HARVARD UNIVERSITY T Library of the Museum of Comparative Zoology MCZ LIBRARY 4 HARVARD UNIVERSITY | CAMBPRIDEE. MA USÅ APR O "Anatomisk undersökning öfver nå- gra delar al Python bivittatus jemte comparativa anmärknin- Jar; af A:; RETZIUS. Sedan den comparativa anatomien genom CUVIERS föreläsningar i slutet af det förra århundradet er- hållit sin första egentliga grundval, blef det vi- dare fullkomnandet af Vetenskapen ojemförligt mera än någonsin tillförene befrämjadt. De sam- tidiga och tillväxande Anatomerne kunde efter denna tid med en vida säkrare öfversigt anställa fullständigare speciella undersökningar än de, som i vetenskapens oordnade skick varit möjliga för den store man, hvars kall var att omfatta det he- la, samt att så godt som nyskapa en hel veten- skap. De upptäckter och rättelser, som efter denna tid kommit 1 dagsljuset, sträcka sig till alla syste- mer af organismerne, till alla djurrikets classer och ordningar. Länge dröjde det dock, innan be- hofvet af en fullständigare Amphibiernes Anatomi väckte någon uppmärksamhet, ända tills MEcKEr gaf en omfattande och rikhaltig beskrifning på deras respirations- och digestions-organer. Till kännedomen af de särskilte slägtena Draco och Testudo, lemnade TiEpEmaAn och Bosanus oförgät- I 2 liga bidrag. Med undantag af Meckers rikhalti- ga arbete, som omfattade alla Amphibiernes ord- ningar, uppehöllo sig de öfrige Ormanatomerne nä- stan uteslutande vid giftorganerne och hufvudets körtlar, ända tillsk dess ScHremm gaf en utmärkt correct beskrifning öfver ådersystemet; den som ägnar denna djurordning någon speciell uppmärk- samhet, finner snart, att ett lika noggrant studi- um af Ormarnes nerver, sinnes-organer och in- elfvor ej blir utan nya frukter, ehuru enkel de- ras byggnad vid ett ytligare betraktande än tyc- kes vara. Sistlidne höst (1829) erhöll jag genom Herr Professor Nissons godhet det i Norden sällsynta tillfället att anatomisera flere delar af en nyss död Python bivittatus (Kuhl), som kort tid förut ankommit till Stockholm med ett fartyg från Java. Djuret var en hona af 16 fots längd, och hade lidit af en tärande sjukdom. Resulta- terne af mina undersökningar har jag härjemte äran öfverlemna. | Strax under huden funnos en myckenhet athe- romatösa knölar i cellväfven. Deras storlek va- rierade från volumen af en liten ärt till den af en välsk böna; de kringslötos af fasta säckar, och innebhöllo ett gulgrått, segt, nästan kittlikt ämne. Flere dylika träffades äfven på magen och tarm- kanalen, samt voro utan tvifvel uppkomne genom ett sjukligt tillstånd. Ögonens form, då man egentligen med ögat menar den fastare capsel, som bildas af cornea och sclerotica, var spherisk; deras diameter var 43 lin. fr. m. Cornea var tjock och hade framtill nästan samma hvälfning, som sclerotica, men sluttade nå- got mera mot kanterne. Corne& diameter var fö- 3 ga mindre än sjelfva ögats, nemligen 4 lin. Den faller utanpå sclerotica och slutar med en utifrån kilformigt tillskärpt rand, som sclerotica åter om- fattar '). Då sclerotica både utantill och på den inre sidan är mörkfärgad, så uppkommer genom denna dubbla infattning tvenne mörkare ränder, af hvilka den främre är brun, och den bakre svart. Sclerotica är temligen tjock och jemntjock, utan ben, samt så väl på yttre som inre sidan mörkfärgad. På det ställe der synnerven ingår, är ett enkelt hål. Ögonmusklerne, som äro sex till antalet, sluta sig bakom midten af bulbus. Choroidea är af ganska lös väfnad och rik- ligen belagd med pigment, så väl på den mot sclerotica vända sidan som på den, hvilken vet- ter mot membrana Ruyschii, och på denna sedna- re bildar pigmentet ett mot ögats storlek ganska tätt och tjockt svartbrunt lager. Membrana Ruyrschii är ganska tydlig. Den bekläder nämde pigmentlager af choroidea och ger cavitetens vägg ett grönaktigt grått utseende. Den slutar vid randen af corpus ciliare. Retina är äfven temligen tjock. Emedan ögonen legat någon tid i spiritus, hade den an- tagit en gulaktig färg, var alldeles opak, och tyck- tes sluta i kanten af Zonula Zinnii. Vid ögonens öppnande, föll den tillhopa i bakre segmentet och gick något sönder, så att jag ej kom att under- söka det stället der den svarta punkten plägar sitta. Synnerven geck odelad, snedt in genom sclerotica, och blef vid ingången något smalare. Glaskroppen intog ett litet rum i förhållan- de till linsen; dess främre segment omfattade nå- got mer än halfva linsen. Fab; 1, fg. 2. Zonula Zinnii var ganska tydlig, men utan alla fållor och gropar. Den utgöres af ett slätt band, hvilket bildar en ring omkring den delen af glaskroppens främre segment, som gränsar till gropen, hvari linsen ligger infälld. Dess främre platta yta är belagd af corpus ciliare. Dess yttre rand slutar sig till retina, den inre till förenings- - ringen emellan corpus ciliare och linsens capsel. Det är alldeles omisskänligt, att den bildas af en egen membran, som vid maceration i brän- vin blir hvitaktig och halft opak, då retina blir med det samma ogenomskinlig och gul; äfvenså är den mycket väl skild från glaskroppens hin- . na, som är mycket klarare; och dessutom är dess yttre kant öfver denna sednare något framstående. Några lineära spridda, helt svaga fläckar af pig- ment hade qvarstannat på den. Om någon Ca- nalis Petiti finnes här eller ej, kunde jag ej ur- skilja i brist på tillräkligt fina instrumenter. Corpus ciliare finnes äfven hos denna orm; hade jag ej först träffat zonula, så hade jag tro- ligen öfversett den, emedan bakre ytan är allde- les slät. Den vidtager straxt bakom Iridis yttre rand, slutar sig bakåt mot membrana Ruyschii, som sålunda ej bekläder den, och är något öfver 3 fr. lin. bred. Derigenom att Zonula, med hvil- ken den är förenad, vid preparationen följer glaskroppen, men tunica Ruyschii följer choroideze pigment, kommer corpus ciliare att visa sig som ett mörkfärgadt band 1 nyssnämde region af ögat, hvars pigment-beläggning är ganska tjock, svart- brun och fritt liggande, utan något eget öfverdrag. Denna för ögats functioner vigtiga bildning har äfven här en inåt stående, tillskärpt, men jemn 5 kant, i hvilken linsens capsel sitter fästad ?), och genom hvilken detta organ får en framåt mot Iris vänd, från den bakre, släta skild yta, som är något, ehuru ganska svagt strålfårad; dess strål- fåror >) synas egentligen i sjelfva föreningen med Iris. Den bakåt vända ytan är, såsom nyss anför- des, alldeles slät, så att ciliar-fållor och lameller på den helt och hållet saknas 5). Föröfrigt är sjelfva bildningen ganska låg eller föga framstående. Som bekant är, har man nekat ophidierne detta organ ”). D. SömmERIng, anför, att det saknas hos Coluber /Esculapii ”). Linsen med sin capsel är klotrund (spherisk), nära 2: lin. Fr. m. i diameter. Emellan sjelfva linsen och capseln kunde en liten qvantitet af ett tunnare fluidum urskiljas. Iris har nästan samma diameter som bul- bicavitet, är således ganska stor, baktill öfverdra- gen af ett tjockt lager mörkare, sotbrunt pigment; framsidan är deremot något mera ljus. Innan pigmentet från uvea aftvättades, syntes flera tätt sittande, ringlika fåror, som sedan försvunno. Pupillen är elliptisk; då den ej kunde ses, förr än ögat var uttaget och öppnadt, så kan jag ej så SY CFab. Tf dis: 1 3y Tab. Yo: I åptTab. fs. 3) Cuviers Vergl. Anat. T. 2 p. 384. Ruvorpur Physi- ol. 2 B. 1 abth. p. 193. 6 D. W. SömmeringG de Oculosum Hominis animalium- que sectione Horizontali commentatio. :Gottinge MDCCCXVIII. p. 62. ”Choroidea-immendiate in iri- dem transit. Neque enim plice, neque processus cili- ares ulli conspiciuntur, neque prominens margo in coron& ciliarisloco, sed levir hgze & glabra ab uvea omnino non dis terminata, eque ac illa pigmento atro obducta.” FN 6 noga afgöra, om den stod skeft eller lodrätt. För- modligen är det sednare händelsen 7). Pupillens kant är något ojemn, och sjelfva öppningens längd var ungefärligen hälften af ividis diameter. Den yttre brädden var genom en hvit utstående rand ganska fast förenad med sclerotica, just vid det ställe, der denna är uti cornea infälld. Ögats bindhinna går från cornea till sidode- larna af bulbus, och är der fastväxt med sclero- tica genom en lös cellväf; straxt bakom sclero- tice midt aflägsnar den sig något från densam- ma, i det mellanrummet fylles af en än tjocka- re eellväf, och går än vidare bakåt för att om- sluta det paket, som härigenom bildas af ögats musklar, ådror och nerver. Sedan den gått nå- got mer än en linia bakom bulbi botten, vänder den sig åter framåt, utanpå förenad med ett tjockt lager af cellväf, som framåt aftager. Mot gran- skapet af cornea blir adnata alldeles genomskin- lig, liksom en annan cornea, och hvälfd, samt öfverdrages här af en tunn, blank, alldeles vat- tenklar hornlamell, som är en fortsättning af epidermis. Denna hornlamell är det, som följer med, då djuret fäller skinnet, och sitter infattad i den orbitalring, hvilken ocular-fjällen bilda, lik- som en rund convexo-concav glasruta. Denna vackra lamell bibehöll sin fulla klarhet efter flere veckors maceration 1 vatten. Man kan således ej säga, att ormarne fälla adnata, utan endast adna- te epithelium. På det anförda sättet bildar bind- . hinnan en tillsluten säck, hvilken lik en serös 7) Hos Vipera Berus är pupillen äfven elliptisk, lodrät, således är BLAInviLLEs uppgift ”la pupille des serpens toujours ronde” alldeles oriktig; se dess Principes d'Anatomie comparce t. 1:0 Paris 1822. pag. 418. 7 hinna har en pars reflexa, som bekläder organet, och en pars parietalis, som kringsluter det i en capsel. Emellan dessa bildas en cavitet. Det är J. CroQuet, som vetenskapen har att tacka för egentliga utredningen af detta parti, i det han visat, att tårarna här utgjutas och hålla caviteten fylld, samt flyta härifrån ner i munnen genom sinus intermaxillaris '). Sjelfva gången af ductus lacrymales kunde jag ej här bestämma, emedan de vid uttagningen blifvit skadade; men i ba- kersta delen af conjunctive säck, just i vecket, som den bildade efter att hafva beklädt ögonmusk- lerne, för att öfvergå i den yttre väggen af säc- ken, syntes fem mycket små, mörkare papiller, hvardera med en liten öppning midt uti, som sannolikt äro tår-utförsgångarnes mynningar. Tårkörteln är 1 tum lång, 8 lin. bred, be- stående af en bakre, större, triangulär del, som mot bakre ändan är tjock, och framom denna sitter en mindre portion, som är tunn och bred, med tre flikar. Hela körtlen, med undantag af bakre än- dan eller spetsen, ligger hoprullad och omfattar ögonmusklernes paket, uti hvilket äfven ögats nerver och ådror ligga. Munnen. Tänderna voro omgifna af säckfor- miga fållor af. slemhinnan, som utgjorde tandköt- tet, och voro fästade dels vid käkarne, dels vid gom- ramen. Innanför käktänderne lågo reservtänder in- bäddade, och de motsvarande för gomtänderne lågo på dessas yttre sida. De bildas ej i ben-alveoler utan från papiller, som sitta i bottnen af de motsvaran- de fördjupningarne af tandköttet, så att de äro så s- 2) Rupvorrar Physiol. 2:dra B: 2 abth. p. 60. J. CLoQueET Memoire sur lexistence & la desposition des voies lacrymales dans les Serpens. Paris 1821. S tillsägande fästade på benens rand. Bland re- serv-tänderne funnos flera olika utvecklings-gra- der. En del voro alldeles färdigbildade, men mjuka i bakersta ändan och fyllde af en rödak-- tig pulpus; andra voro vida smärre och till största - delen eller med undantag af spetsen alldeles mjuka, innehållande lösare och blodfull pulpus, liknande blodpennor. De måste ofta fällas eller afslitas, ty många tänder funnos lösa, dels i munnen, dels 1 tarmkanalen, hvarföre ock ersättningen måtte gå lätt för sig. Tungan är från yttersta spetsen till slutet af den skida, hvari den ligger, 2 tum, 9 lin; från bottnen af samma skida till den bakre klyfningen vv t10: lin; bredden! var. 33 hn; tjockleken" 2: lin! De främre spetsarne hade hvardera 11 lin. längd. Tungan är nästan jemntjock och jemnbred. Hela den delen, som ligger inuti skidan, är öfverdra- gen med en tjock, fast, men icke hård slemhin- na, hvars epithelium öfverallt är glatt, ofvanpå tjockast och svart-spräckligt, undertill tunnt och hvitt. Tungan är mycket elastisk, fast och böj- lig, samt har starka nervstammar. Oesophagus var tunnhinnig, mycket vid, 1 synnerhet mot främre ändan, samt öfver allt särdeles uttänjelig och eftergifvande. Mot bakre hälften voro hinnorne något tjockare; de inre vo- ro hoplagde 1 höga, mest raka, tätt sittande, jemnbreda, paralella fållor ?). Bakre ändan var mycket hopdragen. Inre hinnan var föröfrigt slät, glatt och silfverglänsande. Den öfvergår nä- stan omärkligt i ventrikeln utan någon rätt be- stämd gräns eller hopdragning. Oesophagi längd var vid pass 5 fot. ”) Tab:fräig. I a. 9 Ventrikeln är aflång, långsåt liggande, och öf- vergår, som sagdt är, utan hopdragning från mat- strupen. Den är nästan jemntjock, dock något litet vidare på midten och smal vid bakre ändan. Dess längd är omkring 5 fot, 2 tum. I det till- stånd, jag fann den, var största omkretsen 1 fot, ro t. Nära bakersta ändan är en liten rund ut- vidgning, eller antydning till blindsäck, stor som en större valnöt. Straxt bakom detta ställe blir den på en gång 'smal, så att omkretsen ej är större än 2 tum, 4 lin. Ventrikeln är lika som oesophagus inbäddad i cellväf, således utan peritoneal hinna. Unge- färligen vid midten af magens längd börja tven- ne smala serösa kanaler, en vid hvarje sida, som äro vid ändarne slutna och gå bakåt, den ena till den lilla blindsäcken, hvilken den omgifver, den andra slutar bredvid blindsäcken. Muskel- hinnan är vid början och slutet af ventrikeln tunnare, dess longitudinella trådar äro i främre hälften jemt fördelta, men der de serösa canaler- ne börja, afskilja sig tvenne breda och tjocka mu- skelknippen, nästan liknande ligamenta coli, som gå under nämde canaler ända till trakten af blind- säcken. Der dessa börja, blir muskelhinnan hastigt ganska tjock (nära 2 lin). Dess fibrer äro hvita och öfverallt ganska tätt med hvarandra förenade. Magens slemhinna. Vid det ställe, der mat- strupens fållor sluta, upphör den inre hinnan små- ningom att vara glatt och blir allt tydligare och tydligare reticulerad, genom tillvaron af små, tätt sittande mucösa, runda gropar. Den så beskaffa- de delen af hinnan är alldeles hvit och räcker omkring 3 fot !9). "Tab. 7 fe. 1 byg. 2. 10 Den var belagd af ett flere linier tjockt lager af klart slem, hvilket var så segt och fast, att det ej lät afskölja sig, utan måste undanröd- jas med knifven. Detta slags slem upphörde all- deles vid hinnans gräns, Efter denna hinnans slut började en helt annan form af inre hinnan. Den blef nemligen på en gång gulgrå, mycket tjock och i stället för de ytterst små runda gro- parne med motsvarande upphöjda maskor, fick den här långa, långsåtsittande, smala, raka och jemnbreda, mycket djupare gropar, som omgåfvos af upphöjningar på sidorne, hvilka äfven förena- des sins emellan till nätform, men liknande ett långs efter utdraget nät, där maskorne ligga hop- lagde !). Vid början af denna hinnform upp- komma äfven större fållor, som i början äro myc- ket framstående, parallela, nästan rakt bakåt gå- ende och sins emellan hoplöpande, men ju längre de komma bakåt desto lägre och mera slingran- de blifva de i sin gång. Denna tjockhinnade del af ventrikeln räckte 1 fot 10 tum, tills den öfvergick till magens tredje region, hvilken var så trång, att den knappt genomsläppte pekfingret. I denna magens smala del voro gropar och fållor nästan alldeles försvunne. Den räckte 2 tum 9 lin. bakåt, tills den slutade vid pylorus. Pylo- rus hade en liten, knappt en linia hög ruls (val- vula pylori), som innehöll endast få egna circu- lära muskelfibrer. I cellväfshinnan fanns så väl utanpå som emellan de andre hinnorne flere athero- mer, och i den smala delen af ventrikeln voro flere djupa ulcera med hårda uppstående kanter. Slemmet i ventrikelns bakre hälft var mera tunt, lätt aftvättadt och i ringare mängd. Det förekom ty) Tab. 1, fig. 1 c., fig. 3. — II mig, som om den främre portionen vore beklädd med ett tunt epithelium. Detta saknades dock med säkerhet i denna sednare delen. Af detta förhållande ser man, att magen hos ophidierne ej alltid är så enkelt bildad som man allmänt antagit, och att den hos denna orm består af 3 regioner. Den främre delen förekommer mig vara på visst sält analog med foglarnes körtelmage, då den följande, ehuru på långt håll, har någon likhet med muskelmagen hos Roffoglar, när man un- dantager, att dessa hafva epithelium. Ungefärligen samma bildning af ventrikel -har jag äfven fun- nit hos vår vanliga Snok (Coluber Natrix). Främ- re hälften af slemhinnan är hos denna äfvenle- des vackert reticulerad, hvit och mycket tunna- re än den derpå följande delen, hvars slemhinna är mörkare färgad, rödaktig, alldeles utan reticu- lum och bildar höga fållor. Då den förra delen är mycket uttänjelig, så går den sednare straxt sönder, när man sträcker den på tvären. På sam- ma sätt är här äfven en trång pylori del, och den- na är helt och hållet utan nät och fållor. Hos Huggormen (Vipera berus) är likaledes en del af ventrikelns slemhinna tjockare och har på inre sidan mörkare färg. Tarmkanalen är äfven liksom ventrikeln in- bäddad i cellväfven, med undantag af dess ba- kersta del, som har serös beklädnad och ligger 1 samma cavitet, som aflings-delarne. Den bildar, såsom hos de fleste ophidier ända till det bakre stycket tätt följande, korta, genom cellväfven sammanvuxna krökningar ?), samt består af en längre men trängre tunntarm och en vidare men ?) MeckKELs System d. vergl. Anat. 4:de Theil. Halle 1829. p. 368. | 12 PA kort groftarm, med en kort, conisk, för ändan af- rundad blindtarm. Tunntarmens längd från pylorus till exeum fot. Groftarmens — från insertionen af cecum till valvula cloace 3 fot. Omkretsen af tunntar- men, en tum bakom pylorus, 3 t. 3 lin. Omkret- sen af samma tarm något längre bakåt 4t. 2lin. Vid :slutet "2 t. ro lin. Längden af cecum 3 t. 3 lin. Diametern af dess öppning i t. 4 lin. Omkretsen af groftarmen 4 t. 4 lin. Utanpå främre delen af tunntarmen gick en serös säck, liknande en bursa mucosa. Tarmkanalens muskelhinna är på tuntarmen och största delen af groftarmen temligen tjock, men vida tunnare än vid ändan af groftarmen. De circulära fibrernes lager tyckes: vara tunnare än det yttre longitudinella, hvilket är jemt för- deladt på alla punkter. ”Tunntarmens slemhin- na har från början till slutet uppstående, reticu- lära upphöjningar, liksom hos de fleste amphi- bier. I allmänhet hafva dessa fått namn af fål- lor (Falten, plicae), men i mitt tycke äro de sna- rare att anse som franslika utväxter oeh borde hellre få namn af nätformiga upphöjda strimmor eller fransar, till skillnad från egentliga fållor. Hos denna orm utgå från de samma utefter hela tunntarmens längd bladformiga flikar, liksom hos flere andra ampbibier och fiskar. Ruvorpm kal- lar äfven dessa falten, MeckKerL och RartukKE kallar dem villi >). 3) Då Rupvorpmi nekar Ampbhibier och Fiskar villi, så brukar han benämningen JIVahre Zotten, och anser de anförda franslika productionerne som en öfver- gångsform af plice till villi. Se Ruporrur Physiologie 2:dra Bandet, 2:dra afd. $ 406. Striden, om Am- Så I första början af tarmen äro dessa fransfli- kar så tätt sittande och så stora, att bottnen ej syns, utan att de bortryckas; då upptäcker man det omnämda nätet, men maskorne äro knappast så stora, som omkretsen af ett hirskorn. Längre bakåt blifva maskorne större samt fransflikarne mera smala och glest sittande, så att maskorne synas. Under det maskorne sålunda allt jemt tilltaga i vidd bakåt, undergå äfven formerne af flikarne ännu tvenne betydliga förändringar, af hvilka den ena börjar 1 fot 10 t. bakom den sistnämde, och den andra 3 fot från denna sedna- re och räcker till tunntarmens slut. Dessa bildningar kunna således hänföras un- der fyra hufvudformer, af hvilka den första till- hör den region af tarmen, som svarar mot duo- denum. De bestodo här af blader, som voro sma- lare vid basen och breda mot ändan med tunna här och der dels urnupne, dels inskurne kanter ”). De bredare af dem hade 2 lin. bredd. Samt- lige voro de krusigt hoprullade, så att deras egent- liga figur ej kunde ses, utan att de särskilt ut- breddes. Under den andra formen voro de föga län- gre än de föregående men mycket tunnare, smala samt greniga genom flere djupa inskärningar i kanten och äfven något hoprullade ?). De sutto alla så glest, att nätgroparne syntes. De af tredje formen voro vida längre än de föregående, mycket smala och nästan jemnbreda. phibier och fiskar hafva villi eller icke, är således mera en strid om en större eller mindre utsträckning af benämningens tydning, än om den ifrågavarande bildningens tillvaro. lab. ML 4öoch 4" ”YTFab; rg. 5 och 5" 14 De voro äfven hoprullade och liknade i detta tillstånd fina trådändar. Då de väl utbreddes, såg man midtåt en tjockare strimma lik central- nerven på ett smalt blad, och kanterna voro yt- terst tunna. Medellängden var 4 linier. De suto glesare än de föregående"). De af fjerde formen voro åter breda vid basen, af olika form och storlek, en del lancettli- ka, andra tunglika o. s. v. De utgingo till stör- sta delen från hörnen af maskorne och voro i samma förhållande glest sittande, som maskorne voro stora, samt hade betydligare tjocklek än de föregående 7). I den lilla blindtarmen och hela groftarmen är slemhinnan utan maskor, glatt och mest slät, med små glest sittande slemkörtlar och några små irreguliera skrynklor. Denna del af tarmen slutar, som vanligt är hos foglar och amphibier, i en bred, ringformig bakåt stående valvel, som skiljer den från genito-urinair-hålan eller cloaken. 14 tum från pylorus fanns åter på tarmens yttre sida en mängd små atheromatösa svulster af samma beskaffenhet, som de förut anförde. På ett ställe hade de hopat sig i en klump stor som en valnöt, der den egna omständigheten in- träffat, att de små svulsterne öppnat sig inåt i en gemensam gång, så att det hela liknade en körtel, ungefärligen sådan som korskörteln hos Dicotyle torquatus. Längre bort i samma tarm hade en tre tum lång pinne af en smal rörväxt genomborrat tar- mens väggar. Den ena hälften af pinnen satt fri inuti tarmen, och den andra, som genomträngt 6) Tab. 1 fig. 6 och 6". 7) Tab. 1 fig. 7 och 7". 15 väggen, var kringsluten i en skida, som bildat sig af cellväfven, och denna innehöll tillika en icke obetydlig qvantitet af det ofvannämde kitt- lika, atheromatösa ämnet. I groftarmen fanns på inre hinnan flere grå- gula, sträfva och hårda incrustationer, som äfven voro tydliga producter af ett sjukligt tillstånd. Både i tunna och grofva tarmen funnos de intestinalmaskar af ett eget species ascaris äfven- som af en alldeles egen art Bothriocephalus, öf- ver hvilka jag förut haft äran lemna ritningar och beskrifningar. | Tunntarmarne innehöllo föröfrigt blott nå- got slem uppblandadt med ett svartaktigt äm- ne, hvilket äfven utgjorde mesta delen af de scy- bala, som funnos i groftarmen. Det svartaktiga ämnet, som utgjorde största delen af scybala, liknade en deg af fin, slemblandad, slammad svartmylla, samt var blandadt med hår, benskärfvor, gräs, blader och tänder, som lossnat från djurets egen mun; Pancreas ligger vid början af tunntarmen och består af en mängd små ovala, platta, mörk- färgade körtlar, stora ungefärligen som en tum- mes nagel, från hvilka mer än sjuttio särskilta utförsgångar afgå. Dessa förena sig helt nära tarmväggen till ett något mindre antal och öpp- na sig i tarmen på samma ställe som gallgångar- ne, eller 1 tum 8 lin. från pylorus. Gallorganerne: Lefvern 3 fot 3! tum lång, största bredden tvärtöfver 2 t. 10 lin; största tjockleken 11 lin. Till färgen var den mörkbrun med svarta, nät- formiga strimmor, emellan hvilka parenchymet visar sig såsom små, tätt sittande, ljusare fläckar. Den är i båda ändarne tvåklufven. På öfre si- 10 dan går en grop från ena ändans klyfning till den andras; i denna grop ligger vena cava. På undre sidan är en annan, denna mot- svarande, hvilken upptager gallkärlen - och port- ådernis, | I bakre ändan är klyfningen 8 tum lång, i den främre 1 tum 2 lin. Lefvern kan sålunda anses vara afdelad i en högre och en venstre del, med två främre och två bakre flikar. Den högra främre fliken är 41 tum längre än den venstra och afsmalnar småningon framåt, så act den, ett stycke från sitt slut, är af samma tjocklek som en igelkotts tagg, och slutar med en svinborsts tjocklek. | De bakre flikarne förenas dels af vena cava och portådern, dels af galigången och den .cell- väf, som omgifver blod- och gallkärlen. Portådern går framåt i nyss nämde grop utefter organets undre sida och afger endast min- dre, korta, på sidorne afgående grenar, som från stammen directe sänka sig in 1 parenchymet. Stammen afsmalnar framåt och upphör vid främ- re ändan af lefvern. På baksidan af lefvern ligger vena cava i en bred fåra och upptager lefvervenerne directe ur parenchymet. Från ömse sidor om denna få- ra afgår en serös membran, som dels bildar lef- verns egen beklädnad, dels slår sig om dess si- dor, går till undre ytan och slutar sig till cell- väfven i portåder-fåran. På detta sätt blir hvar- dera sidohälften af lefvern innesluten i en egen serös capsel liksom hos Col. natrix. Gallgångarne utgå ur lefvern på samma ställen, som portåderns grenar insänka sig, och äro vid utgåendet nästan afett hufvudhårs finhet; gömde VY gömde i cellväfven, löpa de i många slingringar och omgångar, samt ingå talrika anastomoser sins emellan, så att de bilda ett glest oregelbundet nät af ett nästan oberäkneligt antal grenar. De flesta förena sig i en större gång, som ligger be- täckt af portåderstammen, Lefvergångens vägg är särdeles tjock och fast, diametern är vid bakre ändan af lefvern 1! lin. Fr. m. Denna gång går, liksom hos flere andra ormar, långt bakåt, så att den här från slutet af lefvern till trakten af gallblåsan var 3 fot, 5 tum. Under vägen upp- tager den flere långa finare grenar, som komma från lefverns bakre del. I granskapet af gallblå- san delar den sig dels till duodenum, dels till nämda blåsa. Afståndet från delningsstället till ingångsstället i gallblåsan är 4 tum, 2 lin., till ingångsstället i duodenum 1 t., 10 lin. Således är gallgångarnes längd till gallblåsan 3 fot, 9 tum, 2 lin., till duodenum 3 fot, 6 tum, 2 lin. Gall- blåsan är oval, bredare mot bottnen. Dess längd 4 tum, 2 lin., diametern midtpå .1 tum, 5 lin. Dess smalare ända är rundad, ej tillspetsad, och öfvergår i sju från hvarandra skilda utförsgån- gar, hvilka anastomosera mångfaldigt sins emel- lan, genom dels finare dels gröfre anastomoser och sluta i tio gångar, som öppna sig i duodenum. När man sorgfälligt preparerar dem i den sega fasta cellväfven, så att hvarje gång för sig blir tydlig, likna de ett rikt plexus af vener. Gallgångarne öppna sig i duodenum jemte de pancreatiska gångarne 1 tum, 8 lin. från pylo- rus genom flera små, tätt sittande hål i en liten fördjupning, som är omgifven af en ganska liten ringformig fåll. 2 18 Mjälten lyckades mig lika litet som Mecxrer ?) att finna. Enligt denne berömde anatoms upp- gift skulle mjälten saknas hos Python, Boa, Co- luber, Vipera, Crotalus, Naja, Typhlops, Tortrix, Amphisbena; deremot har han funnit den hos Angvis och Cecilia. Af dessa ophidier har jag utom den förevarande Python endast haft till- fälle att närmare undersöka Angvis Eryx, Colu- ber natrix och Vipera berus. Hos dessa trenne djurarter ligger, vid början af den egentliga tar- men, eller straxt bakom pylorus, en platt, ljus- färgad, halfklar, merendels trekantig pancreas, som genom korta utförsgångar sluter sig till det ställe af tarmen, hvarest gallgångarne öppna sig. Invid främre ändan af denna körtel ligger en rund kropp af fastare väfnad, mörkare färg och ogenomskinligt parenchym, som är medelst cel- lulväf tätt förenad med pancreas och hos somliga exemplar insvept 1 dennes omgifvande tela cel- lularis. Den saknar utförsgångar, är hos större snokar stor som en större ärt, hos bhuggormar af ordinär storlek är den något mindre, och hos den lilla Angvis stor som en lins. S Hos Angvis är den mest skild från pan- creas, och har derföre snarast fästat Anatomernes uppmärksamhet, samt blifvit erkänd att vara mjälten. kropp på detta ställe hos Coluber Elaphis och Elaps fulgidus, hvilken, som han säger, hade stör- sta likhet med mjälten, och tillägger härvid , att om den constant förekommer, så bör den såsom mjäl- te anses. 8) System der Vergleichende Anatomie, 4:r Th. Halle 1820. p. 371. Mecker har en gång anmärkt en liten rund 19 Jag kan ej annat än tro, att detta är samma organ, och att det vid närmare undersökningar finnes hos de flesta ormar, kan hända träffas fram- deles äfven en liten mjälte hos Python och Boa? Den constaterade regeln att mjälten hos däggdjuren och foglarne är störst hos dem, som lefva i en fuktig och oren luftkrets, gäller ej för ormarne, som hafva detta organ mindre utveck- ladt än de andra ordningarne i samma class, och erinra om organets fullkomliga saknad hos släg- ten Myxine och Petromyzon bland fiskarne. Respirations-organerne. Larynx bildar ej någon särskilt del af luftstrupen utan består, med undantag af tut- brosken (cartilagines arytsenoideze), af ofullstän- diga, hopväxta broskringar, som alldrafrämst helt och hållit sammansmälta i slutranden. Den- na rand är hel, snedt afskuren, ej olik den tillskurna ändan af en skrifpenna; den slutar under till i medellinien med en smal sty- let och ofvantill med ett kort rätvinkligt fram- stående hörn, genom hvilket sjelfva öppningen, när tutbrosken borttagas, får en hjertformig om- krets. På öfre sidan af strupändan är en smal långsgående öppning i broskstommen, som är till- sluten af perichondrium och sträcker sig helt nä- ra det nyssnämda hörnet; på undre sidan är äf- ven en öppning i brosket, hvilken äfven är till- sluten af en tunn membran, och bakom denna ser man några svaga tvärstrimmor, som antyda ringa afdelningar, Tutbroskens form och storlek, när båda äro hoplagde, svarar emot strupens främre öppning, så att de hafva tillhopa skapnaden af ett hjert- formigt blad, som är långsefter klufvet midt i tu; rima glottidis svarar då mot klyfningen. 20 Hvartdera tutbrosket har en tjockare rät kant, som vetter mot rima glottidis, och en S-formig, som är genom en fast cellväf förenad med kanten af strupöppningen. De enda Larynxs-Musklerne äro fyra, musculi arrtenoidei. Ett par, som draga tutbrosken från hvarandra, äro större och star- kare; de utgå från sidorne af strupens främsta del och sluta på främre rörligaste ändan af det motsvarande tutbrosket. De tvenne tillslutan- de musklerna ligga utefter tutbroskens raka rand, betäcka största delen af deras öfre sida, samt sluta på öfre och medlersta delen af strupkanten. När de sammandraga sig, blir den vinkeln, som de formera sins emellan, spetsigare, hvarigenom de motsvarande raka ränderne af tutbrosken när- mas till hvarandra. Den del af munnens inre hinna, som bekläder glottis, är mycket vid, tjock och fast. I främre delen af luftröret äro broskrin- garne baktill slutna, ehuru de i tillslutnings- linien äro mycket tunna; äfvenledes äro de på ömse sidor med hvarandra hopväxte ring vid ring. En del voro ofullständigt benvandlade. Tillslutningen blir längre bakåt ofullständiga- re genom flere små utringningar, men efter slutet af första fjerdedelen tillsluta ringarne sig ej mera utan förenas af ett muskellager, hvars fibrer gå i skef rigtning, och korsa hvarandra un- gefärligen 1 räta vinklar. Den del af slemhinnan, som svarar mot ringarnes öppning, är tjockare, mera elastisk och krusigt randad med skeft, bakåt gående fåror, som utgå från begge sidor och mö- tas i spetsiga vinklar. I bakre ändan af luftrö- ret är början till en delning i två grenar, hvil- ka öppna sig en åt hvardera lungsäcken. Dessa äro endast rudimentära, på yttre sidan alldeles öppna, liksom afskurne skeft öfver ringarne, så 21 alt de endast hafva en kort vägg och några half- ringar på inre sidan. Den högra öppningen är betydligt större än den venstra. Luftrörets hela längd är 3 fot, 8 tum. Högra lungan är 6 fot och 2 tum; den ven- stra 3 fot, 8 tum lång. Båda lungorne äro smala, aflånga och in- bäddade på alla sidor i cellväf, samt sträcka sig endast med en ganska kort ända framom luft- rörs-öppningarne. Väggarne af lungorne äro med undantag af bakre ändarne besatte med luftcelluler , och desse äro skilde i vissa afdelningar svarande mot de små lober i däggdjurs-lungor, som synas på dessas yta liksom rutor. Från kanterne af de rudimentära bronchial- grenarne utgår på inre sidan ett nät af fina brosk, hvars maskor äro 2 å 3 lin. breda, mest fem- kantiga. Dessa broskmaskor bilda ingången eller kan- ten af hvarje cellul-afdelning och äro sålunda ana- loga med mynningsringarne i däggdjurens bronchi- er. I hörnen af maskorne äro små hvita brosk- knutor, till storleken som senapskorn. Hvarje grupp eller afdelning af luftcellulerne är genom tunna membranösa dissepimenter afskilde från de närliggande. När man ser in i öppningarne, som nämde broskmaskor bilda, synas åter en mängd mindre dissepimenter och öppningar, som återigen innehålla ännu mindre. Dessa leda till de egentliga luftcellulerne och motsvara på sitt sätt de finaste luftrörsgrenarne hos däggdjuren. Äfven dessa äro alldeles afskilde från de kring- liggande, så att här liksom hos de däggande dju- ren luftrören och cellulerne alla öppna sig åt de 22 gemensamma gångarne eller caviteterne, men com- municera ej directe sins emellan. Djupleken af cellulbyggnaden är störst i granskapet af tracheal-öppningarne; den aftar småningom bakåt och upphör på den högra lun- gan I fot, 11 tum bakom nyssnämde ställe, samt efter 1 fot, 7 tum derifrån på den venstra. Ehu- ru cellulerne här upphöra, så fortsätter sig dock brosknätet ända till bottnen, men är mot slutet blott ligamentöst. De framom tracheal-öppningarne liggande ändarne af lungan hafva äfven luftcelluler , ehu- ru ej cellbyggnaden är så djup, som straxt ba- kom nämde ställen. Utom brosknätet förekommer äfven en an- nan bildning i lungorne, som tillhör luftrörsgre- narne hos de däggande djuren; nemligen en ela- stisk bandlik strimma , som kommer från randen af trachea och fortsätter sig på bakre väggen af hvardera lungsäckens insida, hvilken är påtagli- gen af samma textur och betydelse, som den elastiska väfnaden i bronchial-grenarne hos dägg- djuren. Mot främre ändan äro båda lungorna hop- växta med hvarandra på en längd af 10 tum, och den främre delen af vena pulmonalis består, i sammanhang härmed, af en enkel stam, som ligger på föreningsstället, men blir delad i två, der lungorna åtskiljas från hvarandra. Luftcellulernes läge i dessa lungor har en påtaglig likhet med detsamma i fogellungorne, ehuru dessa sednare vid flygtigt påseende tyckas mera likna de däggande djurens. Den mängd af fina rör, man ser i fogellungorne , äro nemligen på inre sidan besatte med luftcelluler, som sitta i form af nät och öppna sig gruppvis, alla ge- mensamt till de gemensamma rören, så att luf- 23 ten icke går genom finare och finare grenar, som i ändarne sluta med celluler, utan den ingår i cellulerne , under det den strömmar förbi och passerar det ena röret efter den andra. Hjertat med de större åderstammarne. När de större venerne förenas för att ingå i högra atrium, bilda de en gemensam canal, som ligger parallelt med hjertats axis, hvilken canal fått namn af saccus venosus ?). Denna sac- cus venosus är likväl ingen egentlig fortsättning af venernes hinnor, emedan den saknar den ela- stiska fiberhinnan och har i dess ställe liksom sjelfva atrium, en verklig muskelhinna, efter hvil- ken man bestämmer säckens längd. Längden var här 5 tum, 4 lin. Säckens öppning till atrium är på undre sidan åt venster; denna öppning är något närmare säckens främre än bakre slut. Till främre ändan af saccus venosus slutar sig en gan- ska kort odeld stam (vena cava anterior), hvilken 3 lin. från sin gräns består af flere stammar, nem- ligen af vena jugularis dextra, vena oesophago- trachealis och azygea anterior. Vid nämde gräns ombytas på en gång muskeltrådarne i saccus ve- nosus till gula, elastiska fibrer 1 venens tunica fibrosa. I de nyssnämda venernes ingång till den korta gemensamma stammen har hvar och en af dem tvenne betydliga månformiga valvler. Vena Jugularis. dextra har de största valvlerne; de äro här vid ändarne sammanvuxna och så stora, att ?) ScHremm Anatomische Beschreibung des Blutgefäst systems der Schlangen. TIEDEMANN und TreEvirRAnus Untersuchungen iber die Natur des Menschen, der Thiere und der Phlar- zen, Darmstadt 1827, Bd. 2, pag. 103. 24 de bilda en lut, som skjuter ett litet stycke in 1 den gemensamma stammen. Der vena cava posterior öfvergår i saccus venosus är ingen val- vel, och diametern är alldeles lika för båda. Nå- got närmare främre än bakre ändan af samma säck är dess öppning till högra förmaket. Den- na är omgifven af en svagt upphöjd valk (lim- bus) af ljusare färg, innan för hvilken man ser tvenne stora klaffar, som öppna sig inåt atrium. Dessa tvenne klaffar sitta något skeft framifrån bakåt. Den, som är mera framåt, torde kunna anses vara analog med tuberculum Loweri, den andre, som sitter mera bakåt, tycks svara mot valvula Eustachii. Straxt innan för nedre kanten af nämde limbus öppnar sig vena jugularis sini- stra, efter att hafva tagit samma egna gång ut- med venstra förmaket och sulcus coronarius, som ScHLEmm anfört 19). | Högra Atrium är något större än det ven- stra, långsefter ovalt, i begge ändarne något till- spetsadt. Bakre ändan skjuter öfver sulcus coro- narius och betäcker en liten del af högra kam- maren. Väggarne äro ganska muskulösa, på inre sidan besatte med trabecule och gallergropar. I detta atrium utmärka sig särdeles de begge an- förda valvlerne innan för vensäckens mynning; de äro ganska breda och musculösa, de ligga med sina mot hvarandra vända sidor boplagda och förenas uppåt så väl som nedåt, i likhet med de båda labia af valvula Bauhini !), hvilket för- hållande äfven ScHremm funnit hos de ormar, han undersökt. Septum , som utgör atrii inre vägg, är nästan alldeles slätt, har ganska klena 10) Loco citato. !) Se ScHLeEmm, 1. c, 35 och platta muskelfibrer och är ganska tunt. In- tet spår syntes efter foramen ovale om ej en li- ten insänkning 1 öfversta hörnet af septum, som gick blind in emellan de härstädes tjockare mu- skelknippena. Ingången till hjertkammaren är vid och har en stor, temligen styf, framåt kupig, bakåt concav klaff, som utgår ifrån bakre randen af septum och har den fria randen vänd mot kammaren. Venstra atrium är något mindre än det hö- gra, nästan kägelformigt, med spetsen framit. Dess inre vägg är slätare och har endast i främ- re ändan och mot öfre sidan framstående trabe- cule. En enda vena pulmonalis öppnar sig i detta atrium, nära öfra hörnet af dess basis. In- gången till hjertkammardelen är temligen stor och går rakt bakåt; inre hinnan är här alldeles slät, tjock, gulaktig. Här är likaledes en halfmånfor- mig klaff, som utgår från septum och sluter till öppningen under hjertkammarens contractioner. Midt öfver valveins fria kant är en gul valk i ostium, mot hvilken valveln måtte sluta sig, när den täpper ostium. Hjertkammardelen är nästan kägelformig, med afrundad, bakåt vänd spets och något plattryckt. Hjertats längd från corona till apex 3 tum, — bredd öfver corona 2 t. 4 lin. Dess venstra del är tjock, fast och rund, skjuter något framåt ven- stra sidan om aorta och svarar efter yttre utse- endet mot venstra kammaren hos däggande djur. Den främre ändan af denna del är det, som ScHLemm kallar kegelförmiger Vorsprung. Högra sidan af hjertkammardelen är slapp och tunn samt liknar till yttre utseendet högra kammaren hos däggdjuren. N - w Till den venstra tjockare delen sluter sig det venstra atrium; straxt bakom dess öppning är en liten cavitet så stor, att den rymmer en hasselnöt, omkring denna öppna sig flera mindre hålor, och för resten är hela denna tjockaste de- len af hjertat upptagen af tätt hopflätade muskel- knippen, som gå 1 alla rigtningar. Af dessa muskelknippen bildas en mängd fina gångar, som communicera dels sins emellan och dels med de större hålorna, samt äro alla beklädda med hjer- tats inre hinna. Kortligen sagdt, upptages för det mesta denna hjertats tjockaste del af en svamplikt hopsatt muskelbyggnad, i hvars alla porer blodet intränger. Straxt bakom den semi- lunära valveln, öppnar sig denna del af hjertat medelst en canal intill den egentliga hjertkam- maren. Canalens vidd är 4 lin. fr. m., och dess främre vägg bildas af högra atrii ventricular- klaff, hvilken ensam utgör skillnaden emellan denna canal och sjelfva ostium atriu. Den egentliga hjertkammaren innehålles i den del, som utanpå har utseende af högra kam- maren, och är en ganska rymlig säck, hvars yt- tre vägg är 11 lin. tjock. Väggarna hafva inga framstående trabecule, men ifrån den väggen, som gränsar till den tjocka, nyss omtaldta delen, utgår en ofullständig skiljevägg, genom hvilken kammaren kan delas i tvenne, en mindre öfre, en större undre cell. Detta rudiment till skilje- vägg liknar en stor köttig klaff, hvars fria, inåt kammaren liggande, rand är rak, gående i en skef direction från midten af kammarens venstra vägg öfver dess främre ända till yttre sidan af venstra kroppspulsåderns mynning med en bredd af 6 lin. På denna bildnings öfre sida går en svagt upphöjd, gul, callös kant i en skefrigtning 27 från yttre randen af den venstra aorte myn- ning till den venstra väggen af kammaren, hvil- ken slutar straxt bakom öppningen för den ca- nal, som för blodet från den venstra spongiösa hålan af hjertat intill öfra cellen och pulsådror- ne. En annan dylik callös kant ligger midt öf- ver denna nyssnämda på kammarens högra vägg, hvilken har samma rigtning, så att de båda fal- la follkomligen intill hvarandra, när skiljeväggen närmar sig till främre delen af högra väggen af kammaren. På öfre sidan af skiljeväggen öppnar sig nyssnämde canal, och straxt framom denna lig- ger högra förmakets ostium, så nära den förra, att de endast åtskiljas af den omnämda valveln. Ett par linier längre fram och något till böger är ingången till den högra stora kroppspulsådern; straxt bakom yttre delen af denna öppnar sig den venstra kroppspulådern, alla till hjertats öf- re cell eller på öfre sidan af skiljeväggen. Från undre cellens främsta ända eller under skiljeväg- gen afgår lungpulsådern. Liksom hos andra or- mar är början af de stora pulsådrorna så väl till lungorna som kroppen, försedde med semilu- nära klaffar, två i hvarje mynning. Den högra kroppspulsåderns äro de tjockaste, lungpulsåderns störst. Den rudimentära skiljeväggens function är omisskänligen den, att bilda en tillsluten ränna, som leder det arteriella blodet från den omnäm- da hålan i hjertats tjocka, spongiösa del till kropps- pulsådrornes mynningar, härpå häntyder så väl dess form och läge, som äfven de cal- lösa kanterne. I det ögonblick det arteriella blodet passerar denna ränna, skjuter det den se- milunära valveln framför högra förmakets ostium, 28 hvilket härunder stänges.. I nästa ögonblick dra- ger skiljeväggen sig tillbaka; den semilunära val- veln, som nyss stängde ostium för högra förma- ket, stänger nu canalen till den tjocka delen, och det venösa blodet rusar med det samma in i undre cellen. I samma moment sluter sig åter skiljeväggen till yttre väggen, och undre cellen afstänges från den öfre, under det blodcolonnen indrifves i lungpulsådern o. s. v. Med denna organisation är det derföre mer än mycket tro- ligt, att den arteriella och venösa strömmen pas- sera 1 olika tidsmomenter, utan att blandas med hvarandra, hvarigenom circulationens långsam- bet till en stor del torde härleda sig. Aorta dextra afger straxt framom klaffarne tvenne kransådror, längre fram afgår arteria ce- phalica ur hvilken a&e vertebrales och thyreoidea inferior utkomma. Sedan den högra aorta vändt sig bakåt, afgifver den först den stora arteria collaris (ScHrtemm). Den afgifver vidare under loppet bakåt flera mindre grenar, som förena sig med aorta sinistra, hvilken möter den på öfra sidan af &esophagus. Arteria Pulmonalis är i sin ut- gång mycket vidare än aorta dextra och delar sig straxt efter utgåendet 1 tvenne grenar. För öfrigt har jag här tyckt mig finna myc- ken öfverensstämmelse i ådrornes lopp och för- delning med den beskrifning öfver ormarnas ådersystem i allmänhet, som Hr ScHzremm lem- nat. Någon egen utarbetning af ådersystemet var mig ej möjlig, då det helas bearbetning for- drade, att delarna först skulle afskiljas från sitt sammanhang. Hjertat hos Python framter en betydlig olikhet mot det af Coluber natrix, i det att hos denna sednare hela hjertkammardelen upptages af 29 en stor cavitet, som endast genom den ofullkom- liga skiljeväggen afdelas i två celluler. Hos Py- thon utgöra de rum, som innehållas i den tjocka spongiösa, venstra delen af hjertat, en afdelning för sig, som genom en canal öfvergår i den öfre cellulen. Häraf kommer det äfven, att den öfre cellulen är i förhållande till den undre så ganska liten. — Särdeles anmärkningsvärdt är det äfven, att valvula ostii dextri 1. venosi kan ömsevis stänga canalen och sitt ostium, allt efter som den venösa eller arteriella strömmen skall passera. Liksom hos Boa constrictor ?) och förmodli- gen äfven hos andra ormar fanns här en lång ductus arteriosus Botallii, som utgick från den högra grenen af arteria pulmonalis, straxt efter stammens delning a, ingick i aorta dextra, snedt öfver dess arcus, ungefärligen 4 tum efter dess utgång ur hjertat. Denna ductus var midtpå smal och tillsluten, men ändarne voro alldeles öppna, .så att jag kunde föra sonden in i dem ett godt stycke, både från arteria pulmonalis och aorta. . Aflingsdelarne och Njurarne ligga på ömse sidor om den grofva tarmen 1 bakersta delen af den gemensamma bröst- och bukhålan. De äro ej fastväxte i cellväf, såsom digestions och respi- rations-organerne, utan ligga i en egen cavitet, hvars inre vägg är beklädd med en serös hinna, hvilken äfven omkläder de nämde organerna sjelfva. Hvardera oviducten är utsträckt omkring 7 fot, 41 tum, den högra dock något längre än den venstra; diametern är ungefärligen 9 linier. De hänga i hvar sin bred fåll af den serösa hinnan och hvila på de fettlappar, som ligga på ”) ScHLEMmM, p. 118. 30 inre sidan af bukmusklerne. Sammå fåll inne- håller äfven njurarne och äggstockarne. Främre ändan af hvardera oviducten slutar med en öppning, så stor, alt den genomsläpper tumändan, och är omgifven af en oval i båda ändarne tillspetsad fimbria 7). Främre spetsen af fimbria slutar helt nära ovariets främre ända; den bakre, som är kortare, går några linier bak- om öppningen och är adherent vid oviducten, liknande ett folium decurrens. Midt åt fimbria går en åder, som emottager flera smärre grenar; midt efter denna åder var fimbria hoplagd; dess hopläggningskant bildar då en båge. Fimbrize kant är tunn och helbräddad. | Bakåt blifva äggångarne smalare och ändra sig längst in i cloaken. Deras öppningar 1 cloa- ken voro starkt hopdragna, och inre hinnan nå- got utskjutande, så att den bildade fem faållor, liknande en fembladig stjernformig blomkrona med tillspetsade, tätt sittande blomblader. Utan- på är oviducten beklädd med den serösa hinnan; under denna ligger muskelhinnan, som består af ganska lösa fibrer, hvilka gå långs åt organet. En del af dessa fibrer äro kortare än sjelfva ovi- ducterne och hålla dem boprynkade, liksom li- gamenta coli på de däggande djuren, ehuru de här äro ganska svaga. Den inre hinnan är hvit, ligger i slingrande, oregelbundna långfållor, är besatt med en mängd små noppar och är myc- ket uttänjlig. Vid främre ändan och nära öfre kanten af de fållor, hvari oviducterne hänga, sitta ägg- stockarne, hvardera fästad i en egen kort fåll af samma hinna, och helt nära vena renalis ”). 3) "Tab. 3, figiTra. ") Tab 0; fig. t b. Ji Hvardera äggstocken består af en lång, myc- ket smal, i ändarne tillspetsad och tillsluten säck, emellan hvars hinnor äggen finnas. Den högra äggstocken är I fot, 8 tum, den venstra något kortare. Hvardera säckens största bredd, då den är utplattad, är 11 lin, De äro alldeles ihåliga och inuti tomma. Den inre hinnan är hvit och fast bildande en mängd fina trabecule, och hade mot ändarne oregelbundna celluler. Äggen sutto reguliert i tvenne rader, en rad på hvardera sidan. De största voro stora som linser, runda och platta. : "Glandule suprarenales äro tvenne 8 tum lång: , 3 lin. tjocka, smala kroppar, som ligga emelian ovarierne och ven&e renales abducentes, tätt inpå dessa venerstammar. Parenchymet är mycket fast, alldeles likt det som utgör samma organer hd däggdjuren. Färgen är utanpå mörkt gulaktigt rid, inuti ljusare och gulgrå, aldra inerst synes ?tt lr spår efter en cavitet, som tyck- tes hafva fått långs efter midten af organet. Bland de författare, jag haft tillfälle att råd- fråga, ir Quvier den enda, som tror att ormar- ne hafra glandule suprarenales; dock lär han endast sett dem hos honor, och hela hans upp- gift "består 1 de få orden: ”Ceux des ophidiens et des sautiens sont dans le repli du peritoine, qui reuait les ovaires et les oviductes.” "Om de- ras forn och sammansättning nämner han in- genting; lika litet säger han, hvar de ligga, eller huru de förhålla sig hos hannarne ”). Längre tid efter publicerandet af Cuviers föreläsningar utgaf MeckeL en den fullständigaste ”)Lecons Dilnat. comp. oT. V,:pi 248. 0 I 32 anatomiska beskrifning öfver dessa örganer ") och anför om ormarne ”In mehreren Schlangen, die ich deshalb nachsah, fand ich durchaus keine Spur von Nebennieren.” Carus har i sitt större verk 7) endast antydt fettkropparne hos Batrachia, och i det mindre ?) än mera bestämdt uttalat, att han anser binjurarne endast tillhöra däggdjur och foglar. Utom Python bivittatus har jag endast ur- dersökt våra vanligare ormar, Vipera berus, Co- luber natrix och Angvis Eryx. Hos alla dessa äro binjurarne ganska tydliga och hafva sitt 'äge utmed stammarne af de bada venugae ienales ab- ducentes. Då de ligga nära ovarierne eller te- sticlarne, så gå äfven dessa vener helt nära sam- ma organer; då venerne gå längre från den, så sitta äfven binjurarne på afstånd. Det förra är fallet med Vipera, det sednare med GColuber. | Organets läge och utseende hos handjuren hade jag endast tillfälle att observera på Vipera. Det ligger på baksidan af testiclarnes nedre ända genom en kort, lös cellväf förenadt med deras hinna, straxt bredvid convolutet af vas deferens. Det var till färgen gult och bleknade något i spiritus; vid första påseende liknade det en fett- strimma. Då detta organ ljusnade i sprien, så mörknade i stället fettlapparne, då dessa sednare blefvo lösare af spriten, så fastnade det i fråga varande organet. Afven hos Vipera berus går den nämda venen helt nära organet och 1ipptager smärre ådror från det samma. Då Fe for- rar 6) Abhandl. aus der menschlichen und vergleichenden Anat. und Phys., Halle 1806. 7) Lehrbuch d. Zootomie, Leips. 1818. 2) Grundzäge der vergleichenden Anatomie, Dresd. 1828. '350 drar en noggrann eftersökning, om det skall fin- nas, har jag ej ansett det vara utan nytta att häröfver meddela en figur ”) i naturlig storlek. Det är hos hannen af Vipera berus alldeles slätt, utplattadt, omkring 3 lin. långt. Hos honan af Coluber Natrix har det samma ljusgula färg, är mycket smalt och utdraget, samt ligger omedel- bart fästadt vid venege abducent:renum, på ett litet afstånd från ovarierne. Vid närmare påse- ende tyckes det här bestå af en mängd fina krok- liniga, svagt uttryckta lober. Hos en ung Angvis fragilis, tjock som en gåspenna, voro glandule suprarenales lika långa som ovarierne och ungefärligen hälften så breda, lancettformiga mot begge ändar och hade trenne ytor; lägel var liksom hos de föregående. Hos full- vuxna subjectier äro de längre och smalare. ”Njuriwne ligga straxt bakom ovarierne in- svepte i & fast och tjock cellväf, omgifna af sam- ma serösal fåll, som bekläder oviducter och ova- rier. Hwrdera njuren består af en mängd till en del kusigt hoplagda, platta, tunna lappar, hvilka utvecklade likna räfkakor. Lapparne haf- va inåt ex liten hilus och utåt en convex rand. De sluta |sig alla med inre randen till ureteres. Lobernes antal var ungefär 33 st. i den högra samt någrt färre i venstra njuren. bredd i! tum längd 1 fot, 33 tum. HvargR lob består af nästan raka radiära urinkärl, om komma mycket fina från yttre kan- ten, förena sig 1i större och färre kärl, som gå till hilus och öppna sig i uretern med två eller 9) Fab. > Pig. ak 34 tre ganska korta gångar. Således finnes intet spår till calyces, ännu mindre till pelvis. Ureteres' hafva, idårde äro fyllda, 53: lins diameter. De öppna sig på öfre väggen af clo- aken genom en conisk upphöjning, i hvilken bå- da mynningarne - endast äro åtskilde af en tunn skiljevägg. Mynningare äro något trängre än ure- tererne sjelfva. Njurarnes parenchym är ganska fast, till färgen gråbrunt; urinkärlen äro oinjice- rade, ej så tydliga som hos Vipera och Coluber naltriX. ÅAnalsäckarne: Bakom analöppningen lågo tvenne aflånga säckar, hvilka afsöndra ett starkt luktande, oljaktigt ämne, liksom hos honan af Co- luber natrix m. fl. Hvardera säcken är ungefärli- gen 31 tum lång, diametern 7 lin. Främre än- dan är störst , rundad och slutar sig i en kort, trång canal, bakom cloaken. Bakre ändan 'slu- tar sig smalare, något tillspetsad. Säckarnes egentliga, eller afsöndrande hinna är tjock, hvit och mycket fast. Den innehåller inga egna körtlar, utan i deras ställe är här å inre sidan en mängd tätt sittande gropar om- gifna af framstående ränder och fållor, som bil- da ett oregelbundet nät. Inre ytan af denna hinna är beklädd med ett tunt, torrt epithelium, som lätt låter afskala sig, och är på yttre sidan glänsande i likhet med epithelium i analsäckar- ne hos flere däggande djur. Utanpå är den af- söndrande hinnan beklädd med en tät och fast cellväf samt ytterst omgifven af muskeltrådar, hvilka till en del fästa sig på nämde hinna sjelf, liksom ögats muskler på sclerotica. Dessa mu- skeltrådar omge säckarnes bakre ända nästan som en capsel och fortsätta sig ett långt stycke bakåt, för att sluta under huden i främre delen af stjerten. 35 Som bekant är, finnas vanligtvis dylika säckar i ophidiernas ordning endast hos hondju- ren och intaga ungefärligen det ställe, der den dubbla penis hos handjuren ligger. Det är en väl grundad förmodan, att de luktbildande säc- karne hos däggande djuren stå i närmaste för- hållande till generations-organerne, men de före- komma hås dem ungefärligen lika hos båda kö- nen. Att de hos ormarne tllhöra generations- förrättningen, kan ej ens vara tvifvel underkas- tadt, då de motsvara hannarnes parnings-organ. De innehöllo hos Python en myckenhet af ett fettlikt, grönaktigt, mycket stinkande ämne, hvars lukt något liknade den af Coluber natrix. Fettlipparne, som hos de flesta ormar nä- stan ensant äro fettets depositionsställe, lågo här likasom h& Vipera och Coluber straxt innanför bukmuskleine och bestodo af små gråaktiga, ovala platta styden med tunnare kanter. Till det yt- tre liknadé de mera lymphatiska körtlar än fett- lappar, son voro alla från hvarandra afskilde, endast förhade af cellväf. Till hvarje lapp gick en egen likn pulsådergren. När jag torkade dem, kunde jag) tydligen urskilja, att de bestodo af fett och en liten qvantitet cellväf. Att de voro små och itråaktiga, kom förmodligen deraf, att djuret magat, dels af sjukdom, dels af svält. örklaring öfver Figurerna. Tab. I" Fig. I, föreställer ett sidosegment af ögat jemte adnata, Warutur retina är borttagen. a & c Corpus Ciliare. 'a den inåt skjutande kanten af corpus cili- are, ellercorona, som fästar sig kring capsula lentis. — 6 den främre delen af corpus ciliare, som visar sva- ga spår ef strålfållar. — c den bakre släta delen. — 36 d en flik af iris. — e adnata bulbi, eller reflexa. — f den framåt gående delen afadnata, som bildar ögats yttre capsel, svarande emot adnata palpebrarum. — g synnerven. Fig. 2, föreställer cornex förening med sclerotica, a cornea, b sclerotica. Tab. I Fig. 1 föreställer xesophagus, magen och ett stycke af duodenum uppskurne. Fig. 1, a xsophagus. — 6 främre delen af magen. — c bakre delen af magen. — d blindsäcken. — e pylori- delen af magen. — £ valvula pylori. — g pancreas. — Ah gallblåsan. —z ductus hepaticus. — & Gall- och buk- körtelgångarnas öppning i duodenum. Fig. 2, ett stycke af främre maågdelens inre hinna, som visar nätet i naturlig storlek. Fig. 3, ett stycke af bakre magdelens inre hinna visan- de de longitudinella groparne. Fig. 4, ett stycke af slemhinnan med sina blad-lika villi, och en fläck från hvilken dessa äro bortryckte, så att nät-upphöjningarne synas. Fig "en förstorad villus eller fransflik af samma stycke. Fig. 5, ett stycke af tunntarmens slemhinmia af andra ordningen, äfvenledes visande reticulum då slemhin- nan. Fig. 5" en villus af andra ordningin förstorad. Fig. 6, Ett stycke af slemhinnan med tillhörande nät af 3:dje ordningen. Fig. 6" tillhörande villus förstorad. Fig. 7, ett stycke från slutregionen af tunitarmen Fig 7" en detta tillhörande, förstorad villus. Tab. II. Fig. 1, föreställer främre stycket sf det högra genital-partiet. a fimbria. — hb ovarium 5 ovarii ca- vitet öppnad. g oviducten. d njuren. e weter. £f en lamell som betäckt njuren. c. glandula suprare- nalis. Fig. 2, de urin- och Sädbildande organerre af Vipera berus. a glandula suprarenalis, — b testis. — c epididymis. — d främre convolutet af vas deferens. — e vas defe- rens. —/f njuren. — g uretern. — h öfre väggen af cloa- ken utifrån sedd. STOCKHOLM, TRYCKT HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER, 1830. | I FINRA ARLA ed SEN BORN då TO er MAST SLAS AR KAL UR MAN IS. KL RANG v NI SM RN ann ed ON it AA LANE ÅN ROR i vå | KR vi MN ÅR | | D / Jå Kl. M ÖR ÅN 4 MH ' JE) a 2 å Rå SR i Hi kl or MN EN RN i vr | NN I (Å fu l 6 FRA AR AG ad 0 i RAN er AG NA RR Re Une NORA TN ÅG NAGEL br RR rt EN - vd LU An BAL LAR h KW si AY dT ARD Hag 1 INA MAD ON OM (0 hb för OD = KK Nu NA Ca ÄR (4 | Kra Nu k RE RRD är. KA NANA Va NO EN hg i NT BONE LA Le ALKVIER j Po SIM ROR KAR bj VE VÄRRE MV 0 i jN ANG UL Le I AN HN TR Vd RA NEN EA (a FRAS TNE ju H Mr ; IN / SET BERN ON NG ' j Vi M | | il 3 i NN än N SU MM i j EN Ö FN dd Vr jön på FLN SLM NG HR ÄN vå DINA LÄNS i il | FO I AR i] I 1 N - LS NN | i Fat LEN SALTA JR ANN 7 wi Ur i KV N NR | ERA UV i i Är VI it Van AK | FORA d ( KG OK : H AM Le GAR YI Hr LURN | AL OM LM LR AGN Ern IN NN FER KN | NR ] VN ä HA (Y i MN MV hi g' j | i) ov RA Gu Å AN " | | ; ; NL KN ND EN j KLAR i) MV kl GE fa HÖ KUN SN å KN l [| öd | IR dd AT 1 RANA ed ÄRR 4 AN Mu 2 Ae i AR SN MA NN Vl MIG it RN KE PUT 1 (M KR Lå DN I RE ". KN NN C Sd Pn U a "UA SÅ AN dt LL NOR ln (4 ÅR ÖR Ma i a ÅN ot (a ; Nä i Id UTN MH Wi CM I KDE ov - 4 Gl | TAN RN | UK | a NN 9 ” ATV | 5 HM fs KN al OM M a SNR SK i Dy Så ( I i 4 Me NN VR 4 ÖR äl NM I MIR kr kil | NE | gt Ra NRA ERE, AN ig - | Nå Eg RR J rd LM I a i nm UL 14 i MR a a NR Nb UN RAL RR - OL i Ha Ne D ER I | UMAR 0 NN ät OM Mo IN Dp Fd ' I EN BR BU ARTE KI is] - Må TV [ LA M i M nu NE vv NE id i å | ' | kV VÄ OM. Ad H " dr UN vå - UR | i - [| vå 4 få Nå AV ÖN il - h MN J | (n N | 4 tal FIN MAN N HEN | VV | ON Wi [9 0 CY tt CJ sd AE | NN f | NN sd CA j I - d RA Ni NN NA a | Å | Måknd så [rad br j AG ul ve ju ME KSV AR an NI ORRENIUS DM An ACNE PO NSEER Th v FÅ ' tå | | NN AR IN de M Kl ÅN MO - i 0 a ÖN i ön Å j Ny år fa M Ka i Få Er Je | | | M ” Vi KU rn å 7g UR - i SEN i ; IR PR ul IG. Mt ALA KM 6 NN i Zag | NR Må NV p IN ) in - ih RN MÅ A i it (CN n Vv HDI Å ee ull ÅÅ MH AM - sd EN NEN | (sl j SA I jul Bal | ep Kd IR FR Å fn NNE MENAR pan Av NR ENA FEL INGEN SN i ET RE | FA ora RO AGNE MJ iu) ATA Me Ne HN | NR STL I Md NN At LM Md | hv | La KUPONGER SLE a AME | ft he Nr Ma (AR NM | EL IN LAN ONA VA HI NE MN SM KR LIG | lt ' " [SU | NELL a I Kl AR OM SAR PAREN RE | ON Rd SKER TREE 1 [ arg | H | d ' OUT | ” (fn IN : q LATE KORA I Fyr ÅN | / ) AN NAR Nys NTM AGA URNA TINAS RAR Ne LR "M Ke Vu AN. U N h ALLE HORROR AR St SRA ÄRE I Ne KR VI Vs MUN M LL AR a UNNA Ul 0 i i FART Lt FR G VING ik ( IVA i til NOR N ; ud LG 1 an ” 1 Ne HANER KOMA An NL Rd AVN VÅ MT KA a TE SR N KN ål ML Ne SE PV ke Vv Aa ål > nå MÖR rese ne ” Far rn - q ee 5 ES : > E- Tr Fe py RR rr rs hy - - - p sr. - - i sr - - - - - fa PE pp - RR ASE 3 Cr d U - ör e H NE = H $ 2 2 fe ma AR SS JE Er - . ; VE Ms Tv Te NE 2 FA NE . va , Ar Å . = EE ARE eran lg i JE Sr = : SE | me - : - a or - se a Få - 2 - R Z NN 2 ” ta be = rr mr | sm JE gr | Fe RN 3 3 NS : NE te . » tt H i N - -- m a Å p ; Mart - 5 EE - RA fe RS = a SE 2 ge da NS CE & é Er. Re - - ( ( j' + i M l I " i | J i | 4 d HI || å ' ond A od Al Ni k - - ” — Land RR AA I av UJ La | Uh HORA RR IK oa | LING. COR i 5 SM pt vg RY EVR EN VÄ VAD