mycket groft flik- tandade, hos andra smatandade — nistan helbriddade, stjelkbla- det hos de f6rra vanligen lika stort med eller till och med stérre och bredare iin rotbladen, stundom helt och hallet forkrympt.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 23
Skild fran N:o 51 H. imbricarium genom icke glandelhariga holkar och skaft. — Kajana; Paltamo, Aurala och holme i Ka- jana-elf; Sotkamo, Halola och fugtig skogsmark vid foten af Naa- purinvaara.
29, HN. dilucidum. Stjelk 18—45 cm, temligen spid, svagt stjernharig — nastan glatt, med glest hvitharig brun bas, O—1-bladig; Oblad temligen tunna, stundom fastare, ljusgréna, undertill ljusare, rotblad 5—5, med korta — temligen langa, ving- kantade, undertill tatt hvithariga skaft, de yttre sma, elliptiska eller ovala, nistan helbriiddade och glatta, de inre stoérre, ovala — lansettlika, spetsiga, glest hvassigade, undertill glest eller langs hufvudnerven titt hvithariga och mer eller mindre starkt stjernhariga, harbriiddade, stjelkblad temligen langt — oskaf- tadt, vanligen mindre an de inre rotbladen, stundom nistan lika stort, aggrundt lansettlikt eller lansettlikt, hvassagadt, undertill stjernludet och langharigt; blomkorgar medelstora, 2—7, nistan jemnhoéga eller sidokorgar 6fverskjutande, pa temligen korta, upp- rata, stjernludna skaft, med eller vanligen utan enstaka sma har; holkar \jasa, 1O—12 mm hoéga, temligen breda, med rundad eller naistan tvar bas, nedtill mérkare, 6fverallt stjernhariga och tem- ligen tatt hvitspetsadt hariga, med eller utan sma glandelhar, af foga breda, nastan enfargade, trubbiga, halft genomskinliga jail; stift dunkla. — Paltamo, Heiskala, fugtig skog, Kiehiminjoensuu, dppen grislinda; Ofver Tornea, Juoksenki, Filpus. — Skild fran Hf. wmbricola Sael. i Herb. Mus. Fenn. ed. II genom ligre och spadare vaxt samt vidare, stjernludna holkar.
var. rhombifolium. Séjelk 5-bladig, utan rotblad, nedre blad mycket langskaftade, de mellersta nastan rutformiga, med breda och hvassa, utsparrade tinder. — Ofver Tornea, Juoksenki, Filpus.
30. Hl. sotkamoénse. Skild fran HA. parcidentatwm Brenn. genom 3-bladig, grenig stjelk; utdragna smala, tunglika eller lansettlika eller aggrundt lansettlika blad; samt starkt ludna holkar och stundom langhariga korgskaft. Méjligen en varietet af H. parcidentatum, churu af ett mycket afvikande utseende. — Sotkamo, Naapurinvaara.
31. H. parcidentatam Brenn. Sydf. Archier. p. 110. — Paltamo, vid landsviigen vester om Petijinlahti, Murtomaki och
24 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
Melalaks; Ristijarvi, Lampovaara; Hyrynsalmi, Salmi; Simo, nara Marostenmaki.
var. paltamoénse. Skild genom smalare och mer utdraget smalspetsiga holkfjdll. Stjelkbladet varierar fran stérre iin eller lika med inre rotbladet, och da vid basen utsparradt langtandadt, till mindre eller nastan f6rkrympt samt helbraddadt; rotbladen smalare an hos #H. parcidentatum, lansettlika — tunglika, men stjelkbladet deremot vanligen aggrundt lansettlikt, ofta lika bredt med eller bredare an rotbladen; hos H. parcidentatum vanligen smalare an de elliptiska eller aggrunda rotbladen. — Paltamo, Melalaks, ang.
32. Hl. caesiiceps Brenn. |. c. p. 118. — Paltamo, Kem- pala och Melalaks angsholmar; Sotkamo, Naapurinvaara; Risti- jarvi, Lampovaara; Puolanko, Pitkéli; Simo, Palovaara i gran- skog pa griansen emot Tervola och Rovaniemi; afven funnen i Onega-Karelen, Pertnavolok; samt i Gustaf Adolfs socken och Nurmijarvi.
33. H. caesiiflorum Norr!. Mell. Skand. Hier. p. 96, Almaqvy. Stud. p. XV, subsp. 5. — Sotkamo; dessutom insam- lad fran Kuusamo, livaara; Enare lappmark, Kultala; ryska Ka- relen; samt flerstaédes i sddra Finland.
o4. H. cincinnulatum Brenan. |. c. p. 119. — Kajana, Leihuvaara; Sotkamo, Naapurinvaara; for dfrigt vid Kuopio samt flerstades i s6dra Finland.
35. H. chlorellum Sael. & Norrl. i Herb. Mus. Fenn. ed. II p. 151, Norrl. Mell. Skand. Hier. p. 97. — Sotkamo, Naa- purinvaara; dessutom insamlad fran Onega-Karelen; Libelits; Saaminge; Ruokolaks; Joutseno; Villmanstrand; Luhango; Hattula; Borga och Wiborg.
36. H. diminuens Norrl. Mell. Skand. Hier. p. 87. — Kajana; Paltamo, Aurala; Simo, Palovaara, pa griinsen emot Ter- vola och Rovaniemi; afven funnen pa flere stallen i Kuusamo; i Enare lappmark, sasom Kultala; samt vid floden Ponoj i ostli- gaste delen af Kola-halfon.
37. Hi. seabratam. Stjelk 35—55 cm, nagot vek, svagt stjernharig eller nastan glatt, upptill straf af mycket sma taggar, 0—1-bladig; blad sma, fasta eller temligen tunna, rotblad 5—8, langskaftade, aggrunda eller aflanga — aflangt lansettlika, rund-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 25
eller kortspetsade, stundom smalt omvandt aggrunda, glest grof- tandade — niastan bugtbraddade med sma tandaimnen, niastan glatta, fint harbraddade, undertill glest eller langs nerven tiatare krushariga, de inre langs nerven stjernhariga, stjelkblad vid basen eller litet hégre upp, langskaftadt, mycket smalt och langspet- sadt, for 6frigt som inre rotbladen; korgar 4—10, sma, i enkelt eller nastan klynnegrenigt qvastlikt knippe, med nagot utstaende, raka, laingre eller kortare, strifva, tunnt stjernludna, kort men ganska groft svart- eller ljusspetsadt hariga, glest fint glandelha- riga skaft, stundom anda ned fran stjelkbladvecket ; holkar morka, 8—10 mm hoga, smala, med smal bas, nedtill foga stjernhariga, taitt bekladda med samma slags har som pa skaften samt in- blandade sma glandelhar, /fjdll temligen smala, jemnt afsmal- nande, spetsiga eller nastan trubbiga, enfargade, de inre ljusare;, stundom med smal mork rygglinie; blommor mycket smala, stift morka. — Simo, Marostenmiaki, ang; afven funnen i Kuusamo, vid Paanajirvi, Mintyjoki. — Utmarkt genom sina sma korgar och sina tatt kort svarthariga holkar och skaft. Ett och annat rotblad stundom med nastan tvar bas.
38. H. holophyledes. Skild fran H. holophyllum Brenn. Sydf. Archier. p. 127 endast genom brist pa stjernhar pa hol- karna och taéta sma glandelhar pa korgskaften, hvilka glandelhar smaningom aftagande stracka sig anda ned till stjelkens midt, hair med inblandade spridda morkfotade korta hvita har. -— Kajana.
39. HL. orbicams Almay. i Stenstr. Varml. Archier. p. 23, Stud. XVIII, subsp. 10, DahlIst. Hier. exs. il, 38. — Mu- hos, Papinsaari; Pudasjiarvi, Laivala, ang vid Ranuanjarvi.
40. Hi. caliginosum Dahlst. Hier. exs. I, 63. Stelk 3—6 dm, vek, ehuru stundom grof, glest hvitharig eller glatt, upptill med svartfotade har och sma glandelhar, O--1-, stundom 2-bladig; rotblad 4—5, langskaftade, aggrunda eller elliptiska, trubbiga, med hjertlik eller tvar bas, — nastan aflanga, trubbiga, eller ovala eller lansettlika, kortspetsade, grundt tandade — na- stan bugtbriiddade eller helbraiddade med sma tandamnen, glest korthariga, undertill langs nerven, afvensom skaften tatt langha- riga, stjelkblad litet, mycket kort — oskaftadt eller det nedersta langskaftadt, aggrundt eller aggrundt lansettlikt, nastan otandadt,
26 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
undertill stjernharigt; blomkorgar 2—8, jemnhéga, pa temligen langa, foga utstaende, tunnt stjernludna, tatt langt glandelhariga, 2—3-blomstriga skaft, stundom med langa 2-blomstriga skaft lagre ned; holkar 10—12 mm héga, temligen vida, svart- eller ljusare gréna, titt langt glandelhariga, med spridda enkla svarta har, utan eller vid basen med glesa stjernhar, /jall temligen breda och trubbiga eller smala och nistan spetsiga, de inre ljuskan- tade; stiff mérka. — Paltamo, Paltaniemi; Sotkamo, Vuokatti Péllyvaara, och Kokkovaara; aifven funnen i Kuusamo; pa Va- lamo; samt i Onega-Karelen, Pertnavolok och Kasjolma. — Skild fran H. orbicans Almqy. genom vidare holkar, bredare fjiill och smalare blad, hvaraf stjelkbladet mycket kortskaftadt med vigglik bas; fran H. subcrassum Almqv., Dahlst. Hier. exs: Il, 36, subsp. 11 pellucidum (Laest.) var. 2, Almqy. Stud. p. XX, hufvudsakligen genom mindre utstaende, niistan raka korgskaft, enkla svarta har bland holkarnas glandelhar och bredare bladbas med grundare tinder. Paminner afven med afseende a holkarna om fodljande art, H. nigroglandulosum Loénnr., men skiljes for- utom genom bladen genom lingre korgskaft, stérre holkar och langre glandelhar.
41. H. nigroglandulosum Lonnr. i Ofvers. af Vet. Akad. forhandl. 1882, n:o 4, p. 72; subsp. 9 Almqv. Stud. p. XVII; H. * melanolepis Norrl. Mell. Skand. Hier. p. 87. — Pal- tamo, Melalaks, ang; Sotkamo, Halola, och Vuokatti, toppen af Péllyvaara; afven funnen i Onega-Karelen och flerstides 1 sddra Finland.
var. hastifolium. Inre rotbladen jemte det temligen lang- skaftade stjelkbladet utdraget triangulirt eller triangulart aggrundt, vid basen djupt tandadt med ratt utstaende spetsiga flikar, utan stjernhar; korgsamlingen glesare; holkarna litet stérre och lju- sare. — Sotkamo, Halola, Naapurinvaara, bordiga angar.
42, Hi. pseudopellucidum. Stjelk omkring 45 cm, med den mérka basen och under bladens vidfastning krusigt hvitha- rig, for Ofrigt med spridda eller glesa fina hvita har, ofvanom dfre stjelkbladet glest och mycket fint, under korgsamlingen tatt glandelharig, 1—2-bladig; blad sma, tunna, |jusa, helbraddade, med eller utan enstaka mycket sma tandimnen, rotblad fa, lang- skaftade, bredt elliptiska — lansettlika, kort uddspetsade, pa bada
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 27
sidor temligen tatt korthariga eller undertill langs nerven langha- riga, kort harbraddade, nedre stjelkbladet temligen langskaftadt, bredt lansettlikt — aflangt, rundspetsadt med kort udd, det 6fre kortskaftadt, aggrundt lansettlikt, smalspetsadt, undertill tatt kort- och stjernharigt; blomkorgar sma, omkring 8—10, jemnhéga, pa temligen korta, nastan uppriata och foga béjda, tunnt stjern- hariga, mycket tatt fint glandelhariga skaft; holkar 9—10 mm hdga, temligen smala, med rundad bas, morkare eller ljusare grona, mycket starkt fint glandelhariga, med eller utan mycket sparsamma stjernhar langs de fataliga, jemnbredt lansettlika, breda och trubbiga eller nistan spetsiga, enfargade eller svagt ljuskantade fjdllens kanter; kantblommor korta, stift morka. — Puolanko, Jokela, &ng. — Skild fran hufvudformen af subsp. 11 pellucedum (Laest.) Almqv. Stud. p. XIX, A. meticeps Almq v. & Dahlst. Hier. exs. IV, 57 genom mycket lagre holkar med rundad bas och kortare, bredare fjall, tata fina glandelhar pa holkar och skaft och endast sma tandéimnen pa de sma helbrad- dade bladen, af hvilka de yttre rotbladen aro rundadt elliptiska, de inre lansettlika eller smalt ovala med smal bas.
43. Hi. diaphanoides Lindeb. Hier. Bidr. p. 11; A. me- dium Jord.?, Lindeb. Hier. Scand. exs. n:o 123.
var. flocculiferum Brenn. Sydf. Archier. p. 105. — Yli- kiiminki, Marttila, med blandskog bevuxen fastare mark i karr; for Ofrigt flerstaédes i landet samt i ryska Karelen och pa 6n Kil- din i Ishafvet utanfor Kola-fjorden.
44. Hi. diaphanellum. Stjelk 25—45 cm, glest stjern- och hvitharig, upptill mer eller mindre tydligt fintaggig, med korta svarta glandelhar, vid basen brun, 1—2-bladig; blad tunna — temligen fasta, ljusgréna, rotblad 3—5, kort — langskaftade, om- vandt aggrunda eller elliptiska — ovala eller lansettlika, kort- spetsade, glest hvasst sagtandade —- nastan helbraddade, star- kare eller svagare langhariga, harbraddade, stjelkblad lang — oskaf- tade, ofta af rotbladens storlek, sillan mindre, for dfrigt som dessa; korgar temligen sma, fataliga, hogst 10, pa temligen korta, stundom foérlangda, nistan upprata, raka eller svagt bagbdjda, tunnt stjernludna och tatt men vanligen fint glandelhariga skaft; holkar morkgrona — nistan svarta, 8—11 mm _ hoga, smala, med rundad eller smal bas, tatt glandelhariga, fjdll breda, uppat
28 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
foga afsmalnande, trubbiga, de inre bredt ljuskantade, basfjallens kanter med stjernludd; blommor korta, stef¢ svagt dunkla. — Puolanko, emellan Pitkaélaé och Honkamiaki; Muhos, ang vid kyr- kan och Papinsaari holme i Uleaelf; Ylikiiminki, Perttula; Pudas- jarvi, Ilvis; Simo, Ruona, backe vid elfven, samt vid kyrkan; Kemi, Valmari; afvensom i Kuusamo, niira kyrkbyn. — Skild fran N:o 50 AH. pycnadenium hufvudsakligen genom mindre och sma- lare holkar, fran H. diaphanum Fr. dessutom genom mer stjern- ludd pa holkarna och mer jemnbreda fjill, samt farre stjelkblad.
45. HW. hebecalyx. Stjelk 25—45 cm, spad, glest stjern- och hvitharig — nistan glatt, nedtill violett, 1—4-bladig; blad sma, tunna, rotblad fa, kortskaftade, omvandt aggrunda eller, lik- som de oskaftade stjelkbladen, lansettlika, kortspetsade, glest smalt hvasstandade, stundom med utstaende tander, mer eller mindre stjernhariga, foga harbraddade; korgar sma, 2—6, pa korta eller foga utdragna, upprata, tunnt stjernludna, kort mérkfotadt hariga skaft med fina glandelhar; holkar mérkgréna, 8--9 mm hoga, med rundad bas, glest stjern- och glandelhariga, af temligen breda, nistan jemnbreda, trubbiga, enfargade fjdll; blommor korta, stift dunkla. — Paltamo, Heiskala. — Skild fran H. caespiticola Norr | genom breda och trubbiga holkfjall, i spetsen utan ullhar, samt korta morkfotade enkla har jemte glandelharen pa de upprata korgskaften, utan glandelhar pa stjelken, blad mer eller mindre stjernhariga, stundom endast langs kanterna; fran fdljande, Z. tenellum, genom upprita hariga korgskaft och stjernhar pa bladen.
var. minutellum. Mycket liten och spad, blad nastan utan stjernhar, holkar mycket sma, basfjdll med filtludna kanter. — Sotkamo, Vuokatti i trakten af Laaso.
46. H. tenellum. Skild fran A. hebecalyx genom ut- staende harlisa korgskaft, liksom holkarna med jemforelsevis - grofva glandelhar; bladen tunna, grasgréna, stjelkbladet vanligen ensamt, litet, med mycket fa och otydliga stjernhar; skild fran H. diaphanellum genom spidare vaxt, mycket smala, foga hariga blad och utstaende korgskaft; fran H. caespiticola Norrl. genom breda, trubbiga holkfjall, gréfre glandelhar och utstaende korg- skaft. — Sotkamo, Kourulehto vid Tipasjoki.
47. WH. subpellucidum Norr!. Mell. Skand. Hier. p. 104.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 29
— Kajana; Paltamo, Kempala och Melalaks, holmar och ing; Ristijarvi, Saukkovaara; Pudasjarvi, Haara-Hiltunen vid Siurua- joki; Muhos, emellan Halola och Lepinniemi; Limingo; afven fun- nen i Onega-Karelen, Jankajirvi.
var. dentatum. Blad temligen stora, tunna, med hvassa utstaende tander, stjelkblad temligen langskaftade. — Kiiminki, Ukkola samt emellan Ukkola och Mannila; Pudasjiarvi, Lepola samt emellan Ikonen och Asmunti vid Siuruajoki.
var. amplifrons. Nedre stjelkbladet af de inre rotbladens storlek eller stérre, och liksom det innersta rotbladet stundom utdraget tandadt, tydligt skaftadt, det dfre smalare, nagot eller mycket mindre, kort- eller oskaftadt; korgsamlingen qvast- eller flocklik, akladiet 25—35 mm, hvitspetsade har pa korgskaft och holkar; for Ofrigt som H. subpellucidum, hvilken stundom Afven har inblandade har pa holkarna. -- Paltamo, Melalaks, fing; Ris- tijarvi, Saukkovaara; a4fven funnen i Ulea.
48. Hi. conolepis. Stjelk 3—6 dm, glest harig och stjern- harig — nastan glatt, nedtill violett, 2—4-bladig; blad tunna eller temligen fasta, rotblad 3—7, stundom vid blomningen bortviss- nade, temligen langskaftade, ovala — lansettlika, stjelkblad tem- ligen langskaftade -— oskaftade, lansettlika — aggrundt lansettlika, kortspetsade, uppat smaningom mindre, alla glest tandade — nastan helbraddade, foga hariga eller glatta, de dfversta undertill stjernhariga; blomkorgar 3—8 i hopdragen samling, vanligen med korta, upprata, stjernludna och sparsamt glandelhariga skaft; holkar morkgrona, 9—10 mm hdéga, temligen vida med tvar bas, nedtill temligen tatt och stundom Afven pa fjallens kanter och spetsar glesare, undantagtvis helt och hallet, stjernludna, med glesa glandelhar, fjdll korta och breda, mot den trubbiga eller nastan spetsiga spetsen smalt triangulart eller kagellikt afsmal- nande, ijuskantade, med undantag af de yttersta; blommor smala, stift morka. — Paltamo, Melalaks, ang; Kuhmo, Hietapera i Ka- terma by; Ristijarvi, trakten af Uura vid Kiehiméanjoki; Ylikii- minki, Perttula; Utajarvi, Vaala, ang vid Uleatrask. — Skild fran Hf, diaphanum Fr. genom titare korgsamling, stjernludna holkar och morka stift; fran H. extenwatum Norrl. Mell. Skand. Hier. p. 106 hufvudsakligen genom vidare, glesare glandelhariga holkar med kortare och bredare, bredspetsade fjiill.
30 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
49. H. atriplex. Skild fran narmast foljande, H. pycna- denium, genom glatt eller niastan glatt stjelk, tjocka, nastan lader- artade blad, 2—3 foga hariga stjelkblad, vinkligt fatandade, lik- nande bladen hos Atriplex patula, mindre starkt glandelhariga korgskaft och holkar, samt foga eller intet stjernludd pa de yttre, upptill mer afsmalnande langfjdllens kanter och spets. — Paltamo, Melalaks.
50. H. pyenadenium. Stjelk 3—6 dm, hvitharig med spridda stjernhar, upptill glest fint glandelharig, vid basen brun, 1—2-bladig; blad tunna, rotblad 4—6, med vingkantade, langha- riga skaft af bladets langd — halften kortare, de yttre elliptiska, kort uddtandade, de inre omvandt aggrunda eller tunglika — lan- settlika, kort uddspetsade — kortspetsade, glest smal- eller hvass- tandade, hariga, stjelkblad kortskaftade, ovala — lansettlika, kort- spetsade, hvasstandade, hariga, det 6fre stundom med glesa stjern- har undertill; korgar 2—7, jemnhdga, pa temligen korta, raka, utstaende, eller foga bdjda, stjernludna, tatt glandelhariga skaft; holkar 10—11 mm héga, vida, med rundad bas, svartgréna, tatt och fint glandelhariga, med stjernludd vid basen och langs de yttre, enfargade fjaillens kanter, fjdéll mycket breda och trubbiga, nastan jemnbredt aflanga, de inre ljuskantade; kantblommor korta, stift moérka. —- Kajana, Leihuvaara; Muhos, ang vid kyrkan; af- ven funnen i Vosnessenje vid Svir. — Narmast beslagtad med Hi. diaphanum Fr., fran hvilken den skiljes genom farre, langre skaftade stjelkblad samt bredare och trubbigare, nastan jemnbreda holkfjall, med stjernludd langs kanterna, och morka stift.
51. HM. imbricarium. Stjelk 25—40—50 cm, stjernlu- den, féga langharig, upptill med svartfotade hvita har och med eller utan enstaka sma glandelhar, vid basen brun, 1—3-bladig; blad tunna, rotblad 2—5, temligen lang — niastan oskaftade, elliptiska eller omvandt aggrunda eller tunglika — aflanga eller lansettlika, kort uddspetsade, glest och groft hvassagade —- na- stan bugtbraddade, hariga, stjelkblad kort — niastan oskaf- tade, lansettlika -— Aggrundt lansettlika, kort -—- temligen langspetsade, med fa utdragna, nastan utstaende tander ne- danom midten eller nistan helbriddade, undertill foga eller glest stjernhariga; korgar temligen stora, 3-10, med temligen langa, upprita, stjernludna, glesare eller tatare glandelhariga skaf?, stun-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 31
dom med inblandade svarta eller svartfotade hvita har, sidoskaf- ten jemnhoga eller ofverskjutande; holkar mérkgréna, 11—13 mm hoga, vida, med rundad bas, nedtill taétare, upptill glesare eller endast pa fjallens kanter eller spets stjernhariga, tatare eller gle- sare glandelhariga, stundom vid basen med korta svarta eller ljusspetsade har, med breda och trubbiga, nastan jemnbreda fall, de inre ljuskantade; kantblommor korta och breda, stift moérka. — Paltamo, Paltaniemi och Melalaks holmar samt holme i elfven ofvanom Kajana; Sotkamo, Naapurinvaara, ang. — Star narmast H. pycnadenium och skild genom liangre, uppriita korgskaft och vanligen stérre holkar med mera stjernludd, icke allenast pa fjall- kanterna, samt glesare glandelhar; skild fran H. subpellucidum Norrl. genom stérre och vidare holkar af mycket bredare och trubbigare fjall.
52. H. interspersum Brenn. Sydf. Archier. p. 131, Hi. intermixtum Brenn. |. c. p. 103. Varierande med 1- eller 2-—4-bladig stjeik, morka eller ljusa, glest groftandade eller sma- tandade blad, de yttre rotbladen stora och tunglika eller sma och elliptiska, holkar och skaft mer eller mindre starkt ljusspetsadt hariga och glandelhariga, ofta sasom hos H. vulgatum Almqvy. de aldre starkare hariga, de yngre mer glandelhariga (se Brenn. l. c. p. 93 och 94). — Paltamo, Hyrylanmaki och Kiehimanjoen- suu; Ristijarvi, trakten af Uura vid Kiehimanjoki, samt Lampo- vaara; Hyrynsalmi, Salmi; Puolanko, Pyssyla, ang; Muhos, Karhu; dessutom insamlad fran Kiuruvesi: Ruokolaks, Nasakkala, fugtig ang; Pyttis, Ristisaari; samt Vosnessenje vid floden Svir. — Skild fran H. pycnadeniwum genom holkarnas och skaftens beklidnad samt smalare fjall; fran A. diaphanoides Lindeb. genom vidare holkar samt holkarnas och skaftens bekladnad; fran H. incur- rems Sael. i Herb. Mus. Fenn. ed. II genom bredspetsade trub- biga holkfjall, vanligen med féga glandler; fran H. atricomum Brenn. Sydf. Archier. p. 105 genom vanligen bredare holkfjill med ljusspetsade har; fran H. hemipsilum Brean. |. c. p. 106 genom bredare och trubbigare, nastan enfargade holkfjall, med har och glandler anda till spetsen.
55. HL. imeurrens Sae!l. i Herb. Mus. Fenn. ed. Il — Sotkamo, Halola; Kuhmo, Hietapera vid Ontojarvi; for 6frigt fler- stades i sOdra Savolaks och sédra Tavastland. — Blad stundom
32 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
regelbundet smatandade — helbraddade, korgskaft stundom glest hariga och glandelhariga.
54. Hi. atricomum Brenn. Sydf. Archier. p. 105. — Pal- tamo, Melalaks; dessutom insamlad fran Idensalmi, torr ang; Viitasaari; Larsmo; Saiaksmaki; Uguniemi; Mantschinsaari i La- doga; och Hogland.
55. Hi. hemipsilum Brenn. 1. c. p. 106. — Paltamo, Melalaks, ang; Ristijarvi, Saukkovaara; Puolanko, Pyssyla; Kemi, holme utanfor elfsmynningen; afven funnen i Kuusamo, Paana- jarvi: Onega- Karelen, Dvoretz, angstufvor, Pertnavolok och Mund- jarvi; samt Pyttis, Ristisaari. — Skild fran A. cnterspersum Brenn. genom smalare, spetsiga, ofta ljusare, i spetsen nastan harlosa holkfjall. En del exemplar likna A. paltamoénse, men skiljas genom tunnare, mer likformigt tandade blad samt mindre och smalare holkar, nastan utan stjernhar. — En narstaende form, H. ponojense, fran Ponoj pa Kola halfOn, utmarkes genom rik blomstersamling med glandelhariga skaft och ljusa, glest stjern- hariga och tatt kort hvithariga och glandelhariga holkar, stora langskaftade, omviandt aggrunda eller ovala — lansettlika rotblad, de flesta obetydligt tandade — niastan helbraddade.
56. HL. elzeodes. Stjelk 32—50 cm, grof och styf eller spiid, glatt eller upptill obetydligt finharig, med brun bas, O—1- bladig; blad fasta eller temligen tunna, ljusa, rotblad 4—5, kort violettskaftade, omvindt aggrunda eller elliptiska — ovala eller lanseltlika, kortspetsade, glest hvasst sagtandade, glatta eller myc- ket gleshariga, glest harbraddade, de yttre undertill violetta, stjelk- dlad oskaftadt, lansettlikt, smalspetsadt, glest hvasst sagtandadt, undertill obetydligt fin- och stjernharigt; korgar 4—8, temligen tatt sittande, pa svagt bagbdjda, stjernludna, glest fint glandel- och svartfotadt hvithariga skaft, de yttre nagot dfverskjutande; holkar morkt olivgréna, 8—10 mm _ héga, smala, pa den mor- kare basen obetydligt stjernhariga, af temligen breda, enlargade eller de inre foga ljuskantade, jemnt afsmalnande, trubbiga eller nistan spetsiga, glest eller foga glandel- och hvitspetshariga /jdll ; blommor korta, stift morka. — Ristijairvi, Saakkovaara; Puolanko, Pyssyla. — Skild fran A. coniops N orrl. genom foga hariga blad, hariga korgskaft, mOérkare, niastan nakna holkar och bredare, enfar- gade fjall; fran H. hemipsiium Brenn. genom 0—1-bladig stjelk,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 33
bredare blad och kortare och bredare holkfjall med mycket fa glandelhar; fran H. laeticolor Almqv. Stud. p. XXIII genom bre- dare och trubbigare holkfjall med hvitspetsade har jemte glandel- -haren.
57. Hl. caespiticola Norrl. i Herb. Mus. Fenn. ed. IL. Stjelken upptill med spridda, korgskaften vanligen med tata sma glandelhar; blad vanligen undertill langhariga, stjelkbladen, atmin- stone de 6fre, pa bada sidor stjernhariga; holkfjdllen mer eller mindre stjernhariga, kort ullhariga i spetsen. — Kajana; Ulea, Pukki; Pudasjarvi, Laivala vid Ranuanjarvi och Ritvanojansuu ; for Ofrigt insamlad fran Idensalmi; Pielis, Lieksa; Libelits; Viita- saari, Hakola; och ryska Karelen. — Varierar med inga eller mycket fa korta glandelhar pa holkar och skaft: blad stundom ljusa. Ylikiiminki kyrktrakt; Pudasjarvi, Ritvanojansuu; och Neder- Tornea, Kalkkimaa.
58. Hi. abradenium. Till habitus lik AH. caespiticola Norrl., men holkarna med breda och trubbiga, hinnkantade eller endast i spetsen hinnaktiga /fjdll, liksom de upprata skaften med kortare eller langre, glesare eller tatare, mycket fina glandelhar, for Ofrigt glest stjernhariga — nastan nakna, i spetsen ullhariga, liksom skaften utan enkla har. — Paltamo, Mieslahti; Sotkamo, Naapurinvaara; Kuhmo, vid Pajakka. — Genom sina breda och trubbiga, tunna holkfjall paminnande om 4H. dilucidum Brenn., men holkarna mycket mindre och smalare samt fullkomligt har- ldsa och dessutom vanligen flerbladig.
59. Hi. barbatulum. Stjelk 24—40 cm hog, vek, stjern- och utstaende fint langharig, 2-bladig; blad \jusgr6na, tunna, rot- blad omkring 4, kortskaftade, de yttre smalt elliptiska, de inre och de kort — oskaftade stjelkbladen smalt eller aflangt lansett- lika, kortspetsade, helbraddade eller foga tandade, hariga och har- braddade, stjelkbladen, i synnerhet det Ofre, pa bada sidor stjern- hariga; korgar 4—10, med korta, upprata, stjernludna, tatt ha- riga och fint glandelhariga skaft, jemnhdga eller med Ofverskju- tande sidoskaft; holkar gragréna, 8-10 mm hoga, med rundad bas, Ofverallt stjern-, kort hvit- och glandelhariga, med gula glandler, fjdéll temligen breda, jemnt afsmalnande, nastan enfar- gade, i den trubbiga eller foga spetsiga spetsen starkt ullhariga:
3
34 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
blommor korta, stift svagt dunkla. -- Paltamo, holme i elfven niira Kajana. —- Skild fran niirstaende H. penicillatum Brenn. Sydf. Archier. p. 98 genom starkt hariga korgskaft och mer stjernludna, i spetsen ulliga holkfjall samt langhariga blad. Pa- minner genom sina stjernludna, tunnfjalliga holkar om H. ka- nuense Brenn. och A. dilucidum Brenn.
Il. Piloselloidea.
1, H. corymbiforme. Stjelk 46—60 cm, temligen spad, upprat, mer eller mindre stjernharig, vid basen tatt, hégre upp glesare ljusharig af 2—3 mm langa har, under korgsamlingen temligen tatt mdrkare borstharig, med eller utan enstaka sma glan- delhar, till ?/; och hégre upp 2—3-bladig; blad fasta, nagot bla- grona, tunglika — smalt lansettlika, kort- eller de 6fre oskaftade, kort-, vanligen snedspetsade, med sma glesa tand’mnen, ofvan med spridda — enstaka stjernhar och vid kanten glest styfhariga, undertill mycket svagt eller langs nerven tiitare stjernhariga och mycket glest eller endast langs kanten och nerven lang- hariga, utan glandler; korgar temligen stora, 8—12 i jemnhég, gles, qvastlik samling, med narsittande — temligen afligsnade, starkt borsthariga grenar, med eller utan spridda sma glandel- har, akladiet 4—10 mm; holkar 7—8 mm héga, smala, med af- smalnande bas, starkt svartfotadt langhariga, isynnerhet vid ba- sen; fjdll temligen breda och trubbiga eller nagra inre spetsiga, de yttre otydligt, de inre tydligt ljuskantade, langs midten svarta och tatt stjernhariga med fa mycket sma glandelhar. — Hyryn- salmi, Vaisala, ang vid Kytdjarvi. — Skild fran éfriga Cymosa genom sina sparsamt hariga blad, sin qvastlika korgsamling och brist pa glandler.
2. Hi. pubescens Lindbl., P. pubescens (Lindbl.) var. 2. Norrl. Pilos. Fenn. p. 170, H. cymoswm L. IX cymigerwm subsp. pubescens Lindbl. 1. normale N. P. Hier. Mitt. Eur. p. 417. — Paltamo, Melalaks och holmarna derinvid; Sotkamo, Naapurin- vaara; Puolanko, Katvala vid sjén Vilpuus; Utajirvi, Kurimo ; Ylikiiminki, niira kyrkan; Muhos, Lepinniemi vid Uleaelf; »allmiint i Sotkamo och Paltamo, synnerligen rikligt p& Naapurinvaara> Norrl henge Tt, fi: P.F. 99.
var. contractum Norrl.1.c. p. 169, subsp. pubescens Lind bl. 2. hirsutwlum N. P. |. ec. — Ristijarvi, Térmila; Utajarvi, Kurimo.
36 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
»
3 H. firmicaule Norrl. |. c¢. p. 168, H. cymosum IX cymigerum subsp. N. P. J. ¢. p.419. — Ristijarvi, Tormala; Sotkamo, Naapurinvaara, enl. H. P. F. 97; »Sotkamo och Paltamo, ganska allmant» Norrl. |. c. p. 169.
4. HL. suomense Norrl. |. ¢. p. 163, H. cymoswm IX cymigerum subsp. N. P. |. ¢. — Paltamo, Melalaks holmar i Ulea- triisk; Sotkamo, Sopala; Ristijarvi, Saukkovaara; Utajarvi, Sanki och Vaala: Muhos, Lepinniemi; Ylikiiminki, Runtti och Perttula; Pudasjirvi, Laivala vid Ranuanjarvi; »uti Kajana (Osterbotten (Sotkamo, Paltamo) mycket allman» Norrl. 1..c. p. 165.
5. H. neglectum Norrl. |. c. p. 160, A. glomeratum Fr. subsp. N. P. 1. ¢. p. 470. — >Allman i Kajana Osterbotten (Paltamo, Sotkamo)» Norrl. |. ¢. p. 161.
f. longifolium,. »foliis angustioribus vulgo longe acuminatis, squamis involucri sat angustis subacutis> Norrl.-l ehpirielbees Kajana; Paltamo, Melalaks och holmarna derinvid; Sotkamo, Naapurinvaara; Ristijarvi, vid Uura vid Kiehimanjoki, Saukko- vaara och Tormali; Puolanko, Salmis; afven i Kuusamo (»en na- got afvikande form» Norrl. 1. c.).
f. brevifolium. >foliis brevioribus pilis saepe nonnihil longio- ribus, anthela saepe sat regulari et squamis invol. latioribus ma- gisque obtusis» Norrl. 1. c. — Kajana, Aurala; Paltamo, Mela- laks; Sotkamo, Halola; Utajarvi, Sank.
6. H. sphacelatum Norrl. | c. p. 162, a ueniticte Fr. subsp. detonsum Norrl 8 N. P. 1. c. — Paltamo, Kivimaki och Paltaniemi; Sotkamo, Vuokatti och Naapurinvaara; Utajarvi, Kurimo; >uti Kajana Osterbotten allman» Norrl. 1. ¢ p. 163.
7. HL. detonsum Norrl. |. c. p. 156, A. glomeratum Fr. subsp., « genuinum N. P. 1. c. — Kajana, Pollovaara; Paltamo Paltaniemi och Kiehiminjoensuu; Hyrynsalmi, Salmi; >uti Ka-, jana Osterbotten (Sotkamo, Paltamo) Ofverallt allman men mest blott glest spridd> Norrl. 1. c. p. 158.
8 HL galactinum Norrl. |. c. p. 154, A. glomeratum Fr. subsp. ambigwum Ehbrh., N. P. |. ¢. p. 465. — Kuhmo, kyrk- byn och Lentiira, Kovaia.
9. HM. austerulum Norrl. |. c p. 146, A. Zzzanum Tausch, N. P. 1. c. p. 718. — Sotkamo, Naapurinvaara, H. P. F. “ef »allmiint pa Naapurinvaara och kring Tikkalanniemi i Sot-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 37
kamo, samt vid Kajana flerstiides» Norrl. |. ¢ p. 147. — I Hel- singfors universitets samlingar finnes fran Ulea ett litet (82 em hégt) spensligt exemplar med litet bredare, niastan spadlika, lang- skaftade blad,4 blomkorgar och nagot kortare och bredare, men spetsiga, sparsamt hariga och glandulésa_ holkfjiill.
10. HM. imerassatum Norrl. |. c¢ p. 144. — Kajana ; >atskilliga stillen i Kajana Osterbotten, vidare i Kuusamo» samt >en narliknande form spridd i éstra Finland inda till Kuusamo» Norrl. |. © p. 145 och 146.
11. HM. pilipes Sael, Norrl. 1c. p. 141, H. cymosum L. IX cymigerum subsp., 1. pilosiceps N. P. 1. c. p. 419. — Kajana, Aurala; Paltamo, Paltaniemi; Tyrniva, Angeslevii; Temmes, Ol- lila; Uleaborg; Muhos, nara kyrkan, prestgarden, Papinsaari och Halola; Utajaérvi, Lohipainua; Kiiminki, Ukkola; Ylikiiminki, néra kyrkan; Pudasjarvi, Ritvanojansuu och Laivala vid Ranuanjirvi: Sotkamo, Naapurinvaara, H. P. F. 79; en afvikande form i Rova- niemi enl. Norrl. l. c p. 142 och 144.
12. H. dimorphoides Norrl. 1. c. p. 133, A. Norrlini 1. longipilum N. P. 1. c. p. 473. — Paltamo, Paltaniemi; Uta- jarvi, Myllyranta; Sotkamo, Tikkalanniemi, H. P. F. 72; »pa manga stiillen i Kajana Osterbotten> Norrl. 1. c p. 135.
var. « Norrl |. c, H. Norrlini 2. brevipilum N. P. 1. ¢. Sotkamo, Tikkalanniemi, H. P. F. 74.
f. subesetosum. Séiingel upptill foga harig och stjernharig: korgskaft utan har; blad féga tandade eller med knappt miirk- bara tandimnen. — Paltamo, Paltaniemi; Muhos, ang nira kyrkan. Liknande exemplar hafva insamlats i norra Tavastland, i Saari- jarvi, Saarikoski, och i Uurais, Kivisto.
15. Hl. exsurgens. Mycket hégviaxt, anda till 70 cm; skild fran H. kajanense var. excelsius genom kortare, glesare, och finare har samt mer stjernhar pa stdéingeln; spetsigare lan- settlika blad med titare har samt undertill och stundom ofvan, sirdeles langs kanterna, glest — temligen tatt stjernhariga; ge- nom rikare korgsamling af omkr. 15 korgar, féga hariga korg- skaft och merandels foga ljuskantade holkfjill. — Utajiirvi, Paa- vola i Sanki by, ang; Paltamo, Paltaniemi, ‘ng.
14. H. Kajamense Malmgr., Norrl. | ec p. 116, H.
38 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
aurantiacum L. VI decolorans subsp. N. P. |. c. p. 296. — Ka- jana; Sotkamo, Tikkalanniemi, H. P. F. 53.
var. excelsius Norrl. |. c. p. 119, A. pyrrhanthes subsp. diaphanum N. P. |. c. p. 342 & 849. — Puolanko, Pyssyla (»>exem- plar med tatare harbekladnad> Norrl. |. ce).
15. H. pseudo-Blyttii Norr!. |. c. p. 124, A. pyrrhan- thes V Blyttianum subsp. N. P. | c. p. 340. — Limingo, Ketu- maa: Temmes, Ollila; Ulea, Pukki, strand vid Uleaelf; Muhos, prestgarden och Lepinniemi; Utajarvi, Lohipainua och Kurimo, ang vid Kiiminkielf; Puolanko, Pyssyla; Ristijarvi, Mikkola; Kianto; Paltamo och Sotkamo, H. P. F. 63 och 64; >i Kajana Osterbot- ten Ofverallt allmant och ofta i stor ymnighet» Norrl |. c. p. 126.
16. Hi. Saelani Norrl. |. ¢ p. 121, & pyrrhanthes V Blyttianum subsp. N. P. |. ¢. p. 338. —- Limingo, Ketumaa: Ulea, Pukki, strand vid Uleaelf: Muhos, emellan Halola och Lepinniemi; Utajarvi, Myllyranta och Paavola i Sanki; Puolanko, Pitkala; Ristijarvi, Saukkovaara; Paltamo, vid Petajanlahti, Melalaks och Paltaniemi. Den af hr J. P. Norrlin i Pilos. Fenn. p. 123 upp- gifna fyndorten Kiiminki bér, sasom beroende pa ett misstag, utga. De nordligaste kanda fyndorterna dro alltsa Ulea, Pukki, och Utajarvi, Sanki, i Ostrob. borealis, samt Puolanko, Pitkala, 1 Ostrob. Kajanensis.
17. H. chrysocephaloides Norrl. |. c. p. 104, 4. pyr- rhanthes V Blyttianum subsp. N. P. 1 c¢ p. 339. — Kajana; Sotkamo, Naapurinvaara, Halola; Tikkalanniemi, H. P. F. 38 och 39: >i Kajana Osterbotten vid Paltamo kyrkoby och allmant pa friskare grasbevuxna platser kring Tikkalanniemi i Sotkamo> Norrl 1 ec. p. 108.
18. H. fennicum Norr!l. | c p. 107, A. spathophyllum subsp., 1. normale N. P. |. c. p. 391. — Temmes, Ollila (i Norrl. Lc p. 109 af misstag Muhos), blandskog af gran och bjork; Ylikiiminki, Marttila, elfstrand; afven i Siaraisniemi, Venetheito (Ostrob. media), fugtig ang.
19. H. nigellum Norrl. |. ¢. p. 112, H. spathophyllum subsp. N. P. 1. c. — Ulead. — Spad, narmast dfverensstammande med Norrl. H. P. F. 49, men stangeln upptill blek — nastan ofargad, jemte korgskaften med féga glandelhar: formodligen skuggform.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 39
20. H. brachycephalum Norr!. |. c. p. 97, H. spatho- phyllum subsp., 1. pilosiceps N. P. |. c. p. 392. — Kajana samt Tahkaranta; fifven i H. P. F. 29; »i Kajana Osterbotten allmiant> Norrl. 1. c p. 99 och 100.
21. Hi. cochleatum (N. P.) Norr!. Mell. Skand. Hier. p. 34, P. cochlearis Norrl. Pilos. Fenn. p. 100, H. floribundum Vimm. & Grab. subsp. suecicum Fr. y. isotrichum N. P. 1. ¢. p. 696. — Temmes, Ollila; Muhos, Halola samt emellan Halola och Lepinniemi; Utajirvi, Lohipainua vid Uleaelf; Ylikiiminki, ang vid Karahka sj6; Kajana: Paltamo, Melalaks; Sotkamo, Halola; Puolanko, Jokela, ang; afvensom Sotkamo, Naapurinvaara och Tikkalanniemi, H. P. F. 32 och 33; >i Kajana Osterbotten allmant — mycket allmant och flerstades 4fven i ymnighet» Norrl. l. ¢. p. 102.
22. H. suecicum Fr., Norrl. |. c. p. 92, A. floribundum subsp., « genuinum 1. normale N. P. |. c. p. 695. — Limingo, Ketumaa: Temmes, Ollila, ang; Ulea, nara Uleaborg och torr backe vid Konttinen; Muhos, ang nara kyrkan, Karhu, angsbacke, Lepinniemi och emellan Halola och Lepinniemi; Utajarvi, Myllv- rante vid Uleaelf: Kajana; Paltamo, Kivimaki, Paltaniemi, Mela- laks, 4ng och holmar derinvid, Kives; Ristijarvi, ang vid sjén: Hyrynsalmi, Salmi: Kianto; »i Kajana Osterbotten mycket allman» Worr, |*e.:p: 95.
var. Stipitifiorum (N. P.), A. florzbwndum IX scisswm subsp. N. P. l. c& p. 699. — Kiiminki, Ukkola, ang: Ylikiiminki, Karahka. ang; Pudasjarvi, Ilvis vid Nuorittanjoki.
var. pseudauricula (N. P.), H. floribundum subsp., 2. cal- vius N. P. |. c p. 700, P. suectca Fr. var. Norrl. H. P. F. 26. — Ulea.
23. H. coalescens Norrl. |. c. p. 80, A. Pilosella L. subsp. trichophorum y lasiosoma 2. N. P. |. c p. T70. — >All mant i Kajana Osterbotten> Norrl. Ll. ¢. p. 81.
24. H. prasinatum Norr!l. |. c. p. 78, A. Pilosella IX melanops subsp. N. P. |. c p. 772. — Paltamo, Murtomaki; Sot- kamo, Naapurinvaara; >anda till Kajana Osterbotten (64° 20’) mycket allmant och mycket ymnigt> Norrl. |. c¢.
f. erebrisetosum. Sfingel upptill mycket tatt, nedat gle- sare langt (2—3 mm) svartharig med upptill mycket tata, nedat
40 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
glesare korta svarta glandelhar; holk tatt, vid basen ljusspetsha- rig, upptill svartharig med instrédda fa sma glandelhar. — Sot- kamo, Halola. — Liknar H. Pilosella IX melanops subsp. tricho- soma 1. longipilum N. P. |. ¢ p. 145, exsicce. 235, men har ta- tare och kortare borsthar samt mycket tatare och nagot grOfre glandelhar pa stangeln.
f. fureatum. Nirmare basen 2-grenig; blad tunna, ut- dragna, undertill glest stjernludna. — Ylikiiminki kyrktrakt.
var. ovoideum Norrl. |. «, A. Pilosella IV latiusculwm subsp. oligochaetium 2. N. P. 1. c. p. 771. — Sotkamo, Naapu- WiNVaaLa, «laa rete 1D
2%. H. urnigerum Norr!l. |. c. p. 76, H. Pilosella IX melanops subsp. N. P. |. c. p. 772. — Paltamo, Murtomaki; Sot- kamo, Naapurinvaara, H. P. F. 12; »i Kajana Osterbotten temli- gen allmint» Norrl. i. c. p. 77. ;
26. H. tenuilingua Norr!l. |. c. p. 75. — »Mycket all- mint anda till nejderna norrom Kajana» Norrl. |. ¢. p. 76.
27. Hi. paucilingua Norr!. |. c. p. 74, H. Pilosella IV
latiusculum subsp. N. P. |. c p. 771. — Sotkamo, Naapurinvaara, OP ge ee 8
28. WN. Milmae Norrl. |. c. p. 70, A. Pilosella XI vul- gare subsp., 1. normale N. P. |. c. p. 773, — »Naapurinvaara 1
Sotkamo» Norrl. 1. c. p. 71.
29. HI. exacutum Norrl. |. c. p. 65, H. Pilosella subsp. subcaulescens 8. coloratum 5. N. P. 1. ec. — Hyrynsalmi, Vaisala vid Kytéjirvi; Pudasjirvi, Haara vid Siuruajoki; »vid Kajana, Murtomiki i Paltamo, samt Tikkalanniemi och Naapurinvaara 1 Sotkamo (64° 15’)> Norrl. 1. c. p. 66.
f. vid basen 2-grenig med en outvecklad blomknopp i skarm- bladvecket nara basen, blad blagréna, undertill tunnt — glest stjernludna, holkfjall foga stjernhariga, anda till nara spetsen langt svarthariga. — Kianto, tillsammans med AH. swecicwm Fr. och sannolikt hybrid emellan denna och H. exacutum.
a
Norddsterbottniska Hieracia, alfabetiskt fortecknade.
Synonymerna kursiverade.
abradenium ... pag. 33; 6 decolorans ..... pag. 38 ambiguum .5...... 36 dentatum var......29 amplitrous var..... 29 i @etOnsiiee Ste. a ais 36 arctophilum var. .. . 10, 11 | detonsum ...... , 36 SGPIGOMBM Ps. Gs," 5.3 32, 31, 6 diaphanellum ..... 27, 28, 5, 6 atriples: 2 As <n; « 30, 6 | diaphanoides...... 27, 31, 6 aurantiacum ...... 38 diaphanum ... 2... 38 austeralnne . [30 36 dilatatum var...... 12 diluverd@um:.. #2 tay 28, 22, 33, 34, 5
batpatuiam 2 iss. a: 30d, 6 diminuens 72... 5... 22 24.5,7 babrronium: en. st 21,19, 20,6 dimorphoides ..... Od Llyttianum ....... 38 botaipade: 26. 27. |. 10 elaecdes.*. Bb... a 20x 32, 6 brachycephalum .. .39 epacroileés 4m... . aie 14,5 Brennerianum..... 17,5 exactiuil .@F.......... 40, 4 brevifolium f...... 56 Cxcelsis~ Vis on 2 58 breviptilum ........ 3¢ GRSUEBONS =. Wess 2 a7
| exuviatum: 21. 2-0. c0- 18, 5 eaesuceps.22 -. 2.3... 24, 5, 6 eaesliflorum ..... .24,6 Teumicnnt 265s, eecsi a8 caespiticolan.. ..... oe, 22, 28,5,6 | firmicaule........ 56 ecaespitosa Db..,....< . 9 flocculiferum var. . .27 caliginosum ...... 20, 6, 7 floribundum. ......- 3 calowus ff. .\i..........39 forficulating*...... <2 18 ehlorellum #f. .4..... 24, 6 (urease mi Sh. : cee. 40 chrysocephaloides . .38 cincinnulatum ..... 24,6 galactinum....... 36 coalescens. ..°%..1.. 39 genuinum var...... 36, 39 eochlearis £480) re 39 glomeratum....... 36 cochleatum:'?. ....:7er. 39 graminiforme var. . . 8, 9 culoratum . 6.0. 2 6 we 40) eanaylodes.. .. 2... 12 hastifolium var. .. . 26,6 COMIOHS HARE wea 21, 22, 32,5,6 | hebecalyx........ 28, 6 eorolopis. .dFR «e006 29, 5, 6 hebescens var. ....21 contractum var... . .30 | hemipsilum ......67. 32, 31, 5,6 corymbiforme ..... 30 Etiiriab® \.. ABs. 05 «a eee 40 crebisetosum f. ....39 | hirsutulum 2... 00% 30 crocatifolium var. ..9 | holophyllodes ..... 25, 7 erocnialmi 1 asin" 2% 12 hymenacrum. ..... 17 CUFIRUME: 4-505 ee 18, 5 cymigerum oo. a2: 35, 36, 37 | imbricarium ...... 30, 23, 6 CHMOGEM 2. es 59, 36, 37 mcrassatum «. .....\.-: 3¢, 4
42 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
incurrens ...... pag. 31, 6 intermixtum ..... dl interspersum..... dl, 32, 5, 6
isotrichum var......
kainuense....... kajanense . 24:).5):). kuhmoénse var... .
laevius var.
lapponicum...... 19, 15, 5 lasiosoma var. .....989 latiusculum ...... 40 lavandulaefolium var. 10, 11 lingulaefolium var.. .9 longicuspis.......16 longifolium f..... 56 longipilum....... 30, 40 pe Ce 26 meiophyllum var. 15, 5 melanolepis . 5 Lee MANOS. 6 ak. ..c.- - 39, 40 microphyllum var...8 minutellum var... . .28 pecloctiia “~".5 . 36, 4 mipellunr iA (sss, 3S nigroglandulosum . . 26,6 normale! Hie... ..... 59, 38, 39, 40 Norrlimt . a. 283 BG obtusius var. .....18,5 oligochaetium ..... 40
OT DVO OB.< £9. 605 1: Za, 26, 6, 7
pallidiceps f..... paltamoénse var... parcidentatum....
paucilingua phyllopodum f.
pilipes -20.0@ £:5,). + PS a: Sa
Silesteeps fo. Ax pineiseola (f. 4/5) \<.. pohjolense ...... prasinatum...... prolixiforme ...... pseudauricula var... pseudo-Blyttii. ...
pseudopellucidum
ty ee |
18
24, 32 23. 40
87.4
39, 40 34, 39 19
14, 15, 16, 17,5
22, 24, 5, 6
| | |
pubescens
reticulatum......
rhombifolium var.
rigidifolium ..... riparium var. .... rosulare.:. 2) .". 4.
vicarium
AAzianum .@. 2 6.
ager ese ty ets
CUlgare Pie ins
... pag. dd pyenadenium .... pyrrhanthes......
30, 28. 31, 5, 6 38
Dacia’)... 25°. 5a 38 scaberrimum var....§ SCaUTeseIn .t.< ses 24.6.7 SOLRMEUE +, S's. ec ae Bo scololepis' ..%),.2%). . 15, 5 setosifolium®:,....:... 20, 6 similifolium ..... 22, 6 -sotkamoénse..... 2: spathophyllum .... .38, 39 sphacelatum..... 36 SLONACTUM 3 +s. « 12 stipitiflorum var... .39 subcaulestens 2s. 40 subcrocatifolium var. 9, 10 subesetosum f......37 sublineatum var. .. . 15,5 subpellucidum.... . 28, 29, 31, 5, 6 subscabrum var. ...8 subumbellatum ....18,5 succedaneum..... 16, 5 BUGCIEUIN . Ves). 2 a9, 40, 4 MEM SS TR 39 suomense . a6, 4 terielfam S20" 5. 28, 6 tenuilingua 2-22... 40 tomentusulum var.. . 21, 6 torsense swe ts. il trachyodon...... 18, 5 trichophorum ..... 39 trithosoma....... 40) umbellatum ..... 8, 4 umbellulatum var. ..8 arnigerom..@i, 12) is 5 40
19, 20, 21, 5, 6 40
36
Acta Societatis pro Fauna et Flora IFennica IX, nso 5.
I sammanhang med Norddésterbottniska Hieracia omnimnda
Hieracium-former.
angustum..... pag. 11
attenuatum var.....17 ganfornme’ < fs’. 20, 21 | corymbosum...... 11 crepidioides ...... 18
diaphomum 2.) 30... 28, 29, 30 | SOE TOITe s 5 se! ay 14 | Eupatorium....... 11
extenuatum ...... 29
Pret oo Sh 7 | holophyllum...... 25 lapiieotet o.-..2 24.36 19, 33, 6 | [po ia rn 13) 47
| ra re 19 |
meticeps ..... pag. 27 Patmengs “4. ie 2 11 pellucidam 02: 3..5..2.. 26, 27 penicillatum...... 34 POUNGJENHS. {2.4 Ses 32 prenanthoides ..... 13 MIPIOE IG 6 i. S05 sma 13 scapiforme. wiv). vex: 21 sparsifolium ...... 18 bE TOUTE Ges oe so 13 SRUCTADSUME Sw eed o5. 26 trichoeanlon: .3. ...-. . 17 mam bricolals..4.0.£.¢., 27. 23 Wersiohum . 2 5: .5:. 4 20
UO 05 Soo. oe een 3l,
43
ee ED ‘
ae iy ’ Sue’. ene cua son ee Sp. A ks oh eR ne = SUNS were
eermes LS SS" tae or
at AL Sean Mad (iz ee * ie igi Bae les micas 1: au Ty dies. aS, x Ys ie = 4 Ph DEF Pade Foe ae, rie Ce
f ee eo ohteantatas LT” soatheeagts Be: yokes
a)
1a S2Arms a ay; “Taimatniet! & Se _s- -
mS is. i afar See
a a a ee | i ei: ue Paks : =< - a or dh. #<% . q f mites “AeA; bt) ce . iM ms = = Adalat jereset fe : hs Pa As
aay Ragn Sothys, 5 ee > AS ere >) a a
at ae jeitcHenge ; Py ae 2. 1 od Fe Td y Ue in ~ an
yet age ie ¥ ee as EOS Fae pt a co hao Sane
eee) ae ae 1 bavi Ss Se et bau - : : o¢ , + ‘ * -
=f ret, ‘ : i ; 7 : Se af 3 : rere en a9) Fossa. cs Sepa i> *=--38 o's i ] a8 7 : LO es 54 4 Acerlia’ i’) in 4 « ia - ‘= = é Ril (ee .% < fer
siippeh onsen,
ry! & ei
” { wf “Wii a e _ a Wd - ie. 6¢ - e * LJ ’ ’ . (+m. a re 7 2a ei c 416 - <7 rE =a : ¥ “tha rie 4 f 7 ae by ‘fs >: a 44- ere awe need « e . > andi Gthae 2m MOA ee ae LS 1S | ar fit) ite, P a othe Sines fiw oe) TPR ge ah Pad . WM onhes ? ' eee} FALE a. % : We. ieee th te 3 ' Ya = - . See, PITH ea : at 3 ae =" ¥ < = - we id* 7 35 : t. ‘ [ ie ue “= all oe a9 Oy oe J 7. Yis id “4 ie r - %: 7 4 ' . Oe , ’ a | - 2 3 =| ut ‘ : +. - " en 7 ay . % “4 Pd _ * ~~ Zz = ¥ ‘=i, . ) - d
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, IX, no 6.
FORTECKNING
OFVER
MACROLEPIDOPTERA
FUNNA I FINLAND
EFTER AR 1869. AF
ENZIO REUTER.
(Anmdld den 8 april 1893).
HELSINGFORS,
J. SIMELILT ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG..
1893.
Pa rere : y ‘ i ’ $ ey a a i» a hg a MAST 1 | oe 2 ae Gal. Wk ART ER } A i eae ime oa ¥ - F iG; 7 : : : Sey : ah ; ; . “i eee ; ; i ¥ vy “ i: ~ : : 4 -. : a oe oe" : ae Pra . ’ f Pp ta Mae Boge eT pe ’ Oa Seer OINKT:. , eee : ~ a = z ; r: as . r 2 —" a. f- ‘ at e 1-4 a <*> = ho = = : ‘ \ ~ “ a * i - ~ av = - et x x i a y > ry Ee © x ., i ; ; ey: ws ic sant, ia ak eee ae ee - ; . z Fs a ’ J a ; ee My . # = 2 = 4 = 2 a = j ea is - < - . ; he - - -— 7 .. an . Ts T= . i t a ee lee ’ : Se oe AL ae - i ie > 7 SF ass 7 * é we _ ” e % st 4 ° 4 3 ls \ an a> * m. ‘ 7 = , ° > v 4 ; Ss 2 " - = 4, , ‘ oa ; = vit P . ~ J ; of joes ; — oy oe P 4 a ‘ - Fs 7 ny A biaee + : 362 4 ‘ - ; : y e : “Sa 5 y - see ea = = Ay 82% 5 “* ~ P - } = ~~ 5 +, at is — H | : Moora oa exOTO MIELE A. Mh iis gia Sn.
Vi!) Caine / hgl WNEENTA A, Ute Hania Aas Be ThE ES i ee
. . 7 itis ¥ hull re em ‘r ¥
+ ‘| ‘ ' 4 > ~ a ts - m ~~ 'S ’ ‘ “ 2 ¥ ~~ » ’ . . -. = 3 d < - a =*-=? - . 4 i = * i ve < ‘ es ia wate ] all * hay ' - ee » = 4 Li pa a ’ : a = * i] f i-= a —— — - m - » =~ = bed = —_ a i a a a hs - . 7
as det Tengstréms Catalogus Faunae Fennicae praecurso- rius ar 1869 utkommit har den finska fjarilfaunan 6kats med ett icke ringa antal for densamma nya former. De uppgifter, som hanfOra sig till dessa aro emellertid, savidt de 6fverhufvud alls finnas publicerade, spridda pa flere sarskilda stallen i literaturen, hvarigenom det ar fOrenadt med tamligen betydande svarigheter att fa en 6fversiktlig och fullstandig 6fverblick 6fver hvad Finlands fauna ager i lepidopterologiskt hanseende. Foreliggande uppsats utgér ett forsdk till att afhjalpa denna ol&genhet, till en bérjan betraffande macrolepidoptera. [ densamma gifves en savidt m6éj- ligt noggrann fdrteckning Ofver alla de macrolepidopterformer, hvilkas forekomst i Finland blifvit konstaterad efter ar 1869 intill narvarande tid. Gifvetvis tillkomma arligen nya arter, hvadan en forteckning som denna aldrig kan gora ansprak pa fullstandighet eller pa att ens narmelsevis vara ett slutfordt helt.
Det har darjamte synts mig lampligt att i denna forteckning vid sarskilda arter (resp. varieteter och aberrationer) afven lata inga en kort hanvisning till de uppgifter i literaturen, som berora desammas f6rekomst i Finland. Vidare bifogas af sarskilda per- soner benaget afgifna, talrika vardefulla forut icke publicerade meddelanden angaende i Finland gjorda fynd af forut harstades icke antraffade arter. Vid en i och for fOreliggande uppsats anstald ingaende granskning af de i universitetets finska fjarilsamling befint- liga macrolepidoptera, vid hvilken prof. J. Sahlberg, som redan forut under en lang fdljd af ar rattat atskilliga oriktiga bestamnin- gar, och stud. J. E. Montell tagit en vairksam del, hvarjamte prof. Chr. Aurivillius i Stockholm och hr O. Bohatsch 1 Wien be- naget granskat ett antal kritiska arter, hafva dessutom flere forut icke anmalda former patraffats. I férteckningen ingar ett flertal] varieteter och aberrationer, hvilka dels frst pa senare tider be- skrifvits dels af Tengstr6ém icke sirskilts fran hufvudformen
4 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
eller hvilkas f6rekomst i Finland fOr honom var obekant. 2 arter samt 15 varieteter och aberrationer fro har beskrifna sasom nya.
Tengstrém uppgifver sasom finska i sin katalog 569 arter och 55 varieteter af macrolepidoptera.
I efterfljande forteckning upptagas 124 arter samt 138 va- rieteter och aberrationer, hvilka i Tengstrdms katalog icke aro anforda sasom finska. Inalles aro tilsvidare i Finland kanda 685 arter samt 187 varieteter och aberrationer af macrolepidoptera '). Huru dessa iro fordelade pa de sarskilda hufvudgrupperna och huru stor tillvaéxten i antalel macrolepidopterformer sedan ar 1869 air, framgar af nedanstaende tabell:
1 B + Summa Rhopalo- Sphinges. omby~ | Noctune. Geo- macrolepi- se sei —— doptera. Enligt e 2 AOE “4
Tengstrom |89(18)*)/ 30 | 81 (5) *) |182 (15) *)/ 187 (19) 2) 569 (55) *) Efter ar 1869 uxt}? f . nod
tillkomna | 10 (#0) *)/ 2 (3)*) |17 (16) *)| 58 (48) »)| 87 (36) *) 124 (198) *) Summa hit-
tils kind 4 a ’ ict ape | 98 (50) 2) | 32 (4) 2) | 97 (20) 2) |236 (62) 2)/222 (51) 2) 685 (187) 2) doptera +) |
Da foreliggande forteckning hufvudsakligast afser att utgora ett supplement till Tengstréms katalog, hanfora sig numrerna for de har nedan anforda arterna till motsvarande numrer i denna sistnamda. Harvid ar att marka att en eller flere arter, som Aro att inregistreras mellan tvanne sadana i Tengstroms katalog, iro forsedda med narmast f6regaende arts nummer jamte en upp- ull héger om densamma, i form af en dignitet bifogad siffra, an- gifvande den nya artens plats i systemet. En ny varietet eller
1) Att summan icke alltid 6fverensstimmer med antalet i Tengstréms katalog upptagna arter (resp. varieteter) + antalet i foreliggande forteckning anférda, beror dels dirpa, att en del varieteter i det férstnamda arbetet nu- mera betraktas som egna arter och tvirtom, dels darpa att somliga varieteter blifvit sammanslagna och slutligen afven dirpa att vissa arter, sasom i sjalfva varket icke funna i Finland, béra utmoénstras ur Tengstréms katalog.
*) Siffrorna inom parentes utmirka antalet varieteter och aberrationer.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 5
aberration af en af Tengstrém férut upptagen art anféres un- der dennas nummer. Har hufvudformen af en art, som i Teng- stréms katalog representeras endast af nagon varietet, antraf- fats i Finland, utmiirkes den med den senares nummer i sagda katalog.
Den af Tengstrém féljda systematiska ordningsfoljden dr numera i manga afseenden féraldrad. Af rent praktiska skil har jag dock ansett det limpligast att lata efterfoljande forteckning noggrant ansluta sig till densamma, emedan i annat fall en miangd omkastningar blefve af néden, de dir aterigen menligt invarkade pa en mojligast klar och Ofversiktlig 6fverblick 6fver samtliga finska macrolepidopterer, hvilket just ar hufvudindamalet med denna uppsats. I enstaka undantagsfall, hvilka siirskildt nedan framhallas, har dock en omflyttning ansetts vara af be- hofvet pakallad. I enlighet med planen fér denna forteckning aro de siarskilda fyndorterna inregistrerade under samma natural- historiska provinser, som i Tengstréms katalog.
De i literaturen forekommande uppgifterna om resp. arters forekomst i Finland hianféra sig till nedanstaende arbeten och meddelanden, af hvilka en del anféres under forkortningar, sasom af foljande férteckning framgar:
Aurivillius, Chr., Nordens Fjirilar, Stockholm 1888—92.— Auriv.
Bohatsch, O., Mittheilungen iiber Eupithecien. Iris, Dresden, VEU 189s; p. P35. |
Boman, A., Coenonympha Hero L. och Bapta temerata Schiff. antriffade i Finland. Medd. F. F. F. 15. 1889, p. 183.
Ehnberg, K. J., Mamestra nebulosa Hufn. ny {Or finska faunan.
| Ibid. 13. 1886, p. 178.
—__— Lepidopterologisk exkursionsresa _ till ryska och finska Karelen. Plusta illustris F., tagen i Finland. Ibid., p. 213—215.
——_ Lepidopterologiska iakttagelser, gjorda varsommaren ar 1889 pa Karelska niset. Ibid. 17. 1890, p. 58—82, — Ehbg, Lep. iakt.
—___ Redogorelse f6r en under varsommaren 1889 i lepidopte- rologiskt syfte féretagen resa till Karelska niiset. Ibid. 18. 1892, p. 206—208.
6 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
Ehnberg, K. J. Forekomsten af den akta Mamestra nebulosa Hufn. i Finland. Ibid. p. 208.
Lampa, 8S. Forteckning 6fver Skandinaviens och Finlands ma- crolepidoptera. Entomologisk Tidskrift. 6. 1885, p. 1—137.
= Lpa: Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica. = Medd. Montell, J. E. For finska faunan nya fjarilar. Medd. F. F. F. 19.1893; p..:8.
Fem for finska faunan nya fjarilar. Ibid. p. 58.
Notiser ur sallskapets pro Fauna et Flora Fennica forhandlin- gar. =>, Nolis. .F..EaK,
Palmén, J. A. Lithosia rubricollis Z., tagen i Finland. Medd. BoE. Fal Ss, d 389) p. h7 9.
Poppius, A. Finlands Dendrometridae. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 3. N:o 3. 1887. = Popp. Dendr.
____._: Finlands Phytometridae. Ibid. 8. N:o 3. 1891. = Popp. Phytom.
Reuter, E. Nagra for finska faunan nya macrolepidoptera, fun-
na 1 sydvastra Finland. Medd. F. F. F. 13. 1886, p.
240—241. _ ss» Preris Daplidice L., tagen i Finland. Ibid. 15. 1889, p. 179—180. . __._—* For Finland nya eller intressanta nattijarilar. Ibid. p. 209—210.
______ Tvanne for finska faunan nya nattfjarilar. [bid. p. 217—218.
Bidrag till kannedomen om macrolepidopterfaunen i Alands
och Abo skargardar. Vastra Finland (Lansi Suomi) V.
1890. Bidrag till kannedom af Vastra Finland, utgifna
af Vastfinska Afdelningen. = E. Reut. V. F. V.
_____Nykomlingar fér Alands och Abo skargardars macrole- pidopterfauna. Medd. F. F. F. 17. 1890, p. 29—47. = Nyk. Al. & A.
__ Bombyx lanestris L. var. Aavasakse Teich och dess utvecklingshistoria. Ibid. p. 48—54.
____ __ Entomologiska meddelanden fran Societas’ pro Fauna et Flora Fennica sammantraden aren 1884—1889. Lepidop- tera. Entomologisk Tidskrift. 11. H. 3. 1890, p. 121—126.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 7
Reuter, E. Nya fjarilaberrationer. Ibid. H. 4, p. 201—202.
______ _ Nagra for finska fjarilfaunan nya arter och aberrationer. Medd. F. F. F. 18. 1892, p. 162—164.
____ Reseberattelse 6fver en sommaren 1886 féretagen lepido- pterologisk forskningsresa till Aland. Ibid. p. 185—189. Skijekaraktaérer hos Bombyx lanestris L. och dess var. Aavasakse Teich. Ibid. p. 195—196.
___ Agrotis triangulum Hufn. och A. Rubi View. samt Orgyia Ericae Germ., funna i Finland. Ibid. p. 202.
____ Om tvianne obeskrifna aberrationer af Zonosoma punctaria L. samt om fdrekomsten af Abraxas sylvata Sc. och Cidaria candidata Schiff. i Finland. Ibid. p. 206.
___ En forut obeskrifven aberration af Thyatira Batis L. Ibid. p. 212.
____._ Férekomsten af Arsilonche albovenosa G6 ze och dess va- rieteter murzna Auriv. och albida Auriv. i Finland. Ibid. p. 227.
_____- Agrotis grisescens Tr. funnen i Finland. Ibid. p. 230.
____._: Om _ férekomsten i Finland af nagra for faunan nya fjarilar, diribland en forut obeskrifven Cidarza. Ibid. 19. 1893, p. 112—113.
_____ Om de finska arterna af bombycidslaktet Nola Leach. Ibid. p. 119—125.
____- Orthosia iris Zett. och dess var. crasis H. 8. i Finland. Ibid. p. 144—145.
Reuter, O. M. Colas edusa F. antraffad i Finland. Notis. F. F. F. 13. 1874, p. 480.
—_____- Cidaria hydrata Tr. och C. galiata Schiff. funna i Fin- land. Medd. F. F. F. 6. 1881, p. 216.
______ Entomologiska meddelanden tran Societas’ pro Fauna et Flora Fennica sammantraden aren 1880 och 1881. Lepi- doptera. Entomologisk Tidskrift 3. 1882, p. 154.
——- Calymnia trapezina L. och larven af Acronycta Alni L. tagna i Finland. Medd. F. F. F, 13. 1886, p. 229.
Sahlberg, J. Lepidoptera fran Ruovesi. Ibid. 1. 1876, p. 132 —133.
—___. _-- Xanthia aurago Fabr. i Finland. Ibid. 6. 1881, p. 240.
—__ -—- Melitea Dictynna Esp. funnen i Finland. Ibid. p. 261.
8
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Sahlberg, J. Hadena rubrirenu Tr. och H. connexa Bkh.
tagna i Finland. Ibid. 13. 1886, p. 203—204.
Argynnis Pales Schiff. var. inducta Sandbg. Ibid. p. 207.
Toxocampa Cracce F. i Finland. Ibid. 15. 1889, pag. 209. Tre for finska faunan nya fiarilar. Ibid. p. 220—221. For finska faunan och samlingen nya nattfjarilar. Ibid. 18. 1892, p. 152—153.
Anomogyna letabilis Zett. funnen i Finland. Ibid. p. 162. Om Psilura monacha L. och Panthea cenobita Esp. Ibid. p. 191.
For finska faunan nya Noctue. Ibid. p. 194.
Om nagra aberrationer at slaktet Argynnis Fabr. (med 1 farglagd tafla). Ibid. p. 202—205.
Nonagria Typhe Thunb. och dess varietet fraterna Hb. tagna i Finland. Ibid. p. 233.
Agrotis collina Boisd. en for nordens fauna ny nattfly-art. Ent. Tidskr. 13. 1892, p. 290—292.
Forekomsten af Nonagria Typhe Thunb. och Gortyna ochracea Hb. i Finland. Medd. F. F. F. 19. 1893, p. 5—6,
~ 5L—dz2.
Tre for finska faunan nya insektarter:. Agrotes collina Boisd. funnen i Finland. Ibid. p. 57.
Tvanne nordiska arter af nattflyslaktet Agrotzs. Ibid. p. 71. Agrotis punicea Hb. tagen i Finland. Ibid. p. 113.
Schilde: J. Lepidopterologische Mittheilungen aus Nord-Finnland.
Stettiner entomol. Zeitung, 34. 1873, p. 157—184 och 35. 1874, p. 57—77.
Selektionskritische Seitenblicke ins Insektenleben auf nor- dischen Mooren. Entomolog. Nachrichten. Jahrg. 10. 1884, p. 3—9.
Beitrage und Unterhaltungen zur Schmetterlingskunde. Entomol. Nachr. Jahrg. 10. 1884, p. 333-—-346, 358—362, 365—372; Jahrg. 11. 1885, p. 22—31, 55—62, 97—105, 133—139, 166—175.
Staudinger, O. Catalog der Lepidopteren des europaischen
Faunengebiets. Dresden 1871. = Stgr Cat.
Tengstrém, J. M. J. af. Nykomlingar for Finska Fjaril-Faunan.
Notis. F. F. F. 14. 1873, p. 29—39. = Tengstr. Nyk.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nio 6. 9
Thesleff, A. Fararge Dejanira L. funnen i Finland. Medd. Py By: Fa (89. 18935695 Wasastjerna, H. Acronycta Alni L., imago tagen i Finland. Ibid. 15. 1889, p. 184. | __ Leucania obsoleta Hb. antraffad i Finland. Ibid. p. 218. F6rut icke publicerade, synnerligen vardefulla skriftliga eller muntliga meddelanden hafva dessutom benaget lamnats af foljande personer: hrr Otto Bohatsch i Wien, fil.kand. K. J. Ehnberg, statsradet A. Giinther i Petrosawodsk, hrr August Hoffmann i Eutin, konservator Sven Lampa i Stockholm, stud. J. E. Mon- tell, prof. J. Sahlberg afvensom den numera bortgangne dr J. M. J. af Tengstrém, till hvilka mitt tack harmed frambares. Vid anf6randet af observatorns namn hafva foljande for- kortningar kommit till anvandning:
Bom. = A. Boman. BE. dab: ly Bongediorif- Cal.= Galoander.
Edgr. = K. Edgren.
Ehbg. = K. J. Ehnberg.
Enw. = R. Enwald.
Giinth. = A. Giinther. Hammarstr. = R. Hammarstrom. Hellstr. j. = F. Hellstr6m junior. Levand. = K. M. Levander. Mont. = J. E. Montell. Nordqv. = O. Nordqvist.
Nidr. = W. Nylander.
Plmn. = J. A. Palmén.
Popp. = A. Poppius.
k. R. = E. Reuter.
QO. M. R. = O. M. Reuter.
Ringb. = L. |. Ringbom.
Shlbg. = J. Sahlberg.
Sundm. = N. Sundman. Tm, Tengstr.=J. M. J.af Tengstrom. Wasastj. = Wasastjerna.
U. F. M. i slutet af meddelandet om resp. arter betecknar att exemplar af dessa forvaras i Universitetets Finska Museum.
10 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Rhopalocera.
7. Pieris napi L. var. gen. Il. napwe Esp. 116, 5; Hb. 664—5; Stgr Cat. p. 3; Lpa p. 10; Auriv. p. 4. -- Denna form torde icke vara nagon siallsynthet atminstone i de sydli- gare delarne af landet, men har troligen ofta blifvit for- bisedd. Exemplar fran nedanstaende lokaler dro sikert konstaterade.
Al. Geta (Mont.) — A. Pargas (E. R.); Korpo (Ringb.): E. Reut. V. F. V. p. 11; Nyk. AL & A. p. 387. T. Padasjoki (Ehbg). — §. Taipalsaari (Ehbg); S:t Michel (Nordqv., Ehbg).— 0.a. Gamla Karleby (Hellstr. j.). — Kb. Janisjarvi (Hammarstr.). — U. F. MM.
ab. sulphureotincta n. ab. Alis superne sordide flavescen- tibus, posticis inferne ltius sulphureis, 2. I universite- tets finska fjarilsamling fOrvaras ett exemplar, som mark- bart afviker fran hufvudformen diarigenom att bada ving- paren pa Ofre sidan aro smutsgula; pa undre sidan aro sarskildt bakvingarne lifligare svafvelgula.
L. r. utan narmare lokaluppgift (Inberg). — U. F. M.
ab. sulphurea Schéyen; Auriv. p. 4. — Ar en mera lifligt svafvelgul form af var. bryonie Ochs. och star i samma forhallande till denna som ab. sulphureotincta till hufvud- formen.
L. Sodankyla (Sundman). — U. F. M.
71. P. Daplidice L. S. N. X., 468; Hb. 414—5, 777—8; Auriv. p. 4, Pl. 4, f 6. — Sallsynt. Endast hufvudformen med pa undersidan nagot gulaktigt gréna bakvingar funnen hos oss.
A. Abo stad (Mont.) i medlet af september 1886 antriffad i flere exemplar, sedan dess dirstides ej ater- funnen: Medd. F. F.F. 15, p. 179; E. Reut. V. F. V. p. 11, Nyk. Al. & A. p. 37. — N. Helsinge (H. Wasastj.) som- maren 1886: Medd. F. F. F. 15, p. 179. — K. a. Walk- jarvi: Nurmijarvi by (Ehbg), den 24 juli 1892 1 talrika exx. flygande i middagssolsken vid dikeskanter m. m. — K. r. Petrosawodsk (Giinth.) en o fangad den 20 juli 1869: Tengstr. Nykoml. Notis. F. F. F. 14, p. 29. —
10.
SG he
18.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 11
Colias Paleno L. var. lapponica Stgr Cat. p. 5; Lpa p. 10; Auriv. p. 6.
0. b. Kuusamo (Schilde) timligen talrik ar 1871, da den flerfaldiga ganger antraffades i exx., hvilka bildade intressanta Ofvergangar till C. Anthyale Hb. (Pelidne B.). Flygtiden bérjade i medlet af juli: Stett. e. Zeit. 34, 1873, p- 169, afvensom Entomol. Nachr. 10. 1884, p. 4; (Au- gust Hoffmann), 1 slutet af juli 1892, enligt skriftligt meddelande.
ab. (var.?) eretacea Schilde Entom. Nachr. 1884, p. 339; Lpa p. 137; Auriv. p. 6.
0. b. Kuusamo (Schilde).
C. Edusa F. Mant. p. 23; Auriv. p. 6, Pl. 5, f.4 ¢, d. Hégst sallsynt.
A. Korpo: Korpogard (G. Cygneus), fangad som- maren 1872 i flere exx., flygande Ofver ett artland, sedan dess ej aterfunnen: Notiser F. F. F. 13, p. 480, Tengstr. Nykoml. p. 29, E. Reut. V. F. V, p. 12. — U. F. i.
. Zephyrus (Thecla) Quercus L. S. N. X, 482; Hb. 368—70;
Auriv. p. 7, Pl. 7, f. 6. — Mycket sallsynt.
A. Reso: Stor-Heikkila (H. Lagermarck), Kaks- kerta (E. J. B.): E. Reut. V. F. V, p. 12; Nyk. Al. & A. p. 37. — U. F. M.
. Thecla W album Knoch. Btr. Il, p. 85, T. 6, 1—2; Hb. 380
—1; Auriv. p. 8. — Hogst sallsynt. Endast ett exemplar hittils funnet i Finland.
A. Korpo: Korpogard (G. Cygneus): E. Reut. V. F. V, p. 12. — U. F. M.
Polyommatus Hippothoé L. (Hurydice Rott.) ab. confluens Gerh. Pl. 8, 1, a-d; Stgr Cat. p. 8; Lpa p. 12; Auriv. p. 9. — Siallsynt. 1 universitetets finska fjarilsamling finnas tvinne exemplar, hvilka antagligen kunna hanforas till denna form. En © fran Helsinge har de svarta 6gon- punkterna a vanstra framvingens undersida h. o. h. sam- manflytande samt vingens hela undre sida mera graaktig, endast med obetydlig gul skiftning; a hégra vingen ar detta fallet i lagre grad; bakvingarne normala. Ett exemplar, likaledes o%, fran Valamo har dgonpunkterna
12 Enzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
& framvingarnes undersida starkt utdragna pa langden, men ej sammanflytande; pa hégra bakvingens undre sida hafva 6gonpunkterna vid utkanten fullkomligt samman- flutit, medan de pa den vanstra endast aro utdragna, men ej sammanflytande; de bada bakvingarne f6rete ocksa i 6frigt smarre olikheter. En 6fvergangsform till ab. con- fluens ar afven tagen i Kuhmois af Ehnberg.
N. Helsinge (Plmn). — K. Valamo (Shlbg). —
cae. var. Eurybia O. I, 2. 81. (Eurydice Hb. 339—42); Lpa p. 12. — Endast ett honexemplar i samlingen torde kunna
anses virkligen representera denna form, medan daremot talrika Ofvergangar mellan densamma och hufvudformen forefinnas.
N. Helsinge (Plmn). — U. F. M.
var. Stieberi Gerh. Pl. 35, 1, a-b.; Stgr Cat. p. 8; Lpa p. 12; Auriv. p. 9. — Hogst sallsynt.
L. r. Olenitsa (Levand.), ett mycket karaktaristiskt och vackert honexemplar med sma, men fullt tydliga bla flackar & bakvingarnes Ofversida, sommaren 1888. $5 id vA.
91. Lycena Argus L. (Aegon Schiff; Schn.) var. Bella H. 8. 997—8, I, p. 127; Stgr Cat. p. 10; Lpa p. 13. — Upp- gifves af Lampa (1. c.) pa grund af sannolikhetsskal for sddra och mellersta Finland, men tilsvidare har dess forekomst i vart land icke blifvit konstaterad. Bland alla de talrika exemplaren af L. argus L. i universitetets finska fjirilsamling finnes ej ett enda, som med fog kunde han- foras till sagda varietet, hvadan denna Annu icke kan betraktas sasom finsk.
22. L, Argyrognomon Bergstr. (Argus Tengstr. Cat., Stgr Cat.) var. egidion Meissner Nat. Anz. allg. Schw. Ges. 1813; Stgr Cat. p. 10; Lpa p. 13; Auriv. p. 12. — Sallsynt. I samlingen finnas tvanne exemplar, hvilka med sakerhet torde kunna hinforas till denna form.
0. b. Kajana (A. & K. Malmgren) & — L. So- dankyla (Sundm.). — U. F. M.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nio 6. 13
23. L. Optilete Knoch var. Cyparissus Hb. 654—7; Stgr Cat, p. 10; Schilde Stett. e. Zeit. 34, 1873, p. 175; Lpa p. 13; Auriv. p. 13. — Mahinda icke synnerligen siallsynt i de nordliga delarne af landet. I universitetets finska fjarilsamling finnas atminstone tre exemplar, hvilka otvif- velaktigt tillhdra denna form. Nagon skarp grains mellan denna och hufvudformen torde knapt kunna dragas; tal- rika Ofvergangar finnas.
0. b. Kuusamo (Schilde), fran medlet af juli ar 1871 taimligen talrik pa torfmossar: Schilde, 1. c., afven- som Entom. Nachr. 10. 1884, p. 4. - L. o (Blank), 2 (Shlbg). — L. r. Kantalaks (Enw.). - U. F. M.
25. L. Astrarche Bergstr. (Medon Hufn.) ab. Allous Hb. 990; Stgr Cat, p. 11; Lpa p. 14; Auriv. p. 13. — Tillsam- mans med hufvudformen. Ofvergangar mellan bada for- merna forekomma.
N. Karislojo (E. R.) sommaren 1889 i tvainne ka- raktiristiska exemplar. — T. Kuhmois (Ehbg), en en- staka o% i juli 1882. — K. a. Rautus (Ehbg), en ol juni 1889. — K. Kexholm (Tm), enl. exemplar i Teng- stréms samling, Valamo (Furuhjelm), Impilaks (J. J. Chydenius). -- U. #. MW.
26. L Icarus Rott. var. cerulea Schilde. Auriv. p. 14.— Sall- synt. Ofvergangar mellan denna och hufvudformen fore- komma.
T. (Hjelt); S S:t Michel (Ehbg), */,91. — K. Salmis (Ehbg) 3/,84, & de tva sistnamda lokalerna en enstaka 9 bland hufvudformen. — U. F. M.
ab. Icarinus Scriba Journ. Ent., p. 216; Stgr Cat. p. 12; Lpa p. 14; Auriv. p. 14. — Siallsynt. Tillsammans med hufvudiormen.
T. Teisko (Shlbg). — K. a. Rautus (Ehbg), 72 juni ar 1889. — 0. b. Kajana (A. & K. Malmgren). — U. F. M.
28. L. Eumedon Esp. (Chiron Rott.) ab. Fylgia Spbg Stett. e. Zeit. 1878, p. 91; Lpa p. 14; Auriv. p. 13. — Mycket sillsynt. Antriffad tillsammans med hufvudformen.
14
3U'.
42),
43.
46.
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Al. Geta (Mont.), 1 2 med ofvan mycket starkt blapudrade vingar: E. Reut. V. F. V, p. 15; Nyk. Al. & A., p. 29. — K. r. Solovetsk (Silén), en icke fullt typisk o. — 0. b. Ofver Torned: Ruskola (W. Lilljeborg), typexemplar. — U. F. M.
Vanessa Xanthomelas Esp. 63, 4; Hb. 85—86; Auriv. p. 2U.
Pl. 10. f. 1. — Hogst sallsynt. Endast en gang obser- verad inom vart fauna-omrade af K. Ehnberg, som hirom meddelat mig fdljande: ,,ett enstaka nagot slitet exemplar flygande i solbaddet, saékert konstaterad, eme- dan jag redan hade den i hafven, darifran den dock lyckades undkomma, samt jag dessutom var i tillfalle att betrakta vingarnes undre sida, da fjarilen satt pa Salix- blommor“.
K. a. Valkjarvi: Saenjoki karrang vid Rautus gran- sen den 25 maj 1892 (Ehbg).
Meliteza Iduna Dalm. Fors. 75, 2; Auriv. p. 29. (Maturna
Hb. 600—1, 807—8). — Tva exemplar fran Kolahalf6n, med bade hvita och blekgula flackar a andra, fjarde och femte tvarbanden a vingarnes Ofre sida, fOrvaras i finska fjarilsamlingen.
L. r. Voroninsk (Plmn) den 14 juli 1887: Medd. F. F. F. 15, p. 220. — U. F. M.
. maturna L. var. uralensis Stgr Cat., p. 17; Lpa p. 17,
Auriy. p. 29. — Den i TengstroOms katalog upptagna, obenimda varieteten af denna art ar att hanforas till forevarande form.
. athalia Rott. ab. fennica n. ab. Alis superne magis
conspicue nigro limbatis, fasciis nigris transversis anti- carum augustioribus; al. posticis inferne a basi usque ad fasciam mediam unicoloribus fulvis, maculis basalibus subnullis; o. — Rotflackarne helt sma, rundade, afven- ledes rddgula, delvis alldeles forsvunna och endast an- tydda genom en svart flack eller ring, motsvarande deras svarta infattning.
N. utan nirmare lokaluppgift (Str6mborg & Se- lan). — U. F. M.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 15
var. norvegica Auriv. Nord. fj. p. 30. — En i universitetets
finska fjirilsamling befintlig o torde med skal kunna hanf6ras till denna form. K. Valamo (J. J. Chydenius). — U. F&. i.
46'. M. Dictynna Esp. 48, 2 a-b; Auriv. p. 29. Pl. 12, f. 6.
47.
48.
4Y.
(Corythalia Hb. 15—16). — Mycket sallsynt. A. Ylane: Kolva (Shlbg): Medd. F. F. F. 6, p. 261. — T. Ruovesi (Shlbg) — U. F&F. &.
Argynnis Aphirape Hb. ab. Kullervo J. Sahlb. Medd. F. F.
F218; p:' 204; -f- 2. N. Sammatti: Harkisuo karr (Shlbg), ett o‘-exem- plar den 3 juni 1889.
ab, Aino J. Sahlb. Medd. F. F. F. 18, p. 204, f. 2.
N. Sammatti: Harkasuo kaérr (Shlbg), en Q den 20 juni 1887.
A. Selene Schiff. ab. Thalia Hb.; Auriv. p. 27. (Avznaldus
Herbst. T. 271, f. 1, 2, 4; Spbg Bih. Sv. Vet. Ak. Handl. 5, N:o 12, f. 1—5; Lpa p. 18). —I universitetets finska fjarilsamling finnes nagra exemplar af denna form, hvilka nagot afvika fran hvarandra, men alla dfverens- stimma i de af Aurivillius angifna hufvudkaraktarerna.
A. Korpo (G. Cygneus): E. Reut. V. F. V, p. 17; Nyk. Al. & A. p. 37. — 8. Sit Michel (Nordqvist). — K. Kirjavalaks (Hammarstr.). — L. utan narmare lokal- uppgift (Coll. Wasastj.). — U. F. W.
var. Hela Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 347; Lpa p. 19; Au-
PAWS pS 2:
0. b. Kuusamo (Schilde) juli 1871: Stett. e. Z. 1873, p. 176, afvensom Entom. Nachr. 10. 1884, p. 4; Kemi (Enw.). — U. F. M.
A. Euphrosyne L. var. Fingal Herbst. X, p. 92. T. 270, 1
—3; Stgr Cat. p. 20; Lpa p. 19; Auriv. p. 26. — Synes icke vara sillsynt i landets nordliga delar.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.), enligt skriftligt med- delande. — 0. b. Paanajiirvi, Kuusamo (Schilde): Stett. e. Z. 1873, p. 176; ar 1880 fran slutet af juni till medlet af juli: Entom. Nachr. 10. 1884, p. 4, 8; ibid. 11. 1885, p. 101; Kuusamo (Shlbg, A. Hoffmann). — L. utan
16
50.
51.
Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
niirmare lokaluppgift (Coll. Nidr.), Kuolajarvi (Enw.) — L. r. Imandra (Shlbg), den 12 juni 1870 enl. anteck- ningar vid ett ex. i Tengstrims samling; Kantalaks (Enw.); Umba (Levand.). — U. #. M.
A. Pales Schiff. ab. 9 Napea Hb. 757—-8; Stgr Cat. p. 20;
Lpa p. 19; Auriv. p. 26. — Tvinne i finska fjarilsam- lingen befintliga exemplar med ganska starkt violett skim- mer hora otvifvelakligt till denna form.
0. b. Kuusamo (Nldr). — L. r. Marjok (Plmn), mindre karaktiristiskt in exemplaret fran foregaende lokal. — UF. M.
var. lapponica Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 347; Lpa p. 19;
Auriv. p. 25. — I universitetets fjairilsamling finnas flere exemplar, hvilka bilda tydliga dfvergangar mellan denna form och var. Arsilache Esp.; nagon skarp grans dem emellan torde knapt kunna dragas. Nagra karaktaristiska exemplar af lapponica kunna dock anmiarkas.
0. b. Kuusamo (Schilde), ar 1871 fran den 20 juli talrik pa mossar: Stett. e. Zeit. 1873, p. 176, afven- som Entom. Nachr. 10. 1804, p. 4; ibid. 11. 1885, p. 103. (August Hoffmann), i senare hilften af juli ar 1892, enligt skriftligt meddelande. — L. Sodankyla (Sundm.). —L.r. Marjok, Niemlomjok (Plmn). — U. F. &.
ab. inducta Sandbg Ent. Tidskr. 1883, p. 129; Lpa p. 19;
Auriv. p. 26; J. Sahlb. Medd. F. F. F. 18, p. 205, f. 6 (icke 4 sasom i texten uppgifves).
K. Parikkala: Tetrisuo karr (Shlbg), den 16 juli 1884 i ett hanexemplar: jfr afven Medd. F. F. F. 13, p. 207. — L. utan narmare lokaluppgift (Sandberg), enl. Lampa (I. c.). Lampas uppgift om denna forms fore- komst i Ingermanland beror pa ett missforstand.
_ chariclea Schn. ab. — Prof. Aurivillius, som haft de
finska exemplaren af Arg. chariclea sig tillsinda omnam- ner i en uppsats: ,,Grénlands insektfauna |. Lepidoptera, Hymenoptera“. (Bihang t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd, 15, Afd. IV, N:o 1 p. 10) att bland de i universitetets finska museum i Helsingfors befintliga exemplaren finnes en aberration fran Kola halfén, som skiljer sig fran
5D.
56.
60.
61.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 17
hufvudformen ungefir pa samma siitt som ab. Butlerz Edw. fran var. arctica Zett. och gifver en afbildning (fig. 2) af undre sidan af dess bakvinge. Den afviker fran hufvudformen genom a undre sidan mycket morkare bakvingar, hvilkas yttre mellanfalt ar nistan enfargadt rédbrunt, hvarjiimte silfverflackarna, isynnerhet i rotfaltet, men &fven i midtbandet och vid utkanten aro markbart smiarre. I hiandelse den skulle f6rtjina upptagas under skildt namn, skulle jag for densamma foresla: ab. Kolaensis.
L. r. Kola half6n (utan nairmare uppgift). — U. F. M.
A. Frigga Thunb. ab. Ahti J. Sahlb. Medd. F. F. F. 18, p. 205, f. 4 (icke 3 sasom i texten uppgifves).
N. Sammatti: Harkasuo karr (Shlbg), i ett enda hanexemplar den 12 juni 1889.
ab. Tapio J. Sahlb. Medd. F. F. F. 18, p. 205, f. 5 (icke 6 sasom i texten uppgifves).
N. Sammatti: Harkaésuo karr (Shlbg), en hanne den 18 juni 1888.
A. Thore Hb. var. borealis Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 351; Cat. p. 21; Lpa p. 20; Auriv. p. 25. — Under Kola- expeditionen sommaren 1887 insamlades 3 exx. af denna form.
L. r. Kola halfon, utan nirmare lokaluppgift (Enw.). — U. F. M.
A. Niobe L. var. Eris Meig. |, p. 64. T. 14, 5—6; Hb. 61 =2; Stgr Cat.p.-21;: Lpa: p- 20; Aurimap. 24. — Denna form synes nistan vara allmiinnare 4n hufvudfor- men med silfverfargade flickar a bakvingarnes undersida. Exemplar fran nedannimda lokaler aro siakert konsta- terade.
Al. Geta (Mont.). — A. Kakskerta (Cal.), Pargas (EK. R.), Korpo (Ringb.): E. Reut. V. F. Viip.\33;.Nyk: Al. & A. p. 37. — 8. Heinola (Furuhjelm), S:t Michel (Ehbg). — K. a. Kivinebb (Bom.). — K. Valamo, Impi- laks (Furuhjelm). — U. #. MW.
A. Adippe L. var. Cleodoxa Ochs. IV, p. 118; Hb. — G. 888—9; Stgr Cat. p.21; Lpa p. 21; Auriv. p. 24. — Sall- synt tillsammans med hufvudformen.
2
18
67.
Enzio Reuter, Forteckning 6fyer macrolepidoptera.
Al. Geta, Finstrém (Mont.); Mariehamn (Pop p.); Sottunga (0. M. R.): E. Reut. V. F. V, p. 18; Nyk. Al. & A. p. 30.-— A. Pargas (E. R.); Korpo (Ringb.): E. Reut. V. F. V, p. 19; Nyk. Al. & A. p. 37. — 8. S:t Michel (Ehbg). — U. F. M.
Erebia Ligea L. var. Adyte Hb. 759—60; Stgr Cat, p. 26; Lpa p. 21; Auriv. p. 32.
0. b. Kuasamo (Schilde) ar 1871 fran den 28 juli tillsammans med hufvudformen pa torra dngsmarker: Stett. e. Z. 1873, p. 179; jfr Afven Entom. Nachr. 10. 1804, p. 9; ibid. 11. 1885, p. 168; (August Hoffmann) i senare halften af juli 1892, enligt skriftligt meddelande.
Oeneis (Chionobas) Jutta Hb. var. Balderi Hb. Zutr. Exot. 981—2; Stgr Cat. p.27; Lpa p. 22; Auriv. p. 33. — Enligt uppgift af prof. J. Sahlberg antraffas denna varietet nastan Ofveralt tillsammans med hufvudformen. — U. F. MW.
Oe. (Ch.) Bore Schn. var. Taygete Hb. Saml. Exot. Schmett. B. 3, Pap. I, Nymph. IX, Oread. D. Nubil. 4, f. 1—4; Stgr Cat. p. 27; Lpa p. 22. Uppgifves af Lampa l. ¢. for Lappland. Af de i universitetets finska fjarilsamling befintliga exemplaren har intet enda anmarkningsvardt hvitaktiga ribbor a bakvingarnes undersida, ehuruval ett ex. fran Dschyn i Imandra lappmark niarmar sig fore- varande varietet. Enligt skriftligt meddelande af Lampa skall likval var. Taygete traffas Ofveralt dar hufvudformen finnes.
L. enl. Lampa l. ¢.
Oe. (Ch.) Norna Thunb. var. Fulla Ev. Bull. M. 1851, I, 614; H. S. 615—16; Stgr Cat. p. 27; Lpa p. 22; Auriv. p. 33.
L. utan narmare lokaluppgift (Coll. Wasastj.). — Ot i.
ab. ochracea Auriv. Nord. Fj. p. 33. — Tvanne exx., som med fog kunna hanforas till denna form, forvaras i uni- versitetets samling.
L. Sodankyla (Eurén), Muonioniska (Plmn). — U. F. M.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 19
72!. Pararge Achine Scop. Ent. carn. p. 156. (Dejanira L.). —
M. L. U., p. 282; Hb. 170—1; Auriv. p. 38. — Endast ett exemplar, en hanne, antraffadt i Finland.
K. a. Viborg (A. Thesleff) den 15 juli 1891: Medd. F. F. F. 19, p. 9. — U. #. M.
722, P. Megwra L. S. N. XII, 771; Auriv. p. 37, Pl. 15, f. 2. —
74.
~l Or
Mycket sillsynt. Tillsvidare endast tvanne ganger funnen i landet.
A. o& Korpo (G. Cygneus): E. Reut. V. F. V, p. 20. — N. 9 Hangé (Tiljander). — U. F. M.
P. Mera L. var. monotonia Schilde, Ent. Nachr. 11 1885,
p. 137. Denna form, som a framvingarnes bada sidor saknar de rédgula flaickarne, representeras af ett exemplar i museum.
S. Heinola (Furuhjelm). — U. #. WM.
. Egeria L. var. Egerides Stgr Cat. p. 30; Lpa p. 23;
Auriv. p. 37. — Alla kanda finska exemplar af denna art tillhdra var. Egerides, hvarfor Tengstréms uppgifter (Cat. p. 5) om forekomsten af ifragavarande art dro att hinforas till varieteten. Markligt nog fro nagra exx. 1 samlingen fran ostligaste Finland (Valamo) betydligt mor- kare fn de i vastra delarne af landet (Aland) antriffade, men likval pa langt nar icke sa moérka som utlandska exx. af hufvudformen. Exemplaren fran Valamo synas sdlunda pa satt och vis bilda en 6fvergang mellan huf- vudformen och varieteten, men maste dock otvifvelaktigt hanforas till den senare.
79. Ccononympha Pamphilus L. var. gen. II. Lyllus Esp. 122, 1; H.
81.
S, 430—1; Hb. 557—8. Al. Sund: Kastelholm (Popp.) ett sardeles typiskt exemplar antraffadt den 14 juni 1889. — U. F. &.
C. Tiphon Rott. (Davus F.) var. Laidion Bkh. I, 91; Stgr
Cat. p. 32; Lpa p. 24.— Bade denna form och var. Iss Thnb. férekomma mangenstides tillsammans med hufvud- formen och 6fverga pa mangfaldigt satt i hvarandra, sa att de svarligen kunna siirskiljas; det ar val darfor skal nog att, sasom Aurivillius (l.¢. p.36) gjort, sammantora dem bada. — U. F. M.
20 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepiduptera.
811. C. Hero L. F. 5S. 274; Hb. 252—-3, 849—50; Auriv. p. 35. — K. a. Kivinebb (Bom.), i flere exx. antraffad sommaren 1886. — U. F. M.
83. Syrichtus alveus Hb. var. Fritillum Hb. 464—5; Stgr Cat. p. 33; Lpa p. 24. — Enligt Staudinger (jfr Lampa l. c.) skall var. Fritillum vara den hos oss radande for- men. Flere i universitetets finska fjarilsamling befintliga exemplar 6fverensstimma daremot battre med Hiibners figg. 461—3 af hufvudformen samt skilja sig hvarken genom mindre storlek eller ofvantill ljusare farg fran ut- landska exx. af den sistniimda. Saval hufvudformen som varieteten torde salunda kunna anses sasom inhemska 1 Finland. — U. F. WM.
87. Hesperia comma L. var. catena Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 357; Cat. -p. 35;-Lpa p.'25; Auriv. p. 39.
K. r. Solovetsk (Edgr. & Levand.). — L. r. Kasch-
karantsa, Tschavanga (Edg. & Levand.) nagra myk- ket karaktiristiska exemplar sommaren 1888. — U. fF. M
Sphinges.
96. Smerinthus tiliae L. ab. maculata Miitzel; Wllgn Skfj., p. 15; Lpa p. 27; Auriv. p. 43. — Tillsammans med huf- vudformen. |
A. S:t Karins (Mont., E. R.): E. Reut. V. F. V, p. 95: Nyk. AL & A. p. 38. -- N. Sjundea (Nenne Mo- berg). — U. F. M.
98. Sm. populi L. var. roseotincta n. var. Corpore alisque su- perne saturate roseotinctis, maculis umbrosis intra mar- ginem exteriorem alarum omnium fasciaque anticarum media ferrugineis, @. Af denna vackra varietet finnas i universitets samling tvanne honexemplar.
Al. (Bjérn Lindberg). — 0. a. Kristinestad (K. Sjoberg) — U. #. M.
1071. Sesia polaris Stgr Stett. e. Z. 1877, p. 175; Auriv. p. 49. Endast ett exemplar funnet i Finland.
0. b. Kuusamo (H6ége) ett hanexemplar den 13 juli, svirmande pa blommor. |
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, no 6. 21
S. vespiformis L. F. S. 289, 1095 (aszliformis Rott.). — Denna art har af mig (Vastra Finl. V, p. 27) med reser- vation upptagits sdsom finsk (Jfr afven E. Reut. Nyk. Al. & A. p. 338). Den enda uppgiften om dess férmodade forekomst i Finland grundade sig pa ett af stud. L. J Ringbom afgifvet meddelande, enligt hvilket han i juli 1888 i ett barklést, skadadt stiille af en ekstam antraffat flere kolonivis lefvande larver, hvilka skulle dfverensstamt med Wallengrens beskrifning af larven till ifragavarande art. Sistlidne sommar (1892), aterfans af honom i samma ek- stam en liknande lary, som uppblastes och hvilken jag varit i tillfalle att granska. Detta exemplar, som ar tam- ligen morkt rosenrédt till fargen, medan larven till S. vespi- formis skall vara smutsigt hvit med kaffebrunt hufvud, ar likval endast en ung Cossus larv. Da darjamte de ar 1888 funna larverna enligt observatorns uppgift skola vara identiska med denna sistnamda, forefinnes icke nagot skal att inregistrera S. vespiformis bland vara inhemska fjaril- arter.
1181, Anthrocera meliloti Esp. 38, 1—8; Hb. 82; Auriv. p. 53, Pl. 21, f. 9. Har hittils hos oss varit forblandad med den nirstaende A. trifolii Esp. Salunda stodo i universite- tets finska fjarilsamling bada arterna under den senares namn. Enligt Aurivilius (1. ¢.) skulle hos meliloti bak- vingarnes subcostalribba vara ett kort stycke i midten forenad med frimre midtribban. Denna karaktar synes dock vara ganska variabel, ity att sarskilda exemplar af denna art, t. o. m. fran samma lokal, visade sig harutin- nan betydligt afvika fran hvarandra. Medan hos en del individer nyssnimda fdrhallande egde rum, hade andra bada ifragavarande ribbor tydligt skilda och forenade med en kort, snedtgiende tvarribba, medan ater andra intogo en intermediiir stillning, i det att sagda ribbor i mid- ten endast lindrigt berérde hvarandra. Genom denna variabilitet forsvaras betydligt siirskiljandet af de hvar-
4 andra mycket lika arterna meliloti och tréfolai. Prof. Aurivillius, som haft en del exemplar till paseende, har atersiindt dem med den anmiirkningen att tyska och
*%)
—
22 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
sydeuropeiska exx. af trifold iro langt stérre ain vara finska och mera lika} lonzcerae, samt att skilnaderna mellan meliloti och de finska exx. af trifolii iro mycket svara att angifva. Efter ytterligare noggrann granskning »o~. af vara hith6rande former har jag kommit till den 6fver- \tygelsen, att vi i Finland ega biagge arterna, ehuru den ‘f6rut har ej anmirkta melilot? dock synes vara mera -spridd iin trifold. Férekomsten af den riktiga A. meliloti <i Finland papekades forst af kand. K. J. Ehnberg och dr den numera med siikerhet konstaterad a fotjande lo- ‘kaler.
N. Fagervik (Ehbg), enstaka han-exx. flygande pa strandang i solbaddet, den 11 juli 1890. — T. utan niar- mare lokaluppgift (Hjelt); Kuhmois (Ehbg) den 21 juli 1882 i flere exx. af varierande storlek pa angsbacke. — U. Pua
var. Ehnbergii n. var. Minor, alis anticis maculis mi- noribus, posticis margine late nigris, o&. Denna myk- ket egendomliga form har tillsindts prof. Aurivil- lius till paseende och af honom ansetts vara en saregen varietet af melzlot?. Den synes narma sig den i sydéstra Sibirien antraffade var. dahurica Boisd., men torde dock nappeligen vara identisk med densamma. Varieteten ar uppkallad efter dess upptickare, kand. K. J. Ehnberg.
T. Kuhmois: Pasi gistgifveri (Ehbg) i ett enda honexemplar den 21 juli 1882, tillsammans med hufvud- formen.
Bombyces.
120. Nola arctica Schéyen Arch. f. Math. og Naturv. B. V, 1880, p. 173, Tab. f. 1—2 (albula Schiff. var. karelica Tgstrm Cat. p. 8; karelica Schéyen Nye Bidrag ete. Tromsé Mus. Aarsh. V, 1882, p. 13; Lpa p. 32; Auriv. p. 82. — Den af Tengstr6ém sasom var. karelica till 4. albula forda formen har af Schéyen (1. ¢.) blifvit uppstald sa- som egen art, hvilket den utan tvifvel fortjanar, och hvari afven Tengstr6ém, enligt skriftligt meddelande till Schéyen, senare var fullt ense med honom:. Emedan fra-
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, LX, n:o 6. 23
gan om artens berittigande sasom egen sadan emellertid till forst blifvit klargjord af Schéyen och da den férsta gan- gen sasom sjalfstandig form under namn arctica af ho- hom beskrifvits och afbildats, fordrar hafdvunnen praxis att den bar detta af honom gifna namn. Jag har dir- for, med frangaende af Schdyens senare, afvensom Lampas och Aurivillius’ benaémning af arten (kare- fica), uppratthallit namnet; arctica Schéyen. Jfr for Ofrigt en uppsats af mig: ,,Om de finska arterna af bom- bycidsliktet Nola Leach Medd. F. F. F. 19, p. 119—125. Uppgifterna om WN. albula var. karelica i Tengstréms katalog aro salunda att hinforas till NV. arctica Schéyen.
var. obsoleta n. var. Alis anticis fere unicoloribus ni- veis. o. Framvingarne nistan rent sndhvita; af de gulbruna teckningarna finnas hdgst svaga antydningar; den vid diskfaltets anda belaigna, stérsta, puckeln ljusgul utan mork skuggning pa inre sidan.
N. Sammatti: Harkasuo karr (E. R.) ett enda tam- ligen val bibehallet hanexemplar pa en hjortronmosse den 21 juni 1889: E. Reut.: op. cit. Medd. F. F. F. 19, p,_ 122.
1211. N. confusalis H. 8S. Il, p. 164; Auriv. p. 82. — Hégst sall- synt. Af denna 6fver ndstan hela sddra Sverige utbredda art har tilsvidare endast ett hanexemplar antraffats i Finland.
N. Karislojo (August Hoffman), i medlet af juni ar.,1892: E. Reut. op. cit.. Medd. F. F. F. 19 p: 121; exemplaret har godhetsfullt forarats till universitetets sam- lingar. — U. F. M.
125. Setina irrorella L. var. Freyerz Nick. Stett. e. Z. 1845, p. 105; Stgr Cat. p. 53; Lpa p. 33; Auriv. p. 84. — Nagra ganska karaktiristiska exemplar af denna varietet jamte flere 6fvergangar mellan densamma och hufvudformen finnas i samlingen.
K. r. Tiudie (Coll Tm). — L. Sodankyla (Eurén, Sundman). — U. F. M.
128. Lithosia complana ZL. S. N. X, 512, F. 8. 307; Hb. Btr. |, 3, 1, F.; Auriv. p. 85, Pl. 22 f. 9. — Uppgifves 1 Teng-
24 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
stréms katalog sasom utbredd 6fver stérre delen af Fin- land, men har hos oss, likasom ofta afven fallet varit i andra liinder*), blifvit forvaxlad med JL. lurideola Zinck. Af den riktiga complana L. forefinnes i samlingen fran ildre tider endast ett exemplar fran Kakskerta, hvarjamte den nyligen i en enstaka individ aterfunnits pa Aland. Dessa tviinne exemplar aro de enda hittils i Finland sa- kert konstaterade af ifragavarande art, hvilken salunda air mycket sallsynt hos oss. Jfr. L. lwrideola Zinck.! Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), ett exemplar den 23 augusti 1892. — A. Kakskerta (E. J. B.). — U. FL M.
128'. L. lurideola Zinck. Allg. Lit. Zg, 1817, N:o 217. p. 68; Auriv. p. 85. — Tengstré6ms uppgifter om ZL. com- plana L. bora, sasom stud. J. E. Montell forst pavisat, hinforas till ZL. lurideola Zinck., med hvilken den hit- tils varit fOrvaxlad. Allman. Uppgiften om ZL. complana D. iE. Reut. V. F. V, p. 31 bor likaledes afse LZ. luri- deola Zinck. Jfr vidare Medd. F. F. F. 19, p. 58. — U. FF. M.
129. L. lutarella L. var. pygmaeola Dbld. (H.) Zool. 1914 (1847); Stgr. Cat. p. 54; Lpa p. 34; Auriv. p. 85. — Den af mig (Medd. F. F. F. 13, p. 240; V. F. V, p. 31; Nyk. Al. & A. p. 38; Ent. Tidskr. 11, p. 122) sisom Z. wnita Hb. var. aridecola Hering anmialda arten, har vid narmare granskning visat sig tillhdra forevarande varietet af L. lutarella L. Aurivillius’ beskrifning stammer val in pa det ifragavarande exemplaret. Uppgiften om forekomsten i vart land af Z. wneta Hb. var. arideola Hering an- nuleras salunda harmedels.
A. Korpo: Markomby (E. R.), ett hanexemplar den 3 aug. 1885. — U. F. WM.
130!. Atolmis (Gnophria) rubricollis L. 5S. N. X, 511; Hb. 94; Auriv. p. 86, Pl 22, f. 10. — De senaste aren trenne sarskilda ganger antraffad hos oss.
N. Esbo: Furuholm (Plmn), ett exemplar sommaren
1886: Medd. F. F. F. 15, p. 179; Helsinge (H. Wasastj.)
1) Jir Schéyen, Nyt Mag. f. Naturvid. 1881, p. 20.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, 1X, nso 6. 25
]. ¢.; Ekenis skargard: Danskog (E. Hayrén), tvanne exemplar sommaren 1892. — U. F. M.
131.! Utetheisa (Deiopeia) pulchella L. S. N. X, 554; Auriy. p. 87, Pl. 22, f. 12 (pulchra Schiff; Hb. 113).
K. r. Petrosawodsk (Giinth.), flere exx. i slutet af aug. 1889 pa Onega-stranden efter en stark storm, en- ligt skriftligt meddelande af Tengstrdém och anteck- ningar af honom i hans handexemplar af katalogen.
21312. Euchelia Jacobaeae L. S. N. X, 511; Hb. 112; Auriv. p. 87, Pl. 22, f. 13. — I universitetets finska museum fore- finnes ett exemplar, som férut tillhért Bonsdorffs sam- ling. Det torde vara tvifvel underkastadt, huruvida det ifragavarande exemplaret virkligen iir finskt eller ma- hinda ett utlindskt, som i samlingen inblandats med finska fjarilar.
A. Kakskerta (E. J. B.): E. Reut. V. F. V, p. 31; Nyk. Al & A. p. 38. — U. F. M.
133. Nemeophila plantaginis L. var. hospita Schiff. S. V., p. 310; Stgr Cat. p. 56; Lpa p. 35; Auriv. p. 90 (plan- taginis Hb. 126). — Tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta (Mont). — A. Kakskerta (E. J. B.): E. Reut. V. F. JV, p. 32; Nyk. Al. & A. p. 88. — T. Kuh- mois, Jiimsi (Ehbg). — $8. S:t Michel, Taipalsaari (Ehbg). — K. a. Rautus (Ehbg). — K. Jaakkima, Salmis (Ehbg). — K.r. Petrosawodsk (Giinth). -- 0. b. Kuusamo (Schilde): Stett. e. Z. 1874, p. 57. — U. F. M.
var. matronalis Frr. 405; Stgr Cat. p. 56; Lpa p. 35; Auriv. p. 90 (plantaginis Hb. 238). — Bland de i univer- sitetets finska samling befintliga exemplaren finnas flere 6f- vergangar mellan. denna form och hufvudformen. Sar- skildt ma framhallas ett smavaxt exemplar fran Sodan- kyla (Sundman), som har bakvingarne helt och hallet svarta med sma réda flickar vid utkanten i Ofverens- stimmelse med Hiibners fig. 238; diiremot ar bakkroppen icke nastan enfirgadt svart, sasom hos var. matronalis Frr., utan af samma utseende som hos hufvudformen. Det torde darfor icke vara fullgiltigt skial att hanfora ifra-
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
gavarande exemplar till sagda form. Den Ar likafullt att anses som finsk enligt nedanstaende uppgifter.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.), enligt skrifthgt med- delande. — 0. b. Kuusamo (Schilde), tillsammans med var. hospita Schiff.: Stett. e. Z. 1874, p. 57. —
? 138. Arctia Quenselii Payk. var. liturata Mén. Bull. Ac. 1859,
140.
150}.
150?.
154!.
p. 500, En. Ill, p. 149, T. 15, 4; Stgr Cat. p. 58: Lpa p. 36. (Quenselia var. gelida Schéyen Arch. f. Math. og Naturv. B. V, 1880, p. 175; Auriv. p. 90). — Uppgifves af Lampa (lI. ¢.) pa grund af sannolikhetsskal sasom forekommande afven i finska lappmarken. Tils vidare suaknas dock hvarje autentisk uppgift darom, hvarfor jag
med reservation inregistrerar den bland vara finska fja- rilar.
L.-enl. Lampa (I. c.).
Phragmatobia fuliginosa L. var. borealis Stgr Cat. p. 58; Lpa p. 36; Auriv. p. 90. — Alla kanda finska exemplar af denna art tillhOra var. borealis. Antagligen forekom- mer hufvudformen alls icke i Finland.
Psyche villosella Ochs. Ill, p. 180; H. S. 100; Auriv. p. 89. — Hogst sallsynt.
T. Ruovesi: Pekkala (Shlbg), tvanne hanexemplar svirmande langs en travagg om aftonen den 4 och 13 juli 1874: Medd. F. F. F. 1, p. 1383. — U. F. M.
Ps. Graslinella Boisd. Ann. Soc. ent. Fr. 1852, p. XXII; Auriv. p. 59 (atra Frr. 218, 1, a—d, Ill, p. 38; H. 5. 101).
0. b. Kuusamo (Schilde), flere sackar af hvart- dera kénet antraffade pa torfmossar och smarre sadana pa Betula nana, hvilka hégst sannolikt tillhdrde denna art: Stett. e. Z. 1874, p. 57.
Epichnopteryx bombycella Schiff. 8. V., p. 133; Hb. Tin. 4; Ochs. Ill, p. 171. — Foérut funnen hvarken i Skandina- vien eller Finland.
K. r. Olonetz (Giinth.), enligit skriftligt meddelande af Tengstrom.
Orgyia gonostigma F. S. E. 585; Hb. 78, 253; Auriv. p. 92. — Hogst sallsynt.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, nso 6. 27
K. r. Svir (Giinth.), enligt skriftligt meddelande af
honom. 1542. 0. ericae Germ. Faun. |, E, Fasc. VIIl, T. 17, 18; Hb. 279—80; Auriv. p. 92. — Férut narmast funnen i Pe-
tersburgs-trakten samt i Danmark, men tilsvidare ej an- triffad i Sverige och Norge.
K. a. Johannis socken (Chr. Aurivillius), ett han- exemplar pa torfmosse sommaren 1889 enligt skriftligt meddelande af observatorn: Medd. F. F. F. 18, p. 202.
1543. Dasychira abietis Schiff. S. V., p. 55; Hb. 82—3; Auriv. p. 93. Pl 26, f. 6. — Hégst sallsynt. Endast en gang antraffad i Finland.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.); en larv, funnen pa Pinus abies i bérjan af juli manad ar 1884, forpuppade sig inom kort; imago utkom i slutet af samma manad: Medd. F. F. F. 19, p. 8. U. #. i.
Obs.! Det af mig (V. F. V, p. 47) anforda fyndet af Panthea coenobita Esp. fran ofvanstaende lokal, gialler ratteligen fdrevarande art, hvilket harmedels beriktigas. Senare har dock den iakta P. coenobita Esp. antraffats pa samma lokal. Jfr denna art, N: - ane
157. Lymantria (Psilura) monacha L. S. N. X, 501; Hb. 74; Au- Priv.) pu :/94;>Pl,, 26, f 3:,-- engeicaaans uppgift om denna art stéder sig pa ett af W. Nylander i Helsing- fors funnet exemplar (Tengstr. Cat. p. 11, not 157), hvil- ket dock har utredts tillhédra Panthea coenobita Esp. Da nagot annat exemplar af L. monacha L. ej ar kandt fran Finland, bor densamma utmonstras ur den finska fjaril- faunan. — Medd. F. F. F. 18, p. 191. Jfr nedan Panthea coenobita Esp., N:o 202?!
160. Trichiura (Gastropacha) crataegi L. var. Ariae Hb. 288—9; Stgr. Cat. p. 68; Lpa p. 41; Auriv. p. 61 (arbusculae Pfaff Stett. e. Z. 1860, p. 126).
0. b. Kuusamo (August Hoffmann), enligt skrift- ligt meddelande, hvilket har nedan ordagrant anfores: ,die Raupen im Juli (1892) auf Weiden (Salix) verpupp- ten sich Anfang August. Ein Falter (Q) kam im September aus; die iibrigen werden wohl erst im Friihling erscheinen.“
28 Enzio Reuter, Forteckning éfver macrolepidoptera.
— Mojligen ar det denna form, som Schilde funnit, aifvenledes i Kuusamo. Jfr Stett. e. Z. 1874, p. 38. — U. Ff. M.
164. Eriogaster (Gastropacha) lanestris L. var. Aavasaksae Teich _ Stett. e. Z. 1881, p. 187; E. Reut. Medd. F. F. F. 17, 1890, p. 48—54; Lpa p. 41. (? #. lanestris L. var. ar- busculae Frr. 590, 2; Auriv. p. 62). — Hufvudformen torde niappeligen forekomma hos oss, ulan endast fore- varande varietet, hvilken skiljer sig fornamligast genom olikheter hos larven; atminstone har af samtliga uppgif- ter harom, som jag fran flere hall samlat, framgatt, att endast den sistniimda formen blifvit observerad 1 vart land. Tengstréms uppgifter om artens utbredning bora sdlunda hinfdras till varieteten. Jfr E. Reut. V. F. V, p. 36; Nyk. Al. & A. p. 31, 39; ,,Bombyx lanestris L. var. Aavasaksae Teich och dess utvecklings hi- storia. Medd. F. F. F. 17, p. 48—54, afvensom ibid. 18, p. 19d.
166. Lachnocampa (Gastropacha) rubi L. var. pygmaea n. var.; Multo minor, corpore obscuriore, strigis transversis ala- rum anticarum rectis, magis approximatis, obsoletis, ex- trorsum obscurius et magis distincte terminatis, Q; nol- git. al. expans. 44 mm. — Isynnerhet halskragen, ving- locken och thorax modrkare an hos hufvudformen; af framvingarnes tvarlinier framsta nastan endast de mor- kare och mera skarpt markerade bruna yttre skugglin- jerna; vingarne, isynnerhet de bakre, mer tunnfjalliga an hos hufvudformen.
S. S:t Michel (Ehbg), ett honexemplar. — U. F. M.
1671. Lasiocampa (Gastropacha) lunigera Esp. var. lobulina Esp. 82, 3—4; Hb. 181: Stgr. Cat. p. 70; Lpa p. 42; Auriv. p. 65. — Hoégst sillsynt, endast i ett exemplar funnen i Finland. |
A. Pargas: Lofsdal (Lydia Reuter), en larv pa Pinus silvestris den 23 juni 1888; forpuppades den 19 augusti samma ar, imago framkom den 20 januari 1889: EK. Redt Vo-PiiV, ps 38) Meddef) #. FeiAsep. 162..— U. F. MM.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 6. 29
179. Cerura (Harpyia) furcula L. var. borealis Boh. Fors. p. 161; Lpa p. 44; Auriv. p. 70 (v. Ajatar Schilde Stett e. Z. 1874, p. 59; var. Saltensis Sch6yen Ent. Tidskr 1881, p. 120).
0. b. Kuusamo (Schilde), flere larver antraffades pa Betula alba i juli 1871, af hvilka tre utvecklade sig till imagines i maj fdljande ar: Stett. e. Z. 1874, p. 5D fi.
183. Pheosia (Notodonta) dictaeoides Esp. var. frigida Z ett. Ins. Lapp. 923; Stgr Cat. p. 73; Lpa p. 45; Auriv. p. 71. —
L. Sodankylé (Eurén), ett exemplar. — U. F. M.
1841, Notodonta Phoebe Siebert Scr. Btr. |, p. 18, T. 2, 1—2; Auriv. p. 72, Pl. 31, f 8 (trztophus Fabr. Mant. 116 bis). Hégst sallsynt, antraffad i endast ett honexemplar.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), i aspdunge den 15 juni 1892: Medd. F. F. F. 19, p. 58. — K. r. Dworetz (Giinth.), enligt skriftligt meddelande. — U. F. M.
186. N. dromedarius L. var. polaris n. var.; obscurior, magis unicolor; alis anticis nigrobrunneis, strigis transversis sub- nullis. Af den yttre tvirlinjen aterstar endast den gula flacken vid inkanten och afven den 4r otydligare an hos hufvudformen; de rédbruna flackarne innanfor utkanten blekare, otydligare, o.
L. Muonioniska (Shlbg). — U. F. M.
Microdonta (Notod.) bicoloria Shiff. ab. unicolora Mén. Mot. Et. 1857, p. 24, 1858. T. ll, 2; Stgr Cat. p. 73. — Tvanne exemplar med rent hvita och oflackade vingar finnas i universitetets samling. Var. albida B. bildar en Ofvergang mellan denna och hufvudformen.
T. Kuhmois (Ehbg), i juni 1882. — K. a. Kivi- nebb (Bom.), ett mindre utpragladt honexemplar. — U. F. M.
1881. Odontosia (Lophopteryx) carmelita Esp. 91, 1; Auriv. p. 73, Pl. 31, £. 4 (capucina Hb. 21). — Trenne sirskilda ganger antraffad i landet.
A. Abo (E. J. B): Tengstr. Nyk., p. 29. — T. Evois (Furuhjelm), Lampis (Leopold). — U. F. M.
en CO ~
30 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
188%. 0. (Loph.) Sieversii Mén. Mot. Et. 1858, p. 24, T. IL, 1. — Foérut kand hvarken fran Skandinavien eller Finland.
K. r. Olonetz (Giinth.), sommaren 1875, enligt anteckning af Tengstr6m i hans handexemplar af kata- logen, Petrosawodsk (Giinth.), enligt skriftligt medde- lande af honom sjalf.
189. Pterostoma palpina’ L. var. lapponica Teich Stett. e. Z. 1881, p. 188; Lpa p. 46; Auriv. p. 73.
0. b. Aavasaksa (C. A. Teich), tvanne individer, hane och hona, typexemplar: |. c¢.
1921. Pygaera (Clostera) anastomosis L. 5. N. X, 506; Hb. 87; Auriv. p. 75. — Ar mahinda icke sa alldeles sillsynt, ehuru den hittils blifvit forbisedd.
Al. Geta: Hékbédle (Mont.), en larv pa Populus tremula den 7 augusti 1892. — §. S:t Michel (Ehbg); foljande anteckningar harom 4ro af honom meddelade. Ar 1887: en larv, tagen i sillskap med den talrika P. pigra Hufn. i bérjan af sommaren, lamnade imago (c) i juli Ar 1891: en fullvuxen larv pa vide (Salix) den 21 juni, f6rpuppad den 23 i samma manad, —% utklakt den 5 juli; den 18—19 juli enstaka, delvis storvaxta, bleka Svexemplar, flygande midnattstid efter lyktsken; den 30 juli en enstaka 2 i hvila pa videbuske om dagen.
196. Thyatira batis L. ab. confiluens E. Reut. Ent. Tidskr. 11, 1890, p. 201.
N. Karislojo: Karkkali (E. R.) en 9, typexemplar, den 19 juni 1889. — U. F. mw.
198. Cymatophora flavicornis (L.) Clerck (or Fabr.) ab. unima- culata J. Meves; Auriv. p. 77. — Af denna aberration finnes i universitetets samling atminstone ett val utprag- ladt exemplar jimte ett stort antal mindre karaktari- stiska, hvilka bilda 6fvergangar mellan;denna och hufvud- formen.
0. b. Uleaborg (Coll. Nidr). — U. #. MW.
199. © fluctuosa Hb. 212; Auriv. p. 77. — Ofverhufvud sillsynt, men synes dock vara tamligen utbredd i landet.
A. Pargas: Lofsdal (O. M. R., E. R.,); Korpo: Korpo- gard (Ringb.): E. Reut. V. F. V, p. 43; Nyk. Al. & A. p.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 6. ol
39. — N. Ekeniis skirgard: Danskog (E. R.), den 25 juni 1889 pa ,,kéder“; Helsinge (H. Wasastj.) — T. Kuhmois (Ehbg), 1 ex. den 25 juni 1882. — S. Taipalsaari (Ehb g), den 28 juni 1880. — K. Jaakkima (Ehbg), 2 exx, i med- let af juli 1880. U. F. M.
200. Asphalia cinerea Goze (flavicornis L.) var. Finmarchica Schéyen Ent. Tidskr. 1881, p. 121, T. I, i: 83—4; Au- riv. p. 78. — I universitetets samling férvaras ett han- exemplar fran Lappland, som till utseendet ganska vil Sfverenstimmer med Schoéyens fig. 3. Vara exemplar fran sydliga Finland béra diremot hianforas till hufvud- formen.
L. Muonioniska (Plmn). — U. F. M.
Noctuae.
2021, Panthea coenobita Esp. III, 37, 7; $8, 2; Hb. Bomb, 72—3, Noct. 508; Auriv. p. 95, Pl. 26, f 7. — Tengstroms uppgift om forekomsten af Lymantria (Psilura) monacha L. i Finland boér ratteligen hinforas till forevarande art. Jfr. ofvan L. monacha L. N:o 157, p. 27, afvensom Medd. FoPok. Deispeast:
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) en larv funnen pa Pinus silvestris den 9 augusti 1892. — N. Helsingfors (W. Nylander), Mantsilé: Frugard (E. Nordenskiold), sommaren !89). — U. F. M.
Obs.! En tidigare uppgift om férekomston af P. coenobita Esp. pa Aland (E. Reut. V. F. V, p, 47; Nyk. Al. & A. p. 31) bor afse Dasychira abietis Schiff. Jfr denna art, N:o 154%, p. 27!
206'. Acronycta alni L. S. N. XII, 845; Hb. 3; Auriv. p. 98, PL. 32, £ 6. — Sillsynt, men likvél de senaste aren flersta- des antriffad antingen som larv eller imago.
A. Pargas: Lofsdal (E. R} en skadad larv den 28 augusti 1884: Medd. F. F. F. 13, 229; E. Reut. V. Bs ¥, p. 45; Nyk. AL & A. p. 39. -- N. (Plmn) tva larver enligt anteckning af Tengstrém i hans handexemplar af katalogen; Helsingfors (Popp.) en larv, hvilken uppblast forvaras i museum; Helsinge (H. Wasastj.) sommaren
32 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
1886: Medd. F. F. F. 15, p. 184; Nurmijarvi (K. E. Sten- roos) en larv 1889. — §. S:t Michel (Ehbg) enstaka hanexemplar den 22 och 23 juni 1891, enstaka larver samma ar den 3—5 augusti pa Betwla och Alnus, dogo som puppor. -— K. a. Kivinebb: Polvenselka (Ehbg) ett ex. den 3 juni 1889 nattetid pa ,,kéder“: Ehbg, Lep- iakt., Medd. F. F. F. 17, p. 74. — K. xr. Petrosawodsk (Giinth.) enligt skriftligt meddelande. — U. F. MM.
2071. A. euspis Hb. 504; Auriv. p. 98. — Sallsynt, men funnen i vidt skilda delar af landet och darfor antagligen tam- ligen utbredd, ehuru troligen ofta f6rvaxlad med A. psi L.
N. Karislojo (Shlbg), Helsingfors (Pipping): Medd. F. F. F. 15, p. 220. — 8. S:t Michel (Ehbg) ett honexemplar pa ,,kéder“ den 15 juni 1886. — K.a. Kivi- nebb: Polvenselki (Ehbg) enstaka hanexemplar pa ,,k0- der‘ den 1—3 juni 1889: Ehbg, Lep. iakt. Medd. F. F. F. Li; pe 14; 28) pa20hs Se. Plt
208. A. menyanthidis View. var. salicis Curt. B. E. T. 136; Stgr. Cat. p. 77; Lpa p. 49; Auriv. p. 99. — Variete- ten har af Schilde antraffats, hvilande pa trastammar och stubbar, a en torfmosse i Kuusamo.
0. b. Kuusamo (Schilde): Entom. Nachr. 10. pats p. 4.
209. A. auricoma Fabr. var. pepli Hb. 614; Stgr. Cat. p. 77; Lpa p. 49; Auriv. p. 99. — De flesta af vara finska exx. af denna art iro morkare iin tyska sadana; talrika Ofver- gangar finnas emellertid och det ar alldeles omojligt att uppdraga nagon grans mellan hufvudformen och variete- ten. Den sistnimda férekommer hos oss antagligen Of- veralt tillsammans med hufvudformen.
2111. Craniophora (Acronycta) ligustri Fabr. Mant. 172; Hb. 21; Auriy. p. 100. -- Hoégst sallsynt.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) flere larver funna pa Fraxinus excelsior i augusti aren 1891 och 92. — 0. a. (Coll. Wasastj). Det ar starkt tvifvel underkastadt huruvida det i universitetets finska museum befintliga exemplaret af denna art, hvilket forut tillhdrt Wasa- stjernas samling och uppgifves vara taget i Osterbotten,
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, nso 6, 33
virkligen hirstammar fran Finland, enér larvens niarings- vixt asken icke gar hégre norrut an till Ulfsby och Asik- kala, 61° 8’. (Herb. mus. fenn. ed. II. 1889, p. 143.). Uppgifterna om i Wasastjernas samling forefintlga exemplar iro 6fverhufvud osikra och svifvande.
214. Agrotis (Tryphaena) pronuba L. var. innuba trA¥, 1; 265; Esp. 102, 2—3; Stgr Cat. p 81; Lpa p. 52; Auriv. p. 114. — Antraffas niistan oftare an hufvudformen, till- sammans med denna.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), Finstr6m: Godby (Mont.), Kumlinge (D. A. Wikstrém): E. Reut. V. F. V, p. 48; Nyk. Al. & A. p. 31. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.) sirskilda ginger: E. Reut. V. F. V, p. 48; Nyk. Al. & A. p. 39., Téfsala (D. A. Wikstrém). — N. Karis- lojo (Shibg), Helsingfors (Shlbg, Nyberg). — U. PM.
218. A. subrosea Steph. var. subcoerulea Stgr Cat. p. 80; Lpa p. 51. (subrosea H. S. 516, 622; Auriv. p. 117). — Dei universitetets finska samling befintliga exemplaren af denna art Ofverensstimma med utlindska sadana af varieteten och skilja sig fran Herrich-Schaffers fig. 622 endast dirigenom att de hafva en nagot starkare bla anstryk- ning. Tengstéms uppgift i katalogen (p. 14) grundar sig pa ett af Simming taget exemplar fran Uguniemi, hvilket dock otvifvelaktigt tillhér var. subcoerulea Stgr. likasom afven ett senare antraffadt exemplar fran Sam- matti. Huruvida ett af Giinther i Petrosawodsk funnet exemplar af arten afven tillhor var. subcoerulea ar om6j- ligt att afgdra da jag ej haft tillfalle att granska det- samma, men antagligt ar likval att endast varicteten forekommer hos oss.
N. Sammatti (Shlbg). — kK. Uguniemi (Sim- ming). — K. r. Petrosawodsk (Giinther), enligt skrift- ligt meddelande. — U. F. M.
219. A. sobrina Dup. var. Gruneri Guén. I, 336; Stgr p. 80; Lpa p. 51; Auriv. p. 115. Ett exemplar med helt och hallet samt timligen starkt graaktigt anlupna framvingar
3
34 Enzio Reuter, Forteckning éfver macrolepidoptera.
skiljer sig markbart fran 6friga exx. i samlingen och hor otvifvelaktigt till denna varietet.
K. Jaakkima (Shlbg). — U F. M.
222, A. hyperborea Zett. Ins. Lap. 938; Auriv. p. 116. — Fore- komsten af denna art, som af Tengstrém i hans kata- log med ? upptagits sasom finsk, har sedermera med siikerhet sarskilda ganger blifvit konstaterad hos oss. Ett af Giinther i Petrosawodsk taget exemplar skiljer sig enligt TengstroOm fran hufvudformen ,,hufvudsakligast genom en betydligare storlek, en rédgra grundfarg, fram- tradande sardeles ren, nastan rostfargad, a de typiska flackarna och kring basalstrecket, samt genom franvaron af den tydliga serien af svarta pilflackar 4 bramfiltet“ (Nykoml., p. 29). Afven de af Schilde i Kuusamo fan- gade exemplaren utmirkte sig genom tamligen afvikande farg och teckning (jfr Stett. e. Z. 1874, p. 63), men hvari denna skiljaktighet bestack sig uppgifves ej. Det af Hoff- man likaledes i Kuusamo antriffade och till universite- tets finska museum férirade exemplaret afviker foga fran ex. fran Norge i Tengstréms samling.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) den 28 juli 1871: Tengstr. l. c. — 0. b. Kuusamo (Schilde) flere delvis redan utflugna exx. i slutet af juli 1871 pa ,,kéder‘‘: Stett. e. Z. 1. c, Entom. Nachr. 10. 1884, p. 4, (Hoffman) i senare hialften af juli 1892 pa ,,kdder‘, enligt skriftligt meddelande. Jfr afven Medd. F. F. F. 19, p. 71. — JU. fF’. M.
2221. A. sincera H. S. Il, p. 412; Auriv. p. 117 (Zeller H. S. 512—13). — Hégst sillsynt.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) en Q den 25 juli 1871: Tengstr. Nyk., p. 30. |
2227. A. speciosa Hb. 491; Auriv. p. 117.1) — Schilde sager sig hafva i Kuusamo sommaren 1871 funnit saval hufvud-
1) Var. arctica Zett. af denna art star i Tengstréms katalog under N:o 265 sisom Aplecta arctica Zett. Sliktet Aplecta Boisd. har emellertid numera allmint indragits under Agrotis Ochs. och ifragavarande art bor i likhet med den fiéregiende A. sincera H. S. stiillas i nirmaste grannskap till A. hyperborea Zett.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, no 6. 35
formen som var. arctica Zett. i mangfaldigt vaxlande firgtoner (Stett. e. Z. 1874, p. 63 ff). Enligt Staudin- ger (Cat. p. 82) och Aurivillius (1. ¢. noten) skall en- dast sagda varietet, men icke hufvudformen finnas hos oss. Ett i universitetets finska fjirilsamling befintligt exemplar fran Kuusamo iifvensom tvinne fran S:t Michel hafva emellertid betydligt ljusare grundfarg an var. arc- tica samt ritt mirkbar gulaktig anstrykning och hvitak- tiga ring- och njurflackar med morkare karna och kunna knapt skiljas fran ett schweiziskt exemplar af hufvud- formen i utlindska samlingen. Sasom redan Schilde papekat, torde darfor saval hufvudformen som var. arctica forekomma i Finland.
Ss. S:t Michel (Ehbg) en hanne den 24 och en hona den 31 juli 1891 pa ,,kdder.« — 0. b. Kuusamo (Schilde, A. Hoffman): Jfr Medd. F. F. F. 19, p. a. Den hir omniimda var. obscura Stgr. torde knapt for- tjina sirskiljas, emedan de olika formerna utan granser 6fverga i hvarandra. — U. F. M.
9293. A collina Boisd. Gen. et Ind. meth. p. 105; H. 5. 142; Hein. Schm. Deutsch., p. 497; J. Sahlb. Entom. Tidskr. 1892, p. 290. — Denna art, som forut veterligen ar kand endast fran sédra Frankrikes birgstrakter, Schweiz och Riesengebirge och salunda hittils alldeles okind i Norden, har nyligen blifvit af prof. J. Sahlberg utforligt beskrif- ven i Ent. Tidskr. 1. c., hvarfér, i och for erhallande af en karaktiristik af densamma, hiinvisas till sagda uppsats. Inalles iro hittils 5 hanexemplar kanda fran Finland.
K. Kirjavalaks (Shlbg, Ehbg) 2 exx. den 7 juli 1885, Jaakkimvaara kyrkoby (Shlbg, Ehbg) 3 exx. den 12 juli 1884, alla pa ,kdder‘*: Medd. F. F. F. 19, p. 57 —58. — U. F. M.
2224. A. agathina Dup. VII, 1, p. 359, Pl. 122, 2; H. 8. 2. — Afven denna art ar forut funnen hvarken i Skandinavien eller Finland.
K. r. Olonetz (Giinth.), enligt skriftligt meddelande af Tengstrém.
36 Enzio Reuter, Firteckning éfver macrolepidoptera.
222°. A. triangulum Hufn. Berl. M. Ill, p. 306; Hb. 497; Auriv p. 119. — Mycket sallsynt.
Al. Jomala prastgard (E. R.) 2 exx. pa blommande syrener i senare hilften af juni ar 1886: E. Reut. V. F. V, p. 48; Nyk. Al & A. p. 31; Medd. F. F. F. 18, p. 202. — U. F. M.
223. A baja Fabr. var. punetata J. Mev.; Auriv. p. 115. Ett ovanligt starkt grafargadt exemplar, som utmiarkes genom det for denna varietet karaktaristiska ka&annetecknet, har blifvit antraffadt af prof. Sahlberg.
N. Karislojo (Shlbg) — U. #. M.
2241. A punicea Hb. 115; Tr. VI, 1, 386; Hein. Schmett. Deutsch. p. 499. — Denna art ar i likhet med den nyligen i Ent. Tidskr. beskrifna A. collina B. ny for saval Finlands som Skandinaviens fauna. Det enda hos oss hittils antraffade exemplaret, som blifvit inlamnadt till museet och hvilket jag varit i tillfalle att granska, ar tyvarr en hona, hvarfor hannens genitalklaffar icke kunnat undersdkas. Jag af- star fran en utforligare beskrifning af denna i Norden forut okanda art och inskranker mig till angifvandet af de viktigaste kannetecknen. Punicea fores 1 Staudin- gers katalog omedelbart fore augwr, men den synes mig vara vida narmare beslaktad.med wmbrosa, rubi ete. Den har ungefar samma storlek och vingform som wm- brosa, men narmar sig i afseende a framvingarnes grund- farg mera till rubz, fran hvilken den dock i likhet med umbrosa skiljer sig genom att ring- och njurflacken 4ro af samma farg som grunden. Tappflacken saknas och ar icke ens antydd genom en svart punkt a det stialle, dar flackens spets skulle vara belagen. Tvarlinjerna dubbla, den yttre jamn, utan tinder. Vaglinjen med utskjutande tander pa ribborna 2, 3 och 4. Framvingarnes yttre mellanfilt till hela sin utstraéckning betydligt morkare Gin deras kantfdlt. Utkantslinjen pa bada vingparen sam- manhingande, mdrk och skarpt afstickande. Halskrage och vinglock med inblandade fjall. Fran alla narstaende arter skiljer sig pwnicea vid forsta Ogonblicket latt genom de bada ofvanstaende, kursiverade kannetecknen, hvilka
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 37
aro de mest utmiirkande for denna art. Fran umbrosa skiljes den dessutom genom dubbla tvarlinjer, tandad vaglinje, mindre skarpa teckningar, harbekladnaden a halskrage och vinglock samt réda fransar. Fran rubi genom vingformen, ring- och njurflackens farg, afsaknad af hvarje antydning till tappflack, tandad vaglinje och olika harbeklidnad a halskrage och vinglock. Fran con- flua genom otandad yttre tvarlinje, tandad vaglinje, olika harbeklaidnad som ofvan, afsaknad af svart punkt sasom antydan af tappflackens spets samt ljusare bakvingar. Fran Dahlit genom mindre storlek, vingform, mera rdd- aktig farg, otandad yttre tvirlinje, tandad vaglinje, af- saknad af ofvannamda svarta punkt, ljusare bakvingar. — Exemplaret 6fverensstammer med Hiibners fig. 115, endast med den skillnad, att de mérka teckningarne icke aro sa intensiva och skarpa.
K. Parikkala (Shlbg) ett honexemplar i medlet af juli 1884: Medd. F. F. F. 19, p. 113. — U. FF. Mw.
2242, A. rubi View. Tab. Verz., p. 57, T. 3, 5; Auriv. p. 118 (quadratum Hb. 477). — Synes vara tamligen utbredd i landet, men har antagligen ofta hos oss forvaxlats med narstaende arter. |
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) sarskilda ganger pa blommande syrener: E. Reut. V. F. V, p. 48; Nyk. Al. & A. p. 31; Medd. F. F. F. 18, p. 202. — N.. Karislojo: Karkkali (Shlbg, E. R.) den 20 juni 1889 pa ,.kdder‘* i flere exx. — §. S:t Michel (Ehbg), ett hanexemplar den 27 juni 1891 pa ,,kéder“‘. — K. r. Petrosawodsk (Giinth.) enligt skriftligt meddelande. — U. IF. M.
226. A. festiva Hb. 467—9; Auriv. p. 118, PI. 35, f. 1.— Denna art torde vil knappast vara.skild fran A conflua Tr., tillsammans med hvilken den vanligen antraffas. Auri- villius for afven den sistnamda som varietet till festiva och betraktar den som en nordlig form af denna, hvilket vil maste anses berattigadt. I 6fverensstammelse har- med har. jag inregistrerat festiva under samma nummer som representeras af conflua i Tengstroms katalog, hvilken senare form ater ar att hanfoOras som varietet
» 0
38 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
under hufvudformen festiva. Denna iar hos oss mycket sallsyntare 4n var. conflwa.
N. Ekenias skargard: Danskog (E. R.) den 25 juni 1889, Karislojo (Shlbg, E. R.) flere exx. sirskilda ganger pa ,,koder*: Medd. F. F. F. 18, p. 153; Helsinge (H. Wa- sastj.) i medlet af juli 1887: Medd. l.c. — 8S. S:t Michel (Ehbg) flere exx. i juli 1891 pa ,,kdder“‘. — K. Jaakkima (Ehbg) ett ex. den 12 juli 1884; Kirjavalaks (Shlbg). — Kr. Petrosawodsk (Giinth.) enligt skriftligt meddelande. — U. F. M.
var. diducta Zett. 946; Lpa p.53; Auriv. p. 118. — Bland de talrika, varierande formerna af conflua i universitetets samling finnas flere 6{fvergangar mellan hufvudformen och forevarande varietet, men endast ett fullkomligt typiskt exemplar af denna sistnamda kan anmirkas. Exemplaret har understalts prof. Aurivillius’ benagna granskning.
L. r. Olenitsa (Levand.), 1 ex. sommaren 1888. — U. F. M.
227. A. brunnea Fabr. ab. nigricans A. v. Homeyer in lit; Lpa p. 53.— I universitetets samling f6refinnes ett syn- nerligen morkt, svartbrunt och mera enfargadt exemplar, hvilket utan tvifvel kan hanforas till denna form. Kj fullt lika morka exemplar 4ro antraffade af Ehnberg i S:t Michel tillsammans med hufvudformen.
N. Helsinge (H. Wasastj.).— 8. S:t Michel (Ehbg) en o den 18 och en © den 24 juli 1891. — U. F. M.
230. A. plecta L. var. Anderssoni Lampa Fort. Skand. o. Finl. macr. p. 54; Auriv. p. 120.
N. HAlciibe (Hd. Wasastj.): Meme Fake: 1 8p. 153. — U. F. M.
2331. A. grisescens Tr. V. 1, 193; H. S. 418 9; Auriv. p. 122. (corrosa H. S. 141; candelisequa Hb. 493). — Hogst sall- synt. Endast ett exemplar hittils antraffadt i Finland.
A. Korpo: Aspo (E. R.) isenare halften af juli 1890: Medd. F. F. F. 18, p. 230. — U. #. M.
235. <A. cursoria Hufn. var. obscura Stgr Cat. p. 86; Lpa p. 59; Auriv. p. 124. — Denna varietet ar kand fran tviinne vidt skilda orter, namligen Kexholm och Gamla Karleby.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6, 39
Pa hvartdera stillet tyckes den hafva antriffats tillsam- mans med hufvudformen och med foljande form, sagitta Hb. Ett exemplar af hufvudformen fran Gamla Karleby air ovanligt moOrkt brungratt och skall enligt Aurivillius, som haft detsamma jimte exemplar af narstaende former till paseende, vara ritt olikt alla dirmed jamforda svenska exemplar af forstnimda form. Afven den fran samma ort harstammande individen af var. obscwra afviker fran de vanliga, medan ett exemplar af samma varietet 1 TengstrOms samling knapt skiljer sig fran ett tyskt sadant i universitetets museum.
K. Kexholm (Tm). — 0. a. Gamla Karleby (Hell- str. j.). — U. F. M.
235'. A. sagitta Hb. 596; Auriv. p. 124. — Den i Tengstréms katalog (p. 15, noten till N:o 235) omnamda_ variete- ten, hvilken forut af honom benamts Agr. thymi, ar enligt prof. Aurivillius, som haft exemplar af den- samma till paseende, en typisk sagetta. Denna anses af Staudinger sasom endast en form af cursoria, men skall dock enligt Aurivillius alltid vara latt att skila fran den senare.
K. Kexholm (Tm). — U. fF. &. var. brunnea n. var. Obscurior, alis anticis rufobrunneis. — Denna egendomliga form, som af Aurivillius ansetts utgéra en varietet af sagztta, Ofverensstammer till teck- ningen alldeles med denna, medan den till fargen narmar sig var. obscura at A. cursoria och endast genom nar- varan af ett svart streck 1 faltet 1 b mellan roten och inre tvirlinjen samt tydlig tappflack skiljer sig fran en del exemplar af sistniimda varietet. Prof. Aurivillius siger sig ej forr hafva sett ett sa mérkt exemplar af sagitta, och denna mirkliga form synes enligt hans for- menande gifva stéd at Staudingers nyss ofvan anforda asikt. I sjilfva varket kan denna nya varietet pa satt och vis betraktas som en mellanform mellan sagitta och var. obscura af cursoria. Staudingers antagande synes yttermera vinna i sannolikhet niir man betinker att saval hufvudformen cursoria och dess var. obscura som sagitta,
Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
resp. dess var. brunnea, antriffats tillsammans savil i Kexholm som Gamla Karleby. Jag har dock icke velat sammanf6ra dessa former, innan nirmare utredning an- gaende deras férhallande till hvarandra vunnits.
0. a. Gamla Karleby (Hellstr. j.). — U. FL M.
2352. A. norvegica Stgr. Stett. e. Z. 1861, p. 383; Auriv. p.
124. — | Tengstréms samling fans ett val bibehallet honexemplar, hvilket till utseendet st&immer val 6fverens med Aurivillius’ beskrifning af A. norvegica. For siker- hets skull understaldes detsamma dock dennes benagna granskning och atersindes med det utlatande, att fjarilen liknar de norska exemplar af A. norvegica han sett. For yttermera visso insindes exemplaret till konservator W. M. Schéyen i Kristiania,- som haft tillfalle att jamfora det med tviinne andra, af hvilka det ena var bestamdt af dr Staudinger sjalf, artens namngifvare. Schédyen anser det f6reniimda exemplaret otvifvelaktigt tillhdra A. norvegica.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) ett enda honexem- plar. — U. F. M.
2353. A. recussa Hb. 630; Auriv. p. 125. (florigera Ev. F. V. U.
236.
p. 129; H. 8S. 148). — Synes vara tamligen utbredd i lan- det, men har troligen ofta blifvit forvaxlad med niirsta- ende former. Jfr Tengstr. Nyk., p. 29.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar den 13 augusti 1890. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett ex. i slutet af juli 1887: E. Reut. V. F. V, p. 49. — N. Karislojo (Shlbg); Helsingfors (Coll. Tm). — K. Kexholm (Tm). — K.a. Kivinebb (Bom.). — K. r. Petrosawodsk (Giinth.) i borjan af augusti 1870. — 0. a. Vasa (F. Wolff); Gamla Karleby (Hellstr. j). — U. F. M.
A. tritici L. var. eruta Hb. 623; Stgr Cat. p. 87; Lpa p.
55; Auriv. p. 125. — Siaillsynt. K. r. Petrosawodsk (Giinth.) ett exemplar i sam- lingen, hvilket granskats af prof. Aurivillius. — U. F. M.
var. vitta Hb. 533—4; Auriv. p. 125. — I universitetets
samlingar finnas tvanne karaktiristiska och ett mindre val utpragladt exemplar af denna varietet, hvilken for
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 41
frigt Sfvergar savil i hufvadformen som i var. aquzlina Hb. Exemplar fran nedannimda lokaler kunna med sa- kerhet hanforas till fOrevarande varietet.
N. Karislojo (Shlbg) sommaren 1887: Medd. F. F. F. 15, p. 220; Helsingfors (Nyberg). — K. Kexholm (Tm). —U FL. M. .
Det i E. Reut. V. F. V, p. 50 och Nyk. AL & A. p. 31 omniimda fyndet af <A. vitta Hb. torde riktigare vara att hinforas till hufvudformen A. tritica L.
237. <A. nigricans L. var. rubricans Esp. 130, 2; Stgr Cat. p. 87; Lpa p. 55; Auriv. p. 125. — Tillsammans med hul- vudformen.
N. Karislojo (Shlbg). —- K. a. Villmanstrand (Ehb g). — K. Kexholm (Tm). — U. F#. .
2411. A. occulta L.1) var. implicata Lef. Ann. Soc. Fr. 1836, p. 394, Pl. 10, 4; Stgr Cat. p. 89; Lpa p. 56; Auriv. p. 126. — [ universitetets finska fjiirilsamling finnas flere 6fvergangar mellan hufvudformen och varieteten, men intet utpragladt exemplar af den sistnamda.
0. b. Kuusamo (Schilde) flere exemplar i bérjan af augusti ar 1871 tillsammans med hufvudformen: Stett. e. Z. 1874, p. 66.
2421, Neuronia cespitis Fabr. Mant. 156; Hb. 428; Auriv. p. 126. — Sallsynt. Enstaka exemplar antraffade sairskilda gan- ger i de sydligaste delarne af Finland.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) nagra fa exx. i au- gusti och september aren 1891 och 92; Finstrém: Grelsby (i. Levison) 1 ex. sommaren 1889; Mariehamn (E. R.) ett ex. i slutet af augusti 1884: E. Reut. V. F. V, p.51; Medd. F. F. F. 18, p. 153. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett ex. i augusti 1885: E. Reut. V. F. V, p. 51; Nyk. Al. & A. p. 40. — N. Helsinge (H. Wasastj.) i slutet af augusti 1887: Medd. F. F. F. 18, p. 153. — U. F. M.
*) A. occulta L. upptages i Tengstréms katalog under sliiktet Aplecta Boisd. mellan Dianthecia Boisd. och Polia Tr. (p. 17), men ar numera all- mint indragen under sliiktet Agrotis Tr.. hvarfér jag ansett ett forindradt arrangemang hirvidlag pakalladt.
42
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
245'. Mamestra nebulosa Hufn. Berl. M. Ill, 418; Auriv. p. 128,
248.
2521.
Pl. 35, f. 10. (plebega Hb. 78). — Siallsynt, likasom f6ére- gaende funnen endast i sydligaste Finland.
Al. Finstrém: Godby (Mont.) 1 ex. den 3 juli 1891. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.) 1 ex. den 11 juni 1889; Kakskerta: Harjattula (D. A. Wikstr6m) sommaren 1887: S:t Karins: Ispois (Mont.) tvinne puppor under mossa i barrskog i april 1886, imagines utkommo i maj samma ar: E. Reut. V. F. V, p. 51; Nyk. Al. & A. p. 40; Medd. F. F. F. 18, p. 153. — K. a. Kivinebb kapellansgard (Ehbg) ett ex. pa ,,kdder“ den 2 juli 1889: Ehbg, Lep. iakt., Medd. F. F. F. 17, p. 75; 18, p. 208. — U. F. M.
Obs.!' Ehnbergs uppgift om férekomsten af MW. ne- bulosa Hufn. i S:t Michel (Medd. F. F. F. 13, p. 178) galler ett ovanligt Ijust exemplar af M. advena Fabr. Jir Medd. 18, p. 153 0. 208, afvensom E. Reut. 1. ¢.
M. dissimilis Knoch (swasa Bkh.) var. leta n. var. Dilu-
tior, alis anticis letius griseovariegatis. — Betydligt lju- sare tecknad 4n hufvudformen; framvingarne anda fran roten till den tydliga och utaét ganska skarpt begransade vaglinjen mer eller mindre ljust brungra med flackvis morkare schatteringar; utkantsfaltet enfargadt morkbrunt, endast langs ribborna grapudradt; oo’ nagot ljusare an Q.
Bland de talrika exemplaren af M. dissemilis i uni- versitetets finska fjirilsamling skilja sig nagra sig emellan fullkomligt lika individer genom ofvan angifna fargteck- ning miirkbart fran alla 6friga former af denna varie- rande art. De torde darfér fértjina att uppfOras sasom en sirskild varietet, sa mycket hillre som — enligt hvad prof. Aurivillius, hbvilken haft ett af ifragavarande exem- plar till paseende, skriftligen meddelat mig — en likadan form afven forekommer i Sverige. Dylika exemplar finnas nimligen i Meves samling fran Stockholm och Kinnekulle.
S. S:t Michel (Ehbg) sirskilda ar tillsammans med hufvudformen; Kangasniemi (Sundm.) — 0. a. Kristine- stad (K. Sjéberg). — U. F. M.
M. geniste Bkh. IV, 355; Hb. 611—12; Auriv. p. 129. —
Sallsynt.
253.
254.
259.
264.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Eennica, IX, nso 6, 43
Al. Jomala pristgard (E. R.) ett ex. den 20 juni 1886 pa blommande syrener: Medd. F. F. F. 15, p. 217; E. Reut. V. F. V, p. 53; Nyk. AL & A. p. 32; Medd. F. F. F. 18, p. 188. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett ex. i juni manad 4ren 1885 och 1887: E. Reut. Medd. F. F. B355 py 217; 1 WY Bh uByip. 53; Nyk. Al. & A. p. 40. — U. F. M.
M. glauca Hb. var. Lappo Dup. VII. 116, 3; Stgr Cat. p.
91; Lpa p. 58; Auriv. p. 131.
0. b. Uleaborg (Schilde) fran den 19 juni 1871; Kuusamo (Schilde) fran medlet af juli 1871 tillsammans med hufvudformen: Stett. e. Z. 1874, p. 67.
M. dentina Esp. var. Latenai Pierr. Ann. 5. Fr. 1837, p.
177, Pl. 8, 3; Hb. — G. 874; Stgr Cat. 91; Lpa p. 53; Auriv. p. 131. — Af det rikhaltiga forradet af denna art i universitetets samling kan endast ett exemplar med full- giltiga skal hinf6ras till forevarande varietet.
0. b. Kajana (K. Malmgren). — U. F. M.
M. serena Fabr. (bicolorata Ld) var. obscura Stgr Cat. p.
92: Lpa p. 59; Auriv. p. 131. — I universitetets samling finnas exemplar, som fro mindre och annu morkare an genom Staudinger erhallna individer af denna va- rietet.
S. S:t Michel (Ehbg) siarskilda ar i juni och juli manader pa blommande syrener. — K. a. Rautus: Vepsa (Ehbg) den 15 juni 1891. U. F. M.
Dianthoecia compta Fabr. ab. viscariae Gn. II, 26; Stgr Cat.
p- 93; Lpa p. 59. — Skall enligt Staudinger (1. c.) hafva blifvit antraffad i Finland.
D. carpophaga Bkh. var. capsophila Dup. IV, 58, 8, p. 100;
Auriy. p. 134. — Denna form har forut ansetts repre- sentera en egen art, men betraktas numera tamligen all- mint sdsom en varietet af D. carpophaga Bkh. Alla hittils i Finland funna exemplar af capsophila visa dock ett mycket karaktariskt utseende, som vid forsta anblik- ken med liitthet skiljer dem fran carpophaga. Anmiark- ningsvardt ar ock att inga 6fvergangar mellan de bada formerna patraffats.
44 Enzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
Al. Finstré6m: Godby (Mont.) ett ex. den 3 juli 1891. — A. Lemo: Tenhola (I. Aminoff) flere exx. pa klofver- falt i bérjan af juni dren 1887—88; S:t Karins: Ispois (Mont.), en puppa, funnen varen 1887 under mossa i barrskog, utkliktes i maj samma ar; Korpo: Korpogard (L. J. Ringbom): E. Reut. V. F. V, p. 54; Nyk. Al. & A. p. 40; Medd. F. F. F. 18, p..152. — N. Karislojo (Shlbg): Medd. F. F. F. 18, p. 152. — U. #. M.
2671. Polia polymita L. F. S. 321; Auriv. p. 135. (ridens Hb. 20). — Denna art, som ae gangen observerades hos oss ar 1884, har sedan dess upprepade ganger och del- vis i stort antal antriffats i Abo och pa Aland. Som en egendomlighet ma anfdras att fjariln nastan alltid iaktta- gits i boningshus eller deras narmaste grannskap. Flyg- tiden intriiffar i medlet af augusti och varar till borjan af oktober. Larven skall enligt stud. J. E. Montell lefva pa Lappa, Plantago m. fl.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) arligen i stor mangd; Finstrom: Grelsby (I. Levison): E. Reut. V. F. V, p. 54; Nyk. Al & A. p. 32. — A. Abo stad (E. R.) 2 exx. den 12 september 1884: Medd. F. F. F. 13, p. 240, (H. Hjelt, Mont.) hésten 1885, (R. Lundh) hésten 1887, (L. Ringbom): E. Reut, V. F. V, p. 54; Nyk. A. & A. p- 41. — U. F. M.
268!. Dryobota protea Bkh. IV, 386; Hb. 406; Auriv. p. 136. — Mycket sillsynt. Torde antriffas endast i sadana trakter dir eken, larvens naringsvaxt, forekommer.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), en puppa, funnen i ekskog den 10 augusti 1891, utvecklade sig till imago den 2 september. — A. Pargas: Lenholmen vid Lofsdal (E. R), en larv, den 8 juni 1887 antriiffad pa Quercus, for- puppade sig den 26 i samma manad och blef imago den 16 augusti: Medd. F. F. F. 15, p. 217; E. Reut. V.
By Bprso Nipk kad A. cpeodh basis 2 ih 2682. Miselia oxyacanthae L. S. N. X, 516; Hb. 31; Auriv. p. 136, Pl. 36, f. 2.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), flere larver, funna pa Pyrus malus i juni 1891, forpuppade sig i slutet af
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 45
manaden, imago utkom i boérjan af september. Sjalfva fjarilen antriffad den 26 september och 4 oktober 1892: Medd. F. F. F. 19, p. 58. — U. F. M.
268%. Thalpophila (Luperina) matura Hufn. Berl. M. Ill, p. 414; Auriv. p.137. (tecta Esp, 108, 5—-6; connexa Hb. 109, 548).
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) 1 exemplar i tragard den 28 augusti 1892: Medd. F. F. F. 19, p. 58. — JU. FF. M.
273. Hadena adusta Esp. var. pavida Boisd. Gen. p. 120; H.S. 497, Il, p. 280; Stgr Cat. p. 100. — Tvanne ovanligt morka, delvis nastan sotfairgade exemplar, torde kunna hinforas till f6revarande varietet. De skilja sig fran den hos oss vanliga formen, utom genom sin mycket mor- kare farg, afven genom betydligare storlek och mera starkt vagiga fransar. Afven pa undre sidan iro vingarne betydligt mérkare och bakvingarne hafva det morka tvar- bandet mera skarpt och bestiimdt begrainsadt. Exemplar fran S:t Michel och Rautus bilda en 6fvergang till denna varietet, men kunna dock knappast foras till densamma.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett exemplar i juni 1887. —- N. Karislojo: Karkkali (E. R.) 1 ex. den 19 juni 1889 pa ,,kéder“. — U. #. M.
2741, H. exulis Lef. Ann. S. Fr. 1836, 392, Pl. 10,.2 o%; Auriv. p. 140. (gelata Lef..1. ce 393, f. 3 9; H. S. 452—3). — Denna art uppgifves af Schilde icke kunna distinkt at- skiljas fran den foljande, H. Mazllardi Geyer. Bada for- merna erhdllos af honom flere ganger tillsammans pa »kOder‘* i Kuusamo i talrika 6fvergangar till hvarandra. (Stett. e. Z. 1874, p. 67.). Da desamma dock annu hvar- ken af Staudinger (Cat. p. 100) eller Aurivillius (Il. ¢.) blifvit definitivt sammanférda, upptagas de skildt for sig.
0. b. Kuusamo (Schilde) flere exx. i bérjan af augusti 1871.
2747. H. Maillardi Geyer, Hb. — G. 833; H. S. 55; Auriv. p. 140. — Antagligen icke skild fran féregaende; jir denna.
46 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
0. b. Kuusamo (Schilde), flere exx. tillsammans med foregaende: Stett. e. Z. 1. ¢.
274°. H. rubrirena Tr. V, 2, 159; Hb. — G. 826; Auriv. p. 140. — Denna vackra, egentligen pa de Schweiziska alperna samt i Riesengebirge och i Harz hemmahérande art, ar i hela Norden kind endast fran Imsdalsfjallet i norra Throndhjems stift i Norge samt hos oss fran Petrosa- wodsk och Kuusamo. Jfr Tengstr. Nyk. p. 30; Au- rive
K. a. Petrosawodsk (Giinth.) 15 exx. saval han- nar som honor, fran den 13 juni till den 16 juli ar 1870 pa blommande Silene inflata: Tengstr. |. c., aterfunnen sommaren 1884: Medd. F. F. F. 13, p. 203. — 0. b. Kuu- samo (Schilde) flera ganger i bérjan af augusti 1871 pa ,,kdder“: Stett. e. Z. 1874, p. 68. — U. F. M.
279'. H. sublustris Esp. 133, 1; Auriv. p. 141 (lthoxylea Hb. 240). — Har blifvit forvixlad med den ytterst lika H. lithoxylea Fabr. Salunda bér uppgiften om denna sist- namda art i E. Reut. V. F. V, p. 56, atminstone hvad betriiffar dess férekomst pa Aland och i Pargas, rittas darhin, att det ar swblustras och icke lithorylea som an- traffats a dessa orter; huruvida denna rattelse afven bor galla Ofriga dar anfOrda fyndorter kan jag ej nu afgora, emedan jag ej haft tillfalle att underkasta resp. exemplar en férnyad granskning. Flyger fran slutet af juni till bérjan af augusti.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) vissa ar, sasom 1886 och 1892 ratt allman: Medd. F. F. F. 19, p. 8. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.) 1 ex. i juni 1885. — JU. Ff. M. )
282!. H. unanimis Tr. X, 2, 62; H. S. 581; Auriv. p. 142. — Ett exemplar, som i universitetets finska fjarilsamling varit forvaxladt med A. adusta Esp., har befunnits tillhora denna art. En individ fran S:t Michel, funnen af kand. K. J. Ehnberg, har jag afven varit i tillfalle att iden- tifiera.
S. Nyslott (Inberg), S:t Michel (Ehbg), enstaka han- och honexemplar i medlet af juni 1886, en Q den
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 47
27 juni 1891, alla pa ,,kéder“*: Medd. F. F. F. 19, p. 112. — U. F. M.
2827. H. illyrica Frr. 483, 2; Auriv. 142. (scortea H. S. 582). — Hogst sallsynt. :
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett ex. den 1 juni 1891, Finstr6m: Godby (Mont.) ett ex. den 3 juli 1891. — U. F. M.
283. H. secalis (L.) Bjerk. (didyma Esp.; oculea Gn.; Fabr.) ab. nictitans Esp. 126, 6; Hb. 619; Stgr Cat. p. 102; Lpa p. 64, — Tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.). — A. Pargas: Lofs- dal (E. R.): E. Reut. V. F. V, p. 57; Nyk. Al. & A p. 41. — §. S:t Michel (Ehbg) flere sarskilda ganger de sena- ste aren. — 0. ? a. (? b) (Coll. Wasastj.) — U. F. var. leucostigma Esp. 159, 7; Stgr Cat. p. 102; Lpa p. 64; Auriv. p. 143. Tillsammans med _ hufvudformen. Obs.! Det exemplar, som under namn af Mam. per- sicariae L. omniimts i Medd. F. F. F. 15, p. 210, ar ett nastan alldeles kolsvart ex. af forevarande varietet. A. Abo stad (R. Lundh): E. Reut. V. F. J, p. 57; Nyk. Al. & A. p. 41. — §. S:t Michel (Ehbg), en- staka exx. i juli och augusti aren 1882—84.— K. Kex- holm (Tm) i senare halften af juli 1870 sparsamt till- Sammans med en otalig mangd andra former af denna hégst variabla art: Tengstr. Nyk., p. 30. — K. r. Pe- trosawodsk (Giinth.) sommaren 1872: Tengstr. |. c. — Os) FM,
283'. H. pabulatricula Brahm. Ins. Kal. II, 1, p. 395; Auriv. p. 143 (connexa Bkh.; elota Hb. 462). — Sillsynt.
N. Karislojo: Karkkali (Shlbg) i bérjan af augusti 1884: Medd. F. F. F. 13, p. 203. — 8. S:t Michel (Ehbg) enstaka exx. den il och 14 augusti 1890 samt ett hon- exemplar den 4 augusti 1891, samtliga pa ,,kdder“. — U. F. M.
284. H. strigilis Cl. Ic. IX, 6; Stgr Cat. p. 102; Lpa p. 64; Auriv. p. 144, Pl. 37, f. 4. (praeduncula Hb. 95). — Hufvudformen, som fodrut ej observerats i Finland, har numera med siikerhet konstaterats hos oss. Tvanne exem-
48
Enzio Reuter, Férteckning ofver macrolepidoptera.
plar fran Kivinebb skilja sig fran utlindska obetydligt darigenom, att framvingarnes yttre mellanfilt icke ir fullt sa tydligt markeradt som hos de senare, men bora likvil snarare fdras till hufvudformen, in till den i vart land vanligare var. latruncula Lang. Exemplaren fran Aland representera hufvudformen mera typiskt.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) den 1 och 4 augusti 1892; Finstrém: Bergé (Térnqvist) den 4 juli 1892, Godby (Mont.) den 3 juli 1891. — N. Karislojo (Shlbg). — K.a. Kivinebb kapellansgard (Ehbg) 2 exx. den 2 och 3 juli 1889 pa ,,k6der“:: Ehbg, Lep. iakt., Medd. F. Be Be 1jap: 96; ibid; 18, pi 20%. 4-405 FM.
? 2871. Trachea atriplicis L. S. N. x 517; Hb. 83; Auriv. p. 146.
— I universitetets finska fjairilsamling forvaras ett exem- plar af denna art, som forut tillhdrt Wasastjernas samling och uppgifves harstamma fran sédra Osterbotten. Da arten i Sverige icke gar langre norrut 4n till Upland forefalier det nagot oviintadt, att den skulle hafva blifvit tagen sa hégt uppe som i Osterbotten. Emedan hirjimte, sasom redan otvan betraffande Cr. ligustri (N:o 211') ar sagdt, uppgifterna om exemplaren i Wasastjernas sam- ling icke alltid aro fullt tiilf6rlitliga, har jag ansett for- siktigheten fordra att med reservation inregistrera denna art bland vara inhemska fijirilar.
0. a. (Coll. Wasastj.): Medd. F. F. F. 18, p. 194. — U. F. M.
289'. Helotropha leucestigma Hb. 375; Stgr Cat. p. 105; Lpa p.
66; Auriv. p. 147. — Sallsynt, funnen i omradets savil vastliga som ostligaste delar.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar i park den 23 augusti 1892. — K. r. Petrosawodsk (Giinth.) sarskilda ar i bérjan af september: Tengstr. Nyk. p. 30, aa Opal dM.
var. fibrosa Hb. 385; Stgr Cat. p. 105; Lpa p. 66; Au-
riv. p. 147. S. S:t Michel (Ehbg) en 9 pa ,,kider** den 11 augusti 1890.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 1X, nso 6. 49
2911, Gortyna ochracea Hb. Btr. I, 1, 2, M.; Auriv. p. 148, PI. 38, f. 5. flavago (S. V.) Esp.; Hb. 186—7). — Siarskilda ginger funnen vid Helsingfors, senast hésten 1892, da puppor af densamma af prof. J. Sahl berg i stor mangd antriffades i stammar af Lappa tomentosa: Medd. F. F. F. 19, p. 6, 51. — Fjiarilarne framkommo i september och oktober samt voro af betydligt blekare gul farg an tyska exemplar i TengstrOms samling.
Obs.! Det i Medd. F. F. F. 6, p. 240 och Ent. Tidsk. 3, p. 154 omnimda fyndet af en varietet af Xanthia aurago Fabr. bor riitteligen afse Gortyna ochracea Hb., hvilket jag vid granskning af det ifragavarande exempla- ret varit i tillfalle att konstatera. X. awrago har salunda icke tilsvidare antraffats hos oss.
N. Gumtakt (A. Bonsdorff); Helsingfors (Bj. Wa- sastj., Shlbg). — U. F. M.
291°. Nonagria typhae Thunb. Ins. Suec. I, p. 3; Hb. 415; Au- riv. p. 149, Pl. 38, f. 1. arundinis Fabr.). — Ar troli- gen icke sillsynt hos oss, ehuru den_hittils blifvit forbi- sedd. Larver och puppor af denna art hafva pa sirskilda orter de senaste aren i stor mangd antraflats 1 stammen af Typha latifolia. Fjarilns flygtid vidtager i slutet af
augusti. Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), larven arligen myk- ket allman. — N. Hangé (Shlbg) flere puppor i augusti
1890, imagines framkommo i slutet af augusti och borjan af september; Helsingfors (Shlbg): Medd. F. F. F. 18, p. 233; 19, p. 5, 52. — K. Kexholm (Tm) larver och pup- por i stanglar af Typha latifolia, enligt skriftligt medde- lande. — U. F. M. var. fraterna Tr. X, 2, 99; H. S. 350 9; Stgr. Cat. p. 106; Lpa p. 66; Auriv. p. 149. — Siallsynt tillsammans med hufvudformen. Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar 1891. N. Hangéd (Shlbg) ett ex. 1890: Medd. F. F. F. 18, p. 233. — U. F. M. 291%. Senta maritima Tausch. Mém. Mose. |, 1806, p. 211 (kd. 2, p. 178) T. 13, f. 5; Auriv. p. 150. (ulvae Hb. 635—6).
50 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera,
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) sillsynt invid vass- rika strinder fran slutet af juni till medlet af juli; ett exemplar antraffadt ar 1886, sommaren 1892 aterfunnen i flere exx.: Medd. F. F. F. 19, p. 8. — U. F. M.
292. Tapinostola fulva Hb. 496; Auriv. p. 151.— Tengstréms uppgifter om ZT. fluxa Tr., Hb. bora med all sannolikhet hanfora sig till hufvudformen fulva; savali Tengstréms som i universitetets finska fjariilsamling funnos namligen exemplar af fulva, hvilka stodo under ben’mningen fluza. Den virkliga fluza har likval afven numera antraffats hos oss.
var. fluxa Tr. V, 2, 313; Stgr Cat. p. 107; Lpa p. 67; Auriv. p. 151 (extrema H. 5. 332—3).
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) tillsammans med hufvudformen i slutet af augusti och bérjan af september 1892; larven i straet af Carex pseudocyperus: Medd. F. F. F. 19, p. 8. — U. F. M.
2921. T Hellmanni Ev. Bull. M. 1843, III, 548; Auriv. p. 151. — Uppgifves af Tengstrém (Cat. N:o 292 not.), med forbehall, hafva antraffats vid Helsingfors. Numera har forekomsten af denna art hos oss blifvit sakert konsta-
terad. Al. Geta: (Mont.) ett exemplar 1892. — A. Korpo
(L. I. Ringbom) 1 ex. naémda ar. — U. F. M.
293. Simyra (Arsilonche) albovenosa Géze') (venosa Bkh.) var. albida Auriv. Ent. Tidskr. 1880, p. 38; Lpa p. 48; Au- riv. Nord. Fj. p. 96. —- Tillsammans med hufvudformen och niistan lika talrikt representerad som denna; bada formerna Ofverga utan grins i hvarandra.
A. Pargas: holmar i Orfjirden (E. R.); Nagu: N6té (E. R.). Larven sarskilda ginger antraffad, ofta i stor mangd, pa Elymus arenarius och Phragmites communis, nagongang afven pa Baldingera arundinacea och Erio- phorum angustifolium: E. Reut. V. F. V, p. 45; Nyk. Al. & A. p. 39; Medd. F. F. F. 18, p. 227. — U. F. M.
1) Borde enligt numera gillande system hafva sin riktiga plats i bérjan af Noctuae, i Tengstréms katalog sisom N:o 202° efter Panthea coeno- bita Esp.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 6. 51
var. murina Auriv Ent. Tidskr. 1880, p. 37, T. 1, f. 2 9; Lpa p. 48; Auriv. Nord. Fj. p. 96. Tillsammans med hufvudformen, men mycket siillsyntare an denna. Ofver- gangar forekomma.
A. Pargas: holmar i Orfjairden (E. R.), Nagu: Not (E. R.): E. Reut. V. F. V, p. 45; Nyk. Al. & A. p. 39; Medd. F. F. F. 18, p 227. — U. F. M.
2931. Leucania impura Hb. 396; Auriv. p. 153. -- Hos oss tidi- gare ofta férvaxlad med L. pallens L. Synes vara tam- igen utbredd 1 landet.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett ex. ar 1886, som- maren 1892 allman pa fuktiga angar i slutet af juli: Medd. F. F. F. 19, p. 8. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.); Korpo (L. IL Ringbom) 1 ex. sommaren 1892. — S$. S:t Michel (Ehbg) ett hanexemplar den 28 juli 1884, en hona den 24 juli 1891; Taipalsaari (Ehbg) en hanne pa ,,k6- der den 9 juli 1889. — K. Suistamo (Hammarstr.). — U. F. M.
294. L. pallens L. var. ectypa Hb. 231; Stgr Cat. p. 108. — Ett ganska morkt och starkt rédfairgadt exemplar fran ryska Karelen anses af prof. Aurivillius, som haft det till paseende, sasom val utpriaglad ectypa. I universite- tets finska fjirilsamling finnas fran sarskilda lokaler 6fver- gangar till denna form. Enligt meddelande af prof. Au- rivillius sta i Meves samling exemplar fran Gotland och Oland, som alldeles likna det itragavarande fran ry- ska Karelen.
K. r. Tiudie (Tm), 1 ex. den 28 juli 1867. — U. F. M.
294!. L. obsoleta Hb. 233; Auriv. p. 153, Pl. 38, f. 4.
A. Lemo: Tenhola (I. Aminoff) flere exemplar pa klofverfalt' i juni manad 1888 och 1889: E. Reut. V. F. V, p. 59; Nyk. Al. & A. p. 41. — N. Helsinge (Bj. Wa- sastj.): Medd. F. F. F. 15, p. 218. — U. F. M.
298. Charaeas graminis L.') var. brunnea Lampa Ent. Tidskr.
1) Anses numera hafya sin ritta plats i systemet efter slaktet dgro- tis Ochs.
52 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
1884, p. 161, Fort. Skand. o. Finl. macr. p. 56; Auriv. p. 126. (graminis Hb. 480—1.). Torde dfveralt forekomma tillsammans med hufvudformen. — U. F. M.
var. albipunctata Lampa Ent. Tidskr. 1884, p. 161 Q, Fort. Skand. o. Finl. macr. p. 57; Auriv. p. 126. — Ett exem- plar i universitetets finska fjarilsamling Ofverensstammer med Lampas och Aurivillius’ beskrifning af denna form med undantag af att den hvita flacken bakom njur- flicken har helt sma utskott, hvilket typexemplaret af albipunctata uppgitves sakna. Denna skiljaktighet synes mig dock vara af sa ringa betydenhet, att jag icke hyser nagon tvekan att hanfora det forstnimda exemplaret, hvil- ket i motsats till typexemplaret ar en hanne, till foreva- rande varietet. .
K. b. Polvijarvi (Woldstedt), ett hanexemplar. —
K. r. Petrosawodsk enl. ex. 1 pated mesic samling. — U. F. M.
var. tricuspis Esp. Ill, 68, 2—3; Hb. 148: Stgr Cat. p. 89; Lpa p. 56; Auriv. p. 126. — Tillsammans med bi tvbllk formen. |
Al. Geta (Mont.). — A. Pargas (O. M. R.). — S.
S:t Michel (Ehbg), Taipalsaari (Ehbg). — L. a. (Inberg). — U. F. M.
2991. Anomogyna laetabilis Zett. Ins. Lap., p. 940; Auriv. p. 154, (Schoenherrt H. 5. 598). — Mycket siillsynt, en individ funnen af prof. J. Sahlberg ar 1870 och nagra fa exem- plar insamlade under Kola-expeditionen 1887, alla fran ryska Lappmarken.
L. r. Ekostroff (Shlbg); Olenitsa (Edgren, Le- vand.); Tetrina; Kaschkarantsa (Ed gren): Medd. F. F. F. 18, p. 162. — U. F. M.
300!. Caradrina Menetriesii Kretschmar Berl. E. Z. 1863, 432, T. Il, 7; Lpa p. 69; Auriv. p. 155. — Tengstroms varietet cinerascens af C. quadripunctata Fabr. (cubscu- laris S. V.; Bkh.) har af V. M. Schéyen (Ent. Tidskr. 1881, p. 216} adagalagts vara samma som C. Menetriesiz Kretschm., hvadan uppgifterna om sagda varietet bora hanfora sig till sistnamda art.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 6. 53
304'. C. Lepigone Moschl. Wien. Monatschr. 1860, p. 273. — I Tengstréms samling stod ett exemplar af denna art, bestamdt till Leucania albipuncta F. Prof. Aurivillius har haft exemplaret till paseende och sager att det full- komligt stammer med ett exemplar af C. Lepigone fran Sarepta i Meves samling. Arten ar ny for Skandinavien, dess egentliga hemvist ar Sarepta och Armenien. Enligt Aurivillius ar den en akta Caradrina och ej en Ay- drilla, sasom i Staudingers katalog uppgifves.
0. b. Kemi stad (Hellstr. j.) den 27 juni 1880. — U_F’. M.
3091. Taeniocampa populi Stroém Dansk. Vid. Selsk. Skr., p. 76. f. 24; Auriv. p. 159. (populeit Tr. V, 2, 221; H.S. 109). Vid granskning afi universitetets finska museum befintliga exemplar af detta slakte patraffades en individ af fore- varande art, som i samlingen varit fOrvaixlad med T. oprma Hb.
N. Helsingiors (Coll. Nldr.): Medd. F. F. F. 19, p. 112. — U.¥. M.
310. T. incerta Hufn. var. fuseata Hw. Lep. Br., p. 122; Stgr. Cat. p. 118; Lpa p. 72; Auriy. p. 159. — Tillsammans med hufvudformen.
S. S:t Michel (Ehbg) enstaka honexemplar pa blom- mande vide den 12 och 13 maj 1891. — K.a. Valkjarvi (Ehbg) i juni 1892 bland den mycket talrika hufvud- formen.
5121. Pachnobia leucographa Hb. 411, 572 (Agrotis id. Auriv. p. 115.). — Vara finska exemplar skilja sig fran tyska sa- dana genom otydligare njur- och ringflack.
S. S:t Michel (Ehbg) enstaka honexx. pa blom- mande vide den 27 maj 1884, aterfunnen den 13 maj 1891 i ett exemplar: Medd. F. F. F. p.18, p. 194. — U.
F. M. 514!. Calymnia trapezina L. 5S. N. X, 510: Hb. 200: Auriv. p. 161. — Larven forekommer tamligen allmant i Abo-trak-
ten i maj och juni pa ek och lind, nagongang afven pa
bjérk. Fyjarilen flyger fran medlet af juli till borjan af
september. Jag har erhallit flere fargvarieteter, fran blekt 4
knzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
ladergula med rosenréd anstrykning till tamligen mérkt brunfargade.
A. Reso: Stor-Heikkilé (R. Lundh); Runsala (Mont.) atskilliga puppor i medlet af juli 1891; S:t Karins: Ispois (E. R.) larven ofta observerad, fjarilen a4nnu i bérjan af september, Vaarniemi (Harald Hjelt); Pargas: Lenhol- men vid Lofsdal (E. R.) talrika larver hvarje sommar alt sedan ar 1885: Medd. F. F. F. 13, p. 229; E. Reut. V. F. V, p. 61; Nyk. Al. & A. p. 42. — N. Karislojo (Shlbg) flere exx. sirskilda ar. — U. #. M.
316. Dyschorista suspecta Hb. var. iners Tr. V, 2, 271; Stgr
Cat. p. 115; Lpa p. 73; Auriv. p. 161 (congener Hb. — G. 862). — Sallsynt tillsammans med_ hufvudformen. Ofvergangar dem emellan finnas.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar den 28 juli 1891. — N. Helsingfors (observatorn okand) ett exemplar i samlingen. — U. F. J.
3161. D. fissipuncta Hw. Lep. Br., p. 197; Auriv. p. 161. (ypsi-
lon 8. V.; Bkh; Hb. 136). — Sallsynt.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar i park den 17 augusti 1891. — N. Helsingfors (Maklin) i juli manad: Tengstr. Nyk., p. 31; Helsinge (H. Wasastj.) flere exemplar den 30 juli 1887. — 8. S:t Michel (Ehbg) en hanne pa ,,k6der“ den 25 juli 1891. — U. F. M.
318'. Orthosia iris Zett. Ins. Lap. p. 941; Lpa p. 74; Auriv.
p. 163. (erasis H. 5. 139). — Sallsynt.
S. S:t Michel (Ehbg) flere exemplar, d6fvervigande honor, pa ,,kéder“ fran den 14 till 18 augusti 1890: Medd. F. F. F. 19, p. 144. — U. F. M.
var. erasis H. S. 134; Lpa p. 74; Auriv. p. 163. — Sall-
synt tillsammans med hufvudformen.
S. S:t Michel (Ehbg) enstaka exx. den 17 och 18 augusti 1890: Medd. F. F. F. 19, p. 144. — 0. b. Ulea- borg (Schilde; K. O. Elfving): Medd. F. F. F. 19, p. 145); Kuusamo (Schilde); en mérkare form med glin- sande brunsvarta framvingar och likafirgad thorax i ett exemplar pa hvartdera stillet: Stett. e. Z. 1874, p. 68. — UO. F. M.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 6. 55
322. 0. litura L. var. borealis Sp. Schn. Nedenaes Amts Lep., p. 69 (Chr. Vid. Selsk. Forh. 1882); Lpa p. 74; Auriv. p. 164. — Ett i universitetets finska museum befintligt exemplar tillhér denna form.
0. a. utan narmare lokaluppgift (Coll. Wasastj,. — U. F. M.
Orrhodia vaccinii L. var. spadicea Hb. 179; Stgr Cat. p. 118; Lpa p. 76; Auriv. p. 166. — Sallsynt.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett synnerligen utpriig- ladt exemplar af denna form, tagen sasom larv i juli 1887 pa Ribes alpinum, forpuppade sig i bérjan af au- gusti och blef imago den 1 september: Medd. F. F. F. 15, p. 210; E. Reut. V. F. V, p. 64; Nyk. AL & A. p. 42. — N. Karislojo (Shlbg) ett mindre karaktiiristiskt exemplar, som redan nirmar sig hufvudformen. — U. Fr. M.
var. mixta Stgr Cat. p.118; Lpa p. 76; Auriv. p. 166 (vaccinii Esp.; Hb. 177). — Bland de viaxlande formerna af denna art 1 universitetets samling férmirkes ffven ett exemplar tillhérande forevarande varietet, hvilken 6fverhufvud sy- nes vara mindre karaktiristisk iin den foregdende.
N. Stansvik (Coll. Nldr.) — §. S:t Michel (Ehbg) ett exemplar tillsammans med hufvudformen pa blom- mande vide i maj manad aren 1883, 84 och 91. — K. Kexholm (Tm). — U. F. M.
328. Scopelosoma satellitia L. S. N. XII, 855; Hb. 182; Lpa p. 76; Auriv. p. 167. — Lampa har (I. c.) af denna art siir- skilt tvanne former, af hvilka hufvudformen utmiirker sig genom gul- eller brunaktigt mérkgra framvingar, medan den andra formen, bruwnnea, har framvingarnes grund- farg rédbrun. Det exemplar, som Tengstréms uppgift i katalogen afser, tillhdr varieteten, hvilken hos oss ir mycket allmi&innare in hufvudformen. Denna sistniimda ar dock i museets samling representerad af ett exemplar.
N. Karislojo (Shlbg) sirskilda ganger. — U. F. M. var. brunnea Lampa p. 76; Auriv. p. 167. (satellitia Esp.
167, 9; Thnbg Ins. suec. IV, p. 55). — Betydligt allmiin-
nare an hufvudformen. Tengstréms uppgift i katalogen
ww bo =~!
56 Enzio Reuter, Porteckning éfver macrolepidoptera.
hanior sig till denna nyligen nppstilda varietet, hvilken sedermera antraffats pa flere andra orter, belaigna i f6l- jande naturalhistoriska provinser:
Al. A. N. K.a O. a. — De it. Reut. V. F. V, p. 64 anforda fynden galla afvenledes varieteten. — U. F. M.
334. Xylina lamda Fabr. Mant. 174; Lpa p. 77; Auriv. p. 168. — Hutvudformen icke i Tengstréms katalog anford for Finland, men ett exemplar daraf fran Saiksmaki har nu- mera inforlifvats med samlingen. Af Tengstr6éms upp- gifter om var. Zinckeni Tr. ar endast den for K. r. riktig, medan exemplaret fran N. tillhdr X. furcifera Hufn. Likasa aro alla exx. af var. somniculosa Hering savil i TengstrOms som museets samlingar att foras till X. fwreefera. Den viarkliga var somniculosa ar sa- lunda annu icke antraffad hos oss. Jfr f. 6. Medd. F. F. F. 18, p. 194. Nedanstaende lokal galler hufvudformen lamda Fabr.
| T. Saaiksmaki (Blafield). — U. F. M.
334!. Calocampa exoleta L. 5S. N. X, 515; Hb. 244; Auriv. p. 169, Pl. 37, f. 12. — Sallsynt. Larven funnen sirskilda ganger pa odlade vaxter, sasom Spinacia oleracea, Sem- pervivum-arter och Papaver. Fjarilen flyger i september.
A. Abo stad (R. Lundh); Kakskerta (E. J. B): Pargas: Lofsdal (O. M. R., E. R.) sarskilda ar: Medd. F. F. F. 15, p. 210; E. Reut. V.F. J, p. 65; Nyk. Al. & A, p. 42.— U. F. M.
356'. Brachionycha (Asteroscopus) nubeculosa Esp. Ill, 45, 6; Au- riv. p. 170 (sphinx Hb. bomb. 3—4). — Mycket sallsynt. Redan for lange sedan antraffad hos oss, ehuru forst ny- ligen anmild som finsk.
N. Helsingfors (W. Nylander) ett exemplar den 8 maj 1848: Medd. F. F. F. 18, p. 194. — K. yr. Petro- sawodsk (Giinth.) enligt skriftligt meddelande af obser- vatorn och ett i Tengstréms samling befintligt hon- exemplar. — U. F. M.
343'. Plusia illustris Fabr. Mant. 164; Hb. 274; Auriv. 180. — Hogst siillsynt. Af denna f6r saval Finland som hela det
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n‘o 6. 57 skandinaviska faunaomradet nya art har hittils endast ett exemplar blifvit antraffadt. Det skiljer sig icke fran ut- lindska sadana af denna art.
K. Kirjavalaks (Ehbg) en individ pa ,,kéder“* den 6 juli 1884: Medd. F. F. F. 13, p. 214. — Lampas lokaluppgift: ,,Igerml.: Ladoga‘ (Fért. Skand. o. Finl. ma- erol. p. 79) afser ofvanberérda fynd. — U. F. M.
SjomBonjote 4a Si Ns Xo548 pp App! BP) 40; f. 2. — Tengstréms uppgifter om denna art bora ritteligen hinfora sig till P. pulchrina Hw. (jota Thnbg.). Den akta P. jota L. har likval afven blifvit antraffad hos oss, men ir mycket sillsyntare. Jfr Medd. F. F. F. 15, p. 221.
Al. utan narmare lokaluppgift (Tm); Sund: Kastel- holm (Popp.) den 14 juli 1889: E. Reut. V. F. V, p. 67; Nyk. AL & A. p. 33; Finstrém: Godby (Mont. 3 exx. den 2 juli 1891 i tragard. — U. F. M.
var. percontationis Tr. V, 3, 184; Stgr Cat. p. 126; Lpa p. 80; Auriv. p. 18].
Al. utan narmare lokaluppgift (Tm.): E. Reut. V. F. V, p. 67; Geta: Bolstaholm (Mont.) enstaka exemplar den 30 juni och 26 juli 1891 samt dessutom en puppa pa Ribes grossularia samma sommar. — U. F. M.
3471. P. pulchrina Hw. Lep. Br. 256; Auriv. p. 181 (jota Thnbg Ins. suec. IV, p. 55). — Den i Tengstréms katalog for Pl. jota L. anforda utbredningen giller forevarande art. Jfr Medd. F. F. F. 15, p. 221.
var. percontatrix Auriv. Nord. fj. p. 181. Sallsynt.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett exemplar den 9 juni 1889. — S. S:t Michel (Ehbg) en @ den 13 juni 1886.
3481. P. borealis n. sp. Pl. macrogammae propinqua, alis anticis ferrugineis, in canum vergentibus, area media post cellu- lam discoidalem fusca, macula media aurea parte inte- riore introrsum geniculatim flexa, linea submarginali acute dentata. co. Long. al. expans. 35 mm.
Det enda hittils kanda exemplaret ar tyvarr mycket illa medfaret af vatten, sa att en uttO6mmande och nog- grann beskrifning ej later sig géra. Det har varit till- sindt prof Aurivillius till paseende och af honom an-
58 Enzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
setts representera en ny art. Den synes sta nara Pl. macrogamma Eversm. och paminner afven nagot om Pl. excelsa Kretschm. och bractea F., men ir af nagot mindre storlek ain dessa.
Framvingarnes grundfirg gulaktigt brun, skiftande 1 gratt.1) Inre tvarlinjen dubbel, tydlig endast fran bak- kanten till bakre medianribban, rundadt vagig. Yttre tvirlinjen vid bakkanten anlagd sasom hos macrogamma; dess férlopp kan i f6ljd af exemplarets daliga beskaffen- het icke fullfoljas. Vaglinjen starkt slingrande, till hela sitt t6rlopp tydlig, i falten 2 och 3 spetsigt tandad, vid rib- ban 5 starkt inskjutande samt ater i faltet 6 foreteende ett trubbvinkligt utsprang. Midtfaltet i bakre delen (ba- kom bakre medianribban) svartbrunt, fint grapudradt, mor- kast omedelbart ytterom inre tvarlinjen och omkring guldtecknet. Af detta sistnamda finnes endast den tam- ligen stora bagflacken, hvilken till sin inre sida ar mot vingbasen kniiformigt béjd samt darefter baktill afrun- dadt bredt kagelformig, och blekt guldglansande, medan den framtill ar 6ppen och endast kring kanterna metall- glinsande. Ringfliicken endast svagt antydd, njurflacken diremot tydlig. Bakvingarne ljust graaktigt gulbruna, vid roten och langs utkanten moérkare grabruna; pa undre sidan med obestiimd och svag skuggning langs utkanten, utanfor midten med knapt mirkbar antydan till baglinje.
~. Sidoklaffar rinnformiga med niastan rak fre kant och jamnt svingd undre kant samt med uppatbdjd hvass spets, nagot paminnande om bettet hos en slidknif.
Fran macrogamma skiljes denna art genom i bakre delen mera entonigt morkt midtfalt, genom betydligt stérre och bredare bagflack, afsaknad af aggflacken, skar- pare och djupare tandad vaglinje samt genom 4 bada sidor annorlunda tecknade bakvingar. Fran excelsa och bractea genom den timligen starkt och rundadt vagiga inre tvirlinjen, baktill mera morkfargadt midtfilt, den
1) I foljd af exemplarets skadade tillstind kan fairgen ej med visshet preciseras.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 6. 5Y
framtill Gppna och endast till sin bakre del med guld ut- fylda bagflacken, narvaran af tydlig njurflick samt genom forekomsten af en till hela sin strackning tydlig, starkt och djupt tandad vaglinje.
I Staudingers katalog torde den val lampligast inrangeras efter N:o 1790. Macrogamma Ev.
Denna nya art antraffades i ett enstaka hanexemplar af kand. K. M. Levander under dennes resa till Kola- halfOn sommaren 18838.
L. r. Tetrina (Levand.). — U. F. M.
3511, P. diasema B. Ind., p. 98; H. 5. 597; Auriv. p. 182. — Myk- ket sallsynt.
0. b. Kuusamo (Schilde) omkring ett dussin larver pa Betula nana i slutet af juni 1871, hvilka forpuppade sig mellan den 2 och 11 juli och blefvo imagines mellan den 12 och 23 samma manad; omkring en vecka efter sistnamda dag antraffades f{jariln svarmande kring Epz- lohium angustifokum: Stett. e. Z. 1874, p. T0—71; jfr afven Entom. Nachr. 1884, p. 4. — L. r. Kantalaks (Shlbg) en 2 den 17 juni 1870 pa blommande Comarum pa- lustre: Tengstr. Nyk. p. 31; Niemlomjok (PIlmn) ar 1887. — U. F. M.
dD2. P.microgamma Hb. var. incompleta n. var. Parte inferiore litterae y nulla. Aggflacken saknas. Exemplar med igg- flacken tydligt skild fran bagflacken forekomma Afven bland hufvudformen.
N. Sammatti (Shlbg) tillsammans med hufvudfor- men. — K. Suistamo (Hammarstr.). — U. F. M.
P. Hochenwarthi Hochenw. var. insignita n. var. Signo argenteo nulio. Silfvertecknet saknas fullkomligt.
[ universitetets finska fjarilsamling fOrefinnes ett exem- plar, som i ofvannamdt afseende skiljer sig fran hufvud- formen.
L. Enontekis (Plmn). — U. &. M.
3d0'. Anarta Bohemanni Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 570; Auriv.
p. 175. Torde i vart lands nordligaste delar icke vara sa
alldeles siillsynt.
Ye Or QW
60 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera
L. utan nairmare lokaluppgift (Blank) enligt exem- plar i museets samling; Muonioniska (Keitel) enl. Lampa Fort. p. 81. - L. rv. Ekostroff (Shlbg) den 9 juli 1870; skall pa sistnimda ort hafva forekommit ganska allmant: Tengstr. Nyk. p. 31. - U. FL. M
A. melanopa Thnbg Diss. Ent. Il, p. 43; Auriv. p. 175 (vidua Hb. 403).
L. r. Kantalaks, Dschyn (Shlbg) 5 exx. mellan den 26 juni och 6 juli 1870 inom fjallgransen: Tengstr. Nyk. p. 31. — U. F. M.
355%. A. funebris Hb. 433; Auriv. p. 176. (funesta Payk. Beskr., p. 100, T. 2, 3). — Synes vara mera spridd an foregaende. 0. b. Kuusamo (Schilde) nagra exx. i bdrjan af augusti 1871 pa soliga stallen vid branta sjéstrander: Stett. e. Z. 1874, p. 72; jfr afven Entom. Nachr. 1884, p. 4; (Shlbg) nagra exx. den 16 juli 1873. — L. r. Kan- talaks (Shlbg) en 2 den 30 juni 1870; Imandra (Enw.). — U. F. M. 3'. Ophiusa (Toxocampa) pastinum Tr. V, 3, 297; H. 5. 242—5; Auriv. p. 187. — Sallsynt. Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) 1 exemplar den 2% och 2 exx. den 30 juli 1892 pa angsmark: Medd. F. F. F. 19, p. 58. — K. r. Spaskaja guba (Giinth.} enligt skrift- ligt meddelande. — U. F. M. 363. 0. (Toxoc.) cracee Fabr. Mant. 154; Hb. 320; Auriv. p. 188, Pl. 40, f£. 10. — Nagot mindre sillsynt an foregaende. A. S:t Karins: Katrinedal, Vaarniemi (Harald Hjelt)
den 22 juli 1886, Aterfunnen sommaren 1887: Medd. F.
F, F. 15;°p.2210; E. Reut. V. F. V, p. 69; Nyk. Al & A.
p. 43. — N. Karislojo: Karkkali (Shlbg) sarskilda gan-
ger: Medd. F. F. F. 15, p. 209, (E. R.) ett exemplar pa
kéder“ den 19 juni 1889. — U. #. M.
367. Sarrothripa undulana Hb.') (revayana S. V.; Tr.) var. de-
generana Hb. Tortr. f. 8; Stgr Cat. p. 51; Lpa p. 5:
Auriv. p. 80. — Sallsynt.
ey) o> iw)
1) Raknas numera jimte sliktena Earias Hb. och Hylophila Hb. till Bombyces och hafva sin riktiga plats fore sliktet Nola Leach.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 61
K. a. Kivinebb: Polvenselké (Ehbg) 2 honexx. den 24 maj 1889: Ehbg, Lep. iakt., Medd. F. F. F. 17, p. 78: 18, p. 208; Valkjarvi (Ehbg) en & i juni 1892.
Geometrae. ')
589'. Acidalia subsericeata Hw. Lep. br. p. 352 (pinguedinaria H. S. 409—10). — Denna saval for Finlands som Skan- dinaviens fauna nya art har enligt skriftligt meddelande af statsradet A. Giinther af honom blifvit funnen i ryska Karelen; nirmare lokaluppgift saknas.
K.r. (Giinth.).
A. deversaria H. 5. 305-8, 314; Auriv. p. 203. (¢nornata Hw. var. deversaria Stgr Cat. p. 150; Lpa p. 90). — Féres vanligen som varietet till A. enornata Hw., men bor enligt Aurivillius utan tvifvel anses sascom egen art. I Tengstréms samling stod ett exemplar af den- samma bestamdt till mornata. Det dfverensstammer full- komligt med Herrich Schaffers figurer och Aurivil- lius’ beskrifning af deversaria samt skiljer sig tamligen latt fran inornata. ?)
N. Helsingfors (Coll. Tm). — U. Ff. MW.
1) Da Poppius i sina tvinne arbeten 6fver Finlands miatarefjirilar (Finlands Dendrometridwe. Acta Soc. IF. F. F. 3, Nio 3. 1887 samt Finlands Phytometridz. Ibid. 8, N:o 3. 1891) meddelat detaljerade lokaluppgifter ofver de flesta finska miatarearter, hanvisas till nimda arbeten och anfodras hir en- dast de naturalhistoriska provinser, inom hvilka resp. fynd blifvit gjorda. Lokaluppgifter, som tillkommit efter utgifvandet af sagda arbeten, vare sig de hanfoéra sig till af Poppius redan omnimda, men i Tengstréms kata- log annu icke upptagna former, eller ock gilla alldeles nytillkomna arter eller varieteter, anforas diremot utfdrligt.
*) I sammanhang hirmed m& omniimnas att ett exemplar, taget af Giinther i Petrosawodsk, och i Tengstréms samling stod bestimdt sasom A. nigropunctata Ld. (strigilaria Hb.) samt under detta namn var antecknadt af Tengstrém i hans handexemplar af katalogen, vid anstald granskning visade sig tillhéra A. inornata Hw. Poppius har pa grund af Teng- stréms uppgift med reservation omnimt detta exemplar under A. strigilaria Hb. (Popp. Dendr. p. 128—9),men pa Tengstréms inradan riktigt nog icke inregistrerat arten sisom finsk. Hvad fér dfrigt imornata Hw. vidkommer, synes den ej vara sa alldeles sillsynt hos oss, men har ofta blifvit forvaxlad med den liknande aversata Stph. var. spoliata Stgr. Bland exemplar af
62
Enzio Reuter. Férteckning 6fver macrolepidoptera.
309. A. fumata Stph. (commutata Frr.) ab. simplaria Frr. 594,
1. 2, VL p. 183; Stgr Cat. p. 151; Lpa p. 90). (commu-
taria H. 8. 96). — Ofvergangar till denna aberration f6- rekomma.
K. r. Petrosawodsk; Jalguba, enligt exx. i Teng- stréms samling. —- 0. b. Sotkamo (Nordmann). — UF Bi. MM,
var. perfumata n. var.’ Obscurior, alis omnibus sqvamis
fuscis densius immixtis, fusco-grisescentibus. — Denna be- tvydligt mera starkt mérkpudrade varietet synes vara en uteslutande nordlig form, hvilken i lappmarkerna torde ersiitta hufvudformen att ddmma diraf, att samtliga vara hégnordiska exemplar tillhdra denna varietet. En del exemplar nirma sig i afseende a fargen A. Schdyeni, men iro likvaél aldrig sa mérka som denna. En individ fran Olenitsa har tydliga morka tvarstreck, salunda mot- svarande ab. semplaria.
L utan narmare lokaluppgift (Shlbg), Sodankyla (Sundm.). — L. r. Kantalaks (Shlbg); Voroninsk (Plmn); Olenitsa (Edgr.). — U. F. M.
4011. A. Schéyeni Sp. Schn. Ent. Tidskr. 1883, p. 80. Sallsynt
406.
L. Patsjoki: mellan Jordi-gudsk och Coalme javr (Sparre Schneider) flere exx. i medlet af juli 1882. — L.r. Imandra (Shlbg). — U. F. M.
Zonosoma punctaria L. ab. infuscata E. Reut. Ent. Tidskr.
1890, p. 202, V. F. V, p. 76, Medd. F. F. F. 18, p. 206.
A. Pargas: Lenholmen vid Lofsdal (E. R.) ett han- exemplar i juni 1885, spec. typ: E. Reut. Nyk. Al. & A. p. 43. — U. #. M.
ab. areufera E. Reut. Ent. Tidskr. 1890, p. 202, V. F. V,
poi. Medd. Fo FoF. 18, ‘p. 206.
A. Pargas: Lenholmen vid Lofsdal (E. R.), ett hon- exemplar den 27 juni 1888, spec. typ: E. Reut. Nyk. Al. & Ave. /ABa > Uy FM.
denna sistniimda i universitetets finska fjirilsaraling fans salunda dfven ett antal hérande till inornafa. Poppius siger (I. c. p. 13%) att arten saknas i finska museet, men detta torde bero pi en sammanblandning af de bada sistniimda formerna.
Acta Societatis pro 'auna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 63
408. Pellonia vibicaria L. var. strigata Stgr Cat. p. 154; Lpa p. 91; Auriv. p. 205. — Siillsynt.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett exemplar pa barr- skogsluttning den 17 juli 1887; Korpo: vid ,,Korpo stor- trask** (O. M. R.) ett exemplar pa fuktig angsmark den 2 augusti 1885: E. Reut. V. F. V, p. 78; Nyk. Al. & A. p. 43. —N. Fagervik (Ehbg) ett honexemplar den 25 juni 1890. — U. F. M.
410". Abraxas (Zerene) sylvata Scop. Ent. Carn., p. 220; Auriy. p. 212, Pl. 46, f. 3; Popp. Phytom. Tillagg p. 150, N:o 208. (ulmata F.; Hb. 83, 391—2). — Jfr Popp. |. ¢; E Reut. V. F. V, p. 78; Nyk. Al. & A. p. 43; Medd. F. F F. 18, p. 206.
A.— U. F. M.
411. A. marginata L. var. nigrofasciata Schéyen Nye bidr. arkt. Norg. Lep. fauna i Troms6é Mus. Aarsh. V, 1882, p. 29; Hb.—G. 544; Lpa p. 92; Auriv. p. 212. — Den af Schilde (Stett. e. Z. 1874, p. 72) omnamda formen ar synbarligen att hanforas till denna varietet. Den upp- gifves af Aurivillius (|. ¢) vara en nordlig form, men iifven fran vart lands sydligare delar, sisom Aland, Ny- land, Ladoga-Karelen samt ryska Karelen harstammande exemplar narma sig mycket varieteten, ehuru de dock ej kunna obetingadt foras till densamma.
0. b. Kuusamo (Schilde) l. «.
411’. Bapta bimaculata Fabr. 8. E. 635; Auriv. p. 213, Pl. 46, f. 2. (taminaria Hb. 90). — I universitetets finska fjiril- samling finnes ett exemplar af denna sillsynta art fran Ladoga-Karelen. Narmare lokaluppgift saknas, observa- torn okand.
K: Medd. F. F. F. 19, p. 112. — U. F. M.
411°. B. temerata Hb. Btr. Nachtr., p. 109; Auriv. p. 213; Popp. Phytom. Tillagg, p. 150, N:o 209. (—aria Hb. 91, 376— 7). — Jir Popp. |. c; Medd, F. F. F. 15, p. 183.
K. a. — U. F. M.
?415'. Metrocampa margaritaria L. F. S. 328; Hb. 13; Auriv. p. 211, Pl. 44, f 1. (Hllopia id. Popp. Phytom. Tillagg, p. 150, N:o 207). — Jfr Popp. |. ec. Samma osiikerhet be-
64
4161.
456".
441.
Enzio Reuter, Forteckning é6fver macrolepidoptera.
trilfande uppgifterna om exemplaren i Wasastjernas samling, som omniimts for N:o 211!. Craniophora ligustri Fabr. och N:o 2871. Trachea atriplicis 1. torde mahanda ifven gélla denna art.
0. a. (Coll. Wasastj.). — U. F. M.
Eugonia alniaria L. S. N. X, 519 (mec Schiff. 5. V.); Popp.
Dendr. N:o 4, p. 35; Auriv. p. 207. (canarza Hb. Btr. If, 4, 4. Y: tiliaria Bkh.; Hb. 23). — Jfr Popp. |. c. jamte Phytom.. Ratt. o. Till. p. 146; Medd. F. F. F. 13, p. 240; E. Reut. V.F. V, p. 80; Nyk. Al. & A. p. 43.
Al. — A. — N. Hoplax nara Helsingfors (Unio Sahlberg), en hanne den 23 september 1892. — K. r. enligt skriftligt meddelande af statsradet Giinther. — ae ee
2. E. erosaria Bkh. V, 92; Hb. 25; Popp. Dendr. N:o 3, p. 34;
Auriv. p. 208. — Jfr Popp. |. ¢; Medd. F. F. F. 15, p. 241; E. Reut. V. F. V, p. 80; Nyk. Al. & A. p. 44. A.— U. F. M.
Angerona prunaria L. var. Spangbergi Lampa Fort. Skand.
o. Finl. macrol. p. 95; Auriv. p. 211. — Flere ofvergan- gar, som mycket narma sig denna form finnas, men en- dast ett utpragladt exemplar af densamma ar kandt fran Finland. 7
N. Sammatti: Harkiisuo (Shlbg) en hona i juni 1891. — U. F. M.
Aspilates gilvaria Fabr. Mant. 196; Hb. 201, 534—5;
Popp. Dendr. N:o 32, p. 77; Auriv. p. 217, Pl. 50, £. 3. dir Meddsek, Fy Bredyap%3; Po pp. kee:
Nee ihe Eva enligh Aurivillive hc. — JU. F.oM.
Boarmia cinctaria Schiff. var. maculata n. var. Minor,
obscurior, magis unicolor; alis anticis macula nigra dis- coidali multo majore. Skiljer sig fran hufvudformen ge- nom mindre storlek och mera entonigt mérkgra grund- farg; framvingarnes svarta diskflack betydligt storre och morkare, men med tydlig hvit karna.
S. S:t Michel (Ehbg), ett exemplar. — U. FW.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. G5
449, Gnophos dilucidaria Hb. 143; Popp. Dendr. N:o 44, p. 96: Auriv. p. 218. — Hittils ej funnen i Finland. Alla exem- plar fran vart land i universitetets finska museum och i Tengstréms samling, hvilka statt under detta namn, tillhora Gn. sordaria Thnbg. Samtliga uppgifter i Tengstrodms katalog (och i Poppius’ arbete) an- gaende dilucidaria bora salunda hianfora sig till sordaria. 455. Ematurga atomaria L. ab. obsoletaria Zett. Ins. Lap. 957: Lpa p. 101; Auriv. p. 223. — Sillsynt. Ett ratt karak- taristiskt hanexemplar, taget af A. Hoffmann i Kuu- samo, stod i universitetets finska fjairilsamling under namn af wnicoloraria Stgr, men bor riktigare hanforas till {orevarande form. Mindre utpriiglade exemplar forekomma afven i samlingen.
K. a. Kivatsch (Selin). — 0. a. utan narmare lokal- uppgilt (Coll. Wasastj.). — 0. b. Kuusamo (Schilde), der - oftmals fast einfarbig braun‘: Stett. e. Z. 1874,
p. 72, (A. Hoffmann). — U. F. M. ab. unicoloratia Stgr Cat. p. 171; Lpa p. 101; Auriy. p
223. — Sallsyntare an foregaende. S. S:t Michel (Ehbg) ett exemplar den 20 juni 1891. — K. r. Petrosawodsk (Giinth.) sommaren 1872
enligt skriftligt meddelande. — 0. b. Kuusamo (Schilde) Entom. Nachr. 1884, p. 5. 456. Bupalus piniarius L. ab. flavescens B. White; Lpa p. 101
Auriv. p. 223. — Icke sillsynt tillsammans med hufvud- formen. Al. Finstrom: Bergd (Mont.). — A. Pargas: Lofs-
dal, holme i Orfjarden (EK. R.): E. Reut. V. F. V, p. 87; Nyk. AL & A. p. 44. — N. Helsingfors (Pipping), Fager- vik (Ehbg) enstaka exemplar bland den ovanligt talrikt forekommande hufvudformen den 25 juni 1890. — T. Evois (Ehbg) ett exemplar den 21 februari 1887 utklaikt ur puppa, tagen fOregaende hést. — K. Valamo (Furu- hjelm). — U. F. M.
461'. Perconia (Aspilates) strigillaria Hb. Btr. |, 2, 2, J; Popp. Dendr. N:o 20, p. 59; Auriv. p. 224 (respersaria Hb. 125). — Jir Medd. F. F. F. 13, p. 241; E. Reut. V. F. V,
66 Enzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
p. 88; Nyk. Al. & A. p. 44; Ehbg, Lep. iakt., Medd. F. F. F. 17, p. 80; Popp. |. ¢ afvensom Phytom. Till. o. ratt. p. 146.
A. Yline (Shlbg) 1879. — N. Karislojo (Shlbg), Fagervik (Ehbg) enstaka hanexemplar pa myr den 7— 15 juni 1890. — K.a.— K.r. Haapanava (Shlbg), Gorki (Ehbg). — U. F. M.
463. Lythria purpuraria L. var. rotaria Fabr. Supp. E. 8. 453; Stgr Cat. p. 176; Lpa p. 103; Auriv. p. 227; Popp. Phytom. N:o 196, p. 132. — Férekommer ofta tillsam- mans med hufvudformen. Exemplar dro kanda fran ne- staende lokaler.
Al. utan nirmare lokaluppgift (Tm).— S$. S:t Michel (Ehbg) i maj sarskilda ar. — K. a. Villmanstrand (Ehb g) den 10 maj 1883, Kivinebb: Polvenselké (Ehbg) den 25 maj 1889: Ehbg, Lep. iakt., Medd. F. F. F. 17, p.81; 18, p. 207. — K. Ladoga (Pipping). — K. b. Kondiolaks (Grénvik). — 0. b. Tjo (Hellstr. j.), Kuusamo (Schilde) i juni 1874 enligt skriftligs meddelande af hr Otto Bo- hatsch i Wien; jfr afven Entom. Nachr. 1884, p. 5. —
4671. Anaitis preformata Hb. 532-3; Auriv. p. 228; Popp. Phytom. N:o 198, p.135. — Alla exemplar af A. plagzata L. i universitetets finska fjarilsamling tillhéra A. prefor- mata, hvadan det ar hdgst antagligt att den forstnamda alls icke antriffats i Finland. Tengstréms_ uppgifter om A. plagiata boéra salunda efter all sannolikhet han- téras till preformata, hvilket Poppius |. c. p. 137 redan uttalat som sin asikt.
469. A. paludata Thnbg. var. sororiata Tr. VI, 2. p. 86; Hb. 355 ab.!; H. S. n. Schm. 53; Lpa p. 104; Auriv. p. 228. — Foérekommer troligen allmant i landets nordligaste delar. I samlingen finnes karaktiristiska exemplar fran foljande lokaler.
L. Sodankylaé (Eurén). — L. r. Marjok (Plmn), Niemlomjok (Plmn). — U. F. &.
471. Lobophora halterata Hufn. var. zonata Thnbg Ins. suec. IV, p. 60, f. 7;Stgr Cat. p. 180; Lpa p. 105; Auriv. p. 230.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 6. 67
Al. Geta: Ostergeta (Mont.) den 17 juni 1892. — T. Tammerfors (C. Lundahl). — K. Kexholm (Tim). — U. F. M.
4711. L. appensata Ev. Bull. M. 1842, Ill, 356, F. V. U. 404; Gumpp. Syst. Geom. IV, p. 36. (—aria H. S. 386). — Denna hittils endast fran Bayern, Ural och Ostsibirien kanda art har blifvit funnen i ett honexemplar i Marie- hamn af dr A. Poppius. I universitetets finska fjaril- samling, som i alseende a méatarne varit underkastad Poppius’ granskning, stod det ifragavarande exemplaret bland £. halterata Hufn. Det paminner visserligen vid forsta paseende om sistnamda art, men vid narmare granskning trada atskilliga ratt markbara olikheter i da- gen. L. appensata Evy. karaktariseras i korthet genom foljande kannetecken. Framvingarne tamligen morkt ask- gra med en svag skiftning i brunt, i utkantsfaltet med foga stark blaaktig anstrykning, utan markbart framtrii- dande midtfalt, som i likhet med de Ofriga falten dr ojamnt deladt af vagiga tvarlinjer; den yttre tvarlinjen likasom den inre dubbel, men ljusare och utat med mest framtradande utsprang a ribborna 3, 4 och 7. Vaglinjen otydlig. Bakvingar tamligen morkt brungra med _ tydlig diskflack och ett obestamdt ljusare tvarband strax bakom midten; ribban 5 utgar narmare ribban 4 an ribban 6, val skild fran diskflicken; det tlikformiga bihanget litet. Baktibier med endast 1 par sporrar. Palperna morka, langa, framstrakta, mirkbart langre &n hufvudet. Stor- leken ungefaér som hos L. halterata Hufn.
Lattast skild fran alla skandinaviska arter genom de langa palperna. . viretata, som i detta atseende nirmar sig appensata, air betydligt mindre och har annan vingfarg och teckning. En forvaxling torde for 6frigt knapt kunna ifragakomma med nagon annan an halterata. Men fran denna skiljer sig appensata latt — utom genom de langa palperna — genom mera jamngra och mera fin- vagigt tecknade framvingar, mérkare bakvingar med be- tydligt mindre flik och annan stallning hos ribban 5 samt
68
4761.
4767.
478.
4831.
486}.
Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
genom att baktibierna aro forsedda med endast ett par sporrar.
Al. Mariehamn (Popp.): Medd. F. F. F. 19, p. 112. — U. F. M.
Cheimatobia boreata Hb. 415—14; Auriv. p. 231. — Ktt
slitet hanexemplar understaides prof. Aurivillius’ gransk- ning och atersindes med det utlatande, att analklaffarne stimma med Jloreata’s. En hona i universitetets {jaril- samling air mdjligen afven att hanfora till denna art.
N. Helsingfors (Plmn), oo ?(Maklin) 9. — U. PF. M.
Psychophora frigidaria Gn. II, 269; Auriv. p. 231; Popp.
Phytom. N:o 139, p. 77. — Jfr Tengstr. Nyk. p. 32 och Piopp: i: -e: L. r. — U. fF. M.
Eucosmia undulata L. var. subfasciata J. Sahlb.i.l. Alis an-
ticis fascia media obscuriore. Framvingarne med mor- kare midtfalt, hvilket tamligen tydligt afsticker fran grand- fargen, innanfor detsamma niastan anda till roten smuts- gra med endast otydliga tvarlinjer; bakvingarne obetyd- ligt mOrkare &n hos hufvudformen.
K. a. Rautus (Ehbg) 1 exemplar. — U. fF. MW.
. Scotosia vetulata Hb. 263; Auriv. p. 232. (Cidaria ad.
Popp. Phytom. N:o 100, p. 42). — Jfr E. Reut. V. F. V, p. 90; Nyk. Al. & A. p. 35; Medd. F. F. F. 18, p. 163, 188;;Peppiekie.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) atskilliga larver, an- triffade mellan hopspunna blad af Rhamnus cathartica sommaren 1892, forpuppade sig fran den 29 juni till den 2 juli samt blefvo imagines mellan den 24 och 27 juli. — U. F. M.
Cidaria fulvata Forst. p. 76; Hb. 297; Auriv. p. 252, PI.
48, f. 11; Popp. Phytom. N:o 91, p. 33. — Jfr Popp. lc. m. x:
. cognata Thnbg Ins. suec. IV, p. 60; Auriv. p. 241;
Popp. Phytom. N:o 113, p. 54. (semulata Hb. 345). — Jir E. Reut. V. F. V, p. 92; Nyk. Al. & A. p. 35, 44. Medd. F. F. F. 18, p. 163, 188; Popp. l. ¢.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 69
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) pa Ang och i bland- skog i augusti 1892. —- A. — U. F. M.
4877. C. siterata Hufn. Berl. M. IV, 522; Auriv. p. 253; Popp. Phytom. N:o 143, p. 80 sittacata Schiff; Hb. 227), — — Jfr E. Reut. V. F. V, p. 93; Nyk. Al. & A. p. 35, 45; Medd. F. F. F. 13, p. 241; Ibid. 18, p. 189; Popp. lL. «.
Al. Geta: Bolstahole (Mont.) arligen allmiin; var- generationen flyger finda till bérjan af juli. — A. — 0. a. U. F. M
489. (©. truncata Hufn. var. perfuscata Her. 325; Stgr Cat. p. 183; Lpa p. 108; Auriv. p. 242; Popp. Phytom. p. 48. Tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.). — A. S:t Karins: Ispois (E. R.), Kisko (Lihr). — §. S:t Michel (Ehbg). — 0. a. (Coll. Wasastj.), Gamla Karleby (Hellstr. j.). — U. F. M.
ab. marmorata Hw. Lep. Br., p. 324; Stgr Cat. p. 183;
Lpa p. 109; Auriv. p. 242. — Tillsammans med huf- vudformen.
N. Fagervik (Ehbg) den 22 juli 1890. — §. S:z Michel (Ehb g) sirskilda ganger.
491". C. olivata Bkh. V, 361; Hb. 307; Auriv. p. 244; Popp. Phytom. N:o 151, p. 87. — Jfr E. Reut. V. F. V, p. os. Nyk. Al. & A. p. 35, 45; Medd. F. F. F. 18, p. 163, 188; Popp: bc:
Al. Geta; Bolstaholm (Mont.) arligen ej sillsynt i park och pa ang. — A. — U. F. M.
494. C. turbata Hb. var. arctica Schéyen. Ent. Tidskr. 1881, po 123,59 Te Lf 6,'; Lpap.' 109;° Auriv. p.i244, — Tengstr6ém upptager visserligen C. turbata Hb. sasom forekommande i Nyland, Tavastland och Karelen, men det ar hogst tvifvelaktigt, huruvida dessa uppgifter i sjalfva varket hianfora sig till denna art. Sasom synnerligen egnade att belysa denna fraga ma fdljande utdrag ur Tengstréms brefvaxling med den kinde norske lepido- pterologen W. M. Schéyen anféras. Tengstrim har i Nyk. p. 81 under namn af Cidaria incursata var. fusco- limbata beskrifvit en form, hvilken alldeles otvifvelaktigt
5
70
Enzio Reuter, Forteckning éfver macrolepidoptera.
bér hianforas till C. twrbata Hb. Med anledning haraf har Schéyen pa ett i Tengstréms efterlimnade bref- samling befintligt brefkort af den 4 okt. 1880 skrifvit fol- jande: — ,,Ligeledes interesserer mig meget Deres var. Fuscolimbata af Cid. Incursata. At denne Art skulde optreede med aldeles hvide Bagvinger med bred sortagtig Rand er mig yderst paafaldende, da jeg aldrig blandt de mang- foldige Explrer jeg har fanget baade i vore arktiske og vore alpine Egne af denne Art nogensinde har seet end den svageste Antydning til saadan Farveafeendring. Det skulde vel aldrig vere en i Lobet of de 2 sidste Sommere paa et Par Steder i Finmarken fundet, ganske merkelig liden Varietet af Cid. Turbata? Paa denne passer aldeles den beskrevne Farve paa Bagvingerne, og Forvingerne ere ogsaa morkere end hos Jncuwrsata, skjdnt lysere end hos Hovedformen af Turbata. Stérrelsen er ogsaa som Incursata. Det skulde vere héist interessant at faa dette opklaret.‘ Hiartill har Tengstrém enligt i hans bref- samling efterlamnadt koncept afgifvit foljande svar: — — — ,Hvad min Cid. incursata var. fuscolimbata betraftar, sa kan jag forsakra att den ingalunda ar nagon varietet af turbata, hos hvilken den hvita bindan pa framvingarna har en helt annan form och riktning, utan maste jag
- Annu vidhalla min asigt att den ar en afart af zncursata,
fran hvilken den hvad framvingarnes teckning betraffar omdjligen kan skiljas. Tyvirr har jag endast ett ex. af denna form. Af den vanliga har jag flere, deribland 3 fr. Norge, alla med graaktiga bakvingar.“ Schoyen genmiler hartill i ett den 20 okt. samma ar dateradt bref: ,,Var. Fuscolimbata af Cid. Incursata setter mig i stor Forundring! Jag havde aldrig kunnet tenke mig denne Art i en saadan Udgave, og det skulde vere hdist interessant at faa en god koloreret Afbildning deraf‘‘. Pa grund af Tengstréms svar ligger det nara till hands att formoda det den virkliga C. turbata Hb. for honom var fullkomligt obekant. Denna min misstanke bekraftades till fullo vid en granskning af hans numera med univer- sitetets museum inforlifvade samling. I densamma fans
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 71
— med undantag af typexemplaret af den sAsom C. in- cursata var. fuscolimbata beskrifna formen jiimte tvanne senare erhallna individer af densamma — ej ett enda exemplar af den akta C. turbata Hb. Déaremot stod un- der detta namn i hans samling flere exemplar af C. affi- nitata Stph. var. turbaria Stph. Det ligger salunda i Oppen dag, att Tengstrém forvixlat dessa bada former pa grund af en namnlikhet och att C. turbata Hb. var for honom okind. Harigenom forklaras ock till fullo hans vidhallande af var. fuscolimbata sAsom en form af encursata, om hvilken den vid férsta anblicken i afseende a framvingarnes teckning och fiarg nagot paminner, men fran hvilken den dock vid nirmare paseende i icke ovi- sentlig man skiljer sig. Enligt de af Aurivillius nyligen anforda utmirkta skiljetecknen, grundade pa diskflickens stallning till ribban 5 a bakvingarne, héra C. incursata och turbata t. o. m. till tvinne olika hufvudafdelningar inom slaktet.
Af ofvanstaende framgar otvetydigt, att den af Teng- strom beskrifna C. imcursata var. fuscolimbata, sasom redan Schéyen f6rmodat och afven Pop plus pavisat (Phytom. p. 89 not.), bor hanforas till C. turbata Hb. Senare hafva ytterligare nagra exemplar af den varkliga turbata Hb. eller riittare en varietet af densamma blifvit antraffade i Finland. Poppius hanfér atminstone ett af ifragavarande exemplar (en ~ fran Paanajarvi) till huf- vudformen turbata Hb. Samtliga i finska museet befint- liga exx., afven det fran Paanajirvi (Tengstréms typ- exemplar af Czd. incursata var. fuscolimbata) maste jag dock obetingadt féra till var. arctica Schéyen. Alla vara kanda finska exx. dfverensstamma niimligen full- komligt med Schéyens_ beskrifning af sagda varietet och hannarne skilja sig i intet afseende fran hans figur 6. Likasa aro honorna, alldeles i dfverensstiimmelse med Schéyens ntsago, betydligt ljusare fn hannarne och mera entonigt grabruna med otydligare teckningar. Det exemplar som af Poppius anses béra riiknas sasom va- rietet till turbata ir en hona, och det ir patagligen den
72 Enzio Reuter, Férteckning ofver macrolepiduptera.
lifligare firgade hannen (ex. fran Paanajarvi) som af ho- nom halles for hufvudformen. Da emellertid till det of- vansagda kommer, att samtliga finska exx. till storleken noga Ofverensstamma med var. arctica — det storsta miiter mellan vingspetsarne ej fullt 26 mm. medan hos den typiska turbata motsvarande matt skall utgéra 82— 33 mm. — anser jag hvarje tvifvelsmal i denna fraga undanréjd. Endast var. arctica, men icke hufvudformen, torde diarfor bora betraktas som finsk, och TengstrOms uppgifter om denna art béra annulleras. — Foljande saékra fyndorter aro tilsvidare kanda.
K. r. Onega: Suisari (Tm) den 24 juni 1863+). — 0. b. Paanajirvi (Shlbg) den 14 juni 1870. — L. 5So- dankyla (Eurén). — U. F. M.
495. C. didymata L. var. ochroleucata Auriv. Nord. fj. p. 244. — Sallsynt tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont. E. R.) 2 exx. i med- let af juli 1886, aterfunnen i 2 exx. ar 1891 af Montell. — U. F. M.
497. (©. incursata Hb. var. monticolaria H. S. 526—7; Stgr Cat. p. 185; Lpa p. 110; Auriv. p. 251.
0. b. Kuusamo (Schilde) tillsammans med hufvud- formen i bérjan af juli 1871: Stett. e. Z. 1874, p. 73. | var. fuscolimbata Tengstr. Nyk. p. 31; Lpa p. 110; Au- riv. p. 251. — Tillhér icke ¢ncursata, utan ar C. turbata Hb. var. arctica Schéyen. Jfr ofvan denna art, N:o
494, aivensom Popp. Phytom. p. 89, noten.
498. ©. fluctuata L. var. incanata n. var. Obscurior, alis anticis canescentibus, fascia media usque ad marginem inferio- rem distincte extensa. o’. — Denna riitt egendomliga form har antraffats i endast ett exemplar.
Af Sparre-Schneider omnamnes, att i arktiska Norge forekommer en form, som afven har midtfaltet fortsatt tvirs Ofver hela framvingen (Lepidopter fauna’en
1) Exemplaret fran Suisari (Tengstréms typexemplar af C. incursata var. fuscolimbata) omnimnes af Poppius under C. incursata Hb. (p. 68), ehuru han uttryckligen (p. 89 not.) raknar detsamma som en var. till turbata!
499.
500.
502.
507.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 73
pa Tromsgen og i nermeste omegn. Troms@ Museums Arshefter 15. 1893, p. 75). Da hos namda form midt- faltet darjamte ar uppldst i flere zizaglinjer samt vingar- nes grundfarg ar rent krithvit, medan den hos foreva- rande form visar en ganska stark dragning i blagratt, kunna de bada formerna icke anses vara identiska.
K. r. Solovetsk (Edgr.). — U. F. M.
C. montanata Bkh. var. lapponica Stgr Cat. p. 186; Lpa p.
110; Auriv. p. 252. — Ett honexemplar af vanlig stor- lek, hos hyilket framvingarnes tviirband endast dr antydt genom en aflang |jusbrun flack vid framkanten, maste vil anses som en extrem form af denna varietet.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.), ett exemplar i juni 1885: E. Reut. V. F. V, p. 96; Nyk. Al. & A. p. 45. — JU. EF’. M.
C. quadrifasciaria Cl. (ligustrata Hb.) var. Thedenii Lampa
Fort. Skand. o. Finl. macrol. p. 110; Auriv. p. 250. — Sallsynt tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar ar 1886. A. Pargas: Lofsdal (E. R.) enstaka exemplar sirskilda ganger: E. Reut. V. F. V, p. 96; Nyk. Al. & A. p. 45. — N. Karislojo (Shibg). -- U. F. M.
C. suffumata Hb. var. piceata Stph. II, p. 234; Stgr Cat.
p. 186. 0. b. Kuusamo (Schilde) tillsammans med hufvud- formen i juli 1871: Stett. e. Z. 1874, p. 74.
C. dilutata Bkh. (nebulata (Thnbg) var. obscurata Stgr
Cat. 187; Lpa p. 111; Auriv. p. 245; Popp. Phytom. p. 70. — Tillsammans med hufvudformen; talrika 6fver- gangar finnas.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) den 26—30 septem- ber 1892. — A. St Karins: Ispois (E. R.) i oktober 1885. —L.r. Nuorti (Enw.). — U. F. M.
507'. C. byssata Auriv. Nord. fj. p. 245. (polata Hb. ?), — Af
denna nyligen atskilda art, som genom framvingarnes starka sidenglans latt skiljes fran den annars liknande C. polata Dup. (cineraria Schéyen) har ett exemplar af prof. Palmén hemforts fran Kola-halén. N:o 508 i
74 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
TengstrOms katalog bér enligt Aurivillius 1. c. rikti- gare betecknas C. polata Dup. (ej Hb.). L. r. Kola (Plmn).— U. F. M. 509. C. caesiata Lang. ab. glaciata Germ. Fn I, E. XV, f. 18; Stgr Cat. p. 187; Lpa p. 112. 0. b. Kuusamo (Schilde) tillsammans med hufvud- formen och ab. annosata Zett. i talrika Ofvergangar til] dessa i slutet af juli 1871: Stett. e. Z. 1874, p. 74. 511’. C. galiata Hb. 272; Auriv. p. 250; Popp. Phytom. N:o 149, p. 86. — Jfr Medd. F. F. F. 6, p. 216; E. Reut. V. F. V, p. 97; Nyk. Al. & A. p. 36, 45; Medd. F. F. F. 18, p. loos Papp. hc. , Al. — A.— 0.b. — U. F. M. 515. C. hastata L. var. gothicata Gn. II, 388; Stgr Cat. p. 189. 0. b. Kuusamo (Schilde) tillsammans med var. subhastata Nolck. i slutet af juni 1871 6fveralt i sma- skog mellan Kuusamo och Paiajirvi: Stett. e. Z. 1874, p. 74. var. moestata Nolck. z. b. V, 1870, p. 4; Stgr Cat. p. 189. Lpa p. 113. 0. b. Kuusamo (Schilde) den 4 maj 1881 enligt skriftligt meddelande af hr Otto Bohatsch i Wien. 7. ©) “lnetaata: Wh. ‘Ber 1, I"4 Y= p.-St CPTSGyAB ar iv p. 248. (tristata Hb. 254). — Af denna art, hvilken ofta blifvit forvaxlad med andra narstaende, finnes i universi- tetets finska fjarilsamling endast ett fullkomligt sakert exemplar. Arten ar icke omnamd af Poppius.*)
1) Lampa angifver Tavastland, Karelen och Ryska Lappland sisom fyndorter i Finland fér C. luctuata Hb. Btr 1786. Dessalokaler motsvara tyd- ligen Tengstréms uppgifter i hans katalog fér N:o 514 C. luctuata S. V. (Hb. Btr. 1792, icke 1786) hvadan hir uppenbarligen féreligger ett missforstand. For att for framtiden undvika detta mi papekas, att N:o 514 i Tengstoms katalog, C. luctuata Schiff. (S. V.) ar = lugubrata Stgr Cat. p. 189; N:o 516 C. hastulata Hb. ar = hastata L. var. subhastata Nolck. Hartill kommer numera den férut i Tengstréms katalog ej anforda C. luctuata Hb. Btr. I, 1, 4, Y, p. 31 (1786). Deni E. Reut. V. F. V, p. 98 under namn af C luc- tuata Hb. (hastulata Hb., Btr.) anférda arten har af forbiseende blifvit oegent- ligt betecknad och bér vara C. hastata L. var. subhastata Nolck.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 75
L. r. Kola-halfon: Konosero (Edgren) i bérjan af juli 1887. — U. F. i.
518. G. sociata Bkh. var. cingulata Tengstr. Nyk. p. 22; Lpa p. 112, — Foérefaller nagot tvifvelaktig; jag har icke sett exemplar af densamma.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) ett honexemplar ar 1870: Tengstr. l. ©.
520'. CG. hydrata Tr. VII, 217; Popp. Phytom. N:o 156, p. 91. (— aria H. S. 400). — Jfr Medd. F. F. P26. Dp
216: E. Reut. V. F. V, p. 98; Nyk. AL & A. p. 45; Popp. lL «.
Al. — A. Korpo (Ringb.) 1 ex. sommaren 1892. — K. a. Valkjirvi (Ehbg) en Q den 27 juni 1892. — U. F. M.
5211. C. fennica n. sp. Alis anticis fuscis, area media fasciis al- bis terminata, limbum versus in cellula 2 rotundatim, in eosta 4 et cellula 6 acute porrecta; fascia inferiore an- gusta, obsoleta, aequilata, subrecta, exteriore lata, nivea, indivisa, basim versus in medio cellulae 1 b, in costis etiam 2 et 5 in aream mediam maxime porrecta, limbum versus diffuse terminata; linea submarginali in margine anteriore tantum distincta, alba, deinde apud o% vix con- spicua, apud © exstincta; linea limbali apud 2 incon- spicua, apud o punctis geminatis disjunctis formata. Alis posticis fusco-cinereis, mox pone medium; fascia subrecta obsoleta ornatis. Ciliis variegatis. Long. alae anticae 9—9,5 mm.
Hufvud och thorax bruna, pannan och hjassan, men isynnerhet halskragen ttt besatta med inblandade gul- aktiga fjall; vinglocken bruna, baktill isynnerhet hos nagot hvitgula; bakkroppen ofvantill med otydliga, morkare, parvis stilda skuggflickar, undertill ljusare. Benen pa utsidan bruna, pa insidan ljusgula, tarserna med tydliga gula ringar. Antennerna tradlika, hos & knapt markbart befransade. Palperna bruna, undertill vid basen gul- aktiga.
Af denna férut obeskrifna art aro tvanne exemplar kiinda, det ena (<’) for en liangre tid tillbaka funnet i Ny-
Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
slott af Carlenius, det andra (Q) ar 1889 i Pargas af mig. Exemplaret fran Nyslott var i tiden tlillsindt Teng- strom jamte ett antal andra fjarilar i och for bestim- ning samt ansags af honom vara en varietet af C. alche- millata L. Da detta ej syntes mig sannolikt, 6fversindes det af mig antraffade exemplaret till paseende till prof. Aurivillius i Stockholm, som atersiinde detsamma med det svar, att fjériln gér intryck af att vara en egen art. For att yttermera fdrvissa mig hiarom tillstaldes bada exemplaren den bekante specialisten, friherre von Gum p- penberg, som afgaf det utlatande, att det var ,,eine entschieden neue Art‘, hvilken var niarmast beslaktad med C. affinitata Steph. och alchemillata L., samt bifo- gade f6ljande sammanfattning af de viktigaste skiljetecknen, hvilka jag in extenso meddelar:
, Die neue Art unterscheidet sich von Cidaria affi- nitata Steph. durch
1. am Innenrand nicht weisseren inneren Doppelstreif;
2. nicht getheilten, nach aussen verwaschenen ausse- ren Doppelstreif;
3. auf Rippe 4 nicht rundlich gelapptes, sondern kur- zer und spitz gezacktes Mittelfeld;
4, deutlichen und hakenformigen Mittelpunkt, welcher von weisslichen Schuppen umgeben ist;
5. am Vorderrande breite, dann beim 2 verschwindende, beim o& nur angedeutete weisse Wellenlinie;
6. beim 2 wnsichtbare, beim o aus deutlich getrenn- ten Doppelpunkten bestehende Saumlinie.
Ausserdem ist die neue Art kleiner als die kleinste affinitata. Sie misst 0,009 m., letztere nie weniger als 0,010 m.
Von alchemillata L. unterscheidet sich die neue Art durch Ziffer 2, 4, 5, sowie durch die Grésse. Sie gehort in mein Subgenus Perizoma Hb. (Syst. Geom. Ill, pag. 396) unter Ziffer IV 2 nach var. alchemillata; in Cat. Staud. als N:o 2694? nach alchemillata.‘
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 17
Till ofvanstaende kan jag ytterligare bifoga, att C. fennica skiljer sig fran de bada ofvanniamda darigenom, att framvingarnes fiarg stéter mera i kaffebrunt och ar mera entonig, icke sasom hos de bada nyssnamda Ofver stérre delen af vingytan genomlupen af vagiga teckningar, ifvensom genom att ocksa bakvingarnes tvarband ar full- komligt odeladt. Vidare genom mera starkt och tatt fjal- liga vingar, hvilkas firg ar sa att saga mera mattad, pa undre sidan dirjimte med starkare dragning at gult, isynnerhet a de ljusare stillena; de ljusa tvarbanden a alia vingar utat mera obestiimdt begriinsade an hos affi- nitata och alchemillata; bakvingarna innanfor detta band moOrkare 4n hos sagda arter.
A. Pargas: Lilltervo (E. RB.) ett honexemplar den 30 juni 1889: E. Reut. V. F. V, N:o 425 C. sp., p. 98; Nyk. Al. & A. C. sp. ? p. 45; Medd. F. F. F. 19, p. 112—113. — §. Nyslott (Carlenius). — U. F. ML.
522. ©. affinitata Stph. var. turbaria Stph. Ill, Ill, p. 298; Stgr. Cat. p. 189; Lpa p. 115; Auriv. p. 248 (affi- nitaria H. S. 319—20). — Poppius’ uppgifter (Phytom. N:o 154, p. 90) for Aland och Abo naturalhistoriska pro- vinser galla var. twrbaria.
Al. Finstrém: Bastd (Mont.) 1 ex. pa fuktig ang den 24 juni 1891. — A. Pargas: Lenholmen vid Lofsdal (E. R). 1 ex. aren 1884 och 1887 pa léfskogssluttning i juni manad: E. Reut. V. F. V, p. 98; Nyk. Al. & A. p. 45; Medd. F. F. F. 18, p. 163; Korpo (Ringb.) 1 ex. ar 1892. — U. F. M.
524*. ©. (Hydrelia) candidata Schiff. S. V., p. 110; Popp Phytom. N:o 133, p. 72; Auriv. p. 254. Jfr Medd. F. F F. 18, p. 206; Popp. 1. c.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) sillsynt i hasselskog fran slutet af juni. — A. Korpo (Ringhb.). — N. — U FF. M.
5377. C. sagittata Fabr. Mant. 210; Auriv. p. 243. (comitata- Hb. 310).
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) enligt skriftligt med- delande.
78
54
91
ov.
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Eupithecia virgaureata Dbld. var. Altenaria Stgr.1) Stett.
e. Z. 1861 p. 401; Altenarta Auriv. p. 264. — Har ur- sprungligen beskrifvits sasom egen art, men dess samhdrig- het med virgaureata Db1d. har nyligen af Bohatsch blifvit pavisad (Bohatsch, Mittheilungen tiber Eupithecien. Iris, IV, 1. 1893, p. 3). Upptages icke af Poppius, ehuru den i flere exemplar blifvit funnen i Finland af Schilde.
K. r. Petrosawodsk, enl. Bohatsch |. c. — O. b. Kuusamo (Schilde) allman i juli 1871: Stett. e. Zeit. 1874, p. 75; Entom. Nachr. 1884, p. 4; jfr ock Bo- hatsch lI. ¢.
544'. E. minutata Gn. Il, 341; Auriv. p. 264. — Af Poppius
sammanférd med £. absinthiata L. (Phytom. N:o 189, p. 126). — Da den svarligen kan skiljas fran den sistnimda, upptages den har utan narmare angifvande af lokaler, hvilka f. 6. inga i Poppius’ uppgifter angaende absin- thiata.
5451. E. pimpinellata Hb. 443, 444; Tr. VI, 2. 115; Auriv. p.
264. — Hufvudformen har enligt Bohatsch blifvit fun- nen i Petrosawodsk. Modjligen ar det dock nedanstaende varietet, da exemplaren hirstamma fran samma ort.
K. r. Petrosawodsk, enl. Bohatsch |. ¢. p. 21.
var. cinerascens Tengstr. Nyk. p. 32; Lpa p. 122; Auriv.
p. 264 (pimpinellata Popp. Phytom. N:o 190, p. 127; ? Altaicata Gn. Il, 330). Jfr Tengstr. och Popp. Il. ce. EK. ¥:
546. E. helveticaria B. var. arceuthata Frr. 372, IV, p. 145; H.
5S. 134—7;.Stgr. Cat. p. M97; Lpa p.-121; Auriv.. p. 263. -- Tillsammans med hufvudformen. Synes vara timligen allman i landets nordliga delar. Bland de 76 af Schilde i Kuusamo insamlade exemplaren af helvetica- ria tillhdrde namligen en tredjedel forevarande varietet, hvarjamte talrika 6fvergangar mellan denna och hufvud- formen forefunnos: Bohatsch 1. ¢. p. 16—17.
1) En stor del af det under senare fr i Finland hopsamlade materialet
af Hupithecia-arter har beniget granskats af den bekante specialisten, hr Otto Bohatsch i Wien.
547. E.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 79
Al. Ostergeta, Bolstaholm (Mont.) 2 exx. i bland- skog den 17 juni 1892. — A. Pargas: Lofsdal (EK. R.) tva exx. E. Reut. V. F. V, p. 103; Nyk. Al. & A. p. 46; Medd. F. F. F. 18, p. 164. — 0. b. Kuusamo (Schilde): Entom. Nachr. 1884, p. 9; jfr afven Bohatsch |. ¢. p. 17. — U. F. M. satyrata Hb. ab. subatrata Stgr. Cat. p. 197. — Siallsynt tillsammans med hufvudformen.
A. Pargas: Lofsdal. (E. R.) ett exemplar i juni ma- nad: E. Reut. V. F. V. p. 102; Nyk. Al. & A. p. 46; Medd. F. F. F. 18, p. 164. — U. F. M.
var. Callunaria Dbld. (H.) Zool. 1850, App. CV; Stgr Cat.
p. 197: Lpa p. 121. — Skall icke vara sillsynt i ryska Karelen och Lappmarken. Jfr Tengstr. Nyk. p. 32.
Al. Geta: Bolstaholm, Hékbéle (Mont.) sarskilda ganger fran den 10—28 juni 1892. — A. Pargas: Lofs- dal (O. M. R., E. R.) tillsammans med hufvudformen: E. Reut’ V. FW p. 102: Nyk. Al. & A. p. 46. — Ka. Kivinebb (Ehbg) flere exx. i slutet af maj 1889, Valk- jarvi (Ehbg) mellan bjérkar vid sjéstrand den 27 juni 1892. — K. rv. — L. (enl. Tm. 1c) — U. FF. M.
548!. E. denotata Hb. 455; Auriv. p. 263. (campanulata H. 3.
Corr. Ins. p. 130; Popp. Phytom. N:o 191, p. 127). — Jfr E. Reut. V. F. V, p. 103; Nyk. AL & A. p. 40; Medd. F. F. F. 18, p. 164; Popp. 1. ¢.
A. — K. r. Petrosawodsk, enl. Bohatsch l. c¢. p. 3. — U. F. M.
5482. E. actaeata Walderdorff var. Bergunensis Dietze Stett.
548°.
e. Z. 1875, p. 248, Il, 1. — Det af Schilde (Stett. e. Z. 1874, p. 75) omnaimda fyndet af ett exemplar af Z. verat- raria H. S. i Kuusamo sommaren 1871 4r enl. Bo- hatsch ritteligen en hona af forevarande form. (Bo- hatsch |. ¢ p. 6.).
0. b. Kuusamo (Schilde) en Q enligt skrift- ligt meddelande af Bohatsch i Wien; jfr afven Bo- ha,tsch |. e.
E. assimilata Gn. II, 342, Pl. 2, 9 (larven); H.S. Corr. Ins.,
p. 129; Auriv. p. 263. Sallsynt.
80 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera,.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) en hanne och en hona i tragard i slutet af juni: E. Reut. V. F. V, p. 1083; Nyk. Al. & A. p. 46; Medd. F. F. F. 18, p. 164. — Kr. Petrosawodsk, enl. Bohatschl.c. p.6.— U. F. M.
549'. E. valerianata Hb. Larv. Lep. V, Geom. II, Aequiv. H, b, f. | a—c; Auriv. p. 262; Popp. Phytom. N:o 186, p. 123. — Jfr E. Reut. V. F. V, p. 102; Nyk. AL & A. p. 36, 46; Medd. F. F. F. 18, p. 163, 188; Popp. 1. ¢.
Al. -- A.— U. F. M.
5492, E. immundata Zell. Is. 1846, p. 194; Auriv. p. 263 (ar- gillacearia H. S. 143-4). — Har af Poppius blifvit sammanford med E. plumbeolata Hw. (Phytom. N:o 187, p. 124), men anses af Bohatsch, liksom af de flesta andra lepidopterologer sasom egen art.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) en hona den 23 juni 1870: Tengstr. Nyk. p. 33.
5493, E. inturbata Hb. 461; Auriv. p. 262 (subceliata Gn. I, 343.) — Enligt skriftligt meddelande af Bohatsch 4r inturbata Hb. 461 icke synonym till tenweata Hb- 394, sasom i Staudingers katalog uppgifves, men daremot till subcelzata Gn. Il, 343. (jfr for dfrigt Bohatsch 1. «. p. 17.). Arten, som f6rut ej 4r anmald som finsk, har sina narmaste fyndorter i S:t Petersburg (enl. Bohatsch 1. ¢.) samt vid Naes jarnvark och vid Kristiania i Norge (enl. Auriv. Ll. ¢.); 1 Sverige har den 4nnu ej blifvit fun- nen. I Finland har den antriffats i flere exemplar pa Aland af stud. J. E. Montell.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) fem exemplar i tra- gard fran den 9 augusti — 2 september 1891, 8 exx. a liknande lokal fran den 21 augusti—11 september 1892. — U. F. M.
556.! E, sinuosaria Ev. Bull. M. 1848, If, p. 280; Hor. Soc. Ross. XVI, Pl. 13, 10. — Denna synnerligen intressanta och vackra art anfOres af Staudinger i hans katalog sa- som fOrekommande endast i éstra Sibirien ({rkutsk). En- ligt skrifligt meddelande af Bohatsch, afvensom enl. hans ofvan citerade arbete (p. 27) har den dock de se- nare aren antraffats i S:t Petersburg, hvadan denna ost-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 81
liga art numera varkligen ar att riknas till den dkta europeiska faunan. Det var darfér synnerligen intressant, att sagda art blifvit funnen afven i Finland.
K. a. Valkjarvi kronopark (Ehbg), i enstaka exem- plar i boningsrum den 11 augusti 1892. - U. F. M.
556%. E. exiguata Hb. 379; Auriv. p. 265; Popp. Phytom. N:o
? 5dD7.
179, p. 118. — Jfr Tengstr. Nyk. p. 33; E. Reut. V. F. V, p. 103; Nyk. Al & A. p. 47; Medd. F. F. F. 18, p. 164, 188; Popp. l. ¢. Al. — A. — K. r. — U. F. M. E. sobrinata Hb. var. scoriata Stgr. Stett. e. Z. 1857, p. 265. — Har forut upptagits sasom egen art, men fodres numera af Bohatsch som varietet till sobrinata (Bo- hatsch |. c. p. 15). Enligt skriftligt meddelande af denne har Schilde i Kuusamo funnit ett exemplar, som san- nolikt ar att hanforas till denna art. Flere brunaktiga och foga tydligt tecknade exemplar, af stud. J. E. Mon- tell insamlade pa Aland, bilda enl. Bohatsch en éfver- gangsform till forevarande varietet. 0. b. Kuusamo (Schilde).
563. E. succenturiata L. ab. oxydata Tr. VI, 2, 114; Dup. VIII,
202, 6, Q; Stgr Cat. p. 195; Lpa p. 120; Auriv. p. 261. — Bohatsch har numera aterforenat de pa senare tider atskilda #. succenturiata L. och subfulvata Hw. samt betraktar den senare som en varietet af den férra. Ab. oxydata Tr. ansluter sig narmast till swbfulvata Hw., hvil- ken genom en mellanform, disparata Hb. ir forenad med succenturiata. I enlighet harmed upptages orydata sasom ab. under succenturiata. — Tillsammans med huf- vudformen.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) tva hanexemplar: E. Reut. V. F. V, p. 102; Nyk. Al. & A. p. 46; Medd. F. F. F. 18, p. 163. — $8. S:t Michel (Ehbg), en hona den 18 juni 1891. — U. F. M.
De literaturhanvisningar, som hinfora sig till Medd. F. F. F.
19. samt till Bohatsch, Mittheilungen iiber Eupithecien, hafva jnsatts vid den under senhdésten forsiggangna tryckningen.
——— Fs eeeere
82 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Tillagg.
Efter det tryckningen af foreliggande arbete redan var langt framskriden har den i texten flere ganger omnamde tyske lepido- pterologen August Hoffmann i Stett. ent. Zeit. 54, 1893, p. 121 —144 publicerat en uppsats: ,,Fortsetzung zu Schilde’s Lepidopte- rologischen Mittheilungen aus Nord-Finnland“, framstallande re- sultatet af hans sommaren 1892 foretagna samlingsresa till Kuu- samo. I denna uppsats omnamnas bland macrolepidoptera hufvud- sakligen endast de former, hvilka Schilde icke iakttagit i Kuu- samo omnijd; de af Hoffmann anforda_ microlepidoptera komma sjalffallet icke att upptagas i detta tillagg.
Ehuruvil herr A. Hoffmann redan tidigare benaget med- delat mig skriftliga uppgifter angaende ett flertal af honom i Fin- land gjorda fynd, hvilka redan i texten omnamts, tillkomma i hans nyssnimda uppsats nagra, till en del nybeskrifna former, hvilka icke fro upptagna i forevarande forteckning och hvilka dirfor hair nedan uppraknas. For fullstandighetens skull bifogas hiir dirjimte hanvisningar till Hoffmanns uppsats for de efter ar 1869 for Finland anmiarkta former, hvilka redan inga i denna forteckning.
Foljande tillagg bora salunda goras:
Pag. 6. I literaturférteckningen mellan Ehnberg och Lampa: Hoffmann, A. Fortsetzung zu Schilde’s Lepidoptero- logischen Mittheilungen aus Nord-Finnland. Stett. entom. Zeitung, 54. 1893, p. 121—144.
, 10. Nio 71. P. Daplidice L. var. Bellidice O. I, 2. 154; Stgr Cat. p. 3; Lpa p. 10; Auriv. p. 4.— De af Hoffmann antriiflade exemplaren nirma sig mera var. Bellzdice O., in hufvudformen. Forut ej anmiarkt for Finland.
K. b. Kuusamo (A. Hoffmann) i enstaka exem- plar hela juli manad: Stett. e. Z. 1893, p. 123. ,, 13. N:o 23. L. Optilete Knoch. var. Cyparissus Hb. 0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): |. c., p. 123.
, 16. Nio 50. A. Pales Schiff. var. lapponica Stgr. — Jir A. Hoffmann l. c, p. 124.
, 23. Nio 1214. N. confusalis H. S. — Jfr A. Hoffmann, c., p. 143.
Pag. 26.
29.
32.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 6. 83
N:o 1502. Ps. Graslinella Boisd. — De af Schilde, Stett. e. Z. 1874, p. 57 under N:o 28 omnamda sackarna af en Psyche-art hora enl. Hoffmann sikert till Gras- linella.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): |. c, p. 125.
. No 160. Trichiura (Gastropacha) crategi L. var. Arie
Hb. — Den af Schilde, Stett. e.Z. 1874, p. 38 under N:o 32 omnimda Bombyz-art, hvars larver han antraf- fat, tillhdr enl. Hoffmann siakert ofvanstaende form. Jfr A. Hoffmann |. ¢@, p. 125. [? Cerura (Harpyia) vinula L. var. Phantoma Dalm. — I bérjan af augusti antraflade Hoffmann pa vide- buskar sma vznula-larver, hvilka tyvarr under resan omkommo. Sannolikt skulle de, enl. Hoffmann, hafva utvecklat sig till var. Phantoma eller atminstone till en intermediair form. Da emellertid detta endast ar ett an- tagande, torde det vara radligast att tilsvidare icke in- rangera sagda form bland vara finska fjarilar, hvarfor jag ej haller utmarkt den med nagon nummer och anfor den inom klammer]. N:o 209. A, auricoma Fabr. var. Pyhevaare Hoffm. Stett. e. Z. 54. 18938, p. 126. — Denna af Hoffmann nybeskrifna, vid Kuusamo konstanta form skall i af- seende a fargen sta i ungefar samma forhallande till auricoma som var. montivaga till ewphorbie, men ar dar- jaimte mycket mindre an hufvudformen, matande 27—30 mm. mellan vingspetsarne, emot 30—35 mm. hos tyska exemplar af awricoma; fran denna skall den nya varie- teten skilja sig genom alldeles askgra grundfarg hos framvingarne, afvensom hos beharingen a thorax; de svarta tvar- och langsstrimmorna a framvingarne aro hos var. Pyhevaare otydliga och utbreda sig mer |. mindre fullstindigt fliickvis 6fver grundfargen, hvarigenom de moérkaste exemplaren synas starkt svartgra-fargade och paminna om den morka varieteten Salicis af menyan- thidis,
Sasom redan ofvan (p. 32) i fraga om A. auricoma var. pepli ar sagdt, afvika vara finska exemplar i all-
84
Pag. 41.
42.
43.
45,
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
minhet fran tyska sadana genom morkare farg. Att démma af Hoffmanns beskrifning narmar sig den nya formen till var. peplz, men synes dock vara aénnu mera in- tensivt moérkfairgad. Mellan utlandska exemplar af huf- vudformen auricoma och var. Pyhevaare fran Kuu- samo bilda vara finska former af auricoma och pepli tiimligen goda 6fvergangar. Arten synes, likasom fallet ‘ir med flere andra, blifva mérkare pa ju nordligare bredd- grad den lefver.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) i slutet af juni 1892 pa ,,koder“. N:o 236. A. tritici L. var. obelisca Hb. 123; Lpa p. 55; Auriv. p. 125. — En egendomlig form, utan ljusare framkant, men som likval ar att hanforas till obelisca, har antraffats af Hoffmann. Forut ej observerad i Finland.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) ett honexemplar den 27 juli 1892: l. ¢, p. 127. N:o 249. M. Pisi L. var. Rukavaare Hoffm. Stett. e. Z. 54. 1893, p. 127. — Denna af Hoffmann nybe- skrifna form, hvilken synes vara konstant i norra Fin- land, ar mindre an hufvudformen, 25—335 mm. mellan vingspetsarne. Den morkt rddbruna grundfargen undan- iriinges niastan fullstandigt af en svartaktig och violgra inblandning; alla teckningar otydliga, den gulhvita vag- linjen mestadels forsvunnen och inskrankt till den ljusa flacken vid vingarnes bakre hérn i faltet 1 b; fransarna utan rdd inblandning.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) i borjan af juli 1892 pa ,,koder“. N:o 254. M. dentina Esp. var. Latenai Pierr.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) i nagra typiska exemplar sommaren 1892: 1]. c., p. 1238. N:o 273. Hadena adusta Esp. ? var. septentrionalis Stgr i. l. — Hoffmann tror att den i Kuusamo forekom- mande formen ar identisk med den af Staudinger i hans priskatalog upptagna var. septentrionalis; den star nira till var. baltica, men 4r mycket mindre och har
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 6. 85
otydligare teckning; de fran Kuusamo harstammande
exemplaren mata 33—35 mm. mellan vingspetsarne. —
Férut ej anmarkt for Finland.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): ]. c, p. 128. Pag. 59. N:o 355. Anarta cordigera Thnbg ? var. Aethiops St gr i. ]. — De nordfinska exemplaren af A. cordigera, hvilka utmarka sig genom djupsvart firg, héra enl. Hoffmann till den likaledes i Staudingers prisforteckning upp- tagna var. Aethiops. Samma form har Hoffmann afven erhallit fran Shetlands-darna.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) allman i bérjan af juli 1892; var fran medlet af samma manad forsvunnen, men antraffades ater den 10 augusti i ett nyss utklakt exemplar: |. c., p. 128.
66. N:o 465, Lythria purpuraria L. var. rotaria Fabr. 0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) enstaka bland huf- vudformen: l. c, p. 128. 74. N:o 509. C. cexsiata Lang. ab. glaciata Germ. 0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): |. c, p. 129. » (8. N:o 546. E. helveticaria B. var. areeuthata F rr. 0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): 1. ©, p. 130.
38
Rattelse:
Till foljd af att genom ofvanstiende tilligg nigra former tillkommit bora i den 4 pag. 4 ingdende tabellen, ifvensom betriffande de i stycket omedelbart ofvanfoér densamma meddelade sifferuppgifterna nagra rittelser giéras. De efter ar 1869 tilikomna,d.y.s.i Tengstréms katalog ej upptagna varieteterna af Rhopalocera uppga sdlunda till 41 (icke 40), af Noctue till 48 (icke 43); summan af nytillkomna varieteter och aberrationer utgér 144 (icke 135). Sum- man af hittils kinda varieteter och aberrationer af Rhopalocera blir sAlunda 51 (icke 50), af Noctuae 67 (icke 62), af samtliga macrolepidoptera 193 (icke 187). Antalet arter foérblir oférindradt, likasi antalet varieteter och aberrationer af 6friga underordningar.
tant bale Aaaleies ansiarich: Ae wane cn a 6
paMe Rin wer Pro HAS sei ao
ilies SAN Lata cae bat 2 ta ace
tgs 4 aT i” eae Tea tO Bo sa : Rd adglan. inosine esa a Dake asics
ise
a in Panaoe ey TF attentedsiy iis Picea aes Die
& -_—) a = = a x8 iets oa He FO “f By aie o > ue
aca bali” ae ie Biase: a ee ots
.
4 x f- 6 aoe © Co: ee 1! * : f+aZ “4 + bd ar - ce rt j ae = rt iD tst eH F Laas 6 si afi eS & hs a » - = = ae ‘“"s a: 4 73) Yh Se *ha* - ra oa - te 5 a) SS a7 ad vi 41% aiithsci¥e BET akvasiiee ian 2 oF 24 ‘ / ie f —— =. = - M4 : Ort: 4 Sy ie i L_¢ 3% * ot = 7’ x - | an BET que Pf Meee et A) Utes oF sf Fe ¢ sat PHitei seine S23 Ti Insane = * Mg Jheshn oF is oe Lo4 . Lar? <9 ‘ ? 2 i] ot i => £, ite = 2 —& wean: oe Teer: MAS igs Ge: seas “ - 2 P er “ < - aoe :onlghielt. = Tits wees $ - = a r : Biers 4 f ? = a
216% sinned IB Atari emygen saw sbi tasnn nt pais ro. Hipp ives er: = wails sealer of? ki sap ete gens: ks! as Kew sais £ 359 ria oh: 7 = ee aay. yates, * ages 68 sarang? “Bie ois: OS. AB cusceaaly t abtagt ake
al heh etiaek ie 9 poviasek zp Sie go Lia 3 ik, eindaliles. SOR. Mt wits i
(ee tae a Tia ses 3 es Paty. 1 aes ben ee: ge pe geatst te ~ AST UB paste He ay! . Pith: dW Vn fe pa. | shenlie sid serdiaagld Gastegodeth, barn th sail
“ial als Mi nots 6 praniidgatermbigtag NeRE2, pall if Tor 400 SF
ie day zeipjapap etaaiae eee ¢ yp) ainilits . Anat indie + :
a ia 2 — Zs (tang +h is Srv mey ae Aa . Fe uate tye i”, wi” Sa jal ne Gite ae * (mete ; es ~, Ae ee Ne — i ras ebavagicay Sat aa sonaha:: = ~ ae at We d 7 F 1 “s re | r . . 3 ij J Poe ra? 4 ay mA , PEN 5 i s é _) are
ae pik
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, IX, n:0 7.
BEITRAGE
ZUR RENNTNISS EPNTGER CILIATEHN
VON
K. M. LEVANDER.
MIT DREI TAFELN.
(Vorgelegt am 7. October 1893).
$$ 44
HELSINGFORS, DRUCKEREI DER AKTIEN-GESELLSCHAFT J, SIMELII ERBEN. 1894.
AAGMAVEL eS AS
F =
~ raat reat Ee
EQee vednoh)
Sate Yypbyey
Vo dreissig Jahren ver6ffentlichte Eberhard in einem Pro-
gramm der Realschule zu Coburg eine Reihe von Abbildun- gen (6. Taf. I. Fig. 1—11) mehr oder minder spiralig gedrehter, eigenthiimlicher Ciliaten, die er mit dem Collectivnamen Strom- bidium}) polymorphum bezeichnete. »In diesen», sagt er, »glaubt man ganz verschiedene Thierchen zu sehen. Nimmt man aber siimmtliche Formen in vergleichender Ubersicht zusammen, so wird man an der Verwandtschaft oder vielmehr an der Zusam- mengehorigkeit der dargestellten Thiere nicht zweifeln kénnen» (6. p. 20). Von den Eberhard’schen Abbildungen diirften sich nur drei auf bekannte Infusorien beziehen, und zwar auf ge- wisse Heterotrichen von der Familie der Plagiotomina Biitschli, nimlich (Fig. 1—3) auf die s. g. normale Form von Metopus sigmoides, welche schon von O. F. Miiller (18) und Clapa- réde & Lachmann (3) beschrieben und abgebildet wurde, und (Fig. 4) auf die s. g. tordirte oder verkiirzte Form derselben Art. Fig. 10 bezieht sich, wie Eberhard selbst angiebt, auf die von Perty (19) in die Wissenschaft eingefiihrte Caenomorpha medusula, welche von Stein (26) unter dem Namen Gyrocorys oxyura als der einzige Repriisentant einer neuen, angeblich mit den Peritrichen verwandten Familie der Gyrocoryda betrachtet wurde. Auch Biitschli (2) lasst in seinem critisch gesichteten Systeme der Ciliaten die Caenomorpha medusula eine besondere Familie Gyrocoryda bilden, aber diese wird unter die heterotri- chen Ciliaten hingestellt 7).
1) Mit diesem Gattungsnamen bezeichneten Claparéde und Lach- mann (3) vor dem Erscheinen der Eberhard’schen Abhandlung eine ganz an- dere Ciliatenform. Vrgl. Stein 27. p. 51 u. 28 p. 329.
*) Von den anderen von Eberhard gegebenen Abbildungen iiber ,, Strom- bidium polymorphum*, haben die Figuren 6, 7, 8 und 11 Bezug auf Ciliaten, die als Variationen von Metopus und zugleich als Ubergangsformen zu Caeno- morpha betrachtet worden sind, spiiter aber nicht angetroffen wurden. VOllig unbekannt sind meines Wissens auch bis dato die Ciliaten geblieben, die in Figg. 5 und 9 dargestellt sind
2 Kk. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Obgleich also unter den von Eberhard als Strombidiwm po- lymorphum abgebildeten Ciliatenformen, wie Stein (27. p. 51) erkannte, wenigstens zwei zu verschiedenen Familien gehdérige Arten zusammengeworfen sind, namlich Metopus sigmoides Cl. & L. und Caenomorpha medusula Perty (= Gyrocorys oxyura Stein), ist doch das Vorhandensein gewisser morphologisch-verwandt- schaftlicher Beziehungen zwischen ihnen sowohl von Stein, als auch zuletzt von Biitschli betont worden.
Der letztere Autor leitet in seinem grossen, hochgeschitzten Protozoénwerke die von allen iibrigen Heterotrichen in ihrer K6r- pergestalt, ihrem reducirten Cilienkleide und in anderen wichtigen Beziehungen sehr abweichende Caenomorpha imedusula, »die selt- saniste von allen Heterotrichen>, theoretisch von dem einfacheren und den Holotrichen sich naher anschliessenden Metopus szgimoz- des ab, wobei die verkiirzte, stark gedrehte Form des letzteren als den Ubergang vermittelnd angesehen wird. Die diesbeziigliche Auseinandersetzung Biitschlis (2. p. 1237) habe ich mir die Frei- heit genommen unten bei Besprechung der Gattung Caenomorpha wortlich zu citiren, wohin ich hier den Leser verweise.
Obwohl Biitschli nach Allem das Richtige getroffen hat, wenn er die excentrische Korperform der Caenomorpha, »einer der intressantesten und originellsten Infusorienformen» (W. Engel- mann), aus dem viel einfacheren Metopus durch geringe Modifica- tionen des letzteren theoretisch ableitet, — welche Modificationen nicht nur nach Eberhard, sondern auch nach den Untersuchungen Stein’s und nach seinen eigenen Beobachtungen zum wesentlich- sten Theil in den in der Natur vorkommenden variirenden For- men der beiden Arten verkérpert sein sollen, — erschien es doch nicht unerwiinscht, diesen seltsamen Ubergangsformen noch ein naheres Studium zu widmen.
Es hat schon wiahrend einer lingeren Zeit die Aufmerk- samkeit verschiedener Infusorienforscher geweckt, dass die in Rede stehenden, in ihrem fusseren Erscheinen sehr abweichenden, aber durch gewisse gemeinsame, eigenartige Merkmale an einander erinnernden Ciliaten auffallender Weise oft an verschiedenen Orten in Gesellschaft mit einander angetroffen werden. Zuerst fand Eberhard zu Coburg die Caenomorpha und den Metopus sammit ihren Zwischenformen gleichzeitig zusammen in alteren Auf-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. nto 7. 3
giissen iiber Lemna trisulca und er sieht in diesem Umstande die festeste Stiitze fiir die ZusammengehoOrigkeit der als Strombidiwm po- lymorphum abgebildeten Formen, welche sich nach ihm hauptsach- lich durch den Grad der Torsion des Koérpers und des Peristoms von einander unterscheiden (6. p. 20). W. Engelmann (8. p. 379) traf beide Arten in einem schmutzigen Graben zu Leipzig an, und Stein betont (28. p. 330 und 333) ausdriicklich, dass Metopus sig- moides Clap. & Lachm. haufig in Begleitung von Caenomorpha medusula Perty (= Gyrocorys oxyura Stein) aufzutreten pflegt. Er fand gleichzeitig die beiden Arten in der Umgegend von Prag, ebenso wie vorher zu Niemegk (Preussen) im Wasser, das aus einigen Tiimpeln mit grossen Mengen von Lemna polyrhiza und trisulca geschopft und langere Zeit aufbewahrt worden war.
In neuester Zeit wiesen Blochmann (I. p. 72) und Biitschili darauf (2. p. 1731) hin, dass die in Frage stehenden, sehr variirungs- fahigen Heterotrichen eigenthiimlicher Weise nicht selten zusam- men vorzukommen pflegen. Ferner erwahnt noch Geza Entz (10. p. 268), dass er die Caenomorpha medusula in der Klausenburger Gegend wiederholt in Schwefelwasserstoff exhalirendem Sumpf- wasser fand, wo Beggiatoen wucherten, und zwar befand sie sich stets in Gesellschaft von Metopus sigmoides.
Wenn man also das oft gleichzeitige Vorkommen der beiden, angeblich polymorphen Arten in Betrachtung zieht, sowie erwagt, dass gewisse, bisher nicht niiher untersuchte Ubergangsformen zwischen beiden angeblich angetroffen werden, lag die Vermuthung nicht fern, dass sie médglicherweise in noch naherer verwandt- schaftlicher Beziehung zu einander stehen kdnnten, als man bisher anzunehmen gewagt hatte. Es erschien im Voraus nicht ungereimt sich vorzustellen, dass sie méglicherweise verschiedene Stufen in dem individuellen Entwickelungscyclus derselben Art darstellten. Sollen ja nach dem Vermeinen Stein’s >die urspriinglich langge- streckten Thiere von Metopus sigmozdes in einer friiheren oder spateren Periode ihres Lebens durch ganz allmahliche Verkiirzung des ganzen K6rpers und starkere schraubenformige Zusammen- drehung ihres Vorderleibes eine Reihe von Formen durchlaufen, die sich immer weiter von der Grundform entfernten» (28. p. 329, 332). Einer ahnlichen Auffassung huldigend, bildete Tatem Metopus- artige Infusorien ab, die nach ihm friihere Stadien seiner, wahr-
4 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
scheinlich mit Caenomorpha medusula identischen C. convoluta sein diirften') (81). Wenn sich aber die Formvariationen nicht als verschiedene Stufen in demselben individuellen Entwickelungs- kreise zeigen sollten, schien die Frage der Untersuchung werth, welche andere bedeutung ihnen beizumessen sei?
Als mir durch Ertheilung eines Reisestipendiums Gelegenheit gegeben wurde wahrend des Sommers 1891 in dem Zoologischen Institut in Rostock zu arbeiten, und ich unter einigen Infusorien- culturen des Instituts ein Wasser mit zahlreich vorkommenden Individuen von Metopus und Caenomorpha fand, wurde ich von dem Herrn Professor Dr. F. Blochmann aufgefordert, die Thiere zu untersuchen, um eventuell Auskunft in den oben angedeuteten Fragen zu gewinnen. Es ist mir eine sehr angenehme Pflicht Herrn Professor Dr. Blochmann nicht nur hierfiir, sondern auch fiir die Liebenswiirdigkeit, womit er mir Platz in dem institut bereitete und fiir das Interesse, welches er meinen Stu- dien entgegenbrachte, sowie fiir seine giitige Unterweisung hier meinen aufrichtigsten Dank auszusprechen!
Die in Rostock gemachten Studien iiber die Metopus- und Caenomorpha-Formen setzte ich spater in Helsingfors fort, wo ich so gliicklich war, einige schon in Rostock beobachtete Formen wiederzufinden, sowie eine neue Metopus-Art und den Reprasen- tanten, der neuen verwandten Gattung Tropidoatractus zu entdec- ken. Betrefis der beziehungen zwischen Metopws und Caenomorpha stellte es sich, wie ich hier gleich mittheilen will, aus meinen Un- tersuchungen heraus, dass wir mit einer Reihe constanter Formen der oft erwahnten Gattungen zu thun haben, die von einander durch characteristische Merkmale gut unterschieden werden kénnen und daher als Arten, und zwar verschiedener Genera, betrachtet werden miissen, obwohl sie immerhin innerhalb gewisser Grenzen variirungsfahig sind. Von einer individuellen Verwandlung kann mithin nicht mehr die Rede sein.
Der tibrige Theil dieser Abhandlung ist der Beschreibung einiger einzelnen, mit einander nicht niaher verwandten Ciliaten- Formen gewidmet, die bisher theils nur mangelhaft bekannt, theils fiir die Wissenschaft neu waren, die aber siimmtlich in
1) Nach Kent 15. p. 641. Taf. XXXIII. Fig. 1—3.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 5
einer oder anderer bedeutungsvolleren Hinsicht — sei es, dass sie iberhaupt eigenthiimliche Infusorientypen darstellten, sei es, dass sie gewisse eigenartige Organisationsverhiiltnisse aufwiesen — von speciellerem Interesse fiir die Infusorienforscher zu sein schienen und dadurch ihren Platz hier vertheidigen mégen. Es werden in den vorliegenden bliittern folgende Ciliaten ausfiihrlicher be- handelt:
Metopus sigmoides Clap. & Lachm.
M. contortus mihi.
MM. pyriformis mihi.
M. bacillatus n. sp.
Tropidoatractus acuminatus n. g. n. sp.
Caenomorpha medusula Perty.
C. uniserialis n. sp.
Discomorpha pectinata n. g. n. sp.
Plagiopyla nasuta Stein.
Perispira ovum Stein.
Mastigostephanos sulcatus n. g. n. sp.
Die hierher gehérigen Beobachtungen wurden, wie unter den resp. Arten zu ersehen ist, theils in Rostock, theils in Hel- singfors gemacht.
Metopus sigmoides Clap. & Lachm.
Metopus sigmoides Claparéde & Lachmann 3. p. 255. Taf. XII. Fig. 1. r r Stein 28. p. 328—335. Taf. XVI. Fig. 5—8, 10, 14 (,nor- male Hauptform“). = eS Kent 15. p..581.,..Taf.. XXIX... Fig. 6. < 2 Eyferth 12..p. 82. Taf. V. Fig. 16, 17. i rs Piochmann 1. p. ¥2. cal. ¥. | Pig. Tre. _ - Gourret & Roeser 13. p. 483. Taf, XXX. Fig, 5—8. 4 H Biitschli 2. p. 1236, 1347, 1357, 1379, 1380, 1431, 1477, 1483, 1723, 1731. Trichoda s Miller 18. p. 190. Taf. XXVIII. Fig. 5, 6. Strombidium polymorphum p. p. Eberhard 6. p. 20. Taf. I. Fig. 1—3. Metopides contorta Quennerstedt 20, p. 23. Taf. I. Fig. 23.! % Kent 15. p. 583. Taf. XXXII. Fig. 18. Taf. I. Fig. 1—4.
Dem von O. F. Miller (18) im vorigen Jahrhundert als Zvri- choda s in die Wissenschaft eingefiihrten Infusor, welches spiiter von Claparéde und Lachmann (3) unter dem Namen Metopus
6 ix. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
sigmoides etwas ausfiihrlicher beschrieben und abgebildet wurde, schreibt Stein in seiner, fiir die Kenntniss der Heterotrichen grund- legenden Monographie (28) eine ausgedehnte Polymorphie des Kér- pers zu. Unter den zahlreichen Gestalten, in welchen dieselbe Art auftreten kénne, unterscheidet er drei Hauptformen, nimlich die normale, die verkiirzte und die ausgerollte Form. Von diesen in- teressiren uns zunachst die urspriingliche, s. g. normale Form, die identisch mit der Miiller’schen T’richoda s und der Claparéde-Lach- mann’schen Art sein diirfte, wenn auch das Hinterende des Kér- pers nach den von diesen Verfassern gegebenen Beschreibungen und Abbildungen in einer dem Vorderende entgegengesetzten Rich- tung gewunden sein soll, so dass der Kérper im Ganzen eine s- formige Gestalt erhalt, was von Stein nicht gefunden wurde.
Die allgemeinen Formverhialtnisse des Kérpers sind schon von Stein (28. p. 330—331) in zutreffender Weise und erschép- fend beschrieben und in den Figuren 1, 6, 7 und 8 auf Taf. XVI in meisterhafter Weise dargestellt worden, so dass ich in dieser Hinsicht kaum etwas Neues zu den Angaben Steins hinzufiigen kann.
Der Korper (Fig. 1.) ist formbestandig, langgestreckt-walZzig, vor der Mitte spindelférmig erweitert, mit missig verschmiler- tem Hinterende, welches &4hnlich wie das ebenfalls verschmilerte Vorderende abgerundet ist. Oft scheint das Hinterende schief oder quer abgestutzt, was von dem Zustande der postero-terminal ge- legenen contractilen Vacuole (c. v.) abhangig ist. Eine schwache dorso-ventrale Abplattung ist merkbar, wird jedoch von der ein- genommenen Nahrung sehr beeinflusst, indem sie bei wohlgefiit- terten Individuen wenig oder gar nicht zum Vorschein kommt. Solche Exemplare sind daher fast drehrund-spindelf6rmig, mei- stens sind aber auch bei diesen die KOrperenden etwas abgeplat- tet. Gew6hnliche Exemplare sind 2'/, bis 3 mal so lang wie breit. Der etwas abgeflachte Vorderleib ist, wie sich Stein in seiner Gattungs-Diagnose tiber Metopus ausdriickt, in sehr cha- racteristischer Weise von rechts her iiber die Bauchseite schrau- benformig nach vorn und links gedreht, so dass eine schiefe, vom Hinterleib abgesetzte und iiber den linken Seitenrand hinaus- ragende Kuppe gebildet wird. Der von der Stirnkuppe gebildete Falz, welcher durch die dachformige Erweiterung des rechten
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 7
Stirnkuppenrandes noch tiefer wird, beginnt dicht hinter dem vorderen, nach links schauenden Kérperende am linken Seiten- rande und steigt in schraubenfOrmig-diagonaler Richtung iiber die Bauchseite bis zur Mitte des rechten Seitenrandes oder noch weiter abwarts lings diesem ab und fiihrt in den hiergelegenen Mund. Auf der linken oder hinteren, in der Bauchebene liegen- den Seite des Falzes oder der Peristomfurche zieht sich ein Mem- branellenband (mbr) hin, welches sich durch die weite Mundéfinung in einen kurzen, nach hinten und innen gerichteten Schlund (oe) fortsetzt.
Der Korper ist weich und nachgiebig, nicht contractil. Oft sieht man, wie sich die Thiere in sehr enge Passagen zwischen allerlei Schmutzpartikelchen eindrangen, wobei ihr Ko6rper leicht nachgiebt und nach dem Austritt in das Freie, dank seiner Elasti- citat, seine friihere Form wieder annimmt. Diese Eigenschaften kommen in gleichem Maasse der folgenden Metopus-Form zu und sind von der sehr weichen Consistenz des Entoplasmas ab- hangig. Dies erscheint dichtgranulirt von kleinen, runden, glin- zenden Plasmakornchen, welche beim Zerquetschen des Thierchens ausrinnen und in lebhafte Molecularbewegung gerathen. Ausser- dem enthalt die an sich farblose Leibessubstanz gréssere rundliche hyaline Korner von mattglanzendem Aussehen.
Das Ectoplasma kennzeichnet sich als eine festere, stiirker lichtbrechende, diinne peripherische Schicht von fast homogenem Aussehen. besondere Structuren konnten in demselben nicht deut- lich wahrgenommen werden, jedoch spricht fiir das Vorhanden- sein solcher der Umstand, dass die Zwischenraume der Cilien- reihen, sowie die vordere Peristomwand, in Oberflichen-Ansicht zart langsgestrichelt erscheinen. Die Stricheln (pl Fig. 3) werden, wie bei dem unten zu beschreibenden Metopus contortus noch deut- licher beobachtet wurde, durch dicht stehende Reihen von winzigen Plasmakérnern gebildet, welche wahrscheinlich in eine besonders structurirte Ectoplasmaschicht eingelagert sind. Beim Zusatz von sehr verdiinntem Methylalcohol wird die iiussere cilientragende Schicht als eine zusammenhingende diinne Membran abgehoben, welche vermittelst zahlreicher radiirer, zarter Protoplasmafiidchen mit dem zusammengeschrumpften Entoplasma in Verbindung bleibt. Ob die abgehobene Membran nur einer Pellicula entspricht, oder
$ AK. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
(was mir warscheinlicher erscheint) der Pellicula plus der im nor- malen Zustande nicht deutlich zu unterscheidenden Alveolar- schicht, ist fraglich. (Vrgl. Biitschli 2. p. 1263).
Die Oberflache des Korpers ist zum gréssten Theil gleich- missig von Cilien bedeckt, welche weder zarter noch kiirzer sind als die der beiden viel grdsseren Heterotrichen, des Spiro- stomum ambiguum und der Condylostoma patens, welche letztere sch6ne, marine Art am Seestrande bei Helsingfors sehr haufig an- zutreffen ist. Die Lange der Cilien betrug bei einem gemessenen Exemplar 0,014 mm. Die Cilien bilden dicht aneinander stehende, in Furchen (cf) eingesenkte, einzeilige Reihen, welche die Langs- streifung des K6rpers bedingen. Von dem hinteren, oft etwas eingestiilpten Kérperpol ausgehend, verlaufen die Cilienfurchen auf der hinteren K6rperhalfte in regelmiassiger meridionaler Richtung nach vorn zu, bis sie auf der Ventralseite das Membranellenband erreichen (Fig. 2); auf der dorsalen Seite dagegen (Fig. 1) biegen sie auf der Héhe des Mundes nach rechts, dem rechten Rande der Stirnkuppe folgend, und dann nach links, bis sie zu dem stark nach links schauenden vorderen K6érperpoil gelangen. Dieser Ver- lauf der K6rperstreifen verrath am deutlichsten, dass der Vorder- leib wirklich schraubenformig nach links gedreht ist, was von friiheren Verfassern schon hervorgehoben worden ist.
Fiir die systematische Begrenzung der s. g. normalen Form des Metopus sigmoides, welche ich aus mehreren Griinden fir eine gute Species halten muss, ist der Umstand wichtig, dass die dorsalen Cilienreihen nie von dem oralen Ende des Peri- stoms abgeschnitten werden, wie bei der folgenden Art stets der Fall ist. Wie die Fig. 1 zeigt, biegt sich das Peristom in seinem hinteren Verlaufe immer mehr abwarts in der Richtung der meridionalen K6rperstreifen, und der Schlund (oe), welcher im vorderen Drittel oder in der Mitte des Kérpers gelegen ist, ist stets, auch bei kurzen, fast eif6rmigen Exemplaren (Fig. 2), mehr oder minder schief oder gerade nach hinten (und einwarts) in der Richtung der Kdérperstreifen gebogen, so dass die auf der Stirnkuppe verlaufenden Cilienfurchen, ohne von dem oralen Ende des Peristoms, resp. von der parallel gestreiften Wimperzone (wz) auf dem rechten Stirnkuppenrande unterbrochen zu werden, den hinteren Kérperpol erreichen kénnen. Nie habe ich Exemplare
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennieca, IX. nso 7. 9
-angetroffen, bei denen das orale Ende des Peristoms, resp. der Schlund in querer Richtung derart ausgewachsen ware, dass die dorsalen Cilienreihen am rechten Lingsrande des Korpers da- durch abgebrochen wiirden, wie es jedoch geschehen miisste, wenn sich die normale Form, wie Stein meint, in die tordirte verwandeln kénnte ').
Im Allgemeinen scheinen die Cilienreihen bei dem lang- gestreckten Metopus sigmoides etwas dichter an einander gestellt zu sein als bei dem kiirzeren und breiteren AMJetopus contortus. Die Breite der Zwischenriume der Cilienreihen war bei einem normalgrossen individuum von langgestreckter Form aut der Mitte des K6érpers 0,0023 mm, bei einem anderen 0,0026, bei einem kiirzeren aber schien sie doch 0,004 mm zu betragen.
Das Hinterende des Ko6rpers tragt gewOhnlich einen Schop!f langerer Wimpern, die weich und beweglich sind und sich nur durch ihre betrachtlichere Lange von den Korpercilien unterschei- den, oder steife Borsten, welche an der Basis dicker, gegen ihre Spitze zu diinner werden. Die Anzahl der Borsten war oft 7—10, jedoch sah ich auch Exemplare, wo nur einige solche vorhanden waren. Ihre Linge ist etwas geringer als die halbe Korperlange oder 0,035 mm. Die Angabe Steins, dass die Lange des Wimper- schopfes bei den einzelnen damit versehenen Individuen betracht- lich variirt und dass der Afterpol bei manchen grossen Exem- plaren mit den gewohnlichen kurzen Ko6rpercilien bekleidet ist, kann auch ich bestatigen.
In seinen Figuren von Vvichoda s zeichnet O. F. Miller Wimpern am Vorderende des Kérpers, wohl die einzigen, die er deutlich sehen konnte, und Stein giebt an, dass die Cilien aut der Stirnkuppe nach vorn zu allmihlich immer langer werden. Dies erlitt durch Biitschli (2. p. 1723. Taf. LXVIL Originalfigur 1c.) insofern eine Berichtigung, als von ihm entdeckt wurde, dass lings des rechten Randes der Stirnkuppe vom Anfange des Peristoms bis an den Mund eine Zone lingerer Cilien sich hin-
1) In der Fig. 10, Taf. XVI bei Stein (28), welche Abbildung ein Uber- gangsstadium zu der s. g. tordirten dauptform des Metopus sigmoides (dar- stellen soll, ist der Schlund freilich ziemlich schrag nach links gezeichnet, es unterliegt fiir mich aber kaum einem Zweifel, dass auch hier die Korperstrei- fen bei der Mundstelle nicht abgeschnitten waren.
10 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
‘zieht. Diese Wimperzone (wz), welche fiir uns wichtig ist, weil sie sich, wie Biitschli betont, auch bei anderen Metopus- Formen und bei Cenomorpha wiederfindet, ist bei dem Metopus sigmotdes nur undeutlich differenzirt. Die zonalen Cilien stehen in 4—6 dicht an einander gedriingten parallelen, in Furchen ein- eesenkten Reihen, welche auf der oberen Seite der etwas gedun- senen, rechten Kante der Stirnkuppe vom vorderen Kérperpol bis zum Munde verlaufen (Fig. l. +). In Profilansicht erscheinen sie als dichte Biischel (wb). Da die zonalen Cilien nur um sehr weniges linger sind als die des Kérpers, und die Zwischenraume der Cilienreihen unbedeutend enger sind als die der benachbarten, parallel laufenden Cilienreihen auf der Stirnkuppe, stellt es sich bisweilen schwer zu entscheiden, welche Cilienreihen auf dem rechten Rande der Stirnkuppe zur Zone gezihlt werden sollen, welche nicht. Bei dem JZ contortws und den anderen Arten sind die adoralen Cilienreihen als ein einheitliches Cilienband viel deutlicher differenzirt.
In Ubereinstimmung mit seiner Auffassung von den Mem- branellen der Heterotrichen und Hypotrichen im Allgemei- nen stellte Stein diese Organula bei Metopus irrthiimlicher Weise als ziemlich lange, kraftige, borstenformige Wimpern dar, die in die Mittellinie der Peristomfurche eingefiigt und nach hinten gerichtet sind. Am Wimperbande selbst, welches stark nach einwirts geneigt ist, will er deutliche, dicht hinter einan- der liegende Furchen beobachtet haben.
Betreffs der Structur der Membranellen bei den spirotri- chen Ciliaten sind, wie bekannt, zur Zeit zwei abweichende Mei( nungen geltend gemacht worden, indem einerseits von Mobius (17- behauptet wurde, dass die Membranellen aus zarten, freien Cilien zu- sammengesetzte Kiimmchen oder Pectinellen seien, andererseits von Sterki (29 p. 44-46) und Biitschli (2. p. 18333—1340) wahr- scheinlich gemacht worden ist, dass jede Membranelle in normalem Zustande ein zusammenhangendes Blattchen darstellt, welches sich jedoch oft leicht, z. B. bei Behandlung mit Osmiumsiure, in seine konstituirenden Elemente, in zarte Fibrillen auflést. Ohne weiter aut diese Frage einzugehen, will ich hier nur andeuten, dass ich bei der unten zu beschreibenden, neuen Infusorienform, Discomorpha pectinata, die sich jedoch auch in manchen anderen Beziehun-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. il
gen sehr abweichend verhialt, pectinellenartige Gebilde gefunden habe, sowie dass die Wimpern in der Peristomfurche bei der eben- falls von mir untersuchten Plagiopyla nasuta in kiimmchenartige Reihen geordnet sind. Ich méchte mithin glauben, dass Pectinellen bei den Spirotrichen in gewissen Fallen vorkommen kinnen. Was den Metopus sigmoides anbelangt, sind seine Membranellen ihrer geringen Dimensionen wegen kaum geeignet in diesem Punkte sichere Aufschliisse zu geben. Wenn ein mit Osmiumsiure-Dampf fixirtes Exemplar mit seiner Peristomseite nach oben gekehrt ist, erscheinen die Membranellen an dem linken Kérperrande als niedrige, kamméahnliche Gebilde (Fig. 3). Sie sind fein zerfasert in dichte, feine Fibrillen, welche kiirzer als die Korpercilien sind und deutlich bis an den Basalsaum (mb. b) verfolgt werden konnen. Oft hat es auf mich den Eindruck gemacht, als seien die hinteren Fibrillen in einer Membranelle etwas linger als die vorderen oder am Innenrande der Peristomfurche gelegenen, wo- durch die Membranelle im Ganzen die Form eines Trapezoids er- hielte, eine Form, welche ja auch fiir mehrere andere Spirotrichen bekannt ist (Biitschli 2. p. 1334). An abgetéteten Exemplaren erscheinen die Membranellen immer in freie Fibrillen aufgelést. Uberhaupt bieten die Membranellen der verschiedenen Metopus- Formen nach meiner Erfahrung einen gleichen Anblick dar.
Dass sich die Membranellen auch bei lebenden Exemplaren gern in Fibrillen auflésen, dafiir sprechen einige Beobachtungen, wie die folgende. Ein langgestreckter Metopus sigmoides wurde mit Pipette in einen neuen Wassertropfen versetzt, wobei er sich in abnormer Weise aufzublihen anfing, so dass der Kérper eine abgerundete eif6rmige Gestalt annahm und schliesslich beinahe kugelformig wurde. Da er nur sehr langsam unter dem Deck- glaschen rotirte, hatte ich Gelegenheit die Membranellen genauer ins Auge zu fassen. Diese waren, wahrscheinlich infolge des abnormen Zustandes des Thieres, deutlich in Fibrillen aufgelést, deren Kinzelbewegungen verfolgt werden konnten.
Einen ahniichen Eindruck habe ich auch von anderen Exem- plaren erhalten, die vom Drucke des Deckglischens in ihrer Lage ruhig gehalten wurden und deren Membranellen sich langsam bewegten, (also allerdings auch hier bei Thieren, die unter ab- norme Verhaltnisse versetzt waren). Erwihnenswerth ist noch,
12 iy. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
dass die hinteren Fibrillen in den Membranellen schwach bogen- formig nach innen gekriimmt erschienen (Fig. 3). Da aber die Mem- branellen im normalen Zustande des Thierchens sehr lebhaft schla- gen, so dass ihre Structur dabei sich schwerlich untersuchen asst, will ich nicht in Abrede stellen, dass die Fibrillen, die bei ab- getéteten Thieren isolirt aussehen und leicht bis an den Ba- salsaum verfolgt werden k6énnen, unter normalen Verhaltnis- sen, wie allgemein bei den Hetero- und Hypotrichen, doch zu wirklichen Plattchen vereinigt seien. Dieses um so weniger, als es mir scheint, als ob jede Membranelle, wie es von vielen an- deren Spirctrichen bekannt ist, wie ein einheitliches Plattchen schlage, was ja fiir eine Vereinigung der Fibrillen spricht. Sicher ist jedoch, dass die Verbindung der Fibrillen in der Membranelle bei AJetopuws von sehr loser Beschaffenheit sein muss, welches ja mit den Angaben fiir die Heterotrichen im Allgemeinen in Uber- einstimmung steht.
Die Basalsaume (mb. b) der Membranellen, in welchen Stein Furchen zu sehen glaubte, da sie als dunklere Streifen zwischen breiteren, helleren Zwischenraumen erscheinen, zeigen im opti- schen Querschnitte bei starker Vergrésserung eine doppelte Reihe von hellglanzenden Punkten, wie in Fig. 3 abgebildet ist. Die fei- nen Punkte stellen die Fibrillen im optischen Querschnitte dar; jede Membranelle besteht mithin aus zwei an einander stehenden Fibrillenreihen. Wass ich mich in dieser Beobachtung nicht ge- tauscht habe, dafiir spricht einerseits, dass sich auch in den Membranellen der grossen Heterotrichen Bursarza truncatella (Schuberg 22) und Stentor (Biitschli 2. p. 1335) ein gleicher op- uischer Durchschnitt erkennen lisst, andererseits, dass ich bei Discomorpha pectinata eine ahnliche Structur, aber viel deut- licher gewahren konnte ‘).
Beachtenswerth ist, dass die Membranellen bei dem lang- gestreckten J. segmoides oft nicht dichter an einander ge- stelll sind als die entsprechenden ventralen Cilienfurchen, deren Fortsetzung sie zu bilden scheinen. Wenigstens war es so bei
') Kinen iihnlichen Bau fand Henneguy bei Fabrea Salina. Ann. micr. Paris T. 3. p. 118—135, citirt nach Zoologischem Jahresbericht der Zool. Stat. Neapel fiir 1890 I. p. 25.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 13
Exemplaren, die aus einem Tiimpel des hiesigen Botanischen Gartens herstammten. In Gewiisseru aus anderen Lokalitiiteten (Rostock, Lappwik zu Helsingfors) wurden doch Individuen an- getroffen, bei welchen die Cilienreihen der Kérperoberfliche weni- ger dicht standen, so dass auf drei oder vier Membranellen nur zwei Cilienreihen kamen. Beim MW. contortus sind die Cilien- reihen immer auf weitere Abstinde von einander gestellt als die Membranellen.
Die Membranellen bilden ein gleichbreites Band, welches nach seinen Enden zu etwas schmiiler wird. Nach hinten zu ist die Membranellenzone durch eine schwach erhabene Linie be- grenzt, nach rechts oder vorn erstreckt sie sich gleich weit bis an den inneren Rand der vertical abfallenden Wand der Stirn- kuppe. Die Wand (vpw Fig. 3), welche die rechte oder vordere Seite des Peristomfalzes darstellt, ist nackt und @ahnlich den Zwischenraumen der Cilienfurchen in der Richtung der Membra- nellen fein gestrichelt (pl). Bei schwacherer Vergrésserung kann es daher manchmal aussehen, als ob die Membranellen auch auf die Verticalwand der Peristomfurche iibergingen, was ganz sicher nicht der Fall ist. Ahnlich verhalt es sich auch beim JZ. contortus.
Wenn die Membranellenzone an den rechten Korperrand gelangt ist, setzt sie sich, in Breite kaum merklich abnehmend, wie gesagt, durch die weite Mundofinung in den kurzen trichter- formigen, nach hinten und einwirts geneigten Schlund (oe) fort. In diesem sind die Membranellen, welche die vordere oder innere Wand desselben bekleiden, sehr dicht an einander gedrangt.
Auf dem rechten Rande des oralen Theiles der Membranellen- zone ist eine ansehnliche undulirende Membran (u. m) befestigt, die sich ausserhalb des Schlundes fortsetzt. An Praparaten, die mit Osmiumdampf fixirt sind, scheint der freie Rand der Membran oft fein zerschlitzt, als ob er zerrissen wire. Im optischen Quer- schnitte zeigt sie die Form einer borste, die nach ihrer Spitze zu diinner wird.
Im Vorderleib oder in der Mitte des Koérpers, ungefahr auf der Hdhe des Mundes, liegt in der Richtung der Lingsaxe des Kérpers der Macronucleus (ma. n.), welcher langgestreckt oval oder beinahe wurstférmig ist. Manchmal ist er von bohnen-
14 KK. M. Levander, Beitraige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
oder nierenformiger Gestalt. In dieser Hinsicht weicht er von den Kernen der anderen Metopws-Formen ab, welche nie einen langgestreckten Macronucleus besitzen. An vier normalgrossen Thieren, die mit Alauncarmin gefarbt und in Canadabalsam einge- schlossen waren, wiesen die Grosskerne folgende Dimensionen auf: a) Lange 0,026 mm; b) Linge — 0,030 mm; c) Lange 0,032 mm, Breite 0,015 mm; d) Linge 0,035 mm, Breite 0,015 mm. An lebenden Thieren ist der Kern haufig ebenso lang, wie der Kérper breit ist, oder c. 0,040 mm. Der Macronucleus ist grobkérnig und von sehr weicher Consistenz, so dass er beim Zerquetschen als eine breiartige Masse ausrinnt, wobei zugleich seine Korner in eine lebhafte Molecularbewegung gerathen. Die K6rner sind intensiv tingirbar'). Beim Zusatz von verdiinnten Sauren oder schwachem Alcohol zieht sich der Macronucleus stark zusammen und nimmt oft eine kugelige Gestalt an, wobei sich die Kern- membran deutlich abhebt.
In den Macronucleus eingesenkt liegt ein ebenfalls von einer eigenen Membran umgebener Micronucleus (mi. n.), der ein kleines, rundliches oder schwach ovales K6rperchen darstellt, welches homogen, blaulich-hyalin erscheirnt und starker licht- brechend ist als der Hauptkern. Sein Diameter schwankt zwischen 0,003 und 0,006 mm.
Im Hinterende des Ko6rpers ist eine grosse contractile Va- cuole (v. c.) gelegen, ahnlich wie sie sich bei der nahe verwand- ten Gattung Blepharisma findet. Was ihre Form betrifft, kann ich nur die diesbeztiglichen Angaben Steins bestatigen (28. p. 334). Sie wird gebildet durch Zusammenfliessen mehrerer kleinerer s. g. Bildungsvacuolen, die im Hinterende entstehen. Die Ausleerung der Vacuole geschieht durch einen betrachtlichen Porus (p. e.), der symmetrisch postero-terminal gelegen, von den langen Borsten des Hinterendes umgeben ist. Der Platz des Porus wird gew6hn- lich von einer kleinen permanenten trichterformigen Einsenkung in der Rindenschicht der hinteren K6érperspitze angegeben (Fig. 4).
‘) Uber die Bedeutung der Kérner oder Granulen in dem Macronucleus bei Ciliaten siehe Biitschli (2. p. 1508—1509).
Der koérnige Inhalt des Macronucleus ist leider in Fig. 1 viel gréber dargestellt als er in Wirklichkeit erscheint und in meiner Original-Abbildung gezeichnet war.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7, 15
Das Entoplasma enthalt gewohnlich eine Menge kleiner Nahrungspartikelchen, welche in der Regel in kleinen, run- den Vacuolen liegen. Am Hinterende des Kérpers sammeln sich die Nahrungsreste in eine grdssere Vacuole, welche sich an dem Pole dicht neben dem Excretionsporus nach aussen entleert. An Exemplaren aus verschiedenen Fundorten habe ich 6fters beob- achtet, dass ihre Nahrung hauptsiachlich aus kleinen réthlichen Schizomyceten besteht, welche in faulendem Wasser oft grosse, mit blossem Auge sichtbare, etwa weinrothe Kliimpchen bilden, und scheint es mir, als ob der schwach rothgraue oder braéun- liche Farbenton, welcher oft bei grossen Exemplaren zu beobach- ten ist, eher von jenen kleinen Schizomyceten herriihrte, als von in die Alveolarschicht eingelagerten Pigmentkérnern, wie Biitschli ex analogia bei Blepharisma vermuthet (2. p. 1477). Wenigstens konnte ich nicht das Vorhandensein der Pigmentk6rner besta- tigen.
Der Kornerhaufen (kh) im Vorderende des K6rpers, wel- cher von Stein u. a.an dem langgestreckten sowie an dem ver- kiirzten Metopus und an der Caenomorpha beobachtet wurde, ist auch von mir bei den meisten, aus verschiedenen Lokalitaten her- stammenden Exemplaren dieser Art angetroffen worden. Er be- steht aus einer, in durchfallendem Lichte schwarz, in auffallen- dem weisslich erscheinen den dichten Ansammlung sehr kleiner, rundlicher Korner, die hyalin und stark lichtbrechend sind '). Solche linsenférmige Scheibchen, welche auf dem K6rnerhaufen liegend von Stein beobachtet wurden, habe ich nicht finden kon- nen, obgleich ich an manchen Exemplaren nach ihnen speciell suchte. Sie sollen aber auch nach Stein nicht konstant anzutref- fen sein.
Exemplare von normaler Grésse aus verschiedenen Locali- taiten hatten folgende Dimensionen:
‘) Uber den Kérnerhaufen vrgl. auch Biitschli 2. p, 1483.
L6 Ix. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
| Lange|Breite Exemplar. |, | tbs | inmm | in mm
a 0,099 0,041 b 0,100 0,035 C 0,110 0,050 d 0.110 0,040 e O,111 —
{ A he by, =
g Q,115 0,040 h 0,120 O.041 i 0,120 0,060
0,130 0,055 0,158 QO,055
Der JL. sigmoides gehort also zu den mittelgrossen Cilia- ten und ist durchschnittlich 0,12 mm lang und 0,04 mm breit. Bei sehr kleinen Individuen betrug die Linge 0,046—0,063 mm.
Die sehr zahlreichen Individuen, welche ich in Rostock an- tral, besassen im Allgemeinen die typische, langgestreckte, spin- delf6rmige K6rperform, welche Stein in seinen Figuren (28) Taf. XVI. Fig. 5, 6 und 7 vortrefflich abgebildet hat. Ahnlich waren auch die Exemplare, welche sich zu Helsingfors in dem Tiimpel des Boltanischen Gartens, in den Teichen zu Alphydda und in einem Tiimpel am Meerestrande bei der Irrenanstalt Lappwik vorfanden. Von etwas abweichendem Habitus waren dagegen die Exemplare, die aus einem kleinen Tiimpelchen am Seestrande des LO6fd-Inselchens c. 12 km SW von Helsingfors herstammten und den Winter 1891—92 im Zoolog. Museum lebend gehalten wurden. Diese zeichneten sich dadurch aus, dass die rechte Seite der stark abgeplatteten Stirnkuppe ein wenig mehr erweitert war und dass das Peristom einen quereren Verlauf hatte als bei der typischen Form, so dass infolge dessen das Vorderende iiberhaupt breiter und stumpfer als bei den Individuen von den zuerst erwahnten Stellen erschien. Da diese, an und fiir sich geringen Differenzen ganz allgemein den in Rede stehenden
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 17
Exemplaren zukamen, darf man wohl hier von einer durch lokale Bedingungen modificirten Varietat sprechen.
Ob die von Miiller (18 p. 190. Taf. XXVII. Fig. 7, 8) bei Kopenhagen aufgefundene, als Zrichoda s beschriebene Form, sowie der Metopus stgmoides von Claparéde & Lachmann (3 p. 255. Taf. XII. Fig. 1) wirklich ein solches, in einer dem Vor- derleib entgegengesetzten Richtung gewundenes Hinterende be- sitzen, wie diese Verfasser es beschreiben und abbilden, oder ob ihre Darstellung auf eine oberflachliche Auffassung des Beo- bachteten zuriickzufiihren ist, diirfte schwer zu entscheiden sein. Die Annahine ist, glaube ich, nicht ganz von der Hand zu wei- sen, dass den Darstellungen Miiller’s und der letztgenannten Verfasser lokale s-formige Varietiiten von ahnlichem Werth wie
Quennerstedt (20. p. 23. Taf. I. Fig. 23) stellte unter dem Namen Metopides contorta eine in der Ostsee bei Warberg angetroffene Form dar, die fiir sich ebenfalls héchstens nur den Werth einer lokalen Ostsee-Varietét von Metopus sigmoides be- anspruchen dirfte. Nach den Angaben Quennerstedt’s scheint der Korper relativ etwas kiirzer und von breiterer ovaler Form zu sein als bei den gewOhnlichen Exemplaren von Metopus sigmoi- des; jedoch weist auch dieser nicht selten (Tiimpel bei Lappwik) Individuen von ganz derselben kurzovalen Gestalt auf. Ob die Anzahl (2) der Borsten am Afterpol des Kérpers bei der Meto- pides contorta so konstant ist wie Quennerstedt zu meinen scheint, diirfte sehr zweifelhaft sein. Die K6érperlange der Meto- pides contorta wird auf 0,086 mm angegeben.
Hier sei noch bemerkt, dass auch Stein einige Exemplare von M. sigmoides in der Ostsee bei Wismar fischte; sie stimm- ten aber aufs genaueste mit der gewohnlichen Siisswasserform iiberein (28. p. 330).
In ahnlicher Weise wie Quennerstedt’s in der Ostsee ge- fundene Metopus-Form ist wohl auch diejenige zu beurtheilen, welche Gourret & Roeser (13. p. 483. Taf. XXX. Fig. 5—8) im Hafen Le Vieux-Port zu Marseille in reichlicher Menge an- trafen. Die Verfasser geben in ihren Abbildungen dem Kérper eine verhaltnissmiassig breitere eifoérmige Gestalt als die Individuen im Stsswasser aufzuweisen pflegen. Es scheint mir jedoch frag-
2
18 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
lich, ob das in Fig. 5 dargebotene Habitusbild sich auf ein ty- pisches Exemplar bezieht.
Obgleich M. sigmoides an den Localititen, wo er vor- kommt, haufig in grosser Anzahl aufzutreten pflegt, scheint jedoch vorher kein Theilungszustand bei demselben beobachtet wor- den zu sein. Auch unter den zahlreichen Exemplaren dieser Art, welche ich in Rostock im Sommer 1891 sah, traf ich nur ein einziges in Theilung begriffenes Thier an. Ausser diesem, schon weit vorgeschrittenen Stadium, sind keine andere in Theilung be- griffene Exemplare von der in Rede stehenden Art mir zu Ge- sicht gekommen. Der Korper war durch eine ringformige Ein- schniirung in zwei Sproésslinge getheilt, von denen der vordere etwas grésser als der hintere war. Beide hatten das Membranel- lenband und die Wimperzone voll ausgebildet. Da aber das Mem- branellenband des vorderen Sprdésslings nicht ununterbrochen iiber die Einschniirungsstelle in das des hinteren iiberging, sondern etwas vor der Einschniirung in dem daselbst befindlichen Munde endigte, bis zu welcher Stelle sich auch die Wimperzone des Stirn- kuppenrandes erstreckte, diirfte es anzunehmen sein, dass das Peristom des vorderen Sproésslings dem urspringlichen entspre- che, wahrend das Peristom des hinteren, welches jedoch auch mit ausgebildeten Membranellen und einer Wimperzone versehen war und welches nicht weit von dem Hinterende des Korpers endigte, nach Analogie mit anderen Heterotrichen als eine Neubildung aufzufassen sei. Da Stein, von der Ansicht ausgehend, dass sich der spindelférmige MM. sigmozdes durch Verlangerung des Peristoms und durch gleichzeitige Verkiirzung des Hinterlei- bes in die s. g. tordirte Hauptform — welche nach mir als eine verschiedene, konstante Art aufzufassen ist — verwandeln kOnne, die Vermuthung aussprach (28. p. 335), dass sich das Peristom beim J. stgmoides moéglicherweise zu dem Zwecke verlangere, um sich in zwei hintereinander liegende Halften zu theilen, je eine fiir jeden Spréssling, ware es von Interesse, den Thei- lungsvorgang von Anfang an zu verfolgen. Hierzu hat es mir jedoch, wie gesagt, an Material gefehlt. Der Macronucleus war bei dem in Theilung begriffenen Exemplar auf der Stelle der Kin- schniirung schmal ausgezogen; er war von der Korpermasse sehr
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 1X. n:o 7. 19
verdeckt, aber anscheinend besass er doch sein gewdhnliches, grobgranulirtes Aussehen.
Auch ein Conjugationspaar von WM. sigmoides, wel- ches friiher nicht beobachtet worden ist, habe ich gleichfalls ein einziges mal angetroffen. Es waren zwei, von dem See- strande des Léfé-Inselchens herstammende Exemplare, die mit ihren Bauchseiten gegen einander gekehrt, an ihren vorderen KOrperspitzen mit einander zusammengeschmolzen waren, so dass sie einen rechten Winkel bildeten.
Eneystirte Metopus-Individuen sind von Stein dreimal beobachtet worden. »In zwei Fillen waren die Cysten noch ganz weich und gallertartig und nahmen Kindriicke von dem ein- geschlossenen Thiere an, welches der gewohnlichen stark ver- kirzten Form (Fig. 11) noch sehr ahnlich sah und sich auf’s leb- - hafteste in der Cyste umherwalzte. Die dritte Cyste (Fig. 15) wurde von einem ruhenden kugelrunden Thier prall ausgefiillt .. .» (28. p. 334). Einen ahnlichen Fall wie die zwei ersten von Stein mitgetheilten habe ich einmal gesehen. Es war ein langgestreck- tes Exemplar, welches anfangs unter dem Deckglaschen umher- schwamm, dann, auf einer Stelle stehend, lebhaft zu rotiren anfing und eine sehr diinne, weiche, ovale Schleimhiille um sich abson- derte. Eine halbe Stunde setzte es die rotirenden Bewegungen innerhalb der Hiille fort, darauf wurde es ganz still. Médglicher- weise handelte es sich hier jedoch nur um einen abnormen Vorgang.
Metopus contortus mihi.
Metopus sigmoides ,,verkiirzte Hauptform“ Stein 28 p. 332. Taf. XVI. Fig. Se A tyiit >, a . 4 " Bitschli 2. Taf. LVII. Fig. 1c. Kent 15 p. 582. Taf. XXIX. Fig. 7. Sioned Polpnorphun p. p. SIT EL, 6. Taf. I. Fig. 4.
Taf. I. Fig. 5—9.
Metopus contortus oder die s. g. verkiirzte, tordirte Haupt- form von M. sigmoides nach Stein ist mit der normalen Form am nachsten verwandt, so dass er annahm, dass die Indivi-
20 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
duen der erstgenannten Form durch Metamorphose aus den zum letzteren Typus gehorenden Individuen hervorgegangen seien.
Als eine Ubergangsstufe betrachtet Stein eine in Fig. 9. Taf. XVI (28) abgebildete Form, welche er folgendermassen be- schreibt: »Das Peristom hat sich betrachtlich verlangert und ist iiber den rechten Seitenrand des Korpers auf die Riickenseite her- um gewachsen, iber die es in nur wenig nach hinten absteigen- der Richtung verlauft. Der Schlund liegt in der verlangerten Richtung des Peristoms und reicht mit seinem hinteren Ende bis an den linken Seitenrand;... Peristom und Schlund zusam- mengenommen beschreiben somit einen vollstandigen spiralen Umgang um die Korperaxe. Die Stirnkuppe erscheint als ein miichtiger, dem schmaleren, fast walzenformigen Hinterleib auf- gesetzter und ihn mit seinem Hinterrande dachformig tiberragen- der Helm, dessen rechte Seite mehr als doppelt so lang, wie die linke ist und weit iiber die Mitte des Korpers nach hinten hinab- reicht> (p. 332). Wenn auch die genannte, von Stein gebotene Abbildung eines Metopus-Individuums, welches mit einem lang- gestreckten Leibe ein tiber den Ricken hinziehendes Peristom vereinigt, geeignet scheint, es unwahrscheinlich zu machen, dass sich die s. g. tordirte Form durch konstante und ausgepragte Merk- male von dem typischen JZ. szgmoides unterscheide, diirfte man dessen ungeachtet nur in sehr seltenen Fallen uber die Zu- gehoérigkeit der betreffenden Exemplare in Zweifel gerathen. Auch das in der genannten Figur dargestellte Thierchen scheint sich nur durch eine etwas schlankere Form von den gewohnlichen tordirten Exemplaren zu unterscheiden, deren sonstige typische Eigenschaften es sicherlich mitbesass. So sah ich wahrend zweier Wochen im October 1892 taglich mehrere Exemplare von den bei- den Metopus-Formen, die ziemlich reichlich im Wasser aus dem Teiche des Botanischen Gartens vorkamen, ohne dass es mir ge- lungen ware zweifelhafte Zwischenformen aufzufinden. Bis auf weiteres muss ich die beiden, in Rede stehenden Stein’schen Haupt- formen von JM. sigmoides als zwei selbstandige Arten betrach- ten, die innerhalb gewisser Grenzen variiren, aber doch so von einander getrennt sind, wie nur irgend fiir zwei morphologisch nahe stehende Arten moglich. Die beiden als Metopus pyriformis und M. bacillatus unten beschriebenen neuen Formen sind gleich-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 21
falls in ihrem dusseren Habitus und in ihrer Grésse einander sehr ahnlich, miissen jedoch als verschiedene Species betrachtet werden. (Weiteres iiber die Beziehungen des M. sigmoides zum M. contortus siehe unten).
Von der Gestalt des Kérpers, der ebenso formbestiindig, weich, nachgiebig-elastisch und grobgranulirt ist, wie der der vorhergehenden, spindelférmigen Art, erhiilt man schon durch die von Stein gegebene Beschreibung (28. p. 332) und seine Abbildungen (Taf. XVI. Fig. 9, 11 und 12) eine gute Vorstellung. Der Korper ist im Allgemeinen gedrungen, breit eif6rmig, dorso- ventral schwach abgeplattet und tiberhaupt kiirzer und dicker als der der vorigen Art. Das Membranellenband (mbr) nimmt seinen Anfang an dem linken Seitenrande nahe am vorderen Kérperende (Taf. I. Fig. 9), lauft steil nach hinten abfallend, in schriiger Richtung iiber die Bauchseite hinab (Fig. 5, 6 und 7), biegt sich um den rechten Seitenrand herum auf die Riickenseite (Fig. 8) uber, wo es in etwas nach hinten abfallender, transversaler oder etwas nach vorn zu geneigter Richtung wieder den linken Seitenrand des Kérpers erreicht (Fig. 9) und in einem in der verlangerten Richtung des Peristoms liegenden Schlunde, nicht weit von dem Afterpol endigt. Das Membranellenband beschreibt somit einen vollstandigen Spiralumgang (oder etwas mehr) um die Korperachse. Wenn man also das Thierchen in Riickenansicht (Fig. 6, 8) betrachtet, sieht man nur die kapuzenihnliche Stirn- kuppe, deren schmaleres Vorderende breit abgerundet oder nur schwach nach links gekriimmt ist; nach hinten zu sieht man unter dem breiten, mehr oder minder queren helmartigen Rande dersel- ben den Hinterleib als einen kurzen Hocker hervorstehen, oder derselbe liegt ganz unter dem Rande verborgen (Fig. 8).
In Bauchansicht erscheint der Hinterleib relativ schmal und kurz unter der breiten Stirnkuppe, und das Membranellenband wird in seinem grdéssten Theile sichtbar (Fig. 5), indem es sich unter dem hervorragenden Rande der Stirnkuppe in der Ebene des Bauches schrig iiber diesen hinzieht. In ihrem vor- deren Verlauf ist die Peristomfurche noch flach und offen, unge- fahr so wie bei der vorigen Form; nachdem sie sich aber am rechten Korperrande auf die Riicken seite herumbiegt, wird sie im- mer mehr von dem hinteren Rande der Stirnkuppe iiberdeckt, so
22 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
dass sie in ihrem letzten Theile nach hinten schaut, indem zu- gleich der Rand der Stirnkuppe, welcher in seinem vorderen und ventralen Verlaufe, wie bei M. stgmoides, ziemlich breit ge- dunsen ist, in seinem hinteren Theile immer diinner und schar- fer wird, wie aus den Abbildungen genugsam hervorgehen diirfte.
Die Membranellenzone (mbr), sowie die Peristomfurche iiberhaupt ist im Allgemeinen breiter als bei der vorigen Art. An einem grossen Exemplar (Lange des Korpers 0,110 mm, Breite 0,085 mm) aus dem Wasser des Botanischen Gartens be- trug die Breite des Membranellenbandes 0,015 mm wéahrend sie bei J. segmozdes 0,009 mm kaum iibersteigen diirfte. Die Mem- branellen selbst sind von ganz demselben Aussehen wie bei der vorigen Art; die doppelten Punktreihen der Basalsiume (mb. b Fig. 5) erscheinen aber infolge der betrachtlicheren Grdsse der Membranellen etwas deutlicher als bei jener.
Betreffs des Aussehens der undulirenden Membran (u. m.) und des Schlundes ist, wenn man von der Lage des letzteren absieht, nichts Bemerkenswerthes, von den bei Metopus sigmor- des gefundenen Verhaltnissen Abweichendes hervorzuheben.
Langs des Randes der Stirnkuppe oder des Helms verlauft, wie bei der vorigen Art, ein wohl differenzirtes Band (wz) von fiinf bis sechs (oder sieben?) dicht an einander gedrangten paral- lelen, einzeiligen Cilienreihen, deren Cilien langer als die des Kérpers sind und an den K6rperrandern als dichte Biischel (wb) hervorstehen. Wahrscheinlich sind sie auch etwas dichter an einander gestellt als die Kérpercilien. Die Wimperzone nimmt ihren Anfang gleich vor dem Vorderende des Peristoms auf der nach links gelegenen Scheitelspitze und zieht bis an die Mundstelle hin, also oft bis in die unmittelbare Nahe des Afterpols (Fig. 9). Die in Rede stehende Wimperzone erscheint bei MM. contor- tus viel deutlicher differenzirt als bei der vorigen Form, weil die Cilienfurchen der breiten Stirnkuppe derselben nicht parallel ver- laufen, sondern gegen sie stark convergiren. Nur die ersten oder vordersten Cilienfurchen, welche in ventraler Ansicht (Fig. 5) zum Vorschein kommen, haben noch einen ziemlich parallelen Verlauf, stossen aber ziemlich bald mit der Wimperzone zusammen und werden von dieser abgeschnitten (Fig. 7 u. 6). Die dorsalen, be- sonders die linksseitigen Cilienfurchen fallen dagegen (Fig. 8 und
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 23
9) beinahe senkrecht gegen die Randzone hinab, ein Umstand, welcher auch seinerseits darthut, dass das orale Ende des Pe- ristoms resp. die Cilienzone wirklich nach links auf die Riicken- seite ausgewachsen ist, wenn wir namlich annehmen, dass der tordirte Metopus phylogenetisch aus dem spindelf6rmigen ent- standen ist.
Wenn Exemplare der beiden, im Wasser aus dem Botani- schen Garten in Gesellschaft mit einander vorkommenden Arten mit einander verglichen wurden, fiel es sofort auf, dass die Ci- lienreihen des K6érpers beim tordirten Metopus durch breitere Zwischenraume von einander getrennt waren, und dass die Fur- chen selbst, in welchen die Cilien stehen, ebenfalls scharfer zum Vorschein kamen als beim JM. sigmozdes. Bei der ersteren Form waren die Zwischenriume 0,005 bis 0,007 mm breit, wahrend sie bei der letzteren héchstens eine Breite von 0,004 mm er- reichten (siehe p. 10). Auch scheint es mir fast sicher zu sein, dass die Anzahl der Cilienreihen bei M. contortus geringer ist als bei M. sigmoides. Man kann z. B. leicht gewahren, dass die Mem- branellen, welche keineswegs dichter gestellt sind als bei M. sig- moides, bei jenem, wie gesagt, stets dichter stehen als die ent- sprechenden Cilienreihen der Bauchseite, indem auf zwei Cilien- reihen drei bis vier Membranellen zu kommen pflegen (Fig. 5).
Die Zwischenraume der Cilienfurchen erscheinen bei leben- den Individuen stets der Lange nach fein gestrichelt, wie ich es auch einige mal bei zur vorigen Art gehdrigen Individuen beob- achtet babe (Fig. 3, pl.). Die Strichelung wird bedingt durch ausserst kleine, in Reihen geordnete Plasmakornchen, die in der Ausseren Schicht des Ectoplasmas eingebettet sind. Sie erin- nern lebhaft an die &hnlich aussehenden, aber mehr unregel- miassig verlaufenden Stricheln in den Rippenstreifen bei Condylo- stoma nach der Darstellung Biitschli’s (2. p. 1278. Taf. LXVIL. Fig. 4e). Nach ihm ist die Strichelung bei dem letzgenannten Heterotrichum durch die verworrene, feinfaserig-netzige Structur des s. g. Corticalplasmas bedingt.
Sonst erscheint das Ecto- sowie das Entoplasma ganz von derselben Natur zu sein wie bei der vorigen Art. Die Nah- rung und die dadurch bedingte Farbe des sonst farblosen Kor- pers ist auch von derselben Beschaffenheit. Ebenso wie bei der
24 K. M. Levander, Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
vorigen Art findet sich auch hier im Vorderende des Korpers ein Kérnerhaufen (kh). Nur ein einziges mal beobachtete ich auf demselben ein hyalines, scheibenformiges Kérperchen, dessen Rand wie ringformig verdickt erschien, wahrend von Stein Ofters linsen- formige, dem Koérnerhaufen aufliegende Kérperchen gefunden wor- den sind.
In der Mitte des K6rpers oder dem Vorderende genahert liegt der Macronucleus (Fig. 6 ma.n), welcher dieselbe grob- granulirte Structur und weiche Consistens besitzt, wie der des Metopus sigmoides, aber stets von runder, kugelformiger Gestalt ist. Kernmembran ist leicht nachweisbar. Der Diameter des Kernes betrigt 0,019—0,026 mm. Dicht auf dem Macronucleus liegt der Micronucleus (mi. n), der ganz so aussieht wie bei der vorigen Art. Sein Diameter betragt 0,004 mm.
Die contractile Vacuole (Fig. 7 c. v) liegt hinter dem Munde postero-terminal und miindet durch einen deutlichen Porus (Fig. 5 p.e) in der Mitte des hinteren Korperendes nach aussen.
Die Entleerung der Excremente geschieht auch an dem hin- teren Koérperpol, welcher meistens mit langeren Wimpern oder Borsten versehen ist, wie es ja auch bei der vorigen Art der Fall war.
Eine Anzahl Individuen aus verschiedenen Fundorten zeigte folgende Dimensionen:
Br 2 #t+e
in mm.
0,042 0,056 0,050 0,055 0,060 0,065 0,080 0,085 0,106
Die durchschnittliche Lange ist demnach 0,097 mm bei einer Breite von 0,067 mm.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 25
Theilungszustande wurden unter den Exemplaren von MM. contortus nicht haufiger angetroffen als bei der vorigen Art. Im Anfang meiner Studien sah ich zu Rostock zwei Theilungszu- stande, denen ich bei der Gelegenheit leider nur eine fliichtige Aufmerksamkeit schenken konnte. Es wurde mir deshalb nicht klar, ob das Peristom des hinteren Sprésslings die hintere Hiilfte des urspriinglichen Peristoms, oder eine Neubildung vorstellte. Conjugirende oder encystirte Individuen habe ich weder bei dieser noch bei den folgenden Metopus-Arten beobachtet.
M. contortus ist bisher von mir an drei verschiedenen Lokalitaéten angetroffen worden: in Rostock in demselben Wasser, in dem auch M. sigmoides und pyriformis mihi sowie Plagiopyla masuta vorkamen; in Helsingfors, wo ich ihn in Teichen bei Alphydda zusammen mit MM. sigmoides und Plagiopyla nasuta fand und schliesslich in einem Tiimpel im hiesigen Botanischen Garten, wo ebenfalls M. sigmoides und Caenomorpha in seiner Gesellschaft auftraten.
Wenn auch die Exemplare von M. contortus in ihrer Grésse und Gestalt in ziemlich betrachtlichem Grade variiren k6n- nen, sind sie doch, meiner Erfahrung nach, durch das schrau- benformig tiber die Riickenseite verlangerte Peristom, welches die dorsalen Kérperstreifen abschneidet, durch die helmartige Form der breiten michtigen Stirnkuppe und den kurzen, verschmiiler- ten Hinterleib, durch die deutlich differenzirte Randwimperzone und die runde Form des Macronucleus u. a. Merkmale stets von der langgestreckten, spindelférmigen Metopus Art zu unterschei- den und kénnen keineswegs als spitere Altersstadien dersel- ben betrachtet werden. Dass sie bisher oft gleichzeitig zusam- men mit dieser aufgefunden worden sind, bedeutet in dieser Hinsicht ebensowenig wie der Umstand, dass die Caenomorpha und Plagiopyla, welche entschieden von Metopus verschiedene Gattungen darstellen, auch gewOhnlicher Weise in demselben Ge- wasser vorzukommen pflegen.
Fiir die Frage tiber die Beziehung der in Rede stehenden Metopus-Form zu der vorigen sind die Exemplare von Interesse, welche sich durch ein verlaingertes Peristom und durch einen verkiirzten K6rper auszeichnen, denn nach einer Annahme Stein’s
26 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
wiirden sich, wie schon in der Einleitung erwahnt, die Indivi- duen des normalen MM. sigmoides, dadurch dass ihr Leib an Dicke zunihme, das Peristom sich verlangerte und immer mehr auf die Riickenseite hinaufstiege um in der Nahe des Hinterendes zu endigen, in den M. contortus verwandeln kon- nen und zwar in jedem Alter wie »die sehr verschiedene ab- solute Grdsse der einzelnen Individuen bei durchaus nicht tiber- einstimmender Peristomform beweist» (28. p. 332). Als einen Ubergang zwischen den beiden extremen Formen betrachtet Stein die in der in Fig. 10 Taf. XVI abgebildeten Form, welche er fol- gendermassen beschreibt: »Im ersten Stadium der Verkiirzung sind die Thiere der normalen Form noch so ahnlich, dass wohl Niemand im Ernst daran denken wird, sie fiir eine davon ver- schiedene Art zu halten. Ihr K6rper hat durch Verkiirzung des Hinterleibes eine mehr eiformige Gestalt angenommen, die Stirn- kuppe ist breiter und gewdélbter geworden und fangt an auf der rechten Seite tiber den Hinterleib hdckerformig hervorzutreten. Der Mund ist unmittelbar an den rechten Seitenrand geriickt und liegt jetzt weit hinter der Mitte des ganzen Kérpers, der Schlund dagegen hat eine fast quere, nach links gerichtete Lage angenom- men und der rechte Seitenrand des Peristoms bildet vor dem Munde einen deutlichen undulirenden Hautsaum, der oft tauschend wie eine aus dem Munde hervorragende Borste aussieht». (1. ¢.)
Obgleich auch mir bisweilen solche Individuen vorgekom- men sind (Fig. 2), die von den gewodhnlichen eigentlich nur da- durch abzuweichen schienen, dass ihr Korper kiirzer und gedrun- gener war und die Peristomfurche sich tiber dessen Mitte er- streckte, muss ich dessen ungeachtet die oben p. 22 ausgesproch- ene Ansicht aufrecht erhalten. Meiner Erfahrung nach konnen wie gesagt, die langgestreckten Metopus-Individuen ohne Schwierig- keit zu einer wohlbegrenzten Art zusammengefasst werden, die in ihrer Korpergestalt innerhalb viel engerer Grenzen variirt als Stein u. a. annahmen. Der Koérper kann langgestreckter, spindelférmig, walzig, oder gedrungener, eiformig sein, ein kiirzeres oder etwas verlan- gertes Peristom besitzen, nie wird die characteristische Form der abgeplatteten, dachformigen Stirnkuppe mit einem nach links ge- drehten Vorderpol vermisst, und der orale Theil der diagonal ver- laufenden Peristomfurche bewahrt seine Lage am rechten Kor-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 27
perrande und bleibt mehr nach hinten in der Lingsrichtung des Korpers als schriig oder quer nach links gerichtet, so dass die dorsalen, vom vorderen Kérperpol herkommenden Lingsstreifen nicht abgebrochen werden.
Zu Gunsten meiner Ansicht will ich noch folgende Mo- mente anfiihren.
1. In der oben erwahnten, von dem L6fé-Inselchen herstam- menden Metopus-Cultur waren ohne Ausnahme nur langgestreckte Individuen vorhanden, auf deren specielle Race-Kigenthiimlichkeit, wenn man sich so ausdriicken darf, schon hingewiesen worden ist. Die Beobachtungszeit reichte vom October 1891 bis Marz 1892. Die Thiere kamen in reichlicher Menge vor, so dass bis- weilen in demselben Wassertropfen ganze fiinfzehn Exemplare gezaihlt werden konnten. Dass die Linge der Exemplare etwas variabel war, braucht kaum betont zu werden, nie wurden aber M. contortus oder andere Metopus-Formen in der in Rede ste- henden Cultur angetroffen. Auch an einigen anderen Fundorten (Timpel bei Lappwik, December 1892) traf ich nur langge- streckte Exemplare in betrachtlicher Anzahl an, ohne unter ihnen M. contortus oder andere Metopus-Formen vorzufinden.
2. Als ich in Rostock zur Untersuchung der in Rede ste- henden Formen schritt, schien mir anfangs die Ansicht iiber die Wandelbarkeit jener nicht unannehmbar, da in demselben Was- ser sowohl M. sigmoides als M. contortus, M. pyriformis und zwei Caenomorpha-Arten in grosser Anzahl neben einander vorkamen. Nachdem ich iiber die Unterscheidungs-Merkmale der fraglichen Formen ins Klare gekommen war, wurden wahrend einer langeren Beobachtungszeit keine zweifelhaften Ubergangsstu- fen wahrgenommen.
3. In dem Wasser aus dem hiesigen Botanischen Garten kamen sowohl I. sigmoides als contortus hiufig und in ziemlich gleicher Menge vor. Wahrend einer Zeit von iiber zwei Wochen (October 1892) untersuchte ich das Material taglich, gerieth aber dabei niemals in Zweifel, welche Exemplare zur einen, welche zur anderen Kategorie zuzuzaihlen waren. Zweideutige Ubergangs- formen gab es nicht; dies ware nicht méglich gewesen, wenn sich die eine Form aus der anderen entwickelte.
4. Dass das oft gleichzeitige Vorkommen an derselben Lo-
28 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
kalitat von mehreren Metopus und Caenomorpha Formen nicht von ihrer morphologischen Verwandtschaft abhiaingt, wie man oft zu glauben geneigt war, wird ferner ersichtlich aus den unten mitzutheilenden Beobachtungen iiber das Auftreten der Plagiopyla nasuta. Diese Art, die mit den in Rede stehenden Formen nicht niher verwandt ist, habe ich merkwiirdigerweise an verschiede- nen Fundorten stets in Begleitung derselben angetroffen, ein Um- stand, der nur durch die iihnlichen Lebensbedingungen der drei Gattungen erklart werden kann. Es ist nur die Folge der Ab- hiingiykeit von denselben biologischen Existenzbedingungen, dass in demselben Wasser verschiedene Metopus-Arten gleichzeitig vor- zukommen pflegen.
Metopus pyriformis mihi. ? Metopides acuminata Stokes 30. p. 187. Taf. V. Fig. 12. Taf. I. Fig. 10—11.
Mit diesem Namen mdchte ich einen Metopus bezeichnen, den ich in dem oft genannten Wasser der Warnow bei Ro- stock in Gesellschaft von M. sigmoides, contortus, Caenomorpha- Arten und Plagiopyla nasuta in zahlreichen Exemplaren sah (Juni, Juli 1891).
Die Gestalt des formbestiindigen K6rpers ist bei den ver- schiedenen Individuen ziemlich variabel, schliesst sich aber im Allgemeinen nahe an die des M. contortus an. Der Kérper ist jedoch kleiner als bei diesem, anderthalb mal so lang wie breit, und birnformig, indem der Vorderleib von einer machtigen, gleich- missig gewodlbten oder halbkugelférmigen Stirnkuppe gebildet ist, unter deren gedunsenem Rande die engspiralige Membranellenzone verlauft, und der postperistomale Hinterleib sich plétzlich konisch verschmiilert, in einem hiufig scharf zugespitzten Hinterende en- digend. Am meisten erinnert an M. contortus die in fig. 10 in Dorsalansicht abgebildete Form, so dass man geneigt sein konnte,, diese fiir ein unentwickeltes Stadium des letzteren zu halten, wenn man die beiden stets an derselban Lokalitét finden wiirde. Dies: ist jedoch nicht der Fall. Unter den Exemplaren der vorigen Art, die ich in zwei verschiedenen Gewiissern zu Helsingfors vorfand und wihrend einer langeren Zeit fleissig durchmusterte, kamen
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 29
keine solche Individuen vor, wie sie in dem Rostocker Gewisser in reichlicher Menge anzutreffen waren und welche hier als Me- topus pyriformis zu einer Art zusammengefasst sind.
Wie aus den Abbildungen zu ersehen ist, beschreibt die ado- rale Membranellenzone (mbr), welche unter dem gedunsenen oder dachf6rmigen Rande der Stirnkuppe verlauft, sammt dem Schlunde fast einen vollstandigen Schraubenumgang um den Koérper, aber durch die michtige Hervorwélbung der Stirnkuppe ist das vordere Peristomende im Vergleich mit dem des WM. contortus mehr gegen die Mitte des K6rpers verschoben wor- (den, so dass es in der Nahe des hinteren zu liegen kommt, welches letztere auch in der Regel mehr oder minder von dem Hinterende des Korpers entfernt ist. Infolge dessen fallt der Ver- lauf der Membranellenzone haufig, wie bei dem in Fig. 11 dar- gestellten Exemplar, mit dem Aquator des Kérpers zusammen und der in der Richtung des Peristoms liegende Schlund ist mithin mehr oder weniger nach links und innen resp. etwas nach vorn gerichtet. Die beiden Enden des Peristoms lagen bei dem ebener- wahnten Exemplar ganz nahe an einander auf derselben Héhe und ungefahr gleich weit von den beiden K6rperpolen entfernt. Auch bei anderen Exemplaren (Fig. 10) war die rechte Seite der Stirnkuppe, welche letztere einen hoch gewolbten, regelmissigen, der sschmaleren, konischen, postperistomalen Kérperhalfte aufliegenden Halbkugel darstellte, gew6ohnlich nicht viel Janger als die linke.
Langs dem Rande der Stirnkuppe verlauft eine aus ec. 5 Reihen gebildete Wimperzone (wz), welche ebenso aussieht wie bei WW. contortus und bei der nachstfolgenden Art. Dass die ‘Stirnkuppe sonst eine ahnliche Drehung nach links erfahren hat wie bei den anderen Metopus-Arten, verriith der Verlauf der Cilienfurchen, wie man das aus dem in Fig. 10 abgebil- deten Exemplar ersieht. Diese beginnen naimlich auf dem gleich- miassig abgerundeten Scheitel auf der linken Seite desselben, also von dem urspriinglichen vorderen K6rperpol, etwas oberhalb des vorderen Peristomendes und ziehen bogenférmig nach rechts und hinten. Ahnlich wie bei der vorhergehenden Form werden die meisten Streifen der Stirnkuppe von dem hinteren Theile der ebenerwahnten Randzone abgebrochen. Einige der linksseitigen Korperstreifen kénnen sich jedoch, wie bei dem in Rede stehen-
30 K. M. Levander, Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
den Individuum, nur bis an den schmalen, oft konisch zugespitzten Afterpol erstrecken, welcher Ofters mit einigen langeren steifen Borsten oder Cilien versehen ist. Auf der Ventralseite verlaufen die von der Membranellenzone beginnenden Cilienreihen in me- ridionaler Richtung gegen den hinteren Korperpol, sind aber oft nur undeutlich zu sehen. Bei abgetdteten Exemplaren sind die Cilienfurchen der Stirnkuppe hiaufig ebenfalls schwer zu beobach- ten, wie bei der sonst ziemlich ungewOhnlichen Form, welche in Fig. 11 abgebildet ist.
Eine undulirende Membran streckt sich langs dem Vor- derrande des oralen Peristomtheils aus dem Schlunde hervor.
Der weiche, nachgiebige Kérper welcher durch die eingenom- mene Nahrung in der Regel einen braunlichen Farbenton be- sitzt, verhalt sich bei Fixirung mit Osmiumsaure anders als bei den vorigen Arten, indem er dabei in einer fiir die Untersuchung sehr nachtheiligen Weise arg zusammenschrumpft; er ist also von noch weicherer Consistenz als der der beiden vorhergehenden Formen. Characteristisch fiir die Exemplare von 1. pyriformis ist das differenzirte Ectoplasma, welches im optischen Durchschnitte als eine peripherische, ziemlich breite, hellere, zart radiar gestrichelte Zone das dichtgekérnte, von mattglanzenden K6érperchen erfillte und Nahrungspartikelchen enthaltende Entoplasma umgiebt (Fig. 11). Durch die Beschaffenheit des Ectoplasmas unterscheidet sich die vorliegende Art sowohl von den vorigen Formen, wie auch von dem gleich zu beschreibenden M. bacillatus, in dessen Ecto- plasma deutliche lichtbrechende, stébchenartige Gebilde einge- lagert sind.
Der Macronucleus (ma. n) liegt in dem kupolenformigen Vorderleib. Er ist gross, kugelformig oder rundlich-oval und von derselben grobgranulirten Structur wie bei den vorhergehenden Arten (Fig. 11). Bei dem in Fig. 10 abgebildeten Exemplar war der Macronucleus nicht so gleichmissig gekérnt, wie er es ge- wohnlich zu sein pflegt, sondern enthielt eigenthiimliche, verschie- den grosse, rundliche Binnenkérper (bk)'). Wenn der normal structurirte Macronucleus durch Quetschen isolirt wird, gerathen die
1) Einen etwa dhnlichen brombeerartigen Kern haben Claparede & Lachmann bei Metopus sigmoides abgebildet (3. Taf. XIL Fig. 1).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 31
zahllosen, lichtbrechenden K6érner des Inhalts innerhalb der Kern- membran in lebhafte Molecularbewegung, ein Umstand, wodurch die Natur der Kérner als distincte, in der Kernsubstanz einge- schlossene binnenkérperchen deutlich am Tage tritt.
Der Micronucleus (mi.n.) ist ein kleines sphirisches Korperchen von hyalinem und homogenem Aussehen; er liegt, von einer diinner Membran umgeben, auf der Oberfliche des Grosskerns in einer kleiner Einsenkung.
Einen schwarzen Kérnerhaufen am Vorderende des Kor- pers erinnere ich mich nicht gesehen zu haben. Wahrscheinlich pflegt ein solcher ebensowenig vorzukommen wie bei der folgen- den, nahestehenden Art. |
Die contractile Vacuole (ce. v.) hat ihren Platz am Hinte- rende des Kérpers, wo auch die Austrittstelle fiir die Excremente gelegen ist.
Die Exemplare wechseln betrachtlich in ihrer Grésse. Bei mittelgrossen Exemplaren betrug die Linge des Kérpers 0,05 — 0,07 mm.
Als Metopides striata und Metopides acuminata sind von Mec Murrich und Stokes zwei Arten kurz beschrieben und abgebildet (80. p. 186, 187, Taf. V. Fig. 11 und 12), welche in ihrem ganzen Habitus dem Metopus pyriformis sehr dbnlich zu sein scheinen. Generisch verschieden sind jedenfalls die ameri- kanischen Arten nicht, sondern sie sind, wie Biitschli anwies (2. p- 1722) mit der Gattung Metopus einzuverleiben. Von Metopus striatus Mc Murrich unterscheidet sich meine Art hauptsich- lich durch das Fehlen einer Stabchenschicht im Ectoplasma, welche Metopus bacillatus mihi zukommt, vom Metopus acu- minatus Stokes wiederum dadurch, dass ihr Ké6rper nicht komprimirt ist wie bei dieser Species. Auch war das Hinter- ende der von mir gesehenen Exemplare nie in einen so diinnen, spitzigen Fortsatz ausgezogen, wie die Stokes’sche Abbildung und Beschreibung tiber Metopus acuminatus an die Hand giebt. In Hinsicht auf die Beschaffenheit dieser abweichenden Merkmale, welche in Bezug auf die Metopus acuminatus vielleicht in der Wirklichkeit nicht so scharf ansgepragt sind, wie es die kurze Diagnose Stokes’ vermuthen lisst, erscheint es immerhin wohl
32 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
moglich, dass sich die beiden Formen in der Zukunft als zur selben Art gehérig erweisen werden.
Metopus bacillatus n. sp. Taf. i Fig’ 12°& 13.
Im Wasser aus dem schon erwahnten Tiimpel des Bota- nischen Gartens wurden (October 1892) drei kleine Metopus- Exemplare angetroffen, die in Grésse, Gestalt und allen Merkmalen so genau mit einander iibereinstimmten, dass sie als zu derselben Art gehérig angesehen werden miissen,
Der K6rper ist formbestandig, weich, nachgiebig, etwas langer als breit, in seinem Umrisse birnformig, aber in dorso- ventraler Richtung sehr ausgepragt abgeplattet, wodurch diese Species von der, ihr sonst ahnlichen, vorigen Form leicht zu un- terscheiden ist. Die Stirnkuppe ist breit und ziemlich gleich- missig gewdlbt, jedoch, wie die Streifung derselben zeigt, stark nach links gedreht und durch eine tiefe, transversale Peristom- furche yon dem schmileren Hinterleib abgesetzt.
Die in der genannten Peristomfurche unter dem tiei aus- geschnittenen Rande der Stirnkuppe verlaufende Membranellen- zone beginnt hinter dem breit, abgerundeten Scheitel am linken Seitenrande des Korpers (Fig. 12 x) und zieht quer iiber die abge- flachte Bauchseite (Fig. 13), nur wenig nach hinten abfallend, bis an den rechten Seitenrand hin, wo sich sein hinterer, oraler, mit einer undulirenden Membran (u.m) versebener Abschnitt steil gegen den Afterpol hinabbiegt, so dass der Schlund etwas hinter der Mitte des Kérpers zu liegen kommt. Der weite Schlund, in welchen sich die Membranellenzone in ahnlicher Weise wie bei den anderen Metopus-Arten fortsetzt, ist schrag nach links und hinten gebogen. Mit dem Schlunde beschreibt das Membra- nellenband einen nicht ganz vollstiindigen Schraubenumgang um den Korper.
Dem Rande der Stirnkuppe parallel verlauft langs diesem eine Anzahl (c. 5) Cilienreihen, deren Cilien dicht gestellt, aber kaum merkbar linger als das gleichmassige Cilienkleid des K6rpers sind.
Acta Societatis pro Fauna et Fiora Fennica, IX, n:o 7. 33
Diese Wimperzone (wz) ist mithin von derselben Beschaffen- heit wie bei den schon besprochenen Arten.
Die Cilienfurchen des K6rpers sind scharf hervortretend und stehen ebenso weit von einander wie bei Metopus pyrifor- mis und contortus. Infolge der Drehung des Vorderleibes ver- laufen die wenigen Cilienreihen auf der Oberflache der Stirnkuppe von links her bogenférmig nach rechts und dann nach hinten, so dass sie mit der Randzone convergiren und zum grodssten Theil von dieser abgeschnitten werden (Fig 12). Die Cilienreihen auf dem sich plétzlich verschmilernden Hinterleibe ziehen meridional bis an den Afterpol hin. Dieser war an den drei zur Unter- suchung gelangten Exemplaren nicht mit langeren Wimpern versehen, wie es bei der vorhergehenden Art die Regel war.
M. bacillatus zeichnet sich nicht nur durch die ausgepragt abgeplattete, konstante K6rpergestalt aus, sondern auch noch durch sein eigenaitig structurirtes Ectoplasma. Schon bei schwicherer Vergrésserung erscheint die peripherische Plasma- schicht senkrecht gegen die Oberflache des Korpers deutlich ge- strichelt, wie man es bei mit Trichocysten versehenen Ciliaten sieht. Bei stirkerer Vergrosserung (Ol-Immersion) gewahrt man kleine, dicht radiir gestellte, lichtbrechende Stabchen, und der Eindruck von Trichocysten wird mithin noch erhdht. Es gelang mir jedoch nicht die Staébchen zum Hervorschnellen zu bringen. Beim Zusatz von verdiinnter Osmiumsaure hob sich eine diinne Grenzmembran (Pellicula + Alveolarschicht?) ab, welche durch dusserst zarte, radiire Plasmafidchen mit dem stark zusammen- geschrumpften, granulirten Entoplasma in Verbindung blieb, ahn- lich wie ich es bei solcher Behandlung oder beim Zusatz von verdiinntem Methylalcohol bei den anderen Metopus-Arten gesehen habe. Unter der von den Plasmafadchen gebildeten hellen Rand- zone fanden sich auf dem Entoplasma liegend zahlreiche, unre- gelmassig zerstreute, ziemlich gleich dicke, glanzende, bacterien- Ahnliche Stibchen. Bei einem lebenden Exemplar betrug die Stab- chenschicht 0,0027 mm in Dicke. Nach Allem diirften die in Rede stehenden Stibchen den fhnlich aussehenden, von Schewiako ff beschriebenen (21 p. 51. Taf. VI. Fig. 78) Gebilden im Corticul- plasma des auch in der hiesigen Gegend nicht selten anzutreffen- den Urocentrum turbo gleichzusetzen sein.
3
34 K. M, Levander, Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Radiir gestrichelt soll auch die ectoplasmatische Rinden- schicht des nahe verwandten M. striatus nach Mc Murrich *) sein, und ist dies ohne Zweifel auf dieselbe Ursache zuriickzuftihren wie bei meiner Art.
Das Entoplasma ist auch hier, wie bei den vorhergehen- den Arten stark gekérnt. Der Macronucleus (ma.n) liegt in der Mitte des Koérpers, ist rundlich oder etwa nierenformig und von einem seiner concaven Seite anliegenden, rundlichen, lichtbrechen- den Micronucleus (mi.n) begleitet. Der erstere ist grobkérnig, der letztere sieht dagegen homogen aus.
Im Hinterende hat eine runde contractile Vacuole (c.v) ihren Platz; sie miindet durch einen die Stabchenschicht durchbrechenden terminalen Porus nach aussen.
Die Entleerung der Nahrungsreste geschieht ebenfalls durch den hinteren K6rperpol.
Eine Kérneransammlung im Vorderende des Koérpers wurde an den drei Individuen nicht beobachtet. Die Thiere besassen einen rauchgrauen Farbenton, welcher wohl durch die eingenom- mene Nahrung bedingt war. Eine gréssere, runde, einen Ballen feiner Nahrungstheilchen enthaltende Nahrungsvacuole (n. v) in dem hinteren Kérperende wurde an zwei Exemplaren beob- achtet.
Uber die Dimensionen des Korpers der drei Exemplare, die in allen Characteren die grisste Ubereinstimmung mit ein- ander aufwiesen, wurden leider keine Messungen ausgefiihrt. Sie waren ungefahr von derselben Grésse wie kleinere Individuen von M. contortus, die in demselben Wasser vorkamen und 0,07 mm lang waren.
Vom M. striatus Mc Murrich, dessen peripherisches Plasma ebenfalls radiir gestrichelt ist, unterscheidet sich meine Art durch ihre ausgeprigte dorsoventrale Abplattung und durch die Form des Hinterendes, welches weder schwanzahnlich aus- gezogen, noch mit Borstenschopf versehen ist; vom MZ. acumina- tus Stokes wiederum, dessen Hinterende spitz ausgezogen ist, hauptsichlich durch das Vorhandensein trichocystenahnlicher
‘) ,lateral borders of the cuticular surface conspicuously striate per- pendicularly to the body margin‘ Stokes 30 p. 186. (Taf. V. Fig. 11).
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 7, 35
Stibchen. UM. bacillatus nimmt also gewissermassen eine Zwi- schenstellung zwischen den beiden amerikanischen Formen ein, sofern die in den beziiglichen Diagnosen angefiihrten Merkmale derselben einigermassen konstant sind.
In Rostock traf ich unter Exemplaren der drei vorhergehen- den Arten bisweilen Metopus-Exemplare an, deren Ectoplasma infolge lichtbrechender, trichocystenihnlicher Stabchen dicht ra- diiir gestrichelt war, wie bei der vorliegenden Art, mit welcher sie nach meinen daselbst ausgefiihrten Zeichnungen in ihrem Aus- sehen ziemlich wohl iibereinzustimmen scheinen. In meinen No- tizen finde ich erwihnt, dass die Cilienfurchen nur auf dem gewolbten Vorderende (Stirnkuppe) deutlich unterschieden wer- den konnten, denn die Stiibchenschicht, welche eine Dicke von 0,0036 mm besass, machte die Streifung undeutlich. Eine Wim- perzone war am Rande des Stirnkuppenrandes vorhanden. Der konische, postperistomale Kérpertheil schien nur sparlich mit Cilien bedeckt zu sein. Ob der K6rper auch dorso-ventral abgeplattet war, wie es fiir MW. bacillatus characteristisch ist, habe ich lei- der nicht notirt. Am Hinterende einige langere Borsten. Die contractile Vacuole und ihr Porus zeigten nichts Bemerkenswer- thes. Der Macronucleus war rund, granulirt, der anliegende Mi- cronucleus von homogenem Aussehen. Lange des Korpers 0,071 mm. — Uber die Bedeutung dieser, leider nicht hinlinglich unter- suchten Exemplare, bin ich nicht recht im Klaren, aber muth- masslich kénnten sie entweder mit M. striatus Mc Murrich oder M. bacillatus n. sp. identificirt werden, mit denen sie jedenfalls, wie der Umriss des Koérpers und die Stabchenschicht in dem Rindenplasma zeigt, sehr nahe verwandt waren.
Am Schlusse dieses Abschnittes iiber Metopus diirfte es nicht unzweckmissig sein kurze Diagnosen der hier unter- schiedenen Formen zu geben.
1. Metopus sigmoides Cl. & L. (Taf. I. Fig. 1—4).
Korper langgestreckt spindelférmig oder walzig mit verschma- lerten Kérperenden. Vorderende des Korpers abgeplattet, iiber die Bauchseite geneigt und stark nach links iiber den linken Sei- tenrand gedreht. Peristomfurche relativ kurz, offen, einen Ts
36 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
oder °/, Schraubenumgang beschreibend. sehr stark abfallend, so dass der nach hinten gerichtete, meist in der vorderen Halfte des Kérpers gelegene Schlund weit vom vorderen Peristomende an dem rechten Seitenrande zu liegenkommt. Die Lingsstreifung des K6rpers dicht. Die dorsalen Cilienfurchen des Vorderleibes ver- laufen am rechten dachformigen Rande desselben der wenig dif- terenzirten Wimperzone parallel. Macronucleus oval, stets mehr weniger in die Lange ausgezogen. Ectoplasma ohne Stabchen- schicht. Lange 0,11 mm. Breite 0,04 mm.
2. Metopus contortus mihi. (Taf. I Fig. 5—9).
Koérper kurz, dick, gedrungen. Peristomfurche steigt auf die Riickenseite bis an den linken Seitenrand und endigt in der Nahe des Afterendes in einem meist nach links gerichteten Schlunde, somit einen vollen Spiralumgang beschreibend; das vordere und hintere Ende des Peristoms mithin weit von einander entfernt. Stirnkuppe, von der Riickenseite gesehen, gross, breit gewolbt, helmartig, die schmilere postperistomale Korperhalfte uberdec- kend. Der vordere Abschnitt der Peristomfurche offen, der hin- tere unter dem scharfen, mantelartigen Hinterrande der Stirn- kuppe verborgen und nach hinten schauend. Die hintere oder untere, in Ventralansicht sichtbare Korperhalfte viel schmaler als die machtige Stirnkuppe, einen stumpfen Hocker bildend. Die Cilienfurchen auf dem Helme konvergiren mit der deutlich hervortretenden Randwimperzone und werden zum grossen Theil von dieser abgeschitten. Macronucleus immer rund. Ectoplasma ohne Stabchenschicht. Lange 0,097 mm., Breite 0,067 mm.
3. Metopus pyriformis mihi. (Taf. I. Fig. 10—11).
Koérper kurz, birnformig, indem die gleichmassig gewdlbte, halbkugelformige Stirnkuppe der nach hinten sich verschmalernden und meist zugespitzten hinteren Korperhalfte aufliegt. Er ist nicht merkbar dorsoventral abgeplattet. Die adorale Membranellenzone verliuft ziemlich transversal, da das Vorderende der Peristom- furche durch die Hervorwélbung des praperistomalen Vorderleibes nach hinten gedrangt worden ist. Der Verlauf der Cilienfurchen
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 7. 37
verhalt sich in der Hauptsache ebenso wie bei der vorigen Art- Wimperzone am Stirnkuppenrande wohl differenzirt. Langere Cilien oder Borsten am Hinterende des Korpers. Ectoplasma bil- det eine hellere peripherische Zone, aber eine Stabchenschicht ist nicht vorhanden. Beim Abt6ten schrumpft der Korper in der Regel stark zusammen. Macronucleus rundlich. Linge des Koér- pers 0,05—0,07 mm.
4. Metopus acuminatus Stokes.
Metopides acuminata Stokes 30 p, 187. Taf. V. Fig. 12
Umriss des Kérpers birnférmig, ungefaihr zwei mal so lang wie breit, abgeplattet. Peristomfurche in der Mitte des Kdorpers, ziemlich transversal verlaufend. Das Hinterende des Kérpers in einen deutlichen, spitzen Fortsatz ausgezogen, welcher mit einem Biischel langer Borsten versehen ist. Ecto- plasma ohne Stibchen. Macronucleus breit oval oder fast kugelig. Linge 0,068 mm.
5. Metopus bacillatus n. sp. (Taf. 1. Fig. 12, 13).
K6érper vorn breit abgerundet, hinten konisch zugespitzt, aber nicht iu einen Fortsatz ausgezogen, stets ausgepragt dorsoven- tral abgeplattet. Peristomfurche wie bei der vorigen Art, in Bauch- ansicht aquatorial. Verlauf der Cilienfurchen des Korpers und die Randwimperzone wie bei M. pyriformis. Am hinteren Kor- perende keine langeren Wimpern. Ectoplasma intolge lichtbre- chender trichocystenahnlicher Stabchen deutlich radiar gestri- chelt. K6rnerhaufen im Vorderleibe nicht vorhanden. Macronucleus breit oval oder rundlich. Grdsse 0,07 mm.
6. Metopus striatus Mc Murrich.
Metopus striatus Me Murrich American Naturalist XVIII. Aug. 1884.
Metopides striata Stokes, 30, p. 186. Taf. V. Fig. 11.
Koérper fast birnférmig, weniger als zwei mal so lang wie breit. Das konische, hintere Kérperende in einen kurzen, stumpfen, schwanzartigen Fort- satz ausgezogen, welcher mit einem Biischel langer Borsten versehen ist. Peristomfurche wie bei den drei letzten Arten. Ectoplasma deutlich radiar gestreift (durch eingelagerte Stibchen). Das Entoplasma der Stirnkuppe ent- halt zahlreiche, stark lichtbrechende Korner. Contractile Vacuole einfach und im hinteren Kérperende gelegen, oder doppelt, in welchem Falle die eine in der vorderen Kérperhilfte liegt (?). Lange des Kérpers 0,085 mm.
38 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten,
Unsicher hinsichtlich ihrer Bedeutung sind noch folgende Formen:
die von mir in Rostock beobachteten, dem MM. bacillatus resp. IZ. striatus abnlichen Exemplare (oben p. 35);
die eigenthiimlichen, von Eberhard abgebildeten Formen von seiner Collectiv-Art Strombidiuwm polymorphum, bei denen das Peristom mehrere Schraubenumgainge um den Korper beschreibt (6. Taf. I. Fig. 6, 7, 8, 11) sowie
die s. g. abgerollte Hauptform von JZ. sigmoides.
Die letzgenannte, von Stein beobachtete dritte Hauptform des I. sigmoides, die s. g. abgerollte Form, wird charac- terisirt durch den langgestreckt eif6rmigen Korper, das aufial- lend breite Peristom, welches in seinem vorderen Verlaufe nicht nach links schaut, sondern schief iiber die Bauchflache verlauft, seiner ganzen Linge nach offen liegend. Das Vorderende des Korpers ist in eine kurze, stumpfe Zitze ausgezogen, welche ein wenig nach links gekriimmt ist, oder der Vorderleib ist nicht uber die Bauchseite geneigt. An der rechten Peristomkante ist eine wulstartige Verdickung vorhanden, welche aber nicht dach- formig iiber die muldenformige Peristomfurche hinuberragt. Stein betrachtete die abgerollte Form als »eine Modifikation der normalen Individuen, die dadurch gebildet wurde, dass sich deren Stirnkuppe nach rechts zuriickrollte und so das ado- rale Wimperband blosslegte» (28. p. 333. Taf. XVI. Fig. 13). Lange des Koérpers 0,27 mm., Breite 0,09 —0,12 mm.
Nach Biitschli zeigt diese Form die urspriinglichste Orga- nisation und schliesst sich am nachsten der verwandten Gattung Blepharisma an (2. p. 1723).
Die abgerollte Form erhielt Stein 1861 und 1862 ziemlich zahlreich und in sehr grossen Individuen aus dem Skworetzer Thiergarten bei Auwal sowie 1862 vereinzelt in Niemegk.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX. n.o 7. 39
Tropidoatractus acuminatus ') n. g. n. sp. Taf. IL Fig. 14.
In demselben Wasser, in welchem Metopus bacillatus ange- troffen wurde, kamen auch (Oktober 1892) einige Exemplare ei- ner noch nicht beschriebenen Ciliate vor, welche verwandtschaft- liche Beziehungen zur Metopus-Gruppe aufweist.
Der Koérper ist klein, langgestreckt spindelformig, unge- fahr von derselben Gestalt wie der typische Metopus sigmoides, jedoch schmiiler, ganz starr und formbestiandig. Das Hinterende lauft in einen kurzen Zacken aus. Die rechte Seite des etwas abgeplatteten Vorderendes ist in gleicher Weise wie bei der er- wihnten Art bauchwirts iiber das diagonal verlaufende Membra- nellenband geneigt, welches in dem dadurch gebildeten Falze am linken Seitenrande des Kérpers, etwas von dem nach links schauenden Vorderpol entfernt, beginnt und sich in schrager Richtung iiber die Bauchseite bis an den rechten Seitenrand hinzieht. Wie aus der Abbildung hervorgeht, schaut das Vor- derende der Peristomfurche (p) in ahnlicher Weise wie bei JZ. szg- moides, infolge der Drehung des vorderen verschmalerten Korper- pols, nach links. Der rechte Rand des Vorderleibes ist mit ei- ner Zone laingerer Cilien geséumt. Die Structur der Zone, die ihrer Lage nach der entsprechenden Bildung bei Metopus ho- molog zu sein scheint, wurde infolge zufalliger Umstande nicht hinreichlich untersucht, aber sie diirfte doch ungefahr in dersel- ben Weise beschaffen sein, wie bei der vorigen Gattung. Der K6rper war bei den vier oder fiinf Individuen, die mir tiberhaupt zu Gesicht kamen, farblos, hyalin, bei schwacherer VergrOésserung beinahe homogen aussehend und von fester Consistenz, so dass er die Starrheit der unten zu beschreibenden Gyrocoryden und gewisser Hypotrichen zu besitzen schien. In dieser Hinsicht weicht die vorliegende Form scharf von der Gattung Metopus ab. Beim Abtéten mit Osmiumsiure schrumpfte der Korper nicht, sondern verhielt sich dabei ebenso widerstandsfahig wie der der Gyrocoryden.
1) Der Gattungsname gebildet von todas, todatdos = mit Kielen ver- sehen und a@tgaxtos = Spindel.
40 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Eine bei Heterotrichen sonst ungewodhnlicbe Starrheit des K6érpers lasst auch die Ausbildung von eigenthiimlichen Liaings- kielen (lk) auf der Oberflache des Kérpers vermuthen. Die Zwi- schenréume der langsziehenden Cilienreihen, welche nur in spar- licher Anzahl vorhanden sind, sind namlich zu relativ hohen, schartkantigen Kielen zugescharft, welche sich wie die Kérperstreifen bei MM. stgmoides vom Vorderpol in der Langsrichtung des K6r- pers bis an das Hinterende hinziehen, wo sie in einen kurzen, aber deutlich abgesetzten Zacken (st) zusammenlaufen. Die Kiele sind in der Mitte des Korpers am hochsten und werden gegen die K6érperpole zu immer niedriger. Bei gewisser Einstel- lung des Mikroskops kann man, wie aus meiner mit Camera lu- cida gezeichneten Figur ersichtlich ist, nur vier bis funf solche hyaline Langskiele auf einmal auf der Korperoberflache sehen.
Die Thaler zwischen den Kielen sind breit concav, so dass der optische Querschnitt des Korpers eine wellenformige Peripherie zeigen wiirde. In der Medianlinie je eines Thals be- findet sich eine Cilienreihe, welche nicht mehr in eine se- cundire Langsfurche eingesenkt ist. Die Cilien sind zart, kurz und gleich lang und entspringen von kleinen Papillen. Da sie un- dicht stehen und die Cilienreihen durch die Langskiele weit von einander abgetrennt sind, muss die Bevimperung des Korpers als sehr spirlich bezeichnet werden. Diese Reduktion des Cilien- kleides und die Festigkeit der Korpersubstanz, welche die bil- dung scharfer Kiele und starrer Plasmafortsaitze ermdéglicht, ist in Hinblick auf die analogen Erscheinungen bei den Gyrocoryden. von Interesse. Anderseits kann die vorliegende Form auf Grund der genannten Charactere nicht der vorigen Gattung untergeord- net werden, welche ja nur weiche, nachgiebige Formen um- fasste, deren Kérperoberfliche und Bewimperung ahnlich wie bei allen normalen Heterotrichen erschien, sondern sie muss meines Erachtens als Reprasentant einer verwandten, neuen Gattung betrachtet werden.
Der Macronucleus (ma.n) ist kurz wurstformig, sehr fein- kérnig und im Vorderleibe gelegen.
Im Vorderende des Kérpers findet sich ein in durchfallendem Lichte dunkel erscheinender Kérnerhaufen (kh), wodurch die
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 4k
Verwandtschaftlichkeit des Infusoriums mit der Metopus- und Cae- nomorpha-Gruppe noch weiter gestiitzt wird.
Die Individuen des T’ropidoatractus acuminatus bewegten sich in ahnlicher Weise wie Metopus sigmozdes; um ihre Liingsachse rotirend schwammen sie mit gleichformiger Schnelligkeit gerad- linig oder in weiten Kreisen vorwiarts und gleich so wie Meto- pus, Caenomorpha und Plagiopyla hielten sie sich in dem Bo- densatze des Wassers auf.
Caenomorpha.
Die von Perty zuerst beschriebene, glockenformige, mit kléppelartigem Schwanzanhang versehene, Caenomorpha medusula) benannte Ciliatenform wurde von Eberhard als ein >infusoriel- ler Jugend- oder Larven-Zustand eines anderen Thierchens» ange- sehen, spater aber, wie schon erwiahnt, gleich wie Metopus sig- moides und contortus als eine Variation seines vielgestaltigen Strombidium polymorphum betrachtet. Von Stein wurde das »merkwiirdige, ganz einzig in seiner Art dastehende>» Infusionsthier unter dem Namen Gyrocorys oxyura viel genauer untersucht, von der Metopus-Gruppe abgetrennt und in eine verschiedene Familie, die der Gyroccryden gestellt, aber auch von ihm wurde eine gewisse Ubereinstimraung in der Totalgestalt und anderen Merkmalen mit der in dessen Gesellschaft haufig auftretenden, ver- kiirzten Hauptform des Metopus sigmoides (—= Metopus contortus mihi) ausdriicklich betont. Wie die morphologischen Beziehun- gen zwischen den beiden Formen schliesslich von Biitschli auf- gefasst worden sind, geht aus folgender Auseinandersetzung klar hervor, die ich mir zu citiren erlaube.
»Denken vir uns einen Metopws, dessen Peristom etwa einen ganzen Schraubenumgang beschreibt und dessen hinter dem Pe- ristom gelegener Korpertheil sich pl6tzlich in einen langen Schwanz- anhang verschmilert, wahrend die vor dem Peristom gelegene
") Ob die von Ehrenberg ungeniigend characterisirte T’richodina ten- taculata (@ p. 266. Taf. XXIV. Fig. 3) mit demselben Infusor identisch ist, ist unsicher.
42 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Kérperregion eine schén gewdlbte Glocke bildet, so haben wir im Wesentlichen die Bildung der Caenomorpha. Zum Verstandniss derselben ist noch hervorzuheben, dass der rechte, oder bei dem flachschraubigen Verlauf eigentlich vordere Rand der Peristom- rinne stark iiber den linken oder hinteren vorspringt, so dass die Peristomrinne nach hinten schaut, was auch schon bei Metopus angedeutet ist. Ferner besitzt Caenomorpha eine bei den tibrigen Heterotrichen nicht vorkommende Reduction des Cilienkleides. Neben der adoralen Zone, welche in der Peristomrinne, also ziemlich versteckt lauft, findet sich aussen, auf dem rechten oder vorderen Peristomrand noch eine Zone ansehnlicher Bewegungs- cilien, welche auch schon bei Metopus als eine Zone grosserer Cilien hervortritt. Ferner finden sich an der linken Seite einer Rinne, welche vom vorderen Kérperpol (also dem Scheitel der Glocke) zum aboralen Peristomende fiihrt, zwei Reihen sehr lan- ger Cirren. Biitschli beobachtete aber auch Caenomorpha-Formen, die sich nicht wesentlich von den oben geschilderten unterschie- den, welchen aber jene grossen Cirren fehlten» (2. p. 1237).
Caenomorpha medusula Perty.
Caenomorpha medusula Perty 19. p. 140. Taf. III. Fig. 4.
is : Eberhard 5d. p. 50. Taf. Il. Fig. 21
P iJ Biitschli Zool. Jahresber. d. zool. St. Neapel f. 1879.
p. 184.
a . Blochmann 1. p. 72. Taf. V. Fig. 173.
e > Biitschli 2. p. 1237, 1418, 1430, 1483, 1730.
‘ convoluta Tatem 31. Taf. VI. Gyrocorys oxyura Stein 26. p. 48.
; Ps » 28. p. 164, 330, 333, 335.
+ » Engelmann 8. p. 379.
* » Kent 15. p. 640. Taf. XXXIII. Fig. 1—6.
* , Hyferth 12. p. 91. Taf. V. Fig. 51.
. , Gourret & Roeser 13. p. 493—496. Taf. XXXI. Fig. 34.
» Hatz 10. p. 268. 2 Trichodina tentaculata Ehrenberg 7. p. 266. Taf. XXIV. Fig. 3. Strombidium polymorphum p. p. Eberhard 6. p. 20. Taf. J. Fig. 10. 2 Calcaria contorta Gruber 14. p. 549—552. Taf. KX. Fig. 29—30.
Taf IL Fig. 15—19.
Sowohl in Rostock im Wasser der Ober-Warnow als in Helsingfors in einem kleinen Tiimpel am Seestrande bei Lapp
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 7. 43
wik fand ich in Menge Exemplare einer Caenomorpha-Form, welche mit der anschaulichen Beschreibung Stein’s iiber Gyro- corys oxyura (28. p. 164) und mit der Abbildung Blochmann’s (l. Taf. V. Fig. 173) iiber die als identisch betrachtete Caeno- morpha medusula Perty gut iibereinstimmte.
Das formfeste Infusor hat in der Regel die Gestalt einer soliden ei- oder halbkugelférmigen Glocke, deren schirmartiger, diinnwandiger und scharfer Rand eine nach hinten schauende Aushohlung bildet. Die s. g. Bauchseite der Glocke (Fig. 15, 17), welche abgeplattet und durch einen muldenformigen Liangsaus- schnitt (m. A) ausgezeichnet ist und Cirren (crh) tragt, entspricht infolge der starken Drehung des K6rpers der linken Kérperregion bei den tordirten Metopws-Formen, in welcher Hinsicht die Fig. 15 mit der Fig. 9 verglichen werden mag. Sonst bietet das Thier in verschiedenen Lagen sehr verschiedene Ansichten dar, wie ich durch die Abbildungen zu veranschaulichen gesucht habe. Der Glockenrand beginnt an der Bauchseite (Fig. 15, 17) und zieht in spiraligem Verlauf, allmahlich nach hinten abfallend, zuerst nach rechts und dann in weitem Bogen tber den Riicken nach links hin (Fig. 18, 16), so dass er nach einem vollen Schraubenumgang oder mehr wieder auf die Bauchseite (Fig. 15) gelangt, wo er sich mit dem eigentlichen, etwas nach links gelegenen und bauch- standigen centralen Theil des KOrpers vereinigt (Fig. 17). Dieser s. g. Kléppel der Glocke, welcher die eigentliche Achse des Kor- pers bildet, ist etwa konisch gestaltet und nach hinten und links gedreht, indem zugleich sein Hinterende in einen pfriemenahn- lichen, festen, aber doch biegsamen Schwanzfortsatz (st) aus- gezogen ist, der ungefahr von der Linge der Glocke ist. Wenn von den Cirren und dem Ciliensaume am Glockenrande abgesehen wird, ist der starre und hyaline Korper ganz nackt und glatt.
Der oben erwahnte muldenformige oder kanalartige Aus- schnitt (m. A) auf der unteren Seite der Glocke streckt sich von dem schén abgerundeten Scheitel nach hinten und vereinigt sich mit der Glockenhéhle in der Weise, dass das Vorderende des Glockenrandes zwischen dem Ausschnitt und der Glockenhohle einen mehr oder minder rechtwinkligen oder zungenformigen Fortsatz bildet (Fig. 15 u. 17). Links von dem Ausschnitte ist die Oberfliche der Glocke halbmondférmig eingedriickt, so dass
4 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten,
eine bogenformige Zwischenwulst (Ik Fig. 15, 16, 17) entsteht, welche oft kiel- oder lamellenartig zugescharft in die Basis des Kléppels auf der unteren Seite desselben tibergeht und sich aus- gleicht. Die Zwischenwulst tragt auf der inneren Seite des er- wiihnten Eindrucks eine Reihe langer Cirren (crh'), welche Reihe sich auf der unteren Seite des Scheitels ununterbrochen in eine andere (crh2) fortsetzt, welche langs dem linken mehr riicken- stiindigen, ebenfalls scharfen Rande der Einsenkung bogenformig nach hinten verliuft. Bei dem in Fig. 15 dargestellten Indivi- duum war der Zwischenraum zwischen den Cirrenreihen breit eingedriickt, aber hiiufig stehen diese einander betrachtlich naher, einander parallel sich hinziehend, so dass die Einsenkung halb- mond- oder sichelférmig wird, wobei auch die mehr dorsale Cirrenreihe (crh?) sich in ihrem hinteren Verlaufe gegen die Wur- zel des Kléppels hinzieht.
Betreffs der Richtung der Cirrenreihen ist noch zu bemer- ken, dass sie sich ohne grosse Schwierigkeit aus dem Veriaufe der Cilienreihen auf entsprechender Ko6rperstelle bei JJetopus pyriformis oder bacillatus herleiten lasst, wie leicht zu ersehen ist, wenn man Fig. 15 mit Figg. 10 und 12 vergleicht.
Die in Rede stehenden Cirren sind ganz alleinstehend unter den Heterotrichen, bei welchen ja solche Gebilde iiberhaupt nicht vorkommen, und erinnern an die ventralen Cirren man- cher Hypotrichen. Sie sind beweglich und biegsam, gleichbreit, von 0,027—0,040 mm Linge. Bei Abtétung des Thieres mit Osmiumsiiure zerfasern sie sich wie alle echten Cirren von der Spitze gegen die Wurzel hin in feine Fibrillen, ein Umstand, welcher dafiir spricht, dass sie durch Concrescenz von Cilien ent- standen sind. Die Cirren werden sowohl beim Schwimmen als auch beim Kriechen oder Laufen lings kleiner Gegenstiande als Be- wegungsorgane benutzt. Zu der Nahrungsaufnahme haben sie dagegen keine directe Beziehung. Die Anzahl der Cirren ist wech- selnd, meist fanden sich c. 15—25 Cirren in jeder Reihe. Biitschli giebt an in einem Tiimpel bei Frankfurt a. M. zahlreiche Caeno- morpha-Individuen beobachtet zu haben, die keine Spur von Cir- ren zeigten, und vermuthet, dass sie wahrscheinlich zu einer an- deren Art gehorten, fiir welche er eventuell den Speciesnamen
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 45
stent in Vorschlag bringen méchte'). Derartige, Cirren ent- behrende Formen sind mir nicht zu Gesicht gekommen.
Der Wimpersaum (wz) des Glockenrandes beginnt an der Spitze des Winkelfortsatzes (Fig. 15, 17), welchen der Bauch- ausschnitt mit der Glockenhdble bildet, und streckt sich als eine schmale, 0,004—0,006 mm breite Zone, genau der scharfen Kante des Glockenrandes folgend bis an die Stelle, wo dieser in das Hin- terende des eigentlichen K6rpers, bezw. in die Wurzel des Schwanz- fortsatzes iibergeht (Fig. 17). Die Wimpern sind 0,013—0,01¢ mm lang, also von derselben Linge wie die des Stirnkuppen- randes bei den Metopus-Arten. Beim Abtéten mit Osmiumdampf werden die Cilien bei Caenomorpha, wie in den Abbildungen dieser Gattung dargestellt ist, stets kammartig geordnet fixirt, wahrend sie bei Metopus dabei unregelmassig oder in verworrene Biindel verbleiben. Abweichend von den Metopus-Formen, bei de- nen die zonalen Cilien immer lange, dem Rande der Stirnkuppe pa- rallele, in deutlich markirte Furchen eingesenkte Liangsreihen bil- deten, zeigt sich die Anordnung der entsprechenden Cilien bei Caenomorpha ganz anders, denn die Cilien stehen hier deutlich in ganz kurzen, schrag gegen den Glockenrand von vorn und links nach hinten und rechts verlaufenden Reihen. Die Cilien sind ausserordentlich dicht an einander gestellt und entspringen, wie es scheint, von sehr kleinen Papillen, so dass die Reihen den Eindruck feiner Punktlinien machen. Von Furchen in irgend welcher Richtung ist nichts zu sehen. Gewédhnlich bleiben die Cilien bei Fixirung in der Richtung der schragen Punktlinien lie- gen (siehe die Figg.). Wie die Structur des Wimpersaums aus den einfacheren Verhiltnissen bei Mefopus herzuleiten sei, darauf will ich mich hier nicht einlassen, es ist jedoch einleuch- tend, dass zu dieser Umwandlung keine tief cingreifenden Modi- ficationen erforderlich sind.
Gruber hat in seinen Abbildungen tiber Calcarza contorta (= Caenomorpha sp.) den Wimpersaum so gezeichnet (14. Taf. X. Fig. 29 & 30), als ob der Glockenrand concentrisch und fein liniirt sei in gleicher Weise wie bei Metopus, was in Bezug auf
1) Zoologischer Jahresbericht fiir 1879 Zool. Stat. Neapel. Bd. I. A. p- 185.
46 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
die von mir gesehenen Caenomorpha Exemplare nicht richtig ist. Solch’ ein dem Glockenrande paralleles Liniensystem diirfte auch bei Anwendung stirkerer Vergrésserung als die, welche mir zur Verfiigung stand, nur mit Schwierigkeit und kiinstlich sich her- ausconstruiren lassen.
Im Zusammenhang mit dem Ciliensaum ist noch eines klei- nen Wimperbiischels (wb) an der Wurzel des Stachels zu ge- denken. Derselbe befindet sich auf der dorsalen oder inneren, gegen die Glockenhéhle gekehrten, also auf der der Endigungs- stelle des Ciliensaumes entgegengesetzten Seite der Stachelwurzel (Fig. 16). Bei der folgenden, nahe stehenden Art, wo ich den Cilienbiischel genauer beobachtete, waren die Cilien in ce. fiinf kurze, schrage Lingsreihen geordnet, so wie die Figg. 21 u. 22 zeigen. Es ist anzunehmen, dass der Biischel ein Riickstand der Cilienzone des Glockenrandes ist, welche sich vielleicht urspriing- lich schraubenférmig um die Wurzel des Stachels auf deren In- nenseite nach vorn gegen den Mund zu erstreckte. Herr Profes- sor Blochmann glaubt sich sogar tiberzeugt zu haben, dass die beiden Cilienreihen oben in einander iibergehen, also eine bogen- formige Zone bildend, was jedoch sicher nicht stets der Fall ist.
Tief unter dem Glockenrande und demselben parallel verlauft das Membranellenband (mbr. z). Die Membranellen sind senk- recht gegen den Glockenrand und dicht an einander gestellt und scheinen, der geringeren Grésse des Koérpers entsprechend, kleiner als bei Metopus contortus zu sein. Die Linge der Membranelle war bei einem Exemplar 0,006 mm. Nach Fixirung mit Osmium er- scheinen die Membranellen zerfasert und besitzen nach dem was ich finden konnte, dieselbe Structur wie bei Metopus. In seinem hinteren Verlauf biegt sich das Membranellenband nach innen und vorwirts in den Schlund (oe), welcher auf der linken, ven- tralen Seite der Kloppelbasis gelegen, nach vorn gegen das An- fangsende der Membranellenzone gerichtet ist (Fig. 15, 17). Auf der iiusseren Seite des oralen Theiles der Membranellenzone ist eine gut entwickelte, lange undulirende Membran (u. m.) zu sehen, welche ganz so aussieht wie bei den tordirten Metopus- Arten. Sie ist also am freien Rand sehr verdiinnt, fast unsicht- bar, an der Basis dagegen dicker, so dass ibr optischer Durch- schnitt wie eine Borste aussieht.
Acta Societatis pro Fauna et Flera Fennica, IX, n:o 7. 47
Die Starrheit des Koérpers, welche die Caenomorpha-Arten (sowie den Tropidoatractus) im Gegensatze zu allen iibrigen He- terotrichen inclusive die Metopus-Arten auszeichnet, ist durch die feste Consistenz der ganzen Leibessubstanz bedingt, welche an die gewisser Hypotrichen, z. B. der Gattung Huplotes in ho- hem Grade erinnert. Das peripherische Plasma, wie dieses uns in dem Stachelfortsatz und der Kante des Glockenrandes ent- gegentritt, ist von feinkérnigem Aussehen und von einer kaum wahrnehmbaren Pellicula nach aussen abgegrenzt. Es gelang jedoch nie eine Grenzmembran abzuheben, denn bei Zusatz von verdiinnten Sauren oder Alcohol bleibt der Kérper wie im leben- den Zustande unverandert, ohne zu schrumpfen. In dieser Hin- sicht verhalt er sich ganz so wie ich es bei Huplotes harpa ge- funden habe. Eine deutliche Abgrenzung des Ectoplasmas gegen das Entoplasma wurde nicht beobachtet, das letztere scheint sich nur dadurch von dem ersteren zu unterscheiden, dass es wie bei Metopus gewohnlich von stark lichtbrechenden Plasma- k6rnchen von verschiedener, meist jedoch ganz geringer Grosse dicht erfiillt ist, so dass es meist stark granulirt erscheint. Ausserdem findet man in der Glocke grdéssere, hyaline, rundliche Plasma- kérner (Fig. 16, k) eingelagert, welche sich oft in den Glocken- rand oder in den Langskiel sammeln. Noch in der Mitte des Schwanzstachels, bisweilen sogar in der Spitze desselben, konnen derartige K6rner angetroffen werden. Nicht selten ist die Glocke von grossen, runden, leeren Vacuolen erfiillt (Fig. 15).
Unter den zahlreichen Individuen von Caenomorpha medu- sula habe ich nie einkernige Exemplare angetroffen. Sowohl die Exemplare von Rostock als die aus dem Lappwikstiimpel besas- sen regelmissig einen doppelten Macronucleus (ma.n), was mit der Angabe Blochmanns ibereinstimmt (I. p. 72). Auch Gru- ber glaubt bei seiner Calcaria contorta zwei Kerne beobachtet zu haben (14). In mehreren Fallen kamen jedoch drei Macro- nuclei vor und einmal traf ich ein Caenomorpha-Individuum mit vier solchen an (Fig. 19). Stein giebt die normale Anzahl der Grosskerne auf drei oder vier an, aber es scheint mir nicht unmdoglich, dass er den ungewoOhnlich grossen Micronucleus mit- gezahlt hat (28. p. 165).
48 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Die Macronuclei liegen normaler Weise nach hinten, in der Dorsalseite der Glocke, dicht unter der Oberfliche derselben, in einer dem Glockenrande parallelen Linie (Fig. 18, 19). Sie sind gleich gross, kurz oval, sehr fest, von matt-hyalinem oder beinahe homogenem Aussehen. Auf die feste Consistenz deutet auch der oft etwas unregelmiassige, ovale Umriss der Kerne hin (Fig. 9). Kermembran ist vorhanden, lasst sich aber schwer abheben. Eine Verbindung zwischen den einzelnen Macronuclei zu constatiren, ist mir weder durch Farbung noch anderswie gelungen. Dass sie isolirt von einander sein diirften, dafiir scheint auch der Umstand zu sprechen, dass sie nicht immer ganz neben einander liegen, sondern bisweilen durch eine kurze Zwischenstrecke getrennt sind. Die langere Achse der Macronuclei betrug bei vier Exem- plaren resp. 0,015, 0,017, 0,020 und 0,022 mm.
Sowohl an den zweikernigen wie auch an den selteneren drei- resp. vierkernigen Exemplaren habe ich noch ein kleineres kernartiges Gebilde beobachtet, welches in der Regel swischen zwei Macronuclei gelegen war und welches ich als Micronucleus gedeutet habe‘). Dieser ist rundlich oval, hyalin und homogen aussehend, mit einem Durchmesser von 0,007 mm. Eine Mem- bran konnte ich nicht unterscheiden.
Ein dhnlicher KOrnerhaufen (Fig. 15 kh), wie er sich in der Metopus-Gruppe findet, ist gew6hnlich unter dem Scheitel anzutreffen, aber auffallender Weise fehlte er bei den meisten Exemplaren dieser Caenomorpha-Art, welche aus dem Tiimpel bei Lappwik herstammten (October und December 1892).
Auf der der Glockenhéhle zugekehrten Seite des Korper- hinterendes hat eine betrachtliche contractile Vacuole ih- ren Platz, welche bei ihrer Fiillung oft die aussere Plasmawand hockerartig hervortreibt (Fig. 17, c.v). Excretionsporus ist nicht deutlich. Bei der Stelle der contractilen Vacuole sieht man oft ausgestossene Nahrungsreste festhangend, was die Lage des Afters anzeigt. Die Nahrung besteht meist aus Schizomyceten, die gew6hnlich in runden Nahrungsvacuolen liegen (Fig. 18 n. v);
1) Abweichend hiervon giebt Blochmann in seiner Abbildung von Caenomorpha medusula dem Micronucleus Platz an dem abgewendeten Ende des einen Grosskernes (1. Taf. V. Fig. 173.)
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 49
nicht selten wurde in der Nahe des Afters ein dichter, bacterien- ahnlicher Haufen gefunden (Fig. 18, x).
Die Individuen der C. medusula variiren etwas hinsichtlich der Grésse, Linge des Stachels u. s. w. Fiinf Exemplare wiesen folgende Dimensionen auf.
Linge Breite Linge der Glocke | der Glocke | des Stachels in mm. in mm. in mm.
Ex. Total-Lan ge in mm.
0,079 se | 0,056
Die Caenomorpha-Arten halten’ sich, wie die meisten hier beschriebenen Infusorien (Metopus, Tropidoatractus, Plagiopyla, Discomorpha), in dem Bodensatze‘in sehr verdorbenem Wasser auf. C. medusula bewegt sich, um die Laingsachse des Kérpers rotirend, rasch, oft stiirmisch vorwarts oder sie lauft mit Hilfe ihrer Bauchcirren langs kleiner Gegenstinde hin und her, ganz so wie gewisse Hypotrichen. Eyferth beobachtete (12. p. 91), dass die Thiere, die »vielleicht jedock generisch verschieden waren», mit dem Schwanzfortsatze nach vorn zu gerichtet liefen; eine der- artige Erfahrung habe ich nie gemacht.
Perty erkannte schon die hutpilz- oder glockenformige Gestalt des Kérpers und den spitz auslaufenden Schwanzanhang sowie die Bewimperung des Glockenrandes, aber sonst war seine Characterisirung und Abbildung des von ihm entdeckten Infusori- ums noch sehr unvollstandig (19. p. 140. Taf. IIL Fig. 4). Ganz oberflachlich war auch die von Eberhard gebotene Darstellung (0. Taf. IL Fig. 21 u. 6. Taf. I Fig. 10). . Stein hat leider keine Abbildung von seiner Gyrocorys oxyura geliefert, seine Le- schreibung aber ist ausfiihrlich und anschaulich (26. p. 48--49 u. 28. p. 164). Irrig ist jedoch die Ansicht, dass der spiral- gewundene Glockenrand an seiner inneren Seite eine ihm paral- lele Reihe langer, weit nach hinten hervorragender, zur Loco- motion dienender Wimpern tragen sollte, denn diese entspringen
+
50 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
deutlich von der fusseren Seite des Randes. Er glaubte auch, dass der Ausschnitt auf der Bauchseite in den Mund fiihrte, was eben so unrichtig ist, wie die Meinung, dass die Cirren adorale Wimpern vorstellten, welche die Nahrungspartikelchen in diesen Aussehnitt treiben sollten. Die wirklichen adoralen Wimpern oder Membranellen scheinen von Stein ganz tibersehen worden zu sein. Die Cirren stehen nach Stein in einer bogenformigen Reihe, was nicht auf diese, wohl aber auf die folgende Art passt, welche aber stets nur einen Kern besitzt, wahrend der Gyrocorys oxyura nach Stein, wie erwiahnt, drei bis vier Kerne zukommen sollen. Sonst stimmt die von ihm gegebene Beschreibung iiber die Ge- stalt des Infusors mit der hier behandelten Form gut tiberein. Gyrocorys oxyura wurde in systematischer Hinsicht von Stein unter die peritrichen Infusorien gebracht, unter denen sic einen sehr isolirten Platz, eine besondere Familie bildend, ein- nehmen wiirde, welcher Ansicht auch Biitschli noch 1879 zu- stimmte ').
Synonym mit Caenomorpha medusula muss wohl C. convo- luta Tatem betrachtet werden (81).
Auf C. medusula bezieht sich wohl auch die von Gruber 1879 gelieferte Darstellung von Calcaria contorta (14. p. 549— 552. Taf. X. Fig. 29, 30). Da er nur zwei Exemplare antraf, wurden einige wichtige Organisationsdetails nicht untersucht. Auch Gruber beobachtete wie Stein nur eine ventrale Cirrenreihe (c. 15 Cirren), weshalb die Identitat der Gruber’schen Form mit C. medusula zweifelhaft erscheint, ob sie auch wie diese mit zwei Hauptkernen versehen sein soll. Betreffs der systematischen Zu- gehorigkeit der Calcaria contorta ist die Ansicht Gruber’s, dem die Beschreibung Steins iiber Gyrocorys oxyura unbekannt ge- blieben war, von Interesse. Er sagt: » Wenn auch der Saum von feinen Wimpern, der den Rand des Kérpers umzieht, wenig da- fiir sprechen mag, so verweisen doch die langen borstenformigen Cilien an der Bauchseite das Thier unter die hypotrichen In- fusorien. Es steht aber in dieser Gruppe noch vollig isolirt dar, da keine der bekannten Formen auch nur geringe Ahnlichkeit damit zeigt».
1) Zool. Jahresber. d. zool. stat. Neapel, fiir 1879. Bd I. A. p. 185.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 51
Weitere Beitrige zur Kenntniss der Caenomorpha finden wir in der Darstellung der microskopischen Thierwelt des Siisswassers von Blochmann (I. p. 72. Taf. V. Orig. Fig. 173), welcher Auskiinfte tiber die adorale Membranellenzone, den Mund, die zwei etwa parallelen Cirrenreihen sowie den kleinen Cilienbiischel an der Basis des Stachels lieferte.
In ihren Abhandlung iiber die Protozoén des Hafens zu Marseille beschrieben und bildeten Gourret & Roeser eine lang- gestreckte, keulenformige Caenomorpha-Form ab, welche die Verf. fiir eine eventuelle neue Species oder Varietaét von Gyrocorys oxyura hielten (13. p. 493—496. Taf. XXXI. Fig. 3—4). Das Thierchen soll zwei parallele, schraubenformig um den K6rper gewundene Wimperreihen besitzen, welche sich am Vorderrande zweier Furchen bis zum Munde hinziehen. Auf der Ventralseite werden eine Reihe von elf langen Cirren angegeben. Der Schwanz- stachel ist mit einem kleinen, fein gekerbten Zahn (wie bei der C. umserialis mihi) versehen und seiner Lange nach auf der einen Seite fein bewimpert. Ein Kern wurde nicht erkannt. Die bez. Ab- bildungen sind nicht genau, jedoch scheint es mir aus denselben sicher hervorzugehen, dass hier eine besondere Caenomorpha-Art vorliegt, die noch einer n&aheren Untersuchung bedarf, ehe ihre Organisation klargelegt ist.
Caenomorpha uniserialis n. sp. Taf. Il. Fig. 20—23.
Die mit diesem Namen bezeichnete Form wurde nur zu Rostock im Wasser aus der Ober-Warnow in Gesellschaft mit der vorigen Art angetroffen. Sie stimmt in ihrer ausseren Gestalt ziemlich vollstandig mit jener iiberein, unterscheidet sich aber von ihr sehr auffiillig dadurch, dass sie stets nur eine Cirren- reihe und einen einzigen Macronucleus besitzt. Vergebens suchte ich nach einkernigen Caenomorpha-Individuen, die mit zwei Cir- renreihen versehen waren, und nach zwei- oder dreikernigen In- dividuen, die nur eine einzige Cirrenreihe besissen. Da noch andere Merkmale die mit einem Kerne resp. einer Cirrenreihe ver-
52 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
sehenen Caenomorpha-Exemplare auszeichneten, muss ich sie als eine besondere Art betrachten. So waren die Individuen von C. uniserialis durchgehends etwas kleiner als die der vorigen Art, so dass ich in Rostock in meinen daselbst gemachten Aufzeichnung- en diese als »forma major», jene als >f. minor» benannte. Dass C. wniserialis nicht ein jiingeres Altersstadium der vorherbeschrie- benen Form ist, wie man vielleicht denken kénnte, geht daraus hervor, dass sie nicht unter den aus anderen Fundstatten her- stammenden Exemplaren von C. medusula auftrat.
Wie bei der vorigen Art hat auch hier der starre KOrper die Gestalt einer hoch gewolbten, soliden Glocke, deren ausgehohlter Rand mehr als einen ganzen Schraubenumgang um den Centraltheil macht. Dieser scheint jedoch in der Regel weniger ausgehohlt und reducirt zu sein als bei den meisten Exemplaren von C. medusula. Zum Beispiel war bei dem in Fig. 20 dargestellten Individuum die unter dem Peristom liegende Kéaperhialfte nicht concav schraubig ausgehohit, sondern gedunsen und dick, an gewisse Formen von Metopus contortus und pyriformis erinnernd. Der Hinterleib ist in der Regel nicht in der Glockenhéhle verborgen, sondern ragt noch hinter dem Munde zwiebelartig frei nach hinten hervor und lauft, sich plétzlich verschmiélernd, in einen langen, geraden Stachel (st) aus. Wie ein Vergleich der Figuren lehrt, ist also auch in Betreff dieses Hinterendes, welches keine so starke Re- duction erfahren hat, wie bei C. medusula, die Ubereinstimmung mit den genannten Metopws-Arten eine recht grosse, nur war das Hinterende bei diesen, meiner Erfahrung nach, nie in einen Sta- chel ausgezogen, was ja in Betracht ihrer weichen Korpersubstanz auch nicht gut mdglich ware. Einen Ansatz zur Stachelbildung finden wir jedoch bei Metopus pyriformis, (acuminatus und stria- tus) in dem mehr oder minder zugespitzen, resp. in einen kurzen Fortsatz ausgezogenen hinteren Kodrperende.
An der Wurzel des Schwanzstachels war regelmissig ein lanzett- oder zungenformiger Plasmazahn (z) anzutreffen, wel- cher als fiir die vorliegende Art characteristisch betrachtet wer- den muss.
Betreffs des Glockenrandes, dessen Beschaffenheit und Ver- lauf iibrigens denen der vorigen Art ahnlich sind, ist des ziem- lich langen und schmalen, stachelartigen Plasmafortsatzes (nst)
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nio 7. 53
zu erwahnen, in welchen derselbe unweit von der Mundstelle fast regelmiissig ausgezogen ist. Ein derartiger Fortsatz scheint auch schon in einer der Perty’schen Figuren iiber seine Caenomorpha medusula angedeutet zu sein (19. Taf. Ill. Fig. 4), wihrend ich ihn bei dieser Art nie antraf.
Zwischen dem Vorderende des Glockenrandes und der ein- fachen bogenformigen Cirrenre ihe (crh), welche ihrer Lage nach der linken oder mehr dorsalen Reihe (crh?) bei der vorigen Art entspricht, ist die Bauchflaiche flach eingesenkt, aber solch’einen tiefen Langsausschnitt, wie bei C. medusula, sah ich an dieser Stelle nie. Die Cirren, deren Anzahl c. 15—25 betragt, sehen in Form und Grésse ganz so aus wie bei der vorigen Form. Sie er- strecken sich von dem Scheitel auf der unteren Seite desselben in einer schwach gebogenen Reihe nach hinten und links. Die Cirrenreihe liegt wie bei der vorigen Art dicht an einer scharfen Kante, durch welche die erwahnte Einsenkung gegen vorn und links begrenzt wird.
Der Glockenrand ist mit einer Cilienzone (wz) gesaéumt, welche in Allem so aussieht wie bei der vorigen Form. Eigen- thiimlicherweise erstreckte sich der Wimpersaum in manchen (in den meisten?) Fallen nicht bis an die Mundstelle, sondern horte in kurzer Entfernung von derselben auf und zwar bei dem oben erwahnten Plasmadorne (nst Fig. 20, 22).
An der Wurzel des Stachels findet sich ein Biischel oder eine von ungefahr fiinf schragen Langsreihen gebildete, kurze Zone abnlicher Wimpern (wb) wie an dem Glockenrande, deren schon bei der vorhergebenden Art gedacht wurde.
Die Membranellenzone (mbr) zeigt denselben Verlauf wie bei C. medusula und ist sonst ahnlich beschaffen wie bei dieser Art. Sie setzt sich in einen langen, nach vorn und einwarts gebogenen, trichter- oder eher hornférmigen Schlund (Fig. 20 oe) fort. Die undulirende Membran (u. m) zeigt nichts Abwei- chendes.
Das Koérperplasma ist fest, hyalin, ohne deutlich her- vortretende Differenzirung zwischen der peripherischen Schicht und dem inneren Theile.
Der stets einzahlige Macronucleus (ma. n) ist gross und kugelig, sehr feinkérnig-netzig, fast homogen aussehend wie der
54 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
der vorhergehenden Form; sein Durchmesser 0,018 mm. Der Micronucleus (mi.n) liegt dicht auf dem Grosskerne.
Unter dem Scheitel der Glocke findet sich gew6hnlich ein n durchfallendem Lichte schwarz erscheinender K 6rnerhaufen (kh). Der Platz der contractilen Vacuole (c. v) und des Afters ist so wie bei C. medusula.
Das in Fig. 20 dargestellte grosse Exemplar mass in Total- Lange 0,063 mm, in der Breite 0,041 mm.
In Culturen von Caenomorpha sind mir oft noch anders ge- staltete Individuen vorgekommen, welche nach meiner bisherigen Erfahrung nur den Werth individueller Variationen zu besit- zen scheinen. So fand ich in Rostock unter zahlreichen Indivi- duen der typischen C. medusula und C. wniserialis einige mal Exemplare, die mit einem gespaltenen Schwanzstachel versehen waren, aber sonst nichts Bemerkenswerthes oder Abweichendes (keine Anzeichen einer Theilung) darboten. Ahnliche Exemplare sind mir auch mitunter in Helsingfors zu Gesicht gekommen. Auffallend bei manchen dieser, wie es scheint, zufalligen Varia- tionen, ist die Neigung zur Bildung scharfer Plasmakiele und Fortsitze. So waren bei dem in Fig. 25 abgebildeten Exemplar auf der linken K6orperseite zwei scharfe Kiele (kt und Ik?) zu sehen, welche von dem Vorderende des Glockenrandes schraubig um die Kérperachse gewunden waren. Der hintere Kiel (Ik?) er- streckte sich bis an die verdeckte Wurzel des Schwanzstachels (st), der vordere, hinter der Membranellenzone gelegene Spiralkiel (Ik') lief dieser fast parallel in einen zweiten, stachelartigen Fortsatz (ns) aus. Der Kérper war klein, hyalin. Die Wimperzone normal. An den Langskielen runde Plasmakérner (k). Nur ein Macronucleus wurde unterschieden. Ob ein oder zwei (?) Cirrenreihen vor- handen waren, wurde nicht mit Sicherheit festgestellt. Lange der Glocke 0,036, die ganze Korperlinge (incl. Stachel) 0,059 mm. Etwa Ahnlich beschaffen ist das in Fig. 24 dargestellte Individuum, welches durch eine diinne, ebenfalls schraubig gewundene, von der Kérperspindel in die Glockenhéhle hineimragende Plasma- lamelle (x) ausgezeichnet war.
Bei Caenomorpha habe ich weder Theilungs- noch Conju- gationszustinde gesehen; diese sind auch nicht von friiheren Ver- fassern beobachtet worden. Dass die Caenomorpha-Formen in
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 55
keinem Falle etwaige Altersstadien des Metopus contortus oder anderer Metopus-Arten vorstellen, wie man friiher anzunehmen geneigt war, geht nicht nur aus den Differenzen in der Consi- stenz der Leibessubstanz, dem Cilienkleide, der Beschaffenheit des Kernes u. s. w. hervor, sondern wird auch dadurch bestiitigt, dass die beiden Formgruppen, obwohl auffallend haufig, jedoch nicht immer von einander begleitet aufzutreten pflegen. Im Wasser aus einem der Ufertiimpel bei Lappwik wurde von mir unter zahl- reichen Exemplaren von C. medusula wahrend einer zweiw6chent- lichen Beobachtungszeit (October 1892) kein einziges Metopus- Individuum beobachtet. Im Wasser, das einen Monat spater eben- daselbst gesch6pft war, wurden allerdings gleichzeitig mit C. me- dusula auch zahlreiche Exemplare von M. sigmozdes angetroffen, aber keine verkiirzten oder tordirten Metopus-Formen, bezw. Uber- gangsstadien kamen mir zu Gesicht. Ferner sei erwalnt, dass in der von mir wihrend des Winter 1891—92 aufbewahrten Metopus-Cultur aus LOf6 Caenomorpha-Individuen relativ selten anzutreffen waren, wahrend der langgestreckte M. sigmoides, wie schon gesagt, wahrend einer langen Beobachtungszeit in Menge vorkam. Auch Stein giebt an (28. p. 330), dass er im Friihling 1861 und im Sommer 1862 aus dem Skworetzer Thiergarten bei Auwal M. sigmoides gleichzeitig mit Stentor igneus und Spirosto- mum ambiguum erhielt, wahrend die Gyrocorys oxyura daselbst ganzlich fehlte.
Discomorpha pectinata n. g. n. sp. Taf. Ill. Fig. 26 und 27.
In dem Wasser aus einem der Teiche bei Alphydda zu Hel- singfors traf ich am 20 Sept. 1892 eine sehr eigenthiimlich ge- staltete Ciliate an, in welcher ich zuerst etwa eine Monstrositat zu erblicken glaubte; nachdem mir aber einige Tage spater noch ein anderes, mit dem ersten in allen Stiicken iibereinstimmendes Exemplar zu Gesicht kam, muss ich sie entschieden fiir normale Formen halten, welche ich in der Litteratur noch nicht beschrie- ben gefunden habe. Das Thier erinnert in gewissen Beziehungen
56 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
an die Caenomorpha, ist aber sonst sehr verschieden von allen anderen bekannten Spirotrichen.
Der Korper ist gleich wie bei dem J'ropidoatractus und der Caenomorpha starr, hyalin und, mit Ausnahme gewisser, scharf begrenzter Wimperzonen, an seiner Oberflache ganz cilienlos. Er hat eine unsymmetrische, diinne scheibenformige Gestalt und zeigt auf der Breitseite liegend einen rundlich-ovalen oder fast kreis- runden Umriss. In Fig. 26 habe ich die ventrale oder rechte (resp. untere) Seite des Individuums nso 1, in Fig. 27 die dor- sale oder linke (resp. die obere) Seite des spater angetroffenen Individuums n:o 2 mit Camera lucida abgebildet. Man sieht, dass der dickere Theil der Scheibe, welcher in den Abbildungen durch dunkleren Farbenton angegeben ist und welcher den eigent- lichen K6rper darstellt, an dem kiirzeren und unregelmassigen, durch eine wimpertragende Wulst ausgezeichneten Bauchrande liegt, und dass diese dickere Partie von einer concentrischen, diin- nen, durchsichtigen Marginalregion umgeben ist, so dass der ge- sammte Umriss des Korpers einen nicht vollstandigen Cirkel bildet. Auf der rechten oder Bauchseite (Fig. 26) ist die Marginalregion zwischen dem Aussenrande und dem centralen Korpertheile schwach eingesenkt, wahrend die linke Seite der Scheibe oder Dorsal- seite (Fig. 27) in entsprechender Weise gleichmassig schwach ge- wolbt erscheint.
Am Vorderende des KOrpers entspringt von dem _ cirkel- bogenformigen Scheibenrande, der nicht schneidend scharf ist, sondern vielmehr die Form des Randes einer Miinze hat, ein starrer, spitziger,! dolchartiger Plasmadorn (d), welcher in der Richtung des Riickenrandes liegend etwas nach unten geneigt ist.
Concentrisch mit der Peripherie des Vorderendes erstreckt sich auf der Bauchseite (Fig. 26) auf der Grenze zwischen dem dickeren, centralen Kérpertheile und der vorderen Marginalregion eine reliefartig erhdhte Wulst (wz!) mit Querwimperreihen, wel- che sich bis an den Bauchrand erstreckt, wo sie steiler nach hinten abfallend auf die Riickenseite umbiegt (Fig. 27). Der gleich- miassig gebogene, etwas verdiinnte Abschnitt des Scheibenrandes zwischen dem Dorn und der Wulst steigt, wie aus der letzter- wahnten Figur zu ersehen ist, ebenfalls etwas auf die Dorsalseite, der Richtung der Wulst folgend, und deutet mithin an, dass hier eine Drehung vorliegt, welche schwer zu erklaren ist.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 1X, n:o 7. 57
Auf der Ventralseite liegt ferner das wirkliche Hinterende des eigentlichen Kérpers, welches dem Bauchrande genahert, ein gegen die Scheibe stark angedriicktes und abgeplattetes, coni- sches Gebilde darstellt. Dieses wird plétzlich schmaler und lauift in einen ziemlich langen, diinnen und fein zugespitzten Stachel (st) aus, welcher schrag nach hinten und unten gerichtet ist. Der grésste Theil dieses Fortsatzes ragt frei nach hinten ausserhalb des hinteren Scheibenrandes hervor. Das Hinterende ist nackt und freistehend, d. h. durch eine schmale, tiefe, (nicht zum Munde fiihrende) Spalte von der iibrigen Korperscheibe getrennt. Wie aus den Abbildungen am besten hervorgeht, erinnert die ganze Gestaltung des in Rede stehenden Kérpertheils in unverkennbarer Weise an das Hinterende der Gyrocoryden und spricht seinerseits fiir die Berechtigung der Annahme einer Verwandtschaft zwischen. diesen Formen. Betreffs des hinteren Abschnittes des Scheiben- randes ist zu bemerken, dass auf der Stelle, wo der Schwanz- stachel den Scheibenrand kreuzt, derselbe eine kurze Strecke dem Bauchrande zu fast geradlinig verlauft, um sich dann — ungefahr da wo das abgeplattete, breit-conische Hinterende des Korpers in die Scheibe iibergeht — stumpf knieférmig einwarts auf die Bauch- seite gegen die erwahnte Wimperwulst zu biegen. Wahrend also der Scheibenrand vor der Wulst auf die linke oder Dorsal- seite hinaufsteigt, geht der Scheibenrand hinter derselben auf die rechte oder Ventralseite iiber. Der gesammte Scheibenrand hat mithin eine schraubenformige Drehung erfahren.
Nur der hinter der kniefOérmigen Biegung gelegene, kurze, geradlinige Theil des Scheibenrandes ist mit zarten Crleen ge- siumt. Von der Bauchseite gesehen erscheint der in Rede ste- hende Rand nur fein gekerbt, aber auf der linken Korperseite (Fig. 27) gewahrt man daselbst ganz kurze, schrage Querreihen von Cilien. Die Cilienreihen sind viel kiirzer als die des Glocken- randes bei Caenomorpha, aber ihre schrage Stellung gegen den Scheibenrand und ihre sonstige Structur sowie die Lange der Cilien erinnern an die bei der letzterwiahnten Gattung gefundenen Verhaltnisse.
Etwas dem Riickenrande genihert findet sich noch auf der Bauchseite der Scheibe am Vorderende der erwahnten Wulst eine einsam! stehende, bewegliche, aber ihrer Lange nach
58 K. M. Levander, Beitriage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
starre, und kraftige Cirre (Fig. 26. cr), welche messerartig ge- bogen, scharf zugespitzt auslauft. Sie ist seitlich abgeplattet, scharfkantig und erscheint in optischem Durchschnitte rectangular. Eine fibrillare Structur oder Zerfaserung habe ich bei derselben nicht beobachtet. Von dem Insertionspuncte der Cirre verlauft auf der Grenze zwischen dem Centralk6rper und der Marginal- region eine scharf begrenzte Furche (crf) nach hinten; sie ist un- gefahr von der Lange der Cirre, zu deren Aufnahme sie anschei- nend dient.
Wird nun die Dorsalseite des Infusoriums (Fig. 27) betrachtet, so sieht man, dass die oben erwahnte, Querwimperreihen tra- gende Wulst, nachdem sie sich um den Bauchrand gebogen, auf dieser konvexeren Seite der Scheibe immer flacher wird, so dass sie schliesslich auf der Mitte der letzteren nur mit ihrem hinteren Rande itiber das Niveau der Scheibe erhdht ist. Eigenthiimlich erscheint es, dass auf der Dorsalseite nur einige (2—4) unten zu beschreibende Wimperkammchen zu finden sind und zwar bei der Umbiegungsstelle, wahrend die schrag nach hinten abfallende und abgeflachte Fortsetzung der Wulst auf dem Centrum der Scheibe ganz nackt und glatt ist. Als eine hintere, in der Mitte der Scheibe aber abgebrochene Fortsetzung der vorderen Wimperzone verlauft gegen den Riickenrand und nach vorn zu ein von acht oder neun Wimperkimmchen gebildetes, fast geradliniges Band, welches in einer der Breite der diinnen Marginalregion entspre- chenden Entfernung von dem genannten Rande endigt. Diese isolirte Zone (wz?), welche zwar nicht auf einer der Breite derselben entsprechenden, wulstartigen Erhdhung liegt, aber aus ebenso grossen und ebenso beschaffenen quergestellten Wimper- kimmchen besteht, wie die vordere, ist wohl als ein Uberbleib- sel einer urspriinglich einheitlichen Zone zu betrachten, welche sich bis an den Bauchrand erstreckte; denn wie aus meiner Ab- bildung zu ersehen ist, verbindet sich ihr centripetales Ende mit der vorderen Wimperzone durch den genannten nackten Wulst- abschnitt *).
1) Eberhard hat von seiner Collectiv-Form Strombidium polymorphum zwei Formen abgebildet (6. Taf. I. Fig. 5 und 9), bei denen die Rander der Windungen horizontal nach aussen ,,wie die Umginge einer Schraube treten“ (6. p. 20). Die sonderbaren Ciliaten, auf welche die Eberhard’sche Figuren
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nzo 6, 59
Was nun die Structur der quergestellten Wimperkamm- chen oder Pectinellen selbst betrifft, so bestehen diese ahnlich wie die Membranellen der iibrigen Heterotrichen aus Doppel- reihen zarter Cilien, welche aber nicht zu einer zusammenhan- genden Lamelle festgewachsen sind, sondern von der Basalleiste ab frei sind. Auch sind die Cilien betrachtlich langer als die Héhe der Membranellen. In der hinteren Zone (wz?) betrug die Lange der einzelnen Cilien 0,020 mm, d. h. sie waren nicht kiir- zer als die Wimpern des Glockenrandes bei Caenomorpha. Die schwingenden Bewegungen der einzelnen Cilien in der vorde- ren wie auch in der hinteren Zone waren in unverletztem Zu- stande des Thieres unschwer zu verfolgen und es kann mithin kei- nem Zweifel unterliegen, dass die in Rede stehenden Cilien wirk- lich isolirt sind. An der Basis der Pectinellen erscheinen in op- tischem Durchschnitte die Cilien, wie aus den Figuren zu ersehen ist, als eine Ahnliche Doppelreihe glanzender Puncte, wie sie sich bei den Membranellen der vorhergehenden Heterotrichen findet.
Die Pectinellenzonen fiihren nicht zum Munde und stehen, ihrer Lage nach, nicht in directer Beziehung zur Nahrungsaul- nahme, sondern sie sind beim Schwimmen die wichtigsten Loco- motionsorgane des Infusors. Da dieses nach Allem eine sehr ver- finderte, héchst excentrische Form darstellt, scheint es meines Erachtens nicht unwahrscheinlich, dass die aus freien Cilien be- stehenden Pectinellen secundir aus gewohnlichen, blattahnlichen Membranellen hervorgegangen sind, indem sich diese zu wahren Locomotionsorganen umgewandelt. Wenn dem so wire, hatte man hier eine schéne Illustration der nahen Beziehung zwischen den freibeweglichen Cilien und den Fibrillen, durch deren Ver- wachsen die blattaéhnlichen Membranellen entstanden sind.
Als ein Curiosum ist ferner zu erwahnen, dass an den bei- den Discomorpha-Exemplaren in dem Zwischenraume zwischen der ersten und zweiten proximalen Pectinelle der hinteren Zone eine ganz kurze, gekriimmte, spitzige Borste oder Cirre beob-
Bezug haben, sind meines Wissens allen spateren Beobachtern voéllig unbe- kannt geblieben, aber es scheint mir méglich, dass die mit starken Borsten abgebildeten, schraubenformig um den Korper gewundenen Wiilste ebenso beschaffen sein kénnten, wie diejenige, die um den Bauchrand bei Disco- morpha verlauft.
60 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
achtet wurde (Fig. 27). Sie war nach hinten gerichtet, starr und unbeweglich, wihrend die Cilien in Bewegung begriffen wa- ren. Als nach Zusatz von essigsaurem Methylgriin die Cilien verschwanden, blieb die Borste allein unverindert da. Eine fibril- lare Structur oder Zerfaserung wurde bei ihr nicht beobachtet.
Die Bewimperung der Discomorpha wird durch einen dicht von dem hinteren peripherischen Scheibenrande entspringenden Biischel von Cilien vervollstandigt, welche von gleicher Lange wie die Pectinellen sind. Leider wurde nicht sicher festgestellt, ob der Cilienbiischel auf der rechten (Fig. 26) oder, wie wahr- scheinlicher, auf der linken Seite (Fig. 27) des durchsichtigen Scheibenrandes lag. Bei dem zuerst angetroffenen Individuum konnte ich nur sechs bis sieben Cilien zahlen, welche wie aus einer gemeinsamen kurzen Spalte hervorzugehen schienen, bei dem anderen (Fig. 27) dagegen konnte ich deutlich zwei, dicht hinter einander liegende, dem peripherischen Rande parallele, kurze rinnenformige Eindriicke unterscheiden. Es scheint mir Jje- doch méglich, dass es sich auch hier um zwei Ciliendoppelreihen handelte, deren Basalsiume stark lichtbrechend waren, wodurch der optische Eindruck von zwei Rinnen mit verdickten Randern hervorgerufen wurde.
Wenn das Infusor auf der Bauchseite liegt, wie in Fig. 2%, wird auf der Dorsalflache eine abgerundet knieférmig gebogene Kontur sichtbar, welche vom Bauchrande von der Umbiegungs- stelle der Wimperwulst nach hinten und dann in querer Rich- tung, etwa der hinteren Scheibenperipherie parallel, verlauft und hinter der hinteren Pectinellenzone endigt. Diese Linie wird durch eine enge, nach vorn zu sich aber vertiefende Spalte gebil- det, welche sich, der Drehung der K6rperscheibe entsprechend, von hinten und links nach vorn und rechts erstreckt. In der Tiefe der Spalte in der Nahe des Hinterendes des Korpers liegt die Stelle des Mundes (0). Von der Mundbewaffnung konnte ich leider nichts weiter ermitteln, als dass daselbst eine kurze Reihe langer, cirrenartiger Gebilde vorhanden war, welche langs dem Bauchrande befestigt, centripetal gegen das Hinterende des Koérpers gerichtet waren. Wahrscheinlich ahneln diese Mund- membranellen bei Discomorpha mehr denen der Hypotrichen als der Heterotrichen und verdienen eine erneuerte Untersuchung.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 61
Betreffs der fusseren K6rpergestalt ist noch hinzuzufiigen, dass sich auf der Dorsalfliche eine scharfe, Kerbe (Fig. 27, f) zwischen dem dickeren K6érpertheile und der vorderen Marginal- region findet.
Die beiden Individuen hatten keine Nahrungskorperchen in sich, sondern erschienen iiberall durchsichtig und hyalin. Die Lage des Afters konnte daher nicht festgestellt werden. Lings dem Riickenrande fand sich eine Reihe grésserer, mattglanzender Plasmakorperchen, wie auch bei Caenomorpha an analogen Kor- perstellen beobachtet wurde.
Der deutlich sichtbare Macronucleus (ma.n) hatte seinen Platz bei den beiden Exemplaren in dem hinteren Theile der dickeren Korperpartie. Bei dem einen Exemplar war er rundlich, bei dem anderen kurz nierenformig und betrug sein Diameter bei dem ersteren 0,017 mm. Er war von feinkérnig-netzigem Gefiige, in seinem Aussehen an den der Caenomorpha-Arten erinnernd. Auf der concaven Seite desselben war ein homogen aussehender, rundlicher Micronucleus (mi. n) sichtbar. Beide Kerne farbten sich intensiv mit essigsaurem Methylgriin.
Auf der inneren Seite des Macronucleus fand sich eine grosse, runde, contractile Vacuole (c.v), die mehr auf der rechten, als auf der linken Koérperseite zu liegen schien.
Das kleinere Exemplar war 0,064 mm lang und 0,050 mm breit, das gréssere betrug 0,074 mm in Langendurchmesser.
Ueber die systematischen Verwandtschaftsbeziehungen der Discomorpha sind oben einige Andeutungen gemacht worden. Sie ist sehr undhnlich allen, mir bekannten Ciliaten. Nur unter den Gyrocoryden finden der formbestindige, starre Kérper, der Cilien- saum am Bauchrande, das in einen Stachelfortsatz ausgezogene Hinterende, die eigenthiimliche Tordirung der Kérperscheibe etwas Analoges, weshalb sie in systematischer Hinsicht der genannten Familie am niichsten kommt, welcher sie jedoch nicht unter- geordnet werden kann. Wie fiir die vorhergehende Gattung, muss wohl auch fiir die Discomorpha eine besondere Familie aufgestellt werden.
62 KK. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Plagiopyla nasuta Stein.
Plagiopyla nasuta Stein 25, p. 58—59 (28. p. 159, 330). 7 Engelmann 8. p. 379. e ‘ Kent 15. p. 538. Taf. XXVII. Fig. 50, 51. Kyferth 12. p. 80. - a Gourret & Roeser 13. p. 476—479. Taf. XXIX. Fig. 10. ™ Bitschli 2. p. 1459, 1704—5, 1720. Paramaecium “cucullio Quennerstedt 20. p. 1819. Taf. 19 Rigs 149;
Taf. Ill. Fig. 28—80.
Unter dem Namen Paramaecitum cucullio wurde von Quen- nerstedt ein Infusor abgebildet, welches in allen Stiicken mit der von Gourret & Roeser dargestellten Plagiopyla nasuta Stein iibereinzustimmen scheint. Dasselbe Infusor ist auch von mir mehrere mal zusammen mit Metopus und Caenomorpha an- getroffen worden, und ich bezweifle nicht, dass es in der That, wie Gourret & Roeser vermutheten, mit der von Stein nur kurz cha- ractererisirten Plagiopyla nasuta identisch ist.
Der Koérper, von welchem Fig. 28 die rechte oder dor- sale Seite, Fig. 29 die linke oder ventrale Seite darstellt, zeigt in seitlicher Ansicht einen bohnenf6rmigen Umriss, indem der Riicken- rand langer und konvex, der Bauchrand kirzer und gerade oder in der Mitte schwach eingedriickt ist. Das Vorderende ist ge- wohnlich etwas gegen den Bauchrand geneigt und schmaler als das breit abgerundete und dickere Hinterende. Der Korper ist dick, jedoch deutlich in der Weise abgeplattet, dass die rechte Seitenflache oder Riickenseite etwas gewolbter erscheint als die linke oder Bauchseite. Meist ist er c. 2 mal so lang wie breit.
In dem vorderen Viertel des Kérpers ist der Bauchrand von einer tiefen, halbrinnenformigen, gleichbreiten Peristomfurche (p) durchschnitten, welche sich, schwach nach vorn aulsteigend oder quer iiber die linke Seitenflache bis zur Langs-Mittellinie hinzieht, wo sie sich durch den Mund in die gleichweite, allmahlich nach hinten gekriimmte Schlundréhre fortsetzt. Das aborale Ende des Peristoms liegt auf der rechten Seite dicht an dem Bauch- rande. Der Vorderrand des eigenthiimlich gerichteten Peristoms ist etwas lippenartig angeschwollen, so dass er das characteristi-
Acta Societatis pro I'auna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 63
sche Profil einer Nase erhialt+) (Fig. 30), und, da das Vorderende des Kérpers vor dem Peristomeinschnitt schwach eingesenkt ist, an den Kopf von Daphnia pulex erinnert.
Der formbestiindige, weiche und nachgiebige, nicht contrac- tile Kérper ist gleichmissig mit Cilien bekleidet, welche in zahl- reichen, dicht an einander stehenden und meridional verlaufenden Lingsfurchen stehen. Der Abstand zwichen den Cilienreihen auf der Mitte des Kérpers betrug bei einem grossen Exemplar 0,004 mm. Die Cilienreihen auf dem breiten und dicken Hinterende des Kérpers strahlen nicht, wie man vielleicht erwarten wiirde, ra- diar von einem gemeinsamen, postero-terminalen Punkte aus, son- dern verhalten sich da in etwas abweichender Weise. Wenn namlich das Infusor in geeignete Lage gebracht wird, so dass sein Hinterende nach oben gekehrt ist, bemerkt man, dass die medianen Cilienfurchen der linken Seitenflache ohne in einem Punkte zusam- menzustossen direct in die der rechten tibergehen. Infolge dessen erscheint der hintere Kérperpol in seitlicher Ansicht fein gekerbt, Jederseits von der medianen Zone treffen die resp. mehr riicken- rand- oder bauchrandstindigen Cilienfurchen zusammen. Diese Anordnung der Cilienreihen ist wohl durch die betrachtliche Breite des Hinterendes bedingt und es scheint fraglich, ob nicht die Cilienreihen bei solchen Individuen, die ein spitzeres Hinterende besitzen, von einem Punkte auf der Mitte des letzteren radiar aus- strahlen. Wie aus den beigegebenen Figuren hervorgeht, ziehen alle Cilienreihen des K6rpers in die Peristomfurche hinein und zwar so, dass die des Bauchrandes und des bauchrandstan- digen Theiles der linken Kérperseite sich in geradem Verlauf in die Peristomfurche einsenken, wahrend die dem Dorsalrande ge- naherten Cilienreihen der Bauchseite sich um den Mundwinkel herumbiegen. Bei dem Mundwinkel selbst gehen die Cilienreihen strahlenformig in den Mund, resp. Schlund hinein (Fig. 29). Die langs dem Riickenrande sich hinziehenden Cilienreihen folgen dem- selben und biegen sich mithin auf dem Scheitel wieder nach hinten um, um auf die vordere Peristomwand iiberzugehen. Auf der rechten Kdérperseite biegen sich die am Dorsalrande gelegenen Cilienreihen an dem Vorderende des KG6rpers noch scharfer gegen
') Von diesem Umstande ist wohl der Speciesname hergeleitet.
64 K M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
das Peristom zuriick, am meisten diejenigen, welche in die Vor- derwand des auf dieser Kérperseite gelegenen aboralen Peristom- winkels iibergehen (Fig. 28).
Dieser Verlauf der Cilienfurchen lasst sich wohl aus der Annahme erklaren, dass die Peristomfurche urspriinglich vom Vor- derende des K6rpers wie bei einigen Plagiotominen langs dem Bauchrande nach hinten bis an den auf der linken K6rperseite gelegenen Mund fiihrte und allmahlich so gedreht worden ist, dass ihr aborales Ende nach hinten und das orale Ende nach vorn riickte, indem zugleich die ganze Richtung des Peristoms zuerst in eine quere, schliesslich aber, wie wir sie nun bei den meisten Exemplaren finden, in eine derartige tiberging, dass das orale Ende mehr als das aborale dem vorderen Ko6rperpol gena- hert wurde. Um diese hypothetischen Stadien, wie ich sie mir denke, zu erlautern, habe ich zwei schematische Skizzen (Fig. 31 und 32) entworfen, von denen die erstere die Lage des Peristoms und den Streifenverlauf bei einer urspriinglichen Plagiotoma- Form vorstellt, aus welcher die in der letzteren Figur veran- schaulichte Vorstufe der Plagiopyla nasuta sich entwickelt ha- ben mag.
Die Bewimperung der tiefen, kanalartigen Peristomfurche kommt dadurch zu Stande, dass die Cilienreihen des Kérpers, wie gesagt, in dieselbe hineinriicken, auf der vorderen und hinteren Wand der Furche kurze, bis zum Boden der Furche sich erstrec- kende, sehr dicht aneinander gedrangte Querreihen bildend. Die Cilien stehen in jeder Querreihe, welche bei tieferer Einstellung des Linsensystems als eine einfach punctirte Linie erscheint, un- gemein dicht aneinander und scheinen sich nur hierdurch von den Wimpern der Korperoberflache zu unterscheiden. Die Cilien an dem Vorderrande des Peristoms sind langer als die inneren. Die Peristomcilien der Plagzopyla sind nicht mit einander zu zu- sammenhingenden Blattchen oder Membranellen verwachsen, son- dern stellen, wie man sich an lebenden Exemplaren tberzeugen kann, einzeilige Wimperreihen (einfache Wimperkammchen) dar, welche sich so deutlich wie sonst nirgends als Abschnitte der ge- wohnlichen Kérpercilienreihen zeigen und in schénster Weise illustriren, wie man sich die genetische Vorstufe der Membranel- len vorzustellen hat (s. Biitschli 2. p. 1338).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 65
Der Mund (0) ist ebenso weit wie die Peristomfurche und fiihrt in den kurzen oder miissig langen, gleichweiten, réhren- formigen und nach hinten gebogenen Schlund (oe). Wenn die Peristomfurche kurz ist, scheint der Schlund linger zu sein; bei Exemplaren mit langerer Peristomfurche dagegen setzt sich die- selbe in einen kiirzeren Schlund fort. Nach Stein soll langs dem unteren Rande der Furche eine schmale undulirende Membran verlaufen, welche einer Borste gleicht (25. p. 58). Einen Beleg hierfiir findet Biitschli in einer Skizze von Engelmann iiber die Plagiopyla nasuta, wo der lange undulirende Saum deutlich gestreift gezeichnet ist. Dieser soll an seinem aboralen Ende am héchsten sein und gegen die Mundoffnung hin niedriger wer- den (2. p.1705). Nach dem, was ich beobachtet habe, ist bei dem von mir studirten Infusor sicherlich keine aus dem Munde heraus- ragende, undulirende Membran vorhanden. Nie habe ich den borstenf6rmigen optischen Durchschnitt einer solchen, sei es aus- serhalb des Mundes, sei es in der Schlundréhre, zu unterscheiden vermocht. Das Vorhandensein einer undulirenden Membran wird auch nicht von Quennerstedt bei seinem in der Ostsee gefun- denen Paramaecium cucullio erwaihnt, welches ohne Zweifel mit der meinigen Form identisch ist, und Gourret & Roeser sagen ausdriicklich, dass sie; bei der von ihnen im Hafen (Vieux-Port) zu Marseille aufgefundenen marinen Varietit von Plagiopyla na- suta Stein die Existenz einer vibrirenden Membran Stein gegen- tiber nicht zugestehen kiénnen. Nach meinen Beobachtungen ist die ganze Schlundréhre, wie auch die franzésichen Autoren sie fanden, mit dichten, lebhaft sicht bewegenden Cilien besetzt, welche, in Langsreihen geordnet, dem Schlunde ein langsgestreif- tes Aussehen verleihen, und es scheint mir sehr mdglich, dass die Cilien (ahnlich wie in dem Oesophagus bei den Riderthieren) wellenartig so schlagen kénnen, dass sie zuweilen die cztische Tauschung einer Membran hervorrufen mégen. Die Cilienreihen des Schlundes scheinen wie die der Peristomfurche Fortsetzungen deren des Kérpers zu sein, welche sich an der Mundstelle nach innen in den Schlund hineinbiegen.
Das innere Ende der gleichbreiten Schlundréhre 6ffnet sich hiaufig in eine nierenférmige resp. grosse kugelférmige Vacuole (Fig. 29), die gewéhnlich kleine Nahrungspartikelchen enthilt.
oO
6g K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
In dem peripherischen Plasmalager des Kirpers liegen sehr deutliche Trichocysten (tr) eingelagert. Es sind gleichdicke, oft leicht gebogene, lichtbrechende Stabchen, die mehr weniger senkrecht gegen die Oberflache stehen und bei Reizung mit Os- miumsaure-Dampf, stark verdiinnter Hydroxylaminchlorid-Liésung oder beim Drucke des Deckglischens als miassig lange, diinne Faden ausgeschnellt werden. Oft geschieht dieses doch bei sol- cher Behandlung nur unvollstandig und sie erscheinen dann als langere und kiirzere Staébchen, welche aus der Oberflaiche des KOérpers starr und senkrecht hervorstehen, derselben ein stacheli- ges Aussehen verleihend. Die Lange der voll ausgeschnellten Trichocysten erwies sich 0,040—0,050 mm. In unausgeschnelltem Zustande stecken die Trichocysten ziemlich tief in dem Ento- plasma, denn ganz dicht unter der Grenzmembran trifft man zwischen ihnen fettglanzende Entoplasma-Korner an.
Die Menge der Trichocysten ist sehr verschieden bei deo verschiedenen Individuen. Nicht selten werden Exemplare an- getrofien, die nur mit wenigen Trichocysten versehen sind. Wenn Quennerstedt fiir sein Paramaecium cucullio (= Plagiopyla nasuta) angiebt, dass es ohne Stabchen sei, mdchte ich glauben, dass diese Angabe eher auf einer mangelhaften Beobachtung als auf wirklichem Fehlen der Trichocysten bei den von ihm gese- henen Exemplaren beruht. Jedoch wurden auch von Gourret & Roeser die Trichocysten vermisst.
Von Differenzirungen des Ectoplasmas ist noch das friiher nicht beobachtete quergestreifte Band (Fig. 28 b) zu nennen, welehes auf der rechten Kérperseite dicht an dem am Bauchrande liegenden aboralen Ende des Peristeoms in der Langsrichtung des Kérpers, den nachbarlichen Cilienreihen parallel, sich hinzieht. Das Band beginnt am Vorderende des aboralen Peristomwinkels und verlauft, genau der Richtung der anliegenden Kérperstreifen folgend, erst ein Stiick nach vorn, kebrt dann plotzlich nach hinten um, so dass eine Schlinge gebildet wird, welche concen- trisch mit dem: Umrisse des Vorderendes des Korpers ist. Hinter dem Peristomende zieht sich das Band in meridionaler Richtung nach hinten hin, gelangt aber nicht bis an das Hinterende des Korpers, sondern lauft auf der hinteren Korperhalfte zwischen den nachstliegenden Kérperstreifen spitzig aus. An dieser Endigungs-
Atta Secetatie pro Vaawa Wore Vernon, 1%. a0 7. eT
hende Queriinien bedingt, welche als starker lichtbrechende, hya- line end elwas erhabene Leisichen erscheinen und daher wobl als Verdickungen der Pellicula zu betrachten sind *),
Das Entoplasma ist farblos, weich, leicht fliessend, netzig and, infolge dicht eingelagerter, kieinerer und grosserer gianzen- der Plasmakomer, von grobkomigem Aussehen, Infolge der het- tigen Strudelung der Wimpern des Peristoms und des Schiundes werden nicht nur Bacterien und andere feine Nahrungsparti-
chen Entoplasma zugeliibrt, die als sebr grosse, kugelrunde, helle Vacuolen oder Tropfen (nv) im Innem des Kérpers erscheinen. Diese auch von Quennerstedt erwahnien Wasser- tropfen, in denen sich oft nur relativ wenig Nahrungskérperchen, wie Schizophyten, kleine Korner etc. finden, kénnen ihres regel- massigen Vorkommens wegen als ganz characteristisch fiir das in Rede stchende Infusor betrachtet werden. Sie sind gewohnlich in der Anzahl von sechs bis acht oder zehn vorhanden und mes- sen bei mittelgrossen Exemplaren 0,026 mm im Diameter. In einigen Vacuolen, welche wahrscheinlich neugebildet waren, wur-
In der Nahe des Hinterendes des Korpers liegt eine einzige, runde contractile Vacuole (cv), welche durch Zasammen-
") Geza Entz 10. p. 242. Taf. XXI. Pig. 6—1 (Ohlamydodom sune- mooyne); +. Erlanger 11. p. 654. Taf. XXIX. Fig. 9-14 ( Chhaamytiotim mncmonyne Stein) Batschli 2 p. 1270.
68 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
fliessen einer Anzahl kleinerer Vacuolen gebildet wird. Sie erdff- net sich nach aussen auf der rechten K6rperseite. Die abwech- selnde Fillung und Entleerung der Vacuole geht ziemlich rasch vor sich.
In der unmittelbaren Nahe der contractilen Vacuole findet auch die Entleerung der Nahrungsvacuolen statt. Nach dem Aus- stossen der Nahrungsreste wird eine grosse spaltformige Offnung, der Anus, sichtbar. |
Hinter der Peristomfurche, in der Mitte der vorderen K6r- perhalfte liegt der runde oder ovale, von dinner Membran umhiillte Macronucleus (ma. n), welcher von fein-netzigem, hyalinem und fast homogenem Aussehen ist. Bei einigen Exem- plaren in Rostock hatte der in der Langsrichtung des KoOrpers liegende ovaie Kern ein mehr oder minder tief gespaltenes Hinterende, wie z. B. das in Fig. 30 abgebildete, mit Alaun- carmin gefarbte und in Canadabalsam eingeschlossene Exemplar zeigt. Wenigstens in fiinf Fallen wurde dies von mir beobachtet. Der Durchmesser des kugelf6rmigen Macronucleus bei einem mittelgrossen Individuum betrug = 0,025 mm.
In die Oberfliche des Grosskernes eingesenkt liegt ein klei- ner, lichtbrechender Micronucleus (mi. n), dessen Membran ebenfalls leicht zu erkennen ist.
Die Individuen der Plagiopyla nasuta sind von sehr wech- selnder Grosse: sehr kleine und riesige Exemplare werden gleich- | zeitig in demselben Wasser angetroffen. Die kleinsten von mir gesehenen Individuen waren nur c. 0,025 mm lang. Drei mittel- grosse Exemplare (in Rostock) wiesen folgende Dimensionen auf
Ex. a 0,077 mm lang und 0,045 mm breit. b 0,085 9 ” ” 0,056 9 ” C 0,1 1 3 ” ” ” 0,0 ) 7 ” ”
”
Pp]
Mit diesen Zahlen stimmen Quennerstedt’s Angabe (22. p. 19) iiber sein Paramaecium cucullio sowie Engelmann’s uber Plagiopyla nasuta (n. Biitschli 2. p. 1795) gut iiberein, wahrend Gourret und Roeser der Dimensionen ihrer marinen Plagio- pyla keine Erwahnung thun.
Theilungs- und Conjugationszustiinde sind mir nie zu Gesicht gekommen. Plagiopyla nasuta schwimmt, auf der breiten Seite
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, nto 7, 69
liegend, ruhig und langsam in Kreisen umher. In dem stinkenden Bodensatze faulenden, mit Bacterien-Zoogloea bedeckten Wassers gedeiht sie gut wiahrend Wochen und Monaten in grosser Indivi- duenzahl und scheint iiberhaupt von denselben Exi: tenzbedigungen wie Metopus und Caenomorpha abhangig zu sein, denn sie wer- den auffallend oft in Gesellschaft mit einander angetroffen.
Da man vielleicht geneigt sein mag, die Artberechtigung mancher Metopus- und Caenomorpha-Formen nur auf Grund dieses ihren hiufig zu beobachtenden gleichzeitigen Vorkommens an derselben Lokalitit zu bezweifeln oder sogar zu leugnen, will ich hier ein Verzeichniss iiber alle die Fundstatten, wo Plagio- pyla von mir aufgefunden wurde, vorlegen; es geht aus dem- selben hervor, dass diese Art stets in Gesellschaft mit Repra- sentanten einer der eben genannten Gattungen angetroffen wurde. Auch Stein, Engelmann, Quennerstedt und Gourret-Roe- ser fanden, was ja sehr sonderbar erscheint, Plagiopyla nasuta ebenfalls in Gesellschaft mit Metopus- oder Caenomorpha-Formen, wie aus der unten mitzutheilenden Zusammenstellung ihrer dies- beziiglichen Angaben hervorgeht.
1. Rostock, lange aufbewahrtes Wasser aus Ober-Warnow, Juni,
Juli 1291.
Plagiopyla nasuta, zahlreich. Metopus sigmoides as on contortus . ep pyriformis Pa Caenomorpha medusula ,, wniserialis ,, 2. Esbo-L6f6,Wasser aus einem Tiimpel am Seestrande, Octo- tober—November 1891. Plagiopyla nasuta, reichlich. Metopus sigmoides j, Caenomorpha haufig. 3. Helsingfors, Wasser aus einem Tiimpel am Seestrande bei Lappwik, October 1892. Plagiopyla nasuta zahlreich. Caenomorpha medusula 4 4. Wasser aus einem anderen Tiimpel an demselben Orte, De- cember—Januar 1892—93.
70 K. M. Levander, Beitraige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Plagiopyla nasuta zahlreich. Metopus sigmoides Caenomorpha medusula +3
5. Helsingfors, Tiimpel bei Alphydda, September 1892. Plagiopyla nasuta, einige Exemplare. Metopus sigmordes, selten.
* contortus, haufig.
6. Helsingfors, Inselchen Félisé, Tiimpel am Seestrande, Septem-
ber 1892.
Plagiopyla nasuta, zahlreich. Metopus sigmoides, einzelne Exx. Caenomorpha Stein (28. p. 330). Niemegk (Preussen), Tiimpel, in lingere Zeit aufbewahrtem Wasser, September 1857. Plagiopyla nasuta. Metopus sigmoides (sehr zahlreich). Caenomorpha medusula. Engelmann (8. p. 379). Leipzig, Diebesgraben, in schmutzigem, fliessendem Gewasser. Plagiopyla nasuta. Metopus sigmoides (selten). Caenomorpha medusula. Lacrymaria elegans. OQuennerstedt (20. p. 238). Ostsee bei Warberg, in faulendem Wasser 1867. Plagiopyla nasuta zahlreich. Metopus sigmoides 93 Gourret & Roeser (13. p. 479 u. 496). Mittelmeer, Marseille, Hafen Vieux-Port Plagiopyla nasuta (var. marina») reichlich. Metopus sigmoides haufig. 2 Caenomorpha medusula.
Was den systematischen Platz der Plagiopyla betriflt, so erinnert die Kérpergestalt, ebensowie die gleichmassige Cilien- bewaffnung der Peristomrinne und des Schlundes, in welchen die Kérpercilienreihen sich continuirlich fortsetzen, sowohl an die in
”
9? oP
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n‘o 7. 71
Muscheln parasitirende Gattung Conchophthirus'), welche von Biitschli (2) unter die Plagiotominen, also Heterotrichen gestellt, von Schuberg (26 p. 84) aber nach erneuter Untersuchung von diesen abgetrennt und vorschlagsweise mit der im Rumen der Wiederkiiuer lebenden Familie der Zsotrichina, dsr Unterordnung Aspirotricha (Holotricha), einverleibt wurde — als auch an ge- wisse parasitische Plagiotominen (Nyctotherus), welchen ja allge- mein ein rinnenformiges, lings seinem linken Rande jedoch mit Membranellen versehenes Peristom zukommt. Ausserdem ist das Peristom der genannten Familie mit einer deutlichen unduliren- den Membran versehen, in welcher Hinsicht nur die Gattung Spirostomum eine Ausnahme bilden soll (Biitschli 2. p. 1724). Meines Erachtens diirfte also Plagiopyla nasuta naher mit dem Conchophthirus, als mit den wirklichen Plagiotominen verwandt sein +).
Die Plagiopyla wurde von Stein folgendermassen charac- terisirt.
»Die Gattung Plagiopyla St. besitzt eine ahnliche Korper- form, wie Plewronema chrysalis, auch ist die Rindenschicht von dicht gedriingt stehenden, jedoch schwieriger zu erkennenden Tastkérperchen durchsetzt 2). Das Peristom ist eine vor der Kor- permitte gelegene, vom rechten Seitenrande bis fast zur K6rper- achse sich erstreckende, quere Halbrinne, an deren Ende die in einen sehr kurzen Schlund fiihrende Mundéffnung liegt. Langs des untern Randes der Rinne und innerhalb derselben liegt ein schmaler, undulirender Hautstreifen, der auf den ersten Anblick einer Borste gleicht. Verlangerte Wimpern am hintern Korperende fehlen. — Die einzige Art, Pl. nasuta erreicht die Grésse von
1) Eine der hier behandelten Art sehr nahe stehende Form ist wohl die von Cohn in e:nem Seewasseraqvarium angetroffene Helicostoma oblonga (4. p. 277. Taf. XIV. Fig. 19). — Unter die Synonymen der Gattung Concho- phthirus St. hat Biitschli auch die Plagiopyla nasuta von Gourret & Roeser mit Fragezeichen aufgenommen, welche nach ihm ,méglicher Weise identisch mit Cohn’s Helicostoma sein kénnte“ (2 p. 1720).
2) Nach den Untersuchungen von Schewiakoff sind bei Pleuronema chrysalis indessen keine Tastkérperchen resp. Trichocysten vorhanden, nur eine missig dicke, deutliche Alveolarschicht unter der Pellicula (21 p. 55—60 Taf. VII Fig. 92, 93).
72 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Fleuronema chrysalis und ist selten. Der langlich ovale Nucleus liegt in der rechten Koérperhilfte hinter dem Peristom, und der contractile Behilter findet sich am hinteren Kérperende> (25. p. 28).
Aus der von Stein gegebenen Diagnose geht zur Genuge hervor, dass diese, wenn wir von der undulirenden Membran absehen, mit welcher er seine Plagiopyla nasuta ausriistet, auf dasselbe Infusor Bezug haben muss, welches als Paramaeciwm cucullio von Quennerstedt und unter dem Stein’schen Namen von Gourret & Roeser sowie hier von mir dargestellt worden ist.
Perispira ovum Stein.
Perispira ovum Stein 24. p. 60. (28. p. 158). ” _ Kent 15. p. 511. 5 " Biitschli 2. p. 1374, 1679. ? Holophrya ovum Ehrenberg 7. p. 314. Taf. XXXII. Fig. 7.
Taf. Ill. Fig. 83—35.
In einigen Glasern mit altem Wasser aus Tiimpeln der Rostocker Gegend wurde im Juni und Juli 1891 ein kleines, von Chlorophyll gewoéhnlich griingefarbtes holotriches Infusor gefunden, welches sich als mit Perispzra ovum identisch er- wies. Diese Form, welche ihrer Korpergestalt, Schlundbildung und anderen Beziehungen nach mit den Gattungen Prorodon und Holophrya am nachsten verwandt ist, wurde von Stein 1859 kurz characterisirt (24 p. 60), scheint aber den spate- ren Infusorienforschern fast vollstandig unbekannt geblieben zu sein. Sie kam in grosser Zahl mit Huglena viridis, Paramae- cium aurelia, Coleps hirtus und Spirostomum ambiguum vor.
Der Korper (Fig. 54) ist c. 11/, mal so lang wie breit, ellipsoidisch, ei- oder birnférmig, wobei das dickere Ende in der Regel das Vorderende desselben darstellt, obwohl auch nicht sel- ten Exemplare vorkommen, bei denen die grésste Breite in der hinteren Ko6rperhalfte liegt. In Querschnitt erscheint der Korper kreisrund (Fig. 35).
Der Mund hat seinen Platz im vorderen Korperende, wie auch Stein angiebt, ist aber nicht ganz terminal, sondern
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7, 73
liegt etwas excentrisch (Fig. 35). Der Mund stellt nach dem, was ich beobachtet habe, eine runde Offnung dar, welche, von einer niedrigen Lippe umsaumt, in Profilansicht als eine wenig erhabene Warze erscheint. Der Mund fiihrt in einen gegen das Centrum des K6rpers gerichteten reusenformigen Schlund, welcher anscheinend von einer geringen Anzahl (vielleicht c. LO Stiick) langer, gerader, zarter und lichtbrechender Stibchen (Sth) gestiitzt ist, wie es auch bei den verwandten Gattungen der Familie Holophryina, besonders bei Prorodon der Fall ist. Die Schlundréhre ist ebenso lang als der Ko6rper breit ist.
Die Oberfliche des K6rpers ist gleichmassig mit zarten, ziemlich langen Czlzen bekleidet. Diese stehen in Furchen, welche, radiar von der Peripherie der Mundoffnung ausstrahlend, in steil spiraliger Richtung von vorn und links nach hinten und rechts bis an den hinteren Korperpol sich hinziehen. Wie stets bei spi- ralgestreiften Ciliaten haben die Cilienfurchen also einen rechts- gewundenen Verlauf. Hierdurch unterscheidet sich die Perispira von den obengenannten, mit ihr am nachsten verwandten Holo- phryinen-Gattungen, welchen ja eine regelmassige meridionale, vom vorderen bis zum hinteren Korperpol verlaufende Streifung der Oberfliche zukommt. Fiir die FPerispzra sehr auszeichnend ist eine schmale nackte Spiralrinne (Fig. 33, 34 spr), welche, von fadenférmig verdickten, wimpertragenden Seitenrandern be- grenzt, von dem Munde in steil schraubigem Verlaufe, den tibri- gen Korperstreifen parallel, bis an den hinteren Korperpol hinab- zieht. Auf der Mitte des K6rpers ist die Rinne bei den griinge- farbten I[ndividuen schwer sichtbar, aber in der Profilansicht macht sie sich bei lebenden Exempjaren sofort bemerkbar durch ihre etwas erhabenen Seitenrander, welche bei scharfer Einstel- lung des Mikroskops als zwei schwach vorspringende Leisten sich erkennen lassen. Zwischen diesen erscheint der Querschnitt der Rinne als ein halbcirkelformiger Ausschnitt. Beim Rotiren des Kérpers um seine Liangsachse kénnen die Seitenrander der Spi- ralrinne am Rande des Ko6rpers den Eindruck einer Wulst her- vorrufen, was die Angabe Stein’s iiber eine spiralige Wulst wohl erklaren diirfte. Ebenso wage ich zu vermuthen, dass die von Stokes erwiahnte, schraubig gewundene »ridgelike eleva- tion» bei seiner Perispira strephosoma — wenn diese iiber-
74 K. M. Levander, Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
haupt eine mit der vorliegenden Art verwandte Form ist, was ich fiir méglich halte (siehe unten) -— auf eine optische Tau- schung zuriickzufiihren ist. Im Gegensatze zu Carter (hinsicht- lich Perispira sp. Kent 1b p. 511. Taf. XXVIL Fig. 18) und Stokes (hins. P. strephcsoma), nach welchen die Wimpern der in Rede stehenden Zone liinger als die des tibrigen KOrpers sein sollen, fand ich, in Ubereinstimmung mit der diesbeziiglichen An- gabe Stein’s, dass jene sich weder durch ihre betrachtlichere Grésse, noch durch andere Eigenschaften von diesen in merkba- rer Weise unterscheiden.
Zum niheren Studium der Structur der Bewimperung der Rinnenriinder sind bewegliche und griingefarbte Exemplare sehr wenig geeignet. Wenn wiederum die Thiere abgetotet wer- den, z. B. durch Osmiumsiiure-Dampf, tritt eine Schrump- fung des Plasmas ein, und wenn diese auch Ofters ganz mini- mal ist, wird jedoch die Rinne so verdndert, dass sie iiber- haupt kaum mehr zu erkennen ist. Am besten kann man die Rinne bei Exemplaren beobachten, welche in filtrirtes Wasser iibergefiihrt, durch Mangel an griiner Nahrung farblos geworden sind. Nach dem, was ich iiberhaupt sehen konnte, sind die Sei- tenrinder der Rinne mit je einer Cilienreihe versehen, und diirf- ten die Cilien nicht dichter als anderswo stehen. Ob die Cilien- reihen, wie man vermuthen kann, auf der Héhe des Seitenran- des noch in eine secundire, feine, rinnenartige Vertiefung einge- senkt sind, welche den gewoéhnlichen Cilienfurchen entsprechen wiirde, konnte von mir leider nicht ermittelt werden. Der Boden der Rinne ist weder mit Wimpern bekleidet, noch mit unduli- render Membran versehen, sondern, wie gesagt, vollstandig nackt.
Unter der diinnen Pellicula resp. dem Ectoplasma lie- gen gewodhnlich in dem weichen Entoplasma griine Korper- chen eingebettet, welche die schon genannte, auch von Stein beobachtete griine Farbung des Thieres veranlassen. Dass die griinen Koérperchen, trotz ihres haufigen Vorkommens, keine Zoochlorellen sind, geht auch daraus hervor, dass sie von variabler Form sind; es sind rundliche, ovale oder rundlich polygonale Scheibchen, welche auch hinsichtlich ihrer Grésse betrachtlichen Schwankungen unterworfen sind, indem die grésseren Scheibchen an Durchmesser vielfach die kleineren iibertreffen. Wenn die
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n‘o 7. 75
griinen Scheibchen durch Zerplatzen des Infusors, z. B. durch Druck des Deckglaschens, mit dem umgebenden Wassertropfen in Beriihrung kommen, schrumpfen sie sogleich, was mit den Zoochlorellen nicht der Fall ist, welche ja ausserhalb des Ko6r- pers ihres Wirthes zu leben fiahig sind. Perisptra-Exemplare, welche isolirt und in filtrirtem Wasser gehalten wurden, waren nach c. 48 Stunden meistens farblos geworden. Auf Grund die- ser Umstinde miissen die griinen K6érperchen als eingenommene Nahrung betrachtet werden, und stammten sie aller Wahrschein- lichkeit nach von den griinen Euglenen (besonders Euglena viri- dis) und anderen griinen Organismen her, welche sich in dem- selben Wasser aufhielten. Doch beobachtete ich nicht, wie die Nahrungsaufnahme vor sich ging. Ausser den Chlorophyllscheib- chen waren in dem Entoplasma noch kleine, farblose, lichtbre- chende Kérperchen eingeschlossen, welche theils wohl Paramy- lumkérner (von Euglena Fig. 33, pa), theils Fetttropfen (Schwar- zung durch Osmium und Auflésung in Ather-Alcohol) dar- stellten.
Der ziemlich homogen aussehende Macronucleus (ma. n) ist oval oder kurz cylindrisch, mit abgerundeten Enden und liegt gewohnlich etwas nach der hinteren Kdérperhialfte verschoben. Durch Farbung mit Picrocarmin konnte auch ein anliegender Micronucleus nachgewiesen werden. Bei zwei Exemplaren fand ich den Macronucleus in zwei an einander liegende Ku- geln getheilt, welche beide je einen von Picrocarmin intensi- ver tingirten, scharf begrenzten centralen Theil erkennen liesser (Fig. 34 bk). Erscheinungen die mit Sicherheit als Theilangs- oder Conjugationszustande zu betrachten waren, kamen mir nicht zu Gesicht.
Eine runde contractile Vacuole (ce. v) liegt im Hinter- ende des Korpers, wo auch der terminale After sich befindet.
Die Lange des Korpers betrug 0,055—0,059 mm, die Breite — 0,042 mm.
Die Exemplare von Perispira ovum sammelten sich immer auf der Lichtseite der Culturgliser an, was vielleicht mit der da- selbst geschehenden Ansammlung der zur Nahrung dienendeu Euglenen im Zusammenhange steht. Sie schwammen, um ihre Lingsachse rotirend, gleichmiassig vorwarts. Die Wimpern auf
76 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
der K6érperoberfliiche bewegten sich nicht in gleichzeitigen Wellen, sondern anscheinend unregelmassig.
Die Gattung Perisptra wurde von Stein mit folgender Diag- nose begriindet: »K6rper oval, drehrund, liingsgestreilt, auf der gan- zen Oberflaiche gleichartig und dicht bewimpert; Mund eine quere Spalte am vordern Ende; After und contractiler Behalter am hin- teren Ende. Eine spiralige Wulst, die jedoch mit denselben kur- zen, feinhaarigen Wimpern, wie die tibrige Kérperoberflache be- setzt ist, zieht sich von dem vordern Koérperende, wo sie in ei- nem Bogen den Mund umkreist, bis zum hintern K6érperende herab.» — Hierzu bemerkt er noch: >»Bei der einzigen Art, Perispira ovum, ist das Parenchym meist dicht mit Chloro- phyll erfiillt; sie ist wahrscheinlich mit Holophrya, ovum Ebg. identisch.» Hierzu méchte ich bemerken, dass Stein’s Perispira ovum, von welchem er leider keine Abbildung geliefert hat, nicht meridional langsgestreift sein konnte, wie Ehrenberg in seiner Figur von Holophrya ovum (¢7. Taf. XXXI. Fig. 7) gezeichnet hat, denn das Vorhandensein einer spiraligen Wulst ist mit einer sol- chen Streifung kaum in Einklang zu bringen.
Saville Kent hat in seinem Manual eine Zeichnung Carters iiber eine Perispira-Form reproducirt, bei welcher die Wimperspirale sich in engschraubigem Verlaufe bis zum Beginn des hinteren Kérperdrittels um den K6érper windet (15. Taf. XXVIL. Fig. 18). Auf Grund der betriachtlicheren Grdsse der adoralen Spirale, welche mit langeren Wimpern dargestellt ist, als der Kor- per sie besitzt, vermuthet Kent, dass sich die Carter’sche Figur auf eine neue Perispira-Art beziehen mdchte.
Auch Stokes hat eine Perispiva-Art characterisirt, welche er P. strephosoma nennt (30. p. 156—157). Sie soll einen lang- lich-ovalen Kérper besitzen »bearing a ridgelike elevation ex- tending as a single long spiral from the lefthand corner of the obliquely truncate anterior border to the evenly rounded poste- rior extremity.» Die Wimpern sollen jederseits von der Spira!- leiste lang und zart und in eine einfache Reihe angeordnet sein. Eigenthiimlich klingt die Angabe, dass der Kérper, dessen Linge vier mal seine Breite iibertreffen soll, oft etwas nach rechts gc- neigt sei. Betrefis Perispira strephosoma meint daher Biitschli, dass es auch bei Vergleichung der von Stokes gelieferten Abbil-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 77
dung sogar wohl mdglich sei, »dass sie ein heterotriches, in die Niihe von Metopus gehériges Infusor war, um so mehr, als Mund und After nicht erkannt wurden» (2. p. 1679).
In Biitschli’s systematischer Zusammenstellung der Cilia- ten wird die Perispira als eine zweifelhafte und bis jetzt nur ungeniigend beschriebene Gattung unter die Hnchelinen (Unter- familie Holophryina) in die unmittelbare Nahe der Gattung Ho- lophrya gestellt. Die betrachtliche Lange des Stabchen-Apparats spricht jedoch meines Erachtens fiir einen noch intimeren An- schluss an gevisse Prorodon-Arten.
Mastigostephanus ') sulcatus n. g. n. sp. Taf. II. Fig. 36 & 37.
In langere Zeit aufbewahrtem Wasser aus Ober-Warnow fand ich im Juli 1891 in grosser Individuenzahl ein sehr bemer- kenswerthes Infusor, welches ich nicht in der Litteratur erwahnt gefunden habe.
Der Koérper des sehr kleinen Thierchens ist weich, form- bestiindig, von kurzer, walzenformiger Gestalt, mit abgerundeten Vorder- und Hinterenden. Gew6hnlich ist das hintere Ende et- was breiter als das vordere, aber oft ist das Umgekehrte der Fall. Die K6rperform erinnert sehr viel an die des von Sche- wiakoff beschriebenen eigenthiimlichen Infusors, Urozona Biit- schlii (21. p. 45. Taf. VI. Fig. 72), jedoch ist sie bei Mastzgo- stephanus kirzer, mit stumpfer abgerundeten Enden als bei der Urozona. Auf der Oberflaiche des symmetrisch-monaxonen Kor- pers befinden sich acht, auf gleich grosse Abstaénde von einander gestellte, gleich lange, tiefe Furchen (f), welche indessen nicht die K6érperpole erreichen, sondern nur auf das nahezu cylindri- sche Mittelstiick begrenzt sind. Die Furchen werden nach vorn zu etwas tiefer, sind aber scharf in die Oberflache des Korpers eingedriickt, so dass sowohl das vordere, als das hintere Ende derselben fast punktformig vertieft erscheinen. Die breiten Zwi- schenraume der Furchen sind missig gew6lbt. Von den vorde-
1) uagotg = Geissel, otéq~avos = Kranz.
78 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
ren Furchenenden, welche sich auf der Grenze zwischen dem walzenformigen Mitteltheil und dem gleichmiassig abgerundeten Vorderende des K6rpers befinden, entspringt je ein Biindel von wenigen, schr langen Cilien oder Geisseln. Bei einigen Exem- plaren betrug die Anzahl der Geisseln in jedem Biindel etwa 2 oder 3, bei anderen 5 oder 6. Mit Ausnahme dieser acht Geis- selbiischel, welche in einem transversalen Kranze das vordere Kérperende umgeben und die einzigen Locomotionsorgane des Thierchens darstellen, sind die Furchen, wie die ganze iibrige Korperoberflache, vollstiindig nackt. Die Lange der Geisseln ist ungefihr eben so gross wie der Breitendurchmesser des KoOr- pers. Sie schlagen nicht besonders schnell, so dass infolge des- sen der Korper nur langsam vorwirts rotirt. Die Bewimperung des Mastigostephanus ist, so viel ich weiss, ganz alleinstehend unter den Ciliaten, erinnert aber lebhaft an die Verhaltnisse bei gewissen Polymastiginen unter den Flagellaten (Klebs 16).
Fiir eine Verwandtschaft mit diesen scheint auch der Um- stand etwas zu sprechen, dass von mir kein deutlich differenzir- ter Mund gefunden wurde, obwohl ich nach demselben an meh- reren Exemplaren suchte. Uberhaupt blieb mir, wie ich zuge- stehen muss, die Stelle fiir die Nahrungsaufnahme verborgen; je- doch wage ich die Vermuthung auszusprechen, dass dieselbe ir- gendwo am vorderen Koérperpol geschieht, denn der grésste Theil der eingenommenen Nalirung befand sich im vorderen Kérper- abschnitte. Jedoch konnte ich daselbst keine irgend wie mar- kirte Mundoéffnung entdecken.
Auch die Kerne bieten Verhiltnisse dar, die bei den tbri- gen Ciliaten nicht gewéhnlich sind. Der Macronucleus (ma.n) ist in Einzahl vorhanden und stellt ein einfaches, verhaltnissmas- sig grosses, solides Kérperchen dar, welches im Allgemeinen von rundlicher oder ovaler Gestalt, meistens aber etwas unregelmas- sige Konturen aufweisend, eine quere Lage im Centrum der Ebene des Geisselkranzes in dem vorderen Drittel des Kérpers einnimmt. Seine Structur kann als grobk6rnig-netzig bezeichnet werden. Eine Kernmembran gelang es mir nicht zur Evidenz nachzuwei- sen, jedoch diirfte wahrscheinlich eine solche von sehr zarter Be- schaffenheit vorhanden sein. Der Grosskern war bei allen von mir beobachteten zahlreichen Exemplaren auffallender Weise von
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. nso 7. 79
mehreren Micronuclei (mi.n) umgeben. Die Anzahl dieser schwankte bei den verschiedenen Individuen zwischen 8 und 12. Die Micronuclei liegen deutlich frei ausserhalb des Macronucleus, um welchen sie einen iqvatorialen Kranz bilden, dessen Ebene so ziemlich mit der des Geisselkranzes zusammenfallt, und er- scheinen als gleichgrosse, runde, homogen aussehende Korper- chen, deren Membran durch verdiinnte Essigsaure oder Jod-Jod- kalilosung leicht und unzweideutig sich nachweisen lasst. So be- handelt, scheinen sie eine excentrische Lage innerbalb ihrer resp. Membranen zu besitzen. Der Durchmesser eines Micronucleus betrug 0,003 mm. Mit Tinctionsfliissigkeiten farben sich die Mi- cronuclei intensiv.
Der centrale Grosskern und die in derselben Ebene liegen- den peripherischen Kleinkerne trennen die Korp ersubstanz in einen vorderen und hinteren Abschnitt (Fig. 36). Der vor dem Kerne liegende Abschnitt ist stets dichter mit hya- linen, gliinzenden Plasmakérnern erfiillt und erscheint daher gro- ber granulirt und triiber als der hintere. Sein Aussehen wird noch triiber dadurch, dass er meistens eine Menge kleiner Nah- rungspartikelchen, gewdéhnlieh eine Anzahl kleiner, characteri- stischer, griiner Ballen1) oder Schizomyceten enthalt. Die gros- sere hintere Kérperregion erscheint dagegen ungefarbt, sehr durch- sichtig und hyalin, nur wenig Nahrungskorperchen enthaltend.
Das Austreten der Nahrungsreste geschieht durch die Mitte des Hinterendes, und nicht selten wird die Analstelle durch einen diinnen, feinkérnigen, nachschleppenden Plasmafaden (fd) angezeigt, welcher mit den Excrementen ausgestossen wird.
Von einer fusseren Grenzmembran oder P ellicula ist kaum etwas Bestimmtes zu sehen: sie diirfte daher von sehr gros- ser Zartheit sein. Auch diirfte die gesammte Ect oplasma-Schicht sehr diinn sein, denn gleich unter der Oberflache des Koérpers gewahrt man kleine Plasmakérner, wie in den inneren Theilen der K6rpersubstanz.
Der vordere Plasma-Abschnitt scheidet sich nicht nur durch seinen stirkeren Kérnergehalt und sein dadurch bedingtes triibe- res Aussehen von dem hinteren ab, sondern auch durch die Bildung
1) Nicht Zoochlorellen !
80 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
kleiner beller Vacuolen (Fig. 36 v). Bisweilen habe ich unter dem Scheitel des Vorderendes eine gréssere, runde Vacuole (cv) gese- hen, und einmal konnte eine langsam sich wiederholende Neubil- dung und ein darauf folgendes Verschwinden derselben von mir ver- folgt werden. Da ich in der durchsichtigen, hinteren Korper- halfte bei verschiedenen Exemplaren vergebens nach einer con- tractilen Vacuole suchte, muss ich annehmen, dass die eben er- wihnte, am vorderen K6rperpol gelegene Vacuole in der That die contractile darstellte, obwohl deren Pulsationen so langsam vor sich gingen, dass die Natur der Vacuole nicht unzweifelhaft festgestellt wurde. Wenn aber die contractile Vacuole bei Ma- stigostephanus wirklich an der vermutheten Korperstelle gelegen ist, so wiirde dieses auf verwandtschaftliche Beziehungen zu dem Flagellaten-Typus hindeuten.
Die von mir gesehenen zahlreichen Exemplare von Masi- gostephanus variirten betrachtlich hinsichtlich ihrer Grosse. Die Lange des Kérpers 0,023—0,032 mm, die Breite c. 0,018 mm.
Was die systematische Stellung des Mastigostephanus betrifft, muss er wohl als eine sehr niedrig stehende Holotriche betrach- tet werden, welche méglicherweise mit der Gattung Urotricha (resp. Balanitozoon Stokes) verwandt ist, obgleich einige andere Einzelheiten in der Organisation (die geisselartigen, Biindel bilden- den Cilien, der wenig differenzirte Mund sowie die wahrscheinliche Lage der contractilen Vacuole am vorderen K6rperende) an die entsprechenden Verhialtnisse bei manchen Mastigophoren erin- nern.
12.
Litteraturverzeichniss.
Blochmann, F., Die mikroskopische Thierwelt des Stiss- wassers. Mit 7 Tafeln. Braunschweig 1886.
Biitschli, O., Bronn’s Klassen und Ordnungen des Thierreichs. Bd. L Protozoa. 3:te Abth. Infusoria. Leipzig und Hei- delberg 1889.
Claparede, E. & Lachmann, J. Etudes sur les infu- soires et les Rhizopodes. 1858—1861.
Cohn, F., Neue Infusorien in Seeaquarium. Zeitschrift fur, wissenschaftliche Zoologie. Bd. XVI 1866. Taf. 14 & 15
Eberhard, E., Infusorienforschungen. Programm der Real- schule zu Koburg. Ostern 1858. 2 Taf.
— — Zweite Abhandlung iiber die Infusorienwelt. Pro- eramm der Realschule zu Coburg. Ostern 1862. 3 Taf.
Ehrenberg, Chr. G., Die Infusionsthierchen als vollkom- mene Organismen. Leipzig 1838. Mit Atlas von 64 Taf.
Engelmann, Th. W., Zur Naturgeschichte der Infusions-
~ thiere. Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd. XI. 1862. Taf. 28—31.
Entz, Geza, Uber die Infusorien des Golfes von Neapel. Mittheil. der zool. Stat. zu Neapel. Bd. V. 1884. Taf. 20—25.
— — Studien iiber Protisten. I Theil. Entwickelung der Kenntniss der Protisten. Budapest 1888.
Erlanger, R. v., Zur Kenntniss einiger Infusorien. Zeit- schr. f. wiss. Zool. Bd. 49. 1890. Taf. 29.
Eyferth, B., Naturgeschichte der mikroskopischen Siiss- wasserbewohner. 2:te Aufl. Braunschweig 1885.
Gourret, P. & Roeser, P., Les Protozoires du Vieux- Port de Marseille. Archive de Zoologie expérimentale et générale. 2 Ser. T. 4. Paris 1886. Taf. 28—35.
6
K, M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Gruber, A., Kleine Beitrage zur Kenntniss der Protozoén. Berichte der naturforschenden Gesellschaft zu Freiburg i. B. B. VII. 1879. p. 533—535. 1 Taf.
Kent, Saville, Manual of the Infusoria. Vol. Il & Ill (Atlas). London 1880—1882.
Klebs, G, Flagellatenstudien. Theil I. Zeitschr. f. wiss. Zool. - Bd. 55> 1892:
Mébius, K., Uber den. Bau der adoralen Spirale hetero- tricher und hypotricher Infusorien und die Fortpflanzung der Freia Ampulla. Tageblatt der 59 Versammlung deut- scher Naturforscher und Arzte zu Berlin 1886. p. 108.
Miller, O. F., Animalcula infusoria, fluviatilia et marina ete. Hafniae & Lipsiae 1786. 50 Taf.
Perty, M, Zur Kenntniss kleinster Lebensformen ete. Bern bao. de Tak
Quennerstedt, A. Bidrag till Sveriges Infusoriefauna. II. Acta Universitatis Lundensis. 1867. Lund 1867—68. 2 Taf.
Schewiakoff, W., Beitrage zur Kenntniss der Holotri- chen Ciliaten. Cassel 1889. 7 Taf.
Schuberg, A., Uber den Bau der Bursaria truncatella mit besonderer Beriicksichtigung der protoplasmatischen Struc- turen. Morphologisches Jahrbuch. Bd. XII. 1886.
— — Die Gattung Conchophthirus St. Arbeiten aus dem zoologisch-zootomischen Institut in Wiirzburg. Bd. IX. Heit2. ° 2889. . Taf.
Stein, Fr, Charakteristik neuer Infusoriengattungen. Lo- tos, Zeitschrift fiir Naturwissenschaft. Bd. IX. Prag 1859.
— — Uber die Eintheilung der holotrichen Infusionsthiere und einige neuere Gattungen und Arten dieser Ordnung. Sitzungsberichte der k. béhmischen Gesellschaft der Wis- senschaften in Prag 1860. p. 56—62.
— — Uber Leucophrys patula und iiber 2 neue Infuso- riengattungen G'yrocorys und Lophomonas. Sitz. ber. d. k. bohm. Ges. der Wiss. in Prag. 1860. p. 44—50.
— — Sitz. ber. d. k. bohm. Ges. d. Wissensch. in Prag. 1862.
— — Der Organismus der Infusionsthiere. Il Abth. Dar- stellung der neuesten Forschungsergebnisse tiber Bau,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 7. 83
Fortpflanzung und Entwickelung der Infusionsthiere. Na- turgeschichte der heterotrichen Infusorien. 16 Taf. Leip- zig 1867.
29. Sterki, V., Beitrage zur Morphologie der Oxytrichinen. Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd. XXXI. 1878. Taf. IV.
30. Stokes, A. C, A preliminary contribution toward a hi- story of the fresh-water infusoria of the United States. Journal of Trenton natural history society. Vol. I. 1888. p. T1- 344.
31. Tatem, J. G., On a new species of microscopic animals. Transact. microsc. soc. of London 1868. T. XVI. 1868.
Tat. VL
Erklarung der Abbildungen.
Die Untersuchungen wurden mit einem Leitz’schen Instru- mente (Stativ J), Ocular 1—3, Ol-Immersion ?/;,, '/,, und Objec-
tiv 8 ausgefiihrt.
Wo die Abbildungen mit Camera lucida ge-
zeichnet sind, ist dies an der resp. Stelle angegeben.
Bedeutung der Buchstaben.
= quergestreiftes Band. bk = Binnenkorperchen. ef = Cilienfurche. chl = Chlorophyll. er — (irre. erh = Cirrenreihe. erh' — erste Cirrenreihe. crh? = zweite oe c. v= contractile Vacuole. d = Plasmadorn. Ec = Ectoplasma. f= Furche. fd = Plasmafaden. ft —Fetttropfen. k = Korner. kh = Kornerhaufen. lk = Langskiel. lk! = vorderer Langskiel. lk? — hinterer e
m. A = muldenformiger Aus- schnitt.
mb. b= Basalsaum einer Mem- branelle.
mbr = Membranelle. mbr. z = Membranellenzone.
ma. n = Macronucleus. mi. n = Micronucleus. nst = Nebenstachel.
n. v= Nahrungsvacuole. o = Mund.
oe = Schlund.
p = Peristem:
pa = Paramylum.
p. e= Porus excretorius. pl = punktirte Linien. spr = Spiralrinne.
st = Stachel.
stb — Stabchenapparat des Schlundes.
tr = Trichocysten.
t. s = trichocystenahnliche stabchen.
u. m= undulirende Membran. v = Vacuole.
vpw = vordere Peristomwand. wh = Wimperbiischel.
wz = Wimperzone.
wz! = vordere Wimperzone. wz? = hintere Wimperzone.
z = Plasmazahn.
>:
Fig. Fig. Fig. Fig.
Fig.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 85
Tafel LI.
1—4. Metopus sigmoides Cl. & L.
1. Normale Form, dorsale rechtsseitige Ansicht, x = Ende der Wimpezone. ')
2. Kurzes eiformiges Exemplar von der Bauchseite. L = 0,082 mm, Br= 0,081 mm.
3. Profilansicht der Membranellenzone.
4. Hinterende des Korpers.
5—9. Metopus contortus mihi.
5. Ventralansicht. ?)
6. Von der rechten Seite. Mil Camera 1. gezeichnet. Vergr. 520. (Ex. f. p. 24).
7. Von der rechten Seite. ’)
Dorsalansicht. L=0O,099 mm, Br 0,068 mm (Ma. n.
nicht dargestellt).
9. Von der linken Seite.*) (Ex. c. p. 24).
oO
.10 & 11. Metopus pyriformis mibi.
. 10. Dorsalansicht.
mee ‘
. 12 & 13. Metopus bacillatus n. sp.
. 12. Dorsalansicht. x = Anfang der Wimperzone.
13. Dasselbe Exemplar in Ventralansicht.
Tafel Il.
14. Tropidoatractus acuminatus n. g. n. sp. Linksseitige Ansicht. Cam. l. Vergr. 500.
15—19. Caenomorpha medusula Perty.
15. Linksseitige ventrale Ansicht.
16. Ansicht des linken Theils der Dorsalseite Cam. 1. Vergr. 740 (Ex. d p. 49).
17. Ansicht der Bauchseite.
1) Betreffs des Ma, n. siehe Note p. 14. — Die Wimperzone in die-
ser und den folgenden Abbildungen der Metopus-Formen ist nur theilweise ausgeftrhrt.
*) Die Structur des tief im Inneren des Kérper liegenden Ma. n. nicht
dargestellt.
86
Fig. Fig. Fig. Fig. Fig.
Fig. Fig.
Fig.
Fig.
Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig.
Fig. Fig.
Fig. Fig.
K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
18. Kleines Exemplar von der rechten Seite. x = Bacterien- haufen.
19. Glockenrand mit einer demselben parallel anliegenden Reihe von vier Ma. n. und einem Mi. n.
20—23. Caenomorpha uniserialis n. sp.
20. Ventralansicht.
21. Stachel mit Zahn und 5-reihiger Wimperzone desselben Exemplars, von der Dorsalseite.
22. Ansicht der linken Seite.
23. Ansicht der Gloekenhdhle desselben Exemplars, wie in Fig. 22.
24. Kleines Caenomorpha-Individuum von eigenartiger Form. x == zahnférmig ausgezogener Spiralkiel, welcher hinter der nicht gezeichneten Membranellenzone verlauft. Die Cirren sind in Cilien aufgelést.
25. Eine andere kleine Caenomorpha-Form, mit zwei spira- ligen Liangskielen hinter dem Membranellenbande und mit zwei Stacheln. L = 0,059 mm, Br = 0,029 mm; Lange der Glocke —0,036 mm.
Tafel IIL
26 & 27. Discomorpha medusula n. g. n. sp.
26. Ansicht der rechten oder ventralen Seite. Ex. a. Vergr. 740. Cam. 1. crf = Cirrenfurche.
27, Ansicht der linken oder dorsalen Seite. Ex. b. Vergr. 740. Cam. l.
28 -30. Flagiopyla nasuta Stein.
28. Ansicht der rechten oder dorsalen Seite.
29. Ansicht der linken oder ventralen Seite.
30. Ex. mit gespaltenem Ma. n. (Alauncarmin; Canada- balsam.
31. Schematische Darstellung einer primitiven Plagiotomz- nen-Form, um die Lage des Peristoms und den Verlauf der Korperstreifung zu zeigen.
32. Ubergangsform zur Plagiopyla (schematisch).
33— 35. Perispira ovum Stein.
33. Seitliche Ansicht.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 7. 87
Fig. 34. In Canadabalsam eingeschlossenes Ex. mit doppeltem Ma. n.
Fig. 35. Ansicht des oralen Endes.
Fig. 36 & 37. Mastigostephanus sulcatus n. g. n. sp.
Fig. 36. Seitliche Ansicht.
Fig. 37. In optischem Querschnitt.
oJ
sete
(4. eer Ves peninettetista | he A My ae : Cour ens) fered eae -
o??. 4 lingam, Siete i aa feo ber Linda Viiv idly re beatin Ry
‘cage! ered AMI gas iee Pplgtaue ad igh la 2 hy bn » —- rm iy ‘hat piri
7-* —
a
a .
» gb ¥ =
1 2 - = J _ rd —— ee
es
= rt
Wes
é
whe wre ©
chin LA
K Mlevander gee. / , th. 6 Aevidiscon, Hfors " evander gez. EEE ee —- . —_ — _ aes | : — oe i
A it Levander ger
Lith GArvideson, tors
of 3
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, n:o 8.
NEUROPTERA FENNICA.
FORTECKNING ocu BESKRIFNING
OFVER
FINLANDS NEUROPTERER
AF
0. M. REUTER.
(Anmald den 8 april 1893).
HELSINGFORS, J. SIMELIT ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG, 1894.
>
Ar 1881 publicerade lektor L. Kiljander (Medd. Soc. F. et FI. Fenn. VII, pp. 152—156) ett ,,Bidrag till kannedom om Finlands Neuroptera Planipennia‘, innehallande en forteckning 6fver de 1 Finland da funna arterna af sliktena Myrmeleon, Chrysopa, Sialis, Raphidia, Panorpa och Boreus, in alles 19 arter. De tyra forsta af dessa slakten tillhdra den insektordning, hvilken brauer i sitt nya system narmare begriinsat sasom ordningen Newroptera *), under det de tva sista afskiljts till en sjalfstandig ordning.
Kiljanders uppsats anfoOr pa detta siitt endast 14 arter finska Neuropterer. Slaktena Sivsyra, Psectra, Micromus, Hemerobius, Megalomus, Drepanopteryx och Coniopteryx. hvilka alla iro re- presenterade inom var fauna, voro icke foremal for namnde for- fattares bearbetning. Det torde darfor icke vara opakalladt att nu offentliggdra en fOrteckning 6fver alla hittills i Finland funna arter af denna ordning.
Dessa arter stiga till ett antal af 36. Af dem Aro fyra, Chrysopa dasyptera M’L. (= minima Kilj.), Hemerobius incon- spicuus M’L., Coniopteryx alewrodiformis Wesm. och fuscipennis n. sp. annu icke observerade i Sverige. Den forsta f6rekommer ocksa hos oss blott i landets ostligaste del. Af de i Sverige funna 48 arterna iro daremot 16 annu icke iakttagna hos oss. Af dem aro visserligen flere funna blott i landets sydligare delar, men {oljande 6 sa nordligt som i “Sddermanland: Chrysopa prasina Burm. (= aspera Wesm.), flava Scop., alba L., flavifrons Brauer, tenella Schneid., Raphidia laticeps Wallengr. Antagligt ar att arterna af dessa slikten icke blifvit tillborligen uppmarksam- made hos och att mer 4n en af dem framdeles kommer att hir upptackas.
1) Brauer, Systematisch-Zoologische Studien (Sitzungsber. Akad. Wissensch. in Wien, XCI, H. V., p. 367).
4 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning ofver Finlands Neuropterer.
Vid utarbetandet af denna afhandling har jag begagnat fol- jande arbeten:
Brauer: Vergleichende Beschreibung der Sialis fuliginosa Pict. (?) und lutaria L. (Verh. Zool.-Bot. Ver. Wien VI, p. 397. 1856):
_____, Riickblick auf die im Jahre 1850 berchriebenen 6sterrei- chischen Arten der Gattung Chrysopa Leach (ibid. p. 702).
_____, Die Neuropteren Europas und insbesondere Oesterreichs
(Festschrift. d. Zool.-bot. Gesellsch. in Wien, p. 265. 1876).
, Systematisch-zoologische Studien (Sitzungsber. Akad. Wis-
sensch. Wien, XCI, H. V, p. 237). 1885.
Kolbe: Ueber die Linnéschen Species Phryganea flavilatera und Hemerobius lutarius (Stett. Ent. Zeit. XLI, p. 351. 1880).
L6w: Beitrag zur Kenntniss der Coniopterygidien (Sitzungsber. Math.-Naturw. Classe der Akad. d. Wissensch. in Wien. Bd. XCI, Abth. J, p. 73. 1885).
Mac Lachlan: A monograph of the british Neuroptera Plani- pennia (Transact. Entom. Soc. 1868, p. 145).
, Matériaux pour une faune névroptérologique de Il Asie
septentrionale. Seconde partie. Non-Odonates. (Ann. Soc.
Ent. Belgique. T. XV, p. 47. 1871).
, Notes sur quelques espéces de Phryganides et sur une
Chrysopa (Bull. Soc. Imp. Nat. Moscou 1872, no 3,
p. 187). , Chrysopa tenella, Schneider (Ent. Montl. Mag. XV, p. 91. 1878).
____, Note on Coniopteryx lutea, Wallengren. (ibid. XVII, p. 21. 1880).
, The Neuroptera of Madeira and the Canary Island (Journ.
Linn. Soc. Zool. XVI, p. 149° 1883),
, Chrysopa minima, Kiljander = Ch. dasyptera, Mc Lachl.
(Ent. Monthl. Mag. XIX, p. 117. 1882).
_., The distinctive and sexual characters of Chrysopa flava, Scopoli, and Ch. vittata, Wesmael (ibid. XX, p.161. 1883). , Four species of Chrysopa unrecurded fos Switzerland (ibid. p. 185).
____, Recherches névropterologiques dans les Vosges (Rev.
d’Ent. Ill, p. 9. 1884).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 8. 5
___, Notes additionelles sur les néuropteres de Vosges (ibid. IV, pedso 18853: V, p.0128. 1 1886; VI} p: 57... 1887:)
____, Notes concerning Chrysopa ventralis, prasina, abdominalis,
aspersa and Zelleri (Ent. M. Mag. XXIII, p. 33. 1886).
, Om some points of variation in Chrysopsa septempunctata,
Wesm. (ibid. p. 36).
_, Une excursion névroptérologique dans la Foret-Noir (Rey.
d’Ent. V p. 126. 1886).
, Insecta in itinere Cl. N. Pazewalskii in Asia centrali no-
vissime lecta XII, Neuroptera Il. (Horae Soc. Ent. Ross.
XXI, p. 448. 1887).
, The distinctive and sexual characters of Chrysopa flava,
Scop., and Chr. vittata, Wesm. (Ent. M. M. XXIX, p. 108. 1893).
Martin, Les Névroptéres planipennes de I’Indre. (Rev. d’Ent. XII, p. 142. 1893).
Rostock, Neuroptera germanica. Die Netzfliigler Deutschlands. (Jahresber. Vereins fiir Naturkunde zu Zwickau, 1887.) Zwickau 1888).
Wallengren, Skandinaviens Neuroptera. Forsta afdelningen. Neuroptera Planipennia. (Kongl. Svenska Vetenskaps Aka- demiens Handlingar IX, N:o 8. 1871.).
Zetterstedt, Insecta Lapponica. Leipzig. 1840.
De nedan uppgifna samlares namn iiro anforda under fol- jande forkortningar: Ag = doktor O. Appelberg, E. J. B. = arkiater Bonsdorff, C. = student Carlenius, Ch. = professor J. Chydenius, Eg. = forstkonduktér magister K. J. Ehnberg, Kgn. = med. lic. K. Edgren, En. — med. stud. Elin Elmgren, Gk. = doktor E. Grénvik, Gr. = statsradet A. Giinther, IL = magister H. Ingelius, K. = lektor L. Kiljander, Ll. = dok-
tor G.’ Landahl, Ima doktor G-Lundstrom, Lr = ma- gister K. M. Levander, Nr. = professor W. Nylander, P. = professor J. A. Palmén, R. = f6rfattaren, E. R. = magister E.
Reuter, 5. = professor J. Sahlberg, Sn. = doktor N. Sund- man, Ss. = doktor R. Sievers, St. = mag. K. E. Stenroos, Tm. = doktor J. M. J. af Tengstr6m, W. = handlanden W asa- stjerna, Wdt = magister F. W. Woldstedt.
6 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
Naimnas bor slutligen med tacksamhet att exemplar af de flesta arter blifvit bestimda af den beromde neuropterologen KR. Mac. Lachlan i London, hvilket betydligt underlattat forfatta- rens arbete. Blott i par fall har jag afvikit fran dessa bestam- ningar, sasom i uppfattningen af Hemerobius orotypus W allengr.
|, Forteckning dfver de finska arterna,
Myrmeleon L.
1. formicarius L. -- Wallengr. 7, 1. Rost. 99. Sallsynt i juli och augusti pa sandmarker: Aland, Bolstaholm (E. R.); Kaxkerta (E. J. B.), Pargas (I, O. M. R.), Nagu Sando (E. R.), Korpo (A. Brander), Uskela (E. J. B.); Karislojo, ‘Sammatti (S.), Lojo, Hyvinge, Perna (Meddel. S. F. Fl. Fenn, VI, p. 187%); Gamla Karleby, 64° (ibid.); Petrosavodsk (Gr). — Hela Eoags. utom Brittannien, Spanien och Medelhafséarna; Kirgiserstepperna och Sibirien.
Chrysopa Leach.
2... perla L., —..M’L. 205, 11. Wallengr. 15, 9; Rost. 103.
Alimin under sommar-manaderna: Aland (Ss, E. R.); Abo (1.), Pargas (R.); Helsinge (P.), Helsingfors (Wdt), Borga (Egn), Hogland (Ss), Nurmijarvi (St.): Tammerfors (Ll), Kivijarvi (Wat): Nyslott. (C.), Kuopio, Nilsié (Lr); Ladoga-Karelen (Ch.), Parikkala, Jaakima (S.), Kontiolaks (Wdt), Eno (Gk); Petinatdact (Gr); Gamla Karleby (HL), Uleaborg (Nr), 65°. — Arktiska, norra o. central-Europa, Sibirien.
Var. Walkert Brauer (?).
Tva exemplar fro funna i Karelen af Chydenius och bestamda af Mec Lachlan sésom Chr. Walkeri.1). — Ungern, Turkiet, Altai.
3. abbreviata Curt. — M’L. 203, 9, T. XI, f. 4 b. Wal- lengr.; 17,4... Rost, 103.
I ostligare delarne af siédra Finland. Kyrkslatt (R.), Karislojo (S.), Helsingfors (Nr, Tm), Lovisa (R.), Hogland (Ss); Kuhmois (Eg); Piblajavesi ‘(S.), Nyslott (C.), Nilsia (K.), 63°: ; Karelska niiset (Ag), Kexholm (Tm), Salmis (S.). —- Storre delen af Europa (icke i Frank- rike, Spanien och Italien), Mindre Asien.
1) De synas mig utgéra blott en varietet uf foregiende.
8 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
4. phyllochroma Wesm. -- M’/L. 205, 10, T. XI, f. 4 a. Wallengr. 16, 3. Rost. 104.
I ostligare delarna af sédra Finland: Karislojo (S.), Helsingfors (Nr, Tm), Lovisa (R.); Tammerfors (Ll); Jaakima (S.); Petrosavodsk (Gr), 62°. — Norra o. mellersta Europa; Sibirien.
5. dasyptera M’L., Bull. Soc. Nat. Mosc. 1872, N:o 3, p. 193. Chr. minima Kilj., Medd. F. et Fl. Fenn. VII, 154, sec. M’L.
Sillsynt; endast funnen i dstra Finland: Sakkola (Nr), Parik- kala, Jaakima, Kirjavalaks (S.); Nyslott (C.), Kuopio (Lr), 63°. — For resten blott i sddra Ryssland och vid Samarkand.
6. ventralis Curt. — M’L. 203, 8. Wallengr. 18, 5d. Rost. 103.
}j sillsynt i sédra Finland: Aland (R.); Pargas (R.); Karislojo (S.), Helsingfors (Nr, Tm); Kirjavalaks, Parikkala, Salmis (S,); Nyslott C: ); Orihvesi (S.), 62° 30’. — Europa (utom Spanien), sddra Sibirien.
7. septempunctata Wesm. — M’L. 201,6. Wallengr. 19, 8. Rost. 103.
Sallsynt i vastligare delen af sédra Finland: Pargas (R.); Karis- lojo (S.), Kyrkslatt (R.), Esbo (En), Helsingfors (Nr); Tammerfors (LI), 61° 30’. — Europa ie Spanien, Medelhafséarna och Grekland), Sibirien.
Hos tva exemplar fran Pargas (var. inpunctata mihi) saknar hufvudet alla flickar. Syggnaden af férsta antennleden, pronoti brunaktiga kantband och vingnervernas farg utvisa dock att exemplaren tillhéra denna art. Afven Wallengren nimner att hufvudets teckningar stundom kunna saknas.
8. vittata Wesm. — M’L. 198, 2. Wallengr., 21, 10. Rost, 104.
Tamligen sallsynt: Pargas (R.); Karislojo (S.), Helsinge (P.); Rautus, Kirjavalaks (S.); Petrosavodsk (Gr); vid Konda floden invid polcirkeln (S.). — Nerra o. mellersta Europa, Sibirien.
9. vulgaris Schneid. L: 200, 5. Wallengr. 22, 14. Rost. 105.
Allman, traffas afven stundom om vintern 1 bouingsrum: Aland (R,); Pargas (R.), Kusté (Lm), Yline (S.); Karislojo (8), Vichtis (K.), Helsinge (P.), Helsingfors (S.): Kuopio (Lr); Gamla Karleby (H.), 64°.
-— Europa (utom Spanien O. Sasdievent) Madeira, Mindre Asien, Turkestan.
Hos flertalet exemplar dro tvirnerverna i costalfailtet titt invid sub- costan och tvarnerverna i radialfaltet invid radialgrenen smalt svarta, par tvirnerver vid vingbasen svartaktiga samt kinder och sidorna af clypeus teck- nade med en svart linie, sisom det uppgifves fér Chr. microcephala Br. (Wal- lengr. 24, Rost, 105). Tillhéra dessa exemplar virkligen den af Brauer
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica XI, nto 8. sy)
uppstillde, mig in natura obekanta arten, torde denna vara blott en foga ut- mirkt varietet af Chr. vulgaris, Denna isikt betriffande microcephala delas aifven af Me Lachlan (Journ. Linn. Soc. p. 164.).
Sisyra Burm.
10. fuscata F.— M’L. 167, 1. Wallengr. 26, 1. Rost. 106.
Allmiin p& trid och buskar, isynnerhet vid striinder: Pargas (R.), Lemo (I.); Ylane (S.); Kyrkslatt (R.), Lojo (S.), Helsinge (P.); Hollola, Teisko (S.); Kuhmois (Eg): Karelska niiset (Ag); Salmis (S.), Kivinebb (S.), Eno (Wdt); Ryska Karelen, W ojatsch ‘S.); Imola (R.), Jakob- stad (S.); Muonio (S.), 68°, — Norra och mellersta Europa.
Psectra Hag.
i, ~ diptera Burm) WL 470, 1° TIX). >. Wallengr. bt. Rost. 107.
Saillsynt bland gras i sydligaste Finland: Pargas (R.); Karislojo (S.); Walamo (Nr.). — Sverge, Engl., Holl. Ty skl., Ryssl., Italien: Sibirien; Nordamerika.
Sirskildt anmirkningsvirdt Ar. ett litet hanexemplar, fran Pargas, af endast 25/, mm, lingd.
Micromus Ramb.
12. aphidivorus Schr. — M’L. 172, 2. Wallengr. 49, 2. Rost. 107.
Kj sillsynt: Pargas (R.), Uskela (P.); S:t Bertils (R.), Yline (S.); Helsinge ey Helsingfors (Nr), Lovisa (R.), Kuhmois (Eg), Kangas- niemi (Sn): Nyslott (C. ), Polvijirvi (Gk); Karelska niset (Ag), Mohla, Parikkala, Ruskeala, Jaakima (S.); Petrosavodsk (Gr); Imola (R.); Ko- nosero (Lr), vid onde floden invid polcirkeln (Sn). — Europa (utom Spanien, Corsica o. Sardinien), Ostsibirien.
13. paganus L. — M’L., 173, 3, T. IX, f.4. Wallengr. 48, li Rosta L0%
Tamligen allman: Aland, Sund (R.); Pargas (R.); Tavastland (Hjelt); Ilomants (Gk); Imola (R.), 63°, — Norra o. mellersta Europa.
10 O.M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
Megalomus Ramb.
14. hirtus L. — M’L. 189, 1. Wallengr. 36, 2 (Hemerobius). Rost. 108.
Tamligen siallsynt: Aland (E. R.), Degerby (R.); Pargas (R.): Yline (S.); Karislojo (S.), Helsinge (P.), Lovisa (R.), Nurmijarvi (*7/,,, St.); Keuru (En); Petrosavodsk (Gr), Jalguba (S.), 62°. — Europa (utom Spanien o. Sardinien), Mindre Asien, Mingrelien, Ostsibirien.
Drepanopteryx Burm.
15. phalaenoides L..— M’L. 190, 1. Wallengr. 33, 1. Rost. 108.
Sallsynt i sydligaste Finland, hufvudsakligen i ekskogar: Pargas pi Lenholmen (R., E. R.); Esbo, Helsingfors (S.). Skall enligt Zet- terstedt (Ins. Lapp, p. 1049) vara funnen i Ofvertorned (!?) af Portin, — Europa (utom Medelhafslinderna).
Hemerobius lL.
16. inconspicuus M'L. 177, 3, T. X, f. 2. — Rost. 110.
Sallsynt i barrskog: Pargas (R.); Karislojo (S.); Valamo d. 13 juli (Nr). — England, Frankrike, Sachsen.
17. nitidulus F. — M’L. 178, 4, T. X,f.3. Wallengr. 48, 8. Host. 0.
Ej sallsynt under sommarménaderna i barrskogar : Korpo (E. R.), Pargas (R.), S:t Karins (Pippingskéld); Karislojo (S.), Ingé (Nr), Helsinge (P.), Helsingfors (Tm), Lovisa (R.); Keuru (En); Jalguba (S.); Uleaborg (Nr); Muonio (S.), 68°. — Europa, (utom Spanien o. Medelhafséarna), Turkestan.
18. limbatellus Zett. — Wallengr. 43, 12. Rost. 111.
Endast ett exemplar fran Pargas (R.) synes med sikerhet tillhora denna art.
19. pini Steph. — M’L. 183, 9. Wallengr. 44, 15. Rost. 110.
Hiir och dir i barrskogar: Aland, Sottunga (R.); Pargas (R.): Karislojo (S.); Ladoga (Nordqvist); Tuovilanlaks (P.); Osterbotten (W). — Sverige, Engl., Tyskl., Osterr., Ung.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 8. 11
20. atrifrons M’L. 184, 10. Wallengr. 45, 15. Rost. 110.
Sallsynt: Aland, Sottunga (R.); Helsinge (P.); Gamla Karleby (H.); Ryska Lappmarken, Konosero (Egn), Nuortijaur (S.); Muonio (S.) 68°. — Sverige, England.
21. strigosus Zett. - Wallengr. 44, 14. Rost. 110. — H. limbatus Wesm. — ML. 182, 8, T. X, f. 7.
Tiimligen siillsynt i barr och léfskogar hela sommaren: F'dglé, Kokar (R.); Korpo, Pargas (R.); Helsinge, Helsingfors (P.); Kangas- niemi (Sn); Sotkamo; Uledborg (Nr), Pudasjiirvi (Brander), Kuusamo (Nr), Aavasaksa, Muonio (S.), 68°; Kantalaks (S.). — Stérre delen af Europa.
22. orotypus Wallengr. 41, 10. Rost. 111.
Ej sallsynt fran juni till september: Aland (R.); Korpo (E. R.), Pargas (R.); Helsinge (P.), Helsingfors (Nr, Tm), Lovisa (R.); Wiita- saari (Wdt); Sakkola (Nr), Eno (Wadt), Jalguba (S.), Solovetska 6arna (Egn); Uledborg (Nr); vid floden Konda (Sn) invid polcirkeln. Sverige, Tyskl., Turkestan.
93. humuli L. — M’L., 180, 6, T. X. f. 5. Wallengr. 41, 9. Post itt.
Allmiin bland triid och buskar: Aland, Sottunga, Koékar (R.); Korpo (E. R.), Pargas (R.); Ylaine (S.); Karislojo (S.), Helsingfors (Nr); Jockis (E. J. B.); Osterbotten (W.) — Eur, (utom Grekl., Span., Cors. o. Sard.), Madeira, Turkest., Sibir.
24. marginatus Steph. — M’L, 181, 7, T. X, f 6. Wal- beng rn 42,42. Rost. 111.
Ej sallsynt i Juni och Juli: Aland, Eckeré, Degerby (R.); Korpo (E. R.), Pargas, S:t Karins (R.), Uskela (P.); Yline (S.); Helsingfors (Nr); Kangasniemi (Sn); Ladoga-Karelen (Ag), Walkjarvi (S.), Sakkola (Nr); Hyrynsalmi; Petrosavodsk (Gr); Uleaborg (Nr), 65°; Sverige, Engl., Tyskl., Steierm., Ryssl.
25. subnebulosus Steph. — M’L., 185, 11, T. X, f 8. Wal- lengr. 36,3. Rost. 109.
Allman i juni och juli: Aland, Eckeré, Finnstrém, Féglé, Sot- tunga, Kékar (R.); Korpo (E. R.), Pargas (R.); Karislojo (S.); Kyrk- slitt (R.), Helsinge (P.), Helsingfors (Nr), Lovisa (R.); Rantasalmi (Vesterlund); Ladoga (Ag), Impilaks (Wdé); Petrosavodsk (Gr); Ulea- borg (Nr); Kantalaks (S.), 67°, Lumjavr (P.) — Sverige, Engl., Tyskl.: Turkest., Sibir.
96. nervosus L. — M’M., 187, 12, T. X, f. 9. Wallengr. hoe Se ey te.
Allmén i juni och juli: Aland; Pargas (R.); Karislojo (S.); Hel- singfors (Nr) i oktober; Padasjoki (Eg); Petrosavodsk (Gr); Enontekis (P.), 68° 30’. — Norra o. mell. Eur.; Madeira, Sibirien.
12. O. M. Reuter, Forteckning och beskritning é6fver Finlands Neuropterer.
27. concinnus Steph. — M’L., 188, 13, T. X, f. 10 Wal- lengr. 35, 1. Rost. 109.
Sillsynt i juli och augusti: Aland, Féglo (R.); Pargas (R.); Helsingfors (Tm, Nr); Karelen (Ch.); Ctethistion (W.), 1 TE (Nr), 66°, — Europa (utom i mediterranska omradet), Sibirien.
Var. qvadrifasciatus nov. var.:
A typo differt alis anticis vallide grisescenti-vitreis, ut in H. vebuloso, maculis marginum omnium fusco-griseis aliisque angula- tis circa strigas fuscas venarum nec non fasciis qvatuor transver- salibus subintegris, omnibus inter se aeqvaliter distantibus, prima per furcationem cubiti et originem sectoris secundae radii, ultima per venulas transversales apicales ducta; facie nigro-picea, nitida; thorace medio sordide ochraceo, lateribus piceo; abdomine in- fuseato. Long. alarum anticarum 10 mm.
Ett exemplar funnet i Kangasniemi af dr Sundman.
Raphidia L
28. notata F. - ML. 156, 1, T. VI, £3: Wallengr., OPS Ele S161 fh
Tamligen sallsynt i juni pch juli: Kusté (Lm), Uskela (E. J. 2 Ylane (S.); Karislojo, Sammatti (S.), Helsingfors (Nr); Padasjoki (Eg.); Osterbotten (Nr). — Norra o. mell. Europa, Italien.
29. ophiopsis L, Schum. -— Wallengr. 63, 3. — vost. 114
Sillsynt. Pargas (R.); Helsingfors (Tm); Padasjoki (Eg); Ryska Karelen (Gr). — Norra o. imell. Europa, Mingrelien.
30. xanthostigma Schumm. — WML. 157, 2, T. VIO, f 4. Wallengr. 64, 4. Rost. 114.
Allman isynnerhet i barrskogar under sommarmanaderna: Aland Degeré (I.); Pargas (R.), Uskela (E. J. B), Yline (S.); Ikalis (Berg- roth); Karislojo (S.), Esbo (E.), Helsinge (P.), Helsingfors (S.); Hol- lola (Hjelt), Padasjoki (Eg), Ruovesi, Teisko (8,), Jyvaskyla (Wdt); Kan- gaspiemi (Sn); Parikkala, Kexholm, Kirjavalaks (S.), Salmis (Wester- lund); Petrosavodsk (Gr), Gorki, Tiudie (S.); Karlé, Uleiborg (N.), 65°. — Europa (utom Spanien o. Medelhafséarna), Irkutsk.
Sialis Latr.
31. flavilatera L. — Kolbe, Stett. Ent. Zeit. ALI, p. 355. Si dutaria. MM! Lendd2y.hh TasMlbeiide. - Wiadbemer-2b8geh. Post L12:
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, XJ, n:o 6. 13
Allman vid sdtt vatten, triisk, 4ar, dammar och diken fran maj till medlet af juli; Pargas (R.), Uskela (E. J. B.); Helsinge (P.), Borga (Egn) Nurmijirvi (St.); Hollola (Hjelt), Padasjoki (Eg), Laukkas (Wdt), Jyviskyli (Wdt); Kangasniemi (Sn), Leppiivirta (Lm), Kuopio (P.), lisalmi (S.); Mohla, Jaakima (S.), Valamo (Ch.); Libelits (Gk), Eno, Nurmes (Envald), Kuhmois (Eg); Solovetska éarne (Lr); Gamia Kar- leby (H.), Kuusamo (S.), Kemitriisk (Egn), Sodankylé (Sn), Muonio (P.), Enontekis (S.); Konosero, Kaschkarantsa (Egn), Umba (Lr), Lumsjavr (P.), Voroninsk (P.), 68° 30’. Norra o. mell. Europa; Spanien; Sibirien.
32. fuliginosa Pict. — M’L. 152, 2, T. VIII, f. 2. Wal- feret: Oo, 2, LUOSt. tbo.
Sallsynt och hittills funnen endast pa Rysklappska halfon: Kola (Nyberg), Voroninsk (P.) 68° 30’. — Storre delen af Europa.
Det af Kiljander fran Enontekis anforda exemplaret tillhér fére- giende art.
Aleuropteryx Low.
33. lutea Wallengr. 55, 2 (Coniopteryx). Low. 81,1, T. 1 ft 13—15.
Sallsynt: Pargas (R.); Esbo krypande pa en bjérkstam d. 3 juli (En); Kuusamo (S.). — Sverige, Sibirien, Osterrike.
Coniopteryx Curt., Low.
34. aleurodiformis Steph. — M’L. 193, 3. LOw, 83, 1, T. ie ae
Sallsynt: Karislojo (S.). — Europa.
35. fuscipennis n. sp. Cum antennis, palpis et pedibus obscure fusca, tibiis paullo pallidioribus, abdomine flavo-ferrugineo, ipso apice infuscato; cum alis secreto farinoso albido tota desti- luta; capite nigro-fusco, nitido, clypeo et labro pubescentibus; anten- nis corpore brevioribus, albicanti-pubescentibus, articulis circiter 30 (2); alis sat obscure fusco-infumatis, posticis paullulum pallidioribus, venis omnibus fuscis, utringque hyalino-cinctis; alis anticis 2,3 mm. - longis, sectore radii cubitoque ante apicem biramosis, illa fere a medio radii exceunte, venula transversali areae subcostalis venulae transver- sali areae radialis propius quam apici radii sita, venula transversali areae radialis leviter obliqua radium ante furcationen ejus attin-
14. O, M. Reuter, Fdrteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
gente, venula transversali areae discoidalis a ramo inferiore fur- culae sectoris radialis excurrente et ipsum locum furcationis cubiti attingente, area postcubitali intermedia haud usque ad furcatio- nem cubiti extensa, vena exteriore eam terminante levisseme obli- qua e cubito sat longe ante furcationem ejus excurrente, area postcostali venulis duabus transversalibus, altera basali, altera ante medium instructa, area axillari sat lata, venula transversali fere in medio; alis posticis anticis paullo minoribus, venis ut in illis instructis, sed venula transversali areae radialis ipsum lo- cum fureationis cubiti attingente, venula transversali areae discoi- dalis ramulum superiorem furcae cubiti paullo pone basin attin- gente; tibiis sub-cylindricis. Long. corporis 1, 8 mm.
Sillsynt: ett enda exemplar fran Pargas (R.)
C. alewrodiforma Steph. dispositione venarum affinis, tamen optime distincta, etiam antennis, palpis pedibusque obscurioribus, tibiis sub-cylindricis medio vix ampliatis corporeque secreto fa- rinoso destituto, alis obscure fumatis, divergens.
36. lactea Wesm. — Low, 86, 3, T. I, f. 19. — Conzopte- ryx tineitformis M’L. 192, 2, T. XI, f. 2. Wallengr. 54, 1.
Férekommer antagligen Ofver hela landet, ehuru exemplar saknas
i finska samlingen. I Sverige fr den utbredd ainda upp till Lapp- marken, — Europa.
II. Synoptisk beskrifning af de finska arterna,
Ordn. Neuroptera Brauer.
Mundelar fria, bitande. Mandibler kraftiga. Maxiller med femledade palper. Labium med tva- till tre-ledade palper. An- tenner belagna iramfér eller mellan 6gonen, hos vara arter borst- eller parlsnéreformiga, sillan klubblika. Oceller finnas eller saknas. Prothorax fri och ofta starkt utvecklad. ben merendels fina. Tarser fem-ledade. Vingar fyra (sillan tva, da de bakre, sasom hos © af Psectra, aro rudimentiara), i hvilan takformigt tackande hvarandra, med liings- och tvaradror; langd nerverna enkla anda ut till vingranden eller dessférinnnn gaffellikt, ofta flere ganger dichotomiskt grenade. Bakvingar (hos vara arter) icke veckade. Vingrander och nerver hariga, utom hos Conzopterygidae, dar de, likasom hela kroppen oftast tackas af ett mjdligt sekret. For- vandlingen fullstindig. Nymfen af en del sliaikten (Chrysopa, Raphidia) fore utvecklingen af imago roérlig och fritt kring- krypande.
Nervidérgreningen i vingarna spelar en stor rol i systematiskt hiinseende. Liangdnerverna fro fdljande: fram-(eller ut-)kanten utgdres af costan eller nervus (vena) costalis, narmast innanfor ligger subcostan, n. subcostalis: faltet dememellan utgores al costalfaltet, hvilket, utom hos Conzopterygidae. upptages af tal- rika tvarnerver. Harefter fdlja i ordning {6ljande langsnerver, hvika bist uppsdkas vid vingbasen, radius, n. radzalis, cubi- tus, n. cubitalis, hvars basaldel ofta smyger sig tatt intill radius, postcostan, n. postcostalis, samt pa vingens innersta flik axil- larnerven och analnerven. Mellan subcostan och radius ligger det smala subcostalfaltet, som saknar eller har blott fa tviirnerver. Radius utsander ofta en eller flere sektorer och
16 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
mellan dessa och stammen ligger radialfiailtet eller forsta, andra o. s. v. radialfiilten, raknade fran vingbasen. Mellan radius och cubitus befinner sig diskfaltet. Cubitus fOrgrenar sig ofta i tva gaffelskiinklar, hvilka innesluta cubitaifaltet. Faltet mellan cubitus eller dess bakre skiankel och postcostan ar postcubi- talfailtet. Postcostan utsiinder ej sillan till inre vingranden flere sektorer och filten mellan dessa benimnas da forsta, andra, tredje o. s. v. postcostalfalten, Alla dessa nervers sektorer kunna ytterligare dichotomiskt férgrenas. Mellan langdnerverna och mel- lan deras fOrgreningar finnas ett storre eller mindre antal tvar- nerver, hvilka, da de sta i vissa rader, fa benaimningen trapp- stegsnerver. Ocksa axillar- och analnerverna utsanda ofta grenar. 7
Ofversikt af familjerna. 1. (2.). Antenner utat klubb- eller knappformiga. Tarsleder lik- formiga.
1. Myrmeleontidae Latr.
(1.). Antenner parlbandslika eller utat afsmalnande.
(6.). Alla tarsleder likformiga.
(5.). Vingar med talrika tvarnerver, af hvilka en rad finnes i costalfaltet pa framvingarna.
2, Hemerobiidae Brauer.
wr
5. (4). Vingar med fa tvarnerner: ingen rad tvarnerver 1 co- stalfaltet.
4, Coniopterygidae M Lachl. 6. (3.). Tredje och fjarde tarslederna hos vara arter hjartfor- migt utvidgade eller tvalappiga. >», Sialidae Brauer. Fam. 1. Myrmeleontidae Latr.
Ett enda slaikte representeradt i var fauna. Hufvud trans- verselt. Antenner korta, 6gon odelade. Framtibiernes sporrar raka.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 8. 17
sa langa som foérsta tarsal-leden, Vingar med talrika tvarnerver och langstriickta celler vid vingspetsen; subcostalfaltet utom tviar- nerven, smalt, slutet vid pterostigma.
Myrmeleon L.
En enda art med oflickade vingar samt svart och hvit-brokiga vingnerver, pterostigma mjélkhvitt, kropp svart, hufvud och thorax guiflackiga, abdominalsegmentens bakrand smalt gul, ben brun- gula, lar och skenben i spetsen samt tarserna helt och hallet bruna. Framvingarnas langd 34—39 mm.
formicarius |.
Fam. 2. Hemerobiidae Brauer,
Ofversikt af underfamilierna:
1. (2... Antenner borstformiga, fina, atminstone af kroppens langd. Maxillarpalpernas sista led cylindrisk, trubbig. Sub- costalnerven utlépande fri i vingspetsen, skildt fran radialner- ven. Costalfiltets tvarnerver enkla. Farg oftast gro6n.
1. Chrysopina Schneid.
(1.). Antenner parlbandslika med hariga leder, merendels kor- tare in kroppen. Maxillarpalpernas sista led cylindrisk, spetsig. 5. (4.). Framvingarnas subcostalnerv fore vingspetsen forenad med radialgrenen. Costalfaltets tvarnerver hos vart slikte enkla.
No
2, Osmylina Schneid.
4. (3.) Framvingarnas subcostalnerv och radialgrenen inda til spetsen atskilda. Costalfaltets tvarnerver grenade.
3. Hemerobiina Schneid.
Underf. 1. Chrysopina Schneid.
Ett enda slakte inom var fauna, med mer eller mindre run- dad (icke utskuren) 6fverliipp, subcosta och radius skilda fran hvarandra, talrika tviirnerver i vingarna.
O, M, Reuter, Férteckning och beskrifning Ofyer Finlands Neuropterer.
Chrysopa Leach.
(16.). Innersta tvaérnerven mellan radialsektorn och cubitus anticus traffar pa framvingarna denna senare innanf6r tredje cubitalcellen.
(15.). Pa pannan mellan antennerna en svart x-formig teck- ning eller en svart punkt, som ytterst sallan kan saknas (Chr. septempunctata var.), i sa fall aro costalfaltets tvarnerver helt och hallet svarta eller svartaktiga och fOrsta antennleden kort. (6). Pa pannan mellan antennerna en svart x-formig teck- ning, en flack pa kinderna och en pa Omse sidor om clypeus svarta. Prothorax med tva stora svarta flackar pa hvardera sidan. Messo- ohh metathorax svartflackiga pa sidorna. Vin- garnas langsnerver grona, tvarnerverna och radialsektorns forgreningar mot basen svarta. Klor vid basen utvidgade. (5). Hjassans bakrand bredt svart, formedels tvanne svarta langs- band sammanbunden med den x-formiga flacken mellan an- tennerna, hvilken pa sidorna omfattar dessas bas. Abdomen ofta bade ofvan och undertill svart. Fv. 1. 12—15 mm.
¥.'peria L.*),
(4.). Hjasskanten smalare svart, ofvanfor antennernas bas tva kortare svarta fria langdstreck, den x-formiga flacken endast nedtill utbredd at sidorna kring antennernas bas, upptill icke gaende utdfver hjissans langdstreck. Abdomen blott undertill svart. (Synes mig vara blott en varietet af fOregaende). Fv. 1. 14—15 mm.
var. ? Walkert Brauer.
(3.). Pa pannan mellan antennerna en svart punkt. *)
(12). Andra antennleden helt och hallet eller atminstone del- vis svart eller svartringad. Vingar kortare, bredare och trub- bigare, an hos 6friga arter, kanterna med langa svarta cilier.
1) | sédra Sveriges barrskogar finnes en nirstiende art, Chr. dorsalis o 5 ?
3urm., som har subcostalnerven svart och klorna enkla. Den kan mdjligen antriffas afven hos oss.
*) Denna kan saknas hos Chr. septempunctata.
10.
tf:
12. 13.
Acta Societatis pro Fauna et Flora lennica, 1X, nw 8. 1
(9.). Klor utvidgade vid basen. Hyjassans bakkant bagformigt svart, stundom blott med tva svarta flackar. Tva eller fyra flackar ofvanfOr antennerna, en mellan dessas bas, ofta iifven insidan af fOrsta antennleden, vidare ett streck under antenn- gropen, en flick pa kinden och en pa Omse sidor om clypeus svarta. Thorax svartborstig, med svarta punkter, pronotum baktill med tva intryckta svarta tvarlinier. Vingarnas langd- nerver gréna, en och annan nere vid basen svart, tvirner- verna i costalfaltet vid subcostalnerven, i radialfaltet vid ra- dius svarta. Fy. |. 1O—15 mm.
2. abbreviata Curt.
(8.) Klor enkla. Hjiissans bakkant grén. Pronotum svart- borstig, meso- och metanota gulhariga.
(11.). Tva punkter ofvanf6r antennerna, en mellan deras bas, en under hvardera antenngropen, en pa kinden och en pa Omse sidor om clypeus, ofta afven en bakom hvartdera 6gat svarta. Thorax med sma svartbruna flickar. Kindernas langsnerver grona, en och annan vid basen svart, tvarner- verna sasom hos foreg. Fv. |. 10—12 mm.
3. phyllochroma Wesm.
(10.) Hufvudet med endast en punkt mellan antennerna, en pa kinderna och en linie pa hvardera sidan af clypeus svarta. Pronotum med svartaktig flack i framhdrnen. Vingarnas langd- och tvarnerver grona. Fy. |. 9-91'/, mm.
4. dasyptera M’Lachl.
(7.). Andra antennleden likfargad med de Ofriga, grén.
(14.). Framvingarnas costalnerv med en svart punkt vid ba- sen, tvarnerverna 1 costalfaltet svarta, men vid sjalfva costal- nerven grona, trappstegsnerverna svarta, Ofriga tvairnerver blott vid andarna svarta. Hufvud med ett streck mellan an- tennerna, en flack pa kinderna, en linie pa hvardera sidan af clypeus svarta; stundom tva svartaktiga punkter ofvanom antennerna. Pro- och mesonotum med hvardera tva svarta diskpunkter. Pronotum kort svartborstig, mesonotum kort
20
14.
Chr.
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
gulborstig. Vingar aflanga med korta svarta randcilier. Bu- ken svart. Klor i basen utvidgade. Fv. 1. 12—15 mm.
5. ventralis Curt. ’).
(13.). Framvingarnas costalnerv utan svart basalpunkt, en- fargad. En flack mellan antennerna, en under hvardera antenngrepen, en pa kinderna och en pa hvardera sidan af clypeus svarta. Pro- och meso-notum kort svartborstiga, pronotum med en rostbrun langdstrimma pa hvardera sidan. Framvingar med costalfaltets tvarnerver och oftast afven trappstegsnerverna svarta, stundom dro afven de flesta Ofriga tvirnerver till stérsta delen svarta; costans randcilier korta. Klor vid basen utvidgade. Fv. 1. 17—20 mm. — Stundom saknas hos bleka exemplar (var. 7mpunctata mihi) alla flac- kar pa hufvudet och vingarnas tvarnerver aro blott otydligt svartaktiga, men dessa skiljas dock latt fran Chr. vittata, som de for Ofrigt mest likna, genom den korta forsta antennleden och de brunaktiga sidobanden pa pronotum.
6. septempunctata Wesm.
(2.). Enfargadt blekgrén, hufvud utan flackar. Thorax kort och sparsamt blekluden med gulaktigt langdstreck, som strac- ker sig &afven utefter abdomen. Vingrandernas cilier fina, ljusa. Costalfaltets tvarnerver i vingens basaldel pa midten svarta eller svartaktiga, likasom afven de inre af radialfal- faltets tvirnerver, afvenledes nagra nerver vid vingens bas svarta; stundom niastan alla nerver grénaktiga. Klor utvid- gade vid basen. Forsta antennleden Jang. Fv. |. 18—24 mm.
7. vittata Wesm.*).
') IT Sverige férekommer ainda upp till Stockholm en narstaende art, prasina Burm. (aspersa Wesm.), skild genom enfargadt grén abdomen
samt framvingarnas tvirnerver, hvilka (likasom afven radialsektorns forgre- ningar) i costal och radialfalten ro vid bada andarna svarta, men i midten gréna; Ofriga tvairnerver alldeles svarta.
nom
2) Chr. flava Scop., som ir funnen i mellersta Sverige, skiljer sig ge- den i framvingarnas férsta tredjedel bredt framdragna costalranden samt
genom vid bida eller ena dndan svarta tvirnerver; tvirnerverna i costalfaltet
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 21
16. (1.). Innersta tvérnerven mellan radialsektorn och cubitus anticus traffar pa framvingarna denna senare utanfor tredje cubitalcellen. Grisgrén eller siillan kéttfargad med ett gult band lings thorax och abdomen. Kinderna under 6gonen och clypeus pa hvardera sidan med en brun eller svart linie. Alla vingnerver gréna, ofta fro tvarnerverna i costalfaltet tatt invid subcostan och de i radialfaltet invid radialgrenen smalt svartgra, likasom afven par tvarnerver vid vingbasen. Vinkanternas cilier bleka. Klor vid basen utvidgade. Fv. |. 12—14. mm.
8. vulgaris Schneid.
Underf. 2, Osmylina Schneid.
Hos oss finnes af denna underfamilj blott ett slakte, som karakteriseras genom saknaden af oceller samt enkla tvarnerver i framvingarnas costalfalt och for 6frigt blott fa tvarnerver. Costa och subcosta vid basen parallela. Subcostalfaltet bredt, utan tvar- nerv. Blott en radialsektor med tva till tre grenade grenar.
Sisyra Burm.
1. Vingar glainsande enfargadt bruna med morkare adror. Brun- svart, glansande. Antenner helt och hallet svarta. Ben brun- gula. Fv. 1. 5—6 3/, mm.
1. fuscata F.').
Underf 3. Hemerobiina Schoneid.
1. (4). Férsta tvarnerven i framvingarnas costalfalt rat, utlbpande i costalnerven, men icke tillbakaldpande till vingroten.
iro hos oi faltets afsmalnade del starkt tilltjocknade. Chr. alba L., tagen iinda uppe vid Stockholm, liknar afven till fargen vittata, men ir mycket mindre samt har tviirnerverna i costal- och radialfilten alldeles svyarta och vid basen mycket bredt costalfilt.
1) S. terminalis Curt., funnen ifven i Sverige, har antennerna mot spetsen hvitgula.
ave ew .
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning éfver Finlands Neuropterer.
(5.). Blott en radialsektor pa framvingarna, hvilkens fre gren Oper parallelt med radius. Costalfaltets tvairnerver typiskt enkla. Bakvingar hos hanen starkt forkrympta eller inga. Subcostalfaltet med nagra tvarnerver.
1. Psectra Hagen.
(2.) En (hos vara arter tre) till sju radialsektorer pa fram- vingarna. Costalfailtets tviirnerver typiskt grenade. Costa och subcosta vid basen parallela, diarefter divergerande. Bada kOnens vingar utvecklade.
2. Micromus Ramb.
(1.). Forsta tvarnerven i framvingarnas costalfalt tillbakal6- pande till vingroten samt bildande en cell, utsindande flere grenar till costalnerven.
(8.). Framre grenen af cubitus vid basen bildande en enkel gaffel. Radialsektorerna tva till sju. Costalfiiltets tviirnerver fria, ej sinemellan fOrenade genom tvarnerver. Framvingarnas utkant hel.
(7.). Framvingarnas radialsektorer tva till fyra. Blott en tvar- nerv vid basen af subcostalfaltet.
3. Hemerobius L
(6.) Framvingarnas radialsektorer sex till sju. Flere tviirnerver vid basen af subcostalfaltet. Costalfaltet mycket bredt.
4. Megalomus Ramb.
(5.). Framre grenen af cubitus vid basen flerfaldt grenig. Radialsektorerna atta eller flere. Costalfaltet utomordentligt bredt, dess tvirnerver sinsemellan férenade genom andra tvarnerver. Bakre dorsalnerven utlépande med talrika grenar i vingens inkant. (Framvingarnas utkant hos var art bag- formigt utskuren).
5. Drepanopteryx Burm.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 8. 23
Psectra Hag.
Framyingar blekt gulbruna eller r6dbruna med bruna flackar och bredt svartbruna trappstegsnerver. Antenner och kropp svartbruna. Ben blekgula. Fv. |. o 2%/,-3'/., 2 3°/, mm.
1. diptera Burm.
Micromus Ramb.
(2.). Vingar brungula, de framre med tva till tre snedgaende morkbruna tvarlinier och moérkbruna flackar i inkanten samt i disken nitformiga flackar; fyra radialsektorer. Bakvingar oflackade. Kropp moérkt rédbrun. Antenner brungula. Fv. |. 4-6 mm. — Ett litet ex. (fran Ylane) har framvingarna blott 4 mm. langa och alla tvarnerverna i costalfaltets apicalhalft enkla.
1. aphidivorus Schrank’
(1.) Vingar blekgula med hvitaktiga, sparsamt blekbrunt strec- kade adror och tva snedgaende bruna tvarlinier, som skaras af tre andra langsgaende och i vingkanten utlopande, mer eller mindre tydliga linier; fem till sju radialsektorer. bBak- vingar oflackade. Kropp brunaktigt gul, pronotum pa sidorna brun. Antenner blekgula. Fv. |. 9—12 mm.
2. paganus Vill.
Hemerobius L.
(2.) Vingar enfargade, likmassigt rékbruna, nerver bruna, oflackade. Costalfiiltet smalt. Fyra trappstegsnerver i den yttre och fem i den inre raden samt tre vid basen; oftast (men icke alltid: ett ex. fran Pargas) finnes i vingens forsta tredjedel mellan forsta radialsektorn och framre grenen al cu- bitus en tviirnerv; andra postcostalcellen 6ppen. Hufvud och thorax brunsvarta, gliinsande. Fv. |. 6'/; mm.
1. inconspicuus M’Lach].
Or
o>
~)
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning é6fver Finlands Neuropterer.
(1.) Vingnerverna punkterade eller streckade med brunt eller svart.
(18). Mellan f6rsta radial-sektorn och framre grenen af cu- bitus finnes pa framvingarna antingen ingen tvarnerv eller ock utgar denna tiatt intill forsta radialsektorns ursprung; ofta ar den diremot belagen langre bakut mellan radial- och cubital- stammarna; postcubitalfaltets fortrangning nara basen af bakre (undre) cubitalgrenen mycket (stundom nastan tre ganger) smalare in cubitalfaltet; radialsektorerna typiskt tre. Bak- vingarnas radius med tva sektorer, vid basen sammanbundna med en snedgaende nerv, som inmynnar kort efter andra sektorns ursprung.
(5.) Framvingarnas forsta postcostalfalt med blott en tvar- nerv, beliigen ungefir vid dess forsta tredjedel; andra post- costalfaltet Sppet; Framvingarna brungula, enfargade, endast nerverna titt brunpunkterade, trappstegsnerverna sex till sju i hvardera raden (dock finnas exemplar med blott tre till fyra i den yttre och fem i den inre raden). Gulbrun eller rost- brun, ansiktet hos iildre exemplar rédbrunt eller svartbrunt, glansande. Fv. |. 61/,—8 mm.
2. niditulus I’. ')
(4.) F6rsta postcostalfaltet med en tvarnerv ungefar vid forsta tredjedelen och en annan fore spetsen. Andra postcostalfaltct slutet genom en tvarnerv.
(11.). Framvingarna med tviarnerven mellan radius och cubi- tus utgaende fran eller nara till forsta radialsektorns ursprung och mynnande i eller i narheten af dfre cubitalgrenens urs- prung; andra tvarnerven, vid postcubitalfaltets fortrangning, likasom ffven ofta alla eller en del trappstegsnerver, omgil- ven af en svartbrun flack. Thorax gul, pa sidorna brun. (8.). Framvingar aflangt ovala, brungulaktiga med mérkare bred ofliackad ryggkant och utkant; disken utg6éres af en ge- nomskinlig spegelflack, dar endast trappsteggsnerverna aro brun-
1) En nirstiende art ir H. micans Ol., funnen i Sverige. Kroppen,
pannan och munskdélden iro gula, thorax pa sidorna rédbrun, framvingarna ble- kare, trappstegsnerverna i yttre raden 7—8, i inre 6. Férvaxlas latt med nyss kliickta exemplar af ofvanstaende.
Acta Societatis pro Fauna et Flara Fennica, IX, mo 8. 25
skuggade; nerver brunstreckade, i costalfaltet och i det mor- kare briimet fint brunpunkterade; en svartbrun flack vid an- dra tviirnerven i postcubitalfaltet och en annan vid cubiti forgrening. Thorax gul, pa sidorna brun. Ansiktet ockra- gult. Fv. 1. 8 mm.
3. limbatellus Zett.
x. (7.). Framvingar jiimforelsevis korta och breda, brungulaktiga med bruna band eller flackar.
9. (10). Framyvingar med morkare bred oflackad ryggkant och utkant, isynnerhet tydlig vid genomfallande ljus, disken ul- gdéres af en genomkinlig spegelflack, sasom hos foreg., men har oftast brunaktiga skuggor kring nervernas bruna streck och tva modrkbruna bagiga tvarband Ofver trappstegsnerverna, af hvilka det bakre ofta dr upplést i flackar. Hufvud och thorax brungula, thorax pa sidorna brun, stundom i midten niistan ockragul; pannan stundom morkbrun, glansande. Fy. |. 5—71/. mm.
4, pini Steph.
10, (9.). Framyingar blekt, gulaktiga eller blekgra utan morkare brim i rygg- och utkanterna, for 6frigt tecknade sasom hos foregaende art, men de svartbruna tvarbanden utmed trapp- stegsnerverna oftast upplésta i fristaende flackar, hvaremot flackarna kring langdnervernas streck ofta afven i disken skarpare markerade, svartbruna. Blekare brungul, sidokan- terna af thorax bredt svartbruna, ansiktet glanmsande svart- brunt eller svart, abdomen svartbrun. Fv. |. 5—71/, mm.
5. atrifrons M’Lachl.’).
11. (6.). Framvingarna med ingen tvaérnerv mellan radius och cubitus eller ock med en sadan utgaende typiskt langt bakom forsta radialsektorns ursprung mellan radii och cubiti stammar.
1) Dessa tv arter sti hvarandra ytterst niira och synas mig moéjligen vara blott varieteter af en och samma.
12.
14.
16.
ik ¢
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
(13.). Framvingarna brungulaktiga med morkare bredt ofliac- kadt bram i rygg och utkanten, disken ofta glasklar med mer eller mindre talrika brungula eller gulbruna flackar eller band, ingen morkare flack kring postcubitalfaltets andra tvirnerv; nerverna fint brunpunkterade eller streckade, trapp- stegsnerverna brunskuggade, typiskt sex till sju i den yttre, sex i den inre raden. Thorax enfirgadt réddbrun eller svartbrun. Fv. |. 6+4/,—8!/, mm.
6. strigosus Zett.
(12.). Framvingarna vattenklara eller graaktiga utan morkare bram i de oftast mer eller mindre flackade rygg och ut- kanterna.
(17.). Framvingarna ovala, likformigt afsmalnande mot spetsen, deras costalfalt vid basen smaningom utvidgadt och i costalranden mattligt afrundadt, vid bakkanten af basalcel- len f6ga eller hégst halfannan gang bredare an diskfaltet vid forsta radialsektorns ursprung; tvaérnerven vid _ postcubital faltets fortriingning omgifven af en svartbrun flack.
(16.). Framvingarna mer eller mindre graaktiga med brun- gra molnflackar i ryggkanten, kring trappstegsnerverna och ofta afven kring de tatt staende bruna nervstrecken. bak- vingarna blekare, stundom med morkare bram. Antennerna gula med matta morkare ringar. Brungul, abdomen mork- brun, thorax med breda svartbruna sidor, i midten blekare gul eller ej sillan helt och hallet brunaktig. Fv. ].7—9'/, mm.
7. orotypus W allengr.
(15.) Framvingar glasklara, hvitaktiga, niaistan farglésa, med gra flackar i spetsen och ryggkanten, nerverna tamligen glest streckade. Svafvelgul, thorax ofvan pa sidorna morkbrun. Antenner blekgula. Fv. |. 6 ?/,—8 mm.
S. humuli Linn.
(14.).. Framvingar breda, i ryggkanten bakom midten plots- ligt snedt afsmalnande, costalfaltet bredt, vid basen starkt utvidgadt och i costalranden starkt bagb6jdt, vid basalcellens
18.
19:
20.
21.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 8. 27
bakkant atminstone dubbelt bredare iin diskfaltet vid fOrsta radialsektorns ursprung; vattenklara eller med gul anstryk- ning, utan teckningar eller med graaktiga flackar kring trappstegsnerverna och lefverbruna flackar i ryggkanten: ner- ver med glesa streck. Antenner blekgula. Kropp gul, thorax med brunaktiga sidor. Fv. |. 8'/,—10'/, mm.
9. marginatus Steph.
(3.). Framvingarna med en tvarnerv mellan férsta radialsek- torn och cubiti 6fre gren, utgaende langt ifran radialsektorns ursprung; en stérre och moérkare brun flack kring postcubi- talfaltets sista tviirnerv, men ingen sadan kring tvarnerven vid postcubitalfiltets fortringning nara bakre (undre) cubi- talgrenens bas, detta falt hirstaédes ungefar lika bredt som cubitalfaltet eller foga smalare an detta.
(22.). Framvingarna langstrackta, deras radialsektorer ty- piskt tre, sillan fyra; blekgra med bruna_ molnflackar. Bakvingarnas radius med en enda sektor, hvilken kort eiter sitt ursprung och fre sin forgrening sander en liten ater- gaende nerv till stammen. Thorax i midten gul med en fin svart midtellinie, pa sidorna svartbrun. Ansiktet beckbrunt.
(21.). Framvingarnas andra postcostalfalt slutet genom en tvirnerv. Hanens analbihang breda, bandlika, nedtill tvar- huggna och fran inkanten fortsatta i en starkt krokt, smart, i spetsen pa yttre sidan med en kort hulling forsedd tage. Fy. |. 71/.—9 mm.
10. subnebulosus Steph.
(20.). Framvingarnas undre postcostalfalt Oppet, utan tvar- nerv. Hanens analbihang langa, nagot cylindriska, jamnt och likformigt béjda, afsmalnande mot den trubbiga spetsen, hela utkanten jamn och slat. Fv. 1. 7'/.—9 mm.
11. nervosus Fabr.
(19.). Framvingar med typiskt fyra, nagon gang fem radial- sektorer; forsta postcostalfaltet med tva, andra med en tvar-
Ww 18 2)
~~ .
O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning Ofver Finlands Neuropterer.
nerv; costalfaltet starkt utvidgadt med fran basen starkt bag- béjd costa, vid bakre andan af basalcellen dubbelt bredare ain diskfaltet. Bakvingarnas radius med en enda sektor, hvilken ungefar i midten mellan sin fOrsta och andra utgre- ning sander en liten aterl6pande nerv till stammen. (24.). Framvingar ockragula eller brungula med mérkare in- fattning kring trappstegsnerverna och sma flackar lings ut- kant och inkant, dessutom ofta vinkelbéjda skuggningar kring nervstrecken. Kropp enfargadt ockragul eller brungul, stun- dom med sidorna af thorax och ansiktet svartbruna. Fv. |. 81/,—12 mm.
12. concinnus Steph.
(23.). Framyingar blekgra, sasom hos AH. nervosus, med brungra flickar langs alla rander och vinkelbéjda sadana kring nervstrecken samt fyra nastan oafbrutna brungra tvar- band pa lika afstand fran hvarandra, det forsta lopande 6f- ver cubiti forgrening och andra radialsektorns ursprung, det sista Ofver den yttre raden trappstegsnerver. Ansiktet beck- brunt. Thorax i midten gulaktig, pa sidorna beckbrun. Abdomen brunaktig. Fv. |. 10 mm.
id. var. quadrifasciatus nov.
Megalomus Ramb.
Framvingar korta, mycket breda, rundade, blekt gulbruna eller blekt gra med svartbrunt streckade nerver, bruna fliac- kar kring nervstrecken och i kanterna samt tva bruna tvar- band Ofver trappstegsnerverna; en hvitaktig trekantig flack i midten af ryggkanten. Bakvingar med bred grabrun bard. Kropp svartbrun. Fv. |. 8—81/, mm.
1. hirtus L.
Drepanopteryx Burm.
Framvingar brungula med matt, natformig brun vattring och i sista tredjedelen tvanne nagot slingrande bruna tviarlinier
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, no 8. 29
éfver trappstegsnerverna; emellan bada dessa ga en — tre langdstrimmor iinda ut till den tva ganger utskurna utkanten, den Ofverste af dem alldeles rak; utkanten hvit med spetsen och tva sma flickar brungula, ryggkanten i midten med ett hvitt tviirstreck. Kropp mérkt orkragul. Fv. |. 183—16'/, mm.
1. phalaenoides L.
Fam. 3. Sialidae Brauer.
Ofversikt af underfamiljerna:
(2.) Hufvud aflangt, baktill smalare, hos vara arter med tre oceller. Pronotum mycket langre 4n bred. Framvingarnas subcostalnerv f6renad med radialnerven forr 4n denna utloper i vingspetsen. Tredje tarsleden tvaflikig.
2. Raphidiina mihi. (1.). Hufvud transverselt, utan oceller. Pronotum bredare an langt, fyrsidigt. Framvingarnas subcostalnerv forenad med
radialnerven fOrran denna utlOper i vingspetsen. Fyjarde tars- leden hjartformig.
1. Sialina M’Lachl.
Underfam. 1. Raphidiina mihi.
Hit hor inom var fauna ett enda slakte med korta antenner,
glaslika vingar med tydligt pterostigma, hos hanen smartare, hos honan robustare abdomen, som hos denna ar forsedd med en lang agglaggningsslida. Hufvud med en nedtryckt langslinie pa hjassan. Kropp svart, abdomen gulflackig.
iP
Raphidia L.
(2.) Mellan radius och 6fre grenen af cubitus ligga i en tvar- rad efter hvarandra fyra langdceller, af hvilka den andra ofta trekantig. Pterostigma brunt med tva till tre stundom grenade
30
O. M. Reuter, Eérteckning och beskrifning Ofver Finlands Neuropterer.
tviirnerver, dess korta inre eller mindre (radial-)rand forenad med den under liggande cellen endast i dennas apical halft, costalranden utdragen mot spetsen langt utom ofvan namnda radialcell. Costalfaltets tvarnerver 11—15. Radius svart. Huf- vudet baktill timligen lindrigt afsmalnande emot halsen. Lar svartbruna, tibier och tarser brungula. Fv. 1. 9-—-121/, mm.
I. notata F.
(1.). Mellan radius och Ofre grenen af cubitus ligga i en tvar- rad efter hvarandra tre langdceller. Hufvudet (hos vara arter) starkare afsmalnande mot halsen *).
(4.). Pterostigma kort, brunt, med en, hogst sallan tva tvar- nerver, mycket kortare 4n den bakom liggande radialcellen, i radialranden fOrenadt med denna endast i dennas apicalhalit eller mellersta tredjedel, i costalranden foga skjutande utodfver ofvan namnda radialcell. Costalfaltets tvarnerver 9—12. Ra- dius och nerverna kring vingroten gulaktiga. Ben brungula, mellersta laren ofvantill bruna, baklaren svarta. Fv. 1.
10—11 mm. 2. ophiopsis L.
(3.). Pterostigma langstrackt, enfargadt blekgult med en, sal- lan tva tvarnerver, dess costalrand nastan lika lang som den bakom liggande radialranden, fOrenad med denna i storre delen af dess langd. Costalfaltets tvarnerver 6—10. Nastan hela costalnerven gul, radius svart, vid basen gul. ben brungula, mellersta Jaren baktill, baklaren nistan helt och hallet svarta.
Fy. 1. 8—10 mm. 3. xanthostigma Schum.
Underf. 2. Sialina M Lachl.
Ocksa af denna familj ega vi blott ett slikte. Kropp robust,
svart. Antenner 1/; kortare fin framvingarna. Hufvudet med flere
1) Rh. laticeps Wallengr., som tagits i Sverige iinda vid Stockholm,
har hufvudet finda till halsen timligen jimnbredt, bakat afrundadt, pterostig- mas costalrand skjutande utit lingt utéfver den bakomliggande radialcellens spets, radius svart, liknar for dfrigt ophiopsis.
Acta Societatis pro Fauna et Ilora Fennica, IX, n:o 8. 31
sma sliita, gulaktiga flackar. Vingar rékiga, de bakre vid basen bredare 4n de friimre, nerverna grofva, talrika tvarnerver.
Sialis Latr.
1. (2.). Vingarna blekare brunrokiga, nerver svarta, men costal- nerven mot basen brun eller brungul. Tvarnerven i framvin- garnas subcostalfalt (hvilken stundom kan saknas) traffar ra- dialnerven narmare basen af den under (eller innanf6r) samma_ nerv liggande forsta radialcellen. Analsegmentets bukvalvel hos hanen lang, bred, i &ndan tvar eller trubbigt afrundad. Fv. 1. o% 9-12, 2 15—16 mm.
1. flavilatera L.
2. (1.) Vingarna morkare rokiga, afven costalnerven svart. Tvar- nerven i framvingarnas subcostalfalt (hvilken stundom saknas) traffar radialnerven i midten eller narmare spetsen af den under samma nervy liggande forsta radialcellen. Analsegmen- tets bukvalvel hos hanen kort, triangular, nagot spetsig. Fv. Loo, 12) 2 165 mime
2. fuliginosa Pict.
Fam. Coniopterygidae.
]. (2.). Framvingarnas radialsektor odelad, cubitus emot spetsen delad i tre grenar, diskfaltet (mellan radialsektorn och cubi- tus) med tva tvarnerver. Bakvingarnas radialsektor utgaende nara till radii bas och, likasom cubitus, mot spetsen delad i tva grenar, sectorns andgaffel kortare, niistan likskanklig. Hul- vudet sedt fran ofvan foga smalare an thorax.
1. Aleuropteryx Low.
2. (1.) Framvingarnas radialsektor och cubitus mot spetsen de- lade i tva grenar, en enda tvarnerv i diskfiiltet (mellan dessa nerver eller deras angransande grenar). Bakvingarnas radial- sektor utgaende liangre bort fran basen, oftast i eller niira
yo
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning dfver Finlands Neuropterer.
midten, deras nervfOrgrening olika hos olika arter. Hufvudet sedt ofvanifran mycket smalare fn thorax.
2. Coniopteryx Curt., Low.
Aleuropteryx Low.
Hela kroppen tackt af ett hvitt mjdligt sekret. Antenner och ben gulaktiga eller brungula, antennerna mérkare mot spetsen, 26—27 ledade. Palper mérkgra. Den yttre tvarnerven mel- lan cubitus och férsta postcostan utgdende fran cubiti stam. Bakvingar nastan lika stora som framvingarna. Tibier niistan eylindriska. Fry. |. 2,8 -3 mm.
1. lutea Wallengr.
Coniopteryx Curt., Low.
(4.). Bakvingarna nagot mindre iin framvingarna, men nery- forgreningen densamma pa bada vingparen.
(3.). Den yttre tvarnerven mellan cubitus och forsta postco- stan utgaende snedt fran cubiti undre gaffelgren nara dess bas och niastan parallel med vingens utkant. Tvarnerven mellan radius och dess sektor triffar pa bada vingparen sek- torns Ofre gaffelskankel kort efter forgreningen. Brun, anten- ner, palper och ben mer eller mindre gulbruna, men hela kroppen tackt af ett hvitt eller hvitgratt mjdligt sekret. Tibier i midten spolformigt utvidgade. Antenner hos © 34- 36- ledade, hos 2 28—380-ledade. Fv]. 2,7—2,9 mm.
1. aleurodiformis Steph.
(2.). Den yttre tviirnerven mellan cubitus och férsta post- costan utgar pa bada vingparen fran cubiti stam ett godt stycke fore dess f6rgrening, nastan vinkelrat. Tvarnerven mel- lan radius och dess sektor traffar pa framvingarna sektorn ett stycke fore dess forgrening och pa bakvingarna sjilfva for- greningspunkten. Jiimte antenner, palper och ben moérkbrun,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 8. 33
abdomen brungul,i spetsen brun. Vingarna morkt brunrokiga, alla nerver ljust kantade. Hela kroppen jamte vingarna utan tecken till mjéllikt sekret. Tibierna foga bredare i midten. Antenner 30-ledade. Fvl. 2,3 mm.
2. fuscipennis n. sp.
4. (1.). De bada vingparens nervforgrening olika. Tvarnerven mellan cubitus och frimre postcostan utgar pa framvingarna nastan vinkelratt ett godt stycke fore gaffeln, ungefar i vingens midt fran cubiti stam. Bakvingar nagot mindre 4n framvin- garna, ingen tvarnery mellan radialsektorn oeh den enkla, ogrenade cubitus. Tvarnerven mellan cubitus och forsta post- costan vinkelrat. Gul eller brungul, mer eller mindre brun, antenner, palper och ben gula eller |jusbruna, men hela krop- pen jamte vingarna tiickt af ett hvitt mjollikt sekret. Anten- ner hos ~ och 2 25—26-ledade. Fvl. 2—2,5 mm.
3. lactea Wesm.?).
1) I sédra och mellersta Europa samt i England forekommer annu en
art, C. psociformis Curt., litt skild genom de korta och smala bakvingarna, hvilkas nervférgrening ir betydligt reducerad.
II. Dispositio nova
specierum fennicarum generis Hemerobius L.
(2.). Alae unicolores, aequaliter fusco-fumatae, venis fuscis, concoloribus, inpunctatis. Area costalis alarum anticarum angusta.
1. inconspicuus M’Lachl.
(1.). Alae anticae venis fusco- vel nigro-punctatis vel strigosis. (10.). Alae anticae vena radiali sectores typice tres emittente, area postcubitali prope basin rami inferioris venae cubitalis magis minusve fortiter constricta ibique area cubitali pleruamque multo angustiore. Alae posticae vena radiali sectores duas emittente, his basi venula obliqua in sectorem secundam mox supra ejus basin incidente conjunctis.
(5.). Alae anticae area prima postcostali solum venula unica transversali, circiter in triente prima posita instructa, area secunda postcostali aperta.
2. nitidulus F.
(4.). Alae anticae area prima postcostali venula transversali fere in tertia parte basali aliaque ante apicem instructa, area secunda postcostali ante apicem venula transversali occlusa. (7.). Alae anticae venula transversali inter venas radialem et cubitalem a basi vel prope basin sectoris primae radialis emissa, in vel prope basin rami superioris venae cubitalis currente; venula transversali in constrictione areae postcubita- lis macula nigropicea vel nigra cincta.
3. limbatellus Zett., 4. pini Steph; 5. atrifrons M’Lachl.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica XI, n:o 8. 35
7. (6.). Alae anticae inter venas radialem et cubitalem venula transversali nulla vel typice longe ante basin sectoris primae radialis inter scapos venarum radialis et cubitalis currente.
8. (9.). Alae anticae fulvescentes, marginibus dorsali et apicali limbo lato obscuriore immaculato; venula transversali in constrictione areae postcubitalis macula distincta reliqvis ob- scuriore destituta.
6. strigosus Zett.
9. (8.). Alae anticae vitreae vel grisescentes, magis minusve maculatae, sed limbo nullo immaculato obscuriore, maculis autem obscurioribus in limbis positis; venula transversali in constrictione areae postcubitalis macula vel puncto distinctiore obscuro ornata.
7, orotypus Wallengr., 8. humuli L., 9. marginatus Steph.
10. (3.). Alae anticae area postcubitali prope basin rami infe- rioris venae cubitalis parum vel leniter constricta ibique area cubitali haud vel parum angustiore, venula transversali in constrictione posita macula destituta, venula autem trans- versali ante apicem posita macula reliqvis obscuriore signata, venula transversali inter sectorem primum venae radialis et ramum superiorem venae cubitalis longe pone basin sectoris primae venae radialis emissa.
1]. (12.). Alae anticae vena radiali sectores typice tres emit- tente, nebulosae. Alae posticae vena radiali sectorem uni- cam emittente, hac sectore mox supra basin et ante originem rami primi venulam recurrentem in scapum emittente.
10. subnebulosus Steph., 11. nervosus F.
12. (11.) Alae anticae vena radiali sectores quatuor vel quinque emittente. Alae posticae vena radiali sectorem unicam emit- tente, hac sectore fere medio inter bases rami primi et secundi venulam recurrentem in scapum emittente.
12. concinnus Steph.
36 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer, Dispositio:
inconspicuus.
( nitidulus. limbatellus. pini. atrifrons.
strigosus.
| | orotypus. )) humulli. | marginatus. | subnebulosus.
\ nervosus. | concinnus.
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, no 9.
KINIGE BIOLOGISCHE BEOBACHTUNGEN
UBER
SMINTHURUS APICALIS peur
VON
K. M. LEVANDER.
(Vorgelegt am 8 April 1893).
o%sso—_———
HELSINGFORS, DRUCKEREI DER ACTIENGESELLSCHAFY J. SIMELII ERBEN, 1994,
Aus Herr Professor O. M. Reuter im Februar 1892 auf der Wasserfliiche eines kleinen Zimmeraquariums im hiesigen Zool. Museum Exemplare von der von ihm beschriebenen Collembole Sminthurus apicalis') auffand, machte er mich auf die seltsa- men, bei dieser Art zu beobachtenden Copulationsvorgange aufmerksam, welche er in seinem Aufsatze ,,Etudes sur les Collem- boles. I. Sur laccouplement du Smenthurus“, Acta Soc. Scient. Fenn. T. XII] 1880, beschrieben hatte. Seiner Aufforderung folgend, fing ich an Beobachtungen uber den in der genannten Abhandlung behandelten Gegenstand anzustellen. Obwohl es mir dabei nicht gliickte direct zu ermitteln, in welcher Weise der Same von dem Minnchen zum Weibchen iibertragen wird, eine Frage, welche betreffs der Collembolen also noch offen bleibt, sei er mir doch gestattet, von meinen Beobachtungen iiber das in Rede stehende Insect zu berichten.
Die hauptsichlichen Ergebnisse Reuter’s kénnen in folgende Puncte zusammengefasst werden:
Von S. apicalis kommen dreierlei Individuen vor, die sich sowohl in Grésse des K6rpers als auch in Form der Antennen und der Springgabel von einander unterscheiden. Erstens finden sich sehr kleine Individuen von!/,;mm Linge, welche mit eigenthiimlichen, geknickten und mit Borsten ausgeriisteten, zu Greiforganen umge- stalteten Antennen versehen sind.*) Diese von Reuter als Mann-
1) In der soeben erschienenen ausfithrlichen Abhandlung yon H. Schott, Zur Systematik und Verbreitung paliaarctischer Collembola“. Kong]. Svenska Vet. Akad. Handl. B. XXV, Stockholm, 1893, wird diese Form als synonym mit S. aquaticus Bourdet betrachtet (p. 36), wihrend Uzel in seiner Monographie ,Thysanura Bohemize“, Sitz. ber. d. K. béhm. Ges. Wiss. Prag, Bd. II, 1890 die letzgenannte Art sogar in eine andere Gruppe der Gattung fiihrt.
2) Auffallend ihnlich gebildete Antennev besitzt das Minnchen des neulich in Long Island entdeckten Hydrometrid, Rheumatobates rileyi Berg- roth, worauf Herr Prof. Reuter mich aufmerksam machte. Insect Life 1891. Vol. IV p. 199 und Vol. V 1893 p. 189.
4 K. M. Levander, Sminthurus apicalis Reuter.
chen bezeichneten Thiere werden nicht selten mit eben so klei- nen, als Weibchen gedeuteten Individuen in Vereinigung ange- troffen, und zwar so, dass sie, wie schon Olfers*) bei S. aqua- ticus berichtete, mit ihren Fiihlern, die etwa ahnlich wie bei dem Cyclops-Mannchen eingerichtet sind, die normalen, tadenfoérmigen Fiihler der letzteren von vorn in der Art umgreifen, dass das Mannchen mit seinem Riicken auf dem konvexen Riicken des s. g. Weibchens zu liegen kommt. In dieser Weise, wobei die bauch- standigen Genitaléffnungen der copulirenden Thiere von einander abgekehrt sind, wird das Mannchen, wie schon Olfers angab, mehrere Tage von dem Weibchen umhergetragen, ohne dass man ersehen kann, ob und wie der Same in dasselbe gelangt. Grés- sere Mannchen als von +/, mm Linge wurden von Reuter nie angetroffen. Ausser diesen zwei Sorten kleiner Individuen wurde von ihm noch eine dritte Form beobachtet, namlich grosse Individuen von 1 mm Lange, bei denen die Glieder der faden- formigen Antennen im Vergleich mit denen der kleineren copu- lirenden Weibchen relativ langer und auch die Springgabel etwas anders geformt war als bei diesen. Die grosse Form wurde nie in copula angetroffen.
Zur Erklarung dieser interessanten Beobachtungen nahm Reuter an, dass die von ihm beschriebene Vereinigung in der That einen Begattungsprocess darstellte, und dass die grosse Individuen- form eine Amme sein m6chte, wobei hier ein Generationswechsel vorlage, oder dass sie, was seines Erachtens weniger wahrschein- lich erschien, der voll ausgewachsene Zustand des copulirenden Weibchens sei. Die Verschiedenheiten in der Lange und Gestalt der Fiihler und der Springgabel waren im letzteren Falle durch Hautungen des wachsenden Copulationsweibchens zu erkliaren. Diese Deutungen der beobachteten Thatsachen nahm er mit Reser- vation an, indem er auf manche Einwiirfe hinwies, welche jenen gegeniiber geltend gemacht werden konnten (I. c. p. 9). Am Schlusse seiner Abhandlung erwahnt der Verfasser, dass er bei S. elegantulus, einer anderen, angeblich neuen Art), welche wie
1) Olfers, E., Annotationes ad anatomiam Podurarum, Dissert. inaug. Berolini 1862. Citirt nach Tullberg, Sveriges Podurider, Stockholm 1872 p. 27.
*) Sminthurus Malmgrenii Tullb. Var. elegantulus Reut. nach Schott p. 35,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, no 9. 5
S. apicalis auf der Oberfliche stagnirender Gewisser lebt, eben- falls kleine Copulationspaare beobachtet habe, bei denen die Fiihler des oberen Individuums oder Mannchens genau so ge- staltet waren wie bei der letztgenannten Species. Hier waren aber keine nennenswerth grésseren Weibchen vorhanden.
Betreffs der Begattung bei den Sminthuriden habe ich noch nach dem Erscheinen des HReuter’schen Aufsatzes zwei Angaben gefunden. Lemoine’) soll bei Sminthurus fuscus beobachtet haben, dass das reife M&annchen von dem noch unreifen Weibchen in horizontaler Stellung in die Héhe gehoben wird, indem das letztere zugleich nach rechts und links rotirende bewegungen ausfiihrt. Der an der minnlichen Geschlechtsoffnung hervor- tretende Samentropfen wird durch die Munddéffnung des Weibchens eingesaugt, da dessen fusseren Geschlechtsorgane noch nicht frei, sondern von Tegument bedeckt sind! Oudemans 7?) sah bei einer unbeschriebenen Smnthwrus-Art. dass die Copulation in der von Reuter dargestellten Weise vor sich ging: das gros- sere Weibchen trug auf seinem Riicken das kleinere Mannchen, welches die Fiihler desselben mit den seinigen umfasst hatte. Die Vereinigung dauerte mehrere Tage, aber der Augenblick der ei- gentlichen Begattung wurde auch von Oudemans nicht wahr- genommen, obwohl diese sicherlich stattgefunden hatte, wie die Erzeugung der Nachkommenschaft ergab. 3)
Die Exemplare von S. apicalis, die sich im Aquarium des Zool. Museums aufhielten und die aus dem kleinen Teiche des botanischen Gartens herstammten, waren alle von blasser, gelb- licher Farbe, den Typenexemplaren ahnlich, die auf der Ober- flache stehender Gewasser in den Skaren des siidweéstlichen Fin- lands von Reuter entdeckt wurden und in der von ihm zusam-
1) Lemoine, De ]’Acte génital probable observé chez le Sminthurus fuscus. Assoc. Franc. pour VAyanc. d. sc. Congrés de Ja Rochelle 1882 p. 481—2. Citirt n. Zool. Jahresber. d. Zool. Stat. Neapel 1883 II Abth. p. 161.
7) Oudemans, Over de paring van Sminthurus. Tijdsch. nederl. dierk. Vereen. (2) D. 3 Afi. 1 p. LI 1890.
3) Auch Schétt theilt mit, dass er die von Reuter auseinandergesetzten Phinomene beobachtet und von S. elegantulus mehrere minimale Mannchen mit fiir sexuale Zwecke verwandelten Antennen erhalten habe (lI. c. p. 37).
6 K. M. Levander, Sminthurus apicalis Reuter.
mengebrachten reichhaltigen Poduridensammlung des Zool. Mu- seums aufbewahrt sind. Die in Gefangenschaft gehaltenen Thiere pflanzten sich wahrend des ganzen Winters fort, denn jedesmal wenn das Aquarium von mir untersucht wurde, was 6fters im Laufe des Winters geschah, wurden sowohl grosse kugelférmige, als kleine, fast nur wie weissliche Punkte erscheinende junge In- dividuen entdeckt. Unter den letzteren kamen oft einzelne Co- pulationspaare vor, die in der von Reuter ausfiihrlich beschrie- benen Weise mittelst der Antennen mit einander vereinigt waren. Die Thiere befanden sich theils auf der Wasserfliche, die meisten aber auf der Glaswand des Aquariums, und zwar gewohnlich in der Niihe des Wasserrandes, wo sie in dem organischen Detritus — und feinen Schimmel, welcher auf den an der Glaswand anhaft- enden kleinen Pflanzenpartikelchen wuchs, hinreichende Nahrung fanden. Dies ging auch aus den Schnitten hervor, welche von ge- firbten und in Paraffin eingebetteten Exemplaren verfertigt wurden.
Schon im Sommer 1890 beobachtete ich auf der Oberflaiche kleiner Wasserpfiitzen an den Strandfelsen eines kleinen Insel- chens in den Skiren SW von _ Helsingfors dunkle, weinrothe Sminthuren, die Prof. Reuter fiir eine Farbenvarietaét des S. apz- calis erklarte und Var. levanderz nannte.') Seitdem habe ich wieder jeden Sommer diese Varietét an verschiedenen Inselchen der Skaren SW _ von Helsingfors angetroffen, und kann man in vielen Tiimpelchen Hunderte und Tausende von Exemplaren sehen, wihrend die blassgelbe Hauptform unter ihnen nur sehr sparlich vorzukommen scheint. Im Sommer 1892, als ich die unten er- wahnten Beobachtungen anstellte, sah ich die Thiere von Anfang Juni bis Ende September, und zwar gleichzeitig alle drei von Reuter beschriebenen Formen, woraus hervorgeht, dass der Smin- thurus sich in der freien Natur wahrend der ganzen warmeren Jahreszeit fortpflanzt, indem die eine Generation ununterbrochen die andere ablést. Die weinrothen Exemplare hielten sich zum Theil auf der Wasserflaiche der genannten Felsentiimpel auf, aber in noch grésserer Anzahl in der Nahe des Wasserrandes auf der Felsenwand. Mithin ist die in Rede stehende Art, bei welcher
1) Meddelanden af Soc. pro F. & Fl. fenn. H. 18, 1891—92, p. 232. — Dieselbe Varietit ist auch von Schétt in Jimtland (Schweden) beobachtet worden (I. c. p. 37).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 9. 7
Reuter in den blattartig erweiterten Endsegmenten der Springgabel mit Recht eine Anpassung an das Leben auf der Wasseroberfliche erblickt, nicht so streng an diese Lebensweise gebunden, wie es z. B. die Hydrometriden sind. Sehr zahlreich fand ich das Thier in einigen, 1—2 decim. breiten Felsenspalten, aber auch in ganz fla- chen, ein oder zwei {_) m messenden Tiimpelchen kam es in be- trachtlicher Menge vor. Da es oft an der schattigen Wand der bez. Kluft aufgefunden wurde, méchte man vermuthen, dass es licht- scheu sei; dass aber dieses nicht der Fall ist, zeigt u. a. der Be- fund von Hunderten von Exemplaren auf der Oberfliche eines dem grellen Sonnenscheine exponirten flachen Tiimpels, wo die Thiere, auf Moosblatter aufgeklettert, sich behaglich sonnten. Auch unter einer grdsseren Menge von Exemplaren, die ich in ein Cy- linderglas gefangen hatte, sammelten sich die meisten auf der Lichtseite des Glases an.
Um iiber die in Gefangenschaft gehaltenen Thiere eine sichere Controlle ausiiben zu kénnen, hielt ich zahlreiche Exemplare in mit filtrirtem Brunnenwasser angefiillten und mit Korkstépseln ver- schlossenen Glastuben isolirt, so dass jeder Tubus nur ein Indi- viduum, resp. ein Copulationspaar enthielt. Dabei ergab es sich erstens, dass die Kier nur von den grossen Individuen, wel- che, wie ich mit Sicherheit feststellen konute, nichts anderes als die Copulationsweibchen in spiiterem Altersstadium sind, abgelegt werden.~ Die Anzahl der Kier, welche in einen Haufen abgelegt werden, schwankte im Allgemeinen zwischen acht und zwilf. Sie waren kugelrund, 0,2 mm im Durchmesser, glatt und glinzend, anfangs hellgelblich, spater bekamen sie (bei der rothen Varietiit) einen rothlichen Farbenton, welcher zuerst an dem Kopfpole des Kies bemerkbar wurde. Schliesslich schimmerte durch die diinne Kihiille zur Zeit des Ausbriitens die Farbe des reifen Embryos durch, und dessen zwei schwarzen Augenpunkte waren deutlich zu erkennen. Nach dem Ausschliipfen des Embryos blieb das Kihautchen in Form einer glasklaren Membran zuriick.
Betrefis der Zeitdauer zwischen der Ablage des Eies und dem Ausbriiten des Jungen beobachtete ich, dass die Kier in der Sommerzeit im Zimmer nur etwa fiinf bis zehn Tage zum Reif- werden brauchten. Dass die Dauer der Kientwickelung inzwischen sehr grossen Schwankungen unterliegt und von den iiusseren
8 K. M. Levander, Sminthurus apicalis Reuter.
Bedingungen, unter welchen die Temperatur wohl in erster Linie hervorzuheben sein diirfte, abhiingig ist, zeigt der Umstand, dass einige Kier, die d. 5 Marz 1892 an ein Lemna-Blatt angeklebt, im Zimmeraquarium entdeckt und in einen Glastubus versetzt wurden, erst nach 1'/, Monaten Jungen ablieferten. Wéahrend der in Rede stehenden Zeit schwankte die Temperatur des Zim- mers nur zwischen 8° und 138° C.
In den ersten Tagen nach dem Ausbriiten sind die Jungen noch sehr klein, 6,29—0,31 mm lang. In der Gestalt der An- tennen, welche von der Linge des halben Ko6rpers sind oder 0,15 mm messen, macht sich beim miéannlichen und weiblichen Ge- schlechte noch kein Unterschied merkbar. Die drei ersten Antennenglieder sind so ziemlich von derselben Lange, obwohl man doch ersehen kann, dass das erste das kiirzeste, das dritte das langste von ihnen ist. Das vierte oder letzte Fiihlerglied, welches bei den grossen angeschwollenen Exemplaren lang cy- lindrisch, bei den Mannchen aber kurz spindelformig ist, war bei 11 Jungen, die zwischen d. 16 und 19 Juli ausgebriitet und d. 20 Juli conservirt wurden, von derselben Lange. Es war regel- missig spindelf6rmig, drei mal so lang wie breit. Ohne Zweitel waren unter den Jungen jedoch die beiden Geschlechter ver- treten.
Wie bald nach dem Durchbruch der Eischale die erste Hiutung stattfindet und wie oft das Thier iiberhaupt im Laufe seines Lebens hiautet, wurde nicht exact ermittelt. Exuvien von kleinen Exemplaren wurden bisweilen entdeckt, aber ich mdchte vermuthen, dass die Hautungen jedenfalls nicht zahlreich sind, sondern nur einige mal stattfinden. Insbesondere was das Mann- chen anlangt, halte ich es fiir wahrscheinlich, dass dasselbe schon nach der bald eintretenden ersten Hautung die von Reuter be- schriebene characteristische Form seiner Antennen bekommt, und dass weitere Hautungen wihrend seines kurzen Lebens nicht stattfinden. Auch beziiglich des Weibchens méchte ich nicht gern annehmen, dass es seine Haut oft abwirft, denn Exuvien sind sehr selten von mir beobachtet worden und zwar von ganz jugendlichen Exemplaren. Die Antennen des copulationsfahigen Weibchens sind wenig von dem ersten Stadium differenzirt, die Glieder sind jedoch etwas langgestreckter geworden. Durch all-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, nio %. 9) ’
mahliches Wachsen und durch Hiiutung veriindern sich die An- tennen, bis sie die relativ schmale fadenférmige Gestalt des gros- sen Weibchens erhalten.
In einem Alter von drei Wochen werden die Minnchen schon 72 copula angetroffen.
Zu der Darstellung Reuter’s iiber die Art und Weise, wie das Miinnchen mittelst der Fiihler von dem Weibchen getra- gen wird, modchte ich bemerken, dass das Mannchen oft nicht mit seinem Ricken auf dem des Weibchens ruhte, sondern nach dem, was ich beobachtet habe, in der Regel mit dem Kopfe gegen den des Weibchens gerichtet umhergetragen wurde, indem es schrag oder vertikal in-die H6he gehoben war.
Die Copulation dauerte in den Fallen, wo ich die Zeit mit Sicherheit feststellen konnte, héchstens drei Tage. Einige mal beobachtete ich, dass die zwei copulirenden Individuen sich von eimander abldsten, um sich spiiter wieder mit einander zu vereinigen. So fand ich ein isolirtes Paar vereinigt d. 28—29 Juli; nachdem sich die beiden Individuen von einander abge- lést hatten, vereinigten sie sich wieder nach einer Woche, d. 6 August.
Wie die Befruchtung selbst vor sich ging, gelang es mir, wie gesagt, eben so wenig festzustellen, wie Reuter und Oude- mans. Jedoch wurde von mir ausser allen Zweifel gestellt, dass. wie Reuter vermuthete, die mit geknickten und bedornten Fiih- lern versehene Form in der That das Mannchen, das andere Co- pulationsindividuum das Weibchen ist, sowie dass die grossen Individuen keine Ammen, sondern die befruchteten und ausgewachsenen Weibchen darstellen. Wenn ein copuli- rendes Mannchen unter dem Deckglaschen in 0,75 °/, Kochsalzlésung gequetscht wurde, wurden die Spermatozéen als sehr lange, dimne, gegen ihre Enden sich fein verschmilernde Faden sicht- bar, welche lebhaft undulirende und schlingelnde Bewegungen ausfiihrten und sich oft knauelartig zusammenrollten. Ein ver- dicktes Kopfende wurde bei den langen Spermatozéen nicht ent- deckt, aber es fanden sich unter diesen noch kiirzere Fiidchen mit kugelf6rmig verdicktem Vorderende von demselben Aussehen. wie Tullberg bei S. fuscus gezeichnet hat (Sveriges Podurider,
LO K. M. Levander, Sminthurus apicalis Reuter.
Taf. Il Fig. 9); diese diirften ein jiingeres Entwickelungsstadium der langen kopflosen darstellen.
Nach einer kurzen Zeit, héchstens ungefahr zwei Wochen nach der Copulation, stirbt das Mannchen ab. In einigen Fallen wurde es schon zwei oder drei Tage nach stattgefundener Copu- lation abgestorben gefunden. Uberhaupt ist es schwieriger das Mannchen in Gefangenschaft lebendig zu erhalten als das Weib- chen, welches letztere gegen ungiinstige Existenzbedingungen wi- derstandsfaihiger zu sein scheint.
Nach der Copulation wichst das junge Weibchen an Grosse allmiihlich zu, indem seine Antennen und die Springgabel zu- eleich die Gestalt der s. g. grossen Form annehmen. Ein Weib- chen, welches sich d. 22 Juni im copula befand und damals von der Grosse des Miannchens war, legte, als sie die volle Grdsse erreicht hatte, d. 21 Juli, also nach einem Monat, Eier ab. Das- selbe Weibchen lebte noch nach der Eiablage 11 Tage fort, ehe > es starb. Da die Copulationsfahigkeit in der dritten, vielleicht doch auch schon in der zweiten Woche eintritt, kann wohl dem- nach die Lebensdauer dieses Weibchens auf ungefahr zwei Monate geschatzt werden. Ich kénnte noch einige Beispiele von einer Lebensdauer von 30 Tage beim weiblichen Geschlechte anfiihren, meistens starben aber die in Gefangenschaft gehaltenen Individuen binnen kiirzerer Zeit.
Zum Schluss méchte ich die Aufmerksamkeit \ der Collembolenforscher auf die Endsegmente der
Het Springgabel bei der in Rede stehenden Smenthurus- Thy Art lenken. Die Mucrones besitzen niamlich, wie r=} PF an dem Holzschnitte zu ersehen ist, ausser den =i zwei bilateralen Erweiterungen, noch eine dritte, al FE etwas schmilere, mediane Lamelle, welche auf der
Ventralseite des Segments senkrecht entspringt, so dass sie, wenn die Springgabel gegen das Wasser stosst, auf der dem Wasser abgekehrten Seite des Endsegments sich befindet.
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, nto 10.
PERIDINIUM CATENATUM w. sp
EINE KETTENBILDENDE PERIDINEE
IM FINNISCHEN MEERBUSEN.
VON
K. M. LEVANDER.
MIT EINER TAFEL.
(Vorgelegt am 13 Mai 1893).
HELSINGFORS. DRUCKEREI DER ACTIENGESELLSCHAFT J. SIMELII ERBEN, 1894,
shia ee hs sae & gi OBL ‘s sinks ita
oe ae ‘tee rahnnt Bed Nig eta PIR
7
+
a ar a a late, ae ay m4, . 7 ee : Lt 3 U + “Pi 2 Vd Tah ' i
a Gy * - ep eli o isin Arig, Att bs FROM Vinh ne 5 * . ee tae pes? > ae Tartar eapnitarlahy akin iF tt NT RIES, 2 4b ee oh ~ : 2 a “ oe Pt | i.) Sete CAE es Maks Say! hr a cima ce “igi meget: - Pa oes. a = 0 rf Ny 2 a , ; 2 e A, o yt aa an, LEE eee Aid wa Seip phd. oh > : i , 7 = ’ / . by f ie py, , 7 pad! Theat + “ } . Tha P x “7 “ ve it so ee i ee : ‘, ; shavic athitiset 1 SAT MANT he big wise ia Speen in loes, i ~ “4 —s = 7 tary} ies Pius ‘ La > - 4 oF YP 5 “eR = aaa 7 é = 7" m : *" i oe > “0 Giese Schild setetite One ie ene . ‘, i “ 4 ‘ a gh ee | 7 4 a c esl ied tots ey Pa Moe Sarge eae ee eee * ‘Loe Ae ; Lone sae a ey ee geo yt Pann ler fh. Pee? (Oise ye ee: F - te - ‘ oe f “2 : ad 3 - 2 Lt. “Soricd suite en teins realest Foy, hia 2 ia.‘ « Say Ge . eo Pk es & « tan Nebel RAE: QE Rete “7h Gee aE - = = ’ oEy ce = 4 i > = -* awe +, . » oe . : Pee ae > eh isgate REN EPR he Ot, Ree oats. Wine Sie Pipes ae Taare . Soethes 5 ane tyr: pape ee. fs ow Peale 2 | y i a . ; - HCA iy ahr itQ RH 2 ei a | / “s* s un + 4 . sf 2 eee RH Sei. eT angen BoE aa . é ) t és a of, nae duty A Wadler, atic Babee, ge. 4 gp amber str ee, ai ; 4 a ee °, ae a ae ; : eh Lane a 2 NR ae 2 4 sys i é i P . i? . ms ioe - . , iM < ae . haa rahe Meta
"hues ana BS
jae ae wr. ay - se
Be mikroskopischer Durchmusterung einer in Alcohol conser- virten Planktonprobe, welche von mir am 12 Maj 1892 aus der See vor Sveaborg gefischt worden war, fand ich unter einer Menge pelagischer Kleinorganismen eine unerhérte Anzahl von Ketten einer neuen Peridinium-ihniichen Dinoflagellaten-Art *). Nachst Diatomaceen und anderen Algen machten die Dinoflagel- laten-Ketten, die zum gréssten Theil aus 4, 2 oder 8 Individuen zusammengesetzt waren, die Hauptmasse der Probe aus. Ich er- laube mir in den vorliegenden blattern meine Beobachtungen iiber diese in manchen Beziehungen interessante Peridineenform darzulegen.
Die Gestalt der Schalenmembran ist ahnlich der der Peridiniwm-Arten; besonders erinnert sie an Peridiniwm quadri- dens, wie auch etwas an Gonyaulax polyédra und G. spinifera ?). Die Schale ist bilateral, in dorsoventraler Richtung abgeplattet, mit einer convexen Riickenseite und einer durch eine Langsfurche ausgehohlten Bauchseite (Fig. 3), so dass sie im Querschnitt nierenformig erscheint. Durch die Querfurche wird die Schale in zwei gleich grosse Halften getheilt, von denen die vordere sich nach vorn konisch zuspitzt, die hintere dagegen am Hinter- ende der Schale quer abgestutzt ist.
1) Nach Biitschli’s Zusammenstellung der Angaben tiber die Ketten- bildung bei den Dinoflagellaten vom Jahr 1885 (Bronn’s Klassen und Ordnengen des Thierreichs. Bd. T. Biitsehli, Protozoa. Abth. II. p. 995 —997) war diese Erscheinung bis dahin nur bei marinen Ceratien, bei einer »Glenodinium cinclum“ genannten marinen Form (Pouchet), sowie bei einer Dinophysis-Art eobachtet worden. Der letztere Fall ist doch unsicher. Wahrscheinlich gehéren hierher auca die von Allmann_ beschriebenen Quer- theilungszustiinde seines Peridinium uberrimum, welches eine Siisswasserform darstellt (nach Biitschh).
*) Stein, F., Der Organismus der arthrodelen Flagellaten. II Halfte. Leipzig 1883. Taf. XT und IV.
d K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
Dass die Querfurche nicht ganz aquatorial verlauft, merkt man an der Ventralseite der Schale (Fig. 9), wo ihre beiden Enden sich mit der Liingsfurche vereinigen, indem namlich das rechte Ende der Querfurche etwas hinter dem linken liegt, so dass der Vorderrand des ersteren ungefahr auf derselben Hohe zu stehen kommt, wie der Hinterrand des letzteren. Die Querfurche bildet also, wie bei vielen anderen Peridineen, eine schwach nach rechts gewundene Schraubenlinie. Sie ist ziemlich tief, im Durchschnitt halbkreisf6rmig oder vielmehr abgerundet v-formig und wird von feinen, fadenformig verdickten Randleisten begrenzt, welche im Profil schwach winkelig hervorragen.
Die Liingsfurche kommt, wie bei der Gattung Peridi- nium iiberhaupt, nur auf der postiiquatorialen Schalenhalfte zur Ausbildung. Sie ist kurz, ziemlich tief und breit; nach hinten hin erweitert sie sich zu einer breiten, concaven, halbtrichter- formigen Flache, welche das hintere Ende der Schale einnimmt (Fig. 10). In dieser Hinsicht erinnert die vorliegende Form an gewisse andere Peridinium-Arten, wie P. lipes Stein und P. quadridens Stein, sowie an Gonyaulax spinifera Diesing ').
Was die Lage der Lingsfurche auf der hinteren Halfte der Schale betrifft, so ist zu bemerken, dass sie sich nicht ganz sym- metrisch in der Medianlinie des Kérpers befindet, sondern etwas nach rechts verschoben ist, womit eine aus den Figuren zu er- sehende, unbedeutende Ungleichheit in der Form der Theile, die an dieselbe grenzen, in Verbindung steht. Links ist die Langs- furche tiefer als auf der entgegengesetzten Seite und wird da von einer hohen, vertikalen geraden Wand begrenzt, wahrend ihre rechte Hilfte kiirzer, mehr schrag abschiissig und weniger scharf ausgebildet ist.
Die Aush6hlung des hinteren Kérperendes ist als eine Anpassung an die Kettenbildung zu betrachten. Die Stel- lung der Individuen zu einander in den Ketten ist immer dic- selbe und zwar eine derartige, dass das zugespitzte Vorderende des nachfolgenden wie cine Diite in dem entsprechend ausge- hdhiten Hinterende des vorhergehenden befestigt ist, wobei dic homologen Ko6rperseiten bei allen zur selben Seite gerichtet sind
1) Stein, lc.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 10. 5
(Figg. 3 und 4). Die linke Seite der Aushdéblung ist tiefer als die rechte, so dass die schmiilere linke Seite des Vorderendes des nachfolgenden Individuums wie in eine Rinne eingefiigt ist, die rechte Seite der Aushéhlung dagegen ist nach der breit convexen rechten Seite des Vorderendes geformt.
Auf dem Boden der Aushéhlung, etwas nach rechts, befin- det sich ein mit ringformig verdickten Kanten versehener, gros- ser Porus (Fig. 10 ant.p.), welcher bei allen Schalenpriiparaten mit grosser Deutlichkeit hervortritt. Wie die Form der Aushih- lung, so wird auch die Bedeutung des Porus erst klar. wenn er mit der Kettenbildung in Verbindung gebracht wird, denn durch ihn wird eine directe Plasmaverbindung zweier mit einander ver- bundener Individuen erméglicht, indem das Plasma des nachfol- genden Individuums durch dessen ebenfalls durchbohrte Vorder- spitze '), welche sich dicht an den hier in Rede stehenden s. g. Ant- apicalporus ansetzt, mit dem Plasma des vorderen Indivi- duums in die intimste Vereinigung treten kann.
Die obengenannte Aushdhlung ist von einer kielartigen Kante umgeben, die gew6hnlich mit vier scharfen Stacheln ver- sehen ist. Von diesen befinden sich drei nahe an einander an der linken, einer an der rechten Seite; aber nicht selten trifft man-.Exemplare an, bei denen einer von den Stacheln sich ver- doppelt hat, wobei die beiden oft genug durch eine diinne La- melle mit einander verbunden bleiben (Fig. 6). Ziemlich oft fin- det man auch Exemplare, welche rechts anstatt eines, zwei Stacheln aufweisen (Fig. 1), wie auch solche, die an der linken Seite mit vier (statt mit drei) Stachein ausgestattet sind. Bei einem Exemplar stieg deren Anzahl sogar bis auf 6. Ausser die- sen Stacheln trifft man Ausserst rechts, wo der Kiel zu ver- schwinden anfangt, indem er auf den rechten Seitenrand der Langsfurche tibergeht, einen kleinen dornartigen Knoten an (Fig. 3), der bisweilen jedoch so wenig entwickelt ist, dass man ihn kaum entdecken kann.
Von der Ausdehnung der Lingsfurche auf die vordere Scha- lenhalfte sieht man, wie im Allgemeinen bei der Gattung Perid?-
1) Kin durch den Apicalporus der Vorderspitze hervordringender Plasmatropfen wurde von mir vielfach beobachtet
6 K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
niwm und bei anderen sich an dieselbe anschliessenden Formen, nur einen kleinen Ausschnitt (Fig. 3). Von der rechten Ecke des letzteren zieht sich gegen die Vorderspitze der Schale eine ziem- lich hohe Verdickungsleiste (Fig. 1 k), welche schon bei schwi- cherer Vergrésserung bemerkbar ist und an der Vorderspitze im optischen Durchschnitte wie ein Stachel aussieht. Auf der linken Seite der erwiahnten Leiste ist die Schale etwas eingedriickt, doch kommt eine deutliche, wohl begrenzte, einigermassen tiefe und zur Vorderspitze sich erstreckende Rinne, welche als eine Fortsetzung der Liangsfurche anzuschen ware, wie z B. bei Gony- aulax polyédra*), nicht zur Ausbildung. Beim Apex biegt sich die Leiste zur Dorsalseite hiniiber, indem sie sich zugleich in einem dorsoventral etwas ausgezogenen. Ringe um den Apicalporus win- det. Links von dem Apicalporus erhebt sich von der ringf6rmi- gen Verdickungsleiste ein etwas nach aussen und nach links gerichteter, starker Stachel (Figg. 1 u.2 st), welcher, wie die ahnli- chen, am Hinterende gelegenen Fortsitze, solid und mit einem verdickten Mittelstiicke versehen ist. Es scheint mir méglich, dass die. Stacheln zur Festigkeit der Ketten beitragen kénnen und mithin Anpassungen an die Kettenbildung sind.
Die fussere Schalenfliche ist, wie bei vielen anderen, mit fester Schalenmembran versehenen Dinoflagellaten, mit einer sehr feinen Sculptur verziert. Diese besteht aus feinen, leistenfor- migen Verdickungen, die sich mit einander zu einem Netz von kleinen, meistens unregelmissigen, polygonalen Maschen vereini- gen (Fig. 9). Liings gewissen Linien ordnen sich die Maschen zu regelmissigen Reihen, und veranlassen dadurch die Entstehung stirkerer Verdickungsleisten oder Erhéhungen, welche die Gren- zen der Platten bezeichnen, aus denen die Schale zusammenge- setzt ist. Die relativ stark verdickten Randleisten der Querfurche werden durch eine Anzahl feiner, bogenf6rmiger Leistchen verei- nigt (Fig. 9). |
Die Schale, deren Structur in hohem Grade an die des Peridinium tabulatum erinnert, ist ferner hier und da mit win- zigen Poren versehen, welche dieselbe ohne Zweifel vollstandig durchbohren. Wie man es schon bei gewissen anderen fein reti-
1) Stein 1. c. Taf. IV. Fig. 8
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 10. 7
culirten Peridineen (Gonyaulax polyédra) beobachtet hat, befin- den sich die Poren in den Knotenpunkten der Maschen (Fig. 8). Obgleich die Poren ganz klein sind, sind sie dennoch deutlich erkennbar: sie sind heller als die kleinsten Felder und kreisrund; besonders deutlich treten sie hervor, wenn man die Schale mit Jod oder Jod und Schwefelsaure farbt (Cellulosa-Reaction).
Da die Function der Poren in der Dinoflagellatenschale noch sehr rathselhaft erscheint*), diirfte es nicht ohne Interesse sein, dass bei der in Rede stehenden Art eine solche mit Wahr- scheinlichkeit angegeben werden kann. Die Poren diirften naim- lich hier als Offnungen fiir hervorschnellende trichocystenartige Faden functioniren (siehe unten).
In den Furchen und Aushéhlungen der Schale trifft man die Poren nicht an, sonst kommen sie sowohl auf der vorderen als auf der hinteren Halfte derselben vor. An den Randleisten der Querfurche traf ich immer eine Reihe von in gewisser Entfernung von einander befindlichen Poren an (Fig. 2), aber eine bestimmte Regel fur ihre Vertheilung kann nicht aufgestellt werden. Doch glaube ich bemerkt zu haben, dass man gewisse, ins Auge gefasste Poren genau an den entsprechendcn Punkten der Schale bei Indi- viduen derselben Kette wiederfindet, was entweder auf einer all- gemein constanten Lage der Poren oder auf individueller Erb- lichkeit — da ja die Ketten durch Theilung entstehen — be- ruhen kann. .
Um die in systematischer Hinsicht wichtige Zusammen- setzung der Schale aus Platten analysiren zu kénnen, ist es nothig den Inhalt der Schale (durch Kalilauge oder Eau de Javelle) zu zerstéren, so dass diese durchsichtig gemacht wird, wobei die Verdickungsleisten lings den Réndern der Platten deutlich hervortreten, oder man muss durch einen Zusatz von starker Schwefelsiure die Auflésung der Schale lings den ver- dickten Plattenrandern bewirken. Vorziigliche Priparate habe ich durch Behandlung mit Jod und Schwefelsiure erhalten, wobei sich die Platten blau fiirbten, wiihrend die aufgequol- lenen Fugen hellgelblich erschienen. Sowohl nach der Ge- stalt der Schale wie auch der Zusammensetzung derselben
*) Vrg!. Bitschli O. Protozoa. I]. Abth. Mastigophora 1889 (Bronn’s Klassen und Ordnungen des Thierreichs), p. 956.
8 K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
aus Tafeln schliesst sich unsere Art am meisten an die Gattung Peridinium an, in welche ich sie auch deshalb eingereiht habe. Zur Erleichterung eines Vergleichs der Tafelbildung der Schale mit der bei Peridinium tabulatum, welche letztere Art ja fiir die Gattung sehr typische Verhaltnisseaufweist, m6- gen die vier beigefiigten schematischen Abbildun- gen dienen, von denen Fig. 1 die vordere, Fig. 2 die hintere Halfte der Schale bei P. tabulatum, Fig. 3 und 4 die gleichen Schalenhalften bei P. ca- tenatum vorstellen. Die hinteren Schalenhalften (Fig. 2 und 4) sind ahn- lich orientirt wie bei Biitschli, Protozoa Il. p. 927, namlich so, als wenn man von innen auf den Antapex sihe.
Ebenso wie bei P. catenatum konnen auch bei der vorlie- genden Art an der vorderen Hialfte der Schale 14 gut begrenzte Felder unterschieden werden. Der Apicalporus ist seitlich und dorsalwiarts von drei symmetrischen Apicalplatten umgeben, nam- lich einer dorsalen (Fig 3 d’) und zwei seitlichen (Fig. 3, 7 und 4), Zu diesen kommt auf der Ventralseite noch eine lange, schmale | Platte (Fig. 3, 7), welche auf Grund ihrer Lage zwischen dem Einschnitt der Querfurche und dem Apex mit der unpaaren ,,Rau- tenplatte’‘ des P. tabulatum (Fig. 1, 7) homolog ist.
Die vor der Querfurche befindliche Plattenserie weicht von der gewodhnlichen bei der Gattung Perzdiniwm insofern ab, als statt 7 Platten nur 6 vorhanden sind. Ein Blick auf die Figuren (1 u. 3) zeigt, dass sich an der linken Seite bei unserer Art nur eine laterale Platte (I[l Fig. 3) in dem pra-aquatorialen Kranze findet, sowie auch, dass die Platte I ungewodhnlich gross ist, wo- gegen die tibrigen zur in Frage stehenden Serie gehdrenden Platten kein nennenswerthes Abweichen vom normalen Peridi- nium-Typus zeigen. Man kénnte demnach vermuthen, dass eine
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 10. 9
Zusammenschmelzung stattgefunden hat, entweder zwischen den urspriinglichen Platten I und II (Fig. 1), wodurch die betrachtliche Grésse der Platte I (Fig. 3) befriedigend erklart wiirde, oder zwischen den beiden links gelegenen lateralen Platten II und Il (Fig. 1) oder Ill und IV (Fig. 1.) Doch méchte ich eher glauben, dass eine Verschiebung stattgefunden hat, indem die Platte Il (Fig. 1) nach vorn versetzt worden ist, so dass sie die Querfurche nicht mehr erreicht (II Fig. 3). Denn die in Fig. 3 als Il bezeich- nete, polygonale und unsymmetrische Platte, die zum grossen Theil zwischen I und III eingeschoben ist, ware sonst wber- zahlig.
Rechts von der Platte II liegen hinter einander zwei sehr kleine, polyédrische Felder und rechts von diesen wiederum, zwi- schen der dorsalen Apicalplatte und den prii-aquatorialen Platten IV und V, erstreckt sich eine gréssere, transversale, bandahnliche Platte. Da diese, ebenso wie die zwei kleinen Platten, constant vorzukommen scheinen, halte ich es fiir nicht unwahrscheinlich, dass sie zusammen den beiden hinteren Apicalfeldern (Fig. 1, 2? und 3) und dem hinteren Dorsalfelde (Fig. 1, d’”) bei P. tabulatum entsprechen, obwohl eine nihere Homologisirung hoéchst unsicher werden wiirde.
Die hintere Schalenhilfte (Fig. 4) weicht dadurch von dem Typischen bei der Gattung ab (Fig. 2), dass die erste Platte wie bei Gonyaulax 1) in zwei ( und I’) getheilt ist, wodurch die Anzahl der post-iiquatorialen Felder sechs wird, und insbe- sondere dadurch, dass von den 1—3 Antapicalfeldern, mit denen die Peridineen in der Regel versehen sind, nur die oben er- wihnte, kielartige, mit Stacheln ausgeriistete Kante, welche das ausgehohlte Hinterende umgiebt, tibrig geblieben ist.
Die Quer- sowie die Langsfurche sind aus einer diinneren Membran gebildet, als der iibrige Kérper. Bei Behandlung mit Schwefelsiure pflegt die Querfurche in drei bis vier rinnenfor- mige Stiicke zu zerfallen. Mit der rechten Kante der Geissel- 6finung folgt gew6hnlich eine oft etwa herzformige Platte, die an der Stelle liegt, wo die Querfurche und die Langsfurche einan- der kreuzen. Auf der hinteren Schalenhilfte zerfallt die Langs-
1) Bitschli |. c. p. 932—933.
-L0 K. M, Levander, Peridinium catenatum n. sp.
rinne in einen vorderen und einen hinteren, grossen Theil, wel- cher den Boden der Aushdhlung des Hinterendes bildet und in welchem sich der Antapicalporus befindet.
Die chemische Natur der Hille wird durch folgende Reactionen beleuchtct. Bei Behandlung mit verdiinnter Jodjod- kalilésung und starker Schwefelsiure farbte sich die Schale schon blau, somit auf eine cellulosaartige Substanz hindeutend '). Eine ganz besonders schédne blaue Farbe erhielten die Schalen, welche, nachdem sie nach einander mil Salzsiiure, Wasser, Alcohol und Wasser behandelt worden waren, der Einwirkung zuerst von Lugols-Lésung und darauf von concentrirter Schwefelsiure unter- worfen wurden. Die Platten nahmen dabei einen schdnen tief- blauen Farbenton an. An anderen Stellen unter dem Deckgla- schen waren die Schalen violett geworden?). Nach Zusatz von Chlorzinkjod konnte an der Schale eine schr schwache, réth- liche Niiance beobachtet werden, welche deutlicher wurde, wenn ein Tropfen chemisch reiner Salzsiure unter das Deckglas ge- bracht wurde. Gegen die Einwirkung von Eau de Javeile zeigt die Schale grosse Widerstandskraft, wenn sie sich auch in der Regel in den Fugen auflést. So hatten Schalen, welche wahrend einer Zeit von drei Wochen in verdiinntem Bleichwasser gelegen hatten, ihre netzige Sculptur ausgezeichnet beibehalten. Kalilauge scheint ebenfalls keine erheblichere Wirkung auf die Schalenhiille aus- zuiiben.
Die beiden Geisseln oder Flagellen treten aus derselben Offaung hervor, welche, wie bei allen anderen Arten, an der Stelle gelegen ist, wo die Liangsfurche und das linke Ende der Querfurche sich mit einander vereinigen (Fig. 9). Die Geisseléff- nung wird durch eine birnenformige, langliche Spalte gebildet, deren breiteres Ende nach vorn, deren schmileres Ende nach hinten gerichtet ist. , An der rechten Seite ist die Offnung von einer verdickten Randleiste umgeben. Die Quergeissel habe ich bis auf ihren Ausgang aus dem vorderen breiteren Ende der Off- nung verfolgen kénnen, wihrend die Lingsgeissel aus dem hin-
1) Oft jedoch wurde die Schale durch die Einwirkung der Schwefel- siure sogleich aufgelést.
*) Vrgl. Bergh, R. Der Organismus der Cilioflagellaten. Morph. Jahr- buch. Bd. VII. 1831. p. 200.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 10. 11
teren, schmiileren Ende auszutreten scheint. In unbeschidigtem Zustande liegt die Quergeissel in der Querfurche und erstreckt sich etwas hinter die Mitte der Dorsalseite, doch, wie -es scheint. ohne das rechte Ende der Querfurche zu erreichen. Die bei- den Flagellen sind, wie ich sowohl an lebenden wie fixirten Exemplaren beobachtet habe, gleichmissig schmale, cylindri- sche und hyaline Faden. Dass die Quergeissel nicht bandfor- mig ist, wie man es bei einigen Peridineen in neuester Zeil beobachtet hat, glaube ich mit Sicherheit behaupten zu k6énnen, denn es ist. nicht wahrscheinlich, dass mir in diesem Falle ihre wahre Gestalt entgangen wire, da ich bei derselben Vergrdésse- rung bei Gymnodinium fuscwm deutlich wahrnehmen konnte, wie aus der Querfurche nach Zusatz von verdiinnter Jodjodkalilosung eine lange bandférmige Geissel herausgestreckt wurde, bei wel- cher der eine, stirker lichtbrechende Rand ahnlich gefaltet war, wie Biitschli es bei Peridiniwm divergens dargestellt hat *). Bei unbeschadigten Exemplaren zeigt die Quergeissel eine beson- ders lebhafte Bewegung. Kurze, von der Geisselwurzel ausge- hende Wellen fahren mit grosser Schnelligkeit gegen die Spitze der Geissel. Wenn sich diese im Zustande langsamer Bewegung befindet, kann man an der Kante der Schale deutlich nach einan- der jagende Schlingen beobachten, deren Entstehung auf einc schraubenformige Bewegung der Geissel zuriickzufiihren ist (Biit- schli).
Die Bewegung der Lingsgeissel, die man nicht so oft wie die Quergeissel zu Gesicht bekommt, ist eine andere; in meinen Aufzeichnungen habe ich ihre lebhaften Vibrationen mit denen eines spanischen Rohrs verglichen, welches rasch zwischen den Hiinden gerollt wird. Die Vibrationen waren in einem Falle so heftig, dass es schien, als ob zwei Flagellen vorhanden waren, was jedoch nicht der Fall war. Die in Rede stehende Geissel hat ihren Platz an der linken Seite der Liingsfurche und ist nach hinten und etwas nach unten gerichtet. Wie sich die Langsgeis- sel bei den zu einer Kette vereinigten Individuen verhialt, ist
1) Biitschli, O. Einige Bemerkungen iiber gewisse Organisationsver- hiltnisse der sog. Cilioflagellaten und der Noctiluca. Morph. Jahrb. 1589. Bd. X. p. 546. Taf. XXVII. Fig. 22.
12 K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
nicht leicht zu erkennen, da sie, von der Ventralseite betrachtet, auf dem diatomingefarbten Untergrunde des Korpers liegt. Jedoch sah ich bei einer Kette von nur zwei Individuen, die sich unter dem Deckglase gleichmiassig und langsam, mantelformige Figuren beschreibend fortbewegte, einen hyalinen Faden, welcher, aus der Geisseliffnung des vorderen Individuums ausgehend, bis zur Gegend der Querfurche des hinteren reichte. Er schien ohne Bewegung zu sein, wogegen die Lingsgeissel des hinteren Indivi- duums sehr lebhaft vibrirte. Die Quergeissel des letzteren zeigte gleichzeitig nur langsame Wellen. Da ich im Allgemeinen nur selten die Langsgeissel zu Gesicht bekam, muss ich annehmen, dass dieselbe sehr leicht abgebrochen oder in die Schale zurtick- gezogen wird, was ja bei den Dinoflagellaten oft stattfinden soll. — Die Lange der Lingsgeissel ist ungefihr dieselbe wie die des Korpers oder etwas mehr.
Die interessanteste Entdeckung bei dieser Peridinee war das Vorhandensein ausschnellbarer Faden, die in der Abtheilung der Dinoflagellaten, wenn von den hochentwickelten Nesselfiden der sehr abweichenden Gattung Polykrikos abgesehen wird, bisher nicht beobachtet worden sind. Zu einem Wassertropfen mit lebenden Peridineen, die ich d. 24 Maj 1892 gefangen hatte, setzte ich etwas verdiinnte Jodtinctur hinzu. Bei der Unter- suchung des Priiparates sah ich nun bei einem Individuum zahl- reiche gefiirbte und gerade Faden ausstrahlen und bei Anwen- dung von starkerer Vergrésserung (Leitz, Mikroskop A, Ol-Immer- sion 1/,,, oc. 1) konnte konstatirt werden, dass die Faden unzwei- felhaft dem in Rede stehenden Individuum angehdrten, von dessen Koérper sie nach allen Richtungen ausgingen (Fig. 7). Sie wa- ren cylindrisch, schnurgerade, vom Jod schwach, jedoch deut- lich gefiirbt und im Allgemeinen von demselben Aussehen, wie ein gerades Flagellum. Bei einer bestimmten Einstellung des Tubus zahlte ich zehn Strahlen, ihre wirkliche Anzahl tiberstieg also diese Ziffer. Ihre Lange war ungefihr zwei mal grosser als die des Kérpers. In welcher Weise sie vom Kérper ausgingen, war hier ebenso wie in den folgenden Fallen schwer wahr- zunehmen, da das Plasma des Kérpers von der Jodlésung sehr intensiv gefarbt wurde; jedoch konnte man sehen, dass sie von der ganzen Oberflaiche des Kérpers ausstrahlten, ohne also auf
Acta Societatis pro Fauna ct Flora Fennica IX, n:o 10. 13
eine bestimmte Stelle oder Region derselben begrenzt zu sein. Spiter konnte ich mich in mehreren Fallen von dem Vorhanden- sein trichocystenartiger Faden tiberzeugen. Charakteristisch fir diese ist der Umstand, dass sie bei Fixirung ganz gerade verblei- ben und dass sie oft scharf winkelig gebrochen erscheinen, zwei EKigenschaften, welche den Geisseln, denen sie sonst sehr ahnlich sind, nicht zuzukommen pflegen. Auch sind die Faden langer als die Geisseln und zwar 0,07 mm. Uber das Aussehen der in Rede stehenden Faden vor ihrem Hervorschnellen kann ich nichts mittheilen, denn solange sie noch innerhalb der Hille waren, konnte ich sie nicht erkennen. Auch bei Zusatz von essigsau- rem Methylgriin wurden die Faden ausgeschnellt. Von Fuchsin wurden sie gefarbt.
Dass der Besitz von hervorschnellbaren Faden mit einer ver- schlossenen Schalenhiille principiell nicht unvereinbar ist, leuchtet ein, wenn man bedenkt, dass die Schale hie und da von feinen Poren durchbohrt ist. Obwohl ich tiberzeugt bin, dass die Faden durch die oben erwaéhnten Poren austreten, ist dieses jedoch sehr schwer direct zu beobachten, da der durchsichtige Wurzeltheil des subtilen Fadens auf dem dunkel gefarbten Untergrunde sich der Beobachtung entzieht. Hier sei noch erwahnt, dass Schiitt, wie er vor kurzem mitgetheilt hat '), bei Perzdinium globulus »vor der Sporenbildung vielfach sehr feine, lange glatte Nadeln»> gefun- den hat, »welche in grdsserer Zahl im K6rnerplasma inserirt, tief in’s Innere hineinreichen und hier nach Ari der Gewehrpyramiden zusammenneigen»; bei verschiedenen Arten der Gattung Podolam- pas konnte er als typischen Kérperbestandtheil ein Biindel feiner Faden constatiren, welche >»durch die an dieser Stelle siebartig durchl6cherte Membran nach aussen hervorgeschleudert werden.»
Das Kérperplasma schliesst sich dicht an die Schale an. Bei conservirten Exemplaren ist es gewOohnlich zusammengezogen, so dass unter der Hiille ein Zwischenraum sich findet, wobei das Plasma an seiner Oberflache getreue Eindriicke der Querfurche zeigt. Eine innere Membran um das Plasma habe ich nicht mit
1) Schiitt, F. Uber Organisationsverhiltnisse des Plasmaleibes der Peridineen. In Sitz. ber. der k. preuss. Akad. d. Wiss. zu Berlin 28 April 1892. p. 379. Taf. IT. Fig. 10 N und Fig. 1 Fd.
14 Kk. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
Sicherheit beobachten kénnen. Nicht selten sieht man bei be- schidigten Exemplaren durchsichtige homogene Sarkodtropfen durch die Schale hervordringen, wie das oft ebenfalls an der Kér- perflache verletzter Ciliaten der Fall ist.
Der Kern ist ziemlich gross, 0,013—0,015 mm. lang, in der Mitte des Korpers gelegen, im Allgemeinen langgestreckt, hufeisen- oder bogenformig gebogen, wobei seine concave Seite gegen die Ventralseite gekehrt ist. Er scheint nicht vollkommen cylindrisch zu sein, sondern zeigt etwas unregelmiissige Konturen, wie Biit- schli bei Prorocentrum micans beobachtet hat.‘) An gefarbten und in Canadabalsam eingeschlossenen Praparaten sieht man oft um den Nucleus eine breite, helle Zone, die gegen das umge- bende Plasma scharf abgegrenzt ist (Fig. 5); von einer wirklichen Membran daselbst konnte ich mich jedoch nicht tiberzeugen. Ubrigens weist der Kern dieselbe charakteristische, grobfadige Structur auf (Fig.11), welche von Klebs, Biitschli u. a. bei vie- len anderen Dinoflagellaten beobachtet worden ist. Schon bevor ich von Klebs’ Abhandlung?) Kenntniss genommen hatte, beob- achtete ich bei einem in Wasser zerdriickten Individuum die von ihm beschriebene Erscheinung, dass der Nucleus in dicke, homogene, stark lichtbrechende, bacterieniihnliche Faden zerfiel, von denen die langeren sich um einander schlangen, die kiirze- ren dagegen von einem mehr stabf6rmigen Aussehen waren. Die Faden scheinen im Kerne einen ziemlich verwickelten Verlauf zu haben. bei Praparaten, die mit Alauncarmin oder Himatoxy- lin gefaérbt und in Canadabalsam eingeschlossen waren, konnte ich in der Mitte des Kerns schrig verlaufende, parallele Faden unterscheiden, welche sich intensiv farbten; bei tieferer Einstel- lung des Tubus wurden sie von tiefer liegenden Faden gekreuzt. In den Enden des Kerns ist der Verlauf der Faden noch schwe- rer zu eruiren; hier und da sieht man einige parallel verlaufende Faden und Punkte, welche letztere Enden oder optische Durch- schnitte der Faden darstellen. Die unregelmissige Form des
1) Biitschli, O. Einige Bemerk. tiber gew. Organisat. etc. Morph. Jahrb. 1885. Bd. X. p. 555. Taf. XXVI. Fig. 19.
2) Klebs, BH. Uber die Organisation einiger Flagellaten-Gruppen und ihre Bez:ehungen zu Algen und Infusorien. Untersuch. a. d. bot. Inst. zu Tiibingen. Bd. I. Leipzig. 1833. p. 352.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 1X, n:o 10. 15
Kerns und der verwickelte Verlauf der Kernfaden erinnern in hohem Grade an Biitschlis Darstellung von ahnlichen Verhalt- nissen bei Prorocentrum micans'). Bei zwei kettenformig zusam- menhangenden Individuen zeigten die Kerne ein von dem ge- wohnlichen abweichendes Aussehen: die Fiden waren feiner, zahlreicher und schlangen sich in allen Richtungen um einander, wie in dem Nucleus von Gonyaulax polyédra nach der Darstel- lung Biitschlis?). Bei Zusatz von verdiinnter Lugols-Losung wird der Kern bei in Alcohol conservirtem Material rothbraun, ~wiahrend das K6rperplasma einen helleren, gelben Farbenton an- nimmt. Gegen die Einwirkung von starken Sauren zeigt er eben- falls eine viel grossere Widerstandskraft als das Koérperplasma.
Kein Nucleolus-artiges Gebilde wurde vor mir angetroffen.
In Theilung begriffene Kerne, wie auch Individuen mit getheilten (halbirten) Schalen gliickte es mir leider nicht aufzu- finden, obwohl ich nach solchen auch im Material suchte, wel- ches ich wahrend der Nacht oder friih am Morgen gefangen hatte °).
Der Korper ist stets diatominartig gefirbt durch Chro- matophoren, welche in peripherischer Schicht ziemlich dicht unter der Schale ausgebreitet zu sein scheinen. Bei Zerquetschung dringen sie als diinne, mehr oder weniger runde, im Wasser zu- sammenschrumpfende Scheiben oder Lappchen heraus. Nach Hinzusetzung eines .Tropfens Alcohol unter das Deckglaschen nah- men die Chromatophoren eine reinere griine Farbe an.
Zwischen den Chromatophoren und dem centralen Kern liegt in einer sphiérischen Schicht eine reichliche Anzahl Starke- kérner abgelagert. Diese sind farblos, stark lichtbrechend und lassen bei Zusatz von Jodlésung ihre Natur erkennen, indem sie sich dunkelblau fiirben. Nach der Farbung durch Jod kénnen zwei Formen der Stirkekorner leicht unterschieden werden, nam- lich winzige, spharische Kornchen und gréssere runde Scheiben von 0,003—0,005 mm. im Durchmesser, mit stark verdickten, ring- formigen Riindern (Fig. 5). Gewéhnlich bemerkt man bei den letzte-
1) Bitschli, Einige Bemerk. etc. p. 550. Taf. XXVI. Fig. 19.
*) Ibid. p. 551. Taf. XXVI. Fig. 21.
®) Vrgl. Bergh, R. Uber den Theilungsvorgang bei den Dinoflagella- ten. Zool. Jahrbiicher. Bd. If. 1885. p. 73—86. Taf. V.
16 K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
ren nur den stark lichtbrechenden ringformigen Rand, aber nach Isolirung kann auch ein schwach gefarbter, ungemein diinner Cen- traltheil nachgewiesen werden. Die kugelférmigen K6érnchen sind wohl nur friihere Entwickelungsstufen der ringformigen Kérperchen, Von den letzteren sieht man im Allgemeinen ungefahr 15 St. in jedem Individuum; merkbare Differenzen in ihrer Anzahl und in ihren tibrigen Verhiltnissen, auch bei verschiedenen Individuen einer langen Kette, waren nicht zu finden.
Von iibrigen Einschliissen des Plasmas sind noch runde, lichtbrechende Kugeln oder Tropfen zu erwahnen, die bei leben- den Exemplaren auzutreffen sind, durch Osmiumsiure dunkler werden und von Alcohol sich extrahiren lassen, demnach wohl als Oltropfen anzusehen sind. Bei gewissen, griésseren In- dividuen sah ich oft sehr grosse Tropfen dieser Art.
Nur selten gelang es mir bei lebenden Exemplaren in der vorderen Korperhalfte eine Vacuole zu beobachten. Dagegen weisen die in Chromosmiumessigsaurelésung fixirten und in Canadabalsam eingeschlossenen Praparate eine schr konstante, ziemlich grosse, helle Blase auf, deren gleichmiéssige runde Form und bestimmte Lage unter und etwas vor dem hufeisenformigen Kern es wahrscheinlich machen, das sie eine wirkliche Vacuole gewesen ist.
Ein gefarbter Augenfleck (Stigma) wurde nie beobachtet.
Die Groésse der einzelnen Individuen ist in geringem, aber deutlich merkbarem Grade variabel. Erwiahnenswerth ist aber, dass in der Grodsse der zu derselben Kette gehdrigen Individuen nie nennenswerthe Unterschiede gefunden werden.
Der Korper ist klein, die grésste Breite der Schale ist bei- nahe dieselbe wie ihre Linge und zwar 0,023—0,035 mm., wenn von den 0,005 mm. langen Stacheln des Hinterrandes abge- sehen wird.
Die Ketten waren, wie gesagt, zum gréssten Theil aus 4, 2 oder 8 Individuen gebildet, aber oft wurden solche angetroffen, die aus noch mehr Exemplaren bestanden. Die lingsten Ketten, die mir zu Gesicht kamen, waren aus 16 Individuen zusammen- gesetzt und 0,285 mm. lang. Die grésste Anzahl Individuen einer Dinoflagellaten-Kette fiihrt meines Wissens Pouchet an, der bei dem marinen Cerattwm furca 10 Exemplare in einem Zusam-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, no 10. 7
menhange beobachtete*). In conservirtem Material konnten ein- same Individuen nur in verhiiltnissmiissig geringer Anzahl entdeckt werden, so dass es den Anschein hatte, als seien sie zum groéssten Theil nur durch jiussere Gewalt von ihren resp. Ketten losge- rissen worden. Die Ketten zeichnen sich durch eine betrachtliche Zahigkeit aus; ohne in Stiicke zu zerfallen, lassen sie sich ge- waltsam beriihren, sie verbleiben unbeschiidigt z. B. bei Conser- virung, bei Uberfiihrung mittelst Pipette, beim Farben und bei Behandlung mit verschiedenen Fliissigkeiten.
Dass die Ketten durch einen Theilungsprocess enstan- den sind, wie es Bergh fiir Ceratium tripos nachzuweisen ge- lang), scheint mir ausser allem Zweifel zu stehen. Fiir diese Ansicht spricht auch der Umstand, dass jede Kette immer nur aus gleich grossen Individuen zusammengesetzt ist, was die Annahme einer nachtraglichen Vereinigung von urspriinglich isolirten Indi- viduen *) ausschliesst.
Hinsichlich des Verhiltnisses zwischen der Grosse und der Anzahl der Individuen in einer Kette, glaube ich bemerkt zu ha- ben, dass einsame Individuen oft gross sind, und dass kurze Ket- ten vielleicht seltener als die langeren aus Exemplaren zusam- mengesetzt sind, deren Breite weniger als 0,030 mm betragt.
Was schliesslich das Auftreten des P. catenatum betrifit, so fand ich es im Jahre 1892 nach der Zeit des Eisganges wah- rend des ganzen Mai Monats sehr reichlich im Seewasser in der Umgebung von Helsingfors, nach dieser Zeit aber konnte ich im Laufe des ganzen Sommers kein einziges Exemplar mehr auffin- den (Tabelle [).
Auch den letzten Sommer kam die Art ebenfalls von Anfang Mai, von der Zeit des Kisganges, bis Anfang Juni zahlreich, in den spiteren Planktonproben dagegen gar nicht vor (Tabelle II).
Auch im Winter wird die Art angetroffen, denn unter pela- gischen Organismen, die ich d. 10 Febr. 1891 aus einer Wake in dem westlichen Hafen Helsingfors’ (»Sandvikshamn») mit dem
1) Pouchet, G. Contribution & Vhistoire des Cilioflagellés. Journ. de Anat. et de la Physiol. Tom. XIX. 1883.
*) Bergh, 1. c. Vrgl. auch Blanc, Note sur la Ceratiuwm hirundinella in Bull. de la Soc. Vaudoise des Sc. nat. T. XX. 1854.
*) Biitschli, Mastigophora (1885) p. 996.
18 K. M. Levander, Peridiniunm catenatum n. sp.
Oberflachennetze fischte, wurden auch zweigliedrige Ketten der- selben angetroffen, wie ich aus einigen nach lebenden Exem- plaren entworfenen Skizzen ersehe, obwohl ich damals der Art, welche ich indessen in der zuginglichen Litteratur nicht be- schrieben fand, wenig Aufmerksamkeit schenkte.
Tabelle L — 18992.
F . | Vorkommen yon ag Stunde ot ¥ | Eee | Beane | me Ketten /, | 5'/, Nm | Bei Sveaborg | Kein Exemplar. | §/, | LO Vm | Bei Drumsé (W von Helsingfors) | Ketten reichlich. ee) o> Oa Bei Grané (W von Helsingfors) “ i | | #2/, | 32/, Nm| Ausserhalb Sveaborgs Sehr reichlich.
ae — Bei Helsingfors (Nord-Hafen) paenaioh zahlreich si) Vm Zwischen Helsingfors und Sveaborg . .
Tabelle Il. — 1898.
ee Tag) Stude | Ort fiji eg! | 351/1'/, — | Bei Helsingfors und Sveaborg _Einzelne Ketten. 006 | 73/,; 10 Nm} ,, - (Stid-Hafen) | ‘ .) 357} 25/.| 5 Vm |. ,, es ’ | Ketten zahlreich. 362 | 287, — ce (Gammelstadsfjiird, | Keine Ketten.
ate | Wasser siiss) 361} */, |114/. Nm ,, 2 (Nord-Hafen) | Zahlreich.
366} */, |2'/, Vmi_,, 3 (Stid-Hafen) | Nicht zahlreich. fi ‘J Nas | Esbo-Létfé (11 Km W von Helsingfors) Kin Individuum. |
Fig.
ey li
je; 11:
Erklarung der Abbildungen.
Ventralansicht der durch Jod und Schwefelsiiure blauge- firbten und lings den Suturen aufgelésten Schale. k = Apicalkiel; r= Rautenplatte; st = Apicalstachel; 1, 4 = apicale Platten; I, II, VI, VIl—= pra-aquatoriale Platten; I’, Il’, V’ = post-aquatoriale Platten.
Dorsalansicht der Vorderhilfte der mit Schwefelsaure behandelten Schale. d= vordere Dorsalplatte; 1, 4 = apicale Platten; II—VI = pra-aquatoriale Platten.
Kette von zwei lebenden Individuen, von der Ventralseite. Vergr. 780.
Kette von vier Individuen, Ventralansicht. Vergr. 520. Kette von zwei Individuen, Dorsalansicht. Die Kerne sind mit Hamatoxylin gefarbt und von einem hellen Hof um- geben. Versr. 500.
Doppelstachel vom hinteren Schalenrande.
Exemplar mit ausgeschnellten Faden. Vergr. 780.
Stiick der Schalenmembran, um die netzige Structur und die Poren in den Knotenpunkten zu zeigen.
Kreuzpunkt der Quer-und Liangsfurche (stark vergrossert). qt = Quergeissel, If — Liangsgeissel.
.Die Aushéhlung des Hinterendes der Schale. ant. p. = Antapicalporus.
Kern, mit Hamatoxylin gefiirbt. Vergr. 780.
' yO ®
aes pit 9
era : Ve ~ 7 ;, F 7 it an filid Bhs, Ad. ~BGLE
eee ei vounio® best wilt
J aime casaviegis Haine Reb “Shere
= hs ht ite Beg eat bein Hive
ante! gin pi i eat) Lae Pte eiiats ep apt
i. on soe otRaanope) hang ==
Lia wrdoe fim nie pale habo hh aeh “Nore nasa
i £") -ofaighkan omitieres ) vere e. neeghaind 7
oe = NTE hab tebhines pei Oe pea biped) qeattest & naka . mite ante tua vy sak: ide agaist ibis re vbivenitsl iaW's nde
a aSeln
Fi Jest Fs
ee nan pa Ud Wee ATR HEG a Wiaatiaiady 24 cheribat SAby 07 aioe by
iia AUT a DIRT” ebyeeretestot ae ania ise, BOs often’? a =
acre hae Chatham PROM IM eo
+
(til Yati_colt ‘f- b1sD)
geet ase ae | Pe oe an Suh atalbeoe. mtier tes apts oe | “eo? —nebe% oFilien ioe eepeaeia Sian + vate a Keg sabre suite sift rity caida valetio® ~ sap" ah a
eS FP aByiss ws etn depouw cash al i GRO wit
igure Piri :¥ Malas otras af) ikl fa ar rie bur Late enti 4 | el meets ieee, al * ge? 48; wit me 2"q Jan Sindee we aabiestnh oan) STEM — ps | aa Arnqiaaigniank = = eet. sete PINUS Y nil ccs THe aved = a
Lit F Tigmann H'fors
H:fors.
K. M. Levander gez.
NURMIJARVEN PITAJAN
STEMEN- JA SANTATS-KASVISTO.
KIRJOITTANUT
K. E. STENROOS.
(Esitetty 7 p:néd Lokakuuta 18 93.)
HELSINGISSA, J. SIMELIUKSEN PERILL. KIRJAPAINOOSAKEYHTIO, 1894.
Se fan = \-
EY REA &.
\ —peeowmate at ot.” >> : 1 : if sah S 2
CBee hiwatites Aig 1 GRR
a
‘ Bie
wi?
MER IRS yi CTE ARR NGO RATA AE i ig i aM ia ai OS -
M ain Uusimaa kuulunee kasvistollisessa suhteessa maamme pa- raiten tunnettuihin osiin, ovat kuitenkin jotkut tamankin maa- kunnan alueet vieli varsin vahin tunnettuja. Parempia tietoja on meilli piidasiallisesti rannikkoseuduilta, vaikka jo jokseenkin vanhoja nekin, ja sitépaitsi muistettakoon, etta kaikki paikalliskas- viot jo ovat neljittikymmentii vuotta vanhat. Yksi vihimmin tun- nettuja osia Uudellamaalla on Nurmidrven pitijd, jonka kasvis- tosta tihin asti tuskin léytyy lainkaan tietoja. Oleskellessani kouluaikana kesilomalla monena kes&ni Nurmijarven etelaran- nalla, kerasin innokkaasti kasvia kouluherbariota varten ja enna- tin hyvasti perehtya ympiristén luontoon. Enimmakseen tavallis- ten kasvimuotojen ohessa Jéysin aina jonkun harvinaisemmankin lajin. Vasta yliopistoaikanani, kesinaé 1890 ja 1891, saatuani uutta tutkimusintoa arvoisalta opettajaltani, professori J. P. Norrlinilta, kidntyi huomioni etenkin kasvipaikkojen tutkimiseen, ja pitemmilla ekskursioneilla pitiijan eri osissa rupesin tekemaan muistiinpanoja niistii sekii kasvupaikkojen laadusta. Naéihin muistiinpanoihin perus- tuen kirjoitin jo syksylla 1891 taydellisen luettelon pitajin kas- veista ja levenemissuhteista maantieteellisella alkujohdatuksella. Kuitenkin kiiytin vieli viime kesiistii suuremman osan varsinkin kasvipaikkojen tutkimiseen seka kasvien kukkimisaikojen merkitse- miseen. Koska muut tyét luultavasti vast’edes estavat minua naita tutkimuksia jatkamasta, teen seuraavassa, vaikka paiipiirteellisesti- kin, arvoisille lukioille esityksen kysymyksessé olevan alueen kas- viston suhteista, toivoen siitaé samalla edes jonkunlaista lista Uuden- maan kasviston tuntemiseksi.
Loppuun liitetyssii kasviluettelossa mainitsemani loyd6t ovat enimmikseen omiani. Muutamia tietoja olen saanut ylioppilas W. W. Wilkmanif(ilta, joka Jokelan ymparistdilta on kerannyt kas-
4
veja, seka lyseolaisilta K. E. Lindroosilta ja A. Jarvelta, jotka kesillii 1893 innokkaasti kerailivat Nurmijarven pohjoisrannan ta- kaisilla mailla, joille kaikille pyydin lausua kiitokseni! Samoin olen suuressa kiitollisuuden velassa professori J. P. Norrlinille, joka hyviintahtoisesti on miiiiriillyt vaikeat Hieracium-muodot seka tohtori A. Osw. Kibhlmanifille, jotka hyvilla ja ystavallisilla neu- voillaan ovat kirjoitukseni valmistamista edistaneet ja saman lo- pullisesti_ tarkastaneet.
Nurmijirven pitéji, jonka pinta-ala nousee lahes 670:een nelid- kilometriin, sijaitsee pohjois-Uudellamaalla 60° 20,5’ ja 60° 41,5’ leveysasteiden viilissii pohjoista leveytté sekai 42° 12’ ja 42° 39’ pituusasteiden viilissié Ferrosta itéanp. Luoteessa koskettaa siihen Himeenliinissa Lopen pitaji, pohjoisessa Janakkalan ja koillisessa Hausjairven pitajat. Idass&é on rajapitajana Tuusula, etelaissi Helsingin ja Espoon pitajat seka lannessé Vihti. Luon- nollisia rajoja alueella tuskin voidaan sanoa olevan. Sitavastoin jakaa Lohjanselki eli Hankoniemen—Lahden harju, joka Hyvin- kiiin kohdalla Hausjirvelté tullen kulkee lounaasen suuntaan pita- jin keskitse, sen kahteen varsin luonnollisesti eroitettuun osaan, luoteiseen ja kaakkoiseen. Mainitun harjun pohjoispuoleinen osa on nimittiin tuntuvasti korkeampaa maata, kuin muut osat. Sil- mays pitajin korkokarttaan') niayttéa, ettii korkeus koko alueella vaihtelee 140:n ja 28,8:n metrin viilillé. Korkein kohta lienee noin 3 kilom. Kytajirvesta lainteen péin olevassa vuorisessa seudussa alueen pohjoisosassa, jossa maa kohoaa 143,6 metrii meren pil- nan yli. Koko pohjoisosassa vaihtelee korkeus taman ja 78:n met- rin valilla. Etelaépuolella Lohjanselkaéaé alenee maa vahitellen niin, etta siella taalla on paikkoja, jotka ovat vain 42—34 metria me- ren pinnasta. Eteliéosan korkein kohta lienee joku matka kirkolta etelikaakkoon ja noin 94 metrié korkea. Ett&é maa ylimalkaan alenee eteliin eli pikemmin kaakkoon pain, huomataan jo siité, ettaé kaikki vedet juoksevat tahan suuntaan.
Suurimmat jarvet ovat alueen pohjoisosassa, joista Hirvi- jarvi, joka tayttéa melkein koko tuon kiilanmuotoisen, Hameesen
1) Tiedot alueen korkeussuhteista olen saanut veniiliisistaé topografi- kartoista, joissa korkeus on merkitty korkeusviivoilla ja Venajin sylissi saschen = 2,13356 metria.
6 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
pistavain niemekkeen aivan pohjoisimmassa sopukassa, on noin 6 neliékilom. laaja sekaé suurin alueella. Sen kallioiset ja kiviset tai hietaiset Ja soraiset rannat ovat enimmiikseen havumetsiiin ympii- roimat. Ainoastaan siellé taalla on maa rannikoilla loivempaa ja aukeata niittyaé tai peltoa. Saarilla, joita eteliiosassa léytyy kaksi jotenkin isoa, kasvaa paiasiallisesti koivulehtoa. Rannat_ niillii ovat kuten yleensakin sileahiekkaiset tai kiviset ja paljaat, tai muodostaa Phragmites paikkapaikoin harvoja isompia tai pienem- pii kaislikkoja. Mutapohjaa léytyy ainoastaan jossakin lahdel- massa ja semmoisilla paikoilla kasvaa Egvisetum limosum, Pota- mogeton natans ja Nymphaea. Jarven luonteen kuvaamiseksi mainittakoon viela siellé pesivat lintulajit Larus canus, Sterna hirundo ja Colymbus arcticus. Tastii') virtaa vesi lyhyen joen kautta 5 kilom. pitkéan, kaitaan ja mutkikkaasen, mutta Hirvijir- veaé pinta-alaltaan pienempiiin Suolijirveen, jonka rantoja mah- dottoman korkeat, melkein pystysuorat, mustat, enimmikseen havumetsdin peittamat dioriittikalliot ymparédivit. Rannat ovat enimmakseen samallaiset, kuin edellakerrotun Hirvijarven. Poh- joisrannalla ja eteliisessé lahdenpohjukassa on pohja kuitenkin mutaisempaa ja harvan Hqvisetum-Phragmites- tai Scirpus-kas- vuston peittama. Suolijarven etelaépuolella suoranaisessa yhtey- dessa taman kanssa on Kytiajarvi, jonka rannat, paitsi pohjois- puolen, ovat aivan aukeat, metsitt6miét ja laajojen niittyjen ja peltojen ympardimat. Rannat ovat myéskin matalat ja heiniiiset, paitsi tuo metsadinen pohjoisranta, joka on sorainen ja kivinen seki enimmakseen paljas. Suolijiirven lansipuolella on pari kilom. pitka etelalounaasen kulkeva, suureksi osaksi reheviin koivulehtojen ymparoima, kaita Pojanjarvi, jonka kauneudelle tuskin mikéin jarvi alueella vertoja veté&. Se on padasiallisesti mutapohjainen ja varsinkin pohjoislahdessa tihein kortekasvuston peittama (LE. Jiuviatile f. polystachyon). Kytajarveen, joka on 35 kilom. pitka idasta lanteen sekaé jotenkin syvé, laskee la’nnest&é pain kaksi jo- kea, jotka saavat alkunsa soista ja rahkoista Lopella. Jarven ita- paasta lahtee ruohorantainen Kytajoki, saaden etelastapain saman- luontoisen Keihdsjoen lisijoekseen ja virtaa Isojoen nimisené suu-
*) Jarven syvyys, jonka kansa kuvailee pohjattomaksi, ei liene tarkem- min tunnettu, mutta vielié 27:n metrin syvalle laskevat kalastajat siimansa.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11. 7
rissa mutkissa itaanpiin yhtyakseen Hyvinkain kylan luoteispuo- lella Hausjirvelti tulevaan Vantaan jokeen. Isojoen yhtymipai- kasta virtaa Vantaan joki ensin pari kilom. etelaan, kaantyy sit- ten, katkaisten Hankoniemen—Lahden harjun, itaanpain, tekee noin kolmen kilom. piiissi taas kaéinndksen eteléain ja juoksee tissi suunnassa vuolaasti, tehden Nukarin kylan kohdalla pitkan putouksen, Pengankosken, syvaiin uurretussa laaksossa lahes 21 kilometrii, saamatta ainoatakaan sivujokea. Etelapuolella valta- maantieti Nurmijirven kirkolta Tuusulan kirkolle tekee se useita ikkijyrkkia mutkia saaden koillisestapéin ison Palojoen liséjoek- seen ja jatkuu Helsingin pitajiiam siina, missa Tuusulan, Helsingin ja Nurmijarven pitajat yhtyvat.
Lohjanselin etelipuolelta, Rajamien jattilaislahteesta alkaa vesi pyrkii etelaiin muodostaen viimein pienemman joen, joka Kylaijoen nimisena laskee pohjoispuolelta lahes 3 nelidkilom. laa- jaan, erinomaisen matalaan, savi- ja mutapohjaiseen Nurmijar- veen. 1,5:n metrin syvempia kohtia isiinaé tuskin léytynee. Pitkin jairven rantoja muodostaa Egvisetum limosum ja H. fluviatile taa- joja, tavattoman tiheité kasvustoja. Vahian ulompana vielapa kes- kellikin jarvei ja varsinkin itéisessa ja lantisessé lahdelmassa kasvaa Scirpus lacustris ja Phragmites yhtamittaisina tai suurissa mittiissi ja useat Potamogeton- ja Sparganium-lajit tayttavat mel- kein koko pinnan eli ne paikat, joita edella luetellut kasvit eivat vieli ole ehtineet anastaa. Niiden liséksi tulee viela kaksi sam- malta, Hypnum fluitans ja H. giganteum, jotka pyrkivat maaksi muuttamaan rantoja, ja selvin& osoitteena tasta jo ammoisista ajoista kestaneest& tyésti ovat varsinkin lansirannan matalat letot ja rahkat.') En voi viel& lisiksi olla mainitsematta niista suu- rista Spirogyra. Zygnema- ja Conferva-joukkioista, jotka varsin- kin loppukesallé uiskentelevat pinnalla ja paikottain tayttavat ran- nat vihreilli limalla. Rannikoilla leviiaé aukeita peltoja tai paju- pensaita kasvavia kosteita niittymaita ja ainoastaan yhdessa pai- kassa etelirannalla koskettaa metsi suorastaan rantaa. Jarven lintisestaé pa&dsta lahtee ruohorantainen Luhtajoki suurissa mut-
‘) Ison veden aikana keviilla ja syksylla peittyvat laajat alat veden alle, ja sateisena kesina 1892, jolloin vesi oli metrin chkapi’ toistakin metria korkeammalla, kuin tavallista, oli jarven pinta ainakin kaksi kertaa niin suuri.
8 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
kissa kulettamaan vetta erain kuivatetun Kuhajarven kautta, jossa nyt on laajoja, tnuheata saraheinéa kasvavia, miirkia niittymaita, Nurmijarven kokoisen ja tiast&é 5:n kilometrin piissi lounaa- sen olevan Valkjairven ohi, lahestyen sit& vain 90:n metrin paahin ja yhtyy Helsingin pitajassé Vantaasen. Valkjiirven rannikot kohoa- vat enimmakseen jyrkkinaé ja rannat ovat kiviset ja soraiset seki kokonansa_ kasvittomat, paitsi pohjoisessa lahdelmassa, joka on vahan heinanen. Pit&jan liinsiosassa virtaa sivuhaaroincen savi- nen ja enimmakseen kasviton Lepsiminjoki. Muita jirvia ja jo- kia etelapuolella Hankoniemen harjua ei léydy, paitsi kivikkoran- tainen, havumetsan peittamien, jyrkkien rantavallien ympardima, syva Vahaksilampi, joka jo kuitenkin on itse harjulla, Korven ase- malta 3 kilom. itaanpain. Vahaksilammista pari kilom. pohjoiseen on Vihdin rajalla talla harjulla Hirvijarveié vaihain pienempi, erin- omaisen kirkasvesinen, hieta- tai kivikkorantainen ja umpinainen Saaksjarvi, jota havumetsét ja nummet ympardivat. Taman ran- nat ovat suurimmaksi osaksi paljaat, ainoastaan pienemmissi lah- dissa peitta&a Polygonum amphibium veden pinnan. Erinomaisem sileat hiekkarannat ovat karakteristisia talle jarvelle. Taméan poh- joispuolella ovat samanluontoiset paikottain lehtorantaiset Vihti- lampi ja Markian jarvi seké soiset Loytylampi ja Matkalampi. Laa- joilla Herusten nummilla Rajamaelt& pohjoiseen ovat kirkasvesiset, jattilaishiiden kattiloiksi nimitetyt Herusten jarvet, joista nuo isot lahteet harjun alapuolella luultavasti syntyvat. Pitajan pohjois- osassa on sitapaitsi syvissa rotkoissa, korkeitten ja jylhien, saman- suuntaisten vuorien valissaé lahes 50 pienté tavallisesti pohjoisesta etelaan kayvaa, tummavesista ja suorantaista lampia, joista kat- son tarpeettomaksi tassa lahemmin mainita. Niin lukuansa monta,. kuin jarvia ja lampia alueella loytyykin, ovat ne kuitenkin kaikki niin pienia, etta aivan vahainen prosentti koko pinta-alasta on vetta, kaikki muu mita vaihtelevimpaa ja erillaisimpaa mannerta.
Maanpinnan konfigurationista+) puhuttaessa on ensiksi otet- tava huomioon alueella kulkevat harjanteet. Semmoisia ovat jo edella mainittu Hankoniemen—Hyvinkaan harju, joka lounaiskoilli-
*) Tass olen kayttanyt lahteina edella jo siteerattua topografista kart- taa seki Moberg’in kirjoitusta: swomen geologinen tutkimus n:o 6.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 9
seen suuntaan halkaisee pitajain. Hyvinkiiaén asemalta alueelle tul- lessa on se samannimiseen kyliiiin saakka eli noin 5,5:n kilom. matkalla jakautunut useiksi perittain seuraaviksi, pitkahkOiksi, py6- ristyneiksi kukkuloiksi, mutta saa heti sen paikan etelapuolella, missi Vantaan joki sen katkaisee, yhtaéjaksoisen harjun muodon, joka kuitenkin keskiosassa eli Herusten jairvien ymparistoilla leviaa laajoiksi tasangoiksi, ja jatkuu taimmdisena Markian jarvelle saakka. Taalla kadottaa harju taas alkuperaisen muotonsa ja esiintyy le- veinai katkonaisina ylatasankoina tai Korven aseman kohdalla pie- nind mutta selvisti muodostuneina harjukumpuina. Vasta Num- menpaankylin tykénaé Vihdin rajalla se taas nayttaéiksen noin 5 kilom. leveini ylatasankona jatkuen toiselle puolelle rajaa. Tama harju on, niinkuin jo sanottu, hyvin vaihteleva leveydelleen ja nou- see luoteisella sivulla usein jotenkin jyrkiisti noin 24 metria. Kaak- koinen sivu on tavallisesti loivempi ja muodostuu verkalleen viet- tiviksi tasangoiksi. Hyvinkiin kylastéa joku matka etelaanpain haaraantuu siiti haarake kaakkoon. Usein taittuneena ja kah- dessa paikassa Vantaan ja sen syrjajoen Palojoen katkaisemana kohoaa se kuitenkin paikottain 5—7:n metrin korkuiseksi. Raalan kartanon koillispuolella se laajenee jot. leveiksi nummeksi eli yla- tasangoksi ja on ylimalkaan jyrkempi koillista kohden. Ainoas- taan harvoja pienempid, katkonaisia harjanteita tapaa siella taalla alueella.
Pitajan pohjoisosa, Kytajarvesté pohjoiseen, on kovin epa- tasaista ja vaihtelevaa. Korkeampia tai matalampia joko aivan jyrkkaseiniisia tai kaltevampia, useinkin luoksepaasemattomia ma- kia ja kallioita, joissa voi selvasti huomata yhdensuuntaisuutta pobjasta etelain, kohoaa ja laskee tiuhantakaa ja naiden valiin muodostuu syvii laaksoja ja rotkoja, korpimaita ja soita, joista edellakerrottujen lampien tyyni pinta kiilustaa. Vahankaéan suu- remmat tasaisuudet ovat aivan harvinaisia.
Kovin mikisté ja epitasaista, vaikk’ei laheskaan sina maa- riissi, kuin témd, ovat pitajin eteliisin ja kaakkoinen itaosa. Makia, jos kohtakin korkeita ja useinkin pohjoiseenpain aivan seinajyrkkia, on toki harvemmassa, ja muodostuu naiden valiin usein jotenkin suuria tasankoja. Sitavastoin ovat Hankoniemen— Lahden harjun ja siiti haaraantuvan syrjaharjanteen valinen osa, pohjoispuolen eteliosa ja koko lansiosa enimmakseen aivan ta-
10 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
saista ja ne harvat epitasaisuudet, jotka meita siella kohtaavat, ovat verkalleen kohoavia pyOristyneité makia.
Mit&éa taas maanlaatuun*) tulee, voidaan siinikin huomata eri osia. Alueen pohjoisosassa on maapera suurimmaksi osaksi murto- soraa, jotavastoin hiekansekainen peltosavi on levinnyt yli koko eteliisen osan. Mainittavimmat murtosorakentaét ovat ainoastaan Nurmijarven etelapuolella -ja Hankoniemen harjun etelirinteilli, jotavastoin pohjoisessa tavataan peltosavea enimmiakseen Kytii- jarven ymparistoilla. Fyysillisilta ominaisuuksiltaan on murtosora siihen sulloutuneiden sarmikkaiden kivien ja kivijauheen tahden hyvin léyhaa, milloin taas enemmién pakkautunutta ja sekoittunut pyOreilla kivilla. Melkoisen laajalti tavataan sitipaitsi soran ja peltosaven yhtymapaikoilla naiden sekoituksesta syntynytta murto- kivi-savea. Peltosavi taas, joka ohuena kerroksena tavallisesti peittaa kerroksista savea, on tavallisen tiheata, jaykkaa ja sitkeaita ja usein hyvinkin hiekan tai kiven sekaista.
Nuo jo useasti mainitut harjanteet ovat maanlaadultaan vierin- soraa joko karkeampaa tai hienompaa ja usein sekoittunut suu- rilla vierinkivilla, jotka kohoavat pitkiksi valleiksi tai peittévat jokseenkin laajoja aloja. Harjanteiden sivuilla, etenkin eteliisella, leviaa kangas- eli nummihiekka suuriksi hedelmiétt6miksi num- miksi ja on fvysilliseltaé laadultaan karkeata soraa tai hienointa hie- taa seka variltaan hyvin vaihtelevaa.
Yhteydessa irtainten maakerrosten kanssa mainitsen muuta- min sanoin turvemuodostuksista. Pit&éjain luoteisosassa Kytajir- ven etelapuolella sek&a Isojoen ja Herusten jarvien valilla leviaa laajat Kurki- ja Petkelsuot, joista edellisessi turvekerroksen pak- suus on yli 8,8 metria. Alueen pohjoisosan jylhassé vuorimaassa tayttavat suot harjanteiden valiset laaksot ja tavataan niissakin turvetta vaikka vain ohuina kerroksina. Pit&jan etelaéosassa tava- taan turvetta suuremmassa maariassé ainoastaan Valkjarven lansi- ja etelapuolella sek& Nurmijarven lansirannalla.
Kiintea vuoripera, joka pohjois- ja eteliosassa aluetta joko aivan jyrkkaseinaisinaé tai py6ristyneina kallioina kohoaa nakyviin, on paaasiallisesti punaista graniittia, joka vyleensi& sisaltaa valkeata
*) Osittain Moberg’in mukaan. Vertaa myés J. J. Sederholm’in kir- joitusta, Om istidens bildningar i det inre af Finland, Fennia I, n:o 7.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 11
tai harmaata kvartsia, mustaa kiillett& ja punaista ortoklasia. Ai- -noastaan harvassa paikassa sielli taéilla tavataan kiillegneissia, ampbiboligneissiii, granaattigneissia tai dioriittié. Pohjoisosassa taas on kiinteii vuoriperi melkein yksinomaan mustansinisti dio- riittia, joka usein on ampbiboliliuskeen, gabrolajien, ampbiboli- kiven y. m. lavistéiméé. Useat Hirvijarven ja Kytijarven viliset kalliot ovat sitipaitsi syeniittigraniittia, joka viariltéin niinikééan on mustaa ja runsaasti amphibolin sekaista. Kalkkia tavataan vahissaé maaérassé vain kahdessa paikassa nim, Kytiéjarven karta- non maalla Kalkkivuoren torpan vieressé seki pitajain keskiosassa Forsbakan talon lihellaé. Muut vuorilajit, joita alueella tavataan, ovat aivan ala-arvoisia.
Tammioisellé alueella, jossa korkeussuhteet, konfigurationi, maanlaatu j. n. e. mité kirjavimmalla tavalla vaihtelevat eri osissa, taytyy tietysti kasviston ja kasviston formationienkin olla hyvin erillaiset. Isoin osa alieesta on kuitenkin metsain peittémaa. Niiden laajuutta on vaikea prosenttiluvulleen tarkemmin maarata, mutta arvelisin sen noin 75 prosentiksi. Valtavin, metsia muo- dostava puulaji on epailematta mianty, joka harjanteiden laajoilla viertosora- ja nummihietakentilla eli nummilla esiintyy puhtaim- pana, vaan muutenkin vuorisilla savi- tai soraisilla mailla tavalli- sesti koivun, haavan tai kuusen yhteydess& peitta& suuria aloja. Paraiten ovat mantymetsat, kuten muutkin metsat, sailyneet pitajan pohjoisosassa Kytajin kartanon maalla, jossa paikkapai- koin viela varsin laajoilla aloilla tapaa erinomaisen suuria puita. Mutta muuten, varsinkin koko etelaosassa, ovat ne kuten muualla- kin maassamme enimmakseen havitetyt), joten isommat mannyt pienemmillaé aloilla siella taalla ovat aivan harvinaisia. Mannyn jalkeen yleisin puulaji on kuusi seka sit&é seuraava koivu. Kuiten- kin lienee muutamilla aloilla vaikea sanoa, kumpi niistaé on run- saampl. Laajimmat kuusimetsat kohtaamme Hankoniemen—
1) Tsoja metsilohkoja myédian vuosittain yhtidille, vaan talonpojat itse- kin koettavat hankkia toimeentulonsa metsiituotteista, mydden joko tukkia, Jautoja tai halkoja. Kytiajin kartanon mailta viedidén vuosittain suuret maa- rat metsatuotteita etenkin lautoja ja rullapuita, jotka sahataan neliskulmai- siksi, eripaksuisiksi siroiksi ja joiksi ainoastaan isommat, suorat ja oksatto- mat koivut valitaan.
12 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitaéjain siemen- ja saniais-kasvisto.
Hyvinkéiin harjun luoteispuolella isojen Kurki- ja Petkelsoiden ymparistoilla, jossa ne muodostavat varsin levean korpivyOn au- keata rahkaa ympardivan miantyrameen ympirille. Pitajain poh- joisosassa, korkeitten vuorien véAlisissé, kiviperaisissaé notkoissa esuntyy kuusi myOdskin hyvin tavallisena, enimmakseen korpena, jolloin se on haavan ja koivun sekoittama, mutta joskus tasai- semmillakin mailla melkein aivan puhtaana. Pit&éjan etelaosassa ovat kuusimetsat enimmakseen aivan pienié, vaikka tosin taajassa. Kuitenkin levidéé -Vantaanjoen lansirannalla Raalan ja Myllymaan valissa lahes 3 kilom. pitka korpi, jossa kuusi on valtaavin puulaji.
Mita taaskin lehtimetsiin tulee, tavataan niité enimmak- seen varsinaisina koivikkoina tai lepikk6iné, harvemmin lehtoina-. Yleensa’ voimme sanoa, ettéi koivikoilla etela- eli kaakkoisosassa pitajaa on suurempi valta, pohjoisosassa taas lehdoilla. Vanhem- pia koivumetsiéa tapaa kuitenkin enaé& aivan harvassa pienemmilla aloilla. Sitavastoin anastavat nuoret koivikot useinkin varsin suu- ria aloja kosteiden, makien valisten, niittymaiden laiteella, muut- tuen joskus lehdoiksi. Pitajan etelaosassa Viitasen ja Ojakkalan talojen ymparist6t ovat etenkin huomattavat tamiantapaisista koivi- kon ymparoimistaé laajoista niittymaista. Koivuviidoilla taas on naiden rinnalla vahainen valta ja tavataan niitaé pédaasiallisesti soiden laiteilla. Suurimmat koivulehdot olen tavannut Pojanjar- ven lansirannalla, jossa puut ovat enimmikseen suuria ja tuuheita. Siimonsberg’in talon maet, Nurmijarven etelarannalla, olivat ennen tunnetut suurista jattilaiskoivuista, joista isoimmat olivat 0,5—1 metria lapimitassa, mutta ovat nyt enimmiékseen havitetyt. Paitsi metsia muodostavana tavataan koivu sitapaitsi aivan yleiseen Kaikkialla.
Molemmista Suomessa kasvavista leppapuista on harmaa leppa (A. incana) alueella yleisempi ja muodostaa tiheita le pik- k6ja viljelematta jatetyille huhtamaille ja laitumille, mutta esiin- tyy tavallisesti muiden puulajien kanssa sekametsia muodostavana. Kosteammilla, kivisilla, runsasmultaisemmilla mailla, tavallisesti jarvien ja purojen rannoilla tavataan tervaleppaé, A. glutenosa, ja Saiksjirven rannat ovat etenkin huomattavat naista tuuheista puista. Muista lehtipuista ovat aivan tavallisia haapa, joka jos- kus esiintyy metsiaé muodostavana esim. Haapakorven talon var- rella Vantaanjoen itiérannalla seka yksittéin kasvavista pihlaja ja
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11. 13
tuomi. Harvinaisempi on jo lehmus, mutta tapaa sitaékin alueen etelaosassa, joskus hyvinkin suuria. Jotkut puut Nurmijarven etela- rannalla ovat lahes 0,5 metri® paksut. Jaloimmista puulajeista tava- taan ei aivan harvinaisena vaahteria, jota Nurmijarven etelaran- nan lehdoissa l6ytyi viela joitakuita vuosia sitten useita 30—50 cm. paksuja, mutta myytiin suurimmaksi osaksi Suomen pavil- jongin permantopalkeiksi viime Parisin nayttelyssé. Pienempia vaahteroita olen tavannut Vihtilammin ja Pojanjarven rantaleh- doissa. Paitsi vaahteria kasvaa pahkinapensas yksittain tai pie- nissa ryhmissé paikkapaikoin etenkin Nurmijarven lansi- ja etela- rannalla seka Kytéjarven kartanon ymparistdilla. Saarni kerro- taan ennen kasvaneen Vahaksilammin tienoilla, mutta on nyt havinnyt koko alueelta.
Metsien rinnalla mainitsen muutamin sanoin pajupensai- koista. Niité muodostavat useimmat pajulajit (Salzces), varsin- kin S. phylicifolia ja S. cinerea kosteilla, alavilla niittymailla seka iarvien ja jokien rannoilla ja on niilla alueen etelaosassa varsin laaja leviaminen. Usein tulevat ne nopean kasvamisensa ja lisaan- tymisensa tahden maamiehelle kovin haitallisiksi?) ja Nurmijarven pohjoisrannan miarjat niityt ovat joutuneet niiden kautta aivan pilalle.
Aukeita maita kohtaamme tiillé, kuten yleensikin etela- Suomessa, enimmikseen tasaisilla mailla. Tosin tapaa aukeita kohtia epatasaisillakin mailla joko peltoina, niittyinaé, huhtamakina tai jakaléa kasvavina kallioina y. m., mutta taalla ovat ne varsin vahiaisiii ja taajemmassa, jotavastoin tasaisilla mailla esiintyvat aukeat suot, kankaat j. n. e. ovat laajemmat ja yhtajaksoisemmat- Hankoniemen harjun luoteispuolella kohtaamme nuo jo edellamai- nitut monta nelidkilometria laajat suot, joiden keskus on aivan aukeata rahkaa, tiynna isompia tai pienempia hyllyvia rimpia tal suonsilmia, joissa niukan saraheinaé- ja sammalkasviston valistii paljas vesi kiilustaa. Vasta laidoilla alkaa yksi ja toinen pienempi minty siellé taéalla kohota ja rahkasuo muuttuu harvaa mannyk- k6a kasvavaksi miintyrameeksi. (Hyvinkaéiin kylan kaakkoispuo-
1 Koéyhemmilli kansalla on naisti hyétyikin, silla pajunkuoressa on
heillai runsas tulolahde, tisté kun maksetaan enemmin, kuin mannyn tai kuu- sen kuoresta
14 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
lella on niinikiiin kaksi jotenkin laajaa rahkasuota.) Pitajan muissa osissa on aukeilla soilla aivan vihdinen ala ja ovat ne hajallaan siella taalla.
Pitkin hietaharjanteita kohtaamme tavantakaa joko aivan aukeita tai harvan miantymetsan verhoamia kanervakankaita, joilla useinkin I:n metrin korkea, yhtamittainen, lamoava kanerva haittaa vaeltajaa, ja Herusten jiirven varsilla leviaa nuo Aleksis Kiven kautta tunnetuiksi tulleet Herusten ja Kiljavan laajat num- met, jotka niinikéiain ovat aukeat ja kanervikon peittamat.
Muista aukeista. maista on niittymailla epailematta suurin valta. Enimmiikseen ovat ne kosteita tai vesiperaisia ja joko luon- nollisia tai viljelemitté jatetyista pelloista.muodostuneita. Varsin- kin on pitijiin lantinen etelaosa huomattava kosteista niittymaista, jotka yhtijaksoisina ulottuvat Nummenpaidn kylasta lahella Vihdin rajaa aina Uotilan kyléan saakka seka jatkuvat pitkin Lepsamian- jokea samannimiseen kylaan saakka etelassé. Uotilan ja Perttu- lan kylien etelaipuolella aukeaa varsin tasainen ja laaja lettoniitty, joka on muodostunut Nurmijarven tapaisen muinoisen Kuhajarven kuivattamisesta ja jossa kasvaa korkeata luhdantapaista sarahei- nia. Varsin laajoja niittymaita leviaa sitapaitsi matalarantaisen Luhtajoen varsille, jotka niityt ovat edellamainittujen niittymaiden jatkona itainpéin. Muuten tapaa niittyja tiuhantakaa, useinkin jotenkin laajoja, yli koko alueen, mutta yleensi voimme sanoa, etti niiti eteldosassa on verrattomasti runsaammin, kuin muualla pitéjassi. Paitsi miarkia niittyja, jotka aina niyttavat taipumusta pensoittumaan, tavataan kylla usein kuivempiakin (hardvallsangar), mutta ne ovat tavallisesti pienempiaé sek hajallansa siella taalla.
Alueen vuorisissa osissa ovat kalliot tavallisesti metsaiset. Kuitenkin ovat joskus, varsinkin etelaosassa jyrkkaseinaisten vuo- rien raystaat aivan paljaat ja jakilain (Cladina- ja Cladonza-lajien) sekii sammalten peittamat. Harvoin tapaa isompia aukeikkoja tai kokonaisia paljaita kallioita, jollemme ota huomioon niita var- sinkin alueen eteliosassa yleisiaé, laihoja huhtamakia, jotka hyvin ohuen multakerroksen peittéminié tavallisesti kanervoittuvat, tai niiti alueen lansiosan kallioita, joista havumetsi on kaadettu ja samasta syysté tuskin milloinkaan enaa metsittyvat.
Lopuksi tarkastettakoon vielé alueen viljelysmaita. Syysti, ettii pitajain etel’osa on verrattain tiheimmin asuttu, kuin alueen
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11. 15
muut osat, on peltomaitakin siellaé laajemmassa. Suurimmat ja yhtajaksoisinmat pellot kohtaa meité Nummenpaan, Uotilan ja Perttulan kylien sek Klaukkalan, Kirkonkylan, Palojoen ja Nuka- rin kylien, mutta myéskin Raalan ja Numlahden kartanoiden ympa- ristdillé. Pitiijiin muista osista mainittakoon etenkin Kytajiin karta- non viljelysmaat samannimisen jarven rannalla, joille laajuudessa ja yhtijaksoisuudessa tuskin minkaéan kylaén maat alueella vertoja vetiivit. Maanlaadulleen ovat ne eteliiosassa enimmiakseen pelto- savea tai saven ja kangashiekan rajalla savihiekkaa, joka nayt- taiytyy hyvinkin soveliaaksi maanviljelykseen, mutta pitajan keski- ja pohjoisosassa useinkin yksinomaan laihaa kangashiekkaa. Vilja- vimmat ovat Nummenpiiin kylan pellot alueen lansiosassa, jossa peltosavi ohuena kerroksena peittaa kerroksista savea, mutta yleen- skin alueen eteliiosassa ovat ne jokseenkin hedelmilliset. Sita- vastoin ovat pobjoisin osa pitaéjaéa sek’ jotkut keskiset osat san- gen kovaosaisia, etenkin kun suurien soiden aikaansaamat hallat usein raivoavat tehden tyhjaiksi maanviljelijain paraimmatkin toiveet-
Maanviljelys on yleensé hyvin korkealle kehittynyt ei ainoas- taan herraskartanoissa, vaan talonpojatkin jo viljelevat jarkiperai- semmin tiluksiaan. Paitsi peltoja, joiksi vuosittain uusia metsa- paloja raivataan, harjoitetaan yleisesti suonviljelysta ja etelaosassa viela huhdanviljelysta, josta lukuisat joko paljaat tai lepikkoa kas- vettuneet huhta-ahot ovat todisteena.
Tavalliset viljalajit ovat ruis, kaura ja ohra. Vehna on harvi- naisempi ja viljellaan sitaé etenkin herraskartanoissa. Sitapaitsi viljelléiin yleisesti perunoita, hernetté (molempia lajia) seka pella- vaa ja karjanrehuksi kylvOheinéa ja apilaa (Zr. arvense et fh hybridum) seka vikkeria (Vicia sativa), viimeksimainituita suurem- massa miirissi etenkin herraskartanoissa.
Paitsi herraskartanoissa, joita alueella loytyy kolme, nim. Kytajan (Nias), Numlahden ja Raalan (Raskog), on puutarhanhoito yleensii huonolla kannalla. Tosin nakee melkein joka talon edus- talla isompia tai vahempia puutarhoja, joissa ainakin kasvaa omena- puita ja karviaismarjapensaita, mutta tavallisesti my6skin koru- puina syrenia, pihlajoita, vaahterioita tai tuomia, ja tuskinpa sita tollia, jonka edustalla ei joku niista puista kasvaisi, mutta ne ovat huonosti hoidetut ja useinkin aivan rappiotilassa. Kartanoissa ovat puutarhat kuitenkin paremmin hoidetut ja ainakin Kytajan karta-
16 K. FE. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
nolla on oma puutarhurinsa. Paitsi vaahterioita, pihlajoita j. n.e. kasvaa niissi saarnia, paihkiniipensaita, saksan heisiii (Sambucus) y. m., ja Kytijialla niéiin komeita Caragana-pensasaitoja. Hydty- kasveista ovat omenapuiden ja karviaismarjapensaiden ohessa ta- lonpojillakin tavallisia perunapuu, luumu- ja kirsimarjapuut seka viinimarjapensaat (punaiset ja mustat, harvemmin valkeat). Harvi- naisempia ovat istutetut vattupensaat ja hyétymansikat. Ruoka- kasveista viljelevit talonpojat. yleisesti harkapapua (Vicia faba) vilhissi miiiriassi ja lanttuja, mutta myéskin nauriita, harvemmin kaalia ja porkkanoita. Kartanoissa viljelléan naiden lisaksi puna- juurikkaita, piparuuttia, dillia (Anethum), spinaattia (Spenacia), gurkkuja, sipulia, rediisii (Raphanus radicula), papuja (Phaseolus) y. m. sekaé harvemmin eriisté mukulakasvia, Helianthus tuberosus. Nautintokasveina nakee joskus tupakkaa viljeltavéan ja sikuria seka l#akekasvina Artemisia absinthiwm’ia. Korukasveista ovat tavalli- simmat Calendula ja Papaver.
Viela ansaitsevat huomiota Kytajin ja Raalan kartanoihin johtavat pitkan pitkat kujakaytavat, joiden molemmin puolin on riviin istutettuja tuuheita koivuja, kuusia, pihlajoita ja vaahterioita. Edellisessi kartanossa on tammOista tieté yli 2 kilom., jalkimai- sessa vahan vahemman.
Luotuani edellisessi silmayksen niihin alueen fyysillisiin suh- teihin ja omituisuuksiin, jotka enimmin vaikuttavat kasvistoon, kayn scuraavassa lahemmin tarkastamaan kasviston laatua eri — niin sanoaksemme kasvipaikoilla. Koska muistiinpanoni niista ovat monessa kohdin puutteellisia ei ainoastaan mité sammaliin ja jaka- liin tulee, joista olen taytynyt rajoittautua vain tavallisimpiin ja kasvipaikkaa pfiiasiallisesti karakteriseeraaviin muotoihin, vaan ylhaisempiinkin kasveihin, on esitykseni niisté ei suinkaan tieteel- lisesti tarkka, vaan antaa ehk& selvemman kuvan seudun yleis- fysiognomiasta. Samoinkuin Norrlin*), Vainio?), Hult*) ynna
1) Norrlin: Bidrag till Sydéstra Tavastlands Flora. Notiser ur Sall- skapets Pro Fauna et Flora Fennica férhandlingar 11 h. 1871.
2) Vainio, Edv., Kasviston suhteista Pohjois-Suomen ja Vendjin-Karja- lan rajaseuduilla. 1. Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica 4h. 1878.
3) Hult, R., Férsdk till en analytisk behandling af Vadxtformationerna, Helsingfors 1884.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 17
monet muut kasviston tutkijat olen jakanut kasvit muutamiin perusmuotoihin, joista milloin useammat yhdessi, milloin vain jot- kut antavat kasvipaikalle leimansa ja joita niita esitettaissa lyhy- kitisesti sopii kiiyttiéaé. Ne ovat: havupuut, lehtipuut, pensaat, varpu- kasvit, heinat, ruohot, sammalet ja jakalat. Kasvi-individien pal- joutta eli runsauden miiiraii selvittaakseni olen kayttanyt, jos niita muistiinpanoissani on ollut, seuraavaa asteikkoa:
Yhtimittaisesti kasvavat, jos kasvit muodostavat tihean, kes- keymiitt6man _ peitteen.
Runsaat, jos ne kasvavat yhtimittaisina jokseenkin tihedssa.
Harvassa eli hajanaisesti kasvavat.
Yksittéin kasvavat. .
Niiiden asemassa olen kuitenkin useasti kayttanyt vain nimi- iyksii valtava tai vahavaltainen osoittamaan, etta kasvilla tai kas- viston muodolla muihin nihden on joko suurempi tai vahempi valta kasvipaikalla.
Kasvipaikat+) eli kasvistationit voidaan Norrlin’in mukaan ja- kaa ensinnikin kahteen ryhmiiin, nim. mazden ja vesien seka edel- liset kuwivanpuoleisiin ja vesiperdisin (,,torra marker och forsum- pade marker‘). Niilli molemmilla taas voimme eroittaa kaksi kasvistoryhmaad, nim. varjokkaat eli metsdiset kasvipaikat ja au- keat eli metsdttémdét. Eri, metsia muodostavien puulajien seka kosteuden mukaan eroitan ensinnii kuivat metsat eli mantymetsat *), joita karakteriseeraa seuraavat kasviston muodot: manty on run- sas ja siella taalla jonkun yksinaisen koivun tai kuusen sekoittama, pensaista on kataja (Juniperus) valtava tai paikottain runsaskin ja satunnainen Lonicera «ylostewm. Matalamman kasvipeitteen muodostavat varpukasvit, joista puola ( Vaccinium vetis idea) useim- miten on runsas, mutta joskus vahiivaltainenkin, seka vahemmiassa milariissi myds mustikka (Myrtillus nigra) ja kanerva (Calluna vulgaris). Sammalpeitteen, joka on jokseenkin yhtamittainen ja keskeymatén, muodostaa piiasiallisesti Hypnum Schrebert, vaan
1) — stindort tai vixtlokal Norrlin’in mukaan,
2) Kasvipaikoille ja kasviformationeille annan tissi samoja nimityksia, kuin Vainio, joka teoksessaan, Kasviston suhteista j. n. e. (Katso sitaattia edelliselli sivulla) ensikerran suomen kielessi kiiyttia niita tieteellisina nimi- tyksina.
2
13 K. E. Stenroos, Nurmijarven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
jokseenkin tavallisia'), vaikka vahavaltaisia ovat myéskin Hyloco- mium splendens (typpailla) ja useat Dicranum.lajit (D. scoparium, undulatum et c.), Jakalat ovat yleensé vahiavaltaisia, paitsi pui- den rungoilla ja oksilla, joista riippuu Usnea barbata ja Alecto- ria sp. Missa metsa on harvempaa ja maaperi hiekkaista tai kallioista, siella lahenee kasvisto jo aukeiden kankaiden ja jaka- lista esiintyy Cladina rangiferina ja Cl. silvatica runsaasti. Heina- kasvisto on hyvin niukka ja sita edustaa Azra flexuosa ja Luzula pilosa seki aukeammilla paikoilla Festuca ovina ja harvinaisena Hierochloa australis. Muista kasveista ovat tavallisia: Melampy- rum pratense, Anemone hepatica, (Pyrola secunda), P. rotundi- folia, Hieracium murorum, H. vulgatum, Linnea borealis ja Vero- nica officinalis (vahiin kosteammilla paikoilla).
Paikotellen tavataan viela Pteris aqvilina (aukeammilla pai- koilla usein runsaastikin) ja Polystichum spinulosum sekii harvi- naisina Solidago virgaurea, Pyrola chlorantha, P. media ja Goo- dyera repens.
Hyvin harvinaisia ovat: Monotropa hypopitys, Pyrola wmbel- lata ja Lycopodiwm complanatum.
Nain tyypillisessa muodossa ovat mantymetsat kuitenkin harvi- naisempia ja tavataan paaasiallisesti vain tasaisemmilla, kuivilla mailla. Tavailisesti on naihin maan epatasaisuudesta vaihtelevan kosteuden tahden sekoittunut enemman tai vahemmian koivuja, kuusia tai haapojakin, jotka kukin tavallansa vaikuttavat kasvis- toon. Varpukasveista alkaa mustikkaa ilmestya runsaammin ja sammalista tavataan Hypnum Schreberv’n ohessa kuusikoille karak- teristiset Hylocomium splendens tavallisemmin seka lisiksi 4. trz- qvetrum. Ruohoista mainittakoon, paitsi jo edella lueteltuja, joista monet (Pyrola secunda, Anemone hepatica) taalla esiintyvat run- saammin, viela Pyrola minor seka varsinaiset sekametsdin kasvit Trientalis ewropea, Majanthemum bifolcum ja Phegopteris dry- opteris.
Kosteusasteen suurentuessa anastaa kuusi joskus vallan muilta puulajeilta, jolloin muodostuu n. s. kuusimetsdin formationi, joka paitsi kosteusmaaraa eroaa mantymetsista suuremmalla varjostus-
1) Freqvensi-asteet ja niiden lyhennykset ovat myéhemmin sivyulla 5L selitetyt.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 19
asteella ja viileimmiilli sekaé kosteammalla ilmastolla. Maata peit- tiiviin runsaamman multakerroksen kautta on kasvistokin reke- viimpi ja lajeista rikkaampi.
Varpukasveista on Myrtillus nigra runsas, joskus kuitenkin ainoastaan - paikotellen kasvava, ja keskeymatt6man sammalpeit- teen muodostavat Hylocomium splendens, H. triqvetrum ja Hy- pnum Schreberi. Paitsi kuusta (Picea excelsa), joka on runsas, ovat kuusikoissa tavallisia, vaikka vahivaltaisia koivu (Betula glutinosa), haapa (Populus tremula) scka harvinaisempia pihlaja ja manty. Pensaista on kataja (Juniperus) tavallinen ja varpukasveista musti- kan ohessa puola (typpailla) ja Linnea. Jakalat ovat taallakin vahivaltaisia, paitsi puissa, joista riippuu Alectoria jubata ja A. sarmentosa, samoin heinikasvit, joista tavallisia, vaikka harvassa kasvavia ovat: Azra flexuosa. Poa nemoralis, Carex digitata ja Luzula pilosa sekii marjemmilla paikoilla Carex canescens, C. globu- laris, sek harvinaisina C. vaginata ja C. tenella. Ruohoista ovat runsaita ja tavallisia: Phegopteris dryopteris, Eqvisetum sylva- ticum, Trientalis europwa, Oxalis ja Majanthemum. Tavallisia vaan vahiivaltaisempia ovat sitapaitsi:
Anemone hepatica, Melampyrum pratense, (A. nemorosa), | Polystichum spinulosum, Viola silvatica, Asplenium filix-femina, Pyrola secunda, Phegopteris polypodiordes, P. minor, Pteris aqvilina,
P. rotundifolia, Lycopodium annotinum, Veronica officinalis, L. clavatum,
ja eteléosassa aluetta viela Lizstera cordata, sekaé harvinaisempia: Polystichum filia mas, Pyrola uniflora ja P. media.
Missa vain pieniaékin aukeikkoja loytyy kuusikoissa, siinaé kas- visto heti saa toisen luonteen. Semmoisilta paikoilta olen mer- kinnyt muistiini seuraavia lajia: Ranunculus acris, R. cassubicus, Veronica chamedrys, Vicia sepiwm, V. silvatica, Orobus vernus, Scrophularia nodosa, Fragaria vesca, Geranium silvaticum ja Melica nutans.
Havumetsiin sekoittuu vialisté lehtipuita, varsinkin koivuja siihen mairain, ettaé muukin kasvisto muuttuu enemméan tai va- hemmiin lehtimetsiin kasviston kaltaiseksi. Semmoisissa metsissa,
20 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
joita kutsun sekametsiksi, on kosteusaste jokseenkin sama, kuin kuusikoissa. Kuitenkin on tiimaé kasvistationi seka fyysillisilté omi- naisuuksiltaan ett&é kasvistoltaan suuresti vaihteleva. Viela vaihtele- vammaksi tulee kasvisto senkautta, etta sekametsat, niinkuin Vai- nio') varsin oikein huomauttaakin, usein keinollisesti syntyviit huhdanviljelyksella miinty- ja kuusimetsain sijoille. Niité tapaakin tavallisemmin pitiijiin etelaéosassa, jossa huhdanviljelysta yleisem- min on harjoitettu. Paitsi koivua (B. glutinosa), mantya, kuusta ja leppaiai (A. imcana) kasvaa sekametsissé seuraavia pensaita: Juniperus communis, Ribes alpinum ja Rk. rubrum. Varpukas- veista on Myrtillus nigra vahivaltainen seka paikottain myds puola, kanerva, vanamo (Linnea), Lycopodium annotinum ja L. selago. Sammalpeite on johonkin marin. sama, kuin kuusikoissa ja seu- raavien lajien: Hylocomiuwm splendens’in, Hypnum Sehreberi'n, Thujidiwm recognitum’in ja joskus Hylocomium triqvetrum in muo- dostama. Muista kasveista mainitsen vain seuraavat: Oxalis, Ma- janthemum. Trientalis, Rubus ideus, Arenaria trinervis, F'ra- garia vesca, Veronica chamedrys, Luzula pilosa, Anthoxanthum, Carex pallescens, Phegopteris dryopteris, Ph. polypodioides ja Po- lystichum spinulosum.
Tavallisempia, kuin sekametsat seka ominaisuuksiltaan enem- miin konstanttia ovat varsinaiset lehtimetsat, joista voimme eroit- taa kaksi muotoa: koivikot ja lepikot. Kuten sekametsat ovat var- sinkin lepikét useimmiten huhdanviljelyksen kautta muodostuneet ja tavataan niitéikin alueen etelaosassa tavallisemmin, kuin muualla.
Lepikéissi on leppai (A. imcana) runsas ja useinkin aivan tiheiissi; ainoastaan siella taalla on joitakuita koivuja (B. gluti- nosa) seka joskus mantyja ja kuusia. Sammalikko on harva (Hy- pnum salebrosum y. m.) ja varpukasveista tavataan joskus Myrtil- lus nigra. Yleensakin on kasvisto tiheissa lepikdissé niukka, mutta harvemmissa ovat ruohot ja joskus heinatkin valtavia. Tavallisia ovat:
Anemone nemorosa, Oxalis acetosella, Ranunculus acris. Majanthemum bifoliwm, Trientalis ewropea. Phegopteris dryopteris,
seki Anthoxanthum odoratum, Poa pratensis, Aira cespitosa y. m.
1) Vainio: Kasviston suhteista j. n. e. siv. 54.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, nso 11. 21
Koivikoissa on koivu valltavana ja joskus ainoastaan har- vassa kasvavien leppien tai haapojen sekoittama. Enemmian sa- tunnaisia ovat pihlaja ja tuomi. Pensaista tavataan Rosa cin- namomea jokseenkin usein sekii Juniperus, harvemmin Lonicera ja Rhamnus. Varpukasveista on mustikka (M. nigra) tavallinen ja paikottain runsas, sekii vahiivaltainen ja vahasta merkityksesta Vaccinium vitis idea. Sammalpeite on harva tai paikottain mel- kein puuttuva ja Hypnum —, Hylocomiwm — ja Brachythecium- lajien muodostama. Heiniikasvisto on niinikaéain vahiivaltainen ja siti edustavat seuraavat lajit: Poa nemoralis, Agrostis vulgaris, Calamagrostis arundinacea ja’ Melica nutans.
Ruohokasvisto on huomattava seuraavista lajeista, jotka taalla esiintyvit kaikessa runsaudessa. Anemone nemorosa pukee val- keine kukkineen Toukokuun lopulla maan valkeaan vaippaan, sita seuraa Ozxalis, Trientalis, Majanthemum, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Polypodium dryopteris sekii joskus Ranunculus cassubicus ja Trollius, jotka kaikki kukkimisaikaan painavat kasvi- paikalle leimansa.
Tavallisia ja ainakin paikoittain jokseenkin runsaita ovat lisiksi seuraavat: Convallaria majalis, Alchemilla vulgaris, Vero- nica chamedrys, Anemone hepatica, Potentilla tormentilla, Fra- garia vesca, Orobus vernus ja Pyrola rotundifolia seka vaha- valtaisia:
Paris qvadrifolia, Vicia sepium, Convallaria polygonatum, Pyrola media (r.), Platanthera bifolia, Geranium silvaticum, Solidago virgaurea, Phegopteris polypodiovdes, Hieracium cesium, Polystichum filiz mas, Campanula persicefolia, Asplenium filix femina, Veronica officinalis, Pteris aqvilina.
Ranunculus acris,
Paitsi timintapaisia koivikkoja, tapaa alueella viela laihem- pia koivikkoja, joissa maa on ruskeitten, viela mitéinematt6mien lehtien peitossa ja kasvisto paljoa niukempi, seka nuoria hedel- miillisii koivikkoja, jotka kasvistossaan enemman lahenevat leh- toja, joiksi ne mydbemmin muuttuvatkin. Koska minulla niista on
22 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitajin siemen- ja saniais-kasvisto.
vain harvoja muistiinpanoja, en tiassa ryhdy selittamaan niiden kasvistoa lahemmin.
Kosteammilla, kaltevilla makirinteillé seka kivisissé purolaak- soissa ja notkoissa, joissa paksumpi multakerros peittaa alustan, tarjoutuu erittéiin sopiva kasvipaikka monille kasvilajeille, joita ei tavata varsinaisissa lehdikoissa tai ovat siellé harvinaisia tai sa- tunnaisia. Kasvillisuus muuttuu erittiin rehevaksi, metsa kay tuuheammaksi ja senkautta varjoisammaksi ja raittiimmaksi, ja koivun sijan anastavat suureksi osaksi muut Iehtipuut. Taalla loytéiviit monet harvinaiset kasvit oikean jalansijan, pensaskasvisto kiiy lajirikkaammaksi ja fyysillisten ominaisuuksien vaikutuksesta muuttuu sammalkasvistokin. Nailla yleisilla ominaisuuksilla varus- tetuissa’ lehdoissa kasvaa, paitsi koivua, tavallisina seuraavia puita: haapa (Populus tremula), leppa (A.encana) seka kosteissa purolaak- soissa ja lahelli jiirvenrantoja, joiden varsilla lehtoja taalla useimmi- ten tapaakin, myés tervaleppé (A. glutinosa), tuomi, pihlaja, raita (Salix caprea), kuusi sek useasti vielé lehmus, vahteria ja puro- laaksoissa Corylus avellana. Pensaista tavataan Daphne mezereum. Lonicera, Ribes alpinwm ja harvinaisena Veburnum seka laaksoissa Ribes nigrwm ja Rubus ideus. Heinikasvisto on jokseenkin valtava ja paiasiallisesti samojen lajien muodostama, kuin lehdikoissa. Puro- laaksoista mainittakoon sitaévastoin seuraavat: Milizwm effusum, T77- ticum caninum, Poa sudetica (r.), Calamagrostis phragmitoides ja C. lanceolata seki Brachypodium pinnatum (r.). Muista kasveista mai- nittakoon erittain lehtolaaksoille karakteristisina viela Onoclea stru- thiopteris, joka joskus on ihan peittaéva, Impatiens nolv-tangere, Anemone ranunculoides, Stachys silvatica, Stellaria holostea, St. nemorum, Pulmonaria officinalis, Viola epipsila, Phegopteris dry- opteris ja Ph. polypodioides. Muuten ovat lehdoille omituisia viela Actea spicata, Viola mirabilis, Epipactis latifolia, Neotica nidus- avis, Celoglossum viride seka koivikoissakin kasvava Platanthera bifolia ja Listera ovata, jonka kuitenkin pari kertaa olen tavan- nut kostealla niityllé. Valtavia ovat lisaksi seuraavat lajit:
Majanthemum bifolium, Chrysosplenium alternifoliwm Convallaria majalis, (laaksoissa), Gymnadenia conopsed, Alchemilla vulgaris,
Solidago virgaurea, (Rubus saxatilis),
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 23
Veronica chamedrys, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Trientalis ewropea, Lysimachia vulgaris,
Aigopodium podagraria,
Angelica silvestris. Ranunculus acris. R. cassubicus,
RR. repens, Anemone nemorosa, A. hepatica,
Viola silvatica.
Fragaria vesca, Potentilla tormentilla, Geum rivale,
Orobus vernus,
Vicia silvatica,
V. sepium,
Pyrola minor,
P. secunda,
P. rotundifolia, Asplenium filix-femina, Polystichum filiz-mas, P. spinulosum ja Pteris aqvilina.
Ozxalis acetosella,
Paikotellen tai harvassa kasvavina eli satunnaisina tava- taan viela: Cirsium heterophyllum, (Centaurea phrygia), Valeriana officinalis, Paris qvadrifolia, Campanula persicefolia y. m.
Hypocheris maculata, Hieracium pratense, (Trifolium medium), Galium boreale, Rumex acetosa,
seki harvinaisina: Lathyrus silvestris, Pyrola media, Campanula cervicaria ja Picris hieracioides.
Metsin harventuessa syysté tai toisesta ja siis varjostusas- teenkin vahentyessé alkaa pian uusia kasvitulokkaita tunkeutua kasvipaikalle, jolloin kasvistokin muuttuu enemmian tai vahemman aukeiden maiden kasviston kaltaiseksi. Niistéa aloitan esitykseni nummilla eli kankailla, jotka alueen keskiosan hiekkakentilla ja harjanteilla avautuvat eteemme kaikessa laajuudessa. Niiss’é voimme eroittaa kaksi eri formationia, nimittéin kangasmannikkoja, joita verhoaa harvanlainen miinnikk6, ja aukeita kanervakankaita. Muu- ten on kasvisto naillii molemmilla muodostuksilla jokseenkin samal- lainen. Paitsi pienenlaisia, suoria ja vasta latvassaan haaroavia, hongantapaisia mantyja, naikee kangasmiénnikOissakain harvoin muita puulajia, kuin vaivaisia, 30—60 cm. korkeita haapoja ja koivuja (B. verrucosa), jotka korkeata kanervaa matalampina kui-
24 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitajiin siemen- ja saniais-kasvisto.
tenkin isommilla aloilla tekevat maiseman hyvin kirjavaksi, seka siella taéilla yhta pienia kuusenvesoja ja leppia (A. ¢ncana). Varpu- kasveista on O,;—I:n metrin korkean, yhtamittaisen ja lamoavan kanervikon seassa puola (V. vitis-cdea) valtava seké pienemmilla aloilla runsaitakin Arctostaphylos uva wrsi ja Lycopodium complana- tum. Harvinaisempia ovat Myrtillus nigra ja Linnea borealis. Jikalakasvisto on valtava, joskus pienemmilla aloilla runsaskin ja piidasiallisesti Cladina-lajien (Cl. rangiferina ja Cl. silvatica) seka useitten Cladonia-lajien (Cl. gracilis, pyxidata, deformis) ja pienem- milli aloilla Stereocaulon paschale’n y. m. muodostama. Sammal- kasvisto on viahivaltainen ja sité edustaa paikottain runsaskin Polytrichum piliferum ja P. juniperinum seka jotkut Dicranum- ja Hypnum-lajit. Ruohoista ja heinisté ovat tavallisia, vaikka surkastuneen nik6isid ja harvassa kasvavia seuraavat: Convalla- ria majalis, joka tuskin milloinkaan kukkii, Hieraciwm wmbella- twm (kapealehtinen muoto), Gnaphalium dioicum, Hypocheris maculata, Erigeron acris (hyvin iso), Epilobium angustifolium, Pulsatilla vernalis (pienemmilla aloilla valtava) sek&a Calamagro- stis arundinacea (joku korsi siella taalla), Festuca ovina, Agrostis vulgaris, Aira flexuosa ja Anthoxanthum.
Aukeilla kanervakankailla tapaa vain satunnaisesti jonkun yksinaéisen koivun tai mannyn seka tiheammissaé haavanvesoja. Sianpuola (Arctostaphylos) on myés isommilla aloilla valtavampi ja kanervikko matalampaa ja paikkapaikoin harvempaa. Muuten ei niiden molempien formationien valilla olekaan milaéan jyrkem- pada rajaa, vaan muuttuu kangasmainnikk6 metsan harventumisen kautta vaihitellen aukeaksi kankaaksi. Paitsi edellé lueteltuja kasvi- lajia kasvaa vihiin kosteammilla paikoilla ja varsinkin teiden var- silla usein runsaasti ajuruohoa (Thymus serpyllum) seka seuraa- via lajia: Hwphrasia officinalis, Veronica officinalis ja Viola ca- nina. — Heinaikuun lopulla, jolloin Callwna on runsaimmin ku- kalla, peittyy maisema punanviolettiin vaippaan.
Kankaitten laiheisyydessi sekii kuivilla laitumilla tapaa jos- kus korkeampia tai matalampia, hiekkaisia makia tai kumpuja, joilla maa on kuiva ja liiaksi laiha voidakseen yllapitaa rehe- vimpiii kasvistoa. Tammédiset kasvipaikat, joita kutsun kuiviksi ahoiksi, eiviit ole aivan identtid Vainion sennimellisten kasvipaik-
our
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 2é
kojen kanssa. Sit&vastoin nayttaviat ne enemmiin laheneviin Norr- lin'in ,,torra faltbackar‘‘. Muuten vaihtelee kasvisto talla statio- nilla suuresti maan fyysillisen ja kemiallisen laadun mukaan. Mata- lan ja harvan sammalpeitteen muodostavat piiiasiallisesti Thaj/- dium abietinum ja Polytrichum piliferum seki vahin kosteam- milla mailla P. juniperinum ja Climacium dendroides. Varpu- kasveista tavataan vahin puolaa (V. vtis ‘dea), joskus kanervaa ja mustikkaakin. Heinakasvisto on jokseenkin valtava, vaikka surkastunut ja seuraavien lajien muodostama: Agrostis vulgaris, Poa pratensis, Festuca rubra, Festuca ovina, Anthoxanthum odo-
ratum ja Aira fleruosa. — Ruohoista ovat tavallisia ja valtavia: (Draba verna), Achillea millefolium,
Stellaria graminea, _Erigeron acris,
Sagina procumbens, Meracium pilosella,
Alchemilla vulgaris, HA. auricula,
Potentilla argentea, Euphrasia officinalis, Scleranthus annuus, Rumex acetosella.
Pimpinella saxifraga,
Vahavaltaisia vaan tavallisia ovat sitapaitsi:
Crepis tectorum, Tr. pratense, Taraxacum officinale, Silene inflata, Scabiosa arvensis, Jerastium vulgatum, Prunella vulgaris, Spergularia rubra, Ranunculus polyanthemos, Dianthus deltoides, Turritis glabra, Fragaria vesea,
Viola arenaria, Potentilla tormentilla, V. canna, Campanula patula, Veronica verna, C. rotundifolia, Trifolium repens, Pteris aqvilina,
seka harvinaisia: Leontodon autumnalis (joskus tavallisempi), Veronica chamedrys, Viscaria vulgaris, Thymus serpyllum, Are- naria serpyllifolia, Hypericum perforatum, Myosotis stricta, Se- dum acre, Botrychium lunaria ja B. ternatum.
Kasvistoltaan verrattomasti rikkaampia ja vaihtelevampia ovat huhta-ahot eli hedelmiallisemmat ahot, jotka muodostuvat huhdan- viljelyksen kautta metsain sijoille ja ennemmin tai my6hemmin
26 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitiijain siemen- ja saniais-kasvisto
jalleen peittyvat lepik6lla tai koivikolla. Semmoisilla iakkéaammilli huhta-ahoilla, joilla jo kasvaa jokseenkin paijon lehtipuita, lahenee kasvisto yha enemmin edellaé kerrottujen lehtimetsdin kasvistoa. Yleenséi on sammalkasvisto samoinkuin jakalakasvistokin viha- valtaisia ja pienemmilla aloilla Polytrichunv’in ja Cladoniwin muo- dostamat, ruohokasvisto runsas ja lajirikas sekaé heinakasvisto enemmiin tai vihemmin valtava. Varpukasvisto on mydskin va- hemmiisté merkityksesté ja sit&éi edustaa etenkin Vaccinium vitis- idea seki Myrtillus nigra ja Calluna.
Tavallisia ja valtavia ovat talla kasvipaikalla seuraavat lajit:
Hieracium pubescens, HA. umbellatum,
H. septentrionatle,
H. pilosella.
A. auricula,
Erigeron acris, Antennaria dioica, Achillea millefolium, Gnaphalium silvaticun, Leontodon hispidus, Chrysanthemum leucanthemum, Campanula patula,
C. persicefolia,
C. glomerata,
Gentiana campestris, Veronica chamedrys, Euphrasia officals,
Ranunculus polyanthemos, (Anemone nemorosa), Viola canina,
Stellaria graminea, Visearia vulgaris, Hypericum qvadrangulum, Geranium silvaticum, Orobus vernus,
Lathyrus pratensis,
Vicia cracea,
Trifolium pratense,
Tr. repens,
Tr. spadiceum,
Alchemilla vulgaris, Potentilla argentea,
P. tormentilla,
Rubus saxatilis,
Fragaria vesca,
Epilobium montanun,
E. angustifolium, Galium boreale, Succisa pratensis, Scabiosa arvensis, Centaurea phrygia, Crepis tectorum,
Rhinanthus major,
R. minor,
Rumex acetosa,
R. acetosella, Gymnadenia conopsed, Eqvisetum silvaticum, (Pteris aqvilina).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11.
Tavallisia vaan viihivaltaisia ovat lisaksi:
Ranunculus acris, (Turritis glabra) *), Arabis suecica,
A. thaliana,
Viola arenaria,
(Silene inflata), Dianthus deltoides, Vicia sepium,
Rubus ideus,
R. arcticus, (Pimpinella saxifraga), Cerefolium silvestre, Aegopodium podagraria, Leontodon autumnalis,
Harvinaisempia ovat: Melandrium pratense, Cerastium vulgatum, Arenaria trinervis,
(A. serpyllifolia),
Geranium bohemicum (polte- tuilla paikoilla),
Trifolium agrarium,
Vicia silvaticea,
V. tetrasperma,
Potentilla alpestris,
P. norvegica,
Taraxacum officinale, Solidago virgaurea, HMieracium vulgatum, Cirsium heterophyllun, Campanula rotundifolia, Verbascum thapsus, Veronica officinalis, Melampyrum pratense, M. silvaticum,
Ajuga pyramidalis, Polygonum viviparun,
—Majanthemum bifoliui.
Convallaria majalis, Equvisetum pratense.
Galium uliginosum, G. verum, Trichera arvensis v. imtegri- folia, Anthemis tinetoria, Lampsana communis, Cirsium arvense, Campanula cervicaria, Verbascum nigrum, Scrophularia nodosa, Botrychium lunaria.
27
Heiniikasviston muodostavat pidasiallisesti samat lajit, kuin kuivilla ahoilla, seki lisiksi Calamagrostis arundinacea, C. epi- gejos, Carex pallescens, Luzula multiflora ja Melica nutans.
Niittytoyraat, kaltevat pellonrinteet ja jokivallit, jotka Vai- nio eroittaa eri kasvipaikaksi, liittyvit kasvistossaan niin lahei- sesti edelliseen kasvistationiin, ett&é eroitusta niissé useinkaan ei
1) Laihoilla huhta-ahoilla tapaa useinkin aivan samoja kasvilajia, kuin vasta kerrotulla kasvipaikalla. Semmoiset lajit, jotka siis eivit oikeastaan kuulu tahin, olen pannut sulkujen sisian.
28 K. #. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
huomaa. Kun kasvisto niillaé viel&ii maanlaadun ja kosteusasteen mukaan on samojen vaihtelujen alainen, kuin huhta-ahoilla, en tassa selita niiden kasvistoa erikseen. Mainitsen vain ne vahiiset eroavaisuudet, jotka niiss& olen huomannut.
Ahoilla kasvavista lajeista en ole niaillé tavannut seuraavia:
Turritis glabra, Erigeron acris, Arabis, Antennaria dioed, Viola arenaria, — Scabiosa arvensis, Arenaria serpyllifolia, Verbascum thapsus, Vicia silvatica, V. nigrum,
Rubus ideus, Calamagrostis epigejos.
Epilobium angustifolium,
Nailla kasvaa sitaé vastoin lisiksi tai ovat tavallisempia seu- raavat:
Trollius europeus, L. autunnalis. Ranunculus acris, Centaurea phrygia, R. cassubicus, Taraxacum, Geranium silvaticum, Succisa pratensis, Lathyrus pratensis, Gentiana campestris, Rosa cinnamomed, Prunella vulgaris, Geum rivale, Eqvisetum silvaticum, Scorzonera humilis, E. pratense.
Leontodon hispidus,
Alueen niittymaista luen tahan ryhmaan ainoastaan varsinai- set niityt!, jotka kosteusasteen ja siis kasvistonkin mukaan jakaan- tuvat kuivempiin eli nurminiittyihin tai nurmikkoihin ja kosteisiin. Edellisilla niista muodostavat runsaan tai melkeinp&é yhtamittaisen heinakasviston kapealehtiset ..Gramimacew’n* kasvit, joiden ohessa ruohokasvisto on jokseenkin runsas. Kosteilla niityillé taas on kuten luonnollistakin saraheinaét (Cyperacew) runsaampia. Sam- malkasvistokin on nurmikoilla niukka. vaan kosteilla niityillé run- sas ja useitten Sphagnum-, Hypnum- ja Polytrichum-lajien seka Aulacomnion palustre’n ja Climacium dendroides’in muodostama.
Heinakasviston nurmikoilla muodostavat: Avra cespitosa,
‘) Heteniityt, jotka ovat vesiperiisempia ja sammalkasvistossaan y. m. enemman muistuttavat soista, esitén vasta néiden rinnalla.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 29
Poa pratensis, Festuca elatior ja vahassi madrassa Ayrosts vulgaris, tai kuivia ahoja lihenevilla niityilla Anthoxanthum odo- ratum, Agrostis vulgaris, Festuca rubra ja vahassa maarassa edelliimainitut, tai joskus pienemmillié aloilla mydskin Nardus stricta. Viihiivaltaisia ovat niiden seassa Carex pallescens, C. leporina, C. vulgaris, Agrostis canina, Luzula multiflora ja Phleum pratense.
Ruohoista ovat jotenkin runsaita ja tavallisia seuraavat lajit
Ranunculus acris. Leontodon autumnal, R. polyanthemos, Taraxacum officinale, Stellaria graminea, Chrysanthemum leucanth., Geranum silvaticum, Campanula rotundifolia, Trifolium pratense, C. patula,
Tr. repens, Rhinanthus minor, Alchenulla vulgaris, Euphrasia officinalis, Potentilla tormentilla, Polygonum viviparum, Geum rivale, Rumex acetosa,
Cerefolium silvestre,
sekaé harvinaisempia:
Potentilla verna, Orchis maculata, Rubus arcticus, Eqvisetum pratense, Epilobium montanum, E. arvense,
View cracea, BE. silvaticum.
Scorzonera humilis,
Kosteilla niityilli muodostavat runsaan heinikasviston taval- lisesti: Carex vulgaris, C. canescens, C. cespitosa, Agrostis ca- nina ja Aira cespitosa, joista A. canina vahan kaltevilla mailla antaa niitylle leiman sek& C. cespifosa pienemmilla aloilla. Jos- kus muodostaa myés Juncus filiformis jokseenkin laajoilla aloilla tirkeiin aineksen heiniikasvistossa seki mydskin Carex juncella, C. panicea, C. stellulata, C. flava, Eriophorum angustifolium, Luzula multiflora, Festuca rubra, Calamagrostis stricta ja Pou pratensis. Tavallisia, vaan viahiivaltaisia ovat sitiépaitsi viela seu- raavat: Hierochloa borealis (joskus valtava), Phlewm pratense, Calamagrostis phragmitoides, Juncus lamprocarpus, sek harvi- naisia: Carex vaginata, C. loliacea, C. elongata ja C. diovea.
30 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
Ruohokasvistoa karakteriseeraa: Caltha palustris, Lychnis flos-cuculi, Ranunculus auricomus, Spirea Ulmaria), Viola pa- lustris, V. epipsila, Geum rivale, Potentilla tormentilla, Carda- mine pratensis, C. amara ja Rumex acetosa.,
Tavallisia ovat sitiéipaitsi seuraavat :
Ranunculus acris, Galium boreale,
R. flammula (paikott. valtava), G. palustre,
R. cassubicus, —— G. uliginoswn,
R. repens, Succisa pratensis, Anemone nemorosa, Leontodon autumnalis, Parnassia palustris, Cirsium palustre, Stellaria graminea, C. heterophyllum,
St. palustris, Campanula patula, Geranium silvaticum, Gentiana campestris, View cracca, Veromca chamaedrys, Lathyrus pratensis, V. scutellata, Trifolium pratense, Rhinanthus major, Tr. spadiceum, Euphrasia officnalis, Alchemilla vulgaris, Pedicularis palustris, Rubus areticus, Scutellaria galericulata, Comarum palustre, Orchis maculata, Epilobium palustre, Equvisetum silvaticum, Angelica silvestris, BE. palustre,
Aegopodium podagraria,
seka harvinaisempia:
Crepis paludosa, Geranium palustre, FHieracium Selani, Chrysosplenium,
H. suecicum, Botrychium ternatum, Solidago virgaurea, Ophioglossum vulgatum ja Gentiana anarella, Polystichum cristatum.
Valeriana officenalis, Pajupensaita kasvaa tilli kasvipaikalla tavallisesti: Salox phylicaefolia, S. rosmarinifolia, S. cinerea, (S. vagans) seka harvi-
1) Eraalla mittéisellé niityllai Luhtajoen rannalla, Numlahden kartanon lahella, muodostaa Spirea Ulmaria yhdessi Carex cespitosa’n ja Ranunculus auricomus’in kanssa melkein yksinomaa kasvipeitteen.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 11. 31
naisina S. myrtilloides ja S. Lapponum. Usein ja varsinkin jir- vien rannoilla kasvaa kosteilla niityillé pajupensaita niin tihedssii, etta ne jokseenkin suuressa méaéarassi vaikuttanut muuhunkin kasvistoon. Niiden laiheisyydessé ovat tavallisia: Calamagrostis lanceolata, C. phragmitoides, Valeriana officinalis, Spirea ul- maria, Lysimachia vulgaris, Thalictrum flavum ja Angelica silvestris.
Naihin viimeksi mainittuihin kasvistationeihin liittyy laihei- sesti pellonpientareet eli se kapea reunus, joka vilittémiisti ympii- roi viljelyksia. Tavallisesti poikkeaa kuitenkin kasvisto niillé, eten- kin semmoisilla, jotka ovat saaneet vahvemman lannoituksen, hy- vin suuresti niittyjen kasvistosta. Kuten luonnollista, on kasvisto tammoisella valiasemalla suuremmassa miaiarassé, kuin muilla kasvipaikoilla, monien vaihtelujen alainen, riippuen paitsi lannoi- tuksesta, myOskin viljalajeista, kosteusasteesta, maanlaadusta ja ymparoivisté kasvilokaaleista. Yleens& on _ niilla heinakasvisto runsas ja seuraavien lajien muodostama: Agrostis vulgaris, Fe- stuca elatior, Poa pratensis, Poa trivialis, Phleum pratense, Alopecurus pratensis, Triticum repens, (Calamagrostis arundi- nacea) seka kosteammilla paikoilla Alopecurus fulvus ja A. geni- culatus. Enemman tai vahemman valtavaa ruohokasvistoa edus- taa: Carum carvi, Cerefolium silvestre, Campanula glomerata, Hypericum qvadrangulum, Centaurea phrygia, Achillea mille- folium, Chrysanthemum, seka vihemmassié maarassi: Taraxacum officinale, HMieraccum vulgatum, Ranunculus repens, Rumex domesticus, R. crispus, A’gopodium podagraria ja Lathyrus pra- tensis.
Suopeltojen!) pientarilla kasvaa sitépaitsi useasti seuraavia lajeja: Angelica silvestris, Spirea ulmaria, Thalictrum flavum, Valeriana officinalis, Epilobium angustifolium, Salix cinerea ja S. phylicefolia.
Tienvierilla ja pihamailla on kasvisto luonteeltaan ehken va- hain pysyvaisempi, kuin pientareilla, vaikka tosin myéskin etenkin
1) Sivulla 34 olen esittanyt muutamia niille omituisia kasvilajia.
32 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
kosteuden ja maanlaadun mukaan vaihtelujen alainen. Karakte-
ristisia tienvierustoille ovat:
Potentilla anserina, Plantago major,
Pow annua,
Achillea millefolum, Taraxacum officinale, Leontodon antumnalis, Gnaphalium silvatieum, Gn. uliginosum,
Cirsium lanceolatum, Trifolium repens, Kuphracia officinalis, Veronica offianalis, Sagina procumbens, Polygonum hydropiper, Juneus bufonius, Sisymbrium officinale
ja nummien laheisyydessa Thymus serpyllum, seka piha- maille eli kartanoille osaksi samat ja lisiksi seuraavat: Polyqgo- num aviculare, Matricaria discoidea, Carum carvi, Veronica cha- medrys, ja harv. Echinospermum lappula, Erodium cicutarium
ja Artemisia absinthium.
Puutarhoissa ja istutusmailla, jotka taalla niin yleisesti ympa- roivit asuntoja, ovat favallisia seuraavat:
Ranunculus repens, Myosurus mininus, Fumaria officonalis, Arabis suecica,
A. thaliana, Thlaspi arvense,
Erysimum cheiranthoides,
Brassica campestris, Viola tricolor v. arvensis, Stellavia media, Spergula arvensis, Trifolium pratense, Viera cracca,
Potentilla norvegica, Cerefolium silvestre, _Egopodium podagraria, Galium mfestum, Matricaria inodora, Senecio vulgaris,
Cirsium heterophyllum, Artemisia vulgaris, Centaurea phrygia, Myosotis. arvensis, Scrophularia nodosa, Veronica chamedrys, Lamium purpurewun, Galeopsis versicolor, G. tetrahit,
Lamium albwn, Atriplex patula, Chenopodium album, Polygonum lapathifolium, P. convolvulus, Rumex domesticus, Urtica dioica,
U. urens,
Poa trivialis y. m.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 11. 33
sekii harvinaisia:
Myrrhis odorata, S. oleraceus,
Pastinaca sativa, Chenopodium polyspermum, Levistichum officinale, Yrodium cicutarium,
Inula Helenium, Nasturtium armoraca, Lappa tomentosa, Mentha arvensis,
L. minor, ; Chelidonium majus.
Sonchus asper,
Pelloilla omituisia ovat: Gagea minina, Cirsium arvense, Apera spica-venti, Lithospermum arvense, Stachys palustris var. agrestis, Odontites rubra seki Centaurea cyanus ja Bromus seca- linus eniminikseen ruispelloilla, ja Vicva hirsuta, V. sativa ja V. angustifolia piiiasiallisesti kevatkylv6pelloilla.
Tavallisia ovat niita paitsi seuraavat:
Brassica campestris, Lapsana communis, Erysimum cheiranthoides, Crepis tectorum, Raphanus raphanistrum, Myosotis arvensis, Viola tricolor v. arvensis, Lamium purpureum, Cerastium vulgatumn, Galeopsis versicolor, Spergula arvensis, G, tetrahit, Trifolium hybridum, Polygonum aviculare tf. Scleranthus annuus, P. convolvulus, Galium uliginosumn, P. lapathifolium, Anthemis arvensis, Rumex acetosella, Matricaria imodora, Kqgvisetum arvense, Gnaphalium uligimosum, EB. silvaticum.
Gn. silvaticum, Harvinaisempia ovat:
Agrostemma githago, Matricaria chamomilla, Arenaria serpyllifolia, Sonchus arvensis,
Camelina fetida (liinapelloilla), Barbarea vulgaris ja
Veronica arvensis, Bromus arvensis (satunnainen).
Galium infestum,
Alavilla, soista raivatuilla peltomailla, joilla tavallisesti viljel- lin kauraa, vaan usein ruistakin, on kasvisto enemman tai va- hemmiin kosteiden niittymaiden kaltainen, jommoisiksi ne ennen
3
34 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijién siemen- ja 3aniais-kasvisto.
pitkiii joutuvatkin. Paitsi naité olen semmoisilla pelloilla aina tavannut seuraavia: Barbarea stricta, Nasturtium palustre, Achil- lea millefolium, Thalictrum flavum, Ranunculus repens, Epi- lobium angustifolum, Myosotis cespitosa, Cirsium palustre, Bi- dens tripartita ja Poa. serotina.
Viljelemitt6miksi jatettyina ruohoittuvat pellot pian ja muut- tuvat ennen pitkaéaé joko nurmikoiksi tai kosteiksi niityiksi. Jos- kus kovasavisilla mailla anastaa kuitenkin Kpilobium angustifo- lium ynn& monet muut (Eqvisetum silvaticum, E. arvense, Cir- sium arvense, C. palustre, C. heterophyllum, Lysimachia vulga- ris, Spirea) melkein kokonansa vallan muilta kasveilta.
Tahin kasvistoryhméin voimme viela liittaéa kalliot, jotka kiinteiss& vuoriperiissiiin eroavat kaikista muista kasvipaikoista. Niilli eroitan tissi ainoastaan kaksi kasvistationia, nim. ha/lioin pddllystit*) ja kallioseondin halkeamat eli raot.
Kallioin paillystoilla, joilla ohkoinen maakerros peittaa vuori- perin, tapaa joskus kasviston, joka paapiirteissaau miuistuttaa kankaiden kasvistoa. Jakalaikasveista muodostavat varsinkin C/a- dina-lajit (Cl. rangiferina, Cl. alpestris) ynna monet Cladona- lajit ja Stereocaulon paschale tihean, valkean peitteen ja varpu- kasveista esiintyy Calluna vulgaris runsaasti, vaikka pienempana kuin kankailla, seké vahavaltaisina Vaceontum vitis idea ja Myr- tillus nigra. Paljaat paikat sek& irtonaiset kivet ovat ainoastaan pienempien rustojiikailien sek& useasti Parmelia centrifuga’n ja muutamien sammallajien (Grimmia, Rhacomitrium, Andrew) peit- tamia. Muu kasvisto on hyvin niukka. Pensaita tavataan paitsi katajaa (Juniperus) usein Rubus ideus sekéi joskus Lonicera ja Daphne. Ruohoista ja heinista ovat tavallisia:
Antennaria diovea, Cerastium vulgatum y e ?
Erigeron acris, Crepis tectorum, Hieracium vulgatum, Caulamagrostis arundinacea, A. murorum Aira flexuosa
? ? Rumex acetosella, Festuea ovina, Epilobium angustifolium, Agrostis vulgaris,
1) Puutteellisten muistiinpanojen tihden yhdistin naihin myés kallioin riystaat sensu Vainioi.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 38
seka harvinaisia :
Spergula vernalis, Sedum. telephiwn. Silene rupestris,
Jyrkkien kallioseinain halkeamille ja raoille, jotka siis suu- remman osan piiivisté ovat varjostetut, ovat seuraavat lajit omi- tuisia: Polypodium vulgare, Woodsia tlvensis, Cystopteris fragilis ja harvinainen Asplenium trichomanes. Tavallisia ovat sitapaitsi: Melica nutans, Hieracium umbellatum, Solidago virgaurea, Ga- lium boreale, Phegopteris dryopteris, Ph. polypodioides y. m. ja harvinaisempi Geranim Robertianum.
Taten olemme tarkastaneet kaikki ne kasvipaikat, joissa maa- peri on verrattain kuiva, korkeintaan kostea. Ne kasvipaikat, joita seuraavassa kiiyn esittimiin, ovat mirkia tai vesiperaisia luon- teeltaan ja tavallisesti suokasvien peittimat. Kuten edelliset, voimme vesiperiisetkin kasvipaikat jakaa kahteen ryhmaan, nim. varjol- kaisiin eli metsdisiin ja aukeisiin eli metsdttonuim. Ensiksimainit- tuihin luen ensinnikin korvet, joita muodostuu tasaisemmilla mailla tavallisesti rameiden ympirille, vaan myOskin varsin useasti vuorien vilisissii notkoissa, joissa maa on miirkii tai vetinen ja ylempaalti keraytynyt vesi jokseenkin seisovaa’). Paitsi naité ominaisuuk- sia ovat korpien yleiset fyysilliset ominaisuudet jokseenkin samat. kuin lehtojen. Kuitenkin on ilma suuremman markyyden taihden ehkii viihan viileimpi ja kosteampi ja varjostusaste suuremp!.
Kasvistoa karakteriseeraa runsas kuusikko, jossa koivu, D. odorata, ja haapa, Pop. tremula, ovat valtavia, yhtamittainen samma- likko, joka padasiallisesti on Sphagnuim’in ja Polytrichumin muo- dostama, seki valtava saraheina-, korte- ja ruohokasvisto. Paitsi kuusta, koivua ja haapaa, joista jalkimaisistaé milloin toinen tai toinen on valtavampi (haapa joskus runsaskin), kasvaa korvissa tavallisina, vaan vihiivaltaisina: pihlaja, raita (Salix caprea), manty ja Rhamnus frangula sekii joskus leppa (4. glutinosa). — Pen- saista on kataja (Juniperus) tavallinen. — Vahavaltaista varpukas- vistoa edustavat: Vaccinium vitis idea (typpailla), Myrtllus nigra, Lycopodium annotinum, Linnea borealis, Ledum palustre ja Myrtillus uliginosa, joista kaksi jalkimaista olen tavannut ainoas-
1) Vertaa: Vainio. Kasviston suhteista Pohjois-Suomen ja Veniijiin-Kar- jalan rajaseuduilla siv. 31.
36 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitajiin siemen- ja saniais-kasvisto.
taan riimeiden laiteella. — Muu kasvisto vaihtelee useinkin sangen suuresti maan vesiperaisyyden mukaan.
Ruohoista ja heinistii ovat valtavia tavallisesti: Carex globu- luris, C. canescens, Eqvisetum silvaticum var. capillare, seka useasti myés Carex caspitosa, C. tenella (paikott.), C. loliacea (paikott.), ja vetisissa korvissa viela runsaitakin: Menyanthes tri- foliata, Comarum palustre, Eqvisetum limosum ja Carex ampul-
lacea. — Tavallisia ovat sit&paitsi:
Oxalis acetosella, C. stellulata,
Trientalis europea, Aira cespitosa,
Pyrola minor, Agrostis canina,
Majanthemum bifolium, Calamagrostis lanceolata,
Eriophorum angustifolium, Phegopteris dryopteris,
Carex junecella, Asplenium filix femima vy. m. seka harvinaisia:
Stellariu longifolia, Listera cordata,
Rubus chamemorus, Carex limosa,
Gahum triflorum, Calamagrostis phragmitoides ja
Circea alpina, Equisetum palustre.
Pyrola uniflora,
Paitsi korpia tapaa rameiden laiteilla viela vetisilla paikoilla formationin, jota karakteriseraa runsas koivikko, valtava paju- pensaikko, jokseenkin valtava (usein valtavakin) ruoho- ja heina- kasvisto ja melkein yhtamittainen sammalikko. Tama kasvistationi, jonka Wainio kutsuu viidaksi'), eroaa siis sek’ suuremmalla mar- kyydella ett kasvistoltaan melkoisesti edellisistaé kasvipaikoista. Useimmiten on koivu (B. odorata) nuori, hoikka ja rujostunut, ja muista puulajeista kohoaa sielli taalla joitakuita mantyja, leppia
(A. incana) ja kausia. — Pensaikon, joka joskus on koivikkoa valtavampi, muodostaa piidasiallisesti Salix phylicefolia, mutta seassa kasvaa usein S. pentandira ja S. cmerea. — Varpukas-
vistoa edustaa Vaccinium vitis idea (typpailla) seka joskus Myr- tillus nigra ja rameista tulleista lisiksi Ledwm palustre, Andro- meda polifolia ja Myrtillus uligmosa.
Ruohoista ja heinisté ovat tavallisia: Carex filiformis, C. am- pullacea, C. vesicaria ja Eqvisetum limosum, jotka aivan vetisilla
1) Viidalla ymmirretiin puhekielessi yleensi nuorta koivikkoa.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 37
paikoilla joskus ovat runsaitakin, seka Comarum palustre, Meny- anthes trifoliata, Eriophorum vaginatum, Rubus arcticus ja R. chamemorus. Viahiivaltaisempia ja harvinaisempia ovat: Er/opho- rum «angustifolium, Carex chordorrhiza, C. limosa, C. irrigua, Eqvisetum palustre, Calamagrostis lanceolata, Eriophorum alpi- num ja Polystichum cristatum.
Tiheiin sammalikon muodostavat etenkin Sphagnum-lajit (Sph. strictum, Sph. acutifolium) seka Polytrichum commune, P. juniperinum ja Gymnocybe palustris,
Alueen eteliosassa olen sitaépaitsi poltetuilla ja ojituksen kautta kuivatuilla soilla tavannut samantapaisia viidakkoja, joista Wainio ,,Kasvistonsuhteissaan“ sivulla 34 mainitsee. Tammodisilla viitasaroilla, joita Luhtajoen ja Nurmijarven lansirannalla loytyy jotenkin paljon, peittéai maata tihea Polytrichwmn'in muodostama sammalikko ja korkeammista kasveista esiintyvat Rubus arcticus ja R. chamemorus kaikessa runsaudessaan. Muista kasveista tava- taan vahiivaltaisina enemmin tai vahemmiin samoja lajia, kuin tavallisissa viidakoissa.
Nitiden yhteydessi ansaitsee mainitsemista viela eras viida- kon tapainen muodostus, jonka tapasin eraissai laaksossa noin pari kilom. Nurmijirvestié etelaan. Paitsi isoja koivuja (B. odo- rata), kasvaa siella jotenkin paljon tuuheita tervaleppia (4. g/uti- nosa) ja kuusia seka joitakuita pihlajoita, ja runsaan ruohokasvis- ton muodostavat vetiselle Sphagnum’in (Sph. cymbifolium, Sph. cuspidatum, Sph. strictum, Sph. acutifolium) ja Polytrichum'in peittimalle perustalle seuraavat lajit: Lysimachia vulgaris, L: thyrsiflora, Calla palustris, Comarum palustre ja Menyanthes trifoliata seka typpailla Polystichum spimulosum ja P. cristatum.
Metsiiisiin kasvipaikkoihin voisimme viela lukea mantyrameet, jotka, vaikka harvassa kasvavien, rujostuneiden miintyjen verho- mina, antavat maisemalle metsiinmdisen nadn, lisdamatta kuiten- kaan mainittavassa miiiriissii varjostusta. Toiselta puolen liitty- viit miintyrameet aivan liheisesti aukeisiin raémeisiin eli rahkasoi- hin, joiden ympirille ne tavallisesti leviavit kapeampana tai leveam- pana vy6ni ja ovat silminnahtaviasti jalkimaisten myOhaisempi kehitystila. Tosin olen joskus tavannut pienempia miintyrameita nienniisesti melkein itsenitisina’ muodostuksina, vaan kuitenkin
38 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijaén siemen- ja saniais-kasvisto.
niyttia niiden marjempi keskus, jossa vain joitakuita aivan pie- nia miintyjé siella téalla kohoaa, todistavan, ettaé niidenkin pai- kalla alkuaan on ollut aukeampi ramemuodostus, jossa ympiroi- viit mannyt sittemmin ovat saavuttaneet yha suurempaa jalansijaa.
Maaperié on miintyrimeilla jokseenkin marka ja mattainen ja tihein sammalikon peittéma, jonka muodostaa etenkin Spha- gnum acutifolium ja paikottain Sph. cymbifolium, seka varsinkin mittailla Polytrichum commune ja P. juniperinum, Jakalista ovat vahiivaltaisia, vaikka tavallisia Cladina rangiferina ja man- tyjen oksilla etenkin Hvernia furfuracea ja Alectoria jubata. Runsaan varpukasviston muodostavat: Ledum palustre, Myrtillus uliginosa ja harvoilla poikkeuksilla myés Betula nana seka vaha- valtaisempina Andromeda polifolia ja Calluna vulgaris (joskus runsas). ‘Tavallisina ovat naitapaitsi viela: Mimpetrum nigrum, Vaccinium vitis idea, Oxycoccus palustris ja O. microcarpus. Muu kasvisto on hyvin niukka ja, paitsi Rubus chamemorus’ta, joka useimmiten on runsaskin, ainoastaan harvassa tai yksittain kasva- vien ruohojen ja heinien muodostama. ‘Tavallisia ovat niista vain Eriophorum vaginatum, sekin paaasiallisesti aukeammilla paikoilla, ja Drosera rotundifolia, seké harvinaisia: Carex globularis, C. pauciflora, Aira flexuosa, A. cespitosa ja Lycopodium annotinum.
Rahkasoilla eli aukeilla rameillaé on maaperaé marjempi kuin miintyrameillaé, vaan usein kuitenkin jokseenkin kuiva') ja tihean, turvetta muodostavan sammalikon peittéama (katso siv. 10), jonka muodostaa etupiassa Sphagnum acutifolium, vaan vahavaltaisem- pina seassa jotkut muutkin Sp/.-lajit. Jakalisté on Cladima ran- giferima pienemmillaé aloilla jokseenkin valtava sekaé vahemmiassa 'maarassé Cl. silvatica ja jotkut Cladonia-lajit. Varpukasvisto on runsas ja yleensi& samojen lajien muodostama, kuin mantyrameissa. Calluna vulgaris, Empetrum nigrum, Andromeda polifolia ja Oxycoceus-lajit ovat taalli kuitenkin runsaampia, jotavastoin Le- dum pdlustre, Myrtillus uliginosa ja Betula nana ovat vaha- valtaisia ja pienempiaé. Muista kasveista ovat HMriophorum vagi- natum, Rubus chamemorus ja Drosera rotundifolia useimmiten
1) Semmoiset suot, joissa turve on niin tihe’iiéi ja kiintedtii, etté se siina kavellessi tuntuu elastiselta, ovat tosin kuivempia, mutta jo 30—40 cm. sy- valli rahkan alla tulee tumma, melkein jiikylmi vesi nakyviin.
Acta Societatis pro Fauna et Fora Fennica, IX, n:o 11. 39
runsaita, kaksi ensinmainittua poltetuilla soilla erinomaisen ran- saita. Sitipaitsi tavataan till kasvipaikalla harvinaisenpuoleisina seuraavia lajia: Drosera longifolia, Carex dioica, Salix myrtillor- des ja Scheuchzeria palustris.
Jiirvien ja lampiloiden rannoilla sekaé joskus naista riippu- mattominakin tavataan alucella vieli n. s. heteniittyja, joilla maa on miirki melkein kuin rahkasoissa ja keskeymiétt6man sammal- kasviston peittiimi, jonka muodostaa samoin Sphagnuni acuti- folium. mutta myéskin Aulacomnion palustre, Hypnum stellatum, H. cuspidatun, Sphagnum cymbifolian, Polytrichum comune y.m. Heinakasviston, joka naillaé useimmiten on jokseenkin run- sas, vaikka harvanlainen, muodostavat etenkin Eriophorum vagi- natum, E. angustifolium, Carex chordorrhiza, C. limosa, C. Wyl- qua, C. canescens, Calamagrostis stricta ja Agrostis canina, mutta useasti myés C. dioica, C. pauciflora, C. vulgaris Ja Havisetun palustre. Harvinaisempia ovat sitapaitsi viela seuraavat: Carer Persoonii, C. elongata, C. oederi, C. microstachya, Eriophorum alpinum, seki satunnaisia Aira cespitosa ja Poa pratensis. Valta- vaa ruohokasvistoa edustavat seuraavat lajit: Menyanthes tri- foliata, Pedicularis palustris, Drosera rotundifolia, Galium pa- lustre, Epilobium palustre, Peucedanun palustre seka vihavaltai- sina Parnassia palustris, Viola epipsila ja Veronica scutellata.
Harvinaisempia ovat: Scheuchzeria palustris, Cicuta virosa, Drosera longifolia, Calamagrostis phragmitordes, Montia fontana, Rubus chamemorus, Stellaria palustris, Galium trifidum, Lathy- rus palustris. -Varpukasveista on Oxycoccus palustris valtava seka joskus Andromeda polifolia ja vahiavaltaisia tai satunnaisia O.rycoccus microcarpus, Myrtillus uliginosa ja Empetrum.
Paitsi heteniittyja tapaa jokien ja varsinkin matalan Nurmi- jarven rannoilla ainakin kahdellaisia lettomuodostuksia. ‘Toisilla niisti, jotka ovat tavallisempia jarvien rannoilla ja melkein aina heteniittyjen kanssa viilitt6miassa yhteydessa, mutta tavataan jos- kus vetisissé niittylaaksoissakin, on alusta ohuen, pidasiallisesti Sphagnum cuspidatunvin tat Hypnum-lajien (H. fluitans, H. gi- ganteum, H. stellatum y. m.) muodostaman hyllyviin rahkan pei-
4) K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniaiskasvisto.
tossa. Semmoisilla letoilla, joihin my6skin suuret osat kuivate- tusta Kuhajirvestaé kuuluvat (katso siv. 14), ovat omituisia:
Comarum palustre, CL irriqua,
Lysimachia thyrsiflora, C. pauciflora,
Cicuta virosa, C. dioica,
Menyanthes trifoliata, C. ampullacea,
Calla palustris, C. acuta,
Alisma plantago, CL vesicaria,
Carex chordorrhiza, Eqvisetum limosum ‘y. im.
C. limosa,
Toiset lettomuodostukset, jos niité niiksi voimme kutsua, ovat lujaperustaisempia, mutta runsaan, tulvien kuljettaman liejuker- roksen peittaimit. Sammalkasviston naillaé muodostavat harvassa kasvavat Hypnum-lajit. Muutenkin harvan kasvipeitteen muodos- tavat seuraavat lajit:
Ranunculus flammula, Alisma plantago, Caltha palustris, Butomus umbellatus, Nasturtium palustre, Sparganum simples, Callitriche verna, Sp. minimum, Hippuris vulgaris, Eleocharis palustris, Lythrum saliearia, Glyceria fluitans, Galium palustre, Carex acuta,
G. trifidum, Eqvisetum limosum.
Viela vetelampiaé ja hyllyvampia, kuin letot, ovat rimmet, joiksi kutsun isommilla rahkasoilla tiuhantakaa esiintyvia isompia tai pienempiaé n. s. suonsilmia eli oikeastaan Sphagnum. cuspida- tum’in tayttamiaé lammikoita. Isompien rimpien keskus onkin usein paljasta vetté, joka on todisteena naiden muodostumisesta lampiloista. Isossa Petkelsuossa, joka on ihan taéynna rimpia, muodostavat nailli tihein peitteen Rhynchospora alba ja Scheuch- zerua palustris. Laiteilla ja joskus laajemmallakin ymparistolla on sammalikko tiheampaa ja paiasiallisesti Sphagnum recurvunv in ja Sph. acutifoliun’in muodostama, vaan kuitenkin vielé jokseenkin vajottavaa. Naillaé, jotka voimme pitaéa jonkunlaisina neva-muo- dostuksina, kasvaa joskus runsaasti Scheuchzeria palustris seka vihivaltaisempina Kriophorum vaginatum, E. angustifolium ja Drosera rotundifolia.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 41
Viimeisen kasvipaikkaryhmiin muodostavat vedet, joihin luen mydskin rannat eli sen kapean maareunan '), joka valittOmasti ra- joittaa niité. Ne eroitan tassa neljaain ryhmaan: Jarvet, lammit, latakét ja juoksevat vedet. Suuremmassa maiarissa, kuin milléan kasvipaikalla, vaikuttaa ehken vesien kasvistoihin pohjan laatu- Ainoastaan pikaisen silmayksen tarvitsee luoda rannikoille, huoma- takseen jokseenkin jyrkiin eroituksen kasvistossa esim. soraisilla ja mutaisilla rannoilla. Useimmat alueen jd@vet ovat pohjaltaan hiek- kaa tai soraa, vaan monet lahdelmat ja matalikot savea tai mutaa- kin ja etenkin on matala Nurmijarvi huomattava tamantapaisista rannoista. (Katso edella jarvista!)
Hiekka- tai sorapohjalla kasvaa 1,5:n metrin syvassa vedessa tai syvemmiillii harvoin muita kasveja kuin Isotes lacustris Ja Potamogeton perfoliatus sek (ohuen mutakerroksen peittamalla pohjalla) Batrachinm heterophyllum. Matalammassa vedessa ovat jo runsaita, paitsi edellamainitut, Ranunculus reptans, Lobelia Dortmanna, Myriophyllum alterniflorum, kehittymattomat varret Scirpus acicularis'ta, Elatine triandra (r.)?), seka Phragmites communis, Polygonum amphibium, Juncus supimus (r.) ja Lsoé- fes echinospora (r.). Veden rannalla seka hiekkaisella rantaay- raalla ovat tavallisia: Ranunculus reptans, Juncus bufonius, Ca- rer Ocederi, Juncus alpinus, C. filiformis ja harvinaisia: molem- mat Jsoétes-lajit, Subularia aqvatica, Elatine triandra, Juncus supinus ja Lythrum salicaria. Puista on tervaleppa (4. glut nosa) tavallinen.
Savipohjalla tavataan vedenalaisista kasveista tuskin muita, kuin joitakuita sammalia (Hypnum fluctans, H. giganteum) tat Nitella mucronata, Sitavastoin ovat pinnalle tai sen ylapuolelle kohoavat kasvit tavallisempia ja runsaampia, kuin edellisissa. Viela ,5—1,5:n metrin syviissi kasvaa seuraavia lajia:
Potamogeton natans, Sparganium simples {. longiss/- P. perfoliatus, mum,
P. nitens, Sp. natans,
P. obtusifolius, Sp. ramosum,
1) Vesissi, joiden reunat ovat matalat ja loivat, ei tima raja ole niin jyrkisti eroitettu, koska veden nouseminen ja laskeminen saa aikaan tassa- kohdin suuria muutoksia.
2) rllai merkityt ovat harvinaisia.
42 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto. Phragmites communis, Nymphoea alba,
Scirpus lacustris, N. candida ja
Nuphar lutewn, Byvisetum fluviatile,
jotka kaikki esiintyvat Nurmijarvessaé erinomaisen runsaasti. 5VU—2U:n em. syvissi vedessa ovat naisté runsaampia: Havisetin ja Sparganium simplex f. longissimum, seka lisiksi:
Hippuris vulgaris, C. aeuta, jotavastoin -
Alisma plantago, Sparganium natans, Sparganin simplex, Potamogeton perfoliatus, Eleocharis palustris, P. obtusifolius ja
BY. acicularis, Nuphar ovat enemmian satun- Glyceria fluitans, naisia.
Carer vesiearia ja
Savisilla rantaiiyrailla kasvaa seuraavia lajia:
Ranunculus flammula, Sparganium simplex, Subularia aqvatiea, Juncus filiformis, Lythrum salicaria. J. bufonius,
Peplis portula (v.), J. compressus. (t.), Gnaphalium uliginosumn, Hleocharis palustris, Mentha arvensis (v.), BE. acicularis, Callitriche verna, Carex vesicari, Polygonum hydropiper, C. acuta.
Triglochin palustre,
Mutapohjalla muodostaa Hagvisetum fluviatile aina tiheita kasvustoja, ja sammalista esiintyvat kaikessa runsaudessa Hyp- num fluitans ja H. gigantewm. Sitapaitsi kasvaa taalla enem- man tai vahemman valtavina samoja lajia, kuin savipohjalla, seki lisaksi: Ranunculus lingua, Butomus umbellatus, Cicuta virosa, Menyanthes trifoliata, Lysimachia thyrsiflora, Comarum palu- stre, Utricularia vulgaris, Lemna minor ja Hippuris vulgaris. Rannalla kasvaa, paitsi useita letoille yhteisiaé kasvilajia, viela seu- raavia: Myosotis palustris, Nasturtium palustre, Galiwm palustre, Scutellaria galericulata, Bidens tripartita, B. cernua, Myosotis cespitosa, Agrostis alba ja Polystichum thelypteris (v.).
Pienemmissi lampiloissa, joita alueen pohjoisosassa loytyy niin tiheassi, on vesi tummanruskeata, pohja runsaan mutaker-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, LX, no 11. 43
roksen peittima ja rannat akkisyvat ja soiden ympardimat. Niaissa voimme huomata ainoastaan kaksi kasvilokalia nim. veden ja ran- nat. Vedessi ovat rannemmalla tavallisia: Nymphoa alba, Nu- phar luteum, Potamogeton natans seki Eqvisetum limosum, Setr- pus lacustris, Phragmites communis ja Lemna minor, Sphay- num in peittimiin veden reunalla ja rantaiyraalla kasvaa tavalli- sesti: Carex filiformis, C. ampullacea ja C. vesicaria tai Ledun palustre, Andromeda polifolia, Comarum palustre, Menyanthes trifoliata y. m. letoilla tai rameilla tavallisia lajia.
Samoinkuin isommissa vesissii, vaihtelee kasvisto pienem- missi latakéissakin pohjan laadun mukaan. Ne voidaan eroittaa kahteen ryhmiiin, nim.: swoldtikdt ja suo-ojat, joissa vesi on tum- maa ja kasvisto enemmiin tai viihemmin lampien kasviston kal- tainen, sekii sav/ldtékét. Edellisissa ovat tavallisia ja karakteristi- sia: Utricularia vulgaris, U. intermedia, Potamogeton pusillus, Lemna minor seki Alisma plantago, Nymphea alba, Potamoge- ton natans, P. rufescens, Comarum palustre, Sparganium mmi- mum. (puolikuivuneilla paikoilla), Carex fil/formis seka harvinaisia: Utricularia minor ja Sparganium ramosum. Rantaayrailla kas- vaa sitapaitsi samoja lajia, kuin heteniityilla tai rameilla.
Savipohjaisissa Jatakdissé kasvaa runsaasti Callitriche verni sek seuraavia lajia: Polygonum hydropiper, Peplis portula (x.), Eleocharis palustris, Scirpus silvaticus (r.), Juncus effusus (t.), Juncus. conglomeratus (r.), Callitriche polymorpha (v.) ja isom- missa latakdissa Typha latifolia (v.).
Juoksevissa vesissi kasvaa yleensii samoja lajia, kuin seiso- vissa vesissi. Monet niisti saavat kuitenkin veden nopeamman tai hiljemmin virtaamisen kautta hyvinkin poikkeavan ulkomuo- don. Semmoisia ovat: Potamogeton rufescens, P. nitens ja Calli- triche verna, joiden ylemmat lehdet eivat kehity normaalimuo- toonsa, sekii Hippuris vulgaris ja Myosotis palustris. Samma- lista mainittakoon Fontinalis antipyretica, joka nopeaan virtaa- vissa paikoissa on erinomaisen runsas.
Jokiayraille ovat omituisia: Baldingera arundinacea, Vero- nica longifolia, Ranunculus lingua, Butomus umbellatus Casein myés nopeastikin virtaavissa paikoissa) ja Typha latefolva.
44 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitiijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Puroista ja ojista voisimme viela mainita seuraavat: Batra- chium trichophyllum (v.), Cardamime amara ja Alopecurus geni- culatus.
Vaikka tarkempi tutkimus epaéilematta viel& tulisi liséaémaéan kasvien lukumaéérai& tassa kerrotuilla kasvipaikoilla, joista monet muutenkin olen taytynyt vain paapiirteellisesti esittaa, tahdon kui- tenkin seuraavassa lyhyemman yleiskatsahduksen vuoksi luoda sil- miiyksen taten esittamani kasviston ') tilastoon.
| =e ve | = EM ll pc a ee a chap | 5 Suis Wy eles a na "| ieSeioeie Bie ots BS ° = 2 ¢& : oF ° a, =.=. ©. 2. == S Mantymetsit ...... /1 (+2) 7 Sie 5 i 30 Ramsimetsal.;. .-4. -.*. | 5 13 6 5 (+10) 6 |35(+ 16) Lehtimetsit, sekamet- | sit nithin luettuina . | 7 15 32 Bas ete i 1 638 | Lehdoe 20"... iid ahs D5: 25 Pe a) ae) | KRamkaateiiwnin Ack | 1 (+ 2)| 3(—2) 12 Aas ol. ier nes| 24 | Kuivat ahot....... Ty ao Paap eee aaa a eka we a - Huhta-ahot sek niitty- | | Gagaethn a. dias. Peer ere”: ? ee 29 122: | laura weitn! cece sez ~. | UG any 7 ita 7 8 2 45 Rosteah aiityg 2.02. pane 23 25 10(+3)) 15 86 Pellonpientareet .... | 6 (+ 1)/5(41) 14 6(+3) 1 37 Tienvieret ja pihamaat |. 10° | €& | 10 _ | 5 Sl Puutarhat jaistutukset | 8 | 20 18 — 13 59 Bellotti ce. 124 +: $F | 4 |9(4+5)/13(45), — | 9 55 | EL ee ene | 1 (|1(42)/12(4 6) 3 |5(+42)| =| MMT Cee Ne ce ee Set | (4) }3444) 18 3 11 39 Mitte ctiree i tess » |2 (4 2))9(4-2) 6 —_ 8 25 Mintyrameet ...... > |. — 9 _ 8 20 Paneaswoe 7.9 12 (+ 1) 5 4 4 4 19 Hetemittyh:-sterw Ah. uk 5 6 5 8 22 | 46 Pe Pc Seay Ne eee eee es i) y 10 + 2 30 Jiirvet: a) savipohjalla.... 5 4 3 4 3 | b) mutapohjalla .. | 3 8 2 7 4 24 c) hieta- tai sorapoh- fala “Sees l & SURE 6 3 12 |
‘) Puita ja isompia pensaita (Salices) en ota tiissii lukuun.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, LX, n:o 11, 45
|
| Jirvien rannat: | | | | | <—@dpeeiseebrsi se <a 3 5 4%). =o} See ‘) Bpemmeaiage SS 4 | 4 ives ae 651 SQ c) hieta- tai soraiset -- 2 3(—1)| — ee ee Eamimits iis. piadian: 4 3- | ee eee ee Lampien rannat .... Pd, 5 a eee 4.) 16 | Suolitékét. 2.2... os — 10°) | oS eae | i] aa eae & 2 dah SY ein S | Juoksevat vedet 1 -- 5 6 Ba widens Be
Seuraavassa taulussa luon viel& silmayksen kasviheimojen tilastoon, josta kay selvaksi kuhunkin heimoon kuuluvien kasvi- lajien prosenttiluku, freqvenssi seka jakautuminen eri kasvipaikka- ryhmille: *)
| | | eae Cee eres ee |e} IS) SoS! |S eis | & PISlEl2| | | 2 eklBe| =|BS) 3/2 Slay se | is | eel a) Saar eT = | | e |e] e|* (2) 7/82) |2ele| 8 | | | seh | be Dace S| | Soot ee & | | | ee ee bewsitGl | Pteridophyta. Pal healed 4 he) eee | | Eqvisetacee....... | bls Le 6y-ayaa |) A) 1.) Selene ae eat | Lycopodiacee...... | 4;—|—} 4) O02) 4) — |} 1 )—j| —}—}— | Isediatess o/s . 1. } 1]—} 1] 2) O41;—| —| —|—|— }—| 2 Polypodiacee ...... | 9 B52) 13) 2.67) 2) 1) 11) aie! | Ophioglossacee..... 4 aise Eh Sis Cae | sea — | 2 bisa | Summa |19/ 4} 5) 28 5,76 | 12 8 | 13 |.4) 4) 8] 4 | Gymnosperme ..... ees Pe ie i ee ee gee ee — Monocotyledonece. Wi ed pans aie hen | | Nigh ai ao Bh tas |. Stee Sapera. og FS Pg ee | Pmmenetee cc) syle. das. ictal Bole BS bets Bedi ck dee toil ie ye Ee ae | eC See A (Ss A ees gis eck SO es a ca hel eS ie B tl PPE sts eos | Eg inh eg ES eg a pe) ee as eee ea tse bgp eR Thay} Ssy air clk | Rae SG | figmmacess / rg RS eet 1 0,21;— — |} —|}—|; — —} 1 | Cyperacee........ 27| 5|.4| 36] Tar} 4) 3| 3 |15) — | 24/16] | Graminee ........ 28} 61. .7|-44) 842] 6) 14.) 12117) tT 5 | Orchidaceer ........ .. Lah ot, o| 10) 206) 2) 8) 3) atl ay — Juncaginacee ...... 1| ti | 2) ar | — | — | = ae Atismaces fener) See |) | a eee Najadueeieiea! a8, Gens | 4; 1; 1) 6) 123;—| — | —|j—| — |—| 6 Summa | 81) 20) 19/120) 24,69 | 14) 31 | 21 | 43| 16 | 37| 42 Dicotyledonee. | cari eS 2 ERR ee Betulaces ... 2... | 4) 1/—! 5! 1,03) 1 4; (2) |—} — | 5) 7] Corylacese .°. i. Fa% — tee Fe Os p— {9 Pe es eee
* Vertaa: Norrlin, Bidrag till Sydéstra Tavastlands Flora, siv. 110—112.
EEEEEEEIEESESSS'SSS ss cr
/ |
Dalicacge 28. bs | 9} 2} 1/12] Qaq » 2 2s ed 9} 3 Uneiences: $2.4. we Di fmt Oath aby Btu | ce te Ret has Polygonaceew ...... 8). 2|/—/10|) 206/—| 2) 3) 3}. %)—] 2 Caryophyllacee..... 13) S|) 3) 22) 4532"). |: Baha ae al? 1| Chenopodiacee ..... 2;—| 1|.3] O62;—).— |-— |—| 3J/—].1 Portulacacee ...... }—| 1)—]} 1] 021;—| —| —|—)| —j 14) 1 | Ranunculacee...... }11)33} 5/79) 3,91} 2) 8 6/11 of oO} 4] Nympheacéwe Ji. ef) 2) | Bd) Olena |e — eee
| Papaveracee ...... | =| 1)—| 4] O12} —| — | — p=} dpe pe Fumariacé® 0S...) 1 (ead a eee a ee Creciiotss 4) wisi if: }14}; 2) 4/20] 416;/—| —| 6] 2] 13] 3] 3 Violdicese! 55.0... C2Sa Sih Say Sisihe means! | Beeddend1 | Droseracess os. 2S Pe Sie Opa eS ao Hypericacee....... ay Diao tA ie Bes 2) 1 1) — Hlatinacese: 9) 2200 24|S lees Wes Oyeaee'cs ee ees heel (i aie [> SS Fee seria se ee ae Oxalidacee ....... | By pa Oral | Be Geraniaces: 2°03. Ey 2) eo ae Ce a | 2 7 ae 9g me Balsaminaceew ...... YT) et ey age a) Se a ee Acevraces . . Fs. —-} 1) —] 1) 028).—|) 1) = |}=] pb =) —) = Rhamnaces . . = ...%. £) —)— eo) ase |) a en ee Callitrichacer...... L}—j| 1} 2] O41}—}— | —}—] —]—} 2 Empetracee....... 1}—j}—); 1, O21;—} — | —|}—! —}] 1}/— Umbellifere ........ Cl) 2) 2 a0 ios |=] 3 4 | 2) 9) Bee Crassulacee ....... |} FT} 1{/—} 2) O4a)—})— } 2)—| —|—f= Saxifragacee ...... 1) 1) 2 Oe 1) =) 1 ae
| Jceubesiacene! 8) ' 2} 1j;—| 3] O62);—} 3] 1)/—| —}/—]—] Dhar racen. .° asses). [Pp oia—| ty 4 Ores ore ans dy) 2 — | Halorrhagidices”....1..|- a |) dee) 21) Oar | > | — | aa ieeetbed 2 | Lythraces ; ac: t.-.) 2s 1; 1)/—} 2| O41;—}| — | —j;—| —]— 2 | Thymeleacee ...... | Dla f 1]? Offa |) TL) bP ibe Loe nae oe ae DS | 2p — 147) 23.40! 33 | 10), 9 |. Gila apa Papilionacee ...... 1A} An) SIS Smo | 4) 1. 12). bei eae Pimveacess Sty + Si: M: 12| 3] 2/17] Sa9}1l) 8) 4) 2) —] 8/(2) | Primes Peo oe 3}—|—] 3] O62 1| 2{/—] 1; —] 2) 1 | Convolvulacee ..... —}| 1/—| 1} O21;—]| —| —}]—]| 1}/—|— | Asperifalies . 2.04] Si Bile Oe. ty das | te a On ae ee | Si emrCesy yao. /—| 1) 2} 3} 0,62 — | 21 a et ' Serophulariacee . 3S, FS ago) 4) 6 BY Ta ay | Lentibulariacee. ... . | 2)—] 1 3 0,62;—| — | — |—}| —|—} 8 Plantaginacee ..... aye eee ee i | O21;—}—}—|{ 1} 1)/—}— Je ea Wp abe PERT Diag ph BS a ee Sremusnecei a.) o. | a2) £i—t. 3 |. Osea boul 1a o£) Seo Wuprates 2... oo bor 2p EP Gt her) 2 gd (at a ae Caprifoliacee ...... ok Pot —— he Sb. Ohman l oh ys Silt: = 202 ah ee Rees Campanulacee ..... 4 oT)—) Sl Pes gD 3 fS-t- al oe bovehaces’ 2 o.5"0.2 . }— Wd 1| O21};—}) — | —/—]| —J/—} 1 Valeriamacew ...... 1 Lj) 1), 8214 —1- 1) —-) 2. ie Dipsaeaces 2 oe 2) —) 2 OAL pe se ot) Composite. :..... .|38/13|11/62)12,76| 3] 10 | 25/12] 30] 5) 3 Summa 218) 69 | 48 {335} 68,93 | 40 | 101 | 123 | 88 | 113 | 69 | 45
Kuten tistéa nikyy, olen alueella kaikkiaan tavannut 486 putkilokasvia, joista 28 saniaista, 3 paljassiemenisté, 120 yksisirk-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 47 kaista ja 335 kaksisirkkaista. Eichler’in jarjestelmin mukaan ') jota pienilla muutoksilla on .,Herbarium Musei Fennici’sséi“ seu- rattu ja jonka mukaan olen seuraavan kasviluettelonkin jarjesta- nyt, jakaantuvat ne 71 heimoon. Verraten muihin samantapai- siin paikallis-kasviluetteloihin esim. Norrlin’in luetteloon kaakkois- Hameesta, on kasvilajien lukumaara tosin paljon viihempi, mutta alueen pinta-alaan nahden suhteellisesti jokseenkin sama. Sitii- paitsi huomattakoon, ettaé varsin laajat alat ovat kasveista kéy- hien soiden ja kankaitten valtaamat. Huomattavimmista kasvi- lajeista. mainittakoon etenkin: Potamogeton nitens, joka tietaak- seni ei ole muualla, kuin Ahvenanmaalla ja Aunuksessa tavattu, Saxifraga cevspitosa, ennen tunnettu ainoastaan Koillis-Suomesta, seka Uudelta maalta niinikaéiin tuntemattomat: Carex microsta- chya, Salia repens, omituinen Rubus idwus var. anomalus, Gen- tana uliginosa ja Nymphea candida.
Ennenkuin lopullisessa kasviluettelossa esitiin tapaamani kasvi- lajit, niiden freqvenssit ja levenemisen alueella, suotakoon viela syjaa kesalla 1893 tehdyille muistiinpanoille kasvien kukkimis- ajoista:
Huhtikuussa alkoivat seuraavat Jajit kukkia:
Alnus incana (27 p.)?) ja Anemone hepatica (27—1°/.—*°/.).
Toukokuussa:
Eqvisetum arvense, tihkalli (3), Eqvisetum silvaticum, tihkalli (20—
Tussilago farfara (S—20 —1/,), Anemone nemorosa (8—26—!9/,), Eriophorum vaginatum (8—30—?°/,), Luzula pilosa (L0O—19—30), Chrysosplenium alternifolium (10---22—
10/ /@/3
Salix Caprea (12),
Daphne mezereum (15—27— 2/,), Eriophorum angustifolium (15), Salix cinerea (18),
Pulmonaria officinalis (18),
30), Caltha palustris (20—'/,—*°/,), Arabis thaliana (22—?/,), Draba verna (23), Lamium purpureum ja Viola tricolor (23), Orobus vernus (24--1°/,), Vaccinium myrtillus (24—3/,), Arabis suecica (24—*/,), Ozxalis acetosella (24—'/,), Viola arenaria (24—4/,),
*) Syllabus der Vorlesungen iiber specielle und medicinisch-pharmaceu-
tische Botanik. Berlin 1886.
2\
) Sulkujen sisilli oleva numero osoittaa pdiviin, jolloin ensimmiiiset
kukat huomattiin. Missi kaksi tai kolme numeroa on sulkujen sisiilli, osoit-
taa toinen ajan, jolloin kasvi oli runsaimmin kukalla, kolmas, jolloin kukki- minen katsottiin piiittyneeksi.
OE EEESY Sy _'=— Oe
48 XK. H. Stenroos, Nurmijiirven pitiijiin siemen- ja saniais-kasvisto. Hierochloa australis (25—*/,—'"/,\, Viola canina (28—**/,),
Carex panicea (25—*/,), Ribes grossularia (28—3/,—7/,), Salix rosmarinifolia (25—*/,), Prunus padus (29—8/,—45/,), Carex ceespitosa (25—1',). Carex. vulgaris (30—11/,), Corylus avellana (26), C. digitata (pullakoilla 20), Taraxacum officinale (26—*;,), Viola tricolor v. arvensis (30—'°/,), Ranunculus cassubicus (26—%/,—'/,), Ribes rubrum (30—3/,—"/,), Viola palustris (26—*/,—*°/.). Capsella (30),
Ribes alpinum (26—*/,-—-°/s), Ranunculus auricomus (30—*/,), Eqvisetum pratense (26—?/,), _ Andromeda polifolia (30—'/,), Fragaria vesca (23—11), Betula nana (30),
Anemone ranunculoides (26—!/,—!°/,).
Kesiikuussa:
Gagea minima (1), Cardamine pratensis (10—16). Cerastium vulgatum (2), Ranunculus polyanthemos, Anthoxanthum odoratum ja Majanthemum bifolium ja Alchemilla vulgaris (2—12), . Ranunculus acris (l0—20), Barbarea vulgaris (2—18), Pyrus malus (10—18 , Carex globularis, Carex. elongata,
C. canescens, C. limosa,
C. vesicaria ja C. irrigua ja
C. ampullacea (2), C. acuta (10),
Galium niolluyo (3), Vaccinium vitis idea, Stellaria holostea (3—7), Carex filiformis,
Erysimum cheiranthoides (A), C. pallescens ja
Ajuga pyramidalis (4—12), Ledum palustre (11), Myosotis arvensis (4—16), Potentilla tormentilla, Convallaria majalis (5—14—26), Cherophyllum silvestre, Trientalis europea, Alopecurus pratensis ja Menyanthes trifoliata, Turritis glabra (11—20), Rubus chamemorus ja Pinus silvestris ja Antennaria dioica (5—15), Salix pentandra (13), Ranunculus repens (5—18), Rumex acetosa, Lithospermum arvense (G6—16), R. acetosella,
Trollius europeus (6—18). Ranunculus flammula ja Veronica serpyllifolia (6—20), Pedicularis palustris (13—20), Carex chordorrhiza ja Aira cespitosa (runsaasti kukalla 13), Geranium silvaticum (7—18), Calla palustris (14), Stellaria nemorum, Sorbus aucuparia (14—18), Geum rivale, Syringa vulgaris,
Paris qvadrifolia ja Melampyruin pratense, Melica nutans (7—14), Myosotis palustris ja Rubus arcticus (7—20), Potentilla anserina (14--20), Cardamine amara (9—20), Brassica campestris ja
Vicia sepium (10—18), Rubus saxatilis (15),
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 49
Potentilla alpestris (15—18), Trifolium repens (runs. kuk. 15), Vicia cracca,
Lonicera xylosteum,
Lychnis flos-cuculi,
Aqvilegia vulgaris ja
Carum carvi (16),
Fragaria <iatior (runs. kuk. 16), Listera cordata (16—18), Pyrola uniflora,
Hieracium auricula. Oxycoccus palustris,
O. microcarpus ja Scorzonera humilis (16—20), Pyrola secunda,
P. rotundifolia,
Hieracium murorum,
Hi. pilosella ja
Polygonum viviparum (17), Carex leporina,
Nardus stricta,
Nuphar luteum,
Nymphea alba,
Myosotis ceespitosa, Trifolium repens.
Sagina procumbens,
Calla palustris ja
Habenaria bifolia (18), Eleocharis palustris (18—25), Lotus corniculatus (18—23), Actea spicata (19),
Crepis tectorum (20—26), Alopecurus geniculatus (21—27), Hippuris vulgaris,
Lemna minor,
Anthemis arvensis. Rhinanthus. minor, Campanula patula ja
Carex cederi (20),
Thlaspi arvense (kukilla ja hedelm. 20),
Heinikuussa : Prunella vulgaris (1—11), Epilobium montanum ja Silene rupestris (1), Centaurea cyanus ja
Leontodon hispidus ja Eleocharis acicularis (21), Hieracium cymosum var., H. vulgatum,
Arenaria trinervia ja Nasturtium palustre (22), Hieracium murorum,
H. septentrionale,
Rosa cinnamomea, Galium uliginosum, Rumex domesticus ja Rubus ideus (23), Linnea borealis,
Poa pratensis ja
Carex microstachya (24),
— Sedum acre (24i—*/,',
Scirpus silvaticus (24—*/,), Stellaria graminea (runsaasti kuk. 24), Vicia cracca,
Lathyrus pratensis ja
Polemorium ccerulewm (25),
Orchis maculata (25—+/,),
Veronica chameedrys (runsaasti kuk. 25). Secale cereale ja
Potamogeton natans (26),
Potam. perfoliatus (26—*/.), Trifolium spadiceum (26—1!/,), Erigeron acris (27),
Iris pseudacorus,
Achillea millefolium,
Cirsium arvense,
Neottia nidus avis,
Scirpus lacustris,
Lychnis viscaria ja
Plantago major (28),
Alisma plantago (?8—*°/,),
Crepis paludosa,
Rosa canina ja
Chrysanthemum leucanthemum (30).
Leontodon autumnalis (2), Campanula rotundifolia ja Matricaria inodora (3), Epilobium angustifolium,
50 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitajain siemen- ja saniais-kasvisto.
Epilobium palustre,
Silene inflata,
Comarum palustre ja Gymnadenia conopsea (4), Hypocheris maculata (4—11), Nymphea candida ja Scabiosa arvensis (7), Butomus umbellatus, Dianthus delioides ja
Linum usitatissimum (8), Valeriana (9),
Aira cespitosa (10), Trifolium agrarium (runs. kuk. 11), Campanula glomerata,
C. persicefolia,
Solanum tuberosum,
S. dulcamara ja
Typha latifolia (11),
Anthemis tinctoria (runsaasti k. 12).
Sparganium simpler ja Verbascum thapsus (12), Cicuta virosa ja Euphrasia (13),
Lobelia (15),
Epipactis latifolia (16), Verbascum nigrum.
Poa nemoralis,
Centaurea phrygia. Myriophyllum ja
Thalictrum flavum (18),
Galium mollugo (18S—*/,), Circea alpina (runsaasti k. 20), Calluna,
Pyrola umbeilata.
Bidens tripartita,
Lysimachia vulgaris.
Bidens cernua,
Utricularia,
Celoglossum viride,
Juncus supinus (20),
Thymus,
-Rhynchospora alba,
Stellaria longifolia, — Galivm trifidum.
Polygonum amphibium ja Gentiana amarella (runsaasti k. 20), Brachypodium pinnatum (22), Sedum telephium ja
Parnassia palustris (25), Batrachium trichophyllum (runs. k. 25), Odontites rubra ja
Lythrum (ruusaasti-k. 30).
Elokuun alussa alkoivat kukkia:
Pieris hieracicides, Calamagrostis epigejos ja
Succisa pratensis ja noin 10 p. tienoilla Gentiana campestris.
fqq, yl.
fq, tav. stfq, ktav. fqs, jtav.
p., paik.
Fao jharv. str., kharv.
|
Lyhennyksia,
yleinen (freqventissime).
tavallinen (freqventer).
koko tavallinen (sat freqventer).
jokseenkin tavallinen (freqventius).
paikotellen kasvava tai siella taalla (passim), kun laji on tavattu 8—15:ssa eri paikassa.
jokseenkin harvinainen (sat raro).
koko harvinainen (rarius).
r., harv. = harvinainen (raro), rr., hharv. = hyvin harvinainen (rarissime). runs. = runsaasti (copiose). joks. runs. = jokseenkin runsaasti (sat copiose). vahavalt. eli harv. kasv. = vahavaltainen eli harvassa kasvava.
vksitt. kasv.
yksittain kasvava.
Pteridophyta.
Eqvisetinae.
Eqvisetacer.
Eqvisetum arvense L. — fq. Pelloilla ja pientareilla padasial- lisesti savipohjalla.
E. pratense Khrh. — p. Niittytoyraill latojen vierilla y. m. joskus runsaasti. <
E. palustre L. — fqs. Kosteilla niityilla, jokien ja jarvien rannoilla seka savilatak6issé paik. joks. runsas.
E. silvaticum L. — fq. Aukeilla metsamailla, metsain lai- teilla ia pelloilla.
var. capillare Hoffm. — fqs. Varjokkaissa, kosteissa
metsissa n. k. kuusikoissa, korvissa, viidoissa sek& joskus my6s tunkioilla runsaasti.
E. fluviatile L. — stfg. Jarvien, lampien ja jokien ran- noilla, muodostaen tiheita kortistoja varsinkin mutapohjalla. f. limosa (L.) — fg. Mutaisilla rannoilla, vetisilla nii- tyilla, korvissa ja viidakoissa runsas. f. polystachion Briickner — Pojanjarven pohjoisran- nalla runsaasti. E. hiemale L. — rr. Kasvaa eraalla nittykummulla maan-
tien ohessa noin 1/, kilom. Myllymaen talosta lanteenp. vahassa maarassa. Lycopodinae. Lycopodiacee.
Lycopodium selago L. — fas. — p. Sekametsissa tai lepi- koissa mieluimmin kosteilla, kiviperaisillé mikirinteilla, pienem- milla aloilla runsas.
Acta Societatis pro Fauna et Fora Fennica, IX, n:o 11. 53
L. clavatum L. — stfq. Metsissé, etenkin havumetsissi vaihavaltainen.
L. annotinum L. — stfq. Metsissi, varsinkin kuusikoissa, korvissa ja kosteissa sekametsissii paik. runs.
L. complanatum L. — Alueen keskiosan kankailla tavallinen
ja pienemmilla aloilla runsas, muuten paik.
Isoétacer.
Isoétes lacustris Dur. — Hirvijiirven, Suolijairven, Saaksjar- ven ja Kytajarven hiekkaisilla rannoilla paik. joks. runsaasti.
I. echinospora Dur. —rr. Kasvaa yhdessa kohdin Nurmi- jarven etelaérannalla ohuen liejukerroksen peittémialla hiekkapoh- jalla, aivan matalassa vedessa runsaasti.
Filicinae. Polypodiacee.
Polypodium vulgare L. — fg. Kallionhalkeamissa ja isoilla kivilla varjokkaissa metsissa, joilla se usein muodostaa tihean peitteen.
Pteris aqvilina L. — fq. lLehdoissa, aukeilla metsiamailla, kallioilla vielapa ahoilla ja kuivilla hiekkamailla enemmian tai va- hemméan runsas.
Athyrium filix femina L. — fq. Kosteilla metsaimailla, mie- luimmin kivisisséi purolaaksoissa paik. joks. runsas. Asplenium trichomanes L. — rr. Kasvaa kallioseinan hal-
keamassa Kyliajoen lansirannalla 2 kilom. Nurmijarvesta pohj. va- hassé maarassi.
Phegopteris polypodioides Fée. — fqs. Kosteissa, varjok- kaissa lepikéissa tai sekametsissé etenkin kaltevilla, kiviperaisilla, runsasmultaisilla mailla paik. runsaasti.
Ph. dryopteris (L.) — fq. Metsissi, samoin kuin edellinen.
Aspidium thelypteris (L.) — rr. Kasvaa Nurmijarven soi- sella, leppia ja mantyjéi kasvavalla etelirannalla, Simonsberg’in talon kohdalla, monella mittaalla runsaasti.
A. filix mas (L.) — fq. — stfq. Varjokkaissa metsissi eten- kin runsasmultaisilla kivikkomailla siella taalla.
54 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitajiin siemen- ja saniais-kasvisto.
A. cristatum (L.) — p., ainakin 12—15:ssaé eri paikassa. Viidakoissa, kosteilla paikoilla metsiiin laiteilla, soissa ja rannoilla vihassé maarassa.
A. spinulosum (Retz.) — fq. Metsissi, etenkin kosteilla ki- vikkomailla koko alueella.
Cystopteris fragilis (L.) — stfg. Kallioseinaéin halkeamissa.
Onoclea struthiopteris (L.) — p. Lehdoissa, kivisiss’ puro- laaksoissa ja joskus kosteissa lepikdissé runsaasti.
Woodsia ilvensis (L.) — fqs. — fq. Kallioseinadin halkea-
missa joks. runsaasti.
Ophioglossaceex.
Ophioglossum vulgatum L. — rr. Pajupensaita kasvavalla, kostealla niitylla lahellé Tallbakan taloa vahassé madrassa.
Botrychium lunaria (L.) — p. Kuivilla ahoilla, hiekkatoy- railla ja nurminiityilla paik. — usein yksittain kasvava.
B. rutefolium A. Br. — p. — rarius. Seka kuivilla ahoilla ettii kosteilla niityilla. Samoilla pajupensaisilla niittymailla, jossa Ophioglossum, runsaasti.
Gymnosperme.
Coniferae.
Cupressine.
Juniperus communis L. — fqq.
Abietinex.
Picea excelsa Link. — fgg. Katso johdatusta s. 11. var. medioxima W. Nyl. — Léytyy luultavasti monin
paikoin.
— forma parvifolia. — Eraallé, synkkaa kuusikkoa kasvavalla, kivisella miikirinteelli, Pahanojan lammen rannalla, alueen pohjoisimmassa osassa kasvoi §/.93 tasta omituisesta kuusi-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 55
muodosta noin °/, metrii korkea, tuuhea pensas, jonka neulaset olivat vain 2—4 mm. pitkat.*) Pinus silvestris L. — fqq. Katso johdatusta s. 11.
Phanerogame,
Monocotyledoneae. Liliacex.
Gagea minima (L.) — passim; ehka tavallisempikin. Pelloilla ja pientareilla varhain kevaalla paik. joks. runsas.
Polygonatum officinale All. — fqs. — stfg. Koivikoissa, leh- doissa ja etenkin niiiden sisiisilla kallioilla vahavaltainen.
Convallaria majalis L. — fq. Koivikoissa, lehdoissa, niityilla metsiin laiteilla, huhta-ahoilla vielip& kankaillakin, varsinkin en- sinmainituilla kasvupaikoilla usein erittain runsaasti.
Majanthemum bDifolium (L.) — fqg. Sekametsissaé, koivi- koissa, lepikGiss&é ja kuusikoissa runs. Paris qvadrifolia L. — stfq. Koivikoissa, lehdoissa ja mii-
tyilla metsiin laiteilla paik.
Juneacer.
Juncus conglomeratus L. — stfq. Ojissa ja savilatakoissa vahiavaltainen.
J. effusus L. — fgs — stfq. Kasvaa samallaisissa paikoissa, kuin edellinen, ja tavallisesti timiaén kanssa yhdessi. 3
J. lamprocarpus Ehr. — fq. Savisilla niityilla, ojissa ja lata- kdiss& usein runsaasti.
J. alpinus Vill. — fqs. — stfq. Seka savisilla niityilla etta jarvien rannoilla paik. runs.
J. compressus Jacq. — rr. Kasvaa Nurmijirven koillisran- nalla kovalla savipenkereellié muutamalla mattaalla. J. bufonius L. — fqq. Jiarvien rannoilla, tienvierilla, piha-
mailla, ojissa y. m. runsaasti.
:) Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica 19, siv. 8.
56 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitajin siemen- ja saniais-kasvisto.
J. supinus Moench. — r. Kasvaa paikkapaikoin Saiksjar- ven hiekkarannoilla joko rannalla tai 1—9 cm. syvissa vedessa, runsaasti.
Luzula pilosa (L.) —- fq. Metsissa seka huhta-ahoilla har- vassa kasvava.
L. campestris (L.) var. multiflora (Hoffm.) — fqq. Niityilla, ahoilla ja lehtimetsissa joks. runsas. var. pallescens (Whinb.) — Ei liene aivan harvinainen.
Tridacex.
Iris pseudacorus L. — p. — rs. Mutaisilla jokien ja jar- vien rannoilla sekii suo-ojissa siella taalla. :
Typhacee.
Typha latifolia L. — sat r. — rarius. Kytajarvi: miittylata- kdissi ja ojissa; Hyvamiaki: savilaitékdiss’ Hankoniemen radan varrella runsaasti; Vantaanjoen savisilla rannoilla paikkapaikoin (sterili).
Sparganium ramosum Huds. — r. Nurmijirven rannoilla, etenkin Kylajoen suussa muodostaen tihean kasvuston; Luhtajoen rannoilla paik. ja ymparistén suolatakdissa.
Sp. simplex Huds. — stfg. — fqs. Mutaisilla jarvien ja jokien rannoilla, mattéillé vedessa, suolatakdissi y. m. harvassa kasvava.
f. longissima Fr. — Nurmijaérven rannoilla tav. Ja paikottain runsas. Sp. natans (L.) — Nurmijarvessa kaikkialla erinom. run-
sas ja kasvaa tavallisesti renkaissa, jotka nayttavat vuosi vuodelta laajentuvan; Pojanjarvessa paik.
Sp. minimum Fr. — fys. Puolikuivuneissa latékdissa ja ojissa sekai keviittulvien muodostamilla letoilla (katso edella le- toista) runsas.
Aracerx.
Calla palustris L. — stfq. Letoilla seka mutaisilla jarvien ja lampien rannoilla, vetisissi korvissa ja vildoissa seka muta- ojissa ja suolatakdissé usein runsaasti.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 57
Lemna minor L. — fq. Suoliatikdissi, suo-ojissa, seki lampien ja jirvien rannoilla, muodostaen ensinmainituilla usein vihrean peitteen. Tavattiin runsaasti kukalla Luhtajoen ran- nalla 2°/,93.
Cyperacer. Scirpus silvaticus L. — fqs. Vetisillé niityilla sekaé lata- kdissa enimmiakseen harvassa kasvava. 8. lacustris L. — fqs. Jarvien, lampien ja jokien rannoilla,
seka ainakin Nurmijarvessai 0,5—1:n metrin syviissii vedessi erin- omaisen tiheina kaislikkoina.
Heleocharis palustris (L.) — fqq. Letoilla, liejuisilla jarvien ja jokien rannoilla seka savilatakGissia ja ojissa runsas.
H. acicularis (L.) — Liejuisilla jarvien ja jokien rannoilla jtav. ja runsas.
Eriophorum latifolium Hop. — r. Pojanjiirven linsirannalla sekaé kostealla niitylla Hirvijairven etelarannalla joks. runsas.
E. angustifolium Roth. — fqq. Kosteilla- ja heteniityilla seka soissa runsas.
E. vaginatum L. — fyq. NRahkasoilla, etenkin poltetuilla, erinomaisen runsas, heteniityilla ja méantyrameilla ei niin runsas.
E. alpinum L. — p. Kosteilla- ja heteniitylla seka joskus rahkasoissa runsas.
Rhynchospora alba (L.) — Laajan Petkelsuon rimmilla erin- omaisen runsas.
Carex dioica L. — p. Kosteilla- ja heteniityilla, letoilla seka rahkasoissa tavallisesti runsas.
C. pauciflora Lightf. — p. Letoilla, heteniityilla seka joskus rahkasoissa joks. runsas.
C. chordorrhiza Ehrh. — p. — fqs. Letoilla ja heteniityilla runsaasti.
C. tenella Schkuhr. — p. — fqs. Korvissa ja kuusikoissa seki joskus aukeissa viidakoissa paik. joks. runsas — runsas.
C. loliacea L. — p. Kosteilla metsiniityilla purojen varsilla sekii korvissa pienillaé aloilla j. runsaasti.
C. Persoonii Sieb. — r. Nurmijirven eteliirannan hetenii-
tyilla paik. lukuisissa mattaissa. C. canescens L. — fgg. Kosteilla- ja heteniityilla runsaasti.
58 K. E, Stenroos, Nurmijiirven pitajin siemen- ja saniais-kasvisto.
C. echinata Murr. — fq. Kosteilla niityillé, aukeammissa, kosteissa lepikdissé ja koivikoissa vahavaltainen.
C. leporina L. — fq. Kuivilla niityilla, ojien varsilla, ke- doilla, vielapi& joskus kallioilla vahavaltainen.
C. elongata L. — stfq. Kosteilla niityilla, mieluimmin pu- ron tai ojan liiheisyydessaé, sek&é niittyalangoissa paik. lukuisissa, tiheissii_ turpeissa. .
C. microstachya Ehrh. — r. Kasvaa kostealla miitylla 1/, kilom. kuivatusta Kuhajirvesté itaanp. muutamalla mattaalla, seka samallaisella niitylla Kylanp&an torpasta n. 1/, kilom. pohjoiseen
joks. runsaasti. — Uudelta maalta ei ennen tunnettu. C. vulgaris Fr. — fqq. Kosteilla niityilla, rannoilla ja tei- den varsilla runsaasti. var. juncella Fr. — fq. Korvissa, kuusikoissa, kos-
teilla niityilla etenkin ojien varsilla ja lataékkdjen rannoilla usein runsaasti.
C. acuta L. — Jarvien ja jokien rannoilla sekié vetisilla ni- tyilla y. m. tavallinen (fq.).
C. cespitosa L. — stfg. Kosteissa niittyalangoissa puro- jen rannoilla tuuheissa mattaissa.
C. stricta Gocd. — rr. I[sojoen rannalla Petkelsuon vieressa muutamassa mattaassa.
C. limosa L. — fqs. Letoilla, heteniityilla ja joskus rameilla paik. runsaasti.
C. irrigua (Whinb.) — fqs. Samoin, k. edellinen.
C. panicea L. — fg. Kosteilla niityilla usein erittain runs. ) C. sparsiflora (Whinb.) -- p. Kosteilla niityilla padasiallisesti seké myds kuusikoissa, harvassa kasvava.
C. pallescens L. — fgg. Kuivilla niityilla, ahoilla ja lehti- metsissa (st. cop.).
C. globularis L. — stfq. Kuusikoissa, korvissa ja rameilla joks. harvassa kasv. C. digitata L. — fg. Varjoisilla ahomailla ja jolatielataialat
sekii niityilla metsiin laiteilla harvassa kasv.
C. Oederi Ehrh. — p. Rannoilla, etenk. hiekkaisilla ja hete- niityilla joks. vahavalt.
C. flava L. — p. — fgs. Kosteilla niityilla paik. joks. run- saasti.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 59
C. filiformis L. — stfq. — fqs. Suolitakdissaé, vetisilla niityilla sek& jarvien ja lampien rannoilla paik. runsaasti.
C. ampullacea Good. — fq. Letoilla, latakOissé ja vesiperai- silla niityilla joks. runsaasti.
C. vesicaria L. — fq. Jarvien ja jokien mutaisilla rannoilla muodostaen tiheité ,luhtia’’, suolatakGissé ja ojissa y. m.
Gramine.
Phalaris arundinacea (L.) — p. Jokien rannoilla paik. run- saasti.
Anthoxanthum odoratum L. — fqq. Nurminiityilla, ahoilla ja lehtimetsissa.
Hierochloé australis (Schrad.) — p. — fqs. Kuivilla metsa- mailla seké kallioilla harvassa kasv.
H. borealis (Schrad.) — p. Kosteilla- ja suoniityilla useim- miten harvassa kasv.
Milium effusum L. — p. Lehdoissa ja purolaaksoissa usein joks. valtava.
Phleum pratense L. — fq. Niityilli ja pihamailla vahaval- tainen. Viljellaan rehukasvina.
Alopecurus pratensis L. — p. Peltojen pientareilla ja mil- tyilla peltojen varsilla paik. runsaasti.
A. geniculatus L. — fqs. Ojissa ja vetisiss&é niittykuopissa.
____ * fulvus Sm. — fgs. —- stfq. Kosteilla paikoilla tei- den varsilla, ojissa y. m. harvassa kasv.
Agrostis alba L. — p. Jarvien rannoilla ja lehdoissa vaha- valtainen.
A. vulgaris L. — fqq. Kuivilla niityilla, ahoilla, kallioilla ja metsissa runsaast.
A. canina L. — fqq. Kosteilla niityillé erittain runsas, hete- niityilla vahavaltaisempi. Calamagrostis arundinacea (L.) — fqq. Metsiisillé ahomailla,
kallioilla metsissi, sekii yleensii metsimailla, vielaépa yksittéin kasvana kankaillakin.
C. stricta (Timm.) — p. — fq. Heteniityillé ja jarvien ran- noilla, vaan mydskin kosteilla niityilla runsaasti.
C. epigejos (L.) — fqs. Ahomiiilli sek hiekkaisilla pellon- pientareilla j. valtava.
60 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitaijan siemen- ja saniais-kasvisto.
C. phragmitoides Hartm. — p. — fqs. Pajupensaita kasva- villa, kosteilla niittymailla sek& purolaaksoissa ja metsain lai- teilla joks. valt.
C. lanceolata Roth. — fg. — stfq. Kasvaa yleensé samal- laisilla paikoilla, kuin edellinen, ja on pajupensaikoissa usein joks. runsas.
Apera spica venti L. — Pelloilla yleinen ja varsinkin satei- sina vuosina niin runsas, etta se kerrassaan pilaa viljan.
Deschampsia cespitosa (L.) — fqq. Nurmikoilla paaainek- sena heinissi ja pienemmilli aloilla myés kosteilla niityilla.
D. flexuosa (L.) — fqq. Ahoilla ja metsamailla seka kuivilla niityilla ja kallioilla vahavaltainen.
Phragmites communis Trin. — fq. Jiarvien, lampien ja jokien rannoilla pohjan laadusta melkein riippumaton. (Katso vesis- toista.)
Molinia cerulea (L.) — rr. Kasvaa aukeammassa, kosteassa niittyalangossa Pojanjarven rantalehdossa vahassi maarassa.
Melica nutans L. — fg. Lehtimetsissé ja lehdoissa seka etenkin metsinsisdisilla kallioilla harvassa kasv.
Dactylis glomerata L. —- r. Jokelan aseman ymparistolla (W. W. Wilkman).
Poa annua L. — fqq. ‘Tienvierilli ja pihamailla runsaast.
P. nemoralis L. — fg. Lehdoissa, lehtimetsissa ja metsan-
sisdisilla kallioilla vahavalt. } P. serotina Ehrh. — p. Viljelemiétt&a jatetyillé suopelloilla, jarvien rannoilla ja kosteilla niityilla vahavalt.
P. pratensis L. — fqg. Nurmikoilla, pellonpientareilla ja huhta-ahoilla joks. runsas. P. trivialis L. — fq. Puutarhoissa, istutusmailla, pientareilla
(ja kosteilla niityilla) vahavaltainen.
P. sudetica Hke — rr. Kasvaa kosteassa, runsasmultaisessa lehtolaaksossa Nurmijirven etelérannalla joks. runs.
Glyceria fluitans (L.) — fg. Jarvien ja jokien rannoilla seka ojissa ja latakdissa vahavalt.
Festuca ovina L. — fqg. Kuivilla ahoilla, kallioilla ja kui- villa niityilla runsaasti (cop.). F. rubra L. — fqq. Kuivilla niityilla, ahoilla ja kallioilla
runsas.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, LX, n:o 11. 61
F. elatior L. * pratensis Huds. — fq. Pellonpientareilla ja niityilla joks. runsas. subvar. pseudololiacea Fr. — rv. Pellonpientareilla Nurmijiirven etelirannalla paik. joku korsi. Bromus secalinus L. — Ruispelloissa, vaan myéskin kaura- pelloissa tav. ja usein runsas. Br. arvensis L. — Kasvoi vuonna 1893 monessa_ ulko-
maan viljalla kylvetyssaé, huonosti orastuneessa ruispellossa run- saasti.
Brachypodium pinnatum (L.) — rr. Lehdossa Pojanjirven lainsirannalla yhdessa paikassa vihiissii mfiriissi.
Nardus stricta L. — fq. Laihoilla, kosteilla niityilla pienilla aloilla runsas, mutta my6és kallioilla ja mailla.
Lolium linicola A. Br. — Puutarhassa Nurmijarven etelia- rannalla harv.
Triticum repens L. — fqs. — stfq. Puutarhoissa lahella asuntoja ja pientareilla paik. joks. runsas.
Tr. caninum Schreb. — rs. Lehdoissa ja purolaaksoissa
lihavalla maaperalla vahéavalt.
Orchidacex.
Corallorrhiza innata R. Rr. — p. Kosteilla metsamailla, etenk. koivikoissa, lehdoissa sekaé kosteilla niityillaé; aina yksittéin kasvavana. .
Neottia nidus avis (L.) — r. Hongisojan torpan vierei- sessd lehdossa, Luhtajoen lansirannalla vaihiss&é madrassa (KK. EK. Lindroos ja A. Jirvi); lehdossa Pojanjairven rannalla paik. run- saasti.
Listera cordata (L.) — Ainakin alueen eteliiosassa jokseenk. tav. (fqs.); kuusikoissa ja korvissa paik. joks. runsaasti.
L. ovata (L.) — p. Aukeammissa lehdoissa ja_ kosteilla niityilla harvassa kasv.
Goodyera repens R. Br. — p. Maéantymetsissa harv. kasv.
Epipactis latifolia (L.) — r. Lehdossa Pojanjiirven rannalla paik. runsaasti.
Orchis maculata L. — fg. Kosteilla niityilli ja aukeissa
lehtimetsissi vahiivalt.
62 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitajin siemen- ja saniais-kasvisto.
Celoglossum viride (L.) — rr. Ainoastaan yksi kappale léy- detty lehdossa Pojanjarven rannalla *?/,93.
Gymnadenia conopsea (L.) — fq. Niityillaé, etenkin metsiin laiteilla, huhta-ahoilla ja lehtimetsissa paik. joks. runsaasti, mutta yleensai harvassa kasv.
Platanthera bifolia (L.) — fqs. Koivikoissa ja aukeammissa lehdoissa vahavalt.
Juncaginacex.
Scheuchzeria palustris L. — p. Heteniityillé, letoilla, rim- meillé sek& joskus myds rahkasoissa, joks. runsas — harv. kasv. Triglochin palustre L. — p. Jirvien rannoilla ja kosteilla
niityillé paik. joks. runs.
Alismacez.
Alisma plantago L. — fg. Letoilla, jarvien, lampien ja jo- kien rannoilla seka latak0issa ja ojissa joks. runsas.
Butomus umbellatus L. — Nurmijarven, Kylajoen ja Luhta- joen rannoilla tav. (fq.) ja paik. runsas. Mieluimmin mattailla vedessa.
Najadacee.
Potamogeton natans L. — Mutaisilla jairvien ja lampien ran- noilla seké suolataék6issé tav. (fq.), ja paikott., kuten Nurmyar- ven rannoilla, erinomaisen runsas.
P. rufescens Schrad. — stfq. Mutaisilla jarvien ja lampien rannoilla seka joissa ja suolatakOissa paik. j. runsas.
P. perfoliatus L. — stfq. Ji&rviss& ja joissa, mieluimmin ohuen liejukerroksen peittamalla savipohjalla paik. runsas.
P. nitens Web. — r. Kasvaa Nurmijarven ja Kylajoen ran- noilla monin paikoin, 8—I:n dm. syviss& vedessa, savipohjalla erittain runsaasti. |
P. obtusifolius M & K. — r. Nurmijarvessié monin paikoin tiheissi ryhmissi; mieluimmin liejuisella savipohjalla.
P. pusillus L. — Kaivetuissa suo-ojissa ja kuopissa, varsin- kin alueen eteliéosassa jtav. (fqs.) ja runsas, joskus ihan tayttava.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 63
Dicotyledonez. Betulacee.
Betula verrucosa Ehrh. — fq. Kuivilla kivikkomailla ja kal- lioilla.
B. odorata Bechst. — fqq. Kasvaa yleensi kosteammilla mailla. Katso johdatusta s. 12.
B. nana L. — Rémeillii tavallinen ja usein runsas.
Alnus glutinosa (L.) — stfq. Jarvien rannoilla, viidakoissa
ja kosteissa lehtolaaksoissa tav. A. ineana (L.) — fqq. Huhta-ahoilla tiheina iepikkoina.
Corylacee.
Corylus avellana L. — p. Kiviperdaisissa, runsasmultaisissa jehtolaaksoissa tai koivikoissa alueen etelaéosassa paikott., poh- joisosassa harv. ‘Tavallisesti yksinaisia pensaita tai pienempia
pensasryhmia siellé taalla. — Pahkindita saadaan vuosittain run- saastl. Salicaceex. Populus tremula L. — fq. Katso johdatusta, s. 12. Salix pentandra L. — p. — fqs. Kosteilla metsaniityilla ja
jarvien rannoilla siella taalla.
S. caprea L. — fg. Lehtimetsissi, lehdoissa vielapa havumet- sissikin yksitt. kasv.
S. aurita L. — fg. Viidoissa, kosteilla metsaniityilla ja met- siin laiteilla paik.
S. cinerea L. — fq. Kosteilla niityilla, viidoissa seka jar- vien ja jokien rannoilla, muodostaen paik. pensaikkoja.
S. vagans Ands. livida Wahlnb. — fq. Laihoilla niitty- mailla matalina pensaikkoina.
S. myrtilloides L. — p. Heteniityillé, rameillé ja viljelematta jatetyilla suopelloilla paikot. kasv.
S. repens L. -—— rr. Niittyojassa Nurmijirven etelérannalla, Simonsberg’in talon maalla joku huononnakdinen, ryOmiva pen- sas. Uudelta maalta ei ennen tunnettu.
64 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
——— var. rosmarinifolia Koch. — stfqg. Kasvaa seka kui- vemmilla etti kosteammilla niityilla matalina pensaikkoina (Han- henpaju).
S. nigricans Sm. — p. — fqs. Kosteilla metsaniityilla, vii- doissa ja korvissa paik. kasv.
S. phylicifolia L. — fq. Jarvien, purojen ja jokien rannoilla sekii kosteilla niityillaé ja viidoissa tiheina pensaikkoina.
S. Lapponum L. — p. Kosteilla niityilla ja rameiden lai-
teilla, muodostaen pieniaé, vaaleita pensaikkoja, padasiallisesti Nurmijirven ympiristéilla. Yksinaisia pensaita myés Nummen- paan niityilla.
Urticacee.
Urtica urens L. — fg. p. Asuntojen lahella, puutarhoissa ja riihien varsilla paik. runsas.
U. dioica L. fqg. Pihamailla, puutarhoissa, pellonpientareilla y. m. runsaasti.
Polygonacee.
Polygonum viviparum L. — fq. Niityilla ja kedoilla paik. runs.
P. amphibium L. — p. Jarvien ja jokien rannoilla paik. erit- tain runsaasti. f. terrestris Seich. — harvinainen. Luhtajoen rannoilla Kuhajairven kohdalla joks. runsaasti, seka eps cilte rannalla, joku matka Myllymaasta pohj. harv.
P. lapathifolium Ait. — fg. Pelloilla, istutusmailla ja puu- tarhoissa seka tunkioilla tav. ja joks. runsas.
——— f. viridis Sael. — p.
P. hydropiper L. — fg. Savilatakdissé, jarvien rannoilla, kosteilla paikoilla asuntojen ja teiden varsilla runsas.
P. aviculare L. — Pihamailla pelloilla ja teiden varsilla yl. (f{qq.) ja runsas.
P. convolvulus L. — fq. Istutusmailla etenk. perunamailla tav. ja paik. kasv.
Rumex domesticus Hartm. — fg. Pellonpientareilla, piha- mailla ja puutarhoissa vahavalt.
R. crispus L. — p. ainakin alueen etel’osassa. Pellonpienta-
reilla paik. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. nzo 11. 65
R. acetosa L. — fqq. Kosteilla niityilla, ahoilla ja niittyt6y- railla runsaasti.
R. acetosella L. — fqq. Kuivilla niityilla, ahoilla ja kallioilla yl. ja runsas.
Caryophyllacex.
Silene inflata Sm. — stfq. Hiekkaisilla perunamailla, peruna- kuopilla, kuivilla hiekkat6yraiilla ja ahoilla vihéavalt. S. rupestris L. — rr. Kasvaa eriiilli kalliolla joku matka
livarin talosta pohj. viihiissii miiiiriissé. (K. E. Lindroos ja A. Jarvi.)
Melandrium album (Mill.) — p. Huhta-ahoilla, perunakuo- pilla y. m. yksitt. kasv. Viscaria vulgaris Roehl. — fq. Ahoilla ja kallioilla joskus
erittiin runsaasti.
Lychnis flos cuculi L. — fq. Kosteilla niityillé paikott. joks. runsas.
Agrostemma githago L. — p. Pelloilla, etenkin kaurapel- loilla, muutamina vuosina harvassa kasv.
Dianthus deltoides L. -- fg. Kuivilla niityilla, ahoilla ja kal- lioilla harvassa kasv.
Spergula arvensis L. — tav. Istutusmailla ja pelloilla runsas.
Sp. vernalis Willd. — r. Kasvaa parilla, kuusikon sisitiselli kalliolla, Nurmijarvesta lounaasen, lahell& WarstrOm’in taloa, va- hiissi maéirassa.
Spergularia campestris (L.) -—- fqs. Kuivilla ahoilla, kal- lioilla ja tienvierilla paik. runsaasti.
Sagina procumbens L. -— yl. Istutusmailla, ahoilla, rannoilla ja tienvierilla runsaasti.
Meehringia trinervis (L.) — fq. Sekametsissa ja lepikdissi etenk. kosteilla kivikkomailla joks. runsaasti.
Arenaria serpyllifolia L. — fqs. Kallioilla, kuivilla ahoilla ja
joskus pelloillakin runsaasti.
Stellaria nemorum [.. — p. Lehdoissa ja purolaaksoissa aina- kin alueen eteliiosassa paik. runsaasti.
St. media (L.) — fg. Puutarhoissa, istutusmailla, pihoilla, asuntojen liihellé y. m. runsaasti.
66 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
St. holostea L. — str. Lehdoissa ja purolaaksoissa samoin-
kuin St. nemorum. St. palustris EKhrh. — p. — frqs. Kosteilla- ja heteniityillé sekii rannoilla harvassa kasv.
St. graminea L. — fqq. Kuivilla niityillé, ahoilla ja kallioilla runsaasti. St. Friesiana Ser. — r. Kasvaa korvessa n. kilom. Hyvii-
mien talosta pohj. joks. runsaasti sekaé kallioseinan juurella Kyli- joen lansirannalla 2 kilom. Nurmijiirvest&é pohj. harv.
Cerastium triviale Link. — fg. Pelloilla ja kuivilla ahoilla joks. runsaasti. Scleranthus annuus L. — fg. — fqq. Pelloilla runsas, ahoilla
ja kallioilla harvassa kasv.
Chenopodiacex. Chenopodium album L. — fqq. Savisilla pelloilla ja istutus- mailla yl. ja usein eritt&in runsas. (Saviruoho.) Ch. polyspermum L. — Istutusmaalla Nurmijarven eteli-
rannalla Simonsberg’in talon maalla_ paikott.; loytyy luultavasti muuallakin. ,
Atriplex patulum L. — fqs. Istutusmailla vahavaltainen. Portulacacee. Montia fontana L. — rs. (jharv.) Nurmijiirven hetteisilla
rannoilla paik. viahivalt.
Ranuneulaecex.
Thalictrum flavum L. — p. Kosteilla niityilla ja suopelto- jen pientareilla. Runsaimmin laajan suopellon pientareilla lahella Tallbakan taloa.
Pulsatilla vernalis (L.) — Alueen keskiosan kankailla paik. joks. runsaasti. (F. Hyvamaki.)
Anemone nemorosa L. — fgg. Koivikoissa, lehdoissa ja seka- metsissa runsaasti.
A. ranunculoides L. — r. Nurmijarven etelirannalla, kivi-
sessi, runsasmultaisessa lehtolaaksossa runsaasti; Jokelan aseman liheisyydessé. (W. W. Wilkman.)
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11. 67
Hepatica triloba Gil. — fq. JKuusikoissa ja lehtimetsissi joks. runsaasti.
Myosurus minimus L. — stfq. Kuusikoissa ja lehtimetsissi joks. runsaasti.
Ranunculus lingua L. — Nurmijiirven ja Luhtajoen mutai- silla rannoilla monin paikoin runsaasti.
R. flammula L. — fy. Kosteilla niityillé seké jarvien ja jokien rannoilla paik. erinomaisen runsaasti. var. reptans (L.) — fq. Hiekkaisilla rannoilla seki vedessii vielaé metrin syvissa joks. runsas.
R. auricomus L. — fg. — fqq. Kosteilla niityilla usein erin- omaisen runsas. var. fallax Wimm. — Ei harvinainen. Metsiain laiteilla ja lehtimetsissa.
R. cassubicus L. — stfg. (ktav.). Ainakin koko etelaosassa pitajia. Lehtimetsissi, lehdoissa, metsiin laiteilla, vielipaé niityilla ja niittykummuilla usein erinom. runsas. — Kukkii viikkoa varem- min, k. R. auricomus.
R. acris L. — fgg. Niityilla, huhta-ahoilla, pihamailla ja lehtimetsissa joks. runsas.
R. repens L. — fgg. Istutusmailla, pihamailla, puutarhoissa, kosteilla niityilla ja etenk. viljelematta jatetyilla suopelloilla run- saasti.
R. polyanthemos L. — fq. Kuivilla niityilla ja huhta-ahoilla runsaasti.
R. aqvatilis L. var. trichophyllus (Chaix) — rr. Kasvaa siini joessa, joka pohjoisestapain virtaa Viitasen talon ohi ja sit- temmin Koskenojan nimelli laskee Vantaasen, monin paikoin erin- om. runsaasti.
Trollius europeus L. — stfq. Niittyt6yrailla jokien rannoilla (etenkin Vantaanjoen) seka koivikoissa paik. runsaasti.
Aqvilegia vulgaris L. — rr. Eraallé nurmikolla n. kilom. Nurmijiirvesté lounaasen joitakuita kappaleita. Metsistynyt.
Actea spicata L. — p. Lehdoissa ja niityilla metsiin lai- teilla harvassa kasv.
oc : \
et Y . oo te . . * . ed . 68 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitiijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Nymphieacee. Nuphar luteum (L.) — stfq. Mutaisissa jirvissé, joissa ja lammissa runsaasti. Nymphea alba L. — stfq. — fq. Mutaisissa jarvissi, joissa, lammissa ja suolatakdisséi paik., etenk. joissa, ihan peittéva. * N. candida Presl. — Nurmijiirven rannoilla jtav. (fqs.), vaan viihiivalt. Uusi provinsille.
Papaveracee. Chelidonium majus L. — str. (kharv.). Tienvierillé ja puutar-
hoissa. Kytijiirvi, Kirkonkylaé, Klaukkala.
Fumariacer. Fumaria officinalis L. — fg. I[stutusmailla tav. ja harvassa kasvava. Crucifere. Nasturtium palustre DC. — fg. Suopelloilla, puolikuivissa
muta-ojissa ja liitikGissi seké jarvien ja jokien rannoilla paik. kasv.
Barbarea vulgaris R. Br. — p. Istutusmailla vahassa maarassi.
B. stricta Andrz. — Suopelloilla ja istutusmailla ktav. (stfq.) ja harvassa kasv.
Arabis arenosa (L.) — fg. Istutusmailla, ahoilla ja kallioilla harv. kasv.
A. thaliana L. — fg. — fgqs. Samoinkuin edellinen.
Turritis glabra L. — p. — fqs. Hiekkaisilla mailla, kui- villa ahoilla, perunakuopilla ja hiekkatéyriilla yksitt. kasv.
Cardamine pratensis L. — fg. Kosteilla niityilla, purojen ja ojien rannoilla harv. kasv.
C. amara L. — fg. Kasvaa purojen ja lahteitten varsilla mieluimmin metsissi tai metsiin laiteilla paik. joks. runsaasti.
Berteroa incana (L.) —r. Kytijirven kartanon pellonpienta- reilla paik. runsaasti. Prof. Th. Selan on myés tavannut kasvin lukuisasti Uudenkylin talon nurmikolla Hyvinkéan aseman lihella 1889. Satunnainen.
Draba incana L. — rr. Yksi kappale léydetty pellolta lahelli’ Jokelan asemaa (W. W. Wilkman).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, mo 11. 69
Erophila verna (L.) — fq. Kuivilla ahoilla ja kallioilla paik. joks. runsaasti.
Sisymbrium officinale L. — rr. Maantien vieressa lahella kirkkoa vahiassa maarissa.
Erysimum cheiranthoides L. — fq. Istutusmailla tav. ja har- vassa kasv.
(E. pannonicum Dec. -— Kasvaa Rajamiéen talon pihamaalla harv.)
Camelina feetida (Schkuhr.) — Liinapelloissa epatasaisesti eri vuosina. V. 1890 parissa pellossa lahellé Taipaleen torppaa erin- omaisen runsaasti.
—— var. dentata (Willd.) — r. Liinapelloissa, Taipale. Subularia aqvatica L. — p. Jiirvien rannoilla harv. kasv. Brassica campestris L. — fq. — fqq. Pelloilla ja istutus-
mailla sekaé tunkioilla usein erittain runsas.
Capsella bursa pastoris (L.) — fq. Istutusmailla, pelloilla ja pihoilla harv. kasv.
Lepidium ruderale L. — rr. Pitaéjan vanhan hautausmaan kiviaidalla paik. vahavalt.
Thlaspi arvense L. — fq. Istutusmailla ja kiviaidoilla harv. kasv.
Raphanus raphanistrum L. — fq. Pelloilla, etenkin suopel- loilla, ja istutusmailla joks. runsas.
Violacez. *)
Viola uliginosa Bess. — Tiasti lajista loytyy yliopiston kokoel- missa 2 eksemplaria kirjoituksella: Nurmijarvi, Hyvinge, Krissi vid astrand */, 1876, dedit G. A. af Hallstrém. Prof. Th. Seelan on tavannut kasvin samalla paikalla lukuisasti 1889.
V. suecica Fr. — vr. Kasvaa kosteilla niityilla lahella Num- menpain kylaa runsaasti.
V. palustris L. — fq. Kosteilla niityill& seka ojien ja puro- jen rannoilla runsaasti.
V. canina L. — fg. Lehtimetsissii ja ahomailla harv. kasv.
V. Riviniana Rchb. — fqs. — stfq. Lehdoissa, koivikoissa,
niityillé ja metsiin laiteilla harv. kasv. 1) Viola-lajit ovat miiiirityt C. J. Hartman’in kasvion mukaan: Hand- bok i Skandinaviens Flora XI:s painos.
70 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
V. arenaria DC. — fqs. Kuivilla, hiekkaisilla ahoilla ja kal- lioilla harv. kasv.
V. mirabilis L. — p. Lehdoissa harv. V. tricolor L. — frqs. — p. Kallioilla ja kiviaidoilla harv. kasv. — yksitt. kasv. var. arvensis Murr. — fq. Pelloilla ja istutusmailla
paik. joks. runsaasti.
Droseracex.
Drosera rotundifolia L. — fg. Rahkasoilla, heteniityilla ja mantyrameilla joks. runs.
Dr. longifolia L. — rs. — str. Samoilla kasvipaikoilla, kuin edellinen harv. } Parnassia palustris L. — fqs. — p. Kosteilla niityilla ja jos-
kus my6s heteniityilla paik. runsaasti.
Hypericacee.
Hypericum qvadrangulum L. — fq. Pellonpientareilla, huhta- ahoilla ja niittyt6yrailla joks. runsaasti.
H. perforatum L. — rs. (jharv.). Kuivilla ahoilla ja kallioilla ainakin etelaiosassa pitaéjaa harv.
Elatinacee.
Elatine triandra Schkuhr. — rr. Nurmijarven etelarannalla yhdessi paikassa hiekkapohjalla runsaasti, 1—6:n dm. syvassa vedessa.
Tiliacee. Tilia ulmifolia Scop. — fqs. Katso johdatusta.
Oxalidacex.
Oxalis acetosella L. — fqq. Sekametsissaé, koivikoissa, lepi- kdissi, kuusikoissa y. m. runsaasti.
Geraniacer. Geranium silvaticum L. — fqq. Ahomiéailla, niittytoyrailla ja lehtimetsissa runsaasti.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 71
— var. parviflora H. v. post. — fqs. Samallaisilla paikoilla, kuin edell. harv. kasv.
G. palustre L. -— hharv., rr. Viidakon laiteella Nurmijarven lansirannalla, lihellai Taipaleen torppaa harv.
G. bohemicum L. — p. Nurmijiirven ymparistoiila monin pai- koin vasta poltetuilla huhta-ahoilla; Jokelan tienoilla (W.W. Wilk- man); paik. kasv. |
G. Robertianum L. — p. — fgs. Varjokkailla, Iehtimetsian sisiisillii kallioilla ja kivilla seki kallionhalkeamissa vihivalt.
Erodium cicutarium L’Hérit. — r. Jokelan tienoilla (W. W. Wilkman) sek&i Rajamien talon pihamaalla paik. kasv.
Balsaminacee.
Impatiens noli tangere L. — p. Varjoisissa purolaaksoissa sekii kosteissa, kivisissi ja runsasmultaisissa notkoissa paik. run- saastl.
Aceracer.
Acer platanoides L. — p. Katso johdatusta, s. 15.
Rhamnacee.
Rhamnus frangula L. — stfq. Korvissa, viidoissa, kosteissa koivikoissa ja jarvien rannoilla yksitt. kasv.
Callitrichacee.
Callitriche verna Koch — fg. Savilit&ik@issé, ojissa seka jirvien ja jokien rannoilla runsaasti. Joissa, etenkin nopeasti vir- taavissa paikoissa, kasvaa tist&, yleensé hyvin vaihtelevasta la- jista, omituinen, 4—5 dm. pitka muunnos, joka habituksessaan sekii pitkissi, tasasoukissa lehdissdain muistuttaa C. autumnalis’ta, paik. erinom. runsaasti.
C. polymorpha Lonnr. — r. Parissa metsalatakossa Nurmi- jarven etelaérannalla runsaasti.
Empetracee. Empetrum nigrum L. — Rahkasoissa ja mintyrameilla tay. ({q.) ja runsas.
=~] iw
K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Umbellifere.
(Levistichum officinale Koch — Simonsberg’in talon puutar- hassa Nurmijarven etelaéirannalla metsistynyt.)
Angelica silvestris L. — fq. Pajupensaikoissa kosteilla nii- tyilla, metsainlaiteilla seka puutarhoissa tav. ja harv. kasv.
Peucedanum palustre (L.) — fqs. Kosteilla- ja heteniityilla sekii suopelloilla harv. kasv.
(Pastinaca sativa L. — p. Puutarhoissa paik. erittain run- saasti.)
(Myrrhis odorata (L.) Scop. — Simonsberg’in talon puutar- hassa Nurmijarven etelarannalla erinom. runsaasti.)
Anthriscus silvestris (L.) — fq. Pellonpientareilla, puutar- hoissa ja pihamailla usein erinom. runsas.
Cicuta virosa L. — p. Mutaisilla jarvien ja jokien rannoilla, letoilla ja suolatakoissa joskus runsaasti; Nurmijarven rannoilla paik. melkein kasvustoina.
A#Egopodium podagraria L. — fg. Puutarhoissa, pellonpienta- reilla, istutusmailla y. m. harv. kasv.
Pimpinella saxifraga L. — fq. Kuivilla ahoilla, niityilla ja kallioilla harv. kasv.
— var. dissecta L. — rs. Kosteammilla, varjoisammilla pai- koilla, kuin paamuoto.
Carum carvi L. — fg. Pellonpientareilla, nurmikoilla ja piha-
mailla, etenkin ensinmainituilla runsaasti.
Crassulacex.
Sedum telephium L. — p. Kallioilla ja ahoilla paik. joks. runsaasti.
S. acre L. — p. Kuivilla ahoilla ja kallioilla seka kallion halkeamissa runsaastt.
Saxifragacex.
Saxifraga cespitosa L. — rr. Pro Fauna et Flora Fennica- seuran kokouksessa 6 p. Helmik. 1892 naytti toht. R. Boldt 3 kappa- letta eriistii Saxifraga-lajia, joka nahtavasti kuului tahan lajiin, ja jotka maist. Forsell erailla metsistysretkella oli tavannut Hyva- mien talon maalla 4 virstaa Rajamiéen asemalta pohj. Loytd on
Acta Societatis pro Fauna et Fiora Fennica, IX, mo 11. 73
muuten merkillinen siit&é syysti, ettii taté lajia ei koko Lounais- Suomesta ole ennen tunnettu.
Chrysosplenium alternifolium L. — stfq. — fqs. Purolaak- soissa, metsiiin laiteilla ja niittyalangoissa paik. runsaasti.
Ribesiacee. Ribes nigrum L. — fqs. Kivisissi, runsasmultaisissa lehto-
laaksoissa, mieluimmin kuitenkin metsiiinlaiteilla ja metsaniityilla paik. kasv. (Ojuke tai ojukepensas).
R. rubrum L. —- str. (jharv.). Sekametsissé ja metsain lai- teilla yksitt. kasv.
—__— f, pubescens Sw. — Sekametsiissii Nurmijiirven eteli- rannalla. — Samassa paikassa ja eriliissé toisessa liheisessa kas- vaa sitiipaitsi valkeamarjaisesta muunnoksesta muutama vahainen pensas.
R. alpinum L. — fqs. Kallioilla ja kivisissé lehtimetsissa paik. kasv. (R. grossularia L. — Monin paikoin sekametsissa, latojen ja
riihien seindmilla y. m. metsistyneena.)
Qnagracee.
Epilobium angustifolium L. — frq. Vasta poltetuilla huhta- ahoilla, kallioilla ja kivilla metsiss&, suopelloilla, poltetuilla ra- meilli y. m. Joskus viljelemiatta jatetyilla pelloilla erinom. run- saasti.
E. montanum L. — fg. Huhta-ahoilla, istutusmailla ja kal- lioilla harv. kasv.
E. palustre L. — fq. Kosteilla- ja heteniityillé seka rannoilla ja suopelloilla vahavalt.
Cireea alpina L. — r. Kosteassa sekametsissa ja lepikdissa
Nurmijiirven etelirannalla, Simonsberg’in talon vieressa runsaastl; korvessa n. kilom. Hyvamien talosta pohj. yhdessa Stellaria Friesia- nan ja Galium trifiorum’in kanssa joks. runsaasti.
Halorrhagidacee. Myriophyllum alterniflorum DC. — p. — fqs. Jarvien ja jo-
kien rannoilla ohuen liejukerroksen peittamalla hiekkapohjalla tai savipohjalla paik. runsaast.
74 K. BE. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
Hippuris vulgaris L. — fqs. Jarvien ja jokien rannoilla joko muta- tai savipohjalla, letoilla ja joskus latak6issé paik. runsaasti. __— f, fluviatilis (Web.) — Joissa jtav. (fqs.).
Lythracee.
Lythrum salicaria L. — fqs. Jarvien ja jokien rannoilla scka miittiilla vedessit paik., etenkin pajupensaiden laheisyydessa, Joks. runsas.
Peplis portula L. — p. Savilatak6issé ja savisilla rannoilla paik. runsaasti.
Thymelazecee. Daphne mezereum L. — fqs. Lehdoissa ja koivikoissa, mic- luimmin kosteilla, multarikkailla makirinteilla harv. kasv. Rosacee.
(Pyrus malus L. — Sekametsiassi Nurmijarven etelarannalla kasvaa parin kyyn. korkea omenapuun vesa, joka nahtavasti jo kuitenkin on moniaita vuosia vanha.)
Sorbus aucuparia L. — fg. Lehtimetséa kasvavilla kivikko- mailla, lehdoissa, sekametsissii ja niityilla metsain laiteilla.
Rosa cinnamomea L. — faqs. Niittytéyrailla, kivikoissa ja pellonrinteilla paik. kasv. |
Rubus ideeus L. — fg. Kaskimailla, lehdoissa, sekametsissa aitojen vierilla ja metsdin laiteilla paik. joks. laajoina pensaikkoina.
—— yar. anomalus Arrh. — Tastii omituisesta muunnok-
sesta, joka on huomattava pyéreista tai melkeinpa munuamaisista, ehyisté, sahalaitaisista lehdistain, kasvaa puutarhassa Nurmijar- ven eteldérannalla useita pensaita, jotka ovat tuodut sinne laheisen sekametsan laiteelta.
R. saxatilis L. — fg. Huhta-ahoilla paik. runsaasti.
R. arcticus L. — fq. Kosteilla niityilla, viidakoissa, rautatien hiekkapenkereilla ja etenk. poltetuilla rameilla erinom. runsaasti. Mesimarjoja saadaan vuosittain ainakin paikkapaikoin runsaasti.
R. chamemorus L. — fg. Réameillié ja rahkasoilla runsaasti. V. 1883 tuotiin Petkelsuosta poimituita marjoja Helsinkiin kau- paksi useita kuormia.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, mo 11. 75
Fragaria vesca L. — yl. Huhta-ahoilla ja etenkin mailla, joista metsi joku vuosi sitten on kaadettu, lehdoissa ja sekamet- sissii_ runsaasti.
Comarum palustre L. — fq. Mutaisilla jarvien ja lampien ran- noilla, letoilla, suolitakdissi, korvissa ja viidoissa joks. runsaasti.
Potentilla anserina L. — fq. Tienvierilli ja pihamailla runsaasti.
P. argentea L. — fg. Kuivilla ahoilla, kallioilla ja kiviaidoilla joks. runsaasti. P. verna L. — p. Kuivemmilla niittytoyrailla, huhta-ahoilla,
mittaillé ja nurmikoilla vihivalt. Simonsberg, Numlahti, Lepsama, Kylanpaia, Nummenpaa.
P. tormentilla Scop. — fqq. Nurminiityilla, huhta-ahoilla, lehtimetsissi y. m. runsaasti. P. norvegica L. — fgs. Istutusmailla ja puutarhoissa seka
suopelloilla harv. kasv.
Alchemilla vulgaris L. — fqq. Nurmikoilla, huhta-ahoilla ja lehtimetsissa runsaasti.
Geum rivale L. — fqq. Niittytéyrailli, pellonpientareilla, nii- tyilla ja lehtimetsissé joks. runsaasti.
Ulmaria pentapetala Gil. — fq. Pajupensaikoissa kosteilla niityilla ja jokien rannoilla seka metsain laiteilla runsaasti.
Prunus padus L. — stfg. Lehdoissa, etenk. kosteissa laak- soissa, koivikoissa ja kosteilla niityilla metsain laiteilla yksitt. kasv.
Papilionacee.
Lathyrus silvestris L. — r. Sekametsaa kasvavalla miiella Pojanjarven rannalla seké Mannilan torpan lahelli joks. runsaasti.
L. pratensis L. — fq. Kuivilla niityilla, huhta-ahoilla ja pel- lonpientareilla y. m. paik. runsaasti.
L. palustris L. — rr. Miintyrameen laiteella Nurmijarven lansirannalla harv.
L. vernus (L.) — stfq. Koivikoissa, lehdoissa ja huhta-ahoilla joks. runsaast.
Vicia silvatica L. — p. Lehdoissa, lehtimetsaa kasvavilla ahoilla ja kerran aukeammassa kuusikossakin viihiivalt. tai paik. kasv.
V. cracea L. — fq. — fqq. Huhta-ahoilla, niittyt6yrailla, istutusmailla, pientareilla ja lehtimetsissi vahavalt.
76 K. EH. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
V. sepium L. — fg. Varjokkailla aho- ja niittymailla, pel- loilla ja puutarhoissa vahavallt.
V. sativa L. — Pelloilla joks. harv. (rs.).
-—— var. angustifolia L. st{q. Kaurapelloilla, vaan my6s muillakin harv. kasv.
V. tetrasperma (L.) — p. Kuivilla, hickkaisilla mailla seka
kallioilla ja ahoilla paik. runsaasti. Pukkila, Simonsberg, Suon- taka, Viitanen y. m.
V. hirsuta (L.) — fq. Kaurapelloilla paaasiallisesti jokseenk. runsas.
Lotus corniculatus L. — rr. Eraalla kalliolla mantymetsassa n. 1+/, kilom. Nurmijarvesta pohj. joks. runsaastt. Trifolium pratense L. — fq. Nurminiityilla, niittytoyrailla,
pihamailla y. m. joks. runsaasti.
Tr. medium L. — fqs. — stfq. Niittyt6yrailla ja jokivalleilla seka myds huhta-ahoilla paik. runsaasti.
Tr. hybridum L. — stfq. Niityillé, pelloilla ja pientareilla joks. runsaasti.
Tr. repens L. — fgg. Pihamailla, tienvierilla y. m., mieluim- min viileilla, hikevillé mailla runsaasti.
Tr. agrarium L. — p. Kuivilla niityilla, niittytoyrailla ja ahoilla paik. runsaasti.
Tr. spadiceum L. — fq. Kuivilla niityilla ja ahomailla runs.
Ericacee. Myrtillus nigra Gilib. — fqq. Kuusikoissa, koivikoissa ja vihiissi maéarassé myds mantymetsissa y. m. M. uliginosa (L.) — fg. Mantyraémeilla, lampien rannoilla ja rahkasoissa runsaasti; vahemmiissé maarassé myOs korvissa ja viidoissa.
Vaccinium vitis idea L. — fqg. Méantymetsissa, kankailla ja kuusikoissa runsaasti.
Oxycoccus palustris Pers. — fq. Rahkasoilla, mantyrameilla ja heteniityilla runsas.
0. microcarpus Turcz. — Edellistii vihain harvinaisempi. Sa-
moilla kasvipaikoilla, kuin edell. paik. runsaasti. Arctostaphylos uva ursi (L.) — Kankailla tav. (fq.) ja pienem- milla aloilla runsaasti (cop.).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 77
Andromeda polifolia L. —- fq. Riéimeilla, heteniityilla ja lam- pien rannoilla runsaasti.
Calluna vulgaris (L.) — fqq. Méantymetsissé, kankailla, kal- lioilla ja rahkasoissa ecrinom. runsaasti.
Ledum palustre L. — fq. Méantyrimeilla, rahkasoissa ja lam- pien rannoilla erinom. runsas; viidakoissa ja korvissa harv.
Pyrola chlorantha Sw. — p. Mintymetsissi harv. kasy.
P. rotundifolia L. — fq. Seka havu- ettaé Iechtimetsissi ja etenk. nuorta koivikkoa kasvavilla niityilla paik. runsaasti.
P. media Sw. — rs. (joks. harv.). Lehtimetsissé, vaan my6s- kin havumetsissi harv. kasv.
P. minor L. — fg. Miantymetsissé, kuusikoissa, koivikoissa ja sekametsissi enimmiikseen harv. kasv.
P. secunda L. — fg. Havumetsissi paik. runsaasti, lehtimet- sissa harv. kasv.
P. uniflora L. — fqs. Kuusikoissa, harvemmissa viidakoissa ja joskus myés miintymetsissaé paik. joks. runsaasti.
P. umbellata L. — rr. Miantymetsiii kasvavilla kallioilla
Pahanojan lammin rannalla, lihella Mannilan torppaa joks. run- saastl.
Monotropa hypopitys L. — r. Kasvaa miintymetsissia n. pari kilom. Nurmijiirvesti pohj. lihellé Tallbakan taloa runsaasti (K. E. Lindroos.)
Primulacezx.
Lysimachia vulgaris I. — fg. Pajupensaikoissa jirvien, jokien ja lampien rannoilla seki viidoissa ja purolaaksoissa paik. joks. runsaasti.
L. thyrsiflora L. — stfq. Mautaisilla jaérvien rannoilla, letoilla ja viidakoissa paik. runsaasti.
Trientalis europea L. — fqq. Sekametsissi, koivikoissa, kuusi- koissa ja lepikdiss& runsaasti.
Convolvulacez.
Cuscuta europea L. — p. Kasvaa uscimmiten nokkosilla ja humaloilla, vaan myés muilla kasveilla, etenk. vattupensailla paik. runsaasti.
78 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto. Asperifolix.
Myosotis palustris (l.) — fq. Ojien ja purojen rannoilla seka my6s mutaisilla jarvien ja jokien rannoilla paik. runsaasti.
M. cespitosa Schultz. — p. — frqs. Jarvien ja jokien ran- noilla sek& suopelloilla hary. kasv.
M. intermedia Link. (M. arvensis Roth & auctt.). Pelloilla,
istutusmailla ja ahoilla harv. kasv. — joks. runsas. M. stricta Link. — rs. Kuivilla ahoilla paik. harvassa kasv. Lithospermum arvense L. — fg. Pelloilla harv. kasv. Pulmonaria officinalis L. — p. Lehdoissa, mieluimmin vahan kaltevilla, kosteilla kivikkomailla ja purolaaksoissa runsaasti. Echinospermum lappula (L.) — rr. Rajamiien talon piha-
maalla vihassi madrassa.
Solanacez. Solanum nigrum L. — rr. Pajupensaikossa Luhtajoen ran- nalla, Kuhajirven lihella joks. runsaasti. S. dulcamara L. — p. Kosteilla, kiviperiisilla mailla seka
rakennusten seindimilla. Hyoscyamus niger L. — rr. Jokela; puutarha (W. W. Wilkman).
Scrophulariacee.
Verbascum thapsus L. — p. — frqs. Kuivilla ahoilla ja kal- lioilla harv. kasv.
V. nigrum L. — rr. Kasvaa kuivalla aholla lahelli Berg- hall'in torppaa, alueen pohjoisimmassa osassa yhdessit paik. run- saasti.
Scrophularia nodosa L. — fqs. Nuorta koivikkoa tai lepikkoa kasvavilla miikirinteilla lihellé viljelyksiaé sek huhta-ahoilla paik. kasvava.
Veronica scutellata L. — stfg. Vetisilla niityilla, jarvien ran- noilla, suopelloilla ja heteniityilla harv. kasv. var. villosa Schum. — p. Samoin, kuin edellinen.
V. chamzdrys L. — fqq. Nurmikoilla, hubta-ahoillla ja seka- metsissé paik. runsas.
V. officinalis L. — fg. Kosteilla metsiimailla ja tienvierilla harv. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 79
V. longifolia L. — p. Kylajoen, Luhtajoen ja Vantaanjoen rannoilla paik. joks. runsaasti.
V. serpyllifolia L. — fq. Kosteilla savimailla, tienvierilli, pellonpientareilla ja metsamailla harv. kasyv.
V. arvensis L. — p. Pelloilla harv. kasv.
V. verna L. — fq. Kuivilla ahoilla ja kallioilla paik. joks. runsaasti.
Melampyrum pratense L. — fq. — fqq. Koivikoissa, lehdoissa ja havumetsissi runsaasti.
M. silvaticum L. — fg. Nuorta lehtimetsia kasvavilla huhta- ahoilla paik. runsaasti, muuten samoinkuin edellinen. Pedicularis palustris L. — fq. Kosteilla- ja heteniityillaé paik.
joks. runsaasti.
P. sceptrum carolinum L.—r. Kosteilla niityillaé Jokelan ase- man lahistOssé monin paikoin ruusaasti (W. W. Wilkman).
Rhinanthus minor Ehrh. — fq. Kuivilla niityilli ja huhta- ahoilla runsaasti.
Rh. major Ehr. — fq. Huhta-ahoilla (ja myds niityillé) run- saasui.
Euphrasia officinalis L. — fqy. Kuivilla ahoilla, nurmikoilla ja tienvierilla runsaasti. Odontites rubra Gil. — stfg. Pelloilla runsas.
Lentibulariacex.
Utricularia vulgaris L. — fqs. Suoliati&kéissé ja mutaisilla jarvien rannoilla, varsink. ensinmainituissa runsaasti.
U. intermedia Hayne. — rs. Suolit&kdissi runsaasti.
U. minor L. — r. Muutamassa suolatikdssi Nurmijiirven rannalla vahassa maarassia.
Plantaginaceex. Plantago major L. — fqq. Tienvierillii ja pihamailla sekia pellonpientareilla joks. runsaasti. Labiate.
Mentha arvensis L. — stfg. Kosteissa paikoissa pellonvie- rilla, istutusmailla, jiirvien ja purojen rannoilla paik. runsaasti.
80 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Lycopus europeus L. — p. Jokien rannoilla, ojissa ja suo- peltojen pientareilla paik. kasv.
Thymus serpyllum L. —- Kankailla ja niiden laheisillé kuivilla ahoilla, kuitenkin etupf&iss& tienvierilla paik. runsaasti.
Lamium album L. — p. Kasvaa mieluimmin rakennusten seinimilla nokkosten seurassa, puutarhoissa, tunkioilla y. m. paik. joks. runsaasti.
L. purpureum L. — fg. Pelloilla ja istutusmailla paik. joks. runsas.
Galeopsis versicolor L. — fg. — fqq. Pelloilla ja pientareilla runsaasti.
G. tetrahit L. — fqq. Pelloilla, etenkin pientareilla runsaasti.
Stachys silvatica L. — p. Lehdoissa, etenkin multarikkaissa,
kivisissi purolaaksoissa ja lehtimetsiin laiteilla paik. runsaasti. St. palustris L. — p. Jokien ja ojien rannoilla paik. runsaasti.
Scutellaria galericulata L. —- fg. Kosteilla niityilla seka jar- vien ja jokien rannoilla harv. kasyv. Prunella vulgaris L. — fqg. Kuivilla niityilla, huhta-ahoilla,
pellonpientareilla (ja sekametsissaé) runsaasti. Ajuga pyramidalis L. — p. — fqs. Ahoilla ja nurmikoilla yksitt. kasv.
Gentianacex.
Gentiana campestris L. — fqs. — stfq. Kosteilla niityilla, miitty- téyrailla ja joskus huhta-ahoillakin joks. runsaasti.
* &. lingulata C. A. Agardh. — rr. Kostealla niitylla lahella Tirmon taloa, Petkelsuon laidassa runsaasti.
G. uliginosa Willd. — rr. Kostealla niitylla lahella Taipaleen torppaa, Nurmijirven linsirannalla jokseenkin runsaasti. — Tasti lajista loytyy yliopiston kokoelmissa eksemplareja ainoastaan Ahve- nanmaalta ja Paraisista.
Menyanthes trifoliata L. — fg. Mutaisilla jarvien, lampien ja jokien rannoilla, letoilla, heteniityilli ja korvissa runsaasti.
Rubiacee.
Galium boreale L. -— fg. Huhta-ahoilla, nuorta koivikkoa kasvavilla niittymailla, lehdoissa y. m. harv. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 11. 81
G. triflorum Mich. — rr. Kasvaa kuusikorvessa noin kilom. Hyvamiien talosta pohj. joks. runsaasti.
G. trifidum L. — p. Jokien, purojen ja jarvien rannoilla seka kosteilla niityilla paik. runsaasti.
G. palustre L. — fq. Kosteilla- ja heteniityillé sek rannoilla paik. runsaasti.
G. uliginosum L. — fgg. Niityilla, kosteissa kivikoissa ja suopelloilla joks. runsaasti.
G. verum L. — p. Kuivilla niittytoyrailla, pellonrinteilla ja ahoilla paik. runsaasti.
G. mollugo L. — rs. Kytajan kartanon niityillaé ja pellon-
pientareilla sek& paik. lahellé kirkkoa runsaasti.
* G. Vaillantii DC. (= G. infestum W. & K.) — fg. Istutus- mailla, humalatapoissa ja puutarhoissa, varsinkin pensaitten lahei- syydessé vahavalt. eli harv. kasv.
Caprifoliaces.
Viburnum opulus L. — p. Lehtimetsiin laiteilla ja lehdoissa paik. kasv.
Linnea borealis L. — stfq. Havumetsissa ja paik. kankailla pienemmilla aloilla runsaasti.
Lonicera xylosteum L. — p. — fqs. Lehdoissa, metsiin sisii- silla kallioilla ja metsdin laiteilla paik. kasv.
Campanulacee.
Campanula cervicaria L. — p. Ainakin alueen keskiosassa. Koivikkoa tai pajupensaita kasvavilla niityilla, niittyt6yrailla ja huhta-ahoilla harv. kasv.
C. glomerata L. — fg. Pelionpientareilla ja koivikkoa har- vaan kasvavilla huhta-ahoilla joks. runsaasti.
C. persicifolia L. — fg. Varjokkailla ahomiailli, niityilla met- sain laiteilla ja peltojen vierilla tav. ja harv. kasv.
C. rotundifolia L. — fqq. Huhta-ahoilla, nurminiityilla ja pellonpientareilla joks. runsaasti. Kasvaa autioiksi jatetyillé pel- loilla joskus niin runsaasti, etté paikka kukkimisaikaan niayttia aivan violetilta.
6
ED SSSSESC_WVPU¢SCSS Shove 82 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
Lobeliacez.
Lobelia Dortmanna L. — Hirvijirven, Suolijiirven ja Herus- tenjirven hiekkaisilla rannoilla paik. runsaasti.
Valerianacex.
Valeriana officinalis L. — fqs. Pajupensaikoissa kosteilla nii- tyilla, metsain laiteilla ja suopeltojen pientareilla paik. runsaasti.
Dipsacace.
Knautia arvensis (L.) — fqs. Kuivilla ahoilla, hiekkaisilla pellonpientareilla ja hiekkatOyrailla harv. kasv.
—— f. integrifolia Gray — r. Kasvaa kuivalla huhta-aholla lahella Simonsberg’in taloa, Nurmijarven eteliarannalla harvinaisena.
Succisa pratensis Moench. — fq. Kosteilla, savisilla mailla, aukeammissa lehtimetsissa, kosteilla niityilla ja niittyt6yraillé joks. runsaasti.
Composite. Tussilago farfara L. — stfg. Savisilla pelloilla, tienvierilla ja niityilla runsaasti. Erigeron acris L. — fg. Kuivilla ahoilla, kallioilla ja kan-
kailla harv. kasv. Solidago virgaurea L. — Kosteilla metsaniityillé etenk. lahella
pajupensaita harvassa kasv. — paik. joks. runsas.
(Inula Helenium L. — Kasvaa eran asunnon edustalla 1a- hella Raalan kartanoa.)
Bidens cernuus L. — p. Jirvien rannoilla, mattailla vedessa, suopelloilla ja latakoissa paik. runsaasti.
B. tripartitus L. — fq. Samoin kuin edellinen.
Filago montana L. — r. Hiekkatoyrailla ja hiekkanummella
Berghall’in torpan edustalla, alueen pohj. osassa joks. runs.; Jokela (W. W. Wilkman).
Gnaphalium uliginosum L. — fg. Jarvien rannoilla, kosteilla savipelloilla ja tienvierilla joks. runsaasti.
Gn. silvaticum L. —fq. Pelloilla, etenkin istutusmailla, tien- vierilla y. m. harv. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 83
Gn. dioicum L. — fqq. Kallioilla, kuivilla ahoilla, maintymet- sissa ja kankailla paik. runsaasti. Artemisia vulgaris L. — fq. Puutarhoissa, pihoilla ja raken-
nuksien vierillfi paik. runsaasti. A. absinthium L. — p. Kylissi, pihoilla ja puutarhoissa, eten- kin hiekkaisilla mailla hary.
Achillea millefolium L. — fqq. Pellonpientareilla, pihoilla, ahoilla y. m. joks. runsaasti. A. ptarmica L. — r. Kylanpaa: autioksi jiitetyllé pellolla
runsaasti; Simonsberg: kosteanpuoleisella nurmikolla pienelli alalla runsaasti.
Anthemis arvensis L. — fqq. Pelloilla kaikkialla runsaasti.
A. tinctoria L. — p. Kuivilla niityilla, ahoilla ja joskus pel- lolla (Berghall) paik. runsaasti.
Matricaria inodora L. — fg. Kosteammilla paikoilla, kuin A. arvensis, jaérvien rannoilla, kedoilla ja pelloilla paik. harv. kasv.
M. chamomilla L. — rs. Kylissa, pihoilla ja pelloilla (kaura- pelloilla) yksitt. kasv. — paik.
M. discoidea DC. -— stfg. Pihamailla (ja teiden varsilla) usein erittain runsaasti.
Chrysanthemum leucanthemum L. — fqq. Pellonpientareilla, ahoilla, pihamailla y. m. runsaasti.
Tanacetum vulgare L. — p. Niittytoyrailla ja peltojen rin- teilla paik. joks. runsaasti.
Senecio vulgaris L. — fq. Istutusmailla ja kiviaidoilla har- vassa kasv. |
Cirsium lanceolatum (L.) — fq. Kuivilla tienvierilla, piha- mailla ja kallioilla yksitt. — harv. kasv.
C. palustre (L.) — fqq. Kosteilla niityillé ja suopelloilla har- vassa kasv.
C. arvense (L.) — fqq. Pelloilla runsaasti.
C. heterophyllum (L.) — fg. Niityillé metsiin laiteilla, leh- doissa ja pellonpientareilla harv. kasv.
Carduus crispus L. — rs. Pellonpientareilla, metsinlaiteilla _ ja lehtolaaksossa (Simonsberg) harv. kasv.
Lappa tomentosa (Mill.) — p. Puutarhoissa, rakennusten seini- milla ja tienvierilla paik. runsaasti.
L. minor (Schkuhr.) — p. Istutusmailla ja pihoilla harv.
84 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Centaurea phrygia L. — fq. Pellonpientareilla, metsiin lai- teilla, istutusmailla ja puutarhoissa runsaasti.
C. jacea L. — p. Pelloilla ja pientareilla paik. — harv. kasv.
C. cyanus L. — fq. Pelloilla, etenk. ruispelloilla joks. run- saasti.
Lampsana communis L. — fq. Pelloilla, etenk. istutusmailla tav. ja harv. kasv.
Leontodon hispidus L. — stfg. Niityillé, etenk. metsdin lai-
teilla, peltojen rinteilla ja nuorta koivikkoa kasvavilla huhta-ahoilla paik. runsaasti. var. hastilis (L.) — r.
L. autumnalis L. — fgg. Nurmikoilla, pihamailla, jarvien ran- noilla ja tienvierilla y. m. runsaasti.
Picris hieracioides L. — rr. Kasvaa Nurmijirven eteliran- nalla, Simonsberg’in talon pellonpientareilla ja viereisen lehdon laiteella joks. runsaasti.
Scorzonera humilis L.—r. Niittyt6yraalla Valkjarven koillis- puolella, Luhtajoen vasemmalla rannalla, vahan matkaa maantiesta seki saman joen varrella Helsingin pitajan rajalla runsaasti.
Hypocheris maculata L: — fg. Huhta-ahoilla, niittytoyrailla ja lehtimetsissé joks. runsaasti — harv. kasv.
Taraxacum officinale (Web.) — fqq. Pihoilla, nurmikoilla, niittyt6yrailla y. m. joks. runsaasti.
Sonchus arvensis L. — r. — rs. Klaukkala, Mattila, Mylly- maki; perunamailla runsaasti.
S. oleraceus L. — r. Istutusmailla harv. S. asper (L.) — p. Istutusmailla paik. kasv. Crepis paludosa (L.) — p. Kosteilla metsaniityilla, etenkin
metsin laiteella ja kosteissa niittylaaksoissa paik. runsaasti.
Cr. tectorum L. — fgg. Ahoilla, pelloilla ja kallioilla paikott. joks. runsaasti — harv. kasv. Suopelloilla usein 6—7 dm. korkea ja erittéin haarainen seka runsasmykerdinen.
Hieracium umbellatum L. — fg. Ahoilla, kallioilla ja pellon- pientareilla runsaasti, kankailla yksitt. kasv.
H. vulgatum * triviale Norrl. ff. — fqs.; metsan sisaisilla kallioilla, lehtimetsiin laiteilla, lehdoissa ja pientareilla.
H. cesium Fr., ff. — fqs. Koivikoissa kasvavilla huhtamailla yks. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 11. 85
H. (muror.) silvaticum Fr., ff, — fqs. Metsissa ja metsan sisdisilla kallioilla.
H. pubescens (Lindbl.), ff. — stfq. Huhtamiailla ja hiekkai- silla pellonpientareilla.
H. neglectum Norrlin, ff. — str. Metsitin laiteilla ja vilje- lyksilla.
H. septentrionale Norrl. — stfq. Huhta-ahoilla ja pellonpienta- reilla joskus runsaasti.
H. sphacelatum Norr]l. — p. Huhta-ahoilla ja niittykummuilla mieluimmin hiekansekaisilla mailla.
H. pratense Tausch. (f. dimorphum Norrl.) — p. Aukeissa lehtimetsissi, huhta-ahoilla, perunamaitten pientareilla y. m.
H. Selani Norrl. — rr. Kasvaa eraalla kostealla niitylla Pojanjarven rannalla muutamalla mittaéalla runsaasti. Kukkimis- aika Heinaékuun alussa.
H. fennicum Norrl., f. — r. Kasvaa erailla huhta-aholla la- hella Simonsberg’in taloa Nurmijirven etelarannalla.
H. subpratense Norrl. — str. Lehtimetsissa, niityilla metsain laiteilla ja perunamaissa. Simonsberg, Berghall.
H. suecicum Fr., et varr. — stfg. Viileissii, kosteissa pai- koissa, pihamailla, niityillé, metsiiin laiteilla, pientareilla y. m.
-. asperula Norrl. — r. Perunamailla.
H. brachycephalum Norrl. — r. Otettu lehtimetsin laiteelta Nurmijarven etelarannalla 1893.
H. auricula L. — fg. Kuivilla ahoilla, niittytéyrailla, kedoilla, teiden varsilla y. m., mieluimmin hiekkaisessa savimaassa.
H. pilosella L. — Kuivilla ahoilla, kallioilla, hiekkatoyrailla ja pientareilla usein runsaasti.
Oikaistavaa:
Luettelossa kasvien kukkimisajoista sivulla 49 ovat seuraavat lajit erhe- tyksesti tulleet kahdesti mainituiksi: Calla palustris (18), Hieracium murorum (23) ja Vicia cracca (25). Ne ovat siis luettaissa poistettavat.
al ig A, os
eee
opal int ay
CHa TK 7 oA
ee i sl 2
~atasiqudlipg. 4 a Pee opel = aes e | dep teeentih At itttr tite thie ete 3 SS elas } se pi std pill nitioneri= at ,
Ez4iGApA GG a (as are ivorurp din Fj oeugt- | | oe Biiiyian S101 eto TERY potent latode “a ilha’ 63
an
“ = : _ = Wiig’ pisehead falar wits me — Pow” ere mp) = Ane Parte y: Pirie) Teh, ey ae eae uptan A. .Ueaeedut Bigbiiian itegrtit th ‘aieiast’ pov ~~) : rl i] ree
; eee a Ulan ols |
rE ‘ . e- yo A 7 | 7 rad =- - 7 “Bi siidta-sittud AAA. awn oo —-_ 4.004 epignet EE
‘ ‘ lei) i és ——. 43 : .! , : , aS a AUTH Tae HPO YG sre: ia 1 ote rs ia ea: i _ , yk ; a ett = au F, «sgt r a “ ie : J = f jas, = eer . > HGETo BIT itt bess Nob AT -~_ 2. > aaa 5 4 F Ae
pie - eT: ) > pe ee oe {2 3 ily) o1sderrOni-, Seinitgawied b(- sie eelo Se “int, Seemicun eee y “alle uv 15>). D Se = Se
, : ; ony > = _ i. Se RTP ER IT Hatin) 3 hit ct wilteeredhe .eeeod : { 4 ; 7 - ‘ : Pica 4 ibe 7. -# 4 ae . Bhs 7325 Fars tw ; " av lee pit e es5qes ete if} TeLeee 25S a : <i ; sii ails iF dextd «sh rm - ~ =
2 eT eig nee eae
ak #24 Set 4 iy Tht pil <i} j ‘_ i — , | @iD oraa. Sie i ; 1 * » hes le ‘ . Pa _ 7 Ge-F GUILT é SAE(AASOIN TH TILIGIAL ..4t..7. Bue iss cas fies a = ' Pa - us Se f —_ - : Sy ws rye sy | ‘ se a | od < ay ’. ¢ rede D3 5 t - ret *< tf4 oe ¥ 7 © ny Fi-oes ¢ r 15! Bed BT J pe 2 AW 2 lie ‘APS . r) = bie Di OU My al = i} rrr LF - a 2 J ° : Fa *
ba sivas = ae ett i ih <a = ie ? unaiia ts pds DT te 7
te » r = r 4
ny dyigh Ye vewtoga dave Ba ofall rigtpieeitiield ag nohaed: seeoigtieint ‘sae METRE AGL ) RicC SPA wr, eis guriivian tek de acl s
wei THA eOT ti a (ps9) i ? A ae Beige ; mii Pe, ": i} iy:
3 wikn@rt ke svavilia bolts se a a ee nee % , A A “) # Y 2} a
»
‘ a “yi bi sis oes