f: ~’ Sere me hae T+ FeO Ss OPT ne neon ONC TE OORT pea ee Set SSO tls ee thlpaeaheronaal ss ted F e ane eatery = poorest Se eran aie famcenoerat epee 5 rh Pep ate AN Al ACTA SOCIETATIS PRU FAUNA ET FLURA FENNICA 49. an aa COMMENTATIONES AD SA.CULUM CELEBRANDUM KALENDIS NOVEMBRIBUS A. MCMXXI EDIT HELSINGFORSIAE 1921 CHARTAM HUIUS TOMI MUNIFICENTISSIME DONAVIT KYMMENE AKTIEBOLAG (KUUSANKOSKI, IN FINLANDIA) HELSINGFORS 1921 J. SIMELILT ARVINGARS BOKTRYCKERI A. B. Palmgren, Alvar, Die Entfernung als pflanzengeographi- scher Faktor. Mit einer Karte PP Rae hes aA © Vainio, Edv. A., Lichenographia Fennica I. Pyrenolichenes iisque proximi Pyrenomycetes et Lichenes imperfecti Parvela, A. A., Oulaisten pitajan kasvisto Cajander, A. K., Ein pflanzengeographisches Rintettenne: gramm, in Erinnerung an Johan Petter Norrlin . Brenner, Widar, Vaxtgeografiska studier i Barosunds skar- gard. I. Allman del och floran. Med 12 et OCR MeneaRtals 1 ace teas, ce Biss Kyyhkynen, O., Kajaanin fe oynieaiienn ee ja jaoi- tuksesta. Mit deutschem Referat: Uber die Grenzen und die Einteilung der pflanzengeographischen Provinz Ostrobotinia kajanensis 2"... .... +... Grénbiad, Rolf, New Desmids from Finland aad Nomthern Russia with critical remarks on some known species. With seven plates. . of 1—113 1—274 1— 78 1— 28 i—151 1— 26 1— 78 PSE ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, 49, N:o 1. DIE ENTFERNUNG ALS PFLANZENGEOGRAPHISCHER FAKTOR ALVAR PALMGREN MIT EINER KARTE VORGELEGT AM 2. APRIL 1921 HELSINGFORS. 1921 HELSINGFORS 1921 | J. SIMELIT ARVINGARS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG Inhaltsiibersicht Seite I. — Orientierende Literaturiibersicht und Doce. ar 1 Il. — Zur Einfiihrung in die Untersuchung . . . eo hye beak Ill. — Die Entfernung als pflanzengeographischer Baltone NTs aor IV. — Die pflanzengeographische Einteilung Alands).. «9+ . «9 96 Vv. — Die Verarmung der Flora nach Osten zu. . .- » 04 VI. — Die Flora in einigen Gebieten ostlich vom Waverencnane gebiet des Verfassers . . 9G VII. — Beilage: Die Verteilung der ae anbaieecnvepetation bildenden Arten auf GRC lara Gickse, Sites ds ck, eens ae echo - . 6 ‘ af a os ror fa : z : : ane ay ae oe ehh Agen ts Sl eee ; ; ; Pecks Ace oe ,., a ; ees ae Bret + cy ok bee. 3 133 ’ ait s - i] ’ . I -@ S . , a y 2 . . | ; > > ae ° Pal = J. Orientierende Literaturiibersicht und Fragestellung. Die vorliegende Studie gilt letzten Endes der Frage nach der Wanderung der Vegetation. Sie gehort der floristischen, zugleich auch der genetischen Pflanzen- geographie an. Sie soll einen Beitrag liefern zur Beleuchtung der Umstande, die inbezug auf die Verbreitung und das Areal der Arten bestimmend gewirkt haben und noch wirken und die bei der Ausgestaltung der Vegetation und Flora der einzelnen Gebiete eine ausschlaggebende Rolle gespielt haben. Es diirfte angebracht sein, mit einigen einleitenden Worten den Gedankengang zu beleuchten, der zur Stellung des Problems gefiihrt, und den Hintergrund zu zeichnen, gegen den gesehen sich die Aufgabe entwickelt hat. In Kiirze sei also zuerst ein Uberblick iiber die Arbeitsaufga- ben der Pflanzengeographie gegeben, wie sie sich ihren Hauptztigen nach im Lauf der Zeit ausgebildet haben und in den grossen fiihrenden pflanzengeographischen Werken zusammengefasst worden sind. Ich beziehe mich zunachst auf Alph. de Candolles ,Géographie botanique rai- sonnée ou exposition des faits principaux et des lois con- cernant la distribution géographique des plantes de l’époque actuelle“, 1855, worin die bis dahin gewonnenen prinzipi- ellen Resultate der Pflanzengeographie kritisch gesammelt und mit itiberlegener Klarheit gesichtet und der Weg der Forschung seinen Grundzitigen nach fiir Dezennien klar abgesteckt worden ist. Ferner auf Grisebach: ,Die Vegetation der Erde nach ihrer klimatischen Anordnung. Ein Abriss der vergleichenden Geographie der Pflanzen“, 7. 6. 1921. 2 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. 1872; Engler: ,Versuch einer Entwicklungsgeschichte der Pflanzenwelt, insbesondere der Florengebiete seit der Tertiarperiode, I—II*, 1879—82; Drude: ,Handbuch der Pflanzengeographie“, 1890; Warming: ,,Plantesamfund. Grundtrek af den gkologiske Plantegeografi“, 1895 und spaitere Auflagen, namentlich ,Eug. Warmings Lehrbuch der dkologischen Pflanzengeographie, dritte umgearbeitete Auf- lage von Eug. Warming und P. Graebner“, 1918; Schim- per: ,,Pflanzen-Geographie auf physiologischer Grundlage“, 1898; Engler: ,Die Entwickelung der Pflanzengeographie in den letzten hundert Jahren und weitere Aufgabe der- selben“, 1899; Drude: ,Die Okologie der Pflanzen“, 1913. Zu vergessen sind auch nicht Solms-Laubach: ,,Die leitenden Gesichtspunkte einer allgemeinen Pflanzengeo- eraphie“, 1905; Graebners kurzgefasstes ,Lehrbuch der allzemeinen Pflanzengeographie nach entwickelungsgeschicht- lichen und_ physiologisch-dkologischen Gesichtspunkten“, 1910, und Diels’ kleine ausgezeichnete “Pflanzengeographie“ (Sammlung Gé6schen), von der 1918 noch eine zweite Auf- lage erschienen ist. 1916 hat A. K. Cajander in einem erossen Werke ,,Metsanhoidon perusteet, I. Kasvibiologian ja kasvimaantieteen paapiirteet* (Elemente des Waldbaues, I. Grundziige der Pflanzenbiologie und Pflanzengeographie), mit besonderer Beriicksichtigung nordischer Verhaltnisse, eine ausserordentlich klare, an neuen Anregungen reiche Darstellung der Ziele und bisherigen Resultate der Pflan- zengeographie gegeben; da die Arbeit nur in finnischer Sprache erschienen ist, ist sie leider einem Leserkreis aus- serhalb des Landes nicht zuganglich. Ein schnell orientierender Uberblick iiber die Ent- wicklung und die Hauptprobleme der Pflan- zengeographie bis auf unsere Tage ist gegenwartig leicht zu gewinnen. Erst 1912 hat Adolf Engler im Anschluss an sein 1899 erschienenes grosses Werk ,,Die Entwickelung der Pflanzengeographie in den letzten hundert Jahren und weitere Aufgaben derselben“ in ausserordentlich ibersichtlicher Weise die Grundziige desselben in seiner Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 3 »Pflanzengeographie“ in ,Die Kultur der Gegenwart“, Teil Ill, Abt. IV mitgeteilt'). Eine kompetentere Darstellung als die, welche von dem grossen Pflanzengeographen in diesen beiden Werken geliefert worden ist, ware in diesem Augenblick kaum denkbar. Wir halten uns vor allem an das zweite dieser Werke, so weit wie moglich an seine eigenen Worte. ”) »Die durch Willdenow, Wahlenberg, A. v. Hum- boldt und R. Brown hervorgehobenen Gesichtspunkte pflan- zengeographischer Forschung enthielten die Keime zu den Rich- tungen, welche sich nunmehr weiter ausbildeten. Im wesentlichen koénnen wir drei Hauptrichtungen der Pflanzengeographie unter- scheiden, die floristische einschliesslich der floristisch-phy- siognomischen, die physiologische (oder 6kologische) und die entwicklungsgeschichtliche oder genetische® (1912 S. 190). »Die floristische Pflanzengeographie im wei- testen Sinne beschaftigt sich mit der Feststellung der Flora eines Landes und der Gliederung derselben in Bezirke, Regionen und 1) Uber die weitere Entwicklung der Pflanzengeographie seit 1899 sind zusammenfassende Ubersichten zu finden bei Engler: »Uber die neueren Fortschritte der Pflanzengeographie (seit 1899). Sammelreferat“ (Englers Bot. Jahrb. Bd. XXX, 1902, Litt.-Ber. S. 73—102), ,Drude: ,Bericht tiber die Fortschritte in der Geographie der Pflanzen (1898 bis 1900)“ und ,,Bericht — — — — (1901—04)“ in »Geographisches Jahrbuch“, XXIV, 1901, S. 307—70, und XXVIII, 1905, S. 194—290, sowie bei Diels: ,,Bericht tiber die Fortschritte in der Geographie der Pflanzen 1905—09‘, ,,Bericht — — — 1910—138“ und » Bericht — — — — 1914—17“, desgleichen in Geogr. Jahrb., XXXII], 1910, S. 315—94, XXXVI, 1913, S. 217—88, und XXXVIII, 1915—18, S. 249—98. 2) Bekanntlich ist Warmings Einteilung der Pflanzengeo- graphie eine andere als die unten zitierte Englersche, indem jener nur eine floristische und eine dkologische Pflanzengeographie aufstellt (1895, S. 1, 1918, S. 1). — Eine fesselnde kurze Darstellung der Ent- wicklung und der Aufgaben der Pflanzengeographie mit anschliessen- der Einteilung derselben in 6 Disziplinen: eine autochorologische, eine synchorologische, eine autodkologische, eine syndkologische, eine autogenetische und eine syngenetische bieten 1917 Riibels ,Anfange und Ziele der Geobotanik“ (Vierteljahrschr. der Naturforsch. Gesellsch. Zurich, Jahrg. 62, 1917, 3—4 H., S. 629—50). 4 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Formationen. Drei Richtungen machen sich geltend: 1. die floristisch-statistische oder floristisch-systema- tische; 2. die floristisch-physiognomische, welche die in einem Lande auftretenden Pflanzengemeinschaften nach ihrem dusseren Ansehen sowie nach ihren Bestandteilen charak- terisiert und feststellt, wie dieselben teils an die Entfernung vom Meer und an die Hohe itiber demselben, teils an die Wasser- tiefe, teils an die Gebirgsarten gebunden sind (dies wird auch als ,Okologie“ bezeichnet, doch ist letztere im engeren urspriing- lichen Sinne etwas anderes, wie weiter unten besprochen wird); 3. die floristisch-geographische, welche auf Grund der von Richtung 1 und 2 festgestellten Tatsachen es versucht, ent- weder die ganze Erde oder Erdteile oder kleinere Gebiete der- selben unter Berticksichtigung ihrer Pflanzengemeinschaften zu gliedern“ (1912, S. 190—191). »Die physiologische Pflanzengeographie hat zu ermitteln, weshalb die Pflanzen eines Gebietes unter den gegebenen Bedingungen gedeihen koOnnen, wie der ganze Bau der Pflanze eines Gebiets oder einer Formation mit den gege- benen Bedingungen im harmonischen Einklang steht, sodann aber auch, wie die Formationen allmahlich entstehen oder sich umgestalten. Danach ergeben sich in der physiologischen Pflan- zengeographie folgende in der Praxis nicht immer scharf ge- trennte Richtungen: 1. die physikalisch-physiologische, welche zeigt, wie die Faktoren: Warme, Feuchtigkeit, Licht, Boden die Verteilung der Pflanzen bedingen; 2. die bionto- physiologische, welche das Vorkommen der Pflanzen in ihrer Abhangigkeit von anderen Lebewesen, von Pflanzen und Tieren untersucht und schildert; 3. die dkologische, welche einerseits die Beziehungen der gesamten Organisation einer Pflanze zu ihren Existenzbedingungen aufdeckt, anderseits dartut, wie unter mehr oder weniger gleichem Einfluss der Faktoren in verschiedenen Landern analoge, in ihrem allgemeinen Charakter iibereinstimmende Pflanzentypen entstanden sind, welche sich auch zu gleichartigen oder ahnlichen Pflanzengemeinschaften oder Vegetationsformationen vereinigen koénnen; 4. die physio- logischeFormationslehre oderFormationsbiologie, welche die Entstehung der Formationen, die Bedingungen ihrer Erhaltunge und ihre Verdinderungen, sei es unter natiirlichen Einfliissen, sei es unter den weitgehenden Eingriffen des Men- schen, behandelt“ (1912, S. 194—195). yin der entwicklungsgeschichtlichen Pflanzen- geographie treten nun hauptsachlich zwei Forschungsrichtungen her- vor. Die eine geht aus von der Analyse der einzelnen Florengebiete, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 5 von der Feststellung- der Verbreitung ihrer einzelnen Bestandteile in der Gegenwart und wenn moglich auch in der Vergangenheit auf Grund fossiler Befunde; es ist dies also im wesentlichen eine Entwicklungsgeschichte der Florengebiete, fiir welche die Erdgeschichte, insbesondere die der jiingeren Epochen, die notwendigste Grundlage bietet. Ftir dieselbe ist es aber ferner von der grdssten Bedeutung, das Verhaltnis der endemischen Formen zu den weiter verbreiteten festzustellen; es ist dann ferner bei dieser Methode darauf zu achten, ob die endemischen Formen enger mit anderen Arten desselben Gebietes verwandt sind ober aber, neben den tibrigen Florenbestandteilen vollig isoliert, mit Arten anderer Gebiete oder vergangener Pe- rioden verwandt sind. Fiir diese entwicklungsgeschichtliche Richtung gehoren selbstverstandlich auch die Verfolgung der Pflanzenwanderungen und die Formationsbiologie zu den ersten Aufgaben. Die andere Richtung ist die systematisch-ent- wicklungsgeschichtliche oder phylogenetische. Hier handelt es sich darum, jede Form oder Art nicht fiir sich, sondern im Zusammenhang mit ihren Verwandten zu betrachten; hier kommt es vorzugsweise darauf an, auf moglichst breiter Grundlage durch morphologische und anatomische Untersuchungen festzustellen, welche Formen eines Verwandtschaftskreises sich am meisten dem urspriinglichen Typus nahern, welche Formen sich mehr von demselben entfernen und als die spater entwickel- ten anzusehen sind, auch zu ermitteln, wie sich die einzelnen Areale der einzelnen Arten zu einander verhalten“ (1912, S. 206). Wir halten uns im Folgenden an das Arbeitsfeld der floristischen und der genetischen Pflanzengeo- graphie. Ihre primare Aufgabe ist, die Verbreitungs- gebiete der einzelnen Arten, ihr Areal festzustellen. Die grundlegende Bedeutung der Aufgabe wie auch die Schwierigkeit ihrer LOsung wird unter den Botanikern aus- serhalb, zurzeit vielleicht auch nicht selten innerhalb des Kreises der Pflanzengeographen kaum geziemend beachtet, und doch ist Alph. de Candolles ,,Géographie botanique raisonnée“ ihrem wesentlichsten Teil nach (S. 60—1125) eine Geographie der einzelnen Art: ,,Je consacrerai donc a la géographie de l’espéce la plus grande partie de cet ouvrage, et dans le chapitre actuel je traiterai de la délimi- tation des espéces, d’abord en pays de plaines, et ensuite 6 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. sur les hauteurs* (S. 69). Mit vollem Recht sieht sich auch Engler noch 1912 veranlasst, fiir die wissenschaftliche Tragweite und Art dieser primaren Arbeit einzutreten: ,,Es zeugt von geringer Sachkenntnis, wenn hier und da die floristische Literatur gering geachtet oder die weitere Ausdehnung derselben fiir iiberfltissig angesehen wird“ (1899, S. 14; mit ungefahr ahnlichen Worten 1912, S. 191). Angesichts der so allgemein herrschenden schiefen Auffas- sung der Natur der pflanzengeographischen Forschung diirften einige Zitate hier am Platz sein: Alph. de Candolle: ,,La distribution des espeéces a la surface de la terre est la base de presque toutes les con- sidérations de géographie botanique. Si lon comprend bien pourquoi elles sont contenues dans certaines limites, on peut deviner beaucoup de faits concernant les genres et les familles, car ces groupes ne sont que des associations d’espéces. Ainsi, de memé qu’en botanique descriptive on ne peut pas constituer bien les genres sans étudier les especes, en botanique géo- graphique il faut s’appuyer sur les détails concernant les espéces pour s’élever 4 des lois plus générales“ (S. 69). Engler: ,Bei allen pflanzengeographischen Fragen han- delt es sich zunachst um die Feststellung des Areals der einzel- nen Arten, und eine solche ist um so schwieriger, je weiter eine Art verbreitet ist. Schon innerhalb einer Provinz, innerhalb eines Reiches, eines Erdteils ist das Areal einer Art nicht so leicht zu ermitteln, noch schwieriger innerhalb einer Zone oder auf der ganzen Erde. Bei isolierten Arten, welche keine Verwechs- lung zulassen, kann man sich im allgemeinen auf die Angaben der verschiedenen Landesfloren verlassen, aber bei Arten koha- renter Sippen, bei Arten, von denen mehr oder weniger nahe- stehende Verwandte existieren, ist nicht angebracht, sich nur auf literarische Angaben zu stiitzen; man ist genodtigt, das in Herba- rien enthaltene Material aus verschiedenen Gebieten zu _ver- gleichen. — —- —“ (1912, S. 219). Engler iiberschaut, was bisher von der Pflanzen- geographie fiir die Feststellung der Verbreitungsgebiete der einzelnen Arten getan worden ist, und er sieht sich geno- tigt zu konstatieren, dass trotz der bereits tberwaltigenden floristischen Literatur noch viel Zeit vergehen wird, bis einmal alle Teile der Erde auch nur in groben Zigen un- tersucht sind: ,Es kann somit sehr zweifélhaft sein, ob Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. Tf wir trotz der in erfreulicher Weise auch in den aussereuro- paischen Landern immer zahlreicher werdenden botanischen Institute und Museen nach einem Jahrhundert die Flora der ubrigen Erdteile ebenso vollstandig kennen werden, wie diejenige Europas“ (1899, S. 17). Ich habe Englers Worte angefiihrt, denn sie heben sich scharf von der weniger tiefen Auffassung ab, der wir beispielsweise in den einleitenden Worten zu Schimpers Pflanzengeographie begegnen: »Die Abgrenzung der einzelnen Florenareale und ihre Grup- pirung in grossere Verbande oder Florenreiche geht ihrer baldigen Vollendung entgegen und die Zeit ist nicht mehr fern, wo alle Pflanzenarten und deren Verbreitung bekannt sein werden“. — Aber noch mehr! Eine ins Einzelne ge- hende Durchmusterung der floristischen Werke zeigt, dass auch dort, wo die Flora am besten bekannt ist, iiber die detailliertere Verbreitung der Arten doch nur oberflachliche Kenntnisse vorliegen. Nur fiir recht wenige Arten konnen wirklich exakte Vegetationslinien gezogen werden. Hier steht noch eine Riesenarbeit bevor. Die Schwierigkeiten, die Grenzen der Verbreitungsgebiete der einzelnen Arten festzustellen, sind zu gross oder vielleicht richtiger, die Aufgabe ist zu tiberwaltigend gewesen. Man greift wohl auch kaum fehl, wenn man die Behauptung wagt, dass der Blick fiir die Bedeutung dieser Detailkenntnis im allgemeinen nicht lebendig gewesen ist. Ich will iibergehen, dass in den letzten Jahrzehnten bei uns in Finnland wie anderswo unter dem Einfluss der schnellen Fortschritte auf den Gebieten der allgemeinen Botanik sich eine kurzsichtige Unterschatzung der Bedeutung des floristischen Arbeitens geltend gemacht hat. Das erwachte Interesse fiir die 6ko- logischen Forschungsaufgaben in der Pflanzengeographie mit ihren schnellen Fortschritten hat wohl auch der Floristik Krafte entzogen, die ihr sonst zugute gekommen waren. Man dirfte sich kaum tiberheben, wenn man ausspricht, dass die Kenntnis tiber die Verbreitung der Arten in Finn- land so gross ist wie in irgendeinem anderen Lande. Ein in dieser Hinsicht so grundlegendes Werk wie William 8 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Nylanders und Th. Saelans ,Herbarium Musei Fennici. Forteckning Ofver Finska Musei vaxtsamling, utgifven af Sallskapet pro Fauana et Flora fennica“, 1859, sowie dessen zweite Auflage ,Herbarium Musei Fennici. Enumeratio plantarum Musei Fennici quam edidit Societas pro Fauna et Flora Fennica. Editio secunda. |. Plantae vasculares (curantibus Th. Saelan, A. Osw. Kihlman, Hj. Hjelt)*, 1889, mit ihrer Prazisierung der Verbreitung jeder einzelnen Art inbezug auf die naturgeschichtlichen Provinzen des Floren- gebiets (in der zweiten Auflage 29) diirften anderswo nicht vorgelegt werden kénnen. Fiir ihre Zusammenstellung und weitere Vermehrung ist es von ausserordentlicher Bedeu- tung gewesen, dass im finnischen Museum der Helsingforser Universitat unter Mitwirkung der am 1. November 1921 hundert Jahre alten Gesellschaft Societas pro Fauna et Flora Fennica fast alles vereinigt war, was in dem Lande an Sammlungen veranstaltet worden ist; eine erwahnens- werte Zersplitterung auf verschiedene Museen, wie sonst fast iiberall, hat hier nicht stattgefunden. Ohne Gegensttick ist auch Hj. Hjelts bald abgeschlossenes, gross angeleg- tes Werk ,Conspectus Florae Fennicae“, von dem bisher 5 Bande von insgesamt mehr als 2,000 Seiten erschienen sind. Und trotzdem, — handelt es sich um Fragen nach den Griinden der Konstitution der Flora im einen oder an- deren Teil unseres Landes, so findet man in der Regel bald, dass das Ausgangsmaterial zu mangelhaft ist. — Sind schon die wirklichen Verbreitungsgebiete der Arten auch im gros- sen ungeniigend bekannt, so gilt dies in noch hoherem Grade von der Kenntnis ihrer Frequenz, der Wahl ihres Standortes und ihrem Reichlichkeitsgrad an demselben: «__ ___ __. aber der Pflanzengeograph wird oft traurig ge- stimmt, wenn er im iibrigen vortreffliche Pflanzensammlun- gen unter die Hinde bekommt, welche zwar genaue Anga- ben iiber den Ortsnamen und die Sammelzeit auf den Eti- ketten enthalten, hingegen kein Wort tiber die Standorts- verhaltnisse und iiber die Haufigkeit des Vorkommens; es ist leider vielleicht die Halfte des in den Herbarien auf- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 9 gespeicherten Pflanzenmaterials in dieser Beziehung man- gelhaft etiquettirt, und auch viele Florenwerke und Pflan- zenverzeichnisse lassen ausfuhrliche Standortsangaben ver- missen“ (Engler 1899, S. 18). Die zweite Aufgabe der floristischen Pflanzengeo- graphie ist, die Faktoren zu ermitteln, welche die Verbrei- tung der Arten bestimmen und in vergangener Zeit be- stimmt haben. Mit Engler konnen wir diese Faktoren in yvendogene Faktoren oder Konstitution der Pflanzen“ und ,exogene Faktoren”% einteilen: »Die Faktoren, welche die Verbreitung der Pflanzen haupt- sachlich bedingen, kénnen wir einteilen in endogene und exogene. Endogene Faktoren sind die Konstitution der Pflanze oder ihre Individualitat und ihre Variationsmoglichkeit.. Exogene Fakto- ren sind Warme, Feuchtigkeit, Licht, Wind, Boden, Organismen, die Konfiguration des Wohngebietes, zunachst in ihrer gegen- wartigen Wirkung. Sodann miissen wir aber auch noch exogene Faktoren der Vergangenheit in Betracht ziehen, wenn wir noch tiefer erkennen wollen, wie das Areal einer Pflanze zustande gekommen ist. Daran, dass das Fruchten in vielen Fallen von der Bestaubung durch hierzu geeignete Insekten abhangt, sei hier auch kurz erinnert. Nachst rechtzeitiger Samenreife sind flr die Verbreitung einer Pflanze von Bedeutung die Verbrei- tungsmittel der Friichte und Samen und schliesslich die Dauer der Keimfahigkeit. Diese Verhaltnisse, welche fiir die Erklarung des Zustandekommens der Areale von Arten und Gattungen in erster Linie massgebend sind, sind noch lange nicht ausreichend studiert. — — Hat O12, 2S3'222); Die Frage der pflanzengeographischen Fak- toren soll hier nur teilweise beriihrt werden. Uns werden direkt nur einige von diesen interessieren, die mit der Moglichkeit einer weiteren Verbreitung der Pflanzen in Gebieten, wo die notigen klimatischen Lebensbedingungen vorhanden sind, zusammenhangen. Das Areal einer Art wird in erster Linie durch deren genotype Natur bedingt. Sie vermag nur da vorzukommen und fortzubestehen, wo gewisse ihrem Wesen entsprechende allgemeine klimatische und Standortsverhaltnisse herrschen. Ihre Grenzen sind im ubrigen durch ihre Verbreitungs- 10 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. modglichkeiten von dem Zentrum aus, wo sie zuerst entstanden ist, also durch ihre Bedingungen zur Uber- windung der Schranken bestimmt, die sich am haufigsten in einer oder der anderen Form in vergangenen Zeiten erho- ben haben und immer noch gegen das Verbreitungsstreben der einzelnen Art aufgerichtet sind. Auf dieselbe Weise hangt die Vegetation eines bestimmten Gebietes teils von den in demselben herrschenden Bedingungen des Pflanzen- lebens, teils von den geographischen Voraussetzungen zur Existenz der Arten an der betreffenden Lokalitat, mit an- deren Worten von den in der Vergangenheit und der Gegenwart bestehenden Moglichkeiten der Arten, dorthin zu gelangen, ab. Unter der Rubrik ,Causes de |’étendue relative des aires“ schreibt de Candolle (S. 595): »Ainsi, en constatant l’aire moyenne des espéces selon leur structure, leur station ou leur habitation, nous n’avons fait que la moitié de la recherche. II faut de plus reconnaitre les causes d’extension ou de non-extension qui peuvent avoir affecté les especes, et voir celles qui s’appliquent a chaque cas par- ticulier. On découvrira ainsi qu’il y a des causes d’une grande énergie et des causes de peu d’influence, des causes botaniques ou physiologiques tenant aux plantes, et des causes physiques ou géographiques tenant aux pays; des causes actuelles faciles 4 connaitre, et des causes inconnues ou mal connues, qui ont cessé d’agir depuis longtemps peut-étre,“, und weiter unter »Indication des causes d’extension ou de non-extension des espéces“ (S. 596): ,,Les causes actuelles d’extension se groupent done en trois catégories: Transports plus ou moin faciles, plus ou moins fréquents de graines propres a germer; — con- nexion ou séparation plus ou moins réelles de terres ayant des climats plus ou moins analogues; -— qualités intimes et physio- logiques de chaque espéce. Ses catégories de causes se rattachent, comme je le disais, tant6t a la nature des plantes, tantdt a celle des pays.“ Uber die in dem Bau der Pflanzen selbst liegenden Voraussetzungen zur Verbreitung und iiber die offensichtliche Anpassung der Verbreitungsmittel an diese oder jene Verbreitungsweise liegt bekanntlich eine wohlentwickelte Literatur vor. Es sei unter den alteren Arbeiten nur auf Hildebrands bekanntes Werk ,Die Verbreitungsmittel Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 11 der Pflanzen‘, 1873, und die darin enthaltene geschichtliche Ubersicht iiber die friihere Literatur hingewiesen. Dies liegt ja auch in der Natur der Sache. Die Kenntnis der hierhergehorigen Verhaltnisse bildet — abgesehen von ihrem schon fiir den Laien faszinierenden Interesse an sich — eine Grundbedingung fiir die Entwicklung der pflanzen- geographischen Forschung, was bereits de Candolle mit Nachdruck geltend gemacht hat. Indes geniigt die Kenntnis dieser blossen Voraussetzungen zu der Verbreitung nicht. Man fragt sich, in welchem Grade fiir die einzelnen Arten eine Verbreitung in der Natur wirklich zustande kommt: »lels sont, au premier apercu, les moyens de transport. Il ne suffit pas d’en constater l’existence, i] faut encore prouver par des faits que ces moyens ont agi. On se contente trop souvent d’indiquer les possibilités de trans- ports, sans examiner si elles se réalisent. Ceci pourtant est l’essentiel, et je montrerai bientot que quelques-uns des moyens de transport ont une action trés limitée. Aupara- vant je dois mentionner les obstacles a4 la diffusion que les graines rencontrent de divers cdtés.“ Mit diesen Worten schliesst de Candolle seine Darstellung ,Causes de tran- sports“ (S. 61383—623) ab. In demselben Sinn aussert sich Engler: »9o dankenswert die bis jetzt gemachten Zusammenstellun- gen auch sind, so ist es doch sehr wiinschenswert, dass die in der Natur vorkommenden Transporterscheinungen (weniger wich- tig sind die von der menschlichen Kultur beeinflussten) sorg- faltig gebucht werden. Die Kenntnis der Frucht- und Samen- verbreitung sowie der Keimdauer der Samen einer jeden Art ist von Wichtigkeit ftir die Beurteilung des Zustandekommens der Areale von Arten und Gattungen. So vielfach werden zur Er- klarung der disjuncten Areale einer Sippe ehemalige Landver- bindungen, fiir welche die Geologie noch keine Unterlage gegeben hat, vorausgesetzt, wahrend doch auch in vielen Fallen Samen- verbreitung durch Tiere angenommen werden konnte, und ander- seits wird vielfach Samenverbreitung durch Tiere angenommen, ohne dass man etwas dariiber weiss, wie sich der Same nach dem Transport verhalt. Hier liegt also noch ein grosses Ar- beitsfeld vor“ (Engler 1899, S. 170). 12 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Es ist dies die Frage nach der in der Natur wirklich stattfindenden Verbreitung, die Ser- nander aufgenommen und in seiner bertuhmten Arbeit »Wen skandinaviska vegetationens spridningsbiologi“ (,,Zur Verbreitungsbiologie der skandinavischen Pflanzenwelt*“), 1901, zu grésserer Klarheit gebracht hat als irgendjemand vor ihm.') Auf S. 9 finden wir das Ziel des Werkes an- gegeben in den Worten: ,,Det arbete, som har framlagges Ofver de skandinaviska vaxternas spridningsbiologi, ar afsedt att i sin man lamna bidrag till kannedomen om sattet for och forloppet af vaxternas spridning, sadan den faktiskt forsiggar i naturen och att salunda utfylla en och annan lucka pa detta omrade.“ In dem deutschen Resiimee heisst es: ,,Die vorliegende Arbeit hat sich die Aufgabe gestellt, die Verbreitungsbiologie der skandinavischen Vegetation vom experimentalen und empirischen Gesichtspunkte aus zu schildern* (S. 443). Mit vollem Recht konnte Sernander unter dem Hinweis auf die bedeutende organographisch- biologische Literatur, die nach Hildebrand um die Frage nach dem Zusammenhang zwischen dem Bau der Verbrei- tungsmittel und der Art ihrer Verbreitung aufgewachsen ist, die verhaltnismassig geringe Aufmerksamkeit hervorhe- ben, die ,der experimentellen und empirischen Seite des Problems von der Verbreitung der Pflanzen“ gewidmet worden ist, d.h. ,der Feststellung, wie sich diese wirklich in der Natur gestaltet und in welchem Grade also die beobachteten Anpassungserscheinungen tatsachlich fungie- ren“ (S. 2). Sernander wirft einen kurzen Blick auf die einschlagige Literatur: »Die direkten Beobach- tungen tiber die Verbreitung der Pflanzen in der Natur ha- ben im grossen ganzen zwei Wege eingeschlagen. — Einer- 1) Von anderen bedeutungsvolleren Arbeiten, die sich auf diese Frage beziehen, seien u. a. hervorgehoben Vogler: »Uber die Ver- breitungsmittel der schweizerischen Alpenpflanzen“ (Flora, Bd. 89, 1901, S. 1—1387), und Sernander: ,Entwurf einer monographie der europdischen myrmekochoren“, 1906 (Kungl. Sv. Vet.-Akad. Handl., Bd. 41, N:o 7, S. 1—410). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 13 seits hat man aufgrund der Art des Auftretens der Pflanzen an verschiedenen Standorten zu bestimmen gesucht, unter . welchen Verhdltnissen ihre Muttersamen an den betreffen- den Standort transportiert worden sind, und aus der Art und Weise und der Reihenfolge in der die Vegetation an gewissen Lokalitaéten eingewandert ist, Schliisse darauf ge- zogen, wie weit und durch welche Mittel Samen, Sporen und andere Vermehrungsindividuen aus der umgebenden Pflanzenwelt weggefiihrt worden sind. Da die hierhergeho- rige Literatur im allgemeinen mehr den Zweck hat, Beitrage zu der entwicklungsgeschichtlichen Pflanzengeographie als direkte Klarstellungen dieser Fragen zu liefern, wird es jedoch nicht viele Arbeiten geben, die in dieser Beziehung erdssere Bedeutung besitzen“ (S. 3). — — — — — »Die andere Form direkter Beobachtungen iiber die Verbreitung der Pflanzen ist die gewesen, Friichte und Samen wahrend ihrer Transporte in der Natur zu beobachten“ (S. 5, Origi- nal schwedisch). -——- Die Arbeit von Sernander hat der Beurteilung der Voraussetzungen zur Wanderung der Arten eine vertiefte Basis und einen erweiterten Einblick nament- lich in die Einwanderungsgeschichte der nordischen Pflan- zenwelt gegeben — dies sowohl mit Beriicksichtigung der moglichen Immigrationswege als der fiir die Einwanderung erforderlichen Zeitraume. Man darf annehmen, dass das Werk Sernanders einem nordischen Leserkreis im einzelnen bekannt ist. Ich kann mich daher darauf beschranken in Erinnerung zu bringen, dass es fiir jedes der verschiedenen Verbreitungsagentien reichliche Angaben tiber die vom Verfas- ser in der Natur konstatierte Verbreitung macht, Angaben uber die Zeit wahrend des Jahres der Samenverbreitung, tiber die Art der Verbreitung in verschiedenen Formationen und Schichten, iiber die Effektivitat der wichtigsten Verbreitungs- agentien. Schliesslich will ich mich nicht durch Raumrutck- sichten abhalten lassen, folgende Zusammenfassung des deutschen Resiimees wiederzugeben (S. 456): »Der Verf. tritt folgenden besonders von Hult, Blytt und Gunnar Andersson vertretenen Ansichten entgegen (408): 14. Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. 1) Die Pflanzen wandern sehr langsam, Schritt fiir Schritt und massenweise, gewissermassen formationsweise; 2) Meeresweiten von der Ausdehnung der die Skandina- vische Halbinsel umgebenden Gewasser kénnen nur da, wo die Meerengen am schmalsten sind, in nennenswertem Grade von der Pflanzenwelt auf deren Wanderung tberschritten werden. © Der Verf. glaubt, dass die Pflanzen unserer Nachbarlander auf breiten, von den Meeresweiten verhaltnismassig unabhangi- gen Wanderungsstrassen zu uns kommen, wenn die dusseren Verhiltnisse die n6tigen Existenz- und Verbreitungsbedingungen gewahren. Die Menge der effektiven Verbreitungsmoglichkeiten, die nachgewiesen worden, deutet mit Bestimmtheit nach dieser Richtung hin.“ Nach einer jahrzehntelangen Arbeit besitzt man eine recht eingehende Kenntnis von den Verbreitungserscheinun- gen im Pflanzenreich mit Hilfe von Wasser, Winden, Tieren und Menschen. Instruktive Beispiele fiir die Starke und Effektivitat dieser Verbreitungsfaktoren sind leicht aus der Literatur zu entnehmen und sind zu bekannt, als dass sie hier wiederholt zu werden brauchten. Beziiglich der spe- ziellen verbreitungsbiologischen Eigentiimlichkeiten einer bedeutenden Menge von Arten besitzt man aufgrund direk- ter Beobachtungen in der Natur einen exakten Einblick. Fur andere hat man auf Angaben in der Literatur gestitzt den Gang der Verbreitung wahrend einer gewissen Zeit in seinen Hauptziigen feststellen konnen. Bei anderen ist es an der Hand von fossilen Befunden, in gewissen Fallen aufgrund der gegenwartigen Verbreitung gelungen, einen Einblick in die Wanderungsgeschichte einer Art zu gewin- nen. Mit dieser Kenntnis als Basis scheint es manchmal moglich, sich bis zu einem gewissen Grade eine theore- tische Vorstellung von der weiteren Verbreitungsm6glich- keit einer Art unter gewissen gegebenen geographischen Voraussetzungen zu machen, stets jedoch nur mit grosser Vorsicht. Es erhebt sich nun die Frage: Wie verhalten sich die theoretischen VerbreitungsmO6glichkeiten der Arten gegeniber der Wirklichkeit, gegeniiber den herrschen- den geographischen, topographischen und biologischen Ver- haltnissen? Welches sind die Schranken, die der natiir- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 15 lichen Verbreitungstendenz der meisten Arten friher oder spater ein Ziel gesetzt haben? Die Frage besitzt eine ausserordentliche pflanzengeo- graphische Bedeutung. Die Handbiicher versaumen nicht, sie zu behandeln. Sehr lehrreich und immer noch aktuell ist in dieser Hinsicht die Darstellung bei de Candolle. Im siebenten Kapitel ,De ]’aire des espéces “wird die Frage (S. 594—606) unter der Uberschrift ,Causes de l’étendue relative des aires“ recht eingehend erdrtert; man verweilt unter anderm bei den Ausfiihrungen ,,Indication des causes d’extension ou de non-extension des espéces“ (S. 595—597), bei dem Abschnitt ,.Maniére de discerner ce qui tient aux causes botaniques ou. physiologiques et aux causes géo- graphiques; aux causes actuelles et aux causes antérieures“ (S. 597) und bei der aufschlussreichen Zusammenstellung unter der Uberschrift ,Application de ces principes aux faits connus“ (S. 598) iiber die Faktoren, ,,causes d’exten- sion“ und ,causes de non-extension“, welche das relative Areal der Arten bestimmen, wobei diese unter dem Gesichtswinkel ihrer Verbreitung im grossen, ihrer Standorte und ihrer systematischen Stellung betrachtet werden. Das foleende Kapitel ist ,Des changements qui s’opérent dans Vhabitation des espéces* gewidmet (S. 607—808). Hier werden ,Des différents degrés de naturalisation“ kritisch besprochen; der Leser macht sich vertraut mit ,Des deux espéces de naturalisation a petitie et a grande distance“. Unter der Uberschrift ,Causes qui peuvent amener des na- turalisations d’espéces ou les empécher“ werden ,,Causes de transports“ und ,,Obstacles aux naturalisations“ behandelt. Die Naturalisationsmoglichkeiten werden inbezug auf die Uberschreitung von grossen sowohl als von kleinen Dis- tanzen abgewogen. Unter der Uberschrift ,Naturalisations a petite distance“ werden die Moglichkeiten einer Naturali- sation ,en dedans des limites de l’espéce“, ,en dehors des limites“, ,au dela Und>dochi7ist) dre Lostng uwnseres Problems gewiss mit einem Studium der klei- nen Veranderungen der Flora bei deren suk- zessivem, sozusagen schrittweisem Vordrin- gen einzuleiten. Es sind mit einem Wort nicht die notigen Voraussetzungen zur Losung des Problems, ja zu seiner Stellung iiberhaupt vorhanden gewesen. Man hat sich auch kaum die MOglichkeit eines starkeren Einflusses ganz kleiner Entfernungen intuitiv vorgestellt. Auch fir die jetzt gestellte Aufgabe, wie fiir so viele andere, bietet gewiss ein Scharenarchipel mit seinen leichter begrenzbaren Gebieten 52 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. bei exakten Studien einen Vorteil (vgl. S. 25 und meine Laub- wiesenstudien S. 480). Das Resultat, zu dem wir oben gelangt sind, kann fol- gendermassen ausgedriickt werden: Gegeniiber einer Verbreitung von Westen her liegen exponiert Lemland, Jomala und, wiewohl in geringerem Grade, Geta. Die Artenzahl ist hier 292—299, entsprechend 90—92°/, der ganzen Artenzahl der Laubwiesenvegetation. Der Abstand von Lemland (vielleicht am geeignetsten von dessen westlichem Archipel aus gerechnet, wo die Laubwiesenvegetation des Gebietes der Hauptsache nach entwickelt ist) bis Foglé, ungefaihr 10—20 km, grosstenteils tiber offene Wasserfldchen, hat eine Artenreduktion um 37 Arten (+12 °/, der Artenzahl von Lemland) im Gefolge gehabt. Der Abstand von Fogl6 bis Sottunga bringt, durch das hier nur ca. 5 km breite Delet bedingt, eine weitere Verminderung um nicht weniger als 28 Arten (=11°/, der Artenzahl von F6gl6) mit sich; der Ab- stand von Foéglé bis Kékar, mit anderen Worten die trennende ca. 20 km breite Kékar-Féhrde, verursacht eine Einbusse von 21 Arten (=8°/,)'). — In Anbetracht des im Ostlichen Fasta Aland stark fortgeschrittenen Anbaues ist es vielleicht am vorsichtigsten, in diesem Zusammenhang auf die Reduk- tion der Artensummen fiir Lemland (299), Finstrom (287), Hammarland (281), Jomala (299), Geta (292) auf 269 fir Saltvik und 261 fiir Sund kein grésseres Gewicht zu legen. Durchaus beachtenswert ist dagegen die Differenz zwischen der zuletzt genannten Zahl fiir Sund und der entsprechen- den Zahl fiir das nur durch die recht schmale Vargata- 1) Es ist recht wahrscheinlich, dass das der Ostsee exponierte Kokar einige Arten direkt von Schweden, moéglicherweise auch aus dem Baltikum empfangen hat. Abgesehen von dem an sich Wahrschein- lichen dieser Annahme sei zur Stiitze derselben erwahnt, dass das Kirchspiel einige Arten aufweist, die in Féglé ganz fehlen, ja sogar eine Anzahl solcher (z. B. Sueda maritima, die jedoch nicht zur Laub- wiesenflora gehort), die im westlichen Aland gar nicht angetroffen worden sind. Dies kénnte auch erkliren, weshalb die Artenzahl in Kokar die fiir Sottunga tibersteigt. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. aS Fohrde (ca. 3 km breit) getrennte Vardo mit seinen nur 934 Arten. Bemerkenswert gleich, und dies kaum lediglich aus Zufall, sind die Zahlen fiir die Ostlichen Kirchspiele Vardo, Sottunga und Kokar: 234, 234 und 241. Dasselbe gilt von den Zahlen fiir die drei Kirchspiele Saltvik, Sund und Foégl6 (269, 261, 262). Dass sich bei einer von einem bestimmten Zentrum ausgehenden Verbreitung friiher oder spater eine Abnahme der Artenzahl sukzessiv geltend machen miisse, schien a priori (S. 49) natirlich, zumal da die Verbreitung, wie es meistens der Fall ist, wenigstens z. T. sprungweise iiber Wasser oder tiber von anderer Vegetation eingenommenen ungeeigneten Boden erfolgen muss. Das ergibt sich als na- tiirliche Konsequenz daraus, dass bei der Verbreitung manche Elemente einer Formation — und die Formationen sind ja meist in ihrer Zusammensetzung auch inbezug auf die Ver- breitungsméglichkeiten der einzelnen Elemente sehr vielgestal- tig — immer vor anderen ans Ziel gelangen miissen, dass die zuerst an eine neue Lokalitat gelangten Arten sich ganz natiirlich des Platzes bemachtigen und es dadurch-den spa- ter kommenden mehr oder weniger schwer machen, Terrain zu gewinnen (vgl. Palmgren S. 593). Dass diese Abnahme sich aber so schnell und so stark geltend machen wiirde, wie aus dem Obigen hervorgegangen ist, hatte ich nicht voraussetzen konnen. — In der Aausseren Gestaltung der Vegetation tritt sie kaum so stark wahrnehmbar hervor. Es ware verlockend, aufgrund der erhaltenen Zahlen einen gewissen mathematischen Ausdruck ftir die Grosse der Reduktion der in Rede stehenden Falle ausfindig zu machen, einen Ausdruck, der uns ermoglichte, die Grosse der fortdauernden Abnahme bei weiter vermehrtem Abstand vorauszusagen. Eine solche Berechnung wiirde indes als Ausgangspunkt ein Gebiet voraussetzen, wo eine gewisse Formation ein grdsseres Areal zusammenhangend einnahme, oder wo die Liicken der Verbreitung ungefahr gleichgross waren. Die Verbreitungserscheinung selbst ist ja ungemein 54 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. kompliziert, da die Verbreitung bei den meisten Arten so- wohl in grésseren Spriingen mit Uberhiipfung von Zwischen- stationen als auch langsamer, sozusagen von Station zu Station erfolgen muss. Die so verschiedenen Verbreitungs- moglichkeiten der Arten stellen sich auch jeder sichreren Berechnung hindernd in den Weg. Wir miissen uns daher vorderhand mit nur einigen Zahlen (den S. 52—53 mitge- teilten) begniigen, die fiir einige bestimmte Falle die Starke der Reduktion feststellen. Was sich hier fiir die Beleuchtung des Charakters der alandischen Vegetation und der Griinde ihrer Modifikationen in verschiedenen Teilen der Landschaft ergeben hat, wirft allerdings neues Licht auf die Zusammensetzung der Vege- tation und Flora auch anderwarts. Ganz gewiss ist diese Zusammensetzung der Flora inbezug auf die Artenzahl, d.h. rein quantitativ, in sehr ho- hem Grade, ich mochte sagen proportional, bedingt durch die Entfernungen von den Ver- breitungszentren, und zwar nicht bloss bei langeren Distanzen, sondern oft auch, wennes sich nurum Abstdnde in einer geringeren Zahl von Meilen, ja von Kilometern handelt. Rein qualitativ, d.h. inbezug auf das Artenmaterial selbst, wird diese Zusammensetzung hinwie- der, besonders wo es sich um artenreichere Floren handelt, ganz gewissin héherem Grade, als man sichim allgemeinen gedacht hat, Spu- ren des Zufalls an sich tragen. Wie aus meinen Laubwiesenstudien hervorgegangen ist (S. 592, 619), scheint es namlich oft der reine Zufall zu sein, der da bestimmt hat, ob bei der Verbreitung eine gewisse Art an der Bildung der Pflanzendecke an einer neuen Lokalitat teilgenommen hat oder nicht; das Areal erlaubt unter gewissen bestehenden Verhdltnissen nur einer begrenz- ten Anzahl Fuss zu fassen, manche sonst geeig- a re Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 55 nete Art ist eben zuspat gekommen; an einer anderen Stelle ist nicht die betreffende Art, sondern eine andere zuriickgeblieben. — Die Feststellung der Zahl der Arten eines pflan- zengeographischen Gebietes, auch ganz unbe- deutender, sowohl! absolut als vielleicht ganz besonders im Verhdltnis zu den benachbarten Gebieten, bedeutet daher im Hinblick auf das Gesagte die Prazisierung eines sehr wesent- lichen Zuges seines Charakters (l.c.S. 627). — Doch betrachten wir einige konkrete Konsequenzen aus unseren hier behandelten Resultaten der Studien auf Aland: — Ganz gewiss ist in der immer mehr gesteigerten Entfernung von einem westlichen Verbreitungszentrum zum Teil die Ursache zu dem erheblich geringeren Artenreichtum der Flora in den éstlichen Grenzkirchspielen von Aland, Kumlinge und Brando mit, nach Bergroth, 213 bezw. 200 Arten zu suchen. Auch weiter nach Osten, im Archipel von Abo und an den Kiis- ten des Finnischen Meerbusens ist gewiss ihr Einfluss zu verspuren, wenn er auch quantitativ schwer feststellbar ist, da klimatische Verschiedenheiten in immer hdherem Grade mitspielen mogen und eine von Osten her erfolgende Gegen- verbreitung sich hier vermutlich geltend macht. Auch aus den inneren Teilen Finnlands konnen Beispiele herange- zogen werden. Auf eine Betrachtung der Verhaltnisse ausserhalb meines Untersuchungsgebietes werde ich weiter unten zuriickkom- men, nachdem die Verhaltnisse innerhalb der Landschaft eingehender beleuchtet worden sind. Wir haben noch die Verluste der Vegetationen bei der Wanderung nach Osten durchzumustern, wie sie sich qualitativ beim Studium der Verbreitung der einzelnen Arten darstellen. Diese Durchmusterung muss gegen den Hintergrund der in der Landschaft herrschenden pflanzengeographischen Verhaltnisse vorgenommen werden. Hier muss also eine Antwort auf die schon S. 38 aufgestellte Frage eingeschoben werden, ob die beim Ordnen des Materials befolgte Kirchspieleinteilung 56 Palmgren, Die Entfernnng als pflanzengeographischer Faktor. pflanzengeographisch berechtigt gewesen ist oder nicht. Wie ist mit anderen Worten Aland pflanzengeo- crap hisoh.4seinzuteilen? IV. Die pflanzengeographische Einteilung Alands. Bei den obigen Ausfiihrungen haben die Kirchspiele den Ausgangspunkt gebildet. Sie haben sich in vielen Hin- sichten dazu geeignet. Ihrer Groésse, ihren Standortsverhalt- nissen nach u. a. erscheinen sie recht gut vergleichbar. Auch geographisch betrachtet ist es im grossen ganzen mo- tiviert, sie der Einteilung zugrunde zu legen, wie sie zu einem bedeutenden Teil durch Wasser voneinander getrennt sind. Nur die Grenzen zwischen Jomala und Hammarland, Jomalaund Finstrom, Saltvik und Sund sind, weil durch Wald gehend, pflanzengeographisch schwacher. Das betrachtliche Material floristischer Aufzeichnungen, das von mir zusammengebracht worden ist, unter anderm gerade zu dem Zweck, eine méglichst exakte Auffassung von der Ar- tenzahl und Artzusammensetzung der einzelnen Kirchspiele zu gewinnen, muss geeignet sein, die Frage zu beantworten, ob bei einer pflanzengeographischen Behandlung von Aland die jetzt befolgte Kirchspieleinteilung auch pflanzengeogra- phisch einen passenden Ausgangspunkt dargestellt hat oder ob vielleicht eine andere Einteilung natirlicher gewesen wire. — Doch ist hierbei zu beachten, dass das in Betracht kommende Material nur die Arten der Laubwiesenvegetation, mit anderen Worten nur 324 von den mehr als 700 Arten Alands umfasst. Das Resultat der untenstehenden Aus- fiihrungen muss daher wenigstens bis zu einem gewissen Grade einen. vorlaufigen Charakter erhalten, wenn es auch wahrscheinlich ist, dass man die geeignetsten Aus- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 57 gangspunkte zu einer Einteilung der Landschaft gerade in den Arten der Laubwiesenvegetation finden wird. Meine Aufzeichnungen tiber die sonstigen Arten Alands sind noch nicht so zusammengestellt, dass das Material jetzt zur Ver- wendung kommen konnte. Die meisten Arten (186) der Laubwiesenvegetation kommen, wie bereits erwahnt wurde (S. 39), in samtlichen Kirchspielen vor und sind mithin im grossen ganzen pflanzen- geographisch indifferent (aufgezahlt S. 75). Fur eine be- trachtliche Anzahl der tibrigen erscheinen die Liicken der Verbreitung, rein geographisch gesehen, ganz unmotiviert, wie wenn beispielsweise Allium Scorodoprasum und Lotus corniculatus aus samtlichen Kirchspielen ausser Ecker6, Oxa- lis Acetosella aus ,simtlichen ausser Sottunga aufgezeichnet ist. In solchen Fallen lasst sich ja auch der Gedanke nicht abweisen, dass die Art doch, obwohl sehr selten, vielleicht an irgendeiner vereinzelten Stelle vorkommt. Pflanzen- geographisch ohne Beweiskraft scheinen auch manche sehr seltene Arten zu sein, die nur an einer oder der anderen, wie es diinkt, nur durch den Zufall bestimmten Lokalitat angetroffen werden: Carex ornithopus (Lemland: Nato; Jomala: in der Nahe von Mariehamn), Allium ursinum (Jomala: Rams- holm; Kékar: Id6 und Brunskar), Fritillaria Meleagris (Lem- land: Eskskar; Geta: Héckbéle), Cypripedium calceolus (Jo- mala: in der Nahe von Kungs6), Herminium monorchis (Eckero: Storby und Torp), Corydalis intermedia (Fégl6: Grip6), Stel- laria Holstea (Jomala: Kungs6), Sedum rupestre (Jomala: Ma- riehamn und Kungsholm), Rubus pruinosus (Fogl6: Jydd6), Geranium columbinum (Geta: bei Geta-Hafen), Androsace septentrionale (Jomala: Bjorsby und an der Bricke von Em- nas), Campanula latifolia (Lemland: Nato). Kaum eine einzige wirklich wichtige Art scheint ein Exponent einer scharferen geographischen Begrenzung zu sein. Dagegen gibt es eine Reihe teilweise bemerkenswer- ter Arten von sonst mehr oder weniger weiter Verbreitung, die in dem ,Siidlichen Archipel* (als pflanzengeo- 58 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. geraphisches Gebiet in meine Laubwiesenstudien S. 525 auf- genommen): in Féglé, Sottunga, KoOkar ganz fehlen: Ulmus_ scabra Anemone ranuncu- Anthyllis Vulneraria = loides Stachys_ silvatica Carex hirta Sedum sexangulare Cirsium heterophyl- —— Fragaria viridis lum Coeloglossum viride | Medicago lupulina Hypochaeris macul. Die Zahl ist nicht gross, aber in Verbindung mit den fiir die Kirchspiele hier niedrigen Artenzahlen (234-—262) und der auch auffallend niedrigen Totalsumme (280) scheint sie eine pflanzengeographische Grenze zwi- sehen ~Kas ta Aland“ (einschl. Lemland) mit den daran anschliessenden Eckero und Vardo einer- und dem Stdlichen Archipel anderer- seits vorauszusetzen. — Pflanzengeographisch be- merkenswert ist zweifelsohne, dass der Seedorn (Hippophaés rhamnoides) mit seiner weiten und vielenorts in die Augen fallenden Verbreitung den ersteren Komplex charakterisiert, in dem letzteren dagegen auf einige wenige Bestande an ein paar Stellen in Fo6gl6 (N6t6, am Strand gegentber Jyddé, und auf einer Schare siidlich von Bano) sowie auf Sottunga: die nach Vard6 zu liegenden Scharen von Moss- haga, beschrankt ist. — Ferner sei hervorgehoben, dass eine recht betriachtliche Zahl auf Fasta Aland, wenn auch selten, vorkommender Arten hier vollstandig vermisst wird; siehe das Verzeichnis S. 76, das sdamtliche im siidlichen Archipel nicht vorkommende Arten einschliesst. I Der siidliche Archipe! (280 Arten). In diesem Archipel schreibt das Meer eine natiirliche Einteilung in Fog16, Sottunga und KOkar vor. 1. K6kar. — Auch pflanzengeographisch ist Kokar von den beiden anderen Kirchspielen gut differenziert. Zu- nachst fallt das ginzliche Fehlen des Nadelwaldes in die Augen (vgl. Palmgren S. 17). Ferner wird hier eine Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 59 recht betrichtliche Anzahl von Arten vermisst, die in samt- lichen anderen alandischen Kirchspielen vorkommen: Sorbus fennica Poa compressa Alchemilla pubescens Mespilus calycina ae A. pastoralis Hippophaés rhamnoi- Polygonum viviparum Glechoma hederacea des Myosurus minimus Melampyrum nemoro- - Saxifraga granulata sum Weiter fehlen in K6kar 4 Arten, die abgesehen von Sottunga im ganzen tbrigen Aland angetroffen werden: Cotoneaster integerr. Carex digitata Trifolium montanum Ea C. caryophyllea Um die weiteren folgenden Arten ist Kékar armer als Foglo: Taxus baccata Selaginella ciliata Alchemilla plicata Quercus robur Orchis incarnata A. alpestris Sorbus suecica O. *cruenta Lathyrus niger Rubus pruinosus Neottia nidus avis Calamintha Acinos aa Ranunculus cassubicus Asperula odorata Brachypodium silvati- RR. Ficaria Adoxa Moschatellina cum Corydalis intermedia Campanula glomerata Nur wenige Arten kommen auf Kokar, aber nicht in Foglo vor: Tilia cordata, Brachypodium pinnatum, Allium ursinum, Polygonatum multiflorum, Orchis mascula, Gymnadenia co- nopsea, Cephalanthera longifolia, Lathyrus montanus, Viola mirabilis, Veronica spicata, Succisa pratensis, Knautia arven- sis, Arctium nemorosum. Der pflanzengeographt- sche Charakter des Gebietes liegt also, mit Poclo verglichen.a~wesentlich in einer ver- minderten Artenzahl begrindet. Wie von Foglé erscheint Kékar auch von Sottunga wohl unterschieden; hieriiber des naheren im Zusammen- ‘hang mit Sottunga. 2. Sottunga. — In Sottunga fehlen folgende sonst in ganz Aland auftretende Arten: Acer platanoides Dentaria bulbifera Geranium molle 7s Vicia silvatica Oxalis Acetosella Carex dioica V. sepium Pinguicula vulgaris C. glauca 60 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Das Nichtvorhandensein dieser Arten beruht jedoch deutlich nur auf Zufall, da sie alle in Kékar und auf Vard6 ange- troffen werden. Um die weiteren folgenden Arten ist Sot- tunga artenarmer als Foglo: Taxus baccata Selaginella ciliata Alchemilla plicata Cotoneaster integerr. Orchis incarnata A. subcrenata Sorbus suecica O. *cruenta A. alpestris Rubus pruinosus Neottia nidus avis Trifolium montanum rn Corallorrhiza Neottia Lathyrus palustris brachypodium silvati- Actaea spicata L. niger cum Ranunculus cassubicus Asperula odorata Carex digitata R. Ficaria Adoxa Moschatellina C. caryophyllea Corydalis intermedia Campanula glomerata i C. solida Solidago virgaurea Wie Kokar zahlt Sottunga keine erhebliche Anzahl von Arten, die Fogl6 fremd sind. Solche sind Carex Hornschuc- hiana, Polygonatum multiflorum, Gymnadenia conopsea, Ce- rastium glutinosum, Epilobium montanum, Gentiana uliginosa, Ajuga pyramidalis, Knautia arvensis. Wie Kékar ist also .Sottunga’ von) Fog lo,vomr allem d wre hedas Fehlen einer Anzahl von Arten unterschieden. Der Archipel von Sottunga geht im Siiden durch einen schmalen Streifen von Scharen in das Kirchspiel K6okar uber. Die verbindenden Scharen sind jedoch sehr pflan- zenarme, felsige kleinere Inselchen; zwischen den mit wirk- licher Laubwiesenvegetation itiberzogenen Lokalitaten betragt der Abstand ca. 15 km. Pflanzengeographisch lasst sich eine Differenzierung wohl durchfiihren, obschon die Uberein- stimmung im Charakter der Vegetationen zwischen den Laubwiesengebieten auffallend ist. Auf Kokar, aber nicht auf Sottunga finden sich: Acer platanoides Cephalanthera longif. L. montanus Tilia cordata Corallorrhiza Neottia Geranium molle Actaea spicata Oxalis Acetosella Brachypodium pinna- Corydalis solida Viola mirabilis tum Dentaria bulbifera Veronica spicata Carex dioica Alchemilla subcrenata Pinguicula vulgaris C. glauca Vicia silvatica Succisa pratensis Allium ursinum V. sepium Solidago virgaurea Orchis mascula Lathyrus palustris Arctium nemorosum In Sottunga, aber nicht auf Kokar: Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 61 Quercus robur Polygonum viviparum — Gentiana uliginosa Sorbus fennica Cerastium glutinosum Ajuga pyramidalis Mespilus calycina Myosurus minimus Glechoma hederacea Hippophaés rhamn. Saxifraga granulata Calamintha Acinos chiar Tt) Alchemilla pubescens Melampyrum nemoro- Poa compressa A. pastoralis sum Carex Hornschuchiana Epilobium montanum Bemerkenswert ist, dass nur ausserst wenige der spe- zielleren oder selteneren Arten Alands bis nach Sottunga hinaus gelangt sind. Solche sind: Sorbus fennica, Mespilus monogyna, M. calycina, Prunus spinosa, Rhamnus cathar- tica, Sesleria coerulea, Carex pulicaris, C. Hornschuchiana, Platanthera montana, Cerastium glutinosum, Geranium luct- dum, Hypericum hirsutum, Melampyrum cristatum. ie hea Stet Alain cl. Konnen hier wirklich natiirliche pflanzengeographische Grenzen gezogen werden? Die Artensummen der einzelnen Kirch- spiele lassen eine betrachtliche Reduktion im Artenreichtum der Flora éstlich vom Od- karbyviken und Farjsundet erkennen. Dies be- zeichnet jedoch nicht die einzige Verschiedenheit. Auch in- bezug auf die allgemeinen Naturverhaltnisse ergibt sich schon bei oberflachlicherem Blick ein bedeutender Unter- schied auf beiden Seiten des Odkarbyviken. Wir beriick- sichtigen hierbei nicht nur, dass das Land auf der ostlichen Seite des Odkarbyviken stirker kupiert, im grossen ganzen hodher gelegen ist und mehr und hohere, beherrschendere Berge aufweist als der westliche Teil der Landschaft. Aber, was wichtiger ist: dstlich vom Odkarbyviken finden sich nur kleinere Reste einer Laubwiesenvegetation; was hier auf den weiten Tonfeldern einmal ganz sicher an solcher Vegetation vorhanden gewesen ist —- und davon zeugen schone Reste an zahlreichen Lokalitaten zur Gentige —, das ist der Haupt- sache nach von dem Ackerbau aufgezehrt worden, der heute fast allen fruchtbareren Boden an sich gerissen hat. Westlich vom Farjsundet und Odkarbyviken dagegen tauchen 62 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Laubwiesen — trotz dem auch hier rasch zunehmenden Anbau — noch hier und da auf und bedecken sogar be- deutende Areale, wie beispielsweise in Finstrom die unter dem Namen Skabb6 auftretenden Laubwiesenstrecken west- lich von Bambdle, die zu Emkarby und Attbéle gehéren- den Laubwiesen an der Emnas-Fohrde u. a. Dass die Arten- menge in den entsprechenden Arealen éstlich vom Odkarby- viken in diesem Augenblick kleiner ist als nach Westen zu, scheint daher schon im Hinblick auf die Anbauverhaltnisse ganz natiirlich. In welchem Grade friiher vorhandene Ar- ten dank dem Ackerbau verloren gegangen sind, lasst sich kaum berechnen. Doch kann dieser Kultur offenbar nicht alle Schuld daran zugeschrieben werden, dass diesem Teil von Aland so viele westwarts vorkommende Arten fehlen (siehe das Verzeichnis S. 78). Waren diese Arten friher einmal hier aufgetreten, so ware wohl noch eine oder die andere vorhanden; dafiir zeugt alle meine Erfahrung aus dem westlichen Aland. Aber nicht bloss diese theoretische Betrachtung, sondern auch die allgemeinen Ziige der Pflan- zendecke (vor allem die Bliitenpracht) deuten, wo noch Reste der Laubwiesenvegetation zu finden sind, auf eine — auch abgesehen von dem Einfluss der Kultur — ver- eleichsweise artenarmere Flora. Sie erinnert namentlich nach den inneren, hdher gelegenen Teilen hin, beispielsweise in der Gegend von Tengs6éda und Langbergs6da, in ihrem Cha- rakter recht erheblich an die Flora fruchtbarerer Lokalita- ten in den Kiistengegenden von Nyland. Wir lassen also Odkarbyviken und Farj- sundet Fasta Aland in zwei Teile zweiter Ord- nung zerlegen, in das »Westliche Aland« und das «Ostliche Aland«. Die Artensumme des éstlichen Teiles ist 285 (mithin bemerkenswert gleich der entspre- chenden Zahl fiir den ,Siidlichen Archipel“ (280) '), die des: westlichen Teiles 320. ') Beim Vergleich mit dem ,Stdlichen Archipel* muss zum ,Ostlichen Aland“ von rechtswegen auch Vardo gestellt 7 os oe = ar ee Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 63 Eine grdssere Anzahl einzelner Arten, die je fir sich die hiermit gezogene Grenze rechtfertigen wurden, gibt es nicht. Unter den in dieser Hinsicht bemerkenswerteren Arten kommen in erster Linie Jriticum caninum, Gymnade- nia conopsea und Cirsium heterophyllum, welch letztere auf Aland westlich ist, da sie nicht nur in Saltvik und Sund, sondern auch in dem siidlichen Archipel und Vardo fehlt. Ferner ist zu merken, dass mehrere von den seltenen oder selteneren Arten der Landschaft, die im westlichen Aland mehr oder weniger sparlich vorkommen, hier ganz fehlen. Diese sind: Alnus incana Herminium monorch. Mercurialis perennis Mespilus monogyna Cephalanthera longi- Hypericum hirsutum : folia Viola rupestris Brachypodium silv. Epipactis palustris Androsace_ septentr. Carex ornithopus Stellaria Holostea Ajuga pyramidalis C. Hornschuchiana Cerastium glutinosum Linaria vulgaris Sedum rupestre Veronica longifolia Selaginella ciliata Potentilla minor Campanula latifolia Allium ursinum Alchemilla acutang. Arctium nemorosum Fritillaria Meleagris A. acutidens Centaurea Scabiosa Cypripedium calceol. A. obtusa Crepis praemorsa Ophrys muscifera Agrimonia odorata Cr. paludosa Orchis mascula Geranium columbin. Im ,Ostlichen Aland“ kommen haufiger als im west- lichen nur vor Lathyrus silvestris, L. montanus und L. niger. — Nur Tilia cordata ist bloss aus dem ,Ostlichen Aland“ aufgezeichnet. An Fasta Aland schliesst sich im Westen (vollstandig) Ecker6o, im Osten (weniger intim) Vardo an, Vard6 zu- nachst an Sund. Die unbedeutende Artenzahl fiir Vard6 weist dem Kirchspiel einen Platz fiir sich, doch im engsten Anschluss an das ,Ostliche Aland“ an. Vard6 diirfte kaum werden, das fiir das nordliche Aland Sottunga im siidlichen Archipel entspricht. Vardo bringt eine Vermehrung der Artensumme 285 um zwei Arten (Triticum caninum und Veronica longifolia) mit sich. 64 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. eine einzige fiir dasselbe spezifische bemerkenswertere Art darbieten'). Sein Florencharakter driickt sich lediglich in den Artenverlusten aus. Die folgenden Arten werden auf Aland nur hier vermisst: Carex flava, Draba muralis, Saxi- fraga tridactylites, Inula salicina. Um die weiteren folgenden Arten ist Vard6 artenarmer als Sund, an welches es sich am nachsten anschliesst: Taxus baccata Orchis *cruenta Lathyrus montanus Sorbus; suecica Coeloglossum viride L. niger Rosa tomentosa Neottia nidus avis Athamantha_ Libanotis Prunus spinosa Corallorrhiza Neottia Stachys silvatica ae Actaea spicata Calamintha Acinos Phleum Boehmeri Ranunculus Ficaria Veronica spicata Avena pratensis Corydalis solida Lathraea squamaria Brachypodium pinnat. Sedum sexangulare Asperula odorata Carex hirta Iragaria viridis Adoxa Moschatellina a Alchemilla subcrenata Knautia arvensis Gagea minima A. alpestris Solidago virgaurea Orchis incarnata Vicia lathyroides Hypochaeris maculata Fur Vardo sind nur die folgenden Sund fremden Ar- ten aufgezeichnet worden: kibes nigrum Triticum caninum Gentiana *lingulata Rhamnus frangula Veronica longifolia e Polygonatum multiflor. Euphrasia tenuis Platanthera montana Artemisia campestris Molinia coerulea Melandrium silvestre Wir kommen nunmehr zu der schwierigen Frage ei- ner eventuellen weiteren Teilung des westlichen und Ost- lichen Fasta Aland. Das Ostliche Aland. Sund und Saltvik sind unter dem gemeinsamen Namen ,Ostliches Aland“ als Ganzes von den Kirchspielen westlich vom Odkarbyviken und Farjsundet abgetrennt wor- den. Die Kirchspielgrenze zwischen ihnen geht tiber felsiges und bewaldetes Gelande, im grossen ganzen lings der Wasser- ') Eine solche Art ist Cryptogramma crispa (jedoch nicht der Laubwiesenvegetation angehérend). Dieselbe ist seit ihrer Einsammlung durch J. O. Bomansson nicht wiedergefunden. Ihr Vorkommen in Vardo erscheint als ein Ritsel. : HI) ry g + o Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 65 scheide. Die Schwemmlandbéden, auf und bei denen die Laubwiesenvegetation vor allem Fuss gefasst hat, erstrek- ken sich in Saltvik nach Norden und Osten, in Sund vom Lumparen (im_ Siiden) nach Norden und von der Var- gata-Foéhrde (im Osten) nach Westen. In der Gegend der Kirche von Sund stossen die Schwemmlandbéden der beiden Kirchspiele zusammen. — Die Verbreitungswege sind also bis zu einem gewissen Grade verschiedene gewesen. Salt- vik besitzt die artenreichere Flora. Wenigstens in einigem Masse hanet dies ganz sicher mit einem grdsseren Areal an Laubwiesenbéden zusammen. Die floristischen Verschieden- heiten ergeben sich aus dem Folgenden: In Sund, aber nicht in Saltvik kommen vor: Taxus baccata Quercus robur Alchemilla alpestris Brachypodium pinnat. = Vicia lathyroides Rosa tomentosa Phleum Boehmeri Corallorrhiza Neottia Sedum sexangulare Alchemilla plicata In Saltvik, aber nicht in Sund: Ribes nigrum Rhamnus frangula Tilia cordata Molinia coerulea Gagea lutea Polygonatum multiflor. Platanthera montana Epipactis latifolia Melandrium silvestre Anemone ranuncul. Draba incana Alchemilla filicaulis Lathyrus palustris Geranium dissectum Epilobium montanum Lathraea squamaria Asperula odorota Hypochaeris maculata Geranium lucidum Viola mirabilis V. stagnina Gentiana uliginosa G. *lingulata Euphrasia tenuis Campanula glomerata Artemisia campestris Die Verschiedenheit der Artzusammensetzung ist, wie man sieht, nicht bedeutend. Eine weitere Einteilung des Ostlichen Aland diirfte nicht hierauf gegriindet werden k6n- nen. Das Ostliche Aland scheint hinwieder ein Recht» ecimheitliches, -Gebiet(mitider> Arten- summe 285) darzustellen, zudem Vardo einen 6stlichen Aussenposten bildet. Eine Einteilung des Ostlichen Aland in die Gebiete Saltvik und Sund, allgemein geographisch vielleicht ganz berechtigt, kann jedoch zu praktisch pflanzengeographischem Zweck, beispielsweise beim Sammeln und Ordnen von primaérem Material, gut ver- 7. 6. 1921. 5 66 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. teidigt werden, zumal im Hinblick auf die fiir die beiden Kirchspiele recht tibereinstimmende Artenzahl. Das Westliche Aland. Im westlichen Fasta Aland haben wir die Kirchspiele Jomala, Hammarland, Finstr6m, Geta und Lem- land, welch letzteres durch eine jetzt durchstochene (Lem- stroms Kanal) schmale Landenge mit dem ibrigen Fasta Aland zusammengehangt hat. In Jomala gehen die Schwemmlandbéden vom Meere (im Siiden) nach Norden und vom Lumparen (im Osten) nach Westen. Einer Verbreitung von Schweden her ist die Exposition sehr giinstig gewesen. Das Terrain erhebt sich zu einer bedeutenden Hohe; so liegen die Laubwiesenstrecken in der Gegend des Kirchdorfs Jomala in einem Niveau von etwa 20 m. Die Laubwiesen- gebiete sind zahlreich und wechselnd. In Finstrom er- strecken sich die Schwemmlandbéden von Norden nach Siiden und miinden in offene Wasserflachen im Norden und in die Bucht Emnasviken im Siiden. Hammarland kehrt gegen Westen eine zum betriachtlichen Teil sterile, mit Na- delwald bewachsene Kiiste. Schwemmland zieht sich meist im Norden und Siiden hin. Nur im Norden ist das Kirch- spiel recht gut der Verbreitung von Westen her tiber das Meer ausgesetzt. Gut exponiert, und zwar in noch hoherem Grad als das noérdliche Hammarland, ist Geta. Jomala fin- det im Siiden eine natiirliche Fortsetzung in Lemland. Hier nimmt der westliche Archipel inbezug auf das Vor- kommen der Laubwiesenvegetation die erste Stelle ein. Besonders dieser Archipel besitzt eine ausserordentlich gute Lage inbezug auf die Verbreitung von Westen her. Im iibrigen ist Lemland meistenteils steril oder, wo wie in der Gegend des Kirchdorfs bedeutende Schwemmlandb6éden zu finden sind, der Bodenkultur unterworfen. Gibt es hier im Westlichen Aland Voraussetzungen zu einer weiteren pflanzengeographischen Einteilung? Es wirde nahe liegen, eine Grenze zwischen den siidlichen und den nordlichen Teilen aufzusuchen. Vielleicht ware es natur- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 67 lich, so die Kirchspiele inbezug auf die Exposition gegen das Meer zu zwei Gruppen zu vereinigen, d.h. Jomala und Lemland einer- und Hammarland, FinstrOm und Geta an- derseits. Doch wiirde sich dabei keine natiirliche Grenze zwischen Jomala und FinstrOm ergeben. In beiden Kirch- spielen schneiden Schwemmlandboden von der Emnas-Fohrde her ein. Auch die Pflanzen selbst, geschweige denn die allgemeine Natur der Vegetation, liefern keinen bestimmten Hinweis in dem angedeuteten Sinn. Doch ist nicht zu leugnen, dass inbezug auf das Artenmaterial sich eine gewisse Ver- schiedenheit zwischen den siidlichen und den nordlichen Tei- len zu erkennen gibt. So hat z. B. Anemone ranunculoides eine siidlichere Verbreitung mit der Gegend von Marie- hamn als Zentrum und dem Archipel von Lemland, der Gegend von Emkarby in Finstrom und Haraldsby im sud- lichen Saltvik als peripheren Lokalitaten. Sorbus suecica, obwohl mit Fundorten in sdmtlichen Kirchspielen ausser Jomala, hat ihr eigentliches Verbreitungsgebiet im nord- westlichen Aland mit den wichtigsten Fundplatzen im Archi- pel von Geta, im noérdlichen Hammarland und im nordlichen Finstrom, Stellen alsdann vielleicht die geographisch recht gut begrenzten Kirchspiele abgegrenzte pflanzengeographische Gebiete dar? Die Artenzahlen sind hoch, und zwar fir samtliche Kirchspiele ungefahr in demselben Grade. Dass Jomala (299 Arten) so hoch reicht, lasst sich wohl mit seiner besonders gut exponierten Lage, seinem ausgedehn- ten Areal und seinen wechselnden Niveauverhaltnissen zu- sammenstellen. Auch fiir Lemland (299 Arten) mit sei- ner sehr giinstigen Exposition und seinen entwickelten Laubwiesenstrecken erscheint die Artenzahl erklarlich. Dasselbe gilt auch von Geta (292 Arten) und in einem gewissen Grade von Finstroém (288 Arten). Fur Ham- marland, das grossenteils durch sterile Nadelwalder an der Westkiiste von einer leichteren Verbreitung von Westen her abgeschlossen ist, ist die etwas kleinere Artensumme (281) durchaus erklarlich. Sind die verschiedenen Kirch- 68 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. spiele also hinsichts der Artenzahl ungefahr gleichwertig, so sind sie es auch inbezug auf die Artenzusammensetzung. Das eine Kirchspiel zahlt einige Arten oder lasst einige Arten vermissen, die in dem anderen fehlen bezw. vorkom- men, das ist alles. Etwas anderes ware auch im Hinblick auf die qualitative Artzusammensetzung kaum zu erwar- ten, da die Kirchspiele je einen so grossen Teil von der ganzen Artsumme, der Laubwiesenvegetation (86—92°/)) aufweisen. Und diese Falle scheinen auch nichts pflanzen- geographisch Kennzeichnendes zu reprasentieren. Nach dem Zeugnis der Laubwiesenvege- tation stellt also Fasta Aland westlich vom Od- karbyviken, das ,Westliche Aland‘, ein pflan- zengeographisches Ganzes dar. Eine weitere Einteilung desselben dirfte pflanzengeogra- phisch nicht motiviert sein. Zu rein praktischen Zwecken lasst sich dagegen die Kirchspieleinteilung gut an- wenden, zumal da auch die Artenzahlen von pflanzengeo- eraphischer Gleichwertigkeit zeugen. An das ,Westliche Aland“ schliesst sich vollstan- dig Ecker6 an, das als pflanzengeographisches Gebiet am nachsten mit den Kirchspielen von Fasta Aland gleichwer- tig ist. Fir Ecker6é ist die Artenzahl (280) jedoch etwas kleiner als fiir die westlichen Festlandskirchspiele (abgese- hen von Hammarland). Dies diirfte auf dem etwas gerin- geren Areal der Laubwiesengebiete, vielleicht auch darautf beruhen, dass die Laubwiesenvegetation hier meistenteils nur niedrigeres Gelande bedeckt, also verhaltnismassig jiin- geren Alters ist. Der Charakter der Vegetation erscheint im grossen ganzen etwas weniger vielgestaltig als in den Kirchspielen westlich von dem Saltviken. Es werden fol- gende Arten als nur hier fehlend notiert: Allium Scorodoprasum _ Vicia tetrasperma Cynanchum Vincetoxt- Lotus corniculatus cum Dazu kommen folgende auf Fasta Aland mehr oder weni- ger haufig oder sparlich, hier aber nicht auftretenden: SC EG Fg Ne: GO PAN Mes OD Se sain AON 1s ASbtrert Pal Cad et Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 69 Rosa tomentosa Brachypodium silvat. Carex ornithopus Gagea lutea G. minima Allium ursinum Fritillaria Meleagris Cypripedium calceolus Orchis mascula Cephalanthera longif. Epipactis latifolia Corallorrhiza Neottia Stellaria Holostea Anemone ranuncul. Ranunculus cassubicus R. Ficaria Sedum rupestre Potentilla minor Alchemilla plicata A. acutidens A. obtusa Agrimonia odorata Medicago lupulina Anthyllis Vulneraria Vicia lathyroides Lathyrus silvestris L. niger Geranium columbinum Mercurialis perennis Aypericum hirsutum Viola mirabilis V. stagnina Androsace_ septentr. Linaria vulgaris Lathraea squamaria Asperula odorata Campanula latifolia Spezifisch ist fiir Ecker6 nur Herminium monorchis. Ferner sei erwéhnt, dass Carex Hornschuchiana, in einer spezi- qischent-Form: (,{. (“Eckerdensis * Lindb... fil. et Palmer." ; mit stark angeschwollenen Fruchthiillen und kiirzeren Ah- ren) auftretend, hier sowohl in Mooren als auf Wiesen haufig ist, wahrend die Art auf Aland sonst selten vor- kommt, wo sie dann iibrigens in typischer Gestalt auftritt. Die Ecker6é-Form ist vom Verfasser auch im Archipel von Uppland angetroffen worden. Aus den obigen Ausfiihrungen hat sich mithin als Resul- tat die folgende pflanzengeographische Einteilung von Aland ergeben: I Westliches Aland, die Festlandskirchspiele westlich vom Odkarbyviken, Farjsundet, Lumparen und der Fogl6-Fohrde. (Lemland, Jomala, Hammarland, Finstrom und Geta) sowie Eckero umfassend. — Die Artenzahl ist 320. Il. Ostliches Aland, die Festlandskirchspiele Ost- lich vom Odkarbyviken und Farjsundet (Saltvik und Sund) umfassend. — Die Artenzahl ist 285. Als selbstandiges Gebiet zweiter Ordnung schliesst sich hieran Vardo mit 234 Arten. Die Artensumme des Ost- lichen Archipels nebst Vard6 ist 287. Ill. Der stidliche Archipel, als wohlbegrenzte- Untergebiete zweiter Ordnung die Kirchspiele Fégl6, Sot- tunga und Kokar umfassend. Artenzahl 280. 70 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Die pflanzengeographischen Grenzlinien innerhalb der Landschaft sind hinwieder die folgenden: 1. Die erste und vielleicht wichtigste geht im Nord- westen und Siidosten iiber den Odkarbyviken, Farjsundet, Lumparen, Lumparsund, und Foglo-Fohrde. Sie trennt das »Westliche Aland“ (mit 320 Arten) von den Ostlichen Tei- len der Landschaft. 2. Senkrecht zu der vorhergehenden Grenze, also in Siidwest—Nordost, erstrecken sich die umfangreiche Fégl6- Fohrde und als nordostliche Fortsetzung derselben neue Wasserflachen, welche die Ostlichen Landesteile natiirlich in einen nordlichen und einen siidlichen Teil scheiden: das ,Ostliche Aland“ mit Vardé (287 Arten) und den ,,Siidlichen Archipel“ (280 Arten). 3. Parallel der ersten Grenzlinie, in Nordwest und Sudost, lauft tiber die Fohrden von Box6, Simskala und Vargata, von der letztgenannten durch den Angessund (zwischen Lumparland und Vard6) zum Delet, von da iiber die Kokar-Fohrde eine neue Grenzlinie. Diese teilt die obi- gen Gebiete (das ,Ostliche Aland“ mit Vardé und den »oud- lichen Archipel“) in einen westlicheren und einen Ostliche- ren Abschnitt. Im Norden wird Vardo (234 Arten) von Saltvik (269 Arten) und Sund (261 Arten), im Siiden Sottunga (234 Arten) und Kokar (241 Arten) von F6gl6 (262 Arten) geschieden. * Wir haben oben, wie uns scheint, eine Basis fiir eine pflanzengeographische Einteilung Alands gefunden. Die- selbe beruht weniger in dem blossen Vorkom- men oder Fehlen einer grosseren oder gerin- geren Anzahl bemerkenswerter Arten in den betreffenden Gebieten als vielmehr vor allem in einer nach Osten hin erfolgenden sukzes- siven Reduktion der Artenzahl selbst. Die Be- deutung der Artenzahl als pflanzengeographisches Merkmal tritt damit stark hervor (vgl. S. 55). Der Grund zu der Re- duktion der Artenzahl, also der pflanzengeographisch aus- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 71 schlaggebende Faktor, durch den die pflanzengeographische Einteilung der Landschaft bedingt ist, liegt, wie sich gezeigt hat, in dem nach Osten hin zunehmenden Abstand von ei- nem im Westen (in Schweden) liegenden Verbreitungszentrum, welcher die Aussichten fiir die Elemente der Vegetation, bei der Verbreitung mitzukommen, sukzessiv vermindert hat. Die Einsammlung und Bearbeitung des Materials fiir die Beleuchtung der nach Osten zunehmenden Verarmung der Flora wurde mit den Kirchspielen als Ausgangspunkt vorgenommen. Die obigen Ausfiihrungen zeigen, dass der Ausgangspunkt berechtigt gewesen ist. Die Kirchspiele sind pflanzengeographisch ziemlich gleichwertige Gebiete. Etwas anderes ist es, dass sie sich pflanzengeographisch ungezwungen zu einigen natiirlichen Hauptgebieten zusam- menfassen lassen. Dieser Versuch einer pflanzengeographischen Eintei- jung von Aland ist nicht der erste. Wir finden einen kurzen Entwurf bereits 1851 bei C. E. Bergstrand in dessen »Naturalhistoriska anteckningar om Aland“. Fiir Aland selbst werden hier drei Gebiete aufgestellt (ein viertes, das ,ostliche“, umfasst Teile des Scharenarchipels des Eigentlichen Finnland oder, um Bergstrands eigene Worte zu gebrau- chen, ,,den eigentlich ausserhalb von Aland liegenden Archi- pel oder Korpo und Nagu u.a.“). Eins von diesen Gebieten, der ,stidliche und siidéstliche Archipel oder Fogle und K6- kar u.a.“, fallt mit meinem ,,Siidlichen Archipel* zusammen. Die beiden anderen sind das ,Westliche Gebiet von Fasta Aland“ und das ,Ostliche Gebiet davon‘. Diese decken sich im grossen ganzen mit meinen entsprechenden Gebieten »Westliches Aland“ und , Ostliches Aland“, doch hat Berg- strand der Grenze zwischen ihnen einen abweichenden Verlauf gegeben, namlich tiber Geta und von da vorbei an Attbéle und Ostanaker in Finstrém, Ingby und Onningby in Jomala und Bengtsbéle und Wessingsboda in Lemland. Bergstrands Grenze geht also weiter westlich als die meinige und folgt bis 72 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. zu einem gewissen Grade in Finstrém der westlichen Flache des Emnisviken, die dem Farjsundet und Odkarbyviken parallel lauft. Die Grenze scheint in Jomala teilweise langs der Wasserscheiden zwischen dem Lumparen und dem Alandsmeer gezogen zu sein. Bergstrands Grenze diinkt mir pflanzengeo- graphisch weniger begriindet als die meinige. Eine Teilung von Jomala und Finstrém durch eine im Norden und Siiden gezogene Linie stiitzt sich nicht auf die wirklichen Vegeta- tionsverhialtnisse. Wollte ich in meiner Begrenzung eine Veranderung einfiihren, so wiirde ich am ehesten die Grenze in Saltvik noch weiter ostwarts, iiber den 6stlichen (nicht den westlichen) Arm der noérdlichen Fortsetzung des Farj- sundet und von dort iiber Str6mma und das nordlich dar- auf folgende Tal gleich unterhalb (westlich) des Saltviker Kasbergs fiihren. Ich will jedoch nicht unterlassen, dem Einblick, den sich Bergstrand aufgrund von Exkursionen wahrend nur eines Sommers in die Grundziige der Vege- tation Alands verschafft hat, meine volle Anerkennung zu zollen. Manche der Arten, die er als fiir die ver- schiedenen Gebiete kennzeichnend anfiihrt, sind gewiss auch in diesem oder jenem anderen, sogar reichlicher, angetrof- fen worden, andere kommen wenigstens heute nicht mehr auf Aland vor (bei einigen von diesen liegt der Angabe ganz sicher ein Irrtum in einer oder der anderen Form zu- grunde); auch einige andere von Bergstrand angefiihrte Um- stinde entsprechen nicht der Wirklichkeit, doch scheint die Tatsache Geltung zu behalten, dass sich Aland (mit Aus- schluss von Kumlinge und Brand6é) im grossen und ganzen in drei natiirliche pflanzengeographische Gebiete von we- sentlich demselben Umfang, den ihnen Bergstrand gegeben hat, einteilen lasst. Die folgenden Worte Bergstrands schei- nen hier nicht ohne Interesse zu sein (da der Inhalt des Zitats mehr lokales Interesse bietet, sprachlich aber charak- teristisch ist, wird es nur in der originalen Fassung ange- fiihrt): ,,Tag bort skargardsférsamlingarne Fogle och Kum- linge, s& att endast Fasta Aland Aaterstar jemte Eckero, Lumparland och WaAardé, och drag en linea i rigtning fran Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 73 nordvest till sydost eller fran Adskiir genom Getha och Finstrém férbi Attbéle, Ostanaker, Ingby, Onningby, Bengts- bole, Wessingsboda och ut till Adskar i Fogle fjarden, — sa uppsta foljande markvardiga forhallanden: Pa ostra sidan om denna linea har man saledes Ostra delarne af Getha, Finstrom, Jomala och Lemland samt hela Saltvik, Sund, Wardo och Lumparland, pa den vestra ater de aterstaende delarne af Getha, Finstr6m, Jomala och Lemland samt hela Hammarland och Ecker6. Hvardera af dessa tvenne huf- vuddelar har sin egen jordman, sitt eget vattensystem och sitt eget floromrade. I den oOstra delen bestar jordmanen af lera, ar mera fruktbarande och sardeles lamplig for aker- bruk, i den vestra deremot bestar den mestadels af sand, har och der finnes sand- eller kalkmergel blandad med mylla eller mojord, ar i allmanhet mera mager och ej sa frukt- bringande. — —“ (I. c. S. 7; in ,,Nya Botaniska Notiser for ACMOO? 5.0): Es ertibrigt noch zu untersuchen, in welchen Hinsichten sich die Reduktion der Artenzahl der Flora nach Osten qualitativ in deren Artzusammensetzung wiederspie- gelt. Betrifft die Reduktion besondere Gruppen PveonmAritem-oldercspLeliider: Zutall in hohereém Grade eine Rolle? Eine Durchmusterung der qualita- tiven Veranderungen der Flora nach Osten wird der Zweck der nachfolgenden Darstellung sein. Die Verarmung der Flora nach Osten dussert sich in zweierlei Weise: zunachst und am leichtesten zu iiberblicken darin, dass manche Ar- ten nach Osten ganz aufhodren oder Liicken in ihrer Ver- breitung aufweisen. Ferner, fiir manche Arten, in einer ostwarts zunehmenden Reduktion der Zahl der Fundorte innerhalb der betreffenden geographischen Gebiete; diese letztere Erscheinung bedeutet ja aber nichts anderes als ein einleitendes Stadium der ersteren. Bei den folgenden Auseinandersetzungen gehen wir von den oben (S. 70) gefundenen pflanzengeographischen 74 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Grenzlinien aus, wir fragen uns also, wie sich die Verhalt- nisse inbezug auf die Zusammensetzung der Flora gestalten, wenn wir 1) ostwarts im stidlichen Teil der Landschaft zuerst die Fogl6-Fohrde und weiter 6stlich das Delet bezw. die KOkar- Fohrde passieren, 2) weiter im Norden zuerst den Okarbyviken und Farjsundet und weiter im Osten die Vargata-Fohrde tber- schreiten. V. Die Verarmung der Flora nach Osten zu. Im Folgenden wird die qualitative Verarmung der Flora nach Osten zu erortert. Von den 324 Arten der Landschaft sind nicht weniger als 320 im ,Westlichen Aland“ vertreten. Hier fehlen nur Corydalis intermedia, Rubus pruinosus, Succisa pratensis und Tilia cordata (die beiden erstgenannten mit Vorkommnissen ° in F6gl6, die beiden letzteren mit Vorkommnissen in Kokar, bezw. in Saltvik und Kokar). Von den 320 Arten des ,Westlichen Aland“ sind 186 (unten aufgezahlt) in samtlichen Kirchspielen der Landschaft angetroffen. Fir die iibrigen sind in der Verbreitung gros- — sere oder kleinere Liicken vorhanden. Bei einer geringe- ren Anzahl von diesen fallen die Liicken nur auf das West- liche Aland; bei den meisten sind sie auf die Landschaft als Ganzes oder bloss auf die 6stlichen Teile verteilt. Die Darstellung der Artenverluste nach Osten zu erfolgt fiir die nordlichen und siidlichen Teile der Landschaft am besten getrennt, also besonders fiir das , Ostliche Aland“ mit Vardo und besonders fiir den ,,Siidlichen Archipel“. Se eet ete ee ee Te ee a agetin : ‘idenineinien a Tee Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 75 Arten mit Vorkommnissen in samtlichen Kirchspielen’). Pinus silvestris Picea Abies Juniperus communis Populus tremula Salix pentandra S. caprea S. cinerea S. aurita S. nigricans Corylus avellana Anthoxanthum odor. Milium effusum Agrostis vulgaris Calamagrostis epig. Aira caespitosa A. flexuosa Avena pubescens Sesleria coerulea Triodia decumbens Melica nutans Briza media Woodsia ilvensis Cystopteris fragilis Dryopteris Filix mas Dr. spinulosa Athyrium Filix fem. Asplenium Trichom. A. septentrionale Polypodium vulgare Ophioglossum vulg. Botrychium Lunaria Allium oleraceum A. Schoenoprasum Majanthemum bifol. Polygonatum odorat. Convallaria majalis Paris quadrifolia Orchis sambucina O. maculata Platanthera bifolia 1) Abgesehen von Kumlinge und Brando. Betula verrucosa B. pubescens Alnus rotundifolia Ribes alpinum Pyrus Malus Sorbus Aucuparia Rubus idaeus R. caesius Rosa canina Dactylis glomerata Poa trivialis P. pratensis P. nemoralis Festuca rubra F. ovina Bromus mollis Nardus stricta Scirpus pauciflorus Carex pulicaris C. muricata Listera ovata Rumex Acetosa R. Acetosella Stellaria graminea Cerastium vulgare C. semidecandrum Moehringia_ trinervia Arenaria serpyllifol. Scleranthus annuus Viscaria vulgaris Silene nutans . Dianthus deltoides Anemone Hepatica A. nemorosa Ranunculus auricom. R. acris R. polyanthemos R. bulbosus Cardamine hirsuta Rosa glauca R. cortifolia R. mollis R. cinnamomea Prunus Padus Rhamnus_ cathartica Fraxinus excelsior Viburnum Opulus Lonicera Xylosteum leporina Goodenowitt pilulifera pallescens panicea . capillaris Luzula pilosa L. campestris L. multiflora aaaaaa Draba verna Stenophragma thal. Turritis glabra Arabis hirsuta Sedum maximum S. annuum S. album S. acre Rubus saxatilis Fragaria vesca Potentilla argentea P. verna P. erecta P. reptans Geum urbanum G. rivale Filipendula Ulmaria F. hexapetala Agrimonia Eupatoria 76 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Trifolium repens Tr. arvense Tr. pratense Tr. medium Vicia tetrasperma V. Cracca Lathyrus pratensis L. vernus Geranium sanguin. G. silvaticum G. Robertianum Linum catharticum Polygala vulgaris P. amarella Hypericum quadrang. H. perforatum Helianthemum Cha- maecistus Viola Riviniana V. canina Viola tricolor Chamaenerium —an- gustifolium Sanicula europaea Anthriscus silvestris Carum carvi Pimpinella saxifraga Angelica silvestris Heracleum sibiricum Laserpitium latifol. Calluna vulgaris Primula veris Pr. farinosa Lysimachia_ vulgaris Trientalis europaea Gentiana *suecica Cynanchum Vincet. Myosotis arvensis M. collina M. micrantha Prunella vulgaris Clinopodium vulgare Scrophularia nodosa. Veronica serpyllifol. V. arvensis V. verna V. Chamaedrys V. officinalis Melampyrum cristat. M. pratense M. silvaticum Euphrasia officinalis coll. Rhinanthus minor Plantago media Pl. lanceolata Galium Aparine G. uliginosum G. boreale G. verum Valeriana officinalis Campanula Trachel. C. rotundifolia C. persicifolia Erigeron acris Antennaria dioica Achillea Millefolium Chrysanthemum Leu- canthemum Tanacetum vulgare Carlina vulgaris Cirsium palustre Centaurea Jacea Hieracium Pilosella ,»sudliches Aland.“ Von den 320 Arten des ,Westlichen Aland* kommen die unten aufgezahlten 44, dort mehr oder weniger verbrei- teten Arten jenseits der Fog]6-Féhrde nicht vor und werden also im ,Stidlichen Archipel* (F6gl6, Sottunga und Kokar) vermisst. Besonders bemerkenswert sind die mit einem Stern versehenen, die im Westlichen Aland eine wei- tere Verbreitung besitzen und teilweise in allen Kirchspie- len vorkommen; ein (L) gibt an, dass die Art in Lemland (dem westlichen Nachbarkirchspiel von Fégl6) vorkommt !). Alnus incana Phleum Boehmeri Gagea lutea (L) *Ulmus scabra (L) Carex ornithopus (L) G. minima Rosa tomentosa *C. hirta™() Fritillaria Meleagris (L) ‘ ') Wegen Alnus incana und Alchemilla obtusa siehe S. 49. Re es eee Se. ie ETE: | Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 77 Cypripedium calceol. Ophrys muscifera Herminium monorch. *Coeloglossum _ virt- de (L) Epipactis palustris (L) E. latifolia Stellaria Holostea “Anemone ranuncu- loides (L) *Sedum sexang. (L) S. rupestre “Fragaria viridis (L) Potentilla minor (L) Alchemilla acutang. A. acutidens A. obtusa (L) Agrimonia odorat. (L) Medicago lupul. (L) *Anthyllis Vulnera- ria (L) Vicia lathyroides (L) Lathyrus silvestris Geranium dissectum (L) G. columbinum Mercurialis perennis (L) Viola rupestris (L) V. stagnina (L) *Athamantha _ Liba- notis (L) Androsace_septentr. * Stachys silvatica (L) Lathraea squama- ria (L) Campanula latifolia, (L) *Cirsium heterophyl- lum (L) Centaurea Scabiosa Hypochaeris macu- lata (L) Crepis praemorsa (L) *Cr. paludosa (L) Folgende 19 Arten kommen wohl jenseits der Foglo- Fohrde, in F6g16, aber nicht jenseits des Delet und der Kokar-Fohrde vor, fehlen also in Sottunga und Kokar. Taxus baccata Cotoneaster integerr. Sorbus suecica Brachypodium silvat. Carex digitata Carex caryophyllea Selaginella ciliata Orchis incarnata O. *cruenta Neottia nidus avis Ranunculus cassubi- cus R. Ficaria Alchemilla plicata A. alpestris Trifolium montanum Lathyrus niger Asperula odorata Adoxa Moschatellina Campanula glomer. Die folgenden Arten finden sich auch jenseits des De- let, in Sottunga, aber nicht jenseits der Kokar-Fohrde, in Kokar. Quercus robur Sorbus fennica Mespilus calycina Poa compressa Polygonum viviparum Alchemilla pubescens Alchemilla pastoralis Glechoma hederacea Calamintha Acinos Hippophaés rhamn. Myosurus minimus Saxifraga granulata Melampyrum nemor. Jenseits der Kokar-Foéhrde, in K6 kar, aber nicht jen- seits des Delet, in Sottunga, sind die folgenden autgezeichnet. 78 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Corallorrhiza Neottia Actaea spicata Corydalis solida Dentaria bulbifera Alchemilla subcren. Vicia silvatica Vicia sepium Lathyrus palustris Geranium molle Oxalis Acetosella Pinguicula vulgaris Solidago virgaurea Acer platanoides Carex dioica C. glauca Die folgenden Arten hinwieder gehen in den sid- lichen Archipel, nach Sottunga oder KOkar oder nach beiden Gebieten hinaus, aber mit Uberspringung von Foglé (die eingeklammerten Angaben bezeichnen das Vorkommen): Tilia cordata (K) Gymnadenia conop- Gentiana uliginosa sea (Sot. K) (Sot.) Brachypodium pinna- Cephalanthera longi- Ajuga pyramidalis tum (K) folia (K) -(Sot.) Carex Hornschuchi- Cerastium glutino- Veronica spicata (K) ana (Sot.) sum (Sot.) Succisa pratensis (K) Lathyrus montanus Knautia arvensis Allium ursinum (K) (K) (Sot. K) Polygonatum multi- Viola mirabilis (K) Arctium nemorosum florum (Sot. K) Epilobium montanum (K) Orchis mascula (K) (Sot.) Bei der Durchsicht der obigen Verzeichnisse ist zu beachten, dass der Siidliche Archipel nur vier im Westlichen Aland nicht angetroffene Arten zahlt: Rubus pruinosus und Corydalis intermedia (F6gl6), Tilia cordata und Succisa pra- tensis (K6kar). ,Ostliches Aland.“ Die untengenannten 38 im_,,Westlichen Aland“ mehr oder weniger verbreiteten Arten werden jenseits des Farj- sundet und Odkarbyviken, daher in Sund und Saltvik, vermisst '). Alnus incana Mespilus monogyna Brachypodium silvat. Triticum caninum Carex ornithopus C. Hornschuchiana Selaginella ciliata ') Wegen Alnus incana und Alchemilla obtusa siehe S. 49. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49. N:o 1. (i) Allium ursinum Fritillaria Meleagris Cypripedium calceol. Ophrys muscifera Orchis mascula Herminium monorch. Gymnadenia conop- sea Cephalanthera longif. Epipactis palustris Stellaria Holostea Die. Zahl ist Cerastium glutinos. Sedum rupestre Potentilla minor Alchemilla acutang. A. acutidens A. obtusa Agrimonia odorata Geranium columbin. Mercurialis perennis Hypericum hirsutum Viola rupestris Androsace septentr. Ajuga pyramidalis Linaria vulgaris Veronica longifolia Campanula latifolia Arctium nemorosum Cirsium heterophyll. Centaurea Scabiosa Crepis praemorsa Cr. paludosa recht bedeutend, zumal in Anbetracht dessen, dass das Land im Osten des Odkarbyviken und Farj- sundet nur eine einzige im ,,Westlichen Aland“ nicht vorkom- mende Art (Tilia cordata) aufweist. — Hinzuzufigen ist, dass eine ganze Anzahl westlich vom Odkarbyviken und Farjsundet haufig vorkommender Arten Ostlich von diesen Buchten nur sparlich auftreten und entweder in Saltvik oder in Sund fehlen. Solche sind: Polygonatum multiflor. Platanthera montana Corallorrhiza Neottia Melandrium silvestre Anemone ranuncul. Draba incana Sedum sexangulare Alchemilla plicata A. filicaulis A. alpestris Lathyrus palustris Geranium dissectum G. lucidum Viola mirabilis V. stagnina Epilobium montanum Gentiana uliginosa G. *lingulata Euphrasia tenuis Lathraea squamaria Campanula glomerata Artemisia campestris Hypochaeris maculata Taxus baccata Quercus robur Ribes nigrum Rhamnus Frangula Phleum Boehmeri Molinia coerulea Brachypodium pinnat. Gagea lutea Vardo. Ostlich von der Vargata-Fohrde erleidet die Flora wei- ter eine starke Verarmung. So fehlen von den Arten des ,Ostlichen Aland“ folgende 51 in Vardé: Phleum Boehmeri Avena pratensis Brachypodium pinn. Carex flava C. hirta Taxus baccata Sorbus suecica Rosa tomentosa Prunus spinosa Tilia cordata_ Gagea lutea G. minima Orchis incarnata O. *cruenta Coeloglossum viride = Epipactis latifolia 80 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Neottia nidus avis A. subcrenata Stachys silvatica Corallorrhiza Neottia A. alpestris Calamintha Acinos Actaea spicata Vicia lathyroides Veronica spicata Anemone ranuncul. Lathyrus palustris Lathraea squamaria Raninculus Ficaria L. montanus Asperula odorata Corydalis solida L. niger Adoxa Moschatellina Draba muralis Geranium dissectum Knautia arvensis Dr. incana G. lucidum Campanula glomer. Sedum sexangulare Viola mirabilis Solidago virgaurea Saxifraga tridactylit. V. stagnina Inula _ salicina Fragaria viridis Athamantha Libanot. Hypochaeris macul. Alchemilla filicaulis Gentiana uliginosa Hierbei ist zu beachten, dass Vardo nur zwei fiir Saltvik und Sund fremde Arten zahlt, namlich die im Verzeichnis S. 78—79 erwahnten Triticum caninum und Veronica longi- folia. — Mit der Flora des ,,Westlichen Aland“ verglichen, zeigt die von Vard6o also eine Einbusse von 87 Arten. * Aus den obigen Verzeichnissen (S. 76, 78) geht hervor, dass die Verringerung der Artenzahl im Suden Ostlich von der Fégl6-Féhrde und weiter im Norden éstlich vom Odkarby- viken nur teilweise und meistens hinsichtlich der seltenen Elemente auf Kosten derselben Arten stattfindet. Dies bestatigt die friher (S. 45) gefallte Ausserung, dass der Grund zu der Abnahme nicht wesentlich in gewissen ostwarts veranderten geographischen Verhaltnissen, sondern vielmehr in der gesteigerten Entfernung von einem westlichen Verbreitungszentrum zu suchen ist, welche generell eine Reduktion der Arten- zahl herbeifiibrt, die ihrerseits in ihrem Charakter bis zu einem gewissen Grade durch den Zufall bestimmt wird. Im Hinblick auf die recht bedeutende geographische Verschie- denheit ist es ganz natiirlich erschienen, bei der obigen Ubersicht einerseits die Wanderung der Vegetation nach Siidosten, iiber die Fogl6-Féhrde und dann weiter iiber das Delet bezw. die Kékar-Fohrde, und andererseits tiber Farj- sundet und Odkarbyviken und weiter weg iiber die Var- gata-Fohrde getrennt zu betrachten. — Indes diirfte eine Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 81 vergleichende Priifung der qualitativen Art der Reduktion im Norden und Siiden am Platz sein. Von den Arten, die im Siiden 6stlich von der Fogl6- Féhrde und im Norden éstlich von Odkarbyviken und Farj- sundet aufhéren, sind folgende 23 gemeinsam: Alnus incana Carex ornithopus Fritillaria Meleagris Cypripedium calceolus Ophrys muscifera Herminium Monorchis Epipactis palustris Stellaria Holostea Sedum rupestre Potentilla minor Alchemilla acutangula A. acutidens A. obtusa Agrimonia odorata Geranium columbinum Mercurialis perennis Viola rupestris Androsace_ septentrio- nale Campanula latifolia Cirsium heterophyllum Centaurea Scabiosa Crepis praemorsa Cr. paludosa Ostlich von der Féglé-Fohrde, aber nicht ostlich von Odkarbyviken und Farjsundet héren auf: Ulmus scabra Rosa tomentosa Phleum Boehmeri Carex hirta Gagea lutea G. minima Coeloglossum viride Epipactis latifolia Anemone ranunculoi- des Sedum sexangulare Fragaria viridis Medicago lupulina Anthyllis Vulneraria Vicia lathyroides Lathyrus silvestris Geranium dissectum Viola stagnina Athamantha Libanotis Stachys silvatica Lathraea squamaria Hypochaeris maculata Ostlich von Odkarbyviken und Farjsundet, aber nicht Ostlich von der Fogl6-Féhrde horen auf: Mespilus monogyna Rubus pruinosus Brachypodium silvati- cum Triticum caninum (tritt wieder in Vardo auf) Carex Hornschuchiana Selaginella ciliata Allium ursinum Orchis mascula Gymnadenia conopsea Cephalanthera longifo- lia Cerastium glutinosum Corydalis intermedia Hypericum hirsutum Ajuga pyramidalis Linaria vulgaris Veronica longifolia (tritt wieder in Vardo auf) Succisa pratensis Arctium nemorosum Ferner ist es angebracht, die Artenverluste fiir die am weitesten im Osten gelegenen Kirchspiele Vardo und Sottunga, die beide die gleiche Anzahl Arten aufweisen (234), qualitativ miteinander zu vergleichen. Sowohl in VAard6 als in Sottunga fehlen folgende 71 Arten: 9.6. 1921. 82 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Taxus baccata Alnus incana Sorbus suecica Rubus pruinosus Rosa tomentosa Tilia cordata Phleum Boehmeri Brachypodium pinnat. Br. silvaticum Carex ornithopus C. hirta Selaginella ciliata Gagea lutea G. minima Allium ursinum Fritillaria Meleagris Cypripedium calceolus Ophrys muscifera Orchis mascula O. incarnata O. *cruenta Herminium Monorchis Coeloglossum viride Cephalanthera longifol. Epipactis palustris E. latifolia Neottia nidus avis Corallorrhiza Neottia Stellaria Holostea Actaea spicata Anemone ranunculoid. Ranunculus Ficaria Corydalis intermedia C. solida Sedum sexangulare S. rupestre Fragaria viridis Potentilla minor Alchemilla acutangula A. subcrenata A. alpestris A. acutidens A. obtusa Agrimonia odorata Vicia lathyroides Lathyrus palustris L. montanus L. niger Geranium dissectum G. columbinum Mercurialis perennis Viola mirabilis V. rupestris V. stagnina Athamantha Libanotis Androsace septentrion. Stachys silvatica Veronica spicata Lathraea squamaria Asperula odorata Adoxa Moschatellina Succisa pratensis Campanula glomerata C. latifolia Solidago virgaurea Arctium nemorosum Cirsium heterophyllum Centaurea Scabiosa Hypochaeris maculata Crepis praemorsa Cr. paludosa In Sottunga, aber nicht in Vardo fehlen: Ulmus scabra Cotoneaster integerr. Acer platanoides Carex dioica C. digitata C. caryophyllea C. glauca Ranunculus cassubicus Dentaria bulbifera Alchemilla plicata Medicago lupulina Trifolium montanum Anthyllis Vulneraria Vicia silvatica V. sepium Lathyrus silvestris Geranium molle Oxalis Acetosella Pinguicula vulgaris In Vardé, aber nicht in Sottunga fehlen: Mespilus monogyna Gymnadenia conopsea Hypericum hirsutum Prunus spinosa Cerastium glutinosum Gentiana uliginosa = Draba muralis Ajuga pyramidalis Avena pratensis Dr. incana Calamintha Acinos Carex flava Saxifraga tridactylites C. Hornschuchiana Alchemilla filicaulis = Geraniam lucidum Linaria vulgaris Knautia arvensis Inula salicina Auf den vorhergehenden Seiten ist die Verarmung der Flora nach Osten zu auf Aland geschildert worden. Man fragt sich nun: Gibt es eine bestimmte Kategorie von Arten, die besonders von dieser Reduktion des Arten- reichtums betroffen worden sind oder greift dieselbe sozu- sagen planlos um sich? Es wurde bereits hervorgehoben Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 83 (S. 43), dass die Reduktion nicht wesentlich durch ostwarts veranderte klimatische oder Bodenverhaltnisse bedingt sein kann. Die Verluste nach Osten zu werden also nicht oder wenigstens nicht direkt unter den in dieser Hinsicht emp- findlichen Arten zu suchen sein. — Vielmehr lasst ein Blick auf die Verzeichnisse S. 76, 78 iiber die Artenverluste beim Uberschreiten der bedeutenden Vegetationsgrenzen, Fégl6- Fohrde im Siiden, Farjsundet und Odkarbyviken im Norden, erkennen, dass in sehr hohem Grade besonders die sel- tenen Arten der Landschaft nach Osten zu abnehmen. Es ist ja heikel, eine Kategorie ,seltene“ Arten aufzustellen, da die Grenzen dieses Begriffes immer schwer zu ziehen sind und willkiirlich ausfallen werden. In meinen Laubwie- senstudien habe ich unter dieser Benennung mit naherer Motivierung (S. 47) 42 Arten aufgenommen; die Zahl der Fundplatze belauft sich nur bei wenigen von ihnen auf 10. Es scheinen mir gute Griinde vorzuliegen, unter dieser Rubrik die betreffenden Arten beizubehalten. Erneute Untersuchungen haben allerdings fiir manche von ihnen die Zahl der Fundplatze vermehrt; doch ist -der rela- tive Frequenzunterschied zwischen ihnen und den _ iubri- gen alandischen Arten nicht dadurch verschoben worden. Diese ,seltenen“ Arten sind die folgenden (Palmgren S. 47—54): Alnus incana Herminium Monorch. Geranium dissectum Rubus pruinosus Cephalanthera longif. G. columbinum Rosa tomentosa Epipactis palustris Mercurialis perennis Tilia cordata E. latifolia Aypericum hirsutum Stellaria Holostea Viola rupestris Phleum Boehmert Cerastium glutinos. V. stagnina Brachypodium pinnat. Corydalis intermedia Athamantha Libanot. Br. silvaticum Sedum rupestre Androsace septentr. Carex ornithopus Potentilla minor Ajuga pyramidalis Alchemilla obtusa Lathraea squamaria Allium ursinum Agrimonia odorata Asperula odorata Fritillaria Meleagris Vicia lathyroides . Succisa pratensis Cypripedium calceol. Lathyrus silvestris Campanula latifolia Ophrys muscifera L. montanus Crepis praemorsa Orchis mascula L. niger 84 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Wie hat die Reduktion diese ,seltenen“ Arten be- troffen? Im Siiden haben 44 von den Arten des ,Westlichen Aland“ (S. 76 aufgezahit) die Féglé-Féhrde nicht iiber- schritten, haben also Foglo, Sottunga und Kokar_ nicht erreicht. Von diesen gehodren 27, somit nicht weniger als 61°/,, gerade unserer Kategorie ,seltener“ Arten an, namlich: Alnus incana') Herminium Monorchis Geranium dissectum Rosa tomentosa Epipactis palustris G. columbinum as E. latifolia Mercurialis perennis : Stellaria Holostea Viola rupestris Bs Fe abbas Sedum rupestre V. stagnina Potentilla minor Athamantha_ Libanotis peas Alchemilla obtusa’) - Androsace septentrion. Fritillaria Meleagris Agrimonia odorata Lathraea squamaria Cypripedium calceolus Vicia lathyroides Campanula latifolia Ophrys muscifera Lathyrus_ silvestris Crepis praemorsa Von den ibrigen 17 sind mehrere weniger haufige und (fiir Finnland) teilweise spezifisch alandische Arten: Ulmus scabra, Carex hirta, Anemone ranunculoides, Sedum sexan- gulare, Fragaria viridis, Anthyllis vulneraria, Centaurea Sca- biosa. Nur die folgenden gehdren zu den haufiger vor- kommenden: Gagea lutea, Coeloglossum viride, Alchemilla acutangula, Medicago lupulina, Stachys silvatica, Cirsium heterophyllum, Hypochaeris maculata und Crepis palu- dosa. Der erste grosse Artenverlust, der,die Flora auf ihrer Wanderung nach Osten be- troifen hat, ist also Tn erster Lunes selteneren Elementen zuteil geworden. Ungefahr ebenso gross wie beim Uberschreiten der ersten pflanzengeographischen Grenze im Siiden (Fégl6- Fohrde) ist der Verlust der Flora bei der Durchquerung: der nordlichen Fortsetzung der genannten Grenzlinie, des Farjsundet und Odkarbyviken. Die Einbusse betrigt hier 38 Arten (S. 78 aufgezahlt). Auf die Kategorie der seltenen ') Wegen Alnus incana und Alchemilla obtusa siehe S. 49. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 85 kommen hiervon 25, also 65 °/,, gegen 61°/, im vorherge- henden Fall; die Arten sind: Alnus incana') Orchis mascula Geranium columbinum Herminium Monorchis Mercurialis perennis : : : Cephalanthera longif. Hypericum hirsutum pee Lena Epipactis palustris Viola rupestris ; Stellaria Holostea Androsace_ septentrion. Tee ee Cerastium glutinosum Ajuga pyramidalisa Allium ursinum Sedum rupestre Campanula latifoli Fritillaria Meleagris Potentilla minor Crepis praemorsa Cypripedium calceolus Alchemilla obtusa‘) Ophrys muscifera Agrimonia odorata Von den tibrigen 13 Arten sind einige recht selten, wie Mespilus monogyna, Carex Hornschuchiana, Selaginella ciliata, Gymnadenia conopsea, Arctium nemorosum, Centaurea Scabiosa, Crepis paludosa. Haufiger sind nur Triticum cani- num, Alchemilla acutangula, Linaria vulgaris, Veronica longi- folia, Cirsium heterophyllum. Auch hrer tritit also dererste Verblust vworwlegend die ,selteren: Arten. Die Ver- haltnisse sind mithin beim Uberschreiten dveser ersten? im Norden und’ Siden hintth- renden: prianzengeographischen” Grenze im ganzen Aland bemerkenswert iibereinstim- mend. Wie stellen sich die Artenverluste weiter nach Osten hinsichtlich der Artenfrequenz? Wir halten uns an die pflan- zengeographischen Grenzlinien Vargata-Fohrde, Delet und Kokar. Von den seltenen Arten haben 15 das_ ,Siidliche Aland“ und 14 *) das ,Ostliche Aland“ erreicht. — Von 1) Wegen Alnus incana und Alchemilla obtusa siehe 8S. 49. *) Im Siidlichen Aland: Rubus pruinosus Allium ursinum L. niger Tilia cordata Orchis mascula Ajuga pyramidalis Cephalanthera longif. Asperula odorata Brachypodium pinnat. Cerastium glutinosum Succisa pratensis Br. silvaticum Corydalis intermedia Hypericum hirsutum 23s thes Lathyrus montanus sowle 86 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. den letzteren ist nur eine (Lathyrus silvestris) tiber die Vargata-Fohrde bis nach Vardo gelangt; andere ,seltene“ Arten hat Vardo nicht aufzuweisen. Der Gesamtverlust fiir Vardé im Vergleich mit dem ,,Ostlichen Aland“ ist 51 Arten. Bei diesem Verlust spielen, wie man sieht, die ,sel- tenen“ Arten nur eine untergeordnete Rolle (13 Arten). So nahe Vardo auch den westlichen, artenreichen Teilen von Aland liegt (der Abstand bis zu dem Archipel von Lemland ist beispielsweise nur 30 km), hat also die Reduktion der Artenzahl bereits tief in das Artenmaterial der Flora iiber- haupt eingegriffen. Man mustere nur das Verzeichnis S. 79 uber die Artenverluste des Kirchspiels im Vergleich mit dem Ostlichen Aland (Saltvik, Sund) oder lieber die absoluten Artenverluste in den Tabellen S. 104—113 durch, welche let- zteren u. a. enthalten: Avena pratensis, Carex flava, Gymna- denia conopsea, Corallorrhiza Neottia, Actaea spicata, Ranun- culus Ficaria, Draba muralis, Dr. incana, Saxifraga tridactyli- tes, Alchemilla filicaulis, A. subcrenata, A. alpestris, Lathyrus palustris, Geranium lucidum, Stachys silvatica, Veronica spi- cata, Adoxa Moschatellina, Knautia arvensis, Cirsium hetero- phyllum, Crepis paludosa. — Im ,Siidlichen Aland“ haben sich das Delet und die Kékar-Féhrde als pflanzen- geographische Grenzlinien ergeben. Von den seltenen Arten sind in Foglo nur 6, in Sottunga 3, in Kékar 6 anzutreffen. In den Artenverlusten dieser Kirchspiele spielen die seltenen Arten also ungefahr dieselbe Rolle; es fehlen in diesen Kirchspielen 36, bezw. 39 und 36 ,,seltene‘’ Arten. Gegen die totalen Artenverluste der Kirchspiele (62, 90, 63) ge- halten lassen die angefiihrten Zahlen erkennen, dass die Artenverluste in diesen siidéstlichen Scharengebieten zwar im Ostlichen Aland: Rosa tomentosa Epipactis latifolia Viola stagnina Tilia cordata Vicia lathyroides Athamantha Libanotis Lathyrus silvestris Lathraea squamaria Phleam Boehmeri Lathyrus montanus Asperula odorata Brachypodium pinnat. L. niger Geranium dissectum Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 87 vor allem die ,,seltenen’, aber merkbar auch weniger sel- tene Arten betroffen haben. Erwahnt seien fiir Fog@16: Ulmus scabra, Polygonatum multiflorum, Gymnadenia conop- sea, Anemone ranunculoides, Anthyllis Vulneraria, Stachys silvatica, Veronica spicata, Knautia arvensis, Cirsium hetero- phyllum, Hypochaeris maculata, Crepis paludosa; fir Sot- tunga: Ulmus scabra, Cotoneaster integerrima, Carex dioica, C. digitata, C. glauca, Corallorrhiza Neottia, Actaea spicata, Anemone ranunculoides, Ranunculus cassubicus, R. Ficaria, Dentaria bulbifera, Alchemilla acutangula, A. subcrenata, Medicago lupulina, Anthyllis vulneraria, Vicia silvatica, V. sepium, Lathyrus palustris, Geranium molle, Oxalis Acetosella, Stachys silvatica, Veronica spicata, Adoxa Moschatellina, Cirstum heterophyllum, Hypochaeris maculata; fir Kokar: Quercus robur, Ulmus scabra, Cotoneaster integerrima, Sor- bus fennica, Mespilus calycina, Rubus pruinosus, Hippophaés rhamnoides, Poa compressa, Carex digitata, Polygonum vivi- parum, Anemone ranunculoides, Ranunculus cassubicus, R. Ficaria, Saxifraga granulata, Alchemilla pubescens, A. pasto- ralis, Medicago lupulina, Trifolium montanum, Anthyllis Vul- neraria, Glechoma hederacea, Stachys silvatica, Calamintha Acinos, Melampyrum nemorosum, Adoxa Moschatellina, Cir- sium heterophyllum, Hypochaeris maculata. Bei der Wanderung der Flora nach Osten auf Aland sind also in erster Linie die ,seltenen‘ Arten von der Reduktion des Artenreichtums betroffen worden. Eine be- deutende Anzahl dieser seltenen Elemente sind zugleich kli- matisch und inbezug auf den Standort anspruchsvolle Arten. Jedoch ist, wie bereits nachgewiesen wurde, das Aufhoren oder die Abnahme nach Osten zu schwerlich durch diese Eigen- schaft bedingt; die klimatischen, bezw. Standortsverhaltnisse haben wohl kaum eine solche schnelle Veranderung in der Natur der Flora herbeifiihren k6nnen (S. 438). Die Abnahme der seltenen Arten muss vielmehr mit deren sparlichem Vorkommen auch nach Westen zu, sowohl auf Aland wie, wenigstens teilweise, auch in Schweden in direkten Zu- sammenhang gebracht werden. Die jahrlich gebildete Menge 88 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. der Verbreitungsmittel muss ja bei diesen Arten immer relativ klein, die Aussichten der gebildeten Verbreitungs- mittel, zu einem geeigneten, nicht besetzten Standort zu gelangen, mithin ebenfalls relativ gering und mit zunehmen- der Entfernung ganz natiirlich in entsprechender Propor- tion stark reduziert sein. Mit diesen Erwagungen lasst sich die ganz unerwartet starke Verminderung der Artenzahl innerhalb der unbedeutenden alandischen Entfernungen gut vereinigen.. Es erscheint ganz natiirlich, dass die in erster Linie exponierten westlichen Gebiete eine relativ grosse Artenzahl aufweisen miissen; die Verbreitung uber diese Landstrecken oder an ihnen vorbei muss einen erheblichen Verlust an den produzierten Verbreitungsmitteln, also stark beschrankte Aussichten besonders fiir die seltenen Elemente mit sich bringen. Kommt dazu noch eine gewisse Reduktion der Menge geeigneter Standorte, wie in Sund, so muss der Effekt umso bedeutender werden. — Zur Stiitze der Rich- tigkeit des oben ausgesprochenen Gedankens, dass der Grund zu der starken Reduktion der Artenzahl der ,,selte- nen’ Arten nach Osten nicht zunachst in klimatischen oder anderen damit vergleichbaren Verhaltnissen liegt, sei noch betont, dass manche dieser ,,seltenen‘’ Elemente durchaus nicht iiberall in den Gegenden mit den Klimaverhaltnissen Alands seltene Elemente darstellen. Man beachte bloss: Alnus incana, Tilia cordata, Brachypodium pinnatum, Cy- pripedium calceolus, Epipactis latifolia, Stellaria Holostea, Lathyrus silvestris, Mercurialis perennis, Viola _ rupestris, V. stagnina, Ajuga pyramidalis, Asperula odorata, Campa- nula latifolia. Andererseits haben einige auf Aland recht haufige Arten hier eine ihrer no6rdlichen Grenzlinien er- reicht. Wegen der Griinde des sparlichen Auftretens der ,seltenen“ Arten sei iibrigens auf das Kap. X ,,Sallsynta arter“’ (Seltene Arten), S. 605—611 meiner Laubwiesenstu- dien hingewiesen. Schliesslich sei hier hervorgehoben, dass ich bei der Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 89 Wanderung der Vegetation nach Osten tiber Aland keines- wegs voraussetze, dass diese Wanderung buchstablich, so- zusagen Schritt fiir Schritt uber Aland erfolgt sei. Vielmehr ist es sehr wahrscheinlich, dass manches einzelne Vorkom- men sich direkt von einem weiter weg gelegenen Fundplatz als dem nichsten alandischen rekrutiert haben kann. Eine solche MOéglichkeit muss ja unter anderm fiir das der Ostsee exponierte, vom ubrigen Aland abgelegene K6kar als sehr wahrscheinlich betrachtet werden. Auf diese Weise sind wohl auch solche isolierte Vorkommnisse wie z..B. Rubus pruinosus und Corydalis intermedia in Fogl6 (die einzigen auf Aland), Orchis mascula auf Id6 in Kékar (nachste alan- dische Fundorte im westlichen Archipel von Lemland) zu erklaren. Ich habe in diesem Kapitel eine Darstellung der qua- litativen Verarmung der Flora nach Osten auf Aland zu geben versucht. Die Darstellung gewahrt indes nur ein abgeschwiachtes Bild von den wirklichen Verlusten der Vegetation nach Osten zu. Es gibt namlich manche Art, die zwar iiber den ganzen oder den grodsseren Teil der Landschaft hin reprasentiert ist, aber in manchen Gegen- den, und zwar gerade ostwarts, nur an einer vereinzelten isolierten Lokalitat auftritt. So gibt z. B. die Tabelle S. 106 fiir Carex caryophyllea eine gleichmassige Verbreitung tber das ganze Fasta Aland und dazu iiber Vardé und Fogl6 an. Doch diese scheinbare Gleichmassigkeit erhalt einen ganz anderen Wert, wenn man sieht, dass die Art, die auf Fasta Aland keineswegs zu den Seltenheiten gehdért, jenseits der Fogl6-Fohrde nur an einer einzelnen Lokalitat angetroffen worden ist, praktisch genommen also nicht zur Vegetation des ,,Siidlichen Archipels‘ zu rechnen ist. Hierfiir konnen viele Beispiele herbeigezogen werden. Dies gibt uns Veranlassung, zur Vervollstandigung des oben gewonnenen Bildes gegen den Hintergrund der wirk- lichen Frequenz in den verschiedenen Gebieten erganzungs- 90 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. weise noch die ostwarts stattfindende Verarmung der Flora durchzumustern. Wir finden dabei fiir die unten genannten Arten eine sehr ungieichmassige Verbreitung. Hier sei noch bemerkt, dass einige der siidwestlichen Einwanderer Finnlands (z. B. Avena pratensis u. Carex caryophyllea), die nach dem Ostlichen Aland zu abnehmen oder ganz aufhoren, im siidwestlichen Finnland wieder stellenweise haufiger auftreten. Sehr wahrscheinlich ist, dass diese Arten auf direktem Weg nach der erstgenannten Landschaft gelangt sind. Cotoneaster integerrima. Ziemlich allgemein verbreitet im Westlichen Aland und in Foglo, nur an ein paar Lokalitaten im Ostlichen Aland, ebenso in Vardo, fehlt in Sottunga und Ko6kar. Pyrus Malus. In samtlichen Gebieten, haufiger aber nur im Westlichen Aland und in Fogo. Sorbus suecica. Im Westlichen Aland (abgesehen von Jomala) an mehreren Lokalitaéten, im tibrigen nur an ein paar Lokalititen im Ostlichen Aland und, laut Angabe, an einer vereinzelten Stelle in Foglo. S.. fennica. Haufig sowohl im Westlichen als im Ostlichen Aland, Féel6 und Vardé, nur an ein paar Lokalitaiten in Sottunga (vielleicht angepflanzt), fehlt in Kokar. Mespilus monogyna. An mehreren Lokalitaten im West- lichen Aland, ostwirts nur an einer einzelnen Lokalitiit in jedem der éstlichen Gebiete Ostliches Aland, Vard6, Fogl6, Sottunga und Kokar aufgezeichnet. M. calycina. Im Westlichen Aland und in Foglo mehr oder weniger haufig, mit abnehmender Frequenz im Ostlichen Aland und in Vardé, nur an einer einzelnen Lokalitét in Sottunga, fehlt in Kokar, Rubus caesius. Im Westlichen Aland mehr oder weniger haufig, mit stark abnehmender Frequenz im Ostlichen Aland und in F6égl6, in Sottunga und K6ékar nur von je einer Lokalitat bekannt. Acer platanoides. Recht allgemein verbreitet im Westlichen Aland und in F6gl6, ostwarts mit sukzessiv abnehmender Fre- quenz, fehlt in Sottunga. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 91 Rhamnus cathartica. Recht haufig im Westlichen Aland, Féglé und Sottunga. Im Ostlichen Aland und in V&rdé mit sukzessiv abnehmender Frequenz, in Kokar selten. Avena pratensis. Im Westlichen Aland (abgesehen von Hammarland) mehr oder weniger verbreitet, mit sukzessiv ab- nehmender Frequenz im Ostlichen Aland, in Foglo sowie in Sottunga nur 1 Lokalitat, haufiger in Kékar (3 Lok.), fehlt in Vardo. Sesleria coerulea. WHiaufig im Westlichen und Ostlichen Aland und in Vard6, mit abnehmender Frequenz in Fogl6, Sot- tunga und Kokar. Carex dioica. Im Westlichen Aland und in Foglo recht verbreitet, mit stark abnehmender Frequenz im Ostlichen Aland und in Vardé, fehlt in Sottunga, laut Angabe an 1 Lokalitat in Kokar. _ C. pulicaris. Haufig im Westlichen Aland, nach Osten zu iiberall sehr selten. C. digitata. Im Westlichen Aland recht haufig, mit stark abnehmender Frequenz im Ostlichen Aland, Vard6o und Foelé, fehlt in Sottunga und Kokar. —C. caryophyllea. Im Westlichen und Ostlichen Aland mehr oder weniger haufig, in Vard6é sowie in F6gl6é nur an 1 Lokali- tat, fehlt in Sottunga und Kokar. C. glauca. Im _ Westlichen Aland recht verbreitet, nach Osten zu dagegen sehr selten mit nur vereinzelten Lokalitaten im Ostlichen Aland, Vardo, Foglé, Kékar, fehlt in Sottunga. C. capillaris. Hiufig im Westlichen Aland, mit stark abnehmender Frequenz im Ostlichen Aland, Vard6, Féelé und Sottunga, in Koékar sehr selten. Polygonatum multiflorum. Im Westlichen Aland an mehre- ren Lokalitaten (im Archipel von Lemland recht haufig), im Ostlichen Aland sehr selten, fehlt in Fogl6, dagegen an einigen Lokalitéten in Sottunga, Kékar und Vardo. Platanthera montana. Recht verbreitet im Westlichen Aland, Foglo, Sottunga und Koékar, mit stark abnehmender Frequenz im Ostlichen Aland und in Vardd. Melandrium silvestre. Mehr oder weniger verbreitet im 92 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Westlichen Aland, Fogl6, Sottunga und Kokar, im Ostlichen Aland nur an wenigen Lokalitaten, etwas haufiger in Vardo. Anemone hepatica. Im grossen ganzen allgemein verbreitet, aber mit abnehmender Frequenz in Foglo6 und Kokar, nur an einer einzigen Lokalitat in Sottunga notiert. A. nemorosa. Im grossen ganzen allgemein verbreitet, aber in den Scharen mit ostwarts sukzessiv und stark abnehmender Frequenz, in Foglo noch recht haufig, aber in Sottunga und Kokar nur an 2, bezw. 1 Lokalitat aufgezeichnet. Ranunculus Ficaria. Im Westlichen und Ostlichen Aland an mehreren Lokalitaéten, in F6gl6 nur an 1 Lokalitat, fehlt in Vard6, Sottunga und Kokar. Corydalis solida. Im Westlichen Aland recht verbreitet, nach Osten zu selten, fehlt in Sottunga. Draba muralis. Im Westlichen und Ostlichen Aland sowie in Foglo recht verbreitet, sehr selten in Sottunga und Kokar, fehlt in Vardo. Sedum sexangulare. Im Westlichen Aland (abgesehen von dessen nérdlichem Teil) recht verbreitet, im Ostlichen Aland sehr selten, fehlt im Siidlichen Archipel und in Vardo. Potentilla reptans. Im grossen ganzen allgemein verbreitet, doch mit stark abnehmender Frequenz in Foglo, nur an verein- zelten Lokalitaten in Kokar und Sottunga. Alchemilla pubescens. Im ganzen ziemlich allgemein ver- breitet, in Sottunga nur an 1 Lokalitat, fehlt in Kokar. A. pastoralis. Im grossen ganzen ziemlich verbreitet, in Foglo mit stark abnehmender Frequenz, in Sottunga nur an ein paar Lokalitaten, fehlt in Kokar. A. filicaulis. Im Westlichen Aland und in Fogl6 an mehre- ren Lokalititen, mit stark abnehmender Frequenz im Ostlichen Aland, Sottunga und Kokar, nicht notiert in Vardo. Lotus corniculatus. Im Westlichen und Ostlichen Aland ziemlich allgemein verbreitet (abgesehen vom nordwestlichen Archipel), mit stark abnehmender Frequenz in Vard6 und Foéelé, in Sottunga und Koékar nur an 2, bezw. 1 Lokalitat. Vicia silvatica. Im Westlichen Aland und in Foglo recht verbreitet, in den Gebieten nach Osten zu nur an einigen verein- zelten Lokalitaten. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 93 Lathyrus vernus. Im Westlichen und Ostlichen Aland sowie in Féglé an zerstreuten Lokalitiéten, in Vardé, Sottunga und Kokar nur an einigen vereinzelten Lokalitaten. Geranium lucidum. Im Westlichen Aland, Foglo, Sottunga und Kékar an zerstreuten Lokalitaten; im Ostlichen Aland laut Angabe an einer vereinzelten Lokalitat am Farjsundet, fehlt in Vardo. Oxalis Acetosella. Im ganzen Westlichen und Ostlichen Aland und in VAardé allgemein verbreitet, in Fégl6 und Koékar nur an 2 bezw. 1 Lokalitat, fehlt in Sottunga. Polygala amarella. Im Westlichen Aland allgemein ver- breitet, mit stark und sukzessiv abnehmender Frequenz im Ost- lichen Aland, in Féegl6 und Sottunga nur an 1 Lokalitat, merk- wiirdigerweise haufig in Kokar. Helianthemum Chamaecistus. Allgemein verbreitet im ganzen Westlichen und Ostlichen Aland, mit abnehmender Frequenz in Vard6é und Kokar, fehlt in Sottunga. Viola mirabilis. Im Westlichen und Ostlichen Aland an zerstreuten Lokalitaéten, in K6ékar nur an einer einzelnen Stelle, fehlt in Fég]l6, Sottunga und Vardo. Sanicula europaea. Im Westlichen Aland und in Foglo recht verbreitet, im Qstlichen Aland und in V&rdé mit stark abnehmender Frequenz, in Sottunga und Kokar nur an je 1 Lokalitat. Laserpitium latifolium. Im Westlichen Aland und in Féglé recht verbreitet, im Qstlichen Aland und in V&rdé mit ab- nehmender Frequenz, in Sottunga und Kokar nur an je 1 Lokalitat. Gentiana “suecica. Im ganzen Westlichen und Ostlichen Aland recht verbreitet, in Vard6, Fégl6 und Sottunga nur an je 1 Lokalitét, haufiger in Kokar. G. *lingulata. Im Westlichen Aland, Féglé, Sottunga und Kokar recht verbreitet, im Ostlichen Aland sehr selten, in Vardé hinwieder haufiger. Glechoma hederacea. Im ganzen Westlichen und Ostlichen Aland recht verbreitet, ostwirts mit stark abnehmender Frequenz, fehlt in Kokar. 94 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Calamintha Acinos. Im Westlichen und Ostlichen Aland recht verbreitet, in F6gl6 und Sottunga nur an 2, bezw. 1 Lokalitat, fehlt in Vard6é und Kokar. Veronica spicata. Im Westlichen und Ostlichen Aland recht verbreitet, fehlt in Vard6 und im Siidlichen Archipel, abgesehen von einem sehr sparlichen Vorkommnis in Kokar. Melampyrum nemorosum. Im Westlichen und Ostlichen Aland recht verbreitet, mit abnehmender Frequenz in Vardd, Fégl6 und Sottunga, fehlt in Kokar. Pinguicula vulgaris. Im Westlichen Aland recht verbreitet, im Ostlichen Aland sparlich vorkommend, in Vard6, Foéglé und Kokar nur an einigen vereinzelten Lokalitaten, fehlt in Sottunga. Plantago media. Im Westlichen und Ostlichen Aland und in Vard6é allgemein verbreitet, in Sottunga spirlicher, in Fégl6 und Koékar nur an 3, bezw. 1 Lokalitat. Adoxa Moschatellina. Hier und da im Westlichen und Ostlichen Aland, sonst nur an einer einzelnen Lokalitat in Foglo. Knautia arvensis. An einer grésseren Anzahl Stellen tiber das ganze Westliche und Ostliche Aland, sonst nur an 1 Loka- litat in Kokar. Campanula Trachelium. Im Westlichen und Ostlichen Aland sowie in F6gl6 recht verbreitet, in Vardé, Sottunga und Koékar selten. Solidago virgaurea. Auf Fasta Aland, ausser im Nord- westen, recht haufig, in FoglO und Kokar nur an 1 Lokalitat, fehlt in Vard6. Auch nach Westen zu, von einigen wenigen Lokalitaten abgesehen, nicht im Scharenarchipel. Carlina vulgaris. Im Westlichen und Ostlichen Aland sowie in Vard6 recht verbreitet, in F6gl6, Sottunga und Koékar nur an ganz vereinzelten Lokalitaten. Hypochaeris maculata. Im Westlichen Aland recht. ver- breitet, im Ostlichen Aland sehr selten, fehlt sonst. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 95 Vi. Die Fiora in einigen Gebieten Ostlich vom Untersuchungsgebiet des Verfassers. Wir haben im Vorhergehenden eine sukzessive Verar- mung der alandischen Flora nach Osten zu gefunden. Ihre Starke ist mit Bezug auf zwei im Nordwesten und Siidosten hingehende’ pflanzengeographishe Grenzlinien festgestellt worden: 1. Odkarbyviken—-Lumparen —Lumparsund—Foglo- Fohrde; 2. Simskala- und Vargata-Féhrde—Angessund—De- let—Kokar-Fohrde. Die Verluste ergeben sich aus folgenden, schon friiher mitgeteilten Zahlen: 1. Die Kirchspiele westlich von der ersten Grenzlinie zahlen 280—299 Arten. 2. Die Kirchspiele zwischen der ersten und zweiten Grenzlinie zahlen 269 (Saltvik), 261 (Sund) und 262 (F6g16) Arten. 3. Die Kirchspiele oOstlich von der zweiten Grenz- linie zahlen 234 (Vard6), 234 (Sottunga) und 241 (Kokar) Arten. Im Hinblick auf die gefundenen Zahlen muss man a priori eine Verminderung der Artenzahl um ein oder ein paar weitere Dutzend Arten jenseits des Delet (in Kumlinge) und ebenso weiter weg hinter Kumlinge jenseits des Lappvesi (in Brand6) annehmen. Dies unter der Voraussetzung, dass die Standorts- und Bodenverhaltnisse in den genannten Kirchspielen wenigstens bis zu einem gewissen Grade als mit denen im Westlichen Aland vergleichbar angesehen werden kdnnen, was aus der Untersuchung von Berg- roth hervorzugehen scheint (doch _ diirfte der kalk- haltige Boden abnehmen), und dass die Kirchspiele wenig- stens der Hauptsache nach ihre Vegetation von Westen her, iiber Aland, erhalten haben, was als’ entschieden betrachtet werden muss. Leider kann ich mich fir Kumlinge und Brando nicht auf eigene Beobachtungen stutzen, sondern muss mich an die S. 29 erwahnte Unter- suchung Bergroths halten. Diese gibt fiir Kumlinge eine 96 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Artenzahl von 213, fiir Brando von 200 an'). Also beim Vergleich mit den am nachsten liegenden Vardo und Sot- tunga Artenverluste von 21 (= 9 °/, der Artenzahl der genannten Kirchspiele) bezw. 34 Arten, Summen, welche jedoch unter Beriicksichtigung des in der Fussnote Gesag- ten wohl um 38 bis 4 reduziert werden dirfen. Das Kum- linge von Sottunga und Vardo trennende Delet bringt also einen Verlust von annahernd derselben (obschon geringerer) Grosse mit sich wie derjenige, der weiter im Westen durch den stidwestlichen Arm des Delet bezw. die Vargata- und Simskala-Fohrde (28 bezw. 27 Arten) verursacht worden ist. Erheblich kleiner ist der durch das Lappvesi bedingte Unterschied zwischen der Flora in Kumlinge und in Brando (13 Arten = 6 °/,.) — Qualitativ stellen sich die Verschieden- heiten folgendermassen dar: Von den in Vard6 oder Sottunga (oder in beiden Kirchspielen) vorkommenden Arten fehlen folgende 41 in Kumlinge: die mit * versehenen kommen sowohl in Vardo 1) Die Summen sind nicht ganz mit denen fiir das westlichere Aland vergleichbar, da Bergroth nur die kollektive Art Alchemilla vulgaris aufnimmt und fiir Rosa keinen Unterschied zwischen R. canina und R. glauca gemacht hat; zur Zeit der Bergrothschen Untersuchun- gen wurde bei uns auch nicht zwischen den beiden Mespilus-Arten, M. monogyna und M. calycina, geschieden. In Anbetracht des spar- lichen Vorkommens der Alchemilla-Arten in den Ostlichen Kirchspielen Vard6, Sottunga und K6ékar (vgl. die Tabelle S. 109) und der Auf- zeichnung Bergroths (S. 70): ,Scheint nicht allgemein verbreitet zu sein, ausser moglicherweise in Klge. Sonst nur hier und da aufge- zeichnet“, diirfte indes das fiir Alchemilla angefiihrte Verhalten kaum einen Fehler von mehr als héchstens zwei bis drei Arten einschliessen. Es ist wahrscheinlich, dass sowohl Rosa canina als R. glauca in Kum- linge und Brandé vorkommt. ,,Crataegus monogyna“ ist nur sparlich auf einer Insel in Kumlinge angetroffen worden; man darf daher annehmen, dass hier bloss die eine der beiden Mespitus-Arten vor- kommt. Ferner ist noch zu bemerken, dass Bergroth nur Euphrasia officinalis aufnimmt; wahrscheinlich kommt wenigstens in Kumlinge auch E. tenuis vor. Ebenso hat Bergroth wahrscheinlich nicht zwischen Epilobium montanum (das von ihm angefiihrt wird) und E. collinum geschieden, welches letztere jedenfalls haufiger als das erstere sein muss. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 97 als in Scttunga vor tunga, V in Vardo). *Salix nigricans Ulmus scabra (V) *Rubus caesius Avena pratensis (Sot.) *Sesleria coerulea *Molinia coerulea *Poa compressa Carex dioica (V) *C. pulicaris C. caryophyllea (V) C. glauca (V) C. Hornschuch. (Sot.) *C. capillaris (Sot. bezeichnet Vorkommnisse in Sot- Cerastium (Sot.) *C. semidecandrum *Arenaria serpyllifolia *Scleranthus annuus *Myosurus minimus *Draba verna Dr. muralis (Sot.) *Sedum annuum Saxifraga tridact. (Sot.) *Potentilla reptans Medicago lupulina (V) Trifolium montan. (V) *Tr. arvense Anthyllis Vulnerar. (V) glutinosum *Lotus corniculatus *Vicia tetrasperma Lathyrus silvestris (V) Geranium molle (V) G. lucidum (Sot.) *Polygala amarella *Epilobium montanum *F. collinum Gentiana uligin. (Sot.) Ajuga pyramid. (Sot.) *Veronica verna *Melampyrum nemoro- sum Pinguicula vulgaris (V) Knautia arvensis (Sot.) Hierzu ist unter dem Hinweis auf das in der Fussnote S. 96 Gesagte zu beachten, dass sowohl Vardo als Sottunga unter ihren Arten sowohl R. canina als R. glauca aufweisen, ausserdem Euphrasia tenuis, und unter den Alchemilla-Arten A. pubescens und A. pastoralis. In Vard6 kommt dazu A. plicata vor; in beiden Kirchspielen tritt Mespilus calycina, in Sottunga auch M. monogyna auf. : In Kumlinge finden sich folgende, in Vard6 oder Sot- tunga nicht angetroffenen Arten: Brachypodium pinnatum, Coeloglossum viride, Corallorrhiza Neottia, Actaea spicata, Ranunculus Ficaria, Lathyrus palustris, Asperula odorata, Arctium nemorosum, Hypochaeris maculata. Ein Vergleich mit jedem der beiden Kirchspiele Vard6 -und Sottunga gibt folgendes Resultat: Von den Arten Vardos fehlen in Kumlinge folgende: Salix nigricans Ulmus scabra Rubus caesius Sesleria coerulea Molinia coerulea Poa compressa Carex dioica C. pulicaris C. caryophyllea C. glauca 10. 6. 1921. C. capillaris Cerastium semide- candrum Arenaria serpyllifolia Scleranthus annuus Myosurus minimus Draba verna Sedum annuum Potentilla reptans Medicago lupulina Trifolium montanum Tr. arvense Anthyllis Vulneraria Lotus corniculatus Vicia tetrasperma Lathyrus silvestris Geranium molle Polygala amarella Epilobium montanum E. collinum Veronica verna Melampyrum nemoro- sum Pinguicula vulgaris 98 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. In Vardo treten ausserdem Rosa canina, R. glauca, Mespilus calycina, Alchemilla pubescens, A. plicata, A. pas- toralis sowie Euphrasia tenuis aut. In Kumlinge, aber nicht in Vardo, finden sich dagegen folgende 18 Arten: Prunus spinosa, Brachypodium pinnatum, Carex flava, Coeloglossum viride, Gymnadenia_ conopsea, Corallorrhiza Neottia, Actaea spicata, Ranunculus Ficaria, Draba incana, Alchemilla filicaulis, Lathyrus palustris, Hype- licum hirsutum, Calamintha Acinos, Linaria vulgaris, Asperula odorata, Inula salicina, Arctium nemorosum, Hypochaeris maculata. Von den Arten Sottungas fehlen in Kumlinge die folgenden: Salix nigricans Cerastium semidecan- Vicia tetrasperma Rubus caesius drum Geranium lucidum a Arenaria serpyllifolia Polygala amarella Avena pratensis Scleranthus annuus Epilobium montanum Sesleria coerulea Myosurus minimus E. collinum Molinia coerulea Draba verna Gentiana uliginosa Poa compressa Dr. muralis Ajuga pyramidalis Carex pulicaris Sedum annuum Veronica verna C. Hornschuchiana Saxifraga tridactylites _Melampyrum nemoro- C. capillaris Potentilla reptans sum = Trifolium arvense Knautia arvensis Cerastium glutinosum Lotus corniculatus In Sottunga treten dazu auf Rosa canina, R. glauca, Mespilus monogyna M. calycina, Alchemilla pubescens, A. pastoralis und Euphrasia tenius. In Kumlinge, aber nicht in Sottunga, kommen dagegen vor: Cotoneaster integerrima, Acer platanoides, Brachypodium pinnatum, Carex digitata, Coelogolssum viride, Corallorrhiza Neottia, Actaea spicata, Ranunculus cassubicus, R. Ficaria, Dentaria bulbifera, Vicia silvatica, V. sepium, Lathyrus pa- lustris, Oxalis Acetosella, Asperula odorata, Arctium nemo- rosum, Hypochaeris maculata. Ein Vergleich zwischen Kumlinge und Brando gibt folgendes Resultat: Von den Arten Kumlinges fehlen folgende 21 in Brandé: Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 99 Cotoneaster integerr. Coeloglossum viride Helianthemum Cha- Mespilus ,monogyna“ Anemone nemorosa maecistus Ranunculus cassubicus Sanicula europaea Brachypodium pinnat. Sedum album Gentiana *suecica Scirpus pauciflorus Saxifraga granulata Calamintha Acinos Carex digitata Lathyrus palustris Plantago media Luzula campestris Polygala vulgaris Asperula odorata Hypericum hirsutum Carlina vulgaris Dagegen treten in Brando, aber nicht in Kumlinge, auf: Scleranthus annuus, Vicia tetrasperma, Epilobium col- linum (E. ,montanum“), Veronica verna, Melampyrum nemo- rosum, Cirsium heterophyllum. Es war mir urspriinglich sehr zweifelhaft erschienen, ob die Untersuchungen Bergroths itiberhaupt einem Vergleich zwischen der Flora von Kumlinge und Brando einerseits und des iibrigen Alands andererseits zugrunde gelegt werden kdnnten. Diese Untersuchungen waren nicht mit der zielbewussten Genauigkeit ausgefiihrt wie die mei- nigen und auch nicht nach gleichartigen Methoden (vel. Fussnote S. 29). Die Verhaltnisse stellen sich jedoch nun- mehr in anderer Beleuchtung dar. Meine Studien haben, wie sich unten zeigen wird, eine Handhabe geliefert, mit der sich der Grad der Vollstandigkeit der Bergrothschen Artenlisten recht gut beurteilen lasst. Dies sowohl quantita- tiv als qualitativ. Eine solche Nachpriifung lasst erkennen, dass Bergroth aller Wahrscheinlichkeit nach einen bedeutenden Grad von Volistandigkeit erreicht hat: Quantitativ hat sich eine sukzessive Reduktion der Artenzahl nach dem Ostlichen Aland zu ergeben, die fiir Vardé und Sottunga auf die Artenzahl 234 (fiir beide gleich) lautet. Hiergegen gehalten erscheinen die Zahlen fiir Kumlinge und Brando sehr wohl denkbar. Erheblich mehr Arten hatte man fiir Kumlinge auf keinen Fall, fir Brando tiberhaupt nicht erwartet. Alles dies unter der Voraussetzung, dass Kumlinge und Brando wie das iubrige Aland ihre Flora von Westen her erhalten haben. Auch qualitativ erscheinen die Artenlisten Bergroths sehr plausibel. So ergibt sich fiir Kumlinge (im Lichte der Verteilung der Arten auf Aland uberhaupt) das Nichtvor- 100 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. handensein folgender, in den Nachbarkirchspielen Vard6é oder Sottunga (oder beiden) vorkommenden Arten als durchaus erwartungsgemass; Ulmus scabra, Rubus caesius, Avena pratensis, Sesleria coerulea, Carex dioica, C. pulicaris, C. caryophyllea, C. glauca, C. Hornschuchiana, Cerastium glutinosum, Draba muralis, Saxifraga tridactylites, Potentilla reptans, Medicago lupulina, Trifolium montanum, Anthyllis Vulneraria, Lathyrus silvestris, Geranium molle, Polygala amarella, Ajuga pyramidalis, Pinguicula vulgaris, Knautia arvensis. Inbezug auf die folgenden (deren Fehlen iibrigens in keiner Weise bemerkenswert ist) diirfte kaum ein Ver- sehen Bergroths anzunehmen sein: Salix nigricans, Molinia coerulea, Poa compressa, Carex capillaris, Lotus corniculatus, Vicia tetrasperma, Geranium lucidum, Sedum annuum, Trifo- lium arvense, Melampyrum nemorosum. Ein gewisses Be- denken erhebt sich nur gegeniber Arenaria serpyllifolia, Scleranthus annuus, Cerastium semidecandrum, Myosurus minimus, Draba verna und Veronica verna. Angesichts des 4usserst verschiedenen Vorkommens der vier zuletztgenan- ten Arten in trocknen und feuchteren Sommern diirfte man fiir sie die Méglichkeit eines Versehens nicht ausschliessen kénnen, zumal da der erste der beiden Sommer, in dem Bergroth seine Exkursion nach Kumlinge ausfihrte, sich in seinem ersten Teil durch ,,beispiellos starke Trockenheit“ auszeichnete, was verursachte, ,,dass die Pflanzen an allen trockneren Lokalitaten grosstenteils verschmachteten oder gar nicht zur Entwicklung kamen“. Betreffs Epilobium montanum (worunter ganz sicher E. collinum zu verstehen ist) sagt Bergroth: ,Bd6 (= Brando) zieml. haufig — — — — — —. Dagegen nicht bemerkt, obwohl sicher ubersehen in Klge — — — —“. Dies ist jedoch kaum so ganz sicher. — Fur Brando erscheinen, mit Kumlinge verglichen, wie- derum die folgenden Artenverluste vollig erwartungsge- mass: Cotoneaster integerrima, Mespilus ,,monogyna“, Brachy- podium pinnatum, Carex digitata, Coeloglossum viride, Ra- nunculus cassubicus, Saxifraga granulata, Lathyrus palustris, Hypericum hirsutum, Helianthemun Chamaecistus, Sanicula Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 101 europaea, Gentiana suecica, Calamintha Acinos, Asperula odorata. Weniger erwartet, wenn auch keineswegs undenk- bar, ist der Verlust von Scirpus pauciflorus, Luzula campe- stris, Anemone nemorosa, Sedum album, Plantago media und Carlina vulgaris. Dass der obige Gedankengang berechtigt ist, durfte nicht in Frage gestellt werden kénnen. Ich mochte auch besonders auf diese Nachpriifung der Bergrothschen Studie hinweisen, denn sie scheint mir ebenfalls von der Bedeutung einer solchen Genauigkeit floristischer Untersuchungen, wie sie von mir angestrebt worden ist, zu zeugen. Ich mochte auch die Gelegenheit benutzen, um mit einer Hindeutung auf diese vergleichende Durchmusterung hervorzuheben, wie wiinschenswert es ware, in unserem Lande neue pflanzengeographische Forschungen uber Florengebiete soweit wie moglich an fritiher pemachteslanzuknupfen, aus denen) zu) Ver- vleichungen erforderliches Material geschopft werden kann und die bei der Untersuchung thes=ispezitischen: Charakters’ der neudurch- forschten Gebiete als Hintergrund dienen kOnnen. In dieser Hinsicht ist bei uns viel versaumt worden. Die einzelnen Untersuchungen erscheinen oft zu sehr als zufallige Bruchstiicke. Dies hat ihren Wert ver- mindert, fiir unsere in mancher Hinsicht genaue und ver- dienstvolle floristische Literatur vielfach die Moglichkeit verringert, sich zu Ergebnissen von grosserer Tragweite aus- zukristallisieren. Um von Aland ausgehend in der in Rede stehenden Hinsicht ein Arbeitsprogramm anzudeuten, mochte ich den Botanikern den Archipel von Abo, die Scharen zwischen Kokar und Hangoé und von dort nach Osten, die Kiistengegend von Abo nach Norden empfehlen. Bei einer nach einem einheitlichen Plan ausgefiithrten Untersuchung dieser Gegenden wiirden sich ganz gewiss Ausgangspunkte zur Beantwortung mancher bedeutungsvollen pflanzengeo- graphischen Fragen, nicht zuletzt derjenigen nach den Wanderungen der Arten und der Vegetation ergeben. 102 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Noch ein Wort iiber die qualitativen Verluste der Flora in Kumlinge und Brando. Auf S. 83 wurde hervorgehoben, dass die Artenverluste bei der Reduktion nach Osten zu in erster Linie die ,,seltenen‘’ Arten betroffen haben. Beim Uberschreiten der ersten Grenzlinie entfallen die Verluste zum erheblichen Teil auf diese Kategorie (S. 84, 85). Schon beim Uberschreiten der zweiten Grenzlinie greifen sie da- gegen tief auch in die weniger seltenen Elemente ein (S. 85—87). Noch mehr tritt dies beim Uberschreiten der dritten und vierten Linie, in Kumlinge und Brando, hervor. Man fragt sich, wie lange und bis zu welchem Grade diese Re- duktion fortdauern wird. Ich habe keine Moglichkeit, sie hier mit einem grésseren Grad von Wahrscheinlichkeit wei- ter zu verfolgen. Der Aboer Archipel und die Kiistengegenden des Eigentlichen Finnland sind mir nicht bekannt, und die einschlagige Literatur ist nicht ausreichend. Ich halte mich aber daran, dass die Starke der Verminderung in Kumlige und Brando betrachtlich abnehmend erscheint. Von den sel- teneren Arten Alands ist hier nur noch eine unbedeutende Menge vorhanden; nur die weniger seltenen sind bis hierher gelangt. Die hier vorkommenden Arten haben daher offenbar im grossen ganzen verhaltnismassig gute Aussichten, sich weiter zu verbreiten; doch darf die Moglichkeit nicht ibersehen werden, das eine Anzahl westwarts haufigerer Arten hier mit niedrigerer Frequenz und infolgedessen auch mit geringeren Aussichten zu weiterem Vordringen auftreten. Indes, nur generell betrachtet: Wenn die Artenzahl einer Flora bei deren Wanderung bis auf ein gewisses Niveau herabgegangen ist und die iibriggebliebenen im wesentlichen in die Kategorie mehr oder weniger haufiger Arten libergegangen sind, dann hat die Flora offenbar grosse Aussichten, ohne nennens- werte weitere Verluste weiter vorzudringen. Voraussetzun- gen zur Aufhellung dieser Frage scheinen im festlandischen Finnland gegeben zu sein. Acta Soéietatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 103 Die Gestaltung der Flora weiter nach Osten, 6stlich vom Skiftet, in den Scharen des Eigentlichen Finnland und an der Kiiste des Finnischen Meerbusens soll diesmal nicht verfolet werden. Nur ein Umstand sei hier, unter dem Hin- weis auf die Darstellung in meinen Laubwiesenstudien S. 628—29, praliminar hervorgehoben. Im siidwestlichen Finnland und an den Kiisten des Finnischen Meerbusens tritt hier und da, und zwar nicht ganz selten, eine Vegetation auf, die in ihrem ausseren Charakter nahe an die Alandischen Laubwiesen erinnert, aber merkbar artenirmer ist. Die Griinde zu dieser verminderten Arten- menge sind wohl zunachst teils in den ostwarts veranderten klimatischen Bedingungen, teils in weniger giinstigen Boden- verhaltnissen gesucht worden. Gewiss nicht ohne Berechti- gung. Ebenso augenscheinlich ist aber, dass dieser Grund wesentlich auch darin gesucht werden muss, dass die Moglich- keiten hierher zu gelangen fiir die westlichen Arten verrin- gert sind. Was hier angetroffen wird, waren mit anderen Worten nur die Triimmer der A4landischen Laubwiesenvege- tation. In welchem Grade zu dieser reduzierten Artenzahl auch der Umstand beigetragen hat, das die fiir diese an- spruchsvollen Laubwiesenarten geeigneten Standorte nach Osten zu viel zerstreuter und meist in begrenzterer Aus- dehung als im westlichen Aland auftreten, ist in meinen oben beriihrten Studien S. 628—29 angedeutet worden. Die nahere Behandlung der oben gestellten Frage wird fiir eine zukiinftige Studie aufgespart. Ebenso wird in einer folgenden Studie eine vergleichende Untersuchung (vel. l. c. S. 610) der Laubwiesenflora beziiglich der Artenzahl sowie der Artzusammensetzung auf beiden Seiten des Aland von Schweden trennenden Alandsmeeres gegeben werden. 104 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Die Verteilung der die Laubwiesenvegetation bildenden Arten auf Aland. ') 7 | 5 x @ |. alala|sl2 Siig lsl el alels fe/8/elelSlelelslaie|slslaie 3) > eae Belen leeks fen — ae | | Taxus baccata 5 ta ae 1) 3B) GD) 1G) | | Pinus silvestris PE ey | AR el Se ee ee Picea Abies - i+ +/+ +/+ 4 +/+ +/+ ]+ +| Juniperus communis . . +) + aaiats 45/4032 0er | ee en +| Populus tremula . et iti tt} +tl)+)4+ 54+ “ELAR Ses ite 43 jyetou Salix pentandra . +) +) 4) ti) tot +i + +/+ 444/41 S. caprea sia |ctajlaat ul “taleetey leaks), Sunita: hata. edael Sabaelncteil teal S. cinerea Vee PSE =e | Se ae Se Se ee | oo eee 'S. aurita. APA APH) +H) + + +) 4 4)/4+ > 4]4]4+ _S. nigricans Na | a) Sees Pee So los Corylus avellana. SR aS 2a | Se is Lapse lh Sin) steed Te shat har a Betula verrucosa. . ee ee ey eae ey Oe Paty Fr a ES Pe |B. pubescens . seit +) 4) 4) 4 4 +/+ 4/4 4]4]+ Alnus rotundifolia . faye ep ae | a eo ee A. incana .}—|— —) + = —|— —|—|— Quercus robur. bit +l 4l] ti 4 — +) 4+) 4+)4'—-]4+)} 4) _Ulmus scabra . +) +p ++) +) + 4) 4+)/—!—|-|-!— _Ribes nigrum . HPAP el ele] AP] mi] +] +] ] eps |R. alpinum. . . . . -|+)/+})4+/)/+/+)/+}/+/)/+/+/4+] +/+] +4+]/+ | Cotoneaster integerrima .| +|+|+])+/+/+/QBWi@ mp Pa —|—}+)/— “Pyrus Malus . So oe sees Peed | Se ee See Sorbus suecica -|tl—}/+ 4)4)/4+}/+ Q)—|}|+]—-|-|-!|- S. fennica . lemleoieellce (ecileclcelamiala ei |S. Aucuparia . JAJA) A) A) +l +l) +it) +)4+}4+)4]4)4+ _Mespilus monogyna I+) +I + i) +14] —)—|—|+ +] +}42)|— Mz calycina a cl rl Ol fie el Pia Pac oes ic fol Poe ce Peed | Rubus idaeus . SPW | eh Sa aed ea AE 0) _R. pruinosus |} —|}—|—|— | — | —|—|—|+]/—-!-— ee 'R. caesius Jt tt ot) 4) 4/4 4)4)4)4]-/- | Rosa canina . 2 +) +/+! ae FD ee ee) -R. glauca JEL tLEL +) 4] 4] 4) 4/4) 4+)4+/ +h) 1) Die Parenthese gibt an, dass die Auftzeichnungen von anderer Hand beruht. 2) Siehe Fussnote S. 96. auf Exemplaren oder Rit tected em 4s 105 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. opuzag - adurpumny IVYOY | E ‘eBunjjog | | 01894 OPIBA _-pung yIAITES | WOd}SUIY +el4lels (Fete tte | tttst +++ee tt] ++tt FHP tttee | tt ++++|++4 +++ + +4++ tl ttl t+++t+ 14444 +t tH+tt4 | fl ett+etat++eet 80H 9t90F +) t+4+t4+44 +++4++4++4+4+ +++ ++4+4+ +++4 ++++4+ ttl tet+ ll +ti t+) t++t+t+4ii 4 ted eat ce ae lock oe eee ee a ee ++) t++44++4+4+4+4+4+4+4+4+44+4 1/44 eee eee ee ea eee ee eS ++ [ttt t++tett+et+etett¢s +t] ttet | + tet tteetttsttest ++++t++Pr+te | +t+4e4etete¢e SS a a +Ht+tte+t |] ++ttettett¢est ++++ t++t+t+t+t+t+etetetetet “SPH eee el eee st! j - vpewor pueyuiery Rosa coriifolia R. tomentosa . ee mollis | R. cinnamomea . | ae + Prunus spinosa . +EP+HE+ HH tee tte+ts+eetsee+ 7m Tie A ge al a $Hlt+e+ il +) +t+t+tet+ets ++++|]++++4 rere Meee dey ora ee te tema ener e ene ‘eoeae ta anaeoae Soe) er de eo ae te ie te se ee ot te ae he oe eee % 5 7? a) = 3S n tS 8 = = . > y j=) ~ — ic) er} ei) Stu, 8 mpttenres BSE J eit Grd 3 S 8S i. Q. Dd 3 SSO ye ces ee Soe ei See ee eee S se: ASHES aes eo Spe SaB Ve 7 8 Saas ya ek cine ert S Sty eS) ts) o Qs Sy iS eS Ses) Siig ase) Se 2 ye AS) Sots i, et Oe ZXBTBHS SS GSS) GS) RS ESS aS) Se oF Sy ES SCG SS eg cece Ss SS Soe eters bed S83 aw Lo} iz) 3 ASS) Q Crate e oNa eB be Seeee- Ses o-e Se SG RE ee eee Be Guerre, ik sD wa tO) me a Bare SS Re Be See SY ew eei 6 Sas Se eS > Se Oe Se SS A Se ee Sy Sie ene ol eS we SeecseasSs 6 near eh eae ist Ses) ae ee OL iets annie. Bi ATES ResyQ BSATOTVTTTCCHVSSSNOQAAAALSL | 106 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. tees eT ee _ousa | Fl i++ tb i+ter lee tel les ee hae ee eae ees De ee ae ee eee ie SS eae ey IeYOY ttl tet ee t+et ed + teet + eet ds die duu as ae oe“ stg _vBunos— mel He geestele ae He seh eae oe Phare ol ae rge Say nea oe oe Pe + | eog | + eee eee ee eee poe +444 seo. eae ORC Gs ees Tiree t++++++4+44 | puns | ++ he] tt+t+++4+ 1) +44+4+F 44) +4444 hich shock detest test AIAUES Se ern ene aed Le et tt++t++4+444 | WOU Late tt ttt ee lL tettee teeta t++t+++4+4+44 | Be cgay ees |e | =| >-\> (GD) 4 |b ee | Scrophularia nodosa PE] ) P+) i+] i+] +i+|4i+ +}+] Veronica longifolia. . .|--)/+\G@))+)/+)/—|—|—/+|+/4+/4 | | V. spicata ~ e of bP He Pt y+ y+lSt Sal craic cece tae | V. serpyllifolia . . . .|+/+)/+)/+/+/+/+/+/+i/+1/+!1+14/4| ') Bergroth hat G. ,»campestris“ und G. ,amarella“. Ganz bestimmt kommen gerade die hier angefiihrten Formen in Kumlinge und Brando vor. - = : PS Sie os ui E s\= ae eee 218 |e 1&8} ~~) o!}%)/2 | Ss ied |:0 SiS ]e lex S/S| e/a /o sls lale ie |e 2] Sle stall | Baas ee ol | | Veronica arvensis Bg erg Fa Fa Pit }tit}tyt jt V. verna. till + i444] 44 [4 _V. Chamaedrys ae laaiias +.)+ a mae =F eee V. officinalis eee eee |Melampyrum cristatum EI+) + p-}+) +) t+ iG)) +) +) 4+)+]4+)+ M. nemorosum - | | Hetil a> aay ome — |= _M. pratense +)/+/+)+/+)+)4 +--+ eee M. silvaticum . fle pe yty tl] y+} ]- | i+ +e Euphrasia officinalis coll. | +- | 4 4 1 | ce + LJ} E. tenuis +}t ji +)+)/+)+)/+)— +| + {+i—-| = Rhinanthus minor eee Petite eS Do Ft frie asian Lathraea Squamaria +} || — Gee |G kes Nae Pinguicula vulgaris . +/+/+);+)+/+1G@))+/4 | ee =| a Plantago media . See he biti eats hate insite Pl. lanceolata . +)+)+)/+)+ Stal taiaetanlie He a Asperula odorata =— (= [see pe BS | ee ee Galium Aparine . 4 ee Fe iS Sts ee G. uliginosum . +)/+)+/+)+)4]4)4 + | tp + yt | +} _G. boreale +/+ {+ }+|-+| be ph | ee oh fee ea heen G. verum ae: he bit) +)+)+)+]+| |e) ate Adoxa Moschatellina {Set Satta bet) = a Valeriana officinalis Sr astaleed het +/+)+/+)/+/)+)+]+)+ | Succisa pratensis on) oe cas eek = | =| (=| -b ie _Knautia arvensis . eee ae eit) | +|—|— calling (a Campanula glomerata —)+)-1@))+)-+)/+)/-—|—|4\—- |) Sa C. Trachelium . +)/+)+)}4 a p+)/+|/+)+]+|)+ 9 C. latifolia . ltt |=|— || I |- | Sh | ee C. rotundifolia tye) +y)+i+y+it+ +) 4°] 4+ _C. persicifolia . = p+ y+) +)+)+)+)+ sa a +/+ 9 Solidago virgaurea . }— ae Meal +)/+)/+)/+/+|]— Ses ih “a Erigeron acris + ptjt yt yy tt} tt |) ) + |e _Antennaria dioica - in SEB + }+ =e mbt tics Inula salicina . +: IEP Ga = +)+)/+]+/-+-9 “Achillea Millefolium PY H iH tit] +]+)]+i4+)4+)4+]4] 4 Chrysanthemum Leucant.|+-|+-|+|-+-|+|}-+|+}+)+)+)+)+]+]+] Tanacetum vulgare . sl feta Pll t= ere ine Sm Artemisia campestris fe) eee | ae ee 112 Palmgren, Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 1. 113 =a | | ® Blgla/2/slél#lzeisle| fl g/ Bis | reall Teles aie escay baal ia eel mses] 8 Flo | El Slo te! aja |S ce l|e ls Els She ees) weet | | alee ee = 22) | | | | | Carlina vulgaris . See Seer) ea fe oe ee) fi i Arctium nemorosum Sey | SE) a SE aS eae Cirsium palustre . | | | i+)4 ee eee C. heterophyllum -|+/+/+/+/+]4 | Veaes| au Gentaured Scabiosa.- 9.) .|/— | 4) ) | ae | C. Jacea. 2 it ame eee a ee 2 es a | Hypochaeris maculata. ee! iE —|/4+/— —|—|;—]+}4+) Grepis praemorsa . ._.)-|-) + 7— | 4 zis es Cr. paludosa | +)4+ 4+ +4 alle | | | Hieracium Pilosella . Se et Sey se Sey se) Se pe ee Artensumme [299 299 281 280/292 287 269 261/234/262 234 241213 200) Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn., 49, no 1. — A. Palmgren. ' - Fe Biirndobbarna. /-Kbkarge arat Generalkarte der Landesvermessung. orz 268 10 1s km ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, 49, N:o 2. LICHENOGRAPHIA FENNICA LI. PYRENOLICHENES IISQUE PROXIMI PYRENOMYCETES ET LICHENES IMPERFECT! SCRIPSIT EDV. A. VAINIO HELSINGFORSIAE 1921. EX OFFICINA TYPOGRAPHICA SOCIETATIS HEREDUM J. SIMELII. Depuis quelques années, m’occupant de la rédaction d’une Lichenographia Fennica, je profite de l’occasion d’en publier une partie dans le tome que la Societas pro fauna et flora Fennica fera paraitre pour l’anniversaire séculaire de sa fondation. Les Pyrénolichens n’ayant pas été traités dans l’ouvrage classique de Th. M. Fries Lichenographia Scandinavica qui, au grand regret des lichénologues, est restée incomplete, j’ai cru utile de mettre en premiere ligne ce groupe intéressant et difficile. Bien que je m’écarte ainsi de mon systéme lichénologique, le lecteur pourra, sans difficulté, rétablir l’ordre systématique dans la Lichenographia Fennica, lorsqu’elle sera complétée par les Discolichens, qui au- raient di constituer sa premieére partie. Pyrenocarpeae. Apothecia pyrenocarpica, perithecio nucleum sive hy- menium includente. Nucleus subglobosus aut hemisphaericus, discum nudum, apices paraphysum continentem, haud for- mans. Thallus gonidiis instructus aut iis destitutus, qua nota Pyrenocarpeae in Pyrenolichenes et Pyrenomycetes dividun- tur, qui tantum divisiones biologicae nec systematicae sunt. A. Pyrenolichenes. Thallus algas continens, stroma gonidiiferum formans. Apothe- cia pyrenocarpica. Nucleus (vel hymenium) apothecii subglobosus aut hemisphaericus, perithecio inclusus, discum nudum, apices paraphysum ascorumque continentem, haud formans, jodo vulgo reagens. Perithe- clum ex hyphis conglutinatis formatum, gonidiis destitutum, thallo substratove immersum aut amphithecio thallino, gonidia continente vel gonidiis destituto, obductum, aut prominens nudumque, globosum de- pressumve aut subconoideum aut lenticulare aut hemisphaericum aut raro appendicibus instructum (aut plura varie confluentia), diu clausum, demum ostiolo rotundato aut raro irregulari instructum aut fissura vel apertura irregulari aperiens. Conidia in conidangiis et stylosporae (macroconidia) in pyenidiis (in Strigula et Verrucaria) formata. Gonidia vulgo chlorophycea (Pleurococcus aut genera ei affinia, velut Coccobotrys et Hyalococcus sec. Chodat et Warén, Trentepohlia umbrina et iolithus, Heterothallus, Phycopeltis, Cephaleuros et genera haud exactius cognita), raro cyanophycea (Gloeocapsa, Scytonema, Nostoc). In nucleo apothecio- rum in nonnullis generibus algze Stichococco proximae vigent. B. Pyrenomycetes. Apothecia pyrenocarpica. Nucleus (vel hymenium) apothecii sub- globosus aut hemisphericus, perithecio inclusus, discum nudum, apices paraphysum ascorumve continentem, haud formans, membranis asco- rum paraphyphysumque et gelatina hymeniali ex iis formata jodo vulgo haud reagentibus. Mycelium stroma gonidiiferum haud formans, nec symbiotice cum algis vigens, aut raro fortuito vel regulariter supra algas parasitans easque devastans consumensve. 4 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Lichenes solos amplectuntur tribus Astrothelieae, Pa- rathelieae, Aspidothelieae, Trichothelieae, Pyrenidieae, et (in tribu Spheriearum) subtribus Dermatocarpeae, Endocarpeae, Normandineae, Lepidodidymae. Lichenes et Fungos continent subtribus Hyalosporae, Dictyosporae, Gloeophragmiae, Glae- noblastiae, Hyalophragmiae, Pyrenulaceae, Hyalomonomeres, Peridieae et tribus Microthyrieae. Tantum Fungos amplec- tuntur subtribus Phaeomonomeres et Phaeophragmiae. — Etiam species Fungorum, quae a pluribus auctoribus ad Pyrenolichenes relatae sunt, cum Lichenibus iis affinibus hic describuntur. Trib. 1. Sphaerieae (Fr.) Vain. Apothecia recta, ostiolo mediano, vulgo rotundato, in- structa. Perithecium crassius, e seriebus pluribus super- positis cellularum formatum, saltem superne obscuratum, aut in Lichenibus interdum totum pallidum. Div. 1. Paraphyses in gelatinam diffluxae aut haud evolutae. Praesertim species lichenum periphysibus instructae. Subtrib. 1. Dermatocarpeae (Eschw.) Vain. Thallus stroma formans foliaceum aut squamosum aut squamoso-areolatum, gonidia continens. Apothecia simplicia, thallo immersa aut vertice demum emergente. Periphyses circa ostiolum in nucleo evolutae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae decolores, ellipsoideae oblongaeve aut raro subovoideae globosaeve, simplices. Gonidia pleurococcoidea. 1. Dermatocarpon Eschw. Syst. Lich. (1824) p. 16, 21; Th. Fr. Lich. Aret. (1860) p. 252, Gen. Heterol. (1861) p. 103; Stizenb. Beitr. Flechtensyst. (1862) p. 150; Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 186; Zahlbr. Ascol. (1903) p. 58, 60; A. Smith Mon. Brit. Lich. IT (1911) p. 267. Dermatocarpus Flot. in Koerb. Grundr. Cryptogamenk. (1848) p. 198. Rhodocarpon Lonnr. in Fl. 1858 p. 617. Thallus foliaceus aut squamosus, superne, saepe etiam inferne strato corticali plectenparenchymatico, ex hyphis verticalibus conglutinatis formato, obductus, gompho sub- centrali aut gomphis pluribus aut rhizinis aut tomento hy- Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 5 pothallino substrato affixus. Apothecia thallo immersa, goni- diis hymenialibus nullis. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae decolores, simplices. Gonidia pleurococcoidea. Zona gonidialis plectenparenchymatica, in interstitiis cellularum gonidia continens. Stratum corticale thallum superne obdu- cens, plectenparenchymaticum, ex hyphis verticalibus conglu- tinatis formatum. Sect. 1. Entosthelia (Wallr.) Stizenb. Beitr. Flechtensyst. (1862) p. 150; Vain. Et. Lich. Brés. II (1890) p. 186; Zahlbr. Ascol. (1903) p. 60. Endocarpon B. Entosthelia Wallr. Fl. Crypt. Germ. II 3 (1831) p. 316 p. p. Thallus foliaceus, superne et inferne strato corticali obductus, gompho subcentrali aut gomphis paucis, brevissi- mis substrato affixus, rhizinis et hypothallo destitutus. Pe- rithecium albidum pallidumve aut ad ostiolum obscuratum. — DPD. Moulinsii (Mont.), thallo subtus rhizinis instructo, ad sect. Polyrhizion Vain. pertinet. i « f.. 2. Exs. Ehrh. Phytophyl. (1780) n. 70. — Moug. et Nestl. Stirp. Voges. I (1810) n. 57. — Funck Crypt. Fichtelg. XIX (1812) n. 395. — Reichenb. et Schub. Lich. Exs. I (1822) n. 8. — Schaer. Lich. Helv. Exs. V (1826) n. 112. — Sommerf. Pl. Crypt. Norv. I (1826) n. 59. — Libert Pl. Ard. I (1830) n. 16. — Fr. Lich. Suee. Exs. X n. 276. — Bohler Lich. Brit. I (1835) n. 1. — Hampe Veg. Lich. n. 50. — (Welw. Crypt. Lusit. n. 24 ?). — Westend. Herb. Crypt. Belg. XI (1851) n. 516. — Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 218 a. — Mass. Lich. It. Exs. I (1855) n. 6. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. I (1855) n. 3 a. — Nyl. Lich. Mont-Dor. (1856) n. 68. — Desmaz. Cr. Fr. ed. 1 n. 191, ed. 2 n. 422. — Jack, Leiner et Stizenb. Bad. Crypt. III (1860) n. 189 b. — Mudd Lich. Brit. Exs. III (1861) n. 255. — Malbr. Lich. Norm. IV (1865) n. 195. — Stenh. Lich. Suec. Exs. n. 28. — Trevis. Lich. Ven. I (1869) n. 4. — Larbal. Lich. Caes. II (1869) n. 94. — Erb. Critt. It. I n. 427, II n. 370. — Wartm. et Schenk Schweiz. Crypt. n. 838. — Cromb. Lich. Brit. Exs. I (1874) n. 100. — Roumegu. Lich. Gall. Exs. II (1880) n. 168. — Oliv. Herb. Lich. de l’Orn. V (1882) n. 217. — Flagey Lich. Franch.-Comt. IV n. 199 (sec. Arn. Lich. Frank. Jur. p. 234). — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 386. Thallus umbilicatus, simplex aut demum thallis duobus nonnullisve ex eodem gompho excrescentibus, superne cine- reus vel pallido-cinerascens, tenuiter pruinosus, superne et inferne vulgo laevigatus. Distr. In rupibus, praesertim graniticis, praeruptis, subhumidis passim suisque locis sat frequenter in provinciis australibus mediisque territorii. Savonia bor.: Kuopio (G. Lang. |. c.). Ostrobotnia Kajanensis: Sotkamo (A. Chydenius). Kuusamo: Paanajarvi (N. I. Fellman). — Karelia Onegensis: Petrosavodsk (Th. Simming), Valkeamaki (A. Kullhem) et Mundjarvi (J. P. Norrlin). Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. tf Gonidia pleurococcoidea, globosa aut subglobosa, simplicia diam. 0,ooc—0,010 mm, saepe etiam 2-cellulosa (exculta demum 4-cellulosa, 4 autosporis, ad Hyalococcum dermatocarpi pertinen- tia, sec. Warén Reinkult. Flechtengon. p. 69, tab. I f. 7, tab. IX). Apothecia crebra. Perithecium albidum pallidumve, globosum, lat. 0,200—0,150 mm, margine ostiolari obscurato vel cinereo-fu- scescente, superficiem thalli haud superante aut rarius impresso vel leviter prominente et verruculam 0,2—0,15 mm latam formante. Nucleus jodo caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavitatibus strias interruptas formantibus, saepe parcissime restant continuae, simplices, crass. vix 0,0005 mm. Periphyses numerosae, constipatae, long. 0,030—0O,020, crass. 0,003—0,o02 mm, increbre septatae. Asci subcylindrici aut rarius clavati, long. 0,050—0,o40, crass. 0,010—0,012 mm, membrana modice incrassata, gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, decolores, oblongae aut subellipsoideae, apicibus obtusis aut rotundatis, simplices, long. 0,014—0,011, crass. 0,o0oce—0,005 mm, membrana tenui aut sat tenui. Thallus KHO non reagens, siccus vulgo crass. circ. 0,,5—0,3 mm, humidus circ. 0,e-—0,370 mm. Stratum corticale superius circ. 0,020—0,015 mm crassum, plectenparenchymaticum, ex hyphis verticalibus conglu- tinatis formatum, cellulis verticaliter in serie dispositis vulgo circ. 3—4, cavitatibus 0,001—0,o0s mm latis, membranis sat tenuibus. Zona gonidialis item plectenparenchymatica. Stratum corticale inferius circ. 0,040 mm crassum, plectenparenchymaticum, cellulis superpositis circ. 8—6, cavitatibus cellularum 0,o06-—0,003 mm latis, membranis partim modice incrassatis. Stratum medullare hyphis 0,003 mm crassis, leptodermaticis, partim 0,005—0,o06 mm crassis et leviter aut modice pachydermaticis, partim conglutinatis. Apothecia et conidangia tantum in thallis diversis visa. Conidangia rariora, quam apothecia, thallo immersa, habitu apotheciis similia, irregulariter lacerato-cavernosa, cavernis confluentibus, ostiolo communi aut ostiolis nonnullis aggregatis, margine ostiolari fusco- nigricante, haud aut leviter prominente. Conidia sterigmate sim- plice, cylindrico, brevissimo, cellulae parietali (“basali“) subrotun- datae, leptodermaticae, 0,002 (—0,003) mm latae affixa, cylindrico- oblonga, apicibus rotundatis, recta, long. 0,003, crass. 0,001 mm. Obs. In Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 234 formae sequentes indicantur: Endocarpon miniatum var. canum. Krempelh. in Rabenh. Lich. Eur. Exs. XV (1859) n. 425, Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 666. E. miniatum f. papillosum Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. VII (1861) n. 266, Arn. Lich. Exs. (1897) n. 1750 (sec. herb. Ach. huc pertinet £. miniatum {. cirsodes Ach. Lich. Univ., 1810, p. 308). E. miniatum d. Moulinsii (Schaer.) Arn. Exs.: Schaer. Lich. Helv. Exs. XXVI (1852) n. 646, Rabenh. Lich. Eur. Exs. I (1855) n. 3 b, Koerb. 8 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Lich. Sel. Germ. XIII (1873) n. 367 (haud E. Moulinsii Mont., thallo subtus rhizinis instructo). E. miniatum d. imbricatum Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 184, f. 374 (Arn. |. ¢. p. 285), ,,thallo caespitoso, ]axe imbricato-lobato, lobis adscendentibus, margine fuscescentibus“. Exs.: Le Jolis Lich. Cherb. n. 130, Leight. Lich. Brit. Exs. I (1851) n. 26, Mass. Lich. It. Exs. V (1856) n. 164, Jack, Leiner et Stizenb. Bad. Crypt. III (1860) n. 139 a, Mudd Lich. Brit. Exs. II (1861) n. 256, Anzi Lich. Exs. Min. Rar. It. VIII (1865) n. 356 a, b, Trevis. Lich. Ven. I (1869) n. 3, Roumegu. Lich. Gall. Exs. II (1880) n. 124, Flagey Lich. Franch.-Comt. VII n. 344, Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 385 a, b. Cum y. umbilicata in Fennia obviam. Var. complicata (Lightf.) Th. Fr. Dermatocarpon miniatum 3. complicatum Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 253; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 268. Lichen miniatus var. complicatus Lightf. Fl. Scot. I] (1777) p. 858. L. complicatus Sw. in Nov. Act. Ups. 4 (1784) p. 251. Endocarpon complicatum Ach. Meth. Lich. (1803) p. 128, Lich. Univ. (1810) p. 303, Syn. Lich. (1814) p. 102. E. miniatum 3. complicatum Schaer. Lich. Helv. Exs. (1826) n. 118, Lich. Helv. Spic. Il (1826) p. 59, VI (1833) p. 348, XII (1842) p. 564; Wahlenb. Fl. Suec. (1826) p. 875; Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 408; Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 11, tab. II f. 1; Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 183; Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 100; Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 12, Lich. Scand. (1861) p. 265; Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 194, Ber. Torn. Lapp. (1873) p. 343, Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 38; Garov. et Gib. De Lich. Endoc. (1872) p. 265, tab. I f. 7; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120, Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 164; Elfv. Ant. Veg. Svir (1878) p. 170; Brenn. Hogl. Lafv. (1885) p. 125; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 2385, Lich. Tirol XXI (1880) p. 144, XXX (1897) p. 34; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 783. Lichen amphibius With.* Bot. Arr. 3 ed. 1V (1796) p. 66. Exs. Schleich. Pl. Cr. Helv. III (1806) n. 67 (sec. Schaer. Lich. Helv. Spic. p. 564). — Schaer. Lich. Helv. Exs. V (1826) n. 113. — Funck Crypt. Fichtelg. XXXVIII (1835) n. 778. — Breutel Fl. Germ. Exs. IV" n. 303. — Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 218 b. — Leight. Lich. Brit. Exs. V (1854) n. 167. — Mudd Lich. Brit. Exs. III (1861) n. 256. — Anzi Lich. Min. Rar. It. VIII (1865) n. 357 a (?), b. — Unio It. (1867) n. 67. — Trevis. Ven. I (1869) n. 2. — Erb. Crit. Il. ser. 2 VIII (1871) n. 370 bis, XXIII (1882) n. 1125 (?) — Larbal. Lich. Caes. IV (1879) n. 158. — Roumegu. Lich. Gall. Exs. II (1880) n. 133. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 387 a, b. Thallus polyphyllus, demum caespites formans, partim profunde lobatus, lobis subimbricatis, centralibus demum vulgo Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 9 convolutis complicatisque, lateralibus et interdum centralibus quoque explanatis concavisque, superne cinereus vel pallido- cinerascens, tenuiter pruinosus, inferne testaceus aut partim pallescens fuscescensve, superne inferneque laevigatus. Distr. In rupibus, praesertim graniticis, praeruptis, sub- humidis aut plus minusve irrigatis et in fissuris rupium saepe cum var. umbilicata passim in provinciis australibus mediis- que territorii provenit. Lapponia Enontekiensis: Ad Kilpiseno et Koltapahta (J. P. Norrlin), haud bene a D. fluv. var. deci- piente (Mass.) differens. Lapponia Kemensis: Ahmakallio in Sodankyla (Edvin Nylander). Ostrobotnia bor.: Ad Alkkula (Edvin Nylander), forsan v. decipiens. Ostrobotnia Kajanensis: Saarenkoski in Kianta (Vain.), forsan v. decipiens, Sotkamo (A. Chydenius). Locis numerosis in Karelia Onegensi (A. Kullhem, J. P. Norrlin). Karelia Olonetsensis: Vosnessenje (F. Elfving). In f. imbricatan (Mass.) saepe transit. Gonidia pleurococcoidea. Thalius humidus crass. vulgo 0,350—0,400 mm, textura sicut var. umbilicata. Stratum medullare hyphis horizontaliter dispositis, 0,003 (0,002— 0,004) mm crassis, sat leptodermaticis, partim conglu- tinatis. Apothecia crebra. Periphyses numerosae. Sporas vidi ellipsoideas et ovoideas, long. 0,011—0,013, crass. 0,005—0,006 mm, apicibus rotundatis aut obtusis. Nucleus jodo caerulescens. Thallus vulgo minor, quam in v. umbilicata, et magis profundiusque lo- batus. Garov. 1]. c. duas formas v. complicatae distinxit: ,,macro- phyllum, h. e. lobis rotundatis, majoribus, dilatatis, laxe imbricatis, auriculaeformibus, microphyllinum, \obis minutis, arcte imbricatis, subinfundibuliformibus“. Ambae formae in Fennia collectae sunt. 2. D. fluviatile (Web.) Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 254. Lichen fluviatilis Web. Spic. Fl. Gott. (1878) p. 265. Endocarpon fluviatile D. C. Fl. Fr. II (1805) p. 4138; Wahlenb. Fl. Lapp. (1812) p. 462; Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 409; Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 184; Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 101; Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 12, Lich. Scand. (1861) p. 265, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 168; Schwend. Unters. Flecht. II (1863) p. 185, tab. X f. 9; Norrl. Bidr. Syédstr. Tav. Fl. (1870) p. 194, Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 3438, Symb. FI. Kar. (1878) p. 31; Vain. Lich. Vib. (1878) p. 71, Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 164; Leopold Ant. Veg. Sddr. Tav. (1879) p. 130; Glick Entw. Flecht.-Spermog. (1899) p. 11, 24, 37, 77—79, 99, 104, 107. E. miniatum D fluviatile Garov. et Gib. De Lich. Endoc. (1872) p. 266, 10 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. tab. I f. 4, 6. E. miniatum *E, fluviatile Norr]. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 38; Vain. Fl. Tav. Orient. (1878) p. 121; Elfv. Ant. Veg. Svir (1878) p. 170. Lichen aquaticus Weis Pl. Crypt. Goett. (1770) p. 77 (haud L. Fl. Suec. ed. 2, 1755, p. 417); Sm. Engl. Bot. (1799) t. 594. Platisma aquaticum Hoffm. Pl. Lich. II (1791) p. 69, tab. XLV. Endocarpon mi- niatum y. aquaticum Schaer. Lich. Helv. Spic. II (1826) p. 60, VI (1833) p. 349. Dermatocarpon aquaticum Zahlbr. Krypt. Exs. (1901) n. 652; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 267 (excl. var.). Lichen Weberi Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 112. Endocarpon Weberi Ach. Meth. Lich. (1803) p. 128. Thallus circ. 35—-6 mm latus, polyphyllus, demum cae- spites plus minusve latos formans, vulgo subimbricato-lobatus, lobis centralibus vulgo convolutis, subumbilicatus, gompho gomphisve nonnullis subcentralibus lateralibusque affixus, sat tenuis aut modice incrassatus, humidus sat flaccidus, superne cinerascens aut fusco-nigricans aut pallescens aut glauce- scens olivaceusve, haud pruinosus aut rarius (in v. decipiente) tenuissime et vix distincte pruinosus, subtus nigricans aut rarius pallidus fuscescensve, haud pruinosus, superne et inferne laevigatus aut raro inferne rugosus. Stratum me- dullare hyphis parum conglutinatis. Sporae oblongae aut ellipsoideae. Var. Weberi (Ach.) Vain. Lichen Weberi Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 112 (conf. supra). Endocarpon Weberi Ach. Meth. Lich. (1803) p. 128, Lich. Univ. (1810) p. 304, Syn. Lich. (1814) p. 108. Syn. D. fluviatilis. Exs. Moug. et Nestl. Stirp. Voges. II (1811) n. 152. — Fr. Lich. Suec. Exs. II (1818) n. 37. — Hampe Veg. Lich. (1832) n. 21 (sec. annot. Nyl.). — Garov. Lich. It. ed. 2 XI (1846) n. 5. — Desmaz. Cr. Fr. ed. 1 XXXII (1847) n. 1587, ed. 2 n. 1187. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. I (1855) n. 4. — Koerb. Lich. Sel. Germ. II (1856) n. 33. — Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 668. — Erb. Crit. It. ed. I XVII (1862) n. 846. — Jack, Leiner et Stizenb. Bad. Crypt. XI (1863) n. 511. — Malbr. Lich. Norm. III (1865) n. 148. — Larbal. Lich. Caes. II (1869) n. 95. — Larbal. Lich.- Herb. IX (1871) n. 358 (sec. A. Sm. 1. c., alii sec. Arn. Lich. Tirol XIII, 1874, p. 249, et Garov. et Gib. 1. c.). — Zahlbr. Krypt. Exs. 19 (1901) n. 652. — Arn. Lich. Exs. (1897) n. 1789. Thallus superne haud pruinosus, profunde lobatus, lobis centralibus demum convolutis. Distr. Ad saxa et rupes in rivulis et littoribus rivulo- rum, fluminum et lacuum passim vel sat rare. Lapponia Ke- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 11 mensis: Muonio (J. P. Norrlin). Kuusamo: Poussu (Vain.). Karelia Keretina: Knasa (P. A. Karsten), Ruanjarvi (N. I. Fell- man). Ostrobotnia bor.: Kaaranas in Turtola (Hj. Hjelt, R. Hult), Kiiminki (Edvin Nylander), Oulu (Graeflé). Ostrobotnia Kaja- nensis: Koivaja in Kuhmo (Vain.). Karelia Pomorica Occid.: Luvajarvi, Vonkanjarvi et Koroppi (Vain.). Karelia bor.: Porosaari in Nurmes (Vain.), Kalliovaara et Nevala in Lieksa. Sec. specim. in Mus. Fenn. item in Savonia bor. (K. Linkola, T. J. Hintikka), Karelia Onegensis, Tavastia bor. (Vain. FI. Tav. Or. p. 120), Satakunta, Tavastia austr. (locis numerosis), Savonia austr., Karelia Ladogensis, Karelia Onegensis, Ka- relia Olonetsensis, Regio Aboénsis, Nylandia (Ofverby in Kyrkslatt: A. Kullhem), Karelia austr. (ad lapides littorales: Vain. Lich. Vib. p. 71; Hamina: Edvin Nylander). Thallus raro subinteger, vulgo profunde lobatus, superne et inferne jam in eodem specimine colore variabilis, KHO non rea- gens, siccus crass. 0,160—0,220 mm, humidus 0,300—0,400 mm, semper pruina destitutus, sed superne saepe pulvere inspersus aut late obductus albido, e crystallis acicularibus, tenuissimis, in aqua facile dissolutis, quae cum pruina amorpha non commisceantur. - Gonidia pleurococcoidea, globosa aut subglobosa, simplicia diam. 0,00s—0,010 mm, haud raro 2(—4)-cellulosa, membrana modice incrassata. Stratum medullare hyphis 0,o0o3—0,oo2 mm crassis, leptodermaticis, parum conglutinatis. Stratum corticale superius 0,020—0,025 mm crassum, plectenparenchymaticum, sat leptoderma- ticum, cavitatibus 0,o0s—0,ooe mm latis. Zona gonidialis item plectenparenchymaticum. Stratum corticale inferius circ. 0,050 mm crassum, plectenparenchymaticum, sat leptodermaticum, cavitati- bus angulosis, 0,012—0,004 mm latis, summis minoribus, circ. 10 superpositis. Apothecia crebra, minus saepe evoluta, quam coni- dangia (haec tantum in thallis diversis visa), thallo immersa aut interdum verruculas leviter prominentes formantia. Nucleus jodo caerulescens aut demum violascens. Periphyses numerosae, consti- patae, long. circ. 0,040, crass. 0,0025—0,002 mm, increbre septatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci saepe clavati, long. 0,070—0,060, crass. 0,014—0,012 mm, membrana gela- tinosa. Sporae oblongae aut ellipsoideae, apicibus obtusis aut rotundatis, simplices, long. 0,014—0,016, crass. 0,005—0,o08 mm (sec. Arn. Lich. Tirol XIII p. 249 long. 0,012—0,015, crass. 0,005 mm, sec. A Sm. l. c. long. 0,010—-0,016, crass. 0,006—0,009 mm). Coni- dangia thallo immersa, irregulariter lacerato-cavernosa, ostiolo communi aut ostiolis pluribus crebre aggregatis contiguisve, mar- 12 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. gine ostiolari fusco-nigricante, haud aut leviter prominente, concep- taculo demum depresso-subgloboso, usque ad 0,470 mm _ lato. Conidia cylindrica, recta, apicibus rotundatis, long. 0,004, crass. 0,0005—0,0007 mm (sec. Arn. 1. c. long. 0,004—0,005, crass. 0,001 mm). In conidangiis gonidia fortuito interdum parce obveniunt (conf. etiam Gliick 1. c. p. 107). Prolificationibus, e margine et e gom- phis lateralibus inter lobos thalli excrescentibus, demum caespites latos format. — D. fluviatile videtur var. decipiente (Mass.) in D. miniatum var. complicatam (Lightf.) transire. — D. rivulorum (Arn. Lich. Tirol XII, 1874, p. 249, XIV, 1875, p.. 448, Lich. Exs. n- 606, Anzi Lich. Rar. Langob. VI, 1861, n. 216), sporis ,,oblongis, long. 0,o16—-0,023, crass. 0,o07—0,003 mm“ et thallo fuscescente, minus lobato, haud pruinoso, a D. fluviatili differens, forsan etiam in Fennia crescit. Obs. Haec species rectius nominanda est D. fluviatile (Web.), quia falsa determinatio Weisii nomini L. aquatico, in alio sensu a Lin- naeo adhibito, prioritatem constituere non debet. Var. decipiens (Mass.) Vain. Endocarpon miniatum «. decipiens Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 184, f. 375; Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 667 p. p.; Garov. et Gib. De Lich Endoe. (1872) p. 266, tab. I f. 5; Nyl. in Stizenb. Lich. Helv. (1882) p. 228. E. decipiens Anzi Cat. Lich. (1860) p. 102; Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 145, XXIII! (1887) p. 102, XXX (1897) p. 34 (Lich. Frink. Jur., Fl. 1885, p. 235). Dermatocarpon miniatum var. comlicatum f. decipiens A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 268. Endocarpon intestiniforme Koerb. Par. Lich. 1 Lief. (1859) p. 42; Jatta Fl. It. Crypt- Lich. (1911) p. 783. Exs. Moug. et Nestl. Stirp. Vog. II (1811) n. 152 p. p. — Schaer. Lich. Helv. Exs. V (1826) n. 114 p. p. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. VI (1857) n. 190. — Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 667 dextr. — Anzi Lich. Rar. Langob. VI (1861) n. 217. — Fellm. Lich. Arct. (1864) n. 211. — Trevis. Lich. Ven. I (1869) n. 4 (incert.). — Koerb. Lich. Sel. Germ. XIV (1873) n. 397. (Sec. Garov., Arn. et Stizenb.) — Arn. Lich. Exs. (1884) n. 1064, (1899) n. 1750 b. Thallus superne tenuiter pruinosus aut partim pruina destitutus, lobis convolutis aut concavis explanatisve. Distr. In lateribus praeruptis declivisque, praecipue irrigatis, rupium et in rupibus littoralibus ad mare et flumina sat rara. Regio Aboénsis: Korkmaki in par. Finby (Vain.), Ristlakia ad Paloniemi et Hermala in Lohja (Ch. E. Boldt). Nylandia: Hoglandia (M. Brenner, Vain.), Hasselholmen (E. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 13 Hayrén) prope Tvarminne, Gesterby in Sibbo (Vain.). Tavastia austr.: Sorva in Hollola (Vain.). Karelia Ladogensis: Valamo (Nyl.), Palkjarvi (V. F. Brotherus). Tavastia bor.: Kanavuori in Jyvaskyla (Vain.). Kuusamo: Ruskeakallio (Vain.). Ka- relia Keretina: Ruanjarvi (N. I. Fellman, specim. in Mus. Fenn.). Lapponia Enontekiensis: Koltapahta (J. P. Norrlin, conf. ,f. pruinosa“ sub D. daedaleo). Saepe in var. Weberi (Ach.) transit, praesertim quum tan- tum partim pruinosus est, sed saepe etiam a D. miniato var. complicata vix certe distingui potest. Humectatus thallus flacci- dior est, quam in posteriore, sed minus flaccidus, quam in priore. Haec nota e textura strati medullaris et crassitudine thalli depen- det, quae autem variabiles sunt. In Heppi Flecht. Eur. n. 667 (dextr.) thallus crass. circ. 0,300 mm, hyphis strati medullaris 0,003 mm crassis, sat leptodermaticis, haud conglutinatis, profunde lo- batus, lobis circ. 7—2 mm latis, complicatis, explanatis concavisve aut demum convolutis, superne obscure vel subpallide cinerascens, sat tenuiter pruinosus, inferne nigricans, haud pruinosus, sporae long. 0,014—0,013, crass. 0,0055—0,005 mm. — In ,var. intestint- formi* a Miill. Arg. determinata et in Grand Muveran in Helvetia collecta thallus subtus etiam pallidus variat et habitu similis D. _ fluviatili, sed superne tenuiter pruinosus. In Arn. hich. -Exs.-n. 1064 ,sporae long. 0,015—0,017, crass. 0,006—0,007 mm“ sec. Arn. Lich. Tirol XXL p. 102. Endocarpon polyphyllum (Wulf.) Arn., Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 235 (Lichen polyphyllus Wulf. in Jacq. Collect. HI, 1789, p. 94, tab. 2 f. 4, Arn. Zur Erinn. Wulf., 1882, p. 153), »planta locis siccis nec irrigatis crescens sporis ellipsoideis (exs. Hepp 667, Koerb. 397)“, sec. Arn. distinguendum est ab E. deci- piente Mass. (,,exs. Schaer. 114, Anzi 217, Arn. 605 a, b, 1064“) et ambo ,subspecies sint E. miniati“. Sec. exs. cit. ea distinguere nequeo. F. intestiniformis (Koerb.) Vain. ob thallum convolutum distingui potest a f. subconcava Vain., quae, thallo concavo explana- toque instructa est (exs.: Hepp 667, Arn. 605, Rabenh. 190). Prior lecta in Hollola, Jyvaskyla, Kuusamo et Ruanjarvi, posterior in Sibbo et Valamo; aliae ad statum intermedium inter has formas pertinent. Obs. Lichen euplocus Ach. Lich. Suec. Prod. (1798) p. 141 (Endo- carpon euplocum Ach. Meth. Lich., 1803, p. 141, tab. II f. 4, Lich. Univ., 1810, p. 301, Syn. Lich., 1814, p. 102), a Westring collectus, secundum specim. orig. e Suecia in herb. Ach. gonidiis caeruleo-virescentibus, glomeruloso-concatenatis, scytonemeis, thallo squamoso, superne ci- nereo-nigricante, subtus pallido, margine soredioso instructus, pertinet ad Heppiam Guepini Del. in Dub. Bot. Gall. I, 1830, p. 594), quae eam 14 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. ob causam nominanda est Heppia euploca (Ach.). Specimen in Scotia collectum, in scriptis Acharii haud commemoratum, ad eam non perti- net. Quid sit Anglica Verrucaria euploca Borr. (Dermatocarpon aqua- ticum var. euplocum A. Sm. |. c.), nescimus; specim. orig. cum sporis in Leight. Brit. Angioc. Lich. tab. 2 f. 3 delineatum est. 3. D. meiophyllizum Vain. (n. sp.). Thallus pusillus, cire. 15—7(—5) mm latus, simplex, umbilicatus et gompho affixus, adscendens, subinteger aut uno latere usque ad gomphum fissus ibique parce lobatus, sat tenuis, humidus sat flaccidus, superne olivaceo-cinera- scens vel cinereo-fuscescenti-variegatus, haud pruinosus, subtus fusco-nigricans aut rarius testaceo-fuscescens, haud pruinosus, superne et subtus laevigatus. Stratum medullare hyphis partim conglutinatis. Sporae ellipsoideae. Distr. Supra rupem graniticam saepe inundatam in rivulo ad Tali in par. Helsinge et in latere rupis subirrigato in Gesterby in par. Sibbo in Nylandia (Vain.). Intermedia est inter D. fluviatilem var. Weberi (Ach.) et D. polyphyllizum (Nyl.), ab ambobus thallo simplice, haud complicato, differens. A v. decipiente (Mass.) thallo haud pruinoso recedens. Thallus vulgo concavus, raro convolutus, siccus crass. circ. 0,180 —0,120 mm, humidus 0,300—0,170 mm, saepe pulvere inspersus albido, e crystallis acicularibus, in aqua facile dissolutis. Gonidia pleurococcoidea, globosa aut subglobosa, simplicia diam. 0,00s— 0,006 mm, membrana modice incrassata. Stratum medullare hy- phis 0,003 mm crassis, sat leptodermaticis. Stratum corticale superius 0,020 mm crassum, plectenparenchymaticum, leptoderma- ticum, cellulis superpositis 4—3. Stratum corticale inferius 0,040 —-0,060(—0,070) mm crassum, leviter pachydermaticum, plecten- parenchymaticum. Apothecia et conidangia in thallis diversis visa. Apothecia haud prominentia. Periphyses long. circ. 0.020, crass. 0,003 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae decolores, ellipsoideae aut oblongae, apicibus rotundatis, simplices, long. 0,011 —0,014, crass. 0,00e—0,o0s mm. Conidia cylindrica, recta, api- cibus rotundatis, long. 0,004 (0,003—0,005) mm, crass. 0,0007 mm. 4. D. polyphyllizum (Nyl.) Vain. Endocarpon polyphyllizum Ny}. Fl. 1875 p. 362; Norrl. Symb. FI. Ladog.-Karel. (1878) p. 31; Hue Addend. II (1888) p. 269. Thallus pusillus, cire. 7—2 mm latus, polyphyllus, cae- spites parvos formans, imbricato-lobatus, lobis sat adpressis Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 15 aut adscendentibus, plus minusve complicatis convolutisque, irregulariter crenatis, subumbilicatus, gompho gomphisve nonnullis aff'xus, humidus sat flaccidus, sat tenuis, superne fuscus, haud pruinosus, subtus obscure testaceus, haud pruinosus, superne et subtus sat laevigatus. Stratum me- dullare hyphis parum conglutinatis. Sporae ellipsoideae. Distr. Ad fissuram in latere lacum versus sito rupis. Karelia Ladogensis: Variskallio in Kirjavalahti (J. P. Norrlin). Minutie thalli differt a D. fluviatili var. Weberi (Ach.) et thallo haud pruinoso a D. leptophyllode (Nyl.) Vain. in Havaas Lich. Exs. Norv. (1914) n. 472, quod thallo cinereo-pruinoso accedit ad D. fluv. var. decipientem (Mass.). Thallus siccus crass. 0,120—0,060 mm, ad apothecia paullo crassius, humidus crass. 0,220 —0,1s0 mm. Gonidia pleurococcoidea, globosa aut subglobosa, simplicia diam. 0,ooc—0,010 mm, etiam 2—8-cellulosa visa. Stra- tum medullare hyphis 0,003—0,004 mm crassis, sat leptodermaticis. Stratum corticale superius 0,010—0,015 mm crassum. Stratum cor- ticale inferius circ. 0,025 mm crassum, plectenparenchymaticum, leviter pachydermaticum, cellulis circ. 4—8 in serie superpositis, cavitatibus irregularibus, circ. 0,0025—0,005 mm latis. Apothecia crebra, margine ostiolari verruculam formante. Nucleus jodo caeru- lescens. Periphyses numerosae, constipatae, long. circ. 0,014, crass. 0,002 mm, pauciseptatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Asci subventricosi, long. 0,050, crass. 0,012 mm, membrana gelatinosa, sat tenui. Sporae 8:nae, distichae, decolores, ellipsoideae, apici- bus rotundatis aut rarius obtusis, simplices, saepe 1—2-guttu- losae, long. 0,007—0,011, crass. 0,003—0,005 mm, membrana tenui. 5. D. deminuens Vain. (n. sp.). Thallus pusillus, circ. 8—3 mm latus, subpolyphyllus, caespites parvos formans, imbricato-lobatus, lobis sat ad- pressis aut concavis marginibusque adscendentibus, gompho uno aut gomphis nonnullis affixus, sat tenuis, superne laevi- gatus, obscure cinerascens vel cinereo-nigricans, tenuiter pruinosus, subtus fusco-nigricans aut rarius_ testaceo-fu- scescens, haud pruinosus. Stratum medullare hyphis parum conglutinatis. Sporae oblongae aut parcius ellipsoideae. Distr. In rupe granitica decliva in monte Korkmaki in par. Finby in Regione Aboénsi (Vain.). Proxima D. meiophyllo Vain. (Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. 16 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. n. 388), sed thallo superne tenuius pruinoso obscurioreque et sub- tus vulgo obscuriore et sporis majore parte majoribus ab ea dif- ferens. D. leptophyllodes Nyl. (Fl. 1876 p. 576), quod etiam in Norvegia ab J. J. Havaas collectum est, thallo et sporis minoribus ab ea distinguitur. — Thallus siccus crass. circ. 0,1—0,21 mm, humidus circ. 0,199 —0,225 mm, subtus laevigatus aut raro rugosus. Stratum corticale superius circ. 0,012 mm crassum, obscuratum, cellulis anguloso-subglobosis, leptodermaticis, diam. 0,005—0,006 mm, in seriebus horizontalibus duabus. Stratum corticale inferius circ. 0,030 (0,040—O,020) mm crassum, plectenparenchymaticum, cavitatibus cellularum 0,001—0,005 mm latis, subglobosis aut glo- bosis, in seriebus irregulariter verticalibus, membrana sat tenui. Stratum medullare inferius gonidiis destitutum, hyphis 0,002—- 0,003 mm crassis, crebre irregulariter contextis, increbre septatis, sat leptodermaticis, aére disjunctis, in parte infima etiam conglutina- tis. Zona gonidialis dimidiam partem aut magis medullae occu- pans, plectenparenchymaticum, cellulis in seriebus subverticalibus. Perithecium albidum, in parte exteriore verticis subfuscescens ru- fescensve, plectenparenchymaticum, cellulis ellipsoideis subglobo- sisve, long. 0,003—0,004, lat. 0,oo2 mm. Nucleus jodo caerulescens. Paraphyses obsoletae. Periphyses numerosae, long. 0,040—0,016, crass. 0,003 mm, 2—-3-septatae. Asci clavati, long. 0,072—\0,0s5, crass. 0,o16—O0,os mm, membrana modice incrassata, gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, simplices, decolores, oblongae aut parcius ellipsoideae, apicibus obtusis aut rotundatis, guttulis minutissimis numerosissimis impletae, membrana sat tenui aut modice incrassata. 6. D. meiophyllum Vain. (n. sp.). Lichen leptophyllus Sm. Engl. Bot. (1809) n. 2012 f. 2 (haud Ach.; conf. infra). Endocarpon leptophyllum Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 12, tab. II f. 2; Nyl. Fl. 1876 p. 576; Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 388; Hue Addend. II (1888) p. 269. EF. miniatum var. leptophyllum Wahlenb. Fl. Suec. (1826) p. 875; Schaer. Enum. Lich. Eur. (1850) p. 232; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 420 (174), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 12, Lich. Scand. (1861) p. 265; Garov. et Gib. De Lich. Endoe. (1872) p. 264, tab. I f. 2. Placidium leptophyllum Mass. Lich. It. Exs. VI (1856) n. 190. Dermatocarpon miniatum var. leptophyllum Dalla Torre et Sarnth. Fl. Tirol (1902) p. 508; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 267. Exs. Garov. Lich. It. ed. 2 XI (1846) n. 3. — Desmaz. Cr. Fr. ed. 1 XXXII (1847) n. 1586, ed. 2 n. 1186. — Mass. Lich. It. Exs. VI (1856) n. 190. — Malbr. Lich. Norm. VII (1873) n. 347. Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 388. Thallus pusillus, cire. 3—10 (aut parcius etiam —23) mm latus, simplex aut demum lobis imbricatis adpressisque Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 17 instructus, umbilicatus et gompho vel gomphis pluribus substrato affixus, adpressus aut rarius adscendens, modice incrassatus, superne cinereus vel’ pallido- aut livido-cinera- scens aut subalbidus, pruinosus, subtus pallidus aut rarius fuscescenti-obscuratus, haud ‘pruinosus, superne subtusque vulgo laevigatus. Stratum medullare hyphis partim conglu- tinatis. Sporae ellipsoideae oblongaeve. Distr. Supra saxa granitica aut calcaria in rivulis aut locis irrigatis. Nylandia: Dickursby (W. Nyl., J. P. Norrlin, Vain.). Regio Aboénsis: Kiviniemi in Lohja (S. O. Lindberg). Tavastia austr.: Myllykyla in Tammela (A. Kullhem), Onki- salo in Luhanka (Vain.). In D. miniatum transire videtur, vix nisi thallo minore ab eo differens. Thallus siccus crass. circ. 0.220—0.360, humidus circ. 0.300—0.360 mm. Stratum corticale superius circ. 0.020 mm crassum. Stratum corticale inferius circ. 0.040—0O.060 mm cras- sum. Stratum medullare hyphis 0.003 mm crassis, sat leptoder- maticis, partim conglutinatis. “Apothecia crebra. Perithecium albidum pallidumve, margine ostiolari obscurato vel cinereo- fuscescente, superficiem thalli haud superante aut verruculam leviter prominentem, 0.15—0.25 mm latam formante. Nucleus jodo caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis saepe indicatae. Periphyses numerosae, elongatae, long. 0.040—0.045, crass. 0.002—0.003 mm, increbre septatae. Asci oblongi aut clavati aut subcylindrici, long. 0.040—0.055, crass. 0.12—0.16 mm, mem- brana modice incrassata, gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, decolores, oblongae aut ellipsoideae, apicibus obtusis aut rotun- datis, long. 0.010—0.016, crass. 0.005 —O.0075 mm (, long. 0.016—0.018, crass. 0.007—0.00s8 mm“ sec. Nyl.), saepe 2 guttulas aut unam suttulam magnam continentes, membrana tenui aut sat tenul. Conidangia in eodem thallo cum apotheciis visa, thallo immersa, lacerato-cavernosa. Conidia cylindrico-oblonga, apicibus rotun- datis, recta, long. 0.00a—0O.007 mm. Obs. Dermatocarpon leptophyllum (Ach.) Vain. (Lichen leptophyllus Ach. Lich. Suec. Prodr., 1798, p. 141, Endocarpon leptophyllum Ach. Meth. Lich., 1803, p. 127, tab. 3 f. 38, Lich. Univ., 1810, p. 302, Syn. Lich., 1814, p- 102 p. p.) autonoma est species, sporis globosis et periphysibus brevissimis a D. meiophyllo Vain., quocum commixtum est, differens. Thallus lat. 7—9 mm, humidus crass. 0.210 mm et ad apothecia 0.400—0.350 mm, superne fuscescens aut partim cinereo-pallescens, haud distincte pruinosus, subtus fuscescens, gompho affixus, sat adpressus, margine 2 a 18 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. saepe subrenulato-lobulatus. Stratum corticale inferius 0.00 mm. cras- sum, cavitatibus cellularum 0.ooce—0.o0s mm latis, membranis leviter pa- chydermaticis. Apothecia crebra, immersa, margine ostiolari obscurato, interdum demum verruculam formante. Nucleus jodo caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Periphyses nume- rosae, crass. 0.001 mm, vix aut paullo longiores. Asci oblongi aut sub- ventricosi aut cylindrici, long. 0.010—0.050, crass. 0.010—0.012 mm, mem- brana gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae aut monostichae, globosae aut subglobosae, diam. 0.o0e—0.o07 mm, aut long. 0.007 et crass. 0.005, 1. 0.00s aut 0.009 et cr. 0.007 mm, simplices, decolores. Tales sunt 7 thalli in spe- cimine sinistro in Suecia collecto. Ad eos etiam descriptiones primae (,nigrofuscus“) et tab. 3 f. 3 1. c. spectant. E specimine dextro, item in Suecia collecto, ad D. meiophyllum Vain. pertinente, restant 2 thalli, superne cinereo-pallescentes, subtus obscuratae, sporis ellipsoideis. Huc descriptio in Syn. Lich. p. 102 p. p. spectat (,,subcinerascenteque%). Specimen ex Hispania (quod non est originale) ad Heppiam Guepini (= H. euplocam Ach.) pertinet. Sect. 2. Placidium (Mass.) Vain. Lich. Caucas. (1899) p. 386. Placidium Mass. Symm. (1855) p. 75, Miscell. (1856) p. 31; Arn. Lich. Miinch. (1891) p. 108. Endopyrenium Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 323 (haud Flot.); Zahlbr. Ascol. (1903) p. 60. Catopyrenium Flot. in Koerb. Grundr. Crypt. (1848) p. 199 (sec. spec. cit., at excl. descr.). Thallus squamosus aut subfoliaceus, tantum superne aut etiam inferne strato corticali obductus, hypothallo sub- strato affixus. Perithecium decoloratum pallidumve, vertice obscurato. — Ab hac sectione sect. Rhizoderma Vain. thallo rhizina radiciformi affixo distinguitur [Derm. radicescens (Nyl.) Vain.]. 7. D. Iachneum (Ach.) A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 720. Lichen lachneus Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 140. Endocarpon lachneum Ach. Meth. Lich. (1803) p. 127, Lich. Univ. (1810) p. 299, Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 14 p. p. tab. Ill fig. 2? (potius sit D. hepaticum). E. Hedwigii BiB lachneum Ach. Syn. Lich. (1814) p. 99. E. rufescens Ach. Lich. Univ. (1810) p. 304, Syn. Lich. (1814) p. 100; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 175 (421), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 14, Lich. Scand. (1861) p. 265, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 188, Lich. Par. (1896) p. 116; Schwend. Unters. Flecht. II (1863) p. 188; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 343, 347, Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 88; Vain. Adj. Lich. Lapp. I (1883) p. 164; Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 19 Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 789. Endopyrenium rufescens Koerb. Syst. Lich. (1855) p. 323. Placidium rufescens Mass. Sched. Crit. (1855) p. 114; Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 145, XXX (1897) p. 34, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 286. Rhodocarpon rufescens Lonnr. FI. 1858 p. 619. Dermatocarpon rufescens Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 254. Endocarpon Hedwigii 7. rufescens Schaer. Lich. Helv. Exs. XIX (18438) n. 465; Garov. et Gib. De Lich. Endoc. (1872) p. 270, tab. II f. 1. Exs. Moug. et Nestl. Stirp. Voges. V (1815) n. 442 b.— Schaer. Lich. Helv. Exs. V (1826) n. 115, XIX (1843) n. 465. — Funck Crypt. Fichtelg. XXXVII (1832) n. 759. — Bohl. Lich. Brit. n. 75 (sec. A. Sm. 1. c.). — Zwackh Lich. Exs. (1850) n. 22. — Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 219. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. I (1855) n. 5. — Mass. Lich. It. Exs. VI (1856) n. 188. — Desmaz. Pl. Crypt. Fr. XII (1858) n. 597 (sec. Arn. et Garov.). Thallus subfoliaceus, late adnatus, margine leviter an- gusteque adscendente, polyphyllus, caespites vel crustam haud latam vulgo formans, ambitu rotundato-lobatus crena- tusve, lobis contiguis subconnatisve, concavus subplanusve, superne rufus aut rarius testaceus fuscescensve, vulgo niti- dus, subtus nigricans et late denudatus, medium versus hypothallo plus minusve distincto instructus. Apothecia sat crebra dispersave, thallo immersa. Perithecium albidum pallidumve, margine ostiolari obscurato, rarius verruculam leviter prominentem formante. Sporae ellipsoideae aut partim subglobosae. Distr. Praesertim locis subcalcariis ad terram et muscos destructis et ipsam rupem in fissuris et lateribus rupium in Fennia rara. Karelia Ladogensis: Pekanvuorenriutta in Maki- salo prope Sortavala et Pullinvuorenriutta in Impilahti (K. Linkola). Karelia Onegensis: Valkeamaki (J. P. Norrlin), Tiudie (A. Kullhem). Kuusamo: ad Kitkajoki (F. Silén), Ruskeakallio (Vain.). Lapponia Enontekiensis: Koltapahta in reg. alpina et in jugo alpino Norvegico inter Kilpisjarvi et Lyngen (J. P. Norrlin). Thallus squamis circ. 7—9 mm longis, lobis circ. 3-4 mm latis, humidus circ. 0.380 et siccus 0.360.mm crassus et ambitum versus tenuius, ambitum versus subtus vulgo hypothallo late fere destitutus, hyphis hypothallinis cinerascentibus aut obscuratis. Stratum corticale superius circ. 0.050 mm crassum, plectenpa- renchymaticum, leviter pachydermaticum, cavitatibus cellularum 20 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 0.oos—O.00 mm latis. Zona gonidialis subplectenparenchymati- cum, leptodermaticum, seriebus cellularum verticalibus. Gonidia pleurococcoidea. Stratum medullare hyphis 0.003 mm crassis, leptodermaticis, irregulariter crebre aut sat crebre contextis, partim crebre septatis. Stratum corticale inferius 0.070o—0.100 mm crassum, plectenparenchymaticum, cavitatibus cellularum 0.012— 0.o0os mm latis, membranis leviter pachydermaticis aut modice incrassatis. Perithecium vertice rufescente. Nucleus jodo ful- vescens. Periphyses numerosae, constipatae, long. circ. 0.030— 0.040, crass. 0.002 mm, parce septatae. Paraphyses diffluxae. Asci cylindrici, long. circ. 0.080, crass. 0.014 mm, membrana gelatinosa, modice incrassata. Sporae 8:nae, monostichae aut distichae, simplices, decolores, apicibus rotundatis, long. 0.011— 0.14 (sec. Nyl. ,—0O.018“) mm, crass. 0.00ce—0.008 (,,—0.009“) mm. Conidia ,oblonga, recta, long. 0.003, crass. 0.001 mm“ (Gliick Entw. Flecht.-sperm. p. 88, 92), aut ,long. 0.0021 et crass. 0.0013 mm“ (sec. Lindsay ad Schaer. Lich. Helv. Exs. n. 115, conf. Arn. Lich. Miinch. p. 108). Obs. ,,Endocarpon rufescens f. lachneum“ Ach.“ in Nyl. Lich. Lapp. Or. p. 188 (et in Norrl. Ber. Torn. Lappm. p. 347, Fl. Kar. Oneg. II -p. 38) ad statum, squamis magis adpressis, superne fuscescentibus aut subtestaceo-variegatis, subopacis, planiusculis instructum, spectat, at Lichen lachneus Ach., Lich. Suec. Prodr. p. 140, sec. specim. orig. e Suecia squamis testaceo-fuscescenti- et pallido-glaucescenti-variegatis (,,fuscovirescentibus“), ambitu leviter adscentibus, subconcavis (,,in- cumbentibus“) instructus est. 8. D. hepaticum (Ach.) Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 255; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 270. Endocarpon hepaticum Ach. Lich. Univ. (1810) p. 298 p. p. (conf. infra); Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 176 (422) p. p., Exp. Pyrenoc. (1858) p. 15 p. p., Lich. Scand. (1861) p. 265, Lich. Pyr. Or. (1891) p. 51, Lich. Par. (1896) p. 116; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 789. Endopyrenium hepaticum Koerb. Parerg. Lich. (1863) p. 302. Placidium hepaticum Arn. Lich. Tirol IV (1869) p. 616, XXI (1880) p. 145, XXX (1897) p. 34, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 237, Lich. Minch. (1891) p. 108. Endocarpon Hedwigii Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 14 p. p., tab. HI f. 3 (non Ach. Lich. Suec. Prodr., 1798, p. 140). Endopyrenium pusillum Tayl. in Mackay FI. Hib. II (1886) p. 99 (non Endocarpon pusillum Hedw. Descr. Muse. Frond. II, 1788, p. 56); Schwend. Unters. Flecht. II (1863) p. 188, tab. 10 f. 8. Verrucaria tra- peziformis Schrad. Syst. Samml. II (1797) n. 172 (forsan non L. trapezi- formis Zoega in Dicks. Pl. Crypt. II, 1790, p. 22). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 21 Exs. Schrad. Syst. Samml. Crypt. II (1897) n. 172. — Moug. et Nestl. Stirp. Vog. V (1815) n. 441 (p.p.), 442 a. — Funck Crypt. Fichtelg. XXVI (1819) n. 538. — Hampe Veg. Cell. Lich. (1832) n. 22. — Som- merf. Pl. Cr. Norv. II (1836) n. 141. — Garov. Lich. It. ed. 1 IX (1836) n. 10 p. p., ed. 2 XI n. 7. — Le Jolis Lich. Cherb. (1842) n. 1382. — Schaer. Lich. Helv. Exs. XIX (1848) n. 464 (in nonnullis collect.). — Desmaz. Pl. Crypt. Fr. ed. I XXXII (1847) n. 1585, ed. II n. 1185. — Fr. Lich. Suec. Exs. XII (1852) n. 355. — Leight. Lich. Brit. Exs. IV (1853) n. 185. — Hepp Flecht. Eur. (1853) n. 220. — Westend. Herb. Crypt. Belg. XV (1853) n. 710. — Nyl. Herb. Lich. Par. II (1855) n. 87. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. VI (1857) n. 150, XIV (1858) n. 405. — Stenh. Lich. Suec. Exs. n. 30a. — Mudd Lich. Brit. Exs. II (1861) n. 257. — Wartm. et Schenk Schweiz. Crypt. n. 369. — Malbr. Lich. Norm. IV (1865) n. 196. — Trevis. Lich. Ven. I (1869) n. 6. — Barth Herb. Transsylv. (1873) n. 88. — Roum. Lich. Gall. Exs. I (1879) n. 97, 98. -- Oliv. Herb. Lich. Orn. IV (1881) n. 173. — Flag. Lich. Franch.- Comt. I (1882) n. 47, VI n. 287. (Sec. Arn. Lich. Frank. Jur. p. 937, cet.) Thallus squamoso-areolatus, totus adnatus, areolis saepe contiguis, circ. 7—2 mm latis, planiusculis aut fortuito con- vexis, subintegris aut crenatis, superne rufus aut fuscescens aut rarius testaceus, opacus aut raro leviter nitidus, subtus -nigricans et hyphas hypothallinas sat crebre emittens. Apo- thecia sat crebra dispersave, thallo immersa. Perithecium albidum pallidumve, margine ostiolari obscurato, rarius ver- ruculam leviter prominentem formante. Sporae ellipsoideae aut oblongae. Distr. Ad Inari a F. Silén parce fortuito lectum (sub n. 211, in herb. Nyl. n. 3860). Thallus humidus circ. 0.38s0—0.280, siccus 0.300—0.230 mm crassus, hyphis hypothallinis 0.00s—0O.001 mm crassis, decoloribus aut fuscescentibus, membranis modice incrassatis. Stratum corti- cale superius 0.o60-—0.os09 mm crassum, plectenparenchymaticum, leviter pachydermaticum, cavitatibus cellularum 0.010—0.004 mm latis. Zona gonidialis subplectenparenchymatica, leptodermatica, seriebus cellularum (sicut in stratis corticalibus) verticalibus. Gonidia pleurococcoidea. Stratum medullare hyphis leptodermaticis, irregulariter crebre aut sat crebre contextis, 0.003 mm crassis aut partim crebre septatis et usque ad 0.008 mm crassis. Stratum corticale inferius 0.0os07—0.100 mm crassum, plectenparenchymati- cum, saepe partim sublaceratum, cavitatibus cellularum 0.012— 0.oos mm latis, membranis leviter pachydermaticis aut modice 22 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. incrassatis. Perithecium vertice rufescente. Nucleus jodo non reagens. Periphyses numerosae, constipatae, long. circ. 0.025, crass. 0.002—0O.003 mm, parce septatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Asci cylindrici aut oblongi, long. 0.0707—0.095, crass. 0.oos—0O.014 mm, membrana gelatinosa, modice incrassata. Sporae 8:nae, monostichae aut distichae, decolores, simplices, apicibus obtusis aut rotundatis, long. 0.011—0.016, crass. 0.005—0O.007 mm. Conidia ,oblonga, long. 0.003 mm“ (Tul. in Ann. Sc. Nat. III sér. Bot XViilei S52, p.-215, ‘tab: 12h 7-13. Obs. Specimen in Lapponia a Wahlenberg lectum in herb. Ach., thallo cinereo-pruinoso instructum, ad D. hepaticum non pertinet. 9. D. daedaleum (Krempelh.) Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 255. Endocarpon daedaleum Krempelh. FI. 1855 p. 66, Arn. Fl. 1858 p. 531 (281). Endopyrenium daedaleum Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 324; Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 303, 5 Lief. (1865) p. 459; Schwend. Unters.-Flecht. II (1863) p. 188. Rhodocarpon daedaleum Lonnr. FI. 1858 p. 619. Placidium daedaleum Krempelh. Lich. Bay. (1861) p. 280; Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 145. Dermatocarpon cinereum var. dedalaeum Garov. et Gib. De Lich. Endoc. (1872) p. 278 (excl. syn.). Verrucaria tephroides var. cartilaginea Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 18 p. p. (conf. infra). V. tephroides *V. carti- laginea Nyl. Lich. Seand. (1861) p. 268. V. cartilaginea Nyl. in Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 38. Placidium cartilagineum Arn. Lich. Jur. (Fl. 1885) p. 236, Lich. Tirol XXX (1897) p. 34. Dermatocarpon cinereum var. cartilagineum A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 271. Endo- carpon psoromoides Schaer. Lich. Helv. Exs. XXIV (1849) n. 599 (conf. infra); Koerb. Lich. Sel. Germ. IV (1856) n. 97. Endocarpon tephroides Ach. Meth. Lich. (1803) p. 129 (sec..specim. citat. in herb. Ach.), haud Prodr. Lich. Suec. (1798) p. 18. Exs. Schaer. Lich. Helv. Exs. XXIV (1849) n. 599 (sec. Garov. l. c.). — Koerb. Lich. Sel. Germ. IV (1856) n. 97 (sec. Koerb. Parerg. Lich. p. 303). — Stenh. Lich. Suec. Exs. ed. 2, I n. 30 c (sec. Th. Fr. I. c.). — Arn. Lich. Exs. (1860) n. 78 a, (1874) b. — Un. Itin. (1867) n. 67. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. cont. n. 798. Thallus subfoliaceus, adnatus aut margine leviter ad- scendente, polyphyllus, caespites vel crustam plus minusve latam formans, ambitu rotundato-lobatus, lobis 1.s—0.7 mm latis, contiguis subconnatisque, partim concavis subplicatis- que, superne cinereo-fuscescens aut cinereo- vel livido- glaucescens, opacus, raro pruinosus, subtus obscuratus aut ad marginem pallidus albidusve, hypothallo demum nigricante, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 23 plus minusve distincto. Apothecia crebra, thallo immersa. Perithecium albidum aut testaceo-pallidum, margine ostiolari nigricante, saepe demum leviter prominente. Sporae oblongae ellipsoideaeve. Distr. Supra muscos et terram humosam praesertim locis caleariis supra rupes. Alandia (Edvin Nylander). Regio Aboénsis: Insula Jurmo in Korpo (Edvin Nylander), Pellon- kyla in Karjalohja (J. P. Norrlin). Nylandia: Mons Obser- vatorii Helsingforsie (W. Nylander a. 1851). Tavastia austr.: Letku in Tammela (A. Kullhem). Karelia Onegensis: Valkea- maki (Th. Simming). Thallus' squamis circ. 3—7 (—20) mm longis, lobis 1.5— 0.7 mm latis, humidus crass. 0.1s0o—0.2 mm, hyphis hypothallinis 0.0035 0.004 mm crassis, fuscescentibus nigricantibusve aut primum decoloribus. Apothecia saepe demum verruculas leviter prominen- tes, nigricantes formantia. Perithecium lat. circ. 0.2 mm, sub microscopio apice rufescens. Nucleus jodo sordide roseus. Peri- physes long. 0.010 mm aut breviores, crass. 0.002 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci subclavati aut ven- tricoso-clavati, long. circ. 0.044, crass. 0.014 mm, membrana gelati- nosa, apice primum sat crassa. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices, ellipsoideae aut ovoideo-oblongae, apicibus saepe obtusis, long. 0.012—0.017, crass. 0.006—O.007 mm. Stratum corticale supe- rius circ. 0.060 mm _ crassum, plectenparenchymaticum, leptcder- maticum, cavitatibus cellularum 0.003—0.005 mm latis. Stratum medullare hyphis in cellulas subglobosas 0.007—0.005 mm latas leptodermaticas divisis, crebre irregulariter contextis, haud con- glutinatis, interstitiis disjunctis, parce etiam angustioribus, 0.003 mm crassis, cellulis oblongis ellipsoideisque. Stratum corticale inferius haud evolutum. Thallus opacus, pruina destitutus (f. nuda Vain.) aut raro tenuiter pruinosus (f. pruinosa Vain., ad Letku in Tammela a Kullh. collecta). ,,Verrucaria cartilaginea f. pruinosa Nyl.“ in Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 343, ad Koltapahta in Enontekis lecta, p. p. ad Dermatocarpon fluviatile var. dect- pientem (Mass.) pertinet, p. p. ad D. miniatum var. complicatum (in v. decipentem accedentem). Obs. 1. Endocarpon cinereum var. cartilagineum Nyl., Coll. Lich. Gall. Mer. (Nya Bot. Not. 1853) p. 8, in specim. orig. sporis uniseptatis instructa, pertinet ad Placidium Custnani (Mass. Sert. Lich., 1856, p. 78), quod nominandum est Placidiopsis cartilaginea (Ny].). Obs. 2. Verrucaria psoromoides Borr. (Engl. Bot. Suppl., 1829, tab. 2612 f. 1), secundum specim. orig. Borreri in Leight. Brit. Angioc. 24 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Lich. tab. II f. 4, sporis delineatum, quoad apothecia ad Phaesporam Hepp pertinet. 10. D. cinereum (Pers.) Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 256, Lich. Spitsb. (1867) p. 47; Vain. Lich. Exp. Amdrup (1905) p. 140, Lich. Exp. Veg. Pitlek. (1909) p. 158; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 271 (excl. var.). Endocarpon cinereum Pers. in Ust. Ann. VII (1794) p. 28; Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 185, f. 378. Sagedia cinerea Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 413 (haud Verrucaria cinerea Pers.); Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 22 (tab. VII f. 1 erronea). Verrucaria cinerea Schaer. Lich. Helv. Spic. (1836) p. 332; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 423 (177) p. p. Cato- pyrenium cinereum Flot. in Koerb. Grundr. Crypt. (1848) p. 199, Syst. Lich. (1855) p. 325, Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 306; Mass. Symm. Lich. (1855) p. 75; Mull. Arg. Prince. Class. Lich. (1862) p. 73; Schwend. Unters. Flecht. II (1863) p. 188, tab. 10 f. 5, 6; Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 145, XXX (1897) p. 34, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 240, Lich. Miinch. (1891) p. 108; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 164. Lichen tephroides Ach. Prodr. Lich. Suec. (1798) p. 18; Sm. Engl. Bot. (1809) t. 2013. Endocarpon tephroides Ach. Lich. Univ. (1810) p. 297 p. p., Syn. Lich. (1814) p. 98 p.p. Verrucaria tephroides Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 17, Lich. Scand. (1861) p. 267, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 169; Hue Addend. II (1888) p. 270; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 343, 348, Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 38, Symb. Fl. Ladog.-Kar. (1878) p. 32. V. polythecia Ach. Lich. Univ. (1810) p. 288 (Syn. Lich., 1814, p. 99) sec. herb. Ach. Endocarpon cinereum A. vulgare Garov. et Gib. De Lich. En- doc. (1872) p. 278, tab. IV f. 1. Exs. Fr. Lich. Suéc, Exs. n. 275. — Garoy. Lich. It. ed.) Vill (1836) n. 10, ed. 2 XI (1846) n. 9. — Zwackh Lich. Exs. (1851) n. 108. — Schaer. Lich. Helv. Exs. XXVI (1852) n. 647. — Hepp Flecht. Eur. (1853) n. 221. — Koerb. Lich. Sel. Germ. I (1856) n. 23. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. XIII (1858) n. 374. — Stenh. Lich. Suec. Exs. ed. 2 1V n. 120. — Fellm. Lich. Arct. (1864) n. 212. — Anzi Lich. Exs. Min. Rar. Its VII (1865) mn. so8 A (f. alpina), B. — Erb. Crit. i inti Larbal. Lich. Caes. II (1869) n. 96, Lich.-Herb. III (1879) n. 117. — Flag. Lich. Franch. Compt. VI n. 345. (Sec. Arn. et Garov.). Thallus ambitu lacinulato-effiguratus, centro subcrusta- ceus, continuus aut diffractus, saepe polyphyllus et crustam confluentem plus minusve latam formans, laciniis 0.s—0.2mm latis, sublinearibus aut subcuneatis, saepe brevibus, planis, superne subalbidus aut cinereo- aut subalbido-glaucescens aut cinereo-fuscescens, opacus, subtus nigricans, totus adnatus, hypothallo nigricante. Apothecia crebra, thallo Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 25. immersa, vertice demum verruculam 0.002—0.001s mm latam fuscescentem nigricantemve formante. Perithecium apice fuscescens cufescensve, ceterum albidum pallidumve aut raro maculis obscuratis plus minusve latis. Sporae ob- longae. Distr. Ad terram nudam humosam aut arenariam aut ealcariam aut muscos destructos in fissuris rupium et ad terram locis apricis subhumidis. Alandia (Edvin Nylander). Regio Aboénsis: Insula Jurmo in Korpo (Edvin Nylander). Nylandia: Mjél6é (Vain., H. Hollmén), Torr-Mjolo (W. Nylan- der), Strémsby in Kyrkslatt (Vain.). Karelia Ladogensis: Liikolanmaki prope Sortavala (J. P. Norrlin), ,Lapicidina marmorea in Ruskeala“ (Norrl. Symb. Fl. Ladog.-Kar. p. 32). Karelia Onegensis: Ad MO6kk6 et calcefodinam in Suojarvi (Norrl.), Jankajarvi (Norrl.), ,ad terram locis calcariis in Valkeamaki et Mundjarvi“ (sec. Norrl. Fl. Kar. Oneg. II p. 38). Ostrobotnia Kajanensis: Kianta (F. Silén). Lapponia Kemen- sis: Kalkkivaara in reg. conif. mixt. in Sodankyla (Vain.). Lapponia Ponojensis: Katschkowa, Pialitsa et Ponoi (N. -J, Fellman). Lapponia Enontekiensis: In reg. pinifera ad Hetta in Pahtavaara et in reg. betulina ad Kilpiseno (Norrl.). Thallus squamis circ. 5—1 mm _ longis latisque, laciniis 0.2—1.5 mm longis, crass. siccus circ. 0.200, humidus 0.280— 0.300 mm, superne vulgo tenuissime pruinosus, raro denudatus, hyphis hypothallinis usque ad marginem instructus, 0.003 —0.0035 mm crassis, membrana modice incrassata. Perithecium lat. circ. 0.2—0.22 mm, apice fuscescens rufescensve, basi saepe demum usque ad zonam nigricantem strati corticalis inferioris continua- tum, ita ut basi nigricans apparet, quare ab auctoribus nonnullis integre fuligineum erronee descriptum est (conf. Leight. Brit. Angioc. Lich. tab. VII f. 1, Catopyrenium Koerb. Syst. Lich. Germ. p. 324). Nucleus jodo dilute violascens, saepe basi cae- rulescens. Periphyses numerosae, constipatae, long. circ. 0.008, crass. 0.002 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indi- catae. Asci oblongi aut subclavati aut cylindrici, long. circ. 0.060, crass. 0.016 mm, membrana tota gelatinosa, modice incrassata. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices, saepe cuttulas vacuolosve continentes, quare interdum uniseptatae apparent, oblongae, apicibus obtusis, long. 0.016—0.023, crass. 0.006—0.007 mm 26 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. (, long. 0.016—0O.025, crass. O.007—0.010 mm“ observante Nyl. in specim. e Torr-Mj6l6). Conidangia incognita (indicationes de sterigmatibus in Miill. Arg. Prine. Class. Lich. p. 73 erroneae sint). Stratum corticale superius circ. 0.030—-0.050 mm crassum, plectenparenchymaticum, leptodermaticum, cavitatibus cellularum 0.003—O.008 mm latis. Stratum medullare hyphis in cellulas rotundatas 0.009—0.007 mm latas leptodermaticas divisis, praeser- tim subverticalibus, parce conglutinatis (partim interstitiis plus minusve angustis disjunctis), parce etiam angustioribus, 0.003— 0.004 mm _ crassis, cellulis oblongis aut subellipsoideis. Stratum corticale inferius haud distinctum. Obs. Endocarpon tephroides Ach., Meth. Lich. (1803) p. 129, in Allvarden Oelandiae in Suecia a Vestring lectum, sec. specim. orig. in herb. Ach. ad Dermatocarpon daedaleum (Krempelh.) pertinet. — Pyrenula microciba Ach., Lich. Univ. (1810) p. 315, Syn. Lich. (1814) p. 122, Berl. Magaz. 1814 p. 16, tab. I f. 15, hue ducta (Fr. Lich. Eur. Ref. p. 413), ad D. cinereum (Pers.) Th. Fr. non pertinet. Subtrib. 2. Hyalosporae (Sacc.) Vain. Thallus stroma gonidiosum crustaceum formans aut e mycelio constans gonidiis destituto. Apothecia recta, simplicia, ostiolo mediano instructa. Periphyses in nucleo circa ostiolum evolutae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae ellipsoideae oblongaeve aut raro globosae, decolores, simplices. 1.. Verrucaria (Pers.)Th.. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 267; Gen. Heterol. (1861) p. 109; Koerb. Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 359; Zahlbr. Ascol. (19038) p. 53, 54; A. Sm. Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 276; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 803. Thallus crustaceus, uniformis. Apothecia simplicia. Paraphyses in gelatinam dissolutae. Gelatina hymenialis jodo reagens. Sporae 8:nae, simplices, ellipsoideae oblon- gaeve, decolores. Gonidia pleurococcoidea (Coccobotrys ver- rucariae Chodat, Mon. Algu. Cult., 1913, p. 218 in Mat. FI. Crypt. Suiss. IV 2) aut raro dactylococcoidea. Obs. Verrucaria melasperma Nyl., Fl. 1865 p. 357, ,,sporis sim- plicibus fuscis et paraphysibus parcis“ instructa, sec. specim. orig. est Fungus. V. phaeosperma Arn. et V. interlatens Arn. item sporis obscu- ratis descripta, exactius non sunt cognita. Acta Socieatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 27 Stirps 1. Melanothecium Vain. Perithecium fuligi- neum, subintegrum aut basi tenuius vel anguste inter- ruptum. Ser. A. Perithecium lateribus haud angulato-productis. 1. V. aethiobola Wahlenb. in Ach. Meth. Lich. Suppl. (1803) p. 17, Lich. Univ. (1810) p. 292 (excl. var.), Syn. Lich. (1814) p. 125. Lichen umbrinus Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 14 (p. p., sec. herb. Ach.), excl. syn. Thallus tenuis aut modice incrassatus, vulgo continuus vel rimoso-diffractus, laevigatus, griseo-fuscescens vel fusco- nigricans aut raro cinerascens vel ferruginoso-rufescens, opacus aut leviter nitidus. Apothecia sat crebra, verrucas formantia subhemisphaericas, vulgo 0.2:—0.5 mm latas, basin versus plus minusve late amphithecio thallino, thallo conco- lore obductas, vertice denudatas nigricantesque, sat opacas, lateribus sensim dilatatis. Perithecium fusco-fuligineum, basi tenue, depresso-subglobosum aut subglobosum, lateri- bus rotundatis, ostiolo minuto minutissimove, margine ostio- lari saepe leviter prominente tenuique. Sporae oblongae aut ellipsoideae aut raro subovoideae, long. 0.012—0.032, crass. 0.005—O.016 mm. Var. primaria Vain. Verrucaria margacea var. aethiobola Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 272, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 169; Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39. V. aethiobola Nyl. Fl. 1877 p. 462, in Hue Addend. II (1888) p. 281, Lich. Paris’ (1896) p. 119; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 253; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 282; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 810. Exs. Fellm. Lich. Arct. (1864) n. 215 (sec. Nyl.), 216 (mus. Fenn.). — Malme Lich. Suec. Exs. VII (1910) n. 175. Thallus tenuis, continuus aut parum rimulosus, fu- scescens aut fusco-nigricans aut subolivaceo-fuscescens, hypothallo parum_ evoluto. Perithecium lat. 0.25—0.30 (—0.35) mm, vertice demum late denudato nigricanteque. Sporae long. 0.012—O.024 (O.o2s—0.032), crass. 0.007—0.012 (—0.015) mm. 28 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Ad saxa inundata vel subinundata praesertim in littoribus rivulorum vel etiam lacuum, rarius in pratis crescit, passim in provinciis meridionalibus mediisque ob- veniens. . Lapponia Inarensis: In regione betulina ad Kéngias prope Mare Glaciale (Vain.), Kultala (Vain.). Lapponia Tulo- mensis: Kola et Kitofka (N.I. Fellman). Lapponia Murma- nica: Jokonga (Fellm.). Lapponia Ponojensis: Kislaja Guba (Fellm.). Kuusamo: In regione abietina nonnullis locis (Vain. Adj. Lich. Lapp. II p. 174), ad Tavajarvi lecta. In v. margaceam saepe transit. Nucleus albidus, guttulas resinosas continens, jodo violascens. Perithecium fuligineum, basi tenue aut medio subalbidum, ostiolo circ. 0.020 mm lato. Periphyses constipatae, numerosae, long. 0.010—0O.020, crass. 0.015—0.003 mm, articulatae, articulo apicali interdum globoso constrictoque. Paraphyses in gelatinam diffluxae, tubulo tenuis- simo interdum bene conspicuo continuoque. Asci ventricosi aut clavati aut oblongi, long. circ. 0.050—0.060, crass. 0.020—0O.024 mm, membrana modice incrassata, gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, oblongae ellipsoideaeve, apicibus obtusis rotundatisve. Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.00s—0O.005 mm, parce 2-cellulosa. Obs. 1. V. latebrosa f. subecrustacea Brenn., Bidr. Hogl. Lafv. (1885) p. 125, in V@€likallio et Pohjoiskallio Hoglandiae collecta (M. Brenner), sec. specim. orig. a Nyl. ,,V. margacea (subecrustacea)“ nominatum, ,,sporis long. 0.022—0.030, crass. 0.011—0.014 mm“, thallo cervino, tenui, apotheciis 0.s—0.41 mm latis, totis nigricantibus denu- datisque instructum, intermedia est inter v. primariam et v. marga- ceam. Obs. 2. V. aethiobola Wahlenb. sec. specim. orig. in herb. Ach. ad hane var. pertinet; specim. sinistrum peritheciis nudis, fuligineis, basi anguste fuscescentibus aut pallido-fuscescentibus, latere haud anguloso-productis, nucleo depresso-subgloboso; specim. dextrum peritheciis majoribus, nudis, fuligineis, basi anguste fuscescentibus, latere haud productis, hemisphaericis, nucleo globoso. Var. internigrescens Ny]. in Brenner Bidr. Hog]. Lafv. (1885) p. 125. — Havaas Beitr. Nor- weg. Flecht. (Bergens Mus. Aarb. 1909) p. 35. Thallus tenuis, rimulosus, sordide cinerascens, opacus, varie dispersus et partim areolis dispersis, hypothallo tenui nigricante ad ambitum et inter areolas evoluto. Apothecia Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 29 prominentia. Perithecium lat. 0.2c—0.25 (—0.03) mm, vertice demum late denudato nigricanteque. Sporae ,long. 0.015— 0.024, crass. 0.007—0.010 mm“ (sec. annot. Nyl.). Distr. Ad rupes graniticas littorales maris (etiam una cum V.maura) in Somerikon-rantavuoret Hoglandiae (Vain.), ad Hallviken prope Helsingforsiam (W. Nyl. ,,V. margacea v. riparia“ sec. Nyl.), ad Vaha-Heikkila prope Aboam (A. Kull- hem), in Alandia (Edvin Nylander). Var. ventosa Vain. Thallus sat tenuis, rimosus aut areolatus, obscure cinereus vel cinereo-fuscescens, areolis contiguis et partim dispersis, hypothallo tenui, nigricante, ad ambitum et inter areolas evoluto. Apothecia prominentia. Perithecium lat. 0.20o—0.25 mm, vertice demum late denudato nigricanteque. Sporae long. 0.01s—0.022, crass. 0.009—010 mm. Distr. Supra rupes graniticas maritimas planas aut meridiem versus declives abundanter in insula Traskkoplan in par. Esbo Nylandiae (Vain.). Intermedia est inter var. primariam et var. internigrescen- tem, a posteriore thallo crassiore, obscuriore, partim magis con- tinuo differens. A var. scabrida et var. lepidioide thallo tenuiore, nec subsquamuloso distinguitur. — Specimen in var. primariam accedens in reg. betulina ad Kéngas prope Mare Glaciale lectum (Vain.), sporis long. 0.012—0.016, crass. 0.007—0.010 mm, peritheciis late denudatis, 0.20—0.25 mm latis instructum est. Var. riparia (Nyl.) Vain. V. margacea f. riparia Nyl. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 170. V. aethiobola *riparia Stizenb. Ind. Lich. Hyperb. (1876) p. 52. V. riparia Nyl. Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 16, 42, p. p. Exs. Fellm. Lich. Arct. (1866) n. 217 p. p. (in mus. Fenn.). Thallus sat tenuis, areolato-diffractus areolatusve, areolis planis (aut rarius convexis), partim contiguis, partim dispersis, impure albidis, parvis, hypothallo haud evoluto. Apothecia prominentia. Perithecium lat. 0.30—0.25 mm, vertice late denudato nigricanteque. Sporae long. 0.014—0.022, crass. O.00e—O.011 mm. 30 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Ad saxa quartzosa in Triostroff in Lapponia Ponojensi (N. I. Fellman). Proxima est var. internigrescenti, quae hypothallo nigricante ab ea differt. Apotheciis majoribus distinguitur a V. obnigrescente Nyl., cui habitu subsimilis est. — Sporae ,,long. 0.014—0.022, crass. 0.oos—0.011 mm“ sec. annot. Nyl. in specim. e S. Lawrencebay (2854) et Konyambay (n. 2855) in Sibiria. Specimina, a me in Lich. Veg. Pitlek. Sib. descripta, non sunt typica, ad v. scabridam accedentia. Var. verruculifera Vain. Thallus modice incrassatus, areolato-diffractus areola- tusve, areolis verruculoso-inaequalibus aut verrucaeformibus aut subgranulosis, partim dispersis, parvis, fuscescentibus, opacis, hypothallo tenui nigricante inter areolas conspicuo, Apothecia prominentia. Perithecium lat. 0.25 (—0.03) mm, vertice late denudato nigricanteque, opaco, amphithecio thallino angusto aut parum conspicuo. Sporae ,,long. 0.01s— 0.023, crass. 0.007—O.oos mm“ (sec. annot. Nyl.). Distr. Ad saxum graniticum in Sastamala in Satakunta (A. J. Malmgren). Var. ripariae et var. internigrescenti est proxima. Var. scabrida Vain. Thallus modice incrassatus, areolatus, areolis 0.1—0.4 mm latis, difformibus, planis aut convexis, demum saepe squamae- formibus subadscendentibusque, obscure cinerascentibus aut cinereo-fuscescentibus, contiguis aut supra hypothallum ni- sricantem tenuem dispersis. Apothecia bene prominentia. Perithecium lat. 0.3 (—0.25)mm, hemisphaericum aut elevato- hemisphaericum, nigrum, nudum, opacum, amphithecio thallino vix ullo distincto. Distr. Supra rupem gneissaceam in Munknas prope Helsingforsiam a. 1874 collegi. Proxima est var. verruculiferae et var. ripariae et a var. lepidioide Vain. (Lich. Cauc. p. 338) thallo obscuriore et hypo- thallo magis evoluto differt. Perithecium integrum, fuscofuligineum. Nucleus jodo dilute caerulescens, dein fere decoloratus. Sporae Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 31 8:nae, distichae, decolores, simplices, ellipsoideae aut oblongae, apicibus rotundatis aut obtusis, long. 0.014—0.023, crass. 0.007—— 0.011 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Var. cataleptoides (Nyl.) Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 176. Verrucaria margacea var. cata- leptoides Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 428 (182), Exp. Pyrenoce. (1858) p. 26. V. margacea *V. cataleptoides Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 272. V. cataleptoides Nyl. in Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39, Symb. FI. Ladog. (1878) p. 32; Havaas Beitr. Westnorw. Flecht. (1909) p. 35; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 287; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 806. Lithoicea cataleptoides Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 145, XXX (1897) p. 35, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 247. Verrucaria catalepta (Schaer.) Koerb. Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 368. Exs. Zwackh Lich. Exs. (1852) p. 150. — Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 4838. —- Lojka Lich. Hung. Exs. IV (1884) n. 197. — Arn. Lich. Exs. (1885) n. 1133. (Conf. Arn. Lich. Frank. Jur. p. 243.) Thallus crassus aut sat crassus, areolato-diffractus, griseus aut cinereo-fuscescens aut obscure fuscescens, opa- cus, hypothallo parum evoluto. Perithecium lat. circ. 0.3— 0.4 (0.25) mm, verrucae thallinae thallove immersum deinde- ‘que vulgo semiimmersum aut basin versus late amphithecio thallino obductum. Sporae long. 0.01s—0.026, crass. 0.00s— 0.016 mm (,sec. annot. Nyl.“ —0O.32 mm). Distr. Tavastia austr.: In saxis ad Letku in Tammela et in Forssa (A. Kullhem). Karelia Ladogensis: In Lapicidina marmorea in Ruskeala (J. P. Norrlin). Karelia Onegensis: In latere rupis calcariae ad Lischmajarvi (,,V. umbrinula‘ sec. Nyl. in Norrl. Fl. Kar. Oneg. II p. 39). Ostrobotnia Kajanensis: In saxis chloritico-schistosis haud inundatis ad eataractam Saarikoski in Kianta (Vain.). Proxima est var. griseocinerascenti, sed amphithecio thallino saepe demum bene evoluto ab ea differt, quae nota tamen in- constans est. Perithecium globosum, fusco-nigrum, crassum, in- tegrum. Nucleus jodo violascens aut raro (in specim. Norveg. n. 8) basi primum caerulescens. Sporae oblongae aut ellipsoideae aut ovoideae. Specim. orig. hujus varietatis est n. 2865 in herb. Nyl. e Baréges in Gallia. 32 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Var. latebrosula (Nyl.) Vain. Thallus modice incrassatus aut sat tenuis, rimosus, obscure griseo-cinerascens (humidus magis obscuratus), lae- vigatus, opacus, saepe inferne obscuratus, ceterum ad am- bitum hypothallo indistincto. Apothecia crebra, verrucas formantia 0.2—0.2, mm latas. Perithecium fuligineum, inte- grum, subhemisphaericum, lateribus haud attenuato-productis, semiimmersum aut amphithecio thallino basin versus sensim dilatato obductum, vertice subconvexo, nigro, sat late aut an- guste demum aut fere mox denudato, ostiolo minuto. Sporae ellipsoideae, ,,long. O.o1s—0O.01s, crass. O.oos—O.oo9 mm“ sec. annot. Nyl. Distr. Tavastia austr.: Ad saxa dioritica in flumine Tammijoki in par. Luhanka (Vain.). Sec. annot. Nylanderi, cui a. 1873 specimen hujus plantae communicavi, ,,vix differt a V. latebrosa“ et nominatur ,,V. (ae- thiobola*) latebrosula Nyl.“ Intermedia est inter V. latebrosam et V. aethiobolam var. griseocinerascentem, a qua posteriore vix nisi apotheciis partim basin versus amphithecio thallino obductis differt. Gonidia globosa, diam. 0.007—0.005 mm, rarius ellipsoideo- subglobosa, vulgo simplicia, raro 2-cellulosa. Var. griseocinerascens Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1888) p. 175; Havaas Beitr. Norv. Flecht. I (1909) p. 35. Exs. Havaas Lich. Exs. Norv. (1901) n. 54. Thallus modice incrassatus aut partim sat crassus, rimosus, cinereus vel griseo-cinerascens, opacus, hypothallo parum evoluto. Apothecia immersa aut semiimersa. Peri- thecium Jat. 0.2—0.25 (—0.4) mm, vertice demum prominente nigroque, amphithecio thallino nullo distincto aut demum leviter prominente. Sporae long. 0.01s—0O.o26, crass. O.o10— O.o14 mm. (,long. O.01s—O.032, crass. O.oos—-O.o12 mm“ sec. annot. Nyl.). Distr. Karelia bor.: Ad saxa dioritica littoralia in Porosaari lacus Pielisjarvi (Vain.). Ostrobotnia Kajanensis: Ad saxa chloritica in rivulo prope Saarijarvi in Kianta (Vain.). Lapponia Enontekiensis: Kilpiseno (J. P. Norrlin). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 33 Lapponia Tulomensis: Kola et ad Sinum Kolaensem (Nevik Fellman). Polyblastiam peminosam et Verr. lecideoidem in memoriam revocans. Perithecium globosum, nigricans, basi multo tenuius et dilutius coloratum (fuscescenti-pallidum). Sporae long. 0.01s— 0.026, crass. 0.o10—0.014 mm. Gelatina hymenialis jodo viola- scens. Var. griseonigrescens Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 176. Thallus sat crassus aut modice incrassatus, areolato- diffractus, subgriseo-nigrescens, opacus, hypothallo parum evoluto. Apothecia thallo semiimmersa. Perithecium lat. circ. 0.2—0.25 mm, vertice demum prominente, nigro, nudo, amphithecio thallino vix ullo distincto. Sporae long. 0.o1s— 0.021, crass. O.ooa—O.012 mm. Distr. Supra saxa granitica subinundata in regione betulina ad Kéngis prope Mare Glaciale in Lapponia Ina- rensi (Vain.). Proxime affinis var. griseocinerascenti. Perithecium integrum, _fusco-nigricans. Gelatina hymenialis jodo violascens. Sporae long. 0.015—0.021, crass. 0.009—0.012 mm. Var. margacea (Wahlenb.) Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 174. Thelotrema margaceum (Wah- lenb.) Ach. Meth. Lich. Suppl. (1808) p. 30. Pyrenula margacea Ach. Lich. Univ. (1810) p. 315, Syn. Lich. (1814) p. 127. Verrucaria margacea Wahlenb. Fl. Lapp. (1812) p. 465; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1867) p. 181 p. p., Exp. Pyrenoc. (1858) p. 25 p. p., Lich. Scand. (1861) p. 272 (excl. var.), Lich. Lapp. Or. (1866) p. 169 (excl. var.); Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 194; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120, Lich. Vib. (1878) p. 71; A. Smith Mon. Brit. Lich. I] (1911) p. 281; Jatta Fl, It. Crypt: Lich. (1911) p. 808. Thallus modice incrassatus aut rarius tenuis, rimulosus, olivaceo- aut cinereo-fuscescens, opacus, hypothallo parum evoluto. Perithecium lat. 0.s—0.4 (—0.35) mm, vertice anguste aut demum sat late denudato. Sporae long. 0.021—0.032 (0.022— 0.037), crass. 0.011—0.017 mm. Distr. Ad saxa littoralia praesertim fluminum sat rara. Karelia austr.: Vanhaviipuri (Vain.). Tavastia austr.: Saukon- 3 34 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. niemi in Tammela (A. Kullhem), Padasjoki (Vain.), Tammi- joki in Luhanka (Vain.). Tavastia bor.: Norola in Jyvaskyla (,V. latebrosa f. obtectula‘‘ Nyl. sec. determ. Nylanderi in Vain. Fl. Tav. Or., 1878, p. 120). Karelia bor.: Lieksa et Vieki in par. Lieksa (Vain.), Kopras in Nurmes (Vain.). Lapponia Tulomensis: Kola (N. I. Fellman). Thallus totus plectenparenchymaticus. Gonidia pleurococ- coidea, globosa simpliciaque diam. 0.010—0.006 mm, parce etiam ellipsoidea, membrana distincta. — In specimine orig. Pyrenulae margaceae (Wahlenb.) Ach. e Lapponia in herb. Ach. perithecium hemisphaericum, fuligineum etiam basi, integrum, lat. 0.50—0.35 mm, late thallino-obductum, vertice anguste denudato, apothecia basin versus sensim dilatata, thallus obscure cinereo-fuscescens, sat tenuis, hypothallo nigricante tenui partim limitatus. — Speci- mina perithecio subdimidiato instructa ut f. obtectula (Nyl.) designari possunt. In specim. orig. V. latebrosae f. obtectulae Nyl. (in Vain. 1. c.) in eodem thallo perithecium variat basi late albidum et integre fuligineum, haud anguloso-dilatatum aut raro membranaceo-dilatatum, sporae sec. annot. Nyl. long. 0.025—0.027, crass. 0.o10—0O.011 mm, thallus sat tenuis, subcontinuus, cinereo- fuscescens, opacus, hypothallo indistincto. Var. obtegens Vain. Thallus modice incrassatus aut sat tenuis, continuus, leviter rimulosus, subluridus, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia verrucas formantia 0.4s—0.s mm _ latas, subhemi- sphaericas, basin versus sensim dilatatas, strato thallino omnino obductas aut rarius demum apice valde anguste subdenudatas et tenuiter obvelatas. Perithecium hemi- sphaericum, fuligineum, basi late aut anguste albidum deficiensve. Sporae ,long. 0.01is—O.o24, crass. 0.oos—O.o11 mm“ sec. annot. Nyl. Distr. Supra rupem in rivulo ad Tali prope Helsing- forsiam (Vain.). Secundum Nylander, cui hane plantam a. 1874 communicavi, est ,,V. latebrosa f. obtectula Nyl.“ Revera in memoriam revocat V. latebrosam Koerb., quae praesertim lateribus perithecii angu- loso-productis ab ea differt. — Thallus superne colore fere sicut in n. 133 in Klincks. et Valette Codes Coul., inferne albidus. Apothecia crebra. Perithecium haud distincte anguloso-productum. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 35 Var. nitidula Vain. Verrucaria aethiobola var. margacea f. nitidula Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 174. Thallus tenuis, continuus aut parce rimulosus, cinereo- fuscescens, nitidus, hypothallo indistincto. Apothecia ver- rucas formantia depresso-hemisphaericas, 0.s—0O.4 mm latas. Perithecia fusconigra, integra, amphithecio thallino tenui diu tota obducta, demum vertice anguste aut plus minusve late denudato et nigricante aut impure nigricante. Sporae long. 0.022—0.030, crass. 0.010—O.012 mm. Distr. Ad saxa granitica subinundata in rivulis ad Kivisto in Padasjoki in Tavastia austr. et ad Veskoniemi in regione pinifera Lapponiae Inarensis (Vain.). Affinis est var. margaceae. Var. subferruginea Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 175. Thallus modice incrassatus, rimosus, leviter ferroso- tinctus, subrufescenti-fuscescens, opacus, hypothallo parum evoluto. Apothecia lat. 0.4—0.5 mm, diu late amphithecio thallino obducta, vertice anguste aut parcius demum late denudato nigricanteque. Sporae long. 0.024—0.030, crass. 0.010— Q.o14 mm. Distr. Ad saxa granitica, dioritica et chloritico-schistosa inundata vel subinundata fluminum rivulorumque obvia. Ka- relia bor.: Viekijoki in Lieksa (Vain.). Ostrobotnia Kajanensis: Saarenkoski in Kianta(Vain.). Kuusamo: Kiekkipuro ad Paana- jarvi (Vain.). V. margacea var. cataleptoides f. ferruginosa Nyl., Exp. Pyrenoc. p. 26, ad V. clopimam Dub. Bot. Gall. p. 647 spectans (,sporis long. 0.018, crass. 0.003 mm“), sec. specim. haud orig. in herb. Nyl. thallo bene ochraceo, apotheciis minoribus et sporis ,long. 0.016é—0.022, crass. O.009—0.011 mm“ a var. subferru- ginea, quae proxime affinis est var. margaceae, differt. Var. Leightonii (Hepp) Vain. Verrucaria Leightonii Hepp Flecht. Eur. (1853) n. 95 (in herb. meo), nec Mass., nee Arn. 36 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Thallus modice incrassatus aut sat tenuis, rimosus, pallido-luridus griseusve, opacus, hypothallo parum evo- luto. Apothecia lat. 0.s—0O.4 mm, diu lateque amphithecio thallino obducta, vertice anguste aut saepe demum late denudato. Sporae long. 0.0241—0.030, crass. O.010—O.011 mm. Distr. In saxis ad cataractam K6ngaés prope Mare Glaciale in Lapponia Inarensi (Vain.), ad Kirjavalahti in Karelia Ladogensi (W. Nyl.), ad Lounatpuoli Hoglandiae (Vain.,.,V. ldatebrosa“ sec. Nyl. in Brenn;. 1.s¢.,p. 125) Specimina ad Nikola ad fl. Svir in Karelia Olonetsensi (,,V. cataleptoides“ sec. determ. Nyl. in Elfv. Ant. Veg. Svir p. 170, n. 2879 in herb. Nyl.) et ad Siikainen in Satakunta (A. J. Malmgren) collecta ab his leviter differunt. Huic proxima etiam est Hepp Flecht. Eur. IV (1867) n. 942 9) (,Verr. catalepta (. alutacea (Wallr.) Hepp“). Diversa est Verrucaria Leightonii Mass. Sched. Crit. (1855) p. 30 (= Leight. Lich. Brit. Exs. n. 140), Amphoridium Leightonii Arn. Lich. Frank. Jur. p. 256. Addentur adhuc formae sequentes, quae leviter a var. Leightonit (Hepp) differunt: F. cinereoalbescens Vain. Thallus rimosus, cinereo- albescens, opacus, hypothallo ad ambitum leviter aut parum evoluto. Apothecia thallo immersa, vertice 0.s—0.2 mm lato nigricante, denudato et saepe demum leviter parumve pro- minente. Sporae sec. Nyl. ,,long. 0.028, crass. 0.014—0.015 mm“. In rupe granitica littorali rivuli ad Tali prope Helsingforsiam (Vain.). Fragmentum ejusdem speciminis in herb. Nyl. (n. 2842) nominata est ,,V. latebrosa“, et planta facie externa similis in Lojka Lich. Hung. Exs. mn. 160 ,,V. latebrosa f. devergescens Nyl.“ Specim. orig. V. devergescentis Nyl. (Fl. 1877 p. 462) n. 3025, magis simile est v. margaceae, at sporis angustio- ribus, long. O.019—0.029, crass. O.oos—O.o10 mm, perithecio subhemisphaerico, lat. 0.4o—0.35 mm, basi tenui. F. cinereorugulosa Vain. Thallus rimosus, verruculoso- inaequalis, cinereus aut sat obscure cinerascens, opacus, hypo- thallo parum evoluto. Apothecia verrucas formantia 0.4 (0.3) mm latas, amphithecio thallino omnino obductas, vertice perithecii raro demum plus minusve denudato nigricanteque. Sporae sec. Kullh. ,,long. 0.02s—0.o36, crass. 0.012—0.015 mm“. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 37 Ad saxa gneissacea in Mustiala in Tavastia austr. (A. Kull- hem). F. sordidescens Vain. Thallus sordide cinerascens, rimulosus, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia ver- rucas formantia 0.5—0.4 mm latas, vertice late nigricantes denudatasque, basin versus amphithecio thallino tenui anguste obductas. Sporae sec. Nyl. ,long. 0.030—0.037, crass. 0.015—-0.017 mm“. In lapide granitico ad Knjasa in Karelia Keretina (N. I. Fellman). 2. V. saepincola Vain. (n. sp.). Thallus tenuis, verruculoso-inaequalis aut verruculosus, continuus aut dispersus (aut partim evanescens), cinerascens aut sordide albidus aut albido-glaucescens, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra, semiimmersa, verrucas for- mantia 0.10o—0.15 mm latas, hemisphaericas, nigricantes aut fusco-nigras, nudas. Perithecium subglobosum, rubricoso-tfuli- gineum, integrum, latere haud producto, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Sporae _ellipsoideae aut raro oblongae, long. 0.014— 0.019, crass. 0.007— O.o11 mm. Distr. Ad lignum in campo in Jaakkima in Karelia Ladogensi (Vain.). Apotheciis minoribus a V. aethiobola distinguitur (Verr. litorea Hepp, Flecht. Eur. n. 434, thallo laevigato ab ea differt). — Perithecium KHO nigricans aut subviolaceo-nigricans. Nucleus jodo fulvescens aut fulvo-rubescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Periphyses breves. Asci clavato-ventricosi, long. 0.055— 0.070, crass. 0.020 mm, membrana tenui. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices, apicibus rotundatis, membrana tenui. Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.010—0.005 mm, saepe etiam 2-cellulosa aut glomerulosa. 3. V. subviridula Nyl. Fl. 1875 p. 302; Norrl. Symb. Fl. Ladog.-Kar. (1878) p. 32; Hue Addend. II (1888) p. 279. Thallus sat crassus aut modice incrassatus, areolatus, areolae circ. 1.s—0.5 mm latae, contiguae aut partim disper- sae, crebre verrucoso-inaequales vel e verrucis areolisve 38 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. minoribus confluentibus, vulgo depresso-convexis formatae (partim verruculae etiam dispersae planaeque), cervinae vel cervino-fuscescentes, opacae, hypothallo tenui nigricante conspicuo. Apothecia dispersa aut sat crebra, thallo im- mersa, vertice perithecii denudato, demum prominente et verrucam 0.2:—0.20 mm latam, nigram, convexam formante. Perithecium globcsum, violaceo-fuscescens, integrum, sat tenue, latere rotundato, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo. Sporae ellipsoideae, long. 0.017 (,,—O.025“ sec. Nyl.), crass. 0.009 (,,—0.013“) mm. Distr. Loco aprico in rupe marmorea in Ruskeala in Karelia Ladogensi (J. P. Norrlin). In thallo Nyl. etiam »Endococcum gemmiferum“ observavit. Gonidia pleurococcoidea, globosa, vulgo simplicia, diam. 0.o10—0.006 mm, membrana sat tenui. Thallus superne strato corticali instructus circ. 0.014 mm crasso, plectenparenchymatico, leptodermatico, cellulis 0.005-—0.003 mm latis. Perithecium plecten- parenchymaticum. Nucleus jodo dilute violascens. Periphyses long. circ. 0.015, crass. 0.003 mm. Paraphyses in gelatinam dif- fluxae, striis indicatae. — Species est dubia, colore thalli et perithecio integro et hypothallo nigricante a V. virente Nyl. differens et habitu ad V. aethiobolam var. verruculiferam acce- dens. Arn. Lich. Exs. n. 1448 partim ei habitu est similis. 4. V. umbrinula Nyl. Fl. 1870%p 37; Hue Addend. II (1888) p. 280; Norrl. Ber. Torn. Lapp. (1873) p. 348; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120, Lich. Vib. (1878) p. 71, Adj. Lich. Lapp. If (1883) p. 172. Lithoicea umbrinula Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 146. Verrucaria nigrescens Ny}. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 189 (mec Pers., nec Ach.); Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39, Symb. Fl. Ladog.-Kar. (1878) p. 32. V. rejecta Th. Fr. Lich. Spitsb. (1867) p. 50 (forsan p. p.). Thallus modice incrassatus aut tenuis, verruculoso- inaequalis aut e granulis connatis constans, areolato-dif- fractus aut dispersus, umbrinus aut umbrino-nigricans aut raro subolivaceus, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra aut dispersa, verrucas formantia 0.15—0.20 (,,—0.23“) mm _ latas, conoideo-hemisphaericas, parte inferiore amphi- thecio thallino tenui obductas. Perithecium subglobosum, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 39 semiimmersum, fuligineum, integrum, latere haud producto, margine ostiolari haud aut leviter prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Sporae oblongae aut ellipsoideae, long. vulgo 0.012—0.020 (0.009—0.026), crass. 0.005—O.00s (—O.o11) mm. Distr. Ad saxa granitica, gneissacea et schistosa in campis et pratis et in littore marino. Regio Aboénsis: Kauka- salo in par. Finby (Vain.). Nylandia: Somerikonvuoret Hoglandiae (,,V. mauroides“ sec. Nyl. in Brenner Bidr. Hogl. Lafv. p. 126, leg. Vain.), Traskkoplan in Esbo (Vain.), Hel- singforsia (H. Hollmén), Gumtackt (W. Nyl., ,,V. margacea var. mauroides“ sec. Nyl.). Satakunta: Sabbskar in Luvia (E. Hayrén). Karelia austr: Tervaniemi et insula Uuras ad Viburgum (Vain.). Tavastia austr.: Hersala, Papinsaari et Taaveli in Hollola (Vain.), Asikkala (Norrl.), Padasjoki (Norrl., ,V. aethiobola“ sec. Nyl.), ad Tammijarvi in Luhanka (Vain.), Piilila et Haukkavuori in Korpilahti (Vain.). Karelia One- gensis: Petrosavodsk (A. Kullhem, ,,V. nigrescens“ sec. Nyl. in Mus. Fenn.), Suunu (Norrl.). Savonia bor.: Pirttila in Rytk6 prope Kuopio (K. Linkola). Ostrobotnia Kajanensis: - Kiannanniemi in Kianta (Vain.). Kuusamo: Mantyjoki ad Paanajarvi (Vain.), Riekki (N. I. Fellman, f. macrospora Vain., ,V. nigrescens“ sec. Nyl.). Lapponia Kemensis: Keimio- niemi in Muonioniska (specim. orig. n. 2643 in herb. Nyl., leg. Norrl.). Granula thalli cellulis plectenparenchymaticis, globosis, lepto- dermaticis, 0.003—0.006 mm latis obducta. Gonidia pleurococcoi- dea, globosa, simplicia diam. 0.006—0O.00s mm, partim 2-cellulosa, glomeruloso-conferta, membrana distincta, tenui. Perithecium saepe subviolaceo-nigricans, plectenparenchymaticum, sat lepto- dermaticum, cavitatibus lat. 0O.005—0.00c mm. Periphyses long. 0.020—0.015, crass. 0.0015 mm. Nucleus jodo violascens aut primum levissime glaucescens. Sporae 8:nae, distichae, simplices, decolores, in f. macrospora Vain. long. ,,0.021—0.026, crass. 0.007 —0.011 mm“ sec. annot. Nylanderi. Var. degrediens Vain. Thallus tenuis aut sat tenuis, laeviter inaequalis, gra- nulis nullis aut parcissimis. 40 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Ad saxa granitica, gneissacea, schistosa et are- naria in rivulis, pratis et silvis obvenit. — Alandia (Edvin Nylander, ,,V. nigrescens var. fusca“ sec. determ. W. Nyl. in Mus. Fenn.). Regio Aboénsis: Ad Aboam (P. A. Karsten, »V. margacea v. aethiobola“ sec. Nyl. in Mus. Fenn.). Ta- vastia austr.: Hersala et Siikaniemi in Hollola (Vain.), in Hollola etiam a Norrl. lecta (,,V. nigrescens“ sec. Nyf. in Mus. Fenn.), Tammijoki in Luhanka (,,V. umbrinula“ sec. determ. Nyl. in Vain. Fl. Tav. Or. p. 120), Sutoisenniemi in Korpilahti (cum V. acrotella f. subathallina). Ostrobotnia Kajanensis: Pietari (,,V. umbrinula“ Vain. Adj. Lich. Lapp. ll p. 172) et Kiannanniemi in par. Kianta (,,*V. obnigrescens* Wal ayls nea api Lei): Ob thallum alium a V. obnigrescente, quacum commixta, distinguenda est, et saepe in V. umbrinulam transit. —— Sporae long. 0.014—0.021, crass. 0.005—0O.009 mm. Perithecium globosum, fuligineum, integrum. Thallus obscure coloratus, nigricans aut subumbrinus aut glaucescenti-nigricans. Obs. Verrucaria umbrinula f. subvirens Vain., Adj. Lich. Lapp. II p. 172, ad saxa in rivulo in regione pinifera ad Veskoniemi in Lapponia Inarensi lecta, var. degredienti proxima, thallo modice inrassato aut sat *tenui, verruculoso-inaequali, haud granuloso, glaucescenti-, olivaceo- et fuscescenti-variegato, sporis long. 0.o11—0.017, crass. 0.o06—O0.00s mm in- structa est. Specimen ad Pietari in Kianta lectum ad V. aethiobolam Ach. pertineat. 5. V. acrotella Ach. Meth. Lich. (1808) p. 123; Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 293; Hue Addend. II (1888) p. 281. Verrucaria striatula 3. V. acrotella Ach. Lich. Univ. (1810) p. 293 (excl. specim. e Lusatia), Syn. Lich. (1814) p. 95 p. p. V. umbrinula f. acrotella Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 173. V. aethiobola var. acrotella A. Smith Mon. Brit. Lich. (1911) p. 282. V. margacea var. mauroides Nyl. Ad Veg. Hels. Add. (1859) p. 235, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 169. Thallus tenuissimus, dispersus aut partim subcontinuus, nigricans, aut vulgo evanescens, hypothallo inconspicuo aut distincto nigricanteque. Apothecia crebra, verrucas forman- tia O.1s—O.1 mm latas, hemisphaericas aut conoideo-hemi- sphaericas, nigras, nudas. Perithecium substrato adnatum, fuligineum, integrum, latere haud producto, margine ostio- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 41 lari haud aut leviter prominente, ostiolo parvo, haud foveo- lato. Sporae oblongae ellipsoideaeve, long. 0.011—0.021, crass. 0.007—0.009 mm. F. fumosa Vain. Thallus tenuissimus, partim subconti- nuus aut dispersus, opacus, hypothallo indistincto. Distr. Ad lapides graniticos et schistosos in campis et silvis et in rupibus littoralibus, interdum etiam supra tegu- las vetustas. Nylandia: Ad Helsingforsiam (,,V. margacea v. mauroides“ Nyl. Ad Veg. Hels. Add., 1859, p. 235), Gum- tackt (Vain.). Tavastia austr.: Tammijarvi in Luhanka (Vain.), Sutoisenniemi in Korpilahti (,,V. mauroides* sec. determ. Ny]. in Vain. Fl. Tav. Or. p. 120). Lapponia Tulomensis: Kildin (deg. N. I. Fellman, ,V. margacea f. mauroides“ Nyl. Lich. Kapp. /Or. p._ 169). Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.007— 0.010 mm, membrana modice incrassata. Perithecium rubricoso- fuligineum, hemisphaericum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.030 mm lato. Nucleus jodo roseus. Asci oblongi, long. 0.045—0.050, crass. 0.014—0.018 mm, membrana gelatinosa. _Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae 8:nae, distichae, de- colores, simplices, oblongae aut ovoideo-oblongae ellipsoideaeve, apicibus rotundatis aut obtusis, long. 0.011:—0O.015 (,,—0.017“ sec. annot. Nyl.), crass. 0.005—0O.o0s mm. Proxima est V. umbrinulae, que thallo plus minusve granuloso interdum tantum vage ab ea recedit. V. maculiformis Krempelh., Fl. 1858 p. 303, Lich. Bay. p. 242 (Hepp Flecht. Eur. n. 685, Arn. Lich. Exs. n. 687), thallo paullo magis evoluto subcontinuoque, laevigato, peritheciis glo- bosis, semiimmersis, paullo majoribus ab ea differt. Subsimilis etiam est V. dolosa Hepp Flecht. Eur. n. 689 (,,V. margacea var. dolosa Stizenb. Lich. Helv. p. 237). F. hypothallina Vain. Thallus tenuissimus, supra hypo- thallum nigricantem dispersus. Distr. Supra lapidem dioriticum in abiegno pone Fred- riksberg ad Helsingforsiam (V. margacea var. mauroides Ny]l. Ad Veg. Hels. Add. p. 235). F. subathallina Vain. Thallus evanescens indistinctusve. (Sporae long. 0.010—O.o16, crass. 0.oos—O.009 mm, sec. annot. Nyl. ,,long. 0.01s—0.023, crass. 0.007—O0.010 mm“.) 42 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Supra lapides graniticos et raro ad conchas vetustas littorales. Nylandia: Makienpaallys Hoglandiae (Vain.). Tavastia austr.: Hollola (J. P. Norrlin), Sutoisen- niemi in Korpilahti (Vain., ,,V. mauroides“ sec. Nyl. in Vain. Fl. Tav. Or. p. 120). Tavastia bor.: Jyvaskyla (Vain.). Ostro- botnia austr.: Karijoki (A. J. Malmgren). Lapponia Murma- nica: Olenji (P. A. Karsten). Ad hane formam pertinet etiam V. acrotella Ach. Meth. Lich. pe 12a: 6. V. subfuliginea Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 171. Thallus modice incrassatus aut sat tenuis, subcontinuus aut rimulosus aut partim demum rimoso-diffractus, laevigatus, nigricans vel fusco-nigricans, opacus. Apothecia sat crebra, thallo semiimmersa aut primum diu subimmersa, verrucas formantia 0.15—0.23 mm latas, hemisphaericas aut conoideo- hemisphaericas, parte inferiore amphithecio thallino tenul plus minusve distincto obductas, vertice atro plus minusve late denudato. Perithecium subglobosum, fuligineum, inte- grum, latere haud producto, margine ostiolari haud aut leviter prominente, ostiolo parvo et haud foveolato aut saepe demum leviter dilatato foveolatoque. Sporae oblongae aut subfusiformi-oblongae aut ovoideo-oblongae, long. 0.016—0O.o24 (—0.012), crass. 0.005—O.009 mm. Distr. Tavastia austr.: Supra lapides graniticos litto- rales ad Karkistensalmi in Korpilahti (,,V. latebrosa“ sec. determ. Nyl. in Vain. Fl. Tav. Or. p. 120). Ostrobotnia Kajanensis: Ad saxa dioritica et granitica littoralia inundata vel subinundata lacus Kianta ad Kiannanniemi et in rivulo ad Suomula in par. Kianta (Vain.). Thallo laevigato distinguitur a V. umbrinula et thallo cras- siore obscurioreque a V. obnigrescente. — Thallus crass. circ. 0.140 mm, irregulariter contextum, parte inferiore nigricans. Gonidia pleurococcoidea, saepe glomerulosa, simplicia globosa et diam. 0.o0s—0O.006 mm, membrana laeviter incrassata. Perithecium fuscofuligineum, latere rotundato. Periphyses long. 0.020—-0.016, crass. 0.002 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 43 Asci clavati aut subventricosi. Sporae 8:nae aut abortu pauciores, protoplasmate guttulis oleosis saepe diviso, quare spurie 1—2- septatae, at revera simplices. Gelatina hymenialis jodo sat dilute violascens. 7. V. obnigrescens Nyl. Fl. 1875 p. 362; Hue Addend. II (1888) p. 276; Norrl. Symb. FI. Ladog.-Kar. (1878) p. 32. V. mauriza Nyl. in Brenner Bidr. Hogl. Lafv. (1885) p. 126. Thallus tenuis, areolatus, areolis minutis, lat. 0.1—QO.15 (—0.2) mm, contiguis aut partim dispersis, laevigatis, planis, cinerascentibus, opacis, hypothallo tenuissimo nigroque aut indistincto. Apothecia sat crebra aut dispersa, verrucas for- mantia 0.2 (—O.25) mm latas, hemisphaericas, parte inferiore amphithecio thallino tenui anguste obductas. Perithecium subglobosum, parte inferiore immersum, fuligineum, in- tegrum, latere haud producto, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, saepe demum foveolato. Sporae »ellipsoideae oblongaeve, long. 0.016—0.027, crass. 0.007—0.0o14 mm“ (sec. annot. Nyl. in herb. suo). Distr. Ad saxa schistosa et diabasica in montibus apertis silvosisque valde rara. Nylandia: Ruokolahdenjar- venmaki (,V. nigrescens“ sec. determ. Nyl. in Brenner Bidr. Hogl. Lafv. p. 125) et Selkapajanlahti (,,.V. mauriza“ Nyl. in Brenner |. c. p. 126) Hoglandiae. Karelia Lado- gensis: Variskallio in Kirjavalahti (Norrl.). V. aethiobolam var. internigrescentem (Nyl.) et var. ripariam (Nyl.) in memoriam revocans, sed thallo tenuiore et apotheciis atque areolis thalli minoribus ab iis differens. Cum V. umbrinula Nyl. var. degrediente Vain. jam a Nyl. ipso sec. determ. suas commixta est. ,,V. obnigrescens“, sec. determ. Nylanderi in Vain. Fl. Tav. Or. p. 120 citata, ad V. aethiobolam pertinet. V. obni- grescens Nyl. Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 42 huc non pertinet (sec. herb. Nyl.), planta, p. 72 commemorata, herbario Nyl. deest. Neque planta, ab Hulting in Dalsl. Lafv. (1900) p. 85 indicata, a Nyl. rite determinata est. —- Hypothallus in specim. orig. e Variskallio est indistinctus et areolae thalli sunt contiguae, lat. 0.1.—0.15 mm. 44 FE. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 8. V. melaenelia Vain. (n. sp.). Thallus tenuis, subcontinuus aut dispersus, verruculoso- inaequalis, superne nigricans, hypothallo indistincto. Apo- thecia crebra aut sat crebra, semiimmersa vel leviter emer- gentia, verrucas formantia depressas vel fere hemisphaericas, nigras, nudas. Perithecium globosum, lat. circ. 0.26 mm, subfuscofuligineum, integrum, vertice convexo, margine ostiolari nec impresso nec prominente, ostiolo minutissimo, haud foveolato. Sporae ellipsoideae oblongaeve, long. O.o1s—O.022 (sec. Ras. ,,—0O.029“), crass. 0.007—O.010 mm. Distr. Ad terram arenosam calcariam nudam. Ostro- botnia bor.: Tiurasenkrunni in par. Simo (V. Rasanen). Facie externa Collemopsim in memoriam revocans et proxime affinis V. geomelaenae Anzi (Symb. Lich. Ital. p. 24), quae thallo submucoso dissimilique ab ea differt. Comparabilis V. terrestis (Arn.) perithecio dimidiato et thallo cinerascente ab his distin- guitur. — In V. melaenella thallus superne plectenparenchymati- cus. Perithecium plectenparenchymaticum, cellulis angulosis, circ. 0.00s— 0.006 mm latis, in basi stratum simplicem, in parte superiore strata plura formantibus. Nucleus jodo dilute rubescens. Periphyses long. 0.016—0.040, crass. 0.003—O.004 mm, increbre septatae, mem- brana tenui. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis oblongis, seriatis, indicatae. Asci subclavati aut subventricosi, long. 0.0409— 0.080, crass. 0.016—0.020 mm, membrana gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices, apicibus rotundatis aut obtusis. Gonidia pleurococcoidea, vulgo glomerulosa, cellulis globosis, diam. 0.006—O.009 mm. 9. V. grossa Nyl. in Nyl. et Sael. Herb. Mus. Fenn. (1859) p. 93, 111; Nyl. Lich. Seand. (1861) p. 270; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 271; Stizenb. Ind. Lich. Hyperb. (1876) p. 52. Thallus tenuis, verruculosus aut minute areolatus, areolis 0.2—0.1 mm latis, dispersis aut subcontiguis, planis aut leviter convexis, albidis aut cinerascentibus, aut evanescens, hypo- thallo indistincto. Apothecia dispersa, verrucas formantia mastoideas conoideasve, 0.4s—0.7mm latas, amphithecio thal- lino tenui cinerascente aut obscure cinereo obductas, vertice plus minusve late denudato nigroque. Perithecium fusco- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 45 fuligineum, ampullaceum, crassum, integrum, margine ostiolari conoideo-prominente, nudo_ nigroque, ostiolo parvo, haud foveolato, lateribus rotundatis. Gelatina hymenialis jodo vulgo dilute subrubescens. Sporae elli- psoideae, long. 0.015—0.024 (,,—O.033 mm“ sec. Nyl.), crass. Q.o10o—0.018 mm. . Distr. Ad saxa dolomitica prope Kola in Lapponia Tulomensi (Fr. Nylander a. 1843 collegit). Denuo nullibi lecta. Affinis est V. devergenti. Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.010—0.006 mm, vulgo 2-cellulosa aut glomerulosa, membrana modice incrassata aut sat tenui. Supra et infra apo- thecia saepe etiam observatur Trentepohlia iolithus, cellulis 0.016-— 0.018 mm latis. Apothecia typice basin versus sensim dilatata, basi perithecii substrato immersa, demum vacua morbosaque emergentia, ampullacea majoraque (lat. 0..—0.7 mm) et basi con- stricta. Cavitas perithecii superne in collum plus minusve elon- gatum angustata. Nucleus jodo dilute sordide subrubescens, in apothecio morboso caerulescens, observante Nyl. ,,vinose rubens“. Periphyses long. circ. 0.060 mm (in parte superiore perithecii 0.025 mm), crass. circ. 0.0018 mm, gelatinam percurrentes, apices “versus simplices, ceterum ramoso-connexae, septatae, cellulis oblongis. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Sporae 8:nae, distichae, simplices, apicibus rotundatis. 10. V. devergens Nyl. in Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39; Hue Addend. II (1888) p. 336. V. divergens Nyl. Fl. 1872 p. 362 (errat. typogr.); Hue l.c. p. 282. Verrucaria muralis var. integra f. divergens Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 178. Thallus endolitheus aut tenuis, subdispersus, maculis subalbidis aut cinerascentibus vel impure albidis indicatus, linea hypothallina nigricante angustissima partim limitatus. Apothecia vulgo partim crebra, substrato semiimmersa aut adhuc magis immersa, vertice nigricante, 0.25—0.s mm lato, nudo, bene prominente, subhemisphaerico. Perithecium subglobosum, fuscescenti- aut subrubricoso-fuligineum, in- tegrum, totum aequaliter incrassatum aut vertice crassiore, lateribus rotundatis, margine ostiolari haud aut parum pro- minente, ostiolo parvo, haud foveolato. Gelatina hymenialis 46 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. jodo vulgo dilute sordide violascens (aut partim caerulescens fulvescensve). Sporae oblongae ellipsoideaeve, long. 0.030— Q.o36, crass. 0.011 —O.018 mm. Distr. Ad saxa calcaria. Karelia Onegensis: POpOnsaari in Suojarvi (J. P. Norrlin). Kuusamo: Kuoppaoja ad Paana- jarvi (Vain.). Sporis majoribus et apotheciis vertice numquam impressis a V. deversa differt. —- In specim. orig. e PopOnsaari gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.00e—0.010 mm, mem- brana modice incrassata, paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae, lineae hypothallinae nigricantes passim distinctae, nucleus bene evolutus jodo dilute sordide subviolascens (mor- bose evolutus caerulescens), sporae sec. annot. Nyl. long. 0.030— 0.036, crass. 0.011—0.014 mm, ostiolum parvum, haud foveolatum. — Specimen ut ,subsimile“ a Nyl. commemoratum, in Pyrenaeis a Weddell lectum, pertinet ad V. cinereorufam Schaer., Lich. Helv. Spic. p. 338 (Miill. Arg. Princ. Class. Lich. p. 76), thallo obscuriore, apotheciis majoribus (0.5 mm latis), ostiolo majore, saepe leviter foveolato, a V. devergente differens. Etiam speci- mina ,,V. devergentis“ et ,,V. submuralis“ in Lamy Exp. Lich. Cauterets p. 106 et 108 sec. herb. Nyl. ad V. cinereorufam Schaer. pertinent. 11. \V.akarelica Vains (@ssp4): Thallus endolitheus, macula cinereo-albida indicatus, laevigatus, continuus, lineis hypothallinis cinereo-nigricanti- bus divisus cinctusve. Apothecia crebra, in substrato immersa foveolasque formantia, vertice nigricante, nudo, 0.2—0.3 mm lato, haud aut raro levissime leviterve prominente. Peri- thecium subglobosum, vertice rubricoso- aut fusco-fuligi- neum crassumque, ceterum tenue et dilute subrubricoso- fuscescens, margine ostiolari saepe leviter prominente sub- conoideoque, ostiolo sat parvo, leviter foveolato. Sporae oblongae, ,,long. 0.02s—0.034, crass. 0.011 —0.014 mm“ (sec. annot. Nyl.). Gelatina hymenialis jodo caerulescens. Distr. Supra saxa dolomitica cinerea in Mundjarvi in Karelia Onegensi (J. P. Norrlin, ,,V. rupestris“ sec. Nyl. in Fl. Kar.-Oneg. II p. 39). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 47 Thallus hyphis cylindricis, increbre septatis, 0.0015—0.003 mm crassis et partim crebre constricte articulatis, cellulis ellipsoideis elobosisve, 0.005—0.009 mm latis. Gonidia pleurococcoidea, globosa, diam. 0.007—0.009 mm, tantum simplicia visa, membrana modice incrassata. Ostiolum lat. circ. 0.04 mm. Gelatina hymenialis jodo caerulescens. Periphyses long. circ. 0.025, crass. 0.0015 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci clavati aut ventricoso-clavati, long. 0O.o90—0.120, crass. 0.024—0.026 mm, membrana gelatinosa, modice incrassata. Sporae 8:nae, distichae, decolores, apicibus rotundatis. Peritheclum demum saepe rima circumscissum, lat. 0.3—0.4 mm. Apothecia foveolas 0.3—0.6 mm latas in substrato formantia. — V. integra f. limitans Nyl., Lich. Aegypt. Ehrenb. (1864) p. 7, huic est proxima, at thallo albo et nucleo jodo haud caerulescente a V. Kare- lica differt et autonoma est species, quae Verrucaria limitans nominetur. 12. V. integra Nyl. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 189, in Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39; Nyl. Fl. 1881 p. 457, Lich. Paris (1896) p. 120; Hue Addend. II (1888) p. 282; A. Smith Mon. Brit. Lich. I] (1911) p. 293. Verrucaria rupestris var. integra Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 429 (183), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 31. Verrucaria rupestris *V. integra Ny}. Lich. Scand. (1861) p. 276. Thallus endolitheus, macula cinereoalbida subalbidave indicatus, laevigatus, continuus, hypothallo indistincto. Apothecia crebra, in substrato immersa foveolasque for- mantia, vertice nigricante 0.—0.,1 mm lato, nudo, haud aut raro levissime prominente. Perithecium subglobosum, fuscescenti- aut subrubricoso-fuligineum, integrum, totum aequaliter incrassatum aut vertice crassiore, lateribus ro- tundatis, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Gelatina hymenialis jodo caerulescens. Sporae ellipsoideae oblongaeve, long. vulgo circ. 0.030—0.034 mm (,,0.022—0.os0 mm“ sec. annot. Nyl. in herb. suo), crass. 0.012 —O.020 mm“ (sec. Nyl.). Distr. Ad saxa calcaria vel caleem abundantius conti- nentia crescit. Alandia (Edvin Nylander). Savonia austr.: Savonlinna (O. Carlenius). Karelia Onegensis: Valkeamaki (Th. Simming, ,,V. rupestris* in Norrl. Fl. Kar. Oneg. II p. 39, n. 3122 in herb. Nyl.), Tiudie (A. Kullhem). 48 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. »Conidia bacillaria, recta, long. 0.004 mm“ (sec. Nyl. Lich. Paris p. 120 et annot. in n. 3239 in herb. suo) et lev. arcuata, long. 0.007—0.011, crass. 0.0005—0.0007 mm (sec. annot. in n. 3244), et igitur duarum formarum, quod autem Nyl. ipse numquam ad- misit, quare observationem posteriorem silentio praetermisit. Sec. annot. Nyl. in specim.. orig. e Meudon (n. 3288) sporae 1. 0.034— 0.036, cr. 0.015—0O.0is mm, e St. Germain (n. 3298) 1. 0.030, er. O0.o16mm, e St. Cloud (n. 3287) 1. 0.032—0.034, cr. 0.016—0.020 mm, et (n. 3241) 1. 0.030—0.034, cr. 0.014—0.015 mm, e Savonlinna lI. 0.023—0.030, cr. 0O.012—0.015 mm, ex Alandia 1. 0.027—0.030, cr. 0.015 mm, e Valkeamakl 1. 0.025—0.032, cr. 0.014—0O.020 mm. Specim. orig. n. 3261 et 3285 ab hac specie differunt. — Malme Lich. Suec. Exs. n. 750 huc non pertinet et nominetur Verrucaria aspicilioides Vain., thallo epilitheo, modice incrassato, areolato- diffracto, apotheciis emergentibus, demum fere semiimmersis, a V. integra bene differens. 13. V. integrella Nyl. Lich. Pyr. Or. (1891) p. 21, Lich. Paris (1896) p. 121. Verrucaria integra *V. integrella Nyl. Fl. 1881 p. 457; Stizenb. Lich. Helv. (1882) p. 240; Hue Addend. II (1888) p. 282. V. caesiopsila Anzi Lich. Rar. Langob. IX (1863) n. 364 p. p. (n. 3384 in herb. Nyl., Polyblastia forana autem sec. Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 858), Symb. Lich. Rar. (1864) p. 23 ‘Amphoridium caesiopsilum Arn., Lich. Tirol XXI p. 147, forsam hue non pertinet|. V. mastoidea Jatta |. c. p. 819 (haud Mass. Symm. Lich., 1855, p. 82 sec. Stizenb. |. c.). Thallus endolitheus, macula subalbida aut cinereo-albida indicatus (aut epilitheus in var.), hypothallo indistincto. Apo- thecia crebra, substrato immersa foveolasque formantia, vertice subcaesionigricante et tenuissime subpruinoso aut demum denudato nigricanteque, demum leviter prominente, 0.2—0.25 mm lato. Perithecium subglobosum, fuligineum, integrum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo aut sat parvo, haud foveolato. Sporae_ ellipsoi- deae oblongaeve, long. 0.01s—0.027, crass. O.o097—0.011 (—0O.014) mm, Distr. Supra saxa calearia lecta. Helsingforsiae (Vain.). In Lapponia Kemensi (Edvin Nylander, ,,V. rupestris“ sec. determ. W. Nylanderi). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 49 Apotheciis immersis foveolasque in substrato formantibus et vertice haud demum impresso a V. deversa differt. Gonidia pleurococcoidea, globosa, diam. circ. 0.012 mm, tantum simplicia visa, membrana modice incrassata. Perithecium lat. 0.25—0.3 mm, lateribus rotundatis (in specimine Helsingforsiensi fuscofuligineum, vertice paullo crassius, ostiolo —0.050 mm lato). Periphyses evo- lutae. Nucleus jodo roseus (etiam in specim. orig. V. integrellae n. 3384 in herb. Nyl.). Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci oblongo-clavati, membrana gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices, apicibus rotundatis obtusis- ve, in Anzi Il. c. n. 364 sec. Anzi long. 0.0206—0.0258, sec. Nyl. 0.01s—0.024, sec. Arn. (Lich. Tirol IV p. 652) 0.024—0.027 mm. In specimine Anziano n. 3384 in herb. Nyl. thallus est endoli- theus evanescensque, perithecium rubricoso-fuligineum, vertice haud impresso, periphyses long. circ. 0.015, crass. 0.001 mm. Conidia_ ,,cylindrica, recta, long. 0.0035—0.005, crass. 0.001 mm {sec. annot. Nyl. in specim. n. 3389 e Meudon). 14.7 NV. deversa. Vain. (1: sp:): Thallus tenuis, subdispersus, albidus aut cinerascens, aut evanescens, hypothallo indistincto. Apothecia partim crebra, basi thallo immersa aut fere semiimmersa, verrucas formantia hemisphaericas, 0.2,—0.; mm latas, nigras, nudas. Perithecium subglobosum, fuscescenti- aut subrubricoso- fuligineum, integrum, totum aequaliter incrassatum aut ver- tice crassiore, lateribus rotundatis, margine ostiolari haud prominente, vertice subconvexo aut Ssaepe demum distincte foveolato-impresso aut fere tantum ostiolo foveolam sat minutam formante. Gelatina hymenialis jodo rosea viola- scensve (aut raro caerulescens). Sporae ellipsoideae oblon- gaeve, long. 0.015—O.020, raro —O.o24, crass. 0.007—0.010 mm. Var. meiospora Vain. Sporae long. 0.015—0.020 (rarius —O.024), crass. 0.007— 0.013 mm. Apothecia vertice saepe demum impresso. Distr. In rupibus calcariis et talcaceis et ad cemen- tum murorum crescit. Regio Aboénsis: Kaukasalo et Forby in par. Finby (Vain.). Nylandia: Juvas in pag. Gesterby in Sibbo (Vain.). Nylandia: Deger6 prope Hel- 4 50 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. singforsiam (Vain.). Kuusamo: ad Kuoppaoja prope Paana- jarvi (Vain.). Apothecia saepe subaggregata aut subseriata. Nucleus jodo dilute vinose rubens violascensve aut partim dilute caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci subcla- vati, long. circ. 0.075—0.08s0, crass. 0.026 mm, membrana sat tenui aut modice incrassata, gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, deco- lores, apicibus rotundatis aut sat obtusis, saepe guttulis oleosis minutis impletae, membrana sat tenui. Gonidia pleurococcoidea, cellulis globosis, diam. circ. 0.006 mm, saepe glomerulosis, mem- brana modice incrassata. Var. meizospora Vain. Sporae long. 0.016—0.027, crass. 0.00s—0.013 mm. Apothecia vertice haud impresso. Nucleus jodo violascens aut primum caerulescens aut strato albido subhymeniali primum caerulescente. Distr. Ad saxa calcaria aut talcacea. Karelia Onegen- sis: Ad Valkeamaki (J. P. Norrlin, ,,V. muralis“ sec. determ. Nyl. in Norrl. Fl. Kar. Oneg. If p. 39), ad pag. Suojarvi (Norrl., ,V. muralis“ et ,,V. integra“ sec. determ. Nyl. in Norrl. |. c.). Kuusamo: Kuoppaoja et Mantyjoki et Palo- niemi ad Paanajarvi (,,V. muralis v. integra ft. submuralis“ in Vain. Adj. Lich. Lapp. II p. 178). Lapponia Kemensis: Sodan- kyla (Edvin Nylander, ,,V. rupestris“ et ,,*V. integra“ sec. Nyl. in mus. Fenn.). Intermedia est inter V. devergentem et V. deversam. Apo- theciis minoribus, magis emergentibus et reactione jodetica nuclei a V. integra differt. A V. integrella apotheciis majoribus et magis emergentibus distinguitur. —- Nucleus jodo roseus aut violascens aut dilute sordideque violascens aut in eodem apothecio partim caerulescens, in apotheciis minus bene evolutis tantum caerule- scens. Asci oblongi aut ventricosi, long. circ. 0.080, crass. 0.020 mm, membrana gelatinosa, leviter incrassata. Perithecium ostiolo usque ad Q.o6o mm lato. Obs. Verrucaria submuralis Nyl., Fl. 1875 p. 14, sec. specim. ad ossa vetusta in Transsylvania lectum in herb. Nyl. (3321) autonoma est species, thallo modice incrassato, leviter inaequali, areolato-diffracto, cinereo-virescente, apotheciis 0.2 mm latis, thallo immersis, vertice pro- minente, nigricante, perithecio integre nigro, subgloboso, lateribus ro- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 51 tundatis, vertice haud impresso, sporis sec. Nyl. long. 0.019 0.023, crass. 0.o07—0.011 mm. Specimina aliis locis lecta hucque relata ad alias species pertinent. lor Ve epilithea Vain: (i: sp:): Thallus epilitheus, sat tenuis, continuus rimulosusve, laevigatus, osseo-albidus aut impure albidus, hypothallo indistincto. Apothecia crebra, thallo immersa aut demum semlimmersa. Perithecium subglobosum, lat. 0.3—0.2 mm, fuscescens aut subviolaceo-fuscescens, integrum, basi tenuius, lateribus rotundatis, vertice convexo, nigro, nudo, margine ostiolari nec prominente nec impresso, ostiolo parvo. Nucleus jodo caerulescens. Sporae ellipsoideae oblongaeve, long. Q.021—0.025, crass. 0.007—0.012 mm. Distr. In rupe calcaria. Regio Aboénsis: Kalkkimaéen- nokka ad Ristisalmi inter terram firmam et Isosaari in par. Karjalohja (C. E. Boldt). Thallo bene evoluto a V. integrella differt. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices. Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.005—0.008 mm, etiam 2-cellulosa et glomerulosa visa. 16. V. pycnosticta Vain. (n. sp.). Thallus endolitheus et levissime epilitheus, macula alba indicatus, hypothallo indistincto. Apothecia crebra, semiim- mersa aut primum subimmersa. Perithecium globosum, lat. 0.2 aut rarius —0O.s mm, fuscescenti- aut subrubricoso- fuligineum, integrum, sat aequaliter incrassatum, lateribus rotundatis, vertice convexo, nigro, nudo, margine ostiolari nec prominente nec impresso, ostiolo minutissimo. Nucleus jodo dilute caerulescens. Sporae ellipsoideae aut subglo- bosae, long. circ. 0.010—0.006, crass. 0.ooc—O.005 mm. Distr. In latere praerupto rupis’ calcariae. Regio Abo- énsis: Kaukasalo in pag. Finby (Vain.). V. integrellae affinis et habitu subsimilis, at macula thallina albissima, sporis minoribus et reactione jodetica ab ea bene diffe- rens. Apothecia saepe numerosissima, nigra, interdum demum verrucas formantia hemisphaericas, basin versus strato thallino caleario obductas. Perithecium’ plectenparenchymaticum, cellulis 52 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. subrectangularibus vel subcubicis, 0.004—0O.0035 mm latis. Peri- physes bene evolutae numerosaeque, long. 0.01s—0.026, raro — 0.040, crass. 0.0015—0O.002 mm, saepe sat crebre septatae, simplices. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis parcis indicatae. Asci subclavati, membrana gelatinosa. Sporae parce nec bene evolutae, 8:nae, distichae, decolores, simplices, apicibus rotundatis, mem- brana tenui. Thallus hyphis 0.002 mm crassis, leptodermaticis, ramosis, passim cellulas globosas, decolores, membrana modice incrassata instructas, diam. 0.016—0O.012 mm, formantibus, pars epilithea dispersa tenuissimaque. Gonidia pleurococcoidea, glo- bosa, diam. 0.005—0.006 mm, demum glomerulosa. Ser. B. Perithecium lateribus angulato-productis. 17. V. Helsingiensis Vain. (n. sp.). Thallus modice incrassatus aut sat crassus aut sat tenuis, areolato-diffractus, areolis difformibus, 0.s—1 mm latis, contiguis aut dispersis, planiusculis, verruculoso- vel subgranuloso-inaequalibus aut partim sat laevigatis, aut partim subcontinuus, subolivaceo-nigricans, opacus, hypo- thallo indistincto. Apothecia dispersa aut sat crebra, thallo semiimmersa, verrucas formantia irregulariter subhemi- sphaericas, 0.35—0.2; mm latas, parte inferiore amphithecio thallino anguste obductas, vertice plus minusve late denu- dato nigroque. Perithecium elevato-sublenticulare aut depresse subglobosum, fusconigrum, integrum, lateribus anguloso-productis, margine ostiolari haud aut leviter pro- minente, ostiolo parvo, haud foveolato. Sporae ellipsoideae oblongaeve, long. 0.015—0O.019, crass. 0.007—0.o10. Distr. Ad caementum muri in Alppila ad Helsing- forsiam a. 1884 legi (una cum Endoc. moenium Vain.). Facie externa V. sparsiusculae Nyl. consimilis, sed peri- thecio integro ab ea differens. Intermedia est inter V. viridulam (Schrad.) et V. nigrescentem Leight., quibus proxime est affinis. Gonidia_ pleurococcoidea, globosa, simplicia 0.00s—0.010 mm, saepe etiam glomerulosa, membrana sat tenui. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci ventricosi aut clavati, membrana gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simpli- ces. Nucleus jodo dilute glauco-caerulescens, dein dilute sordide violascens. ee ae Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 53 V. viridula (Schrad.) Ach. Meth. Lich. Suppl. (18038) p. 16, Lich. Univ. (1810) p. 675; Koerb. Syst.. Lich. Germ. (1855) p. 348; Nyl. Lich. Paris (1896) p. 118 p. p.; A. Smith Mon. Brit. Lich. I] (1911) p. 283. Endocarpon viridulum Schrad. Spic. Fl. Germ. (1794) p. 192, tab. 2 f. 4 secund. specim. orig. in herb. Ach.). Verrucaria fuscella 0. V. viridula Ach. Lich. Univ. (1810) p. 290. Sagedia viridula Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 414 p. p.; Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 23, tab. VII f. 3. Verrucaria nigrescens *V. viridula Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 28, Lich. Scand. (1861) p. 271. Lithoicea viridula Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 242. Lichen placothallus Ach. Lich- Suec. Prodr. (1798) p. 18. Exs. Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 91. — Nyl. Herb. Lich. Par. II (1855) n. 95. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. XXXII (1870) n. 875. Thallus modice incrassatus aut sat crassus, rimulosus aut areo- lato-diffractus, areolis circ. 2.s—0.5 mm latis, contiguis, difformibus, angulosis, sat laevigatis aut raro leviter subverruculoso-inaequalibus, planis, cinereo-glaucescentibus aut impure albidis, opacis, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra aut dispersa, verrucas formantia demum late subconoideas, saepe basin versus sensim dilatatas et ob- scure cinerascentes vel amphithecio thallino plus minusve distincto tenui obductas, vertice plus minusve late denudato nigricante. Peri- thecium subhemisphaericum, 0.4—0.25 mm latum, fuligineum, integrum, _parte superiore incrassata ecalyptram formante et saepe latere partim angulato productove, margine ostiolari conoideo-prominente, ostiolo vulgo parvo. Sporae ellipsoideae oblongaeve, ,long. 0.011—0.032 mm“ (sec. Hepp), ,,—0.03“ mm (sec. Leight. Lich. Great Brit. 3 ed. p. 455), crass. 0.007—0.011 mm (,,0.016-—0.017“ mm sec. Leight.). Distr. In Fennia adhuc non est lecta et specimina Suecica in herb. Nyl. (in Visby a Zetterstedt et in Gotlandia a Stenhammar collecta), hoe nomine a Nyl. derminata, hue non pertinent (conf. Br.l: \¢-). Haec species a pluribus auctoribus male limitata est. Sub nomine V. viridulae in herb. Nyl. plures species inveniuntur. — Thallus saepe laevigatus, sed in specim. orig. in herb. Ach. pr. p. est leviter verru- culosus, pr. p. laevigatus. 18. V. Onegensis Vain. (sp. n.). Thallus crassus aut sat crassus, areolatus, areolis 1— 0.5 mm latis, contiguis aut partim subdispersis, difformibus, angulosis, verruculosis et quasi e verruculis convexis con- natis constantibus, cervinis (aut partim parce pallidioribus), opacis, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra aut 04 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. dispersa, thallo subimmersa aut semiimmersa et verrucas hemisphaericas, nigras vel fusconigras, nudas formantia. Perithecium subhemisphaericum, 0.6—0.7 mm latum, fusco- fuligineum, integrum, superne crassum, basi tenuius, lateri- bus angulatis et irregulariter productis (basi usque ad 0.s mm latum), vertice late denudato, margine ostiolari haud prominente, ostiolo modice dilatato, saepe leviter foveolato. Sporae ellipsoideae aut oblongae, long. 0.01s—O.024, crass. 0.007 —0.011 mm (sec. annot. Nyl. ,long. 0.021—0.025, crass. 0.011 —0.014 mm“). Distr. In latere rupis dolomiticae in monte Valkea- maki in Karelia Onegensi leg. J. P. Norrlin (,,Verrucaria | cataleptoides“ sec. Nyl. in herb. suo, n. 2863, et in mus. Fenn.). Conf. infra. Inter V. viridulam (Schrad.) et V. subviridulam Nyl. est in- termedia, apotheciis ad priorem accedens et thallo V. subnigranti et V. subviridulae subsimilis, sed hypothallo indistincto. — Thallus plectenparenchymaticus, leptodermaticus, partim superne strato corticali obductus, cavitatibus cellularum globosis, 0.001—0.006 mm latis. Nucleus depresso-subglobosus, jodo partim caerulescens, demum sordide violascens. Periphyses long. circ. 0.025 mm, crass. 0.0015 mm, parce septatae, membrana extus gelatinosa. Paraphy-. ses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci subclavati. Sporae 8:nae, distichae aut tristichae, decolores, simplices, apici- bus rotundatis. Obs. ,,Verrucaria cataleptoides“ Nyl. in Norrl. Symb. Ladog. Kar. (1878) p. 32, ad saxa dolomitica in Ruskeala in Karelia Ladogensi a Norrl. lecta, ad V. Onegensem pertinet, sed specimen Nylandro a Norrlino missum ({n. 2864 in herb. Nyl].) ad var. Ruskealensem Vain. pertinet, ad V. viridulam accedentem, thallo minus verruculoso, oli- vaceo-fuscescente, demum subtus nigricante, perithecio integro, len- ticulari, latere angulato, sporis secund. annot. Nyl. ,long. 0.027—0.0o22, crass. 0.o12—0.014 mm“. Forsan est autonoma species et tantum parce lecta. 19. V. nigrescens Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 62, tab. XXVII f. 1 (haud Pers.); Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 28, Lich. Scand. (1861) p. 271, Fl. 1873 p. 203; Th. Fr. Lich. Arct. (1861) p. 267; Garov. et Gib. Tent. Lich. Longob. (1865) p. 20, tab. I f. 8 (saltem p. p.); | A. Smith Mon. Brit. Lich. (1911) p. 286. Verrucaria umbrina 3. V. nigrescens Ach. Lich. Univ. (1810) p. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 55 291 p. p. (sec. herb. Ach.). Lithoicea nigrescens Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 248, Lich. Miinch. (1891) p. 109. Verrucaria fuscoatra 3. ni- grescens Wallr. Fl. Crypt. Germ. (1831) p. 307. Lichen fuscoater Web. in Weis Pl. Crypt. Gotting. (1770) p. 39 (sec. Wallr. et Koerb.). Verru- caria fuscoatra Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 341 p. p. Exs. Moug. et Nestl. Stirp. Vog. XI (1840) n. 1065 p.p. — Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 434 (in herb. meo). — Arn. Lich. Exs. (1886) n. 1189 a,b. — Malme Lich. Suec. Exs. XXV (1916) n. 625. Thallus modice incrassatus aut sat crassus, raro sat evanescens, rimoso-areolatus, areolis 1.5—0. mm _latis, contiguis aut hypothallo confusis, difformibus, angulosis et lateribus subundulatis, laevigatis, planis, fuscis aut nigre- scentibus aut subcervinis, opacis, subtus nigricans vel hypo- thallo nigro instructus. Apothecia dispersa aut sat crebra, thallo immersa, demum verrucas formantia leviter promi- nentes, late subconoideas, amphithecio thallino late obductas, aut minutas et e vertice emergente denudatoque perithecil constantes. Perithecium subhemisphaericum, 0.4—0.25 mm latum, fuligineum, integrum, latere angulato productove et saepe hypothallo confuso, margine ostiolari prominente, -gaepe irregulari, ostiolo sat parvo difformive. Sporae oblongae ellipsoideaeve, long. 0.011—0.027, crass. 0.007—0.011 mm. Distr. Regio Aboénsis: In rupibus calcariis in Kauka- salo et in Férby in par. Finby (Vain.). Savonia: In muris eastelli Savonlinna (Vain.). Sec. Chodat (Mat. Algu. Cult. p. 201, 217, 218) gonidia pertinent ad Coccobotryem verrucariae. — In specimine Acha- riano in Lich. Univ. p. 291 citato, in tegula proveniente, thallus strato corticali haud evoluto, inferne nigricans, gonidiis in serie- bus verticalibus crebre dispositis, coccobotryoideis, simplicibus diam. 0.010—0.005 mm, partim 1-septatis, membranis sat tenui- bus, perithecium lateribus productis, subrubricosofuligineum, KHO violaceo-nigricans, plectenparenchymaticum. Periphyses_ vulgo long. Q.020—0.012, crass. 0.0015 mm, parce septatae. Sporae de- colores, simplices, long. 0.011, crass. 0.007 mm.— Conidia ,,recta, long. 0.0063, crass. 0.0013 mm“ (Linds. Mem. Sperm. Crust. Lich. p. 298). F. rupicola Mass. (Lithoicea nigrescens vy. rupicola Arn. Lich. Frank. Jur., Fl. 1885, p. 245) est forma typica hujus speciei, 56 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. areolis thalli majoribus, 1.s—0O.s5 mm latis, modice incrassatis aut sat crassis instructa. Distributio supra indicata. F. pauperior Vain., thallo tenuissimo, disperso, aut sat evanescente. In latere rupis dolomiticae in Kaukasalo in Finby una cum f. rupicola (Mass.). — Sporae long. 0.016—0.020, crass. (.007—0.012 mm. Periphyses long. circ. 0.040 mm, 2—3-septatae, haud gelatinosae. F. microplaca Vain., in saxis calcareis ad Huukki in Kolari in Lapponia Kemensi collecta (,,V. nigrescens“ Nyl. in Norrl. Beratt. Torn. Lappm., 1873, p. 345), areolis thalli fuscis, 0.35— 0.2 mm latis, subtus nigris, sporis ,long. 0.01s—0O.023, crass- 0.o10o— 0.011 mm“, ad V. aethiobolam var. cataleptoidem Ny}. accedens. 20. V. mauroides Vain. Nyl. in Hulting Dalsl. Lafv. (1900) p. 20, 85, n. 9 sec. n. 2662 in herb. Nyl. (Schaer. Lich. Helv. Spic. VI, 1836, p. 385, Enum. Lich. Eur., 1850, p. 215; Koerb. Syst. Lich. Germ., 1855, p. 348; A. Smith Mon. Brit. Lich., 1911, p. 286). Verrucaria umbrina Leight. Brit. Angioe. Lich. (1851) p. 52, tab. XXIII f. 2, ut videtur (haud Ach.). Thallus tenuissimus, dispersus, fuscescens, pallescens, cinerascens aut albidus, aut evanescens, hypothallo indistincto. Apothecia crebra, interdum parce confluentia, verrucas formantia 0.3—0.7 mm latas, late conoideas aut conoideo- hemisphaericas, nigricantes, nudas. Perithecium substrato adnatum, fuligineum, integrum, latere attenuato-producto, margine ostiolari vulgo leviter prominente aut conoideo, ostiolo parvo, haud foveolato. Sporae ellipsoideae oblon- gaeve, long. ,,0.015—0.023, crass. 0.007—-0.010 mm“ (sec. annot. Nyl. in herb. suo). Var. depauperata Vain. Thallus parum distinctus, subfu- scescens aut cinerascens, aut evanescens. Perithecium latere distinctius attenuato-productum. Distr. Ad saxa granitica, gneissacea, calcaria, cet. Alandia: Gréndal (Husklint) in Geta (K. Linkola). Regio Aboénsis: Meri- masku (P. A. Karsten). Tavastia austr.: Tiirismaa in Hollola (Vain.), Kangasjarvi in Luhanka (Vain.). Savonia_austr.: Savonlinna (O. Carlenius). Karelia Ladogensis: Kirjavalahti (J. P. Norrlin). Savonia bor.: Neulaniemi prope Kuopio (K. Linkola). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. SY Var. thelidioides Vain. Thallus distinctus, subalbidus pal- lescensve. Apothecia latere acutato aut attenuato-producto. (Sporae ,long. 0.015—0.023, crass. 0.007—0.010 mm“ sec. Nyl.). Distr. Ad saxa quartzosa, calcaria, cet. Karelia orient.: Kargostrov (A. Kullhem). Karelia Onegensis: Valkeamaki (Th. Simming). Lapponia Tulomensis: (P. A. Karsten). F. submargacea Vain. Thallus evanescens aut parce evolu- tus et cervinus. Apothecia majora, lat. 0.7—0.5 mm, basin ver- sus sensim dilatata et attenuato-producta, extus late tenuissime subthallodice obducta, cervino- aut fusco-nigricantia. Distr. Ad saxa granitica in Rautakankara in Hollola (Vain.). Obs. Verrucaria mauroides Schaer. (Lich. Helv. Spic. VI, 1836, p. 335, Enum. Lich. Eur., 1850, p. 215), ,thallo tenui, contiguo, tandem crassiore rimulosoque fusco-atro et humectato fuscescente, apotheciis superficialibus, a thallo omnino liberis, sphaericis, atris, mediae magni- tudinis“ descripta, exactius non est cognita et ad speciem nostram non pertineat. Etiam in Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 348 commemo- ratur. V. margacea var. mauroides Nyl. Ad Veg. Hels. Add. (1859) p. 235 et Lich. Lapp. Or. (1866) p. 169 ad V. acrotellam nostram perti- net. Verrucaria mauroides Nyl. FI. 1881 p. 452 (Hue Addend. II, 1888, p. 276) spectat ad Zwackh Lich. Exs. (1852) n. 151, qui ad formam - V.aethiobolae, thallo sat tenui, cervino et peritheciis latere haud atte- nuato-productis instructam, pertinet; in Nyl. Lich. Paris (1896) p. 119 et Suppl. Lich. Paris (1897) p. 10 non differt a V. maculiformi Krempelh. F]. 1858 p. 303. 21. V. maura Wahlenb. in Ach. Meth. Lich. Suppl. (1808) p. 19, Lich. Univ. (1810) p. 291, Syn. Lich. (1814) p. 95; Wahlenb. Fl. Lapp. (1812) p. 466; Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 59, tab. XXV f. 3; Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p- 28, Lich. Scand. (1861) p. 273, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 170, Lich. Fueg. (1888) p. 19, Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 16, 42, 51; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 268 (excl. var.), Lich. Spitsb. (1867) p. 49; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1888) p. 177, Exp. Antarct. Belge Lich. (1903) p. 38, Lich. Exp. Vegae Pitlek. (1909) p. 9,159; Rothr. List Lich. Alaska (1884) p. 525; Brenner Bidr. Hogl. Lafv. (1885) p. 126; Almq. Lich. Kust. Beringsm. (1887) p. 525; Deichm. Branth et Groenl. Lich. (1888) p. 510; . Arn. Lich. Fragm. 35 Neufundl. (1896) p. 37; Cumm. Lich. Alaska (1904) p. 71; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 276; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 828; Hiyrén, Ub. Landveg. Meeresfels. (1914) p. 48, tab. 3. Lichen maurus Sm. Eng]. Bot. (1812) tab. 2456. Lithoicea maura Arn. Lich. Fragm. XXIX (1888) p. 19. 58 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Exs. Floerk. Deutsch. Lich. VII (1821) n. 131 p. p. (sec. Schaer. Enum. Lich. Eur. p. 210). — Fr. Lich. Suec. Exs. XIII (1827) n. 388. — Leight. Lich. Brit. Exs. I (1851) n. 33 (infer.). — Koerb. Lich. Sel. Germ. VI (1857) n. 173 [,V. maura 3. memnonia (Flot.)“ Koerb.]. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. XIII (1858) n. 385. — Hepp Flecht. Eur. HI (1860) n. 716. -— Fellm. Lich. Arct. (1864) n. 213, 214. — Arn. Lich. Exs. (1890) n. 1507. — Malme Lich. Suec. Exs. XII (1912) n. 300. Thallus sat tenuis aut modice incrassatus [aut raro crassus sec. Th. Fr.], rimuloso-diffractus areolisque minutis aut continuus, laevigatus, nigricans aut fusco-nigricans aut raro cinereo-nigricans vel fumoso-cinereus, opacus aut sat opacus, subtus et partim intus nigricans et hypothallo con- fusus. Apothecia sat crebra aut dispersa, verrucas formantia 0.s—0.6 mm latas, hemisphaericas aut conoideo-hemisphae- ricas aut raro depresso-convexas basique in thallum sensim abeuntes, amphithecio thallino thalloque concolore late aut raro tota obducta. Perithecium hemisphaericum, fuligineum, integrum, lateribus angulatis productisve, margine ostiolari saepe demum leviter prominente, ostiolo parvo, haud im- presso (aut raro in nonnullis apotheciis demum impresso). Sporae ellipsoideae aut oblongae, long. 0O.009—0O.017, crass. 0.005—O.009 mm. Distr. Ad saxa marina littoralia aut sublittoralia fre- quenter. Specimina vidi ex Alandia, reg. Aboénsi, Hoglandia et alibi in Nylandia, Merikarvia in Satakunta, Kristina in Ostrobotnia austr., Triostroff in Lapponia Ponojensi, Olenji in Lapponia Murmanica, Petsamo in Lapponia Tulomensi. Thallus in parte superiore ex hyphis verticalibus formatus, in superficie plectenparenchymaticus, seriebus cellularum circ. duabus superpositis, cavitatibus diam. 0.003—0.002 mm, membranis modice inrassatis, in parte interiore hyphis 0.002 mm crassis, areolis gonidia continentibus 0.060—0.040 mm latis, strato nigri- cante cinctis. Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.005—O0.008 mm, saepe 2(—A4)-cellulosa, membrana modice in- crassata. Perithecium subviolaceo- aut fusco-fuligineum, superne crassum, basi tenue aut tenuius, interdum columella centrali fuli- ginea instructum. Periphyses long. circ. 0.020—0.030, crass. 0.0015 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Asci ventricosi, mem- brana gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, apicibus rotundatis Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 59 obtusisve. Nucleus subglobosus, jodo dilute violascens aut primum leviter caerulescens. F. normalis Vain. Lich. Exp. Vegae Pitlek. (Ark. Bot. Sv. Vet. Stockh. 1909) p. 160. Thallus sat tenuis aut modice in- crassatus, nigricans aut fusco-nigricans. Apothecia demum bene prominentia. Est forma frequens hujus speciei. Distributio supra indicata. F. prominula Nyl. (Vain. 1. c. p. 161). Thallus sat tenuis, cinereo-nigricans. Apothecia bene prominentia, vertice convexo aut truncato aut conoideo-prominente, in nonnullis apotheciis etiam leviter impresso. Sporae ,long. 0.018, crass. 0.003 mm“ sec. Nyl. Prope Triostroff in Lapponia Ponojensi (N. I. Fellman, n. 2818 in herb. Nyl.). — Non est V. prominula Nyl. in Mudd Man. Brit. Lich. (1861) p. 291, quae var. sit V. grossae Nyl. F. humilior Vain. 1. c. p. 160. Thallus sat tenuis, nigricans aut fusco-nigricans. Apothecia verrucas depresso-convexas, basi sensim in thallum abeuntes, thallo obductas, formantia. Trask- koplan in Esbo (Vain.), Mjélo et Helsingforsia (Vain.). Ost- spiken, Sonbadan et Rofholmsgrund ad Tvarminne in Nylandia ‘(E. Hayrén). F. fumosocinerea Vain. |. c. p. 160. Thallus sat tenuis aut modice incrassatus, cinereo-nigricans aut fumosocinereus. Apo- - thecia verrucas depresso-convexas, basi sensim in thallum abe- untes, thallo obductas, formantia. Ad Kristinestad in Ostrobotnia austr. (A. J. Malmgren). Sd&bbskar in Luvia in Satakunta (E. Hayrén). Sonbadan ad Tvarminne et in Hango in Nylandia (E. Hayrén). F. aractinoides Vain. |. c. p. 159. Thallus sat tenuis aut modice incrassatus, nigricans. Apothecia verrucas bene promi- nentes formantia, p. p. vertice demum impresso. Thallo laevigato a V. aractina differt. Thallo tenuiore recedit a f. evoluto Th. Fr. Lich. Spitsb. (1867) p. 50. Ad Olenji in Lapponia Murma- nica (P. A. Karsten). Prope Triostroff in Lapponia Ponojensi (Fellm. Lich. Arct. n. 214 in mus. Fenn., conf. Nyl. Lich. Lapp. Or. p. 170). In Langskir ad Tvarminne in Nylandia (E. Hayrén). F. fuscoferruginea Hiyrén. Thallus sat tenuis aut modice incrassatus, ferrugineo-rufescens aut ferrugineo-fuscescens. Apo- thecia verrucas depresso-convexas, basi sensim in thallum abe- untes, thallo obductas aut vertice demum denudatas, formantia. »sporae long. 0.014—0.017, crass. 0.008s5—0O.0098 mm“ sec. Hayr. Storsundsharun ad Tvarminne in Nylandia (E. Hayrén). 60 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Obs. V. maura f. subopaca Brenner, Bidr. Hogl. Lafv. (1885) p. 126, ad Kappelniemi Hoglandiae lecta, sine descriptione indicata est. 22. V. aractina Wahlenb. in Ach. Meth. Lich. Suppl. (1803) p. 17, Lich. Univ. (1810) p. 292; Wahlenb. Fl. Lapp. (1812) p. 466; Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 273. Pyrenula aractina Ach. Syn. Lich. (1814) p. 121; Vain. Lich. Exp. Vegae Pitlek. (1909) p. 160. Verrucaria maura 3. aractina Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 268. V. maura * V. aractina Ny). Lich. Lapp. Or. (1866) p. 170. Exs. Fellm. Lich. Arct. (1864) n. 215, 216 (non vidi). Thallus tenuis, continuus aut partim subdispersus, haud aut parum rimulosus, minutissime creberrimeque verruculoso- inaequalis scabridusque, nigricans, Opacus, subtus et partim intus nigricans et hypothallo confusus. Apothecia sat crebra aut dispersa, verrucas formantia 0.4— 0.3 mm latas, sub- hemisphaericas aut truncato-conoideas, lateribus sat ab- ruptis obliquisve, amphithecio thallino nullo aut parum distincto, vertice demum distincte impresso aut in non- nullis apotheciis convexo permanente. Perithecium hemi- sphaericum, fuligineum, integrum, lateribus productis, mar- cine ostiolari vulgo demum impresso. Sporae ,,ellipsoideae oblongaeve, long. 0.01s—O.017“ (sec. Nyl.), crass. 0.006— Q.009 mm. Distr. In rupibus et saxis ad oram Maris Glacialis (fre- quenter sec. Wahlenb.). Ad Olenji in Lapponia Murmanica (P. A. Karsten, sec. specim. in mus. Fenn.), ad Panfelofka in Lapponia Ponojensi (sec. Nyl. |. c.). Verrucae thalli tantum lente forti observantur (lat. 0.045— 0.050 mm). Gonidia pleurococcoidea, globosa, vulgo simplicia, diam. 0.007—-0.008 mm, membrana modice incrassata. Perithecium fusco-fuligineum, superne crassum, basi tenuiore, rotundato. Periphyses long. circ. 0.022—0.024, crass. 0.001 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Asci ventricoso-clavati, basi angustata, membrana gelatinosa, modice incrassata. Sporae (in specim. orig. Wahlenbergiano, quod hic describitur) long. 0.012—0.014 mm., ellipsoideae, apicibus rotundatis, 8:nae, distichae, simplices, deco- lores. Nucleus rotundatus, jodo glaucescens aut basi dilute cae- rulescens, dein lutescens. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 61 Stirps 2. Leucobasis Vain. Perithecium parte supe- riore fuligineum obscuratumve, parte inferiore subpallidum. Ser. A. Perithecium lateribus anguloso-productis. 23. V. latebrosa Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 349, Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 377; Nyl. Fl. 1877 p. 462; Vain. Lich. Vib. (1878) p.71. Verrucaria aethiobola var. petrosa Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 176 (haud Ach.), Lich. Caucas. (1899) p. 338. V. chloretica Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 146 p-p., XXX (1897) p. 35 p.p. (haud Ach.). Exs. Koerb. Lich. Sel. Germ. II (1856) n. 56. — Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 435. — Arn. Lich. Exs. (1876) n. 686 a, b, (1876) n. 686 c, (1881) n. 686 d, (1896) n. 1712, (1897) n. 1712 b. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 397. —- Arn. Lich. Monac. (1893) n. 318. Thallus modice incrassatus, continuus aut rimosus, laevigatus, plumbeo-glaucescens aut fumoso-obscuratus vel plumbeo-nigricans aut raro ferruginoso-rufescens (humidus magis obscuratus), leviter nitidus aut opacus, saepe inferne obscuratus. Apothecia crebra aut sat dispersa, thallo immersa, demum verrucas formantia depresse conoideas, -yulgo 0.4—0.7 mm latas, diu totas strato thallino obductas, basin versus sensim dilatatas, apice demum anguste denu- datas nigricantesque. Perithecium fusco-fuligineum, basi tenuiter dilute fuscescenti-pallidum aut pallidum, subdimi- diatum, late conoideo-hemisphaericum, lateribus saepe par- tim attenuato-productis, ostiolo minuto, margine ostiolari saepe demum leviter prominente. Sporae_ ellipsoideae oblongaeve, long. 0.014—0.022 (0.012—0.032), crass. 0.007—0.010 (—0.015) mm. Gonidia coccomyxoidea (aut forsan chloro- coccoidea), ellipsoidea et partim globosa, membrana tenuis- sima aut tenui. Distr. Ad lapides inundatas in rivulis fontinalibus et in littoribus. Karelia austr.: Vanha-Viipuri (Vain.). Tava- stia austr.: Abundanter in Tiirismaa in Hollola (Vain.). Ostrobotnia austr.: Kristina (A. J. Malmgren, ,,*V. mucosa“ in Nyl. Lich. Scand. p. 275). Karelia bor.: Nevala in par. Lieksa (Vain.). Ostrobotnia bor.: Ateroisenlammit in Simo (V. Rasanen). 62 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Thallus humidus est magis obscuratus, quia pars inferior aut interdum interior obscuratus est. Thallus totus plectenparen- chymaticus, leptodermaticus, gonidiis usque ad superficiem repansis. aut partim in superficie strato gonidiis destituto 0.012—0.020 mm crasso, cavitatibus cellularum anguloso-rotundatis, 0.004—0.003 mm latis, seriebus cellularum verticalibus. Gonidia globosa diam. 0.00e—0.005 mm, ellipsoidea long. 0.010, lat. 0.006 mm, in intersti- tiis hypharum verticalium disposita, ita ut cavitatibus cellularum parenchymaticarum inclusa apparent, tantum simplicia visa, flavo- virescentia, membrana in microscopio a me adhibito haud aut interdum bene conspicua. Thallus in specimine in Simo lecto (§. robiginosa) plus minusve intense robiginoso-rufescens, in alio specimine tantum zona robiginosa in strato medullari albido. Perithecium plectenparenchymaticum, cellulis brevibus, ellipsoideis aut rotundatis, cavitatibus 0.003—0.004 mm latis, membranis leviter vel modice incrassatis, fuscofuligineis, conglutinatis. Periphyses long. circ. 0.020, crass. 0.0015 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, tubulis tenuissimis, distinctis. Asci clavati aut oblongi, membrana gelatinosa, modice incrassata. Nucleus jodo dilute violascens. Sporae 8:nae, distichae, simplices, de- colores. Obs. Determinationibus Nylandri nitens, nominem V. latebrosae Koerb. huic speciei adhibui. V. hydrela Ach., Syn. Lich. p. 94, hue non pertinet (conf. Vain. Adj. Lich. Lapp. II p. 176). V. aethiobola 3. V. petrosa Ach., Lich. Univ. (1810) p. 292, est forma parum notabilis V. aethiobolae, var. primariae Vain. proxima, gonidiis pleurococcoideis, globosis et sub- clobosis, O.oc8 mm latis, membrana conspicua, sporis long. 0.020—0.022, crass. 0.ooce—0O.oos mm, apotheciis bene elevatis, 0.s—0.s5 mm_latis, amphithecio thallino tenui primum late obductis, perithecio vertice demum late denudato, lateribus haud attenuato-productis, thallo tenui, plumbeo-cinerascente, leviter nitido. Lithoicea elaeomelaena Mass., Descr. Alcun. Lich. Nuov. (1857) p. 30, forsan a V. latebrosa non differt. 24. -Voomuralis: Ach: Meth. Lich. (1803) p. 115, Lich. Univ. (1810) p. 288, Syn. Lich. (1814) p. 95; Nyl. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 170, Lich. Paris (1896) p. 120, in Hue Addend. II (1888) p. 282; Koerb. Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 378; Norrl. Bidr. Sydéstr. Tav. Fl. (1870) p. 194, Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39, Symb. Fl. Ladog.-Kar. (1878) p. 32; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1888) p. 117 (excl. var.); Kihlm. Neu. Beitr. Flecht. Kola (1891) p. 59; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 292. Verrucaria rupestris *“V. muralis Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 32, Lich. Scand. (1861) p. 275. V. patula Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 61, tab. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 63 XXVI f. 1. V. epipolaea (Ach.) var. E muralis Garov. et Gib. Tent. Lich. Longob. I (1865) p. 36, tab. II f. 5. Exs. Garov. Lich. It. III, 1—2 (sec. Jatta 1. c. p. 816). — Fr. Lich. Suec. Exs. XIf (1852) n. 357. — Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 224, II (1857) n. 437. — Th. Fr. Lich. Seand. Exs. (1859) n. 25. — Arn. Lich. Exs. (1861) n. 174. — Anzi Lich. Rar. Langob. XI (1865) n. 449. — Zwackh Lich. Exs. (1886) n. 994. (Sec. cit.). Thallus tenuis aut sat tenuis aut evanescens, continuus aut rimosus diffractusve aut dispersus aut calci immixtus, verruculoso-inaequalis aut sat laevigatus, albidus aut cine- rascens aut sordide glaucescens aut ferruginoso-rubescens, hypothallo indistincto. Apothecia crebra aut sat dispersa aut raro partim subconfluentia, thallo substratoque semiim- mersa, verrucas formantia 0.4—0O.2. mm latas, conoideo- hemisphaericas, basin versus sensim dilatatas, cinereo- nigricantes subpruinosasque vel tenuissime thallino-obductas aut nigricantes denudatasque. Perithecium fusco-rubescenti- fuligineum, dimidiatum, latere leviter dilatato, basi albida pallidave, vertice subconoideo, ostiolo demum modice dilatato, foveolato. Sporae ellipsoideae oblongaeve, long. .014—0.023, crass. 0.o0o7—0.010 mm, observante Nyl. long. »—0.030“, crass. —,,O.o16° mm. Distr. Ad saxa calcaria et cementum tegulasque mu- rorum vetustorum suis locis haud rara, interdum etiam in rupibus chloriticis taleaceisque obveniens. Lecta in Alandia, reg. Aboénsi, Nylandia, Tavastia austr., Savonia austr., Savonia bor., Karelia Onegensi. Ostrobotnia Kajanensis: Melalahti (M. Brenner, f. ferruginosa). Kuusamo: Manty- joki (Vain.). Lapponia Kemensis: Sodankyla (Edvin Ny- lander, f. ferruginosa). Lapponia Ponojensis: Ponoi (N. I. Fellman), ad lapides calcarios importatos (A. O. Kairamo). Thallus hyphis cylindricis, increbre septatis, 0.0015—0.0025 mm crassis et partim crebre constricte articulatis, cellulis rotun- datis, 0.004 mm crassis (in CIH). Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.005—0.007 (—0O.009) mm, partim 2-cellulosa, membrana modice incrassata. Periphyses ad ostiolum long. circ. 0.012—0.020, crass. 0.001s5—0O.001 mm, inferiores sine limite in para- physes transeuntes longioresque. Paraphyses in gelatinam dif- fluxae, striis indicatae. Gelatina hymenialis jodo vinose rubens. 64 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Asci ventricoso-clavati, membrana gelatinosa. ‘Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices, apicibus rotundatis aut obtusis, membrana interdum jodo vinose rubente. Pars inferior perithecii albida, interdum macula tenui angustaque fuliginea instructa sub- globosa, lat. —-0.360 mm. Pars superior ejus fuliginea scutulum format convexum, lateribus dilatatis insctructum, 0.4—0.54 mm latum, quod a Garov. l.c. p. 2 nominatur ,,epithecium“ et a Th. Fr. Lich. Arct. p. 252 ,amphithecium“. Obs. F. ferruginosa Nyl. (V. rupestris * V. muralis f. ferruginosa Nyl. Lich. Scand., 1861, p. 275), thallo tenui, toto aut tantum circa apo- thecia ferruginoso-rubricoso instructa, supra est indicata. — V. muralis *grisescens Nyl. in coll. Lojka n. 3541 (Hulting Dalslands Lafvar, 1900, p. 85), thallo griseo-cinerascente aut sordide albicante instructa (peri- thecium dimidiatum, sporae long. 0.022—0.030, crass. 0.011—0.014 mm sec. annot. Nyl.), a typo satis non differens, etiam in Fennia provenit. Ser. B. Perithecium lateribus haud anguloso-productis. 25. V. mucosa Wahlenb. in Ach. Meth. Lich. Suppl. (1803) p. 28, Lich. Univ. (1810) p. 282, Syn. Lich. (1814) p. 93; Wahlenb. Fl. Lapp. (1812) p. 466; Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 28 (excl. var.); Th. Fr. Lich. Arct. (1861) p. 269; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 177; A. Smith Mon. Brit. Lich. (1911) p. 277. Verrucaria ceuthocarpa *V. mucosa Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 275. V. margacea var. hydrela Nyl. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 170 (haud V. hydrela Ach.). Exs: Th: Fr. Lich. Scand::Exs: Ill (1865) n. 75: — ‘Larbal. Gieh. Herb. VII (1880) n. 278. — Arn. Lich. Exs. (1886) n. 1190. — Lojka Lich. Univ. V (1880) n. 245. Thallus sat tenuis aut modice incrassatus, continuus (aut raro rimosus), laevis, Olivaceo- aut viridi-nigricans aut raro plumbeus, leviter nitidus aut opacus. Apothecia crebra aut sat dispersa, thallo immersa aut vertice demum emer- gente, amphithecio thallino haud evoluto. Perithecium lat. 0.1—0.15 mm, globosum, dimidiatum, parte superiore plus minusve late fusco-fuligineum, parte inferiore albidum, la- teribus haud productis, vertice convexo, margine ostiolari haud prominente. Sporae ellipsoideae, long. 0.007—0.015, crass. 0.001—O.008 mm. Distr. Ad saxa dioritica saepe inundata in littore Maris Albi prope Knjasa in Karelia Keretina (N. I. Fellman). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 65 Habitu V. latebrosae, sed apotheciis ab ea differens. — Thallus inferne haud obscuratus, quare humidus parum mutatur. Thallus in specimine orig. Achariano totus plectenparenchymati- cus, ex hyphis verticalibus formatus, cavitatibus cellularum 0.0025—0.003 mm _ latis, membrana leviter aut modice incrassata (tenui in specim. Fellmaniano, cavitatibus 0.003—0.001 mm. latis), strato corticali haud distincto, gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.007—0.010 mm, p. p. 2-cellulosa, membrana modice incrassata, conidia ellipsoidea aut rarius ovoidea, long. 0.002, crass. 0.001 mm, sterigmata long. 0.016, crass. 0.0015 mm, simplicia, parce articulata, apicibus conidia efferentibus. Peri- thecium (in specim. Fellm.) lat. 0.090 —0.150 mm, ostiolo 0.030 mm lato. Periphyses long. circ. 0.016, crass. 0.0015—0O.001 mm. Para- physes in gelatinam diffluxae. Asci vulgo clavati, long. 0.030— 0.035, crass. 0.014 mm, membrana gelatinosa, modice incrassata. Sporae 8:nae, distichae, simplices, decolores. 26. V. subnigricans Nyl. Fl. 1881 p. 540. Verrucaria virens var. subnigricans Norrl. FI. Kar. Oneg. II (1876) p. 39, Symb. Fl. Ladog.-Kar. (1878) p. 32. Verrucaria virens “V. subnigricans Nyl. in Hue Addend. II (1888) p. 277. Thallus crassus, areolatus, areolis circ. 1.s—0.5 mm “latis, contiguis, crebre~ verruculoso-inaequalibus, verrucis depresso-convexis, fuscus aut fusco-nigricans, opacus, hypo- thallo indistincto. Apothecia sat crebra, thallo immersa, vertice perithecii denudato demum prominente et verrucam formante 0.2:—0.2 mm latam, convexam, nigricantem fusce- scentemve aut parte inferiore amphithecio thallino tenui anguste obductam. Perithecium globosum, vertice late vio- laceo-fuscescens, ceterum albidum, latere rotundato, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo. Sporae oblongae (ellipsoideaeve), ,,long. 0.015—0.022, crass. 0.oose—Q0.o0s mm“ (sec. Nyl.). Distr. Ad saxa marmorea calcariaque in Ruskeala in Karelia Ladogensi et in monte Valkeamaki in Karelia One- gensi (J. P. Norrlin). Affinis est V. virenti Nyl., vix nisi colore thalli ab ea dif- ferens. — Perithecium plectenparenchymaticum. Nucleus jodo lutescens. Periphyses long. circ. 0.026, crass. 0.003 mm. Para- physes in gelatinam diffluxae. 66 ' E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 27. VV. terrestris (Arn.) Vain. Verrucaria acrotella terrestris Arn. in Zwackh Lich. Exs. (1884) n. 924. V. acrotella f. terrestris Arn. Lich. Tirol XXIII (1887) p. 109. V. papillosa f. terrestris Arn. Lich. Frank. Jur. (F]. 1885) p. 254, Lich. Tirol XXIII (1887) p. 35, Lich. Minch. (1891) p.112. V. velutina Floerk. Deutsch. Lich. (1821) n. 129 (in herb. Nyl.), haud Thelidium velutinum (Bernh.) Koerb. Non est Lichen terrestris Sm. Engl. Bot. (1807) t. 1681 (ad Thrombium epigaeum pertinens), nec Polyblastia terrestris Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 265, nec Verrucaria lectissima var. terrestris Nyl. Herb. Mus. Fenn. (1859) p. 93. Exs. Floerk. Deutsch. Lich. VII (1821) n. 129. — Zwackh Lich. Exs. (1884) n. 924 (sec. Arn.). — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. cont. n. 800. Thallus sat tenuis, verruculosus, verruculis sat disper- sis aut subcontiguis, obscure cinereis, hypothallo indistincto. Apothecia crebra, verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.2—0.13 mm latas, nigras, nudas, ostiolo minuto, haud foveolato. Perithecium depresso-subglobosum, fuscofuli- gineum, dimidiatum. Sporae oblongae aut ovoideo-oblon- gae, long. 0.014—0.o25, crass. 0.00s—O.o0cs mm. Nucleus jodo roseus. Distr. Ad terram calcariam prope Pellonkyla in Karja- lohja in Regione Aboénsi (nomine ,,V. velutinae“ inn. 3415 in herb. Nyl.), collecta a J. P. Norrlin. In specimine Fennico gonidia pleurococcoidea, glomerulosa. Perithecia basin versus pallida albidave (at perithecia vacua emortuaque integre fuliginea vidi). Periphyses long. 0.014—0.020 mm, membrana gelatinosa. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicate. Asci ventricoso-oblongi aut clavati, long. 0.040— 0.070, crass. 0.014—0.017 mm, membrana gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, simplices, decolores, apicibus rotundatis aut obtusis, long. 0.014—0.018, crass. 0.005—0.006 mm, sec. annot. Nyl. ,,long. 0.016 —0.018, crass. 0.00c—0O.007 mm“. Nucleus jodo roseus. — In Floerk. Deutsch. Lich. n. 129 nucleus item jodo roseus, para- physes in gelatinam diffluxae, striis indicatae, sporae simplices et sec. annot. Nyl. ,long. 0.01s—0O.025, crass. 0.007—0.008s mm“, sec. Arn. (Lich. Miinch. p. 112) ,perithecium dimidiatum, paraphyses nullae, sporae long. 0.018, crass. 0.00s—O.ooe mm“. A Thelidio velutino et Thrombio epigaeo evidenter differt. Obs. 1. V. rupestris f. terrestris Nyl., Coll. Lich. Gall. (N. Bot, Not. 1853) p. 4, secund. specim. orig. n. 3289 in herb. Nyl. est forma Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 67 V. integrae Nyl., apotheciis 0.3 mm latis. Diversa item est V. viridula Ach. terrestris Nyl. Herb. Lich. Par. II (1855) n. 95. Obs. 2. Verrucina (Magmopsis) argilospila Nyl., Fl. 1874 p. 15 et 16, facie éxterna hance speciem in memoriam revocans, jam sporis 1-septatis et paraphysibus evolutis ab ea differt. 28. V. trabalis Nyl. Fl. 1875 p. 14; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120; Hue Addend. II (1888) p. 282. Thallus modice incrassatus, areolato-diffractus aut rimulosus, areolis 0.15—0.4(—0.9) mm latis, saepe angulosis, vulgo verruculoso-inaequalibus, glaucescenti- aut fuscescenti- olivaceus, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia crebra, basi thallo immersa, verrucas 0.2 (—0.25) mm latas, nigras, nudas formantia. Perithecium subglobosum, subviolascenti- fuscum, basi albidum, lateribus rotundatis, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Sporae ellipsoideae oblongaeve, long. ,,0.01s—0.022, crass. 0.007—0.0o10 mm‘ (sec. Nyl.). Distr. Supra trabes inundatas molendinae ad Tyystjoki in Korpilahti in Tavastia austr. (Vain.). Affinis est V. virenti Nyl. Gonidia pleurococcoidea, glo- bosa, simplicia diam. 0.005—0O.009 mm, saepe etiam 2-cellulosa, membrana modice incrassata. Ostiolum lat. 0.030 mm. Nucleus jodo fulvescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices, apicibus obtusis aut rotun- datis. 29. V. peloclitoides Vain. (n. sp.). Thallus epilitheus, tenuis aut modice incrassatus, lae- vigatus, obscure cinereus aut cinereo-nigricans, opacus, areolas formans circ. 1—0.3 mm latas, dispersas aut parce etiam contiguas, apothecia solitaria aut nonnulla aggregata continentes, hypothallo indistincto. Apothecia thallo se- miimmersa, verruculas nigras nudas formantia. Perithecium subglobosum, lat. 0.2—0.22 mm, latere rotundato, parte pro- minente fusco- aut rubricoso-fuliginea, parte immersa al- bida, vertice convexo, margine ostiolari nec prominente nec impresso, ostiolo parvo, haud foveolato. Sporae ellipsoi- 68 FE. A. Vainio, Pyrenocarpeae. deae oblongaeve, ,,long. 0.00s—0O.o145, crass. 0.005—O.0065 mm“ (sec. Ras.). Distr. Ad lapidem calcarium lectum. Ostrobotnia bor.: Tiurasenkrunni in par. Simo (V. Rasanen). Minutie apotheciorum et thallo obscurato V. peloclitam in memoriam revocat, at thallo bene disperso et peritheciis dimi-° diatis ab ea differt, et affinis V. virenti Nyl. et V. polystictoidi Vain. praesertimque V. sparsiusculae Nyl., a qua posteriore thallo cinerascente, nec virescente, et apotheciis paullo minoribus di- stinguitur. — Thallus areolis difformibus, opacis. Perithecium alt. 0.199—0.180 mm, latere haud angulato, ostiolo circ. 0.024 mm lato. ,,Nucleus jodo violascens“ sec. Ras. Asci ventricosi clavative. Paraphyses obsoletae. Sporae 8:nae, distichae, decolores, apicibus rotundatis aut altero apice obtuso, guttulas duas oleosas saepe continentes, quare 1-septatae apparent (sed KHO tractatae sunt simplices), membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia pleuro- coccoidea, globosa, vulgo glomerulosa, cellulis 0.00s—0.006 mm latis. 30. V. virens Nyl. in Nya Bot. Notis. 1853 p. 180, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 24, Lich. Scand. (1861) p. 270, Fl. 1881 p. 540; Hue Addend. II (1888) p. 277; Vain. Lich. Vib. (1878) p. 71. Thallus crassus aut modice incrassatus, areolato- diffractus vel areolatus, areolis circ. 3—0.s5 mm latis, con- tiguis aut partim subdispersis, crebre verrucosis verruculo- sisque (verrucis 0.2—0.1 mm latis, convexis aut depressis), obscure aut cinereo-glaucescens, opacus, hypothallo indi- stincto. Apothecia dispersa aut sat crebra, thallo immersa, vertice perithecii dilute fuscescente aut fusco-nigricante denudato, demum prominente et verrucam convexam 0.2— 0.15 mm latam formante. Perithecium globosum, vertice rufescente, ceterum albidum, latere rotundato, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo. Sporae ellipsoi- deae oblongaeve aut ovoideae, long. circ. 0.o16—0O.o20 mm (,,0.012—0.022 mm‘ sec. Nyl.), ,,crass. 0.oo7—O.009 mm“ (sec. Nyl.). Distr. Ad cementum et interdum lapides graniticos murorum vetustorum et ad saxa calcaria. Nylandia: Tolo Helsingforsiae (Vain.). Karelia austr.: Viburgum (Vain.). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 69 Tavastia austr.: Tammela (A. Kullhem). Savonia austr.: Savonlinna (Vain.). Ostrobotnia Kajanensis: Kajaani (A. J. Malmgren). Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.010— 0.006 mm, saepe etiam 2—4-cellulosa, membrana sat tenui. Perithecium vertice rufescente aut fuscescente (in lamina tenui), KHO non reagente. Periphyses long. circ. 0.025, crass. 0.003 mm, parce septatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Asci oblongi aut clavati, long. 0.045—0.055, crass. circ. 0.016 mm, membrana gelatinosa, leviter incrassata. Thallus superne partim strato cor- ticali 0.010 mm crasso, plectenparenchymatico, cavitatibus cellula- rum 0.003—0.007 mm latis, membranis tenuibus aut sat tenuibus. Nucleus jodo lutescens. 31. V. polystictoides Vain. (n. sp.). Thallus sat crassus aut modice incrassatus, areolatus, areolis 2—0.3 mm latis, angulosis, contiguis, vulgo laevigatis, raro leviter verruculoso-inaequalibus, cinereo-albidus aut lurido- vel glauco-cinerascens, opacus, hypothallo haud evoluto. Apothecia crebra, saepe plura in eadem areola, -thallo immersa, vertice perithecii nigro denudato, parum aut leviter prominente, 0.1:—0.16 mm lato. Perithecium glo- bosum, vertice fuscescente, ceterum albidum, latere rotun- dato, vertice convexo, margine ostiolari haud prominente, ostiolo minutissimo. Sporae ellipsoideae aut oblongae, long. circ. ,,0.01s—O.018, crass. 0.007—O.o0s mm‘ (sec. Nyl.). Distr. Ad cementum muri in castello Savonlinna in Savonia austr. (O. Carlenius). Forsan est variatio V. virentis Nyl., thallo vulgo laevigato et apotheciis crebrioribus ab ea recedens. V. viridula Ach. apotheciis majoribus, increbrioribus et perithecio inferne tenuiter nigricante ab ea distinguitur (conf. Leight. Brit. Angioc. Lich. p. 23, tab. Vil tf, 3). "A Nyl- in herb: suo (n- 2678) et in mus. Fenn. planta nostra nominata est ,,V. polysticta Borr.“, quae hypothallo nigro bene evoluto ab ea differt. V. glaucina Ach., quae a pluribus auctoribus cum V. polysticta commixta est, sec. herb. Ach. hypothallo indistincto ab ea distinguitur et thallo crassiore, continuo, rimoso et habitu alio a V. polystictoide recedit. -— In V. polystictoide thallus crass. circ. 0.280 mm, superne strato corticali 0.015—0.025 mm crasso obductus. 70 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 32. V. sparsiuscula Nyl. Fl. 1877 p. 462; Hue Addend. II (1888) p. 280. Thallus modice incrassatus aut sat tenuis, areolatus, areolis difformibus, 0.2—0.15 mm latis aut usque ad 0.4 mm longis, dispersis et partim contiguis, planis aut convexis, cinereo-glaucescentibus, opacis, hypothallo indistinecto. Apo- thecia sat crebra aut dispersa, verrucas formantia hemi- sphaericas, 0.25 (—O.2) mm latas, nigricantes, nudas, amphi- thecio thallino haud evoluto. Perithecium depresse sub- elobosum, basi thallo immersum aut semlimmersum, parte superiore late rufescens, parte inferiore albidum, latere rotundato, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Sporae ellipsoideae, long. circ. 0.o1z—0.013 mm (,,0.011:—O.016 mm‘ sec. Nyl.), crass. 0.007— O.oos mm. Distr. Ad saxa granitica calee obducta in Hiekka Vi- burgi (Vain.). Forsan est variatio V. virentis Nyl., apotheciis paullo majori- bus, magis prominentibus, et thallo minus evoluto ab ea differens. Nucleus jodo leviter caerulescens deindeque dilute violascens. Gonidia pleurococcoidea. 33. V. cinereolurida Vain. (n. sp.). Thallus tenuis, continuus aut rimulosus, laevigatus aut leviter inaequalis, lurido-cinerascens vel obscure plumbeus (humidus nigricans), leviter nitidus, inferne haud obscuratus. Apothecia crebra, verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.23—0.2e mm latas, diu totas strato thallino obductas, basin versus leviter aut parum dilatatas, apice demum anguste aut rarius sat late denudatas nigricantesque vel subdenu- datas et tenuissime thallodice obductas subnigricantesque. Perithecium superne fuligineum, dimidiatum, basi albidum, subhemisphaericum, lateribus haud productis, margine ostio- lari haud aut demum leviter prominente, ostiolo minuto. Sporae ellipsoideae oblongaeve, long. 0.017—0.o22, crass. 0.00s— 0.oo9 mm. Gonidia pleurococcoidea. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 71 Distr. In latere rupis subcalcariae in Kaukasalo in par. Finby (Vain.) et ad saxum gneissaceum in Kuusisto (A. Kull- hem) in Reyvione Aboénsi. Facie externa V. latebrosam in memoriam revocans, sed thallo tenuiore et apotheciis minoribus. Etiam cum V. obni- grescente facile commiscitur, at maxime affinis V. fuscoluridae, quae colore thalli ab ea distinguitur. — Thallus superne plecten- parenchymaticus, cellulis anguloso-rotundatis, leptodermaticis, 0.002—0.003 mm latis. Gonidia cellulis vulgo globosis, diam. 0.0043— 0.008 mm, saepe glomerulosa, membrana modice incrassata. Perithecium sub microsc. fuscorubricoso-fuligineum, ostiolo circ. 0.018 mm lato. Nucleus jodo leviter fulvo-rubescens aut partim leviter caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci clavati aut subventricosi, membrana gelatinosa, sat tenui aut modice incrassata. Sporae 8:nae, distichae, simplices, decolores, apicibus rotundatis. F. Kiantensis Vain. Apothecia vertice plus minusve late denudato nigricanteque, primum minus diu tota amphithecio thallino obducta. Ostrobotnia Kajanensis: Ad saxa_ chloritico- schistosa in rivulo prope Kiannanniemi in par. Kianta (Vain.), una cum V. umbrinula var. degrediente. — In V. fuscoluridam accedens, sed colore thalli potius (at haud omnino) cum VJ. * cinereolurida congruens. Perithecium dimidiatum, basi albidum. Thallus continuus, laevigatus, obscure cinerascens. 34. V. fuscolurida Vain. (n. sp.). Thallus sat tenuis, subcontinuus aut leviter rimulosus, laevigatus, lurido-fuscescens, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra, verrucas formantia subhemisphaericas, 0.2.—0.3 mm latas, basin versus sensim dilatatas et amphi- thecio thallino tenui, thallo concolore obductas, vertice anguste aut demum late denudatas nigricantesque, sat opa- cas. Perithecium fusco- aut subrubricoso-fuligineum, basi albidum, depresso-subglobosum, lateribus rotundatis, margine ostiolari vulgo leviter prominente, ostiolo minuto, haud foveo- lato. Sporae oblongae, ,,long. 0.021—0.025, crass. 0.010 —0.011 mm“ (sec. annot. Nyl.). Distr. Ad saxa granitica (forsan littoralia) in Alandia (Edvin Nylander, ,,V. margacea“ sec. determ. W. Nylandri in mus. Fenn.). 72 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Apotheciis minoribus et peritheciis dimidiatis a ,,V. marga- cea“ differt.— Perithecium (sub microscopio) subrubricoso-fuligi- neum, basi distincte albidum. Nucleus jodo vulgo dilutissime subroseus. 35. V. ceuthocarpa Wahlenb. in Ach. Meth. Lich. Suppl. (1803) p. 22, Lich. Univ. (1810) p. 283, Syn. Lich. (1814) p. 93; Wahlenb. Fl. Lapp. (1812) p. 467; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 269, Lich. Spitsb. (1867) p. 50; Nyi. Lich. Scand. (1861) p. 274, Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 16; Rothr. List Lich. Alaska (1884) p. 9; Almq. Lich. Kist. Beringsm. (1887) p. 525; Deichm. Branth et Groenl. Groenl. Lich. (1888) p. 511; Vain. Lich. Exp. Veg. Pitlek. (1909) p. 8, 9, 163; Hayrén Ub. Landv. Tvarm. (1914) p. 47. Exs. Havaas Lich. Exs. Norv. (1911) n. 419. Thallus sat crassus aut modice incrassatus, ad ambitum tenuior, subcontinuus aut laceratus aut rimosus vel areolatus, areolis difformibus, majoribus minoribusve, sat laevigatus aut leviter inaequalis, fusco- aut olivaceo- aut pallide oliva- ceo-nigricans, opacus, intus subtusque albidus, hypothallo indistincto. Apothecia in partibus fertilibus crebra, thallo immersa, vertice prominente, hemisphaerico, nigro, 0.3—0.2 mm lato. Perithecium globosum, 0.s—0.22 mm latum, lateri- bus rotundatis, superne fusco-fuligineum, inferne albidum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo. Sporae subglobosae aut ellipsoideae aut rarius globosae, long. 0.006—O.012, crass. 0.005—O.009 mm. Distr. In saxis graniticis et gneissaceis (etiam calcariis in Sibiria) littoralibus aqua marina irrigatis crescit. Nylan- dia: Stenspiken, Ostra Mellanspiken, Segelskar et Sonbadan in Tvarminne (E. Hayrén), Suomenlinna (V. Rasanen) et Mjo- lo (Vain.) prope Helsingforsiam. Norvegia: ad Lyngenfjord (J. P. Norrlin) et alibi. Specimina Fennica Norvegicaque a me visa ad f. areolato- diffractam Vain. (l.c. p. 164) pertinent, thallo areolato, sat laevi- gato, fusconigricante instructam. Thallus fere totus gonidia con- tinens aut inferne gonidiis destitutus, hyphis praesertim in parte inferiore verticalibus constipatisque, 0.003—0.005 mm crassis, cellu- lis rectangularibus, saepe paullo longioribus, quam latae, membra- nis modice incrassatis aut tenuibus. Gonidia pleurococcoidea, globosa, diam. 0.016—0.007 mm, p. p. ellipsoidea, saepe etiam 2—4- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 73 cellulosa glomerulosave, membrana sat crassa (0.003—0.005 mm). Nucleus vulgo jodo violascens. Periphyses long. circ. 0.017, crass. 0.002 mm, simplices aut interdum parce ramosae, increbre septa- tae. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Asci ventricosi clavative, membrana gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, decolores, simplices. Conidangia conceptaculo albido. Sterigmata tenuissima. Conidia ellipsoidea, recta, minutissima. 36. V. rupestris Schrad. Spic. Fl]. Germ. (1794) p. 109 (specim. in herb. Ach.); D. C. FI. Fr. 3 ed. (1805) p. 317; Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 60, tab. XXV f. 4; Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 30 (excl. var.), Lich. Scand. (1861) p. 275, Lich. Pyren. (1891) p. 21, Lich. Paris (1896) p. 119 (p. p.); Lonnr. in Vet. Ak. Forh. 1858 p. 282; Th. Fr. Lich. Arct. (1861) p. 271 (excl. var.); Norrl. Bidr. Sydéstr. Tav. Fl. (1870) p. 194; Vain. Lich. Vib. (1878) p. 71; Arn. Lich. Frank. Jur. (F]. 1885) p. 249 p. p.; Lich. Minch. (1891) p. 110 p.p., Lich. Tirol XXX (1897) p. 35 p.p.; Hue Ad- dend. II (1888) p. 278; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 293 p. p.; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 813 (p. p.), 921; Steiner Flecht. It.- Franz. Grenzgeb. (V. Zool.-bot. Ges. Wien 1911) p. 41 p. p. Exs. Moug. et Nestl. Stirp. Voges. X (1833) n. 951 (sec. Nyl.). — Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 224. — Arn. Lich. Exs. (1861) n. 175. (See. _ Steiner.) Thallus endolitheus aut substrato immixtus, macula vulgo cinereo-albida aut subalbida (aut cum _ substrato subconcolore) indicatus, hypothallo indistincto. Apothecia crebra aut parce subconfluentia, substrato immersa foveo- lasque formantia, vertice nigricante 0.2,—0.s mm lato, nudo, haud aut leviter prominente. Perithecium subglobosum, vertice fusco-fuligineum, ceterum pallidum albidumve, mar- gine ostiolari haud aut levissime prominente, ostiolo sat parvo, saepe leviter foveolato. Nucleus jodo glaucescens caerulescensve, dein saepe subviolascens fulvescensve. Spo- rae ellipsoideae oblongaeve, long. circ. 0.015— 0.026, crass. Q.o0os—O.o13 mm. Distr. Ad saxa calcaria et cementum murorum crescit. — Alandia (Edvin Nylander). Regio Aboénsis: Templum in Kaarina (K. Linkola). Karelia austr.: Viburgum (Vain.). Tavastia austr: Ad Templa in Koski et Lammi (Norrl. l.c.). Savonia austr.: Lappeenranta (Edvin Nylander). 74 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.o06— 0.010 mm, saepe 2-cellulosa. In specimine a Schradero misso in herb. Ach. perithecium vertice emergente, ceterum immersum, maxima parte inferiore albidum, apice fusco-fuligineum, lateribus rotundatis, nucleus jodo glaucescens vel dilute caerulescens, dein glauco-fulvescens, sporae ellipsoideae aut oblongae, apicibus ro- tundatis aut obtusis, long. 0.020—0O.026 (—0O.013), crass. 0.00s— 0.010 mm, 8:nae, distichae, decolores, simplices, paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. In specimine in Kaarina lecto perithecium est globosum, vertice fusco- aut subrubricoso- fuligineum, periphyses long. circ. 0.030, crass. 0.0015 mm, nucleus jodo glaucescens, dein fulvescens vel in eodem apothecio partim dilute sordideque violascens. Sec. specim. n. 3133 in herb. Nyl. e Pyrenaeis conidia ,,bacillaria vel utroque apice incrassatula, long. 0.003—0.0045, crass. 0.007 mm“. Obs. 1. Specimina orig. e Suecia Lichenis Schraderi Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 13 (Verrucaria Schraderi Ach. Meth. Lich., 1803, p. 114, Lich. Univ. p. 284, Syn. Lich. p. 93) ex herb.’ Ach. Hel- singforsiae ablata sunt. Specimina in Germania a Schradero col- lecta, ,V. Schraderi* in herb. Ach. nominata, etiam in Lich. Univ. p. 284 citata, ita sola specimina orig. V. rupestris Schrad. hucusque cognita sunt. Obs. 2. Verrucaria rupestris var. oxydata Nyl., Herb. Mus. Fenn. (1859) p. 98, in lapide dolomitico extus ferruginoso-rufescente ad So- dankyla in Lapponia Kemensi ab Edv. Nylandro lecta, thallo endoli- theo, KHO non reagente, peritheciis 0.4—0.s5 mm latis, semiimmersis, vertice rubricoso-fuscofuligineis, inferne pallidis, nucleo jodo dilutis- sime subroseo, sporis long. 0.01s—0.025 mm (—,,0.027 mm“ sec. Nyl. in sched.), crass. 0.00s—-0.010 mm instructa est. V. marmorea (Scop.) Zahlbr. thallo KHO aeruginoso-nigricante ab ea differt. Substratum etiam sub alio lichene cum ,,var. oxydata“ crescente eodem modo coloratum, quare a thallo hie color non est productus. 37. V. subfossans Vain. (n. sp.). Thallus endolitheus, indistinctus. Apothecia crebra, epilithea aut substrato immersa foveolasque formantia, vertice nigro. Perithecium subhemisphaericum, lat. circ. 0.25 mm, superne fuligineum, dimidiatum, basi albidum, lateribus haud productis, margine ostiolari haud prominente, ostiolo minuto. Sporae oblongae ellipsoideaeve, long. 0.013— 0.022, crass. O.006—QO.009 mm. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 75 Distr. In latere rupis subcalcariae in Kaukasalo in par. Finby in Regione Aboénsi (Vain.) una cum V. cinereo- lurida. Proxime affinis V. cinereoluridae, thallo indistincto et apo- theciis pr. p. substrato immersis ab ea differens. V. deversa et Vi devergens et V. integrella perithecio integro ab ea distinguun- tur. — Thallus macula nulla distincta indicatus, hypothallo indi- stincto. Gonidia circa apothecia numerosa, pleurococcoidea, glo- bosa, diam. 0.005—0.007 mm. Apothecia fossulas circ. 0.25—0.3 mm latas in substrato calcario formantia. Perithecium superne fuscofu- — ligineum, ostiolo haud foveolato. Nucleus jodo roseus. Paraphy- ses in gelatinam diffluxae, striis tenuissimis indicatae. Sporae decolores, apicibus rotundatis aut obtusis, guttulis oleosis minu- tissimis impletae. 2. Paralaestadia (Sacc.) Vain. Laestadia subg. Paralaestadia Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 576. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae, ad Fungos pertinentes. Perithecium fuligineum, globosum, matrici immersum aut adnatum, ostiolo instructum. Sporae 8:nae, decolores, ellipsoideae aut subfusiformes, simplices. Para- -physes haud evolutae. Nucleus interdum jodo reagens. 1. P. fimbriatae Vain. (n. sp.). Mycelium parum evolutum. Apothecia crebra, adnata. Perithecium depresso-subglobosum, lat. 0.097>—O.150 mm, fu- scescens, integrum, ostiolo minuto. Nucleus albidus, jodo non reagens. Paraphyses hdud evolutae. Asci clavati (ut videtur). Sporae decolores, ellipsoideae, apicibus rotundatis aut obtusis, rectae aut rarius leviter curvatae, simplices, long. O.007—O.o08s, crass. 0.003 mm. Distr. In podetiis et latere inferiore squamarum revolutarum Cladoniae fimbriatae var. apoleptae (Ach.) Vain. prope Hersala in par. Hollola in Tavastia austr. (Vain.). Apothecia diu ostiolo destituta, demum ostiolo minuto in- structa, margine ostiolari haud prominente. Mycelium albidum, tantum microscopio conspicuum, Apotheciis adnatis et diu clausis ad Peridieas accedens. 76 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Subtrib. 3. Phaeomonomeres Vain. Gonidiis destitutae, ad Fungos pertinentes. Thallus e mycelio constans. Apothecia recta, simplicia, ostiolo me- diano instructa. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae ellipsoideae oblongaeve, simplices, fuscescentes. 1. Miéillerella Hepp in Mill. Arg. Princ. Classif. Lich. (Mém. Soc. Phys. dHist. Nat. Gen. XVI, 1862) p. 79; Th. Fr. FI. 1865 p. 488; Arn. Lich. Fragm. XVI (1874) p. 34, Lich. Tirol XXV (1893) p. 371, XXX (1897) p. 41, Labrador (1896) p. 17; Wint. Rabenh. Krypt. Asc. (1887) p. 336, 354; Sacc. Syll. Fung. IX (1891) p. 495; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 305; Jatta Fl. It. Crypt. III p. 887. Spolverinia sect. 2. Miillerella Mull. Arg. Lich. Beitr. (Fl. 1874) IX p. 351. Parasitae lichenum, ad Fungos pertinentes. Sporae in asco numerosissimae aut 8:nae, breves, fuscescentes, simplices. Perithecia subglobosa, fuliginea, integra. Para- physes in gelatinam diffluxae. 1. M. polyspora Hepp in Mill. Arg. 1. c. (1862) p. 80 f. 23; Winter 1. ¢. (1887) p. 336, 354; Sacc. |. ec. IX (1891) ,p. 495, XXII (1913) p. 94; Mig. 1. ec. (1913) p. 305; Jatta 1. c. (1911) p. 887; A. Sm. Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 345. Spolverinia polyspora Mill. Arg. Lich. Beitr. (Fl. 1874) n. 20. Endo- coccus haplotellus Nyl. Fl. 1867 p. 180, Hue Addend. II (1888) p. 314. Verrucaria haplotella Leight. Lich. Great Brit. (1871) p. 468, 3 ed. (1879) p. 495. Miillerella haplotella Arn. Lich. Fragm. XVI (1874) p. 34; Sace. Syll. Fung. XVII (1895) p. 598; Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze (Hedwi- gia 1896) p. 314 (conf. 1. c. p. 318). Apothecia saepe primum immersa, dein mox emergen- tia, verrucas hemisphaericas formantia, lat. 0.090—QO.200 mm, nigra, nuda, opaca. Perithecium subglobosum, fuscofuligi- neum, vulgo integrum, vertice convexo, ostiolo interdum conspicuo minutissimoque. Asci subclavati, membrana mo- dice incrassata. Sporae in asco numerosissimae, ellipsoi- deae oblongaeve, apicibus rotundatis aut rarius obtusis, simplices, sec. Nyl. ,,long. 0.004—-0.007, crass. 0.002—0.0025 mm". Distr. Supra thallum Arthoniae radiatae ad corticem Sorbi in Kyrkslatt Nylandiae (Vain.). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 77 In planta in Fennia lecta, ,,E. haplotellus“ a Nyl. determi- nata, perithecia primum parum immersa, vulgo aggregata, lat. 0.100—0.120 mm, paraphyses tubulis continuis, 0.022 mm longis, 0.005 mm crassis, membranis in gelatinam jodo levissime roseam diffluxis, haud numerosae, periphyses sat crebre septatae, long. circ. 0.022, crass. 0.001 mm, haud gelatinosae, sporae numerosissi- mae, fuscescentes, simplices, ellipsoideae aut oblongae, apicibus rotundatis, lateribus vulgo convexis, membrana modice incrassata, exosporio distincto, long. 0.005—0.006, crass. 0.002—0.0025 mm. — In specimine orig. ,,E. haplotelli* e Killarney in Hibernia, peri- thecia primum parum immersa, dein mox bene prominentia, lat. 0.090—0.200 mm, crebra, ostiolo demum distincto, paraphyses parcae, in gelatinam diffluxae, cavitatibus oblongis, parcis, asci late clavati, long. circ. 0.040, crass. 0.018 mm, membrana sat tenui, ,gelatina hymenialis et thecae jodo vinose rubentes“ (sec. Nyl.), sporae ellipsoideae oblongaeve, apicibus rotundatis aut rarius obtusis, lateribus vulgo convexis, ,,long. 0.001—\0.007, crass. 0.002 0.0025 mm“ (sec. Nyl.). — In specimine orig. ,,M. polysporae Hepp“ perithecia aggregata, lat. 0.100 mm, saepe primum immersa, dein mox emergentia, paraphyses haud_ ,,discernibiles“, asci membrana modice incrassata, jodo dilutissime rosea, ,,oblongo- vel cylindrico- obovoidei, long. 0.050—0O.060 mm“ (sec. Miill. Arg.), crass. 0.020— 0.024 mm, sporae primum decolores, demum fuscescentes, ,,long. ~ 0.005—0.007 mm“ (sec. Mill. Arg.). — Miillerella thallophila (Arn., Fl. 1888 p. 14, Zopf, Nov. Acta, Halle, 1897, p. 139—142), ,paraphysibus ramoso-connexis“ (f. 31), haud in gelatinam dif- fluxis instructa, ad hoe genus non pertinet, Roselliniis lichenicolis (Roselliniellae Vain.) proxima, ascis polysporis ab iis differens. Subtrib. 4. Endocarpeae Vain. Thallus subfoliaceus aut squamosus aut squamoso- areolatus (aut raro fruticulosus), gonidia continens. Apo- thecia recta, simplicia, ostiolo mediano instructa. Periphyses in nucleo circa ostiolum evolutae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae ellipsoideae oblongaeve aut raro subo- voideae, demum obscuratae, murali-divisae. Gonidia thalli pleurococcoidea. Gonidia hymenialia in nucleo obvenientia, globosa aut ellipsoidea oblongave, a gonidiis thalli dif- ferentia. — Ad hance subtr. etiam Pyrenothamnia Tuck., thallo subfruticuloso instructa, pertinet. 78 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. Endocarpon Hedw. Descr. Muse. II (1788) p. 56; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 257; Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 59, 61; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p- 274, tab. 40. Dermatocarpon Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 326, Parerg. lich. 4 Lief. (1863) p. 307; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 782: Thallus subfoliaceus aut squamosus, tantum superne aut etiam inferne strato corticali plectenparenchymatico, ex hyphis verticalibus conglutinatis formato, obductus, tomento hypothallino aut rhizinis substrato affixus. Apothecia thallo immersa, gonidiis hymenialibus instructa. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae murali-divisae, demum plus minus obscuratae. Gonidia pleurococcoidea. 1. E. adscendens (Anzi) Vain. Endocarpon pallidum f. adscendens Anzi Cat. Lich. Sondr. (1860) p. 103, Lich. Rar. Langob. Exs. VI (1861) n. 219. [Lichen pallidus Sm. Engl. Bot. (1813) tab. 2541 (incert. sicut etiam cit. sequ.). EF. pusillum var. pallidum Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 411; Schaer. Enum. Lich. Eur. (1850) p. 234. EF. pallidum Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 19, tab. V f. 3; Nyl. Etud. Lich. Alg. (1854) p. 339, Lich. Paris (1896) p. 116. Verrucaria pallida Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 424 (178), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 20, Lich. Scand. (1861) p. 268 p. p. Dermatocarpon pallidum Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 238, Lich. Tirol XXX (1897) p. 34; Winter Ueb. Sphaeromph. (1875) tab. XIX f. 15 £(?). Leightonia pusilla E. pallida Garov. et Gib. De Lich. Endoc. (1872) p. 287 p. p., tab. IV f. 2. Haud E. pallidum Ach. Lich. Univ. (1810) p. 301.] Exs. Schaer. Lich. Helv. Exs. XIX (1843) n. 464 (in nonnull. collect.) — Stenh. Lich. Suec. Exs. n. 30 b (fert. in herb. Nyl.). — Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. VI (1861) n. 219. — Arn. Lich. Exs. (1861) n. 169. Erb. Critt. II XIV (1878) n. 673. (Sec. Arn. Fl. 1885 p. 238.) Thallus polyphyllus, subfoliaceus aut squamosus, squa- mis majusculis, vulgo ambitum versus adscendentibus, loba- tis, complicatis, caespites plus minusve latos formantibus, superne lurido- vel cinerascenti- vel pallido-glaucescentibus, opacis, subtus nigricantibus et ad ambitum vulgo late pallidis, hyphis hypothallinis affixus. Gonidia hymenialia globosa. Perithecium integre obscuratum. Sporae binae, obscuratae. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 79 Distr. Ad muscos destructos in rupe calcaria Korpi- kallio in Ruskeala (J. P. Norrlin, ,,Verrucaria pallida‘ Nyl. in Norrl. Symb. Fl. Ladog.-Kar. p. 32). Thallus squamis circ. 7—1.5 mm longis latisque, humidis circ. 0.200—0.260 mm crassis, laevigatis, saepe plus minusve con-— cavis, haud pruinosis, lobis vulgo 2—1 mm latis, rhizinis ex hyphis conglutinatis formatis nullis, hyphis hypothallinis 0.003 mm erassis, fuscescentibus. Apothecia thallo immersa, vertice obscu- rato, haud aut parum prominente. Perithecium fuscescens aut fusconigrum, integrum, globosum, lat. 0.4—0.2 mm. Nucleus jodo violascens. Periphyses numerosae, constipatae, long. circ. 0.030— 0.018 mm, tubulis 0.002—0.001 mm latis, membranis saepe bene gelatinoso-incrassatis. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Gonidia hymenialia globosa vel subglobosa, simplicia diam. 0.003 mm aut rarius long. 0.005—0O.004 et crass. 0.004 mm, saepe 2—3-cellulosa. Sporae primum decolores, demum fuscescentes, oblongae aut ellipsoideae, apicibus rotundatis, murali-divisae, cellulis numero- sissimis, long. 0.02s—0.050, crass. 0.014—0.018 mm, membrana haud gelatinosa. Conidangia in eodem thallo cum apotheciis, thallo immersa, lacerato-cavernosa, conceptaculo decolore, sterigmatibus long. 0.015 mm, tenuibus, apicem versus sensim attenuatis, pauci- septatis. Conidia cylindrica aut medium versus tenuiora, recta, long. 0.004—0.0035, crass. 0.0008 mm, apicibus rotundatis aut altero apice obtuso. Stratum corticale superius thalli crass. 0.040—0.030 mm, plectenparenchymaticum, leptodermaticum, cavitatibus cellu- larum 0.007—0.005 mm latis. Stratum medullare parte goniidiis destituta tenui, hyphis 0.003 mm crassis, partim cellulis 0.005— 0.008 mm latis, ellipsoideis rotundatisve, interstitiis disjunctis. Stratum corticale inferius haud distinctum, cellulis parum con- elutinatis. Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.010— 0.008 mm, saepe 2-cellulosa. Obs. Endocarpon pallidum Ach. Lich. Univ. (1810) p. 301, Syn. Lich. (1814) p. 100, sec. specim. orig. in herb. Ach. in Helyetia lectum diversa est species, cum E. adscendente et E. pusillo commixta, thallo partim leviter adscendente, superne pallido aut subrufescente et sub- tus pallido, rhizinis destituto, toto plectenparenchymatico, strato corti- cali superiore 0.o70>—0.os0 mm crasso, superne modice pachydermatico, strato corticali inferiore haud distincto, hyphis hypothallinis fuscescen- tibus, 0.003 mm crassis. 2. E. adsurgens Vain. (n. sp.). Thallus polyphyllus, subfoliaceus squamosusve, squamis majusculis aut sat parvis, ambitum versus adscendentibus, 80 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. medio adnatis, lobatis, saepe demum caespites plus minus latos formantibus, superne lurido- vel pallido-glaucescenti- bus aut luridis, opacis, subtus nigricantibus aut ambitum versus rarius late albidis, rhizinis paucis basalibus substrato affixus, hypothallo destitutus. Gonidia hymenialia globosa. Perithecium integre fuligineum. Sporae binae, demum sub- obscuratae. Distr. Ad terram et plantas destructas in rupibus insulae Valamo (collegit W. Nyl., ,,Verr. pallida“ in Nyl. Lich. Scand. p. 268) et ad Selkapajanlahti Hoglandiae (leg. M. Brenner, ,,Verr. pallida‘ sec. Nyl. in Brenn. Bidr. Hogl. Latv.: p:.125): Habitu subsimilis E. adscendenti (Anzi), sed rhizinis ab ea recedens. E. pallidum Ach. thallo magis adnato adpressoque, superne pallido rufescenteque et subtus pallido, rhizinis destituto ab his distinguitur. -— Thallus in EF. adsurgente difformis, long. et lat. circ. 7-—-2 mm, crass. 0.1s6—0.2 mm, lobis circ. 1—2 mm latis, planiusculis aut concavis aut subcomplicatis, laevigatis, haud pruinosis, rhizinis obscuratis. Apothecia thallo immersa, margine ostiolari nigricante interdum demum leviter prominente, ostiolo saepe foveolam parvam formante. Perithecium subglobosum, lat. circ. 0.38 mm, fuscofuligineum, iategrum. Nucleus jodo dilute vinose rubens. Periphyses numerosae, constipatae, long. circ. 0.035 —0.050 mm, crass. 0.003—0.0015 mm, extus gelatinosae. Para- physes in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Gonidia hymenialia globosa, simplicia diam. 0.002—0.003 (raro —0O.004) mm, partim 2-cellulosa et in seriebus elongatis disposita, membrana tenul. Sporae diu decolores, demum testaceo-rufescentes, oblongae elli- psoideaeve aut ovoideo-oblongae, apicibus rotundatis, murali- divisae, cellulis numerosissimis, long. 0.034—0O.052, crass. circ. 0.0200 mm, membrana haud gelatinosa. Asci membrana gelatinosa, sat crassa. Stratum corticale superius thalli crass. 0.025—0.010 mm, plectenparenchymaticum, leptodermaticum, cavitatibus cellularum 0.00: —O.006 mm, rotundatis, seriebus cellularum verticalibus sicut etiam in strato medullari. Stratum medullare parte gonidiis de- stituta crassa, in parte interiore hyphis cylindricis, haud conglu- tinatis, in parte inferiore irregulariter plectenparenchymaticum nigricansque, stratum corticale vix distinctum formans. Goni- dia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.00s—0O.010 mm, saepe etiam 2-cellulosa, membrana leviter aut modice_ incras- sata. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 81 3. E. pusillum Hedw. Descr. Muse. II (1788) p. 56, tab. 20 f. 1—8; Lonnr. in FI. 1858 p. 627 (excl. var.); Stahl Beitr. Entw. Flecht. II (1877) p. 8, tab. V, VI f. 1—6; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 274. Dermatocarpon pusillaum Anzi Cat. Lich. Sondr. (1860) p. 103; Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 145 (excl. var.), XXX (1897) p. 34, Lich. Frank. Jur. (FI. 1885) p. 239. Leightonia pusilla Garov. et Gib. De Lich. Endoc. (1872) p. 285 (excl. var.), tab. IV f. 2 ce. Verrucaria Garovaglii Mont. in Garov. et Cattan. Notiz. Lomb. (1844) p. 338(?), Mont. Syll. (1856) p. 367 (p. p. ?); Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. (425) 179 (excl. var.), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 20 (excl. var.), Lich. Scand. (1861) p. 268, Lich. Paris (1896) p. 117. Dermatocarpon Garovagli Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 800. The- dotrema Schaereri Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 100. Dermatocarpon Schaereri Koerb. Syst. Lich. (1855) p. 326, Par. Lich. 4 Lief, (1863) p. 308; Wint. Ueb. Sphaeromph. (1875) p. 273, 274, tab. XVII f. 2, tab. XViIl-f. 8, tab. XIX. f. 15h. Exs. Moug. et Nestl. Stirp. Vog. V (1815) n. 441 p. p. — Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 100. — Zwackh Lich. Exs. (1853) n. 210, (1861) n. 403. — Nyl. Herb. Lich. Par. II (1855) n. 90. — Th. Fr. Lich. Scand. Exs. I (1859) n. 22. — Arn. Lich. Exs. (1860) n. 99. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. XXII (1861) n. 609. — Anzi Lich. Rar. Langob. VI (1861) n. 218 A, B. — Koerb. Lich. Sel. Germ. XII (1868) n. 352. (Secund. Arn. Lich. Frank. Jur. p. 239.) Thallus squamoso-areolatus, adnatus, areolis contiguis aut dispersis, circ. 3.5—0.5 mm latis, vulgo planis, crenulatis aut subintegris, superne cervinus aut pallescens vel pallido- glaucescens aut cervino-rufescens, opacus, subtus nigricans, rhizinis nonnullis radiciformibus et hyphis hypothallinis leviter evolutis substrato affixus. Gonidia hymenialia glo- bosa. Perithecium integre fuligineum. Sporae binae, ob- scuratae. Distr. Ad terram calcariam prope Paloniemi (Vain.) et in Ruskeakallio (F. Silén) ad Paanajarvi in Kuusamo. ,youpra moenia urbis Viburgi adest forma concrescens (,V. Garovaglii‘) thallo pallido, sed sterilis, quare haud tute huc referatur“ (Nyl. Lich. Scand. p. 268). In herb. Nyl. eam non inveni. Thallus squamis angulosis rotundatisve, 3.5—0.s mm latis, circ. 0.180 mm crassis (humidis), laevigatis aut leviter inaequali- bus, haud pruinosis, planiusculis, interdum ambitum versus ad- 6 82 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. pressis neque adnatis, rhizinis nonnullis, circ. 5—2 mm longis, 0.3—0.1 mm crassis, ramosis, obscuratis, ex hyphis conglutinatis formatis, hyphis hypothallinis obscuratis aut decoloribus, haud conglutinatis. Apothecia thallo immersa, macula minuta nigri- cante indicata aut vertice demum leviter prominente et verru- culam 0.2—0.15 mm latam obscuratam formante. Perithecium fuscum vel fusco-nigrum, integrum, globosum, lat. 0.25—0.4 mm. Nucleus jodo violascens aut (in specim. ad Ruskeakallio lecto) non reagens. Periphyses numerosae, constipatae, long. 0.015 — 0.040, crass. 0.0015—0.003 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Gonidia hymenialia simplicia, diam. 0.003—0.002 mm, globosa, aut raro long. 0.003 et crass. 0.002—0.0025 mm, saepe etiam 2-cellulosa. Asci ventricosi. Sporae primum decolores, dein mox sordide rufescentes fuscescentesve, ellipsoideae oblongaeve, apicibus rotundatis, murali-divisae, cellulis numerosissimis, long. 0.030—0.058, crass. 0.012—0.028 mm, membrana haud gelatinosa. Stratum corticale superius thalli crass. 0.020—0.025 mm (in Rabenh. 1. c. n. 609 0.030-—0.040 mm crassum), plectenparenchymaticum, leptodermaticum, cavitatibus cellularum 0.00s—0O.004 mm_ latis, rotundatis, saepe strato subamorpho aut magis pachydermatico, 0.00e——0.004 mm crasso obductum. Stratum medullare totum cel- lulis globosis, 0.011—0.007 mm latis, concatenatis, leptodermaticis, interstitiis disjunctis, hyphis subcylindricis, 0.003 mm crassis parcis intermixtis, parte inferiore gonidiis destituta tenui. Stratum cor- ticale inferius haud evolutum. Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.00s—0.005 mm, partim bicellulosa. Obs. Verrucaria Garovaglii var. incrustans Nyl. Prodr. Lich. Gall. _ (1857) p. 425 (179), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 20, Lich. Paris (1896) p. 8, 117 sec. specim. orig. n. 3592 in herb. Nyl. thallo superne testaceo- vel fuscescenti-pallido, subtus pallido, rhizinis ornato, partim crustaceo- concrescente, conidiis ,,pistillaribus, long. 0.0035, crass. 0.00cce—0.o007 mm, sterigmatibus subsimplicibus et vix nisi 2-articulatis“ (sec. Nyl.) in- structa, forsan in E. pusillum Hedw. transit. Sec. Nyl. est Verr. sore- diata Borr. Eng]. Bot. Suppl. (1829) tab. 2912 f. 2 (Endocarpon soredia- tum Hook., Leight. Brit. Angioc. Lich. p. 18, tab. V f. 2). Dermatocar- pon glomeruliferuam Mass. Mem. Lich. (1853) p. 141 (Anzi Lich. Rar. Ven. n. 118) thallo subtus nigricante ab his differt. 4. E. psorodeum (Nyl.) Th. Fr. Enum. Pl. Scand. (1880) p. 97. Verrucaria psorodea Ny}. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 188; Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 38, Symb. Fl. Ladog.-Kar. (1878) p. 32. Verrucaria pallida *V. psorodea Nyl. l. c.; Stizenb. Lich. Helv. (1882) p. 231. Dermatocarpon psorodeum Vain. Adj- Lich. Lapp. II (1888) p. 165. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 83 Exs. Zwackh Lich. Exs. (1884) n. 902. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 396. Thallus polyphyllus, squamulosus, squamis crenulatis lobatisque, adpressis adscendentibusve, vulgo demum imbri- eatis et e margine proliferis et demum caespites — 4 mm erassos plus minus latos, areolato-diffractos formantibus, superne luridis vel cervino-pallidis aut raro subfuscescenti- bus, subtus nigricantibus, rhizinis destitutus, hypothallo de- mum deficiente. Apothecia thallo immersa, vertice demum leviter prominente et verruculam 0.2—0.1s mm latam, obscu- ratam fuscescentemve formante. Perithecium integre nigri- cans fuscescensve aut tantum apice obscuratum ceterumque pallidum decoloratumque. Gonidia hymenialia subglobosa. Sporae binae, demum obscuratae. Distr. In lateribus praeruptis vel declivibus rupium graniticarum, quartzosarum et micaceo-schistosarum locis apricis, littoralibus aut subirrigatis. Karelia Ladogensis: Lahentausta in Kirjavalahti (J. P. Norrlin). Karelia Onegensis: Tiudie (A. Kullhem), Pyhaniemi (Norrl.). Kuusamo: Ruskea- -kallio ad Paanajarvi (Vain.). Thallus humidus fere nigricans, squamis primum adpressis, rotundatis, 0.s—1 mm latis, demum circ. 2.5—0.5 mm longis et 1.5—0.5 mm latis et crustam caespitemve inferne emorientem et superne prolificationibus accrescentem formantibus, laevigatis, haud pruinosis, subtus glabris, tantum in statu juvenili hypothallo af- fixus. Perithecium globosum, lat. circ. 0.260 mm. Gelatina hyme- nialis jodo violascens. Periphyses sat numerosae, constipatae, long. circ. 0.020, crass. 0.002 mm. Paraphyses in gelatinam dif- fluxae. Gonidia hymenialia diam. 0.003—0.002 mm aut raro long. 0.0035 et crass. 0.003 mm, vulgo simplicia, parcius 2-cellulosa (Nyl. etiam 4-cellulosa vidit). Sporae primum decolores, oblongae aut ellipsoideae, murali-divisae, cellulis numerosissimis, »ylong. 0.035— 0.048, crass. 0O.014—0.018 mm“ sec. Nyl. (long. 0.027—0.044, crass. 0.012—0.022 mm, ut ipse observavi). Stratum corticale superius crass. 0.014 —0.020 mm, plectenparenchymaticum, leptodermaticum, cavi- tatibus cellularum 0.004 mm latis. Stratum corticale inferius crass. 0.014—0.025 mm, plectenparenchymaticum, leptodermaticum, cavi- tatibus cellularum 0.001—0.009 mm latis. Zona gonidialis plecten- parenchymatica, crassa. Gonidia pleurococcoidea, subglobosa, simplicia lat. O.oos—0O.o0s mm, saepe bicellulosa, membrana sat 84 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. tenui. Pars gonidiis destituta strati medullaris valde tenuis, sub- plectenparenchymatica, cellulis interstitiis disjunctis. 5. E. pulvinatum Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 257, Lich. Spitsb. (1867) p. 47; Vain. Lich. Exp. Amdrup (Meddel. om Groénland XXX, 1905) p. 140. Dermatocarpon pulvinatum Koerb. Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 308; Winter Ueb. Sphaeromph. (1875) p. 273, tab. XVII f. 7, tab. XIX f. 15 k,; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 166. Verrucaria pulvinata Nyl. in Stizenb. Lich. Hyperb. (1878) p. 52. Leightonia pusilla A. adscendens Garov. et Gib. De Lich. Endocarp. (1872) p. 286 p. p. Thallus polyphyllus, subfoliaceus aut squamosus, squa- mis adscendentibus aut suberectis, angustis, irregulariter sublinearibus, laciniatis vel lobulatis crenatisve, caespitoso- confertis, superne et inferne cervinis aut fusco-nigricantibus aut subtus vel basin versus pallidioribus, opacis, basi sub- strato affixus, rhizinis destitutus. Apothecia thallo aut tu- berculis thallinis immersa, vertice prominente et verrucu- lam circ. 0.. mm latam nigricantem formante. Perithecium apice obscuratum, ceterum decoloratum pallidumve. Goni- dia hymenialia ellipsoidea aut oblonga. Sporae binae, ob- scuratae. Distr. In rupibus littoralibus haud inundatis locis cal- cariis cum Placodio murorum ad Kitkajoki et in Ruskea- kallio ad Paanajarvi in Kuusamo (F. Silén). Thallus long. 6—0O.7 mm, laciniis lat. 1—0O.s mm, saepe longitudinaliter subcostatus rugosusve, interdum tubiformi-convo- lutus, humidus crass. 0.180—0.220 mm. Hypothallus tenuis, nigri- cans, in substrato effusus, primum distinctus. Gelatina hymenialis jodo caerulescens, metaplasmate ascorum saepe rubescente. Peri- physes bene evolutae, increbre septatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Gonidia hymenialia oblonga aut ellipsoidea, long. 0.012— 0.008, crass. 0.0045—0.004 mm, interdum long. 0.004 et crass. 0.0025 mm, stichococcoidea. Sporae demum fuscescentes, oblongae ellip- soideaeve, murali-divisae, long. 0.035—0.053, crass. 0.014—0.026 mm, sec. annot. Nyl. ,long. 0.037—0.065“ mm, sec. Th. Fr. 1. c. p. 258 »long. 0.048—0.060, crass. 0.01is—QO.030 mm“. Stratum corticale superius et inferius crass. 0.030—0.040 mm, plectenparenchymati- cum, cavitatibus cellularum 0.00s—0.005 mm _ latis, membranis modice incrassatis. Stratum medullare hyphis 0.003—0.002 mm Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 85 crassis, leptodermaticis, crebre contextis. Zona gonidialis irregu- laris. Gonidia pleurococcoidea, simplicia diam. 0.00s—0.010 mm, etiam 2-cellulosa visa. 6. E. moenium Vain. (n. sp.). Thallus squamoso-areolatus squamulosusve, adnatus adpressusve aut adscendens, areolis squamisque difformi- bus, 1.3—0.4 mm longis latisque, dispersis aut partim con- tiguis, laevigatis aut rarius leviter verrucoso-rugosis, planis aut subconvexis, partim subtubuloso-convolutis, superne pallido-albidis aut subcinerascenti-pallidis, tenuiter pruinosis, opacis, subtus albidis, rhizinis destitutus, hypothallo in- distincto. Apothecia incognita. Distr. Ad caementum murorum. Nylandia: Alppila prope Helsingforsiam (Vain.). Tavastia austr.: Templum in Hollola (Vain.), Templum in Tammela (,,Dermatocarpon Garovaglii“ in Kullh. Lich. Rar. Mustiala p. 276, Not. Sallsk. F, Fl. Fenn. Férh. XI, 1871). Tantum sterilis hucusque collectum, quare genere omnino ~ incertum, sed peculiare et facile dignotum. Thallus crass. 0.2 mm, in margine parcissime granula sorediorum formans, KHO non reagens (pallidus), superne strato corticali obductus 0.025—0.030 mm crasso, plectenparenchymatico, leptodermatico, cavitatibus cellularum 0O.003—0.005 mm latis, rotundatis. Stratum medullare subplectenparenchymaticum, cellulis praesertim in seriebus verti- calibus dispositis, totum gonidia continens. Gonidia flavovirescen- tia, globosa, diam. 0.005—0O.00s mm, aut p. p. ellipsoidea, long. 0.012, crass. 0.008 mm, membrana tenui. — Forsan melius ad lichenes imperfectos relegandum. Subtrib. 5. Lepidodidymae Vain. Thallus subfoliaceus aut squamosus, gonidia continens. Apothecia recta, simplicia, ostiolo mediano instructa. Peri- physes in nucleo circa ostiolum evolutae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae ellipsoideae oblongaeve, deco- lores, 1—3-septatae. Gonidia pleurococcoidea. Gonidia hy- menialia nulla. 86 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. Placidiopsis Beltram. Lichenogr. Bassan. (1858) p. 218; Koerb. Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 305; Th. Fr. Gen. Heterolich. (1861) p. 104; Stizenb. Beitr. Flechtensyst. (1861) p. 150; Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 58, 60. Bohleria Caratt. 12 Nuov. Gen. Lich. (1853) p. 10 (sec. Zahlbr. 1. c.). Endocarpi- dium Mill. Arg. Prine. Class. Lich. (1862) p. 73. Catopyrenium Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 793 p. p. (haud Flot.). Placidium Schwend. Unters. Flecht. II (1863) p. 189 (haud Mass.). Thallus subfoliaceus aut squamosus, superne strato corticali plectenparenchymatico, ex hyphis verticalibus con- glutinatis formato, obductus, tomento hypothallino affixus. Apothecia thallo immersa, gonidiis hymenialibus destituta. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae decolores, demum 1—8-septatae. Gonidia pleurococcoidea. 1. Pl. cervinula (Nyl.) Vain. Verrucaria cervinula Nyl. Fl. 1864 p. 354, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 169. Dermatocarpon Th. Fr. Enum. Plant. Scand. (1880) p. 354. Thallus subfoliaceus, subplicato-convexiusculus, mar- gine partim leviter convoluto, late adnatus, margine partim libero, integer aut leviter crenatus lobatusve, long. et lat. 3—1 mm, superne cervinus vel cinereo-fuscescens, opacus, haud pruinosus, subtus nigricans, hypothallo ni- gricante. Apothecia crebra, thallo immersa. Perithecium nigricans, integrum, tenue, margine ostiolari haud aut parum prominente, nigricante. Sporae ellipsoideae oblon- gaeve. Distr. Ad terram arenosam prope Ponoi in Lapponia orientali (N. I. Fellman) parce lecta. Dermatocarpon hepaticum et D. meiophyllum (= D. lepto- phyllum Nyl.) facie externa in memoriam revocans, sed perithecio integre obscurato et sporis uniseptatis ab iis differens. Thallus humidus crass. circ. 0.220 mm, hyphis hypothallinis 0.003—0.0055 mm crassis, fuscescentibus aut primum decoloribus. Perithecium lat. circ. O.120—0.140 mm, sub microscopio fusco-rufescens, in vertice circ. 0.030 mm crassum, in latere circ. 0.00e—0O.012, in basi 0.012 mm crassum. Periphyses long. circ. 0.030, crass. 0.003 mm, increbre septatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Asci sub- ventricosi, long. circ. 0.044—0.055, crass. 0.012 mm, membrana Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 87 gelatinosa, sat tenui. Sporae 8:nae, distichae, decolores, apicibus rotundatis obtusisve, simplices et p.p. distincte 1-septatae, ,,long. 0.014—0.023, crass. 0.00s—0O.011 mm“ (sec. Nyl.). ,,Gelatina hyme- nea jodo vinose rubens“ (Nyl.). Stratum corticale superius circ. 0.015—0.030 mm crassum, plectenparenchymaticum, leptodermati- cum, cellulis globosis, 0.005—0O.006 mm latis, a zona gonidiali haud distincte limitatum. Stratum medullare hyphis 0.003 mm crassis, leptodermaticis, crebre irregulariter contextis, cellulis oblongis ellipsoideisve, et partim in cellulas subglobosas, 0.007—0.005 mm latas, leptodermaticas divisis, interstitiis disjunctis. Stratum cor- ticale inferius haud evolutum. Gonidia pleurococcoidea, globosa aut subglobosa, simplicia diam. 0.00e—0.004 mm (partim 2-cellu- losa observata). Zona gonidialis plectenparenchymatica, in inter- stitiis hypharum verticalium gonidia continens. Subtrib. 6. Dictyosporae Vain. Thallus crustaceus et gonidia continens aut e mycelio gonidiis destituto constans. Apothecia recta, simplicia, ostiolo mediano instructa. Paraphyses in gelatinam dif- fluxae aut haud evolutae. Sporae ellipsoideae oblongaeve, aut raro aciculari-elongatae, decolores aut demum _ ob- -scuratae, murali-divisae. 1. Staurothele Norm. Conat. Gen. Lich. (N. Mag. Naturv. VII, 1852) p. 28 (240); Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 263, Gen. Heterol. (1861) p. 107, Polybl. Scand. (1877) p. 3; Zahlbr. Ascol. (1903) p. 538, 56; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 310; Zschacke in Hedwigia 1914 p. 183. Sphaeromphale Mass. Gen. Lich. (1854) p. 15 (haud Reichenb. Consp. Regn. Veg., 1828, p. 20); Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 334, Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 331; Winter Ueb. Gatt. Sphaer. (Pringsh. Jahrb. Bot. X, 1875) p. 245. Stigmatomma Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 337, Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 329; Arn. Lich. Miinch. (1891) p. 108. Thallus crustaceus, uniformis. Apothecia_ simplicia, gonidiis hymenialibus instructa. Perithecium rectum, osti- olo mediano. Gelatina hymenialis jodo reagens. Paraphyses in gelatinam dissolutae. Sporae in asco 8:nae aut vulgo pauciores, demum obscuratae pallidaeve aut raro persisten- ter decolores, murales. Gonidia pleurococcoidea. 88 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1:°°Sttissa (Tay) Tine Points-fort. Skand. Vaxt. (1880) p. 97; Vain. Adj. Lich. Lapp: II (1883) p. 97; Lang Lich. Savon. Bor. (Act. Soc. F. Fl. Fenn. 34, 1909) p. 42; Zschacke Hedwigia 1914 p. 185, 1919 p. 1. Verrucaria fissa Tay}. in Mackay FI. Hib. II (1836) p. 95. Endocarpon fissum Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 20, t. VI f. 3 (specim. orig. delin.). Sphaeromphale fissa Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 335, Par. Lich. 4 Lief. (1868) p. 331; Arn. Lich. Tirol XIII (1874) p. 19 (249), XXI (1880) p. 106, XXV (1893) p. 386, XXX (1897) p. 34, Winter Ueb. Sphaeromph. (Pringsh. Jahrb. 10, 1875) tab. XVII f. 1, 4, 5, tab. XVIII f. 12, XIX f. 15a,b. Polybla- stia fissa Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 851. Verrucaria umbrina Wahlenb. Fl. Suec. (1826) p. 871 p. p. (sec. Nyl. Lich. Scand., 1861, p. 269, haud Ach., conf. infra); Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 441 (sec. Th. Fr. Lich. Arct. p. 270); Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 21 p. p., Lich. Lapp. Or. (1866) p. 169; Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 194, Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 343, Fl. Kar. Oneg. IJ (1876) p. 38; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120, Lich. Vib. (1878) p. 71. Staurothele umbrinum A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 311. Endocarpon lithinum Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 19, t. 6 f. 2 (non Verr. lithina Ach., conf. infra). Exs. Fr. Lich. Suec. Exs. XIV (1838) n. 415, 417. — Zwackh Lich. Exs. (1851) n. 105, (1882) n. 729. — Leight. Lich. Brit. Exs. III (1852) n. 98 p. p. (sec. A. Sm. 1. c.). — Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 103. — Anzi Lich. Rar. Lang. VI (1861) n. 234 A. — Erb. Crit. It. (1866) n- 397 (1397), sec. Arn. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 398. — Havaas Lich. Norv. Exs. (1907) n. 397. — Malme Lich. Suec. Exs. XXVII (1917) n. 672 (sec. cit.). Thallus sat tenuis aut rarius modice incrassatus, laevi- gatus, continuus aut crebre areolato-rimosus, fuscescens aut rarius fusco-nigricans aut olivaceo-fuscescens aut obscure cinereus, opacus. Apothecia sat crebra, verrucas formantia mastoideo-hemisphaericas, 0.35--0.5 mm latas, lateribus haud praeruptis, amphithecio obducta thallino, tenui, laevigato, thallo concolore, at apice anguste nigricante et saepe demum denudato, ostiolo minuto, saepe leviter foveolato. Perithe- cium globosum, vertice fusco-rufescens, ceterum pallidum. Sporae binae, rufescentes fuscescentesve, long. 0.03s—0.048, crass. 0.012—0.020 mm (long. — 0.061, crass. — 0.023 mm sec. annot. Nyl.). Gonidia hymenialia globosa aut subglobosa, simplicia diam. 0.003—0.005 mm, partim 2—4-cellulosa aut raro glomerulosa. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 89 Distr. Ad rupes et saxa littoralia et in lateribus irri- gatis rupium graniticarum, gneissacearum et calcariarum erescit. Alandia (E. Nylander), Laf6 in Saltvik (H. Hollmén). Regio Aboénsis: Hégfors in Pyhajarvi (W. Nyl.), Ojamo in Lohja (C. E. Boldt). Nylandia: Hasto-Buso et Mellersta Isskar et Langskar ad Tvarminne prope Ekenas (E. Hayrén), Mons Observatorii (W. Nyl.) et alibi Helsingforsiae (H. L. F. n. 398, Norrl.), Kyrkslatt (A. Kullhem). Satakunta: Siikainen (A. J. Malmgren). Tavastia austr.: Saukonniemi, Teurois et Templum in Tammela (A. Kullhem), Asikkala, Evo et Kuh- moinen (Norrl.), Vuarunvuori in Korpilahti (Vain.). Savonia austr.: Lappeenranta (E. Nylander), Lauritsala (E. Nylander). Karelia austr.: Monrepos ad Viburgum (Vain.). Karelia Lado- gensis: Ristisaari in Valamo (Nyl.). Ostrobotnia austr.: Jurva (A.J.Malmgren). Tavastia bor.: Lammaskallio in Paivakunta in Korpilahti (E. Hayrén). Karelia bor.: Porosaari in Nur- mes et sat frequenter in littoribus lacus Pielisjarvi (Vain.). Ostrobotnia Kajanensis: Kajaani (A. J. Malmgren), Kovala in Kuhmo (Vain.). Karelia Keretina: Soukelo (N. I. Fellman). -Lapponia Kemensis: Huukki in Kolari (Norrl.). Lapponia Ponojensis: Ponoi (N. I. Fellman). Lapponia Enontekiensis: Vuontisjarvi (Norrl.). Lapponia Inarensis: Lentolahti in Inari (F. Silén). Lapponia Tulomensis: Ad Sinum Kolaénsem (N. I. Fellman). Hypothallus indistinctus aut interdum distinctus nigricans- que. Perithecium margine ostiolari haud aut leviter prominente, ostiolo sat parvo, haud aut parum foveolato. Nucleus albidus, parce resinoso-guttulosus, jodo vulgo caerulescens deindeque vio- lascens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis tenuissimis indicatae. Periphyses numerosae.. Sporae primum vulgo deco- lores, dein obscuratae, oblongae, apicibus vulgo rotundatis, murales, cellulis numerosissimis, seriebus transversis cellularum saepe 7—10, irregularibus, membrana tenui. Gonidia thalli pleurococcoidea, vulgo globosa simpliciaque, diam. 0.006—0.003 mm, saepe demum 1-septata, membrana modice incrassata. Gonidia hymenialia saepe demum 2-cellulosa, subglobosa aut ellipsoidea et long. O.ooc—0O.007 mm, demum etiam 4-cellulosa aut glomeru- losa. ,,Conidangia lacerato-cavernosa, sterigmata brevia, simplicia, conidia oblonga, recta“ (Winter 1. c. t. XVII f. 4, 5). 90 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Formae sequentes, variationem thalli indicantes, inconstantes sunt: F. continua Vain. Thallus continuus. E Kajaani, Ponoi et Inari supra allata. F. irrigua Vain. Thallus areolatus et areolato-diffractus, areolis vulgo 0.s—0.2 mm latis, angulosis, contiguis, planis aut raro p. p. convexis. Laf6é in Alandia, Mellersta Isskar et Lang- skar ad Tvarminne. Mons Observatorii Helsingforsiae, Teurois et alibi in Tammela, Kuhmoinen, Vuarunvuori et Paivakunta in Korpilahti, Jurva in Ostrobotnia austr., Lappeenranta, Vuontisjarvi in Enontekidinen (loca supra indicata). Huc etiam Fr. Lich. Suec. Exs. n. 415 (in herb. Nyl.) pertinet. F. rimulosa Vain. Thallus crebre rimulosus vel rimoso- diffractus. Est f. frequentior typicaque hujus speciei. Loca natalia supra indicata. Obs. Lichen umbrinus Ach., Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 14, secund. specimen inferius e Suecia in herb. Ach. ad Verrucariam aethiobolam (Wahlenb.) f. primariam Vain. pertinet (sporis simplicibus, long. 0.014, crass. 0.007 mm); specim. superius e Suecia, apotheciis destitutum, conidiis oblongis, rectis aut leviter curvatis, long. 0.ooce—0.005, crass. 0.0015 mm, thallo minutissime areolato instructum, indeterminabile sit. iy 2. St. inconversa (Nyl.). Verrucaria inconversa Ny). FI. 1875 p. 362; Hue Add. Lich. Eur. II (Fl. 1888) p. 273. V. umbrina *inconversa Nyl. in Norrl. Symb. Fl. La- dog.-Kar. (1878) p. 32. Thallus sat tenuis aut modice incrassatus, rimoso- aut areolato-diffractus, fuscus aut fusco-nigricans, opacus. Apo- thecia dispersa, verrucas formantia hemisphaericas aut mastoideo-hemisphaericas, 0.3—0.4 mm latas, lateribus haud aut sat praeruptis, amphithecio obducta thallino, tenui, lae- vigato, thallo concolore, apice plus minus late denudato nigricanteque, ostiolo minuto, raro leviter foveolato. Peri- thecium superne late fusco-fuligineum, basi pallidum. Sporae binae, decolores, ,long. 0.030—0.055, crass. 0.011—0.01s mm“ (sec. Nyl. |. c.). Gonidia hymenialia globosa simpliciaque diam. 0.002s—0O.004 (0.002) mm, partim 1-septata et subglobosa ellipsoideaque, long. 0.001—0O.005, crass. 0.003—QO.0035 mm. Distr. In rupe granitica, littorali ad rivulum in Tali prope Helsingforsiam (Vain.) et in Kyrkslatt (A. Kullhem) Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 91 in Nylandia. Karelia Ladogensis: Ad saxum graniticum in Kotomaki et in latere rupis micaceo-schistosae loco passim irrigato ad Lahentausta in Kirjavalahti (J. P. Norrlin). Species est dubia, sporis decoloribus et perithecio latius fuligineo a f. irrigua St. fissae differens. In speciminibus ad Lahentausta electis in apotheciis morbose evolutis etiam sporas demum dilute fuscescentes observavi, at in specimine bene evo- luto ad Tali lecto sporae sunt persistenter decolores. Nucleus parce resinoso-guttulosus, jodo caerulescens, dein dilute subru- bescens, metaplasmate ascorum rubescente. Paraphyses in gela- tinam diffluxae. Periphyses long. circ. 0.020, crass. 0.002—0.003 mm, increbre septatae, extus saepe leviter gelatinosae. Sporae oblongae, apicibus rotundatis, murales, cellulis demum numero- sissimis, seriebus transversis cellularum saepe 7—10, irregulari- bus, membrana sat tenui. Gonidia thalli pleurococcoidea, globosa (—subglobosa), simplicia diam. 0.010—0.005 mm, parce 1-septata ellipsoideaque. Gonidia hymenialia parce etiam 4- et 3-cellulosa, transversim et longitudinaliter divisa. Obs. ,,Zwackh Lich. Exs. (1851) n. 105 propter sporas incolores est species propria Sphaeromphale umbrina nominanda“ sec. Arn. Lich. Tirol XXV (1883) p. 361 et forsan ad St. inconversam (Nyl.) pertinet. “Specimen in herb. Nyl. sec. determ. ejus ad St. elegantem pertinet. — V. inconversa Nyl. sec. Zschacke Hedwigia 1919 p. 2 pertinet ad Sphae- romphalem Hazslinszkyi Koerb. (Par. Lich. 4 Lief., 18638, p. 331), quae autem sporis ,,vulgo dilute fuscidulis“ descripta est. 3. St. elegans (Wallr.) Zwackh Fl. 1862 p. 552. Verrugaria elegans Wallr. F|. Crypt. Germ. (1831) p. 309. Sphaeromphale elegans Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 338, Lich. Sel. Germ. VI (1857) n. 171, Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 331; Winter ' Ueb. Sphaeromph. (1875) p. 273, tab. XVII f. 6, tab. XIX f. 15d; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 239, Lich. Tirol XXV (1893) p. 365; Elf. Ant. Veg. Svir (1878) p. 170. Verrucaria umbrina *V. clopima f. elegans Nyl. in Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120. V.clopima *V. elegans Nyl. in Stizenb. Lich. Helv. (1882) p. 233. St. fissa v. elegans Zschacke Hed- wigia 1914 p. 186. Sphaeromphale Silesiaca Mass. Gen. Lich. (1854) p. 15 (sec. Koerb. Syst. Lich. Germ. p. 335). Exs. Zwackh Lich. Exs. (1850) n. 27 B (sec. Arn. Lich. Tirol XXV p. 361),(1851) n. 105 in herb. Nyl. (sec. determ. Nyl. in herb. suo; conf. sub St. inconversa). — Koerb. Lich. Sel. Germ. (1857) n. 171. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 399. 92 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Thallus tenuis (aut sat tenuis), continuus aut rarius areolato-rimosus, fusco-nigricans aut fuscescens aut raro pallido-olivaceus, vulgo opacus. Apothecia dispersa aut sat crebra, verrucas formantia mastoideo-hemisphaericas, 0.5—- 0.3 mm latas, lateribus haud praeruptis, amphithecio obducta thallino, tenui, laevigato, thallo concolore, apice vulgo demum late denudato nigricanteque, ostiolo minuto mediocrive, saepe demum leviter foveolato. Perithecium parte superiore fusce- scens aut violaceo-fuscescens, parte inferiore pallidum aut dilute coloratum tenueque. Sporae binae, rufescentes fusce- scentesve, long. 0.032—O.044, crass. circ. 0O.o14—O0.017 mm. Gonidia hymenialia globosa aut subglobosa, diam. vulgo 0.002—0.o025, rarius O.00s—0O.004, partim 2 (—4)-cellulosa. Distr. Ad rupes et saxa littoralia granitica, gneissacea et syenitica lacuum rivulorumque crescit. Regio Aboénsis: Mustasaari in Isosaari in Lohja (C. E. Boldt). Nylandia: Dickursby (Norrl., H. L. F. n. 399). Tavastia austr.: Mylly- kyla in Tammela (A. Kullhem), Kivisto in Padasjoki (Vain.), Evo (Norrl.), Sutoisenniemi in Korpilahti (Vain.). Tavastia bor.: Paivakunta (E. Hayrén), Piilila in Korpilahti (Vain.), Tourujoki in Jyvaskyla (Vain.). Karelia Olonetsensis: Vos- nessenje (F. Elfving). Karelia Onegensis: Petrosavodsk (A. Kullhem). Ostrobotnia bor.: Hupisaari in Oulu (M. E. Huu- monen). Lapponia Kemensis: Huukki in Kolari (ad saxa calcaria, Norrl.). Loca natalia sec. determinationes Nylandri indicata sunt, nam haec species mihi dubia videtur, notis nimis vagis a St. fissa differens. Si gonidia hymenialia revera ad aliam speciem, . quam in St. fissa, non pertineant, St. elegans est variatio parum constans St. fissae. — Nucleus albidus, parce resinoso-guttulosus, jodo caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis tenuissimis indicatae. Periphyses numerosae, constipatae, long. circ. 0.035, crass. 0.002 mm. Sporae oblongae, apicibus rotundatis, cellulis numerosissimis, seriebus cellularum partim irregularibus, saepe circ. 10, membrana tenui. Gonidia thalli pleurococcoidea, vulgo subglobosa simpliciaque, long. 0.007—0.010, crass. 0.005— 0.008 mm, p. p. 1-septata et glomerulosa, membrana modice in- crassata. Gonidia hymenialia saepe demum 2-cellulosa et long. 0.001—0.007, crass. 0.003—0O.005 mm, interdum 4-cellulosa. — ,,Ste- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 93 rigmata constricte pauciarticulata, articulis conidia efferentibus. Conidia cylindrico-oblonga, recta, long. 0.003—0O.004, crass. 0.001 mm“ (sec. annot. Nyl. in n. 2318 et 2321 in herb. suo). 4. St. frustulenta Vain. (n. sp.). Thallus crassus, verrucoso-areolatus, areolis convexis aut depresso-convexis, contiguis, fuscescens, opacus, verru- cis fertilibus latioribus crassioribusque, vulgo apothecia solitaria continentibus. Apothecia verrucis thallinis semi- immersa, verruculas formantia hemisphaericas, circ. 0.3 (—0.25) mm latas, nigras, nudas, opacas, margine ostiolari nec prominente nec impresso, ostiolo minuto, haud foveo- lato. Perithecium globosum, apice_ rubricoso-rufescens, ceterum pallidum. Sporae binae, rufescentes, long. circ. 0.040—O.054, crass. O.o1s—O.o21 mm. Gonidia hymenialia glo- bosa aut parcius subglobosa, simplicia diam. 0.0025—0.003 (O.o02—0.004) mm, parcius 1-septata et ellipsoidea, long. 0.005 (—0.006), crass. 0.0035 (O.003—0.004) mm. Distr. In latere irrigato rupis graniticae in Hiekka - Viburgi in Karelia austr. (Vain.). Secund. determ. Nylan- dri est ,V. clopima“, quo nomine in herb. Nyl. (n. 2359) adest et in Vain. Lich. Vib. commemoratur. Supra saxa diabasica littoralia in promontorio Ascheb (Norrl.) in Karelia Onegensi (sec. determ. Nylandri ,,Verr. areolata“ in Norrl. Fl. Kar. Oneg. II p. 38). Habitu subsimilis est St. clopimae var. areolatae. Verrucae fertiles lat. 0.s—0O.3 mm, sat irregulares, verrucae steriles diam. 0.2—0.3 mm. Hypothallus nigricans parce conspicuus. Nucleus albidus, parce resinoso-guttulosus, jodo caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis tenuissimis abruptis indicatae. Periphyses constipatae. Sporae ellipsoideae, apicibus rotundatis, cellulis numerosissimis, in seriebus circ. 8—12, membrana haud gelatinosa. Gonidia thalli pleurococcoidea, vulgo globosa simpli- ciaque, diam. 0.005—0.006 mm, p.p. 2-cellulosa, membrana modice incrassata, parce etiam majora, membrana incrassata. Gonidia hymenialia membrana sat tenui. — Verrucis thalli convexis et apotheciis semiimmersis a St. fissa f. irrigua differt, forsan in eam transiens. 94 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 5. St. clopima (Ach.) Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 263 p. p., Lich. Spitsb. (1867) p. 48; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 167, Lich. Caucas. (1899) p. 389; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 311; Zschacke Hedwigia 1914 p. 188. Verrucaria clopima Wahlenb. in Ach. Meth. Lich. Suppl. (1803) p. 20, Lich. Univ. (1810) p. 287; Norrl. Bidr. Sydéstr. Tav. Fl. (1870) p. 194, Ber. Torn. Lapp. (1878) p. 343; Stizenb. Lich. Helv. (1882) p. 232 (Hue Addend. Lich. Eur. II, 1888, p. 274 huc non pertinet). Pyrenula clopima. Ach. Syn. Lich. (1814) p. 120. Verrucaria umbrina var. clopima Ny| Coll. Gall. Merid. (1853) p. 9, Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 425 (179), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 21. Stigmatomma clopimum Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 339, Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 329; Winter Ueb. Sphaeromph. (1875) p. 273, tab. XVII f. 3, tab. XIX f.151; Arn. Lich. Jur. (FI. 1885) p. 239, Lich. Tirol XXV (1893) p. 361, XXX (1897) p. 34, Lich. Miinch. (1891) p. 108. Verrucaria umbrina *V. clopima Nyl. Lich. Seand. (1861) p. 269- Polyblastia clopima Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 850. Stigmatomma cata- leptum Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 388, Par. Lich. (1863) p. 330; Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 145 (haud Verrucaria fuscella 8. catalepta Ach. Lich. Univ. p. 290). Exs. Zwackh Lich. Exs. (1850) n. 27, (1858) n. 313, (1880) n. 619. — Hepp Flecht. Eur. I (1851) n. 101, 102, IV (1867) n. 949. — Koerb. Lich. Sel. Germ. I (1856) n. 27, VIII (1861) n. 232, XIII (1873) n. 380. — Mass. Lich. It. Exs. I (1856) n. 30 A—C. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. XVII (1859) n. 495, XXXIII (1871) n. 894. — Anzi Lich. Rar. Langob. VI (1861) n. 284 B. — Anzi Lich. Min. Rar. It. VIII (1865) n. 397, 398, 399. — Jack, Leiner et Stizenb. Crypt. Bad. VIII (1864) p. 846. — Arn. Lich. Exs. (1877) n. 723 A, (1881) n. 723 B, (1882) n. 948, (1893) n. 1591 (sec. Arn. et determ. Nyl.). — Arn. Lich. Monae. Exs. (1892) n. 256, 257. Thallus tenuis aut crassus, rimoso-diffractus aut areo- latus (aut raro continuus), fusco-nigricans aut rarius cinereo- fuscescens vel griseo-cinerascens, opacus. Apothecia dispersa aut partim sat crebra, vulgo areolis thalli semiimmersa, ver- rucas formantia hemisphaericas, 0.s—0.2 mm latas, nigras, nudas, (in v. mamillata elevata et amphithecio thallino 0.6— 0.4 mm lato obducta), margine ostiolari nec prominente nec impresso, ostiolo minuto, interdum leviter foveolato. Peri- thecium globosum, parte denudata fuscescente, ceterum pallidum. Sporae binae, fuscescentes, long. circ. 0.032— 0.042, crass. 0.010o—O.022 mm. Gonidia hymenialia oblonga aut elli- psoidea aut rarius elongata, simplicia long. 0.oos—O.012, crass. 0.003—0.004 mm, septata long. —0O.ois mm, saepe 1-septata, raro 2—3-septata. Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 95 Distr. In saxis littoralibus graniticis, gneissaceis et schistosis ad Ruskeakallio in Kuusamo (F. Silén, Vain.), ad Koltapahta in Lapponia Enontekiensi (Norrl.), ad Tunrukoski (F. Silén) et in regione pinifera ad Paatsjoki (Vain.) in Lap- ponia Inarensi. Ceterae indicationes de locis natalibus hujus speciei erroneae sunt et determinationes Nylandri in herb. suo et Mus. Fenn. exoletae sunt. Hypothallus indistinctus. Nucleus albidus, parce resinoso- suttulosus, jodo caerulescens, dein saepe violascens. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Periphyses numerosae, constipatae, sim- plices, long. circ. 0.030, crass. 0.002—0.003 mm, increbre septatae. Sporae primum decolores, dein mox fuscescentes, oblongae elli- psoideaeve, apicibus rotundatis, cellulis numerosissimis, seriebus transversis cellularum circ. 9--15, demum saepe. sat irregulari- bus, membrana tenui. Gonidia hymenialia tantum septis trans- versis divisa igiturque ad aliud genus pertinentia, quam gonidia thalli. Gonidia thalli pleurococcoidea, vulgo globosa simpliciaque, diam. 0.oos——O.o06 mm, parce 1—4-cellulosa, membrana modice incrassata. Indicationes Nylandri de conidiis hujus speciei in Hue Addend. Lich. Eur. II p. 274 sec. n. 2318 et 2321 in herb. Nyl. ad St. elegantem spectant. Var. areolata (Ach.) Vain. Pyrenula areolata Ach. Syn. Lich. (1814) p. 122 (Vain. Adj. Lich. Lapp. II p. 167). ,,Verrucaria clopimae subsp. vel propria species“ Nyl. Fl. 1873 p. 300. Thallus crassus aut sat crassus, areolatus, areolis planis aut convexis. Apothecia areolis thalli typicis aut demum plus- minus inflatis semiimmersa. E Kuusamo, Enontekiainen et Paats- joki supra indicata. Var. mamillata Vain. Thallus modice incrassatus, rimoso-diffractus, areolis planis. Apothecia demum mamillaeformia, lateribus praeruptis, amphi- thecio thallino, thallo concolore (fuscescente), 0.s—0.4 mm lato obducta, apice anguste denudato nigricanteque, margine ostiolari prominente, ostiolo minuto, haud foveolato. Gonidia hymenialia oblonga aut ellipsoidea, long. 0.010—0.006, crass. 0.0035—O.004 mm. Ad Tunrukoski in Lapponia Inarensi (F. Silén) supra indicata. — Quamquam a var. areolata bene differt, non sit autonoma species, nam in regionibus magis meridionalibus haec species est valde variabilis. 6. St. turgidella (Nyl.) Vain. Verrucaria turgidella Ny]. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 188. V. areo- 96 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. jata *turgidella Nyl. in Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. III (1875) n. 148. V. areolata var. turgidella Norr]. Symb. Lich. Kar. (1878) p. 32. Thallus crassus, areolato-diffractus areolatusve, areolis 3—0.5 mm latis, vulgo verrucoso-inaequalibus rimulosisque, contiguis, formatis e verrucis connatis cinereo- vel cervino- fuscescentibus, opacis, vulgo apothecia plura (8—1) conti- nentibus, raro e verrucis discretis convexis constans. Apo- thecia crebra, verrucis thalli circ. 0.s—0.7 mm latis, medio vulgo depressis foveolatisve immersa. Perithecium globosum, Jat. circ. 0.2—0O.3 mm, apice rubricoso-rufescens, ceterum al- bidum, margine ostiolari 0.1—0.2 mm lato, denudato nigri- canteque, (in fundo depressionis) leviter prominente aut vulgo haud prominente, ostiolo minuto, haud foveolato. Sporae binae, diu decolores, demum rufescentes, long. 0.031—0.o46, crass. 0.014—0.022 mm (sec. Nyl. long. 0.04s—0.o06e0 mm). Goni- dia hymenialia globosa, simplicia diam. 0.003—0.004 mm, saepe etiam 1-septata, parcius immixta etiam oblongis et ellipsoideis, 0.012—0.005 mm longis, 0.003 mm crassis. Distr. In latere aprico sicco aut irrigato rupis humilis sordavaliticae et micaceo-schistosae prope Templum oppidi Sortavalae in Karelia Ladogensi (A. Kullhem, J. P. Norr- lin). Proxime affinis est St. clopimae v. areolatae (Ach.) prae- sertimque St. frustulentae Vain., at autonoma species, praecipue verrucis fertilibus apice foveolatis impressisve ab iis differens, thallo saepe cum St. frustulenta congruens. Gonidia hymenialia duorum typorum in eodem apothecio continens, valde est insignis. Nylander gonidia hymenialia tantum oblongo-cylindrica (long. 0.005—0.021, crass. 0.00a—0O.005 mm) descripsit, sed talia multo parciora sunt, quam globosa, interdumque 1—2-septata. Hypo- thallus indistinctus. Nucleus albidus, parce resinoso-guttulosus, jodo caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis te- nuissimis, abruptis, indicatae. Periphyses numerosissimae, con- stipatae, long. 0.020—0O.025, crass. 0.0015 mm, increbre septatae, membrana tenuiter gelatinosa. Sporae oblongae aut ellipsoideae, apicibus vulgo rotundatis, murales, cellulis numerosissimis, serie- bus transversis cellularum circ. 8—11, membrana tenui. Gonidia thalli pleurococcoidea, globosa, vulgo simplicia, diam. 0.005—0.007 mm, membrana modice incrassata. Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 97 F. simplicior Vain. (Norrl. & Nyl. Herb. Lich. Fenn. II, 1875, n. 148c). Thallus primum e verrucis discretis, convexis, 0.4—0.2 mm latis, demum p. p. confluentibus et areolas verru- coso-inaequales formantibus, constans. Loco magis irrigato in Sortavala lecta (Norrl.). 2. Polyblastia (Mass.) Lonnr. Fl. 1858 p. 630; Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 147 p.p., Mem. Lich. (1853) p. 139 p.p.; Th. Fr. Lich. Aret. (1860) p. 265, Gen. Hete- rolich. (1861) p. 108, Vet. Ak. Forh. (1864) p. 275, Polybl. Scand. (1877) p. 8; Mill. Arg. Prine. Class. (1862) p. 78 (nec Lich. Beitr. in Fl. 1882 n. 490, nec Pyr. Cub. 1885 p. 376 et 407); Koerb. Par. Lich. 4 Lief. (1868) p. 336 (p. p.); Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 53, 56. Porphyrio- spora Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 154. Sporodictyon Mass. FI. 1852 p. 321, Rec. Lich. Crost. (1852) p. 181; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 264. Thallus crustaceus, uniformis. Apothecia simplicia, gonidiis hymenialibus nullis. Perithecium rectum, ostiolo mediano. Gelatina hymenialis jodo reagens. Paraphyses in gelatinam dissolutae. Sporae 8:nae aut singulae binaeve, decolores aut demum pallidae obscurataeve, ellipsoideae _aut oblongae aut raro subglobosae, murales vel submu- rales. Gonidia pleurococcoidea. Stirps 1. Sporodictyon (Mass.) Vain. Sporae demum obscuratae. 1. P. Henscheliana (Koerb.) Lonnr. Fl. 1858 p. 631; Th. Fr. Polybl. Scand. (1877) p. 11; Arn. Lich. Tirol XXV (1893) p. 387, 388; A.Sm. Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 305; Zschacke Hedwigia 1914 p. 315. Sphaeromphale Henscheliana Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 386. Sporodictyon Henschelianum Koerb. Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 332. Verrucaria subumbrina Nyl. Nov. Lich. Norv. (Ofv. K. Sv. Vet. Ak. Férh. 1860) p. 296, Lich. Scand. (1861) p. 269, Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 89; Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 194. Polyblastia robusta Arn. Lich. Tirol XIII (1874) p. 251, XXV (1893) p. 388. Polyblastia Henscheliana f. robusta Arn. Lich. Exs. (1894) p. 42, Lich. Tirol XXX (1897) p. 37. Exs. Larbal. Lich. Herb. V (1879) n. 198. — Arn. Lich. Exs. (1890) n. 1508. 98 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Thallus sat tenuis, laevigatus, aut raro leviter verru- culoso-inaequalis, continuus aut rarius rimulosus, fusco- aut pallido- vel albido-cinerascens aut fusco-nigricans, hypothallo indistincto. Apothecia dispersa aut sat crebra, verrucas for- mantia 0.e—0.s (—0.7) mm latas, mastoideas aut hemisphae- ricas, basi praeruptas, amphithecio obducta thallino, tenui, thallo concolore, laevigato aut leviter verrucoso, apice umbo- nato 0.1s—0.1 mm lato et nigro nudoque, ostiolo haud aut interdum leviter foveolato. Perithecium fuscum aut olivaceo- fuscescens, integrum. Sporae 8:nae aut abortu pauciores, demum olivaceo- vel fusco-nigricantes, ,,long. 0.o4¢-—0O.o64 (raro —O.090), crass. O.023—0.030 (raro —O.03s) mm“ (secund. Nyl. et Arn.), murales, cellulis numerosissimis. Distr. In saxis gneissaceis littoralibus ad Isojarvi in Kuhmoin in Tavastia austr. (J. P. Norrlin). In specimine Fennico thallus est obscure cinerascens (in specim. orig. ,V. subumbrinae Nyl.“, in Dovre lecto, albido- cinerascens, in ,Polybl. robusta Arn.“ pallido- vel nigricanti- fuscescens). Amphithecium gonidia pleurococcoidea continens. Peri- thecium globosum, apice anguste denudato, saepe nitido. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo roseus, haud caerulescens, gonidiis hymenialibus nullis, at Gloeocapsae supra ostiolum et ad apothecia interdum fortuitoque observantur. Periphyses numerosae, constipatae, simplices, long. circ. 0.030, crass. 0.002—0O.0015 mm, increbre septatae. Paraphyses membranis in gelatinam dissolutis, cavitatibus cellularum striis distinctis indicatis. Asci monostichi aut distichi, long. circ. 0.21, crass. 0.024 mm, cylindrici aut dif- formes, membrana sat tenui. Sporae 8:nae aut abortu pauciores, ellipsoideae, apicibus rotundatis, diu decolores, demum obscuratae, jodo non reagentes, membrana tenui, haud gelatinosa, long. 0.064, crass. 0.030 mm. Gonidia pleurococcoidea, saepe 2—4-cellulosa. In specim. Tirolensibus sporae secund. Arn. septis transversis 7—138. 2. P. scotinospora (Nyl.) Hellb. Vet. Ak. Forh. (1865) p. 478; Arn. Fl. 1870 p. 10, Lich. Tirol XVIII (1878) p. 269, 284; Th. Fr. Polybl. Scand. (1877) p. 12; A. Smith Mon. Brit. Lich. (1911) p. 305; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 858; Zschacke Hedwigia 1914 p. 313. Verrucaria scotinospora Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 270, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 169. Sphaeromphale scotinospora Mudd Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 99 Man. Brit. Lich. (1861) p. 282. Polyblastia monstrum Koerb. Lich. Sel. Germ. XIV (1873) n. 411. Exs. Koerb. Lich. Sel. Germ. XIV (1873) n. 411. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. XXXVI (1879) n. 962. — Havaas Lich. Exs. Norv. (1902) n. 129. — Malme Lich. Suec. Exs. X (1912) n. 250, XV (1913) n. 375. Thallus modice incrassatus aut tenuis, rimoso-diffractus aut subcontinuus aut dispersus, sat laevigatus, albidus aut olivaceus, aut evanescens. Apothecia verrucas formantia 0.s—0.3 mm latas, hemisphaericas, basi sat praeruptas, nigras, nudas, opacas, vertice convexo aut vulgo margine ostiolari angusto (0.1:—0.15 mm lato) leviter prominente aut raro le- viter impresso, ostiolo parvo, haud aut rarius leviter foveo- lato. Perithecium depresso-subglobosum, integrum, fusco- fuligineum. Sporae 8:nae, obscuratae, murales, cellulis numerosissimis, long. 0.030—QO.o40, crass. 0.015—0.017 mm, se- cund. Th. Fr. long. 0.ozs—0.040, crass. 0.013—0.021 mm, ob- servante Arn. long. O.os3s—0O.o45, raro 0.048, crass. O.015— O.o26 mm. Distr. Ad saxa micaceo-schistosa prope Kola in Lap- ponia Tulomensi (N. I. Fellman). Apothecia sparsa aut crebra. Perithecium amphithecio nullo obductum, interdum basi thallo immersum. Nucleus albidus, parce resinoso-guttulosus, jodo dilute vinose rubens, metaplasmate ascorum rubescente. Periphyses numerosae, constipatae, simplices, increbre septatae, long. circ. 0.040, crass. 0.0018 mm, membrana tenui. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavitates striis distinc- tis indicatae. Asci clavati, long. circ. 0.120—0.110, crass. 0.025— 0.036 mm, membrana sat tenui, molli. Sporae distichae, fere mox olivaceo- aut fuscescenti-obscuratae, ellipsoideae oblongaeve, apicibus rotundatis, jodo non reagentes, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia pleurococcoidea, saepe simplicia. — Speci- men in Kola lectum, ad f. Kolaénsem Vain. pertinens, thallo oliva- ceo, tenui differt a f. Britannica Vain., thallo crassiore, albido instructa, et f. monstrum (Koerb.) Vain., thallo evanescente ab his distinguitur. Stirps 2. Hyalospora Zschacke. Sporae decolores aut demum pallidae. 100 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 3. P. terrestris Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 265, Polybl. Scand. (1877) p. 15 (haud Verr. terrestris Arn.); Vain. Lich. Exp. Amdrup (1905) p. 140; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 856. Polyblastia terricola Bagl. Lich. Sard. (N. Giorn. Bot. It. 1879) p. 118. Thelotrema verrucoso-areolatum Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. VI (1861) n. 236 (haud Lecanora atra ®. verrucoso- areolata Schaer. Enum. Lich. Eur., 1850, p. 73). Icon. Garov. et Gib. Tent. Lich. Longob. IV (1868) tab. 8 fig. 6. Exs. Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. VI (1861) n. 236. Thallus sat cfassus aut sat tenuis, verruculoso-inaequalis, diffractus aut dispersus, albido-cinerascens aut cinereo-vire- scens, hypothallo indistincto. Apothecia sparsa, verrucas for- mantia 0.5 (0.e—-0.4) mm latas, subglobosas aut depresso- subglobosas, basi leviter constrictas aut praeruptas, amphi- thecio instructa thallino, bene evoluto, leviter verruculoso aut sat laevigato, thallo concolore, margine ostiolari an- gustissime cinereo-nigricante subdenudatoque (0.15—0.2 mm lato), haud prominente, interdum demum impresso, ostiolo 0.1—0.2 mm lato, umbilicato-foveolato. Perithecium integrum, fusco-fuligineum, ad ostiolum rubricoso-rufescens. Sporae 8:nae, decolores, demum pallidae, murales, cellulis numero- sissimis, long. 0.o40—0.058, crass. 0.020—0.o023 mm (secund. Nyl. in sched. long. —O.ocs, crass. —0O.027 mm), observante Th. Fr. ,long. 0.04s—0.075, crass. 0.01s—O.o28 mm“. Distr. In lapidibus ad Kitkajoki in Kuusamo (F. Silén). Supra terram nudam lapillosque immixtos et raro ad saxa friabilia in Scandinavia secundum Th. Fr. Perithecium globosum, KHO non reagens, amphithecio go- nidia continente fere omnino obductum. Nucleus albidus, parum resinoso-guttulosus, jodo subroseus, haud caerulescens, gonidiis hymenialibus nullis. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavitates striis distinctis indicatae. Periphyses numerosae, irregulariter constipatae, simplices, long. circ. 0.060, crass. 0.0015 mm, increbre septatae, sine limite transeuntes in paraphyses et in hoc statu elongatae et tubulis distinctis, e strato interiore membranae for- matis, strato exteriore membranae gelatinoso-incrassato. Asci subclavati, long. circ. 0.150, crass. 0.050 mm, membrana demum tenui, molli. Sporae distichae, ellipsoideae oblongaeve, apicibus rotundatis, membrana tenui, haud gelatinosa, jodo non reagentes. Gonidia pleurococcoidea. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 101 4, By velataq(Th. ir.) Vain: Polyblastia intercedens f{. velata Th. Fr. Polybl. Scand. (1877) p. 21 (sec. descr.). Thallus tenuis, albus. Apothecia sat sparsa, substrato immersa, partim demum emergentia et verrucas formantia 0.c—0O.s mm latas, subhemisphaericas, amphithecio calcario thallinoque tenui albo instructas. Perithecium globosum, sordide rubricoso-fuscescens, basi tenue aut anguste albi- dum, vertice anguste tenuissime pruinoso subcinerascenteque aut denudato, margine ostiolari leviter aut haud prominente, haud impresso, ostiolo minutissimo. Sporae 8:nae, decolores, murales, seriebus transversis cellularum circ. 5—8, long. 0.o23—0.030, crass. 0.01s—0O.015 mm. Distr. In latere praerupto rupis calcariae. Regio Aboénsis: Kaukasalo in Finby (Vain.). Hypothallus indistinctus. Perithecium lat. saepe 0.4—0.35 mm. Nucleus albidus, jodo intense aut dilute caerulescens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavitatibus oblongis, tenuissimis indicatae. Periphyses long. circ. 0.020, crass. 0.0015 mm, increbre septatae. Asci subclavati, long. circ. 0.090, crass. 0.023—0.032 mm, membrana . gelatinosa, in apice modice incrassata. Sporae distichae, ellipsoi- deae aut rarius ovoideae, apicibus rotundatis aut obtusis, cellulis saepe sat irregulariter dispositis, membrana sat tenui. Gonidia globosa, simplicia diam. 0.005—0.007 mm, saepe demum glomeru- losa, pleurococcoidea. Apothecia collapsa in- substrato foveolas nullas aut valde parcas formantia. 5. P. Sendtneri Krempelh. Fl. 1855 p. 67; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 266, Polybl. Scand. (1877) p. 19; Arn. Lich. Tirol IV (1869) p. 638; A. Smith Mon. Brit. Lich. (1911) p. 303; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 859; Zschacke Hedwi- gia 1914 p. 301. Verrucaria Sendtneri Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 33, Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 25; Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 38; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 169; Kihlm. Neu. Beitr. Flecht. Kola (1891) p. 59. Endocarpon tephroides Sommerf. Suppl. FI. Lapp. (1826) p. 1387 (p. min. p.). Thelotrema muscicolum Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 447. Icon. Hepp |. c. — Garov. et Gib. Tent. Disp. Lich. IV (1868) tabi 1X fig; 32°C, 7C% Exs. Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 447. Arn. Lich. Exs. (1860) n. 1380a, (1872) b. — Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. VI (1861) n. 220. 102 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Thallus sat crassus, continuus aut raro in plagulas squamaeformes contiguas aut reflexas solutus, sat laeviga- tus aut verrucoso- vel verruculoso-inaequalis, glaucescen- ti- vel sordide albidus aut cinerascens vel pallide rufescenti- cinereus. Apothecia crebra, thallo immersa aut semiimmersa, vertice 0.2.—0.3 mm lato, convexo aut hemisphaerico, nigri- cante, emergente denudatoque, margine ostiolari leviter prominente, ostiolo sat parvo, leviter foveolato. Perithecium globosum, vertice crasso, fuscofuligineo, ceterum tenue et sordide pallidum vel partim dilute fuscescenti-pallidum, 0.25 (O..—0.s) mm latum. Sporae 8:nae, decolores aut ,,pallidae‘ (sec. Th. Fr.), murales, cellulis sat numerosis, long. 0.01s— 0.034, crass. circ. 0.012 mm (,,long. 0.015—0.030, crass. 0.0os— 0.014 mm“ sec. Th. Fr.). Distr. Karelia Onegensis: supra terram calcem conti- nentem inter muscos et Jichenes in Valkeamaki (J. P. Norrlin). Kuusamo: Ad terram humosam prope Kitkajoki (F. Silén). Lapponia Ponojensis: Supra muscos humidos ad Orlow (A. O. Kairamo). Thallus crass. 0.2 mm, sat opacus, superne strato corticali obductus chondroideo, 0.020 mm crasso, cavitatibus cellularum brevibus, superne depressis, 0.001 mm latis, membranis incrassa- tis, hypothallo indistincto. In f. fimbriata Norm., Spec. Loc. Nat. Lich. Norv. (1868) p. 369 (129) ,plagulae squamaeformes rhizinis densis fimbriatis“ instructae. In f. cretacea Th. Fr., Polybl. Scand. p. 19, ,,crusta albissima, farinoso-dehiscente“. — Apothecia vertice opaco aut leviter nitido, saepe partim strato chondroideo decolore tenuissime obvelata. Periphyses numerosae, constipatae, simplices, increbre septatae, long. 0.02s—0.030, crass. 0.001—0.0015 mm, gelatina conglutinatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavitates striis parcis indicatae. Asci subclavati aut difformes, long. 0.0s0-—0O.o90, crass. 0.016—0O.024 mm, membrana tenui, molli. Sporae distichae, ellipsoideae, apicibus rotundatis, aut raro ovoideae et altero apice obtuso, membrana tenui, haud gelatinosa, jodo non reagentes. Nucleus albidus, parum resinoso-guttulosus, jodo roseus, secundum Th. Fr. (l. c. p. 20) ,,interdum distincte caerulescens“. Gonidia pleurococcoidea, simplicia et interdum 2-cellulosa. Obs. Ad f. primariam Th. Fr. (Polybl. Scand. p. 19), ,crusta albida, inaequali, verrucoso-rugulosa“ dignotam, pertinet specimen ad Kitkajoki in Kuusamo lectum. F. muscicola (Hepp) Th. Fr. |. c., secundum Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 103 Hepp Flecht. Eur. n. 447 crusta cinerascente inaequali instructa, cum specimine ad Valkeamaki in Karelia Onegensi lecto satis congruit. 6. P. nigrata (Nyl.) Lonnr. Descr. Lich. (Fl. 1858) p. 631. Verrucaria nigrata Ny. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 480 (184), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 34, Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 67; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 168; Lamy Exp. Lich. Cauter. (1884) p. 104. Verrucaria gelatinosa Nyl. Collect. Lich. Gall. (Nya Bot. Not. 1853) p. 164 (nee Ach. Lich. Univ. p. 283, nec Nyl. Exp. Pyrenoe. p. 21 sec. Nyl. Fl. 1881 p. 7). Polyblastia gelatinosa Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 262, Lich. Spitsb. (1867) p. 49, Polybl. Scand. (1877) p. 17; Norm. Spec. Loc. Nat. (1868) p. 369 (129). Polyblastia caliginosa Norm. 1. ec. Verrucaria confusa Nyl. in Stizenb. Ind. Lich. Hyperb. (1876) p. 54. Thallus modice incrassatus, verruculoso-inaequalis, sub- dispersus diffractusve, fuscidulus nigricansve. Apothecia sparsa, thallo semiimmersa, vertice convexo hemisphaericove, nigro, denudato, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Perithecium globosum, 0.s—0.4 (—0.54) mm latum, fusco-nigrum (,,fuscescensve“ sec. annot. Nyl.), integrum. Sporae 8:nae, decolores, murales, cellulis nume- “rosissimis, long. 0.o3:—0.060, crass. 0.022—0.030 mm (,,0.01s— 0.027 mm‘ sec. annot. Nyl.). Distr. Ad muscos destructos et terram calcariam supra rupem prope Sirkela in Kuusamo (Vain.). Thallus opacus, sub microscopio superne fusco-nigricans, strato corticali destitutus. Apothecia opaca. Perithecium ob- scuratum, basi crassum. Periphyses numerosae, constipatae, simplices aut parce ramosae, increbre septatae, long. circ. 0.040, crass. 0.002 mm. Paraphyses obsoletae, striis parcissimis indica- tae. Asci clavati aut ventricosi, long. circ. 0.120, crass. 0.036— 0.040 mm, membrana modice incrassata, molli. Nucleus albidus, parce resinoso-guttulosus, jodo dilute subrubescens, basin versus interdum primum dilute caerulescens. Sporae distichae, ellipsoi- deae aut oblongae, apicibus rotundatis aut subobtusis, seriebus cellularum transversis circ. 10, jodo non reagentes, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia pleurococcoidea, intense viridia, simplicia aut septata glomerulosave, membrana sat tenui. Obs. Specimen orig. jam non integrum Verr. gelatinosae Ach., a Nyl. descriptum, denuo non examinavi. Habitu sat simile est P. nt- gratae, at secundum Nyl. sporis multo majoribus ab ea differt et sit 104 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Polyblastia Helvetica Th. Fr. (Polybl. Scand. p. 17). — Sphaeromphale nigrata Mudd Man. Brit. Lich. (1861) p. 282 sporis lutescenti-fuscis de- scripta est. In specimine orig. V. nigratae in herb. Nyl. (n. 3622) sporae decolores sunt. 7 7. P. bryophilopsis Vain. (n. sp.). Thallus modice incrassatus, verruculoso-inaequalis, sub- dispersus, subgelatinosus, sordide albidus aut subcinerascens. Apothecia adnata aut basi thallo immersa, verrucas formantia 0.s—0.4 mm latas, subglobosas, vulgo nigricantes, nudas, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Perithecium globosum, fuscum, integrum. Sporae 8:nae, decolores, murales, cellulis numerosissimis, long. 0.02s— 0.046, crass. 0.016—O.022 mm. Distr. Supra muscos destructos in rupe calcaria prope Sirkela (Vain.) in Kuusamo (nomine ,,V. bryophilae‘ in Vain. Adj. ich: Lapp, 1883, (p2'd.69): Thallus strato corticali destitutus. Apothecia impure nigri- cantia, interdum etiam fuscescentia, opaca, haud obvelata. Peri- thecium basin versus dilutius fuscescens, parte exteriore (sive ,amphithecio“ in sensu Th. Friesii) interdum zona pallida a parte interiore (sive ,perithecio“ in sensu ejus) separata. Periphyses numerosae. Paraphyses in gelatinam dissolutae. Asci ventricosi. Nucleus albidus, jodo saepe sat dilute caerulescens, dein viola- scens. Sporae distichae, ellipsoideae aut oblongae, apicibus ro- tundatis, jodo haud reagentes, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia pleurococcoidea, saepe divisa, etiam glomerulosa. — Polyblastia bryophila Lénnr. (Fl. 1858 p. 631, Th. Fr. Polybl. Scand. p. 18) thallo sat crasso, verrucoso-rugoso, strato corticali chondroideo obducto ab hac specie differt et valde affinis est Polyblastiae Sendtneri Krempelh. P. bryophilopsis proxima est P. nigratae (Nyl.), thallo subalbido cinerascenteve et peritheciis haud semiimmersis ab ea recedens. 8. P. integrascens (Nyl.) Vain. Verrucaria intercedens **integrascens Nyl. Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 42. V. intercedens f. integrascens Nyl. in Kihlm. Neu. Beitr. Flecht. Kola (Meddel. Soc. F. et Fl. Fenn., 1891) p. 59. Thallus vulgo modice incrassatus, laevigatus aut leviter inaequalis, cinerascens aut albidus. Apothecia sat crebra, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 105 parte inferiore basive immersa aut semiimmersa, verrucas formantia 0.3;—0.7 mm latas, nigras, nudas, hemisphaericas aut mastoideas. Perithecium subglobosum, fuscofuligineum, subintegrum, basi tenuius, vertice convexo aut margine ostiolari leviter prominente, ostiolo parvo. Sporae 8:nae, decolores, murales, cellulis numerosis, ,long. 0.027—0.033, crass. 0.01;—0.0is mm“ (in specim. Ponojensi secund. annot. Nyl.). Distr. In rupe calcaria ad Orlov (Gubnoj) in Lapponia Ponojensi (A. O. Kairamo). Thalius continuus aut diffractus, raro tenuis, hypothallo in- distincto. Apothecia vertice saepe leviter nitida. Nucleus albidus, parce resinoso-guttulosus, jodo subroseus. Perithecium (in specim. Fennico), lat. 0.4—0.3 mm, ostiolo circ. 0.040 mm lato, raro albido. Periphyses constipatae, subsimplices, increbre septatae, long. circ. 0.030, crass. 0.0015 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavi- tates striis parcis indicatae. Asci subclavati aut subventricosi, long. circ. 0.070, crass. 0.034 mm, membrana gelatinosa, primum crasso. Sporae distichae, ellipsoideae, apicibus rotundatis, mem- brana tenui, haud gelatinosa. Gonidia pleurococcoidea, etiam 4-cellulosa et glomerulosa. Obs. Polyblastia intercedens (Nyl.) Lonnr. Fl. 1858 p. 631 (Verru- caria Nyl. Enum. Gén. Lich., 1857, p. 187) secundum specimen a Nyl. citatum (V. muralis Hepp Flecht. Eur. II, 1857, n. 445) peritheciis dimi- diatis, basi albidis, vertice saepe umbilicato-impressis a P. integrascente differt. Ceterum ad ,,P. intercedentem“ Nyl. aliique auctores postea diversas species retulerunt. 9. P. hyperborea Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 266, Lich. Spitsb. (1867) p. 49. Verrucaria inumbrata Nyl. in Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (Medd. Sallsk. F. et FI. Fenn. J, 1876) p. 39 (haud Nyl. in Fl. 1864 p. 355). Polyblastia interce- dens Th. Fr. Polybl. Scand. (1877) p. 20 pr. p. (haud Verrucaria interce- dens Nyl. Enum. Gén. Lich., 1857, p. 1387, Exp. Pyrenoc., 1858, p. 33, Lich. Scand., 1861, p. 276). Thallus evanescens indistinctusque. Apothecia sat sparsa, primum substrato immersa deindeque emergentia et verrucas formantia 0.s—0.2 mm latas, nigras, nudas, subhemisphaericas. Perithecium subglobosum, fuscofuligineum, basi anguste albi- dum pallidumve, vertice convexo aut margine ostiolari levi- 106 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. ter prominente, haud impresso, ostiolo minutissimo. Sporae 8:nae, decolores, murales, seriebus transversis cellularum circ. 6—8, irregularibus, long. 0.030—O.045, crass. O.o1se— 0.020 mm. Distr. Supra saxa calcaria. Karelia Onegensis: POpon- saari in par. Suojarvi (J. P. Norrlin). Nucleus albidus, haud _ resinoso-guttulosus, jodo roseus. Paraphyses obsoletae, striis tenuissimis, abruptis indicatae. Asci ventricoso-clavati, long. circ. 0.090, crass. 0.03s—O.042 mm, mem- brana sat crassa, gelatinosa. Sporae distichae aut tristichae, ellipsoideae oblongaeve, apicibus vulgo rotundatis, jodo non reagentes, membrana sat tenui. Gonidia globosa, simplicia diam. 0.005—0.007 mm, saepe 2-cellulosa aut glomerulosa, pleuro- coccoidea. — Proxima P. Foranae (Anzi) Koerb., quae sec. spe- cim. orig. n. 3674 in herb. Nyl. apotheciis semiimmersis et sec. descr. in Anzi Cat. Lich. Sondr. (1860) p. 105 datam sporis minoribus, ,long. 0.022s—0O.0243, crass. 0.0093—0.0112 mm _latis“ ab ea differt. In specim. orig. P. inumbratae (Nyl.) A. Smith perithecium fusconigrum, basi deficiens, amphithecio thallino fusco-cinerascente obductum, apice denudatum, sporae pallidae, murales, cellulis numerosissimis, in seriebus transversis irregulari- bus circ. 12, sec. A. Smith (Mon. Brit. Lich. II p. 302) ,,pallido- fuscescentes, long. 0.033—0.062, crass. 0.017—0.032 mm“. Affinis etiam est P. integrascens (Nyl.) Vain., perithecio subintegro et thallo albido vel albido-cinerascente, magis evoluto, a P. hyperborea differens. 10. P. intermedia Th. Fr. Polybl. Scand. (1877) p. 24; Zschacke Hedwigia 1914 p. 305. Verrucaria intermedia Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 170. Verrucaria intercedens *V. intermedia Nyl. Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 89 Thallus tenuis, dispersus, albidus aut cinerascens, aut evanescens. Apothecia sat crebra aut dispersa, thallo sub- stratove semiimmersa, lat. circ. 0.2—0.s mm, vertice con- vexo, subhemisphaerico, nigro, nudo, margine ostiolari haud aut parum prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Peri- thecium globosum, superne fuscofuligineum aut subviola- ceo-fuscescens, inferne sordide pallidum aut extus tenuiter fuscescens et subintegrum, margine ostiolari haud promi- nente, ostiolo parvo. Sporae 8:nae, decolores, submurales, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 107 cellulis paucis, long. 0.01s—0.024, crass. 0.011—0.014 mm, secund. Th. Fr. long. 0.015—0.021, crass. 0.007—-0.010 mm. Distr. In rupe talcaceo-schistosa ad Kuoppaoja prope Paanajarvi in Kuusamo (Vain.). Secundum specimen n. 3581 in herb. Nyl. in Christiansteen ad Trondhjem Norvegiae a G. Torsell lectum et a Marklin Nylandro datum, nomine ,,V. intercedentis“ a Nyl. in Lich. Scand. p. 276 descriptum, a me denuo examinatum, apothecia sat crebra, semiimmersa, nigra, opaca, ostiolo 0.035 mm lato, haud foveolato, margine ostiolari haud prominente, thallus albidus, dispersus, gonidia pleurococcoidea, vulgo simplicia, diam. 0.005—0.007 mm, parcius 2—4-cellulosa, membrana modice incrassata (etiam Gloe- ocapsa gonidiis immixta provenit), nucleus albidus, haud resinoso- euttulosus, periphyses long. circ. 0.025, crass. 0.002 mm, sat crebre septatae, paraphyses obsoletae, striis paucis indicatae, asci sub- clavati aut difformes, long. 0.060—0O.080, crass. 0.024—0O.028 mm, membrana tenui, molli, sporae 8:nae, distichae, decolores, elli- psoideae, apicibus rotundatis, submurales, cellulis paucis, ,,long. 0.01s—0.023, crass. 0.011—0.013 mm“ (sec. annot. Nyl.), perithe- cium superne fuscofuligineum, inferne sordide pallidum. — In specimine ad Mantyjoki prope Paanajarvi lecto thallus tenuis aut tenuissimus, cinerascens aut sordide albicans, apothecia_ sat ‘dispersa, perithecia vertice fuscescentia, inferne pallida, nucleus jodo violascens, sporae long. 0.019—0.024, crass. 0.012—0.013 mm, varie divisae, submurales, cellulis paucis, decolores. 11. P. obscurata Vain. Verrucaria fuscoargillacea f. obscurata Vain. Adj. Lich. Lapp. I (1883) p. 169. Thallus tenuissimus, laevigatus, fuscescenti-obscuratus vel obsoletus. Apothecia dispersa aut partim sat crebra, adnata, verrucas formantia circ. 0.2—0.s mm latas, hemi- sphaericas, atras, nudas. Perithecium subhemisphaericum, fusconigrum, nudum, basi tenue, subintegrum, margine ostiolari nec prominente, nec impresso, ostiolo parvo, haud aut parum foveolato. Sporae 8:nae, decolores aut pallidae, submurales, cellulis sat paucis, long. 0.015—0.024, crass. 0.011— 0.014 mm. Distr. Ad rupem dioriticam in regione calcaria ad Mantyjoki in Kuusamo (Vain.). 108 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Perithecium ad basin extus strato tenui fuscescente. Nucleus albidus, jodo violascens aut ad basin caerulescens. Asci ventricosi aut clavati. Paraphyses in gelatinam dissolutae, cavitates striis indicatae. Sporae distichae, ellipsoideae, apicibus rotundatis, pauciseptatae, septis transversis saepe 3, septis longitudinalibus paucis, cellulis demum circ. 8—12, membrana tenui, haud gela- tinosa. Gonidia pleurococcoidea, saepe divisa glomerulosaque, membrana modice incrassata. - Obs. A Polyblastia intermedia Th. Fr. thallo obscuro et apo- theciis adnatis haec species differt. P. Forana Anzi sec. specim. orig. thallo albido, evanescente, apotheciis in substrato calcario semiimmer- sis et cellulis sporarum magis numerosis, ab ea recedit. P. fusco- argillacea Anzi sec. Lich. Rar. Langob. Exs. IX (1863) p. 368 autonoma est species, thallo sat tenui, subcontinuo rimulosove, sordide albido, apotheciis crebris, adnatis, perithecio dimidiato, sporis majoribus, 0.027— 0.043 mm longis, circ. 0.014—0.022 mm crassis, in cellulas numerosas divisis dignota. P. albida Arn., Fl. 1858 p. 551, Lich. Frank. Jur. (FI. 1885) p. 263, Lich. Exs. (1858) n. 28, (1875) n: 28 b, apotheciis fossas in substrato calcario formantibus et sporis (sec. Th. Fr. Polybl. Scand. p. 24) ,,0.021:— 0.oc0 mm longis, 0.012—0.01s mm crassis* (sec. Nyl., ,long. —O.o40, crass. —0.o1 mm“) ab his distinguitur et sec. annot. Nyl. in herb. suo (n. 2012) conidiis filiformibus, arcuatis, long. 0.00s—0.o10, crass. 0.0005— 0.ooo6 mm instructa est. 12. P. peminosa (Nyl.) Vain. Verrucaria peminosa Nyl. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 170. Exs. Lojka Lich. Hung. III (1882) n. 107. Thallus sat crassus aut modice incrassatus, rimoso- diffractus aut sat continuus, laevigatus, cinereus aut ob- scure cinerascens, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra, thallo immersa, vertice nigro, leviter prominente, circ. 0.2s—0.2 mm lato, opaco, margine ostiolari haud aut leviter prominente, ostiolo saepe leviter foveolato et modice dilatato aut parvo. Perithecium globosum, fuscum, integrum, circ. O.2s—0.25 mm latum. Sporae 8:nae, ,,decolores aut pallidae, diu simplices, saepe demum septis transversis 3, raro ,loculo 1 (aut 2) septo uno oblique longitudinali diviso“ (sec. annot. Nyl.), long. ,,0.02s—0.031 mm“ (secund. Nyl.), crass. Q.o10—O.016 mm. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 109 Distr. Ad saxa micaceo-schistosa in Maanselka (Suolo- selka) in Lapponia Kemensi (G. Selin). Intermedia est inter genera Polyblastiae et Thelidii. Peri- thecium KHO non reagens. Nucleus albidus, parce resinoso- guttulosus, jodo roseus, haud caerulescens. Periphyses_ sat numerosae, constipatae, simplices, crebre septatae, long. circ. 0.020—0.015, crass. 0.0015 mm, membrana tenui. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavitates striis paucis brevibusque indicatae. Asci clavati, long. circ. 0.065, crass. 0.024—0.028 mm, membrana modice aut primum apice bene incrassata. Sporae distichae, ellipsoideae oblongaeve, apicibus rotundatis aut raro obtusis, membrana sat tenui, haud gelatinosa. Inter sporas simplices numerosissimas tantum 2 sporae 3-septatae et nullae submurales in duobus apotheciis adfuerunt. Gonidia pleurococcoidea, saepe 2-cellulosa aut simplicia. Gonidia hymenialia nulla. — Sporas submurales Nyl. etiam in speciminibus Hungaricis secund. annot. suas vidit. Ibi quoque tantum sporas simplices et nonnullas 3-septatas inveni. In tali casu autem observationes Nylandri non sunt dubiosae. 3. Merismatium Zopf ; Unters. Par. Krankh. Flecht. II (Nova Acta 70, Halle 1898) p. 259, 263; Vouaux Syn. Champ. Parasit. (Bull. Soc. Myc. Fr. 1912) p. 214, (1913) p. 76. Leptosphaerulina Mac Alp. Fung. Diseas. St.-fr. (1902) p. 103. Leptosphaerulina II. Heterophracta Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 746. Genus gonidiis destitutum, ad Fungos pertinens. Sporae 8:nae, breves, fuscescentes, murales. Paraphyses haud evo- lutae. Nucleus vulgo jodo reagens. Perithecia subglobosa, fuliginea, integra, dispersa. 1. M. heterophractum (Nyl.) Vouaux 1. ec. (1913) p. 76, 78. Endococcus heterophractus Nyl. Fl. 1867 p. 373; Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 196; Hue Addend. II (1888) p. 315; Polyblastia Arn. Fl. 1874 p. 138. Leptosphaerulina heterophracta Sace. Syll. Fung. XVII (1905) p. 746. Apothecia adnata, verrucas formantia hemisphaericas, lat. O.o7o—0O.100 mm, nigra, nuda, opaca. Perithecium de- presso-subglobosum, fuscofuligineum, vertice convexo. Sporae ellipsoideae, septis transversis 3, loculo uno aut 110 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. loculis duobus septo longitudinali divisis, long. 0.010—0O.o14, © crass. 0.ooc—O.o07 mm. Nucleus jodo vinose rubens. Distr. Supra thallum Lecideae pezizoideae abieticolae in Evo in Tavastia austr. (J. P. Norrlin). Perithecium integrum, ostiolo demum conspicuo, minuto. Nucleus haud resinoso-guttulosus, ,jodo vinose rubens“ (sec. Nyl.). ,,Sporae ellipsoideae vel breviter fusiformi-ellipsoideae, septis 3 obliquis et varie dispositis et inter se septulo uno alte- rove conjunctis“ (Nyl. 1. c.). In apothecio sat juvenili 0.0770 mm lato sporas vidi oblongas, apicibus rotundatis et membrana tenui instructas, regulariter biseptatas, haud constrictas. Etiam conidia minutissima, fusiformi-oblonga, simplicia Nyl. in herb. suo (n. 3709) delineavit. Ad Mycoporum pertinet secundum annotatio- nem ejus. A genere Phaeocyrtidulae Vain. defectu paraphysum differt. — Merismatium lopadii (Arn.) Zopf, l.c., ad Sporopodium pezizoideum var. muscicolam collectum, sporis majoribus, peri- thecio e stratis pluribus cellularum formato, ostiolo distincto instructum est. 4, Pleosphaeropsis Vain. Pleosphaerulina (Pass.) Vouaux Syn. Paras. Lich. (Bull. Myc. Fr. 1912) p. 214 p. p., (1913) p. 38 p. p.; Sace. Syll. Fung. XXII (1913) p. 253 p. p. Gonidiis destitutae, ad Fungos pertinentes. Asci haud polyspori. Sporae decolores, murales. Paraphyses haud evolutae. Perithecium fuscescens. Lichenicolae. 1. P. peltigericola (Nyl.) Vain. Verrucaria peltigericola Nyl. Fl. 1874 p. 14; Hue Addend. II (1888) p. 274. Pleospora Zopf Ueber. Schmaroz. Pilze (Hedwigia 1896) p. 346. Pleosphaerulina (Pass.) Vouaux 1. ce. (1913) p. 38. »lhallus evanescens vel vix visibilis. Apothecia peri- thecio integre nigricante vel fusco-nigricante, prominula, minuta (lat. 0.1 mm vel minora). Sporae binae, incolores, ellipsoideae, tenuiter murali-divisae, long. 0.040—0O.056, crass. 0.014 —0.022 mm“ (sec. Nyl.). Distr. Supra thallum Peltigerae caninae in Hollola Tavastiae austr. (J. P. Norrlin a. 1872). Socia Bacidiae peltigericolae Vain. et Endococci. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 111 »Notis datis facile distincta in stirpe V. umbrinae“ (sec. Nyl.). Nylander Staurothelem et Polyblastiam tune non distinxit. — In herb. Nyl. vix aliquid ex hac planta restat. Sporis deco- loribus a Mer:smatio differt. Subtrib. 7. Phaeophragmiae Vain. Mycelium gonidiis destitutum aut thallum alienum gonidiosum insidens. Apothecia recta, simplicia, ostiolo mediano instructa. Paraphyses in gelatinam diffluxae aut haud evolutae. Sporae ellipsoideae oblongaeve aut sub- fusiformes, obscuratae (aut raro pallidae), septis 1—pluribus transversis divisae. Etiam genus Micropyrenulae Vain. Lich. Ins. Philipp III p. 324 ad hane subtribum pertinet. 1. Phaeospora (Hepp) Arn. Phaeospora Hepp Flecht. Eur. I (1853) Taf. 2 p. p., IV (1867) n. 947; Koerb. Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 467; Arn. Lich. Fragm. XVI (1874) p. 29; Zopf Unters. Par. Krankh. Forts. (Nova Acta, Halle 1898), p. 268, 280; Sace. Syll. Fung. XVI (1902) p. 519; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 310 Xenosphaeria Trevis. Consp. Verruc. (1860) p. 18 p.p.; Koerb. Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 466 p. p. Parasitae lichenum, ad Fungos pertinentes. Sporae 8:nae, breves, fuscescentes (aut raro pallidae), septis trans- versis 3—pluribus, loculis haud lenticularibus. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Periphyses evolutae (sec. Zopf |. c. p. 270, fig. 33, 34). Nucleus jodo vinose rubens. Perithecium globosum, fuligineum, integrum, e stratis pluribus cellularum formatum (conf. etiam Zopf 1. c. p. 270, fig. 33). 1. Ph. rimosicola (Leight.) Hepp Flecht. Eur. IV (1867) n. 947; Arn. Lich. Fragm. XVI (1874) p. 29 (67), Lich. Tirol XVI (1876) p. 414, XX (1879) p. 357, XXIII (1887) p. 1385, XXV (1893) p. 371, XXX (1897) p. 42, Lich. Frank. Jur. (F1. 1885) p. 301, Lich. Miinch. (1891) p. 133; Zopf 1. c. p. 271; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 311. Verrucaria rimosicola Leight. Lich. Brit. Exs. (1856) n. 253, Lich. Great. Brit. 3 ed. (1879) p. 496. Xenosphaeria Anzi Lich. Rar. Langob. IX (1863) n. 370, Symb. (1864) p. 28; Koerb. Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 457; Arn. Lich. Tirol IV (1869) p. 617, XV (1876) p. 387; Karst. Rev. Ascom. (1885) p. 174; Jatta Fl. It. Crypt. [II (1911) p. 844. 112 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Tichothecium rimosicolum Arn. FI. (1861) p. 678; Wint. Rabenh. Krypt. Asc. (1887) p. 354; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 344. Endo- coccus rimosicola Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 202. Pyrenula rimicola Mill. Arg. Prine. Class. (1862) p. 91. Verrucaria periphae- rica. Tayl. in Mackey Fl. Hib. II (1836) p. 97? (Conf. A. Smith 1. ec. p. 344). Exs. Leight. Lich. Brit. Exs. (1856) n. 253. — Mudd Lich. Brit. Exs. n. 301. — Hepp Flecht. Eur. IV (1867) n. 947. — Arn. Lich. Exs. (1867) n. 379 a, (1881) n. 379 b. — Zwackh Lich. Exs. (1876) n. 493. Sec. cit. Apothecia sparsa aut sat crebra, substrato semiimmersa aut immersa, vertice convexo, nigro, nudo. Perithecium fuscofuligineum, globosum, integrum, lat. circ. 0.120—O.280 mm. Asci clavati aut suboblongi. Sporae 8:nae, fuscescen- tes, suboblongae, apicibus obtusis aut rarius rotundatis, 3-septatae, long. circ. 0.011—0.023, crass. 0.005—O.00s mm. Distr. Kuusamo: In thallo Lecanorae calcareae prope Kuoppaoja et in thallo et apotheciis Buelliae alboatrae prope Mantyjoki ad Paanajarvi (Vain.). Ostrobotnia Kajanensis: In thallo Thalloedaem. cumulati prope Hossa in Kianta (Vain.). Nylandia: In thallo Lecideae umbonatulae supra. Kotikallio et Purjekallio Hoglandiae (M. Brenner). Nucleus jodo violascens. Asci clavati aut fusiformi-ventri- cosi, long. 0.045, crass. 0.012 mm. Sporae oblongae aut fusiformi- oblongae, ad septa vulgo leviter constrictae, in speciminibus ad Kuoppaoja in Kuusamo et ad Hossa in Kianta lectis long. 0.014— 0.015, crass. 0.005—0O.0065 mm, in speciminibus ad Mantyjoki lectis long. 0.012—0.016, crass. 0.0065—O.008 mm. In Mudd Lich. Brit. Exs. n. 301 perithecia fuscofuliginea, lat. 0.140 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavitatibus elongatis, 0.0005 mm_ latis, distinctis. Asci oblongi, long. 0.045, crass. 0O.016—0O.018 mm, membrana tenui. Sporae diu decolores, demum fuscescentes, distichae, oblongae, apicibus obtusis, lateribus convexis, 3-septatae, interdum leviter constrictae, loculis haud lenticularibus, apicali- bus parum brevioribus, exosporio demum distincto intensiusque colorato. — Periphyses in hac specie evolutae, breves, pauci- septatae, sec. Zopf l. c. p. 275, fig. 38A. Var. triphracta (Nyl.) Vain. Endococcus triphractus Nyl. Fl. 1872 p. 364; Th. Fr. On Lich. Engl. Pol. Exp. (1879) p. 369; Brenner Bidr. Hogl. Lafv. (1885) p. 129; Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 113 Lamy Cat. Lich. Mont-Dore (1880) p. 168; Vain. |. c. p. 203. Phaeospora triphracta Zop{ Hedwigia 1896 p. 339; Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 718 (Vouaux 1. c. 1913 p. 68, 69). Verrucaria rimosicola Leight. Lich. Brit. Exs. (1856) n. 253. Phaeospora rimosicola Zopf Unters. Par. Krankh. Forts. (1898) p. 283; Sacc. 1. c. XVI (1902) p. 520; Vouaux Lac: p.6B. Perithecium minus, ,,lat. O.120—O.160“ (sec. Zopf |. c.) vel ,—0O.1s0 mm“ (sec. Vouaux |. c.). Sporae long. circ. »0.011—O.0i6, crass. 0.00s—O.00e mm“ (sec. Nyl. 1. c.). Distr. Locis supra indicatis lecta. Obs. Hue verisimiliter pertinet Phaeospora peregrina Arn. Lich. Tirol XX (1879) p. 355, Lich. Fragm. XXIX (1888) p. 112 (20), Sace. 1. c. XVI (1902) p. 520 (Tich. Sacc. 1. c. IX, 1891, p. 728), Vouaux ls p. 69. Verrucaria peregrina Schuchart in Bot. Zeit. 1855 p. 1387 (Koerb. Syst. Lich. Germ., 1855, p. 380, Lich. Sel. Germ. X, 1864, n. 320 in Mosigia gibbosa sec. Arn. 1. c.), defecte descripta, exactius non est cognita. — Endococcus triphractus Nyl. 1. c. his verbis describitur: »Similis E. rimosicolae Leight. minori, sed sporis oblongo-fusiformibus et nonnihil minus crassis, longit. 0.011—0.o16, crassit. 0.001 —0.006 mm. Supra thallum Lecideae umbonatulae Nyl. Hoglandiae (M. Brenner). Supra thallum L. excentricae in Gallia (Lamy) et in Pyren. centralibus*. —Endococcus triphractellus Nyl., Fl. 1874 p. 14, nullibi descriptus, forsan _ad E.triphractum spectans, supra thallum Peltigerae caninae in Hollola in Tavastia austr. socia Bacidiae peltigericolae Vain. ab J. P. Norrlin lectus est. Var. parasitica (LOnnr.) Vain. Thelidium parasiticum Lonnroth Fl. 1858 p. 632. Phaeospora parasitica Zopf Unters. Par. Krankh. Forts. (1898) p. 281; Sace. Syll. Fung. XVI (1902) p. 520; Vouaux 1. c. (1913) p. 66. Perithecium majus, ,,lat. 0.1s0—0.28%0 mm. Sporae long. 0.017s—0.02s, crass. 0.0067—0.008 mm“ (sec. Zopf 1. c.). In Fennia nondum lecta. Obs. Verrucaria advenula Nyl., Fl. 1865 p. 606, secundum Nyl. ipsum, FI. 1867 p. 330, ad Ph. rimosicolam pertinet, at revera autonoma est species Phaeosporae, sec. specim. orig. (n. 3739 in hb. Nyl.) peri- thecio rubricoso-fuligineo, globoso, integro, 0.160—0.120 mm lato, sporis 8:nis, distichis, decoloribus aut demum dilute pallescentibus, 3-septatis » et partim 2-septatis, haud constrictis, loculis apicalibus haud breviori- bus, long. 0.o14—,,0.020, crass. 0.cos—O.oos mm“, oblongis, ,,jodo non tin- ctis“, apicibus obtusis aut rotundatis, ,gelatina hymenea jodo vinose rubente“. Supra thallum Rhizocarpi excentrici prope Killarney in Hi- bernia (Jones). 8 114 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 2. Ph. perminuta (Nyl.) Vain. Endococcus perminutus Nyl. in Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 121. Sporae oblongae aut oblongo-fusiformes (apicibus ob- tusis), fuscescentes, 3-septatae, loculis aeque longis, long. 0.009 —0.010 mm (secundum annot. Nylandri in sched., n. 3737 in hb. Nyl.). Distr. In Bacidia affini Zwackh (= L. subincompta Nyl.) supra corticem Populi prope Norola in Jyvaskyla Tavastiae bor. (Vain.). 3. Ph. triplicantis (Vain.) Arn. Lich. Fragm. 34 (Fl. 1895) p. 8; Zopf Ubers. Schm. Pilz. (1896) p. 320; Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 718; Vouaux Bull. Soc. Myc. Fr. 1913 p. 66, 70. Endococcus triplicantis Vain. Adj. Lich. Lapp. Il (1883) p. 203. Arthopyrenia Oliv. Par. Lich. Fr. p. 62. Apothecia substrato semiimmersa, vertice nigro, nudo. Perithecium nigricans, subglobosum, integrum, lat. circ. 0.120 mm. Asci oblongi aut clavati. Sporae 8:nae, fuscescentes, fusiformi-oblongae, apicibus obtusis, 3—5-septatae, long. 0.014 —0.020, crass. O.ooce—O.007 mm. Distr. In Bilimbia triplicante (Nyl.) prope Koroppi in Repola Kareliae Pomoricae occ. 2. Tichothecium Flot. in Rabenh. Lich. Ital. (Linnaea 1848) p. 369 (sec. Krempelh. Gesch- Lich. II p. 486) et in Koerb. Krypt.-Kunde (1848) p. 199 (sec. Winter in Rabenh. Krypt.-Fl. Ascom., 1887, p. 348); Mass. Neag. Lich. (1854) p. 8; Koerb. Parerg. Lich. 5 Lief. (1865) p. 467; Zopf Unters. Par. Krankh. Flecht. (Nova Acta 70, Halle 1897) p. 133, 184, (1898) p. 281, 283; Sacc. Syll. Fung. XIV (1899) p. 551, XVI (1902) p. 498, XXII (1913) p. 170 (IX, 1891, p. 723 p.p., XVII, 1905, p. 676, spec. polysporae); A. Smith Mon. Brit. Lich. IJ (1911) p. 348; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 888; Vouaux Syn. Champ. Parasit. (Bull. Soc. Mye. Fr. 1918) p. 60. Endo- coccus Nyl. Ess. Nouv. Class. Lich. (Mém. S. Se. Nat. Cherb. II, 1854) p. 15 (Bot. Not. 1854 p. 88), Sec. Mem. (1. c. 1855) p. 193, Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 488 (192). Parasitae lichenum, ad fungos pertinentes. Sporae in asco numerosissimae aut raro 8—12:nae, fuscescentes, bre- ves, 1-septatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Peri- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 115 physes evolutae. Nucleus vulgo jodo vinose rubens. Peri- thecium globosum, fuligineum, integrum. Gen. Sphaerellothecium Zopf (l. c. p. 184, Sace. l.c. XVII p. 676), defectu periphysium paraphysiumque ab hoc genere differt. 1. T. pygmaeum Koerb. Sert. Sudet. (Denkschr. Schles. Ges. Vat. Kult., 1853, p. 236) p. 6, Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 467; Arn. Lich. Fragm. XVI (FI. 1874) p. 164, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 300, Lich. Miinch. (1891) p. 182; Karst. Rev. Ascom. (1885) p. 173; Wint. Rabenh. Krypt. Ascom. (1887) p. 349; Sace. Syll. Fung. IX (1891) p. 726 (excl. var.); Zopf Unters. Par. Krankh. Flecht. I (Nova Acta, Halle 1897) p. 133, tab. I f. 4—7; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 308. Endococcus pygmaeus Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 200. Microthelia pygmaea Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 374. Endococcus erraticus Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 64, Lich. Scand. (1861) p. 283, Lich. Paris (1896) p. 128. Endococcus areolatus (Ach.) Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 284. Exs. Norrl.-et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 400. Apothecia substrato immersa aut semiimmersa, vertice convexo, nigro, nudo, demum prominente. Perithecium _fuscofuligineum, globosum, integrum, lat. circ. 0.16s—0O.s mm. Asci cylindrico-clavati aut ventricoso-oblongi, polyspori. Sporae fuscescentes, ellipsoideae, apicibus rotundatis, long. 0.oos—0.o0s, crass. 0.003—0.0045 mm (,,long. —0.011, crass. 0.003— Q.oo6 mm“ secund. Nyl.). Distr. Parasita in thallo Lecideae confluentis, lapicidae, pantherinae, albosuffusae, Lecanorae cinereae, Haematom- matis ventosi et Lecanorae polytropae. Nylandia: Vaha Somerikko et Majakallio Hoglandiae (Brenner Hogl. Lafv., 1885, p. 129), Tvarminne (Fr. Elfving), Stansvik prope Hel- singforsiam (J. P. Norrlin), Kyrkslatt (A. Kullhem). Karelia Ladogensis: Variskallio in Kirjavalahti (Norrl. Symb. FI. Ladog. p. 33). Lapponia Inarensis: Inari (F. Silén) ex annot. Nyl. Lapponia Ponojensis: Ad promontorium Orlow (A. O. Kairamo). Nucleus albidus, haud_ resinoso-guttulosus, jodo vinose rubens (aut primum dilutissime caerulescens). Paraphyses in gelatinam' diffluxae, cavitatibus cellularum oblongis, sparsis 116 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. parcisque indicatae. ,,Periphyses bene evolutae, parce ramosae, parce septatae“ (sec. Zopf |. c. p. 34, tab. I f. 7). Asci long. 0.040—0.050, crass. 0.010o—0.016 mm, membrana gelatinoso-incrassata (,long. 0.05s—O.060, crass. 0.023 mm“ sec. Zopf lI. c¢. p. 134). Sporae 1-septatae, apicibus rotundatis aut raro obtusis, membrana modice incrassata, exosporio distincto, intensius colorato, vulgo haud constrictae, loculis aeque longis, ,64—16:nae“ sec. Arn. — In T. erratico Mass. |. c. sporae ,,long. 0.00366—0O.00400, crass. 0.00244 mm“. 2. T. microphorum (Ny]l.). Endococcus erraticus *microphorus Ny}. Fl. 1881 p. 189; Cromb. Journ. Bot. 1882 p. 276 (6); Hue Addend. II (1888) p. 314. Tichothecium pygmaeum f. microphorum Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 301. Tichothecium erraticum subsp. microphorum A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 344. Tichothecium erraticum Mass. Neag. Lich. (1854) p. 9, Symm. Lich. (1855) p. 94 (sec. descr.); Koerb. Par. Lich. Germ. 5 Lief. (1865) p. 468; Wint. 1. ec. 350; Sace. Syll. Fung. IX (1891) p. 726; Mig. Ie: p.a08: ‘ Apothecia substrato subimmersa, vertice convexo, nigro, nudo, demum prominente. Perithecium fuscofuligineum, glo- bosum, integrum, lat. circ. 0.12—0O.1s mm. Asci ventricoso- oblongi aut subclavati, polyspori. Sporae fuscescentes, vulgo ellipsoideae apicibusque rotundatis, ,,long. 0.001—0.007, crass. 0.002—0.003 mm“ sec. Nyl. (long. etiam —0.00s, crass. —Q(.0035 mm). Distr. In hymenio et thallo Lecanorae (Aspiciliae) cinereorufescentis ad Sorvarinsalmi Viburgi (Vain., n. 3730 in herb. Nyl.). In thallo et parcius in hymenio Leci- deae albosuffusae prope Sirkela ad Paanajarvi in Kuusamo (,,Endococcus pygmaeus var. microcarpa“ in Vain. Adj. Lich. app. il py ,201): Intermedium est inter 7. pygmaeum et T. microcarpum. Sporae 1-septatae, haud aut parum constrictae. Hymenium jodo vinose rubens aut violascens. Paraphyses haud evolutae. Asci membrana tenui. Conidia ,oblonga, recta, long. 0.002, crass. 0.0005 mm“ (sec. annot. Nyl. in n. 3730). — Sec. descr. Massalongi haec species rectius nominanda sit 7. erraticum Mass. (conf. supra). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 117 3. T. microcarpum (Arn.) Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 676; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 309. Ti- chothecium pygymaeum forma microcarpa Arn. Lich. Tirol XIV (1875) p. 484 (477), XXI (1880) p. 106, 158, Lich. Fragm. XX (1877) p. 9; Wint. Rabenh. Krypt. Ascom. (1887) p. 349; Sacc. Syll. Fung. IX (1891) p. 727. Tichothecium microcarpon Arn. Lich. Tirol XXIII (1887) p. 108, 119, 150, Lich. Miinch. (1891) p. 183; Maule in Ber. Deutsch. Bot. Ges. (1890) p. 113, tab. 7. Apothecia substrato immersa, vertice nigro, nudo, haud aut rarius demum levissime prominente. Perithecium sub- globosum aut subampullaceum, fuscofuligineum, integrum, lat. circ. 0.00 mm. Asci polyspori. Sporae fuscescentes, oblongae ellipsoideaeve, apicibus rotundatis, long. 0.0o7— 0.008, crass. 0.003—0.0035 mm (sec. Arn. ,long. 0.005—0.006, crass. 0.002—0.0025 mm“). Distr. In hymenio Placodii cerini (pyracei Nyl.) var. borealis Vain. ad corticem Alni incanae ad Naapurinvaara in Sotkamo in Karelia Kajanensi (J. P. Norrlin). Praesertim apotheciis minoribus, hymenio nutricis immersis a T. pygmaeo differt. Sporae 1-septatae, medio vulgo constrictae, -sec. Arn. ,circ. 20:nae“. Hymenium jodo ,,vinose rubens“ sec. Arn. 4. T. subsordescens (Nyl.) Vain. Endococcus subsordescens Nyl. FI. 1873 p. 298; Hue Addend. II (1887) p. 314. »lhallus sordide cinerascens, vage effusus, tenuissimus vel evanescens; apothecia nigricantia, minuta (latit. circ. 0.1 mm), parum prominula; thecae polysporae, saccatae, sporae dilute nigrescentes, ellipsoideae vel oviformes, 1-septatae, long. 0.o0o5—0.007 mm, crass. OQ.0025—0.00s mm (,,0.002s—0.003 mm“ secundum Hue |. c.). Jodo gelatina hymenialis caeru- lescens, dein vinose rubens* (Nyl. I. c.). Distr. Supra corticem Alni incanae ad Hersala in Hol- lola Tavastiae austr. (J.P.Norrlin). Forsan thallum alienum gonidiiferum insidet. »lhallus gonidia varia et filamenta toruliformia vel capno- dina, nigricantia continet, verisimiliter non propria. Spermogonia (conidangia) peridiis apotheciorum minora (latit. circ. 0.040 mm), 118 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. spermatiis (conidiis) oblongis, minutulis. Forsan sit Baeotithis sensu Norm. Allelos. p. 246, sed certe convenit cum Endococcis (comparandus cum E. haplothello et aliis). Observetur, Endo- coccos esse Peridieos aeque ac Mycopora, nec Pyrenocarpeos; sint fortasse ceteroquin omnes Peridiei ad Fungorum classem relegandi“ (Nyl. 1. c.). 5. T. calcaricola (Mudd) Arn. Microthelia calcaricola Mudd Man. Brit. Lich. (1861) p. 306. Endo- coccus calcaricolus Norm. Spec. Loc. Nat. Norv. (1868) p. 375. Endo- coccus gemmifer f. caléaricola Ny]. Fl. 1872 p. 431, Obs. Lich. Pyr. Or. (1873) p. 18, Lich. Pyr. Or. (1891) p. 37. Endococcus calcaricola Ny}. F\. 1875 p. 9; Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 40. Tichothecinm calcari- colum Arn. Fl. 1874 p. 142, Lich. Tirol XI (1874) p. 521, XXIV (1889) p. 265, XXV (1893) p. 380, 384; Winter Rabenh. Krypt. Ascom. (1887) p- 350; Sace. Syll. Fung. IX (1891) p. 725; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 307. Verrucaria calcaricola Leight. Lich. Great Brit. 3 ed. (1879) p. 495. ,Apothecia sessilia aut leviter immersa, latitudine me- diocria. Perithecium globosum, integrum. Sporae 8:nae, fuscescentes, oblongae, 1-septatae, long. 0.019—0.020, crass. 0.06 mm. Paraphyses jodo vinose fuscescentes, gelati- nosae“ (Mudd et Leight. |. ¢.), rectius in gelatinam dif- fluxae. Distr. In thallo Diploschistis scruposae in latere rupis in Monrepos prope Viburgum (Vain.). Supra Lecanoram gibbosam ad Suunu et Pyhaniemi in Karelia Onegensi (Norrl., specimen a Nylandro determinatum). Tichothecium calcaricola (Mudd) adhuc defecte est cognitum, neque plantae hoc nomine salutatae ad eandem speciem pertinent. In speciminibus in Nordlandia Norvegiae ab J. M. Norman collectis apothecia lat. circ. 0.2 mm, semiimmersa, globosa, vertice convexo aut ostiolo et margine ostiolari saepe etiam impresso foveolato- que. Asci subventricosi, membrana tenui, subgelatinosa, long. circ. 0.040, crass. 0.016 mm. Paraphyses numerosae, simplices, long. 0.020, crass. 0.002 mm, septatae, haud gelatinosae. Sporae 8:nae, distichae, fuscescentes, ovoideo-oblongae aut oblongae aut raro ellipsoideae, apicibus obtusis aut altero apice rotundato aut rarius apicibus ambobus rotundatis, 1l-septatae, raro medio con- strictae, loculis aeque longis, exosporio conspicuo, long. 0.015— 0.019, crass. 0.oo6—-0.007 mm. Perithecium rubricoso-fuligineum, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 119 integrum. Nucleus jodo non reagens. Ad Polycoccum nec ad Tichothecium pertinet. — In specimine ad Pyhaniemi a Norrlino lecto apothecia immersa aut semiimmersa, lat. 0.2 mm, vertice convexo, ostiolo inconspicuo. Asci subventricosi aut clavati, long. 0.040— 0.050, crass. 0.016 mm, in apice membrana modice incrassata, jodo non reagentes, metaplasmate rubescente. Paraphyses parcae, in gelatinam parcam diffluxae, parte basali brevissima rudimen- tariaque adhuc conspicua. Sporae 8:nae, distichae, oblongae, apicibus vulgo obtusis, fuscescentes, 1-septatae, haud constrictae, loculis aeque longis, long. 0.01s3—0.014, crass. 0.005—0O.006 mm, membrana modice incrassata, exosporio conspicuo. Perithecium rubricoso-fuligineum, integrum. Nucleus haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens. 6. T. gemmiferum (Tayl.) Koerb. Par. Lich. (1865) p. 468; Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 153, XXX (1897) p. 42, Fl. 1877 p. 301, Fl. 1881 p. 326, Lich. Frank. Jur. (FI. 1885) p- 300, Lich. Miinch. (1891) p. 132; Karst. Rev. Ascom. (1885) p. 173; Wint. Rabenh. Krypt. Ascom. (1887) p. 350; Sacc. Syll. Fung. IX (1891) p. 725; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 309. Verrucaria gemmifera Tay). in Mackey FI. Hib. II (1836) p. 95; Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 47, t. XX f. 3, 4, t. XXI f. 1. Endococcus gemmiferus Nyl. Exp. Pyrenoc. - (1858) p. 64; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 201. Phaeospora gem- mifera Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 700. Endococcus gemmifer Nyt. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 174. Exs. Arn. Lich. Exs. (1858) n. 19 a, b, (1878) n: 779 (ex Arn.). — — Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 700. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. II (1875) n. 100. Apothecia sat crebra, substrato semiimmersa, vertice vulgo convexo, nigro, nudo. Perithecium fuscofuligineum, globosum, integrum, lat. O.12—O.1s mm. Asci ventricoso- clavati. Sporae 8:nae, fuscescentes, ellipsoideae aut oblon- gae, apicibus rotundatis, long. 0O.oos—O.o14, crass. 0.oose— O.oos mm. Distr. Parasita in thallo Lecideae contiguae, L. con- fluentis, L. albocaerulescentis, L. (Rhicocarp.) obscuratae, L. ochrotropae, Lecanorae cinereae et Verrucariae sub- viridulae. Nylandia: Ylikaéytava Hoglandiae (M. Brenner). Karelia austr: Uuras ad Viburgum (Vain.). Tavastia austr.: Kuivajarvi in Tammela (A. Kullhem). Karelia Ladogensis: Ruskeala et Lahentausta in Kirjavalahti (Norrl. Symb. FI. 120 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Ladog. p. 33). Tavastia austr.: Jutinsalo in Luhanka (Vain). Tavastia bor.: Norola in Jyvaskyla (Vain., sec. annot. Nyl.). Karelia bor.: Lipinlahti in Nurmes (Vain.). Lapponia Ke- mensis: In reg. subalp. montis Pyhatunturi in Sodankyla (Vain.). Lapponia Kolaénsis: Maanselka (G. Selin). Nucleus haud resinoso-guttulosus, jodo vinose rubens aut primum dilutissime caerulescens. Periphyses long. circ. 0.020, crass. 0.015 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Asci long. circ. 0.045, crass. 0.012—0.014 mm (secundum Winter l. c. ,,long. 0.030—0.036, crass. 0.o10—0O.012 mm“), membrana _ subgelatinosa, modice incrassata. Sporae. 1-septatae, interdum subovoideae, apicibus rotundatis, membrana modice incrassata, exosporio distincto, intensius colorato, vulgo haud constrictae, loculis aeque longis. Conidia ,long. 0.001—0.005, crass. 0.001 mm“ (ex annot. Nylandri in bibl. sua: Exp. Pyrenoc. p. 64). 7. T. perpusillum (Nyl.) Arn. Lich. Fragm. XVI (FI. 1874) p. 164 (27); Karst. Rev. Ascom. (1885) p. 178; Mass. Grevillea XVII p. 4; Wint. Rabenh. Krypt. Ascom. (1887) p. 351; Sacc. Syll. Fung. IX (1891) p. 724; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 308. Endococcus perpusillus Nyl. Ess. Nouv. Classif. (1855) p. 193, Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 488 (192), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 64; Th. Fr. Lich. Engl. Pol. Exp. (1879) p. 369; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 201. Verrucaria perpusilla Leight. Lich. Great Brit. 3 ed. (1879) p. 496. Apothecia crebra, substrato immersa aut semiimmersa, vertice convexo, nigro, nudo. Perithecium rubricoso-fuligi- neum, globosum, integrum, lat. circ. 0.1s5—O.17 mm. Asci vulgo ventricoso-clavati. Sporae 8:nae, fuscescentes, ob- longae, apicibus obtusis, ,,long. 0.014—0.019, crass. 0.006—0.007 mm“ secundum Nyl. |. ec. Distr. Ostrobotnia Kajanensis: in Rhizocarpo obscurato var. lavata prope Tervasalmi in Kuhmo (Vain.). Kuusamo: ad Rhizoc. chionophiloidem in regione subalpina montis Ukonvaara in par. Kuusamo (Vain.). De specimine orig. Nylandri, supra descripto, addetur: Asci clavati aut subventricoso-clavati, long. 0.035—0.045, crass. 0.012— 0.014 mm, membrana tenui aut in apice modice incrassata. Para- physes in gelatinam diffluxae. Nucleus haud resinoso-guttulosus, ,jodo vinose rubens, interdum caerulescens“ (sec. Nyl. |. c¢.). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 121 Sporae 1l-septatae, haud aut raro leviter constrictae, exosporio distincto, long. 0.013—0.015, crass. 0.00s—0.005 mm (me observante), loculis aeque longis. Conidangia ,,lat. 0.047 mm“, conidia ,,bacilli- formia, recta, long. 0.004, crass. 0.001 mm“ (secundum annot. Nyl. in sched. orig.). In speciminibus a me collectis sporae rarissime nonnullae 2-septatae, long. 0.013—0.018, crass. 0.005—-O.008 mm. Subtrib. 8. Gloeophragmiae Vain. Thallus crustaceus, gonidia continens, aut e mycelio gonidiis destituto constans vel thallum alienum gonidiosum insidens. Apothecia recta, simplicia aut confluentia, ostiolo mediano instructa. Paraphyses in gelatinam diffluxae aut haud evolutae. Sporae ellipsoideae oblongaeve, decolores (aut raro pallidae), septis 1—pluribus transversim divisae. 1. Thelidium Mass. Framm. Lich. (1855) p. 15; Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 353; Arn. Lich. Miinch. (1891) p. 114; Zahlbr.. Ascol. (1903) p. 53, 56, ) A. Smith’ Mon.. Brit)/ Lich. Il (1911), p::297;.. Jatta, Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 829; Zschacke Mitteleur. Verr. (Hedwigia LXII, 1920) -p. 90. Thallus crustaceus, uniformis. Apothecia_ simplicia. Perithecium rectum, ostiolo mediano. Gelatina hymenialis vulgo jodo reagens. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae 8:nae aut abortu pauciores, decolores aut raro pallidae, ellipsoideae oblongaeve, septis transversis 1—3 (—7), raro etiam septo longitudinali instructae. Gonidia pleurococcoidea. Stirps 1. Sporae septis transversis 3—pluribus, raro etiam septis longitudinalibus. 1. Th. papulare (Fr.) Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 258, Lich. Tirol XXIII (1887) p. 125, XXX (1897) p. 36; Lahm Zus. Westf. Flecht. (1885) p. 135; Vain. Lich. Cauce. (1899) p. 340; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 298; Zschacke Hedwigia LXII, 1920, p. 145. Verrucaria papularis Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 434; Nyl. Fl. 1883 p. 103 (,V. papulosa‘ errat. typ.). Verrucaria Sprucei Ch. Bab. in Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 54 (76), 122 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. tab. XXIII f. 4—6. Verrucaria pyrenophora var. Sprucei Nyl. Exp. Py- renoc. (1858) p. 27 p. p., Lich. Scand. (1861) p. 273. Verrucaria pyreno- phora Leight. 1. c. (1851) p. 76 (haud Ach., conf. infra). Thelidium py- renophorum Mass. Symm. Lich. (1855) p. 104; Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 353; Jatta |. c. p. 836 (p. p.). Exs. Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 97. — Leight. Lich. Brit. Exs. IV (1853) n. 189. — Koerb. Lich. Sel. Germ. VI (1857) n. 174. — Zwackh Lich. Exs. (1861) n. 361. — Trev. Lich. Venet. I (1869) n. 28. — Flagey Lich. Franch.-Comt. V n. 242 (sec. Arn. Lich. Jur. p. 258). — Larbar. Lich. Herb. VI (1880) n. 240 (sec. A. Sm. l.c.). — Arn. Lich. Exs. 86 b, (1898) n. 1770. Ut var. indic.: Hepp Flecht. Eur. I (1853) n. 98. — Arn. Lich. Exs. (1860) n. 131, (1872) n. 518, (1884) n. 1600. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. XX (1861) n. 573. — Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. VI (1861) n. 242, VII n. 286, XI (1865) n. 451, XII (1866) n. 492. — Zwackh Lich. Exs. (1882) n. 730 (sec. Arn. I. c.). — Ab Jatta |. c. huc relat.: Anzi l. c. VI (1861) n. 238, XII (1866) n. 493. — Erb. Critt. It. I n. 1399. — Garov. Lich Ie VI nu. i —* Thallus indistinctus, macula cinerascente subalbidave indicatus, hypothallo obscuriore interdum limitatus. Apo- thecia basi substrato immersa, verrucas formantia 0.7—0.5 mm latas (in specim. Fennic.), hemisphaericas, nigras, nudas, apice depresso aut impresso aut conoideo-prominente (in eodem specimine quoque), ostiolo saepe 0.2—0.3 mm lato foveolamque saepe formante. Perithecium superne rubri- coso-fuligineum, dimidiatum. Sporae oblongae ellipsoideaeve, 3-septatae aut partim 1-septatae, ,long. 0.035—0.050, crass. 0.015 —0.020 mm“ (sec. A. Smith I. c. p. 299), long. —O.oss mm Sec:..V ain, lic: Distr. Ad saxa calcaria in Ruskeala in Karelia Lado- gensi (Nyl.). Gonidia pleurococcoidea, tantum simplicia visa. Perithecium basi albida aut strato tenui fuligineo instructa, superne rubricoso- fuligineum et CIH distinctius rubricosum. Nucleus depresso-sub- globosus, jodo caerulescens deindeque violascens. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Periphyses tenues, longae (sec. Zschacke l. c. p. 146). Sporae 8:nae aut abortu 6:nae, di- stichae, decolores, apicibus rotundatis, in specim. Fenn. (sec. Nyl. in Lich. Scand. p. 273) ,,long. 0.040—0.045, crass. 0.015—0.017 mm, (1—) 3 (—5)-septatae“. Sec. Zschacke |. c. thallus varians cine- reus, fuscescens, cinereo-fuscescens et rufescens. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 123 Th. scotodes (Nyl.) Th. Fr. Points-fort. Scand. Vaxt. (1880) p. 99; Zschacke Hedwigia LXII, 1920, p. 151. Verrucaria scotodes Nyl. Fl. 1868 p. 478; Hue Addend. II (1888) p. 285; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (18738) p. 348. »lhallus sat tenuis, passim rimulosus, fuscoumbrinus. Apothecia innata in tuberculis mastoideis, basi latit. circ. 0.3 mm, vel obtuse parum prominulis. Perithecium subincolor, supra solum fuscum vel fuscescens. Sporae ellipsoideae vel oblongo-ellipsoideae, 3-septatae, long. 0.021—0.030, crass. 0.011—0.013 mm. Gelatina hymenialis jodo vinose rubens.- sec. Nyl 1. c. Distr. In saxis maritimis schistosis ad Lyngenfjord in Norvegia parcissime lectum (J. P. Norrlin). Facie externa Verrucariam aethiobolam var. margaceam in memo- riam revocans. Apothecia verrucas formantia hemisphaericas, usque ad 0.45 mm latas, basin versus amphithecio thallino tenui laevigato obductas, vertice late denudato, margine ostiolari nec prominente, nec impresso, ostiolo minuto, parum foveolato. Sporae sec. annot. Nyl. apicibus rotundatis aut obtusis, loculis aequalibus. Thallus lae- vigatus. 2. Th. microstictum Vain. (n. sp.). Thallus macula caesio-cinerascente indicatus, hypo- -thallo indistincto. Apothecia fossulis minutis crebris sub- strati calcarii omnino immersa, vertice nigro denudato, e substrato haud prominente. Perithecium hemisphaericum, lat. O.120—O.1509 mm, fuscescens, dimidiatum, basi albidum, vertice convexo, haud impresso, ostiolo minutissimo, haud foveolato. Sporae fusiformes, 1—38-septatae, long. 0.01s— 0.016, crass. 0.00s—O.006 mm. Distr. Regio Aboénsis: Kaukasalo in Finby (Vain.). In latere praerupto rupis calcariae. Thallus partim cellulis subglobosis, 0.005—0O.009 mm crassis, moniliformi-concatenatis, decoloribus. Apothecia fossulis immersa circ. 0.15 mm latis, demum vacuis. Perithecium lateribus basi haud productis, ostiolo circ. 0.015 mm lato. Nucleus jodo dilute rubescenti-fulvescens. Sporae 8:nae, distichae, decolores, apicibus sat acutis aut obtusis, long. 0.015—0.016, crass. 0.004—0O.006 mm, membrana tenui, haud gelatinosa, maxima parte simplices. 3. Th. decipiescens Vain. (n. sp.). Thelidium incavatum A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 299 PED (sec. descr). 124 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Thallus macula caesio-cinerascente indicatus, hypothallo nullo distincto. Apothecia substrato immersa, Vertice de- mum leviter aut levissime prominente, minuto, 0.1—0.2 mm lato, denudato nigroque, annulo thallino calcarioque, tenui, item prominente incincto, ostiolo minutissimo, haud foveo- lato. Perithecium fuscescens, integrum, lat. 0..mm. Sporae oblongae ellipsoideaeve, septis 3 transversis et parce sub- murales septoque uno longitudinali, long. 0.03s—0O.o43, crass. Q.o12—0.019 mm. Distr. Regio Aboénsis: Forby in par. Finby (Vain.). In rupe calcaria. Apothecia sparsa. Perithecium globosum, vertice convexo, annulo amphitheciali leviter prominente incincto, margine ostio- lari nec prominente, nec impresso. Nucleus guttulosus, jodo dilute vinose rubens et partim dilute caerulescens. Paraphyses partim in gelatinam diffluxae, at in eodem apothecio partim bene evolutae, crass. 0.003—0O.002 mm, simplices aut basi parce ramoso-connexae, gelatinam abundantem percurrentes, crebre septatae, cellulis ellipsoideis aut quadraticis aut parcius oblongis (forsan rectius pro periphysibus habendae). Asci subclavati aut subventricosi, membrana modice incrassata, gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, apicibus rotundatis aut raro subobtusis, decolo- res aut demum dilute fuscescenti-fumosae, cellulis sat aequalibus, aut interdum oblique septatae, loculo secundo interdum uno septo longitudinali diviso. Obs. Bona est species, Polyblastiam velatam (Th. Fr.) habitu in memoriam revocans. In annot. suis et in herb. suo (n. 2201 ex Brae- mar et Kylemore in Brit.) Nylander hane speciem fere eodem modo et eodem nomine specifico distinxit. Sporae sec. annot. Nyl. ,,long. 0.036 —0.052, crass. 0.015—0.023 mm“, item septo uno longitudinali instructae. Sec. annot. Nyl. in n. 2201 hue etiam pertinet ,,V. calcivora“ in Lamy Exp. Lich. Cauter. (1884) p. 110. V. calcivora Ny}. (Exp. Lich. Pyrenoc. p. 27) autem sec. specim. orig. (n. 2192) vertice denudato apothecii demum impresso, 0.s—0.2s mm lato, annulo amphitheciali haud promi- nente, demum circumscisso, ab hac specie differt. Th. epipolaeum Arn. (Lich. Exs., 1860, n. 87, Fl. 1860 p. 77, Lich. Tirol II, 1868, p. 949, nee syn. Ach., nec Mass., nec Koerb.) et Verrucaria rugulosa Nyl. (Prodr. Lich. Gall., 1857, p. 428, Hue Addend. p. 286), quae sec. annot. Nyl. in herb. suo non differunt, praesertim sporis sunt Th. decipiescenti proxima (conf. Zschacke Hedw. 1920 p. 108). Item Polyblastia sepulta Mass., Sert. Lich. (1856) p. 81, Th. Fr. Polybl. Scand. p. 21, facie ex- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 125 terna et sporis subsimilis est his speciebus, quare haec omnia forsan rectius ad Polyblastias pertinent. Stirps 2. Sporae 1-septatae. 4. Th. pyrenophorum (Ach.) Th. Fr. Lich. Spitsb. (1867) p. 49; Arn. Lich. Tirol XII (1886) p. 68, 72, XXV (1893) p. 372, XXVI (1896) p. 105, XXX (1897) p. 36; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 297; Zschacke Hedwigia LXII, 1920, p. 126 p. p. Verrucaria pyrenophora Ach. Lich. Univ. (1810) p. 285, Syn. Lich. (1814) p. 94; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 428 (182) p. p., Exp. Pyrenoc. (1858) p. 26 p.p., Lich. Scand. (1861) p. 273 (excl. var.); Norrl. Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39; Lamy Exp. Lich. Cauter. (1884) p. 109. Verrucaria Dufourii Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 51, tab. XXII f. 4 (non D. C.). V.-Borreri Leight. |. c. p. 76. Acrocordia galbana Krem- pelh. Fl. 1855 p. 70. Thelidium galbanum Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 354, Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 347 p. p.; Jatta FI. It. Crypt. Lich. p. 830. Exs. Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 441. — Anzi Lich. Rar. Lan- gob. VI (1861) n. 238. — Erb. Critt. It. XXVIII n. 399 (13899) sec. Sti- zenb. Lich. Helv. (1882) p. 241. — Arn. Lich. Exs. (1881) n. 899 a, b. — Bagl. et Cavest. An. Ee Vals. IV m-61 (sec; Jattael.c:): Thallus tenuis aut sat crassus et materia calcaria immixtus, albidus aut cinerascens, laevigatus, hypothallo indistincto aut linea hypothallina obscurata limitatus. Apo- thecia basi substrato immersa, verrucas formantia subhemi- sphaericas, 0.s—0.4 mm latas, nigras, nudas, apice vulgo impresso, impressione 0.2—0.s; mm _ lato, ostiolo saepe foveolam formante. Perithecium depresso-subglobosum, superne fuligineum, dimidiatum. Sporae ellipsoideae ob- longaeve, 1-septatae, long. 0.022—O.036, crass. 0.011—0O.0o14 mm. Distr. Ad saxa dolomitica in Lishmajarvi in Karelia Onegensi (Norrl.). Gonidia_ pleurococcoidea, simplicia globosaque aut 2—4- cellulosa (in CIH bene visa). Perithecium basi albidum aut (sec. Leight. 1. c.) interdum pallidum. Nucleus depresso-globosus, jodo violascens. Periphyses sec. Zsch. l.c. longae, tenues. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Sporae 8:nae, distichae, decolores aut interdum sordide subcoloratae, apicibus rotundatis 126 E, A. Vainio, Pyrenocarpeae. aut obtusis, medio raro leviter constrictae, membrana haud ge- latinosa, in specimine Fennico sec. Nyl. (n. 2227 in herb. Nyl.) ,long. 0.030—0.036, crass. 0.014 mm“. Obs. Verrucaria pyrenophora Ach., Lich. Univ. (1810) p. 285, Syn. Lich. (1814) p. 95, cujus ,apothecia inter majora vel maxima hujus generis“ indicantur, secundum specimen orig., ad rupes schistosas in Helvetia collectum, sporis decoloribus, 1-septatis instructa est, in parte superiore speciminis apotheciis 0.s mm latis, apice impressis, sporis long. 0.027—0.022, crass. 0.o12—0.011 mm, in parte inferiore dextra speci- minis apotheciis lat. 0..—0.7 mm, sporis long. 0.03%0—0.02s, crass. 0.012 mm, in parte inferiore sinistra speciminis apotheciis lat. 0.4 mm, sporis long. 0.02s—0.027, crass. 0.011 mm, medio haud aut bene constrictis. Thallus in omnibus bene evolutus, sordide albidus, linea hypothallina obscurata limitatus, materia calearia immixtus. Specimen a Schleicher Borrero missum, a Leight. in Brit. Angioc. Lich. p. 76 descriptum et ad »V. Sprucei Ch. Bab.“ relatum, sec. herb. Ach. revera non est au- thenticum. 5. Th. aethioboloides (Nyl.) Vain. Verrucaria intercedens var. aethioboloides Ny]. Ad Veg. Lich. Hels. (Not. Sallsk. F. et Fl. Fenn. Forh. IV, Bidr. Finl. Naturk. HI, 1859) p. 935, Lich. Scand. (1861) p. 276. Thelidium minutulum Koerb. Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 351; Stahl Beitr. Entw. Flecht. I (1877) p. 22, tab. VI f. 1815; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 832. Thelidium acrotellum Arn. Fl. 1866 p. 532, FI. 1882 p. 142, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 261 (150), Lich. Tirol V (1870) p. 541, XXIII (1887) p. 138, XXVIII (1896) p. 122, Lich. Minch. (1891) p. 115; Th. Fr. Polybl. Scand. (1877) p. 21. Nee Verrucaria acrotella Ach., nec Th. dthioboloides Zschacke Hedwigia LNII, 1920, p. 141, 144. Exs. Arn. Lich. Exs. (1859) n. 53 (dext.), (1860) n. 102, (1866) n. 305 (sec. Lich. Jur. p. 261). — Arn. Lich. Monac. (1889) n. 64, 65, 133. Thallus tenuissimus, dispersus, leviter verruculoso- inaequalis, obscure cinereus, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia verrucas formantia hemisphaericas, 0.2 mm latas, nigras, nudas, apice convexas, ostiolo minutissimo, haud foveolato. Perithecium basi pallidum decoloratumve, cete- rum fuligineum. Sporae oblongae, diu simplices, demum 1-septatae, long. circ. 0.017—0.019, crass. 0.007—0.009 mm, sec. Nyl. long. ,,0.021:—0.022 mm“, sec. Arn. ,long. 0.o12—0.018 mm et crass. 0.005—0.009 mm“. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 127 Distr. Ad saxa quartzosa in Vihti in Regione Aboénsi (W. Nylander). Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia, diam. 0.006— O0.oos mm, aut 2-cellulosa (4-cellulosa et glomerulosa a Stahl observata). Nucleus jodo roseus. Periphyses long. circ. 0.015, crass. 0.015 mm, parce septatae. Asci clavati, membrana gelati- nosa. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis indicatae. Sporae 8:nae, distichae, decolores, apicibus rotundatis aut obtusis, guttu- losae, quare a Nyl. ,fere murali-divisae“ descriptae, at etiam observante Th. Fr. revera uniseptatae et simplices. Ostiolum perithecii circ. 0.040 mm. Perithecia opaca. 6. Th. olivaceonitens Vain. (n. sp.). Thallus tenuissimus, continuus, laevigatus, olivaceus, nitidus, hypothallo indistincto. Apothecia verrucas formantia hemisphaericas, 0.192—0.16 mm latas, nigras, nudas, apice convexas, ostiolo minutissimo, haud foveolato. Perithecium basi decoloratum, ceterum fuligineum. Sporae oblongae aut ovoideo-oblongae, 1-septatae, long. 0.014—0.018, crass. 0.005— O.oo7 mm. Distr. In rupe gneissacea umbrosa ad Paivarinne prope Kuopio in Savonia bor. (K. Linkola). Thallo a Th. aethioboloide Nyl. differt. Gonidia pleurococ- coidea, globosa, simplicia, diam. 0.00c—O.o0s mm, aut 2—4-cellu- losa. Nucleus parce resinoso-guttulosus, jodo roseus. Perithecium hemisphaericum, ostiolo 0.020 mm. Periphyses long. circ. 0.015, crass. 0.0015——0.002 mm, parce septatae. Asci clavati aut ventri- cosi, long. circ. 0.032, crass. 0.014 mm, membrana _ gelatinosa. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis parcis indicatae. Sporae 8:nae, distichae, decolores, vulgo altero apice obtuso, altero ro- tundato, guttulosae, primum simplices, dein distincte 1-septatae. Apothecia nitida aut sat opaca. 7. Th. incinctum Vain. Verrucaria pyrenophora var. incincta Vain. Adj. Lich. Lapp. I (1883) p. 170. Th. pyrenophorum 1. genuinum v. incinctum Zschacke Hedwigia LXII, 1920, p. 127. Thallus modice incrassatus, subcontinuus, rimulosus, sat laevigatus, albido-cinerascens, linea hypothallina ob- 128 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. scurata partim limitatus. Apothecia thallo semiimmersa, verrucas formantia conoideo-hemisphaericas, 0.s—0.35 mm latas, persistenter aut primum diu totas tenuissime thallino- obvelatas cinerascentesque aut cinereo-nigricantes, aut demum parte apicali denudato nigricanteque, margine ostiolari saepe leviter prominente, ostiolo vulgo foveolam 0.1.—O0.15 mm latam formante. Perithecium globosum, in- tegre nigrum aut basi tenuissime nigricans. Sporae elli- psoideae oblongaeve, 1-septatae, long. O.o2s—0O.033, crass. 0.01s—0.016 mm (,,—O.o12 mm“ sec. annot. Nyl. in herb. suo, n. 6941). Distr. Ad saxum gneissaceum prope Porontimajarvi in Kuusamo (F. Silén). Gonidia pleurococcoidea, globosa, vulgo diam. 0.008 mm. Nucleus jodo violascens. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Asci ventricosi. Sporae 8:nae, decolores, apicibus obtusis aut rotundatis, haud constrictae. — Proximum est Thelidio Auruntii (Mass.) Koerb., quod sec. specim. orig. n. 2080 et 2082 et 2077 in herb. Nyl. thallo minus evoluto et apotheciis nigricantibus, haud thallino-obvelatis ab eo differt. Th. immersum (Leight.) Mudd sec. Mudd Lich. Brit. Exs. n. 283 apotheciis in fossis calcariis omnino immersis ab his differt. 8. Th. immersum (Leight.) Mudd Man. Brit. Lich. (1861) p. 295, tab. V f. 123; Zschacke Hedwigia LXII, 1920, :p. 102; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 297 p. p. Verrucaria immersa Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 57, tab. XXV f. 2, Lich. Great Brit. 3 ed. (1879) p. 460. Verrucaria Auruntii Nyl. Circa Lich. Armor. (1863) p. 404 (sec. spec. orig. nec Mass. Gen. Lich., 1854, p. 22, nec Symm. Lich., 1855, p. 77). Verr. pyrenophora var. incavata Nyl. Ad Veg. Hels. Sav. Aland. (Not. Sallsk. F. et Fl. Fenn. 4, 1859) p- 242. V. pyrenophora *V. incavata Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 273 (nec Fl. 1881 p. 189, 457, nee Hue Addend. p. 285, nee 7h. incavatum Mudd ly cp. 295; tab. V £. 222): Exs. Mudd Lich. Brit. Exs. III (1861) n. 283. Thallus evanescens, materiae calcariae immixtus, ma- cula obscure cinerascente aut subalbida indicatus, hypo- thallo indistincto. Apothecia fossis substrati calcarii om- nino immersa, vertice nigro, denudato, e substrato haud Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 129 prominente. Perithecium globosum aut ellipsoideo-subglo- bosum, lat. O.2s—0.2 mm, fuligineum, integrum, margine ostiolari haud aut levissime prominente, ostiolo minutissimo. Sporae ellipsoideae oblongaeve, 1-septatae, long. 0.023—0.028, crass. 0.012 mm. Distr. In saxis calcariis in Alandia (Edvin Nylander). Gonidia pleurococcoidea, glomerulosa, hyphis plus minusve obvelata. Thallus hyphis partim bene crebreque toruloso-con- strictis, ramosis, crebre septatis, decoloribus, leptodermaticis (in CIH visae), sec. Zschacke in hypothallo cellulis oleosis parcis, globosis, circ. 0.007 mm latis. Paraphyses in gelatinam diffluxae, cavitatibus parcis indicatae. Periphyses brevissimae, constipatae. Nucleus jodo dilute caerulescens, dein rubescens (Zsch. 1. c.). Asci clavati, membrana tenui, subgelatinosa. Sporae distichae aut tristichae, membrana tenui, haud constrictae, decolores. — Th. Auruntii (Mass.) apicibus peritheciorum e substrato prominenti- bus ab hac specie facile distinguitur. 9. Th. submethorium (Vain.) Zschacke Hedwigia LXII, 1920, p. 140. Verrucaria aeneovinosa *V. subme- thoria Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1888) p. 170. Thallus tenuis, continuus, laevigatus, olivaceo- aut cinereo-fuscescens, hypothallo indistincto. Apothecia verru- cas formantia subhemisphaericas aut conoideo-hemisphaeri- cas, circ. 0.s—0O.4 mm latas, nigras, nudas, apice impresso, impressione 0O.15—0O.2 mm lato, ostiolo vulgo foveolam for- mante. Perithecium interius subglobosum, fuligineum, inte- grum. Sporae vulgo ellipsoideae, 1-septatae, long. 0.020— 0.030, crass. 0.011— 0.014 mm. Distr. Ad saxa gneissacea subinundata in rivulo Kiekki- puro ad Paanajarvi in regione coniferarum mixtarum in Kuusamo (Vain.). Gonidia subglobosa, diam. 0.012—0.008 mm, interdum long. O.oos et crass. 0.008 mm. Apothecia crebra. Perithecium basale crass. 0.0s0o—0.100 mm, lat. 0.3 mm, calyptra fuliginea partem superiorem perithecii obtegens crass. 0.120 mm, saepe lat. 0.550— 0.500 mm. Nucleus depresso-subglobosus, haud aut parce resinoso- guttulosus, jodo violascens, in basi apothecii primum dilute glau- cescens. Periphyses numerosae, constipatae, long. 0.030—0O.020, crass. 0.002 mm, increbre septatae. Paraphyses in gelatinam 9 130 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. diffluxae, cavitatibus angustissimis indicatae. Asci ventricoso- clavati, membrana gelatinosa. Sporae 8:nae, tristichae, pallidae, haud constrictae, apicibus rotundatis, membrana modice in- crassata, haud gelatinosa. — Th. aeneovinosum (Anzi) Arn., Lich. Tirol XXI (1880) p. 147, Lich. Exs. (1871) n. 475 (Sagedia aeneovinosa Anzi Symb. Lich. It. Sup., 1864, p. 25, Th. Diaboli Koerb. var. aeneovinosum Arn. Lich. Exs., 1882, n. 952, Lich. Tirol XXIII, 1887, p. 117, XXX, 1897, p. 36, Verrucaria aeneo- vinosa Nyl. in Zwackh Lich. Exs., 1882, n. 728, Stizenb. Lich. Helv., 1882, p. 243), thallo crassiore, rimuloso et sporis majori- bus, long. 0.032—0.043, crass. 0.010o—0O.017 mm _ sec. herb. Nyl., Anzi |. c. et Jatta FI. It. Crypt. Lich. p. 831 ab hac specie differt. 10. Th. velutinum (Bernh.) Koerb. Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 381 (excl. Th. Fiiistingii). Sphaeria velutina Bernh. ap. Romer in Arch. Bot. St. 4 (1799) p. 11, tab. I f. 3. Verrucaria velutina Ach. Meth. Lich. (1803) p. 124, Lich. Univ. (1810) p. 295, Syn. Lich. (1814) p. 97; Koerb. Lich. Syst. Germ. (1855) p. 351; Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 277; Norrl. Bidr. Sydéstr. Tav. Fl. (1870) p. 195, Symb. Fl. Ladog. (1878) p. 33. Thrombium velutinum Wallr. Fl. Crypt. Germ. II t. 3 (1831) p. 294; Schaer. Enum. Lich. Eur. (1850) p. 222. Haud Verrucaria velutina Floerk. Deutsch. Lich. (1821) ms 8129. Thallus tenuis aut sat tenuis, verruculoso-inaequalis subcontinuusque aut verruculosus dispersusque, albido-cine- rascens, hypothallo indistincto. Apothecia thallo substrato- que subimmersa, vertice leviter prominente, verrucam vix hemisphaericam formante, circ. 0.2 mm lato, nigricante, nudo, ostiolo circ. O.oco mm lato, haud foveolato. Perithecium subrubricoso-fuscescenti-fuligineum, integrum. Sporae ob- longae, diu simplices, demum 1-septatae, long. 0.o16— 0.025, crass. O.oos—Q.007 mm. Gelatina hymenialis jodo non reagens. Distr. Ad terram argillaceam et calcariam nudam collectum locis apertis. Tavastia austr.: Supra tectum in Kaila in Asikkala (J. P. Norrlin). Karelia Ladogensis: Prope diversorium ad calcifodinam in Ruskeala (J. P. Norrlin). Karelia Onegensis: Kivatsch (,,V. epigaea“ in Nyl. Lich. Lapp. Or. p. 189, lecta a Th. Simming). Ad Pajala prope flumen Tornio in Lapponia Suecica (J. P. Norrlin). ileal i alle Acta Socieatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 131 Gonidia pleurococcoidea globosa, simplicia diam. 0.010— O.oos mm, vulgo glomerulosa, membrana modice_ incrassata. Perithecium globosum, basi interdum dilutius coloratum. Nucleus jodo non reagens. Periphyses long. circ. 0.020, crass. 0.0015 mm. Paraphyses in gelatinam diffluxae, striis plus minus distinctis, elongatis aut abruptis indicatae. Asci ventricoso-clavati, long. 0.070 —0.080, crass. 0.015—0.018 mm, membrana gelatinosa. Sporae 8:nae, distichae, decolores aut demum pallidae, oblongae aut rarius ellipsoideae, apicibus obtusis aut rotundatis. — A Throm- bio epigaeo (Ach.) reactione nuclei, paraphysibus diffluxis et sporis demum 1-septatis distinguitur. Obs. Sagedia Zwackhii Hepp Flecht. Eur. (18538) n. 96 (5. toficola Hepp 1. c. II, 1857, n. 443), Thelidium Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 355, Arn. Lich. Monae. n. 132, Lich. Minch. (1891) p. 114, et Verru- caria xylospila Nyl. Fl. 1886 p. 100, sporis 3-septatis descriptae, ob- servante Zschacke (Hedwigia LXII, 1920, p. 118, 119) ad hanc spe- ciem pertinerent. Saltem in speciminibus Fennicis, sporae non sunt 3-septatae. 2. Bertia De Not. N. Giorn. Bot. Ital. I (1869) p. 335; Karst. Myc. Fenn. II (1873) p. 21; Sace. Syll. Fung. I (1882) p. 581; Wint. in Rabenh. Krypt.-Fl. Asc. (1887) p. 237; Mig. Krypt.-Fl. Ase. (1913) p. 162. Rhagadostoma Koerb. Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 472. Gonidiis destitutae, ad fungos pertinentes, interdum ’ parasitae lichenum. Mycelium nigricans. Sporae 8:nae— 2:nae, decolores, elongatae oblongaeve, vulgo 1—pluri-septa- tae. Perithecium subglobosum, demum corrugatum, fuligi- neum, integrum. Paraphyses ,haud evolutae“ (sec. Zopf). Nucleus jodo non reagens. Apothecia adnata aut substrato immersa et demum emergentia. 1. B. lichenicola De Not. Erb. Critt. Ital. (1864) n. 1180 (sec. Anzi Anal. p. 26); Rabenh. Fung. Eur. Exs. X ed. 2 (1866) n. 950; Karst. Fung. Fenn. Exs. VII (1867) n. 675, Myc. Fenn. II (1873) p. 161, Rev. Mon. Asc. Fenn. (Acta Soc. F. Fl. Fenn. IJ, 1885) p. 58; Arn. Lich. Tirol XIII (1874) p. 282 (82), XXI (1880) p. 154 (62); Sace. 1. c p. 583; Wint. 1. c.; Zopf Unters. Par. Krankh. Flecht. I (Nova Acta 70, Hdlle 1897) p. 1638; Mig. 1. c. 132 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Apothecia matrici innata, demum emersa, aggregata aut partim confluentia, demum corrugata, glabra, lat. 0.s— 0.35 mm, nigra, opaca, margine ostiolari saepe demum leviter prominente, ostiolo minuto. Asci clavati aut subcylindrici, in apice membrana modice incrassata. Sporae ,4—2:nae, elongatae, 1(—2)-septatae“ (sec. Zopf), ,raro 3-septatae“ (sec?Koerb:-1,¢. et Arn]: 'c, ‘XM p.'282). Distr. In thallo Solorinae croceae crescit. Lapponia Enontekiensis: Prope Mutkajarvi (J. P. Norrlin). Lapponia Tulomensis: In ripa fluminis Tuloma (P. A. Karsten). Mycelium hyphis fuscescentibus, supra thallum matricis maculas nigricantes formantibus, et sec. Zopf, l. c. p. 167, parcius in zona gonidiali et abundantius infra zonam gonidialem crescentibus. ,,Perithecium plectenparenchymaticum, periphyses sat abundanter evolutae, parce ramosae, increbre septatae, mem- brana extus gelatinosa (fig. 53), paraphyses haud evolutae“ (sec. Zopf). ,Asci long. O.o9s—0.115, crass. 0.014—0.018 mm, sporae distichae, saepe leviter curvatae, decolores, long. 0.030—-0.050, crass. 0.007—0.009 mm“ (sec. Wint. 1. c.). 3. Pharcidia Koerb. Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 469; Wint. Rabenh. Krypt. Asc. (1887) p. 336, 342 (p. p.); Zopf Nova Acta 70 (Halle 1898) p. 265; Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 646; Mig. Krypt. Pilz. 3 (1913) p. 311 (p. p.). Epicymatia Fuck. Symb. Mye. (1869) p. 118; Sace. Syll. Fung. I (1882) © p- 570; Karst. Rev. Ascom. (Act. Soc. F. et Fl. Fenn. II, 1885) p. 22, 59. Parasitae lichenum, ad fungos pertinentes. Sporae 8:nae, decolores, breves, ovoideae oblongaeve, 1-septatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Periphyses raro evo- lutae (conf. etiam Zopf 1. c.). Nucleus jodo non rea- gens. Perithecium subglobosum, laevigatum, fuligineum, integrum aut basi albidum. Mycelium hyphis albidis aut raro obscuratis. 1. Ph. rhyparella (Nyl.) Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze (Hedwigia 1896) p. 325; Sace. Syll. Fung. XVII (1905) p. 647; Vouaux Bull. Soc. Myce. Fr. 1912 p. 234. Verrucaria rhyparella Nyl. Fl. 1870 p. 38; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 347; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 195; Hue Addend. II (1888) p. 301. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 133 Thallus indistinctus. Apothecia crebra, verrucas for- mantia leviter prominentes aut hemisphaericas, nigras, nudas. Perithecium fusconigrum, globosum, lat. 0.o60—0.090 mm, semi- immersum, integrum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo cire. O.o15 mm lato. Asci clavato-ventricosi, mem- brana sat tenui. Paraphyses obsoletae. Sporae polystichae aut distichae, oblongo-ovoideae, 1-septatae, long. 0.011—0.014, crass. 0.005—O0.o06 mm, membrana modice incrassata. Parasita lichenis. Distr. In thallo Lecideae rubiformis Wahlenb. in jugo alpino inter Kilpisjarvi et Lyngen in Norvegia (J. P. Norrlin). »Arcte accedit ad V. Schaereri (Mass.), quae vero sporas habet tenuiores“ (Nyl. |. c.). Nucleus jodo non reagens. Para- physes in gelatinam diffluxae, tubulis septatis adhuc conspicuis in gelatina, breves. Sporae septo in medio sporae, membrana haud gelatinosa, decolores, haud constrictae, apicibus rotundatis. Asci long. 0.035, crass. 0.016 mm. Obs. Arthopyrenia conspurcans Th. Fr. (Lich. Spitsb., 1867, p. 51) ad L. rubiformem in Insulis Spitsbergensibus collecta, ,apotheciis ad- -natis, conico-globosis, sporis 0.012—0.o11 mm longis, 0.001—0.0015 mm latis“ descripta, forsan est autonoma species (conf. Arn. Lich. Tirol XI, 1873, p. 522, Wint. 1. c. p. 347, Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze p. 325, Vou- ax.) ¢;): 2. Ph. Schaereri (Mass.) Arn. Lich. Tirol VI (1871) p. 48, XIII (1874) p. 281 (51), XXX (1897) p. 42, Lich. Fragm. XVI (Fl. 1874) p. 169 (31), 174 (86), tab. II f. 17, Lich. Exs. (1872) n. 524; Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze (Hedwigia 1896) p. 325; Vouaux Bull. Soc. Mye. Fr. (1912) p. 229. Sphaeria Schaereri Mass. Sulla Lecid. Hook. (1853) p. 8, fig. 38. Sphaerella Anzi Analect. (1868) p. 27. Verrucaria Nyl. Fl. 1865 p. 358, Fl. 1870 p. 38; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 347; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 194. Epicymatia Sace. Syll. Fung. I (1882) p. 571. Apothecia crebra aut aggregata, verrucas formantia prominentes, nigras, nudas, opacas. Perithecium fusco- nigrum, globosum aut depresso-subglobosum, lat. 0O.050— O.o65 mm, integrum, basi immersum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo 0.010-——0.012 mm lato. Asci ventricosi, in apice membrana modice incrassata. Paraphyses obsoletae. 134 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Sporae polystichae, subovoideo-oblongae, apicibus rotunda- tis, 1-septatae, long. 0.010—0.012, crass. 0.003—0.005 mm, mem- brana sat tenui. Parasita in thallo lichenis. Distr. In thallo Buelliae Hookeri (Schaer.) Vain. in jugo alpino inter Kilpisjarvi et Lyngen prope Lapponiam Enon- tekiensem (J. P. Norrlin). Nucleus jodo non reagens. Asci long. 0.035, crass. 0.013 mm. Sporae tristichae, septo in medio sporae, decolores, apicibus ob- tusis, haud constrictae, membrana haud gelatinosa. — Pharcidia Schaereri Arn. Lich. Tirol IV (1868) p. 638, Wint. in Rabenh. l.c. II (1887) p. 348, Sace. Syll. Fung. IX (1891) p. 676, Sphaerulina (Il. Pharcidiella) Schaereri Sacc. 1. c. XVII (1905) p. 695, sporis 1—3-septatis, long. 0.01s—0O.01s, crass. 0.003—0.00s mm, forsan erronee descripta est. 3. Ph. rhexoblepharae (Vain.) Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 648; Vouaux Bull. Soc. Myce. Fr. 1912 p- 285. Verrucaria rhexoblepharae Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 194. Arthopyrenia Arn. Lich. Fragm. 34 (1895) p. 7; Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze (Hedwigia 1896) p. 355. Apothecia elevata aut semiimmersa, nigra, nuda. Peri- thecium fusconigrum, integrum, subglobosum, lat. circ. 0.1 mm, margine ostiolari haud prominente. Asci ellipsoideo- ventricosi. Paraphyses obsoletae. Sporae polystichae, ovoi- deae aut ovoideo-oblongae, 1-septatae, long. 0.011—0.016, crass. 0.004s—0.005 mm. Parasita lichenis. Distr. Supra thallum et apothecia Rhexophialis coro- natae in latere rupis ad Veskoniemi in regione pinifera Lapponiae Inarensis (Vain.). Asci long. circ. 0.030, crass. 0.015—0.01s mm. Gelatina hymenialis jodo non reagens, metaplasmate ascorum fulvo- rubente. Sporae septo in medio sporae. Mycelium indistinctum. 4. Ph. coniodes (Nyl.) Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 647; Vouaux Bull. Soc. Mye. Fr. 1912 p. 239. Verrucaria coniodes Nyl. FI. 1875 p. 447; Vain. Fl. 7Tav. Or. (1878) p. 121, Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 194; Hue Addend. II (1888) p. 301. Arthopyrenia Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze (Hedwigia 1896) p. 359. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 135 Thallus et hypothallus indistinctus. Apothecia crebra, verrucas formantia leviter prominentes, nigras, nudas, opacas. Perithecium fusconigrum, globosum aut depresso- subglobosum, lat. 0.o50—0.0s mm, basi immersum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo 0.010 mm lato. Asci ventricosi, in apice angustato membrana distincte modiceve incrassata. Paraphyses grumoso-obsoletae. Sporae distichae tristichaeve, ovoideae aut ovoideo-oblongae, apicibus rotun- datis (aut apice inferiore obtuso in var. solorinaria), 1-septa- tae, long. 0.010—0.015, crass. O.0033—0.005 mm, membrana sat tenul. Distr. Tavastia austr.: Supra thallum Baeomycetis carnei in latere saxi in sylva frondosa in Sutoisenniemi in Korpi- lahti (Vain.). Praesertim ascis et sporis a Ph. Schaereri differt. Partes thalli Baeomycetis carnei fungillo infestatae morbosae sunt, at adhuc gonidia sana continent. Apothecia numerosissima, partes latas obtegentia, hyphis excrescentibus fuscis nullis. Sporae 8:nae, medio leviter aut haud constrictae, loculis aeque longis, saepe strato tenui gelatinoso indutae. Asci long. 0.02s—0.045, crass. ~ 0.o12—0.016 mm. Nucleus jodo non reagens, metaplasmate asco- rum rubescente. Var. solorinaria Vain. Verrucaria coniodes Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 194. Apothecia primum semiimmersa, demum emergentia elevataque, globosa. Sporae ovoideo-oblongae, altero apice rotundato, altero obtuso. Asci fusiformi-ventricosi. Distr. In thallo emoriente Solorinae saccatae prope Kuoppaoja ad Paanajarvi in Kuusamo (Vain.). Apothecia lat. circ. 0.070 mm. Paraphyses obsoletae. Asci medium versus incrassati, metaplasmate jodo fulvo-rubescente, long. 0.02s—0.032, crass. 0.011—0.012 mm. Sporae 8:nae, 1-septa- tae, septo in medio sporae, long. 0.011—0O.012, crass. 0.003— 0.0035 mm. 5. Ph. Diaboli Vain. (n. sp.). Thallus indistinctus. Apothecia sat crebra, verrucas formantia hemisphaericas, nigras, nudas, opacas. Peri- thecium (in lamina tenui) purpureo-fuligineum, depresso- 136 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. subglobosum, lat. usque ad 0.180 mm, basi immersum, mar- gine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.014 mm lato. Paraphyses haud evolutae. Sporae oblongo-ovoideae aut suboblongae, apicibus rotundatis aut altero apice sat acu- tato, 1-septatae aut p. p. simplices, long. 0.00s—0.013, crass. 0.005 mm. Distr. Parasita in thallo Ochrolechiae (thallo albo, soraliis parvis instructo, jodo non reagente, ster.) in caverna Pirunpesi (= Nidus Diaboli) in monte Tiirismaa in Hollola in Tavastia austr. (a. 1870 legi). Nucleus jodo non reagens. Sporae 8:nae, decolores. 6. Ph. haesitans (Nyl.) Vouaux Bull. Soc. Mye. Fr. 1912 p. 249. Verrucaria haesitans Ny]. in Kihlm. Neu. Beitr. Flecht. Kola (Meddel. Soc. F. et Fl. Fenn. 18, 1891) p. 59. Thallus indistinctus. Apothecia sat crebra, verrucas formantia nigras, nudas, opacas. Perithecium fuscum, glo- bosum, integrum, lat. circ. O.oso—0.000 mm (,,0..—0.2 mm“ observante Nyl.), basi nutrici immersum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.020—0.015 mm lato, hyphis fuscis e basi excrescentibus nullis. Asci clavati. Paraphyses obsoletae. Sporae distichae, ellipsoideo-oblongae, apicibus rotundatis, 1-septatae, ,,long. 0.01a—0.017, crass. 0.00e—0.007 mm“ (sec. Nyl.). Distr. In thallo 7helenellae sphinctrinoidis prope Orlov in Lapponia Ponojensi (A. O. Kairamo). Perithecium impellucidum, e stratis nonnullis cellularum formatum, ostiolo rotundato aut irregulari. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo dilutissime caerulescens deindeque dilute subvinose rubescens. Periphyses parcissimae, obsoletae, breves, tenues, ramoso-connexae (non sint paraphyses). Asci long. circ. 0.060, crass. 0.12—0.014 mm. Sporae 8:nae, decolores aut pallidae, saepe cylindrico-oblongae, loculis aeque longis, medio haud constrictae. — Sec. Nyl. ,huc accedere videtur Thelidium sordidum Th. Fr. (Bot. Notis. 1866 p. 16), sed nomen sordidum vix decens habendum sit“ (quod autem scientiae magno- pere non refert). ere Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 137 7. Ph. epicymatia (Wallr.) Wint. Rabenh. Kr. Fl. Pilze II (1887) p. 336, 342; Vouaux Bull. Soe. Myce. Fr. 1912 p. 224, 227. Sphaeria epicymatia Wallr. Fl. Crypt. Germ. II (1833) p. 775; Karst. Myc. Fenn. II (1873) p. 96; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 332. Sphaeria propinquella Nyl. Herb. Mus. Fenn. (1859) p- 112. Sphaeria apotheciorum Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 26. Pharcidia congesta Koerb. Parerg. Lich. 5 Lief. (1865) p. 470; Arn. Lich. Frank. Jur. (FI. 1885) p. 301, Lich. Fragm. 34 (1895) p. 6. Epicymatia vulgaris Fuck. Symb. Mye. (1869) p. 118; Sace. Syll. Fung. I (1882) p. 571; Karst. Rev. Ascom. (1885) p. 59. E. commutata Niessl. Notiz. Pyr. ps: (Sym. sec. Wint.. 1. ©) Exs. . Rabenh. Fung. Eur. Exs. ed. nov., ser. 2, cent. 22 (1876) n. 2128. — Rehm Ascom. n. 33 (sec. Vouaux l.c.). — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. cont. (1921) n. 801. Mycelium hyphis decoloribus. Apothecia crebra aut creberrima, emergentia, demum elevata, nigra, nuda, circ. O.os09 mm lata. Perithecium globosum, fuscofuligineum, basi decoloratum, margine ostiolari haud prominente. Asci sub- ventricosi, membrana modice incrassata. Paraphyses haud evolutae. Sporae polystichae distichaeve, cuneato-oblongae, . 1-septatae, long. 0.611—0.014, crass. 0.003 mm, membrana tenui. Parasita lichenis. Distr. Supra apothecia Lecanorae albellae in Alandia (Edvin Nylander) sec. Nyl. (Herb. Mus. Fenn. p. 112). In hymenio Lecanorae cateileae ad corticem Pruni padi in Karuna prope Aboam (F. Elfving, Karst. |. ¢.). Satakunta: Ulvila (sec. Karst. |. c.). Perithecium sat tenue, plectenparenchymaticum, ostiolo instructum 0.010 mm lato. Nucleus jodo haud reagens, meta- plasmate fulvo-rubescente. Asci long. 0.030—0.035, crass. 0.010— 0.14 mm. Conidangia apotheciis intermixta iisque minora. Coni- dia decolorata, oblongo-cylindrica aut subcuneata, recta, long. 0.0015, crass. 0.005 mm. 8. Ph. rhizophora Vain. (n. sp.). Mycelium maculas cinerascentes circ. 1—6 mm latas supra thallum albidum lichenis formans, ex hyphis fusco- nigris, increbris, haud aut leviter constrictis constans. Apothecia crebra aut partim 2 confluentia, verrucas for- 138 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. mantia hemisphaericas, nigras, nudas, opacas. Perithecium fusconigrum, globosum, lat. O.oso—0O.130 mm, immersum et demum semiimmersum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo 0.020 mm lato, hyphis e basi excrescentibus fusco- nigris, Q.oos—O.o05 mm crassis, crebre septatis, haud con- strictis. Asci ovoideo-oblongi, in apice membrana modice aut primum bene incrassata. Paraphyses grumoso-obsoletae. Sporae distichae, ovoideo-oblongae, apicibus obtusis aut altero apice rotundato, 1-septatae, long. 0.01s—0O.014, crass. 0.005 mm, membrana sat tenui. Distr. In thallo crasso albido lichenis saxicolae gonidia pleurococcoidea continentis, nec KHO nec jodo reagentis (forsan Diploschistis scruposi) in rupe prope Helsingforsiam (Vain.). Nucleus jodo non reagens, metaplasmate ascorum rube- scente. Asci long. circ. 0.035, crass. 0.014 mm. Sporae 8:nae, loculis aeque longis, haud aut leviter constrictae, haud gelatinoso- indutae, decolores. Div. 2. Paraphysibus vulgo instructae. Periphyses raro evolutae. Subtrib. 9. Pyrenuleae (Mill. Arg.) Vain. Thallus crustaceus, gonidia continens, aut e mycelio gonidiis destituto constans. Apothecia recta, simplicia aut confluentia, ostiolo mediano instructa. Paraphyses bene evolutae. Sporae ellipsoideae aut oblongae aut fusiformes aut ovoideae, obscuratae, septis 1—pluribus transversim divisae. Pyrenula Fée Ess. Crypt. Ecore. Suppl. (1837) p. 76 em. (haud Ach. Lich. Univ., 1810, p. 314); Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 162 (em.); Vain. Etud. Lich. Brés; If p:-118. Thallus crustaceus, uniformis. Gonidia a Trentepohlia praedita. Perithecium rectum, fuligineum. Paraphyses simplices aut raro ramoso- connexae. Sporae 8:nae aut raro 4:nae, obscuratae, ellipsoideae oblon- gaeve aut fusiformes, transversim 3—6-septatae, endosporio incrassato et loculis lenticularibus. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 139 Apothecia simplicia [in subg. Eupyrenula Vain.] aut peritheciis confluentia et pseudostromata formantia [in subg. Melanotheca (Fée) Vain.]. Sporee raro 1-septatae. Conidia, quantum cognita, filiformia, tenuissima, curvata aut leviter arcuata. Gonidia ad Trentepohliam umbrinam pertinentia. P. nitida (Weig.) Ach. Thallus macula subpallescente indicatus, hypophloeodes. Apo- thecia verrucas formantia, circ. 1—0.6 mm latas, hemisphaericas, amphi- thecio thallino obductas, vertice demum denudato. Perithecium hemi- sphaerico- aut depresso-subglobosum, integrum, basi tenue. Paraphyses simplices. Sporae 8:nae, fusiformes aut fusiformi-oblongae, apicibus obtusis, 8-septatae, loculis lenticularibus, long. circ. 0.017—0.026, crass. 0.007— 0.010 mm. Conidia filiformia, arcuata, long. 0.020—0.025, crass. 0.0005 mm (Nyl. Lich. Paris p. 128). Exs. Malme Lich. Suec. Exs. II (1897) n. 50. Distr. Praecipue ad corticem Fagi crescens, in Suecia meridio- nali obvenit, adhuc e Nericia citata (Hellb. Ner. Laffl. p. 125), at in Fennia hucusque collecta non est. 1. Mycopyrenula Vain. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Sporae 8:nae, subfusiformes, obscuratae, 3-septatae, loculis lenticu- laribus, endosporio incrassato. Paraphyses simplices. Tantum defecto gonidiorum a Pyrenula Fée et loculis sporarum lenti- cularibus a Leptosphaeria Ces. et de Not. differt. 1. M. coryli (Mass.) Vain. Pyrenula coryli Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 164; Koerb. Par. Lich. Germ. 4 Lief. (1863) p. 834; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 269; Jatta Fl. It. Crypt. III p. 901. Verrucaria coryli Nyl. Addit. FI. Crypt. Chil. (1855) p. 174 (Exp. Pyrenoc., 1858, p. 47), Lich. Paris (1896) p. 128; Norrl. Bidr. Sydéstr. Tav. Fl. (1870) p. 195. Exs.. Zwackh Lich. Exs. (1853) n. 216 a, bis. — Rabenh. Lich. Eur. IV (1856) n. 85. — Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 465. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 394. — Arn. Lich. Exs. (1885) n. 1135. Thallus macula cinerascente pallidave indicatus. Apo- thecia sparsa, verrucas formantia hemisphaericas aut sub- ellipsoideo-hemisphaericas, 0.25—0.35 mm _ latas, nigricantes, nitidas, margine ostiolari haud aut leviter prominente, ostiolo 140 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. puncto minutissimo indicato. Perithecium fuscofuligineum, dimidiatum, extrorsum anguste attenuato-productum et ma- culam vulgo ellipsoideam, nigricantem in substrato formans. Paraphyses numerosae. Asci subcylindrici, membrana sat tenui. Sporae 8:nae, distichae aut rarius monostichae, fusi- formes, apicibus obtusis aut sat obtusis, olivaceo-nigricantes, 3-septatae, loculis apicalibus paullo minoribus, long. vulgo 0.014—-O.016, crass. 0.006 mm. Distr. Ad corticem Coryli et raro Sorbi crescit. Regio Aboénsis: Aboa (F. Elfving). Nylandia: Smedsby in Kyrk- slatt (G. Lang). Tavastia austr.: Isosaari et Enonsaari (Vain.), Uskila et Lehmoniemi (Norrl. |. c.) in Hollola, Asikkala (Norrl.). Kuusamo: Porontimajarvi (F. Silén). Mycelium hyphis decoloratis, 0.0015 mm crassis. Ostiolum circ. 0.030 mm lat. Nucleus albidus, haud guttulosus, jodo non reagens. Asci primum cylindrici, demum interdum ventricoso- cylindrici, long. 0.055—0.070, crass. 0.00s—0O.014 mm. Paraphyses simplices. Sporae strato tenui gelatinoso indutae, ,,long. 0.011 — 0.015, crass. 0.005—0O.006 mm“ secund. Nyl. |. c. Conidangia haud rara (inter apothecia), fuscescentia, hemisphaerica, dimidiata, lat. 0.140—0.160 mm. Sterigmata simplicia, apicem versus sensim attenuata, long. 0.008, crass. 0.001 mm, haud septata. Conidia filiformia, arcuata, long. 0.020, crass. 0.0005 mm. Hyphae fusci e basi perithecii excrescentes crass. 0.0015—0O.002 mm, haud con- strictae. Gonidia desunt, sed interdum Trentepohliam umbrinam apud apothecium supra corticem repentem observavi. 2. Xenosphaeria (Trevis.) Sacc. Xenosphaeria Trevis. Consp. Verruc. (1860) p. 18 p. p.; Koerb. Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 466 p. p.; Zopf Unters. Par. Krankh. Flecht. (Nova Acta, Halle 1897) p. 151, tab. I f. 8—17; Jatta Fl. It. Crypt. III (1911) p. 842 p. p.; Sace. Syll. Fung. XXII (1913) p. 235. Leptosphaeria Sacc. 1. ¢. I1(1883) p..13 p.. p., Zopf 1. c¢.. p. 160. Parasitae lichenum, ad fungos pertinentes. Sporae 8:nae aut 4:nae, breves, fuscescentes aut nigricantes, septis transversis 3 aut pluribus, loculis haud lenticularibus. Para- physes distinctae. Nucleus jodo haud reagens. Perithecium globosum, fuligineum aut intense coloratum, integrum (aut basi deficiens sec. Zopf |. c. p. 161, fig. 49). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 141 1. X. Hookeri (Schaer.) Vain. Verrucaria Hookeri Borr. in Engl. Bot. Suppl. (1830) tab. 2622 f. 2 (excl. thallo). Lecidea Schaer. Enum. Lich. Eur. (1850) p. 102 (exl. thallo). Sphaeria Nyl. Coll. Lich. Gall. (18538) p. 18 (Prodr. Lich. Gall. p. 385), haud Kl. in Engl. Fl. V p. 234. Dacampia Mass. Sulla L. Hookeri (1853) p. 7 (excl. thallo); Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 326 (p. p.); Miill. Arg. Prine. Class. (1862) p. 91 p. p.; Jatta Fl. It. Crypt. III p. 899 (excl. th.); A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 273 (excl. th.). Lecidea sphae- rica Schaer. Lich. Helv. Spic. III (1828) p. 119 (excl. th.), IV—V (1833) D> 292: Exs. Schaer. Lich. Helv. Exs. XXII (1847) n. 526. — Arn. Lich. Exs. n. 126b. Apothecia thallo aut hypothallo Buelliae Hookeri Vain. immersa aut. demum leviter emergentia. Perithecium ovoi- deum, lat. circ. 0..—0.25 mm, fuligineum, integrum, margine ostiolari saepe umbonato-prominente, ostiolo minuto. Para- physes numerosae. Asci cylindrici; membrana tota modice incrassata. Sporae fusiformes, monostichae, 3—5-septatae, long. circ. 0.030—0.042, crass. 0.010—O.012 mm. Distr. In jugo alpino inter Kilpisjarvi et Lyngen prope - Lapponiam Enontekiensem (J. P. Norrlin) una cum Phar- cidia Schaereri in Buellia Hookeri supra terram calcariam crescens. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens. Paraphyses crass. 0.001s—0O.002 mm, increbre septatae, simplices aut parcissime ramoso-connexae. Asci long. circ. 0.180, crass. 0.018 mm. Sporae primum decolores, dein mox fuscescentes, apicibus obtusis aut altero apice raro sat acuto, loculis fere ae- que longis, membrana tenui, haud gelatinosa, long. etiam ,,0.020 mm“ secundum A. Sm. l. ec. 2. X. oligospora Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 203; Karst. Rev. Asc. (Act. Soc. F. et Fl. Fenn. II, 1885) p. 174; Arn. Lich. Fragm. 34 (1895) p. 8; Zopf Uebers. Schmaroz. Pilz. (Hedwigia 1896) p. 358. Leptosphaeria oligo- spora Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 730; Vouaux Bull. Soc. Myc. Fr. (1913) p. 117. Apothecia sparsa, subimmersa aut semiimmersa, vertice nigro, nudo. Perithecium nigricans, integrum, lat. circ. 0.2mm, subglobosum, margine ostiolari vulgo anguste impresso. Asci 142 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. clavati aut cylindrici. Sporae 4:nae, monostichae, nigricantes, fusiformes aut fusiformi-oblongae, apicibus obtusis, 3-septatae, long. 0.022—0.031, crass. 0.oos—O.o010 mm. Distr. In thallo Solorinae croceae prope Martti in regione coniferarum mixtarum in Sodankyla in Lapponia Kemensi (Vain.). Nucleus jodo non reagens. Paraphyses numerosae, tenues, ramosae. Sporae ad septa saepe demum constrictae. — Proxima est Xenosphaeriae croceae Bagl. et Carest. (Anacr. Lich. Valses., 1880, p. 352, Jatta l. c. p. 843, Zopf Schmaroz. Pilz. in Hedwigia 1896 p. 358), quae sporis 8:nis, 3—7-septatis ab ea distinguitur. Melanomma solorinae (Anzi) Sacc. (Syll. Fung. II, 1883, p. 112) ab ea magis differt. — Sec. Vouaux |. c. ad X. oligosporam pertinet Leptosphaeria rivana f. solorinae Rehm in Oest. Bot. Zeitschr. 1904 p. 94. 3. X. Inarensis Vain. Trypethelium Inarense Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 197 (excl. thallo). Parasita. Thallus nutricis crustaceus, tenuis, laevigatus et verrucis verruculisque inspersus, leviter nitidus, soralliis parvis sparsis obsitus, nec .KHO, nec CaCl,O, reagens, at verrucis KHO-+ CaCl,0, primum aurantiaco-rubescentibus deindeque mox flavescentibus. Apothecia verrucis nutricis (solitaria aut nonnulla aggregata) immersa, vertice denudato, nigro, margine ostiolari haud prominente, ostiolo inconspi- cuo. Perithecium fusconigrum, globosum, integrum, diam. circ. 0.s—0O.25 mm. Paraphyses numerosae. Asci cylindrici, membrana tenui. Sporae oblongo-fusiformes, monostichae, 1-, 2- et 3-septatae, long. 0.017—0.027, crass. 0.007—O0.010 mm. Distr. In thallo lichenis ad lignum subputridum trunci in pineto ad Ruoptuinvaara in regione pinifera Lapponiae Inarensis (Vain.). Species insignis, Xenosphaeriis affinis et habitu_,, 7rypethe- liorum“. Formatio soraliorum, quae ad characteres Pyrenoliche- num non pertinet, thallum alienum esse indicat, et inter lichenes cognitos tantum Xylographa minutula Koerb. notis externis et internis cum nutrice apotheciorum satis congruit, verruculis haud sorediosis minus numerose evolutis a nutrice L. Inarensis leviter differens. Verrucae nutricis irregulariter hemisphaericae aut sub- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 143 globosae, circ. 1.2—0.3 mm latae. Hyphae crass. 0.0025—0.002 mm, membrana sat tenui, paullo magis incrassata, quam in X. minutula. Verrucae et soralia gonidia pleurococcoidea continent simplicia et saepe glomerulosa. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens. Paraphyses longae, crass. 0.0015 mm, simplices, increbre septatae. Asci long. circ. 0.090, crass. 0.020 mm, mem- brana etiam in apice tenui. Sporae 8:nae aut 4:nae, jam novellae fuscescentes, apicibus obtusis, loculis aeque longis, haud lenticu- laribus, membrana sat tenui, interdum strato gelatinoso tenui indutae. 3. Leptosphaeria Ces. et de Not. Schema Classif. p. 60 (em.); Sacc. Syll. Fung. II (1883) p. 13; Karst. Rev. Ascom. (Act. Soc. F. et Fl. Fenn. II, 1885) p. 21,51; Win- ter in Rabenh. Krypt.-Fl. Pilz. II (1887) p. 407, 440. Moriola Norm. Bot. Not. 1872 p. 13 (p. p.), 1876 p. 161 (p. p.), Allelosotismus (1872) p. 243 (p. p.); Nyman Bot. Not. 1895 p. 242; Hedl. Bot. Centralbl. 64 (1895) p. 376. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Sporae 8:nae aut 4:nae, fusiformes aut rarius ovoideae, obscuratae, (2—) 3—pluri-septatae, loculis subcylindricis (haud lenti- cularibus). Paraphyses ramoso-connexae aut simplices. Corticola. 1. L. leucoplaca (Wallr.) Vain. Verrucaria leucoplaca Wallr. Comp. Fl. Germ. II t. 3 (1831) p. 299 (secund. Koerb. Syst. Lich. Germ. p. 361). Pyrenula leucoplaca Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 361; Hepp Flecht. Eur. (1867) n. 957. Verrucaria farrea Nyl. Bot. Notis. 1853 p. 183 (haud Ach., conf. infra), Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 484, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 47, Lich. Scand. (1861) p. 279, Lich. Paris (1896) p. 128. Pyrenula quercus Mass. Mem. Lich. (1853) p. 1388 (sec. cit.). Thallus macula albida indicatus, hypothallo indistincto. Apothecia crebra aut sparsa, verrucas formantia conoideo- hemisphaericas, 0.s—0.2 mm latas, atras aut nigricantes, vulgo nitidas, margine ostiolari conoideo-prominente, ostiolo foveo- lato. Perithecium fuscofuligineum, dimidiatum. Paraphyses numerosae, simplices. Asci cylindrici, membrana _ tenul. Sporae monostichae aut subdistichae, fusiformes, fuscescen- tes, 3—5-septatae, loculis haud lenticularibus, long. vulgo 0.023—0.029, crass. O.oo9a—O.011 mm. 144 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Ad corticem Quercus, Aceris, Ulmi, Tiliae, Salicis, Alni, Sorbi et Coryli rara. Regio Aboénsis: Ad Niematti in Toivosenkyla in Livoluoto in par. Askainen (K. Linkola). Nylandia: Sdderkulla in Sibbo (K. Linkola), Helsingforsia (W. Nyl.), Gesterby in Kyrkslatt (A. Kullhem), Karabacka in Esbo (W. Nyl.). Karelia austr.: Luurinsaari ad Kirjola in Kakki (C. E. Boldt), Vasikkasaari in Koivisto (Edvin Nylander). Karelia Ladogensis: Valamo (W. Nyl.). Tavastia austr.: Saukoniemi in Tammela (A. Kullhem), Uskila in Hollola (Norrl. Bidr. Sydoéstr. Tav. Fl. p. 195). Karelia Onegensis: Mundjarvi (J. P. Norrlin). Savonia bor.: Harjula in Savilahti prope Kuopio (K. Linkola). Thallus albidus et habitu lichenoides, sed gonidiis destitu- tus, saepe tamen partibus lichenosis alienis immixtus. Etiam sporarum indole haec species a Pyrenulis differt, et inter liche- nes, si gonidiis instructa esset, genus autonomum constitueret. Paraphyses crass. 0.001 mm. Nucleus jodo non reagens. Asci membrana tenui. Sporae 8:nae, apicibus acutis aut rarius ob- tusis, 3—5-septatae in eodem apothecio, loculis 2 mediis reliquis multo longioribus, membrana sat tenui aut modice incrassata, strato gelatinoso haud induta, observante Nyl. (Lich. Paris p. 128) ylong. 0.016e—0.030, crass. 0.007— 0.010 mm“. Obs. Verrucaria farrea Ach., Meth. Lich. (1803) p. 115, secundum specimen orig. ,in lignis subputrescentibus a Swartz“ collectum ad Leptosphaeriam leucoplacam (Wallr.) non pertinet, in specimine dextro et superiore sinistro sporis simplicibus decoloribus instructa (inferius sinistrum est male evolutum). Specimen corticola, thallo alieno liche- nis maxima parte obductum, non est originale. 4. Microthelia (Koerb.) Vain. Mill. Arg. Pyr. Cub. (1885) p. 376, 416 (p. p.), Lich. Beitr. (FI. 1885) n. 886—889 (em.), Pyr. Feean. (1888) p. 4, 38 (em.), Consp. Lich. Nov. Zel. (1894) p. 16 et 93 p. p.; Sydow Flecht. Deutsch]. (1887) p. 270 ‘ps ps3, | Valin: Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 232; Zahlbr. Ascom. (1903) p. 62 p. p; Jatta Fl. It. Crypt. III (1911) p. 896 p. p; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 330 p. p. (haud Koerb. Syst. Lich. Germ., 1855, p. 372, ad Didymosphaeriam et Tichothecium spectans). Muicro- theliopsis Mill. Arg. Lich. Beitr. (Fl. 1890) n. 1548. Thallus crustaceus, uniformis. Gonidia pleurococcoidea aut ab Heterothallo aut a Phycopeltide praedita. Apothecia simplicia. Perithecium rectum, fuligineum. Paraphyses Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 145 ramoso-connexae aut raro simplices. Sporae 8—4:nae, demum_ obscuratae, vulgo ovoideae, 1-septatae, loculis haud lenticularibus. 1. M. scopularia (Nyl.) Th. Fr. Pointsfort. Skand. Vaxt. (1880) p. 105. Verrucaria scopularia Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 282. Thallus tenuis, crebre rimuloso-diffractus, sat laeviga- tus, fusco-nigricans, opacus. Apothecia crebra, verrucas formantia subhemisphaericas aut tantum leviter prominentes, 0.2—0.25 mm latas, thallo concolores, margine ostiolari haud prominente, ostiolo 0.020 mm lato, foveolato. Perithecium fusconigrum, basi pallidum. Paraphyses parcae. Asci ven- tricosi, in apice membrana bene incrassata. Sporae ovoideo- oblongae, distichae aut tristichae, 1-septatae, long. vulgo circ. O.o1s—O.014, crass. O.oos—O.oo6 mm. Gonidia pleuro- coccoidea. Distr. Ad saxa marina saepe inundata ad Kellahti in Satakunta (A. J. Malmgren). Proxima est Microtheliae Metzleri Lahm (Koerb. Par. Lich. ~ Germ. p. 398, Arn. Lich. Tirol X, 1873, p. 112), facie externa Pyre- nopsidem et Verrucariam mauram in memorian revocans. Thallus ex hyphis torulaeformibus, fuscis constans, cellulis subglobosis, 0.005 mm crassis, bene constrictis. Apothecia opaca aut leviter nitida. Nucleus albidus, leviter resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum vinose rubente. Paraphyses long. 0.022— 0.035, crass. 0.0015 mm, simplices, crebre aut sat crebre septatae, haud constrictae. Asci ovoideo- aut oblongo-ventricosi, long. 0.035—0.050, crass. 0.01s—0O.028 mm. Sporae 8:nae, apicibus rotundatis aut altero apice obtuso, septo in medio sporae, de- mum leviter constrictae, primum decolores, demum fuscescentes, membrana sat tenui, interdum strato gelatinoso tenui indutae. Gonidia pleurococcoidea, globosa, diam. 0.007—0.013 mm, simpli- cia aut saepe etiam glomerulosa (quare ad Trentepohliam perti- nere non possunt). 5. Polycoccum Saut. Koerb. Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 470. Didymosphaeria 4. ,,Flech- ten bewohnende Arten“ Wint. Rabenh. Krypt. Ascom. (1887) p. 430. Didymosphaeria II. Endococcus Sacc. Syll. Fung. XVII (1895) p. 681, XXII {1913) p. 176 (haud Endococcus Ny].). 10 146 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Parasitae lichenum, thallo gonidioso destitutae, ad fungos pertinentes. Sporae 8:nae, ovoideae aut oblongae, obscuratae, 1-septatae. Paraphyses evolutae. Nucleus jodo non reagens. 1. P. Sauteri Koerb. Lich. Sel. Germ. (1856) n. 54, Par. Lich. 5 Lief. (1865) p. 470; Rabenh. Flecht. Eur. VII (1857) n. 182; Arn. Lich. Fragm. XVI (FI. 1874) p. 28 (166); Lich. Tirol XIII (1874) p. 282. Endococcus Ohlert Zusamm. Lich. Preuss. (Schr. Phys.-oekon. Gesellsch. 1870) p. 44. ,Didymosphaeria ? Sauteri* Wint. |. c. p. 431, Hedwigia 1886 p. 25; Mig. Krypt. Pilz. 3 p. 353. Polycoccum condensatum Saut. Fl. Salz. p. 126. Diatrype trypethelioides Th. Fr. Mon. Ster. p. 13. Apothecia crebra, substrato semiimmersa, vertice con- vexo aut umbonato, nigro, nudo. Perithecium rubricoso- fuligineum, globosum, integrum, lat. circ. 0.222 mm. Asci clavati aut subcylindrici. Sporae ,,8:nae, fuscescentes, da- cryoideae vel ovoideae, altero apice rotundato-obtuso, altero paullo attenuato, long. 0.012—0.019, crass. 0.oos—O.0o11 mm“ (sec. Koerb., Arn. et Wint.). Var. margarodes Norm. Spec. Loc. Nat. Pl. Norv. (1868) p. 377; Arn. Lich. Fragm. XVI (FI. 1874) p. 36 (175), tab. II fig. 10. Didymo- sphaeria ? Sauteri var. margarodes Sacc. Syll. Fung. XIX (1910) p. 600, Sed (1913) py 177. Sporae ,long. 0.o1s—0.o22, crass. 0.oos—0.009 mm“ (Arn. Lteg): Distr. Parathallos (cephalodia) vulgo totos Stereocault alpini, tum tumentes et albescentes occupans, juxta flumen Tenhojoki prope Storfossen in Lapponia Inarensi (J. M. Norman, sec. specimen haud bonum in herb. Nyl.). Obs. In specim. orig. (in Pinzgau Germaniae lecto) in Rabenh. lc. perithecium rubricoso-fuligineum, KHO sordide violaceo-purpureum. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens. Asci stipitati, ,long. circ. 0.100, crass. 0.o15—0.o16 mm“ (Winter 1. c.), mem- brana modice incrassata. Paraphyses numerosae, ramoso-connexae, crass. 0.0015 mm, increbre septatae (in KHO bene dinstinctae). ,Sporae l-septatae, cellula angustiore etiam breviore“ (Arn. Lich. Tirol XII p. 283). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 147 6. Didymosphaeria Fuck. Symb. Mye. (1869) p. 140; Sace. Syll. Fung. I (1882) p. 701, 715; Wint. Rabenh. Krypt.-Fl. Pilz. II (1887) p. 406, 416. Microthelia Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 373 (excl. spec. ad Tichothecium pert.) Mass. Misc. Lich. (856) p. 27; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 274, Gen. Heterolich. (1861) p. 111 p. p.; Stizenb. Beitr. Flechtensyst. (1862) p. 14. p. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Sporae 8:nae aut 4:nae, ovoideo-oblongae, obscuratae, l-septatae. Paraphyses ramoso-connexae aut simplices. Corticola. 1. D. micula (Flot.) Vain. Verrucaria micula Flot. (1845) secund. Garov. Tent. II (1865) p. 17; Zwackh Lich. Exs. (1851) n. 110; Hue Addend. II (1888) p. 300, Lich. Exot. (1892) p. 313. Microthelia Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 373; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 274; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 968, Lich. Miinch. (1891) p. 117; Jatta Fl. It. Crypt. III (1911) p. 898; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 331, tab. 51 (excl. thallo). Verru- caria cinerella Flot. in Zwackh Lich. Exs. (1853) n. 217 (87 B); Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 486 (haud Addit. Fl. Chil., 1855, p. 174), _Exp. Pyrenoc. (1858) p. 60, Lich. Scand. (1861) p. 281, Lich. Paris (1896) p. 127; Vain., Adj. Lich. Lapp. II (1888) p. 195. Verrucaria micula f. furfuracea Garov. Tent. Lich. Longob. II (1865) p. 18 (66) sec. exs. cit. Thallus macula cinerascente indicatus aut indistinctus. Apothecia sat crebra aut sparsa, verrucas formantia sub- hemisphaericas, circ. 0.2—0.3 mm latas, nigras, nudas, opacas. Perithecium fusconigrum, subdimidiatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.0370 mm lato, saepe demum foveolato. Paraphyses numerosae, tenues. Asci ventricoso- oblongi, in apice membrana bene incrassata. Sporae distichae, ovoideae, 1-septatae, bene constrictae, long. 0.01z—0.016, crass. 0.00s—0O.008 mm (,long. 0.o16s—0.022, crass. 0.007—0.009 mm“ in Zw. Lich. Exs. n. 110 A sec. annot. Nyl. in hb. suo). Distr. Ad corticem Alni, Salicis, Sorbi, Tiliae collecta. Alandia (Edvin Nylander). Regio Aboénsis: Runsala (A. Kullhem). Tavastia austr.: Asikkala (J.P. Norrlin). Lapponia Inarensis: In regione coniferarum mixtarum ad Ivalojoki (Vain.), ad Inari (Edvin Nylander). 148 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Perithecium hyphis fuscis e basi excrescentibus 0.003 mm crassis, constricte articulatis, cellulis ellipsoideis. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens. Paraphyses crass. 0.0007 mm, ramosae et ramoso-connexae. Asci long. circ. 0.070, crass. 0.016 mm, in apice membrana saepe bene incrassata. Sporae 8:nae, apicibus rotundatis, fuscae jam novellae, membrana sat tenui aut fere modice incrassata, haud gelatinosa. Conidia »bacilliformia, recta, long. 0.0035—0.005, crass. 0.0005—-0.0007 mm“ secundum annot. Nylandri in herb. suo (n. 664 et 663, qui posterior est Anzi Lich. Exs. Min. Rar. n. 381). Gonidia de- sunt (in A. Smith 1. c. tab. 51 thallus alienus gonidiosus deli- neatus est). 2. D. analeptoides (Bagl. et Carest.) Vain. Microthelia analeptoides Bagl. et Carest. Lich. Nuov. Vales. (Comm. Soc. Crit. Ital. I (1864) p. 446; Jatta Fl. It. Crypt. HI p. 899. Verrucaria Nyl. Fl. 1873 p. 300, Lich. Paris (1896) p. 127; Hue Addend. II (1888) p00, 30¢: Vain. PL Tay. Orient. (1878) p. 121. Verrucaria cinerella Norrl. Bidr. Sydéstr. Tav. Fl. (1870) p. 195. Haud Verr. analeptoides Nyl. in Fl. 1867 p. 180. Exs. Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. III (1875) n. 150. Thallus macula subcinerascente indicatus aut indistin- ctus. Apothecia crebra, verrucas formantia subhemisphaeri- cas, circ. 0.1s0—0.200 mm latas, nigricantes, nitidas, primum cuticula substrati obductas. Perithecium fusconigrum, sub- dimidiatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.020—0.030 mm Jato, saepe demum foveolato. Paraphyses numerosae, crassitudine mediocres. Asci ventricoso-oblongi, membrana modice incrassata. Sporae distichae, ovoideae, 1-septatae, bene constrictae, vulgo long. 0.01s—O.o16, crass. 0.00s—O.007 mm (,long. 0.o10—O.016, crass. 0.00s—O.o06 mm“ secund. annot. Nyl. in hb. suo). Distr. Supra ramos emortuos Ribis grossulariae non sit rara in Fennia. Collecta in Hindsby in Sibbo Nylandiae (Vain.), ad Hersala in Hollola (Vain.) et in Asikkala (J. P. Norrlin) et ad Mutanen in Korpilahti (Vain.) in Tavastia austr. In Europa media ad corticem Daphnis mezerei col- lecta est. Perithecium hyphis fuscis e basi excrescentibus 0.0015 (—0.002) mm crassis, haud constrictis instructum, qua nota haec Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 149 species optime a D. micula distinguitur. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate subrubescente. Paraphyses crass. vulgo 0.0015 mm, raro partim 0.0007 mm, sim- plices aut partim parce ramulosae et parcissime ramoso-connexae, crebre septatae, parce constrictae. Asci long. circ. 0.050—0.o40, crass. 0.014 mm, membrana rarissime apice bene _ incrassata. Sporae 8:nae, fuscae jam novellae, apicibus rotundatis aut altero apice obtuso, membrana modice incrassata aut sat tenui, haud aut parum gelatinoso-induta. Conidangia numerosa inter apo- thecia, lat. 0.06s5—0.0770 mm, hemisphaerica, fusconigra, dimidiata, ostiolo 0.010 mm lato. Sterigmata simplicia, long. 0.006, crass. 0.0015 mm, apicibus conidia efferentibus. Conidia bacillaria, recta, apicibus vulgo obtusis, long. 0.005—0O.006, crass. 0.001 mm, talia etiam secundum annotationes Nylandri in herb. suo. Gonidia desunt. 3. D. ribesiella (Nyl.) Vain. Verrucaria ribesiella Nyl. in Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p- =95! Thallus macula subalbida indicatus. Apothecia crebra, verrucas formantia subhemisphaericas, circ. 0.200—0.260 mm latas, primum cinereo-nigricantes deindeque nigricantes, ~ cuticula substrati persistenter obductas, nitidas. Perithecium fusconigrum, subdimidiatum, margine ostiolari haud promi- nente, ostiolo demum circ. 0.0370 mm lato, haud foveolato. Paraphyses numerosae, sat crassae. Asci subcylindrici, membrana tenui. Sporae distichae, oblongo-fusiformes aut subfusiformes, vulgo 1-septatae, constrictae, long. 0.016-—0.022, crass. 0.005—0O.006 mm. Distr. Supra ramulos et ramos emortuos et vigentes Ribis grossulariae forsan non est rara in Fennia. Collecta in Monrepos ad Viburgum in Karelia austr., ad Upila in Hollola Tavastiae austr. et in Nurmes Kareliae bor. (Vain.). Perithecium lenticulari-depressum, basi tenuissimum et dilute fuscescens, hyphis fuscis e basi excrescentibus parcis, 0.0015 mm _ crassis, haud constrictis. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus. Paraphyses crass. 0.002 mm, _ simplices, cellulis oblongis, haud constrictae. Asci subcylindrici, long. 0.030 —0.048, crass. 0.012—0.010 mm. Sporae 8:nae, jam novellae fuscescentes, apicibus obtusis aut sat acutis, rectae aut obliquae 150 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. aut leviter curvatae, membrana sat tenui, haud_ gelatinosa. Gonidia desunt. 4. D. Wallrothii (Hepp) Sacc. et Trott. Syll. Fung. XXII (1913) p. 174. Pyrenula Wallrothii Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 709. Massariopsis Wallrothii Rehm in Ann. Mye. 1906 p- 270. Microthelia betulina Lahm in Koerb. Par. Lich. Germ. 5 Lief. (1865) p. 397; Jatta Fl. It. Crypt. III p. 899. Verrucaria betulina Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 195; Vain. Fl. Tav. Orient. (1878) p. 121, Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 196. Thallus indistinctus. Apothecia sparsa, verrucas for- mantia subhemisphaericas, circ. 0.1s0—0.280 mm latas, nigri- cantes, nitidas. Perithecium fusconigrum, integrum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.030 mm lato, foveo- lato. Paraphyses numerosae, sat crassae. Asci clavati, membrana modice incrassata. Sporae distichae, ellipsoideae, l-septatae, haud constrictae, long. 0.002>—0.011, crass. 0.006-— O.oo7 mm (,long. 0.011—0.017, crass. 0.ooc—0O.007 mm“ in spe- cim. orig. M. betulinae, a Lahm lecto, n. 809 in herb. Nyl., secund. annot. ejus). Distr. Ad corticem Betulae et Sorbi crescit. Cum aliis fungis commixta, distributione incerta. Tavastia austr.: Hollola (J. P. Norrlin). Savonia austr.: Savonlinna (O. Car- lenius). Perithecium lenticulari-depressum, basi tenuius, hyphis fuscis e basi excrescentibus vulgo sat parcis, 0.003—0.002 mm crassis, sat crebre_ septatis, constrictis aut haud constrictis. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non _ reagens, metaplasmate subrubescente. Paraphyses long. circ. 0.0909 mm, crass. 0Q.o0oz—0O.0015 mm, sat increbre ramoso-connexae, parum constrictae, cellulis oblongis. Asci long. 0.040—0O.050, crass. 0.014—0.018 mm. Sporae 8:nae, novellae. decolores, apicibus rotundatis, rectae, membrana demum modice incrassata, haud gelatinosa, septo tenui. Gonidia desunt, sed cellulae Pleurococci saepe passim parce in substrato inveniuntur, interdum etiam hyphis nigricantibus affixae. Ad D. betulinam (Lahm) pertinet planta pycnidiis sat crebris instructa, apotheciis numquam im- mixtis, ad corticem Betulae in Fennia austr. et adhuc in Ostro- botnia Kajanensi haud rara, stylosporis vel macroconidiis fusce- scentibus, KHO nigricantibus, ellipsoideis, 0.010—0.012 mm longis, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 151 0.005—0.006 mm crassis (apicibus rotundatis), septo divisis crasso, poro lato instructo, ex apice nascentibus sterigmatum sat brevi- um, 0.003 mm crassorum, simplicium, in conceptaculis fusconigri- cantibus, KHO nigricantibus, 0.130—0.140 mm latis. Indicationes de distributione ,,Verrucariae betulinae“ in Vain. Fl. Tav. Or. p. 121 et Adj. Lich. Lapp. II p. 196 ad hanc plantam pycnidiiferam spectant. Specimina apotheciifera multo rariora sunt. Didymo- sphaeria melanospora (Hepp, Flecht. Eur. n. 710, Microthelia atomaria Koerb. Par. Lich. p. 397, haud Ach.), apotheciis et pycnidiis immixtis ab Hepp in Helvetia lecta, septo tenui stylo- sporarum a D. betulina differt. Obs. 1. Species sequentes ad Didymosphaeriam pertinentes in Norvegia collectae sunt: D. fuliguncta (Norm.) Vain. (Norm. Nov. Gen. et Spec. Lich. Norv. in Ofv. K. Vet. Ak. Férh. 1884, p. 36). D. haplospora (Norm.) Vain. (Norm. 1. ¢. p. 37). D. atramentea (Norm.) Vain. (Norm. Nov. Lich. Spec. in Bot. Notis. 1867, p. 88). Obs. 2. Didymosphaeria pulposi Zopf (Unters. Par. Krankh. Flecht. II in Nova Acta 70, Halle 1898, p. 286, Sacc. Syll. Fung. XVI p- 502), apotheciis matrici (Collema pulposum) immersis, globosis, ascis clavatis, sporis ovoideis, 1-septatis, decoloribus, paraphysibus et peri- _ physibus evolutis, ad Sagediopsim (Sacc.) pertinere videtur. Subtrib. 10. Glaenoblastiae Vain. ‘Thallus crustaceus, gonidia continens, aut e mycelio gonidiis destituto constans. Apothecia recta, simplicia aut confluentia, ostiolo mediano instructa. Paraphyses bene evolutae. Sporae subfusiformes aut oblongae ellipsoideaeve, decolores, murali-divisae. Subtrib. Glaenodictyae Vain. sporis obscuratis ab hac subtribu differt [incl. Bottaria Mass. et subg. Anthracothecium (Mass.) Vain.]. 1. Thelenella Nyl. Ess. Nouv. Class. Lich. (Mém. Soe. Sc. Nat. Cherb. 1854) p. 15, 16, Sec. Mém. (1. c. 1855) p. 198, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 62; Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 215. Véerrucaria st. Thelenella Nyl. in Hue Addend. II (1888) p. 289 (em.). Microglaena Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 388 (em.). Bathelium Trev. Fl. 1861 p. 21 em. (haud Ach.); Mill. Arg. Pyr. Cub. (1885) p. 376, 394 (em.). Polyblastia Mull. Arg. Lich. Beitr. (Fl. 1882) n. 490 (nec Mass. Ric. Lich. Crost., 1852, p. 147, nec Th. Fr. Polybl. Scand., 1877, p. 8). Clathroporina Mill. Arg. Lich. 152 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Beitr. (Fl. 1882) n. 541 (em.), Pyr. Cub. (1885) p. 376, 403 (em.). Phyllo- bathelium Mill. Arg. Lich. Beitr. (Fl. 1890) n. 1547 em. (FI. 1883 n. 680 em.). Thallus crustaceus, uniformis. Apothecia simplicia aut confluentia, gonidiis hymenialibus nullis. Perithecium rectum, ostiolo mediano. Gelatina hymenialis jodo caerulescens aut non reagens. Paraphyses bene evolutae, simplices aut ramoso-connexae. Sporae 8:nae aut pauciores, decolores, breves (oblongae aut ellipsoideae aut subfusiformes), murales. Gonidia pleurococcoidea aut a Trentepohlia aut Phycopeltide aut Gloeocapsa praedita. Species Fennicae ad sect. Microglaenam (Koerb.) Vain. pertinent, apotheciis simplicibus, paraphysibus bene aut parce ramoso-connexis, gonidiis pleurococcoideis aut gloeocapsoideis instructam. Stirps 1. Eumicroglaena (Jatta) Vain. Microglaena *Eumicroglaena Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 845. Perithecium amphithecio thallino obductum aut thallo immersum. 1. Th. leucothelia (Nyl.) Vain. Verrucaria leucothelia Nyl. Fl. 1864 p. 356, Lich. Lapp. Or. (1866) p- 170; Norrl. Beratt. Torn. Lapp. (1873) p. 348, 346; Stizenb. Lich. Helv. (1882) p. 248; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 182. Dactylo- blastus leucothelius Anzi Analect. Lich. It. Sup. (1868) p. 23. Micro- glaena leucothelia Arn. Lich. Tirol XIV (1875) p. 460; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 845. Thelopsis Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 67. Exs. Fellm. Lich. Arct. (1864) n. 219. — Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. XIII (1868) n: 522. — Arn.“ Lich: Exs: (1874) 02613; (letun- 613 b. Thallus modice incrassatus, verruculosus aut verru- culoso-inaequalis, dispersus, albidus aut evanescens vel particulis gelatinosis cinerascentibus pallescentibusve sub- strati putrescentis immixtus, hypothallo indistincto. Apo- thecia partim sat crebra, verrucas formantia 0.4s—0.25 (—0.s) mm latas, subglobosas, basi leviter constrictas aut prae- ruptas, sat laevigatas, albidas, vertice leviter applanato aut rarius leviter impresso, margine ostiolari nigro distincte limitato, opaco, haud aut raro demum leviter prominente, ostiolo 0O.030-—O.os mm lato. Perithecium albidum, vertice Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 153 0.2 (—0.s) mm lato nigro denudatoque, rufescenti-pallido in lamina tenui, ceterum amphithecio thallino obductum. Paraphyses numerosae, simplices aut parcissime ramoso- connexae. Asci vulgo subcylindrici. Sporae 8:nae, distichae, fusiformes, apicibus sat obtusis, murales, long. 0.0241—0.034, crass. 0.007—0.014 mm. Gonidia pleurococcoidea. Distr. Supra muscos et Cladonias destructa in rupibus et ad terram montium rara. Ostrobotnia bor.: li (F. Silén), Alkula (J. P. Norrlin). Kuusamo: In reg. subalpina montis livaara (Vain.), in Kuusamo etiam a F.Silén lecta. Lapponia Kemensis: In reg. subalpina montis Pyhatunturi in par. Sodankyla (Vain.), in Muonio et Valivaara (Norrl.). Lapponia Murmanica: Varsina (N. I. Fellman). Thallus ,KHO leviter flavescens, CaCl,O, non reagens, jodo fulvescens“ sec. Arn. |. c. Amphithecium gonidia parce continens. Nucleus haud guttulosus, albidus, jodo sat dilute caerulescens, dein vulgo subdecoloratum, metaplasmate haud rubescente. Asci long. circ. 0.100—0.120, crass. 0.020 mm, in apice membrana modice incrassata. Paraphyses crass. 0.0007 mm. Sporae distichae, cellulis demum numerosis, in circ. 9 seriebus transversis, membrana sat -tenui, haud gelatinosa, jodo non reagentes. 2. Th. corrosa (Koerb.) Vain. Limboria corrosa Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 376, Garov. et Gib. Thelops. (1867) p. 10, tab. II f. 3. Microglaena Arn. Lich. Tirol XVII (1877) p. 555, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 266; A. Smith Mon. Brit. Lich. (1911) p. 309; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 846. Verrucaria Vain. Adj. Lich. Lapp. II (18838) p. 182. Dermatocarpen arenarium (Hampe in litt.) Koerb. Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 309 (Fl. 1866 n. 7, 8). Verru- caria arenaria Arn. Fl. 1867 p. 119, Nyl. in Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120. Microglena Nericiensis Hellb. Nerikes Laffl. (1871) p. 123. Exs.. Arn: Lich. Exs. (1862) n..201 a,b,c. — Koerb. Lich. Sel. Germ. X (1864) n. 297 (sec. Arn.). — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. II (1875) n. 99. — Zwackh Lich. Exs. (1880) n. 620. Thallus vulgo sat tenuis aut evanescens, interdum sat crassus, verrucosus aut verruculosus frustulosusve, dispersus, albidus aut glaucescens vel cinerascens. Apothecia sparsa, verrucis frustulisve thalli difformibus irregularibusque immersa aut verrucas formantia cire. 0.s—0O.2 mm _ latas, subglobosas, basi praeruptas aut sensim dilatatas aut raro 154 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. constrictas, amphithecio thallino, thallo concolore obducta, vertice denudato, nigricante, 0.s—0.1 mm lato, planiusculo aut convexo, vulgo distincte limitato, margine ostiolari haud prominente, ostiolo primum minutissimo, demum interdum 0.o7o—0.090 mm lato. Perithecinm subglobosum, albidum pallidumve, vertice fusco-nigricante. Paraphyses numerosae, simplices aut parce ramosae. Asci cylindrici. Sporae 8:nae, monostichae, vulgo fusiformes aut fusiformi-ellipticae, apici- bus vulgo obtusis, murales, long. 0.01s—0.o22, crass. 0.007— 0.011 (,,.long. —0O.033, crass. —O.o1s mm“ sec. Arn. Lich. Tirol XVII p. 555). Gonidia pleurococcoidea. Distr. In lateribus umbrosis rupium saxorumque graniticorum et gabbroiticorum et granuliticorum locis numerosis, praesertim in silvis mixtis collecta. Nylandia: Ad Meilans et Hummelviken prope Helsingforsiam (Vain.). Tavastia austr.: Hersala et Tiirismaa in Hollola (Vain.), Evo (J. P. Norrlin et Vain.), Jokioinen in Padasjoki (Vain.), Sutoisenniemi in Korpilahti (Vain.). Ostrobotnia Kajanensis: Kylmala in Kuhmo, Laakso et Lehtovaara in Kianta (Vain.). Kuusamo: In reg. abietina montis Narankavaara (Vain.). Lapponia Inarensis: In reg. subalpina montium Hammas- tunturit (Vain.). Facie externa variabilis, sed formae parum constantes. — Thallus KHO non reagens. Perithecium KHO non reagens- Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo sat dilute cae. rulescens. Paraphyses crass. 0.0003—0.0005 mm. Asci membrana in apice parum incrassata. Sporae apicibus raro rotundatis, membrana modice incrassata, haud gelatinosa, jodo haud rea- gentes, cellulis haud numerosis, demum in seriebus transversis vulgo 6—7, secund. Arn. etiam 10. Gonidia globosa, diam. 0.006—0O.012 mm, vulgo simplicia. 3. Th. leucothelioides Vain. (n. sp.). Thallus tenuis aut tenuissimus, parce verruculoso- inaequalis vel verruculis depressis albidis pallidisve supra hypothallum albidum tenuissimum dispersis. Apothecia sparsa, thallo immersa, punctis nigricantibus 0.15-——0.1 mm latis indicata. Perithecium subglobosum, in lamina tenui Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 155 superne impure testaceum pallidumve, ceterum albidum, 0.2.—0.15 mm latum, vertice denudato, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Paraphyses numerosae, vulgo simplices. Asci cylindrici. Sporae 4:nae aut 2—6:nae, murales, long. 0.100—0.030, crass. 0.027—0.016 mm. Gonidia pleurococcoidea. Distr. Supra muscos mortuos et vigentes (Leptohy- menium filiforme) in latere boream versus sito rupis ad Lahentausta in Kirjavalaks in Karelia Onegensi (J. P. Norrlin). Thallo et crescendi modo Thelenellae muscorum similis et secundum Nyl. est ,,Verrucaria muscicola forma pyrenio incolore“ (conf. Norrl. Symb. FI. Ladog.-Kar., 1878, p. 33) et revera vix nisi thallo albido et apotheciis immersis et pyrenio superne pallescente ab ea differt. — Thallus KHO non reagens. Peri- thecium interdum amphithecio thallino a thallo levissime promi- nente anguste obductum, KHO apice demum rubricosum. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metapiasmate ascorum rubescente. Asci membrana tota primum incrassata, demum tenui. Paraphyses crass. 0.001 mm, simplices aut ad latera nuclei parcissime ramoso-connexae. Sporae monostichae, -oblongae, apicibus rotundatis aut raro obtusis, decolores, jodo non reagentes, cellulis numerosissimis, membrana sat tenui, haud gelatinosa. 4. Th. pertusariella (Nyl.) Vain. Verrucaria pertusariella Nyl. Fl. 1864 p. 356, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 172, Fl. 1870 p. 21; Norrl. Beratt. Torn. Lappm. (1873) p. 343; Norm. Spec. Loc. Nat. (K. Norsk. Vidensk.-Selsk. Skr. V, 1868) p. 366. Micro- glaena Arn. Lich. Tirol VI (1871) p. 1140, XXI (1880) p. 149. Exs.., Arn... Lich. *Eixs. (1872) n.. 520. Thallus tenuissimus, laevigatus aut leviter verruculoso- inaequalis, albidus aut albido-cinerascens, aut evanescens, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra aut sparsa, verrucas formantia 0.4-—0.s mm latas, subhemisphaericas, latere sat praeruptas, thallo concolores et vertice pallidas. Perithecium in lamina tenui superne rubricoso-pallescens {in specim. orig.), ceterum pallidum, depresso-subglobosum, amphithecio thallino obductum, vertice denudatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo demum foveolato, circ. 156 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 0.15—0.10 mm lato, pallido aut rarius obscurato. Paraphyses numerosae, simplices. Asci subfusiformes oblongaeve. Sporae 8:nae, submurales, septis transversis 5—7 (,,—9“ sec. Nyl. et Arn.), loculis 2—1 septo uno _longitudinali divisis, long. O.o1s—O.o25, crass. O.oo7—O.o12 mm, sec. Nyl. »long. 0Q.024—0.o28, crass. O.oos—O.oo9 mm“. Gonidia pleuro- coccoidea. Distr. Ad corticem Salicis prope Triostroff in Lappo- nia Ponojensi socia Didymellae fallacis et Placodii ferruginei (N. I. Fellman). Ad corticem Salicis siccae in regione betulina prope Kilpisena in Lapponia Enontekiensi (J. P. Norrlin). Ostiolo saepe demum foveolato Gyalectam congruellam in memoriam revocans. Gonidia pleurococcoidea in specim. orig. etiam Trentepohlia immixta (sed in Arn. Lich. Exs. n. 520 tantum pure pleurococcoidea). Nucleus albidus, haud resinoso- guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate rubescente. Para- physes crass. 0.001 mm. Asci long. 0.060—0O.080, crass. 0.012— 0.018 mm, in apice membrana primum sat bene _incrassata, demum attenuata. Sporae distichae, ovoideae aut fusiformi- vel oblongo-ovoideae, apicibus obtusis aut rotundatis, jodo non rea- gentes, membrana tenui, haud gelatinosa. In pluribus sporis septa longitudinalia haud evoluta. Thallus et apothecia opaca. 5. Th. modesta Nyl. Ess. Nouv. Class. Lich. (1854) p. 16, Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 438, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 62; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 266; Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 215. Verrucaria modesta Ny}. Nya Bot. Notis. 1853 p. 16 (164), Lich. Paris (1896) p. 124; Hue Addend. II (1886) p. 289. Microglaena A. Sm. Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 308; Jatta Fl. It. Crypt. II p. 847. Microglaena Wallrothiana Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 389. Sphaeromphale Carrollii Mudd Man. Brit. Lich. (1861) p. 288, tab. 5 f. 115 (sec. A. Sm. 1. c., haud Nyl. in herb. suo). Verrucaria sericea var. Wallrothiana Garov. Tent. Lich. Longob. IV (1868) p. 33, tab. X f. 9. Exs. Nyl. Herb. Lich. Par. I (1855) n. 97. -— Arn. Lich. Exs. (1861) n. 148. — Koerb. Lich. Sel. Germ. VII (1861) n. 209 et Oliv. Herb. Lich. de ?Orn. V (1882) n. 249 (sec. Arn. 1. ¢.). Thallus tenuis, subcontinuus aut diffractus, sat laevi- gatus aut leviter verrucoso-inaequalis, albidus aut cinereo- glaucescens, hypothallo nullo distincto. Apothecia crebra Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 157 aut sparsa, verrucas formantia 0.s—0.7 mm latas, irregulari- ter subdepresso-hemisphaericas aut late depresseque sub- conoideas, basin versus valde sensim dilatatas, cinerascentes aut glaucescenti-cinereas, verticem versus sine limite distincto obscurius cinerascentes vel subnigricantes, margine ostiolari saepe intensius obscurato nigricanteve, haud aut leviter prominente aut impresso, ostiolo parvo aut irregulariter dilatato, interdum foveolato. Perithecium subhemisphaeri- cum, vulgo circ. 0.44.—0.35. mm latum, basi applanatum, superne cinereo-pallescens aut dilute cinereo-fuscescens, dimidiatum, amphithecio thallino obductum, vertice anguste aut interdum late denudatum. Paraphyses numerosae, ramoso-connexae. Asci variabiles. Sporae 8:nae, murales, »long. 0.019—O.040, crass. 0O.011—O.01s mm“ (Nyl. Lich. Paris p. 125), in specim. Fenn. sec. annot. Nyl. ,,long. 0.020—0.035, crass. O.oos—O.o14 mm“. Gonidia pleurococcoidea. Distr. Ad corticem Sorbi aucupariae in Koski Tavastiae austr. (J. P. Norrlin). Specimen Fennicum a Nyl. nominatum est var. griseella Ny). -(Exp. Pyrenoc. p. 63, V. modesta v. grisella Nyl. Lich. Paris p. 125), thallo cinerascente dignota. Gonidia simplicia, diam. O.oos—O.014 mm. Ostiolum circ. 0.030 mm. Nucleus haud resinoso- guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate rubescente. Para- physes crass. 0.001—0O.000s mm. Asci subcylindrici aut oblongi aut ventricosi aut clavati, long. 0.0902—0.100, crass. 0.01s—0.022 mm, in apice membrana modice incrassata. Sporae distichae, decolores, oblongae, apicibus rotundatis, cellulis numerosis, saepe in 9 serie- bus transversis, jodo non reagentes, membrana tenui, haud gela- tinosa. Thallus et apothecia sat opaca. — Conidia a Nyl. (I. c. cet.) in hac specie indicantur ,,filiformia, arcuata, long. 0.01s— 0.023, crass. vix 0.001 mm“. — Migroglaena Wallrothiana f. septen- trionalis Th. Fr. (Fl. 1867 p. 185) secund. annot. Nylandri in bibl. sua huc pertinet. Stirps 2. Weitenwebera (Koerb.) Vain. Weitenwebera Koerb. Par. Lich. Germ. 4 Lief. (1863) p. 327. Microglaena **Weitenwebera Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 846. Perithecium nudum, amphithecio thallino nullo ob- ductum, aut inferne thallo anguste immersum. 158 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 6. Th. muscorum (Fr.) Vain. Lich. Caucas. (1899) p. 340. Verrucaria muscorum Fr. Syst. Orb. Veg. (1825) p. 287, Lich. Eur. Ref. (1831) p. 432 (excl. var.); Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 181. Weitenwebera muscorum Koerb. Par. Lich. 4 Lief. (1868) p. 327; Garov. et Gib. Thelops. (1867) p. 6, tab. I f. 3. Microglena muscorum Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 262. Verrucaria muscicola (Ach. in herb.) Nyl. in Not. S. F. et Fl. Fenn. 4 (1858) p. 7, tab. I f. 6, Bot. Not. 1861 p. 7, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 40, Lich. Scand. (1861) p. 279; Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 195, Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39, Symb. FI. Ladog.-Kar. (1878) p. 33; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 121. Microglena muscicola Lonnr. FI. 1858 p. 633. Microglaena muscicola Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 266, Lich. Miinch. (1891) p. 117. Exs. Th. Fr. Lich. Scand. Exs. I (1859) n. 23. — Arn. Lich. Exs. (1862) n. 203, (1884) n. 1069. — Zwackh Lich. Exs. (1883) n. 814. Thallus tenuis aut sat tenuis, verrucoso-inaequalis, verrucis depressis, pallidis aut glauco- vel cinerascenti- pallidis, opacis, supra hypothallum albidum tenuissimum dispersis. Apothecia sparsa, basi immersa, verrucas for- mantia hemisphaericas aut rarius conoideas, circ. 0.3—Q.1s mm latas, rufescentes aut fusco-nigricantes, opacas, nudas, margine ostiolari haud aut interdum prominente, ostiolo sat parvo, raro leviter foveolato. Perithecium subrubricose fusco-nigricans aut rubricoso-rufescens, subintegrum aut basi pallidum. Paraphyses numerosae, sat parce ramoso- connexae. Asci subcylindrici. Sporae 8:nae, 6:nae, 4:nae et 2:nae, primum saepe 6—7-septatae, demum murales, long. 0.02a—0.094, crass. 0.007—O.o2s mm (0.013—0.023 mm sec. Nyl. Lich. Se. p. 279). Gonidia pleurococcoidea. Distr. Supra muscos (praesertim Leptohymenium fili- forme) destructos et vigentes et alias plantas destructas in lateribus rupium rara. Tavastia austr.: Pluribus locis, velut ad Evo et in Kuhmoin (J. P. Norrlin), Piilila in Korpilahti (Vain.). Karelia Ladogensis: Kotomaki in Kirjavalaks (Norrl.). Karelia Onegensis: Suunu (Norrl.). Tavastia bor.: Laurin- niemi in Jyvaskyla (Vain.). Ostrobotnia Kajanensis: Lammas- jarvi in Kuhmo (Vain.). »Thallus humectus cimiciodorus* secundum Koerb. l. ce. Nucleus albidus, parce resinoso-guttulosus, jodo non reagens, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 159 metaplasmate ascorum rubescente. Asci membrana apice parum incrassata. Sporae vulgo distichae, fusiformes aut oblongae ellipsoideaeve, apicibus obtusis aut rotundatis, cellulis demum numerosissimis, septis transversis demum saepe 16, membrana tenui, haud gelatinosa, jodo haud reagentes. Gonidia saepe simplicia. Obs. F. octospora (Verrucaria muscicola var. octospora Nyl., Ohlert Zusamm. Lich. Preuss., 1870, p. 48, Stizenb. Ind. Lich. Hyperb., 1876, p. 54, Lich. Helv., 1882, p. 252, Vain. Adj. Lich. Lapp. II, 1883, p. 181), sporis p. p. 8:nis dignota, non sit forma systematica. Hue specimina supra citata, ad Lammasjarvi in Kuhmo collecta, pertinent. 7. Th. coenosa Vain. (n. sp.). Thallus tenuis aut sat tenuis, verruculosus, verruculis contiguis aut dispersis, albido- aut glauco- aut olivaceo- cinerascentibus, opacis, hypothallo indistincto. Apothecia sparsa, verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.2—0.1s mm latas, nigricantes, opacas, nudas, aut p. p. thallo immersa, margine ostiolari haud prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Perithecium superne fuscescens, ceterum late decoloratum. Paraphyses numerosae, simplices aut parce ramoso-connexae. Asci cylindrici. Sporae 8:nae, sub- murales, long. 0.ozs—0.032, crass. 0.007—O.o10 mm. Gonidia pleurococcoidea. Distr. Supra muscos putridos (Hedwigidium ciliatum) in rupe prope Helsingforsiam (Vain.). Tantum parce fertilis. Affinis est Thelenellae muscorum, praesertim perithecio minus cbscurato et verruculis thalli minoribus ab ea differens. Thallus in lamina tenui partim subcaerulescenti-nigricans. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo dilute caerulescens, dein fulvescens. Paraphyses crass. 0.000s—0.0005 mm. Asci long. circ. 0.120, crass. 0.012 mm, membrana leviter incrassata, metaplasmate ascorum jodo rubescente. Sporae monostichae aut distichae, vulgo fusiformes, apicibus acutis aut raro obtusis, submurales, cellulis irregularibus, haud numerosis, septis transversis vulgo 7—10, loculis mediis una septa oblique longitudinali divisis, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia globosa, vulgo simplicia, diam. 0.o0oc—O.012 mm, raro 2-cellulosa, vulgo membrana _ tenuissima, interdum etiam modice incrassata, a Pleurococco typico differentia. 160 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Apotheciis parcis lecta et eam ob causam defecte cognita. Apo- thecium thallo immersum partibus internis supra descriptum est, at apothecia substrato adnata nigricantia non examinavi. Ad eandem speciem pertinere videntur. Sporae hic descriptae, quidem numerosae a me visae, forsan non omnino maturae sunt et forsan vetustiores magis similes iis Thelenellae muscorum. 8. Th. sphinctrinoides (Nyl.) Vain. Verrucaria sphinctrinoides Nyl. Not. Crypt. Scand. (Not. Sallsk. F. Fl. Fenn. IV, 1858) p. 6, tab. I f. 4, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 35, Syn. Lich. (1860) tab. I f. 17, Lich. Scand. (1861) p. 277; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 179. Microglena Th. Fr. Lich. Scand. Rar. (1859) n. 24, Lich. Arct. (1860) p. 261, Lich. Spitsb. (1867) p. 48. Microglaena Arn. XIII (1874) p. 264, XIV (1875) p. 459; Jatta Fl. It. Cryp. Lich. p. 847. Weitenwebera Koerb. Par. Lich. Germ. 4 Lief. (1863) p. 328. Verruca- ria leucothelia *V. sphinctrinoides Ny}. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 171. V. gelatinosa Sommerf. Suppl. Fl. Lapp. (1826) p. 140 (haud Ach. see. Th. Fr. Polybl. Scand. p. 17 et Lich. Arct. p. 262). Exs. Th! Fr. Lich. Seand/ Exs: *1)°(1859)° n.(24:) —* “Bebin: Lich. Arct. (1864) n. 218. — Arn. Lich. Exs. (1871) n. 477 a, (1874) b, (1875) c. Thallus tenuis aut modice incrassatus, inaequalis, gelatinosus, pallidus aut albidus aut cinerascens aut glaucescens aut subrufescens. Apothecia sat crebra aut sparsa, verrucas formantia subhemisphaericas, 0.4—0.s (—0.2) mm latas, basi vulgo leviter constrictas, nigricantes aut fusconigras, nitidas aut opacas, margine ostiolari haud prominente, ostiolo demum dilatato, circ. 0.15 (-—O.2) mm lato, saepe foveolato apertove. Perithecium rubricoso- fuscescens aut rubricoso-rufescens, saepe integrum, basi dilutius coloratum pallidumve, amphithecio thallino nullo obductum. Paraphyses numerosae, simplices et parce ramoso-connexae. Asci vulgo fusiformes aut cylindrico- fusiformes. Sporae 8:nae, demum murales, long. 0.030— 0.016 (—O.025), crass. O.o1o—O.016 mm, secund. Arn. long. »—O0.oce8 mm“. Gonidia a Gloeocapsa praedita, pauci- cellulosa. Distr. Supra muscos destructos praesertim locis humidis in rupibus, interdum etiam ad Solorinam croceam Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 161 et Peltigeram apthosam ad terram arenosam locis siccis crescit. Karelia Ladogensis: Ad Kirjavalahti (sec. Norrl. Symb. Fl. Ladog.-Kar., 1878, p. 32). Tavastia bor.: Pihlaja- vesi (Norrl.). Karelia Rossica: Prope Kolvasjarvi in Repola (Vain.). Ostrobotnia Kajanensis: Kylmala et Lentuankoski in Kuhmo (Vain.). Kuusamo: In regione subalpina montium livaara, Nuorunen et Mantytunturi (Vain.). Lapponia Ke- mensis: VAalivaara et alibi in Muonioniska (Norrl. Beratt. Torn. Lappm. p. 343: ,pluribus locis in territorio explorato“). Lapponia Enontekiensis: Palojoki (Norrl.). Lapponia Inaren- sis: Ruoptuinvaara in reg. pinifera (Vain.), ad Paatsjoki (Edvin Nylander), Muddusniemi in Inari (F. Silén), Aligadsch in Utsjoki (F. Silén). Lapponia Ponojensis: Orlow (A. O. Kairamo: Kihlm. Neu. Beitr. Flecht. Kola, 1891, p. 59), Ponoi et Lumbofski (N. I. Fellman). Lapponia Murmanica: Varsina (N. IJ. Fellman 1. c. n. 218), Olenji (P. A. Karsten). Lapponia Tulomensis: Ad Sinum Kolaénsem (N. I. Fell: man). Intermedia est inter Collemaceas et Pyrenolichenes. ,,Thallus gelatinosus e globulis majusculis hyalinis constituitur, in quibus “foventur gonidia (1 vel 2 in singulis) granulifera“, ut ait Nyl. in Lich. Scand. p. 277. Gonidia revera a Gloeocapsa praedita, cavitates continente vulgo 2, rarius 4, globosas aut subellipsoideas, diam. 0.00-—0.008 mm, contento dilute glaucescente, membrana (tegumento communi) gelatinoso-incrassata, haud striata, decolore. Hyphae inter gonidia abundanter observantur. Perithecium rarius basi thallo leviter immersum, strato decolorato nullo obductum, KHO distinctius rubricoso-rufescens, ,HNO, haud reagens“ (Arn. Lich. Tirol XIII p. 264). Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo caeru- lescens deindeque fere decoloratum, ascis apice vulgo persistenter caerulescentibus, metaplasmate ascorum rubescente (conf. f. viola- scentem). Paraphyses crass. 0.001 mm. Asci long. 0.130—0.140, crass. 0.016—O.022 mm, in apice membrana leviter incrassata. Sporae 8:nae aut abortu pauciores, distichae aut monostichae, decolores, septis transversis saepe 9—12, demum murales et cellulis sat numerosis, fusiformes, apicibus obtusis aut sat acutis, raro ellipsoideae et apicibus rotundatis, membrana modice in- crassata, haud gelatinosa.. Conidia_ ,,bacilliformia, recta, long. 0.004 mm, fig. cit. 4e“ (Nyl. Lich. Scand. p. 277). 11 162 FE. A. Vaimo, Pyrenocarpeae. Obs. 1. Ad variationes accidentales spectant f. diffluens Vain- (1. ec. p. 180), paraphysibus fere obsoletis, ad Lentuankoski in Kuhmo lecta, et f. violascens Vain. (1. c.), gelatina hymeniali jodo caerulescente, dein in parte superiore hymenii sordide obscureque violascenti- rubescente, in parte inferiore decolorata, in Mantytunturi in Kuusamo lecta. Obs. 2. ,,Verrucaria sphinctrinoidella“« Nyl. in Fl. 1864 p. 355 (Lich. Lapp. Or., 1866, p. 171), quoad specimen supra Peltigeram aph- thosam prope Ponoi a N. I. Fellman lectum, ad Thelenellam sphinctri- noidem pertinet, perithecio rubricoso-rufescente, extus concolore, HNO s non reagente, sporis submuralibus, thallo evanescente, gonidiis par- cissimis, paucicellulosis, pachydermaticis, ad Gloeocapsam pertinentibus instructa (conf. Th. reducta). 9. Th. reducta (Th. Fr.) Vain. Lich. Vegae Pitlekai (Ark. Bot. 1909) p. 165. Microglaena (sphin- ctrinoides) reducta Th. Fr. Bot. Not. 1863 p. 10 (,,subspecies“), Fl. 1865 p. 344, Fl. 1870 p. 483. Verrucaria reducta Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 180. Verrucaria sphinctrinoidella Nyl. Fl. 1864 p. 355 p. p.; Norrl. Bidr. Sydést. Tav. Fl. (1870) p. 195, Symb. Ladog.-Kar. (1878) p. 32; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120, Lich. Vib. (1878) p. 71. Verru- caria leucothelia **V. sphinctrinoidella Nyl. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 171 p. p. Microglaena sphinctrinoidella Arn. Lich. Tirol VI (1871) p. 1128, XIII (1874) p. 265, XIV (1875) p. 460, XVII (1877) p. 546. Exs. Rabenh. Lich. Eur. Exs. XXXII (1870) n. 452. Thallus tenuis aut tenuissimus, inaequalis, gelatinosus aut parum conspicuus, pallidus aut pallido-glaucescens aut subalbidus. Apothecia vulgo sparsa, verrucas formantia depresso-subglobosas aut rarius ovoideas, 0.230—0.170 (—0.100) mm latas, basi vulgo leviter constrictas, atras, nitidulas aut opacas, margine ostiolari haud prominente aut demum leviter impresso, ostiolo parvo aut rarius demum modice dilatato foveolatoque. Perithecium caeruleo- aut olivaceo- nigricans (aut raro caeruleo-violaceum: v. glacialis), extus tenuiter decoloratum, integrum, amphithecio thallino nullo obductum. Paraphyses numerosae, parce ramoso-connexae, partim simplices. Asci subcylindrici. Sporae 8:nae, diu pluriseptatae, demum murales, cellulis haud numerosis, long. 0.023—0.030 (—0O.036), crass. 0.oos—O.o10 mm, (—0.o12 mm sec. Nyl.). Gonidia gloeocapsoidea, cellulis glomerulosis, numerosissimis. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 163 Distr. Supra muscos destructos in rupibus et raro ad terram arenosam. Karelia austr.: Monrepos prope Viburgum (Vain.). Tavastia austr.: Mustiala (P. A. Karsten), Padasjoki (J. P. Norrlin), Evo (Norrl., Vain.), ad Isojarvi in Kuhmoin (Norrl.), Piilila in Korpilahti (Vain.). Karelia Ladogensis: Lahentaustan-vuoret et prope Laskela in Kirjavalahti (Norrl.). Karelia Onegensis: Insula lacus Tumasjarvi (Norrl.). Tavastia bor.: Pihlajavesi (Norrl.). Ostrobotnia Kajanensis: Terva- salmi in Kuhmo (Vain.), Lehtovaara in Kianta (Vain.). Lap- ponia Tulomensis: Prope Kola (N. I. Fellman). Lapponia Inarensis: In regione betulina prope Kéngas (Vain.). Optime colore et reactionibus perithecii et gonidiis a The- lenella sphinctrinoide differt. Perithecium strato circ. 0.010 mm crasso, cartilagineo, albido, gonidiis destituto obductum, ceterum subcaeruleo- vel olivaceo-nigricans, KHO_ purpureo-fuligineum, HNO, subaeruginosum (conf. var. glacialem), depresso-subglo- bosum aut rarius ovoideum et alt. 0.280 et lat. 0.180 mm. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo dilutissime aut distincte caerulescens, praesertim in apice ascorum, dein plus minus decoloratum, metaplasmate ascorum vinose rubente. Paraphyses crass. 0.0005 mm. Asci long. circ. 0.110—0.120, crass. 0.012—0.014 ‘mm, in apice membrana modice incrassata. Sporae distichae, decolores, fusiformes aut oblongae, apicibus obtusis aut acutis, septis transversis vulgo 5—7 (,—9“ sec. Arn.), demum_ sub- murales aut murales, cellulis haud numerosis, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia cellulis dilute glaucescentibus, globosis, diam. 0.003—0.007 mm, in familias glomerulosas subglobosas aut ellipsoideas, circ. 0.020—0O.100 mm latas, cellulas numerosas aut numerosissimas continentes consociatis, tegumento gelatinoso, modice incrassato, decolore. Obs. Var. glacialis Vain. perithecio caeruleoviolaceo (extus de- colore), KHO purpurascente, HNO; aeruginoso a forma typica (quae nominetur var. sphinctrinoidella Vain.) differt. Inter apothecia var. sphinctrinoidellae supra muscos destructos in rupe in regione betulina ad Kongas prope Mare glaciale (Vain.). 2. Mycoglaena v. Hohnel Fragm. Mycol. VIII (Sitzungsb. K. Ak. Wiss. CXVIII, 1909) p. 1210. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Para- physes bene evolutae. Sporae 8:nae, decolores, murales. 164 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. M. subcaerulescens (Nyl.) Vain. Verrucaria subcoerulescens Ny). Fl. 1872 p. 362; Vain. Lich. Vi- burg. (1878) p. 71, Fl. Tav. Orient. (1878) p. 121, Adj. Lich. Lapp. I (1883) p. 187; Brenner Hogl. Lafv. (1885) p. 127; Hue Addend. II (1888) p. 297 (fungus sec. Th. Fr. Polybl. Scand., 1877, p. 5, in Nov. Act. Reg. Soc. Sc. Ups. ser. III). Winteria Rehm Ascom. (1898) n. 1242. Polyblastia Zahlbr. Beitr. Flecht. Niederésterr. VI (Verh. k. k. Zool.- Bot. Ges. Wien, 1902) p. 258. Mycoglaena subcoerulescens vy. Hohn. Fragm. Myce. VIII (1909) p. 1211 p. p.; Mig. Krypt. Fl. Ascom. (1913) p. 784 p. p. M. elegans v. Héhn. Fragm. Myc. IX (1909) p. 1518 p. p. (de Phacidio elegante Berk. et Curt., North Am. Fungi n. 777, videas infra). Exs. Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 392 a, b. — Lojka Lich. Univ. (1886) n. 247. — Rehm Ascom. (1878) n. 1242 (sec. cit.). Thallus macula albida indicatus aut indistinctus. Apo- thecia sparsa, verrucas formantia depresso-hemisphaericas, 0.2—0.5 mm latas, subcyanescenti-nigricantes aut atras, saepe nitidas, nudas, basin versus sensim dilatatas, vertice convexo aut saepe demum ‘anguste aut sat late foveolato, margine osteolari haud prominente, ostiolo minuto, demum con- spicuo. Perithecium aeruginosum, dimidiatum. Paraphyses numerosae. Asci cylindrici. Sporae monostichae, ellipsoi- deae, apicibus rotundatis aut rarius obtusis, long. 0.o12— 0.020, crass. 0.ooc—0.o10 mm (sec. Nyl. ,,long. 0.016—0.0o22, crass. 0.010 —0.013 mm“), murales, septis transversis 3—5. Distr. In ramulis et cacuminibus Pini sylvestris locis apricis et rarius in cacumine Abietis crescit. Sat frequens vel frequens in partibus a me exploratis Fenniae in prov. australibus et adhuc in regione infralapponica Ostrobotniae. In Kuusamo et Lapponia hucusque haud obvia. Hyphae aeruginosae e perithecio excrescentes parcae, (0.003——0.005 mm _ crassae, crebre constricte aut partim increbre et haud constricte articulatae. Hypothallus indistinctus. Ostio- lum rotundatum, interdum rimaeforme. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum rubescente. Paraphyses crass. 0.001 mm, simplices, raro parcissi- meque ramoso-connexae, increbre septatae. Asci long. 0.0s0— 0.090, crass. 0.014 —0.018 mm, in apice membrana magis incrassata. Sporae 8:nae, decolores, septis transversis 3—5, murales, cellulis sat paucis aut rarius sat numerosis, membrana tenui, haud gelatinosa. Conidangia nigra, minuta“, conidia ,»bacillaria, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 165 tenuissima, recta, long. 0.003, crass. 0.0005 mm“ (secund. annot. Nyl. in Lich. Lapp. Or. p. 178). Obs. Fr. v. Hohnel in Fragm. Mycol. VIII (1909) p. 1209 ad hane speciem ut varietates retulit species sequentes: Wéinteria sub- coerulescens (Nyl.) Rehm (1. ¢.), W. acuminans (Nyl.) Rehm (Hedwigia 1898 p. 144), W. intermedia Sacc, et Fautr. (B. S. Myc. Fr. 1900 p. 21, Sace. Syll. Fung. XVI, 1902, p. 554) et W. laricina v. Hohn. (1909), quarum W. acuminans et W. intermedia sporis apice inferiore atte- nuatis et W. laricina atque W. subcoerulescens sporis ellipsoideis aut ovoideis instructae sunt. In Rehmi Ascom. n. 1242 in eodem apothe- cio sporas ellipsoideas et caudatas observavit, at revera Mycoglaena acuminans (Nyl.) a ,,Verrucaria subcoerulescente Nyl.“ etiam paraphysi- bus parcis, ascis oblongis, sporis distichis, septis transversis 7—8 differt. — Phacidium elegans Berk. et Curt. (I. ¢., Dothiora elegans Sace. Syll. Fung. VIII, 1889, p. 765) ,perithecio per duos vel tres lobos dehiscente, sporis 0.025 mm longis, clavatis“ see. Sace. |. e. differt. 2. M. acuminans (Nyl.) Vain. Verrucaria acuminans Nyl. Sert. Lich. Labuan (1891) p. 45. Poly- blastia Arn. Lich. Exs. (1891) n. 1535. Winteria Rehm Hedwigia 1898 p. 144. Mycoglaena subcoerulescens var. acuminans v. Hohn. Fragm. _Mycol. VIII (1909) p. 1210. Exs. Zwackh Lich. Exs. (1891) n. 1186. — Arn. Lich. Exs. (1891) n. 15365. Thallus macula albida indicatus aut indistinctus. Apo- thecia sparsa, verrucas formantia depresso-hemisphaericas, circ. 0.2—0.5 mm latas, subcyanescenti-nigricantes aut atras, saepe nitidas, nudas, basin versus sensim dilatatas, vertice convexo aut saepe demum anguste aut sat late foveolato, — margine ostiolari haud prominente, ostiolo parum conspicuo, interdum rimaeformi. Perithecium aeruginosum, dimidiatum. Paraphyses parcae. Asci oblongi. Sporae distichae, ovoideae, apice superiore rotundato, apice inferiore sensim caudato- attenuato, murales, septis transversis 7—8, long. 0.02s—0.030, crass. 0.ooc—O.o09 mm, secundum Nyl. ,,long. 0.030—0.0o36, crass. O.oos—O.012 mm“. Distr. In cacumine et ramis Pini sylvestris ad Hersala in Hollola Tavastiae austr. (Vain.) una cum Mycoglaena sub- caerulescente. In ramis Pini sylvestris ad Simsi6 in Lapua in Ostrobotnia austr. (V. Rasanen). 166 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Hypothallus indistinctus. Nucleus albidus, haud resinoso- guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum rubescente. Paraphyses crass. 0.0008 mm, simplices. Asci long. 0.060—0.090, crass. 0.01s—0O.022 mm, in apice membrana magis_incrassata. Sporae 8:nae, decolores, murales, cellulis sat numerosis, mem- brana tenui, haud gelatinosa. Hyphae e perithecio excrescentes et supra substratum inter apothecia provenientes parce sunt aeruginosae, vulgo autem fuscae, crass. 0.003 mm, increbe et parum constricte articulatae, saepe in conceptacula continuatae 0.040—0.080 mm lata, fusco-rufescentia aut partim aeruginosa, vacua aut Pleurococcis (aut algis iis subsimilibus) glomeruloso-divisis impleta, etiamsi apertura destituta. Talis ,symbiosis“ Pleuro- coccorum in organis fungorum corticolarum saepe, at tantum fortuito, provenit et functionem gonidiorum his algis non indicat. 3. M. fallaciosa (Stizenb.) Vain. Polyblastia fallaciosa (Stizenb. in lit.) Arn. Fl. 1863 p. 604, Lich. Exs. (1864) n. 269, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 264, Lich. Miinch. (1891) p. 116. Verrucaria Frankliniana Leight. Not. Lich. Richards. Arct. Am. (1865) p. 199; Stizenb. Ind. Lich. Hyperb. (1876) p. 54. Verrucaria fal- lacissima (Stizenb. in lit.) Nyl. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 173. Fungus sec. Th. Fr. Polybl. Scand. (1877) p. 5. Verrucaria fallaciosa Nyl. FI. 1881 p. 189. Exs. Arn. Lich. Exs. (1864) n. 269. — Anzi Lich. Exs. Min. Rar. It. Super. (1865) n. 384 a (sec. Arn. L. Fr. J. p. 264). Thallus et hypothallus indistinctus. Apothecia sparsa, verrucas formantia hemisphaericas, 0.2s—0.4 mm latas, atras, opacas, basi sat praeruptas et saepe extrorsum anguste maculato-dilatatas, vertice convexo, margine ostiolari haud prominente, ostiolo 0O.o10o—0.030 mm lato, haud aut rarius leviter foveolato. Perithecium vulgo cyanescenti-nigricans (in typo Arnoldiano), dimidiatum. Paraphyses numerosae (in typo). Asci vulgo suboblongi. Sporae distichae, elli- psoideae et apicibus rotundatis (in typo), submurales, ,,septis transversis 3—5, long. 0.01s5—0.021, crass. 0.00c—0.011 mm“ (Arn. Lich. Miinch. p. 116). Distr. Ad corticem Betulae in Kola in Lapponia Tulo- mensi (N. I. Fellman). Habitu Campylaciae epidermidis omnino similis et in Fen- nia praetervisa. In Arn. Lich. Exs. n. 269 perithecium vulgo cyanescenti-nigricans, at interdum sordide subviolascenti-fuscescens, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 167 strato tenui substrati velatum, ostiolo 0.030 mm lato. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate rubescente. Paraphyses numerosae, crass. 0.0015 mm, simplices aut raro parce ramosae, haud connexae, increbre septatae. Asci oblongi aut raro subcylindrici, long. 0O.060—\0.100, crass. 0.016— 0.020 mm, in apice membrana modice incrassata. Sporae 8:nae, distichae, decolores, ellipsoideae, apicibus rotundatis, submurales, septis transversis 3—5, loculis leviter inaequalibus, mediis paullo majoribus, saepe sat diu simplicibus, membrana tenui, haud gela- tinosa. Sec. Lahm (Zusamm. Westf. Flecht., 1885, p. 132) stylo- sporae (macroconidia) fuscae, dactyloideae, 3-septatae, long. 0.0097—0.012, crass. 0.003—0O.004 mm, apicibus obtusis (in pyenidi- is minutis, basidiis brevibus). — In specimine in Kola a Fellm. lecto et a Nyl. determinato descriptoque perithecium aeruginosum, cellulis substrati tenuiter velatum aut denudatum, ostiolo 0.010 mm lato, hyphis excrescentibus aeruginosis et partim fuscescentibus, O0.003—0.005 mm crassis, crebre aut partim increbre constricte articulatis. Paraphyses parcae aut sat numerosae, simplices, crass. O.ooo8 mm. Asci suboblongi aut raro cylindrici, long. 0.070, crass. O.012—0O.014 mm, membrana modice _incrassata. Sporae 8:nae, distichae aut raro monostichae, decolores, fusi- formes, apicibus acutis aut sat obtusis, ad septa leviter con- _strictae, loculis 1—2 vulgo paullo longioribus, membrana tenui, haud gelatinosa, sec. Nyl. ,.3—5-septatae, inter septa nonnihil vel obsolete longitudinali sensu divisae, long. 0.01s—0O.021, crass. 0.007—0.008 mm“. In apothecio a me examinato sporae haud omnino maturae, septis transversis 3 aut raro 4, in sensu longi- tudinali tantum protoplasma nonnullorum loculorum divisum. In hoc statu difficillime a Metasphaeria aeruginella distinguitur. Obs. Mycoglaena betularia (Nyl.) Vain. (Verrucaria Nyl. Fl. 1880 p. 392, Fl. 1881 p. 189, Lich. Paris, 1896, p. 126) vix nisi perithecio fusco a M. fallaciosa (Stizenb.) differt. Sec. herb. Nyl. perithecium lat. 0.s40— 0.300 (—0.2 sec. Nyl.), saepius oblonge obscure circummaculatum, ostiolo 0.030 mm lato. Paraphyses simplices, crass. 0.0015 mm, inerebre septatae. Asci cylindrici, long. 0.077o—0.084, crass. 0.014—0.020 mm, in apice membrana modice incrassata. Sporae 8:nae, distichae, decolores, murales, ellipsoi- deae aut fusiformes, apicibus obtusis aut rotundatis, septis transversis 3—5, ,,long. 0.012—0.018, crass. 0.ooe—-0.00c8 mm“. Conidia ,,recta, long. 0.o0e— 0.008, crass. 0.0007 mm“ (Nyl. Lich. Paris p. 126). Supra corticem Betulae in sylva Fontisbellaquea (Nyl.). Etiam in Fennia inquirenda. Subtrib. 11. Hyalophragmiae (Sacc.) Vain. Thallus crustaceus, gonidia continens, aut e mycelio 168 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. gonidiis destituto constans. Apothecia recta, simplicia aut confluentia, ostiolo mediano instructa. Paraphyses bene evolutae aut raro obsoletae. Sporae fusiformes aut oblongae aut ovoideo-oblongae ovoideaeve aut lacrymaeformes aut bacillares aut aciculares, decolores, septis 1—pluribus trans- versim divisae. 1. Thelopsis Nyl. Herb. Lich. Par. II (1855) n. 98, Ess. Nouv. Classif. Lich. Sec. Mém. (Mém. S. I. Se. Nat. Cherb. 1855) p. 194, 202, Exp. Pyrenoce. (1858) p- 65; Th. Fr. Gen. Heterol. (1861) p. 106; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 892; Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 67 (excl. sp. sporis simpl. et mural.). Verrucaria stirps Thelopsis Nyl. Lich. Paris (1896) p. 124. Sychnogonia Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 332. Thallus crustaceus, uniformis. Apothecia simplicia, gonidiis hymenialibus nullis. Perithecium rectum, ostiolo mediano. Gelatina hymenialis jodo reagens. Paraphyses bene evolutae, simplices. Ascus sporis numerosissimis. Sporae decolores, ellipsoideae aut oblongae, 3—1-septatae. Gonidia fa Trentepohlia praedita. Ab hoe genere distinguendae sunt Haplothelopsis Vain. (flaveola Arn.), sporis simplicibus, et Sychnoblastia Vain. (inordinata Ny}.), sporis muralibus ab eo recedentes. 1. Th. melathelia Nyl. Fl. 1864 p. 258, 1868 p. 348, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 189, Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 26; Norm. Spec. Loc. Nat. Norv. (1868) p. 368; Arn. Lich. Tirol XI (18738) p. 17, XXI (1880) p. 151, XXX (1897) p. 88; Hue Addend. II (1888) p. 309; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 893; A. Sm. Mon. Brit. Lich. (1911) p. 340. Sagedia (Sychnogonia) rugosa Anzi Anal. Lich. Rar. It. Sup. (1868) p. 22 (secund. specim. orig. in herb. Nyl.). Thelopsis rugosa Jatta 1. ec. Exs. Arn. Lich. Exs. (1872) n. 515, (1873) n. 515 b. — Malme Lich. Suec. Exs. XXII (1915) n. 541. Thallus modice incrassatus, subsquamuloso-diffractus, muscos inaequaliter obtegens, at superficie sat aequali, pallido-cinerascens aut subcinereus. Apothecia sparsa, ver- rucas formantia tuberculoso-conicas vel rugoso-irregulares, circ. 0.s—0O.7 mm latas, basin versus dilatatas, nigras, opacas, margine ostiolari leviter prominente aut interdum impresso, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 169 ostiolo parvo, haud foveolato. Perithecium fuligineo- aut rufescenti-rubricosum, integrum, amphithecio thallino nullo obductum, Dasi thallo immersum. Paraphyses numerosae, simplices. Asci vulgo subcylindrici. Sporae oblongae, 3-septatae, ,long. 0O.o11—0.01s, crass. 0.00s—O.006 mm“ (sec. Nyl.). Gonidia a Trentepohlia iolitho praedita. Distr. Supra muscos destructos et vigentes (Hypnum cupressiforme) in rupe ad Valkeamaki in Karelia Onegensi (Th. Simming) una cum Gyalecta rubra. Perithecium KHO non reagens. Nucleus albidus (roseolum observante Arn.), haud resinoso-guttulosus, jodo dilute caeru- lescens (aut demum leviter vinose rubens vel vinose fulvescens sec. Nyl. et Arn.). Periphyses (anaphyses) evolutae (sec. Nyl.). Paraphyses crass. 0.0015 mm, increbre septatae, gelatinam firmam, in KHO laxam percurrentes. Asci long. circ. 0.160, crass. 0.014— 0.000 mm, membrana sat tenui, molli. Sporae numerosissimae, decolores, oblongae, rectae, apicibus obtusis aut rarius rotundatis, primum simplices et 1-septatae, demum 3-septatae, loculis aeque longis, saepe constrictae, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia_ cellulis anguloso-subglobosis globosisve, concatenatis aut solitariis, 0.030—0O.026 (—0O.014) mm _ crassis, membrana_ in- “crassata. 2. Th. umbratula Ny]. Fl. 1875 p. 106; Norrl. Symb. Fl. Ladog.-Kar. (1878) p. 31; Hue Addend. II (1888) p. 399. Exs. Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. cont. (1921) n. 799. Thallus sat tenuis, verruculoso-inaequalis, glauco- cinerascens, diffractus. Apothecia sat sparsa, verrucas formantia submastoideo-hemisphaericas, 0.s—0.2 mm latas, nigras, opacas, laevigatas, basi haud praeruptas, thallo semiimmersa, margine ostiolari leviter prominente, ostiolo parvo, haud foveolato. Perithecium parte exteriore fuli- gineo- aut rufescenti-rubricosum, integrum, basi thallo immersum aut fere semiimmersum, amphithecio thallino nullo obductum. Paraphyses numerosae, simplices. Asci subclavati. Sporae oblongae, 3-septatae, long. 0.013—0.o16, crass. 0.oos—O.o0c mm, sec. annot. Nyl. ,long. 0.012—0.018, crass. Q.o0os—O.0oo7 mm“. Gonidia a Trentepohlia_ iolitho praedita. 170 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Supra muscos, praesertim Grimmiam torqua- tam, locis subumbrosis in lateribus altioribus rupium plu- ribi (Wariskallio, Lahentaustan-vuoret in Kirjavalahti in Karelia Ladogensi, J. P. Norrlin). Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo dilute cae- rulescens. Paraphyses crass. 0.0015 mm, increbre septatae, cellulis oblongis, gelatinam abundantem percurrentes. Asci long. circ. 0.120, crass. O.oze—0.018 mm, membrana tenui, molli. Sporae numerosissimae, decolores, oblongae, rectae, apicibus rotundatis, rarius obtusis, 3-septatae, loculis aeque longis, haud constrictae, membrana tenui, saepe strato tenuissimo gelatinoso indutae. Gonidia cellulis vulgo anguloso-globosis, concatenatis, 0.032— 0.010 mm crassis, membranis incrassatis (aut modice incrassatis in cellulis tenuioribus). 2. Belonia Koerb. Lich. Select. Germ. III (1856) n. 79, Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 322; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 346 (100), Lich. Scand. (1861) p. 185; Th. Fr. Gen. Heterol. (1861) p. 105; Ofv. K. Vet.-Ak. Foérh. 1864 p. 274, Fl. 1865 p. 486; Arn. Lich. Tirol VI (1871) p: 1112, tab. XIV f. 2; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1888) p. 197; Zahlbr. Ascol. (1903) p. 62, 67. Thallus crustaceus, uniformis. Apothecia simplicia. Perithecium rectum, ostiolo mediano. Gelatina hymenialis jodo reagens. Paraphyses simplices. Sporae 8:nae, deco- lores, aciculares, septatae. Gonidia a Trentepohlia praedita. 1. B. russula Koerb. Lich. Select. Germ. III (1856) n. 79, Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 822; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 346 (100), Lich. Scand. (1861) p. 185; Norm. Spec. Loc. Nat. Norv. (1868) p. 367; Norrl. Symb. FI. Ladog. (1878) p. 28. Exs. Koerb. Lich. Select. Germ. III (1856) n. 79. — Lojka Lich. Univ. IV (1886) n. 172. Thallus modice incrassatus aut tenuis evanescensve, crustaceus, verruculoso-inaequalis, subcontinuus aut disper- sus, diffractus rimosusve, albidus, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra aut dispersa, verrucas formantia sub- elobosas, 0.e—0.5 mm latas, laevigatas, pallidas, amphithecio thallino crasso obductas, basi constrictas, margine ostiolari Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 171 impresso, maculam rufescentem nigricantemve, circ. 0.1 mm latam formante, perithecio ceterum albo, ostiolo minutissimo. Sporae aciculares, septis transversis numerosis, long. circ. 0.054—O.044, crass. 0.003 mm. Distr. In latere boream versus sito rupis gneissaceae Variskallio prope Kirjavalahti in Karelia Ladogensi (J. P. Norrlin). Gonidia ad Trentepohliam iolithum pertinentia, cellulis anguloso-subglobosis aut raro subellipsoideis, concatenatis aut solitariis, diam. vulgo 0.020 (0.014—0.024) mm, membrana _ sat crassa. Perithecium subglobosum. Nucleus albus, guttulas resi- nosas haud continens, jodo caerulescens. Periphyses haud evo- lutae. Paraphyses numerosissimae, simplices, crass. 0.0007—0.0015 mm. Asci fusiformes, long. 0.090—0.110, crass. 0.012—0.016 mm, membrana sat tenui. Sporae 8:nae, rectae, apicibus sat acutis aut obtusis aut apice superiore raro rotundato, septis 8 aut secundum Koerb. 14—20, cellulis cylindricis, vulgo aeque longis. Obs. Beloniella cinerea Norm. secundum specim. orig. in herb. Nyl. gonidiis instructa est ad Trentepohliam pertinentibus, cellulis concatenatis aut solitariis, globosis, diam. 0.012—0.o0cs mm, membrana modice incrassata. Ad Beloniam igitur haec species pertinet, etiam . facie externa B. russulae similis, thallo sordide vel cinerascenti-albi- cante magis continuo leviter ab ea differens. Ceterum genus Belonia proxima est Porinae sect. Rhaphidisegestriae Vain. (Add. Lich. Ant., 1915, p. 200), sporis cum ea congruens. 2. B. Fennica Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 196. Thallus tenuis aut sat tenuis, crustaceus, sat laevigatus, subcontinuus aut partim dispersus, pallidus vel olivaceo- albicans, hypothallo indistincto. Apothecia dispersa, verrucas formantia subhemisphaericas, rarius subglobosas, 0.6-—0.7 mm latas, leviter inaequales aut sat laevigatas, basi praeruptas aut raro levissime constrictas, parte inferiore thallo conco- lores, vertice convexo aut leviter prominente, late fusco- nigricante, amphithecio thallino sat crasso obducta, margine ostiolari haud impresso, ostiolo sat parvo aut demum modice dilatato, perithecio maxima parte albido. Sporae acicula- res, septis transversis numerosis, long. 0.04;—0.105, crass. O.003 mm. 172 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Loco subumbroso in rupe argillaceo-schistosa prope Sirkela in regione coniferarum mixtarum in Kuusamo (Vain.). Haec species, intermedia inter Beloniam russulam et sect. Raphidisegestriam Porinae, Beloniam et Porinam connectit. Gonidia ad Trentepohliam iolithum pertinentia, cellulis anguloso-subglobosis aut rarius ellipsoideis, concatenatis aut solitariis, diam. 0.020—0.016 (—0.014) mm, membrana vulgo sat crassa. Apothecia macula fusco- nigricante 0.320—0.200 mm lata, extus stratum colorante corticale chondroideum pachydermaticumque, cavitatibus cellularum minu- tissimis rotundatisque instructum, verticem amphithecii et peri- thecii obtegens. Perithecium ceterum albidum, subglobosum, lat. circ. 0.4 mm. Amphithecium gonidia continens. Periphyses haud evolutae. Nucleus albus, guttulas resinosas haud continens, jodo caerulescens (aut demum violascens in solutione magis caustica). Paraphyses numerosissimae, simplices, crass. 0.0007 mm. ASCi fusiformes, long. 0.100—0.120, crass. 0.010—0.012 mm, membrana sat tenui. Sporae 8:nae, vulgo rectae, apicibus sat acutis aut apice superiore obtuso, septis vulgo 8—11, cellulis cylindricis, vulgo aeque longis. 3. Porina (Ach.) Vain. Ach. Syn. Lich. (1814) p. 109, pro min. p. (Lich. Univ., 1810, p. 60); Fée Ess. Crypt. Ecore. (1824) p. 80 p. p.; Mass. Ricerch. (1852) p. 190; Mill. Arg. Lich. Beitr. (Fl. 1883) n. 644 (em.), Pyr. Cub. (1885) p. 376, 398, Pyr. Feean. (1888) p. 4, 20; Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 219; Zahlbr. Ascolich. (Engl. Naturl. Pflanzenfam. 217 Lief., 1903, p. 62, 66). Segestria Fr. Syst. Orb. Veg. (1825) p. 263; Mass. 1. c. p. 158; Trev. Consp. Verr. (1860) p. 5; Th. Fr. Gen. Heterolich. (1861) p. 106 (,,jam. generi Arachnidarum data“, Nyl. Lich. Scand. p. 292). Sphaeromphale Reichenb. Consp. Regn. Veg. (1828) p. 20 (= Segestria Fr.). Segestrella Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 460. Sagedia Mass. 1. c. p. 159; Naeg. in Hepp Flecht. Eur. (1853) tab. II; Tuck. Gen. Lich. (1872) p. 263 p. p. (haud Ach. Lich. Univ., 1810, p. 71, 827). Verrucaria stirps sive subg. Porinula Ny). Fl. 1881 p. 458; Hue Addend. II (1888) p. 290. Thallus crustaceus, uniformis, ambitu haud effiguratus. Apothecia simplicia. Paraphyses numerosae, vulgo simplices, haud ramoso-connexae. Sporae 8:nae, decolores, fusiformes aut aciculares bacillaresve aut oblongae, transversim 1—-pluri- septatae, loculis subcylindricis, haud lenticularibus, endosporio haud incrassato. Gonidia ad Trentepohliam umbrinam et ioli- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 173 thum (aut in speciebus exoticis ad Phycopeltidem aut Hetero- thallum) pertinentia. Sect. 1. Sphaeromphale (Reichenb.) Vain. Corticolae saxicolaeve aut muscicolae. Gonidia a Trentepohlia praedita. Perithecium amphithecio thallino plus minus late obductum aut thallo immersum. Sporae fusiformes oblongaeve, 3—pluriseptatae. Gonidia a Trente- pohlia (Tr. umbrina et Tr. iolithus) praedita. 1. P. faginea (Schaer.) Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1884) p. 277, Lich. Miinch. (1891) p. 122; A. Smith Mon. Brit. Lich. IT (1911) p. 337. Sagedia faginea Schaer. Enum. Lich. Eur. (1850) p. 208. Verrucaria illinita Nyl. Coll. Lich. Gall. Merid. (Nya Bot. Not. 1853) p. 10, FI. 1864 p. 355, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 172, 189. Verrucaria chlorotica f. illinita Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 488, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 36. Sagedia illinita Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 366; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 891. Segestrella Koerb. Par. Lich. (1865) p. 324. Exs. Zwackh Lich. Exs. (1850) n. 36, 36 bis, 45 (sec. Zwackh “Lich. Heidelb. p. 75). — Mass. Lich. It. Exs. (1856) n. 304 (sec. Arn.). — Hepp Flecht. Eur. (1857) n. 464, (1860) n. 708. -- Koerb. Lich. Sel. Germ. VII (1861) n. 205, IX (1864) n. 261. Thallus tenuis, sat laevigatus, cinereo-glaucescens aut albidus vel sordide albicans, hypothallo indistincto. Apo- thecia crebra, semiimmersa, verrucas formantia hemisphae- ricas aut conoideo-hemisphaericas, 0.s—0.25 mm latas, basin versus sensim dilatatas aut rarius sat praeruptas, amphi- thecio thallino, thallo concolore aut paullo obscuriore (vulgo sat late) tenuiter velatas, vertice plus minusve late (haud abrupte) denudato et nigricante aut sordide obscurato, opaco, nec impresso, nec umbonato, ostiolo minutissimo. Perithecium vertice fusco-rufescens, inferne decoloratum. ,»sporae fusiformes, apicibus acutis aut altero apice obtuso, long. 0.027—0.04s, crass. O.ooc—O.oos mm, 7-septatae, loculis sat aequalibus, membrana sat tenui, haud gelatinoso-induta“ (secund. annot. Nyl. in herb. suo). Gonidia a Trentepohlia umbrina praedita. 174 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Ad corticem vetustum Alni socia Parmeliellae triptophyllae prope Dianovagora in Karelia Onegensi (Th. Simming). Thallus vulgo leviter nitidus. Nucleus subglobosus, jodo non reagens, metaplasmate rubescente. Paraphyses simplices. Asci_ cylindrico-fusiformes, apice rotundato, membrana modice incrassata, long. circ. 0.080, crass. 0.012 mm. Sporae 8:nae, distichae, sec. Arn. ,,crass. 0.0045—0.005 mm, rarius 9-septatae“, in specim. a Simming lectis ,long. 0.034—0.044, crass. 0.007—0.008 mm, septis saepe nonnihil irregularibus“ (sec. Nyl.). Gonidia cellulis 0.oos—O.012 mm crassis. In Hepp Flecht. Eur. n. 708 perithecium saepe margine ostiolari minutissime umbonato. Obs. Verrucaria leioplacoides Vain. (Adj. Lich. Lapp. II p. 183) est autonoma species Sagiolechiae Mass., excipulo albido a S. protu- berante (Ach.) differens. -- Petractis clausa (Hoffm.) Arn. (exanthematica Sm.), gonidiis seytonemeis instructa, ad Collemaceas pertinet. 2. P. furvescens (Nyl.) A. Sm. Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 338. Verrucaria furvescens Ny]. FI. 1864 p. 356; Norrl. Ber. Torn. Lapp. (1873) p. 343; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 185. Segestria Th. Fr. Points-Fort. Skand. Vaxt. (1880) p. 104. Thallus sat crassus, verruculoso-inaequalis, diffractus, olivaceo- vel cinereo-fuscescens, opacus, hypothallo in- distincto. Apothecia semiimmersa, verrucas formantia sub- hemisphaericas, 0.1—0.s mm _ latas, basin. versus sensim dilatatas aut sat praeruptas, amphithecio thallino, thallo concolore anguste tenuiterque obvelatas, vertice late denu- dato, atro, leviter nitido, margine ostiolari demum saepe leviter impresso, ostiolo modice dilatato. Perithecium glo- bosum, rubricoso-fuligineum, integrum, KHO non reagens. Sporae_ ,fusiformes, 5-septatae, long. 0.02—0.03s, crass. 0.00s—O.o03 mm, apicibus acutis aut altero apice obtuso, loculis sat aequalibus, membrana sat tenui, haud_ gelati- nosa“ (Nyl. in Mus. Fenn.). Gonidia a Trentepohlia iolitho praedita. Distr. Supra muscos putridos in latere subumbroso rupis ad Kelottijarvi in Lapponia Enontekiensi (J. P. Norrlin). Primum in Scotia ab Jones collecta. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 175 »Paraphyses sat graciles, confertae. Sporae 8:nae, decolores. Gonidia magna, diam. 0.02s—0.032 mm“ (Nyl. |. c.). In specimine a Norrl. collecto gonidia cellulis anguloso-subglobosis aut sub- ellipsoideis, 0.o1s—0O.024 mm _ crassis, concatenatis, membrana in- crassata, ad Trentepohliam iolithum (L.) Wallr. pertinentia. Apo- thecia sat crebra aut sparsa. 3. P. nigratula (Nyl.) Vain. Verrucaria nigratula Nyl. Fl. 1875 p. 105; Norrl. Symb. Fl. Ladog.- Karel. (1878) p. 33; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 121, Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 185; Hue Addend. II (1888) p. 293. Thallus tenuis, verruculoso-rugulosus, subdispersus, muscos destructos inaequaliter obducens, olivaceus aut olivaceo-cinerascens aut varie obscuratus, opacus, hypo- thallo indistincto. Apothecia sparsa aut sat crebra, im- mersa, dein mox emergentia elevataque, verrucas formantia subhemisphaericas, circ. 0.4 mm latas, basin versus sensim dilatatas, amphithecio thallinc, thallo concolore aut ob- scurlore, sat inaequali, parte inferiore plus minus late tenuiter obvelatas, vertice denudato, nigro, opaco, margine ostiolari haud aut sat praerupte leviter prominente et ‘modice incrassato, ostiolo modice dilatato, saepe foveolam formante. Perithecium globosum, integrum, parte exteriore fuscoviolascenti-fuligineum (KHO cyanescens), strato inte- riore lutescente decoloreve, KHO rubescente. Sporae fusi- formes, apicibus vulgo acutis, 5—3-septatae, loculis sat aequalibus, membrana sat tenui, haud gelatinosa, long. 0.020—0.026, crass. Q.ooc—O.o0os8 mm. Gonidia a Trentepohlia iolitho praedita. Distr. Supra muscos destructos in lateribus rupium collecta. Karelia Ladogensis: Variskallio in Kirjavalaks (J. P. Norrlin). Tavastia austr.: Savijarvi in Evo (Norrl.), Piilila in Korpilahti (Vain.). Karelia bor.: Hiidenportti in Nurmes (Vain.). Nucleus albidus, jodo non reagens. Paraphyses numerosae, simplices. Sporae variabiles. Perithecium ,in lamina tenui parte externa apparet violaceo-nigrum, parte interna incolore KHO ochraceo-tincta, strato externo crass. 0.025 mm, strato interno fere 0.040 mm“ (secundum annot. Nyl. in bibl. sua, |. c.). Gonidia 176 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. cellulis vulgo anguloso-subglobosis, crass. 0.01cé—0O.024 mm, bene constricte concatenatis, saepe guttulas rubescentes continentibus, membrana sat crassa. @ 4. P. mammillosa (Th. Fr.) Vain. Segestria mammillosa Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 262. Verrucaria mamillosa Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 184. Sagedia declivum Bagl. et Car. Comm. Crit. It. V (1864) p. 445; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 888. Thallus tenuis aut sat tenuis, verruculoso-inaequalis aut sat laevigatus, subdispersus, muscos destructos inae- qualiter obducens, olivaceus aut griseo-nigricans aut ob- scure cinerascens, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia crebra, verrucas formantia subglobosas aut subgloboso- hemisphaericas, basi demum sat praeruptas aut leviter constrictas, circ. O0..—0.4 mm latas, amphithecio thallino, thallo concolore, sat laevigato aut leviter inaequali late et sat tenuiter obvelatas, vertice circ. 0.2—0.15 mm lato denu- dato, nigro, subopaco, margine ostiolari haud aut leviter prominente angustoque, ostiolo minutissimo, haud foveolato. Perithecium globosum, parte superiore rubricoso-fuliginea, parte inferiore dilutius colorata. Sporae fusiformes aut oblongo-fusiformes, apicibus obtusis, typice 3-septatae, long. 0.015—0.030, crass. O.004a—O0.0055 mm, loculis sat aequalibus, membrana sat tenui, haud gelatinosa. Gonidia a -Trente- pohlia iolitho praedita. Var. subnigratula Vain. Verrucaria mamillosa var. subnigratula Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 184. Thallus obscurus, olivaceo- vel griseo-nigricans. Peri- thecium parte superiore rubricoso-fuliginea, parte inferiore rubricoso-rufescente. Sporae 3-septatae. Distr. Supra muscos in latere rupis ad Veskoniemi in regione coniferarum mixtarum Lapponiae_ Inarensis (Vain.). Perithecium KHO non reagens. Sporae long. 0.015—0O.024, crass. 0.004—0.0045 mm. Gelatina hymenialis jodo non reagens. Var. subfurvescens Vain. Verrucaria mamillosa var. subfurvescens Vain; L) cc: p.. 185. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. Lt as Thallus sordide aut cinerascenti-olivaceus. Perithecium parte superiore rubricoso-fuliginea, parte inferiore rubricoso- rufescente aut rubricoso-pallescente. Sporae 3-septatae aut partim spurie pluriseptatae. Distr. Supra muscos destructos in latere irrigato rupis graniticae in regione subalpina montis Pyhatunturi in Sodan- kyla (Vain.). Thallo pallidiore et vertice denudato apotheciorum paullo latiore et sporis partim abnorme evolutisa var. subnigratula differt. Nucleus jodo non reagens. Paraphyses numerosae, crass. 0.0015 mm. Asci cylindrici. Sporae 8:nae, distichae, long. 0.022— 0.030, crass. 0.004—0.005 mm, partim guttulis et vacuolis instructae et septis tenuissimis accessoriis pluri-divisae, sed etiam typice 3-septatae. Perithecium KHO non reagens. Gonidia cellulis an- guloso-subglobosis ellipsoideisve, long. 0.012—0O.026, crass. 0.012— 0.018 mm, coastricte concatenatis, membrana incrassata, ad Trente- pohliam iolithum pertinentia. Var. trechalea (Nyl.) Vain. Verrucaria trechalea Ny}. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 171. Sagedia trechalea Arn. Lich. Exs. (1872) n. 517. S. declivum Arn. Lich. Tirol XIII (1874) p. 263, XXX (1897) p. 38. Thallus olivaceo- aut cinereo-nigricans. Perithecium ~ parte superiore rubricoso-fuliginea, parte inferiore rubricoso- pallida. Sporae 3-septatae. Distr. Supra caespitulos vetustos destructosque Jun- germanniarum ad saxa granitica prope Varsina in Lapponia Murmanica (N. I. Fellman). Supra muscos destructos ad Ailigadsch in Utsjoki in Lapponia Inarensi (F. Silén). Ad terram humosam et muscos destructos in monte (pone Leutsuvaara) prope Kilpisjarvi in Lapponia Enontekiensi (Norrl.). Habitu similis v. subnigratulae. ,,Sporae long. 0.021—0.027, crass. 0.0045—O.0055 mm. Gelatina hymenea jodo_ haud tincta, gonidia diam. 0.o1cs—0O.023 mm“ (Nyl. 1. c.). Secundum Arn. »perithecium acido nitrico obscure purpurascens, KHO—, sporae long. 0.027—0.034, crass. 0.004 mm, asci cylindrici, conidangia atra, punctiformia, thallo insidentia, acido nitrico obscure violaceo- purpurea, conidia recta, long. 0.001—0O.005, crass. 0.001 mm“. Obs. Nyl. nomen a Th. Fr. datum non adprobat, quia Segestria mammillosa ,crusta cartilaginea, crassa, laxe adhaerente, intricate ramuloso-torulosa“ descripta est, ipse thallum ,,totum superficie rubri- 12 178 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. cosum, cavitatibus cellularibus confertis minutissimis (cellulis pariete crassulo) excavatum“ describens. Revera hyphae thalli variis plantis fragmentisque plantarum alienarum immixtae crustam formant. 5. P. lectissima (Fr.) Zahlbr. Ascolich. (Engl. el. Prantl. Nat. Pflanzenf. Lich. 217 Lief., 1903) p. 66; A. Smith Mon. Brit. Lich. I] (1911) p. 333. Segestrella lectissima Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 480; Koerb. Parerg. Lich. 4 Lief. (1863) p. 325. Verrucaria lectissima Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 433, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 37, Lich. Scand. (1861) p. 278, Fl. 1881 p. 453; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120; Hue Addend. II (1888) p. 293. Segestria lectissima Arn. Lich. Tirol XXIII (1887) p. 90, XXX (1897) p. 38 (Fr. Syst. Orb. Veg., 1825, p. 287). Verrucaria umbonata Wallr. Fl. Crypt. Germ. (1831) p. 306 (sec. Arn.); Schaer. Spic. Lich. Helv. (1833) p. 337 (haud Ach.). Sagedia umbonata Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 891. Se- gestrella thelostoma Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 158 (sec. Jatta). Exs. Flot. Lich. Exs. (1829) n. 50 A (sec. Arn.). — Schaer. Lich. Helv. Exs. XII (1836) n. 285 (Arn.). — Zwackh Lich. Exs. (1850) n. 23 A, B, C, (1882) n. 734. — Leight. Lich. Exs. (1851) n. 32. — Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 696. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. XXII (1862) n. 650. — Anzi Lich. Exs. Min. Rar. It. (1865) n. 394. — Lojka Lich. Hung. (1882) n. 161. — Arn. Lich. Exs. (1883) n. 1066. — Havaas Lich. Exs. Norv. (1903) n. 157. Thallus sat tenuis, laevigatus, continuus aut rimulosus, ~ pallido-cinerascens aut cinereo-glaucescens aut raro albido- glaucescens, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra, verrucas formantia conoideo-hemisphaericas aut late conoideas, basin versus sensim dilatatas, 0.3—0.4 mm latas, amphithecio thallino, thallo concolore obscurioreve, laevigato, tenuiter late aut demum anguste obvelatas, ver- tice demum plus minus late denudato, fuscescente aut rufescente aut rarius nigricante pallidove, margine ostiolari sensim conoideo-prominente aut raro minute mamillato, ostiolo minuto, haud foveolato. Perithecium subglobosum, pallidum aut vulgo vertice rubricoso-rufescens. Sporae fusiformi-oblongae, apicibus obtusis, ,long. 0.021—0.031 mm“ (Nyl.), ,,crass. 0.o01—-0.00c5 mm“ (Arn. et Nyl.), 3-septatae, loculis sat aequalibus, membrana sat tenui, haud gelatinosa. Gonidia a Trentepohlia umbrina praedita. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 179 Distr. In rupibus littoralibus collecta. Alandia (Edvin Nylander), Geta (K. Linkola). Hoglandia (Edvin Nylan- der). Tavestia austr.: In flumine Tammijoki in Luhanka (Vain.). Perithecium ostiolo circ. 0.020 mm lato. Gelatina hymenialis jodo non reagens. Asci subcylindrici, long. 0.070—0.080, crass. 0.012 mm, membrana tenui. Paraphyses numerosae, simplices, crass. 0.0008 mm. Sporae 8:nae, distichae (fortuito unam sporam vidi 6-septatam, long. 0.031 mm, aliam 4-septatam). Gonidia ad Trentepohliam umbrinam _pertinentia, cellulis 0O.010—0O.012 mm crassis, membrana modice incrassata. Conidangia __,,apotheciis concoloria“. Conidia ,long. 0.002, crass. 0.0015 mm“ (Arn.). 6. P. glaucocinerea (Nyl.) Vain. Verrucaria lectissima *V. glaucocinerea Ny}. Lich. Scand. (1861) p. 278. Verrucaria glaucocinerea Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 195 p. p. Verrucaria lectissima var. terrestris Ny). Herb. Mus. Fenn. (Notis. Sallsk. pro F. et Fl. Fenn. 4, 1859, p. 235) p. 93 (nomen nudum). Thallus tenuis, verruculoso-inaequalis, subdispersus, albido-cinerascens vel cinereo-glaucescens, opacus, hypo- ‘thallo indistincto. Apothecia sat crebra, immersa, demum leviter emergentia et verrucas depresso-hemisphaericas, circ. 0.20 mm latas, fuscescentes aut raro rufescentes vel pallescentes, opacas, aut basi amphithecio thallino, thallo concolore anguste obductas, vertice denudatas formantia, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.060 mm lato, haud foveolato. Perithecium subglobosum, superne rufescens et inferne pallidum aut raro totum pallidum. Sporae oblongo-fusiformes, apicibus obtusis, ,long. 0.o1s— 0.023, crass. 0.007—0.00s mm“ (Nyl.), 3-septatae, loculis aeque longis, membrana sat tenui, haud gelatinosa. Gonidia a Trentepohlia umbrina praedita. Distr. Ad terram arenosam in rupe pone Observato- rium Astronomicum Helsingforsiae (W. Nyl.). Ad terram argillaceo-arenosam in Kasniemi in Padasjoki Tavastiae austr. (J. P. Norrlin). Etiam ad Miinster in Germania a Nitschke collectum (n. 1779 in herb. Nyl., ,sporis 0.019— 0.02, mm longis, 0.008 mm crassis“). 180 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Gonidia ad Trentepohliam umbrinam pertinentia, cellulis constricte concatenatis aut separatis, 0.010o—0O.012 mm _ crassis, subglobosis, membrana modice incrassata. Paraphyses numero- sae, simplices, crass. 0.oo0cs mm. Asci cylindrici aut subcy- lindrici, long. circ. 0.110, crass. 0.013—0.016 mm, membrana tenui. Sporae 8:nae, monostichae aut raro distichae, loculis cylindricis. Obs. Specimen ex Arokoski in Padasjoki a Norrl. |. c. com- memoratum, a Nyl. determinatum, ad Porinam Norrlini Vain. pertinet. 7. P. Norrlini Vain. (n. sp.). Verrucaria glaucocinerea Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 195 p. p. (sec. determ. Nylandri), haud ,,*V. glaucocinerea“ Nyl. Thallus modice incrassatus, verruculoso-inaequalis et subgranulosus, verruculis et granulis subcontiguis, sat con- tinuus aut varie diffractus, cinerascens, opacus, caespites muscorum obducens, hypothallo indistincto. Apothecia sat sparsa, parte inferiore thallo immersa, demum semi-emersa et verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.5 mm _ latas, nigras, opacas, nudas, vertice ostiolari haud aut leviter prominente, ostiolo minuto, haud aut interdum foveolato. Perithecium subglobosum, fuscofuligineum, basi tenue. Sporae fusiformes, apicibus obtusis aut sat acutis, long. 0.020—0.028, crass. 0.ooce—O.o09 mm, 3-septatae, loculis aeque longis, membrana sat tenui aut modice incrassata, haud gelatinosa. Gonidia a Trentepohlia iolitho praedita. Distr. Supra Grimmiam torquatam partim destructam in rupe ad Arakoski in Padasjoki Tavastiae austr. (J. P. Norrlin). Apotheciis multo majoribus, colore perithecii, thallo sub- granuloso verruculosoque et gonidiis a P. glaucocinerea bene differt. — Granula thalli verrucarum diametro. Gonidia cellulis anguloso-subglobosis aut ellipsoideis, circ. 0.018 mm crassis, con- stricte concatenatis, membranis incrassatis (Trentepohlia iolithus). Nucleus depresso-subglobosus, decoloratus, guttulas oleosas parce continens, jodo non reagens, metaplasmate ascorum fulvo-rube- scente. Asci cylindrici, long. circ. 0.120, crass. 0.012 mm, mem- brana tenui. Paraphyses numerosae, simplices, crass. 0.000s—0.001 mm. Sporae 8:nae, monostichae aut distichae, loculis cylindricis. .Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 181 Sect. 2. Sagedia (Mass.) Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 224; Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 66 p. p. Corticolae aut saxicolae. Gonidia a Trentepohlia prae- dita. Perithecium thallo adnatum, nudum aut subnudum, strato gonidia continente haud obductum. Sporae _ fusi- formes oblongaeve, 3—pluri-septatae. 8. P. chlorotica (Ach.) Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 224, Lich. Pitlekai (1909) p. 165; A. Sm. Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 385. Verrucaria Ach. Lich. Univ. (1810) p. 283, Syn. Lich. (1814) p. 94; Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 36 p. p. Lich. Scand. (1861) p. 277 p. p., Lich. Paris (1896) p. 123 p. p; Vain. Lich. Vib. (1878) p. 71, Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 183; Hue Addend. II (1888) p. 290. Sagedia Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 159; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 276, Lich. Tirol XXIII (1887) p. 90, 102, Lich. Miinch. (1891) p. 122. Verrucaria macularis Wallr. F1. Crypt. Germ. (1831) p. 303. Sagedia macularis Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 363; Arn. Lich. Tirol XIV (1875) p. 446. Verrucaria trachona (Tayl.) Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 50, tab. XXII f. 1 (haud Ach.). - Exs. Schaer. Lich. Helv. Exs. (1847) n. 523, 524 (Stizenb. Lich. Helv. p. 249). — Zwackh Lich. Exs. (1852) n. 152, 153 (Arn.). — Koerb. Lich. Sel. Germ. IV (1856) n. 118 (Arn.). — Anzi Lich. Rar. Langob. VI (1861) n. 245 (Arn.). — Vain. Lich. Bras. Exs. (1891) n. 1274. — Havaas Lich. Exs. Norv. (1903) n. 158. — Malme Lich. Suec. Exs. XXV (1916) n. 624. Thallus tenuis ‘aut sat tenuis, laevigatus, fuscescens aut olivaceus aut cinereo-glaucescens cinerascensve aut raro albidus, opacus, continuus aut rarius dispersus, hypo- thallo indistincto. Apothecia sat crebra, verrucas formantia 0.1s—0O.3 (—O.4) mm latas, hemisphaericas aut subhemisphae- ricas, nigricantes aut fusco-nigras, opacas aut rarius nitidas, basi praeruptas aut sat praeruptas, haud constrictas, nudas, vertice convexo, margine ostiolari haud prominente, ostiolo minutissimo, haud foveolato. Perithecium rubricoso-rufescens aut subviolaceo-nigricans aut parte inferiore fulvescens aut basi pallidum aut raro strato tenuissimo rufescente, dimidia- tum aut raro subdimidiatum. Sporae distichae, fusiformes, apicibus acutis aut rarius obtusis, long. 0.o1ce—O.o20 (raro 182 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. —0(.027), crass. O.o0s—O.o0c mm, 3-septatae, loculis aeque longis, membrana sat tenui, haud gelatinosa. Gonidia a Trentepohlia umbrina praedita. Distr. Ad saxa granitica et schistosa locis umbrosis siccis. Alandia: Lembéle (Edvin Nylander). Nylandia: Hoglandia (Edvin Nylander), Jungfruberget in Kyrkslatt (G. Lang), Raseborg (A. Kullhem). Karelia austr.: Vanha- Viipuri et Monrepos ad Viburgum (Vain.). Tavastia austr.: Hersala, Siikaniemi, Vaania in Hollola (Vain.; conf. infra). Ostrobotnia Kajanensis: Kianta (F. Silén). Gonidia membrana modice incrassata, cellulis circ. 0.010— 0.016 mm crassis. Nucleus haud guttulosus, jodo non reagens. Paraphyses numerosae, simplices, crass. 0.0005—0O.001 mm. Asci fusiformes aut cylindrico-fusiformes, long. circ. 0.070, crass. 0.009 mm, membrana tenui. Conidangia ,nigra, acido nitrico roseo- violascentia, conidia cylindrica, recta, simplicia, long. 0.003—0.004, crass. 0.001 mm, sterigmata simplicia aut repetito-ramosa“ (Arn. Lich. Minch. p. 122, Zahlbr. Beitr. Fl. Niederdsterr. III, 1890, p. 289). Obs. 1. Verr. chlorotica var. codonoidea Vain. (Adj. Lich. Lapp. If, 1883, p. 184) thallo flavido- vel olivaceo-virescente differens, ad specimen (supra cit.) in Kianta a F. Silén lectum spectat. Diversa est Verr. codonoidea Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 53, t. XXIII f. 3 (Arn. Lich. Tirol XIV, 1875, p. 447), ,sporis cylindrico-oblongis, apice vulgo rotundatis, peritheciis habitu cum Porina Koerberi congruentibus, gonidiis 0.o1s—0.o2: mm latis“ ab ea differens. Obs. 2. Specimen in rupe schistosa prope Hersala anno 1871 a me collectum, supra citatum, ,,Verrucaria leptaleoides a Nyl. determi- natum (n. 1787 in herb. Nyl.), conidiis instructum est oblongis, rectis, long. 0.002, crass. 0.oos mm, lateribus cylindricis aut convexis, apicibus rotundatis aut obtusis, perithecio subpurpureo-fuscescente, thallo go- nidiis a 7r. umbrina praeditis, cellulis 0.o1o—0.o16 mm crassis, membranis modice incrassatis, sed parce etiam Trentepohliam iolithum, cellulis pachydermaticis, 0.02 mm crassis instructam, continente. Obs. 3. In specim. orig. e Lusatia in herb. Ach. gonidia ad Trentepohliam umbrinam pertinentia, diam. 0.01o—0.o12 mm, perithecium diam. cire. 0.22 mm, subviolaceo-fuligineum, sporae fusiformes, 3-septa- tae, long. circ. 0.016, crass. 0.003 mm. 9. P. carpinea (Ach.) Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 66; A. Sm. Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 334. Verrucaria carpinea (Pers.) Ach. Meth. Lich. (1803) p. 120, Lich. Univ. — Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 183 (1810) p. 281, Syn. Lich. (1814) p. 88. Sagedia carpinea Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 160; Arn. Lich. Frank. Jur. (FI. 1885) p. 276, Lich. Miinch. (1891) p. 122. Verrucaria chlorotica f. carpinea Stizenb. Lich. Helv. (1882) p. 249. Verrucaria fusiformis Leight. Brit. Ang. Lich. (1851) p. 42, tab. XVIIT f.2. V. chlorotica f. corticola Nyl. Herb. Lich. Par. II (1855) n. 96; Zwackh Lich. Heidelb. (1883) p. 74. V. aénea Wallr. FI. Crypt. Germ. (1831) p. 299; V. aenea Nyl. in Norl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 195 et Stizenb. Lich. Helv. (1882) p. 249. Sagedia aenea Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 364. Sagedia abietina Koerb. 1. c. p- 365. Exs. ,Schrad. Syst. Samml. (1797) n. 173. — Floerk. Deutsch. Lich. (1821) n. 145. — Schaer. Lich. Helv. Exs. (1847) n. 525. —. Fr. Lich. Suec. Exs. n. 309. — Flot. Lich. Exs. (1829) n. 35, 36. — Zwackh Lich. Exs. (1850) n. 39 B, D, 40, 42 A—E, 43 A—E, (1883) n. 809, 853 a, b. — Leight. Lich. Brit. Exs. (1852) n. 99. — Nyl..Herb. Lich. Par. II (1855) n. 96. — Hepp Flecht. Eur. III (1857) n. 459. — Koerb. Lich. Sel. Germ. n. 323. — Wartm. et Schenk. Schweiz. Crypt. (1862) n. 574. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. (1862) n. 628, (1866) n. 759. — Arn. Lich. Exs. (1863) n. 242 a,b.“ (Secund. Arn. L. Fr. J. p. 276.) — Lojka Lich. Regn. Hung. (1882) n. 113. Thallus tenuis aut tenuissimus, leviter verruculoso- inaequalis aut laevigatus, fuscescens aut olivaceus aut _cinerascens, opacus, continuus aut rarius subdispersus, in superficie hyphis fuscescentibus, 0.00x—0.003 mm _ crassis, numerosis, saepe crebre constricte articulatis, cellulis sub- globosis, membranis modice incrassatis, hypothallo_ in- distincto. Apothecia crebra aut sat crebra, verrucas formantia circ. 0.2.—0.3 mm latas, hemisphaericas, nigras, opacas aut nitidas, basi praeruptas, haud constrictas, nudas, vertice convexo, margine ostiolari haud aut parum promi- nente, ostiolo circ. 0.012 mm lato, haud foveolato. Peri- thecium rubricoso- aut subpurpureo-fuligineum, dimidiatum. Sporae distichae, fusiformes, apicibus acutis aut obtusis, long. 0.o20-—0.027, crass. 0.003—O.oo1 mm, 3-septatae, loculis aeque longis, membrana tenui, haud gelatinosa (descr. sec. specim. orig. in hb. Ach.), in specim. Fenn. long. 0.016-— 0.024, crass. 0.00s—0.005 mm. Gonidia a Trentepohlia umbrina praedita. Distr. Nylandia: Ad basin Sorbi prope Makienpaallys Hoglandiae (Vain.). Tavastia austr.: Ad corticem Sorbi in 184 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Tiirismaa in Hollola (Vain.), supra radicem Tiliae ad rivu- lum in Sarvala in Kuhmoin (J. P. Norrlin, n. 1472 in herb. Nyl.). Statione et hyphis e perithecio excrescentibus fuscis a P. chlorotica differt. — Perithecium ostiolo 0.00s—0O.012 mm lato. Nucleus albidus, resinoso-guttulosus, jodo non reagens. Para- physes numerosae, simplices, crass. 0.000s—0O.001 mm. _ Asci cylindrico-fusiformes, long. 0.070—0.075, crass. 0.00s—QO.012 mm, membrana tenui. Sporae 8:nae. Conidangia rubricoso-fuliginea, hemisphaerica, lat. circ. 0.110 mm, dimidiata, ostiolo 0.008 mm lato. Conidia oblonga, recta, lateribus convexis, apicibus obtusis, long. 0.003, crass. 0.001 mm. Gonidia a Trentepohlia umbrina praedita, cellulis 0O.oos—0O.015 mm crassis, vulgo anguloso-sub- globosis, concatenatis, bene constrictis, membranis modice _ in- crassatis. — Sagedia aenea var. fraxinea (Wallr.) Lahm (Zuzamm. Westf. Flecht., 1885, p. 145), quae forsan ad hanc speciem per- tinet (conf. Arn. Lich. Frank. Jur. p. 276), stylosporis (macro- conidiis) instructa est dactyloideis, decoloribus, 3-septatis, long- 0.012, crass. 0.002 mm, apicibus obtusis. 10. P. leptaleoides (Nyl.) Vain. Verrucaria leptaleoides Ny}. Fl. 1874 p. 15 (Enum. Lich. Fret. Behr., 1888, p. 51, Lich. Jap., 1890, p. 90, conf. infra); Hue Addend. II (1888) p. 293. Thallus tenuissimus, laevigatus, continuus, glaucescens aut albido-glaucescens, sat opacus, hypothallo indistincto. Apothecia sat erebra, verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.2 mm latas, nigricantes, opacas aut leviter nitidas, basi praeruptas, haud constrictas, nudas, vertice convexo, margine ostiolari haud prominente, ostiolo minutissimo (circ. 0.020 mm lato), haud foveolato. Perithecium rubri- coso-fuligineum, dimidiatum. Sporae distichae, fusiformes, apicibus sat obtusis, ,long. 0.020—0O.024, crass. 0.004 mm“ (sec. Nyl.), 3-septatae, loculis aeque longis, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia a Trentepohlia iolitho praedita. Distr. In latere rupis graniticae in Virmaila in Padas- joki (J. P. Norrlin). Proxima est P. chloroticae, at gonidiis ab ea differt. — Gonidia| membrana sat crassa, cellulis anguloso-subglobosis, Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 185. constricte concatenatis aut simplicibus, vulgo 0.020—0.02e mm crassis, partim tantum 0.014—0.016 mm crassis. Hyphae _ fusce- scentes supra thallum parce evolutae, crass. 0.003 mm, crebre aut sat crebre constricte articulatae. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens. Paraphyses numerosae, simplices, crass. 0.001 mm. Asci fusiformes, long. circ. 0.060, crass. 0.010 mm, membrana tenui. Sporae 8:nae. Conidia_,,ellipsoi- dea, minutissima“ (sec. Nyl. 1. c.). Obs. Plantae in Asia orientali ab Exs. Vegae collectae, hoe nomine a Nyl. determinatae, jam gonidiis ad Trentepohliam umbrinam pertinentibus a P. leptaleode differunt. 11. P. globulans Vain. (n. sp.). Thallus sat tenuis, laevigatus, continuus aut demum rimulosus, fuscescens aut partim cinereo-fuscescens, opacus, hypothallo indistincto. Apothecia dispersa, verrucas for- mantia 0.25(—0.3) mm latas, subglobosas aut depresso-subglo- bosas, nigricantes aut basin versus fusco-nigricantes, basi leviter constrictas aut praeruptas, nudas aut subnudas, mar- gine ostiolari leviter prominente, ostiolo minutissimo, haud foveolato. Perithecium purpureo-fuligineum, integrum, basi ‘tenue. Sporae distichae, fusiformes aut oblongae, apicibus sat acutis aut obtusis, long. 0.01s—0.026, crass. 0.003—O.005 mm, 3-septatae, loculis aeque longis, membrana sat tenui, haud gelatinosa. Gonidia a Trentepohlia iolitho praedita. Distr. Supra rupem porphyricam in Makienpaallys Hog- landiae (Vain.). Apotheciis subglobosis et gonidiis a P. chlorotica differt. Facie externa apotheciorum vix differt a P. Koerberi (Flot.). Gonidia cellulis anguloso-subglobosis, 0.020—0.026 mm latis, partim concatenatis, contento flavescente, haud rubescente, membrana sat crassa. Apothecia vertice vulgo nitida. Paraphyses numerosae, simplices. Sporae 8:nae. 4. Norrlinia Vain. (nov. gen.). Thallus crustaceus, uniformis. Apothecia_ simplicia. Perithecium rectum, ostiolo mediano. Gelatina hymenialis jodo parum reagens. Paraphyses simplices. Sporae 8:nae, decolores, lacrymaeformes, 1-septatae. Gonidia palmellacea. 186 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. N. trypetheliza (Nyl.) Vain. Lecidea trypetheliza Nyl. Circa Lich. Armor. et Delph. (1863) p. 402; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1878) p. 347. L. tripetheliza Stizenb. Ind. Lich. Hyperb. (1876) p. 50. Thallus verrucosus, sat crassus, verrucis contiguis aut dispersis, convexis, depresso-subglobosis aut hemisphaericis, 1—0.3 mm latis, aut difformibus confluentibusque, laevigatis aut raro verruculoso-inaequalibus, citrinus aut flavo-virescens, hypothallo indistincto. Apothecia in verrucis solitaria aut vulgo plus minus numerosa crebraque, thallo immersa, macula nigricante, punctiformi, 0.1—0.2 mm (sec. Nyl. raro 0.3 mm) lato indicata, perithecio ceterum albo, ostiolo minuto. Sporae long. 0.012—0.018, crass. 0.005—O.o006 mm. Distr. Ad terram arenariam in jugo alpino Norvegico inter Kilpisjarvi et Lyngen (J. P. Norrlin). Etiamsi disco instructa esset, ut Nyl. putavit, ad Lecideeas pertinere non potuisset, sed ad Lecanoras, margine ostiolari go- nidia continente instructa et lateribus perithecii (parathecio) valde tenui. Nullo alii licheni valde affinis, sed habitu Beloniam in memoriam revocans. Nec apothecia parasitica sunt, ut jam indi- cat margo ostiolaris nigricanti-cyanescens et gonidia continens. Nec thallus talis alius lichenis cognitus est, etiam thallus Buelliae Wahlenbergii ab eo differens. — Thallus strato corticali destitutus, sorediis nullis. Gonidia ellipsoideo-subglobosa, diam. 9X7, 10X8, 10X6 “4, simplicia, dilute flavido-glaucescentia, membrana tenui. Perithecium tenue, albidum, lat. circ. 0.2 mm, ex hyphis lepto- dermaticis conglutinatis formatum, ostiolo rotundato, margine ostiolari haud prominente. Nucleus depressus. Paraphyses simpli- ces, crass. 0.001—0.0015 mm, haud conglutinatae. Periphyses haud evolutae. Asci clavati aut cylindrici, long. 0.0s5—0.o060, crass. 0.010 mm, membrana modice inerassata. Sporae monostichae, altero apice rotundato aut rarius obtuso, altero attenuato acutoque, septo in medio, membrana tenui, haud gelatinosa. 5. Campylacia Mass. Sagedia (Campylacia) Mass. Symm. Lich. (1855) p. 96 (Sched. Crit., 1855, p. 17). Arthopyrenia a. Campylacia Stizenb. Beitr. Flechtensyst. (1862) p. 147. Leptorhaphis Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 371. Arthopyrenia sect. Leptorhaphis Mill. Arg. Prine. Class. Lich. (1862) p. 90, Lich. Beitr. (Fl. 1883) n. 641. mt? awe eH +46 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 187 Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Sporae 8:nae—16:nae, decolores, aciculares aut fusiformi-aciculares, 1—pluri-septatae, ijoculis cylindricis. Paraphyses sat obsoletae, simplices. Ad gen. Ophiobolum Riess (Hedwigia 1853 p. 27) species analogae lichenicolae in Sace. Syll. Fung. II p. 351 relatae melius genus auto- nomum constituunt. 1. C. epidermidis (Ach.) Vain. Lichen epidermidis Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 118. Verru- caria Ach. Meth. Lich. (1803) p. 118; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 187. Leptorhaphis epidermidis Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 273; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 274, Lich. Miinch. (1891) p. 121; A. Sm. Mon. Brit. Lich. (1911) p. 330. Verrucaria oxyspora Nyl. Nya Bot. Not. (1852) p. 179, (1853) p. 4, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 61, Lich. Paris (1896) p. 127; Hue Addend. II (1888) p. 308. Leptorhaphis oxyspora Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 371; Jatta Fl. It. Crypt. II p. 895. Verru- caria albissima Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 282 (excl. var.). Thallus indistinctus. Apothecia sparsa, verrucas for- mantia subhemisphaericas, circ. 0.250—0.300 mm latas, atras, _nitidas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.040 mm lato, hyphis e basi excrescentibus maculam ellipticam nigricantem vulgo formantibus. Paraphyses saepe sat numerosae, simplices. Asci subclavati, membrana modice incrassata. Sporae 8:nae, acicu- lari-fusiformes, rectae aut leviter arcuatae, long. 0.01s—0.028, crass. 0O.002-—0.003 mm, 1—38-septatae aut simplices, obser- vante Nyl. long. ,—0.036, crass. —O.0035 mm, raro 5-septatae“. F. vulgaris Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 188. Exs. Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 460. Sporae partim 3-septatae. Distr. Ad corticem Betulae in regionibus silvaticis Fenniae et Kareliae Vienaénsis frequenter. F. fusispora Vain. l. c. Exs. Schaer. Lich. Helv. Exs. n. 107. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 389. Sporae 1-septatae aut partim simplices. Distr. Ad corticem Betulae crescit, forsan aeque frequenter ac forma praecedens. 188 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Conidangia subviolaceofusco-nigricantia, lat. 0.o60—0.120 mm, hemisphaerica, dimidiata, apotheciis immixta frequentia, at saepis- sime vacua. Sterigmata brevissima. Conidia bacilliformia, recta aut parce levissime curvata, long. 0.003—0.004, crass. 0.0005 mm, secund. annot. Nylandri in Schaer. L. H. Exs. n. 107 ,,long. 0.0045, crass. 0.0005 mm, bacilliformia, recta“ (sporae ,long. 0.023, crass. 0.003 mm“). Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens. Paraphyses long. circ. 0.040, crass. 0.0015 mm, nec ramo- sae nec connexae, increbre septatae. Sporae sat acutae aut obtusae, decolores. Hyphae e basi perithecii excrescentes fuscae, crass. circ. 0.0025 mm, flexuosae, ramosae, increbre aut crebre septatae, haud aut rarius bene constrictae, increbre etiam inter apothecia dispersae, passim etiam supra glomerulos algarum pleurococcoidearum repentes et ibi magis ramosae et interdum supra éas primordia perithecii aut conidangii formantes. Ita glo- meruli algarum evidenter aliquo modo Campylaceae epidermidis utiles sunt, sed quia tantum fortuito cum mycelio hujus fungi proveniunt, hae plantae non sunt considerandae ut in symbiosi vera vigentes, et potius in hoc casu statum primitivum licheni- sationis cum symbiosi facultativa exhibent. Gonidia in hac specie typice desunt. In Cystocoleo symbiosis item facultativa est, at magis constans. Obs. 1. Verrucariae epidermidis Ach. specimen dextrum eviden- ter ad hane speciem pertinet, sed specimen sinistrum forsan ad Didy- mellam punctiformem pertinet. Nucleus in ambobus male evolutus est et sine. sporis. Obs. 2. Verrucaria epidermidis 3. albissima Ach., Lich. Univ. (1810) p. 276, Syn. Lich. (1814) p. 89, secundum specimen orig. in herb. Ach. ad plantam pyenidiis (neque apotheciis) instructam, ad corticem albam Betulae crescentem spectat et adhuc indeterminabilis est, quia pycnidia Campylaciarum incognita sunt. Stylosporae ejus decolores, aciculari-fusiformes, leviter curvatae, guttulas continentes, long. 0.020—0.022, crass. 0.002—0.003 mm, apicibus acutis, simplices aut 1-septatae, sterigmatibus brevissimis affixae, pycnidiis hemisphaericis, 0.130 mm latis, sordide subviolaceo-nigricantibus, dimidiatis inclusae. Obs. 3. Lahmia Kunzei Flot. in Koerb. Lich. Sel. Germ. V (1857) n. 140, Rabenh. Lich. Eur. Exs. XIX (1861) n. 522, Koerb. Par. Lich. 3 Lief. (1861) p. 282, Vain. Adj. Lich. Lapp. II p. 189, Rehm in Rabenh. Krypt. Deutsch]. Asc. (1896) p. 297, 341, Mig. Krypt. Deutschl. Ase. (1913) p. 922, Pragmoporae affinis, ad Discomycetes pertinet, sporis vermicularibus, decoloribus, 3—7-septatis, long. 0.016—O.o1s, crass. 0.00oa—0.005 mm, flexuosis, conidiis ,linearibus, curvulis“. Ad corticem Populi frequenter in Fennia provenit. Ad eam etiam pertinet Lepto- Se +, ce ll ee eee Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 189 rhaphis lucida Koerb. Lich. Sel. Germ. IX (1864) n. 262, Par. Lich. 4 Lief. (1863) p. 384 (Verrucaria lucida Nyl. in Vain. Fl. Tav. Or., 1878, p.. 121). 2. C. atomaria (Ach.) Vain. Lichen atomarius Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 16 (etiam Verrucaria atomaria Ach. |. ¢.). Verrucaria oxyspora *V. populicola Nyl. in Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 344. Verrucaria populicola Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 188. Leptorhaphis tremulae Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 372 (V. stigmatella y. V. tremulae Ach. Meth. Lich., 1803, p. 117, secundum specim. orig. e Suecia ad conidangia Lecideae glomerulosae spectat); Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 275, Lich. Minch. (1891) p. 122; Jatta Fl. It. Crypt. III (1911) p. 495. Campy- lacia tremulae Mass. Lich. It. Exs. X (1856) n. 352. Pyrenula tremulae Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 706. Exs. Koerb. Lich. Sel. Germ. (1856) p. 119. — Rabenh. Lich. Eur. Exs. VI (1857) n. 147. — Hepp Flecht. Eur. III (1860) n. 706. — Arn. Lich. Exs. (1878) n. 774. — Nyl. et Norrl. Herb. Lich. Fenn. cont. (1921) n. 802, 803. Thallus indistinctus. Apothecia crebra, verrucas for- mantia subhemisphaericas, circ. 0.1s0—0O.220 mm latas, atras, sat opacas, lateribus praeruptis. Perithecium subgloboso- ‘hemisphaericum, lateribus rotundatis, fuligineum, dimidiatum, basi extrorsum in maculam nigricantem haud dilatatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.040 mm lato. Paraphyses parce evolutae, simplices. Asci subclavati, membrana modice incrassata. Sporae 8:nae, aciculari-fusi- formes, leviter arcuatae aut rarius rectae, apicibus obtusis, long. 0.016—0.030, crass. O.003—O0O.004 mm, 1—38-septatae, deco- lores. Distr. Ad corticem Populi crescens, haud rara in maxima parte Fenniae et Kareliae Vienaénsis, passim etiam in Karelia bor. et regione infralapponica Ostrobotniae. Ostrobotnia bor.: Alkkula (Edvin Nylander). Lapponia Enontekiensis: Vaha-Niva (J. P. Norrlin). Lapponia Inarensis: Ruoptuin- vaara in reg. pinifera (Vain.), K6ngas in reg. betulina prope Mare glaciale (Vain.). Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens. Paraphyses long. circ. 0.040, crass. 0.001s5—0O.001 mm. Asci long. 190 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 0.032—0.046, crass. 0.010e—0.014 mm. Conidia bacilliformia, recta, long. 0.004, crass. 0.0005 mm. Gonidia desunt. Obs. Lichen atomarius Ach., Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 16, ,corticem Fraxini in Suecia habitans“, secundum specimen orig. in herb. Ach. est Verrucaria populicola Nyl., sporis aciculari-fusiformibus, leviter arcuatis, 3-septatis, apicibus obtusis, long. 0.022—0.024, crass. 0.003 mm instructa. Aliud specimen ad ramulos Alni crescens, ad Didymellam punctiformem pertinens, non est originale. 3. C. psilotera (Nyl.) Vain. Verrucaria psilotera Nyl. Fl. 1875 p. 14; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 121. Thallus indistinctus. Apothecia crebra, verrucas for- mantia hemisphaericas, circ. 0.100—0.160 mm _ latas, nigras, opacas, lateribus haud praeruptis. Perithecium hemisphaeri- cum, fuscum, dimidiatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.oc00 mm lato. Paraphyses parce evolutae, sat obsoletae. Asci subcylindrici, membrana modice incrassata. Sporae 8:nae, aciculares, vulgo leviter arcuatae, apicibus sat acutis, long. 0.024—0.030, crass. Ooois mm, secundum Nyl. ,,long. 0.030— 0.040, crass. 0.001s5—0.002 mm“, 1—3-septatae. Distr. Ad corticem Daphnis mezerei in Vahermaki in Luhanka in Tavastia austr. (Vain.). Hyphae fuscae e basi perithecii excrescentes parcae, crass. 0.003 —0.0025 mm, crebre septatae, leviter constrictae. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo lutescens. Paraphyses long. 0.020—0.030, crass. 0.001 mm, conglutinatae, sat crebre septatae, simplices, sat dissolutae. Asci cylindrico-clavati aut cylindrici, long. 0.035—0.045, crass. 0.003—0.014 mm. Gonidia desunt. 4. (CC. sphenospora (Nyl.) Vain. Verrucaria sphenospora Nyl. Fl. 1869 p. 412; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 346. Thallus indistinctus, macula cinerascente indicatus. Apothecia crebra, verrucas formantia hemisphaericas, 0.100 —0.160 mm latas, nigras, opacas, lateribus sat praeruptis. Perithecium fuscescens, dimidiatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo 0.oz0—0.o3; mm lato. Paraphyses parce evolutae, sat obsoletae. Asci ventricoso-clavati aut ellipsoidei, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 191 membrana modice incrassata. Sporae vulgo 16:nae, acicu- lari-fusiformes, vulgo leviter arcuatae, apicibus vulgo sat’ obtusis, long. circ. 0.020, crass. O.ooz—O.003 mm, secundum Nyl. long. 0.015--0.022, crass. 0.003—0O.0035 mm, 1-septatae. Distr. Ad ramulos Populi prope Alkkula in Ostrobotnia bor. (J. P. Norrlin). Habitu subsimilis C. atomariae, at micro- scopio visa bene distincta. Hyphae fuscae e basi perithecii excrescentes parcae, flexuosae, crass. 0.003 mm, increbre septatae. Nucleus albidus, haud resinoso- guttulosus, jodo non reagens. Paraphyses long. 0.025—0.009 mm, crass. 0.0015 mm, increbre septatae, partim leviter ramulosae. Asci long. 0.030—0.040, crass. 0.01s—0O.018 mm. Septa sporarum in KHO distinctiora evadunt. Gonidia desunt. 6. Sagediopsis (Sacc.) Vain. Metasphaeria Il. Sagediopsis Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 705. Metasphaeria Sace. |. c. II (1883) p. 156 p. p. (conf. Vouaux Bull. Soc. Myc. Fr. 1913 p. 79). Leptosphaeria Winter Rabenh. Krypt. Ascom. (1887) p. 440 p. p.; Zopf Unters. Par. Flecht. (Nov. Act. 70, Halle 1898) p. 160, 163. . Parasita lichenum, gonidiis destituta, ad fungos perti- nens. Sporae 8:nae, decolores, oblongae aut fusiformi- oblongae, demum 3—pluri-septatae, loculis haud lenticularibus. Paraphyses evolutae. Perithecium globosum, fuligineum, integrum. 1. §S. tartarina (Nyl.) Vain. Verrucaria tartarina Nyl. Fl. 1874 p. 15; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 186. Sagedia tartarina Arn. FI). 1877 p. 300. ,,Leptosphaeria (?)“ Zopf Uebers. Schmaroz. (Hedwigia 1896) p. 341. Leptosphaeria I. Xenosphaeria tartarina Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 730. Sphaeria verrucarioides Norm. sec. Nyl. FI. 1874 p. 318 (haud Crouan Finist. p. 24). Apothecia substrato immersa, vertice vulgo convexo, paulo prominulo. Perithecium globosum, fusco-nigrum, integrum, lat. 0.2—0.25 mm, ostiolo saepe punctiformi-impresso. Asci cylindrico-clavati aut cylindrici. Paraphyses evolutae. Sporae oblongo-fusiformes oblongaeve, 3-septatae aut par- cissime 5-septatae, long. 0.012—0.023, crass. 0.0041—O.005 mm. 192 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. In thallo et apotheciis Ochrolechiae tartareae in lateribus rupium in reg. subalpina montis Nuorunen in Kuusamo et in reg. pinifera montis Ruoptuinvaara in Lapponia Inarensi (Vain.). In thallo Lecideae cinnabarinae ad corticem Juniperi in reg. subalpina jugi Suoloselka in Lapponia Kemensi (Vain.). Nucleus jodo haud reagens aut metaplasma ascorum rube- scens. Asci long. 0.0o60—0.070, crass. 0.010 mm, membrana tenui. Paraphyses numerosae, simplices, crass. 0.001 mm, gelatinan hymenialem percurrentes, ascos longiores. Periphyses haud evo- lutae. Sporae distichae, decolores, loculis cylindricis, aeque longis, apicibus obtusis, membrana tenui. Perithecium substrato immer- sum aut demum vertice leviter prominente, nigro, nudo, margine ostiolari haud prominente. Mycelium albidum, in partibus in- terioribus substrati crescens. Porinis est proxima inter lichenes. Sporae decolores, quare nec ad Leptosphaeriam nec ad Xenosphae- riam_ pertinet. 7. Metasphaeria Sacc. Syll. Fung. II (1888) p. 156 p. p.; Karst. Rev. Ascom. (Act. Soc. F. et Fl. Fenn. II, 1885) p. 21, 48. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Sporae 8:nae, decolores, ellipsoideae aut oblongae aut ovoideo- oblongae aut fusiformes, 3—pluri-septatae, loculis haud lenti- cularibus. Paraphyses numerosae aut parce evolutae (aut raro obsoletae). Corticolae, caulicolae et foliicolae. 1. M. decolorella (Nyl.) Vain. Verrucaria decolorella Nyl. Fl. 1864 p. 355, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 172; Norrl. Ber. Torn. Lapp. (1873) p. 348. Thallus macula albida vel sordide albida indicatus aut indistinctus. Apothecia basi substrato immersa, verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.16,—0.s mm latas, nigras, nudas, opacas. Perithecium subgloboso-hemisphaericum, superne cyanescenti-aeruginosum, inferne decoloratum, dimi- . diatum, margine ostiolari nec prominente nec impresso, ostiolo circ. 0.04 mm lato. Asci cylindrici, membrana sat tenui. Paraphyses ramoso-connexae, numerosae. Sporae distichae, ovoideo-fusiformes, 5-septatae, long. circ. 0.026, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 193 crass. 0.007 mm, sec. Nyl. ,,long. 0.020—0.032, crass. 0.006-—0.009 mm“ (Nyl. in hb. suo, n. 1482). Distr. Supra muscos lichenesque plus minus de- structos et partes emorientes Peltigerae scabrosae supra ter- ram arenosam. Lapponia Ponojensis: Ponoi, Panfelofka (N. I. Fellman). Lapponia Murmanica: Kljatnji (Fellm.). Lappo- nia Enontekiensis: In reg. subalpina prope Kelottijarvi (J. P. Norrlin). Thallus, ,macula gelatinosa indicatus“ ‘a Nyl. descriptus, plures species Gloeocapsarum fortuito continet, supra partes emorientes Peltigerae, jam gonidiis destitutas, crescens, cum nullis gonidiis veris symbiotice viget. Perithecium cyanescenti-aerugino- sum (KHO parum reagens), extrorsum haud attenuato-productum. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non _ reagens, metaplasmate rubescente. Paraphyses crass. 0.0005 mm. Sporae 8:nae, decolores, altero apice obtuso aut subrotundato, altero attenuato acutoque aut subobtuso, loculis sat aequalibus, mem- brana sat tenui, haud aut parum gelatinoso-induta. Coni- dangia ,,similia apotheciis, sed minutissima“, conidia ,,cylindrica ({utroque apice obsolete incrassatula), long. 0.0045, crass. 0.001 mm sterigmata nonnihil ramosa“ (Nyl.). 2. M. aeruginella (Nyl.) Vain. Verrucaria epidermidis var. aeruginella Ny}. Lich. Lapp. Or. (1866) p. 173 (specim. orig. n. 800 in hb. Nyl.). V. aeruginella Nyl. Fl. 1872 p. 365; Norrl. Ber. Torn. Lapp. (1873) p. 344. Sagedia aeruginella Jatta Fi. It. Crypt. III p. 884. Arthopyrenia punctiformis var. cembrae Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. XIII (1868) n. 519. Verrucaria myricae Nyl. Fl. 1869 p. 297; Vain. Adj. Lich. Lapp. II p. 186. Haud Metasph. myricae Peck (Sacc. Syll. Fung. IX p. 831). Exs. Anzi 1. c. (in hb. Nyl.). — Zwackh Lich.- Exs. (1898) n. P1965, 1197. Thallus et hypothallus indistinctus. Apothecia_ sat crebra aut sparsa, verrucas formantia circ. 0.2—0.45 mm latas, hemisphaericas, atras, nitidas, nudas. Perithecium (in lamina tenui) subcyanescens aut aeruginosum, dimidiatum, margine ostiolari haud aut parum prominente, ostiolo parvo. Asci cylindrici, membrana sat tenui. Paraphyses sat numerosae, haud connexae. Sporae distichae, ovoideo- aut oblongo- fusiformes, 3-septatae, long. 0.01s—0.o22, crass. 0.00s—O.007 mm. 13 194 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Distr. Ad ramos truncosque tenuiores Betulae glutino- sae et praesertim B. nanae in turfosis lucisque in partibus septentrionalibus Fenniae haud rara videtur. Collecta etiam in ramulis Juniperi in Lapponia, et ad corticem Myricae in Gallia, Germania et Suecia, et ad Cembras in Italia. Ostro- botnia Kajanensis: Kylmala in Kuhmo, prope Templum et Lehtovaara in Kianta (Vain.). Kuusamo: In regione abietina montis livaara (Vain.). Lapponia Enontekiensis: In regione subalpina prope Vittanki in Enontekidinen (J. P. Norrlin). Lapponia Inarensis: In regione coniferarum mixtarum et subalpina montium Hammastunturit (Vain.). Perithecium KHO aeruginosum, extrorsum basi aaguste atte- nuato-productum. Asci long. 0.050—0.070, crass. 0.011—0.016 mm. Paraphyses simplices aut furcatae aut parce ramulosae. Nucleus albidus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum subrubescente. Sporae 8:nae aut abortu pauciores, apicibus obtusis aut acutis, loculis vulgo aeque longis, haud lenticularibus, ad septa saepe leviter constrictae, membrana tenui aut modice incrassata, haud gelatinosa, secundum annot. Nyl. in hb. suo ,,long. 0.012— 0.023, crass. 0.0045—0.009 mm“. Conidia ,, basillaria, recta, long. 0.001—0.005, crass. 0.0005 mm“ (Nyl. in n. 800 in hb. suo). Gonidia typice desunt. Fortuito algam pleurococcoideam, globosam, simplicem, diam. 0.00s—-0.009 mm, hyphae affixam, in substrato vidi. 3. M. cerasi (Schrad.) Vain. Verrucaria cerasi Schrad. Syst. Samml. Crypt. (1797) n. 174, Ust. Neu. Ann. 16, 1797, p. 80 (22, p. 75, 87); Ach. Meth. Lich. (1803) p. 119. V. epidermidis 3. V. cerasi Ach. Syn. Lich. (1814) p. 89; Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 281. Arthopyrenia cerasi Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 167; Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 369; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1875) p. 278, Lich. Fragm. XXII (FI. 1880) p. 384 (15), Lich. Miinch. (1891) p. 119; Jatta Fl. It. Cryp. III p. 877. Lichen ellipticus Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 228. Thallus macula cinerascente indicatus, hypothallo in- distincto. Apothecia vulgo sat crebra, verrucas formantia vulgo basi circ. 0.s«0—0.400 mm longas, 0.280—0.320 mm latas, vulgo subellipticas, vertice convexas, nigras, nudas, nitidas aut opacas. Perithecium subnigricans, dimidiatum, margine ostiolori haud aut parum prominente, ostiolo variabili, saepe 0.o40 mm. lato foveolatoque. Paraphyses numerosae. Asci Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 195 ventricoso-oblongi, membrana modice incrassata. Sporae polystichae, subovoideo- aut fusiformi-oblongae, 3-septatae, long. 0.017—0.019, crass. 0.0043—O.005 mm, membrana tenui. Var. elliptica (Ach.) Vain. Perithecium basi subelliptica. Ad corticem Pruni cerasi in Scandinavia crescens, in Fennia nondum est lecta. — Perithecium subcaerulescenti-fusconigrum, hyphis fuscescentibus e basi excrescentibus numerosis, flexuosis, ramosis. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum subrubescente. Asci long. circ. 0.065, crass. 0.01c—0.020 mm. Paraphyses ascorum longitudine aut eos leviter excedentes, crass. 0.0015 mm, simplices aut parce fur- catae aut parcissime ramoso-connexae, haud constrictae, cellulis oblongis. Sporae 8:nae, tristichae, apicibus obtusis aut rotunda- tis, loculis vulgo aeque longis, membrana haud gelatinosa, secun- dum annot. Nyl. in herb. suo et. Arn. Lich. Miinch. p. 120 ,long. 0.010 — 0.023, crass. 0.003—0.007 mm“. Conidia ,,filiformia, recta, long. 0.009— 0.016, crass. 0.0005 mm“ (Nyl. in herb. suo), sec. Arn. Lich. Fragm. XXII p. 15 ,long. 0.015, crass. 0.001 mm“. Var. populi (Nyl.) Vain. Verrucaria cerasi f. populi Ny). in Norrl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 393. Perithecium basi rotundatum. Distr. Supra ramos Populi in Evo in Tavastia austr. (J. P. Norrlin). Ad corticem arboris in Alandia (Edvin Nylander). Forsan non est autonoma species. Thallus macula cine- rascente indicatus. Apothecia sparsa. Perithecium in basi hyphis excrescentibus fuscescentibus instructus, ostiolo demum dilatato, foveolato. Sporae ex annot. Nyl. in herb. suo ovoideo-oblongae, apicibus sat rotundatis, 3-septatae, loculis aeque longis, long. 0.022, crass. 0.007 mm et conidia filiformia, recta, long. 0.011 —0.016 mm. 4, M. subcerasi Vain. Verrucaria subcerasi Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 189. Thallus parum distinctus, hypothallus indistinctus. Apo- thecia sat crebra, verrucas formantia subhemisphaericas, circ. 0.3—0.2 mm latas, fusco-nigricantes nigricantesve, denu- datas aut diu substrato tenuissime obvelatas, vulgo nitidas. Perithecium subfuscescens, dimidiatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo inconspicuo. Paraphyses parcissi- 196 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. mae, demum obsoletae. Asci ventricosi, membrana tota modice incrassata. Sporae polystichae, subovoideo- aut fusiformi-oblongae, 3-septatae, long. 0.022—0.026, crass. 0.008 —0(.o11 mm, membrana modice incrassata. Distr. Ad corticem Betulae in pineto et abiegno turfoso. Ostrobotnia Kajanensis: Hossa in Kianta (Vain.). Lapponia Inarensis: In regione pinifera ad Veskoniemi (Vain.). Perithecium in parte exteriore basis hyphis fuscescentibus irregulariter radiantibus incinctum. Nucleus albidus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum subrubessente. Paraphyses obso- letae, parcissimae, simplices, crass. 0.0015 mm. Asci long. Cire: 0.060, crass. 0.16 mm. Sporae 8:nae, decolores, apicibus rotun- datis aut obtusis, medio interdum constrictae, loculis aeque longis, membrana haud gelatinosa. Gonidia desunt. 5. M. intersistens (Nyl.) Vain. Verrucaria intersistens Nyl. Fl. 1867 p. 372; Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. FI. (1870) p. 195. Thallus macula albida indicatus, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra aut sparsa, verrucas formantia depresso- hemisphaericas, circ. 0.110—0.130 (—0.240) mm latas, nigrican- tes aut impure nigras, denudatas. Perithecium depresso- hemisphaericum, sublivido-fuscescens, dimidiatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo irregulari, saepe subri- maeformi. Paraphyses parcae, simplices. Asci cylindrici aut clavato-cylindrici, membrana sat tenui. Sporae monostichae aut raro distichae, subovoideo-oblongae, 3-septatae, long. (.014—0.018, crass. 0.ocs—O.oos mm, membrana sat tenui. Distr. In strato sclerenchymatico denudato exsiccato corticis Betulae prope Vaania in Hollola Tavastiae austr. (Norrl.). Perithecium hyphis e basi excrescentibus fuscis nullis. Ostiolum diam. circ. 0.040 mm aut saepe lat. circ. O.os0 et long. 0.090 mm. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum fulvo-rubescente, Paraphyses increbre septatae, crass. 0.001 mm. Asci long. 0.045—0.065, crass. 0.o10o—0.011 mm. Sporae 8:nae, decolores, apicibus rotundatis aut obtusis, 3- aut raro 2-septatae, loculis aeque longis, membrana haud gelatinosa. Gonidia certissime desunt. eee Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 197 6. M. grisea (Koerb.) Vain. Verrucaria epidermidis var. grisea (Schleich.) Schaer. Spic. Fl. Helv. (1826) p. 56 (?); Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 281, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 173. Arthopyrenia grisea Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 369 (?), Par. Lich. Germ. 5 Lief. (1865) p. 389 (?); Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p 272 (?); Jatta Fl. It. Crypt. III p. 873 (?) Thallus macula cinerascente indicatus aut indistinctus, hypothallo indistincto. Apothecia vulgo sat crebra, verrucas formantia subhemisphaericas, circ. 0.2(—-0.s) mm latas, nigras, denudatas aut substrato diu obvelatas, vulgo opacas. Perithe- cium fusconigrum, dimidiatum, margine ostiolari saepe leviter prominente, ostiolo circ. 0.03%0—0.020 mm lato. Paraphyses parce evolutae. Asci ventricosi, membrana tota modice incrassata. Sporae polystichae, subovoideo-oblongae, 3-sep- tatae, long. 0.015—O.022, crass. 0.o0o5—0O.oc7 mm, membrana sat tenul. Distr. Ad corticem Alni et Sorbi collecta. Tavastia austr.: Siikaniemi in Hollola (Vain.), Kesain in Luhanka (Vain.). Savonia austr.: Savonlinna (O. Carlenius). Ostrobotnia austr.: .Jurva et Sulva (A. J. Malmgren). Tavastia bor.: Norola in Jyvaskyla (Vain.). Karelia Onegensis: Suojarvi et M6kk6 (J. P. Norrlin). Lapponia Tulomensis: Kola (N. I. Fellman, hich Aret 12.220): Perithecium hyphis fuscis e basi excrescentibus fere nullis. Nucleus decoloratus, jodo non reagens, metaplasmate subrube- scente. Paraphyses parce evolutae, parce ramosae, crebre aut sat crebre septatae, crass. 0.0015 mm (in KHO). Asci long. circ. 0.060, crass. 0.016 mm. Sporae 8:nae, decolores, apicibus rotun- datis, loculis aeque longis, membrana haud gelatinosa. Gonidia desunt, at algae pleurococcoideae fortuito in substrato obviae. 7. M. rhyponta (Ach.) Vain. Verrucaria rhyponta Ach. Lich. Univ. (1810) p. 282, Syn. Lich. (1814) p. 89; Schaer. Lich. Helv. Spic. (1833) p. 348; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 437, Exp. Pyrenoc. (1858) p. 60, Lich. Scand. (1861) p. 281. Arthopyrenia rhyponta Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 877; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 273, Lich. Miinch. (1891) p. 120; Jatta FI. It. Crypt. III (1911) p. 877; A. Sm. Mon. Brit. Lich. (1911) p. 327. 198 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Thallus maculis nigricantibus, sparsis aut confluentibus indicatus, hypothallo indistincto. Apothecia vulgo sat crebra, verrucas formantia subhemisphaericas, circ. 0.2s—0.3 mm latas, nigras, nudas, opacas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, margine ostiolari haud aut parum prominente, ostiolo circ. 0.070 mm lato, foveolato. Paraphyses parce evolutae aut obsoletae. Asci ventricosi, membrana vulgo tota modice incrassata. Sporae polystichae, subovoideo-oblongae, 3-sep- tatae, long. vulgo 0.01s—0.o026, crass. 0.00cs—0.009 mm, membrana modice incrassata. Distr. Ad corticem Sorbi, Pruni padi, Fraxini et Ro- biniae locis cultis. Nylandia: Kaisaniemi Helsingforsiae (Vain.). Isthmus Karelicus: Kakki (C. E. Boldt). Tavastia austr.:. Asikkala (J. P. Norrlin). Ostrobotnia bor.: Tornio (Th. Saelan), Alkkula (J. P. Norrlin). Fere thallo solo a M. grisea differt. Hyphis fuscescentibus e basi perithecii excrescentibus numerosis, flexuosis, ramosis, crebre constricte articulatis, cellulis subglobosis, 0.004—\0O.008 mm crassis, membranis modice incrassatis. Hyphae in thallo consimiles sunt, observante Arn. (Lich. Miinch. p. 120) crass. 0.012 mm. Nucleus decoloratus, jodo non reagens, metaplasmate rubescente. Paraphyses parce evolutae, long. circ. 0.020—0.025, crass. 0.0015 mm, simplices aut breviter parceque ramosae, constricte articu- latae, crebre septatae (in KHO distinctae). Asci long. 0.070—0.050, crass. 0.014—0.018 mm, membrana vulgo tota modice incrassata aut in ascis juvenilibus apice bene incrassata. Sporae 8:nae, saepe tristichae, decolores, apicibus rotundatis, loculis aeque longis, membrana haud gelatinosa. Conidia ,,recta, long. 0.004, crass. 0.0005 mm“ (Arn. 1. c.). Gonidia desunt. Var. submaculans Vain. Verrucaria rhyponta var. submaculans Vain. Adj. Lich. Lapp. II p. 190. Thallo minus evoluto et sporis maxima parte minori- bus differt. Distr. Ad corticem Alni in Meilans prope Helsing- forsiam (Vain.). Ad corticem Robiniae caraganae ad Savon- linna in Savonia austr. (O. Carlenius), ad corticem Sorbi prope domicilia in Kiannanniemi in par. Kianta in Ostro: botnia Kajanensi (Vain.) et in Alkkula in Ostrobotnia bor. (ibi etiam ad corticem Pruni padi, J. P. Norrlin). a Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 199 Thallus macula dilutissime obscurata indicatus, partim di- stinctius, hyphis fuscescentibus e basi perithecii excrescentibus numerosis. Apothecia numerosa, sat crebra, lat. 0.25—0.2 (—0.3) mm. Asci ventricosi, long. 0.045—0.065, crass. 0.016—0O.020 mm. Paraphyses obsoletae. Sporae ovoideo-oblongae, 3-septatae, long. vulgo 0.015—0O.018, rarius 0.013—0.021, crass. 0.005—0O.007 mm. Gonidia desunt. Conf. etiam sub Didymella_ pyrenastrella. — Forsan est autonoma species. Obs. ,,Mycoporum elachistoterum“ in Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. V (1882) n. 236 b (Cyrtidula macrotheca Minks Lich. Cyrtid., 1891, p. 10, p. p.), ad ramos Sorbi in Korpilahti Tavastiae lectum (Norrl.), v. submaculanti proximum, sporis instructum est 0.012—0.014 mm longis, 0.004 mm erassis, 3-septatis, subfusiformi-ovoideo-oblongis, apicibus obtusis aut altero apice rotundato, paraphysibus haud evolutis, peritheciis latere epidermide corticis velatis, 0.110—0.160 mm latis, sat crebris, simplicibus aut confluentibus, cellulis globosis aut irregularibus, 0.003 mm latis, ostiolo rotundato, mediano, lat. 0.o10—0.02; mm, hyphis fuscis e basi excrescentibus numerosis, crebre constricte articulatis, cellulis globosis, 0.ooc—0.001 mm latis, ascis ovoideo-ventricosis, long. 0.030—0.o54, crass. 0.01s—001s mm, polystichis, in apice membrana modice_ incrassata, conidiis bacilliformibus, rectis, long. 0.003, crass. 0.0005 mm. Specimina secundum Minks (1. ¢.) in Germania lecta, sporis fuscescentibus, usque . ad 0.016 mm longis et 0.05 mm crassis descripta, hue non pertinent. Conf. sub Cyrtidio elachistotero. 8. Arthopyrenia (Mass.) Vain. Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 165 (em.); Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 233. Thallus crustaceus, uniformis, gonidiis instructus, rhi- zinis destitutus, strato corticali nullo. Apothecia gonidiis hymenialibus nullis. Perithecium rectum, fuligineum. Para- physes ramoso-connexae. Sporae 8:nae aut pauciores, deco- lores, ovoideae aut oblongae ellipsoideaeve aut fusiformes (haud aciculares), 1—5-septatae, loculis subcylindricis (haud lenticularibus). Gonidia ad Trentepohliam pertinentia (aut raro pleurococcoidea). 1. A. gemmata (Ach.) Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 166. Lichen gemmatus Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 17. Verrucaria Ach. Lich. Univ. (1810) p. 278; Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 444; Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 53 (excl. A. tersa 200 E, A. Vainio, Pyrenocarpeae. Koerb.), Lich. Scand. (1861) p. 280, Lich. Paris (1896) p. 123. Acrocordia Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 356; Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 267, Lich. Miinch. (1891) p. 117. Exs. Floerk. Deutsch. Lich. (1821) n. 169. — Flot. Lich. Exs. (1829) n. 38 (secund. Arn. Lich. Frank. Jur. p. 267). — Hepp Flecht-. Eur. (1853) n. 104. — Nyl. Herb. Lich. Par. I (1855) n. 93. — Zwackh Lich. Exs. (1850) n. 32 B (Arn. 1. ¢.). — Rabenh. Lich. Eur. IV (1856) n. 89. — Stenh. Lich. Suec. Exs. (1860) n. 88 (Arn. 1. c.). Thallus tenuis, laevigatus, albidus aut sordide albicans, hypothallo indistincto. Apothecia sparsa, adnata, verrucas formantia mamillares, 0.7—0. mm latas, nigras, nudas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, margine ostiolari conoi- deo-prominente, ostiolo parvo. Asci cylindrici, membrana modice incrassata. Paraphyses numerosae, increbre ramoso- connexae. Sporae monostichae, ellipsoideae, 1-septatae, loculis aequalibus, long. circ. 0.011—0.020, crass. 0.010—0.011 mm. Distr. Ad corticem Fraxini, Quercus, Ulmi et Sorbi collecta. Alandia (Edvin Nylander), Dano ad Geta (K. Lin- kola). Regio Aboénsis: Ramsholm (Edvin Nylander, Fr. Elfving), Ispoinen (K. Linkola), Torhola et Jalassaari (Eke- berga) in Lohja (C. E. Boldt, H. Lindberg). Nylandia: Rase- borg (A. Kullhem, Vain.). Thallus continuus, leviter nitidus, KHO non reagens. Apo- thecia ad basin praerupta aut sat praerupta, opaca aut leviter nitida, Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate subrubescente. Perithecium basi deficiens. Asci long. circ. 0.140, crass. 0.012—0.014 mm. Sporae 8:nae, decolores, apicibus rotundatis, membrana laevigata, modice incrassata, haud geiatinosa, observante Nyl. ,,long. 0.012—0.027, crass. 0.006—0O.012 mm“ (Exp. Pyrenoc. p. 53) et ,long. 0.01s—o24, crass. 0.00s—Oo12 mm“ (Lich. Paris p. 123). Sterigmata ,,simplicia, long. 0.013—o016 mm“ (Tul. Mém. Lich. p. 217). Microconidia ,recta, long. 0.003, crass. 0.001 mm“ (Nyl. 1. ¢.), ,,long. 0.0017-—0.0032, crass. 0.001—o013 mm“ (Linds. Mem. Sperm. p. 294). Stylosporae (macroconidia) , 1-septatae, long. 0.009—0.011, crass. 0.003—0.004 mm“ (Lahm Zus. Westfal. Flecht. p.) 147. Gonidia ad Trentepohliam pertinentia, cellulis anguloso-globosis, lat. 0.010—0.012 mm, concatenatis, bene constrictis. 2. A. sphaeroides (Wallr.) Vain. Verrucaria sphaeroides Wallr. Comp. Fl. Germ. Crypt. (1833) p. 300. Acrocordia Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 267, Lich. Minch- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 201 (1891) p. 117. Acrocordia tersa Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 356; Jatta Fl. Ital. Crypt. III p. 867. Verrucaria gemmata var. minor Garov. et Gib. Tent, Disp. Lich. (1865) p. 73; Nyl. in Malbr. Cat. Lich. Norm. (1870) p. 262. Exs. Fr. Lich. Suec. Exs. n. 274 (secundum Arn. Lich. Frank. Jur. p. 267). — Zwackh Lich. Exs. (1850) n. 31 A, B (Arn. 1. c.). — Rabenh. Lich. Eur. II (1855) n. 29. Thallus tenuis, laevigatus, albidus, hypothallo indistincto. Apothecia partim sat crebra, adnata, verrucas formantia mamillares, 0.4—0.s mm latas, nigras, nudas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, margine ostiolari vulgo conoideo- prominente, ostiolo parvo. Asci cylindrici, membrana modice incrassata. Paraphyses numerosae, increbre ramoso-connexae. Sporae monostichae, ellipsoideae, 1-septatae, loculis aequali- bus, long. circ. 0.011—0.015, crass. 0.oos—O.oo9 mm. Ad corticem Fraxini et Sorbi. Alandia: Nas prope Pantsarnés in Geta (K. Linkola). Nylandia: Gumtakt ad Helsingforsiam (Vain.), Raseborg (Vain.). Tantum apotheciis, ascis et sporis minoribus ab Arthopyrenia gemmata differt. Thallus continuus, leviter nitidus aut opacus, _ KHO non reagens. Apothecia ad basin praerupta aut sat praerupta, opaca aut leviter nitida. Perithecium fuscescenti-fuligineum aut rubricoso-fuscescenti-fuligineum (KHO magis obscuratum), basi deficiens. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum jodo subrubescente. Asci long. 0.090—0.120, crass. O.oos—O.oo9 mm. Sporae 8:nae, decolores, apicibus rotundatis aut raro obtusis, membrana laevigata, demum modice incrassata, haud gelatinosa, ,long. 0.015—0.017, crass. 0.007 mm“ secundum Arn. (Lich. Miinch. p. 117). Gonidia ad Trente- pohliam pertinentia, cellulis anguloso-globosis, 0.010—0O.012 mm latis, concatenatis, bene constrictis. 3. A. glauca (Koerb.) Vain. Acrocordia glauca Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 357; Jatta Fl. It. Crypt. III (1911) p. 867. Thallus tenuis, laevigatus, glaucescens aut albidus, hypothallo obscurato partim limitatus. Apothecia sat crebra aut sparsa, verrucas formantia depresso-hemisphaericas, 0.4—0.7 mm latas, primum strato thallino tenuiter obductas, dein mox aut demum denudatas nigricantesque. Perithecium 202 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. fusconigrum, dimidiatum, basi extrorsum auguste mem- branaceo-dilatatum, margine ostiolari vulgo leviter conoideo- prominente, ostiolo parvo. Asci cylindrici membrana modice incrassata. Paraphyses numerosae, increbre ramoso-connexae. Sporae monostichae, ellipsoidae, 1-septatae, loculis aequali- bus, long. circ. 0.016—0.021, crass. 0.ocos—O.012 mm. Distr. Ad corticem Sorbi in Raseborg in Nylandia (Vain.). Praesertim apotheciis depressis, extrorsum membranaceo- dilatatis ab A. gemmata differt. Thallus continuus, leviter nitidus. Perithecium fusco-fuligineum (KHO subnigricans), basi deficiens. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non _ reagens, metaplasmate ascorum subrubescente. Asci long. 0.080—0.120, crass. 0.014 mm. Sporae 8:nae, decolores, apicibus rotundatis, membrana modice incrassata, haud gelatinosa, extus creberrime minutissimeque brevissime gibboso-exasperata. Gonidia ad Trente- pohliam pertinentia, cellulis anguloso-subglobosis, 0.00s—O.012 mm latis, concatenatis, bene constrictis, membrana sat tenui. — Specimina authent. Wallrothiana non vidi, quare determinatio plantae Fennicae est incerta. Obs. A. conoidea (Fr.) Vain. (Verr. Fr. Lich. Eur. Ref. p. 432, Leight. Lich. Great Brit. 3 ed. p. 460; *Verr. con. Nyl. Lich. Scand. p. 280; V. epipolaea Borr., non Ach.; Acrocordia epip. A. Sm. Brit. Lich. II p. 314), saxicola, A. gemmatae proxima, in Scandinavia proveniens, in Fennia hucusque non est collecta. 9. Didymella Sacc. Michelia I p. 377, Syll. Fung. I p. 545; Karst. Rev. Ascom. (Act. Soc. F. et Fl. Fenn. II, 1885) p. 22, 60. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Sporae 8:nae, decolores, ovoideae aut ellipsoideae oblongaeve, l-septatae. Paraphyses ramoso-connexae aut leviter ramo- sae aut simplices, bene evolutae aut obsoletae vel in gelati- nam diffluxae. Perithecium hemisphaericum aut rarius globo- sum. Corticolae, caulicolae aut foliicolae. 1. D. fallax (Nyl.) Vain. Lich. Cauc. (1899) p. 342. Verrucaria epidermidis var. fallax Ny]. Bot. Not. 1852 p. 178, Lich. Scand. (1861) p. 281. V. fallax Nyl. Fl. 1872 p. 363; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 190. Arthopyrenia Arn. Lich. Tirol XI (1873) p. 508, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 270. V. analepta Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 203 Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 15 p. p. (conf. sub D. punctiformi, p. 209). Thallus et hypothallus indistinctus. Apothecia dispersa, verrucas formantia hemisphaericas, nigricantes, nudas, vulgo leviter nitidas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, lat. 0.360—0.470 mm, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.045 mm lato. Asci cylindrici aut subcylindrici, mem- brana parte superiore sat tenui. Paraphyses bene evolutae, numerosae. Sporae distichae, ovoideae aut ovoideo-oblongae, 1-septatae, long. 0.01s—0O.022, crass. 0.ooc—O.009 mm, membrana modice incrassata, septo vulgo in medio sporae. Var. crataegi (Mass.) Vain. Arthopyrenia analepta var. crataegi Mass. Lich. It. Exs. VI (1856) n. 186. A. analepta var. aucupariae Bagl. Erb. Critt. It. n. 241 (1241). A. fallax b. aucupariae Jatta Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 873. Exs. (partim sec. cit.). Fr. -Lich. Suec. Exs. 1X (1826) p. 244. — Nyl. Herb. Lich. Par. III (1856) n. 148. — Mass. |. c. — Hepp Flecht. Eur. (1857) n. 450, 451. — Fellm. Lich. Arct. (1864) n. 221, 222. — Stenh. Lich. Suec. Exs. n. 89. Apothecia dispersa, majora, lat. 0.3602—0.470 mm. Sporae majores, long. 0.01s—0.022, crass. O.ooe—O.009 mm, saepe strato gelatinoso indutae. Distr. Passim — sat frequenter in Fennia et Karelia Vienaénsi occurrit, locis numerosis etiam in Lapponia collecta, praesertim ad corticem Sorbi et minus frequenter ad Alnos, Tilias, Corylos, Populos, Betulas, Salices, Robinias crescens. Perithecium ostiolo circ. 0.045 mm lato. Nucleus jodo non reagens, metaplasmate ascorum jodo rubescente. Paraphyses crass. 0.0015 — fere 0.002 mm, ascos longitudine superantes, sim- plices et apicem versus parcissime ramoso-connexae. Asci long. 0.075—0.080, crass. circ. 0.013—0.015 mm, raro clavato-cylindrici. Sporae 8:nae, decolores, 1-septatae, fortuito raro parcissimeque 3-septatis immixtae, medio haud aut leviter constrictae, strato gelatinoso saepe obvolutae. Conidia ,,acicularia utroque apice acutiuscula, long. 0.007—0.010 mm, crass. 0.0005 mm parum exCce- dentia“ (Nyl. Lich. Paris p. 125). Gonidia vera desunt, algae protococcaceae tantum fortuito in substrato hujus speciei prove- nientes. — Est forma typica hujus speciei. 204 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 2. D. padicola Vain. (n. sp.). Apothecia dispersa, minora, lat. 0.2.—0.3 mm. Sporae minores, long. circ. 0.016, crass. 0.005 mm, strato gelatinoso saepe indutae. Paraphyses minus numerosae. Ceterum: subsimilis D. fallact. Distr. Ad corticem Pruni padi. Tavastia austr.: Ad Majakoski in Evo (G. Lang). Apothecia crebriora, quam in D. fallace. Perithecium latere minus aut parum membranaceo-productum. Paraphyses haud numerosae. Asci cylindrici, crass. 0.013 mm. Sporae ovoideo- oblongae, 1-septatae. Obs. F. tiliae Vain., apotheciis 0.s—0.2 mm latis, paraphysibus sat numerosis ad D. fallacem accedens, in Jalassaari in par. Lohja a C. E. Boldt lecta est. 3. D. daphnis Vain. (n. sp.). Apothecia partim crebra, minora, lat. 0.3—0.3s2 mm. Sporae minores, long. 0.012—0.015, crass. 0.004;—0O.005 mm, strato gelatinoso haud indutae. Ceterum subsimilis D. fallaci. Distr. Ad corticem Daphnis mezerei. Tavastia austr.: Tiirismaa in Hollola (Vain.). Perithecium parte basali membranaceo-producta saepe sub- ellipsoidea, ex hyphis formata fuscescentibus, partim haud con- glutinatis, ostiolo 0.020 mm lato. Paraphyses numerosae. Peri- physes haud evolutae. Asci subcylindrici, long. 0.055—\0.064, crass. 0.012—0.015 mm, membrana sat tenui. Sporae 8:nae, distichae, decolores, ovoideo-oblongae, apicibus obtusis, septo vulgo fere mediano, leviter aut haud constrictae, membrana modice incras- sata, haud gelatinosa. D. padicolae proxima. 4. D. abieticola Vain. (n. sp.). Apothecia sat crebra et partim aggregata, minora, lat. 0.2—0.27 mm. Sporae minores, long. 0.013—0.015, crass. 0.004— 0.0 mm, strato gelatinoso haud indutae. Ceterum subsi- milis D. fallaci. Distr. Ad corticem partium juniorum trunci Abietis excelsae. Tali prope Helsingforsiam (Vain.). A D. pinicola (Hepp) apotheciis substrato haud obvelatis differt. — Thallus macula albida indicatus, hypothallo indistincto. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 205 Hyphae fuscescentes e basi perithecii excrescentes numerosae, haud conglutinatae, crass. 0.003 mm, increbre septatae, haud constrictae. Perithecium dimidiatum, parte basali vix distincte membranacco-producta, jam juvenile nudum nec cellulis substrati obvelatum. Paraphyses numerosae, crass. 0.0015 mm, apicem versus parce ramoso-connexae. Periphyses haud evolutae. Asci cylindrici, long. 0.065—0O.075, crass. O.o11—0.012 mm, in parte superiore membrana sat tenui. Sporae 8:nae, distichae, decolores, ovoideo-oblongae, apicibus obtusis, 1-septatae, septo vulgo in medio sporae, saepe leviter constrictae, membrana modice incras- sata. Gonidiis veris destituta. 5. D. ramulicola Vain. (n. sp.). Apothecia sat dispersa aut sat approximata, minuta, lat. O.1s—O.2 mm. Sporae minores, long. 0.01s—0.015, crass. 0.003—0.004 mm, strato gelatinoso haud indutae. Paraphyses sat numerosae. Ceterum subsimilis D. fallaci. Distr. Ad ramulos Abietis excelsae prope Helsing- forsiam [J. P. Norrlin, ,V. tremulae (Ach.)“ sec. determ. Nyl. in herb. suo, n. 832]. Intermedia est inter D. abieticolam et D. pinicolam (Hepp), -apotheciis nudis a posteriore differens. Thallus macula subal- bida indicatus, hypothallo nullo distincto. Hyphae fuscescentes, e basi perithecii excrescentes, parcissimae, crass. 0.002—0.003 mm, increbre septatae. Perithecium dimidiatum, ostiolo 0.020 mm lato. Paraphyses sat numerosae, crass. 0.001—0.0015 mm, saepe parce ramulosae et apicem versus ramoso-connexae. Asci sub- cylindrici aut basin versus subventricosi, long. 0.050, crass. 0.012—0.016 mm, membrana sat tenui. Sporae distichae aut subtristichae, decolores, ovoideo-oblongae, apicibus obtusis aut rotundatis, 1-septatae, septo mediano, saepe leviter constrictae, membrana modice incrassata. Obs. Verrucaria stigmatella y. V. tremulae Ach., Meth. Lich. (1803) p. 117, sec. specimen orig. e Suecia ad conidangia Lecideae glomerulosae spectat et Leptorhaphis tremulae Koerb. ad Campylaciam atomariam (Ach.). Videas sub ea, p. 189. 6. D. pinicola (Hepp) Vain. Pyrenula punctiformis 6. cinereopruinosa b. pinicola Hepp Flecht. Eur. (1853) n. 106. Arthopyrenia pinicola Mass. Symm. Lich. (1855) p. 118; Rabenh. Lich. Eur. Exs. XXIV (1862) n. 659. A. fallax f. pinicola 206 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Arn. Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 270. A. cinereopruinosa c. pinicola Jatta Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 785. Exs. Hepp 1. c. — Zwackh Lich. Exs. (1861) n. 420. — Rabenh. l. ec. — Anzi Lich. Rar. Langob. XI (1865) n. 4387 (see. Arn. 1. c. p. 271). Thallus macula albida indicatus, hypothallo indistincto. Apothecia sat crebra aut partim aggregata, verrucas for- mantia hemisphaericas, demum denudatas nigricantesque, primum cellulis substrati tenuissime obductas cinerascentes- que aut cinereo-nigricantes, opacas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, lat. 0.2—0.2s mm, margine ostiolari haud aut rarius leviter prominente, ostiolo parvo. Asci cylindrici, membrana parte superiore sat tenui. Paraphyses bene evolutae, sat numerosae. Sporae distichae, ovoideo-oblongae, 1-septatae, long. circ. 0.017—0.018, crass. 0.005—0.0055 mm (sec. Hepp 1. c. ,long. O.ooso—0.0is mm“ et sec. Mass. lI. c. ,,crass. 0.00244—0.00368 mm“), membrana modice incrassata, septo vulgo in medio sporae. Distr. In ramis Pini sylvestris. Nylandia: Tolo Hel- singforsiae (Vain.). In specim. autent. etiam in Hepp 1. c. distributo apothecia vulgo non sunt aggregata, sed in specim. Fennicis vulgo aggregata et paullo majora; specimina Zwackhiana has duas formas con- nectunt. — Hyphae e basi perithecii excrescentes sat numerosae, crass. 0.003 mm, haud conglutinatae, parce septatae, haud constrictae. Periphyses haud evolutae. Paraphyses apicem versus parce ramoso-connexae. Asci long. circ. 0.075, crass. 0.014 mm. Sporae 8:nae, decolores, 1-septatae, leviter constrictae, apicibus vulgo obtusis, strato gelatinoso haud indutae aut (sec. Hepp 1. c.) inter- dum gelatinosae. Conidia ,,recta, long. 0.00s—0.009, crass. 0.001 mm“ sec. Arn. 1. ce. Gonidia vera desunt. 7. D. subfallax Vain. Lich. Cauc. (1899) p. 342. Verrucaria subfallax Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 191 (haud Nyl. Lich. Fueg., 1888, p. 19). V. epider- midis Nyl. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 280 (excl. var.), Lich. Scand. (1861) p. 280 (excl. var.), Lich. Paris (1896) p. 126 p. p. (haud Ach.); Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 344. Pyrenula punctiformis y. vera a. fra- xinea Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 453 (non sit Arthopyrenia fraxini Mass. Ric. Lich. Crost., 1852, p. 167). Secund. descr. diversa sit etiam Verr. nitescens Salwey in Trans. Nat. Hist. Soc. Penzance, 1853, p. 140. EE —————_ i ———- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 207 Thallus et hypothallus indistinctus. Apothecia vulgo sat crebra, verrucas formantia hemisphaericas, nigricantes, nudas, vulgo opacas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, lat. circ. 0.2s—-0.5 mm, margine ostiolari haud prominente, ostiolo minutissimo. Asci fusiformi-ventricosi, membrana tota sat tenui. Paraphyses parcissimae, sat obsoletae. Sporae tristichae polystichaeve, ovoideo-oblongae, 1-septatae, long. 0.015 —0.020, crass. 0.004—0.007 mm, loculo inferiore vulgo paullo longiore, membrana modice incrassata. Distr. Ad corticem Betulae et. raro Sorbi crescit, nec sit rara, sed cum D. fallace et D. punctiformi commixta. In herbariis tantum e locis sequentibus adest. Helsingforsia (Nyl.). Ostrobotnia bor.: Alkkula (Edvin Nylander). Lapponia Kemensis: Muonioniska (J. P. Norrlin, ,ad truncos et ramos Betulae et Sorbi haud rara in regione Coniferarum“ secun- dum Norrl. |. c.). Lapponia Inarensis: In regione Coniferarum jugi Suoloselka (Vain.). Nucleus jodo non reagens, metaplasmate ascorum rubescente. Paraphyses ascorum longitudine aut breviores, saepe long. 0.020 —0O.015 mm, furcatae aut irregulariter parce ramosae aut parce -ramoso-connexae (in KHO visae). Periphyses parcae brevesque. Asci long. 0.05s—0O.070, crass. 0.015—0O.020 mm, apicem versus membrana interdum magis incrassata. Sporae 8:nae, decolores, strato gelatinoso tenui indutae aut membrana tota gelatinoso- incrassata. Observante Nyl. ,,spermatia“ (conidia) long. 0.0045, crass. 0.0005 mm (V. epidermidis Nyl. Lich. Paris p. 126), at Nyl. hance speciem haud bene distinxit. Gonidia desunt. 8. D. antecellens (Nyl.) Vain. Verrucaria antecellens Nyl. FI. 1866 p. 86, Obs. Lich. Pyr. (FI. 1873) p. 41, Lich. Pyr. Orient. (1891) p..67; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 343. Verrucaria epidermidis *V. antecellens Hue Addend. II (1888) p. 300. Lichen stigmatellus Sm. Eng. Bot. (1808) t. 1891, secundum A. Sm. Mon. Brit. Lich. p. 320 (haud Ach. Lich. Suec. Prodr., 1798, p. 15). Arthopyrenia stigmatella A. Sm. |. ¢. (1911) p. 320. Thallus macula albida pallidave indicatus. Apothecia sat crebra, verrucas formantia hemisphaericas, nigricantes, opacas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, lat. 0.230—0.250 mm, epidermide substrati obductum, margine ostiolari haud 208 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. prominente, ostiolo lat. 0O.030—O.o% mm. Asci clavati aut ventricosi, in apice membrana modice aut bene incrassata. Paraphyses parcae, sat obsoletae. Sporae distichae aut tristichae, ovoideo-oblongae, 1-septatae, long. 0.02s—0.037, crass. 0.00s—0O.o11 mm, loculis aeque longis, membrana sat tenui. Distr. Ad corticem vetustum Betulae ad Muonio in Lapponia Kemensi (J. P. Norrlin). In specim. orig., ad corticem Ilicis in Britania a Larbalestier lecto, supra descripto, asci long. 0.075—0O.090, crass. 0.020 mm, paraphyses long. circ. 0.020, crass. 0.0015 mm, flexuosae, parce ramulosae, haud connexae, nucleus albidus, parcissime resinoso- guttulosus, jodo non reagens, sporae apicibus rotundatis, 1-septatae, demum saepe bene constrictae, decolores aut demum parce morbose obscuratae, strato gelatinoso haud indutae, perithecium epidermide substrati totum obductum, cellulis epidermidis distinctis, pellucidis, hyphis fuscis excrescentibus nullis, conidiis (observante Nyl.) bacilliformibus, rectis, long. 0.0035, crass. 0.0005 mm, gonidiis nullis. In specimine a Norrlin in Lapponia lecto apothecia lat. 0.200—-0.160 mm, hyphis fuscis excrescentibus 0.003 mm crassis, crebre constricte articulatis aut parum constrictis, paraphysibus parcis, long. 0.025, crass. 0.0015 mm, parce ramoso-connexis, sporis ovoideo-oblongis, long. 0.023—0.027, crass. 0.007—0.010 mm, apicibus rotundatis, 1-septatis, loculis aeque longis, membrana modice incrassata, haud gelatinosa, gonidiis nullis. In schedula speci- minis hujus in herb. Nyl. asservati, n. 764, Nyl. conidia delineavit similia et sporas 3-septatas, at in eodem specimine tantum l-septatas vidi. 9. D. punctiformis (Pers.) Vain. Verrucaria punctiformis Pers. Ust. Ann. Bot. XI (1794) p. 19; Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 18; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 192; Nyl. Lich. Paris (1896) p. 126. Arthopyrenia punctiformis Arn. Lich. Fragm. X (Fl. 1871) p. 21, Lich. Frank. Jur. (FI. 1885) p. 271, Lich. Fragm. 35 (1896) p. 37 (haud Mass. Ric. Lich. Crost., 1852, p. 168). A. analepta Mass. |. c. p. 168 (conf. infra); Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 272. Didymella analepta Sacc. Syll. I (1882) p. 548. Lichen myocoporoides Ehrh. Pl. Crypt. (1793) n. 264, teste Arn. Lich. Fragm. XXIII (1880) p. 566. Thallus et hypothallus indistinctus. Apothecia vulgo sat crebra, verrucas formantia subhemisphaericas, fusconigras aut nigricantes, nudas, vulgo haud nitidas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, lat 0.140—0.1s0o mm, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.0200 mm lato. Paraphyses Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 209 sat obsoletae. Asci ventricosi, in apice membrana bene incrassata. Sporae polystichae, ovoideo-oblongae aut ob- longae, 1-septatae, septo fere in medio sporae, long. 0.013— 0.019 (—O.024), crass. O.00s—O.00e mm, membrana sat tenui. F. analepta (Mass.) Vain. Mycelium pr. maj. p. haud obscuratum, hyphis nigricanti- bus parcis. Sporae haud guttulosae. Distr. Ad corticem Alni frequenter in Fennia, Karelia et Lapponia, etiam ad Sorbum, Betulam et Corylum crescens. Inter et circa apothecia algae pleurococcoideae (raro etiam Trentepohlia una cum Pleurococcis) in substrato occurrunt, inter- dum etiam cum hyphis albis quasi symbiotice conjunctae, sed quia tantum irregulariter proveniunt et gonidia verae Arthopyreniae ad Trentepohliam pertinent, pro gonidiis haberi non possunt. Hyphae circa apothecia ex perithecio excrescentes fuscae circ. 0.003—0.004 mm crassae, crebre septatae, constricte articulatae, . Sicut etiam aliae hyphae nigricantes subsimiles fungorum inter apothecia obvenientes ,melanogonidia“ sunt, huic speciei et affinibus attributa (Mill. Arg. in Fl. 1883 p. 612). Paraphyses parcae aut sat parcae (in KHO distinctae), long. 0.01s—0.040, crass. - 0.0015—0.002 mm, parce ramosae, parcissime interdum connexae, crebre septatae. Nucleus jodo non reagens, metaplasmate jodo rubescente. Asci ventricosi, long. circ. 0.045— 0.050, crass. 0.014— 0.020 mm, in apice membrana bene incrassata. Sporae 8:nae, polystichae, decolores, septo in medio sporae aut rarius cellula inferiore paullo longiore, haud aut leviter constrictae, long. 0.013— 0.024 (,,0.011—-0.016 mm“ teste Nyl. Lich. Paris p. 126), crass. 0.00s— 0.006 (raro 0.003) mm, apicibus vulgo rotundatis, membrana saepe strato gelatinoso induta. Conidia cylindrica, recta, ,,long. 0.001—0.005, crass. 0.0005 mm“ (Nyl. 1. c.), long. ,,0.003—0.005, crass. Olen mmia(Arns:Lich! Frank. (Jurs'p. 271, 272). F. acerina (Hepp) Vain. Pyrenula punctiformis y. vera b. acerina Hepp Flecht. Eur. (1857) n. 454 p. p. Verrucaria punctiformis var. acerina Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 192. Sporae 1-septatae, 4-guttulatae sive ,spurie 3-septatae“, long. 0.012—0.021, crass. 0.0013—O.006 mm. Distr. Praesertim ad corticem Sorbi locis numerosis collecta in Karelia bor. et Vienaénsi (Vain. 1. c.). Obs. 1. Lichen analeptus Ach. (Verrucaria analepta Ach.) Lich- Suec. Prodr., 1798, p. 15, secundum specim. orig. in herb. Ach. spectat 14 210 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. ad Didymellam fallacem (Nyl.) bene evolutam (b) et Didymosphaeriam miculam (Flot.) male evolutam (sporam tantum unam nigricantem vidi), perithecio 0.22 mm lato instructam (c), et Didymellam fallacem male evolutam una cum D. punctiformi (Pers.) crescentem (a). Oblivioni igitur est tradendus. 10. D. pyrenastrella (Nyl.) Vain. Verrucaria epidermidis var. pyrenastrella Ny|. Exp. Pyrenoc. (1858) p. 59, Lich. Scand. (1861) p. 281. V. pyrenastrella Nyl. Fl. 1877 p. 281. Arthopyrenia pyrenastrella Arn. Lich. Frank. Jur. (1885) p. 272, Lich. Tirol XXV (1889) p. 261; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 317. Arthonia cembrina Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. (1861) n. 207, Manip. Lich. Langob. (1862) p. 30. Verrucaria submiserrima Ny]. F1. 1877 p. 231. V. punctiformis f. alnicola Nyl. in Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 391. Exs. Anzi Lich. Rar. Langob. Exs. (1861) n. 207 (herb. Nyl.), (1866) n. 469, (1873) n. 557 (sec. Arn. Lich. Frank. Jur. p. 272). — Rabenh. Lich. Eur. XXVII (1865) n. 726. — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 391. — Arn. Lich. Exs. (1886) n. 1191. Thallus et hypothallus indistinctus. Apothecia plus minus aggregata crebrave, verrucas formantia hemisphaericas, nigricantes, nudas. Perithecium fusconigrum, dimidiatum, lat. 0.160 —O.200 mm, margine ostiolari haud prominente, ostiolo circ. 0.025 mm lato, zona nigricante, ex hyphis fuscis circa perithecium excrescentibus formata, anguste cinctum. Asci ventricoOsi, membrana vulgo modice incrassata. Paraphyses sat obsoletae. Sporae polystichae, oblongae aut ovoideo- oblongae, 1-septatae, long. 0.017—0.020 (—0.025), crass. 0.005— 0.oo6 mm (in Anzi Lich. Langob. n. 207), membrana sat tenui. Distr. Ad corticem Betulae et Populi (bals.) in Hel- singforsia (Vain.). In cortice Alni ad Kolminainen in Ori- mattila (K. Linkola), in Mustiala (A. Kullhem), Hollola et Evo (J. P. Norrlin). Ad corticem Pyri communis in Kaila in Asikkala (J. P. Norrlin). Ad Robiniam in Savonlinna (O. Carlenius). Ad corticem Salicis pentandrae in Ryds- karinkalla et ad corticem Sorbi et Pruni padi in Tiurusen- krunni in par. Simo in Ostrobotnia bor. (V. Rasanen). Ad corticem Betulae in Lapponia Fennica (Edvin Nylander) et ad Sinum Kolaénsem (N. I. Fellman). a Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 211 Apothecia 2—4 (—7) aggregata, partim crebre sparsa, nitida aut opaca. Hyphae fuscae e basi perithecil excrescentes crass. 0.004—0.005 mm, crebre septatae, subconstricte articulatae, ramosae. Nucleus jodo non reagens, metaplasmate rubescente. Asci long. 0.055—0.070, crass. O.o16s—0.020 mm. Paraphyses sat numerosae, long. 0.015—0.035, crass. O.0015—0.001 mm, simplices aut parce ramulosae, increbre septatae (in KHO demum distinctae). Pycnidia fuscofuliginea, hemisphaerica, basi long. 0.200, lat. 0.140 mm., ostiolo 0.015 mm lato. Stylosporae oblongae, rectae, apicibus rotundatis, simplices, decolores, long. 0.010—0.007, lat. 0.0018 mm. Gonidia desunt. Sporae ,long. 0.023, crass. 0.007 mm“ secundum Nyl., ,long. 0.019—0.025, crass. 0.006 mm“ secundum Anzi, cellula inferiore haud aut paullo longiore, saepe 4—6 guttulas continentes, haud galatinosae. Var. punctuosa Vain. Verrucaria punctiformis *V. pyrenastrella var, punctuosa Vain. Adj. Lich. Lapp. II (18838) p. 193. Apothecia numerosissima, crebra, solitaria et parce ageregata vel basi confluentia, macula nigricante tantum raro cincta. Distr. Ad corticem Callunae vulgaris prope Lammas- jarvi in Kuhmo in Ostrobotnia Kajanensi (Vain.). Apothecia lat. 0.15.—0.1s% mm. Nucleus jodo non reagens metaplasma ascorum rubescens. Asci fusiformi-ventricosi, long. 0.030 —O.040, crass. O.o1z—0.014 mm. Sporae long. 0.015—0.020, crass. 0.005-—O.o0o6 mm, cellula inferiore haud aut paullo longiore. Forsan est autonoma species. Var. maculans (Nyl.) Vain. Verrucaria epidermidis f. maculans Nyl. Lich. Scand. (1861) p. 281; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 344. V. punctiformis var. maculans Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 193. V. epidermidis v. macularis Stizenb. Ind. Lich. Hyperb. (1876) p. 59. Mycelium macula obscurata indicatum, hyphis obscu- ratis abundantibus. Distr. Ad corticem Betulae et Alni. Nylandia: Bla- barslandet prope Helsingforsiam (V. Nyl.). Ostrobotnia bor.: Oulu (Edvin Nylander). Lapponia Kemensis: In regione subalpina summae montis Sallatunturi (Vain.). Lapponia Enontekiensis: Gunnarinkorva (J. P. Norrlin). Lapponia Inarensis: In regione subalpina montis Hammastunturi (Vain.). Intermedia est inter D. punctiformem et D. pyrenastrellam. Sporae 1-septatae, interdum 4-guttulatae, septo fere in medio sporae, long. 0.016—0.023, crass. 0.cos—0.007 mm, ovoideo-oblongae, 212 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. aut fere oblongae. Asci ventricosi, long. circ. 0.050, crass. 0.014 mm, membrana saepe tenuiore, quam in D. punctiformi. Obs. 1. Verrucaria rhyponta var. rhypontella Nyl., Fl. 1867 p. 374, ad Fr. Lich. Suec. Exs. n. 274 in herb. Nyl. asservatum spectans, ysporis 1-septatis, 0.01s—0.017 mm longis, 0.00o1s—0.005 mm crassis“ de- scripta, at secundum annotationes ejus sporis etiam ,,0.01s—0.o.0 mm longis“ observata, ad D. pyrenastrellam pertinet, nec ab ea differt »V. rhyponta v. rhypontella“ in Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 195 (ad Pyrum communem in Kaila in Asikkala lecta). V. rhyponta *rhypontella Nyl.“ in Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1878) p. 346 (ad ramos Pruni padi in Alkkula collecta) est Metasphaeria rhyponta var. sub- maculans Vain., mycelio obscurato partim bene evoluto in M. rhypontam typicam transiens, sporis 3-septatis, long. 0.016, crass. 0.005 mm, ascis ventricosis, membrana modice incrassata, paraphysibus parcis, longi- tudine variabilibus, crass. 0.co1 mm, peritheciis fuscis, circ. 0.260 mm latis, hyphis fuscis excrescentibus 0.005—0.006 mm latis, crebre constricte articulatis. 10. Cercidospora Koerb. Parerg. Lich. 5 Lief. (1865) p. 465. Didymella sect. Didymellopsis Sace. Syll. Fung. XVII (1905) p. 657. Didymosphaeria Zopf Unters. Par. Krankh. Flecht. I (Nova Acta 70, Halle 1897) p. 168. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Sporae decolores, fusiformes aut ovoideo-fusiformes aut altero apice caudatae, 1-septatae. Paraphyses bene evolutae, simplices aut (sec. Zopf 1. c.) ramoso-connexae. Perithecium globo- sum. ,Membranae nuclei jodo non reagentes“ (sec. Zopf ]. c. p. 174). Parasitae lichenum. 1. C. epipolytropa (Mudd) Arn. Fl. 1874 p. 154, tab. 2 f. 24, Lich. Tirol XXI (1880) p. 154, XXIII (1887) p. 115, XXX (1897) p. 48, Lich. Miinch. (1891) p. 181; Bachm. Ueb. Flechtenfarbst. (Pringsh. Jahrb. XXI, 1890) p. 6, 59. Thelidium epi- polytropum Mudd Man. Brit. Lich. (1861) p. 298. Verrucaria epipolytropa Cromb. Lich. Brit. (1870) p. 121; Nyl. Obs. Lich. Pyr. (Fl. 1872) p. 18, (Fl. 1873) p. 41, 61, Lich. Pyr. Or. (1891) p. 37, 68, 86; Hue Addend. II (1888) p. 302; Linds. Obs. Lich. Brown West Greenl. (Trans. L. Soc. Lond. XVII, 1871) p. 366, tab. 50 f. 23 a, b, f. 26. Pharcidia Arn. FI. 1870 p. 236, Lich. Tirol VI (1871) p. 1146. Didymosphaeria Wint. in Rabenh. Krypt.-Fl. Ascom. 2 Aufl. (1887) p. 432. Didymella Sace. Syll. Fung. IX (1891) p. 671; Keissler Einig. Flechtenpar. (Osterr. Bot. Zeitschr. 1910) p. 60; Vouaux Bull. Soc. Myce. Fr. 1913 p. 87 (excel. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 213 var.). Arthopyrenia Oliv. Par. Lich. Fr. p. 62. Cyrtidula Jatta Syll. Lich. It. (1900) p. 496, Fl. It. Crypt. Lich. (1911) p. 907. Exs. Mudd Lich. Brit. Exs. III (1861) n. 287. — Arn. Lich. Exs. (1884) n. 1075 b, (1888) n. 1410. Mycelium in substratum penetrans. Apothecia dispersa aut aggregata, primum immersa, demum saepe leviter emer- gentia, nigra aut caeruleo-nigricantia, lat. circ. 0.1 mm (—0.25 mm sec. Vouaux |. c.). Perithecium globosum, sordide aeruginosum aut subolivaceum fuscescensve, aut (sec. pinct. Nylandri in herb. suo) inferne albidum, margine ostiolari haud prominente. Asci oblongi aut subcylindrici. Sporae subfusiformes, apicibus obtusis aut acutis, membrana tenul, ,long. 0.o1s—O0.022, crass. 0.0035—O.ooce mm“ (sec. Vouaux [2c DOS): Distr. In hymenio et thallo Lecanorae polytropae (Ehrh.) Th. Fr. ad saxum in Merimasku in Reg. Aboénsi (P. A. Karsten, n. 454 in herb. Nyl.). Apothecia punctis caerulescentibus nigrisve indicata. Mycelium sec. Bachm. |. c. hyphis septatis, aeruginosis (sicut etiam peri- thecium), HNO3 vinose rubescentibus. Asci long. circ. 0.040 - (0.054—0.090 mm sec. Vouaux), crass. 0.011—0.012 mm, membrana sat tenui. Paraphyses sat numerosae, simplices, crass. 0.001—0.0012 mm, ascis longiores. Periphyses haud evolutae. Sec. Vouaux l. c. ,perithecium plectenparenchymaticum, cellulis polyedricis, lat. 0.003—0.004 mm, ostiolo leviter depresso, membranis ascorum jodo non reagentibus, sporis 4:nis—8:nis“. Sec. annot. et pinct. Nylandri in sched. speciminis Fennici ,,perithecium globosum, caerulescens integrumque aut parte inferiore albidum, sporae long. 0.o16—0.018, crass. 0.005—O.006 mm, apicibus sat obtusis, septo mediano“, in Exp. Pyrenoc. p. 59 ,,conidia bacillaria, recta, long. 0.004, crass. 0.001 mm“. Subtrib. 12. Hyalomonomeres Vain. Thallus crustaceus, gonidia continens, aut e mycelio gonidiis destituto constans vel thallum alienum gonidiosum insidens. Apothecia recta, simplicia, ostiolo mediano in- structa. Paraphyses evolutae. Sporae oblongae ellipsoideaeve aut subovoideae, simplices, decolores. Subtrib. Haplosporae Vain. sporis obscuratis ab hac tribu differt. Ad eas pertinent Haplopyrenula Mill. Arg., Rosellinia De Not. et 214 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Roselliniella Vain. (Rosellinia VIII. Lichenicolae Sacc. Syll. Fung. I p. 275), cujus saltem duae species sec. Zopf (Nova Acta 70, Halle 1897, p- 109, 187) periphysibus et paraphysibus instructae sunt. 1. Thrombium (Wallr.) Th. Fr. Gen. Heterol. (1861) p. 110; Koerb. Parerg. Lich., 4 Lief. (1863) p. 382; Arn. Lich. Munch. (1891) p. 113; Zahlbr. Ascol. (1903) p. 57; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 297. Verrucaria subg. Inoderma Ach. Lich. Univ. (1810) p. 294 p. p. Thallus crustaceus, uniformis, gonidia pleurococcoidea continens. Apothecia simplicia. Perithecium rectum, ostiolo mediano. Gelatina hymenialis jodo reagens. Paraphyses simplices. Sporae 8:nae aut 4:nae, decolores, ellipsoideae oblongaeve aut subovoideae, simplices. 1. Th. epigaeum (Pers.) Wallr. Naturg. I (1825) p. 265, Fl. Crypt. Germ. II t. 3 (1831) p. 294; Schaer. Enum. Lich. Eur. (1850) p. 222, tab. 8 f. 4; Mass. Ric. Lich. Crost. (1852) p. 156; Th. Fr. Il. c; Koerb. Parerg. Lich., 4 Lief. (1863) p. 382. Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 149, Lich. Frank. Jur. (Fl. 1885) p. 258, Lich. Mitinch. (1891) p. 113; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 307, tab. 44. Sphaeria epigaea Pers. Meth. Fung. Add. (1801) p. XXVII. Verrucaria Ach. Meth. Lich. (1803) p. 123, Lich. Univ. (1810) p. 295, Syn. Lich. (1814) p. 96; Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 431; Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 64, tab. XXVII f. 4; Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 350; Nyl. Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 482 (186), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 35, Lich. Scand. (1861) p. 276; Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 195, Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 348, Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 39; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 120, Lich. Vib. (1878) p. 71, Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 179; Lang Lich. Sav. Bor. (1810) p. 42; Jatta Fl. It. Crypt. Lich. p. 811. Jnoderma Gray Nat. Arr. I (1821) p. 498. Lichen terrestris Sm. Engl. Bot. (1807) t. 1681 (sec. A. Sm.). Exs. Funck Crypt. Gew. Fichtelg. XI (1808) n. 242. — Floerk. Deutsch. Lich. VIII (1821) n. 146. — Schaer. Lich. Helv. Exs. V (1826) n. 106. — Fr. Lich. Suec. Exs. IX n. 246. — Flot. Lich. Exs. sect. II (1829) n. 42 A, B. — Hepp Flecht. Eur. II (1857) n. 489. — Anzi Lich. Exs. Min. Rar. It. VIII (1865) n. 379. — Malbr. Lich. Norm. IV (1865) n. 198. — Trevis. Lich. Ven. VIII (1869) n. 258. (Sec. Arn. Lich. Frank. Jur. p. 258.) — Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. VIII (1882) n. 395 a, b. Thallus tenuis aut sat tenuis, verruculosus, verruculis contiguis aut vulgo dispersis, albidis vel cinerascentibus Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 215 subpallidisve, hypothallo albido, vulgo parum conspicuo. Apothecia hypothallo substratoque immersa aut vertice demum leviter prominente, 0.2—0.15 mm lato, nigricante aut cinereo-nigricante, nudo, ostiolo saepe demum modice dilatato foveolatoque. Perithecium subrubricoso-fuscescens fuligi- neumve, integrum. Sporae oblongae ellipsoideaeve aut subovoideae, simplices, long. vulgo 0.01s—0.025, crass. 0.006— O.o0os mm. Distr. Ad terram argillaceam et rarius arenosam et raro ad muscos lichenesque putridos locis apertis subhu- midis sat frequenter in provinciis australibus mediisque Fenniae et Kareliae Vienaénsis. In Karelia boreali et regione infralapponica Ostrobotniae passim. Kuusamo: Narankavaara in regione abietina (Vain.). Lapponia Kemensis: ,,Pluribus locis in regione pinifera“ (Norrl. Ber. Torn. Lappm. p. 343), ad Muonio (Norrl.). Lapponia Enontekiensis: Palojoki, Pat- tikko, Vuontisjarvi in reg. subsylvatica (Norrl.), ,Mukka- vuoma in reg. betulina“ (sec. Norrl. |. c.). Lapponia Ina- rensis: , In reg. subalpina jugi Suoloselka (Vain. Adj. Lich. aeBapp-ellsps 179): Gonidia pleurococcoidea, globosa, simplicia diam. 0.010—0.o16 mm, saepe etiam glomerulosa, membrana sat crassa aut modice incrassata. Apothecia collabentia fossas, basin nigram in fundo continentes, formantia. Perithecium ostiolo primum 0.040 mm lato, demum dilatato. Nucleus jodo caerulescens. Paraphyses simplices, crass. 0.001 —0.0015 mm, guttulas oleosas (,,microgonidia“ Minksii) continentes, membrana tenuissima, gelatinam percurrentes. Asci subcylindrici aut clavato-cylindrici, long. circ. 0.110, crass. 0.014 mm, membrana tenui. Sporae monostichae aut distichae, decolores, apicibus rotundatis aut obtusis, saepe primum guttulas et va- cuolas continentes, membrana tenui, haud gelatinosa. F. bryina Nyl. Verrucaria epigaea var. bryina Nyl. Ad Veg. Lich. Hels. Sav. Aland. in Not. S. F. Fl. Fenn., Ny Ser. I, 1859, p. 238, Lich. Scand. 1861, p. 277; Norrl. Bidr. Syddstr. Tav. Fl., 1870, p. 195. »Thallo albido subgranuloso, sporis long. 0.01s—QOozs, crass. 0.007— 0.011 mm“ sec. Nyl. instructa, apotheciis magis prominentibus et thallo distinctiore a forma vulgari terricola differt. Sporae sec. Nyl. in herb. suo (n. 3795) long. — 0.030 mm. Distr. Supra muscos lichenesque putridos ad Valamo in Karelia Ladogensi (W. Nylander), Kunnatoin in Kuhmoin in Tavastia australi 216 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. (,haud rara* sec. Norrl. |. c.), ad Sikolahti in Luhanka (Vain.), Peuha in Korpilahti (Vain.) in Tavastia media, Pisanvuori (W. Nylander) et Neulamaki (K. Linkola) prope Kuopio in Savonia boreali. 2. Sporophysa (Sacc.) Vain. Physalospora subg. Sporophysa Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 586. Physalospora Niesl. Verh. Nat. Ver. Briinn p. XIV p. p.; Vouaux Bull. Soc. Myc. Fr. 1913 p. 80 p. p. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae, ad fungos per- tinentes. Perithecium fuligineum, globosum, matrici immer- sum aut semiimmersum, ostiolo instructum. Sporae 8:nae, decolores, ovoideae aut ellipsoideae oblongaeve, simplices. Paraphyses evolutae. Nucleus interdum jodo reagens. 1. Sp. aspiciliae Vain. Verrucaria aspiciliae Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 179. Physalospora Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze (Hedwigia 1896) p. 317; Vouaux Bull. Soe. Mye. Fr. 1913 p. 81. Physalospora (subg. Sporophysa) aspiciliae Sacc. 1. c. p. 587. Mycelium albidum, in matricem penetrans. Apothecia matrici semiimmersa, verrucas formantia subhemisphaericas, nigricantes. Perithecium globosum, 0.s—0.2s mm _ latum, nigricans, integrum, ostiolo interdum demum sat lato. Para- physes distinctae, tenues, simplices. Asci clavati aut cylindrici. Sporae 8:nae, decolores, simplices, ellipsoideae aut ellipsoideo- oblongae, long. 0.010—(.017, crass. 0.00s—O.007 mm. Nucleus albidus, jodo leviter caerulescens. Distr. Parasita supra Lecanoram Myrini var. subadu- nantem in regione subalpina montis Paanuorunen in Karelia Keretina (Vain.). Trib. 2. Microthyrieae (Sacc.) Vain. Perithecium superficiale, ex hyphis radiantibus, in strato simplice dispositis, formatum, vertice irregulariter pertuso. Gonidiis instructae, aut iis destitutae. 1. Rhaphidicyrtis Vain. (nov. gen.). Perithecium ex hyphis cum basi subparallelis, conglu- tinatis formatum, apertura difformi. Nucleus jodo reagens. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 217 Paraphyses simplices et demum partim in gelatinam diffluxae. Sporae 8—4:nae, decolores, aciculares aut filiformes, tenues, transversim pluriseptatae, loculis cylindricis. Thallus go- nidia ad Trentepohliam pertinentia continens. 1. Rh. trichosporella (Nyl.) Vain. Mycoporum trichosporellum Nyl. Fl. 1874 p. 14; Hue Addend. I (1888) p. 318. Leptorhaphis Minks Gonang. (1876) p. 5380. Mycoporellum Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 78. Thallus (nisi alienus) stramineo-albidus aut subalbidus, tenuis aut sat tenuis, continuus, sat laevigatus aut leviter verruculoso-inaequalis, sat opacus aut leviter nitidus. Apo- thecia crebra, verrucas formantia hemisphaericas, 0.120—0.150 mm latas, nigras, nudas, opacas. Perithecium depresso- subglobosum aut subhemisphaericum, fuscum, dimidiatum, thallo subadnatum aut basi leviter immersum, ostiolo regulari nullo, in macula dilutius colorata demum aperturam difformem formans. Paraphyses numerosae, simplices, partim demum in gelatinam diffluxae. Asci fusiformes aut rarius sub- ~cylindrici, membrana tenui, long. circ. 0.090—O.110, crass. 0.010o—O.012 mm. Sporae filiformi-aciculares, apicibus acutis, decolores, 1—5-septatae, long. circ. 0.065, crass. 0.oo2 mm, observante Nyl. ,long. 0.0c5—0.105, crass. circ. 0.0025 mm“. Distr. Ad corticem Betulae in regione deserta silvosa pagi Nyystola in Padasjoki Tavastiae austr. (Vain.). A Leptorhaphide et Campylacia differt reactione jodetica nuclei, a ,,Mycoporis“ structura perithecii haud globoso-cellulosi, sporis et reactione jodetica nuclei. Thallus sec. Nyl. ,,forsan alie- nus“. Apotheciorum vestigia Opegraphae pulicaris, solae compa- rabilis, semper fertilis, nulla in eo adsunt. — Gonidia ad Tren- tepohliam umbrinam pertinentia, cellulis oblongis aut ellipsoideis aut subglobosis, 0.010—0O.012 mm crassis, constricte concatenatis. Perithecium tenue, ex hyphis formatum subparallele radiantibus, 0.002 mm crassis, conglutinatis, cellulis oblongis aut ellipsoideis, demum aperturam difformem, saepe lateralem formans. Nucleus gelatinosus, parce resinoso-guttulosus, jodo dilute roseus aut fulvescenti-rubescens, metaplasmate rubescente. Paraphyses crass. 0.001 —0.0015 mm, ascorum longitudine, partim in gelatinam diffluxae. Asci fusiformes aut rarius subcylindrici, apice obtuso, membrana 218 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. tenui, long. circ. 0.090>—0.100, crass. 0.o10—0.012 mm. Sporae rectae aut leviter arcuatae, apices versus sensim attenuatae. Conidangia adnata, hemisphaerica, lat. 0.060 mm, ostiolo nullo. Conidia bacilliformia, recta aut raro leviter curvata, long. 0.002, crass. 0.0005 mm. Obs. Microthyrium maculans Zopf (Nova Acta 70, Halle 1898, p. 255), ad Umbilicariam hirsutam in Germania collectum, periphysibus et paraphysibus destitutum, sporis subovoideo-oblongis, 1-septatis, decoloribus instructum, ad fungos pertinet. 2. Micropeltopsis Vain. Parasitae lichenum, ad fungos pertinentes. Sporae 8:nae, decolores, 3- aut pluri-septatae. Paraphyses haud evolutae. Perithecium tenue, fuscescens, dimidiatum, ex hyphis radiantibus formatum. — Sphaerulina II. Pharcidiella Sacc., Syll. Fung. XVII (1905) p. 695, et Metasphaeria subg. Sagediopsis Sacc. et Trott., 1. c. XXII (1913) p. 201, peri- theciis ab hoe genere differunt. 1. M. cetrariicola (Nyl.) Vain. »Verrucaria aut potius Sphaeria cetrariicola* Nyl. in Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1878) p. 823. Sphaeria cetrariicola Nyl. in Grevillea Il (1874) p. 68. Metasphaeria Sacec. Syll. Fung. II (1883) p. 184; Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze (Hedwigia 1896) p. 3238. Sphaerulina Karst. Rey. Asc. (1885) p. 171; Sacc. 1. c. IX (1891) p. 849; Vouaux Syn. Paras. Lich. (1913) p. 33, 34: Thallus inconspicuus. Apothecia crebra, verrucas for- mantia hemisphaericas, 0.oso—0.110 mm latas, nigras, nudas, opacas. Perithecium rufescenti-rubricosofuligineum, dimi- diatum, margine ostiolari haud prominente, ostiolo 0.010 mm lato, irregulari. Paraphyses vulgo haud evolutae. Asci ventricosi, membrana modice incrassata. Sporae distichae, ,oblongae aut fusiformi-oblongae, apicibus obtusis, 1—3- septatis, long. 0.01s—O.o16, crass. 0.0035 mm“ (sec. annot. Nyl. in sched.). Distr. Parasita in Cetraria hiascente (Fr.) var. fastigiata (Del.) in Ounastunturi in Lapponia Kemensi (J. P. Norrlin). Perithecium ex hyphis formatum radiantibus, conglutinatis, crebre septatis, 0.00a—0.003 mm crassis, KHO sordide violaceo- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 219 nigricans. Asci oblongoovoideo-ventricosi, basin versus sensim dilatati, long. 0.027—0.030, crass. 0.008 mm, membrana modice incrassata. Paraphyses vulgo desunt, at in uno apothecio 2 paraphyses vidi, long. circ. 0.022, crass. 0.0015 mm, simplices. Sporae 8:nae, decolores. — Ab hac specie forsan non differt Microthyrium cetrariae Bres. (Malpighia 1897 p. 62, Vouaux l. c. p. 213), sporis 1-septatis, long. 0.015—-0.018, crass. 0.003 mm descriptum. Trib. 3. Perisporieae (Fr.) Vain. Perithecium ex hyphis haud radiantibus formatum, clausum, demum irregulariter fissile. Subtrib. 1. Peridieae (Nyl.) Vain. Perithecium irregulariter plectenparenchymaticum, tenue, e strato simplice aut rarius subsimplice cellularum forma- tum, fissura vel apertura irregulari submediana aut sublate- rali fissile. Gonidiis instructae aut iis destitutae. Ser. 1. Mycoporeae. Thallus gonidiosus, crustaceus. Paraphyses evolutae aut, obsoletae deficientesve. Periphyses haud evolutae. Sporae decolores aut fuscescentes, murali-divisae aut septatae. Go- nidia pleurococcoidea aut a Trentepohlia praedita. Inter fungos Cyrtiduleis arcte affines. In Fennia nondum collectae. Ser. 2. Cyrtiduleae. Gonidiis destitutae, ad fungos pertinentes, ceterum Mycoporeis similes. Mycelium haud stroma gonidiosum formans. — Tantum est divisio biologica. 1. Phaeocyrtidula Vain. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Apo- thecia aggregata aut sparsa, simplicia, nuda. Perithecium obscuratum, irregulariter aut fissuris aperiens. Paraphyses evolutae. Sporae 8:nae, obscuratae, demum murales aut submurales. Nucleus jodo non reagens. 220 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. Ph. rhypontoides (Nyl.) Vain. Mycoporum rhypontoides Nyl. Fl. 1875 p. 362; Hue Addend. II (1888) p. 312; Norrl. Symb. Fl. Ladog.-Kar. (1878) p. 33. Cyrtidula Minks Lich. Cyrtid. (Rev. Mycol. 1891 n. 50) p. 10. Apothecia aggregata aut sat crebra aut sparsa, simplicia, adnata, verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.160—0.200 mm latas, nigras. Perithecium fuscum, dimidiatum, nudum (haud velatum), hyphis fuscis e basi excrescentibus numerosis, maculam nigram, difformem, circ. 0.s—0.s mm latam forman- tibus. Paraphyses sat numerosae. Sporae fuscae, diu tantum transversim 3 (—4) septatae, demum submurales, long. 0.017—0.023, crass. O.o0o7—O.009 mm. Distr. Ad ramos Populi loco ventoso in insula Puutsalo in Karelia Ladogensi (J. P. Norrlin). Apothecia sat nitida. Perithecium tenue, plectenparen- chymaticum, cellulis globosis, 0.004 (0.008) mm latis, demum aperturis difformibus, saepe pluribus, interdum lateralibus, hyphis fuscis e basi excrescentibus 0.o0e—-0.008 mm crassis, crebre sep- tatis, constrictis. Paraphyses long. circ. 0.030, crass. 0.0015 mm, simplices, parce septatae. Asci oblongi, long. 0.050—0.065, crass. 0.016 —0.020 mm, membrana tenui aut modice incrassata. Sporae 8:nae, distichae, raro subtristichae, ovoideo-oblongae, septis transversis 3 (etiam 4, observante Nyl.), uno loculo aut duobus loculis medianis septo longitudinali divisis, raro uno loculo septis 2 obliquis radiatim dispositis in 3 cellulas diviso, ovoideo-oblon- gae, altero apice rotundato, altero obtuso, secundum Nyl. ,,long. 0.022—0.025, crass. 0.009 —0.010 mm“, membrana tenui, haud gelati- nosa. Gonidia desunt. 2. Ph. pinea (Nyl.) Vain. Mycoporum pineum Nyl. Fl. 1877 p. 231; Hue Addend. II (1888) p. 318. Cyrtidula pinea Minks Lich. Cyrtid. (Rev. Mycol. 1891) p. 11. Apothecia sparsa aut crebra, simplicia, adnata, verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.140—0.1s0 mm latas, nigras. Perithecium fuscum, dimidiatum, nudum (haud velatum), hyphis fuscis e basi excrescentibus et ad mycelium perti- nentibus numerosis. Paraphyses sat numerosae. Sporae fuscae, primum transversim 3—4-septatae, demum murales, long. 0.02s—0.o25, crass. 0.o1o—O0.011 mm, observante Nyl. , long. O.023—0.030, crass. O.o11—O.015 mm. i) — Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 2 Distr. In ramis Pini una cum ,Verrucaria subcaerule- scente Nyl.“ in Piekséamaki in Savonia bor. (J. P. Norrlin). Apothecia ,,diam. usque ad 0.210 mm“ observante Minks l.c., opaca aut nitida. Perithecium interdum apice impresso, diu clausum, demum apice irregulariter aperiens, fuscum, KHO fusco- nigricans, ex hyphis formatum strata nonnulla superposita forman- tibus, ramosis, flexuosis, increbre et crebre septatis, 0.003—0.005 mm crassis, partim conglutinatis. Hyphae mycelii fuscae, KHO fusco-nigricantes, numerosae, crass. 0.005—0.006 (—0O.004) mm, vulgo crebre constricte articulatae. Paraphyses crass. 0.0015 mm, simplices, increbre septatae. Asci subclavati, long. 0.030—0.050, crass. 0.014—0.022 mm, observante Minks ,,long. usque ad 0.056, crass. 0.024 mm“, membrana modice incrassata aut sat tenui. Nucleus albidus, parum resinoso-guttulosus, jodo non reagens, metaplasmate ascorum fulvo-rubescente. Sporae 8:nae aut 4:nae, distichae, loculis primum 4—5, demum septis transversis et longitudinalibus divisis et cellulis sat numerosis, constrictae, ovoideo-oblongae, apicibus rotundatis, membrana tenui, haud gelatinosa, fuscescente, KHO nigricante. Gonidia desunt. 2. Didymocyrtis Vain. : Parasita lichenum, ad fungos pertinens, thallo gonidioso nullo. Apothecia simplicia. Perithecium fuscum, tenue, cellulis brevibus, apertura difformi demum aperiens. Para- physes evolutae aut sat obsoletae. Sporae 8:nae, obscuratae, 1-(—2-)septatae. Nucleus jodo non reagens. 1. D. consimilis Vain. (n. sp.). Apothecia vulgo crebra, simplicia, verrucas formantia hemisphaericas, 0.150.—0.077 mm latas, nigras, nudas, apertura rotundato-irregulari, mediana. Perithecium globosum, fuscum, integrum, nutrici semiimmersum, hyphis fuscis e basi excre- scentibus nullis. Paraphyses numerosae. Asci subcylindrici. Sporae fuscescentes, vulgo ovoideo-oblongae, apicibus ob- tusis aut altero apice sat rotundato, 1-septatae aut saepe demum 2-septatae, long. 0.01s—0.015 (raro 0.010—0.017), crass. 0.005—O.006 (raro 0.004) mm. Distr. In hymenio Placodii gilvi (Hoffm.) Vain. [Leca- norae cerinae Nyl.] var. cyanoleprae (Fr.) Vain. ad corticem 222 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Sorbi in Selkasaari in par. Simo in Ostrobotnia bor. (V. Rasanen). Perithecium plectenparenchymaticum, cellulis brevibus, an- gulosis, lat. 0.o10.—0.o05 mm, irregulariter dispositis, stratum simplicem formantibus, fuscis, apertura circ. 0.014—0.020 mm lata. Nucleus albidus, haud resinoso-guttulosus, jodo non reagens, meta- plasmate ascorum jodo fulvo-rubescente aut subrubescente. Para- physes simplices, crass. 0.0005 mm, conglutinatae. Asci long. circ. 0.070, crass. 0.010 mm, membrana sat tenui aut primum modice incrassata. Sporae 8:nae, distichae, medio leviter constrictae, 1-septatae, septo fere in medio sporae, demum saepe loculo cras- siore adhuc septo transversim diviso, guttulas nonnullas oleosas saepe continentes. Obs. 1. Proxime affinis Didymocyrtidi physciicolae (Mycoporum physciicola Nyl., Fl. 1873 p. 299), quae sporis 1-septatis, long. 0.010o— 0.013, crass. 0.00z—0.00e mm, ascis subventricoso-oblongis clavatisve, long. circ. 0.o4%2 mm, et paraphysibus parcissimis ab ea differt, ad Xanthoriam parietinam crescens (in Gallia). Obs. 2. ,Mycoporum epistygium Nyl.“ in Brenn. Bidr. Hogl. Lafv. (1885) p. 1380 (Arn. Lich. Fragm. 34, 1895, p. 8, Vouaux Bull. Soc. Mye. Fr. 1913 p. 127), maculas nigricantes in thallo Parmeliae stygiae formans, exactius haud cognitum. In specimine orig. n. 34368 in herb. Nyl. tantum apothecia nucleo destituta vidi. Apothecia prominentia, hemisphaerica, lat. O.oco mm, crebra, partim subcontigua, nigra, sub microscopio fusconigra, plectenparenchymatica. Mycelium ex hyphis fuscescentibus 0.002 mm crassis formatum. Sec. Nyl. est Moriola in sensu Normaniano. 3. Cyrtidula (Minks) Vain. Minks Beitr. Kenntn. Flecht. I (Verh. K. K. Zool.-Bot. Ges. Wien 1876) p. 519 (36) p. p., Lich. Cyrtid. (Rev. Mye. 1891 n. 50) p. 1 p. ps5 Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 286; Zahlbr. Ascol. (Engl. Naturl. Pflanzenfam. 217 Lief., 1903) p. 78. Mycoporum Nyl. Lich. Scand. (1861) pe291 sap: Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Apo- thecia simplicia solitariaque aut aggregata confluentiave, substrato velata aut nuda. Perithecium obscuratum, rectum, fissuris aperiens. Paraphyses haud evolutae. Sporae 8:nae, decolores, submurales. Nucleus jodo non reagens. 1. C. ptelaeodes (Ach.) Minks Lich. Cyrtid. (1891) p. 6 (excl. Mycoporo elachistotero Nyl.); Jatta Fl. It. Crypt. III p. 908. Verrucaria punctiformis 3. V. ptelaeodes Ach. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 223 Meth. Lich. (1803) p. 119 (specim. e Suecia, ad cort. Ulmi), Lich. Univ. (1810) p. 275, Syn. Lich. (1814) p. 87. Mycoporum ptelaeodes Nyl. Lich. Seand. (1861) p. 291, Lich. Pyr. Or. (1891) p. 90; Norrl. Bidr. Sydostr. Tav. Fl. (1870) p. 194, Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 40; Vain. Fl. Tav. Or. (1878) p. 121, Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 200; Brenner Hogl. Lafv. (1885) p. 129; A. Sm. Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 349. Cyrtidula betulina Minks in Arn. Lich. Exs. (1877) n. 733 (secundum Minks Lich. Cyrtid. pwbeet 0): Exs. Arn. Lich. Exs. (1877) n. 733. — Zwackh Lich. Exs. (1889) n. 1095. — Arn. Lich. Exs. (1893) n. 1573, 1595. Apothecia crebra aut parce etiam confluentia aggrega- tave, vulgo simplicia, verrucas formantia hemisphaericas, circ. O.110—O.140 mm latas, fusco-nigricantes. Perithecium fuscescens, dimidiatum, vulgo nudum, hyphis fuscis e basi excrescentibus parcis. Sporae decolores, submurales, septis transversis 4—3 aut raro 5, in loculo apicis crassioris secundo aut rarius primo ambobusve septo uno longitudinal, long. O.012—0.01s, crass. 0.ooc—O.oos mm. Distr. Praesertim ad corticem Betularum juniorum, rara ad corticem Sorbi et Alni. Locis numerosis collecta. Nylandia: Makienpaallys et Purjeniemenpaallys Hoglandiae (M. Brenner), Mjél6 (J. P. Norrlin, F. Elfving, Vain.), Kyrk- slatt (A. Kullhem). Karelia austr.: Kakki (C. E. Boldt). Ta- vastia austr.: Tiirismaa, Upila (Vain.), Messila, Hersala (Norrl.) in Hollola, Kaila in Asikkala (Norrl.), Onkisalo in Luhanka (Vain.). Karelia Onegensis: Pogost in-Suojarvi, Tiudie (Norrl.). Savonia bor.: Levamaki in Kuopio (K. Linkola). Ostrobotnia bor.: Tornio (Th. Saelan) et ibi in sepulcreto (J. Carroll, 4959 in hb. Nyl.), Alkkula, Ylitornio, Turtola (Norrl.). Kuu- samo: prope Mantyjoki (Vain.). Lapponia Enontekiensis: Kaaresuanto (Norrl.). Apothecia rarius epidermide substrati velata, vulgo nuda, opaca aut raro nitida. Perithecium tenue, plectenparenchymaticum, cellulis subglobosis, 0.004—0O.006 mm latis, peridium, ut ait Nyl., et cyrtidium in sensu Minksiano (I. c.) formans, fissura flexuosa aut 38-radiata aperiens. Nucleus nec gelatinosus, nec resinoso- guttulosus, jodo non reagens. Asci subglobosi, long. et lat. 0.030 mm, pressione saepe difformes, quare saepe etiam long. usque ad 0.045 et crass. 0.020 mm, membrana sat tenui, mollissima, jodo non reagente, metaplasmate rubescente. Paraphyses haud evolutae 224 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. [specimina ,,paraphysibus creberrimis crassisque“ instructa (Minks l. c. p. 7, hb. Nyl. n. 4249) hue non pertinent]. Sporae 8:nae, polystichae, pyriformi-ovoideae, apicibus rotundatis, saepe ad septum secundum leviter constrictae, loculis haud lenticularibus, membrana sat tenui, strato gelatinoso haud indutae, jodo non reagentes. Hyphae fuscae e basi perithecii excrescentes parcae, crebre septatae, crass. 0.014—0O.008 mm. Gonidia desunt. Pycenidia conceptaculo hemisphaerico, fusco, dimidiato, lat. 0.130>—0O.100 mm, tenui, plectenparenchymatico (perithecio simili), fissura difformi aperiente. Sterigmata brevissima. Stylosporae (macroconidia) decolores, ellipsoideae, apicibus rotundatis, lateribus cylindricis, vacuolo centrali, guttulam oleosam in apicibus ambobus conti- nentes, long. 0.003, crass. 0.0015 mm. ,,Stylosporae“, in n. 4300 in herb. Nyl. delineatae, fusiformes et leviter arcuatae, apicibus acutis, ex analogia potius sunt microconidia (,,spermatia‘). Obs. Mycoporum ptelaeodes var. submiserrimum Vain. (Adj. Lich. Lapp. II, 18838, p. 200), sporis long. 0.014—0.01s, crass. 0.005—0O.o0s mm, submuralibus, septis transversis vulgo 4, apotheciis saepe confluenti- bus instructa, est forma optime evoluta hujus speciei, in typo Acha- riano autem, a Nyl. descripto, sporae submurales, septis transversis 3, long. 0.012—0.016 mm. 2. C. major (Nyl.) Vain. Mycoporum ptelaeodes f. major Nyl. in Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 344. Exs. Anzi Lich. Rar. Langob. XII (1866) n. 470 b. Apothecia sparsa, simplicia haud confluentia, verrucas formantia subhemisphaericas aut leviter ellipticas, circ. 0.240—0.200 mm latas, nigricantes. Perithecium fuscescens, dimidiatum, vulgo epidermide substrati velatum, hyphis fuscis e basi excrescentibus haud abundantibus. Sporae decolores, submurales, septis transversis 4—8, septo uno longitudinali in loculo apicis crassioris secundo primove, long. 0.015 —0.021, crass. 0.oo7—0.00s mm. Distr. Ad corticem Betulae prope Kaaresuanto in Lap- ponia Enontekiensi (J. P. Norrlin). Apotheciis multo majoribus, sparsis, simplicibus a C. ptelaeode bene differt. —-. Apothecia epidermide substrati velata aut denu- data, opaca. Perithecium tenue, plectenparenchymaticum, cellulis subglobosis, 0.006 mm latis, rima irregulari aperientia, hyphis fuscis e basi excrescentibus 0.006 mm crassis, crebre constricte Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 225 articulatis. Paraphyses haud evolutae. Gonidia desunt. — In Anzi 1. c. n. 470 b sporae (observante Nyl.) interdum septis transversis 5. Obs. Mycoporum ptelaeodes var. majusculum Ny)l., Obs. Lich. Pyr. (Fl. 1873) p. 41, Lich. Pyr. Orient. (1891) p. 68, Hue Addend. II (1888) p. 312, Minks Lich. Cyrtid. (1891) p. 7, his verbis descripta est: ,(huc Anzi Langob. n. 470b) sporae 3—5- septatae, longit. 0.016—23, crassit. 0.oos—1o millim.“, pr. p. etiam ad C. majorem spectat, sed specimen orig. e Massane in Pyrenaeis ad eam non pertinet, apotheciis minoribus, saepe aggregatis con- fluentibusque ab ea differens, et var. est Cyrtidulae ptelaeodis. 4. Cyrtopsis Vain. Ad fungos pertinens. Mycelium gonidiis destitutum, hyphis fuscescentibus. Apothecia simplicia. Perithecium fuscum, tenue, collapsum sporas evacuans. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae demum dilute obscuratae, 3-septa- tae. Nucleus jodo saepe reagens. Corticolae. 1. C. fumosa Vain. (n. sp.). ‘ Apothecia crebra, simplicia, verrucas formantia hemi- sphaericas, 0.140—0.077 mm latas, nigricantes. Perithecium fusco-nigrum, dimidiatum, nudum, hyphis fuscis e basi excre- scentibus abundantibus. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae decolores, demum dilutissime subfumosae, oblongae aut subfusiformes, apicibus obtusis rotundatisve, 3-septatae, long. 0.01s—0O.016, crass. O.005—O.ooe mm. Thallus bene evo- lutus, nigricans. Distr. Ad corticem Ribis rubrae et nigrae ad Rapa- ranta in Lapua in Ostrobotnia austr. (V. Rasanen). Thallus continuus, epiphloeodes, opacus, ex hyphis constans crebris, fumoso-nigricantibus aut fumoso-fuscescentibus, crebre constricte articulatis, cellulis subglobosis, 0.0c0s—0O.co5 mm crassis, leptodermaticis, parcius etiam hyphis cylindricis 0.003 mm crassis intermixtis. Passim parce in thallo etiam observantur algae pleurococcaceae, simplices globosaeque, diam. 0.oos—0O.o12 mm, aut glomerulosae, membrana modice incrassata. Perithecium plectenparenchymaticum, cellulis leptodermaticis, 0.005—-0.006 mm latis (cell. fuscescentes in strato simplice dispositae), basi subde- coloratum, depresso-subglobosum aut subhemisphaericum, lateribus 15 226 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. nec productis nec angulosis, ostiolo nullo, demum collapsum. Nucleus jodo non reagens aut saepe dilute rubescens. Para- physes parcae et in gelatinum diffluxae, membrana gelatinosa incrassataque et striis oblongis cavitatum indicatae. Asci ventricoso- fusiformes, long. 0.040—0.050, crass. 0.014—0.020 mm, membrana tenui, gelatinosa, apice leviter incrassata. Sporae 8:nae, distichae, primum 1—2-septatae, demum 3-septatae, demum dilute fumoso- fuscescentes, jodo fulvescentes. — Ad species Morioleorum a Norm. (Bot. Not. 1872 p. 13, 1876 p. 169) descriptas non pertinet. 5. Phaeocyrtis Vain. Parasitae lichenum, thallo proprio gonidioso nullo, ad fungos pertinentes. Apothecia simplicia. Perithecium rectum, fuscum, tenue, cellulis subglobosis, apertura difformi aperiens. Paraphyses haud evolutae. Sporae 8:nae, obscuratae, 3-sep- tatae. Nucleus jodo non reagens. 1. Ph. consocians (Nyl.) Vain. Mycoporum consocians Nyl. Fl. 1872 p. 364; Hue Addend. II, 1883, p. 313; Zopf Uebers. Schmaroz. Pilze (Hedwigia 1896) p. 319. Leptosphaeria Sacc. Syll. Fung. XVII (1905) p. 730. Phaeospora Vouaux Bull. Soc. Myc. Fr. 1913 p. 65, 73. Apothecia crebra, simplicia, verrucas formantia depresso- globosas, circ. 0.080 (,,—0.050“)} mm latas, adnatas, nigras. Perithecium depresso-subglobosum, fusco-nigricans, nudum, subintegrum, basi dilutius fuscescens, hyphis fuscis e basi excrescentibus nullis. Paraphyses haud evolutae. Sporae fuscae, fusiformes, apicibus sat acutis, septis transversis 3, long. O.o10o—O.o11, crass. 0.00s—0.005 mm (,,—O.o08 mm", ut ait Nyl.). Parasita lichenis. Distr. Supra thallum et apothecia Lecideae vernalis ad Ponoi in Lapponia Ponojensi (N. I. Fellman). Apothecia opaca. Perithecium tenue, plectenparenchymati- cum, cellulis subglobosis, 0.003 mm latis, apertura difformi, lato. Nucleus jodo non reagens in apothecio a me examinato, at ,,ge- latina hymenialis cum thecis roseo-violacee tincta“ observante Nyl. forsan in apothecio, quod in hymenio L. vernalis (sic reagente) crevit (nam tale in herb. Nyl. nunc non restat). Sporae haud Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 227 constrictae, loculis aeque longis, haud lenticularibus, membrana tenui, haud gelatinosa. Mycelium nigricans haud evolutum. 6. Cyrtidium Vain. Ad fungos pertinens. Mycelium gonidiis destitutum, hyphis fuscescentibus. Apothecia simplicia aut parce con- fluentia. Perithecium fuscum, tenue, apertura difformi aperiens. Paraphyses haud evolutae. Sporae decolores, demum 3-septatae. Nucleus jodo non reagens. 1. C. naevium Vain. Mycoporum naeviurm Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 199. Apothecia crebra, simplicia et partim 2 aut 3 confluentia, verrucas formantia depresso-hemisphaericas aut subellipsoi- deas, circ. O.oso—0.130 mm latas, usque ad 0.200 mm longas, fusco-nigricantes. Perithecium fuscum, dimidiatum, epider- mide substrati velatum, hyphis fuscis e basi excrescentibus sat parcis, Paraphyses haud evolutae. Sporae decolores, ovoideo-oblongae, apicibus obtusis aut rotundato-obtusis, _ 3-septatae, long. 0.011—0.016, crass. 0.00s—O.oo6 mm. Thallus minus evolutus. Distr. Ad corticem Betulae una cum !Lecidea fusce- scente et Metasphaeria aeruginella in regione coniferarum mixtarum montis Hammastunturit in Lapponia Inarensi (Vain.). Apothecia nitida. Perithecium tenue, plectenparenchymaticum, cellulis subglobosis, 0.004 mm latis, hyphis repentibus parcis inter- mixtis aut obductis, aperturis difformibus in latere et prope verti- cem demum aperiens, hyphis fuscis e basi excrescentibus 0.004 mm crassis, constricte articulatis, cellulis ellipsoideis aut oblongis. Hyphae similes etiam in mycelio valde increbro et parce evoluto observantur. Asci subglobosi aut ellipsoidei aut obovoidei aut suboblongi, long. 0.02s—0.038s, crass. 0.016—0.020 mm, membrana modice incrassata aut in apice sat crassa. Paraphyses haud evolutae. Nucleus jodo non reagens, metaplasmate rubente. Sporae 8:nae aut 4:nae, polystichae, loculis aeque longis, constrictae, membrana sat tenui, haud gelatinosa. 2. C. elachistoterum (Nyl.) Vain. Mycoporum elachistoterum Ny]. Lich. Scand. (1861) p. 292; Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 344, Fl. Kar. Oneg. II (1876) p. 40. M. 228 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. ptelaeodes Minks Lich. Cyrtid. (Rev. Mycol. 1891 n. 50) p. 6 p. p. (,,M. elachistoteron“ Minks). Exs. Norrl. et Nyl. Herb. Lich. Fenn. V (1882) n. 236 a (conf. sub Metasphaeria rhyponta p. 199). — Nyl. et Norrl. Herb. Lich. Fenn. cont. (1921) n. 804. Apothecia crebra, simplicia aut raro 2 confluentia, verrucas formantia hemisphaericas, circ. 0.110—0.1s0 mm latas, nigricantes. Perithecium fuscescens, dimidiatum, epidermide substrati vulgo velatum aut medio denudatum, hyphis fuscis e basi excrescentibus parcis. Paraphyses haud evolutae. Sporae decolores, ovoideo-oblongae, altero apice rotundato, altero vulgo obtuso, primum 1-septatae, demum 3-septatae, long. O.o10—O0.012, crass. 0.003—0.0033 mm. ‘Thallus minus evolutus. Distr. Tavastia bor.: Ad ramulos Populi tremulae in Hollola (J. P. Norrlin), supra corticem Sorbi ad pag. Korpi- lahti in par. ejusdem nominis (J. P. Norrlin). Karelia One- gensis: Supra ramos Sorbi ad Porajarvi (Norrl.). Ostrobotnia bor.: In cortice Alni ad Ulaburgum (Edvin Nylander). Lap- ponia Kemensis: Ad ramos Betulae verrucosae prope Muonio abundanter (Norrl.). Apothecia epidermide substrati omnino velata aut vertice demum denudato, raro tota denudata, opaca. Perithecium tenue, plectenparenchymaticum, cellulis globosis, 0.003—0.004 mm latis, e strato simplice cellularum formatum, apertura difformi aperiens, hyphas emittens fuscas parcas, 0.002—0.003 (—0O.004) mm crassas, increbre aut partim crebre constricte articulatas. Asci globosi aut oblongi aut obovati, long. 0.016s—0.020, crass. 0.012—0.016, membrana modice incrassata. Sporae 8:nae, tristichae, loculis aeque longis, haud constrictae, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia desunt. 7. Didymocyrtidium Vain. Genus gonidiis destitutum, ad fungos pertinens. Apo- thecia simplicia, cortice substrati velata‘ aut nuda. Peri- thecium rectum, fuscum, tenue, cellulis subglobosis, apertura difformi aperiens. Paraphyses haud evolutae. Sporae 8:nae, polystichae, decolores, ovoideo-oblongae, 1-septatae. Nucleus jodo non reagens. Mycelium parce evolutum, hyphis nigri- cantibus, vulgo crebre constricteque articulatis. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 229 1. D. populnellum (Nyl.) Vain. Mycoporum populnellum Nyl. Fl. 1873 p. 298; Hue Addend. II (1888) p. 313. Cyrtidula populnella Minks Lich. Cyrtid. (Rev. Mycol. 1891 n. 50) p. 5 p. p. Apothecia crebra, simplicia, verrucas formantia hemi- sphaericas, circ. 0.077—0.100 mm latas, nigras. Perithecium fuscum, dimidiatum, primum epidermide substrati velatum, demum denudatum, hyphis fuscis e basi excrescentibus parcis. Paraphyses haud evolutae. Sporae decolores, ovoideo- oblongae, altero apice rotundato, altero obtuso, 1-septatae, ,long. 0.007—0.010, crass. 0.00s—0.004 mm“ (Nyl. 1. c.). Distr. Ad ramos Populi in Kaila in Asikkala Tavastiae austr. (J. P. Norrlin). Apothecia opaca. Perithecium plectenparenchymaticum, cellulis 0.004—0O.008 mm latis, apertura difformi aut rimaeformi aperiens, hyphis fuscis e basi excrescentibus parcis, 0.001— 0.005 mm crassis, crebre constricte articulatis. Asci ellipsoidei, long. circ. 0.020, crass. 0.010 mm, membrana tenui. Sporae 8:nae, loculis aeque longis, nec constrictae, nec gelatinosae. Gonidia desunt. Obs. ,,Cyrtidula populnella“ in Arn. Lich. Exs. (1877) n. 734 a et 6, a Minks prope Stettin collecta, sporis ,,dy-, tri-, tetra-, demum polyblastis (=muralibus), dim. usque ad 0.016 et 0.009 mm‘ a Minks l.c. descripta, huc pertinere non potest. Observandum est ,,Cyrtidulas“ a Minks saepe false determinatas esse, quare descriptiones in ejus Lich. Cyrtid. partim valde erroneae sunt. 2. D. nudum Vain. (n. sp.). Mycoporum elachistoterum Norrl. Ber. Torn. Lappm. (1873) p. 346 (secundum determ. Nylandri). Apothecia crebra, simplicia, verrucas formantia he- sphaericas, 0.110—0.1s0 mm latas, nigricantes. Perithecium fuscum, dimidiatum, nudum, hyphis fuscescentibus e basi excrescentibus parcissimis. Paraphyses haud evolutae. Sporae decolores, ovoideo-oblongae, altero apice rotundato, altero obtuso, 1-septatae, long. 0.009—0.o12, crass. 0.003—O.0035 mm. Distr. In ramis Betularum minorum prope Luppio (Alkkula) in Ostrobotnia bor. (J. P. Norrlin). Ad corticem Betulae in livaara in Kuusamo (F. Silén, n. 4282 in herb. Nyl.). 230 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Apothecia sat nitida. Perithecium plectenparenchymaticum, cellulis anguloso-subglobosis, 0.003—0O.00s mm latis, hyphis fusce- scentibus excrescentibus 0.v03—0O.004 mm crassis, increbre aut sat crebre constricte irregulariter articulatis. Asci globosi, diam. circ. 0.020 mm, aut difformes et long. circ. 0.020, crass. 0.016 mm. Sporae 8:nae, tristichae, loculis aeque longis, haud aut leviter constrictae, membrana tenui, haud gelatinosa. Gonidia desunt. Algae pleurococcoideae in viciniis apotheciorum fortuito interdum observantur. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 231 Lichenes imperfecti. Lichenes apotheciis incognitis, affinitate incerti, et aliae plantae lichenoideae, cum algis in symbiosi vigentes, forsan ad Hyphomycetes (et Basidiomycetes) pertinentes. 1. Coriscium Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 188, 240; Zahlbr. Ascolich. (1903) p. 76, 77; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 264. Normandina Nyl. Ess. Nouv. Classif. Lich. Sec. Mém. (1855) p. 191 p. p., Lich. Scand. (1861) p. 264 p. p. Thallus minute foliaceus, ambitu rotundatus aut rotun- dato-lobatus, margine adscendente, hypothallo byssino, albido, parce evoluto, ex hyphis haud cohaerentibus formato, arcte substrato adhaerens, rhizinis veris destitutus, superne strato corticali parenchymatico, leptodermatico obductus, zona go- nidiali partem maximam mediam thalli occupante, gonidia simplicia, in glomerulos crebre conferta, continente, strato medullari, ex hyphis longitudinalibus formato, inferne ob- ductus. Apothecia incognita. Gonidia_ flavovirescentia, dactylococcoidea aut coccomyxoidea. 1. -€. viride (Ach.) Vain. Etud. Lich. Brés. II (1890) p. 188, 189, 240; Lich. Exp. Vegae Pitlekai (1909) p. 157; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 264, t. 35. Endocarpon viride Ach. Lich. Univ. (1810) p. 300, Syn. Lich. (1814) p. 100. Normandina viridis Nyl. Ess. Nouv. Classif. Lich. Sec. Mém. (1855) p. 191, Prodr. Lich. Gall. (1857) p. 420 (174), Exp. Pyrenoc. (1858) p. 11, Enum. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 26; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 256; Vain. Adj. Lich. Lapp. II (1883) p. 164; Deichm. Branth et Groenl. Groenl. Lich. (1888) p. 509; Deichm. Branth Till Groenl. Lich. (1892) p. 755. Lenormandia viridis Koerb. Parerg. Lich. 1 Lief. (1859) p. 44. Endocarpon laetevirens Turn. in Ach. Lich. Univ. (1810) p. 300; Hook. in Sm. Eng. Fl. V (1833) p. 158; Leight. Brit. Angioc. Lich. (1851) p. 12. Verrucaria laetevirens Borr. in Engl. Bot. Suppl. (1830) t. 2658. Normandina laetevirens Nyl. Lich. Scand. (1866) p. 264; Tuck. Gen. Lich. (1872) p. 252; Arn. Lich. Tirol XXI (1880) p. 145, XXX (1897) p. 34 232 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Lenormandia laetevirens Jatta Syll. Lich. It. (1900) p. 60, Fl. It. Crypt. Lich. p. 787. Lenormandia Jungermanniae Schwend. Unters. Flecht. II (1863) p. 189 (194). Exs. Leight. Lich. Brit. Exs. I (1851) n. 25. — Mudd Lich. Brit. Exs. III (1861) n. 258 (sec. A. Smith 1. c.). — Anzi Lich. Exs. Min. Rar. It. VIII (1865) n. 355 (sec. Jatta |.c.). — Arn. Lich. Exs. (1880) n. 860. Thallus minute foliaceus, laevigatus, superne cinereo- glaucescens aut virescens, lobis margine adscendentibus aut leviter involutis, impure albidis, subtus impure albidus palli- dusve. Distr. Supra muscos et terram in rupibus et ad lig- num putridum. Alandia (S. O. Lindberg, herb. Nyl.). Ostro- botnia bor.: Aavasaksa in Alkkula (V. Rasanen). Kuusamo: Kitkajoki (F. Silén), in regione subalpina montis Mantytun- turi (Vain.). Karelia Keretina: Reg. subalp. montis Kivakka (Vain.). Lapponia Kemensis: Reg. subalp. montis Pyhatun- turi in Sodankyla (Vain.), reg. alp. inf. montis Aahennus- tunturi in Kittila (G. Lang). Lapponia Inarensis: In regione pinifera ad Veskoniemi (Vain.), Ukko, Syrminiemi, Polkuoivi, Seidevaara (F. Silén). Gonidia coccomyxoidea aut dactylococcoidea (nec_,,poly- coccoidea“, ut ab auctoribus nonnullis indicatur), ellipsoidea, long. 0.005—0.003, crass. 0.003—0O.002 mm, aut rarius globosa, diam. 0.003 —0.002 mm, dilute flavescentia, membrana tenuissima, sim- plicia nec glomeruloso-divisa, at in glomerulos conferta 0.025— 0.016 mm latos, crebre dispositos aut confluentes, hyphis lepto- dermaticis crebre septatis obductos. Thallus crass. 0.120 mm, inferne in medio thalli tomento hypothallino, ex hyphis formato 0.00s—0.003 mm crassis, modice pachydermaticis, parce instructus. Stratum corticale thallum superne obducens, 0.020—0.015 mm cras- sum, parenchymaticum, e 4—2 seriebus cellularum irregularibus horizontalibus formatum, cavitatibus difformibus, 0.010—0.002 mm latis, membranis tenuibus. Stratum medullare partem inferiorem thalli obducens, ex hyphis formatum horizontalibus, flexuosis, crebris, partim conglutinatis, 0.003 mm crassis, increbre septatis, albidis, membrana modice incrassata. De apotheciis hujus speciei in Leight. Brit. Angioc. Lich. p. 13 affertur: ,,In the letter accom- panying his specimens, Mr. T. Salwey writes, June 6, 1844: One of the specimens (which I retain) has the merit of exhibiting the fruit which has hitherto been undetected. Apothecia black, partly immersed in the frond, at first globular, afterwards flatte- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 233 ned at the top, and the apex, which is also black, projecting from it, with a narrow neck, at an oblique angle with the sur- face of the frond“. Postea autem in Leight. Lich. Great. Brit. 3 ed. (1879) p. 440 ,,apothecia incognita“ indicantur. — Habitu valde simile est Corellae Brasiliensi Vain. (Etud. Lich. Brés. II p. 243) et Corellae tomentosae Vain. (Add. Lich. Ant. p. PA) | quae, gonidiis scytonemeis instructae, forsan Corae affines sunt. Affinitas Coriscii viridis igitur adhuc omnino incerta est. 2. Siphula Fr. Lich. Eur. Ref. (1831) p. 406; Nyl. Syn. Lich. p. 261, Lich. Scand. (1861) p. 67; Koerb. Syst. Lich. Germ. (1855) p. 53; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 31, Gen. Heterol. (1861) p. 113; Stizenb. Beitr. Flechtensyst. (1862) p. 175; Tuck. Gen. Lich. (1872) p. 280; Zahlbr. Ascol. (1907) p. 225. Siphonia Fr. Vet. Ak. Handl. 1821 p. 324. Thallus subfruticulosus aut squamosus, erectus aut prostratus adscendensve, albidus, heteromericus, ex hyphis longitudinalibus, crebris formatus, intus solidus, hypothallo basali, crebre contexto, fruticuloso aut crustaceo, bene evo- luto aut vulgo parum evoluto evanescenteve, substrato affi- xus. Conidangia thallo immersa. ,Sterigmata constricte articulata, apicibus et lateribus conidia efferentibus, conidia bacilliformia oblongave, recta“ (sec. annot. Nyl. in n. 40195), vel ,leviter curvula“ (sec. Th. Fr. Lich. Arct. p. 31). Go- nidia globosa, flavescentia (habitu cystococcoidea). In S. Pinckeringii Tuck. (Lich. Wilk. U. St. Expl. Exp. p. 124, tab. 2 f. 4, Gen. Lich. p. 230) apothecia observata sunt ,,abortiva, lateralia, quodammodo similia conceptaculis Sphaerophori* (ad S. torulosam (Thunb.) a Nyl. in Lich. Exot. p. 236 relata est, sed ab ea jam thallo laeviore differt]. Revera Sphaerophoreas, praesertim Acroscyphum et Tholurnam, gen. Siphula in memoriam revocat. Cum Thamnolia ad trib. Siphuleorum a Nyl. (Syn. Lich. p. 261) refertur. Siphula medioxima Nyl. (Lich. Nov. Zel. p. 15), apotheciis, quae Nyl. ipse ,facile apothecia parasitae“ esse censet, ab Hue in Ann. Mycol. 1914 p. 509 denuo describitur et ad novum genus Nylanderiellae, ad Pyrenothamnieas pertinens, relagatur, evidenter erronee, nam haec apothecia a Pharcidiis peritheciis dimi- diatis instructis non differunt. — Siphula singularis Vain. (a Wright in Nova Anglia collecta, n. 202) hypothallo bene evoluto, crustaceo, verru- culoso-inaequali, squamis adscendentibus, caespitoso-confertis obsito, instructa est. 234 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. CC. ceratites (Wahlenb.) Fr. Vet. Ak. Handl. 1821 p. 119, Lich. Eur. Ref. (1831) p. 406; Schaer. En. Lich. Eur. (1850) p. 244, tab. 9 f. 8; Nyl. Syn. Lich. (1858—60) p. 262, Lich. Scand. (1861) p. 67, Lich. Lapp. Or. (1866) p. 112, En. Lich. Fret. Behr. (1888) p. 6, 43, 49; Th. Fr. Lich. Arct. (1860) p. 31, Norm. Spec. Loc. Nat. (1868) p. 336; Almqu. Lich. Iakt. Sib. (1879) p. 47, 49, Lich. Kiist. Beringsm. (1887) p. 520; Vain. Lich. Exp. Vegae Pitlek. (1909) p. 167. Baeomyces Wahlenb. FI. Lapp. (1812) p. 459. Cenomyce? Ach. Syn. Lich. (1814) p. 279. Exs. Sommerf. Pl. Crypt. Norv. II (1836) n. 155. — Fr. Lich. Suec. Exs. XII (1852) n. 354. — Th. Fr. Lich. Scand. Exs. I (1859) n. 3. — Zwackh Lich. Exs. (1876) n. 458. — Arn. Lich. Exs. (1898) n. 1748. — Havaas Lich. Exs. Norv. (1905) n. 317, 318, Lich. Norv. Occ. II n. 50. Thallus subfruticulosus, teres aut raro leviter com- pressus, erectus, dichotome vel fasciculatim ramosus aut subsimplex, apicem versus laevigatus, parte inferiore demum longitudinaliter rugulosus, apicibus rotundatis obtusisve, caespitosus, apice diu accrescens et simul basi emoriens, ‘-hypothallo fruticuloso-ramoso, demum emoriente. Distr. ,Ad terram nudam succosam atque inter muscos locis stillicidio irrigatis per Nordlandiam, Finmarkiam utram- que et Lapponiam Kemensem passim copiose“ sec. Th. Fr. l.c. Ad Olenji (P. A. Karsten) et Gavrilova (V. F. Brotherus) in Lapponia Murmanica. Ad littus Maris Glacialis (Edvin Nylander). Specimina e Lapponia Kemensi non vidi, neque cognitum, a quo ibi lecta essent. Thallus long. cire. 5—25 mm, crass. "0.s——1, raro’——o Dim albidus, opacus, apices versus KHO superne dilute rubescens, intus non reagens, CaCl,O. non reagens et una cum KHO in- tensius rubescens, jodo non reagens, hypothallo fruticuloso, circ. 15—10 mm longo, raro viso, nam thallus basi emoriens et vulgo e fragmentis thallorum vetustiorum excrescens. Stratum medul- lare hyphis 0.0025—0.0035 mm crassis, sat leptodermaticis, longi- tudinalibus parallelisque, maxima parte crebre constipatis, passim leviter conglutinatis, gonidiis destitutum. Zona gonidialis circ. 0.030 —0.040 mm crassum, orbiculare. Stratum corticale circ. 0.030 mm crassum, impellucidum, ex hyphis formatum _longi- tudinalibus, leptodermaticis, 0.005—0.007 mm crassis, crebre consti- patis et parce etiam conglutinatis, materia pallida, impellucida incrustatis. ,Conidia linearia, recta vel leviter curvula, 0.004— 0.005 mm longa et multoties angustiora“ sec. Th. Fr. 1. c. Goni- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 235 dia cystococcoidea, globosa, diam. 0.006e—-0.008 mm, simplicia aut parce 2-cellulosa, chromatophoro difformi, saepe substellari- anguloso, dilute flavescenti-glauco, parce granuloso, sed nullo pyrenoide distincto, vacuolis lateralibus, membrana distincta, tenui. Obs. Specimina supra citata pertinent ad f. subcylindricam Vain. (1. ¢.), thalio subcylindrico instructam. 3. Lepraria Ach. Fors. Lafv. Indeln. (N. Act. R. Ac. Se. Suec. Holmiae XV, 1794) p. 244, Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 5, Meth. Lich. (1803) p. 3, Lich. Univ. (1810) p. 662, Syn. Lich. (1814) p. 329; Nyl. in Hue Addend. I (1888) p. 315. Pulveraria Ach. Meth. Lich. (1803) p. 1; Floerk. Magaz. N. Entd. Naturk. Berlin 1807 p. 7. Lepra Hall. Hist. St. Helv. III (1798) p. 102; Schaer. Lich. Helv. Spic. I (1823) p. 1, IV (1838) p. 208, Enum. Lich. Eur. (1850) p. 239. Status imperfectus lichenum, apotheciis et conidiis destitutorum. Thallus leprosus, sorediis fere totus obductus, crustaceus, hyphis decoloribus. Ad plura genera, velut ad Crocynias et Calicia, pertineant. Gonidia chlorophycea, globosa, simplicia aut demum glomerulosa. 1. L. flava (Schreb.) Ach. Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 6, Lich. Univ. (1810) p. 663, Syn. Lich. (1814) p. 330. Lichen flavus Schreb. Spic. Fl. Lips. (1771) p. 189; Hoffm. Enum. Lich. (1784) p. 2, tab. I f. 4. Lepraria citrina 6. flava Ach. Meth. Lich. (1803) p. 180. Pulveraria flava Floerk. 1. c¢. Thallus totus sorediosus, sorediis subtilissimis, tenuis, citrino-fulvescens, KHO non reagens, KHO cum CaCl,O, dilute rubescens. Distr. Ad parietes ligneos et corticem abietis collecta. Non sit rara, sed a collectoribus neglecta. Alandia (Edvin Nylander). Satakunta: Merikarvia(A.J. Malmgren). Nylandia: Stansvik in Deger6é prope Helsingforsiam (Vain.). Reactio supra indicata etiam in specimine orig. Achariano in herb. Ach. observatur. Thallus hyphis 0.0015 mm_ crassis. Gonidia globosa, diam. 0.007—0.010, raro —0O.015 mm, vulgo sim- plicia, interdum autosporas plures continentia, cystococcoidea, membrana sat tenui. Subsimilis Leprariae xanthinae Vain. (Cat. Welw. Afr. Lich., 1901, p. 463), quae autem KHO cum CaCl,O, virescenti-nigricans. Forsan est automa species Calicii, sed numquam apotheciis visa. Lecanora (Candelariella) xanthostigma 236 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. (Ach.) thallo verruculoso, verruculis minutissimis aut parce sore- dioideis ab ea differt. Obs. 1. Lepraria chlorina Ach., Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 7 (Lichen chlorinus Ach. 1. c. p. 6), Lich. Univ. (1810) p. 662, Syn. Lich. (1814) p. 330 (Pulveraria chlorina Ach. Meth. Lich., 1803, p. 1, Floerk. l. c. p. 9, Lepra Schaer. Lich. Helv. Spic. p. 2, 208, Lich. Helv. Exs., 1823, n. 2 sec. cit.), sec. specim. orig. in herb. Ach. spectat ad statum sterilem, thallo bene evoluto crassoque instructum Calicii corynelli Ach. (Lich. Suec. Prodr. p. 85). Obs. 2. Lichen latebrarum Ach., Lich. Suec. Prodr. (1798) p. 7 (Lepraria latebrarum Ach. 1. c., Syn. Lich. 1814, p. 331, Pulveraria late- brarum Ach. Meth. Lich., 1803, p. 2), tantum sterilis adhuc cognitus, ad Crocyniam (Ach.) Mass. verisimiliter pertinet, thallo ei omnino con- gruens, et sub Cr. latebrarum describetur. Obs. 3. Lichen membranaceus Dicks. Fasc. Pl. Cr. II (1790) p. 21, tab. VI f. 1 (Parmelia caperata 8. membranacea Schaer. Lich. Helv. Exs. XVI, 1840, n. 378, Lich. Helv. Spic. X, 1840, p. 471, Enum. Lich. Eur., 1850, p. 35, Leproloma membranaceum Vain. Lich. Cauc., 1899, p. 293, Lichen lanuginosus Ach. Lich. Suec. Prodr., 1798, p. 120, haud Hoffm. Enum. Lich., 1784, p. 82, tab. X f. 4, Craterolechia lanuginosa Mass. Esam. Comp., 1860, p. 11, Leproloma lanuginosum Ny). FI. 1883 p- 107, Crocynia lanuginosa Hue Lich. Gen. Croc., 1909, p. 229), ut indicat Hue l.c., Crocyniis sit proxime affinis, sed tantum sterilis visus. Sub Crocyniis describetur. 4. Cystocoleus Thwaites Ann. Mag. Nat. Hist. 2 ser. III (1849) p. 241, tab. VIII B f. 1—3; Van Tiegh. Trait. Bot. II (1891) p. 1160, 1172. Fila byssoidea, laxe contexta, effusa, ramosa, nigra formans, hyphis tenuibus, olivaceo-aureis, irregulariter supra cellulas algae, ad Trentepohliam pertinentis, repentibus. Fructificationes incognitae. Hyphae verisimiliter ad Hypho- mycetes pertinentes. 1. C. ebeneus (Dillw.) Thwaites l. c.; Hariot Not. Trentepohlia (Journ. de Bot. 1890) p. 47. Conferva ebenea Dillw. Conf. (1809) p. 60, tab. 101. Chroolepus ebeneus Ag. Syst. (1814) p. 36. Coenogonium ebeneum A. Smith Mon. Brit. Lich. IT (1911) p. 3, tab: 2: Exs. Zwackh Lich. Exs. (1886) n. 907 A (in herb. Nyl.). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 2. 237 Caespites plus minus latos, nigros, opacos, circ. 1—3 mm crassos formans. Disir. In ipsa rupe et supra lichenes destructos in rupibus. Alandia (Edvin Nylander). Regio Aboénsis: Suur- niemi in Karjalohja Racodio immixtus (C. E. Boldt). Nylandia: Hoglandia (M. Brenner). Karelia Olonetsensis: Vosnessenje (F. Elfving). Tavastia austr.: Luhanka (Vain.). Lapponia Kemensis: Valivaara prope Pallastunturit in kittila (J. P. Norrlin). Gonidia sat increbre dichotome ramosa, fragilia, cellulis long. 0.040—0.022, crass. 0.00s—0O.021 mm, ad septa saepe leviter constrictis, interdum nonnullis intercalaribus contiguis subglobosis aut ellipsoideis, membrana haud gelatinosa, ad Trentepohliam auream (L.) pertinentia sec. Hariot 1]. c. p. 8 et 47. Hyphae subolivaceae, plus minus ramosae, increbre septatae, irregulariter flexuosae, crass. 0.003—0O.0o02 mm, algam crebre obducentes, passim ex una alga ad aliam transeuntes, forsan ad Helmintho- sporium pertinentes. In Cystocoleo et gonidia et hyphae ad alias species pertinent, quam in Racodio. 5. Racodium Pers. Syn. Fung. (1801) p. 701, Stirp. Vog.-Rhen. (1815) n. 400; Zahlbr. Ascol. (1905) p. 128; A. Smith Mon. Brit. Lich. II (1911) p. 3. Fila byssoidea, laxe contexta, effusa, parce ramosa, nigra formans, hyphis tenuibus, olivaceo-aureis, subparallele longitrorsum supra cellulas algae, ad Cladophoram forsan pertinentis, repentibus. Fructificationes incognitae. Hyphae verisimiliter ad Hyphomycetes pertinentes. 1. R. rupestre Pers. Syn. Fung. (1801) p. 701; A. Smith 1. c. p. 3, tab. 3. Coenogonium Germanicum Glick FI. 1896 p. 268; Arn. Lich. Exs. n. 1717 (saltem in herb. Nyl.). Exs. Zwackh Lich. Exs. (1886) n. 907 B (in herb. Nyl.). — Arn lec Caespites plus minus latos, nigros, opacos, circ. 1—2 mm crassos formans. Distr. Ad ipsam rupem et muscos destructos in lateri- bus praeruptis rupium non sit rarum, sed tantum paucis 238 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. locis lectum. Regio Aboénsis: Suurniemi in par. Karjalohja (C. E. Boldt). Karelia bor.: Hiidenvaara ad Akkala in par. Tohmajarvi (Lennart Oesch). Gonidia parce dichotome ramosa, fragilia, cellulis long. 0.034—0.042, crass. 0.012—O.014 mm, cylindricis, haud constrictis, membranis haud gelatinosis, obscuris, ad Cladophoram pertinere indicantur. Hyphae olivaceo-aureae, rectae aut leviter undulatae, parcissime ramosae, abundanter septatae, crass. 0.0015—0.003 mm, increbre ex una alga ad aliam transeuntes, liberae crass. 0.003— 0.004 mm, forsan ad Helminthosporium pertinentes. Racodium rupestre analogum est Blodgettiae Bornetii. Wright (Trans. Irish Achy eXXVUL. 188i, p..25,-tab, 2: {. A—3, Sace... Syllo Runes 1892, p. 664, Lindau in Engl. Pflanzenf. Hyphomyc., 1900, p. 479, f. 249 H), hyphis intracellularibus instructae. _ Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 239 Conspectus. Pyrenocarpeae. Apothecia nucleum continentia, discum haud formantia. Fao: ot Trib. 1. Sphaerieae. Perithecium ex hyphis haud radianti- bus formatum, cellulis in strata superposita dispositis, ostiolo mediano, vulgo rotundato, instructum. 4 (239). Trib. 2. Microthyrieae. Perithecium ex hyphis radiantibus, septatis, in strato simplice dispositis, formatum, vertice irregula- riter pertuso. 216 (261). Trib. 3. Perisporieae. Perithecium ex hyphis haud radianti- bus formatum, clausum, demum irregulariter fissile. 219 (262). Trib. 1. Sphaerieae (Fr.) Vain. Perithecium parietibus crassioribus, e stratis pluribus cellularum formatum, ostiolo mediano, vulgo rotundato. 4. Div. 1. Paraphyses haud bene evolutae. Periphyses Saepe evolutae. A. Sporae simplices. a. Sporae decolores. Subtrib. 1. Dermatocarpeae. Thallus foliaceus aut squamosus aut squamoso-areolatus. 4 (240). Subtrib. 2. Hyalosporae. Thallus crustaceus aut e mycelio constans. 26 (241). 8. Sporae fuscescentes. Subtrib. 3. Phaeomonomeres. Mycelium gonidiis destitutum. 76 (245). B. Sporae septis divisae. a. Thallus subfoliaceus aut subsquamosus. Subtrib. 4. Endocarpeae. Sporae murales, septis transversis et longitudinalibus divisae. 77 (245). Subtrib. 5. Lepidodidymae. Sporae septo transverso divisae. 85 (246). 240 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. b. Thallus crustaceus aut e mycelio constans. + Sporae murales. Subtrib. 6. Dictyosporae. Thallus gonidia continens aut gonidiis destitutus. 87 (246). ++ Sporae septis transversis divisae. © Sporae obscuratae (aut raro pallidae). Subtrib. 7. Phaeophragmiae. Mycelium gonidiis destitutum. 111 (249). OO Sporae decolores (aut raro pallidae). Subtrib. 8. Gloeophragmiae. Thallus gonidia continens aut gonidiis destitutus. 121 (250). Div. 2. Paraphyses vulgo bene evolutae. Periphyses raro evolutae. A. Sporae septis transversis aut longitudinalibus divisae. a. Sporae obscuratae. Subtrib. 9. Pyrenuleae. Thallus gonidia continens aut gonidiis destitutus. Sporae septis transversis divisae. 138 (252). 8. Sporae decolores. + Sporae murales, septis transversis et longitu- dinalibus divisae. Subtrib. 10. Glaenoblastiae. Thallus gonidia continens aut gonidiis destitutus. 151 (254). ++ Sporae septis transversis divisae. Subtrib. 11. Hyalophragmiae. Thallus gonidia continens aut gonidiis destitutus. 167 (256). B. Sporae simplices. Subtrib. 12. Hyalomonomeres. Sporae decolores. Thallus go- nidia continens aut gonidiis destitutus. 213 (261). Subtrib. 1. Dermatocarpeae (Eschw.) Vain. Thallus foliaceus aut squamosus aut squamoso-areola- tus. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae simplices, decolores. 4. 1. Dermatocarpon Eschw. Sect. 1. Entosthelia (Wallr.) Stizenb. Thallus foliaceus, gompho aut gomphis paucis sub- strato affixus. 5. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 241 a. Thallus latior aut caespites latos crebros for- mans. 1. D. miniatum (L.) Fr. Thallus superne pruinosus, subtus vulgo totus pallidus, rarius partim obscuratus. 5. 2. OD. fluviatile (Lightf.) Th. Fr. Thallus superne nudus aut raro tenuissime pruinosus, subtus nigricans aut raro partim palli- dus. 9. b. Thallus pusillus, simplex aut caespites parvos formans. + Thallus superne nudus. 3. D. meiophyllizam Vain. Thallus simplex, subtus vulgo fusco-nigricans. 14. 4. D. polyphyllizum (Nyl.) Vain. Thallus caespites formans, subtus obscure testaceus. 14. +f? Thallus superne tenuiter pruinosus. 5. D. deminuens Vain. Thallus sat tenuis, caespites for- mans. 165. 6. D. meiophyllum Vain. Thallus crassior, simplex aut lobis imbricatis. 16. Sect. 2. Placidium (Mass.) Vain. Thallus squamosus aut subfoliaceus, hypothallo sub- strato affixus. 18. a. Thallus superne fuscescens aut rufescens palli- dusve. — 7. D. lachneum (Ach.) A. Smith. Squamae margine leviter angusteque adscendentes. 18. 8. D. hepaticum (Ach.) Th. Fr. Squamae totae adnatae. 20. b. Thallus subcinerascens aut cinereo-fuscescens aut subglaucescens subalbidusve. 9. D. daedaleum (Krempelh.) Th. Fr. Thallus adnatus aut margine leviter adscendens, lobis 1.s—0.z mm latis. 22. 10. D. cinereum (Pers.) Th. Fr. Thallus totus adnatus, laciniis 0.s—0.2 mm latis. 24. Subtrib. 2. Hyalosporae (Sacc.) Vain. Thallus crustaceus aut e mycelio constans. Paraphyses haud bene evolutae. Sporae simplices, decolores. 26. 1. Verrucaria. Thallus gonidiosus. 26 (242). 2. Paralaestadia. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. 75 (245). 16 242 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. Verrucaria (Pers.) Th. Fr. Thallus gonidiosus. Paraphyses in gelatinam difflu- xaen “20: Stirps 1. Melanothecium Vain. Perithecium sub- integre fuligineum aut basi interruptum. 27. Ser. A. Perithecium lateribus haud angulato-productis. 1°. Thallus supra substratum evolutus distinctusque. a. Thallus laevigatus. a. Thallus obscuratus aut raro cinerascens. 1. V. aethiobola Wahlenb. Thallus fuscescens aut olivaceus aut raro cinerascens. 27. 6. V. subfuliginea Vain. Thallus nigricans aut fusco-nigri- cans. 42. b. Thallus albidus aut subalbidus. (1. V. aethiobola var. riparia Nyl. Thallus sat tenuis, areo- latus. Apothecia lat. 0.sx—0.28 mm. 29.) (1. V. aethiobola var. cinereo-albescens Vain. Thallus rimosus. Apothecia lat. 0.sx—0.2 mm. Nucleus jodo violascens. Silicicola. 36.) 7. V. obnigrescens Nyl. Thallus minute areolatus. (Apothecia lat. 0..—0.28 mm.) 483. 15. V. epilithea Vain. Thallus continuus vel rimulosus. (Apo- thecia lat. 0.s—0.2 mm. Nucleus jodo caerulescens. Calcicola.) 51. (9. V. grossa Nyl. Apothecia lat. 0..—0.2 mm. 44.) 8. Thallus inaequalis. © Apothecia sat parva aut mediocria, lat. 0.2— majora. (1. V. aethiobola var. verruculifera Vain. Thallus fuscescens. Silicicola. 30.) (1. V. aethiobola var. cinereorugulosa Vain. Thallus cinereus aut obscure cinereus. 36.) 3. V. subviridula Nyl. Thallus incrassatus, cervinus. (Calci- cola.) 37. 8. V. melaenella Vain. Thallus tenuis, nigricans. 44. QQ Apothecia minutissima, lat. 0.1—0.2 mm. 2. V. saepincola Vain. Thallus cinerascens aut albido-glau- cescens. 37. 4. V. umbrinula Nyl. Thallus umbrinus aut raro_ suboli- vaceus. 38. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 243 2°. Thallus evanescens aut calci substrati immixtus. a. Apothecia substrato adnata aut majore parte superiore prominente. 5. V. acrotella Ach. Apothecia minutissima, 0.1s—0.1 mm lata. 40. 9. V. grossa Nyl. Apothecia majora, lat. 04—0.7 mm. 44. 2. Apothecia substrato immersa aut semiimmersa. a. Apothecia majora, circ. 0.4—0.s mm lata. 11. V. Karelica Vain. Thallus lineis hypothallinis cinctus. 46. 12. V. integra Nyl. Hypothallus indistinctus. 47. b. Apothecia minora, circ. 0.2.—0.s mm lata. A. Sporae majores, long. 0.030—0.03s mm. 10. V. devergens Nyl. 45. Sporae long. 0.030—0.035 mm. 45. AZ Sporae minores, long. 0.00e-—O.027 mm. + Apothecia vertice primum pruinosa. 13. V. integrella Nyl. Sporae long. 0.01s— 0.027 mm. 48. ++ Apothecia haud pruinosa. 14. V. deversa Vain. Sporae majores, long. 0.01s—0.020 (—0.024) mm, 49. _ 16. V. pycnosticta Vain. Sporae minutae, long. 0.010o—0.006 mm. 51. Ser. B. Perithecium lateribus angulato-productis. 1°. Thallus inaequalis, bene evolutus. © Thallus subtus albidus, hypothallo indistincto. 17. V. Helsingiensis Vain. Apothecia mediocria, lat. 0.s5—0.25 mm. 52. 18. V. Onegensis Vain. Apothecia majora, lat. 0.6—0.7 mm. 53. QO Thallus subtus nigricans, hypothallo nigro confusus. 22. V. aractina Wahlenb. Thallus verruculis minutissimis cre- berrimisque instructus. 60. 2°. Thallus aequalis, bene evolutus. 19. V. nigrescens Leight. Thallus areolatus, raro sat evane- scens, areolae latere subundulato. 54. 21. V. maura Wahlenb. Thallus rimuloso-diffractus. 58. 3°. Thallus tenuissimus aut evanescens. 20. V. mauroides Vain. 56. Stirp. 2. Leucobasis Vain. Perithecium parte supe- riore obscuratum, parte inferiore subpallidum. 61. 244 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Ser. A. Perithecium lateribus anguloso-productis. 23. V. latebrosa Koerb. Thallus laevigatus, obscuratus. Apo- thecia diu thallo obducta. 61. 24. V. muralis Ach. Thallus inaequalis aut sat laevigatus, pallidior, aut evanescens. Apothecia denudata aut tenuissime thallino- obducta aut subpruinosa. 62. Ser. B. Perithecium lateribus haud anguloso-productis. 1°. Thallus supra substratum evolutus distinctusque. a. Thallus laevigatus aut rarius sublaevigatus. a. Apothecia thallo immersa aut apice leviter emergente. + Thallus obscuratus: Sporae parvae. 25. V. mucosa Wahlenb. Thallus continuus aut raro rimosus. Sporae ellipsoideae. 64. 35. V. ceuthocarpa Wahlenb. Thallus areolatus aut partim sub- continuus. Sporae p. p. globosae, p. p. ellipsoideae. 72. ++ Thallus pallidior, cinerascens. Sporae medio- cres. 31. V. polystictoides Vain. Sporae long. 0.o1%—O.o1s mm. 69. b. Apothecia verrucas bene prominentes forman- tia vel semiimmersa. © Sporae parvae, long. 0.00s—0.o15 mm. 29. V. peloclitoides Vain. Thallus obscure cinereus aut cinereo- nigricans. 67. 32. V. sparsiuscula Nyl. Thallus cinereo-glaucescens. 70. QO Sporae mediocres, long. 0.017—0.025 mm. 33. V. cinereolurida Vain. Thallus obscure cinerascens. 70. 34. V. fuscolurida Vain. Thallus lurido-fuscescens. 71. 8. Thallus inaequalis. A. Apothecia thallo immersa, vertice demum pro- minente. Thallus crassior. 26. V. subnigricans Nyl. Thallus fuscescens vel fusco-nigri- cans. 65. 30. V. virens Nyl. Thallus subglaucescens. 68. AA Apothecia verrucas nudas formantia. Thallus tenuior. 27. V. terrestris (Arn.) Vain. Terricola. 66. 98. V. trabalis Nyl. Lignicola. 67. 2°. Thallus endolitheus, calci substrati immixtus. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 245 36. V. rupestris Schrad. Apothecia substrato immersa, ostiolo saepe leviter foveolato. 73. 37. V. subfossans Vain. Apothecia epilithea aut substrato immersa, ostiolo haud foveolato. 74. 2. Paralaestadia (Sacc.) Vain. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. 75. 1. P. fimbriatae Vain. Perithecium integrum. Sporae long. 0.007-—0.08 mm. Hue forsan conidangia supra Cladonias crescentia pertinent. 75. Subtrib. 3. Phaeomonomeres Vain. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae simplices, fuscescentes. Thallus e mycelio gonidiis destituto con- stans. 76. 1. Miillerella Hepp. Parasitae lichenum. 76. 1. M. polyspora Hepp. Asci polyspori. 76. Subtrib. 4. Endocarpeae Vain. Thallus subfoliaceus aut squamosus aut squamoso- areolatus (aut raro fruticulosus). Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae murales, demum obscuratae. Thallus gonidia continens. 77. 1. Endocarpon Hedw. Thallus subfoliaceus aut squamosus aut squamoso- areolatus. Apothecia thallo immersa, gonidiis hymenialibus instructa. 78. 1°. Thallus haud pruinosus. a. Thallus adscendens aut suberectus. + Gonidia hymenialia globosa aut subglobosa. © Thallus rhizinis nullis, hyphis hypothallinis substrato affixus. 1. E. adscendens (Anzi) Vain. Thallus squamis circ. 7—1.s mm latis, hyphis hypothallinis affixus. 78. 4. E. psorodeum (Nyl.) Th. Fr. Thallus squamis 1.s—0.; mm 246 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. latis, primum hypothallo affixus, prolificationibus accrescens et basi emoriens. 82. ©O Thallus rhizinis basalibus substrato affixus. 2. E. adsurgens Vain. Thallus subtus nigricans aut ambitum versus albidus. 79. ++ Gonidia hymenialia oblonga ellipsoideave. 5. E. pulvinatum Th. Fr. Thallus squamis adscendentibus aut suberectis, angustis, laciniis 1—0.s mm latis, rhizinis destitutus. 84, 8. Thallus adnatus. 3. E. pusillum Hedw. Thallus squamoso-areolatus, rhizinis in- structus. 81. 2°. Thallus superne pruinosus. 6. E. moenium Vain. Thallus subtus albidus, rhizinis destitutus. Apothecia incognita. Affinitate incerta. 85. Subtrib. 5. Lepidodidymae Vain. Thallus subfoliaceus aut squamosus. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae decolores, 1—3-septatae. 85. 1. Placidiopsis Beltram. 1. Pl. cervinula Nyl. Thallus hyphis hypothallinis affixus. 86. Subtrib. 6. Dictyosporae Vain. Thallus crustaceus et gonidia continens aut e mycelio gonidiis destituto constans. Paraphyses in gelatinam dif- fluxae aut haud evolutae. Sporae murales, decolores aut demum obscuratae. 87. 1°. Thallus gonidia continens, haud supra alios lichenes crescens. 1. Staurothele. Nucleus apothecii gonidia hymenialia continens. 87 (246). 2. Polyblastia. Gonidia hymenialia nulla. 97 (247). 2°. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. 3. Merismatium. Sporae obscuratae. 109 (248). 4. Pleosphaeropsis. Sporae decolores. 110 (248). 1. Staurothele Norm. Thallus crustaceus, gonidia pleurococcoidea continens. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 247 Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae murales. Apo- thecia gonidiis hymenialibus instructa. 87. u. Gonidia hymenialia globosa. + Sporae obscuratae. © Thallus laevigatus. 1. St. fissa (Tayl.) Th. Fr. Apothecia amphithecio thallino ob- ducta, apice denudato nigroque. Gonidia hymenialia diam. 0.003—0.00s mm. 88. 3. St. elegans (Wallr.) Zwackh. Apothecia demum apice late denudato nigroque. Gonidia hymenialia vulgo diam. 0.002—0.o025, rarius p. p. 0.o0s—0.004 mm. 91. ©© Thallus inaequalis. 4. St. frustulenta Vain. Thallus verrucis convexis vel depresso- convexis. 93. ++ Sporae decolores. 2. St. inconversa (Nyl.). 90. 6. Gonidia hymenialia saltem partim ellipsoidea oblongave. 5. St. clopima (Ach.) Th. Fr. Gonidia hymenialia ellipsoidea oblongave. Verrucae apotheciorum medio nec foveolatae nec de- pressae. 94. 6. St. turgidella (Nyl.) Vain. Gonidia hymenialia p. p. globosa, p. p. ellipsoidea oblongave. Verrucae apotheciorum medio vulgo de- pressae foveolataeve. 95. 2. Polyblastia (Mass.) Lonnr. Thallus crustaceus, gonidia pleurococcoidea continens. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae murales aut submurales. Apothecia gonidiis hymenialibus nullis. 97. Stirps 1. Sporodictyon (Mass.) Vain. Sporae obscu- ratae.- 97. 1. P. Henscheliana (Koerb.) Lonnr. Verrucae apotheciorum amphithecio thallino obducta, vertice denudato nigroque. 97. 2. P. scotinospora (Nyl.) Hellb. Verrucae apotheciorum nuda nigraque. 98. Stirps 2. Hyalospora Zschacke. Sporae decolores aut demum pallidae. 99. 1°. Sporae murales, cellulis numerosis. 248 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. + Apothecia amphithecio thallo concolore obducta, vertice denudato. 3. P. terrestris Th. Fr. Sporae long. 0.o1.—0.05s mm. 100. 4. P. velata (Th. Fr.) Vain. Sporae long. 0.02s—0.o%0 mm. 101. ++ Parte prominente apotheciorum denudato nigri- canteque. () Perithecium basi subpallidum albidumve. 5. P. Sendtneri Krempelh. Thallus sat crassus. 101. 9. P. hyperborea Th. Fr. Thallus evanescens. 102. ©O© Perithecium integre fuligineum. 4. Thallus obscuratus. 6. P. nigrata (Nyl.) Lonnr. 103. AZ Thallus albidus vel subcinerascens. 7. P. bryophilopsis Vain. Thallus verruculoso-inaequalis. 104. 8. P. integrascens (Nyl.) Vain. Thallus laevigatus aut leviter inaequalis. 104. 2°. Sporae submurales, septis longitudinalibus paucis. Thallus tenuis aut evanescens. 10 P. intermedia Th. Fr. Thallus albidus vel cinerascens. Sporae cellulis paucis. 106. 11. P. obscurata Vain. Thallus obscuratus. Sporae cellulis sat paucis. 107. <>< Thallus sat crassus aut modice incrassatus. 12. P. peminosa (Nyl.) Vain. Thallus laevigatus. Sporae septis longitudinalibus valde paucis. 108. 3. Merismatium Zopf. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Paraphyses haud evolutae. Sporae 8:nae, fuscescentes, murales. 109. 1. M. heterophractum (Nyl.) Vouaux. Apothecia adnata, nigra, nuda. Nucleus jodo vinose rubens. 109. 4. Pleosphaeropsis Vain. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Paraphyses haud evolutae. Sporae decolores, murales. 110. 1. Pl. peltigericola (Nyl.) Vain. Apothecia prominula, lat. 0.1 mm aut minora. Sporae binae. 110. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 249 Subtrib. 7. Phaeophragmiae Vain. Mycelium gonidiis destitutum. Paraphyses in gelatinam diffluxae aut haud evolutae. Sporae septis transversis 1— pluribus divisae, obscuratae (aut raro paliidae). 111. 1. Phaeospora. Sporae septis transversis 3—pluribus, loculis haud lenticularibus. 111 (249). 2. Tichothecium. Sporae 1-septatae. 114 (249). 1. Phaeospora (Hepp) Arn. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Sporae 8:nae, fuscescentes (aut raro pallidae), septis transversis 3 aut pluribus, loculis haud lenticularibus. Paraphyses in gelati- nam diffluxae. Nucleus jodo vinose rubens. 111. a. Sporae 3-septatae. 1. Ph. rimosicola (Leight.) Hepp. Sporae long. 0.011—0.023 mm. WHE 2. Ph. perminuta (Nyl.) Vain. Sporae long. 0.0097—0.010 mm. 114. 8. Sporae 3—5-septatae. 3. Ph. triplicantis (Vain.) Arn. Sporae long. 0.014—0.020 mm. 114. 2. Tichothecium Flot. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Sporae fusce- scentes, 1-septatae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Nucleus vulgo jodo vinose rubens. 114. a. Asci polyspori. + Perithecium lat. 0.1z—0.s mm. 1. T. pygmaeum Koerb. Perithecium lat. 0.1s—0.s mm. Sporae long. 0.c—O.11 mm. 115. 2. T. microphorum (Nyl.). Perithecium lat. 0.1.—0.16 mm. Sporae long. 0.oo4a—O.008 mm. 116. +f Perithecium lat. 0.05—0.1 mm. 3. T. microcarpum (Arn.) Sace. Perithecium lat. circ. 0.05 mm. Sporae long. 0.007—0.00s mm. 117. 4. T. subsordescens (Nyl.) Vain. Perithecium lat. 0.1 mm. Sporae long. 0.005—0.007 mm. 117. 8B. Sporae 8:nae. © Perithecium lat. cire. 0.2 mm. 250 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 5. T. calcaricola (Mudd) Arn. 118. OO Perithecium lat. 0.12—0O.1s mm. 6. T. gemmiferum (Tayl.) Koerb. Sporae long. 0.o0s—0.o1 mm. WKS 7. T. perpusillum (Nyl.) Arn. Sporae long. 0.011—0.019 mm. 120. Subtrib. 8. Gloeophragmiae Vain. Sporae septo uno aut pluribus transversis divisae, decolores (aut raro pallidae). Paraphyses in gelatinam diffluxae aut haud evolutae. Thallus crustaceus, gonidiosus aut e mycelio gonidiis destituto constans. 121. I. Thallus gonidiosus. 1. Thelidium. Paraphyses in gelatinam vulgo jodo reagentem diffluxae. Perithecium laevigatum. 121 (250). II. Mycelium gonidiis destitutum. 2. Bertia. Apothecia demum corrugata. Nucleus jodo non reagens. 131 (251). 3. Pharcidia. Apothecia laevigata. 132 (151). 1. Thelidium Mass. Thallus gonidiosus. Gelatina hymenialis vulgo jodo reagens. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae deco- lores aut raro pallidae, septis transversis 1—3 (—7), raro etiam septo longitudinali divisae. a. Sporae septis transversis 3(—pluribus), raro etiam septis longitudinalibus. + Perithecium basi albida aut tenuiter fuliginea. Sporae septis 3 transversis divisae. 1. Th. papulare (Fr.) Arn. Apothecia p. p. vertice impresso depressove. Sporae majores, long. 0.03; mm aut majores. 121. 2. Th. microstictum Vain. Apothecia vertice convexo. Sporae minores, long. circ. 0.o1.—O.016 mm. 123. ++ Perithecium integre fuligineum. Sporae septis transversis 3 et parce septo uno longitudinali divisae. 3. Th. decipiescens Vain. Vertex apotheciorum annulo thallino calcarioque prominente incinctus. 123. 6. Sporae 1-septatae. © Perithecium basi albidum. 4. Perithecia partim apice impresso. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 251 4. Th. pyrenophorum (Ach.) Th. Fr. Sporae long. 0.022—0.02 mm. 125. AA Perithecia apice convexo. 5. Th. aethioboloides (Nyl.) Vain. Thallus dispersus, obscure cinereus. Sporae long. 0.017—0.022 mm. 126. 6. Th. olivaceonitens Vain. Thallus continuus, olivaceus. Sporae long. 0.014—0.01s mm. 127. ©O Perithecium integre fuligineum. * Nucleus jodo reagens. Saxicolae. < Perithecium apice haud impresso. 7. Th. incinctum Vain. Thallus linea obscurata limitatus. 127. 8. Th. immersum (Leight.) Mudd. Thallus haud obscure limita- tus. 128. <> Perithecium apice impresso. 9. Th. submethorium (Vain.) Zschacke. Thallus olivaceo- aut cinereo-fuscescens. 129. *-% Nucleus jodo non reagens. Terricola. 10. Th. velutinum (Bernh.) Koerb. Sporae diu simplices, deémum 1-septatae. 130. 2. Bertia De Not. Gonidiis destitutae. Mycelium nigricans. Perithecium demum corrugatum, fuligineum, integrum. Nucleus jodo non reagens. Sporae decolores, elongatae oblongaeve, vulgo 1—pluri-septatae. 1. B. lichenicola De Not. Parasita Solorinae croceae. 131. 3. Pharcidia Koerb. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Perithecium laevigatum. Sporae decolores, vulgo ovoideo-oblongae, 1-septatae. 132. 1°. Mycelium decoloratum, parum evolutum. a. Perithecium integre fuligineum. +. Nucleus jodo non reagens. © Perithecium minutissimum, lat. 0.050—0.100 mm. x Sporae breviores, long. 0.010—0.015 mm. A. Sporae crassiores, crass. 0.005—0.0o06 mm. 252 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. Ph. rhyparella (Nyl.) Zopf. Sporae long. 0.o1—0.o14 mm. Perithecium lat. 0.oco—O.090 mm. 182. AZ Sporae tenuiores, crass. 0.003—0.005 mm. 2. Ph. Schaereri(Mass.) Arn. Sporae subovoideo-oblongae, long. 0.010o—0.012, crass. 0.00s—0.005 mm. Perithecium lat. 0.050—O.ocs mm. Asci apice minus attenuato. 133. 4. Ph. coniodes (Nyl.) Sacc. Sporae ovoideae aut ovoideo- oblongae, long. 0.010—0.015, crass. 0.cos—0.00s mm. Perithecium lat. 0.050-— 0.oc0 mm. Asci apice magis attenuato. 134. ; < < Sporae longiores, long. 0.014—0.016 mm. 3. Ph. rhexoblepharae (Vain.) Sacc. Sporae crass. 0.004s—0.005 mm. Perithecium lat. 0.1mm. 134. OO Perithecium lat. usque ad 0.180 mm. 5. Ph. Diaboli Vain. Sporae long. 0.00s—0.013, crass. 0.005 mm. 135. ++ Nucleus apothecii jodo reagens. 6. Ph. haesitans (Nyl.) Vouaux. Sporae long. 0.014s—0.017, crass. 0.000.007 mm. 136. 8. Perithecium basi decoloratum. 7. Ph. epicymatia (Wallr.) Wint. Sporae long. 0.011—0.014, crass. 0.003 mm. 137. 2°. Mycelium hyphis fusconigris. 8. Ph. rhizophora Vain. Sporae long. 0.o1s—0.014, crass. 0.005 mm. 1837. Subtrib. 9. Pyrenuleae (Miill. Arg.) Vain. Thallus crustaceus et gonidia continens aut e mycelio gonidiis destituto constans. Paraphyses evolutae. Sporae obscuratae, septis transversis divisae. 138. 1°. Thallus gonidia continens. (Pyrenula. Sporae septis 3—pluribus, loculis lenticularibus. 138.] 4. Microthelia. Sporae 1-septatae. 144 (253). 2°. Thallus e mycelio gonidiis destituto constans. a. Sporae septis 3 aut pluribus. + Sporae loculis lenticularibus. 1. Mycopyrenula. Corticolae. 139 (253). ++ Sporae loculis haud lenticularibus (subcylin- dricis). 2. Xenosphaeria. Parasitae lichenum. 140 (258). 3. Leptosphaeria. Corticolae. 143 (253). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 253 8. Sporae 1-septatae. 5. Polycoccum. Parasitae lichenum. 145 (254). 6. Didymosphaeria. Corticolae. 147 (254). Pyrenula Fée. Gonidia ad Trentepohliam pertinentia. Paraphyses simplices aut raro ramoso-connexae. Sporae 8:nae aut 4:nae, obscuratae, 3—6-septa- tae, loculis lenticularibus. 138. 1.. Mycopyrenula Vain. Mycelium gonidiis destitutum. Paraphyses simplices. Sporae obscuratae, 3-septatae, loculis lenticularibus. 139. i. M. coryli (Mass.) Vain. Corticola. 139. 2. Xenosphaeria (Trevis.) Sacc. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Paraphyses subsimplices. Sporae obscuratae, septis 3—pluribus, loculis subcylindricis. 140. a. Sporae 3—-5-septatae. 1. X. Hookeri (Schaer.) Vain. Margo ostiolaris umbonato-pro- minens. Sporae long. 0.030—0.o42 (—0.020) mm. 141. fb. Sporae 3-septatae. 2. X. oligospora Vain. Perithecium lat. circ. 0.2 mm, vulgo vertice impresso. Sporae long. 0.022—0.031 mm. 141. 3. X. Inarensis Vain. Perith. lat. 0.s—0.2 mm, verrucis nutricis immersa, vertice haud impresso. Sporae long. 0.017—0.027 mm. 142. 3. Leptosphaeria Ces. et de Not. Mycelium gonidiis destitutum. Paraphyses simplices aut ramoso-connexae. Sporae obscuratae, septis 3—pluri- bus, loculis subcylindricis. Corticolae. 143. 1. L. leucoplaca (Wallr.) Vain. Perithecium dimidiatum. Sporae 3—5-septatae. 143. 4. Microthelia (Mull. Arg.) Vain. Thallus gonidia continens. Paraphyses ramoso-connexae aut raro simplices. Sporae obscuratae, 1-septatae. Corticolae aut saxicolae. 144. 254 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. M.scopularia (Nyl.) Th. Fr. Saxicola. Gonidia pleurococcoidea. Perithecium basi pallidum. 145. 5. Polycoccum Saut. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Paraphyses ramoso-connexae. Sporae obscuratae, 1-septatae. 145. 1. P. Sauteri Koerb. Perithecium integre fuligineum. 146. 6. Didymosphaeria Fuck. Mycelium gonidiis destitutum. Paraphyses ramoso- connexae aut simplices. Sporae obscuratae, 1-septatae. Corticolae. 146. a. Sporae ovoideae. 1. D. micula (Flot.) Vain. Perithecium lat. 0.2—0.s mm. 147. 2. D. analeptoides (Bagl. et Carest.) Vain. Perithecium lat. 0.180—0.200 mm. 148. f. Sporae subfusiformes. 3. D. ribesiella (Nyl.) Vain. Perithecium lat. 0.200—O.6o mm. 149. y. Sporae ellipsoideae. 4. D. Wallrothii (Hepp) Sacc. et Trott. Perithecium lat. 0.180— 0.280 mm. 150. Subtrib. 10. Glaenoblastiae Vain. Thallus crustaceus et gonidia continens aut e mycelio gonidiis destituto constans. Paraphyses evolutae. Sporae decolores, murales. 151. 1. Thelenella. Thallus gonidia continens. 151 (254). 2. Mycoglaena. Mycelium gonidiis destitutum. 163 (255). 1. Thelenella Nyl. Thallus gonidiis instructus. Paraphyses simplices aut ramoso-connexae. Sporae decolores, murales. 151. Stirps 1. Eumicroglaena (Jatta) Vain. Perithecium amphithecio thallino obductum aut thallo immersum. 152. a. Nucleus jodo reagens. 1. Th. leucothelia (Nyl.) Vain. Apothecia verrucas basi con- strictas aut praeruptas formantia. 152. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 255 2. Th. corrosa (Koerb.) Vain. Apothecia verrucas basi prae- ruptas aut sensim dilatatas aut raro constrictas formantia. 153. f. Nucleus jodo non reagens. + Apothecia parva, lat. 0.2—O.1s5 mm. 3. Th. leucothelioides Vain. Apothecia thallo immersa. 154. ++ Apothecia majora, lat. 0.s—0.7 mm, verrucas formantia. 4. Th. pertusariella (Nyl.) Vain. Sporae submurales, cellulis haud numerosis. Verrucae thalli latere sat praeruptae. 155. 5. Th. modesta Nyl. Sporae murales, cellulis numerosis. Ver- rucae thalli basin versus valde sensim dilatatae. 156. Stirps 2. Weitenwebera (Koerb.) Vain. Perithecium nudum aut thallo anguste immersum. 157. © Perithecium apice fuscescens aut rufescens. A Verrucae apotheciorum basi haud constrictae. 6. Th. muscorum (Fr.) Vain. Nucleus jodo non reagens. Peri- thecium superne late obscuratum. 158. 7. Th. coenosa Vain. Nucleus jodo caerulescens. Perithecium inferne late albidum. 159. AA Verrucae apotheciorum basi vulgo leviter constrictae. 8. Th. sphinctrinoides (Nyl.) Vain. Apothecia lat. 0.4—0.s (—0.2) mm. Sporae long. vulgo 0.030-—0.o4 mm. 160. COO Perithecium strato subcaeruleo- aut olivaceo- nigricante. 9. Th. reducta (Th. Fr.) Vain. Apothecia lat. 0.2:0—0.170 (—0.100) mm. Sporae long. vulgo 0.023—0.030 mm. 162. 2. Mycoglaena v. Hohnel. Mycelium gonidiis destitutum. Paraphyses vulgo sim- plices. Sporae decolores, murales. 163. a. Sporae ellipsoideae. 1. M. subcaerulescens (Nyl.) Vain. Sporae monostichae. 164. 3. M. fallaciosa (Stizenb.) Vain. Sporae vulgo distichae. 166. 8. Sporae ovoideae, apice inferiore caudato-atte- nuatae. 2. M. acuminans (Nyl.) Vain. Sporae distichae. 165. 256 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Subtrib. 11. Hyalophragmiae (Sacc.) Vain. Thallus gonidia continens aut gonidiis_ destitutus. Paraphyses bene evolutae aut raro obsoletae. Sporae decolores, septis transversis divisae. 167. 1°. Thallus gonidia continens. a. Paraphyses simplices. © Sporae ellipsoideae oblongaeve aut bacillares acicularesve. 4, Asci polyspori. 1. Thelopsis. Gonidia trentepohliacea. 168 (256). AA Sporae 8:nae. 2. Belonia. Apothecia amphithecio thallino subalbido instructa. Sporae aciculares. Gonidia trentepohliacea. 170 (257). 3. Porina. Apothecia fuscescentia nigricantiave aut pallida aut amphithecio thallino glaucescente olivaceove instructa. Sporae varia- biles. Gonidia trentepohliacea. 172 (257). OO Sporae lacrymaeformes. 4. Norrlinia. Gonidia globosa (palmellacea). Sporae 1-septatae. 185 (258). 6B. Paraphyses ramoso-connexae. 8. Arthopyrenia. Sporae 1—5-septatae. 199 (259). 2°. Mycelium gonidiis destitutum. + Saprophytae, ad corticem et folia (praesertim arborum) crescentes. x Sporae aciculares aut fusiformi-aciculares. 5. Campylacia. Paraphyses simplices, sat obsoletae. 186 (258). <> Sporae ovoideae aut ellipsoideae oblongaeve aut fusiformes. 7. Metasphaeria. Sporae septis 3—pluribus. 192 (259). 9. Didymella. Sporae 1-septatae. 202 (260). +? Parasitae lichenum. 6. Sagediopsis. Sporae septis 3—pluribus. 191 (259). 10. Cercidospora. Sporae 1-septatae. 212 (261). 1. Thelopsis Nyl. Thallus gonidia trentepohliacea continens. Paraphyses simplices. Asci polyspori. Sporae decolores, ellipsoideae oblongaeve, 3—1-septatae. 168. Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 257 1. Th. melathelia Nyl. Apothecia inaequalia, lat. 0.s—0.7 mm. 168. 2. Th. umbratula Koerb. Apothecia laevigata, lat. 0.s—0.2 mm. 169. 2. Belonia Koerb. Thallus gonidia trentepohliacea continens. Paraphyses simplices. Sporae 8:nae, decolores, aciculares, pluriseptatae. Apothecia amphithecio subalbido instructa. 170. 1. B. russula Koerb. Apothecia basi constricta, vertice im- presso. 170. 2. B. Fennica Vain. Apothecia basi vulgo haud constricta, vertice haud impresso. 171. 3. Porina (Ach.) Vain. Thallus gonidia trentepohliacea continens. Paraphyses simplices. Sporae 8:nae, decolores, fusiformes aut aciculares bacillaresve aut oblongae, loculis subcylindricis. Apothecia nuda et fuscescentia nigricantiave aut pallida aut amphithecio thallino glaucescente olivaceove. 172. Sect. 1. Sphaeromphale (Reichenb.) Vain. (= Segestria Fr.). Perithecium amphithecio thallino plus minus late ob- ductum. 173. a. Sporae pluriseptatae (septis 7—-5). + Sporae 7-septatae. 1. P. faginea (Schaer.) Arn. 173. +t Sporae 5-septatae. 2. P. furvescens (Nyl.) A. Sm. Perithecium rubricoso-fuligineum, KHO non reagens. 174. 3. P.nigratula (Nyl.) Vain. Perithecium subviolascenti-fuligineum, KHO cyanescens. 175. 8. Sporae 3-septatae. © Gonidia majora, crass. 0.012—0.018 mm, mem- brana incrassata. 4. P. mammillosa (Th. Fr.) Vain. Apothecia lat. 0.s—0.. mm, vertice anguste denudato. 176. 7. P. Norrlini Vain. Apothecia lat. 0.; mm, vertice late denu- dato. Gonidia crass. circ. 0.018 mm. 180. ©O©O Gonidia minora, circ. 0.010o—0.012 mm crassa, membrana modice incrassata. 176. 17 258 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. < Thallus laevigatus. Saxicolae. 5. P. lectissima (Fr.) Zahlbr. Apothecia lat. 02—0O4 mm. 178. <> Thallus inaequalis. Muscicolae aut terri- colae. 6. P. glaucocinerea (Nyl.) Vain. Apothecia lat. 0.2s mm. Gonidia crass. 0.010o—0.012 mm. 179. Sect. 2. Sagedia (Mass.) Vain. Perithecium nudum. A, Gonidia minora, crass. circ. 0.010—0.012 mm, mem- brana modice incrassata. 8. P. chlorotica (Ach.) Vain. Saxicola. Apothecia nigricantia aut fusco-nigricantia. 181. 9. P. carpinea (Ach.) Zahlbr. Corticola. Apothecia nigra. 182. AA Gonidia majora, crass. 0.020—0.026 (p. p. —O.o14) mm, membrana incrassata. 10. E. leptaleoides (Nyl.) Vain. Apothecia hemisphaerica. 184. 11. P. globulans Vain. Apothecia subglobosa. 185. 4. Norrlinia Vain. Thallus gonidia globosa continens. Paraphyses sim- plices. Sporae 8:nae, lacrymaeformes, 1-septatae. 185. 1. N. trypetheliza (Nyl.) Vain. Thallus lutescens. Apothecia thallo immersa. 186. 5. Campylacia Mass. Mycelium gonidiis destitutum, ad cortices crescens. Paraphyses simplices, sat obsoletae. Sporae 8:nae—16:nae, fusiformes aut fusiformi-aciculares, 1—pluri-septatae. 186. 1°. Sporae 8:nae. + Apothecia partim crebra. © Apothecia atra. 3. D. daphnis Vain. Apothecia lat. 0.sx—0O.s2 mm. 204. 4. D. abieticola Vain. Apothecia lat. 0..—0O.27 mm. 204. ©O Apothecia primum subcinerascentia. 6. D. pinicola (Hepp) Vain. Apothecia lat. 02—0O.s mm. 205. +t Apothecia minutissima, lat. 0.16—0.2 mm. 5. D. ramulicola Vain. Apothecia atra. 205. B. Asci ventricosi. § Apothecia mediocria, lat. 0.2s—0.s mm. 7. D. subfallax Vain. Paraphyses parcissimae. 206. §§ Apothecia minora, lat. 0.14—0.2 mm. 9. D. punctiformis (Pers.) Vain. Apothecia sat crebra. Asci in apice membrana bene incrassata. 208. 10. D. pyrenastrella (Nyl.) Vain. Apothecia aggregata crebrave. Asci membrana modice incrassata. 210. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 261 29, Sporae majores, long. 0.02s—0.037 mm. 8. D. antecellens (Nyl.) Vain. Paraphyses parcae. 207. 10. Cercidospora Koerb. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Paraphyses bene evolutae. Sporae subfusiformes, 1-septatae. 212. 1. C. epipolytropa (Mudd) Arn. Perithecium subaeruginosum aut olivaceum fuscescensve, basi albidum. 212. Subtrib. 12. Hyalomonomeres Vain. Thallus gonidia continens aut gonidiis destitutus. Paraphyses evolutae. Sporae decolores, oblongae ellipsoi- deaeve aut subovoideae, simplices. 213. 1. Thrombium. Thallus crustaceus, gonidia continens. 214 (261). 2. Sporophysa. Parasitae lichenum. 216 (261). 1. Thrombium (Wallr.) Th. Fr. _Thallus crustaceus, gonidia pleurococcoidea continens. 1. Th. epigaeum (Pers.) Wallr. Perithecium obscuratum, in- tegrum. 214. 2. Sporophysa (Sacc.) Vain. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. 216. 1. Sp. aspiciliae Vain. Perithecium obscuratum, integrum. 216. Trib. 2. Microthyrieae (Sacc.) Vain. Perithecium ex hyphis radiantibus, septatis, in strato simplice dispositis, formatum, haud immersum, vertice irre- culariter pertuso. Thallus crustaceus, gonidia continens aut e mycelio gonidiis destituto constans. 216. 1. Rhaphidicyrtis. Thallus gonidia continens. 216 (261). 2. Micropeltopsis. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. 218 (262). 1. Rhaphidicyrtis Vain. Gonidia ad Trentepohliam pertinentia. Sporae acicu- lares aut filiformes, transversim pluri-septatae, decolores. 262 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. Rh. trichosporella (Nyl.) Vain. 217. 2. Micropeltopsis Vain. Parasitae lichenum, gonidiis destitutae. Sporae ob- longae aut fusiformi-oblongae, transversim pluri-septatae, decolores. 218. 1. M. cetrariicola (Nyl.) Vain. 218. Trib. 3. Perisporieae (Fr.) Vain. Perithecium ex hyphis haud radiantibus formatum, clausum, demum irregulariter fissile. 219. Subtrib. 1. Peridieae (Nyl.) Vain. Perithecium irregulariter plectenparenchymaticum, te- nue, e strato simplice aut subsimplice cellularum formatum, apertura irregulari fissile. Thallus crustaceus, gonidia con- tinens aut e mycelio gonidiis destituto constans. 219. Ser. 1. Mycoporeae. Thallus gonidia continens. In Fennia non- dum collectae. 219. Ser. 2. Cyrtiduleae. Gonidiis destitutae. 219 (262). Ser. Cyrtiduleae. 1°. Sporae murales aut submurales, septis transversis et longitudinalibus divisae. 1. Phaeocyrtidula. Sporae obscuratae. 219 (263). 3. Cyrtidula. Sporae decolores. 222 (263). 2°. Sporae septis transversis divisae. a. Sporae 3-septatae. + Sporae bene aut dilute obscuratae. 4. Cyrtopsis. Corticolae. Sporae dilute obscuratae. 225 (263). a 5. Phaeocyrtis. Parasitae lichenum. Sporae bene obscuratae. 226 (263). ++ Sporae decolores. 6. Cyrtidium. 227 (263). B. Sporae 1 (—2)-septatae. 2. Didymocyrtis. Sporae obscuratae. 221 (263). 7. Didymocyrtidium. Sporae decolores. 228 (264). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 263 1. Phaeocyrtidula Vain. Corticolae. Paraphyses evolutae. Sporae obscuratae, demum murales aut submurales. 219. 1. Ph. rhypontoides (Nyl.) Vain. Sporae long. 0.017—0.o23 mm, submurales, loculis paucis septo uno longitudinali divisis. 220. 2. Ph. pinea (Nyl.) Vain. Sporae long. 0.023—0.070 mm, demum murales, cellulis sat numerosis. 220. 2. Didymocyrtis Vain. Parasitae lichenum. Paraphyses evolutae aut sat obso- letae. Sporae obscuratae, 1 (—2)-septatae. 221. 1. D. consimilis Vain. Perithecium lat. 0.1s—0.07 mm. In Placodio crescens. 221. 2. D. epistygia (Nyl.). Perithecium lat. 0.06 mm. In Parmelia stygia crescens. Defecte cognita, etiam genere incerta. 222. 3. Cyrtidula (Minks) Vain. Corticolae. Paraphyses haud evolutae. Sporae deco- lores, submurales. 222. 1. C. ptelaeodes (Ach.) Minks. Apothecia crebra, lat. 0.11—0.14 mm. 222. 2. C. major (Nyl.) Vain. Apothecia sparsa, lat. 0.2s—0.20 mm. 224. 4, Cyrtopsis Vain. Corticolae. Paraphyses in gelatinam diffluxae. Sporae demum dilute obscuratae, 3-septatae. 225. 1. C. fumosa Vain. Mycelium fumoso-nigricans, bene evolu- tum. 225. 5. Phaeocyrtis Vain. Parasitae lichenum. Paraphyses haud evolutae. Sporae obscuratae, 3-septatae. 226. 1. C. consocians (Nyl.) Vain. Mycelium haud obscuratum. 226. 6. Cyrtidium Vain. Corticolae. Paraphyses haud evolutae. Sporae deco- lores, demum 3-septatae. 227. 264 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 1. C. naevium Vain. Sporae long. 0.014—0.016, crass. 0.005—0.006 mm. 227. 2. C. elachistoterum (Nyl.) Vain. Sporae long. 0.010—0.012, crass. Q.oos—O.0035 mm. 227. 7. Didymocyrtidium Vain. Corticolae. Paraphyses haud evolutae. Sporae deco- lores, 1-septatae. 228. 1. D. populnellum (Nyl.) Vain. Perithecium lat. 0.07—0.10 mm, primum velatum. 229. 2. D. nudum Vain. Perithecium lat. 0.11—0.1s mm, nudum. 229. Lichenes imperfecti. Lichenes apotheciis incognitis, affinitate incerti, et aliae plantae lichenoideae, cum algis in symbiosi vigentes, ad Hyphomycetes pertinentes. 231. A. Thallus albidus aut laete coloratus. + Thallus foliaceus aut squamosus aut subfruticu- losus. 1. Coriscium. Thallus virescens aut cinereo-glaucescens. 231 (264). 2. Siphula. Thallus albidus. 233 (265). ++ Thallus leprosus, sorediosus. 3. Lepraria. Thallus praesertim albidus aut flavescens. 235 (265). B. Thallus nigricans. 4. Cystocoleus. Gonidia filamentosa, hyphis obscuratis, irregu- lariter repentibus obducta. 236 (265). 5. Racodium. Gonidia filamentosa, hyphis obscuratis, subpa- rallele repentibus obducta. 231 (265). 1. Coriscium Vain. Thallus minute foliaceus, virescens aut cinereo-glauce- scens. Gonidia vulgo ellipsoidea, dactylococcoidea (aut cocco- myxoidea), membrana tenuissima. 231. 1. C. viride (Ach.) Vain. 231. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 265 2. Siphula Fr. Thallus subfruticulosus aut squamosus, albidus. Gonidia globosa (cystotococcoidea), membrana bene distincta. 233. 1. S. ceratites (Wahlenb.) Fr. Thallus subfruticulosus. 234. 3. Lepraria Ach. Thallus leprosus, sorediis fere totus obductus, crusta- ceus, haud nigricans. 235. A. Thallus sublutescens. 1. L. flava (Schreb.) Ach. Thallus vitellinus, tenuis. 235. 2. L. chlorina Ach. Thallus citrinus, crassus. Videas sub Calicio ehlorello. 236. B. Thallus subalbidus. 3. L. latebrarum Ach. Thallus effusus, ambitu haud sublobato. Videas sub Crocynia. 236. 4. L. membranacea (Dicks.) sive Leproloma lanuginosum (Ach.) Nyl. Thallus abrupte limitatus, ambitu sublobato. Videas sub Cro- cynia. 236. 4, Cystocoleus. Fila laxe contexta, nigra formans. Gonidia_ trente- pohliacea, hyphis obscuratis, irregulariter repentibus ob- ducta. 236. 1. C. ebeneus (Dillw.) Thwaites. 236. 5. Racodium Pers. Fila laxe contexta, nigra formans. Gonidia ad Clado- phoram pertinentia, hyphis obscuratis, parallele repentibus obducta. 237. 1. R. rupestre Pers. 237. 266 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. Index. abieticola Vain. Pag. 260, 204 abietina Koerb. 183 acerina Hepp 209 Acrocordia 200 Acroscyphus 233 acrotella Ach. (Verr.) 242, 40 acrotellum Arn. (Thel.) 126 acuminans Nyl. 255, 165 adscendens Anzi (Endoc.) 78 adscendens Garov. (Leight.) 245, 84 adsurgens Vain. 246, 79 advenula Nyl. 113 aenea Nyl. 183 aénea Wallr. 183 aeneovinosum Anzi 130 aeruginella Nyl. 259, 193 aethiobola Wahlenb. 242, 27 (39) aethioboloides Nyl. 251, 127 albida Arn. 108 albissima Nyl. 187, 188 alnicola Nyl. 210 alpina Anzi 24 alutacea Hepp 36 amphibius With. 8 Amphoridium 36 (48) analepta Ach. 209 (202) analeptoides Bagl. et Car. 254, 148 antecellens Nyl. 261, 207 Anthracothecium 152 apotheciorum Mass. 137 aquaticus Weis 10 aractina Ach. 243, 60 aractinoides Vain. 59 arenarium Hampe 153 areolata Nyl. (Staur.) 95 areolatus Ach. (Endococc.) 115 argilospila Nyl. 67 Arthopyrenia 256, 199 aspiciliae Vain. 261, 216 aspicilioides Vain. Aspidothelieae Astrothelieae atomaria Ach. (Camp.) atomaria Koerb. (Micr.) atramentea Norm. aucupariae Bagl. Auruntii Nyl. (Verr.) Auruntii Mass. (Thel.) Baeotithis Bathelium Belonia Beloniella Bertia betularia Nyl. betulina Minks (Cyrt.) betulina Lahm (Micr.) Blodgettia Bohleria Bornetii Wright Borreri Leight. Bottaria Brasiliensis Vain. Britannica Vain. bryina Nyl. bryophila Lonnr. bryophilopsis Vain. caesiospila Anzi calcaricola Mudd calcivora Nyl. caliginosa Norm. Campylacia canum Kremp. carpinea Ach. Carrollii Mudd 258, 256, 250, 248, 250, 256, 258, cartilaginea Nyl. (Pacidiops.) cartilaginea Nyl. (Verr.) catalepta Schaer. (Verr.) cataleptoides Nyl. 31 48 4 4 189 151 151 203 128 129 118 152 170 171 131 167 223 150 238 86 238 125 152 233 99 215 104 104 48 118 124 103 186 c 182 156 23 22 31 (36) cr Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 267 cataleptum Koerb. (Stigm.) 94 Catapyrenium cembrae Anzi cembrina Anzi cerasi Schrad. ceratites Wahlenb. Cercidospora cervinula Nyl. cetrariicola Nyl. ceuthocarpa Wahlenb. chlorina Ach. chlorotica Ach. (Por.) chlorotica Arn. (Verr.) cinerea Norm. cinerella Flot. cinereoalbescens Vain. cinereolurida Vain. cinereopruinosa Hepp cinereorufa Schaer. cinereorugulosa Vain. cinereum Pers. Cladophora Clathroporina clausa Hoffm. clopime Ach. (Staur.) clopima Dub. (Verr.) codonoidea Leight. Coenogonium coenosa Vain. commutata Niessl. complicata Lightf. condensatum Saut. confusa Nyl. congesta Koerb. coniodes Nyl. conoidea Fr. eonsimilis Vain. consocians Nyl. conspurcans Th. Fr. continua Vain. Cora Corella Coriscium corrosa Koerb. 18 (86) 193 | 210 959, 194 265, 234 256, 212 246, 86 262, 218 944, 72 265, 236 258, 181 61 171 147 (148) 36 244, 70 205 46 36 941, 24 237 152 174 94 247, 35 182 936 255, 159 137 252, 134 263, 221 263, 226 264, 231 255, 153 corticola Nyl. 183 coryli Mass. 253, 139 corynellum Ach. 238 crataegi Mass. 203 Craterolechia 236 cretacea Th. Fr. 102 croceae Bagl. et Car. 142 Crocynia 236 Custnani Mass. 23 Cyrtidium 262, 227 Cyrtidula 262, 222 Cyrtiduleae 262, 219 Cyrtopsis 262, 225 Cystocoleus 264, 236 Dacampia 141 Dactyloblastus 152 daedaleum Kremp. Pa 272 daphnis Vain. 260, 204 decipiens Mass. 12 decipiescens Vain. 250, 123 declivum Bagl. et Car. 176 (177) decolorella Nyl. 209, 192 deminuens Vain. 241, 15 depauperata Vain. 56 Dermatocarpeae 239, 4 Dermatocarpon 240, 4 (78) Dermatocarpus 4 devergens Nyl. 243, 45 devergescens Nyl. 36 deversa Vain. 243, 49 Diaboli Vain. (Pharc.) 252, 135 Diaboli Koerb. (Thel.) 130 Diatrype 146 Dictyosporae 240, 87 Didymella 256, 202 Didymellopsis 212 Didymocyrtidium 262, 228 Didymocyrtis 262, 221 Didymosphaeria 253, 147 (212) diffluens Vain. 162 divergens Nyl. 45 dolosa Hepp 41 Dufouria Leight. 125 ebeneus Dillw. 265, 236 268 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. elachistoteron Minks 228 elachistoterum Nyl. 264, 227 (199, 222) | elaeomelaena Mass. 62 elegans Berk. et Curt. (Phac.) 165 elegans Wallr. (Staur.) 247, 91 ellipticus Ach. 194 Endocarpeae 239, 77 Endocarpidium 86 Endocarpon 245, 78 Endococcus 112, 114, 145 Endopyrenium 18 Entostehlia 2405 5 Epicymatia 132, 137 epicymatia Wallr. 25255 1387 epidermidis Ach. 258, 187 (206) epigaea Nyl. (Verr.) 130 epigaeum Pers.(Thromb.) 261, 214 epilithea Vain. 242,51 epipolaea Borr. (Arthop.) 202 epipolaeum Arn. (Thel.) 124 epipolytropa Mudd 261, 212 epistygium Nyl. 263, 222 erraticus Nyl. 115 Eumicroglaena 254, 152 euplocus Ach. 13 Eupyrenula 139 evoluta Th. Fr. 59 exanthematica Sm. 174 faginea Schaer. ATE Wes} fallaciosa Stizenb. 255, 165 fallacissima Stizenb. 166 fallax Nyl. 260, 202 farrea Nyl. 143 Fennica Vain. PA fee Mal ferruginosa Nyl. (Verr. mur. v.) 64 ferruginosa Nyl.(Verr.marg. v.) 35 fimbriata Norm. 102 fimbriatae Vain. 2455505 fissa Tayl. 247, 88 flava Schreb. 265, 235 flaveola Arn. 168 fluviatile Web. Forana Anzi 241, 9 106 (108, 48) Frankliniana Leight. 165 fraxinea Hepp (Didym.) 206 fraxinea Wallr. (Por.) 184 fraxini Mass. 206 frustulenta Vain. 247, 93 fuliguncta Norm. (Verr. acr.) 151 fumosa Vain. (Cyrtops.) 2638, 225 fumosa Vain. (Verr. acr.) 41 fumosocinerea Vain. 59 furfuracea Garov. 147 furvescens Nyl. 297, 174 fusca Nyl. 40 fuscoargillacea Anzi 108 fuscoater Web. 55 fuseoferruginea Hayrén 59 fuscolurida Vain. pv eral fusiformis Leight. 183 fusispora Vain. 187 galbana Kremp. 125 Garovaglii Mont. 81 gelatinosa Ny]. (Polybl.) 103 gelatinosa Sommerf. (Thelen.) 160 gemmata Ach. 260, 199 gemmiferum Tayl. 250, 119 geomelaena Anzi 44 genuinum Zschack. 127 Germanicum Glick 237 glacialis Vain. 163 Glaenoblastiae 240, 151 Glaenodictyae 152 glauca Koerb. 260, 201 glaucina Ach. 69 glaucocinerea Nyl. _ 258, 179 globulans Vain. 185 Gloeophragmiae 240, 121 glomeruliferum Mass. 82 grisea Koerb. 259, 197 griseella Nyl. 157 grisella Nyl. 157 griseocinerascens Vain. 32 griseonigrescens Vain. 33 grossa Nyl. 242, 243, 44 (59) Guepini Del. 13 haesitans Nyl. 252, 136 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 52 97 | 99 | Haplopyrenula 213 haplospora Norm. 151 Haplosporae 213 haplotellus Nyl. 76 Haplothelopsis 168 Hazslinskyi Koerb. 91 Hedwigii Ach. 18 Helminthosporium 237 Helsingiensis Vain. 243, Helvetica Th. Fr. 104 Henscheliana Koerb. 247, hepaticum Ach. 241, 20 Heterophracta 109 | heterophractum Nyl. 248, 109 | Hookeri Schaer. (Buell.) 134 © Hookeri Schaer. (Xenosph.) 253, 141 humilior Vain. 59 Hyalomonomeres 240, 213 Hyalophragmiae 240, 167 | Hyalospora 247, Hyalosporae Zoo eG hydrela Nyl. 64 hyperborea Th. Fr. 248, 105 Hyphomycetes 236 hypothallina Vain. 41 illinita Nyl. 173 imbricatum Mass. 8 immersum Leight. 251, 128 imperfecti (Lichenes) 231 Inarensis Vain. 253, 142 incavata Nyl. 128 incavatum Sm. 123 incinctum Vain. 201, 127 inconversa Nyl. 247, 90 incrustans Nyl. 82 Inoderma 214 inordinata Nyl. 168 integra Nyl. 243, 47 (50) integrella Nyl. 243, 48 integrascens Nyl. 248, 104 intercedens Nyl. 105 interlatens Arn. 26 intermedia Sacc. et Fautr. (My- cogl.) 248, 165 269 intermedia Th. Fr. (Polybl.) 106 internigrescens Nyl. 28 intersistens Nyl. 259, 196 intestiniforme Koerb. 12 inumbrata Nyl. 105 irrigua Vain. 90 Jungermanniae Schwend. 232 Karelica Vain. 243, 46 Kiantensis Vain. ra Kolaénse Vain. 99 Kunzei Flot. 188 lachneum Ach. 241, 18 laetevirens Turn. 231 Lahmia 188 lanuginosum Ach. 265, 236 laricina v. Hohn. 165 latebrarum Ach. 265, 236 latebrosa Koerb. 244, 61 (36, 42) latebrosula Nyl. 32 lectissima Fr. Dot, Lis Leightonia 78 Leightonii Hepp 35 (36) leioplacoides Vain. 174 Lenormandia 231 Lepidodidymae 239, 85 Lepra 235, 236 Lepraria 264, 235 Leproloma 265, 236 leptaleoides Nyl. 258, 184 (182) leptophyllodes Nyl. 16 leptophyllus Sm. 16 Leptorhaphis 186 Leptosphaeria 252, 143 (140) Leptosphaerulina 109 Leucobasis 243, 61 leucoplaca Wallr. 253, 143 leucothelia Nyl. 254, 152 leucothelioides Vain. 255, 154 lichenicola De Not. 251, til Lichenicolae 214 limitans Nyl. 47 lithinum Leight. 88 Lithoicea 31, 57 litorea Hepp 37 270 lopadii Zopf 110 macrophyllum Garov. 9 macrospora Vain. 39 macrotheca Minks 199 maculans Nyl. (Did. pyr. v.) 211 maculans Zopf (Microth.) 218 macularis Stizenb. (Verr. ep. v.) 211 macularis Wallr. (Sag.) 181 maculiformis Kremp. 41 (57) Magmopsis 67 major Nyl. 263, 224 majusculum Nyl. 225 mamillata Vain. 95 mammillosa Th. Fr. 257, 176 margacea Wahlenb. 33 margarodes Norm. 146 marmorea Scop. 74 Massariopsis 150 mastoidea Jatta 48 maura Wahlenb. 243, 57 mauriza Nyl. 43 mauroides Nyl. 243, 56 (39, 40, 41, 42) medioxima Nyl. 233 meiospora Vain. 49 meizospora Vain. 50 meiophyllizum Vain. 241, 14 meiophyllum Vain. 241, 16 melaenella Vain. 242, 44 Melanomma 142 melanospora Hepp 151 Melanotheca 139 Melanothecium 242, 27 melathelia Nyl. 257, 168 melasperma Nyl. 26 membranacea Dicks. 265, 236 memnonia Flot. 58 Merismatium 246, 109 Metasphaeria 256, 192 (218) Metzleri Lahm 145 micula Flot. 147 microcarpum Arn. 249, 117 microciba Ach. 26 Microglaena 152 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. 261, 218 Micropeltopsis microphorum Nyl. 249, 116 microphyllum Garov. 9 microplaca Vain. 56 Micropyrenula 111 microstictum Vain. 250, 123 Microthelia 252, 144 (147) Microtheliopsis 144 Microthyrieae 239, 216 Microthyrium 218 micula Flot. 254, 147 minutulum Koerb. 126 miniatum L. 24l ee modesta Nyl. 255, 156 moenium Vain. 246, 85 monstrum Koerb. 99 Moriola 143 Moulinsii Mont. (Derm.) 8 Moulinsii Schaer. (D. min. v.) 7 mucosa. Wahlenb. 244, 64 (61) muralis Ach. 244, 62 (50, 105) muscicola Ach. (Verr.) 158 muscicola Hepp (Pol. Sendt. f.) 102 muscicolum Hepp (Thelotr.) 101 muscorum Fr. 255, 158 Miillerella 245, 76 myocoporoides Ehrh. 208 Mycoglaena 254, 163 Mycoporeae 262, 216 Mycoporellum 217 Mycopyrenula 252, 139 Mycoporum 220, 222 myricae Nyl. 193 naevium Vain. 264, 227 Nericiensis Hellb. 153 nigrata Nyl. 248, 102 nigratula Nyl. 257, 175 nigrescens Leight. 243, 54 (38, 39, 40, 43, 56) nitescens Salw. 206 nitida Weig. 139 nitidula Vain. 35 normalis Vain. 59 Normandina 231 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. Norrlini Vain. 258, 180 Norrlinia 256, 185 nuda Vain. (Dem. daed. v.) 23 nudum Vain. (Didymoc.) 264, 229 Nylanderiella 233 obnigrescens Nyl. 242, 43 (40) obscurata Vain. 248, 107 obtectula Nyl. 34 obtegens Vain. 34 octospora Nyl. 159 oligospora Vain. 253, 131 olivaceonitens Vain. ail P27 Onegensis Vain. 243, 53 Ophiobolus 187 oxydata Nyl. 74 oxyspora Nyl. 187 padicola Vain. 260, 204 pallidus Sm. 78 papillosum Anzi 7 papulare Fr. 250, 121 papulosa Nyl. 121 Paralaestadia 2415. 75 parasitica Lonnr. 118 Parathelieae s 4 patula Leight. 62 pauperior Vain. 56 peloclitoides Nyl. 244, 67 peltigericola Vain. (Bacid.) 113 peltigericola Nyl. (Pleosph.) 248, 110 peminosa Nyl. 248, 108 peregrina Schuch. 113 Perideae 2025219 periphaerica Tayl. 112 Perisporieae 239, 219 perminuta Nyl. 249, 114 perpusillum Nyl. 250, 420 pertusariella Nyl. 255, 155 petrosa Vain. 61 Phaeocyrtidula 262, 219 Phaeocyrtis 262, 226 Phaeomonomeres 239), 116 Phaeophragmiae 240, 111 phaeospermum Arn. 26 Phaeospora Pharcidia Pharcidiella Phyllobathelium Physalospora physciicola Nyl. Pinckeringii Tuck. pinea Nyl. pinicola Hepp Placidiopsis Placidium placothallus Ach. Pleosphaeropsis Pleosphaerulina Pleospora Polyblastia Polycoccum polyphyllizum Nyl. polyphyllum Wulf. polyspora Hepp polysticta Borr. polystictoides Vain. polythecia Ach. populi Nyl. populicola Nyl. populnellum Ny)l. Porina Porinula Porphyriospora Pragmopora 246, 249, 250, 134, 263, 260, 246, 18, 246, 271 111 132 218 152 216 222 233 220: 205. 86 86 53. 110 110 110: 97 (151) 253, 241, 245, 244, 264, 256, primaria Th. Fr. (Pol. Sendt. Vv.) primaria Vain. (V. aethib. v.) prominula Nyl. propinquella Nyl. protuberans Ach. pruinosa Vain. psilotera Nyl. psorodeum Nyl. psoromoides Schaer. ptelaeodes Ach. pulposi Zopf Pulveraria pulvinatum Koerb. 258, 245, 29. 263, 235, 246, 145 14 13 76 69 69 24 195 189 229 172 172 oF, 188 102 PA 59 137 174 23. 190 82 23 222, 151 236 84 272 punctiformis Pers. punctuosa Vain. pusillum Tayl. (Derm.) pusillum Hedw. (End.) pycnosticta Vain. pygmaeum Koerb. pyrenastrella Nyl. Pyrenidieae Pyrenocarpeae Pyrenolichenes Pyrenomycetes pyrenophorum Ach. Pyrenothamnia Pyrenothamnieae Pyrenula Pyrenuleae quercus Mass. Racodium radicescens Nyl. ramulicola Vain. reducta Th. Fr. rejecta Th. Fr. Rhagadostoma Rhaphidicyrtis Rhaphidisegestria rhexoblepharae Vain. Rhizoderma rhizophora Vain. Rhococarpon rhyparella Nyl. rhyponta Ach. rhypontella Nyl. rhypontoides Nyl. ribesiella Nyl. rimicola Mull. Arg. rimosicola Leight. rimulosa Vain. riparia Nyl. rivana Rehm rivulorum Arn. robusta Arn. Rosellinia Roselliniella rufescens Ach. 260, 246, 243, 249, 260, 251, 252, 240, 264, 260, 255, 261, 252, 252, 252, 259, 263, 254, - 249, 77, 77, 208 211 20 81 51 115 E. A. Vainio, Pyrenocarpeae. rugosa Anzi 168 rugulosa Nyl. 124 rupestre Pers. (Racod.) 265, 237 rupestris Schrad. (Verr.) 244, 73 (46, 47, 48, 50) rupicola Mass. 55 Ruskealensis Vain. 54 russula Koerb. 257; 170 saepincola Vain. 242, 37 Sagedia 172, 181 Sagediopsis 256, 191 (151, 218) Sagiolechia 174 Sauteri Koerb. 254, 146 scabrida Vain. 30 Schaereri Mass. (Phare.) 252, 133 Schaereri Hepp (Thelotr.) 81 scopularia Nyl. 254, 145 scotinospora Nyl. 247, 68 scotodes Nyl. 123 | Segestrella 172 , Segestria 172 _ Sendtneri Kremp. 248, 101 septentrionalis Th. Fr. 157 sepulta Mass. 124 sericea Garov. 156 Silesiaca Mass. 91 simplicior Vain. Sf ( singularis Vain. 233 Siphula 264, 233 solorinae Anzi 142 solorinella Vain. 135 sordidescens Vain. 37 sorediata Hook. 82 sparsiuscula Nyl. 244, 70 Sphaerella 133 | Sphaerellothecium 115 Sphaerieae 259; 4 | sphaeroides Wallr. 260, 200 Sphaeromphale 172, 173 (87) | Sphaerulina 134, 218 sphenospora Nyl. 258, 190 sphinctrinoidella Nyl. 162 sphinetrinoides Nyl. 255, 160 Spolverinia 76 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 2. 273 Sporodictyon 247, 97 | thelidioides Vain. 57 Sporophysa 261, 216 | Thelidium : 250, 121 Sprucei Bab. 126 | Thelopsis 256, 168 Staurothele 246, 87 | thelostoma Mass. 178 stigmatellus Sm. 207 | Tholurna 233 Stigmatomma 87 | Thrombium 261, 214 subathallina Vain. 41 | Tichothecium 249, 114 subcaerulescens Nyl. 255, 164 | toficola Hepp 131 subcerasi Vain. 259, 195 | tomentosa Vain. 233 subconcava Vain. 13 | torulosa Thunb. 233 subeylindrica Vain. 235 | trabalis Nyl. 244, 67 subecrustacea Brenn. 28 | trachona Tayl. 181 subfallax Vain. 260, 206 | trapeziformis Schrad. 20 subferruginea Vain. 35 | trechalea Nyl. 177 subfossans Vain. 244, 74 | tremulae Ach. 189 subfuliginea Vain. 242, 42 | tremulae Nyl. 205 subfurvescens Vain. 176 | trichosporella Nyl. 262, 217 submaculans Vain. 198 | Trichothelieae 4 submargacea Vain. 57 | triphracta Nyl. 112 submethorium Vain. 251, 129 | triphractellus Nyl. 113 submiserrima Nyl. (Verr.) 210 | triplicantis Vain. 249, 114 submiserrimum Vain. (Myc. trypethelioides Th. Fr. 146 ptel. v.) 224 | trypetheliza Nyl. 258, 186 submuralis Nyl. 50 (46) | turgidella Nyl. 247, 95 subnigritula Vain. 176 | umbilicata Schaer. 6 subnigricans Nyl. 244, 65 | umbonata Wallr. 178 subopaca Brenn. 60 | umbratula Nyl. 257, 169 subsordescens Nyl. 249, 117 | umbrina Wahlemb. 88 (90) subumbrina Nyl. 97 | umbrinula Nyl. 242, 38 (31, 40) subvirens Vain. 40 | Wallrothiana Koerb. 156 subviridula Nyl. 242, 37 | Wallrothii Hepp 254, 150 Sychnoblastia 168 | Weberi Ach. 10 Sycnogonia 168 | Weitenwebera 255, 157 tartarina Nyl. 259) 191 || velata.Th..Fr. 248, 101 tephroides Ach. 24 (22, 101) | velutina Floerk. 66 terrestris Arn.(Verr.) 244, 66 (67) | velutinum Berh. 251, 130 terrestris Nyl. (V. lect. v.) 179 | vera Hepp 206, 209 terrestris Sm. (Thromb.) 214 | Verrucaria 2410 26 terrestris Th. Fr. (Polybl.) 248, | verrucarioides Norm. 191 100 | Verrucina 67 terricola Bag]. 100 | verrucoso-areolatum Anzi 100 tersa Koerb. 201 | verruculifera Vain. 30 thallophila Arn. 77 :| Winteria 164 Thelenella 254, 152 | violascens Vain. 162 18 274 E. A. Vainio, virens Nyl. viride Ach. viridula Schrad. vulgare Garov. vulgare Koerb. vulgaris Fuck. (Pharc.) 244, 68 264, 231 53 24 Pyrenocarpeae. vulgaris Vain. 187 Xanthina Vain. 235 Xenosphaeria 252, 140 (111) xylospila Nyl. 131 Zwackhii Hepp 131 _ thioboloides Zschacke 126 ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, 49, N:o 3. OULAISTEN PITAJAN KASVISTO KIRJOITTANUT A. A. PARVELA (Jdtetty 5. II. 1921.) HELSINKI 1921 # nf a, 7 ie ~ .° en ® yh h HELSINKI 1921, E J. SIMELIUS’EN PERILLISTEN KIRJAPAINO O.Y. ¥Y ksitoikkoisen ja verrattain koyhan kasvistonsa takia on Pohjanmaan tasanko, etenkin Keski-Pohjanmaa, pysynyt aina naihin aikoihin asti kasvistollisesti suhteellisen vahan tutkittuna. Jouduttuani viettamaan osia kesistani vv. 1914 —1920 Oulaisten pitajassa, aloin sentahden tehda hajallisia havaintoja ja huomioita pitéjan kasvistosta, joka ensiksi veti huomiotani puoleensa yksitoikkoisuudellaan. Vasta kesalla 1918 ja sita seuraavina rylfidyin tri K. Linkolan kehoituk- sesta seikkaperaisemmin tutkimaan Oulaisten pitajan putkilo- kasvistoa, retkeillen pitajan eri osissa — pitajan S-puoli, erittainkin sen SE-osa, on tullut tutkituksi paljon tarkem- min kuin N- ja W-osat, joissa olen liikkunut hyvin vahan — ja useammankin kerran eri aikoina kesasta niilla seu- duilla, jotka paikallisiin oloihin nahden rikkaan ja rehevan kasvillisuutensa tahden nayttivat erikoisen mielenkiintoisilta. Retkeilyjani jatkoin viela kahtena seuraavanakin kesdna. Naiden retkien havaintojen tuloksena on seuraava selonteko Oulaisten kasvistosta ja osittain kasvillisuudestakin. Toivon sen monista puutteellisuuksistaan huolimatta antavan yleis- piirteisséan oikean kuvan Oulaisten kasvimaailmasta. Kasviluettelossa mainitsemani loyd6t ovat enimmakseen omiani. Useita luotettavia tietoja olen sen lisaksi saanut, varsinkin satunnaiskasveista, erailta koululaisilta. Niinikaan olen maist. Ake Laurin’ilta jal yliopp. K. Martikaiselta saa- nut muutamia arvokkaita tietoja, joista tassaé lausun kiitok- seni. Samoin olen suuresti kiitollinen tri A. L. Backman’ille, joka on minua tassa ty6ssani ystavallisesti arvokkailla neu- voillaan opastanut ja antanut Oulaisissa tekemansa kasvi- loydot kaytettavakseni, seka tri Harald Lindbergille, joka on d Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. hyvantahtoisesti maarannyt useita kasveja. Erikoisesti lau- sun tassa kiitollisuuteni tri K. Linkolalle, joka on varmen- tanut ja maarannyt useita epavarmoja muotoja ja muuten- kin neuvoillaan edistanyt kirjoitukseni syntya ja monin tavoin minua avustanut. Kirjallisuutta: Backman, A. L., Torvmarksundersokningar i mellersta Osterbot- ten. -— Acta Forest. Fenn. 12, 1, 1919 (1919 a). — Om Alnus glutinosa i Osterbotten. — Meddel. Soc. F. Fl. Fenn. H. 45. 1919 (1919 b). -- QOdemarksfloran i mellersta Osterbotten. — Ibid. H. 44. 1918. — Floran i Lappajarvi jamte omnajd. — Acta Soc. F. Fl. Fenn., 32. 1909. Hellstrém, Fr., Forteckning 6fver de i Gamla Karleby provincial- lakaredistrikt funna Frovaxter och Ormbunkar. — Meddel. Soc. F. FI. Fenn. H. 5. 1880. Huumonen, M. E., Kasvisto- ja kasvullisuusmuistiinpanoja luon- nontieteellisisté maakunnista Lkem, Ob ja Om. — Ibid. 39. 1912—1913. Laurén, K., Vaxtforhallandena i granstrakterna mellan mellersta och sédra Osterbotten. — Acta Soc. F. Fl. Fenn. 30. 1896. Parvela, A. A., Muutamia tietoja Oulaisten pitaéjan putkilokasvis- tosta. — Meddel. Soc. F. Fl. Fenn. H. 45. (1918—1919). — Muutamia huomattavampia kasviléytojé Keski-Pohjanmaalta. — Luonnon Ystava 1919, n:o 5. — Kansanomaisia kasviennimia Oulaisista. — Ibid. 1916, no 4. — Hieman tilastoa koristuskasvien viljelyksesta Oulaisten pitajassa. — Ibid. 1921, n:o 1. Tennander, Helmi, Redogorelse Ofver resor foretagna i mellersta Osterbotten under sommaren 1892. (Kisikirj. Fauna et Flora-seuran arkistossa.) I. Lyhyt esitys yleisista luonnonsuhteista. Oulaisten pitaja, jonka pinta-ala on 579,3 km?, on Keski- Pohjanmaan (Om) pohjoisosassa Pyhajoen ja Pohjanmaan radan leikkauskohdassa. Se sijaitsee n. 64° 6—64° 22’ pohj. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 5 lev. seka n. 0° 24’ lantista ja 0°17’ itaista pituutta Helsingista laskettuna. Suurin pituus lannesta itaan on n. 35 km. ja suurin leveys pohjoisesta etelaan n. 30 km. Pitajan etai- syys merenrannasta on 30—60 km. Rajapitajia ovat Pyha- joki, Vihanti, Haapavesi, Ylivieska ja Merijarvi. Luonnol- lisia rajoja tuskin on. Pyhajoki jakaa pitajan kahteen mel- kein yhta suureen osaan, ollen pitajan seka pohjoinen etta etelainen laita melkein yhta kaukana joesta. Suomen kartaston (1910) mukaan sijaitsee Oulaisten pi- taja + 7 ja + 2 vuosi-isotermien vdlisessd vydhykkeessd. Eri kuukausien keskilamp6tilat saman kartaston mukaan (vuo- silta 1886—1905) ovat seuraavat: jouluk. — 7 C. huhtik. — 0O,5'C._ elok. + 14°C. tammik. — 9°C. toukok. + 6°C.. ‘syysk. + 8 °C. nelnniks— 10s (C. -skesakisin= 12) Cae “lokak: , 7s..23.C: maalisk. — 6,5,C. heinak. + 15°C. marrask. — 3° C. Pyhajoki on vuosittain jaassa n. 6 kk. Se jaatyy ta- vallisesti lokak. lopulla ja vapautuu jaapeitteestaan huhtik. jalkipuoliskolla, 22—26 p:na. (Rovasti P. Martikaisen ha- vaint. muk.) Yleensaé on kysymyksessa oleva alue, kuten muukin Keski-Pohjanmaa, pinnanmuodostukseltaan hyvin yksitoik- koista. Niin etenkin korkeussuhteisiin nahden. Maanpinta on hyvin tasaista; pienempia kallioita tosin on, mutta ovat ne matalia, ainoastaan muutamia (harvoin 5—10) metria korkeita. Korkeammat kalliot ovat harvinaisia. Runsaam- min tavataan kallioita pitajan N-osassa. Maan suuri tasai- suus ei johdu yksistaan siita, etta irtonaiset maalajit tayt- taisivat kaikki maankuoressa olevat epdtasaisuudet, vaan paasyyna on itse vuoriperan tasaisuus. Korkeussuhteiden vaihtelua osoittavat seuraavat luvut: NE:ssa Haapaveden, Oulaisten ja Vihannin rajamailla ovat pitajan korkeimmat seudut, n. 130 m. m.p. y.; pitajan SE-osassa ovat korkeim- mat kohdat n. 93 m. m.p.y., SW:ssa n. 64 m., N:ssa Kau- niskankaan puolella Pyhajoen rajalla n. 103 m.; Oulaisten aseman kohdalla on Pyhajoen pinta 67 m. m. p. y. (Backman 6 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. 1919 a). Merijarven pitajan rajalla on Pyhajoen laakso korkeintaan 50 m. m. p. y. (Suomen Kartasto 1910.) Kuten jokien juoksusta nahdaan, alenee maa W kohti seka N:sta ja S:sta Pyhajoen laaksoon. Vuoriperé on suurimmaksi osaksi eri-ikaisia graniitteja, gneissia ja kiilleliuskeita. N-osassa on useissa_ kallioissa suurirakeista porfyyrigraniittia, S:ssa on vuoripera vaihtele- vampaa: liuskeita, kokoomuksensa puolesta erilaisia magma- vuorilajeja ja konglomeraattia. (Eero Makinen: Oversikt av de prekambriska bildningarna i mellersta Osterbotten. Hel- singfors 1916.) Kalkkivuorilajia ei pitajassa ole. Irtonaisista maalajeista tavataan Oulaisissa etupdassa murtosoraa (moreenia), savea ja turvetta, vahemmassa maa- rassa hietaa, liejua ja multaa. Murtosora, joka on levinnyt suurimpaan osaan pitajaa, muodostaa useissa kohti matalia ja loivia harjuja. Paikoin SE—NW suunnassa kulkevat murtosoraselanteet ovat levinneet enemman tai vahemman laajoiksi tasangoiksi. Varsinkin kauempana joesta on tallai- sia moreenikankaita, joiden valilla on soita. — Pitajan NE- osassa on hietakerroksia, jotka paikoin muodostavat lyhyita harjuja, kaartoja. Litorina-raja on Oulaisten pitajassa n. 108 m. m. p. y. (Backman 1919 a). — Savikerrostumia tavataan etupaassa Pyhajoen ja siihen laskevien pienien sivujokien varsilla seka Piipsjarven ja Likalanjarven ymparilla. S:ssa Ylivieskan ra- jalla on my6skin savimaata. Saveen on tavallisesti sekaan- tunut hietaa tai soraa, harvoin on se puhdasta. Monin pai- koin Pyhajoen laaksossa, joka on hedelmallista lietemaata, kohoaa_ savikerrosten keskelté matalia murtosorakumpuja kuin saaria meresta. Soita on Oulaisten pitaéjassa n. 40—50 °/); yli puolet soista on korkeintaan 0,5 m. syvia (Backman 1919 a). Maan- teita pitkin kulkeva ei saa oikeata kasitysta seudun suorik- kaudesta, silla maantiet kulkevat pitkin korkeampia ja kui- vempia, metsaa kasvavia murtosoraselanteita ja tasankoja, joiden suunta on yleensi NW—SE. Soidenkin suunta on juuri tuo sama, ja ovat ne siis ikaéankuin katk6ssa korkeam- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. (i pien metsidisten seutujen takana. Mutta kun kuljetaan poikki- maisin, niin silloin joudutaan lukuisille soille, ja vasta nyt saamme niiden runsaudesta oikean kasityksen. Suorikkau- dessaan ei Oulainen kuitenkaan veda vertoja pohjoiselle naapuripitajalleen Vihannille. Vesistoistd ei tassa yhteydessaé ole paljon sanomista. Oulainen kuuluu Pyhdjoen jokialueeseen, mainitun joen muo- dostaessa valtavaylan, joka pitajan keskitse juosten keraa vedet laajalti ymparistéstaan. Kun joki Oulaisten pitajassa juoksee alavien tasankojen lavitse, ovat sen rannat yleensa matalat (2—4 m.) ja laakson rajat enemman tai vahemman epdselvat, joten se on vahan huomattava. Pyhajoen keski- leveys on n. 70—80 m., syvyyden vaihdellessa n. 3—4 m. Joen juoksu on jokseenkin hiljaista; ainoastaan muutamia pienempia koskia siinad on Oulaisissa. Pitajan E-osassa seka kirkonkylan ja Petajaskosken valilla joki haaraantuu ja muo- dostaa pienenlaisia (1—3 km. pitkia ja '/,—2 km. leveita) saaria, joita yleensa kutsutaan saloiksi. Saaret ovat mata- lia ja alavia, usein tulvaveden peittamia ja siksi maaperansa puolesta verrattain hedelmallisia ja rehevakasvuisia. Rannat ovat melkein kauttaaltaan kuivia niitty- ja peltorantoja; ai- noastaan harvoissa paikoissa ulottuu metsa vahaksi matkaa jokirantaan asti. Pitajan W-osassa kasvaa saannoOllisten vali- matkojen paadssa toisistaan jokitérmalla koivuja, jotka sita suuresti kaunistavat. Huomattavimmista Pyhajokeen laskevista ojista tai pie- nista sivujoista mainittakoon Haapaveden puolella olevista suurista soista alkunsa saanut Vaikonoja, joka paikoin leviaa laajoiksi suvannoiksi, esim. Pékkylan E-puolella Ruokolam- - meksi, paikoin taas kapenee matalaksi, vahavetiseksi, suu- rempien ja pienempien kivien tayttamaksi puroksi. Kurrassa laskee Pyhajokeen S:sta 5—6 km. pitka, Isonevasta alkava Nuhanoja. Noin 2 km. rautatien W-puolella laskee Pyha- jokeen Jsojdrvesté alkunsa saava Oulaistenoja. N. 30 v. sitten laskettiin Isojarvea ja aleni siité vesi n. °/, m. Jarvi on n. 2,5 km. pitka ja n. 350 m. levea pikku jarvi, jonka syvyys on suurimmassa osassa jarvea keskimaarin n. '/, m., kapeassa 8 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. SE-paassa 1,;—2 m. Isojarvesta 2 km, NW:een on Vahajarvi, jota laskettiin jo 50 v. sitten. Se on 1 km. pituinen ja n. 300 m. levyinen, keskisyvyys-1—1,5 m. Isojarven ja Vaha- jarven valilla ovat ojan rannat suureksi osaksi nevaniittyja, mutta Vahajarven toisella puolella juoksee oja kuivien mai- den lavitse. Kaikki edellamainitut ojat kuljettavat vetta pitajan S-osasta Pyhajokeen. N-puolelta laskevat siihen Pirnesoja, joka saa alkunsa Haapaveden ja Oulaisten rajalla olevasta Pirnesjdrvesté, Matkaoja Kokonsuosta. N-osassa pitajaa on Piipsjdrvi, joka vesirikkaampana ollessaan on ollut seudun kaunistuksena. Se laskettiin n. 40 v. sitten ja jai jarvesta jaljelle vain pieni oja ja kaivettu kanava. Rannat ovat kui- tenkin nykyisin niin vetisia, kortteita ja saraa kasvavia niit- tyja, etta sadekesina on niiden niittaminen aivan mahdotonta. Piipsjarven lavitse juoksee Vihannin puolelta tuleva Piipsan- joki, joka laskee Pyhajokeen 4 km. aseman E-puolella. Ou- laistenojan kohdalla laskee Pyhajokeen Koiralammesta pieni Koiraoja. Pitajan W-rajalla, 2 km. Pyhajoen maantien N-puo- lella on Likalanjdrvi (Savallampi), johon keraantyy pitajan NW-osan vedet. Savaloja kuljettaa vedet jarvesta Pyha- jokeen. Pienia soiden ympardimia suolampia on ja eraita kor- keampirantaisiakin metsalampia useita, joista mainittakoon Ritalampi Koiranevalla, Iso ja Pieni Ohilampi Ohinevalla, [so ja Pieni Viitanen seka Likalampi pitajan S-osassa rautatien E-puol., /so ja Pieni Kalliojdérvi, Mikonlampi ja Pitkdlampt rautatien W-puol., Kyrénlammet, Pohjalampi ja Ahvenlampt Isojarven N- ja NW-puolella. Il. Lyhyt kuvaus pitajan kasvillisuudesta. Metsdd on Oulaisten pitajassa paljon; sen yhteinen pinta- ala on arvion mukaan ainakin puolet pitajan pinta-alasta. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 9 Yksityisten metsat ovat yleensa havitetyt ja raiskatut, muu- tamia harvoja poikkeuksia lukuunottamatta. Kruununpuis- tot ovat paremmin siilyneet. Niita on verrattain runsaasti pitajan E-osassa Ylivieskan rajalta aina Vihannin rajalle asti ja ovat ne pitaéjan kauneimpia metsia. Metsat ovat yleensa nuoria, etupaassa alle 80 vuotta vanhoja. Yleisin puulaji on manty, vaikka se monin paikoin jaa- kin pieneksi, kitukasvuiseksi ,,rakamannyksi“. Paikoin se muodostaa puhtaita mantymetsia. Useimmiten kasvaa man- tyjen joukossa kuitenkin muitakin puita, joista yleisin on koivu, paikoin kuusi tai molemmat samalla kertaa, harvem- min haapa. Mannyn jalkeen. on kuusi yleisin. Puhtaat kuusi- metsat lienevat puhtaita mantymetsia yleisemmat. Etenkin pitajan W-osassa on kuusi mantya yleisempi. Lehtimetsia on hyvin vahan. Lehtipuista esiintyy etupaassa koivu metsia muodostavana. Haapa ja harmaaleppa eivat muodosta var- sinaisia metsiad; ainoastaan siella taalla tavataan viljelysmai- den lahist6lla aivan pienia haapa- ja leppametsikk6ja. Pai- koin on keskella metsiakin pienempi puhdas_ haavikko. Leppaa kasvaa sekametsissa paikotellen verrattain runsaslu- kuisasti, samoin peltojen laidoilla olevilla, usein kivisilla mailla. Rannoillakin kasvaa usein tiheitéa pensastomaisia lepikkoja. Kauempana Pyhajoesta, suuremmista ojista ja jarvista, missa maapera on murtosoraa, on metsa kuivaa kangas- metsaa, etupaassa puolukkatyypin metsdd, jossa manty on valtapuuna, kuusi, koivu ja haapa vahavaltaisia. Puolukka- metsit ovat luullakseni Oulaisissa laajimmalle levinneet. Joki- ja jarvilaaksoissa, missA maapera on savea tai saven ja hiedan sekotusta, seka pitajaén N-osassa on tuoreita kan- gasmetsia eli mustikkatyypin metsdd, joissa kuusi on valta- puuna, koivu, leppa ja manty vahavaltaisina, tuomi, pihlaja ja raita enemm§4n tai vahemman harvinaisia. Monin paikoin, esim. Petajaskoskella, Piipsjarvella ja Isojarven S-puol. seka Nuhanojan varr., on puhtaita kuusikoitakin, jotka kosteam- milla paikoilla muuttuvat korviksi. Paikoin kasvaa pienem- milla aloilla joks. runs. Oxalis ja Pyrola uniflora, joiden esiintyminen viittaa kaenkaalimustikkatyypin metsaan (Nu- 10 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. hanojan varr. Makelan torpan alapuol.). Oulaisten S-osassa, Pyhajoen ja Kalajoen vedenjakajaseuduilla, on Ranervatyy- pin metsdd, manty ja koivu, paikoin kuusi ja koivu valta- puina. -— Tervanpoltto on muutamia vuosikymmenia sitten havittanyt mantymetsia ja muuttanut ne kuusikoiksi. Nain on syntynyt Vaikonojan varrella Raudaskosken ylapuolella oleva kuusimetsé. Noin 60—70 v. sitten oli Oulaisten ja Ylivieskan rajaseuduilla suuri metsdpalo, joka poltti metsan laajoilta aloilta perinpohjin. Taman metsapalon jalkeen il- mestyi metsiin runs. koivuja (isanta J. Kytokorpi). Kanerva- tyypin metsia tavataan viela pienemmilla alueilla kivikkoi- silla murtosoraselanteilla pitajan keski- ja pohjoisosassakin. Pitajan S-osassa ja paikoin jokirantaniittyjen laiteilla on viela pienia lehtimetsia, joissa koivu on vallitsevana, jou- kossa usein joku harmaaleppa, haapa, raita ja pihlaja. Jos- kus on tallaisissa pienissa lehtimetsissa haapoja niin run- saasti, etta ne joko yksinaéan tai koivujen ohella ovat valta- puina. Tallaisia haapametsia on Kytodkorven sydanmailla ja Lampaanluhdassa Vaikonojan varr. Tallodin tulevat lehti- metsat kasvillisuutensa puolesta jonkun verran lehtoja muis- tuttaviksi. Yleens&é on maapera ndissa metsissa laihaa sora- maata. Viela tavataan koivikoita entisilla viljelysmailla, jotka nykyisin ovat jatetyt metsittymaan. Entisten ojien paikoilla kasvaa suorissa riveissa kauniita puhdasrunkoisia koivuja. Tallainen koivikko on ,,Paratiisi* Oulaisten- ja Vaikonojan valilla n. 3 km. Ylivieskan maantien E-puolella. Suuri hal- kojenhakkuu on viime vuosina havittanyt koivumetsia. Pal- jon tuhoa koivumetsille on tuottanut n. 60—70 vuotta sitten harjoitettu potaskan poltto, jota harjoitettiin silloin ja ajem- minkin niin suuressa madrassa, etta se oli talokkaalle tar- kea rahan tulolahde. Lehtoja on Oulaisissa vahan. Pyhajoen laakso on Ou- laisissa raivattu pelto- ja niittymaaksi niin tarkoin, etta ai- noastaan muutamissa harvoissa paikoissa on sailynyt pienia lehtojen liepeita, joissa vielé tavataan lehtokasveja, kuten Athyrium filix femina, Paris, Platanthera bifolia, Melica nu- tans, Triticum caninum, Stellaria nemorum, Lathyrus vernus, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 11 Ribes rubrum ja R. alpinum. Oulaisten huomattavimmat leh- dot, mikali olen onnistunut ne loytamaan, ovat Oulaisten- ojan varrella, Kankaanpaéain torpan kohdalla ja n, ‘/, km. Isojarven alapuolella. Naissé paikoissa on tavallista pak- sumpi multakerros maan pinnalla, ja kasvillisuus paikallisiin oloihin nahden jokseenkin runsas. Ihmetellen pysahtyy ret- keilija ensiksimainitussa paikassa ihailemaan suuria ja ko- meita Onoclea-pehkeita seka kauniita Athyrium filix femina- kimppuja, jotka Oulaisten metsissa eivat suinkaan ole ylei- sesti tavattavia. Reheva saniaiskasvillisuus, joka yhtenai- senda kerroksena peittaa pienempia alueita, antaa metsalle »etelaisen“ leiman. Harmaaleppd, Ruusi ja tuomi ovat ta- min lehdon tavallisimmat puut; ojan varrella ovat Rhamnus- pensaat tavallisia. Ruohokasveista tavataan tavallisimmat lehdoissa esiintyvat ruohot, m.m. Viola Riviniana. Pinta- alaltaan suurempi (n. 1/, km?) on Isojarven alapuolella oleva lehto, jossa Betula odorata, harmaaleppd ja tuomi ovat ta- vallisimpia, kuusi ja pihlaja harvinaisempia puita. Pensaista mainittakoon Daphne, Rhamnus ja Viburnum. Harvinaisem- pia lehtoruohoja ovat Arenaria trinervia, Stellaria longifolia, Viola Riviniana ja Scrophularia nodosa. Athyrium filix fe- mina ja Phegopteris polypodioides esiintyvat taalla hyv. runs. Ojassa kasvaa Ranunculus flammula, jota Isojarven ymparist6ja lukuunottamatta en ole muualta Oulaisista ta- vannut. Soita on Oulaisten pitajassé, kuten jo varemmin mai- nittiin, noin puolet pinta-alasta, etenkin jos otetaan lukuun paraillaan soistumaisillaan olevat metsat, jotka ovat kangas- maiden ja rameiden valimuatoja. Soista ovat rdmeet ensiksi mainittavat suuren laajuutensa tahden. Niita tavataan pita- jan joka osassa moreenikankaiden ja -harjanteiden valilla seka nevojen ymparilla. Ne ovat yleensa kapeita, mutta NW—SE tai E—W suunnassa pitkia. Kasvillisuus on niilla yksitoikkoista ja kéyhaa, tavallista ramekasvillisuutta. Toi- set niista ovat enemman aukeita ja mattaallisia, huomatta- vat erikoisen runsaan varvustonsa kautta. Yleisimpia naista ovat Betula nana-rdmeet; Cassandra-rdmeitdkin tavataan, 12 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. mutta ovat ne edellisia pienempia ja harvinaisempia. Ra- meilla kasvavista pajuista mainittakoon Salix lapponum, S. aurita, S. myrtilloides ja S. cinerea. Harvinaisempia ruohoja ovat Carex dioeca ja Orchis incarnatus. Nevojakin on pitajan kaikissa osissa ja ovat ne yleensa samanmuotoisia ja suuntaisia kuin rameetkin, laadultaan kui- tenkin erilaisia. Toiset ovat niin vetisia ja pehmeita, etta kuivanakin aikana on mahdotonta niilla liikkua, toiset taa- sen ovat siksi kuivaluontoisia ja kovia, etta niilla likkumi- nen ei tuota minkaéanlaista vaikeutta. Kasvillisuuskin on jonkun verran vaihtelevaa eri nevoilla. Rahkanevat ovat mutanevoja yleisemmat. Carex filiformis-rikkaat Sphagnum papillosum-nevat ovat Oulaisissa niinkuin yleensa Keski-Poh- janmaalla yleisimmat (Backman 1919 a siv. 20). Harvinai- sempia nevakasveja ovat Selaginella, Erioph. gracile, Carex Buxbaumii, C. tenuiflora, C. dioeca, Rhynchosp. alba, Phrag- mites, Orchis incarnatus ja Malaxis paludosa. Lahemmin on tutkittu Koiraneva (Suomen Suoviljelysyhdistyksen vuosi- kirja 1904 siv. 151). Paikoin on nevojen laiteilla ja kuiva- tuilla nevoilla koivumetsaéa ja viidakkoa. Korpia on Oulaisissa vahin ja nekin ovat pienia. Niita tavataan osaksi rameiden ja nevojen laiteilla, osaksi muual- lakin. Korpimaisia metsia on Matkaojan ylajuoksun varrella. Paikoin S-osassa pitajaa on korpimaisia mattaikkometsia, joissa Polytrichum-mattailla kasvaa Vaccin. vitis idaea, Rubus arct., Trientalis, vahan Vaccin. uligin., Carex vulgaris ja Ca- lamagr. lanceol (?). Mattaiden valilla on maa osaksi paljas, osaksi kasvaa Carex globularis’ta ja C. canescens’ia. Yleisin korpityyppi on Rubus chamaemorus-korpi (Backman 1919 a siv. 18). Pienempi Equisetum silvaticum-korpi on Matkaojan ylajuoksun itapuolella. Oulaisten vuoripera on kaikkein hedelmatt6mimpia vuori- lajeja. Siksi Ralliokasvillisuuskin on toivottoman yksitoik- koista ja koyhaa, vailla mielenkiintoa. Kallioilla kasvavat lajit ovat kaikkein tavallisimpia sammaleita, jakalia ja put- kilokasveja. Matalammat kalliot metsassaé ovat useimmiten yhtenaisen jakala- ja sammalkerroksen peitossa. Edellisista Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 13 ovat tavallisimmat Cladina-lajit; useita Cladonia-lajejakin silti tavataan. Jalkimf@isista kasvaa etenkin Polytrichum- ja Grimmia-lajeja. Putkilokasveja kasvaa hyvin vahan. Niista on mainittava Polypodium, Cystopteris ja Woodsia ilvensis, jotka kaikki ovat Oulaisissa harvinaisia. Kallionraoissa, mutta viela useammin kivilouhikoissa tavataan Phegopt. dryopteris. Rannoilla on usein omalaatuinen, maan laadusta riip- puva kasvillisuutensa, mika Oulaisissa on yleensa yksitoik- koista ja niukkaa, silla hedelmallisia liejukkorantoja, jotka tarjoaisivat kasvupaikan vaateliaillekin kasveille, ei ole. Ai- noastaan harvoissa paikoissa on rehevampia rantakasvustoja, mutta lajikéyhyys on niissékin pian huomattava ominaisuus. Vesikasvillisuuskaan ei poikkea muun_ kasvillisuuden yleisesta luonteesta. Kaislaa ja ruokoa tavataan suurem- massa madrin vain harvoissa paikoissa Pyhajoessa. Niukasti on jalkimaista vielé melkein kaikissa pikku jarvissa, mutta jarvien laskeminen on vaikuttanut sen kasvamiseen haital- lisesti, ruoko on nimittain havinnyt. Kortteikot, sarakas- vustot (Carex rostrata, C. filiformis, C. acuta ja C. aquatilis) seka raatteikot (Piipsanjoki seké muutamat suolammit) ovat yleisempia, mutta huomattavampia niistakin ainoastaan edel- liset jarvien lahdelmissa ja joidenkin purojen suissa. Verrat- tain tavallisia ovat Sparganiumien vedenpinnalla kelluvien lehtien muodostamat hapsisaarekkeet. Pienempia Potamo- geton natans-kasvustojakin tavataan useissa lammeissa ja pienissA jarvissa. Nymphaea- ja Nuphar-kasvustot eivat myoskaan ole taajoja, vaikka niitaé onkin luullakseni jokai- sessa pikku jarvessé. Ison Viitasen Ylivieskan puolei- sella rannalla on joks. taaja ja laaja Calla-kasvusto, jota niin laajana ja tiheana en ole missaan Oulaisissa sattunut tapaamaan. Harvinaisempia jarvikasveja ovat Nymphaea tetragona, Lobelia, Nuphar pumilum, Subularia ja Isoétes lac. Pyhdjoen kasvillisuus on suuresti samanlaista kuin pie- nissa jarvissakin, mutta tavataan kuitenkin muutamia jarville vieraita kasveja. Missa kasvillisuus on rehevata, on lahinna rantaa saravyodhyke (Carex acuta, C. rostrata, harvemmin 14 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto, C. aquatilis, joka mieluimmin kasvaa tulvanalaisilla mailla lahella jokirantoja, joskus kaukanakin joesta), missa usein tavataan Alisma ja Petajaskoskella /ris pseudacorus-pehkeita ja Sparganium ramosum. Sagittaria ja Hippuris ovat harvinali- sempia. Kortevyéhyke seuraa saravyohyketta. Tassa vyo- hykkeessa kasvavat Myrioph. alternifl., Nuphar luteum, Nymph. candida, paikoin Scirpus lacustris, joka matalissa liejupohjai- sissa paikoissa esiintyy taajana kasvustona pitkalle jokeen. Harvoissa paikoissa kasvaa niukanlaisesti ruokoa. Paikotellen kasvaa Scirpus acicularis yhtendisena mattona savipohjalla 1a- hella rantaa. Harvinaisempia kasveja ovat Elatine hydropiper ja E. triandra, seka yksitellen kasvavat Butomus ja Scirpus silvaticus. Virtavissa paikoissa tavataan Potamogeton gra- mineus. Luonnonvaraisista kasvupaikoista mainittakoon viela hetteikot, joissa viihtyy usein sellaisia kasveja, joita ei muualla tavata. Lahteité on Oulaisissa vahan ja ovat ne pienia eika niiden kasvillisuus sanottavasti eroa ymparist6n kasvillisuu- desta. Huomattavampi lahdealue on Piipsanjoen W-rannalla Isonkankaan talon kohdalla. Huomattavin sen kasveista on Stellaria crassifolia. Oulaisten Juonnonniittyjen pinta-ala on 9,558 ha (16,5 °/, v. 1910). Ne ovat etupaassé jarvien rannoilla seka Pyha- joen ja sen lisdojien varsilla. Kauemmaksi vesistéista rai- vatut niityt ovat pienempia, monasti vain kapeita suikaleita. Soiltakin tehdaan heinaa, joka huonompina heinavuosina jatetaain usein niittamatté, jos ei vain heinasadon pienuus siihen pakota. Paljon on saatu niittymaita mydskin laske- malla jarvia, joiden rannat ja osa pohjaa ovat muuttuneet enemman tai vahemmian kuiviksi niityiksi. Kaikkia Oulaisten huomattavimpia pikku jarvia on laskettu. Nykyaikoina lasku- ojien osittaisen tukkeutumisen kautta ovat useiden lasket- tujen jarvien rannat muuttuneet vetisiksi. Laskujarvien nii- tyt ovat usein saraniittyja, joilla valtakasveina ovat Carex acuta ja C. aquatilis, joukossa Calamagrostis stricta’a ja Jun- cus filiformis’sta y. m. Pyhajoen, Pirnes-, Oulaisten- ja Vai- konojan alajuoksun varrella olevat niityt ovat kuivia niittyja, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 15 joilla paikoin Agrostis vulgaris, Aera caespitosa tai Nardus ovat vallitsevina heinakasveina. Matkaojan varrella on pai- koin kuivempia, paikoin tuoreempia ,,korpiniittyja“. Oulais- ten- ja Vaikonojan ylajuoksulla on kosteampia nevaniittyja, joille Carex livida antaa siniharmaan varin tai Juncus sty- gius punanruskean. Mitka luonnonniityista ovat ihmisten raivaamia ja mitka alkuperdaisia, lienee vaikea ratkaista. Luonnonniittyjen heinasato Maataloushallituksen julkaisujen mukaan on ollut seuraava: v. 1910 51,960 desitonn., v. 1915 5s 291 dt:,” vi-1918) 51:802 dt. Viljelykset [viljelysmaan pinta-ala v. 1910 oli 1969 ha (3,4 °/5), siitaé 2,5 ha puutarhamaata] ovat yleensa pienet. Viime vuosina on kuitenkin huomattavasti lisaa niitty- ja peltomaita raivattu. Pyhajoen laaksoa, muutamien pikku jarvien rantoja ja joitakin mutasoita lukuunottamatta, on Oulainen yleensa karua maaperansaé puolesta. Viljelysta ta- vataankin etupaassa edellamainituilla rannoilla. Kevaisin tulvii Pyhajoki usein rantaniityilleen, mutta tulvan lyhytai- kaisuuden vuoksi se ei ole vahingollista, vaan pikemmin painvastoin, silla tulvan tuoma liete héystéa maan. Jos ke- vattulva jaa joskus tulematta, on heinankasvu silloin huo- mattavasti huonompi kuin tulvavuosina. Suurimmassa osassa pitajaa viljella4an maata viela enti- seen tapaan, Jjolloin tavailisimmin ruis ja ohra vuorottelevat samassa pellossa; kaura kylvetaan etupadssa uuteen pelto- maahan. Viime vuosina, kun viljelysmaita on laajennettu, on paikoin ruvettu vuoroviljelystakin harjoittamaan. Suurempia maatiloja ei pitajassa ole; viljelys on jarjes- taan pienviljelysta, joka suurempien pddomien puutteen tah- den ei ole erikoisen korkealla kannalla. Useimmissa taloissa on viljelysmaata 2—5 ha.; 83 tal. on viljel. maata5—10 ha., 21 tal. 10—-15 ha., 8 tal. 15—25 ha. ja vain 1 tal. (v. 1910) 25—50 ha. Keskimaarainen lehmdluku taloa kohti on n. 4—5 (1919). Eniten viljellaan ohraa ja ruista; edellisen sato on noin kaksi kertaa niin suuri kuin jalkimaisen. Karjanhoidon ke- hittyessa viime vuosina on kaurankin viljelys lisdantynyt 16 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. niin, etta kaurasato ei ole ruissatoa paljoakaan pienempi. Vehnaa (kevat- ja syysvehnaa) viljellaan vain nimeksi. Vilja ei riita kaikissa taloissa omaksi tarpeeksi. Juurikasveista vil- jellaan etupaassa perunoita ja nauriita, jalkimaisiakin melkein joka talossa. Viime vuodet ovat edistaneet perunankin vil- jelysta. Hamppua ja pellavaa viljellaan nykyisin joks. ylei- sesti, edellisté enemman kuin jalkimaista. Naiden viljelysta ovat edistaneet tehdaskankaan kalleus seka Etela-Pohjan- maalta Oulaisiin muuttaneet asukkaat, jotka ovat edellamaini- tuita vaatetuskasveja viljelleet yleisemmin ja siten esimerkil- laan edistaneet niiden kasvattamista. Heinanviljelys on yleensa ollut vahaista naihin aikoihin asti, mutta karjanhoidon el- pyessa edistyy sekin. On silti viela paljon taloja, joissa ei viljell4 heinaéa ensinkéan. Apilaa kasvatetaan viela hyvin vahan, timoteita yleisemmin, nurmipuntarpaata tuskin ol- lenkaan. | Puutarhaviljelys on Oulaisissa aina viime aikoihin asti ollut verrattain vahaista kansan keskuudessa. Palkattu puu- tarhanhoidonneuvoja on Oulaisten pitajassa tehnyt suuren tyon puutarhanhoidon edistamiseksi. Taman tyOn hedelmia, pienia keittidkasvipuutarhoja, on ruvennutkin ilmestymaan pitajan eri osiin. Yleisimméat niissa viljellyt kasvit ovat puna- juuri, porkkana, sipuli, herne, raparperi ja lanttu; harvinai- sempina, etup. saatylaisten puutarhoissa, viljellaan viela kaa- leja, mansikoita, tillia, persiljaa, retiisia, sallaattia, pinaattia jasikuria. Pienia, muutamia seipaita kasittavia humalaviljelyk- sia nakee useiden talojen laheisyydessa. Viinimarjoja, kar- viaismarjoja seka vaaraimia viljellaan melkein yksistaan saa- tylaispuutarhoissa. Viime vuosina on paikoin viljelty puu- tarhoissa valkojuurikkaita kotitekoisen siirapin saantia varten. — KErityisena miesten viljelemana puutarhakasvina on mai- nittava tupakka, jota ajemmin ainoastaan harvoissa paikoissa vahan kasvatettiin. Yleisesti tunnetusta syysta on tamankin kasvin viljelys nyt akkia tullut verrattain yleiseksi. Ei ollut - viime kesana (1920) paljon sellaisia asumuksia, joiden pihassa ei olisi nahnyt miesten huolellisesti hoitamaa paikoin pie- nempaa, paikoin suurempaa tupakkaviljelysta. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 17 Asukasluku Oulaisissa 3!/x11 1919 oli 6,981 henkea (joista n. 1,000 henkea on Amerikassa), joten vaentiheys on 10,3 henkea km?*:11a. Kasviluetteloa tarkastamalla huomaa helposti, kuinka monet kasvit ovat levinneet hyvin epatasaisesti pitajan eri osiin. Jotta saisimme jonkinlaisen kasityksen harvinaisem- pien kasvien levidmisesta pitajan alueella, luetellaan seuraa- vassa sellaiset kasvit, joita olen léytanyt ainoastaan pienem- miltaé alueilta. Sellaisia kasveja, joita tavataan yksistaan Pyhajoen laaksossa, on luonnollisesti enimman, silla maapera on taalla hedelmallisempaa kuin pitajan laita-osissa. Koska Pyhajoen laakso on melkein kokonaan viljeltya ja liikekin sentahden on siella vilkkaampaa kuin muualla, on senkin matkassa kulkeutunut sinne kasveja, joita ei muualla tavata. Ainoastaan Pyhdjokilaaksossa on tavattu seuraavat Rasvit: Spargan. ramos. Iris pseudac. Alchemilla-layit Butomus umb. Polygonum hydrop. Potentilla anserina Hierochl. odor. Lychnis rubra Elatine hydrop. Glyceria fluit. Stellaria nemor. , triandra Avena fatua Trollius europ. Hyperic. quadrang. Tritic. canin. Sedum acre Pimpinella saxifr. Scirpus acicul. Ribes alpinum Veronica verna Muutamia edelldolevista kasveista olen tavannut kylla muuallakin, mutta kuitenkin niin vahass4 maarin, etta naita kasveja voi pitéa vain Pyhajokilaaksolle ominaisina. Buto- mus’ta olen loytanyt Piipsanjoen varr. 1 yks. Autiosta, Stell. nemor. Hannuksen lah. Vaikonojan laaksosta jonkun yks., Sedum acre’a Kilpuan as. muutamia yks., jotka luultav. liikkeen mukana ovat kulkeutuneet sinne, Alchemilla sp. olen nahnyt Pirnesojan varr. Yksistain Pyhajoen laaksosta olen rikkaruohoina \oyta- nyt seur. lajit: Agrostemma gith. Camelina linic. *foet. Sonchus asper Fumaria off. Myosotis aren. is arvensis Barbarea vulg. Galeops.ladan.*interm. 18 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Ainoastaan Oulaistenojan laaksosta ja sen lahimmadstda ympdrist6std ovat seuraavat lajit: Arenar. trinerv. Pirola chlorantha Scrophular. nodosa Ranunc. flamm. Aren. trin. ja Scroph. nod. olen loytanyt viela vanhalta tervahaudalta (Isohauta) Pokkylan tien varrelta. Vaikonojan erikoiskasveja ovat: Parnass. palustr. Ranunce. lingua Botrych. bor. Ainoastaan Piipsanjoen laaksosta seuraavat lajit: Stellaria crassif. Turritis glabra Hypochoeris mac. ie palustr. Pyhajoen laakson erikoiskasveja on 21 lajia ja lisaksi 8 muualla tapaamatonta rikkaruoholajia. Huomattavin sivu- ojien laaksoista on Oulaistenojan laakso, jolle ominaisia kas- veja on 5 lajia ja lisaksi taalla rikkaruohona loydetty Sina- pis arv., jota Oulaisten asemaa lukuunottamatta en ole muualla tavannut. Paitsi edellamainittuja Oulaistenojan laakson kas- veja kasvaa siella muitakin, tosin muuallakin Oulaisissa ta- vattavia, harvinaisia lajeja, kuten kasviluettelosta tarkemmin nakyy. Verratessamme Pyhajoen N- ja S-puolella olevien pitajan osien kasvistoa toisiinsa huomaamme Oulaisten S- osassa kasvavan harvinaisempia ja vaateliaampia kasveja runsaammin kuin N-osassa. Suuri ero yksistaan N-osassa ja S-osassa tavattujen kasvilajien lukumaaran valilla saattaa riippua siitakin, etta pitajan S-osa on tullut tarkemmin tut- kituksi kuin N-osa. Yksist. N-osassa tavattuja kasveja ovat ainoastaan Carex tenuiflora ja C. Oederi. Yksist. pitajan S- osassa on tavattu seuraavat lajit: Polypod. vulg. Carex tenella Vicia silvatica Cystopt. fragil. » Buxbaumii Viola Riviniana Woodsia ilv. Nymph. tetrag. Utricul. minor Equiset. prat. Parnass. palustr. Galium verum Lycopod. inund. Rosa acicularis Viburnum opul. Spargan. affine Rubus arct. x saxat. Lycopod. inund., Vicia silv., Gal. verum ja Viburnum opulus kasvavat seka rautatien E- etta W-puolella, Spargan. aff. ja Rosa acicularis ainoastaan W-puolella, muut lajit yk- sistaan E-puolella. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 19 Ainoastaan rautatien varrella etupaassa satunnaiskas- veina ovat esiintyneet seuraavat lajit: Dactylis glom. Sisymbr. sinapistr. Stachys palustr. Dianthus delt. Sinapis alba Tussilago farf. Lychnis alba Medicago lupul. Artem. campestr. Conringia orient. Vicia sativa Lepidium ruder. Echinosp. lapp. Etelaisen Keski-Pohjanmaan kasvistoon verrattuna on Oulaisten kasvisto huomattavasti kéyhempaa (vert. Back- man 1909). Lappajarven ja sen ympariston kasviston laji- runsauteen vaikuttaa huomattavasti kalkin esiintyminen osassa kysymyksenalaista aluetta. Putkilokasvien lajiluku on siella 470, Oulaisten 393. Kuitenkin tavataan Oulaisissa joitakin Lappajarven ympéaristélle vieraita kasveja. Ne ovat satunn. kasyv. lukuunottamatta seuraavat: Phleum alpin. Nuphar pumil. Rosa acicularis Calamagr. lappon. Nymph. tetragona Veronica longif. Atropis distans Trollius europ. Utricul. minor Stellaria nemor. Barbar. vulg. Sonchus arv. laevipes = crassifol. Potentilla anser. Lappajarven ymparistéssa Oulaisten pitajalle vieraita kasveja on 55 lajia, sekamuotoja ja satunn. kasveja lukuun- ottamatta. Niista tarkeimmat, kasviluettelon lopussa olevan Oulaisissa mahdollisesti kasvavien kasvien luettelossa mai- nittujen lisaksi, kun etup. kalkkia suosivat lajit ovat pois- jatetyt, ovat seuraavat: Polystich. filix mas Lychnis viscaria Polemonium coerul. Botrych. matricariif. bi alpina Stachys palustr. Typha latifolia Ranunc. polyanth. Solanum dulcam. » angustif. Potentilla argent. Galium trifl. Potamog. praelong. x verna Lonicera xylost. Carex flava Viola mirabilis Campanula cervic. Epipogon aphyll. Circaea alpina b glom. Humulus lup. Primula officin. Centaurea jacea. Oulaisten pitaéjassé on joitakuita pohjoisia lajeja, joista useimmat ovat suuria harvinaisuuksia. Sellaisia ovat: Botrych. bor., Sparg. submut., Calamagr. lappon. ja Petasites frigidus. Eteldisid muotoja on useampia, harvinaisia nekin; niista mai- nittakoon seuraavat: 20 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Lycopod. inund. Turritis glabra Alchem. acutang. Butomus umb. Elatine triandra Scrophul. nodosa Arenar. trinerv. Ribes alpinum Nepeta glech. Stellaria nemor. III. Oulaisten pitajan putkilokasvit, niiden yleisyys ja kasvupaikat. Oulaisista tahan asti loydettyjen putkilokasvilajien luku- maara on 391 (lisdksi 2 epavarm. lajia), joista sanikkaisia 24, paljassiemenisia 3, yksisirkk. 116 ja kaksisirkk. 248, nai- hin luettuna 5 Hieracium-lajia. Paitsi naita paalajeja olen Ou- laisista merkinnyt viela erinaisia muunnoksia, joiden yleisyytta ei aina ole ilmoitettu, koska havainnot niihin nahden ovat olleet puutteellisia. Viela on mainittu villiytyneet kasvit ja puutarhakarkulaiset, joita on 7 lajia. Satunnaiskasveja, etu- paassa asemalta, rautatien varrelta tai pelloilta rikkaruo- hoina tavattuja, on 17, jotka ovat luetut ylla mainittuun summaan. Edellamainituista 386 paalajista (Hierac. eivat ole tah. luet.) on enemman tai vahemm. tavallisia (yl. ja joks. yl.) 192 (49,s°/,), paikoittain kasvavia (siella taalla kasv. ja joks. harv.) 90 (28,3"/,) ja harvin. (harv. ja hyv. harv.) 104 (26,9 °/,). Lyhennyksistd, joita seuraavassa selonteossa kaytetaan, mainittakoon seuraavat: P:koski = Petajaskoski; P:jarvi = Piipsjarvi; M:niva = Matkaniva (Oulaisten kylat). IImansuun- nat olen merkinnyt tav. kaytanndssa olev. lyhennyksilla: N = pohj. E = ita j.n.e.; 1. = luona. Asema _ tarkoittaa Oulaisten asemaa. Muut lyhennykset ymmartanee lukija se- littamatta. Kasvien yleisyysmddritykset ovat tavanmukaiset latinan- kieliset: rr. = hyvin harvinainen, kun kasvia on tavattu vain yhdesta paikasta; r. = harvin., 2—4 loytopaikkaa; st.r. = joks. harv., 5—9 loyt6paikkaa; p. = siella taalla, 10—20 loytopaikkaa; st. fq. = joks. yl., 20—50 loytop.; fq. = yl., 50—100 loytop.; fqq. = hyv. yl., kaikkialla. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 21 Useiden lajien kansanomaiset paikkakunnalliset nimet ovat mainitut harvennettuina sulkumerkkien sisalla lajiselost. jalkeen. Tassa suhteessa viittaan my6s kirjoitukseeni: A. A. Parvela, Kansanom. kasv. nim. Oulaisista, Luonnon Ystava 1916, N:o 4. Kasviluettelossa on noudatettu Mela-Cajanderin kasviossa kaytettya jarjestysta ja tieteellista nimist6a. Koska tahan kirjoitukseen ei liity Oulaisten pitajan kart- taa, viitattakoon paikanasemiin nahden Maanmittaushallituk- sen toimittamaan Suomen karttaan (1920), jossa esiintyy useimmat kirjoituksessa mainitut paikat. Matkailijayhdistyk- senkin julkaisema kartta on kaytt6kelpoinen. Alempana - luetellaan aakkosjarjestyksessa tarkeimmat kirjoituksessa mai- nitut, Maanmittaushallituksen kartassa merkitsemattOmat paikat: Autio, saha ja mylly Piipsanjoen varr. lah. Vihannin rajaa. Hanhiperd, torpparyhma Vaikonojan S-puol. Yliviesk. maant. varr. Hirvisalo, neva ja korpi Isojarv. ja Vaikonpaan valilla. Hyvekuru, suopeltoniitty Kytékorven talosta W.een, talon ja Vai- konoj. puolival. Isordme, W—E suun. Yliviesk. maant. poikki kulkeva rime, n. 12 km. Oul. kirk. Tsovuori, M:nivankylassé n. 3 km. Ohukaisen talosta S:4an. Jouhtenneva, P:jarvenk. maant. varr. n. 2,5 km. asemalta. Jdrvikorpi, korpi Isojarven E-puol. Kaijanneva, n. 3 km. Poutisesta N:een, P:koskella. Kaivosoja, Isonnevan lavitse valtion kaivattama suoviemiri. Karahka, metsapalsta Likalanjarven E- ja NE-puol. Kosken tal. N:een. Koiraneva, Ritalammin W- ja E-puol.; Kirkkoneva Kylmilin tal. takana oik. samaa nevaa. Kurra, ahdeniitty pappilan alap. kirkonk. Laitaneva, Isojarven S-puol. Lampoperd, P:kosk. kuuluva taloryhma Vaikonoj. alajuoks. varr. Lumineva, Yliviesk. maant. E-puol. n. 10 km. kirkonk. Lahdekorpi, korpim. metsa samannim. tal. ja maant. val. kirkonk. Mikonlampi, Kytodkorven ja Haron taloj. puolival. 22 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Nivankoski, koski Pyhajoessa n. 4 km. pappil. alasp. Nuha, talo Nuhanojan ja Merijarv. maant. leikk. kohd. Ohineva, 3 km. Pyhaj. S-puol., 6 km. kirk. E-pain oleva suo, joka ulott. M:nivank. Piurukkaneva, P:jarvenk. Ahon tal. N-puol. Pékkyld, talo 1 km. Vaikonpaasta E:aan. Rajala, torppa Pirnesoj. varr. n. 4 km. maant. N:een. Riihikangas, korpi Isojarven SE-paasta n. 3—4 km. NE‘een. Ritalampi, kirkonk. 2 km. maant. N:een ja 4 km. W:een asem. Ruokoneva, Vaikonoj. varr. Pokkylan E-puol. Térmdperd, taloryhma Rasyn pys. lah. Uusikangas, kangasmaa karjamajain luona. Pteridophyta. Polypodium vulgare r. Kallionraoissa ja -halkeamissa varjois. metsissa. Eraalla kalliolla Kyr6n tal. lah. (Isoj. N-puol.) niuk.; Yliviesk. menev. maant. E-puol. Isonevan N-laid. olev. kall.; Kammelasta (Isoj. rann.) n. 2 km. SW:een. clev. kall.; Pikku Viitasen lamm. n. '/, km. N:een er. kall. niuk. Phegopteris polypodioides st. fq. — p. Purojen vars. paik. runs., lehdoissa, korpien lait. ja varj. maant. ojissa. Ph. dryopteris fq. Kivikoissa ja puroj. vars., niittyj. lait., lehti- ja sekamets., pensaikoissa seka kallionhalk. Polystichum spinulosum fq. Varj. kost. mets., ojissa, naant. varr. j.n.e. useimm. vahavalt. — v. dilatatum. Var). mets. ja kallionrotk. etenk. korpimaissa. Riihikankaan korv. ja Salonsaaren kohd. Pyhaj. S-puol. mets. M:nivank. — La- jia koskev. havainn. puutteelliset. Cystopteris fragilis r. Yliviesk. viev. maant. E- puol. Mau- nulan karjamaj. n. 200 m. Yliv. pain olev. kiviraun.; saman maant. E-puol. Isonevan N-laid. olev. kallioilla ja kivilla. Woodsia ilvensis rr. M:nivank. Pyhaj. S-puol. Isovuorella niukanl. Athyrium filix femina st. fq. — p. Varj. maant. ojissa Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 23 ja puroj. vars. — Oulaistenojan varr. n. '/, km. Isojarven alap. er. lehdossa eritt. rehevana ja komeana. Onoclea struthiopteris st. r. Lehtopuroj. vars. seka niit- tyjen ojissa kasvav. pensaikoissa. Pesakkeellisia lehtia na- kee harv. Kirkonk. Salonsaarella rantapensaik. (my6s pesakk. leht.). P-kosk. Kuljun, Vaarankosken ja Korkeakosken saa- rilla; Pyhaj. N-rann. niitynojissa. Oulaistenoj. varr. Kan- kaanpaan torp. kohd. runs. (myés pesakk. leht.). M:nivank. auk. jokiaht. tuomenkannon juurella Pyhaj. N-rann. Herra- lan tal. 1. 1919 1 kituva yks. Botrychium lunaria p. (mahdoll. yleisempi). Jokitormilla, maant. vars. j.n.e. Pappilan pellonpient.; Pyhaj., Pirnes- ja Vaikonojan varr. us. kohti; Pjdrvenk. nuorisoseuratal. maella ja maant. varr. lah. sita. Lehtien liuskais. joskus vaihtelee. B. boreale rr. P:kosk. Vaikonojan rantaniit. Hannuksen tal. alap. joit. yks. B. lanceolatum r. Hannuksen alap. 3 yks.; Pirnesojan keskijuoks. 1 yks. Tavat. ahdeniit. ainoast. yksitt. B. ternatum p. Tuor. heinapell. ja niityilla maant. varr., kuiv. jokiaht. ja purojen térmilla. Rautat. varr. Pieskon- nevan kohd.; ratavahti Anttilan heinapell. niukanl.; Mayran- ojan suupuol. W-puol. niitylla; Matkaojan varr. Yliniityn torp. |. rantaniit.; Vaikonojan varr. Pohjosen ja Raudaskos- ken tal. val. rantaniit. mon. kohti, paik. joks. runs.; Oulais- tenojan NE-puol. olev. niit. Kankaanpaan torp. alap. joiss. kohti; Pirnesojan varr. Rajalan torp. alap.; Rajalan torp. lah. runs. (Backman); P:jdrvenk. jarv. E-puol. er. heinapell.; Hanhiperdlld Viitalan tal. heinapell. ja er. tois. heinapell.; Hanhelan kruununtorp. |. (Backman); Pyhajoelle viev. maant. varr. n. 6 km. Oul. kirkolta. Equisetum arvense fqq. Pelloilla ja pellonpient., kern. savis. mailla, esim. tienvier., rann., us. mets. laiteillakin. E. silvaticum fqq. Korvissa, lehtimets., pelloilla ja nii- tyilla us. runs. E. pratense r. Vaikonpaan tal. lah. lehtimets.; M:nivank. Pyhaj. S-puol. Pajukankaan lah. pellon paassa. E. palustre st. fq. Kost. niityilla, lampien ja soiden 24 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. rann., kost. korpimaissa. Kirkonk. Salonsaarella kytomaalla joks. runs. E. fluviatile fqq. Jokien, jarvien ja lampien mutapohj. rann. yl. Harvaks. soilla ja kost. niityilla. — f. limesa fqq. Korvissa, kost. niityiila ja rann. etenk. mutapohj. Lycopodium selago st. fq. — p. Kost. sekamets. pien. alueilla ja ramemattailla. Koiranevalla suoviemar. varr. joks. runs. ja Ritalammin rann.; Kallionevalla Ison Kalliojarven ja Pitkalammin rann.; Mikonlammin rann. rameella; kirkonk. Salonsaarella; Oulaistenojan ylajuoks. varr. lepikossa; P:kos- kella Pyhaj. S-puol. sekamets.; Isonrameen paassa matt.; Isojarven rann.; er. ram. 3 km. Kilpuan as. S:4an. L. annotinum fq. Havu- ja sekamets. ja korvissa paik. runs., lehti- ja mantymets. harvinaisempi. L. inundatum r. Nevaniit. Oul. ojan N- ja S-puol. Vaha- ja Isojarven valill. n. '/, km. matk. runs. etup. palj. mudalla. Ison ja Pienen Kalliojarven lasket. rann. runs. Samoin Kal- lionevalla (myés Backman) Pitkaélammin W-rann. Carex livi- dan, Rhynchospora alban ja Droserain seurassa; Pirnesjarven rann. (Backman). L. clavatum p. Kuiv. havumets. P.jdrvella nuorisoseura- tal. mienrint.; Ahonperalla; Kilpuan as. 1. er. maella. P:kosk. Hannuksen tal. mets. M-:nivank. Pajukankaan 1ah.; Salonsaa- rella. Oulaistenk. rautat. penk. n. 2 km. S$:4an Oul. as.; [so- jarven rann. Nahty muuallakin. L. complanatum st. fq. — p. Kuiv. ja kivis. havumets. P:jdrvenk. Kilpuan as. |.; Murron 1.; Ahonperalla; Loutekan- kaalla n. 2 km. E:4an Perikankaan tal. M:nivank. Isovuorella; Pajukankaan |. P:kosk. Pyhaj. S-puol.; Hannuksen mets. Ou- laistenk. Irvan tal. ja Honganpuhdon val. Selaginella selaginoides p. Rantaniityilla. Vaikonoj. rann. lah. Haapaveden rajaa; Pohjosen tal. alap. Mdyrdnojan suun W-puol. rantaniit. ojan lah. runs. Pyhdj. rantapenk. us. kohti Kurrassa joen S- ja N-puol. Isonevan S-laidalla rautat. W-puol. Isoétes lacustre r. Vahajarv. E-rann.; Likalanjarvessa Li- kalan tal. rann.; Isossa Ohilammessa; Isojarv. N-rann. runs. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 25 Muista pikku jarv. en ole lajia léytanyt, vaikka olen sita erit. pitanyt silmalla, Gymnospermae. Picea excelsa fqq. Kost. mailla yl. Joki- ja purolaak- soissa seka laajoilla aloilla. P:kosk. ja P:jarvenk. mailla on kuusi puukasvillisuuden varsin. edustaja. Kangasmailla ja kalliokoilla kasvav. metsissa on se vahavalt. — lL. viminalis rr. Noin ?/, km. ENE:een Kiimalan tal. 1, rinnankork. n. 4 dm. ymparimitat. ja 9—10 m. kork. puu (1918). — I. virgata rr. Piipsjarven E-puol. kulkev. tien E-puol. mets. n. 7—8 m. kork. puu (1918). — Muitakin vahempiarvoisia muotoja ta- vataan. P:koskella Kastarin karrytiesta eroavan, n.k. Vek- . selitien varr. n. 10 m. tien N-puol. kuusimetsassa, n. 100 m. K. karrytiesta kasvaa omit., 7—8 m. kork. kuyusi, jossa on pitkia oksia joks. harvassa (joten puu nayttaa hyv. alasto- malta), mutta niistaé lahtee runs. hyvin lyh. haaroja. — Kan- san kertoman muk. on P:jarvenk. nuorisoseuratalon maella kasvanut ennen seuratalon rakentamista outo kuusi, joka selityksista paattaen lienee ollut kaarmekuusi (P. e. virgata) Pinus silvestris fqq. Kuiv. kankailla, kork. mailla ja ra- meilla tarkeimpana puuna (siv. 9 ja 10). Juniperus communis fqq. Metsamailla, hiekka- ja sora- maalla, sekametsissa j.n.e. Harvoin muodostaa yhtamittai- sia laajempia katajikkoja. Pensas jaa matalaksi, 1—1,5 m. korkeaksi, ei esiinny milloinkaan puumaisena. Monocotyledoneae. [Typha latifolia. Soiden ja lampien rann. olen hakenut tata kasvia, mutta huonolla menestyksella. Se siis joko kokon. puuttuu tai on hyv. harv. Mutta etta kasvi ei ole Oulaisten pitaj. aivan vieras eika tuntematon ja etta se mahd. on varemmin taalla kasvanut, sita todistaa se, etta paikka- kuntalaisilta sita kysellessé ja sen ulkomuotoa kuvailemalla, 26 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. kaksi henkil6a, joista toinen on yli 40-vuotias ja toinen yli 50-vuotias, vaittavat nuorina poikina eraan P:jarvenk. kuu- luvan suon laid. nahneensa ,,sikaripaisen“ kasvin, jota olivat kovasti oudoksuneet. Moniin vuosiin he eivat enaa ole sell. kasvia nahneet. Mikali heidan puheisiinsa voi luottaa, olisi siis P:jarvenk. sydanmailla ennen kasvanut Typha latifolia, mutta suuren harvinaisuutensa tahden mahd. havinn. suku- puuttoon]. Sparganium !) ramosum r. Pyhaj. us. kohti kirkonk. alap. esiint. ens. vain harvemm. (Kurra); Hirsikoskelta alas. ylei- sempi. Kasv. mieh. mitt., kukkii harv. Vaikonojan suupuol. runs. (Miekkasara.) Sp. simplex st. fq. Joissa, puroissa ja matal. vedessa, us. yksit., paik. harvemp. tai taajemp. kasvustoina. Sp. glomeratum p. — st. r. Ojissa ja matal. jarv. Pyha- joelle viev. maant. ojissa us. kohti. Oulaistenk. Hongan- puhtoon viev. tien varr. P:jdrvenk. viev. tien varr. joissak. kohti; Ahonperalla. P:kosk. Poutisen tal. suopell. ojassa. Merijarvelle viev. n.k. uuden maant. varr. ojassa. Korte- ojassa lah. Kalliojarvea; Isossa Kalliojarv. Sp. natans st. fq. — p. Likalan-, Vaha- ja Isojarvissa, molemm. Kalliojarvissé, Kyrénlammeissa ja Paskalammissa (Kyr6n lah.). Muodostaa matal. vedessa& josk. laajanl. hapsi- saarekkeita. Sp. affine r. Yliviesk. viev. maant. varr. olev. vesikuo- pissa Anttilan vahtituv. ].; samoin Vaha-, Iso- ja Isossa Kal- liojarvessa. Sp. submuticum p. Suo-ojissa, vesikuop. jajarvissa. Isossa Kalliojarv.; Pyhajoelle viev. maant. S-laidalla ojassa n. 7 km. 1) Taimin suvun lajien levidmisen kasittely jaé& jonkun verran vaillinaiseksi; osaksi siita syystd, etti monista pikku jarvista veneiden puuttumisen ja rantojen pehmeyden tahden on ollut mahdoton sadaa naytteita. Osaksi on syyna sekin, etté kaikki lajit eivat kuki joka kesi; nikee vain kelluvia lehtiryhmia, joista minun on ollut mahdoton sanoa, mille lajille ne ovat kuuluneet. Kaikki niaytteet on toht. H. Lindberg maarannyt Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. Parl Oul. kirk. Pyhajoelle pain. Yliviesk. maant. varr. Anttil. vahtit. 1. vesikuop.; n. 1 km. Hanhiperalta Yliv. pain. maant. ojassa. Nahty us. ojissa ja vesikuop. muuallakin, mutta el merkitty. Sp. minimum st. fq. Ojissa, suo-ojissa, lammeissa ja muissa matal. vesissa pitajin joka osassa. Liejukkorann. paikoin (Vahajarvi) maallakin. Potamogeton natans fq. Joissa, jarvissa ja suo-ojissa paik. hyv. runs. Monien jarvien luoksepaasematt6myyden tahden en voi sanoa kasvaako niissa. (Tavat. Ritalammissa, Isojar- vessa ja Vahajarvessa.) P. alpinus p. Suo-ojissa ja -haudoissa, joissa ja lam- meissa. Heilalan karjamajan lah. olev. suoviemarissa; Koira- nevan viem§ar.; Piipsanjoessa; Oulaistenojassa; Vaikonojassa; Kalliojarvenojassa; Kaivosojassa Isonevalla; Pyhajoessa; Tuu- lasojassa; Yliviesk. viev. maant. ojassa us. kohti; Suo-ojissa P:koskella; eraassa Piipsjarveen W:sta laskev. ojassa. P. perfoliatus fq.—st. fg. Joissa ja jarvissa joks. syvalla, puroissa harvin. P. gramineus r. Pyhajoessa kirkon ja pappilan val. (A. Laurin); Nivankoskessa; Oulaistenojassa rautat. E-puol.; Piip- sanjoessa Aution alap.; NEG eee maantien ja Pyhaj. val. (A. Laurin). P. pusillus st. r. Ojissa, viemareissa, lammik. seka matal. kohd. joissa, etup. mutapohjalla. Salonsaarella (kirkonk.) olev. pienessi lammessa; Koiraojassa; Oulaisten- ja Vaikon- ojassa; Piipsanjoessa Aution alap.; eraassa suuremm. ojassa P:jarvella; suoviemarissa karjamajain lah. Yliviesk. tien varr.; Isojarven N-rann.; Vahajarven E-paan lah. Scheuchzeria palustris st. fg. — p. Vetisilla rahkane- voilla ja rameilla. Piurukkanevalla; Kaijannevalla; Koirane- valla; Ruokonevalla; Yrityksen SE-puol. olev. nevalla; Ahon- peralla; Vahajarven W-puol. olev. nevalla; Oulaistenojan varr. olevilla nevoilla; n. 21/, km Kilpuan as. S:aan olev. nevalla rautat. W-puol.; Kallionevalla; Likalammen yinpa- rilla olev. rameella; Ohinevalla. Triglochin palustris rv. Kosteilla niityilla ja rannoilla, 28 Parvela, Oulaisten pitéjan kasvisto. teiden vars. Piipsjarven E-rann. Rantalan tal. kohdalla; Ran- talan pihalla; Kirkonk. Eskolan pih.; Vainolan ja pappilan val. Pyhaj. N-rann. (A. Laurin). P:koskella Vaikonojan ja Pyhajoen yhtymakohdan E-puol. jalkim. S-rannalla joks. runs. Mahdollis. Pyhajoen rann. useamm. kohd. Alisma plantago fq. Juoksev. ja seisov. vedessa, maant. oj. — f. fluitans. Pyhajoessa, Piipsanjoessa, Oulaistenojassa virtavissa paik. Luultavasti tama muoto ei ole aivan tavall. Havainnot tassa suht. puutteelliset. Sagittaria sagittifolia st. r. Pyhajoessa us. kohti; Piip- sanjoessa; Vaikonojan alajuoksulla; Koiraojan suuosassa. Kasvaa liejukkorann. Butomus umbellatus st. r. Joissa liejukkorann. Tavattu Pyhdjoessa seur. kohd.: Pappilan rannassa 1916 ja 1917 1 yks.; Pappilan ja Kurran val. | yks. v. 1918; Kurrassa 1 yks. v. 1919; Vaindlan ja Hemmilan rann. v. 1918; Tirilan talon kohd. M:nivassa v. 1919. Piipsanjoessa n. '/, km. Au- tion ylapuol. v. 1918 1 yks. Hierochloé odorata r. Tuoreilla, askenvalmistetuilla nii- tyilla. Mantilan niitylla Hirsikosken /ldah. joks. runs. pienemm. alueella; Kurrassa Eskolan niitylla Pyhajoen S-puol.; M:ni- vassa Erkkilan niitylla. — Ennen on tama kasvi ollut paljon yleisempi kuin nykyaan. Keski-ikaiset muistavat sen heidan lapsuutensa ajalta monilla niityilla ja Pyhajoen rantapensas- toissa, mutta nykyaan sita ei enaa tavata. Syyna sen ha- viamiseen on arvattavasti ollut se, etta siita, hyvatuoksui- nen kun on, on valmistettu letteja, joita naiset ovat pitaneet vaatteitensa joukossa, jotta ne tulisivat hyvatuoksuisiksi; pojat ovat niita pitaneet lakkinsa sisalla. P:koskella Man- niston ahteella n. 15 v. sitten hajuheinaa tavattiin runs., mutta nyt ei enaa ensinkaan. Anthoxanthum odoratum fqq. Jokiahteilla, rinne- ja kui- villa metsaniityilla, pellonlaiteilla ja pientareilla, lehti- ja har- voissa sekametsissa. Baldingera arundinacea p. Purojen ja jokien rann. eten- kin pensaik. Vaikonojan varr. esim. Hannuksen ja Raudas- kosken alap. ja POékkylan kohdalla seka ylap.; Nuhanojan Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 29 varr. Makelan torpan ja Nuhan talon val. mon. kohti; Pir- nesojan varr. Rajalan torp. ja maant. val.; Piipsanjoen rann. Lehtopaan ja Perankosken val.; Savalojan rann. Toivolan torpan kohd. ja sen alap. Oulaistenojan rann. Lastumaen alap. pellontérmalla runs.; lahempana Isojarvea muutam. kohti rantapensaikoissa niuk. Phleum pratense st. fq. Teiden vars., pellonpientar., ke- doilla, jokiahteilla j.n.e. siella taalla, sitapaitsi viljelty (ks. siv. 16). Phl. alpinum p. Rantaniityilla ja metsamailla hajan. yksil. siella taalla. Kirkonk. kansak. N-puol. olev. metsikOssa ja peltojen laiteilla; Salonsaarella kirkonk.; Lahdekankaalla Ky]- malan puol.; Likalan ymparistolla; Isojarven ymparilla; Jarvi- korvessa; Ahonperalla; Piipsanjoen varr.; P:jarven ja M:nivan kylissa olevien ojien vars. olev. niityilla. Alopecurus geniculatus st. fq. Saviperais. jokirannoilla, etenkin Pyhajoen, maantienojissa seka pihamailla, esim. kir- konk. kansak., aseman ja Vainolan pihoilla. Nahty monessa muussakin paik. etenkin kirkonk. A. fulvus fq. Kost. niityilla, rann. ja ojissa, us. edell. seurassa, mutta sita yleisempi. Pyhajoen rann. paikoin hiekka- rann. A. pratensis p. Viljelysmaiden 1ah., pellonpient., latojen edust. Viljelty vahan (ks. siv. 16), mutta liian varhaisen kukkimisen tahden sita lakattu melk. kokonaan viljelemasta. A. arundinaceus rr. — Pyhajoen N-rann. pappilan ja Kur- ran val. v. 1918 3 yksil. Kasvin esiint. ei ole tark. tullut kiinnitetyksi huomiota. Nardus stricta fq. Tavallisimmin kuly. ja laih. niityilla, jokiahteilla, josk. kosteammalla laih. maalla. [Milium effusum rr. Yliopp. K. Martikaisen herbariossa merkitty Oulaisista otetuksi. Itse en ole loytanyt; kasvin esiintym. Oul. epavarma.| Apera spica venti fq. Viljelysmailla, varsinkin ruispel- loissa. Agrostis stolonifera st. fq. Rantaniityilla ja rann. Ylei- syyshavainnot ehka liian puvcteell. 30 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. A. vulgaris fqq. Kuiv. niityilla ja kedoilla, metsissa, melkeinpa kaikenlaisilla paikoilla. A. canina fq. Kost. niityilla, nevoilla ja rannoilla. Calamagrostis epigea fq. Aukeilla hiekkaisilla mailla, rautatienpenker., kuiv. pellonpient., kivikkoisilla ja hietaisilla purojen rann. seka laskettujen jarvien vanhoilla rantapenk. C. stricta fq. Puro- ja jokirann., nevaniityilla, laskettu- jen jarvien entisella pohjalla. C. lapponica st. r.—p. Kuivilla hiekkamailla ja kallioilla, soramailla ja harjuilla, josk. kost. metsamaalla. P:jarven nuorisoseuratalon méaella; Raudaskosken tien varr. lah. maant.; Koiraojan varr. mets.; kirkonk. kansak. N-puol.; P:koskella Laulumaan talon E-puol. olev. kallioilla; Niittylah- den ja Perikankaan val. kangasmetsassa; Kyt6korven W-puol. olevilla hiekkamailla. Nahty muuallakin, mutta jaanyt mer- kitsematta. C. phragmitoides fq. Kost, kuusimets., notkelmissa, jo- kien ja purojen rann., kost., pensaikkoa kasvav. niityilla, vil- jelysmaiden laiteilla. C. lanceolata p. Kost. sekamets., niityilla pensaik. Lajin yleisyytta vaikea maarata siksi, etta sen helposti sekoittaa edelliseen lajiin. Mahdollisesti yleisempi. Avena fatua r. P-:koskella Poutisen talon peruna- ja naurismaassa seka ohrapellossa. On hyvin haitallinen rikka- ruoho, silla se uhkaa tukahduttaa ja peittéa varsinaiset pel- toon kylvetyt viljelyskasvit jo nuorina taimina. P:koskella Kalliokuljun talon pellossa on kasvanut hukkakauraa jo n. 15 v. Ensi vuosina se tukahdutti kaiken peltoon kylvetyn viljan, mutta on viime vuosina suuresti vahentynyt, kun pel- toon ei ole mitdéan kylvetty, vaan hevosilla syéttamalla on kasvavaa hukkakauraa havitetty. Ei ole tietoa, mista kasvi on tullut. Aéra flexuosa fqq. Kuiv. metsamailla, niittymailla ja kallioilla. A. caespitosa fqq. Tuoreilla niityilla, kedoilla, pellon- pient. j.n.e. Muodostaa paikoin joks. puhtaita kasvustoja luonnonniityilla. (Ahenurmi, kuivanurmi.) Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 31 f. altissima. — Siella taalla niityilla, esim. Piipsjarven rann. Vaikon- ja Koiraojan seka Pyhajoen vars. olev. niityilla hajan. yks. Phragmites communis st. fq.—p. Joissa ja jarvien rann.; nevoilla harv. Pyhdjoessa M:nivank. Salonpaan Jah.; Anno- sessa; QOulaistenk. Kurrassa; Hirsikosken ylap.; P:koskenk. Kastarin alap. Vaikonojassa Lampoperalla; Raudaskosken ja Vaikonpaéan talojen alapuol. Isossa ja Pienessa Kyron- lammessa joit. pehkeita; Vahajarven E:rann. entisella kuivu- neella jarvenpohjalla hajan. korsia; Isossa Kalliojarvessa ja myOos Pienessa Kalliojarvessa; Pitkalammessa; Likalanjarvessa Petajaniemen talon ja Sarkijan niityn kohdalla; Piipsjarvessa, jossa ennen jarven kuivaamista (n. 40 v. sitten) kasvoi ruo- koa runs., kasvaa sité nyt niuk. ja ainoast. Kurjen talon kohdalla entis. rantapensaikoissa, Honkarannalla ja Niemen talon kohdalla n.k. Niemennokassa; Pienessa Viitasessa; Likalammessa; Isossa ja Pienessé Ohilammessa; lsojarven entisella rantapenk. Kaikissa edellamainit. paik. kasvaa sita vahan, suurempia kasvustoja muodostamatta. Ruokonevalla ja Kaijannevalla on ruokoa runs., niukasti Laitanevalla, va- han Ohinevalla pienemman lammen laheis. Bromus secalinus p. Viljapelloissa, etup. rukiin joukossa. Kansa kutsuu sita rukiinkauraksi ja moni uskoo siita kauran polveutuvan. Jotkut ovat sita kylvaneetkin vahan, toivossa saada siita kauraa. Pappilan ruispellossa 1917 muu- tamia yks.; Heilalan ruispellossa karjamajan lah. 1918; Asik- kalan vehnapellossa 1918; Salonpaan pellossa 1919; kirkonk. Niemelan vehnapellossa 1920 runs., samoin er. Piipsjarven E-puolella olev. ruispellossa 1920. Nahty monessa muussa- kin pellossa, esim. P:koskella. Nayttaa silta kuin kasvi viime vuosina olisi tullut yleisemmaksi. Poa annua fqq. Pihoilla ja tienvier., muodostaen tiheita ja matalia kasvustoja. Esiintyy pienien ja nuorien mok- kienkin pihoilla. P. pratensis fq. Lehtimets., kedoilla, niittymailla, pellon- pientar. ja pihoilla. 32 Parvela, Oulaisten pitajin kasvisto. P. trivialis st. fq. Metsapurojen rann. ja metsdaniityilla, viljapelloilla, puutarh. Yleisyyshavainnot puutteelliset. P. serotina p. Rann. ja lehtimets. Pyhajoen, Oulaisten- ja Vaikonojan vars.; Riihikankaalla; Uudellakankaalla. Ha- vainnot puutteell. P. nemoralis st. r. — p. Varjoisissa puutarh. ja lehdoissa. Piipsjarven N-puol.; Kurrassa ojissa ja pensaik.; Oulaisten- ja Vaikonojan vars. niittyjen laiteilla koivumets.; Yliniemen lah. lehdossa Pyhajoen S-rann.; P:koskella Pyhajoen N-rann. Vaikonojan suun alapuol. Havainnot lajin yleisyydesta vaillin. Dactylis glomerata rr. Rautatienpenk. n. '/, km. rauta- tiesillasta etelaan v. 1920 1 mataés. — Sitapaitsi viljelty. Molinia coerulea fq.—st. fq. Soilla, Pyhajoen kivisilla ja hiekkaisilla rann. Nivankoskella. Festuca elatior st. fq. — p. Pihoilla, pellonp., maan- tienvier. F. rubra fqq. Niityilla, kedoilla, pellonpient., kuiv. ja tuor. mailla. F, ovina fq. Kuiv. niityilla, kallioilla, auk. ja kuiv. kan- gasmets. Glyceria fluitans r. Maantienojassa kirkonk. muutamia yks. v. 1917; P:kosk. Poutisen lahella Pyhaj. N-rann. v. 1918. Atropis distans p. Kirkonk. Vain6lan ja pappilan piha- mailla; Lampoperdll4 Suvannon asuinrakennuksen seinustalla; P-koskella Poutisen, Yli- ja Keskikastarin ja Kuljun talojen pihalla. Raudaskosken, Pohjosen ja Isojarven talojen pihoilla kaukana sydanmaalla. Laji luultav. yleisempi kuin mita muistiinpanoista voi paattaéa, sill4 en aina ole muistanut tar- kata sen esiintymista. Melica nutans st. fq. Lehdoissa, kallioiden juurella ja metsamailla, etenkin hikevilla mailla, Pyhaj. ja Piipsanj. ranta- pensaik. Triticum repens fqq. Pelloilla, pellonpient., puutarh. ja pihoilla muodostaen joskus hyvy. taajoja ja rehev. sinivihr. varisia kasvustoja. M:nivassa vy. 1918 eréan mokin edustalla pieni peltosarka kokonaan rehevan juolavehnan vallassa. (Peltojuola.) Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 33 Tr. caninum rr. P-koskella Pyhaj. N-puol. Vaikonojan suun kohd. olev. matal. kivis. maenrint. joks. runs. pienella alalla. Eriophorum polystachyum fqq. Soilla, kosteilla niityilla ja rann. Tata samoinkuin muitakin taman suvun lajeja kut- suu kansa mustapaaksli. E. gracile p. — st. r. Soilla hajan. yksil. Koiranevalla; Ritalammin ymparilla; P:jarven kylan uuden tien varr. olev. soilla; Yrityksen ja Ahonperan ympirist.; Oulaisten- ja Vai- konojan vars. olev. suoniityilla; Piipsanjoen varr. kost. nii- tyilla; Kyt6korven puol. seka Oulaisten etta Ylivieskan puol.; Pirnesjarven lah. (Backman). Havainnot vaillin. E. vaginatum fqq. Aukeilla rameilla, nevaniityilla, kor- vissa, pienten metsalampien rann. E. alpinum st. fq. — p. Rameilla ja nevoilla, kost. neva- niityilla. Laji esiintyy etup. hajan. ryhmina, harvemmin laa- jemmalla alueella valtakasvina. Scirpus lacustris st. fq. Joissa, ojissa ja jarvissa. Lika- lanjarvessa laajoja kaislikkoja, suurin Likalan tal. kohdalla; el Vaha- eika Isojarvessa. Pyhaj. ja sen sivuojissa mon. kohti. Sc. silvaticus st. r. Jokirann. Pyhajoen rann.: Annosen sahan |. joen N-rann.; M:nivan ja kirkonk. val. S-rann.; rauta- tiesillan ylap. S-rann.; Kurrassa 2 paik. N-rann.; Hirsikos- kella N-rann.; Vaarankosken saarella; Nuhanojan suussa; Kastarin myllyn ylap. (1/, km.) useamp. yks.; Hirsikosken kohdalla joen N-rann. olevassa pienessa lammik.; Autiossa Piipsanj. rann. us. yks.; Pirnesoja, Rajalan torp. lah. (Back- man). Useimm. esiintyy kasvi yksitellen, vain harvoin useam- pia yksil. samalla paik. Sc. caespitosus st. fq. Nevoilla ja nevarameilla joka puo- lella pitajaa. Luminevalla; Koiranevalla; Oulaisten- ja Vai- konojan vars. olev. nevoilla ja rameilla; samoin useilla rau- tat. varr. olev. soilla. Muutamilla nevoilla pienemm. alueilla valtakasvina; harvoin muodostaa puhtaita kasvustoja. Sc. acicularis r. Matalassa vedessa ja vesirajassa savi- ja savihietarann. Pyhaj. rann. esim. pappilan rann. ja Kur- 3 34 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. rassa joen N-rann.; S-rannalla Oulaistenojan W- ja E-puo- lella. Kasvi muodostaa paikoin tiheita mattoja joen pohjalle. Mahdollisesti yleisempi vaikka pienena rantakasvina jaanyt ehka huomaamatta. Sc. eupaluster fq. Jarvien, jokien ja lampien kivisilla ja kovapohjaisilla rann., maantien ojissa. Sc. mamillatus fq. Soisilla rann., suo-ojissa ja -haudoissa, metsdlampien ja jokien rann. seka |atakGissa ja maantienojissa. Rhynchospora alba st. r. Kaijannevalla P:koskella joks. runs.; Isonevalla yksittain; Ison ja Pienen Kalliojarven rann. joks. runs. entisella jarvenpohjalla; samoin Kallione- valla Pitkéalammen rann. Carex lividan ja Lycoped. inun- datumin seur. [Yliviesk. rajalla olevan Mutulammen rann. Yliviesk. puol.] Carex vesicaria st. r. Pehmeapohjaisilla rann. paik. niuk., paik. taajoja kasvustoja muodostaen. Oulaistenojan varrella n. '/, km. Isojarven alap. yksi pieni matas. Piipsanj. varr. Isonkankaan alap. joen W-rann. Likalanjarven rann. paikoin. Pyhajoen S-rann. Hirsikosken alap. joissakin kohti joks. runs. seka Yliniemen kohdalla. Vaikonojan alajuoks. varr. seka Pohjosen ylap. tarkemmin muistamatta missa kohti. Nuhanojan varr. keskijuoksulla. Pirnesojan varr. Rajalan alap. niukasti 2 paik.; Hanhinevan kruununpuistossa (Backman). C. rostrata fqq. Monenlaisilla paikoilla: rann., ojissa, jarvissa, nevoilla, kost. niityilla ja korvissa. Suo-ojissa ja -haudoissa us. hyv. suur. muotoja, jokirann. hentoja, mutta taajoja kasvustoja muodostavia. C. filiformis fqq. Metsalampien rann. vesirajassa muo- dostaen tiheita kasvustoja. Nevoilla ja marilla nevaniityilla paik. melk. yksin vallitsevana. Tahkatt6mat varret hyvin tavall. C. pallescens p. Lehtoniityilla, makitoyrailla ja jokitor- milla. Autiossaja sen alap. Piipsanj. varr.; P:koskella Pyhajoen S-puol. Kastarin myllyn kohdalla; Nuhanojan rantaniityilla; Kurraniitylla; Vaikonojan varr. niitynlaiteilla Hannuksen alap. Kaikkialla esiintyy kasvi yksitt. C. irrigua fq. Aukeilla nevoilla ja rameilla, marilla neva- niityilla seka korvissa, useimm. yksit. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 35 C. limosa st. fq. — p. Nevoilla ja kosteissa korpimaissa. Kirkkonevalla; Hirvisalossa; Oulaistenojan, Vaikonojan ja Nu- hanojan varr. Havainnot puutteell. C. Oederi rr. Pirnesjarven W-ranta (Backman). C. sparsiflora p. Niitynlaiteilla, makirinteilla ja kedoilla. Pyhaj. ahteilla useassa kohden; Vaikon-, Nuhan- ja Oulais- tenojan varr.; Piipsjarven rann.; Jarvikorvessa; Isojarven ymparist. C. livida p. Nevoilla, nevaniityilla ja rameilla tav. lai- kuittain suuremmilla ja pienemmilla aloilla. Koiranevalla; Isonevalla; Vaikon- ja Oulaistenojan ylajuoksun varr. olev. nevoilla ja niityillad runs.; Kaijannevalla P:koskella; Suha- kassa Kaivosojan varr.; Aijonnevalla Savalojan varr.; Kallio- nevalla Kalliojarvien ja Pitkalammen ymparilla. Hanhelan kruununpuist. us. kohti; Hirvinevan kr.puist. tuskin nahty (Backman). Monessa paikassa on tama kasvi valtakasvina, joten nevat ovat aivan harmaita; kansa kutsuukin niita valko- nevoiksi. (Taarna, valkotaarna.) C. globularis fqq. Rameilla ja soiden laiteilla, kosteissa koivu- ja kuusimets. mattailla. C. Buxbaumii rr. 1 yks. Ruokonevalla jonkun matkaa Ruokolammen ylap. lah. Vaikonojan N-rant., missa se kas- voi tavallisten nevakasvien joukossa. Pitemman aikaa et- sittyanikaan en onnistunut l6ytamaan useamp. yks. C. aquatilis st. fq. Jokien rann., ojissa, kosteissa, ke- vaisin tulvanalaisissa rantamets. ja niityilla, laskettujen jar- vien entisella pohjalla. (Piipsjarvi, Likalanjarvi, Iso Viita- nen). Tavataan Oulaisten kaikkien ojien rann. seka myos korvissa (Kaijannevankorpi). Nevoilla harvinainen. Muodos- taa harvemmin suurempia kasvustoja (Pyhajoen S-rann. P:kos- kella); usein on sité vain vahan paikassaan. C. acuta fg. Jokien, jarvien ja lampien rann. monin paikoin taajana vyOhykkeena rann., etenk. kovapohj. vesissa. Harvoin marilla niityilla ja kosteissa korvissa. C. caespitosa st. r. Korvissa ja purojen rantaniityilla. Kaijannevan korvessa P:koskella niukasti; Hirvisalossa, korpi- 36 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. maalla; paikoin Vaikon- ja Oulaistenojan varr.; Pyhajoen varr. Salonsaarella kirkonk. C. Goodenoughii fqq. Marilla niityilla ja korvissa, joki- rann., kuiv. mailla, pihoilla, tienvier. j.n.e. — /? juncella. Rann., soiden laiteilla pensast., kuusimets. ja marilla niityilla. C. echinata st. fq. — p. Soilla ja marilla niityilla. Mer- kitty ainoast. Pohjoisen Kyrénlammen rannalta, Vahajarven E-puol., Piipsanjoen E-puol. olev. nevaniitylta Aution alap., Yrityslammen 1ah., Salonsaarelta (kirkonk.) ja Oulaistenojan varr. us. kohti. Jaanyt joskus tarkkaamatta. C. Persoonii p? Esiintyy niukanl. tuor. niityilla, metsa- teiden vars. ja koivumets. Nahty us. kohti, vaikka jaanyt monasti merkitsematta muistiin. C. canescens fqq. Kosteilla ja marilla niityilla, soistu- neilla metsamailla, nevojen laiteilla. C. tenuiflora rr. Yrityslammen SE-puol. olev. tuor. nii- tylla joks. runs. C. loliacea r. Lahdekorvessa ja Raudaskosken talon NW-puol. olev. korpimaisessa mets. yksit. Hirvinevan kr. puiston Lahdekorvessa 2 eri paik. (Backman). C. tenella rr. Isojarven ja Ruokolammen vaAl. olev. Hirvi- salon korvessa pienella alalla runs.; Hirvinevan kr. puistossa Isokorvessa (Backman). C. leporina p. Kasvaa Oulaisissa tavallisesti polkujen vierillaé, us. hyvinkin kaukana asumuksista, kuten P:/drvelld Ahonperan ja Yrityksen talon valilla; P:koskella Hyyarin ja Laulumaan valilla seka Kytékorven ja Kortteen valis. tiella. Silloin talléin tavat. my6s jokienkin vars., kuten Piipsanjoen rann. Aution lah. ja Pyhajoen rann. Kastarin tal. kohdalla P:koskella. Esiintyy my6s kedoilla (Kivisalon torppa P:jar- venk.) ja pellonojissa ja pient. (Hirsikoski, pappila). C. chordorrhiza st. fq. Nevaniityilla ja nevoilla, varsin- kin maremmillé kohdilla seka kost. korpimaissa (Hirvisalo, Riihikangas. Makelan torpan |. Nuhanojan varr.). C. pauciflora fq. Rameilla ja rahkanevoilla, paik. hyv. runs. C. dioeca p. Nevaniityilla ja soilla, paikoin runs., pai- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 37 koin vain hajan. yks. Merkitty muistiin P:jarvenk. Isonkan- kaan kohdalta Piipsanjoen varr. olev. helluv. nevaniitylta; Kaijannevalta P:koskella; Vahajarven S-rannalta; Isojarven ymparist6lta; Oul. ojaan laskevan Vahanojan varr. olev. neva- niitylta molemp. ojain vhtymakohdan lah.; Vahajarven ylap. Oulaistenojan varr. nevaniitylta. Calla palustris st. fq. Ojissa ja lammikoissa, jokien ja jarvien rann., kuusikorvissa ja nevoilla. Yleensa esiintyy laji vain pienilla alueilla ja usein vahavaltaisena, mutta kui- tenkin nakee sen joskus vahan laajemm. alueilla muodosta- van taajoja kasvustoja, kuten esim. Ison Viitasen rann. (siv. 13) seka Haapavedelle vievan maantien ojassa n. 4 km. Ou- laisten as. (Hedelm. kutsut.: raatteenkapy.) Lemna minor r. Ritalammesta Koiraojaan kaivetussa suoviemarissa Koiranevalla ei kaukana Ritalammesta hyvin runs. (v. 1920), paksuna kerroksena vedenpinnalla n. '/, km matkalla. P:koskella Takalon talojen karjapihan takana ole- vassa pienessi vesikuopassa niukasti (v. 1920). Oulaisten —Haapaveden maantien ojassa yhd. kohti (Backman). Juncus conglomeratus p. Kost. paikoissa, etup. ojissa. Ylivieskaan viev. maantien ojassa Anttilan vahtituvan koh- dalla seka 3/, km. vahtituv. Yliv. pain; Morkonniitylla Hirsi- kosken tal. maalla muutam. mattaita; 6 km. Oulaisten kir- kolta Pyhajoelle viev. maant. ojassa us. mattaita samoilla paikoilla. “Uuden, Merijarvelle viev. maant. ojassa n. 4 km. Oul. kirkolta joit. matt.; saman tien varr. Nuhan tal. lah. Isonevalla Kaivosojassa monessa kohti. M:nivassa Herralan talon kohdalla maantien ojassa. Oulaistenojan N-rann. Vaha- jarven ylap. olev. kosteassa sekametsassa 2 matasta. Hanhe- lan kruununpuist. rameentapais. maalla ainakin 10 eri paik. (Backman). J. filiformis fqq. Kost. niityilla, jarvien, jokien ja puro- jen rann. ja ojissa us. hyv. runs. J. alpinus fq. Rann., kost. ojissa, etenkin muta- ja lieju- pohjalla, kost. metsdteiden reunoilla, paik. yksitt., paik. runs. J. bufonius fqq. Kost. metsateilla, rann., myOs hiekkai- silla, ja ojissa, joskus kytomaillakin. 38 Parvela, Oulaisten pitajain kasvisto. J. stygius st. r. Mutasoilla, joskus rahkasammaleen jou- kossa. Suolla Loytyn N-puol. M:nivassa; Oulaisten ojan varr. nevaniityilla; Vaikonojan varr. Pohjosen ylap. paikoin niin runs., etta nevaniityt saavat punanruskean varin; Ruoko- nevalla; Kaijannevalla; Aijénnevalla Savalojan varr.; Tuu- laanojan varr. olev. nevaniityilla lah. ojaa; Kallionevalla Pitka- lammen ja Pienen Kalliojarven ymparilla. Luultav. kasvaa muuallakin, mutta kun sité on kevatkesasta vaikea huomata, niin mahdoll. jaanyt huomaamatta. (Veritaarna.) Luzula pilosa fq. Mets. ja lehtoniityilla yksit. L. multiflora fq. Tuoreilla ja kuivemm. niityilla, lehti- mets., metsiteiden vars., perkkidilla ja vanh. kytomailla. L. sudetica. Leveneminen tuntematon, syysta etta kasviin on kiinnitetty liian vah. huom. Merkitty Kurran niitylta Pyhajoen N-puol. seké Irvan W-puol. Luultav. palj. ylei- sempi, mutta kuitenkin edell. harvinaisempi. L. pallescens st. r. Kuiv. niityilla, heinapell. pient. Mer- kitty ainoast. Maunulan majalta; rantaniitylta pappilan ja kir- kon val.; kirkonk. Anttilan tal. lah. pappilan heinapell. Muual- lakin nahty. Havainnot puutteell. [Allium schoenoprasum. Villiytyneena pappilan puutarh. ulkop. jokitérmalla puutarh. kohdalla seka_pellonlaiteella puutarh. vieressa.| Convallaria majalis p. Jokiahteilla runs., kivikkorin- teilla, lehdoissa, harvemm. sekamets. Melkein kaikkien Ou- laisten jokien ja purojen rann., paikoin runs. Yrityksen kivikk. pellonlaiteella (v. 1919). Pohjosen ylap. Oul. ojan varr. sekamets. niukanl. Majanthemum bifolium fqq. Kaikell. kovapohj. maalla: kuusi-, lehti- ja sekamets., niityilla ja jokitérmilla, paikoin tasaisesti laajalle levinneena, paikoin laikuittain. Paris quadrifolius st. fq. Lehdoissa, varjois. rantapen- saik. ja ojissa pensaiden joukossa, harvoin laajemmalla alueella. Pyhajoen varr. us. kohti; Oulaisten-, Vaikon-, Matka- ja Pirnesojan vars. vahavalt. Iris pseudacorus r. Pyhajoessa Hirsikosken ylap. alkaen. P:koskella joks. runs. Harv. nakee kasvin kukalla. Saval- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 39 ojassa Merijarven puol. Jah. Oul. rajaa. Sielta tuotu pari pehetta Likalanjarveen Likalan talon rantaan, missa nayttaa vilhtyvan hyvin. (Miekkahein4.) Orchis maculatus st. fq. Lehti- ja sekamets., joskus kui- valla hiekkamaallakin, niittyjen laiteilla ja soilla, kaikkialla harvakselt. O. incarnatus r. Nevoilla ja rameilla yksin. yks. Koira- nevalla; Nikkarinnevalla; Kaivosojan S-puol. lah. rautat.; Isonevalla; saman nevan laiteella Maunulan majan NW-puol.; Vahajarven E-puol. rameella us. yksil. [Gymnadenia conopea rr. Opettajatar Elin Pekurin her- bariossa merkitty otet. Lantastennevalta. Olen mainitun nevan tutk. joks. tark. tata lajia loytamatta.] Platanthera bifolia p. Tuoreissa sekamets. seka lehdon luontoisilla mailla, etup. yksitellen, harv. paik. runsaslukui- semmin. Vahajarven SW-rann. lehtom. niemekk. joit. yksil.; lahella Kangaspaan torpp. sekamets.; Vaikonpaan ja Pokkylan val. sekamets.; Lantastennevalla; Jarvikorvessa; Hirvisalossa kost. korven laiteeilla sekamets. runs.; Isojarven ymp.; Vaha- ja Isojarven val. sekamets.; Maunulan majan N-puol. olev. koivikossa; Pyhaj. S-puol. olev. niittyjen laiteilla pappilan alap. Coeloglossum viride st. r. Kirkonk. Salonsaaren niitylla runs.; Pirnesojan rantaniityilla Rajalan torp. kohdalla runs.; Hirvisalossa. Muualta ei ole merkitty. Listera cordata st. fq. Korvissa ja korpimaisissa kuusi- ja sekametsissa tav. yksit., mutta joskus pienilla aloilla joks. runs. Goodyera repens r. Oulaistenojan N-puol. Kangaspaan kohdalla olev. kuusimetsdssé 1 yksil. Hakemallakaan en ole muualta loytanyt. Hirvinevan kruun.puist. 2 paik. (Back- man). Coralliorrhiza innata p. Tuoreigssa manty-, seka- ja kuusi- mets., kost. niittyjen lait. hajan. yksil. Kottihaassa kirkonk.; Vajekankaalla mantymets. lah. Kylmalan taloa; Ruhikan- kaalla; Jarvikorvessa; Hirvisalossa; Pieskonnevan laidalla; Kangaspaan lah. kuusimets.; M:nivassa Salonsaarella; P:kos- kella sekamets. Muuallakin nahty. 40 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Malaxis paludosa r. Nevoilla, paljaalla mudalla. Ruoko- nevalla; Kaijannevalla joks. runs.; AijOnnevalla; Isonevalla useimmit. niuk. Dicotyledoneae. Populus tremula fq. Kasvaa hyvin vaihtelev. paik., ku- ten korvissa, lehti-, seka-, manty- ja kuusimets. useimm. vahavalt. Paik. talojen ja viljelysmaiden lahettyvilla melk. puhtaita haavikoita, jotka yleensa ovat harvin. Vaikonojan varr. Lampaanluhdan ja Karinkorvan tienoilla haavikoita seka Kytokorven sydanmailla. Salix pentandra st. fq. Rann. metsapurojen vars., metsa- niityilla, viljelysmaiden lah., tavall. pensasmaisena. Puumai- sena harvinaisempi ja esiintyy silloin ainoast. yksinaisina puina. Kaytet. koristuskasv. S. lapponum st. fq. Nevaniityilla, soistuneilla ja veti- silla mailla, rann. Muodostaa tavall. pienempia kasvustoja, josk. laajempiakin pensastoja. Lehtiensé karvaisuuden ja muodon puolesta hyvin vaiht. (Harmaapaju.) S. phylicifolia fqq. Jarvien ja jokien rann., pellonpien- tar. ja niityill4 muodostaen joskus lapipaasemattOman tiheita pensastoja. Oulaisten yleisin paju. (Vesipaju.) S. aurita fq. Kosteilla metsamailla, nevaniittyjen laiteilla, purojen rann., pellonpientar. ja niityilla. Joskus kuivallakin metsamaalla. Laji on Backman’in mukaan ainakin Hanhelan kruununpuistossa harvinaisempi kuin seuraava laji. S. cinerea st. fq. Jarvien ja purojen rann., ojissa, kos- teilla niityilla4. Kosteissa mets. harvinaisempi. (Harmaa- paju.) S. caprea st. fq. Lehtoniityilla, havu- ja sekamets., niitty- mailla ja rann.; aina yksitt. S. livida p. Yksittaisina pensaina, harv. pienempina pen- sastoina, makirinteillaé, lehtimets. laidoilla ja purojen laaks., josk. nevojen laiteilla ja kost. metsissaé. Oulaistenojan varr. niitylla4; Vahajarven S-puol. olev. mets.; Isonevan S-laid.; P:koskella Pyhajoen N-puol. Laulumaan W-puol. metsanlaid.; —= Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 41 Vaikonojan S-puol. metsanlaid. Hannuksen alap.; Matkaojan varr. Viiankorven lah. kost. mets. joit. pens. S. repens st. fq. Kuiv. sekamets., kivisilla rann., rau- tat. penk. ja pellonpient. Esiintyy hyv. monimuotoisena seka kokonsa etta ulkomuotonsa puolesta, vaihdellen pie- nista, pitkin maanpintaa kasv. muodoista lahes metrin kor- kuisiin seka kaljulehtisistaé enemm. tai vah. karvaisiin muo- toihin. -— f. arenaria st. r. Honganpuhdon W-puol. olev. peltojen laiteilla; Koiranev. Ritalammin 1ah.; Oulaisten- ja Vaikonojan varr. muutam. kohti. Laji mahdoll. yleisempikin. S. myrtilloides st. fq. Kost. nevoilla ja nevaniityiila, ra- meilla ja korpimaissa, matalilla rann. (Piipsanjoki), joskus harvin. kuivemmissakin mets. (Nuhanojan varr.). Viljelys- seuduilla ei tavata. Pajujen sekamuotoja, joista etenkin S. aurita’n sekamuo- dot ovat tavall., en ole kerannyt, kun en itse ole kyennyt niita maaraamaan. Betula verrucosa st. fq. Jokiahteilla ja niittyjen lait. ja makirinteilla, yleensa lihavammalla maalla. B. odorata fqq. Kasvaa mets. ja rann., korpimailla ja soiden lait. Koivumets. valtavana enemmistona. Tiheana viidakkona laskettujen jarvien entisella pohjalla (siv. 10). B. nana fq. Mantyram., nevojen lait., harvin. kost. mets. B. nana < odorata r. Kuiv. metsamailla. Likalan tal. lah. 2 n. 3 m. kork. puuta; Viitasen nevalla Hanhipellon palstalla ladon :. 1 yks.; M:nivassa Pyhajoen S-puolella kruu- nunmets. 1 yks. Alnus glutinosa r. Korvissa ja soid. lait. [Hirvinevan kruununpuist. rameella H-nevan E-laidalla Rinnetkankaan alap. n. 2,5 km. Leukalan metsavahdintorpasta NW:een (us. puita); 1 km. edell. NE:een lahderikkaassa korvessa R-kankaan W-rint. Leukalan ja Ukonmurron valisen polun lah. us. suor. puita, 10—12 m. kork. lapimitta 25—32 cm. Uskottavan tiedonannon muk. Isojarven ja Vaikonpaan valilla Heikin- lahjan nevaniitylla4. Backman, 1919.] Itse olen saanut tie- tooni seuraavat tervalepain kasvupaik.: P:jdrvenk. Kivilahden tal. torp. (Pirnesjarven rann. Haapaveden pitaj.) perkkionii- 42 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. tylla Oulaisten puol., n. 3 km. talosta NW:een us. suoria yk- sil., n. 10 m. kork., 8—9 tuumaa lapimitat. rinnankork. (Tie- donantaja torpanisanta E. Yliniitty.) Loutenevan metsidsar., samannimisen nevan S-laid. Perikankaan tal. maalla muuta- mia kymmenia kauniita ja suoria, n. 15 m. kork. puita, joista suurimmat olivat rinnankork. lapimit. n. 22 cm. Maassa oli us. lahoavia runkoja, seka eraita runkoja rankakasassa. Ai- noast. muutamien kantojen juurella 1—3 vesaa. Suurimmat kannot lapimitat. n. 30—32 cm. (E. Yliniityn kertoman mu- kaan kaadettiin tastad samasta mets. 2 tervaleppaa, joiden 15 m. pit. runko oli latvasta 8—9 tuumaa.) Perikankaan tal. n. 2,5 km. E:aan on Hietasyrjan kruununpuist. aivan edella- mainitun mets. vier. muutamia puita.. Noin 1 km. S:4an Yri- tyksen (Kauniskangas) talosta on Soljannevan SW-laidalla ra- meella Anttilan torp. maalla 4 terval., joista pisin on n. 10 m., rinnankork. lapimitat. 15—16 cm. Samoilla seuduilla Yri- tyksen talon isannan ilmoit. muk. runs. terval. Vihannin ja Pyhajoen pitajien puol. Hetetlammin kruununpuistossa (vrt. Backman 1919). P-:koskella Kaijannevan korvessa Poutisen tal. maalla kasvaa n. 20 yks. suurempia ja pienemp. terval., joista suurin on n. 8—9 m. kork. ja rinnankork. ymparimi- tat. n. 45 cm. M:nivankyldssd Pyhajoen S-puol]. Rimpinevan lah. olev. tervahaudan, n. k. Rimpihaudan lah. yksi n. 9 m. kork. puu. A. incana fqq. Rann., koivu- ja sekamets., lehdoissa, kuivilla viljelysten lahella olev. mailla, niityilla j. n. e. tavall. pensasm., josk. mets. 7—8 m. korkeana puunakin. Se esiin- tyy monimuotoisena. Tavataan melk. kaljulehtista, kiiltava- pintaista f. glauca-muotoa ja tiheakarvaista, suuresti f. ar- gentata Norrl. muotoa lahentelevia yks. seka naiden vaAli- muotoja. Harvin. ei myOskaan ole alta vihr. hienokary. A. i. v. borealis Norrl. Urtica urens st. fq. — p. Pihoilla, asuntojen ja ulko- huoneiden nurk., puutarh., josk. pelloilla. Sydanmaan tal. harvinaisempi kuin Pyhajoen laaks. U. dioeca fq. Rakennusten seinust., raunioilla, vanhojen tervahautojen ympéarist., kylissa tienvier. Josk. kaukana mets. vanh. talvitien varr. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 43 Rumex domesticus fq. Pihoilla ja tienvier., pelloilla, pientar. seka nurmik. (Palokukka.) R. aquaticus p. — st. r. Pyhaj. rann. pitkin matkaa siella taalla joks. runs., Vaikonojan ja Oulaistenojan rantaniityilla ainoast. suupuol., etenk. Pyhajoen laaks. Piipsanjoen rann. Perainkosken alap. MHirvinevan kr.puisto, Lahdekorvessa (Backman). R. acetosa fqq. Kost. niityilla ja pellonpient., kytomailla ja viljelykseen otet. suopelloilla ja -niityilla. R. acetosella fqq. Kuiv. hiekkaisillaja aurinkoisilla mailla, kuivilla niityilla, kallioilla. Polygonum convolvulus st. fq. Peruna- ja viljapell., tav. hajan. yks. P. viviparum fq. Kedoilla, niityilla, suopelloilla, pihoilla ja tienvier., paik. hyv. runs. P. amphibium r. Yliopp. K. Martikainen vaittaa varm. nahneensa téaman kasvin jossakin Oulaisten pikku jarvessa; kuitenkaan ei muista tarkemmin missa Opett. V. Oksan ilmoit. muk. kasvanut ennen Koiraojassa ojan vesirikkaam- pana ollessa. Olen pitanyt tata kasvia erityisesti silmalla onnistumatta sita loytamaan. Tuntuu kuitenkin hyvin luul- tav., etta se kasvaa Pyhajoessa. P. lapathifolium fq. Viljelysmailla, esim. peruna-, ohra- ja kaurapell., lantakasoilla, paikoin Pyhajoen rann. P. hydropiper rr. Kirkonk. Pyhaj. etelap. maantienojassa joku yks. 1918. P. aviculare fqq. Pihamailla, tienvier., pell. (Kartano- kukka.) Chenopodium album fqq. Pelloilla, etenkin perunamailla. Montia fontana *lamprosperma p. Lahteiden ymparist., lahdepuroissa, kost. niityilla ja ojissa seka ajoittain kosteina olevilla savimaillakin. Kirkonk. hautuumaan etelaisen kivi- aidan vier. olev. ojassa hautuumaan ulkop.; maantienojassa sahan l]ah.; Pyhajoen S-puol. pappilan W-puol. 2 ladon luona kost. niitylla; Oul.ojan S-puol. rautat. W-puol. lahteen ym- par. lahell. rautat.; ylempana Oul. ojan varr. kost. niityilla 3 kohdassa; Ritalammin lah. kost. metsassa. M:nivassa Sa- 44 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. lonsaarella; Pirnesojan ja Matkaojan varr. kost. niityilla. P:koskella Maijalan mokin vier. kost. mets. Dianthus deltoides rr. Yliopp. K. Martikaisen tiedon- annon muk. kasvanut kirkonk. sahan laheisyydessa n. v. 1913. Satunnainen. Silene inflata p. Pelloissa ja pientar. Kyr6én talon (M:ni- vassa) pellon lait. joit. yks.; muidenkin tal. pell.; Salonsaa- rella M:nivassa niukanl. Kirkonk. Anttilan naurismaalla; pappilan heinapell.; Tormalan ja eraan toisenkin tal. pell. Tormaperalla; Ylimaen heinapell. Hanhiperalla Hanhelan metsavahdin ruispell. muutamia yks. Kansan kertoman muk. laji levinnyt etelasta tuodun siemenviljan mukana. Ei mis- saan erikoisen runs. Lychnis alba rr. Aseman lastauslait. 1]. 1 yks. kes. 1919 (Anna-Liisa Penttila). L. rubra st. r. Kirkonk. hautuumaalla joks. runs.; meije- rin |. niuk.; rautat. varr. Pyhaj. S-puol. ratapenk. vier. sysi- miilun kohdalla; ratapenk. n. 2 km. as. etel. P:koskella Vai- kon tal. kohdalla Pyhaj. N-rann. rantapuiden ja -pensaiden alla; Uudenkankaan ]ah. kauempana jokirannasta niitylla ojan varr. kasvavien koivujen ja leppien alla. Ei kovin runs. L. flos cuculi st.r. Pyhajoen rantaniityilla ja Pyhajokeen laskevien purojen rann. Vaikonojan varr. viela Pohjosen ylap. Pirnesojan varr. ei ole merkitty tata lajia. (Joki- ruusu.) /L. viscaria rr. Yliopp. K. Martikainen ja insin. Jorma vaittavat nahneensi taman kasvin Oulaisissa, muistaakseen Tormaperalla. En ole itse nahnyt; mielestani kasvin esiint. epavarma.| Agrostemma githago r. Pappil. kaurapell.; Vainolan perunapell. v. 1917; Syrenin kaurapell. 1918. On paikkak. satunn., tullut vendal. kauransiemenen muk. Stellaria nemorum r. Pyhajoen laaks. siella taalla niit- tyjen ja peltojen ojissa sekaé pensaikoissa (leppa-, tuomi- ja pajupensaiden jouk.). Léydetty seur. paikoista: Pyhaj. S-puol. pellonojasta Lehtopaan kohd.; Pyhaj. N-rannalta n. '/, km. ylosp. parantolan rannasta (A. Laurin); Kurran niitylla ojissa; Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 45 Salonsaarella; rantapensaikossa Kurran ja Irvan val.; pie- nessa rantalehdossa joen N-puol. Irvan W-puol. P:koskella Mantilan niitylla Hirsikosken lah. ojassa; joen N- ja S-puol. niittyjen ojissa, etenk. pensaiden alla; Poutisen niitylla. Pyhaj. laakson ulkop. hyvin harvin., loydetty ainoast. Waikonojan varr. olev. pienesta lehtom. metsasta Hannuksen 1ah. St. media fqq. Kaikellais. viljelysmailla seka pihoilla. St. graminea fqq. Kuiv. niityilla, pelloilla, pellonpient., pihoilla ja rann. (Sirkansilma.) St. palustris rr. Piipsanjoen W-puol., Isonkankaan koh- dalla olev. kost. niitylta muutam. yks. St. longifolia r. Piipsanjoen E-puolella kuusikkokorvesta vahan Isonkankaan alap.; vanhan tervahaudan, Isohaudan, 1. Pokkylaan viev. tien varr. leppien juurella; Oulaistenojan varr. lehdossa '/, km. Isojarven alap. St. crassifolia rr. Piipsanjoen E-puol. Isonkankaan koh- dalla lahteisella niitylla joks. runs. Kirkonk. Pyhaj. N-rann. hautuumaan kohdalla pienen latak6n reunalla (A. Laurin). Cerastium vulgare “triviale fq. Pelloilla, niityilla, pellon- pient., mailla, tienvier., pihoilla j. n.e., joskus runs. Arenaria trinervia r. Lehdossa '/, km. Isojarven alap. Oulaistenojan varr. joks. runs.; Isohaudalla leppien juurella. Sagina procumbens fq. Kost. ja varjois. metsateilla, ojissa, pellonpientar., tienvier., rann. Spergula arvensis fqq. Viljapelloilla ja hiekkaisilla avon. mailla. Nuphar luteum fq. Joissa, jarvissa ja puroissa, etenkin mutapohj. vesissa. Kasvaa melkein kaikissa pikku jarvissa; pienemmasta Kyrédnlammesta ja Ritalammesta ei ole mer- kitty. — f. tenella. Merkitty isommasta Ohilammesta ja Yri- tyslammesta. Yleisyyteen kiinnitetty vahan huomiota. N. pumilum r. Merkitty Vahajarvesta, molem. Kalliojar- vista, Pitkalammesta, Mutulammesta (Yliviesk. puol.). Mah- dollista, etta laji on yleisempikin, mutta veneiden puutteessa on monen pikku jarven tarkempi tutkim. ollut mahdotonta. Nymphaea candida fq. Useimm. joissa, Suuremm. pu- roissa ja jarvissé, my6s suolammeissa. Ei ole merkitty Rita- lammesta. 46 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. N. tetragona r. Kasvaa vahaluk. Likalammessa Viitasen tal. lah., Isossa Viitasessa seka Isossa ja Pienessa Kyronlam- messa hyv. vahaluk. — f. pusilla. Isossa Viitasessa. — Lika- lammessa eraan yksil. verhiOn sisalle sulkeutuneiden teral. tyvet punertavia, lienee ollut f. colorata. Edellamainitulla jarvella kaydessani (13. VIII. 1920) olivat kaikki kukat jo sulkeutuneet, useimm. jo hedelmalla, joten en nahnyt yh- taan kukall. yks., ja siksi colorata-muodon toteaminen jai viela epavarmaksi. Caltha palustris fqq. Purojen, jokien ja jarvien rann., ojissa seka kost. niityilla, muodostaen paikoin joks. taajoja kasvustoja. Trollius europaeus r. Jokirantaniityilla. Kirkonk. Hirsi- kosken Salossa pienella alalla runs.; Irvan ylap. Pyhaj. N- rann. (Jaakkolan karjamajan lah.) muutaman sadan m.? laa- juisella alalla runs. M:nivassa Pajukankaan pellon paassa lah. joen rantaa muutamia yks. Kansan kertoman mukaan ollut ennen yleisempi, mutta kauniiden ja suurien kukkiensa tahden (kansa kutsuu tata juhannuskukaksi) nyhde- tain sita huoneis. koristukseksi niin runs., etta se on paik. kokon. havinnyt (Aution sahan laheisyydesta Piipsanjoen varrelta). Myosurus minimus st. r. Viljellyilla paikoilla. Kirkonk. pappil. rannassa n. v. 1906 (K. Martikainen); kaupp. Penttilan mansikkamaassa 1918; Vainodlan puutarh. kukkapenkissa 1918; P:koskella Laulumaan kallioilla 1919; Isojarven talon pihalla 1919. Kaikkialla vahalukuisena. Mahdoll. yleisempi- kin, mutta ei kyllin tarkattu. [Delphinium (orientale?) Villiytyneena hautuumaan kay- tav. 1 yks.; ei loytynyt haudoilta viljeltyna.] Thalictrum flavum r. Kost. rantaniityilla ja pensaik. P:koskella Vanhan Laulumaan W-puol. olev. Pyhaj. ranta- nlitylla runs.; Uudenkankaan lah. niitylla; Poutisen niitylla Pyhaj. rann.; Pyhaj. S-rann. olev. niityilla us. kohti. Vaikon- ojan rann. Hannuksen kohdalla pensaik. ojan kummallakin rann. niukanl.; Lampoperan alap. eraan myllyn raunioilla joit. yks. Tata kasvia olen tavannut ainoast. P:koskella eika Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 47 se Pyhaj. laaksossa nayta olev. harvinainenkaan, vaan tavat. siella taalla. Batrachium peltatum p. Pyhaj. monessa kohti rann., mutta etenkin virtav. paik. ja koskissa, paik. aivan valkeana. Samoin Piipsanj., Koira-, Matka-, Vaikon- ja Oulaistenojan suupuol. Ranunculus lingua r. Vaikonoj. suusta Pokkylaan asti liejupohj. paik. Savalojassa Merijarven puol. ei kaukana Ou- laisten rajasta (K. Martikainen). R. flammula r. Oulaistenoj. lah. Isojarvea joit. yks.; Riihikankaan korvessa puron varr.; Isojarven E-puol. mets.; Jarvikankaan ymparilla ja Kammelan Jah. ojissa ja tienvier. Tata lajia olen léytanyt ainoast. Isojarven ymp. yksin. yksil. — f. gracilis st. fq. Maantienojissa, metsateiden varr., kost. niit., jokien ja jarvien hiekka- ja kivikkorann. R. reptans fq. Matalilla jokien, jarvien ja lampien rann., matalassa vedessakin, etenkin savipohj. R. auricomus fqq. Tuor. niit., kedoilla, pientar., jopa pihoill. joks. runs. R. acer fqq. Melkein kaiken]l. kovan maan kasvupaik., nakee myos vanh. tervahaut. ympar. ja lehtimets. R. repens fqq. Etenkin kosteahkoilla viljelysmailla, ojissa, niit., rann., pihoissa ja myos korvissa. Fumaria officinalis r. Rikkaruoh. puutarh. ja peruna- pell. Kirkonk. pappilan puutarh. 1918 2 yksil.; Niemelan perunapell. 1918; er. puutarh. Tormaperalla 1918 runs.; er. pell. pappilan ja Kurran val. Pyhaj. N-rann. 1918. Barbarea vulgaris r. Muutam. yks. Lastumaen nauris- maassa TOrmaperalla 1919. Opett. Elin Pekurin herbar., otettu v. 1910 kaurapell. B. stricta p. Suopell., ojissa ja heinapell. Merkitty seur. paik.: Kirkonk. Salonsaar.; Kurrassa viljapell.; n. '/, km. pap- pilasta E:4an Pyhaj. S-puol. heinapell. ja ojassa; Tormaperalla Vilja- ja heinapell.; Heilalan karjamaj. lah. suopell. joks. runs. P:koskella Pyhaj. N- ja S-puol. pell.; Vaikonoj. varr. Han- nuksen alap. heinapell. runs.; samoin Pohjosen ylap. heina- pell. joks. runs. Pirnesoj. varr. Rajalan alap. 48 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Turritis glabra rr. Piipsanj. torm. Aution sahalla yli 10 yks. 1918. Cardamine pratensis st. r. Rann., matal. vedessa. Piip- sanj. Perankosken ylap. ja Turulan tal. lah. olev. kosk. Ou- laistenoj. rautat. ala- ja ylap. muutam. kohti. Pyhaj. Irvan alap.; Kurrassa matal. vedessaé Nivankoskessa; maantiesillan ja kirkon val. N-rann. Pirnesoj. rann. 2 km Soinin tal. ylap. (Backman). } Nasturtium palustre fq. Kost. paik., rann., ojissa, ma- tal. latak. Erysimum cheiranthoides fqq. Rikkaruoh. viljelysm., pi- hoilla j.n.e. (Papuheing@.) Conringia orientalis rr. Muutam. yks. as. lastauslait. I. 1920. Sisymbrium sinapistrum rr. As. lastauslait. |. ja muuall. as. alueell. us. yksil. kes. 1920. Brassica campestris st. fq. Pelloilla, varsink. kevatkyl- voj. jouk. Erik. runs. nain sita kes. 1918 Lampoperalla m. m. ruispell. Sinapis arvensis r. Isojarven tal. turnipsim. 1918 1 yks. Kes. 1920 muutam. yks. as. lastauslait. 1. S. alba rr. Muutam. yks. 1920 asemalla pellon laidassa. Camelina linicola *foetida rr. Kirkonk. F. Niemelan pel- lavapell. 1919 1 yks. Lepidium ruderale rr. Kes. 1920 as. muutam. yks. Thlaspi arvense fqq. Pelloissa ja pihoj. seutuv. Capsella bursa pastoris fqq. Vikjelysm., pihoilla ja tei- den vars. Tavall. ovat muunnokset: integrifolia, sinuata ja pinnatifida. Subularia aquatica r. Hiekan ja liejun sekais. Vahajarv. E-rann. paik. joks. runs.; samoin Likalanjarv. Likalan tal. rann. matal. ved. Raphanus raphanistrum p. (st. fq?). Tavat. silloin tal- loin pelloilla. Merkitty M:nivasta ja kirkonk. useamm. pell. Runs. kes. 1918 kaupp. Niemelan ruispell. Drosera rotundifolia fq. Nevoilla, rameilla ja nevaniit., useimm. pienimuotoisena. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 49 Dr. longifolia fq. Aukeilla nevoilla, etenkin palj. mu- dalla, seka mutaisilla purojen ja jarvien rann. Tekemieni muistiinpanojen mukaan ovat molemmat lajit suunnill. yhta yleiset. Harvoin tavat. komeita suuria muotoja (Kallioneva). Sedum acre r. Pyhaj. pohj. rantakall. P:kosken Alaky- lassé Poutisen ylap. joks. runs.; Kilpuan as. ratapenk. W-lai- dalla olev. pienella kivell4 muutam. kukattom. yksil. kes. 1920. (Elttaruoho.) Parnassia palustris r. Vaikonoj. N-puol. kost. niityn laidassa mets. reunassa toista km. rautat. S-puol.; saman ojan S-puol. toista km. rautat. E-puol. lah. rataa kost. not- kelm. n. 30 m.? alalla joks. runs. Ribes alpinum r. Pyhajoen S-rann. Yliniemen talon lah. pienessé lehdontapaisessa 2 pientaé vaivaista pens.; Pyhaj. N-rann. P:koskella n. 50 m. entisen Korkeakosken kaupan (vanha kauppa) alap. matal. kallion S-juurella 2 pienta pens., joista tois. oli vah. kukkia. Laitumella kaypa karja tai niitto- miehen viikate ovat pens. typistaneet. Myyrinsalon saarella Pyhajoessa P:koskella 2 pienta pens. Kansa kulettaa pens. kotiinsakin koristepensaiksi. R. nigrum p. Rantaniit., suon lait. ja kost. mets. eri os. pitajaa; pitajan S-osassa Kytokorven puolella seka NW- os. on silti laajoja alueita, joissa ei tiedeta taman kasvin kasvavan. Kasvaa Pyhaj. varr. monessa kohti, esim. Salon- saarella kirkonk.; Hirsikosken alap.; P:koskella Vanhan Laulumaan kohdalla us. pens.; Hyvarin tal. 1]. Rauniokank. lai- dalla us. pens.; Poutisen tal. takalistolla. Vaikonojan varr. Hannuksen 1ah. joit. pens.; Isojarven takalist.; Riihikankaan korvessa M:nivassa.; Pirnesojan varr. muutamia pens.; Matka- ojan keskijuoks. varr. Pekkalan alap. ja ylempana; Piipsanj. varr. Isonkankaan niitylla ja muualla us. pens.; P:jarvenk. sydanmaalla (Kiimala); Lep’ojan niitylla; Savalojan varr. lah. Merijarven rajaa. Ollut entisaikaan yleisempi, mutta niitty- jen perkaamisesta ja pensaiden kotipuutarhoihin viemisesta on se monin paikoin havinnyt. R. rubrum p. Edellisté harvinaisempi. Pyhaj. rantaniit- tyj. lait. Lahdekankaan ja Halmeen val.; Irvan 1lah.; Salon- 4 50 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. saarella kirkonk.; Hyvarin ]. Rauniokankaan laidalla; Vaikon ja Laulumaan tal. 1.; Vaikonsaarella P:koskella; Tirilansaa- rella M:nivassa; Vaikonoj. varr. Hannuksen 1ah.; Pirnesoj. varr. Tirilin niit. ja alempanakin; Matkaoj. varr. Pekkalan alap.; P:jaérvellé Isonkankaan ja Kiimalan puol.; Yrityksen ja Ahonperan val. 1 pens. er. niit. lait.; Karahkassa muutamia pens. Tatakin pens. tuotu kotipuutarhoihin. Ulmaria pentapetala fq. Tuor. lehdoissa, puro- ja joki- varsilla, rantapensaik., perkkiOniit. ja rantaniit. Rubus idaeus st. fq. Talojen ja peltojen lah. ja tien- vier., etenkin kivikoissa, mon. kohti Pyhaj. rannalla ja saa- rilla, metsassa kivikoilla ja kallioilla harvinaisempi. Pulips- jarven rann. Someron talosta Mattilaan asti on se joks. yl., sill4 maa on taalla4 korkeampaa; alavamm. paik. on sita va- han paikassaan. R. arcticus fqq. Kost. mets., kost. niityilla ja ojissa, suopell. ja kytémailla, etenkin pientar. ja tuor. perkkioilla. Kukkii hyv. yl., mutta harvoina vuosina on hedelmia runs. — | Josk. on nakynyt muotoja, joiden teralehd. ovat olleet lius- kottuja: f. schizopetala seka sellaisia, joilla on hyv. runs. teral.: fl. pl. Joskus olen nahnyt liusk. verholehd. varust. kukkia. ; R. saxatilis fq. Kivikoissa, kuivissa lehtom. mets., etenk. rantaniittyjen metsalaiteilla, suurempien kaivettujen ojien kuiv. rint., joskus seka- ja kuusimets. (Lintukka.) R. chamaemorus fqq. Mantyrameillé, nevoilla ja kor- vissa. R. arcticus < saxatilis r. Kaivosojan varr. Isonevan ylap. muutam. yks. kuivalla ojan reunalla. Isohaudan E- puol. Vaikonpaahan vievan tien S-puol. tuor. harvassa mets., jossa oli kaadettu paljon puita; joit. yks. Hanhela—Vaikon- paa (Backman). Kansan kertoman muk. kasvaisi tata kasvia uusilla perkkiémailla. Retkeilyjen alkuaikoina jai kasvin ylei- syys erikoisesti tarkkaamatta. Geum rivale st. fq. Niityilla, pellonojissa ja pientar., tien- vier., aitojen vierust., korvissa harvinaisempi. (He vos- kukka.) Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 51 Fragaria vesca p. Kivisilla miaillé, kuiv. jokirint., kal- lioilla. Tavataan mon. paik., mutta melkein kaikkialla hyv. niukasti. Likalanjarven rann. Hautaniemen torpan |. matal. kalliolla ja sen ymp. seké Rauniokankaalla P:koskella niin runs., etta voidaan marjoja saada toisin. muutam. litroja. Kirkonk. joks. harvin. Kasarminméella vah., Hemmilan rann., kaupp. Ojajarven, Tervosen ja Epailyksen tal. lah.; Kylma- lan puol. paikka paikoin; Nuhan 1. eraan kallion juur. maant. N- ja ojan W-puol. P.jarvelld joks. tavall. samoilla alueilla kuin Rubus idaeus, mutta kaikkialla niuk. P:koskella Hannuk- sen pihalla; Vanh. Laulumaan kallioiden joenpuoleis. rint. us. yksil.; Rauniokankaalla ja sen ymparist. joks. runs.; Vai- konsaarella Vaikonoj. suussa; Kortteen tal. 1. Vaikonoj. varr. Raudaskoskella, Pohjosen 1., Vaikonpaan lah. vanh. terva- haudalla. M:nivassa Pajukankaan pellonaid. takana; Annosessa jokitérmalla sahan vastapdisella rann. Rautat. penker. nakee paikotellen jonkun yks. Ison Viitasen rannan 1ah. olev. kal- lioilla niuk. Comarum palustre fqq. Kost. ja marilla niit., korvissa, nevoilla, metsdalampien soistuneilla rann. ja ojissa. Potentilla anserina rr. Kirkonk. Ylitaloon vievan kujan apteekin puoleis. laidalla apteekin ulkohuoneiden kohdalla n. 1 m.? alalla runs., melk. yhtenais. mattona. P. norvegica st. r. Kirkonk. maantien varr. Koskisen kohd. 2 yks.; Isonevalla rautat. W-puol. tienvier. ja suo- peltojen laidoilla muutam. yks. P:koskella Vanhan Laulumaan lah. ja sen W-puol. olev. kallioilla harv. yks.; Poutisen heina- pell. muutam. yks. P-jdrvelld jarven E-puol. olev. suuren suoviemarin varr. us. yks. P. tormentilla r. Isonevalla tien varr. 1 yks. (V. Ant- tila 1917). Rautat. penker. Pieskonnevan vahtituvasta n. 1 km. S:44n 1 yks. (V. Tormala 1912). M:nivank. Pietilan suopell. Salonsaarella. Kirkonk. Tormaperalla Pyhaj. S-puol. metsanlaiteella joitak. yksil. lah. rautat. Alchemilla pastoralis rr. P:kosken kylatien varr. A. subcrenata p. Kirkonk. kirkkokujan varr. joit. yks.; Vainolan pih.; asemalla niuk.; Pyhajoelle viev. maant. varr.; 52 Parvela, Oulaisten pitaéjan kasvisto. pappilan pellonojassa. M:nivassa (taalla tama laji ja yleensa tama suku paljon yleisempi kuin muualla Oulaisissa) Pyha- joen ahteella ja pellonpient. monin paik. runs. A. acutangula st. r. M:nivassa monin paikoin; P:kos- kella Poutisen lah. 1 yks. Havainnot puutteell. A. filicaulis st. r. M:nivassa siella taalla; Pyhajoen maan- tien varr. kirkonk.; kirkkokujan varr. 2 yksil. Hav. puutteell. Rosa cinnamomea st. fq. Purojen vars., Pyhaj. ahteella, metsamailla. Paik. erikoisen runs. (Pirnesoja). R. acicularis rr. Makelan torpan ylap. Nuhanojan varr. muutamia pens., joista toiset kasvoivat aivan vesirajassa, R. cinnamomean jouk. Metsa on alempana ojan varr. monin paik. tuoretta kangasmetsaa, mutta ruusupensaiden kasvu- paikalla nayttaa muuttuvan kuivaluontoisemmaksi tavalliseksi sekametsaksi. Luultav. Vaikonoj. E-rann. n. 1 km. Rau- daskoskelta ylosp. kuusimetsassa ruusupens. joukossa my6s joku R. acicularis. Sattuman kautta jaivat havainnot jonkun verran puutteellisiksi, mutta olen melk. varma lajin esiinty- misesta taallakin. Prunus padus p. Etup. jokiahteilla, lehdoissa, tuoreissa sekamets. ja purojen vars. Vaikonoj. ja Oulaistenoj. varr. paik. runs., muiden ojien vars. ehka harvinaisempi. Pyhaj. ahteella etenkin P:koskella joen kummallakin rann. Metsissa harvinaisemp! (Riihikangas). Vaikonpaan ymparistolla puron- varsia lukuunottamatta tuomi laajalla alalla hyv. harv. Istut. taloj. ymp. Sorbus aucuparia fq. Sekamets., lehdoissa, rann., vilje- lysten ymp. mailla ja pientar. Istut. taloj. ymp. Medicago lupulina rr. Rautat. penker. Pieskonmaella (V. Tormala, 1918). Trifolium repens fqq. Pihoilla, teiden vars., jokiahteilla, rantaniit., pellonpient. Tr. pratense fq. Niityilla, kedoilla, pellonpient., tienvier., harvemm. sekamets. aukeilla paik. Tr. spadiceum st. r. — p. Jokiahteilla, kuiv. niityilla, maenrinteilla. Pyhajoen ahteilla joks. tavall. seka jokilaaks. kauempanakin joesta pellon lait.; samoin Pyhajokeen laske- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 53 vien purojenkin vars.; Pirnesoj. varr., Rajalan torp. ja maant. val., ei ole merkintaéa tasta kasvista. (Rajalan ylap. en ole retkeillyt.) P:jdrvelld Kirkkalan makirinteella ja jar- ven entisella itaiseila rantarint. niukanl.; Ahonperan ja Yri- tyksen val. kedoilla; Pyhajoelle viev. maant. varr. kedoilla; Ruokohaudalla Haapaveden rajalla Vaikonojan varr. Lathyrus paluster p. Kost. rantaniit., etenkin pensai- koissa ja purojen rann. Pyhaj. rann. kaikkialla; Oulaisten- ojan varr. vahain rautat. E-puol.; Vaikonojan varr. runs. sille sopiv. kasvupaik. aina POkkylaan asti; Pilpsanjoen varr.; Piipsjarven rann.; Pirnesojan, Koira-ja Matkaojan rantaniityilla. L. pratensis fq. Niit., pellonpient., kedoilla, aidanvie- rust., lehtimets. L. vernus p. Lehdoissa ja tuoreissa havumets. Aution alap. pienessa lehdossa Piipsanj. W-puol. joit. yksil.; Pyhaj. S-rann. Yliniemen lah. lehtomaisessa pensaikossa; Oulais- tenojan suusta S:4an lehtimets. laidassa; tuor. havumets. Raudaskosken N-puol.; Nuhanojan varr. lehtom. mets. n. 1 km. Nuhasta ylésp.; Pirnesojan varr. Rajalan ja maantien puolival. paikkeilla niitynlaiteella; Matkaojan varr. Pekka- lan alap. rantalehdossa; Isojarven E-paan N-puol. havu- mets.; Jarvikorvessa siella taalla lukuisia kukkivia yks.; Riihikankaan korvessa runs.; Hirvisalossa mantymetsaa kas- vavan soramaen laidalla; Vaikonpaan |. (Backman). Muualla paitsi Riihikank. korv. ja Jarvikorv. vain muutamia yksil. pai- kassaan. Vicia sativa rr. Asem. lastauslaitur. puol. muutam. yks. V. sepium p. Niit., rann. pensastoissa, lehti- ja seka- mets. Vaha- ja Isojarven rann. seka Pyhaj. ja siihen laskev. purojen laaks. V. cracca fq. Kuivy. niityilla, jokiahteilla pensastoissa, lehdoissa, pellonpient., heinapell., ratapenker. V. silvatica r. Metsaisella mantyja kasvavalla maenrint. Nivankoskesta n. '/, km. S:4an, useammassa kohti sam. seu- dulla; Riihikankaan korv. runs.; Hirvisalossa mantyja kas- vavalla kuivalla murtosorarint. harv. yksil. V. hirsuta rr. Kirkonk. maantien N-puol. Ison Anttilan ruispellossa jokun. yks. 1917; Aution sahalla 1918 1 yks. 54 Parvela, Oulaisten pitajin kasvisto. Geranium silvaticum fq. Metsaniit., lehd., sekamets., pellonpient. Oxalis acetosella st. fq. Rehev. kuusi-, seka- ja lehti- mets., purovars., vanh. raunioilla mets., tavall. niuk., ainoast. pienilla alueilla (Nuhanoja) runs. Callitriche verna fq. Seisovissa vesissaé, maantienojissa, jokien ja jarvien matal. rann.; tavat. suo-ojissakin. C.-lajit ovat Oulaisissa yl., melkeinpa hyvin yl., mutta aina ei ole tullut tarkastetuksi tamak6 tai seuraava laji on kulloinkin kysy- myksessaé. Molempien lajien yleisyys on siis jonkun verran epavarma. — f. minima. Matal. rann. ja kuivuv. latak. tavall. C. polymorpha fg. Jokien ja purojen matal. rann. seka maantienojissa. Empetrum nigrum fq. Mantyrameilla, nevoilla, kost. mets., josk. kangasmailla. Rhamnus frangula st. fq. Purojen ja lampien rann., ne- voilla, lehdoissa, yleensa kaikkialla pitajassé. Useimpien purojen vars., paik. hyv. runs. aina 3 m. kork. (Vaikonoja); useimp. suolampien rann. samoin (Pitkalampi, Iso ja Pieni Kalliojarvi, Isojarvi, Vahajarvi, Pieni Ohilampi, Ahvenlampi, Koiralampi, Yrityslampi, Kyrénlampien lahettyvilla, Kalapu- taanlammen rann. Oul. ja Merijarven rajalla). Monin paikoin P.jdrvenk. sydanmailla; Karahkassa; Mo6yrynkankaalla; P:kos- kella Vaikonojan S-puol. sydanmailla. Monilla nevoilla: (Ohi- neva, Kallioneva, Isoneva, Koiraneva, Ojastenneva). Viime aikoina rameita viljelysmaiksi raivattaessa on toisinaan ha- vinnyt (Jouhtenneva). Makelan torp. alap. Nuhanoj. varrelta havinnyt samasta syysta. Elatine hydropiper rr. Pyhajoessa liejukkopohjalla pap- pilan rann. matal. vedessa pienella alalla joks. runs. Luul- tavasti muuallakin samassa joessa, vaikka jaanyt huomaa- matta. E. triandra r. Pappilan rann. edellisen kanssa yhd.; Ou- laistenojan suupuol. niukanl. Molemmat lajit mahdoll. ylei- semmat. Viola palustris fqq. Kost. niit., ojissa, jokitormilla, rann. V. epipsila p. Rann., purojen vars., tuor. perkkidniityilla. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 55 Pyhaj. rann. mon. kohti (pappil. ranta, Kurra, Hirsikoski, P:koski). Vaikonojan rantaniit. ja rann.; Ritalammin rann.; Kaijannevan laidalla kost. mets.; Piipsanj. rann. Aution alap.; Matkaojan varr. Korpelan lah. niitylla; Oulaistenojan varr. Kangaspaan lah. ja ojan suopuol.; Koiraojan alajuoks. varr. ; Nuhanojan varr.; Hanhelan ja Hirvinevan kruun. puist. mon. paik. (Backman). V. canina v. montana fq. Mets., niit., pellonpient., joki- tormilla. V. Riviniana p. Tuoreissa, varj. lehtomais. mets., josk. kuiv. sekamets. kivisell4 mdenrint., kuten esim. Isonevan N-puol.; Ylivieskan maant. E-puol. harv. yksil.; Oulaistenojan varr. us. kohti, Isojarven alap. olev. lehdossa joks. runs.; Vai- konojan rantaniittyjen lait. mon. kohti; Hirvisalossa suon lai- teella; Riihikankaan korvessa; Isohaudalla joitak. yksil.; Vai- konpaan |, ja Torvinevalla (Backman). V. arvensis tqq. Pelloissa ja puutarh. yl. rikkaruoho. Hypericum quadrangulum r. Tavattu Kirkonk. Kurrassa Pyhaj. N-rann. pajupensaikoissa Nivankosken kohdalla; Pyhaj. N-rann. n. */, km. parantolan rannasta ylésp. (A. Laurin). M-nivassa Rantalan tal. pellonpient. Pyhaj. S-rann. Mah- dollisesti yleisempi, vaikka jaanyt huomaamatta. Daphne mezereum st. r. Lehdoissa purojen rann. Vai- konoj. varr. joit. pens. Hannuksen kohdalla seka Pohjosen lah.; Oulaistenoj. varr. Isojarven lah. muutamia pens., joista 2 kasvaa vahan kauemp. ojasta, toinen S-, toinen N- puol.; saman ojan varr. Tormaperalla Tormalan ja Lastumden ta- lojen kohdalla. M:nivassa Pirnesojan varr. Kurjalan koh- dalla 1 pieni pens.; Rajalan ylap. Haapaveden ja Oul. rajalla 1 pens. P:jdrvelld Kiimalan, Isonmaan ja Nevanperan maalla. Ollut ennen yleisempi kuin nykydéan; monista paik. on sita viety asuntojen laheisyyteen viljeltavaksi hedelmiensa vuoksi, joita osaksi my6daan apteekkiin, osaksi kansa niista itse valmistaa laaketta tai kayttaa niita sellais. ilman enempaa valmistusta. Lythrum salicaria st. i@:o-— p.» ahann lah: wesirajaa, etenkin kovapohjaisilla kivikkorann. 56 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Epilobium angustifolium fq. Kivikoissa, niittymailla, rautatienpenker., kyt6mailla ja muillakin palaneilla paik. E. palustre st. fq. Ojissa, kost. niityilla, rann., lahteiden ymparist., joskus korvissakin. Myriophyllum alterniflorum p. Jarvissa ja joissa mata- lassa vedessa. Pyhaj. monessa kohti, Oulaisten-, Vaikon-, Koira- ja Tuulasojassa, etenkin alajuoks. Ei merkitty Pir- nes- eiki Matka-ojasta (maantien ja Pyhajoen valinen Pir- nes- ja Matka-oja kaymatta); Piipsanjoessa; Likalanjar- vessa; Kyronlammeissa. Hippuris vulgaris fq. Joissa, puroissa, suo-ojissa, jar- vissa. Juoksev. vedessa etenk. alemm. lehdet pitkia ja ren- toja: mf. fluviatilis. Anthriscus silvestris fq. Niittymailla, rantatoyrailla, pel- lonpient., rakennust. seinust. [Chaerophyllum *Prescottii. Villiytyneena kirkonk. Vai- nélan pihalla; ktso L. Y. 1919, N:o 6.] Carum carvi fq. Asunt. |., tienvier., pell. ja pellonpient. Pimpinella saxifraga vr. P:koskella Alakylassa Pyhaj. N- puol. pellonpient., kedoilla ja rantatérmalla joks. runs. Kir- konk. Tervosen |. asuinrak. ja maant. val. joitak. yks. [Aegopodium podagraria rr. Asemalla puiston pensai- koissa villiytyneenaé. Tata kasvia on Oulaisten as. luulta- vasti joskus viljelty, niinkuin nyk. viela Kilpuan as.] Cicuta virosa p. Puroissa, niiden ja jarvien rannoilla, matalissa lammeissa. Likalanjarvessa hajallaan siella taalla; Ritalammin rann.; Hirsikosken |]. matalassa niittylammessa; Pyhajoelle viev. maant. varr. suossa Luimulan 1ah.; Piipsanj. etenkin matal. koskipaikoissa, paik. joks. runs.; samoin Pyhaj. matal. vedessi; Vaikonoj. pitkin matkaa rann.; Ou- laistenoj. alajuoks.; Pirnesoj. varr. Rajalan alap.; Koiraojan alajuoks. Matkaojan varr. ei merkitty. (Vesiputki.) Angelica silvestris st. fq. Kosteilla niit., viidakoissa, purojen vars., lehtomaisissa mets. Paik. niityilla joks. runs. Peucedanum palustre fq. Nevoilla, soisilla rann., kost. niit. etenkin pajupensaik. Cornus suecica p. Tuoreissa havu- ja sekamets., kor- 2 ed eee eee eee eee Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 57 vissa, soiden rann., jokitormilla. Pyhaj. varr. monin paik., paikotell. runs.; Kylmalan puol.; Polholassa; Kirkkonevalla; Ahonperalla er. suon laidassa Yritykseen menevan oikopo- jun varr.; Honganpuhdon |. kuusimets.; Luimulassa seka- mets.; Kaijannevankorvessa; Poutisen lah. mets.; Vaikonoj. alajuoks. varr.; Oulaistenoj. varr. us. kohti; Pirnesojan varr. kuusimets. Rajalan alap.; Aution 1]. Piipsanjoen E-puol. kuusi- mets.; Tuulasojan varr. kuusikkokorvessa. Hirvinevan kruun. puist. ainak. 3 paik. (Backman). Melk. kaikkialla vain pie- nemm. alueilla. Pirola uniflora p. Kuusikoissa, kosteissa sekamets. ja soiden lait. Oulaistenk. Kirkkonevalla; Lantastennevalla; Vaha- ja Isojarven valilla olev. nevaniittyjen lait. Oul.ojan S-puol.; Kytékorven |.; Makelan torpan alap. Nuhanojan varr. kuusimetsassa; Vaikonojan varr. Pokkylan [. ja Pohjosen ylap.; ratavahti Anttilan pihalla; Viitasen talon S-puol. seka- mets. P:jdrvellé Loutenevalla; Piipsanjoen E-puol. tuor. kuu- sikossa. P-:koskella Kaijannevankorvessa joit. yks. M:nivassa Pirnesojan varr. Rajalan alap. tuoreessa sekamets.; Pajukan- kaan takalistolla. Nahty muuallakin. Ei erityisen runsasluk. Ei nayta karttavan liikepaikkojakaan. P. minor fq. Koivu- ja sekamets., niityilla, kost. pen- sasmailla. P. media r. Oulaistenk. Uudenkankaan N-puol. koivi- kossa; Paratiisin S-puol. seka- ja havumets. M:nivassa Sa- lonsaarella havumetsdssa. Pirnesjarven NW- puolella seka- mets. (Backman). P. secunda fq. Kuusikoissa, tuoreissa seka- ja lehti- mets. muodost. josk. taajoja kasvustoja. P. rotundifolia st. fq. Lehti- jasekamets., korvissa. Ylei- syyshavainnot puutteell. Luulin ensin lajia yleisemmaksi kuin mitaé se nayttaa olevan. (Kaunosilkki.) P. chlorantha rr. Kangaspaan N-puol. tuoreessa havu- mets. 2—3 yks. Ledum palustre fqq. Mantyrameilla, korvissa, kosteissa paikoin kuivemmissakin havumets. Monilla rameilla vallit- sevana kasvina. 58 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Arctostaphylos uva ursi p. — st. r. Hiekka- ja sora- mailla, kuiv. havumets. ja monin paik. rautatiepenker. Kir- konk. Vajekankaalla; Ritalammin NW-puol. kivisella maella; Kylmalan’ puol.; Irvasta Honganpuhtoon viev. tien varr.; Pyhaj. N-puol. Hirsikosken kohdalla. P:koskella Rauniokan- kaan lah. P:jdrvelld Ahonperalla kuiv. kangasmets.; eraan kivikk. mden rint.; Yrityksen lah. hiekkaharjulla; Hietalan lah. M:nivassa Isojarven N- ja NE-puol. kallioilla; Kyron 1. useamm. kallioilla. Kasvaa kaikkialla vain pien. alueilla. Andromeda calyculata fq. Soiden laidoilla, rameisilla rann. ja korvissa; paikoin laji yksin vallitsevana. A. polifolia fqq. Aukeilla nevoilla, rameilla, korvissa seka alavilla rann. ja nevaniit. (Vaikon-, Oulaistenoja). Vaccinium muyrtillus fqq. Kuusi-, lehti- ja sekamets., vahemman yleisena mantymets., joskus aukeillakin mailla, kuten jokiahteilla. Kiiltomustikoita, f. epruinosa, olen tavan- nut esim. Irvanperalla ja Raudaskosken 1. V. uliginosum fqq. Kaikenlais. suomailla seka kuivem- millakin paik., paik. hyv. runs., muodost. taajoja kasvustoja etenk. rameilla. V. vitis idaea fqg. Mannik6dissé ja muissakin, etenkin kuivanpuoleis. mets., kankailla, makirinteilla, jokiahteilla. V. oxycoccus fq. Nevoilla ja rameilla, korvissa harvinai- sempi. V. *microcarpum st. fq. Samanlais. paik. kuin edellinen- kin, mutta ei niin yl. Yleisyyshavainnot puutteell. Calluna vulgaris fqq. Manty- ja koivumets., kankailla, palaneilla metsdmailla, rameillA. Esiintyy joskus askenrai- vatuilla laihoilla pelloillakin. — f. albiflora rr. Nahty ker- ran Tormaperalla Ylivieskan maant. W-puol. lah. tieta 4,5 km. kirkolta. [Primula officinalis. Villiyt. apteekin puutarh. kirkonk.| Trientalis europaea fq. Seka-, lehti- ja havumets., metsa- mailla ja niityilla. Lysimachia vulgaris p. Kivis. rann., varj. pensaik. Pyhaj. varr., Vaikon-, Oulaisten-, Nuhan-, Koira- ja Pirnesojan rann. L. thyrsiflora st. fq. Jokien, purojen ja jarvien matal. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 59 rann., joskus ojissa kostealla maalla, nevoillakin (Koiraneva), mutta ei misséin muodosta huomattavampia kasvustoja. Menyanthes trifoliata fqq. — fq. Nevoilla, korvissa, ma- rilla niityilla, lampien ja jokien (Piipsanjoki) soistuneilla rann. muodostaen josk. tiheita, vaikka ei erityisen laajoja kasvustoja. Lithospermum arvense p. — st. r. Pelloilla ja puutarh. esiintyen yksittain harvoja yksil. paikassaan. Vaillinaisten merkintéjen tahden levidm. epavarma, mutta paattaen siita, etta ilman erikoisempaa etsimista olen loytanyt sita lahes 10 eri paikasta, jotka kahta léyt6a lukuunottamatta, ovat Pyhaj. laaksosta, laji ainakin taalla kasvaa paikottain; pitajan laita- osissa luultav. harvinaisempi; pitajan S-osasta.ei ole yht. loytoa. Myosotis palustris st. fq. Kosteissa paikoissa, rann., matal. juoksevassa vedessa joenpohjassa. M. caespitosa r. Jokien ja purojen rann. Pyhaj. rann. Hemmilin kohd.; Hirsikosken lah.; Vaikonojan varr. Pokky- lan |. ja ojan keskijuoksulla. Havainnot vaillin. M. arenaria rr. M:nivassa ruispell. Salonsaarella Herra- lan tal. kohd. v. 1918 1 yks. M. intermedia fqq. Viljelysmailla, etenkin ruispell., vanh. tervahaudoilla ja raunioilla, kesantopell. Echinospermum lappula rr. Asemalla 1920 1 pieni yks. Scutellaria galericulata st. fg. — p. Purojen vars. leh- doissa, rann. ja suoviljelyksilla. Menta arvensis p. Tuoreilla niityilla, ojissa. P:koskella Hannuksen niitylla4; Uudentalon pellon paassa; Manniston lah. jokiahteella; Matkanevan niitylla Korpelan tal. kohd.; Hyvekurussa. Hanhiperdlld maant. W-laidalla ojanreunassa n. 1/4, km. Vaikonojasta S:4an. P:jdrvelld Perikankaan tal. niityll4. Kirkonk. pappilan pellolla, ei kaukana puutarhasta, josta on mahdollisesti sinne karannut. Kansan kertoman mukaan on laji ollut ennen yleisempi, mutta puutarhoihin ja pihoille sita viemalla on se monista paikoista havinnyt. Havaintojen mukaan on se pitajan W-osassa, P:koskella, ylei- sempi kuin muualla. 60 Parvela, Oulaisten pitajain kasvisto. Nepeta glechoma r. Kirkonk. pankinjoht. A. Koskisen porttikaytavassa; hautuumaalla ja Lassilan (Tormaperdalla) pihalla villiytyneena. Brunella vulgaris fq. Maantienvars., niittymailla, van- hoilla kyt6mailla, pellonpient. (Sininen mettiskukka.) Galeopsis ladanum *intermedia rr. M:nivank. Pietilan suopellossa v. 1912 1 yks. (E. Tuomikoski). - G. tetrahit *bifida fqq. Pelloilla ja asuntojen |ahist. G. speciosa fq. Kasvaa kuten ed., mutta ei niin runs. Stachys paluster rr. Asemalla v. 1920 er. pellon laid. muutam. yks. Solanum nigrum rr. P:koskella Partalan mokin pihalla 2 yks. 1919. Luultav. on siemen kulkeutunut tupakan sie- menien matkassa. (Ktso A. A. Parvela 1919.) Veronica verna r. P:koskella Vanhan Laulumaan |. ka!- liolla pienella alueella runs. Yliopp. K. Martikainen sanoo nahneensa jollakin kalliolla tarkemmin muistamatta missa. Kasviin olen erikoisesti kiinnittanyt huomiota, mutta siita huolimatta en ole onnistunut sita loytamaan muualta. V. arvensis rr. Opett. V. Térmalan herbariossa; ilmoi- tettu otetuksi Tormalan pellosta 1913. ; V. serpyllifolia fq. Kosteilla metsateilla, maantienvier., niityilla, pellonpient., ojissa. V. longifolia p. Ranta- ja metsaniityilla seka niitty- mailla. Pyhaj. laaks. ja siihen laskevien purojen vars. siella taalla. V. chamaedrys st.r. Asem. lah. heinapell. pienella alueella runs.; Oulaistenoj. varr. rautat. alueella pienella alalla; maan- tien varr. n. '/, km. osuuskaupasta W:een muutam. yksil. 1917; Ratapenker. W-laidalla n. 1,5 km. Kilpuan as. $:a4an pieni laikku; Tormalan pellossa Toérmaperalla 1912 (V. Tor- mala); Ruosteperkki6n niitylla kirkonk. 1914 (H. Hoéglund). Kasvaa laikuittain. V. officinalis st. fq. Metsamailla, havumets. polkujen varr., nurminiityilla, pellonpient., vanhojen tervahautojen ymparist. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 61 V. scutellata st. fq. Liejuisilla jokien ja jarvien rann., latakGissa, ojissa seka muissakin kost. paik. Scrophularia nodosa r. Isojarvesta n. '/, km. alasp. Ou- laistenojan varr. lehdossa 2 kohti joit. yks. Isohaudalla leppapensaiden jouk. ja juurella 3 kohti muutam. kauniita yks. Euphrasia brevipila st. fg. — fq. Jokiahteilla ja puro- jen rantaniityilla. (Linnunlippi.) E. tenuis r. Hannuksen alap. Vaikonoj. rantaniitylla; P:koskella Pyhaj. N-rann. kost. niitylla Hirsikosken alap. Tasté, samoinkuin muistakin E-lajeista havainnot vaillin. E. curta st. ig. Rantaniityilla, kedoilla, pellonpient. ja tienvier. (Linnunlippi.) Rhinanthus major fq. Niityilla ja pellonpient. Rh. minor fqq. Kuiv. kedoilla, niittymailla, heinapell. Melampyrum pratense fqq. Sekamets., lehdoissa, nil- tyilla, mailla, muodostaen josk. tiheita kasvustoja. (Luu- vanaheina, Koiransuikku,) M. silvaticum fq. Metsaniityilla, seka- ja lehtimets. Pedicularis palustris st. fq. Kost. ja marilla niityilla, rannoilla yksin. yksil. niukanl. P. sceptrum p. Suoniityilla, kost. lehdoissa, rann. Kir- konk. Koiranevalla; Kirkkonevalla; Salonsaarella; Likalan- peralla; Raudaskosken N-puol.. P:koskella Vaikonojan varr.; Vaarankoskensaarella Pyhajoessa. P.jdrvelld Piurukkane- valla; Kauniskankaan puolella; Kiimalan ja Murron val. suolla; Matkaojan varr. Pirnes- ja Oulaistenojan vars.; Isojarven ympirist. ja Likalammen rann.; Vaikonpaan ja Pokkylan val. Esiintyy yksitellen. Utricularia minor rr. Kaivosojassa maant. ja rautat. val. Isonevalla muutam. yks. Eraassa edellamainitun ojan syrja- haarassa (V. Anttila 1918). U. intermedia st. fq. — p. Ojissa, puroissa, jarvissa Ja marilla nevoilla. Ruokonevalla; Kaijannevalla; Hirvisalossa; Kallionevalla; Isonevalla, ojissa; Poutisen suopeltoj. ojissa; Aijonnevalla; Pitkalammessa; Mikonlammessa; Pienessa Vii- tasessa; Isojarvessi; Kyroénlammeissa; Pohjalammessa; Ou- laistenoj. ja sen varr. névaniityilla Vahajarven alap. ja ylap.; 62 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Vaikonoj. ylajuoks.; Tuulasoj.; Tuomistonoj. kirkonk.; Piip- sanjoen varr. maralla niitylla _Isonkankaan kohd. Plantago major fq. Asutuilla paik.: pihoilla, teiden vars., pellonpient.; josk. metsateillakin. (Papuheina.) Galium *Vaillantii st. fg. — p. Pell. etenk. perunamailla, ja puutarh. Lihavamm. pell. yleisempi kuin laihoissa. G. boreale fq. — st. fq. Niit., lehtimets., kivikoissa, pel- lonpient. G. trifidum st. r. Jarvien ja lampien rann., ojissa, kos- teilla paik. Lahdekorvessa kost. metsanlaid.; asem. rata- penker. vieressa ojassa lautatapulien kohd.; Likalanjarven rann.; Yrityslammen rann.; Isojarven NW-paassa joks. runs.; Vahajarven rann.; Matkaojan varr. Pienuutensa tahden mah- dollisesti osittain jaanyt huomaamatta. G. palustre fqq. Varjois. rann., ojissa, marilla niityilla. G. uliginosum fqq. Kosteilla paik., ojissa, kytomailla ja joskus kuivemmillakin niityilla. G. verum r. Pieskonnevalla Rasyn heinapell. makirint. muutam. yks. 1918 (V. Anttila); ratavahti Anttilan heina- pell. (suopelto) joit. yks. 1920 (J. Anttila). Viburnum opulus st. r._ Lehdoissa ojien rannoilla. Ou- laistenoj. varr. lah. Isojarvea 2 pens. Kangaspaan luota saman ojan varr. viety pens. Kangaspaan pihaan. Vaikon- ojan varr.: Yliojanniityn alapaassa (n. 1 km. Raudaskosken ylap.) 1 pensas; Putkosen ja Hietalan niityilla samoin; Poh- josen ja rautatien puolivalissa ojan N-rann. kymmenkunta pens., joista korkeimmat ovat 2,5 m. korkuisia. Nuhanojan varr. 2 pienta pens. heti Makelan torp. ylap. aivan vesiraj. Kansan kertoman muk. kasvanut aikoinaan Isohaudankin lL., mutta on kaikki pensaat sielta viety asuntojen seinustoille. Kansa kutsuu tata kuusamoksi ja kuusainpen- saaksi. Linnaea borealis fq. Havu- ja sekamets. seka metsamailla, us. varjoisilla paik. runs. Valeriana officinalis st. fq. Jarvien, jokien ja purojen rantaniityilla. (Kesanihana.) [Campanula rapunculoides. Villiytyneena pappilan puu- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 63 tarh. ja jokitérmalla puutarh. kohd. Ei ole viljelty ainakaan 20 vuoteen pappil., mutta luultavasti kylla varemm.] C. patula r. Rautatien varr. ja heinapell. satunn. Kir- konk. Miettilan heinap. 1919; opett. Oksan heinap. 1917 3—4 yks.; rautat. penker. vahan Vaikonoj. N-puol. 1920; asem. lahettyvilla sen N- ja S- puol. rautat. penker. ja vier. Kaikkialla se on esiintynyt yksitt., harvoja yks. paikassaan; asema-alueella kuit. runsaammin kuin muualla. C. rotundifolia fq. Niityilla, niittymailla, teiden vars., jokiaht., kedoilla, pellonpient., tavall. runs.; paik. vain pie- nemm. alueilla. Lobelia dortmannia r. Likalanjarvessa Likalan talon kohd. matal. vedessé hiekkapohjalla us. yksil.; samoin Vaha- jarven hiekkaisella N-rann. niukanl. Muissa jarvissa en ole tavannut, vaikka olenkin muistanut erikoisesti sita tarkata. Pirnesjarvessa (Backman). Lappa tomentosa p. Tienvier. asutuilla paik. ja raken- nust. seinust. Kirkonk. asem. ja sen ymparist.’; maant. varr. mon. kohti ja useiden asunt. piham., joissa sita paik. pidet. koristuskasvina suuren ja komean ulkomuotonsa tahden. P:jdrvella ja P:koskella myos us. talojen pihoilla ja maant. varr., vaikka ei niin yl. kuin kirkonk. Hyvin monen sydan- maan tal. seinust. olen sen nahnyt (Intion vahtitupa, Kyto- korpi, Pohjonen, Raudaskoski, Hanhipera, Ahonpera, Yritys, Kiimala). Koetetaanpa sita sydanmaillakin paik. havittaa, paik. taas suositaan. (Tervalepp4a!) Cirsium heterophyllum fq. Jokivarsiniityilla, pellonpient., heinapell. C. lanceolatum st. r.— p. Maanteiden vars., kylissa, harvoja yksil. paikass., us. aivan yksitell. P:koskella olen nahnyt kylatienkin varr. C. palustre st. fq. Kosteilla niityilla, suopelloilla ja pient. tavall. yksit.; joskus kytomaillakin. C. arvense st. fq. Pelloissa pahana rikkaruoh., joskus hyv. runs. Carduus crispus st. r. — p. Asutuilla paik., josk. pel- loissa rikkaruoh. huomattavan runs. Ei ole tullut pelloista 64 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. aina erikoisesti tarkatuksi. Kirkonk. maantien varr. ja puu- tarhoissa (mylly, Oksa, Koskinen, kaupp. Niemela) seka hau- tuumaalla muodostaa siina osassa, mihin on talvella vedetty taytetta, tihean kasvuston (1920). Syrjakylissa etup. viljapell. Centaurea cyanus fq. Vilja-, etenkin ruispell. Petasites frigidus p. Kost. niityilla, ojissa, korvissa; etenk. kukattomia lehtikimppuja tapaa siella taalla, kukalli- sena sensijaan huomattavasti harvinaisempi. Kirkonk. Salon- saarella; Kurrassa niitynojissa; Irvan |. kuusimetsassa. P:kos- kella Poutisen ylap. Pyhaj. N-rann. kostean niityn_lai- dassa; Kaijannevan korvessa kukall. yksil.; Pyhaj. S-puol. us. kohti niittyjen ojissa. Vaikonojan varr. Pokkylan ja Vai- konpaan valilla; kosteissa kuusikoissa monessa kohti saman ojan varr.; Hanhiperalla n. 1/, km. Vaikonojan N-puol. jan. 25 m. Ylivieskan maantien W-puol. kost. metsan laidassa joitakin kukall. yksil. Kaivosojan varr. Isonevan ylap. Koira- ojan keskijuoks. varr. pellonojissa. Matkaojan varr. muu- tam. kohtia Viiankorven ja Perikankaan |. Matkaojan E-puol. Us. paik. Hirvinev. kruun. puist.; Hanhelan kruun. puist. pai- koittain (Backman). Tussilago farfarus rr. V. Tormalan herbar. v:lta 1913. Satunn. Solidago virgaurea fq. Niityilla, jokiahteilla, maenrin- teilla, kaikenl. kuivissa mets. Erigeron acer p. Yksitellen jokiahteilla, niittymailla, tienvier. ja kallioilla. Kirkonk. on useita loyt6ja, mutta pi- tajin laitaosista vain harvoja. Pappilan kujan varr. ja heina- pell. pientar. 3—4 yksil.; myllyn 1].; Pyhaj. N-rann. Penttilan kohd.; Kurrassa 1,5 km. pappilasta W:een Pyhaj. N-rann. 1 yks.; as. N-puol. ratapenker.; Koiraojan keskijuoks. 1 yks. P:jdrvelld Kangaspyrron |. P:koskella Pyhaj. N-rann. Man- niston kohd. Pitdjdn S-osassa Har6n l. kallioilla 3 pienta yks. [Bellis perennis. Villiytyn. kirkonk. Vainolan pihalla ja hautuumaalla.] Senecio vulgaris st. r. Viljelysmailla ja puutarh. Pita- jan keskuksessa yleisempi kuin laitaosissa, jossa sita harvoin nikee. Asem. joks. runs.; meijerin pihalla; pappilan puutarh.; Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 65 Pyhaj. rann. kirkonk.; Isonevaila er. kaurapell.; Jouhtenne- valla kaurap.; P:jdrvellé Kinnilan |. maantien varr.; Heilalan karjamajan |. naurismaassa n. 10 km. kirkolta Yliviesk. pain. Gnaphalium uliginosum fq. — st. fq. Ojissa, rann., sa- visilla kosteilla paik. Muoto v. pilulare kost. metsateilla tavall. Gn. silvaticum p. Rantaniit., pellonpient., suoviemarien vars. Pyhajoen laaksossa yleisempi kuin pitajan laitaos. Antennaria dioeca fqq. Kuiv. jokiahteilla ja niuityilla, metsamailla, kankailla, kuiv. seka- ja mantymets. Tanacetum vulgare p. Jokiahteilla, kedoilla, asuntojen raunioilla. Pyhaj. laaksossa joks. tavall., samoin Oulaisten- ojan suupuol., Pirnesojan varr. harvinaisempi. Ahonperalla; Hanhiperalla; Yrityksess4; P:jarvella muutamien talojen pi- hoilla. Myos viljell. [Artemisia absinthium rr. Villiytyneena Tormaperalla Korven tal. pihalla ja pellonpient.} A. vulgaris r. Asemalla us. nuoria yksil. Rautat. varr. Tormaperalla 2 pehetta (1920). Villiytyn. rakennusten sel- nustalla. (Maruna.) A. campestris rr. Rautatiepenker. n. 50 m. Kaivosojan N-puol. yksi pehe, joka on siinaé kasvanut jo us. vuosia (1920). Achillea ptarmica r. Asem. lastauslait. 1. joku yks. 1920. Ratavahti Anttilan naurismaassa 1917 (V. Anttila); Pekurin kaurapell. 1910 (Elin Pekuri). A. millefolium fqq. Kuivilla kedoilla, mailla, pellonpient., tienvier. Anthemis tinctoria rr. Rautatiepenker. Kaistanmaen kohd. joit. yks. 1918 (V. Anttila). Pjarvelld Paatalon heinapell. 1920 runs. (N. Rasanen). Matricaria discoidea fq. Pihamailla, asutuilla paik., tei- den vars. Asemalla ja kirkonk. kertoman muk. ollut tavall. n. 25 vuotta (1918). Likalan tal. pihalle istutettu n. 15 v. sitten ja Vaikonpaan pihalle 3 v. sitten (1918). Hyvan ja voimakkaan tuoksunsa tahden on kansa ruvennutsita suosi- maan. Useissa sydanmaan tal. esiintyy kasvi viela niin harva- 5 66 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. lukuisena, etta sitad saa hakemalla hakea tai puuttuu se viela kokonaan. Kasvia en ole tavannut seur. sydanmaan talojen ja torppien pihoilta: Isojarvi, Kauniskangas, muutamat piha- maat Ahonperalla (1918), Rajala (Pirnesojan varr.), Viian- korpi, Perikangas, Korpela (1919). (Nappiheina.) M. inodora fg. Viljelysmailla, etenkin ruispell., pihoilla. Muutamina vuosina erikoisen runs., toisina paljon niuk. Chrysanthemum leucanthemum fq. Pellonpient., kuivilla niityilla ja mailla. Hypochaeris maculata rr. Aution sahalla Piipsanjoen tormalla 1 yks. 1918. (Ktso lahemm. A. A. Parvela 1919.) Leontodon autumnalis fqq. Niit., kedoilla, pih., pellon- pient. Taraxacum officinale fqq. Pellonpient., kedoilla, niityilla j.nve. (Keltainen harakankukka.) Sonchus arvensis r. Kirkonk. Penttilan kohd. olev. ruis- pell. Pyhaj. rann. — v. laevipes st. r. Viljelysmailla. Kir- konk. asem., kansak., Keson, Huotarin pelloissa hyv. runs.; Vainélan ja pappilan puutarh. joitak. yksil.; Kilpuan as. puu- tarh. Edellim. pelloissa kiusallinen rikkaruoho, jota on koe- tettu niista havittad, mutta toistaiseksi (1920) onnistumatta. S. asper rr. Pappilan puutarh. 1919 1 yks. Crepis tectorum fq. Kuiv. pientar., pell., jokiaht., mailla ja kedoilla. Cr. paludosa p. Jokien ja purojen vars., niityilla ja lehtomaisilla paik. Pyhaj. ja siihen laskev. purojen vars. ja Riihikankaan korvessa er. pienen puron varr. Se esiintyy paikoin yksitt. kasvavana, paikoin runsaslukuisempana. Hieracium. — Kun tamin monimuotoisen suvun lajeja tunnen ainoastaan nimeksi, on niiden keraaminen tullut ko- konaan laimiinlyOdyksi; osaksi on tahan ollut syyna myos- kin se, etta parhaimpana keltanonkeruuaikana olen usein ol- lut poissa paikkakunnalta. Seuraavassa mainitsen ainoastaan ne lajit, joiden varmasti tiedan kasvavan Oulaisissa: H. pilosella. Kuivilla mailla ja pientar., avonaisilla paik. kuivissa mets. H. pseudo-Blyttii. Autiossa tien varr. us. yksil.; Manti- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 67 lan nevaniitylla ja muillakin niityilla Pyhajoen S-puol.; Vieri- maan ja Yrityksen val.; Vaikonoj. varr. H. detonsum. Pellonpient. ja niityilla. H. pilipes. Kuivilla niityilla ja pientar. H. umbellatum. Jokiahteilla, hietarann., pientar. ja nii- tyilla. Seuraavassa luettelen muutamia kasveja, joita Oulaisissa mah- doll. kasvaa, mutta joita toistaiseksi en ole onnistunut sielta loy- tamaan. Pteris Salix nigricans Epilobium montanum Equisetum hiemale Arenaria serpyllif. Heracleum sibircium Isoétes echinosp. Spergula vernalis, Gentiana campestris Milium Scleranthus Utricularia vulgaris Carex digitata Actaea Galium mollugo » panicea Ranunce. sceler. Knautia » elongata Arabis *suecica Bidens tripartitus Juncus supinus Trifolium medium IV. Luettelo Oulaisten pitajan viljelyskasveista. Seuraavassa luetellaan aakkosjarjestyksessa mahdolli- simman taydellisesti Oulaisten viljelyskasvit: vilja-, rehu-, juuri-, vaatetus- ja vihanneskasvit, koristuskasvit j. n. e. Sa- malla kun mainitsen viljelyskasvien yleisyyden seka vilja-, vaatetus- ja heinakasvien viime vuosien satomaarat Maata- loushallituksen julkaisujen mukaan, ilmoitan myOskin vilja- lajien laadun, mik&li sen pitaéjan maanviljelysoloja tuntevilta maanviljelijoilta olen saanut tietéa. Koristuskasveihin nahden ei luettelo ole varsin taydellinen. Niista olen tassa mainin- nut ainoastaan ne lajit, jotka tata luetteloa laatiessani (kes. 1920) olen tavannut tai joita Oulaisissa varmasti tiedan en- nen viljellyn. Lukuisia, etenkin saatylaiskodeissa ja puutar- hoissa viljeltyja lajeja on jaanyt mainitsematta siita syysta, etta monet, varsinkin ulkokoristuskasvit, ovat lyhytaikaisia, 68 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. joten yhden kesan aikana tehdyt havainnot eivat anna aivan tiydellista kuvaa pitajan koristuskasveista. Oulaisista olen merkinnyt 227 viljelyskasvia, joista 10 on minulle tuntemattomia huonekoristuskasveja. Koko luvusta on koristekasveja 175, naisté 71 huonekasveja. Saatylai- sista viljelevat koristekasveja kaikki eli 100°/o, talollisista 75°/, ja mOkkilaisistéa ja torpanasukkaista 66°/). Tarkempia tietoja nadista seikoista sisaltaa kirjoitukseni ,,Hieman tilastoa koristekasvien viljelemisesta Oulaisten pitajassa“ (L. Y. 1921 neo 1): Abies sibirica. (Ulkomaan kuusi.) Aseman puistikossa 5 yks., joista suurimmat 7—8 m. kork.; hyvakasv. Perikan- kaalla n. 8 v. vanha, 3/, m. kork.; lampaat sy6vat oksia, siten hidastuttaen sen kasvua. Acer platanoides. Joissakin kirkonk. puutarh. pieni yks. (0,5 —1,s5 m. kork.). Ei viihdy hyvin, silla talvella latva tavall. kuolee. Achillea ptarmica fl. pl. (Tuhatkauno.) Joissakin kir- konk. puutarh. etup. kansan viljelemana. Villiytyneena puutarh., nurmikolla ja hautuum. Achimenes sp. (Mustanmerenruusu, merimiehen- ystiva, torpantytt6.) Rahvaan kodeissa joks. tav., saatyl.- kodeissa harvinaisempi. Aconitum spp. (Arkinlintu.) Vanha koristekasvi, jota vil- jelev. seka saatyl. ettaé rahvas, etenk. kirkonk. Acroclinium roseum. (ljiisyyenkukka.) Sfiatylais- ja rahvaan puutarh. harvin. Aegopodium podagraria. Kilpuan as. puistik. kukkapenkissa vilj. Ktso siv. 56. Allium schoenoprasum. Saatyl. puutarh. maustekasv. Villiytyy helposti. Ktso siv. 38. Allium cepa. (L66ki.) Viljell. yl. sekaé rahv. etta saatyl. puutarh. Melkein joka talossa on jonkinl. sipuliviljelys. Jotkut viljel. sipulia myytivaksi asti. Sipulikarpaisen (Hylemyia antiqua) toukka on viime vuosina tehnyt tuhoa sipuliviljelyksissa. Alopecurus pratensis. Varemmin viljelty yleisemmin, mutta nykyisin hyvin vahin. (Siv. 29.) Althaea rosea. Tavattu ainoastaan Viitakankaan mokin (Pie- nen Viitasen N-puol.) ikkunan alla muutam. yks. Amarantus sp. N. 10 v. sitten asem. kukkapenk. Amaryllis sp. WHarvin. saatyl. kodeissa; tavattu rahvaankin asunn. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 69 Amelanchier sp. Aseman puistik. us. hyvakasv., 2—3 m. kork. pens. Sielta niita viety muutamiin kirkonk. puutarh. Anethum graveolens. Melkein yksist. saatyl. keittidkasvitarh. Antirrhinum majus. Saatyl. puutarh. silloin talldin. Aquilegia vulgaris. Tavall. saatyl. puutarh., joskus rahvaan- kin kukkapenk. Usein villiytyn. puutarh. nurmik. Aralia (Fatsia) japonica. Nakee kirkonk. huonekasv. siatyl.- ja kauppiaskodeissa, joskus taloissakin. Ei nytkaan tavall., mutta ennen ollut viela harvinaisempi, yksist. saatyl. viljelema. Viljelty jo 40—50 v. sitt. Suurimmat tapaamani yks. olivat n. 3 m. kork. Araucaria excelsa. Muutamissa saatylais- ja kauppiaskodeissa. Artemisia abrotanum. (Saksankataja.) Joissakin kirkonk. puutarh. joku pehe. A. absinthium. Hautuum. us. pehkeité. Ktso siv. 65. A. vulgaris. Etenkin entisaikaan viljelty (nyt villiytyn.) pi- tajan laitaosissa (Ahonpera, P:jarvi) laaketarkotuksiin eldimille ja koristuskasv. Ktso siv. 65. Asparagus Sprengeri. Saatyl.- ja kauppiaskodeissa ei harvin., mutta tavat. harvin. taloissa ja mOkeissakin. Asparagus sp. (hienolehtinen). (Unelma, tuija, tyija.) Joks. tavall. saatyl. kodeissa, taloissa ja tydlaisasunn. etenk. Ou- laistenk. Aspidistra elatior. (Vosikka, loima, jokatalonjussi.) Taloissa ja mokeissa kirkonk. siella taalla, syrjakylissa harvin., samoin saatyl. Asplenium sp.? Yhdessa saatyl. kodissa kirkonk. (Tri Bo- strom). Aucuba japonica. (Akuupa.) Joks. harvin. saatyl. kodeissa, taloissa viela harvinaisempi. Vanha koristuskasvi, tavattu Ou- laisissa ainakin jo 40 v. sitten, jolloin eras Helsingisté muuttanut perhe toi sen mukanaan. Avena sativa. Kauraa alettu Oul. viljelem. n. 60—65 v. sitten. Silloin sita viljelt. ainoast. joissakin paik. ja hyv. vahan. V. 1864 esim. Ahon tal. P:jarvella saatiin kauraa 12 sidonta (tup- pusta). Viela 50 v. sitten vilj. sita harv. taloissa. Myéhemmin sen vilj. lamaantui, kunnes taas n. 30 v. sitt. ruv. enemman viljel. Viime vuos. on sen vilj. enentynyt ja kasvatet. sitaé nyt aivan yl. Kaurasato suurempi kuin puolet ruissadosta. Etup. viljell. n. k. mustaa kauraa, paikkakunnan omaa, vanhaa kantaa. Kanadan kaura, jota tuotiin n. 25 v. sitten, on kokonaan havinnyt. Viime vuosina ovat talolliset ruvenneet viljelemaain jalostettuja laatuja, osaksi hyv. menestyks. Ilolan kauraa on kasvatettu n. 15 v.; joilla- kin on kaura suureksi osaksi tata laatua, mutta koska se hyvin helposti varisee, ei sekain ole erikoisen mieluinen laatu. N. 6—7 70 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. vy. sitt. alettiin viljelem. Kultasadekauraa, jota kuitenk. viljell. joks. vih. V. 1905 kylv. kauraa 273 hi. (sato 1,288 hl.); v. 1910 709 hi. (1,513 hl.); v. 1915 1,195 hl. (3,804 hl.); v. 1918 848 hi. (3,373 hh): Begonia spp. B.-lajeja viljellaan huonekasveina useita. Eras niista, silkkiruusu, on taloissa ja mOdkeissa joks. tavall., saa- tyl. harvinaisempi; ky yne|’ta viljell. kuten edell., mutta harvem- min; annansilm§A on harvin. kaik. paik.; hopea-asteria kasvatet. etup. vain taloissa; toisia lajeja, joilla on nimena maksafiikus, maksa, enkelinsiipi, rakkaus y. m., kasvatetaan varsinkin sdatyl.- ja kauppiaskodeissa, mutta myds monissa taloissa ja mokeissa. Bellis perennis. Josk. saatyl. puutarh., harvemmin rahv. kukkapenk. Villiytyn. Ktso siv. 64. Beta vulgaris. Kirkonk. yleisempi kuin syrjakylissa, missa sita viljell. vain harv. taloissa. B. vulgaris v. rapa. Kotisiirapin keittamista varten 2—3 viime kesind muutamissa paikoissa viljelty; menest. joks. hyv. Betula odorata ja verrucosa. Istut. paikoin asunt. ympar. ja tien vars. Brassica campestris f. rapa. Seka ihmisten etta elainten ra- vinnoksi useimmissa tal. Viljelykseen kaytet. etup. kytomaita. Joidenkin talojen naurissato 40—50 hl. Naurissato v..1905 825 hl.; v. 1910 nauriita y. m. juurikasveja 325 hl.; v. 1915 nauriita ja muita juurikasv. 3,043 hl.; v. 1918 1,392 hl. Br. napus f. napobrassica. Syrjakylissé vain harv. paik., kirkonk. jonkun verran yleisempi. Kaalikarpasen (Phorbia bras- sicae) toukka tekee tuhoa lanttuviljelyksissa. Br. oleracea f. capitata. Viljell. etup. saatyl. puutarh. Viime vuosina ruvettu enemm. viljel., mutta nykydaan viela harvoissa tal. Kaalikirpaisen ja -perhosen toukat vaikeuttavat sen kasvatusta. Br. o. f. botrytis. Harvin. saatyl. puutarh. Br. o. f. gongylodes. Kut. ed. Calathea (Maranta) sp. (Martta.) Siella taalla taloissa ja mokeissa, ei nahty sdatylaisilla. Calendula officinalis. (Ringellumma.) Jo kauan sitten viljelty siityl. puutarh., myds rahv. kukkapenk. joks. us. Toi- seksi yleisin ulkona vilj. koristekasvi. Callistephus chinensis. (Asteri.) Saatyl. puutarh. joks. tavall. Campanula media. (Huntu, morsiushuntu.) Kaikenl. kodeissa us. tavattu. /C. rapunculoides. Entisaik. viljelty, nyt villiytyn. Siv. 62.] C. sp. N. k. sekakukkien siementen joukossa kylvetty; etup. rahv. kukkapenk. ja harvin. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. al Cannabis sativa. Muutam. vuosikymmen. sitt. kasvatettu enem- min kuin vuosikymmen sitten. Sotavuosina viljelys elpyi niin, etta sita viljelt. useimmissa tal. Hamppusato v. 1905 575 kg.; v. 1910 kehruukasvisato (suurin osa hamppua) 200 kg.; v. 1915 2,200 kg.; v. 1918 1,300 kg. Joskus saatyl. puutarh. hamppu kukkapenk. koristekasv. Capsicum annuum. (Pippuri.) Laaketarkotusta vart. vilj. kansa tata syrjakylissa paik. joks. tavall. Caragana arborescens. Kirkonk. us. puutarh.; suurimmat n. 4 m. kork. Celosia sp. (Kukonheltta.) Nahty ainoast. 2 modkissa (Viitakankaalla ja Kilpuan as. lah. eraéassi mok.). Centaurea sp. Harvin. sekakukkapenk. Chaerophyllum Prescottii. Ktso siv. 56. Chrysanthemum spp. Eri lajeja saatyl. puutarh. harvin. Cichorium intybus. Kahvin lisékkeeksi viljell. harvoissa saa- tyl.- ja talollispuutarh. Citrus aurantium. Lehtikasvina nakee harv. saatyl. ja rahv. viljelemana. Clarkia sp. Harvin. sekakukkien jouk. rahvaan kukkapenk. Cochlearia armoracia. MHarvin. saatyl. puutarh. Convoluulus sp. (Elamanlanka.) Etup. rahvaan vilj. ta- vattu 9 kodissa. Cornus sp. Aseman puistik. ja joissakin kirkonk. puutarh. Crataegus sp. (coccinea?). Asemalla 7—8 m. kork. yks. seka muutamissa puutarh. kirkonk. Crociis vernus ja luteus. Saatyl. kodeissa harvin.; merkki- paiviksi kaupungista (Oulusta) tilattuja. Cucumis sativus. Harv. puutarh. kirkonk. Viljell. etup. la- voissa. C. melo. Poikkeustap. viljelty lavoissa; menest. huon. Cucurbita pepo. Harvin. saatyl. puutarh.; koristekasv. Curculigo sp. Harvin. saatyl. Dactylis glomerata. Etelasta ostettujen heinansiem. joukossa tullut (opett. Oksan heindpell. v. 1916). Dahlia sp. Harvin. saatyl. puutarh. Daphne mezereum. Kansa viljelee laaketark. vart. silloin tall6in (ktso siv. 55). Daucus carota. Kaikissa saatyl. puutarh., mutta ainoast. har- voissa tal.; kirkonk. yleisempi kuin syrjakyl. Delphinium elatum. (Tuunhattu.) Muutamissa puutarh. nykyisin villiytyn. Kansa viljelee sita. Hautuum. Dianthus barbatus. Saatyl. puutarh. harvin. Dracaena sp. (Palmu.) Muutamissa rahv. ja saatyl. ko- deissa. 72 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Echinocactus sp. Saatyl. kodeissa silloin talléin, rahv. vilj. harvoin. Echinopsis sp. Samoin. Elaeagnus argenteus. WHautuum. pieni pens. Epiphyllum sp. (Joulukuun kaktus.) Joks. tavall. saa- tyl. kodeissa, us. taloissa, mékeissa harvin. Eschscholtzia californica. (Hymy.) Saatyl. puutarh. silloin talldin. Ficus elastica. Melkein kaikissa séatyl. kodeissa, usein rah- vaankin vilj. Pidetty koristuskasv. jo useita vuosikymm. Suu- rimmat yks. n. 3 m. kork. Fragaria. WHyodtymansikoita viljell. kaikissa saatyl. puutarh. ; talokkaat ja mokkilaisetkin vilj. jonkun verran mansikoita. Fuchsia spp. Melkein kaikissa saatyl. kodeissa, joks. tavall. kansan koristuskasvi; viljelty jo us. vuosikymm. Geranium sp. Eraassa talossa kirkonk. ruukkukasv. pieni yks., joka oli saatu eraalta Lansi-Suomesta paikkakunnalle muut- taneelta. Gilia sp. Saatyl. puutarh. harvin. Gloxinia sp. Saatyl. kodeissa silloin talldin. Gypsophila elegans. Satunn. rahvaan kukkapenk. Hedera Helix. (Myyrkroé6na, elamanlanka.) Vanha, jo useita vuosikymm. viljelty koristekasvi; nykyaan harvin. talon- poikaiskodeissa, ennen ollut yleisempi. Helianthus annuus. (Auringonkukka.) Rahvas viljelee enemman kuin saatyl. Heliotropium peruvianum. MUHyvin harvin. saatyl. kodeissa. Hepatica triloba. Ktso L. Y. 1919, n:o 6. Hesperis matronalis. Hautuumaalla. Hibiscus rosa sinensis. (Kiinaanruusu, marraskuun- ruusu.) Saatyl. kodeissa harvin., kansa viljelee yleisemmin. Hordeum vulgare. Viljell. etup. 4-tahkoista ohraa, n. k. La- pinsiemenlaatua, joka on levinnyt yli koko pitajan. V. 1905 kylv. ohraa 1,923 hl., (sato 9,177 hl.); v. 1910 1,976 hl. (8,348 hl.); v. 1915. 1,931 hl. (95426): hL): v./1918-2, 700shl.. (104 tOnmey Eniten viljelty viljalaji; sitaé saadaan n. 3 kertaa niin paljon kuin kauraa ja n. 2 kertaa niin paljon kuin ruista. Jonkun verran viljell. ohraa yhdessaé kauran kanssa n.k. sekaviljana. V. 1910 kylv. sekaviljaa 18 hl. (sato 26 hl.); v. 1915 18 hl. (44 hl.); v. 1918 16 hl. (63 hl.). Humulus lupulus. Vahassa maarin viljell. useissa tal. Koriste- kasv. saatyl. puutarh. Hyacinthus orientalis. Saatyl. kodeissa ei ainoast. merkkipai- vina vaan muulloinkin ruukkukasv. Harvoin ulkokasvina puutarh. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 73 Hydrangea hortensis. (Hoortessi.) Ei erikoisen harvin. rahv. eika saatyl. kodeissa. Iberis sp. Saatyl. puutarh. satunn. Impatiens balsamina. (Ahkeraliisa, palsami.) Tata ja mahdoll. muitakin I.-lajeja viljell. nykyaan ja on viljelty jo vuosi- kymm. hyvin yl. seka rahv. etta saatyl. kodeissa. Eniten viljelty koristekasvi. Iris germanica. Harvin. saatyl. puutarh. I. pseudacorus. Ktso siv. 38. ; I. sp.? (Lilja, linja.) Ruukkukasvina rahv. viljelemana ei kovin harvin. Ei tavattu saatyl. kodeissa. Lactuca sativa. Saatyl. puutarh. Lappa tomentosa. Ktso siv. 63. Larix sibirica. Metsavahti H. Hanhela kylvi ensimaiset puut asuntonsa lah. v. 1892, nyt ne ovat n. 6 m. kork. Taalta ne ovat levinneet jo muuallekin (keuhkotautiparantola, Kilpuan as., hautuumaa). Lathyrus odoratus. Silloin talléin rahv. ja saatyl. puutarh. Laurus nobilis? (Laakeri.) Ei nahty saatyl. kodeissa, mutta kansa vilj. sita sekaé erasta kapeampilehtista, osaksi myrttia muistuttavaa n. k. laakerimyrttid, jonka tieteell. nimi on minulle tuntematon. Lavatera spp. Saatyl. puutarh. silloin talloin. Lilium sp. Ruukkukasvina satunn. saatyl. kodeissa. L. bulbiferum. (Keisarinruunu.) Muutamissa saatyl. puu- tarh.; kansa vilj. tata kaunista kasvia harv. Linaria sp. Sekakukkien joukossa harvin. Linum grandiflorum. Nakee josk. rahv. ja saatyl. puutarh.; josk. villiytyn. puutarh. nurmik. L. usitatissimum. Muutamia vuosikymm. sitt. ei kasvatettu pellavaa ensink.; vasta n. 20—25 v. sitten sen viljelys alkoi. Sota- aika on edistinyt sen vilj. V. 1905 oli pellavasato 12 kg: (Myé6- hemmisté satomi@aristé ktso Cannabis siv. 71.) Lobelia erinus. Saatyl. puutarh. harvin. Lonicera tatarica ja coerulea. Naita ja mahdoll. muitakin lajeja hautuum., asem. puistik. ja joissak. kirkonk. puutarh. Lupinus sp. Satunn. puutarh. sekakukk. joukossa. Lychnis sp. Harvin. saatyl. puutarh. Malope trifida. (Immenruusu.) Saatyl. puutarh. silloin talldin seka hautuum.; josk. nakee rahv. kukkapenk. Malva spp. Joskus saatyl. puutarh. Matthiola annua. Saatyl. puutarh. Medicago sativa. Viljelty Kauniskankaan talon puutarh. toi- vossa saada siita rehukasvi. (Siemenia saatu Amerikasta.) 74 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Menta arvensis. (Myntti.) Joks. tavall. (kansan suosima hyvan tuoksunsa taéhden) asunt. seinust. niitylta tuotuna. Tunnen tapauksen, jolloin tata on niitylta istut. pellolle ja tienvier. M. spp. Ruukkukasv. rahv. kodissa. Myosotis silvatica. Kirkonk. muutamissa puutarh. Myrtus communis. Useimm. sdatyl. kodeissa, ei harvin. ta- loissa eikad mOkeissakaan. Viljelty us. vuosikymm. Narcissus pseudonarcissus ja poeticus. Etup. merkkipaiv. saatyl. kodeissa ruukkukasv. Puutarhakasv. harvin. Nemophila insignis. Tata ja muitakin lajeja nakee josk. saatyl. puutarh. ja harvin. rahv. kukkapenk. Nepeta glechoma. Nahty viljelt. karjamajalla pitajan S-osassa. Ktso siv. 60. Nephrolepis sp. Harvin. saatyl. kodeissa kirkonk. Nerium oleander. Muutamissa saatyl. kodeissa kirkonk., har- vin. rahv. kod. Nicotiana alata ja tabacum. Saatyl, puutarh. harvin. N. rustica. Ktso siv. 16. Paikoin viljell. palturia niin pal- jon, etta siti on mydty satojen markkojen edesta. Nigella damascaena. Joskus saatyl. puutarh. Omphalodes verna ja linifolia. Joskus saatyl. ja kansan kukkapenk. Onoclea_ struthiopteris. (Kuolemankoura.) Pappilan puutarh. 1 pieni yks., tuotu metsdsta v. 1918; nayttaa menest. Oxalis sp. (Nukkumatti.) MHarvin. kirkonk. muutamissa kodeissa. Paeonia officinalis *festiva. Saatyl. puutarh. kirkonk. harvin. Palmae spp. Sulkapalmu (Kentia?) yhdessa kauppiaskodissa kirkonk. ja viuhkapalmu erdiassa saatyl. kodissa; molemmat pal- mut viela aivan nuoria ja pienia. Papaver somniferum. (Valmu.) Yleisin ulkona viljellyista koristekasveista. Etenkin kansan suosima; saatyl. puutarh. harvi- naisempi. P. rhoeas ja alpinum (?). Molemp. lajeja nakee seka rahv. etta saityl. puutarh., mutta ei niin yl. kuin edell. P. orientale. Saaityl. puutarh. harvin. — Mahdoll. muitakin lajeja_ viljell. Pastinaca sativa. Siiatyl. puutarh. harvin., satunn. talollist. kasvitarh. Pelargonium spp. (Pelakuuni.) Useita eri muotoja vil- jell. Kaikissa siiityl. kodeissa ja joks. yl. mys rahv. koristus- kasvi. Vilj. useita vuosikymm. Murattilehtinen pelargonium am- pelikasvina yhdessa saatyl. kodissa. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 75 Petroselinum sativum. Saatyl. puutarh., satunn. talollisten kasvitarh. Petunia sp. Ei tavall. rahv. eika saatyl. kodissa. Phaseolus multiflorus. (Kahvi.) Kansan ruukkukasv. sil- loin talloin viljelema. Phleum pratense. Ktso siv. 16. Kylvoheinasato, johon si- siltyy se pieni apilamaarakin, mika Oulaisissa viljellaan, oli v. 1905 14,500 kg.; 1910 5,067 desitonnia; v. 1915 10,375 dt.; Vv. 21918'°11,022. dt. Picea excelsa. Istutett. kirkonk. puutarh. ja aseman puistossa. Pinus cembra. VAainolan pihalla kirkonk. muutam. yksil., n. 4—5 m. kork. Pirus malus. Kirkonk. Tervosella puutarh. n. 6-vuotias ja Tormaperalla Lassilan puutarh. 2 samanikaista yksil. P. aucuparia. Istutett. kirkonk. ja syrjakylissakin asunt. lah. Pisum sativum. Viljell. etup. saatyl. puutarh., mutta us. na- kee kansankin tata kasvattavan. P. arvense. Puutarh., mutta viljell. paikotell. peltosaroissa- kin; menest. us. joks. hyv. Polemonium coeruleum. Saatyl. puutarh. Populus sp. Kirkonk. joissakin puutarh. joit. yks., korkeim- mat n. 4—5 m. kork. P. tremula. Paikoin istut. asunt. ymparille. Potentilla fruticosa. Asem. ja kahdessa puutarh. pienia pens. Primula auricula. Saatyl. puutarh. kirkonk. joks. harv. Pr. officinalis. Ktso siv. 58. Prunus padus. Josk. asunt. lah. istut. Pyrethrum spp. Saatyl. puutarh. harvin. Raphanus sativus f. radicula. Saatyl. puutarh., muualla vain sattumalta. Reseda odorata. Silloin tall6in saatyl. puutarh., rahv. vilje- lee harv. Rheum rhaponticum. Saatyl. puutarh. tavall.; viime vuos. on rahvaskin ruvennut sitaé viljelem. Nakeepa joskus kaukaisen sydinmaankin torpan seinust. raparperi-pehkeen kasvam. Rhipsalis sp. Tavattu kahdessa saatyl. kodissa. Ribes grossularia. Kirkonk. muutamissa saatyl. puutarh. Marjasato yleensé niukka. Niayttaa silta, etta kasvi ei taalla enaa menesty erikoisen hyv., paitsi joissakin hyvin edull. kasvupaik. R. alpinum. Aseman puutarh. ja P:koskella Manniston puu- tarh., minne se on tuotu Pyhaj. laaksosta Merijarven puolelta. R. rubrum ja nigrum. Saatyl. puutarh. molemmat lajit joks. yl., mutta kansa viljelee viel niitaé verrattain vah., tuoden villeja pens. asunt. lah. 76 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. Ricinus sp. Viljelty josk. asem. Rosa cinnamomea. (Hevosenmarjapensas, orjan- ruoska.) Metsisté tuodaan joskus pensaita asuntojen ympir. hoidettavaksi. R. pimpinellifolia. Muutamissa kirkonk. puutarh. — Ruukku- kasv. viljell. monia eri ruusulaj. ja muotoja seka rahv. etta saa- tyl. kodeissa. Tehtyjen havaint. muk. ovat huoneruusut neljan- neksi yleisimmat kaikista koristekasveista. Niita on viljelty jo us. vuosikymm. Rubus idaeus. Muutamissa saatyl. puutarh. viljell. jalostett. muot. Harvin. tapauksissa viljell. villeja laj. Kiertokoulun opett. neiti E. Kirkkalan villien vaaraimien viljelys on niin suurta, etta vaarainsato hyv. vuosina on lahes 100 litr. Salix fragilis. Muutamissa kirkonk. puutarh. ja hautuum. S. pentandra. Paikoin istutett. asunt. 1. Salvia sp. Harv. saatyl. puutarh. Sambucus racemosa. Harvoissa kirkonk. puutarh. Korkeim- mat yks. n. 4 m. kork. Saponaria officinalis. Saatyl. puutarh. harvin. Saxifraga sarmentosa. (Aaronin parta.) Saatyl. kodeissa joks. harv. Muitakin S.-laj. viljell. Schizanthus sp. Sekakukk. jouk. rahnv. kukkapenk. Secale cereale. Viljell. etup. syysruista, kevatruista hyvin vahin. V. 1905 kylv. 604 hl. (sato 3,361 hl.); v. 1910 626 hl. (3,402-hh); -v. 1995. 540 hi. : (4,0922 hl.) jacver Sa SNiGt2 She (5,566 hil.). Sedum sp. (Jaéapuu, saviheina.) Harvin. saatyl. ko- deissa, vahan yleisempi rahv. asunn. Silene sp. Sekakukk. jouk. josk. Solanum tuberosum. Oulaisissa viljell. vaaleanpunaista, no- peasti kehittyvaa n.k. amerikkalaista ja vaaleankeltaista laatua. V. 1905 kylv. 2,149 hl. (sato 11,690 hl.); v. 1910 2,565 hl. (8,34.90hi.);) -v... 1915) 2:007 chi... (105108 «hl.);vi 019182645 (11,698 hl.). S. lycopersicum. WHarvat saatyl. viljel. vahan, kasvattamalla niita ensin lavoissa tai sisalla ruukuissa ja vasta myOhemmin muuttavat ne ulos sopivaan paikk. Lampimina kesina ennattavat kypsya. S. sp. (Amerikan- |]. Saksanpihlaja.) Kansa vilj. tata ruukkukasv. Mahdoll. eri S.-laji on n.k. mustamarja, jota kansa myos vilj. ruukkukasv. Sorbaria sorbifolia. Muutam. kirkonk. puutarh., hautuum. Sorbus fennica. Oul. asem. puistik. 1 n. 4 m. kork. yks. Spinacia oleracea. Harv. saatyl. puutarh. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 3. 77 Spiraea salicifolia. Muutam. kirkonk. puutarh. ja hautuum. Sp. chamaedryfolia. ‘Samoink. edell., sitap. asem. Symphoricarpus racemosa. Asem. puistik. Syringa vulgaris. Useimm. saatyl. puutarh. ja kirkonk. joi- denkin pikku asunt. pihoissa. S. Josikaea. Kilpuan ja Oul. asem. puistik. Hyv. harvin. sdatyl. puutarh. (Vuorinen). Tagetes sp. (Samettiruusu.) Ruukkukasv. us. taloissa ja mokeissa. Tanacetum vulgare. (Rehvain.) Harv. nakee kansan tata- kin kukkapenk. tai asunt. seinust. viljel. Taxus sp. Ruukkukasv. kirkonk. insin. A. Koskisen kodissa viljelty jo n. 40 v. Saatu er. Helsingista Oulaisiin muuttaneelta perheelta. Tilia vulgaris. Kirkonk. kansak. puutarh. 2 yks. n. 6 m. kork., rinnan kork. 43 cm. ymp. mitat.; kolmas vahan pienempi. Puut istut. n. 25 v. sitten. | Tradescantia sp. (Juoru, Ammanjuoru, vittekré6éna.) Sdatyl. kodeissa hyv. harvin., joks. harv. taloissa ja mokeissa. Trifolium pratense. Viljell. vahan. Ktso siv. 16. Talven alla kuuluu apilas useimmista pelloista tavall. suureksi osaksi haviavan. Tr. hybridum. Viljell. hyv. vahan, vain nimeksi. Triticum vulgare. Ktso siv. 16. Syysvehna kevatvehnaa har- vinaisempi. Tropaeolum spp. Saatyl. kodeissa, harvoin taloissa ja ty6- laiskodeissa. Tulipa sp. Saatyl. kodeissa ruukkukasv. etup. merkkipai- vind, puutarh. hyv. harvin. Ulmus montana. Asem. puistik. 4 n. 7—8 m. kork. yks. Viburnum opulus. (Kuusain.) Joskus kuljett. kansa met- sista asunt. luo; pappilan ja asem. puist. Vicia faba. Viljell. hyv. vaéhan harv. paikoissa; etup. muualta (etelasta) muuttaneet harjoittavat sen viljel. Viola sp. Saatyl. puutarh. joks. tavall., kansa viljel. harvoin. Zea mays. Keskuskasy. kukkapenk. saatyl. puutarh. hyv. harv. Zinnia sp. Saatyl. puutarh. harvin. Paitsi edellamainittuja koristuskasveja, olen tavannut viela useita muitakin minulle tuntemattomia lajeja, joista mainitsen niiden kansanomaiset nimet siind toivossa, etta ne joskus sel- venevat: santu 1. rakkaus, palava rakkaus (joku Labiatae-heimon 78 Parvela, Oulaisten pitajan kasvisto. kasvi), puolan- 1. puolukan myrtti (muistuttaa hyvin suuresti puo- lukkaa), piikkisika, leijonankieli, poppeliruusu, espanjanpaju (laa- kerimainen, kirjavalehtinen), hopeakuusi, onnenpuu ja polttarainen 1. nesla (Labiatae-heimon kasvi). 7 Nabe : 529 ” a ay? oa a oe ae =a 7 bs KC eS) ae ae) =F, : 5 : = fl ! 7 * . & x >, i SS, = x 4 Fi Ae < ‘ is - a . ‘ ‘ 4 x 1 * v 2, y et } p i] " 5 f R 2 . ' 7 ! 2 i S " : 2 } . feu y & rr ak a 7 : 4 Py ce A i Fs x \ { , 1 i i . } 3 . 1 : 7 : \ 7 — : i} - i — - = ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, 49, N:o 4. EIN PFLANZENGEOGRAPHISCHES ARBEITSPROGRAMM, IN ERINNERUNG AN JOHAN PETTER NORRLIN VON A. K. CAJANDER HELSINGFORS 1921 HELSINGFORS 1921 J. SIMELII ARVINGARS BOKTRYCKERI A. B. Be der Gelegenheit, wo die Societas pro Fauna et Flora Fen- nica, die alteste wissenschaftliche Gesellschaft Finnlands, ihr Zentenarjubilaum begeht, diirfte es am Platze sein, an das erste Offentliche Auftreten Johan Petter Norrlins in der Mitte jener Jahrhundertperiode zu erinnern, durch dessen Lebensarbeit die eigentliche wissenschaftliche pflanzengeo- graphische Forschung in Finnland begriindet wurde. Am Flora-Tage, dem 13. Mai, 1871 verteidigte Norrlin im historisch-philoiogischen Auditorium der Helsingforser Universitat seine Dissertation ,Om Onega-Karelens vegetation och Finlands jemte Skandinaviens naturhistoriska grans i 6ster“ (Ueber die Vegeta- tion von Onega-Karelien und die naturhistorische Grenze Finnlands sowie Skandinaviens im Osten, als ,,Flora Karelize Onegensis I“ in: Not. ur Sallsk. p. F. & F. F. forh., N. 5., H. 10, 1871—1874). In seiner Lectio precursoria '), welche das Thema von den Prinzipien bei der Aufstel- lung pflanzengeographischer Gebiete behandelt, gibt er eine Uebersicht der bisherigen pflanzengeographischen Literatur. Er erinnert an solche Vorganger der Pflanzen- geographie, wie WILLDENOW und TREVIRANUS, bespricht die grundlegende Bedeutung ALEX. VON HumBoLpTs, und hebt die Arbeiten von A. P. DE CANDOLLE, SCHOUW, MEYEN, ALPH. DE CANDOLLE u. a. hervor. Er fahrt dann fort: »Von den dusseren Momenten — abgesehen von den vor- zeitlichen Bedingungen und der gegenwartigen geographischen 1) Bisher nicht veroffentlicht. 4 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. Verteilung der Linder — wirken das Klima und die Standorts- verhiltnisse am meisten auf die Vegetation in einem Gebiete ein. Durch das Klima wird hauptsdchlich die Verbreitung der Pflanzen und durch die Standorte ihre Verteilung auf bestimmte und charak- teristische Gruppen bedingt.')°) Mit anderen Worten: durch das Klima wird die geographische Einheit, das Gebiet, determiniert, dessen verschiedene lokale Eigenschaften hinwieder von den Standorten bestimmt werden. Innerhalb eines Gebietes sind diese indes nicht in gesetzmassiger Weise verteilt; ihr Auftreten ist im Gegenteil zufallig oder, anders ausgedriickt, lokal. Benachbarte Gebiete kénnen unter gleichen klimatischen Verhaltnissen inbezug auf die Standorte voneinander abweichen, wobei auch die Vege- tation Verschiedenheiten aufweisen wird; falls wiederum die Stand- orte dieselben sind, wird auch die Vegetation anndhernd vor gleicher Beschaffenheit sein*). Im ersteren Fall werden die Diffe- renzen in der Vegetation dadurch hervorgerufen, dass gewisse Standorte in dem einen Gebiet vorhanden sind, in dem anderen aber fehlen. An denselben Standorten dagegen wird man auch hier dieselbe Vegetation finden. Da nun die Lokalisation der Standorte ganz zufallig ist, so ergibt sich, dass, wenn es sich um die Aufstellung von rein pflanzengeographischen Gebieten han- delt und man zu diesem Behuf ermitteln will, welche Ortlichkeiten zu derselben Einheit zusammengefasst werden sollen, man sich zu diesem Zweck vor allem an die Vegetation einander entsprechender Standorte halten muss °). In der vorliegenden Abhandlung tiber Onega-Karelien habe ich Andeutungen iiber die Hauptfaktoren, welche den Charakter der Vegetation bestimmen, zu machen versucht und in Uberein- stimmung mit [ALPH.] DE CANDOLLE und H. von Post gefunden, 1) Es ist nicht ohne Interesse bei Schimper einen ahnlichen Satz zu finden: ,Die Wirme liefert die Flora, die klimatische Feuchtigkeit die Vegetation, der Boden sortiert und niianciert in der Regel nur das von den beiden klimatischen Faktoren gelieferte Material und figt einige Details aus Eigenem hinzu“ (A. F. Schimper: Pflanzen-Geo- graphie auf physiologischer Grundlage, Jena 1898, S. 174—175), nur ist Norrlins Formulierung als die richtigere zu betrachten. *) Vom Verf. (nicht von Norrlin) gesperrt. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 5 dass der erste Platz den Standortsvegetationen [Pflanzenformatio- nen] eingeraumt werden muss. Dies ist umso wichtiger, als ge- rade diese vor allem die Vegetation einer Ortlichkeit konstituieren und mithin nicht nur wesentliche Vegetationscharaktere darstel- len, sondern auch andere hierhergehorige Kennzeichen in sich begreifen. Geht man daher von diesen Einheiten aus, so folgt, dass zu einem pflanzengeographischen Gebiet alle die Ortlich- keiten zu zahlen sind, wo sich die Vegetation an einander entspre- chenden Standorten gleichartig zeigt. Diese Definition ist jedoch noch nicht ganz erschépfend. Die Beschaffenheit der Standorte wirkt wohl am wesentlichsten auf die Vegetation ein, welche dieselben tragen, ohne Einfluss ist jedoch, wie ich ebenfalls in meiner Abhandlung angedeutet habe, auch nicht ihr Verhaltnis zueinander oder ihre Lokalisation. Wie oben erwahnt wurde, sind die Standorte innerhalb grésserer Gebiete nicht gleichmdssig verteilt, sondern auf mancherlei Weise zu gr6sseren Einheiten gruppiert, die am geeignetsten als Regionen bezeichnet werden kénnten'), in welchem Fall dieses in allen méglichen Bedeutun- gen gebrauchte Wort als Benennung geographischer Gebiete fallen gelassen werden miisste. Beispiele solcher Regionen bieten Ge- genden mit tiberwiegenden Waldern, Versumpfungen, Felsen, Kulturflachen u. a. Unter gleichen klimatischen Verhaltnissen zeigen sich an gleichen Standorten in verschiedenen Regionen gewisse, wenn auch oft unbetrachtliche Abweichungen. So wei- sen die Walder z. B. in Moorregionen eine etwas andere Vege- tation auf als in Gegenden, wo trockene Lokalitaten vorherrschen, in felsigen Regionen ist die Felsenvegetation reicher als an Ortlichkeiten, wo nur sparliche Felsen vorhanden sind. Die hierhergehérigen Verhaltnisse sind iibrigens noch ganz unerforscht, sie sind aber auch offenbar nur als lokale Erscheinungen zu be- trachten, weshalb man bei der Aufstellung von Gebieten nicht nur die Standorte, sondern auch die Regionen beriicksichtigen muss. Hiernach kommt man folglich zu dem Schluss, dass ein pflanzen- geographisches Gebiet alle die Ortlichkeiten einschliesst, wo sich in gleichartigen Regionen die Vegetation an einander entsprechen- den Standorten gleich beschaffen zeigt ').“ 1) Sperrung wie oben. 6 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. Fiir die Frage der pflanzengeographischen Abgrenzung Finnlands gegen Osten war es dieser Definition gemass nicht genug, die pflanzengeographischen Verhaltnisse der Grenz- gegenden selbst, z. B. von Onega-Karelien, zu erforschen. Um unbedingt nétiges Vergleichsmaterial zu gewinnen, be- durfte Norrlin ausserdem einer Untersuchung in einer rein finnischen Gegend. Dazu eignete sich die engere Heimat Norrlins, Siidost-Tavastland, recht gut, und in der Tat hatte er kurz vorher eine Abhandlung ,Bidrag till syd- Ostra Tavastlands flora“ (Beitrage zur Kenntnis der Flora des siid6stlichen Tavastlands, Not. ur Sallsk. p. F. & F. F. forh., N. S., H. 8, 1871) ver6dffentlicht. Beide Abhand- lungen, ,Om Onega-Karelens vegetation“ und ,,Bidrag till sydéstra Tavastlands Flora‘, gehéren also ihrem Wesen nach zusammen, ganz wie sie auch inbetreff der Form und des Inhalts zueinander stimmen.') Nach einem eingehenden Vergleich der pflanzengeogra- phischen, besonders auch der Vegetationsverhaltnisse Onega- Kareliens mit denen von Tavastland und Finnland tiberhaupt kommt Norrlin zu dem Schlusse, dass Onega-Karelien nicht als ein Teil des finnischen naturhistorischen Gebiets im en- geren Sinne angesehen werden kann. Dazu ist die Vegeta- tion an einander entsprechenden Standorten zu verschieden. Alle iiberhaupt hier in Frage kommenden Gesichtspunkte zusammenfassend resiimiert er zuletzt sein Ergebnis folgen- dermassen: ,Erinnert man sich nun der grossen Gleichférmigkeit, die im allgemeinen sowohl die Flora [= Flora und Vegetation] als iiber- haupt die Natur Finnlands charakterisiert und die auch innerhalb des oben am nichsten behandelten Gebietes hervortritt und einen wie geringen Unterschied inbezug auf die Arten man trotz dem nicht unbedeutenden Abstand zwischen den westlichen und Ost- lichen Teilen desselben zu entdecken vermag; 1) Die eigentliche Vergleichung geschah allerdings zwischen Onega- Karelien und der Zone Siid-Ostrobottnien—Nord-Karelien, sie hatte aber Norrlins Untersuchungen in Siidost-Tavastland zur notwendigen Voraussetzung. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. lt legt man gebiihrendes Gewicht auf den Umstand, dass es in der letzterwahnten Hinsicht nur wenige Ausnahmen gibt und dass diese Ausnahmen, die hauptsachlich im sitidwestlichen Teil des Landes und in Ladoga-Karelien zu suchen sind, sich auf Ge- biete von vergleichsweise geringer Ausdehnung beziehen und grossenteils durch eigentiimliche, Finnland im allgemeinen fremde Lokalverhaltnisse bedingt sind, wie auch, dass diese Gebiete zum nicht unerheblichen Teil den Platz, dem man ihnen angewiesen hat, ihrer geographischen Lage verdanken und daher keinesfalls als Massstab dienen kénnen, wenn es gilt, die Flora in Finnland oder einem grosseren Teil davon zu beurteilen oder sie mit denen anderer Lander zu vergleichen; bedenkt man ferner die relativ ansehnliche oben hervorge- hobene Verschiedenheit, die die Flora in Onega-Karelien gegen- iiber Finnland aufweist und die nicht nur in dem abweichenden und erheblich starkeren 6stlichen Geprage zu erkennen ist, das die Vegetation der meisten Standorte darbietet, um nicht zu verschweigen, dass eine, wie es scheint, mehr die Lander im Osten und Siiden als Finnland kennzeichnende Lokalitat, das Wie- senmoor [Braunmoor], hier sehr hervortritt — als in dem Vor- kommen zahlreicher Arten, die teils dem ganzen Finnland oder mit Onega-Karelien vergleichbaren Teilen desselben fremd sind oder auch in anderen Proportionen auftreten, teils sich inbezug auf die geographische Verbreitung anders verhalten; lasst man schliesslich auch nicht ausser acht, dass fiir Finn- land eine nattirliche Begrenzung schon eine ziemliche Strecke westlich vom Onega aufgespiirt werden kann und dass diese Grenze, — wenn auch in physisch-geographischer Hinsicht weniger hervortretend — vom pflanzengeographischen Gesichtspunkt aus von derselben, wenn nicht von grésserer Bedeutung ist als das vom Swir, Onega und Wig markierte Tal an sich: so muss man ohne Bedenken den Schluss ziehen, dass Onega- Karelien, was die Vegetation betrifft, nicht zu Finnland gerechnet werden und mithin auch keinen Teil von dessen Florengebiet darstellen kann.“ ') 1) Sperrung wie oben. 8 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. Norrlin zeigt weiter, dass Olonez-Karelien sich ganz eng an Onega-Karelien anschliesst, desgleichen die Gegen- den vom letztgenannten Gebiet nach Norden und dass sich ferner die Halbinsel Kola zu Finnisch-Lappland etwa 4hnlich verhalt wie Onega-Karelien zum mittleren Finnland. Es entsteht also die Frage, welche Stellung diese Landstrecke vom Flusse Swir bis zur Murmankiiste in pflanzengeogra- phischer Hinsicht einnehmen soll: ist sie als ein Teil Skan- dinaviens im weiteren Sinne oder als ein Teil Nordruss- lands oder als ein selbstandiges pflanzengeographisches Gebiet anzusehen? Norrlin fahrt fort: ,»seine geographische Lage und sein im Verhaltnis zu Skan- _dinavien und Nordrussland geringes Areal sowie noch mehr seine physische Naturbeschaffenheit und seine Vegetation, die keine starker hervortretenden Eigentiimlichkeiten aufweist, ver- bieten, es als ein selbstandiges Gebiet in der oben erwahnten Hinsicht aufzustellen. Mit Nordrussland kann es auch nicht gut vereinigt werden, da schon die physische Beschaffenheit des Lan- des unvergleichlich mehr fiir Skandinavien zeugt. Das kupierte Terrain, die eruptiven Berge, der Reichtum an Seen und die Be- schaffenheit des Bodens, d. h. die in dieser Hinsicht am meisten unterscheidenden Kennzeichen, erinnern durchaus an Skandina- vien, wahrend die fiir das nordliche Russland, das ein ebenes oder schwach kupiertes, von sedimentaren Formationen bedecktes Land ohne Seen und Felsen ist, charakteristischen Verhaltnisse hier nur sehr schwach vertreten sind.“ ,,Abgesehen von anderen hervortretenden Verhaltnissen sei hier nur darauf hingewiesen, dass die Felsenvegetation, die im allgemeinen Skandinavien durch thr Vorhandensein und Nordrussland durch thr Fehlen charakteri- siert, hier ebenfalls zu finden ist und ausserdem in Onega-Karelien einen hervorragenden Platz einnimmt. Dazu tritt, anderer Arten zu geschweigen, das charakteristischste Gewdchs Nordrusslands, die sibirische Lérche (Larix sibirica), erst eine Strecke Ostlich vom Oneoa auf, wo ausserdem, infolge des viel schdrfer ausge- prdgten Kontinentalklimas, viele Abweichungen in der geographischen 1) Sperrung wie oben. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. Verbreitung der Arten herrschen. .,Erinnert man sich weiter, dass noch keine der kennzeichnenderen Arten Skandinaviens_ ver- schwunden ist und dass Onega-Karelien, das vielleicht den frucht- barsten und daher verschiedenartigsten Teil bildet, im ganzen keine besonderen Verschiedenheiten in der Flora gegeniiber Skandinavien iiberhaupt zeigt — wenn auch seine Vegetation im Vergleich mit der einférmigen finnischen abweichend erscheint — so gibt es daher bei der Entscheidung der Stellung von Russisch-Karelien in der fraglichen Hinsicht keinen geeigneteren Ausweg, als diese Landstrecke als einen besonderen Teil zu Skandinavien zu fiihren, wofiir schon die gewohnlichen Karten einen deutlichen Hinweis liefern.“ »Man kann im Hinblick hierauf das nordostliche Europa in zwei grosse Gebiete einteilen: in Skandinavien und Nordrussland. Das erstere zerfallt wiederum iu zwei Hauptteile, ndmlich in einen westlichen, der die skandinavische Halbinsel umfasst, und einen Ostlichen, der Finnland sowie Russisch-Karelien und Russisch- Lappland einbegreift;') dem Namen Finnland ist auch in natur- historischer Beziehung eine weitere Bedeutung zuerteilt worden, indem man damit auch das letztere Gebiet als Ganzes bezeichnet hat. Diese beiden Hauptgebiete Skandinaviens kénnen nach der geographischen Linge abermals in zwei Gebiete zerlegt werden, und zwar das. westliche in Schweden und Norwegen und das Ostliche in Finnland (im engeren Sinn), und in das Ostlich davon liegende Territorium, welches, falls man den eben angefthrten Namen, wie es angemessen erscheint, auf das ganze Ostliche Ge- biet ausdehnen will, Russisch-Finnland genannt werden konnte. Seiner Lage nach wird dieses letztgenannte Land also den dus- sersten Vorposten Skandinaviens im Osten darstellen und dessen Rontinentalstes Klima und dessen kontinentalste Vegetation repra- sentieren, welche letztere auch mehr als diejenige anderer Teile mit Elementen von Nordrussland und Sibirien untermischt ist; es liegt weiter auf der Grenze zwischen zwei in geologischer und topographischer Hinsicht weit verschiedenen Gebieten, und, obwohl in iiberwiegendem Grad skandinavische Natur in diesem 1) Sperrung wie oben. 10 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. Punkt darstellend, erinnert eine und die andere Stelle derselben nicht unbetrdchtlich auch an Nordrussland,; mit anderen Worten: Russisch-Finnland bildet nicht bloss in physischer (meteorologischer und geologischer) und nebenbeigesagt méglicherweise auch in ethnographischer Hinsicht, sondern auch inbezug auf die Vegetation einen Ubergang zwischen Skandinavien und Nordrussland — doch so, dass die skan- dinavischen Bestandteile durchaus iiberwiegen.“ Die Frage der pflanzengeographischen — zugleich aber auch physisch-geographischen — Stellung von Fern-Karelien und Russisch-Lappland war hiermit endgiiltig gelést. Die finnischen Naturforscher, vor allem die Botaniker und Zoo- logen, haben von da an ihre Untersuchungen regelmdssig auch auf dieses Gebiet ausgedehnt. Besonders hat die Socie- tas pro Fauna et Flora Fennica das ganze naturhistorische Gebiet Finnlands moglichst gleichmassig durchforscht. Es mag speziell hervorgehoben werden, dass ,das finnische naturhistorische Gebiet“ bezw. ,Finnland im weiteren Sinn“ von Anfang an als ein Teil einer grésseren, sowohl pflan- zengeographischen wie physisch-geographischen FEinheit, welche auch die skandinavische Halbinsel umfasste, betrach- tet wurde. Der Begriff ,,.Fennoskandia“ entstand also schon im Jahre 1871, wenn auch der Name ,Fennoskandia“ 27 Jahre jiinger ist. ') Mit der genannten klassischen Doppelabhandlung Norr- lins wurde zugleich der Grund gelegt zu der pflanzen- topographischen Untersuchung Finnlands, m. a. W. dem Forschungszweig, der die Bezie- hungen zwischen Vegetation und Standort behandelt und also sowohl die Standortslehre als die Formationslehre umfasst. Es diirfte nicht am Platze sein, hier tiefer auf diese Sache einzugehen. Es mag nur hervorgehoben werden, dass Norrlin doch keines- wegs darauf abzielte, in diesen Abhandlungen irgendeine oe 1) Von W. Ramsay in die Wissenschaft eingefiihrt (W. Ramsay: Uber die geologische Entwicklung der Halbinse] Kolain der Quartarzeit, Akad. Abh. und Fennia 16. 1898). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 11 Systematik der Standorte oder der Pflanzenvereine zu geben; die in ihnen enthaltene pflanzentopographische Schilderung hatte hauptsachlich den Zweck, eine sichere Grundlage fiir die Entscheidung der Frage nach der pflanzengeographischen Abgrenzung Fennoskandias gegen Osten zu gewinnen. Ein Jahr spater, am Flora-Tage 1872, hielt Norrlin in der Jahresversammlung der Societas pro Fauna et Flora Fennica einen Vortrag ,Om grunderna for anord- nandet af de botaniska exkursionerna i Fin- land“ (Ueber die Prinzipien bei der Anordnung botanischer Exkursionen in Finnland, Not. ur Sallsk. p: F. & F. F. forh., N. S., H. 10, 1871—1874). Er entwirft darin ein grossziigi- ges Programm fiir die pflanzengeographische Durchforschung Finnlands. Es sollte Material zu einer vollstandigen Pflan- zengeographie Finnlands, einer ,,Flora Fennica“ '), gesammelt werden. Ejinige Ausziige aus dieser Programmschrift diirf- ten hier am Platze sein: » Wenn ich fiir die Motivierung der spater folgenden Vorschlage nun dazu tibergehe, einige Bemerkungen tiber die Beschaffenheit der bei uns stattgefundenen Einsammlungen und veroffentlichten Lokalfloren zu machen, so beruht dies natiirlicherweise nicht auf der Absicht, die in jeder Hinsicht lobenswerte und fiir das Va- terland so nititzliche sowie durch die Zeitverhaltnisse bedingte und vorgeschriebene Tatigkeit der Gesellschaft irgendwie zu ta- deln oder zu bekritteln, sondern auf der Notwendigkeit, einige Verhaltnisse von besonderer Wichtigkeit hervorzuheben, die man bisher zu sehr iibersehen hat, die aber nach meiner Uberzeugung mehr beachtet werden miissen, damit die Gesellschaft in Zukunft mit gleichem Erfolg im Dienst der Wissenschaft und des Landes weiterarbeiten konne. Was zunachst das eingeheimste Pflanzenmaterial und seine Brauchbarkeit fiir vollstandige Beschreibungen anbelangt, lasst dasselbe viel zu wiinschen iibrig. Von den selteneren Arten haben die Exkursanten wohl eine gréssere Anzahl Exemplare 1) Flora“ im weiteren Sinn (= Flora und Vegetation). Vgl. Norr- lins Om Grunderna u. s. w., S. 488. 12 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. gesammelt, wovon dem [botanischen] Museum [der Helsingforser] Universitat jedoch gewodhnlich nur ein einziges oder einige we- nige zuteil geworden sind, aber umso mehr sind die haufigeren vernachlassigt worden, die man als weniger notwendig tibersehen oder in begrenzter Zahl und von nur einem Ort und einer Loka- litat geborgen hat. Von den Exemplaren hat man ausserdem solche gewahlt, die entweder wegen ihrer Uppigkeit u. dgl. am schonsten erschienen sind oder am besten zu pressen waren, und hauptsachlich nur nach bliihenden Exemplaren gefahndet; ausseror- dentlich selten ist eine Aufzeichnung tiber den Standort gemacht worden. Um jedoch die wirkliche Natur der Art und die Verin- derungen, denen dieselbe inbezug auf Lokalitat und Lage unter- worfen ist, feststellen zu kénnen, sollte das Sammeln, namentlich kritischerer Arten, auf eine gréssere Anzahl Exemplare von ver- schiedener Grosse und verschiedenem Alter, auf mehr und ver- schiedenartige Stellen der Gebiete und nicht nur auf bliihende, sondern auch auf jiingere und besonders auf fruchttragende Exem- plare u. a. ausgedehnt wie auch die Lokalitdten genau aufgezeichnet werden, zugleich sollte den einzelnen Formen und Varietdten gréssere Aufmerksamkeit geschenkt werden'), die oft von deskrip- tiven Forschern geringgeschatzt werden, deren Kenntnis aber, abgesehen von ihrer Bedeutung fiir die Auffassung der Art, bei pflanzengeographischen Zusammenstellungen von Wichtigkeit ist. Widen derartige Sammlungen z. B. aus den Hauptteilen des Landes zusammengebracht, so wiirde unsere Flora ihren Arten und Formen nach vollstandig reprasentiert und, soweit auf Samm- lungen zu bauen ist, eine Mdglichkeit zur selbstandigen Bear- beitung derselben gewonnen werden. Ist also in der bezeichneten Hinsicht noch viel zu tun, so sind die Ungelegenheiten dabei doch weniger fiihlbar gewesen, weil Artbeschreibungen und damit zusammenhiangende Aufschliisse aus den Floren fremder Lander zu Gebote gestanden haben, umso scharfer treten aber die Mangel der botanischen Literatur unseres eigenen Landes hervor, insofern als sie die Vegetationsverhalt- nisse der verschiedenen Gegenden beriihrt. Da Exkursanten, be- ') Vom Verf. (nicht von Norrlin) gesperrt. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 13 sonders jiingere und unerfahrenere, gewohnlich am eifrigsten auf Raritaten Jagd machen und dariiber versiumen, die haufigeren und wesentlicheren Arten gebiihrend zu beachten, und ferner von der auf das Vorkommen der Pflanzen einwirkenden allgemeinen Naturbeschaffenheit, den Standorten und ihrer Vegetation u. dgl. zu wenig Notiz nehmen, miissen auch die Lokalfloren mangel- haft werden und sich daher gewohnlich auf blosse Pflanzenkata- loge beschranken, nachdem in einer einige Seiten umfassenden Einleitung sparliche Nachrichten tiber die Naturverhdltnisse des Ortes mitgeteilt sind. Allerdings gibt es einige Ausnahmen, wie auch zugestanden werden muss, dass derartige Lokalfloren, sofern die Angaben zuverlassig sind, gegenwartig von recht grossem Nutzen sind und auch in Zukunft sein werden, aber nur mit ihrer Hilfe eine Flora von Finnland im weiteren Sinn ausarbeiten oder ein einigermassen vollstandiges Bild von dessen Vegetation ent- werfen zu wollen, ist durchaus unmoglich. Fir diesen Zweck miissen die Exkursionen in Zukunft so veranstaltet werden, dass die oben hervorgehobenen Mdngel wegfallen, in welcher Hinsicht ich noch besonders betonen will, wie wiinschenswert und uner- ldsslich es ist, dass die Standorte und ihre Vegetation genau beachtet werden.') Von Wichtigkeit wire ausserdem, dass Exem- plare von allen Formen, auch von solchen, die nicht in die allge- ‘meine Sammlung aufgenommen zu werden brauchten, fiir die Nachpriifung der Angaben der Lokalfloren in der Universitat be- sonders aufbewahrt wiirden. Da noch vor nicht langer Zeit grosse Strecken des Landes in botanischer Hinsicht ziemlich unbekannt waren, wurden, um schneller eine erwiinschte Beleuchtung derselben zu erhalten, fiir Exkursionen Gebiete von mehreren 10—100 Quadratmeilen Um- fang und mit Gegenden von stark verschiedener Beschaffenheit ausgewahlt. Dass unter diesen Umstainden weder inbezug auf die Einsammlung noch auf die Untersuchung der Vegetation ir- gendwelche Vollstandigkeit erzielt werden kann, ist selbstverstan- dig, woraus ebenso klar folgt, dass in Zukunft nur kleinere Ge- biete ausgewdhit werden diirfen'). Wohl wird hierdurch schein- 1) Sperrung wie oben. 14 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. bar die Erreichung des Zieles verzogert, aber die Beschaffenheit der Resultate wird diese scheinbare Ungelegenheit sicher viel- faltig aufwiegen. Abgesehen davon, dass die Untersuchungen wegen der gros- sen Ausdehnung der Gebiete mangelhaft werden, ergeben sich hierbei auch andere Ungelegenheiten dadurch, dass dieselben oft Gegenden von recht verschiedener Art umschliessen. Die Be- schreibungen werden unter solchen Umstanden zu ungeniigend, um dem Leser eine Kenntnis von den einzelnen Teilen zu ver- schaffen, und mdglicherweise auch mehr irrefiihrend als auf- klarend.“ »Gewohnlich betreffen Exkursionen pflanzengeographische Verhaltnisse, und nach meiner Ansicht muss dieses Feld auch der wichtigste Gegenstand der zukinftigen Bestrebungen der Gesellschaft bleiben; in engem Zusammenhang hiermit steht die Kenntnis unserer Pflanzenformen, deren Erforschung zweifellos ebenfalls eine besondere Bedeutung beizumessen ist. Voraus- gesetzt, dass die Gebiete nicht zu ausgedehnt sind, koénnen auf gewohnlichen botanischen Reisen die meisten Arten (hdherer Pflanzen) einigermassen beriicksichtigt werden, doch gibt es Gruppen, z. B. mehrere unserer Baumarten, Salices, Hieracia u. a., deren Studium bekanntlich mit den gréssten Schwierigkeiten ver- bunden ist und die ausserdem nicht tiberall gleich reichlich zur. Verfiigung stehen, sondern vorzugsweise in einzelnen Gegenden auftreten, weshalb es nétig wird, zu ihrer Bearbeitung wiederholt besondere Exkursanten auszuschicken, ebenso fiir den grodsseren Teil der Kryptogamen. Ahnlich wie bei den Pflanzenformen miissen gleichartige Untersuchungen auch fiir die Erforschung der Standorte angestellt werden, die bei uns bisher fast vollstandig vernachlassigt worden sind, ohne deren Kenntnis man aber ver- gebens versuchen wird, ein sicheres Wissen tiber unsere Vegeta- tionsverhdltnisse zu erlangen, und bei deren Hintansetzung unsere pflanzengeographischen Schlussfolgerungen stets mehr oder weni- ger unsicher ausfallen werden. Bei uns diirften in dieser Hinsicht vor allem die Moore in Betracht kommen miissen, und zwar nicht nur wegen ihres zahlreichen Vorkommens und ihrer hervorragen- den Bedeutung fiir unser Land in pflanzentopographischer Bezie- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 15 hung, sondern auch in Anbetracht dessen, dass man mit dem gréssten Recht von ihnen Beitrdge zur Geschichte der finnischen Vegetation erwarten darf.“ ') Norrlin schlug vor: »Dass zwecks Gewinnung der notwendigen und vollstandigen Orientierung tiber die Flora des Landes nach den botanisch noch unbekannten Teilen desselben in derselben Weise wie friher er- fahrene Exkursanten ausgesandt wiirden; dass wie bisher auch weiterhin an jiingere Mitglieder der Gesellschaft kleinere Reiseunterstiitzungen ausgeteilt wiirden, die namentlich gute Resultate liefern wiirden, wenn sie auf die Unter- suchung der den Exkursanten bekannten Heimatgegenden verwandt werden; dass ein Plan iiber die Ortlichkeiten, die fiir die Ausfiihrung genauer pflanzengeographischer und topographischer Untersuchun- gen am geeignetsten und fiir die Aufklarung der Vegetations- verhaltnisse des Landes am dienlichsten waren, ausgearbeitet und die Gebiete in der oben hervorgehobenen Weise begrenzt sowie ein Teil der Mittel der Gesellschaft fiir Untersuchungen derselben in der erwahnten Hinsicht bestimmt oder reserviert wiirden; und dass Unterstiitzungen auch fiir das Studium schwierigerer Pflanzengruppen und Standorte, insbesondere von Mooren, ausge- teilt witirden. Vielleicht ware es auch notwendig, besondere Exkursanten fiir die Veranstaltung der oben —- — — angedeu- teten umfassenderen Sammlungen auszusenden. “ Fiinfzig Jahre sind vergangen seit dem Erscheinen die- ser fiir die pflanzengeographische Forschung Finnlands grund- legenden Abhandlungen. In dieser Zeit ist die pflanzen- geographische Forschungsarbeit bei uns hauptsachlich den von Norrlin gewiesenen Bahnen gefolgt und, bis zu seinem am 7. Januar 1917 erfolgten Tod, unmittelbar oder mittelbar unter seiner einsichtsvollen Leitung. Viele, sowohl innere, von der Forschungsarbeit selbst herriihrende, als aussere Verhaltnisse bewirken, dass wir wieder gewissermassen an 2) Die Sperrungen wie oben. 16 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. einem Wendepunkt stehen, wo es notwendig sein wird, Richtlinien fiir die Zukunft abzustecken. Das Ziel der pflanzengeographischen Forschung Finnlands muss ohne Zweifel dasselbe bleiben, das es vorher war: eine moglichst vollstandige Kenntnis von der jetzigen wie auch von der vergangenen Flora und Vegetation des finnischen naturhistorischen Ge- biets und eine méglichst tiefe Erkenntnis aller auf sie einwirkenden inneren und dusseren Faktoren zu gewinnen. Die Forschung muss aber noch viel mehr als bisher systematisch organisiert, methodisch und zielbewusst gemacht werden. Zwar kann ja auch heute noch jeder Liebhaber und An- fanger sogar durch blosses ordentliches Sammeln von Pflanzenund genaues Notieren der Fund- stellen der pflanzengeographischen Forschung Dienste leisten. Auch diese Arbeit miisste jedoch gewissermassen organisiert werden. Es gibt Gegenden, die schon so genau untersucht sind, dass der Anfanger dort nichts oder sehr wenig Neues mehr entdecken kann, z. B. die Alands-Inseln, nachdem sie von PALMGREN jahrelang aufs genaueste durch- forscht worden sind. Andererseits gibt es aber auch Gegenden, die sehr mangelhaft untersucht sind, sogar in unseren Altesten Kulturgebieten. Es ware sehr niitzlich, z. B. eine Karte auszuarbeiten, auf der jedes Kirchspiel einen Farbenton er- hielte, welcher dem Grad seiner Durchforschung in floris- tischer Beziehung entsprache. Auf diese Weise wiirde jeder Exkursant genau wissen, wo er der Wissenschaft am besten niitzen kénnte. Auch was NorRLIN iiber die Vollstandigkeit der Exemplare, z. B. inbetreff der Friichte etc., bemerkt, hat natiirlich auch heute noch seine volle Giiltigkeit, desgleichen dass die Standorte méglichst genau anzugeben sind. Vor allem ist es sehr wichtig, sowohl die Frequenz wie die Reichlichkeit (beide vorlaufig nach Norr ins Skala) auch bei den haufigeren Pflanzenarten genau zu notieren, denn ge- rade in dieser Hinsicht bestehen ja unerwartet grosse Unter- schiede zwischen den verschiedenen, sogar nahe beieinan- der gelegenen Gegenden. Beinahe in jeder Gegend kommt es vor, dass einige oder sogar recht viele sonst ganz haufige Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 17 Arten wider Erwarten sogar vollstandig fehlen. Die Fest- stellung solcher Dinge ist fur die Pflanzengeographie oft viel wichtiger als das Herausfinden einiger mehr oder we- niger seltenen oder gar zufalligen (z. B. Bastard- u. a.) Pflanzenformen. Desgleichen ist es auch kiinftighin keineswegs unange- bracht, gewisse, besonders interessantere Ge- biete ohne vorausbestimmtes Ziel, aber methodisch, genau und moglichst allseitig fhonmist seh umd pflanzentopographisch zu durchforschen. Zwar ist das eine miihsame, viel Zeit und .Arbeit fordernde Aut- gabe, wobei das direkte wissenschaftliche Ergebnis keines- wegs immer in richtigem Verhaltnis zu der aufgewandten Zeit und Arbeit steht. Man wird aber jedenfalls eine wert- volle pflanzengeographische Beschreibung der Gegend oder wenigstens eine nicht zu unterschatzende Materialsammlung gewinnen. Der mittelbare Nutzen kann indes sehr gross sein. Wahrend einer solchen Arbeit st6ésst man namlich auf eine grosse Zahl interessanter Spezialfragen, vielleicht sogar solcher von hervorragender Bedeutung, die Veranlassung zu wichtigen, ja sogar grundlegenden Spezialuntersuchun- gen geben konnen, an die sonst vielleicht niemand denken wiirde. Zu welchen sehr wichtigen Grundfragen der pflan- zengeographischen Forschung die planmassige allseitige pflanzengeographische Untersuchung eines begrenzten Ge- biets Anlass geben kann, beweisen u. a. die ausgezeichne- ten Untersuchungen PALMGRENS iiber die floristischen und Vegetationsverhaltnisse der Alands-Inseln, eines der inter- essantesten Teile des finnischen Reiches (Verhaltnis zwischen Areal und Anzahl der Pflanzenarten, der Zufall und die Ent- fernung als pflanzengeographische Faktoren u. s. w.). — Im allgemeinen aber muss die wissenschaftliche pflanzengeo- graphische Forschung, mehr als bei uns bisher, auf bestimmte Spezialfragen gerichtet werden. Ich méchte im Folgenden, ohne jeden Anspruch, einige fiir die ndchste Zukunft wichtigste, die Pflanzengeographie Finnlands beriihrende Fragen erwdhnen. 2 18 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. 1. Die Einwanderung der Pflanzenarten nach Finnland. Die Flora Finnlands ist ja nach der Eiszeit eingewandert. Die Hauptrichtungen der Einwande- rung!) sind aller Wahrscheinlichkeit nach: a) von SW nach den Alands-Inseln und von dort nach der SW-Ecke der fin- nischen Halbinsel, eine Einwanderung, welche nach PALM- GREN hauptsachlich nach dem Maximum der Litorina-Senkung stattgefunden hat; b) von SE teils tiber die Landenge zwi- schen dem Finnischen Meerbusen und dem Ladogasee, teils nordlich vom Ladoga; c) von E teils siidlich vom Weissen Meer, teils ber den jetzigen Sund zwischen den Halbinseln Kola und Kanin. Die itbrigen Einwanderungsrichtungen scheinen von sekundarer Bedeutung gewesen zu sein. Haupt- sachlich durch detaillierte stratigraphische Mooruntersuchun- gen sollte die Einwanderungsrichtung und die Einwande- rungszeit nach jedem Hauptteil Finnlands im Detail méglichst genau ermittelt werden unter stetiger Beriicksichtigung der jetzigen Verbreitung der Arten und der geologischen Ent- wicklung des Landes, der archaologischen Daten sowie der Tatsache, dass eine grosse Anzahl Arten von verschiedenen Richtungen her in Finnland eingedrungen sind. Fiir Pflan- zenarten mit speziellen Anforderungen an die Standorts- verhaltnisse, welche also nicht in breiter Front eingeriickt sein kdénnen, sondern oft ganz spezielle Einwanderungswege benutzt haben (z. B. die Pflanzenarten der Inundationsge- biete der Fliisse, die Hainpflanzen u.s. w.), kénnen diese Einwanderungswege hauptsachlich aufgrund der jetzigen Verbreitung der betreffenden Pflanzenarten studiert werden. Die Losung dieser Aufgabe setzt voraus: a) dass die Flora moglichst genau und gleichmassig untersucht wird; b) spe- zielle floristische Untersuchungen in Gegenden, die fiir die Wanderung der Arten besonders wichtig gewesen sind; c) eine grosse Menge stratigraphischer Untersuchungen iiber ') Vel. des naheren A. K. Cajander: Zur Kenntnis der Einwande- rungswege der Pflanzenarten nach Finnland. (Wird demnachst in den Acta forest. fenn. erscheinen.) Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 19 speziell ausgewahlte Moore; d) genaue biologische Unter- suchungen tiber einzelne typische Pflanzenarten (vgl. z. B. PALMGREN: Hippophaés rhamnoides auf Aland, Acta soc. F. & F. F. 36, 1912); e) statistische Untersuchungen iiber die Wan- derungen ganzer Pflanzengemeinschaften (vgl. z. B. PALMGREN: Die Entfernung als pflanzengeographischer Faktor, Ebenda 49, 1921); f) Studien tiber die Bedeutung der Reichlichkeit geeigneter Lokale in den verschiedenen Gegenden, z. B. der Felsen, Aapamoore, Wiesenmoore u. dgl. (vgl. NORRLINS Lectio precursoria); und g) fortgesetzte Studien tuber die Verbreitungsmittel sowie iiber tatsachlich stattgefundene und stattfindende Wanderungen der Pflanzenarten in rezenter Zeit. 2. Die Rekonstruktion der ehemaligen Flora und Vegetation in verschiedenen Perioden nach der Eiszeit. Diese grosse Aufgabe setzt natiirlich in erster Linie eine grosse Menge pflanzenpalaontologischer Untersuchungen voraus, wobei die geologischen Verhaltnisse des Landes, die biologischen Eigenschaften wenigstens jeder wichtigeren Pflanzenart, sowie die jeweiligen Klima- und Standortsverhaltnisse des Landes (z. B. Moore friher weniger als heute, dagegen hainartige Walder verhaltnismassig viel mehr als in der Jetztzeit, weil sie meistens fiir Kultur- zwecke gerodet worden sind, u. s. w.) beriicksichtigt werden mussen. 3. Die Rekonstruktion der urspringlichen, von der Kultur unbertihrten Vegetation und Flora. In der bekannten, sehr griindlichen Untersuchung LinKoLAS iiber den Einfluss der Kultur auf die Vegetation und Flora in den Gegenden nordlich vom Ladogasee (Acta soc. F. & F. F. 45, 1916) ist zwar diese Frage sehr vielsei- tig studiert worden, hauptsachlich jedoch nur mit Rucksicht auf die Verhiltnisse im siiddstlichen Teil Finnlands. Der Kultureinfluss hat sich jedoch in den verschiedenen Teilen des finnischen naturhistorischen Gebiets etwas verschieden gestaltet, sodass komplettierende Untersuchungen in den anderen, besonders den nordlichen und westlichen Teilen 20 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. wunschenswert erscheinen. Zu untersuchen ware insbeson- dere: a) welche Beschaffenheit die Walder besitzen, wenn sie von der menschlichen Kultur vollig unberihrt sind, m. a. W., welches (praktisch genommen) der Endzustand der Walder an den verschiedenen Standorten ist, eine Frage, welche, da ja nur noch ausserst sparliche von der Kultur vollig un- beriihrte Walder vorhanden sind (z. B. auf gewissen Inseln, in einigen Kafnontalern Nordfinnlands, in gewissen Hochge- birgsgebieten u.s. w.), hauptsachlich durch ein genaues Stu- dium des biologischen Verhaltens der verschiedenen Holzar- ten zueinander und der Biologie der vorherrschenden Unter- vegetation der Walder, kombiniert u. a. mit pollenstatisti- schen Untersuchungen der Moore, vorsichgehen kann; b) was fiir waldlose Standorte es im Lande zu jener Zeit gab, als fast das ganze Land von geschlossenen Waldern bedeckt war, wobei dem einstigen Vorhandensein wirklicher nattr- licher Wiesen (deren Areal im allgemeinen viel zu stark iibertrieben wird), kahler Felsen, Waldlichtungen in Fjeld- gebieten u. a. dgl. besondere Aufmerksamheit zu schenken ist; c) welche Bedeutung die — vorzugsweise durch Blitze hervorgerufenen — Waldbrande in der urspriinglichen Natur hatten, eine Frage, zu deren Lésung statistische Untersuchun- gen tiber die Ursachen der Waldbrande, besonders in Nord- finnland, sowie auch Beobachtungen iiber die Haufigkeit der Kohlenschichten bezw. der Reichlichkeit der Kohien- partikel in den verschiedenen Moorschichten Anhaltspunkte geben kénnen. — An diese Untersuchungen schliessen sich andererseits Untersuchungen tiber den Einfluss der Kultur, wobei — ausser dem Alter der Kultur in den verschiedenen Gegenden des Reiches — vor allem zu studieren ist: a) der Einfluss der Kultur in ihrer primitiveren und entwickelte- ren Gestaltung auf die Flora und die Vegetation (vgl. LIN- KOLA a. a. O; HEIKINHEIMO: Einfluss der Brandwirtschaft auf die Walder Finnlands, Acta forest. fenn. 4, 1915); b) das Alter bezw. erste Auftreten der verschiedenen Ruderal- gewachse in Finnland, wobei natiirlich die Erforschung der alteren Kultureinwanderer womdglich mit den archaologi- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 21 schen Untersuchungen zu kombinieren ist, ferner der Ein- fluss des Alters und der Intensitat der Kultur auf die Flora und Vegetation (vgl. LinKoLa: verschiedene Abhandlungen in den Schriften der Soc. F. & F. F.); c) die zufallige Be- reicherung der Ruderalflora durch den Import grosserer Warenpartien oder unreinen Saatguts aus speziellen Lan- dern; d) die aus den Garten und anderen Kulturen verwil- derten Gewiachse; und e) die Fahigkeit der Kultureinwande- rer, ihren Platz zu behaupten und sich nach natirlichen Standorten zu verbreiten. 4. Die Veranderungen des Klimas seit der Eiszeit. Diese Frage muss ja hauptsachlich aufgrund pflanzenpalaontologischer Untersuchungen beantwortet wer- den, d. h. vor allem aufgrund stratigraphischer Untersuchun- gen der Moore unter genauer Beriicksichtigung der Anspriche der als Subfossilien angetroffenen Pflanzenarten an ein war- meres oder kilteres, ein kontinentaleres oder maritimeres Klima. An diese Frage schliesst sich die praktisch noch wichti- gere: in welcher Richtung verandert sich das Klima heutzu- tage? Dabei kommen, ausser natiirlich den direkten meteo- rologischen Beobachtungsserien und ausser den auf die aller- neueste Zeit beziiglichen pflanzenpalaontologischen Unter- suchungen, in Betracht: Studien iiber a) das jetzige Verhal- ten der verschiedenen nordlichen und siidlichen, kontinenta- len und maritimen Relikten in den verschiedenen Teilen des Gebiets; ob sie fruktifizieren und wie reichlich, ob sie kraftig vegetieren, sich auf neue Lokalitaten verbreiten u. s. w., oder ob sie im Gegenteil im Zuriickweichen begriffen sind; b) desgleichen iiber die entsprechenden Erscheinungen an der N- bezw. S-Grenze, W- oder E-Grenze der verschie- denen Elemente unserer Flora; c) stammanalytische Studien iiber die Zuwachsverhialtnisse der Altesten Baume in den verschiedenen Teilen Finnlands (vgl. z. B. LAITAKARI in Acta forest. fenn. 17, 1920); ferner d) Untersuchungen tiber den Verlauf der Periodizitat der Verjiingungsjahre der wichtige- ren Waldbaume (vgl. z. B. A. RENVALL und Lakari in Acta forest. fenn. 1, 1913 u. 5, 1915). 22 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. 5. Die Reliktenvorkommnisse. Im Vorigen ist schon auf die Bedeutung des Studiums der Relikten hinge- wiesen worden, d. h. solcher Pflanzen, die als letzte Reste einer in der Gegend sonst schon langst ausgestorbenen Ve- getation und Flora zu betrachten sind. Es gibt besonders sehr deutliche Relikten einer kalteren Periode (z. B. Arnica alpina, Dryas octopetala, Salix reticulata u. a. in Kuusamo, Saxifraga nivalis, S. cespitosa, Cerastium alpinum u. a. in der Gegend von Sortavala, u. s. w.) und andererseits einer bezw. mehrerer kontinentaleren Perioden (z. B. Allium stric- tum, Potentilla sibirica u. a. in der Gegend von Sortavala, Draba cinerea u. a. in Kuusamo und Lappland, u. s. w.). Es ware. dringend notwendig, alle solche Reliktenlokale und die anderen weniger ausgepragten Reliktenvorkommnisse so- wie tiberhaupt isolierte Vorkomninisse der Pflanzenarten aufs genaueste sowohl inbetreff des dortigen lokalen Klimas und der Bodenverhaltnisse (Kalk, Stickstoff u. a.) als inbetreff des Gedeihens, der Lebenskraft, des Verbreitungsvermogens etc. der fraglichen Pflanzenarten genau zu studieren. Ausser den klimatischen Relikten spielen ja auch die sog. geo- morphologischen Relikten besonders bei uns, wo das Land einst grossenteils vom Wasser bedeckt gewesen ist, eine nicht geringe Rolle. So findet man Kistenpflanzen (z. B. Myrica gale) vielenorts im Binnenlande (im stdlichen Teil des Seenplateaus und nach BACKMAN im Innern von Ostrobottnien), ferner findet man Brackwasserpflanzen bezw. Meeresstrandpflanzen in und an den grossen Seen (z. B. Sagina nodosa, Potamogeton filiformis u. a.), wo sie ihrer- seits gewisse Hinweise auf die ehemaligen geologischen Verhaltnisse des Landes geben konnen. 6. Die Pflanzenvereine. Ausser der fortgesetz- ten Beschreibung der verschiedenen Pflanzenvereine sowie dem Studium iiber die Verbreitung derselben in Finnland und ihr Auftreten an den verschiedenen Standorten sind verschiedene theoretische Untersuchungen tiber das Wesen der Pflanzenvereine anzustellen. Vor allem miissen ja die bedingenden Ursachen der Existenz bestimmter Pflanzen- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 23 vereine untersucht werden, wobei u. a. zu beriicksichtigen sind a) die ,Kardinalgrade“ fiir das Leben der wichtigsten Konstituenten der Pflanzenvereine und zwar nicht nur in- betreff der Warme, auch nicht nur inbetreff der ubrigen klimatologischen Faktoren, sondern auch inbezug auf die Bodenverhaltnisse, was ja endgiiltig nur durch geeignete Versuche, daneben jedoch auch durch vergleichende Unter- suchungen in der Natur geschehen kann; b) der gegensei- tige Kampf zwischen den Pflanzenarten, der teils durch Experimente (z. B. Blosslegen des Bodens und Anpflanzen verschiedener, speziell ausgewahlter Pflanzenarten nach be- stimmten Prinzipien), teils durch vergleichende Untersuchun- gen an Lokalen mit und ohne Kampf zwischen den Pflanzen, sowie an solchen, wo der Kampf nach einer zufalligen Unter- brechung wieder anfangt (z. B. auf unbestellt gebliebenen Ackern) zu verfolgen ist; c) die unbewusste Beginstigung von Pflanzenarten durch andere; ferner d) die Bedeutung des Zufalls (Studien z. B. tiber das Einfinden von Pflanzen- arten auf grossen Brandflachen, auf durch Landhebung oder die Ablassung von Seen neuentstandenen Inseln, verschiedene statistische Untersuchungen der Vegetation bestimmter Ge- biete nach dem Vorbilde PALMGRENS, u. a); und e) die Be- deutung der Unterbrechungen resp. St6rungen im Kampfe beim Entstehen der Pflanzenvereine. Hieran schliessen sich noch Untersuchungen iiber den Grad der Ausbildung der Pflanzenvereine (zufallige, kurzlebige Pflanzengruppierun- gen auf allerlei Kulturbéden und an sonstigen von der Kul- ‘tur beeinflussten Lokalitaten — stabile Pflanzenvereine der natiirlichen Verhaltnisse, wo die Gleichgewichtslage zwi- schen den Pflanzenarten, praktisch genommen, erreicht ist, ,offene Pflanzenvereine“ auf Diinensand, Schutthalden u. dgl. — iippige Wiesen mit dem allerintensivsten Kampf, u. s. w.), ferner genaue Untersuchungen iiber die Umwand- lungen der Pflanzenvereine und die wirklichen genetischen Beziehungen derselben zueinander. Des weiteren ist es, um das Leben der Pflanzenvereine zu verstehen, sowie um die Umgrenzung und natiirliche Klassifizierung der Pflan- 24 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. zenvereine hdheren und niederen Ranges durchfihren zu kénnen, sehr wichtig, eingehende allseitige Studien uber die 4ussere und innere 6kologisch-biologische Struktur und das physiologische Verhalten typischer Pflanzenvereine zu machen (vgl. z. B. HessELMANS Laubwiesenstudien in Beih. z. Bot. Centralbl. XVII, 1904, u. a.). Nicht weniger wichtig sind die statistischen, vor allem die mathematisch-statistischen Unter- suchungen iiber die Konstitution der Pflanzenvereine, welche PALMGREN (in Acta soc. F. & F. F. 42, 1916 u. 49, 1921) mit Erfolg eingeleitet und Y. ILVEsSALO (Vegetationsstatistische Untersuchungen iiber die Waldtypen, Acta forest. fenn., eben unter der Presse) fortgesetzt hat. Um eine exakte Grund- lage fiir die Pflanzenvereine zu gewinnen, sind ferner Er- trags- bezw. Zuwachsuntersuchungen verschiedener Pflanzen- vereine notwendig (vgl. Y. ILVESSALo in Acta forest. fenn. 15, 1920). Im allgemeinen muss man ja bestrebt sein, den Pflanzenvereinen niederen und hoheren Ranges eine festere Umerenzung und einen exakteren Inhalt zu geben, als es bisher zumeist geschehen ist; die Beschreibung neuer Pflanzenvereine muss mit ebenso grosser Verantwortlichkeit geschehen als die der neuen Arten der systematischen Bo- tanik, und der Wert der schon beschriebenen muss kritisch durchgemustert werden (vgl. auch CAJANDER u. Y. ILVESSALO: Ueber Waldtypen II in den Acta forest. fenn. 20, 1921 und in Fennia 43). Fiir diesen Zweck miissen gréssere Anspriiche an die Flachengrésse, Homogenitaét und Anzahl der Auft- nahmeorte (Probeflachen), an die gegenseitige Vergleichbar- keit (Gleichwertigkeit) dieser, sowie an die Vielseitigkeit und Exaktheit der Aufzeichnungen gestellt werden, als es bisher im allgemeinen der Fall gewesen ist. 7. Die Anspriiche der Pflanzenarten und Pflanzenvereine an den Boden. Je mehr das Stu- dium der Flora und der Vegetation eines Landes fortschrei- tet, umso wichtiger erscheint die Frage nach den Abhan- gigkeitsverhaltnissen der Pflanzenwelt vom Boden. Einzelne Spezialfragen, z. B. die iiber die Bedeutung des Kalkes als pflanzengeographischer Faktor ist zwar beinahe vom Beginn Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 25 der pflanzengeographischen Forschung an diskutiert worden. Im allgemeinen sind die Verhaltnisse auf dem bodenkund- lichen Gebiet jedoch sehr verwickelt und setzen oft tiefere Spezialkenntnisse voraus, als sie die meisten Botaniker be- sitzen. Die neuesten Untersuchungen von HESSELMAN (Medd. fr. Statens Skogsforsoksanstalt, H. 13—14, 1916—1917), TAMM (Ebenda, H. 17, 1920), VALMARI (Acta forest. fenn. 20, 1921) u. a. zeigen indes, dass gerade dieses Arbeitsfeld sehr ergi- big sein kann. Am zweckmassigsten durfte es wohl sein, die wichtigsten und typischsten stabilen Pflanzenvereine in- bezug auf ihre natiirlichen Bodenverhaltnisse zu studieren, wobei sowohl die Art und Machtigkeit der Humusschicht, die Bodenfauna und die Bodenflora (Bakterien, Pilze), die Verbreitung der Wurzeln in dem Boden (vgl. z. B. AALTO- NEN in Acta forest. fenn. 14, 1920), die Wurzelkonkurrenz und die Bedeutung der toten Wurzeln fiir die Durchliiftung, Beimengung von Humuspartikeln u.s. w., die chemische Zu- sammensetzung der verschiedenen Bodenschichten, also auch die chemischen Verwitterungserscheinungen und die Aus- waschung (das _,,Profil* etc.) des Bodens und ferner die bodenphysikalischen Verhaltnisse (Krimelung, Durchliftung, Feuchtigkeit, Temperatur etc.) zu erforschen sind. Teilweise ist diese Arbeit so umfassend, dass sie nur an speziell errichteten Stationen ausfiihrbar ist, wobei sie am besten mit formationsstatistischen und formationsbiologischen Unter- suchungen kombiniert wird. 8. Der Einfluss des Klimas auf die Pflan- zenvereine und auf das Auftreten der Pflan- zenarten an den verschiedenen Standorten. Es ist langst bekannt, dass das Klima in mehrfacher Hin- sicht modifizierend auf die sonstigen Standortsanspruche der Pflanzenarten einwirkt. So findet man ja z. B. Ledum palustre und Betula nana im siidlichen Finnland nur oder wenigstens fast nur auf den Mooren, aber schon in Kuola- jarvi ist die erstgenannte Art auf gewissen trocknen Hei- den so reichlich vorhanden, dass diese, wahrend der Bliite- zeit derselben, auf weiten Strecken weiss aussehen, und in 26 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. Fjeldgegenden kommen beide auf den Heiden vor; Empe- trum nigrum findet man ja schon in Siidfinnland an den Kiisten auf trocknem Boden. Nahe an ihren Nordgrenzen treten viele Pflanzenarten und Pflanzenvereine nur bei den allergiinstigsten Bodenverhaltnissen auf, z. B. auf Kalkgrund, u. s. w. Es ware wichtig, genaue vergleichende Untersuchun- gen iiber die Zusammensetzung der Vegetation an mOglichst entsprechenden Lokalitaéten in Siid- und Nordfinnland (z. B. Sortavala-Gegend — Kuusamo), in West- und Ostfinnland u. s. w. anzustellen, ferner iiber die Verschiedenheiten der Artzusammensetzung und das Auftreten derselben Pflanzen- gesellschaft in den verschiedenen Teilen des Reiches (vgl. LAKARI in Acta forest. fenn. 14, 1920), tiber das Auftreten vikariierender Pflanzenvereine, iiber die Unterschiede der Standortsanspriiche der einzelnen Pflanzenarten in jeder Hinsicht in verschiedenem Klima und in sonst verschiedener Lage u. s. w. Zu untersuchen ware namentlich auch der Einfluss ausgedehnter Moorgebiete oder reichlicher Moor- vorkommnisse auf das lokale Klima und mittelbar auf die Vegetation und Flora, desgleichen der lokale Einfluss der groésseren Seen, des Reichtums an Felsen (Einfluss u. a. auf die Nachtfréste!) u. s. w. auf die natiirliche Pflanzendecke und auf das Gedeihen der einzelnen Pflanzenarten. 9 “Das Unterscheiden. und Beschreipen neuer Pflanzenformen. Dieser Zweig der botanischen Forschung ist bei uns zum Teil langst beliebt gewesen, vor allem seit den Abhandlungen Fr. NYLANDERS in den 1840-er Jahren sowie der bedeutenden Forschungsarbeit NORRLINS iiber die nordischen, speziell finnischen Hieracia. Dieses Beschreiben neuer Formen und Arten u. dgl., welches, um rationell betrieben zu werden, sehr eingehende Schulung voraussetzt, gewinnt ja ungemein an Interesse, wenn man durch die genaue Erforschung allerlei konstanter Formen hdheren und niederen Ranges z. B. die Frage nach der Entstehung der Arten in der Pflanzenwelt kritisch zu be- leuchten oder pflanzengeographische Fragen zu ldsen be- absichtigt; so kénnen ja die verschiedenen Unterarten aus Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 4. 27 ganz verschiedenen Richtungen in das Gebiet eingewandert sein (z. B. Cotoneaster integerrima, C. nigra und C. uniflora, Carlina vulgaris und C. longifolia, Actea spicata und A. eryt- hrocarpa u. s. w.), sodass man durch genaue Speziesfor- schung u. a. wichtige Einwanderungsfragen ldsen kann. Die obige Liste, in der nur mehrere grosse Haupttra- gen der Pflanzengeographie Finnlands in ihren grobsten Zi- gen erwahnt worden sind, ist keineswegs vollstandig und koénnte noch in mehreren Hinsichten erganzt werden '), vor allem mit solchen von mehr praktischer Art, z. B. tber die Waldtypen, iiber die Waldgrenze, die Versumpfung des Waldbodens, die Entwicklung und Gestaltung der Moore, iiber die Verbreitung der fruchtbareren und sterileren Bo- den in Finnland, iiber die Kultur auslandischer Holzarten und auslandischer Gewachse iiberhaupt, tiber die Biologie unserer Holzgewachse u. a., welche zu den spezielleren Forschungsaufgaben der Forstwissenschaftlichen Gesellschaft in Finland und der Forstlichen Versuchsanstalt Finnlands gehoren. ”) Das Arbeitsfeld fiir die Erforschung der heimischen Flora und Vegetation ist unermesslich, die Arbeitskrafte und die zur Verfiigung stehenden Geldmitte! sind aber sehr begrenzt. Es ist deshalb von grosser Wichtigkeit, diese Forschungsarbeit wenigstens einigermassen zu organisieren. Die Untersuchungen miissen vorzugsweise auf solche Aufga- ben gerichtet werden, welche — in theoretischer oder praktischer Hinsicht — von grosser Bedeutung und mit den jeweilig zur Verfiigung stehenden Hilfsmitteln zu lésen sind. Eine verniinf- tige Arbeitsteilung ist sehr wichtig, denn da es Arbeitsauf- gaben in fast unbegrenzter Anzahl gibt, ware es toricht, wenn mehrere Forscher ihre Krafte auf dasselbe Problem verschwendeten; ausserdem ist es ja moglich, die Unter- 1) Mehrere diesbeziigliche Fragen werden auch in A. K. CasanpDER und Y. I:vessaro: Ueber Waldtypen II (Acta forestalia fennica 20, 1921 und Fennia 43, N:o 3, 1921) erortert. 2) Die Publikationsserien: Acta forestalia fennica und Communica- tiones ex instituto quaestionum forestalium Finlandiae editae. 28 A. K. Cajander, Ein pflanzengeographisches Arbeitsprogramm. suchung einer jeden Spezialfrage umso vielseitiger auszu- fiihren, je vielseitiger die pflanzengeographische Forschung als Gesamtheit im Reiche sich entwickelt hat; es sei nur daran erinnert, dass die Lésung einer Menge von Fragen von der eliicklichen Lésung mehrerer Fragen auf den angrenzenden Gebieten der Pflanzengeographie abhangig ist. — Mége das beginnende neue Jahrhundert im Leben der So- cietas pro Fauna et Flora Fennica eine allseitige Vertiefung der pflanzengeographischen Forschung bedeuten und die Pflan- zengeographen Finnlands zu einer immer einigeren kriti- schen, positiven Arbeit fiir die Erforschung der Naturverhalt- nisse unseres Vaterlandes vereinen! a ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, 49, N:o 5. VAXTGEOGRAFISKA STUDIER I BAROSUNDS SKARGARD WIDAR BRENNER | ALLMAN DEL OCH FLORAN (MED 12 TEXTFIGURER OCH 1 KARTA) ANMALD DEN 1 OKTOBER 192! HELSINGFORS 1921. “f HELSINGFORS 1921 J. SIMELIL ARVINGARS BOKTRYCKERI A.B, Innehall. Forord ae l Allman del. Historisk inledning Skargardens natur- och kulturférhallanden 3 Geografi och geologi Klimat Strandzoner ; Oversikt av stander icra : Oversikt av vegetationstyperna Kulturforhallanden Geografiska zoner . ll. Speciell del Floran . iiniereikningemetor: Artfirteckning . Statistisk behandling av matiaalet Arternas fordelning pa de geografiska zonerna Arternas fordelning pa specialomradena Arternas forhallande till kulturen Citerad litteratur 112 112 131 144 149 Hi : ceed ai babe wie : o . | v ae aueruuBaaygee phe 14 3 ei ; : j , webanlgits so ; hiok a ikiaeyemee h ; ae : a rere et i “ : ’ =* eo Py : a "ae de a >) S43 cat oe if be é rity cHopMpect fas ha aie shah 2 ~ ae ait anette 1s “ving OS canna =e ‘> P ' ; ebenatfit fr ¥ he 3 E énskan att sA grundligt som mojligt lara kanna natu- ren och sarskilt vaxtligheten i den trakt, som man se- dan barndomen vant sig vid att betrakta som sin hembygd har varit uppslaget till de studier, vilka harmed bringas in- for offentligheten. De begyntes tidigt, utan nagon plan och utan avsikt att klarlagga nagot bestamt problem. Forst var det fastlandskusten, som genomstr6vades, men sa smaningom, blevo exkursionerna till den botaniskt sa gott som okanda skargarden langre bort allt talrikare, anda tills jag varaktigt slog mig ned i dess mitt. Nu begynte ett mer malmedve- tet arbete, som forst gick ut pa att forteckna alla fanero- gamer, vilka blivit funna pa olika holmar eller 6komplexer, sa att nagot sa nar fullstandiga artlistor for envar av dem fingos till stand. Sedermera har jag Aven gijort ett stort antal vegetationsanteckningar i avsikt att lara kanna de en- hetliga vegetationstyper, som i skargarden forekomma. Sa vaxte smaningom materialet, men klaven till dess behandling erhéll jag forst i Uppsala under varldskrigets dagar. Har blev jag bekant med HuLts vaxtgeografiska AskAdning, vilken i Finland ej blivit riktigt uppskattad, men som i Uppsala kring Hutts larjunge och van professor SER- NANDER samlat Nordens, for att ej saga Europas for nar- varande mest livaktiga och framgangsrika vaxtgeografiska skola. Foér de uppslag och lardomar jag dar under mana- der av sallspord arbetsgladje och kamratlig samvaro fick emottaga stér jag i outplanlig tacksamhetsskuld framst till professor SERNANDER, vars livliga intresse och klara blick 1 sa hog grad verka eggande och vackande pa hans omgiv- ning, samt darndst till mina kamrater, docenter och studen- ter, ingen namnd och ingen glomd, vilka underhallit den 2 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i BarOsunds skargard. vanskapliga kritikens skarseld. IJ Finland ar jag framst tack skyldig dr ERNST HAYREN for vanligt intresse och goda rad samt kustos dr HARALD LINDBERG fOr granskning och be- stamning av en del osakra vaxtformer. Vid behandlingen av skargardens allmanna naturforhal- landen har jag haft att tillga ett jamforelsevis rikt material av anteckningar Over maximi- och minimitemperaturer, forda pa min tillskyndan under en langre tid 4 fyra olika stallen pa fastlandet och i skargarden. Observationerna hava gjorts av torparsonen SIGURD NYHOLM i Svartback Norrskogen, sjo- mannen AXEL DAHLMAN och lotsen EDMUND HOLMBERG pa Baro, min avlidne svager EINAR GRANROTH pa Bast0 och fiskaren AUGUST DAHLSTROM pa Ando. Till dem star jag i stor tacksamhetsskuld for deras uthalliga intresse och sam- vetsgrannhet vid materialets hopbringande. Basto i augusti 1921. Allman del. Historisk inledning. Vaxtgeografin och vaxtsystematiken aro tvillingssystrar. Sallan har nagon botanist nojt sig med att benamna och beskriva en vaxt utan att samtidigt redogora for var, i vil- ken trakt, pa hurudant stalle han funnit den. Dessa upp- gifter spridda 1 de gamla systematikernas skrifter aro sa- lunda den floristiska vaxtgeografins forsta material. Att vaxtgeografin i dessa arbeten intog den tjanande systerns ansprakslosa stallning var naturligt; det gallde ju i forsta hand att skaffa reda i det virrvarr av olika vaxtformer, som motte iakttagaren i naturen. Men redan den store LINNE faste, sdsom SERNANDER i sin minnesteckning Over Hampus von Post papekar, mer intresse vid vaxternas utbredning i forhallande till klimat och och jordgrund 4n som ur rent systematisk synpunkt hade varit oundgangligt, och han far val darfor uppfattas icke blott som vaxtsystematikens,.utan aven geobotanikens fader, for sa vitt denna disciplin syss- lar med systematikens enheter. Efter LinNE forblev ocksa den floristiska vaxtgeografin lange ensam omhuldad. Det var arterna, slaktena, familjerna, som intresserade. Dels var det deras geo- grafiskt-chorologiska utbredning, som blev foremAal for stu- dium, sasom t. ex. i GORAN WAHLENBERGS Flora Uppsaliensis eller hans Flora Lapponica, dels deras topografiska fore- komst och fysiologiska férhallande till omgivningen, en rikt- ning framst representerad av ScHouw. Innan jag Overgar till en narmare skildring av nagra drag ur geobotanikens utveckling i Norden, sadan den ter 4 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i BarOsunds skargard. sig for mig, mA blott erinras om, hurusom genom HUMBOLDT och GRISEBACH det andra slaget enheter infordes i vaxtgeogra- fin: de fysiognomiska v4xt- eller livsformerna. Det var har icke mer fraga om systematiska arter, slak- ten o.s.v., utan om mer eller mindre enhetliga former, som systematiskt vitt skilda vaxter hade iklatt sig. Den utveck- ling ldran om livsformerna sedermera genomgatt maste jag har forbiga. Genom att olika auktorer anlagt dels foretrades- vis yttre fysiognomiska, dels ekologiska, dels allehanda kom- binerade synpunkter pa livsformerna har pa detta omrade en stor fdrvirring uppstatt. System av livsformer finnas flere in antalet av de forfattare, som sysslat darmed, utan att nagot vore allmannare antaget. Utom nagra stora grund- former (trad, buskar, ris, Orter, gras etc.), vilka sedan gam- malt (voN Post, KERNER, NoRRLIN) sta fast, ha endast system uppbyggda med anvandandet av en enhetlig indelningsgrund, sasom anpassningen till uthardandet av den ogynnsamma Arsperioden (RAUNKIAER), visat sig vara praktiskt anvand- bara. . Redan i Humpo.tpts skrifter skymtar fram ett begrepp, som sedan blivit vaxtgeografins tredje slag av enheter: vixtsamhallena. GrisEBACH karakteriserade seder- mera utfdrligt, utg&aende fran sina vaxtformer, de av ho- nom benamnda vaxtformationerna, vilka utgjorde samman- slutningar av till samma vaxtform hérande arter. I Norden var det mig veterligen Hampus von Post, som synbarligen oberoende av de tyska auktorerna forst upptog de naturliga vaxtsamhillena och deras topografi till studium och salunda blev den nordiska vegetationsbeskrivningens egentliga grund- laggare. Hans arbeten, skrivna huvudsakligen pa 1840- och 50-talen, hava alltfor litet vunnit beaktande i var vaxtgeo- erafiska litteratur. Jag skall darfér nagot utforligare uppe- halla mig vid dem. Hampus von Post anknyter icke till nagra tidigare for- fattare. Uppslagen till sina ideer har han som alldeles ung man fatt vid sina forsdk att genom praktiskt arbete ute 1 naturen vara sin samtida botaniska forskning till nytta. Han Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 5 markte emellertid snart, att det pa den tiden enda salig- gorande, evinnerliga letandet efter nya eller sallsynta arter i det botaniskt ratt val kanda Sverige icke lamnade ett re- sultat, som var arbetsmodan vart. Dessutom var det en- dast specialister, som da mer kunde befatta sig med syste- matiska spdrsmal och uppstalla nya arter. Fanns da intet annat att studera i naturen, fanns dar ej givande arbete aven for den intresserade genomsnittsstudenten? Ja,i Over- flod! i VON Post rekommenderar uppgorandet av special- eller lokalfloror, icke blott forteckningar, utan sadana, som skulle ge en bild av hela traktens vaxtlighet och strava till en djupare forstaelse av densamma. Det var ej blott de ovan- liga foreteelserna man skulle observera, kannedomen om de vanliga, triviala var langt viktigare. Han uppgjorde en disposition for sadanda lokalfloror, som han ville fa till stand, och gav i egna undersdkningar ett par exempel. Lokalflororna skulle besta av foljande delar (1842): I. ,Geografiska delen hvari redogores for lage, gran- sor, vidd etc.; vidare de radande Geologiska formationer, hufvudsakliga Bergarter, jordman, och i botaniskt hanseende anmarkningsvarda lokaliteter o.s. v. I]. Vextgeografiska delen — som angafve endast de utmarktaste vexterna inom hvarje vextgeograf. lokal -— t. ex. uti Skogar, lunder, angar, berg, hagar, hedar, karr, strander, sjOar 0.s.v., samt de vexter, som vore utmarkande for trakten, och som darinom egde stort antal Former ORS. V: II]. Fytografiska delen — angifvande: Numeriska an- talet af genera och species inom hvarje familj. — Vidare uppraknandet af de inom distriktet funna Vexterna, ord- nade efter naturliga systemet uti genera och species, med sina underarter, varieteter och former. — Alla atypiska an- markas; nya beskrifvas. — Foér hvar och en angifves dess inskranktare eller vidstracktare utbredning; — samt, for de sallsyntare, vextstallen etc.“ Vi igenkanna har prototypen for de flesta senare lokal- 6 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. floror med deras: I Allmanna naturforhallanden, II Vegeta- tion, III Flora. Det viktigaste och for vetenskapen nya blev von Posts behandling av vegetationen, ,,Vextgeografiska delen“. Har blev han namligen tvungen att ingdende befatta sig med vaxternas forekomst ute i naturen, deras forhallande till varandra och de yttre faktorerna. Det var sarskilt foljande forhallanden, som borde beaktas (1862): ,l:0. Vextarternes egna gruppering i deras fria till- stand. Det dr fran denna hufvudprincip studiet bor utga och pa denna bas, som hela indelningen bor hvila. Man borjar att sammanfora de arter, som alltid atfolja hvar- andra, (likasom vanner och grannar i en moralisk stat!) och forenar sedan till samma grupp alla de vextarter, som nar- mast forenat sig till ett samhalle under sa mycket som mojligt, ungefarligen lika yttre (physiska och kemiska) om- standigheter.“ ,2:0. Hvilka vextarter och huruledes dessa inom hvarje erupp herrska eller dominera 6fver hvarandra.“ Under denna punkt fro en mangd fo6rhallanden att be- akta (1851 och 1862), sasom vaxternas forekomst kvalitativt och kvantitativt (frekvensgraderna rr. r. p. pf. f. och ff. an- vandas), om de upptrada tackande eller strédda i olika pro- portioner inom de olika samhallena (lokalerna), om de dar- stides dro allmianna d.v.s. ,uti hvarje trakt utgora hufvud- massan af vegetationen,“ (de beherrskande, dominerande vex- terna), ,utmarkande eller egendomliga“ d.v.s. de som ,,ka- rakterisera lokalen“, ,spridt forekommande, de, hvilka icke utgéra_ sjelfva lokalens vanliga vegetation“ eller slutligen ,tillfalliga“. Vidare bor ,den periodiska vexlingen 1 vissa arters relativa mingd under olika ar eller olika meteoriska tidskiften“ observeras. ,3:0. Physiska beskaffenheten af de media, uti hvilka vextarterna lefva och den kemiska beskaffenheten af jor- den, som de aro fastade uti.“ ,4:0. — — — kulturens inflytanden pa jordens beskaf- fenhet och de deraf orsakade flerfalldiga forandringarne i Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 7 vextarternas fordelning och utbredning.“ Man maste gora skillnad mellan vaxternas ,ursprungliga eller egentliga“ och deras ,i f.n.v. tid vanliga“ lokaler. »o:0. Slutligen anmarkes vextarternes mer eller mindre fullkomliga utbildning under de sarskilda naturforhallan- derne — — —“. Utom systematikens art, som von Post erkanner som vaxtgeografisk enhet, blir genom ett naturstudium efter Ovan angivna principer avgransandet Aven av vegetations- enheter nodvandigt. ,De foreningar af flere vextarter, som gemensamt intaga en likartad plats af jordytan att beklada eller bebygga“, kallar han vaxtplatser, och de aro ,,vext- geografins narmaste bestandsdelar“. Som sammelnamn for alla lika vaxtplatser anvander han ordet vegetationslokal eller vaxtstalle och definierar denna term som omfattande ,sadana platser af jordytan, der en mangd vextarter forenat sig under enahanda physiska forhallanden till en likartad grupp“. Narmast sto6rre enheter aro vegetationsgrupperna, ystorre delar af jordytan, der lokalerne genom nagra vissa physiska egenskaper blifva forenade till likartade storre grupper.“ Studiet av vaxtstallena och vaxtgrupperna kal- lar han vaxttopografi. Slutligen upptar han som 4nnu storre enheter vegetationsprovinser och vegetationsriken. Det skulle fora for langt att har ens narmelsevis redo- gora for de vaxtstallen, som sarskiljas. Vegetationsgrupper uppstallas och karakteriseras bade med de inom dem ra- dande fysiska och kemiska forhallandena och med vegeta- tionen, namligen: barrskogsvegetationsgruppen, lovskogs- vegetationsgruppen, kulturens vegetationsgrupp, vattenvege- tationsgruppen och havsvegetationsgruppen. Inom alla dessa finnas en massa lokaler, t. ex. inom faltvegetationsgrup- pen: faltbergen, faltbackarna, a4ngarna, Oppna stallen, vata stallen och karrangarna. Som den viktigaste faktorn, efter vilken uppdelningen sker, betraktas lokalernas torra eller vata beskaffenhet. VON Posts vegetationsstudier gingo alltsa ut pa att stu- dera dels vaxternas naturliga grupperingar, deras samhal- 8 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i BarOsunds skargard. len, dels de yttre betingelser, som mdjliggjorde dem. Men de iakttagelser, som vunnos, sammanfordes och resulterade i ,vextstallena“, vilka saledes kommo att fa sin karakteris- tik bade ur vaxtligheten och de fysikaliska och kemiska faktorerna. Och dock var von Post klart medveten om att ett obetingat samband mellan dem ej existerade; vaxtstallenas dubbla indelningsgrund ar ocksa orsaken till den oklarhet och inkonsekvens, som i manga stycken ut- marka desamma. I Ovrigt kannetecknas von Posts skrifter av stor skarpa och klarsynthet, och man ar ofta frestad att ord for ord citera hans traffande utlaggningar Aven i fra- gor, som Annu i dag hora till vaxtgeografins mest bran- nande. Hampus von Posts framtradande pa den larda vadjo- banan bar alla den banbrytande garningens kannemarken; hans skrivsatt ar skarpt och impulsivt och hans ideer verka ursprungliga. Han blev ocksa i stort sett ofdrstadd av sina landsman. Men har i Finland kommo hans uppslag till sin ratt framst tack vare NoRRLIN. Genom denne och hans vegetationsbeskrivningar blev det vaxtgeografiska in- tresset fOrst vackt hos oss, och sedan dess ha talrika yngre forskare gatt i hans fotspar. Hans forskargarning ar ocksa alltfor kand for att har behdéva utforligare bely- sas. Jag skall endast uppehalla mig vid ett drag, som 1 allmanhet ej blivit tillbdrligt observerat, och det ar just den intima andliga frandskapen mellan von Post och NORRLIN. NoORRLIN studerade jamf6rande vegetationen i olika trak- ter pa samma slags standorter. Standorten och dess be- skrivning blev for honom av stérsta betydelse. Men Norr- Lins standort 4r ingenting annat an von Posts _ lokal eller vaxtstalle; i bagge inrymmas saval vegetationen som de yttre faktorer, som betinga densamma. Vid standorternas och standortsgruppernas uppdelning faster NORRLIN mer avseende vid stationen och mindre vid sjalva vegetationen 4n von Post det gjorde. Hos von Post var det ,vextarternas dominerande och deras beroende av Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 9 vegetationsmedierna* som bestamde de 6 vegetationsgrup- perna. Hos NorRLIN ar det ratt och slatt fuktigheten, som betingar standorternas indelning i torra marker, forsumpade marker och vatten. I andra rummet kommer s&a den av tra- dens dominans eller franvaro betingade ljustillgangen, vil- ken skiljer skogbevuxna fran 6ppna marker. Forst i tredje rummet, vid de egentliga standorternas karakteristik och benamning anvandas ofta i bredd med markens beskaffen- het kannetecken hamtade ur sjalva vegetationen. Det 4dr alltsa i allmanhet en omvardering av de av von Post an- vanda karaktarerna till forman for de ekologiska faktorerna, och harigenom har otvivelaktigt en nagot storre likformig- het vunnits, ehuru NorkRLIN annu ar langt ifran ett kon- sekvent system av standorter i modarn topografisk mening. Varken von Post eller NoRRLIN genomforde sAaledes den skillnad mellan vegetationen och dess station, som forr eller senare maste goras. Deras vaxtstallen och standorter voro ide flesta fallinga verkliga meigietatirons enheter,, nta ni«sniara’s t-b lott: diexke= kaler, ehuru a uta rbietadsif'iorm; som: sys temia: tikern behéover f6r att-klargoéra;var han fun- nit en viss vaxt. Och betrakta vi saken historiskt dr det ocksa mycket forklarligt, att s&A maste vara fallet. Foére VON Post sysslade ingen har i Norden med annat dn vaxt- systematik och floristisk vaxtgeografi, och dA nagon arts forekomst skulle anges, skedde det helst med kort nam- nande av bade radande yttre faktorer, fuktighet, exposition, jordslag o.s. v. och det sallskap, i vilket arten befann sig . (t.ex. fuktig granskog, vat ang, torr angsbacke, tallmo etc.). Dessa lokaler, floristikens tjanstehjon, var det som von Post och efter honom NorR.LIN upptog, omhuldade och gav en sjalvstandig stallning med rang av enheter vid vegetations- beskrivningar. Det blev RaGNaR Hutt, som forst har i Norden skulle uppstalla konsekvent fysiognomiska vegetationsenheter och beskriva verkliga vaxtsamhallen. I motsats till NorRLin, som anslogs foretradesvis av den del av von Posts vaxt- 10 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Barésunds skargard. stalle, som hanfdrde sig till sjalva stationen, upptog HULT den andra sidan, vegetationen, vaxtsamhallet till ingaende analytiskt studium. Han frigjorde sig alltsa fran de dubbel- ting von Post och NorrLIn arbetade med och hamtade ka- raktéarerna fOr sina formationer enbart ur vegetationen. Genom att klart saga ifran, att standorten var ett, vaxt- samhiallet ett annat, bragte han stor reda i begreppen och mojliggjorde fruktbringande studier i mer 4n en riktning. Utgick man fran standorten, undersékte den och sag efter vilka vaxter, som fOrekomma pa likadana standorter, bedrev man vaxttopografisk forskning. Utgick man daremot fran vegetationen och studerade dess sammansattning och bygg- nad samt dess uppdelning i vaxtsamhallen, sa var detta vaxtfysiognomi. Och det var pa detta sistnamnda studium HuLtT nedlade sitt basta arbete. Med utnyttjande av de stora framsteg vaxtfysiognomi- ken framst tack vare KERNERS epokgorande arbete gjort ute i Europa skred Hutt till en ingaende analys av vaxt- formationerna. Han uppstaller och beskriver ett stort an- tal sAdana fran norra Finland och benaéamner dem konsek- vent efter en eller ett par dominerande vaxtslag. Han sirskiljer i vaxtsamhallena olika héjdskikt: tradskikten, snar- skiktet, faltskikten och bottenskiktet, bildade av vaxter till- horande en och samma eller olika grundformer. De arter, som i ett homogent samhille tillhdra samma skikt, bilda ett bestand. Om tva eller flere formationer 6verensstamma 1 allt utom ett av skikten, kallas de tvillingsformationer, och de olika bestanden kallas alternatbestand. Vidare sdker han utréna lagarna for de skilda skiktens och bestandens beroende av varandra. Aven metodiken vid utférandet av vegetationsanalyser har utarbetats i detalj. Hu.Lt betonar med skiarpa, att de av honom induktivt studerade vaxtsamhallena aro nagot helt annat an de grup- per av vaxter, som pa grund av liknande forekomstsatt och ekologisk 6verensstammelse deduktivt sammanforts un- der detta namn, oberoende av om de nagonsin blivit funna sida vid sida i naturen. Ur ett sddant syntetiskt forfarings- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 11 satt har smaningom framgatt den uppfattningen, vilken fér mangen vaxtgeograf fatt karaktaren av axiom, namligen att lika ekologiska betingelser alltid maste ge upphov at samma vaxtsamhalle. Denna villfarelse tillbakavisas pa ett 6Over- tygande satt. Det ar ofta man i naturen pa samma stand- ort finner mycket olika vaxtsamhallen, och tvartom kunna jamforelsevis olika standorter bara samma vegetation. Ge- nom att salunda det postulerade, ororliga bandet mel- lan vegetationen och standorten brutits och bagge studeras var for sig, har ett fruktbringande induktivt arbete modjlig- gjorts for utrOnande av det losare eller fastare beroende, i vilket dessa faktiskt sta till varandra. Aven pa andra omraden inom vaxtgeografin blevo HuLTS arbeten uppslaggivande, sa t.ex. da det galler samhallenas utvecklingshistoria. Om von Post, som i uppfattningen om vaxtsamhallena i mangt och mycket kan anses som HuLTs foregangsman, forblev of6rstadd i sitt fadernesland Sverige, har HUuLT i an hogre grad varit det i sitt hemland. Men sdsom von Post i grannlandet, hos oss, vann sin forsta anhangare, som forde hans ideer framat, sa fick HULT i Sverige en larjunge, SERNANDER, som med entusiasm och skicklighet utvecklat och spritt hans uppslag. Jag kan ej i detta sammanhang inga pa huru den modarna vaxtsociologin i vara dagar ut- vecklat sig pa den av Hutt lagda grunden, hurusom de schweiziska vaxtgeograferna utan att kanna hans arbeten kommit till ungefar samma resultat, eller huru de HULTSKA synpunkterna tyckas allt mer och mer vinna insteg Over- allt i varlden, dar modarn vaxtgeografisk forskning bedri- ves. Avsikten med denna korta historik har ingalunda varit att giva en fullstandig bild av vaxtgeografins utveck- ling i Norden. Jag har med den endast velat framhalla nagra synpunkter, som, efter vad det synes mig, speciellt hos oss i Finland ej tidigare tillb6rligt beaktats. Innan jag Overgar till den skildring, som 4r avsikten med detta arbete, skall jag i korthet sdka giva en Over- blick av vaxtgeografins olika riktningar och underdiscipli- 12 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. ner sadana de pa senaste tid utvecklat sig. Det synes mig darvid mest praktiskt att utga ifran de olika slagen av en- heter, som man inom geobotaniken sysslar med. Dessa aro: 1). Systematikens enheter: arter, slakten etc. Med dem sysslar den floristiska vaxtgeografin. 2). Livsformerna. Disciplinen bor val helst kallas vaxt- fysiognomi i ursprunglig (HumBoLpT) och inskrankt me- ning. 3). Vaxtsamhallena. Disciplinen, som forr ingatt i den allmanna vaxtfysiognomin, bér nu benamnas vaxtsociologi. 4). Om man sa vill, standorterna. Disciplinen ar vaxt- topografi. Ekologi och genetik aro sedan olika riktningar och fragestallningar, som kunna anlaggas pa nagot slag av ovan anforda enheter. Vi ha alltsa: I. Floristisk vaxtgeografi. a). Geografisk-chorologisk floristik, d. a. laran om arternas 0. s. v. geografiska och regionala utbredning. b). Ekologisk floristik = Autekologi, d. a. laran om arternas ekologiska anpassning till de yttre betingelser, under vilka de leva. I]. Vaxtfysiognomi. a). Geografisk-chorologisk fysiognomi, d. a. laran om livsformernas geografiska och regionala utbredning. b). Ekologisk fysiognomi, d. 4. laran om livsformer- nas anpassning. Ill. Vaxtsociologi (indelning enligt NORDHAGEN). a). Fysiografisk-fysiognomisk sociologi, d. a. laran om vaxtsamhiallenas systematik, sammansattning och byggnad. b). Geografisk-chorologisk sociologi, d. a. laran om vaixtsamhallenas geografiska och regionala utbredning. c). Ekologisk sociologi = Synekologi, d. 4. laran om vaxtsamhiallenas anpassning till standorten. d). Genetisk sociologi, d. 4. laran om vaxtsamhialle- nas utveckling och succession. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 13 IV. Vaxttopografi, d. a. laran om standorterna som barare av en viss vaxtlighet. I mina vaxtgeografiska skargardsstudier, vilkas forsta del har foreligger, skall jag forst 1 den allmanna avdelnin- gen redogora for omradets lage, begransning, geologiska och topografiska forhallanden och nagra for vaxtligheten viktiga faktorer, sasom varme, vindar, vagor etc. I sam- band harmed tagas de pa havsstrander forekommande topo- grafiska zonerna nagot narmare till tals. FOéljer sa en kort topografisk redogorelse for de viktigaste standorterna och de vegetationstyper, som antraffas pa dem. Traktens kul- turforhallanden skildras i allmanna drag. Sist diskuteras mojligheten att pa grund av tidigare meddelade uppgifter indela skargarden i allmant geografiska omraden eller zo- ner. Den senare, speciella avdelningen egnas floran. En vaxtforteckning meddelas och materialet behandlas statis- tiskt ur olika synpunkter. Det 4r alltsa floran, som har framst skall intressera oss. En del om vegetationen, grans- kad ur vaxtsociologisk synpunkt, hoppas jag snart skall f6lja. Skargardens natur- och kulturférhallanden. Geografi och geologi. Pa bagge sidor om 60 breddgraden, vid 1° vastlig lon- gitud fran Helsingfors ligger Inga sockens vidstrackta skar- gard. Den plagar delas i tva halfter, Oster-skaren, som ligger norr om den Oppna Bar6sundsfjarden, och VAster- skaren eller Bardsunds skargard, som ligger vaster om densamma. Det 4r denna senare skargardskomplex, som i det foljande skall vara fOremal fOr vart intresse. Valja vi till utgangspunkt fastlandet vid Inga kyrka och fardas darifran mellan de bagge 6arna Skammo6 och 14. Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. Valo och férbi Stor-Fager6é i syd-sydvastlig riktning ut till den ensliga klippa, som kallas Hasten, sa hava vi fardats vid pass 16 kilometer langs omradets Ostra grans. Fran Hasten, det sydéstligaste hérnet, ar det 15 kilometer fagel- vagen till Lingonsdé, som ligger langst i sydvast och redan ett litet stycke bakom sockenran i Snappertuna kapell. S om linjen mellan Hasten och Lingons6é hdja sig 4nnu nagra oansenliga badar éver vattenytan, av vilka Ensten, belagen 17,5 km S om fastlandet, ar skargardens yttersta. Fran Lin- gonso gar gransen norrut W om Hummelskar, Kalk6 och Svarté, mellan Bar6é och Stroémso till fastlandet vid Basa Batdrag for att darifran félja fastlandet at NE till utgangs- punkten. Det omrade vi salunda ha beskrivit mater 13 km? Vid pass 2/,; upptagas av hav, endast '/, av land. En blick pa kartan visar oss, vilket virrvarr av storre och mindre 6ar och holmar, som utbreder sig inom denna jamférelsevis ringa areal. Det 4r ej mindre 4n c:a 300 enheter med en yta stoérre 4n 3000 m? vi-har ha att gora med, och det kan darfér tryggt pastas, att denna skargard ar en av de mest invecklade och i forhallande till storleken drikaste i hela landet. Langst i N invid fasta landet och avgransande Inga kyrkfjard at SW ligger det medelstora, olandiga och bergiga Skammo. Mellan denna 6 och fasta landet 4 ena sidan och darna Jakob-Ramsé och Stor-Rams6 4 andra sidan skjuter den langa Fagerviken in, vars yttre del aven kallas Norr- fjarden. Stor-Rams6é ar ett land med mycket vaxlande natur. I W ha vi de stérsta odlingarna omvaxlande med skogsmarker, mellersta delen upptages till stor del av olan- diga bergspartier, medan den Ostligaste, genom ett sankt ed avskilda delen, Torsholmen, ar mer laglant med omvax- lande morka granskogar och leende Aangspartier. Jakob- Ramso ir till stérre delen bergig eller sandrik skogsmark. Mellan Stor-Rams6é och Jakob-Rams6 i N och Elgsj6- landet i S gar i riktning E-W stora farleden, inloppet till Barésund. Vid Elgsjé W-udde kréker den av at SW, for att mellan Baré i NW och Orslandet i SE tranga sig ige- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 15 nom det for sin naturskoOnhet berOmda sundet. Det lang- strackta Bar6-landet ar till sin storsta del bergig skogsmark. Odlingarna aro ratt talrika, spridda Over landet, de storsta i E kring garden och iN 4a det s. k. Espingslandet, skilt fran det egentliga Bar6 av tvenne smala vikar, Espingsviken fran E och Langviken fran W. Tvenne trask finnas, Bols- trask och Rotrask, samt en nagot storre myr, Kokmosan. S om farleden ha vi langst i E det vackra Elgsjo-landet. Dess W-del, mot det smala Ramssundet, upptages av bordiga, ehuru nagot laglanta akerfalt, omvaxlande med yppiga ek- dungar och smarre bergkullar. E-ut dominerar skogsmark, lamnande rum for mer betydande odlingar endast 1 bott- narna av de fran E inskjutande idylliska vikarna, Storviken och Ramsviken. Endast landets sydligaste del ar ganska karg och bergig. SW om Elgsj6 ligger pa andra sidan det tranga Ramssundet skargardens storsta sammanhangande land, Orslandet. Detta ar starkt kuperat. De ratt betydande odlingarna ligga mest 1 dess norra och mellersta delar, vid Ramssundet och ovanfor den fran S intrangande Bjursviken. Sa gott som hela den i SE utskjutande halv6n ar en bergig, ytterst -olandig Odemark. Pa Orslandet finnas tre trask: Kvarntrasket vid R6vass nara Ramssundet, Petartrask ett stycke SW darifran, ej langt fran Bjursvikens botten, samt Helvetestrask strax E om Bjursvikens mynning. Mellan Kvarntrask och Petartrask ligger traktens hogsta berg, Val- berget, som mater 44 m i héjd. SW om Orslandet ligger det laglanta, fOr sin numera tyvarr till stor del forstorda ekskogsvegetation ber6mda Tostholm och an langre at SW det betydligt kargare Svarto. Utanfor dessa jamforelsevis stora Oar, som kanta Baro- sundsfarleden i S och SE, utbreder sig en arkipelag av mindre Oar, skar, holmar, 6rar, grund etc. 1 den brokigaste blandning. Vattnen aro ofta grunda, tranga och ytterst villsamma, landen s6nderskurna, lagbergiga och i mycket ringa grad odlingsbara. Bland de nagot stOrre ma namnas i skargardens Ostra del ytterst mot Barésundsfjarden fran N till S Tingsholmen, 16 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Gammelbylandet, Gaso och LOv6 samt W daromirad NW—SE Ramsholmen, Bast6, med nagot odlingar och god skogsmark, Angé och det vilda, obebodda Grené med ett litet trisk, W darom Stor6, upptaget av laga berghallar och ratt vid- strackta myrmarker samt med ett trask i sin norra del, och N darom Skalo, med omvaxlande berg och myrskogar. I SW ligga de laglanta, skogiga, med smarre odlingar for- sedda Ankl6, Kalv6 och Ando i en rad. I omradets W del moter framst det nagot st6rre, av bergig skogsmark upptagna Grundso med strackning N—S, SW darom ligger det olandiga starkt bergiga Hatt6 och S darom den nagot lagre, men ej mindre olandiga, obebodda Andholmen. Langst i W ha vi Kalké, med goda skogs- marker och nagot odlingar. Omradets storre, langst ut belagna skogbevuxna skar aro i E Pavskar, S om Gren6d Salterskar, Timr6d, Langl6 och Balaskar, S om Storo Kal- skaren, SE om Andholmen Hattéharun och Ormskaren samt S om Kalko Hummelskar och Lingonso. Alla dessa sa nar som pa Pavskar ligga ratt nara intill den 6vriga skargarden. Utanfér finnas endast mycket oansenliga kobbar och grund. De stora olikheter skargardens talrika landenheter visa sinsemellan ha gjort att de i folkspraket belagts med olika namn, vilka delvis med f6rdel kunna anvandas for att ka- rakterisera typer vad ytbildningen och naturforhallandena i allmanhet betraffar. BERGROTH sarskiljer foljande kategorier, som utan vidare ocksa kunna igenkannas och anvandas i Barésunds skargard: Klippor, tradlosa ur havet uppstic- kande och vid storm mer eller mindre fullstandigt Over- skéljda, till stérsta delen av berg bestdende, t. ex. Sadeln, Kummelgrunden. Aro de beligna langst ute i havsbandet bendmnas de ofta av folket badar, t. ex. Svartbadan, Strat- badan, Ryttarbadan etc. Kobb 4r en nagot hdégre klippa med rundade konturer, t. ex. Abborkobb, Tarnkobb ete. Klobbarna, de av BeErGROTH beskrivna héga, rundade, skoglésa skaren (stora kobbar) saknas i sin typiska form. Till kategorin kunna mahanda raknas de ho6ga, bergiga, skoglésa eller med fa trad bevuxna Stor-Trutklobb och Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 17 GasoOklobb samt mahanda den nagot mindre Hasten. Nagra med gles tallskog bevuxna skar langre in hava aven klobbens form, mest 1 kombination med mer laglanta delar, t. ex. Tunnklobb. Mycket vanliga 4ro daremot stengrunden, antingen rena eller helst i kombination med klippor och klackar. Vi finna dem kanske oftast inomskars. Som skar betraktar BERGROTH mindre, bergiga, med torftig skog be- vuxna holmar mest i yttre skargarden. Dessa enheter f0- rekomma i stort antal och med vaxlande form och storlek. Nagra mindre utskaéar benamnas ibland haru, t. ex. Tings- holmsharun, Hatt6harun, ett ord som aven i undantagsfall brukas om fullkomligt tradl6sa klobbar eller storre klippor, t. ex. Ryssharun. Ett slags mindre skar aro d4ven de Over- allt spridda Orarna, sma med nagra trad bevuxna holmar, oftast bestaende av omvaxlande laga bergpartier och sten- gerund. De flesta av skargardens enheter aro mahanda dock att betrakta som holmar, emedan de, ehuru oftast bergiga, dock bara normal skog. Har tillkommer ocksa rikligare los, ofta till sma tappor upptagen jord. Nagon skarp skillnad mellan skiér och holme gores ej av befolkningen. Oar i inskrankt mening slutligen aro de storre holmarna och landen med nagot vidstracktare odlingar och vanligen hemmansbe- byggelse, sasom Orslandet, Baro, Stor-Ramso, Elgsj6 (Elis6), Tostholm, Basto. Ordet 6 anvandes emellertid av befolk- ningen aven om holmar och skar. Sasom BERGROTH papekar finnas mellan dessa enheter alla kombinationer och Overgangar. Ett sarskiljande av olika typer maste dock anses hava ett visst varde for be- skrivningen av en skargards natur. Berggrunden bestar till allra st6rsta delen af gneisgra- niter, men aven nagot sa nar ren granit och gneis antraffas ej sallan. Sa besta t. ex. klipporna Enkan, Sadeln och Hasten i omradets SE del av nastan ren granit, medan klipporna langre vastvart 4ro av gneisgranit i olika blandningar. Aven pa Orslandet antraffas st6rre massiv av nastan ren granit. Av sallsyntare bergarter (diabas, diorit, hornblende o. s. v.) fortjanar endast de kalkfOrande ett narmare beaktande. 9 a 18 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i BarOsunds skargard. Sadana finnas av tva slag, dels en gra, kalkhaltig gneisart, dels gangar av vit, grovkristallin kalksten. Den gra kalk- forande bergarten ar jamte vit, kristallin kalksten antraffad i storsta mangd pa Orslandet vid Lill-Ramso by och Rovass, pa Svart6 samt dessutom pa Bast6 och den invid liggande Gloholm. Vita kalkstensgangar 4aro ej alldeles sallsynta. De 4ro sallan sardeles breda och lopa i riktning NE—SW. De vidtaga i E a Lill-L6v6, dar kanske de storsta sta att finna, och forekomma sedan vasterut pa Stor-L6v6, Skal- holmarna, Kristenholm, Bast6, Verkholm och Ankel6é Orr- Orarna och fOrsvinna sedan, for att forst bakom Snapper- tuna-ran ater upptrada i st6rre mangd. Kalkstenen ar starkt anfratt och gropig med talrika brottstycken och ryggar av gneisgranit, som hoja sig- Over dess yta. De l6sa jordarterna besta till Overvagande del av mer eller mindre sten- och blockrik moran, vars ytskikt blivit starkt urspolade och blottade pa finare bestandsdelar. Mer ofOrvanskad moran och finare, sorterade avlagringar antraffas i desto rikligare mangd ju langre inomskars man kommer. Sand i nagot stérre mangd 4r sillsynt (t. ex. Kalk6, Jakob- Ramso och Stor Fager6é strax E om omradet). Mindre sand- strander forekomma har och dar, t. ex. pa Skammo, Tings- holm, Ronnorn ete. Mjala och mjallera antraffas mest inom- skars vid randerna av plana lerpartier. Glaciallera fore- kommer Aven. Postglaciala ler- och gyttjeavlagringar bilda oftast ytskikten i de plana markerna inomskars. Rullstens- asar saknas totalt; desto vanligare aro strandbaddar med av havsvagorna svarvat material. Torvavlagringar (mest Sphagnum-torv) aro ej ovanliga och forekomma i st6rre maned a Baro, Orslandet och Storo. Bland organogena avlagringar fortjana snackmargelf6- rekomsterna sarskilt Omnamnande. De aro inom omradet sallsynta. En nagot stérre c:a 25 m?® vid och i medeltal 20 cm djup finnes pa Kalk6 samt en annan nagot storre pa Orslandet vid sundet mot Persholm; nagra mindre, endast nagon dm maktiga skikt, forekomma pa Orslandet vid Ar- tesvik, Boviken pa Verkholm och pa Grundso. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 19 Klimat. Bland de klimatiska faktorer, som aro karakteristiska for skargarden, har jag varit i tillfalle att nagot narmare studera en, ndamligen lufttemperaturen. Justerade maximi- och minimi-termometrar utsattes pa foljande fyra olika stallen | T er ieee P| | | | plat lier te) ATV ery oi VIC) 6 MIS VE Ree A I VES ONS VRE IK Svartback, —-—-—- —Bars, —---~ Basté. ---------Andé. Fig. 1. Kurvor for absoluta maximitemperaturer. (se fig. 5 a sid. 52): Andé, ett bland de yttersta bebodda skaren, BastO6 pa en linje c:a 3 km N darom, Baro gard pa en linje c:a 4 km N om Basto, och Svartback, Norr- skogstorpet pa fastlandet pa en linje c:a 5 km N om Baro och 1 km fran fastlandsstranden. Termometrarna voro fas- ta ungefar vid brdsthdjd pa N-sidan av nagot trad och skyddade for direkt bestralning, samt pa behorigt avstand fran boningshusen. Avlasningar gjordes varje dygn. Pa 20 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. detta satt erhdlls ett vardefullt material av kontinuerliga observationer, som stracker sig Over fdljande tider: Ando fran 1 jan. 1913 — 1 sept. 1914 (maximi-observationerna fran jan.—juni 1913 ha pa grund av ett fel vid termometerns placering tyvarr mast kasseras), Bast6 1 jan. 1913 — 22 febr. 1915, Bar6é 1 jan. 1913 — 1 mars 1918 och Svartback 1 jan. 1913 — 20 okt. 1914. Ur detta material har jag for de tider, under vilka samtidiga observationer pa de fyra olika stallena gjorts (1 jan. 1913 — 1 sept. 1914), uttagit dels de absoluta maximi- och minimitemperaturerna for varje manad (kurvorna i fig. 1 och 2), dels utraknat me- deltalen fOr varje manad av alla dygns maxima resp. mini- ma (kurvorna i fig. 3 och 4). Granska vi forst fig. 1 for de absoluta maximitempe- raturerna, sa kan darur utlasas, att temperaturen under vintern och varen ej stigit sa hdgt i skargarden som pa fastlandet, samt att ett lage langre ut tyckes betinga lagre maxima. Ovriga olikheter de fyra kurvorna emellan dro uppenbart av lokalklimatisk natur. Fig. 2 med kurvorna for de absoluta minimitempera- turerna visar tydligt, att under hela vegetationsperioden temperaturen i skargarden ej sjunker ens narmelsevis sa lagt som pa fasta landet. Daremot tyckes en relativt liten skillnad rada mellan de tre observationspunkterna 1 skar- garden. Den yttersta Ando har dock i allmanhet nagot h6gre minima. Huru viktiga variationerna vad den absoluta minimi- temperaturen betraffar kunna vara framgar a4ven, om man for de olika observationsorterna raknar ut langden av den period, under vilken temperaturen oavbrutet statt ovan nollpunkten. Denna gestaltar sig pa fOljande satt: Ar 1913. Ar 1914. Andéd.. . . 7 maj— 5 okt. 151 dygn 11 maj— 4 okt. 147 dygn BaStG. «6-6 ll. a Oe ee ke iss 12 oes, eS ae Baro: eS 1 Sa SEpiaok 5 12) eee ee lesa ee Svartback”.. “U7 - (u==Za ee etels0b 4juni—2laug. 78 , Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 21 Sakrare 4n de absoluta maximi- och minimitemperatu- rerna, dar enstaka felobservationer latt kunna forvanska resultatet, 4ro kurvorna fOr medel-maxima och -minima. | Tn mT | us | 1; e =: | + + +— wil f —) | i I alt se ae al +N | | HN: + z ate tee z | EW = + i xa | ta a ee | =| 4 = ti | a ; ae es 1 La // i] | Yin 3 : us : l oH fi if M4 [qraat T sleaaauil At i eal T “ed = i aa 4 v | . | | sa WH | aad ams ea Soutal Fe yt . +——t = hel ; 22 | + 1 ‘ at r Svartback,.—-—-—-—_ Ee === Baste 2-<2cio--" Ando. Fig. 2. Kurvor for absoluta minimitemperaturer. For att differenserna tydligare matte framtrada ha dessa ocksa utritats i en mer utdragen skala. Det mest karak- teristiska for medel-maximikurvorna (fig. 3) ar det allmant kanda forhallandet, att temperaturen under varvintern och Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. © 22 SS eee ewe eS -_ Svartback, —-—-—-— Baroé. ----- Basto, ---------Ando. Fig. 8. Kurvor for medel-maximitemperaturer. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 23 varen haller sig betydligt lagre-ju langre ut man kommer. Differenserna i denna riktning voro sarskilt ar 1914 mycket tydliga och matbara i hela grader, i allmanhet tydligt storre mellan Ando och Bast6 samt Baro och Svartback an mellan Bast6 och Bar6. Skillnaden kvarstar delvis annu 1 juni, for att under hédgsommaren utjamnas och ge rum for oregel- bundna lokalklimatiska inflytelser. Pa hosten tyckes ater medel-maximum ha varit nagot hogre pa fastlandet 4n i skargarden. Ratt upplysande dro aven medel-minimikurvorna i fig. 4. Sa gott som hela aret runt haller sig minimitemperaturen tydligt hogre langst ute pa Ando an pa de oOvriga observa- tionsorterna. F6r dessa voro inbodrdes skillnaderna under 1913 ratt obetydliga; under sommaren och september ficks likval nagot hégre tal i skargarden an pa fasta landet. Ar 1914, som matte ha varit ett relativt frostrikt ar, framtrader daremot aven den nagot inomskars belagna skargardens foretraden framom fastlandet tydligt. De tre skargardskur- vorna l6pa har under varen och hela vegetationsperioden i narheten av varandra och betydligt, mest ett par grader hogre an fastlandskurvan. Genom att taga medeltalet for medelmaxima och me- delminima for varje manad kommer man till ett slags me- deltemperaturer (naturligtvis ej de exakta). Kurvorna for dessa ,medeltemperaturer“ l6pa emellertid sa nara varandra och differenserna aro sa sma, att det ej lonar sig att anfora dem. .En nagot stigande ,medeltemperatur“ utat tyckes emellertid vara tendensen. En ratt klar bild av klimatets karaktar far man emel- lertid, om man for de olika observationsorterna raknar ut differenserna mellan medelmaxima och medelminima for varje manad. Tabell 1 upptar en racka sddana tal. Det mer maritima klimatet pA Ando trader tydligt i dagen i form av i allmanhet betydligt mindre differenser mellan maxima och minima, alltsa mycket jamnare dygnstemperatur. Aven mellan Baré och fastlandet gér sig i allmanhet en tydlig skillnad gallande, medan nagon regelbunden sadan 24 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. flak? La eee ee eh ee ae ne tp feldbelilics ol [lead a TOTES H “19dN}e1IdWa}IWIUIW-[apew JOJ AOAUINY “fF “SI ‘oaeg —-—-—-— ‘yrEqysess — ‘qyseg — —-— —— -) Stee Esme Sess RH HHA LE atl * Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 25 Tabell I. Differenser mellan medel-maxima och medel-minima. | Andé6 | Basté Bard | Svartbiick | | 5 | °C °C “¢ | | | | 1913 _ dan. — 5,0 4,7 5,1 Febr . — 8,1 Usa 7,9 Mars . _- 5,4 7,2 6,6 April ... -—- 7,3 91 9,8 | Maj. _ 9,9 | 10,2 10,3 | Juni 7,2 91 | 10,9 10,0 Juli 8,5 8,6 8,9 9\5 Heo 8 6,4 7,2 6,5 lisa | Sept . 7,3 8,2 8,2 10,3 | Okt 5,2 6,8 6,0 0,7 Nov. DF 356 3,3 3st DECI; 2218 4,0 5,6 | 5,2 7 1914 | ARVN 5,9 8,9 | 8,3 on Febr . 3,0 4,7 | 4,0 5,2 _ Mars . 4,2 6,4 4v6 8,3 April . Us 9,0 8.2 10,7 Maj 7,5 958 9,7 1253 Juni 8,8 10,0 ala 13,3 Juli 9,9 9,6 6 13,1 Aug 8,2 9,3 Gi 12,5 | Sept ~- 6,2 6,1 98 mellan de bagge inomskars belagna Bast6 och Bar6 ej trader 1 dagen. Medeltalen for samtliga manadsdifferenser under ett helt ar, utraknade for de fyra observationsorterna, illust- rera ocksa ratt tydligt klimatets forskjutning fran maritimt De voro for aret 1 juni 1913 — 31 maj mot kontinentalt. 1914 foljande. Ando Basto . Baro Svartback 3,77 7,33 6,43 8,35 26 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i BarOsunds skargard. Endast mellan Bast6 och Baro rader ett omvant for- hallande mot det vantade. Mahanda ar klimatet pa Baro 1 regeln jamnare pa grund av observationsortens lage vid ett sund med stark strom, som sallan fryser till om vintern. Ur det ovan anforda materialet, som framst lider av bristen att stracka sig Over en alltfor kort tid, ha dock de viktigaste temperaturklimatiska olikheterna mellan skargar- den och fastlandet kommit fram och med siffror belysts. Flere av dessa aro uppenbart av vikt for vaxtligheten, sasom langden av den period, da temperaturen oavbrutet halles over nollpunkten, vilken avgjort tilltager ut mot havsbandet, med andra ord frostfaran minskas. Vidare bor en hogre medel-minimitemperatur, sadan som under vegetationsperioden rader i skargarden, vara vaxtlig- heten till fromma. Ocksa den mindre amplituden for tem- peraturvaxlingarna i skargarden under dygnets lopp torde kunna anses som ett fordelaktigt moment. Daremot betyda lagre medelmaxima i skaéren sarskilt om varen en forsenad utveckling. De temperaturklimatiska olikheterna ha i allmanhet fram- tratt tydligt mellan de yttersta skaren a ena sidan och de nagot inomskars belagna orterna a andra sidan samt vidare mellan dessa 4 ena sidan och fastlandet 4 den andra. Daremot hava regelbundna skiljaktigheter mellan de bagge inomskars, ehuru ratt langt fran varandra belagna Bast6d och Baro ej kommit till synes, utan trycka har andra, lokalklimatiska differenser helt och hallet sin pragel pa resultaten. Att sadana lokala temperaturfluktuationer kunna vara hogst betydande inom ett relativt litet omrade, visar mitt material tillfyllest. Rorande de 6vriga. klimatiska faktorerna har jag icke nagra speciella data att anfora. Givet Ar, att luftfuktigheten i allmanhet tilltager ut mot havsbandet, dar havsdimmor ofta rada Aven under dagar, som pa fastlandet aro fullkom- ligt klara. Vad nederbérden i form av regn betraffar, torde den daremot i medeltal vara kanske obetydligt mindre ute i skargarden An pa fastlandet. Det ar namligen en ratt vanlig Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 27 foreteelse, att mindre regnforande moln, kommande norrifran, smaningom skingras vid kusten, sa att de sarskilt i den yttre skargarden ej mer giva regn. Detta forhallande torde emellertid mer 4n nog uppvagas av den redan nimnda storre luftfuktigheten. Vindarna och sarskilt de under aret dominerande havs- vindarna kunna i skargarden vara av stor betydelse for vaxtligheten. Deras direkta verkningsomrade ar emellertid sa gott som uteslutande inskrankt till havsbandet och de yttersta skaren, dar de bidraga till att skapa den maritima trad- gransen. I vilken man de avy vindarna kringspridda salt- partiklarna kunna vara av betydelse for vaxtligheten inom omradet maste forbliva oavgjort. Daremot aro vagrorelsen, svallet och stanket, vilka ha sin storsta styrka i havsbandet, uppenbart betydelsefulla faktorer for den maritima vegeta- tionen. Av vindforhallandena beroende dro ocksa de regel- bundna variationerna i vattenstandet, vilka i regeln under aret stracka sig Over en vertikal amplitud av 60 cm, i sall- synta undantagsfall anda till 1 m. Vattenstandsvaxlingarna astadkomma, pa exponerade stallen tillsammans med vagorna, den zonala anordningen av vegetationen pa alla havsstrander. Strandzoner. Havsstrandens zoner eller regioner ha varit foremAal for ett livligt intresse fran ett stort antal forfattares sida. (Jamfor den utfo6rliga litteraturbehandlingen hos SERNANDER III.) Av de flesta, sarskilt algologerna, ha de behandlats i egenskap av vaxtregioner, andra ha ater i forsta hand med dem avsett topografiskt definierade balten. Jag kan omdjligt inga pa alla de olika uppfattningar man haft om de vanliga zonerna litoral, sublitoral, elitoral och supralitoral. De se- naste definitionerna av SERNANDER, vilken uppenbart i forsta hand med sina regioner avser topografiska enheter, grunda sig framst pa submersionens langd och art. Han skiljer forst tva grupper av regioner, den ena intermittent blott- lagd, den andra permanent submergerad. Den forsta grup- 28 Widar Brenner, Vaixtgeografiska studier i BarOsunds skargard. pen delas, likaledes efter submersionens langd och art, i supralitoralen och litoralen. ,,Litoralen ligger under den normala hodgvattenslinjen. Den blottlagges antingen regel- bundet vid ebben, eller i haf utan tidvattensfenomen mera oregelbundet genom vagsugning, storm, strom, periodiska vaxlingar i vattennivan under olika arstider etc.“ Supra- litoralen ,,ligger Ofver den normala hogvattenslinjen och vates endast intermittent vid svall och stank“. Ovan supralito- ralen inskjutes ,en epilitoral region, betingad av vindpining och genom vindarne formedlad saltimpragnation“. For in- delningen av den standigt submersa regionsgruppen tages en ,fotisk faktor: graden av belysningens intensitet“. I anslutning till KJELLMAN och ORSTED sattes gransen mellan sublitoral och elitoral ,vid den linje, dar den hogre vege- tationen pa grund av intradande ljusbrist borjar upplosa sig i enstaka vaxande individ, dar bottendknen salunda vidtar, eller eventuellt, dar floridé-samhallena borja dominera‘. Jag kan i en viktig punkt ej. forena mig med SERNANDER om denna indelning, och det ar litoralens 6vre begransning. Vad ar da ,den normala hdgvattenslinjen*? Finnes nagon sadan viktig topografisk eller ekologisk grans Over huvud i naturen? A en skyddad langsluttande strand finnes en linje, ne- danfor vilken vaxterna maste kunna utharda atminstone nagot dygns submersion och dar saltanhopning och gods- ling med tang etc. i nagon man eger rum. Om man be- traktar denna som den ,normala hégvattenslinjen“, nagot som SERNANDER dock icke torde ga med pa, sa anser jag, att vi har ha litoralens 6vre grans. Men pa exponerade strander existerar den normala hodgvattenlinjen lika litet som nor- malvattenlinjen absolut icke. Den lugna vattengransen spe- lar har ingen roll, har ar det vagorna, som astadkomma submersionen, och gransen for deras herravalde ar den enda topografiskt ekologiska grans, vilken existerar. Litoralens Ovre grans kan alltsa enligt min mening pa sadana strander ej dragas annorlunda an vid denna linje. Jag ar darfor tvungen att fortfarande vidhalla den uppfattning som fram- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 29 kom i en tidigare publikation och som jag har i korthet skall repetera och ytterligare belysa. Sardeles viktigt anser jag alltsa vara att alla standorter, som under en langre eller kortare tid kunna vara antingen blottade eller betackta av en sammanhangande vattenyta, forenas till en storre zon, som jag uppfattat som den lito- rala zonen, stranden i inskrankt mening. Att denna am- fibiska karaktar, som ar gemensam for den litorala zonens standorter, maste vara av utomordentlig betydelse for ve- getationen forefaller uppenbart. Pa absolut skyddade stran- der betingas zonen av det med vindférhallandena i Ostersjon varierande vattenstandet och far f6dljaktligen en vertikal bredd av blott omkr. 60 cm. Pa exponerade stallen till- kommer genomvatning av vagor, vilka na allt hégre ju Oppnare mot havet och brantare stranden ar. Den litorala zonens Ovre grans bor har dragas hégre upp, sa hégt som Ssammanhangande vattenbetackning genom vagorna 4nnu kan aga rum. Zonen kan darfor i havsbandet bli flere meter, enligt HAYREN (III) anda till 10 4 15 m bred i vertikal riktning. Ovan den litorala zonen fdljer en zon, som kan kallas supralitoral (von Posts havskusten, SERNANDERS epilitoral) och vilken kannetecknas av att de maritima faktorerna har i mycket mindre grad gora sig gallande. Genomdrankning med havsvatten forekommer ej. Pa sin héjd kan zonen under starka stormar delvis traffas av fint stank, vilket torkar innan nasta vag kommer, samt av fina saltpartiklar, som fran branningarna spridas av vinden in mot land. Pa flere strander kan salt grundvatten vara den enda supralitorala faktorn. Zonen ar inomskars mestadels ytterst obetydlig, ibland knappt alls forhanden. Utat tilltager den i bredd jamsides med expositionen. Dess grains uppat, som tillika ar den marina regionens grans, ar sjalvfallet mycket oskarp. Nedanom den litorala zonen moter sublitoralen, kanne- tecknad darav att den ej ens vid lagsta vattenstand under aret till nagon del blottas. I stallet 4ro for densamma ka- rakterisktiska nedat smaningom avtagande vagrorelser och ljus. Den kan anses stracka sig till ett hdgst betydande djup. 30 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Barosunds skargard. Inom den litorala zonen har man vidare fordelat stand- orterna pa smarre balten under olika namn. For det bilte, som normalt ar ovan vatten, men som mycket ofta under vegetationsperioden genomvates antingen av hogvatten eller vagor (VON Posts havsranden), har jag foreslagit namnet salin, emedan substratets salthalt, sasom senare analyser bekraftat, har nar sin hégsta hdjd. Ovan salinen ar ater det suprasalina baltet (von Posts torra havsstranden) be- laget, vilket blott vid hogvatten eller storm nas av havet (lugnvatten eller vagor). Nedanom salinen ligger slutligen det subsalina baltet, som endast vid starkt lagvatten ligger blottat. Skargardens standorter skulle alltsa alltefter deras for- hallande till de marina faktorerna, framst saltvattnet, kunna indelas i regioner, zoner och balten efter fOljande schema: I. Supramarina regionen. II. Marina regionen. a. Supralitorala zonen. b. i Litorala*zonen. 1). Suprasalina baltet. 2). Salina baltet. 3). Subsalina baltet. ec. Sublitorala zonen. III. Submarina regionen. (Elitorala zonen.) Vid avgransningen och benémnigen av de marina zonerna gor sig i den botaniska litteraturen, som redan papekats, en stor forbistring gallande. Orsaken hartill ligger framst dari, att man utgatt fran sa olika synpunkter och uppstallt zoner for alldeles olika 4andamal. Mest har det varit icke vaxtgeografiska standorter i alimanhet, utan rena alglokaler man velat indela. Den litorala zonen t. ex. har under sadana fOrhallanden oftast blivit placerad till sin st6drsta del, om ej uteslutande under normalvattennivan, emedan alger ej vaxa pa lokaler, som normalt aro blottade. Pa detta satt har man forbisett det viktiga vaxttopografiska drag, som forenar alla amfibiska standorter, d.v.s. den tidvisa torr- lageningen och genomdrankningen med havsvatten. Att jag for denna zon velat anvanda det gamla och av de flesta Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 3l forfattare i annan mening brukade namnet litoral har dels haft sin grund i svarigheten att finna en annan lamplig term, dels i att jag hos KJELLMAN (I) trott mig finna en Overens- stammelse i sak mellan de ekologiska betingelserna i hans och min litorala zon. KJELLMAN arbetade vid en kust med tidvatten och karakteriserade sin litoral pa foljande satt: »Das litorale Gebiet macht den Theil des Meerbodens aus, welcher bei der Ebbe wahrend Zeiten der Springfluth entblésst wird und folglich zwischen der obersten Fluth- grenze und der untersten Ebbegrenze liegt.“ Samma amfibiska egenskaper karakterisera Aven min litorala zon. Om ock 6verspolningen ej sker sa regelbundet som 4 en strand med ebb och flod, sa ar vaxtligheten dock tidvis underkastad samma ekologiska agentier, genomdrank- ning med saltvatten, 6vergédsling med havstang etc. Pa skyddade eller langsluttande strander torde man darfor utan storre tvekan kunna jamstdlla KJELLMANS och min litoral, ehuru den forra ursprungligen blivit uppstalld endast med tanke pa algerna. Men 4r man engang ense om att den litorala zonens i Ostersjon 6vre grins pa skyddade strander bér dragas vid hégvattengransen, sa ser jag ingen mojlighet att pa exponerade strander draga den sa att vagorna lamnades ur rakningen. Ty pa det stalle dit det lugna h6gvattnet nar pa exponerade strander finnes, som redan sagts, ingen var- ken ekologisk eller annan grans i naturen. Hogvattengransen ar har den grans, dit vagorna na, och litoralens grans bor vara densamma. Att KJELLMAN ej utdragit denna enligt min mening oundgangliga konsekvens ar mig nogsamt bekant (en olycklig stilisering i min tidigare skrift varde harmed rattad) och ur algologisk synpunkt nog sa fdrklarligt. ’) 1) I ett senare arbete har Kyseriman (II) tvartom for ett hav utan tidvatten helt frangatt sin tidigare topografiska definition av litora- len, varigenom den kommit att flyttas mycket lagt ned. Att det har ej var fraga om nagra topografiska zoner, utan rena algbalten, fram- gar av f6ljande citat: ,Die obere Zone, welche sich oberhalb des Bezirkes der Laminarieenformation ausbreitet, nenne ich die litorale Seon a 32 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard Asyftar man emellertid med litoralen en topografisk, av vissa likartade ekologiska betingelser karakteriserad grupp av standorter, torde nagon annan begransning an den av mig foreslagna ej vara mojlig'), ehuru jag mer 4n val inser de stora, bland algologerna mahanda o6vervinneliga svarig- heter en revision av de gangse uppfattningarna innebar. For mig aro icke heller de anvanda termerna av nagon storre betydelse; huvudsaken ar, att indelningen sker efter viktiga, i naturen forefintliga topografiska granslinjer. Helt och hallet beroende pa vad man forstar med den litorala zonen ar sedan de supra- och sublitorala zonernas lage och begransning. Vad de sma baltena inom den litorala zonen betraffar, sa ha de av de flesta forfattare uppfattats lika, ehuru under olika namn. De av SERNANDER (II) och HAyYREN (IJ) anvanda »svallbaltet“, ,Wellengiirtel“ resp. ,stormbaltet“ och ,,Spritz- giirtel* taga hansyn endast till exponerade, framst klipp- strander och till faktorer, som pa skyddade, langgrunda strander ej spela nagon roll. Det vore darfor lyckligt, om man kunde enas om nagra allmangiltigare namn. Jag har foreslagit termen salin for den zon, dar salthalten normalt genom det ofta Oversvammande hogvattnets uttorkning ar storst, och dar vegetationen alltsa pa alla havsstrander maste kunna utharda de hogsta saltkoncentrationerna. Termerna supra- och subsalin giva sig sedan omedelbart f6r de narmast ovan- och nedanom belagna baltena. Mahanda kunde man helt enkelt ndja sig med beteckningarna nedre, mellersta och Ovre litoral (jamf. SERNANDERS Ovre och nedre supralitoral). Oversikt av standorterna. HaAMPUS VON Post ha vi, sdsom redan i inledningen framhallits, att tacka for det fOrsta nagot sa nar naturliga ') Att draga gransen t. ex. sasom Ky.in foreslagit mellan mina salina och suprasalina balten later sig ur topografisk synpunkt ej géra, emedan den amfibiska zonen diarigenom bleve kluven och litoralen uppat avslutad av en sd svavande grins som den for det ofta ater- kommande hogvattnet. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 33 systemet av standorter. Hans vaxtstallen stodo emellertid annu alltfor mycket 1 artsystematikens tjanst. De ville ange den naturliga lokal, bade i avseende a standorten (i modarn bemarkelse) och vaxtsamhallet, pa vilken varje art horde hemma. Pa detta satt blev t. ex. barrskogen en grupp av lokaler. Numera har man behov av att kunna ange icke blott lokalen for t. ex. Picea excelsa eller Oxalis Acetosella utan dven standorten for barrskogen sjalv och dess samhallen. En rent topografisk uppdelning av standorterna utan hansyntagande till vegetationstypen, men dock sa, att for vegetationen uppenbart avgorande faktorer anvandas som huvudindelningsgrund, framstar darfor som en viktig, ehuru med tanke pa var ringa kannedom om standorterna for narvarande ytterst vansklig uppeift. Jag tror att det i ett skargardsomrade ar fordelaktigt att, i Overensstammelse med det ovan sagda, forst avskilja en stor grupp av standorter, en vertikal zon eller region, den marina (standorterna inom v. Posts ,,havsvegetations- grupp“). Denna skulle omfatta dels standorter ovan vatten, dar de utpraglade marina faktorerna: salt vatten (yt- eller grundvatten), starka, ohejdade, saltfOrande vindar verka, dels standorter under vatten, dar ur luften harstammande inflytelser: vagrorelse, for vaxter nojaktig ljusstyrka etc. gora sig gallande. Standorterna ovan den marina regionen kallas supra- marina, de nedanom densamma betecknas som submarina. Att nagra fullt skarpa granser mellan dessa regioner ej kunna ifragakomma, ligger i sakens natur. Granska vi sa till forst forhallandena inom den supra- marina regionen, som ju Aven i skargarden till sin utstrackning ar storst, sa torde utan tvivel markfuktigheten i enlighet med von Post, NorRLIN, WAINIO etc. bora an- vandas som huvudindelningsgrund. Vi skulle alltsa, for att narmast fdlja NORRLIN, hava att skilja mellan torra marker, forsumpade (fuktiga, vata) marker och vatten. Vilja vi begagna oss av en 10-gradig fuktighetsskala, sa skulle de torra markerna ligga mellan 1—5, de vata 5—9 och vattnet 3 34 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. sjalvfallet 10. De torra standorterna kan man, sasom jamval NORRLIN ofta gor, vidare uppdela i verkligt torra (1—2) och friska (2—5) standorter. Som indelningsgrund av andra rangen torde lampligen standortens geologiska beskaffenhet, forslagsvis till ett djup av 10 4 20 cm, kunna anvandas. Vi hava har att observera foljande markslag: berg, rullstens- resp. strandgrus, 4s- resp. strandsand, moran (block-, grus-, sand-, mijalrik) mjala, lera, olika slags gyttja samt olika torvslag. Som viktiga faktorer lampliga att anvandas vid en ytterligare klassifikation framsta bl. a. standortens exposition, substra- tets kalkhalt, surhetsgrad etc., jordartens podsolering, dju- pare jordlagers beskaffenhet o. s. v. Bland de supramarina, torra standorterna intaga bergen inom omradet en utomordentligt viktig plats. Man kan har sarskilja flere olika standorter, dels beroende pa om bergarten utgores av kalksten eller ej, dels pa grund av ytbildningen, olika exposition, forekomsten eller avsaknaden av ett tunt skikt forvittringsgrus och humus ete. De torra bergen omfatta tva grupper av standorter: bergytor och bergspringor. Bergytorna kunna eligt SER- NANDER (II) vidare uppdelas i toppar, zenitytor, lodrata vag- gar, Overlutor, fotytor och grottytor. For bergspringorna kommer samma indelning i fraga med avseende pa exposi- tionen. For lutande bergytor och springor ar dessutom deras lage i forhallande till vaderstrecken av storsta be- tydelse. Bland losa markslag finnas strandgrus och klapper spridda har och dar aven inom skargardens supramarina delar, strandsanden ar daremot sallsyntare, verklig assand saknas fullstandigt. Moranmarkerna aro nast bergen de vidstracktaste och aro i allmanhet block-, sten- och grus- rika samt till sina Ovre delar mer eller mindre starkt ur- skoljda. Sandrika moraner antraffas mera s§allan (t. ex. a Elgsj6 och Jakob-Rams6), mjalrik moran likasa (exempel Baro och Stor-Rams6). For moranstandorterna liksom for qergen ar sluttningens styrka och exposition av stor be- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 35 tydelse. Mjalan ar mindre utbredd, lera finnes i ej alldeles ringa mangd; men dessa jordarter ha forsavitt de falla inom den torra standortsserien nastan undantagslést upp- tagits till odling. Detsamma galler om de gyttje- och torv- marker, vilka genom landhdjningen eller manniskans Atg6- rande blivit torra. ; I den fdrsumpade standortsserien spela bergen en mindre roll. Vi ha har smarre fordjupningar i bergen fyllda med ett grunt torv- eller detrituslager samt dessutom sip- pervattenytor. De forsumpade mordnmarkerna hava utom pa sotvattenstrander vanligen ett sa djupt torvtacke, att de redan bora raknas till till torvmarkerna. Forsumpade mjal-, ler- och gyttjemarker utan mer betydande torv- och humus- tacke aro sallsynta inom den supramarina regionen. I de allra flesta fall 4r de foOrsumpade standorternas substrat torv. Dess art ar helt och hallet beroende av de vaxtsamhallen som forr vuxit eller nu vaxa darstades. Torv- slaget och dess formultningsgrad 4ro nast vattentillgangen de forsumpade standorternas viktigaste faktorer. Inom omradet finnas foljande representerade i avsevard maned: dytorv, brunmosstory, alkarrtorv, fraken- och starrtorv, vitmosstorv, fuscumtory, polytrichumtorv. Torvlagren uppna i skargarden aldrig st6rre maktighet, och den underlagrande marktypen blir har mer 4n annorstades i tillfalle att gora sitt inflytande gallande pa vegetationen. I de supramarina, sOta vattnens standortsserie tjanstgor den som botten upptradande marktypen foretradesvis endast som faste for vattenvaxterna och har darmed forlorat en god del av sin ekologiska betydelse. Vattnens storlek, rorligheten och naringsrikedom, vilken senare ofta kan bero pa tillforsel annorstades ifran, aro har viktigare faktorer. Man skiljer darfor mellan sjéar, Aar och biackar, kalldrag samt mindre vattensamlingar med stillastaende vatten. Dessas botten kan sedan helt eller delvis utgéras av antingen berg, moran, sand, lera, gyttja eller dy. Inom den marina regionen 4r alltsA de marina faktorernas svagare eller starkare inverkan den bas, pa 36 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Bardésunds skargard. vilken standortsindelningen ytterst vilar. De skilda zonerna och baltena harbargera sedermera en massa oOlika speciella standorter. Sa hava vi t. ex. supralitorala, suprasalina, salina, subsalina etc. berg med bergytor och springor, for- sumpade férdjupningar, sipperytor och vattensamlingar (se SERNANDER (II) och HAyrEN (II). En alldeles speciell stand- ort, som oftast 4r marin, representera de av SERNANDER och Hayren beskrivna fagelsittplatserna. Dessutom fore- komma sten-, grus-, sand-, moranstrander samt ler- och gyttjestrander, vilka inom de subsalina och salina baltena aro bara, inom det suprasalina baltet och i den supralitorala zonen redan ofta helt eller delvis tackta av tunna torv- eller humus- lager. Pa havsstrander spelar expositionen at S eller N, at hav eller land samt sluttningens styrka en utomordentlig roll som standortsfaktor. Den permanent submersa subli- torala zonens standorter influeras starkt av vattenrorelser och ljustillgang. De olika markslagen berg, moran, sand, gyttja, dy sdsom botten och faste for vattenvaxterna aro sjalv- fallet betydelsefulla och ge upphov at skilda standorter. Oversikt av vegetationstyperna. I en senare del hoppas jag bliva i tillfalle att lamna en utfdrlig beskrivning av skaérgardens vaxtsamhallen och vegetationstyper. I denna allmanna topografiska,dversikt skall vegetationens férdelning pa de skilda standorterna endast i korta drag skizzeras. ') Den supramarina vegetationen i skargarden ar i allt vasentligt lik fastlandets. Bergen beharskas av gles tallskogshed, dar de lagvuxna, knotiga tallarna mestadels 4ro rotade i bergspringor eller andra férdjupningar. Mark- vegetationen ar mycket olika utvecklad a de olika speciella standorterna. Pa toppar ar en Parmelia-lavhed vanlig. Ze- 1) Vid framstillningen fdljas de principer och det vaxtsocio- logiska system, som redan kommit till anvandning i mina studier éver vegetationen i vistra Nyland och dess férhallande till mark- beskaffenheten. (Se literaturforteckningen!) Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 37 nitytorna bekladas mest av en mosaik av_ skorplavhed, Cladina-hed och Grimmia hypnoides-hed i olika proportioner, de lodrata vaggarna mot S mest av skorplav- eller Parmelia- samhallen samt Andraea petrophila-association. Vetta de mot N, aro daremot mosshedfragment dominerande. Over- lutornas och grottornas vegetation ar sparsam av mestadels mossor och sorediosa lavbalar. Sippervattenytor med plant eller svagt sluttande lage tackas ofta av fragment av ren Sphagnum-mosse; ar sluttningen stark eller berget lodratt ar Gyrophora pustulata-associationen karakteristisk. I berg- springor med Oppet lage och svag sluttning samt i Ovrigt, dar detritus 1 smarre mangder anhopats, ha fragment av en Calluna-rik Cladina- eller mosshed kommit till utveck- ling. Pa sadana stallen kunna aven ort- och ormbunksrika hed- eller angspartier uppkomma, vilka vad artsammansatt- ning och artrikedom betraffar tydligt tyckas paverkas av bergets kalkhalt. Den vanliga typen upptar Orter som Vis- caria vulgaris, Sedum acre, Viola tricolor, Galium verum, Turritis glabra, Arabidopsis thaliana, Verbascum thapsus etc. samt gras, sasom Deschampsia flexuosa och Agrostis canina. I bergspringor pa lodrata eller starkt sluttande berg ut- veckla sig, sarskilt vid beskuggat lage, likasa Ort- och ormbunksrika samhallen, dar Geranium Robertianum, Poly- podium vulgare, Cystopteris fragilis, Asplenium Trichomanes och septentrionale, Sedum Telephium etc. spela en fram- tradande roll. Pa Ovriga, till den torra serien hérande standorter inom skargardens ovan den marina regionen belagna delar ar skogen, och framst granskogen den naturliga vegetations- typen. Pa de flesta block-, grus- och sandrika moraner, pa strandgrus etc. utvecklar sig granskogen jamforelsevis snabbt till ren Hylocomium-granskog; ar moranen mijalrik, ar gran- skogen daremot Annu vid ganska hoég Alder Ortrik (Oxalis, Majanthemum), ehuru en utglesning av faltskiktet vid till- tagande alder Aven har 4r omisskannbar. Pa uttorkad torv- mark eller moran med relativt maktigt humusskikt eller stark nordlig sluttning tyckes den Myrtillus-rika Hylocomium- 38 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. eranskogen vara ratt stabil. Denna skogstyp ar dessutom de yngre och Over huvud av kulturen starkt paverkade granskogarnas typ. Om tallen var det dominerande tradslaget i bergens vegetation, s& spelar den ursprungligen en mycket liten roll i de torra, l6sa jordarternas vegetation inom skargar- den. Da Asbildningar saknas, ar det egentligen endast pa de yttre skaéren man finner smarre, nagot sa nar stabila tallskogar. Dessa aro ofta Myrtillus-rika eller Empetrum-rika Hylocomium-tallskogar, representera alltsa typer, vilka ej sdsom naturliga samhallen upptrada inomskars eller pa det narmast liggande fastlandet. Genom de oupphorliga skogs- skévlingarna, som 6vergatt trakten, har tallen vunnit sa stor terrang, att den, aven om de bergiga standorterna lamnas ur rakningen, torde vara skargardens allmannaste tradslag. De kulturpaverkade, ofta starkt utglesade tall- och blandskogar, som nast tallskogheden pa bergen aro for skargarden mest karakteristiska, fora oftast Calluna eller Vaccinium som dominerande arter i faltskiktet och enen som trogen fdljeslagare i snarskiktet. Pa kalhuggen eller brand moranmark upptrada Aven ratt ofta rena bjOrkskogar. De yttre skarens bjérkskog bildas mest av Betula pubescens, som antar ett [A4gvuxet och knotigt, om de subalpina bjork- skogarna paminnande utseende. En ursprunglig och naturlig lovskogstyp, som annu pa nagra f& mindre flackar inom skargarden finnes i behall, ar den Adla lovskogen. Pa friska moran-, mjal- och ler- marker upptrader ekskogen, vilken ar en typisk angsskog med tackande gras och Orter i faltskiktet. Den ar for det mesta numera uppblandad med andra, oddla tradslag. Pa standorter nedanom berg, dar humus och detritus i storre mangd anhopats, antraffas sallsynt Ortrika lindbestand eller snar av hassel, Ribes alpinum, Viburnum, Lonicera ete., aven de ofta uppblandade med andra trad och buskar. Moran-, mjal- och lerstandorter, vilka blivit kalhuggna, men genom bete och slatter férhindrats att ater taga skog, utvecklas, framst beroende pa deras torra eller Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 39 friska beskaffenhet, dels i ofta nastan. hedartade lagegras- angar, dels i mer eller mindre Ortrika hoggras- eller Ort- angar. Calluna-heden upptrader pa torr mark allmant som hyggesstadium, men tyckes i allmanhet ej gora atervaxten alltfor stort hinder. En i skargarden utomordentligt vanlig hyggestyp pa torr mark bildar dessutom Deschampsia flexuosa; pa nagot friskare standorter upptrader daremot ofta Pteridium aquilinum bestandsbildande. De fOrsumpade, fuktiga eller vata standorterna inom den supramarina regionen upptagas till storsta delen av myr- eller myrskogssamhallen. Till de forra ansluta sig en del angar och karrangar. De hogre upp Over havet belagna forsumpade stand- orterna kannetecknas oftast av sa langt gangen torv- och humusbildning, att de maste betraktas som torvmarker, ehuru den mineraliska grundens beskaffenhet i de allra flesta fall annu torde spela en viktig roll. Pa grunda torv- marker pa gyttje- eller lerbotten med stor fuktighet utbilda sig garna Ort- och grasrika dykarr, i vilka Menyanthes, Calla och Glyceria fluitans sarskilt framtrada. Blir dytorven nagot maktigare, eller ar grunden kargare, tager Carex rostrata ofta Overhanden. Pa liknande standorter som de ortrika dykarren, men vid nagot mindre fuktighet antraffas grasrika brunmosskarr eller Ort- och grasrika Sphagnum-karr. Bland de fOrra ar det Carex Goodenowii-rika Amblystegium fluitans- karret kanske det allmannaste och ur detta utvecklar sig pa annu nagot mindre fuktiga lokaler genom faltskiktets slutning och bottenskiktets delvisa undertryckande en Carex Goodenowii-karrang, vilken emellertid blott tack vare bete och slatter torde kunna halla sig. En Eriophorum polystachion- och en Agrostis canina-karrang aro likasa icke sallsynta. Pa djupare torv eller kargare mineraliskt underlag anteck- nas mestadels vid tillrackligt stor fuktighet mossesamhallen. Starrmossar, dels med Carex rostrata, dels echinata som mest framtradande arter aro mycket vanliga i smarre fordjupningar mellan berg och moranryggar. Eriophorum vaginatum-mos- sar antraffas har och dar. Sphagnum fuscum-mossen ar 40 Widar Brenner, Vaxtgeografiska stndier i Bardsunds skargard. likval det allmannaste myrsamhiallet och f6rekommer i sin vanliga form av typisk rismosse med Calluna och Empetrum som dominerande arter i faltskiktet. I form av flackar och hdljor i mossar av olika slag upptrada dels dykarr, bland vilka ett Rhynchospora alba-rikt ej ar sallsynt, dels Cus- pidatum-mossar med Carex limosa, Scheuchzeria etc. Ar fuktigheten i de forsumpade standorterna mindre, antingen Overallt eller lokalt a tuvor, sa kunna skogstyper komma till utveckling. Pa tunn dy- eller karrtorv, vid rinnande vatten etc. finner man, dels som typisk angsskog utvecklad gras-, Ort- och ormbunksrik klibbalskog, dels en kombinerad typ av olika slags karr med tuvor av alskog. Pa liknande lokaler upptrada aven myr-granskogar, i vilka Sphagna och ris spela en stérre roll jamsides med Orter, gras och ormbunkar. Om mosstorven uppnatt en viss grad ay torrhet, upp- nar tallen, som redan i enstaka lagvuxna exemplar finnes i de allra flesta Fuscum-mossar, en utveckling och frekvens, sa att myrtallskogar (mossetallskogar) uppkomma. Dessa aro inom omradet synnerligen vanliga och utfylla ofta st6rre eller mindre sankor i det bergiga landskapet. Tallen Ar i allmanhet lag, men kan uppna 4nda till timmerdimensioner. Faltskiktet bestar av h6dgvuxna ris, bland vilka Ledum oftast intar en bemarkt plats. Bottenskiktet bildas av Sphagna, i vilkas tuvor har och dar Hylocomium och Cladina upptrada 1 vaxlande mangder. En Empetrum-rik Sphagnum- tallskog ar det skogssamhalle, som torde ga langst ut till havs. De sota vattnens vegetation féreter de vanliga Phrag- mites-, Scirpus lacustris- och Equisetum limosum-associatio- nerna kring stranderna. I Bdlstrask pa Bar6é forekommer dessutom Typha latifolia bestandsbildande. Av det dppna vattnets arter ar utan tvivel Polygonum natans den framsta saval i trask som i andra mindre vattensamlingar. Nymphea forekommer i storre mangd i Boélstrasket och i Kvarntrasket pa Orslandet. Den marina regionens standorter och huvuddragen i Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 41 deras vegetation har jag redan tidigare i korthet karakteri- serat. (Se strandzoner i Nylands skargard.) Det gemen- samma draget ar att skogssamhallen av vanlig typ har ej mer komma till utveckling. I Ovrigt gestaltar sig vegeta- tionen mycket olika, beroende pa strandens geologiska natur och laget i forhallande till havsytan, exposition o.s.v. De marina bergens vegetation 4r anda in i detalj 6ver- ensstammande med den av HAYREN skildrade fran Tvarminne. Tallen intar inom den supralitorala zonen en mer undan- skymd plats, mest i form av tvinande, krypande exemplar; aven Cladina-heden trader tillbaka och bladlavsamhallen av framst Parmelia-arter alternerande med_ skorplavar: Aspicilia cinerea, Lecanora deusta, Lecidea tenebrosa, pan- therina etc. uppna dominans. I! dessa upptrader Ramalina subfarinacea ofta som for de yttersta skaren karakteristisk art, andra typiska lavar att fortiga. Nederst pa gransen mot den litorala zonen utvecklar sig pa utskaren regelbun- det en association av Parmelia prolixa, mer inomskars upp- trader har ofta Gyrophora erosa massvis. Bergspringorna inom den supralitorala zonen 4ro, be- roende pa deras storre eller mindre fuktighet, upptagna dels av Cladonia-arter, bland vilka rangiformis for utskaren ar karakteristisk, dels av mossor, sasom Ceratodon purpu- reus och Stereodon cupressiforme. Ratt ofta hysa berg- springorna en stor mangd hogre vaxter (Matricaria inodora, Allium schoenoprasum, Festuca rubra), sa att framgent av Ort- och grasrika hedar eller angar samt rishedar framst Empetrum-hed uppkomma. | férdjupningar utvecklas frag- ment av mest Amblystegium fluitans- eller Aulacomnium palustre-myrsamhallen, Carex canescens-angar etc. I smarre vattensamlingar aro Scirpus mamillatus och Sparganium affine vanliga. Medan den supralitorala regionen pa berg 4r val ut- vecklad endast utomskars, kan den litorala zonens och dess baltens vegetation utan svarighet identifieras och studeras aven langre in och 1 skyddat lage. Inom det suprasalina baltet utomskars bilda obetydliga 42 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Barosunds skargard. skorplavar: Caloplaca_ scopularis, Lecanora quarzina och prosechoidiza samt hégre upp Rhizocarpon-arter huvudmas- san av den torftiga vegetationen. I springor forekomma annu enstaka mossor (Orthotrichum etc.) samt Festuca rubra och Sagina procumbens, i fordjupningar fragment av Carex- angar, i vattensamlingar typiskt Enteromorpha intestinalis. Pa mindre starkt solexponerade bergstrander ar artantalet betydligt stérre. Inomskars ar det suprasalina baltet spe- ’ ciellt 4 S-berg nastan vegetationslost, pa N-sidor daremot battre utvecklat med t. ex. Lecanora dispersa, Aspicilia caesiocinerea, Buellia coniops och Rhizocarpon-arter. Det salina baltets typiska association pa berg bildas av Verrucaria maura, vilken emellertid skyr de solexponerade stallena. | havsbandet upptrader redan inom detta balte rikligt bla- grona alger (Calothrix) samt i baltets 6versta del i springor har och dar det mest maritima av alla gras, Puccinellia retroflexa. I det subsalina baltet dominera blagr6na alger, framst Calothrix, till vilken speciellt inomskars salla sig Annu andra alger. Den sublitorala zonens mest karakteristiska alg ar Fucus vesiculosus, vilken i havsbandet gar betydligt ho6gre upp 4n i inre skargarden, sa att den vid extremt lagt vattenstand t. o. m. delvis kan blottas. Sten- och grusstrander fro nast bergen de vanligaste inom den marina regionen. Deras supralitorala del intager speciellt pa havsbandets klippor ofta betydande arealer och ar icke sidllan till sina O6vre partier betackt av krypande Juniperus-hedsnar eller Empetrum-mosshed. fj sallan aro de blottade pa annan vegetation an de skorplavar, framst Lecidea pantherina, som for de supralitorala bergen aro karakteristiska. Mer inomskars upptrada oftast 1 den sup- ralitorala zonen de valkanda Alnus glutinosa-snaren eller skogsfragmenten, framfér vilka nagon gang ett Myrica-snar finnes utvecklat. I yttre skargarden ar humusbildningen 4 sten- och grusstrinderna ytterst svag, och den supralito- rala markvegetationen far typen av en Ortrik hed, dar Sedum acre, Fragaria vesca, Rumex Acetosella, Arabidopsis Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 43 thaliana och ofta Draba incana spela en framtradande roll. Inomskars blir alskogen dven a sten- och grusbotten mer angsskogsartad, med flere gras och O6rter som Agrostis tenuis, Melandrium dioicum och Lysimachia vulgaris. Den suprasalina delen ay sten- och grusstranden utmarker sig ofta, sarskilt i havsbandet och yttre skargarden, for en stor artrikedom och en frodig vegetation, synbarligen resultatet av en lindrig submersion i férening med riklig Overgodsling med tang och gynnad fréspridning genom havsdriften. Ar stranden brant, sa har vegetationen samlats nastan uteslu- tande i den 6versta tangbadden, vilken Aven annars ar sup- rasalinens gynnsammaste standort. Vi ha har att gora med en pa hoga Oorter rik, icke sluten vegetationstyp, i vilken utomskars-arter sa&som Sonchus arvensis, Rumex crispus, Phalaris arundinacea, Valeriana officinalis, Vicia cracca, Lythrum salicaria, Matricaria inodora *maritima, Angelica litoralis, ofta Isatis tinctoria, Silene vulgaris var. litoralis och Lotus corniculatus spela en framtradande roll. Mer inom- skars ar suprasalinens vaxtlighet pa blottade sten- och grus- strander mycket fattigare och hyser, utom nagra av de ovannamnda, Myosotis laxa, Plantago major, Centaurion Erythraea och Festuca rubra som karakteristiska arter. Det salina baltet bar pA sten- och grusstrander utom- skars vaxtlighet blott om stranden ar langgrund eller val skyddad. Mer inomskars ar vegetationen utvecklad i den man rum finnes mellan stenarna och har att uppvisa som typiska arter bl. a. Triglochin maritimum, Plantago maritima, Glaux maritima, och ofta Spergula salina och Aster Tripolium. Det subsalina baltet ar A sten- och grusstrander i all- manhet blottat pa vegetation, sanarsom pa sparsamma alger i dess nedre del. Sublitoralt forekommer mest och med storre ymnighet nagot inomskars Fucus vesiculosus. Upptill ar Zannichellia pedunculata mycket vanlig. Sandstrander dro sillsynta. Deras supralitoral saknar i allmanhet alsnaren och ar hedartat utvecklad med Sedum acre, Festuca ovina och Rutmex Acetosella, ibland Thymus Serpyllum som framtradande arter. Inom den litorala zonen 44 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. aro oftast tangbaddarna de enda bararna av en genom havs- driften komponerad vegetation. Som _ karakteristiska for sandstranden och vanligen upptradande i mer eller mindre isolerade grupper kunna namnas Elymus arenarius i supra- litoral och Oversta suprasalin samt de mer eller mindre sallsynta Salsola Kali, Alsine peploides och Cakile mari- tima. Forst i den sublitorala zonen kan ater, och sarskilt om sanden ar grus- eller lerblandad och ej alltfor Oppen, en rikligare vaxtlighet komma tlll utveckling av framst Potamageton filiformis, Ranunculus fluitans f. marinus, Zanni- chellia, Nitella- och Chara-arter samt Chorda filum. Gyttje- och humusstranderna tilltaga i utstrackning och betydelse ju langre inomskars man kommer. De aro oftast utvecklade pa ler- eller grusgrund och bara i sina Ovre de- lar en fullstandigt sluten vegetation. Da dessa strander fOretradesvis tillhdra den skyddade, inre skargarden, sak- nas ofta en typisk supralitoral vegetation. Fragment av alangsskog upptrada dock i regeln. Annars gransar i all- manhet en mer eller mindre oOrtrik Deschampsia caespitosa- ang av vanlig supramarin typ omedelbart mot litoralens samhallen. Dessa daremot aro mycket typiskt utvecklade. Supra- salinen intages vanligen av en Carex Goodenowii-ang, i vilken oftast ingar ratt rikligt lagvuxna Orter, sasom Galium pa- lustre, Trifolium repens och Potentilla anserina. Salinens samhalle ar en Scirpus uniglumis-Plantago maritima-associa- tion, som ej mer 4r fullt sluten, men i vilken dessutom oftast inga Glaux maritima, Agrostis stolonifera, Calama- grostis neglecta samt Juncus Gerardi i dess Ovre, Triglochin maritimum i dess nedre del. A mycket langsluttande strin- der har detta sallskap ofta kluvits i tydligt skilda associa- tioner, en Ovre med Juncus Gerardi som huvudart och en nedre med Scirpus uniglumis samt eventuellt annu en lagsta med Triglochin maritimum. Det subsalina baltet ar antingen bart eller upptages av glesa bestand Phragmites, Scirpus lacustris, Tabernaemontani eller maritimus. Vanlig ar har aven Scirpus parvulus. Sublitoralens 6vre delar hysa Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 45 ofta tata och merendels rena bestand av de nyss namnda hégvuxna Scirpus-arterna samt Phragmites. 1 nastan full- standigt utsétade havsvikar forekommer dessutom aven Typha angustifolia bestandsbildande. I den fullstandigt sub- mersa vegetationen spela Potamogeton perfoliatus och pec- tinatus en viktig roll. Hartill komma dessutom Myriophyllum spicatum och Chara-arter, framst tomentosa, typiska for de grunda ,fladorna“. Skargardens kulturférhallanden. Barosunds skargard omfattar en gammal svensk kultur- bygd, vars anor stracka sig sa langt historien nar. Om Stor-Ramso sateri, som i forna dagar lange var en bety- dande herrgard, ga sagner anda fran vikingatiden. Hemma- nen i trakten tyckas aven de ha funnits redan pa medel- tiden ungefar till samma antal och med samma namn som i vara dagar. Sa namnas i urkunderna de flesta lagenhe- terna redan ar 1540. Daremot ser det ut som om bosatt- ningen tidigare varit inskrankt blott till bylanden. Atmins- tone upptaga de forsta bevarade kyrkobockerna strax efter stora ofreden t. ex. pa Bast6, som omfattade hela skargarden S om en linie Gas6—Orslandet och E om Orslandet—Kkjal- _skaren, endast bonden och hans husfolk, inalles 10 personer, och hemmanets befolkning tyckes under hela 1700-talet ha varierat mellan 10 och 20. Nagra fisketorp funnos pa den tiden alltsA ej. Foérst omkring sekelskiftet mot 1800-talet agde en kolonisation utom bylanden rum, i det fiskare mest fran Abolands skargard slogo sig ned som torpare pa de olika hemmanen underlydande holmarna och skaren. Ar 1860 voro t. ex. 99 personer kyrkskrivna i Basto. Den sista epoken i skargardens bosattningshistoria faller inom var tid. Genom att hemman forsalts till skogsskovlare och sedan parcellerats eller genom arvskifte mellan talrika ar- vingar ha flere hemman blivit styckade (Espings, Tjudas, Baro, Tostholm, Révass, Bast6 etc.). Salunda ha dels de flesta torp blivit sjalvstandiga, dels en mangd alldeles nya bosattningar tillkommit. I trakterna narmast kring Baro- 46 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. sund och farleden har redan tidigare tatare bebyggelse av lotsar, batbyggare etc. funnits, vilken pa senaste tid ansen- ligt Okats genom tillkomsten avy talrika villor for sommar- gaster. Bland de naringar befolkningen egnat sig at har sjalv- fallet jordbruket intagit en mer undanskymd stallning i skar- garden an pa fasta landet. Endast pa de storre huvudoarna kan man saga att detsamma jamte boskapsskétseln kommit i framsta rummet. Den odlade arealen har likval aven har varit relativt obetydlig. Sa utgjordes t. ex. enligt de mot slutet av 1700-talet uppgjorda hemmansbeskrivningarna den odlade jorden pa Bast6 hemland 1,os ha eller 2,3°/, av hela arealen. For Bjurs voro motsvarande tal 238,93 ha eller 6,6°/,, for Ors 15,86 ha eller 9,2°/), for Révass 18,20 ha eller 6,7°/5, Bar6é 20,36 ha eller 7,2°/9, Espings Bisa 17,70 ha eller 9,7°/, och Espings Tjudas 20,17 ha eller 12,2°/). Sedan dess har en del hemmans (t. ex. Basté och Bar6é) odlade areal genom nyodling fordubblats, medan andra t. ex. Tjudas aro i det narmaste ofOrandrade. Pa ce mindre 6arna, sarskilt i yttre skargarden, finnas hair och dar mindre 4akertaéppor kring boningshusen eller obetydliga angsmarker Aven pa obebodda holmar. Svedjebruk har tidigare, 4nnu pa 1700-talet, bedrivits. De sidesslag som mest odlas aro givetvis rag och havre. Nagot korn har i regeln varje hemman, likasa vete. Odlings- fingarna bess uteslutande med kléver och timotej. Potatis odlas 6verallt, pA senaste tid aven turnips och kalrotter ratt vanligt. Linodlingen fr obetydlig. Invid - gardarna odlades forr betydande mangder humle, sa att pa 1700- talet export till Stockholm agde rum. Av humlegardarna ser man numera knappt ett spar. Tradgarden omfattar 1 regeln bland gagnvaxter framst appeltrad, vinbars- och krusbarsbuskar, ibland, sdrskilt i aldre tradgardar, krikon och koérsbar, som kéksvaxter mor6tter, rdédbetor, persilja etc. Modirn tridgardsskétsel i nagot stérre stil bedrives endast 4 Elgsjé-Mellangard. De vanligaste prydnasvaxterna i hemmanens och torpens tappor aro: Dahlia, Calendula, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 47 Papaver, Delphinium, Aconitum, Aquilegia, Geranium sangui- neum, Iris germanica, Artemisia abrotanum, etc. Av medi- cinal- och kryddvaxter kvarleva invid boplatser fran aldre tider och anvandas annu delvis framst Artemisia Absintium, Levisticum officinale och Carum carvi. Boskapen har huvudsakligen bestatt av hastar, kor och far. Hasten har varit den fdr vaxtligheten minst farliga. Den har mestadels gatt pa bete i narheten av sjalva garden, pA bylanden resp. i hemhagarna. Korna ha nastan aldrig hallits pa sarskilda, for 4ndamalet upplatna betesangar, utan fatt sdka sitt bete i skogarna, ofta pa ratt vidstrackta om- raden samt pa storre holmar ett stycke fran bylanden. Sarskilt for den Adla lovtradsvegetationen har kornas bet- ning, vilken med den 6kade bosattningen pa senaste tid blivit allt intensivare, varit 6desdiger, och man kan tryget saga, att t. ex. ekens foOryngring i skargarden tack vare notboskapen numera 4r sa gott som helt och hallet om6j- liggjord. Annu kraftigare verka faren tillintetgérande pa den naturliga vegetationen. Dessa djur, vilkas nytta knap- past torde uppvaga den skada de gora, hallas mest pa mindre holmar och skar, Oar och grund, ofta sa sma att sommarvistelsen dar blir en veritabel hungerkur. Faren fortara da allt gront fran graset till enriset; nagon riktig skog kan ej uppvaxa, och hela holmen far en hedartad typ. Mahanda den viktigaste ndaringskallan har emellertid tidvis forr, att ddma av de gamla hemmansbeskrivningarna, varit och ar delvis annu skogshygget. Atminstone under de tva senaste arhundradena ha stora mangder ved huggits och forr mestadels med egna fartyg forslats till Stockholm, senare forsalts till Helsingfors. De bekvama_ transport- medlen ha ocksa gijort, att skargarden i hog grad varit utsatt for totala skogsskévlingar. Fo6rr agde i allmanhet hemmanen trots flitigt vedhygge, vilket mest agde rum pa utholmarna, dock ej obetydande arealer stockskog. I slutet av 1800-talet och b6rjan av detta arhundrade har denna sa gott som totalt nedhuggits. Skogsjobbare ha kopt flere hemman och skovlat dem ofta intill den klenaste vedskogen 48 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. samt sedan parcellerat de kala landen. De nya k6parna, som i regeln pa skuld forvarvat sina lagenheter, ha icke sallan yttermera huggit till ved och forsalt vad som Annu tillaventyrs blivit kvar av brannbart. Av denna anledning befinna sig fOr narvarande stora skargardsomraden i det mest bedrovliga hyggesskick, t. ex. syddstra och vastligaste delarna av Orslandet, 6stra delen av Skalo och Gloholm, Hattd, Bejerholm, Granholm och Andholm etc. Sakerstal- landet av atervaxten har sjalvfallet ej det ringaste intres- serat den tillfallige avverkaren. Aven skogsbrand har da och da sekunderat manniskan vid skogsskévlingen (t. ex. Oster-Kjalskar brunnet pa 1850- talet, Blyskar och S-udden av Grundsé samt W-udden av Orslandet brunna ar 1916—17). Skogens uppvaxt efter brand sker i skargarden i allmanhet mycket langsamt, speciellt om laget dr exponerat eller terrangen mycket bergic.” ‘Saar? tisex: Oster-Kjalskar annu fullkomligt skog- lost, medan Manngrund, som pa medlet av 1700-talet harjats av eld, nu bar en normal barrskog. I samband med ay- verkningen ma lovtakten for faren omnamnas. Den har mest gatt ut Over strandernas alar och ronnar, vilka darfor ocksa oftast te sig i buskform eller kvistade med sma kro- nor i toppen. Aven bjirk och asp nedhuggas inne pa land ofta for lovens skull. 1 bredd med de ovan ber6orda naringarna ha fisket och jakten haft ett ratt obetydligt inflytande pa vaxtligheten. Det forra, som i den yttre skargarden atminstone numera har karaktaren av huvudnaring, bestar dels i havs-, dels i strandfiske. Pa de stallen, dar bragderna torkas och fisken rensas, roner sjalvfallet vegetationen en kraftig inverkan darav. Jakten bedrives som en utpraglad bi- och nodjes- naring och har ej obetydligt bidragit till vissa antropochora arters spridning. Overallt langs strinderna, sarskilt i yttre skargarden, uppfoOras vettakojor av sten och tradstammar, och pa ett par klippor i havsbandet, Hasten och Sadeln, finnas sma skyttekojor av tra, omkring vilka nagra antro- pochora vaxter samlat sig. Pa sjofartens och smuggleriets Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 49 rakning, vilka sarskilt pa f6rra halften av 1800-talet flore- rade och mestadels hade sin vag till Stockholm eller Reval, far mahanda upptradandet i yttre skargarden av ett fatal annars sillsynta ruderatvaxter (Convolvulus arvensis, Gera- nium pusillum) skrivas. Granska vi skargardens talrika Oar i avseende 4 det storre eller mindre inflytande deras vegetation vid tid- punkten for denna undersOdkning (1911—1913) roént av m4nsklig kultur, sa kunna de indelas i 5 olika kulturgrader. 1). Oar med Aldsta hemmansbosattning (hemmanen 4ro pa kartan utmarkta med rektanglar) och van- _ ligen vidstracktare odlingar. Hit hora framfor allt bylanden: Stor-Rams0oO, som hort till Fagervik, med de forna sateri- tomterna i Ons vastra del, ratt betydande, ehuru under de senaste arhundradena delvis igenvuxna odlingar, samt dess- utom 4 torp, ett backstuguomrade och Barosunds lotsplats. Skogen, som forr haft valdiga dimensioner, nedhodggs 1 slutet av 1800-talet, dock med kvarlamnande av frotrad. Ungskogen darfor nu utmarkt. Barco med ursprungligen tre hemman: Bisa och Tjudas i Espings-by samt Bardo; ratt mycket Over land spridda odlingar, dessutom flere torp och numera talrika sjalvstandiga lagenheter och villor. Pa vastligaste udden ,Skatan“ var forr en tullstation belagen. Orslandet med 5 hemman: Jutans och Ors (Mars) vid Barosund, Rovass och Lill-Ramso vid Ramssundet och Bjurs pa S-sidan, i bottnen av viken med samma namn. Dessutom ha aven Tostholm och Basto- haft 4gor pa Orslandet. Ratt mycket odlingar spridda over landet, mest i dess mellersta delar, ett flertal torp och mindre lagenheter, villor langs sunden etc. Tostholm med enstaka hemmanet av samma namn, odlingar ej alldeles obetydliga. El gsjo med ursprung- ligen 3 hemman: Kampas, Mellangard och Klockars i en by vid Ramsundet, ratt betydande odlingar och ett tiotal torp eller smarre lagenheter. Bast6 med enstaka hemma- net av samma namn och sma odlingar. 2). Oar med torp eller mindre boplatser (utmarkta pa kartan med kvadrater) mest fran 1800-talets 4 50 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. borjan eller senare och obetydliga odlingar. Hit hora ett stort antal holmar, vilka har blott skola uppraknas: Skamm4o, Akerholm, Mérholm, Brataholm, Svart6, Stornasholm, Kalk6, Hatto, Lagholm, Svedjeholm, Granholm, Grunds6, Hemskar, Traskholm, Risholm, Arvskaér, Ando, Kalvo, Ankl6, Skalo, Ekornholm, Tifto, Lo6kholm, Buskisholm, Brandholm, Tings- holm, Gaso, Ekholm, Stor-L6v6, Manngrund, Skeppo, Baga- skar, Timro, och Langlo. Till dessa ansluta sig dessutom nagra holmar, som forr varit bebodda, men nu 4ro Over- givna, sasom Gammelbylandet, Tjaderholm, Stangholm ete. Kort fore eller efter det denna undersdkning gjordes ha yttermera flere holmar blivit bebyggda (bosattningarna finnas 4ven utsatta pa kartan), vilka emellertid pa grund av sitt davarande tillstand hora till nagon av de féljande kategorierna, t. ex. Storé, Angé, Ramsholm, Bjérkholm, Troll- holm (numera Bjork6) etc. 3) Holmar utan fast bosattning menvaned sma odlingar. Som exempel ma naémnas Verkholm, Rams- holm, Gloholm, Angéo. 4) Holmar-or6érda av direkt kultur, men paverkade av hygge, kreatursbetning etc. Till denna grupp hora en stor del av skargardens foretradesvis mindre hol- mar och skar. Bland de st6rre ma namnas: Stor6, Laver- oOrarna, Greno, Salterskar, Bolaskar, Tjugonholm, Tackskar, Hyndan, Kjalskaren, Ormskaren, Andholmen ete. 5). Fullkomligt or6drda (resp. endast da och da av skyttar besdékta). Sadana aro i regeln blott nagra klip- por eller stengrund foretradesvis i havsbandet. Geografiska zoner. Pa grund av de allmanna natur- och kulturforhallanden, som rada i ett skargardsgebit och vilka ‘smaningom for- skjutas utifran inat, kan en uppdelning i geografiska langd- zoner foretagas, sasom HAYREN (I) tidigare gjort med Ekenas skargard. Vi ha salunda ytterst havsbandet, karakteriserat av till arealen obetydliga klippor och grund bestaende mesta- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 51 dels av berg eller rensk6ljd strandklapper. Vindarnas och saltvattnets inverkan ar obehindrad. De allra flesta klip- por hédja sig icke Over den litorala zonen, varfor ock tradvegetation fullstandigt saknas. Havsbandets inre, bast definierbara grins 4r den maritima tradgransen. Vattnen Aro vidstrickta, mest djupa och i standig rorelse. Bebyg- gelse saknas. Zonens utstrackning 1 Barodsunds skargard framgar av kartskizzen 1 fig. 5. Féljer sa den yttre skargarden med nagot storre skir och holmar. Marken 4r har likasa till storsta delen bergig, men i sankorna finnes oftast lést material, som till- latit upprddjning av sma odlingsstycken. Stranderna besta ocksa ofta av sten och grus och tackas upptill av tunna humuslager. Uppkastad havsdrift, mest bestaende av tang, finnes i stor mangd. Stérsta delen av skaren hoja sig Over den litorala zonen och bara skog 6verallt, dar markbeskaf- fenheten i 6vrigt det tillater. Pa de yttersta skaren kan en bred supralitoral zon med knotig, nddvuxen skog av karak- teristiska typer sarskiljas, men det mesta av den yttre skar- garden har redan en fullstandigt supramarin pragel. Land och vatten omvaxla ungefar i proportionerna 1:4. Havsvatt- nets och vindarnas kraft ar tydligt hejdad. Bebyggelse av fiskare finnes pa de flesta stérre skar. I Bardsunds skar- gard kan den yttre skaérgarden ej anses vara fullt homogen i det att ett jamnt avtagande av de marina faktorerna inat ager rum. En sarskild stallning fortjanade mahanda de yttersta skiren, med deras tydliga supralitorala pragel och deras starkt maritima klimat. Gransen inat ar dock mer- endels ratt naturlig och drages, sasom fig. 5 visar, langs S- stranden av de stora, huvudsakligen i E—W forlopande landen Svarté, Orslandet och Elgsjé. I E vid Bardsunds- fjarden bor granslinjen féras at N och blir har, da den avskaér Elgsjélandet och Jakob-Rams6, mer eller mindre villkorlig. I och med de stora landen bérjar den inre skar- garden. Oarna hava en fastlandsartad, omvaxlande topo- grafi och lamna rum for ratt betydande odlingar. Stran- 52 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. derna besta till stérsta delen av l6st material, sten, grus och gyttja. Lera och mark av organogena avlagringar, torv etc. dro vanliga och uppna betydande djup. Den suprali- torala strandzonen Ar ytterst reducerad och landens areal ar ungefar lika med vattnens, vilka ofta 4ro grunda, och Fig. 5. De geografiska langszonerna i Barésunds skargard. Punkterna dro observationsstallen for temperaturen. mestadels medels smala sund kommunicera med havet. Be- byggelsen 4r gammal och av hemmansnatur. Den inre skar- gardens grans uppat gar langs fastlandet. Nagon fjarde skargardszon (kusten, HAYREN) kan i Baro- sunds skargard ej med fog uppstillas. Fastlandets strander och naturen hos dess mot havet gransande delar Aro i allo lika dem a de stérre Gdrna i inre skargarden. Endast langst i W, redan utom undersdkningsomradet, moter innanfor Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 53 Basa-strOmmarna i Snappertuna en trakt, vilken med sina nastan utsOtade vatten mahanda kunde raknas till en innersta skargardszon. Ehuru, sasom redan papekats, Overgangarna mellan de olika zonerna ske smaningom, synas dock de allmanna geografiska forhallandena val motivera den uppdelning, som av HAyYREN inforts och som har ovan for Barosunds vid- kommande forsokts. I de foljande speciella undersoknin- garna skola dessa zoner for Overskadlighetens skull anvan- das med de granser kartskizzen (fig. 5) visar. Jag skall aven lata mig angelaget vara att utr6na, huruvida nagra ytterligare hallpunkter for en sadan indelning sta att finna i de olika arternas och vaxtsamhallenas fordelning inom skar- garden. Speciell del. Floran. Undersokningsmetod. Mina studier av floran i BardOsunds skargard grunda sig till allra storsta delen pa egna exkursionsresultat. Av publicerade uppgifter har jag haft att tillga egentligen endast HISINGERS Flora Fagervikiensis, (forfattarens eget, med kom- pletteringar for hand forsedda exemplar), varest ett flertal Aven skargarden rorande fynd finnas upptagna. Det fin- landska herbariets i Helsingfors samlingar har jag sjalvfallet genomgatt och observerat dari forvarade exemplar tagna framst av Epv. HISINGER. Dessutom har jag gjort bruk av en del observationer gjorda av min fader rektor M. BRENNER och mina broder framst stud. OLA BRENNER. I de fall, da jag sjalv varit i tillfalle att bekrafta observationerna, har jag dock i allmanhet, for att ej onddigt forlanga artlistan, utelamnat den ursprunglige observatorns namn. Inom om- radet ha vidare under kortare tider exkurrerat mag. F. W. KLINGSTEDT, vilken man har att tacka for ett par mycket intressanta fynd, och mag. G. MARKLUND, vars Hieracium- samling jag dock ej varit i tillfalle att genomga. Slutligen har magister R. LUNDSTROM bitratt mig med nagra exkursio- ner i skargarden. Vid insamlandet av det floristiska materialet till denna studie, vilket till st6érsta delen 4gde rum under somrarna 1912 och 18, har jag forfarit pa fOljande satt: Skargarden indelades i 58 specialomraden, sa att an- tingen en holme for sig bildade ett specialomrade eller sa att flere narliggande, vad natur- och kulturfOrhallanden be- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 55 traffar sa langt mojligt likartade holmar sammanfordes till ett specialomrade. Omradena 4ro numrerade och utsatta pa medfoljande karta. De omfatta de holmar och skar for- teckningen har nedan angiver. N:o 1 Skammo. 2 Stor-Ramso, Jakob-Ramso och NOto. 3 Dansarholm. a: Akerholm. 5 Baro: 6 Svarto med Stornasholm. 7 Tostholm med Persholm, Kubbholm och Bock- holm. » 8 Orslandet med Morholm. » 9 Elgsj6é (Elis6) med Villholm, Brataholm, Brand- holm, Salterskar och Midsommarholm. » 10 Tingsholm och Tingsholmsharun. » 11 Gammelbylandet. » 12 Gaso med Uttero och Kisskar. » 13 Stor- och Lill-L6v6o. » 14 Ekholmarna, Bergskaér och Skalboholmarna. » 15 Lokholm med Gyltskar. » 16 Tjaderholm. » 17 Ramsholm. » 18 - Merkholm: > 19 “Laverorarna: » 20 Basto med Lustorarna. 21) Gloholm och-Tallholm: » 22 Kalvholm, Fjalgrund, Marbockarna och Kristen- holm. Soo Ang (Rams6o) med Estskar, Nataholm, Skal- holmarna och Langholm. elds LOO: » 20 Ekornholm med Lill6, Marholm, Oxholmarna, Tackskar och Skalbackskar. 5 26) 2Skalo: » 2 Ankelo med Lill-Ankel6 och Orrorarna. » 28 Kalvo med Faitigmans vistbod, Oxtrask och Traskor. 56 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. N:o 29 30 3l 32 33 34 35 36 37 38 39 40 4] 42 43 44 45 46 47 48 49 50 d1 52 a3 54 55 56 D7 58 Andé med Adskar. Arvskar (Angskar), Risholm, Bergskar och Namnloslandet. Grunds6 med Blyskar, Mosskar, Tvavedaholmar, Akerholm, Traskholm ete. Granholm med Halsholm, Bjorkholm och Sil- verhamnsklobb. Hatt6 med Bejerholm och Risholm. Trollholm (Bjork6). Lagholm, Svedjeholm, Bjornholmar, Brandholm, Basskar, Esk6r och Esktratt. Kalko. Notklobb, Alér, Stor- och Lill-Osterklobb, Bredon, Tryborg, Korsskar, Fogbassen, Tack- flackarn, Svingrunden och Storstensklobb. Hummelskar och Lingonso. Andholm med Hattéharun och Harubredon. Ormskar, Ormskarsoren, Traskor och Haver- orarna. Tunnkloob och ROnnorn. Kjalskaren (Kalkskaren). Tifto, Vargskar, Tjugonholm, Hyndan. Skepp6, Flégholm, Lovgrund, Skorvgrund etc. Greno. Timr6é, Salterskar, Glasnisse, Skoggrund. Langlo, Balaskar. Bagaskaren. Manngrund och Lovskar. Pavskar. GasOklobb. Langl6-Langgrund. Langl6-Lokgrund. Ryssharun. Stor-Trutklobb. Smorskar. Sadeln. Hasten. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 57 Vid exkursionerna anvandes en anteckningsbok, i vilken varje art, som kunde tankas forekomma, hade sin horison- talrad, medan en vertikalkolumn var reserverad fOr varje specialomrade. De mindre holmarna undersoktes sa, att stranderna fullstandigt genomgingos samt dessutom det inre genomkorsades atminstone i tva riktningar. De olika pa holmen forekommande standorternas vaxtlighet undersoktes noggrannt. Vid aterkomsten till landningsstallet streckades for de arter, vilka under vandringen blivit iakttagna. For ett flertal holmar anvandes i stallet for streck siffror fran 1—10, angivande arternas ungefarliga frekvens inom spe- cialomradet. De allra flesta holmar hava besokts tva gan- ger pa olika tider, mest Aven under olika ar. Dock har det visat sig, att vid den senare revisionen i allmanhet blott ett obetydligt fatal arter tillkommit. De st6érre 6arna och landen ha sjalvfallet genomstr6vats 1 ett flertal olika rikt- ningar och vid flere olika tillfallen. Att en del ojamnheter vid de olika omradenas utforskande forekommit, vilka i nagon man paverka resultaten, har vid en undersOdkning som denna ej kunnat undvikas. Pa detta satt erhdllos nagot sa nar fullstandiga artlistor for samtliga specialomraden, pa samma gang som for varje art vanns ett tal, angivande inom huru manga specialom- raden den blivit funnen. De floristiska resultaten av dessa exkursioner aterfinnas i den f6ljande artfOrteckningen. Efter bokstaven S, som anger artens forekomst i skargarden, ar medels den vanliga skalan fqq., fq., st.fq., p., str., r., och rr. artens frekvens inom hela skargardsomradet angiven. Vid tilldelandet av frekvensgraden ha bade antalet specialomraden, vari den funnits, och den ungefarliga frekvensen inom dessa tagits i beaktande. Efter frekvensbeteckningen féljer sa ett tal, som anger antalet specialomraden, inom vilka arten blivit antecknad. Dessa ha i det féljande ej uppraknats, emedan mycket litet darmed vore vunnet; endast fdr sdllsynta eller annars anmarkningsvarda vaxter angivas lokalerna mer de- taljerat. Daremot har stort avseende fasts vid de olika 58 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. arternas forekomst, spridd Over hela skargarden eller even- tuellt begransad till en eller tva av de geografiska langs- zonerna, havsbandet, inre eller yttre skargarden. Vid angivandet av vaxternas forekomstsatt ha saval standorterna som vaxtsamhallena beaktats skilt for sig. De angivas ibland bagge, men oftast blott endera, d. v. s. den, som framstatt som sarskilt karakteristisk for arten i fraga. De brukliga standortsbeteckningarna, som i sig fOrena bade de yttre faktorerna och vaxtsamhallet, har jag av principiella skal sokt undvika, ehuru ett anvandande av dem i ett floristiskt arbete ej hade stott pa nagra storre betankligheter. Vidare har jag sokt giva en forestallning om arternas forhallande till den manskliga kulturen, huruvida de i skar- garden aro att uppfatta som antropochora, avy manniskan inforda; apofyta, ursprungliga, men av manniskan gynnade; hemeradiafora, for manniskan likgiltiga, eller hemerofoba, manniskan flyende. Dar avg6randet pa grund av egna iakt- tagelser ej kunnat ske med full sakerhet, och sadana fall ha varit manga, har jag i allmanhet anslutit mig till LINKOLAS, genom mer ingaende studier vunna resultat dock med pa. pekande av att forhallandet antagligen har sin giltighet aven 1 skargarden. Till sist har som jamf6relse fOr de skargardsvaxter, vilka aven blivit funna a det narliggande fastlandet utom sjalva havsstranden, den ungefarliga frekvensen darstades angivits efter bokstaven F. Uppgifterna basera sig dels pa mangariga tidigare och senare exkursioner och erfarenheter i dessa trakter, dels pa HISINGERS uppgifter. Som fastlandet har da raknats ett omrade S om Lojo as, vilket ligger strax N om skargardsomradet och omfattar delar av Inga, Karis och Snappertuna kommuner. Inom parentes och med mindre stil ha i artfOrteckningen aven de vaxter upptagits, vilka ej blivit funna i skargarden, men val antecknats fran det ovanfor belagna fastlandet. Det har i detta arbete ej gallt att lamna nagot bidrag till kannedomen om de s. k. kritiska arternas utbredning, och darf6r ma det vara mig ursaktat, om slakten med sadana Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 59 arter blivit mycket summariskt behandlade. Att fran varje specialomrade taga med sig prov av de svarbestambara arterna och att i naturen egna dem en ingdende uppmarksamhet hade varit ett studium for sig, och darfér hava av t. ex. Hieracia endast nagra fa kollektivarter sarskilts, medan Taraxacum och tyvarr Aven Alchemilla behandlats envar som en art. Vad vaxtnamnen betraffar har féljts ,Forteckning Ofver Skandinaviens vaxter utgifven af Lunds botaniska forening 1917-* Kryptogamer ha under hela exkursionstiden antecknats och samlats. De &aterfinnas emellertid, sanar som pa orm- bunkarna, icke i artfOrteckningen, dels emedan min kanne- dom om dem Annu dr mycket ofullstandig, dels emedan jag hoppas i en senare vegetationsbeskrivning kunna egna dem nagot mer uppmarksamhet. Artfirteckning. Woodsia ilvensis. — §. p. 11. I inre och yttre skargar- den; i bergens Ortrika hedfragment. Modjligen apofyt. — Fp: Cystopteris fragilis. — §. p. 14. I inre och yttre skar- garden; i bergens Ortrika samhillen. Antagligen hemeradia- for. — F. st.fq. Pteretis Struthiopteris. — §. st.r. 5. Orslandet vid Bjurs, Elgsj6, Bard, Svarté, Kalk6; i alsnar och Sphagnum-karr, of- tast vid rinnande vatten. Hemerofob. — F. str. Dryopteris Thelypteris. — §. rr. 1. Baro vid W-stran- den av Bolstrasket; Sphagnum-karr. Antagligen hemerofob. Dryopteris Filix mas. — S. st.fq. 36. Spridd over hela inre och yttre skargarden; oftast i barr- eller lovskogar, helst nedanom och i skydd av bergsbranter. Hemerofob. — F. st.fq. Dryopteris spinulosa. — §. fq. 54. Genom hela skar- garden ut i havsbandet; i bergens 6rtrika samhallen, i sko- gar etc. Hemerofob. — F. fq. 60 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Dryopteris Phegopteris. — §. p. 10. I inre och yttre skargarden; i mossrika granskogar helst 4 nagot fuktigare standorter, vid rinnande vatten etc. Hemerofob. — F. p. Dryopteris Linneana. — §&. fq. 42. I hela inre och yttre skargarden; mest i mossrika granskogar. Hemerofob. — F. fq. Athyrium Filix femina. — §. fq. 41. I hela inre och yttre skargarden; mest i 6rt- och ormbunksrika al- och gran- karrskogar, helst vid rinnande vatten. Hemerofob. — F. fq. Asplenium Trichomanes. — S. st.r. 6. Orslandet vid Rovass, Bar6é, Svart6, Tallholm vid Bast6é, Notaholm, Ary- skar (R. Lundstrém); i bergspringor. Hemeradiafor. — F. r. Asplenium septentrionale. — §. st.r. 7. I inre och yttre skargarden; i bergspringor. Hemeradiafor. — F. p. Pteridium aquilinum. —- §. fqq. 48. Genom hela inre och yttre skargarden; i Ortangar, speciellt 4 skogshyggen samt i yngre skogar. Starkt apofyt. — F. fqq. Polypodium vulgare. -— S. fq. 45. Genom hela inre och yttre skargarden Anda ut i havsbandet (Sadeln); i skogs- samhillen, 4 stenar eller i bergspringor. Hemerofob. —F. fq. Ophioglossum vulgatum. — §. p. 14. I inre och yttre skargarden; i de suprasalina Carex Goodenowii-angatna. He- meradiafor. Botrychium Lunaria. — S. r. 3. (Méjligen flerstades forbi- sedd.) Orslandet vid Villvikarna, Ekholmarna, Stor-Ramso pa Torsholmen; i laggrasingar. Apofyt. — F. r. Botrychium Matricarie. — §. r. 1. Antecknad av Hi- singer fran Jakob-Ramso. Antagligen apofyt.— F.r. Ves- terkulla tegelbruk, gammal kulturang (Ola Brenner.). Equisetum arvense. — §. p. 12. I inre och yttre skar- garden; mest som ogras i Akrar och tradgardar, mer sal- lan 4 havsstrander. Starkt apofyt. — F. fq. Equisetum pratense. — §. st.q. 19. I inre och yttre skargarden; i angar, mest pa kulturpaverkade standorter. Antagligen apofyt. -— F. fq. Equisetum silvaticum. — §. fq. 26. 1 inre och yttre skar- garden, dock ej A de yttersta skaren; i a4ngssamhallen a fuktiga standorter, i karrskogar etc. Apofyt. — F. fq. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 61 Equisetum fluviatile. — §. st.r. 8. Mest i inre skargar- den, sallsynt i den yttre (Skal6, Marholm); var. limosum asso- ciationsbildande i vattnet vid traskstranderna (t. ex. Baro Rotrisk), huvudarten sallsynt i alkarrskogar. Hemeradia- for. — F. st.fq. (Equisetum palustre). — F. r. Fagervik. Lycopodium Selago. — S&S. st.r. 5. Jakob-Ramso, Ors- landet vid Jutans, Bard, Kalk6, Bjornholm vid Lill-Ramso by. Mest i myrar eller myrskogar, sallan a berg. Antagligen apofyt. — F. r. Lycopodium annotinum. — §S. fg. 25. I inre och yttre skargarden; mest i mossrika granskogar. Hemerofob. — F. fq. Lycopodium clavatum. — §. p. 9. Mest i inre, sallsyn- tare i yttre skargarden (Kalv6, Kalk6); i glesa barrskogar och pa hyggen. Apofyt. — F. st.fq. Lycopodium inundatum. — §. rr. 1. And6é; i en Sph. magellanicum-mosse alldeles nara havsstranden. Antagli- gen hemeradiafor. — F. r. Fagervik i Brannasflyet (His), SW-stranden av Marsjén, S-stranden av Kjalltrask vid Snappertuna-ran. (Lycopodium complanatum). — F. r. Svartbick, Vars, Karis Mjolbollstad. (Isoétes lacustre). — F. p. I Marsj6n, Fagervikstrasket, Hvit- trisk (His.) ete. Pinus silvestris. — §. fqq. 52. Talien ar otvivelaktigt skargardens allmannaste trad. Dess maritima grans samman- faller med den geografiska gransen mellan yttre skargarden och havsbandet och gar 6ver féljande skar raknat fran 6s- ter till vaster: Oxen, Stor-Fager6, Tingsholmsharun, Gaso- klobb, Pavskar, Bagaskar, Timré-Skoggrund, Balaskar, Kjal- skaren, Tunnklobb, Ormskaren, Hattéharun, Harubredon och Lingonsé. Av de samhiallen, som fa sin pragel av tallen, aro skoghedarna, som beklada bergen, de vanligaste. “Den Vaccinium-rika Hylocomium-tallskogen ar likasa vanlig, sall- syntare daremot den Myrtillus-rika. Dessutom forekomma ratt allmant myrtallskogar och myrtallsnar. Tallen har ge- nom skogsskévling vunnit mycket terrang pa granens be- 62 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. kostnad, men samtidigt ocksa sjalv blivit lidande. Den bor emellertid avgjort betraktas som apofyt. — F. fqq. Picea Abies. — §.fqq. 55. Granen har i stort sett samma utbredning som tallen, dock ser det ut som om den nagot battre kunde utharda de maritima faktorerna, och den fore- kommer darfor ocksa nagon gang i laga mattliknande exemp- lar pa utskar i havsbandet, dar tallen saknas (t. ex. grunden vid Langlo). De vanligaste gransamhallena aro den Myr- tillus-rika Hylocomium-granskogen och den Ortrika Hyloco- mium-granskogen; sallsyntare aro Polytrichum- och Sphagnum- samt rena Hylocomium-granskogar. Ehuru granen med manni- skans bistand, kanske framst tack vare betandet, torde erévrat betydande omraden fran den Ortrika, 4dla lovskogen, har dena andra sidan genom kalhygge fatt avsta sa mycket av sina natur- liga standorter at tallen samt till odlingar, att den rattast bor betraktas som hemerofob. Av ormgranen, var. virgata, finnes mig veterligen i skargarden endast ett exemplar pa Baro a Tjudas agor. — F. fqq. Juniperus communis. — §&. fqq. 56. I hela skargarden, aven a de storre grunden i havsbandet (Sadeln, Ryssharun etc.) i laga krypande exemplar. Viktig komponent i ber- gens tallskoghedar, men aven, sarskildt utomskars, bildande egna, nastan ogenomtrangliga hedsnar. Inkommer garna i glesa skogssamhallen, pa hyggen och betesmarker. Apofyt. — F. fqq. Typha latifolia. — §. r. 1. Antecknad endast fran en lokal, stranden av BOlstrask a Bar6. Samhallsbildande. An- tagligen hemeradiafor. — F. p. Fagervik, Westerkulla, Kyrko- byn, Westankvarn, Ingarskila ete. Typha angustifolia. — §.r.2. Stor-Ramso6 1 grund havs- vik vid Fiskartorpet; Orslandet i Verkviken. Samhallsbil- dande. Hemeradiafor. — F. r. Sparganium minimum. — §. p. 14. Genom hela inre och yttre skargarden, helst i smarre Sphagnum- eller Amblyste- gium-karr i barrskog, men Aven i diken. Apofyt. — F. p. Sparganium affine. — §. p. 9. Antecknad uteslutande i yttre skargarden i sma vattensamlingar 4 bergen, helst in- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 63 vid havsstranden. Hemeradiafor. — F. r. FagervikssjO och Hvittrask (His.). Sparganium glomeratum. — §. r. 5. Baro, Orslandet, Gloholm, Skepp6, Jakob-Rams6. Mest i diken, men Aven i vata, naturliga strandangar och skogskarr. Tydligt apofyt. — F. st.fq. (Sparganium natans). — F. r. Marsjén, Fagervik (His.). (Sparganium simplex). — Uppgives av Hisinger som _ sat fr. Har ej av forf. antecknats. Mojligen av Hisinger forvaxlad med Sp. glomeratum, som 4r traktens dominerande art. Ar nir- mast tagen av E. Hayrén i Snappertuna, Total. (Sparganium ramosum). — F. r. Fagervik (p. His.), Kyrko- byn, Ingarskila etc. Zostera marina. — §. r. 1. Ofta funnen kringflytande mellan Elgsj6 och Jakob-Rams6, samt i mangd uppkastad 4 stranderna. Enligt uppgift av Ola Brenner losgora anga- renas svallvagor regelbundet exemplar, som drivas i land pa Jakob-Rams6, varfor tvivel ej torde rada darom, att vaxten forekommer fast 4 havsbottnen nara denna 6. Dessutom funnen drivande vid Hatton. Hemeradiafor. Potamogeton filiformis. — §. p. 19. Hela inre och yttre skargarden, men Aven i havsbandet (Sadeln) och vid fast- landet (Svartback); vid havsstrander helst 4 sandig botten. Hemeradiafor. Potamogeton pectinatus. -— §S. fq. 46. Genom hela skar- garden fran fastlandskusten till havsbandet, langs stranderna. Hemeradiafor. Potamogeton natans. — S&S. st.r.6. I inre och yttre skar- garden, (Bard, Storé, Notaholm, Manngrund, Tunnklobb, Ando); Hemeradiafor. — F. st.fq. (Potamogeton alpinus). — F. p. I backar. Potamogeton perfoliatus. — §. fqq. 44. Fran fastlandet till yttre skargarden, med tydligt avtagande ymnighet utat. Ej antecknad i havsbandet. Hemeradiafor. — F. fq. Potamogeton panormitanus $ minor. — §S. r. J Dalsviken av Kyrkfjarden (His.). Potamogeton pusillus. — §. r. 1. S6tvattensamling a Sa- 64 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i BarOsunds skargard. deln. Dessutom funnen i Dalsviken av Kyrkfjarden (His.). Att doma av de flesta forekomsterna 4 fastlandet apofyt. — F. st.r. (Antagligen flerstades forbisedd). Ruppia spiralis. — §&. st.r. 3. Sundet mellan Bast6 och Tallholm. Dessutom funnen av Ola Brenner vid Skammo, Berg-Skamm6, Orrholmarna och Stor-Ramso Torsholm. An- tagligen flerstades forbisedd. Hemeradiafor. Ruppia maritima. — §&. st.r. 4. Stor-Rams6, havsvik vid Fiskartorpet (His.), Elgsj6 Ramsviken, Anklo Orrorarna, Mann- grund. Antagligen flerstades. Hemeradiafor. Zannichellia major. — §. r. 1. Invid S-stranden av Ja- kob-Ramsoskatan (F. W. Klingstedt, Ola Brenner). Hemer- adiafor. Zannichellia pedunculata. — §. st.fq. 21. Antecknad blott ifran yttre skargarden, dar den torde vara ratt vanlig. Ma- handa forbisedd i inre skargarden. Hemeradiafor. Zannichellia repens. — §. r. ? 2. Utbredningen osaker. Sakert antecknad fran Skammo och Elgsjo. Hemeradiafor. Najas marina. — §. r. 2. Inre skargarden. Elgsjo i Ramsviken, Stor-Rams6 havsvik vid Fiskartorpet (His.), 1 Korssundet (His.), dessutom vid fastlandet i grund havsvik vid Svartback och i Dalsviken av Kyrkfjarden (Ola Bren- ner). Hemeradiafor. Triglochin maritimum. — §. fq. 53. Fran fastlandet till havsbandet; typisk for nedre delen av havsstrandernas sa- lina balte. Hemeradiafor. Triglochin palustre. — §. p. 16. Inre och yttre skar- garden Anda ut i havsbandet; mest i: fuktiga laggrasangar. Apofyt. — F. st.r. Fagervik (p. His.). Scheuchzeria palustris. — §&. st.r. 5. I inre och yttre skargarden: Orslandet, Baré, Skamm6, Stor6d, Greno; 1 mos- sar, speciellt Cuspidatum-mossar. Hemeradiafor. — F. p. Alisma Plantago. — §. r. 2. 1 inre skargarden i diken 4 Orslandet och Bar6é. Forefaller i skargarden vara antro- pochor, i varje fall starkt apofyt. — F. fq. (Sagittaria sagittifolia). — F.r. Fagervik (His. p.). (Butomus umbellatus). — F. r. Fagervik och Radkilaan (His.). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 65 (Hydrocharis morsus rane). — F. r. Kalkulla (His.). Phalaris arundinacea. — §. fq. 41. Forekommer genom hela inre och yttre skargarden, salisynt 1 havsbandet, pa havs- strinder. Hemeradiafor. — F. st.r. Fagervik (His.), Vars etc. Anthoxanthum odoratum. — §&. fq. 47. Genom hela inre och yttre skargarden 4 en mangd olika standorter, pa backar, berg etc. Upptrader som en bland huvudarterna i supramarina laggrasangar. Starkt apofyt, mahanda t. o. m. antropochor. — F. fq. (Hierochloé australis). — F.r Svartbick, Fagervik Stor- Bonds (His.). Hierochloé odorata. — §. p. 13. I inre och yttre skar- garden, mest i Carex Goodenowii-angarna pa havsstrander, aven A fastlandskusten. Mahanda svagt apofyt. — F. r. pa andra lokaler an havsstrander, t. ex. Linkulla. Milium effusum. — §&. st.r. 5. I saval inre som yttre skargarden (Stor-Ramso, Jakob: Ramso, Baro, Elgsjo, Hatto, Hummelskar). Antecknad i granskogar och hasselsnar. He- merofob. — F. st.r. Phleum pratense. — §. fq. 26. I inre och yttre skar- garden endast a bebodda holmar, odlad eller a starkt kul- turpaverkade standorter. Saknar fOrmaga att sprida sig sjalv eller att i langden halla sig i konkurrensen. Antro- pochor. — F. fq. Alopecurus pratensis. — §. fq. 28. Pa odlade holmar 1 inre och yttre skargarden pa mer eller mindre starkt kul- turpaverkade standorter. Antropochor. Utrustad med be- tydligt st6rre konkurrensmOjligheter 4n Phleum. — F. fq. Alopecurus ventricosus. — §. r. 1. Stor-Ramso Tors- holm pa havsstrand; Fagervik, havsstrand vid angbatsbryg- gan. (Ser ut att vara tvenne skilda former.) Hemeradiafor. (Alopecurus aequalis). — F. p. Fagervik (His.). Alopecurus geniculatus. — §. fq. 34. Genom hela inre och yttre skargarden, mest a bebodda holmar, men kan aven sprida sig till obebodda (t. ex. Laver6rarna). Vanligaste standort diken. Antropochor. — F. fq. Agrostis stolonifera. — §. fqq. 58. Pa havsstrander fran 8 66 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. fastlandskusten till havsbandet. Huvudart i de salina lag- grasangarna. Mahanda svagt apofyt. — F. r? Agrostis tenuis. — §. fqq. 53. Genom hela inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet. Huvudart i flere laggrasangar fran och med den supralitorala zonen uppat. Starkt apofyt. — F. fqq. Agrostis canina. — §. fq. 39. I inre och yttre skargar- den, sallsynt 1 havsbandet, mest a berg, men dessutom, ehuru mer sallan, som huvudart i laggrasangar pa vata traskstran- der samt i grasmossar. Apofyt. — F. fq. Calamagrostis arundinacea. — §. st.fq. 21. I saval inre som yttre skargarden, men med, som det tyckes, st6rre frek- vens 1 de vastra delarna. Vanlig i lundartade, aven starkt kulturpaverkade samhallen, likasa a hyggen. Forefaller att vara apofyt. — F. fq. Calamagrostis neglecta. — §. fq. 45. Fran fastlandskus- ten ut till havsbandet pa havsstrander som karaktarsart upp- till i de salina 4ngarna. Hemeradiafor. — F. p. Upptra- dande i flere former pa angar vid strander etc. t.ex. Wes- tankvarn, Linkulla. Calamagrostis gracilescens. — §.r.2. Bar6é och Skamm6 i al-karrskogar. Hemerofob. — F. r. Fagervik, Wester- kulla, Prastgarden (His.). Calamagrostis lanceolata. — §. st.r. 4. Orslandet, Elgsjé, Bar6, Akerholm. Helst 1 granskogar. Hemerofob. — F. st.fq. Calamagrostis purpurea. — §. p. 22. I saval inre som yttre skargarden, sallsynt i havsbandet (Ryssharun), i al-karr- skogar eller mindre fOorsumpningar a berg etc., a de yttersta skaren t.o.m. pa ratt torra standorter. Hemerofob. — F. p. Calamagrostis epigejos. — §. fq. 42. I inre och yttre skargarden a torra, mest mer eller mindre starkt kultur- paverkade standorter, hyggen etc. Starkt apofyt. — F. fq. Apera spica venti. — §. r. 2. Som ogras i akrar och potatisland (Baré, Bast6). Antropochor. — F. p. (fr. His.). Deschampsia caespitosa. — §. fqq. 49. I hela inre och yttre skargarden. Huvudart i de vanligaste supramarina hogegrasangarna a fuktig mark. Starkt apofyt. — F. fqq. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 67 Deschampsia flexuosa. — §. fqq. 55. Fran fastlandskus- ten anda ut i havsbandet. Vanligast a berg och torra stand- orter, sardeles karakteristisk for de kalhuggna holmarna, vilka den redan pa avstand ger sin grabruna farg. Upp- trader dessutom som konstant, ehuru ofta steril i mossrika hed-barrskogar. Starkt apofyt. — F..fqq. Avena pubescens. — §. p. 15. I inre ech yttre skargar- den, forekommande mest i 6rtangar pa mer eller mindre kul- turpaverkade standorter. Antagligen att uppfatta som apo- fyt. — F. st.fq. Phragmites communis. -—- $. fqq. 45. I inre och yttre skargarden med avtagande frekvens utat, knappt naende de yttersta skaren. Forekommer vid havsstrander associations- bildande som sublitoral, ibland som subsalin hogre upp i vaxlande frekvens som topografisk relikt. Stallvis 1 massor aven vid traskstranderna (Storo), samt 1 smarre vattensam- lingar i bergsskrevor etc. Hemeradiafor. — F. fq. Sieglingia decumbens. — §. p. 7. Antecknad foretrades- vis fran yttre skargarden, dar den i synnerhet upptrader 1 supralitorala smagrasangar bland alarna. Antagligen nagot apofyt. — F. p. (His. fq.) Molinia coerulea. — §. st.fq. 25. Spridd har och dar pa ett stort antal holmar i inre och yttre skargarden, men i tamligen ringa ymnighet. Standorterna mycket varierande. Antagligen hemeradiafor. — F. p. Melica nutans. — S&S. st.fq. 28. I saval yttre som inre skargarden i Ortrika granskogar, lovskogar, hasselsnar etc. Hemerofob. — F. fq. (Briza media). — F. rr. Fagervik. Dactylis glomerata. — §. p. 20. I inre och yttre skar- garden, mest pa starkt kulturpaverkade lokaler, tradgardar, angar etc., men dven t.ex. i hasselsnar. Mahanda apofyt. — F. st.fq. Poa trivialis. — §. r. ? 38. Antecknad endast fran Baro, Akerholm vid Baré och Svedjeholm, mahinda férbisedd. Antagligen apofyt. — F. p. ?. (fq, His.). Poa pratensis. — §. fq. 52. Genom hela skargarden 68 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. anda ut i havsbandet (Hasten, Sadeln), dels pa kulturpa- verkade standorter, i tradgardar etc. dels i nagot sa nar na- turliga értangsartade samhallen samt 4 havsstrander. Starkt apofyt. — F. fq. Poa nemoralis. — §. st.fq. 26. I inre och yttre skar- garden anda ut i havsbandet (Sadeln), helst i ortrika gran- skogar, lévskogar, hasselsnar etc. Hemerofob. — F. st.fq. Poa palustris. — §. rr. Algrundet i kyrkfjarden (M. Brenner). Antagligen hemeradiafor. — F. r. Poa annua. — S. fq. 36. Genom hela skargarden at- fOljande manniskan anda ut till Sadeln och Hasten, dar den vaxer invid skyttekojorna. Antropochor. — F. fq. Glyceria fluitans. — §. p. 11. I inre och yttre skargar- den i diken eller i mindre, helst Amblystegium-karr i sko- garna. — F. st.fq. (Glyceria spectabilis). — F. rr. Fagervik an. Puccinellia retroflexa. — §. st.{q. 35. Genom hela skar- garden A steniga eller bergiga havsstrander med tydligt till- tagande frekvens ut mot havsbandet (var. pulvinata), dar den av alla hégre vaxter gar langst ut och pa de minsta kob- barna ofta ar ensam fanerogam (t. ex. Enkan utanfor Pavskar, Abborkobb utanfér Ormskaren). Hemeradiafor. Festuca arundinacea. — §&. st.fq. 28. I inre och yttre skargarden, som det synes mycket vanligare i den senare. Forekommer i spridda eller ett fatal exemplar pa helst ste- niga havsstrander inom den suprasalina zonen. Hemeradiafor. Festuca pratensis. §. p. 14. I inre och yttre skargarden A starkt kulturpAaverkade standorter, tradgardar, angar, etc. Antropochor med ratt liten formaga att sta sig 1 konkur- rensen med andra arter. — F. st.fq. Festuca rubra. — §. fqq. 58. Genom hela skargarden Aven havsbandet (ofta var. arenaria) A steniga havsstrander i den suprasalina zonen. Dessutom allman i laggrasangar a torra standorter. Apofyt. — F. fq. Festuca ovina. — §. fq. 50. I inre och yttre skargar- den inda ut i havsbandet i lAggrasangar pa torra stand- orter. Apofyt. — F. fq. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 69 Bromus secalinus. — §. r.? 4. I ragakrar. Antropo- chor. — F. st.fq. Bromus mollis. — §$. p. 17. I inre och yttre skargar- den i mer eller mindre starkt kulturpaverkade laggrasangar pa torra standorter. Antropochor. Har tydligen pa se- naste tid ansenligt fordkats. Antecknas av Hisinger blott fran Stor-Ramso och Fagervik, dar den pa 1840-talet blivit sadd. Har sedan fran de 4Aldsta bosattningarna (Bast6, Elg- sjO by, Tostholm), dar den fOrekommer rikligast, spritt sig och tyckes kunna gora sig fullt gallande i konkurrensen. Ar numera antecknad fran de bebodda éarna och holmarna Stor-Ramso, Elgsj6, Orslandet, Bast6, Lov6, Skepp6, Skalo, Langlo, Tifto, Kalvo, Kalko, Hatto, Tostholm, Svedjeholm, Hummelskar, Grundso och fran det obebodda Tallholm vid Basto. Artens utbredning ar fortjant att uppmarksammas for framtiden. — F. r. Fagervik, Johannesberg. Nardus stricta. — §. st.fq. 30. I inre och yttre skar- garden i laggrasaéngar. Apofyt. — F. fq. Triticum caninum. — §. r. 1. Tingsholm havsstrand. Dessutom funnen pa fastlandet 4 havsstrand vid Joddbdle. Antagligen hemeradiafor. — F. r. Fagervik (His.). Triticum repens. — §. fq. 43. I inre och yttre skargar- den samt i havsbandet dels som havsstrandsvaxt, dels som akerogras. Starkt apofyt. — F. fq. Elymus arenarius. — §. fq. 37. Endast i yttre skargar- den och havsbandet pa havsstrander, supralitoral. Hemer- adiafor. Eriophorum polystachion. — §. fq. 50. Genom hela skar- garden anda ut i havsbandet. Vanlig i supramarina starr- angar pa fuktiga standorter samt i karrsamhillen, i bergput- tar etc. Apofyt. — F. fq. Eriophorum vaginatum. — §. fq. 41. I inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet i mosse-samhiallen och ris- rika Sphagnum-tallskogar. Hemeradiafor. — F. fq. (Eriophorum gracile). — F. r. Inga Stormossen och Fager- vik (His.). Eriophorum alpinum. — §.r.1. Skamm6, mosse. Fore- 70 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. faller att vara hemeradiafor. — F. r. Joddbdle Stormossen, Myrans, Grundsjo. Scirpus silvaticus. — §. st.r. 7. Antecknad blott fran inre skargarden a de stora 6darna Orslandet, Elgsj6, Tost- holm, Akerholm, Baro, Skammo och och Stor-Ramso. Fuk- tiga angar vid kallsprang, diken etc. Apofyt. — F. st.fq. Scirpus maritimus. — §. st.q. 19. I inre och yttre skargarden, med storre frekvens i den inre. Samhallsbil- dande i igenvaxande vikar och sund. Hemeradiafor. Scirpus rufus. — §. r. 4. I yttre skaérgarden och hays- bandet, Orrholmarna, Langlo, Hamngrund, Langgrund och Tifto. Pa havsstrander i suprasalina eller salina laggrasan- gar. Hemeradiafor. Scirpus lacustris. — §. fq. 38. I inre och yttre skar- garden, med storre frekvens i den inre. Samhallsbildande i grunda havsvikar och i trasken. Hemeradiafor. — F. fq. Scirpus Tabernemontani. — §&. p.-st.fq. 17. Antecknad foretradesvis fran yttre skargarden och havsbandet. Ut- bredningen osaker. Tyckes f6redraga stilla laguner eller salta bergsputtar vid havsstrander. Hemeradiafor. Scirpus acicularis. — §.r.1. Espingsviken 4 Bar6é. Dess- utom pa fastlandskusten vid Westerkulla tegelbruk (Ola Bren- ner). Hemeradiafor. — F. p. Scirpus parvulus. — §. p-st.fq. 11. Vanlig i hela inre och yttre skargarden, ehuru ofta fdrbisedd, vaxande invid stranden i det subsalina baltet. Hemeradiafor. Scirpus pauciflorus. — §. p. 8. 1 inre och yttre skar- garden helst pa havsstrander (supralitoral). Hemeradiafor. —igrs allonHishe< Scirpus palustris. — §. p. 13. I yttre och inre skargar- den i bergsputtar och vid traskstrander, 4ven garna i di- ken. Apofyt. — F. fq. Scirpus mamillatus. — §. p. 17. Endast i yttre skar- garden och havsbandet (Sadeln, Smorskar). Vanligaste lo- kal bergsputtar i den supralitorala zonen. Hemeradiafor. — F.? Scirpus uniglumis. — §. fqq. 538. Genom hela skargar- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 71 den anda ut i havsbandet, karaktarsvaxt i de salina angs- samhallena pa havsstrander. Hemeradiafor. Rhynchospora alba. — §. r. 3. Baré Kokmosan, Ors- landet vid Kvarntrask, Storo, i sanka, helst flarkartade myr- samhallen. Hemeradiafor. — F. r. Fagervik (p. His.), In- garskila, Myrans. Carex pauciflora. — §. r. 2. Skammo6 och Stor6é i mos- sar. Hemeradiafor. — F. st.r. Svartback, Myrans etc. Carex contigua. — §.r. 3. Orslandet, Bard, Jakob-Rams6 (His.), i kulturpaverkade Ortangar. Mo6jligen apofyt. — F. p. (Fagervik fq. His.) Carex Pairei. — §.r.1. Baro, Tulludden; ortang. An- tagligen apofyt. 3 (Carex chordorrhiza). — F. r. Fagervik Brannis flyet (His.), Grundsjo. Carex intermedia. — §. rr. 1. Akerholm, stranding. Forefaller att vara hemeradiafor. Carex leporina. — §S. fq. 40. I saval inre som yttre skargarden i laggrasangar pa torra lokaler, pa hyggen etc. Starkt apofyt. — F. fq. Carex glareosa. — §. r. 3. Ramsholm, Tift6, Langlo- Langegrund, Orrholmarna, pa havsstrander i det suprasalina baltet. Dessutom funnen pa fastlandsstranden vid Kyrkfjar- den, Haga BjOrkudden (M. Brenner). Hemeradiafor. Carex norvegica. — §. r. 4. Sadeln och Langlo-H6g- grund och Langgrund. Dessutom ar 1852 tagen av Hisin- ger 4 Stor-Ramso. Antagligen hemeradiafor. — F.? Upp- gives av Hisinger fran Fagervik. Carex norvegica < canescens. — Tagen a Sadeln och Langlo-Hogegrund tillsammans med foraldrarna. Carex tenella. — §. r. 1. Bar6, i narheten av Rotrask, i skogskarr. Antagligen hemerofob. Carex loliacea. — §. r. 1. Kalk6, i Sphagnum-granskog. Hemerofob. — F. r. Fagervik, Stor-Bonds och vid Langvik (His.). Carex brunnescens. — §. r. 1. Baro, i alkarrskog vid Bolstrasket. Hemerofob. 72 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Carex canescens. — §. fqq. 57. Lika allman genom hela omradet, havsbandet inberaknat, pa ett flertal olika, fuktiga standorter, speciellt a berg samt i starrmossar och lagstarr- angar, helst pa torvmark, dar den kan upptrada samhalls- bildande. Apofyt. — F. fqq. Carex elongata. — §. r. 1. Baro vid tulludden; Ang. Antagligen hemeradiafor. — F. r. Fagervik, (His.). Carex Leersii. — §. fq. 31. I inre och yttre skargarden, helst i Sphagnum-skogar eller starrmossar, dar den kan bliva samhallsbildande. Apofyt. — F. fq. (Carex gracilis). — F. fq. Vid a- och sjéstrander samhills- bildande. Carex Goodenowii. — §. fqq. 57. Genom hela omradet anda ut i havsbandet pa fuktiga standorter. Karaktarsvaxt for de suprasalina laggrasangarna. Apofyt. Var. juncea p. — F. fqq. (Carex aquatilis). — F. r. (st.fq. His.). Fagervik Finnpadda (His.), Westankvarn vid Nasetrask. Carex digitata. — §. p. 7, I inre och yttre skargarden, i skogar. Hemerofob. — F. p-st.fq. Carex globularis. — §. rr. 2. Skammo6 och Stor-L6v6 i Polytrichum-granskog. Hemerofob. — F. r. Karis Rejbéle (His.), Bole. Carex pilulifera. — §. r. 2. Orslandet och Stor-L6v6, Ortangar pa torra backar. Antagligen apofyt. — F. p. (fq. His.). Carex pallescens. — §. fq. 34. I inre och yttre skar- garden, mest i Ortangar. Starkt apofyt. — F. fq. Carex panicea. — §. st.fq. 14. I inre och yttre skar- garden, mest i lagstarr- och laggrasangar. Apofyt. — F. fq. Carex magellanica. — §. p. 11. I inre och yttre skar- garden anda ut i havsbandet, allmannare utat, i karr, berg- puttar etc. Hemeradiafor. — F. p. Carex limosa. — §. p. 7. I inre och yttre skargarden, allmannare inat, i karr, Cuspidatum-mossar etc. Hemera- diafor. — F. p. Carex Oederi. — §. fq. 36. I inre och yttre skargarden Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 73 samt i havsbandet, mest 4 havsstrander i det suprasalina baltet. Apofyt. — F. p. (fq. His.) Carex pseudocyperus. — §. rr. 1. Bar6, Bolstrask. He- meradiafor. Carex rostrata. — §. fq. 24. I inre och yttre skargar- den; i karr och mosse-samhillen, vid traskstrander och 1 di- ken, samhallsbildande. Apofyt. — F. fq. Carex vesicaria. — §. p. 9. I yttre och inre skargarden i al-karrskogar, starrmossar etc. Hemeradiafor. — F. p. (fq. His.). Carex lasiocarpa. — $. r. 2. Baro i Rétrask, Andhol- men bergputt. Hemeradiafor. — F. r. Fagervik, Kavelbo- karret; (His.), Myrans. (Carex hirta). — F. rr. Bastubacka, torr backe vid angbats- bryggan. (Acorus Calamus). — F. r. Fagervik, Finnpadda (His.); Ingars- kila an. Calla palustris. — §. fq. 27. 1 inre och yttre skargar- den. Karaktarsvaxt i flere Ortrika karr, karrskogar och vat- tenvaxtsamhillen. Hemerofob. — F. fq. Lemna trisulca. — §. r. 1 de innersta havsvikarna vid fastlandskusten sasom i Fagervik (Backaviken) (His.) och Svartbackviken. Hemeradiafor. Lemna minor. — S. r. 2. Orslandet, lergrop; Baro ut- fallsdike; Hampgrund i havsbandet vid Kummelgrunden, i bergsputt. Apofyt. —F. p-st.fq. (fq. His.). Juncus effusus. — §. r. 4. Stor-Rams6, Orslandet, Baro, Skamm6, mest i diken. Apofyt. — F. p. (fq. His.). Juncus conglomeratus. — §. st.fq. 23. I inre och yttre skargarden i bergsputtar etc., mycket ofta i diken. Apofyt. — F. fq. Juncus filiformis. — §. fq. 41. I inre och yttre skar- garden pa ett flertal vata standorter, strander etc., ibland samhallsbildande. Apofyt. — F. fq. Juncus lamprocarpus. — §&. st.r. 7. Antecknad blott i inre skargarden pa strander och i diken. Apofyt. — F. st.fq. (fq.His.). 74 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i BarOésunds skargard. Juncus alpinus. — §. r. 2. Loévgrung vid Skeppé, Stor- Ramso (His.); Havsstrander. Hemeradiafor. — F. r. Fager- vik, Bykarr (His.) ete. (Juncus supinus). — F. p. Rikligt i Marsjon. Juncus compressus. — §. r. 2. Hasten, Langlé-Lang- gerund, havsstrand. (Enl. His. i skaren vid Fagervik). He- meradiafor. — F. rr. Funnen a Fagervik som ruderat. Juncus Gerardi. — §. fqq. 53. Genom hela omradet fran fastlandskusten till havsbandet; karaktaérsvaxt pa havsstran- derna i det salina baltets 6vre del. Hemeradiafor. Juncus bufonius. — §. fq. 33. I inre och yttre skargar- den anda ut i havsbandet (Sadeln) pa mer eller mindre kul- turpaverkade, fuktiga standorter. Tydligt antropochor, men med stor spridningsformaga aven till obebodda holmar. — F. fqq. (Juncus stygius). — F. r. Fagervik, Brannis-flyet (His.); Joddbéle, Stormossen. Luzula pilosa. — §. fq. 44. I inre och yttre skargarden i skogar. Hemerofob. — F. fq. Luzula campestris. — §. r. 1. Tagen av Hisinger pa Noton, Antagligen apofyt. — F. ? Luzula multiflora. — §. fq. 28. 1 inre och yttre skar- garden anda ut 1 havsbandet; i laggrasangar och Ortangar, a hyggen etc. Starkt apofyt. — F. fq. Gagea minima. — §&. p. 3. (Sakert ofta forbisedd.) Basto, Elgsjo, Gammelbylandet. Tyckes vara hemma i has- selsnar och ekdungar, men sprides darifran i massor till akrar och tradgardar (exempel Bast6). Starkt apofyt. — F. Fagervik (fq. His.). (Gagea lutea). — F. r. Fagervik (His.). Allium oleraceum. — §. rr. 2. Akerholm, ett fatal ex- emplar i en Ortang a torr, at S vettande backe; ett par exemplar A Stor-Rams6. Antagligen apofyt. — F.r. Fager- vik (His.). Allium Schoenoprasum. —- §. fqq. 58. Genom hela om- radet ut i havsbandet, dock med tydligt mindre frekvens narmast fastlandskusten. Karaktarsvaxt fOr vissa naturliga Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 75 értangar pa berggrund. Pa havstrander supralitoral. He- meradiafor. Majanthemum bifolium. — §. fq 43. I inre och yttre skirgarden. Karaktarsvaxt i de ortrika Hylocomium-gran- skogarna. Hemerofob. — F. fq. Polygonatum officinale. — S. st.fq. 24. I inre och yttre skargarden i 6rtangar, ofta pa berggrund, aven i hasselsnar. Mahinda nagot apofyt. — F. p. Polygonatum multiflorum. — §. r. 4. Orslandet, Stor- Rams6 Torsholm, Langlé, Lingonsé; mest i 6rtrika lovsko- gar. Antagligen hemeradiafor. Convallaria majalis. — §. st.fq. 25. I inre och yttre skaérgarden pa de flesta holmar blott i ett fatal exemplar, pa andra i stora massor. Helst i lovskogssamhallen, och has- selsnar. Antagligen hemeradiafor. — F. p. Paris quadrifolia. — §. p. 10. Mest i inre skargarden, i yttre sallsynt (Notaholm, Kalk6); i Ortrika alskogar och lundartade vaxtsamhillen 4 fuktig mark. Hemerofob. — Fp. Iris pseudacorus. — §&. st.r. 6. Mest i inre skargarden, i den yttre mycket sallsynt (Baré, Skammo, Dansarholmarna, Orslandet, Elgsj6, Gas6, Orrholmarna.); vid traskstrander el- ler i karr, ibland Aven i smarre fOrsumpningar pa havsstran- der. Hemeradiafor. — F. p. Orchis maculata. — §S. st.fq. 17. I inre och yttre skar- garden i Oortrika alskogar och Ortrika angar a fuktig mark. Apofyt. — F. st.fq. (Gymnadenia conopsea). — F.r. Kusans, ortrik skogang. Platanthera bifolia. -— §. st.fq. 23. I hela inre och yttre skargarden, i 6rtrika lovskogar, Ortangar etc. Antag- ligen hemeradiafor. — F. st.fq. Listera ovata. — S$. r. 4. NOtdn, Stor-Rams6 (His.), Ors- landet, Elgsj6, Kalké, i Ortrika lévskogar. Antagligen he- meradiafor. Listera cordata. — S.r. 3. Elgsj6, Skamm6, Svarto; 1 Polytrichum-granskogar. Hemerofob. — F. st.r. (p. His.). Goodyera repens. — §. r. 2. Stor-Ramso (His.), Orslan- 76 Widar Brenner, Vaixtgeografiska studier i Barésunds skargard. det vid Jutans. Hemerofob. — F. r. Fagervik Gropkarr (His.), Westerkulla ete. Corallorrhiza trifida. — §. r. 5. Skammo, Basto, Kalko, Lagholm, Svarté; i Sphagnum-granskogar. Hemerofob. — F. r. Fagervik (His.), Svartback. Malaxis paludosa. — §. r. 4. Skammo, Bar6d i Kokmo- san, Orslandet vid Kvarntrask och Petartrask, Ando; i dy- karr vid traskstrander eller mosslaggar. Hemeradiator. — F. r. Fagervik, Brannas-flyet (His.), Svartback Stormossen etc. Torde ej vara sa sallsynt, men 1att forbisedd. Achroanthes monophylla. — §. rr. 1. Funnen ay Hisin- ger A Jakob-Rams6 i ett enda exemplar. Antagligen he- meradiafor. Populus tremula. —- §. fg. 49. I hela inre och yttre skargarden och i forkrympta exemplar anda ut i havsban- det (Sadeln). Vanlig som inblandning i saval barr- som lovtradssamhallen, har och dar a hyggen uppvaxande i mindre, slutna bestand. Apofyt. — F. fq. Salix pentandra. — §. r. 4. Endast i inre skargarden (Baré, Skamm6, Tostholm, Svarté.); i videsnar och alkarr- skogar, aven i diken. Apofyt. — F. st.fq. Salix caprea. — §. fq. 44. Genom hela inre och yttre skargarden som enstaka, men sillan felande medlem i alla slags skogar. Sarskilt vanlig i vastra delarna av skargar- den i form av gamla, tjockstammiga och yviga trad. Apo- fyt. — F. fq. Salix cinerea. — §S. r. 5. Orslandet, Tingsholm, Skalo samt Sadeln och Vidbusken i havsbandet. Dessutom tagen av Hisinger pa N6tén. Hemeradiafor. Forefaller i de flesta fall att vara uppblandad med S. aurita. — F. st.r.? (fq. His.). Salix aurita, — §. fqq. 50. Genom hela inre och yttre skargarden bildande myrartade snarsamhiallen i bergsankor etc. Apofyt. — F. fq. Salix aurita rosmarinifolia. — Tagen vid Baro, Os- tergard av M. Brenner. Salix depressa. — §.r.5. Orslandet, Elgsj6, Kalko, Baro, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. a Jakob-Rams6 (His.); i 4angar, oftast funnen i dikena. Apo- fyt. —— F. r. Fagervik, Mjélnarangen (His.), Svartback etc. Salix nigricans. — §. r. 2. Bar6 vid Rotrask, Tostholm. Apofyt. — F. st.fq. (fq. His.). Salix phylicifolia. — §. fq. 29. I inre och yttre skar- garden, samhillsbildande pa fuktiga standorter, mycket ofta i diken. Apofyt. — F. fq. Salix phylicifolia < aurita. — Tagen av F. W. Kling- stedt 4 Baro vid Bolstrask. Salix phylicifolia < cinerea. — Tagen av F. W. Kling- stedt 4 Orslandet vid Bjurs’trask (Petartrask). (Salix myrtilloides). — F. r. Tagen av Hisinger i en ang vid Prastgarden. \ Salix *rosmarinifolia. — §. r. 2. Bar6é Ostergard (M. Brenner), Orslandet vid Bjurs. Antagligen apofyt. — F. p. Fagervik (fg. His.), Prastgarden (His.), Westanby, Karis Starkom och Inga Osterkulla, pa de tva sista lokalerna be- standbildande. Myrica Gale. — S&S. st.r. 6. Endast a de yttersta skog- bevuxna skaren (Bagaskar, Manngrund, Salterskar, Langlo, Waster-Kjalskar och And6) bildande en sarskild associa- tion i havsstrindernas supralitorala zon. Hemeradiafor. Corylus avellana. — §. p. 8. I saval inre som yttre skargarden, ehuru mest i enstaka eller nagra fa exemplar, sa t.ex. pA Basté, Orslandet Bjurs, Elgsj6 Mellangard, Ando, Tostholm, Hatt6 och Kalk6, nagot rikligare och bestandbil- dande pA Hummelskaér. Hemerofob, — F. p. t. ex. Svart- back, Westankvarn, Linkulla. Betula verrucosa. — §. fqq. 45. I hela inre och yttre skargarden, men nagot sparsammare a de yttersta skaren. Bildar egna bestand, traktens allmannaste lovskogar, helst pa nagot torrare hyggesmark samt ingar dessutom sa gott som alltid i andra lévskogar. Apofyt. — F. fqq. Betula nana verrucosa. — Tagen a Storo vid stran- den av trasket i dess SW horn. En enstaka c:a °/, m hog, rikt forgrenad och krypande buske. Forekomsten anmark- ningsvard, emedan Betula nana saknas i trakterna omkring 78 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skiargard. pa manga mils avstand. Busken kan icke heller vara en aldre relikt, emedan den vaxer alldeles invid traskets yta, som ater ar belagen endast ett par dm ovan havsnivan och vid hogvatten kommuniserar med densamma. Betula pubescens. — §&. fqq. 47. I hela inre och yttre skargarden. Tyckes a de yttersta skaren vinna nagot pa B. verrucosas bekostnad. Forekommer mest i bjoérk- eller bjork-al-karrskogar, samt ingar dessutom ofta i andra skogs- samhillen A nagot fuktigare mark. Ar pa nagra av de yttre skiren, Andholmen, Stor-Ormskar och Hatté, vilka i tiden blivit fullstandigt skovlade, det dominerande tradslaget och bildar laga, genom det knotiga vaxtsattet om de subalpina bjorkskogarna paminnande samhallen, vilka tyckas vara jam- forelsevis litet utsatta for granens kolonisation. Apofyt. — F: fqq: Alnus glutinosa. — §S. fqq. 52. I hela inre och yttre skargarden samt i enstaka busklika exemplar i havsbandet, karaktarsvaxt pa havsstrander i de supralitorala, Ortrika al- snar- eller skogssamhallena; dessutom bildande egna be- stand utom havsstranden i form av al-karrskogar. Heme- rofob. — F. fq. Maste uppat landet alltmer lamna rum for graalen. (Alnus incana). — F. p-fqq. Har en mycket ojamn och in- tressant utbredning. I Inga sockens N-del dr graalen ytterst van- lig i hagmarker och i skogar pa fuktigare lokaler, men blir dock sillan gammal och h6g, emedan den oftast pa ett tidigt stadium aneripes av stamréta. Mot S avtar frekvensen betydligt, sa att landsvagen mellan Degerby och Fagervik nu kan gilla som gra- alens ungefarliga sydgrans. S om denna linje forekomma endast enstaka exemplar mest vid vagkanter eller i vagarnas omedelbara narhet t.ex. vid Kyrkobyn och vid vagen till Svartback. De syd- ligaste kiinda exemplaren sta nara den sistnadmnda vagen vid Westerkulla forna tegelbruks sandgropar, ett par stenkast fran havsstranden. Starkt apofyt, om ej rent av i hela Inga socken antropochor. Quercus robur. — §. p. 10. I inre och yttre skargarden, rikligast i en zon omkring gransen mellan bada. Eken ar Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 79 skargardens allmannaste adla lovtrad och har med sakerhet forr spelat en mycket storre roll. Nu forekommer den mest enstaka eller i fa exemplar i andra skogssamhallen eller vid randen av odlingar. Endast pa Elgsjé Villholm bildar den numera sa rena bestand, att man kunde tala om ek- skogar. Eken ar avgjort hemerofob. Ekens utbredning ar inom skargarden mycket ojamn. Det tyckes framst vara sjalva bylanden, dar den trives bast. I yttre skargarden upptrader den rikligast pa Basto, dar ocksa skargardens aldsta och storsta exemplar sta att finna. Invid odlingarna, sasom kvarlevor av en tidigare ekskog, sta a starkt stenbunden mark nagra gamla jattar, mest in- vandigt murkna eller ihaliga och med manga torra gre- nar. De atta storsta ha foljande omkrets vid brosthojd: 220, e2iss soo (G:a) 14 “m hos), 295;- 235,- 295, °320;. 305 och 260 cm. De bara i allmanhet mycket rikligt ollon. Inne pa land i skogen av Overvagande tall och gran finner man har och dar gamla, i utddende stadda individ liksom aven omkullfallna uraldriga, oftast alldeles Overvuxna stammar med delvis annu friskt virke. Unga plantor finnas rikligt, men bli numera mestadels bortbetade. Enrisbusken forhjalper dem ibland Over den farliga aldern. I yttre skargarden forekommer eken vidare enstaka pa Gloholm, Verkholm och Ramsholm. Pa den _ sistnamda holmen hoggs enligt uppgift vid den senaste skogsskovlin- gen de forsta aren av detta sekel en mangd ekar till ved. I inre skargarden upptrader eken rikligt 4 tvenne om- raden, bada i narheten av hemagor, pa Elgsjo och Orslan- det kring Ramsundet och pa Tostholm och Persholm vid sundet mellan dessa holmar. Pa Elgsj6 Mellangards agor finnas ekbestand i form av verkliga Ortangsskogar, dar en- dast tallen i st6rre mangd @ar inblandad. Pa Elgsjo Kam- pas langre S-ut, vid Ramssundet och pa Orslandet Rovass, pa andra sidan sundet, ingar eken i flere exemplar i Ortrika blandskogstyper, men har de senaste aren decimerats ge- nom hygge. Pa Tostholm och Persholm, dar tidigare de vackraste bestanden (omkr. 100 exemplar) lara funnits, har 80 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i BarOsunds skargard. eken varit foremal for en regelratt forfdljelse fran agarens sida. En stor del har omkr. ar 1910 nedhuggits och t. 0. m. uppbrants som rived. Pa Persholm voro ekbestanden 75 ar gamla och bestodo av ratt grova, rakstammiga trad, av vilka en del for en spottstyver saldes till batbyggare. Att eken annu i vara trakter pa sa kort tid som 75 ar kan uppna timmerdimensioner talar for att den trives gott, om blott dess telningar ej utsattas for averkan. I flere exemplar forekommer eken dessutom pa Aker- holm och pa Baro vid Gaddvikarna samt slutligen enstaka pa Svarto vid sundet mot Tostholm och pa Orslandet vid Villvikarna och Artesvik. (Se kartan 4 sid. 121!). — F. r. Mest enstaka, nagot rikligare endast N om Westankvarn. I Linkulla-trakten 4nda upp mot Risten finner man har och dar 1 skogarna, mest pa S-sidan av nagot berg enstaka kno- tiga exemplar, sa ock pa Svartback Mosaholmen. Ulmus scabra. — §. rr. 1. Ett stort och resligt exemp- lar jamte nagra mindre telningar a Orslandet vid Rovass. Lokalen, en stenig backe nedanfé6r och W om ett berg, ta- lar for att exemplaret ar vilt vaxande. Dessutom nagra tydligen planterade eller forvildade uraldriga almar a Stor- Ramso invid platsen for den gamla sateribyggnaden. He- merofob. —— F. rr. Svarta, Brottaskogen (His.). Urtica urens. — §. p. 9. I inre och yttre skargarden ruderat. Antropochor. — F. st.fq. Urtica dioica. — §. fq. 36. I inre och yttre skargarden ruderat, sdllsynt pa havsstrander. Starkt apofyt. — F. fq. Rumex aquaticus. — §.r.1. Utter6 vid Gas6, havsstrand. Antagligen hemeradiafor. Rumex domesticus. — §&. st.fq. 25. I inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet (Hasten, Sadeln), mest a kulturpaverkade standorter, i angar, tradgardar, etc., Aven na- gon gang a havsstrander. Antropochor. — F. fq. Rumex crispus. — §. fq. 52. Genom hela skargarden fran fastlandskusten ut i havsbandet med tydligt stigande frekvens ut&t. I massor speciellt 4 de mindre, skoglosa darna i yttersta skargarden. Intar pa havsstranderna plats Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 81 helst 1 de Oversta tangvallarna mellan suprasalina och supra- litorala zonerna. MoOjligen nagot apofyt. Rumex Acetosa. — §S. fq. 47. I inre och yttre skar- garden samt sallsynt i havsbandet, i angs- och lévskogs- samhallen 4 nagot fuktig mark. Starkt apofyt. — F. fq. Rumex Acetosella. — §. fqq. 56. Genom hela skargar- den ut i havsbandet. Hemma i bergens hedsamhiallen och a sandstrander, men spridande sig 6ver all nagot torrare kulturmark. Starkt apofyt. — F. fqq. Polygonum viviparum. — §. p. 8. Foretradesvis i inre skargarden, mycket sallsyntare i yttre (Bast6, Lagholm vid Svart6). I Ortrika laggrasangar. Apofyt. — F. st.fq. (Polygonum amphibium). — F. st.fq. Forma fterrestre p., ta- gen strax invid havsstranden vid Fagerviks angbatsbrygga. Polygonum tomentosum. — §&. fq. 32. I inre och yttre skargarden mest ruderat, men synes vara hemma pa havs- strander ofta i en lag, krypande form. Starkt apofyt. — Faifq. Polygonum minus. -— §. p. 7. Mest i yttre skargarden och anda ut i havsbandet (Bast6, Brannholm vid Elgsjo, Orslandet, Tingsholm, Skamm6, Laver6rarna, Kalk6, Hamp- grund vid Kummelgrunden). A sand- eller erusstrander 1 det suprasalina baltet. Hemeradiafor. Polygonum Hydropiper. — §&. p. 19. I inre och yttre skargarden i alskogar och a fuktiga, kulturpaverkade stand- orter. Antropochor. — F. st.fq. Polygonum aviculare. — §. fq. 49. I inre och yttre skar- garden samt i havsbandet, ruderat och pa havsstrander suprasalin. Starkt apofyt. — F. fq. Polygonum dumetorum. — §&. st.fq. 23. I sAval inre som yttre skargarden, men vanligare i den yttre. Mest i snar och lovskogssamhallen a torra standorter. Hemerofob. — FAp: Polygonum Convolvulus. — §. st.fq. 18. I inre och yttre skargarden som ogras, mest i potatisland. Antropochor. — Esifg. - (Chenopodium urbicum). — F, r._ Fagervik. (His.) 82 Widar Brenner, Vaixtgeografiska studier i Barésunds skargard. Chenopodium album. — §&. fq. 39. I saval inre som yttre skargarden éverallt 4tféljande manniskan som ogras a kul- turmark. Antropochor med stor spridningsfOrmaga. An- traffas ven enstaka 4 alldeles obebodda holmar. — F. fqq. Chenopodium polyspermum. — S. rr. 1. Stor-Rams6, dike. Antagligen antropochor. — F. Fagervik (haud r. His.) Atriplex hastatum. — S. fq. 43. I inre och yttre skar- garden, mycket vanligare i den yttre, samt i havsbandet. A havsstrinder helst i den 6versta tangvallen. Hemeradiafor. Atriplex patulum. — §S. st.r. 8. 1 inre och yttre skar- garden, ruderat. Antropochor. — F. fq. Atriplex litorale. — §. r. 1. Hummelskar (His.). He- meradiafor. Salsola Kali. — §. r. 1. Skammé6, sandstrand, supra- litoral. (Dessutom A Stor-Fager6é strax E om omradet.) Hemeradiafor. Montia fontana. — §. p. 12. Genom hela skargarden fran fastlandskusten ut i havsbandet pa havsstrander, mer sdllan i dngssamhallen pa fuktig mark. Mahanda nagot apofyt. — F. p. Stellaria nemorum. — §. rr. 1. Orslandet, Bjurs; nagra fa exemplar pa en akerbrant, antagligen relikter av den ur- sprungliga vegetationen. Dessutom tagen av Hisinger 1851 4 Elgsj6 Klockars; ej aterfunnen. Hemerofob. Stellaria media. — §. fq. 51. Genom hela skargarden ut i havsbandet, allmannast som ruderat, men langt ifran sdllsynt pa havsstrander. Starkt apofyt. — F. fqq. Stellaria Holostea. — §. p. 9. I inre och yttre skar- garden i lévskogar och snar. Hemerofob. — F. r._ T. ex. Westankvarn, Johannesberg, Lagnas. (Stellaria palustris). — F. r. Fagervik (His.); Karis, Mjol- bolstad. Stellaria graminea. — §. fqq. 57. Genom hela skargar- den ut i havsbandet, mest i laggras- och Ortangar. Apofyt. — F. fqq. Stellarja longifolia. — §. st.r. 8. I inre skargarden (Orslandet, Skammé, Baré, Elgsj6, Svart6), mer sallan i den Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 83 yttre (Lill-L6vé, Ekholm, Kalk6); i gran- eller al-skogar pa fuktig mark. Hemerofob. — F. r. Cerastium caespitosum. — §. fqq. 57. Genom hela skar- garden finda ut i havsbandet, mest i 4ngar 4 mer eller mindre starkt kulturpaverkade lokaler. Antagligen starkt apofyt. — F. fqq. Sagina: nodosa. — S. st.fq. 37. I inre och yttre skar- garden, men mycket vanligare i den yttre, sallsynt i havs- bandet; pa havsstrander i det suprasalina baltet. Av Hi- singer tagen t. o. m. pa stranden av Kyrkfjarden vid Inga kyrka. Hemeradiafor. Sagina procumbens. — §&. fqq. 58. Genom hela skar- garden ut i havsbandet antingen ruderat eller pa havs- strander, sarskilt klippiga sadana, i bergsspringorna inom det suprasalina baltet. Apofyt. — F. fqq. Alsine peploides. -— S$. r. 2. Tingsholm, Rénnérn. Sand- strander, supralitoral. Hemeradiafor. Arenaria serpyllifolia. — $. r. 4. Bast6, Orslandet, Elg- sjé, Svarté; nagon gang i bergens Ortrika samhallen, oftast 4 torra ortangsbackar i narheten av manniskoboningar. An- tagligen apofyt. — F. p. Moehringia trinervia. — §. fq. 36. I inre och yttre skar- garden, i skogar och snar med Okad frekvens pa hyggen samt speciellt kring myrstackar. Apofyt. — F. st.fq. Spergula arvensis. — S. st.fq. 24. I saval yttre som inre skargarden. Besvarligt Aakerogras speciellt 4 nagot fukti- gare, humusrik jord. Antropochor, jamforelsevis sallan sedd utanfor odlingarna. — F. fqq. Spergula vernalis. — §. st.r. 10. I inre och yttre skar- garden pa berg. Hemeradiafor. — F. p. Spergula rubra. — §. st.r. 6. I inre och yttre skargarden pa torra backar vid gardarna. Antropochor. — F. p. (fq. His.). Spergula salina. — §S. st.fq. 33. Fran fastlandskusten ut i havsbandet pa havsstrander i det salina baltet. Hemeradiafor. Scleranthus annuus. — S. p. 9. I inre och yttre skar- garden ruderat eller som ogras, framst i ragakrarna. An- tropochor. — F. fq. 84 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. (Agrostemma Githago). — F. Ibland upptradande som ogras i havreakrar. Viscaria vulgaris. — §. st.fq. 19. I inre och yttre skar- garden, i Ortrika hedsamhiallen pa berg. Mahanda nagot apo- fyt. — F. fq. (Viscaria alpina). — F. r. Kramars, Bredbergen. Silene vulgaris. — §. Var. litoralis. p. 11. Endast i yttre skargarden och havsbandet a steniga havsstrander. He- meradiafor. Huvudarten r. 1. Som akerogras pa Tostholm. Antropochor. — F. Huvudarten Fagervik p. (His.). (Silene rupestris). — F. st.fq. Forekommer ratt rikligt pa bergen alldeles vid kusten, men har aldrig, trots ivrigt letande, blivit funnen i skargarden. Lychnis flos cuculi. — §. r. 6. Orslandet, Elgsjo, Aker- holm, Gas6, Langlo. Angssamhillen, helst Deschampsia- angar pa fuktig mark. Apofyt. — F. fq. Melandrium viscosum. — §. r. 2. Stor-Trutklobb utan- for Ormskar och Oster-Svingrund vid Kalk6, ett tiotal ex- emplar pa bagge stallena. Hemeradiafor. Melandrium dioicum. — §. fq. 39. I inre och yttre skar- garden. Mest i Ortrika alsnar vid havsstrander, men aven A hyggen och i kulturpaverkade Ortangar pa fuktiga stand- orter. Apofyt. — F. fq. Dianthus deltoides. — §. st.fq. 19. I inre och yttre skar- garden, i Ortaingar 4 kulturpaverkade standorter. Antro- pochor. — F. st.fq. Nymphaea candida. — S. p. 3. I trasken a Baro, Ors- landet och Storé. Hemeradiafor. — F. p. Nuphar luteum. — §S. p. 2. I trasken a Orslandet och Bard. Hemeradiafor. — F. st.fq. Caltha palustris. — §. fq. 29. I inre och yttre skar- garden i Angssamhallen pa fuktiga standorter. Apofyt. — F.+.fq: Actaea spicata. — §$. r. 3. Orslandet vid Révass, Elg- sj vid Kovanis, Kalk6; i 6rtrika lovskogar. Antagligen hemerofob. Anemone Hepatica. — §. p. 15. I inre och yttre skar- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 85 garden i Ortrika lov- och barrskogar, hasselsnar etc. He- merofob. —- F. st.fq. Anemone nemorosa,. -— §. p. 12. I inre och yttre skar- garden, stallvis rikligt 1 den inre, utat allt sparsammare; mest i Ortrika lovskogar. Hemerofob. — F. fq. Myosurus minimus. — §. r. 3. Orslandet, Elgsj6, Bast6; vid gardarna. Antropochor. — F. p. Ranunculus Flammula. — §. fq. 46. Inre och yttre skar- garden pa ett flertal vata standorter, i karr etc. Apofyt. — Fi fq. Ranunculus *reptans. — §. rr. 1. Kalk6, havsstrand in- nerst i en vikbotten. Apofyt. — F. fq. Pa trask- och sj6- strander. Ranunculus sceleratus. — §. r. 2. Orslandet, Baro. Pa havsstrand i tangbadd samt ruderat. Apofyt. — F. p. (fq. His.). Ranunculus auricomus. — §. fq. 28. I inre och yttre skargarden. Angar, mest Deschampsia-angar pA fuktiga stand- orter. Apofyt. — F. fq. Ranunculus acris. — §. fqq. 43. I inre och yttre skar- garden, i angar. Apofyt. — F. faq. Ranunculus repens. — §. fq. 39. I inre och yttre skar- garden i karrskogar, men mest pa vata kulturlokaler, i di- ken etc. Starkt apofyt. — F. fq. Ranunculus polyanthemus. —- §. p. 9. Mest i inre skar- garden, sallsynt i yttre. I ortangar. Apofyt. — F. p. Ranunculus Ficaria. — §. r. 2. Hummelskar och N6t6én vid Blindsund, suprasalin strandang. Apofyt. — F.r. T.ex. Fagervik. Ranunculus fluitans. — §. fq. 49. Genom hela inre och yttre skargarden langs stranderna. Hemeradiafor. R. Bau- dotii med flytblad vackert utvecklad bl.a. i sundet mellan Marholm och Ekornholm. Thalictrum flavum. — §. r. 4. Elgsj6, Lill-L6v6, Tunn- klobb, Hummelskar; mest enstaka exemplar i dangsartade samhallen. Apofyt. — F. r. Fagervik (p. His.), Haga ete. Chelidonium majus. — §.r.5. Orslandet, Baré, Skamm6, 86 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. Svarto, Stor-Rams6; ruderat och p& hyggen. Antropochor. — F.p. (Fagervik fq.). Corydalis solida. -— §. rr. 1. Elgsj6, bjérkskog vid Ang- batsbryggan. Antagligen hemeradiafor. Fumaria officinalis. — §.r. 1. Bar6é i potatisland. An- tropochor. — F. fq. (Subularia aquatica). — F. p. I Marsjon samt i Brukstrisket Fagervik (His.). Dessutom tagen av Hisinger i den innersta de- len av Fagerviken, Backaviken. Lepidium ruderale. — §.r.4. Orslandet, Elgsjé, Tost- holm, Basto; ruderat. Antropochor. — F. p. (fq. Fagervik His.). Thlaspi arvense. — §. p.8. I inre och yttre skargarden, akerogras. Antropochor. — F. st.fq. (Thlaspi alpestre). — F. rr. Svartback. (Ola Brenner). Cochlearia danica. — §. r. 4. I havsbandet och 4 de yttersta skaren (Balaskar, H6ggrund och Langgrund utanfor Langlo, Stor-Trutklobben utanf6r Ormskar, Stor-Osterklobb utanfor Kalko.). I bergspringor, mest i den supralitorala zonen. Hemeradiafor. Sisymbrium officinale. — §. r. 3. Orslandet, Elgsj6, Tost- holm, Bast6; ruderat. Antopochor. — F. p. (Fagervik fq. His.). Cakile maritima. — §. p. 8. I yttersta skirgarden och havsbandet mer eller mindre stadigvarande 4 havsstrander, ofta i det salina baltet. Hemeradiafor. Isatis tinctoria. — §. st.r.5. I havsbandet och a S si- dan av de yttersta skaren. (Smorskar, R6nn6rn, Alor och Notklobb utanfér Kalk6, Doman och Smultrongrund utanfér Ormskar, Hummeiskar.) Havsstrander i den supralitorala zonen. Hemeradiafor. f (Sinapis arvensis). — F. r. Fagervik (His.). Brassica campestris. — §. st.fq. 19. I inre och yttre skar- garden; som akerogras, stallvis i massor. Antropochor. — Fi; fq: Raphanus Raphanistrum. — §. p. 10. I inre och yttre skargarden som ogras. Antropochor. — F. fq. Crambe maritima. — §. r. 2. Mer eller mindre tillfal- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 87 lig i tangbaddar i yttre skargarden. Pa Storo S-strand fun- nos 1913 och de f6ljande aren nagra frodiga, blommande exemplar, vilka dock mycket daligt satte frukt. Arten var emellertid ar 1920 ater férsvunnen. Ar 1913 funnos dven nagra groddplandtor pa Hummelskar. Hemeradiafor. Barbarea stricta. — §. fq. 33. Fran fastlandskusten anda ut i havsbandet; hemma pa havsstrander, mest i den supra- litorala zonen, men Aven spridande sig till kulturlokaler langre in. Apofyt. — F. p. Roripa palustris. — §. p. 10. I inre och yttre skargar- den i dngar, pa strander, men oftast a fuktiga kulturloka- ler, i diken etc. Starkt apofyt. — F. p. (Fagervik fq. His.) Cardamine pratensis. — §. p. 8. I inre och yttre skar- garden, sallsynt i den yttre, pa vata kulturlokaler, i diken etc. I skargarden antagiigen antropochor. — F. fq. (Cardamine amara). — F. p. Fagervik (His. st.fq.), Wars (His.), Svartbick. Cardamine hirsuta. — §. r.? 4. Jakob-Ramsoskatan, Elgsj6 Kampas, Storé, Notaholm. Ortsamhillen pa torra backar, ofta i narheten av havsstranden. Antagligen heme- radiafor. Capsella bursa pastoris. — §. fg. 39. I inre och yttre skargarden mest ruderat med fOrmaga att sprida sig aven till obebodda skar (t.ex. Tunnklobb och Vargskar). Antro- pochor. — F. fqq. (Camelina *“foetida). — F. rr. Fagervik (His.). Draba verna. — §. st.fq. 15. 1 inre och yttre skargar- den vid gardarna. Antropochor. — F. fq. (Draba nemerosa). — F. rr. Westerkulla, Bastubacka, ett par exemplar a en .stenig backe (Einar Nylander). Draba incana. — §. p. 11. I yttre skargarden och sall- synt i havsbandet (Langl6-Langgrund), pa steniga havsstran- der, oftast i den supralitorala zonens alsnar. Hemeradiafor. Descurainia Sophia. — §. r. 3. Bast6, Orslandet, Elgsj6; ruderat. Antropochor. — F. p. Arabidopsis thaliana. — §.fq. 39. I inre och yttre skargar- den, i 6rtsamhallen a berg, torra backar etc. Apofyt. — F. fq. 88 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barosunds skargard. Turritis glabra. — §. st.fq.17. I inre och yttre skar- garden i Ortsamhallen a berg och torra backar etc. Apo- fyt. — F. st.fq. Erysimum cheiranthoides. — §&. st.fq. 19. I yttre och inre skargarden som ogras. Antropochor. — F. fq. Erysimum hieraciifolium. — §. rr. 1. I ett exemplar 4 stenig havsstrand pa Orslandet vid Skalosund. Antagligen apofyt. Bunias orientalis. — §. rr. 1. Ett exemplar a Baré vid Espingsviken. Antropochor. — F. Vid Fagervik fq., upp- ges av Hisinger som p. Drosera rotundifolia. — §. st.fq. 16. I inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet; i mosseartade samhallen. Hemeradiafor. — F. fq. Drosera anglica. — §. st.r.6. I inre och yttre skargarden (Skamm6, Orslandet, Bar6d, Stor6, Greno, Ando), i karr- och mosseartade samhallen. Hemeradiafor. — F.r. Fagervik (His.), Svartback, etc. Drosera intermedia. — §.r.1. Orslandet vid stranden av Kvarntrask, dykarr. Hemeradiafor. — F.r. Fagervik, Kafvelbrokarret (His.), Ingarskila. Sedum Telephium. — §. fq. 56. Genom hela skargarden anda ut i havsbandet (Sadeln, Smorskar). Saknas sallan i bergens Ortrika samhallen. Apofyt. — F. fq. Sedum annuum, — §. r. 2. Bard vid R6étrask, Notaholm. Ortsamhillen pa berg eller torra backar. Antagligen apofyt. — F.r. T.ex. Svartback. Sedum acre. — §. fqq. 57. Genom hela skargarden, aven ute i havsbandet med oforminskad frekvens. I bergens Ort- samhallen. Apofyt. — F. fqq. Tillaea aquatica. — §. rr. 1. Skal6, havsstrand vid Skal6- sund (salin). Hemeradiafor. Saxifraga granulata. §. rr. 1. Notaholm, 6rtang. Har blivit funnen i spridda exemplar Over holmens vestra delar, rikligast vid sundet mot Angé pa en bergavsats. Har olika ar upptratt 1 mycket olika mangd och kunde sommaren 1920 ej alls upptackas fertil. Antagligen hemeradiafor. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 89 Crysosplenium alternifolium. — §. r. 1. Orslandet vid Bjurs, alsnar vid ett utfall. Antagligen hemeradiafor. — F. Fagervik (p. His.). Parnassia palustris. — §. rr. 1. Elgsj6, Snickars; fun- nen i ett enda forkrympt exemplar i en lagstarrang vid’ stranden av Storviken. Antagligen antropochor. — F. rr. Haga, 1 ex. (M. Brenner.). Ribes Grossularia. — §. p. 10. I inre och yttre skar- garden, tillfallig a ett flertal torrare standorter, bergsskre- vor, havsstrander etc. Antropo- och ornitochor. — F. p. (Ribes nigrum). F. r. T. ex. Svartbick, méjligen blott fér- vildad. Ribes rubrum. — §. p. 8. I inre och yttre skargarden mest pa kulturpaverkade standorter, vagkanter etc., men aven i lovskogsvegetation. Antagligen antropochor, ehuru en ursprunglig forekomst ej synes helt utesluten. — F. p. Ribes alpinum. — §&. st.fq. 26. I inre och yttre skar- garden mest i lovskogssamhallen. Hemerofob. — F. p. Cotoneaster integerrima. S. r. 2. Orslandet vid R6- vass; Gammelbylandet. I snarsamhallen pa berg eller torra backar. Antagligen hemeradiafor. Pyrus Malus. — S&S. st.r. 10. I inre och yttre skargar- den (Orslandet, Elgsj6, Gammelbylandet, Bast6, Tift6, Kalv6, Kalk6, Tostholm, Persholm (His.), Svart6); mest enstaka, busklika exemplar i lovskogs- eller snarsamhallen. Pa Basto ett gammalt, rikligt blommande och fruktbarande exemplar i en akerbacke, f. d. ekskog. Dessutom flerstades tydligt forvildad. Apofyt. (Sorbus fennica). — F. rr. Ett enstaka ungt exemplar i Svart- back Oxhage. Sorbus Aucuparia. — §. fq. 538. Genom hela skargarden forekommande, ar ronnen det tradslag, som gar langst ut till havs (t. ex. Sadeln, Smoérskar). Enstaka i olika skogs- samhallen. Hemeradiafor. — F. fq. Rubus ideus. — §. fqq. 53. I inre och yttre skargar- den, anda ut 1 havsbandet (t.ex. Sadeln); bildande snarsam- hallen pa havsstrander (supralitoral), berg etc., men oftast a 90 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. mer eller mindre starkt kulturpaverkade lokaler, skogshyg- gen ete. Starkt apofyt. — F. fqq. Rubus saxatilis. — §. fq. 38. I inre och yttre skargar- den; i ett flertal Ort- och skogssamhallen pa berg och andra ‘torra standorter. Apofyt. — F. fq. Rubus arcticus. — §. rr. 1. Orslandet Bjurs i ett fatal exemplar vid en dikeskant. Antagligen antropochor. — F. p-st.fq. Nere vid kusten rar, t.ex. Svartback, uppat allt van- ligare, t.ex. Linkulla, (passim sat copiose His.). Rubus chamemorus. — S&S. fq. 30. I inre och yttre skar- garden anda ut i havsbandet i mosseartade samhallen. He- meradiafor. — F. fq. Fragaria vesca. — §.fqq. 50. I hela inre och yttre skar- garden samt siallsynt i havsbandet i ortsamhallen pa berg, torra backar, havsstrander (supralitoral) och ett flertal kul- turpaverkade standorter. Starkt apofyt. — F. fq. Fragaria moschata. — §. rr. 1. Stor-Ramso (His.). An- tropochor. — F. rr. Svartback, bjorkskog. Potentilla palustris. — §. fq. 54. I hela skargarden anda ut i havsbandet mest i karr- och karrskogssamhallen samt Ortrika 4ngar pa vata standorter. Apofyt. — F. fq. Potentilla norvegica. — §S. r. 5. Orslandet, Elgsj6, Basto, Ang6é, Ankl6; 4 kulturpaverkade standorter, akrar etc. An- tagligen antropochor. -—— F. st.r. (p. His.) Potentilla argentea. — §. fq. 50. I hela inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet, hemma i bergens Ortsam- hallen, men har darifran spritt sig aven till flere kulturpa: verkade standorter. Apofyt. — F. fq. Potentilla Crantzii. — §. r. 1. N6t6n, 6rtang vid Blind- sund; Stor-Rams6, Herrangen (His.). Antagligen antropochor. — F.r. T. ex. Svartback och Haga. Potentilla erecta. — §. fq. 46. I inre och yttre skargar- gen i en stor mangd olika samhallen 4 mycket varierande, ofta mer eller mindre starkt kulturpaverkade standorter. Apofyt. — F. fq. Potentilla anserina. — §. fqq. 49. Genom hela inre och yttre skirgarden karaktarsvaxt i de suprasalina 4ngssamhal- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fenn@’a, 48, N:o 5. 91 lena pa havsstrander. Dessutom vanlig a kulturlokaler. Apofyt. — F. fq. Geum urbanum. — §. p. 8. I inre och yttre skargarden i ortrika lévskogssamhallen, hasselsnar etc.; dessutom pa kulturlokaler. Apofyt. — F. p. (r. His., finnes nu i Fager- vik Overallt.) Geum rivale. — §. fq. 33. I inre och yttre skargarden i Ortrika angar. Starkt apofyt. — F. fq. Filipendula Ulmaria. — §. fqq. 48. I inre och yttre skar- garden, sallsynt i havsbandet, i alsnaren langs stranderna och inne pa landen, i Ortrika angar etc. Apofyt. — F. fq. Filipendula hexapetala. — §. r.4. Bar6, Basto, Gloholm, Ramsholm; i 6rtsamhallen pa berg eller torra backar. He- meradiafor. — F. rr. Fagervik, Skorpnas-backen (His.). Alchemilla vulgaris coll. — §. fq. 34. I inre och yttre skargarden i Ortangar a kulturpaverkade standorter. An- tropochor. Mig veterligen aro i skargarden funna foljande arter: A. pastoralis, *filicaulis och pubescens. — F. fq. Agrimonia Eupatoria. — §. r. 2. Orslandet vid Rovass, Bast6; i Ortrika l6vsnar. Antagligen apofyt. Agrimonia odorata. — §. r. 1. Baro. Tagen ar 1900 av A. Klingstedt och Dagmar Gripenberg vid stranden av Bardsund vid Harligudd, varest arten senare ej kun- nat antraffas. Finnes i ett flertal exemplar vid Gaddviken i Ostra delen av Baro i en stenig backe, antagligen forr be- vuxen med lovskog, nu illa skovlad. Dessutom fanns arten sommaren 1918 i en akerbacke vid Vikby torp E om Es- pingsviken. Antagligen apofyt. Rosa glauca. — §. fq. 41. I inre och yttre skargarden bildande smarre snar 4 torra standorter. Apofyt. — F. fq. Rosa coriifolia. — §. st.fq.17. I inre och yttre skar- garden a torra standorter. Apofyt. — F. st.fq. Rosa villosa. — §. p. 10. I saval yttre som inre skar- garden, a torra standorter. Apofyt. — F. p. Rosa cinnamomea. — §. r. 2. Timro, Hatto; 1 ortangar enstaka eller, som pa Timro, bildande smarre snar. Apofyt. — F.r. Linkulla, Johannesberg och Risten. 92 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. Prunus Padus. —— §. fq. 29. I hela inre och yttre skar- garden mest i lévskogssamhillen. Antagligen hemerofob. — F. fq. (Medicago lupulina). — F. r. Fagervik (His.). (Melilotus albus). — F. r. Fagervik (His.) Trifolium spadiceum. — §.r. 4. Orslandet, Elgsj6, Ekorn- holm, Svart6; i 6rtrika, mest starrangar pa fuktiga standorter. Apofyt. — F. p. (His. fq.) Trifolium agrarium. — §. rr. 1. Orslandet vid Rovass; tagen i enstaka exemplar i en Ortang. Antropochor. — FT Svartback, Mosaholmen. Trifolium repens. — S. fqq. 49. I hela inre och yttre skargarden, sallsynt i havsbandet, i Ortrika laggrasangar pa havsstrander (suprasalin) samt 4 ett flertal kulturpaverkade lokaler, beteslindor etc. Antagligen ursprungligen antropo- chor, men numera fullkomligt hemmastadd aven pa nastan orérda standorter t. ex. havsstrander. (Neofyt?) — F. fqq. Trifolium hybridum. — §. p. 12. I inre och yttre skar- garden i eller strax invid odlingar. Antropochor utan namn- vard formaga till spridning. —- F. fq. Trifolium arvense. — §. r.2. Orslandet vid Rovass, tam- ligen rikligt i en Orting pa torr backe, sparsammare 4 Tost- holm. Antagligen antropochor. Trifolium pratense. — §S. fq. 39. I hela inre och yttre skargarden; i 6rtangar mest 4 kulturpaverkade standorter. Antropochor med ratt stor férmaga att sprida sig Aven till obebodda holmar. — F. fqq. Trifolium medium. — §S. p. 8. I inre och yttre skargar- den; mest i Ortangar och snar, vid skogskanter etc. Apo- fyt. — F. p-st.fq. (Trifolium montanun). — F. r. Fagervik vid sjébodarna (His.). Lotus corniculatus. — S. st.fq. 27. Mest i yttre skargar- den Anda ut i havsbandet i 6rtsamhallen pa bergiga och ste- niga havsstrander. Mahanda nagot apofyt. — F.r. En- dast a kulturlokaler. Vicia hirsuta. — §. r. 2. Bast6, Tostholm, akerogras, Antropochor. — F. p. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 93 Vicia tetrasperma. — §. p. 9. I inre och yttre skargar- den; i 6rtsamhallen mest pa berg. Hemeradiafor. — F. p. Vicia Cracca. — §&. fqq. 57. Fran fastlandskusten ut i havsbandet karaktarsvaxt 1 havsstrandernas Ortrika samhal- len; dessutom vanlig a kulturlokaler. Apofyt. — F. fq. Vicia sepium. — §. st.fq. 13. I inre och yttre skargar- den i Ortrika lovskogar. Apofyt. — F. st.fq. Vicia angustifolia. — §. r. 2. Baro (His.), Elgsjo; aker- ogras. Antropochor. — F. st.r. Vicia silvatica. — §. r. 4. Not6n, Elgsj6 vid Kampas, Svart6, Orslandet vid Bjurs; i Ortrika skogssamhallen. He- merofob. — F. p. Fagervik, Svartback etc. Lathyrus palustris. — §. p. 8. Mest i inre skargarden (aven pa fastlandskusten), sallsynt i yttre (Bast6, Tingsholm). I Ortrika angar pa havsstrander (supralitoral). Hemeradiafor. Lathyrus tuberosus. — §. r. 3. Orslandet vid Rovass och Mars, Elgsj6, N6t6; i Ortrika lovskogar och ortangar. Antagligen hemerofob. — F. r. Fagervik, Harholmen (His.). Lathyrus pratensis. — §. fq. 24. I inre och yttre skar- garden; i Ortangar, 4 mer eller mindre starkt kulturpaver- kade standorter. Antagligen antropochor. — F. fq. Lathyrus vernus. — §. p. 7. Mest i inre skargarden, sdllsynt i yttre (Kalk6). I Ortrika lovskogar. Antagligen hemerofob. — F. p. (st.fq. His.) Geranium silvaticum. — §. r.1. N6tdn och Stor-Ramso Torsholm. Kulturpaverkade ortangar och lovskogar. An- tagligen antropochor. — F. st.fq. Sallsynt nere vid kusten, t. ex. Svartback. Langre upp i landet, t. ex. Linkulla riklig. " (fq. His.) Geranium pusillum. — §. rr. 1. Bast6, berg vid bonings- husen. Antropochor. — F. r. Fagervik (His.). Geranium Robertianum. — §&. st.fq. 16. I inre och yttre skargarden, dock ej till de yttersta skaren; i ortrika sam- hallen 4 beskuggade berg. Hemeradiafor. — F. st.fq. Geranium bohemicum. — §. r. 4. Baro, gammal ritomt, Svart6o, Grunds6, Stor-Rams6 vid Blindsund,i enstaka exemplar. Antagligen antropochor. — F. r. Svartback, Fagervik (His.). 94 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Barésunds s kargar (Erodium cicutarium). — F. r. Fagervik (His.). Oxalis Acetosella. — §S. fq. 34. I inre och yttre skar- earden, mest i 6rtrika granskogar. Hemerofob. — F. fq. Linum catharticum. — S&S. st.fq. 16. Mest i yttre skar- oArden, sallsynt i inre (t. ex. Orslandet vid Jutans och Noton), oftast i suprasalina eller supralitorala, Ortrika 4ngar pa havs- strander. Hemeradiafor. — F.r. Vid Fagerviks kyrka (His.). (Euphorbia Helioscopia). — F. r. Fagervik (His.). Callitriche verna. — §. p. 9. I inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet; i diken och andra smarre vattensam- lingar. Apofyt. — F. fq. Callitriche polymorpha. — §. r. 1. Stor-Ramso vid Fis- kartorpet (His.). Mahanda férbisedd. Antagligen apofyt. — F.0p: Callitriche autumnalis. — §. r. 2. Elgsj6, sundet mellan Bast6 och Tallholm; dessutom vid fastlandskusten vid Fjuso och Bastubacka (Ola Brenner). Mahanda flerstades forbisedd. Havsbottnet pa _ringa djup vid skyddade strander. Hemera- diafor. Empetrum nigrum. — §. fqq. 57. I inre och yttre skar- garden Anda ut i havsbandet med tilltagande frekvens mot de yttersta skaren. Karaktarsvaxt i de Empetrum-rika moss- tallskogarna och de supralitorala Empetrum-hedarna. He- merofob. — F. fq. Acer platanoides. — §. p. 8. Orslandet vid Roévass, Elg- sj0 vid Mellangard och Kampas, Basto, Langlo, Manngrund, Tostholm (12 ex. anda till 17 m héga), Hummelskar, Try- borgen utanfor Kalké. Dessutom troligen forvildad 4 Stor- Ramsé. Upptrader mest i enstaka eller ett fatal exemplar i lévskogssamhallen. Hemerofob. — F. r. Fagervik (His. sponte.). Impatiens noli tangere. — §. r. 1. Orslandet vid Bjurs, backstrand. Hemerofob. — F. r. Svartback, Vesterkulla te- gelbruk, Fagervik (haud r. His.). Rhamnus Frangula. — §. p. 19. 1 inre och yttre skar- earden, dock undvikande de yttersta skaren; mest i lov- skogssamhiallen. Hemerofob. — F. st.fq. Acta Socictatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 95 Tilia cordata. — §. p. 5. N6ot6n, Orslandet vid Rovass och Jutans, Elgsj6 vid Mellangard, Tostholm (11 stycken) och Kubbholm (flere anda till 20 m héga trad), Kalko (ett 16 m hégt trad, 136 cm i omkrets). Mest i enstaka exemplar 1 olika skogssamhallen, i st6rre mangd pa Orslandet och Elg- sjd kring Ramssundet samt pa Noton. Foryngringen god. Hemerofob. — F. r. Fagervik vid Stor-Bonas (His.), vid landsvagen pa ran mellan Inga och Snappertuna, Wes- terkulla, skogarna N om Marsjén, Linkulla, Johannesberg etc. (Malva pusilla). F. r. Fagervik (His.). Hypericum maculatum. — §. fq. 35. I inre och yttre skargarden; Ortangar. Antagligen antropochor, men med formaga att sprida sig Aven till obebodda holmar. — F. fq. Hypericum perforatum. — S&S. st.fq. 25. I inre och yttre skargarden, men betydligt vanligare i den yttre; i ortsam- hallen pa berg eller andra torra standorter. Apofyt. — F. st.r. Sagars (His.), Svartback ete. (Elatine Hydropiper). — F. r. Fagervik (His.). (Elatine triandra). — F.r. Svartbick (Ola Brenner), Mar- sjon. Viola palustris. — §. fq. 52. Genom hela inre och yttre skargarden Anda ut i havsbandet; mest i Ortrika starrangar och skogssamhiallen pa fuktiga standorter. Apofyt. — F. fq. Viola Riviniana. — §. r. 4. Stor-Rams6, Elgsjo, Svarto, Kalk6; mest i mossrika granskogar. Hemerofob. — F. p. Viola canina. — S. fq. 49. I inre och yttre skargarden; i ett flertal skogssamhallen och i 6rtangar pa mattligt fuk- tiga standorter. Apofyt. — F. fq. Viola tricolor. — §. fqq. 49. I hela inre och yttre skar- garden anda ut i havsbandet; karaktarsvaxt i ortsamhallena pa berggrund, ofta, sarskilt i yttre skargarden, fullkomligt dominerande. Apofyt. — F. fq. Viola arvensis. — §. fq. 23. I inre och yttre skargarden som Akerogras. Antropochor. — F. fq. (Daphne Mezereum). — F.r. Fagervik (p. His.), Johannes- berg. 96 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i BarOsunds skargard. Peplis Portula. — §. r. 2. Bar6d, Basté; i diken och mindre vattensamlingar pa lermark. Antagligen antropochor. — F. p. Lythrum Salicaria. — §. fqq. 57. Genom hela skargar- den fran fastlandskusten ut i havsbandet. Karaktarsvaxt i havsstrandernas Ortsamhallen (suprasalin eller supralitoral). Aven i alkarrskogar. Hemeradiafor. — F. p. Epilobium montanum. — §. p. 15. I inre och yttre skar- garden, dock ej ut till de yttersta skaren. FoOrekommer i ortsamhallen pa beskuggade berg, men aven 4a kulturlokaler. Apofyt. — F. p. Epilobium palustre. — §. st.fq. 43. I inre och yttre skar- e@arden anda ut i havsbandet;1i 6rtrika 4ngssamhallen pa fuk- tiga, ofta kulturpaverkade standorter. Apofyt. — F. st.fq. Chamenerion angustifolium. — S$. fq. 49. I hela inre och yttre skaérgarden Anda ut i havsbandet (Sadeln), mest pa hyggen och andra kulturpaverkade standorter, men aven i bergens Ortsamhallen. Starkt apofyt. — F. fq. Circea alpina. — §. r. 5. Stor-Ramso och Torsholmen, Jakob-Rams6, Skamm6, Orslandet, Bar6, Kalk6; 1 Ortrika al- skogar. Hemerofob. — F. r. Myriophyllum spicatum. — §. p.7. I inre och yttre skar- garden pa havsbottnen helst i grunda ,,flador“ med dybotten; ofta mycket rikligt. Hemeradiafor. Myriophyllum alterniflorum. — §. r. 1. Gas6; dessutom i en grund havsvik vid Svartback. Hemeradiafor. — F. p. I diken, backar och sjoar. (Myriophylium verticillatum). —— F. r. Fagervik i Snallbéle flyet och i Langan, Visanbacka. Hippuris vulgaris. — §. st.fq. 27. I inre och yttre skar- garden dinda ut i havsbandet; mest i bergputtar och mindre vattensamlingar, men Aven i trask och grunda havsvikar. Apofyt. — F. st.fq. Hippuris tetraphylla. — §. st.r. 6. Stor-Rams6 (His.), Baré, Skamm6, Lill-L6v6, L6kholm, Tjaiderholm, Svartback. I vattnet vid grunda havsstrander, helst med dybotten. He- meradiafor. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 97 Anthriscus silvestris. — §. fq. 32. I inre och yttre skar- garden mest 4 kulturlokaler, men tyckes vara ursprunglig 1 értrika lovskogssamhillen. Starkt apofyt. — F. fq. (Conium maculatum). — F. r. Reibdle (His.). Cicuta virosa. — $. r. 1. Orslandet, stranden av Kvarn- trisk. Hemeradiafor. — F. p. Carum carvi. — §. p. 14. I inre och yttre skargarden i narheten av boningshusen ofta i stor mangd. Antropochor. a F.st.fqi Pimpinella Saxifraga. — §. fq. 38. I inre och yttre skar- garden i Ortangar pa berg och andra torra standorter. Apo- fyt. — F. fq. Aegopodium podagraria. — §. p. 16. I inre och yttre skar- garden mest 4 kulturlokaler, men synes vara hemma i de értrika lovskogarna. Antagligen apofyt. — F. p. Aethusa Cynapium. — §&. r. 2. Orslandet vid Rovass, Baro; ogras i tradgardar. Antropochor. — F. r. Selinum Carvifolia. — §. p. 15. I inre och yttre skar- garden foretradesvis i omradets éstliga delar; i Ortrika an- gar pa havsstrander (mest supralitoral). Hemeradiafor. Angelica silvestris. — §. fq. 30. I inre och yttre skar- garden i Ortrika angar och alsnar pa havsstrander etc. Apo- fyt. — F. fq. Angelica litoralis. — §. fq. 51. Genom hela skargarden 4nda ut i havsbandet med stigande frekvens utat. Hemer- adiafor. Peucedanum palustre. — §&. fq. 54. I hela skargarden fran fastlandskusten ut i havsbandet; i A4ngs- och myrartade samhallen 4 fuktiga standorter, strander, i bergputtar etc. Apofyt. — F. fq. (Pastinaca sativa). F. r. Som ruderat, rikligt vid Fagervik (r. His.). Heracleum sibiricum. — §. rr. 1. Hummelskar, nara bo- ningshusen. Antropochor. — F. p. Synnerligen rikligt vid Fagervik (p. His.). Cornus suecica. — §. st.fq. 28. Sa gott som uteslutande i yttre skargarden och 4nda ut i havsbandet. I den inre 7 98 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. skargarden funnen endast pa Skamm6 och Tostholm. Mest i Polytrichum-rika skogar och i értsamhallen vid havsstran- der (mest supralitoral). Hemerofob. (Chimaphila umbellata). — F. r. Fagervik (His.), Joddbdle, Svartback, Vesterkulla. Pyrola chlorantha. — §. st.r. 7. I inre och yttre skar- garden i Hylocomium-tallskogar. Hemerofob. — F. p. Pyrola rotundifolia. — §. st.r.5. Orslandet, Elgsjé, Nété, Manngrund, Risholmen; i lévskogssamhallen (alskogar etc.) a fuktiga standorter. Hemerofob. — F. st.fq. (fq. His.) (Pyrola media). — F. r. Svartbick ete. Pyrola minor. — §. st.fq. 21. I inre och yttre skargar- den i ett flertal skogssamhallen. Hemeradiafor. — F. st.tq. Pyrola secunda. — §. fq. 38. I inre och yttre skargar- den, helst i barrskogar. Hemerofob. — F. fq. Pyrola uniflora. — §. st.r. 8. I inre och yttre skargar- den i mossrika granskogar. Hemerofob. — F. p. Monotropa Hypopitys. — §. r. 2. Gas6, barrskog (Paul Sundman), Elgsj6 (Ola Brenner). Hemerofob. — F. st.r. Ledum palustre. — §. fq. 30. I inre och yttre skargar- den; mest i risrika myrtallskogar. Hemeradiafor. -— F. fq. Andromeda polifolia. — §.r.3. Orslandet, Bar6é, Skamm6; mest i Fuscum-mossar. Hemeradiafor. — F. st.fq. Arctostaphylos uva ursi. — §. fq. 29. I inre och yttre skargarden i tallskogar. Apofyt. — F. st.fq. Vaccinum vitis idea. — §. fqq. 53. Genom hela inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet; karaktarsvaxt 1 de Vaccinium-rika Hylocomium-tallskogarna. Apofyt. — F.fqq. Vaccinium Oxycoccos. — §. fq. 30. I inre och yttre skar- garden dnda ut i havsbandet i mossesamhallen. Hemera. diafor. — F. fq. Vaccinum *microcarpum. — §. r.1. Bard i Kokmosan Fuscum-mosse. Hemeradiafor. — F. p. Vaccinium uliginosum. — §. fq. 46. I hela inre och yttre, skargarden Anda ut i havsbandet; i risrika myrtallskogar och andra myrartade samhillen. Hemeradiafor. — F. fq. Vaccinium Myrtillus. — $. fqq. 54. Genom hela inre och Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 4. 99 yttre skargarden anda ut i havsbandet. Karaktarsvaxt i de Myurtillus-rika Hylocomium-granskogarna, men fdrekommer aven rikligt 1 myr- tall- och granskogar samt i yttre skar- garden aven i Hylocomium-tallskogar. Hemerofob. — F. fqaq. Calluna vulgaris. — §. fqq. 49. I inre och yttre skar- garden, samt mycket sallsynt i havsbandet (Ryssharun) i hed- och myrtallskogar samt bildande smarre hedar mest pa berg- grund. Pa de yttersta annu skogbevuxna skaren upphor ljungen att spela nagon roll i vegetationen och dess plats intages av Empetrum. Pa de allra flesta skar i havsbandet och nagra skogbarande i den yttersta skargarden (Langlo, Bolaskar, Tunnklobb, Ormskarsoren) har ljungen ej alls bli- vit funnen. Apofyt. — F. fqq. Primula veris. — §. p. 7. Mest och rikligt 4 de stora landen (Orslandet, Elgsj6) i inre skargarden, men Aven i den yttre (Kalko, Notaholm); i lovskogar och 6rtangar. Antag- ligen apofyt. — F. r. Fagervik (His.), Johannesberg. Lysimachia vulgaris. §. fqq. 53. Genom hela skargarden anda ut i havsbandet i supralitorala alsnar, i 6rtangar etc. Apofyt. — F. st.fq. Naumburgia thyrsiflora. — §. p. 16. I inre och yttre skargarden, dock ej a de yttersta skaren; i karr, i backar etc. Hemeradiafor. — F. st.fq. Trientalis europea. — §. fq. 58. I hela inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet; helst i Hylocomium-gran- skogar. Hemerofob. — F. fq. Glaux maritima. — §. fqq. 53. Genom hela skargarden ut i havsbandet. Karaktarsvaxt pa havsstrander i det salina baltet. Hemeradiafor. Fraxinus excelsior. — §. p.14. Sa gott som uteslutande 1 yttre skargarden (Pavskar, Stor-L6v6, Verkholm, Laver- 6rarna, Tunnklobb, Skorfgrund vid Skeppo, Langl6, Trybor- gen vid Kalko, Tostholm, Persholm, Kubbholm, Svedjeholm, Hummelskar, Grundso och Timr6), i inre skargarden pa Ors- landet vid Rovass samt pa Stor-Rams6, antagligen ursprung- ligen planterad. Mest i enstaka, lagvuxna exemplar i nar- heten av havsstranderna; i nagot st6rre mangd blott pa det 100 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. lovtridrika Tostholm (51 ex. anda till 13 m i hojd och 237 em i omkrets vid brésthéjd), dar asken bildar smarre om Aland paminnande lévangar. Foéryngringen i allmanhet god. Hemerofob. Centaurium Erythrea. — §. st.fq. 28. I inre och yttre skargarden, mahanda nagot vanligare i den yttre; i ortsam- hallen helst pA grusrika havsstrander (suprasalin). Hemera- diafor. Centaurium pulchellum. — §. p. 12. Mest i yttre skar- garden, sallsyntare i den inre och havsbandet (Skamm6, Orr- holmarna, Stor-Rams6é och Gdasgrund (His.), Langlo-Lang- gerund); i laggrasangar pa havsstrander (suprasalin). Hemer- adiafor. (Gentiana campestris). — F. r. Linkulla vid Skiftesbacka, Sonasund, Fagervik. Menyanthes trifoliata. — §. st.fq. 24. I inre och yttre skargarden i karr, vid traskstrander etc. Hemeradiafor. — F. fq. Cuscuta europwa. — §. r. 1. Bastd (mdjligen i Ovrigt forbisedd) pA nasslor. Antropochor. — F. p. Convolvulus arvensis. — §. r. 1. Bast6, som ogras i tradgarden och i en narbelagen Ortang. Antropochor. Calystegia sepium, — §. r. 3. Stor-Rams6 pa Torsholmen, Kalk6, Hummelskar; i supralitorala alsnar och 6rtangar strax nedanom dem pa havsstrander. Hemeradiafor. (Lappula echinata). — F. rr. Fagervik (His.). (Pulmonaria officinalis). — F. r. Johannesberg. Myosotis scorpioides. — §. rr. 1. Verkholm, havsstrand, Antagligen hemeradiafor. — F. st.fq. Myosotis cespitosa och laxa. — §S. fq. 38. (De bada ar- terna iro i mina anteckningar ej atskilda. Vid senare eranskning ser det ut som om det mesta vore att fora till laxa.) Forekommer i inre och yttre skargarden som ka- raktarsvaxt pA sten- och grusrika havsstrander 1 det supra- salina baltet. Hemeradiafor. M. ca@spitosa senare sakert antecknad fran Bar6é, randen av Kokmosan, och fran Tost- holm. — F. st.r. Pa motsvarande stallen a insjostrander t. ex. vid Hégbensjén (M. c@spitosa). Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 101 Myosotis arvensis. — §. st.fq. 25. I inre och yttre skar- garden som ogras, sallan pa icke direkt odlade kulturloka- ler. Antropochor. — F. fq. Myosotis collina. — §. p. 15. I inre och yttre skar- garden, nagot vanligare i den yttre; i Ortrika samhallen pa berg eller andra torra standorter. Hemeradiafor. — F. st.r. Myosotis micrantha. — §.r. 4. Basté, Orslandet, Tost- helm, ElgsjO; mest a torra kulturlokaler vid boningshusen, men torde dock forekomma som ursprunglig i bergens Ort- samhallen. Apofyt. — F. p. Lithospermum arvense. — §. r. 5. Bast6, Orslandet, Elg- sjO, Skal6, Kalk6; som akerogras. Antropochor. — F. p. (Echium vuigare). — F.r. Fagervik (His.). Ajuga pyramidalis. — §. r. 1. N6t6n, ortang. Antagli- gen apofyt. — F. p. Joddbole, Linkulla, Fagervik (fq. His.). Tilltar betydligt i frekvens uppat landet. Scutellaria galericulata. — §. fq. 54. I hela inre och yttre skargarden anda ut 1 havsbandet i ortrika samhallen pa vata standorter, strander, i bergputtar etc. Apofyt. — F. fq. Scutellaria hastifolia. — §. r. 4. Bast6, Notaholm; Ort- rika samhallen pa bergavsatser eller torra backar; Elgsj6- skatan och Skalo, mer eller mindre tillfallig pa havsstrander. Antagligen hemeradiafor. (Nepeta Cataria). — F. r. Fagervik (His.), Svartback. Ru- derat. Prunella vulgaris. — §. fq. 35. I inre och yttre skar- garden i Ortrika skogar och angar. Apofyt. — F. fq. Galeopsis Tetrahit. — §. p. 7. I inre och yttre skar- garden mest som ogras. Antropochor. — F. st.fq. Galeopsis bifida. — §. fq. 45. I hela inre och yttre skar- garden anda ut i havsbandet (Vidbusken). Mest a kultur- lokaler, skogshyggen etc., men Aven pa havsstrander, t. ex. i tangbaddarna etc. Starkt apofyt. — F. fq. Galeopsis speciosa. — §. fq. 36. I inre och yttre skar- garden mest pa kulturlokaler, men aven i tangbaddar. An- tropochor med spridningsformaga till obebodda holmar, del- vis ratt langt fran manniskoboningar (t. ex. Ormskar). — F. fq. 102 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. (Lamium album). — F. rr. Overby, ruderat (His.). Lamium purpureum, intermedium et amplexicaule. — S. st.fq. 20. I inre och yttre skargarden som ogras i tradgar- dar samt pa andra kulturlokaler. Antropochora. — F. fq. (Stachys silvatica). — F. r. Vars i skogarna N om Marsjon, Haga (Ola Brenner). Stachys palustris. — §. p. 11. 1 inre och yttre skar- garden mest som ogras i potatisland, men aven pa havs- strander i tangbaddar. Starkt apofyt. — F. fq. Satureja vulgaris. — §. r. 3. Bast6, Bard vid Gaddvi- karna, Granholm. Ortangar pA torra standorter. Antagligen apofyt. Satureja Acinos. — §. r. 6. Gloholm, Verkholm, Ors- landet vid Lill-Ramséby, Tostholm, Ekholmarna, Notaholm. Ortrika samhiillen helst pa kalkforande berg. Méjligen nagot apofyt. — F. r.. Fagervik (His.). (Origanum vulgare). — F. rr. Fagervik, ortang a stenig backe nara ladugarden (ej observerad av Hisinger!). ; Thymus Serpyllum. — §. r. 2. Jakob-Rams6skatan, Elg- sjOskatan (dessutom 4 Stor-Fager6 strax E om omradet); bildande smarre hedsamhallen pa sandmarker strax ovan havsstranden. Apofyt. Lycopus europeus. — §. p. 14. I inre och yttre skar- garden i alsnar, tangbaddar och i form av en lagvuxen va- riant pa grus- och stenrika havsstrander, t. ex. Salterskar, Skaimmo (suprasalin). Hemeradiafor. — F. p. (Mentha gentilis). — F. r. Reibdle (His.). Mentha arvensis. — §. p. 8. Ndastan uteslutande i inre skargarden och mest som akerograés och i diken, mycket sallsynt i den yttre (Bast6). Antagligen antropochor. — F. fq. Utom som ogras upptradande som ursprunglig i Ort- rika karrskogar. Hyoscyamus niger. — §. r. 2. Bast6, Kalk6; ruderat. Antropochor. — F. r. Fagervik (p. His.). Solanum Dulcamara. — §. r. 4. Orslandet, Bar6, Skammo, Kalk6; i snarsamhallen vid biackstrander, tillfallig 1 tangbad- dar. Apofyt. — F. p. (st.fq. His.) Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:0°5. 103 (Solanum nigrum). — F. p. (Fagervik st.fq. His.) Verbascum Thapsus. — §. p. 11. I inre och yttre skar- garden, i Ortrika samhallen pa berg och torra backar. Apo- fyt. — F. p. r Verbascum nigrum. — §. r. 2. Orslandet, Elgsj6; i ort- angar mest i narheten av manniskoboningar. Antagligen antropochor. — F. st.r. Fagervik (p. His.), Svartback, In- garskila etc. Linaria vulgaris. — §. r. 3. Basté, Gasgrund vid Aker- holm, Tingsholm och Tingsholms Ytterharun; pa de tva sista stallena pa grusrika havsstrander (supralitoral), 4 Bast6 i en kulturpaverkad Ortang. Apofyt. Ibland dessutom od- lad. — F. r. Fagervik (His.). Scrophularia nodosa. — §. fq. 35. I inre och yttre skar- garden; i diverse skogssamhillen, pa hyggen etc. Apofyt. — E.ctq: (Mimulus Langsdorffii). — F.r. Fagervik st.fq. Limosella aquatica. — §. r. 3. Elgsj6 nara Balgo, Skalo, Andholmen; leriga havsstrander (suprasalin). Dessutom 4 fastlandskusten vid Fagervik och Dal (His.). Hemeradia- for. Veronica longifolia. — §. fq. 31. I yttre skargarden och havsbandet i de steniga havsstrandernas Ortrika samhallen (supralitoral), sallsynt i den inre (Stor-Rams6); nagon gang i Ortangar langre bort ifran stranden. Apofyt. — F.rr. Jo- hannesberg, Ortang vid boningshusen; antagligen antro- pochor. Veronica serpyllifolia. — §. fq. 35. Inre och yttre skar- garden pa fuktiga, mer eller mindre kulturpaverkade stand- orter. Antropochor med stor spridningsfOrmaga. — F. fq. Veronica arvensis. — §. r. 4. Bast6, Tostholm, Hatto, Svarto; i odlingar eller i dessas omedelbara grannskap. An- tropochor. — F. p. Veronica verna. — §&. st.fq. 18. I inre och yttre skar- garden, i bergens Ortsamhallen samt a torra kulturpaverkade lokaler. Apofyt. — F. p. Veronica scutellata. — §. p. 13. I inre och yttre skar- 104 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. garden; i Ortrika karr och angssamhallen pa fuktiga stand- orter. Apofyt. — F. st.fq. Veronica Chameedrys. — §&. fqq. 44. I inre och yttre skargarden, i Ortrika skogar, hasselsnar och Ortangar. Apo- fyt. — F. fqq. Veronica officinalis. -— §. fq. 47. I inre och yttre skar- garden; i bergens Ortsamhallen, men Aven i Ortrika hed- skogar, pa hyggen etc. Apofyt. — F. fq. Melampyrum nemorosum. — §&. p.-st.fq. 11. I inre och yttre skargarden, dock med undvikande av de yttersta ska- ren; i Ortrika lovskogar, ortangar etc., stallvis i stor mycken- het (Elgsjé, Akerholm). Apofyt. — F. p. Har en mycket ojamn utbredning och forekommer rikligast i trakterna fran Svartback till Fagervik. Melampyrum pratense. — §. fq. 47. I inre och yttre skargarden, mest i barrskogar, men aven i hyggesangar etc. Hemeradiafor. — F. fq. Melampyrum silvaticum. -— §. p. 11. I inre och yttre skargarden; i lov- och barrskogssamhallen med stark be- skuggning. Forefaller att vara hemerofob. — F. st.fq. Euphrasia stricta. — §. r. 4. Elgsj6, Kalk6, Trollholm, Grunds6; i laggrasingar 4 torra, kulturpaverkade lokaler. Antropochor. — F. p. _ Euphrasia tenuis. — §. st.fq. 20. I inre och yttre skar- garden, i angar. Antagligen antropochor, men med mycket stor spridningsfOrmaga och sjalvstandighet. — F. st.fq. Euphrasia curta. — §. st.fq. 31. I inre och yttre skar- garden anda ut i havsbandet. Mest i Ortrika samhallen pa havsstrander (suprasalin). Antagligen apofyt. — F. p. Euphrasia brevipila. — §. r. 5. Skamm6, Skeppo, Kalvé, Ando, Tingsholm; mest i Ortrika samhallen pa berg ete. Apofyt. — F. p. Odontites simplex. — §. r. 4. Lill- och Stor-L6v6, Gas6, Tingsholm, Alor utanfor Kalk6; pa havsstrander (suprasalin). Hemeradiator. Odontites rubra (serotina et verna). — §. p. 6. Orslandet, Tostholm, Elgsj6, Bar6é, Stor-Rams6, Skamm6; i akrar. An- tropochor. — F. fq. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 105 Rhinanthus major. — §. p. 11. I inre och yttre skar- garden, forirrande sig t. 0. m. ut 1 havsbandet (Sadeln); 1 Ortangar. Antropochor. —- F. p. Rhinanthus minor. — §&. fqq. 48. I hela skargarden t. o. m. ute i havsbandet (Smorskar); mest i Ortrika laggras- angar pa nagot fuktiga standorter. Antropochor, men med mycket stor sjalvstandighet och spridningsformaga. — F. fqq. - Pedicularis palustris. — §. p. 10. I inre och yttre skar- garden, i storre mangd narmare fastlandet, ej funnen pa de yttersta skaren. Mest i lagstarrangar. Apofyt. — F. st.fq. Utricularia vulgaris. — §. r. 1. Orslandet i Kvarntrask. Hemeradiafor. — F. r. Fagervik (in lacu nonnullis locis, His.), Karis, Starkom vid Tarntrask, etc. (Utricularia intermedia). — F.r. Vestankvarn i Nasetrask. Utricularia minor. — §. r. 2. Orslandet vid Kvarntrask, Baro i Kokmosan. Hemeradiafor. — F. r. Fagervik 1 Kaf- velbrokarret (His.). Plantago major. — §. fg. 52. Overallt i inre och yttre skargarden, mer sallsynt 1 havsbandet dels som ruderat, dels i en lagvuxen, smabladig form pa steniga eller grusrika havs- strander (suprasalin). Apofyt. — F. fq. Ruderat. Plantago media. — §. rr. 1. Tillfallig i en ang pa Stor- Ramso. Antropochor. — F.r. Fagervik vid sjobodarna (His.). Plantago lanceolata. — §. fq. 23. I inre och yttre skar- garden, dock ej pa de yttersta skaren; i angar, pa hyggen och andra kulturpaverkade lokaler. Antropochor. — F. fq. Plantago maritima. — §. fqq. 54. Genom hela inre och yttre skargarden anda ut 1 havsbandet. Karaktarsvaxt pa havsstrander i den Ovre delen av det salina baltet. Hemer- adiafor. Galium *Vaillantii. — §. p. 12. I inre och yttre skargar- den som ogras mest i potatisland. Antropochor. — F. fq. Galium uliginosum. — §. r. 7. Stor-Rams6 pa Torshol- men, Orslandet vid Artesvik, Baro, Tostholm, Svart6, Grunds6, Ekornholm. Mest i Deschampsia cespitosa-angar. Apofyt. — F. st.fq. Galium palustre. — §. fqq. 56. Genom hela skargarden 106 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Bardsunds skargard. nda ut i havsbandet. Overallt i angssamhiallen pa fuktiga standorter; sardeles karakteristisk for de suprasalina Carex Goodenowii-angarna pa havsstrander. Apofyt. — F. fqq. (Galium trifidum). — F. r. Fagervik, Vars, Linkulla (His.), Karis, Sigga vid Hogbensjon. Galium boreale. — §. p. 11. I inre och yttre skargar- den; i Ortangar. Apofyt. — F. fq. Galium verum. — §. fq. 33. I inre och yttre skargarden; i Ortangar, ofta i bergens Ortrika samhallen. Apofyt. — F. fq. Galium Mollugo. — §S. st.r. 5. Orslandet vid Rovass, Elgsj6, Bar6é, Tostholm, Bast6; i 6rtangar pa kultupaverkade standorter. Forefaller att vara antropochor. — F. p. Sar- skildt riklig och hybridiserande med G. verum i Inga Kyrkoby, Fagervik (enligt His. rariss.). Viburnum Opulus. — §. r. 5. Orslandet vid Roévass, Elg- sjO, Tostholm, Langlé, Hummelskar; Ortrika lovskogar och snar. Hemerofob. — F.r. Svartback, Linkulla, Fagervik ete. Linnea borealis. — §. fq. 30. I inre och yttre skargar- den i Hylocomium-barrskogar. Hemerofob. — F. fq. Lonicera Xylosteum. —- §. r. 4. Orslandet vid Rovass och Bjurs, Elgsj6 pa Vilholm, Kalk6, Lingons6; i Ortrika lovskogar och snar. Hemerofob. — F.r. Fagervik (His.), Linkulla ete. Valeriana officinalis. — §. fqq. 53. Genom hela skar- garden ut i havsbandet; i de steniga havsstrandernas Ort- rika samhallen, i alsnaren etc. Apofyt. — F. r. Fagervik (His.), Linkulla ete. Succisa pratensis. — §. st.r. 8. Endast i yttre skargar- den (Stor-Lév6, Bast6, Stord, Skepp6, Langlé, Vargskar, Tifto, Arvskar, Jakob-Rams6), mest i bergskrevor i omedelbar nar- het av havsstranden. Apofyt. — F. p.-st.fq. Saknas nere vid kusten, men upptrader redan i Linkulla-trakten rikligt. (His. st.fq.) Knautia arvensis. — §. p. 14. 1 inre och yttre skargar- den; i Ortangar pA kulturpaverkade standorter. Antagligen antropochor. — F. st.fq. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 48, N:o 5. 107 (Campanula glomerata). — F. r. Fagervik, Joddbdle, Ku- sans, Vesterkulla ett par ganger tillfalligt invid havsstranden. Campanula rapunculoides. — §. rr. 1. Orslandet vid Ro- vass; Ortang invid aker. Antropochor. Campanula rotundifolia. — S. fq. 40. I inre och yttre skargarden i Ortsamhiallen pa berg och andra torra stand- orter. Apofyt. — F. fq. Campanula persicifolia. — §. fq. 25. I inre och yttre skargarden,' dock ej pa de yttersta skaren; i lovskogar och értangar, hyggen etc. Apofyt. — F. fq. Campanula patula. — S. st.fq. 24. I inre och yttre skar- garden pa holmar med odlad mark; i kulturangar och ak- rar. Antropochor utan naémnvard férmaga att sprida sig utom de odlade standorterna. Antropochor. — F. fq. (Lobelia Dortmanna). — F. p.-st.fq. (fq. His.). T.ex.i Marsjon. Solidago virgaurea. — §. fq. 51. I hela inre och yttre skargarden Anda ut i havsbandet, i bergens Ortrika hedfrag- ment, i ortrika hedskogar, pA hyggen etc. Apofyt. — F. fq. Aster Tripolium. — §. fq. 41. I inre och yttre skargar- den, pa havsstrander i det salina baltet. Hemeradiafor. Erigeron acris. — §. p. 15. I inre och yttre skargarden, i angs- eller hedartade samhillen a torra standorter. Apo- fyt. — F. st.fq. Filago montana. — §. r. 4. Orslandet vid Roévass, Nota- holm, Tackflackarn vid Kalk6, Hemskar vid Grundso; 1 hed- artade samhallen pa torra standorter. Apofyt.— F.r. (p. His.) Antennaria dioica. — §$. fqq. 50. Genom hela inre och yttre skargarden; i hedartade samhallen pa berg och andra torra standorter. Apofyt. — F. fqq. Gnaphalium silvaticum. — §. st.fq. 29. I inre och yttre skargarden; 6rtangar pa torra, kulturpaverkade standorter, hyggen etc. Antropochor med ratt stor spridningsformaga aven till obebodda holmar. — F. st. fq. Gnaphalium uliginosum. — S. fg. 34. I inre och yttre skargarden, pa‘ fuktiga kulturpaverkade lokaler. Antropo- chor med stor spridningsférmaga Aven till obebodda och oodlade holmar. — F. fq. 108 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Barésunds skargard. Bidens tripartita. — §. st.fq. 22. I inre och yttre skar- garden; mest pa fuktiga kulturlokaler, i akrar, diken etc., men dven i 4ngssamhallen pa havsstrander. Antagligen apo- fyt..— F. faq. (Bidens cernua). — F. r. (p. His.) Fagervik, Dal (His.). Anthemis tinctoria. — §. r. 3. Orslandet, Svarto, Ango; mer eller mindre tillfallig som akerogras. Antropochor. — F.r. (Tagen en enda gang av His.) Anthemis arvensis. — §. p. 14. I inre och yttre skar- garden som akerogras. Antropochor. — F. fq. Achillea Ptarmica. — S. st.r. 5. Orslandet, Elgsj6, Baro, Skammo6, Bast6é, Hummelskar; i kulturangar, diken ete. An- tropochor. — F. p. (Fagervik r. His.) Achillea Millefolium. — §. fq. 50. Genom hela inre och yttre skargarden anda ut i havsbandet i Ortangar pa torra standorter. Starkt apofyt. — F. fq. Matricaria inodora. — §. fqq. 58. *maritima genom hela skargarden Aven i havsbandet och med stigande frekvens utat. Karaktarsvaxt pa steniga och bergiga havsstrander (supralitoral), dar den i bergsspringor etc. ofta upptrader 1 massor. Apofyt. Huvudformen har och dar som ogras 1 akrar och tradgardar, ofta riklig i forsta arets vall. Antro- pochor. — F. fq. (Huvudformen.) Matricaria Chamomilla. — §. r. 1. Orslandet vid Ju- tans i ragaker. — F. p. Som ogras i ragakrarna. Matricaria discoidea. — §. fq. 33. I inre och yttre skar- garden pa de flesta bebodda holmar, undantagsvis Overford aiven till obebodda (Verkho)Jm, Trollholm). Ruderat. An- tropochor. — F. fq. Chrysanthemum Leucanthemum. — §&. fq. 39. 1 inre och yttre skargarden i Grtaéngar, mest pa mer eller mindre starkt kulturpaverkade lokaler. Antagligen antropochor, men med relativt stor sjalvstandighet och férmaga att komma till ratta Aven pa oodlade holmar, (t. ex. LaverOérarna, Orm- skaren). — F. fq. Chrysanthemum segetum. — §. rr. 1. Orslandet vid Ju- tans, tillfallig i havreland. Antropochor. —F.r. Tillfallig i akrar. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 109 Chrysanthemum vulgare. — S. fq. 54. Genom hela skar- garden Anda ut i havsbandet, helst pa steniga havsstrander, supralitoral. Mahanda svagt apofyt. — F. p. Antropochor. Artemisia Absinthium. — §. p.19. I inre och yttre skar- garden, férvildad vid boningshusen och gamla tomter. An- tropochor. — F. p. Artemisia vulgaris. — §. p. 12. I inre och yttre skar- garden i narheten av husen, sallan (antagligen var. coarctata) pa havsstrander (Fjalgrund vid Basto). Antagligen antro- pochor. — F. fq. Tussilago Farfara. — §. r. 2. Orslandet, Baro; i eller strax invid odlingar. Antropochor. — F. r. (Petasites ovatus). — F. r. Fagervik. Senecio vulgaris. — §. p. 12. I inre och yttre skargar- den, mest som ruderat, sallan (Alor vid Kalk6) i tangbaddar. Antropochor. — F. st.fq. Senecio silvaticus. — §. fq. 48. Genom hela inre och yttre skargarden, sallsynt i havsbandets inre del; mest i bergens Ortrika samhallen, men Aven a hyggen etc. Apo- fyt. — F. p. Arctium minus. — §. st.r. 9. I yttre och inre skargar- den pa de storre landen vid boningshusen. Antropochor. — F. st.fq. Arctium tomentosum. — §. r. 4. Stor-Rams6, Baro, Kalko; ruderat. Antropochor. — F. p.-st.fq. (Fagervik, fq. His.) Carduus crispus. — §. r. 2. Orslandet vid Révass som ogras i tradgard, Tunnklobb tillfallig 4 havsstrand. An- tagligen antropochor. — F. st.r. Cirsium lanceolatum. — §. fg. 49. Genom hela inre och yttre skargarden, sallsynt i havsbandet; vanlig pa torra kulturlokaler nara boningshusen, men Aven pa havsstrander i tangbaddar, alsnar etc. Antagligen ursprungligen antro- pochor, men med en utomordentlig spridningsformaga. — F. fq. Cirsium palustre. — §. fq. 36. I inre och yttre skargar- den; i angssamhallen, Ortrika alskogar etc., a fuktiga stand- orter. Apofyt. — F. fq. 110 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. Cirsium heterophyllum. — §.r. 4. Orslandet, Elgsj6, Stor- Lév6, Notaholm; i Ortrika angs- och lovskogssamhallen. Apofyt. — F. st.q. Ganska sfllynt vid kusten (His. p.), men uppat landet allt vanligare, riklig redan vid Lin- kulla. Cirsium arvense. — — S&S. fq. 39. I hela inre och yttre skargarden vanlig som akerogras och i havsstrandernas Ortrika samhallen, speciellt i tangbaddar. Antagligen apo- fyt: — F. fq. Centaurea Cyanus. — S&S. p.-st.fq. 14. I inre och yttre skirgarden som ograés i ragakrarna. Antropochor. — F. st.fq. Centaurea Jacea. — §. fq. 28. I inre och yttre skargar- den, dock ej pa de yttersta skaren; i 6rtangar 4 kulturloka- ler, Antropochor. — F. fq. (Centaurea phrygia). — F. r. Linkulla vid Hultis torp. _ Lapsana communis. — S. p. 10. I inre och yttre skar- garden som ogras i odlingarna. Antropochor. — F. fq. (Hypochoeris maculata). — F. st.r. Vid kusten mycket sall- synt, t. ex. Svartbick, nagot vanligare uppat landet, t. ex. Karis, Mjolbollstad. Leontodon hispidus. — $. r. 2. N6t6n, Stor-Rams6 (His.), Bard; i Ortangar. Antropochor. — F. r. T. ex. Fagervik (His.), Svartback. . Leontodon autumnalis. — §. fqq. 58. Overallt i inre skargarden, yttre skargarden och havsbandet. Karaktars- vixt pa havsstranderna (suprasalin), men dessutom 1 Ort- angssamhillen pa berg etc. Apofyt. — F. fq. (Tragopogon pratensis). — F. p. Ganska riklig t. ex. vid Fagervik och i Inga kyrkoby. (Scorzonera humilis). — F.r. Vars (His.), Svartback, Kra- mars, Torp. Taraxacum officinale. — §.fq.51. I inre och yttre skar- earden ainda ut i havsbandet; de flesta underarterna fore- komma i Angssamhillen pa tydligt kulturpaverkade stand- orter, som ogrias i tradgardar etc., vissa former synas hora hemma i bergens Ortsamhillen, andra pa havsstrander (t. ex. Acta Societatis pro Flora et Fauna Fennica, 48, N:o 2. sata T. balticum r. Verkholm). Dels antropochor, dels apofyt och hemeradiafor. — F. fq. Sonchus arvensis. — §. fq, 56. Genom hela skargarden anda ut i havsbandet, mest i havsstrandernas Ortrika sam- hallen (suprasalin), i tangbaddar etc., sallsyntare som ogris i tradgardar etc. Apofyt. — F. p. (Sonchus oleraceus). — F. p. Fagervik fq. (His.). Sonchus asper. — §. p. 9. I inre och yttre skargarden, kanske oftast pa havsstrander (t. ex. Tunnklobb, Ormskar), men aven som ogras i tradgardar. Forefaller att vara apo- fyt eller atminstone fullkomligt hemma pa havsstrander. — F. st.fq. Fagervik fq. (His.). Lactuca muralis. — §. r. 4. Stor-Rams6 pa Torsholmen, Orslandet, Grunds6, Kalk6; i tata mossgranskogar. Hemero- fob. — F.r. Fagervik (His.). Crepis tectorum. — §. fg. 50. Genom hela skargarden anda ut 1 havsbandet; hemma i bergens Ortrika samhallen, men aven vanlig i kulturpaverkade ortrika angar pa torra standorter. Apofyt. — F. fq. (Crepis paludosa). — F. r. Johannesberg. Hieracium pilosella. — §. fq. 45. I hela inre och yttre skargarden; i bergens Ortrika samhallen samt i 6rtangar pa torra, oftast kulturpaverkade standorter. Starkt apo- fyt. — F. fq. Hieracium auricula. — §. st.r. 6. Endast pa de storre Oarna i inre skargarden, i kulturpaverkade Ortrika laggras- angar. Antropochor. — F. st.fq. Hieracium suecicum aff. — §&. st.r. 9. I inre och yttre skargarden mest i kulturangar och akrar. Antropochor. — F. st.fq. Hieracia cymella. — §. p. 15. I inre och yttre skar- garden; i bergens Ortrika samhallen och i kulturpAaverkade Ortangar pa torra standorter. Apofyt. — F. st.fq. Hieracia oreadea. — §.r.1. Namnloéslandet, bergspringa. Hemeradiafor. — F. p. Hieracium murorum coll. — §. p.-st.fq. 19. I inre och yttre skargarden; helst i lovskogar. Apofyt. — F. st.fq. 112 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Hieracium cesium. — §. r. 1. Antecknad blott fran Ekholmarna. Antagligen apofyt. — F. p. Hieracium vulgatum coll. — §S. fq. 40.- I inre och yttre skargarden i olika skogssamhallen. Apofyt. — F. fq. Hieracia rigida. — §. r. 2. Bar6é, Kalk6; bergens Ort- rika samhallen. Apofyt. — F. p. Hieracium umbellatum. — §S. fqq. 49. Genom hela inre och yttre skargarden; Ortrika samhallen pa berg eller andra torra standorter. Apofyt. — F. fqq. Statistisk behandling av materialet. Det relativt rikhaltiga material, som innefattas i artfor- teckningen har ovan, mojliggor en statistisk behandling av floran i olika riktningar. Jag kan tyvarr ej i detta sam- manhang uttOmmande behandla amnet (mahanda skall jag i en senare publikation aterkomma); jag skall har endast un- ders6ka 1). arternas férdelning pa fastlandet och skargar- den, resp. skargardens olika geografiska zoner, 2). arternas fordelning pa de olika specialomradena och fragan om for- hallandet mellan areal och artantal samt 3). arternas for- delning pa de olika grupper, som karakterisera deras for- hallande till den manskliga kulturen. Arternas férdelning pa de geografiska zonerna. Vi vilja forst anstaélla en jamforelse mellan skargardens och fasta landets floror, varvid med fastlandet forstas det narmast N om skargarden belagna omradet anda till Lojo-as. Till fasta landet ha ej raknats havsstranderna, da ju dessa i alla avseenden 4ro lika skargardens. Antalet arter funna pa fasta landet ar 500, i skargarden 511. Bland de fdrra ar det 76 som ej aterfunnits i skar- garden, medan 87 varit enbart for skargarden karakteris- tiska. 424 arter ha alltsa varit for fastlandet och skargar- den gemensamma. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 49, N:o 5. 113 Det saknar ej sitt intresse att narmare utreda, vilka de exklusiva fastlands- resp. skargardsarterna aro. For- teckningen har nedan upptar de 76 exklusiva fastlandsvax- terna. Equisetum palustre r. Lycopodium complanatum r. Isoétes lacustre p. Sparganium natans r. « ramosum Tr. Potamogeton alpinus p. Sagittaria sagittifolia r. Butomus umbellatus r. Hydrocharis morsus ran@ r. Hierochloé australis r. Alopecurus equalis p. Briza media rr. Glyceria spectabilis rr. Eriophorum gracile r. Carex chordorrhiza r. « gracilis fq. « aquatilis r. « hirta rr. Acorus Calamus r. Juncus supinus p. « stygius r. Gagea lutea r. Gymnadenia conopsea r. Salix myrtilloides r. Alnus incana p-fqq. Polygonum amphibium st.fq. Chenopodium urbicum r. Stellaria palustris r. Agrostemma Githago r. Viscaria alpina rr. Silene rupestris st.fq. Subularia aquatica p. Thlaspi alpestre rr. Sinapis arvensis r. Cardamine amara p. Camelina *foetida rr. Draba nemorosa rr. Ribes nigrum r. Sorbus fennica rr. Medicago lupulina r. Melilotus albus r. Trifolium montanum r. Erodium cicutarium r. Euphorbia Helioscopia r. Malva pusilla r. Elatine Hydropiper r. « triandra r. Daphne Mezereum r. Myriophyllum verticillatum r. Conium maculatum r. Pastinaca sativa r. Chimaphila umbellata r. Pyrola media r. Gentiana campestis r. Lappula echinata rr. Pulmonaria officinalis r. Echium vulgare r. Nepeta Cataria r. Lamium album rr. Stachys silvatica r. Origanum vulgare rr. Mentha gentilis r. Solanum nigrum p. Mimulus Langsdorffii r. 114. Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Utricularia intermedia r. Centaurea phrygia r. Galium trifidum r. Hypochoeris maculata Sst.r. Campanula glomerata r. Tragopogon pratensis p. Lobelia Dortmanna p.-st.fq. Scorzonera humilis r. Bidens cernua r. Sonchus oleraceus p. Petasites ovatus r. Crepis paludosa r. Vi se vid forsta 6gonkastet, att de allra flesta arter, som ej blivit funna i skargarden, 4ro sadana, som aven pa fast- landet upptrada som rariteter, sallsynta ruderatvaxter etc. Deras avsaknad i skargarden kan darfor val bero blott pa en slump. Nagra, vilka pa fastlandet forekomma i nagot storre frekvens, Aro dock varda sarskild uppmarksamhet. Vi hava forst en grupp vaxter: Potamogeton alpinus, Carex gracilis, Juncus supinus, Polygonum amphibium, Subularia aquatica, Lobelia Dortmanna, s6tvattenvaxter, vilka i skar- garden kunna tankas lida standortsbrist, i det att de f& trasken och backarna ej vore tillfyllest eller annars lamp- liga. Tvenne arter, Pastinaca sativa och Sonchus oleraceus iro ruderatvaxter, vilka foretradesvis tillhdra gamla kultur- platser och ej med mfanniskan funnit vagen ut till skar- earden. GaAatfullare stiller sig orsaken till nagra andra ar- ters franvaro d.v.s. Alopecurus e@qualis, Alnus incana, Si- lene rupestris, Cardamine amara och Hypochoeris maculata. Den férras utbredning ar nagot oklar och maste lamnas darhin. Alnus incana ar, som redan i artforteckningen framhallits, mycket allman i fastlandets norra del anda till en grins ungefar landsvagen mellan Fagervik och De- gerby. S om denna linje finnas endast enstaka exemplar, framst lings vagarna. Man far det intrycket att graalen ar stadd i vandring séderut. Om den nagonsin kommer att na skargarden aterstaér att se. Silene rupestris ar enligt min mening den intressantaste bland de absenterande arterna. Den finnes ratt allmant pa bergen Anda ned till kusten i havets omedelbara grannskap, men far foérgaves efterletas pa fullkomligt likadana standorter bortom ett sund. Ma- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 115 hinda ar artens spridning Over vatten fullkomligt omodjlig. BERGROTH upptar den icke heller fran Alands och Abolands skargardar. Varp&a Cardamine amaras franvaro beror ar svart att saga; den férekommer har och dar Aven alldeles nara kusten. Hypochoeris maculata ar Over storsta delen av fastlandet sallsynt och forekommer endast stallvis nagot rikligare langst i norr.. Dess avsaknad i skargarden ar darfor mindre forvanande. Utom de vaxter, vika helt och hallet saknas i skargar- den, finnes ett stort antal sadana, som pa fastlandet fore- komma med tydligt stérre frekvens 4n i skargarden. Manga av dessa na blott till den inre skargardszonen, saknas alltsa fullkomligt i den yttre, varom senare skall bliva tal. Vi ha har ater sotvattenvaxter sasom Equisetum fluviatile, Scir- pus acicularis och palustris, Nuphar luteum, Ranunculus rep- tans och sumpvaxter som Vaccinium *microcarpum och Andromeda polifolia, vilka kunna tankas sakna lampliga standorter i tillrackligt antal. Stdrsta delen aro emellertid uppenbart antropochora arter, for vilkas spridning vattnet tydligen utg6r ett svart hinder. Att har rakna upp dem skulle fora alltfor langt. Nagra vaxter, vilka ej atminstone sjalvklart hora till denna kategori, men vilkas frekvens pa fastlandet och i skargarden ar idgonenfallande olika, skall jag emellertid omnamna. Sparganium glomeratum, som pa fastlandet vaxer rikligt i alla diken och grundare vattensamlingar, finnes i skargar- den endast pa nagra fa stallen, mest pa de stora landen. Detsamma giller for Alisma Plantago, som saknas i hela skargarden sad nar som pa enstaka diken pa Orslandet och Bard. Ungefar samma Ar Aven -forhallandet med Scirpus silvaticus och Juncus lampocarpus, ehuru dessa i skargarden ej aro fullt sa sallsynta. Relativt rikligt forekomma pa fastlandet ocksa alldeles invid kusten Myosotis scorpioides, Lychnis flos cuculi, Galium uliginosum samt Salix pentandra och nigricans. Den forra saknas i skargarden helt och hal- let sd nar som pa en nagot avvikande form pa en enstaka havsstrand, Lychnis och Galium Aro funna pa ett fatal stal- 116 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Bardsunds skargard. len. De bagge Salix-arterna aro sallsynta och ga ej utan- for den inre skargarden. En annan kategori bilda de vaxter, vilka redan pa fasta landet, dA man ror sig mot kusten, tyckas vara stadda i av- tagande. Geranium silvaticum ar tongivande i ortangar och ortrika skogar i norra delarna av fastlandsomradet. Mot kusten blir den sadllsyntare, men forekommer Annu flackvis rikligt. I hela skaérgarden saknas den utom pa Noton och ett litet stalle pa Stor-Rams6, vilka aro de innersta av Sarna och sta i brof6rbindelse med fastlandet. Artens fran- varo i Bardsunds skargard for Ovrigt ar sa mycket mer anmarkningsvard, som den tyckes trivas gott i andra skar- gardsomraden, t.ex. utanfor Stockholm anda ut pa Arholma, pa Aland (PALMGREN) och i Aboland (BERGROTH). Ajuga pyramidalis visar ungefar samma utbredning, ehuru den sjalvfallet aldrig ens pa fastlandet uppnar sa hdg frekvens som Geranium. Succisa pratensis férekommer rikligt i Ortangar, snar och lévskogar i fastlandets norra del, men forsvinner redan ett gott stycke fran kusten fullstandigt. I inre skargarden saknas den likasa totalt, men uppdyker markvardigt nog ater har och dar i yttre skargarden, dar den oftast fore- kommer i bergspringor sa nara havsstranden, att dess sprid- ning genom driften ej synes osannolik. ‘Till de arter, som redan i fastlandets norra delar ha sin egentliga grans, hor aven Rubus arcticus, vilken nere vid kusten och an mer i inre skargarden (Orslandet) ar en stor sallsynthet. An nord- ligare har t.ex. Carex globularis sitt egentliga utbrednings- omrade. Den ar redan inom hela fastlandsomradet sallsynt och hor till skargardens allra stérsta rariteter. Bland vax- ter, vilka fro tydligt allmannare pa fastlandskusten, ma yt- terligare namnas: Pyrola rotundifolia, Cardamine pratensis och Anemone nemorosa. A andra sidan ha vi, som sagt, ett stort antal vaxter, vilka 4ro karakteristiska fOr skargarden och ej blivit funna pa fastlandet, om dari ej medraknas sjalva havsstranderna. De dro till sitt antal 87 och inga i féljande forteckning: os nae eld Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. il ks Dryopteris Thelypteris rr. Ophioglossum vulgatum p. Zostera marina r. Potamogeton filiformis p. « pectinatus fq. Ruppia spiralis st.r. « maritima st.r. Zannichellia major r. « pedunculata st.fq. « repens r.? Najas marina r. Triglochin maritimum fq. Alopecurus ventricosus r. Puccinellia retroflexa st.fq. Festuca arundinacea st.fq. Elymus arenarius fq. Scirpus maritimus st.fq. « rufus r. « Taberncemontani p-st.fq. « parvulus p-st.fq. « mamillatus p. « uniglumis fqq. Carex Paira@i r. « intermedia rr. « norvegica r. « glareosa r. « tenella r. « brunnescens r. « — pseudocyperus rr. Juncus Gerardi fqq. Luzula campestris r. Allium Schoenoprasum fqq. Polygonatum multijlorum r. Listera ovata r. Achroanthes monophylla rr. Myrica Gale st.r. Rumex aquaticus r. Rumex crispus fq. Polygonum minus p. Atriplex hastatum fq. « litorale r. Salsola Kali r. Stellaria nemorum rr. Sagina nodosa st. fq. Alsine peploides r. Spergula salina st.fq. Silene vulgaris var. litoralis p. Melandrium viscosum r. Acteea spicata r. Ranunculus fluitans fq. Corydalis solida rr. Cochlearia danica r. Cakile maritima p. Isatis tinctora st.r. Crambe maritima r. Cardamine hirsuta r. ? Draba incana p. Erysimum hieraciifolium rr. Tillea aquatica rr. Saxifraga granulata rr. Cotoneaster integerrima r. Pyrus Malus st.r. Agrimonia Eupatoria r. « odorata r. Trifolium arvense r. Lathyrus palustris p. Callitriche autumnalis r. Myriophyllum spicatum p. Hippuris tetraphylla st.r. Selinum Carvifolia p. Angelica litoralis fq. Cornus suecica st.fq. Glaux maritima fqq.. Fraxinus excelsior p. 118 Widur Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Centaurium Erythrea st.fq. Limosella aquatica r. « pulchellum p. Odontites simplex r. Convolvulus arvensis r. Plantago maritima fqq. Calystegia sepium r. Campanula rapunculoides rr. Scutellaria hastifolia r. Aster Tripolium fq. Satureja vulgaris r. Matricaria * maritima fqq. Thymus Serpyllum r. Bland dessa arter aro sarskilt nagra sallsyntare sadana, som tydligen blott av en handelse ej blivit funna pa fast- landet, men som mahanda vid en noggrannare undersokning skulle sta att finna darstades. De allra flesta skargards- vaxter dro emellertid for vart fastland avgjort frammande. Det har av flere forfattare tidigare betonats, och senast mest ingaende av HAYREN, hurusom ett skargardsomrade inom sina granser kan samla ett stort antal arter, vilka i Ovrigt hava mycket olika utbredning, bade nordliga och sydliga, maritima och kontinentala. Vi hava forst enligt HAYREN nagra obligat maritima arter. Matricaria * ma- ritima vaxer a havsstrander Overallt i skargarden, Carex glareosa ar betydligt sallsyntare och Carex norvegica finnes, om man franser fran en nagot osaéker uppgift av HISINGER, endast pa ett fatal stallen i havsbandet. Dessa tre arter aro av arktisk-borealt ursprung. Obligat maritima, fastan med Overvagande sydlig, atlantisk utbredning, 4ro aven Ca- kile maritima och Cochlearia danica, vilka forekomma har och dar i havsbandet och pa de yttersta skaren. Vara allra vanligaste havsstrandsvaxter aro emellertid sadana, vilka icke obetingat 4ro beroende av havets narhet, utan trivas annorstades under utpraglade fastlandsforhallan- den, men pa salthaltig jord.. Till denna grupp av mer eller mindre utpraglade maritim-kontinentala halofy- ter hora sarskilt det salina baltets bebyggare pa snart sagt alla havsstrander: Aster Tripolium, Plantago maritima, Glaux maritima, Spergula salina, Juncus Gerardi och Triglochin maritimum. Elymus arenarius och Puccinellia retroflexa, karakteristiska gras for den yttre skargarden, aro Aven att Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 119 rakna hit liksom ock de nagot sallsyntare Centaurium- arterna och Scirpus rufus samt den rara Salsola Kali. Ett stort antal arter, vilka blivit funna enbart i skar- garden, mestadels pa supralitorala eller helt supramarina vaxtplatser, aro icke halofyter och visa sig icke heller i andra trakter beroende av havet. De 4ro dels arktisk-bore- ala, d. v. s. forekomma under nordligare breddgrader inne i landet, eller tvartom meridionala, med 6vervagande sydlig utbredning, vilka i narheten av sina nordgranser blivit skargardsvaxter. Det ar uppenbart skargardens egenartade klimatiska forhallanden, som moOjliggoéra att vaxter med sa olika harkomst, saval nordliga som sydliga, har kunna | motas. Till de arktisk-boreala arterna ho6ra t. ex. Cornus suecica och Draba incana, allmanna flerstades i yttre skar- garden, samt Angelica litoralis och den 6verallt i skargar- den lysande Allium Schoenoprasum. De meridionala, i vart omrade obligata skargardsvaxterna, aro manga till antalet. Jag kan namna trad sasom Fraxinus excelsior, manget ens- ligt utskars prydnad, och Pyrus Malus mer inomskars, samt buskar sasom Cotoneaster integerrima och Myrica Gale. Nagra bland orterna och grasen aro ratt allmanna, sasom Rumex crispus, Scirpus uniglumis, Tabernemontani och maritimus, Atriplex hastatum, Festuca arundinacea, Selinum Carvifolia och Ophioglossum vulgatum. De flesta aro emel- lertid mer eller mindre sallsynta och hora till skargardens prydnader: Calystegia sepium, Scutellaria hastifolia, Agri- monia-arterna, Saxifraga granulata, Isatis tinctoria, Carda- mine hirsuta, Melandrium viscosum, Polygonatum multiflorum, Carex pseudocyperus och Dryopteris Thelypteris. Bland skargardsvaxterna ha vi slutligen flere vatten- vaxter, mer eller mindre beroende av det salta havsvattnet, och en del andra arter, vilka Atminstone i vara trakter dro bundna vid havets narhet. Utom dessa inom undersékningsomradet obligata skar- gardsvaxter finnas flere, vilka visserligen blivit funna Aven pa fastlandet, men som i skaérgarden hava sin huvudsakliga utbredning. Hit hor ett antal av vara vanligaste havs- 120 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. strandsvaxter. Chrysanthemum vulgare, Veronica longifolia, Lotus corniculatus, Barbarea stricta hava i skaren sina na- turliga lokaler och foOrefalla pa fastlandet vara mer eller mindre beroende av manniskan. Valeriana officinalis, Lysi- machia vulgaris, Lythrum Salicaria, Carex Oederi, Calama- grostis neglecta, Agrostis stolonifera, Phalaris arundinacea och Sparganium affine aro likasa utpraglade havsstrands- vaxter, ehuru de aven borta fran havet mer eller mindre sallsynt antraffas aven pa nagot sa nar naturliga standorter. Till de meridionala skargardsvaxter, som tidigare om- namnts, salla sig annu nagra, vilka tydligt gynnas av havets . narhet, men dock aven antraffats pa fasta landet, vanligen da i narheten av kusten. Den praktfulla Melampyrum nemorosum har pa fasta landet i S nagra lokaler, dar den forekommer rikligt, men dess frekvens tilltar dock betyd- ligt utat skargarden. Linum catharticum ar ytterst sallsynt pa fasta landet, ratt ofta forekommande i skargarden. Det- samma galler for den likvaél betydligt sallsyntare Filipendula hexapetala och for den av manniskan tydligt gynnade Bromus mollis. De adla lovtraden Quercus robur, Tilia cordata, Acer platanoides samt nagra Orter, som ofta fdlja dem 4t, t. ex Primula veris och Stellaria Holostea aro ocksa tydligt gyn- nade av skargardsklimatet. Fig. 6 visar deras utbredning Eken samlar sig kring tre centra, ett vid norra a4ndan av Ramssundet, ett annat N om Basto och ett tredje vid Tost- holm. Linden ar nagot mer spridd, men haller sig aven den inomskars. Lonnen ar ocksa den ratt spridd, men tyckes trivas gott aven i den yttre skargarden. Asken ar obligat skargardsvaxt och fd6rekommer f6retradesvis i yttre skargarden, anda ut pa gransen mot havsbandet. Almen ar mycket rar och finnes pa ett stalle vid Rams- sundet. Hasseln forekommer mycket spridd, ingenstades i storre mangd och knappt oftare an pa fastlandet. Lamna vi nu fastlandet helt och hallet a sido och halla oss till det egentliga undersOkningsomradet, sa ha vi forst att se efter, huru de olika arterna fdrdela sig pa dess Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 121 trenne geografiska zoner, inre skargarden, yttre skargar- den och havsbandet. Av skargardens samtliga 511 arter ha 474 blivit funna i den inre, 439 i den yttre och 118 1 havsbandet. Arter, som blott blivit funna i inre skargar- Quercus @ Fraxinus L Tilia + Ulmus Li Acer XX €orylus © Fig. 6. De adla lovtradens forekomst i Barosunds skar- gard. den, men ej dar utanfor, finnas 72, sadana, som blott an- tecknats i yttre skargarden event. havsbandet, aro 37. Havsbandet har inga exklusiva arter, om ej. mojligen Juncus compressus, vilken dock blivit tagen som ruderat pa fastlandet. De 72 i skargarden blott i dess inre zon funna arterna aro foljande: Dryopteris Thelypteris rr. Typha latifolia r. Botrychium Matricari@ r. « — angustifolia r. 122 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Potamogeton panormitanus rr. Zannichellia repens r. Najas marina r. Alisma Plantago r. Alopecurus ventricosus r. Calamagrostis gracilescens r. « lanceolata st.r. Poa palustris rr. Eriophorum alpinum r. Scirpus silvaticus st.r. « acicularis r. Carex contigua r. « Pair@i r. « intermedia rr. « tenella r. « brunnescens r. « elongata r. « pseudocyperus rr. Lemna trisulca r. Juncus effusus r. « | lampocarpus st.r. Luzula campestris r. Allium oleraceum r. Listera cordata r. Goodyera repens r. Achroanthes monophylla rr. Salix pentandra r. « nigricans r. « *rosmarinifolia r. Ulmus scabra rr. Chenopodium polyspermum rr. Stellaria nemorum rr. Nuphar luteum p. Ranunculus sceleratus r. Chelidonium majus r. Corydalis solida rr. Fumaria officinalis r. Bunias orientalis rr. Drosera intermedia r. Chrysosplenium alternifolium r. Parnassia palustris rr. Rubus arcticus rr. Fragaria moscata rr. Potentilla Crantzii r. Agrimonia odorata r. Trifolium agrarium r. « arvense r. Vicia angustifolia r. « — silvatica r. Lathyrus tuberosus r. Geranium silvaticum r. Callitriche polymorpha r. Impatiens noli tangere r. Cicuta virosa r. Aethusa Cynapium r. Andromeda polifolia r. Vaccinium *microcarpum r. Ajuga pyramidalis r. Verbascum nigrum r. Utricularia vulgaris r. « minor r. Plantago media rr. Campanula rapunculoides rr. Matricaria Chamomilla r. Chrysanthemum segetum rr. Tussilago Farfara r. Leontodon hispidus r. Hieracium auricula st.r. Som man ser ror det sig nastan uteslutande om vaxter, vilka upptrada mer eller mindre enstaka eller tillfalligt. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 123 De allra flesta 4ro kanda Aven fran fastlandet. Dels ar det antropochora arter, vilka aro bundna vid den inre skar- gardens st6érre odlingar, dels sadana som t. ex. Ajuga pyra- midalis och Geranium silvaticum, vilka visa ett tydligt av- tagande mot havskusten och i den innersta skargarden ha sina sista maritima utposter. Ett antal arter finnes aven, som Over huvud ej observerats utom den inre skargardens eranser, men deras ytterst sporadiska upptradande gor det omdjligt att betrakta dem som nagra for zonen sarskilt utmarkande. D&dremot finnes ett antal vaxter, vilka kunna sagas vara for den yttre skargarden nog sa karakteristiska. De 37 arter, vilka i skargarden ej blivit observerade innan- for den yttre zonens inre grans 4ro foljande: Lycopodium inundatum rr. Crambe maritima r. Sparganium affine p. Draba incana p. Zostera marina r. Erysimum hieraciifolium rr. Zannichellia major r. Tillea aquatica r. « pedunculata st.fq. Saxifraga granulata rr. Elymus arenarius fq. Rosa cinnamomea r. Scirpus mamillatus p. Geranium pusillum rr. Carex loliacea r. Heracleum sibiricum rr. Juncus compressus r. Cuscuta europea r. Myrica Gale st.r. Convolvulus arvensis r. Rumex aquaticus r. Myosotis scorpioides rr. Atriplex litorale r. Scutellaria hastifolia r. Alsine peploides r. Thymus Serpyllum r. Silene vulgaris var. litoralis p. Hyoscyamus niger r. Melandrium viscosum r. Odontites simplex r. Ranunculus * reptans r. Succisa pratensis st.r. Cochlearia danica r. . Hieracia oreadea r. Cakile maritima p. Hieracium ccesium r. Isatis tinctoria st.r. Bland de i fdrteckningen har ovan upptagna arterna aro de flesta sadana, som fdrekomma eller mycket val kunna tankas forekomma pa fastlandet och salunda blott 124 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. av en slump ej antraffats i den inre skargarden: Om Succisa pratensis’ egendomliga utbredning har tidigare varit tal. De karakteristiska arterna dro egentligen 10 d. v.s. Draba incana, Isatis tinctoria, Cakile maritima, Cochlearia danica, Melandrium viscosum, Silene vulgaris var. litoralis, Myrica ! Etymus @ Spargantum + Scirpus x Fig. 7. Nagra skirgardsvaxters utbredning. Gale, Scirpus mamillatus, Elymus arenarius och Sparganium affine. Deras utbredning framgar narmare ur fig. 7, 8.0.93 Bland dessa arter ar Elymus arenarius (fig. 7) den allman- naste. Den trycker sin pragel pa de sandiga och steniga havsstrinderna genom hela den yttre skargarden och havs- bandet, men saknas totalt i den inre skargarden. Elymus kan darfér anses vara en god karaktarsvaxt, som i héog grad bidrar till att géra den yttre skargarden ocksa 1 flo- eum Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 125 ristiskt hanseende berattigad som en sarskild zon. Relativt langt in mot inre skargardens grans gar aven Draba incana (fig. 8), ehuru den ar betydligt sallsyntare. De 6vriga bebo endast en smal remsa av den yttre skargarden och havs- bandet, dar pa en gang klimatet ar mildast och havs- Draba @ Cakile x Isatis + Cochlearia L Fig. 8. Nagra skargardsvaxters utbredning. driften obehindrad. Scirpus mamillatus (fig. 7) och Silene vul- garis var. litoralis (fig. 9) aro ratt vanliga 4 de yttre skaren langs hela omradet. Sparganium affine (fig. 7) har daremot en dominerande ostlig utbredning, liksom /satis tinctoria (fig. 8) ar avgjort vastlig. Mahanda star detta i samband med havsdriften och vaxternas spridningsriktningar. Myrica Gale (fig. 9) tyckes ater ha en 6vervagande sydostlig utbredning. De Ovriga arterna Cakile maritima, Cochlearia danica (fig. 8) 126 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Bardsunds skargard. och Melandrium visosum (fig. 9) aro jamforelsevis sallsynta och bebo i regeln endast de allra yttersta skaren eller klippor och grund i havsbandet. Bland de vaxter, som fdrekomma saval i inre som yttre skargarden ar det nagra, vilkas frekvens tydligt an- Cornus L Myrica ® Silene + x MeLandrium Fig. 9. Nagra skirgardsvaxters utbredning. tingen avtar eller tilltar ju mer man narmar sig havsbandet. I manga fall beror ett avtagande helt enkelt darpa, att lampliga standorter, t. ex. skyddade gyttjestrander, myr- marker etc. bli allt sallsyntare ju langre ut man kommer. PA detta satt fdrstar man att bl. a. Equisetum limosum, Potamogeton perfoliatus, Phragmites communis, Scirpus mari- timus, Carex limosa, Naumburgia thyrsiflora och Pedicularis palustris bli allt sdllsyntare utat. Men en hel del av de Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 127 tidigare nadmnda meridionala arterna och deras foljeslagare tyckas ocksa foredraga den skyddade inre skargarden. Sa sago vi redan att eken och linden ej gingo langt ut i den yttre skargarden och detsamma galler aven nagra arter sasom Paris quadrifolia, Polygonum viviparum, Anemone nemorosa, Ranunculus polyanthemus, Lathyrus vernus, Hy- pericum maculatum, Melampyrum nemorosum, Cirsium hete- rophyllum och Centaurea Jacea, vilka i den yttre skar- garden bli allt rarare. Utom det mindre skyddade laget ar det sakert ocksa de magrare, pa lost material och humus fattigare standorterna, som bidraga till detta resultat. A andra sidan finnes det vaxter, som tilltaga utat och sedan antingen fortsatta med ofoOrandrad frekvens anda ut i havsbandet, eller na sin kulmen redan i yttre skargarden. Till de fOrra hora de redan utforligt behandlade obligata utskarsvaxterna och vidare sadana som Veronica longifolia, Angelica litoralis, Lotus corniculatus, Empetrum nigrum, Rumex _ crispus, Salix cinerea, Carex magellanica och norvegica samt Puccinellia retroflexa; till de senare Centaurium-arterna, Fraxinus excelsior, Cornus suecica, Viola tricolor, Hypericum perforatum, Linum catharticum, Filipendula hexapetala, Sagina nodosa, Allium Schoenoprasum, Carex glareosa och Festuca arundinacea. Cornus suecica dr bland dessa arter den, som kanske mest tyckes féredraga den yttre skargarden. Dess utbredning framgar av fig. 9. Det kan mahanda 4nnu vara av intresse att nagot inga pa havsbandets flora, icke minst darfor att vi i HAYRENS (II) ofta citerade arbete ha en grundlig studie av ett ganska narliggande omrade, som kan tjana till jamforelse. De arter, 118 till antalet, som blivit funna i havsbandet, alltsa utanfor den maritima skogsgransen, aro foljande: Dryopteris spinulosa Potamogeton pectinatus! Polypodium vulgare « pusillus Picea Abies Triglochin maritimum! Juniperus communis « palustre Potamogeton filiformis! Phalaris arundinacea 128 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. Agrostis stolonifera « tenuis « canina Calamagrostis neglecta « purpurea Deschampsia flexuosa Poa pratensis « nemoralis « annua Puccinellia retroflexa! Festuca rubra « ovina Triticum repens Elymus arenarius! Eriophorum polystachion « vaginatum Scirpus rufus! « Tabernceemontani! « mamillatus! « uniglumis ! Carex glareosa! « norvegica! « canescens « Goodenowiti « magellanica « Oecderi Lemna minor Juncus compressus (!) « Gerardi! « bufonius Luzula multijlora Allium Schoenoprasum! Populus tremula Salix cinerea Alnus glutinosa Rumex domesticus « crispus! Rumex Acetosa « Acetosella Polygonum minus! « aviculare Atriplex hastata! Montia fontana Stellaria media « graminea Cerastium caespitosum Sagina nodosa! « procumbens Spergula salina! Silene vulgaris var. litoralis! Melandrium viscosum! Cochlearia danica! Cakile maritima! Isatis tinctoria! Draba incana! Drosera rotundifolia Sedum Telephium « “acre Sorbus Aucuparia Rubus idaeus « chameemorus Fragaria vesca Potentilla palustris « argentea Filipendula Ulmaria Trifolium repens Lotus corniculatus Vicia Cracca Callitriche verna Empetrum nigrum Viola palustris « — tricolor Lythrum Salicaria Epilobium palustre Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 129 Chamenerion angustifolium Hippuris vulgaris Angelica litoralis! Peucedanum palustre Cornus suecica! Vaccinium vitis idaea « © Oxycoccos « uliginosum « Myrtillus Calluna vulgaris Lysimachia vulgaris Trientalis europaea Glaux maritima! Centaurium pulchellum! Scutellaria galericulata Galeopsis bifida Veronica longifolia Euphrasia curta Rhinanthus major « minor Plantago major « maritima! Galium palustre Valeriana officinalis Solidago virgaurea Achillea Millefolium Matricaria * maritima! Chrysanthemum vulgare Senecio silvaticus Cirsium lanceolatum Leontodon autumnalis Taraxacum officinale Sonchus arvensis Crepis tectorum I ovanstaende forteckning aro med ! betecknade de vaxter, som inom omradet aro obligata skargardsvaxter, medan de oOvriga aven forekomma pa fastlandet. De i havsbandet upptradande skargardsvaxternas antal ar 30, fastlandsvaxternas 88, eller om Juncus compressus tages med som utpraglad skargardsvaxt 31 och 87 mot HAYRENS 90 och 26 (27 med Scirpus momillatus, som annorstades lar forekomma Aven inne i landet) fran Tvarminne havsband. Man maste alltsa fastsla att havsbandet i Barosunds skar- gard ar ungefar lika rikt bade pa verkliga havsvaxter och fastlandsvaxter som Tvarminne havsband. Granskar man forteckningarna skall man finna, att de havsvaxter som finnas i BarOdsunds havsband, men saknas i Tvarminne, aro 6 (8), namligen Centaurium pulchellum, Isatis tinctoria, Draba incana, Silene vulgaris var. litoralis, (Sagina nodosa), Poly- gonum minus, (Potamogeton filiformis och pectinatus, e} med- tagna av HAYREN), medan 4 arter, som finnas i Tvarminne, saknas i Bardsunds havsband, namligen Aster Tripolium, Centaurium Erythrea, Myrica Gale och Scirpus maritimus. 9 130 Widar Brenner, Vixtgeografiska studier i Barésunds skargard. Med den foranderlighet floran sarskilt i havsbandet visar ofta fran ar till ar, maste dessa differenser betraktas som betydelselésa. Totalantalet gemensamma arter for bagge omradena ar 88. I Tvarminne finnas 28, som saknas i Bardsund. I Bar6dsund finnas 30, som saknas i Tvarminne. Allra st6rsta delen av havsbandets vaxter, bade skar- e@ards- och fastlandsarter, 4ro sadana, vilka ha sina basta vaxtplatser langre in, de fOrra mest i yttre skargarden, del- vis de yttersta skogbevuxna skaren och grunden dem emel- lan. Som arter, vilka i sjalva havsbandet na sin storsta utbredning och frekvens, ville jag egentligen anse endast Isatis tinctoria, Cochlearia danica, Juncus compressus, Carex norvegica och Puccinellia retroflexa. Ett mycket intressant kapitel, som jag emellertid ej har narmare kan inga pa, ar vilka orsaker, som skola goras ansvariga fOr den ojamna utbredning ett sa stort antal arter forete. Man 4r i allmanhet frestad att tillskriva de klimatiska faktorerna, t. ex. de tydliga skillnader i varme- forhallanden etc., som rada mellan havsbandet och den dar innanfor liggande skargarden, jamte olikheter 1 standorts- forhallandena den storsta andelen. Om ock detta i huvud- sak torde vara riktigt, ar det a andra sidan sakert, att spridningsforhallanden for flere arters vidkommande kunna spela en viss roll, ehuru enligt min mening dock ej sa stor som t. ex. ARRHENIUS vill g6ra gallande. De med havsdrift och faglar till havsbandet och de yttersta skaren komna arterna kunna mahanda i nagon man smaningom vandra inat. Den kolonisation av nytt land ater, som forsiggar fran fastlandet utat, sker emellertid med slumpens formed- ling tamligen fullstandigt redan jamsides med tjanliga stand- orters blottlaggande, sa att en senare invandring av nya arter knappast i stérre skala torde foérekomma '), Jag tror alltsA i likhet med PALMGREN att vegetationen aven for mitt 1) Bland sadana arter, for vilka mam vore frestad att tro pa en senare invasion i skirgdrden, ma erinras om t. ex. Silene rupestris och Geranium silvaticum Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 131 omrades vidkommande uppnatt en viss grad av jamvikt, vilken utan manniskans ingripande ej undergar storre vax- lingar, annat 4n da den fortsatta landhdjningen eller andra naturliga orsaker framkalla forandringar hos standorterna. Arternas férdelning pa specialomradena. Sedan RAUNKIAERS arbeten ar det modernt att statistiskt unders6ka arternas spridningsforhallanden och fordelning pa storre eller mindre arealer, ett studium, som i mer an ett avseende visat sig intressant och givande. RAUNKIAER sjalv arbetade med mycket sma ytor och stallde sin metod framst i bestandsanalysens tjanst. Du RIETZ, FRIES, TENGWALL och OSVALD ha senare anvant i huvudsak samma forfarings- satt, vid en undersokning av konstanslagarna hos naturliga vaxtsamhallen. Storre omradens floror hava statistiskt en- ligt samma grunder studerats av JACCARD och hos oss av PALMGREN, som pa detta satt ansett sig komma den alandska lovvegetationens konstitution pa sparen. Vid alla dessa un- dersOkningar har det gallt att faststalla olika frekvensgrader hos vaxterna eller att bestamma, huru manga arter (vanligen angivna i procent av undersékningsarealernas samtliga), som upptrida inom ett visst antal ytor eller omraden. Resultaten ha atergivits i frekyenskurvor, vilka an visat det stérsta artantalet i den hdgsta frekvensklassen (alltsa inom det storsta antalet ytor), 4n i den lagsta. I allmanhet har man varit man om att arbeta med sa enhetliga vegetationsytor som mojligt eller med storre om- raden intagna av nagon bestamd formationstyp (JACCARD de alpina 4ngarna i Schweiz, PALMGREN lovangarna pa Aland). Det kan darfér ej sakna ett visst intresse att har fa ett material av annat slag statistiskt behandlat enligt samma principer. Oarna och é6komplexerna i Barésunds skargard rymma i regeln ett stort antal olika vegetationstyper, nagra farre, andra flere beroende pa lage, storlek och standortsforhal- 132 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. landen. Det ar alltsa ett mycket heterogent material vi ha att gora med. Ur de uppgifter Over antalet omraden, pa vilka varje art blivit antraffad, som aterfinnas i artforteckningen, har jag alltsa tagit ut och sammanfort i kategorier alla arter som forekomma pa samma antal omraden. For att emel- lertid ej gora forteckningen alltfor lang har jag sarskilt endast 10 omradeskategorier. De 8 minsta och artfattigaste skaren hava uteslutits ur statistiken, sa att totalantalet omraden kommit att utgora 50. Arternas summa ar som forr 511. F6ljande tabell anger antalet arter pa de skilda omradeskategorierna eller frekvensklasserna. Tabell 2. Pa 1— 5 omraden 155 arter = 30,2%%, ee ee) ; CONT PS Tarek Be St) A ATUL T= IG see3 a lo 20 : Doe foi Oe 5 120=25 ; LO 0) ee eS Oe ou ES DT Vg) Stores ped —3d ; 20) SSC as B40) 5 23° {jf Seg » 40—45 A 22> 0 Sara ee » 40—50 ‘ 875 Sia Fordelar man arterna pa endast 5 frekvensklasser, vilket av RAUNKIAER sarskilt rekommenderas, far tabellen foljande utseende: Tabell 3. Frekvensklass 1, 1—10 omraden 225 arter = 43,9 °/, ; 2, 10—20 < 80... = ae ‘s 3, 20—30 s 46:4 .oe seas ) 4, 30—40 ht 7.8) Oar i 5, 40—50 p: 109) 4 fgets as Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 133 Resultaten i tabell 3 finnas grafiskt atergivna i fig. 10, kurvan I. Vi lagga i tabellerna och kurvan marke till, att de sallsynta arterna aro avgjort i majoritet. De omfatta ej langt ifran halften av skargardens hela artsumma och 4aro i sin tur dubbelt sA manga som de allmanna arterna, vilka 2 3 brebarenvs qracl. + Fig. 10. Frekvenskurvor. darnast dro de talrikaste. De tamligen sallsynta och tam- ligen allmanna arterna 4ro i tydlig minoritet. De i ovanstaende tabeller medtagna omradena repre- sentera som sagt mycket olikstora och olikartade enheter, fran det stora Orslandet till de sma holmarna i yttre skar- garden. For att undersoka huru ett nagot enhetligare ma- terial statistiskt behandlat ter sig, har jag valt ut, dels 20 omraden alla i yttre skargarden och hanforande sig till den 2:dra kulturklassen (se sid. 49), men av vaxlande storlek, dels 10 holmar med samma lage och kulturforhallanden, men dessutom ungefar samma areal (80—40 ha) och savitt mojligt likartade standortsforhallanden. De 20 utskarsom- radena aro fdljande: N:o 10 Tingsholm, 12 Gas6, 13 Lovo, 15 Lokholm, 25 Ekornholm, 26 Skal6, 27 Ankel6é, 28 Kalvo, 134 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. 29 Ando, 30 Arvskar, 31 Grunds6, 32 Granholm, 33 Hatté, 35 Lagholm, 36 Kalk6, 43 Tift6, 44 Skepp6, 46 Timré, 47 Langlo och 49 Manngrund. For dessa, vilkas totala artsumma befanns utgéra 379, staller sig artfordelningen som tabell 4 utvisar. Tabell 4. Pa. ly -omrade:5 +55. arteries a 2 omraden 32 A =a roe * 3 26 - = otis “ 4 . 22 = —= 5e FS * 5 3 16 é eee: ee : 6 “3 ek oe ee - t 2 9 e — 24, » 8 = 14 ‘ egies - 9 4 13 * a Roe fa) - 6 # == bees ir aki 7 9 - — Dates eee ( i 10 =f = A Gi femmes ics) % 10 2 —— ai as » 14 e 4 F = ea oe ho = it : = ie at. 1al@ . 17% . = 4.5, EAE YA (W . 16 3 = 42, = fe aS AS 14 3 = ore ie T9 - 28 * == ioe vt 20 , NGGo Palo Ve teitice Med anvandande av endast 5 frekvensklasser erhAallas foljande siffror: Tabell 5. Frekvensklass 1, 1— 4 omraden 135 arter = 35,7°%, . 2, 4— 8 <: 43 - =a aoe * 3, 8—12 ; 38 B ae ahi +f 4, 12—16 . 38 0 = lOfoum ‘ 5, 16—20 =: 125 ‘ ==". ho, Oey Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 135 Grafiskt framstalld ger tabell 5 upphov at kurvan II i fic: 10, For de 20 utskarsomradena ar, som man ser, antalet sallsynta och allmanna vaxter ungefar lika stort, omkr. 34 °/, av hela for dessa holmar utmarkande artsumman. Me- delklassernas artantal aro mycket jamna och komma ej upp till */, av de allmannas. En annu storre likformighet hos undersOkningsomradena har efterstravats genom att, som redan namnts, utvalja 10 stycken omraden i yttre skargarden, med nagot sa nar samma storlek, kultur- och naturforhallanden. Dessa 4ro: N:o 12 Gaso, 25 Ekornholm, 27 Ankel6, 28 Kalv6, 29 Ando, 30 Arvskar, 32 Granholm, 35 Lagholm, 43 Tift6 och 44 Skeppo. Antalet 4 dessa omraden tillsammans funna arter utgor 324. Fordelningen framgar ur tabell 6. Tabell 6. Pa’ “ly somrade = (55: “arter ~—iv,0%/, -s 2 omraden 33 : = 10%). 5 3 . 30 ” = og ” a 4 © 19 a = Se :: 5 u 13 = oe AO, ag 6 ; iP 2 = Spr - a 3 14 . = 43, . 8 $ 21 . = nea 9 9 3 29 7 = 8,9 ” a lO ee 98 _ =e ones Uppdelade pa 5 frekvenskategorier bli arttalen fdljande Tabell 7. Frekvensklass 1, 1— 2 omraden. 88 arter = 27,2°/, a 2, 3—4 é 49 e =| aie, Bale ” 3, = 6 ” 25 ” a Gir ” Fs 4, 7— 8 a 10) = — Os i 5, 9—10 =3 127 ; =i4 09M 136 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. Till tabell 7 hanfor sig kurvan III i fig. 10. I jamforelse med de tva tidigare kurvorna visar 10- omradeskurvan ett ratt stort tal, nara 40°/,, for de all- manna vaxterna. Darnast talrika aro de sallsynta med 27 °/). Medelfrekvenserna 4ro aven har svagast repre- senterade. Ratt upplysande 4ar aven att efter PALMGREN undersOka, huru_ stort antal arter forekomma pa mer an halften samt pa mer 4n 20, 40, 60 och 80°/, av alla under- sokta omraden. Talen erhallas genom en enkel rakning ur tabellerna 3, 5 -och..7% och” aiinnas grafiskt sammanstallda for de tre olika om- radeskombinationerna 1 fo 100 40 10 ne: Tagas samtliga 50 ai specialomraden med (kurvan I), sa finna vi, att pA mer dn 20°/, av alla undersOkta omra- den fdrekomma 56 °/, av alla arter, pa mer an 80°/, blott 21 °/), me- dan pa mer 4n halften av alla omraden 387°/, blivit funna. Foér de mer homogena omradeskombinationerna bli talen stérre. De aro for de 20 utskarsomradena (kurvan II) resp. 64, 33 och 48°/), for de 10 utskarsomradena (kurvan III) 73, 39 och 54°/o. Om vi nu anstilla en jamfOrelse mellan de resultat, till vilka jag kommit vid en frekvensstatistisk behandling av 40 100 \ Fig. 11. ,,Konstitutionslinjer“. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 137 mitt skargardsmaterial, och PALMGRENS tal och diagram fran de alandska l6vangsomradena, skall man frapperas av en hdgegradig Overensstammelse pa flere punkter. De mindre homogena omradeskombinationerna i fig. 10 (kurva I och II) visa visserligen for laga artantal inom den hogsta frek- vensgraden och for hoga inom den lagsta, men kurvan III, som hanfor sig till de mojligast likformiga 10 omradena 1 yttre skargarden, narmar sig redan mycket PALMGRENS kurva i diagram I (sid. 554) for hela skargarden K6Okar—Geta. Mycket mer slaende ar emellertid likheten mellan PALMGRENS konstitutionslinjer i hans diagram II och kurvorna i min fig. 11, vilka aro uppgjorda pa precis samma satt och ge uttryck at samma forhallanden. Vi se att dessa icke blott hava ett ratlinjigt forlopp +), utan de bilda aven 1 detalj samma ,konstitutionsvinkel* med horisontalaxeln. Det enda som skiljer ar, att mina linjer lopa vid lagre procenttal an PALMGRENS; dock narmar sig aven har kurvan III den PALMGRENSKA linjen, sarskilt for NW-skargarden. Vari ligger nu orsaken till denna idgonenfallande Over- ensstammelse mellan mina och PALMGRENS resultat? Kan vegetationen pa mina skargardsholmar verkligen vara sa likartad den pa de alandska lOovangsomradena, att den kan- netecknades av samma konstitution? Uppenbarligen icke! Jag ser darfor ingen annan mojlighet till forklaring an den, att PALMGRENS konstitutionslinje och vinkel ej kan vara na- gonting for den alandska lovangsvegetationen karakteristiskt, eftersom samma linje och vinkel erhallas vid statistiskt studium av en vegetation av helt annat slag, vilken till pa kOpet ej utgjorts av nagon enhetlig formationstyp. 1) Varken Patmerens eller mina kurvor aro i sjalva verket i sin helhet ratlinjiga. Emedan 100°/) arter forekomma 4 mer 4n 0°/9 och ingen art a mer 4n 100°/) av omradena, ha alla sadana kurvor gemen- sam utgangs- och slutpunkt. Om t. ex. talen i tabell 4 framstiallas grafiskt pa samma satt som tabell 5 givit linjen II i fig. 11, sa skall man fa se, att endast kurvans mittersta del dr en rat linje, som bade uppat och nedat 6vergar i kroklinjer, vilka asymtotiskt narma sig vertikallaget. 138 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. Men skillnaden mellan PALMGRENS och mina ,,konstitu- tionslinjer“, det absolut taget olika héga forloppet, vad har den att betyda? Mahanda sparas dari ett utslag av vege- tationens olika konstitution. En jamforelse mellan mina tre linjer (fig. 11) I, II, och HI ger svaret pa denna fraga. Vi erinra oss, att linjen I hanf6dr sig till ett material, vilket omfattar skargardens samtliga specialgebit, stora och sma 6ar och komplexer belagna i inre eller yttre skargards- zonen och tillhdrande alla olika kulturklasser, alltsa ett synnerligen heterogent material. De omraden, vilka med- tagits vid uppdragandet av linjen IJ, voro daremot samtliga belagna i yttre skargarden och tillhérde den 2:dra kultur- klassen, men voro daremot av olika storlek och till fdljd dirav olika rika pa standorter. Linjen III representerade det mest homogena material, som man utan att halla sig till nagon bestamd formationstyp kunnat sammanstalla. De 10 utskarsholmarna voro av ungefaér samma storlek, samma_ kulturklass och’ innehdllo savitt mojligt samma standorter. Vi se alltsA att linjernas absoluta héjdforlopp ar helt och hallet beroende pa den inbérdes homogeniteten mellan de skilda specialomradena. Att PALMGRENS ,,konstitutions- linje‘ ar s& hégt belagen, alltsA visar sa héga artantal pa de olika omradesgrupperna, sager aven det ingenting om vegetationens konstitution, utan endast, att hans omraden haft en inbérdes ratt homogen vegetation d. v. s. att samt- liga eventuella vegetationstyper varit féretradda inom alla omraden. Om homogeniteten inom ett vart specialomrade fA vi darav ingen upplysning, da ju dessa omraden kunna innefatta huru manga olika formationstyper som helst utan att konstitutionslinjen i nagot avseende fdrandras, om blott alla dessa typer finnas representerade inom ett vart av specialomradena. Av den olika inbérdes homogeniteten omradena emel- lan beror ocksa det olika férloppet hos de tre kurvorna 1 fig. 10. Det ar uppenbart, att ju mer varandra lika omra- dena iro, dess talrikare bli till en viss grad de gemensamma, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 139 allmanna arternai hégsta frekvensklassen, medan ett inbordes heterogent material hdjer de sallsynta arternas procenttal. En bekraftelse pa min genom empiriska studier erhallna uppfattning om de PALMGRENSKA konstitutionslinjernas natur finner jag i en uppsats av LARS-GUNNAR ROMELL, vilken av teoretiska skal betraktar dessa linjers formaga att ut- siga nagonting om vegetationens vésen som en omojlighet. Genom behandling av ett stdrre eller mindre antal stand- ortsfaktorers i olika kombination fordelning pa ett stort antal ytor enligt en sannolikhetskalkyl har han kommit till, att dessa fdrdela sig sa, att man erhaller frekvenskurvor, bland vilka 4ven de av PALMGREN och mig empiriskt funna aro representerade. Arterna fdrdela sig ater i huvudsak efter standortsfaktorernas fdrdelning (den relativa frihet, som rader i forhallandet arterna och deras standorter emel- lan, ger visserligen upphov till talrika avvikelser, men dessa — falla enligt sannolikhetslagarna lika ofta at vartdera hallet och st6ra ej den pa standortsfaktorerna grundade berak- ningens medelvarden). I ljuset av ROMELLS utredning, vilken Atminstone fOr en icke-matematiker forefaller bindande, framst&a PALMGRENS konstitutionskurvor som sadana, dikte- rade av sannolikhetslagarna och mOjliga att erhalla vid vilka statistiska vegetationsundersOkningar som helst. Aro om- radena vidstrackta, d. v. s. mdjligheterna for att samtliga standortskombinationer resp. vegetationstyper inom dem skola vara representerade stora, far man kurvor liknande PALMGRENS i diagram I, vilka visa hdga procenttal for de gemensamma, allmanna arterna. Aro omradena sma, sasom t. ex. vid RAUNKIAERS undersOkningar, aro mOjligheterna for inbordes inhomogenitet dem emellan stora, och de sallsynta arterna komma i majoritet. Att de sallsynta arterna aven kunna dominera, fastan omradena valjas relativt stora, visar min kurva | i fig. 10, vilken fullstandigt Overensstammer med ROMELLS enligt RAUNKIAERS tal uppritade (sid 11, fig. 12), men i detta fall har likvaél en héggradig heterogenitet hos vaxtligheten, beroende pa vaxlande storlek och andra olikheter omradena emellan, varit for handen. 140 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Ett problem, som bor kunna lésas med det relativt rika material av artforteckningar fran olika stora omraden jag forfogar 6ver, ar den pa senaste tid ofta berdérda fragan om relationen mellan areal och artantal. Kultur- klass Tabell 8. as wen ce a | | %/o av N:o Namn A real | Artantal hela art- i ha | antalet 8 Orslandet. 1150 383 75,2 9 Elgsjo . 646 353 69,4 | 5 | Baro. 647 336 65,3 | 2 Stor-Ramso . 621 334 65,6 20 Basto 47 301 591 7 Tostholm . et 55 294 | 57,8 36 Kaliko sore ee ea 105 285 55.6 1 | Skimmé . ete ee 6 Svarto . 116 238 46,8 13 | Lévé 35 |? 296. )\| 44a 31 Grundso . 89 | 220 | 48, 26 | Skalo 69 | 220 43,2 23 Ango aT 2kt 42,6 33 Hatto 76 215 42,2 12 Gaso 30 206 40,5 17 Ramsholm 51 205 40,3 29 Ando 43 202 39,7 44 Skeppo. ea 33 201 39,5 icon: Akertholm, "2! 09] 14 | 200 39,3 | 35 Lagholm . SB. artgs 39,1 30 Arvskar-si) Sa.eues etd 39 199 39,1 21 Gloholm . | 20 | 196 38,5 27 Anklo . 38 | 196 38,5 25 Ekornholm . 30 192 30,7 10 Tingsholm *. , 10 190 37,3 28 Kalvo 36 190:2\ MSR 24 | Storé : 86 180 | 35, | 11 | Gammelbylandet. . | 26 i wl) AT Biss |e dos0 peal | 32 | Granholmes geen 32 172 33,8 | 18 | Verkholm. | 17 170 33,4 43 | Tiftd. 36 170 33,4 38 Hummelskar. 21 168 33,0 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 141 of) av N:o Namn | Areal Artantal fee art- Kultur- i ha | Betalet klass I 340 = rollivolmyies eas 25 168 33,9 | Ill 16) |\"bjaderholm =. <> .7 |. Jt 166 B0'67 al yi 39 Andholiis. aca v's 53 159 312. is IV 15) Lokholm . 24 156 30,7 IJ AG GliMninOr. 18 156 30,7 vs 47 | Langlé. 17 156274 = a0s0--) 14. | Ekholmar. 9 152 29,0 | F 37. Notklobb . fe 151 20 aie aly 49 Manngrund . 16 149 2035 | II 48 | Bagaskir . 17 144 28,3 | . 19 Laverorarna. 6 141) =|) 273 IV 40 Ormskiren . 10 138 i | A 45 Greno . 25 134 O60) | 4, 42 Kjalskaren 17 120 23. Gun | 4 Al Tunnklobb ff 119 23,4 ‘5 OP} Kalvholm . 9 106 20,8" | ; 52 Langgrund . 2 89 17,5 | A 50 Pafskar 4 83 16,3 n 51 Gasoklobb 1 Cu 15 | 53 Lokgrund. 0,5 66 13,0 V 57 Sadeln . 15 61 oe || % 3 Dansarholm . 1 58 lle | IV 54 Ryssharun 2,5 43 8,4 V 56 Smorskar. 1 40 7,8 " 55 Stor-Trutklobb. 1 32 Gis sar ) 58 Histen. 0,5 16 Soa. || e I tabellen har ovan har jag ordnat samtliga special- omraden efter avtagande artantal. Forsta kolumnen upptar omradets nummer pa kartan, andra kolumnen namn, tredje omradets ungefarliga areal sadan den erhallits vid uppmat- ning med planimeter pA Sjofartsstyrelsens sjOkort av ar 1918, fjarde kolumnen upptar artantalet och femte artantalet i procent av samtliga arter i skargarden. Sjatte kolumnen anger slutligen omradets kulturklass enligt de definitioner som givits 4 sid. 49 o. 50. Framstillas resultaten grafiskt 1 ett koordinatsystem, dar artprocenterna aro avsatta pa vertikal- 142 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. och arealerna i ha pa horisontalaxeln, sa placera sig de olika omradena sa som fig. 12 utvisar. Omraden horande till olika kulturklasser aro har utsatta med olika tecken. © betyder ett omrade av 1:sta kulturklass, X av 2:dra, + av 3:dje och e av 4:de eller 5:te klassen. % 20 70 60 50 20 10° «20 «630064490: «650 GOOD 80S: 9H L0 150 Fig. 12. Forhallandet mellan areal och artantal. Som fdrnamsta resultat framgar ur figuren, att de olika omradena tyckas med storre eller mindre avvikelser eruppera sig kring en linje, som ar det grafiska uttrycket for en geometrisk progression. De stora omradena, som av utrymmessk&l utelamnats ur figuren, foga sig val i fort- sittningen av denna linje. Infor man logaritmerna for art- procenterna och arealerna i ett koordinatsystem, sa bilda de i 6verensstammelse med vad ARRHENIUS redan_ visat med ett annat material en rat linje. Den ideala relationen 200 ha. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 143 mellan areal och artantal tyckes vara denna: stiger arealen i en geometrisk progression med kvotienten 2, sa Okas artprocenten med en kvotient av omkr. 1,16. Normal-art- antalet for en yta om 10 ha tyckes i skaérgarden vara 147 arter eller 28,9 °/, av hela artsumman. Mina resultat stamma alltsa utmarkt Overens med de asikter, som redan tidigare uttalats av ARRHENIUS och RoMELL. Den senare betraktar forhallandet mellan areal och artantal ur sannolikhetssyn- punkt och konstaterar, att en fordelning av arterna pa olika stora arealer bor f6dlja sannolikhetskalkylens regler och alltsA ge upphov at en kurva sadan som den i min fig. 12. Han tror sig 4ven ur PALMGRENS tal kunna utlasa en bekraftelse pa sin asikt. I alla fall konstaterar han, att det ej kan vara som PaLMGREN och Aven JACCARD antagit, namligen att artantalet 6kades i proportion med arealen. Nagon linear funktion mellan dessa bada kan ej komma i fraga. Mina empiriska resultat tyckas i allt pa ett glansande satt bekrafta de av RoMELL gjorda slutsat- serna. De relationer mellan areal och artantal, som har ovan skisserats, hanfora sig naturligtvis blott till medelvarden m. a. o. till den ideala kurvan. Sasom man av fig. 12 Ser, aro avvikelserna nog sa stora och manga, vilket emellertid i betraktande av materialets ytterst heterogena beskaffen- het ej bor foOrvana. Vi skola hair sOka utreda, med vilka forhallanden de storsta avvikelserna sammanhanga. Langst borta ifran normalkurvan, med mycket for hoga artantal ligga tvenne omraden (Bast6 och Tostholm). De aro gamla hemmansland och tillh6ra 1:sta kulturklassen. De hava i medeltal 153 eller 30 °/, flere arter 4n normalantalet for lika stora omraden av 2:dra kulturklassen. Detta hoga artantal far emellertid ej anses harrora blott fran de vaxter, vilka fdlja en dldre och st6rre bosattning at, det ar fast- mer bylandens ursprungliga rikedom pa olika standorter och deras av naturen frodiga och artrika adla lovskogs- vegetation, som betingar en stor del av detsamma. For Bast6s vidkommande spelar dessutom in, att jag darstades 144. Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i BaroOsunds skargard. haft min hemvist, varfor 6n blivit under loppet av en langre tid och under olika arstider grundligt undersokt. Mellan omradena av 2:dra och 3:dje kulturklasserna tyc- kes ej rada nagon storre skillnad vad artantalet betraffar, m.a.o. de vaxter, som folja med de mindre bosattningarna, spela ingen roll 1 bredd med dem, som redan inkomma med odlingarna. Omradena av 2:dra och 3:dje klass aro talrikast och gruppera sig i allmanhet ratt val kring nor- malkurvan. Det relativt val odlade Kalko med mycket omvaxlande standorter, det avenledes standortsrika Lov6, Akerholm med odlingar och Adel lovtradsvegetation och Tingsholmen med ratt omvaxlande standorter hdja sig mest ovan normallinjen. Det stora bergiga och karga Skamm6 med ett par sma fiskarstugor och obetydliga, forfallna odlingar kommer daremot ej upp till medelvardet for sin storlek. De omraden, som med avsevardare artantal falla under normallinjen, aro ater alla av 4:de kulturklassen, och de tyckas ordna sig till en liknande kurva med lagre forlopp. I medeltal kan man saga, att omradena av 4:de klass haft 86 arter eller 17 °/, mindre 4n normalkurvan fordrar f6r deras areal. Storsta delen av de saknade arterna har otvivelaktigt varit sadana, som f6lja odlingar at, men karga standortsforhallanden, hdggradig bergighet etc. ha sakert medverkat. En del omraden av 4:de klass, sarskilt mindre sadana, hdja sig likval upp till normalkurvans artantal. De besta mest av ett flertal 6ar och mindre holmar med sam- manlagt stora och omvaxlande strandomraden. Arternas férhallande till kulturen. Det ar ett viktigt och intressant studium, vilket hos oss forst genom LINKOLAS grundliga och utmarkta arbete Over kulturens inflytande pa floran i trakterna norr om Ladoga blivit upptaget till behandling, namligen att sdéka utrona den andel den manskliga kulturen haft vid kompo- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 145 sitionen av ett omrades flora. Ehuru mina i artforteck- ningen givna uppgifter 6ver de olika arternas fordelning pa de av LinkoLa anvanda kategorierna dro langt ifran erundade pA sA speciella och noggranna iakttagelser som nédigt varit, vagar jag dock med all reservation framfora resultaten av en sammanstallning. Uppgifterna grunda sig dels pa det allmanna intrycket av de enstaka arternas forekomstsatt, dels pa deras upptradande inom olika vaxt- samhiallen enligt de vegetationsanteckningar, vilkas publi- cering skola ansta till en senare del. Svarigheterna att sikert fastsld en del arters fdrhallande till kulturen ha inom mitt skargardsomrade ocksa varit stérre an mangen- stides, i betraktande av den mer eller mindre starka kul- turpaverkan, som nastan samtliga dess delar varit under- kastade. I det fdljande skall jag i stérsta korthet sdka giva en bild av huru de olika starkt av kulturen gynnade eller skadade arterna fordela sig pa dels fastlandet och skar- garden i deras helhet, dels pa skargardens olika geografiska zoner. Av stort intresse hade aven varit att undersoka samma gruppers artantal inom samtliga specialomraden, sirskilt med hansyn till dessas olika grad av kulturpa- verkan, men denna statistik maste jag tyvarr for denna gang lamna darhan. Halla vi oss forst till fastlandet, sa ha dess 500 arter forts till de olika kulturkategorierna som foljer: Antropochorer. . .. . . 142 eller 28,3 °o Aporyter 1a .feiwedy, ret SelOSR Is SS6,7. Hemeradiatorersys St\>. S96 WEne Tiss Hemerotobers igi. sale Se iGQn0 7G -2ale.8 %; 358 arter eller 71,7 °/, av samtliga fa alltsa raknas som fastlandets ursprungliga arter. For skargardens samtliga 511 arter ater staller sig fordelningen pa foljande satt: 146 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardsunds skargard. Antropochoreri#ish tei0!7. 209eller 2iayy,. Apotyterits sties oly .ctinvs, 202 ep aSigans Hemeradiaforenves 24. cc 718& “see2bnes HISMEFOIO DERE Osc 830..) 665098 aAl any 2 402 arter eller 78,6 °/, aro salunda att betrakta som hemmahorande i skargarden. Vid en jamfo6relse finna vi, att antropochorernas antal minskats i skargarden. Detta forhallande forefaller ocksa ratt naturligt. Pa fastlandet ha vi de fdrnamsta kultur- centra, t.o.m. av sa hdg rang som Fagervik, som ar en gammal bruksort. I skargarden ar arternas spridning sjalv- fallet mycket svarare 4n pa fastlandet. Den maste har ske Over vatten och kan ej begagna sig av landsvagar, akdon ete. Vi se ocksa ur forteckningen a sid. 113, att manga arter, vilka blivit antraffade pa fastlandet, men ej i skar- garden aro antropochorer. Dessas antal Okas dessutom darav att flere vaxter, vilka i skargarden aro apofyter eller t. o. m. bora betraktas som hemeradiaforer, forefalla att vara infOrda av manniskan pa fastlandet. Detta galler framst havsstrandsvaxter. Det hade varit intressant att narmare undersdka detta forhallande; for narvarande ar mitt material emellertid alltfor ofullstandigt. Jag kan blott som typiska exempel pa ursprungliga havsstrandsvaxter, vilka inne i landet aro antropochorer, namna arter sasom Sonchus arvensis, Lotus corniculatus, Veronica longifolia och Chrysanthemum vulgare. A andra sidan finnas aven vaxter, vilka antagligen aro inférda i skargarden, men hemma pa fastlandet. Man kommer har framst att tanka pa arter som Geranium silvaticum, Alisma Plantago etc. Apofyternas procenttal visa ingen storre skillnad mellan fastland och skargard, daremot dro hemeradiaforerna av- gjort starkare representerade i skargarden. Det ar hela mangden av m§anniskan mer eller mindre oberoende havs- strandsvaxter och marina vattenvaxter, som har tillkomma och vAalla procentékningen. Hemerofoberna aro ungefar desamma i skargarden som pa fastlandet. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 147 Granska vi yttermera forhallandena speciellt inom skar- garden sa erhalla vi en fordelning sadan som tabell 9 ut- visar. Tabell 9. — —~ — ——— —- 7 Inre skar- Yttre skar- | Havehandet garden garden Artantal| °%, | Artantal, % Artantal ° 0 | | Mla sarter ts oN: 474 439 118 Antropochorer . . 105 22,0 85 19,4 a4 5,9 NORYLEE <6 Se: 194 41,0 186 42,4 63 53,4 Hemeradiaforer_ . 111 23,4 113 25,7 38 32,2 Hemerofober . . 64 13,6 55 12,5 10 8,5 Ursprungliga arter 369 78,0 354 89,6 111 94,1 Vi se ur tabellen huru antropochorerna (till dem foras har de vaxter, som icke inom varje enskild zon, utan 1 skargarden i gemen hora till denna kategori) bade absolut och procentuellt avtaga ut mot havsbandet. Utanfor den marina skogsgransen 4ro de blott 7 d.v.s. Cirsium lanceo- latum, Trifolium repens (om denna bor raknas till antropo- chorerna), Rhinanthus major och minor, Rumex domesticus, Juncus bufonius och Poa annua. Apofyterna minskas Aven absolut, men procenttalet forskjutes utat starkt till deras forman. Hemeradiaforerna aro underkastade den minst betydande absoluta decime- ringen och vinna i procenttal. Hemerofoberna avtaga utat saval absolut som procentuellt. Av antropochorernas for- svinnande ju langre ut man kommer foljer naturenligt att den relativa mangden ursprungliga arter tilltager. De for- skjutningar, sarskilt vad antropochorernas antal betraffar, som salunda konstaterats, ger enligt min mening en god bild av bade den manskliga kulturens smaningom skeende upphérande utat och de till manniskan hanvisade vaxternas i samma proportion 6kade spridningssvarigheter. 148 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Barésunds skargard. Jamfora vi slutligen de procenttal som ovan erhallits med dels LINKOLAS egna tal, dels de av honom pa sid. 285 anforda fran andra trakter, sa konstatera vi en stor Over- ensstammelse mellan fastlandets artfOrdelning och sarskilt Ladoga-gebitets och Stockholms-traktens antropochorantal. Skargardens antropochorantal ar daremot mindre an vad som konstaterats for nagot annat omrade, och denna brist pa av manniskan inforda arter gor sig som namnts alltmer gallande ju langre ut man kommer. Och detta ar ju en naturlig sak: det ar vattnets isolerande verkan, som har gor sig gallande. Citerad litteratur. ARRHENIUS, O. I. En studie 6ver yta och arter. Sv. Bot. Tidskr. Be 12521918: —,— II. Okologische Studien in den Stockholmer Scharen. Diss. Stockholm, 1920. BERGROTH, O. Anteckningar om vegetationen i granstrakterna mellan Aland och Abo-omradet. Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Bd. 11. 1895. BRENNER, W. I. Strandzoner i Nylands skargard. Bot. Not. Lund, 1916. —,— II. Studier éver vegetationen i en del av vastra Nyland och dess fodrhallande till markbeskaffenheten. Geologiska kommissionens i Finland Geotekniska meddelanden N:o 32, 1921. Aven Fennia Bd. 48. Du RtetTz, G. E., Fries, TH. C. E., OSVALD, H., TENGWALL, F. A. Gesetze der Konstitution natiirlicher Pflanzengesellschaften. Vetenskapliga och praktiska undersékningar i Lappland an- ordnade av Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. Flora och Fauna 7. 1920. HISINGER, Epv. Flora Fagervikiensis. Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Notiser. H. 3, 1857. Hutt, R. Forsék till analytisk behandling av vaxtformationerna. Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Meddel. Bd. 8, 1881. Hayren, E. I. Langs-zonerna i Ekenas skargard. Geogr. Foren. Tidskr. Arg. 12, Helsingfors, 1900. —,— II. Uber die Landvegetation und Flora der Meeresfelsen yon Tvarminne. Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Bd. 39, 1914. JACCARD, P. Gesetze der Pflanzenverteilung in der alpinen Re- gion. Flora, Bd. 90, 1902. 150 Widar Brenner, Vaxtgeografiska studier i Bardésunds skargard. KJELLMAN, F.R. I. Ueber die Algenvegetation des Murmanschen Meeres an der Westkiiste von Novaja Semlja und Waj- gatsch. Nova acta Soc. scient. upsaliensis. Vol. extraord. Lod: —,— IL. Uber Algenregionen im dstlichen Skager Rack. Bihang till K. svenska Vet. Akad. Hand. Bd 5, 1878. KyLin, H. Svenska vastkustens algregioner. Sv. Bot. Tidskr. Bd: 12; 19s. LINKOLA, K. Studien iiber den Einfluss der Kultur auf die Flora in den Gegenden noérdlich vom Ladogasee. Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Bd. 45, 1916. LUNDS BOTANISKA FORENING. Foérteckning 6fver Skandinaviens vaxter, 1917. NORDHAGEN, R. Om nomenklatur og begrepsdannelse i plante- sociologien. Nyt magasin for Naturvid. Bd. 57, 1919. Norr.in, J. P. I. Bidrag till sydéstra Tavastlands flora. Soe. pro Fauna et Flora Fenn. Notiser. Bd. 11, 1870. —,— II. Flora Kareliz onegensis I, Ibid. H. 13, 1871. PALMGREN, A. Studier éfver léfangsomradena p& Aland. Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Bd. 42, 1915—16. v. Post, H. I. Nagra ord till Faderneslandets yngre Botanister. Bot. Not. Lund 1842. —,—- Il. Westra Malarstrandens Cotyledoner. Ibid. 1844. —,— II Om Vextgeografiska Skildringar. Ibid. 1851. —,— IV. Forsok till en systematisk uppstallning av vextstal- lena i mellersta Sverige. Stockholm 1862. RAUNKIAR, C. I. Planterigets Livsformer. Kjobenhavn og Kris- tiania, 1907. —,— IL Formationsunderségelse og Formationsstatistik. Bot. Tidsskr. Kjobenhavn. Bd. 30, 1909. —,-— III. Recherches statistiques sur les formations végé- tales. Kgl. danske Vid. Selsk. Biol. Medd. I. Kjobenhavn 1918. ROMELL, L. G. Sur la régle de distribution des fréquenses. Sv. Bot. Tidskr. Bd. 14, 1920. SERNANDER, R. I. Hampus von Post. Minnesteckning. Geol. foren. i Stockholm férhandl. 1912. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 151 SERNANDER, R._ II. Studier 6fver lafvarnes biologi. I Nitrofila lafvar. Sv. Bot. Tidskr. Bd. .6, 1942: —,— Ill. De nordeuropeiska hafvens vaxtregioner. Ibid. Bd. Ts Ve 12 i re fi * , a Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 5. 000001 :1 \ GUVOUUMS SANNSOUVEA \ A9A0 \ WLM ae \ uspyquvdns \ upduig * \ \ epuopeh MOPPUPAS . 357 \\ uopeqwoag Parees. Ge 2 myers Y wpumbpuwny O + ee naa a S s oreo 9s S55 ueprsqnanydd I FPAMALIS cy ge \> serine ° 7 - a y Use 20 fe unoy ssh yn Beh go S ° punsbyoT — gs” E 3h = [exsy an ® ° : {) oe | ° punsb6ue7 7 oR RE (ls ee arn ye es ae oe <3 o., Mares. et Sn ST BRO TEC 0 Pl Poa ey RD, OI BS Ong Cash oct ® woo oS ia voles OP 75D Bue) iso owmoys bug a. cu BS : 1uN0 we ie ~ Le ae i) 3 a" MOWALUYAS -* = = Og MIAMI WA, + ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, 49, N:o 6. KAJAANIN KASVISTOALUEEN RAJOISTA JA JAOITUKSESTA KIRJOITTANUT O. KYYHKYNEN HELSINKI 1921 | ; ve : : 2 4 - ee - ‘= ry a ¢ Ly 7 z. - , —— > ‘ “VI >: y+ J ‘ a t - » ’ : s . * ro = _ HELSINGISSA 1921 J, SIMELIUS’EN PERILLISTEN KIRJAPAINO O. Y. Cae kasvistomaakunta, Ostrobottnia kajanen- sis (Ok.), on keski-Suomen jarviylangon koillispuolella. Se kasittaa kasvimaantieteellisten karttojemme mukaan suun- nilleen nykyisen Kajaanin kihlakunnan paitsi Saraisniemen pitajaa, joka luontonsa puolesta kuuluu jo paremmin Pohjan- lahden alueisiin. Maakunnan luonnontieteelliset rajat ja sen suhteen naa- puriseutuihin on tarkemmin maaritellyt rehtori M. Brenner kirjassaan: ,Observationer rérande den nordfinska floran“ (Acta Soc. pro Fauna et Fl. Fenn., Tom XVI, N:o 4, siv. 62). Sen mukaiset ovatkin sitten rajat kasvimaakuntakartois- samme. Yleensa pitavatkin nama rajat paikkansa. Joitakin pikku poikkeuksia tahtoisin kumminkin eh- dottaa. Sekai matkakertomuksessaan vuodelta 1879 (Meddel. 5, siv. 2) etta edellamainitussa kohdassa (Observ. siv.62) Brenner huomauttaa, etta minkaanlaista silmiin pistavampaa eroitusta luontosuhteissa toiselta puolen Ok:n ja toiselta Sb:n ja Kb:n rajaseuduilla maakuntamme eteldosissa ei ole huomattavissa, joten rajan niiden valilla taytyy tulla enemman tai vahem- man mielivaltaiseksi. Hin puolestaan panee etelarajan seu- raamaan pddasiassa vedenjakajaa, jolloin Sotkamon kylat Lahnasjarvi, Laaka ja Alanne jaavat Sb:n puolelle. Kirjoi- tuksessa mainitaan myOds Kajaanin maalaiskuntaan kuuluvan Lehtovaaran kylin jaavan rajan etelapuolelle, mutta teok- seen liittyvassa kartassa sulkee rajaviiva sen Ok:n puolelle, joka kai onkin oikeampaa, koska se seka maaperansa etta kasvistonsa puolesta liittyy laheisesti Ok:n naapuriseutuihin. Samoin on kartassa jatetty Kuhmoniemeen kuuluva Jonkerin kyla Kb:n puolelle, vaikka siitakaéain ei tekstissa erityisesti mainita. 4 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. Nain Brenner. Mutta onko nyt hanen rajansa etela- puolelle jaava laaja Suomenselan alue luontaisemmin kuu- luva Sb:een ja Kb:een kuin Ok:een, siita saattaa olla eri mielta. Omasta puolestani lukisin sen ennemmin kuuluvaksi pohjoisempaan alueeseen (Ok:een), silla Sukevan ja vielapa Kauppilanmdenkin tienoilla, siis noin 3—4 _ peninkulmaa Brenneriin esittaman rajan etelapuolella, on tavattu lajeja, jotka ovat Sb:lle jokseenkin (Sceptrum) tai kokonaan (Epi- lobium Hornemanni) vieraita. Sitapaitsi ovat maisemat vii- memainitusta paikasta pohjoiseen enemman Ok:n, etelaan taas enemmin Sb:n luontoisia. Alueen keskiosissa, Varpais- jarven ja Rautavaaran kohdalla ulottuu puhdas saloalue vie- lakin kauemmas etelaan, ja siellakin on tavattu varsinaiselle Sb:lle aivan vieraita lajeja (Alchemilla acutidens, Pinguicula vulgaris, Taraxacum galeatum). Kun kuitenkin Ok:n etela- raja siirtyisi timan kautta kovin kauas nykyiselta paikaltaan tapaamatta taallakaan aivan varmaa rajankohtaa, jatan ky- symyksen omasta puolestani ratkaisematta. Ok:n lansirajalla Brenner ottaa mukaan osia Vuoli- joen ja Saraisniemen kunnista. Mina taas ehdottaisin taman rajan kulkemaan etelapaassa Kajaanin maalaiskunnan ja Vuo- lijoen pitajan valisté rajaa Oulujarveen asti ja siita ensin Paltamon ja sitten Puolangan lansirajaa pohjoiseen. Nain valttyisi tarpeeton pitajien pirstominen, jota Brenner‘in raja edellyttaisi ja samalla seuraisi se jokseenkin tarkoin my6és maaperarajoja. Puolangan Puokiovaaran graniittipe- rukka tekisi vain poikkeuksen. Mutta korkeussuhteittensa puolesta lienee sekin — Brenner’in kuvauksista paat- tien — luettava ennemmin Ok:een kuin Jannemmas, samoin kuin Pudasjarvenkin kaakkoinen kulma. Pohjoisrajalla ehdottaisin taas otettavaksi Ok:een pienen palasen Kuusamoa pitkin sikalaista vedenjakajaa eli suun- nilleen Murtovaaraa my6éten. Maiaritteleehan Vainiokin (kirjassaan ,,Kasvistonsuhteista Pohjais-Suomen ja Vendjdan- Karjalan rajaseuduilla“ siv. 95) ,,Kiannan kunnan“ pohjois- rajan Poussunjarven tienoille (n. 65°44’), joka on vielakin Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 5 yhta peninkulmaa pohjoisempana. Siita eteenpain alkaa olla jo tunturimaisemia, jotka ovat Ok:lle tuiki vieraita. Alueemme itarajana on valtakunnan raja, joka tuntuukin hyvin mukiinmenevalta, se kun melkein poikkeuksetta kul- kee Ok:n kohdalla pitkin vedenjakajia. Nain ollen vastaisi alue siis suurin piirtein Kajaanin kihlakuntaa, Sardisniemen ja Vuolijoen pitajat kuitenkin ko- konaan sek& muutamat Sotkamon ja Kuhmoniemen kylat (Brennerinkin mukaan) pois luettuina ja lisattyina pikku- palasilla Pudasjarvea ja Kuusamoa. Kajaanin alueen voi tietysti jaoitella useampiakin perus- teita silmalla pitaen. Brenner kuvailee sita pitajittain. Mutta nehan ovat vain hallinnollisia piireja eivatka, ainakaan Kajaanin alueella, muodosta yhtendisempia lJuonnonmukaisia kokonaisuuksia kuin aivan vahaiselta osalta. Siita jaoittelusta taytynee siis luopua. Toisena jakoperusteena voisi kayttaa viljelyssuhteita ja asutustiheytta seka niiden historiallisia vaiheita. Siina suh- teessa olisivat Oulujarven tienoot hyvana keskustana: siella on asutus aikaisinta, viljelys vanhinta ja kehittyneinta, vaen- tiheys suurin. Sieltaé on se levinnyt sateettaisesti pitkin vesist6ja melkein kaikille suunnille ylempiin maihin. Kuta kauemmas tasta keskuksesta edetéan, sita nuorempaa ja harvempaa on asutus, sita heikompaa ja vahaalaisempaa viljelys. Sama seikka kuvastuu sangen uskollisesti Kajaanin alueen luonnonkin suhteissa ja niistahan ne asutusolotkin ovat melkein suoranaisena seurauksena. Oulujarvi maakun- nan nurkkauksessa on nimittain kuin iso keskusallas, johon kaikilta suunnilta valuu vesia ja niiden mukana ylamaiden elinvoimaa: se itse ympdaristdineen lihoo, muiden kustan- nuksella. Sitapaitsi se on alaltaan siksi suuri ja sen verran muita vesia alempana, ett’ei sen ilmastoa lauhduttavaa mer- kitystakaan liene vallan vahaiseksi arvioitava. Luontaiset maaperasuhteetkin ovat lisaksi sen ja sen lahimpien jarvien 6 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. ymparilla monin kohdin paljoa paremmat kuin loitompana: savi ja kalkki ja muutkin kasvillisuudelle edulliset maa- ja vuoriperalaadut, joita monen monilla syrjaisemmilla seuduilla ei tapaa juuri nimeksikaan, ovat Oulujarven seutujen kasvi- lajirunsauden, samoin kuin taloudellisenkin hyvinvoinnin perustana. Kuta ylemmaksi ja kauemmaksi noustaan Oulujarvelta, kuta lahemmaksi tullaan vedenjakajia, sita laihemmaksi huuh- toutunutta on maankamara, sita karumpaa kasvillisuus. da vaikka paikoin vesistéjen perukoilla on parempaakin vuori- peraa, niin ei se jaksa enaa luoda sinne laajempialaisia ja rehevampia keitaita eika runsaslajisempaa kasvistoa. Vain pienen pienina, harvalajisina ja -yksildisina yhteiskuntina ovat siellA vaateliaammat lajit eramaa-proletariaatin keskella. Yksisirkkaiset lajit seka havupuut ja varvut vievat siella seka lukumaaransa etta yksildrunsautensa puolesta voiton kaksisirkkaisista puista ja ruohoista ja viela valtavammin monivuotiset yksi- ja kaksivuotisista. Maisemainkin savy muuttuu samassa suhteessa: suo- perdiset kasvupaikat lisdantyvat, lehtipuuaines metsissa vahe- nee. Leppai ei muodosta enaa yhtendaisia kasvustoja ahoil- lekaan ja Oxalis-Myrtillus-, vielapa pelkat Myrtillus-tyyppiset kuusikotkin vahenevit muuttuen vain enemman tai vahem- min soistuneiksi, naavaisiksi ja risuisiksi korpimaiksi, joilla nikee jo huomattavan paljon pystyyn kuivaneita puita. Vaarojen rinteilla vain ja koskien varsilla seka muilla viet- tivilla kasvupaikoilla, joille vesi ei paase kauemmaksi aikaa seisahtumaan, tapaa siella kauniimpia kasvustoja. Erinaisilla karkeampisoraisilla alavammillakin mailla nakee my6s aika rehevid ja laajoja Myrtillus-tyyppisia sekametsia. Rannatkin, jotka alempana, varsinkin Oulujarven lahdekkeissa ja Sotka- mon vesien varsilla, muistuttavat viela usein paikoin elavasti eteldisempia seutuja, ovat ylamaissa kayneet alastomiksi ja karuiksi, seikka johon osaksi vaikuttanee jarvenpohjien pai- koittainen rautamalmipitoisuus. Tata kasviston ja kasvillisuuden asteettaista koyhty- mista silmalla pitaen voi Kajaanin alueen jakaa useampiin Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. i konsentrisiin vyOhykkeihin, joiden yhteisena keskuksena on Oulujarvi. Uloimmat, periferiset osat: Suomenselan salo- seutu, Kuhmoniemi, Lentiira, Suomussalmi, itainen Hyryn- salmi ja koillis-Puolanka muodostavat oman vyOdhykkeensa, varsinaisen ylimaan eli Yla-Kainuun. Etela-Puolanka, Risti- jarvi ja Yli-Sotkamo valivyohykkeen seka Oulujarven ja Sotkamon vesist6n lahimmat seudut sisimmaisen eli le hto- alueen, Ala-Kainuun. Tata jaoitusta olen noudattanutkin ,suomussalmen kasviston* (Acta Soc. F. Fl. Fenn. 46) valmis- tavassa osassa ja lajiluetteloiden avulla koettanut valaista mainittujen alueiden keskinaisia suhteita. Mutta téamakéan jako ei mielestani viela oikein vastaa Kajaanin alueen luonnonmukaisia oloja. Siina joudutaan nimittain tekemaan aika lailla vakivaltaa muutamille sangen yhteniisille maaperdalueille. Sitapaitsi tulee noiden vyo- hykekayrain veto melkoisen mutkikkaaksi ja mielivaltaiseksi. Sen vuoksi olenkin nyttemmin paatynyt aivan toisenlaiseen jakoon, joka perustuu alueen geologisiin suh- teisiin. Kun nimittain silmailee maakuntamme vuoripera- karttaa, tosin viela varsin vajanaista, niin tulee oitis teh- neeksi sen havainnon, etta erilaiset vuorilajiryhmat esiintyvat siind samansuuntaisina, paaasiassa S—N kulkevina jokseen- kin yhdenjaksoisina, syrjilleen (E ja W) tarkoin rajoitettuina juotteina ja vyéhykkeina. ,Harmaata kivea“, graniittia ja gneissida, on muodossa tai toisessa enemman tai vahemman kaikkialla, mutta siité huolimatta esiintyvat pehmeammatkin, liuskeiset vuorilajit useimmiten vain samoilla, maaratyilla alueillaan ja selvassaé suunnassa, kun taas toiselta puolen on laajoja eramaavyOhykkeita, joilla graniitti nayttaa olevan niin ehdottomana yksinvaltiaana, etta ,paremmat“ vuorilajit saavat siella sijaa vain hajallisina pisteina ja kapeina, katko- naisina juotteina tai puuttuvat kokonaan. — Ja mika tassa yhteydessa erikoisen tarkeaa: kasvillisuuskin on nailla eri- laisilla maaperdaalueilla suurin piirtein hyvin samanlaista aina vyOhykkeellaan. Naiden seikkojen nojalla olen johtunut seuraavaan Ok:n jaoitteluun. 8 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. Lantisinna on sangen laaja liuskevyohyke, jota nimit- tdisin Okin kvartsiittialueeksi. Se ulottuu Suomen- selasta (ja Rautavaaran kohdalla paljon etelampaakin) maa- kunnan pohjoisrajalle. Sen lansiraja seuraa jokseenkin tar- koin edella maarittelemaani Ok:n lansirajaa. Ainoastaan Ka- jaanin maalaiskunnan lantinen puolisko ja Puolangan Puokio- vaaran kolkka nayttavat tekevan poikkeuksen. Mutta niiden pinnanmuodostuksen takia ja pitajien eheyden sailyttamiseksi ei liene syyta eroitella niita toisiin maakuntiin. — Itarajan muodostaa taas melkein tarkkaan se suora viiva, jonka voisi alottaa Vuokatin selanteen etelapaéan kohdalta ja jatkaa siita aivan suoraan pohjoiseen saman selanteen seka Naapurin- vaaran ja Ristijarven Saukkovaaran itapuolitse Karpinvaa- raan Hyrynsalmella. Siina kaéantyy viiva hiukan luoteeseen ja jatkuu korkeiden Tuomivaarain paahan saman pitajan Kytoperalla. Siita kallistuu viiva yha jyrkemmin luoteen puolelle jattaen koillis-Puolangan laajan eramaan oikealle eraniittivyOhykkeeseen. Pohjois-Puolanka sen sijaan nayt- tia Brenner’in kuvauksista paattaen (Observ. siv. 117) kuu- luvan tahin kvartsiittialueeseen. — Talla alueella on paitsi lukuisia korkeita kvartsiittiselanteita ja -vaaroja myOs monin paikoin kalkkiesiintymia ja pehmedampia liuskelajeja niinkuin vuolukivia, serpentiineja, fylliitteja ja metabasiitteja y. m.s., joista toiset vahemman, toiset enemmin vaikuttavat kasviston erikoisuuteen ja kasvilli- suuden rehevyyteen. — Soita on talla kvartsiittialueella — havaintojeni mukaan — yleensaé vahemman kuin muualla. Riippuuko se maan suuremmasta epatasaisuudesta tai muista seikoista, sita en voi ratkaista. Taman liuskealueen itapuolella taas on melkein yhta levea ja pitka graniitti-gneissivydhyke, joka samoin kuin edellinenkin sangen eheanaé ja yhtenaisena ulottuu maakunnan etelarajalta ainakin Suomussalmen kirkon tasalle, ellei ylemmaksikin pohjoiseen. Sen itarajana sopii pitaa itdisempaa liuskejuottia, joka jokseenkin suorasuuntaisena (sekin S—N) kulkee Tipasjarvesta (Sotkamon kaakkoiskol- kasta) Ontojarven lansipaan poikki pitkin Kellojarven vesistoa Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. pohjoiseen jatkuen siité samaan suuntaan enemman tai va- hemman katkonaisena halki itaisen Hyrynsalmen ja Suomus- salmen tamin pitajan pohjoisimmille perukoille asti. Taman liuskejakson sekaé sen ja valtakunnan itarajan viliset alueet lukisin Ok:n kolmanteen suurempaan vyo- hykkeeseen, jolle annan nimeksi itainen liuskealue. Sekin on yhta leved, ellei paikoin levedmpikin kuin edelli- set, ja suuntakin on sama. Maisemiensa puolesta se tuskin sanottavasti eroaa edellisesta, silla molemmat lienevat jok- seenkin yhta karuja. Mutta vuoriperansa puolesta on se siina suhteessa toisellainen, etta taall4 on paikoin, muualla- kin kuin A4skenmainitulla juotilla, hajanaisia liuske-esiintymia, joita graniitti-gneissialueella tuskin on nimeksikaan. Naita kolmea paavyohyketta poikkisuuntaan paloittele- malla ja paikoin syrjittain yhdistelemalla olen johtunut seu- raavaan Ok:n alajaoitukseen. 1. Lantisimmalle, kvartsiitti-alueelle ominaisia ovat, kuten jo mainittiin, korkeat vaarat, jotka usein muodostavat kilometrien jopa peninkulmainkin pituisia selanteita. Sellaisia ovat esim. Vuokatti—Naapurinvaara—Halmemaki Sotkamossa seka niiden suoranaisena jatkona pohjoiseen Saukkovaara— Syrjavaara—Lampovaara—Lehtovaara Ristijarvella ja niiden jatkona taas jakso Karpinvaara—Lumivaara—Tuomivaarat Hyrynsalmella, jotka yhteensé muodostavat Kajaanin alueen korkeimman osan eli ikaankuin sen selkarangan. Lannem- panakin on talla vyOhykkeella viela sarja sangen korkeita vaaroja niinkuin Naulavaara ja Lehtovaara Suomenselan sa- lolla, Leihuvaara, Hiisivaara, Kivesvaara ja Raappananvaara Paltamossa, seka Teiriharju ja Paljakka Puolangalla, monia kymmenia muita seka eteldisempia etta varsinkin pohjois- Puolangan korkeita vaaroja mainitsematta. — Niiden rin- teilla ja monin paikoin alavammilla valimaillakin kasvaa viela komeita Myrtillus- ja etelampana Oxalis-Myrtillus-tyyp- pisiakin kuusikoita ja vehmaita sekametsia. Muutoinkin ovat metsat talla vyOhykkeella jokseenkin hyvin sailyneet. Kan- gasmaita on verrattain vahan. — Erittain luonteenomaisia naille kvartsiittivaaroille ovat my6ds rehevat puronorot, joita 10 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. tuon tuostakin tapaa niiden rinteilla. Ne on monin paikoin, ehken useimmiten, raivattu niityiksi, joilla on, varsinkin kalkkiseuduilla, usein puistomainen savy niille kasvamaan jatettyjen leppien ja muiden puuryhmien vuoksi. VaAlista, varsinkin pohjoisempana, ne ovat sangen laajoja ja silloin usein, varsinkin jos rinne on loivempaa, kovin hetteisia ja kosteaperaisia. Talldin on niiden ulkosavykin aivan toisel- lainen. Nain esim. paikoin Ristijarvella, Hyrynsalmella ja Puolangalla. — Vielé ovat melkein koko talle kvartsiitti- vyOhykkeelle ominaisia lettosuot, joita on varsinkin kalkki- esiintymien tienoilla, ja ruohoisat, liejuiset rannat, vaikka viimemainitut esiintyvatkin verrattain harvoin huomatta- vamman laajoina ja reheviné (naéin esim. Paltamon Mela- lahdessa). Taman lantisen kvartsiittialueen jakaisin seuraaviin ala- pilreihin: a) Eteldisinna on Suomenselan saloseutu. Mutta, kuten edella jo mainittiin, lukisin sen yhdeksi alueeksi ver- rattain kauas eteld4an ja W-—E suuntaan ainakin itaisen liuskealueen lansirajaan (Tipasjarveen) ellei yksin tein valta- kunnan rajaan asti. Nain ollen tulisi se kasittamaan kaik- kien kolmen edella selostamani'vyéhykkeen etelapaan ja lisaksi laajahkoja osia Sb:sta ja Kb:sta. Alue on nimittain luontonsa puolesta sille ominaisine verrattain lukuisine ja laajoine nevoineen ja muine enimmakseen suoperaisine, havu- metsdisine maisemineen siksi yhtendista ja yleissavyltaan pohjoissuomalaista, etta sen voi huoletta liittéa Kajaanin alueeseen edella mainitulla nimellé. Ne verrattain vahaiset liuske-esiintymat, mitka siella vastaavien vyOhykkeiden koh- dalla tavataan, eivat nimittaéin nayta paljoakaan vaikuttavan ympiristé6nsa. Joitakin hauskoja kasvilajeja on kuitenkin siellakin, etupaassa juuri noiden liuskeiden lahettyvilla ta- vattu. Niista mainittakoot: Asplenium viride [Ratisevankoski ja Talvivaara (pl. loc.) Sotkamo. Sivakkavaara, Valtimo (Vainio)], Lycopodium inundatum, Selaginella, Glyceria remota, Alopecurus geniculatus, Triticum caninum, Calamagrostis arun- dinacea, Rhynchospora alba, Rh. fusca, Eriophorum alpinum, Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 1 E. latifolium, Carex dioica, C. flava, C. Buxbaumii, C. livida, C. laxa, C. digitata, Juncus stygius, Orchis incarnatus, Ma- laxis paludosa, Nymphaea tetragona, Humulus lupulus, Poten- tilla tormentilla, Epilobium Hornemanni, Veronica verna, V. officinalis, Daphne mezereum, Sceptrum carolinum, Knautia arvensis, Hieracium pruiniferum ja H. *Karelorum. Verrat- tuna alueen laajuuteen ovat nama kasvit ja niiden kasvu- paikat kuitenkin mitattoman vahavaltaisia. b) Taman piirin pohjoispuolella on Ala-Kainuun lehtoalue, johon lukisin varsinaisesti lantisen Sotkamon Vuokattia, Naapurinvaaraa ja Paakinmakea myoten (etela- rajana 64° pohj. lev.) ja Paltamosta Jormuanlahden, Mies- lahden, Kiehiman ja Melalahden kylat melkein kokonaan seka Kajaanin maalaiskunnasta Lehtovaaran kylan. Samaan aluee- seen lienee luettava my6s koko viimemainittu kunta, ja mahdollisesti osa Vuolijokeakin, Saaresmakea myoten, joka muutoin jaisi kovin eri paalleen. Kun en ole kaynyt siella, eika kartoista ja kirjallisuudestakaan voi mitaan varmaa paattaa, en voi asiaa nyt varmemmin ratkaista. Tama alue on, kuten alumpana mainittiin, kaikin puolin Kajaanin alueen keskus ja sydan. Siella ovat myos tavat- tavissa ei ainoastaan etelaisemmat, viljelysta seuran- neet lajit ja lehtokasvit lajilukuisimpina ja yksilorunsaimpina, vaan myos suuri joukko pohjoisempiakin lajeja niin- kuin Woodsia hyperborea, Carex alpina, C. livida, C. capitata, C. paradoxa, Eriophorum Scheuchzeri, E. callitrix, Tofieldia, Salix myrsinites, Cerastium alpinum, Lychnis alpina, Astra- galus alpinus, Alchemilla acutidens, Epilobium dahuricum ja Mulgedium alpinum sekai muutamia merireliktejakin niinkuin Myriophyllum spicatum, Lemna trisulca ja Chara aspera. — Niinikaéaén on siella tavattu muutamia, joita voi pitaa itdisina viljelystulokkaina, niinkuin Lychnis rubra, Gera- nium pratense, Chaerophyllum *Prescottii, Heracleum sibiri- cum, Alchemilla strigosula ja Leontodon hispidus (monin paik. runs.) seka luonnonlajeja: Sagittaria natans ja Carex aristata. 12 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. Seuraavia talla alueella kasvavia (enimmakseen etelaisia) lajeja ei ole tavattu muualla Ok:ssa: Alchemilla acutangula A. *filicaulis A. micans A. obtusa A. strigosula Anemone nemorosa Anthyllis *affinis Arenaria serpyllifolia A. trinervia Bulliarda aquatica Callitriche auctumnalis Cardamine dentata Carex aristata . canescens < heleonastes . elongata . laevirostris . pseudocyperus (?) . stricta ') Catabrosa aquatica Cirsium lanceolatum Elatine triandra Euphrasia hirtella COs QeOe Gentiana campestris v. suecica?) Gnaphalium uliginosum Iris pseudacorus Lampsana communis Lemna minor L. trisulca Leontodon hispidus Lonicera xylosteum Malaxis monophyllos (?) Myriophyllum verticillatum Orobus vernus Potentilla villosa Polygonum amphibium v. terrestris Polygonatum officinale °) Scleranthus annuus Sparganium natans Stratiotes aloides Turritis glabra Tussilago farfarus Utricularia ochroleuca Vicia hirsuta Viola riviniana Sitaépaitsi on suuri joukko, n. 40—50, etupaassa etelai- sia lajeja, jotka esiintyvat taalla yleisempina ja runsaampina kuin muualla Ok:ssa, ja joita toisista piireista on loydetty vain hyvin hajallisesti ja harvinaisina, useita nakOjaan vain satunnaisina. Melkein yhta suuri, ellei suurempikin (yli 50) on niidenkin lajien lukuméara, joita on tavattu vain satun- naisina Kajaanin rautatienaseman alueella seka heinapelloissa, pihoissa ja kasvitarhoissa. ') Loydetty ainoastaan pec muualta. *) Maist. K. Metsavainion mukaan. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 13 Muut tata aluetta luonnehtivat seikat on jo kuvattu edella (siv. 8). c) Seuraava kvartsiittialueen piiri on t&am&n pohjois- puolella. Siihen lukisin Uuran ja Harmanmaen kylat Palta- mosta, Ristijarven ja Hyrynsalmen pitajien lansiosat seka etelaisen Puolangan Salmisen kylaa my6ten. Pohjoisrajana tulisi siis olemaan suunnilleen suora viiva tasta kylasta, Leppalan kohdalta Hyrynsalmen Kytoperalle (Toivolan tie- noille) eli toisin sanoen se pitajan poikki kulkeva kangas- seutu, josta Brenner ja Lackstr6ém’kin puhuvat. — Tahan piiriin olisi kai luettava Puolangan Puokiovaarankin kolkka, vaikka se lieneekin jossain maarin toisenluontoista. Alueen nimeksi panisin keskinen kvartsiittialue. Se on mielestaéni jokseenkin ehja kokonaisuus, huoli- matta siita, etta sen keskinen ja itainen osa on paljon kor- keampaa kuin lantinen ja etta taalla sen sijaan on runsaasti kalkkiesiintymia, joita puuttuu alueen itapuoliskolta. Piirin suhde lehtoalueeseen lienee kaynyt osiksi selville jo taman kasittelyn yhteydessa. Luonnon yleissavy on taalla jo huo- mattavasti jylhempi. Siihen vaikuttanee osaksi sekin, etta vesist6t ovat taalla kovin vahdlukuisia, jarvet verrattain pienia, asutus harvempaa, liikenne vahdisempaa. Se eraan- lainen hempeys, joka lehtoalueelle lepikkoineen, lehtevine rantoineen ja ruohistoineen seka kylineen ja peltoineen on ominaista, on taalla jo havinnyt. Mutta soita ei ole viela taallakaan niin runsaasti kuin itdéisemmilla ja pohjoisemmilla vyohykkeilla. Selvimmin huomaa eron taéman ja lehtoalueen valilla eplirin itdisella puoliskolla. Etela- ja lansiosissa sen sijaan, joissa, kuten sanottu, on kalkkiesiintymia, vaikkakin verrat- tain kaukana toisistaan, on viela seka kasvupaikoissa etta kasvistossa paljon sellaista, mika elavasti muistuttaa edel- lista aluetta. Niinpa on siella esim. Ristijarven Humala- vaaran rinteilla (Uvankylassa) ja varsinkin Puolangan Tor- manmaessa ja Salmisten seuduilla sangen laajoja lehtoniit- tyja, jotka eivat kasvistonsa enemman kuin muunkaan sa- vynsa puolesta eroa kovinkaan paljoa Paltamon ja Sotkamon 14 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. vastaavanluontoisista paikoista. Nuilla on useampia yhteisia lajeja kuten Athyrium crenatum, Selaginella, Equisetum scirpot- des, Carex capillaris, C. pallescens, C. alpina, C. digitata, Cypripedilum calceolus, Gymnadenia conopea, Listera ovata, Coeloglossum viride, Daphne mezereum, Viola mirabilis, Tri- glochin palustris, Ranunculus polyanthemos, Taraxacum cras- sipes, Ribes rubrum, Salix myrsinites, Gentiana lingulata, Actaea erythrocarpa, Paris qvadrifolius, Triticum caninum, Milium, Fragaria vesca, Veronica officinalis y. m., joista useimmat joko kokonaan puuttuvat itaiselta puoliskolta, tai ovat siella hyvin harvinaisia. Samoin on jarvissa useam- pia sellaisia lajeja, joita ei ole tavattu piirin itaisella puo- liskolla: Potamogeton lucens (1:ssa jarvessa sangen runs.), P. Zizii, P. filiformis, P. praelongus, Chara-lajeja kaksikin seka kaisloja (Scirpus lacuster) ja ruokoja (Phragmites) pai- koin ihan enemmalti. Luonteenomaisimpia talle keskiselle kvartsiittialueelle, varsinkin sen pohjois- ja itaosille, ovat kuitenkin edella mainitut korkeat kvartsiittivaarat jylhine kuusikkorinteineen ja usein rehevine rinnepuroniittyineen, joilla tuskin on min- kianlaista vastinetta itaisemmissa vOhykkeissa enemman la- jistonsa kuin muunkaan puolesta. Lehtoalueella sen sijaan on niita monessakin kohdassa, missaé laihempia missa liha- vampia, mutta niilla on siella, varsinkin Sotkamossa, huo- mattavasti toisenlainen lajikokoomus. — Missa rinteet ovat jyrkempia, ja hetteik6itaé ja niistaé johtuvia soistumia vahem- man, siella on ndailla rinneniityilla jossain maéarin lehtomai- nen savy. Siella on niilla elinvoimaisen nakdisia leppia, tuomia ja muitakin lehtipuita ja pehkoja (Ribes rubrum, Daphne, Viburnum (r), Rubus idaeus) seka useita lehto- ja muitakin paremman maan ruohoja niinkuin Pteris, Onoclea, Carex alpina, C. capillaris, C. pallescens, C. digitata, Milium, Triticum caninum, Poa remota, Paris, Convallaria, Listera ovata, Actaea, Circaea, Epilobium montanum, Humulus, Im- patiens, Viola mirabilis, V. umbrosa, Fragaria, Galium tri- florum ja Taraxacum crassipes. Kasvoipa yhdella niitylla hiukan tikankonttiakin, Cypripedilum calceolus ja eraalla toi- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 15 sella kaunis, metrin korkuinen pehko vuohenkelloa, Campa- nula rapunculoides. Nama ovat kuitenkin kaikki niilla enem- man tai vahemman harvinaisia ja vahavaltaisia, vaikka useim- pia onkin tavattu useammissa paikoissa. — Sen sijaan on joukko ruohoja, jotka ovat naille niityille seka lihavammille etta karummille yhteisia ja erittain luonteenomaisia. Niista mainittakoon etusijassa Mulgedium alpinum, joka on Savon maisemille samoin kuin suurimmalle osalle Ok:kin vallan vieras ja niin ollen keskisuomalaiselle keraajalle silmiin- pistavin. Taman puolesta herattaa se huomiota enemman kuin runsaudellaan, vaikka nakeehan sita valista aika pal- jonkin. Kansa nimittaa sita koko talla alueella ,,poppohei- naksi“, naiden maisemien juhlallisimman elainasukkaan, kar- hun, kunniaksi. Karhua on nimittain sanottu ,popoksi“, kun ei ole uskaliettu sita omalla nimellaan mainita. Toista- kin pohjoista ruohoa, Gnaphalium norvegicum’ia olen usein tavannut ndailla niityilla, vaikka paljon niukemmin kuin edel- lista. Yhta ominaisia kuin edelliset, elleivat vielakin enem- man huomattavia, ovat naille kasvupaikoille, varsinkin kos- teampiperaisille, my6s Epilobium Hornemanni ja Stellaria nemorum, jotka yhdessa muutamien tavallisempain lajien, Ulmaria, Crepis paludosa y. m. kanssa muodostavat usein uskomattoman tiheita ja sotkuisia kasvustoja. Korkeat sana- jalat, Aspidium dilatatum ja Athyrium filix femina, lisaavat myOs usein huomattavasti rehevyyden tuntua. Kun viela mainitsen seuraavat: Equvisetum pratense, Phegopteris poly- podioides, Calamagrostis epigea, C. lapponica, C. purpurea, Carex loliacea, C. tenella (st. r.), C. teretiuscula (r.), C. he- leonastes (r.), Oxalis, Geum rivale, Viola epipsila, Geranium silvaticum, Listera cordata, Cirsium heterophyllum, Angelica silvestris ja korkeat Archieraciumit seka kosteammilla pai- koilla enemman tai vahemman tavalliset Selaginella, Eqvise- tum palustre, Carex sparsiflora, C. flava, E. dioica, Eriopho- rum alpinum, E. latifolium, Parnassia, Montia ja Sceptrum, niin luulenpa luetelieeni naiden psuaay elen huomatta- vimmat osakkaat. Alueen verrattain lukuisilla letoilla ovat enemman tai 16 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. vahemman tavallisia Phragmites sekaé useimmat edella lue- telluista kosteampien rinneniittyjen lajeista. Lisaksi voisi kuitenkin mainita vielé muutamia: Calamagrostis neglecta, Molinia, Carex caespitosa, Juncus stygius, Tofieldia, Geum, Orchis incarnatus, Utricularia intermedia, seka harvinaisem- mat: Eqvisetum tenellum, Rhynchospora alba, Carex heleo- nastes, C. teretiuscula, C. livida, C. panicea, C. Buxbaumii, . Orchis Traunsteineri, Listera ovata, Salix myrsinites, Poten- tilla tormentilla, Stellaria crassifolia, Saxifraga hirculus ja Pinguicula vulgaris. d) Lantisen kvartsiittivyOhykkeen pohjoisin piiri kasittaa pohjoisen Puolangan. Sen etelarajana on edellamai- nittu kangasvyG ja itasivulla kai parhaiten viiva pitkin Pih- lajavaaran—Hiisivaaran jaksoa (vai Kurton—Vasikkavaaranko linjaa?). Maaperakarttojen puutteessa en voi siita mitaan sen varmempaa sanoa. Itse olen kaynyt vain Puolangan kirkonkylan seudussa ja maantien varsilla siita Hyrynsal- melle pain. Mutta Brenner’in kuvauksista paattaen (Observ. sivv. 116—118 ja Reseber. siv. 9) on se samaa kvartsiitti- aluetta. Hanen lajiluettelonsa, jossa on useita edelliselle alueelle yhteisia lajeja, todistaa samaa. Nama lajit ovat: Erioph. latifolium, Carex flava, Juncus stygius, Tofieldia, Orchis incarnatus, Stellaria nemorum, Potentilla tormentilla © ja Gnaphalium norvegicum, seka lettosammalet: Hypnum stellatum, H. intermedium, H. revolvens, H. sarmentosum ja H. trichoides. Paikkakunnan kasvien keraajien herbarioissa nain sieltaé viela lisdksi seuraavat lajit: Mulgedium alpinum, Saxifraga hirculus, Epilobium Hornemanni, Lychnis alpina ja Asplenium viride. Viimemainittua lajia loysin sielta itsekin eraalta. pehmytkivikalliolta kirkonkylan luota. Kaikki siis selvia todisteita alueen yhteenkuuluvaisuudesta edellisten kanssa, silla graniitti-gneissialueella ei naita lajeja ole juuri tavattu. Mutta kun kalkkikivi-esiintymat niille ominaisine lajeineen sielté jo kokonaan puuttuvat ja seuduilla muutoin- kin — Brenner'’inkin mukaan — on jo paljon pohjoisempi ja eramaanluontoisempi leima liséantyneine suoperaisine mai- semineen, olen eroittanut sen eri alueekseen. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 17 Erinomaisen mielenkiintoista olisi saada tietaa, mika on timin alueen suhde sen itdiseen naapuriin eli luoteiseen Suomussalmeen, jossa on siksi paljon paremman maaperan kasveja (Eqvisetum scirpoides, E. tenellum, Potamogeton lu- cens, Eriophorum latifolium, E. callitrix, Carex flava, C. alpina, C. digitata, C. capillaris, C. livida, C. panicea, C. capitata, Salix myrsinites, Actaea erythrocarpa, Viola umbrosa, Daphne, Ribes rubrum, Fragaria, Potentilla tormentilla), ett’ei sita vol lukea seuraavaan Suurempaan (graniitti-gneissi-) vyOhykkee- seen. Sitavastoin nayttéa se erinomaisen karun nakOoinen eramaa-alue, jonka muodostavat koillis-Puolanka (askenmai- nitusta linjasta itaan, Puolangan—Hyrynsalmen maantiesta pohjoiseen), lantinen Suomussalmi ja Hyrynsalmen luoteisin nurkka taydelleen soveituvan tahan harmaakivivyOhykkee- seen. 2. Ok:n toinen suurempi vyOdhyke on juuri tama gra- niitti-gneissi-alue. Sen rajat ovat jo edella selitetyt, mutta sen alajaoitteluun en uskalla lainkaan ryhtya syysta, etta tunnen sita kovin vahan. Alueen pohjoisosissa, 4skenmai- nitulla eramaa-alueella seka lounais-Suomussalmella ja Hy- rynsalmen keskiosissa olen kylla liikuskellut melko laajalti, kulkenut m. m. useammin kohdin alueen poikki lannesta itaain; samoin alueen etelapaassa, kaakkois-Sotkamossa seka maitse etta vesitse. Mutta laaja keskusalue: seudut Hyryn- salmen kirkolta suoraan itaan, lukuunottamatta Moisionvaa- ran maantienvarsia, joita kylla olen ajanut, seka itainen Ristijarvi ja koillis-Sotkamo ovat mulle tuntemattomat. Mutta paattaen harvasta asutuksesta lienevat maisemat siellakin, varsinkin vyOhykkeen ita-osissa, jokseenkin synkkaa ja karua eramaata samoin kuin niillakin seuduilla, missa olen liik- kunut. Korkeussuhteiltaan on tama vyOhyke huomattavasti ala- vampaa kuin edellinen. Pitkat selanteet puuttuvat koko- naan, ja yksityiset, korkeammat vaaratkin, joita on siella taalla (etupaassa lounais-Suomussalmella, mutta myOs muual- lakin) hajallaan kuin saarina laakeassa salomeressa, ovat paljon matalampia kuin edellisen vyOhykkeen korkeimmat 5 a 18 Ayyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. paikat. — Soita on taalla my6s paljon enemman ja laajempia kuin edellisella vyohykkeella ja niill4 on monin paikoin sangen kolkko ja totinen pohjoinen leima. Metsatkin ovat kovemmilla mailla enimmakseen vain laihempia Vaccinium-, Calluna- tai Cladina-tyyppeja tai sitten raasyisia rameita ja korpia. Myrtillus-tyyppiset metsat eivat ole edustettuina laheskaan niin yleisina, laajoina ja puhtaina kuin edellisella vyOhykkeella, ja Oxalis-Myrtillus-tyyppiset ja sita paremmat puuttunevat kokonaan. Paikoin olen kuitenkin nahnyt erailla rinteilla ja rotkoissa hieman vahvempaakin kasvillisuutta, jossa mustikan y. m. marjain varsien joukossa on korkeam- piakin, isompilehtisia ruohoja: Phegopteris dryopteris, Athy- rium filix femina, Trientalis, Majanthemum, Rubus arcticus, R. saxatilis, Melampyrum, Geranium, Solidago y. m. tavallisia ruohoja ja heinia ja joitakin Hieracium-lajeja. — Parempaa kasvillisuutta ja huomattavampia lajeja on talla alueella vain vesien (jarvien, koskien, jokien ja purojen) varsilla. Niista mainittakoot: Alisma plantago, Sagittaria-lajit, Elatine hydro- piper, Sparganium simplex, Subularia, Scirpus acicularis, Sc eupaluster, Menta arvensis, Veronica scutellata, Lobelia, Myo- sotis caespitosa, Cardamine pratensis, Selaginella, Juncus stygius, Utricularia intermedia, Malaxis paludosa, Carex Oe- deri, C. flava, Eriophorum alpinum, Pinguicula vulgaris, Mo- linia, Sceptruin, Lythrum ja Lysimachia vulgaris, jotka kas- vavat joko rantavedessa, tulvan jattamilla liejukoilla ja leton- tapaisilla luhdilla tai rantakivikon valisilla mattailla. Kovem- malla pohjalla, purovarsilla ja muilla sellaisilla paikoilla olen nahnyt seuraavia: Athyr. filix femina, Onoclea, Triticum cani- — num, Daphne, Ribes rubrum y. m. Kaikki nama ovat alueella enemman tai vahemman harvinaisia. Mutta kun monilla nailla vesillakin on lahteensa parem- malla maaperalla, niin tekisi mieli otaksumaan, etta tama paikoittaisin tavattava erikoisempi kasvillisuuskin on luet- tava sielta valuneiden lietteiden ansioksi. Silla ,sisamaan*“ soilla ja muilla luonnon tilassa olevilla kasvupaikoilla en, kuten sanottu, ole havainnut juuri missaan edes vahankaan harvinaisempia lajeja. Ja savikoitakaan ei talla vyOhykkeella Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 19 liene sanottavammin missaan. Virtaisten ja koskisten jokien varret voivat kylla ilman erikoisempia maanlaatuja valmistaa omilla varoillaankin vaativammille kasveille sopivia kasvu- paikkoja. — Peltojen pientarilla ja viljelyksissa seka eri- naisten teiden varsilla olen myos siella taalla tavannut joi- takin huomattavampia kasveja tallakin vyohykkeella. 3. Vihdoin seuraisi kolmas laajempi maaperavyohyke, jonka edella olen nimittanyt itaiseksi liuskealueeksi. Siihen lukisin Kuhmoniemen pitajan (paitsi etelaista osaa, jonka, samoin kuin kaakkois-Sotkamonkin olen edella yhdistanyt Suomenselan saloseutuun), Lentiiran, itaisen Hyrynsalmen ja suurimman osan Suomussalmea, poisluettuina Alanaljangan-, Pesion- ja Keralankylat, jotka edella yhdistin graniitti-gneissi- vyohykkeeseen. Alue on minulle omakohtaisesti suurimmalta osaltaan vielakin tuntemattomampi kuin edellinen. Siella olen kul- kenut, paitsi Suomussalmella, joka on mulle tutumpi kuin ehken mikéan muu maamme pitajista, ainoastaan kaakkois- Sotkamossa, Tipasjarven tienoilla, ja sitten Ontojarven— Kellojarven liuskejuottia pitkin pohjoiseen Suomussalmelle asti. Suurin osa Kuhmoniemen pitajaa ja koko Lentiira ovat siis tuntemukseni ulkopuolella. Toisten kasvitieteilijain (Vainion, Brennerin, Lindberg’in y. m.) lyhykaisista tiedonannoista ja maaperakartoista olen poiminut sen vahan, minka sielta tiedan. Kuten jo esijaoittelussa huomautettiin, ei taman ja edel- lisen suuremman alueen maisemissa yleispiirtein pitaisi olla suurempia eroavaisuuksia. Tamakin on nimittain paikan paalla katseltuna, ellemme ota lukuun sen asemaa uloim- malla vedenjakajalla ja siita johtuvaa absoluuttista korkeutta merenpinnasta, verrattain alavaa ja tasaista ilman _ erikoi- semman korkeita vaaroja ja selanteita. Nain myos Vai- nion mukaan (Kasv.suht. siv. 3) ja Brenner inkin (Observ. siv. 131). Korkeampia vaaroja nain matkoillani ainoastaan pari kolme, nimittéin Halmevaaran Kellojarven pohjoispuo- lella, Moisionvaaran Hyrynsalmen itaosassa seka Viitavaaran Suomussalmen etelarajalla. Viimemainitussa pitajassa on 20 ~=Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. kylla useampiakin sellaisia vaaroja, joilta on verrattain laaja nakoala, varsinkin pitajan luoteisosassa; mutta mikaéan ei niistakaan kykene lahimainkaan kilpailemaan lantisen kvart- siittialueen korkeimpien kukkuloiden kanssa eika sanotta- vammin ,hiairitsemaan“ alueella vallitsevaa laakeuden lei- maa. Samoin naytti olevan asian laita Kuhmoniemella ja Hyrynsalmellakin, kun niita edellamainituilta korkeammilta vaaroilta katselin. Samoin on suoperaisia kasvupaikkoja taallakin jo huo- mattavan runsaasti ja maisemilla yleensa havumetsdinen luonne. Mutta vuoriperan paikoittaisesta liuskeisuudesta johtuu, etta lettomaisia noroja ja rameita ja virkeampiluon- toisia sekametsia tapaa tuon tuostakin ja rannoillakin siella taalla rehevampaéa kasvillisuutta. Alueen kasvistollisesti huomattavin osa on ehdottomasti edellamainittu Ontojarven—Kellojarven—Suomussalmen lius- kejuotti. Se on verrattain kapea ja katkonainen, mutta pitka, hyvan matkaa toistakymmenta peninkulmaa. Varsin omituisia ja silmiinpistavia kasvistonsa puolesta ovat ne serpentiini-, vuolukivi- ja metabasiittikalliot, joita on kahden puolen Kellojarven vesist6a, etupaassa kuitenkin sen itaran- nalla. Niilla kasvaa nimittaéin melkein jarjestaan jokaisella kolme lajia, Asplenium viride, Cerastium alpinum ja Lychnis alpina, jotka muualla Ok:ssa ovat hyvin harvinaisia. Tapa- sinpa niilld pari kolme huomattavampaa sammaltakin: Mollia fragilis, M. viridula ja Bryum neodamense v. ovatum, joista keskimaista on tavattu Sb:n ja Kb:n samanluontoisilla kal- lioilla ja viimeksi mainittua muualla Ok:ssa osaksi aivan sa- mojen edellamainittujen putkilokasvienkin seurassa. Muu kasvillisuus on nailla kallioilla — kaikkialla — hyvin niukkaa, eivatka ne nayta vaikuttavan ymparist66nsakaan juuri mi- tain. Lehtomuodostumia ja niille ominaisia lajeja en tavan- nut niiden seutuvilla laisinkaan ja muitakin huomattavampia kuivan maan lajeja oli hyvin harvassa. Niist&é mainittakoon Lycopodium alpinum, Cystopteris fragilis, Carex pallescens (pec), Paris, Trifolium spadiceum, Alchemilla pastoralis (cp. 1 paik.), Fragaria, Gentiana lingulata, Prunella, Ribes rubrum Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 21 ja Viburnum, joita kutakin nain vain 1—2 paikassa pe—pce, ja Daphne, jota kuulemani mukaan oli useammissakin pai- koissa; itse nain sita vain parissa paikassa. Etelampana, vaikka hiukan syrjass4 varsinaiselta liuskejuotilta, tapasin viela seuraavat: Calamagrostis arundinacea, Carex leporina, Ranunculus polyanthemos, Alchemilla pastoralis, A. subcre- nata, Linaria, Veronica verna, V. officinalis, Pimpinella saxi- fraga ja Hieracium pruiniferum (?), jotka melkein kaikki nayttivat olevan alueella + harvinaisia. Lettonoroja oli talla liuskealueella tavattavissa tuon tuostakin. Useimmiten olivat ne hyvin vahaalaisia ja harva- lajisia varsinkin etelampana. Mutta Harmavaaralla (Kuhmo- niemen pit. pohjoisimmassa osassa) ja slita pohjoiseen olivat ne paremmin kehittyneita seka alansa etta lajilukunsa puo- lesta. Tavallisimpia niilla olivat: Selaginella, Eriophorum alpinum, E. latifolium (usein varsin runsaasti), Carex flava, C. dioica, Rhamnus, Crepis paludosa ja paikoin myos Phrag- mites, Juncus stygius ja Orchis incarnatus (coll.). Harvinai- sempia taas: Carex capillaris (2:ssa paik.), C. panicea, C. he- leonastes, C. livida, C. Buxbaumii, C. teretiuscula, Rhyncho- spora alba, Tofieldia, Listera ovata, Salix myrsinites (2 paik.), Saxifraga hirculus, Sceptrum ja Galium boreale. Vesien varsilla sanottiin kasvavan kaislaa (Scirpus la- custer) erittain runsaasti jokivarrella Ontojarvesta ylospain (pohj.). Itsekin nain sita kohtalaisesti parissa pienemmassa jarvessa. Muita huomattavampia vesi- ja rantaliejukkolajeja tapasin siella seuraavia: Scirpus acicularis, Sc. mamillatus (2 paik.), Carex Oederi, C. stricta (pec), C. Buxbaumii, Ma- laxis paludosa, Juncus supinus, Subularia, Pinguicula vulgaris, Utricularia intermedia seka Potamogeton praelongus, P. Zizii (useampia muotoja), P. nitens, Nymphaea tetragona ja eras Chara-laji. Talta samalta liuskejuotilta lienevat myOs perdaisin seu- raavat muiden tekemat léyd6t: Poa caesia (Brenner), Tofieldia (E. af Hallstr6m), Rhynchospora fusca (Harald Lindberg), Carex Buxbaumii (A. Ruoranen) ja Juncus supinus (Vainio) sekaé Toht. H. Lindberg’in subfossii- 22 = Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. liset léyd6t: Zannichellia polycarpa, Naias flexilis, Carex pseudocyperus, Ceratophyllum demersum ja Myriophyllum spi- catum (Suoviljelysyhdistyksen vuosikirja 1911, 3. vihko, sivu 283). Pohjoisimman osan, Suomussalmen, huomattavimmat la- jit luettelen hiukan tuonnempana aluejaon yhteydessa. Taman liuskejuotin ja valtakunnan rajan valisen alueen kasvisto on minulle aivan tuntematon. Sangen mahdollista kuitenkin on, etta siellakin on liuskepaikkojen laheisyydessa tavattavissa samoja tettolajeja kuin taallakin. Vainion ja Brenner in kirjoista olen poiminut seuraavat hiukan huo- mattavammat kasviloydot, jotka lienevat sielta perdaisin: Sagittaria natans, Alisma plantago, Sparganium simplex, Calla palustris, Bromus patulus, Festuca elatior, Triticum ca- ninum, Rhynchospora alba, Scirpus acicularis, Carex leporina, C. pallescens, C. flava, C. Buxbaumti, C. panicea, Juncus stygius, Luzula sudetica, Tofieldia, Convallaria, Goodyera repens, Orchis Traunsteineri, Urtica dioica, Subularia, Ranun- culus polyanthemos, R. lingua, Batrachium ,,trichophyllum“, Rosa acicularis, Alchemilla pastoralis, A. subcrenata, Vicia hirsuta, Sceptrum, Prunella, Daphne, Pirola media, Lysimachia vulgaris, Viburnum, Pinguicula villosa, Erigeron droebachiensis, Artemisia absinthium. — Huomattakoon, etta Vainion mukaan puuttuvat sielta seuraavat lajit: Hypericum quadrangulum, Lathyrus pratensis, Geum, Fragaria, Epilobium montanum, FE. Hornemanni(?) ja Prunella vulgaris, joita han on tavannut etelampana. Yhta vahan kuin edellista kykenen tatakaan vyOhyketta tarkemmin jaoittelemaan. Tuntuu kuitenkin silta, kuin Kuhmo- niemi ja Lentiira muodostaisivat oman yhtenaisemman alueensa ja itainen Hyrynsalmi ja Suomussalmi toisen.. Viimemainitun pitajan kaakkoisosa (Ylivuokki ja itainen Alavuokki) lienee kuitenkin yhta aluetta edellisten kanssa. Etelaisemmalle, Kuhmoniemen-Lentiiran pii- rille, ominaisia ovat juuri nuo mainitut vuolukivi- ja ser- pentiinikalliot, joita puuttuu pohjoisemmasta, Hyrynsal- men-Suomussalmen piirista, jota vastoin erilaiset meta- Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 23 basiitit ovat siella tavallisempia. Viimemainitut vuorilajit nayttavat olevan laadultaan kasvistolle suotuisampia, koskapa harvinaisempien lajien luku on naissa pohjoisissa pitajissa paljon suurempi kuin etelaisissa, sikali kuin niita nimittain tahan asti tunnetaan. Seuraavassa esitetaan luettelo lajeista, joita on tavattu. Hyrynsalmella ja Suomussalmella, mutta joita toistaiseksi ei tunneta Kuhmonie- men-Lentiiran piirista: a) etelaisid lajeja: Athyrium crenatum, Cypripedilum, Gymnadenia conopea, Coeloglossum, Potamogeton filiformis, P. obtusifolius, P. Zizii, P. nitens, Carex paradoxa, Actaea nigra, Nymphaea tetragona, Myriophyllum spicatum, Viola umbrosa, Circaea ja Chara aspera. Nama kaikki on tavattu yksinomaan erikoismaaperalla kuten hyvin kalkinpitoisella t.m.s. Toisia taas on tavattu vahemman vakevalla maalla. Niita ovat: Aspidium cristatum, A. filix mas, A. thelypteris, Pteris aqvilina, Onoclea, Botrychium ternatum, Lycopodium inundatum, Potamogeton lucens, Sparganium glomeratum, Calamagrostis gracilescens, Scirpus silvaticus, Carex digitata, C. tenuiflora, Alnus glutinosa, Thalictrum flavum, Elatine hydropiper, Viola tricolor, Knautia arvensis ja Galium tri- florum. b) pohjoisia, vakevamman maaperan lajeja: Woodsia hyperborea, Eqvisetum tenellum, E. scirpoides, Eriophorum callitrix, Carex alpina, C. capitata, Salix myrsinites, Ba- trachium paucistamineum ja Actaea erythrocarpa. Miedom- massa maassa kasvavia: Botrychium boreale, Sparganium submuticum, Agrostis borealis, A.clavata, Eriophorum Scheuch- zeri, Salix glauca, Dianthus superbus, Stellaria alpestris, St. crassifolia, Ranunculus lapponicus, R. hyperboreus, Nuphar pumilum, Chaerophyllum *Prescottii, Geranium pratense, Alche- milla glomerulans, A. acutidens, Epilobium Hornemanni, Ga- lium boreale, Gnaphalium norvegicum, Hieracium Ruusamo- énse y. m. Etelaisemmissakin pitajissa, Kuhmoniemella ja Lentiirassa on myos vuorostaan tavattu muutamia sellaisia lajeja, joita 24 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. ei viela tunneta pohjoisemmista. Tarkeimméat niista lienevat Lycopodium alpinum, Bromus patulus, Rhynchospora fusca, Dianthus arenarius, Cerastium alpinum, Lychnis alpina, Vicia hirsuta, Artemisia absinthium seka eras Chara-laji ja kenties muitakin, joista minulla ei ole tietoa. Muutoin on kylla aivan varmaa, etta syyna tahan alueelta tunnettujen huomattavampien lajien vahemmyyteen etelai- semmiassa piirissa on suureksi osaksi se yksinkertainen seikka, etta etelaosissa on kovin vahan retkeilty. Epaile- matta tasoittuu tama eroavaisuus tuntuvasti, kunhan alue tarkemmin tutkitaan. Referat: Uber die Grenzen und die Einteilung der pflanzen- geographischen Provinz Ostrobottnia kajanensis. In dem vorliegenden Aufsatz werden zuerst gewisse kleinere Veriinderungen an den bisherigen Grenzen der in Nordfinnland, zwischen etwa 64 und 65,30 n. Br. gelegenen, ungefahr 20,000 km? grossen, unter dem Namen Gebiet von Kajaani, Ostrobottnia kajanensis, bekannten pflanzengeographischen Provinz besprochen. Danach erortert der Verfasser die Einteilung des Gebietes. Friiher wurde bei der Provinz nur eine Einteilung in Kirch- spiele angewandt. Da diese aber nur ausnahmsweise nattrliche Einheiten bilden, hat der Verfasser schon friiher, in seiner flo- ristischen Arbeit ,,SSuomussalmen kasvisto“ (Flora des Kirchsp. Suomussalmi; Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. 46, S. 1—140), eine andere Einteilung fiir das Gebiet geschaffen. Indem er gleichzeitig die Uppigkeit oder Diirftigkeit der Vegetation und die diese hervorrufenden verschiedenartigen edaphischen Bedingungen sowie ausserdem die verschiedenartigen Sie- delungs- und Kulturverhdltnisse als Einteilungsgrund herbeizog, die eine mehr oder weniger direkte Folge jener er- steren sind, hat er die Provinz in konzentrische Zonen eingeteilt. Dem grossen Binnensee Oulujarvi zunachst, um seine dstliche Halfte und gewisse Ostlich von ihm liegende grodssere Seen befindet sich das innere oder Haingebiet, in dem Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 6. 25 die Vegetation vielerorts sehr tippig ist und unter anderm Haine, Hainwiesen, Braunmoore und eine tippige Ufer- und Wasserve- -getation mit mehreren seltenen Pflanzenarten umfasst; Lehm und fruchtbare kleine Alluvionen sind an vielen Stellen und kalk- reiches Felsgeriist mehrerenorts anzutreffen; die Besiedelung ge- hoért zur altesten und dichtesten im Gebiet von Kajaani. Weiter nach Osten und Norden hin liegt eine Zwischenzone, die in ihren Eigenschaften zwischen der ersteren und der folgenden Zone, dem Oberland, steht, welches sich in einem periphe- rischen Giirtel im Siiden, Osten und Norden um jene herumzieht. In diesem. Gebiet tragt die Vegetation ein ausserordentlich diirf- tiges Geprage, indem die Nadelhdlzer und Reiser daselbst fast iiberall auf Kosten des Laubholzmaterials und der dikotyledonischen Krauter und Graser eine erdriickende Rolle spielen; der Erdboden ist in dieser Wasserscheidegegend sehr ausgelaugt und der Fels- untergrund ebenfalls verhaltnismassig arm an Pflanzennahrstoffen; die Besiedelung ist im allgemeinen jung und sehr lickenhaft. Indes entspricht auch diese Einteilung nicht in befriedigen- dem Grade den natiirlichen Verhaltnissen des Gebietes. Es. wird nimlich dabei einigen Gebieten mit recht einheitlichen edaphischen Verhaltnissen in erheblichem Masse Gewalt angetan; und der - Verlauf der Zonenkurven ist recht kompliziert und willktrlich. Aus diesem Grunde ist der Verfasser jetzt zu einer neuen Ein- teilung gelangt, die sich auf die geologischen Ver- haltnisse des Gebietes griindet. Das Gebiet teilt sich ziemlich ungezwungen in 3 Hauptgebiete, ein westliches, zentrales und O6stliches, und diese quertiber in Untergebiete. 1. Ganz im Westen haben wir das Quarzitgebiet, fiir das ausser hohen Quarzitriicken und -anhdéhen an manchen Stellen auftretende Kalk-, Topfstein-, Serpentin-, Phyllit-, Metabasit- u. a. Vorkommnisse charakteristisch sind; diese alle sind von grossem Einfluss auf die Vegetation, die hier am iippigsten ist (unter anderm gehort das ganze obenerwahnte innere oder Haingebiet zu diesem Quarzitgebiet), und auf die Flora, die recht artenreich ist. Vorzugsweise aus floristischen Griinden kann das Quarzit- gebiet queriiber in 4 Untergebiete eingeteilt werden: a) die siid- liche Einddengegend des Suomenselka (hiermit passend auch der 26 Kyyhkynen, Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja jaoituksesta. siidlichste Teil des folgenden Granitgneisgebiets zu verbinden), b) das Haingebiet von Ala-Kainuu, c) das zentrale Quarzitgebiet, und ganz im Norden: d) Nord-Puolanka. Die Vegetation und be- sonders die Flora aller dieser Untergebiete werden S. 10—16 geschildert (S. 12 ein Verzeichnis der Arten, die in dem ganzen Gebiet von Kajaani nur in dem Haingebiet von Ala-Kainuu an- getroffen worden sind) und ihr Verhiltnis zu dem Felsuntergrund und Boden der fraglichen Gegenden behandelt. 2. Als zentrales Gebiet besitzt fast dieselbe Ausdehnung wie das erste das Granitgneisgebiet, in dem das Fels- geriist sehr stereotyp aus Granitgneisen und Gneisgraniten besteht und die Landschaften viel flacher sind als in dem ersten Gebiet. Die Vegetation ist ganz bedeutend diirftiger: in den Waldern sind fast nur die sterilen Waldtypen der trockenen Heiden (Vae- cinium-, Calluna- und Cladina-Typ) vertreten, und die Moore sind iiberwiegend nur kiimmerliche Reisermoore und magere Bruchmoore. Eine iippigere Vegetation findet sich nur an den Ufern der Ge- wisser: der Seen, Fliisse (namentlich bei Stromschnellen) und Bache; von den ,,Raritéten“ derartiger Lokalitaten wird S. 18 ein Verzeichnis mitgeteilt. Eine weitere Teilung des Granitgneis- gebiets wagt der Verfasser wegen der Unvollstandigkeit der Beobachtungen noch nicht vorzunehmen. 3. Am weitesten im Osten liegt das Ostliche Schiefer- gebiet, das in seinem Felsuntergrund und auch sonst stark an das vorhergehende Gebiet erinnert, in dem aber ziemlich reichlich verschiedenartige Schiefervorkommnisse anzutreffen sind, beson- ders ausgiebig in den westlichen Teilen des Gebietes. Die Ve- getation nimmt infolgedessen manchenorts einen lebhafteren Cha- rakter an mit ihren an Braunmoore gemahnenden Mooren, bes- serwiichsigen Mischwaldern und einer bisweilen ziemlich tippigen Wasservegetation. Provisorisch wird das Gebiet in eine siidliche Halfte, fiir die namentlich Serpentin- und Topfsteinfelsen kenn- zeichend sind, und eine nordliche, in der verschiedenartige Me- tabasite haufig auftreten, eingeteilt. Offenbar wegen dieser Verschiedenheit ist die Flora im nérdlichen Teil artenreicher als im stidlichen, in dem recht viele weiter noérdlich angetroffene Arten fehlen (ein Verzeichnis dieser S. 28). ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, 49, N:o 7. NEW DESMIDS . FROM FINLAND AND NORTHERN RUSSIA WITH CRITICAL REMARKS ON SOME KNOWN SPECIES BY ROLF GRONBLAD WITH SEVEN PLATES HELSINGFORS 1921 HELSINGFORS 1921 J. SIMELIT ARVINGARS BOKTRYCKERI A.B. — eo). a 5 i Cy C7 eee EL. 5 Srofers On eS CO y oe d Yoon ti, ; Gi Eee feral enevesigalor f ete Scope, BE tt ppewiove led me Co sll Cheese Ceanlifol WUCLOOLG ANI 10d. EPOEI i 492 were ways, Aindly PEE ro er EOS we leg fo dedecale eee dks, AA a YOG7? Of elie nega and gialitide. Sip A Gaon Vlad ome the time I have been occupied with the Desmids, a considerable amount of forms which could not be identified with any known Desmid was met with. Most of them (excepting the Staurastra, which will be published later on), are brought together in this paper. Moreover, there will be critical rewiews of some species already known. The samples are collected in many parts of Finland ') but also from adjacent parts of Northern Russia. My own collections were made at the following localities; Keuru (C); around Tammerfors in Messuby, Birkkala, Lempaala, Teisko (W); Domargard near Borga (S); Helsingfors (S); Bjorko in Esbo skargard (S); Jusaré in Ekenas skargard (S); around Viborg, Nyslott, Sordavala and Kexholm (SE).”) Further- more a very interesting collection of samples was given to me for examination by Prof. F. ELFvinG including some from Abo, Nadendal, &c (SW), and Helsingfors (S) collected by himself about 1875; further one from Raikala near the Imatra Falls (SE) and two from Karkku (W) collected by Hy. HsELT; one from Ispois (SW) collected by O. M. REUTER at the same time; one from Kimito (SW) collected by H. WarEN. Many samples from Esbo (S) and some from Aland (SW) were collected by Mr C. CEDERCREUTZ; some from Enontekis Lappmark (NW) by Mr M. KoTILAINEN; plankton from Vuoksen by Prof. K. M. LEVANDER. In 1918 I have 1) For the various parts of Finland are the following abbreviations used: (N)=Northern, (S)=Southern, (E)= Eastern, (W)= Western, (C) = Central- Finland. 2) Collected during an excursion made in SW-Finland 1919. To the ,,Societas pro Fauna et Flora Fennica“ I am indebted for a pecuniary grant for this purpose. 6 R. Grénblad, New Desmids. also collected about 40 samples by an expedition in NW- Russia, Governement of Archangel, aroud Uhtua and Hirvi- salmi. In conclusion, I want to express my hearty thanks to Dr O. BorGE, my honoured friend in Sweden, who gave me kind advice and assisted me on many difficult points. Furthermore I am deeply indebted to him for the two weeks spent at his home in Stockholm, where his very complete library and rich collection of Desmid-figures were placed at my disposal. Helsingfors, September 1921. Genus Closterium Nitzsch. Cl. tumidum Johnson; West Mngr. I pl. 19 f. 15—18; var. nylandicum, nova var. Cellulae longiores apicibus plus attenuatis subtruncatis, saepe irregulariter curvatae. Locum medium inter C. tumidum et C. cornu tenens. Zygospora subrectangularis (saepe obliqua) lateribus longitudinalibus subrectis, lateribus transversalibus excavatis, angulis valde rotundatis non productis; a latere visa ovalis. Long. 100—200, lat. 8—11; zygospora long. 30—34, lat. 17—19 w. [N:o 1129] ') This variety differs considerably from the typical C. tu- midum in being much longer and slenderer with more elongated and attenuated apices. It is distinguished from C. cornu by its thicker median portion. The zygospore is much rounded at the angles, which are never produced. The copulating cells are always parallel and quite close to each other. Another ailied species seems to be C. acutum Breéb. (vide Printz, Beitr. Norweg. pl. 1 f. 5.) Hab. Bjorko in Esbo (S). — PI. 5 fig. 38—41. Cl. pseudolunula Borge, N.-Amer. pl. 1 f. 2. Forma cellulis prae latitudine longioribus. Long. 239, lat. 38, apex circ. 9 uw. [N:o 952] — This form is longer and slenderer than the typical one. Moreover the pyrenoids are more numerous (6 in each semicell). Cell-wall entirely smooth but conspicuously yellowish coloured. Apex broadly rounded. Compare also C. spetsbergense Borge, Siissw. Alg. Spitzbg. pl. 1 f. 5, which is narrower at the truncate apices (,sub ') NB. The numbers in brackets [N:o] refer to my collection of original figures. 8 R. Grénblad, New Desmids. polis truncatis levissime constrictum“). Also very much resembles C. spetsbergense var. australe Playfair, Frw. alg. Lismore p. 319 [sec. auct. ips. synon. = C. lanceolatum 3 co- loratum (Klebs.) Playf., Sydney Desm. p. 604 pl. 40 f. 1.] which perhaps better could be united with C. pseudolunula. Hab. Messuby (W). — Pl. 5 fig. 42. Cl. spetsbergense Borge, Siissw. Alg. Spitzbg. pl. 1 f. 5, var. laticeps, nova var. Cellulae ad apices versus non tam attenuatae, apicibus latioribus levissime reflexis, margine ventrali plus concavo; pyrenoidibus. in utraque semicellula 8—10 in unam seriem axilem dispositis; membrana plane glabra achroa. Long. 338—448—456, lat. 38—40—44, apex 9—9—11 mw. [N:0 863, 951]. Though this variety has a different appearance, I do not think it better to unite it with any other species. Hab. Esbo (S) leg. C. Cz; Messuby (W). — PI. 5 fig. 43. Cl. lunula Ehr. Forma membrana subtilissime strio- lata, achroa. (Striae distincte visibiles cum ,,Leitz obj. * 4, homog. imm. x ok. III). Long. 669, lat. 87, apex 15 wu. [N:o 956] — I have examined a great number of specimens of this species by high magnification and I have found on the one hand entirely smooth forms (exeedingly minutely porose), on the other hand very finely and densely striate forms, the striation being well conspicuous by high magni- fication. I was not able to decide whether there were two distinguishable forms or only younger and older individuals. Only I would call. the attention of the algologist to this fact, because C. lunula is always described as quite smooth. Hab. Messuby (W). Cl. rostratum Ehr. Zygospora monstruosa angulis protractis 3-dentatis. Long. cell. 228, lat. 19 4; zygospora 53 x 68 wu. — The zygospore figured in West, Monogr. | pl. 26 f. 5 is not quite an accurate copy of Ralfs’ figure (Brit. Desm. pl. 30 f. 3e) in having truncate angles, whereas the angles are excavate according to Ralfs. Moreover the latter figure is not a good one, as the numerous zygospores which I have seen from different localities in Finland were Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. 9 at the angles always bidentate as figured by De Bary pl. 5 f. 26 (and copied in Cooke, Brit. Desm. pl. 14 f. 3c). [N:o 825]. Hab. The zygospore figured is from Gov. of Archangel. — Pl. 5 f. 44. Genus Euastrum Ehrenb. Eu. insulare (Wittr.) Roy var. excavatum, nova var. Semicellulae trilobae lobis basalibus non vel vix retusis, lobo polari dilatato profundiusque latiusque excavato. Long. ifs late 03,sisthm. 332 Bs; [Nz 881} This form is very near to the form figured in West, Mnegr II pl. 40 f. 12. It should also be compared with Eu. tuddalense Str6m, Frw. alg. Telemark pl. 3 f. 2—4. Hab. Amongst Utricularia, Gov. of Archangel. — Pl. 2 fig. 20—21. Eu. elegans (Breéb.) Kitz. var. ornatum West, Mnegr. Il pl. 38 f. 26. The Finnish form is in front view almost identical with the English one, but in vertical view consider- ably thicker with more rounded subtruncate ends. Long. 43-6, lat. 25,1, crass. -20;5;: isthm. ‘6... [Nso 993 al. Hab. Near Borga (Domargard) (S). — Pl. 2 fig. 12—13. Eu. lapponicum Schmidle, Pite Lappm. pl. 2 f. 29 (Sym = Ew. binale {..Harn, Desm. Finnl.pl..1'f. 17). The granules of the centre of the semicell vary in number from 6 (as by Hirn) or 4\(as- by. Schmidle) to 3 or only 2. Long. 38, lat. 29, crass. 19, isthm. 8u. [N:o 1234]. Hab. Gov. of Archangel. — Pl. 2-fig. 14—15. Eu. dubium Nag. var. pseudocambrense Gronbl., Desm. Keur. p. 30 pl. 6 f. 32—33. Membrana scrobiculis supra tumorem centralem binis ornata. Long. 34—36, lat. 25—26, crass. 16,5, isthm. 6—7,3 wu. [N:o 978]. Compare also E. subglaziovii Borge v. minor Borge, Regnell exp. pl. 4 f. 26; E. binale f. lagoensis Nordst., Desm: Brasil: pl. 2 f. 4; E. abruptum f. minor West, Desm. 10 R. Gronblad, New Desmids. U.S. pl. 16°. 110; E: abraptum- Nd th ce pe Sh sean Bor gerl ef plataindcs Hab. Messuby near Tammerfors (W). — PI. 2 fig. 17—19. Eu. turnerii West, Mngr. II pl. 37 f. 9—10, forma fennica nova f. Cellulis minoribus, in tumore centrali gra- nulis 4 oblongis-arcuatis, supra eam utrimque scrobiculis binis ornata. Long. 37, lat. 29, isthm. 7,9 uw. [N:o 965]. Nearest to f. bohemica Litkem. (Desm. Bohm. pl. 2 f. 2) Compare also ,,Eu. sp. ad E. denticulatum et E. binale accedens“ Nordst. (N-Zeal. pl. 3 f. 11), which form is already referred to this species. Hab. Messuby near Tammerfors (W). — PI. 2 fig. 16. var. karelicum, nov. var. Cellulae lobo polari interdum cum lobis lateralibus fere confluenti. Lobi laterales non bipartitae sed dentibus tribus rotundatis (non acutis) tri- undulati, undula suprema ceteris maiore. Membrana supra tumorem centralem scrobiculis 4 (utrimque 2) perforata. Long. 40, lat. 28,5, crass. 16,1, isthm. 8 uw. [N:o 798]. Nearest to f. bohemica Liitk. and f. fennica nob. but sufficiently characterized by the lateral lobes. Compare also FE. denticulatum ~ elongatum Nordst., N-Zeal. pl. 3 f. 10 FE. denticulatum f. Ndt. ibid. pl. 3 f. 9. Hab. Gov. of Archangel. — Pl. 2 fig. 22—23. Eu. boldtii Schmidle, Beitr. Alp. Alg. pl. 16 f. 45. (Synon. = E. denticulatum f. Boldt, Desm. Gronl. pl. 1 f. 9). Bene cum figuris supra citatis congruens, sed granulis paucioribus. Long. 30—32, lat. 23—25, ist. 6 uw. [N:o 807 b]. J fully agree with Schmidle (Nuova Notarisia 1897 p. 64) in making Boldt’s form a separate species. It is a well marked species not to be confused with E. denticula- tum of which West thought it to be merely a common form. Hab. Gov. of Archangel. — Pl. 2 fig. 10—11. var. isthmochondrum, nova var. Cellulae minores tu- more centrali granulis 3 (vel verruca subcirculari) ornata, ceterum serie simplici granulorum intra margines, praeterea Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. 11 granulis maioribus singulis utrimque supra isthmum ornatae. Lobi laterales semicellularum margine granulis 3 acutiusculis armatae; lobi polares apice excavata, angulis spinigeris, marginibus lateralibus infra spinam leniter prominentibus. A latere visum percrassum apice latissime rotundata, tumo- ribus centralibus et granulis utrimque ad isthmum conspicue prominentibus. Long. 25, lat. 20, crass. 14,5, isthm. 5,3 WU. [N:o 1012 et 1126]. Though considerably differing from the type in the arrangement of the granules, I believe this form should best be referred to this species, the general outline of the cells being almost the same. Compare also E. denticulatum (Kirchn.) Gay and E. subrostratum West. Hab. Hirvensalo (SW), leg. Elfv.; Domargard near Borga (S). — Pl. 3 fig. 1—4. Eu. pseudoboldtii, nov. sp. Cellulae parvae; semicel- lulae subquadratae lobis lateralibus aequaliter bidentatis; lobo polari apice medio retusa, conspicue dilatato, angulis non rostratis sed mucronatis; inferius sinu profundo a lobis lateralibus dissecto. Membrana in tumore centrali glabra, sed inferius supra isthmum granulis binis ornata; ceterum margines versus granulis nonnullis et utrimque sub impres- sionem apicalem granulis binis maioribus ornata. A vertice visae subovales polis non rotundatis, medio utrimque pro- minentia depressa. A latere visae subrectangulares apice crassa subrecta. Long. 22,4, lat. 16,5, crass. 9,9, isthm. 3,9 uw. [N:o 971]. This species is probably nearest to F. boldtti Schm. But I think it is quite sufficiently characterized by the late- ral lobes, which are equally bidentate, whereas the lateral lobes of E. boldtii are rounded and acutely tridentate; likewise the deep sinus between polar- and lateral lobes is a very distinctive feature; the central protuberance is not so prominent and quite smooth. Hab. Lempéala near Tammerfors (W). — Pl. 3 fig. 5—7. Eu. pulchellum Bréb., Liste pl. 1 f. 5 (West, Mnegr. II 12 R. Gronblad, New Desmids. pl. 38 f. 14—15). var. subabruptum, nova var. Cellulae minores, prae latitudine longiores. Semicellulae .apice vix rotundatae subtruncatae; lobo polari plus dilatato medioque incisura minus profunda introrsum rotundata extrorsum an- gulis acutis subaperta dissecto. Membrana in prominentia centrali granulis 3 quasi semicircularibus ornata ceterumque intra margines granulis emarginatis seu verrucis armata. Long...31,7; lat: 21,8; :erass;- 1455, isthm:.6;s. @.\ [N:o 0092 This variety resembles E. abruptum Ndt. on, account of its dilated and abruptly truncated polar lobe and the more prominent lateral lobes. Within the polar lobe there are three emarginate granules or verrucae on each side; within the lateral lobes there are two equal granules and also two small simple granules on each side along the margins of the sinus, whereas the margins of the lateral lobes are furnished with 2—4 acutely conical granules; the central protuberance possesses 3 rounded granules. — Compare also Ducellier, Etude crit. p, .62idig. +38 se webe ruptum Nordst., Desm. Brasil. pl. 2 f. 3 and Borge, Regnell exp. pl. 4 f. 23; ,&. binale?* Borge, Archang. fig. 37. Hab. Raikala near the Imatra Falls (SE), leg. Hj. Hjelt. — Pl. 3 fig. 27—28. Eu. denticulatum (Kirchn.) Gay; Ralts, Brit. Desm. pl... 14) fig. 8 £. (sub. £.. binale var. 6“); Gay; Monoepralas pl. 1 f. 7 (sub. E. amoenum Gay). This species has been crowded with a great number of various forms, which considerably differ from each other. It is a small species with a very delicate structure of the cell-wall, which cannot be clearly seen without a high magnification. The figures published are often very poor, drawn under a low magnifica- tion, the details in outline and especially in the arrange- ment of the granules being quite overlooked. These torms need a complete revision. — 1 have figured here a form which resembles EF. subrostratum West (Madagasce. pl. 6 f. 6), which species perhaps could be united with E. denti- culatum. Long. 28,4, lat. 21,4, isthm. 4,7 u. [N:o 882]. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. 13 Hab. Gov. of Archangel. — Pl. 3 fig. 8-—9. var. angusticeps, nova var. Lobo polari angustiore vix dilatato medio incisura introrsum acuta extrorsum aperta (angulis rotundatis) dissecto. Cellulae a vertice visae tumore centrali valde prominenti. Long. 25, lat. 20, crass. 12,6, isthm.. 5,3 4. *[N:o L013]: This variety is well characterized by its narrow polar lobe with a deeper and narrower median notch. Hab. Hirvensalo (SW). leg. Elfv. — Pl. 3 fig. 10—11. Eu. gayanum De Toni (syn.=E. formosum Gay, Mo- nogr. loc. pl. 1 f. 9). Forma angulis basalibus non acutis. Membrana intra angulos granulis minimis ornata et in centro semicellularum tumore seu verruca armata. Long. 10,-—11,3, ‘lat. 10,s—11,9, crass. 6,.—6, isthm. 3,>—4,6 w. [N:o 1010b, 1010 bb]. Perhaps E. binale f. Strom, Frw. alg. Telemark pl. 3 f. 6 is nothing but E. gayanum, the granulations being very delicate and difficult to distinguish. Compare also E. binale ios chm i dle, Bites Lappn ) pl: 2°f: 24) (ink); E. sibiricam Bold t. Hab. ,\sthmus karelicus“ (SE). — Pl. 3 fig. 12—15. En. sibiricum Gold t, Sibir. chlor. pl. > 1.23. hon n- son, New rare Desm. II page 292 pl. 239 f. 13. Forma fen- nica nova f. Angulis basalibus rotundatis glabris; angulis lateralibus et apicalibus spinulis parvis armatis; verruca centrali valde reducta, glabra; Long. 19,s, lat. 15,s, crass. 9,2, isthm. 4,6 uw. [N:o 1010 a]. Hab. Raikala near the Imatra Falls (SE), leg. Hj. Hjelt. — Pl. 3 fig. 17—18. forma exsecta nova f. Apicibus profunde exsectis, angulis basalibus minus rotundatis. — In this systematical form I have united two very slightly different forms, viz. a larger (long. 19,s., lat. 15,s, isthm. 6 «) [N:o 1011] much resembling the f. fennica nob. and a smaller (long. 14,2, lat. 11,9, isthin. 3,1 4) [N:o 883] with the margins of the apex and of the lateral lobes acutely granulate (resembling E. denticulatum in West, Mngr. II pl. 39 f. 3). 14 R. Grénblad, New Desmids. Hab. The larger form: Raikala (SE), leg. Hj. Hjelt; the smaller: Gov. of Archangel. — Pl. 3 fig. 16 and 19. Eu. binale (Turp.) Ehr. Forma lobo polari medio leniter retuso, angulis non acutis, sub margine apicali granulis 4 difficillime conspicuis ornato. Ceterum membrana glabra. A vertice visum crassum, medio utrimque tumore centrali haud multum prominenti sed tamen conspicua, polis subrotundatis. Long. 21, lat. 16,5, crass. 9,5, isthm. 4,6 uw. [N:o 1017]. This form should be compared with: E. subincisum Reinsch (Contrib. Alg. Bon. Spei pl. 6 f. 12); E. laticolle West (in Journ. Bot. 1912 p. 89 and fig. 6); E. cosmarioi- des v. curtum West (Singapore pl. 8 f. 18—19). Hab. Karkku, leg. Hj. Hjelt. — Pl. 3 fig. 20—21. Forma ad praecedentem accedens, sed minor, apice non granulato, a vertice visa cellulis minus crassis. Long. 15,8, lat. 13,2, crass. 7,3, isthm.:4 uw. [N:o +1023}: Compare also: Cosmar. emarginulum Perty; Racib., Desm. Poloniae pl. 4 f. 12; Cosm. trilobulatum Reinsch v. depressum Printz, Beitr. Norweg. pl. 2 f. 42; Cosm. quadratulum (Gay) De Toni; West, Mngr. III pl. 93 fata’ Hab. — (SW), leg. Elfv. — Pl. 3 fig. 22—23. var. pseudogutwinskii, nova var. Cellulae parvae medio sinu profundo anguste lineari constrictae. Semicellulae sub- pyramidatae e basi recta, angulis basalibus rotundatis, labis lateralibus 3-undulatis, lobo polari abrupte truncata medio incisura parva dissecto utrimque angulis dente parvo arma- tis. Membrana intra margines granulis nonnullis parvis ornata, in centro eminentia inconspicua scrobicula conspicua perforata est. A vertice visum anguste ellipticum, polis subacutis, medio utrimque eminentia minima. Long. 23, lat. 16,6, isthm. 3 uw. [N:o 832]. Very near to f. gutwinskii Schmidle, but is distinguished by the granulate cell-wall, the shorter polar lobe and the central scrobicula. Hab. Gov. of Archangel. — Pl. 3 fig. 24—25. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. 15 Eu. bidentatum N ag. f. biscrobiculata Ducel|., Desm. Suisse II page 127 f. 114. Our specimens agree quite well with the figure mentioned but are more granulate. Long. 53, lat. 34, isthm. 11 uw. [N:o 994]. Hab. Domargard near Borga (S). — Pl. 3 fig. 26. Eu. mononcylum (Nordst.) Racib. var. polonicum Racib. f. fennica nova f. Margines lobi polaris spinulis binis utrimque in angulis lateralibus armatae; margines loborum lateralium granulis acutis 4—5; ceterum membrana granulis obtusis ornata. Long. 57, lat. 49, crass. (max.) 28, isthm. 15 w. [N:o 973]. Hab. Messuby near Tammerfors (W); ,JIsthmus kare- licus“ (SE). — Pl. 3 fig. 33—34. The Finnish form agrees very well with var. germani- cum Schmidle (Hedwigia 1894 pl. 1 f. 17) according to the outline of the cells and the general arrangement of the granules. The var. polonicum Racib. (Nonn. Desm. Pol. pl. 13 f. 6) is also very nearly related. Our form is dis- tinguished from both these by the small spines at the angles of the polar lobe and the 4—5 acutely conical granules at the margins of the lateral lobes. In these respects it much resembles the spinate Nordstedtian form (=,,a capense Rac.“). Whether these four forms (viz. var. capense, v. po- lonicum, v. polon. f. fennica, v. germanicum) really are dis- tinguishable is not quite certain. The spinate forms of E. mononcylum very much resemble some forms of E. spinulosum Delp. Compare the following forms of E. mononcylum: Borge, Sao Paolo pl. 5 f. 9; Nordst., Alg. Mus. Lugd.-Bat. pl. 1 f. 18; with E. spinu- losum: Borge, Regnell exp. pl. 5 f. 4; Wille, Bidr. Syd- emer. pl.-f.-27; Gutw inski,Nonn. ale. nov. pl..7 f. 67; Turner, E-Ind. pl. 10 f. 51; Raciborski, Nowe Desm. pl. 6 f. 6—7. The most important distinctive features are: 16 R. Grénblad, New Desmids. E. spinulosum. E. mononcylum. 1) Polar lobe considerably 1) Polar lobe not at all or dilated at the end. only very slightly dilated. 2) Apex more retuse. 2) Apex only slightly retuse- 3) The incision between polar emarginate. and lateral lobes narrow’ 3) The same incision widely and acute. open, rounded. 4) The incision between the 4) The same incision widely upper and lower lateral rounded. lobes acute or rounded. | 5) Cell-wall spinate or gra- 5) Cell-wall spinate. nulate. By a comparison of the figures above enumerated with each other these differences seem to be of trifling import- ance. But it is, as I should think, better to keep these species separate than to unite them. — E. mononcylum is not closely allied to E. gemmatum, to which it at first was referred as a variety, the vertical view of them being very different, and also the arrangement of the granules. Most of the forms and species which belong here are tropical. A revision of the whole group would be very necessary. Eu. verrucosum Ehr. var. subplanctonicum, nov. var. Robustius; lobo polari non dilatato; lobis lateralibus supe- rioribus nullis vel ad minimum reductis, inferioribus latis. Protuberantia centralis magna, elliptica; laterales autem reductae. Membrana granulis permagnis armata. Long. 95, lat.:85; ‘crassé 53; isthme 21) .-'[N:o0 997]: Hab. Domargard, Borga (S). — PI. 3 fig. 29—30. Nearest to var. planctonicum West, Mngr. II pl. 40 f. 7 from which it is easily distinguished by the not dilated polar lobe, the shorter and broader lateral lobes and the much larger granules. Eu. spec. — Only one semicell was seen. I therefore do not describe it as a new species. Possibly it is a Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. 17 “monstrous semicell of some known species. Long. semicell. 38, lat. 68, crass. 32, isthm. 15 w. [N:o 1003]. Hab. Hirvensalo (SW), leg. Elfv. Pl. 3 fig. 31—382. Eu. insigne Hass. Forma lobis lateralibus sellae- formibus. Long. 144, lat. 64, isthm. 14 «. — Compare also W olle, Desm. U. S. pl. 26 f. 14; Hustedt, Tirol 1911 fig. Pl Borge; Beitr’ Schwed. Il f.0115 “Diek,: Desm. Std= bayern pl. 14 f. 9. [N:o 866]. Hab. Esbo (S)., leg. C. Cz. — Pl. 3 fig. 35. Eu. didelta (Turp.) Ralfs. Forma angulis inferio- ribus conspicue oblique truncatis. Long. 148, lat. 84, isthm. 19 uw. [N:o 1006]. Hab. Hirvensalo (SW), leg. Elfv. — Pl. 3 fig. 36. Eu. securiformiceps Borge, Desm. Regnell exp. pl. 4 f. 29; Sao Paolo pl. 5 f. 1. Agrees very well with the figures and description by Borge. The three small protuber- ances at the base of the semicell are not seen in his figures, but the vertical view (I. c. fig. 29c!) shows that there must be some slight protuberances. The Finnish form possesses a little ,nodule“ (thickening of the cell-wall) at the upper lateral lobes and the polar lobe. Long. 76, lat. 34, crass. 27, isthm. 10,5 wu. [N:o 1004]. Hab. Raikala near Imatra (SE), leg. Hj. Hjelt. — Pl. 3 fig. 37—38. This species has been suggested by W est to be nothing but a form of F. ansatum. (Consult Journ. of Bot. vol. 50 page 86.) I cannot agree with him on this point, because no form of that species possesses such a broadly dilated convex apex; even the side view is quite different. I there- fore think Dr Borge was right in describing it as a new species. Eu. aboense Elfv. Anteckn. Finska Desm. pl. 1 f. 2; West, Mner. II pl. 36 f. 5—6; Ducellier, Etude crit. 1914 page 49 f. 25a—c, 26 (sub. nom. E. aboense var. no- dulosum Duce}ll. et var. laeve Ducel.). The characteristic features on which Ducellier founded his ,,var. nodulosum“ are also constantly present in the 2 18 R. Grénblad, New Desmids. original specimens of Elfving, from which our figures are made. This is not mentioned in the diagnosis by Elfving, which consequently is not quite accurate. Also with regard to another point the diagnosis must be altered. The cell- wall is described as ,grosse punctata fere granulata granu- lis majoribus (vel ocellis) circiter 12 plus minus concentrice dispositis“, although the cell-wall is not at all granulate, but, on the contrary, delicately punctate (= porose), generally with 11 (sometimes more or fewer) symmetrically arranged scrobiculations. Also West’s form (=v. laeve Ducell.) is, I think, nothing else than the typical one. — Long. 68, lat. 40, crass. 27, isthm. 11 uw. [N:o 1092]. Hab. Ispois (SW), leg. O. M. Reuter. — Pl. 3 fig. 39—40. Genus Micrasterias Ag. M. decemdentata (Nag.) Arch.; Nageli, Gatt. einz. Algen. pl. 6 H, fig. 2 (syn. = M. itzigsohnii Braun in Bréb., Liste Desm. Normandie pl. 1 f. 2 page 121). The species, as described and figured by more recent authors, does not quite agree with the figure published by Nageli (perhaps better with his description), especially with regard to the shape of the polar lobe. M. itzigsohnii -Bratwn _l..c..is/not aiermenmene truncata, as suggested by West (Alg. Notes V—IX pag. 23 fig. 3 A), but seems to be identical with M. decemdentata. M. incisa Bréb. (syn. Euastr. crux melitensis Ehrbg., Infus. Pl. XII quoad fig. IIIc!) most probably belongs to the same species as M. decemdentata. This suggestion is supported by a figure published by Playfair (Plankt. Sydney W. S. pl. 54 f. 31 as _ ,,M. truncata v. decemdentata —14,5, 13,9, isthm. 11 —11,9—11,1— 11a: \|N:o 1091). Hab. Nadendal (SW), leg. Elfv. — Pl. 3 fig. 41—48. S. tristichum E1fv. This species seems to be exceedingly rare, not being recorded since it was described for the | first time (Cfr. Nordst., Index & Suppl.). Our drawings are made from a specimen in a sample from Prof. Elf- ving’s collection. In the front view the sinus is deeper and also more rounded (not acute) than according to Elfving’s figure. Nevertheless I think this is nothing but the typical S. tristichum. It is closely allied to ,S. pygmaeum Bréb. forma 4-gona“ Boldt (Desm. Gr6nl. pl. 2 f. 42). Compare also S. pygmaeum vy. subglabrum Boldt (Sibir. Chlor. pl. 5 f. 20); S. pygm. v. subglabr: forma Eichler Sw: et eae Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. id Pamietn. Fiz: XIV pl. 4 f. 44). — Long. 36—38, lat. 34—38 isthm. 16—17 w. [N:o 1087]. Hab. Nadendal, (SW), leg. Elfv. — Pl. 5 fig. 1—2. S. scabrum Bréb. (sensu West, Frw. alg. N.-Irel. pl. 2 f. 36). Zygospora anguloso-globosa, in angulis spinis 2—3 apice 2—3 furcatis armata. Diam. zygosp. c. spin. 42 uw. — Cir. Roy & Bisis., Scott. Desm. p. 242. [N:o 862]. Hab. Esbo, (S) leg. C. Cz. — Pl. 5 fig. 16. S: geminatum -Nordst., Sydl. Norg. fig. .13,° var: heteracanthum, nova var. Semicellulae a fronte visae subtriangulares, sinu valde dilatato et lateribus rectis, angulis (seu polis) oblique truncatis spinis binis longis firmis in- structis, apice subrecto vel vix cOnspicue convexo. Spinae omnes geminatae: binae in unoquoque angulo et 4 (bis binae) in unoquoque latere. Spinae angulorum maiores (praecipue superiores), spinae laterales minores (praecipue inferiores). A vertice visum triangulum lateribus conspicue retusis, angulis rotundatis; spinae inipso margine 9 totidemque infra margines. Cum spin. long. 57—46, lat. 53—49; sine spin. long. 32—30, lat. 27--27, isthm. 11—9, long. spin. max. 14 pw. [N:o 791]. This variety is distinguished by its subtriangulate semicells and the widely open sinus. The spines at the angles are thicker and longer than the others, thus very much resembling S. setigerum Cleve (Comp. S. setig. v. occidentale West, N.-Amer. pl. 16 f. 27). Hab. Gov. of Archangel. — Pl. 5 fig. 13—-15. S. forficulatum Lund. var. subheteroplophorum Gronbl., Desm. Keur. pl. 3 f. 51—52. A new drawing was made because the earlier was not a good one. Cum spin. long. 57, lat. 64, isthm. 14 uw. [N:o 729} Hab. Lempaala (W). — Pl. 5 fig. 3—4 — — forma simplex nova f. Cellulae a vertice visae -lateribus vix retusis vel fere rectis, marginibus glabris, angulis productis. Cum spin. long. 64, lat. 76, isthm. 15 wu [N:o 1249]. , Hab. Keuru (C). — Pl. 5 fig. 5—6. 58 R. Grénblad, New Desmids. var. heteracanthum Gronbl., ibid. pl. 1 f. 27—28. A figure of the front view will here be published. Cum spin. long...55, lat. 61, isthm. -¥5'y. -3[N:o 1201]. Hab. Esbo (S), leg. C.:Cz. — Pl. 5 fig. 7—8. — — forma. Ad var. verrucosum Gronbl. accedens. Cum spin. long. 53, lat. 64, isthm. 17 uw. [N:o 1218]. Hab. Esbo (S), leg. C. Cz. — Pl. 5 fig. 9—10. S. cornutum Arch. A 4-angulate form was observed, very much resembling S. forficulat.' v. heteracanth. These two species appear to be closely related and could perhaps be united to one. — Cum spin. long. 49, lat. 53, isthm. 17 w. {[N:o 1159]. Hab. Keuru (C). — Pl. 5 fig. 11—12. S. cedercreutzii, nova sp. Cellulae parvae medio sinu profundo valde aperto introrsum quasi acuminato lateribus primum valde, mox minus divergentibus. Semicellulae a fronte visae crasse subfusiformes, apice convexo verrucoso, ad polos (truncatos, apice 6-granulatos) versus utrimque at- tenuato. Membrana seriebus granulorum longitudinalibus 8, dorso verrucis depressis, ad isthmum cingulis simplicibus granulorum ornata. —11,2—9,9, lat. 7,:—8,6-—8,«6—7,9, isthm. 3,2—2,6-—3,2—2,6, crass. 3,9 u (fig. 7—8) [N:o 1055]. Hab. In all parts of Finland. — The type Pl. 6 fig. 5—6; the var. Pl. 6 fig. 7—8. - 64 R. Grénblad, New Desmids. Genus Hyalotheca Ehr. H. neglecta Racib., Desm. Tapakooma pl. III—IV fig. 3. Cellulae marginibus subparallelis, medio tantum levissime incrassatae (,forma 8“ Racib. |. c. page 30). A vertice visae circulares. Membrana poris sparsis (non transversaliter or- dinatis), in area media plane glabra. Massa chlorophyllacea axilis pyrenoidibus singulis centralibus in utraque semicellula et laminis 3 radiatim e centro exeuntibus. Long. 33—34,3, lat. max. (medio) 11,9, lat. min. (apex) 10,6 4; specimen alterum . long. 33—87, lat. max. 12, 1. min. 11,5. [N:o 888]. Hab. Gov. of Archangel. — Pl. 6 fig. 1. H. undulata Nordst. (Synon. = H. undul. v. producta Turn. E.-Ind. p. 152-pl. 18 f. 15 sec. West, Ceylon pase 195). Forma apicibus vix attenuatis, abrupte truncatis angulis subrectis non rotundatis. Massa chlorophyllacea ut descripsit Nordstedt in Wittr. & Ndt. exsicc. fasc. 21 pag. 34. Ad formam Westii'(l. c. pl. 22) f. 27) accedens. “Long: 13,2--14,5, lat. 5,3 (max.). [N:o 891]. Hab. Gov. of Archangel. — PI. 6 fig. 10. H. indica*T urn., E.-Ind."p.-152) pl 22%. betexcin= =. maior“ pl. 19 £. 18. Cir: West; Ceylon@p. 195.7 (Syne dissil. var. hians Wolle forma) var. fennica, nova var. Cellulae maiores prae latitudine longiores medio levissime tantum impressae. Massa chlorophyllacea, ut videtur, laminis 2 axilibus (utraque pyrenoidibus singulis) in utraque semi- cellula composita est. Long. 26,4, lat. 15,s (max.), lat. 13,2 (min.). [N:o 939]. This variety I formerly thought to be a form of H. undulata Ndt., but the outline of the cells and the size agree better with H. indica. Compare also H. fe var. sparsipunctata Gr6énbl., Desm. Keur. pl. 4 f. 32— 33> Hab. Gov. of Archang. — Pl. 6 fig. 11. H. dissiliens (Smith) Bréb. var. hians Wolle, ad formam Borgei, Trop. u. subtrop. pl. 1 f. 4 accedens, sed minor; a) circularis, long. 17,s—20,7, lat. max. 20,7, lat. min. 17,3 u; membrana poris in series transversales utrimque 5 Acta Societatis pro Flora et Fauna Fennica, 48, N:o 7. 65 dispositis, inter eas in area media plane glabra [N:o 830]; 8) bidentula, forma membrana densissime poris subtilissimis sparsis ornata, medio plane glabra. Long. 19,;—20,7, lat. max. 20,7—21,s, lat. min. 17,24. Forma altera poris minus dense in series transversales 5+-5. Long. 14—16, 17—19, lat max, 18) 1¢sdatomin. lb3e145 a7 Cir.’ etiam var. tatrica Racib., Desm. Polon. pl. 14 f. 5. [N:o 851, 896}. Hab. All forms in Gov. Archangel. — Pl. 6 fig. 9. This species appears to be composed of numerous forms of various size and outline. The different varieties, which are founded upon the outline of the cells, as f. typica, var. hians and y. tatrica, all include ,formae circulares, bidentulae, tridentulae“. Therefore I do not think it possible to separate these ,forms“ as systematical varieties, but merely as ana- logous forms of the 2—3—-4—5—6-radiate Staurastra. Genus Desmidium Ag. D. baileyi (Ralfs) De Bary var. coelatum (Kirchn.) Nordst.,. .N.-Zeal..p..27 pls ‘2-1. 6—7, -A ‘vertiee visum quadrangulum marginibus levissime sed conspicue retusis, angulis rotundatis, processubus connexis angustissime cuneatis- rimaeformibus. Long. (incl. proc.) 16, lat. max. 21—23, lat. min. (apex) 19°” ‘[N:o 960:b]. — Cfr. Turner, E.-Ind. pag. 148. Hab. Messuby (W). — PI. 5 fig. 27. Genus Gymnozyga Ehr. G. confervacea West, N.-Amer. pl. 12 f. 20—21; Gron- blad, Desm. Keur.. pl. 4 f. 31.. Long. 20—25—27, lat. max. 11,5—12,e—11,5, lat. min. (apex) 10——10,e—10,2 u. [N:0 838, 1214]. Hab. Keurw (C); Gov. of Archangel. — Pl. 6 fig. 2—4. — 5 66 R. Grénblad, New Desmids. Bibliography only in including works not mentioned in Nordstedt’s Index (+ Suppl.) Bernard: Protococcacées et Desmidées d’eau douce, recoltées a Java. — Department de Agriculture aux Indes Néerlan- daises. Batavia. 1908. 4 Sur quelques algues unicellulaires d’eau Douce, re- coltées dans le domaine Malais. — Impr. Dép. agric. Ind. Néerland., Buitenzorg 1909. Borge: Die Siisswasseralgenflora Spitzbergens. — Videnskabs- selskapets Skrifter. I Mat. - Naturv. klasse 1911.; Kris- tiania 1911. = Beitrage zur Algenflora von Schweden II. Die Algen- flora um den Torne-Trasksee in Schwedisch-Lappland. — Botaniska notiser 1913. = Die von Dr. A. Lofgren in Sao Paolo gesammelten Stiss- wasseralgen. — K. Svenska Vetensk.-Akad. Arkiv for Botanik, Bd. 15, Stockholm 1918. Carter, N.: Studies on the chloroplasts of Desmids I..— Anuals of Botany, vol. 33, 1919. Cedergren: Bidrag till kinnedom om s6tvattensalgerna i Sve- rige. — Arkiv for Botanik (K. Sv. Vet.-Akad.), Bd. 13, 1013: Dick: Beitrage zur Kenntnis der Desmidiaceen-Flora von Siid- bayern. — Kryptoganische Forschungen, herausgeg. von der Bayer. Botan. Gesellsch. Miinchen. Heft. IV, 1919. Ducellier: Etude critique sur quelques Desmidiacées recoltées en Suisse de 1910 a 1914. — Bulletin de la Société botanique de Genéve. II:me série, vol. VI, 1914. ; Contributions a l’étude de la flore Desmidiologique de la Suisse. II. — Bulletin de la Société botanique de Geneve. vol. 10, 1918. Gistl: Beitrage zur Kenntnis der Desmidiaceenflora der Bayer- ischen Hochmoore. Dissertat., Miinchen 1914. GrOnblad: Finnlindische Desmidiaceen aus Keuru. — Acta Societ. pro Fauna et Flora Fennica, vol. 47, Helsingfors 1920. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. 67 “Hustedt: Desmidiacez et Bacillariaceae aus Tirol. I Folge, Desmidiacee. — Archiv fir Hiidrobiologie u. Plankton- kunde, Bd. VI, Heft. 3. Stuttgart 1911. Kaiser: Beitrage zur Kenntnis der Algenflora von Traunstein und dem Chiemgau. IV. — Kryptogamische Forschungen, herausgeg. von d. Bayer. Botan. Gesellsch., Miinchen. N:093, L918: Kufferath: Notes sur la flore algologique du Luxembourg sep- tentrional. — Annales de Biologie lacustre. Tome VII, Bruxelles 1914. Lobik: Desmidiacee im Gouv. Pskow, Kreis Cholm, im Jahre 1912 gesammelt. — Anzeig. d. botan. Garten, St Peters- bourg 1913 (M3pkcria Mmnep. C.-I].-b. Botan. Caza, 19J3). Liitkemtiller: Zur Kenntnis der Desmidiaceen Bohmens. — Ver- handl. d. Zool.-Botan. Gesellsch. in Wien. Bd. 60, 1910. Migula: Die Desmidiazeen. Stuttgart 1911. Playfair: Some Sydney Desmids. — Proceedings of the Linnean Society of New South Wales, vol. 33. Sydney 1908. e Polymorphism and Life-history in the Desmidiacee. — ibid. vol. 35, 1910. x Plankton of the Sydney Water-Supply. — ibid. vol. 37, 1912. ” Contributions to a knowledge of the biology of the Richmond River. — ibid. vol. 39, 1914. = Freshwater alge of the Lismore District. — _ ibid. vol. 40, 1915. Printz: Beitrage zur Kenntnis der Chlorophyceen in Norwegen. — K. Norske Videnskabers selsk. Skrifter. 1915. Heft 1. Stange: Micrasterias-formen. — Archiv fiir Hydrobiologie u. Planktonkunde, Bd. III Heft. 4. Stuttgart 1908. Str6m: Freshwater Alge from Caucasus and Turkestan. Kris- tiania 1920. — Nyt Magasin for Naturvidenskaberne vol. Die long: = Freshwater alow from Tuddal in Telemark. Kristiania 1920. — ibid. ibid. ¥ The Phytoplankton of some Norwegian lakes. — Viden- skabsselsk. Skrifter, I, Mat.-Naturv. Klasse. 1921. 68 R. Grénblad, New Desmids. Teiling: Schwedische Planktonalgen II]. — Svensk Botanisk Tids- skrift. Torka: Bd. 10, 1916. Zur Algenflora der Umgegend von Bromberg. Dahlem- Steglitz b. Berlin 1913. — Verhandlungen der Botan. Verein d. Prov. Brandenburg. Les Desmidiées du Trient. — Bulletin d. 1. Soc. Botan. Viret: Jahrg. 54, 1912. de Genéve II:me Sér., vol. I 1909. West, W. & G. S.: I—IV. — The Ray Society. London 1904—1912. West, G. S.: Journal of Linnean Soc., Botany vol. 39, 1909. A Monograph of the British Desmidiacez. The Algz of the Yan-Yean Reservoir, Victoria. — a Algological Notes V—-IX. — Journal of Botany, vol. 50, 1912. = A contribution to our knowledge of the Freshwa- ter Alge of Columbia. — Memoirs de la Société des scienc. naturelles de Neuchatel. Tome V. 1914. Index to species. page Arthrodesmus convergens v. incrassatus f. curvatus v. imatrensis glaucescens impar octocornis f. Closterium lunula pseudolunula rostratum spetsbergense v. lati- ceps tumidum v. nylandicum Cosmarium abbreviatum f. germanica abscissum f v. subetacha- nense 55 54 angulare v. bicostatum angulosum v. scrobi- culatum angulosum v. tumes- cens bacillare blyttii v. pseudorich- mondiz calamistratum cedercreutzii ceratophorum cucurbita cucurbitinum v. grande cymatopleurum v. ty- rolicum enontekiense gostyniense page 31 38 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. magnificum malinvernianum meneghinii miedzyrzecense v. mo- nomazum miraculum sibe- ricum nove-semliz v. obsoletum perincisum perminutum polygonum v. hexago- num pseudopromontorium pseudooctangulare pseudoretusiforme pseudotinecense pygmeum v. atumidum quadratulum » Vv. sublobati- forme rectangulare v. eich- lerianum regnellil minimum sexnotatum v. denota- = Wo tum sphagnicolum v. inci- sum subtile v. subsparse- punctatum tetrachondrum f. tinctum v. tumidum f. turpinii v. eximium venustum v. excava- tum f. 5 v. laticeps 31 32 39 40 33 36 41 31 37 35 28 40 35 42 36 39 39 34 40 40 29 35 38 34 37 34 37 36 Desmidium baileyi v. cela- tum Euastrum aboense biscro- biculata pseudogut- winskii bidentatum f. binale v. binale ff boldtii » Vv. isthmochon- drnm denticulatum :s v. angusti- ceps didelta f. dubium v._ pseudo- cambrense elegans vy. ornatum gayanum insigne f. insulare v. excavatum lapponicum mononcylum vy. polo- nicum f. pseudoboldtii pulchellum _ vy. bruptum suba- securiformiceps sibiricum f. fennica ” f. exsecta sp. turneril f. fennica s v. karelicum verrucosum v._ sub- planctonicum Gymnozyga confervacea Hyalotheca dissiliens v, hians 70 indica v. fennica neglecta undulata Micrasterias crux melitensis decemdentata denticulata interme- dia ” V. murrayl radiata rotata » f. pseudoquadri- dentata sol (thomasiana truncata 5 v. crenata . v. quadrata is v. semiradiata (verrucosa Spherozosma vertebratum Spondylosium pulchellum pt Gu bhcVs bambusinoides. Staurastrum bicorne v. qua- drifidum cedercreutzii cornutum dimazum forficulatum v. hetera- canthum » Vv. heteracan- thum f. » v. Ssubhetero- plophorum 5 Z f. simplex 64 64 64 22 18 25 26 23 23 23 24 23 27) 20 (19) 20 21 22 27) 63 63 63 59 58 58 62 58 58 57 57 R. Groénblad, New Desmids. geminatum v. hetera- canthum johnsonii v. perpendi- culatum minutissimum v. con- vexum natator v. boldtii pachyrhynchum vy. uh- tuense polymorphum ” Veo DYe- meeum pseudoiotanum scabrum tetracerum a v. biverruci- ferum subex- cavatum tetracerum v. tristichum uhtuense Xanthidium antilopeum » Vv. basiorna- tum » Vv. crameri » Vv. dimazum » Vv. hebrida- rum Va levee ee incrassata » V. minnea- poliense v. oligacan- thum v. ornatum v. polyma- zum - = = ~ 57 60 Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. antilopenm v. trique- trum 45 cristatum 53 » Vv. dimazum 53 » £. polonica 52 » V. uncinatum f. 53 _ eet Onol- spina 53 » f. — 53 concinnum v. varians fasciculatum ‘ v. longispi- num . v. oronense pseudobengalicum tetracentrotum f. pro- tuberans Explanation of the plates I—VII. Plate I. 890 g. 1—3 Micrasterias decemdentata (Nag) Arch. » ; 4 M. truncata (Corda) Bréb. A monstrous semicell; the other one was quite normal. [N:o 1109 b] « °°, 5, 8, 11 M. truncata. Two cells from a sample which was cultivated in a glass bottle several months. Origi- nally most of the cells were quite normal, but gradually the number of abnormal cells increased very considerably, the lateral lobes not being subdivided in either of the se- micells. Those individuals are almost identical with ,,M. neodamensis Braun“. Compare PI. Ill fig. 61—-62. — Fig. 5 [N:o 1208 a]; fig. 8 [N:o 1221 a]; fig. 11 [N.o 1208 a]. » 530 . 1 6 M. truncata var. semiradiata (Kiitz.) Cleve. From Wittr. & Nordst. exs. n:o 373. X °/, 7 M. truncata var. crenata (Bréb.) Reinsch [N:o° 809 ec] 530/ 8 Vide fig. 5! 9—10 M. truncata var. quadrata Bulnh. x °°), 11 Vide fig. 5! 12 M. radiata Hass., a monstrous semicell; the other was normal. 2 13. M. murrayi West soos 14 M. quadridentata (Nordst.) Groénbl. From Wittr. & Nordst. exsice: 10° B7iy “Te HOPES ta a 15. M. rotata (Grev.) Ralfs f. pseudoquadridentata nova f. x 530 1 Fig. Fig. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. 73 16 M. crux melitensis (Ehr.) Hass. forma ad var. protube- rans Grénbl. x *°°/, 17—18 MM. rotata forma ad f. evoluta Turn. 17 x 1°/,; 18 \~7 530 /N 1 Plate II. . 1. Micrasterias rotata f. evoluta Turn. Vertical view. x °°” 2 ” y 6atypes Vert. views x 220), 3 M. denticulata Bréb. var. intermedia Nordst. From Wittr. & Nordst. exice. n‘o 370. The characteristic margins. 4—5 MM. angulosa Hantzsch, Fig, 5 from Wittr. & Nordst. exsice. n:o 1454, 5 P07; 6—7 M. denticulata Bréb., type. « °°°/, 8—9 M. thomasiana Arch. f. < °°, 10—11 Euastrum boldtii Schm. Two forms. « 89/, 12—13 E. elegans var. ornatum West. « 148/, 14—15 E. lapponicum Schm. < °°), to) ED tunernm’{)\fennica’ mova tf) < 77°), 17—19 E. dubium var. pseudocambrense Gronbl. °°), 20—21 E. insulare var. excavatum nova var. < '*°), 22—23 E. turnerii var. karelicum nova var. < °°), Plate Ill. 1—4 Euastrum boldtii var. isthmochondrum, nova var. 1—2 A form with three granules at the central protuberance; 3—4 another form with an emarginate central papilla. 1460 /1 5 £. pseudoboldtii nova sp. < 1°], 8—9 EE. denticulatum (Kirchn.) Gay. Forma. < 176/, LOT 2 var. angusticeps, nova var. 12—13 and 14—15 E. gayanum De Toni. Two individuals. 460), 1460, {1 16 and 19: “Hesibugcum tf. exsecta, nova f. 16 < 17°), + 19 x 2780) / iv==18- E.osibisiennm {. fermica, nova ¥. < '*°°/, Fig. R. Grénblad, New Desmids. ig. 20—21 E. binale (Turp.) Ehr. Forma. « 14°), 99—-98 *,* 4 ‘Forma. 6. 78eF 24—25 , , var. pseudogutwinskii, nova var. x °°), 26 E. bidentatum f. biscrobiculata Ducell. « *°°), 27—28 E. pulchellum var subabruptum, nova var. < '*°/, 29—30 E. verrucosum var. subplanctonicum nova var. < *°°), 31—82 E. spec. (monstruosa cellula?) « °°), 33—34 E. mononcylum var. polonicum Racib. f. fennica, nova £33 < 580), 34 5¢ 1460), 35 . insigne Hass. Forma. < *°°), 36 E. didelta (Turp.) Ralfs. Forma. « *°°/, 37—38 E. securiformiceps Borge < **°), 39—40 E. aboense Elfv. x *°9/, 41—43 Staurastrum minutissimum Reinsch var. convexum West; 41 and 43 front view, 42 vertical view. < 1'°/, 44—45 §S. pachyrhynchum Nordst. var. uhtuense, nova var 530 1 46 Xanthidium cristatum var. uncinatum Bréb. f. longispina, nova £2 <>"), 47—48 X. cristatum var. dimazum Groénbl. < °°, 49—50 X. cristatum, forma ad X. mayori. < circ. *°°), 51 Arthrodesmus curvatus var. imatrensis nova var. < °°), 52—53 A. convergens var. incrassatus Gutw. Forma. x *°°), 54—55 A. glaucescens Wittr. < 7479), 56—57 A. octocornis Ehr. Forma. The one semicell in fig. 57 without basal spines thus resembling A. incus. < *°°/, 58—60 A. impar (Jacobs.) nob. 58 xX °°/,; 59—60 X circ. 530 61—62 Micrasterias truncata, forma. The drawings are made from specimens distributed in Rabenhorst’s exicc. n:o 508 by Mr. Itzigsohn as ,M. Neodamensis A. Br.“ Later he suggested it to be M. Itzigsohnii Braun. x °°°/, Plate IV. 1—2, 3, 4—5 and 6—7 Xanthidium antilopwum (Bréb.) Kitz. Various forms which belong to the ,f. typica“. Fig. 6—7 Fig. ” Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. 75 is the same form as figured by West (Mngr. IV pl. 108 f. eye All-figss 5? "?/, 8 — —.var triquetrum Lund. x *°°/, 9—14 -— — var. dimazum Nordst. Fig. 9 with unpaired apical spines; 10—-11 with all spines paired; 12 one semi- cell monstrous without apical spines; 13 and 14 more different forms. Fig 14 X circ. *°°/,, all others «x °°/, 15—16 — — var. minneapoliense Wolle x *°°/, 17—18 — — var. basiornatum Eichl. & Racib.; 17 X circ. 350/ - 18 X< circ. 3%/, 19> 200) —— varalaeve Schm:i{. incrassata, nova f:0< °°°/, 21—22 — var. oligacanthum Schm. « *°°), 23—24 — — var. hebridarum West x 5*°/, 25—27 X. fasciculatum var. longispinum, nova var. < °°), 28—29 X. antilop. var crameri nov. nom. < °9/, 30—31 var. ornatum Anderss., 30 sig Se “cire: 350 | 32—33 X. pseudobengalicum, nova spec. < °°°), 34—-35 X. tetracentrotum f. protuberans West < *°°), 36 xX. cristatum var. uncinatum Bréb., forma. < *°°/, 37 X. cristatum f. polonica Gutw. A form with small ac- 530 / cessory spines. It 38 X. fasciculatum var. oronense West. < °°), Plate V. ig. 1—2 Staurastrum tristichum Elfv. x '4°"/, 3—4 S. forficulatum var. subheteroplophorum Gronbl. < °°), 5-6 -—— — Ovansisubheteropl. 4: simplex, nova f. < *°°/, 8. —*=— vanneteracanthum Gronbl. >< °°°/, =i » Formaad var. verrucosum X< °?°/, (1—12 S. cognatam= Arch. <).°°9), 13—15 S. geminatum var. heteracanthum nova var. < °°), 16 Zygospore of S. scabrum Bréb. « °°), 17--20 S. polymorphum Bréb. From Wittr. & Nordst. exsicc. OM cx SB 21—23 S. cedercreutzii, nova spec. x 16° 76 Fig. R. Gronblad, New Desmids. 24—26 S. bicorne Hauptfl. var. quadrifidum, nova var. 530 / 1 27 Desmidium baileyi var. caelatum (Kirchn.) Nordst. >< 1460 1 28—29 SS. tetracerum (?) var. subexcavatum nova var. 530 1 30 S. whtuense, nova spec. X circ. °/, 31—82_ S. tetracerum var. biverruciferum, nova var. oe | 33—34 S. polymorphum var. pygmaeum nova var. < ‘°°, 35—35' S. johnsonii var. perpendiculatum. Fig. 35 is a sche- ~matie sketch of the chloroplasts from the vertical view. 35 , §30/ I 36—37 S. pseudoiotanum, nova sp. 38—41 Closterium tumidum var. nylandicum nova var. 38—39 two zygospores, 40 side view of zygospore, 41 vegetative 1460 1 celle K 29, 42 Cl. pseudolunula Borge f. x *°°), 43 Cl. spetsbergense var. laticeps nova var. < °°), 44 Zygospore of Cl. rostratum (abnormal.). < °°), 45 Staur. dimazum (Liitkem.) Groénbl. Vertical view with chloroplasts. < °°/, 46 S. natator var. boldtii Grénbl. Vertical view with chloro- plasts: arn, Plate VI. 1 Hyalotheca neglecta Racib. ile 2—4 Gymnozyga confervacea West. 2 > 1460/9 3 Sg showing the cell division. x 5, 5—6 Spondylosium pulchellum Arch., type. < ‘°° , 7—8 — — var. bambusinoides (Wittr.) Lund. < ‘°), 9 Hyaloth. dissiliens var. hians Wolle < *°°), 10 H. undulata Nordst. Forma < °°), 11 H. indica var. fennica, nova var. soe 12—13 Cosmarium cedercreutzii, nova spec. < °°), 14—15 C. calamistratum, nova spec. < “°°, 16—17 C. blyttii var. pseudorichmondiae, nova var. « '*°°/, 18—19 C. abscissum nova spec. < 5°), Fig. fod Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 49, N:o 7. “J ~] 20—21 and 30 -—— — var. subetchachanense, nova var. 20— 21 < 580/,. 30 x 1460), 22 —23 CC. pseudopromontorium nova spec: < 14°), 24—25 C. sexnotatum var. denotatum nova var. **°), 26—27 C. perincisum novum nom. < *?°/, 28—29 C. cymatopleurum var. tyrolicum Nordst. Forma. 530 1 30 (vide 20!) 31—34 C. ceratophorum Liitkem. Forma. > 35—37 C. miraculum nova spec. 35—386 < *°°/,; 37 1460) 38—39 C. malinvernianum (Racib.) Schmidle « °°), 40—42 C. magnificum Nordst. Forma. < °°°/, 890 / F Plate VII. . 1—3 Cosmarium rectangulare var. eichlerianum nov. nom. 4—6 C. tetrachondrum Lund. Forma. 7 and 8—9 _ C. abbreviatum f. germanica Racib. v 530/ S. /1 1460 a | 10—12 C. novae-semliae var. sibericum Boldt. « 1°), 13—14 C. venustum var. laticeps, nova var. < 14°), 15—16 C. tinctum var. tumidum Borge f. x '®/, 17—18 C. venustum var. excavatum West. Forma. °°, 19—20 C. pygmaeum var. atumidum, nova var. < ‘*°°/, 21—23 C. pseudoretusiforme, nova spec. 21 < 747°/,; 22—23 1460 x ip 24—26 C. polygonum var. hexagonum, nova var. x 14% , 27—27 C. sphagnicolum var. incisum, nova var. < 74?9/, 28—29 C. angulosum var. tumescens, nova var. < 14°), 30—31 C. angolosum var. scrobiculatum, nova var. < ‘4° , 32—33 CC. gostyniense (Racib.) nob. « '*°°/, 34—37 C. subtile (West) Liitkem. var. subsparsepunctatum nova var. < 1460/ 38. C. bacillaresWitkem. « ‘*°°/, 39—41 C. perminutum West x 14°), 42—44 C. angulare var. bicostotum, nova var. 1 45—46 C. miedzyrzecense var. monomazum nova var. < 14°), 530 / 78 R. Grénblad, New Desmids. Fig. 47—48 CC. pseudooctangulare, nova spec. < ‘4°, , 49—50 GC. regnellit Wille <-7*); ,» 5b1—52 C. meneghinii Bréb. x 14°), » 53—54 C. quadratulum var. sublobatiforme, nova var. 1460/ 1 , 5bd—56 and 57 C. regnellii var. minimum Eichl. & Gutw. 1460 1 , »)8—60 C. obsoletum (Hantzsch) Reinsch 58—59 *°°/,; 60 x saps , 61. C. pseudotinecense, nova spec. « °°), , 62 C. cucurbitinum var. grande, nova var. < *°° , 63 C. cucurbita Bréb., zygospore < *°°/, , 64—66 C. turpinii var. eximium West * °°), , 67—68 C. enontekiense nova spec. x '4°/, , 69—70 Sphaerozosma vertebratum (Bréb.) Ralfs. < °°, » ~t1—73 Xanthidium concinnum var. varians, nova var. 1460 1 Cm et 5 MT - Ey fa Soc. Faun. Flor. Fenn. T. 49 n:o 7 ls | Rolf Groénblad ad nat. del. Pr if Gronblad ad nat. del. —S — icfa Soc. Faun. Flor. Fenn. 1. 49 n:o 7 Plate III. Rolf Gronblad ad nat. del. } a ha —s a ws ° . 3 . a & x = 5 e 8 i) 3 Rolf Gronblad ad nat. del. Plate VI. icta Soc. Faun. Flor. Fenn. T. 49 no 7 Rolf Grénblad ad nat. del. —_ ; bs f | } i , ; j p oF ata eat ae ae ee x ie Ke P a So ae Acta Soc. Faun. Flor. Fenn. T. 49 no 7 : Plate Vil. ‘ Rolf Groablad ad nat. del. (Fig. 63 F. Elfving del.) ACTA SOCIETATIS PRO PAM UT MUNA PENNIGA —_ te ree | 49. \ COMMENTATIONES AD SHCULUM CELEBRANDUM KALENDIS NOVEMBRIBUS A. MCMXXI EDIT yn Sees rs ers Fe en i et as HELSINGFORSLE me tysl PCR ane ee ee ee 2 > ’ : : ‘ } : ‘ Fra yale: ; ie “ ; { FO Acta 49. N:o ~ : 1. Palmgren, Alvar, Die Entfernung als planzengeosrapic 2. Vainio, Edv. A., Lichenographia Penmicet. Pyrendlichenés: iisque proximi Pyrenomycetes et Lichenes imperfecti aR \ 3. Parvela, A. A., Oulaisten pitdjin kasvisto ........ 4. Cajander, A. K., Ein pflanzengeographisches Arbeitspro- na gramm, in Erinnerung an Johan Petter. Norrlin . . . = eh 5. Brenner, Widar, Vaxtgeografiska studier i dvosunde ‘skar= be gard. I. Allman del och floran. Med 12 textfigurer — oth Wi karta wi 4a este ie We oe ae 6. Kyyhkynen, O., Kajaanin kasvistoalueen rajoista ja ee tuksesta. Mit deutschem Referat: Uber die Grenzen und die Einteilung der fflangnercs eae Proving Ostrobottnia kajanensis .... . Ree gs ; 7. Grénblad, Rolf, New Desmids from Finland and Northern scher Faktor. Mit einer Karte ..... Fhe a Russia with critical remarks on some aoe SRE, With seven plates. ae a a D aie NS ee Re OI LIBRARY ‘hi xh ad “ e on inet Shes a states grad tates ones Icttspnnamonepenananeaneuetn eesinirvar nn te a - x Lacteoaneweserens reece os aR jane wah ts we