= Bh LLP RUTT BAS — Teer "wem ^ mero wu = aeons MEM no -—— vU qme me = ee EEE w= or UREA « : s f 4 AA 2 7 A * v 1 — en TM ru hs eui pee to A 7 0 ees Lean. er T. A Nue Sr SEE REN IRRE 2 =) eamm ARKIV FÖR Be T AN IK UTGIFVET AF one K. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIEN I3-A ND 4 MED 33 TAFLOR STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A, NORSTEDT & SÖNER 1905—1904 LAR) tT x bà | LU V a L ET i Li xm y TI DY t5 P 99 | 1BRARY YORK ANIC Als p. BON (1 ARD FÖRSTA BANDETS INNEHALL. KJELLMAN, F. R., Ueber die Meeresalgen-Vegetation von Beeren Eiland . ; * a : LINDMAN, C. A. M., pee on some ea species of Trichomanes Sm. sect. Didymoglossum Dzsv. ; Fries, R. E. Myxomyceten von Argentinien und Bolivia Boncr, O., Die Algen der ersten Regnellschen Expedition. 2. Desmidiaceen. — Tafl. 1—5 ERIKSSON, J., The researches of Protenien H. Marshall Ward on the Brown Rust on the Bromes and the Lc (e Hy- pothesis THEORIN, P. G. E. Bidrag till reden om nid. merna, isynnerhet rörande deras föränderlighet. — Tafl. 6. LINDMAN, C., Beiträge zur Kenntnis der tropisch-amerikani- schen Farnflora. — Tafl. 7—14 ; BE BORGE, O., Die Algen der ersten Bee nallächen Ra podition: 3. Zygnemaceen und Mesocarpeen. — Tafl. 15 : ARNELL, H. W., Om dominerande blomningsföreteelser i TEN Sverige i SYLVÉN, N., Studier öfver d salsa eh lefnadssáttet fios Lobelia dortmanna. — Tafl. 16 . Fries, R. E., Beiträge zur Kenntnis der Ornfthophilie in der südamerikanischen Flora. — Jal. dT . Dustin, P., Beiträge zur Bryologie der Musei ueitader. von SB iatagunien und Südchile. 1. — Tafl. 18—28 . NILSON, B., Die Flechtenvegetation von Kullen . s NATHORST, A. G., Svenska växtnamn. 2. Komplettering af historik och diskussion HEMMENDORFF, E. Ueber die EE ENT FA in dec floralen Region bei scl vagal elongatum Jace, — Tafl. Ome ME S ; à ; MALME, G. O., Balträge zur Kolnnis des Eu tes fkaiso a Bbnsitioeltiaperir. - Tafl. 31—33. Sid. 1—6. 1—56. 51—10. 11—138. 139—146. 147—186. 187 —276. 277 —286. 287—376. 911—388. 389—440. 441—466. 461—496. 497—513. 515—520. 521—552. T d A Brg : ag MO TAOS , ; ik * | ra T ye ARKIV FÖR me dq A ON T d UTGIFVET AF K. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIEN BAND 1 -HAFTE 1—3 «PUT Vj 8^ 0 BACH STOCKHOLM P. A. NORSTEDT & SÖNER BERLIN LONDON PARIS R. FRIEDLANDER & SOHN WILLIAM WESSLEY & SON PAUL KLINCKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE CORNEILLE 1905 N, cet ^ en ir Ay d i I À x ts. n % | : y" T 5. 47 A | ie Publikationen »Ofversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Fórhand- lingar» sowie »Dihang til K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar», von welchen bz. 59 und 28 Oktav-Bände erschienen sind, : wurden mit dem Jahr 1902 eingestellt. An deren Stelle werden vier verschiedene Fachschriften und ein Jahrbuch von der Akademie heraus- gegeben unter folgenden Namen: Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. Dagegen werden die »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar» nach wie vor und zwar nach dem bis jetzt befolgten Plane erscheinen. The publication of »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Fór- handlingar» and »Bihang till K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Hand- lingar» of which 59 and 28 octavo volumes respeetively have been issued, will not be continued. A yearbook and four publications, dealing with special branches of science, will be published instead. These four publications are named: Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. The »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», 4to, will continue to be issued on the same plan as hitherto. A partir de l'année 1903 le »Ofversigt af K. Vetenskaps-Akade- miens Förhandlingar» ainsi que le »Bihang till K. Svenska Vetenskaps- Akademiens Handlingar», dont 59 et 28 volumes ont été publiés, cesseront de paraitre. Ces deux publications seront remplacées par quatre différents recueils spéciaux et par un annuaire. Les quatre recueils seront intitulés: Arkiv for Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv fór Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. Les »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», ou Memoires in quarto, continueront à paraitre comme par le passé. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Uber die Meeresalgen-Vegetation von Beeren-Eiland von F. R. KJELLMAN. Mitgeteilt am 11 Februar 1908. In einem seiner Beiträge zur Kenntnis der Algenflora des nördlichen Eismeeres teilt J. G. AGARDH in einer Fuss- note ein Verzeichnis von 12 Algenarten mit, welche an den Küsten von Beeren-Eiland vorkommen sollen.1 Das Verzeich- nis ist ganz nackt, was zweifelsohne darauf beruht, dass der Autor die verzeichneten Algen selbst nicht gesehen hatte, sondern seine Angabe auf eine Aufzeichnung Dr. S. Bzna- GREN'S stützte, von diesem schwedischen Botaniker gemacht, wenn er im Jahre 1868 als Teilnehmer der schwedischen Polarexpedition unter A. E. NORDENSKIÖLD die Insel besuchte. BERGGREN sammelte zwar, wie J. G. AGARDH erzühlt (aa. O. S. 27.), Algen an den Küsten Beeren-Eiland's, aber diese gingen durch irgend einen Zufall verloren. Keine andere Angabe über Meeresalgen von Beeren- Eiland liegt meines Wissens vor? und in keinem Herbar waren bisher von dort stammende Meeresalgen zu finden. Jetzt aber besitze ich eine Sammlung von Meeresalgen, welche ganz sicher von dort herkommt. Herr G. SWENANDER hat dieselbe im Sommer 1899 zusammengebracht und mir gefälligst zur Verfügung gestellt. Sie ist zwar ganz gering, ! Vergl. J. G. AGARDH, Bidrag till kännedomen af Spetsbergens Alger. (Kgl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. B. 7. N:o 8, S. 28.) * Die diesbezüglichen Angaben in meiner Arbeit The Alge of the aretic Sea (Kgl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar B. 20, n:r 5) sind nach der Liste J. G. ÅGARDH'S angeführt. Arkiv för botanik. Band 1. 1 ny 2 ARKIV FOR BOTANIK. nicht nur in Arten- sondern auch Individuenanzahl, aber sie scheint mir jedoch wichtig genug um davon kurz zu be- richten. Ich bin durch dieselbe im stande festzustellen, dass auch die Küsten dieser unheimlichen, etwa mitten zwischen Nor- wegen und Spitzbergen liegenden Insel, welche fast das ganze Jahr hindurch von Eis gestreift oder blockiert sind, eine hoch entwickelte, aus kraftigen Formen bestehende Algenvegeta- tion beherbergen. Die Sammlung lässt zugleich mit voller Sicherheit entscheiden, dass diese Vegetation einen ausge- prägten hocharetisehen Charakter trägt. Die gesammelten Arten sind, vielleicht mit einer Ausnahme, entweder circum- pulär oder finden sich wenigstens bei Spitzbergen, Novaja- Semlja und Grönland. Von den Arten, welche J. G. AGARDH nach BERGGREN verzeichnet, kommen drei: Conferva arcta, Ectocarpus litoralis und Laminaria caperata, in der Samm- lung SWENANDER's in sicher und leicht bestimmbaren Exem- plaren vor. Daneben finden sich äusserst kümmerliche Frag- mente zweier Arten, welche ich für Rhodymenia palmata und Alaria spec. halten zu können geglaubt. Die Liste J. G. AcaARpH's nimmt Alaria Pylai auf. Es ist zwar möglich, dass die Bestimmung zutreffend ist, mir scheint es jedoch warscheinlicher, dass es A. membranacea J. G. Ag. war, welche BERGGREN bei Beeren-Eiland sah und sammelte. Dass Rho- dymenia palmata bei Beeren-Eiland auftritt, scheint mir nach dem Durchmustern der Sammlung SwENANDER's gar keinem Zweifel zu unterliegen, ist doch die Art auch im arctischem Gebiete weit verbreitet und kommt noch an der Nordküste von Spitzbergen über das ganze Jahr vor; vergl. Kjellm. Alg:w aret. Sea. S. 149. Es sind also sieben Arten übrig, welche BERGGREN ange- geben hat, die aber in der Sammlung SwENANDER' nicht vor- liegen, nämlich Enteromorpha intestinalis, Chorda filum, La- minaria digitata, Laminaria dermatodea, Desmarestia aculeata, Fucodium nodosum, Odonthalia dentata. Was Fucodium no- dosum (Ozothallia nodosa) betrifft erlaube ich mir auf meine Erörterung in The Alge arct. Sea S. 195 über das Vorkom- men dieser Art in dem eigentlichen Eismeere zu verweisen. Die von KorpERuP-RosENvINGE ! mitgeteilten Angaben über die ! L. KOLDERUP-ROSENVINGE, Grönlands Havalger. Meddelelser om Grón- land III, S. 832. KJELLMAN. MEERESALGEN-VEGETATION VON BEEREN-EILAND. 3 Verbreitung der Art lings der Kiiste von Grönland haben mich in meiner Ansicht befestigt, dass Fucodium nodosum dem Eismeere im engeren Sinne nicht angehórt, und dass die dort aufgefundenen Exemplare, von südlicheren Gegenden stammend, durch Meeresströmungen gegen Norden getrieben worden sind. Dass die übrigen von J. G. AGARDH verzeichneten Arten der Flora von Beeren-Eiland zugehórig sind, halte ich für ganz sicher, da sie sämtlich im Eismeere gar keine Selten- heiten sind und sich sehr leicht bestimmen lassen. Das unten gelieferte Verzeichnis der von SWENANDER heimgebrachten Arten nimmt ausser reinen hocharctischen Algen eine Art, Halosaccion pubescens, auf, die bisher nur von der Nordküste Norwegens bekannt war. Sie ist freilich nicht als eine so genannte gute Art zu betrachten, denn sie zeigt grosse Anklänge zu Halosaccion ramentaceum f. densa, von dieser überhaupt nur durch feinere, kürzere und dichter ausgehende (fertile) »ramenta» (Prolificationen) abweichend, ist aber jedenfalls keineswegs zu vernachlässigen. Das Vor- kommen dieser Art bei Beeren-Eiland, nicht aber bei Spitz- bergen, an dessen ganz genau untersuchten Küsten Halosac- cion ramentaceum reichlich und vielgestaltig auftritt, ist viel- leicht in der Weise zu deuten, dass die Vegetationsverhält- nisse im Meere bei Beeren-Eiland eine gewisse Uberein- stimmung mit den nordnorwegischen haben, welche dem Spitz- bergischen abgeht. Es findet sich in der von SwENANDER zusammengebrach- ten Sammlung noch eine Pflanze, welche in die gleiche Rich- tung hinzuweisen scheint, námlich die an der West- und Nord- küste Skandinaviens nicht seltene Chetomorpha Melagonium f. rupincola. Nach der Fülle der eingesammelten Exemplare zu urteilen kommt diese Chlorophycee bei Beeren-Eiland reichlich vor, nach den Angaben von SwENANDER auf Felsen am Meeresniveau wachsend. Dieselbe ist aber weder bei Spitzbergen noch bei Novaja-Semlja gefunden, wobei zu be- merken ist, dass die für die Hauptform derselben Art ge- haltene Alge in den diese Inselgruppen umgebenden Meeren so ziemlich gleiehformig verbreitet ist. Auf demgleichen Standorte wie jene Ch:etomorpha findet sich nach der beigefügten Etikette auch Halosaccion ramen- taseum f. subsimplex, die ebenfalls in der Sammlung reichlich 4 ARKIV FÖR BOTANIK. vertreten ist. Dass die mir übergegebenen, ziemlich zahlreichen Exemplare von Fucus evanescens in dem oberen Teile des litoralen Bodenabschnittes gewachsen sind, glaube ich aus ihrer Tracht mit Sicherheit schliessen zu kónnen. Es scheint dies anzugeben, dass die Küsten von Beeren-Eiland eine ziem- lieh reiche und mannigfaltige litorale Vegetation hegen, darin von denselben Spitzbergens abweichend, die fast aller litora- len Vegetation entbehren. Wenn dem so ist, tritt auch in diesem Verhältnisse ein etwas südlicheres Gepräge der Algen- vegetation von Beeren-Eiland, derselben von Spitzbergen ge- genüber, hervor. Verzeichnis der bisher bei Beeren-Eiland beobachteten Meeresalgen. Floride». Odonthalia dentata (L.) Lyngb. — Nach BERGGREN von J. G. AGARDH erwähnt. Delesseria sinuosa (Good. et Woodw.) Lamour. f. typica. Ausserhalb Rysshamn, 2/7, in einer Tiefe von 12 Faden und ausserhalb Mount Misery, !?/ 18 Faden Tiefe. Sowohl junge wie grosse, erwachsene Exemplare, die letzteren Sporocarpien und Gonidiogonien (Tetraspo- rangien) tragend. Sämtliche Exemplare hören der im Eismeere weit verbreiteten f. typica der Art an. Für Beeren-Eiland vorher nicht erwähnt. Rhodophyllis diehotoma (Lepech.) Gobi. Mehrere kräftige Exemplare, davon eines mit reifen Sporocarpien. — Für Beeren-Eiland nicht vordem erwähnt. Euthora eristata (L.) J. G. Ag. f. angustata Lyngb. Nur ein einziges Exemplar; es trägt Sporocarpien. — Neu für Beeren-Eiland. Rhodymenia palmata (L.) Grev. Von BERGGREN für Beeren-Eiland angegeben. In der Sammlung von SWENANDER findet sich ein kleines Frag- ment einer Floridee, welches dieser Art zugehören scheint. Halosaccion ramentaceum (L.) J. G. Ag. f. subsimplex Rupr. Auf Felsen im Meeresniveau. Zahlreiche Exemplare liegen vor, ?9/; gesammelt, spärlich Gonidiogonien tra- gend. Neu für Beeren-Eiland. KJELLMAN. MEERESALGEN-VEGETATION VON BEEREN-EILAND. 5 Halosaccion ramentaceum (L.) J. G. Ag. f. densa Kjellm. Ganz üppige, ziemlich dichte Rasen bildend. Goni- diogonien tragend. — Für Beeren-Eiland nicht vordem erwühnt. Halosaccion pubescens Foslie. Zahlreiche Exemplare, !*/s gesammelt, mit den Prolifica- tionen Gonidiogonien im grosser Menge tragend. »Ra- menta» nie so dicht ausgehend wie bei den norwegischen Exemplaren, bisweilen ziemlich spärlich, aber immer durch die Form und geringe Grósse von denselben der vorigen abweichend. Für Beeren-Eiland nicht vorher erwühnt. Fucoide:z. Ozothallia nodosa (L.) Desne et Thur. Nach BERGGREN. Vergl. oben S. 2. Fueus evanescens Ag. f. angusta Kjellm. Von den in der Sammlung befindlichen Exemplaren von Fueus evanescens ühneln einige am meisten der f. angusta Kjellm., aber haben den unteren Teil des Sprosses gróber und fester und sind überhaupt von mehr gedrängtem Wuchs als typisch der Fall ist, was vermut- lich darauf beruht, dass sie im oberen Abschnitte der litoralen Region gewachsen sind. Fertil. Wurde gleich- wie die folgende vorher nicht für Beeren-Eiland ange- geben. Fucus evanescens Ag. f. nana Kjellm. Die Exemplare dieser Form stimmen mit solchen von verschiedenen anderen Abschnitten des Eismeeres sehr gut überein. Einige sind fertil. Alaria Pylaii (De la Pyl.) J. G. Ag. Nach BERGGREN von J. G. AGARDH erwühnt. Vergl. oben 8. 2. Phyllaria dermatodea (De la Pyl.) Le Jol. Syn. Laminaria dermatodea J. G. Ag. in der Liste über die von BERGGREN bei Beeren-Eiland beobachteten Algen. Laminaria Agardii Kjellm. SWENANDER hat drei Exemplare mitgebracht, davon eines ziemlich gross, jedoch jung, und zwei sehr klein. 6 ARKIV FÖR BOTANIK. Auch von BERGGREN beobachtet, L. caperata in der Liste J. G. AcARDH's genannt. Laminaria digitata (L.) Lamour. Nach BERGGREN von J. G. AGARDH erwähnt. Chorda filum (L.) Stackh. Von J. G. AGARDH nach BERGGREN erwühnt. Elachista fucicola (Velley) Aresch. In ganz grosser Menge auf Halosaccion ramentaceum f. subsimplez epiphytisch, reichlich s. g. einfächerige Spo- rangien (Gonidiogonien) tragend, ?5/6 gesammelt. Für Beeren-Eiland neu. Desmarestia aculeata (L.) Lamour. Nach BERGGREN von J. G. AGARDH erwühnt. Pylaiella litoralis (L.) Kjellm. Kleine auf Fucus evanescens befestigte, sterile, jedoch ganz sicher zu bestimmende Exemplare, ?*/; gesammelt. Schon von BERGGREN angegeben. Chlorophycee. Enteromorpha intestinalis (L.) Link. Von J. G. AGARDH nach BERGGREN erwühnt. Spongomorpha arcta auct. Mehrere dichtrasige, sterile Exemplare einer Spongo- morpha (Acrosiphonia) finden sich in der Sammlung SWENANDER’s, die der in der arctischen floristischen Lit- teratur unter dem Namen Spongomorpha (Conferva) arcta erwähnten Cladophoracee ohne Zweifel angehörig sind; es mag aber dahingestellt werden, ob diese arctische Sp. arcta mit der aus südlicheren Gegenden stammenden, ebenso benannten Pflanze identisch ist. Schon von BERG- GREN angegeben. Chetomorpha melagonium (Web.& Mohr.) Kütz. f.rupincola Aresch. Die Sammlung enthält eine ganz beträchtliche Menge auf Felsen in dem Meeresniveau 2°%/s gesammelter, üppig ausgebildeter, aber steriler Exemplare. Nicht von BERG- GREN für Beeren-Eiland angegeben. EZ Tryckt den 18 maj 1903. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Remarks on some American species of Tricho- manes Sm. sect. Didyınoglossum Desv. by C. A. M. LINDMAN. With 31 illustrations. Communicated Febr. 11 1903 by V. WrrTROCK and A. G. NATHORST. By the kind permission of the Director, Professor A. G. Nathorst, I began some time ago to examine several groups of American ferns in the great herbarium of the Botanical Museum (Riksmuseets Afdelning för arkegoniater och fossila växter) at Stockholm, chiefly in order to classify a collection, whieh I brought home from a journey to Brazil and Para- guay during the years 1892— 94. For this purpose also I profited by the right of admittance to the Regnellian herba- rium (Riksmuseets Botaniska Afdelning), kindly allowed me by the Director, Professor V. B. Wittrock; my collection belongs to this herbarium and will, when classified, be incorporated with it. In the herbaria above mentioned some genera seem never to have been worked through, particularly the species of Trichomanes, which are included by Desvaux, Presl, and Van den Bosch under the generic name Didymoglossum. Yet, as I found there many original specimens from O. SWARTZ's herbarium, I attempted to set in order and to name the dif- ferent species of these small mosslike plants, but whilst doing so, I was struck by the contradiction between some samples in Herb. Swartz and the descriptions given in the best hand- books, as Hooker, Species Filicum, 1 (1846), HookEr and Baker, Synopsis Filicum (ed. 2, 1883), and, according to 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. them, the illustrations in the great work HooKER et GREVILLE, Icones Filicum (1829). ; By the aid of the above mentioned original specimens it was evident, that not the authentic plants, described as the first species of this group in Swartz's Prodromus, and Sy- nopsis Filieum, viz. muscoides and reptans, but rather diffe- rent ones have been adopted by the distinguished english botanists, and in consequence of this, many other small Tri- chomanes are named and limited incorrectly. After looking through a good many Central and South American samples and classing them as their characters required, I found my- self obliged to give up the arrangement given in Hooker's and Baker’s Synopsis, and only after classifying all the species according to the original specimens met with in Herb. Swartz, I was able to explain the meaning of some doubtful drawings in the excellent work of Hooker and Greville, such as their apodum, muscoides, reptans, quercifolium ete. My objections, however, were not fresh ones, for I found very soon, that Presi had observed the erroneous conception of Hooker and Greville concerning »muscoides» and »reptans» (Hook. et Grev., Ic. Fil, t. 179 and 32) Presl ealls the former Trichomanes Hookeri! and the latter Didymoglossum Hookeri?. He refers to the Tr. muscoides Sw. (non Hook. et Grev.) as a mere synonym the »apodum» Hook. et Grev., Ic. Far 5T. Then we find that Kunze in 1847, only a year after the publication of the first volume of Hooker’s Species Filicum, pronounced the same opinion? and proved, from original speci- mens of Swartz, to be seen in Herb. Willdenow, that »muscoi- des» and »reptans» in Hookers Spec. Fil. are not the true species of Swartz. (He also states*, that »quercifoliwm» Hook. et Grev., Ie. Fil, t. 115, is no doubt a large, deeply pinna- tifid form of Tr. reptans Herb. Swartz; but in this opinion Kunze is no doubt mistaken.) We find the same opinion advanced by K. MürnLER, who exactly describes both the old Tr. muscoides Sw. and the 1 K. B. Presl. Hymenophyllaceae, 1843, p. 16. 2 Thidem, p. 23. 3 G. Kunze, Bot. Zeit. 1847, p. 278, 300. 4 BT. * !- 5 Karl Müller, Über einige bisher verwechselte Arten der Farrngruppe der Hymenophyllaceae, Bot. Zeit. 1854, p. 735, 737. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 9 »muscoides» of Hook. et Grev. t. 179 (which, as before stated, is Trich. Hookeri Presl). STURM's treatment of this group in Flora Brasiliensis, fase. 23 (1859), is very good and the descriptions correct and adequate, although it must be confessed, that a mere descrip- tion without trustworthy drawings can never be fully relied on by those, who collect and study plants, so uniform as these. VAN DEN Bosch has given in his Synopsis! a complete enumeration of the Hymenophyllaceae, and has quoted the preceding authors correctly, although in several cases he takes the species for granted and enumerates as a species a mere synonym, without any critical observation, as the »apodum» Hooker et Greville, a synonym, which he places as a species by the side of Tr. muscoides Sw. It is to be regretted, that the new species of this author described in a later, partly posthumous work, were not illustrated, as is the case with his magnificent work Hymenophyllaceae Javanicae. It is surprising that no attention was paid to all these explanations, when the Synopsis Filieum by Hooker and Baker was published. The earlier conception as to Tricho- manes (sect. Didymoglossum) is retained; in the second edi- tion (1883) the true Ty. muscoides Sw. is represented by the «podum Hook. et Grev. and the muscoides Hook. et Grev. (non Sw.) appears by its side in a more confused manner than before, for it seems to include also Tr. Pabstianum K. Müll. and several other forms, which belong to quite diffe- rent types; the »pusillum Sw.» has not got its right place, for its synonym is »quereifolium» Hook. et Grev., etc.; the »reptans» is not Swartz’s species, but confounded with Kunze's sphenoides. H. Curist in his important work »Die Farnkrauter der Erde», 1897, p. 26, 27, has described some of the common species I am going to deal with here. As regards Trich. muscoides Sw., reptans Sw., and pusillum Sw. in his book, it is evident, that not one of them is quite the same species as the original plant of Swartz, perhaps not even mwuscoides; the reptans Sw. is together with »sphenoides Kunze» put as a ! R. B. Van den Bosch, Synopsis Hymenophyllacearum, 1859, Neder- landseb Kruidkundig Archief, vierde Deel, p. 341. * Hymenophyllaceas novas . .. ceu Synopseos Supplementum exposuit Van den Bosch, Nederl. Kruidk. Archief, 1861, 5: 2, and 1863, 5: 2. 10 i ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. synonym for Trich. punctatum Poir.; the »pusillum Sw.» is taken in the same sense as by Hooker and Baker, which I think is a mistake, which has for a long time kept the commonest South American species and forms of this genus in confusion. In the list of names by R. SapEBECK in Engler und Prantl, Die natürlichen Pflanzenfamilien, Teil I, Abteil. 4, 1899, p. 104, the confusion of the old species is not improved. the names reptans, pusillum and quercifolium being still used in the same sense as by Hooker and Baker, several polymorphous species (as muscoides Sw., quercifoliwm and Kraussii Hook. et Grev.) being left without sufficient points of identification or proper bounds. As these plants doubtless are still difficult to distinguish, I think it would be useful for collectors to have some short notes about the commonest species, with exact illustrations, showing the shape, size, veins, and cellular structure on the same enlarged scale. It is evident, that in cellular plants, so like the mosses as these, we can not dispense with microsco- pical inspection, and our knowledge of such species will be very vague, or even incorrect, with only a macroscopical view. In fact, not only has the microscope proved, that there are differences in the shape and size of the cells, which deserve special attention, as already stated by several au- thors, but a certain enlargement is also absolutely necessary. if the veins are to be clearly seen and illustrated, Through the neglect of this rule, so many recent descrip- tions of new species of Didymoglossum are made useless. There are South American species recently described by G. S. Jenman, for instance setiferum (Baker), labiatum, fruticu- losum, Fraseri, and others; but without seeing the original specimens, it is quite impossible to understand their relation to known species, or to apply such a name to a plant ga- thered in other places in the future. I do not doubt that the author has described these plants accurately from living spe- cimens, but in most cases, where exact marks are wanted for the purpose of identifying a species without any hesitation, ! Van den Bosch, Hymenophyllaceae Javanicae, 1861, p. 9, says in speaking on this subject: »Si quis objiciat, parum commodam in specierum determinatione esse microscopicam investigationem ..... , ei respondere velim, rem non aliter sese habere in caeteris plantis cellularibus, in excursu non tuto vel omnino non determinandis . . . . . » LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 11 we find vague or imperfect descriptions; and as they are not illustrated at all, these species of microscopic plants must be disregarded by subsequent authors, who can not obtain the original specimens. It seems necessary to give a safe and incontestable foun- dation to the oldest species, before we can arrive at any cer- tain knowledge of the more recent ones. I believe the best method for this purpose is, to start from authentic specimens, or original descriptions which are combined with an illustra- tion, and not to spare any trouble in searching for the va- rious forms of the polymorphous plants, which should be drawn all on a fixed enlarged scale together with a sketch of the cellular structure. For my part, I am convinced that no words can give a fully accurate and clear idea of these small plants, which evidently have a tendency to change, in various directions, a simple primitive type into very many closely allied forms, as we are taught by the ever increasing number of new species. My illustrations are all drawn by the aid of the micro- scope and Zeiss’s camera lucida, and then painted with In- dian ink; the enlargement was originally 2 or 3 times greater than the illustrations, published, which are consequently as much reduced again to 1/2 or !/3 from the original painting. I describe first Swartz’s Trich. muscoides, but as this author has himself quoted Trichomanes hymenoides Hedwig, Filieum genera et species, 1799, tab. IV, fig. 3, and nothing contradicts this, I accept hymenoides as the oldest name. By the side of several well known species, I describe here a few new ones. The species I am now about to deal with, all belong to the genus (or subgenus) Didymoglossum Desvaux, for which the author! has given as generical marks: »Sori marginales exserti; sporangia sessilia receptaculo communi cylindraceo inserta; involucrum urceolatum ore hiante biligulatum.» ! Desvaux, in Mémoires de la Société Linnéenne de Paris. 6 (1827— 28). p. 330: 3 species, viz. muscoides (Sw.), pusillum (Sw.). punctatum (Poir.). 12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. These species are included in $ Eudidymoglossum (ex parte) Presl, ! Didymoglossum Van den Bosch,? and Hemi- phlebium, as this is limited by Prantl.? 1. Trichomanes hymenoides Hedw. — Fig 1—3, 6. Hedwig, Filieum genera et species, 1799, t. IV, f. 3. Syn. Trichomanes muscoides Swartz, Flora Indiae occidentalis, III, 1806, p. 1726; Synopsis Filicum, 1806, p. 141. » Trich. apodum Hook. et Grev., Ic. Fil, 1829, t. 117; Hook. et Bak., Syn., p. 75. » » muscoides Sw., Flora Brasil. f. 23, 1859, p. 278 t5 18, fiat » . Didymoglossum muscoides Desy., Mém. Soc. Linn. Paris, 6, p. 330. » » » > , Presl, Hymenophyll:ae, 1843, P- Zap » » Presl, and Didym. apodum (Hook. et Grev.), ind Didym. Schaffneri (Schldl.), V. D. B.. Synopsis, 1859, p. 40 (380). » Hemiphlebium uscoldes Pranti, Die Hymenophyllaceen, 1875, Taf. IV, Fig. 59 A. (Non Triehomanes muscoides Hook. et Grey., Ic. Fil, t. 179, neque Hook. et Bak., Synopsis Filicum ed. 2, 1883, p. 75. Amongst the small Trichomanes this is probably only recognized by its few and distant veins. The central costa is relatively thick; the secondary veins run out at short distances from each other from the base of the costa, forming about half a right angle to the costa, each of them going to a main lobe and reaching a considerable length, but forked only in a few branches. The spurious veinlets are only seen near the apex of a lobe and are few, short and interrupted. The shape of the frond is generally recognized at once, but not in all cases. The common form is broadly rounded with a few very dilated lobes, fig. 1; this is brilliantly represented by the illustration of »T'. apodum» Hook. et Grev., Ie. FiL, t. 117; and most characteristic are the prolonged, ues förs de caudex (rhizome) and the reniform, slightly 1 Presl, Hymenophyllaceae, 1843, p. 23. ? Van den Bosch, Synopsis Hymenophyllacearum, 1859, p. 39 (or 379). 3 Prantl, Die Hymenophyllaceen, 1875, p. 45. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 13 lobed fronds, nearly sessile and lying down expanded upon the substrate. However, like all the following species, this has poly- morphous fronds, the shape being either more orbicular with reniform base, or more elliptical or obovate with cuneate base, ' fig. 1, B and C. I am here speaking especially of those samples in Herb. Swartz at Stockholm, which I consider are the authentic b. ~ WS NN Fig. 1. Trichomanes hymenoides Hedw. (syn. Tr. muscoides Sw.), A a frond from the original specimen in Herb. Swartz, Stockholm (X 4); B fronds of various shape (natural size) from South Paraguay, Pirapö, Exped. 1. Regnell. n. A. 1803: C a frond from South Brazil, Rio Grande do Sul, near Porto Alegre, Exped. 1. Regnell. n. A, 397 (X 4). »Tr. muscoides» Sw., and of the species, therefore, to which Swartz has quoted »7*. hymenoides Hedwig». Herb. Swartz possesses many specimens of this plant, but it must be ack- nowledged, that Swartz has confounded several species: he has written »muscoide» even on a page with Tr. Krauss Hook. et Grev., and on a specimen of Tr. sphenoides Kze; other samples of his muscoides are labelled »reptans Sw.», yet not by his own hand, but probably by some change of the loose 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. labels (such specimens have originally belonged to other her- bariums, as Osbeck's and Casstróm's) I therefore consider as authentie »muscoides» (hymenoides Hedw.) a specimen, on which Swartz has written the diagnosis published in his Flora In- diae occidentalis and Synopsis Filicum, 1806; and the greater part of the other samples, which here in Stockholm are named »muscoides Herb. Swartz, fully agree with this specimen. My drawing, fig. 1, A, will show, that this species also agrees with Hedwig's Trich. hymenoides (1799), quoted by Swartz; I may add, that Hedwig’s description is far superior to that in Swartz's Synopsis. When elliptical fronds are found intermixed in a tuft, it is exceedingly difficult to distinguish this species from others, as Tr. Kraussit, fig. 11, A. I have therefore carefully com- pared the cellular structure of these plants, and am convinced, that Tr. hymenoides is quite distinct from all the others, except Fée’s Tr. sociale (fig. 4—6). Its frond has a more rigid and papyraceous texture, than Fig. 2. Trichomanes hyme- the other small Trichomanes;! the noides Hedw., upper half of an gosta and some main veins are often oblong frond (see also fig. 1, B) ^ from South Paraguay, Exped. 1. thick and firm enough to be pro- Regnell., n. A, 1803 (X 5). = minent above the surface; the rest of the frond is somewhat stiffer and brighter than usual (this is often seen in old, fertile fronds, when the colour is changing to yellow), and the frond is generally more or less undulated or crisped. This evi- dently depends upon the cellular structure. I found the cells very large in the West Indian as well as the South Ameri- can specimens, and their walls exceedingly thick and firm, fig. 3. A cell is often 0,1 mm long, and the wall is 0,010— 0,012 mm thick. In Tr. Kraussii the walls are much thinner (see below, fig. 11). In Tr. hymenoides the frond is generally shortly stalked or nearly sessile, but not always, as proved by a frond from 1 Except those, where the veins are very thick and exceedingly crowded, for instance Tr. punctatum Poir. and lineolatum Hook. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 15 Herb. Swartz, drawn here in fig. 1, A. Fronds of this shape occur in the same tuft and upon the same caudex (rhizome) Fig. 3. Trichomanes hymenoides Hedw., A cellular structure of the margin - of a frond from Swartz's original specimen (X 110), B centre of the same frond (x 110); C cellular structure of a lobe of a frond from South Brazil, Rio Grande do Sul, Exped. 1. Regnell. n. A, 397 (X 110); D cells of the same (X 350): E cells and veinlet of a frond from South Paraguay, Exped. 1. ‘ Regnell. n. A, 1803 (x 110); F cells of the same (X 350), as those, which Hooker and Greville have illustrated as »apodum». K. Müller! has accentuated »frondes fere sessiles», 1 Bot. Zeit. 1854, p. 736 (Tr. muscoides»). 16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. as differing from his new species Tr. Pabstianum (»frondes longe stipitatae numquam sessiles») Prantl on the contrary has illustrated this (»Hemiplebium muscoides») with long stipes; but he probably also includes the Tr. Pabstianwm, which does not occur in his list of names.’ Tr. hymenoides was originally only known as coming from Jamaiea (Swartz) and afterwards from Barbadoes (Par- ker). In Herb. Stockholm I found a tuft of this species from Mexico, Mirador, intermixed with Tr. quercifolium (see my fig. 10, B, collected by Liebmann and labelled »Tr. reptans Sw.» — Fig. 4. Trichomanes sociale Fée, A plants from Rio de Janeiro, Glaziou n. 5242 (natural size): B two fronds of different shape (X 3): C cells of the same specimens (X 350). I collected it in South Brazil, Rio Grande do Sul, in several places, both in the primeval forests and in the »capdes» (iso- lated groves on the »campos»), growing on the bark of big tree trunks, fig. 1, C, Exped. 1. Regnell., n. A, 397. I also ! Prantl, Die Hymenophyllaceen, 1875, Taf. IV, Fig. 59 A. ? [bidem, p. 46. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 17 found it in the forests of southern Paraguay, fig. 1, B, Ex- ped. 1. Regnell, n. A, 1803. (The South Brazilian Zr. Pab- stianum K. Müll, Bot. Zeit. 1854, p. 738, is closely allied to Tr. hymenoides and perhaps only a form of it). 2. Trichomanes sociale Fée. — Fig. 4—6. Fée, Cryptogames vasculaires du Brésil, II, p. 85, tab. 85, fig. 3. I venture to maintain as a distinct species the plant, which Fée has illustrated as stated above and called sociale, citing specimens from Glaziou’s collections n. 5242.! I have seen numerous specimens of the same plant in Stockholm (Herb. Regnell), and I find them very nearly allied to the prece- ding, to which Prantl has referred this number of Glaziou's collections. The near relation to Tr. hymenoides is seen by Fee’s description: »les lames plus larges que longues», al- though his illustration exhibits a more elliptical frond. I have examined this plant, carefully comparing it with T. hymenoides (both the West In- dian and Brazilian specimens); the cellular structure is exactly the same, fig. 4; involucre, cap- sules, and spores are also almost identical. The involucre of Tr. sociale is perhaps somewhat smal- ler, and is more distinctly wing- ed along the sides (otherwise free and exserted, as in Tr. hy- menoides); and the lobes of the mouth have a narrower edge, © eonsistine of 1—3 rows of Nat. Fig. 9. Trichomanes sociale Fée, = : . , upper half of a frond from Rio de rectangular cells with very thick Janeiro, Glaziou n. 5242 (x 5). walls, fig. 6, C. (In Tr. hyme- noides I always found a broad, easely broken edge or margin of about 6 concentric rows or strata of such cells, fig. 6, A , 1 Fée writes »Glaziou 5249», but this is probably an erratum. Arkiv für Botanik. Band 1. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. B)! In both species the globose spores are 0,045.—0,055 mm in diameter, fig. 6. The shape of the lobes and their venation is more varied, and Tr. sociale constitutes a more compound form than Tr. hymenoides; the lobes are very often quite linear and more large than broad, giving room for more numerous ultimate veinlets in a lobe, than in any form of Tr. hymenotdes. Each lobe has a long, flexuose, regularly pinnate midrib with alternating veinlets. Fig. 6. A Trichomanes hymenoides Hedw., edge of the involucral lip of a specimen in Herb. Swartz (X 90): B the same from South Brazil, Rio Grande do Sul, Exped. 1. Regnell. n. A, 397 (x 90): C Trich. sociale FÉE, edge of the involueral lip. specimen from Rio de Janeiro, Glaziou n. 5242 (x 90); S spores ( X 90). There may be a greater difference, if the rhizome, as is the case with our specimens, is more slender and less shaggy than in Tr. hymenoides, but this can only be decided by further observations of a great number of living specimens. Hab. Brazil, Rio de Janeiro; Glaziou 5242. ! [n a specimen from Herb. Swartz, fig. 6, A, Tr. hymenoides has the two lips of the involucre reddish brown; in a South Brazilian one, fig. 6, B, the lip is bordered with a whitish edge. These differences probably depend on à younger or older state of the involucre. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 19 Fig. 7. Trichomanes quercifolium Hook. et Grey. 4 specimen from Caldas in Minas Geraes, Brazil, Regnell n. III, 1490 (natural size); B cellu- lar structure of the margin of a frond and C cells from the middle of the same frond (X 350): D fronds of various shape from San Bernardino in Pa- raguay, Exped. 1. Regnell. n. A, 2207 (natural size): E cells from a frond of the same (X 350) and F cellular structure of different fronds (X 110). T 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 3. Trichomanes quercifolium Hook. et Grev. — Fig. 7—10. Hook. et Grev., Icones Filicum, 1829, t. 115. Syn. Trich. montanum Hook., Ic. Plantar., 1837, t. 187. » > Robinsont Bak., Journ. Linn. Soc., 9, 1867, t. 8, fig. B. » > . pusillum Hook. et Bak., Syn. Fil, ed. 2, 1883, p. 77 (non Sw.). » > — pusillum var. quercifolium (Hk. & Gr.) ibid., Appen- dix, p. 465. Here I place a species, which has been the object of many mistakes. It was established in 1829 as an Ecuadorian species, and fairly well illustrated (Hook. et Grev., t. 115). In 1837 it occurs again as T. mon- tanum in Hooker's Ico- nes Plantarum, where the author says: »I am not aware that this can be confounded with any known species of Trichomanes, but he discards it again in the alphabetical index of the same work (10th volume, p. XV), refer- ring it as a synonym Fig. $. |Trichomanes quereifolium Hook. et for Tr. quercifolium. In Grev. from Caldas in Minas Geraes, Brazil, Regnell n. III, 1490, the same plant as in 1867 the same plant fig. 7, A (X5). A stipes and base of a large appears in Journ. Linn. fertile frond, B two primary segments, C dry : : Sebi aaron: Soc. as Tr. Robinson ij Baker (collected in Na- tal). The quercifolium is again suspended in Hooker's and Baker's Synopsis (ed. 2, 1883), and, together with Tr. Robin- soni, put as a synonym under »Tr. pusillum», a name, which is erroneously used here, as I am going to prove below. — H. Christ does not mention Tr. quercifolium in his work »Die Farnkrüuter der Erde» 1897, but he evidently follows the nomenclature of Hooker and Baker, for the nearest allied to LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 21 Tr. quereifolium, Tr. Kraussi is by him (p. 27) said to be a form of »Tr. pusillum Sw., — this latter described as in Hook. and Bak. Synopsis (but not pusillum Herb. Swartz!). Sadebeck, in Engler und Prantl, Die natürlichen Pflanzen- familien, I: 4, p. 105, has quite excluded Ty. quereifolium from the South American flora; where we should expect to find this species, he has placed »Tr. pusillum» (non Sw.!) including two forms: »Tr. quercifo- lium Hook. et Grev. from South Africa, and »Tr. pin- natinervum Jenm. from South America. I am convinced that we have to deal here with a widely distributed South American fern, which is by no means to be confounded with Swartz’s Tr. pusillum (see my fig. 20 and 21 be- low!), and which corresponds exactly with the above men- tioned illustrations of quer- cifolium, montanum, and Ro- binsoni. There is conse- quently not the least doubt that the first name querci- folium must be restored. The first illustration, in Hook. et Grev., t. 115, is not the best, and is evi- Fig. 9. Trichomanes quercifolium Hook. dently Eubiitle»-t0o large; ze (röv: Upper half of a dee frond DAL Paraguay, Exped. 1. Regnell. n. A, 2207 but the next, Hooker’s (X 5); B cells from the margin of an involucre of Regnell’s specimen in the pre- Tr. montanum», accurately ceding illustration fig. 8, C (X 90). reproduces the most typical form of this species; and the excellent drawing of »Tr. Robinsoni, quoted above as a synonym, is one more proof of its general appearance and, on an enlarged scale, of its venation and the shape of its involucre. By the aid of these illustrations I have classified the specimens of the Herb. Stockholm, viz. plants from Mexico (Liebmann), Columbia (Moritz), North Brazil (Poeppig), Minas 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Geraes (Regnell, n. III, 1490), and my own specimens from Paraguay. In Hook. and Bak. Syn. Fil., ed. 2, p. 77, the species (»pusillum», non Sw.!) has this area: from Mexico and the West Indies southwards to Brazil and Peru, and Natal in S. Africa. The illustrations above quoted and the specimens I have obtained, prove that Tr. quercifolium is of irregular and va- riable shape, but also that certain marks are invariable, at least in most of the fronds in a tuft, viz.: the size is modera- tely large (frond 3—5 em long, or a little more); fig. 7, A and D; the fertile frond is in typical cases gra- dually narrowed to- wards the base and then widened to the top, the greatest width being above the middle; the young frond is also very gradually nar- rowed at the lower part, the young blade most often linear-spa- Fig. 10. Trichomanes quercifolium Hook. et Grev. (X D), A the middle of a trond from Para- guay, Exped. 1. Regnell. n. A, 2207 (see also fig. 7, D), showing broad segments in the lower part and produced narrow segments in fhe top: B specimen from Mirador in Mexico, collected by Liebmann (Herb. Stockholm), two fronds of diffe- rent shape as to the base, both from the same thulate; the fullgrown frond is deeply pinnatifid, the lower segments ge- nerally short, broad, and somewhat narrow- rhizome. ed towards the point, and the rachis with a broad wing (1—2 mm) on each side; the upper segments often more extented, linear or lingulate, fig. 10, A, bearing the involucre in the emarginate end; the segments, or primary lobes, are separated by a rather narrow and acute sinus, and their margin is slightly sinu- ated or toothed, but not deeply pinnatifid; LINDMAN, AMERICAN, SPECIES OF TRICHOMANES SM. 23 the secondary veins rise in rather acute angles from the strong and nearly straight (or faintly flexuose) midrib, and the tertiary ones are accompanied by a few short spurious venules; the caudex is threadlike, generally rather thick, but not very thickly tomentose; | the stipes is hairy only on the lower part; the involuere is for the most part free and exserted. As to shape and size, the frond very much resembles Tr. reptans Sw. (Herb. Swartz; see below, fig. 17), but is Fig. 11. Trichomanes Kraussii Hook. et Grev., A a fertile frond from Gua- daloupe, a specimen in Herb. Swartz (natural size); B cells, of the same (X 300); C fertile frond from Rio de Janeiro, f. longissimum m., Mosén n. 3112 (natural size); D cells of the same (X 350). distinguished by the venation, especially by the much less numerous veinlets. I have examined the cellular structure of the specimens I consider belong to this species, and I found the walls con- siderably thinner than in Tr. hymenoides, only 0,006—0,00: mm thick, fig. 7. I collected this species in Paraguay, San Bernardino, on rocks in a shady and humid part of the old forest, Ex- ped. 1. Regnell., n. A, 2207 (October 1893, with fronds in 24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. all stages of development). — Glaziou n. 3352 and Regnell n. III, 1490, Rio de Janeiro. 4. Trichomanes Kraussii Hook. et Grev. — Fig. 11—14. Hook. et Grev., Ie. Fil, 1829, tab. 149. — Hooker and Baker, Synopsis Filicum, ed. 2, 1883, p. 77. Syn. Didymoglossum Kraussu Presl, Hymenophyllaceae, 1843, D- 28. » » Fructuosum Fee, Filices Antillanae, 1866, tab. 287 T 3. 5 > Hemiphlebium Kraussu Prantl, Die Hymenophyllaceen, 1875, Taf. II, Fig. 21. » Trichomanes acropteron Fée, Cryptogames vasculaires du Brésil, tab. 70, fig. 1. When Tr. Kraussii was first published, it was represented by an extreme, regularly pinnatifid form (Hook. et Grev., t. 149), which is very easy to distinguish from Tr. quercifolium in the same work, t. 115. However, Tr. Kraussu is in fact as variable or polymorphous, as Tr. quereifolium, and in a tuft of it, together with the fronds, which I should like to call ty- pical, there are in most cases several others of different shapes, which make it very difficult to settle on any fixed specific marks for this plants. A mere descrip- Fig 12. Trichomanes Kraussii tion of Tr. Kraussii would hardly Hook. et Grev.. apex of a frond be sufficient to distinguish it from Guadaloupe, Herb. Swartz _ : : 5 (see also fig. 11, A) — (x5). from Tr. quercifolium. In Hook. By the side of it two portions 1 IMS # 2 77 2j Y UY Ob and Bak., Synopsis, ed. 2, p. 77 from the margin of the involucre xu pee ane 2 (x 90). we find these two species (called pusillum» and »Kraussii») beside each other, — but the descriptions unfortunately are word for word the same, and nobody who reads them would under- LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 25 stand, that they describe two different species, if the original drawings were not quoted. After many researches among accessible specimens — in many cases of all the fronds of a specimen —, I am now comvinced, there is a South and Central American plant, which must be referred to Tr. Kraussii Hook. et Grev., as a proper species, and this can always be distinguished by certain cha- racteristics, which are to be searched for in every tuft, though they cannot be recognized on every frond of a speci- men. Only in its extreme forms, and when in full con- formity with the original drawing in Hook. et Grev., t. 149, can a plant be clas- sified without hesitation as Tr. Kraussti. I believe that, when inspecting a large col- lection of specimens, sam- ples will always be met with, which seem to ap- proach in external habit to Tr. quercifolium (as I have made out it above). As the specifie marks are rather difficult for an untrained eye, they will be under- stood best by comparing the two allied species di- rectly. I therefore deem it advisable to give various drawings of the latter also, fig. 11—14, all enlarged on the same scale (x 5), as those of quercifoliwm. Start- Fig. 19. Trichomanes Kraussii Hook. et Grev. (X 5), A base of a sterile frond from Matto-Grosso, Brazil, Exped. 1. Regnell., n. A, 22071; B apical segments and in- volueres of a specimen from Matto-Grosso, Exped. 1. Regnell., n. A. 3261; C middle of a fertile frond and its involucre of a ' specimen from French Guiana in Herb. Stockholm, collected by Sagot. ing from the drawings of Hooker and Greville, I think the principal distinguishing marks may be expressed in the follow- ing terms: 26 ARKIV FÖR BOTANIK. quercifolium frond 3—5 cm long, broader to the top and thus of spa- thulate, obovate or broadly cuneate form; the margin cut more than half way to the midrib, of which the wing is often as broad as the length of the segments, or about 1,5—2 mm; the lower segments in most cases ovate, or broadly trian- gular; all segments separated by a narrow, often acute sinus; secondary veins running out from the costa at an acute angle; stipes long, in the lower part only more or less shaggy; caudex (rhizome) not den- sely tomentose, or partially naked; young fronds frequently linear or ligulate; involucre in most cases the greater part of it free. BAND 1. Kraussii normal frond 2(—3) cm long, broadest at the middle, of elliptical or broadly oblong circumference; margin cut very nearly to the midrib, which forms a very narrowly winged rachis, the wing hardly 1 mm; segments oblong or linear, more patent or horizontal than in quercifolium, and separated by a broad, open sinus with a little tooth at the bottom; secondary veins running out in a broader angle, and generally more _ distinctly flexuose than in quercifolium; stipes short (or frond sub- sessile), thickly tomentose all the way up to the basal lobes or sometimes a good way up the rachis; caudex in most cases den- sely tomentose; young fronds (always?) broad, roundish or ovate; involucre generally more or less winged, or sunk in a lobe. With regards to the form of the lobes or primary seg- ments, it must be added, that they occur in Tr. Krauss in two different shapes: the lower ones are generally deeply pinnatifid with long ultimate segments, and imbricate or co- vering the next lobe, fig. 12, 13; this is often the case with the upper segments also, when the frond is sterile. Inka fertile frond the upper segments are usually narrowly linear, distant from each other, and almost entire or only toothed or LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 27 crenate, but not distinctly pinnatifid, fig. 14; this form is also seen now and then on the lowest lobes, fig. 11, C; see also Fée's »Didymoglossum fructuosum», Fil. Antill., t. 28, f. 3. A very large form was collected by Hj. Mosén, n. 5112, at Santos in S. Paulo: f. longissimum m., 10 cm long, 5 cm broad, fig. 11, C. Fig. 14. Trichomanes Kraussii Hook. et Grev. (X 5), A a specimen from Cuba, Wright n. 3943, lower half of two fronds, showing the various shape of the base, and a top with 3 involucres; B a specimen from Rio de Janeiro, Mosén n. 3112, the base of a large frond to the right, a large primary seg- ment to the left, and two involucres. Concerning its cellular structure, Tr. Kraussii, as far as I know, is not different from Tr. quercifolium; see fig. 7 and 11. bo Qo ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. The geographical area is perhaps the same as of Tr. quereifolium. — I collected Tr. Krauss?? in the Brazilian state of Matto-Grosso, in two localities in primeval forests, Exped. 1. Regnell., n. A, 22073 and A, 3261. The original habitat is S. Domingo. There is a specimen from Guadaloupe in Herb. Swartz (named »muscoides>), drawn here fig. 11, A and 12. I have also seen it from Cuba, Wright n. 3943, and from French Guiana, Leprieur and Sagot. | | Fig. 15. Trichomanes melanopus Bak., A fronds of various shape and size from Ecuador, Spruce n. 5354 (X 14); B cellular structure (X 350). 5. Trichomanes melanopus Baker. — Fig. 15, 16. Hooker and Baker, Synopsis Filicum, ed. 2, 1883, Appendix, p. 465. Syn. Tr. melanorhizum Spruce ms. in sched., n. 5354; non Hooker, Spec. Fil. 1, p. 140, neque Hooker, Ic. Plant., 10: Tr. Kraussü var. crispatum Hook. et Bak., Syn. Fil, Boro, LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 29 The fernherbarium in Stockholm possesses numerous in- dividuals of this species. Without a magnifying-glass it would be very difficult to distinguish this plant from Tr. Kraussii, but when slightly magnified, it offers at once many peculiarities and a very striking appearance. As the origi- nal description (Baker, Syn. Fil, ed. 2, p. 465) is rather short, and the plant, which is only known from Spruce’s col- lection (n. 5354), was earlier confounded with Tr. Kraussi, I think an illustration and a fuller description are desirable. The rhizome is exceedingly stout and densely tomentose. The short stipes is also tomentose below, the upper half «1 cm) naked and flattened. The frond is rigid and as dry Fig. 16. Trichomanes melanopus Bak., specimens from Ecuador, Spruce n. 5354; A a small portion of an old frond, partially bipinnatifid, with the main costa; B apex of a sterile frond: C apex of an ultimate lateral segment half way up from the base of the frond (X 5). corrugated altogether, but somewhat shining, yellowish or nearly reddish; the length is 2—5, the width 1,5—2,5 cm. The primary segments are almost horizontal and some of them considerably lengthened, simple, or pinnatifid again; the nar- rower segments and all ultimate ones are densely crenate or moniliform. The venation is quite peculiar: the midrib stout and rather straight, secondary veins very flexuose, all ulti- mate venules very short, rising at a nearly right angle and then incurved to the margin; spurious veinlets very few and short. Marginal hairs very long. The cells are middle-sized, about 0,050—0,0:5 mm long; the walls only 0,004—0,006 mm thick, fig. 15, B. 30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. The species in question belongs to the group I am now dealing with, because the involucre is quite exserted, distinctly twolipped, and placed at the apex of some terminal lobe (»sori primitus terminales», Van den Bosch; »epitacti Sori», Prantl). The cutting is somewhat like that of Tr. Kraussii (p. 26), but is deeper pinnatifid down to a narrowly winged rachis: in general the same frond is partially bipinnatifid. All seg- ments are patent; the ultimate ones are linear and very nar- row, as in Tr. sociale (p. 17), and never entire, but deeply and elegantly crenate or moniliform, as said above. The se- condary and tertiary veins are all decidedly flexuose, running almost at right angles from their main costa. Hab. »In Andibus Ecuadorensibus, 1857—59, R. Spruce, n. 9994.» 6. Trichomanes reptans Sw. — Fig. 17—19. Swartz, Nova genera et species plantarum seu Prodromus descriptionum vegetabilium, 1788, p. 136; Flora Indiae occidentalis, III, 1806, p. 1727; Synopsis Filicum, 1806, p. 141. Syn. Sloane, A Voyage, t. 27, fig. 1 (pars speciminis)? » Trich. reptans Hedwig, Fil. gen. et spec., 1799, t. 3, f. 4. » > Flora Brasil, fasc. 23, 1859, p.. 279, 1.18 fald: 2 Didymoglossum reptans Presl, Hymenophyllaceae, 1843, p. 23? Non Tr. reptans Hook. et Grev., Ic. Fil, t. 32, neque Hook. et Baker, Synopsis Fil, ed. 2, 1883, p. 74. This is one of the first species described of this whole group (1788) From the original specimens in Herb. Swartz it is evident, that Tr. reptans belongs to a type different from the old Tr. hymenoides, and to the same type as Tr. Krauss, quercifolium, melanopus, and others. It has an elongated frond of distinctly pinnatifid cutting, and pinnate veins from a long central costa, even in a sterile frond, and should by no means be confounded with Zr. sphenoides Kze, nor placed with Tr. punctatum Poir. as is done in the great English works quoted above. In general outline, this species comes LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 31 Jå Bri! UN ». AN Wer | Fig. 17. Trichomanes reptans Sw., the original specimen from Jamaica in Herb. Swartz (Stockholm). A fronds of various shape (natural size); B cel- lular structure of the margin and a tuft of marginal hairs (X 110); C cells from the centre of a lobe (X 110): D the same more magnified, of different size in different fronds (X 350): E cells from the margin of a lobe (X 350). 32 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. very near quercifolium Hook. et Grev.: the frond is 4—4,5 em in length; it is cuneate at the base, and in a fully developed state it is pinnatifid about half way down to the costa; the segments are relatively broad, entire or a little crenate, obtuse at the apex, and separated from each other by a sinus of very vari- able form, or sometimes imbricated. The caudex or rhizome is as robust as in Tr. quercifolium, fig. 7, and Tr. Kraussit, fig. 11. The involucres are numerous, each placed at the emarginate end of a segment. These observations are made on the authentic specimens from Jamaica in Herb. Swartz (named »reptans» by Swartz's own hand) I have taken the drawings in my fig. 17 and 18 from the same specimens. - The best characteristics for T'r. reptans are supplied by the veins and the cells of the frond. The costa is much thicker than in Tr. Krauss and quercifo- lium, nearly straight or sometimes slightly flexu- ose; the secondary veins are not nearly so strong and distinct as in all the #5 preceding species, much Fig. 18. Trichomanes reptans Sw., apex of exceeded in breadth by the a large frond from Jamaica, the original spe- r cimen in Herb. Swartz (X 5). costa, and run in a very acute angle from the latter, as do the veinlets also; the spurious veinlets are very nu- merous, crowded and more continuous than in any preceding species. The cellular structure, fig. 17, is a little more finely re- ticulated than in any of the species mentioned above. The walls as to thickness are intermediate between Tr. Kraussu and the following (pusillum, sphenoides). They are 0,001—0,007 mm thick (fig. D, E). In this species, the cells are arranged in very distinet rows, owing to the crowded parallel veinlets. Tr. reptans does not appear to be widely spread. Area: West Indian Islands and northern parts of South America (Columbia, Venezuela). LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 33 7. Trichomanes pusillum Sw. — Fig. 20, 21. Swartz, Nova gen. et spec. plant. seu Prodromus, 1788, p. 136; Flora ind. occ., III, 1806, p. 1729; Synopsis Filicum, 1806, p. 141. Syn. Tr. pusillum, Hedw., Fil. gen. et spec., 1799, t. IV, f. 5. » » » Flora Brasil., f. 23, 1889, p. 278? (excepto synon. Hemiphlebio pusillo Presl). » Didymoglossum pusillum Desv., Mém. Soc. Linn., Paris, 6, p. 330. » Didymoglossum angustifrons Fée, Filices Antillanae, 1866, tab. 28, fig. 5? » Hemiphlebium | pusillum Prantl, die Hymenoph:een, 1875, Taf. II, Fig. 20. ‘ Non Trich. pusillum Hook. et Bak., Syn. Fil, ed. 2, 2883,70. 74; Non Hemiphlebium pusillum Presl, Hymenophyllaceae, 1843, t. IX. Fig. 19. Trichomanes reptans Sw. (X 5), A a specimen from Columbia, coll. by Moritz, in Herb. Stockholm, apex of a fertile frond; B a primary seg- ment: C a specimen from Venezuela, Colonia Tovar, a primary segment, a portion near the base, and two involucres. As the old Tr. pusillum Sw. has been mistaken several times, I give here, fig. 20, 21, some exact illustrations of the Arkiv för Botanik. Band 1. 3 34 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. authentic specimens, which occur in Herb. Swartz (the name pusillum» written by Swartz's own hand). This plant is of the same type as Tr. reptans Sw., but peculiar as to its mi- nute fronds, even in a fertile state — only 1-—2 cm in length —, and recognized by copious marginal hairs (this mark is al- ready pointed out by Swartz). Sterile fronds remain linear- oblong and almost entire. Becoming fertile, they grow some- what broader, spathulate or obovate, and more or less pin- natifid with a few patent lobes; such a frond has sometimes Sa Fig. 20. Trichomanes pusillum Sw., the original specimen from Jamaica in Herb. Swartz (Stockholm), 4 plants of different development (natural size); B cellular structur of a fertile frond (centre, X 110); C margin of a little sterile frond (X 110). in the youngest state an almost orbicular blade, but is distin- guished from Tr. sphenoides (the following species) by the almost branchless veinlets, fig. 21 (compared with fig. 22, 23). The secondary veins and veinlets are very numerous, extremely slender and much more crowded than in Tr. reptans. In a young frond the venation is nearly simply pinnate, great- er part of the secondary veins being branchless, and the LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 35 spurious veinlets almost as long and interrupted as the ge- nuine ones; fig. 21. In the more developed fronds, with distinct lobes, there are a few strong secondary veins proceeding from the sorife- rous midrib, each of them again forming the midrib for a group of very slender veinlets, which are intermixed, as al- ready stated, with a copious number of straight, parallel ve- Fig. 21. Trichomanes pusillum Sw., the same plants as in fig. 20 (Swartz’s original specimen from Jamaica): A two large fertile fronds and two very young ones of various outline (X 10); B cellular structure of different fertile fronds, and C of an old sterile frond (X 175). nules, all equal, but the greater part short or interrupted, free, or unconnected, and densely crowded round the margin. The consistence is firm, and the frond not so thin and transparent as in the following species (Trich. sphenoides and its allies). 36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. The cellular structure of Tr. pusillum is regularly reti- culated, owing to the very crowded parallel venules, like Tr. reptans, but in this case the walls are much thinner than in all the preceding plants, being only 0,002—0,003 mm thick; fig. :90 BG, 21, Bj: The involucre is distinctly winged by the apex of a lobe, and thus more or less sunk in the frond, although in old sam- ples it may appear free through the bursting of the fragile wing. (Swartz therefore says in his original description: «urceoli exsertb, Syn. Fil, 1806, p. 142). The involucral lips seem to be a little larger than in Tr. sphenoides and its allies (s. below). — The true Zr. pusillum Herb. Swartz, which is a very peculiar species of Didymoglossum, is probably not known with certainty to live in any other countries than the West Indies, Jamaica, Swartz. Nevertheless I suppose, that Fée's Didymoglossum angustifrons, Fil. AntilL, t. 28, f. 5, belongs here, but I am not sure. 8. Trichomanes sphenoides Kunze. — Fig. 22—25, 28 C. G. Kunze, Linnaea IX, 1834, p. 102; Die Farrnkräuter, 1840—47, T. 85; Er 2215. Syn.: Sloane, A Voyage, t. 27, fig. 1 (pars speciminis)? » Didymoglossum sphenoides Presl et Didymogl. Hookeri Presl, Hymenophyllaceae, 1843, p. 23. » — Trichomanes sphenoides, Flora Brasil, f. 23, 1859, p. 277. » » reptans Hook. et Grev., Ic. Fil. 1829, t. 32 » » and Hook. and Bak., Syn. Fil., ed. 2, 1883, p. 74 (non Swartz). Hemiphlebium | punctatum Poir., Prantl, Die Hymeno- phyllaceen, 1875, quoad Taf. II, Fig. 18. I have had the opportunity in the Herb. Stockholm of examining several forms of Didymoglossum, which all come very near to the preceding (Tr. pusillum), with respect to the combined marks of very small size, few and short lobes or almost entire fronds, and very fine and numerous venules, filling the whole area of the frond. They belong to that little group, which in Hook. and Bak. Synopsis, ed. 2, p. 74, is represented by the two species punctatum Poir. and sphe- LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 37 Fig. 22. Trichomanes sphenoides Kunze (X10) A—C a specimen from Guadaloupe in Herb. Casstrém (Stockholm), gathered by Forsström, A fertile frond and a top of an other, B sterile frond, C stipes and base of a frond of different shape. — D—F a specimen from Brazil, Matto-Grosso, Exped. 1. Regnell. n. A, 2903 !/s, D base and E top of a large sterile frond, # a young frond, which probably is going to be sterile. 38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. noides Kze (the latter called »reptans» not reptans Sw.; see above p. 30). Among these it is pretty easy to distinguish Tr. puncta- tum by its venules of different thickness, which are for the most part distinctly thicker towards the point. This species will be mentioned below, at the end of this paper (fig. 30, 31). The rest of this small species at first appeared rather easy to classify, and although they are of different outline, I put them together as Tr. sphenoides Kze. But after examin- ing them microscopically, I got into difficulties, because I saw that besides their being of slightly different size, shape, colour, ete., they include somewhat dissimilar types of vena- tion, and on account of this difference, I cannot unite them as one single species, according to the importance which we must ascribe to the venation as a distinguishing mark for species of ferns. I had first to dide therefore, which of the forms be- fore me I could identify with the old species Tr. sphenoides Kunze (1834), beautifully illustrated by G. Kunze, Die Farrn- kräuter, T. 88, F. 2, but many times mistaken, or rejected altogether by pteridologists. As Kunze has himself quoted »Trich. reptans Hook. et Grev., t. 32» (not reptans Sw.!), which is an excellent drawing, I have this to go by also, and guid- ed by these illustrations, I think I have before me several specimens, which I may give, with good reason, as the true sphenoides; see my drawings, fig. 22 and 23. In this genuine sphenoides the venules are not very crowd- ed, and especially much sparser than in Zr. pusillum Sw. (fig. 21) and in my Tr. myrioneuron (fig. 28, 29). There are . in the larger fronds a few stronger veins, like the midrib (see also Tr. pusillum, fig. 21), each of them going to a lobe and no doubt equivalent to those, which in Tr. hymenotdes, fig. 1, and its allies, form the midrib of each primary seg- ment (Prantl’s »wahre Nerven» or genuine veins); but the rest of the veins are very slender and all equal, both the longer branches and the short interrupted spurious») veinlets. They are separated from each other by several (4—5 or more) rows of rather broad and open cells, fig. 24, 25 A, B. Only sterile fronds can be called »flabellate» (or subflabellate) in a certain stage as to the venation, because they occur without any distinet midrib in the upper half, see fig. 28, C. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 59 Fig. 23. Trichomanes sphenoides Kze (x 10). A, B a specimen from French Guiana, coll. by Sagot, n. 847 (ex parte), A fertile frond and involueres of an- other, B a large sterile one. — C—E specimens from Cuba, Wright n. 1896 (and 915 partially), C fertile fronds of various shape, D base of a frond with very long stipes, E a very young frond. 40 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. As Tr. sphenoides is rather variable — as stated already by its author (Kunze, op. cit., p. 215, 216) and by Sturm in Flora Brasil, fasc. 23, p. 277 — it is difficult to give a clear idea of its outline and shape. It is generally placed by au- thors next to Tr. punctatum (see below, fig. 30, 31), or con- Fig. 24. A—C Trichomanes sphenoides Kze, cellular structure, A margin of a sterile frond from Guadaloupe, Herb. Casstróm (X 110); B and C margin and centre of a young frond from the same specimen as A (X 110); D—F Trich. fontamwm Lindm. n. sp, D and E margin and centre of a fertile frond from South Brazil, Exped. 1, Regnell. n. A, 1043 (x 110); F some more magnified cells of this latter (X 350). founded with this, for instance by Christ (Die Farnkräuter der Erde, p. 26). I therefore think the roundish or somewhat reniform outline of certain fronds has attracted special atten- tion, — but this shape only occurs in the young, sterile LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 41 fronds. The fullgrown sterile ones very often have an ovate or almost cuneate base, sometimes tapering to the stipes, the upper half more or less widened, finally of obovate form, and pinnatifid in a few, short, obtuse lobes, which very frequently Fig. 25. Cellular structure of some species of the sphenoides-group (X 90). A Trich. sphenoides Kze, frond, specimen from French Guiana, Sagot n. 847; 5 Trich sphenoides, frond, specimen from Matto-Grosso, Exped. 1. Regnell., n. A. 2905 !/; C Trich. fontanum Lindm. n. sp. frond, specimen from Rio Grande do Sul, Exped. 1. Regnell, n. A, 1043; D Trich. Mosenii Lindm. n. sp, frond, spec. from Minas Geraes, Mosén, n. 3810: E involucral margin of the same; F Trich. myrioneuron Lindm. n. sp., frond, spec. from French Guiana, Sagot n. 847 ex p.: @ involucral margin of the same; H the same, frond, spec. from Rio de Janeiro, Mosén n. 2719 !/2; I involueral margin of the same. cover each other with their margins. The fertile frond — as I have found on accessible specimens — is less lobed and often not so large as the sterile one; its base is rounded or 49 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. truncate or cordate, the blade irregularly ovate and very slightly incised or crenate, and the involucres few, very often 1 (or 2) Like Tr. pusillum, this species has a partially im- mersed or winged involucre. The cells of a frond are pretty large, broad and open, and partially regularly square. The walls are very thin, scarcely 0,005 mm, fig. 25, A, B. This species, as I have understood it, is of relatively large size in comparison with the other minute South Ame- rican forms or species of the same series. 'The length of fer- tile fronds is 6—7 mm, but sterile and pinnatifid ones attain a length of 8—9 mm and about 7 mm in width. lt is distinguished from Tr. punctatum (fig. 31) by thin, tapering veinlets, which do not become thicker towards the end, and by shorter and less numerous, deciduous hairs on the margin. It is distinguished from Tr. pusillum Sw. (fig. 21) by its broader, often rounded shape and, as already stated, by less crowded venules, which are moreover connected in distinct, repeatedly branched bunches; they also spread more from each other and are more arcuate or flexuose, not straight, erect and parallel. In Zr. sphenoides there are always many veinlets, even among the lower and lateral ones, which tend in a straight direction towards the margin, forming with this a broad, sometimes almost a right angle. — These marks are found again in the following species, ranking very near Tr. sphenoides and forming with it a series, different from Tr. pusillum. Sw. When viewed together under the microscope, these two species also look different, because sphenoides (and its allies) is much more transparent than pusillum. There are several American species lately described, which probably belong to this series, for instance Tr. setiferum (Bak. ms.) Jenman, (Third supplement, Journ. of Bot. 1881, p. 52), labiatum Jenm. (Gard. Chron.. ser. 2, 24, p. 7), pinnatinerva Jenm. (Gard. Chron., ser. 2, 25, p. 787), fruticulosum Jenm. (Gard. Chron., ser. 3, 15, p. 71), Fraseri Jenm. (Gard. Chron., ser. 3, 20, p. 266), Goebelianum Giesenhagen (Die Hymeno- phyllaceen, and Christ, Die Farnkräuter der Erde, fig. 41), orbiculare Christ (Engler's Bot. Jahrbücher, 19, Beiblatt 47, p. 26; only found sterile), and others. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 43 Except the two last named, all these species are unfor- tunately too imperfectly described, and without examining the authentic specimens, nobody would understand them suffi- ciently for the identification of a specimen from another place. Any one who reads the descriptions of species just quoted from the Gardener's Chronicle, will admit, that some of those species may be identical with Tr. sphenoides, but unluckely they can also be different from this. 'They were evidently not examined by the author in a sufficient degree of enlarge- ment. Even the three species, which I intend describing as new in the following pages, I do not therefore venture to unite with any of Jenman's, although it is possible, that my Trich. fontanum (fig. 26) is either setiferum Jenm. or pinna- tinerva Jenm., and my Tr. myrioneuron (fig. 28, 29) identical with fruticulosum Jenm. The numerous forms of the sphenoides-group — interme- diate forms of which will perhaps be discovered in the future — probably owe their origin to their peculiar habitats. These small and primitive plants grow in old forests, which are often of small extent, but surrounded by extensive and dry districts (»campos»), where the Hymenophyllaceae cannot live; nor is it likely they can be carried away by any means from their closed and sheltered domicile, in the moist and shady localities in the depth of primeval forests. Some smaller species are often hidden on the ground and sprinkled amongst the tufts of moss on wet stones, round a spring or a little brook. We must admit, that they are, in their natural state, vigorous and in many cases widely-distributed dwellers of the forest, but on the other hand they are now limited to comparatively small spots, isolated from each other for thou- sands of years, and separated by wide spaces, which these small and peculiar ferns are prohibited from crossing. On account of these circumstances, we cannot wonder, that a dertain type of Trichomanes has produced various but closely allied species (or varieties, or races) in the far distant and solitary localities of its geographical area. The more primi- tive and minute a fern is, the easier a little variation can cause a (really or seemingly) different type (for instance the elongation of the stipes, the increase of spurious venules, the enlarged involucre, the reduction of lobes). I think it is bet- ter in this case, that we try to fully account for all the 44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. really different forms, than endeavour to force them into a few unskilfully characterized and dubious species. For the purpose of gaining a scrupulous knowledge of these minute plants, it must be repeated, that only a microscopical exami- nation can afford a useful result. I have seen Tr. sphenoides (as it is limited here) from Guadaloupe, collected by Forsström (Herb. Casström, Stock- holm), fig. 22, A—C, and from French Guiana, collected by Sagot, n. 847 (ex parte; the rest of 847 is my 'Trich. myrio- neuron) fig. 23, A, B and 28, C. Probably belongs here a specimen from Cuba, collected by Wright, n. 1836 (and n. 915, ex parte) fig. 23, C—E. I collected this species in the Bra- zilian state of Matto-Grosso, on trees amongst mosses in the primeval forest called »Poaia» (and intermixed with Tr. punc- tatum), Exped. 1. Regnell, n. 2903!/s; fig. 22, D—F. 9. Trichomanes fontanum n. sp. — Fig. 24 D—F, 925407 qnd. 26: This plant, which I collected in South Brazil, is a very minute fern, ranking very near to the preceding as to vena- tion, involucre, marginal hairs, and rather like it as to out- line, but its frond is dark green (gathered in February, the summer), not lobed but simple and entire or slightly waved at the margin, and very minute, the roundish sterile fronds 2—3 mm each way, the fertile ones 5—6 mm long (the elon- gated terminal lobe with the involucre included) and 1,5—3 mm broad. The base is of varying shape, as in other species of Didymoglossum, viz. subcordate, ovate, or lanceolate. The apex is generally shaped into a narrow apical lobe, in which the involucre is immersed, like some forms of Tr. sphe- noides. The venation is of the same type as in sphenoides, but perhaps a little sparser. Yet, as the frond is more simple and entire, without lobes, I have only found the veins all equal; and simply bearing a single sorus, the frond has only a branchless costa or midrib. 'The whole plant is likely to be regarded as a diminished form of Tr. sphenoides, from which it is distinguished by the following marks: an always much smaller and almost entire frond; LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 45 a solitary and small involucre, the lips of which are only 0,5 mm long, 0,7 mm broad (in Tr. sphenoides almost as large as in Tr. pusillum Sw., fig. 21, viz. 0,7 mm long, 0,9 mm broad, see fig. 23); Fig. 26. Trichomanes fontanwm Lindm. n. sp. a specimen from South Brazil, Rio Grande do Sul, Exped. 1. Regnell., n. A, 1043; the plant in na- tural size, and various fronds X 10. a distinct stipes of which the greater part is naked. As further marks for this little plant it may be added: the midrib is rather thicker than in sphenoides, although the latter is of a larger size; 46 ARKIV FOR’ BOTANIK. BAND 1. the receptacle is exserted out of the involucre (bearing bright orange capsules when I gathered it); the marginal hairs are rather short, sparse and deci- duous ; the caudex (rhizome) is extremely slender and almost as fine as a hair, about 0,2 mm thick; it is only sparsely covered with short hairs. The cells of the frond are fairly large for so minute a plant; the cellular structure resembles that of Tr. sphenoides; fig. 25, C. Hab. South Brazil, Rio Grande do Sul, Excolonia Santo Angelo, on moss-clad stones round a little brook in the prime- val forest, February 1893, Exped. 1. Regnell., n. A, 1043. ‚ 10. Trichomanes Mosenii n. sp. — Fig. 25 D, E and 27. The Herb. Regnell in Stockholm possesses abundant specimens of a Didymoglossum, collected by Mosén near San- tos and labelled by him as »nova species? I have examined this plant carefully, and although the venation agrees with Tr. sphenoides, I believe it is a proper species, distinguished from Tr. sphenoides by the following marks: the frond is generally very much extended, of linear, narrowly lanceolate, or lingulate form, or narrowly spathu- late and in this case slightly lobed in a few short, not im- bricate lobes; | the base is in most cases extremely narrowed or decur- rent on the stipes the length of the whole blade; the size is considerable, the frond attaining 15 mm in length (the stipes not included), by 2—8 mm in width; the texture is very thin and transparent even in an adult frond (by this mark it is at once distinguished even from Tr. pusillum Sw.), and pale or brownish green (gathered in the autumn, May, but nevertheless bearing fronds in all stages of development); the stipes is always well developed and naked, and the caudex (or rhizome) only slightly hairy; the involucre is small, the lips of the same size as in Tr. fontanum. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 47 Fig. 27. Trichomanes Mosenii Lindm. n. sp, a specimen from S. Paulo, Santos, coll. by Mosén, n. 3810; the plant in natural size, and various fronds X 10. 48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. The veins are arranged in the same manner as in Ty. sphenoides, the costa being sometimes branched into a few thicker veins, one for each lobe; yet, owing to its narrow shape, in most fronds it is quite alone like a branchless midrib, and all other veinlets are equal, slender, repeatedly branched, and more or less flexuose or arcuate. The ulti- mate venules are separated at the margin by 4—8 rows of cells. The cellular structure does not seem different from the preceding species of the sphenoides-group; fig. 25, D, E. On this plant I have found no fronds of roundish outline and subflabellate venation, as in the two preceding species (and in the two following also). The involucre is immersed to the lips. The marginal hairs are shorter and finer than in Tr. sphenoides. Hab. Brazil, S. Paulo, Sororocaba near Santos, »ad saxa silvae primaevae», 20th May 1875, Mosén, n. 3810. 11. Trichomanes myrioneuron n. sp. — Fig. 25 F—I; 28, 29. Syn. Trich. fruticulosum?? Jenman, Gard. Chron., ser. 3, 15 (1894), p. 71. The plant, which I now distinguish by this name, is of the same external appearance as Tr. sphenoides, except as to venation, for its venules are much more crowded than I have found to be the case in any other species of Didymoglosswm. Near to the margin the venules are so numerous and close together, that it is difficult in some cases to draw them se- parate, if enlarged 20 times, even with a very fine pencil- point. In this respect there seems to be no variation if full- grown, fertile or sterile, fronds are regarded. The veinlets are mostly all similar; no thicker veins except the midrib. Like Tr. sphenoides, this produces sterile fronds of orbi- cular form and subflabellate venation, fig. 28, B, and fertile fronds of slightly larger size. The fertile blade is broadly oblong, ovate, or obovate, with a short apical lobe, bearing a single involucre, fig. 28, A, and 29. The base varies, as in other species, from cordate to truncate, ovate, or broadly cuneate. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 49 - o. . 4 Fig. 98. A, B Trichomanes myrioneuron Lindm. n. sp. (X 10), specimens from French Guiana, gathered by Sagot, n. 847 (ex parte), C Trichomanes sphenoides Kze (X 10), a sterile frond, found in the same tuft as the other fronds (Tr. myrioneuron) in this plate, Sagot, n. 847 (see also fig. 23, A, B). Arkiv för Botanik. Band 1. 50 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Sterile orbicular fronds are nearly 5 mm long and 6 mm broad. Fertile ones reach a length of 6 mm (the involucre included). For these measurements, specimens from French Guiana (Sagot, n. 847, ex parte) are observed, fig. 28. The Brazilian specimens from Rio de Janeiro (Mosén, n. 2719 !/e), which I believe to belong to this species, fig. 29, are not Fig. 29. Trichomanes myrioneuron Lindm. n. sp. (X 10), a specimen from Rio de Janeiro, coll. by Mosén, n. 2719!/e. quite so large, fertile fronds being only 4—5 mm long (the involuere included). These latter also have a more slender stipes and caudex, which are much less hairy or partially naked; they bear perhaps the same relation to the speci- mens from Guiana, as my South Brazilian Trich. fontanum LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 51 (fig. 26) does to the West Indian and Guianian Tr. sphe- noides (fig. 22, 23). The colour of adult fronds is green, in the Brazilian specimens (gathered in September at Rio de Janeiro) dark green. Marginal hairs are neither very long nor numerous, "and in adult fronds have often fallen off altogether. — The involucre is rather small, the lips about 0,5 mm long, and 0,5 mm broad. The cells are in most cases rather large, fig. 25, F, H, but are shorter than in Ty. pusillum and nearly square; the ate arranged in regular rows, 2—4 in the interspaces of the veinlets. The walls are very thin, like those of Tr. sphe- noides. The involucral lips, which I have examined micro- scopieally, have a margin of relatively small and short cells, fig. 25, G, I. — I have founded this species on specimens, gathered in e French Guiana by Sagot in 1858 (n. 847, ex parte) and 1859, some of them found intermixed in a tuft of Tr. Kraussii, the others together with Tr. sphenoides, and in the latter case impossible to separate without a good magnifying-glass, which .had to be employed for every frond of the two entangled plants. Intermediate forms — as to the venation — were not found. -— I further observed the same plant (or a proper closely-allied species?) in Herb. Regnell in Stockholm, ga- thered on trees on Corcovado mountain at Rio de Janeiro by Mosén, n. 2719!/», 20th September 1874. 19. Trichomanes punctatum (Poir.) Hook. et Grev. em. , Fig. 30 A, 31 A—C. Poiret, Encyclopédie méthodique, Bot., T. 8, p. 64, tesje Kaul- fuss secundum Hook. et Grev., Ic. FiL, 1829, t. 236; Hook. Spec.” Fil., 1, p. 116 (ex parte?); Flora Brasil. fasc. 23, 1859, p. 276. Syn. Didymoglossum punctatum Desv., Mém. Soc. Linn. de Paris, 6, 1827— 28, p. 330; Presl, Hymenophyllaceae, 1843, p.23. A plant, which is at once clearly characterized by its size, habit, and venation, and well described by Hooker and Greville, who ought to be called the authors of the species d2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. in question, as the original description by Poiret is impos- sible to be applied.! I therefore need only add a few words in order to make clear the difference between this species and Tr. sphenoides, which ranks very near it. The descriptions in Hook. and Bak., Syn. Fil, ed. 2, p. 74, and in Flora Brasil, fasc. 23, p. 276, are insufficient for this purpose, because these two species are heteromorphous in the same degree, and only the venation is to be depended on, if seen when magnified. Nei- ther of these two can in every case be called »flabellate» as to the venation, as Van den Bosch, Synopsis Hymenophylla- cearum, p. 379, states for them both (and for »Tr. pusillum» too) In a fertile frond of all species (see fig. 23— 29) there is a strong midrib to the involucre, and even in Tr. puncta- Fig. 30. A Trichomanes punctatum (Poir. Hook. et Grev. emend., fertile and sterile fronds from Cuba, Wright n. 952 (ex parte) and from French Guiana, Sagot (in 1858). — B Trichomanes lineolatum (V. D. B.) Hook., fronds of various development from Cuba, Wright n. 952 (ex parte). tum. Yet, in a sterile frond of both of these (and in other species of the sphenoides-group, for instance Tr. fontanum, fig. 26) the veins all rise near the base of the frond; and the upper half of the costa being of the same appearance as all stronger lateral branches, the veins in this state may be called »radiating as in a fan» (Hook. and Bak., Syn. Fil, ed: 2. 12) 1 The illustration in Hook. et Grev., t. 256, is excellent as to the plant, drawn in natural size; the enlarged fronds on the same plate are not quite correct, probably representing an undeveloped stage, or taken;from Tr. sphe- noides Kze. LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 20 Tr. punctatum, however, possesses a very peculiar vena- tion, which will doubtless always distinguish it from the sphenoides-group (and from Tr. pusillum). In sphenoides and its allies all ultimate venules are similar, and all of uniform breadth as far as they go, or tapering slightly towards the point. In punctatum, on the contrary, there are finer and N Fig. 31. A—C Trichomanes punctatum (Poir. Hook. et Grev. emend.; A from French Guiana, coll. by Sagot, in 1858: B from Brazil. Matto-Grosso, Exped. 1. Regnell., n. A 2905: C from Cuba, Wright n. 952 (ex parte; the rest is Tr. lineolatum). — JD. E Trichomanes lineolatum (V. D. B.) Hook., D apex and involucres of large fronds from Cuba, Wright 915 (ex parte) and 952 (ex parte). E base of a frond. — (X 1). coarser veinlets mixed, all round the frond, and the veins, or at least all the thicker ones, get slightly broader towards the end, rising very slender from an other vein, but reaching the margin of the frond with gradually dilated extremities. 54 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. In some of my specimens there is a slight difference as to the number of venules; these are very crowded in a spe- cimen from French Guiana, fig. 31, A (collected by Sagot); less crowded in specimens from Cuba, fig. 31, C (Wright, n. 952 ex parte; the rest is T». lineolatum, see below!), and rather sparse in my Brazilian specimens, fig. 31, B. Tr. punctatum is generally a very minute plant, the roundish (orbieular or reniform) fronds being only 4—6 mm in length (the involucres included). The frond is only slightly waved or lobed at the margin, but more often cut into minute roun- dish teeth or lobules. The margin has larger and more nu- merous hairs, than in Tr. sphenoides. In this respect, as well as on account of its very large involucre, this species comes nearer to Tr. pusillum. I collected Trich. punctatum (a form with rather sparse venation) in Brazil, Matto-Grosso, on trees in the primeval forest called »Poaia», 13th April 1894, Exped. 1. Regnell., n--A«- 2909: 13. Trichomanes lineolatum Hook. — Fig. 30 B, 51 D, E. Hooker and Baker, Synopsis Me ed. 2, 1883 9: 22. Didymoglossum lineolatum Van den Bosch, Hymenophyll. no- vas . .., Nederl. Kruidk. Archief, 5: 2, 1863, p. 136. Syn. Didymoglossum laceratum Fée, Filices Antillanae, 1866, t. 32, LOS » Sloane, A Voyage, t. 27, fig. 1? In connection with Tr. punctatum I mention briefly the very imperfectly known Tr. lineolatum (V. D. B.) Hook. No illustration exists of this species, except Fée's »Didym. lacera- tum» (1866), quoted above, which seems to answer perfectly to lineolatum. This species is very different from the others of Didymoglossum, and its peculiarities are very well ex- plained by Van den Bosch in the original description: »— — fir- miuscule rigida — — costa a basi inde in venas simplices furcatasve flabelladas valde approximatas soluta — —». According to these marks, I think I am correct in re- ferring Wright's plant from Cuba, n. 952, to Tr. lineolatum (a portion of his collection n. 952 is Tr. punctatum, see above), LINDMAN, AMERICAN SPECIES OF TRICHOMANES SM. 55 and I give a drawing from the numerous specimens in Herb. Stockholm. It is evident, that Zr. lineolatum is most nearly allied to Tr. punctatum by its thick strong veins, which all become thicker towards the end; but it is a much larger plant than punctatum (fig. 30, A, B), in some cases attaining almost the same size as Tr. quercifolium (fig. 7) and reptans (fig. 17). The base is also very gradually narrowed to the stipes, ex- cept in very small sterile fronds, which have roundish or cordate base and subflabellate venation, but all veinlets as broad as in the largest fronds. Above all it may be observ- ed, that the veinlets are all exceedingly thick and rapidly increase in width, terminating at the margin in a very broad and truncate extremity, and are so close to each other, that the interspaces are often not much broader, than a veinlet. This species has been mistaken for »Tr. reptans Sw.», Journ. of Bot., 20, 1882, p. 327. In fact its largest forms, fig. 31, B, come near the true reptans Sw. (see above fig. 17) as to shape, size, and cutting, but the peculiar venation distin- guishes it at a glance from reptans and all other species of Didymoglossum. Area: Cuba, Wright n. 952. There are also individuals (without name) in Herb. Swartz, probably from the West Indies. 56 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Index. Didymoglossum Trichomanes angustifrons Fée . . . . 33 | hymenoides Hedw. . . . . 12 fructuosum Fée . . . . . 24 | Kraussii Hook. et Grev. . 24 Hookeri (Press ss. 87362 labiatum ,Jenm. .. „2722033 Kraussıwaehreslt 2) 1 T. lineolatum Hook. . . . . 54 laceratum Fée . . . . . 54 | melanopus Bak... . . . 28 lineolatum V. D. B.. . . 54 melanorhizum Hook. . . . 28 = inuscoldesuBesv? i. wol. H^ou2 » Spruce ms. . 28 punctatum Desv. . . . . 51 | montanum Hook. . . . . 20 pusillum. Desv... 0-5 sed. Mosenii Lindm. . . . . . 46 reptans Pres| . . .,. . .,30 |, muscoldes Sw... . EMEN sphenoides Pres]. . . . . 36 » Hook. et Grev. . 12 Hemiphlebium | myrioneuron Lindm. . . . 48 Krauss. Prantl... 42.994 ‘| orbiculare Christ . . 1.2.7242 muscoides | Prantl +... syre 112 Pabstianum K. Müll.. . . 17 punctatum Prantl . . . . 36 pinnatinerva Jenm. . . . 42 pusillum Prantl’ -". . - * 33 | punctatum Poir. . . 5 E Pre] . . . . . 33 | pusillum Hook. et Bak. 90 559 Trichomanes | | » SW. . : .2: 9 RES acropteron Fée . . . DR Robinsoni Bak. - „232 20 apodum Hook. et Grev. . 12 | quercifolium Hook. et Grev. 20 fontanum Lindm. . . . . 44 | reptans Hook. et Grev. 30, 36 Wrasert Jenm.. . 9. 42 | » Sw. . . SEEN fruticulosum Jenm. . . 42, 48 | setiferum Jenm.. . . . . 42 Goebelianum Giesenh. . . 42 | sociale Fee. . . IT Hookeri Presl. to «cs 8 |. sphenoides Kze . 109 wu. sd 7 ER . Tryckt den 25 maj 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. Bee Myxomyceten von Argentinien und Bolivia. Gesammelt und bestimmt von ROB. E. FRIES. Mitgeteilt am 11. März 1903 von V. Wittrock und J. Eriksson. Die Myxomyceten, welche meinem unten folgenden Ver- zeichnisse zu Grunde gelegen haben, sind in den Grenz- gegenden zwischen Bolivia und Argentinien eingesammelt worden, und zwar auf der von Baron E. NORDENSKIÖLD gelei- teten Schwedischen Chaco-Cordilliären-Expedition 1901-1902, an welcher ich als Botaniker teilnahm. Die wichtigsten Stellen, an welchen Myxomycetensammlungen vorgenommen werden konnten, waren folgende: Quinta, ein kleiner Ort in der Provinz Jujuy (Argenti- nien), gelegen am Nord-West-Ende der Sierra S:a Barbara; die Vegetation bestand hier aus subtropischem, hohem und üppigem Urwalde; Tarija, eine kleine Stadt im südlichen Bolivia, ungefähr 1900 M. über dem Meere gelegen; es war hier im allgemeinen trocken, was wenig geeignet ist für Myxomyceten; letztere kamen jedoch an schattigen Plätzen, in Buschverstecken und an ähnlichen Orten, ziemlich reichlich vor; S:a Ana, nicht weit von Tarija gelegen, mit ungefähr gleicher Flora; Tatarenda, ein Ort im Bolivianischen Chaco unlängst der Missionsstation Aguayrenda, gelegen auf der Grenze zwischen den hohen subtropischen Wäldern, welche die Ab- hänge der Cordilliären bekleiden, und den niederen, trock- 58 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. neren, welche das Tiefland Chacos bedecken. Erstere waren reich an Myxomyceten. Beim Durchlesen des folgenden Verzeichnisses wird man leicht finden, dass die Anzahl der eingesammelten Arten relativ klein ist (sie beläuft sich auf 47) gegenüber dem was man erwarten sollte von Gegenden wie diese mit subtro- pischer Vegetation. Zum Vergleiche mag angeführt werden, dass ich in Schweden, in den Nadelwäldern des nördlichen Warmlands, innerhalb eines Monats auf einer Reise 52 Arten gesammelt habe*, also etwas mehr als wührend meines bei- nahe ein Jahr langen Aufenthalts in den hier in Frage kommenden Gegenden. Dies beruht wohl teilweise darauf, dass einige der grósseren, an Arten reicheren Gattungen (z. B. Cribraria, Trichia) in Argentinien und Bolivia wenig vertreten sind, während dieselben bei uns in zahlreichen Arten und dabei äusserst reich an Individuen vorkommen. Von Trichien fand ich z. B. auf der ganzen Reise nur eine Art, Tr. affinis, und diese nur ein einziges Mal. Bemerkenswert ist auch das gróssere Vorkommen von kalkhaltigen Myxomyceten in diesen tropischen Gegenden, wührend diese bei uns, sowohl an Zahl von Arten wie auch von Individuen, hinter den nicht kalkhaltigen zurückstehen. Als Typus für die Myxomycetenflora einer skandinavischen Nadelwaldgegend will ich die obenerwähnten Verhältnisse vom nördlichen Wärmland hinstellen; man findet dort nur 11 Kalkmyxomyceten neben 41, die nicht kalkhaltig sind. In den Grenzgegenden zwischen Argentinien und Bolivia aber, wird die entsprechende Anzahl 28 und 19; ähnliche Verhält- nisse trifft man auch in anderen Teilen der Tropen an. Würde man dabei den Reichtum an Individuen in Betracht ziehen, so würde man finden, wie viel grössere Rolle die Kalkmyxomyceten in der Myxomycetenflora der heissen Gegenden spielen. Zum Beweise für die kosmopolitische Aus- breitung, welche die Schleimpilze besitzen, mag hervorge- hoben werden, dass von den eingesammelten Arten nur 12 noch nicht in Schweden bekannt sind. Die Sammlung ist im Besitze und in der Verwahrung des Regnellschen Herbariums im Naturhistorischen Reichs- museum in Stockholm. . .* Ros. E. Fries, Bidrag till kännedomen om Sveriges Myxomycetflora (Ofversigt af K. Vet.-Akad:s Förhandlingar, Stockholm 1897. N:o 2, pag. 67). | ROB. E. FRIES. MYXOMYCETEN VON ARGENTINIEN U. BOLIVIA. 59 Fam. Ceratiomyxacee. Ceratiomyxa mucida (Pers.) Schroet. Bolivia, Tatarenda im subtropischen Urwalde [19 *? 02; N:r 82. Das Exemplar gehért zur Hauptform. Fam. Physaracee. Badhamia utricularis (Bull. Berk. | Mehrere Exemplare von S:a Ana nahe bei Tarija = — ellonen Zweigen und dergleichen [19 25 02; N:r 54, - und 581. É | Badhamia nitens Berk. Bolivia, Tatarenda auf einem dürren Baumzweige [1923 02. IN:r 76]. Nur einige wenige Sporangien fanden sich, welche im | allgemeinen kriechend waren und gerade oder gebogene Plas- _modiocarpien von !/2 mm. Breite und ein Paar Mm. Länge - bildeten. Doch kamen auch kugelrunde, !/ mm. grosse Spo- - rangien vor, und eine derselben besass sogar einen deutlichen - Stiel; derselbe war rotbraun, nahezu !/» mm. lang und steif. Die Sporangien sind blassgelb gefárbt und auf der Aussen- . seite rauh. ) Das Exemplar weicht von dem typischen Badhamia nitens - dadurch ab, dass die Sporen in Häufchen von nur 4 Stück (nicht wie typisch von 6—10) vereinigt sind, sowie dadurch - dass sie fein und über die ganze Oberfläche gleichfórmig i gestachelt sind, aber keine grösseren Stacheln auf der Aus- | senseite besitzen. In beider Hinsicht stimmt dieses Exem- plar mit einem von Antigua” (Westindien) überein. Die i Art ist bis jetzt nur aus England, Ceylon und Westindien = gewesen. + A. Lister, Mycetozoa of Antigua and Dominica (Journal of Botany, april 1898 pag. 1). 60 : ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Badhamia decipiens (Curt.) Berk. Bolivia, S:a Ana auf trockenen Abfallszweigen, Stengeln und ähnlichem [19 25 02; N:r 64]. Die Sporangien sind bisweilen rund und ohne Stiel, bisweilen kriechend und verschlängelt. Das Kapillitium wird aus breiten, gelben, kalkhaltigen Bändern gebildet, welche auch hier und da von feinen, hyalinen, nicht kalkhaltigen Fäden unterbrochen sind. Sporen 11—12 u. Badhamia macrocarpa (Ces.) Rost. Bolivia, Tatarenda auf verwesendem Holze im subtro- pischen Urwalde [1923 02; N:r 80]; nur ein Paar Sporangien wurden angetroffen. Sporen 14—15 u. Badhamia panicea (Fr.) Rost. Bolivia, S:a Ana, auf Rinde [19 25 02; N:r 62]. — Keine der hier angeführten fünf Badhamia-Arten ist, meines Wissens, vorher in Südamerika angetroffen worden. Physarum melleum (Berk. & Br.) Mass. Bolivia, Tatarenda auf moderigem Holze [193 02; N:r 92]. Physarum compactum (Wing.) List. Tatarenda auf moderigem Holze [19 23 02; N:r 75]. Physarum viride (Gmel.) Pers. Argentinien, Arroyo del Medio in der Provinz Jujuy auf einer trockenen Polyporee [19 201; N:r 20] Eine zierliche, langgestielte Form; dieselbe ist auch nach A. Lister von Borneo und Singapore bekannt. Physarum nutans Pers. Gefunden an vier Stellen in Bolivia, bei Tarija [19 402; N:r 45] und bei S:a Ana [19 25 02; N:r 49, 65 und 67]; auf moderigen Zweigen und dergleichen. Die Exemplare gehören zur Hauptform (genwinwm). j f ROB. E. FRIES. MYXOMYCETEN VON ARGENTINIEN U. BOLIVIA. 61 Physarum compressum Alb. & Schw. Eine der allgemeineren Arten in dieser Gegend. Ver- schiedene Exemplare sind in der Gegend von Quinta in Argentinien gesammelt worden [19:01; N:r 10 und 11. 191701; N:r 22. 19501; N:r 25]; eines stammt von Yacuiba, Bolivia [19202; N:r 94]. Standort dürre Abfallszweige und Blätter, moderiges Holz u. s. w. Alle gesammelten Exemplare sind gestielt; die Stiele sind grau; die Sporangien sind abgeplattet und unregel- mässig. Sporen 9—11 u. u nm ee NG pu eS " ss Physarum calidris List. Eine sehr allgemeine Art in Bolivia, wo fünf Exem- plare eingesammelt worden sind (Tarija [19 1902; N:r 29. 92202; N:r 38. 19% 02; N:r 48], S:a Ana [193% 02; N:r 53] und Yacuiba [19102; N:r 95]. Dieselben kamen sowohl auf - lebenden Kräutern und Gräsern, wie auch auf trockenen — Stengeln und Halmen, wie auch auf moderigem Holze, Rinde und ähnlichem vor. Neu für Südamerika. Die eingesammelten Exemplare zeigen grosse Variation im Bau des Kapillitiums, haben teilweise äusserst wenige, teilweise zahlreiche Kalkanschwellungen. Eine Probe aus Tarija hatte ein ziemlich grosses an Badhamia erinnerndes Kapillitium. Sporen 10—11 u. a U m m Physarum cinereum (Batsch.) Pers. Zwei Exemplare sind von Tarija eingesammelt worden [19 202; N:r 37. 19202; N:r 41]. Standort sowohl lebende - Grashalme, wie auch dürre Stengel. Lang ausgezogene, kriechende Plasmodiocarpien finden sich vor, ebenso kurze, längliche Sporangien. Physarum bogoriense Racib. in Hedwigia Bd. XXXVII pag. 52. Syn. Physarum pallidum List. Eine allgemeine Art in der durchforschten Gegend, be- ständig vorkommend in zahlreichen und schönen Exemplaren. Fünf Proben wurden bei Quinta in Argentinien eingesammelt 62 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 49201; N:r 6, 7 und 14. 191801; N:r-15. 197 078227 eine stammt aus Tatarenda in Bolivia [19 2 02; N:r 86]. Diese Art ist vorher von Blumenau in Brasilien*, sowie aus West- Indien, Nordamerika und Java bekannt. Unter einander variieren die eingeheimsten Exemplare bezüglich der Farbe auf der Aussenseite der Sporangienwand, indem dieselbe schneeweiss auf einem der Exemplare von Quinta sowie auf dem von Tatarenda ist, sich dagegen als gelbbraun bei den übrigen zeigt. Die Sporen betragen unge- fihr 8 u und sind glatt. Mit der guten Abbildung und Beschreibung, welche uns Lister über diese Art in »Myce- tozoa of Antigua and Dominica» (Journal of Botany, april 1898 pag. 5) giebt, stimmten die von mir gesammelten Exem- plare vollständig überein. Auch gleichen sie vollständig den zahlreichen und schónen Exemplaren, welche von E. NYMAN aus Java heimgeführt worden sind. Physarum &neum nov. sp. Peridiis sessilibus, globosis vel elongatis, flexuosis vel inter- dum reticulatim conjunctis; membrana duplici, exteriori calce incrustata, exitus enea, intus plumbea, interiori tenuissima, metallica, nitida, diutius persistente; capillitio nodulis cal- careis numerosis, subrotundis vel irregularibus, fulvis predito; sporis fusco-violaceis, levibus, 7—8 u. diam. Plasmodium? Sporangien ungestielt, bisweilen kugelrund und !/s mm. im Durchmesser, aber gewóhnlich ausgedehnt zu langen kriechenden, geraden oder gekrümmten, oft sich ver- zweigenden und bisweilen anastomosierenden Plasmodiocar- pien, ca 1/2 mm. breit und !/e mm. hoch. Die Sporangien- wand wird aus zwei Schichten gebildet; die innere ist dünn, von metallischem Schimmer und entbehrt Kalkeinlagerung; dieselbe umschliesst die Sporenmasse, nachdem die üussere verschwunden ist. Die äussere Schicht ist auf der unteren Seite des Sporangiums kalkfrei, steif und rotbraun, dagegen ist dieselbe an den Seiten und oben auf dem Sporangium aussen braun und innen hellgrau, glatt und infolge reich- lich eingelagerter Kalkkórner brüchig; sie fällt stückweise + E. Jann, Myxomycetenstudien. 2. Arten aus Blumenau (Brasilien), in Berichte der Deutschen Botanischen Gesellschaft, Jahrg. XX, Heft. 5, pag. 268. Berlin 1902. ROB. E. FRIES. MYXOMYCETEN VON ARGENTINIEN U. BOLIVIA. 63 ab und rollt sich oft zurück, indem sie die innere hautartige und lünger verbleibende Schicht blosslegt. Bisweilen kommt eine weisse, reich mit Kalkeinlagen versehene, scheibenför- mige Pseudokolumella vor, welche sich an die Form der Plasmodiokarpien anschliesst; gewöhnlich fehlt dieselbe je- doch. Wo sie vorkommt, trägt sie zahlreiche konische Aus- schüsse, Befestigungspunkte für das Kapillitium. Letzteres ist sehr reich an runden, ovalen oder bisweilen unregelmässig kantigen, braunen Kalkanschwellungen, welche im allge- meinen 30—60 u gross sind und durch feine, hyaline, sich verzweigende Fäden verbunden sind. Die Sporen sind hell violettbraun, fast glatt und haben einen Durchmesser von (—58 u. Fundort nur eine Stelle bei S:a Ana nahe Tarija in Bolivia [19 25 02; N:r 99], reichlich auf abgefallenen Zweigen an einem schattigen Platze vorkommend. Die Art habe ich ihrer Farbe nach mit dem Namen P. «neum bezeichnet. Sie stimmt meist mit dem von Lister für Dominica (Mycetozoa of Antigua and Dominica pag. 5) be- schriebenen Physarum murinum var. eneum überein, ist viel- leicht auch, aber nicht gewiss, mit dieser Pflanze identisch. Mit Physarum murinum haben jedoch meine Exemplare nichts zu thun. Die Abbildung, welche LisrER von dem Dominica- Exemplar gemacht hat, gleicht Phys. eneum sehr, so dass sie beinahe als Abbildung letzterer Pflanze gelten könnte. Die Kalkanschwellungen des Kapillitiums sind jedoch etwas mehr abgerundet bei Phys. eneum. Fuligo septica (L.) Gmel. Allgemein in dieser Gegend. Exemplare sind aus Argen- tinien, Quinta [19$01; N:r 3] und aus Bolivia bei Soururo [19302; N:r 69 und 70], Tatarenda [19202; N:r 87], sowie vom Strande von Pilcomayo bei Fortin Crevaux geholt 29202; N:r 931. Craterium leucocephalum (Pers.) Ditm. Allgemein. Argentinien, Salta [19 16 01; N:r 2 a], sitzend auf dürren Blättern einer Yucca; Bolivia, Tarija [19 2) 02; N:r 40. 19302; N:r 43] und S:a Ana [1925 02; N:r 52 und 64 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 61] auf abgefallenen Blättern, Zweigen, Halmen und der- gleichen. Chondrioderma spumarioides (Fr.) Rost. Bolivia, Tatarenda in grossen Mengen auf lebenden Kräutern an schattigen Plätzen vorkommend [19302; N:r 91]. Ist wie die folgenden drei Chondrioderma- Arten, soviel ich weiss, für Südamerika neu. Chondrioderma Michelii (Lib.) Rost. Nur ein Paar typische Sporangien sind aus Argentinien, Quinta, eingesammelt worden [19101; N:r 12]; dieselben wuchsen auf dürren Halmen u. dergl. Chondrioderma reticulatum Rost. Argentinien bei Quinta [1925 01; N:r 19], sparsam auf trockenen Blüttern einer grossen epifytischen Bromeliacee. Chondrioderma Trevelyana (Grev.) Rost. Argentinien, San Lorenzo bei Salta [19 2,01; N:r 28], spärlich auf einem moderigen Baumstamme im subtropischen Urwalde. Trichamphora pezizoidea Jungh. Bolivia, Lajitas nahe bei Soururo [19302; N:r 71], in zahlreichen Exemplaren auf dem Moose eines umgefallenen verwesenden Stammes im subtropischen Urwalde wachsend. In Südamerika vorher nur bei Blumenau (Brasilien) gefunden.* Sporen ca. 10 u. Fam. Didymiaceee. Didymium difforme (Pers.) Duby. Eine allgemeine Art in der Umgegend von Tarija in Bolivia [19 2102; N:r 31 und 32. 19402; N:r 42] auf aller- hand dürren Pflanzenresten wachsend. Vorher nicht in Süd- amerika wahrgenommen. + E. JAHN, 1. c. pag. 273. ROB. E. FRIES. MYXOMYCETEN VON ARGENTINIEN U. BOLIVIA. 65 Didymium Clavus (Alb. & Schw.) Rost. Bolivia, S:a Ana [19 2502; N:r 34 und 51], auf dürrer . Rinde, Abfallszweigen und dergl. Didymium farinaceum Schrad. Ein Paar ungestielte Sporangien wurden bei Tarija in Bolivia gesammelt [1902; N:r 30], wachsend auf abgefallener trockener Rinde. Didymium nigripes (Link) Fr. Eine der allgemeinsten Myxomyceten in dieser Gegend, wüchst auf trockenen Blüttern, Stengeln vnd dergl. Diese Art kommt in zwei Formen vor: a genuinum. Argentinien, Quinta [19 201; N:r 8] und S:a Barbara, Prov. Jujuy [19$01; N:r 21]. Bolivia, Tatarenda [19 202; N:r 90]. 8 xanthopus (Fr.) Argentinien, Tucuman [19201; N:r 2] Bolivia, Tarija [19 2102; N:r 33] und Tatarenda [192 02; N:r 89]. Didymium squamulosum (Alb. & Schw.) Fr. Ebenfalls eine sehr allgemeine Art; eingeheimst von Argentinien, bei Quinta [19701; N:r 13. 19401; N: 24. 19201; N:r 26] und von Bolivia, bei Tarija [19 14 02; N:r 46] und Tatarenda [19 23 02; N:r 78] Standort teils lebende Kräuter, teils dürre UNES und Halmen u. 8. w. | Ist sowohl gestielt als auch ungestielt. Didymium crustaceum Fr. Aus Bolivia, S:a Ana [1935 02; N:r 66 und 68], auf dürren Abfallszweigen und Blüttern reichlich vorkommend. Neu für Südamerika. Gestielte und ungestielte Sporangien kommen neben einan- der vor. Arkiv för Botanik. Bd 1. 5 66 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Spumaria alba (Bull) DC. var. dictyospora nov. var. Bildet Aethalien von lünglicher oder unregelmüssiger Form, aussen weiss, auf einem blassgelben, ausgebreiteten Hypothallus sitzend. Zwei Aethalien wurden eingesammelt, von welchen das eine Exemplar 5,5 cm. in der Länge, 2 cm. in der Breite und 1 cm. in der Höhe mass, während das andere 4 cm. lang, 2 em. breit und 1 em. hoch war. Ober- fläche mit Vertiefungen oder auch eben und mehlig. Aetha- lien innen kompakt, aus dicht gedrängten, gewundenen, grauen Sporangien bestehend. Diese wie auch das Aethalium sind auf der Oberfläche mit runden Kalkklümpchen bedeckt, zwi- schen welche einige wenige sternfürmige Kristalle liegen. Das Kapillitium ist ein Netzwerk aus feinen, ca. 1 u dicken Faden bestehend. Sporen dunkelbraun, 11—14 u gross, stache- lig; bei stürkerer Vergrósserung erscheint die Oberflüche als unvollständig netzförmig, skulpturartig, was daher kommt, dass die Basen der in Reihen geordneten, oft gekrümmten Stacheln sich aneinander reihen. Diese netzfórmige Zeich- nung auf den Sporen fehlt auf der Hauptart. Gefunden nur einmal in Bolivia bei Tarija, wachsend auf einer lebenden Opuntia [19 17 02; N:r 100]. Was diese Varietät hauptsächlich von der Hauptart unterscheidet, sind die feinen Kapillitiumfäden, die dunkleren und mit längeren Stacheln versehenen, fein netzfórmigen skulp- turartigen Sporen. Das fast vollständige Fehlen von stern- förmigen Kristallen ist auch ein bezeichnender Charakter für die gefundenen Exemplare, dürfte aber nicht von grósserer Bedeutung sein, da nach Listers Angabe dies auch bei der Hauptart bisweilen vorkommt. Fam. Stemonitacex. Stemonites splendens host. Argentinien, bei Quinta [19701; N:r 9] und im Walde am Oberlauf des Rio Bermejos (nahe bei Oran) [19 - 02; N:r 96]. Bolivia, zwei Plätze in der nähe von Tatarenda [19 22 02; N:r 79. 19202; N:r 85] ROB. E. FRIES. MYXOMYCETEN VON ARGENTINIEN U. BOLIVIA. 67 Die vier eingeheimsten Proben von dieser Art gehóren alle zur Hauptform (e genuina); die in Schweden allgemeiner verbreitete Form, 8 flaccida, wurde hier nicht vorgefunden. Comatricha nigra (Pers.) Schroet. Nur einmal wurde diese Art angetroffen und zwar bei Ta- tarenda [192 02; N:r 88], wo sie auf moderigem Holze wuchs. Comatricha longa (Peck.) « genuina. Argentinien, Quinta. Bolivia bei Tarija [19 1? 02; N:r 471, an trockenen angefaulten Baumstumpfen und ähnlichem. Das Kapillitium ist typisch gebaut, hat zahlreiche, kurze, freie Spitzen, was sehr zutreffend mit der Fig. c auf der Pl. XLX in der Monographie Listers übereinstimmt. Comatricha pulchella (Bab.) Rost. Gefunden nur an einer Stelle, S:a Ana in der Nihe von Tarija [1925 02; N:r 60 und 602] auf dürren Stengeln und ühnlichem wachsend. Sporangien eifórmig zugespitzt. Lamproderma irideum Mass. Bolivia in der Nähe von Tarija [19 ?1 02; N:r 35]; wenige Sporangien auf abgefallenen dürren Blättern. Sporen 8 u. Fam. Heterodermacezsa. Cribraria intricata Schrad. Bolivia, Tatarenda im subtropischen Walde auf mode- rigem Holze [19 ?? 02; N:r 72]. Die Exemplare gehören zu 8 dictydioides; sie entbehren vollständig oder fast vollständig Becher an der Basis des Sporangiums. So viel ich weiss, ist diese Art in Südamerika vorher nur in Rio Grande do Sul, Santo Angelo bei Cachoeira [von MaALME] gefunden worden; auch diese Exemplare gehören zur Form dictydioides. 68 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Cribraria tenella Schrad. Argentinien, Quinta [19 1501; N:r 97], auf der Rinde umgefallener und angefaulter Baumstämme im subtropischen Walde. Der Becher ist deutlich ausgeprägt und nimmt ein Drittel der Hóhe der Sporangiumkugel ein. Dietydium cernuum (Pers.) Nees. Bolivia, Tatarenda [19 2? 02; N:r 81] im subtropischen Walde auf einem angefaulten Baumstamme gefunden. Reich- lich mit typischen Sporangien versehen. Fam. Tubulinaces. Tubulina stipitata (Berk. & Rav.) Rost. Argentinien, San Lorenzo bei Salta auf moderigem Holze im subtropischen Urwalde [19 3,01; N:r 27] In Südamerika vorher bei Blumenau* und Pará** in Brasilien angetroffen. Fam. Trichiacex. Trichia affinis de Bary. Nur ein einziges Exemplar dieser Pfanze wurde bei Ta- tarenda in Bolivia im subtropischen Urwalde angetroffen [19 $02; N:r 69] Aus der neuen Welt bekannt für Chile, Neu-Granada und Brasilien sowie für mehrere Plätze in Mittel- und Nordamerika. Der gemachte Fund bestand aus zahlreichen Sporangien von mattgelber Farbe. Hemitrichia rubiformis (Pers.) List. ie Tatarenda auf moderigem Holze [19 402; N:r 81]. + UR BRESADOLA, Fungi Brasilienses lecti a cl. = oH MOLLER (Hedwigia 1896. Heft. 5, pag. 294), und E. Jann, l. c., 277. ** P. HENNINGS, Fungi Paraenses II. (Hedwigia 1509. Beiblatt N:r 1. pag. 15). ROB. E. FRIES. MYXOMYCETEN VON ARGENTINIEN U. BOLIVIA. 69 Hemitrichia clavata (Pers.) Rost. Argentinien, Quinta auf umgefallenen angefaulten Baum- stämmen im Urwalde [1919 01; N:r 17 und 18] Vorher be- kannt für zahlreiche Plátze in Südamerika (Venezuela, Guiana, Brasilien, Paraguay, Chile). / Hemitrichia Serpula (Scop.) Rost. Bolivia, Tatarenda auf angefaulten Baumstámmen und ähnlichem [19 3202; N:r 71. 19202; N:r 84] Vorher in Brasilien und im Franzósischen Guiana angetroffen. Fam. Arcyriaceee. Aroyria cinerea (Bull.) Pers. Bolivia, Tatarenda auf moderigem Holze im subtropischen Urwalde [19 ?? 02; N:r 70]. Schon von mehreren Orten in Süd- amerika bekannt. Arcyria punicea Pers. Eingesammelt von drei Plätzen in Bolivia: Tarija [19 4 02; N:r 44], S:a Ana [19 2? 02; N:r 59], sowie Tatarenda [19 ?? 02; N:r 77] Alle waren typisch gebaut. Arcyria insignis Kalchbr. & Cooke. Diese Art wurde viermal angetroffen; ein Exemplar stammt aus Argentinien, Quinta [19 201; N:r 5], die übrigen sind aus Bolivia, eins von Tarija [19 ?? 02; N:r 39] und zwei von S:a Ana [19235 02; N:r 57 und 98] Die Art ist vorher -. von Java, Kap und Natal, Massachusets in Nordamerika, An- -tigua (Brit. Antillen) sowie von Rio Grande do Sul in Süd- amerika bekannt. Alle vier von mir gesammelten Exemplare stimmen mit einem solchen überein, welches von MALME bei Santo Angelo in Rio Grande do Sul gefunden worden ist.* Die Sporangien + Von A. Lister erwühnt in Mycetozoa of Antigua and Dominica, pag. 9. 70 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. sind nämlich der Form nach langgestreckt, cylindrisch, 1—11/4 mm. lang, und hierin stimmen also die bis Jetzt bekannten südamerikanischen Exemplare überein. Bezüglig der skulp- turartigen Gebilde auf dem Kapillitium gleichen die meinigen vollständig dem Exemplare Marnwrss. Die Farbe der Sporan- gien ist hellrot. Perichena depressa Lib. Ist eine der meist verbreiteten Myxomycetenarten in der durchforschten Gegend und wurde auf folgenden Plätzen ge- funden: In Argentinien, Ojo de Agua bei Tucuman [19 ? 01; N:r 1] sowie bei Quinta in der Provinz Jujuy [19 & 01; N:r 4. 191901; N:r 16]; in Bolivia, S:a Ana [19 2 02; Nir 50 and 55] sowie Tatarenda [19 2302; N:r 79] Wéachst auf abge- falener Rinde, angefaulten Baumstumpfen und ähnlichem. Ist wie die folgende Art meines Wissens vorher nicht in Südamerika beobachtet worden. Perichena vermicularis (Schwein.) Rost. Syn. P. variabilis Rost. Bolivia, Tarija, auf einem dürren Stengel [19 21 02; N:r 36]. Nur ein Paar kleine Sporangien fanden sich vor. Sporen 11 u. Tryckt den 29 maj 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. BAND 1. | ARKIV FÓR BOTANIK. Die Algen der ersten Regnellschen Expedition. / | II. Desmidiaceen } ] von O. BORGE. Mit 5 Doppeltafeln. Mitgeteilt am 11. März 1903 von V. Wirrrock und J. ERIKSSON. Über die Desmidiaceenflora von Brasilien finden sich Mitteilungen nur in folgenden Werken: NonpsrEpT, O. Desmidiaceze, in: E. WARMING, Symbole ad floram Brasilise centralis cognoscendam (Vidensk. medd. f. d. naturh. Foren. i Kjóbenhavn 1869, p. 195—234). NonpsrEDT, O. Nonnulle alge aque dulcis brasilienses (Ofvers. K. Vet.-Akad. Förh. 1877, Nr. 3, p. 15—28). Witz, N. Bidrag till Sydamerikas Algflora. I. (Bihang i. K. Sv. Vet-Akad. Handl. Bd. 8, Nr. 18, p. 1—26. Stockholm 1884). Norpstept, O. De Algis et Characeis. 3. De duabus novis speciebus Desmidearum e Brasilia. (Acta Univers. Lund. Vol. 25. 2 pp. Lund. 1889.) Mösgıvs, M. Bearbeitung der von H. Schenck in Brasilien ge- sammelten Algen. (Hedwigia. Vol. 28, 1889, p. 309—347.) BöRGESEN, F. Desmidie:, in: E. Warming, Symbole ad Flo- ram Brasiliz centralis cognoscendam p. 24—53. (Vidensk. medd. f. d. naturh. Foren. i Kjöbenhavn 1890, p. 929—958.) Mosius, M. Uber einige brasilianische Algen. (Hedwigia, 34, 1895, p. 173—180.) 72 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Borer, ©. Uber tropische und subtropische Süsswasser- Chlorophyceen (Bihang t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 24, Afd. 3, Nr. 12, 1899). ScHMIpLE, W. Algen aus Brasilien. (Hedwigia, 40, 1901, p. 45—54.) WrrTROCK, V. et NoRDSTEDT, O. Algze aque dulcis exsiccate. Uber Desmidiaceen von Paraguay ist meines Wissens bis jetzt noch nichts veróffentlicht. Das Material der vorliegenden Arbeit wurde von Dr. G. MALME auf der ersten Regnellschen Expedition in Brasilien und Paraguay gesammelt und ist mir von Herrn Prof. Dr. V. B. WrrrRock, Direktor der Botanischen Abteilung des Natur- wissenschaftlichen Reichsmuseums in Stockholm, gütigst zur Bestimmung überwiesen worden. Ich gebe hier ein vollständiges Verzeichnis der Stand- orte. Ein Teil der Sammlung ist von Dr. MALME mit Num- mern versehen worden, die hier in Klammern gestellt sind. Brasilien, Rio Grande do Sul: 1. Porto Alegre. 19/9 1892. (1). 9: » » Sumpf. 14/10 1892. (13). 2x » » unweit Menino Deus. In einem Sumpf, mit Xyris und Cyperaceen zusammen. 1/11 1892. (16, 17). 4. Porto Alegre, unweit Menino Deus. In einem kleinen Bach. 1/11 1892: (18). 5. Porto Alegre. ®/ıı 1892. (20). 6. Rio Grande. ?!/1 1892. (23). " » » Senandes. 75/11 1892. (33, 34). 8. Quinta. 5/12 1892. (35 B). 9. Pelotas. In einem Teich. 77/12 1892. (45). 0. Cachoeira. /2 1893. (54). 1 » Auf modernden Grashalmen, in langsam fliessendem Wasser. 71/2 1893. (56 A). 19. Cachoeira. Unter Gräsern und Carices; eisenhaltiges Wasser. 21/2 1893. (56 B). 3. Cachoeira. 72/2 1893. (57). 14. » In einem kleinen Bach. (58). 15. » Unter Characeen. ; 16. Silveira Martins. In einem Bach mit langsamer Strómung. 1/3 1898. .: (59). 17. Silveira Martins. In einem kleinen Bach, aber mit am Fund- orte stillstehendem Wasser. 17/3 1893. (63 B). 18. ?/4 1893. (64). 19. 5/4 1893. (63). 30. (70). 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 75 21. Cruz Alta. In einer Lache der Campos. 1?/a 1893. (67). 22: » » » » » » » > » (68). E22...» » In seichtem, stillstehendem Wasser (einer Versump- fung der Campos). !?/4 1893. (69). Em 9:1893. (71). 25- (72). 26. Porto Alegre. Auf einem von einem Bächlein bespülten Felsen am Abbange der Höhe zwischen Belem Vecchio und Parthenon. 31/5 1893. (73 B). Brasilien, Matto Grosso: 27. Cuyabå. In einer kleinen Wassersamlung eines Tales des Campo cerrado. 16/12 1893. (101). 28. Cuyabá. In einem Bache des Campo cerrado. 39/12 1893. 29. » In einer kleinen Wassersammlung, in niedrigem Walde auf ebenem Boden. ?/1 1894. 30. 13/1 1894. 31. Coxipo. Im stillstehenden Wasser einer Versumpfung der Campos. 22/1 1894. 32. Cuyabä. In langsam fliessendem Bach mit Halbgraswuchs, im Campo. ‘4/2 1894. 33. Unterhalb Serra da Chapada, in einem Bache des Cerrado. !?/3 1894. 34. Cuyabä. Unter Pistia. 18/4 1894. 35. » 10/5 1894. (106). 36. Unweit Bandeira. In einer Pfütze (Versumpfung) mit Nymphea- ceen, Hydrocharitaceen etc. 14/5 1894. 37. Quyabá. 23/5 1894. (108). 38. Corumba. In einer Lagune mit Victoria; auf offenem Wasser am Ufer fliessend. 74/7 1894. 39. Corumbä. 74/7 1894. 40. » In einer mit dem Paraguay verbundenen Lagune; auf seichtem Wasser. °/s 1894. (3). 41. Corumba. In stillstehendem Wasser am Paraguay. °/s 1894. 42. » 6/8 1894. 43. » Mit Pistia, Salvinia etc. am Paraguay. °/s 1894. 44. Zaráte. In einem Loche mit stillstehendem Wasser. 2/9 1894. Paraguay: 45. Paraguari. In einem Bache der Campos. 7/s 1893. 46. » 2/8 1893. (79). 47. > 7/3 1893. (83). 48. Aregua. Im stillstehenden Wasser von Pfützen der Campos (unter Pistia, Salvinia, Cabomba etc.). *°!/s 1893. (84). 49. Areguå. ?'/s 1893. Mit vorig. zusammen. 50—52. Areguá. ?!/s 1893. (85—87). 53. Pirapó. Auf feuchtem Boden. /s 1893. Leg. Dr. C. LINDMAN. (B. 262). 54. Colonia Risso. Unter Salvinia und Azolla. ?/10 1893. 55. » » unweit des Rio Apa. 74/10 1893. (97). 74 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Meinem verehrten Lehrer, Herrn Dr. O. NORDSTEDT bin ich zu grossem Dank verpflichtet für die vielen Ratschläge und Mitteilungen, die er die grosse Güte gehabt hat, mir zu geben. Penium Brer. P. Digitus (Eurene.) Br£e. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). P. lamellosum (Br£e.) Kürz. Rio Grande do Sul. Cachoeira (15). Matto Grosso. Coxipó (31). P. Negelii Bris. Matto Grosso. Coxipó (31), Corumba (41). P. oblongum DE Ban. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3) Cruz Alta (22). Matto Grosso. Cuyaba (32, 37). Paraguay. Aregua (49). P. Libellula (FockE) Nonpsr. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4), Cachoeira (11). Matto Grosso. Cuyaba (37). Paraguay. Aregua (51, 52), Colonia Risso (54). P. Navicula Br£e. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2, 3, 4, 26), Cachoeira (11, 14), (18). Matto Grosso. Coxipo (31). Paraguay. Aregua (51), Colonia Risso (54). — — Forma minor apicibus latioribus. Long. cell. 239—399 u, lat. 10,5 p. Tab. 3j hg sb Matto Grosso. Cuyaba (28). Cfr. P. Navicula forma Witte Norg. Ferskv. alg. I, p. 49, tab. 2, fig. 32. ? P. minutissimum Nonpsr. Forma major, long. cell. 19,5—21 u, lat. 12 u, medio levissime constricta. Membrana achroa. Tab. Sb E Matto Grosso. Cuyaba (28). Da es mir nicht gelungen ist, auch nur eine einzige Zygote zu sehen, und der Zelleninhalt sämtlicher von mir gesehenen Individuen ausserdem zerstórt war, ist die Be- stimmung unsicher. P. lanceolatum Turn. Forma. Long. cell. 86 u, lat. 27 u. Tabs fig. ae Paraguay. Aregua (51). 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 15 Diese Form bildet den Übergang zur Var. subcylindricum West Alg. Ceylon p. 134, t. 18, f. 5; die Zellenhälften ver- jüngen sich unten langsamer als bei der Hauptform, sie sind aber auch nicht, wie bei var. subeylindricum, fast parallel. Eine nahestehende Form ist P. breve v. arcticum WILLE, Ferskv.-alg. Nov. Semlj., p. 57, t. 14, f. 76, das von unserer Form eigentlich nur durch abgerundete Zellenenden abweicht. Wırze’s Form gehört wohl kaum zu Pleurotenium breve Woon, das sehr breite, fast grade abgeschnittene Zellenenden und granulierte Membran besitzt. P. Cylindrus (Eurexe.) BrÉB. var. silesiacum KIRCHN. Rio Grande do Sul. (19). P. minutum (Rarrs) CLEVE. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2, 3), Cachoeira (11, 12). — — Forma major. Long. semicell. 195 u, lat. 17 u. Matto Grosso. Corumba (38). — — Var. erassum West. Long. cell. 41,5—48 u, crass. 15,5 u. Tab. 1, fig. 4. Matto Grosso. Coxipö (31). P. cylindricum n. spec. Tab. 1, fig. 5 P. mediocre, 14 —15-plo longius quam latius, perfecte cylin- dricum non attenuatum, medio levissime constrictum; semi- cellulis basi non inflatis, apicibus rotundatis Membrana glabra. Lat. cell. 20—21 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2). Die Art gleicht am meisten P. minutum CLEVE, ist aber breiter, hat gleichfórmig abgerundete Enden und ist an der Basis der Zellenhälfte durchaus nicht angeschwollen. Ausser- dem ist die Mitteleinschniirung ausserordentlich schwach, fast unsichtbar. P. rufescens Crzvr. Long. cell. 73—81 u, lat. 30—31 u. Tab. 1, fig. 6 Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). P. australe Rac. Forma major. Long. cell. 79—80 u, lat. 52 u. Rio Grande do Sul. (64). | Die brasilianische Form stimmt, von der Grósse abgesehen, mit der von West (Desm. Singapore p. 157, t. 8, f. 16) aus Singapore erwähnten Form überein. 76 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Cylindroeystis Mzxxcnu. €. Brebissonii MENEGH. Paraguay. Pirapé (53). Closterium Nirzscu. C. pusillum Haxrzscn. Forma apicibus fere truncatis; pyrenoidibus 2 in utraque semicellula. Long. cell. 45,5—58,5 u, lat. 9—10,5 u. Tab. rs Matto Grosso. Cuyaba (28), Bandeira (36). C. obtusum Brus. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4). Matto Grosso. Bandeira (36). €. subjuneidum De Nor. Forma Börg. Desm. Brasil p. 934. t. 2, f. 3. Cell. 18— 19,5 u lat., diametro 14—20-plo longior. tio Grande do Sul. Cachoeira (11). — — Forma tenuior. Cell. 13 w lat. diametro 23-plo longior; lat. apie. 8 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4). Cfr. Rac. Desmidya Ciastoni p. 368. €. gracile Brés. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). Matto Grosso. Coxipó (31), Serra da Chapada (33), Cuyaba (37 [cum zygot. }). — — Forma 6,5 u lat., diametro 63—65-plo longior; lat. apic. circ. 4 u. | Paraguay. Colonia Risso (54). — — Forma 6,5 u lat., diametro 13—18-plo longior, latere - ventrali levissime tumido, apicibus truncatis; pyrenoidibus in utraque semicellula 3—4. Tab. d; fig: 8. Matto Grosso. Cuyaba (28). C. macilentum Bn£s. Cell. 10,5 u lat., diametro 26—27-plo longior. Paraguay. Colonia Risso (54). C. prelongum Brés. —————— 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. e Matto Grosso. Zarate (44). C. acerosum (SCHRANK) EHRENB. . Rio Grande do Sul. (19). Matto Grosso. Cuyaba (37). Paraguay. Colonia Risso (54). — — Var. truncatum Gurw. Cell. 61—62 u lat., diametro 7—8-plo longior; lat. apic. 6,5 u. Rio Grande do Sul. Rio Grande (7). €. Lunula (Mürr.) Nrrzscn. — — Var. maximum n. var. "Pabord;sfie:.9. Var. maxima, 185—186 u lat., diametro circ. 4-plo longior; dorso valde convexo, ventre levissime tumido; apicibus latere superiori lenissime concavis. Paraguay. Areguä (50). — — Var. coloratum KLEBS. Forma major dorso et ventre angulatim tumida. Mem- brana tenuissima dense et Pob iud striata, striis (segre conspieuis) circ. 13 in 10 u. Table: 10. Paraguay. Areguä (51). C. turgidum EHRENB. Paraguay. Aregua (50). — — Forma apicibus lenissime revolutis. Membrana dense striata. Cell. 44—45 u lat, diametro circ. 15-plo longior. Tab. 1, fig. 11. Matto Grosso. Coxipó (31). — — Forma brasiliensis Nonpsr. Matto Grosso. Cuyaba (32). — — * giganteum NonRpsr. Cell. 91—109 u lat, diametro 8—11-plo longior; striis membrane circ. 10 in 10 u. Nucleis amylaceis sparsis. Paraguay. Areguå (51). Die von mir beobachtete Form ist folglich etwas kleiner als Nordstedts. C. striolatum EHRENB. Forma Raurs Brit. Desm. t. 29, f. 2, a. Cell. 30 u lat., diametro 8—9-plo longior. 6— striz in 10 u. Rio Grande do Sul. .Porto Alegre (4). — — Forma cum var. erecto KLEBS congruens, sed tenuior; lat. cell. 26—28 u. Paraguay. Colonia Risso (54). — — Forma minor, magis curvata; membrana brunnea. Cell. 28—29 u lat., diametro 6-plo longior. Tab. 1, fig. 12. 78 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. Matto Grosso. Cuyaba (28). — — Var. subeostatum n. var. Tab: 1; 18.792: Var. membrana brunnea, costata; costis 4—5 in 10 u. Cell. 37—39 u lat., diametro 6-7-plo longior. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). Von C. costatum CoRpA unterscheidet sich diese Form teils durch ihre Kleinheit und teils durch dichtere Stellung der Lingsrippen. C. subtruncatum West Desm. Singapore. p. 159, t. 8, f. 4. Forma stris visis circ. 20. Cell. 26—27 u lat., diametro 9—12-plo longior. Tab. 1, fig. 14. Paraguay. Aregua (52). C. tumidum Jonws. Forma cell. 60—79 u long., 13—14 4 lat.; lat. apice. 5—6,5 u. Tab..2.-fig. 15. Matto Grosso. Serra da Chapada (33). Die Form unterscheidet sich von derjenigen JOHNSONS dureh kürzere Lünge, dickere Zellenenden und durch geringere Anschwellung der Bauchseite aus; wegen der Zellenform gleicht sie am meisten C. tumidum forma West in Flora of Koh Chang p. 166, t. 2, f. 4, ist aber etwas kleiner als diese. — — Forma priori similis, differt autem apicibus rotun- datis. Pyrenoidibus in utraque semicellula 2—3. Long. cell. 11—99 u, lat. 13—15,5 u. Tab. 1, fig. 16 Paraguay. Aregua (50), Colonia Risso (54). — — Forma major, cell. 19,5 4 lat., diametro 9—10-plo longior. Tab. LUGG: IE Matto Grosso. Corumba (41). Letztere Form stimmt sehr gut sowohl hinsichtlich der Zellenform als auch hinsichtlich der Grósse mit C. Cornu f. major WiLLE Ferskv.alg. Nov. Semlj. p. 59, t. 14, f. 81 überein. i €. Diane EHRrEnNB. Paraguay. Colonia Risso (54). — — Forma latere ventrali leniter inflato. Matto Grosso. Zarate (44). ? €. calosporum Wirrr. var. brasiliense Bore. Forma 10,5 u lat., diametro 12-plo longior; pyrenoidibus in utraque semicellula 3—4. Tab. 1, fig. 18. Paraguay. Colonia Risso (54). 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 79 — — — Forma 10,51—13 u lat., diametro 10'/2—12-plo longior latere ventrali leniter inflato; apicibus acuminatis; pyrenoidibus in utraque semicellula 3—4. dab), sig. 19. Matto Grosso. Corumba (39). Da ich keine Zygoten habe sehen können, ist es natürlich sehr unsicher, ob diese beiden Formen zu C. calosporum zu bringen sind. €. porrectum Non»sr. Forma 26—27,5 u lat., diametro 9—10-plo longior; apicibus inflatis 6—7 u crassis; pyrenoidibus in utraque semicellula 8—9. Tab. 1, fig. 20. Matto Grosso. Bandeira (36). €. Malmei n. spec. Tab. 1, fig. 21. C. magnum, 5—6-es longius quam latius, subsemilunare, ventre non inflato, utrinque in apices leviter dilatatos obtusos attenuatum; membrana achroa, longitudinaliter costata, costis a fronte visis circ. 10. Lat. cell. 53—58,5 u; lat. apic. 15,5 u. Paraguay. | Areguá (51). — — Var. semiecireulare n. var. Tab: 1j fig. 22. Var. magis curvata, fere semicircularis; costis a fronte visis circ. 7. Pyrenoidibus in utraque semicellula in serie uniea axili dispositis 8—10. Lat. cell. 58—59 u; lat. apic. 14—14,5 u. Paraguay Areguä (52). — — — Forma minor apicibus minus inflatis; costis a fronte visis 11—12. Lat. cell. 49—51 u; lat. apic. 10 u. Tab. Lh fig. 28. Paraguay. Areguä (52), Colonia Risso (54). €. Cynthia Dz Nor. Matto Grosso. Coxipö (31). C. parvulum Nia. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14), Silveira Martins (7). Matto Grosso. Cuyaba (28, 37), (30), Corumba (41, 43). Para- -guay. Colonia Risso (54). — — Forma 13 u lat., diametro 4—5-plo longior, latere ventrali in medio recto, apicibus rotundatis. Tab. 1, fig. 24. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). Matto Grosso. Co- xipó (31). — — Var. angustum West Notes Fr. w. alg. II, p. 290, met. 412. f. 8. Long. cell. 117—125 u, lat. 7,5—9 u. 80 ARKIV FÓR BOTANIK. BAND 1. Paraguay. Areguå (49, 51). €. Venus Kürz. Rio Grande do Sul. Cachoeira (15) Matto Grosso. Coxipó (31), Bandeira (36), Cuyaba (37), Corumba (42). €. Leibleinii Kürz. Rio Grande do Sul. Cachoeira (15), Corumba (41), Colo- nia Risso (54). — — Forma vix tumida. Matto Grosso. Corumba (38). Paraguay. Paraguari (47), Aregua (52). — — Forma tenuior, ventre leviter inflato; pyrenoidibus in utraque semicellula 6—7. Cell. 24,5—27,5 u lat., diametro 6—7-plo longior. Tab. dj. figs 22. Matto Grosso. (30), Cuyaba (37). — — Forma ventre in medio recto, non inflato, apicibus obtuse rotundatis; long. cell. 157—158 u, lat. 35 u. Tabs figa:25; Rio Grande do Sul. Silveira Martins (16). €. Ehrenbergii MENEGE. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14), Silveira Martins (16), Matto Grosso. Corumba (41). €. moniliferum EHRENB. Rio Grande do Sul. (24). Matto Grosso. Corumba (43). C. rostratum EHRENB. Paraguay. Aregua (50, 51). — — Forma membrana glabra; latere dorsuali tumido. Cell. 26—27,5 u lat., diametro 7—11-plo longior. Tabl. ae: 27. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). ’ €. Kützingii Brees. Rio Grande do Sul. (20) Matto Grosso. (80), Coxipó (31), Bandeira (36), Cuyabá (37), Corumbá (39, 41). Paraguay. Aregua (52), Colonia Risso (54). — — Var. vittatum Norpst. Forma 17 u lat; diametro 30-plo longior; crass. apic. 4 u; costis a fronte visis 6. Paraguay. Aregua (51). C. setaceum EHRENB. Matto Grosso. Cuyabá (34). Paraguay. Aregua (50). 4 : ^i 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 81 Spirotaenia Bres. S. parvula Arcu. Matto Grosso. Corumba (40). Pleurotaenium Nic. P. ovatum Nonpsr. Long. cell. 398—421 u, lat. 104—132 u; lat. apic. 33—55 1; lat. constrict. 78—94 u. Paraguay. Aregua (49, 50). — — Forma lateribus semicellularum a basi ad medium rectis fere parallelis, semicellulis ab hoc loco subito angu- statis. Long. cell. 419 u, lat. max. 113 u; lat. apic. 35 u; lat. constrict. 87 u. 'Tab.-1,»fig. 28: Paraguay. Aregua (48). P. maximum (RersscHh) Lunp. (Syn. P. Archerii DELP.) Cell. 43—49,5 u lat, diametro 11—17-plo longior. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (1, 3, 4), Rio Grande (6) Silveira Martins (17), Cruz Alta (23). Matto Grosso. Cuyaba (32), Serra da Chapada (33), Corumba (38, 39, 40, 43). Paraguay. Aregua (51). Im Anschluss an West (Alg. Ceylon p. 145) betrachte ich P. Archerii als dem P. maximum synonym. Die von mir beobachteten Exemplare hatten in der Regel zwei Anschwel- lungen an der Basis der Zellenhälfte, es kamen aber auch Individuen mit nur einer Anschwellung vor; ausserdem fand sich zuweilen auch eine dritte, obgleich sehr schwache An- schwellung. P. truncatum (Bris.) Nie. Paraguay. Paraguari (45). — — Var. ineisum n. var. Tab. 1, fig. 29. Var. 10—11-es longior quam latior; semicellulis cylin- dricis supra basin leviter incisis. Membrana glabra. Lat. max. 62,5—65 u; lat. apic..30 u; lat. isthm. 38—49 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5). Diese. Varietät ähnelt am meisten der Var. constrictum WILLE, sie unterscheidet sich aber von derselben leicht nicht Arkiv för botanik. Bd 1. 6 82 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. nur durch ihre grössere Länge, sondern auch durch die zwar schwache aber scharfe und durchaus deutliche Einschnürung über dem Isthmus. Die Breite des Isthmus schwankt, wie aus den oben mitgeteilten Massen hervorgeht, höchst be- deutend. P. Ehrenbergii (Bris.) Dr Bar. Matto Grosso. Corumba (41). Paraguay. Aregua (51). — — Var. undulatum Schaarschm. Forma membrana glabra. Lat. cell. 22—25 u. Matto Grosso. Cuyaba (29), Corumba (41). — — — Forma latior, 46,5-—52 u lat., diametro 9—13- plo longior, suprema parte semicellula non undulata. Tab: 2) Het Rio Grande do Sul (19, 24). Cfr. Scummpte Alg. Sumatr. p. 300, West Alg. Cam- bridgesh. p. 113, t. 396, f. 5 und West Alg. Ceylon p. 145. P. rectum Der. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11, 15), (19). P. parallelum West var. undulatum n. var. Tab. 2, dig: 2. Var. major, diametro 16—18-plo longior; marginibus se- micellularum usque ad apices dense undulatis; apicibus tu- berculis a fronte visis cire. 15. Lat. semicell. ad bas. 56 u; lat. apice. 46—47. u. Matto Grosso. Corumba (38). P. subeoronulatum (Turn. West var. reetum m. var. Tab. 2, Siesta Var. marginibus semicellularum supra inflationem basa- lem parallelis rectisque, non undulatis; apicibus leviter dila- tatis tuberculis a fronte visis cire. 8—10 ornatis. Lat. ad bas. semicell. 30 u; cell. 13—15-plo longior; lat. ad med. se- - micell. 24,5—25 u; lat. apic. 27—27,5 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (15). Einige Individuen hatten unterhalb der Spitze der Zellen- hälfte eine Einschnürung wie bei var. detum West N. Amer. Desm. p. 235. t. 13, f. 2—3; dieselbe war jedoch nie so stark wie bei West’s Form. Auch fanden sich Individuen, deren eine Zellenhälfte eine solehe Einschnürung besass, die andere aber nicht. P. caldense Nonpsr. var. granulatum nm. var. Tab. 2, fig. 4. * | BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 83 | Var. membrana granulata; apice tuberculis a fronte visis | 10—11 ornato. Lat. ad bas. semicell. 30—31 u; cell. circ. 15— - 16-plo longior; lat. apie. 27—29 u. | Paraguay. Aregua (50). | P. Stuhlmannii (Hırrox.) ScuwrpLE Desm. Ost-Afr. p. Ba, t. 1, f. 21—22. Forma 11—12-plo longior quam latior; lateribus rectis fere parallelis; apicibus tuberculis a fronte visis 12—14 or- natis; membrana laevi. Lat. max. cell. 57—58 u; lat. apic. 45—46 u. Tab. She 5; Rio Grande do Sul. Cachoeira (15) P. constrictum (Baır.) Woop var. extensum n. var. Tab.;2, fig. 6, Cellula diametro 8—9-plo longior; semicellulis supra undulationem extremam elongatis levissime ter undulatis. Lat. max. cell 39 u; lat. apice. 23—24 u; lat. isthm. 22 u. Paraguay. Aregua (50). Eine nahestehende Form scheint, nach der Figur zu ur- teilen, Docidium constrictum WornE Desm. U. S. p. 50, t. 11, f. 2, zu sein, bei dem ebenfalls die Spitze der Zellenhälfte verlingert ist. P. laevigatum n. spec. Tabi; 2, fig.. 7. P. magnum, diametro 71!/2—81/2-plo longius; semicellulis 4-undulatis undulis magnis; apicibus rotundato-truncatis gla- bris. Membrana dense et subtiliter scrobiculata. Lat. semi- cell. ad und. basal. 76,5—82 u, ad und. intermed. 80,5 —86 u; lat. apic. 58,5—61 u; lat isthm. 58,5—61,5 u. Matto Grosso. Cuyaba (29). Bei einigen Individuen fand sich zwischen der untersten - und der mittleren Anschwellung noch eine, aber schwächere, - als die übrigen; sie trat bald an einer, bald an beiden Zellen- - hälften auf (Tab. 2, fig. 7, a). Die Art gleicht am meisten — P. constrictum Woop, unterscheidet sich aber von diesem : durch erheblichere Breite und Kürze und durch die Gestalt - der Zellenenden, die am Rande breit abgerundet und völlig glatt sind. Bei P. constrictum hat die Zellenhälfte typisch — 4 Anschwellungen, aber nach West N. Amer. Desm. p. 254 7 können hier auch nur 3 auftreten; andrerseits können bei P. laevigatum 4 Anschwellungen an der Zellenhälfte vorkom- — men, obgleich 3 typisch zu sein scheinen. 84 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. - P. cuyabense n. spec. Tab. 2, fig. 8. P. mediocre, diametro 8—12-plo longius; semicellulis 6—9- undulatis, undulis duabus extremis ceteris humilioribus; apice truncato tuberculis minutis a fronte visis 4 ornatis. Long. semicell. 153,5 —244,5 u, lat max. 39—40,5 u; lat apic. 25—26 u; lat. isthm. 27,5—32,5 u. Matto Grosso. Cuyaba (27). P. subundulatum Borer (Docidium subundulatum Borer Austral. Siissw. chloroph. p. 26, t. 3, f. 45). Var. coroniferum n. var. Tab.-2, Me. Var. diametro 9—10-plo longior; semicellulis 6-constrietis; apicibus tenuioribus levissime 1—2-undulatis tuberculis a fronte visis circ. 7 ornatis. Lat. max. cell. 39 u; lat. apie. 20 u; lat. isthm. 23 u. Paraguay. Areguå (51). P. nodosum (Barr.) Lux». Forma BorGE Austral. Süssw. chloroph. p. 27, t. 4, f. 49. Long. cell. 398—403—416 wu. : ut. max: 69— 86— 71,5 » > isthm. 35— 43— 35 » Matto Grosso. Cuyaba (32). Paraguay. Aregua (49, 50). Es gelang mir, an einem Individuum aus Cuyaba die Anschwellungen zu zühlen; es besass in dem unterem Kranze 12 und in den 3 oberen je 10; die Spitze der Zellenhalfte war mit 12 Warzen versehen. P. eylindrieum (Tury.) (Docidium cylindricum Turx.). Forma BorseE Austral. Süssw. chloroph. p. 28, t. 4, f. 53, sed major. Semicell. 58—59 u lat., diametro 8—9-plo longior. Paraguay. Aregua (50). Die paraguaysche Form stimmte durchaus mit der austra- lisehen überein, ausser in den Dimensionen, und dürfte wohl als eine forma maxima von P. cylindricum anzusehen sein. Forma Boree |. c. fig. 54 scheint mir zu P. subcoronulatum v. rectum nob. zu führen zu sein, mit dem sie sowohl an Grósse als auch an; Zellenform übereinstimmt; doch ist die Unähnlichkeit- von P. cylindricum und P. subcoronulatum v. rectum höchst unbedeutend. r 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 85 Docidium Brés. D. Baculum Brés. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). Paraguay. Colonia Risso (54). Triploceras Baw. T. gracile Bam. *bidentatum Nonpsr. Forma diametro 13-plo longior; apicibus semicellularum bilobis, lobis 3-aculeatis. Lat. max. cum acul. 43 u, sine acul. 32 u. Paraguay. Paraguari (46). Die Exemplare, die ich gesehen, hatten 16 Kränze von Protuberanzen an jeder Zellenhälfte; eine Zellenhálfte, die ich sowohl von der Basis als auch von oben sehen konnte hatte 14 Protuberanzen in dem untersten und 8 in dem ober- sten Kranze. Cosmarium Corpa; Rarrs. €. tessellatum (Derr.) Nonpsr. var. Nordstedtii Mór. Forma minor semicellulis apice fere truncatis; verrucis in series longitudinales dispositis. Long. cell. 74—75 u, lat. 44—45 u; lat. isthm. 23,5 u. Tab. 2, fig. 10. Matto Grosso. Bandeira (36). €. Malmei n. spec. Tab: 2, BEER | C. mediocre, leviter constrictum; semicellulee subglobose vel fere cylindracew, lateribus rotundatis vel fere rectis, apicibus late rotundatis; membrana verrucis in series (a fronte ‘yisibiles circ. 8) transversas dispositis ornata. Cellulis e "vertice visis circularibus. Pyrenoidibus in utraque semicellula singulis. Long. cell. 47—51 u, lat. 30—31 u; lat. isthm. 27—28 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (26). €. pseudamoenum Wirrr. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3), Cachoeira (14). 36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. C. excavatum Norpst. Matto Grosso. (30). — — Forma major. Long. cell. 26 u, lat. 14 u; lat. isthm. 10 u. Paraguay. Aregua (49). — — Forma BorsE Austral. Süssw. chloroph. p. 18, t. 3, £ 29. sed minor. Long. cell. 30 u, lat. 18 u; lat. isthm. Db: Rio Grande do Sul. Quinta (8). — — Forma NonpsT. Fr.-wat. alg. N. Zeal. p. 52, t. 5, f. 18. Long cell. 30—34 u, lat. 18—21 1; lat. isthm. 10,5—13 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5). Matto Grosso. Corumba (38, 39, 40). Paraguay. Areguå (50, 51). — — Forma Norpst. |. c. sed major. Long. cell. 37,5—39 u, lat. 22—23,5 u; lat. isthm. 13—14 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4), Cachoeira (11). €. ovale Ratrs. Matto Grosso. Corumbå (41). C. denticulatum Borge Austral. Süssw. chloroph. p. 19, t. 3, f. 31. Forma Borce Trop. Süssw. Chloroph. p. 19, t. 1, f. 19, sed major. Long. semicell. sine acul. 108—109,5 u, cum acul. 112—116 u; lat. sine acul. 143—149,5 u, cum. acul. 156—162 u; crass. circ. 91 u; lat. isthm. 45,5—49,5 u. Paraguay. Aregua (49, 50, 51). €. porrectum Norpst. Long. max. cell. 73 —14 —18 u. » min. » 62,5?1——69 —65 > Lat. max. » 74 —10 —78 » ad bas. semicell. 60 —62,5—67,5 > » isthm. 23,5—27,5—28,5 » Crass. cell. 32,5 u. Matto Grosso. Corumba (38, 39, 40). Die Exemplare der Nr. 38 und 40 stimmten hinsichtlich der Zellenform mit C. porrectum Jouns. Rare Desm. II, p. 293, t. 240, f. 30, überein, d. h. die Seiten der Zellenhälfte waren winklig eingebogen. €. conspersum Rarrs. var. attenuatum Norpst. Long. cell. 70—71,5 u, lat. 52—58,5 u; lat. isthm. 19,5 —22 u; crass. 39—44 u. a © 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 87 Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5). Matto Grosso. Cuyaba (32). — — Forma major. Long. semicell. 45—46 u, lat. 67—68 u; lat. isthm. 27,5 u; crass. 52 u, Paraguay. Areguä (51). €. serobieulosum n. spec. Tab. 2, fig. 12. C. magnum profunde constrictum sinu mediano lineari angusto intimo et extremo dilatato; semicellule circiter tres partes circuli efficientes, apice truncate, angulis inferioribus rotundatis, angulis superioribus late rotundatis, lateribus con- vexis, membrana serobiculis 1n series horizontales circ. 13 et longitudinales circ. 20 ordinatis dense obsess; a latere cir- culares; e vertice elliptice. Long. cell. 74— 85 u, lat. 58,5—65 15 lat. isthm. 27,5-—30 u; crass. 44,5—49,5 u. Paraguay. Areguå (50, 51). Hinsichtlich der Zellenform gleicht die Art sehr gewissen Formen von C. conspersum, z. B. var. rotundatum forma Bonpr Desm. Grönl. p. 26, t. 2, f. 27, ist aber leicht von dieser Art dadurch zu unterscheiden, dass die Warzen durch scharf markierte Scrobiculae ersetzt sind. Ausserdem ist der Scheitel der Zellenhälfte grade, während er bei ähnlichen Formen von C. conspersum konvex ist. C. latum Br£e. var. minor Roy. Rio Grande do Sul. Quinta (8), Cachoeira (10). C. reniforme Arch. Rio Grande do Sul. Cruz Alta (23). ? €. pseudobroomei WoLLE. Forma angulis semicellularum inferioribus rotundatis, angulis superioribus late rotundatis; verrucis in series verti- cales dispositis. Pyrenoidibus in utraque semicellula binis. Long. cell. 31—36,5 u, lat. 27—30,5 u; lat. isthm. 10,5—12 u; crass. 15,5—18 u. Tab. 2. fig. 13. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3), Quinta (8). Ich führe diese Form zu C. pseudobroomei, da sie in vielen Hinsichten an ein paar Formen erinnert, die beschrieben sind in West Alg. Madag. p. 63, t. 6, f. 25 und t. 7, f. 34, var. elegans und var. madagascariense. €. ordinatum (Böre.) West N. Amer. Desm. p. 251. (Syn. C. brasiliense * ordinatum. Bora.) Paraguay. Areguä (51). 88 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. — — Forma in aspectu frontali semicellule verrucis 4 (—3)partitis. Long. cell. 27—28 u, lat. 24—25 u; lat. isthm. 9 u; crass. 17 u. Tab. 2, tee Paraguay. Aregua (49). Die Warzen sind an der Frontalseite der Zellenhälfte im allgemeinen in 4 Teile geteilt, nur einige von ihnen sind in der untersten Reihe gewöhnlich in 3 Teile geteilt. Vom Scheitel gesehen, erscheinen folglich die Warzen am Rande der Zellen ansgehöhlt; die hinter dem Rande stehenden Warzen sind aber wie bei BörsEsEn’s Form in 2 Teile geteilt, doch wurden hier zuweilen auch in 3 Teile geteilte Warzen beob- achtet. C. punctulatum Bris. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14, 15). Paraguay. Colo- nia Risso (55). — — Var. subpunetulatum (Norpst.) Bore. Matto Grosso. Corumba (39). C. areguense n. spec. Tab. 2, fig. 15; C. parvum, fere tam longum quam latum, sinu lineari; semicellule rectangulares, angulis inferioribus et superioribus rotundatis, lateribus rotundatis verrucis 3 ornatis, dorso latissime truncato verrucis 5 ornato; membrana intra marginem apicalem verucis 14 in series arcuatas 2 (7 + 7) dispositis ornata; semicellule e vertice vise elliptice utroque fine verruca ornate, lateribus verrucis 9 et intra marginem verru- cis 5 ornate; a latere vise fere circulares dorso late trun- cato apicibus superioribus porrectis. Pyrenoidibus in utraque semicellula binis. Long. cell 28,5—31 u, lat. 26—28,5 u; lat. isthm. 9—10 u; crass. circ. 17 u. Paraguay. Aregua (49). Die Art ähnelt am meisten C. urnigerum Norpst.; letz- tere ist jedoch bedeutend grösser, hat glatten Scheitel und hinter dem Rande nur eine Reihe Warzen; auch sind hier die Warzen spitz, während sie bei unserer Art stumpf sind. Vgl. auch C. distichum Nonpsr. C. paraguayense n. spec. Tab. 2, fig. 16. C. profunde constrictum sinu lineari angusto intimo et extremo dilatato; semicellule subreniformes, dorso lato sub- truncato, lateribus convexis denticulis 2 preditis, angulis superioribus dentieulo singulo ornatis; membrana in centro semicellule verrucis 2 horizontaliter ordinatis preedita et 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 89 circa illas dense scrobiculata, supra medium denticulis 5 in serie arcuata horizontali et intra angulum superiorem unum- quemque denticulis 3 ornata; membrana cetera glabra. Semi- cellule e vertice vise elliptice; a latere vise fere circulares dorso late subtruneato. Long. cell. sine dent. 49,5—52 u, lat. 43—45 u; lat. cum dent. 48—52 u; lat. isthm. 17 u; erass. circ. 30 u. Paraguay. Aregua (49). Die Art gleicht am meisten C. subreniforme ALEXENKO (non Nonpsr.) Alg. Dnieper p. 93, f. 1 und C. urnigerum Norpst. Bei einigen Individuen war die Membran in der Mitte der Zellenhälfte dicht und zart skrobikuliert (Fig. a), bei anderen waren die Scrobiculae grösser und standen weiter aus einander (Fig. a’). €. polymorphum Norpst. * Paulense Bore. Forma minor lateribus semicellularum verrucis 6 pre- ditis; intra marginem dorsalem verrucis magnis 7 in ordinibus duobus (4 + 3) dispositis; supra isthmum verrucis nullis. Pyrenoidibus in utraque semicellula binis. Long. cell. 39 My lat. 26—27,5 u; lat. isthm. 8 pw; crass. 18 gu. Tab. 2; fig. 17. Matto Grosso. Cuyaba (28). Die Form gleicht am meisten C. paulense Jonws. (non Bore.) Rare Desm. II, p. 293, t. 240, f. 17, bei dem ebenso wie bei unserer Art die Seiten der Zellenhälfte sechs Zähne haben. Jounson hat vielleicht Recht in seiner Annahme, dass *paulense als eigene Art aufzustellen sei, dann darf sie aber nicht C. paulense heissen, da dieser Name schon von BÖRGESEN einer anderen Art gegeben worden ist, Börse. Desm. Brasil. p. 944. C. diehondrum West. Forma sinu angustissimo; membrana concentrice granulata. Long. cell. 23—24 u, lat. 22 u; lat. isthm. 8 u. Tab. 2, fig. 18. Matto Grosso. Corumbä (39). | — — var. tumidum: n. var. Tabs2..Ge. 19: Var. sinu augustissimo; semicellulis e vertice visis utro- que latere tumidis triundulatis; membrana dense granulata. Long. cell. 24,5—25 u, lat. 23 u; lat. isthm. 8 u; crass. 14,5 u. Paraguay. Colonia Risso (54). 90 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. — — var. subpunetulatum n. var. Tab. 2, fig. 20. Var. semicellulis subtrapezoideis; granulis concentrice ordinatis. Long. cell. 24—25 u, lat. 22 u; lat. isthm. 7 u. Paraguay. Colonia Risso (55). Diese letztere Varietät hat durchaus dieselbe Zellenform wie C. punctulatum Bris. Bei den beiden neuen Varietäten scheinen die beiden Warzen unter dem Scheitelrand der Zellenhülfte kleiner zu sein, als bei West’s Form. Wenn man die Zelle vom Scheitel betrachtet, treten auch diese Warzen nicht ausserhalb des Zellenrandes hervor. €. isthmochondrum Nonpsr. var. brasiliense n. var. Tab. 2, fig. 21. Var. semicellulis magis attenuatis; in centro granulis binis (scrobiculis nullis) et ad isthmum granulis binis longe discretis preeditis. Long. cell. 31 u, lat. 26 u; lat. isthm. 8 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). — — var. ornatum n. var. Tab. 2, fig. 22. Var. major semicelinlis magis attenuatis; ad isthmum granulis 2, in centro granulis 3 (sérobiculis nullis) et ad dorsum granulis 4 ornatis. Long. semicell. 19—20 u, lat. 30 potat; Stim 9. u; crass’ 7,5 g- Paraguay. Aregua (48). Eigentlich müssten wohl diese beiden Formen als eine neue Art aufgestellt werden. Sie erinnern auch vielfach, bes. var. ornatum, an C. polymorphum *paulense BónaES. €. hexagonum NoORDsT. Forma ad dorsum semicellule serie granulorum 9 ornata, membrana cetera subtiliter scrobiculata. Long. cell. 49 u, lat: 42 uw; lat! isthm 18 m; (crass. 29: pu. Paraguay. Aregua (51). — — var. ornatum n. var. Tab. 2, fig. 23. Var. a fronte visa semicellula in superiori parte granu- lata, granulis jugis connectis varie sed regulariter ordinatis, membrana inter granulas punctata. Long. cell 49—54 u, lat. 40—45,5 u; lat. isthm. 13—14,5 u; crass. 28—30 u. Paraguay. Aregua (48, 49, 50). Obgleich ich die letztere Form als Varietät unter Norp- sıepr’s Art aufgestellt habe, bin ich doch nicht sicher, ob sie nicht als die Hauptform zu betrachten und ob nicht die von NonpsTEDT abgebildete Form nur ein nicht völlig entwickeltes Individuum ist. Hierfür spricht z. B. das Tab. 2, Fig. 24 MEM osdii d c a cd 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 91 abgebildete Individuum, dessen eine Zellenhälfte nur mit einer Reihe Warzen versehen ist, wie auch NonpsTEDT's Form, während die andere Zellenhälfte zwar in derselben Weise wie var. ornatum entwickelt ist, aber noch nicht die die Warzen verbindenden Leisten erhalten hat. C. labiatum n. spec. Tab. 2, fig. 25. C. parvum, paullo latius quam longius, incisura mediana profunda lineari; semicellule semiellipticee dorso late trun- eato vel levissime retuso, angulis superioribus truncatis, lateribus rectis, angulis inferioribus membrana incrassata truncatis sinuatis; e vertice vise ovales, apicibus membrana incrassata truncatis leviter porrectis; a latere vise fere circu- lares. Membrana subtiliter punctata. Pyrenoidibus in utra- que semicellula singulis. Long. cell. 23—24 u, lat. 27-—29 u; lat. isthm. 10—10,5 u; crass. 13,5 u. Matto Grosso. Cuyaba (28). Zuweilen bilden die Seite und die obere Ecke der Zellen- hälfte eine gleichfórmige, aber schwache Wölbung. Die Art ist noch am ehesten zu vergleichen mit C. truncatum Norpst., C. pseudotaxichondrum NorDsT. und C. angulare Jouns. €. pseudotaxichondrum Norpst. var. biverrucosum n.var. Tab. 2; fig. 26: Var. subduplo major, angulis semicellularum inferioribus bidenticulatis; verrucis 2 infra apicem semicellule predita; e vertice vise semicellule lateribus levissime retus:e, apici- bus bidenticulate. Long. cell. 45—46 u, lat. 55 u; lat. isthm. 15,5 u; crass. 22 u. Matto Grosso. Coxipó (31). C. corumbense n. spec. "Pap: fo RN C. mediocre, subhexagonum, circiter quarta parte longius quam latius, incisuta mediana profunda lineari angusta, ex- tremo ampliata; semicellulie subtrapezice, sursum valde an- gustate, dorso biundulato truncate, lateribus subconvexis, angulis inferioribus subrectis, angulis superioribus truncatis, lateribus granulato-crenatie crenis 4, ad marginem serie granu- lorum predite granulis intra marginem lateralem 4, intra angulum superiorem 1 et intra marginem dorsalem 2; e vertice vise elliptic:; a latere vise fere circulares dorso subtruncate; pyrenoidibus in utraque semicellula singulis. Long. cell. 39—41 u, lat. 31—33 u; lat. isthm. 9—10,5 u; crass. 20—21 u. Matto Grosso. Corumbä (40, 43). 92 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. €. dispersum Jonws. Long. cell. 46 u, lat. 44 u; lat. isthm. 13 u. Paraguay. Colonia Risso (54). C. trinodulum Norpst. Forma sinu extremo ampliato; semicellulee dorso late truncate; granulis in centro semicellule 9 in series verticales 5 ordinatis (1 + 2 + 3 + 2 + 1); membrana preterea ad mar- gines laterales granulis paucis predita. Pyrenoidibus in utraque semicellula binis. Long. cell. 36—37 u, lat. 30 u, crass..20.; lat. isthm. 11,5. u. Tab. 3, te gee Rio Grande do Sul. Cachoeira (14). — — var. glabrum n. var. Tab. 3,2292 Var. sinu intimo et extremo ampliato; angulis inferioribus semicellularum granulis singulis preditis, membrana cetera glabra; semicellule e vertice vise medio utrinque leviter triundulate, apicibus late rotundatw; a latere vise circu- lares. Pyrenoidibus in utraque semicellula binis. Long. cell. Bart, lat. 32,50; lat, isthm. 11,5 u. Paraguay. Colonia Risso (54). €. Regnesi Reınsch. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14). — — var. pseudoregnesii (West) (Syn. C. pseudoregnesii WEST). Long. cell. 15--14,5 u, lat. 12—13 u; lat. isthm. 5—6 u. Paraguay. Areguä (50, 51). Ich bin noch immer der Ansicht, dass man nicht C. Regnesi REINSCH sowie C. montanum SCHMIDLE und C. pseu- doregnesii West als Synonyma betrachten darf, obgleich man vielleicht die beiden letzteren für Varietäten der ersten halten kann. Bei C. Regnesi ist die Membran glatt und die Zellenhälfte vom Scheitel gesehen ohne Anschwellungen; bei den beiden anderen Formen ist die Membran mit in bestimm- ter Weise geordneten Warzen versehen, und wenigstens ist bei C. pseudoregnesii die Zellenhälfte vom Scheitel gesehen deutlich angeschwollen. Siehe West Fr. w. alg. N. Irel. p. 36 sowie die dort angeführte Litteratur. C. erenatum Rarrs. Forma Norpst. Desm. Spetsb. p. 29, t. 6, £. 7. Matto Grosso. Corumba (42). C. obtusatum ScHMIDLE Desm. Ost-Afr. p. 38 var. glabrum n. var. Tab. 3, Fig. 3 j 4 4 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 93 Var. lateribus semicellularum 7—8-undulatis; membrana dense et subtiliter punctata granulis nullis predita; semi- cellulis e vertice visis ellipticis; a latere visis rotundatis. Pyrenoidibus in utraque semicellula binis. Long. cell. 46—47 u, lat. 43 u, crass. 28—24 u; lat. isthm. 15,5 u. ‘Rio Grande do Sul. (18). €. parvulum Brés. Matto Grosso. Bandeira (36). C. Palangula Bras. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3), Cachoeira (12). C. ansatum (EHRENB.) Ras. Long. cell. 55—59 u, lat. 24—26 u, crass. 18,5—20 u; lat. apic. 14—15 u; lat. isthm. 9 u. Tab. 3, fig. 4. Matto Grosso. Corumbá (41). Paraguay. Colonia Risso (54). Die südamerikanische Form stimmt mit der europüischen nach den Diagnosen in Ras. Fl. Eur. Alg. p. 174 und Krnonx. Alg. Schles. p. 149, gut überein. Vielleicht hat unsere Form einen schmäleren Isthmus, in den genannten Diagnosen ist jedoch die Breite desselben nirgends angegeben; C. lagenarium ConpA in Alm. de Carlsb. 1835, t. 2, f. 26, das nach Ras. 1. c. mit C. ansatum synonym ist, hat einen sehr breiten Isthmus, Euastrum ansatum EHRENB. Inf. t. 12, f. VI, 2 dagegen hat einen bedeutend schmileren. Auch mit diesen beiden citierten Figuren stimmt unsere Form sehr gut überein. C. annulatum (Näe.) DE Bar. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4). C. connatum Brees. Forma membrana irregulariter subtiliter scrobiculata, supra isthmum serie horizontali scrobiculorum densiorum ornata et inter series illas glabra; cellula e vertice visa cireularis. Long. cell. 91 u, lat. 69 u; lat. isthm. 62,5 u. Tab. 3, fig. 5. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2). Eine sehr nahestehende Form ist f. sumatrana SCHMIDLE Alg. Sumatr. p. 299, t. 4, f. 6; dieselbe ist aber vom Scheitel gesehen nicht ganz rund und hat in der Mitte einige regel- mässig geordnete grössere Scrobieulae. €. pseudoconnatum Nonpsr. Forma paulo minor. Long. cell. 35—39 u, lat. 28—31 u. Rio Grande do Sul. Quinta (8), Silveira Martins (17). Matto Grosso. Corumbä (39). , 94. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. — — Forma long. cell. 43—44 u, lat. 30—31 u; lat. isthm. circ. 28 u. Matto Grosso. Corumba (43) Paraguay. Aregua (49). — — Forma paulo major. Long. cell. 49,5—53 u, lat. 39—43 u; lat. isthm. 36,5—37,5 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2), Cachoeira (15). Matto Grosso. Cuyaba (32), Corumba (39, 41). Paraguay. Aregua (51), Colonia Risso (54). — — Forma maxima apicibus magis attenuatis; mem- brana subtiliter punctata. Long. cell. 80—86 u, lat. 62—67 u; lat. isthm. 59—63 u. Tab. 3, fig. 6. Matto Grosso. Coxipó (31). €. exiguum Arcu. - Long. cell. 23—24 u, lat. 13 u; lat. isthm. 4 u. Tab..3, fig. 7. Paraguay. Colonia Risso (54). C. pyramidatum Br£e. pro parte. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2, 3), Cachoeira (12), Cruz Alta (22). Matto Grosso. Corumba (38). Paraguay. Aregua (51). ?— — Forma semicellulis apice late truncato-rotundatis, a latere visis lateribus magis rotundatis. Membrana subti- liter punctata. Pyrenoidibus in utraque semicellula binis. Long. cell. 70—73 u, lat. 57-—60 u, crass. 36—37 u; lat. isthm. 26—27 u. Tab. 3, figu Rio Grande do Sul. (19). ?— — Forma duplo major apice latiori; membrana dense scrobiculata. Long. cell. 169 u, lat. 94 u, crass. 73 u; lat. isthm. 35 u. Tab..2, fg. % Matto Grosso. Coxipó (31). C. Lundellii Derr. Forma Wie Sydamerik. Algfl. p. 47, t. 3, f. 89, a’, b. c. Matto Grosso. Corumba (38). — -— Forma Wiis l. c. isthmo autem angustiori. Long. cell. 72—85 u, lat. 65—72 u; lat. isthm. 32—35 u. Matto Grosso. Corumba (39, 40, 41, 43). €. pachydermum Lux». Matto Grosso. Cuyaba (34), Corumba (41). €. pseudopyramidatum Lux». Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2, 3), Cachoeira (11), (18), Cruz Alta (22) Matto Grosso. Cuyaba (32). Para- guay. Aregua (49). : 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 95 — — Forma minor WILLE Sydamerik. Algfl. p. 16, t. 1, f. 32. Long. cell. 33 u, lat. 22 u; lat. isthm. 6 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3) — — *stenonotum NoRDST. Forma semicellulis apice non retusis, lateribus longius retusis; a latere et e vertice visis ut in forma tyrolica. Long. ——— > cell. 78 u, lat. 39 u; lat isthm. 15,5 u. Tab. 3, fig. 10. Paraguay. Colonia Risso (54). | €. granatum Ratrs. Rio Grande do Sul. Quinta (8). Matto Grosso. Corumba (42). — — var. eoneavum LAGERH. Tab. 2. fip. 11. Matto Grosso. Corumba (39, 40, 41, 43). Paraguay. Para- guari (45). — — var. subgranatum Nonpsr. Paraguay. Colonia Risso (55). — — — Forma Norpst. Fr.-wat. alg. N. Zeal. p. 56, t. 6, f. 8, sed major. Long. cell. 40—41 u, lat. 27—28 u; lat. isthm. 8 u. Paraguay. Paraguari (47). — — — Forma Norost. l. c. sed lateribus superioribus l-undulatis; apice latiori. Long. cell. 28—29 u, lat. 19—20 u; lat. isthm. 6,5 u; lat. apic. 7,5—8 u. Tab. 3, fig. 12. Matto Grosso. Corumba (40, 43). C. galeritum Non»psr. Forma semicellulis dorso levissime retusis; e vertice visis lateribus magis convexis., Long. cell. 46—51 u, lat. 45—46 u, crass. 26—27 u; lat. isthm. 17 u. Tab. 3, fig. 18. Rio Grande do Sul. (25). — — var. Subtumidum n. var. Tab. 3, fig. 14. | Var. lateribus semicellularum magis rotundatis; cellula . e vertiee visa utroque latere subventricosa. Pyrenoidibus in - utraque semicellula binis. Long. cell. 53,5— 65 u, lat. 52—58,5 P u, crass. 28,5—32 u; lat. isthm. 19,5—21 u. | Matto Grosso. Corumba (38, 40, 42). | In African Alge p. 34 hat West eine Form mit »more rounded sides» erwähnt; vielleicht ist diese identisch mit var. — subtumidum. C. triangulare n. spec. Tab. 3, fig. 15. C. magnum quadratum, circiter tam longum quam latum, profunde constrictum sinu lineari angusto extremo ampliato; 96 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. semicellule triangulares basi lateribusque rectis, angulis in- ferioribus rotundatis, apice truncato; e vertice vise elliptice; a latere vise ovate. Membrana irregulariter subtiliter scro- bieulata. Long. cell. 125—124 u, lat. 113 u, crass. 58—59 u; lat. isthm. 35 u; lat. apic. 15—16 u. Paraguay. Aregua (51). €. nitidulum DE Nor. Long. cell. 29 u, lat. 23—24 u, crass. 14,5 u; lat. isthm. 8 u. Tab. 3, fig. 16. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4). C. Hammeri REINSCE. Forma REInscH Algenfl. Frank. t. 10, fig. I, a, sed minor. Long. cell. 34 u, lat. 27—28 u; lat. isthm. 9 u. Matto Grosso. Cuyaba (28). — — Forma semicellulis e vertice visis ellipticis, a latere visis apice subtruncatis. Long. cell. 49—52 u, lat. 47—48 u, crass. 24—25 u; lat. isthm. 15,5—17 u. Tab: 3; Bea Paraguay. Areguä (49). — — var. Sinuatum n. var. Tab. 3, fig. 18. Var. semicellulis apice recto vel leviter retuso, lateribus valde retusis, angulis inferioribus leviter sinuatis; e vertice visis utroque latere tumidis; a latere visis lateribus levissime sinuatis. Membrana sparse scrobiculata. Long. cell. 338—934 u, lat. 26 u, crass 18 u; lat. apie. 14—15 u; lat. isthm. 8 u. Paraguay. Areguä (49). C. retusiforme (WILLE) GUTW. Forma abscissa SCHMIDLE Alg. Sumatr. p. 302, t. 4, f. 8 (sub C. Hammeri). Long. cell. 28 —24 u, lat. 19,5 u, crass. 18 u; lat. isthm. 6,5 u. Tab. 3, fig. 19. Rio Grande do Sul. Quinta (8). West, in Notes Fr. w. alg. p. 4, zeigt, dass diese Form zu C. retusiforme zu führen ist. C. patelliforme n. spec. Tab. 3, fig. 20. C. magnum, diametro duplo longius, profunde constric- tum sinu acutangulo; semicellule globose; membrana con- centrice scrobiculata; e vertice visum circulare medio concavo. Long. cell. 148—145 u, lat. 76—78 u; lat. isthm. 30—81 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). C. moniliforme (Turp.) Rarrs. Rio Grande do Sul. Quinta (8). Matto Grosso. (30), Cuyaba (37), Corumba (38, 39, 40, 43). a ] 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 97 €. Baileyi WorrE. Long. cell 40—49,5 u, lat. 45,5 15,5—19,5 u. Matto Grosso. Cuyabå (32), Corumba (39, 41). Paraguay. Colonia Risso (54). Die Zellenhälfte ist am Scheitel gleichmässig abgerundet oder unmerkbar abgeplattet; sie ist mit 2 Pyrenoiden ver- sehen. — — Forma angulis inferioribus semicellularum rotun- datis. Long. semicell. 19,5 u, lat. 47 u, crass. 22 u; lat. isthm. 15,5 u. Tab. 3, frs; 20 Matto Grosso. Cuyaba (32). €. subtumidum Nonpsr. Long. cell. 30—33 u, lat. 25—26 u; lat. isthm. 9—11 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5), Quinta (8). — — var. eireulare n. var. Tab. 3, fig. 22. Var. cellulis tam longis quam latis; semicellulis dorso medio vix truncatis, lateribus leviter convexis. Nuclei amy- lacei singuli. Long. cell. = lat. 28,5—31 u, crass. 14,5— 15,5 u; lat. isthm. 7—-9 u. Matto Grosso. Corumba (39, 41, 42, 43). Die Form unterscheidet sich von der f. typica dadurch, dass die Zellenhälfte sich nach oben hin mehr verschmülert, wodurch sie einen bedeutend schmäleren Scheitel erhält. Von C. galeritum Norvst. unterscheidet sich unsere Form durch bedeutend geringere Grösse, durch ihre der Länge gleich- kommende Breite und durch die vom Scheitel gesehen mehr bauchigen Seiten; ausserdem hat C. galeritum in jeder Zellen- hälfte 2 Pyrenoiden. Eine andere verwandte Art ist C. sce- nedesmus DEup., dessen Zellen bedeutend grösser und ausser- dem mehr breit als lang sind. €. eireulare REINSCH. Matto Grosso. Corumbä (42). €. laticollum Derr. Forma minor isthmo angustiori; semicellulis a latere visis orbicularibus; membrana punctata. Long. cell. 47 u, lat. 52 u, crass. 24,5 u; lat. isthm. 15,5 u. Tab. 3, fig. 23. Matto Grosso. Coxipö (31). €. obsoletum (HANTSCH) REINSCH. Matto Grosso. (30). Arkiv för Botanik. Bd 1. is 56 u; lat. isthm. 98 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. C. venustum (Bris.) ÅRCH. Forma BorGE Austral. Süssw. chloroph. p. 23, t. 3, f. 40, sed minor. Long. cell. 27—28 u, lat. 19,5 u; lat. isthm. 5 u. Paraguay. Aregua (51). C. trilobulatum REINscH. Long. cell. 26 u, lat. 23 u; lat. isthm. 8 ju. Matto Grosso. Cuyaba (28). €. Meneghinii Bris. Rio Grande do Sul. Quinta (8), Cachoeira (14), (18). Matto Grosso. Cuyaba (35), Corumba (40, 43). — — Forma lateribus semicellularum divergentibus. Long. cell. 17 u, lat. 13 u; lat. isthm. 4 u. Tab. 3, fig. 24. Rio Grande do Sul. Rio Grande (7). — — var. Reinschii Isrv. Rio Grande do Sul. Quinta (8). Matto Grosso. Corumbá (39, 41, 42). Paraguay. Paraguari (47). €. Regnellii WiLLE. Matto Grosso. Corumba (42). C. tinetum Rarrs. Matto Grosso. Cuyabå (28). — — var. tumidum n. var. Tab: 3,:Fig. 25. Var. sinu mox ampliato; semicellule apice leviter retuse; e vertice vis medio utrimque tumore magno preditz; a latere vise utrimque tumore magno basali instructs. Membrana luteola. Nuclei amylacei singuli. Long. cell. 11,5—13 u, lat. 11,5—12 w, crass. 8—9 u; lat. isthm. 8—9 u. Paraguay. Aregua (51). Von var. intermedium Norvst. Fr.-wat. alg. N. Zeal. p. 61, t. 3, f. 17 unterscheidet sich diese Form durch die Falte am Scheitel der Zellenhälfte und durch die bedeutend kraftigere Wolbung in ihrer Mitte; hierdurch, steht sie C. asphaerosporum Norvst. sehr nahe. Ich stimme NonpsrEpr 1. c. darin bei, dass diese beiden Arten sehr gut zu einer vereinigt werden kónnten. €. Turpinii Brés. Forma semicellulis tantummodo una elevatione instructis; membrana elevationis glabra. Long. semicell. 32,5 u, lat. 49,5 u, crass. 30 u; lat. isthm. 14,5 u; lat. ad bas. lob. pol. 25 u. Tab. 3, fig. 26. Rio Grande do Sul. Rio Grande (6). Von der Seite gesehen stimmt diese Form mit LUND. Desm. Suec. t. 3. f. 9 überein. Von C. Turpinii Bore. F. alg. " 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 99 Östgrönl. p. 13, t. 1, f. 11, a, c, (non ec’) unterscheidet sie sich eigentlich nur dadurch, dass die Erhabenheit in der Mitte der Zellenhülfte glatt ist. Von vorne gesehen gleicht unsere Form sehr den Formen von Kuastrum verrucosum, die West in Desm. Un. St. p. 293 unter E. occidentale zusammengeführt; aber bei letzterem ist, von der Seite gesehen, der Scheitel vertieft und die Zellenenden sind, von oben gesehen, spitz gerundet. €. splendidum n. spec. Tab. 3, fig. 27. C. magnum profunde constrictum sinu lineari extrorsum ampliato; semicellulae subtriangulares, angulis basalibus late rotundatis, lateribus superioribus leviter concavis, apice con- vexo-truncato; membrana marginem versus et in margine verrucis truncato-emarginatis concentrice ordinatis, sed ver- rucis infimis in angulis inferioribus supra isthmum acutis (non truneato-emarginatis); intra angulos inferiores granulis (den- ticulis?) ornata; membrana cetera scrobiculata (7); semicellulae a latere visae late ovatae; e basi visae medio utrinque valde inflatae apicibus rotundatis margine et intra marginem verrucis instructis. Massa chlorophyllacea e taeniis parietalibus for- mata. Long. cell. 255—260 u, lat. 114—176 u, crass. 108—110 u; lat. isthm. 56—59 u. Paraguay. Aregua (49, 51). Da ich keine ganz leere Zelle beobachtet habe, kann ich nicht das Aussehen der Membran in der Mitte der Zellen- hilfte genau entscheiden, aber nach dem Aussehen der Zellen- hälfte von der Seite und von unten zu urteilen, ist die Mem- bran in der Mitte der Zellenhilfte skrobikuliert. C. mammillatum n. spec. Tab. 3, fig. 28. C. mediocre, fere tam latum quam longum, incisura medi- ana profunda lineari; semicellulae leviter angustatae dorso late truncate, lateribus leviter convexis verrucis acutis 7 instruetis; angulis inferioribus fere rectis, superioribus late rotundatis; membrana intra marginem lateralem granulis 3, intra marginem dorsalem verrucis quadratis 6 et in centro semicellulae verrucis 8 semicirculariter ordinatis ornata; semi- cellulae e vertice visae late ellipticae utroque latere verrucis mammiformibus 4 et intra margines utrinque serie verrucarum quadratarum 6 ornatae; a latere visae circulares, utrinque granulis 3 ornatae. Long. cell. 49—50 u, lat. 43—490 u, crass. 30—31 u; lat. isthm. 13—14,5 u. 100 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Matto Grosso. Coxipó (31). Am nüchsten zu vergleichen ist die Art mit C. vogesiacum LEMAIRE und C. quinarium var. circulare NORDST. C. simulum n. spec. Tab.:3,- figi 188. C. medio sinu lineari profunde constrictum, fere tam latum quam longum; semicellulz trapezoidez dorso late trun- cato, lateribus paullo convexis granulis minutis 4 instructis; angulis inferioribus subrectis granulis majoribus 2 plerumque leviter recurvatis ornatis; angulis superioribus late rotundatis; membrana in centro semicellul: granulis majoribus circ. 16—17 in series transversales 4 ordinatis ornata, inter granula sero- bieulata; semicellule e vertice vise late ellipticee medio utrinque margine granulis 4—5 et intra seriebus 2 granu- lorum ornatz, apicibus granulis majoribus 2 et intra serie- bus 4 granulorum 2—3 instructz; a latere vise circulares margine utrinque granulis 4 ornate. Long. cell. 33—37 u, lat. cum verruc. 31—33 u, crass. 20—22 u; lat. isthm. 9—10,5 u. Matto Grosso. Coxipé (81). Die beiden grossen, schwach gewólbten Warzen in der unteren Ecke der Zellenhilfte geben der Art ein sehr charak- teristisches Aussehen. Von C. distichum Norpst., dem dieselbe unleugbar sehr nahe steht, unterscheidet sie sich dadurch, dass die Zelle am Rande mit deutlichen Warzen versehen ist, deren Anzahl in der Mitte noch bedeutend grósser ist. €. commissurale BrÉB. var. crassum NonpsT. Long. cell. 28—33 u, lat. 31—36,5 u, crass. 22—25,5 u; lat. isthm. 10,5—11,5 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5). Paraguay. Aregua. (49, 51). €. ornatum Rarrs. Long. cell. 32—33 u, lat. 933—934 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5), Cachoeira (14, 15). Matto Grosso. Cuyaba (32), Corumbá (39). Paraguay. Colonia Risso (54). Sämtliche Individuen, an denen ich die Anordnung der Warzen deutlich wahrnehmen konnte, stimmten in dieser Be- ziehung mit f. swecica Lunp. Desm. Suec. p. 28 überein. €. quadrifarium Lux». var. hexastichum (LUND.) Nonpsr. Forma margine verrucis 17 ornata, tumore basali verrucis 7 (6 periphericis, 1 centrali) instructa. Long. cell. 40-—45u, lat. 32—35 u, crass. 21—23,5 u; lat. isthm. 14—15 u. Tab. 3, fig. 30. 1 HE 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 101 Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). €. binum Nonpsr. Forma tumore basali semicellule granulis in series ver- ticales ordinatis et infra granulis majoribus in seriem hori- zontalem ordinatis ornata. Long. cell. 79—80 u, lat. 55—59 u, crass. 37,5 u; lat. isthm. 19,5 u. Tab. 3, fig. 31. Rio Grande do Sul. Cruz Alta (23). €. subspeciosum Nonpsr. Matto Grosso. Coxipó (31). Die brasilianische Form stimmte vollstándig mit der von Norpst., Desm. aret. p. 22, t. 6, f. 15, beschriebenen Form überein. — — Forma tumore basali semicellulee granulis in series (cire. 5) verticales (sed nullas horizontales) dispositis ornato; membrana marginem versus granulis radiatim et concentrice dispositis in seriebus 2—3 exterioribus binis, in serie interiori singulis ornata. Long. cell. 46 u., lat. 35,5 u, crass. 22 u; lat. apic. 13 u; lat. isthm. 13 u. Tab.'3, fig. 32. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4). — — var. validius Norpsr. Rio Grande do Sul. (18). Matto Grosso, Cuyaba (32, 37). €. caleareum WITTR. Forma Borat Alg. Patag. p. 26, t. 1, f. 9. Long. cell. 22 u, lat. 19,5 u. Paraguay. Colonia Risso (55). — — var. brasiliense n. var. Tab. 3, fig. 33. Var. lobo polari medio bicrenato; tumore basali verru- eulis 7 (6 periphericis, 1 majori centrali) ornato; membrana marginem versus granulis 20 (10+10) in series 2 concentricas ordinatis instructa; semicellule a latere vise apice late trun- eat. Long. semicell. 11—12 u, lat. 18 u, crass. 13 u; lat. isthm. 6,5 u. Matto Grosso. (30). €. sublobatum (Br£e.) Arch. var. brasiliense n. var. Tab. 3, fig. 34. Var. minor sinu mediano lineari, angulis inferioribus semicellularum late rotundatis; semicellulz a latere vise ovate ; e vertice vise late ellipticee (non tumid:e), lobo polari rec- tangulares. Long. cell. 19 u, lat. 13 u, crass. 10,5 u; lat. ; apice. 9—10,5 u; lat. isthm. 5 u. Paraguay. Areguä (51). 102 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND. 1. Von vorne gesehen gleicht diese Form sehr var. brevisi- nuosum Norpst., hat aber einen bedeutend schmäleren Isthmus; bei Norpsrepts Varietät ist ausserdem die Zellenhälfte von der Seite gesehen rechteckig. Eine andere nahe verwandte Form . scheint, nach der Figur zu urteilen, Euastrum sublobatum Mask. Furth. Not. N. Z. Desm. p. 12, t. 1, £. 9, zu sein, aber auch diese Form hat einen breiteren Isthmus und ihre Mittel- einschnürung erweitert sich plötzlich. €. elepsydra Nonpsr. Forma major. Long. cell. 23—25 u, lat. 28—24 u; lat. isthm. 6—7 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14). Matto Grosso. Co- rumbå (38). Paraguay. Areguå (49). Cosmocladium Bres. C. tumidum Jonws. Forma subduplo major. Long. cell. 16--17 u, lat. 18 u, crass. 9 u; lat. isthm. 2,5 u. Paraguay. Aregua (50). Arthrodesmus Enrens. A. longispinus n. spec. Tab. 3, fig. 35. A. magnus, quarta parte longius quam latius, profunde constrictus sinu amplo; semicellule subhexagone, angulis su- perioribus et lateralibus in spinam longam productis; e vertice vise ellipticee. Long. cell. sine spin. 45—46 u, cum spin. 98 uw; lat. sine spin. 32—33 u, cum spin. 91 u; crass. cell. 23—24 u; lat. isthm. 11 u. Matto Grosso. Bandeira (36). Von vorne gesehen erinnert die Art an einige Xanthidium- Arten, aber abgesehen von der vom Scheitel gesehenen Gestalt der Zelle, die die für Arthrodesmus charakteristische ist, wurde beobachtet, dass sie mit einem centralen Chromatophoren versehen ist. A. mucronulatus NoRDST. Forma major dorso semicellule levissime rotundato. Long. cell. 32,5—39 u; lat. sine acul. 41,5—48 u, cum acul. 48—56 u; crass. 18—21 u; lat. isthm. 11,5—14 u. Tab. 3, fig. 36. Matto Grosso. (30), Cuyaba (37). Paraguay. Aregua (50). | ' 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 103 Diese Form unterscheidet sich von var. robustum West nur dadurch, dass der Scheitel der Zellenhalfte etwas weniger gerundet ist. Wests Form weicht übrigens meines Erachtens zu wenig von Norpstepts ab, als dass sie für eine Varietät zu halten würe. — — var. evolutus n. var. Tab. 8, fig. 37: Var. aculeis in angulis superioribus semicellularum majo- ribus; lateribus semicellularum inter angulos superiores et in- feriores aculeis singulis ornatis. Long. cell. 534—935 u; lat. sine acul. 44—47 u, cum acul. 52—56 u; crass. 19—20 u; lat. isthm. 9—12 u. Paraguay. Aregua (49, 51). A. Incus (Brép.) Hass. | Forma Raurs Brit. Desm. t. 20, f. 4, d. Long. cell. sine spin. 24,5—32,5 u, cum spin. 45,5 —65 u; lat. sine spin. 24,5 —34 u, cum spin. 58,5—67,5 u; lat. isthm. 8—9 u. Matto Grosso. Corumba (40). Paraguay. Areguá (49, 51). A. subulatus Kürz. Long. cell. sine spin. 28,4—34 u; lat. sine spin. 27—35 u, cum spin. 52— 80 u; lat. isthm. 7—9 u. Matto Grosso. Corumba (38, 41) Paraguay. Aregua (48, 49, 50, 51). Hinsichtlich der Richtung der Stacheln herrschte grosses Schwanken; bei einigen Individuen waren dieselben grade abstehend, bei anderen konvergierten sie mehr oder weniger, bei noch anderen divergierten sie in verschiedenem Grade. A. convergens EHRENB. Paraguay. Areguä (49). Xanthidium Esrens.; Rarrs. X. pseudoregulare n. spec. Tab. 4, fig. 1. X. mediocre, cire. tertia parte longius quam latius, pro- funde constrictum sinu amplo; semicellule subhexagon:e in centro aculeo instruct®e, angulis superioribus et lateralibus in aculeum productis, aculeis omnibus firmis apice bifidis; e vertice vise oblongo-hexagon® angulis in aculeum productis, in medio aculeis quaternis cruciatim dispositis ornate; a latere vise hexagone, angulis superioribus et lateralibus in aculeum productis, intra aculeos laterales utrinque aculeos ornate. Long. cell. sine acul. 78 u, cum acul. 104 u; lat. sine 104 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. acul. 54—55 w, cum acul. 80—81 u; crass. sine acul. 41—42 u, cum acul. 70 u; lat. isthm. 24,5 u. Matto Grosso. Coxipó (31). Hinsichtlich der Zellenform stimmt die Art mit X. regu- lare forma Nonpsr. Alg. brasil. p. 27, t. 2, f. 10 überein, von dem sie sich durch gespaltene, an der Basis unbewehrte Sta- cheln unterscheidet. Eine andere nahestehende Art ist X. for- cipatum Borer Trop. Süssw.-Chloroph. p. 17, t. 1, fig. 15. X. ornatum n. spec. Tab. 4, fig. 2. X. tam longum quam latum, fere circulare, profunde constrictum sinu lineari extrorsum ampliato; semicellulze semi- circulares angulis inferioribus late rotundatis, ad marginem dorsalem aculeis firmis leviter curvatis 4 ornatw, angulis in- ferioribus aculeo et supra aculeis firmis 2 instructee; membrana in medio supra isthmum aculeis 3 et supra tuberculis 9 apice dentatis in series 3 transversas dispositis ornata, infra angulos aculeis 4 et supra tuberculis 3 instructa; semicellule a latere vise circulares; e vertice vise ellipticee, medio utrinque sub- tumide tuberculis 3 apice dentatis instructie, in apice utroque aculeis 2 et sub apice tuberculis 2 ornate, membrana intra margines laterales aculeis 4 instructa. Long. cell. sine acul. 45,5—52 u, cum acul. 57—65 u; lat. sine acul. 43—49,5 u, cum acul. 58,5—65 u; crass. 28—32,5 u; lat. isthm. 15,5—17 u. Matto Grosso. Bandeira (36). X. paraguayense n. spec. Tab. 4, fig. 3. X. fere tam latum quam longum, medio profunde con- strictum sinu lineari extremo ampliato; semicellule subellip- tice, utroque fine late rotundate; aculeis 2 ornate mar- gine dorsali late rotundate; membrana ad marginem dor- salem aculeis 5 et intra angulos superiores aculeis 3 ornata, in medio semicellul:z tuberculis 2 instructa et circa illa scro- biculata; semicellule a latere vise circulares, e vertice viste elliptieze. Long. cell. 53—58,5 u; lat. sine acul. 45,5—49,5 u, cum aeul. 56—58,5 u; crass. 28,5—31 u; lat. isthm. 15,5—17 u. Paraguay. Aregua (48, 51). X. antilopeum (Bn£s.) Kürz. Paraguay. Aregua (51). — — Forma non profunde constricta; semicellule e vertice vise ovales tuberculo nullo. Long. celi. sine acul. 56 wu; eum acul. 84,5 u; lat. sine acul. 56 «. cum acul. 84,5 u; crass. 37,5 u; lat. isthm. 32,5 u. I 2 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 105 Paraguay. Areguä (49). | In Tab. 4, Fig. 4 habe ich ein Individuum dieser Form abgebildet, dessen eine Zellenhälfte, vom Scheitel gesehen, an der einen Seite mit noch einem Stachel versehen war; vgl. var. minneapoliense WoLLE und var. canadense Josm.! — — Forma tumori centrali nullo, membrana autem in medio semicellule fuscescente et incrassata. Long. semicell. - sine acul. 26 u, cum acul. 36,5 u; lat. sine acul. 34 u, cum acul. 54 u; crass. 28,5 u. Tab. 4, fig. 5. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). — — var. ornatum ANDERss. Forma in centro semicellule granulis 7—10 (1 centrali, 6—9 periphericis) ornata. Long. cell. sine acul. 62,5 u, cum acul. 91 u; lat. sine aeul. 65 u, cum acul. 96 u; lat. isthm. 34 u. Paraguay. Aregua (51). X. regulare Norpst. Long. cell. sine acul. 58—59 u, cum acul. 92—93 u; lat. sine acul. 49 u, cum acul. 77 u; crass. sine acul. 50 u, cum acul. 69 u; lat. isthm. 34 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (12). Zu beobachten ist, dass die Masse bei Norpst. Desm. Brasil. p. 231, fehlerhaft angegeben sind; es muss heissen: »Long. s. ac. 66 u, lat. s. ac. 48 u, long. c. ac. 96 u, lat. c. ac. 81 u, constr. 30 w. (Siehe Nompsr. Alg. brasil. p. 27). Staurastrum Meryen; Rarrs. S. cosmarioides Nonpsr. Matto Grosso. Coxipó (31). — — Forma semicellulis e basi fere ad medium «equali latitudine, ab hoc loco angustatis; membrana in angulis in- ferioribus incrassata. Long. cell 76—77 u, lat. 44 u; lat. isthm. 24,5 u. Tab. 4, fig, 6. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5). — — Forma Bóne. Desm. Brasil. p. 50, f. 4. Long. cell. 82 u, lat. 45,5 u. | Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). — — Forma. Long. cell. 67,5—88,5 u, lat. 41,5—57 u; lat. isthm. 18--26 u. Tab. 4, fig. 7. Rio Grande do Sul. Cachoeira (12). Matto Grosso. - Coxipó (31). 106 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. S. muticum BRrRÉB. Matto Grosso. Corumba (42). Paraguay. Aregua (49). — — Forma minor, long. cell. 21 u, lat. 17 u; lat. isthm. 5 u. Tab. 3, fig. 38. Rio Grande do Sul. Cruz Alta (22). S. orbieulare (EHRENB.) MENEGH. Rio Grande do Sul. Pelotas (9). Matto Grosso. Co- rumba (38, 39, 40). — — Forma angulis inferioribus semicellule subacutis, sinu angusto lineari; membrana subtiliter punctata. Long. cell. 37—39 u, lat. 35—36,5 u; lat. isthm. 9—10,5 u. Tab. 4, fig. 8. Matto Grosso. Corumba (38, 40). Wahrscheinlich ist dies dieselbe Form wie die von Norpst. Desm. Brasil. p. 224 beschriebene. — — var. denticulatum Nonpsr. Long. cell. 47 u, lat. 44 u. Paraguay. | Areguá (51). S. paehyrhynchum Non»psr. Forma dorso recto vel levissime concavo; membrana in angulis semicellularum leviter incrassata. Long. cell. 39 u, lat. 44 u; lat. isthm. 11,5 u. Tab. 8, Bet "39: Paraguay. Aregua (50). S. pseudopachyrhynehum Wotte var. polonicum Ercnr. et GUTW. Forma 4-gona; semicellule e vertice vise lateribus magis concavis. Long. cell. 23 u, lat. 21 u; lat. isthm. 8 u. Tab. 4, fig. 9. Matto Grosso. Corumba (40). S. Wolleanum BurLER var. Kissimense Wo LE. Long. cell. sine proc. 53—61 u, cum proc. 78—88 u; lat. sine proc. 36,5—49,5 u, cum proc. 77—88 u; lat. isthm. 31—38 u. Tab.” 4f Poen Paraguay. Aregua (51). Die Zellenhülfte enthalt eine grosse Pyrenoide; in jeden Fortsatz verlaufen zwei schmale Chromatophorbänder. S. Dickiei Raters. Rio Grande do Sul. Pelotas (9). Matto Grosso. Corum- ba (38). — — var. maximum West N. Amer. Desm. p. 295, t. 18,2, 13: 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 107 Long. cell. 65 u; lat. sine acul. 65 u, cum acul. 76—77 u; lat. isthm. 16 u. Paraguay. Areguä (51). S. cuspidatum Bree. Forma incurva HEIMERL. Matto Grosso. Corumba (39). S. trifidum Nonpsr. var. inflexum West N. Amer. Desm. p. 258, t. 16, f. 22. Forma sinu mox ampliato (ut in f. typica). Long. cell. 25--36 u, lat. cum acul. 40—46 u. Matto Grosso. Coxipó (31). Paraguay. Aregua (51). — — Forma sinu mox ampliato; semicellule e vertice vise angulis et aculeis leviter eodem versis (cfr. Böre. Desm. Brasil. p. 49, t. 5, f. 56). Long. cell. 35 u, lat. cum acul. 45,5 u; lat. isthm. 14,5 u. Paraguay. Aregua (49). — — var. glabrum Lasern. Forma torta Böre., sed major. Long. cell. 39 u, lat. cum acul. 45,5 u. Matto Grosso. Corumbä (38). S. Brasiliense Nonpsr. Forma 5-angularis. Long. sine acul. 69 u, cum acul. 97 u; lat. sine acul. 61 u, cum acul. 98 u; lat. isthm. 32,5 u. Paraguay. Aregua (51). S. punctulatum Brés. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5). — — Forma minor angulis semicellularum minus rotun- datis. Long. cell. 24,5—26 u, lat. 22—23,5 u; lat. jsthm. 8—9 u. Tab. 4. fig. 11. lio Grande do Sul. Porto Alegre (26). S. pygmeum Bn£r. Rio Grande do Sul. (18). Paraguay. Aregua (51). S. dilatatum EHRENB. var. insignis Rac. Forma minor. Long. cell. = lat. 20—21 u; lat. isthm. P i. Tab. 4, fig. 12. Matto Grosso. Corumba (39). S. margaritaceum (EHRENB.) MENEGH. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14, 15). S. subpolymorphum n. spec. Tab. 4, fig. 13. S. sinu mediano amplo profunde constrictum; semicellulce subelliptice, dorso leviter convexo, angulis in processum 108 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. brevem apice tridenticulatum productis; e vertice vise 6- angulares, lateribus concavis intra marginem denticulis 2 ornatis, angulis in processum in medio denticulis 2 instruc- tum productis. Long. cell. 32—33 u, lat. cum proc. 39 u; lat. isthm. 11—12 u. Matto Grosso. Corumba (39, 40). Am nächsten zu vergleichen ist die Art mit S. polymor- phum Bris. und S. basidentatum BonaE. S. gracile Rarrs. Forma ventre paullo inflato, margine dorsali granulis bidentieulatis instructo; membrana intra marginem ventralem granulis 3 et intra marginem dorsalem granulis in seriem transversalem ordinatis ornata. Long. semicell. 18—19 u, lat. 58—59 u; lat. isthm. 13 u. Tab. 4, fig. 14. Paraguay. Aregua (49). — — Forma superiori similis, brachiis autem longioribus leviter inflexis. Long. semicell. 19,5 u, lat. 78 u; lat. isthm. 13 u. Tab. 4, fig. 15. Paraguay. Areguå (51). S. hirsutum (EHRENB.) BRÉB. Paraguay. Colonia Risso (54). S. subteliferum Roy et Biss. Forma spinis pluribus quam in f. typica; semicellule e vertice vise angulis in margine spinis 5 et intra marginem spinis 6 instructe, intra marginem cujusque lateris membrana spina ornatz. Long. cell. sine spin. 36—37 u; lat. sine spin. 31 u, cum spin. 43 u; lat. isthm. 13 u. Tab. 4, fig. 16. Matto Grosso. (30). i S. sagittiferum Bore. Paraguay. Aregua (49). S. setigerum CLEVE. Long. cell. sine spin. 43 u; lat. sine spin. 59 u, cum spin. 63 u; lat. isthm. 13,5 u. Paraguay. Paraguari (45). S. quadrangulare Br£r. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14). — — Forma angulis superioribus semicellularum aculeis 2, angulis inferioribus aculeis singulis majoribus deflexis in- structis; e vertice visa 5-angularis. Long. cell. 24,5 u, lat. 26—29 u; lat. isthm. 13 u. Tab. 4, fig. 17. Matto Grosso. Corumba (43). 62 i 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 109 S. sinuatum n. spec. Tab. 4, fig. 18. S. mediocre, fere tam latum quam longum, profunde constrictum sinu aperto; semicellul:e oblongo-euneatz, sursum dilatat:e, dorso truncate, lateribus concavis, angulis superi- oribus in aculeos 2 sursum versos fissis, angulis inferioribus in aculeos 2 (—3) extrorsum directos fissis; e vertice vise 5-angulares, lateribus concavis, angulis in aculeos 2 (—3) fissis et intra angulos aculeis 2 instruct. Long. semicell. sine acul. 32,5 u; lat. sine acul. 56 u, cum acul. 84,5 u; lat. isthm. 28,5 u. Paraguay. Aregua (51). S. Aretiscon (EHRENB.) LUND. var. brevibrachiatum. n. var. Tab. 4, fig. 19. Var. minor processibus brevioribus glabris, apice 4-fidis. Long. cell. sine process. 43 u, cum process. 58,5 u; lat. sine process. 30 u, cum process. 52 u; lat. isthm. 19,5 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14). Wegen der glatten Fortsätze erinnert diese Form stark an S. Wolleanum BUTLER; bei letzterem sind aber die Zellen- hälften mehr gerundet, und es befinden sich hier sowohl in dem oberen als auch in dem unteren Fortsatzkranze 6 Fortsätze. S. nudibrachiatum n. spec. Tab. 4, fig. 20. S. mediocre, modice constrietum sinu extrorsum valde ampliato; semicellule subglobose, paullum depress in media parte processibus 7 (a fronte visis 4) leviter sursum versis coronat&, processibus omnibus preelongis, equilongis, rectis, medio leviter tumidis, apice bifidis; e vertice viste 7-gon:, angulis in processum prelongum, rectum preedite. Mem- brana corporis subtiliter punctata, membrana processuum glabra. Chlorophora axilia, teenias 2 in processus emittentes; pyrenoidem singulum centralem includentia. Long. sine pro- cess. 54—57 u; lat. sine process. 40—43 u, cum process. 99—111 u; lat. isthm. 34—36 u; crass. process. 9 u. Paraguay. Aregua (49, 50). Eine nahe verwandte Art ist S. Pilgeri ScHMIDLE Alg. Brasil. p. 51, t. 4, f. 12, die von unserer Art dadurch ab- weicht, dass die Fortsätze weiter oben an den Zellenhälften sitzen und am Ende tief in je zwei grosse Zinken geteilt sind. S. leptacanthum Nonpsr. Forma semicellulis e vertice visis 9-radiatis, processibus - dorsalibus 6; processibus apice bifidis. Long. cell. sine pro- 110 ARKIV FÓR BOTANIK. BAND 1. cess. 39 u, cum process. 78 u; lat. sine process. 28,5 u, cum process. 74 u; lat. isthm. 19,5 u; long. process. circ. 26 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (15). Euastrum EHRENB.; Rares. E. latipes Nonpsr. Long. cell 113 u, lat. 65 u, crass. 39 u; lat. lob. pol. 30 u; lat. isthm. 15,5 u. Matto Grosso. Bandeira (56). E. Didelta (MENEGH.) Rarrs. Paraguay. Aregua (51). E. quadriceps Nonpsr. Long. cell. 115—116 u, lat. 63,5 u, crass. 41,5 u; lat. lob. pol. 23,5 u; lat. isthm. 20,5 g. Tab. 4, fig. 21. Paraguay. Aregua (50). E. ansatum Raurs. | Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3, 5). Matto Grosso. Cuyaba (32). Paraguay. Aregua (49). — — Forma apicibus leviter dilatatis; semicellulw e vertice vise lateribus 4-undulatis. Long. cell. 78 u, lat. 40— 44. u; lat. isthm. 13 u. Tab. 4, fig. 22. — — Forma major, membrana in medio semicellule scro- bieula instrueta. Long. cell 107 u, lat. 48 u; lat. isthm. 13 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14). E. abruptum Nonpsr. Long. cell 45,5—52 u, lat. 32,5—35 u; lat. isthm. 8—9 u. Rio Grande do Sul. (25). Paraguay. Aregua (49, 50, 51). — — Forma membrana supra tumorem centralem scro- biculis 2 ornata. Long. semicell. 28—29 u, lat. 40,5 u, crass. 26 u; lat. isthm. 9 u. Tab..4, fig. 23. Matto Grosso. Corumba (43). — — Forma minor incisura lobi polaris profunda et aperta, intra marginem apicalem utrobique verruca emargi- nata ornata (aculeis nullis); lobulis lateralibus inferioribus aculeis singulis instructis; semicellule a latere vise apice 0. BORGE, DÍE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 111 truncate, non retuse. Long. cell. 36—37 u, lat. 24—25 u, crass. 18 u; lat. isthm. 7 u. Tab. 4, fig. 24. Matto Grosso. Cuyaba (32). E. evolutum (Nonpsr) West N. Amer. Desm. p. 243. Long. cell. 58,5—75,5 u, lat. 43—49,5 a; lat. isthm. 11,5—13 u. " Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4) Matto Grosso. Corumba (43). Paraguay. Areguå (49, 50). — — Forma lobis polaribus aculeis singulis utrobique infra spinam majorem ornatis. Long. cell. 70 u, lat. 49,5 u; lat. isthm. 13 u. Tab. 4, fig. 25. Paraguay. Aregua (51). — — var. ineudiforme (Böre.) West Desm. Un. St. p. 292. Long. cell. 50—51 u, lat. 36,5 u; lat. isthm. 9 y. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). E. subglaziovii Bonak Trop. Süssw.-Chloroph. p. 25, t. 1, f. 29. Var. minor n. var. Tab. 4, fig. 26. Var. minor lobis polaribus intra marginem apicalem aculeis ornatis; angulis inferioribus semicellularum aculeis singulis instructis; membrana supra basin semicellularum verruca magna emarginata (non verrucis 3) ornata. Long. cell. 36—38 u, lat. 24,5—26 u, crass. 16—17 u; lat. isthm. 6,5 u. Matto Grosso. Corumba (39, 40). Es wäre vielleicht das richtigste, diese Art unter E. abruptum Norpst. zu bringen, dem sie ohne Zweifel sehr nahe steht. E. elegans (Bn£s.) Körz. Matto Grosso. Bandeira (36). Paraguay. Colonia Risso. (54). | — — var. madagascariense West. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5). — — var. fissum n. var. Taboo fig» 97. Var. lobis polaribus profunde, fere ad medium semicellulee incisis, intra marginem apicalem utrobique verruca magna emarginata instructis; lobis inferioribus levissime sinuatis aculeis 2 et intra marginem aculeis singulis instructis; mem- brana supra isthmum verrucis magnis, emarginatis 2 ornata. Long. cell. 48 u, lat. 24— 26 u, crass. 16—17 u; lat. isthm. 6,5 u. 112 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Paraguay. Aregua (49, 51). Eine nahestehende Form ist E. fissum West Alg. Ceylon p. 154, t. 20, f. 17—18, das von der unsrigen u. a. dadurch abweicht, dass die Einschnürung an den Seiten der Zellen- hülfte nicht so langgestreckt ist und die unteren Ecken der Zellenhülfte keine Stacheln bgsitzen. E. rostratum Rarrs. Forma major ad formam in WirrrR. et NonpsT. Alg. exs. Nr. 1109 aecedens; semicellul: medio supra isthmum verruca ornata; membrana intra marginem apicalem utrinque granulo et intra marginem loborum lateralium granulis 2 instructa. Long. cell. 87—91 u, lat. 58,5—61 «; lat. isthm. 14—15 u. Tab. 4, fig. 28. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). E. securiformiceps n. spec. Tab. 4, fig. 29. E. mediocre, diametro duplo longius, incisura mediana lineari extrorsum ampliata; semicellule trapezice, leviter trilobe; lobo polari superne dilatato, dorso late rotundato, medio incisura lineari bilobulato, sinu longe rotundato a lobis lateralibus disereto; lobis lateralibus leviter retusis; e vertice vise late elliptiez lateribus 4-undulatis; a latere visse ob- long:e leviter trilobze, apice rotundatie, lobis lateralibus levi- ter retusis. Membrana glabra. Long. cell. 62,5 u; lat. max. semicell. 32,5 wu, lat. min. 17 u; lat. apic. 19,5 u; crass. 21 u; lat. isthm. 11,5 wu. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2). E. brasiliense n. spec. Tab. 5, fig. 1. E. submagnum, duplo longius quam latius, medio pro- funde constrictum sinu lineari extremo ampliato; semicellulce leviter trilobe, ad basin supra isthmum tumore instructi; lobo polari apice rotundato-truncato, medio incisura lineari bilobulato, angulis exterioribus late rotundatis; lobis late- ralibus lateribus parallelis levissime retusis; semicellule a latere vise oblong® basi recta, angulis inferioribus rotun- datis, lateribus inferiori parte parallelis leviter retusis, e medio attenuatis apice late rotundato. Membrana punctata. Long. cell. 78—89 u, lat. 36,5—42 u, crass. 210—391 u; lat. isthm. 14—16 u Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2). Matto Grosso. Coxipó (31). | i «d ^ 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 113 — — var. simplicius n. var. Tab. 5, fig. 2. Var. minor, ad basin semicellularum tumore nullo, in- cisura apieali extrorsum ampliata; semicellule a latere vise oblongo-ovatie, inferiori parte leviter tumid:e; e vertice vise late elliptice. Membrana glabra. Long. cell. 54—55 u, lat. 30 u, crass. 21 uy lat. isthm. 10,5 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). — — — Forma major lateribus loborum lateralium le- viter convergentibus. Long. cell. 66,5 u, lat. 36,5 wu, crass. 24 u; lat. apie. 21—22 u; lat. isthm. 14,5 u. Tab. 5, fig. 3. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4). Die Varietät hätte vielleicht als eigene Art aufgestellt werden müssen; sehr nahe verwandt ist sie mit FK. holoscerum West African Alg:e p. 82, t. 366, f. 14, das dadurch abweicht, dass die Zellenhälfte nicht immer drei Lappen hat und die Seiten unten nicht konkav sind. Eine jedenfalls zu E. bra- siliense var. simplicius gehörende Form ist Euastrum spec. SCHMIDLE Alg. Brasil. p. 50, t. 3, f. 6. E. hypochondrum Nonpsr. | Long. semicell. 31 w, lat. 56 u; lat. lob. pol. 21 u; lat. isthm. 14,5 u. Rio Grande do Sul. Quinta (8). E. spinulosum Derr. *afrieanum Nonpsr. var. minus Nonpsr. Forma incisuris lateralibus semicellularum inferioribus brevioribus. Long. cell. 52—62 u, lat. 44—47 u; lat. isthm. 15—14,5 u. Rio Grande do Sul. Quinta (8), Cachoeira (14). Matto Grosso. Cuyaba (32, 37), Zarate (44). Paraguay. Para- guari (47). — — **jnermius Nonpsr. var. laticeps n. var. Tab. 5, fig. 4. Var. lobo polari latiori; incisuris lateralibus superioribus angustis-patulis; semicellule tumore centrali majore concen- trice granulato et duobus lateralibus sed minoribus predite. Long. cell. 61—67,5 u, lat. 48—53,5 u, crass. 25,5—28 u; lat. lob. pol. 22,5—24,5 u; lat. isthm. 13—14,5 y. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14). Matto Grosso. Cuyabá (32). In der Sammlung aus Cachoeira kam nur die Form mit weit offener oberer Einbuchtung (fig. 4 a") vor; in der aus Cuyabá dagegen fanden sich nicht nur diese Form und die mit schma- Arkiv fór Botanik. Bd 1. 5 114 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. ler Einbuchtung, sondern auch mehrere Zwischenformen; eine derselben ist in fig. 4 a' wiedergegeben. Eine sehr nahe verwandte Form ist E. monocylum var. polonicum Rac. Nonn. Desm. Polon. p. 94, t. 13, f. 6. Ebenfalls verwandt ist E. breviceps Norpst., das von unserer Form fig. 4 a" eigentlich nur durch die gróssere Kürze der unteren Seitenlappen ab- weicht. E. suboculatum BorsE Trop. Süssw.-Chloroph. p. 26, t. 2,.f.133. Long. cell. 48 u, lat. 26 u; lat. isthm. 6,5 u. Matto Grosso. Bandeira (36). E. binale (Turp.) EHRENB. Forma Raurs Brit. Desm. t. 14, f. 8, c et d. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). Matto Grosso. Corumba (42). — — Forma Lagoensis Norpst. Desm. Brasil. p. 218, t. 2, f. 4. Tab. nostr. 5, fig. 5. Matto Grosso. Corumba (39). E. denticulatum (Kırcux.) Gay. Matto Grosso. Cuyabä (28, 32), (30). — — var. stietum Bore. Long. cell. 39 u, lat. 26 u; lat. isthm. 8 u. Rio Grande do Sul. Silveira Martins (17). E. pictum Böre. Long. cell. 67,5 u, lat. 44 u; lat. isthm. 12 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4). E. breviceps Norpst. Matto Grosso. Bandeira (36). E. gemmatum (Brés.) Rarrs. Long. cell. 49—52 u, lat. 41—42 u; lat. isthm. 11— 12. u. Paraguay. Aregua (49, 50, 51). E. subornatum West N. Amer. Desm. p. 245, t. 14, f. 30 var. brasiliense n. var. Tab. 5, fig. 6. Var. major, paullo longius quam latius; membrana semi- cellularum intra angulos inferiores supra isthmum granulis 4 cruciatim ordinatis ornata. Long. cell. 22—23,5 u, lat. 19,5—22 u, crass-11,5—13 u; lat. apice. 9—10,5 u; lat. isthm. 6—7 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (14, 15). Paraguay. Are- guå (51). 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 115 E. Malmei n. spec. Tab. 5, fig. 7. E. magnum, oblongum, profunde constrictum incisura angusta lineari extremum ampliata; semicellule trilobe; lobis lateralibus apice retusis, angulis superioribus rotundatis, angulis inferioribus acute rotundatis; lobo polari apice leviter retuso, angulis rotundatis; incisuris inter lobos extremum ampliatis. Semicellule e vertice vise elliptice lateribus 5-undulatis, undulis 3 medianis majoribus; a latere vise oblong apice truncatz, lateribus et angulis superioribus retusis. Membrana glabra. Long. cell. 101—111 u, lat. 69—74 u, crass. 42—45,5 u; lat. lob. pol. 49—50 u; lat. isthm. 18—19,5 u. Matto Grosso. Coxipó (31). Von E. symphageum West unterscheidet sich unsere Art dadurch, dass die Seitenlappen mehr ausgeschweift und ihre unteren Ecken fast spitz sind; auch hat der Polarlappen eine andere Gestalt. Sehr nahe verwandt ist E. Kiitzingianum (REINSCH) Tont, bei dem die Seitenlappen schmäler sind und der Polarlappen nicht ausgeschweift ist. E. subintegrum Norpst. Forma Borer Trop. Süssw.-Chloroph. p. 27, t. 2, f. 35. Long. cell. 63,5—69 u, lat 50,5—58,5 u; lat. isthm. 10,5—13 u. Matto Grosso. Cuyaba (32), Bandeira (36). Paraguay. Aregua (49, 50, 51). E. porrectum n. spec. Tab. 5, fig. 8. E. ‚mediocre, quarta parte circiter longius quam latius, profunde constrictum sinu lineari extrosum ampliato; semi- cellule profunde trilobze, lobis lateralibus apicibus late ro- tundatis; lobo polari apice truncato levissime retuso. Semi- cellule a latere vise ovate apice truncato, lateribus retusis; e vertice vise ellipticee medio utrinque elevatione emarginata instructee, prope apices utrinque retuse. Membrana glabra. Nuclei amylacei bini. Long. cell. 65—67,5 u, lat. 45,5—48 u, erass. 28—30 u; lat. lob. pol. 15,5—17 u; lat. isthm. 13—14,5 u. Rio Grande do Sul. Cruz alta (23), (25). Paraguay Paraguari (46). Tetmemorus Rarrs. T. Brebissonii (MENEGH.) RALFS. Long. cell. 182 u, lat. 39 u; lat. isthm. 32,5 u. 116 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). — — Forma latior apice rotundato; membrana ut in forma typica. Long. cell. 151 u, lat. 40—42 u; lat. isthm. 35—39 u. | Tab. 5, fig. 9. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4), Cachoeira (11). — — var. attenuatus Nonpsr. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3). T. levis (Körz.) Raurs. Long. cell. 86 u, lat. 23,5 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (12). T. minutus De Bar. Forma minima. Long. cell. 41,5 u, lat. 13 y. Rio Grande do Sul. Cachoeira (12). Micrasterias Menrcu. M. integra Nonpsr. kio Grande do Sul. Cachoeira (14). Matto Grosso. Coxipó (31). M. galeata n. spec. Tab. 5, fig. 10. M. circiter tam longa quam lata, incisura mediana lineari angusta extremum ampliata; semicellule trilobse lobis basali- bus horizontalibus subconicis apice 1- vel 2-dentatis; lobo polari a lobis basalibus sinu subacutangulo discreto, lobis basalibus latiore, basi recta, dorso late rotundato-truncato, apicibus acuminatis. Semicellule a latere vise suborbiculares; e basi vise ellipticze utroque polo mucronate, apertura isthmi cireulari quadrata. Membrana dense punctata. Long. cell. 140—164 u, lat. ad. lob. basal. 123—143 u, lat. lob. pol. 144--163 u; crass. 64—74 u; lat. isthm. 26 u. Matto Grosso. Coxipó (31). JM. laticeps Norpst., die dieser Art sehr nahe steht, hat einen viel mehr zusammmengedrückten Polarlappen; derselbe ist ausserdem weniger breit, oder hóchstens ebenso breit wie die beiden Basallappen. M. laticeps Nonpsr. Long. cell. 165 u, lat. 195 "5 lat. lob. pol. 189 u (Nr. 34). » » 135 » » 154,5 » » 130 » (Nr. 2). » » 12755» » 180 » » 1% '»rod45523:(NE- 13): » > 114,55» ;|»;,130; ». ». » VAT 193,52 (NE. 49) "TAN "*" 1 .0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 117 Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2), Cachoeira (13). Matto Grosso. Cuyabä (34). Paraguay. Areguä (49). — — Forma latior lobo polari dorso magis depresso. Long. cell. 208 u, lat. 265 u; lat. lob. pol. 256 u; lat. isthm. 31 u. Tab. 5, fig. 11. Paraguay. Areguä (51). — — Forma lobo polari tam lato, quam lobi basales sunt. Long. cell. 153—169 u, lat. 162,5—197,5 u; lat. isthm. 26—30 u. Tab. 5, fig. 12. Rio Grande do Sul. Cachoeira (15). Matto Grosso. Cuyaba (37). — — Forma lobo polari tam lato, quam lobi basales sunt, sinu inter lobos breviore. Long. cell. 182—221 u, lat. 208—234 u; lat. isthm. 26—29 u. Tab. 5, fig. 13. Rio Grande do Sul. Cachoeira (15). — — Forma lobis basalibus magis attenuatis. Long. cell. 112 u, lat. 117 u; lat. lob. pol. 102,5 u; lat. isthm. 19,5 u (Nr. 31). Long. cell. 113—114,5 u, lat. 130—138 u; lat. lob. pol. 109,5—116 u; lat. isthm. 19,5.—21 u (Nr. 41). , Long. cell. 121 u, lat. 141,5 u; lat. lob. pol. 128,5 u; lat. isthm. 21 u (Nr. 51). Long. cell. 127,5 u, lat. 143 u; lat. lob. pol. 127,5 u; lat. isthm. 21 u (Nr. 4). Tab. 5, fig. 14. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4). Matto Grosso. Coxipó (31), Corumbá (41). Paraguay. Aregua (51). — — Forma lobis basalibus magis attenuatis apice acu- minatis, sed non bifidis. Long. cell. 82—91 u, lat. 106,5—123,5 u; lat. lob. pol. 80,5—104 u; lat. isthm. 18 u. Tab. 5, fig. 15. Matto Grosso. Corumba (41). Wie ersichtlich, variiert die Art bedeutend; wegen der schnelleren Verschmälerung der Basallappen nach der Spitze hin náhern sich mehrere Formen recht sehr gewissen Formen von JM. pinnatifida (Kürz.) Ratrs; andere Formen wiederum erinnern an JM. oscitans RALFS. M. aequilobata n. spec. Tab. 5, fig. 16. M. fere tam lata quam longa, subpinnatisecta, medio profunde incisa sinu mox ampliato; semicellulae trilobie lobis basalibus horizontalibus conicis apice mucronatis; lobo polari a lobis basalibus sinu amplo acutangulo discreto, tam lato, quam lobi basales sunt, utrinque conico. producto mucronato, 118 ‘ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. dorso truncato, sepe levissime retuso; semicellule e vertice vise fusiformes utroque polo mucronati. Membrana dense punctata. Long. cell. 105—106 u, lat. 92—95 u; lat. isthm. 21 u. Matto Grosso. Coxipo (31). Von AM. oscitans Raurs und M. laticeps NoRpsT. weicht unsere Art dadurch ab, dass der Polarlappen ebenso breit und von ungefáhr derselben Form ist, wie die Seitenlappen; von M. laticeps Norpst. ausserdem dadurch, dass sie mehr lang als breit ist; von JM. galeata Nos. dadurch, dass die Seiten- lappen ebenso breit sind, wie der Polarlappen. M. ornamentalis (Lörer. et Norpst. mscr.) n. spec. Tab. 5, fig. 11. M. suborbieularis medio profunde constricta sinu mox dilatato; semicellule trilobe lobis basalibus majoribus atte- nuatis apicibus incurvis verrucis 2—3 ornatis; lobo polari parvo a lobis basalibus sinu rotundato discreto, dorso late rotundato vel subtruncato, apicibus subrecurvatis verrucis 2 ornatis. Semicellule a latere vise ovate; e vertice vise ellipticee apieibus truncatis verrucis 3 ornatis, lobo polari rotundato apicibus porrectis verrucis 2 instructis. Membrana glabra. Long. cell. 66—67 u, lat. 73 u, crass. 26 u; lat. lob. pol. 45,8 u; lat. isthm. 15,5 u. Matto Grosso. Coxipö (31). Dr. O. NonpsrEDT hat die Freundlichkeit gehabt mir ein von Herrn Arr. LÖFGREN in Sao-Paolo hergestellte Zeichnung dieser Pflanze, von vorne gesehen, zu überlassen; dieselbe ist hier Eucosmium ornamentale genannt. Die von oben gesehene Form der Zelle scheint mir jedoch eher dazu zu berechtigen, die Art zu Micrasterias zu bringen. M. depauperata Nonpsr. Long. cell. 106,5—113 u, lat. 75—84,5 u; lat. lob. pol. 53—58,5 u; lat. isthm. 15—16 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). Matto Grosso. Coxipo (31). M. decemdentata Nie. Matto Grosso. (30), Bandeira (36), Corumba (39, 40, 43). — — Forma.~ Long. cell. = lat. 45,5 u; lat. isthm. 10.u. Tab. 5, fig. 18. Matto Grosso. Coxipó (931). M. truncata (Corps) BREB. 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 119 Rio Grande do Sul. Porto Alegre (4), Cachoeira (14). Matto Grosso. Corumba (38). M. rotata (Grev.) RALFS. Matto Grosso. Corumba (41). M. denticulata Brés. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2, 3), Cruz Alta (22). M. radiosa Rarrs. Matto Grosso. Corumba (41). M. apiculata (EHRENB.) MENEGH. Matto Grosso. Cuyaba (29). M. Crux-melitensis (Eurens.) Hass. Matto Grosso. Corumba (41). — — var. subabrupta n. var. Tab. ‘5; fig. 19. Var. lobo polari e basi latiori mox dilatato dorso levis- sime sinuato, angulis vix elongatis. Long. cell. 156 w, lat. 147 u; lat. isthm. 34 u. Rio Grande do Sul. Cachoeira (11). Zu dieser Varietät gehören wahrscheinlich auch M. Cruz- melitensis Dgrs. Desm. subalp. t. 4, f. 10 und M. Janejra Rac. Nonn. Desm. Polon. p. 97, t. 14, f. 4 (cfr. Norpst. Index p. 149). M. abrupta West N. Amer. Desm. p. 241, t. 14, f. 13—16. Forma paulo major lobulis loborum lateralium sinuato- bidentatis. Long. cell. 52—56 u, lat. 56—61 u; lat. isthm. 10,5—11,5 u. Tab. 5, fig. 20. Rio Grande do Sul. (25). Paraguay. Aregua (49, 51). M. abrupta, besonders die hier beschriebene Form, erinnert sehr an JM. Cruz-melitensis var. subabrupta NoB., ist aber von derselben leicht zu unterscheiden, da der Scheitel des Polarlappens durchaus grade und die Ecken gar nicht ver- längert sind. M. Torreyi Barr. Nordstedtiana (HrikRON.) SCHMIDLE Desm. Ost-Afr. p. 48. (Syn. M. Torreyi forma Norpst. in Gazell. Expedit. p. 4, t. 1, f. 12—13). Forma semicellulis 7-lobis, lobis omnibus lateralibus pro- funde bifidis. Long. cell. 242—325 w, lat. 214—221 y. Tab. 5, fig. 21. Matto Grosso. Bandeira (36), Cuyaba (31). Bei der südamerikanischen Form griffen die Basen der Endläppchen konstant über einander und der Scheitel besass zwei Zähne. Ich bin aber nicht, wie ScHMIDLE l. c. p. 49, 120 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. der Meinung, dass diese Charaktere uns dazu berechtigen, diese Varietät als eigene Art aufzustellen, zumal da WorrE die grosse Variationsfáhigkeit der Art hinsichtlich: der Be- wehrung der Endläppchen bewiesen hat; auch kann wohl das Übergreifen der Lüppchen über einander an und für sich nicht die Aufstellung einer eigenen Art rechtfertigen. M. furcata Rarrs. | Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5). Matto Grosso. Bandeira (36), Cuyaba (37), Corumbå (38). — — Forma Norpst. Desm. Brasil. p. 220, t. 2, f. 13. Long. semicell. 91 «, lat. 162,5 u. Paraguay. Areguä (86). M. Mahabuleshwarensis Hors. Matto Grosso. Cuyaba (29), Corumba (31). Paraguay. Aregua (51). Gonatozygon De Bax. G. monotenium DE Bar. Matto Grosso. Corumbä (40). — — var. pilosellum Norpsr. Matto Grosso. (30). Spherozosma Conpa. S. granulatum Roy et Biss. Matto Grosso. Corumba (39). Paraguay. Aregua (49, 51). S. pulehrum Barr. var. inflatum Wot. Long. cell. 31-39 u, lat. 62—70 u, crass. 21—32,5 u; lat. isthm. 21—25 u. Tab. 5, fig. 22. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2), (25). Paraguay. Areguá (49, 50, 51). S. desmidiiforme n. spec. (Spherozosma spec. WITTR. et Norpst. Alg. exs. Nr. 554). Tab. 5, fig. 23. S. filis tortis tubu mucoso inclusis; cellul:e arete connexe, 3—4-plo latiores quam longiores, non profunde constrictze sinu acuto extrorsum ampliato, e vertice vise elliptice apices versus subito attenuate, a latere vise subquadrangulares 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 121 angulis rotundatis; semicellulee dorso lato utrimque obtuse rotundate. Membra glabra. Long. cell. 11—13 u, lat. 39—40,5 u, crass. 17—18,5 u; lat. isthm. 33,5—35 u. Rio Grande do Sul. Cruz Alta (22). Dr. O. Norpstept, dem ich ein Präparat dieser Alge schickte, hat mir freundlichst mitgeteilt, dass sie wahrscheinlich mit Spherozosma spec. in WrrTR. et Nonpsr. exc. 554 identisch sei. Dies stellte sich bei der Untersuchung des genannten Exsiccats heraus, obgleich die dort vorkommende Form bedeu- tend kleiner zu sein schien; es gelang mir nämlich nur einen einzigen Faden zu finden, und der war nur 26 u breit. S. Wallichii Jacozs. Forma intra marginem semicellularum granulis nullis. Long. cell. 14—16 u, lat. 17—18 u; lat. isthm. 7,5—8 u. Matto Grosso. Cuyaba (37). Onychonema Watticu. 0. leave Nonpsr. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5), Pelotas (9), (25). Matto Grosso. Corumba (28, 39, 40). Paraguay. Areguä (49, 50, 51). — — var. micracanthum Norpst. Matto Grosso. Corumbá (43). Paraguay. Paraguari (45). Desmidium Ac. D. laticeps Nonpsr. « elliptieum Nonpsr. Long. cell. 19,5—27,5 u, lat. 74—75,5 u, crass. 54,5— 55,5 u; lat. apie. 57—60 u; lat. isthm. 67,5—69 It. Rio Grande do Sul. (25). Paraguay. Areguä (48, 50, 51). — — var. quadrangulare Nonpsr. Long. cell. 25—26 wu, lat. 74—75,5 u, crass. 55 —56 u; lat. apic. 52—53,5 u; lat. isthm. 62— 69 u. Hio Grande do Sul. Cruz alta (21, 22). D. eylindrieum Grey. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2, 5), Cachoeira (11), Cruz Alta (32). Matto Grosso. Bandeira (36), Cuyaba (37). Paraguay. Aregua (49). 122 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. D. graciliceps (Nonpsr.) LAGERH. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2). Matto Grosso. Coxipo (931). D. Baileyi (Ratrs) Norpst. Forma 4-gona. Rio Grande do Sul. (25) Matto Grosso. Corumba (38, 39). Paraguay. Paraguari (46). D. aptogonum Brés. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (5), Cachoeira (14, 15). D. Swartzii AG. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2), Cachoeira (15), (19, 25). Paraguay. Paraguari (46). D. quadrangulatum Rarrs. Zy gosporee ellipticee, membrana 2-lamellata lamella interna fulva; long. 47 u, lat. 32,5 u. Tab. 5, Fig. 24. Paraguay. Paraguari (46), Aregua (48, 49, 50, 51). Gymnozyga EHRENB. G. moniliformis EHRENB. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3), Cachoeira (12), Cruz Alta (21, 22). — — var. gracilescens Nonpsr. Matto Grosso. Coxipó (31). Hyalotheca Enrens. H. mucosa (DiLLw.) EHRENB. Long. cell. 15 u, lat. 17 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (2). H. dissiliens (DILLw.) BnÉr. Forma circularis Jacoss. Long. cell. 10,5—18 u, lat. 19,5— 28,5 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (1), Cruz Alta (23). Paraguay. Paraguari (45, 46, 47). — — Forma bidentula Nonpsr. Long. cell. 13—22 u, lat. 19,5—21,5 u. Rio Grande do Sul. Porto Alegre (3), Pelotas (9), (25). Matto Grosso. Cuyaba (19). — — Forma tridentula Norpst. Long. cell. DS lat.32,5 u. Paraguay. Aregua (51). 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 123 Literaturverkurzungen. Literaturhinweise finden sich in der Regel nur von Arbeiten, die nach NORDSTEDT Index Desmidiacearum Lundi 1896 erschienen sind. ALEXENKO Alg. Dnieper = ALEXENKO, M. A. Flore des algues des marais et de tourbes de la vallée du Dnieper dans les limites du gouvernement de Poltawa. — Tray. d. 1. Soc. d. natur. à l'Univ. i. d. Kharkow. T. 27, 1892—93, p. 59— 118, t. 1. Kharkow 1894. BÖRG. Desm. Brasil. = BÖRGESEN, F. Desmidiee in: E. Warming, Symbole ad Floram Brasilie centralis cognoscendam p. 24 —53, t. 2—5. — Vidensk. Medd. f. d. naturh. Foren., Kjóbenhavn 1890, p. 929—958, t. 2—5. Bore. F. alg. Östgrönl. = BÖRGESEN, F. Ferskvandsalger fra Östgrön- land. — Meddelelser om Grönland. 18. 41 pp. + 2 t. Kjóben- havn 1894. BoLpt Desm. Grónl. = BOLDT, R. Desmidieer från Grönland. — Bih. till Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 13, Afd. 3, Nr. 5, 49 pp. + 29 t. Stockholm 1888. BORGE Austral. Süssw.-Chloroph. = DoRGE, O. Australische Süsswasser- chlorophyceen. -— Bih. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 22, Afd. III, Nr. 9, 32 pp. + 4 t. Stockholm 1896. BORGE Trop. Süssw.-Chloroph. = BoRGE, O. Ueber tropische und subtropische Süsswasser-Chlorophyceen. — Bih. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 24, Afd. IIT, Nr. 12, 33 pp. + 2 t. Stockholm 1899. BORGE Alg. Patag. = BoRaE, O. Süsswasseralgen aus Süd-Patago- nien. — Bih. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 27, Afd. IIT, Nr. 10, 40 pp. + 2 t. Stockholm 1901. : CORDA in Alm. de Carlsb. 1835 = CORDA, A. J. C. Observations sur les animalcules microscopiques, qu'on trouve auprés des eaux thermales de Carlsbad. — Almanach de Carlsbad par le chevalier Jean de Carro. 5:e année. Prague 1835, p. 166—211 + 6 t. DELP. Desm. subalp. = DELPONTE, J. B. Specimen Desmidiacearum subalpinarum. — Memor. d. R. Accad. d. scienze di Torino. Ser. 2, tom. 28, 1876, p. 19—108, t. 1—-5; tom. 30, 1878, p. E145, t€ 7-28: 124 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. EHRENB. Inf. = EHRENBERG, C. G. Die Infusionsthierchen als voll- kommene Organismen. Leipzig 1838. JOHNS. Rare Desm. II. = JOHNSON, L. N. Some new and rare Des- mids of the United States. II. — Bull. Torrey Bot. Cl. vol. 22, Nr. 7, 1895, p. 289—298, t. 239—233. KIRCHN. Alg. Schles. = KIRCHNER, O. Kryptogamen-Flora von Schle- sien. Bd. 2, H. 1, Algen. Breslau 1878. | LUND. Desm. Suec. = LUNDELL, P. M. De Desmidiaceis, que in Suecia invente sunt observationes critice. — Nova Acta r. soc. scient. Ups. Ser. 3, vol. 8, 100 pp. + 5 t. Upsala 1871. MASK. Furth. Not. N. Z. Desm. = MASKELL, W. M. Further Notes on the Desmidiee of New Zealand with Descriptions of new species — Transact. N. Zeal. Inst. v. 21. 1888, p. 1—32, t. 1—6. Norpst. Desm. Brasil. = NORDSTEDT, O. Desmidiaces, in: E. War- ' ming Symbol: ad Floram Brasiliz centralis cognoscendam, part. 5, p. 157—196, t. 2—4. — Vidensk. Medd. f. d. naturh. Foren. i Kjóbenbavn 1869, Nr. 14—15, p. 195—234, t. 2—4. NORDST. Desm. Spetsb. = NORDSTEDT, O. Desmidiex ex insulis Spets- bergensibus et Beeren Eiland in expeditionibus annorum 1868 et 1870 suecanis collecte. — Öfv. K. Vet.-Akad. Fórhandl. 1872, Nr. 6, p: 23—41, 1. 6—1. NonbsT. Desm. arct. = NORDSTEDT, O. Desmidiex arctoe. — Öfv. K. Vet.-Akad. Fórh. 1875, Nr. 6, p. 13—43, t. 6—8. NORDST. Alg. brasil. = NORDSTEDT, O. Nonnulle alge aque dulcis brasilienses. — Ofvers. K. Vet.-Akad. Fórh. 1877, Nr. 3, p. 15— 98, t. 2. NORDST. in Gazell. Expedit. = NORDSTEDT, O. Conjugate. — For- schungsreise S. M. S. »Gazelle». IV. Theil: Botanik. Algen von E. Askenasy. p. 3—4, t. 1. Berlin 1888. NORDST. Fr.-wat. alg. N. Zeal. = NORDSTEDT, O. Fresh-water Alge collected by Dr. S. Berggren in New Zealand and Australia. — K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 22, Nr. 8, 1888, 97 pp. + 7 t. NORDST. Index = NORDSTEDT, O. Index Desmidiacearum Lunde 1896. RAB. Fl. Eur. Alg. = RABENHORST, L. Flora Europea algarum, aque dulcis et submarine. Sect. 3. Lipsie 1868. Rac. Nonn. Desm. Polon. = RACIBORSKI, M. De nonnullis Desmidia- ceis novis vel minus cognitis, que in Polonia invente sunt. — Pamietnik Wydz. Ill. Akad. Umiej w Krakowie 1885. Vol. 10, p. 57—100, t. 10—14. Rac. Desmidya Ciastoni. = RACIBORSKI, M. Desmidya zebrane przez Dr. E. Ciastonia w podróZy na okolo ziemi. — Rosprawy Wyd- zial. mat. przyr. Akad. Umiej. Krakow. t. 22 (1892), p. 361—392, t. 6—7. RALFS Brit. Desm. = RALFS, J. The British Desmidiee. London 1848. REINSCH Algenfl. Frank. = REINSCH, P. Die Algenflora des mittleren Theiles von Franken.. Abhandl. d. Naturhist. Ges. zu Nürn- berg. Bd. 3, H. 2, 1866, p. 1—238 + 18 t. 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 125 SCHMIDLE Alg. Sumatr. = SCHMIDLE, W. Einige Algen aus Suma- tra. — Hedwigia 1895, p. 293—307, t. 4. SCHMIDLE Desm. Ost.-Afr. = SCHMIDLE, W. Die von Professor Dr. Volkens und Dr. Stuhlmann in Ost-Afrika gesammelten Desmidia- ceen, in Engler: Beiträge zur Flora von Afrika. XVI. — Englers Bot. Jahrb. Bd. 26, H. 1, 1898, p. 1—59, t. 1—4. SCHMIDLE Alg. Brasil. = Homes, W. cag aus Brasilien. — Hed- wigia, WEST Alg. Madag. == WEST, W. and "WE EST, G. S. A Contribution to our Knowledge of Freshwater Algo of Madagascar. — Transact. Linnean Soc. of London, 2nd Ser., Bot., vol. 5, part. 2, 1895. p. 41—90, t. 5—9. WEST N. Amer. Desm. = WEST, W. and WEsT, G. S. On some North American Desmidiez. — Transact. Linnean Soc. of London. 2nd Ser., Bot., vol. 5, part. 5, 1896, p. 229—274, t. 12—18. WEST Desm. Singapore — WEST, W. and WEST, G. S. Desmids from Singapore. — Journ. Linn. Soc. Bot. vol. 33, 1897, p. 156—167, 1. 8—9. WEST African Alge = WEST, W. and WEST, G. S. Welwitsch’s African freshwater alge. — Journ. of Botany. 1897, p. 1— 7, 43 49,417—89, 113—122, wa 235—943, 264—272, 297—304, t. 365—310. WEST Desm. Un. St. = WEST, W. and UEM G. S. On some Des- mids of the United States. — Journ. Linn. Soc. Bot. vol. 33, 1898, p. 279—322, t. 16—18. WEST Notes Fr. w. alg. = WEST, W. and WEST, G. S. Notes on Freshwater alge. — Journ. of Botany. 1898. 8 pp. WEST Alg. Cambridgesh. = WEST, G. S. The alga-flora of Cam- bridgeshire. — Journ. of Botany. 1899. p. 49—58, 106-—116, 216 —9225, 262—268, 291—299, t. 394—396. WEST Notes Fr. w. alg. II = WEST, W. and WEST, G. S. Notes on Freshwater alge. II. — Journ. of Botany. 1900. p. 289—299, i. 419. WEST in Flora of Koh Chang. — WEST, W. and WEsT, G. S. Fresh Water Chlorophycee in: J. Schmidt Flora of Koh Chang p. 13—102. — Bot. Tidsskr. vol. 24, Kjóbenhavn 1901, p. 157—186, t. 2—4. WEST Alg. Ceylon. = West, W. and WEST, G. S. A contribution to the Freshwater Algz of Ceylon. — Transact. Linnean Soc. of London, 2nd Ser., Bot., vol. 6, part. 3, 1902, p. 123—215, t. 17—22. WEST Fr. w. alg. N. Irel. — WEST, W. and WEST, G. S. A con- tribution to the freshwater alge of the North of Ireland. — Transact. R. Irish Acad. vol. 32, sect. D, part 1, 1902, p. 1—100, t. 1—3. WILLE Ferskv.-alg. Nov. Semlj. — WILLE, N. Ferskvandsalger fra Novaja Semlja samlede af Dr. F. Kjellman paa Nordenskiólds Expedition 1875. — Ofvers. K. Vet.-Akad. Förh. 1879, Nr. 5, sat, 19—14. 126 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. WILLE Norg. Ferskv. alg. I. = WILLE, N. Bidrag till Kundskaben om Norges Ferskvandsalger. I. Smaalenenes Chlorophyllophy- ceer. — Christiania Vid.-Selsk. Forhandl. 1880, Nr. 11, p. 1—72, 1. 1—2. WILLE Sydamerik. Algfl. = WILLE, N. Bidrag till Sydamerikas Alg- flora. I—III. — Bihang t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 8, Nr. 18, p. 1—64, t. 1—3. Stockholm 1884. WITTR. et NORDST. Alg. exs. = WITTROCK, V. et NORDSTEDT, O. Alge aque dulcis exsiccate. Upsalie, Lunde et Stockholmis 1877—1893. WOLLE Desm. U. S. = WOLLE, F. Desmids of the United States. Betlehem, Pa. 1884. 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. Index. Arthrodesmus convergens EHRENE. . » Incus (BREB.) HASS. » longispinus BORGE » mucronulatus NORDST. RTL 45 ieu » > v. evolutus BORGE . » » v. robustum WEST » subulatus KÜTZ. Closterium acerosum (SCHRANK) EHRENB. » » v. truncatum GUTW. » calosporum v. brasiliense BORG. » Cornu f. major WILLE . » costatum CORDA » Cynthia DE Nov. » Diane EHRENB. » Ehrenbergii MENEGH. » gracile BREB. » Kützingii BRÉB. » » v. vitium NORDST. » Leibleinii KÜTz. » Lunula v. coloratum KLEBS. » » v. maximum BORGE. . » macilentum BREB. » Malmei BORGE «fd c FACON » » v. semicireulare BORGE . » moniliferum EHRENE. » obtusum BREB. » parvulum NAG. » » v. angustum Wrst » porrectum NORDST. » prelongum BREB. . » pusillum HANTZSCH ~ 127 Pag. y 103; . 103. + 1021 |. 1027 . 103. 103: 102 113 77: 78. 78. 78. 95 78. 80. 75. 80. 80. 80. dis 77. 76. a. 19. 80. 16. T9. 2g: 191 16. mm (6. 128 Closterium Cosmarium » ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. rostratum EHRENB. setaceum EHRENB. striolatum EHRENB. » v. erectum KLEBS » v. subcostatum BORGE subjuncidum DE Nor. subtruncatum WEST tumidum JOHNS. turgidum EHRENB. » f. brasiliensis NORDST. » *giganteum NORDST. Venus KÜüTz. angulare JOHNS. annulatum (NAG.) DE BAR. ansatum (EHRENB.) RAB. areguense BORGE. aspherosporum NORDST. Baileyi WOLLE. binum NORDST. brasiliense *ordinatum BÖRG. calcareum WITTR. » V. TATE) BORGE. eirculare REINSCH . Clepsydra NORDST. : commissurale v. crassum NORDST. connatum BREB. » f. sumatrana SCHMIDLE conspersum v. attenuatum NORDST. » v. rotundatum WITTR. corumbense BORGE crenatum RALFS denticulatum BORGE . dichondrum WEST . V. subpunctulatum Borer ) v. tumidum BORGE dispersum JOHNS. distichum NORDST. excavatum NORDST. exiguum ARCH. galeritum NORDST. 3 » v. subtumidum BORGE : sranatum RALFS » v. concavum LAGERH. » v. subgranatum NORDST. . Hammeri REINSCH. » f. abscissa SCHMIDLE » v. sinuatum BORGE hexagonum NORDST. . | | 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. Cosmarium hexagonum v. ornatum. BORGE . 2 » » isthmochondrum v. brasiliense BORGE » v. ornatum BORGE labiatum BORGE lagenarium CORDA laticollum DELP. latum v. minor Roy Lundellii DELP. Malmei BORGE mammillatum BORGE Meneshinii BREB. j » v. Reinschii ISTV moniliforme (TURP.) RALFS . 1 montanum SCHMIDLE nitidulum DE NOT. obsoletum (HANTZSCH) RE INscH obtusatum v. glabrum BORGE ordinatum (BüRG.) WEST. ornatum RALFS . » f. suecica LUND ovale RALFS pachydermum LUND Palangula BRÉB. paraguayense BORGE . parvulum BREB. patelliforme BORGE paulense Bora. > JOHNS. iot fe NER OT polymorphum ” *paulense BORG. Lintner! tally 1 BR, porrectum NORDST. pseudamoenum WILLE pseudobroomei WOLLE » v. elegans WEST » v. madagascariense WEST pseudoconnatum NORDST. pseudopyramidatum LUND rg » *stenonotum NORDST. pseudoregnesii WEST pseudotaxichondrum NORDST. - Mot. » v. biverrucosum BORGE Tx punctulatum BRÉB. . . . 88, » v. subpune tulatum (NORD&T.) Bora. pyramidatum DRÉDB. quadrifarium v. hexastichum a. UND.) NORDST. quinarium v. circulare NORDST. Regnellii WILLE Regnesi REINSCH » v. pseudoregnesii (W EST) BORGE Arkiv för botanik. Bd. 1. 129 Pag. 90. 90. 90. ile 93. 9. Su 94. 99. 98. 98. 96. 92. 96. 91. 92. 81. 100. 100; 86. 94. 93 88. 93 96. 89. B3. 90. 86. 85. Sie 87. 87. 93. 94. 95. 92. 91. Ste 90. 88. 94, 100% LOW: 98. 130 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 1. Cosmarium reniforme ARCH. » retusiforme (WILLE) GUTW. : » > f. abscissa SCHMIDLE . > Scenedesmus DELP. » scrobiculosum BORGE » simulum BORGE . splendidum BORGE : » sublobatum v. brasiliense BoRGE ETE > » y. brevisinuosum NORDST. » subreniforme ALEXENKO » subspeciosum NORDST. ; » » v. validius NORDST. » subtumidum NORDST. : > > y. circulare BoRGE » tessellatum v. Nordstedtii MÖB. » tinctum RALFS » » y. intermedium 'NORDST. » » y. tumidum BORGE > triangulare BORGE > trilobulatum REINSCH ) trinodulum NORDST. : > v. glabrum BORGE . » truncatum NORDST. » Turpinii BREB. » urnigerum NORDST. : > venustum (BREB.) ARCH. . » vogesiacum LEMAIRE Cosmocladium tumidum JOHNS. Cylindrocystis Brebissonii MENEGH. Desmidium aptogonum BRER. . Baileyi (RALFS) NORDST. » cylindricum GREV. > graciliceps (NORDST.) LAGERH. > laticeps v. ellipticum NORDST. > > v. quadrangulare NORDST. > quadrangulatum RALFS » Swartzii AG. Docidium Baculum BRÉB. constrictum WOLLE . cylindrieum TURN. » subundulatum BORGE Euastrum abruptum NORDST. » ansatum EHRENB. ) > RALES ) > binale (TURP.) EHRENB. » » f. Lagoensis NORDST. > brasiliense BORGE > > y. simplicius BORGE . el . 100. . 102. . 1222 Em p . 12 . 11225 S128 1246 . 122. 110, 122: 85. 83. 84. 84. 111; IR > LEM: . 114. . 1145 , 119 . 113; —— ne 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 131 Euastrum breviceps NORDST. » denticulatum (KIRCHN.) GAY. » » v. stictum BÖRG. » Didelta (MENEGH.) RALFS. » elegans (BREB.) KÜTz. » » v. fissum BORGE SS » » v. madagascariense WEST . » evolutum (NORDST.) WEST » » v. incudiforme do WEST r » fissum WEST » gemmatum (BREB.) RALFS » holoscerum WEST » hypochondrum NORDST. » Kützingianum (REINSCH) TONI » latipes NORDST. » Malmei BORGE : » monocylum v. polonicum: Rac. » occidentale WEST » pictum Bora. » porrectum BORGE » quadriceps NORDST. » rostratum RALFS » securiformiceps BORGE Nigeria » spinulosum *africanum v. minus NORDST. » » **inermius v. laticeps BORGE » subglaziovii v. minor BORGE » subintegrum NORDST. » sublobatum MASK. » suboculatum BORGE » subornatum v. brasiliense BORGE » symphageum WEST > verrucosum (EHRENB.) MENEGH. Gonatozygon monotaenium DE BAR. 4 ». >. v. pilosellum NORDST. Gymnozyga moniliformis EHRENB. : » » v. gracilescens NORDST. Hyalotheca dissiliens (DILLW.) BREB. » mucosa (DILLW.) EHRENB. Micrasterias abrupta WEST . » equilobata BORGE » apiculata (EHRENB.) MENEGH. » Crux melitensis (EHRENB.) Hass. . » » » v. subabrupta BORGE » decemdentata NAG. » denticulata BREB. > depauperata NORDST. » furcata RALFS. » galeata BORGE Pag. S7 IE, e E < db: 110. Be [a ; ASIEN. Sf Cl Ale m d EOD - 14, iro, lo. ll 5: apt ll (0 A Talay . 114. IE PIS Sn « 110. Ba NR [a Ada. ut rcs le 2 Dy ‚1028 114. ; 114 . 119. . 699. . 120. + LAC: - LBZ: 122. 1228 + 122. 32 LIP FT. = 19: x 1159: 11.9. 118: « ERG: = LIE . 120. “116, 118. 132 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Micrasterias integra NORDST. » Janejra RAC. 3 laticeps NODRST. : » Mahabuleshwarensis HOBS. ornamentalis (LOFGR. et NORDST.) Bonak oscitans RALFS. » pinnatifida (KÜTZ.) RALFS. » radiosa RALFS . 2 rotata (GREV.) RALFS > Torreyi BAIL. V. Nordstedtiana. (HIERON. D SCHMIDLE truncata (CORDA) BREB. Onychonema leve NORDST. » Sg tw: mico MR NORDST. Penium australe RAC. : , breve v. arcticum WILLE x eylindrieum BORGE : Cylindrus v. silesiacum KIRCHN. Digitus (EHRENB.) BREB. lamellosum (BREB.) KÜTZ. . » lanceolatum TURN. » V. subcylindricum Ww EST Libellula (FOCKE) NORDST. minutissimum NORDST. minutum (RALFS) CLEVE » » v. crassum WEST » Negelii BREB. Navicula BREB. oblongum DE BAR. » rufescens CLEVE Pleurotzenium — Archerii DELP. » breve WooD uice ut caldense v. granulatum BoRGE constrictum Woop 3 » v. extensum Bon E. cuyabense BORGE cylindricum (TURN.) BoRGE Ehrenbergii (BRÉB.) DE BAR. » v. undulatum SCHAARSCHM, levigatum BORGE maximum (REINSCH) LUND. nodosum (BAIL.) LUND ovatum NORDST. iq parallelum v. undulatum- BoRGE rectum DELP. Stuhlmannii (HIERON. ) SCHMIDLE . ; subcoronulatum v. detum WEST » » v. rectum BORGE 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. Pleurotenium subundulatum v. coroniferum BORGE » » | » » » » truncatum (BREB.) NAG. . é » v. constrictum WILLE » v. incisum BORGE . Spberozosma desmidiiforme BORGE granulatum Roy et BIss. pulehrum v. inflatum WOLLE Wallichii JACOBS. Spirotznia parvula ARCH. Staurastrum GUTW. Staurastrum fötnemor us » » Triploceras Xanthidium Arctiscon v. brevibrachiatum BORGE basidentatum BORGE Brasiliense NORDST. cosmarioides NORDST. cuspidatum BRÉB. Dickiei RALFs . » v. maximum WEST dilatatum v. insignis RAC. gracile RALFS . hirsutum (EHRENB.) RALES leptacanthum NORDST. margaritaceum (EHRENB.) MENEGH. muticum BREB. nudibrachiatum BORGE orbiculare (EHRENB.) MENEGH. » v. denticulatum NORDST. pachyrhynchum NORDST. Pilgeri SCHMIDLE polymorphum BREB. M me pseudopachyrhynchum — v. polonicum punctulatum BREB. . pygmeum BREB. . quadrangulare BREB. sagittiferum Bore. setigerum CLEVE sinuatum BORGE . subpolymorphum BORGE subteliferum Roy et Biss. . trifidum v. glabrum LAGERH. » v. inflexum WEST Wolleanum - dose » . Kissimense WOLLE Brebissonii Uinc) RALFS » v. attenuatus NORDST. levis (KÜTZ.) RALFS . minutus DE BAR. gracile *bidentatum NORDST. antilopeum (BREB.) KÜrz. . EICHL. 133 Pag. 84. 81. 81. 81. E20: . 120, $ AZ: 121. 81. 109. . 108. ; LOT, . 105. BAY . 106. „20. . TOT. . 108. 203 118. . 107. . 106. s 1095 .. 106; « LOS. 7 1068. „303 . 108. . 106. LE „107. - TOS: 1083 108. 8209. SUE + LOS - 107. c TOT. . 109. . 106. SEIS 3:16. a 1164 1:16: 85. . 104, 134 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Pag. Xanthidium antilopeum v. canadense JOSH: . ... . . . . . . 105. » » v. minneapoliense WOLLE .. . . . . 105. » » Y: orhaSümtANDERSS. . . . . .-.) AME » forcipatum BORGE don: s. . 2 2 TERRE ornatum -BORGE 454. “Spt! ..w iol adele MS paraguayense BORGEN i, xii) mutiger se pseüdoregulare' Doa wann: “sul ERE regulare' NORDST. 12. 2. .t0n24 Dsilia M 2) 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 135 Fig. Figurenerklärung. a, a’, a" = cellula vel semicellula a fronte visa. b= 53 > >, > latere » gis » > » vertice > d — semicellula e ventre visa. Tap: fi 1. Penium Navicula Brie. Forma. 79/1. 9i » minutissimum NORDST. Forma? 7/1, 3. » lanceolatum TURN. Forma. 10/4. 4. » minutum wx. crassum WEST. 40/1. 5. > eylindrieum n. sp. 0/4. 6. » rufescens CLEVE. 19/1. 7. Closteriwm pusillum HANTZSOH Forma. 1/1, 8. > gracile BRÉB. Forma. 40/1. 9. » Lunula v. maximum n. v. a = 199/, a! = 3999/1, 10. > > v. coloratum KLEBS Forma. ?*9/i, 11. » turgidum EHRENB. Forma. ?70/1, 12. » striolatum EHRENB. Forma. — ?99/j, 13. > > v. subcostatum n. v. 27/1, 14. » subtruneatum WEST Forma. — ??9/1, 15—17. » tumidum JOUNS. Forme. 15,16 = 519/1,17 = 390/1, 8; 19." a calosporum v. brasiliense BORG. Forme. *°°/1, 20. » porrectum. NORDST. Forma. a= 2310/1, ges an, 91. » Malmei n. sp. 0/1, an" » » v. semicirculare n. v. 9/4, 23. » > > » Forma. 79/1, 24. » parvulum NäG. Forma. *9°/1. 25.26. >» Leibleinii KÜüTz. Forme. ?99/,., 2. » rostratum EHRENB. Forma. 1, 98. Pleurotenium ovatum NORDST. Forma. — 19/1, 29. » truncatum, v. ineisum n. v. 9/1, Tab. 2. 1. Plewrotenium Ehrenbergit v. undulatum | SCHAARSCHM. Forma. . 27/1. 2. Pleurotenium parallelum v. undulatum n. v. 390 /1, » » ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. 3. Pleurotenium subcoronulatum v. rectum n. v. 4/1, A, » caldense v. granulatum n. v. — 9991, 5. » Stuhlmanniti SCHMIDLE. Forma, 49/1, 6. » constrictum v. extensum n. v. 9995, 1; » levigatum n. sp. a = "La a = VE 8. » cuyabense n. sp. 90/4, 9. > subundulatum v. coroniferum n. v. 9/1, 10. Cosmarium tessellatum v. Nordstedtii MöB. Forma. a — 390 1 740 | (lg lit 11. Cosmarium Malmei n. sp. 0/4, 19. » serobiculosum n. sp. — ?99/,, 13. » pseudobroomei WOLLE. Forma. 40/1. 14. » ordinatum. (BORG.) WEST. Forma. 40/1, 15. > areguense n. sp. 49/1. 16. > paraguayense n. sp. 39/1, LG » polymorphum * paulense BORG. Forma. 0/1. 18. » diehondrum WEST. Forma. 79/1, 19. » » v. tumidum n. vy. 495, 20. » » v. subpunctulatum n. v. "04. Dile » isthmochondrum v. brasiliense n. v. 99/1, Do: » » v. ornatum n. v. '*9/1, 23. 4 hewagonum xv. ornatum n. v. — 99/4, 24. » » » » Forma. 999/75 25. » labiatum mn. sp. 4/1. 26. » pseudotaaichondrum v. biverrucosum n. v. 999, | » corumbense n. sp. 59A, Tab. 3. 1. Cosmarium trinodulum NORDST. Forma. — *39/, 9, » » v. glabrum n. v. 40 3. » obtusatum v. glabrum n. v. 95, 4. » ansatum RAB. 79/1. 5. » connatum BREB. Forma. ??9/i, 6. » pseudoconnatum NORDST. Forma. — ?99/, 71 » exiguum ARCH. 19/1, 8, 9. » pyramidatum BREB. Forme. 8 = ?99/, 9 = 2710/4, 10. Cosmarium pseudopyranidatum * stenonotum NORDST. Forma. © 39/1. 11... Cosmarium granatum v. concavum LAGERH. °9°/1, 12. > > v. subgranatum NORDST. Forma. 7140/4, 13. Cosmarium galeritum Norpst. Forma. °°/1, 14. » » v. subtumidum n. v. — 999/, 15. » triangulare n. sp. ?'9/1, 16. » nitidulum DE Nom. "9/1, 14. » Hammeri REINSCH. Forma. ?99/,, 0. BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 137 Fig. 18. Cosmarium Hammeri v. sinuatum n. v. 0/4, i 149. » retusiforme f. abscissa SCHMIDLE. “4/1. » 20. » patelliforme n. sp. 29/1. 2 21. » Baileyt WOLLE Forma. 7/1. 20 92. » subtumidum v. eireulare n. v. "40/1. 11593. » laticollum DELP. Forma. ?99/i, » 24. > Meneghinii BRÉB. Forma. 4/1. 3195. » tinctum. v. tumidum n. v. 0/4, 2 26. > Turpinü BRÉB. Forma. “°/1. 31097. » splendidum n. sp. 77/1. 2 98. » mammillatum n. sp. 320/1. » 29. » simulum n. sp. "495. yt 30. » quadrifarium v. hewastichum NORDST. Forma. 740/4, » 31. Cosmarium binum NORDST. Forma. 740/4, 2039, » subspeciosum NORDST. Forma. 1/1. > 33. > caleareum v. brasiliense n. v. 70/1. » 84. » sublobatum v. brasiliense n. v. "99/1. » 35. Arthrodesmus longispinus n. sp. ?99/1. » 36. » mucronulatus NORDST. Forma. ?99/i, 2.97. » » v. evolutus n. v. 39/1. >» 38. Staurastrum muticum BREB. Forma. 74/1. » 99. » pachyrhynehum Norpst. Forma. 90/4. Tab. 4. Fig. 1. Xanthidium pseudoregulare n. sp. %9°/1. » 9: » ornatum mn. sp. “4°/1, +e 48. > paraguayense n. sp. 4/1. > 4, 5. » antilopeum Kitz. Forme. *°°/1. > 6, 7. Staurastrum cosmarioides NORDST. Forme. 6 = 19»/,, = FN » 8. Staurastrum orbiculare MENEGH. Forma. 40/1. Yu: > pseudopachyrhynchum v. polonicum EICHL. et GuTW. Forma. ^'40/; » 10. Staurastrum Wolleanum v. Kissimense WOLLE. ei, » punctulatum BRÉB. Forma. 0/1, +12. » dilatatum v. insignis RAc. Forma. 0/1. $13. » subpolymorphum n. sp. 0/4, EL 5. > gracile RALFS. Forme. 10/1. E2116. » subteliferum Roy et Drss. "40/1. 575.417, » quadrangulare BRÉB. Forma. "59/1, » 18, » sinuatum n. sp. 99/4, 319: » Arctiscon v. brevibrachiatum n. v. 0/4, 12520. » nudibrachiatum n. sp. » 21. Fuastrum quadriceps NORDST. 390/1, » 99. » ansatum RALFS. Forma. ?99/, 21092. 94. 3 abruptum NORDST. Forme. *!9/i, Arkiv für botanik. Bd. 1. 10 138 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 25. Euastrum evolutum (NORDST.) WEST. Forma. 26. » subglaziovit v. minor n. v. #/ı. 2T. » elegans v. fissum n. v. "9j. 28. » rostratum RALFS. Forma. ?90/, 29. ; securiformiceps n. sp. 79/1, Tab.'5. 1. Fuastrum brasiliense n. sp. 79/1. Ds » » v. simplicius n. v. | "9s. o: » » » » Forma. “9/1. 4. » spinulosum *inermius v. laticeps n. v. "1. 5. > binale f. Lagoensis Norpst. 70/1. 6. > subornatum v. brasiliense n. y. 79/1. ch » Malmei n. sp. °?%%ı. 8. » porrectum n. sp. 99/1. 9. Tetmemorus Brebissonii RALES. 99/1, 10. Micrasterias galeata m. sp. 0/4. 11—15. » laticeps NoRDST. Forme. 11—14 = 74/1. 5 IVA 16. Micrasterias wquilobata n. sp. 99/1. 17. » ornamentalis n. sp. ?99/, 18. » decemdentata NAG. Forma. 74/1. 19. » Crua-melitensis v. subabrupta n. v. 04. 20. » abrupta WEST. Forma. '#%/ı. 21. » Torreyt v. Nordstedtiana (HIERON.) SCHMIDLE. Forma. ?'0/, 22. Spherozosma pulchrum v. inflatum WOLLE. 29. »" desmidüforme mn. sp. a= 99»: a,b, ce = 740/4, 24. Desmidium quadrangulatum RALFS. Zygosp. 39071. Tryckt den 9 juni 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. The researches of Professor H. Marshall Ward on the Brown Rust on the Bromes and the Mycoplasm Hypothesis. by JAKOB ERIKSSON. Read May 13, 1903. In a series of papers following each other in rapid se- quence, Professor H. MARSHALL Warp in the University of Cambridge, England, has published the results of the re- searches he has made during the last few years with respect to the brown rust affecting different species of the genus DBromus.! I am willing to be the first to acknowledge that by these researches important and interesting contributions have been made to the right understanding of the nature and life-history of the species of fungus in question, and espe- cially of its varying power of attack in regard to different ! H. MARSHALL Warp, The Bromus and their Brown Rust. British Association Report, Glasgow. 1901, p. 836 [The Bromes and their Rust- fungus (Puccinia dispersa) Ann. of Bot. Vol. 15, 1901, p. 560] — On the question of »Predisposition» and »Immunity» in Plants. Proc. of the Cambridge Philos. Soc., Vol. 11, Jan. 20, 1902, p. 307. — On Pure Cul- tures of a Uredine, Puccinia dispersa (Eriks.). Proc. of the Roy. Soe., Vol. 69, Febr. 20, 1902, p. 451. — On the Relations between Host and Parasite in the Bromus and their Brown Rust, Puccinia dispersa (Eriks.). Ann. of Bot., Vol. 16, June, 1902, p. 233. — Experiments on the effect of mine- ral starvation on the Parasitism of the Uredine Fungus, Puceinia di- spersa, on species of Bromus. Proc. of the Roy. Soc., Vol. 71, Nov. 27, 1902, p. 138. — Further Observations on the Brown Rust of the Bromus, Puccinia dispersa (Eriks.), and its adoptive Parasitism. Annales Mycolo- gici, Vol. 1, 1903, p. 132. — On the Histology of Uredo dispersa (Eriks.) and the Mycoplasm Hypothesis. Proc. of the Roy. Soe., Vol. 71, March 12, 1903, p. 353. Arkiv für Botanik. Bd 1. 11 140 ERIKSSON, MARSHALL-WARD'S RESEARCHES ON BROWN RUST. species and groups of species of the genus Bromus. And I acknowledge this all the more readily as the results given agree very well with the observations I have myself made in the cultures of a number of species of Brome.! On the other hand, however unwilling I may be to dis- agree with so distinguished an investigator as MARSHALL Warp, I find myself compelled to question the accuracy of the deductions made from these researches, concerning my theory that an internal germ of disease is, in certain cases, the source of rust? The researches carried out have little or nothing to do with that theory. 'The pure cultures in test- tubes, described in 1902, where the results were negative in the cases when no infective substance was introduced, prove no more against the theory in question than do the nume- rous experiments with cultures, equally negative in their results, which I myself had carried out in isolated glass houses during the years 1892—98. The negative results in the tubes admit of precisely the same explanation as the corresponding ones in the houses. Those instances again, when disease appeared after infection in test-tubes, — in- stances whose results correspond to those obtained by me in an attempt at infection made August 23—24, 1892, in a glass house — merely show that artificial infection by means of uredospores can give positive results even with plants kept in the abnormal conditions inseparable from all isolated cul- tures. l would not, however, have attached any especial im- portance to the misleading deductions made by MARSHALL Warp when he endeavours to find arguments in the results of his researches against the theory of an internal germ of disease, if these deductions had not, in consequence of the investigator’s great authority as a scientist, been re-echoed in other countries? and if MARSHALL Warp, in a newly- 1 J. Eriksson, Sur l'origine et la propagation de la Rowille des Cé- reales par la Semence. Ann. d. Sc. Nat, Bot, Ser. 8, T. 14, 1901, Paris, p. 107—112. ? J. ERIKSSON, Vie latente et plasmatique de certaines Urédinées. Compt. rend. de l'Acad. d. Sc., Paris, 1897, p. 475. — Der RE Stand der Getreiderostfrage. Ber. d. D. Bot. Ges, Berlin, 1897, p. 193. — Sur l'o- rigine etc. Ann. d. Sc. Nat., T. 15, 1902, p. 66 [Extr. p. 190] 3 J. ERIKSSON, Sur l'origine ete., T. 15, p. 1-50 [Extr. p. 125—174]. 4 J. ERIKSSON, Sur l'origine ete., 4M 15, p. 7 [Extr. p. 181] ° J. C. Arruur, Problems in the study of Plant Rusts. Botanical Society of America. Meet. at Washington, Dec. 31, 1902. Publication 22, p. 9. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND. 1. 141 published paper! forming a preliminary communication from a detailed work on the subject, did not let it be clearly seen that the condemnation of the theory previously mentioned with which he now considers himself to be ready after a comprehensive histological examination of certain rust pustules, originated in, and is explained by a serious misconception of the theory as stated by me, a misconception which can be inferred too from some previous remarks of MARSHALL WARD.? Under such circumstances I cannot delay giving a few explanations in order to prevent the further spreading of the misunderstanding. ] first beg to draw attention to the fact that my theory consists of two essential moments. In the first place I have asserted, that when it is a question of explaining the origin of soral flecks (spots or sori of uredospores) in general, we have to take into account not only external infection from the surroundings (Uredo- and Aecidium-pustules), but also a hitherto unnoticed internal germ of disease in one form or another, and I have based my assertion of the existence of an internal germ of disease on such numerous observations in the open? and such numerous experiments in isolated glass houses that I venture to regard this existence as proved, at least until sufficiently comprehensive proofs to the con- trary have been produced from some other quarter. In the next place, when attempting to explain the form in which such an internal germ of disease could be thought to exist, I have expressed the hypothesis — grounded on anatomical examinations — that in the life of the fungus there may be a period of development previous to the my- celium-stage when the fungus exists in a latent symbiotic life with the protoplasm of the host, and I have proposed the name »Mycoplasm» for the double organism I had thus sup- posed. I have, however, expressly emphasized that it was not my intention that this very intricate question should by any means be considered as exhaustively solved, but that I merely wished to maintain the hypothesis of Mycoplasm until a better solution should be proposed. I have given ! H. MARSHALL Warp, On the Histology etc. * H. MARSHALL Warp, On the Relations ete., p. 299. ? J. ERIKSSON, Sur lorgine ete., T. 14, p. 16—119. * J. ERIKSSON, Sur l'origine, etc., T. 15, p. 1—50 [Extr. p. 125—174]. 142 ERIKSSON, MARSHALL WARD'S RESEARCHES ON BROWN RUST. expression to this my opinion in the following manner. »l do not deny the possibility of a day coming when micro- technical science shall have attained to a higher degree of perfection, and when we shall have the help of micro-chemi- cal methods which will be better than those we now have at our disposal. It will then, perhaps, be possible to reduce what I have termed Mycoplasm into two organisms, differ- ing from a morphological point of view. Until such a mo- ment arrive let us admit of the use of the term here em- ployed».! MARSHALL Warp is neither the first nor the only person who has omitted to make a clear distinction between the two essential moments of my theory, recapitulated above. In a word, nearly every writer who has expressed himself on the question has, when unable for some reason or other to agree with the proposed solution, also rejected the first moment of the theory, viz. the existence of an internal germ of dis- ease, and this has been done without any reason at all being given. Now MARSHALL Warp accentuates in his last communi- cation to the Royal Society that he has been busy for a year and a half with a comprehensive histological research, based on the application of improved hardening and staining methods, and that this research has persuaded him that I have erroneously interpreted certain microscopic preparations upon which my opinions were based. But these histological researches of MARSHALL Warp have, however, been carried out with leaves which had been infected with uredo- spores. After 1, 2, 6 and 8 days, preparations have been made of the infected leaf-flecks and, parallel with these, pre- parations of non-infected leaves have also been made. The strict examinations afterwards carried out showed that I had entirely reversed the true order of events» and that the mycoplasm hypothesis, i. e. the whole theory of an internal germ of disease, was »untenable». I cannot but deeply deplore that MARSHALL Warp should have drawn such erroneous conclusions from a research so valuable in itself as I premise this to be, and as this cannot be otherwise explained than by the fact that MARSHALL WARD ! J. Erıksson, Sur l'origine etc., T. 15, p. 69. [Extr. p. 193]. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND. 1. 143 has not quite grasped the import of my theory. I feel obli- ged to elucidate the matter in some few words. If we try to make clear to ourselves the origin of the outbreak of a uredo-pustule fleck of an heteroecious species of rust (e. g. Puccinia graminis), we have to suppose several different possibilities. The fleck can arise 1) from an infec- tion by uredospores (e. g. Uredo graminis) or 2) from an infection by aecidiospores (e. g. Aecidium Berberidis). Numerous experiments have fully proved that both of these modes of origin occur. The time that elapses between the infection by spores and the outbreak of pustules, or the period of incubation, as it is called, is comparatively short, — being from about 8 to 10 days. The present position of the rust-question is, however, such that we can no longer be satisfied with these two! modes of origin. Willingly or unwillingly we are obliged to suppose two further possibilities. lt is possible that an uredo-pustule fleck can also arise 3) from a direct infection by teleutospores (e. g. Puccinia graminis) without the intervention of an aecidium-stage, or 4) from a latent germ of disease inherited from the parent plant, concealed in the seed sown or, as far as concerns a perennial grass, in the stolon growing forth in the spring. Both these modes of origin presuppose a long period of incubation, varying from about 2 to 10 months.? Although many reasons speak for a direct infection by teleutospores,? it must however be confessed that this question is still far from being solved.: On the other hand there seems to me to be a sufficient number of proofs which point to the mode of origin last mentioned — a latent germ of disease, inherited from the ! The latter of these alternatives does not, of course, exist in the case of an homoecious species of rust. which has no aecidium-stage (e. g. Puccinia glumarum). * All of these modes of origin have been taken into account as early as 1896, when arranging the cycle of development of the different species of cereal rust (J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste, Stockholm. 1896, p. 107, 141, 184, 233, 254). * I would especially remind my readers of the peculiar fact that two American wheats (Horsford's Pearl Wheat and Michigan Bronze) and one Au- stralian barley (Skinless) are in the highest degree susceptible to Yellow Rust (Puceinia glumarum), although this species of rust occurs neither in America nor in Australia (J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste, p. 207—208, 210—211). 4 J. ERIKSSON, Sur l'origine etc., T. 15. p. 141 [Extr. p. 265]. 144 ERIKSSON, MARSHALL WARD'S RESEARCHES ON BROWN RUST. parent plant, as being in some cases the source of disease — for one to be able any longer seriously to deny its existence. It was in order to explain this mode of origin that I avan- ced my hypothesis of a mycoplasm-symbiosis, and the ana- tomical researches which I carried out for the purpose and upon which I based that hypothesis had clearly then to be carried out with such parts of plants — portions of leaves and stalks — where the outbreak of pustules could not be explained as a consequence of external infec- tion by means of uredospores or aecidiospores. This exami- nation must be carried out with parts of plants, which are in the primary stadium of disease, a stadium which had been described in detail as early as 1896! and has been distinguished from the secondary stadium which can be wholly explained by the assumption that infection is of external origin. I have, too, whenever I have afterwards wished to assert the existence of an internal germ of disease, always accentuated the fact that it was the first pustules of which I spoke, and by no means any manifestly or, at any rate, presumably secondary ones that were meant. To presuppose an internal germ of disease in a case where infection by uredo- or aecidiospores has already taken place, an infection which gives visible pustules after but 8 to 10 days, is unreasonable, just as it is incorrect to wish to apply my way of explaining the origin of a primary pustule fleck to the origin of a secondary one, or, upon the ground of a histological examination of a secondary pustule fleck to base a condemnation of a hypothesis which is appli- cable to a primary pustule fleck alone. It is, however, this mistake of which MARSHALL Warp now makes himself guilty. On the basis of a histological examina- tion of leave-flecks which had been artificially infected by uredospores, he declares the mycoplasm hypothesis, i. e., the entire theory of an internal germ of disease, to be erroneous and »untenable». The mistake which has been committed is so much the more surprising that it comes from so distinguished an in- vestigator as MARSHALL WARD, and as I repeatedly warned ! J, ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste, p. 189 etc. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND. 1. 145 my readers against supposing that the fungous mycelia are identical, independent of their origin. I have pointed out, both in 1897! and in 1902, that the difference in the periods of incubation we meet with after infection by different spore- forms of one and the same species of fungus impels us to caution and makes us suspect that the nature of the myce- lium cannot be quite the same in the different instances. I have at the same time also urged the importance of a more detailed examination of the mycelia which have diffe- rent modes of origin. I have expressed this opinion in 1902 in the following words. »The period of incubation, varying according to the origin of the disease, causes us to suspect that the essential nature and the manner of development of the mycelium cannot al- ways be the same. They should, on the contrary, depend in some measure upon the origin of rust, a circumstance to which little or no attention at all has hitherto been paid.» It should be seen from what has now been stated, that the histological research which MArRrsHALL Warp tells us that he has carried out by following step for step the development of secondary pustule flecks which have developed after infection by uredospores, quite as little as what MARrsHALL Warp formerly adduced from his infection-experiments, including the pure cultures, has in no degree refuted, or even touched upon the theory I have advanced and which I am still forced to maintain. My intention with these remarks is not to undervalue or depreciate in the least degree the value of the extensive experiments of cultures and infections MARSHALL Warp has previously deseribed, or of the histological research he has just lately carried out in order to accurately learn the ori- gin of certain secondary pustule flecks. By the former ex- periments he has cast new light upon a very interesting species of grass-rust, viz. the brown rust oceuring on the Bromes, and has thereby effectively contributed to the carry- ing forwards to solution of the rust question as a whole. And his new histological research shows that he is awake ‘J. ERIKSSON, Einige Bemerkungen über das Myceliwm des Hexen- besenrostpilzes der Berberitze. Ber. d. D. Bot. Ges., 1897, p. 220. ? J. ERIKSSON, Sur l'origine etc., T. 15, p. 57 [Extr. p. 181]. | 146 ERIKSSON, MARSHALL WARD'S RESEARCHES ON BROWN RUST. to the pressing need of modern histological methods in the field of phytopathological research. By the fuller paper which we are promised, we may expect that one of the gaps which at present exist in our knowledge of the life-history of the fungus — the period of the fungeous life as mycelium in the tissues of the host plant — will be as fully filled as the present stand-point of histological technics will permit. I cannot conclude these remarks without attracting atten- tion to perhaps an unimportant question regarding a name which has awakened my surprise. MARSHALL WARD terms the fungus with which he is occupied Puccinia dispersa (Enrks.) It is true that the species of fungus to which MARSHALL Warp’s form belongs, was described in the year 1894 under the name of Puccinia dispersa ERIKS. & HENN.,! but it should also be observed that some years later (1899)? that collective species was broken up into no less than 6 different species. Since that date the name Puccinia dis- persa ERIKS. signifies only the brown rust which is found on rye, while, on the other hand, the fungus on the Bromes ought correctly to be. termed Puccinia bromina ERIKS. Stockholm, May 7, 1908. ! J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Hauptresultate einer neuen Unter- suchung über die Getreideroste. Sorauers Zeitschr. f. Pfl.-Krankh., 1894, p. 203. — J. Erixsson. Uber die Specialisierung des Parasitismus bei den Getreiderostpilzen. Ber. d. D. Bot. Ges., 1894, p. 316. 2 J. ERIKSSON, Nouvelles Etudes sur la Rowille Brune des Céréales. Ann. d. Sc. Nat., Bot., T. 9, Paris, 1899, p. 271. Tryckt den 20 juni 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. mie Bidrag till kännedomen om växttrichomerna synnerhet rörande deras föränderlighet. Af P. G. E. THEORIN. Med taflan 6. Meddelad den 13 maj af W. WrrTROCK och J. ERIKSSON. I denna uppsats skall jag beskrifva trichomer, som fóre- komma hos växtarter från flera familjer. De arbeten, som nedan åberopas under förkortade rubriker, äro dessa: J. B. MARTINET, Örganes de sécrétion des végetaux, Pa- ris 1871; med förkortad rubrik: »Organes». J. HRaurER, Zur Entwicklungsgeschichte einiger Tri- chomgebilde, Wien 1871; m. f. r.: »Entwicklungsgeschichte». H. SOLEREDER, Systematische Anatomie der Dicotyledonen, Stuttgart 1899; m. f. r.: » Anatomie». S. Suckow, Ueber Pflanzenstacheln und ihr Verhältniss zu Haaren und Dornen, Inaugural-Dissert., Breslau 1873; m. f. r.: »Pflanzenstacheln». P. G. E. THEoRIN, Iakttagelser rörande öfverhudens Bi- hang hos växterna, Dissert, Upsala 1866; m. f. r.: »Iakt- tagelser». P. G. E. THEoRIN, Om växternas hår och yttre glandler, Kalmar 1867; m. f. r.: »här och glandler». P. G. E. THEORIN, Växt-Trichomernas benägenhet till form- förändringar, Stockholm I 1872, II 1876, III 1878; m. f. r.: »formförändringar» I, II, III. P. G. E. THEORIN, Om afsöndringen af växtslem uti knop- parna hos familjen Polygonez. Iuss., Stockholm 1872; m. f. r.: »afsöndringen». Arkiv för botanik. Band 1. 12 148 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. P. G. E. THEoRIN, Utvecklingen och byggnaden hos några växters taggar och borst, Stockholm 1880; m. f. r.: »taggar och borst». P. G. E. Turonis, Om de så kallade kalkborsten hos ett par Eriophora, Stockholm 1882; m. f. r.: »kalkborst». P. G. E. THEoRIN, Om trichomerna hos några gräs och halfgräs, Falun 1902; m. f. r.: »trichomerna». O. UHLworm, Beiträge zur Entwicklungsgeschichte der Trichome, Inaug.-Dissert., Halle 1873; m. f. r.: »Beiträge». A. Weıss, Die Pflanzenhaare. Untersuchungen über den Bau und die Entwickelung derselben, Berlin 1867; m. f. r.: »Pflanzenhaare». I några bland förutnämnda arbeten, i synnerhet i »form- förändringar» och »trichomerna», har jag sökt beskrifva de variationer, som endera eller hvardera af en växtarts tri- chomtyper är underkastad, då den uppträder på samma eller skilda delar af växten hos samma exemplar eller ock på mot- svarande ställen hos 2 exemplar. Äfven har jag fästat upp- märksamheten därpå, att den ene trichomtypen kan öfvergå i den andre. Verkliga öfvergångs- eller intermediära former mellan triehomtyperna ha ock anträffats, hvilkas tillvaro synes mig bestyrka, att 2 trichomtyper på ett föregående, mer eller mindre tidigt utvecklingsstadium kunnat ha samma utseende. Äfven i denna uppsats skall jag, så ofta hos någon växtart anledning finnes därtill, särskildt noga beskrifva dess trichomers föränderlighet. Utan att därför fördjupa mig i teoretiska betraktelser kan jag ej underlåta att nu anmärka, det denna trichomer- nas föränderlighet, som uppenbarar sig hos en mängd växt- arter, väl i många fall, kanske de flesta, ovedersägligen har oekologisk betydelse för växten. Ej sällan kan föränderlig- heten vara lokal, d. à. den bärande växtdelen eller denna tillsammans med de omgifvande kan vara orsaken till, att en trichomsort därstädes fått ett förändradt utseende. Stun- dom kan föränderligheten blott vara habituell!, d. à. växt- trichomer finnas på växtdelar eller hos växtarter, hos hvilka de ej göra någon nytta, men finnas där, för att växtdelen eller växtarten än mer fullständigt må vara utsirad eller ge- staltad som andra liknande växtdelar hos arten eller som andra arter inom gruppen. Äfven inträffar det allt ibland, . 1 En del hit hänförliga trichomer äro rudimentära, men visst ej alla. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 149 att exempel hittas på en sådan växttrichomernas föränderlig- het, till hvilken ingen fattbar förklaringsgrund kan uppvisas. Hvad jag i förestående rader sagt, skall jag något närmare utveckla, i det jag här på ett ställe, innan jag skrider till beskrifningen af de undersökta växttrichomerna, söker fram- hålla de synpunkter, från hvilka jag förut har sett och nu kommer att betrakta växttrichomernas böjlighet eller, såsom jag kallar det, föränderlighet, lämnande åt andra att se och fatta fakta på sitt sätt. Inom mitt synfält har naturligtvis ej mer än ett fåtal bland de många växtarter kommit, som visserligen ha att uppvisa en sådan trichomernas föränder- lighet. Därtill inträffar lätt, att 2 personer kunna vilja för- klara, hvad de förnummit, hvardera på sitt sätt. Växttrichomernas föränderlighet kan iakttagas hos ett och samma exemplar eller ock hos två eller flera exemplar, tillhörande samma art. Äfven kan den hårform, som gemen- samt förekommer hos ett eller flera släktens arter, hos någon eller några bland dessa få med bibehållande i hufvudsak af sin typiska byggnad ett förändradt utseende, som tillåter det att bättre fullgöra sin bestämmelse eller fungera på annat sätt eller vara till ingen nytta. Vaxttrichomernas föränderlighet hos samma exemplar betingas 1:0 och väl i de flesta fall däraf, att trichomer, som på ett tidigare utvecklingsstadium varit lika, få närmare tiden för sin fullbildning för att kunna fullgöra hvardera sin be- stämmelse hvardera sin härför behöfliga gestalt. Exempel härpå finnas omtalade i »formfóründringar» I och III, pag. 82—88. De i »trichomerna» omtalade exemplen äro bland andra dessa: Bladets hår och stråets hårlika scabritier hos Carex pallescens (fig. 22); småtaggarna på de stora bladens kanter jämförda med hylsbladens hårlika och något täckande småtaggar hos Cladium mariscus (figg. 29 och 30); håren vid bladslidans mynning jämförda med scabritierna på skifvan strax framför denna hos Sieglingia decumbens (figg. 14 och 15) I »Beiträge» omtalas det, att taggarna och de samman- satta glandlerna hos Rubus Hofmeisteri äro lika hvarandra i ungdomen. Flera exempel härpå komma att nedan beskrifvas. 2:0. Kan beskaffenheten hos den växtdel, hvarpå ett trichom sitter, vara orsaken till, att detsamma får ett annat utseende, än samma, sorts trichom har på andra delar af 150 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. växten, eller i allmänhet den bärande växtdelen kan öfva in- flytande på sitt trichoms form och storlek. I »formförän- dringar» II och III, pag. 69— 80, finnes omtaladt, att hos Hieracium pilosella och vulgatum, Hypocheris maculata, Cre- pis tectorum samt Leontodon hispidus, i stället för att hos respektive arter pa andra växtdelar uppträda stjärnhär, korta och böjda hår, T-formade hår samt korta och colleterlika hår, det nedtill pá.stammen mellan bladen i den hopträngda blad- rosetten hos dem alla finnes vanligen mycket långa, raka och af en cellrad bildade hår, samt att det i synnerhet hos Hie- racierna ej är sällsynt att hitta sådana långa hår, hos hvilka minnen af den ursprungliga typen kunna anträffas. Flera exempel på en föränderlighet, som den bärande växtdelen orsakar hos sina trichomer, skola nedan meddelas. 3:0. Kan det hända, att trichomer, som någonstädes på växten ej behöfvas till sitt afsedda ändamål ej heller till något särskildt biändamål utan finnas på växtdelen, för att denna må vara mer lik andra växtens delar, få ett från de vanligas afvikande utseende. I »afsöndringen», pag. ll, om- talas, att trichomer, som finnas på de ochreor, hvilka omsluta blomsamlingar, eller sitta pà yttre ochreor i en ófvervintrande rotbladsknopp hos Rumex domesticus, väl likna colletererna i den svällande rotbladsknoppen, men att de förra i samman- hang med sin sysslolóshet eller ofórmága att alstra blasto- colla blifvit längre och mer utdragna än riktiga Rumex-col- leterer. I »trichomerna» berättas pag. 11, att smataggarna på strået hos Carex rostrata (fig. 20 c) äro i jämförelse med blad- kantens i änden aftrubbade, hvadan det förra blir föga sträft. Hos Scirpus lacustris (»trichomerna», pag. 13) finnas här och hvar på det glatta strået vårtor, som någon gång uppbära förkortade småtaggar, hvilka annars likna dem, som göra blomskaften sträfva. 4:0. Är det stundom händelsen, att ett trichom, som tidi- gare har en funktion, under en senare del af vegetationspe- rioden får en annan, hvarvid det antingen själf förändras eller blir upplyftadt på en dyna eller sockel. I »formför- ändringar», pag. 82, lämnar Solidago virgaurea exempel här- på. Hos späda växtdelars trichomer äro ej glandlerna så ut- vecklade, att de kunna afsöndra något, men den på glandel- cellen sittande, långa och smala slutcellen gör dem till täckande, såsom den gör det ännu mer med håren hos Gna- THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 151 phalierna. På utväxta växtdelar spelar åter den långa slut- cellen ej vidare någon roll, enär trichomerna där stå glest, hvaremot trichomets näst öfversta cell nu i stället blifvit en verkligt afsöndrande glandel. Hos Centaurea, Lappa m. fl. ha trichomerna i ungdomen (»hår och glandler», pag. 23) en mycket lång och väl täckande slutcell. På vissa ställen af den utväxta växten har hårets nedre del eller dess fot fått hårda väggar, medan slutcellen vanligen försvunnit, så att växten känns sträf. Stundom blir trichomet samtidigt upp- lyftadt pa en hård dyna. Hos Solanum eitrullifolium (tag- gar och borst» pag. 18) finnas på unga växtdelar många skaftade glandler. Under fera bland dem alstras en hög, tagglik dyna, så att äldre växtdelar blifva taggiga. Något liknande omtalas i »Pflanzenstacheln», pag. 22, rörande Sola- num ferox och i »Beiträge», pag. 22 och 25, med afseende på taggarna hos Cucurbita Pepo och Ecbalium agreste. 5:0. Ar det säkerligen icke ovanligt att finna, att någon växtdel är besatt med trichomer, som i sin byggnad och i sitt utseende afvika från de andra hos exemplaret förekom- mande, utan att man kan förstå orsaken härtill. Bland exem- pel härpå, som återfinnas i »trichomerna», skall jag relatera följande: Scabritierna på bladkanten jämförda med desamma på bladytan hos Secale cereale (figg. 3 och 4); småtaggarna på vippans stamkanter jämförda med desamma på bladkan- ten hos Avena sativa (figg. 10 och 11); scabritierna på blad- kanten jämförda med desamma på vippstammen hos Agrostis stolonifera (figg. 21 och 2); smátaggarna pa bladkanten jäm- förda med scabritierna på strået hos Carex (Goodenoughii (figg. 10 och 34); trichomerna på motsvarande ställen hos C. vulpina (figg. 31 och 32). I denna uppsats skall jag be- skrifva flera exempel härpå. 6:0. Hos 2 eller flera exemplar af samma art kunna ett exemplars trichomer mer eller mindre afvika från trichomerna hos ett annat eller flera andra, som då i allmänhet tillhöra en underart, varietet eller form af arten i fråga. Vanligen rör olikhet i behåring: hos 2 eller flera exemplar af en art trichomernas mängd och storlek, men det händer ock, att tri- chomerna kunna ha olika form hos hufvudarten och hos afarten, varieteten eller formen. Bland andra växtarter kunna Medi- cago lupulina L., Potentilla argentea L., Ribes grossularia L., Draba fladnicensis Wulf. och Cerastium vulgare Hn. härpå 152 ARKIV FÖR BOTANIK. AAND 1. vara exempel. I »formförändringar» IIL, pag. 89, har jag om- talat, att hos frodiga exemplar (lokalform) af Polygonum aviculare trichomerna pa ochreornas inre sida ha nästan samma form som vanliga och rena colleterer hos Polygonee, under det att trichomerna sammastädes hos magra exemplar blott bestå af en rad tämligen långa celler. 7:0. I sammanhang med det sistnämnda får jag påpeka, att ochreornas inre sida hos Polygoné-arter med torra knoppar är besatt med trichomer, som väl, ehuru de intet afsöndra, i det stora hela se ut som eller åtminstone påminna om verk- liga colleterer på ochreorna 1 slemfyllda knoppar men alltid äro längre och smalare samt tyckas ha utbildats på sina respektive ochreor, för att dessa för familjen så karakteristiska växtdelar alltigenom må vara sig lika, utan att någon oeko- logisk orsak synes betinga deras därvaro (»afsóndringen», pag. 34 och 35). Inom andra växtgrupper finnas nog exempel på detsamma, såsom hos gräs och halfgrüs, hvarom i »tricho- merna» pag. 11, upplyses, i det där nämnes, att, medan Ca- rex vesicarias strå är besatt med hvassa småtaggar, rostrata- strået har till största delen trubbiga och obrukbara sådana. $:. Är det ej sállsynt, att en hárform, som ófverallt återfinnes hos ett släkte, afdelning däraf eller hos en grupp af släkten, hos någon eller några bland hithörande arter får ett modifieradt utseende. . Hos sl. Artemisia förekomma rätt allmänt T-formade hår; hos A. vulgaris ha dessa hår på bla- dets undre sida en mycket lång och spindeltrådslik slutcell, hvarigenom beharingen blir ullig och väl täckande (shar och glandler», pag. 22). Lika dessa äro håren hos A. norvegica (»lakttagelser», p. 23). Många andra sådana exempel kunde anföras och komma att nedan omtalas. 9:0. Nära slutande sig till föregående sort af föränder- lighet, finnas ej sällan sådana fall af böjlighet hos tricho- merna, att en växtarts typiska trichomform så förändras, att den delvis liknar trichomformer, som tillhöra växter från en annan, vidt skild grupp. I denna uppsats beskrifna trichomsorter äro antingen själfva med afseende på sin utveckling bekanta eller likna så pass andra trichomer, hvilkas utveckling är känd, att deras evolution kan a priori förstås. Därför har jag vanligen kun- nat förbigå utvecklingsfórloppet hos de trichomer, för hvilka jag nu skall redogöra. 1 något enstaka fall kommer, dà det | THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 153 befunnits vara behöfligt, trichomernas utvecklingshistoria att beröras. Det skulle nog varit fördelaktigt, om alla likartade tri- chomvariationer kunde i den följande redogörelsen hafva sam- manförts under en rubrik. Men emedan hos flera arter för- änderligheten af dem tillhörande trichomer visar sig gå i mer än en riktning, så hade med detta sätt att gå till väga hvarje sådan arts trichomer måst beskrifvas på skilda ställen i uppsatsen. Detta hade haft till följd, att hela form- kretsen af en sådan arts trichomer blifvit svår att beskrifva och än svårare att förnimma i en öfverskådlig öfverblick. Af detta skäl har jag ansett mig böra i min uppsats redogöra för hvarje arts alla af mig kända trichomer på ett ställe. De växtarter, hvilkas trichomer nedan beskrifvas, om- talas i samma ordning, hvari desamma, hänförda till sina familjer, följa eller skulle följa på hvarandra i Sveriges Flora af L. M. NEUMAN. Matricaria inodora L. har sådana hår som Sl. Achillea och Agathea amelloides L. (»Iakttagelser», pl. I, fig. 8). Dock är den så karakteristiska slutcellen hos M. inodori hår ganska tillspetsad och sà tjockvüggig, att blott en smal cellrums- strimma finnes i dess midt. Pà det utvüxta bladet sitta dessa hår ytterst glest. Men ett 2 mm. långt blad uppbär flera hår, som likna de förra utom däri, att slutcellen är bredare, har större cellrum och stundom är mycket tunn- väggig. Dessa hår bereda säkert ingenstädes denna växt någon nytta utan finnas på densamma, blott för att arten må mer likna de gruppens arter, där håren spela någon roll (jfr mom. 7). På späda blad finnas ock glandellika bildningar af 2 jämsides belägna cellrader och se ut som en jämtjock, nedtill något smalare kropp. Anthemis tinctoria L. är luden, och dess hår likna fig. 21 à pl I i »Iakttagelser» utom däri, att deras slutcell är mycket längre och ganska tjockväggig samt krökt på flera ställen. På stammen hafva dessa hår längre fot och kortare samt bredare slutcell, men på bladet är foten jämförelsevis kortare och den på tvären liggande slutcellen mycket smal samt orimligt lång, ja ända till 40 ggr längre än foten. Dessa hår äro ju T-formade, men deras slutcell har, såsom varande betydligt lång och mycket smal, en spindeltråds form i syn- 154 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. nerhet på bladet, gör håret sålunda bättre täckande men ger ock åt detsamma ett modifieradt utseende (jfr mom. 8). Gnaphalium silvaticum L. och Antennaria dioica L. ha godt om hår, som likna pisksnártháren i fig. 9 à pl. I »lakt- tagelser», men harens slutcell är hos dessa båda arter mycket mer spindeltradslik eller betydligt làng och tradsmal. Denna - spindeltrád, som kan bli 4 cm. lång och långs nästan hela sin längd blott har 0,0033—0,0016 mm:s bredd eller mindre, för- länar håren ett modifieradt utseende liksom hos föregående art (jfr mom. 8). Erigeron canadensis L. Böjda hår göra stjälk, blom- skaft och bladnerver smáludna. Haren kunna blifva 0,35 mm. långa och bestå af ända till 15 tämligen tunnväggiga celler i en rad, bland hvilka de 4 öfre, som mot hårets öfre ände mer och mer tilltaga i längd men aftaga i bredd, tillsam- mans äro dubbelt så långa som de återstående nedre. Dessa äro bredare än långa, men den öfversta långa cellen har på midten blott 1/4 af de nedres bredd och slutar med en lang, smal spets. Nu beskrifna hår äro täckande, men på blad- kanterna sitta korta, framåtriktade trichomer, som göra dem sträfva. De småtaggar (fig. 16), som åstadkomma detta, äro tydliga formförändringar af de täckande håren (jfr mom. 1), Förändringen består däri, att småtaggen fått sin cellmängd reducerad till 4 och i sammanhang härmed blifvit kortare, blott 0,5 mm. lång, att han blifvit skarpare krökt, och att han försetts med tjockare cellväggar synnerligast i den öfver- sta cellen, som är fullständigt scabritielik (jfr »trichomerna», pag. 4) och 0,05 mm. lång. De täckande håren hos denna art ha således på samma sätt förändrats till småtaggar, som motsvarande hår hos Helianthus multiflorus förvandlats till taggar (jfr »trichomerna», pag. 14 och fig. 36). Aster salicifolius Scholl. Stjälken har samma sorts täckande hår som E. canadensis, men håren äro hos denna art något kortare. De bestå nämligen högst af 8 tunnväg- giga celler i en rad, af hvilka de 2 yttersta, som äro långa och smala, tillsammans äro dubbelt längre än de återstående nedre. Langs efter bladkanterna befinna sig smataggar, som göra dem strüfva. Småtaggarna, som bestå af 3 à 4 celler, alla och ej minst den yttersta scabritielika mycket tjockväg- giga, stå antingen och oftast snedt utåt med sin spets vet- tande mot bladspetsen, då de äro raka men ha sned bas och THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 155 en längd af 0,45 mm., eller äro någon gång mer parallella med bladkanten, da de äro längre och något krökta. Sma- taggarna äro liksom hos föregående art enkla förändringar af de täckande håren enligt mom. 1. Euphrasia curta Fr. Stjälken är luden af nedåtvettande, bågformigt böjda, tunnväggiga och 2-celliga hår, hos hvilka den öfversta cellen är längst och upptill aftrubbad. Bladen däremot ha encelliga, raka eller krökta (fig. 9) hår, som i synnerhet på bladkanten äro vid vidfästningen breda för att sedan hastigt afsmalna. Dessa hår sluta mycket spetsigt och äro särdeles tjockväggiga, så att cellrum saknas i hårets öfre hälft. De göra bladet sträft och hittas stundom i spet- sen af blandtänderna. Fastän bladets hår hos E. curta ej äro så mycket olika stjälkens täckande hår, som föregående arters småtaggar afvika från därvarande täckhår, äro Eu- phrasia-bladets hår ändå tydliga förändringar enligt mom. 1 af stjälkens för att tjäna andra ändamål eller göra bladen något sträfva. Båda hårsorterna äro på ytan finknottriga. Stjälken har ock 4-celliga glandler, hvilande på kort fot. Pedicularis palustris L. På outvecklade stamleder sträc- ker sig ibland från sidan af bladfästet en tät hårrand till närmast nedanför belägna bladfáste. Ibland stå håren gle- sare. Dessa hår bestå liksom håren på den utplattade blad- skaftsbasens kant af flera långa, tunnväggiga och i en rad ställda celler med öfversta cellen tilltrubbad. Brämhåren på fodrets insida och håren på nedre häflten af fodrets ut- sida äro mycket kortare. De äro dessutom krökta och in- snodda med hvarandra samt ha utom öfverst och nederst rätt korta celler, som än äro utvidgade på midten, än för- sedda med grenlika utsprång åt sidan (fig. 10), genom hvilket allt de äro bättre i stånd till att stänga och blifva såsom formförändringar af de förra hänförliga till mom. 1. Petunia violacea Lindl. Alla växtens gröna delar hysa ända till 3 mm. långa glandelhår. Hos ett sådant med 0,6 mm. långt skaft var detta nedtill 0,076 mm. och upptill 0,0165 mm. bredt samt uppbar en 0,029 mm. bred och 0,063 mm. lång, oval och encellig glandel. Dessa dimensioner be- höllo glandeln och den öfversta skaftcellen, äfven om skaftet var många gånger längre, medan bredden hos den nedersta cellen var proportionell mot skaftets längd. Det ser ut, som hade skaftet någon bifunktion vid sidan om den, som består 156 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. däri att alstra och uppbära glandeln, eller möjligen att i växtdelens ungdom före glandelns fullbildning tjänstgöra så- som täckande hår (jfr mom. 4). Clinopodium vulgare L. De öfre stamlederna ha godt om täckande hår. Dessa bestå af 8—9 celler i en rad, stun- dom af färre. Den öfversta hårcellen slutar tilltrubbadt och är tillsammans med flera nedanför varande celler ganska tunn- väggig, medan den nedersta, som nedtill är utvidgad, har rätt tjocka väggar och hvilar på enr öfver växtytan knappt sig höjande dyna. Alltid äro hárcellerna cuticularknottriga. På äldre stamleder bli den eller de nedersta cellerna än mer tjockväggiga, hvarvid de öfversta bli skrumpna. Håret hvi- lar nu på en hög dyna, som tillsammans med hårets nedre, tjockväggiga celler förläna åt äldre stamleder en viss sträf- het, hvilken ej kan bemärkas hos de yngre. Vi ha således hos denna art exempel på trichomer, som hos unga växtdelar äro uteslutande täckande men göra de äldre sträfva (jfr mom. 4). Foderflikarnas kanter äro besatta med hår, som likna de yngre stamledernas men äro kortare och därigenom styf- vare samt bättre i stånd att slutande sig intill hår från när- maste foderflikkant åstadkomma ett verksamt stängsel (jfr mom. 1). Hela fodrets utsida är ock ganska hårig. Äfven bladen hysa dels längre hår sådana som de förstnämnda dels kortare, ja så korta, att de blott bilda små, encelliga, sträf- hetsalstrande tappar (jfr mom. 1). På kronans utsida finnas en mängd sådana 1—3-celliga tappar, som dock äro mer ko- niska och försedda med stark cuticularknottrighet. Fodret har godt om glandler, som mycket likna de i »Organes» pa | pl. IT i fig. 29 afbildade glandlerna hos Pelargonium tomen- tosum utom däri, att hos Clinopodium-glandeln skaftet är längre och jämnbredt, samt att den öfversta, korta skaftcel- len ej är med tvärvägg afskild från själfva glandeln. En eller annan sådan glandel finnes ock på blad och stjälk. Verbena teucrioides Gill. et H. Alla gröna växtdelar hafva hår och glandler. De förra, som kunna bli I mm. långa, äro 1- 2-celliga, utdraget kägelformade, skarpt till- spetsade och synnerligast upptill mycket tjockväggiga. Dessa hår äro väl täckande men också sträfhetsalstrande företrädes- vis på äldre växtdelar (jfr mom. 4). Vid basen äro håren utvidgade till bulbus, som nederst knappt omfattas af några öfverhudsceller, hvilka för öfrigt bilda en liten, oansenlig THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 157 dyna nedom håren. Glandlerna, som äro spridda bland håren och sannolikt formförändringar af dem enl. mom. I, äro skif- formiga (deras höjd = !/» af diametern hos bredden) och likna mycket, sedda ofvanifrån, glandlerna hos Scutellaria albida, afbildade i »Organes i fig. 155 å pl. VI, utom däri att Ver- bena-glandlernas små centralceller uppta ett mindre område, och att deras periferiska celler äro jämförelsevis längre i radiens riktning. S. albida-glandlerna äro till formen äfven lika glandlerna hos Scrophularia nodosa!, hvilka liksom Verbena- glandlerna hysa ett klart, violett innehåll. I »Pflanzenhaare» äro glandlerna hos Scrophularia nodosa felaktigt afbildade i fig. 355 à pl. XXXI och orätt beskrifna pag. 607, ity att de framstállas sásom bestáende af enbart radierande celler utan några sma centralceller. Verbena-glandlerna hvila pa ett skaft, som är nästan så långt som de förutnämnda håren. Skaftet utgöres af 1 eller 2 celler i en rad, som äro långa, vida och tunnväggiga samt ha mycket innehåll, och ofvanpå hvilka en mycket kort och smalare cell befinner sig, som uppbär själfva glandeln. I pipóppningen finnes en öfver den- samma uppskjutande harkrans. Haren, som bilda denna, äro i topparna hopstáende, dymedels i början alldeles stängande ingången till blomman och sedan lämnande mellan sig en knappt millimetervid öppning. Haren, som äro encelliga och ha parvis stående utbuktningar, hvilka tillsammans uppta mer än hårets halfva bredd, likna fullkomligt de i Pflanzen- haare i fig. 114 à pl. XXIII afbildade blomkronhår, som fin- nas kring och ofvanpa frömjölsmagasinet hos Viola tricolor. Det är uppenbart, att sådana hår ej behöfva ha så stort ku- bikinneháll, som de mást hafva, om deras vüggar varit raka och de ändå skolat kunna stänga lika bra. Också finnas inne i blomkronan tätt sittande och nedåtriktade hår, som bilda ett halfkretsformigt band från den ena öfre ståndaren ned förbi de 2 nedre och sedan upp till den återstående öfre och likna de förra men ha raka väggar eller äro försedda med mycket grunda utbuktningar. Dessa nedátriktade hår, som ej utgöra någon diaphragma eller ej hindra en insekt att röra sig, som han vill, kunna ej kallas stängande men torde möjligen samla frömjöl bland sig (se mom. 1). 1 Åtminstone ha alla Scrophularia nodosa-glandler, jag undersökt, varit lika desamma hos Scutellaria albida. ® Jfr V. B. Wirrrock, Viola-studier I, pag. 11 och fig. 7 à tafl. 1. 158 ARKIV FÖR BOTANIK. -BAND 1. Symphytum orientale L. I »Pflanzenhaare» finnes afbil- dadt i fig. 87 å pl. XXII och beskrifvet på sid. 516 ett hos S. officinale förekommande, skärformigt, encelligt och föga tjockväggigt hår, som kan bli 1,6 mm. långt. Hos S. orien- tale finnas ock på stjälk och blad sådana hår, ehuru de ofta äro mindre. Men många bland dessa hår äro förvandlade till borsttaggar. Medge får man, att isynnerhet hos en del exemplar dessa sträfhetsalstrande trichomer äro mjukare och med skäl kallas borst, medan de hos andra exemplar samt äfven hos dem, som mest ha borst, kunna vara mycket hårdare och styfvare, så att de borde heta taggar, hvarför jag kallar dem alla borsttaggar. Den förvandling, som de vanliga håren underkastats, då de blifvit borsttaggar, består däri, att de, fortfarande encelliga, blifvit kortare och vanligen rakare utom mot spetsen, försetts med tjockare cellvägg i synnerhet i sin öfre del, innnesluta föga innehåll och ha bredare bul- bus, som hvilar på och nedtill omfattas af en större dyna. Se här några mått från en sådan borsttagg bland de styf- vare. Dess längd var 0,528 mm., dess cellvägg drygt 0,01 mm. tjock, dess cellrum upphörde 0,11 mm. från spetsen, på hvilket ställe hårbredden var 0,053 mm., medan bredden strax ofvan bulbus var 0,132 mm. och midt på densamma 0,2 mm. Bladets borsttaggar äro i allmänhet svagare och mindre. På blomskaften finnas ändå kortare, blott 0,2 mm. långa, encelliga, alldeles raka, kägelformiga, skarpspetsade och rakt utstående småtaggar, som nedtill äro 0,1 mm. breda och utan någon bulbus hvila på samt något innefattas 1 en af tjockväggiga celler sammansatt dyna. Stjälkens borsttag- gar äro exempel på föränderlighet enligt mom. 1 men blom- skaftens småtaggar enl. mom. 2, ity att de svagare blom- skaften ej kunna med fördel uppbära annat än mindre vapen. Yngre grenar och blad ha ock små, encelliga hår, som med en längd af 0,14 mm. och obetydlig bredd äro i spetsen met- kroklikt nedböjda samt därstädes tjockväggiga eller helt vägguppfyllda, medan det öfriga håret är rakt och mindre tjockväggigt. Dessa hår kunna, utom det att de äro täckande, äfven taga fast i tillstötande föremål. De finnas ock på äldre växtdelar, ehuru de där äro fåtaliga. Symphytum asperrimum (Sims.). Stjälken har många nedåtböjda taggar. Dessa, som äro encelliga, ha samma bygg- nad som föregående borsttaggar, men äro vanligen längre, THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 159 1,1 mm. långa, smalare och mer krökta samt ha tjockare bul- bus, 0,28 mm. vid, som ett längre stycke omfattas af en större, vidare dyna. Däremot är deras cellvägg något smalare, och deras cellrum sträcker sig något närmare intill spetsen. På bladets hufvudnerv finnas lika, mot bladbasen böjda taggar. Annorstädes på bladet äro de mindre men böjda på samma sätt. Phlox Drummondii Hook. Äldre växtdelar ha trichomer, . bestående af 4 à 5 celler 1 en rad, bland hvilka den ófversta än är något smalare i spetsen, än har jämnbred, upptill af- rundad gestalt och än är i toppen glandellikt utvidgad samt då ofta tvärsöfver afdelad i 2 celler. Till mindre mängd finnas sammastüdes glandelhar med en:af 2 jämsides belägna celler bestående glandel, som hvilar pa ett 4—6-celligt skaft. Här äro öfvergångarna från vanliga hår till vanliga glandler alltför påtagliga för att behöfva påpekas (jfr mom. 1). I »hår och glandler», pag. 27, omtalas växter, hos hvilka lik- nande öfvergångsformer äro vanliga. Blomställningens gre- nar hos P. D. ha kortare trichomer, som ofta blott äro 1—2- celliga tappar; äfven här kan trichomets toppcell vara jämn- bred eller glandellikt utvidgad. Fodret och kronpipen ut- vändigt äro besatta med många, skaftade glandler, som bestå af 4 i kors ställda celler, hvilkas toppar stå isär. Bladkan- ten har ovanligt långskaftade glandler. Arctostaphylos uva ursi (L.) Årsskottens! hårighet alstras af kortare, encelliga, nästan jämnbreda, halfeirkelformigt böjda och upptill trubbigt tillspetsade hår, som äro försedda med mindre cuticularbildningar och vid basen ha tämligen stort cellrum men annars nästan sakna sådant. På bladskaf- ten och nedre delen af bladkanten är behåringen mer ullig, såsom den ej sällan är på dessa ställen hos andra växter. Håren, som hos vår art alstra denna något ulliga beklädnad, äro mycket längre än årsskottens, flerböjda och insnodda bland hvarandra. Cornus stolonifera Michx. Knoppfjällens tjockväggiga har äro lika stammens och bladets eller encelliga och tvä- armade. Se »lakttagelser, fig. 15 à pl. II, rörande sådana har hos Erysimum och »Anatomie, pag. 491 och fig. 99 B, 1 Emedan Vaccinium uliginosum L. uppgifves vara glatt, vill jag nämna, att dess ärsskott i verkligheten äro besatta med för blotta ögat knappt märkbart ludd, som alstras af glest stående, utåtriktade, encelliga och om- kring 0,1 mm. långa tappar af utdraget konisk form och med ett högst obe- tydligt cellrum. 160 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. rörande sådana hår hos Cornus. Knoppens yta har 2 större fjäll, som ej stöta tillsammans utan låta de närmaste inre blifva synliga. På kanterna af de yttre fjällen äro håren så till vida modifierade, att hårets vertikala, bland öfver- hudscellerna befintliga del ej utgår från midten af den hori- sontala utan helt nära dess ena ände, hvarvid den ene gre- nen, mångfaldiga gånger längre än den andre, mycket korta, står ut från fjället, ligger öfver det mindre, inre fjället och äfven når till det andra yttre. Härigenom vinnes en lik- formig, filtlik hårbeklädnad öfver hela knoppens yta, hvar- jämte sömmarna blifva bättre skyddade (jfr mom. 1). Hos C. mascula L. äro ock de tvåarmade håren mer likarmade på knoppfjällens rygg men betydligt olikarmade på deras kan- ter. Härvid kan inträffa, att den långa grenen bildar vin- kel mot den korta och då sträcker sig ut öfver det mindre fjället eller ock följer sömmen mellan detta och det yttre. Aegopodium podagraria L. Flockstrålarna ha encelliga, små tappar. Stamkanterna ha dels likadana tappar, dels något längre hår, som bestå af en kort och vid nedre cell, hvarpå en längre, till en trubbig spets afsmalnande cell sit- ter. På bladet finnas ock hår, som likna de sistnämnda men äro betydligt längre, och hos hvilka isynnerhet den undre cellen är mycket förlängd. Epilobium palustre L. I »Anatomie» pag. 421 och 422, uppgifves det, att Onagrariz sakna glandler. Likväl finnas hos denna art på fruktämnet och i synnerhet på stammen bland smala, 0,0048— 0,006 mm. breda, krökta, tämligen tjock- väggiga, luftförande, trubbigt tillspetsade och encelliga har (fig. 12), en sorts glandellika, encelliga trichomer. Dessa, som äro dubbelt bredare, 0,0096—0,012 mm. breda, hafva näm- ligen öfre änden något mer utvidgad än den återstående jämnbreda delen, äro alldeles raka och synnerligt tunnväg- giga, hysa ett rikligt innehåll (fig. 13) samt äro tydliga formförändringar af de förra. Malva moschata L. har bland de enkla håren flera kranshår, än man kunnat vänta. Denna härsort, som jag i »Iakttagelser», pag. 11 och 28, beskrifvit hos många arter bland Malvaceer och andra familjer samt afbildat i figg. 2, 3 och 21 à pl. IL, har jag af där anförda skäl kallat kranshár. Andra kalla dem stjärn- har (»Anatomie», pag. 169) eller, fast mindre bra, hárknippor, Büschelhaare (Entwicklungsgeschichte, pag. 23). I »Iakttagel- THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 161 ser» har jag rätt fullständigt redogjort för dessa hårs utveckling (jfr figg. 8 och 9 à pl. II). Deras utveckling hos Malva syl- vestris är beskrifven i Entwicklungsgeschichte, pag. 23 och afbildad i fig. 4—7 à tafl. VII. Det egendomliga med dessa hår är, att kransens alla element i sin nedersta ände, som befinner sig antingen bland vanliga ófverhudsceller eller är instucken 1 ett skaft eller i toppen af en dyna, stöta tillsammans med sina inre hörn vanligen utefter en gemensam vertikallinje (fig. 19). Hos denna art äro både de enkla håren och kranshåren med sin nedersta ände instuckna i en dyna och tyckas uträtta detsamma. Hvarfór då ej alla kunna vara lika, är svårt att förstå (jfr mom. 5). Empetrum nigrum L. Denna växts barr äro s. k. rull- blad (jfr »Anatomie» pag. 900 och fig. 188). De innesluta en hålighet, öppen undertill medels en långsgående fåra, där bladkanterna närma sig hvarandra, och hafva enligt Gi- belli och Gruber blifvit sådana genom den ena bladsidans starkare tillväxt. Halighetens väggar hysa en- eller flercel- liga glandler med kort skaft, och rännan mellan bladkanterna är sluten af tätt sittande, encelliga, smala, jämnbreda och omkring 0,07 mm. långa hår, som utgå från kanterna (jfr »Anatomie, 1. c.). Däremot finnes därstädes intet nämndt om de på barrens utsida befintliga trichomerna. 'Barrens uppåt vettande sida är tillplattad och den undre konvex. Just där den platta sidan slutar och den kupiga begynner, framgår långs bladet en bredt afrundad kant (fig. 34). På denna uppträda verkligen glandler, som sitta glest i en rad (fig. 34 a). Glandlerna hafva ett kort, 0,01 mm. långt och : vanligen 2-celligt skaft, som uppbär en rundad kropp af 0,041 mm:s längd samt 0,031 mm:s bredd. Jag bör anmärka, att jag alltid funnit denna arts glandler encelliga, ehuruväl cellväggliknande skrynklor visa sig i flera riktningar i sam- manhang därmed, att den tunna glandelväggen knappt kan fås slät hos äldre glandler. Hos bladen, som öfvervintrat, äro glandlerna skrumpna och ofta affallna så när som på skaftet. I juni befinna sig de under året utväxande bladen liggande tätt inpå hvarandra med undre sidan vettande utåt. Deras kanter, d. à. de ställen, där den platta sidan och den konvexa stöta tillsammans, äro besatta med ofvannämnda glandler. Sa snart bladet nått sin normala längd, sitta dessa glandler glest och äro skrynkliga. Men på de inre små 162 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. bladen i denna hopträngda samling förekomma tätt sittande glandler, som äro mindre än det utväxta bladets, ha alldeles släta väggar, innesluta ett ymnigt, grynigt innehåll och torde hos dessa blad tjänstgöra som en sorts kataplatterer.! De nedersta och yttersta bladen i denna hop ha såsom sidobegränsning i sin öfre ände en tunn, genomskinlig kant, hvilken ej finnes på öfriga rullblad, och som hos de yttersta upplyfter här sittande hår, så att de bättre kunna täcka öfver de inre bladen 1 samlingen. Denna tunna kant är näm- ligen i stället för glandler besatt med längre eller kortare hår, som utgå med ett 1- 2- fler-celligt skaft, liknande glan- delns, och därpå äro långa, smala, trubbade och jämnbreda men lika tunnväggiga som glandeln (fig. 35 a och b). Där- till äro de luftförande, skrynkliga, böjda och insnodda bland hvarandra samt uppvisa cellväggliknande strimmor såväl på tvären som i flera andra riktningar. Största delen af ett sådant blad saknar hinnkant och har, där den skulle funnits, vanliga glandler. Nedanför de liksom till en utsprickande knopp sammanslutna bladen eller mellan dem och de gamla, som öfvervintrat, finnas några tunna blad, en sorts knopp- fjàll? som ej äro rullblad. Dessa tunna fjälls kanter äro såväl 1 toppen som långt ned utefter sidorna besatta med ännu längre hår, som annars äro lika de ofvan beskrifna (fig. 35 a och b), medan deras kanters nedersta del hyser vanliga glandler. Det nedersta af dessa fjäll äger inga glandler på sina kan- ter utan blott långa sådana hår, bland hvilka jag mätte dem, som voro ända till 0,5 mm. långa. Öfverallt, där de finnas, stå dessa hår tätare än glandlerna och hos fjällen stundom alldeles inpå hvarandra. De öfvervintrande knopparna äro omgifna af små, brunaktiga och platta fjäll?, äfven de utan spår till inrullning. Dessas kant är utefter hela sin utsträck- ning tätt besatt med långa, böjda, tunnväggiga, jämnbreda, trubbade och bitvis skrumpna hår, lika förut omtalade (fig. 35 a och b). Också äro dessa hår nedtill afdelade med ett par eller flera nära intill hvarandra belägna, horisontala väggar, men upptill sträcka sig väggliknande strimmor inom håret ej blott tvärsöfver detsamma utan ock i flera andra rikt- ningar. Ej minsta spår till glandler äga dessa knoppfjäll. ! 8e P. G. E. THEORIN, Om bladtandsglandlerna hos en del Salices, Stockholm 1881, pag. 25. ? Om dessa fjall och deras beháring nümnes ingenting i »Anatomie». THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 163 Visserligen har jag ej funnit några direkta öfvergångar från glandler till hår på de fjälls eller barrs kanter, där båda sorterna kunna förekomma tillsammans eller där blott endera finns. Men af flera skäl dristar jag ändå uttala den meningen, att på de växtens delar, där behof af förändrad behåring så fordrat, de annars på barr- eller fjäll-kanterna befintliga glandlerna ej utbildats till sådana utan till täckande trichomer (jfr mom. 1). Naturligtvis är det nyttigheten för de växtdelar, som direkt utsättas för den kalla luftens in- flytande, att hafva en varmare behåring, som i tidernas längd framkallat den antagliga förvandlingen af glandler till hår på de af en låg temperatur direkt påverkade fjällen eller barren. Också är det endast de fjäll eller de fjäll- och barr- delar, som hos den hvilande eller svällande knoppen befinna sig vid dess yta, hvilkas kanter äro hårbesatta. Utom detta oekologiska skäl finnas ock anatomiska, som tala för, att båda trichomsorterna ha gemensamt ursprung eller under sin spä- dare ålder varit lika för att sedan utbildas till att tjäna hvar sitt ändamål. Bland dessa skall jag framhålla, att glandelns skaft så att säga oförändradt utgör hårets nedre del, att håret är lika tunnväggigt som glandeln och lätt blir skrumpet såsom denna samt har att uppvisa samma cell- väggliknande strimmor som glandeln. Det enda, som således behöft förändras, för att ett hår skolat utbildas i stället för en glandel, har varit, att, medan glandelcellen förstorats i alla riktningar, den öfversta hårcellen utväxt öfvervägande på längden. Dessutom skall jag snart komma med ett exempel, på att glandler kunna, äfven sedan de fått sin form, mer eller mindre fullständigt förändras till täckande trichomer. Lathyrus odoratus L. Alla gröna växtdelar hysa jämn- breda och mot spetsen hopdragna hår (fig. 15), som på öfre bladytan äro mycket glesa men ej heller på andra utbildade växtdelar stå synnerligt tätt. Dessa hår äro fästade i top- pen af en hög dyna, hvars ytceller ha sina yttre väggar mycket förtjockade. På blad, blomskaft och foder är dynan lägre. Själfva håren, som äro 3-celliga, ha nedersta cellen bland dynans ytceller (fig. 15). Deras 2:dra cell, som är kort, har ett stort cellrum, men den öfversta, som är många gånger längre än de 2 nedre tillsammans, har blott nedtill en smal cellrumsstrimma och består för öfrigt uteslutande af cell- vägg. På unga växtdelar, där trichomerna stå tätare samt Arkiv för botanik. Band. 1. 13 164 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. där dynan är svagare, äro de täckande, medan de, sedan dy- nan blifvit högre och hårdare, göra äldre växtdelar sträfva (jfr mom. 4). Bland håren finnas glandler, som, hvilande på en kort fot, äro rundade eller tjockt skifformiga och bestå af 2, 4 eller flera i en krets ställda celler. De sprida vällukt. Lathyrus silvester L. Vingkanterna äro strüfva 1 bräd- den. Här sitta 2-celliga hår, hvilande på jämförelsevis låga men nedtill breda dynor, som äro sammansatta af rätt få men stora celler, hvilka nästan omfatta det på dynans topp befintliga hårets nedre, korta cell. Dyncellerna äro något tjockväggiga, men själfva hårets öfre, mycket långa cell är särdeles tunnväggig, så att den i närheten af dynan fort blir skrumpen och därifrån lätt lösryckes, hvadan det är sällsynt att på utväxta vingkanter finna annat än korta rester af de forna håren. Så länge växtdelen är yngre, äro trichomerna friska och kunna då möjligen vara till tjänst som täckande organ men möjligen också icke, enär de aldrig äro många. Vicia Faba L. Hudblemmor äro ej sällsynta hos Papi- lionaceze! (jfr »Anatomie» pag. 291). Ändå omtalar jag så- dana hos denna art, emedan de blott finnas på det outveck- lade, hopvikna småbladet. Då finns långs dess kanter en rand af islika kristallblåsor. Hvarje den tjocka kantens ytcell har utbuktats till ett halfklot, som vid basen är i tvärmått ända till 0,1 mm., har en 0,005 mm. tjock cellvägg och ett rikligt innehåll. Blemmorna äro än ett stycke från basen förenade med, än mer fria från hvarandra. Hos det fullväxta bladet äro kantens ytceller obetydligt utbuktade eller bilda helt låga segment med. 0,008 mm. tjock cellvágg. Det späda bla- det är fullsatt med små, glänsande gryn eller glandler, som, hvilande på ett smalt, af 2 celler i en rad bildadt skaft, äro 2-celliga med cellerna öfver hvarandra eller 4-celliga, då 2 och 2 sidoordnade celler stå ofvanpå hvarandra. Stiftháren äro jämnbreda, tillspetsade och mycket tunnväggiga. Orobus tuberosus L. Visserligen är denna art att anse såsom glatt, men likväl träffas ett och annat hår såsom en sällsynthet på stam, bladkant och (mest) stipelkant. Haren ! Blomskaftens hår hos Trifolium hybridum L. äro mest väggfyllda utom vid basen, där ett stort cellrum finnes. Hos lika gamla och lika stora hår är detta cellrum än deladt medels en tvärväzg, än har det begynnelse till en sådan, än är det alldeles odeladt, så att håret är bestämdt encelligt. Jag an- märker detta, emedan det i »Anatomie», pag. 304, heter. att alla uppgifter om encelliga hår hos Papilionacee sannolikt bero på något observationsfel. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 165 likna mycket de nyss beskrifna håren hos Lathyrus odoratus men sitta ej på någon dyna. De äro äfven lika håren hos Vicia sepium och sativa. Vår arts hår kunna naturligen ej göra växten något gagn utan finnas hos honom blott såsom intyg om släktskap med nämnda och andra närstående arter (jfr mom. 7). Spirea sorbifolia L. Behåringen hos denna art utgöres af hår och glandler. Háren, som äro encelliga, äro än korta, alstrande en sammetslik beklädnad på utväxta stammar och bladskaft, än betydligt längre på knoppdelar och, såsom kvar- lefvor från fordom, på utväxta stipler och skärmblad. Dessa långa hår äro ofta samlade till hårknippor. Glandlerna, som likna vanliga Rosacé-glandler, bestå af många, till rundade kroppar sammanställda celler och sitta vanligen på ett kort, af 2 cellrader bildadt skaft men kunna ock någon gång vara fästade i spetsen af stiplers och skärmblads små fikar. Mycket oftare förekomma hårknipporna i toppen af kante- mergenser (fig. 8) samt äfven på korta, små cellanhopningar, som höjt sig öfver knoppfjällens platta sidor. Likväl är det ganska vanligt att äfven finna sådana hårknippor sitta på ett skaft, som är likt glandelns (fig. 3) eller, hvad ännu märkvärdigare är, träffa hårknippor, som visa sig hafva upp- kommit därigenom, att flera ytceller hos en redan på sin form igenkännlig glandel utväxt till enkla hår (fig. 4). Ja, det kan hända, att blott 1 eller ett par glandelytceller på sådant sätt förändrats (fig. 2). Efter denna öfversikt öfver artens trichombildningar öfvergår jag nu till en redogörelse för mina iakttagelser rörande desamma, som anställts på skilda växtdelar och vid skilda årstider men alltid på samma, vid Falun odlade buske. En bladvecksknopp, som då hade 5 mm:s längd, under- söktes i slutet af september. Dess yta utgjordes af 2 kor- tare och af 2 längre grönaktiga fjäll. Dessa omslöto när- mast några ej till ytan stötande fjäll, som alla voro gröna. Ytknoppfjällen voro synnerligast i brädden håriga af knip- por, som sutto på små vårtiga utväxter och hade tjockväg- giga hårelement. De inre, gröna fjällen, som voro så långa som de yttre och omslötos af dem, hade i brädden såväl som på öfre delen af sin utåtvettande yta knippor af mer eller mindre tjockväggiga, på små vårtor sittande hår och äfven enkla sådana. Behåringens riklighet aftog skönjbart, ju längre 166 ARKIV FÖR BOTANIE. BAND 1. från ytan fjället var beläget. Intet af nu omhandlade fjäll hade några glandler. Betydligt mindre fjäll, parvis sittande intill hvar sitt outvecklade blad, voro upptill försedda med små utväxter, i hvilkas toppar flera celler förlängts till kortare eller längre, tunnväggiga hårelement af en knippa. Utväx- terna liknade än och oftast nedre delen af en späd glandel (fig. 3), än voro de breda vid basen. Bland dessa späda hår- knippor funnos ock späda glandelanlag, till formen sådana som fig. lb men kortare (0,028 mm långa) och mer jämn- breda. Dessa glandelanlag skulle väl egentligen utvecklas till glandler men kunde nog, om så påfordrades, låta sina toppceller utväxa till hárknippelement. En bit nedom öfre änden voro dessa små fjäll uteslutande besatta med sådana glandelanlag. Små fjäll, som finnas längre in 1 knoppen än de senast afsedda, hyste blott glandelanlag (fig. 1 a) intill 0,025 mm långa utan inblandning af hárknippor, vore dessa än aldrig så outvecklade. Det yttersta bladets i knoppen smáblad hade glandelanlag, som liknade fig. 1 a. men voro smalare. Mindre blad hade ingen antydan till trichomer. Brädden af mycket unga, små fjäll i knoppen ser bitvis ut, som fig. 5 tillkännager. Här och hvar hittar man samma- städes början till sådana bildningar som fig. 1 a. När i början af maj knopparna begynte svälla, hvarvid knoppfjällen fördes isär, så att topparna af inneslutna blad och fjäll blifva synliga, befunnos trichomerna därstädes vara sådana, som nu skall skildras. En längre tid före knoppens undersökning hade det varit soligt om dagarna men frost om nätterna. De utspärrade knoppfjällen hade på sin utsida be- tydligt med hårknippor eller rester af sådana. Ofre delarna af 3 mm. långa blad tillika med sina 2 dubbelt längre, sido- ställda fjäll, som direkt utsatts för luften, voro besatta med hårknippor, de förra mest på ryggen och de senare mest i brädden, medan dessa blads och fjälls nedre, den kalla luften undandragna delar uteslutande hade glandler. Dessa, som voro sådana, fig. 1 b utvisar, voro vanligen 0,043 mm. långa samt upptill 0,026 mm. breda och nedtill 0,017 mm. och tyck- tes i sina öfre celler hysa ett hvitt, stelnadt innehåll. Gland- lerna kunde ock hittas bland harknippor. Sadana knippor af hår uppbäras antingen af vanliga glandelskaft eller fast sällan af vid basen utvidgade emergenser. Hårknippor på glandelskaft kunna ibland vara ofullständiga. Sa visar fig. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 167 2, hämtad från ett stipelfjäll, en ung glandel, hos hvilken blott 3 af dess ytceller utväxt till hår. Det kan ock hända, att ej flera än 1 eller 2 af glandelns ytceller så förändrats. I alla dessa fall har den unga glandeln, hvarifrån den ofull- ständiga hårknippan utgått, helt och hållet den oförändrade, späda glandelns dimensioner men kanske något större bredd. Denna blandningsbildning sitter längre ned på fjällbrädden, och fråga kan vara, om ej de kalla frostnätterna, som radde, innan knoppen undersöktes, kunnat förmå åtskilliga späda glandler till att utsända hår till skydd mot kylan i stället för att framdeles fullbildas såsom glandler. När många hår, som kunna bli 0.3 mm. långa och 0,0088 mm. breda med 0,0033 mm. tjock cellvägg, ingå 1 knippan, som sitter på ett glan- delskaft, är väl själfva glandelns konfiguration föga utpräg- lad, men det hela har ändå ett sådant utseende, att man tyd- ligt kan se, att äfven denna hårknippa består af utväxta glandelytceller, men nu medan glandeln var jämförelsevis späd. Hos den i fig. 2 framställda blandningsbildningen ha där- emot hår uppstått, därigenom att från ett äldre glandelan- lag en eller flera af dess ytceller utväxt till sådana. 14 dagar senare (!7/5) undersöktes en knopp, som var något mer utsprucken än den förra. Under mellantiden hade kyligt väder fortfarande rádt. De-som stipler sittande fjäl- len vid det yttersta, 6 mm. långa bladet, som äfven här var kortare än sina fjäll, voro i kantens topp besatta med hår- knippor, hvilka uppburos af glandelskaft eller hade uppstått däraf, att en mängd glandelytceller utväxt till sådana hår, som i dessa knippor voro kortare än håren i knippor från närmast förut omtalade knopp. Längre ned efter fjällbrädden funnos glandler, hos hvilka enstaka ytceller, 1—4, fórvand- lats till ännu kortare hår (jfr fig. 2). Nedanför dessa bland- ningsbildningar funnos oförändrade glandler på fjällbrämet, hvilka tycktes innesluta ett liksom stelnadt innehåll. Öfre delen af ett sådant fjälls utsida var ock försedd med en mängd hårknippor på glandelskaft. Fig. 4 visar en sådan, som suttit jämförelsevis långt ned på fjället. Denna bild- ning har ett 0,066 mm. långt, 0,016 mm. bredt och jämnbredt skaft, som bildas af 2 rader föga tjockväggiga, med ett ym- nigt innehåll försedda celler. Dess öfre del, som är vidare och till sin form erinrar om en glandel, är 0,03 mm. lång och vid största bredden 0,026 mm. Många af dess ytceller ha 168 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. utväxt till tjockväggiga, vanligen 0,2 mm. långa och 0,008 mm. breda, tillspetsade hår. Glandelcellerna äro, äfven om de ej förändrats till hår, ganska tjockväggiga. Det lider intet tvifvel, att detta trichom ursprungligen afsetts att bli en glandel men till fjállets fromma fór att skydda det mot köld rätt sent utbildats till en harknippa, hvarvid skaftet, enär trichomet befann sig en bra bit från fjälltoppen, blifvit ovanligt långt, för att hårknippan måtte kunna räcka så mycket längre upp. På det i knoppläge befintliga bladet till förstnämnda stipelfjäll funnos glandler, som voro mer ut- vecklade än de förut beskrifna. En sådan glandel (fig. 6) var vid bredaste stället 0,04 mm. och hade en längd af 0,06 mm., hvaraf 0,024 mm. kom på skaftet, som var 0,018 mm. bredt. Skaftet består af 2 cellrader, men själfva glandeln, som är rundad, har lika många celler i alla riktningar. Ty om trichomet ses 1 det läge, det får, om det afbildade vrides !/ hvarf, visar sig skaftet bestå af 1 cellrad och vara 0,01 mm. bredt, medan sjàlfva glandeln är lika bred och synes bestå af samma cellmángd, som den har i det afbildade läget. Ett ljusgult, grynigt och något oljigt ämne fanns ymnigt i glandelcellerna. Någon hinna utanför glandeln såg jag ej men väl droppar, som kommit från enstaka celler. 19 dagar senare (°/6) hade blad med ännu hopvikna små- blad växt fram ur en knopp och voro 15—20 mm. långa. De voro på skaft och kanter försedda med långa, något kägel- formade och särdeles tunnväggiga hår, således olika håren hos knoppen men äfven de korta håren på gamla bladskaft. Ett blad med utbredda småblad har många, långa och tunn- väggiga hår på skifkanten men få på skaftet. De först afsedda bladen hysa dessutom ofärgade glandler af fig. 6's utseende, beskaffenhet och storlek. Skärmblad och förblad till blommor, som utväxa i ett sådant blads veck, äro vanligen flikiga. Dessa flikar sluta med hårknippor och någon gång med gland- ler. Mellan flikarna uppbär kanten glandler på vanliga skaft och en eller annan hårknippa på korta glandelskaft, hvadan sådana hárknippor se ut, som vore de förvandlade glandler. Enstaka hår saknas ej heller på skürmbladen. Dessa såväl som härvarande hår i knippor äro mer tjockväggiga än själfva bladets men ej på långt när så tjockväggiga som håren på de blad eller fjäll, som befinna sig 1 knoppstadium. j THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 169 Ett årsskott med 4 blad och rikblommiga blomsamlingar såväl i toppen som från bladvecken undersöktes i slutet af augusti. Det gemensamma bladskaftet, grenarna och ännu mer de yttersta blomskaften samt kanterna af stipler och skärmblad voro mycket glandulösa. Själfva glandeln (fig. 7) är ungefär sådan som glandlerna på 6—20 mm. långa blad (fig. 6) men något större, rundare och skarpare afsatt från det korta, af 2 cellrader bildade skaftet samt innehåller ett rödt, hartsigt och luktande ämne. Bladen, som, bladskaften undantagna, ej hade några glandler, voro på skaften och undre sidans nerver korthåriga, fast i mindre mängd på se- nare stället. Sådana täckande hår, smala, jämnbreda och 0,048—0,06 mm. långa, funnos ock ymnigt på alla grenar men till ringa mängd på stipler och skärmblad. Märkligt nog såg jag ej till dem i svällande knoppar, ej ens på 20 mm. långa, i utveckling stadda blad. I öfre delen af några stip- ler och skärmblad finnas långs kanten högst få glandler men flera hárknippor, sittande på emergenser (fig. 8), bredare och längre eller smalare och kortare. När stipler och skürmblad äro flikiga, kunna ej blott hårknippor utan ock glandler i deras ställe finnas i flikarnas toppar.! Skola vi sammanfatta, hvad som nu blifvit berättadt, så hafva vi att beakta följande. De långa och tjockväggiga håren, de må nu vara enstaka eller, såsom vanligast är, sam- lade i knippor, uppträda uteslutande på sådana knoppdelar, som äro direkt utsatta för den kalla luftens inverkan. På de växtdelar, som ännu äro inneslutna i knoppen, men som framdeles komma att med säkerhet omedelbart påverkas af en låg temperatur, finnas knippor af mer eller mindre out- bildade hår vanligen tillsammans med glandelanlag. Dessa hårknippor, som finnas på knoppdelar med framtida behof af varmare behåring och alltid sitta på glandelskaft, ha upp- stått därigenom, att mer eller mindre utvecklade glandelan- lag förvandlats till sådana. Att detta är händelsen, därom kan man vara så mycket mer förvissad, som det ofta inträf- far, att hos trichomer, som redan fått fullständig glandel- form, fera eller färre af glandelns ytceller utväxa till hår- knippelement (fig. 2 och 4), möjligen emedan skyddet mot ! Ett år senare efter en mycket regnig sommar befunnos en sådan kvists småblad vara på undre sidans nerver alldeles trichomfria och det gemensam- ma bladskaftet till dess småblad föga glandulöst men korthårigt. 170 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. kyla behöft förstärkas. Här föreligger således ett bestämdt bevis för, att hos denna art i hvilande eller svällande knopp dess växtdelars glandler kunna förändras till härknippor,! och att i allmänhet de senare, om de sitta på glandelskaft, äro form- förändringar af glandler? (jfr mom. 1). De knoppdelar där- emot, som ej komma i direkt beröring med den kalla luften, äro besatta med enbart glandler eller med glandelanlag, som där utbildas till glandler. Dessa de unga bladens glandler, som försvunnit, innan bladskifvorna äro fullväxta, göra där tjänst som kataplatterer.? Äldre vüxtdelars och i synnerhet blomskaftens glandler, som äro luktande, torde på något sätt ingripa vid blomningen. De långa, tunnväggiga håren ha kort varaktighet. De hittas ej på bladet, förrän detta fram- växt ett godt stycke utanför knoppfjällen, och affalla, innan detta är fullväxt. De korta håren på gamla ärsstammar och bladskaft kunna väl kallas täckande men ha ej att skydda mot köld, emedan de sent framträda. Hvad de egentligen uträtta, lämnas obestämdt. Sinapis alba L. Encelliga, koniska har med nedtill föga tjocka men mot spetsen tjockare väggar, så att cellrummet försvinner ett bra stycke därnedom, på 1/s—*/s af harets längd, finnas på stjälk och blad samt göra dem sträfva. Háren sakna innehåll och ha knottrig yta. På stjälken vetta de nedåt, och deras lökformigt uppsvällda ände omfattas af toppeellerna till en lägre dyna, men på bladet stå de rakt ut och sitta på en ännu mindre dyna. Fruktens encelliga hår äro alla tunnväggiga och försedda med innehåll men sakna knottror på sin yta. De kunna ej alstra sträfhet. Annars äro somliga fruktens hår korta, jämnbreda och upp- till rundadt aftrubbade, medan andra äro kägelformade och tillspetsade. 1 Denna arts hárknippor ha intet gemensamt med Malvaceernas krans- hår. Hos de förra sitta elementen utan ordning, hvilket bäst skönjes hos sådana hårknippor, som uppstått därigenom, att flera eller färre af en glan- dels ytceller utväxt till hår. Kranshärets celler stöta däremot tillsammans med sina nedre och inre hörn kring en gemensam medellinje (jfr Malva mo- schata). ? Emedan ej blott hårknippor utan ock, fast mer sällan, glandler kunna sitta i toppen af emergenser såsom i kanten af flikade stipler och skärm- blad, så kan det ju vara en möjlighet, att äfven sådana hårknippor kunna uppstå genom förändring af späda glandler. Men detta kan ju endast vara en förmodan. 3 Se P. G. E. THEORIN. 1. c. Obs. att ett yttrande på pag. 15 och 16 i denna uppsats blifvit 1884 ändradt à p. Si Vaxtmikrokemiska studier af samme. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 171 Cardamine amara L. Den håriga stjälken hade 0,6—0,8 mm. långa hår, som voro utdraget kägelformade och föga tjockväggiga. Bladkanten! var besatt med utspärrade, intill 0,3 mm. långa, kägelformade men ändå tilltrubbade och mer tjockväggiga har, som intill vidfástningsstüllet voro ut- vidgade och gjorde bladytan bredare (jfr mom. 1). Haren voro encelliga. Genom denna behåring och genom sina rätt helbräddade småblad voro de undersökta exemplaren, som växte i Småland, härmningsformer af *equiloba C. Hn (jfr mom. 6). Papaver Rhoeas L. Dess borsthår äro enligt »Anatomie» pag. 945 att räkna till Zotten, ett ord, som, återgifvet på svenska, är ungefär detsamma som slarfvor. Också synes det mig, som vore det mer sügande att i likhet med »Pflanzen- haare», pag. 622, kalla sádana styfva trichomer fór samman- satta har. I »taggar och borst», pag. 37 och pl. IV, fig. 7— 11, har jag visat, att borsten hos P. orientale äro fullstän- diga öfverhudsbildningar. En stor mängd af de öfversta borstcellerna hos P. Rhoeas leda säkert ock sitt ursprung från öfverhuden, medan de nedre nog uppstått genom delning i underliggande periblem.? Borsten äro på stjälken längre, mer än 5 mm. långa och på bladen betydligt kortare. De äro vid basen utvidgade och sitta stundom på rätt höga dy- nor. De i borstet ingående cellerna äro långa, så att det blir rätt stora afstånd mellan deras öfre, utåtböjda ändar till och med i borstets nedre del. Ranunculus acer L. Håren, likformigt utbredda på hela växten, äro encelliga, smala, mot spetsen långsamt afsmal- nande och tämligen tjockväggiga. Strax ofvan vidfäst- ningen äro de ett litet stycke särdeles tjockväggiga. Just där befinner sig kröken på stjälkens tilltryckta hår hos huf- vudformen (jfr mom. 6). Helleborus foetidus L. Hos en samling blomknoppar med korta skaft och till största delen omslutna af blomskärmarna voro foder och skärmblad samt i synnerhet blomskaften öfver- sállade med glandler, som äro encelliga. Sadana äro ju förut kända hos Ranunculacee (jfr »Anatomie, fig. l,F—J.) Men 1 För öfrigt voro bladen glatta. ? Dessa borst likna Hieracium-borsten, hvilkas öfre del är öfverhuds- bildning enligt »Entwicklungsgeschichte», tafl. IV, fig. 11—19, och »formför- ändringar> II, fig. 1—4. 172 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. aldrig har jag sett nagot trichom fran denna familj, som har sin öfre del sa starkt utvidgad och så skarpt afsatt fran den nedre, skaftlika delen som denna arts glandler (fig. 14). Hos dem är den skaftlika delen 3 gånger smalare än den ófre, utvidgade och utan tvürvügg instucken bland hud- cellerna. Innehållet, som är lika hela bildningen igenom, är en ljusgul vätska, hvari mindre korn äro uppslammade. Äldre glandler äro liksom afhuggna i toppen eller största delen af härvarande cellvägg är något inbuktad, medan dess yttre, cuticulariserade del spänts utåt, omsider brustit och förstörts. Hos starkt afsöndrande trichomer är detta en van- lig företeelse, som hos dem, hvilka afsöndra obetydligare, van- ligtvis ej märkes. Viscaria viscosa (Gil.). Fodrets nerver ha många, af en 4—7-cellig cellrad bildade och rätt korta, intill 0,5 mm. långa, har. Dess celler äro alla lika breda och den öfversta är i änden bredt afrundad. De ha ett synligt innehåll, äro tunn- väggiga och aftaga i längd mot härets bas. Langs kanterna till outslagna blommors små skärmblad finnas många sådana hår, som dock sakna innehåll, äro vida längre, ej sällan vid eller nära basen förgrenade (jfr fig. 10) men med längre, fler- celliga grenar, hvarigenom de späda blommorna bättre in- höljas (mom. 1). Bräddarna till bladens nedre delar äro ulligt ludna och besatta med samma sorts hår som de sist- nämnda, fast dessa hår äro ändå längre och långa stycken skrumpna, hvarigenom de få utseende af smala trådar. Arenaria serpyllifolia L. Stjälken är smäluden af korta, nedåtböjda, vanligen 2-celliga, jämnbreda, trubbiga, tjock- väggiga och med knölar tätt besatta hår (fig. 17). I kanten af de öfre skärmbladen sitta en annan sorts hår (fig. 18). De äro 2—3-celliga, mindre tjockväggiga än de förra och mycket breda vid basen, så att de blifva kort kägelformade. De stå rakt ut från skärmbladet och göra dess omslutande förmåga något mer intensiv. De äro tydliga formförändringar enligt mom. 1 af de på de egentliga bladen förekommande, dubbelt längre, utdraget kägelformade, medelmåttigt tjockväggiga och ända till 5-celliga täckande håren. Såsom formförän- dringar af dessa kan man ock anse de på bladen men i syn- ! Denna omständighet torde ej tillräckligt hafva beaktats. Jfr i »af- 'söndringen> colletererna i rotbladsknoppar hos Rumex crispus, pag. 5, med desamma i motsvarande knoppar hos Rheum rhaponticum, pag. 15. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 173 nerhet rikligt på fodret förekommande, encelliga, runda gland- lerna, som, påminnande om fig. 36, sitta på ett 2—6-celligt skaft, hvilket mycket liknar det egentliga bladets hår. Släkt- skapen mellan dessa och glandlerna är så mycket tydligare, som glandlerna endast finnas hos var. viscida Lois., medan hufvudarten saknar dem och blott har sádana hár som de sistnämnda på de ställen, där glandler hos var. förekomma (jfr mom. 6). Att stjälkens och de egentliga bladens hår, fast- än båda sorterna väl äro täckande, ändå äro hvarandra så olika, därtill hittar jag ingen förklaringsgrund (jfr mom. 5). Chenopodium polyspermum L. anses för glatt. Men späda växtdelar såsom bladen i blomställningen äro i syn- nerhet på skaften besatta med trichomer af den hos släktet vanliga, redan för Guettard! bekanta sorten. Pa ett smalt, fåcelligt skaft hvilar en, stundom 2 på hvarandra belägna, glandellika och elliptiska celler, som påminna om blåsor. Hårigheten är likväl hos denna art alltför obetydlig för att kunna göra gagn och är väl också att enligt mom. 7 anse såsom en utsirning för att göra arten mer lik andra nàr- stående. Lilium bulbiferum L, Spada växtdelar, i synnerhet blomknoppar och bladbas, som längst förblir hårig, äro höljda i en lucker beklädnad.? Haren (fig. 27), som alstra denna, äro encelliga, långa (mer än 3 mm.) och platta. De ha ibland olika bredd på skilda ställen, d. ä. äro än vidare, än hop- dragna, medan de stundom ett stycke äro mer jämnbreda utan att ändå vara raka, hvarvid de likna en slingrande orm. Toppen är jämnt afstympad eller bredt afrundad, och basen är ej bredare än håret därofvan. Cellviiggen är blott 0,0012 mm. tjock, och innehållet är en vätska med spridda små gryn. Håren bli snart skrumpna och trådlikt hopdragna. Längst hålla de sig utspända vid bladbasen. Det finnes lik- het mellan dessa hår och vissa kronbladshår (jfr »Pflanzen- haare» fig. 106). ! Observations sur les plantes. Paris 1747, II, pag. 10. ? En sådan lucker beklädnad träffas på outvecklade växtdelar hos många arter, fast håren, som bilda densamma, oftast utgöras af en flercellig cellrad med likformade eller olikformade celler. I »hår och glandler», pag. 17 och 15, uppräknas några växter med sådan beklädnad (arter hos Sl. Taraxacum, Sonchus, Chelidonium, Senecio m. fl.). Där anmärkes, att de i håren ingående cellerna aro, så länge håren äro riktigt friska, på midten utbuktade. Detta står nog i sammanhang med, att håren innesluta en stor mängd vatten, hvilket, eme- dan cellväggarna förbli mycket tunna, lätt afdunstar, då håren bli glesare. 174 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. . Eriophorum angustifolium Roth. Bladkanten är isynnerhet upptill sträf af smátaggar, som vetta mot bladspetsen. De likna smátaggen i fig. 23 men äro grófre och ha djupare bas- del, framför hvilken en ny cell finns, som begynner, just där basdelen àr djupast (se »trichomerna», fig. 31). En mátt smá- tagg var 0,168 mm. från spetsen till motstående bashórn,? hvaraf 3/7 kommo pa den fria, spetsiga och helt vággfyllda delen. Basdelens yttre vägg är ock mycket tjock. Rygg- nerven känns betydligt mindre sträf, hvilket ej beror, på att det här är färre och trubbigare småtaggar, utan därpå att härvarande småtaggar, som stå tätare men äro mindre än bladkantens och ha en lång, hvass fri del, äro alldeles paral- lela med växtytan, hvilket därigenom blir möjligt, att, just där den fria delen utgår från basen, en duktig, utåtriktad krök befinner sig. Denna olikhet mellan kantens och nervens småtaggar tyder på en föränderlighet, som tenderar till mom. 3. Rörande kalkborsten hos E. vaginatum (inklus. denna art) har jag i »kalkborst» pag. 32, påpekat, att dessa blifvit tillplattade, emedan de utvecklats på en så trång plats. Jag skall här med siffror, som ej inflóto i »kalkborst», närmare belysa detta. Borsten, som redan från början stå sida vid sida inpå hvarandra men då äro trinda, utgå från en meri- stemliknande väfnad, som består af mycket små celler och är begränsad inåt af axskaftet samt för öfrigt af skärmfjäl- let, hvilka båda stå rätt upp vinkelrätt mot den skifformiga blombottnen. Från blomningen till den tid, då kalkborsten äro fullväxta, har denna skifva tilltagit med 0,13 mm., räk- nadt efter en linje, som går genom 2 sidoställda ståndare (se fig. 8 i »kalkborst»), hvilket gör blott 25 « i tillväxt eller försvinnande litet. Samtidigt ha borsten tilltagit i omfång med minst 100%, och den sig utvecklande frukten har ock behöft ökadt utrymme, minst lika mycket som ståndarna förut kräft. De späda borsten ha då pressats mot hvarandra, hvarvid de inre cellerna blifvit förkrympta (jfr fig. 2 med fig. 10 1. c.) och själfva borstet nödgats blifva platt men långt. Häraf framgår, att den trånga platsen, hvarpå borstet till- växt, gjort det platt och långt (fig. 9 och 10), oaktadt det ur- sprungligen var trindt (fig. 2), en förändring som hör till mom. 2. 1 Hvad som menas med smátaggar och scabritier, se »trichomerna», pag. 4 2 Mått på småtaggar eller scabritier, tagna i denna riktning, sägas öfver- allt nedan vara tagna i vanlig riktning. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 175 » Carex montana L.! Det veka sträets öfre del har flera ränder uppåtriktade smátaggar, af hvilka hvardera består af flera rader sådana. Småtaggen (fig. 23), hvars längd i van- lig riktning var hos de mätta 0,096—0,123 mm., har en nästan rektangulär, mer eller mindre sluttande och tjockväggig bas- del, från hvars öfre, främre hörn den fria, helt väggfyllda, smäckra och skarpt tillspetsade delen utgår. Denna fria del är än utåtriktad, än mer parallell med växtytan men alltid af basdelens längd. Bland kända småtaggar hos Carices är den mest lik småtaggen hos C. rostrata (»trichomerna», fig. 20b) men har längre och spensligare fri del. Langs blad- kanten finnas några rader framåtriktade småtaggar (fig. 24). Dessa äro mindre än stråets, omkring 0,072 mm. i vanlig rikt- ning. Ytcellen, hvarifrån smátaggen utväxt, befinner sig högre än närmaste, framom varande hudcell. Från främre änden af denna ytcell eller basdel framstår småtaggens fria, spetsiga del, lik i längdgenomskärning en likbent triangel. Härigenom kommer småtaggens spets att befinna sig tätt intill växtytan och vara parallell därmed. Klart är, att bladkantens småtaggar, ehuru de äro många, på grund af sitt läge och sin riktning göra densamma föga sträf. Detta blir ännu mer händelsen därigenom, att flera bladkantens ytceller utväxt till klunsar 1 stället för till hvassa spetsar. Också känns bladkanten obetydligt sträf. Olikheten mellan småtaggarna på strået och bladkanten är exempel på föränderlighet enligt mom. 3. Håren på fruktgömmena äro kägelformade, tunnväggiga, försedda med innehåll och intill 0,27 mm. långa med en bredd nedtill af 0,02 mm. Triticum caninum L. Utefter bladkanten sitta tätt efter hvarandra och äfven bredvid hvarandra en mängd utåt- och framåtriktade småtaggar. En småtagg (fig. 28) var 0,156 mm. lång 1 vanlig riktning, hvaraf 0,07 mm. hörde till den fria, helt väggfyllda och smäckra spetsen. Basdelen var föga djup och hade tjock, yttre vägg. Axfästets kanter hade ock sådana småtaggar, fast dessas spets var längre och basdelen kortare. Ehuru de äro gröfre, likna de småtaggarna på sam- ma ställe hos T. repens (»trichomerna», pag. 6), liksom ock T. caninum öfverallt är starkare beväpnad. Smátaggarna långs båda bladytornas nerver hos T. caninum äro lika blad- ! Alla nedan beskrifna trichomer hos halfgrüs och gräs äro från och med denna arts encelliga. 176 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. kantens men mindre, 0,12 mm. långa i vanlig riktning (fig. 29, sedd ofvan). Mellan nerverna befintliga scabritier äro ock vanligen formade som kantens småtaggar men äro mycket mindre, 0,04 mm. långa. Stundom, då deras spets är krökt, likna de något scabritierna à fig. 2 hos »trichomerna». Att smátaggarna hos T. caninum och hos gräsen! i allmänhet äro grófre på bladkanten än lángs bladnerverna, och att de senare äro starkare beväpnade än mellanliggande bladytor, står väl i samklang därmed, att vapnens storlek måste rätta sig efter bärkraften hos den beväpnade växtdelen, och är exempel på trichomers föränderlighet enligt mom. 2. Öfre bladskifvan har jämnbredt kügelformade, intill 0,8 mm. långa, tämligen tjockväggiga hår med något utvidgad bas. Nodi äro tätt besatta med hår, som likna bladets men ha mycket tjockare väggar och afrundad bas samt bli ej mer än 0,2 mm. långa. Trichomer af samma utseende men med blott 0,03 mm:s längd äro inmängda bland håren och hafva således med bibehållande af hårets form blifvit fullkomliga scabritier eller utgöra en formförändring af håren enligt mom. 1. Inre blomfjällets bas och dess fäste hysa en mindre mängd kortare, tunnväggiga och kägelformade hår. Samma fjälls kanter äro tätt besatta med småtaggar, sådana som fig. 30, hvilka, fast de ha tjockare vägg och vidare bas, visa likhet med de sist- nämnda håren och kunna sägas vara formförändringar af dem enligt mom. 1. Smátaggarna på fjällkantens öfre del kunna vara intill 0,2 mm. långa men bli nedåt på densamma allt kortare (omkr. 0,1 mm. långa) samt på fjällets rygg allt smalare. Alldeles sådana äro småtaggarna på den hinna, som omger yttre blomfjället, hvilket själf hyser en och annan sådan. Detta fjälls korta borst har många liknande små- taggar men rätt mycket längre och gröfre. Hordeum distichum L. Båda bladytorna äro besatta med smätaggar, som likna de hos Dactylis à fig. 8 i »trichomerna» afbildade men äro något större, intill 0,1 mm. i vanlig rikt- ning, ha vidare basdel och större cellrum. Bladkantens små- taggar likna till formen motsvarande hos T. caninum, af- bildade i fig. 28, men áro hos denna art mindre och ha i syn- 1 Bland gräs och halfgrüs, som omnämnas i »trichomerna», och hvilkas beväpning är starkare på bladkanten än på bladytan, vill jag framhålla Avena sativa, Molinia coerulea, Sieglingia decumbens, Calamagrostis neglecta, Agros- tis stolonifera och Carex Goodenoughii. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 177 nerhet kortare, ej så smäcker fri del, En som mättes var i vanlig riktning 0,14 mm. lång, hvaraf 0,05 mm. hörde till den fria delen. Dessutom ha de betydligt tunnare cellvägg, och ej ens hälften af deras fria del är helt väggfylld. Orsaken till småtaggarnas större groflek på bladkanten än på blad- ytan är densamma, som ofvan uppgifvits (jfr mom. 2), fast den här mindre tydligt skónjes. Men hvarför ifrågavarande småtaggar också skola ha olika form, kan man ej inse (jfr mom. 5). Blomfjällets och skärmfjällets borst äro väpnade med småtaggar, som likna bladkantens. På blomfjällsborstet ha småtaggarna mycket tjockare vägg och äro betydligt längre än på bladkanten i synnerhet i borstets nedre del, där de äro intill 0,2 mm. långa i vanlig riktning. Skärmfjälls- borstets småtaggar äro allmänt mindre Fruktämnets öfre del, axfästet och skärmfjällen ha 0,25 mm. långa, smala, på midten 0,01 mm. breda, tillspetsade och tjockväggiga hår. Briza media L. Bladkantens småtaggar, som stundom sitta alldeles inpå hvarandra, äro afbildade i fig. 25. De äro 1 vanlig riktning cirka 0,076 mm. långa, hvaraf 0,023 mm. hör till den fria delen, De äro starkt sluttande, ha en in- buktning mellan basen och den fria delen, som med sin spets vetter nästan rätt framåt och är helt väggfylld, men ha för öfrigt blott medelmåttigt tjock vägg. De kunna förliknas vid rätt stora hudblåsor, från hvilkas topp en spets blifvit utdragen snedt framåt. Båda bladskifvornas nerver ha ock några spridda sådana smataggar, men dessa äro kortare, om- kring 0,036 mm. i vanlig riktning (mom. 2). Vippans hufvud- stam har några spridda småtaggar, som äro så stora som bladkantens. De fina grenarna, som här äro ovanligt spens- liga, ha färre och smärre. Bromus mollis L. Bladskifvans hår voro hos de under- sökta exemplaren 2 å 3 mm. långa. Deras nedre, vidfästande del (fig. 31) var starkt utvidgad och håret var strax därofvan tvärt hopdraget till en bredd af 0,023 mm. Haren afsmalna sedan så småningom, äro 0,45 mm. från spetsen, där cellrum- met slutar, 0,008 mm. breda och bli närmare öfre änden blott 0,003 mm. breda. Denna långa och smala hårets öfre del! (fig. 32) gör detsamma likt ett spindeltrådshår hos Gnapha- enl. mom. 9, då ett hår vid sidan om den skepnad, det har E Härigenom blir håret bättre täckande. 178 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. gemensam med andra närstående arters hår, delvis iklädt sig en dräkt, som allmänt brukas hos en annan, vidt skild växt- grupp. Hårväggen håller sig, utom det att den strax invid vidfästningen stundom är mycket tjock, sedan ända tills den ensam upptar hårets hela bredd vid 0,005 mm:s tjocklek. Blad- slidans har, som öfverst vetta nedåt och där nedanför äro utstående, voro något kortare men mycket smalare. Dessa hade nämligen strax ofvan den utvidgade basen en bredd af blott 0,013 mm., vid 4/5 af sin längd, fran basen rüknadt, en bredd af 0,0066 mm., vid ytterligare ?/5 af sin längd härifrån en bredd af 0,0044 mm. och närmare sin öfre ände blott 0,0022 mm:s bredd. Slidans har äro således än mer lika spindel- trådshår än bladskifvans (mom. 9) och efter större delen af sin längd sådana. På både skifva och slida finnas inblandade bland de beskrifna såsom bottenull vida kortare, stundom böjda hår, omkring 0,16 mm. långa, som äro smala som slid- håren men långsamt afsmalnande till en spets sakna de för- ras långa spindeltrådsände. På bladkanten sitta småtaggar (fig. 33), som kunna vara 0,3: mm. i vanlig riktning men oftast äro vida längre och då representera mellanformer, som sammanbinda småtaggarna med de hår, hvilka bilda botten- ullen. Smátaggarna äro således en förändring af dessa hår, som det tycks, efter mom. 1. Men eftersom småtaggarna, enär deras långa, fria del är mycket smal och böjlig, alls ej göra bladkanten sträf utan synas finnas där, blott för att denna arts bladkant må vara sådan som andra grässorters, så kan man med större skäl-säga, att det hos dessa småtag- gar föreligger exempel på 7:de mom. af trichomers föränder- lighet. Hår, hvilka likna dem, som bilda bottenullen på bladet, finnas på skärmfjällen och de yttre blomfjällen samt äro utstående på deras nerver och kanter men för öfrigt till- tryckta. På det inre blomfjällets kant äro de utstående hå- ren längre, 0,38 mm. långa, bredare och mer kägelformade samt ha tunna väggar och ett tydligt cellinnehåll. Bland dem finnas korta och tämligen tjockväggiga småtaggar med de sistnämnda hårens form. På det yttre blomfjällets hinn- lika del finnas ock några sådana småtaggar. Att dessa äro olika bladkantens småtaggar, därtill finner jag ingen förkla- ring (mom. 5). Som de göra blomfjället lika litet sträft, som bladkantens småtaggar göra denne det, är deras därvaro hän- Li forhg till mom. 7. Straet ofvan slidan äfvensom stammarna i THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 179 blomställningen ha korta, 0,11—0,055 mm. långa, uppåtriktade eller mer tilltryckta hår, som ha mycket tjocka väggar men för öfrigt påminna om håren, som utgöra bladets bottenull. Poa nemoralis L. Småtaggarna (fig. 26) på bladkanten äro rätt grofva. Ehuru flera äro mindre, ha de ofta en längd af 0,141 mm. i vanlig riktning, hvaraf mer än hälften hör till den framskjutande, fria delen. Denna står stundom rakt fram från den korta och föga djupa basdelen, hvilken då vid- gar sig mot främre änden. Och småtaggens spets befinner sig då blott obetydligt ofvanför växtytan, ej mer än 0,02 mm. Stun- dom är basdelen djupare, då den fria delen står mer rakt ut, ehuru spetsen i sådant fall ofta är nedböjd. Nära 4/5 af den fria delen äro väggfyllda, och äfven basdelens yttre vägg samt dess främre sidovägg äro ganska tjocka. Dessa små- taggar påminna om desamma på stamkanterna hos P. praten- sis Otriehomerna» pag. 7) men ha en betydligt längre, fri del. De. på bladskifvans nerver befintliga småtaggarna hos P. nemoralis likna bladkantens men äro alla mindre och ha i synnerhet en kortare fri del, blott 0,038 mm. lång (mom. 2). De äro sällan mer än 0,09 mm. i vanlig riktning. Smatag- garna på stamkanterna i blomställningen äro till form och storlek mer lika bladkantens. Glyceria fluitans L. Langs bladkanterna sitta flera smä- taggar af ungefär samma byggnad, som småtaggarna ha hos Poa nemoralis, och med samma storlek, som småtaggarna be- sitta på denna arts nerver. Dock vetter deras fria del hos G. fluitans allmänt mer utåt och är något gröfre. Bladskif- vans nerver ha ock sådana småtaggar, men dessas basdel är mer sluttande och den fria delen kortare, 0,013—0,026 mm. lång (mom. 2). Äfven på blomskaften kunna några sådana små- taggar hittas. Mellan bladkantens småtaggar och vid sidan om dem finnas en sorts scabritier i särdeles stor mängd. Sedda från sidan, se de ut som fig. 20 och, betraktade ofvan- ifrån, nästan som fig. 21, ehuru deras främre ände synes till- skärpt och deras bortre är kortare och bredare. Deras spets befinner sig aldrig mer än 0,05 mm. ofvan växtytan och säl- lan så högt. De kunna således ej mycket bidraga till att göra bladkanten sträf. Hvarför de då därstädes uppträda i så stor mängd, är ej godt att förstå. Ty vore det meningen. att de skulle göra bladkanten sträfvare, än hvad de befint- liga småtaggarna förmå, skulle detta ändamål bättre vunnits Arkiv för botanik. Band 1. 14 180 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. därigenom, att småtaggarna därstädes ökats med en ringa bråkdel af den mängd scabritier, som finnas på bladkanten. Att ofvannämnda scabritier äro så olika småtaggarna, till- sammans med hvilka de finnas på samma bladkant, måste jag hänföra till föränderlighet enligt mom. 5. Ett och annat sådant scabritie finnes på blomskaften. Bladslidan är långs nerverna besatt med liknande utväxter, jag kan ej kalla dem scabritier utan tillåter mig om dem använda ordet knottror. Ty såsom fig. 21 visar, som föreställer en sådan bildning, sedd ofvanifrån, äro dessa knottror rundadt aftrubbade i sin främre, utstående ände. De bereda åt slidan en svag sträf- het, som bäst märkes, då fingret föres rundt om slidan. Mel- lan nerverna finnas mindre knottror (fig. 22, som visar dem sedda från sidan). Det är alldeles fullt med sådana, ty nästan hvarje ytcell mellan nerverna är på midten eller i änden ut- stjälpt till en sådan liten tapp. Dessa mindre knottror äro utstående, låga, sällan mer än 0,009 mm. höga samt jämförel- sevis smala. Hvartill slidan skall använda dem, det är ej godt att förstå, då deras spetsar stå mycket lägre än topparna till nervernas knottror (mom. 3). På blomfjällen finnas ock liknande knottror, de större på nerverna och de mindre på blomfjällsytan mellan nerverna. Melica nutans L. Det för öfrigt glatta strået blir 6 ctm. nedanför nedersta småaxet och därifrån öfverallt uppåt äfven mellan småaxen tämligen sträft. Här sitta svaga, uppåtrik- tade småtaggar, som, aldrig längre än 0,08 mm. i vanlig rikt- ning, påminna om småtaggarna på bladkanten hos Briza me- dia (fig. 25). Liksom dessa kunna småtaggarna på strået hos Melica nutans förliknas vid hudblåsor, från hvilkas öfre hvälfning en spets är utdragen snedt framåt. Men här är blåsan eller, om man så vill, basdelen mycket lägre och den utdragna delen med mycket större bredd sammanhängande med blåsan. Den fria delen har cellrum till mer än hälften af sin längd, och småtaggens hela cellvägg är ej synnerligt förtjockad. Ofre bladytan är besatt med hárlika scabritier, som likna desamma på strået hos Carex pallescens (»tricho- merna», fig. 22) eller äro utvidgade bland hudcellerna, därpå smala, långdraget kägelformade, tämligen tjockväggiga och tillspetsade. Deras längd öfverstiger dock aldrig 0,7 mm. Bland dem finnas små, korta scabritier, som för öfrigt likna de nämnda. Så korta scabritier såg jag, att de blott voro pe "THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 181 0,02 mm. långa. Trichomer, som, till sin längd varierande mellan dessa båda ytterligheter och sammanbindande dem, förekomma i alla möjliga storlekar, finns det godt om på bladet. Naturligtvis är trichomets form, ju kortare det är, desto lägre kägelformig. Då bladet ej känns sträft, kan man tycka, som vore de hårlika scabritierna förvandlade till egent- liga scabritier, blott för att bladet såsom varande ett gräs- blad ock måtte äga nägra för ett sådant utmärkande hud- bildningar utan att med dem göra sig någon betjäning (jfr mom. 7). Skärmfjällen äro öfversållade med scabritier, som bestå af en vidare basdel med en därifrån utgående, framåt- böjd och till spets hopdragen del eller likna de i »trichomer- na», fig. 2, afbildade scabritierna, men äro blott 0,026 mm. i vanlig riktning och mer tvärt hopdragna mot ófre änden. Blomfjällens utsida har nästan lika manga scabritier, men dessa bestå af en vidare basdel med en därifrån utgående rak och tillspetsad del eller likna mer de i fig. 6 i »tricho- merna» afbildade scabritierna men äro hälften kortare. Sca- britierna på skärmfjällen och blomfjällen äro således ej lika, utan den ena sorten kan sägas vara en förändrad andra sort, oaktadt de båda uträtta, som man tycker, detsamma (jfr mom. 5). Holcus lanatus L. Bladslidan och bladskifvan samt sträets ófre del äfvensom vippstammen äro mjukludna. Pa skifvans kanter och nerver sitta manga, jämförelsevis långa och något tjockväggiga hår (intill 0,35 mm. långa). Dessa, som sakna cellrum i sin öfre del och äro utvidgade mellan hudcellerna, äro därofvan än alltigenom utdraget kägelformade, än i sin öfre del ett långt stycke mer jämnbreda, i hvilket fall den nedre hastigt afsmalnar. De ha då en viss likhet med håren hos Bromus mollis, som i sin öfre del äro spindeltrådslika och kunna liksom dessa sägas vara modifierade enligt mom. 9. Mellan bladskifvans nerver finnas en stor mängd korta hår, flera ej längre än 0,033 mm. Dessa korta hår, som ut- göra liksom en bottenull, afsmalna alltid likformigt ända till spetsen samt äro nedtill smalare än de långa och oftast något krökta. Bladslidans behåring är alldeles lik skifvans. Äfven stammens har likna dem men äro något kortare och litet mer tjockväggiga samt uppåtböjda. Om de små, en bottenull alstrande håren gäller det, att de äro fullt så korta som bla- dets, vetta uppåt och ha tämligen tjocka väggar, utan att 182 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. de någonstädes på något vis göra stammen sträf. Skärm- fjàlens topp och nerver äro försedda med utstående, jämnt kägelformade, tämligen tunnväggiga och långa hår. Mellan nerverna finnas korta sådana, som ofta äro formade som sca- britier eller bestå af en från en bred bas utgående, uppåt- vettande, mer tjockväggig och kort spets, utan att skärm- fjällen ändå kännas sträfva. Scabritierna äro förändringar af håren enl. mom. 7. Skärmfjällens borst ha liknande scabritier men med längre utdragen spets. Borstet på det yttre blomfjället är nedtill glatt och upptill försedt med små, utskjutande spetsar, som likna scabritierna på skärmfjällsborstet men äro mycket kortare. Phragmites communis Trin. Bladen äro klent beväp- nade. Detta står naturligtvis i sammanhang med växtartens egendomligheter och ej med bladens bärkraft. På kanterna finnas framåtriktade småtaggar, som påminna om desamma hos Carex acuta (»trichomerna», pag. 11 och fig. 35) men äro så till vida olika, att hos Phragmites-småtaggarna den fria delen ej utgår från basdelens öfre, främre hörn utan börjar ett stycke (!/s af basdelens längd) bortom dess främre ände. Smataggarna voro aldrig mer än 0,08 mm. i vanlig riktning och deras fria del utgjorde blott '/4 häraf. Spetsen är föga utstående, tilltrubbad och helt väggfylld. Ibland bildar den fria delen föga mer än en afrundad kluns.! Basdelens yttre vägg är mycket tjock och utgör 1 dess bortre del minst hälf- ten af cellens höjd. Småtaggarna kunna ock liksom desam- ma hos Melica nutans liknas vid hudblåsor, från hvilkas topp en spets utdragits snedt framåt, men hos Phragmites-små- taggen är blåsan eller basdelen mycket lägre och längre, och den fria delen utgår från nästan hela T öfre hvälfning. Bladskifvan är försedd med scabritier, som likna scabritierna i »trichomerna», fig. 2, hos Triticum repens men ha betydligt större basdel. Den fria, spetsiga delen, än längre, än kor- tare, är stundom mer utstående och stundom mer framåtriktad. Seabritiets vertikala höjd var i ett fall 0,026 mm. På blad- slidorna finnas långt flera scabritier, som än äro sådana som skifvans eller försedda med krökt, fri del, än raka samt snedt ställda och ej sällan betydligt längre (jfr mom. 5). ! Genom allt detta bli dessa smátaggar nästan hänförliga till mom. 7. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 183 Picea excelsa (Lam.). Behåringen på unga årsskott ut- göres af dels hår (till större delen), dels glandler. De förra äro 3—4-celliga, sällan 2-celliga. De nedre cellerna äro jämn- breda och pa midten något smalare, medan toppcellen är ko- nisk samt i spetsen tilltrubbad. Cellväggarna äro tämligen tjocka, och innehåll finns. Stundom äro håren böjda vid ba- sen, då det kan inträffa, att från nedersta cellens öfre ände ett spetsigt utsprång står ut åt sidan. Glandlerna (fig. 36), som äro talrikast kring barrens vidfästningspunkt, ha en rund glandelcell på ett än encelligt, än 2—3-celligt skaft, i hvilken händelse de 2 nedre cellerna äro alldeles lika mot- svarande hos håret. I synnerhet då visa sig glandlerna vara tydliga formförändringar af håren (mom. 1). Glandelcellen och äfven skaftcellerna ha ett oljigt innehåll, och utomkring glandeln träffas ofta en oljig, genomskinlig substans. Equisetum silvaticum L. Langs den sterila stjälkens många åsar finnas i rad stående, tjockväggiga och encelliga tappar, som utstjälpts från midten af hvar sin öfverhudscell, så att tappens bredd är betydligt mindre än öfverhudscellens utsträckning i åsens riktning, vanligen 1/3 däraf. Tapparnas ställning midt pa den långa hudcellen förutsätter, för att de vid beröring ej skola intryckas, en stor fasthet hos dess yttre vägg, som åstadkommits därigenom, att en stor mängd kisel- syra inlagrats i densamma. Tapparna äro ej genom någon vägg skilda från öfverhudscellen, stå vanligen rakt ut från åsen och äro nästan jämnbreda samt i sin öfre, rundadt till- trubbade ände något mer tjockväggiga (fig. 11). Det är dessa, som göra stjälken sträf. 184 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Förklaring öfver figurerna. Fig. 1—8. Spirea sorbifolia. Fig. 1 b. Späd glandel från ett blad af 3 mm:s längd i sväl- lande knopp. 1 a iin spädare glandel fran mycket litet fjäll hos knopp i öfvervintrande tillstånd. 350. Fig. 2. Blandningsbildning på stipelfjäll till bladet i 1 b; flera elandelns yteeller ha utväxt till hår. 350. Fig. 3. Trichom från fjäll i öfvervintrande knopp; fjället var större än det i 1 a afsedda men befann sig en bit från knoppens yta. I toppen af ett glandelskaft finns en knippa tunnväggiga hår. 350. Fig. 4. Langskaftad glandel, som förvandlats till en hàrknippa, från baksidan af och ett stycke från toppen af ett stipelfjäll till det yttersta, 6 mm. långa bladet i en svällande knopp. 350. Fig. 5. Brädden till mycket små fjäll i öfvervintrande knopp. 400. Fig. 6. Glandel på ett 6 mm. långt blad i svällande knopp: 350. Fig. 7. Glandel från ett blomskaft i slutet af sommaren. 300. Fig. 8. Härknippa på kantemergens hos skärmblad vid densam- ma tiden. 300. Fig. 9. Stickande har från bladet till Kuphrasia curta. Fig. 10. Mellandelen af ett brämhär på fodret hos Pedicularis palustris. Pig. 11. Sträfhetsalstrande tappar på stjälkens åsar hos Aqui- setwm silvaticum; a underliggande parenchym. Fig. 12. Krökt, smalt har på stammen hos Kpilobium palustre. Fig. 13. Glandellikt trichom på stammen hos densamma. Fig. 14. Gammal glandel på blomskaft hos Helleborus foetidus. Fig. 15. Hår på hög, hvass dyna från stjälken hos Lathyrus odoratus. 200. Fig. 16. Smätagg från bladkant hos Erigeron canadensis. Fig. 17. Hår från stjälken hos Arenaria serpyllifolia. Fig. 18. Hår från ett öfre skärmblads kant hos densamma. Fig. 19. Nedre delen af 2 vid sin bas sammanstötande hårele- ment till en hårkrans hos Malva moschata. Fig. 20. Seabritier från bladkant hos Glyceria fluitans. Fig. 21. En knottra, sedd ofvanifran, på slidans nerver hos densamma. Fig. 22. Knottror från slidytan mellan nerverna hos densamma. Fig. 23. Smätagg från strået hos Carex montana. Fig. 24. Smatagg från bladkant hos densamma. Fig. 25. Smataggar från bladkant hos Briza media. THEORIN, BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 185 Fig. 26. Smatagg från bladkant hos Poa nemoralis. Fig. 27. Toppen af ett platt hår från basen af ett spädt blad hos Lilium bulbiferum. 300. Fig. 28. Smatagg från bladkant hos Tritieum caninum. Fig. 29. Smätagg, sedd ofvanifran, på undre bladskifvans nerver hos densamma. Fig. 30. Småtagg från inre blomfjällets kant hos densamma. Fig. 31. Basen till ett spindeltrådsliknande hår från bladskifvan hos Bromus mollis. 200. Fig. 32. Toppen af ett sådant hår hos densamma. 200. Fig. 33. Smätagg från bladkant hos densamma. 250. Fig. 34. Hälften af ett rullblad i tvärgenomskärning hos /7m- petrum nigrum; a läget för de på bladets utsida làngs en trubbig kant befintliga glandlerna; b ett par glandler pa den häligheten be- gränsande bladytan. 25. Fig. 35. a toppen och b basen af ett täckande hår på öfre delen af kanten hos något af de yttersta rullbladen i knoppen eller på kanten af platta, ej hoprullade fjäll, som täcka knoppen; allt hos densamma. 270. Fig. 36. Glandel från stammen strax nedom bladfästet hos Pr- cea excelsa. Talen efter figurförklaringarna ange förstoringen. I de fall, där inga sådana tal äro utsatta, äro respektive trichomer i figurerna äter- gifna med cirka 260 gers förstoring. Då intet annat nämnes, framställas trichomerna i figurerna, sedda från sidan. . Utom i figurerna 6, 11, 13 och 27, där prickningen hör till innehållet, föreställer allt mörkt på figurerna cellvägg. Falun den 15 april 1903. Tryckt den 27 augusti 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. pair, ia Ends LEN vd Dad ms sash | LII sta 1a end prt rg Hal fa wai OEY ; M | DE cr 108 aee ear Mati em aes Beit DONUM nint v203hnd Bo j ) ae. * shake aan easriblabaht Bub bey ad tbe umet eoi diio ining cili nui «ur gx nar gebe ipit d suédois. 5 pe “ "lan. M 0g miu eed oA NK. Ho. ‚li kauıtot E A HUR anrásdab sod + + iV POLA - At ; aX Hay ien po vost alee: te mm E o MR dark sankt abitur: exar diuo Mh. toe Sh 0:0 d NE NM antedgltüd ^on A Lyn nog ab i carr batty syn bm Frintieigimbilulng. s Poti ate SS tithe E DUM ab idi dn. We dde nagot u EN t ala ee Fivabushf Utt dotem ote Metin. veal Lad * ES a dns frame dn dens M ino oh x Bes jap ie 3 xd i ‘Love sO) € v AE EV NV CDR. fot Gli sialon rat PDA hri iiia Ne c Iw. hall. af Ge. 4 St! rut E V. Y Hnc P d un ! I 10h E ah, LJ SNO 98 wine; Nr aoe - vod Wigs LE «s Hber Wit, etaed nde NS Pant Die dU RETRO aa 02 T BE galls Jub) N aliua udi, BETT p a fidis. dUO : ED or Hu n» adit mids hf Moa Blight " ta K a ! EC Ned Ee y imp bys bed od ilb | adii N mre i 4- \ Han J P Pig bbc Nen (die SOREL Kram. Oh No RR E | ck hi. voi gr TT yi mM i e | TE | it in A [ | Da MM Fig, Pa) fFibec eut + a "IN E n 7 rus HM Cup Pneu "eomm "PE 3 n. P Pu Uu Ban Bi hy i mi j » N ja Pr Mad 200 | Am 7 Me. I in ie Ties Pele, or ee aa h 1G à kh oy NEIN 1 ki di E E e (Un MUR Mr qui ETWU NM Es Lu Nes 2 Inh, M ME co “+ n vd ps p hA rum ANS. Alwben v. ‘ 1 en o MMC RM Age in /s teme ln J hp. venti eee - j " we ‘han ALLE e 4 T» x T ni uy VRTV hn ET j hh. one a! Fu Be BARS m " iM NOMINIS: o No MET "MT a da Sara set ol 2 "^ i | UNT en » * ioa d uc IL Re ERES ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Beitriige zur Kenntnis der tropisch-amerikani- schen Farnflora. Von C. A. M. LINDMAN. Mit 8 Doppeltafeln (Taf. 7—14). Mitgeteilt am 10. Juni 1903 von V. B. Wittrock und A. G. Nathorst. Dieser Aufsatz enthält eine Aufzählung der von mir in Südamerika während der 1. Regnell’schen Expedition (1892— 1894) gesammelten Pteridophyten. Auf dieser Reise machte ich zuerst einen kurzen Aufenthalt in Rio de Janeiro und S. Joao d'El-Rei in Minas Geraes, wonach ich grosse Teile von Rio Grande do Sul, Paraguay, El Chaco und Matto-Grosso durchreiste. Da diese Staaten in Hinsicht auf die Farnflora verhältnismässig wenig bekannt sind, dürfte eine Erwähnung auch der allgemeineren Arten berechtigt sein, und das geo- graphische Gebiet mehrerer Arten werde ich somit jetzt auf jene entfernten Staaten ausdehnen können. Die Bestimmungen sind hier in Stockholm ausgeführt, hauptsächlich mit Hülfe der Herbarien des Reichsmuseums, dessen Intendenten, den Herren Professoren V. B. Wittrock und A. G. Nathorst, ich zu grossem Danke verpflichtet bin für den freien mehrjährigen Zutritt zu diesen Sammlungen, dem Regnell’schen Herbarium und der allgemeinen Arkego- niatensammlung, mit welch letzterer die Farne des Herb. Swartz. vereinigt sind. Die von mir gesammelten Arten gehören zum Herb. Regnell, Duplikate sind auch dem allgemeinen Her- barium und anderen Sammlungen zugeteilt worden. Ueber die älteren Regnell'schen Farne, die von Regnell, Mosén u. a. in den Arkiv för Botanik. Band 1. 15 188 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 50er- bis 70er-Jahren gesammelt sind, teile ich auch einige Be- stimmungen mit, da dieselben bisher entweder noch gar nicht oder nur provisorisch bestimmt waren. Auf Grund meiner Bestimmungsarbeit teile ich hier auch noch verschiedene Bemerkungen mit, die meine eigene Samm- lung nieht direkt berühren, die ich aber mitteilen muss, um meine Auffassung von gewissen Formen und Arten zu beleuch- ten oder zu verteidigen. Ich bin nämlich zu dem Schlusse gekommen, was ich vom Anfange nicht erwartet hatte, dass eine Bestimmung der Pteridophyten nicht nur viel Mühe und Geduld erfordert, sondern auf vielen Punkten bei dem jetzigen Stand der Literatur sehr unsicher, ich móchte sogar sagen unmöglich ist. Und doch liegt uns ja über die Farne eine grosse und reiche Literatur vor, denn kaum hat eine andere Pflanzengruppe zu zahlreicheren beschreibenden Werken An- lass gegeben, als diese, und gewiss nicht zu grósseren und schó- neren illustrierten Werken. Man wird indessen bald finden, dass diese Literatur noch heute mit vielen Lücken und mit vielen von den Autoren selbst durch ein »? als zweifelhaft bezeichneten Angaben behaftet ist. Es gibt Farne, die häufig sind, von denen aber noch heute gilt, was Hooker schon vor 50 Jahren schrieb, dass sie »in den Büchern unter vier verschiedenen Namen gehen — und in den Herbarien unter noch mehreren. Es war in den älteren Werken eine allge- meine Sitte, die Artbeschreibung so kurz und lakonisch wie móglieh zu machen; die Angaben über Farbe, Mass, Grósse u. s. w. wurden ausgelassen, und sehr oft hielt man eine Ab- bildung für überflüssig. Sogar von Swartz, Kaulfuss, Schra- der u. a. haben wir solehe Beschreibungen, die wenig Wert haben würden, wenn nicht authentische Exemplare der ent- sprechenden Pflanzen existierten. Viele alte Arten der Farne kann man unmöglich verstehen. In vielen Fällen hat man indessen aus Pietät solche Arten wieder herzustellen versucht und sogar abgebildet, und mit der guten Abbildung ist we- nigstens ein sicherer Ausgangspunkt gewonnen. Die Werke von Schkuhr, Kunze, Hooker, Ettingshausen, Fee u. a. sind deshalb hoch zu schätzen, obgleich sie nicht immer zu der Abbildung den richtigen Namen gefunden haben. Nach einer Periode von emsiger Artproduktion kamen die Farne in die veränderte Lage, dass mehrere alte Species so völlig vergessen oder verkannt wurden, dass man sie mit LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 189 anderen vereinigte. Das immer grössere Material aus den Tropenländern erforderte eigentlich eine immer gróssere An- strengung in der Bearbeitung. Wahrscheinlich wurde man indessen müde, die enormen Sammlungen genau durchzu- mustern; die oberflächliche Betrachtung trat in die Stelle der zeitraubenden Untersuchung mit Lupe und Mikroskop, und die gründlichen Farnstudien von Fée waren leider nicht ge- eignet, zur Nachfolge zu ermuntern, da sich dieser Verfasser allzu wenig um die schon gegebene Nomenklatur und die Arbeiten anderer Pteridologen bekümmert hatte. In dem in praktischer Hinsicht so vorzüglichen Handbuch oder Synopsis Filicum von Hooker und Baker wurde endlich eine grosse Menge guter Arten vóllig ausgelassen, so dass nicht einmal der Speciesname daselbst Erwähnung gefunden hat. Es ist von wenig Nutzen, die exotischen Formen zu kol- lektiven Arten zusammenzuwerfen. Dieses Verfahren be- fördert nicht unsre Uebersicht über die grosse Menge der Formen, verdunkelt im Gegenteil unsren Blick für die reiche Mannigfaltigkeit der tropischen Flora und wirkt entschieden hemmend auf die richtige Auffassung von veränderlichen und konstanten Merkmalen. Viele interessante aber seltene Arten werden leicht, um eines trivialen und wohlbekannten Namens willen, entweder nicht mehr gesammelt oder in den Samm- lungen auf lange Zeiten vergraben und vergessen. Es ist ein Irrtum dass man die tropische Flora schon hinreichend kennen sollte, um zwei oder mehrere Formen zu vereinigen, nur deshalb weil sie durch gewisse äussere habituelle Merkmale nahe übereinstimmen, obgleich öfters eine geringe Vergrösse- rung hinreichen würde, um den Unterschied an den Tag zu legen; sind doch über die tropischen Arten rücksichtlich der systematischen Bedeutung nur äusserst wenige Kulturver- suche angestellt worden, und nur selten können wir wissen, wie weit diejenigen Arten, die für unsere Augen durch Ueber- gangsformen mit einander verbunden sind, auch wirklich in einander übergehen kónnen. Dasselbe gilt auch in Betreff der arktischen Flora. Es ist ein Fehler von den neueren Verfassern (und besonders fehlen darin viele sog. Handbücher), dass alte, deutliche Arten, sogar die in alten Werken gut ab- gebildeten, erst zu Varietäten gemacht werden, um dann allmählich zu Synonymen degradiert zu werden und endlich ganz und gar aus der Literatur zu verschwinden. Für den 190 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Reisenden und Sammler, der gar keine »kollektiven» Arten in den Urwildern gesehen hat, wird also ein grosser Teil der Literatur nicht zu einer Hülfe, sondern zu einem zeitrauben- den Hindernis. Viele Speciesnamen findet er so dehnbar, und den Speciescharakter so inhaltlos, dass sie nicht mehr auf eine bestimmte, in der lebenden Natur existierende Pflanze anwendbar sind. Ich werde deshalb schon in diesem kleinen Aufsatze das Vergnügen haben, mehrere ültere Arten wieder herzustellen (siehe z. B. unter Dicksonia, Asplenium, Eupo- lypodium u. s. w.). Um Missdeutungen so viel wie möglich zu vermeiden, werde ich öfters auch für allgemeine Arten eine zuverlässige Abbildung aus der Literatur citieren, damit die von mir besprochene Art unantastbar werde und jeder Name auf eine bestimmte Form abziele. Hinsichtlich der Aufstellung, Begrenzung der Gattungen und Nomenklatur folge ich aus praktischen Gründen Hookers und Bakers Synopsis Filicum (ed. 2, 1883), jedoch mit den Abweichungen, die durch eine andere Auffassung der Spe- ziesgrenzen bedingt werden. Ich benutze diese Gelegenheit etliche von Swartz’ alten Arten, die entweder verkannt sind oder ganz vergessen wurden, nach den Originalexemplaren in seinem Herbarium wieder herzustellen, was indessen nicht immer geschehen kann, ohne eine Veränderung in der ge- bräuchlichen Nomenklatur und Synonymik zu veranlassen. Gleichenia Sm. Gleichenia pubescens H. B. K. Brasil, Minas Geraes, S. Jodo d'El-Rei, ad terram loci aridi in dumetis camporum et collium, Exp. 1. Regn. A 153; Matto-Grosso, Fazenda S. José, in campis, locis fruticosis, Exp. 1. Regn. A 26551/2. (Area: »per totam Brasil. tro- picam».) Gleichenia rigida (Kze 1834 sub Mertensia). Differt a Gleich. dichotoma Willd. venulis pagine infe- rioris profunde immersis non elevatis, et paleis gemmarum colore atropurpureis. Diese charakteristische Art ist nicht erwähnt in Hook. and Bak., Synopsis Fil., ed. 2. , | LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. TOM Brasil, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, cum Gleich. pu- bescente (v. supra), Exp. 1. Regn. A 151; Matto-Grosso, Fazenda S. José, cum Gl. pub., Exp. 1. Regn. A 2655. Gleichenia gracilis Mart. (sec. descr. in Fl. Bras., fase. 23, p. 228). Auch diese Art fehlt in Hook. and Bak. Synopsis. Brasil., S. Joao d'El-Rei, ad rupes et terram, loco umbroso, Exp. 1. Regn. A 103. Gleiehenia nervosa Kaulf. Brasil, Rio Grande do Sul, Col. Silveira Martins, ad saxa arida et in arenosis marginis vie publicc, Exp. 1. Regn. A 1825. — (Area: »Minas, S. Paulo, S. Catharina».) Cyathea Sm. Cyathea vestita Mart. Brasil, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, in antro, speci- mina diminuta, subarborescentia, caudice 3 dm alto, Exp. l. Regn. A 135. Hemitelia Pr. Hemitelia setosa Mett. Ic. Hook. Ic. Plant., t. 623 (»Cyathea Beyrichiana»). Brasil., Rio Grande do Sul, Excolon. Santo Angelo, in convallibus silve primeve opacee sub monte Agudo, Exp. 1. Regn. A 1125; Matto-Grosso, Fazenda S. José, in campo du- metoso circa torrentem, Exp. 1. Regnell. Paraguay, Caaguazü, Balansa 303. — (Area: »Rio—S. Ca- tharina»). Ueber die Waldexemplare aus Rio Grande do Sul no- tierte ich: arbor ad 10 m alta, eaudice cirea 1 dm crasso, fron- dibus numero circa 12, 2 m longis vel ultra, 1,2 m latis, pe- tiolo laminam :equante. — Als trocken wurden die Blätter oberseits schwärzlich grün, unterseits hell blaugrün. Die Campos-Exemplare aus Matto-Grosso waren fast acau- les und hatten Blattsegmente und Coste unterseits ziemlich dicht behaart, sonst den vorigen durchaus ühnlich. 192 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Alsophila Br. Alsophila nitida Kze. Ic. Ettingshausen, Die Farnkräuter der Jetztwelt, Taf. 154, Figs 45:185 Pak. 15571 Eier Brasil., Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, in declivi- bus silvaticis irrigatis, Exp. 1. Regn. A 535. Planta arborea, caudice 1 m alto, 2 dm crasso. Alsophila atrovirens Presl. Brasil, Rio Grande do Sul, Cruz Alta, oppidum campo- rum, in fossis et circa torrentes, Exp. 1. Regn. A 11231/2. (Area: »Panama—S. Catharina») Dicksonia L'Hérit. Dicksonia Sellowiana Hook. le)fHook/ Sp. Bal. 1541. .92 B: Brasil, Rio Grande do Sul, Col. Silveira Martins, in convalle dumetosa, situ subaprico, Exp. 1. Regn. A 1307, ar- bor caudice circa 2-metrali. — (Area: Guatemala— Uruguay.) Dicksonia coniifolia Hook. Brasil., Minas Geraes, Caldas, Mosén 2051. — (Area: »Ja- maica, Columbia, Venezuela; Brasil. australis?;) Dicksonia incisa Fée. les Mée Ful A ntallortic25, fede Brasil., Minas Geraes, Caldas, Mosén 2053. Dicksonia adiantoides H. B. K. (Nov. gen. Am., I, 1815). Ic. Hook. Sp. Fil., 1, t. 26 B; Ettingshausen, Die Farn- krüuter der Jetztwelt, S. 215, Fig. 89, 90 (sub. nom. »Da- vallia adiantoides Sw.»; non Dav. adiantoides Sw. Synopsis, que est Davallia Plumieri Hook. Sp. Fil. 1, p. 72). An Dicksonia bipinnata Cav. prel. 1801? (Swartz, Syn., p. 139). Paraguay, S. Bernadino, in convalle humida umbrosa, Exp. 1. Regn. A 2329. — (Area: »Perü, Venezuela, Ind. oce.».) LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 193 Dicksonia cicutaria Sw. — Taf. 7, Fig. 3. (sec. specim. orig. Herb. Swartz.). Ic. Ettingsh., Farnkr. d. Jetztw., T. 150, F. 1, 2; Hook., Sp. Fil. 1, t. 26 C (Dicks. apiifolia Sw.»). Es ist kein Wunder, dass die verschiedenen Formen und Arten in einer Reihe mit so stark zerschnittenen Blättern und einer so ähnlichen äusseren Gestalt, wie die der Dicks. cicuta- ria Sw., unrichtig aufgefasst werden kónnen, wenn man sie nur nach kurzen Beschreibungen zu trennen versucht. Dass wir hier mit mehreren guten, d. h. konstant verschiedenen Arten zu tun haben (s. unten D. rubiginosa, tenera, ordinata ete.) ergibt sich aus den wenigen Abbildungen derselben in der alteren Literatur, und ich selbst hege nicht den geringsten Zweifel daran, nachdem ich die reichliche Sammlung, die sich im Herb. Stockh. unter den Namen »cicutaria» und »rubigi- nosa» angehäuft hatte, ohne Schwierigkeit in besondere Arten habe teilen kónnen, wobei kaum ein einziges Exemplar als zweifelhaft oder intermediür übrig geblieben ist. Die sog. »Dicks. cicutariay in Hook. and Bak. Syn. ist deshalb eine Kollektivart (oder besser ein Kollektivname) ohne irgend wel- chen Wert und ausserdem unrichtig als »bipinnate» aufge- führt. Die echte Dicks. cicutaria Herb. Swartz. ist 3-fach ge- fiedert (ebenso wie Exemplare aus Porto Bello, »in montibus, Billberg, 1826», Hb. Stockh.), und ihr Bau und Form im übrigen ist nach Swartz kurzer Diagnose (in Syn. Fil. 1806, p. 137) leieht zu begreifen, wenn man die Exemplare zur Hand hat (s. meine Abbildung, Taf. 7, Fig. 3): »frond. supradecompositis, pinnulis oblongis inciso-pinnatifidis, laciniis ovatis acutis serrulatis, infima majore. (Diese Beschreibung passt ebenso gut auf die in Hook. Sp. Fil, 1, t. 26 C, ab- gebildete »Dicks. apiifolias von der Hooker selbst sagt: »according to Grisebach, this is the D. cicutaria of Swartz, but I have not seen West Indian specimens) Nach Swartz Originalexemplaren füge ich noch hinzu: textura firma, facies superior nitida, venule pagine inferioris elevate, stipes et rachis I et II dense pilosula, sori minimi. Dicksonia dissecta Sw. — "Taf. 7, Fig. 5. (sec. specim. orig. Herb. Swartz.). Ie. Schkuhr, Kryptog. Gewüchse, t. 130, b. 194 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. -À Dicks. cicutaria Sw. differt fronde quadripinnata, laci- niis crenulatis, textura tenui, facie opaca, fere glabra. Sori minimi. — Wahrscheinlieh die weitaus grósste in dieser Reihe. Was Umriss, Konfiguration, Grósse und Richtung der Zipfel betrifft, kann ich nur auf meine Abbildungen verweisen. Dicksonia rubiginosa Kaulf. — Taf. 7, Fig. 4. Ic. Hook. Sp. Fil., 1, t. 27 A; Ettingsh., Farnkr. d. Jetztw., qeu gr gum SN S Rog Brasil, Minas Geraes, Caldas, Lindberg 189; Rio de Ja- neiro, Mosén 2709; Freyreiss (Hb. Swartz.); Venezuela, Caracas; Mexico, Bourgeau 2343, 2605, Pringle 3824; Puerto Rico, Sintenis 2711, etc. (Herb. Stockh.). Dicksonia tenera Kaulf. — Taf. 7, Fig. 2. Ic. Presl, Tentam. Pteridogr., t. 5, f. 6—7; Ettingsh., BHarnkr., 4. 148,1. 06. 8331129, KAS. 210,012: Brasil, Rio de Janeiro, Riedel, N. J. Andersson, Wid- gren 250; Minas Geraes, Caldas, Mosén 2050, 2052; Rio Grande do Sul, Excol. S. Angelo, in nemoribus dumetisque, Exp. 1. Regn. A 979; Venezuela, xin silvis opacis; Mexico, Bourgeau 2342; Cuba, Wright 962 ex p. Ueber die in Rio Grande do Sul gesammelte Pflanze habe ich notiert: rhizoma repens, frons solitaria 2—3 m alta, pe- tiolo laminam s&quante. Anstatt einer eingehenden Beschrei- bung der Blattsegmente u. s. w. verweise ich auf meine Ab- bildungen. Die Sori sind doppelt grósser als bei den soeben erwühnten cicutaria, dissecta und rubiginosa. Dieksonia ordinata Kaulf. — Taf. 7, Fig. 1. Ie. Kunze, Die Farrnkräuter, II, t. 106; Ettingsh., Farnkr., T. 149; R: 2115.12: P: 610508 102 927714: Brasil, Minas Geraes, Caldas, Mosén 2058; Rio Grande do Sul, Serra dos Tapes, Cascata de Hermenegilda, in prato dumetoso, Exp. 1. Regn. 901; Venezuela, Col. Tovar, »ad rivulos»; Cuba, Wright 895; Puerto Rico, Sintenis 6536. Diese Art ist leicht zu erkennen an den eigentümlich gestalteten, breit abgestumpften, einseitig eingeschnittenen LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 195 Segmenten letzter Ordnung. |Die Blattfiedern erster Ordnung tragen die untersten Segmente dicht an der Hauptachse, was bei D. tenera nicht der Fall ist. Obgleich weniger zerschnit- ten als die übrigen dieser Reihe, ist auch diese Art völlig 3-fach gefiedert (tripinnata). Deparia Hook. et Grev. - Deparia concinna (Presl) Bak. Ic. Hook. Sp. Fil., 1, t. 30 B GDep. Mathewsii Hook.»). Brasil, Minas Geraes, Caldas, Mosén 2057. Paraguay, Colonia Risso, in spelunca profunda montis calcarei (frondes steriles) Exp. 1. Regn. A 2223. (Area: »Perü».) Davallia Sm. Davallia inequalis Kunze. lesHooks Sp: Fil; 1,4. 57 B. Brasil, Matto-Grosso, Macoco in territorio silvatico dicto »Poaia» ad terram loci paludosi umbrosi, Exp. 1. Regn. A 3243. Hymenophyllum Sm. Hymenophyllum polyanthos Sw. (sec. specim. orig. Herb. Sw.). Brasil., Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, ad truncos arborum silve annoss, Exp. 1. Regn. A 489. Forma parva colore brunneo, fronde fructifera oblonga, lamina 5—10 cm longa, 2—3 cm lata, stipite fere ad basin anguste alato. Inter Hymenophylla parva dignoscitur laciniis levibus, integris, glabris et lobis indusii ovato-triangularibus, rotundato-obtusis, integerrimis. Hymenophyllum pusillum (Schott) Sturm. Flora Brasil, fase. 23, p. 289. Brasil., Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, Affonso, Aréas, ad corticem arboris silve primreve, Exp. 1. Regn. A 3351. 196 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Zu dieser Art gehört ohne den geringsten Zweifel Wright n. 1809, Cuba (von Grisebach »polyanthos Sw. var. Kohau- tianum Presl» genannt). Hymenophyllum sericeum Sw. Brasil., Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, in antro ad rupes preecipites, Exp. 1. Regn. A 89, Mosén 4653. Cuba, Wright 904. Hymenophyllum lineare Sw. Hymenophyllum elegans Spr., Fl. Bras. fasc. 23, t. 19, 12112: Brasil., Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, ad truncos arborum silve annose, Exp. 1. Regn. A 487. — (Area: »Amer. trop., Jamaica—Brasil.—Perü».) Trichomanes Sm.! Trichomanes pinnatum Hedw. BrasiL, Matto-Grosso, ad terram silve dense primeve, Capao Secco, et Serra do Itapirapuan, Affonso, Exp. 1. Regn. A 2391, 3339. — (Area: »Goyaz, Amazonas, Venezuela— Mexico».) Trichomanes erispum L. Die Exemplare im Herb. Swartz. sind alle niedrig, etwa 25 cm hoch; die hochbrasilianischen (Rio, Minas) sind dage- gen häufig enorm verlängert, die Wedel bis 0,7 m hoch bei einer Breite von nur 5 cm, und der Stiel dann sehr kräftig und dick, starr aufrecht. Unter letzteren findet sich wahr- scheinlich teils »Trich. eristatum Kaulf.», teils »Trich. Martiusii Presb, in welchem Falle meiner Meinung nach diese Namen keine selbstándigen Arten bezeichnen. Mit Swartz’Exemplaren stimmen folgende im wesentlichen überein: Regnell III. 1487, Santos und Caldas; Mosén 3549, Santos; Exp. 1. Regn. ! Die Trichomanes-Arten der Sektion Didymoglosswm Desv. werden hier ausgelassen, da ich diese schon in dem Aufsatze »Remarks on some Ame- rican Species of Trichomanes», Arkiv för Botanik, Bd. 1, S. 7, 1903, be- handelt habe. LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 197 A 2645, Matto-Grosso, S. José (in paludosis ripe rivi Cuyaba- mirim); Hostmann und Kappler 600, Surinam; Lechler 2548, Perü; Balanza 349, Paraguay, Caaguazu. Trichomanes plumula Presl. Ic. Mart. crypt. brasil, t. 68, figura sinistra (sub nom. T. pilosum). Vielleicht ist diese hochbrasilianische Art nur eine eigen- tümliche Varietät von 7. erispum. Die Originalbeschreibung von Presl ist hauptsächlich auf Martius’ citierter Abbildung begründet. Als besondere Eigentümlichkeit derselben möchte ich hinzufügen: pinnee creberrime, imbricatz, marginibus conduplicatis vel convolutis, crispis, qua re frons tota rugosa vel corru- gata; rachis et pinne satis copiose fulvo-pilose. Brasil., Minas Geraes, Regnell, Severin et alii; 3. Joao d'El-Rei, ad rupes et terram, locis umbrosis, Exp. 1. Regn. A 145. Trichomanes pyxidiferum L. Brasil., Rio Grande do Sul, Excol. Santo Angelo, ad truncos arborum silve primeve, Exp. 1. Regn. A 1137; Col. Silveira Martins, Val Veneta, À 11372/2. Trichomanes tenerum Spr. Brasil., Rio Grande do Sul, Excol. Santo Angelo, cum precedente, Exp. 1. Regn. A 1135. Paraguay, San Bernardino, in convalle umbrosa irrigata, supra saxa, Exp. 1. Regn. A 2189. Trichomanes fulyum Spr. Rhizomate longissime densissime fulvo-piloso a prece- dente diversum. Brasil, Minas Geraes (Caldas) Widgren, Regnell II. 341, Mosén 2288. Trichomanes radicans Sw. (sec. specimina orig. Herb. Sw.). Paraguay, San Bernardino, in convalle umbrosa irrigata, ad rupes et saxa, Exp. 1. Regn. A 2189. 198 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Lindsea Dryand. Lindswa lancea (L.) Mett. — Taf. 8, Fig. 2 und 3. L. trapeziformis Dryand., Trans. Linn. Soc., III, p. 42, tab. 9; Hook. et Bak., Syn. Fil, ed. 2, p. 107; Adiantum lancea L. L. guianensis Presl, Tentam. Pteridogr., t. V, fig. 1 (non auct. cet.). f. genuina nob. Ie.: Trans. Linn. Soc., III, tab. 9; Hook. et Bauer, Gen. Fil, t. 63 A, f. 2; Hook., Sp. Fil., vol. 1, t. 62 A, subjuome >guianensis». Brasil., Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, Affonso, ad terram silve primeve, et in silva vasta »Poaia» dicta, Exp. 1. Regn. A 3253, 3341. Die Blatter sind an meinen Exemplaren verschieden ge- staltet und zwar teilweise einfach gefiedert: die sog. f. fal- cata (Dryand.) Bak., Taf. 8, Fig. 2. f. montana nob. Syn. Linds. montana Fée, Fil. Antillane, t. 6, f 2; viel- leicht identisch mit LZ. quadrangularis Raddi, Plant. brasil. nov. gen. et spec., t. 74. Brasil., Rio de Janeiro, ad terram silve loco dense ob- sito montis Corcovado, Exp. 1. Regn. A 165. Paraguay, Colonia Presidente Gonzales, ad terram silve umbros&, Exp. 1. Regn. A 1757. Die Art Lindsea lancea hat, wie man schon lange weiss, die Blattfiedern von sehr verschiedener Gestalt (vgl. Hook. Sp. FiL, v. 1). Gemeinsam für alle Formen ist wohl zunächst die Aderung, Taf. 8, Fig. 2, 3: an dem abwärtsgerichteten Rande entlang läuft eine bogenförmige, deutlich entfernte Ader, die nach vorne hin 5—7 ein- oder zweimal verzweigte Äderchen abgibt. Dann kommt die krautige Textur in Be- tracht, und auch wohl der fast ausnahmslos 4-eckige, schwarz- braune Stipes (und Rachis). Das Indusium ist sehr schmal und so weit innerhalb des Randes befestigt, dass seine Breite nur etwa die Hälfte der LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 199 Entfernung vom Rande beträgt, Taf. 8, Fig.2. Als eine Aus- nahme hebe ich folgende Form hervor: 2 f. marginalis n. f. — Taf. 8, Fig. 3. Indusium angustissimum, submarginale, marginem eequans; pinnule typi forme montane (Fée); stipes et rachis strami- nea, subteretia. Brasil., Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, in silva um- brosa, ad terram, Exp. 1. Regn. A 3341?/2. Lindsea nervosa n. sp. — Taf. 8, Fig. 5. Lindsza habitu et magnitudine L. lances f. genuine (v. supra) affinis, pinnulis scilicet confertis, falcato-oblongis; sed pinnule paulo minores, angustiores, subcoriacee, venule crasse in utraque pagina argute prominentes, secundarix fere ab ipso margine inferiore oriund:e, numero circa 8. Venezuela, Caracas (Herb. Stockh.). Lindsea guianensis (Aubl.) nob. — Taf. 8, Fig. 4. Adiantum guyannense Aubl. Hist. d. plantes de la Guiane, 1775, 4, p. 963, t. 365. Adiantum strictum Sw. Prodr. 1788. Lindsea gwianensis et Linds. stricta Dryand., Trans. Linn. Soc. III. Man hat bisweilen die sog. »Lindsea guianensis Dryand.» als eine intermediüre Form (oder Art) zwischen L. lancea (oder trapeziformis) und L. stricta (Sw.) Dryand. hervorge- hoben. Dass alle drei sehr nahe verwandt sind, muss einge- rüumt werden, ob sie aber eine kontinuierliche Reihe bilden, ist sehr fraglich, denn die beiden letztgenannten, die ich hier unter dem älteren Namen guianensis zusammenfasse, haben die Segmente ähnlich gestaltet, dagegen von allen lancea- Formen verschieden, und zwar immer kurz und breit (Breite zur Länge wie 2:3); die Segmente sind immer klein aber sehr zahlreich, etwa 15—20 (bei der lancea etwa 10—15) und immer ziemlich fest und dick oder sogar sehr dick und hart, in welchem Falle sie auch sehr verkleinert werden und un- deutlichere Adern bekommen (niemals aber hervorstehende Aderchen, wie z. B. die oben beschriebene lederige Linds»a nervosa) Die Aderchen sind auch etwas anders verzweigt, als bei der lancea, denn der untere Rand der Blattfiedern ist 200 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. ein Stück aufwärts mit einer stärkeren Rippe versehen, von der sich erst spáter die bogenfórmige Ader trennt, die nach oben hin die übrigen, hier sehr wenig zahlreichen Aderchen abgibt. Dagegen kónnen die beiden Arten gwianensis und stricta unmóglich getrennt werden, wenn man nur die Form der Segmente und die Aderung berücksichtigt. Die Beschreibung der ersteren in Trans. Linn. Soc., III, p. 42, ist, was die Segmente betrifft, ebenso gut auf die letztere anwendbar. Ein Exemplar von »guianensis» im Herb. Swartz. stimmt vollstán- dig mit der Abbildung Aublet's überein (Hist. d. pl. de la Guiane, t. 365); beide gehóren zu der Form mit sehr ge- drüngten und stark zurückgekrümmten Segmenten; s. meine Taf. 8, Fig. 4 b. Die gewóhnliche Form der Blattfiedern der ganzen guianensis—stricta-Reihe bilde ich in Fig. 4a ab. (Die Abbildung in Hook. Sp. Fil, 1, t. 62 A, muss zu Linds. lancea gerechnet werden, und gleichfalls auch noch diejenige in Flora Brasil, fasc. 49, t. 22, f. 4, wührend Fig. 3 eben- daselbst zu Linds. guianensis gehört.) Als Unterschied zwischen »guianensis» und »stricta» bleibt dann nur die Anzahl und Richtung der primären Fiedern übrig: sie sind zahlreicher, 5—7 Paar, und abstehend bei je- ner, nur 1—2 Paar und aufrecht bei dieser. Ich bin indessen überzeugt, dass dieser Unterschied nur durch den Gegensatz der Lokalitáten hervorgerufen wird, denn der ganze Wedel wird grósser, weicher, dünner, die Fiederchen zahlreicher und et- was grósser, wenn die Pflanze im Schatten des Waldes oder Ge- büsches wüchst, als an einem trockenen und sonnigen Orte. In Minas Geraes habe ich die beiden Typen im Gebirgsland um die Stadt Sao Jodo d'El-Rei gesammelt, und zwar teilweise durch einander wachsend, die xerophile, niedrige aber starre und lederige, gelbliche Form über dem kiesigen und felsigen, von der Sonne erhitzten Boden der Campos-Hiigel verbrei- tet (vgl. Lindsea microphylla Presl, Rel. Henk., T. X, Fig. 2, eine einfach gefiederte Form); die grösseren, bis 0,5 m hohen, dünneren, rein grünen Wedel dagegen in den Grüben und im niedrigen Gehólz (»carrasco) um die Wasserläufe u. s. w. (Die »Linds. javitensis», Raddi, Plant. brasil. nov. gen., t. 75, f. 1, wird gewöhnlich unter der »stricta» citiert, ist aber ein sehr jugendliches, noch zartes und unentwickeltes Exemplar von der grössten Form der »guianensis.) Lindsea stricta LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 201 kann demnach nur als eine Lokalform der alten L. gwianensis (Aubl.) erhalten werden: Linds gwianensis f. stricta (Sw.) nob. Ich nenne hier nur folgende Befunde aus Brasilien: Rio de Janeiro, Corcovado, Mosén 2640; Minas Geraes, S. Joao d’El-Rei, Exp. 1. Regn. A 141 (s. oben, im Text). Lindsea coriifolia n. sp. — Taf. 8, Fig. 1. Species habitu cum Lindsea Schomburgkii Klotzsch, ic. Kunze, Die Farrnkráuter, II, S. 67, T. 128, optime congruens, sed differt segmentis crassioribus, coriaceis, longius distanti- bus, spatio 2—3 cm interstinctis, venulis subduplo crebri- oribus. Planta rigida erecta, frondibus fasciculatis ad 0,5 m altis, simpliciter pinnatis, strictis; lamina pinnis remotis compo- sita; pinna terminalis late cuneata vel obcordata; pinnarum costa s. vena primaria cum margine posteriore parallela ad marginem valde approximata est et limbo marginali nervi- formi multo crassior (in Linds. Schomburgkii vena cum mar- gine posteriore parallela a margine arcuatim remota est et basi tantum limbo nerviformi crassitudine similis, ceterum cum venulis ceteris parum distincta!). Hab. Venezuela, Caracas (Herb. Stockh.). Ich glaubte zuerst, dass diese Art gerade die Linds. Schomburgkii Kl. war, denn dureh hohen, aufrechten Wuchs und lederige Blätter ist sie von der sog. »Linds. falcata» (Linds. lancea var. falcata) verschieden. Jedoch war die Aderung doppelt so dicht; Linds. Schomburgkii aber ist nicht dureh dichtere Aderchen von L. falcata verschieden. Durch den Vergleich mit einer Pflanze im Herb. Stockholm (»Brasilien, Riedel») bin ich später überzeugt worden, teils dass L. Schom- burgkii in Kunze’s Farrnkrauter richtig abgebildet ist (mit gedrüngten Segmenten und nicht sehr dichten Aderchen), teils dass dieselbe nicht mit L. falcata identisch sein kann, wie einige Verfasser behaupten. Die von mir in Matto-Grosso gesammelte falcata-Form war viel niedriger, öfters krumm gewachsen und hatte den Anschein, eine jugendliche Pflanze, d. h. aus jugendlichem Rhizome erzeugt zu sein, die sich später mit den doppelt gefiederten Wedeln der echten lancea versehen würde; und ähnlich ist auch ein von Schomburgk in Venezuela gesammeltes Exemplar von L. lancea f. falcata, 202 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. syn. Linds. Leprieurii Hook. Sp. Fil, 1, t. 62 D, von dem ich Taf. 8, Fig. 2 ein Segment zum Vergleich mit meiner- ' L. coriifolia abbilde. Adiantum L. Adiantum lunulatum Burm. Von dieser in der neuen Welt seltenen Art liegt im Herb. Stockh. ein Exemplar aus Guatemala vor, Bernoulli et Cario 484. Adiantum dolabriforme Hook. Ic. Hook. Ic. Plant., t. 191; ibid. t. 503 (Ad. filiforme Hook); Ettingsh. Farnkr. T. 46, F. 4, 5 (Ad. persimile Presl»). Syn. Adiantum tremulum Kze in sched., Sagot 1366. Differt ab Ad. lunulato Burm. venulis duplo crebrioribus, margine acute serrulato, soris brevioribus singulis in laciniis singulis lamine subdigitate, indusio duplo latiore. Pinne novelle jam ab initio palmatim incisz, lobis serrulatis, subse- milunate vel late flabellatee. Brasil, Rio de Janeiro, Widgren 410, Mosén 2642; Matto- Grosso, Cuyaba, in locis glareosis aridis et ad muros, et ibid. Fazenda Palmeiras, ad terram silve umbrose, Exp. 1. Regn. 72599 a, pos Guiana, Cayenne, Sagot 1366. ‚ Ich behalte hier den Namen dolabriforme, der durch Hooker’s ausgezeichnete Abbildungen am besten illustriert wird. Sehr zweifelhaft sind dagegen Ad. arcuatum Sw., Ad. deflectens Mart., u. a. Adiantum glareosum n. sp. — Taf. 9, Fig. 5. Species ad Ad. dolabriformem Hook. propius collocanda, eui subsimilis habitu et statura, differt vero pinnis angusti- oribus, adultis basi cuneata vel rectangulari, apice truncato vel semicirculo obliquo abscisso, integro neque inciso neque dentato, margine nerviformi tenui pallido; soris paucis, 2—4, sublinearibus (rarius soro unico lineari); pinnis novellis ste- rilibus obovatis vel fHabelliformibus, basi anguste cuneata, LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 203 apice subtruncato leviter crenulato, neque dentieulato neque serrulato. An Ettingsh., Farnkr., T. 40, F. 16, 17 (sub nom. dolabriforme)? Herba gracillima, rigida, stip. ebeneis fasciculatis, nunc erectis, nune arcuatis apice radicantibus proliferis, segmentis textura tenui, venulis creberrimis. Brasil, Matto-Grosso, Cuyaba, locis glareosis apricis et ad muros; Diamantino, ad terram glareosam campi; Exp. 1. Regn. A 2559, b, d. Adiantum Kaulfussii Kze. Ie. Hook. et Grev., Ic. Fil., t. 190 »Ad. obliquum»). Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad terram um- brosam marginis fosse, Exp. 1. Regn. A 2587; Barra do Rio dos Bugres, ad terram umbrosam ripe fluvii Paraguay, Exp. 1. Regn. A 3205. | Adiantum obliquum W. Te Hook. Sp. Bil, 2, t, (9. A. Paraguay, Rio Mbopi (affluens fluvii Paraguay), in ripa dumetosa, Exp. 1. Regn. A 1989. Adiantum denticulatum Sw. Prodr. p. 135 (1788). Ic. Raddi, Plant. brasil. nov. gen. et spec. t. 77 (Ad. fovearum»). Syn. Ad. intermedium Hk. Sp. Fil., 2, p. 25, et Hook. and Bak. Syn., ed. 2, p. 116 (non Sw.). Brasil, Rio de Janeiro, Catumby, Mosén 72; Santos, in silvis ad terram, Mosén 3806; Matto-Grosso, Fazenda Pal- meiras, et in trajectu rivuli Arica, ad terram silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 2521, a, b; Paraguay, Pirapó, ad terram silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 1759. — (Area: »Mexico—Goyaz—S. Catharina; Peri»). Von dieser Art kommen vereinzelt (wohl hauptsäch- lich an jungen Pflanzen) einfach gefiederte Wedel vor. Es kann dies erklären, dass man Ad. Kaulfussii Kze für das echte denticulatum Sw. gehalten hat. (So z. B. in Hook. and Bak. Syn. ed. 2, p. 116: »according to an original specimen in the British Museum»). Arkiv fór botanik. Band 1. 16 204 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Adiantum incertum n. sp. — Taf. 9, Fig. 4. Rhizoma horizontaliter repens, chordiformis, paleis subu- latis, castanels vel badiis; stipites distantes, rigidi, badio- nigri, nitidi, paleis sparsissimis subulatis et tomento rarissimo fusco preediti, 2—3 dm longi; rachis sparse squamoso-tomen- tosa; lamina bipinnata, 25—3 dm longa, 2 dm lata, pinne (lamine fertilis) porrecte, oblongee, 3-jug:e, 10—12 cm longz; pinna terminalis impar paulo longior; pinnule fertiles 10— 12-jugee, 2 cm longs, 6—7 mm late, horizontales, oblong:e, paulum inequilaterales, basi margine anteriore late cuneato cum rachi parallelo, margine posteriore subabscisso vel an- guste cuneato, ad 1/2 vel ultra longitudinis recto, deinde in apicem ovatum non faleatum late rotundatum transeunte; vena primaria a margine abscisso longe remota; venule cre- bree, tenues; ramulus anterior ven: posterioris basalis ultra medium pinne attingens; sori oblongi, approximati vel con- tigui, marginem totum occupantes, parte abscissa excepta. Diese Art steht etwa in der Mitte zwischen .Ad. denticu- latum und tetraphyllum: von jener durch die kleineren, stump- feren Segmente, von dieser durch den nicht so scharf abge- schnittenen unteren Blattrand verschieden. Paraguay, El Chaco, prope Lomas, ad terram silve ri- parie fluvii Paraguay, Exp. 1. Regn. A 2083. Adiantum obtusum Desv. — Taf. 9, Fig. 2. Ie. Hook. et Grev., Ic. Fil, t. 188. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad terram.um- . brosam silve primeevee, Exp. 1. Regn. A 2385. — (Area: »Rio, Bahia, Goyaz, Para, Amazonas, Guiana; Afr. trop.). Nach einer grossen Anzahl Exemplare im Herb. Stockh. aus dem tropischen Amerika teile ich hier die Abbildung Taf. 9, Fig. 2 mit und bemerke dazu: pinnule 8 mm long, 4 mm late (fertiles), ovate vel elliptiez, apice late rotun- dato. — Die Art scheint mir sehr konstant und monotypisch zu sein, weshalb ich keinen Anstand nehme, die folgende als selbständige Art zu betrachten. Adiantum reetangulare n. sp. — Taf. 9, Fig. 3 Species Ad. obtuso habitu et plurimis notis similis, differt pinnulis fertilibus 10—12 mm longis, 5—7 mm latis, angulis LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 205 quattuör subrectis, itaque forma subrhomboidalibus vel adeo subquadratis. Es ist möglich, dass diese Pflanze mit dem Ad. obtusum var. Kwnzei Miquel identisch ist. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad terram silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 2387 b. Adiantum pectinatum Kze. Ic. Ettingsh., Farnkr., T. 45, Fig. 14—16. Brasil, S. Paulo, Cajurü, Regnell III. 1457 a; Serra de Caracol, ad terram siccam silvarum, Mosén 2061; Matto- Grosso, Serra do Itapirapuan, ad terram saxosam silve um- brose, Exp. 1. Regn. A 3311. Adiantum platyphyllum Sw. (sec. specim. orig. Herb. Swartz.). Syn. Ad. Seemanni Hk. Sp. Fil, 2, p. 5, t. 81 A. Brasil, Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, in convalle umbrosa paludosa silve primeve, Exp. 1. Regn. A 3343. Diese seltene Art ist »polysorous, wie auch Hooker die- selbe abgebildet hat (s. auch Ettingsh., Farnkr., T. 42, F. 13, 14, 16); irrtümlich steht sie deshalb in der Beschreibung (»Ad. Seemann», Hk. Sp. Fil, 2, p. 5) als »oligosorous». Adiantum lucidum Sw. Ep EE Sp- Fil,X2;9 79°C: Rio de Janeiro, Corcovado, ad terram silve primeve densissime, Exp. 1. Regn. A 167. Adiantum sordidum n. sp. — Taf. 9, Fig. 1. Species prope Ad. lucidum collocanda, a quo precipue differt pinnulis minoribus, angustioribus, numerosioribus, deltoideo-linearibus, facie inferiore densius paleaceis, soris sepius interruptis. Rhizoma abbreviatum obliquum; stipites fasciculati, nigri, nitentes, tomento paleaceo fuscescente irregulariter obtecti, 4—5 dm longi; rachis indumento densiore squamoso-tomentoso brunneo; lamina circa 3 dm longa, rarius simpliciter pinnata, in fronde fertili bene evoluta pinn: infimi paris iterum pin- nate, 12 cm longe, deltoidex, pinnulis 7—8-jugis, 2—3 cm 206 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. longis, 5—6 mm latis, deltoideo-linearibus; ceterum lamina anguste deltoidea, simpliciter pinnata, 1,5—2,5 dm longa, cirea 15-jugo-pinnata, pinnis majoribus 3—5 cm longis, lanceolatis, longe attenuatis, 6—8 mm latis, basi ineequalibus, margine anteriore truncato cum rachi parallelo contiguo, margine posteriore breviter abscisso; textura, margo, venule immerse inconspieux hine inde reticulate cum Ad. lucido congruunt; lamina colore ex olivaceo austere viridis, parum nitens vel sub- opaca; facies pinnularum inferior preecipue circa costam pa- leis minutis subulatis laxis raris deciduis vestita, demum glabrescens; pinne steriles circa 10-juge (in Ad. lucido circa 5—6-juge), circa 4 cm longe, 10 mm late; sori lineam irre- gulariter abruptam efformantes, totum segmenti marginem, parte abscissa excepta, occupantes. Brasil, Matto-Grosso, in silvis vastis »Poaia» dictis, in trajectu amnis Angelim, ad terram silve, Exp. 1. Regn. A. 3249. Adiantum ethiopicum L. Brasil, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, ad muros, Exp. 1. Regn. A 93; Rio Grande do Sul, Serra dos Tapes, Cascata, et Excol. Santo Angelo, ad terram silvarum locis umbrosis, Exp. 1. Regn. A 889, 891, 983. — (Area: »Texas—Montevideo»). Adiantum tenerum Sw. (sec. specim. originalia Herb. Swartz.). Brasil., Rio Grande do Sul, Piratiny, ad terram valde umbratam irrigatam marginis torrentis (foliis subviolaceis), Exp. 1. Regn. A 861; Excol. Santo Angelo, in dumetis um- brosis, Exp. 1. Regn. A 961. Ad. tenerum (Herb. Swartz.) hat keine besonders dichte Aderung, und alle meine Exemplare stimmen darin mit den authentischen Exemplaren iiberein. ” Adiantum pensile Kze. Ic. Ettingsh., Farnkr. S. 79, Fig. 28, 29 und Taf. 40, Fig. 7—9. Differt ab Ad. tenero Herb. Swartz. venulis creberrimis, pinnulis magis inciso-lobatis. LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 207 Cuba, Wright, 989; et Costa Rica, Cooper (anno 1886); et specimina ex Hort. Kew. missa (Herb. Stockh.). Adiantum cuneatum Lff. et Fisch. BrasiL, Rio de Janeiro, S. Thereza, ad rupes et ad muros, Exp. l. Regn. A 217. Hypolepis Bernh. Hypolepis hostilis Presl. — Taf. 7, Fig. 6. Ic. Ettingsh., Farnkr, T. 101, F. 2; T. 10, F. 3. Brasil, Minas Geraes, in graminosis subhumidis apricis, Mosén 4595; Rio Grande do Sul, Colon. Silveira Martins, ad terram silve clarioris, Exp. 1. Regn. A 1321. — (Area: »Ama- zonas; Guiana; Rio de Janeiro; Brasil. australis ?»). Cheilanthes Sw. Cheilanthes radiata R. Br. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, in silvis, ad terram, Exp. 1. Regn. A 2579; i Paraguay, Paraguari, ad terram silve annose montium, Exp. 1. Regn. A 1789. — (Area: »Bahia—Goyaz—S. Catharina; extrabrasil.»). Cheilanthes chlorophylla Sw. Brasil., Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, in dumetis et ad margines fossarum et viarum, Exp. 1. Regn. A 541; Paraguay, Colonia Elisa, ad terram silve, Exp. 1. Regn. A 1739. — (Area: »Columbia—Montevideo»). Cheilanthes mierophylla Sw.? Paraguay, Asuncion, Trinidad, in campo aprico arenoso, Exp. 1. Regn. A 1831. — (Area: »Bras. austr., Corrientes, Paraguay»). (Specimina sterilia, macra, non plane determinanda). 208 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Cassebeera Kaulf. Cassebeera pinnata Kaulf. Ic. Kanlf.. Enum.. Fal; eo d, fig.- 11. Brasil, Minas Geraes, S. Joào d'El-Rei, ad rupes et ter- ram locis aridis, Exp. 1. Regn. A 147. Pellea Link. Pellea concolor (Lf. et Fisch.) Bak. Ic. Raddi, Plant. brasil nov. gen. t. 67; Ettingsh., Farnkr., T. 56, F. 8. Brasil., Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, ad muros, Exp. T: u4Begn?-A/91. Pteris L. Pteris longifolia L. Rio de Janeiro, ad muros, Exp. 1. Regn. A 155. Diese in der alten Welt weitverbreitete Art ist in Süd- amerika nur aus Westindien, Mexico und Venezuela erwähnt. Meine Exemplare aus Rio de Janeiro waren vielleieht von irgend einer Gartenanlage verwildert? Pteris serrulata L. fil. Rio de Janeiro, S. Thereza, ad muros, Exp. 1. Regn. A 223. Wahrscheinlich verwildert. Pteris quadriaurita Retz. Tc. HicwSp Bu eu T D. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, in silva prim- eva, Exp. 1. Regn. A 2545. — (Area: »reg. calid. totius orbis; Brasil: Minas Geraes»). Pteris deflexa Link. le..Ettingsh; Farnkr;-T;/58, F..6;- T. /60, ag. Brasil, Rio Grande do Sul, Excol. Santo Angelo, in du- metis umbrosis, Exp. 1. Regn. A 987; Col. Ijuhy, in silva LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 209 primeva, Exp. 1. Regn. A 1395. — (Area: »Minas, Rio—Co- lumbia, Antill.») A 987: »planta monophylla, fronde late triangulari nitide viridb; A 1395: »an varietas laciniis duplo majoribus»? Pteris aquilina L. Brasil., Rio Grande do Sul, Villa Rica, in campis gra- minosis apricis, Exp. 1. Regn. A 1371. Pteris caudata L. (sec. specim. brasiliensia Herb. Swartz.) Ic. Ettingsh., Farnkr., T. 52, F. 9— 11. Brasil, Rio Grande do Sul, Serra dos Tapes, Cascata, in campis dumetosis, Exp. l. Regn. A 899 (frons 1—2-metralis, in sicco glaucescens), Excol. Santo Angelo, dumeta densa loco silve devastatz efformans, Exp. 1. Regn. A 965 (frons 4-me- tralis, 4-plo pinnata). Pteris lomariacea Kze. Ic FI. Brasil, fase.:49, t. 29. Brasil, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, ad rupes et ter- ram, locis umbrosis, Exp. l. Regn. A 139. — (Area: »Minas, S. Paulo etc.>). Pteris ornithopus Mett. Ic. Fl. Brasil, fase. 49, t. 58. Brasil, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, in collibus saxo- sis locis quam maxime aridis, Exp. 1. Regn. A 137. — (Area: »Minas»). Pteris pedata L. Ic. Raddi, Plant. brasil. nov. gen., t. 66. Brasil, Rio Grande do Sul, Porto Alegre, ad terram nunc argillosam, nune humosam pinguem in dumetis frequenter, Exp. 1. Regn. A 281 a, b. Paraguay, El gran Chaco, in viciniis amnis Rio Pilco- mayo, ad terram, Exp. 1. Regn. A 281 c. — (Area: »per totam Amer. trop» Ind. or. ete.). 210 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Pteris patula (Fée). Ic. Fée, Fil. Brasil, t. 89; Raddi l. cit. t. 66 bis ? Brasil, Rio Grande do Sul, Excol. Santo Angelo, ad terram silve primeve et ad margines fossarum, Exp. 1. Regn. A 1019, 1031; Minas Geraes, Caldas, Mosén 2082; Paraguay, El Chaco, in silva umbrosa ripe fluvii Para- guay, ad terram, Exp. 1. Regn. A 2077; Asuncion, Colonia Elisa, in silva, Exp. 1. Regnell. — (Area: »Rio de Janeiro»). Die Blattspreiten .sah ich bis 3 dm breit; sterile und fertile kónnen sämtlich in gleichem Grade Brutknospen und junge Pflanzen erzeugen. Pteris brasiliensis Raddi. Ic. Raddi, Plant. brasil. nov. gen., t. 68, 68 bis; Ettingsh., Parnkr TT) 69. P, 4: Brasil., Rio de Janeiro, Corcovado, ad terram silve prim- eevee, Exp. 1. Regn. A 171; Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, et pluribi, ad terram silve primeve, Exp. 1. Regn. A 563, 1027; Paraguay, Colonia Elisa, A 1027/2; El gran Chaco, Riacho Porteiio, in nemore umbroso, Exp. 1. Regn. A 1905, planta 0,5 m alta, lamina 0,5 m longa, di- vergens a typo pinnulis 2—2,; dm longis, 1 cm latis, rachi in parte terminali segmentis confluentibus late alata. Pteris decurrens Presl. Ic. Raddi, op. cit, t. 69 bis; Ettingsh., Farnkr., T. 63, Fig. 9—11. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, in silva prim- eva, Exp. 1. Regn. A 2543. — (Area: »Brasilien»). Wedel 1 m lang, doppelt gefiedert mit den Segmenten wieder tief eingeschnitten, also im ganzen frons tripinna- tifida. Pteris Hostmanniana Presl. Ic. Ettingsh., Farnkr., T. 64, F. 3. Syn. Pt. aculeata Sw., var., Fl. Brasil, fasc. 49. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad terram fos- sarum, Exp. 1. Regn. A 2635. — (Area: »Bahia», ete.?). LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 211 Pteris leptophylla Sw. Rio de Janeiro, ad muros, Exp. 1. Regn. A 157. — (Area: »Cuba—Rio Grande do Sub). Ceratopteris Brongn. Ceratopteris thalictroides Brongn. Brasil., Matto-Grosso, Barra do Rio dos Bugres, in palude aqua stagnante, Exp. 1. Regn. A 3121. — (Area: »per reg. ERE .....- ; Goyaz, Paraguay..... >). Paraguay, Asuncion, Balansa 307. Lomaria Willd. Lomaria attenuata Willd. Ie. Mett. Fil. Hort. Bot. Lips., t. 3, f. 1, 2. Brasil., Rio Grande do Sul, in regione silve primeve (e. gr. Hamburger Berg, Excol. S. Angelo, Col. Silv. Martins), nune ad terram humidam silve umbrose, nune ad truncos fruticum et caudices filicum (Hemiteliz) rhizomate erecto affixa, frondibus giganteis, Exp. 1. Regn. A 565, 1151. Lomaria striata (Sw. sub Onoclea) Willd. (sec. specim. originalia Herb. Swartz.). »A congeneribus proximis capensi et lineata differt pinnis sterilibus fere latioribus margine integerrimis apice tantum serrulato et pinnis fertilibus basi dilatatis cordatis» (Swartz, Syn. Fil, p. 304) — Adde, quod venule creberrime sunt, numero 2 (vel adeo 3) pro 1 mm. ite. Ettmgah, E&rnkr. T. 77, EF. 3,10? Syn. Lomaria Regnelliana Kunze, sec. determ. in Herb. Stockh. Brasil, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, ad rupes inter fruticeta, frondibus apice terram spectantibus, Exp. 1. Regn. A. 149; Caldas, Regnell I. 490, Mosén 2091, 4601, 4602. (»Lomaria ornifolia Presb, Ettingsh., Farnkr., T. 77, ist Mosén 2636: pinnis latioribus longioribus tenuioribus, venulis distantibus). 219 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Blechnum L. Blechnum lanceola Sw. Ie. K. Sv. Vet.-Ak, ;Hanul, 1817,;t. IIT, f. 2; Kunze Die Parrnkrauter, T: 517. BT. Paraguay, Pirapó, ad marginem abruptum torrentis, in silva umbrosa, Exp. 1. Regn. A 1765. — (Area: »Brasil., Pert etc» Paraguay: Hassler sec. Chodat). Meine Exemplare haben sehr lange Wedel, 12—15 cm, von lin.-lanzettlicher Form, und starke Ausläufer. Blechnum asplenioides Sw. Ic. K. Sv. Vet.-Ak. Handl., 1817,.t. III, f. 3. Brasil, Minas, S. Joao d'El-Rei, ad muros, Exp. 1. Regn. A 107; Matto-Grosso, Fazenda S. José, in ripa paludosa rivi Cuyabá-mirim, Exp. 1. Regn. A 2633 (Area: »Mexico—Minas— Goyaz; Peru»). Wie die vorige mit Ausläufern ausgestattet. Blechnum unilaterale Willd. Ic. Ettingsh., Farnkr., T. 75, Fig. 9, 10. Brasil., Minas, S. Jodo d'El-Rei, ad muros et rupes, nec non ad terram locis umbrosis, Exp. 1. Regn. A 105, 143; Rio de Janeiro, ad muros, rupes et terram, Exp. 1. Regn. A 225; Paraguay, San Bernardino, in convalle umbrosa irrigata, ad saxa, Exp. 1. Regn. A 2185. — (Area: »Brasil., Paraguay»). Blechnum brasiliense Desv. Ic. Raddi, Plant. bras. nov. gen., t. 61, 61 bis; Ettingsh., Farnkr, "T. 78; Ede. 0101 Brasil, Rio Grande do Sul, Cruz Alta, cirea rivulos campi, inter dumeta, Exp. 1. Regn. A 1447. (Area: »Bahia— 8. Catharina; Goyaz— Peri), Bleehnum occidentale L. Brasil, Rio de Janeiro, ad muros, Exp. 1. Regn. A 161; Minas, S. Jodo d’El-Rei, ad rupes et terram loci umbrosi, A 115; Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, ad terram um- - LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 213 brosam marginis silve primeve, A 515; Matto-Grosso, Fa- zenda Cupim, in silva primeva, A 2525. — (Area: »Minas— Uruguay). Blechnum hastatum Kaulf. Brasil., Rio Grande do Sul, Porto Alegre, in dumetis et nemoribus ad terram siccam arenosam, Exp. 1. Regn. A 373, 643; Serra dos Tapes, Cascata, in dumetis umbrosis, A 879. — (Area: »Urug.; Bras. austral.?»). Asplenium L. Asplenium serratum L. Syn. Asplenium brasiliense Sw. (teste specim. in Herb. Stockh.). Paraguay, San Bernardino, in convalle humida, ad terram et saxa, Exp. 1. Regn. A 2331. — Jetzt auch durch Chodat’s Plante Hassleriane für Paraguay bekannt. Forma margine integerrimo. Asplenium ereetum Bory. — Taf. 10, Fig. 6 und 7. Ic. Sehlechtendahl, Adumbrationes plantarum (1827— 32), t. 15 (die südafrikanische Form); Ettingshausen, Die Farnkr. der Jetztwelt, T. 84, Fig. 2, 12. Eine sowohl in Südafrika als in Süd- und Centralamerika (bis Mexiko) háufige Art. Von einigen Auktoren ist sie mit Asplen. lunulatum verwechselt oder zusammengeworfen wor- den, was man jedoch vermeiden kann, wenn man die oben ci- tierte Abbildung von erectum bei Schlechtendahl als die sichere Grundlage für diese Art anerkennen will. Sehr ühnlich ist die etwas ültere Abbildung bei Raddi, Plant. brasil. nov. gen. et spec. t. 51, f. 1 GAspl. brasiliense). Als charakteristische Merkmale erwähne ich hier folgende: pinne 30—40-jug:e horizontales, lanceolate vel ovato- lanceolate, leviter falcate, in apicem sensim angustate, long. circa 3 cm, crenato-incise, basi inzequilaterali antice rectan- gulari subauriculata, postice arcuato-abscissa; pars pinne dimidia terminalis anguste deltoidea vel lanceolata; margo inferior lineam angulato-infractam efformat, rarius totus ar- 214 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. cuatus; nervus primarius in media pinna inter duos margines intermedius. Nicht selten nähert sich diese Art durch die Form der Blattfiedern gewissen Formen des Aspl. auriculatum Sw., ist aber durch folgende Merkmale verschieden: pinnis magis approximatis vel subcontiguis, multo numerosioribus, soris brevioribus, non ultra dimidium spatium inter costam et mar- ginem elongatis. Gewisse Formen von erectum kann man sogar mit Aspl. letum in jugendlichem Zustande verwechseln; auch von letum ist jedoch die vorliegende Art durch die Segmente verschie- den: pinnis erebrioribus, numerosioribus, infimis decrescen- tibus. Die afrikanischen und südamerikanischen Formen zeigen keinen wesentlichen Unterschied, und beide variieren in gleicher Weise. f. serratum nob. — Taf. 10, Fig. 7; Flora Bras., fase. 49, 3.727013.) 9D. Pinne szepius acute, lobulo apicali interdum longius pro- ducto lanceolato-lineari; margo crenato-serratus, lacinulis vel denticulis lanceolatis porrectis (hinc inde binis vel conjugatis, quo margo iterum serratus evadit); margo posterior ad 1/s vel 1/2 abscissus. Brasil, Rio Grande do Sul, Quinta prope oppidum S. Pedro do Rio Grande, in solo uliginoso silvule, Exp. 1. Regn. A 841; Minas Geraes, Caldas, Regnell III. 1467* a; ibidem ad latera abrupta rivuli, et ad truncos arborum, Mosén 2108; Rio de Janeiro, Glaziou 5311. Auch südafrikanisch. f. mitigatum nob. — Taf. 10, Fig. 6; Flora Bras., fasc. A9, 4.4 28 (B. An idem atque spl. mutilatum Kaulf. Enum. Fil., p. 171? Pinne apice obtusiuscule, crenato-incise, lacinulis vel dentieulis ovatis, paucioribus, subpatentibus (hine inde binis vel ternis); margo posterior ad !/s vel !/» abscissus. Brasil., Rio Grande do Sul, Excolonia S. Angelo, ad ar- bores Bn. tum, Exp. 1. Regn. A 1143; Minas Geraes, ad oppidum Angü, in silva prim:eva terrestre, Mosén 3062 (f. major prolifera). Auch südafrikanisch. LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 215 Asplenium erectum Bory var. pteropus (Kaulf.) Baker. Syn. Aspl. lunulatum Sw. var. pteropus Hook. and Bak. Syn., ed. 2, p. 202. Kaulfuss’ Aspl. pteropus ist auf Grund der Form der Seg- mente zum Aspl. erectum gehórig. In seinen extremen For- men ist es durch breit geflügelte Rachis leicht zu erkennen, ein Merkmal das jedoch etwas veründerlich scheint und bei allen übrigen erectum-Formen der Anlage nach deutlich vor- handen ist, wenigstens als ein schmaler, grünlicher Saum vom einen Segmente zum anderen. Die Artrecht des Aspl. pteropus ist deshalb sehr fraglich. Asplenium harpeodes Kunze. — Taf. 10, Fig. 8. Asplenium erectum Bory var. harpeodes (Kze) Hook. Sp. Bil, IIT p. 127; Aspl.- erectum "Fl. Brasil, fasc. 49, t. 27, TOI 12. Asplenium | jucundum | Glaziou, Fée, Fil. Bras, t. 17? (eine Form mit sehr gedrángten Segmenten). Pinne in caudam longissimam sublinearem, utrinque cre- nato-serratam product&, longitudine latitudinem 6:es vel 12:es superante; margo posterior ad !/s vel 1/10 abscissus; lobuli marginis posterioris numero ad 25 va ultra (in Aspl. erecto circa 10). Brasil, Minas Geraes, Serra de Caldas, ad arborem, Mosén 2122. Asplenium lunulatum Sw. Syn. Fil, 1806, p. 80 (non auctor. recent.) — Taf. 10, Fig. 1—3. Aspleniwm erectum Bory in Hook. Sp. Fil., III, p. 126, p. p? Asplenium lunulatum Sw. in Hook. and Bak., Syn., ed. 2, p. 202, p. p. Diese Art ist öfters mit Aspl. erectum Bory verwechselt oder mit ihm zusammengeworfen worden. Im Herb. Swartz. findet sich nur ein Fragment dieser Art, und zwar von der südafrikanischen Pflanze; der Name ist erst spüter von fremder Hand, nicht wie ófters in die- sem Herbarium von Swartz selbst geschrieben, die Pflanze entspricht aber völlig der kurzen Originalbeschreibung in 216 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Swartz Syn. Fil, S. 80: »frond. pinn., pinnis rhombeo-ovatis, faleatis obtusis crenulatis. Promontorium bone spei. Siehe meine Taf. 10, Fig. l. Von Asplen. erectum Bory (s. oben) ist diese Pflanze sehr verschieden. In Hook. and Bak. Syn. Fil, ed. 2, p. 202, wird von dem daselbst beschriebenen »Aspl. lunulatum, syn. A. erectum» gesagt: »Kunze and Mettenius consider this to be the A. Iu- nulatum of Swartz, which is an older name than erectum». Ich móchte indessen bemerken, dass wenigstens Mettenius nicht die Pflanze im Herb. Sw. kannte, denn sein »lunulatum» ist von einem ganz anderen Typus, was man aus der Abbil- dung injEttingshausen, Die Farnkr. d. Jetztw., T. 83, Fig. 2, ersehen kann (diese Abbildung ist nach einer Pflanze im Herb. Mus. Vind. ausgeführt; vgl. Ettingshausens Erklärung zu dieser Tafel). Ich bin deshalb überzeugt, dass Swartz nicht die häufige südafrikanische Art Aspl. erectum Bory gekannt hat, dass aber sein Aspl. lunulatum auf dem in seinem Herbarium verwahrten Exemplar gegründet ist. (Die brasilianischen Farne kannte Swartz auch nicht, als er seinen Synopsis herausgab; es war erst Freyreiss, der ihm nach 1814 brasilianische Sammlungen zusandte.) Ich erwähne dies besonders darum, weil Hooker in Sp. Fil, III, p. 128, die Meinung ausgesprochen hat, »Aspl. lunulatum Sw. sel eine ganz unbekannte Pflanze (»no authentie specimen nor any authentie intelligible description exists»). Dem erectum gegenüber gebe ich für Aspl. lunulatum fol- gende Beschreibung: pinne inferiores et medic patentes, horizontales, faleato- oblongze; margo anterior cum margine posteriore parallelus; apex rotundato-obtusus; long. 1,5 (rarius 2) cm, lat. in medio 4—5 mm; margo posterior a basi ad medium vel sepius paulo supra medium abscissus, quo nervus primarius etiam in media pinna a margine posterior propior est quam ab anteriore; apex frondis longe caudatus pinnatifidus, laciniis valde dimi- nutis subintegris erectis sursum curvatis. Gegen meine Auffassung, dass erectum und lunulatum als distincte Arten aufrecht gehalten werden müssen, kann man den Einwurf machen, dass es an »intermediären Formen» nicht fehlt. Ich muss darauf erwidern, erstens, dass es nicht un- möglich ist, die scheinbar intermediüren Formen mit ein wenig Geduld auf beide Arten zu verteilen, wodurch man LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 217 allerdings die Anzahl der Formen und Varietáten (und Subspe- cies) unter jeder Art beträchtlich grösser finden würde, als es sich hier aus meinem geringen Material herausgestellt hat; zweitens, dass man, wenn erectum und lunulatum zusammenge- worfen werden, als eine Konsequenz davon auch noch an- dere Arten, und zwar eine nicht geringe Anzahl, zu einer einzigen. enorm formenreichen Kollektivart zusammenführen muss, z. B. letum Sw., firmum Kze, auriculatum Sw., tenerum Forst, alatum H. B. K. u. s. w., denn alle diese stehen ringsum Aspl. erectum umher, nach verschiedenen Richtungen hin durch einen unbedeutenden Unterschied entwickelt, wes- halb sie alle durch eine kleine Formen- oder Grössenverän- derung leicht zum erectum zurückzuführen wären. Von Aspl. lunulatum Sw., in diesem Sinne aufgefasst, scheinen mir folgende Varietäten (Subspecies?) scharf von einander getrennt zu sein: var. Swartzii nob. — Taf. 10, Fig. 1. An Asplenium dolabella Kunze? Pinne approximate, 1,5 em longe, latiuscule, obsolete erenulate vel integre. Dies ist die südafrikanische Form, nebst dem Original- exemplar im Herb. Swartz. durch zahlreiche Exemplare im Herb. Stockh. vertreten. var. commune nob. — Taf. 10, Fig. 2. Frondes elatz, strictze, rigide, e rhizomate 10; pinne approximate, contiguze vel spatio latitudinis ipsorum distan- tes, ad 40-juge (cauda pinnatifida excepta), long. 1,,—2 cm, in medio 3—5 mm late, distincte concinne crenato-incis®; lo- buli breves ovati patentes, in margine posteriore numero 5—7; venule quoque patentes. Vielleicht Aspl. auricularium Desv.? Diesen Namen wage ich jedoch hier nicht zu benutzen, weil ungewiss; von Presl, Tentam. Pteridogr. p. 107, wird er dem »Aspl. brasiliense» in Raddi’s Plant. brasil. nov. gen. t. 51, f. 1, zugeschrieben; die letztgenannte Pflanze Raddi’s ist aber Aspl. erectum Bory! »Aspl. auricularium Desv. in Ettingsh., Die Farnkr. d. Jetztw., T. 88, Fig. 15, nach Kunze's brasilianischem Exem- plar im Herb. Mus. Vindob., ist eine sehr undeutliche Figur, 218 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. die ebenso gut eine Blattspitze von Swartz Aspl. regulare (s. unten) wie irgend welche andere Art sein kann. Hieher gehóren ohne Zweifel Aspl. dimidiatum Lowe, Ferns, Brit. and exotic, vol. V, pl. 13 A (non Sw.), und Aspl. multijugum Wall, in Hook. Sp. Fil, vol. IIT, t. 188 (et planta Indie orientalis ex parte, sec. specim. Herb. Stockh.; altera pars est Aspl. monanthemum? f.). Die von mir gesehenen Exemplare variieren etwas in der Grósse der Blattfiedern (vgl. Taf. 10, Fig. 2, a—e); auch sind diese ziemlich ungleich von einander entfernt, teils ohne Zwischenraum (besonders an niedrigen Blattern, in ju- gendlichem Zustande und meistens auch gegen den Gipfel des Wedels) teils ungeführ um die Breite einer Blattfieder von einander entfernt (so z. B. bei sehr langgezogenen Wedeln). | Brasil, Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, ad terram silve umbrose frequens, Exp. 1. Regn. A 553; Rio de Ja- neiro, Regnell 360, Glaziou 5382 (planta juvenilis pinnis la- tioribus valde approximatis) Widgren; Minas Geraes, Frey- reiss, et Caldas, Regnell 331; ibid. locis umbrosis, Mosén 2107 (forma pinnis majusculis). var. fluminense nob. — Taf. 10, Fig. 3. Pinne longius product, distantes, sursum arcuate, 2,5— 3 em longs, in medio 5 mm late, crenato-serrate; lobuli lanceolati porrecti, in margine posteriore numero circa 7—10; venule porrectze; margo posterior ad !/s vel paulo ultra abscissus. Brasil., Rio de Janeiro, Widgren; Minas Geraes, Freyreiss. Asplenium formosum Willd. Te. Hook. Bil» Eixota st. 16; Diese Art steht der soeben beschriebenen siidamerikani- schen Hauptform von Aspl. lunulatum, der Varietät commune, - sehr nahe; beide haben schwärzlichen Stipes und Rachis; beide haben die Blattfiedern am unteren Blattrande bis zur Hälfte abgeschnitten. Aspl. formosum könnte sogar für eine Varietüt des lunulatum mit tief eingeschnittenen Blattfiedern gehalten werden. In Anbetracht der erstaunlichen Beständig- keit dieser einander so nahe stehenden Pflanzen wird es jedoch ohne Zweifel durchaus angemessen sein, den konstanten Unter- LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 219 schieden Gerechtigkeit widerfahren zu lassen; es ist sogar mög- lich, dass einige Varietäten der oben beschriebenen Aspl. lunu- latum sich schliesslich als eigene Arten herausstellen werden. Aspl. formosum scheint immer die meisten oder alle We- del stark bogenfórmig zu haben. Brasil, Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, ad terram convallis saxosam irrigatam, Exp. 1. Regn. A 3371. — (Area: »Minas, Goyaz, Bolivia» etc.). Asplenium otites Link. — Taf. 10, Fig. 4. Ie. Mettenius, Fil. Hort. Bot. Lips. pag. 74, tab. 9, f. 1—4. In der Ueberzeugung, dass meine brasilianischen Exem- plare zu dieser wenig bekannten Art gehóren, bemerke ich nur, im Hinweis auf meine Abbildung, dass sie durch einen viel kürzeren Stipes, nur 4—6 cm lang, und hinabgerichtete untere Segmente abweichen. Stipites breves, 4—6 cm longi, fasciculati, divaricati. Rachis griseo-nigrescens. Lamina 15—20 cm longa, in medio 2,5—4 cm lata, herbacea, intense viridis; pinne long. 1,5—2 cm, lat. 5—7 mm; margo acute serratus; posterior ad ?/s vel ultra abscissus; pinne inferiores deflexe. — Ab Aspl. pulchello longius recedit; propius accedit ad Aspl. lunulatum, abs quo margine serrato neque crenato-inciso differt. BrasiL, Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, ad rupes convallis umbrose silvatice, Exp. 1. Regn. A. 3369. Asplenium regulare Sw. — Taf. 10, Fig. 5. Swartz, K. Sv. Vet.-Ak. Handl., 1817, p. 67. Die Originalexemplare im Herb. Swartz. zeigen uns eine sehr charakteristische Asplenium-Art, die jedoch aus der Li- teratur verschwunden ist oder hóchstens unter den Synonymen des »Aspl. lunulatum» Erwähnung findet. Die Pflanze ist viel grósser als jede Form von Aspl. lunulatum Sw., kommt aber diesem sehr nahe in Form, Tracht und Aufbau. Fol- gende Merkmale sind besonders hervorzuheben: pinne 2,—3 cm longs, in medio 7—8 mm late, ovato- oblonge, vix faleatz, apice rotundato-obtus, horizontales, concinne approximate, margo sicut in Aspl. lunulato Sw. crenato-incisus, lobulis ovatis obtusis concinnis; margo inferior basi vix ultra !/s abscissus, deinde lobulis 8—10 usque ad Arkiv für Botanik. Band 1. 17 220 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. apicem praeditus; nervus pinne primarius in media pinna inter duos margines intermedius; frons apice breviter caudata. Zu dieser Art gehört vielleicht »Aspl. erectum» Bory var. proliferum» in Hook. Fil. Exot., t. 72. Vgl. auch Fl. Brasil, fasc. 49, t. 27, fig. 10. BrasiL, Rio de Janeiro, Widgren (anno 1844), Regnell 280; Corcovado, ad saxa rivuli umbrosi, Mosén 61, et loco petroso umbroso, Mosén 2666; Minas Geraes, Ouro Preto (olim Villa Rica), in silvis, Freyreiss. Asplenium firmum Kze. — Taf. 10, Fig. 9. Ic. Hook. Sp. Fil. IIL, t. 274, pars fertilis. Ob diese von Hooker sehr gut abgebildete Art dieselbe ist wie spl. abscissum Willd. (s. Flora Brasil, fase. 49, p. 497, pars!), kann ich nicht entscheiden und bin deshalb geneigt, die ältere, zweifelhafte Beschreibung bei Willdenow der ausgezeichneten Abbildung Hooker’s weichen zu lassen und dem Namen firmum den Vorzug zu geben. BrasibL, Rio Grande do Sul, Porto Alegre, ad terram silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 357. — Soll schon von Fox in diesem Staate gesammelt worden sein. Asplenium letum (Sw.) Schkuhr emendavit. le. Schkuhr, Kryptogam. Gewächse, t. 70; Hook. Sp. Fil. III, t. 173 (non Lowe, Ferns, Brit. and exotic, V, pl. 21). Auch bei dieser Art kommen mir die Beschreibungen nicht hinreichend deutlich vor, weshalb ich für eine richtige Auffassung derselben besonders auf die vorzügliche Abbildung in Hook. Sp. Fil. verweise. Wenn die Art auf diese Weise begrenzt wird, gehört sie gewiss zu den häufigsten in Süd- amerika. In Hook. and Bak. Syn., ed. 2, p. 210, wird sie in- dessen als eine nördliche Art dargestellt (Area »from Mexico and Cuba southward to the Amazon»). Wahrscheinlich ist sie oftmals mit Aspl. firmum (s. oben) verwechselt worden. — Die Farbe der ausgebildeten Wedel ist fast immer lebhaft grün, auch in trockenem Zustande.. Meine Exemplare von Aspl. firmum (s. oben) sind dagegen getrocknet von schwarz- grüner Farbe. Aspl. letum fruktifiziert oftmals schon an sehr jugendli- chen Pflanzen, wenn die Wedel nur 1 dm lang sind. Die LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 221 Segmente sind in diesem Falle denjenigen der älteren Pflanze sehr unähnlich und erinnern am meisten an Aspl. otites (s. oben); sie sind breit abgestumpft, kaum gekrümmt und am unteren Rande ein längeres Stück abgeschnitten. Aspl. brachyotus Kunze, Linnea, X, p. 512, ist die süd- afrikanische Pflanze, die dem Aspl. letum völlig entspricht. Wenn das letztere eine geringe Anzahl Blattfiedern hat (z. B. 15—16 freie Paare), kann man es für gänzlich identisch mit brachyotus halten. (Hooker, Sp. Fil. III, p. 127, hat Aspl. brachyotus zu seinem Aspl. erectum Bory geführt.) Brasil., Rio de Janeiro, Corcovado, ad rivulum umbrosum, Mosén 2660; Glaziou 416; Minas Geraes, Caldas, in silva, Regnell III. 1467* b; locis umbrosis frequens, Mosén 2109; in solo nudo silve primieve, Mosén 2110; ad arborem silve, Mosén 4610; S. Paulo, Santos, Mosén 3736; Campinas, supra saxa umbrosa, Mosén 4606; Rio Grande do Sul, Santo Angelo, ad ripam torrentis loco umbroso et ad terram silve primeve, Exp. 1. Regn. A 1013, 1117; ad truncos filieum arboresc. (Hemiteliz) in convalle silve primeve perumbrose, Exp. 1. Regn. A 1143. Paraguay, Pirapó, ad terram silve primeve, et Colonia Elisa, in silva, Exp. 1. Regn.; Colonia Risso, in spelunca profunda montis calcarei, Exp. 1. Regn. A 2221 (specimina intensius viridia quam cetera). Asplenium hastatum Kl. Ic. Hook. Sp. Fil. III, t. 172; Lowe, New and rare ferns, t. 12. Brasil, Minas Geraes, Caldas, Mosén 2112. Asplenium auritum Sw. Brasil, Rio de Janeiro, Tijuca, ad saxa umbrosa, Mosén 63; Minas Geraes, Caldas, in fissuris saxorum, locis umbrosis, Mosén 2115. var. maeilentum (Kze) Bak. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Cupim, ad rupes et ad terram, locis umbrosis, Exp. 1. Regn. A 2517. var. rigidum (Sw.). Brasil., Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, ad muros, Exp. 1. Regn. A 101. 222 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Asplenium mueronatum Presl. Brasil., Rio Grande do Sul, Excol. Santo Angelo, ad caudices filicum arborescentium (Hemiteliz) copiose, in silva perumbrosa, Exp. 1. Regn. A 1119. — Paraguay, Balansa 384. — Area: »Dryas, Napea». Frondes pallide virides, flaccide pendula. Asplenium Gibertianum Hook. Ic. Hook., 2nd Cent. of Ferns, t. 22. Paraguay, Paraguari, ad rupes et ad terram silve um- brose, Exp. 1. Regn. A 1815. — (Area: »Asuncion). Asplenium furcatum Thunb. Brasil, Minas Geraes, Caldas, ad arbores vetustiores silve primeevee, Mosén 2123, 2124; Matto-Grosso, Capäo Secco, ad arbores, Exp. 1. Regn. A 2723. Asplenium fragrans Sw. Brasil., Porto Alegre, ad truncos arborum annosarum, Exp. 1. Regn. A 387. var. foeniculaceum H. B. K. Brasil., Rio Grande do Sul, Serra dos Tapes, Cascata, in- ter saxa, loco umbroso, Exp. 1. Regn. A 895. Asplenium decurtatum Lk. Brasil, Minas Geraes, ad rivulum sub monte Pedra Branca, Mosén 2130; Rio Grande do Sul, Quinta prope oppi- dum Pelotas, in solo uliginoso silvule aperte, Exp. 1. Regn. A 839; Piratiny, ad terram irrigatam circa torrentes nemoris umbrosi, Exp. 1. Regn. A 865. Asplenium Shepherdi Spr. Ic. Raddi, Plant. brasil. nov. gen. et spec., t. 54 bis. Brasil, Santo Angelo, ad terram silve primeve, Exp. 1. Regn. A 1121. Paraguay, San Bernardino, in convalle umbrosa irrigata, ad saxa, Exp. 1. Regn. A 2193. (Area: »Mexico—Brasil.»). LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 223 Didymochlena Desv. Didymochlena lunulata Desv. Brasil, Rio Grande do Sul, Excolon. Santo Angelo, ad terram humidam silve primeve opacissime, Exp. 1. Regn. A 1085 (splanta acaulis, frondibus 10—12, longitud. 2-metra- libus, pure viridibus, nitidis»). — (Area: »Minas Geraes—S. Catharina»; Pert; orb. vet.). Scolopendrium $m. Seolopendrium brasiliense Sw. BrasiL, Rio Grande do Sul, Santo Angelo, ad margines torrentium et in declivibus silve primeve, Exp. 1. Regn. A 1091. — (Area: »Rio de Janeiro—S. Catharina»). Aspidium R. Br. Aspidium semicordatum Sw. ke. Bitingsh; "Farnkr, T 112, E. 1; T. 119, E^ 2. Brasil, Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, ad terram convallis silvatieze saxosam irrigatam, Exp. 1. Regn. A 3367. (Area: »Amazonas, Para; Peru, Antill.; orb. vet.»). Aspidium aculeatum Sw. var. phegopteroideum Bak. (sec. deser. in Fl. Brasil, fase. 49). Indusium nullum! Brasil, Rio Grande do Sul, Col. Silveira Martins, in silva clariore copiose, Exp. 1. Regn. A 1319. — (Area: »Rio Grande do Sul: Fox», eto.). Aspidium aculeatum Sw. var. platyphyllum Bak. (sec. descr. in Fl. Brasil, fase. 49). Brasil., Rio Grande do Sul, Excol. Santo Angelo, ad ri- pam torrentis silve opacissime, Exp. 1. Regn. A 1015. — (Area: »Rio de Janeiro»). 224 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Aspidium aculeatum Sw. f. simplicius n. f. Indusium nullum (cfr. »Polypodium rigidum» Hook. et Grev., Ic. Fil, t. 163!); frons 2—3 dm longa, simpliciter pin- nata, segmentis circa 20-jugis, oblique ovatis vel oblongis vel trapezoideis, obtusis, superioribus non vel leviter lobatis, in- ferioribus pinnatifidis vel nonnullis subpinnatis (pinnulis 2— 3-jugis); frons jam pumila subsimplex sorifera. Paraguay, Pirapó, ad terram silve primeve frequens, Exp. 1. Regn. A mx. Aspidium coriaceum Sw. Te. Ettingsh., Farnkr, T. 116, F. 125 T. 117, B S Brasil., Rio Grande do Sul, pluribi, e. gr. Pedras Bran- cas, Hamburger Berg, Excol. Santo Angelo, in fossis et fru- ticetis, ad terram, Exp. 1. Regn. A 467, 557, 1049. (An Asp. capense (L.) Willd., Fl. Brasil.?) Nephrodium Rich. Nephrodium vestitum Bak. Te). Hk. Sp. Fil, 4, t. 245; Ettingsh., Farnkr Ty 122; F. 7 GNephr. Raddianum (Mett.) Hook.»). Brasil, Rio Grande do Sul, Serra dos Tapes, Cascata de Hermenegilda, ad terram silve annose, Exp. 1. Regn. A 905; Excol. Santo Angelo, in dumetis, A 959; Paraguay, Colonia Elisa, in silva, Exp. 1. Regnell. Die Artgruppe Nephr. patens — caripense — falciculatum — vestitum enthalt unsicher begrenzte Arten, und die Species- merkmale sind vielleicht schwankend. Mit Rücksicht auf die oben citierten sehr deutlichen Abbildungen, glaube ich hier Nephr. vestitum vor mir zu haben, werde jedoch eine kurze Beschreibung hinzufügen, damit auch die Abweichungen zur Geltung kommen: frons pure viridis; rachis et costz pinnarum plus minus pubescentes, glandulis immixtis, et paleis subbullatis additis; facies superior pilis vel setulis brevibus sparsis vestita (cfr. N. vestitum et N. falciculatum); pales stipitis lineares, lon- gissimee, ferrugine (in faleiculato dicuntur rigidze, castanee); LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 225 sori fere marginales (in vestito dicuntur coste? approximate; idem in caripensi); venule utrinque 8—10 (in caripensi di- cuntur 10—15); frons minor quam in patenti et caripensi, pinnis circa 12 (rarius ad 20); pinnule parum reducte. Nephrodium conterminum Desv. — Taf. 10, Fig. 12. (sec. spec. orig. Herb. Swartz., in quibus Swartz scripsit: »simillimum Plum. Filie. t. 47»). Ic. Raddi, Plant. brasil nov. gen. t. 35; Ettingsh., Farnkr., T. 119, F. 2 et 6? Pinne horizontales, approximate, angustissime, longe caudate, cauda subintegra; lobi paucinervii, venulis utrinque 3—4, pagina inferiore villosa, aureo-glandulosa. Brasil, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, ad rupes et ter- ram loci umbrosi, Exp. 1. Regn. A 113. Nephrodium Kaulfussii Hook. — Taf. 10, Fig. 10. Brasil, Rio Grande do Sul, Porto Alegre et Hamburger Berg, in palustribus nemoris, in fruticetis irrigatis, Exp. 1. Regn. A 379, 539. Nephrodium Sprengelii Hook. Brasil., Rio Grande do Sul, Col. Silveira Martins, Val Veneta et pluribi, planta acaulis gigantea, ad terram silve primeve, Exp. 1. Regn. A 1333. | Nephrodium patulum Bak. Ie. Hk. Sp. Fil, 4, t. 267. Brasil, Minas Geraes, Caldas, Mosén 2183; Matto-Grosso, in silvis (e. gr. Fazenda Palmeiras et Matto do Curupira), in axilis foliorum emortuorum palmarum (Attalez) humo re- pletis, epiphytum, Exp. 1. Regn. A 2397 a, b. — (Area: »Mex.— Rio de Janeiro»). Die Blatter fand ich immer sehr diinn, weisslich oder gelblich griin. | Nephrodium protensum Afzel. ie: Hk. Sp. Fil, 4, t. 259. Brasil., Matto-Grosso, Grillos in silvis densis »Poaia» dic- tis, ad terram, Exp. 1. Regn. A 3251. — (Area: »Guiana— Amazonas, Para, Bahia — —»). 226 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Ueber diese brasilianischen Exemplare habe ich notiert: »specimina humilia; rachis sordide straminea non castanea; pinne et pinnule valde approximate, intervallis nullis, pin- nule plereeque spathulato-oblonge apice fere truncate». Nephrodium villosum Presl. Ie. Schkuhr, Kryptogam. Gewächse, t. 46 b; Ettings- bang; Marnke., 'M..120, FE, 8 (eb IL. 021, Ei127). Brasil, Rio Grande do Sul, Col. Silveira Martins, Val Veneta et pluribi, in silva prim:va, inter filices maxima, frondibus 2—3 m longis, 1 m latis, Exp. 1. Regn. A 1313. Nephrodium acutum Hook. Brasil, Rio Grande do Sul, Excolon. Santo Angelo, in | nemore uliginoso, Exp. 1. Regn. A 989. — (Area: »Bras. austr.»). Ich kenne von dieser Art keine Abbildung, weil Hook. Sp. Fil, 4, t. 271, nicht hierher gehört. Nephrodium gongylodus (Schkuhr sub Aspidio). Ic. Schkuhr, Kryptogam. Gewächse, t. 33 c. Syn. Aspidium obtusatum Sw. Syn., p. 48 (sec. specim. orig. Herb. Swartz.). Non Aspidium unitum Sw. Paraguay, Asuncion, Villa Morra, D. Anisits. Nephrodium molle Desv. Brasil, Rio Grande do Sul, in nemoribus et silvis fre- quens (e. gr. Porto Alegre, S. Pedro do Rio Grande, Excol. S. Angelo), in terra uliginosa ete., Exp. 1. Regn. A 3791/2, 843, 963. Paraguay, Riacho Mbopi (affl. luvii Paraguay), ad terram umbrosam, Exp. 1. Regn. A 1947. Nephrodium maerophyllum Bak. Paraguay, Pirapó, ad terram silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 1761. — (Area: »Mexico — S. Catharina»; Paraguay: Chodat, Plant: Hasslerianz). LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 227 Nephrolepis Schott. Nephrolepis exaltata (L.) Schott. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, in silva uligi- nosa, epiphyta in axillis foliorum palmarum Attalee et Or- bigny:e, Exp. 1. Regn. A 2719. — (Area: »Amazonas, Para, Goyaz, Pernambuco .. .»). Meine Exemplare gehören zu der var. biserrata (Sw.) Bak. Blattextur dünn; Ausläufer ausserordentlich lang; Wedel kolossal. Nephrolepis eordifolia Presl. Brasil, Matto-Grosso, in silvis primsvis, ubi axillas fo- liorum emortuorum palmarum (Attalec) incolit, e. gr. Pal- meiras et Matto do Curupira, Exp. 1. Regn. A 2375, 2375!/2. Zwischen den in Fl. Brasil. erwühnten pendula Hook. und tuberosa (Presl) Bak. kann ich keine deutliche Grenze finden; von jener heisst es numquam bulbigera, frons 2—3 pedes longa, 3—4 poll. lata, pinnis crenulatis», aber auch sie fand ich knollentragend; reichlicher knollenerzeugend waren jedenfalls die kleineren Pflanzen (»var. tuberosa») die halb saprophytisch an den Palmenstümmen, wo viel Humus ange- häuft war, lebten; diese kleine Form ist zugleich »pectinata Bak», Ettingsh., Farnkr., T. 135, F. 11, 12, die auch »non bulbigera» genannt wird. Polypodium. Polypodium retusum Sw. (K. Sv. Vet.-Ak. Handl., 1817, p. 61) — Taf. 10, Fig. 11 (sec. specim. orig. Herb. Swartz.). Diese Art, die in Vergessenheit geraten ist, gehórt zu der polymorphen Species-Reihe, die eine Menge Arten teils aus Phegopteris, teils aus Lastrea (Nephrodium) umfasst. Ich erwühne hier diese Pflanze zum Vergleich mit den folgenden und zur Erlüuterung der genannten, noch sehr zweifelhaften Series tropisch-amerikanischer Farne. Zur Originaldiagnose von Swartz füge ich folgende Merkmale hinzu: 228 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. frons 20—30 cm longa, latius lanceolata; pinne libere 10—20-jugse, reliquie terminales confluentes, inferiores pauce reducte; pinne maxime 4—5 cm longe, 1 cm late; pinnule ad 15-juge oblique ovate, leviter falcate, subtus dense glan- dulosee, apice in sieco paulum conduplicato, quo retusus vide- tur (unde nomen), 2 mm late; costa primaria et secundaria longe albo-pilosule; ven: primarie e:zdem longe pilosule; venule utrinque circa 6—7. Habituell ist diese Art dem Polypod. pubescenti Raddi, Plant. brasil. nov. gen. et spec., t. 34, sehr ühnlich, hat jedoch etwas breitere und stumpfere Segmente letzter Ordnung. Ein Indusium an den Exemplaren im Herb. Swartz. zu finden ist mir unmöglich, weshalb die Art unzweifelhaft ein Polypodium ist. Polypodium pubescens Raddi. lc. Raddi, Plantar. brasil. nov. gen. et spec., t. 34; Ettings- hausen, Farnkr., Taf. 118, Fig. 9? Syn. Nephrodium (Lastrea) oligocarpum Hook. Sp. Fil., 4, p. 90. Differt a Pol. retuso Sw. (v. supra) pinnulis angustioribus subtus eglandulosis. Brasil, Minas Geraes, Caldas, Mosén 2169, S. Joao d'El- Rei, ad rupes et terram loci umbrosi, Exp. 1. Regn. A 111; S. Paulo, Mosén 4623. Bei dieser Art (oligocarpum>) hat Hooker kein Indusium finden kónnen, stellt sie aber unter Nephrodium nach der von Mettenius in Fil. Hort. Bot. Lips. gegebenen Abbildung. An meiner Pflanze von S. Jodo d'El-Rei kann ich kein Indusium sehen; auf diese Exemplare bezieht sich auch die Beobachtung, dass die Blattunterseite drüsenlos ist. Polypodium camporum n. sp. — Taf. 10, Fig. 13. Phegopteris ex affinitate Polypodii retusi Sw. (vide supra), nec non Nephrodio (Lastrez) contermino Desv. similis; differt fronde lineari-lanceolata, pinnis abbreviatis subdeltoideis, in- ferloribus compluribus reductis, pinnulis recto angulo paten- tibus circa 10-jugis. Rhizoma breve subhorizontale; stipites fasciculati, stra- minei, glabri, 6—12 cm longi; frons 4—5 dm longa, 6 cm lata, opaca, herbacea; pinne circa 25-juge, sessiles, maxime LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 229 25—3 cm longe, basi 1 em vel ultra late, apice breviter et late caudate; rachis et coste pilosule; pinnule pauce, ad 10-juge (in Polyp. pubescenti et retuso circa 12—15-juge; v. supra) abrupte decrescentes, basales paulo ampliores, margine sparse ciliate, subtus dense glandulose glandulis aureis; ve- nule circa 6— 7-juge, omnes libere; sori marginales. Die jugendlichen Blátter sehen denen des Nephrodium conterminum (s. S. 225) sehr ähnlich. Brasil, Rio Grande do Sul, in campis oppido Villa Rica vicinis, loco humidiore, Exp. 1. Regn. A 1547. Polypodium connexum Kaulf. Ic. Mart. Crypt. Bras., t. 65. Brasil, Rio Grande do Sul, Piratiny, ad terram irrigatam loco umbroso cirea torrentem nemoris, Excol. Santo Angelo, in nemore uliginoso et in convallibus silve primeve irriga- tis, Exp. 1. Regn. A 869, 985 a, b. Die Wedel sind bis 1 m hoch. Ueber die Blattform habe ich folgende Notizen: lamine pars inferior tripinnata, pinnis tertiariis pinnatifidis; pinne primarie infime longi- tudine bipedales, latitudine pedales, deltoidece, inzequilaterales, latere terram spectante latus alterum bis vel ter superante. pinnis secundariis terram spectantibus 2 dm longis; pinne tertiarie lanceolato-faleat:ze, decurrentes, obtuse erenat:z vel interdum ad medium pinnatifide. Polypodium tetragonum Sw., var. incompletum n. var. — Tar 9 Eig. 7. | Dignoseitur pinnis basi non angustatis, sed plurimis di- latatis ‘ineequilateralibus, pinnulis basalibus amplioribus, an- teriore ad rachin approximata, posteriore distante. Stipes stramineus; frons glabra, subnitida, colore leto, textura firmiore; pinnas inferiores non reduct:, subsessiles, basi margine inferiore s. posteriore abscissa, pinnula infima a rachi remota; maxim: pinne ultra medium pinnatifide; pin- nule maxim soris 12-jugis preedit:ze, soris ad costam approxi- matis, indusio destitutis. Dureh Form und Grósse der basalen Segmente zwei- ter Ordnung ist diese Varietüt gewissen Nephrodium-arten (patens, molle) ähnlich, ist aber von diesen dadurch verschie- dén, dass bei den meisten Blattfiedern das unterste (basiskope, 230 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. nach unten gerichtete) Fiederchen von der Rachis entfernt ist. "Taf, KLAN Brasil., Rio Grande do Sul, Colonia Silveira Martins et alibi in silvis primeevis ad terram frequens, Exp. 1. Regn. A. 1811. Polypodium riograndense nov. nom. — Taf. 9, Fig. 6. Polypodium oppositifolium Glaziou in lit. (non Hook.). Species Polypodio tetragono maxime affinis, a quo differt pinnis minoribus, multo minus profunde incisis, lobis brevis- simis paucinerviis, venulis liberis utrinque 1—3. Frons 2—3 dm longa, herbacea, austere viridis, interdum e cumarina fragrans; pagina inferior cum rachi glabra, rachis a pagina superiore furfuraceo-villosula colore stramineo; pinne libere 8—-15-jugze, terminales in apicem grosse pinnatifidum confluentes, pinne infimi paris reflex®, mediae horizontales, ceteree porrectee, maxime 8—10 cm longe 1 em late, pinne fertiles spatio latitudinem ipsarum superante inter se distantes, lobo basali anteriore ampliore juxta rachin auriculatz; lobi ovato-rotundati; venula basalis utriusque lateris cum inse- quenti conjuncta, relique liber: posteriores 1—2, anteriores 2—3(—4). Habitu accedit ad Goniopt. leptocladiam Fée, Fil. Antill. t. XVI, f. 1; venulis persimilis est Goniopt. tenere Fée, ibid. u. XW L3. Brasil, Minas Geraes, Caldas, Mosén 2170; Rio Grande do Sul, Piratiny ad terram irrigatam circa torrentem nemo- ris, Taboäo ad margines abruptos fossarum inter colles cam- porum, Colon. Silveira Martins loco umbroso, Exp. 1. Regn. A. 865, 1167 a, b. Diese Art ist nebst der vorigen (Pol. tetragonum var. incompletum) eine sehr häufige Erscheinung der Gehölze und Waldungen in Rio Grande do Sul und scheint mir eine sehr gute und konstante Art zu sein. i Polypodium eultratum W. Als beste Abbildung dieser Art móchte ich Ettingsh., Die Farnkr. der Jetztw., Taf. 21, Fig. 22 erwähnen (»Polyp. asplenifolium L.»). Die Segmente sind ebenso gross wie bei LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 231 Polyp. suspensum. Synonym dazu ist Pol. cultratum var. re- clinatum Bak. Fl. Bras., 49, p. 512. -Polypodium aspleniifolium L., Sw. (sec. specim. Herb. Swartz.). Ie. Ettingsh., Farnkr., Taf. 21, Fig. 18, 23 (»Pol. su- spensum»). Polypodium eiliare Fee. tee Mee Fil. Brasil, it. 27, f. 2. Diese Art steht dem P. aspleniifolium L. sehr nahe, hat aber zweimal so grosse Segmente. Brasil. S. Paulo, Santos, Mosén 3069, 3536. Polypodium pendulum L. (sec. specim. Herb. Swartz.). Ic. Fée, Fil. Brasil, t. 27, f. 1 (»Pol. immersum Fee»). Brasil, Rio de Janeiro, Glaziou 3577; Minas Geraes, Cal- das, Regnell III. 1442. Polypodium dependens Bak. Ic. Ettingsh., Farnkr. T. 21, F. 12, 14 (Pol. asplenifo- lium»). Mexico, Tepitongo, Dep. Oajaca, Liebmann; Pert, Lechler 2166 (Herb. Stockh.). Polypodium L’Herminieri Fée. — Taf. 11, Fig. 5. Ic. Fée, Fil Antill., t. 12 (non Pol. plumula, nec Pol. taxifolium !). Als Beitrag zur richtigen Kenntnis dieser Art dürften folgende Bemerkungen dienen: stipes pilis longis. subtilibus patentibus rufis obtectus; pinne oblonge, 1—2 em longs, valde approximate, perfecte horizontales, rotundato-obtuse, supra basin paulum dilatatam ssepius leviter constricte, sinu angusto rotundato distincte; infimee vix remote, diminutz, ovate; textura tenuiter coria- cea; venule distinct, simplices, circa 6-jug®, breves, soro 232 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. inter costam et marginem medio terminantes. Habitu proxime ad Pol. heteroclitum (v. infra) accedit. India occidentalis (Herb. Swartz.); Venezuela, Roraima, Schomburgk (Herb. Stockh.). a Polypodium apiculatum Kze. Ie. Fée, Fil. Bras., t. 26, fig. 3 (»Pol. confluens Fée»). Similimum est Polypodio L'Herminieri (vide supra); stipes et rachis brevissime cano- vel brunneo-velutina; lamina coriacea, in sicco pallide viridis; pinne lineari-oblong&, hori- zontales, valde approximate, sinu acuto interstincte, basi utrinque paulum dilatate, apice obtuse, margine paulum re- volutee, in sicco non circinate sed marginibus revolutis sub- canaliculatee; venule obsolete, 8-juge; sori magis ad margi- nem approximati. Brasil, Minas Geraes, Caldas, ad arbores silve infra montem Pedra Branea, Mosén 2194. Polypodium leptophyllum Moritz in sched. Im Herb. Stockh. findet sich ein Exemplar mit diesem Namen (»Colonia Tovar») und ein zweites damit genau über- einstimmendes (»Caracas»). Habituell sehen diese Pflanzen am meisten dem Polyp. taxifolium L. (s. unten!) ähnlich, je- doch mit folgenden Unterschieden: pinne sinu rotundato inter- stinctee, margine non revolute, venule simplices ad marginem attingentes, in dorso medio soriferee. Polypodium acrodontium Fée. Tess Fée, Bal; Brasil. rto 975 if... 2. Brasil., Minas Geraes, Caldas, Regnell 3191/2, Mosén 4625. Die von Regnell gesammelte Pflanze, 3191/2, ist von Baker in Flora Brasiliensis und auf der Etiquette »Pol. pi- losissimum» genannt. Diese Bestimmung kann nicht richtig sein, wenn die Beschreibung in Hook. Sp. Fil., 4, p. 181 (nach Mettenius) zutreffend ist, wo die letzte Art (pilosissimum) als etwa doppelt so gross beschrieben wird (»segments 6—7 lines long, 1—1!/e line wide»). LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 238 Polypodium taxifolium L. (sec. specim. Herb. Swartz. et descriptionem in Sw. Syn. Fil, p. 35). Non Polyp. taxifolium Hook. et Bak., Syn., ed. 2, neque Polyp. L' Herminieri! Nach den alten Exemplaren im Herb. Swartz., die von Swartz in Syn. Fil. (1806) beschrieben sind, teile ich folgende Beschreibung mit: stipes solitarius(?), ad 8—10 cm longus, niger, glabrescens; frons rigida, falcata; rachis breviter ferrugineo- vel cane- scenti-hirtella; lamina vulgo 15 cm longitudine. excedens, ad basin apicemque angustata, apice non longe caudata; pinne subcoriacez, in sicco circinatz, perfecte horizontales, valde ap- proximate, basi sinu acuto distincte, forma lineares vel ensi- formes ad apicem sensim angustate, obtusiuscule, medi:e raro infra 2 cm longe, 2,5 mm late, basi parum inzequilate- rales, vena primaria basi subito secus rachin arcuate deflexa; venule valde indistincte vel occulte, simpliciter furcate, ramulo anteriore sorifero longiore. Der habituelle Unterschied zwischen dem echten Pol. taxi- folium (nach Linné und Swartz) und dem unten zu beschrei- benden Pol. pectinatum ist sehr gering, weil die Exemplare im Herb. Swartz. von pectinatum z. T. sehr klein sind. Jedoch hat taxifolium die Segmente um die Hälfte schmaler, die fer- tilen in der Mitte nur 2,5 mm breit, pectinatum dagegen we- nigstens 3—4 mm, und gewóhnlich hat pectinatum einen etwas dickeren Stiel und kraftigeren Wuchs; auch sitzen die Sori bei taxifolium etwas näher dem Rande. Beide haben den Stiel etwa halb so lang wie die Spreite. Polypodium heteroclitum Fée. Ie. Fée, Fil. Brasil, t. 26, f. 4. Polypodio taxifolio (v. supra) habitu et magnitudine si- millimum; differt stipite brevi, laminze quartam vel quintam partem attingens, lamina longiore angustiore, pinnis usque ad apicem rotundatum linearibus et concinne contiguis. Venulie Polypodii taxifolii et pectinati. Brasil Rio de Janeiro, Forssell 253 (Herb. Stockh.); ibid. ad muros, Exp. 1. Regn. A 159; Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad arbores, Exp. 1. Regn. A 2503. 234 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Polypodium filieula Kaulf. Te. "Fée; Hill Brasil, t. eo, d. 2. A Polypodiis L'Herminieri, apiculato, taxifolio et ceteris precedentibus differt paleis ovatis cuspidatis bullatis rufo- fuscis rachi a pagina inferiore impositis, et pinnis angustis- simis, 1,5 mm latis. Pinne margine posteriore secus rachin magis dilatato, quam anteriore! Sori 10—14-jugi, spatium totum inter costam et marginem occupantes. Brasil, Minas Geraes, Caldas, Regnell III. 1441, Mosén 2196. Polypodium siceum n. sp. — Taf. 11, Fig. 4. Eupolypodium habitu et magnitudine proxime accedens ad Polyp. taxifolium (v. supra), pinnarum latitudine et in- dole ad Polyp. filieulam (v. supra); ab illo differt pinnis an- gustioribus, textura herbacea, costa s. vena primaria non se- cus rachin abrupte descendente, venulis distinctis non occultis; ab hoc differt fronde duplo longiore et latiore, rachi subtus paleis destituta, pinnis margine anteriore (superiore) magis dilatatis quam posteriore (inferiore), vena primaria s. costa non secus rachin abrupte descendente. An Polypodium elasticum Rich.? An Pol. plumula Raddi, Plant. brasil. nov. gen., t. 27, f. 1? Stipites fasciculati, graciles, rigidi, elastici, ebeneo-badii, breves, 3—5 longi; frons elastica, sepe falcata vel S-formis, in statu sicco recurva pinnis circinatis, anguste lanceolata, utrinque angustata, ad 3 dm longa, rachi et costis villosulis, ceterum utrinque glabra, austere viridis; pinne perfecte hori- zontales, valde approximate vel subcontigue, strictze, plane, ensiformes inde a basi usque ad apicem subacutum sensim angustate, 2—4(—5) cm longs, in medio vix 2 mm lat, margine inter soros levissime crenulato, sparse setuloso; sori marginales; venulze angulo acuto e costa egredientes. Diese Art ist wahrscheinlich allgemein im südbrasilia- nisch-paraguayischen Waldgebiet, obgleich mit anderen ver- wechselt. Durch die Form der Segmente, die dünne Textur und die marginalen Sori verhült sie sich zum Pol. taxifoliwm etwa wie mein Pol. microsorum (s. unten) zum Pol. pecti- natum. LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 235 Brasil, Rio de Janeiro, Glaziou 3339; Rio Grande do Sul, Candas, ad truncos maximos nemoris umbrosi, et Ham- burger Berg, ad truncos, silve annose, Exp. 1. Regn. A 391, 501; Paraguay, Balanza 667 (»Cordillere de Villa Rica, tronc des arbres dans les foréts»). Polypodium transiens nov. nom. — "Taf. 11, Fig. 7. Syn. Polyp. longipes Fée, Fil. Bras., II, t. 95, f. 3 (non Link). Zu der Beschreibung füge ich noch hinzu: Eupolypodium habitu Polyp. Schkuhrii (Schkuhr, Kryp- tog. Gewüchse, t. 17 b; Raddi, Plant. brasil. nov. gen., t. 27, f. 2) et Polyp. suspensum L. quodammodo revocans, venula- rum dispositione hine inde in areolas confluentium ad Gonio- phlebium transiens. Rhizoma crassum, breve, paleis rufis longissime cuspida- tis obtectum; stipites aggregati, tenues, glabri, nigri, 12—18 em longi, stricti vel paulum curvati; lamina stipite paulo longior, lanceolato-deltoidea, herbacea, tenuis, vix translucens, glabra, concinne pinnata; pinne infime longiores quam ce- tere, omnes horizontales vel paulum patenti-porrectz, basi dilatata, margine posteriore (s. inferiore) decurrente; pinne sepius sinu acuto interstincte, spatio latitudini ipsarum subeequali distantes, nulle remote, margine rarissime setu- lose, 20—40-jugee, maxime 3 cm longs, 4—5 mm late; ven: primarie s. coste indistincte, venule inconspicue, fertiles simpliciter furcatz, steriles in areolas oblongas obliquas, hinc inde confluentes, conjunctz; sori majusculi, 12—15-jugi, inter- medii vel ad marginem nonnihil approximati. A Polyp. Schkuhrii differt rhizomate brevi suberecto non repente (?) pinnis fertilibus aliquanto majoribus latioribus, basi marginis posterioris longius decurrente, venulis con- junetis (in Pol. Sehkuhrii, ut mihi probabile videtur, venule liberz). A Polyp. suspenso L. differt pinnis longioribus et pro longitudine angustioribus, fronde lanceolato-deltoidea (in Po- lyp. suspenso lanceolato-linearis est). Brasil, S. Paulo, Santos, ad arbores silve ripe amnis Buturoca, Mosén 3535. Arkiv fir botanik. Band 1. 18 236 ; ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 1. Polypodium pectinatum L. — Taf 11, Fig. 1. Die grosse tropisch-amerikanische Farngruppe, mit habi- tueller Ähnlichkeit von Polyp. pectinatum, ist noch allzu we- nig bekannt und einer eingehenden Bearbeitung bedürftig. Viele unbeschriebene Formen findet man in den Sammlungen, und viele Arten sind durch so kurze Beschreibungen bekannt, dass sie nur durch direkten Vergleich mit einem authenti- schen Exemplare erkennbar sind. In den Handbüchern fehlt jede übersiehtliche Darstellung. Auch in Hook. Sp. Fil. fin- det man meist kurze Diagnosen, zum Teil den Originalbe- schreibungen wörtlich entliehen, wodurch keine Uebersicht über die ganze Reihe gewonnen wird, und nur äusserst wenige sind in jenem Werke abgebildet. In Hook. and Bak. Synopsis, ed. 2, 1883, sind die be- treffenden Arten auf zwei Gruppen verteilt, erstens die hängen- den, womit die Verfasser nicht nur die schlaffen und flacciden Formen meinen, sondern auch einige fest und elastisch ge- baute Epiphyten, — dann die zweite Gruppe, »erect or sube- rect» worunter man auch Polyp. pectinatum findet, obgleich diese Art zu den baum- und felsenbewohnenden Aérophyten, resp. Epiphyten gehört, und ebenso oft herunterhängend oder abstehend, als aufrecht ist. Es ist auch eine andere Gruppierung in dem erwähnten Werke vorgenommen, und zwar zwischen den Arten mit gedrängt sitzenden Segmenten (»pinne contigua») und denjenigen mit z. T. getrennten Segmenten; eine feste Grenze zwischen diesen Abteilungen zu finden, ist aber sehr schwer. Aus diesen Gründen sind ausführliche Beschreibun- gen mit exakten Abbildungen dieser nahe verwandten Formen um so mehr von Nóten. Das in Südamerika vermeintlich so häufige »Pol. pectina- tum» (s. lat.) ist demnach in den verschiedenen Werken etwas verschieden, immer aber unter vieldeutigen und allgemeinen Ausdrücken dargestellt. Man lässt diese Art mehrere Formen in sieh fassen, die jedoch unter sich ebenso verschieden sind, wie gewisse zur Zeit selbständige Arten aus der nächsten Verwandtschaft. Ueber die genuine Form bekommt man keinen klaren Aufschluss. In Hook. Sp. Fil. sind ein paar gute Arten unter »Pol. pectinatum» zusammengeführt, und desgleichen auch in Flora Brasiliensis, — kein Wunder denn, dass der Beschreibung jegliche Vollständigkeit und Genauig- LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 237 keit fehlen muss. Auch die meisten Arten, die man sonst von dem »pectinatum» abgesondert hat, sind immer noch sehr un- bekannt, z. B. recurvatum Kaulf., griseum Liebm., Moritzia- num Lk, Hartwegianum Hk. (Ic. Pl. t. 380); von den meisten fehlen alle Details; weder die Massen, noch Textur und In- dumentum sind deutlich angegeben; hat man doch gar keinen Nutzen von den so gern wiederholten Ausdrücken: »Sori zwischen Costa und Blattrand», »Sori in zwei langen Reihen;, ;Blattflüche unterseits kahl», »Aderchen einfach gegabelt», — so ziemlich alles, was den meisten Formen gerade das Ge- meinsame ist. Wie bei so vielen anderen Farnen, halte ich auch hier gewisse Formen von »pectinatum» (sensu lat.) für völlig kon- stant, denn sie sind immer an gewissen eigentümlichen Merk- malen wiederzuerkennen, selbst wenn diese Merkmale zu wenig hervortretend sind, um bei der flüchtigen makroskopischen Betrachtung oder an jedem Fragment der sterilen Pflanze sofort aufzufallen. Ich glaube sicher, dass z. B. die s. g. var. paradisee Lff. et F. (s. unten!) durch die kombinierten Merkmale: breitere Segmente, tief dreiüstige Aderchen und sehr grossen Wuchs von allen anderen Formen von »pectina- tum» verschieden ist, u. s. w. Um die Frage zu beantworten, was man ursprünglich mit »Polyp. pectinatum» gemeint hat, halte ich es für richtig, von den Exemplaren im Herb. Swartz. auszugehen, wie ich es schon früher (S. 233) bei Polyp. taxi- folium getan habe, da Swartz zu den ersten Verfassern gehört, denen wir einen Synopsis über die Farne verdanken (1806); und er hat ohne Zweifel wie die damals noch leben- den Schüler Linnés am besten gewusst, was der Meister ge- meint hatte.! Ich gebe hier eine Beschreibung der Swartz’- schen Exemplare von Polyp. pectinatum (vgl. auch meine Ab- bildung, Taf. 11, Fig. 1): rhizoma (fragmenta que suppetunt) paleis longissime cuspidatis atrobadiis vestitum; frons tota 3—4 dm longa see- pius faleata; stipes glaber vel glabrescens, nigrescens, 1 dm longus; lamina lanceolata, textura firma, elastica, subglabra, margine minutissime sparseque hispidula, costa primo rufa, deinde badia nigrescens, hirsutie rara minima colore rufo- ! In Herb. Swartz. und gewissen anderen älteren Sammlungen, die jetzt mit dem Herb. Stockh. vereinigt sind, z. B. Herb. Alstroemer., Osbeck., Montin. u. à, finden sich mehrere Farne mit der Bezeichnung: »Ex Herb. Linné p.» 238 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. fusco induta; pinne horizontales, concinne, spatio latitudinis ipsarum vel paulo minore distantes, strictz vel leviter fal- cate, basi utrinque dilatate, apice sensim angustato obtu- siusculo; pinne medie 2,—3 cm longs, in medio 3—4 mm late, numero circa 40- (ad 50-)jug&, infime reducte paulum remote in sicco nigrescentes; costa seu vena primaria nigre- scens, rarissime breviterque fusco-hirtella, secus rachin ab- rupte descendens; venule satis occulte, angulo lato (quam recto vix minore) e costa egredientes, simpliciter furcatz, circa 18-jugee; sori majusculi, inter costam et marginem medii, spa- tio ipsorum latitudinis distantes, Diese genuine Form ist also eine verhältnismässig kleine Pflanze, der Wedel 0,>—0, m lang, 5—6 cm breit, und kurz gestielt (1 dm); Textur fest und elastisch; Oberfläche kahl. Mit recht citiert also Baker, Fl. Brasil., bei »Pol. pectinatum» Ettingsh., Farnkr., Taf. 21, Fig. 19, 20 (»Polyp. otites L.»). - Wahrscheinlich gehört hieher auch Ettingsh., Farnkr., Taf. 11, Fig. 2 (Pol. apiculatum Kze») Wie schon oben erwähnt wurde, S. 233, ist diese Pflanze nicht erheblich verschieden vom echten Polyp. taxifolium L. (Herb. Swartz.). Auf diese Weise begrenzt, liegt mir diese Art aus fol- genden Orten vor: »India occidentalis» (Herb. Swartz.); Mexico, Bourgeau 2609 (s. meine Abbildung Taf. 11, Fig. 1 b); Pringle 3353; Galapagos, Isla Charles, N. J. Andersson (anno 1853), ex p. Polypodium peetinatum L. var. squamosum n. var. Stipes totus (vel precipue pars basalis) et rachis longius pilosa, a pagina inferiore paleis 1 mm longis fuscis triangu- laribus longe cuspidatis denticulatis rarius obsita. Jamaica, Herb. Alstroemer. et Herb. Casstroem. (Stockh.); Bermuda, Herb. W. G. Farlow; Brasil, Matto-Grosso, Fazenda S. José, ad arbores horti, Exp. 1. Regn. A 2671; Rio de Janeiro, Mosén 113. Polypodium cinerascens n. sp. — Taf. 11, Fig. 6. Syn. Polyp. pectinatum auct., ex p. Eupolypodium ex affinitate proxima Polyp. pectinati (sensu str, vide supra), a quo differt indumento denso brevi LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 239 villoso-furfuraceo cinerascente punctulis glandulisve micanti- bus intermixto. Planta robusta colore pallido brunneo-griseo; rhizoma crassum elongatum repens; frondes approximate; stipites ri- gidi, 0,1—2 dm longi; lamina late lanceolata; rachis brunneo- vel pallescenti-tomentosa; pinnee 30—40-juge®, maxime 4 cm longe, 5 mm late, sinu acuto interstincte, plurime paulum porrectze curvatze neque concinne horizontales, textura subco- riacex, infimee valde reducte distantes auriculiformes; venule obsoletze, dispositione Polyp. pectinati; sori copiosi, subcon- tigui, ultra 20-jugi, maximi, inter costam et marginem medii. A Polyp. piloso Fée, Fil. Bras. II, T. 97, F. 3, differt pinnis duplo angustioribus aliquanto longioribus, textura erassiore, venulis obsoletis, indumento singulari. A Polyp. chnoophoro Kze differt textura crassiore et in- dumento. A Polyp. griseo Liebm. (non Schkuhr) probabiliter differt textura firma rigida, pinnis neque remotis neque repandis aliquanto angustioribus. Brasil, Rio de Janeiro, Regnell I. 474 et Exp. 1. Regn. A. 99, ad muros. Polypodium microsorum n. sp. — Taf. 11, Fig. 2. Syn. Pol. pectinatum auct., ex p. A Polyp. pectinato nostro (vide supra) differt statura subduplo majore, fronde 5—6 dm alta, pinnis textura herba- cea, subduplo longioribus neque latioribus, venulis angulo acu- tissimo e costa egredientibus, bi- vel incomplete trifidis, soris pro plante magnitudine parvulis, irregularibus, submargina- libus vel eximie marginalibus. Pinn® pauce interdum laciniate. Brasil, Rio de Janeiro, Mosén 114; Minas Geraes, Cal- das, Mosén 2195, 2198; Rio Grande do Sul, Porto Alegre, in dumetis nemoris umbrosi, Exp. 1. Regn. A 381; Hamburger Berg et Colon. Silveira Martins, ad truncos arborum epiphy- tum, Exp. 1. Regn. A 493, 4931/2. Cuba, Wright 1051. Polypodium paradisee Lff. et Fisch. — Taf. 11, Fig. 3. Ic. Fée, Fil. Brasil., t. 28, f. 1 (»Pol. robustum Fee»); Flora Brasil., fasc. 49, tab. 35, fig. 13 (»pectinatum var. paradi- see Bak); Ettingsh., Farnkr., Taf. 22, Fig. 13. 240 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. A precedentibus, pectinato et microsoro, differt statura amplissima, fronde fere metrali, pinnis textura herbacea ad 15 em longis, 5—6 mm latis, venulis angulo latiore sicut in pectinato e costa egredientibus, eximie trifidis, ramulis longis, soris inter costam et marginem mediis, hine inde ellipticis. Brasil, S. Paulo, Mosén 3742; Paraguay, Col. Presidente Gonzales, ad terram et ad truncos putridos silvarum, Exp. 1. Regn. A 1813, a, b, c; Balansa 386, 386 a (»dans les foréts»). Mexico, Pringle 3974. Polypodium Bakeri n. sp. — Taf. 11, Fig. 9. Syn. Pol. pectinatum var. Glaziovii Bak. in sched. Herb. Stockh. Eupolypodium lamina pinnata more Polyp. pectinati, prope accedens ad Pol. gratum Fee, Fil. Brasil, t. 76, f. 2, a - quo differt forma pinnarum et directione venularum. Stipes curvatus, villosiusculus; lamina lineari-lanceolata, membranaceo-herbacea; pinne multijuge, paulum porrect® neque horizontales, lineari-lanceolatze vel ensiformes sensim ad apicem angustate, 3 cm longe, infime reductz, omnes subacute, margine aculeato-setulose, basi margine posteriore paulum decurrente, vena primaria flexuosa, venul simplices porrecte, in media fronde 12—14-juge pro pinna; sori sub- marginales in apice sue cujusque venule. Brasil, Minas Geraes, Pedra Branca, in candice filieis, Regnell II. 319* a, b. Polypodium typieum Fée. — Taf. 11, Fig. 8. Te. Fée, Fil: Brass IE 4:196, f.-3. An Polyp. cartilagineum Presl in Ettingsh., Farnkráuter, S. 38, Taf. 15, Fig. 8? Frons forma Polypodio plebejo Schlecht. similis, sed omni ratione multo minor; rhizoma in sicco crassitie penne colum- bins; stipes 4—6 cm longus, gracilis, rigidus; lamina an- guste ovata, 5—10 em longa, pinne 8—10-juge basi dilatata affixe interdum sinu lato rotundato distantes, supra basin leviter constrictee, lanceolato-lineares, crenulate et distanter obtuse serrate, mutice denticulate, vel apiculate, long. 1,,—2 cm, lat. in medio 2—3 mm, firme, crassiuscule, non LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 241 coriaceve, infimee paulum remote vix reducte; venule incom- plete 3-fidee (in Polyp. plebejo 4-fidee ramulis circinatis), extre- mitatibus punctulis cretaceis in pagina superiore indicatis. Brasil., Minas Geraes, in monte Pedra Branca, Regnell II. 317*, Mosén 2201. Polypodium letum Raddi. — Taf. 11, Fig. 1l. Ic. Raddi, Plant. brasil. nov. gen. et spec., t. 28; Ettingsh., Farnkr., Taf. 24, Fig. 5 (neque alie icones ejus). Syn. Polyp. loriceum Hook. and Bak., Synopsis, ed. 2, p. 343 (non Lin. nec Sw.). Brasil. Rio de Janeiro, Mosén 103; Minas Geraes, Caldas, Mosén 2203, 2205; Rio Grande do Sul, Porto Alegre et Ham- burger Berg, in nemoribus et silvis, ad terram loci umbrosi et ad truncos arborum epiphytum, Exp. 1. Regn. A 417 a, b, 495. Paraguay, Balansa 387, a. »Polypodium Catharine» Lff. et Fisch. kann nicht als selbstiindige Art bestehen. Von meinen südbrasilianischen Exemplaren haben mehrere an demselben Rhizom teils Blät- ter von letwm (syn. loricewm auctor. nonnull.), teils von »Ca- tharine» (d. h. pinne breviores, approximate vel subconti- gue, apice late rotundatz). Wie meine Abbildung Taf. 11, Fig. 11 darstellt, hat Pol. letwm eine doppelte Reihe Areolen auf jeder Seite. Polypodium loriceum L. — Taf. 11, Fig. 10. Zum Vergleich mit der vorigen Art teile ich hier eine kleine Abbildung mit, die mit dem Polyp. loriceum L. im Herb. Swartz. übereinstimmt. Der Wuchs ist kleiner, die Segmente schmaler, die Aderung einfacher, als bei Pol. letwm Raddi, und zwar mit nur einer Reihe Areolen. Ich glaube indessen gefunden zu haben, dass diese Arten neben und zwischen sich eine Reihe noch nicht genau beschriebener und den meisten Pteridologisten unbekannter Formen oder Arten haben. Polypodium vaceiniifolium Lff. et Fisch. Brasil, Rio Grande do Sul, Porto Alegre, ad ramos et truneos arborum annosarum, et alibi frequens epiphytum, Exp. 1. Regn. A 343; 242 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Paraguay, Asuncion et Colonia Elisa, ad ramulos dumeti aprici etc., Exp. 1. Regn. A 1807 a, b, c etc. Die Blàtter dieser Art sind trimorph. Polypodium cordatum Kze? — Taf. 11, Fig. 13. Meine Exemplare sind noch sehr jung (gesammelt im De- zember) und die Bestimmung »cordatum» ist auch noch aus dem. Grunde unsicher, weil ich keine Exemplare von dieser Art gesehen habe. Abbildungen scheinen nicht zu existieren. In Hook. and Bak. Syn., ed. 2, p. 345, wird Polyp. cordatum mit folgenden Worten beschrieben: »base very cordate .. . areole irregular except the inner series; pinne 4—5 in. long., 3/4—1 in. broad, entire, acute . . » Es wird auch gesagt: »texture coriaceous»; meine Exemplare sind indessen noch zu zart, um die Textur deutlich zu zeigen. Die Wedel sind sehr gross und glatt; der Wurzelstock ist lang, kriechend und mit linealisch-lanzettlichen lang zugespitzten Schuppen von braunroter Farbe bekleidet. Als besonderes Merkmal hebe ich die Nervatur hervor: an der Rippe entlang liegt auf je- der Seite eine Reihe grosser Areolen; ausserhalb dieser Reihe kommt die zweite, deren Areolen indessen mit denen der ersten Reihe abwechseln, was z. B. bei Pol. nerüfoliwm, adna- tum, menisciifolium und den anderen nächsten Verwandten nicht der Fall ist. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Cupim, Cascata, ad ter- ram umbrosam inter saxa rupesque, Exp. 1. Regn. A 2599. (Area: »Perü»). Polypodium adnatum Kze. Brasil, Matto-Grosso, Macoco in territorio silvatico dicto »Poaia» ad terram loco umbroso, Exp. 1. Regn. A 3247. (Area: »Guatemala—Guiana»; »Galapagos»). Meine Pflanze hat eine sehr dünne Textur und eine fein behaarte Oberfläche. Vgl. deshalb Polypodium Richardi Kl. Polypodium menisciifolium Líf. et Fisch. Ic. Ettingsh., Farnkr. T. 25, F. 14; T. 26, F. 2: Brasil., Rio Grande do Sul, Pedras Brancas, in ripa sa- bulosa fluvii Rio Guahyba, loco umbroso, Exp. 1. Regn. A. 401. LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 243 Polypodium incanum Sw. Brasil., Rio Grande do Sul, ad arbores silve primevee epiphytum vulgare, Exp. 1. Regn. A 315, 1131, plante parve. — Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad arbores, Exp. 1. Regn. A 2551; plante maximee. Polypodium lepidopteris (Kze sub Goniopteride). Brasil, Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, ad terram arenosam fruticeti, Exp. 1. Regn. A 505 (plante elate), A 497 (plante parvule); Serra dos Tapes inter saxa umbrosa, Exp. 1. Regn. A 881 (plants elatz), Excol. Santo Angelo, in monte Agudo ad rupes, Exp. 1. Regn. 1161 (plant: reductie); Hamburger Berg, ad arbores silve annos® epiphytum, plant parve, Exp. 1. Regn. A 508, 537; Paraguay, Paraguari, inter saxa aprica silve primeve montis Cerro Pelado, Exp. 1. Regnell. »Polypod. rufulum Presb, pinnis crispatis, promiscue occur- rit (Pol. lepid. var. rufulum Bak.) Hamburger Berg. Area: »Mexico—Uruguay»; »Rio Grande do Sul, Fox». Polypodium aureum L. var. areolatum H. B. K. Brasil, Matto-Grosso, Capäo Secco, ad arbores nemoris umbrosissimi, Exp. 1. Regn. A 2743; Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, ad muros, A 95. Paraguay, Paraguari, in monte Cerro S. Thomas, Exp. 1. Regnell. Pelypodium decumanum Willd. Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, nune ad saxa, nune imprimis ad truncos excelsos palme pergrandis Orbignye Lydie Dr. (»Oauassá). — (Area: Goyaz, Amazonas, Peri» etc.). Polypodium angustifolium Sw. Brasil, Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Canóas, Colonia Silveira Martins, Excol. Santo Angelo, Cachoeira eto., in ter- ritorio silve primeevee epiphytum frequens, Exp. 1. Regn. A 1169 a, b, e ete, et in nemoribus camporum idem; Matto- Grosso, Fazenda Palmeiras, epiphytum silve primeve, Exp. 1. Regn. A 25271/2. 244 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Diese häufige Art, aus dem ganzen tropischen Amerika be- kannt, zeigt einen erstaunlichen Wechsel in Bezug auf die Aderung. Alle meine Exemplare zeigen mit jedem neuen Fundorte auch eine verschiedene Aderung, und zwar oftmals so abweichend, dass man kaum alle diese Pflanzen für eine einzige Art halten kann. Als Grundriss der Aderung findet man immer eine costale Areolenreihe mit einsamem, einge- schlossenem Sorus, und ausserhalb dieser eine zweite, unre- gelmässig ausgebildete, bisweilen nur angedeutete Reihe, mit der ersten abwechselnd; in etwas breiteren Blättern strecken dann die Aderchen ihre freien Enden bis zum Rande hin, in anderen Fällen fehlen sie gänzlich. Die am meisten kom- plieierte Aderung ist mit der gróssten Blattbreite verbunden; dies ist Polypodium teniosum Willd. Mett. (die Spreite bis 15 mm breit); diese Form sammelte ich scharf ausgeprägt in Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, Affonso, ad arbores silve primevee epiphytum, Exp. 1. Regn. A 3383. Wie sich aus dem Gesagten ersehen lässt, ist Polyp. an- gustifolium mit Rücksicht auf die Aderung gar kein Campy- loneuron, sondern ein Goniophlebium von einfacher Art (vgl. z. B. Polyp. cordatum oben). Ich lasse jedoch hier diese Pflanze denselben Platz einnehmen, wie in Hook. and Bak., Synopsis Filicum. Polypodium lapathifolium Poir. (in Lam. Encycl.), Sw. Syn. Hil... .pp.28. Ic. Raddi, Plant. brasil. nov. gen., t. 24, f. 3; Presl, Ten- tam. Pteridogr., t. 7, f. 15. Brasil, Rio de Janeiro, Widgren 952 ex p., Regnell 261, Mosén 66; Freyreiss; Corcovado ad saxa umbrosa, Mosén 2684, 2685; S. Paulo, Santos, ad saxa humida silve primeve, Mosén 3076, 3539; Paraguay, San Bernardino, in convalle umbrosa, ad saxa, Exp. 1. Regn. A 2191 (frondes parvule, opace, tenues, flac- cide). Ich ziehe den Namen »lapathifoliwm» dem »Pol. levi- gatum Cay.» vor, denn jener ist durch Raddis Abbildung fest gegründet, wogegen es immer zweifelhaft ist, ob Cavanilles gerade dieselbe Pflanze meint, wie z. B. Swartz, Syn. Fil., p. 28, nach Freyreiss’ Exemplar im Herb. Swartz. (mit diesem LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 245 stimmt auch ein Exemplar, ebendaselbst, auf dessen Etiquette Raddi geschrieben hat: »lap.»). Cavanilles spricht nämlich von einer grösseren Pflanze, die Spreiten etwa 6—7” lang, 1" breit, und nennt sie ausserdem »lampiiias» (glänzend). Polypodium vulpinum n. sp. — Taf. 11, Fig. 12. Syn. Pol. levigatum Cav. var. crispatum Christensen, Botanisk Tidsskrift, 25 Binds 1. Hefte, 1902, S. 79 (non crispatum Willd.). Campyloneuron (?) ex affinitate proxima Polyp. lapathifolii, a quo differt rhizomate paleis longissimis crispis rufis dense vestito (in lapathifolio pales: brevius lanceolate, rigidiuscule, badis), colore laminze leete viridi (in lapathifolio austere vi- ridis), venulis areolas uniseriales costales triangulares more Polyp. (Goniophlebii!) angustifolii efformantibus, additis are- olis interpositis irregularibus et serie altera submarginali in- completa. Brasil. Mosén 2220. Polypodium repens (Aubl.) Sw. Dc Hbtnegsh, Harnkr, T. 26, B..10, 11; T% 30, F. 7 Bras., S. Paulo, Santos, ad truncos arborum, Mosén 3077, 3744. Polypodium repens (Aubl.) Sw. var. abruptum n. var. Lamina frondis basi angustissime longissime decurrens, deinde prope medium abrupte dilatata cuneato-ovata, 1 dm lata, denique pars superior dimidia usque ad apicem angu- stata, lanceolata. Lamina 0,;—1 m longa, tenuis, opaca, subrigida, austere viridis. Rhizoma paleas anguste cordatas, longe cuspidatas, brunneo-fuliginosas gerens. Brasil, Matto-Grosso, Matto do Curupira, in silva prim- geva, nune ad terram, nune ad basin truncorum subepiphy- tum, Exp. 1. Regn. A.3075; Matto-Grosso, Serra do Itapira- puan, ad arbores, A 3345. Die gewóhnlichste Form von Polyp. repens "t B. Wright 1021, Kappler 1386, Specim. Kewens. 937, etc.) hat ‘die Blattspreite dicht unterhalb der Spitze am breitesten und dann allmählich bis zur Basis abnehmend. Nur an einem 246 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Blatt von Porto Bello, Billberg, habe ich eine Andeutung von der Art wie meine Varietüt gesehen. Ueber den Unterschied zwischen Pol. repens und phyllitidis, siehe wie folgt! Polypodium phyllitidis L. phyllitidis lamina subcoriacea, colore leete viridi, in sicco lutescen- ter vel fusce viridi, nitida; areole subquadrate, areola costalis szepissime ceteris equa- lis; venule incluse bine vel ternee, quarum media areolam sepe in duas partes dividit; repens lamina tenuis, in sicco au- stere viridis, opaca, rarius sub- nitens; areolee oblonge rectangula- res, areola costalis vulgo valde angustata et sepius dimidiata, venulz incluse sepissime con- cinne bine; rhizoma crassum, breve. rhizoma cordiforme, haud raro valde elongatum, repens. Polyp. phyllitidis scheint viel häufiger zu sein, als repens, und ist auch grósserer Variation in Länge, Breite und Ade- rung unterworfen. Unter zahlreichen Exemplaren finde ich mehrere mit kurzen Blättern, nur 0,:—0,4 m lang, 2—4 cm breit (während repens in den meisten Fällen bis 0/—1 m lang, 1 dm breit wird). Solche kleine Exemplare liegen aus verschiedenen Staaten vor (Minas Geraes, Matto-Grosso, Rio Grande do Sul) Andere haben eine beträchtliche Länge (0,7 m), aber geringe Breite (2 cm); in diesem Falle werden natürlich die Areolen in jeder Reihe auf eine sehr geringe Anzahl beschränkt. Genaue Untersuchungen über diese For- men sind erwünscht. Brasil., Tijuca ad saxa, Mosén 63; Caldas ad terram et ad truncos arborum, Mosén 2221, 2222, 2223; ad arbores et ad saxa, Mosén 4627; Rio Grande do Sul, Porto Alegre et alibi, nune ad arbores nemorum, nune ad terram umbrosam argilloso-arenosam, Exp. 1. Regn. A 319, 499; Matto-Grosso, in silvis primevis dietis »Poaia», ad arbores, Exp. 1. Regn. A. 3079. Polypodium lucidum Beyr. Brasil., S. Paulo, Santos, ad arbores, Mosén 3745. ziou 2073. Gla- LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 247 Polypodium percussum Cav. Rio de Janeiro, Corcovado, ad arbores epiphytum, Exp. 1. Regn. A 173. Polypodium lanceolatum L. Brasil, Rio de Janeiro, ad arbores et ad humum sub ru- pibus, Exp. 1. Regn. A 229; Matto-Grosso, Fazenda Cupim, ad arbores silve prim:evee, A 2629. Polypodium angustum Mett. Brasil, Rio de Janeiro, ad truncos arborum, Exp. 1. Regn. A 163; Rio Grande do Sul, Porto Alegre et pluribi, ad truncos nemorum et silve primeve. Polypodium surinamense Jacq. Syn. Polyp. lycopodioides L. var. surinamense Bak., Fl. Bras., fasc. 49, p. 533. Brasil, Rio Grande do Sul, Porto Alegre et rnm cum Polyp. Miodinitfülio epiphytum frequens, ad truncos et ramos arborum, Exp. 1. Regn. A 249; Paraguay, Asuncion, Itapitapunta, ad ramulos dumeti loco aprico arido, Exp. 1. Regn. A 1807, d. Diese epiphytische, in Rio Grande do Sul nicht seltene Art hat dimorphe Blatter (Pol. vacciniifolium wie oben er- wühnt trimorphe) Die älteren, langen, weit herum ausge- streckten Rhizome haben dunkelbraune, feste, glänzende Spreu- blättchen, während diese bei Polyp. vacciniifolium weicher, lang zugespitzt und weisslich oder graulich sind. Ich behalte hier den specifischen Namen surinamense bei, teils wegen der be- sonderen Aderung, teils wegen der Palee des kriechenden Stammes, die sich bei dem (von Baker als Hauptart betrach- teten) Polyp. lycopodioides anders verhalten. In Bezug auf die Spreublättchen füge ich folgende Beschreibung hinzu: pale: juveniles rufidule albicantes, lana crispa albicante tectze, longe cuspidate; deinde apice deciduo vel fracto de- formes, mutice vel truncatz, perfecte glabr&, colore badiz, indurat:e. Polypodium Lindbergii Mett. Paraguay, Paraguari, ad truncos arborum et fruticum; Colonia Presidente Gonzales, item; Exped. 1. Regn. A 1809 a, b. 248 _ ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 1. Polypodium persieariefolium Schrad. Brasil., Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, e terra nascens, radicellis et ramulis amplectentibus scandens vel demum epi- phytum, Exp. i. Regn. A 2581; Matto do Curupira, et in silvis primeevis dictis »Poaia» ad Barra do Rio dos Bugres, ad arbores, Exp. 1. Regn. 25811/2 a, b. Polypodium erassifolium L. Brasil, Rio Grande do Sul, Porto Alegre, Menino Deus, ad arborem annosam putridam, radicellis in glomerum spon- giosum fere 1 m latum contextis, Exp. 1. Regn. A 551. (Area: »per totam Amer. trop. Amazonas—S. Paulo»). Monogramme Schk. Monogramme rostrata Hook. Diese Art war ihrem Auktor, Hooker, Sp. Fil, 5, p. 122, nur aus Nicaragua bekannt; so auch in Hook. and Bak. Synopsis, ed. 2, 1883. Hierher gehören nach Herb. Stockh. auch folgende Exemplare: Cuba, Wright 866 (sub nom. »Pleurogramme graminoides Fée» distributa); Pará, ad truncos arborum (mens. Majo 1844), Kappler 1759. Gymnogramme Desv. Gymnogramme rufa Desv. BrasiL, Minas Geraes, S. Joào d'El-Rei, ad muros, Exp. 1. Regn. A 971/2; Rio Grande do Sul, Porto Alegre, in du- metis, ad terram fossarum etc., Exp. 1. Regn. A 359; Matto- Grosso, Fazenda Palmeiras, ad terram silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 2463. Paraguay, Paraguari, ad terram silve umbrose montis S. Thomas, Exp. 1. Regn. A 1817. Gymnogramme tomentosa Desv. Ie. K. Sv. Vet.-Ak. Handl., 1817, t: IV, f. 2: Brasil, Minas Geraes, S. Joào d'El-Rei, ad muros, Exp. 1. Regn. A 97; Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad terram LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 249 silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 2465. — (Area: »Goyaz—S. Catharina»; »Perü»). Gymnogramme cherophylla Desv. Brasil, Rio de Janeiro, ad muros et terram umbrosam. Exp. 1. Regn. A 219; Rio Grande do Sul, Porto Alegre, ad terram solo pinguiore loci umbrosi, et Piratiny, ad terram irrigatam circa torrentem nemoris, Exp. 1. Regn. A 291, 863; Paraguay, Paraguari, locis paludosis ad rivulum, Exp. 1. Regnell. Gymnogramme Regnelliana n. sp. — Taf. 8, Fig. 6. Planta annua nana, speciminibus minimis Gymnogrammes leptophylle (L.) Desv. admodum similis; stipes 1 cm longus; frons oblonga 1-—3 cm longa, pinnatifida vel pinnata; omnes rosulato-expansis, subeequales, non dimorphie; segmenta 4—5- juga, obovato-rotundata, leviter bi- vel tripartita, margine minutissime denticulata, colore pallide virentes; spore nigrö- badiz, duplo latiores quam in Gymn. leptophylla, 0,0 mm late; sporangia pro planta nana maxima. Brasil., Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, ad terram nudam, Exp. 1. Regn. A 545. . Gymnogramme trifoliata Desv. Paraguay, Asuncion, S. Lorenzo, in silvis nemoribusque, Exp. 1. Regn. A 1875; El gran Chaco, ad terram silve clare sicc®, locis igni perustis, Exp. 1. Regn. A 1875 b. — (Area: »Cuba—Perü— Uruguay»). Gymnogramme tartarea Desv. Brasil, Matto-Grosso, ad rivulos, Exp. 1. Regn. A 2179!/s. (Area: »Goyaz, Amazonas, Rio de Janeiro»). Gymnogramme ochracea Presl. Brasil., Rio Grande do Sul, Colonia Silveira Martins, ad rupes precipites silve, Exp. 1. Regn. A 1273. Gymnogramme ealomelanos Kaulf. Paraguay, Asuncion, Villa Morra, in uliginoso circa tor- rentem, Exp. 1. Regn. A 2179. 250 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Meniscium Schreb. Meniscium serratum Cav. Paraguay, Paraguari, in nemore, solo paludoso, Exp. 1. Regn. A 1933. Meniscium reticulatum Sw. Brasil., Matto-Grosso, Fazenda S. José, in fossis et de- clivibus fruticosis camporum, Exp. 1. Regn. A 2677; Matto do Curupira, in convalle opacissima silve primevee, planta pergrandis, pro parte radicibus scandens, epiphyta, Exp. 1. Regn. A 3043. Antrophyum Kaulf. Antrophyum lineatum Kaulf. Brasil, Rio Grande do Sul, Excol. Santo Angelo, ad ar- borem silve primevee, Exp. 1. Regn. A 1145. — (Area: »Pará— Rio de Janeiro; Cuba; Mexico). Frons viva carnosulo-incrassata. Oetosis Neck. (Vittaria Sm.). Oetosis lineata (L.) Neck. Brasil, Rio de Janeiro, ad corticem arborum, Exp. 1. Regn. A 183; Rio Grande do Sul, Porto Alegre, in nemoribus, et Excol. Santo Angelo, ad truncos silve primeve, Exp. 1. Regn. A 1083; Matto-Grosso, Fazenda Cupim, ad arbores silve, Exp. 1. Regn. A 2527, et in territorio silvatico dieto »Poaia» epiphyta. Der Gattung Vittaria (die nach E. L. Greene, Necker's genera of ferns I, in Pittonia, IV, 103—107, drei Jahre jünger ist als Oetosis Neck.) wird als Merkmal zugeschrieben: »veins free» (Hook. and Bak., Syn., ed. 2, p. 396), und den Sectionen Euvittaria und Teeniopsis der erweiterten Gattung Vittaria: »Seitenadern frei (Engler u. Prantl, Die natürl. Pflanzenfa- milien, I: 4, S. 299). Die Untersuchung aller meiner Exem- plare und der von Regnell, Mosén, Sagot, Sintenis u. a. ge- LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 25] sammelten hat mir jedoch gezeigt, dass die drei parallelen Adern bei lineata durch einige kurze beinahe horizontale Aderchen, die sehr entfernt von einander sind, vereinigt wer- den, was man besonders deutlich an den jungen noch sterilen Blättern wahrnehmen kann. Dasselbe gilt auch für » Vittaria stipitata Kze», » Vitt. Gardneriana Fée» u. a. Arten im Herb. Stockh. Auf dieser Weise bilden die Äderchen sehr lüng- liche Areolen, und kónnen nicht als »frei» bezeichnet werden, wodurch dieses Merkmal der Gattung (resp. Sekt.) Tenitis Willd. (Pteropsis Desv.) gegenüber wegfällt. Die Spreublättchen dieser und verwandter Arten sind von K. Müller (Bot. Zeit. 1854) studiert worden, und zwar mit dem Erfolg, dass er eine beträchtliche Anzahl Typen entdeckte, wonach mehrere Untergattungen und neue Arten beschrieben wurden. An den alten Exemplaren von lineata im Herb. Swartz. habe ich pale@ von zwei Typen gefunden, und zwar den »Aristaria dimorpha» und »Aristaria pachydic- tyon» Müllers entsprechend (Bot. Zeit. 1854, Taf. XIII, resp. Fig. 3 und 4). An meinen eigenen südamerikanischen Exem- plaren habe ich nur Pales von einem einzigen Typus ge- funden, der am meisten der »Runcinaria Deppeana» Müllers entspricht (Bot. Zeit. 1854, Taf. XIII, Fig. 6, und S. 547). Tenitis Willd. Tenitis angustifolia R. Br. Brasil., Matto-Grosso, Matto do Curupira et Serra do Itapirapuan, in utroque loco ad arbores epiphytum, Exp. 1. Regn. A 3453. — (Area: »Goyaz, Para, Guiana, ete.»). Acrostichum L. Acrostichum luridum. Fée. Brasil, Minas Geraes, S. Joao d’El-Rei, ad rupes et ter- ram loci umbrosi, Exp. 1. Regn. A 133. Meine Exemplare sind sehr klein und niedrig, die Spreite ausserordentlich hart und fest, von verkehrt lanzettlicher Form oder breit zungenfórmig, an der Spitze breit abgerun- Arkiv för Botanik. Band 1. 19 202 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. det, der Rand kahl, die Unterseite mit sehr kleinen braunen Schuppen spärlich bestreut; die Palere wie bei cr. lati- folium. Aerostiehum latifolium Sw. Brasil, Rio Grande do Sul, Hamburger Berg, loco palu- doso silve annos®, Exp. 1. Regn. A 569. — (Area: »Goyaz, Minas—S. Catharina», extrabrasil. ete.). Zum Unterschied von Acer. lingua Raddi möchte ich be- sonders hervorheben: venulis lateralibus minus confertis; basi sensim decrescente decurrente neque abrupte angustato, stip. breviore. Dagegen scheint mir die relative Breite der Blatt- spreite weniger zu bedeuten; meine Exemplare aus Rio Grande sind ebenso breit (lanceolata!) wie Acr. lingua. Aerostiehum latifolium Sw. var. rubicundum Bak. »Forma foli lamina apice obtusa vel rotundata, FI. Brasil. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad terram fossce argillosam, Exp. 1. Regn. A 20637. Acrostichum hybridum Bory. Te. Hook. et ‘Gnrey.; Io. Bul t. 21. Brasil, Rio Grande do Sul, Serra dos Tapes, Cascata de Hermenegilda, ad rupes precipites, Exp. 1. Regn. A 893. (Area: »Rio, S. Paulo, Minas; extrabrasil.»). Acrostichum viscosum Sw. Ie. Hook. et Grev., Ic. Fil, t. 61, venulis parum crebris! Ettingsh., Farnkr., T. 2, F. 1. Brasil., Matto-Grosso, Palmeiras et Cupim, in silvis prim- eevis epiphytum, Exp. 1. Regn. A 25251/2. — (Area: »Rio, 8. Paulo, Minas, Bahia; extrabrasil.»). Acrostichum serratifolium Mert. ap. Kaulf.; Lindm. emen- davit. — Taf. 8, Fig. 8. Ic. Ettingsh., Farnkr T. 12, Fi 1; 2; TazlE HUE: F. 7; an Presl, Tentam. Pteridogr., t. ll, f. 1? (icon mala, sub nom. »Poecilopteris fraxinifolia» Presl, non Pol. fraxini- folium Jacq.). LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 253 Die Verfasser haben mehrmals sehr verschiedene Arten unter dem Namen »serratifolium» vereinigt. Wenn man die Bedeutung dieses Namens etwas gelten lisst, muss die ur- sprüngliche Pflanze »folia serrata» haben. Die Beschreibung in Kaulf., Enum. Filicum, 1824, p. 66, gibt keinen vollständi- gen Aufschluss darüber: »pinnis steril. lanceolatis acuminatis repandis apice grosse serratis» und »pinne 5-pollicares latitu- dine pollieari margine integr:e vel repand:e denticulate, apice grosse argute serrate — —. Einigermassen wird diese Be- schreibung des Blattrandes durch Presl’s eitierte Abbildung aufgeklärt; diese stimmt dagegen was die Aderung betrifft nicht mit der allgemeinen Angabe, dass gewisse Areolen freie Aderchen einschliessen (areole appendicnulat®», »radii interrupti»). Ich behalte indessen den Namen serratifolium für die Art mit folgenden Merkmalen: pinne lanceolato-lineares, —15— cm longe, 20 mm late, infra medium latiores, deinde ad apicem sensim decre- scentes, margine distanter et inconspicue serrate, apice an- gusto serrulato; venul: anastomosantes, creberrime, radiis in areolis compluribus nune costalibus nune marginalibus abruptis s. venulis liberis; venule tertiarie usque ad marginem pinne copiose reticulate; palec rachi a pagina inferiore imposite tener:z, flaccidee, subulatee. Brasil., S. Paulo, Mosén 2258; Paraguay, San Bernardino, ad terram humidam convallis umbrose, Exp. 1. Regn. A 2337. Acrostichum scalpturatum (Fee sub Heteroneuro) — Taf. 8, Fi£79. es Ettinpeh., Farnkr, T. 12, E. 9; T..189, F.. 8, 9) Tedd: F. 8 (neque cetera!) »Chrysodium scalpturatum Mett.» Ab Aer. serratifolio nostro (vide supra) differt: pinnis subduplo majoribus, ad 25 cm longis, 25 mm latis, multijugis (ad 15-jugis) approximatis, fere horizontalibus, linearibus, basi truncatis, longe acuminatis, margine manifeste undato- erenatis et denticulis distantibus instructis; venulis hinc inde inclusis liberis; venulis tertiariis in lobulo quovis marginali liberis parallelis; paleis rachi a pagina inferiore impositis lanceolatis, rigidis, parietibus cellularum crassioribus. Brasil., Matto-Grosso, Matto do Curupira, ad terram silve primeve subaperte, Exp. 1. Regn. A 3061. 254 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Diese Pflanze traf ich in sehr grossen Beständen, aber ausschliesslich steril und an den Blattfiedern Brutknospen erzeugend. Die Blätter waren von tiefdunkler und düsterer Farbe. Acrostichum pervium n. sp. — Taf. 8, Fig. 7. Syn. Aer. serratifoliwm auct., ex p. ) Ic: Ettimgsh., Farnkr. T. 8, F. 3377512, eo PUN F. 11; T. 14, Fig. 8 (sub nom. »Chrysod. serratifolium Mett.»). Pinne obovato-lanceolatze, 15 em longe, 3 cm late, supra medium latiores, margine eximie undato-crenate, apice abrupte angustato caudate, cauda integra ssepe gemmifera; venule mi- nus crebr&, areolis amplis exappendiculatis venulis omnibus perviis, nullis liberis; pale: rachi a pagina inferiore impo- site firme, parietibus cellularum crassiores. Brasil., Rio de Janeiro, Mosén 75. Acrostichum sorbifolium L. var. yapurense (Mart.) Bak. »Forma pinnis paucis maximis» Fl. Brasil. Ic. Ettingsh., Farnkr., T. 8, F. 6 (species indeterminata). (In planta mea pinne 15 cm longe, 4—5 cm late). Brasil, Matto-Grosso, Matto do Curupira, planta robusta ad arbores scandens et subepiphyta, Exp. 1. Regn. A 2991. — Kappler, Plant. surinam. 1973. — (Area: »Amazonas, Pará, Rio de Janeiro, Bahia, Guiana»). Acrostichum caudatum Hook. Ie. Ettingsh., Farnkr, T. 4, F. 8; T. 5, Pigs oa Fig. 14. Brasil, Matto-Grosso, Matto do Curupira et in territorio silvatico dicto »Poaia», loco umbroso paludoso, radicellis alte scandens, Exp. 1. Regn. A 2761, a, b. — (Area: »Rio; Amazo- nas; Guiana»). Die Blätter sind bis 1, m lang und in der Tat dreimal gefiedert. Acrostichum guianense (Aubl.) Bak. Brasil, Matto-Grosso, Macoco in silvis vastis »Poaia» dic- tis, ad terram paludosam silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 3245. — (Area: »Guiana, Para, Rio, S. Paulo»). - LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 255 Osmunda L. Osmunda palustris Schrad. Brasil, Rio Grande do Sul, Cruz Alta, ad rivulum cam- porum, Exp. 1. Regn. A 1459. — (Area: »Rio, Minas»). Lygodium Sw. Lygodium venustum Sw. Brasil, Rio de Janeiro, Corcovado, Mosén 2725. Lygodium mexicanum Presl, Prantl emendavit. Eine in Brasilien sehr seltene Art, von Prantl nur für Rio de Janeiro angegeben. Wenn es wirklich einen konstan- ten Unterschied zwischen venustwm und mexicanum gibt, so sind die von mir in Matto-Grosso gesammelten Exemplare entschieden zur letzteren Art zu führen. Nach der Dar- stellung von Prantl, Die Schiz®aceen (p. 70, 71), und nach Untersuchung der Sammlungen im Herb. Stockh., halte ich folgende Merkmale für zuverlässig (die von Prantl citierten Abbildungen in Ettingshausen, Die Farnkr. der Jetztwelt, sind z. T. zweifelhaft, z. T. verwechselt worden): mexicanum venustum frons subopaca, rachis indistincte alata, frons nitidiuscula, rachis segmenti secundarii apicem versus latiuscule alata, costa segmenti tertiarii | costa segmenti tertiarii basi sterilis basi contikua, non no- dosa, costis lateralibus in basi segmenti alternatim oriundis, segmenta tertiaria fertilia compluria, pinnata, tota planta pilosiuseula (an semper?). Diese nodosa et quidem loco isto, unde cost basales opposite oriuntur, segmenta tertiaria fertilia basalia singula vel bina, minus incisa vel divisa quam sterilia, tota planta, preecipue rachis cujusvis ordinis, villosissima. sämtlichen Merkmale findet man so oft kombi- niert, dass es ohne Zweifel zwei extreme Formen oder Arten 256 . ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. gibt, obgleich die meisten Merkmale derart sind, dass sie nur bei direktem Vergleich deutlieh sind. So z. B. hat mezi- canum »segmenta fertilia magis quam sterilia dissecta (Prantl, S. 68); aber auch venustum zeigt bisweilen (in seiner f. dis- sectum): »segmenta omnia fertilia tertiaria pinnata basi pin- natifida» Unter einer grösseren Anzahl an demselben Orte gesammelter Individuen findet man häufig Exemplare, die in irgend einer Beziehung intermediár sind, sie haben z. B. das knotenförmige Gelenk an der Basis der Costa sehr undeut- lich, obgleich die übrigen Merkmale das venustum angeben. (Bei Verminderung des Knotens werden auch die zwei seit- lichen Cost; nicht gegenständig, sondern entspringen ziem- lich weit von einander) Eine hierher gehörige Pflanze lässt sich deshalb bisweilen nur dadurch bestimmen, dass man eine grössere Anzahl Blattfiedern durchmustert um eine Pluralität für die eine oder andere Form herauszufinden. Brasil., Matto-Grosso, Palmeiras, in silvis, Exp. 1. Regn. A 2519; Cuyaba, in dumetis, A 2519 b. — (Area: Rio de Ja- neiro, Columbia—Mexico, Ind. occ.). Lygodium volubile Sw. Paraguay, Colonia Presidente Gonzales im s. ö. Teile des Landes, Exp. 1. Regn. A 1767. — Jetzt auch durch Chodat's Plante Hassleriane aus 6. Paraguay bekannt. Aneimia Sw. Aneimia flexuosa Sw., Prantl var. genuina Prantl. Ueber die Merkmale dieser Art und ihrer Formen, wie auch die Abbildungen derselben, siehe Prantl, Untersuch. zur Morphol. d. Gefässkrypt., IL, Die Schiz&aceen, 1881. Brasil, Rio de Janeiro, in colle sicco, Mosén 122; in terra subumbrosa, Mosén 2720; Minas Geraes, Caldas, in campo sicco umbroso, Mosén 2268, 2269, 4645; Matto-Grosso, Dia- mantino, in campo glareoso, Exp. 1. Regn. A 2727!/2, speci- men juvenile sterile. Aneimia flexuosa var. oblonga (Sturm) Prantl. Brasil, Minas Geraes, S. Joào d'El-Rei, ad rivulum inter colles argillosos, Exp. 1. Regn. A 109; Caldas, in cacumine LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 257 montis Pedra Branca, Regnell III. 1480 p. p.; S. Paulo, S. Vincente, ad rupes litorales apricas, Mosen 3596. Aneimia flexuosa var. villosa (W.) Prantl. Brasil, Minas Geraes, Caldas, Serra dos Cabritos, Reg- nell III. 1480 p. p.; in campo alto arido petroso, Mosén 4644. Aneimia fulva Sw., Prantl emendavit. Brasil., Minas Geraes, Uberava, Regnell III. 1480 p. p.; Serra de Caldas, in fissuris rupium apricarum, Mosén 4646, 4647; Serra de Caracol, in campo alto arido inter saxa, Mosén 4648. Alle diese Exemplare sind stark xerophil gebaut. Aneimia tomentosa Sw., Prantl emendavit. Die urspriingliche Beschreibung in Swartz’ Syn. Fil., 1806, p. 157, lautet: »fronde bipinnata oblonga, fulvo-tomentosa, pinnulis lunulatis integris. Dies ist allzu kurz und unzu- langlich, um unter so schwierigen Pflanzen, wie die Aneimien, eine Art zu begrenzen. Deswegen scheinen auch die Meinun- gen über die Arten der ganzen Sektion Tomentose Prantl sehr wenig übereinzustimmen. Nach Swartz Worten »fronde oblonga, pinnulis lunulatis» wird es jedenfalls am besten sein, mit Prantl z. B. die bolivianische Pflanze von Mandon n. 1599 An. tomentosa zu nennen. Sehr ähnlich ist eine neuer- dings von Rob. Fries in den Anden vom nórdlichsten Argen- tina gesammelte Aneimia (S:ta Barbara, Gebirgshóhen um die Hochebene, an schattigem Orte) Im Vergl. mit Ax. flexuosa ist diese Art durch länglicheres Blatt und schmälere, mehr getrennte Blattzipfel ausgezeichnet. Aneimia anthriscifolia Schrad. Diese Art ist wie die vorige sehr schwierig zu beschrei- ben und vielleicht sind noch verschiedene Arten unter diesem Namen verborgen. Durch die Beschreibung von Sturm, Flora Brasil, und Prantl, Die Schizzeaceen, ist es fast unmöglich, dieselbe von An. tomentosa (s. oben) zu trennen. Im Allge- meinen hat jedoch An. anthriscifolia folgenden Bau: frons late deltoidea, 3-pinnata, vel 2-pinnata segmentis secundariis profunde pinnatifidis; interdum frons tota 4-pinnatipartita. © ~~ 58 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. b lobis tertiariis saltem basilaribus subpinnatifidis; segmenta ultima deltoideo-ovata, subfaleata; lamina sterilis frondis fer- tils 15 em longa, 12 em lata, tota planta 0,51—0,e m alta. Solehe Exemplare habe ich aus Paraguay (Balansa n. 332) und aus Rio Grande do Sul gesehen. Die Form der Sporen ist kein zuverlässiges Merkmal, wie Prantl behauptet. Er schreibt der An. anthriscifolia »spore angulis non productis zu. Ich habe verschiedene Pflanzen untersucht, die Prantl selbst als anthriscifolia be- zeichnet, habe aber Sporen mit und Sporen ohne Eck- warzen vermischt gefunden. Sturm hat schon in FI. Bras., fase. 23, p. 201, von seiner »anthriscifolia» gesagt: »sporz in angulis prominentes. Dieses Merkmal ist also vorläufig eine nota fallax, bis der Formenkreis dieser Art besser aufgeklärt wird. f. nana n. f. Planta 0,2 m alta; lamina circa 10 cm longa. Forma hu- milis, textura tenul. Argentina, Jujuy, S:ta Clara, loco sicco (specim. marcesc., in statu sicco, mens. Aug.) Rob. Fries n. 518; Bolivia, Tarija, S. Luis, in fissuris rupium, loco sicco (specimina juvenilia rufo-pilosa, mens. Jan.), Rob. Fries n. 1216. var. rotundata n. var. — Taf. 12, Fig: 1. Segmenta primaria et secundaria oblongo-ovata, rotun- dato-obtusa (nec deltoideo-ovata subfalcata), segmenta tertiaria (vel lobuli) partis basalis (et in parte frondis terminali lobi secundarii) late rotundata, apice non attenuata, margine mar- ginem tangente vel adeo marginibus subimbricatis. (Spore angulis non productis). Eine 0,6 m hohe, kräftige Pflanze, mit krautiger Blatt- textur und dünnen Adern, sehr stark glandulös und harz- riechend, in jugendlichem Zustande dicht rotgelb behaart. Wurzelstock wagerecht, öfters sehr verlängert, ziemlich weit getrennte Blatter erzeugend. Brasil, Rio Grande do Sul, Porto Alegre, in terra arida arenoso-argillosa, locis umbrosis fruticetorum et fossarum fre- quens, Exp. 1. Regn. A 331. LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 259 Aneimia Presliana Prantl. Brasil, Matto-Grosso, Cuyabá ad rupes, Palmeiras ad margines fossarum in solo arenoso-argilloso, Exp. 1. Regn. A 2549. — (Area: »Minas Geraes, Goyaz»). Aneimia hirsuta Sw. (non Prantl). — Taf. 12, Fig. 3. Die Originalexemplare im Herb. Swartz. haben anders gebaute Sporen, als die von Prantl (Untersuchungen zur Mor- phol. d. (xefüsskryptog., II, 1881, S. 108) beschriebene »An. hirsuta». Die authentischen Exemplare haben nämlich die Sporen genau so wie An. ciliata Presl, also »sporee non echi- nulato-tubereulatze» (Prantl). Zu dieser Beschreibung muss hinzugefügt werden, dass sie in trockenem Zustande unter dem Mikroskop an der Oberfläche sehr fein und kurz behaart erscheinen — spore subtiliter hirtello-scabree —, Taf. 12 Fig. 3c, was indessen in Wasser, Glycerin etc. nicht mehr deutlich sichtbar ist. Swartz Exemplare sind auf Jamaica gesammelt, einem Fundort, den Prantl nicht erwühnt (nur »S. Domingo: Sw., München). Diese Art hat nicht so tief und schmal zerschnittene Blatter, wie Prantl’s »An. hirsuta», zu der Prantl selbst die »An. tenella» (s. unten) als Synonym (obgleich nur zweifel- haft) hinzugefiigt hat. In Bezug auf die Blattform steht ohne Zweifel An. pasti- nacaria Prantl der An. hirsuta Sw. am nächsten, hat jedoch andere Sporen: spore cristato-striat:e, cristis echinulatis. Von An. ciliata Presl, wie diese von Raddi, Plant. bra- sil. nov. gen., t. 9, abgebildet ist (»An. repens»), unterscheidet sich An. hirsuta Sw. durch die Blattform (lamina ovata, non oblonga). Im Herb. Stockh. findet sich An. hirsuta Sw. von folgen- den Orten: Jamaica, Swartz; Puerto Rico, Sintenis n. 3219; Honduras, Hjalmarsson; Venezuela, Colonia Tovar; Mexico, Bourgeau n. 2778 und Pringle n. 3850. — Aus Brasilien ist diese Art wahrscheinlich nicht bekannt, sondern daselbst durch An. tenella (s. unten) ersetzt. Aneimia ciliata Presl. Brasil, Minas Geraes, Caldas, in campo arido, Mosén 4650. 260 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Aneimia tenera Pohl. — Taf. 12, Fig. 2. An. ciliata Presl var. tenera (Pohl) Prantl, op. eit., p. 108? Brasil., Minas Geraes, Widgren (im Jahr 1845, mit An. tenella vermischt). Die Sporen von Widgren’s Exemplaren stimmen mit den- jenigen der An. ciliata Presl und hirsuta Sw. (non Prantl) überein. Die Blattform erinnert viel an die unten zu erwäh- nende An. tenella, hat aber wie bei An. ciliata einen läng- lichen Umriss und die sehr schmalen Zipfel mehr abstehend als tenella. Beide sind stark xerophil gebaut. Aneimia tenella Sw., Lindm. emendavit. — Taf. 12, Fig. 4. An. tenella Sw., Icon: Cavanilles, Ic., VI, t. 592, f. 1. An. dissecta Presl, Rel. Heenk., t. 11, f. 4 (1830). An. tenella et dissecta Presl, Tentam. Pteridogr., p. 88 (1845). An. hirsuta Prantl ex p. (non Swartz), Untersuch. z. Mor- phol. d. Gefasskrypt., IL, S. 108. Wahrscheinlich hat Swartz diese Art nur auf Cavanilles' ziemlieh schlechte Abbildung (s. oben) gegründet, und auch Presl kannte nur dieselbe Abbildung, als er die Art und die sehr ähnliche An. dissecta im J. 1845 beschrieb. Die Be- schreibungen von Presl und die von ihm angegebene Area »Mexieo, Goyaz sind doch Belege dafür, dass An. tenella eine weitverbreitete Art ist, von der Swartz nur eine ziemlich einfache Form kannte, und die reichlichen Exemplare aus Hoch- brasilien im Herb. Stockh. zeigen sich als mit der von Prantl beschriebenen »hirsuta» (non Swartz!) sehr gut übereinstim- mend, zumal die Sporen aller dieser Exemplare die von Prantl angegebene Form haben: »spore cristato-striate, criste echi- nulis triangularibus ornate»; s. meine Taf. 12, Fig. 4c. Die Blatter wechseln ziemlich viel an Grósse; ausserdem sind die Blattzipfel von wechselnder Breite, so wie ich sie auf Taf. 12, Fig. 4 abbilde (sámtliche Formen aus demselben Orte in Brasilien). Diese Art ist wie An. tenera stark xero- phil gebaut, mit etwas lederartigen und glänzenden Blättern. Brasil, Minas Geraes, Caldas, in campo sicco aprico, Serra de Caldas, in cacumine sicco in fissuris rupium, Regnell II. 340, Mosén 2271, 2272. LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 261 Aneimia pallida Field. et Gardn. Brasil, Minas Geraes, Caldas, in campo sicco aprico, Mo- sén 4649; Serra de Caldas, in adscensu arido montis, Regnell III. 1481, Mosén 4643. Einige von diesen Exemplaren zeigen viel gróssere Blat- ter und längeren Stiel, als die pallida nach Prantl’s Dar- stellung. Spore leviter tuberculate (non echinulatz). Aneimia laxa n. Sp. — Taf. 13. Euaneimia Prantl e sect. »Hirsute», proxime ad An. palli- dam Field. et Gardn. collocanda, abs qua differt segmentis primariis lineari-lanceolatis basi postice abscissa subfalcatis, segmentis eximie distantibus, ramo nervi basalis postici an- teriore non ad medium marginem attingente. Rhizoma horizontale. Petiolus folii fertilis ad 40 cm longus. Lamina sterilis 15 em longa, 5—6 cm lata, subgla- bra vel petiolo et rachi sparse pilifera; segmenta 11-juga te- nuiter coriacea, supra nitidiuscula, pallide viridia, subtus pal- lidiora, spatio quam latitudo ipsorum majore inter se distantia, circa 3 em longa, 5—8 mm lata, inferiora patentia, margine anteriore prope basin Hirsutarum modo leviter inciso. Ve- nulz confertze (minus crebree quam in An. pallida). Petiolus segmentorum fertilium 12 cm longus (juvenilis). Sorophora et petioli fertiles sparse ferrugineo-pilosa. (Spore mature non suppetunt.) Ab An. hirta Sw. differt segmentis minoribus. angustio- ribus, remotis, margine anteriore prope basin inciso. Brasil, Matto-Grosso, Serra da Chapada, Fazenda Buriti, ad terram nemoris arenosam siccam, Exp. 1. Regn. A 2727. Aneimia radicans Raddi. Rio de Janeiro, Corcovado, locis umbrosis siccis, Mosén 118, 1721, Regnell 291. Aneimia Warmingiana Prantl. Brasil, Minas Geraes, Caldas, loco umbroso, Mosén 2266; S. Paulo, in silvis montis Serra de Caracol locis plus minus siccis, Mosén 2265. Aneimia palmarum n. sp. — Taf. 14. Euaneimia Prantl e sect. »Collinc», proxime ad An. hirtam Sw. collocanda, magnitudine et habitu An. phyllitidis similior, 202 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. segmentis paucis longe remotis elongatis, basi in:equali, mar- gine posteriore exciso, utroque margine irregulariter lobato- inciso, venulis omnibus liberis. , Herba elatior, glabra, frondibus aggregatis. Petiolus stra- mineus, sterilis circa 15 em longus, petiolus fertilis ad 30 em longus. Lamina sterilis 15 cm longa, 15 em lata. Segmenta her- bacea, tenuia, pulchre viridia, supra nitidiuscula subtus palli- diora, 5—6-juga preter pauca cum lobo terminali confluentia, horizontaliter patentia, 7—10 cm longa, 1—2 em lata, spatio 2—4 cm inter se distantia, anguste trapezoideo-lanceolata in apicem longum attenuata, acuta vel subacuta, margine crenu- lato-dentata et precipue anteriore plus minus subpinnatifide lobata incisuris parum profundis. Venule liberze magis con- fertte quam in An. phyllitidis. Rachis segmentorum fertilium sparsissime pilosa. Ab An. Schraderiana Mart., Ic. plant. erypt. Brasil., 1817, t. 58, differt segmentis longioribus angustioribus irregulariter lobatis, basi perfecte in:equali, segmento apicali non dilatato conjugatim bilobo, venulis magis abundanter ramosis. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad margines fossarum loeis umbrosis, Exp. 1. Regn. A 2547. Aneimia phyllitidis Sw. Von den Regnell’schen Exemplaren teile ich nur mit: Brasil, Rio Grande do Sul, Porto Alegre, ad terram, locis umbrosis frequens, Exp. 1. Regn. A 317; Matto-Grosso, Fazenda Palmeiras, ad terram silve umbrose, Exp. 1. Regn. A 2383; Paraguay, Paraguari, in declivibus silvaticis montis Cerro-hü, Exp. 1. Regn. A 1819. (Area: »Goyaz—S. Catharina, Bahia, extrabrasil.»). Equisetum L. Equisetum giganteum IL. Brasil., Rio Grande do Sul, S. José do Norte oppidum regionis litoralis, in dumetis solo uliginoso, Exp. 1. Regn. A 715. — (Area: »Mexico— Buenos Ayres»). Equisetum xylochetum Mett. Paraguay, El gran Chaco, in conspectu urbis Asuncion, loeis siccis inter silvulas et fruticeta, Exp. 1. Regn. A 2315, planta 4 m alta. — (Area: »Perü, Chile»). LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNELORA. 263 Lycopodium L. Lycopodium reflexum Lamk. Brasil., Rio Grande do Sul, Cachoeira, in terra humida camporum et collium argillacea rufa, Exp. 1. Regn. A 1227; Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, loco arido, A 87. Lycopodium dichotomum Jacq. Brasil, Matto-Grosso, Capäo Secco prope S. Anna da Chapada, ad arbores silve epiphytum, Exp. 1. Regn. A 2705. Lycopodium alopecuroides L. Brasil., Rio Grande do Sul, Quinta prope opp. Pelotas, in campis arenosis apricis, Exp. 1. Regn. A 761; Cachoeira, ad margines abruptos argillaceos torrentis campi, A 1225; Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei, in fruticetis umbrosis solo arenoso-argilloso, A 85. Lycopodium cernuum L. Brasil., Rio Grande do Sul, Cachoeira, ad rupes et ad terram marginis abrupti torrentium campi, Exp. 1. Regn. A 1181 a, b. Lycopodium paradoxum Mart. Brasil, Minas Geraes, S. Jodo d'El-Rei, cum Lycop. re- flexo et alopecuroide, in terra nuda vel arida vel humida, Exp. 1. Regn. A 81. Psilotum Sw. Psilotum triquetrum Sw. Brasil, Matto-Grosso, Fazenda Cupim, ad arbores silve epiphytum, Exp. 1. Regn. A 2603; Paraguay, Colonia Elisa, ad arbores silve, A 1733. Selaginella Spring. Selaginella rupestris Spring. Rio de Janeiro, Corcovado, inter muscos silve primeve, Exp. 1. Regn. A 213; 264 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Paraguay, El Chaco, Puerto Casado, ad terram apricam arenosam, Exp. 1. Regn. A 2319. Selaginella exeurrens Spring. Brasil, Rio Grande do Sul, Cachoeira, in fruticetis solo arido umbroso, Exp. 1. Regn. A 1153. Selaginella erythropus (Mart.). Brasil., Matto-Grosso, Serra do Itapirapuan, ad terram silve primevee, Fazenda Palmeiras item, Exp. 1. Regn. A 2589 a, b. Selaginella brasiliensis (Raddi). Brasil., Rio de Janeiro, in ruderatis graminosis Horti Botanici, Exp. 1. Regn. A 207; Rio Grande do Sul, Porto Alegre, in silvulis, Exp. 1. Regn. A 517. Azolla Lamk. Azolla filiculoides Lamk. Brasil., Rio Grande do Sul, S. Pedro do Rio Grande, ad terram arenosam campi vel adeo ad arenam mobilem olim submersam jam siccam, Exp. 1. Regn. A 731; planta colore purpurascente. Acrostichum L. caudatum Hook. . guianense Bak. hybridum Bory latifolium Sw. . lingua Raddi luridum Fée pervium Lindm. . scalpturatum (Fée) . serratifolium Mert. . sorbifolium L.. viscosum Sw. . yapurense Mart. . Adiantum L. sethiopicum L. . arcuatum Sw.. cuneatum Lff. et Fisch. deflectens Mart. . denticulatum Sw. dolabriforme Hook. . glareosum Lindm. filiforme Hook. fovearum Raddi . incertum Lindm. . intermedium Hook. . > Sw.. Kaulfussii Kze lucidum Sw. lunulatum Burm. . obliquum Willd. . obtusum Desv. pectinatum Kze pensile Kze . persimile Presl platyphyllum Sw. rectangulare Lindm. Seemanni Hook. . sordidum Lindm. tenerum Sw. Adiantum L. tetraphyllum Willd. tremulum Kze . Register. Seite Alsophila Br. 2254 atrovirens Presl . .254 | nitida Kze . 252 | Aneimia Sw. . 252 | anthriscifolia Schrad. . . 252 | ciliata Presl 251 | dissecta Presl. 254 | flexuosa Sw. . 253 | fulva Sw.. 252 hirsuta Prantl . 254 hirsuta Sw. . 252 hirta Sw. . 254 laxa: Linden pallida F. et G. . 206 palmarum Lindm. 202 pastinacaria Prantl . 207 phyllitidis Sw. . . 202 Presliana Prantl . 203 | radicans Raddi 202 | repens Raddi . 202 Schraderiana Mart. . .202 | tenella Sw. . 203 | tenera Pohl. 204 tomentosa Sw. . ! 203 Warmingiana Prantl 203 | Antrophyum Kaulf. 203 lineatum Kaulf. . 205 | Aspidium Br. 202 aculeatum Sw. 203 capense Willd. 204 coriaceum Sw. . 205 semicordatum Sw. 206 | Asplenium L. 202 | abscissum Willd. . 205 | alatum H. B. K. 204 | auricularium Desv. . 205 auriculatum Sw. . 205 | Asplenium L. 206 auritum Sw. brasiliense Raddi 204 | » Sw. 202 | brachyotus Kze LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. . 223, . 213, 265 266 Asplenium L. decurtatum Link dimidiatum Lowe dolabella Kze . erectum Bory . firmum Kze. foeniculaceum H. B. k. formosum Willd. . fragrans Sw. fureatum Thunb. Gibertianum Hook. . harpeodes Kze . hastatum Kl. jucundum Glaz. letum Sw. lunulatum Sw. mucronatum Presl . multijugum Wall. mutilatum Kaulf. otites Link . pteropus Kaulf. pulchellum . regulare Sw. serratum L. Shepherdi Spr. tenerum Forst. Azolla Lamk. filieuloides Lamk. Blechnum L. asplenioides Sw. . brasiliense Desv. . hastatum Kaulf. . lanceola Sw. occidentale L. . unilaterale Willd. Cassebeera Kaulf. pinnata Kaulf. Ceratopteris Brongn. thalietroides Drongn. Cheilanthes Sw. chlorophylla Sw. . microphylla Sw. radiata R. Br. Cyathea Sm. vestita Mart. Davallia Sm. adiantoides Sw. inequalis Kze . ARKIV FÓR BOTANIK. Seite | . 222 . 218 . 217 | . 213 . 220 | . 222 . 218 . 222 . 922 | . 222 . 215 . 921 | . 215 . 220 | . 215 . 222 . 218 | . 914 . 919 . 215 . 219 . 219 . 213 . 222 | 9217 . 264 | . 208 BAND 1. Davallia Sm. Plumieri Hook. FUE aie Hook. et Grev. concinna Bak. . | Dicksonia L'Hérit. adiantoides H. B. K. apiifolia Sw. bipinnata Cay. cicutaria Sw. coniifolia Hook. dissecta Sw. . incisa Fée ordinata Kaulf. rnbiginosa Kaulf. Sellowiana Hook. tenera Kaulf. Didymochlena Desv. lunulata Desv. | Didymoglossum Desv. . 212 ‚212 | . 213 . 212 . 212 . 212 Equisetum L. giganteum L. 3 xylochetum Mett. Gleichenia Sm. dichotoma Willd. gracilis Mart. . nervosa Kaulf. pubescens H. B. K. rigida (Kze) I Goniopteris leptocladia Fée tenera Fée . Gymnogramme Desv. calomelanos Kaulf. . cherophylla Desv. leptophylla Desv. ochracea Presl Regnelliana Lindm. rufa Desv. tartarea Desv. tomentosa Desv. trifoliata Desv. | Hemitelia Br. setosa Mett. | Hymenophyllum Sm. elegans Spr. lineare Sw. . polyanthos Sw. pusillum Sturm sericeum Sw. LINDMAN, BEITR. Z. Hypolepis Bernh. hostilis Presl Lindsea Dryander coriifolia Lindm. faleata Dryand. . guianensis Dryand. javitensis Raddi . lancea (L.) Mett. Leprieurii Hook. . mierophylla Presl montana Fée nervosa Lindm. quadrangularis Raddi . Schomburgkii Kl. stricta Dryand. trapeziformis Dryand. Lomaria Willd. attenuata Willd. capensis (L.) lineata Willd. . ornifolia Presl Regnelliana Kze . striata Sw. Lygodium Sw. mexicanum Presl venustum Sw. volubile Sw. Lycopodium L. alopecuroides L. cernuum L. dichotomum Jaca. paradoxum Mart. reflexum Lamk. Meniscium Schreb. reticulatum Sw. serratum Cav. Monogramme Schk. rostrata Hook. Nephrodium Rich. acutum Hook. . caripense . conterminum Desv. falciculatum > gongylodus Schk. Kaulfussii Hook. . macrophyllum Bak. molle Desv. . obtusatum Sw. Arkiv för botanik. 267 Seite KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. Seite Nephrodium Rich. #207 oligocarpum Hook. patens . 4157201 patulum Bak. . 19852204 protensum Afzel. . 199 Raddianum Hook. . 200 Sprengelii Hook. . . 198 unitum Sw. . . 902 vestitum Bak. .900 | villosum Presl . . 198 | Nephrolepis Schott . 199 | cordifolia Presl .198 | exaltata Schott . 201 | Oetosis Neck. 0198 lineata Neck. 198 Osmunda L. palustris Schrad. .211 | Pelleea Link 2:911 concolor Bak. . . 211 | Polypodium L. 10831 acrodontium Fée 24891: adnatum Kze 211 angustifolium Sw. angustum Mett. W255 apiculatum Kze 2255 aspleniitolium L. E256 aureum L. | Bakeri Lim 263 camporum Lindm. 263 cartilagineum Presl 263 Dätharins Lit et E. 263 chnoophorum Kze 263 ||-—eilare Been | cinerascens Lindm. . 250 confluens Fée 250 connexum Kaulf. cordatum Kze . 248 | crassifolium L. | erispatum . . vin 996 cultratum Willd. 230, 20294 decumanum Willd. - . 225 | dependens Bak. . 224 | elasticum Rich. . 226 | filicula Kaulf. . . 225 | gratum Fee. (225 griseum Liebm. 296 heteroclitum Fée .296 | immersum Fée : Band 1. 20 m CO bo po Ww pO rO ww vo bo Wo pO DO [pO Ww ap Or AN bo lor) 268 Polypodium L. incanum Sw. letum Raddi levigatum Cav. lanceolatum L. lapathifolium Poir. lepidopteris (Kze) leptophyllum Moritz L'Herminieri Fée Lindbergii Mett. . longipes Fée loriceum Hook. et Bak. > pr... lucidum Beyr. . lycopodioides L. menisciifolium microsorum Lindm. oppositifolium Glaz. paradisee Lff. et F. pectinatum L. . pendulum L. percussum Cay. persicariefolium Schrad. phyllitidis L. pilosissimum Hook. . pilosum Fée ; plebejum Schecht. plumula H. DB. K. pubescens Raddi . repens Sw. retusum Sw. Richardi Kl. riograndense Lindm. robustum Fée. rufulum Pres]. . Schkuhrii Raddi . siccum Lindm. surinamense Jacq. suspensum L. teniosum W. . . taxifolium Hook. et Bak. » Leh Jam. s tetragonum Sw. var. transiens Lindm. typicum Fée vacciniifolium Lff. et F. Lf. d Men 231, ARKIV FÖR BOTANIK. Seite 11243 Suo . 944 324 . 944 243 | 29:32 ol . 247 202451 ea - 246 | 947 | 242 | 239 230 . 239 233, > ail 247 . 948 | . 246 235 BAND 1. Polypodium L. | vulpinum Lindm. | Psilotum Sw. triquetrum Sw. Pteris: L. aculeata Sw., var. aquilina L. 3 brasiliensis Raddi caudata L. decurrens Presl deflexa Link Hostmanniana Presl leptophylla Sw. . lomariacea Kze longifolia L. ornithopus Mett. . patula (Fée) pedata L. : quadriaurita Retz. serrulata L. fil. Pteropsis Desv. | Seolopendrium Sm. brasiliense Sw. | Selaginella Spring | brasiliensis (Raddi) erythropus (Mart.) . excurrens Spring. rupestris Spring . 28 | Tenitis Willd. 229 | 1235 mo40 5 eb angustifolia R. Br. | Trichomanes Sm. Erispum .L. 24% cristatum Kaulf. fulvum Spr. Martiusii Presl pilosum Mart. . pinnatum Hedw. plumula Presl . pyxidiferum L. radicans Sw. tenerum Spr. | Vittaria Sm. lineata (L.) Sw. . Gardneriana Fée stipitata Kze LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 269 Erklärung der Tafeln. Taf 7. Fig. 1. Dicksonia ordinata Kaulf. (S. 194). Ein Stück vom Stiel oder Rachis nebst der Basis der zwei un- tersten Segmente 1:er Ordnung; die ersten Segmente 2:er Ordnung sind dem gemeinsamen Stiel (Rachis) sehr genähert. (Exemplar aus Cuba, Wright 895.) Fig. 2. Dicksonia tenera Kaulf. (S. 194). a Stück des gemeinsamen Hauptstieles oder Rachis nebst der Basis des untersten Segmentes 1:er Ordnung und darüber ein Fragment eines Segmentes 2:er Ordnung; die ersten Segmente 2:er Ordnung von der Rachis entfernt. (Exemplar aus Rio de Janeiro, Riedel.) b Rachis und Segmente l:er Ordnung höher hinauf in einem fer- tilen Wedel; die Segmente 2:er Ordnung viel kleiner, stumpfer, und nicht vollständig fiedrig. (Exemplar aus Cuba, Wright 962.) Fig. 3. Dicksonia cicutaria Sw. (S. 193). Oben ein Stück vom Stiel oder Rachis mit der Basis eines Seg- ments 1l:er Ordnung und den zwei ersten Segmenten 2:er Ordnung. (Originalexemplar im Herb. Swartz.) Unten ein Stück eines Segmentes 1:er Ordnung weiter hinauf im Wedel, nebst einem Segment 2:er Ordnung. Fig. 4. Dicksonia rubiginosa Kaulf. (S. 194). Dasselbe Stück des Wedels wie Fig. 2 b. (Exemplar von Rio de Janeiro, Mosén.) Fig. 5. Dicksonia dissecta Sw. (S. 193). a Stück des Segments 1:er Ordnung (Originalex. im Hb. Swartz.) mit der Basis von zwei Segmenten 2:er Ordnung; der Wedel ist hier noch einmal mehr gefiedert, als bei den vorigen Arten. (Steriles Exemplar aus Jamaica.) b Stück des gemeinsamen Stieles oder Rachis mit der Basis des untersten Segments l:er Ordnung (fertiles Exemplar aus Costa Rica, Hoffmann 669 a). Fig. 6. Hypolepis' hostilis Presl (S. 207). Fragment des Hauptstieles mit dem basalen Teil des untersten Primärsegmentes (Ex. aus Rio Grande do Sul). "! 210 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Tat: 8. Fig. 1. Lindsea corüfolia Lindm. n. sp. (S. 201). a Gipfel des Wedels, natürl. Grósse (Exemplar aus Venezuela, Herb. Stockh.). b Segment, Vergr. 2. Fig. 2. Lindsea lancea (L.) f. falcata Bak. (S. 198, 201). Segment, Verer. 2 (Exemplar aus Venezuela, Schomburgk, Herb. Stockh.). Fig. 3. Lindsea lancea (L.) f. marginalis Lindm. n. f. (S. 199). Segment, Vergr. 2 (Exemplar aus Matto-Grosso, Exp. 1. Regnell. A 8341!/2). Fig. 4. Lindsea guianensis (Aubl) Lindm. (S. 199). a Segment, Vergr. 4 (Exemplar aus Minas Geraes, Exp. 1. Reg- nell. A 141). b Segment, Vergr. 4 (Ex. aus dem Herb. Swartz., genannt »Linds. guianensis»). Fig. 5. Lindsea nervosa Lindm. n. sp. (S. 199). a Stück des Wedels mit einem vollständigen Primärsegment, natürl. Grösse (Exempl. aus Venezuela, Herb. Stockh.). : b Segment derselben Pflanze, Vergr. 4. Fig. 6. Gymnogramme Regnelliana Lindm. n. sp. (S. 249). a Pflanze von oben gesehen, nat. Grósse (Ex. aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regnell A 545). b Wedel von unten gesehen, Vergr. 3. c Sporen derselben Pflanze, Vergr. 112. d Sporen von Gymnogramme leptophylla Desv., Vergr. 112 (Exemplar von Madeira). Fig. 7. Acrostichum pervium Lindm. n. sp. (S. 254). Steriles Blattsegment in natiirl. Grósse, an der Spitze knospen- erzeugend. (Ex. von Rio de Janeiro, Mosén 75.) Fig. 8. Aerostichum serratifolium Mert. (S. 252). a Steriles Blattsegment, abgeschnitten (Ex. aus Paraguay, Exp. 1. Regn. A 2337). b Spreublättchen von der Unterseite der Costa, Vergr. 40. Fig. 9. Aerostichum scalpturatum (Fée). (S. 253). a und b wie in der vorigen Figur (Exemplar aus Matto-Grosso, Exp. 2. Regn. A 3061); LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 271 "Tar B. Fig. 1. Adiantum sordidum Lindm. n. sp. (S. 205). a Stück eines fertilen Wedels, nat. Grösse. (Exemplar aus Matto- Grosso, Exp. 1. Regn. A 3249). b Stück eines sterilen Wedels derselben Pflanze, nat. Grósse. Fig. 2. Adiantum obtusum Desv. (S. 204). Fragment eines fertilen Primärsegments, nat. Grösse. (Ex. aus Matto-Grosso, Exp. 1. Regn. A 2385.) Fig. 3. Adiantum rectangulare Lindm. n. sp. (S. 204). Fragment eines fertilen Primärsegments, nat. Grösse. (Ex. aus Matto-Grosso, Exp. 1. Regn. A 2387, b.) Fig. 4. Adiantum incertum Lindm. (S. 204). a Rachis und Segmente 1:er Ordnung eines fertilen Wedels, nat. Grösse. (Ex. aus El gran Chaco, Exp. 1. Regn. A 2083.) b Steriles Segment 2:er Ordnung, nat. Grösse. e Fertiles Segment 2:er Ordnung, Vergr. 2. Fig. 5. Adiantum glareosum Lindm. (S. 202). a Fertiler Wedel einer älteren Pflanze, nat. Grösse, und daneben ein paar Segmente von bedeutender Breite. (Exemplar aus Matto- Grosso, Exp. 1. Regn. A 2559 b.) Jüngere, meistens sterile Pflanze, nat. Grösse, Exp. 1. Regn. A 2559 d. Fig. 6. Polypodium riograndense Lindm. (S. 230). Stück der Rachis mit einigen fertilen Segmenten eines sehr grossen Wedels, nat. Grösse. Ex. aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regnell. ei Fig. 7. Polypodium tetragonum Sw. var. incompletum Lindm. (S. 229). a Stück der Rachis und fertiles Primürsegment eines sehr grossen Wedels, nat. Grósse. (Ex. aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regn. ES) b Primürsegment eines kleinen Wedels, nat. Grösse, Taf. 10. Fig. 1. Asplenium lunulatum Sw., var. Swartzii Lindm. (S. 217). a Fragment aus Südafrika, nach Originalexemplar im Herb. Swartz, nat. Grósse. 242 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. b Fertiles Segment derselben Pflanze, Vergr. 2. c Fragment eines Wedels aus Natal (Herb. Stockh.), nat. Grösse. Fig. 2. Asplenium lunulatum Sw., var. commune Lindm. a, b Fragmente aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regn. A 553. c Gipfel eines Wedels, nat. Grösse. d, e Fragmente derselben Varietät aus Rio de Janeiro (Widgren), nat. Grósse. Fig. 3. Asplenium lunulatum Sw., var. fluminense Lindm. (S. 218). Fragment aus Rio de Janeiro (Freyreiss, Herb. Stockh.), nat. Grósse. Fig. 4. Asplenium otites Link. (S. 219). Fragment eines Exemplars aus Matto-Grosso, Exp. 1. Regn. A 3369, nat. Grösse. Fig. 5. Asplenium regulare Sw.. (S. 219). a, b, d Fragmente von etwas verschiedener Gestalt, nach den Ori- ginalexemplaren aus Minas Geraes (Freyreiss) im Herb. Swartz., nat. Grósse. c Fragment derselben Art aus Rio de Janeiro (Widgren, Herb. Stockh.). Fig. 6. Asplenium erectum Bory, f. mitigatum Lindm. (S. 214). Fragment aus Rio Grande do Sul, nat. Grósse, Exp. 1. Regnell. ASTE Fig. 7. Asplenium erectum Bory, f. serratum Lindm. (S. 214). Wie die vorige Figur, Exp. 1. Regnell. A 841. Fig. 8. Asplenium harpeodes Kze. (S. 215). a Fragment mit Segmenten aus Minas Geraes, Mosén 2122, nat. Grösse. b Segment eines Exemplars aus Columbien (Moritz, Herb. Stockh.). Fig. 9. Asplenium firmum Kze. (S. 220). Fragment aus Porto Alegre, Exp. 1. Regn. A 357, nat. Grösse. Fig. 10. Nephrodium Kaulfussii Hook. (S. 225). Fragment eines fertilen Wedels aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regn. A 379, nat. Grösse. + LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 215 Fig. 11. Polypodium retusum Sw. (S. 227). a Stück von Rachis mit Primärsegmenten, nat. Grösse, nach den Originalexemplaren im Herb. Swartz. — b Basales Stück des Primür- segments. Vergr. 3. Fig. 12. Nephrodium conterminum Desv. (S. 225). a Wie die vorige Figur, nat. Grósse, aus Minas Geraes, Exp. 1. Regn. A 113. — b Vergr. 3. Fig. 13. Polypodium camporum Lindm. n. sp. (S. 228). a Obere Hälfte eines fertilen Wedels aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regn. A 1547, nat. Grósse. b Basales Stück eines Primärsegments, Vergr. 3. Taf. 11. Fig. 1. Polypodium pectinatum L. (S. 236). a Stück des Wedels, nat. Grósse. (Originalexemplar im Herb. Swartz.) b Fragment einer Form mit gedrängt sitzenden Segmenten (Ex. aus Mexico, Bourgeau 2609). c Segment von dem in a abgebildeten Wedel, Vergr. 5 (Herb. Swartz.) Fig. 2. Polypodium microsorum Lindm. (S. 239). a Fragment des Wedels in nat. Grósse (Ex. aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regn. A 381). b Fragment eines Segments, Vergr. 5 (Rio, Mosén 114). c Dasselbe, der in a abgebildeten Pflanze entnommen, Vergr. 5. Fig. 3. Polypodium paradisew Lf. et F. (S. 239). a Fragment des Wedels, nat. Grósse (Ex. aus Paraguay, Exp. 1. Regn. A 1813 c). b Stück eines Segments, Vergr. 2 (Ex. aus Paraguay, Balansa 386 a). e Kleines Stück eines Segments aus der in a abgebildeten Pflanze, Vergr. 5. Fig. 4. Polypodium siccum Lindm. n. sp. (S. 234). a Fragment eines Wedels, nat. Gr. (Ex. aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regn. A 501). ; b Stück eines Segments derselben Pflanze, Vergr. 5. Fig. 5. Polypodium L’Herminieri Fée. (S. 231). Stück eines Segments, Vergr. 5 (Exemplar aus Venezuela). E a Fragment des Wedels, nat. Grósse (Ex. aus Rio de Janeiro, Bape: Regnis C99) b Basis eines Segments derselben Pflanze, Vergr. 5. 274 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Fig. 6. Polypodium cinerascens Lindm. (S. 238). Fig. 7. Polypodium transiens Lindm. (S. 235). a basaler Drittel der Spreite und Stück des Stieles, nat. Grösse (Ex. aus S. Paulo, Mosén 3535). b Stück eines Segments derselben Pflanze, wo der sterile Teil netzfórmig verbundene Aderchen hat, Vergr. 3. Fig. 8. Polypodium typicum Fée. (S. 240). Basales Stück eines Segments, Vergr. 4 (Ex. aus Minas Geraes, Regnell II. 317*). Fig. 9. Polypodium Bakeri Lindm. (S. 240). Fragment des Wedels, nat. Grósse (Ex. aus Minas Geraes, Reg- nell 319* b). Fig. 10. Polypodium loriceum L. (8. 241). Kleines Stück eines Segments, nat. Grósse (Exemplar von Puerto Rico, Sintenis 1779, mit denjenigen im Herb. Swartz. übereinstimmend). Fig. 11. Polypodiwm letum Raddi. (S. 241). Wie die vorige Figur (Ex. aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regn. A 495). Fig. 12. Polypodium vulpinum Lindm. (S. 245). Stück des Wedels, etwa aus der Mitte herausgeschnitten, nat. Grósse (Exemplar aus Minas Geraes, Mosén 2220). Fig. 13. Polypodium cordatum Kze? (S. 242). Segment in natürlicher Grösse nebst Fragment von der Rachis (Exemplar aus Matto-Grosso, Exp. 1. Regn. A 2599). Par. PAS Fig. 1. Aneimia anthriscifolia Schrad. var. rotundata Lindm. n. var. (S. 258). a Fertiles Blatt, dessen sterile Spreite verhältnismässig kleine Segmente hat (Exemplar aus Rio Grande do Sul, Exp. 1. Regnell. A 331). b Segment einer sterilen Spreite mit grösseren und mehr einge- schnittenen Segmenten. Li -—1 Or LINDMAN, BEITR. Z. KENNTNIS D. TROP.-AMERIK. FARNFLORA. 2171 Fig. 2. Aneimia tenera Pohl. (S. 260). 'Steriles Blatt aus Minas Geraes (Widgren). Fig. 3. Aneinvia hirsuta Sw. (S. 259). a Fertiles Blatt von einem kleinen Exemplar. b Sterile Spreite des fertilen Blattes von einem grossen Exemplar. ‘¢ Spore (Vergr. 270). (Alles nach Originalexemplaren im Herb. Swartz.) Fig. 4. Aneimia tenella Sw. (S. 260). a Verschieden gestaltete fertile Blätter (Minas Geraes, Mosén, Regnell). b Steriles Blatt einer sehr grossen Pflanze. € Spore (Vergr. 270). Taft. 13. Aneimia lava Lindm. n. sp. (S. 261). Die Pflanze in natürl. Grósse und daneben zwei Segmente, Vergr. 3. (Exemplar aus Matto-Grosso, Exp. 1. Regn. A 2727.) Taf. 14. Aneimia palmarum Lindm. n. sp. (S. 261). Die Pflanze in natürl. Grósse und daneben ein Segment, Vergr. 2. (Exemplar aus Matto-Grosso, Exp. 1. Regn. A 2547.) Tryckt den 4 september 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. : DAP í "ein Ye à e rJ E Ba MEAs wA EN 0° ” io Free nr unbe istis lod Ec En“ proe Be ME eR mat Lh enit afit | sd S e nach netus a í lasta Bel 59!» qox Holt wal vio: amt Na töntar Inu Ge RR rh TS? ah arme d pu^ igit tut eus NUN D. kL). mal! IH "ana e 4 oM. Uv j «ft a ire i iw. | ir j a ‘ inal aon * A ' NITE 3 aa) niveis wien wortind nal) . "LDMEDUDLME D T } T P Lie b '"- FL) I | q T EN MITT TL Gne ald Eis ine Dio Hr run ft TOC P u » d | I sc ie Ud "T T a" D LÅ y wt hi9 e EX ia. a0 agit fete MEUS. . LEER. p ] A! A tA k Mio ST LGUNL uiu SORT imi LET | , á * 1 $ 4 i LOHN - KANN 94 | 'Ss ONE AXE Sot Ef "LES 7 T Hid ON open caus gate e M 1 ; i Fy JA 36i ruga How muce bee veiut? Ipfa "mi ex A ws COE ov 4 vu NR N. € IT a) ab p; 28 ft gpd Mw H röv Nels aet Mass. I kl é ] 3i META ANE . 3% MEI a de 18 4 M s GEA X N 4 JE IL LE Po Ev y Ih ©, © UI vor mee seem 1 t MÅR ata x MEI Ror du WM i ee 1% 1 ACER - UM pom Meis £o AE TE ^ beth mr acci A ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Die Aigen der ersten Regnellschen Expedition. III. Zygnemaceen und Mesocarpaceen. Von O. BORGE. Mit 1 Tafel. (Tafl. 15). Mitgeteilt am 10. Juni 1905 von V. Wirrrock und J. ERIKSSON. Über die zu diesen beiden Familien gehórenden, in Bra- silien gesammelten Algen sind schon wiederholt Berichte veröffentlicht worden. | v. Martens, Die Tange (Die Preussische Exped. nach Ost-Asien. Bot. Teil. Berlin 1866), erwähnt Spirogyra tro- pica Kitz. — GRUNOW in, Reise der österreich. Fregatte No- vara um die Erde, Bot. Teil I, Algen, Wien 1868, nennt Spirogyra turpis Kitz. — In WrrrR. et Norpst. Exs. sind folgende Formen ausgeteilt: in fase. 8, 1880 Spirogyra lineata var. brasiliensis Norvst. (Nr 360), S. reticulata NongpsT. (Nr 362); in fasc. 10, 1882 S. princeps CLEvE (Nr 461); in fasc. 11, 1883 Mougeotia parvula Hass., Wirrr. (Nr 536), M. capu- cina (Bory) Ac. (Nr 539) und in fasc. 29, 1896 Spirogyra Mal- meana Hırs (Nr 1375). — Mostus, M., Bearbeitung der von H. Schenck in Brasilien. gesammelten Algen (Hedwigia 1889) erwähnt Spirogyra insignis forma elongata SURINGAR. — Mó- BIUS, Algae Brasilienses a cl. Dr. Glaziou collectae (Notarisia 1890) zählt auf: Spirogyra condensata (V AvcH.) KÜüTz.(?) und Zygnema insigne Kürz. — MöBivs, Uber einige brasilianische Algen (Hedwigia 1895) beschreibt Mougeotia Uleana Món. — 27 go ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. SCHMIDLE. W., Algen aus Brasilien (Hedwigia 1901) be- schreibt eine var. minor von Spirogyra Malmeana Hiren. Wenn man Spirogyra tropica Körtz. und S. turpis Körz. ausnimmt, da sie nur steril gefunden wurden, sowie S. con- densata (VAvcH.) Kürz. da als unsicher angegeben, würden folgende 13 Formen bisher aus Brasilien bekannt sein: Zyg- nema insigne Kitz., Spirogyra insignis forma elongata SURIN- GAR, S. princeps CLEVE, S. Malmeana HIRN und var. minor SCHMIDLE, S. reticulata Norpst., S. lineata var. brasiliensis Norpst., Mougeotia parvula Hass., WITTR., M. Uleana Möp., JM. capueina (Bory) Ac. Durch nachstehenden Aufsatz erhöht sich diese Zahl um 8, nämlich Zygnema stellinum (V auch.) AG., Spirogyra inflata (Vavcu.) Rap., S. Grevilleana (Hass.) Körz., S. catenaeformis (Hass.) Küvz., S. Reinhardit CHMIEL., S. maxima (Hass. WrirTR, Strogonium sticticum (Engl. Bot.) Kürz. und Gonatonema sphaerospora n. sp. Aus Paraguay werden, meines Wissens, keine zu diesen beiden Familien gehórenden Arten erwühnt; im folgenden finder sich aber von dort folgende 4 Arten: Spirogyra paraguayen- sis n. spec., S. Reinhardit CHMIEL., Sirogonium sticticum (Engl. Bot.) Kürz. und Mougeotia laetevirens (A. Br.) WrrTR. Das Material des folgenden Aufsatzes ist von Dr. G. MALME während der ersten Regnellschen Expedition in Bra- silien und Paraguay gesammelt und mir von Herrn Prof. Dr. V. B. Wrrrrock. Vorstand der botanischen Abteilung des Xeichsmuseums zu Stockholm, gütigst zur Bearbeitung über- wiesen worden. Ich gebe hier das Verzeichnis der Fundorte sowie Dr. G. Malmes Originalnummern, mit denen die Sammlung im Reichsmuseum zu Stockholm bezeichnet ist. Brasilien, Bio Grande do Sul. Alg. 1. Porto Alegre. !?/» 1892. (Liquor Hantzschii). Wee: » » 8/11 » (Exsice.). 2. (Liquor Hantzschii). 3. Porto Alegre. #15 1893. An einem von einem klei- nen Bach bespülten Felsen am Abhange der Höhen zwischen Belem Veechio und Parthenon. (Exsicc.) Paraguay. Alg. 76. Asuncion, Trinidad. ?5/ 1893. Im seichten Wasser eines Banhado. (Exsice:). BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 279 wie. (9. */s 1893. (Exsicc.). » 84. Areguá. ?!/s 1893. Im stillstehenden Wasser von Pfützen des Campo (unter Pistia, Salvinia, Cabomba ete.). (Exsicc.) » 97. Colonia Risso. Estancia. 19/10 1893. In einem Bache mit brackischem Wasser (auf Kalkboden). Im Was- ser schwimmend. (Exsice.) Brasilien, Matto-Grosso. Alg. 104—105. Cuyaba. 19/5 1894. (Liquor Hantzschii.) » 106. » » (Exsicc.) » Ae. Zarate. - /o 1894. In einem Tümpel mit stillste- hendem Wasser. -(Liquor Hantzschii.) » Be. Zarate. 2/9 1894. In einer Lache mit stillstehen- dem Wasser. (Liquor Hantzschii.) » Morrinho. °°/4 1894. In einer Versumpfung mit Utri- cularia, Eriocaulaceen ete. (Liquor Hantzschii.) Zygnemaceae. Zygnema (Ace.) DE Ban. Z. stellinum (Vaucu.) Ac. Crass. cell. veg. 29.—30 u; zygotis globosis vel paulo oblon- 5 H3 2y8 g gis, 37,5—40 u crass., mesosporio foveolis ornato, fusco. Fig. 1. Matto-Grosso (Ae). Spirogyra LINK. S. inflata (VAUCH.) Rap. Cellulis vegetativis 18—19,5 u latis, diametro 31/2—9- plo longioribus; cellulis fructiferis 39 u latis; zygotis circ. 76 u longis, 933—234 u latis. Matto-Grosso (Ae). . — — Forma cellulis vegetativis crassioribus 22—23,5 u latis, 9—11-plo longioribus; cellulis fructiferis valde abbre- viatis ad 46 u latis; zygotis 60—74 u longis, 32,5—36,5 uu latis. Fig. 2. Matto-Grosso (Be). 280 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. S. Grevilleana (Hass.) Körz. Cell. veget. 26 u lat, 3!/2—5 !/2-plo longioribus; cell. fructif. cire. 43 u latis; zygotis 67,5—71,5 u long. 34—36,5 u lat. Matto-Grosso. (Ae). Die Form stimmt gut mit PETITS Form in »Spirog. Par.» überein, nur dass die vegetativen Zellen unserer Form etwas kleiner sind. S. catenaeformis (Hass.) Ktrz. Cell. veg. 26—27,5 u lat., 24 2—31/2-plo longioribus; con- jugatione scaliformi; cellulis fructiferis abbreviatis uno latere (n quo conjugatio sequitur) inflatis ad 35 u latis; zygotis 45—52 u longis, 27—31 u latis. Matto-Grosso (Be). S. paraguayensis n. spec. Fig. 3—7. S. cellulis extremitatibus non replicatis, vegetativis dia- metro 2—5-plo longioribus, vittis chlorophyllaceis ternis vel quaternis subrectis vel leviter spiralibus; conjugatione scali- formi; cellulis sporiferis abbreviatis, levissime tumidis; zygo- sporis ellipsoideis cellulas sporiferas plerumque fere complen- tibus, membrana triplici praeditis, exosporio laevi, mesosporio fusco costis humilibus irregularibus ornato, endosporio laevi. Crassit. cell. veg. 41—45 u; longit. zygosp. 58,5—65 u, cras- sit. 37,5—41,5 u. Paraguay (16). Die Fäden waren reichlich mit mehr oder weniger kräf- tigen Rhizoiden versehen, die sich sowohl aus der Endzelle als auch aus Zellen, die hóher an den Fäden hinauf lagen (Fig. 5, 6), entwickelt hatten. Das Aussehen der Chromato- phoren war schwer zu entscheiden, da mir nur getrocknetes Material zur Verfügung stand. Doch glaubte ich an Fäden, die ich ein paar Tage hatte in Wasser liegen lassen, deut- lieh beobachten zu kónnen, dass die Chromatophoren fast grade, wie in Fig. 3, oder auch mit einer Andeutung der Spiraldrehung in der Zelle verlaufen. Die eigentümliche Struktur der mittleren Membranschicht der Zygote lässt sich nur an vollreifen und zerquetschten Zygoten wahrnehmen, da die Costae sehr sehwach entwickelt sind. Hr. Dr. O. Norp- stept hat die Freundlichkeit gehabt, mir mitzuteilen, dass BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 281 diese Form der S. lineata SvRING. var. brasiliensis NORDST. in WirTR. et Norpst. Exs. Nr. 360 sehr nahe steht. Die vege- tativen Zellen der letzteren sind jedoch breiter und ihre Zygo- ten grösser, und die fertilen Zellen scheinen gar nicht ge- schwollen zu sein. In der Zygotenmembran scheint das Meso- sporium nicht durchaus glatt zu sein, wie in der Diagnose bei Wirrr. et Norpst. Exs. 1. c. angegeben ist; ich habe aber kein ganz deutliches Bild derselben erhalten kónnen. Nach brief- icher Mitteilung des Hrn Dr. NonpsrEDT soll das Mesosporium mit schwachen punktähnlichen Erhabenheiten versehen sein. S. Reinhardii CHMIEL. Diagn. alg. nov. pag. 168, tab. 1, fig. 3—5. Forma chromatophoris 4—6, anfractibus 1/2—1; cell. veget. 108—117 u crass.; long. zygot. 119—130 u, crass. 78—91 u. Fig. 8—11. Rio Grando do Sul. (12). — Paraguay. (79). Die südamerikanische Form weicht von der CHMIELEVSKYS durch die gróssere Breite der vegetativen Zellen und durch die kürzeren, verhältnismässig breiteren Zygoten ab. Die Lage der Zygote in der fertilen Zelle schwankt; ist sie der Längsachse der Zelle parallel, so ist die Mutterzelle ziemlich schwach geschwollen (Fig. 9); liegt sie dagegen quer über, so ist natürlich die Mutterzelle bedeutend kräftiger geschwollen (Fig. 8). - S. Malmeana HinN in Witter. et Norpst. Exs. Nr. 1375. Crass. cell. veg. 76—91 u; long. zygot. 74—97,5 u, crass. 52—65 u. Fig. 12—106. Matto- Grosso (104—106). Die Struktur des Mesosporiums kann recht bedeutend schwanken, wie aus Figg. 15 und 16 ersichtlich; jene ist das einer Zygote aus Dr. Malmes Kollektion 105; diese das einer Zygote aus WirTR. et Norpst. Exs., also aus der Kollektion 104. Vgl. Figg. 19—22 von S. maxima! S. maxima (Hass.) Wirtr. Long. cell. veg. 130—202 u, crass. 104—117 u; zygosp. 74—87 u diam., 56—65 u crass. Fig. 17—18. Matto- Grosso. Morrinho. Wie aus den angegebenen Massen ersichtlich, hat diese Form ausserordentlich kleine Zygoten. Dieselben waren übri- 282 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND i gens nicht völlig reif, weshalb die Membran glatt erschien. LAGERHEIM hat in Bidr. Sverig. Algfl. pag. 56 gezeigt, dass bei reifen Zygoten das Mesosporium dieser Art nicht glatt, sondern mit »schlängelnden Erhabenheiten» versehen ist; da bisjetzt, meines Wissens, keine Figur von der Gestalt der Zygotenmembran dieser Art veröffentlicht ist, gebe ich hier einige Abbildungen derselben (Figg. 19—22). Dieselben ent- stammen Sammlungen aus verschiedenen Gegenden (s. Figu- renerklärung!) und zeigen, dass die Struktur des Mesospo- riums recht bedeutend schwankt, sogar bei Zygoten derselben Kollektion (Fig. 21, a und b!) Vgl. auch Figg. 15 und 16 von S. Malmeana! Sirogonium Körz. S. stieticum (Engl. Bot.) Kitz. Cell. veg. 39—52 u crass., 2—5-plo longioribus; zygot. 78--92 u long., 58—67 u crass. Rio Grande do Sul. (1, 20). — Paraguay. (97). — — Forma cell. veg. 32—34 u crass., 1!;» —4-plo lon- gioribus; long. zygot. 75—88 u, crass. 49—62 u. Matto-Grosso. (Ae). Diese Form stimmt hinsichtlieh der Grósse der vegetati- ven Zellen mit 5S. sticticum forma Norpst. Ale. smasak. 8, pag. 47, überein; die Zygoten dagegen sind bei der brasilia- nischen Form im allgemeinen grósser. Mesocarpaceae. Mougeotia (Ae.) Wirrr. M. laetevirens (A. Br.) Wirk. Crass. cell. veget. 26—30 u; long. zygot. 53—55 u, lat. 45,5 —47 u. Paraguay. (84). Gonatonema WITTR. G. sphaerospora n. spec. Fig. 23—25. G. cellulis vegetativis diametro 8—15-plo longioribus; cellulis maternis sporarum latere concavo non tumidis; aplano- BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 283 sporis perfecte orbicularibus, mesosporio laevi, flavescente; crassitudine cellularum vegetativarum 9—10,5 u; crassitudine sporarum 19,5—21 u. Rio Grande do Sul. (73). Wie bei G. ventricosum WITTR., Sporeformat. of Meso- carp. so sind auch hier die Chromatophoren an den Enden ausgehóhlt und die Zellenmembran an den Enden eingebogen. Bei der Sporenbildung krümmt sich der Zellenfaden so, wie bei G. ventricosum, im Zickzack. Meine Fig. 25 gleicht völlig dem unteren Teil der Fig. 11 bei Wirrr. l. c., und es war mir anfangs zweifelhaft, ob ich nicht meine Form zu Witt- rocks Art zu führen hütte; sie weicht aber dadurch von die- ser ab, dass ihre Aplanosporen immer kugelfórmig sind und die Sporenmutterzellen niemals an der konkaven Seite an- schwellen; ausserdem sind bei meiner Art die vegetativen Zellen breiter und die Aplanosporen dicker. Arkiv fór botanik. Band 1. 21 284 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Litteraturverkürzungen. CHMIEL. Diagn. alg. nov. = CHMIELEVSKY, V. Diagnoses algarunr novarum, quas a. 1888 circa CBATbTIATOPBI legit — — (Trav. d. 1. Soc. d. naturalist. à l'Univers. imp. de Kharkow. T. 23, 1889, pag. 167—169). Kharkow 1890. LAGERH. Bidr. Sverig. algfl. = LAGERHEIM, G. Bidrag till Sveriges algflora (Ofvers. af K. Sv. Vet. Ak. Fórh. 1883, pars 2, pag. 37 —78). NORDST. Alg. smäsak. 3 = NORDSTEDT, O. Algologiska småsaker. 3. Uber einige Algen aus Argentinien und Patogonien. (Bot. Notiser 1882, pag. 46—51.) PETIT. Spirog. Par. = PETIT, P. Spirogyra des environs de Paris. Paris 1880. WITTR. Sporeformat. of Mesocarp. = WITTROCK, V. B. On the spore- formation of the Mesocarpeae and especially of the new genus Gonatonema (Bih. till K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 5, Nr 5). Stockholm 1878. WITTR. et NORDST. Exs. = WITTROCK, V. et NORDSTEDT, O. Algae aquae dulcis exsiccatae praecipue scandinavicae. Upsaliae, Lundae et Stockholmiae 1877—1896. Index. Pag. Gonatonema sphaerospora BORGE 2,6. > ventricosum WITTR. s Mougeotia capucina (BORY) AG.. 1,2 » laetevirens (A. Br.) WITTR. . 2 Oe parvula HASS.; WITTR. . 1,2 Uleana MÖB.. PME? d uut 1:395 Sirogonium sticticum (Engl. Bot.) KÜTz.. 9: b. Spirogyra catenaeformis (HASS.) KUTZ. . 2,4. > .condensata (VAUCH.) KUTz. 15327 » Grevilleana (HASS.) KUTZ. 2, 4. > inflata (VAUCH.) RAB. 2.3: » insignis f. elongata SURINGAR . 1, > lineata v. brasiliensis NORDST. . 1, 25 > Malmeana HIRN |. .— . 1,238205 9 > > y. minor SCHMIDLE . BORGE, DIE ALGEN DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION. 285 Pag. Spirogyra maxima (HASS.) WITTR. 2 » paraguayensis BORGE . 2, 4. » princeps CLEVE 172. > Reinhardii CHMIEL. 2.5. » reticulata NORDST. 1,2; » tropica KUTZ. . 1.2, » turpis KÜTz. 1.2. Zygnema insigne KÜTZ. 1,2. » stellinum (VAUCH.) AG. 2,0% Figurenerklärung. In Figg. 10, 11, 15, 16 sowie 19—22 bezeichnen die hellen Partieen die Erhabenheiten an der äusseren Seite des Mesosporiums. Fig. »1 > 23—25. Gonatonema sphaerospora n. spec. 1. Zygnema stellinum (VAUCH.) AG. Partie des Mesosporiums 740 / /1. 2. Spirogyra inflata (VAUCH.) RAB. Forma. 72/1. puc. ? paraguayensis n. spec. 3. Vegetative Zelle nach zwei- bis dreitägiger Erwei- chung in Wasser. ?195/j, 4. Stück eines fertilen Fadens. 71°/1. 5—6. Rhizoidenführende Zellen. 71/1. 7. Partie des Mesosporiums. 49/1. 8—11. Spirogyra Reinhardii CHMIEL. Forma. Figg. 10 und 11 Partien des Mesosporiums. Figg. 8—10 aus der Kollektion Nr 72, Fig. 11 aus der Kollektion Nr 79. Bugg 8. 9 —— 3154 Pigs, 10, LI Nr 2—16. Spirogyra Malmeana HIRN. Figg. 15, 16 Partieen des Mesosporiums. Figg. 12—14 aus der Kollektion Nr 104; Fig. 15 aus der Kollektion Nr 105; Fig. 16 aus WITTR. et NORDST. Exs. Nr 1375. Figg. 12—14 = i, Mige, 15—16 — 49A. 7—22. Spirogyra maxima (HASS.) WITTR. Figg. 19— 22 Par- tieen des Mesosporiums; Fig. 19 aus WITTR. et NORDST. Exs. Nr 653; Fig. 20 aus WITTR. et NORDST. Exs. Nr 960; Fig. 21 aus Bayern, Erlangen, gesammelt Aug. 1888 von GLÜCK; Fig. 22 aus WITTR. et NORDST. Exs. Nr 450b. Kos 17, 18 = 219/15 Rigg. 19 22 UM. 390 /1. Tryckt den 17 augusti 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. ! In EEE x trie "gi E. boy d "à T" adi ee Pt ask unıke if p EA | { ro s Avi cat m «9 os. AO ena D LO E T 14 4H [rout att | I. Eu tan ADA atulustda 1 el A MES qui Ju, adig E a al ER MIT La ERE. GUERRE OU t ET i ? DPOUETÜUOG Na ne : ex ; RIT nns Vr emi 4 T LO rx p Tau | nalis N nt Vasa ITE. TE AE HR nt n iets KR Bi si (ta Pee i: í i EMI TIED are Oman ery cee) a 102.7 era well deu : ‘ 4 2. ; Th bn iv d e aries pe ba flota E x AMA KI ZR Td i i MER dt bild ew retiree " fer 2 vw d remind. "d ; qum pw) [NX Tillv 7. fj E I ' Mise tht MENTOR IET CHUTE T- "i n t d ae) od talad Hl EN wets ipio. n hinna YES, ae BU xs Who" dcn rerom | bast di NN a any? "Fait! | SL Vari b p. fan Myr" ue » She qun Ol) uui Nn roseo. mh arb ull qa SAT WA ie sob) if oft ET WA nokta »- 4 TP WEISE SOT uw uw ?OM ag yeu OF wi SENT. sone nen e um HÖNA sob ene FIER S0 embe > eh " «t an Leni m Br we ah n ( er] - 2804 iv : T MU övat wi ; Ss oM AUPTTN ng i | of gp +, vil ris ah , "n er : As ei B. wd nom MT TAPER) nc Fpl x SOND 24 ATT Rap EU un (ricum 1. egi d sc iyu 0 Y oe x dab dE ur ITA sts v nitens el ioa R rr (à. fo a 3880 TR ante ian M BETER AA Kal sxe nor Bee E "dk Lu Qu ry Z5 oy hd cu wu ES E = ! nd EU M nn het Gun) vie)” Ma éd "AA » n Hoda, VIE WIDE a, 2947. NER i (YE i) ae ^1 | A LAO Tod Yo omi 10 vol B. COMES Hm TN P E ] LE ar PE n ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Om dominerande blomningsforeteelser i södra Sverige. Af H. WILH. ARNELL. Meddelad den 10 juni 1903 af V. Wittrock och J. Eriksson. Våg, som ej förrunne, Låge stel och död, Ros, som ej försvunne, Glödde mindre röd. Atterbom. Det finnes i vårt land talrika växter, som förekomma i sådan mängd och utveckla blommor så rikligt och så lysande, att de under sin blomningstid gifva större eller mindre delar af landskapet sin färgton. Så färgas under längre eller kor- tare tid hvarje år marken blå eller violett af blåsippan, back- vippan (Pulsatilla vulgaris), styfmorsviolen, lundnäfvan, teprisan, klockorna, blåklinten, kråkvickern o. s. v. Den an- dra af de svenska färgerna, den gula, är än rikligare före- tridd i var växtvärld, da t. ex. hüsthof, kabbelek, maskros, gullvifva, ranunklar, fárgkulla, gulmara, renfana, höstfjun 0. S. v. stå i sin rikligaste blomning. Rödt eller rödbrunt färgas våra kärr eller fält och backar af karrspira (Pedicu- laris palustris), äkerbärsört, lysaarter, ängsyra, nyponarter, röd- och skogsklöfver, hómjolke (Epilobium angustifolium), lung o. s. v. Talrika rikligt hvitblommande växter finnas ock, såsom hvitsippa, knylbrücka, hägg, liljekonvalj, hund- küx, kummin, rönn, prästkrage, baldersbra, hvitmara, mjód- milla (Spirea ulmaria) o. s. v. En vacker, glänsande svart- 288 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. grå färg ger tuftåteln genom sina vippor en del af sommaren åt vidsträckta fält. Mindre starkt framträdande äro i all- mänhet fruktmognadsföreteelserna; våra fruktträd, mest äpple- och körsbärsträd, så ock rönn och oxel äro ju dock genom sina frukter vackra prydnader under en del af året. Smul- tronställen, hjortronmyrar och än mera lingonbackar lämna andra exempel på, att växter genom sina frukter en tid ge delar af naturen sin färg. Maskrosens sirliga grå fruktbollar och dunarternas hvithåriga fruktsamlingar lämna härpå nya exempel. Sädesfältens gulnande är väl ock att hänföra till mera starkt framträdande fruktmognadsföreteelser. Starkt i ögonen fallande, årligen återkommande företeelser äro ock löfsprickningen och löffällningen med deras olika faser hos träd och buskar; jag tänker härvid på t. ex. de unga löfvens brunaktiga färg hos asp och ek samt på det praktfulla färg- spel, som löfven hos lönn och asp hvarje höst uppvisa. Äfven andra mera framträdande företeelser i vår växt- värld aflösa hvarje år hvarandra i Sverige. Exempelvis må nämnas våra insjöar; efter islossningen ligger deras vatten- spegel öppen, ej skymd af växtlighet. Med värmegradens ökning uppspira längs de grunda stränderna täta bunkar af blågrön vass eller mörkgrön insjösäf, medan det djupare vatt- nets yta ofta så småningom täckes af flytblad af flera väx- ter, såsom näckrosornas breda, rundade skifvor, gäddnatens bruna, ovala blad, Sparganium-arters ljusgröna, ofta många meter långa, bandlika blad o. s. v. Ej sällan blir så den ursprungligen fria vattenytan helt och hållet bortskymd, hvarigenom landskapets utseende betydligt förändrats. Om det i allmänhet är önskvärdt, att ordningsföljden mellan den oändliga mängd företeelser inom växtvärlden, som under ett års lopp aflösa hvarandra i Sverige, och som göra att växtligheten idkeligen skiftar utseende, blir utredd, bör väl så i främsta rummet vara fallet med sådana företeelser, hvarpå här ofvan exempel anförts, och för hvilka jag föreslår namnet dominerande företeelser. Hit räknar jag de mera i ögonen fallande företeelserna inom växtvärlden, i synnerhet sådana, som gifva färg åt landskapet. Dessa företeelser bi- draga i så hög grad till att gifva vår natur dess säregna skaplynne, att de väl förtjäna en plats i en beskrifning af Sveriges land. Ja, än mera, af den olika sammansättning, som växtligheten har i olika delar af vårt land, följer, att ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 289 de tongifvande företeelserna och deras ordningsföljd måste blifva olika i de skilda landsdelarna. De skiftningar, som i detta afseende finnas inom Sverige, förtjäna ock att beaktas och utredas. Emellertid är det i själfva verket så, att i vårt land och äfven i andra länder obetydligt blifvit gjordt för en sådan utredning.! På sådana frågor som, vid hvilken tid af året infaller hvar och en af de ofvan nämnda dominerande före- teelserna och huru länge varar denna tid, finnes i den före- liggande litteraturen intet svar. Något bättre ställer sig saken, om frågan gäller, i hvilka delar af Sverige de nämnda, periodiskt dominerande företeelserna kunna förekomma; på grund af den stora, skenbara nyckfullhet, som växter visa i sin utbredning och i individrikedom inom sitt utbrednings- område, hvilka omständigheter spela en stor roll, då det gäl- ler att utreda växters betydelse såsom dominerande, återstår dock ännu mycket att undersöka i vårt land, äfven innan de senare frågorna blifvit nöjaktigt besvarade. Studiet af de periodiska företeelserna inom växtvärlden eller, såsom de ock blifvit kallade, de fenologiska företeel- serna har nämligen kommit att slå in på en visserligen i många afseenden god men dock alltför ensidig metod, då den ej kan leda till svar på en mängd fenologiska spörsmål. ! De dominerande blomningsföreteelserna utgöra till stor del det ämne, som blifvit behandladt i en uppsats af C. BJERKANDER. Anmärkningar öfver de örter, som till stor myckenhet följande år florerat, och öfver de insec- ter, som varit mest synlige samt mer eller mindre gjort skada. (Kongl. Vet.- Akad. nya handlingar, Tom. 13, 1792.) I denna afhandling omtalas de väx- ter, som under hvart och ett af åren 1758—1790 i Västergötland visat en ovanligt rik blomning. Af de 80 växter, som BJERKANDER angifver i Väster- götland ha ovanligt rikligt florerat under de nämnda åren, är flertalet eller 63 arter sådana, som af mig i denna uppsats antecknats såsom genom sin blom- ning dominerande, och de öfriga 17 arterna växter, som jag väl sett uppträda såsom dominerande, men om hvilka jag ej förfogar öfver egna anteckningar. BJERKANDERS uppsats behandlar på så vis de rikligare blommande växterna, utsofrade från de mindre rikligt blommande, och är troligen den äldsta upp- sats, som finnes om dominerande blomningsföreteelser; i uppsatsen lämnas dock ej någon utredning af dessa företeelsers ordningsföljd. Af andra skrifter, som behandla dominerande växtföreteelser i Sverige, må nämnas: Fries, E. Svamparnes calendarium under mellersta Sveriges horisont (K. Vet. Akad. Förhandl. 1857 och Botaniska utflygter, 1864); ARNELL, H. W., De skandinaviska löfmossornas kalendarium (Upsala Universitets Arsskrift, 1875); CLEVE, ASTRID, Zum Pflanzenleben in Nordschwedischen Hochgebirgen. (Bih. t. K. Sv. Vet. Akad. Handlingar, Bd 26, Afd. III, N:r 15, 1901.) 290 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Skaparen af denna metod kan den frejdade vetenskapsmannem QUETELET anses vara; på hans förslag! har blott ett fåtal fenologiska företeelser utvalts till iakttagande. Därigenom att under en längre följd af år tiden för dessa företeelsers infallande antecknats på en mängd ställen, har medeltiden för dessa företeelser på hvarje särskildt ställe kunnat be- räknas, hvarefter genom jämförelse af de så erhållna. medeltalen ganska märkliga slutsatser vunnits. En sådan serie af fenologiska iakttagelser har fortgått i Sverige efter ett för vårt land lämpadt formulär alltsedan år 1873; den igångsattes af Meteorologiska anstalten i Uppsala, men har sedan Meteorologiska Centralanstalten i Stockholm ófvertagit. ledningen af densamma. Det i Sverige på nämnda sätt samlade fenologiska iakt- tagelsematerialet har väl i den mån, som det blifvit bearbe- tadt, lämnat svar på flera fenologiska spörsmål, men på de frågorna, hvilka äro de mest i ögonen fallande fenologiska företeelserna i vårt land samt vid hvilken tid af året in- faller och af huru stor varaktighet är hvar och en af de- samma, kan denna observationsserie ej lämna svar. Härför omfattar serien alltför få företeelser, och därtill kommer, att dessa företeelser ej äro dominerande. Enligt föreskrifterna för denna observationsserie är det nämligen endast tiden för den första början af en del växters blomning, fruktmognad, löfsprickning och löffällning, som antecknas. Men den första början af en växts blomning (i denna uppsats är det nästan blott mera i ögonen fallande blomningsföreteelser, som af- handlas) är ingen dominerande företeelse. Hvarje váxts blom- ning fortgår från ett minimum af blomrikedom till ett maxi- mum för att sedan aftaga i riklighet och slutligen helt och hållet upphöra. Det är under sitt blomningsmaximum, som en växt genom sina blommor blir mest dominerande; men från kännedomen af tiden för en växts börjande blomning kan man ej med säkerhet sluta till, när dess maximum af blom- ning inträder, än mindre, huru länge detta blomningsmaxi- mum fortvarar, då olika växtarter i detta afseende kunna. förhålla sig mycket olika. Den vanliga rönnen har t. ex. en mycket kort blomningstid, som gemenligen varar högst en vecka; hos spiron (Majanthemum bifolium) varar den rikligare 1 QuETELET, Instructions pour l'observation des phénoménes périodiques. (Bull. de l'Acad. royale des sciences de Bruxelles, 1842.) ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I 8. SVERIGE. 291 blomningen något längre eller omkring två veckor; våra van- ligaste skeplingarter (Melampyrum pratense och M. silvati- cum) börja i södra Sverige blomma omkring midten af juni och komma snart till sitt blomningsmaximum, som sedan fort- varar nära två månader eller in i augusti. Hos höstfjun börjar blomningen i sydliga Sverige vid midsommartiden eller något förut, men dess roll såsom dominerande genom riklig blomning blir dock störst först under augusti och sep- tember månader. Om sådana skiftningar i blomningsmaximets varaktighet kan ej någon kunskap vinnas blott genom fastslåendet af medeltiden för början af de olika arternas blomning.! Grund- ligast vunnes en sådan kunskap genom mångåriga iakttagel- ser af hvar enskild företeelse och jämförelse af de härigenom vunna medeltalen. Men detta förfarande är mödosamt och kräfver, att observatören upphåller sig många år på samma ställe. Utredningen af de mera dominerande företeelsernas inom växtvärlden ordningsföljd tror jag kunna ske på ett enklare sätt, som jag ock själf pröfvat. Af de fenologiska företeelserna antecknades endast de dominerande eller de, som i nämnvärd grad inverkade pa växtvärldens utseende. De dominerande företeelserna delades vidare i tre rangklasser, nämligen uti i hög grad, i något mindre grad och föga domi- nerande företeelser; huru jag tillämpat denna indelning fram- går af den redogörelse för mina anteckningar, som finnes här nedan. Begagnande en sådan rangindelning antecknade jag hvar tionde dag alla i nejden mer eller mindre domine- rande företeelser. Genom en jämförelse af anteckningarna från de olika observationsdagarna fick jag så en öfversikt af de dominerande företeelsernas ordningsföljd. * * Innan jag redogór fór de observationer, som jag enligt ofvan antydda metod gjort, mà några anmärkningar tillåtas mig. Sa torde det vara pa sin plats att nämna, att jag så- som dominerande företeelser uppfattat ej blott sådana, som i 1 Med det här ofvan sagda har jag ej i minsta mån velat ifrågasätta värdet af den af Meteorologiska Centralanstalten ledda fenologiska observa- tionsserien; denna serie utgör tvärtom den grund, hvarpà kunskapen om vårt lands fenologiska förhållanden bör byggas, och är därför förtjänt af allt det stöd från allmänhetens sida, som den kan erhålla. 292 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. stort och på långt håll gifva landskapet färg, såsom t. ex. blomningen af maskros, styfmorsviol, hundkäx, ljung o. s. v., utan i allmänhet sådana företeelser, som i högre grad falla botanisten i ögat vid en vandring i naturen, således äfven företeelser, som visa sig först på närmare håll och inom min- dre områden. När i ett tufvigt kärr det nätverk af tränjon, som öfverdrager tufvorna, leker mot ögat med talrika skära blommor, när ett dykärr prydes af talrika gula blommor af Utricularia intermedia, när en torr backe skimrar hvit af Draba verna eller gul af Draba nemorosa o. s. v., har jag anteck- nat dessa företeelser såsom dominerande, om ock i lägre grad. Gränsen mellan dominerande och icke dominerande företeel- ser måste alltid till en viss grad blifva godtycklig. Om jag kanske gifvit begreppet dominerande en väl vid omfattning, är därmed ingen skada skedd; det kan ju alltid vara till något gagn, att tiden för äfven mindre lysande växters blom- ningsmaximum blifvit närmare bestämd, äfven om dessa väx- ter af andra botanister skulle utrangeras ur de dominerande växternas led. Vi komma så till några synpunkter, som äro att be- akta vid graderingen af de dominerande företeelserna. Det är nämligen flera faktorer, som måste samverka för att göra en blomningsföreteelse dominerande, och dessa fak- torer kunna förknippas på flera olika sätt. Sådana fak- torer äro individmängd, förekomst i rena eller blandade bestånd, växtens längd, blomrikedom och blommornas färg. De växter blifva mest dominerande, som uppträda i stor individmängd samt i rena och vidsträckta bestånd, och som äro högre än sin omgifning och hafva talrika lysande (ej gröna) blommor. Emellertid blifva alla dessa betingel- ser uppfyllda endast hos ett fåtal växter; exempel härpå lämna blommande klöfverfält, vassbunkar samt stundom äfven nyvallar, på hvilka åkerkål, åkerrättika eller (i södra Norr- land) styfmorsviol kunna uppträda i åtminstone skenbart rena bestånd, i mindre grad på grund af de mera oansenliga blomsamlingarna den vanliga insjösäfven. Förekomsten i täta och rena bestånd jämte rikblommighet gör många växters blomning i hög grad framträdande, ehuru dessa bestånd äro af föga utsträckning, så t. ex. blommande kolonier af hvit- sippa, teprisa, blåklocka, hvitmåra, Hypericum quadrangulum Oi BAY. 4 ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 293 Växternas längd är ock en viktig faktor; för att en växt skall i högre grad göra sig gällande genom sin blom- ning, mäste dess blommor höja sig öfver den närmaste om- gifningen. Finnas inga skymmande grannar i närheten kunna helt små växter vid sin blomning blifva i ganska hög grad dominerande, såsom t. ex. ofta är fallet på torra backar med så små växter som Draba verna, Dr. nemorosa, Cerastium semidecandrum, Euphrasia officinalis o. s. v. En större längd hos en växtart uppväger ofta helt eller delvis den omstän- digheten, att den ej förekommer i rena bestånd; så t. ex. blifva kummin, hundkäx, lundnäfva, tuftátel o. s. v. domi- nerande växter af hög rang därigenom, att de vid blomnin- gen höja sig öfver de växter, med hvilka de samváxa; ja, växter med mera spridt växtsätt blifva ofta genom sin längd ganska i ögonen fallande, sa t. ex. Campanula persi- caefolia, Primula veris, Cirsium palustre, Angelica silvestris, Heracleum sphondylium 0. s. v. Betydelsen af växtens längd visar sig ock däraf, att väx- ter stundom få träda tillbaka från den plats såsom domine- rande växter, som de en tid haft, därigenom att de öfver- växas af sina grannar; ett exempel härpå lämnar den vanliga styfmorsviolen. Denna växt, som 1 sydliga Sverige mest bildar blott små kolonier på myllklädda hällar, uppträder i södra Norrland i massvegetation på nyvallar och gifver dessa omkring midten af juni en mycket vacket skiftande violett färg, en af de vackraste blomsterprydnader, som Sveriges flora har att uppvisa;! snart nog eller omkring den 1 juli bortskymmes dock denna blomsterprakt genom tillväxten i längd af andra växter, vanligen ängsyra, hundkäx och kum- min, hvilka skjuta upp och skymma styfmorsviolen. Den stora rollen af blommornas färg visar en jämförelse af à ena sidan Trientalis europea och Majenthemum bifolium och à andra sidan Paris quadrifolia och Listera ovata, af hvilka de två förstnämnda växterna på grund af sin blom- ! Rena styfmorsviolgärden förekomma, såvidt jag vet, endast i södra Norrland, där de äro mycket vanliga i Ångermanland och Medelpad, såsom jag vet af egen erfarenhet, samt i Helsingland enligt benäget meddelande af prof. A. N. LUNDSTRÖM, som sett styfmorsviolgärden äfven vid Ockelbo i Gä- strikland. I sistnämnda landskap torde de dock vara sällsynta, dà jag under 7 års vistelse i Gästrikland där aldrig sett sådana. Afven från Jämtland och Dalarne, från Falutrakten och Leksand, har jag hört styfmorsviolgärden om- talas. I Norrbottens län saknas denna växtformation enligt prof. LUNDSTRÖM helt och hållet. 294 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. färg äro mycket mera i ögonen fallande än de två senare, ehuru dessas blommor äro större. Tydligt är, att det möter svårigheter, att rättvist be- döma effekten af de många olika kombinationer, som inom vår växtvärld förekomma, och som göra växtarterna mer eller mindre dominerande, och vågar jag ej hoppas, att min i det följande gjorda gradering af de dominerande företeel- serna skall i alla detaljer vinna erkännande. Särskildt har jag varit villrådig om några växter, som uppträda såsom sällsyntheter på enstaka ställen men på sina växtställen un- der blomningen äro mycket i ögonen fallande, såsom t. ex. i Gästriklands skärgård Butomus umbellatus, Ranunculus lingua, Vicia silvatica och i Hernösandstrakten Mulgedium alpinum och Stellaria nemorum; sådana växter har jag tilldelat en- dast en låg rang såsom dominerande på grund af deras in- skränkta lokala förekomst, hvilket ej hindrar, att samma växter i andra delar af Sverige kunna uppträda såsom domi- nerande växter af högsta rang, såsom t. ex. ofta är fallet med Mulgedium alpinum i vara fjälltrakters björklier. An- gående graderingen af de dominerande företeelserna vill jag nämna, att den i själfva verket synts mig gå lättare att ut- föra, än jag tänkt mig, innan jag försökt mig på den; dess utförbarhet visar sig genom de i stort sedt öfverraskande lika resultat, hvartill jag kommit vid anteckningar på vidt skilda tider och orter. Min gradering af de dominerande företeelserna gör ej anspråk på att vara en fullt exakt mate- matisk uppskattning af desamma utan blott en antydan af deras storlek; det har nog blifvit fallet, att blomningsföre- teelser af ganska olika valör kommit att få samma gradbe- teckning, så t. ex. blomningsmaxima af prästkrage, kum- min, hundkäx, ljung o. s. v. à ena sidan och af kattfot, Soli- dago virgaurea, Rhinanthus minor à den andra, svagare sidan. En fullt korrekt, rättvist afvägd uppskattning af de olika blomningsföreteelsernas värde såsom dominerande torde vara mycket svår, ja snarast omöjlig att genomföra. Grunderna därtill, att jag för anteckningarna om de domi- nerande företeelserna valt perioder af 10 dygn, äro flera. Så önskade jag förlägga observationsdagarna så pass långt från hvarandra, att förändringen i växtlighetens utseende mellan två på hvarandra följande observationsdagar skulle tydligt framträda, och att mindre afvikelser från den allmänna ut- ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 295 vecklingsgången ej skulle blifva märkbara. Hänsyn till, att anteckningsarbetet ej skulle så tätt återkomma, har ock varit en grund. A andra sidan torde det ej vara rådligt att låta tiden mellan anteckningsdagarna blifva längre; härigenom skulle märkliga dominerande företeelser kunna hinna börja och sluta mellan anteckningsdagarna och sålunda ej komma med i anteckningarna, ett fall, som är tänkbart, men ej tro- ligt vid perioder af 10 dagar. Det må dock nämnas, att det i min observationsserie från Iggö 1896 var ganska nära, att rönnens blomning ej kommit med, i det att denna ej börjat den 10 juni och den 20 juni var nästan afslutad. Bäst är naturligtvis, att anteckningar hvar tionde dag fullföljas genom ett års hela vegetationsperiod, men sådana anteckningar kunna blifva till gagn, äfven om de omfatta blott en del af vegetationsperioden. Mina egna anteckningar hafva tyvärr, då min verksamhet bundit mig vid stad vår- och hösttiderna, blifvit inskränkta till sommaren eller när- mare bestämdt till juni, juli och början af augusti. Enligt min erfarenhet äro anteckningar om dominerande företeelser lättast att göra vid vegetationsperiodens början, emedan dessa företeelser då äro färre och skarpare utpräglade. Med vege- tationsperiodens framskridande blifva de dominerande före- teelserna allt flera, men dock ganska väl framträdande, tills vi komma in på sláttertiden. Från och med denna tid blifva genom liens och den i inägorna betande boskapens härjnin- gar samt genom den mängd växter, som blomma, förhållan- dena mera förvirrade och svåra att utreda; det blir numera ofta ganska svårt att afgöra, om en växt genom sin blom- ning är dominerande eller ej. Sa har det åtminstone före- fallit mig, och är det orsaken därtill, att mina anteckningar ej fullföljts längre tid in i augusti månad. I själfva verket är det nog också så, att med augusti månad de vilda väx- ternas blomning, några få arter undantagna, upphör att spela den dominerande roll, som den innehaft under den föregående delen af vegetationsperioden. Särskildt blir så fallet, om den föregående delen af sommaren varit torr; det kan då till och med hända, att det knappt är möjligt att samla en vacker bukett af vildblommor. På eftersommaren är man ju, såsom kändt är, för hemmets prydande så godt som uteslu- tande hänvisad till de odlade prydnadsväxterna. L 296 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Sedan under ett år anteckningar enligt den af mig före- slagna metoden blifvit gjorda, är det till gagn att ett eller annat följande år kontrollera de vunna resultaten, hvarvid nog korrektion af en eller annan detalj torde befinnas lämp- lig. Utvecklingen i sin helhet eller af enskilda växtarter artar sig nämligen något olika under olika år. Varm och torr väderlek påskyndar t. ex., såsom litet hvar vet, utveck- lingens gång och gör, att växternas period af rikligare blom- ning blir betydligt kortare än vid kylig och nederbördsrik väderlek. Särskildt märkbar blir denna väderlekens inver- kan på blomrikedomen, såsom redan förut antydts, under eftersommaren; i Uppsalatrakten var t. ex. eftersommaren ovanligt blomsterfattig 1901, emedan den föregående delen af sommaren varit mycket varm och torr, men blomrik 1902 efter den mycket kyliga och regniga högsommaren. Att en- skilda växtarter växla i blomrikedom olika år är sedan gam- malt kändt.! Några af mig antecknade exempel från Hille skärgård i Gästrikland må här anföras; år 1900 blommade granen där mycket rikligt,? så rikligt, att äldre allmogemän förklarade sig aldrig ha sett något liknande, men åren 1896, 1899 och 1901 utvecklade granarna ej några blommor; rön- nens blomning var där 1899 ovanligt rik, 1898 mycket spar- sam; på ett ställe på Iggö, som 1896 på långt håll lyste gult af blommande Hieracier, blommade blott få individ 1897; år 1899 blommade björken mycket sparsamt, och samma var fallet i Gästrikland med den vanliga kattfoten 1900 o. s. v. Sådana växlingar i de enskilda arternas blomrikedom olika. år förtjäna ock att beaktas vid studiet af de dominerande blomningsföreteelserna, och de göra, att iakttagelser under ett enda år kunna blifva vilseledande. För de af mig föreslagna iakttagelseserierna är det ock fördelaktigt, om observatören, innan han går till arbetet, är ! Nämnda förhållande har särskildt blifvit behandladt i C. BJERKANDERS ofvan omnämnda uppsats; hos fera af de i denna uppsats nämnda växterna har jag dock ej sett någon större växling i blomrikedom under olika år, så. t. ex. ej vid Caltha, Trollius, Ranunculus acer, Potentilla erecta o. s. v. ? Granens rikliga blomning i juni 1900 strückte sig troligen ófver stora delar af Sverige; själf såg jag samma år en lika rik blomning i Uppsalatrak- ten, och enligt tillförlitlig uppgift förekom den äfven på Omberg i Ostergót- land. Vid det höga pris, som granfrö från vårt land betingar, torde det väl löna sig att ta vara på den rikedom af kottar, som utvecklas de år, som gra- nen blommar mera rikligt. Onskvardt vore därför, att sådana år särskilda anordningar träffades för tillgodogörandet af kotterikedomen, så mycket mera, som härigenom mången behöfvande kunde få en god förtjänst. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 297 förtrogen med nejdens flora, då därigenom mera utsikt före- ligger, att allt anmärkningsvärdt på observationsdagarna vinner beaktande. För mig har det alltid känts mycket angenämare att göra anteckningar om de dominerande före- teelserna i trakter, hvilkas flora varit för mig redan förut känd, än i för mig foristiskt nya trakter. Härvid vill jag dock gärna medgifva, att anteckningar i för observatören nya nejder äfven kunna blifva till gagn. Observationsserier på dominerande företeelser. Enligt ofvan antydda metod, d. v. s. genom såvidt möj- ligt noggranna anteckningar hvar tionde dag, har jag utfört observationsserier öfver de dominerande företeelserna, därvid nästan uteslutande fästande mig vid blomningen, på följande ställen, nämligen i Nättraby (Blekinge), vid Boarp i Barke- ryds socken (Småland), på Iggö i Hille skärgård (Gästrik- land), i Torps kyrkbygd (Medelpad) och i Sollefteä (Änger- manland). Pä grund af mängäriga anteckningar efter en an- nan metod i Hörıbsandeträkten har det varit mig möjligt att äfven för densamma fä reda pä de dominerande företeel- sernas ordningsföljd. Vid kritiska släkten, såsom Hieracium, Euphrasia, Alche- milla, Viola o. s. v., hafva arterna fattats kollektivt med den begränsning, som finnes i Krok & ALMQVIST, Svensk flora för skolor; nomenklaturen i det följande är densamma som i nämnda flora eller i NEUMAN & ÅHLFVEGREN, Sveriges flora, och den systematiska anordningen den senare florans. För de undersökningar, som det här gäller, är det väl ej af någon grundväsentlig betydelse, huruvida växtlighetens utveckling de somrar, under hvilka anteckningarna gjorts, infallit i normal tid eller ej. Vid de olika observations- serierna har jag dock, så långt det varit mig möjligt, sökt visa, huru växtligheten 1 detta afseende förhållit sig. 298 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Nättraby. I Nättraby i Blekinge gjorde jag anteckningar vid byn Mjö- vik den 10 och 20 juni och den 20 juli 1888. Försommaren var 1888 i denna del af Sverige ovanligt sen. Jämförelser mellan mina anteckningar och de medeltider, som vunnits från apotekaren B. A. SÖDERSTRÖMS 33-äriga fenologiska observationsserie vid Karlskrona! visa nämligen, att år 1888 växtlighetens utveck- ling i Nättraby under den tid, hvarunder mina anteckningar där gjordes, var omkring 10 dagar senare än under ett nor- malår. Blott två grader af de dominerande företeelserna ur- skildes af mig i Nättraby; de starkare dominerande váxter- nas namn äro kursiverade. Juni 10, 1888. Antennaria dioica, Taraxacum officinale, Veronica serpyllifolia, V. chamaedrys, Glechoma hederacea, Primula veris, Trientalis europaea, Viola canina, V. tricolor, Polygala-arter, Orobus tuberosus, Prunus padus, Pr. domestica, Pr. avium, Pr. spinosa, Alchemilla vulgaris, Fragaria vesca, Potentilla erecta, Gewm rivale, Pyrus communis, Ribes grossu- laria, Sazifraga granulata, Chelidoniwm | majus, Cardamine pratensis, Ranunculus auricomus, R. bulbosus, Ficaria verna, Anemone nemorosa, Caltha palustris, Stellaria holostea, Rumex acetosella, Quercus robur (bruna blad), Orchis sambucina, Convallaria majalis, Anthoxanthum odoratum. Juni 20, 1888. Antennaria dioica, Scorzonera humilis, Taraxacum officinale, Hieracium pilosella, Plantago lanceolata, Veronica serpyllifolia, V. chamedrys. Melampyrum cristatum, Glechoma hederacea, Cynoglossum officinale, Syringa vulgaris, Glaux maritima, Trientalis europaea, Armeria elongata, Ca- rum carvi, Cerefolium silvestre, Aesculus hippocastanum, Gera- nium robertianum, G. sanguineum, Polygala-arter, Vicia an- gustifolia, Trifolium filiforme, T. pratense, Lotus cornicula- tus, Fragaria vesca, Potentilla anserina, P. tormentilla, Geum rivale, Pyrus malus, Crataegus oxyacantha, Sorbus scandica, S. aucuparia, Sedum annuum, S. acre, Saxifraga granulata, Chelidonium majus, Capsella bursa pastoris, Ranunculus auri- ı H. WiLH. ARNELL, Om vegetationens utveckling i Sverige åren 1873— 75. (Upsala Universitets Arsskrift, 1878, s. 73— 10.) ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I $8. SVERIGE. 299 comus, R. bulbosus, R. acer, Batrachium heterophyllum, Vis- caria vulgaris, Stellaria holostea, S. graminea, Rumex aceto- sella, Orchis sambucina, Majanthemum bifolium, Luzula cam- pestris, Anthoxanthum odoratum. Juli 10, 1888. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria inodora, M. chamomilla, Achillea millefolium, Centaurea cya- nus, Hypochaeris maculata, Hieracia, Campanula rotundifolia, C. persicaefolia, Jasione montana, Galium boreale, G. palustre Linaria vulgaris, Veronica officinalis, Melampyrum silvaticum, M. pratense, JM. cristatum, Thymus serpyllum, Carum carvi, Angelica silvestris, Aegopodiwm podagraria, Cerefolium silve- stre, Geranium sanguineum, Helianthemum chamaecistus, Oro- bus niger, Lathyrus pratensis, Vicia cassubica, V. cracca, Lo- tus cornieulatus, Trifolium agrarium, Tr. pratense, Tr. hybri- dum, Zr. repens, Potentilla anserina, P. erecta, Rosa-arter, Rubus-arter, Spiraea filipendula, Sedum acre, Sinapis arvensis, Ranunculus acer, Silene nutans, Lychnis flos cuculi, Dian- thus deltoides, Stellaria graminea, Spergula arvensis, Platan- thera bifolia, Iris pseudacorus, Allium schoenoprasum. Barkeryd. I Barkeryd gjordes anteckningarna vid garden Boarp un- der tiden 10 juni—20 augusti 1885. Angående växtlighetens gang detta ar ma nämnas, att jag genom jämförelse af de medeltider för Jönköpings län, som meddelats af R. Hunt! med tiden för samma företeelser vid Boarp 1885 funnit, att växtlighetens utveckling vid Boarp detta år var intill mid- ten af juni månad omkring 3 dagar senare, men därefter framskred så raskt, att den omkring den 1 juli var 3 dagar tidigare och från midten af juli månad nära 2 veckor tidi- gare än under ett normalt år. Afvikelserna från den all- männa utvecklingsgången voro således 1885 under tiden 10 juni—10 juli mycket små, men efter denna tid ganska afse- värda. Mina anteckningar från Barkeryd följa här nedan. Ge- nom olika stilar har utmärkts den olika grad, hvari de anteck- : nade växterna varit dominerande, sålunda med liten stil föga, ! R. Hurt, Recherches sur les phénoménes périodiques des plantes (Nova acta Reg. Soc. Scientiarum Upsaliensis, Ser. III, Upsala 1881). Arkiv für botanik. Band 1. 22 300 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. med vanlig stil ganska mycket, med kursiv stil i hög grad och med fet stil i ovanligt hög grad dominerande växter. Juni 10, 1885. Antennaria dioica, Taraxacum officinqle, Plantago lanceolata, Veronica chamaedrys, Pedicularis palustris, Gle- choma hederacea, Menyanthes trifoliata, Primula veris, Myrtillus nigra, Vaccinium vitis idaea, Viola palustris, V. canina, Polygala. vulgaris, Orobus tuberosus, Vicia sepium, Prunus avium, Alche- mila vulgaris, Rubus chamaemorus, Fragaria vesca, Geum ri- vale, Pyrus malus, Saxifraga granulata, Cardamine praten- sis, C. amara, Capsella bursa pastoris, Ranunculus auricomus, R. acer, R. repens, R. bulbosus, Caltha palustris, Trollius euro- peus, Quercus robur (bruna blad), Populus tremula (bruna blad), Paris quadrifolia, Luzula campestris, Calla palustris, Melica nutans, Anthoxanthum odoratum, Equisetum arvense (sporgóm- meax). Juni 20, 1885. Anthemis arvensis, Antennaria dioica, Cir- sium palustre, Scorzonera humilis, Taraxacum officinale (blom- mor och frukter), Hieracium pilosella, H. auricula, Plantago lan- ceolata, Veronica chamaedrys, Rhinanthus minor, Pedicularis palustris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Glechoma. hederacea, Menyanthes trifoliata, Trientalis europaea, Vucci- nium vitis idaea, Ledum palustre, Pyrola rotundifolia, Carum carvi, Anthriscus silvestris, Viola canina, V. tricolor, Helian- themum chamaecistus, Geranium silvaticum, Linum cathartieum,. Polygala vulgaris, Orobus tuberosus, Vicia sepium, Lotus corni- culatus, Trifolium pratense, Alchemilla vulgaris, Fragaria vesca, Potentilla erecta, Geum rivale, Pyrus malus, Sorbus aucuparia, Saxifraga granulata, Cardamine pratensis, C. amara, Capsella bursa pastoris, Thlaspi arvense, Ranunculus acer, R. repens, R. bulbosus, Batrachium heterophyllum, Zrol- lius europeus, Viscaria vulgaris, Stellaria uliginosa, St. gra- minea, Polygonum viviparum, Rumex acetosa, R. acetosella, Majanthemum bifolium, Paris quadrifolia, Luzula campestris, Calla. palustris, Melica nutans, Anthoxanthum odoratum. Juni 30, 1885. Anthemis arvensis, Arnica montana, Cir- sium palustre, Leontondon autumnalis, L. hispidus, Hieracia (pilo- sella, auricula o. s. v.), Plantago lanceolata, Veronica chamaedrys,. V. officinalis, Euphrasia officinalis, Rhinanthus major, Rh. minor, ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I 8. SVERIGE. 301 Pedicularis palustris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Syringa vulgaris (odlad), Vaccinium vitis idaea, Ledum palustre, Pyrola rotundifolia, P. uniflora, Carum carvi, Anthriscus silve- stris, Helianthemum chamaecistus, Geranium silvatieum, G. ro- bertianum, Linum catharticum, Polygala vulgaris, Lathyrus pra- tensis, Vicia cracca, Lotus corniculatus, Trifolium repens, Tr. pratense, Potentilla erecta, Sorbus scandica, Brassica cam- pestris, Capsella bursa pastoris, Thlaspi arvense, Ranunculus flammula, R. acer, R. repens, Batrachium heterophyllum, Trol- lius europaeus, Viscaria vulgaris, Lychnis flos cuculi, Stellaria uliginosa, St. graminea, Polygonum viviparum, Rumex acetosa, R. acetosella, Majanthemum bifolium, Calla palustris, Eriophorum angustifolium (hvithariga fruktsamlingar), Deschampsia cae- spitosa, Agrostis-arter, Anthoxanthum odoratum. Juli 10, 1885. Chrysanthemum leucanthemum, Anthemis arvensis, Arnica montana, Centaurea cyanus, Cirsium palustre, Leontodon autumnalis, Hypochaeris maculata, Hieracia, Campa- nula rotundifolia, C. persicaefolia, Trichera arvensis, Linnaea borealis, Galium palustre, G. boreale, Veronica chamaedrys, V. officinalis, Euphrasia officinalis, Rhinanthus major, Pedicularis palustris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Clinopodium vul- gare, Prunella vulgaris, Lamium purpureum, Myosotis caespitosa, Gentiana campestris, Naumburgia thyrsiflora, Pyrola rotundi- folia, P. uniflora, Aegopodium podagraria, Pimpinella saxifraga, Heracleum sphondylium, Epilobium montanum, E. palustre, Heli- anthemum chamaecistus, Geranium robertianum, Linum cathar- tieum, Polygala vulgaris, Lathyrus pratensis, Vicia cracca, V. sepium, V. silvatica, Lotus corniculatus, Trifolium agrarium, Tr. repens, Tr. pratense, T. medium, Rosa-arter, Alchemilla vulga- ris, Comarum palustre, Potentilla anserina, P. argentea, P. erecta, Spiraea ulmaria, Parnassia palustris, Sedum acre, Brassica cam- pestris, Raphanus raphanistrum, Capsella bursa pastoris, Thlaspi arvense (gulnande frukter), Fumaria officinalis, Ranunculus flam- mula, BR. acer, R. repens, Batrachium heterophyllum, Nym- phaea alba, Nuphar luteum, Viscaria vulgaris, Lychnis flos cuculi, Stellaria uliginosa, St. palustris, St. graminea, Polygonum vivipa- rum, Orchis maculata, Platanthera montana, Eriophorum an- gustifolium, Briza media, Deschampsia caespitosa, D. flexuosa, Agrostis-arter, Anthoxanthum (förtorkad) m. fl. gris. 302 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Juli 20, 1885. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria inodora, Anthemis arvensis, Achillea millefolium, Arnica montana, Centaurea cyanus, Cirsium palustre, Lapsana communis, Leon- todon antumnalis, Hypochaeris maculata, Hieracium murorum, H. vulgatum, Lobelia dortmanna, Campanula trachelium, C. rotundi- folia, C. persicaefolia, Trichera arvensis, Galium uliginosum, G. palustre, G. boreale, G. verum, Veronica officinalis, Odon- tites rubra, Euphrasia officinalis, Rhinanthus major, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Origanum vulgare, Clinopodium vulgare, Prunella vulgaris, Galeopsis tetrahit, G. speciosa, Myosotis cae- spitosa, Cicuta virosa, Pimpinella saxifraga, Angelica silvestris, Heracleum sphondylium, FEpilobium angustifolium, E. montanum, E. palustre, Hypericum quadrangulum, Malva moschata, Geranium robertianum, Lathyrus pratensis, L. silvestris, Vicia cracca, Lotus corniculatus, Trifolium agrarium, T'r. repens, Tr. pratense, Tr. medium, Tr. arvense, Rosa-arter, Comarum palustre, Poten- tilla anserina, P. argentea, P. erecta, Spiraea ulmaria, Parnassia palustris, Sedum acre, Raphanus raphanistrum, Fumaria offi- cinalis, Ranunculus flammula, R. acer, R. repens, Batrachium heterophyllum, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Silene venosa, Lychnis flos cuculi, Agrostemma githago, Dianthus deltoides, Stel- laria uliginosa, St. palustris, St. graminea, Spergula arvensis, Or- chis maculata, Platanthera montana, Juncus conglomeratus, J. effusus, J. artieulatus, Triticum vulgare, Secale cereale, Hordeum vulgare, Avena sativa, Deschampsia caespitosa, D. flexuosa, Agrostis-arter, Anthoxanthum odoratum (gulnad) m. fl. gris. Juli 30, 1885, Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria inodora, Anthemis arvensis, Achillea millefolium, Artemisia vulgaris, Arnica montana, Solidago virgaurea, Centaurea cya- nus, C. scabiosa, Cirsium lanceolatum, C. palustre, C. arvense, Sonchus arvensis, Lapsana communis, Leontodon autumnalis, Lobelia dortmanna, Campanula trachelium, C. rotundifolia, C. persicaefolia, Trichera arvensis, Galium uliginosum, G. palu- stre, G. verum, Veronica officinalis, Odontites rubra, Euphrasia officinalis, Rhinanthus major, Melampyrum pratense, M. silva- ticum, Mentha arvensis, Origanum vulgare, Clinopodium vulgare, Prunella vulgaris, Lamium purpureum, Galeopsis tetrahit, Gr. spe- ciosa, Myosotis caespitosa, Lysimachia vulgaris, Ca/luna vulga- ris, Cicuta virosa, Pimpinella saxifraga, Angelica silvestris, Peu- cedanum palustre, Heracleum sphondylium, Zpilobium angustifo- ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFORETEELSER I S. SVERIGE. 303 lium, Lythrum salicaria, Viola arvensis, Hypericum quadran- gulum, Malva moschata, Pisum sativum, Lathyrus pratensis, Vicia eracca, Lotus cornieulatus, Trifolium agrarium, Tr. repens, Tr. pratense, Tr. medium, Potentilla anserina, P. argentea, P. erecta, Spiraea ulmaria, Parnassia palustris, Brassica campestris, Fu- maria officinalis, Ranunculus flammula, Batrachium hetero- phyllum, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Silene venosa, Agro- stemma githago, Dianthus deltoides, Stellaria uliginosa, St. gra- minea, St. palustris, Spergula arvensis, Polygonum lapathifolium, P. persicaria, P. hydropiper, Juncus conglomeratus, J. effusus, J. articulatus, J. supinus (detta släktes arter mest tongifvande genom frukterna), Triticum vulgare, Secale cereale, Hordeum vulgare, Avena sativa, Phragmites communis. Augusti 10, 1885. Bidens tripartitus, Chrysanthemum leucanthe- mum, Matricaria inodora, Anthemis arvensis, Achillea mille- folium, Artemisia vulgaris, Arnica montana, Solidago virgaurea, Centaurea cyanus, C. scabiosa, Cirsium lanceolatum, C. arvense, Sonchus arvensis, Lapsana communis, Leontodon autumnalis, Hiera- cium umbellatum, Lobelia dortmanna, Campanula rotundifolia, C. persicaefolia, Trichera arvensis, Succisa pratensis, Galiwm verum, Odontites rubra, Euphrasia officinalis, Rhinanthus major, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Solanum tuberosum, Mentha arvensis, Origanum vulgare, Prunella vulgaris, Lamium purpureum, Galeopsis tetrahit, G. speciosa, Lysimachia vul- garis, Calluna vulgaris, Cicuta virosa, Pimpinella saxifraga, An- gelica silvestris, Peucedanum palustre, Epilobium angusti- folium, Lythrum salicaria, Viola arvensis, Hypericum qua- drangulum, Malva moschata (blomning snart slut), Pisum sati- vum, P. arvense, Vicia cracca, Lotus corniculatus, Trifolium agrarium, Tr. repens, Tr. pratense, Tr. medium, Potentilla anse- rina, P. argentea, P. erecta, Parnassia palustris, Brassica campe- stris, Fumaria officinalis, Ranunculus flammula, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Agrostemma githago, Dianthus deltoi- des, Stellaria uliginosa, St. palustris, St. graminea, Spergula arven- sis, Polygonum lapathifolium, P. persicaria, P. hydropiper, Juncus conglomeratus, J. effusus, J. articulatus, J. supinus, Triticum vulgare, Secale cereale, Hordewm vulgare, Avena sativa, Phragmites communis. Höslåttern nu sedan någon tid fullt slut; således mycket af det dominerande nu borta; föga för- ändring sedan den 30 juli. 304 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. Augusti 20, 1885. Växtlighetens utseende nästan fullt lika som den 10 augusti; Calluna vulgaris, Leontodon autumnalis, Euphrasia officinalis samt sädesslagen voro de förnämsta do- minerande växterna. Iggó. Nedanstående observationer fran Iggö i Hille skärgård utfördes under tiden 10 juni—1 augusti 1896. En jämförelse mellan R. Hurts medeltider för Gestrikland och tiderna för samma företeelser på Iggö under juni och juli månader 1896 visar, att växtlighetens utveckling detta år på Iggö var un- der juni 2 dagar tidigare och under juli 7 dagar tidigare än i medeltal i landskapet. Lägges härtill, att mina iakttagel- ser gjorts i det yttersta hafsbandet, där utvecklingen under försommaren är senare (5 dagar minst) än på de något från hafvet belägna ställen, på hvilka de iakttagelser gjorts, som legat till grund för de af HurT offentliggjorda medeltiderna för Gestrikland, så komma vi till det resultat, att utveck- lingen på Iggö under juni och juli 1885 var omkring en vecka tidigare än under ett normalår. Till samma resultat har jag kommit genom jämförelse af de fenologiska anteck- ningar, som jag under 7 år (1895—1901) gjort i Hille skär- gård. Min observationsserie från Iggö 1885 ter sig med lika beteckningssätt som i serien från Barkeryd för den grad, hvari olika växter voro dominerande, som följer. Juni 10, 1896. Antennaria dioica, Taraxacum officinale, Vero- niea serpyllifolia, Glechoma hederacea, Menyanthes trifoliata, Trien- talis europaea, Primula veris, Myrtillus nigra, Vaccinium vitis idaea, Ledum palustre, Hippohaé rhamnoides, Viola palu- stris, V. canina, V. tricolor, Oxalis acetosella, Orobus tubero- sus, Prunus padus, Pr. cerasus, Alchemilla vulgaris, Rubus chamaemorus, Fragaria vesca, Potentilla maculata, Geum rivale, Cardamine pratensis, Barbarea vulgaris, Capsella bursa pastoris, Ranunculus auricomus, R. aeris, Caltha palustris, Me- landrium silvestre, Populus tremula (bruna blad), Convallaria majalis, C. polygonatum, Luzula campestris, Eriophorum vagina- tum (hvithariga fruktsamlingar) Melica nutans, Hierochloa odorata, Anthoxanthum odoratum. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 305 Juni 20, 1896. Antennaria dioica, Erigeron acris, Taraxa- cum officinale, Hieracium pilosella, H. auricula, Linnaea borealis, Galium uliginosum, Plantago media, Pinguicula vulgaris, Vero- niea chamaedrys, V. officinalis, Euphrasia officinalis, Rhinanthus minor, Pedicularis palustris, Melampyrum pratense, M. silva- ticum, Glechoma hederacea, Myosotis caespitosa, M. arvensis, Menyan- thes trifoliata, Syringa vulgaris, Trientalis europaea, Glaua maritima, Vaccinium vitis idaea, Oxycoceus palustris, Ledum palustre, Pyrola uniflora, Carum carvi, Anthriscus silvestris, Viola tricolor, Geranium silvaticum, G. robertianum, Orobus tuberosus, Trifolium repens, Tr. pratense, Alchemilla vulgaris, Fra- garia vesca, Potentilla anserina, P. argentea, P. erecta, Geum rivale, Pyrus malus (delvis vild), Sorbus aucuparia, Cardamine pratensis, Barbarea vulgaris, Capsella bursa pastoris, Ranunculus flammula, R. acris, R. repens, Caltha palustris, Aquilegia vulga- ris (odlad), Silene maritima, S. nutans, Melandrium silvestre, Lych- nis flos cuculi, Polygonum viviparum, Rumex acetosa, R. aceto- sella, Orehis angustifolia, Convallaria polygonatum, Majanthemum bifolium, Luzula campestris, Calla palustris, Eriophorum vagina- twm, Carex-arter, Avena pubescens, Milium effusum, Melica nutans, Hierochloa odorata, Anthoxanthum odoratum. Juli 1, 1896. Chrysanthemum leucanthemum, Achillea mille- folium, Antennaria dioica, Erigeron acris, Leontodon autumnalis, Hypochaeris maculata, Hieracia (auricula, dubium, murorum, vulgatum), Campanula rotundifolia, C. patula, Trichera arven- sis, Linnaea borealis, Galium uliginosum, G. palustre, G. boreale, Plantago media, Utricularia intermedia, Pinguicula vulgaris, Veronica chamaedrys, V. officinalis, Ewuphrasia officinalis, Rhi- nanthus minor, Pedicularis palustris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Prunella vulgaris, Myosotis caespitosa, M. arven- sis, Gentiana campestris, Glawx maritima, Vaccinium vitis idaea, Oxycoccus palustris, Ledum palustre, Pyrola rotundifolia, P. wni- flora, Carum carvi, Anthriscus silvestris, Viola tricolor, Gera- nium silvaticum, G. robertianum, Lathyrus pratensis, Vicia cracca, V. sepium, Z'rifolium repens, Tr. hybridum, Tr. pratense, Tr. spadiceum, Rosa-arter, Alchemilla vulgaris, Fragaria vesca, Po- tentilla anserina, P. argentea, P. erecta, Geum rivale (mest 1 ögonen fallande genom frukterna), Sedum acre, Brassica cam- pestris, Sinapis arvensis, Capsella bursa pastoris, Thlaspi arvense, Dicentra spectabilis (odlad), Ranunculus flammula, R. acris, R. 306 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. repens, Aquilegia vulgaris, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Silene maritima, S. nutans, Melandrium silvestre, Lychnis flos cuculi, Dianthus deltoides, Stellaria graminea, Polygonum vivi- parum, Rumex acetosa, R. acetosella, Orchis maculata, O. an- gustifolia, Platanthera bifolia, Listera ovata, Lilium bulbiferum, Majanthemum bifolium, Calla palustris, Scirpus maritimus, Erio- phorum angustifolium (hvithäriga fruktsamlingar), Avena pubes- cens, Briza media, Poa pratensis, Poa trivialis, Deschampsia caespi- tosa, D. flexuosa, Agrostis-arter, Milium effusum. Juli 10, 1896. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria. inodora, Anthemis tinctoria, Achillea millefolium, Senecio sylvaticus,. Erigeron acris, Centaurea jacea, Cirsium palustre, Leontodon autumnalis, Hieracia (pilosella, murorum, rigidum), Campa- nula rotundifolia, C. persicaefolia, C. patula, Trichera arven- sis, Linnaea borealis, Galium uliginosum, G. palustre, G. bo- reale, G. verum, Valeriana officinalis, Cuscuta europaea, Utri- cularia intermedia, Pinguicula vulgaris, Veronica chamaedrys, V. officinalis, Euphrasia officinalis, Rhinanthus minor, Pedicularis palu- stris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Prunella vulgaris, Galeopsis tetrahit, G. speciosa, Myosotis palustris, M. caespitosa, M. arvensis, Gentiana campestris, Naumburgia thyrsiflora, Oxycoccus palu- stris, Pyrola uniflora, P. rotundifolia, P. secunda, Carum Carvi, Pim- pinella saxifraga, Angelica silvestris, Heracleum sphondylium, Epi- lobium angustifolium, E. montanum, E. palustre, Lythrum sali- caria, Viola tricolor, V. arvensis, Geranium robertianum, Linum catharticum, Lathyrus pratensis, Vicia cracca, V. sepium, Tri- folium repens, Tr. hybridum, Tr. pratense, Tr. medium, Tr. spadiceum, Kosa-arter, Alchemilla vulgaris, Comarum palustre, Potentilla anserina, P. argentea, P. erecta, Spiraea ulmaria, Parnassia palustris, Sedum acre, Brassica campestris, Sinapis arven- sis, Capsella bursa pastoris, Thlaspi arvense, Dicentra spectabilis, Tha- lictrum flavum, Ranunculus flammula, R. acris, R. repens, Ba- trachium marinum, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Silene nu- tans, Lychnis flos cuculi, Dianthus deltoides, Stellaria gra- minea, Spergula arvensis, Polygonum viviparum, Rumex acetosa, R. acetosella, Orchis maculata, O. angustifolia, Lilium bulbi- ferum, Scirpus maritimus, Deschampsia caespitosa, D. bottnica, D. flexuosa, Agrostis-arter. Juli 20, 1896. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria ino- dora, Anthemis tinctoria, Achillea millefolium, A. ptarmica, Tanace- ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 307 tum vulgare, Calendula officinalis, odlad, Senecio sylvaticus, Centau- rea jacea, Cirsium palustre, Leontodon autumnalis, Hieracium rigidum, Campanula rotundifolia, C. persicaefolia, Trichera arvensis, Galium palustre, G. boreale, Gr. verwm, Valeriana offi- einalis, Cuscuta europaea, Linaria vulgaris, Veronica officinalis, Euphrasia officinalis, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Mentha arvensis, Prunella vulgaris, Lamium purpureum, Galeopsis - speciosa, Myosotis palustris, Erythraea litoralis, Carum carvi, Pim- pinella saxifraga, Angelica silvestris, Heracleum sphondylium, Epi- lobium angustifolium, E. palustre, Lythrum salicaria, Hyperi- cum quadrangulum, Linum catharticum, Lathyrus pratensis, Vicia cracca, Trifolium repens, Tr. hybridwm, Tr. pratense, Tr. medium, Comarum palustre, Potentilla anserina, P. erecta, Spi- raea ulmaria, Parnassia palustris, Brassica campestris, Ranwn- culus flammula, R. acer, R. repens, Batrachium marinum, Dianthus deltoides, Stellaria graminea, Sagina nodosa, Spergula arvensis, Poly- gonum viviparum, P. lapathifolium, Orchis maculata, Scirpus mariti- mus, Deschampsia caespitosa, D. bottnica, Phragmites communis. Augusti 1, 1896. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria ino- dora, Achillea millefolium, A. ptarmica, Tanacetum vulgare, Arte- misia vulgaris, Aster tripolium, Calendula officinalis, Senecio syl- vatieus, Solidago virgaurea, Centaurea jacea, Cirsium lanceolatum, C. palustre, Sonchus arvensis, Leontodon autumnalis, Hiera- eium rigidum, H. umbellatum, Campanula rotundifolia, C. persicae- folia, Trichera arvensis, Galium uliginosum, G. palustre, G. verwm, Valeriana officinalis, Linaria vulgaris, Veronica officinalis, Euphrasia officinalis, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Solanum tube- rosum, Mentha arvensis, Prunella vulgaris, Lamium purpureum, Galeopsis tetrahit, Myosotis palustris, Erythraea litoralis, Ca/luna vulgaris, Pimpinella saxifraga, Angelica silvestris, Epilobiwm an- gustifolium, Lythrum salicaria, Viola arvensis, Hypericum qua- drangulum, Erodium cicutarium, Linum catharticum, Vicia cracca, Trifolium repens, Tr. medium, Potentilla anserina, P. argentea, P. erecta, Parnassia palustris, Ranunculus flammula, Batrachium marinum, Aconitum cammarum, odlad, Silene maritima, Dianthus deltoides, Stellaria graminea, Sagina nodosa, Polygonum lapathifolium, P. hydropiper, Goodyera repens, Juncus articulatus, J. supinus, Hor- deum vulgare, Avena sativa, Deschampsia bottnica, Phragmites communis. 308 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Torp. Dessa iakttagelser gjordes under tiden 20 juni—10 juli 1890 och den 1 augusti 1886. Under tiden 20 juni—10 juli 1890 torde utvecklingen af växtligheten ha varit en vecka tidigare än under ett normalår. I Hernösandstrakten förhöll sig nämligen växtligheten under nämnda tid på så sätt, såsom - jag funnit vid jämförelse mellan de medeltider från 20 år och uppgifter särskildt från år 1890, som blifvit offentlig- gjorda af A. ÅRNELL.! Ej längre än Torp ligger från Hernö- sand bör växtlighetens utveckling på dessa två ställen fortgå på i det närmaste likartadt sätt. Omkring den 1 augusti 1886 var, såsom en likartad jämförelse visar, växtlighetens utveckling i dessa nejder omkring 4 dagar tidigare än under ett normalår. Vid anteckningarna i Torp har skilts blott på två grader af dominerande växter, de mindre dominerande och de mera dominerande, af hvilka de senare utmärkts genom kursiv stil. Juni 20, 1890. Taraxacum officinale, Campanula rotundi- folia, Linnaea borealis, Plantago media, Pinguicula vulgaris, Veroniea chamaedrys, V. serpyllifolia, Glechoma hederacea, Lithospermum arvense, Myosotis arvensis, Trientalis europaea, Vaccinium vitis idaea, Carum carvi, Anthriscus silvestris, Viola | tricolor, V. canina, Geranium silvaticum, Polygala amara, Alchemilla vulgaris. Fragaria vesca, Potentilla anserina, P. maculata, P. norvegica, P. erecta, Geum rivale, Sorbus aucu- paria, Sedum annuum, Barbarea vulgaris, Arabis suecica, Cap- sella bursa pastoris, Thlaspi arvense, Ranunculus acris, Caltha palustris, Melandrium pratense, Viscaria vulgaris, Polygonum viviparum, Rumex acetosella. Juli 1, 1890. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria inodora, Achillea millefolium, Antennaria dioica, Erigeron acris, Centaurea cyanus, Crepis tectorum (pa ängskampegärde), Hie- racia (auricula, dubium-, murorum-former), Taraxacum offi- cinale, Campanula rotundifolia, Linnaea borealis, Galium bo- reale, Plantago media, Veronica chamaedrys, V. officinalis, V. . 1 A. ARNELL, Fenologiska iakttagelser vid Framnäs åren 1877—1896. (Ofvers. af K. Vet. Akad. Fórhandl. 1896, n:o 10). ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 309 serpyllifolia, Euphrasia officinalis, Rhinanthus minor, Pedicu- laris palustris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Prunella vulgaris, Carum carvi, Heracleum sphondylium, Anthriscus silvestris, Viola. tricolor, Geranium silvaticum, Lathyrus pra- lensis, Vicia cracca, Trifolium spadiceum, Tr. repens, Rosa cinnamomea, Alchemilla vulgaris, Potentilla anserina, P. ar- gentea, P. norvegica, P. erecta, Geum rivale, Sedum acre, S. annuum, Sinapis arvensis, Erysimum cheiranthoides, Capsella bursa pastoris, Thlaspi arvense, Ranunculus acris, R. repens, Aconitum lycoctonum, Silene venosa, Melandrium pratense, Viscaria vulgaris, Lychnis flos cuculi, Dianthus deltoides, Stellaria graminea, Polygonum viviparum, Rumex acetosa, R. acetosella, Eriophora, Carices, samt gräs, t. ex. Airae, Poae. Juli 10, 1890. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria inodora, Anthemis tinctoria, Achillea millefolium, Antennaria dioica, Erigeron acris, Centaurea cyanus, Crepis tectorum, Hypocheris maculata, Hieracia, Campanula rotundifolia, Lin- naea borealis, Galium uliginosum, G. boreale, Plantago media, Pinguieula vulgaris, Linaria vulgaris, Veronica chamaedrys, V. officinalis, Euphrasia officinalis, Rhinanthus minor, Pedi- eularis palustris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Pru- nella vulgaris, Galeopsis versicolor, Myosotis arvensis, M. palustris, Naumburgia thyrsiflora, Pyrola rotundifolia, P. minor, Heracleum sphondylium, Anthriscus silvestris, Epilo- bium angustifolium, E. montanum, E. palustre, Viola tricolor, Geranium silvaticum, Lathyrus pratensis, Vicia eracca, Tri- folium repens, Tr. pratense, Tr. spadiceum, Potentilla anserina, P. norvegica, P. erecta, Spiraea ulmaria, Sp. salicifolia, Par- nassia palustris, Sedum acre, Sinapis arvensis, Erysimum cheiranthoides, Arabis arenosa, Fumaria officinalis, Ranun- culus acris, BR. repens, Aconitum lycoctonum, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Silene venosa, Melandrium silvestre, M. pra- tense, Viscaria vulgaris, Lychnis flos cuculi, Dianthus deltoi- des, Stellaria graminea, Rumex acetosa, R. acetosella och gräs. Augusti 1, 1886. Chrysanthemum leucanthemum, Matrica- ria inodora, Anthemis tinctoria, Achillea millefolium, Artemi- sia vulgaris, Erigeron acris (genom frukter), Solidago virgau- red, Centaurea cyanus, C. jacea, Carduus crispus, Cirsium heterophyllum, Sonchus arvensis, Hieracium umbellatum, Cam- 310 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. panula rotundifolia, Galium boreale, G. verum, Plantago me- dia, Verbascum thapsus, V. nigrum, Linaria vulgaris, Vero- nica officinalis, Euphrasia officinalis, Rhinanthus minor, Mentha arvensis, Galeopsis versicolor, G. tetrahit, Lamium purpureum, Myosotis palustris, M. arvensis, Calluna vulgaris, Heracleum sphondylium, Pimpinella saxifraga, £p/lobium angu- stifolium, E. montanum, E. palustre, Viola arvensis, Lathyrus pratensis, Vicia eracca, V. sativa (odlad), Trifolium repens, Tr. pratense (odlad), Tr. hybridum (odlad), Tr. medium, Comarum palustre, Potentilla anserina, P. argentea, P. erecta, Parnassia palustris, Brassica campestris, Sinapis arvensis, Sisym- brium sophia, Arabis arenosa, Capsella bursa pastoris, Fuma- ria officinalis, Ranunculus acris, R. repens, Aconitum lycocto- num, Delphinium elatum (förvildad), Nymphaea alba, Nuphar luteum, Silene venosa, Melandrium pratense, Dianthus del- toides, Spergula arvensis, Polygonum lapathifolium samt grás t. ex. Airae, Agrostis vulgaris, Poa-arter, Calamogrostis arun- dinacea, Alopecurus pratensis. Hernósand. Nedanstående serie angifver medelförhällandet i Hernó- sandstrakten, omfattande kustsocknarna fran Sabra till och med Nora och delvis äfven Nordingrå, och grunda sig dessa upp- gifter på fleráriga (1877—1881, 1883) fenologiska antecknin- gar i dessa nejder. Vid uppgifternas äterförande till normal- tid har A. ÅRNELLS förenämnda uppsats varit till god hjälp. Graderingen af de dominerande företeelserna har betecknats såsom i serierna från Boarp och Iggö. Juni 10. Antennaria dioica, Taraxacum officinale, Gle- choma hederacea, Myrtillus nigra, Arctostaphylus officinalis, Andromeda polifolia, Viola palustris, V. canina, V. tricolor, Oxalis acetosella. Orobus tuberosus, Alchemilla vulgaris, Po- tentilla maculata, Fragaria vesca, Rubus arcticus, R. chamae- morus, Chrysosplenium alternifolium, Corydalis nobilis, Arabis petraea, A. thaliana, Barbarea vulgaris, Thlaspi arvense, Draba nemorosa, Ranunculus auricomus, Anemone nemorosa, Caltha palustris, Melandrium silvestre, Salix aurita, S. nigricans, Myrica gale, Luzula campestris, Eriophorum angustifolium, E. vaginatum, Melica nutans, Anthoxanthum odoratum. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFORETEELSER I S. SVERIGE. dll Juni 20. Antennaria dioica, Crepis tectorum, Taraxacum officinale, Plantago media, Glechoma hederacea, Menyanthes trifoliata, Veronica serpyllifolia, V. chamaedrys, Trientalis euro- paea, Myrtillus uliginosa, Andromeda polifolia, Cornus sue- cica, Carum carvi, Anthriscus silvestris, Viola palustris, V. canina, V. tricolor, Geranium silvaticum, Oxalis acetosella, Oro- bus tuberosus, Prunus cerasus, Pr. Padus, Alchemilla vulga- ris, Fragaria vesca, Geum rivale, Potentilla maculata, P. erecta, Rubus arcticus, R. chamaemorus, Cardamine pratensis, Arabis petraea, A. arenosa, A. thaliana, Barbarea vulgaris, Cap- sella bursa pastoris, Thlaspi arvense, Draba nemorosa, Kanun- culus auricomus, R. acris, R. repens, Anemone nemorosa, Cal- tha palustris, Trollius europaeus, Melandrium silvestre, Stellaria nemorum, Polygonum viviparum, Rumex acetosella, Salix pen- tandra, Paris quadrifolia, Luzula campestris, Eleocharis palustris, Eriophorum angustifolium, E. vaginatum, Melica nutans, Antho- xanthum odoratum, Abies excelsa. Juni 30. Achillea Millefolium, Antennaria dioica, Erige- ron aeris, Crepis tectorum, Hieracium pilosella, H. auricula, Taraxacum officinale, Galium palustre, G. uliginosum, Campanula ‘rotundifolia, Plantago media, Pinguicula vulgaris, Veronica ser- pyllifolia, V. chamaedrys, Rhinanthus minor, Pedicularis palu- stris, Melampyrum silvaticum, M. pratense, Myosotis arvensis, Menyanthes trifoliata, Syringa vulgaris, Trientalis europaea, Oxycoccus palustris, Vaccinium vitis idaea, Andromeda poli- folia, Pyrola rotundifolia, P. uniflora, Cornus suecica, Carum carvi, Anthriscus silvestris, Viola palustris, V. tricolor, Geranium silva- ticum, Orobus tuberosus, Trifolium repens, Tr. pratense, Pru- nus cerasus, Alchemilla vulgaris, Rubus arctieus, Fragaria wesca, Potentilla anserina, P. norvegica, P. erecta, Geum rivale, Sorbus aucuparia, Erysimum cheiranthoides, Cardamine pra- tensis, Arabis petraea, A. arenosa, A. thaliana, Barbarea vulga- ris, Capsella bursa pastoris, Thlaspi arvense, Ranunculus auri- comus, R. acris, R. repens, Trollius europeus, Melandrium silve- ‚stre, M. pratense, Viscaria vulgaris, V. alpina, Stellaria nemo- rum, St. media, St. graminea, Polygonum viviparum, Rumex acetosa, I. acetosella, Listera cordata, Convallaria majalis, Ma- janthemum bifolium, Paris quadrifolia, Luzula campestris, Eleocha- ris palustris, Eriophorum angustifolium, E. vaginatum, Poa praten- sis, Deschampsia caespitosa, Anthoxanthum odoratum, Pinus silvestris. [SV] E bo ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. Juli 10. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria ino- dora, Achillea millefolium, Erigeron acris, Centaurea cyanus, Crepis tectorum, Hieracium pilosella, H. auricula, H. dubium: H. murorum, Leontodon autumnalis, Hypochaeris maculata, Cam- panula rotundifolia, Linnaea borealis, Galium palustre, G. uligi- nosum, G. boreale, G. verum, Valeriana officinalis, Plantago me- dia, Pinguieula vulgaris, Verbascum thapsus, Veronica officina- lis, V. chamaedrys, Euphrasia officinalis, Rhinanthus minor, Pedicularis palustris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Thymus serpyllum, Prunella vulgaris, Myosotis arvensis. Gen- tiana campestris, Trientalis europaea, Naumburgia thyrsiflora, Oxycoceus palustris, Vaccinium vitis idaea, Pyrola rotundifolia, P. minor, P. uniflora, Cornus suecica, Carum carvi, Anthriscus silvestris, Heracleum sphondylium, Pimpinella saxifraga, Epilobium montanum, Viola tricolor, Geranium silvaticum, Lathyrus palu- stris, L. pratensis, Vicia cracca, V. sepium, Trifolium spadiceum, Tr. repens, Tr. hybridum, Tr. pratense, Rosa-arter, Alchemilla vulgaris, Rubus arcticus, Comarum palustre, Potentilla anserina, P. norvegica, P. argentea, P. erecta, Geum rivale, Sedum acre Brassica campestris, Sinapis arvensis, Erysimum cheiranthoides,; Cardamine pratensis, Arabis petraea, A. arenosa, Raphanus rapha- nistrum, Capsella bursa pastoris, Ranunculus acris, Fi. repens, Trollius europaeus, Melandrium pratense, Viscaria vulgaris, V. alpina, Dianthus deltoides, Stellaria nemorum, St. media, St. graminea, Spergula arvensis, Polygonum viviparum, ftwmez acetosa, R. acetosella, Orchis maculata, Listera cordata, Convalla- ria majalis, Majanthemum bifolium, Paris quadrifolia, Juncus fili- formis, Eleocharis palustris, Eriophorum angustifolium, Secale cereale, Poa pratensis, P. trivialis, Deschampsia caespitosa, D. flexuosa, Dactylis glomerata, Calamagrostis stricta, Agrostis stolonifera, A. canina. Juli 20. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria ino- dora, Anthemis tinctoria, Achillea millefolium, Tanacetum vul- gare, Erigeron acris, Centaurea cyanus, C. jacea, Cirsium palu- stre, C. heterophyllum, Mulgedium alpinum, Crepis paludosa, Hieracium pilosella, H. auricula, H. dubium, H. murorum, Leontodon autumnalis, Hypochaeris maculata, Campanula rotundifolia, Linnaea borealis, Galiwm boreale, G. verum, G. palustre, G. uliginosum, Valeriana officinalis, Plantago media, Verbascum thapsus, Veronica officinalis, V. chamaedrys, ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 313 Euphrasia officinalis, Rhinanthus minor, Pedicularis palustris, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Thymus serpyllum, Pru- nella vulgaris, Galeopsis tetrahit, G. versicolor, Myosotis ar- vensis, Gentiana campestris, Naumburgia thyrsiflora, Pyrola ro- tundifolia, P. minor, P. secunda, P. uniflora, Pimpinella saxi- fraga, Angelica silvestris, Heracleum sphondylium, Epilobium angustifolium, E. montanum, E. palustre, Geranium silvaticum, Lathyrus pratensis, L. palustris, Vicia cracca, V. sepium, V. sativa, Trifolium spadiceum, Tr. repens, Tr. hybridum, Tr. pra- tense, Tr. medium, Comarum palustre, Potentilla anserina, P. norvegica, P. argentea, P. erecta, Spiraea salicifolia, Sp. ul- maria, Parnassia palustris, Sedum acre, Brassica campestris, Sinapis arvensis, Erysimum cheiranthoides, Arabis arenosa, Raphanus raphanistrum, Fumaria officinalis, Ranunculus acris, R. repens, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Dianthus deltoi- des, Stellaria media, St. graminea, Spergula arvensis, Polygo- num viviparum, Ltumex acetosa, R. acetosella, Orchis macu- lata, Listera cordata, Alisma plantago, Juncus filiformis, Scirpus lacustris, Eleocharis palustris, Secale cereale, Hordeum vulgare, Dactylis glomerata, Poa pratensis, P. trivialis, Deschampsia caespi- tosa, D. flexuosa, Calamagrostis stricta, Agrostis stolonifera, A. canina. Juli 30. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria ino- dora, Anthems tinctoria, Achillea millefolium, Tanacetum vul- gare, Artemisia vulgaris, Solidago virgaurea, Centaurea cya- nus, C. jacea, Carduus crispus, Cirsium palustre, C. hetero- phyllum, Mulgedium alpinum, Sonchus arvensis, Crepis palu- dosa, Hieracium umbellatum, Leontodon autumnalis, Hypo- chaeris maculata, Campanula rotundifolia, Linnaea borealis, Galium boreale, G. verum, G. palustre. G. uliginosum, Valeriana officinalis, Plantago media, Verbascum thapsus, Veronica offi- cinalis, Euphrasia officinalis, Rhinanthus minor, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Prunella vulgaris, Lamium purpureum, Galeopsis tetrahit, G. speciosa, Heracleum sphondylium, An- gelica silvestris, Pimpinella saxifraga, Epilobium angustifolium, E. montanum, E. palustre, Hypericum quadrangulum, Lathyrus pratensis, Vicia eracea, V. sepium, V. sativa, Trifolium repens, Tr. hybridwm, Tr. pratense, Tr. medium, Comarum palustre, Potentilla anserima, P. norvegica, P. argentea, P. erecta, Spi- raea ulmaria, Sp. salicifolia, Parnassia palustris, Brassica 314 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. campestris, Sinapis arvensis, Arabis arenosa, Raphanus rapha- nistrum, Fumaria officinalis, Ranunculus repens, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Dianthus deltoides, Stellaria media, St. grami- nea, Spergula arvensis, Polygonum lapathifolium, Alisma plan- tago, Juncus filiformis, Scirpus lacustris, Eleocharis palustris, Se- cale cereale, Hordeum vulgare, Avena sativa, Dactylis glomerata, Poa trivialis, Phragmites communis, Calamagrostis stricta, Agro- stis stolonifera. Augusti 10. Chrysanthemum leucanthemum, Matricaria inodora, Anthemis tinctoria, Achillea millefolium, Tanacetum vulgare, Artemisia vulgaris, Solidago virgaurea, Centaurea cyanus, C. jacea, Carduus crispus, Cirsium lanceolatum, C. arvense, Sonchus arvensis, Hieracium umbellatum, Leontodon autumnalis, Campanula rotundifolia, Veronica officinalis, Euphrasia officinalis, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Prunella vulgaris, Lamium purpureum, Galeopsis tetrahit, G. speciosa, Calluna vulgaris, Angelica silvestris, Pimpinella saxi- fraga, Epilobium palustre, Hypericum quadrangulum, Vicia cracca, V. sepium, V. sativa, Trifolium repens, Tr. hybridum, Tr. pratense, Tr. medium, Potentilla norvegica, P. argentea, P. erecta, Spiraea salicifolia, Parnassia palustris, Sedum tele- phium, Brassica campestris, Sinapis arvensis, Arabis arenosa, Raphanus raphanistrum, Fumaria officinalis, Ranunculus repens, Nymphaea alba, Nuphar luteum, Stellaria media, St. graminea, Spergula arvensis, Polygonum lapathifolium, Juncus filiformis, Alisma plantago, Scirpus lacustris, Eleocharis palustris, Phrag- mites communis, Hordeum vulgare, Secale cereale, Avena sativa. Solleftea. Anteckningarna fran detta ställe gjordes vid ett besök pa fa dagar, 26—28 juni 1886, vid hvilken tid växtlighetens utveckling, såsom framgår af A. ARNELL’s härofvan nämnda uppsats, vid Hernösand inföll i nästan normal tid, eller blott 2 dagar tidigare än under ett normalår; detsamma torde då ock ha varit fallet i Sollefteå. Växtlighetens utveckling un- der försommaren är, såsom ock lätt framgår af de nedan an- förda anteckningarna, ganska mycket tidigare i Sollefteå än ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 315 vid det vid hafskusten liggande Hernösand. Mera domine- rande växters namn hafva kursiverats. Juni 26—28, 1886. Chrysanthemum leucanthemum, Matri- caria inodora, Achillea Millefolium, Antennaria dioica, Erige- ron acris, Crepis tectorum, Hypochaeris maculata, Leontodon autumnalis, Campanula rotundifolia, Linnaea borealis, Vero- nica officinalis, V. chamaedrys, Euphrasia officinalis, Rhinan- thus minor, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Syringa vul- garis, Gentiana nivalis, Vaccinium vitis idaea, Pyrola uniflora, P. rotundifolia, Cornus swecia, Carum carvi, Pimpinella saxi- fraga, Heracleum sphondylium, Anthriscus silvestris, Viola canina, V. tricolor, Geranium silvaticum, Lathyrus pratensis, Trifolium pratense, 7. repens, Fragaria vesca, Potentilla an- serina, P. erecta, Rubus arcticus, Erysimum hieraciifolium, Ara- bis arenosa, A. glabra, Barbarea vulgaris, Capsella bursa pa- storis, Ranunculus lapponieus, R. auricomus, R. acris, R. re- pens, Melandrium silvestre, M. pratense, Viscaria vulgaris, Poly- gonum viviparum, Rumex acetosa, R. acetosella, Majanthemum bifolium, Deschampsia caespitosa. Anteckningar från Vesternorrlands làn. Följande utdrag ur mina anteckningar från Vesternorr- lands län, mest från Hernösandstrakten, anföras dessutom, då de synts mig i någon mån komplettera de föregående obser- vationsserierna från samma län. Chrysanthemum leucanthemum färgade tillsammans med An- thriscus silvestris hela gärden på prästbolet i Säbrå hvita, så att de sågo ut som snötäckta, 4 juli 1878; dominerande i Sabra 24 juni 1881 och 1 aug. 1879; uppträder på något har- dare mark än Matricaria inodora. Matricaria inodora färgar stundom själfigenvallade gürden hvita, så t. ex. dominerande på nyvallar i Säbrå 24 juli 1881. | Anthemis tinctoria, ymnig och dominerande pa nyvallar i Skogs och Nora socknar 8 och 9 aug. 1881; dominerande fler- stüdes på jürnbanvallar mellan Sundsvall och Torpshammar 27 juli 1886. Arkiv för botanik. Band 1. 23 316 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. Tanacetum vulgare, dominerande vid Hernósand 20 juli 1878, men ófverblommad och mérknad 15 aug. 1878. Antennaria dioica kläder stundom hela backsluttningar och blir då ganska dominerande, hvartill de gråludna mellanbla- den i hög grad bidraga, Säbrå 21 juni 1879. Cirsium heterophyllum, ej än i full blomning i Sabra 21 juli 1878; har slutat vara dominerande i Säbrå 15 augusti 1878. Hieracium umbellatum, mycket ymnigt blommande och karaktärsväxt i Nora och Skogs socknar 7 och 8 augusti 1881. Taraxacum officinale, bortskymd såsom färggifvande af Ranunculus-arter i Sabra 26 juni 1879, men där något domi- nerande ännu den 4 juli genom sina fruktsamlingar; än domi- nerande, börjar dock öfverväxas af Anthriscus, Sabra 22 juni 1879; dominerande genom sina frukter, Säbrå 6 juni 1881. Leontodon autumnalis, ej ännu dominerande, Sabra 22 juli 1879; dominerande pa torrare slagna gräsfält, t. ex. pa gär- dar, ibid. 15 augusti 1878. Campanula rotundifolia, karaktersvüxt kring Solleftea 28 juni 1886; ger färgton at tämligen stora garden, Sabra 20 juli 1878; dominerande, Sabra 23 juli 1883. Myosotis arvensis, stundom fürggifvande pa nyvallar, sa ot. ex. i Sabra 26 juni och 4 juli 1878. Prunella vulgaris, tämligen färggifvande 1 gräsväxta diken, Sabra 20 juli 1878. Galeopsis speciosa, dominerande pa ett timotejfält vid Hernö- sand 24 juli 1881. Verbascum thapsus, karaktersväxt i Nordingrå pa torra backar såsom pa Svinón och vid väg mellan Körning och kyr- kan 8 juli 1883; mycket ymnig efter skogsbrand och i full blomning pa Getberget i Torp 16 juli 1890. Anthriscus silvestris färgar hela gürden hvita, Sabra 25 juni 1878; har slutat ge färgton, endast enstaka flockar blom- mande, har efterträdts såsom dominerande af Deschampsia cae- spitosa, Sabra 14 juli 1878; tämligen allmän blomning och börjar öfverväxa Taraxacum, Sabra 22 juni 1879; an domine- rande, dock sedan omkring en vecka har Deschampsia caespi- tosa uppträdt mera dominerande, Sabra 16 juli 1879. Cicuta virosa, ytterst ymnig i en tjärn nära Tunadal i Sköns socken och bildande ett hvitt band kring tjárnen,'l aug. 1880. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 317 Nymphaea alba. Början af denna arts blomningstid växlar mycket alltefter värmegraden i olika sjöar; så började dess blomning i den grunda Varfstjärn i Hernösand den 1 juli 1879, men i den närliggande djupa källsjön Bondsjön först den 22 juli samma år. Ranunculus acris bildar massvegetation och färgar hela gärden gula vid Sanna på Hemsö 22 juni 1878; på hösten blir denna art dominerande därigenom att den ratas af bo- skapen på betesmarkerna. H. repens ger en djupare färgton än föregående art och uppträder massvis på luckrare jord, såsom nyvallar, samt på något fuktigare ställen, dominerande i Säbrå t. ex. 3 juli 1878, 28 juni och 16 juli 1879, 21 juni 1880, 10 juli 1881 och 17 juni 1833. Caltha palustris, dominerande i Säbrä 1 juni 1879; där än fullt dominerande och tillsammans med Taraxacum gifvande landskapet en stor del af dess färg 18 juni 1879. Trollius europaeus, sedd mycket ymnig invid järnvägen från Sundsvall flera mil inåt landet, och i full blomning 14 juni 1890; i Torps socken mycket sparsam och sällsynt. Erysimum cheiranthoides ger en tämligen utpräglad färgton åt nyvallar, Säbrå 3 juli 1878; ger i en högväxt form färg åt en hel nyvall, Säbrå 30 juni 1881; där än mera färggif- vande 10 juli 1881; har på samma ställe upphört att vara färggifvande på grund af långt gången fruktmognad 24 juli 1881. Barbarea vulgaris har för länge sedan slutat att vara domi- nerande och är nästan fullt utblommad, Säbrå 3 juli 1878; dominerande vid Sundsvall i sällskap med Melandrium silve- stre och Viola tricolor 13 juni 1879; dominerande på en del nyvallar i Säbrå 30 juni 1881. Viola tricolor, i fullaste blomning, gärden däraf blåvio- letta, Säbrå 18 juni 1878; börjar öfverväxas och bortskym- mas af Rumex, Anthriscus m. fl. och därför ej 1 nämnvärd grad dominerande, Sübrà 3 juli 1878; sags efter Gadeadalen i Sabra flerstädes dominerande 20 juni 1879; än dominerande vid Hernósand 28 juni och 2 juli 1879; börjar öfverväxas af Erysimum cheiranthoides, gräs m. fl. växter, Sabra 30 juni 1881, än dock där ofta dominerande 10 juli 1881. Melandrium silvestre, dominerande i Sundsvall 13 juni 1879, i Sabra 21—28 juni 1879; där föga färggifvande och Geranium 318 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. silvaticum, Anthriscus, Rumex- och Ranunculus-arter minst lika dominerande 1 juli 1879; full blomning i Säbrå 22 juni 1881 och 17 juni 1883. Viscaria vulgaris, färgar torra backar röda, förekommer dock äfven på djupare och ibland något myrländta gärden, Säbrå 3 juli 1878; dominerande på ängsbackar mot söder, Säbrå 10 juli 1881. Alchemilla vulgaris gaf gulgrön färgton åt en stor strand- äng vid Sundsvall 13 juni 1879; färggifvande i Säbrå, t. ex. vid Framnäs och på kyrkogården 21 juni 1879; domine- rande Säbrå 10 juli 1881. Potentilla anserina har en tid framåt varit dominerande på torra vägkanter, Säbrå 23 juli 1878; tongifvande Säbrå 28 juni 1880; dominerande på vägkanter, Säbrå 12—21 juli 1881. P. erecta färgar ganska vackert torra, tufviga skogs- backar, Sabra 3 juli 1878; ej mera så dominerande, dock än karaktersväxt, sammastädes 22 juli 1878. Trifolium spadiceum, mycket ymnig och färgande sidländt hårdvall vid Omne 1 Nordingrå 8 juli 1883; antecknad så- som ovanligt ymnig äfven på sidländta ängar 1 Häggdångers socken och i Torp. Tr. repens, karaktersväxt på slagna gärden, Säbrå 20 juli 1878; dominerande på vägkanter och igenvallade vägar, Säbrå 10 juli 1881; karaktersväxt, där Taraxacum förr varit domi- nerande, sedan alla större växter afbetats, Säbrå 18 juli 1881; dominerande på dikeskanter och hårdvallsängar, Säbrå 24 juli 1881; dominerande, Säbrå 1—10 juli 1883. Rumex acetosa ger hela gärden en vackert kastanjebrun färgton, Säbrå 25 juni 1878; ännu något färggifvande, Säbrå 20 juli 1878; dominerande, Sabra 2 juli 1879 och 10 juli 1881. R. acetosella, mera dominerande vid denna tid än föregä- ende art pa en del garden, torrare backar och svedjor, Sabra 13 juni 1879; dominerande, Sabra 28 juni 1879, 10 juli 1881 och 18 juli 1883. Juncus filiformis, dominerande och färgar leriga strand- ängar nästan svartbruna, Säbrå 28 juni 1880; detsamma sågs 1879 senare på sommaren efter slåttern. Eleocharis palustris, tämligen dominerande på leriga strand- ängar, som denna art sedan omkring en månad ger en vacker mörkt brungrön färg, Säbrå 12 juli 1879. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFORETEELSER I S. SVERIGE. 319 Eriophorum alpinum, hvitfärgande i smått i Grofell i Säbrå 4 juli 1878. E. angustifolium, på fuktiga och leriga stränder färggif- vande genom sina hvita hår, Säbrå 4 juli 1878; dominerande genom allmän blomning, ib. 30 maj 1879; något öfverblom- mad, dock än dominerande ib. 9 juni 1879; börjar ge brun- gul färg, en och annan hvit hårtofs synlig, ib. 11 juni 1879; än dominerande genom de hvita håren ib. 12 juli 1879. Deschampsia caespitosa, än i knopp, men dock ganska färg- gifvande, Säbrå 25 juni 1878; på torra, fasta gärden domine- rande med ett brunglänsande skimmer, ib. 4 juli 1878; ännu mera dominerande, färgar de flesta gärden gråbruna, ib. 14 juli 1878; dominerande, ib. 24 juli 1880; ger genom sina vip- "por gråbrun färgton at sidvallar tillsammans med Festuca rubra, Poa pratensis och Alopecurus pratensis, ib. 28—30 juni 1881; dominerande mera än andra gris, emedan” den är högre, ib. 23 juli 1881. D. flexuosa, ganska dominerande på stubbsvedjor genom de rödbruna strana, Sabra 14 juli 1878. Phragmites communis, vippor allmänt framträdande, hvari- genom strandängarna fått en vacker vattrad blågrön-rödbrun färgton, Säbrå 30 juli 1879; ger sedan 3—4 dagar genom sina blad strandängarna en vacker blågrön färgton, ib. 30 juni 1881; vippor allmänt framträdande, ib. 7 aug. 1883. Calamagrostis stricta, tämligen färggifvande genom sina grå vippor, Säbrå 30 juli 1879; Agrostis stolonifera, dominerande, vackert kastanjebrun, vid hafsvikar på fuktig och lerig strand, Sabra 8 juli 1878; tämligen dominerande, ib. 22 juli 1879; ger stränder en vac- ker, hög rödbrun färg, dock än många vippor ej utslagna, ib. 30 juli 1879; dominerande med en rödare färgton än tuf- tåtelns på strandängar ofvan den blågröna vassen, ib. 8 juli 1881; dominerande, ib. 4 juli 1883. A. canina, dominerande sedan en eller annan vecka minst genom sina vackra vippor på sidländta ängar, Säbrå 23 juli 1881. ; * z * Innan jag ordar vidare om innebörden af förestående ob- servationsserier, meddelas hürnedan för öfverskädlighets vin- nande en tabellariskt ordnad ófversikt öfver det vüsentliga- 320 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. ste af det föreliggande observationsmaterialet. I denna tabell meddelas med de korrektioner och tillägg, som föranledts af de andra fenologiska anteckningar, som jag gjort jämsides med de förestående observationsserierna, de i Barkeryd, på Iggö och vid Hernösand gjorde iakttagelserna på dominerande växter, och samma . är ock fallet med Torpsserien, där den lämnat nöjaktig upplysning om den period, under hvilken en växtart uppträder såsom dominerande. Från Nätraby och Sollefteå ha däremot upptagits endast de växter, hvilkas roll såsom dominerande ej framgår af de andra serierna. De an- tydda korrektionerna och tilläggen äro ganska obetydliga i serierna från Barkeryd och Torp; från Barkeryd grunda de sig på anteckningar under de åtminstone under juni månad i fenologiskt hänseende nästan lika åren 1884 och 1885; för Torp stödja de sig på anteckningar vid flera kortare besök i denna nejd. Vid Iggöserien äro korrektionerna och tilläggen flera, då jag i tabellen tagit hänsyn äfven till mina öfriga fenologiska anteckningar under de 7 somrar (1895—1901), som jag uppehållit mig i Hille skärgård, på Iggö och vid det fenologiskt lika Edskösundet; härigenom hafva flera domine- rande växter, som ej finnas på Iggö, tillkommit och för nå- gra växter deras rang såsom dominerande något modifierats; seriens hufvudkarakter, särskildt det förhållandet, att den är omkring en vecka tidigare än utvecklingen under ett normal- ar, har jag dock sökt att bibehålla. Hernösandsseriens upp- gifter återkomma i tabellen oförändrade. Den grad, hvari en växt varit dominerande, angifves (för alla serierna med samma rangskala) genom siffror; 1 betyder föga, 2 i högre grad, 3 i hög grad och 3 i ovanligt hög grad dominerande. Med * betecknas, att uppgift saknas från en dag, på hvilken anteckning möjligen eller troligen varit att göra, med parentes omkring en siffra, att den interpolerats. Till undvikande af missförstånd betonas, att uppgifterna härnedan angifva blott den tid, hvarunder en växt (då ej an- nat säges, genom sin blomning) är dominerande, ej växtens hela blomningstid, hvilken ju kan vara mycket längre; så t. ex. slutar maskrosen i juni att vara dominerande, men den fortsätter att mera sparsamt blomma ända in i september månad, ja, ofta längre. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 321 Tabell I. Jämförande sammanställning af antecknade dominerande blomnings- företeelser. | | p | | 1078. | 20/5. | 30/5. | 10/5 | 20/5 | 30/5 || 20,5, Bidens tripartitus. | | ATK CFV cepa eir bou 23 ; ; 1 | Chrysanthemum leucanthemum. Barkeryd. . . . . | 1| 3) 3) 2 | D I HiHe... | 2), Bil.) Jide ode t | gem... Ev be x. 8 | 3|0| 3| * | Epp | $e | RIED 3| 2 | | Matricaria inodora. | | | | | | Barkeryd..........| . : Mi SEIN DP 3 | EE eed x] s | eee = | Harp... | | | 1.1 39.|o9)4 48 * | | NEM fer eee f£ |... [beg 2..| «2 2 | | Matricaria chamomilla. | | | | | | Bene m lX..35].; SJ nzT | sälg sb s.c d | Anthemis arvensis. | | | | | | cov DIOGENES 1.2 | 3 3| 3] 3 | Anthemis tinctoria. | | | | | AID E DUEB TX | 2 lr le Doc | | (3) 91]. 0* | EO TOT es NE SEEN | | 8.40.8 2 | | Achillea millefolium. | | | | | | Barkeryd . Ws 1 1.1. ER Pe 2 Hille... 1 | bella. an 0, PO PE 3 3. |. (yr | * Hernésand . . 2| 83498. ada» | Achillea ptarmica. | | | | | et, , wen n7 1. | Tanacetum vulgare. | | | | | | CU MMC BE 8 Bemmnd 2 Ae Ne} las am o ul 3 | | Artemisia vulgaris. | | Buskeryd, wc. eee uon). : NES TOL EE | ED Loa Lo ED oe o AR , Lamar 20 929 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 1. ls. | 9/6. (6: a iee Dorn Hernósand . Aster tripolium. Hille. . AUS pA m cc Calendula officinalis odlad. Euler. sae en. ; i ; j 1 Senecio sylvaticus. Ello scie Le E : A d 1 1 Arnica montana. iBankervür 139 ROM EU x : ES 3 Antennaria dioica. | Barkeryde, sc. Qna Er. 2 2 Hole 5i mag fr 3 3 il 5 Now #4). ese ee Ce (BS) 39 3 Hernasand . A T DM. 2 3 Erigeron acris. ille eL. m EIE e s. 2 orp us e E oC © Mm CD * Hernósand . Solidago virgaurea. | Barkeryd. . Hille. . Hernosand. s: b dö MEME Centaurea cyanus. BaBkeryd'r s i. ad cie ei s. 3 il ROLE (3) wo ND OF E Hernösand . Centaurea scabiosa. | | Barkeryda).. ns fs les : : ; 2 Centaurea jacea. | Hille. .. „0. len MEE is "NE 2 Hernósand .'. ven: : i A | Tunc Carduus crispus. | | Morps ben Hernésand . Cirsium lanceolatwm. | Barkeryd. . 2 Pd : = Ml Hlc PS. LE od PRU sel [59] [t] ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSEN I S. SVERIGE. 323 10 8. | IHexnüBand. I avs er In ee: . ah os : Hl 2 Cirsium palustre. | | Busberyd. die 2c ka: 1 l n8 Se a ere ES APB EN E ul Hernósand . | Cirsium heterophyllum. | | TIG JOAN EU I6 as ee ^ * 2:1 I'erxnosands ea n oM s : a: 2 wo eo ND ® I * vo Cirsium arvense. | EG Meee Xi uoc. ; e E & ; 2| 3 Ew f 2. | DIN ] vv | | | | ee, ’ ms 2a | Mulgedium alpinum. | | md. v... . 23 P s 2 2 | Sonchus arvensis. | Barkeryd. . T EE : : : EN «ud uu al... | ig © Dorp: > | | vo W W Henuosand wre. sis ee a | : Sö Lampsana communis. | | (ee SE, Ber ax]: : s MU 2| 8 | 8 | Scorzonera humilis. | | | EEL Oke ts ees Eun ell s 2 | Crepis paludosa. SAC m M EM QN ; . | 2 2| Crepis tectorum. | IC OXON ORT MINOR. CR Re ER * aulas ErnBiuundeT xam dome]. E 241.2 Taraxacum officinale. | | Barkeryd. . | Hille. . Ten.. do do Oo) + VM COD Q2 ew t2 C2 Hernósand . is | Leontodon hispidus. | | Barkeryd . . | os Leontodon autumnalis. | | EN Gyd. 1L 4121.32 1 1 [5155 2h08 3 | ! Tongifvande genom fruktsamlingarne. 324 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. TAG uh Mechs ins p.29 029 IDEE iHcrnosnude- Boro. a, oo > 6 Hypochaeris maculata. Barkeryd. : . . RAT Fallet Rem cc a QNSE S. IOTD- «cero CERTE e Iennosand $9. . Era. Hieracium pilosella. Barkeryd. . : HITS. o EE iHennossundoci 2 Hieracium awricula. Barkeryd. . Euler; 1E Hernósand . . Hieracium dubium. iHille: s x oe eb NEU f mus 'Boxp x Hernósand . . Hieracium murorum. Barkeryd. . . Hernósand . . . Hieracium rigidum. Hillör fo. G MR Hieracium umbellatum. Barkeryd. . Hiller Torpr eek Hernösand . . . Lobelia dortmanna. Barkeryd 0. Campanula trachelium. Barkeryd i v|--- 429 09:90: Campanula rotundifolia. Bazkeryde .: £ dog 3 | Br... SESS H. rs] 2 Eum. . N DE oe MET a LUE D 48) [^ 8 * Hernósand . . . . . . . | | L9: |) 3»p^8 Valeriana officinalis. Hille. 3 Hernösand . . . Plantago media. Halle PÖRPE. Hernösand . Plantago lanceolata. Barkeryd. . Hallers ar... Cuscuta europaea. Hiller: Utrieularia intermedia. Hiller. T Pinguicula vulgaris. Hiller Hernösand . Verbascum thapsus. orp Hernósand . . Verbascum nigrum. PANO Go . Linaria vulgaris. Hillen! eat Veronica chamaedrys. Barkeryd. . Jebil s ie TORPET Hernösand sn. oe Veronica offieinalis. Barkeryd. . Hille ge ofog Hernosandı. =... re Veronica serpyllifolia. ODDS: Hernósand . ie EQ O3» Em 35.23 n 10/8. ARKIV FOB BOTANIK. 20/6, DN HE BP O2 oo c» O2 C» He BAND 1. 10/ [52] eo Mm KH NN Oo Mm o9) NM 20 / tO d Ro idi ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I $. SVERIGE. 327 | 10/ 20 6. 80 6. 10 7. 20/, 30, 7. 10 8. | | Odontites rubra. | | Bassaryd. 5.01. 00 Um: f 2 | 2 | Euphrasia officinalis. | | BErkenyde. 2.5. fel ae vs 1 2 2 2.| 8| le: E Me MEN E12 1.2. |. 2. NIS en", pee CN E s 1 2. |. (2) 1| * Memmbsand 9 $4 v. 2 2 2| 2 Rhinanthus major. IT a e Lo u.s fe 2 1 1 2| 2 Rhinanthus minor. Barkenyd i00 46S uu. x. 1 3 3 BE dod f Vut. i. 3 | Ps d Bou dC. us. 9 3 (1) $5 BEER. ors 2 3 3 2 | | Pedicularis palustris. | 2.2.1.3: 22) dsl es. 8 | 9 ed MPEG. se ew BE S |. Ee e usns c sb. \ Hemosandın ee de. a 2 3 2 i Melampyrum pratense. | | PEEVE uh os 3 | -d 3 3 3 1 ee or SR ERE SOON 2. | 3] Dar Bea, .* | TYST ta ER RM | X3 x, s m : | SN GRATIC soc a S ear a 3 3 3 3 2 | Melampyruwm silvaticum. | | | Bde.) ae 3 3 3 3 3 Ly Re oy skr AG 2) 8 28 18.284 = ERDE a Moe eo utu. s il 3 * N tj Eumonmd eR usc. 3 3 3 3 2 Melampyrum cristatum. | Baby Tees as s Y [^() 3 | Mentha arvensis. | | Eoryd. es ES, Tu 2 2 | ERES... d MEAM... | Eod 1505 MEE TR TT T ELE | 1 Ji Mentha littoralis. | | | ENS o INED. | 21 2 | Origanum vulgare. | Bankenyd. . 2620204 Ae | | 1 1 22) ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Clinopodium vulgare. Barkeny dye. d Prunella vulgaris. Barkeryd. . Hiller. Hosp er. Hernösand . Glechoma hederacea. Barkerydl. od. = Norpr. dc Hernösand . . Lamium purpureum. Barkeryde....0.: Hille. . Hernósand . . . . Galeopsis tetrahit. Barkeryd. . Hillel: Hernösand . Galeopsis speciosa. iBarkenydt ch. Hille... Hernösand . Stachys palustris. Baskeryde. Er] Te ne VE. Thymus serpyllum. Hernósand . Cynoglossum officinale. Nätraby . Lithospermum arvense. orp ae Myosotis palustris. Myosotis caespitosa. Barkeryd. . Ellen. } 10/6. 20 le. 30 le. | 10, 7. 20/7. 30 7. | 10/5. | | | | “aa 2 1 | | 2.| AMENS 2] 2. 29 i | 9 x M ; | 2 | SuSE 10 | j^ i | (2). 2 | 241 89 | 1: „la T | weer | | lg 4 | 17 da | i 1 1 | 2| 2/2 | a 2| 2 | | 1 | gb | | 2 | 1 | 1 2| en 3 1 i| 1| 2) 29 1 | 1 (2) 2 | i | 3 Sa 34 sd nest fp ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 929 | Myosotis arvensis. Gentiana campestris. Bankerydo. 2a. Hilde Hennösande. ... 3...» Gentiana nivalis. Sollefteå . . . Erythraea litoralis. Menyanthes trifoliata. Bashenyd- . sd: . ås Hille. . Hernósand . . . . Syringa rulgaris. Barkeryd. . . . Ille: c... Hernósand . . Trientalis europaea. Bankeryd. |. Hille. . Fö soc BEnnoSAnd?). meson Primula veris. Barkeryd... . Lysimachia vulgaris. Bankonyd.rr.ı ee Naumburgia thyrsiflora. Barkerydea) aS d uds c Hille. . EBONY =: - IEISUnosSand- oc ke eb ss E Glaux maritima. Armeria vulgaris. Nätraby ... fe. | 29/6. | 39/6, I 29/7. | 29/7. | 3/7. | 10/8, 1 2 1 : 277 | + 1.) 3: |. 2) ee 2 2 1 | | 2 | jl i | 1 | 1 ill 2 2 3 2 2 N‘ 3 2 2 3 3 2 3 3 | | 2 3 | 3511. NR | 3 3 S N 3 3 2 3 2 1 1 i 2| 9 | EBESNET ie 330 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Myrtillus nigra. Barkeryd. . Hiller: T Hernósand . Myrtillus uliginosa. Barkeryd . . . Hernösand =). i. te Vaccinium vitis idaea. Barkeryd . 4% Eile... Romp: ks Hernósand . . . Oxycoccus palustris. Barkeryd.. . Hille: 4 2 Hernósand . . Andromeda polifolia. Hernósand . Arctostophylus officinalis. Hernósand . Calluna vulgaris. Barkeryd. . Eile...) TOP PAU x Hernösand 7 sf. 22 Ledum palustre. Barkeryd . Hille... 3 Pyrola rotundifolia. Barkeryd . . Ellen. Hernósand . . Pyrola minor. Barkeryd. . Hernósand . Pyrola secunda. Barkeryd. . Elles: Hernösand . 10 / / 20/ 30/, || /7. |i do ist) GM UW Q5 Ww m5 ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFORETEELSER I 8. SVERIGE. 331 10/g, 20/, 30/5, || 10/7, | 20/7, | 80/7, | 10/5. | Pyrola uniflora. T Husa s: me. ]. 3. o> | OD MENDES an: - 2 | 3 | Boden 147 101 5. A : 1 3 3 | Pyrola umbellata. | NORA 77s odes 1 Cornus suecica. | | Bontdsgmd ea ; 3 3 2 | Cicuta virosa. Dog ro sr MOT REPE ES ; ; : 2 2 2 Aegopodiwm podagraria. | | | LT Se 0 A XS LE. 2 EM LS 1 A Carum carvi. | | | Barkeryd. . 2 3 | : BC ul. 3 158 1 | "Horp.*. . 3 3 | | Hernósand . . . . . 2 3 | Pimpinella saxifraga. | SUM $7... . : : 1 2 2 2 | cou T RM MADE ARE T : : : 2 1| er! Mud dou Leni ore : : 2 Bas Der 2 ae Angelica silvestris. ee. S d 2 ENT ed ur ae E 3 . : 1 2 2 | (2) LE EL 3 ui. : E : 3 1 2 2 Peucedanum palustre. | ne % : A : ci) 2 | Heraclewm sphondylium. | | Barkeryd. . . . . . MI eer ALA , : 1 2 2 à | ze wee ere je fl or] zd» | SU ET Be |G ied Se | Bomsmnd „na, * 2 i | ). 2 | Anthriscus silvestris. | Bankeryd. sdf RR berate sa 3 8|. | | c OMM COOL 3: N «8 AER lee] Warp... 3 3| 3 | | sc uuu MENS EE | 2 3 3 | | Epilobium angustifolium. | ORI IDEE IT T? CU BL Rb V MET. 3 3 Arkiv för botanik. Band 1. 24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Oc © bo m | | | i | | 20/6. | 20/8. | 30/ 10/, ‘| 20/7 01230701 107 Hiles49 cq X PENES 5 ; 3 3 3 | (3) Tong. 17 0.107. EC : 5 UW 3) 9 * Hernvsande d Eee; ; à 9 3 Epilobium montanum. Barkeryd. . ARTE : . Susi 1 1 RBS EL S IE. | gee N DR Alorpr. E IST (1) il Hernösand . | 1 1 1 | Epilobium palustre. | Barkeryd. . 1 i Hallexi dealt ch MW ee th A ; 2 1 -— (TU T SS ^ |. |: 8) 21 c IBernosand > log. ENSE dos 1 rft a! 1 Lythrum salicaria. Ibarkeryd eJ fT» Lii. : , : Zane 2 Biliew eal... Ae. | . | . 4. hes ess MN NE Hippophaé rhamnoides. | | Race Va 2 e | 2" Viola palustris. Barkeryd? 5. ^. Wegner... 2 : : | | Hille för. ee | BA the NES | Hernósand . 2 2 i Viola canina. | | ibarkenyd 9 17 ^ AM. : : - b Haare dr DIA E ARN | 2 2 3 a : 116] Hernsand d sv MN | 2 2 Viola tricolor. [0] nw Barkeryd. . . eT 2 1 1 HilerpAv pec x 7 || 2 | 2 TOrp Meu Re Ros DRE P * 3 3 1 Hernösand . | 2 3 9 3 Viola arvensis. Barkeryd-. «I. Ts. ENE : 2 2 Ee. AU. MR qp E it: Test 1 1 i Pores VESA LrN. qo CHINE. e : if 1 Helianthemum chamaecistus. | | | Bankeryde =. fs - 0; ES D 3 1 L2 ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFORETEELSER I S. SVERIGE. Hypericum quadrangulum. Barkeryd. . . > MES Fs, a oc Hernósand . Malva moschata. iBarkerydi.- sl. sm - Aesculus hippocastanum. Nätraby.25 «i. a - Geranium sangwineum. ee OP Re eo re Geranium silvaticum. Barkeryd. . . Bullen...» . Hernósand . . Geranium robertianum. [ERG 0) ne 12 OU mal . Oxalis acetosella. Euler: .\. Hernósand . . . Linum catharticum. Barkeryd. . Polygala vulgaris. Barkeryd. . Pisum sativum. Barkeryd. . . . Lathyrus pratensis. Barkeryd'.,... - Hills. +... 6 Hosp. 4 Hernósand . Lathyrus silvestris. Barkeryd. . Lathyrus palustris. Hernósand . . . Orobus tuberosus. Barkeryd. . 355 10/5. | 20/8, | 30/8, | 10/ 20/7, | 80/7, | m | | | | 3| 3] | Bude. | 3 | 1 1 1 | 3 1|&| 3 od le ds | TZ 3 öv n od | | 3 3| 8 | | 8| Sch Sane | nis HL 2 ee | 1 1 Nl | | | | d PE E ion | 21.2 | | | T Box: EM | 2 | 1| 8| 2 HR | an lodi oat 2 || Feed wii 2 2 stylad 3 3 | @)| 9 Sul 282 ial | | 2 2 2 | I | 3 3 1 | Hille. . Hernósand . Orobus niger. Natraby . . Vicia cassubica. Nätraby . Vicia cracca. Barkeryd. . Hille. . Torp. Hernósand . Vicia sativa. Hernósand . . . Vicia angustifolia. Natraby . Vicia silvatica Barkeryd. . Hiller e Vicia sepium Barkeryd. . Hiliee wits . Hernósand . Lotus corniculatus. Barkeryd. . Trifolium agrariwm. Barkeryd. . Trifolium filiforme. Nätraby . . Trifolium repens. Barkeryd. . Hille. 2.92. orp. |. Hernósand . Trifolium hybridum. Hille. . Hernósand . Trifolium pratense. Barkeryd. . ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. ToC 10, a 20 30/6 10 7. 20 7. 30/7, | 10 8 1 3 1 * 2 * 2.9.2. mE 3| 8. Sale 1 3a) NR i| sa MM Bu 2 r 2 2 1 1 - 5 x 3 | ra 8. 8| uj RN WE s X 3| 8| 3) aus 3| 3 | 19] WM IMEFNICI - c 2 | .8d--3 ma 2 | rn | NF - Ks 31 3 | Hear ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 335 Hile... OD MM RAT. Iri ees Iernosund ^ 23 fe «= Trifolium medium. DBankervdo s $9 e cae Heniüsandl ; ..-51$-. Trifolium arvense. Barkeryd.. 1.2... Trifolium spadiceum. Hille.) ony. Hernósand . . Prunus padus. Ec m4. EE. Hernösand 2 4. © Prunus avium. Nätraby =. > od Barkeryd. . Prunus cerasus. Eller: 1." : Hernösand . Prunus domestica. Mamreabye. . Uv... Prunus spinosa. at. Rosa-arter. Barkeryd. . Bale... Hernósand . . . Alchemilla vulgaris. Barkeryd. . . 4d MARS TG Hernósand . Rubus fruticosus-former. Nätraby . . Rubus arcticus. Hernösand . .$. . | © eO ND ND ND ND NB 336 Rubus chamaemorus. Barkeryd : 7 2. = Hiller o. Ss Hernösand . ff. = Fragaria vesca. Barkeryd . . . Hernósand . Comarum palustre. Barkeryd. 4 .-.- Eee. Hernösand . . . . Potentilla anserina. Barkeryde | 5... Hille. . WON ges. Hernósand . . . . Potentilla norvegica. Dorp-.. & > Hernösand Potentilla argentea. Barkeryd. . Hille sei Topps ON E Hernósand Potentilla maculata. ‘Torpi ©. Hernésand . Potentilla erecta. Barkeryd « .%. = Halle. UL E Hernósand . . . . Geum rivale. Barkeryd sl =. s Hille. .; "Torp-*. Hernósand . dd w 0 do ARKIV FÖR BOTANIK. wo LE CQ) 8 tO m € CO BAND 1. RH oF - Oo OF C95 NW tO BD MA nm Re oo OF Q2 Rm. oo cO» Q5 t oo t e (2) | wm DD , | ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I $. SVERIGE. 10/,. Spiraea ulmaria. Barkeryd. . . . Hernösand 2045s. 1- Spiraea filipendula. INAbraby fs) ae e sos Spiraea salicifolia. Hernósand . . Pyrus malus. Barkerydi. a mW 1. us 2 | Hille.) fos Pyrus communis. TRE SS foe. cb GP US Sorbus aucuparia. Barkeryd. . . E3lle- Ju. I«Bonpise. - | Hernósand . . Sorbus scandica. buskeryd-, (ay. B i | Crataegus oxyacantha. | Nätraby . . . Ribus grossularia. | KREISEN A ESL. Ne. le Rc 1 | Saxifraga granulata. | Barkeryl... . . & "ncc 3 | Chrysosplenium alternifolium. Barkeryd.. 2... .- HemNosand mrs t .. uetus Parnassia palustris. Barkeryd. me... ade Ul Hernösand . . . Sedwm acre. 20/6. u 2 397 38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. 30 / 1078. | 20/6. /6. Hernösand . Sedum annuum Nätra by es 7... 2.20. Beles. 2 : Wy oe ee Ner nos drop NM M 1 1 Sedum telephiwm. Barkeryd. . Eile... .#; Hernosandz.! 4. mie | Brassica campestris. iBankenydec4 2 1 Pe S. : 2 HüllBeeb loce. Bow KO 5 3 Hernösand . Sinapis arvensis. Eile. a m : : MOTO Aion sm a LL ESR T >. : UE Hernösand . . Cardamine pratensis. Barkerydi.. 4 02. bee eee 3 2 TT Ele... 305 1 PERS: 1 il Hernosandı d sp. NE E : 2 2 | Cardamine amara. Bankeryds. - ct BOE S s 3 2 Sisymbriwm sophia. INSIDE oc Arabis glabra. Sollefíed s. 3 c Ie Fa me. : il Arabis petraea. Hernösand, 3. st! SH 1 il 1 | Arabis arenosa. ARO ct s pt ke ^ TERRE. a. 1 (1) iHexnosando ES m S ER 2 2 | Arabis thaliana. Hernösand, > Fr Soc 3s il 1 1 Raphanus raphanistrum. | Barkeryd . . . Hernósand . . . . Barbarea vulgaris. Hiec san oh oc Bell 2 1 S di ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 339 Torp.. . Hemösand . .'. | Erysimum cheiranthoides. Horp-.i.*. I[Hernósande-d Mens sade ^ Erysimum hieraciifoliwm. Bollefte&*. 5 ^. . Capsella bursa pastoris. Barkeryd. . .. Halle. ee HIDEDELEOA d SS UR MD a Hernósand . Thlaspi arvense. Buskeryd. ol lo 20.0; | Dorp’. - Hernósand . . Draba nemorosa. Hernósand . . . . Fumaria officinalis. Bankerydi... 25.27. Kiennosand 3 .. . Dicentra spectabilis. ille: 3. Corydalis nobilis. Hernosandı s cc so fr a a |. Chelidonium majus. NEPAD Wet ee oe a Thalictrum flavum. Hille. . . e. Ranunculus flammula. Barkeryd. . . . LEG ow s E D Ranunculus lingua. Hille. . : Ranunculus auricomus. Barkeryd. . Ta. | 79/6 dee n Cea ra Ball s T. | 208-8 | | «| ala] | ai a | 3 | 2 | | | | LP 2-42. 4 | JE deb d poA ee * 9 Ll qoe» qe 2 2| 2 | | | 2) 2 | | ER 2 | ej 3.18 | E 8 | | 1 4 | 1 | S ar rey 1 * iy i 1.00 1 | 311 2 | 1nd | jd Pew! 2 2 | 29 MD reote jM. 3 2 340 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Hilleass y. uem THEME 42 Hernoósand4 |. ... fou P 2 Boe? Ranunculus acer. Barkerydi,...).f.. = Roger. 2 Hille. . 2 SE See ve rr eee ee * we 05 OF C oo 02 C2 C2 Hernósand . . Ranunculus repens. iBarkernydes ryt cre MT. 1 | nope, „ES RR. 5 2 | mTorp.. 5r: oo oF m C iHennosand 3 .£- EM E. : 1 Ranunculus bulbosus. Barkeryd.. | b. POMA. 3 2 : EUR Scb PES | 21 9:414 | Ranunculus lapponicus. SSollefteau els. HORSE. : : 1 Ranunculus ficaria. iNatrabys fö ot Jever Peer. 3 : T Batrachium heterophyllum. Barkerydicw ef. Dean ses o. 2 2 Batrachium marinum. Elle eee Anemone nemorosa. Oo ND Hernósand . . | Caltha palustris. at Barkerydi. 25 MERE 2 1 Bier... do n Er 2 | il'orpr de * | ilernosandos.. „Ve ERE 3 Trollius europaeus. | Bande do eee S 8 3l Hernösand "P. 29$ 292. : 1 1 Aquilegia vulgaris. | | Barkenyd. sc es 24 EEE : 1 JEU tra död da Ar at M CUT qe ; il ien Aconitum cammarum. Hille. . 10/ oo 092 C» OM oo OF 0») C ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 341 Aconitum lycoctonum. ee Kor or Je) Pa 1 1 (1) 1 1 Delphinium elatum. | EA. . Bee. ||) os E ME au 1 1 Nymphaea alba. | Barkervd- aa Ven ur 5 , : 3 3 3 | 3 | Eleg XR RNE ba . E : ! 2 2 4 Oa ba Ad LE Be NR EP : j TUE InsxBd quem : ; : 2 2 2 Nuphar lutewm. | | SS 0 ee re FSE : 3 3 3 3 illod S ad Mu SAT a s : : 2 2 : : END ae MUS e: : : T T b 1 | Iermosand. 2^4 - ox ede : | : : 2 2 2 | Silene venosa. | BENEUNd. x. sg ve la fö ed oc : : 1 1 BER Es tue ag, sar bend a ; : 1 3 (2) Silene maritima. | CMe ee rr dear Al 3 ee Mos E Silene nutans. EUM dJr.ir. T M 1. | 9 2 a Melandrium silvestre. UU. ee boss ee al 2 2 1 ermosanduy 4. usen s 2 a 3 Melandrium pratense. Hox E. um asl 8 il (1) 1 | BED dee A 2 2 : 1 d | Viscaria vulgaris. ISLC OA he | ud. 3 1 Hille il 2 2 Norma. 3 3 Hernösand . . . 3 3 Viscaria alpina. Oe EES Wd Se Ee pel fer] ås : 1 1 | Lychnis flos cuculi. 1 Bald ofog oc Bors, sls | : 1 3 3 1 | Bios sou | ii) Somers | Torp . | 3 1 | Agrostemma githago. Baärkerydia. 2) qo ees Dianthus deltoides. Barkenyd eee. mor IE eroe der orp eee 2 Hernósand . . . Stellaria nemorwm. IHernósand se). ee Stellaria uliginosa. ibarkeryd . 2... & Stellaria holostea. Nabrsby 2.3.9 | Stellaria palustris. iBarkerydu 3 var Stellaria graminea. Barkeryd . . . Hillerr Hernosand een... Sagina nodosa. Spergula arvensis. Barkeryde oh. Vene Electr. Hernósand 42 2 BE ze Polygonum viviparum. Barkeryd'. + 8. goa. E ERS So Polygonum lapathifolium. Barkeryd.. -} så Hiller‘ at. OTe v Hernósand . . 342 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. HR JD NM woe kH HH do ND WwW OO WM HH WOH [02] vw wee KH 2 wer HH ver Hn wee ee wo HH m NN ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 343 | 30 20 30/7, || 19 Polygonum persicaria. CU need. 21. 35 «Sc: = : "E ue 1 2 Polygonum hydropiper. | | rd. Maus mea) E APPIO T 9 | IERI E Lou s EN Su MD : 3 : i rpm 1 1 Rumex acetosa. BAUR CLVG : 4-9 eee 2.3. : 3 ETTER er a Port MERE NR EE. orp ss. 2^ oo OF m C2 [um iermOBAnd d 0.45... | | Rumex acetosella. | Barkeryd...... PUE ae 3 | Eo Ls usd. iBonpr.-. w 09 DN OQ) Mm Oo Hernósand . . . 3 3 | 8 | Quercus robur, bruna blad. | Bankeryd. so vc A 6 a ore Te Xur Populus tremula, bruna blad. Barkeryd. ...'. . . EB: 3 : MN rus | | | coup? WS PER ME Em 3 | Salix aurita. CoG sr eror 2 Salix nigricans. | lBergpogAnd M gy. 1 Fs 2 Salix pentandra. DOGO GI, 4. ox xb 2 Myrica gale. Hermösand .,.*. 0 As 3 e 2 : EIE Iris pseudacorus. NaWaby > .... «^ cot noA UE É ene d oe ia. Orchis sambucina. USA c eso cs 1 i! Orchis maculata. | FINER ORV Or Qu. uuu « 1 2 | [ee = — [7] ND w — eon ani Cl "3 | CAPS ec . 5 c7 T2 Orchis angustifolia. | ENS es Suc wet meaner. |. 2 Sr «| 944 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 10 6. 20/6, 30/6. 10,7, 20/7, 30 7. 10/5, Platanthera montana. Barkeryds, I. "Au d EN - : . 2 2 Platanthera bifolia. 13 Wye e cR Lv ESO UE. : 1 1 Listera ovata. ESC Aas se. NEL. it 1 i Listera cordata. Hulcsdac ck pou o. 1 1 iHennosamd ce dd Ee. - : 1 1 1 Goodyera repens. Hiller baisnstks 3. bo M. : : : s s 1 1 Lilium bulbiferum. | | Hiller md ee - : : 1 1 Alliwm schoenoprasum. INStrabDyde cho oe eee a) : : : 1 “ Convallaria majalis. a UE re EA Hennösand si, „rare. ll 3: 2 2 1 Convallaria polygonatum. nye fat AEN. a 2 2 Majanthemum bifolium. Barkeryda 2. mean... 2 2 . Hille ues sco ER e. j 2 2 1 EERO San Cian E CN NR. : : 2 2 Paris quadrifolia. Barketya sj. a 4 NEL 1 1 Hernösand. 1: de Sm 1 1 1 Juncus conglomeratus. | Barken desu bos mc eral a : : 2 2 2 Juncus effusus. Barkeryd' ads. Ma DUE A ; P : 2 2 2 Juncus filiformis. Hernösand Ai; Men: . : 1 1 1 i Juncus articulatus. Barkeryde L0 B Mr E : : s 1 2 2 IE: xu ls de een M S ; , ; . 1 Hu 1 Juncus-arterna blifva dominerande genom sina frukter, J. filiformis genom hela växtens färg. p ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFORETEELSER I S. SVERIGE. 345 10 8. 20/6. 30 6. 10/, | 20/,, 307, 10/5. Juncus supinus. Mitrkervd. ala 0 ER tel « + ; A 1 EINE uos ves qu ee a ; : : 5 ICE do vw Luzula campestris. i«barkeryd sis Se 40$ s P dr 1 1 IIo d.c d conte bs tes Soe oes 1 il Hernosand. «fv sd - SER arvense . il 2 Sonchus arvensis. . Taraxacum officinale. ..... 3 3 [r2] "ORE oo Leontodon autumnalis .... . Hypochaeris maculata . . . . . 2 Hieracium pilosella. . . . . . . | . 2 » auricula e Aue : 2 wo DN DN B KH” TO= CO BD | » murorum > umbellatum . CE Campanula rotundifolia. . (LE. (SE) > persicaefolia! . . wm D cO (D C 'Trichera arvensis Galium uliginosum . . . HN KH DoD BH” > palustre . > boreale. . » verum . [cv qe gen ri oH 05 ND KH w C5 C5 " vw m Hm w Ro CC Do Valeriana officinalis . . . . . . | Plantago@lanceolatat Sm n d 1 I Veronmicavehagniaedrysci eee | s 2 » officinalis. . » serpyllifoliay 0, 22.» il il! Euphrasia officinalis. .... . Rhinanthus minor . ow O9 CO» E et ncn: 1 Pedicularisipalustrisieas. EE ERE 3 Melampyrum pratense 2 c2 O2 HH ww os » Silvaticum, “2 8 k 2 Mentha.aryensis2 I 2 : : e So vo [SC] vH ww wore eS * iIPrunellasvulgaris e d NENNT ; 1 Glechoma hederacea . . . . . . 2 2 Lamium purpureum ua : 4 Sd 1 KH od ~ wo Galeopsis tebrabtU Are : : “| do [02] » speciosa . . n : ; : : 1 Genilanay campestris) 25-929 9 9 0C : a | ! Sparsam i Torp; mycket riklig i Nordingrå socken norr om Hernö- sand. ? Sparsam vid Hernösand. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFORETEELSER I S. SVERIGE. 351 : 10/6 20 6. 30/6. | 10 7. 20 7 30 7. | 10/ Menyanthes trifoliata. . . . . . 2 2 Syrien, vulgaris. 3 2°. + 6 A ae , 2 2 Trientalis europaea. . ..... 1 3 Naumburgia thyrsiflorà. . . . .| . : . 1 Myacillus nigra) .". 3 2. 6 0. 2 : > niipinosg. 2.5. 1 2 ' Vaccinium vitis idaea . . . . .| 1 3 2 Oxycoccus palustris 1 1 1 1 N Calluna vulgaris. . . . . 3 3 Pyrola rotundifolig, 5 ... . 1 .| -. : 2 2 » minore P ua de Re hk : : : 1 1 » geeumda Sr sv 3. n. 1 x unifora| ove . M4. t * "ME : 2 3 ; WICHUAMVITOSAS of psusme. 310.1. 1 Wioln palustris. .. . .°. 4 : SCANNING dome dom ota’ 2 2 ; EUCOlOÉS 4:0. AERIS V. 2 3 2 2 : € » arvensis. . Ji 1 Hypericum quadrangulum. . . .| . , à : 3 3 3 Geranium silvaticum. . . . . . : 3 8 2 Üxabs acetogella .*. . >. ha 2 : - Lathyrus pratensis. . . . . : 9 3 3 2 Orobus tuberosus. . . . . . . } 2 3 1 : : MR oracca’. 1. 3. M P. 2 3 E 2 2 MESSadva* shat eos 1.3 ; ; : d ^ 1 a 2 1 Ej sedd i Torp. ? Sparsam i Västernorrlands län. > Mycket rikligare norrut, särskildt i Västernorrlands län. * Ej odlat i Hille skärgård. 352 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. 10 6. 20/8. 30 6. | 2 T. 20/7. 30 1. | 10 8 Vicia: Bepumorfam 2.5 CY ECT. 1 1 id Trifolinm/repens 0. 4 49. ke 3 3 3 3 2 > hybridum . . 2 3 3 3 2 > pratense. 4. . b. E . 2 9 3 2 3 3 » medium 39 3 P5 a : XB ee 3 3 2 Prunusepadus jesse ls een eee 3 Astlotedrasus TR ra ae. bs 2 iRosa-anten Po ME... joke RENS s A : 2 Alchemilla vulgaris, ;. oo. f. 2 2 2| 2 | Rubus chamaemorus . . . . . .| 2 1 Hragaria vera Ops i c fr les 2 3 2 Comarum palustre. . . . . . .| . : ei 3 Potentilla) amserina 2. E]. 2 3| 3 3 2 » argentea . . . 1| 1 1 1 il > maculata, 4 39-9 20. 2 1 : : : 5 ! > Brpeta LU. Are ES M x 2 3 3 2 2 di (xeumumivaleke.] fs 1990 NS 2 2 2 Spiraea Ultra «2. A mama. i AA : ; 2 3 5) : > Salicitoliag: d e .| . ‘ 4 1 2 2 2 Pyrussmalusaenıe. VUES . 2 2 | BOrbustanCUuPaArla.p. 4$. 5$. | . 3 Saline lr . Parhassinspalugiris. Jom mx .| . | ^| me 2 AP ka Be Sedum Bore pKa E. : il 9 due 2» > telephium j 2 Brassica campestris 2 2 2 2 2 Sinapis^arvensis9 ds 3 a. 9 Hol « : 1 2 | FS 3 2 Cardamine pratensis . . . . . . 2 2 Arabie thaliana re NE il 1 Capsella bursa pastoris. . . . . 1 2 2 1 Thlaspivarvensey, x d 09 MESE. e 2 2 | Fümaria offeinalse. .a. sko. : : : il i 1 1 Ranunculus auricomus . . . . . 2 il > doen. Jue eee 2 3 3 3 2 > repens. 5.0.2 EA. - 2 3 3 2 ! Den rikligare blomningen redan slut den 10 juni enligt serierna från Barkeryd och Torp. ? Sparsamt odlad vid Hernösand. > Har en ojämn utbredning i vårt land, så att den saknas i många trak- ter, där den tyckes ersättas af Raphanus raphanistrum, så t. ex. vid Barkeryd. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I 8. SVERIGE. 393 10/6 20 8. 30/6 10/, 20/ 7. 30 7. | 10 8. — | | Caltha palustris. . < I. eee o 2 í 1H Anemone nemorosa! . . . . . . 2 ; R Nwmohaes alba ch. «4... 2 2 2 2 INuphan luteum eases. pU 2 2 2 9 | Wisearia vulgaris) i 2: so. é 2 3 2 Lychnis flos cuculi?...... : 1 3 2 ; , Dianthus deltoides . . . . . . . 1 il 1 1 j Stellaria graminea . ...... s il 1 1 1 1 1 > Melle gar qt ub. : 1 1 il 13 1 1 Spergula arvensis ....... : a 2 2 2 Polygonum viviparum ..... ) 2 2 2 à ! > lapathifolium . . . . t ! 1 T 2 | iRremex-acetosa TOLL: ' 2 3 il mel guetusellà (b. DUI PUT : 2 3 2 Populus tremula, bruna blad . .| 3 L peux pestàndra!595;4 Bp", 2 ] 1 Brchis maculata isi. 0s. 1 2 2 Platanthera bifolia. . . . . . . 1 1 Convallaria majalis . . . . .. 2 : : Majanthemum bifoium . . . . .| . 2 2 à Paria quadrifolia s v * n2 mns, 1 1 À ; | Danone alifermis., ty. V 1 1 1 1 | 1 | Luzula campestris ....... 1 1 | | | Calla palustris. . 1 1 j Scirpus lacustris. . . . j | A m | 2 | P Heleocharis palustris 1 1 2: T | 1 il Eriophorum angustifolium . . .| 2 2 2 2 » vacinatuni, ve rs 2 2 2 : Seeale'cerealó? "^. 271. 9 3 3 3 9 3 Hordeum vulgare. . . . . . . . : ; . ms 3 9 3 "vena sativa “Ws. ZONE, : ) Mon 3 3 3 Dactylis glomerata. ...... Ton m 1 Poa pratensis... . T 1 1 pseriviahs 19$! , m sedan 2 2 2 ! Hör snarare till närmast föregående tiodygnsperiod, såsom ännu rik- ligare blommande den 10 juni blott i serierna från Nätraby och Hernósand; sparsam i Torp. ? Träffas i Västernorrlands län blott här och där riklig. 3 Odlas endast undantagsvis i Hille skärgård 354 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. 10 le. 20 6. 30/6. 10 1 20/- 30/. | 10/5. Deschampsia caespitosa . . . 3 3 3 > flexuosa . 2| 2 2 Agrostis-arter . 2 2 2 Meliea:nutans . . . . .-. . dam 1 m | Phragmites communis . . . ..| . : ZUM & : 2 2 Anthoxanthum odoratum . . . . 1 1 dcl Alısma@plantagor I. dd EE I s : 1 1 1 Pings fabies k..|.1. I e$ | 2 2 Ev ss i *Lbilypshirim|.L. A $4 .[ . : 2 | | Af de dominerande vüxter, som af mig antecknats fór mera än ett ställe men som ej äro utbredda öfver hela den södra hälften af Sverige, äro de flesta afgjordt sydliga eller nordliga, medan några i detta afseende äro mindre utprüg- lade. Afgjordt syd/iga äro följande, som antecknats för 1) Nätraby och Barkeryd Scorzonera humilis, Aegopodium podagraria, Polygala vul- garis, Helianthemwm chamaecistus, Lotus corniculatus, Trifo- lium agrarium, Prunus avium, Sorbus scandica, Saxifraga gra- nulata, Batrachium heterophyllum,* Quercus robur (bruna blad); 2) Nütraby, Barkeryd och Hille Primula veris, Geranium robertianum, Ranunculus bulbo- SUS; 3) Nätraby och Hille Erythrea litoralis, Glaux maritima, Silene nutans, Iris pseudacorus; 4) Barkeryd och Hille Stachys palustris, Ledum palustre?, Lythrum salicaria, Linum catharticum, Vicia sylvatica, Ranunculus flammula, Aquilegia vulgaris, Polygonum hydropiper, Juncus articulatus, J. supinus, Briza media, af hvilka sistnämnda växter de festa nog också torde vara tongifvande i Nätraby, fastän detta ej framgår af de ofullständiga anteckningarna fran detta ställe. 1 Batrachiwm heterophyllum uppträder i hög grad dominerande äfven här och där i nordliga Sveriges strömdrag. ? Ledum palustre saknas eller är mycket sparsam i Medelpad och södra Ångermanland; norr om detta bälte är denna art åter, åtminstone i kustlandet, allmän. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I 8. SVERIGE. 305 Afgjordt nordliga och således för södra Norrland utmär- kande dominerande växter äro Anthemis tinctoria, Tanacetum vulgare, Erigeron | acris, Centaurea jacea,! Hieracium dubium, Linnaea borealis, Plan- tago media, Pinguicula vulgaris, Myosotis arvensis, Trifolium spadiceum, Barbarea vulgaris, Melandrium silvestre, Listera cordata, som uppträda tongifvande redan så sydligt som i Gestrikland, samt Carduus crispus, Cirsium heterophyllum, Cre- pis tectorum, Verbascum thapsus, Cornus suecica, Rubus are- ticus, Potentilla norvegica, Arabis arenosa, Erysimum cheiran- thoides, Silene inflata (antecknad såsom något dominerande äfven i Barkeryd), Melandrium pratense, hvilka senare an- tecknats blott för Vesternorrlands län. De öfriga dominerande växterna, som antecknats blott från två eller tre af mina observationsställen, äro Linaria vulgaris, Thymus serpyllum, Sedum annuum, Trollius europaeus och Raphanus raphanistrum, hvilka växter inom Sverige hafva en mer eller mindre ojämn utbredning, samt Myosotis palu- stris, M. caespitosa och Calamagrostis arundinacea, som äro mindre starkt dominerande växter och därföre pa en del stäl- len ej af mig antecknats såsom dominerande; dessa tre sist- nämda växter äro i Hernösandstrakten sparsamma. För blott ett observationsställe hafva antecknats 1) Nätraby. Matricaria chamomilla, Jasione montana, Melampyrum cristatum, Cynoglossum officinale, Armeria vulgaris, Aesculus hippocastanum, Geranium sanguineum, Orobus niger, Vicia cas- subica, V. angustifolia, Trifolium filiforme, Prunus domestica, Prunus spinosa, Rubus fruticosus-former, Spiraea filipendula, Pyrus communis, Crataegus oxyacantha, Ribes grossularia, Che- lidonium majus, Ranunculus ficaria, Stellaria holostea, Orchis sambucina, Allium schoenoprasum; 2) Barkeryd. Bidens tripartita, Anthemis arvensis, Arnica montana, Cen- taurea scabiosa, Lampsana communis, Leontodon hispidus, Lo- belia dortmanna, Campanula trachelium, Succisa pratensis, Odontites rubra, Rhinanthus major, Origanum vulgare, Clino- podium vulgare, Lysimachia vulgaris, Pisum sativum, Lathy- rus silvestris, Trifolium arvense, Cardamine amara, Agrostemma 1 Centawrea jacea torde, dà den i sjülfva verket är en sydlig art, äfven i sydligare delar af Sverige uppträda såsom dominerande. 356 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. githago (finnes stundom om ock sällan rikligt så långt norrut som vid Hernösand), Stellaria uliginosa, St. palustris, Polygo- num persicaria, Platanthera montana, Juncus conglomeratus, J. effusus, Triticum vulgare, Equisetum pratense; 3) Hille skärgård. Aster tripolium, Mentha litoralis, Hippophaé rhamnoides, Batrachium marinum, Silene maritima, Sagina nodosa, Orchis angustifolia, Scirpus maritimus, Avena pubescens, Deschamp- sia bottnica (allt hafsstrandsvixter), Calendula officinalis, Di- centra spectabilis, Aconitum cammarum, Lilium bulbiferum (de sistnämda fyra kulturväxter, hvilka i Hille egnats mera uppmärksamhet), Achillea ptarmica, Senecio silvaticus, Hiera- cium rigidum, Campanula patula, Cuscuta europaea, Utricula- ria intermedia (pa Iggö finnes rikligt af dyiga skogskürr), Pyrola umbellata, Thalictrum flavum, Ranunculus lingua, Li- stera ovata, Goodyera repens, Convallaria polygonatum, Miliwm effusum, Hierochloa odorata, Butomus wmbellatus; 4) Torp. Verbascum nigrum, Lithospermum | arvense, Sisymbrium sophia, Delphiniwm | elatum (förvildad), Aconitum lycoctonum; 5) Hernósand. Arctostaphylus officinalis, Salix aurita, S. nigricans, My- rica gale, hvilka allmänna dominerande växter kommit med endast för Hernösandstrakten, emedan uppgifterna därifrån för den 10 juni afse ett växtlighetens utvecklingsstadium, som är så tidigt, att det ej kommit med i de öfriga observa- tionsserierna, Mulgediwm alpinum, Crepis paludosa, Andromeda polifolia (en af Vesterbottens viktigaste dominerande vüxter), Lathyrus palustris, Arabis petraea, Draba nemorosa, Coryda- lis nobilis (lokalt rikligt förvildad), Visearia alpina, Stellaria nemorum, Calamagrostis stricta; 6) Sollefteå. Gentiana nivalis, Arabis glabra, Erysimum hieracufolium, Ranunculus lapponieus. Af tabell 1 framgår, att hvar enskild dominerande före- teelse visar lika varaktighet i olika delar af vårt land, och blir detta än mera händelsen, om vi bortse från en del fall, där en företeelse antecknats såsom dominerande endast i läg- sta grad, då det i själfva verket torde ha varit en smaksak ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 357 att afgöra, huruvida denna företeelse rätteligen skulle upp- fattas såsom dominerande eller ej. Då på ett ställe en domi- nerande företeelse enligt mina anteckningar ter sig väsent- ligt kortare än på de andra ställena, torde detta bero på att företeelsen på detta ställe ej fullföljts ända till sitt slut; härpå grundar sig helt säkert t. ex. den kortare tid, som till- mätts den rikligare blomningen af Polygonum viviparum i Torp. En verklig olikhet mellan olika delar af Sverige torde däremot ligga till grund för den längre rikligare blomning, som enligt tabell 1 Plantago media, Rhinanthus minor, Trien- talis europaea, Anthriscus silvestris och Geranium silvaticuin visa i Vesternorrlands lin i jämförelse med sydligare delar af Sverige; tiden för den rikligare blomningen hos en växt synes hafva en tendens att mot norden blifva längre. Den tidrymd, som de olika arternas rikligare blomningstid varar, är, såsom af tabellerna 1 och 2 synes, ganska växlande. Den kortaste blomningstiden af blott omkring 10 dagar hafva Leontodon hispidus, Pyrola secunda, Lathyrus silvestris, Vicia silvatica, Prunus- och Rosa-arterna, Sorbus aucuparia, S. scan- dica, samt, så vidt af tabellerna framgår, Naumburgia thyrsi- flora, Aegopodiwm, Hippophaé och Thalictrum flavum, Om- kring 20 dygn varar blomningsmaximum hos Scorzonera humi- lis, Hypochaeris maculata, Hieracium dubium, Campanula pa- tula, Menyanthes trifoliata, Syringa vulgaris, Rubus chamae- morus, Platanthera-arterna, Majanthemum o. s. v. Mycket lång tid, 2 månader eller mera, af ymnig blomning visa dir- emot Anthemis arvensis, Matricaria inodora, Achillea millefo- lium, Leontodon autumnalis, Campanula rotundifolia, Euphra- sia officinalis, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Lotus cor- niculatus, Trifolium repens, T. pratense, Potentilla erecta, P. argentea, flertalet Ranunculus- och Stellaria-arter o. s. v. Af intresse ar härvid att stora olikheter i blomnings- tidens varaktighet ofta finnas mellan ganska närsläktade arter, i hvilket afseende påpekas olikheten mellan Leontodon hispidus och L. autumnalis, Lathyrus silvestris och L. praten- sis, Vicia silvatica och V. eracca, Potentilla maculata och P. erecta, Ranunculus bulbosus och RH. acer, Lychnis flos cuculi och Dianthus deltoides o. s. v., i hvilka exempel den art, hvars blomningstid är kortare, blifvit ställd före en nürslüktad med lång blomningstid. 308 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. Växter med kort blomningstid làmpa sig val till angif- vandet af den fenologiska tidpunkten oberoende af de växlin- gar, som tiden för utvecklingen är underkastad under olika år; om t. ex. en företeelse angifves vara liktidig med häggens, rönnens eller nyponbuskarnes blomningsmaximum, har där- med en ganska noggrann och fenologiskt brukbar tidsbestäm- ning blifvit gjord. Fråga är, om det ej skulle vara prak- tiskt att låta växter med stort utbredningsomráde men med kort blomningstid gifva namn åt olika skeden af den årliga vegetationsperioden. Sa skulle lämpligen de skeden, som i mina observationsserier från Barkeryd, Hille och Torp företrädas af de olika observationsdagarne, kunna benämnas konvaljens (i nämda serier infallande omkring den 10 juni), rönnens (20 juni), lundnäfvans (30 juni), nypon- buskarnes (10 juli), mjödmillans (20 juli) och hömjölkens (30 juli) skeden eller tider, hvilka skeden tillsammans motsvara tre af de perioder, hvari LINNÉ i Calendarium florae indelat året, nämligen solståndstiden, högsommaren och slåttertiden; genom de af mig föreslagna skedena skulle så hvar och en af LINNÉs nämnda perioder uppdelas i två skeden. * * * Den roll, som de olika arterna spela sásom dominerande pà hvar skild observationsdag, framgár (átminstone antyd- ningsvis) genom min graderiag af de dominerande fóreteel- serna i tabellerna 1 och 2. Den betydelse, som en váxtart genom summan af sin rikligare blomning har sásom dominerande, beror ej blott pá, om denna blomning ár mer eller mindre lysande, utan ock i hög grad på blommingens varaktighet och växtartens mer eller mindre vidsträckta utbredning. Under för öfrigt lika förhållanden blir nämligen en växtarts be- tydelse såsom dominerande större ju långvarigare dess rik- liga blomning är och ju större växtgeografisk utbredning den har. Så t. ex. är den kortvariga blomningen af Leontodon hispidus, Potentilla maculata och Ranunculus bulbosus af min- dre betydelse såsom dominerande än den làngvarigare blom- ningen af Leontodon autumnalis, Potentilla erecta och Ranun- culus acer; likaså är blomningen af de mera lokalt forekom- mande Dean 32280 - |} 2 18 3 | 3 | 2 OS EES Ce 3 oc TOO ee . "m HÖRS : | | MU AETaSHR u. spe | 2 : LO | NE Cavium.1. xou ee |) 98. | | E domesticà 2 fp. . 4-.]| 28. | | | | 20 RpinoSA | We: | | | | Rubus chamaemorus ...... | 2 | EA | | » fruticosus-former . . . .| | | un 9:58 Burn Wesca. |. 5.» «2 2 3 | 2 Arkiv för botanik. Band 1. 26 64 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 10 e. 20/6 30/6. | 10/7. 20/7, 30/ y Spiraea ulmaria .". 200. wege) = . | i 2 3 3 > filipendulst $0 9 he: : : 2 8. Sorbus Aucupari4^ «t c teen oie |) 3 »"tseandica Man Be : 2 s. DE 2g. » P communisp 2-8 9-9 9-112 9.8: Crataegus oxyacantha 2 s. Saxıfraga eranulatat . 22.321738 || 28. : Parnassia palustris Weser. : : 2 2 2 Cardamine pratensis . . . . . .| 2 2 > amaraece B m mm 9L. 21: Arabismarenosa, Pre fol. 2n.| 2n.| 2n.| 2n.| 2n. Anemone nemorosg . . ... 4. .| 2 E : Batrachium heterophyllum . . .| . 91. | 21.1 21: Ser Nyımphaealalba b ges. : : 2 2 2 Silene venosa . ; Ond em 2 ynutanB.. M WV HEROS I : 21. Siellariamholostea . NE | Os: 98 i > nemorum > eme bs 2n.| 2n.| 2 Spergula arvensis . ©): 2. . |. : : : 2 2 Polygonum viviparum .....| . 2 2 2 Platanthera montana . : 21. | 21. Majanthemum bifoium . . . . . | . 2 2 : Eriophorum angustifolium . . .|. 2 2 2 > vaginatum . . . . . 2 2 : : Summa arter 57/18 |24 3 | |20 [17 Blommor gula. Anthemis tinctoria - ^. 9. TOS. : : 2n.| 3n.| dn. Tanacetum| vulgaret ^1 eq |. Wer me 2n.| 3n. Arnica montana | 9-25 P -.1 21] ST ONE Solüsposvirgaure2s 79 0 2 E EN ler | : : 2 Sonchus arvensis. 05-7 2 0 fee Shell SS : : 2 Lampsana communis . . . . . .| . BOSE 21.) OW rant: Seonzonernapbumilis- 2.) 99-9 9. 28. | 2s. : ; Crepierpaludose "ks ed sr ae ee SAA ar 21. 72% S tectorum. ro, Re S 3 3n.| In. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I . SVERIGE. 365 Taraxacum officinale. . . . . . Leontodon hispidus... . . > autumnalis Hypochaeris maculata Hieracium pilosella > ENT VELA Ae LS Se > murorum. 44 ch > umbellatum . ianlüumverum |] 39. 1 ^. Verbascum thapsus. . > nigrum. . mans vulparis;. cc. .*. ilm manthus oninor . $. i 4. Melampyrum pratense > silvaticam Galeopsis speciosa . Primula veris . . Lysimachia vulgaris . Helianthemum chamaeeistus. Hypericum quadrangulum. . liathyrus pratensis... 4. . = Lotus corniculatus. . Potentilla anserina. . > maculata > erecta .”. | Sedum acre. . Brassica campestris Sinapis arvensis. . . Barbarea vulgaris . Raphanus raphanistrum Erysimum cheiranthoides. . Chelidonium majus. . Thalictrum flavum . Ranunculus flammula. . E auricomus . > acer. .". > repens. . > bulbosus. . 10/8. 20 8. 30 8. l| 10 7. 20/7, 30 10 8. ae aa b. | ad. | ee läg : 2 2 2 3 : J 3 2I am tweet ee ge 159. * ae 2 | 2 | 2 : 3 3 9 PA) PUR 1-9]. mile m2 | 21. : 219 Oo] £91; a 3 2 lo aun 9 3 3 3 3 9^. See SUE CENE x 2 2 9 8. : : : : 5 28.| 35. 9B. | Oe DTE 4 i ; 3 3 3 . Lg oed cp arta 38. | 32.| 3a] 2s.| 28.| 9g 2 3 3 3 2 9]. Pre RO S 2 | 3 ise Wet 2 a RN. 2 2 2 2 2 : : | 2 3 3 2 2n.| 8m. Ä ' i ( - "Fey aq are > 3n. | 3n.| Sj 9 8. | : ! "EE er 3 : 2s. ' 98.| 9s.) Qe] Qs. 2 ; Z T : 22 | mailen] 9 2 12 Va 2s.| 28. 366 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. le; | Soe. | 20/7;.| 20. | Bela Dre | Ranunculus ficaria . ae pes Caltha, palusteis!.ı n.2- 202 2118 2 p" Trollius europaeus . Bie |p wail Mn : - tibus: Nuphar luteum 2 9 2 2 2 Deschampsia bottnica. . le 21. | 21.1.21 Page Summa arter 52/11 17 |21 |31 |28 |27 |15 Blommor blä eller gredelina. Centaurea cyanus 2 E :2 2 2 Cirsium arvense . : , 3 Mulgedium alpinum i : 2n.| 2n.| . Campanula rotundifolia. . 2 3 3 2 2 > persicaefolia . 28 3 2 2 > patula . 31.11 ol. : » trachelium . 3 28. | Jasione montana . PER TIEN T Trichera arvensis | 3 3 2 | 2 Veronica chamaedrys . : 2 9 9 Glechoma hederacea 2 2 | Cynoglossum officinale . 3 s. | , ; | Myosotis palustris . j | 2 Lune. > arvensis . 2n | 2n. Syringa vulgaris. . . . . . . | 2 2 | Vipla eanlHa.9. s 050 Me | 9 2 Ww » tricolor . 2 3 3 |2 Polygala vulgaris . 3s.| 2s.| 28 Geranium silvaticum . 3 3 | 2 ‘ : ; Vicia cracca . . | 2 19 3 2 2 Lathyrus palustris. » | 91:1] 912 Aconitum lycoctonum | 2n.| Qn.) 2n.| 2n.| . > cammarum. . | L 21. | 2L Allium schoenoprasum . ale PR Summa arter 24 | 3 8,1126 ÖR 199 7 ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETELLSER I S. SVERIGE. 367 10/8, ZUNG. 30 6 10 7. 20/7, 30/ 10/5, Blommor röda Bruna-röda-skära. Artenlisia' vulgaris ao... - ; s M 2 2 Wentaurea. scabiosd . 2 5 7. . s]. : : «|. Bad 28. 28. > TER Qo ee | ur. . | 21) 21 || 21. lnrduus Crispus 3.77 ar oL mr. | 5 à ; ; ; 2n.| 2n. Cirsium Janceolatum™. 25. . . [s ; : : : 2 2 > heterophyllum . . . . .| . : ; ; 2n.| 2n. Oflontites rubraike. 957 eal. C. [88 À , ; ; 2s.| 2s. Pedicularis palustria .-... 29.1.2] '. 3 3 Lamium purpureum . . . . . . |. 3 : : 1 2 2 Clinopodium vulgare. . . . . .| . : ; : 28. iBhmus serpyllum . 0 sider. "i > ; : 219. Brythraeashitoraligb <2 ct 14$] : > : : 21.41 21 Glaux maritima . . . . . . . .| . 81. ||.91. ||: 21. BIDS vuleariB: Qon SG gate. 2 s. | Balluna volgaris..; 2o. 0205 En : : | ; : 9 3 Andromeda polifolia . . . . . .| 2n.| 2n.| 2n. Epilobium angustifolium . . . . | . um 3 h 3 3 2 Lythram saliearia us . . JAAA VARIN Ae os Bs Sal EI Geranium sanguineum . . ... . |. 98.|| 98 » mobertianddn). uz sn mta 2s.| 2s.| 2s. irifolium prätense . 2. .:5 2 2|. 12 3 3 2 3 3 > medium 4 | i t 1 2 3 3 2 > BDHdEeeum: 1n n ap : 3n.| 3n.| 3n. Etro silvestris, 105.72 fant. , . | 2s. Vicia cassubiea . 22.22... : : 2 s. | Orobus tuberosus. . . . . . . .| 2 3 IBosn-unton d 0310. nt ROSEN: FALL IE 2 Rubus aretieus. Wu 20. sl, 2n. Qn. | om: : Comarum palustre . : 2 3 Geum rivale. . I 1... ...| 2 42 2 | : Spiraea salicifoliz 11.5. lö. Í i : 2135911 9 Melandrium silvestre. . . . . .| 2n.| 2n.| 2n.| . Viscaria vulgaris 3 2 Lychnis flos cuculi. . 8 2 | Agrostemma githago . . . . . .| . ; TENTE 2s.| 2s.| 28. Bones: "ACE LOBA 103 „lat. 152!9 OR, 2 | 3 - | | 368 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 10 6 20, 6. 30/6, 10) 20/7, 30/7, | 10/5 Rumex acetosella ....... 2 3 2 : : Juncus-arterbwe DA 2 So TEE 2 201: 2 Scirpus laeustris. . oc . . . .| | 2 2 2 Phragmites communis . . . . . : ; Ser 5 2 2 A'erosUs-ADUeme. 4. 2 0s NI a mas ; ; 2 | 2 2 : Summa arter 41 | 5 | 12 | 15 | 15 | 18 | 19 | 48 Af tabell 4 framgár, att hos vàra viktigaste dominerande växter blomfärgen är hvit hos 57 arter, gul hos 52 arter, röd hos 41 arter och blå hos 24 arter; i södra Sverige är så- ledes den hvita blomfärgen den förhärskande och därefter i aftagande grad de gula, röda och blå färgerna. Detta gäller sommaren betraktad såsom ett helt; under dess skilda delar ställer sig saken olika, beroende därpå, att arter med den ena eller andra blomfärgen äro ojämnt fördelade på sommarens skilda delar. Det är blott vid början af sommaren, som den hvita blomfärgen är starkt dominerande, särskildt i vårt lands sydligaste delar med deras talrika fruktträd; enligt tabell 4 äro de viktigare dominerande växterna med hvita blommor den 10 juni till antalet 18, hvilket tal sedan jämförelsevis långsamt stiger till 27 den 10 juli, hvarefter det något hasti- gare sjunker till blott 11 arter omkring den 10 augusti. De gulblommiga arterna äro den 10 juni färre eller 11 till an- talet, bland hvilka dock finnas några, t. ex. Taraxacum och Caltha, som äro i hög grad dominerande; artantalet stiger sedan raskt eller till ett maximum af 31 arter 1 början af juli, hvarefter det mera småningom sjunker till 27 arter den 30 juli samt 15 arter den 10 augusti; under hela juli månad är gult den dominerande blomfärgen. Den blå blomfärgen är hos oss den under sommaren svagast representerade; från den 10 juni äro blott 3 något viktigare växter med blå blom- mor antecknade, antalet stiger därefter till 16 arter den 10 juli för att sedan nedgå till 7 arter den 10 augusti. De röd- blommiga arterna afvika från de andra därigenom, att de från ett fåtal eller blott 5 arter, hvaraf 3 äro nordliga, den 10 juni hastigt ökas till 12 den 20 juni och sedan nå sitt maximum eller 19 arter i senare hälften af juli och uppgå till 18 arter ännu den 10 augusti; efter den 10 juli spela de ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 369 rödblommiga växterna en större roll än de hvitblommiga och stå tillbaka endast för de gulblommiga, som de slutligen i augusti öfvergå i vikt, särskildt därigenom att under denna månad ljungen färgar vida sträckor af vårt land röda. De dominerande blomfärgerna i södra Sverige äro sålunda under juni månad i främsta rummet den hvita, i andra rummet den gula, under juli i främsta rummet den gula, i andra rummet den röda samt under augusti i främsta rummet den röda, i an- dra rummet den gula. I tabell 4 likasom i skildringen här ofvan har ej nämnts den grå färgton, som under högsommaren landskapet får af en mängd gräs, mest af Deschampsia caespitosa, hvartill komma Poa- och Festuca-arter, Dactylis glomerata, Alopecurus pra- tensis m. fl. Detta förbigående beror därpå, att jag ej nöj- aktigt vet, huru stor den roll är, som den ena eller andra gräsarten härvidlag spelar såsom dominerande. Genom grä- sens stora individmängd blir dock deras betydelse som ton- gifvande mycket stor under tiden från slutet af juni månad till omkring den 20 juli, vid hvilken tid hufvudmassan af gräsen afmejats. Förestående uppsats utgör endast ett bidrag till kunska- pen om de dominerande växtföreteelserna och deras årliga ordningsföljd i Sverige, då i uppsatsen endast fröväxterna behandlas och rörande dessa nästan endast blomningen, och då mina undersökningar i uppsatsen gälla endast en del af den årliga vegetationsperioden och därtill blott en del, den södra hälften, af Sverige; och äfven beträffande fröväxterna i sydliga Sverige återstår ännu mycket att utreda under juni och juli månader, i det att många under denna årstid genom sin blomning mycket lysande växter ej förekommit i de trakter, där mina studier utförts; jag erinrar exempelvis om så viktiga karaktersvüxter som Chrysanthemum segetum, Campanula rapunculoides, Erica tetralix, Primula farinosa, Melampyrum nemorosum, Delphinium consolida, Papaver du- bium, Bunias orientalis o. s. v., för hvilkas ordningsföljd så- som dominerande härofvan icke redogjorts. Mycket återstår således ännu att göra, innan vi kommit till en någorlunda nöjaktig kunskap om de årligen återkommande dominerande 370 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. växtföreteelserna och deras ordningsföljd i Sverige. Under- sökningen häraf måste, om den skall blifva fullständig, ut- sträckas till alla växtrikets afdelningar, till alla de olika slag af växtföreteelser, som äro dominerande, till årets alla tider och till Sveriges alla delar. Här finnes sålunda för Sveriges naturvänner ett stort arbetsfält och en rik efter- skörd att göra, och vågar jag uttala den förhoppningen, att jag genom denna uppsats om de dominerande företeelserna måtte hafva lyckats visa, att en utredning af desamma är af betydelse, och att härigenom andra botanister måtte finna sig manade att fullständiga de af mig vunna resultaten. ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÜRETEELSER I S. SVERIGE. 371 Übersicht des Inhaltes. Das Ziel der Abhandlung ist die Reihenfolge, in wel- cher wührend des Sommers die dominierenden Blüthenerschei- nungen im südlichen Schweden auf einander folgen, festzu- stellen. Als dominierende Blüthenerscheinungen bezeichne ieh in erster Reihe die Blüthenerscheinungen, welche in einem höheren Grade der Landschaft ihre Farbe verleihen; der Be- griff wird ausserdem zu allen den Blüthenerscheinungen, die dem in der Natur wandernden Botaniker in hóherem Grade auffallen, ausgedehnt. Bei der Uutersuchate wurden die Blüthenerscheinungen in drei Rangklassen eingetheilt und zwar wurden zu der ersten oder hóchsten Klasse die ins Auge am meisten fallen- den, zur zweiten Klasse die etwas minder hervortretenden und zur dritten Klasse die wenig auffallenden Blüthenerscheinungen gebracht. Diejenigen Pflanzen werden durch ihre Blüthen am meisten dominierend, welche in grosser Individuenmenge und in dichten und reinen Bestánden vorkommen und welche hóher sind als die umgebenden Pflanzenarten und zahlreiche, farbenreiche (nicht grüne) Blüthen besitzen. Alle diese Bedingungen wer- den jedoch nur bei wenigen Pflanzenarten erfüllt; einige ver- schiedene Kombinationen der genannten Faktoren werden dis- kutiert. Meine Gradierung der dominierenden Blüthenerschei- nungen macht keinen Anspruch, einen exakten matematischen Ausdruck für die Grósse dieser Erscheinungen zu sein, son- dern beabsichtigt nur Andeutungen über die Grósse derselben zu liefern. Eine solche Gradierung, wie hier oben angedeutet wurde, benutzend, habe ich an mehreren Stellen des südlichen Schwe- dens jeden zehnten Tag alle die in der Umgegend durch das Die ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. Bliithen dominierenden Pflanzenarten aufgezeichnet. Durch Vergleichung der Verzeichnisse von den verschiedenen Obser- vationstagen wurde somit eine Ubersicht tiber die Reihen- folge der dominierenden Bliithenerscheinungen in der Gegend gewonnen. Mehr oder minder lange Zeit fortwährende Observations- serien von der soeben beschriebenen Art wurden von mir ge- macht im Jahre 1888 bei Nütraby in der Provinz Blekinge, im Jahre 1885 bei Boarp im Kirchspiele Barkeryd (Småland), im Jahre 1896 auf der Insel Iggó im Kirchspiele Hille (Ge- strikland), in den Jahren 1886 und 1890 bei Torp (Medelpad) und im Jahre 1886 bei Sollefteå (Angermanland). Für die Umgegend von Hernósand habe ich ausserdem, mich auf sie- benjührige pheenologische Beobachtungen in dieser Gegend stützend, die Reihenfolge der dominierenden Blüthenerschei- nungen berechnet. Diese Observationsserien werden in den Seiten 298—315 veróffentlicht. Dabei werden in den Serien von Boarp, Iggó und Hernósand die Gradierung der Blüthen- erscheinungen dadurch bezeichnet, dass die Pflanzennamen bei Blüthenerscheinungen der ersten, zweiten und dritten Rang- klassen mit respective Kursiv, gewóhnlieher Sehrift und Petit gedrückt wurden. In den Serien von Nätraby, Torp und Solleftea wurden nur zwei Graden unterschieden; die Namen der stärker dominierenden Arten sind hier mit Kur- siv gedrückt. In den Seiten 315—319, werden einige mei- ner Beobachtungen in der Umgegend von Hernósand ange- führt. In der Tabelle 1 wird mit einigen Modifikationen und Zusützen, die sich auf gleichzeitigen anderen Beobachtungen gründen, die Mehrzahl der Beobachtungen in meinen Observa- tionsserien für jede Art zusammengeordnet. Mit den Zahlen 3, 2 und 1 wird in dieser Tabelle, wie auch in den Tabellen 2 und 4, der Grad einer Erscheinung bezeichnet, indem die am meisten dominierenden Bliithenerscheinungen mit 3 bezeichnet werden, die etwas minder dominierenden mit 2 und die wenig dominierenden mit 1. Die Tabelle 1 zeigt eine grosse Übereinstimmung zwischen den Beobachtungen der verschiedenen Serien; diese Übereinstimmung zeigt sich in der Reihenfolge, in der Dauer und auch, wo nicht lokale Ver- hältnisse Verschiedenheiten verursacht haben, in dem Grade der einzelnen dominierenden Blüthenerscheinungen. Die Ver- ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I $. SVERIGE. 373 gleichung von den Beobachtungen der verschiedenen Serien wird dadurch erleichtert, dass derselbe Observationstag in den verschiedenen Serien (in der Serie von Hernósand weisen jedoch die Beobachtungen von Juni auf eine etwa 10 Tage spätere Entwickelung hin) fast völlig denselben Standpunkt der jährlichen vegetativen Entwickelung representirt; dieser glückliche Zufall kommt daher, dass die vegetative Ent- wickelung während der Zeit der Beobachtungserien im Jahre 1888 in Blekinge sehr verspátet war, in dem Jahre 1896 in Gestrikland und in den Jahren 1886 und 1890 in Medelpad etwas früher war als in einem Normaljahr. Mit Benutzung des gesammelten Observationsmateriales habe ich zuerst untersucht, welche dominierenden Pflanzen für die ganze südliche Hälfte Schwedens gemein sind und welche nur in grósseren oder minderen Theilen des Gebietes vorkommen. In der 'Tabelle 2 habe ich die für das ganze Gebiet gemeinen dominierenden Pflanzen zusammengebracht; die Zahlen dieser Tabelle sind als Mittelwerthe der Zahlen in der Tabelle 1 aufzufassen. In den Seiten 354—355 wer- den die im (Gebiete entschieden südlichen oder nördlichen dominierenden Pflanzen und in den Seiten 355—356 die nur an vereinzelten Stellen von mir beobachteten dominierenden Pflanzenarten verzeichnet. Die Dauer der einzelnen dominierenden Blüthenerschei- nungen ist, wie aus der Tabelle 1 hervorgeht, dieselbe in den verschiedenen Theilen des südlichen Schwedens; eine Aus- nahme von dieser Regel scheint nur bei einigen wenigen Pflanzenarten, wie z. B. Rhinanthus minor, Anthriscus silve- stris, Geranium silvaticum u. s. w., vorzukommen, indem das reichliche Blüthen dieser Arten in den nórdlicheren Theilen des Gebietes etwas längere Zeit fortdauert. Die Dauer des reichlichen Blüthens ist bei den einzelnen Pflanzenarten sehr verschieden; die kürzeste Blüthezeit von nur etwa zehn Tagen haben Leontodon hispidus, Pyrola secunda, Lathyrus silvestris, Vicia silvatica, Arten der Gattungen Prunus, Rosa und Sorbus u. s. w.; etwa 20 Tage dauert das Blüthenmaxi- mum bei Scorzonera humilis, Hypochaeris maculata, Campa- nula patula, Menyanthes trifoliata u. s. w. fort; eine sehr lange Zeit, zwei Monate oder linger, von reichlichem Bliithen zeigen Anthemis arvensis, Matricaria inodora, Achillea mille- folium, Leontodon autumnalis, Melampyrum pratense, M. sil- 374 ARBIV FOB BOTANIK. BAND 1. vaticum u. s. w. Von Interesse ist es dabei, dass nahe ver- wandte Arten häufig eine sehr verschiedene Dauer der Blü- ' thezeit zeigen; somit ist die Blüthezeit sehr kurz bei Leon- todon hispidus, Lathyrus silvestris, Vicia silvatica u. s. w., dagegen sehr ausgedehnt bei Leontodon autumnalis, Lathyrus pratensis, Vicia cracca u. s. w. Die Rolle, welche eine Art durch die Summe ihres Blü- thens als dominierend spielt, hängt nicht nur davon ab, wenn sie beim Blüthen mehr oder minder farbenreich ist, sondern beruht auch auf der Dauer des reichlichen Bliithens und der Grósse des Verbreitungsareals der Art, indem die Bedeutung der Art als dominierend grésser wird, je langer ihr reich- liches Bliithen fortdauert und je grésser ihr Verbreitungs- areal ist. Somit spielt Leontodon autumnalis, bei welcher Art das reichliche Blüthen sehr lange fortdauert, und welche Art im südliehen Sehweden gemein ist, eine weit gróssere dominierende Rolle als Leontodon hispidus, welche Art sehr schnell verblüht und von mir nur bei Barkeryd beobachtet wurde. Ein matematischer Ausdruck für die verschiedene Bedeutung dieser zwei Arten, wie auch anderer Arten, als dominierend kann von der Tabelle 1 erhalten werden durch die Summen der für sie dort befindlichen Zahlen; diese Sum- men sind für Leontodon autumnalis 29, für L. hispidus 3. Aus dem gesagten geht hervor, dass die wichtigsten dominieren- den Pflanzen unter denen, die im südlichen Schweden gemein sind, zu suchen sind. Für diese Pflanzen liefern die von der Tabelle 2 erhaltenen Summen matematische Ausdrücke für die Grósse ihrer Bedeutung als dominierend; wenn wir von den Kulturpflanzen, welehe eine besondere Stellung als domi- nierend einnehmen, absehen, erhalten wir von der Tabelle 2 als die gréssten Summen 15 für Melampyrum pratense und M. silvaticum, 14 für Trifolium repens, 13 für Potentilla an- serina, P. erecta und Ranunculus acer, 12 für Campanula rotundifolia, Trichera arvensis und Vicia cracca, 11 für Chry- santhemum leucanthemum, 10 tiir Leontodon autumnalis u. s. w., welche Pflanzen somit wihrend des Sommers die wichtigsten wildwachsenden dominierenden Pflanzen des südlichen Schwe- dens sind. Wenn eine ähnliche Berechnung zur ganzen Blü- thezeit der Pflanzen (sie wurde hier oben nur auf den Som- mer beschrünkt) ausgedehnt wird, dürften sich die Resultate ARNELL, DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER I S. SVERIGE. 915 in vielen Fällen anders gestalten, so z. B. die Summe für Leontodon autumnalis viel grósser werden. Die natürlichen Pflanzenfamilien, welche die zahlreichsten Arten mit dominierendem Blüthen enthalten, sind in erster Reihe Compositae (mit 41 Arten) und weiter Rosaceae (mit 26 Arten) Leguminosae (21) Gramineae (18), Caryophylleae (18) u. s. w. In der Tabelle 3 wird die Zahl der Arten mit dominierendem Blüthen von einigen der artenreichsten Fami- lien an den Observationstagen bei Barkeryd, auf Iggó und bei Hernósand angegeben. Diese Tabelle zeigt, dass die an dominierenden Arten reichsten Familien sind im Monat Juni (besonders in der ersten Hälfte des Monates) Rosaceae, in den Monaten Juli und August. Compositae und Legumi- nosae. Zuletzt habe ich untersucht, welche Blüthenfarben im südlichen Schweden die gemeinsten und vorherrschenden sind. Diese Untersuchung habe ich auf den wichtigeren dominieren- den Blüthenerscheinungen beschränkt. Die Tabelle 4 enthält die wichtigsten dominierenden Pflanzen des südlichen Schwe- dens nach den Blüthenfarben (weiss, gelb, blau und roth) geordnet; südliche, nördliche oder lokal vorkommende Arten sind mit respective s., n. und |. hervorgehoben. Die Tabelle 4 zeigt, dass bei den wichtigeren dominierenden Pflanzen die Blüthenfarbe ist weiss bei 57 Arten, gelb bei 52 Arten, roth bei 41 Arten und blau bei 24 Arten; im südlichen Schweden ist somit, wenn der ganze Sommer berücksichtigt wird, wäh- rend des Sommers die weisse Blüthenfarbe die vorherrschende und danach in abnehmendem Grade die gelben, rothen und blauen Blüthenfarben. Anders gestaltet sich das Verhält- niss, wenn die verschiedenen Monate berücksichtigt werden; die dominierenden Blüthenfarben sind dann im Monat Juni in der ersten Reihe weiss, in der zweiten Reihe gelb, im Monat Juli in der ersten Reihe gelb, in der zweiten Reihe roth, im Monat August in der ersten Reihe roth, in der zweiten Reihe gelb. Bei dieser Untersuchung wurde nicht die schwarzgraue Farbe, die im Hochsommer die Gräser der Landschaft verleihen, berücksichtigt. Meine Untersuchung über die Reihenfolge der dominie- renden Blüthenerscheinungen im südlichen Schweden wäh- rend des Sommers ist nur als ein erster Beitrag zur Kennt- niss dieser Erscheinungen zu betrachten, da viele der süd- 376 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. schwedischen Pflanzen, deren Bliithen dominierend ist, nicht von mir berücksiehtigt werden konnten, weil sie nicht in den Gegenden, in welchen meine Untersuchungen gemacht wurden, vorkommen. Tryckt den 51 augusti 1908. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Studier öfver organisationen och lefnadssättet hos Lobelia Dortmanna. Af NILS SYLVÉN. Meddelad den 10 juni 1903 af Tu. M. Fries och F. R. KJELLMAN. Sedan váren 1900 har jag varit sysselsatt med under- sükning, sávül organografisk som anatomisk, af Lobelia Dort- manna L. Mina undersökningar hafva härunder gynnats af de tre somrarnas, 1900, 1901 och 1902, strängt olika väder- leksförhällanden, som särskildt måst omgestaltande inverka på vattenvüxtlifvet. För några af mina härvid gjorda iakt- tagelser vill jag därför här i korthet söka redogöra. Materialet för undersökningarna har hämtats förnämligast från de delar af sjön Vänern, som ligga inom Hassle pastorat i nordöstra Västergötland (omkring en mil nordost om Marie- stad). Äfven från Simsjön å Billingen och från Gullspångs- älfven föreligga enstaka och tillfälliga undersökningar. Genom filosofie kandidat G. W. F. Camrsows välvilliga tillmötesgående har jag satts i tillfälle att med eget material jämföra af honom från Småland och Skåne somrarna 1901 och 1902 insamladt pressadt material, hvarjämte han god- hetsfullt lämnat mig hvarjehanda upplysningar om fóre- liggande ämne berörande förhållanden i de trakter, han under sina studieresor nyssnämnda båda somrar besökt. För detta hans tillmötesgående ber jag att till honom här få uttala mitt uppriktiga tack. 378 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. Lobelia Dortmanna ager ett synnerligen litet, omkring 300 u långt och 150 u tjockt, dock i rotämne, hypokotyl och hjärtblad tydligt differentieradt, rakt embryo; formen är af- långt ägglik, färgen hvit. De båda hjärtbladen äro något förtjockade, spadlika. En oljerik fröhvita omgifver rundtom embryot, som sålunda blir litet äfven i förhållande till det för sig obetydliga, omkring 700 u långa och 400 u tjocka fröet. Af frön insamlade i augusti månad år 1900 och då genast försatta under kultur (fröna lades i en vattenfylld glasburk, på hvars botten fanns ett några cm. mäktigt sandlager, hämtadt från sjöbottnen, där frénas moderplantor växt), syntes några få, 4—5 stycken af de väl till några hundratal i kulturen lagda fröna, redan samma höst påbörja groningen, i det fröskalet sprängdes och rotämne och något af hypoko- tylen framsköto. (Fig 1.) På detta blott påbörjade gronings- stadium skedde så öfvervintringen. Flertalet frön, alla på dessa 4—5 undantag när, öfvervintrade emellertid på em- bryonalt stadium och började gro först kring midten af maj månad följande år (1901), samtidigt som de frön, hvilka under hösten påbörjat sin groning, fortsatte sin utveckling. Öfver vintern nedsattes glasburken med frön, sand och vatten i källare, hvarur den upptogs den 1 maj våren 1901. Sedan hufvudroten fixerats, sträckes hypokotylen starkt, hvarvid de ännu inom fröskalet befintliga, fröhvitan upp- sugande hjärtbladen höjas. Någon nutation förekommer där- vid ej, utan vägbanandet genom jorden förmedlas af frö- skalet, som skyddande omgifver hjärtbladen. (Fig. 2,3.) Så snart fröhvitan fullständigt blifvit uppsugen, afkränges frö- skalet. De frigjorda, starkt ansvällda hjärtbladen breda nu ut sig åt sidorna, tillväxa i längd, förses med kloroplaster och kunna så själfständigt arbeta på groddplantans vidare utveckling. (Fig. 4.) Äfven hufvudroten har härunder till- växt ej obetydligt i längd, men förblir dock ogrenad.! Rot- hår saknas. i Då utvecklingen fortskridit så långt, att första epikotyla bladet utbildats (fig. 5), utan internodieförlängning direkt 1 Dr FRANZ BucHENAU angifver i en uppsats: Morphologische Bemer- kungen über Lobelia Dortmanna, L., Flora, Regensburg 1866, p. 32—38, att hufvudroten vid groningen utväxer till en làng, hvit trad, som ofta är fór- grenad. Detta synes dock vara oriktigt, dà hans förmenta rotgrenar sanno- likt äro likvärdiga med de första, från hypokotylbasen utgående birótterna. SYLVÉN, STUDIER ÖFVER LOBELIA DORTMANNA. 319 ofvan hjürtbladen, börjar birotbildning inträda. (Fig. 6.) Från hypokotylens bas utväxer en ganska kraftig, hufvudroten snart till såväl groflek som längd öfverträffande birot. (Fig. 7.) Längre kunde jag icke följa de i kultur uppdragna plantorna. Under min bortovaro senare hälften af sommaren 1901 dogo de alla till följd af vanskötsel. Under senast gångna sommaren påträffade jag dock ute i naturen groddplantor i mängd, så att jag kunnat följa ut- vecklingen i dess helhet under åtminstone första året af växtens lif. Äfven i kultur uppdrog jag nu åter plantor, denna gång ur frön, hvilka sedan sommaren 1900 legat torra. De i naturen funna arsplantorna voro (d. ?5/7 1902) i allmänhet komna till just det utvecklingsstadium, dit jag kunnat följa de i kultur föregående sommar uppdragna plan- torna. Hos några exemplar var utvecklingen längre fram- skriden. Plantor med 2 (fig. 8), ja ända till 3 epikotyla blad förekommo; de senare voro dock ännu sällsynta. De rosettställda bladen voro af rätt obetydlig storlek, på de största exemplaren de båda första svagt bågböjda. Rotsy- stemet hade på de längst i utveckling hunna plantorna under- gått väsentlig förändring. Från epikotylaxelns bas hade tätt och midt under första eller första och andra örtbladen en eller två birötter af ansenlig styrka utvecklats. I för- hållande till dessa voro hufvudroten och första, från hypo- kotylbasen utgående biroten svaga och synbarligen snart dömda till undergång. (Fig. 9, 10.) Till detta utvecklingsstadium synas plantorna i allmän- het nå under första året af sin utveckling. Då jag den 1 september sista gången besökte platsen för årsplantfyndet, hade nämligen flertalet exemplar uppnått nu beskrifna ut- veckling med 3(—4) rosettblad och två starka från epikoty- lens bas utgående birötter. Om den vidare utvecklingen har jag blott ofullständigt kunnat få ett begrepp genom jämförelse mellan plantor på olika utvecklingsstadier, insamlade från olika lokaler och vid olika tidpunkter. Att växten, innan den öfvergår till floralt stadium, måste genomlöpa ett förstärkningsstadium af flere års varighet, är dock utom allt tvifvel.! ! BUCHENAU anmärker (l c. p. 34), att växten sannolikt behöfver en tämligen lång förstärkningstid, innan den träder i blomning. Han anser dock, att groddplantan möjligen kan blomma redan första hösten, om groningen Arkiv för botanik. Band 1. 21 250 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Sedan hufvudskottet gått i blomning, inträder på sen- sommaren axilür rosettskottbildning. Dessa rosettskott ut- bilda ett kommande år blomställningar. Efter några gånger inträdd blomning synes växten återgå till förstärknings- stadium, hvarför man också alltid midt under pågående blomningsperiod påträffar gamla, sterila rosettskottkomplexer. Rhizomet är efter första gången inträdd blomning grenigt, tufbildande och kan ofta framdeles under samma år utveckla flera blombärande axlar. Rhizomgrenarna aflösas lätt, och de lösryckta grenarna föras med i driften.! Dylika drift- exemplar har jag observerat och insamlat i Vänern (Hassle, Nordängen) d. 15/6 1900: en sterilrosettskottbit, och i Sim- sjön à Billingen d. ?*/; 1900: talrika sterila rosettskottbitar. På den sandiga stranden af Simsjön kunde man tydligt se bevis på driftens effektivitet. Flera af de ilanddrifna rosett- skottbitarna hade där slagit rot och utbildats såsom land- exemplar. Alla de rotslagna exemplaren voro dock vid mitt besök sterila. På den nordöstra, sandiga och därför såsom växlokal för Lobelia Dortmanna synnerligen lämpliga, af mig besökta delen af sjön såg jag ej Lobelia annat än i form af dessa driftexemplar. Alltså synes här föreligga en ej så obe- tydlig afståndsspridning. Bladens stora luftgångar tjänstgöra vid driften såsom förträffliga flottörer.? Huru rosettskottbitar aflösas och inkomma 1 driften är ej alltid så lätt att afgöra. Uppgiften, att fiskar, som lifnära sig af växtämnen och för- denskull vid sökandet efter föda uppehålla sig vid sjöbottnen, därvid skulle böka upp och aflósa Lobelia-individ eller delar af dylika. synes ju ej osannolik, då man känner, huru lätt- aflósta rhizomgrenarna verkligen àáro.? Lobelia Dortmanna äger talrika, jämnbreda eller utdraget tunglika rosettblad, bågböjda utåt sidorna, så att öfversidan tvärt träffas af ljuset; öfversidans mesofyllceller äro särskildt rikt kloroplasterförande. Bladen äro inuti 2-pipiga af stora luftgångar, svagt fårade på öfversidan, stundom äfven på undersidan. Ofvan midten mot bladspetsen äro bladkanterna skett tidigt på våren; i hvarje fall andra sommaren. Jämföras groddplantans svaga rosettstam med en blommande plantas kraftiga rosettstamparti, synes honom likväl detta förra föga sannolikt. ! Jmfr SERNANDER: Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Uppsala 1901, p. 85. ? SERNANDER 1. c. p. 179. > Jmfr G. W. F. CARLSON: Om vegetationen i några småländska sjöar. Bih. till K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd 28, Afd. IIT, n:o 5, p. 26, anm. SYLVÉN, STUDIER ÖFVER LOBELIA DORTMANNA. 381 försedda med små, vanligen brunfärgade utbuktningar, hvar- under ledningssträngarna sluta. Ett snitt genom dessa ut- buktningar visar under mikroskopet en tunnväggig, små- cellig, slemfylld väfnad, på ytsnittet försedd med en vacker vattenporapparat af ett ofta rätt stort antal rundade, med stor och vid öppning försedda vattenporer. Dylika förefinnas redan, ehuru i fåtal, på hjärtbladen och första epikotyla bladen. Rosettbladen anläggas på sensommaren eller hösten, öfver- vintra och fungera tills nya sidoskottens blad följande sommar åter börja utvecklas, då de i allmänhet snart nervissna. All- tid torde emellertid äfven ej så få mer än ettåriga blad före- komma, så särskildt bladen hos ännu på första förstärknings- stadiet varande individ. Djupvattensformerna torde äfven ha bladen i allmänhet mer än ettåriga. De flesta under sensommaren anlagda bladen äro vid öfvervintringens slut fullt utbildade: utvecklingen fortgår alltjämt under vintern, så snart yttre förhållanden det medgifva.! Blomaxelbladen visa vanligen öfvergång från rosettblad- typ till blomstödjeblad-högbladtyp. Nedersta bladen äro då af typisk rosettbladnatur, starkt nedlöpande på stammen. Internodieförlängning, om än relativt svag, har här inträdt öfverst i rosettregionen. På stora och högväxta djupvattens- exemplar finnas sålunda 1,2 eller 3 mer eller mindre tydligt nedlöpande, inuti typiskt 2-pipiga, med rena rosettblad bäst förlikneliga stjälkblad. På dessa med deras svagt förlängda internodier följer så ett starkt förlängdt internodium, och bladen äro nu typiska blomstödje-högblad, upptill aftagande i längd och storlek, de nedre kort tunglika, ännu med, ehuru små luftgångar, de öfre bredt spadlika, utan luftgångar. Ur de nedre rosettbladlika stjàlkbladens axiller utvecklas ej ensamblommor, utan nya blomställningar, liksom ur rosett- bladvecken, om den terminala, blom bärande axeldelen af en eller annan orsak skadas. Sálunda har jag sett exemplar med nedtill några cm. ofvan bladrosetten afbruten blomstjälk ut- bilda blomställningar. från såväl nedersta stjälkbladets som ett af rosettbladens axiller. Alla bladen af högbladsnatur hafva däremot i sina axiller ensamblommor eller de nedre af dem blott anlag till dylika, hvilka vid öfre axeldelens ! Hända kan ju nämligen, att växplatsen torrlügges, eller att vattnet bottenfryser, då naturligtvis en hämning i utvecklingen inträder. 382 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. skadande eller på grund af annan yttre anledning komma till utveckling. En form, som typiskt från stjälkens nedre och äfven mellersta dels bladveck utbildar uppräta, tämligen rikblommiga grenar är f. ramosa. Formen, som beskrifvits af MURBECK,! är af genomgående gröfre växt än hufvudformen, »rosettbladen längre, tjockare och fastare; något tätare bladig och af ofta något större och mera tydligt naggade blad. Biaxlarna, af hvilka stundom en och annan befunnits utgå redan ur vinkeln af ett utaf rosettbladen, äro vanligen 3—6-blommiga, af hälften eller tredjedelen af hufvudrotens längd samt vanligen 4—6, sällan flere till antalet». Här torde sålunda en starkare och längre ned sig sträckande internodieförlängning inträdt och det i axillerna inneboende anlaget till blomställnings- utbildning blifvit typiskt utveckladt. MuRrBEcK anser näm- ligen såsom »föga sannolikt», att formen ifråga, »skulle vara helt tillfällig, uppkommen t. ex. i följd af lågt vattenstånd. Den höll sig emellertid på grundare vatten än hufvudformen, antrüffades i tämlig mängd vid Molle pr Christiansand». Under senast gångna sommaren påträffade jag visserligen flere från rosettstammen grenigt blommande exemplar, men grenarna utgingo ej från blomstjälkdel.? (Fig. 11.) Möjligt är ju, att äfven på ramosa-formen låga vattenståndet sålunda ursprungligen utófvat ett visst, kanske formförändrande in- flytande. Hvilkendera benämningen, stjälk eller stängel, bör då användas beträffande blombärande axeln hos Lobelia Dort- manna? Ofta torde nog stängel förekomma: blombärande axeln med blott typiska blomstödje-högblad. Benämningen stängel användes också allmänt i flororna. Men då inter- nodieförlängning inträder redan inom öfre rosettbladregionen och till och med blombärande sidogrenar kunna utvecklas, torde benämningen stjälk rätteligen böra begagnas. (Så ock- så MURBECK!) Olika vattenstånd utöfva ett starkt inflytande på Lobelia Dortmannas formutveckling. Af mig hafva i Vänern in- ! SVANTE MURBEGK: Några anteckningar till floran på Norges sydöstra och södra kust. Bot. Not. 1885. ? Afven tvenne från själfva blomaxeldelen grenade vattenexemplar har jag dock pátrüffat sommaren 1900, hvardera exemplaret med blott en sido- gren från nedre eller mellersta blomstjülkregionen. Ena exemplaret hade hufvudaxeln upptill insektangripen. det andra var högväxt och normalt ut- veckladt med såväl hufvud- som sidoaxel högväxt och rakt uppåtriktad. SYLVÉN, STUDIER ÖFVER LOBELLA DORTMANNA. 583 samlats djupvattensexemplar af högst 102 cm:s höjd. Ingen del af blomstjülken nådde dà ofvan vattenytan. Ifragavaran- de exemplar insamlades senast gångna sommaren, da likväl vattenståndet var ovanligt lågt. På ytterligare 1/2 m:s djup utanför dessa exemplar fortfor Lobelia-formationen, men här mest, ytterst endast i form af sterila bladrosetter. Enligt G. W. F. CARLSON! uppträder sålunda Lobelia-formation pa nära 2,5 m:s djup. Blombärande exemplar hafva af honom i Skåne insamlats af ända till öfver 160 cm:s höjd. En dylik höjd kan dock uppnås blott i mycket klart vatten.? Vänersvattnet är på de af mig undersökta lokalerna ovanligt gulgrumligt. Allmännast torde blommande Lobelia-formation förekomma på ungefär en halfmeter djupt vatten, där möjlighet finnes för blomställningen att med åtminstone flertalet blommor nå ofvan vattenytan. Äfven i nära metersdjupt vatten har jag sett blomstjälkens öfre del nående ofvan vattnet. Till och med de af CARLSON insamlade exemplaren af maximihöjd nådde ofvan vattenytan. På ännu så grundt vatten som af en eller ett par dm:s djup förekommer Lobelia-formationen riklig. Hos dessa grund- vattensexemplar sker all floralutveckling ofvan vattnet från lifligt grön, ofta något tillplattad stängelregion. Under vattenytan varande stängeldelar äro ljust rödfärgade: vissa epidermisceller och närmast under epidermis liggande bark- celler hafva cellinnehållet salunda fürgadt. Rena landformer äro under vanliga förhållanden säll- synta. En verklig landformsformation äfven under vanliga nederbördsförhållanden har jag sett blott å en enda lokal, vissa strandpartier af Gullspångsälfven. Här uppträdde näm- ligen Lobelia Dortmanna på den af vårfloden öfversvämmade, nu på sommaren vid mitt besök den ?/s 1900 alldeles torr- lagda stranden tydligt formationsbildande. Formationen var dock långt ifrån oblandad; särskildt förekom riklig inbland- ning af Eleocharis palustris (L.) R. Br. Lobelia-exemplaren PER cp. 20'00b" ob ® Jmfr. G. W. F. CARLSON, 1. e. p. 90. — Erras Fries omtalar i sina Botaniska utflykter, första bandet, Stockholm 1853 p. 111, anm., att sjön Frillen på Halländsk-Småländska gränsen, en sjö med kristalliskt klart vatten, har »hela bottnen gräsklädd, fast dess växter aldrig komma till blomning; Lobelia försöker i det längsta, med famnslånga, spiralvridna stänglar, men, dà vattentrycket blir större, måste ock hon därmed upphóra». 384 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. voro af ungefär 3 dm:s höjd, i allmänhet fullt normalt ut- bildade, lifligt gröna. Bladrosetterna voro möjligen något mindre än under vatten. Markens alltid relativt höga fuktig- hetsgrad och den årliga öfvervattningen af vårfloden just vid den egentliga vegetationsperiodens början motarbeta naturligen landförhållandenas mera omgestaltande inverkan. De landformer, som jag senaste året varit i tillfälle att studera vid stranden af Vänern, äro däremot helt olika. Sommarens 1901 ytterligt torra och varma väderlek sänkte högst betydligt Vänerns vattenstånd, så än ytterligare höstens och vinterns ringa nederbörd. I december månad 1901 be- funno sig följaktligen Lobelia-formationerna till stor del på torra landet. Rosettskotten, som under sensommaren ännu 1 allmänhet befunnit sig under vatten, voro under öfver- vintringen, åtminstone så långt fram som i slutet af januari 1902, storbladiga, gröna och i allo normalt utbildade. Huru de förhöllo sig under vårmånaderna kunde jag emellertid ej följa. Först i början af juni månad blef jag i tillfälle att återupptaga mina undersökningar. Det af Lobelia-formation beväxta området var då fortfarande torrlagdt. De gröna bladrosetterna voro nu försvunna, och först vid närmare efterletande upptäcktes de nu små- och fåbladiga, vanligen starkt rödbrunfärgade rosetterna. De öfvervintrade, normala rosettbladen funnos kvar 1 mestadels nervissnadt tillstånd, endast på några exemplar syntes ett eller annat ännu kvar- lefvande. Rotsystemet var i allmänhet också reduceradt. Dock funnos alltid flera kraftiga, långt åt sidorna utgående birótter kvar eller nybildade. De festa rosetterna utbilda- de dock, trots denna sin omgestaltning och ringa utbildning, en eller flera blomställningar. Dessa voro emellertid starkt reducerade: vanligen endast några få cm. höga, starkt röd- brunfärgade, upptill bärande några få blommor af vanlig storlek. Minsta uppmätta exemplaret var knappa 3 cm. högt, enblommigt och med blott 3 stycken små rosettblad; nedom blomman 2 högblad med sterila axiller. (Fig. 12.) Äfven några anatomiska skiljaktigheter mellan land- och vattenformer förtjäna här anföras. Under det att hos normalformen rosettbladen vanligen alldeles sakna klyföpp- ningar,! äro de hos landformen utmärkta genom sin stora ! Så på alla af mig undersökta exemplar. BUCHENAU anger dock (l. c. p. 97) for rosettbladepidermis talrika klyföppningar. SYLVÉN, STUDIER ÖFVER LOBELIA DORTMANNA. 385 klyföppningsrikedom. Äfven på blomstüngeln ar klyföpp- ningsrikedomen hos ett landexemplar betydligt större än hos vattenformen, som dock äfven under vatten äger typiska klyföppningar, hos större exemplar redan vid andra stjälk- internodiets spets. Stereomatiseringen inom blomstüngeln är hos landformen tydligt starkare och intensivare. Det stéd, som vattnet bjuder ett i vatten växande individ, saknas ju här. Luftrummen, särskildt mirghalan, äro hos landformen mindre än hos normalformen. Epidermisceller och närmast under liggande lagrens celler äro vanligen hos landexem- plaret, såväl i stüngel som blad, intensivt ródbrunfürgade; sannolikt här ett skydd mot ljusets alltför starka inverkan. De florala förhållandena hos Lobelia Dortmanna erbjuda kanske mest af intresse. Blommorna sitta skaftade i gles- blommig klase upptill på den efter vattnets djup, såsom för- ut nämnts, olika höga stängeln eller stjälken. De flesta blommorna äro vanligen exponerade ofvan vattenytan. Blom- man befinner sig vid utslåendet ungefär vinkelrätt utstående från blomstüngeln. Genom blomskaftens utväxande och vrid- ning blir klasen vanligen ensidig (fig. 13), hvarvid blommorna komma att sitta tätare och sålunda blifva bättre exponerande. Kronan är hvit med svag violett anstrykning; särskildt är pipdelen violett anlupen.! Biologiska underläppen är 3- flikad af relativt stora bladflikar; öfverläppens båda blad uppflikas ända till basen, och mellan dem synas de svart- blå standarknapparna. Stiftet är gredelinaktigt färgadt, men omgifves (åtminstone vid blommans utslående) af ståndar- röret, hvarför det utifrån blir osynligt. Knappröret mynnar snedt nedåt och framåt mot den omvända öfverläppen, bio- logiska underläppen; alltså dorsalt androesium. Ständar- knapparna öppna sig inåt knappröret medelst längdspringor. Blomman synes vara strängt proterandrisk. Analogt med förhållandet hos andra Lobelia-arter skulle det afgifna pollenet utsopas ur ståndarröret af den senare sig utvecklande, genom knappröret utväxande pistillens då ännu hopslagna märkes- flikar, hvilka först härefter skulle utbredas och vara mogna att mottaga af insekter öfverfördt pollen. Pollinationsför- ! De starkt rödbrunfärgade landexemplarens blommor äro i allmänhet tydligare blåvioletta än normalformens. KARL B. NORDSTRÖM anmärker i årets Botaniska Notiser p. 48, »att, om stängeln endast har en brunaktig anstrykning, får blomman genast en blåaktig fürgskiftning». 286 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. loppet är dock hos Lobelia Dortmanna ett helt annat. Blom- morna äro nämligen autogama, och autogamien är så mycket mera 1 ögonen fallande, som ofta aldrig någon märkesexpo- nering äger rum. Om märkesflikarna verkligen exponeras, utbredas utom knappröret, sker detta först, sedan pollination och befruktning försiggått; fruktämnet är då nämligen redan starkt ansvälldt till följd af befruktningen. Ofta synes, såsom nämnts, aldrig märket utträda ur knappröret, utan androe- siet liksom kronan nervissnar och lägger sig därvid hinnlikt kring pistillens stift- och märkesregioner, allt under det fruktämnet kraftigt utvecklas efter skedd pollination och befruktning. Pollen mottagbara märkespapiller måste då ha utbildats från det ännu i knappröret inneslutna märket. Under mikroskop betraktadt synes också märket på detta relativt outvecklade stadium tilldels ha utbredt sina flikar, så mycket nämligen, som knapprörsrummet det tillåter. Vid märkets försök att framväxa genom knappröret tränger nu pollen in emellan de halföppnade märkesflikarna, där det kommer i beröring med märkespapillerna, och en pollination äger rum.! Stundom torde pollination och befruktning ske redan inom den slutna blomman, så särskildt hos under- vattensblommorna, hvilka dock äfven de sedermera vanligen alltid öppnas. Alltså föreligger här ett slags cleistogami. Blomman, som till sin ursprungliga byggnad tydligen är anpassad för insektpollinering, har sålunda ej något gagn af denna sin anpassning. De enstaka blommor, hos hvilka, såsom nog också kan hända, märket exponeras utan före- gående själfpollination, skulle naturligtvis betjänas af insekt- besök. Men har ej själfpollination ägt rum, förblir märket opollineradt, ty insektbesök torde uteblifva. Flera soliga dagar har jag timtals förgäfves spanat efter insektbesök å i rika bestånd växande, talrikt och vackert blommande Lobelior. I kultur hållna blommande exemplar har jag på bästa upp- tänkliga sätt sökt exponera för i solgasset lifligt kring- flygande bin o. s. v., men alltjämt utan resultat. Enligt KwurH? hafva likaledes insektbesök ej observerats. Vid stift- ! Blominrättningen hos Lobelia Dortmanna öfverensstämmer enligt KwvrH: Handbuch der Blüthenbiologie II: 2, p. 2, med Lobelia Erinus’. För denna art anmärkes enligt HILDEBRAND, att det ej sällan händer, att stift- spetsen ej förmår genombryta det fast slutna stándarróret, och att dà de där- inom sig öppnande märkesflikarna beläggas med där fórefintligt pollen. tlt ly OR ORR SYLVÉN, STUDIER ÖFVER LOBELIA DORTMANNA. 981 basen finnes visserligen en smácellig, nektarieliknande väfnad, men, om den nágonsin fungerat sásom secernerande, har dess verksamhet sásom sádan nu upphort.! Efter befruktningen afdö krona och androecium. Pa öfvervattensblommorna kvarfinnas de ofta länge hinnlikt omgifvande pistillens stift och märke, men på undervattens- blommorna upplösas de snart alldeles. Fruktämnet ansväller starkt, så äfven dess öfre, ofvan och innanför foderbladen belägna del. Foder; stift och märke kvarsitta alltjämt. Under- vattensblommornas skaft riktas karpotropiskt alltmera uppåt (fig. 14, 15), under det att öfvervattensblommornas starkt bågböjas nedåt (fig. 16). Äfven på pressadt material kan man därför tydligt se gränsen mellan under- och öfvervattens- regionerna på i fruktstadium varande floralaxlar. Vid mognaden upplöses undervattensfrukternas vägg, hvarvid dock nervsträngarna äro resistenta. Härvid bildas ett mer eller mindre fint galler, hvarigenom fröna utskakas af vågorna eller möjligen till följd af vindens skakande in- verkan på den ofvan vattnet befintliga axeldelen, om sådan här finnes utbildad. Frönas samtidiga afgifvande är häri- genom förhindradt. Innan fruktväggsupplösningen ännu gått för långt, fordras ganska kraftiga stötar för att några af fröna skola utkomma. Den centralväggställda placentan bi- drager också genom sin sucessiva upplösning att förhindra frönas allt för lätta och för samtidiga afgifvande. Genom försök har jag öfvertygat mig om spridningsapparatens verk- liga fungerande. De små, bruna, vackert skulpterade fröna sjunka genast i vattnet; men är den utdrifvande faktorn någorlunda stark, föras de ju dock ett stycke bort från moderväxten. Öfvervattensfrukternas vägg är vid mognaden intorkad. Fruktämnets ofvan fodret belägna del spricker upp längs efter i 2 flikar (hvartdera af de båda fruktbladen uppflikas på midten: lokalicid kapsel). Genom den nedåt mynnande öppningen utsläppas fröna. Men äfven här är spridningens samtidighet förhindrad. Den sucessivt intorkande placentan i förening med den intorkade fruktväggen hindrar frönas alltför hastiga afgifvande. Först starka vind- eller vågstötar 1 Lobelia Erinus L. har däremot vid stiftbasen ett väl utveckladt nektarium (KNUTH, 1. c. p. 2, fig. 3.). Insektbesök hafva också iakttagits hos denna art (KwvurH, 1. c. p. 1.). 388 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. förorsaka deras portionsvisa utskakande och spridande. Sa snart fröna vitas, sjunka de genast till bottnen. Någon tid uppbäras de emellertid af vattenythinnan, hvartill den i frö- skalets fina refflor befintliga luften bidrager. Af starkare vågor vätas fröna och sjunka. Figurförklaring. Fig. 1—3. Groningsstadier, (omkr. ?/1.) » 4. Groddplanta. (9/1) > 5—10. Arsplantor i olika utvecklingsstadier. (°/1.) 2a. Från rosettstammen grenigt landexemplar. (1.) » 12. A land vuxet dvürgexemplar. (!/1.) » 13. Ofre del af blomställningen under blomning. (?/1.) » 14—15. Undervattensfrukter. — (1/1.) » 16. Ofvervattensfrukter. (*/1.) Tryckt den 26 augusti 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Beiträge zur Kenntnis der Ornithophilie in der siidamerikanischen Flora. Von ROB. E. FRIES. Mit 1 Tafel (Tafl. 17). Mitgeteilt am 10 Juni 1903 von V. Wirrrock und J. ERIKSSON. In der vorzüglichen Arbeit »Über ornithophile Blüten: (in Festschrift zum 150-jährigen Bestehen des Kgl. Realgym- nasiums zu Berlin) hat E. Lorw 1897 ein Zusammenstellung der bis zu jenem Jahre veröffentlichten Arbeiten über die ornithophile Blütenbiologie geliefert. Seitdem erschienen aber noch einige ganz verschiedene Gebiete betreffende Beiträge zu dieser Frage. Aus Afrika hat VorxENs? die Rolle ge- schildert, welche die Honigvögel (Nectariniden) bei der Be- stäubung einiger Loranthaceen und Proteaceen auf dem Ki- limandscharo spielen; MaRLorH? erwähnt etlicher anderer ornithophilen Pflanzen Südafrikas, und WERTH* hat die orni- ! Als Nachtrag zu dem, was Loew über die Kenntnis der Ornithophilie bei älteren Verfassern mitteilt, führe ich hier an, was bereits CARL VON LINNÉ in Nectaria florum (pag. 3) 1762 gelegentlich der Besprechung des Zwecks der Nektarien äussert. Er schreibt da: » .... Sed si fines secundarias quis quaerat, usus hujus humoris maxime palpabilis est. Etenim luce meridiana clarius apparet, Trochilos innumeraque Insecta in floribus ex nectare alimen- tum querentia alas crebro motitando vibrandoque pollene antherarum excu- tere atque dispergere, quo facilius in stigma cadat.: ? G. VorkENs, Über die Bestüubung einiger Loranthaceen und Protea- in ein Beitrag zur Ornithophilie (Festschrift für Schwendener pag. 251. DE 5 R. ManrorH, Die Ornithophilie in der Flora Süd-Afrikas (Berichte der Deutschen Bot. Gesellschaft, Bd. XIX Heft. 3, pag. 176, 1901). * E. WertH, Blütenbiologische Fragmente aus Ostafrika (Verh. des Bot. Vereins der Provinz Brandenburg. Jahrg. 42, pag. 222. 1901). 390 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. thophilen Pflanzen aus Ostafrika in einem wertvollen Aufsatze behandelt. Aus der Neuen Welt sind wichtige Mitteilungen zur Kenntnis ornithophiler Blüten geliefert worden von JoHow! — betreffs Chile — und LAGERHEIM? — betreffs Equador —, und schliesslich hat letzthim LINDMAN? in einer blütenbiolo- gischen Arbeit über brasilianische Leguminosen auch einige Beobachtungen über in dieser Familie vorkommende Ornitho- philie mitgeteilt. Während einer Reise in den Grenzgebieten zwischen Argentinien und Bolivia (als Teilnehmer an der Schwedischen Chaco-Cordilleren-Expedition 1901—1902, und zwar als deren Botaniker) hatte ich vielfach (Gelegenheit die Kolibris bei ihrem Besuchen der Blüten zu beobachten und brachte all- mählich mehrere Notizen hierüber zusammen, welche ich hier- mit als einen kleinen Beitrag zur Kenntnis der ornithophilen Pflanzen jenes Gebietes darlege. Auch betreffs des Bliiten- baues im Allgemeinen bei jenen Arten enthált der folgende Berieht Aufklürungen, welehe zu Komplettierung der in der Literatur verzeichneten, öfters unvollständigen und nach ge- trocknetem Material gelieferten Darstellungen dienen mögen. In nachstehendem Verzeichnisse habe ich der Vollstän- digkeit halber alle jene Arten (insgesamt 35) aufgeführt, bei deren Blüten ich Besuche von Kolibris wahrnahm; indes will ich bereits hier ausdrücklich betonen, dass nicht alle als or- nithophil zu betrachten sind, da einige Besuche zweifelsohne zufälligerweise geschahen. In Bezug hierauf verweise ich auf jede einzelne Art und auf die Zusammenfassung am Schlusse, wo diese Frage erörtert wird. Die Orte, wo die Mehrzahl der Beobachtungen stattfanden, sind: Quinta in der Provinz Jujuy (Argentinien) im subtropi- schen Urwalde am Fusse der nördlichen Spitze der Sierra S:a Barbara gelegen; 1 F. Jonow, Uber Ornithophilie in der chilenischen Flora (Sitzungsber. d. K. Preuss. Akad. d. Wissensch. zu Berlin 1398, pag. 332), und F. Jonow, Zur Bestäubungsbiologie chilenischer Blüthen I—II (Verh. des deutschen wissenschaftlichen Vereins zu Santiago de Chile, Bd. IV, Heft. 3—5, pag. 238—254 und 425—446. 1900— 1901). > G. LAGERHEIM, Uber die Bestäubungs- und Aussäungseinrichtungen von Brachyotum ledifolium (Desr.) Cogn. (Bot. Notiser 1899, pag. 105). ? €. LINDMAN, Die Blüteneinrichtungen einiger südamerikanischer Pflanzen. I. Leguminose. (Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Bd. 27. Afd. III. N:o 14. 1902.) FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 391 Puna de Jujuy, die ausgedehnte, ca. 3500 M. über dem Meere gelegene alpine Hochebene im nórdlichsten Teile der argentinischen Cordilleren; schliesslich Tarija, ein Stüdtchen in den Anden Siid-Bolivias, ca. 1900 M. hoch gelegen und zwar in einer Vegetation, welche hauptsächlich aus Mimosaceenbäumen und Cacteen besteht. Composite. In dieser Familie wurde die Ornithophilie von LAGERHEIM (a. a. O. 115) bei Barnadesia spinosa bei Quito beobachtet; der besuchende Kolibri war Petasophora iolata. Auf theo- retischem Wege war bereits DELPINo zur Annahme gelangt, dass einige siidamerikanische Mutisieen fiir Kolibris angepasst seien, und Besuche dieser Vóglein sollten nach JAMESON (H. Mütter, Die Befruchtung der Blumen durch Insekten. Leip- zig 1873) in der Gattung Chuquiragua beobachtet sein. Ich habe Besuche von Kolibris bei sogar 5 Compositen beobachtet, bei dreien waren sie allerdings nur zufillig. Vernonia fulta Gris. Diese Art war bei Quinta gemein und bildete dort einen Bestandteil des Gebüsches am Waldessaum und in den Lich- tungen des Urwaldes. Sie ist ein 2—4 M. hoher Strauch mit langen, schwichlichen, ófters hangenden oder an andere Sträuche anlehnenden Zweigen. Sie blühte in der späteren Hälfte des Juli, wo sie infolge ihrer massenhaften Vorkomm- nis und Blütenfülle als eine der prachtvollsten Arten der Gegend dastand. . Die Blütenköpfehen sind an den Zweigspitzen angelegt und zwar in ein bis zwei Dm. grossen Rispen. Die Köpf- chen sind 1,—l,s Cm. lang und etwa 1 Cm. breit; der Hüllkeleh ist becherfórmig und besteht aus mehreren Reihen starrer, grüner und hellrandiger, gegen die Spitze schwarz- gefleckter Hüllblätter; der Form nach sind die äusseren eirund, die inneren lanzettlich; aus der Hülle ragen die aufgeblühten Blumen 6—8 Mm. hervor. Die Blumenkrone ist röhrenförmig, kaum 1 Mm. im Durchmesser, sich nach oben ein wenig (bis zu 2 Mm.) erweiternd, der Saum aus 5 gleichbreit lanzettlichen, 392 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. spitzen, 3—4 Mm. langen, ausgebogenen Zipfeln bestehend. Die Blütenfürbung ist auf der Knospenstufe dunkelviolett, dann allmählich violett und nach vollem Aufblühen blässer bis lilafarben, beim Verwelken nahezu weiss werdend. Die Blüten sind geruchlos. Vernonia fulta ist ein ausgeprägter Kolibriblütler, we- nigstens dort, wo ich sie beobachtete. Wenn man sich jenen Örtlichkeiten näherte, wo diese Pflanze üppig wucherte, gleich- sam Hecken um die Waldeslichtungen bildend, gewahrte man stets ganze Mengen von im Gebüsche schwirrenden Kolibris, welche von einem Blütenkopf nach dem anderen hinflatterten, massenhaft wie Hummeln auf einem blühenden Kleeacker. Die folgenden Arten wurden beobachtet: Lesbia spargamura, Chlorostilbon auriventris und prasinus, Chetocercus burmei- steri* und noch eine, von der jedoch kein Exemplar einge- sammelt wurde. Diese Vögel schienen ferner ganz entschie- den die Vernonia den anderen in der Umgebung wachsenden, mitunter mit ebenso hervorstechenden Blüten prunkenden Pfanzen vorzuziehen. Beispielsweise fand ich an einem Orte unter die Vernonia-Bestünde eingesprengt zwei Arten, eine Solanum mit violetten und eine Abutilon mit grellgelben Blüten, welche beide ebenso hohe Sträuche bildeten wie die Vernonia, und deren einzelnen Blüten je von der Grósse eines ganzen Köpfchens dieser Art waren; niemals beobachtete ich aber, dass diese Vögel jenen Arten Besuche abstatteten. An einem anderen Orte wuchs neben einem Vernonia-Gebiisch ein Baum, Tecoma Ipe, von weithin leuchtender Blumenpracht grosser, rotprangender Blüten; obgleich Kolibris massenhaft in der Nähe umherflogen, konnte ich bei letzterer nur einen Vogelbesuch verzeichnen, wührend bei jener Art zahlreiche Besuche in einem fort stattfanden. Anderorts, wo der Tecoma- Baum diesen Konkurrent nicht in der Nähe hatte, waren die Kolibribesuche häufig. Durch das Erlegen einiger Vogelexemplare während des Besuches in den Blüten war leicht nachzuweisen, dass sie in der That zur Bestäubung der Pflanzen beitrugen. Bei ge- nauer Musterung gewahrte man, dass der Schnabel und die Federn der vorderen Kopfpartieen von dem an seiner stache- ligen Skulptur leicht erkennbaren Pollen der fraglichen Pflanze 1 Die Insekten sind gütigst vom Herrn Professor Dr. CHR. AURIVILLIUS, die Kolibris vom Herrn Dozenten Dr. E. LÖNNBERG bestimmt worden. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 393 in geringerem oder stärkerem, ja bisweilen sehr starkem Grade gepudert waren. Wenn der Kolibri den Schnabel in die Blumenkrone zwischen die Antherenröhre und den Saum hineinsteckt, um den von einem die Griffelbasis umgebenden Honigringe ausgeschiedenen Honig aufzusaugen oder mit der Zunge einzuschlürfen, berührt er notwendigerweise die Staub- beutel und wird vom Pollen überschüttet, welches in der den Compositen eigenen Weise durch die am oberen Griffelteile und an den Aussenseiten der dann noch geschlossenen Narben- lappen sitzenden, aufwärtsgerichteten Härchen aus der An- therenröhre heraufbefórdert wird. Bei dem Besuche eines anderen Blütenkopfes muss dann notwendigerweise ein Teil dieses Pollens an den langen, fadenfórmigen Narben einer anderen Blüte abgestreift werden. Durch die Proterandrie wird die Allogamie befördert. Was wiederum den Vogelbesuch in den Blüten veranlasst, dürfte schwieriger zu beantworten sein. Die Untersuchung des Darmkanals der erlegten Kolibris ergab bei allen (ausser einem Exemplare der Lesbia sparganura) Überreste von In- sekten; hieraus geht indes keineswegs hervor, dass diese in den Vernonia-Bliiten eingefangen würen. Sehr oft gewahrt man nämlich diese Vögel Insekten im Fluge schnappen, genau wie unsere Muscicapa-Arten, mitunter verzehren sie auch auf Zweigen, Blättern oder anderen Gegenständen sitzende Insekten. Meinesteils bin ich entschieden der Ansicht, dass die Kolibribesuche dem Honig der Vernonia gelten. Mehrere der erlegten Vöglein hatten nämlich Schnabel und Mund voll Honig, der bei leisem Druck auf den Vogelhals in hellen, süssen Tröpfchen aus der Schnabelspitze heraustrat. Ausser den Besuchen der Kolibris fanden auch solche einer grossen schwarzen Hummel statt, wennschon spärlich und deshalb wahrscheinlich von geringerer Bedeutung für die Bestäubung jener Pflanzen als die der Vögel. ‚Pluchea spec. Die Art, welche Pluchea odorata sehr nahe steht, ist ein halophytischer Strauch, der die ganze Sierra S:a Barbara entlang überall dort, wo salziger Boden ist (auf den sogen. Saladillos und an den Ufern der Salzseen, wie der Laguna de la Brea bei Quinta), in 1—2 M. hohem Gebüsch auftritt. Die 394 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. Zweigspitzen tragen eine gedrüngte Schirmtraube kleiner (6—7 Mm. hoher und 5 Mm. breiter) aufrechtstehender Kópf- chen. Die Blüten sind lilagefürbt. Die Pflanze blühte Ende Juli und August. Nur ein einziges Mal beobachtete ich an dieser Pflanze einen Kolibribesuch (von Lesbia sparganura). Das Vöglein wurde während des Besuches erlegt; dem Schnabel haftete eine dicke Lage Blütenstaubes an, und zwar war er von der Spitze bis !/2 Cm. aufwärts davon bedeckt, der Länge der Blüten entsprechend. Der Blütenstaub erwies sich durch mi- kroskopische Untersuchung als teilweise von der fraglichen Composite entstammend, zum grössten Teil gehörte er aber der Serjania caracasana an. Im Darmkanale wurden Insek- tenreste vorgefunden nebst ein wenig Pollen der Pluchea und einer beträchtlichen Menge Pollens der ebenerwähnten Sapin- dacee. Dass demnach Kolibris die Pluchea bestäuben mögen, erhellt allerdings hieraus; da ich aber trotz eigens daraufhin abzielendem Bemühen keinen weiteren Kolibribesuch nach- weisen konnte, dürfte es am wahrscheinlichsten sein, dass der einzige beobachtete Besuch durch eine zufällig vom Vogel gewahrte Insektenvorkommnis in den Blütenköpfchen ver- anlasst war und keine normale Beziehung zur Pflanze be- weisen dürfte, weshalb diese denn auch nicht zu den Ornitho- philen zu führen ist. Zinnia pauciflora L. Bei Tarija auf offenen sonnigen Lokalen gemein, ganz besonders häufig auf den vom Flusse angeschwemmten, mit reicher Pflanzenvegetation bedeckten Sandbanken, wo sie mit reichem Farbenwechsel auftrat. Sie stand während meines dortigen Aufenthaltes, im Januar und Februar, in voller Blüte. Die den Zweigenden vereinzelt aufsitzenden Kópfe sind aufwürts gerichtet; ihr Durchmesser (einschliesslich der Strah- lenblüten) beträgt 2,—3, Cm. Die Hülle ist becherfórmig und besteht aus starren Blättern. Die Farbe der Strahlen- blüten wechselt sehr. Gewöhnlich sind sie oben mennigrot ins Gelbbraune stechend, unten ockergelb. Sie variieren jedoch vom Dunkelrot bis ins Gelbe; in letzteren Falle ist die Un- terseite zitronengelb. Die Narbe ist gelb. Nach der Blüte FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 9395 verdorrt die Blumenkrone, wird blüsser und fárbt sich schmut- zigweiss; sie füllt mit der reifen Frucht ab. Die Scheiben- blüten haben eine weisse Róhre und gelben Saum; die An- therenspitzen sind gelb. Die stützenden Schüppchen des Recep- taculums haben aussen schwarzbraune Spitzen, so dass die Scheibe nach dem Verwelken der Blüten schwürzlich gefürbt erscheint. Die Blumen sind geruchlos. Nur einen Kolibribesuch (von Chlorostilbon | prasinus) habe ich bei den Blüten der Zinnia beobachtet. Da die Art jedoch an Orten, wo die Kolibris massenhaft vorkommen, häufig ist, kann sie dieses einzigen Besuches halber nicht zu den ornithophilen Pflanzen geführt werden, was noch dadurch bestütigt wird, dass der Schnabel des wührend des Blüten- besuches erlegten Kolibris kein Pollen der Zinnia darwies, während er reichlich von einem Blütenstaub eingepudert war, der dem des Lycium cestroides sehr ähnelte. Im Magen fan- den sich zahlreiche Insektenrestchen. Das einzige Insekt, welches ich auf den Blüten der Zin- nia beobachtete, war ein gelber Tagfalter mittlerer Grösse. Cnicothamnus Lorentzii Gris. Ein etwa 8 M. hohes Büumchen mit 1—2 Dm. dickem Stamme, in den suptropischen Wäldern des nórdlichen Ar- gentiniens gemein. Es trägt seine grossen Blätter das ganze Jahr hindurch; im Juni und Juli stand es in voller Blüte. Bezüglieh des Blütenbaues dieser Art sei auf die Be- schreibung GRISEBACH's (Plante Lorentzian® pag. 148—149) verwiesen. Hier móge nur erwühnt werden, dass die grossen (5—6 Cm. hohen und nahezu 4 Cm. breiten) Kópfe den Zweig- enden vereinzelt aufsitzen und mehr oder weniger aufwürts gerichtet sind. Die Blüten ragen etwa 1 Cm. über die Hüll- blätter heraus. Sie sind mennigfarben und infolge der Grösse der Kópfe und des Blütenreichtums weithin sichtbar. Der Durchmesser der Blütenröhre beträgt nur 1—1,, Mm. Um die Griffelbasis findet sich ein Honig ausscheidender Ring. Bereits wührend meiner ersten Exkursionen in den dich- ten Wüldern am Quinta fiel mir auf, dass sich stets ein oder mehrere Kolibris in der Nähe der Cnicothamnus-Biume aufhielten. Nachdem ich erst mal einen Kolibribesuch bei ihren Blütenkópfen gewahrt hatte, konstatierte ich unschwer Arkiv för botanik. Band 1. 28 396 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. beliebig viele Wiederholungen dieser Thatsache. Man brauchte sich nur in der Nähe eines der fraglichen Bäume zu verstec- ken, so konnte man ganz gewiss bald einen der kleinen Ko- libris mit Blitzesschnelle auf den Baum hinstiirzen, eine Mi- nute lang über einem Blütenkopfe flatternd verweilen und den Sehnabel wiederholt in die Blüten stecken sehen, vorauf das Vöglein nach einem anderen Blütenköpfchen hinschwirrte. Nachdem alle Köpfehen des Baumes untersucht waren, ver- schwand das Vöglein ebenso schnell wie es gekommen, um entweder ein anderes Exemplar derselben Art zu besuchen, wenn eins in der Nähe stand, oder um sich auf einen Ast niederzusetzen und nach einer Weile dasselbe Manöver zu wiederholen. Ich sah nur eine Art den Cnicothamnus-Baum besuchen, nämlich Chlorostilbon prasinus. Es wird leicht eingesehen, dass ein Kolibri, der in den Köpfchen herumpickt, infolge der borstig hervorragenden Masse langer Antherenröhren und Narben leicht vom Pol- jen überschüttet wird und es gleichfalls leicht von einem Köpfchen ins andere hinüberführt. An einem unmittelbar nach einem solchen Besuche erlegten Kolibri fand sich denn auch eine recht grosse Menge Blütenstaubes dieser Pflanze! in Grübehen und Hervorragungen an der Schnabelbasis und an den vorderen Kopffedern. Chlorostilbon prasinus besitzt einen 2 Cm. langen Schnabel; die Antherenenden und die Narben stehen etwa 3 Cm. über der Honigdrüse. Der Vogel muss demnach den in der Blüte angesammelten Honig herauf- saugen oder mit der ausreckbaren Zunge ablecken. Es lässt sich überdies kaum denken, dass er den Schnabel in die nur 1—1,5 Cm. weite Blumenróhre ganz hineinstecken könne. Das erlegte Individuum hatte den Schnabel von einer süssen, hellen Flüssigkeit — offenbar Pflanzenhonig — voll. Dies zeugt eben, wie das entsprechende Verhältnis bei Vernonia fulta, dafür, dass der Honig, nicht etwaige besuchende In- sekten, die Véglein nach den Blüten locken. Trixis divaricata Spr. Diese Art kommt bei Quinta auf offenen Plátzen im Walde, am Waldessaume u. dgl. vor, mit ausgesperrten Zweigen bis ! Nebst dem Compositenpollen fand sich auch reichliches Pollen einer anderen Pflanze. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 397 zu ein paar Meter Höhe emporklimmernd. Den Zweigspitzen sitzen Rispen blütenarmer, 11/2 Cm. langer, hangender Köpf- chen auf. Die Hüllblätter sind gelbgrün gefärbt, die Krone ist strohgelb und die Narbe gelb. Die Blumen haben einen schwachen, unangenehmen Geruch. Nur einmal habe ich einen Kolibri diese Art besuchen sehen. Das fragliche Vöglein (Chlorostilbon prasinus) flatterte mit nach oben gerichtetem Schnabel unter mehreren Képfen der abwärts hangenden Blumen. Da ich sehr oft die Gele- genheit hatte, diese Pflanze zu beobachten und nur dies eine Mal einen Kolibribesuch gewahrte, dürfte diese Art zweifels- ohne in dieselbe Kategorie zu stellen sein wie die Pluchea- Art und Zinnia pauciflora. Acanthaces. Die Ornithophilie ist wahrscheinlich in dieser Familie gemein, indes gibt es der direkten Beobachtungen daraufhin nicht viele. In der Literatur bin ich nur auf eine einzige exakte diesbezügliche Angabe geraten,nämlich bei Scorr-Ernror! betreffs Drachystephanus cuspidatus; sonst findet sich noch mehrerorts (DELPINo, LoEw) die Angabe, viele Acanthaceen dürften ornithophil sein, ohne dass aber die Arten angeführt werden. Bei folgenden zweien habe ich jedoch Bestäubung durch Kolibris beobachtet. Anisacanthus caducifolius (Gris.) Lindau. Ein 2—4 M. hoher strüppiger vielverzweigter Strauch, der einen gemeinen Bestandteil der niederen Vegetation des subtropischen Urwaldes bei Quinta ausmacht. Die in ein paar Cm. langen einseitigen Inflorescenzen an den Zweigenden angesammelten Blüten sind karmosinrot ge- färbt und weithin sichtbar. Die einzelnen Blüten sitzen mehr oder weniger horizontal, so dass ein etwaiger Besuch von der Seite aus bewerkstelligt werden muss. Ihre Gestaltung er- hellt am deutlichsten aus der Fig. 1. Der Kelch ist ganz unbedeutend, 1/2 Cm. lang; die Krone misst etwa 3,5 Cm., G. F. Scorr-ErLiot, Notes on the Fertilisation of South African and Madagascar Flowering Plants (Annals of Botany, Vol. 5. 1890—91, pag. 333 —405). 398 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. wovon ungefähr 1 Cm. auf die Saumzipfel abgeht. Staub- blätter 2, nämlich die vorderen; die hinteren fehlen ganz. Die Staubfäden lösen sich von der Krone ungefähr an der Stelle ab, wo die Kronenróhre sich erweitert, und biegen sich dann nach der rinnenfórmigen Oberlippe hin, in der sie an- fangs eingeschlossen liegen; die Staubfäden tragen ein wenig rückwärtsgerichtete Härchen. Beim Aufblühen der Blume biegt sich die Oberlippe nach oben, und die Staubfäden wach- sen ein Stückchen aus der Blumenkrone heraus. Das Pistill hält sich an die Staubblätter, ist aber länger, und infolge- dessen ragt die zweigespaltene Narbe ein paar Mm. über die Antheren hinaus. Um die Basis des Fruchtknotens findet sich eine Honig ausscheidende Drüse in der Form eines Ringes. Bei Quinta beobachtete ich einige, immerhin spärliche, Besuche von Kolibris bei dieser Pflanze. Wenn der Vogel den Schnabel hineinsteckt, um den Honig einzuschlürfen, wird er notwendigerweise von oben her von den Staubbeuteln be- rührt, welche dank der Länge der sie tragenden Staubfäden das Pollen auf den Kopf des Vogels abgeben. Beim demnäch- stigem Besuch in einer anderen Blüte stösst der Vogel zuerst auf die Narbe, welche vor den Antheren sitzt und besonders dadurch noch mehr seinem Angriffe exponiert wird, dass die Griffelspitze etwas abwärtsgebogen ist. Dabei wird natürlich leicht ein Teil des mitgebrachten Blütenstaubes an den Nar- benlappen abgestreift. Durch deren Lage und dank dem Um- stande, dass die Narbenpapillen auf ihrer inneren Seite ge- legen sind wird der Selbstbestäubung vorgebeugt. Proteran- drie scheint ebenfalls vorzukommen, wodurch die Allogamie noch mehr befördert wird. Dicliptera jujuyensis Lindau nov. sp. Diese bisher unbeschriebene Art hat Lixpau nach der Provinz (Jujuy) in Argentinien, wo sie angetroffen wurde, D. jujuyensis benannt und über sie folgende Diagnose mitge- teilt. Frutex 1—1,5-metralis, laxus, ramulis subsexangularibus, glabris, cystolithis conspicuis. Petioli vix 1 cm. longi, glabri. Folia ovata, basi contracta, apice acuminata, usque ad 6 em. longa, 3 em. lata, ssepius minora, subtus sparse pilosa, cysto- lithis conspicuis. Inflorescentia cymosa, maxime 5-flora, pe- FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 599 duneulis c. dimidium foli equantibus, glanduloso-pubescen- tibus. Bracteole faleiformes, calyce majores, bractece calycem subeequantes, omnes glanduloso-pubescentes. Calycis lobi hy- alini, apice puberuli» 5 x 1 mm. Corolla miniata, post anthe- sin flavescens. Tubus a basi sensim ampliatus, 3,5 em. longus, basi 2,5, apice c. 3,5 mm. diam., puberulus. Labium posticum 15 mm. longum, basi c. 5 mm. latum, apice minute 2-denta- tum, labium anticum 15 mm. longum, medio 5 mm. latum, apice dentibus 3 obtusis c. 1 mm. longis instructum. Fila- menta 2, basi puberula, c. 30 mm. longa, extrorsa. Anthe- rarum loculi superpositi, obtusi, c. 2 mm. longi. Pollinis granula typica, c. 55 u longa, 35 u diam. Discus 1 mm. altus. Ovarium 1, mm. altum, glabrum. Stylus c. 40 mm. longus, extrorsus, glaber. Capsula ignota. Argentine prov. Jujuy. Quinta prope Laguna de la Brea in locis siccis silve. VI. 1901. cum flor. (R. Fries N:o 61). Dicliptera jujuyensis ist ein strüppiger zweigarmer, 1— 11? M. hoher Busch, welcher einem spärlichen Bestandteil der Niedervegetation der subtropischen Walder Quinta’s bildet, und zwar auf ein wenig trockenen Lokalen, und der auch in den Trockenwäldern des argentinischen Chaco vorkommt; beispielsweise trug er bei Arroyo del Medio, am Fusse der nordöstlichen Ausläufer der Sierra S:a Barbara, zum dünnen niederen Gebüsch des dortigen typischen Chacowaldes bei. Er blüht im Juni und Juli. Die Blumen sind ziegelrot, nach der Blüte sieh gelblich färbend. Ihre Form ist aus der Fig. 4 ersichtlich. Die Staub- blütter stimmen betreffs der Anzahl mit denen der vorigen Art überein, liegen aber hier in der rinnenfórmigen Ober- lippe eingeschlossen, und die Staubbeutel ragen gar nicht oder nur unbedeutend aus ihr heraus. Der Griffel ist 3—4 Mm. lünger als die Staubfáden, an der Spitze etwas abwürts gebogen. Von einer ringfórmigen Drüse um die Basis des Fruchtknotens wird Honig ausgeschieden. Nur bei zwei Gelegenheiten habe ich Kolibribesuche in den Blüten dieser Art wahrgenommen, das eine Mal bei Quinta, das andere Mal bei Arroyo del Medio; im ersteren Falle war es Chlorostilbon prasinus, im letzteren Chlorostilbon auri- ventris. Die Bestäubung hat in derselben Weise statt, wie bei voriger Art. Dafür, dass hier die Staubbeutel weniger exponiert sind, indem die Oberlippe sie umschliesst, liefert 400 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. die schmälere Form der Blüte Ersatz; infolge eben dieser Form wird auch hier der Vogel bei seinen Versuchen, den Schnabel in die Róhre zu tunken, unschwer vom Blütenstaub überschüttet. Bignoniacee. Bereits bei mehreren Bignoniaceen wurde die Ornitho- philie beobachtet; in der Literatur finden sich diesbezügliche Angaben betreffs Colea decora, ! Kigelia ethiopica? und Te- coma capensis? für Afrika, betreffs Tecoma radicans* für Nord- amerika und Eceremocarpus scaber(?)? für Chile. Es wird sich aber gewiss erweisen, dass die Ornithophilie in dieser Familie viel weiter ausgebreitet ist als nach der geringen Zahl jener Beobachtungen anzunehmen wäre. Im nördlichen Argentinien habe ich Kolibribesuche bei folgenden zweien gewahrt. Tecoma Ipe Mart. Syn. Tabebuia Avellanede Gris. Symb. ad Flor. Argent. (Abh. der Kgl. Gesellsch. der Wissensch. zu Göttingen. Bd. 24, pag. 258, 1879). Es ist dies ein 15—20 M. hoher Baum, welcher in den subtropischen Wäldern des nördlichen Argentiniens gemein ist und durch seinen Blütenreichtum wohl deren hervorragendste Zierde ausmacht. Die Art blüht im Juli und August (während meines Aufenthaltes in Quinta (1901) begann ihre Blüte ca. 10 Juli), und die dann blattlosen Bäume sind von den weithin sichtbaren prunkenden Blumen völlig bedeckt. Hinsichtlich der Form und dem Aussehen der Blüte u. s. w. siehe Flora Brasil, Fasc. CX XI, pag. 321. Dem ist hinzuzufügen: Die Färbung der jüngeren, frisch aufgeblühten ! G. F. Scorr-Eruior, Notes on the Fertilisation of South African and Madagascar Flowering Plants (Annals of Botany 5. 1890—91, pag. 370). 2 G. VOLKENS, a. a. O. pag. 267. ji ? M. S. Ewans, Notes on some Natal Plants (Nature, Vol. 18, pag. 543. 818.) 4 Asa Gray, Notice of Darwin on the Effects of Cross- and Self-Fertili- zation in the Vegetable Kingdom (American Journal of Science and Arts, Ser. III. Vol. XIII. 1877, pag. 133). 5 F. Jonow, Zur Bestäubungsbiologie etc., pag. 435. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 401 Blumen ist hellrot; die Aussenseite der Blumenröhre ist jedoch unten weiss, und die ganze Róhre (nicht aber der Saum) ist innen hellgelb (sulphureus!) mit vier Streifen von dunklerem Gelb, welche von den vier vorderen (unteren) Einkerbungen zwischen den Saumzipfeln einwärts der Röhrenbasis zu ver- laufen. Nach dem Bestüubungsstadium tritt in der Blumen- färbung die Veränderung ein, dass alles Gelb weiss wird; in- folgedessen wird die ganze Röhre innen weiss. Man kann es demnach einer Blüte leicht ansehen, ob sie der Bestäubung empfänglich ist oder nicht. Die Blumen sind proterandrisch. Von einer ringförmigen Honigdrüse um die Fruchtknoten- basis herum wird Honig ausgeschieden. Bei Quinta sah ich, dass Tecoma Ipe von Lesbia spar- ganura, Chlorostilbon auriventris und Heliomaster fureifer? besucht wurde; vielleicht haben noch andere Arten Anteil an der Pollination, obgleich ich es nicht bestätigte. An einem während eines Besuches in Tecoma-Blüten erlegten Exemplare der letzteren Art wurde nachgewiesen, dass sie thatsächlich zum Überführen des Pollens beiträgt. Der Schna- bel war nämlich von der Spitze 1,5 Cm. aufwärts, dem Platz der Staubbeutel in der Blumenröhre entsprechend, ganz von reichlichem Pollen der betreffenden Pflanze bedeckt.” Das der Vogel Honig geschlürft hatte, erhellte zur Genüge daraus, dass süsse, helle Tropfen aus dem Schnabel heraustropften. Nur ein einziges Insekt sah ich die Blüten besuchen, und zwar eine schwarze Hummel, wahrscheinlich Bombus carbo- narius Handl. Stenolobium stans (L.)Seem. var. multijugum R.E.Fr.n. var. Frutex erectus (vel arbuscula) 5—8 m. altus; foliis im- pari-pinnatis, (5) 6—7-jugis, foliolis glaberrimis, subtus in angulis nervorum modo puberulis, lanceolatis, basi et apice acutis, serratis; inflorescentia, floribus et capsulis cum typo congruentibus. Stenolobiwm | stans var. multijugum kommt im nördlichen Argentinien allgemein vor, in der Nähe der Gehöfte u. dgl., ! Wenn lateinische Färbungsbezeichnung verwendet wird, ist auf SACCARDO'S Chromotaxia (Patavii 1891) Bezug genommen. 2 Vgl. oben S. 392. ? Darunter fanden sich, wennschon spürlich, Pollenkórner gleichen Aus- sehens wie derjenigen bei Tecoma Ipe, nur waren sie anderthalb mal so gross. 402 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. öfters an den Wegen dichte Hecken bildend, ete. Die Art ist oft angebaut, und dureh die Kultur ist sie weit verbreitet worden, da sie leicht verwildert. Sie findet sich indes auch. in nórdliehen Argentinien als urwilde Pflanze z. B. längs den Ufern des Rio San Francisco fern von der Kultur, und hier- hin dürfte sie denn doch nicht durch den Menschen gekom- men sein. Sie blüht im Juli und August. Die 4,5—5 Cm. langen, trompetenfórmigen, grell gelben Blumen sitzen in reichblü- tigen verüstelten Trauben an den Sprossenden, mithin gut exponiert. Über Form, Fürbung u. dgl. siehe die Abbildung in Botan. Magazin 59, N:r 3191, von Stenolobiwm stans (= Tecoma stans Juss.) mit der unsere Varietüt in genannten Beziehungen völlig übereinstimmt. Hinsichtlich der Mass- verhältnisse der Staubblätter und des Pistilles u. s. w. stimmt unsere Art mit Tecoma Ipe überein. Nur einmal habe ich einen flüchtigen Kolibribesuch bei diesen Blumen beobachtet (bei S:a Clara in der Provinz Jujuy). Ob er dem Blütenhonig oder einem dort versteckten Insekt galt, konnte ich nieht entscheiden. Vorläufig sollte deshalb die Art meines Erachtens nicht zu den Ornithophilen zu führen sein. Solanacee. Es sind bisher mehr als 10 Vertreter dieser Familie als ornithophil bezeichnet worden. In den von mir bereisten Gegenden gewahrte ich Kolibribesuche bei folgenden 6 Arten. Lycium cestroides Schlecht. Ein 2—3 M. hoher, dichter Strauch mit dunkelgriinen, glänzenden Blättern, in dem untersuchten Gebiete gemein. Er wächst an offenen, sonnigen Plätzen, am Saume kleiner (Gehölze u. dgl. Er scheint das ganze Jahr über zu blüten; ich fand ihn in voller Blüte bei Arroyo del Medio im Juli, bei Tarija im Januar, und bei Caiza (im bolivianischen Chaco) im März und April. Die Sträuche sind sehr reich an Blüten. Diese sitzen zu 5—10 in der Blattachsel gebüschelt auf kaum 1 Cm. langen Stielen; ihre Stellung ist gewöhnlich halb hangend, FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 403 einen halben rechten Winkel zur Horizontalebene bildend. Der Keleh ist 4—5 Mm. lang, grün, glockenfórmig mit 5 aus- würtsgebogenen, schmal dreieckigen, 1—2 Mm. langen spitzen Zipfeln. Die Blumenkrone ist 15—20 Mm. lang, róhrenfórmig und fast gleichbreit, nach oben sich allmählich unbedeutend erwelternd; ihr Durchmesser ist am Kelchrande 2 Mm., am Schlunde 25—3 Mm. Der Saum besteht aus 5 auswärtsge- bogenen, gerundeten, 1—1,5 Mm. langen, 2 Mm. breiten Lap- pen. Die Blumenkrone ist aussen und innen dunkelviolett ausser an der Basis (dem im Kelche steckenden Teile und ein paar Mm. oberhalb des Kelchrandes), wo sie gelbgrün ist. Nach der Anthese wird die Färbung schmutzig weiss und dann schmutzig braun; diese Farbenveränderung beginnt am Saume und erstreckt sich allmählich die ganze Röhre abwärts. Bei dem Heranwachsen der Frucht wird die Krone schliesslich abgeworfen. Die Blumen sind geruchlos. Die Blumenkronenröhre wird innen durch die Anhaf- tungsstelle der Staubfäden in 2 ungefähr gleich hohe Ab- schnitte geteilt. Die Staubfäden sind nämlich in der halben Höhe der Röhre befestigt und dort, an ihren Basen, ein we- nig angewellt und behaart (auch die Röhre ist hier behaart), so dass der Zutritt zum unteren Röhrenabschnitt sehr eng ist. Hierdurch wird dort der vom Fruchtknoten ausgeschie- dene Honig trotz der hangenden Lage der Blüten behalten. Die Staubfäden sind weiss, die Staubbeutel zitronengelb. Der Fruchtknoten ist weiss mit dem oberen Teile dunkelviolett. Der Griffel ist weiss, die Narbe grün. Die Blüten sind proterogyn. Die Narbenpapillen sind schon in der geschlossenen Knospe ausgewachsen. In der Knospe liegt die Narbe inmitten der Staubbeutel, wenn aber die Röhre sich dehnt, folgen die Staubfäden mit, so dass die Narbe in der aufgeblühten Blume ein wenig unterhalb der Staubbeutel gelegen ist. Diese öffnen sich sofort, nachdem der Saum sich ausgewickelt hat. In der aufgeblühten Blume ist die Lage der Staubbeutel unmittelbar unter dem Schlunde. Lyeium cestroides ist in den von mir bereisten Gegenden, sowohl in Argentinien als in Bolivia, eine der von den Ko- libris am meisten bevorzugten Pflanzen, was denn auch be- reits von LoRENTZ! beobachtet wurde. Sie ist stets von Mengen ! P. G. Lorentz in R. NAPP, Die Argentinische Republik, pag. 108. Buenos Aires 1876. 404 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. dieser Vöglein umsehwirrt. Ich habe folgende Arten die Blumen besuchen sehen, nümlich Chlorostilbon prasinus, Chl. auriventris (der gemeinste Besucher) und Lesbia sparganura. An während der Besuche in den Lyciwm-Bliiten erlegten Exemplaren wurde bei allen 3 Arten konstatiert, dass der ganze Schnabel vom Pollen der Pflanze bedeckt war. Im all- gemeinen betraf dies die Schnabelspitze und den angrenzen- den Teil etwa 1 Cm. aufwürts. Ein Lesbia-Individuum hatte den Schnabel voll Honig (wie es hierum mit den anderen stand, wurde nicht beachtet), woraus erhellen dürfte, dass eben dieser die Vógel so massenhaft anlockt. Die Lage der Geschlechtsorgane einander gegenüber làsst die Selbstbestüubung als fast unumginglich erscheinen. Zwar ist die Narbe ein wenig innerhalb der Staubbeutel gelegen, was in einer hangenden Blüte ja das Pollen vom Hinabfallen auf jene behindert; bei Besuchen von Kolibris oder Insekten wird aber bei solcher Lage das Pollen leicht auf die eigene Narbe übertragen, auch ist die Proterandrie nicht kräftig genug, um dies zu verhindern. Ob das eigene Pollen zeu- gungsfähig ist, ist noch zu entscheiden. Lyeium cestroides ist übrigens der angestrebte Gegenstand nicht nur der Kolibris sondern auch vieler Honig suchender Insekten. Ich beobachtete drei Arten mittelgrosser Tagfalter und eine Hummel (Bombus carbonarius). Eine andere Hy- menoptere wurde öfters an der Aussenseite der Blumen- kronenröhre wahrgenommen, die sie durchbiss und zwar un- mittelbar oberhalb des Kelches, um auf diesem Wege zum Honig zu gelangen. Blüten, welche Spuren dieses Einbruchs darwiesen, waren häufig. Lycium confusum Dammer nov. sp. in litt.! Im nördlichen Argentinien auf salzigem Boden (»sala- dillos) als ein 1—2 M. hoher, reichlich verzweigter Strauch mit fleischigen Blättern, öfters inmitten anderen Sträuchern wuchernd und sich dem Halblianentypus nähernd, mit leicht gebogenen Ästen an die Äste der anderen Sträucher anleh- nend. Er blühte im Juni— August. 1 Herr Dr. Upo Dammer, der mit der Bearbeitung meiner Solanaceen beschäftigt ist, wird die Beschreibungen dieser wie auch der zwei anderen neuen Solanaceen-Arten geben. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 405 Lycium confusum hat einen von dem des Lycium cestroi- des durchaus verschiedenen Blütentypus. Der Kelch ist glockenförmig, 4-5 Mm. lang, 2,5 Mm. im Durchmesser, mit 1 Mm. langen, dreieckigen, nicht ausgebogenen, sondern an die Röhre angedrückten Lappen. Die Blumenkrone besteht aus einer 6 Mm. langen, 2—2,; Mm. weiten, unbedeutend nach oben sich erweiternden Röhre und länglichen (5 Mm. langen, an der Basis 2,5 Mm. breiten), abgestumpften Saumzipfeln. Diese sind weiss bis — gewöhnlich — lila gefärbt, mit schwarz- braunen vom Schlunde radiierenden Streifen; die Röhre ist gelbgrün; nach der Blüte wird die Blume schmutzig gelb- braun. Die 5 Staubblätter sind unmittelbar unterhalb des Schlundes befestigt und ragen 4 Mm. aus ihm hervor; an der Basis sind die Staubfäden. angewellt (einwärts, dem Griffel zugewendet) und dicht behaart, wodurch — da zugleich die sonst glatte Blumenkrone dort behaart ist — der enge Zutritt zur Röhre, wo der vom Fruchtknoten ausgeschiedene Honig sich ansammelt, abgeschlossen wird. Der Griffel ragt eben- falls hervor, so dass die Narbe inmitten der Staubbeutel ge- legen ist. Von der vorigen Art weicht also diese durch die dreimal kürzere Röhre, den grossen Saum, den Platz der Staub- blätter oben im Schlunde und die weit herausragenden Staub- fäden mit dem Griffel ab. Bei ein paar Gelegenheiten habe ich bei Quinta Besuche von Kolibris in den Blumen dieser Art beobachtet, und zwar von Chlorostilbon prasinus und auriventris. Das eine Mal konnte ich die Besuche bei Blüte nach Blüte sehr deutlich verfolgen (bis nahezu 70 wurden gezählt) und das Vöglein jedesmal den Schnabel in die Röhre tunken sehen. Wenn ein Kolibri (oder ein Insekt) die Blüten besuchen will, um den gut geschützten Honig einzuschlürfen, kommt der Schnabel notwendigerweise mit den Staubbeuteln in Berührung, welche gerade vor dem Zutritt zur Blüte pinselförmig entgegenstehen. Ist es eine ältere, auf dem männlichen Stadium befindliche Blüte, wird der Schnabel dabei unbedingt vom Pollen be- streut, welches sodann bei dem Besuche einer jüngeren Blüte (weiblicher Stufe) leicht an die Narbe abgegeben wird, da diese eine der der Staubbeutel in jener Blüte entsprechende Lage behauptet. Falls keine Allogamie stattfindet, kann auf 406 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. späterer Stufe- leicht Autogamie vorkommen, da die Narbe ja dann von den fünf Staubbeuteln dicht umgegeben ist.! Iochroma pauciflorum Dammer nov. sp. in litt. Ein 1—3 M. hoher üppiger Strauch, der spärlich sowohl im nórdliehen Argentinien als Bolivia im Gebiisch, am Wal- dessaum u. a. vorkommt. Er blühte von Oktober bis wenig- stens in den Februar hinein. Die Blüten sitzen je eine oder ein Paar in der Blatt- achsel auf 2—3 Cm. langen Stielen, senkrecht hinabhangend. Der Kelch ist becherförmig, unbedeutend fünfzähnig, 6—7 Mm. hoch und 6 Mm. im Durchmesser, aussen wie die Blu- menkrone behaart. Diese ist röhrenförmig, gleichbreit und erst gegen die Spitze trompetenförmig erweitert; sie ist 2,5 — 3,5 Cm. lang; der Durchmesser der Röhre beträgt 5 Mm., der der Mündung aber mehr als 1 Cm. Der Saum besteht aus 5 dreieckigen, spitzen Hauptlappen (3 Mm. lang, 2,5 Mm. breit), und zwischen ihnen 5 schmäleren, 2 Mm. langen Zip- feln. Die Krone ist aussen ganz blauviolett (die Mitte hal- tend zwischen cyaneus und atro-violaceus) ausgenommen die vom Kelch umschlossene Partie, welche völlig weiss ist. In- nen ist der obere Teil blauviolett, der untere blauweiss (c#- sius), und die unterste Partie 1st dicht und lang weissbehaart. Die Staubblätter sind an der Kronenbasis befestigt und von der Länge der Blumenkrone, so dass die Staubbeutel eben in der Mündung sitzen. Die Staubfüden sind lividi, die Staub- beutel an der Aussenseite lividi, an der Innenseite schwefel- gelb. Der Griffel ist weiss, die Narbe grün und die obere Hälfte des Fruchtknotens grün (prasinus) der untere (Honig ausscheidende) Teil honiggelb. Die Blüten sind geruchlos. Mit Lycium cestroides stimmt diese Art überein in der ausgezogenen, röhrenförmigen Gestaltung der Blüte (obschon hier von grósseren Dimensionen) und in den nicht heraus- ragenden Geschlechtsorganen; der Art L. confusum ähnelt sie in krüftiger Proterogynie. Bereits ehe die Blume aufgeblüht, sind die Narbenpapillen ausgewachsen, wührend die Staub- beutel noch geschlossen sind und dabei weit unterhalb der Narbe unten in der Röhre gelegen sind. Nach und nach strecken sich die Staubfüden in die Hóhe und befinden sich 1 Vgl. Kerner, Pflanzenleben, 2:te Aufl. II pag. 329. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SUDAMERIKANISCHEN FLORA. 407 in der ganz aufgeblühten Blume ein paar Mm. ausserhalb der Narbe. Der Honig wird von der gelben Partie an der Basis des Fruchtknotens ausgeschieden und ringsum die Ansatzstellen der Staubfäden von den in der Röhre sitzenden Härchen fest- gehalten. Diese dienen demnach zur Behinderung des Her- ausfliessens des Honigs aus der hangenden Blüte und ferner zum Schutz gegen den Andrang ungeladener Giste. Bei /ochroma pauciflorum beobachtete ich nur selten Ko- libribesuche (Chlorostilbon auriwentris; vielleicht auch Chl. prasinus). Die Proterogynie beugt der Selbstbestüubung vor und benötigt äussere Vermittler, welche die Pollination gerade wie bei voriger Art bewerkstelligen. Dass die Autogamie später als Reserve einrücke, ist unwahrscheinlich wegen der Lage der Narbe innerhalb der Antheren in der hangenden Blume. Ungeachtet der wenigen Kolibribesuche, welche bei dieser Art nachgewiesen worden, sollte sie nach meinem Dafürhalten dennoch ihres Baues halber zu den ornithophilen Blüten zu stellen sein. Ein weiterer Beweis dafür móchte sein, dass es mir trotz eifrigen Bemiihens nie gelang, Insektenbesuche in diesen Blumen zu konstatieren. Die Art stimmt bezüglich der Bestäubungsverhältnisse gut zu der von LAGERHEIM ge- schilderten Lochroma macrocalyx' in Equador, die er als aus- geprägten Kolibriblütler angiebt. Cestrum campestre Gris. Strauch, 1—2 M. hoch, auf offenen, sonnigen Plätzen gemein. Die Blüten im ganzen vom Typus derjenigen bei Ly- cium cestroides. Sie sind schmal, röhrenförmig, sich allmäh- lich nach oben erweiternd, 2 Cm. lang; die Röhre ist unten 1 Mm. und oben 4 Mm. weit. Im Gegensatz zu den Blüten von Lycium cestroides sind sie mehr oder weniger aufrecht. Sie sind gelb gefärbt. (aurantiaco-lutei) und sitzen in reich- blütigen Inflorescenzen in den Zweigenden, gut exponiert und leicht sichtbar. Die Staubbeutel und die Narbe sitzen im Schlunde, die letztere 1 Mm. ausserhalb der ersteren; durch 1G. LAGERHEIN, Zur Biologie der Jochroma macrocalyx Benth. (Berichte der deutschen Botan. Gesellschaft, Bd. IX, pag. 348, 1891). 408 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. diese Stellung wird die Autogamie behindert (vgl. das um- gekehrte Verhältnis bei Lyciwm cestroides und Iochroma pau- ciflorum mit mehr oder weniger hangenden Blüten). Bei ein paar Gelegenheiten (bei S:a Clara und Arroyo del Medio) gewahrte ich Kolibribesuche bei dieser Art; ein- ziger Besucher war Chlorostilbon auriventris. Nicotiana glauca Grah. Ein über Südamerika weit verbreiterter und gemeiner, ein paar Meter hoher Strauch, auf offenen, sonnigen Plützen wachsend. Er ist auch als Zierdepflanze in die alte Welt eingeführt und kultiviert worden, wo er mehrerorts verwil- dert vorkommt (in den Mittelmeerländern, auf den Kanarien- inseln und am Kap) Er blühte in den von mir bereisten Gegenden während der Trockenzeit (Mai—August), trug aber auch sonst das Jahr hindurch Blumen, wennschon spärlich. An den Zweigenden trügt diese Art in Rispen ein Paar bis etwa 20 Blüten, welche im allgemeinen horizontal gestellt sind, die Mündung seitwärts gerichtet. Die Blumen sind geruchlos. Die Blütenknospen und die eben aufgeblühten Blumen sind grüngelb; dann färbt sich die ganze Krone zi- tronengelb. Der Fruchtknoten ist blaugrau, der Griffel weiss- lich und die Narbe grün. Von einem kräftig entwickelten, honiggelben, die Fruchtknotenbasis umgebenden Ringe wird Honig ausgeschieden. Der Kelch ist becherfórmig, 8—12 Mm. lang und 4—5 Mm. im Durehmesser, mit 5 dreieckigen, 2—3 Mm. langen, schliesslich ein wenig ausgebogenen, spitzen Zipfeln (Fig. 7). Die Blumenkrone ist ausgezogen róhrenfórmig, 3 Cm. lang und 5 Mm. im Durchmesser, unterhalb des Schlundes er- weitert. Der untere, vom Kelche umschlossene Röhrenteil ist jedoch schmäler als der obere, und im Ubergange zwischen diesen beiden Abschnitten finden sich 5 Eindrücke, die An- satzstellen der Staubfáden (Fig. 7). Diese sind ferner an der Basis kniefürmig einwärts geknickt, wodurch eine ziem- lich geschlossene, kurze Róhrenpartie abgetrennt wird, in der der Honig sich ansammelt. Der Saum geht anfangs in die Höhe, breitet sich dann wagerecht aus und liegt schliesslich umgeschlagen der Röhre an. Die Krone ist aussen dicht von kurzen Hárchen bekleidet. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 409 Die Staubbeutel sind in der aufgeblühten Blume unmit- telbar unterhalb des Schlundes gelegen. Der Griffel ist länger als die Staubfáden, so dass die Narbe sich 1—2 Mm. ober- halb der Staubbeutel befindet. Dieses nebst schwacher Pro- terogynie hindert die Autogamie und befördert die Wechsel- befruchtung. Nur Kolibris, keine Insekten, wurden als Be- sucher und somit Bestäubungsvermittler verzeichnet, und zwar sowohl in Argentinien als in Bolivia. Die Grósse der Blüte eignet sich denn auch geradezu zu Kolibribesuchen ein, und Nicotiana glauca ist in der That eine der von diesen Vógeln am meisten bevorzugten Pflanzen. An einem erlegten Kolibri waren denn auch die Federchen vorne am Kopfe und die Grübchen am Schnabel vor der Stirn vom Blütenstaube der Nicotiana bepudert. Bemerkenswert ist, dass diese Pflanze in Südafrika von Honigvógeln (Nectarinia chalybea) besucht und bestäubt wird. Es wäre von Interesse, etwas über ihre Pollinationsverhält- nisse in den Gegenden (z. B. am Mittelmeere), wohin sie durch Anbau gebracht worden, wo aber blütenbesuchende Vögel nicht vorkommen, zu wissen. Nicotiana (Lehmannia) Friesii Dammer nov. sp. in litt. Diese Art repräsentiert einen von der vorigen Art ganz abweichenden Blütentypus (siehe Fig. 6). Der Kelch ist auf- gebläht becherfórmig, 7—8 Mm. hoch (ausschliesslich der Zipfel) und 8 Mm. im Durchmesser, 5 linealische, 12—20 Mm. lange, an der Spitze zurückgerollte Zipfel tragend. Die Krone besteht aus einer unteren, röhrenförmigen Par- tie, welche schwach gebogen, 1,5 Cm. lang, 5 Mm. im Durch- messer und nach unten bis 8 Mm. erweitert ist. Nach oben geht dieser schmälere. Teil der Krone plötzlich in eine weitere, becherförmige Partie über, die ca. 1 Cm. lang ist und 1—1,5 Cm. im Durchmesser beträgt. Der Saum, mit wenig hervorragenden Lappen, ist bei der aufgeblühten Blume umgelegt, ein paar Mm. breit. Die Staubblätter sind an der Basis der Krone in je einer Ausbuchtung der Röhre befestigt, was von aussen ersichtlich ist; dazwischen laufen Furchen. Die Staubfäden sind etwas wechselnder Länge, die längsten sind bis 5 Cm. lang, wie die Krone etwas gebogen und nebst dem Griffel nach der oberen, konvexen Seite der Blume hin- 410 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. gedrängt. Der Griffel ist ein paar Mm. länger als die Staub- fäden, so dass die scheibenförmige, zweispaltige Narbe aus- serhalb der Staubbeutel gelegen ist. Von einem sehr kräftig entwickelten, die Fruchtknotenbasis umgebenden Ringe wird Honig ausgeschieden. Die Blumenkrone ist innen grüngelb, aussen auf der unteren, konkaven Seite grüngelb, auf der oberen, konvexen etwas rotbraun, insbesondere an der unteren, schmäleren Partie. Die Blumen sind völlig geruchlos. In den Blüten der Nicotiana F'riesii beobachtete ich bei Quinta die Besuche eines Kolibris, und zwar von Chlorostil- bon prasinus. An einer Örtlichkeit standen etwa 10 Individen unserer Art in voller Blüte; ein Exemplar jener Kolibriart besuchte dort eine Blume nach der anderen, bis alle Pflanzen abgethan waren; dann verschwand das Vöglein, kam aber nach einer halben Stunde zurück und wiederholte das Spiel. Die Blüten sind proterogynisch, wodurch, im Verein mit der Narbenlage ausserhalb der Antheren, der Autogamie vor- gebeugt wird. Die weit hervorragenden Geschlechtsorgane sind so angeordnet, dass ein die Blüte besuchender Kolibri die Staubbeutel und die Narbe unbedingt berühren muss; in einer Blüte älteres Stadiums wird ihm dann der Blütenstaub aufgeschüttet, damit er ihn in einer jüngeren Blume an die Narbe abgebe. Kein Insektenbesuch wurde beobachtet; im- merhin ist es möglich, dass solche stattfinden. Labiatae. Schon Fritz MÜLLER! vermerkte die Ornithophilie bei einigen Salvia-Arten mit grellroten Blumen; ausser in dieser Gattung ist sie bekannt bei einigen Leonotis-Arten, bei Mo- narda Bradburiana? aus Nordamerika und bei Coleus Kili- mandschari? aus Afrika. In Südbolivia fand ich noch eine Sal- via-Art mit ornithophilen Blüten. Salvia sp. Die Art gehórt — nach gütiger Mitteilung von Dr. Tu. L«GsENER — der Sektion Calosphace § Tubiflore an und steht 1 F. HILDEBRAND, Botanische Notizen aus einem Briefe von Fritz Müller (Bot. Zeitung 28, 1870 pag. 275). : 2 ROBERTSON, nach LoEw a. a. O. pag. 58. 3 VOLKENS, a. a. O. pag. 268. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 411 der Salvia tortuosa Kunth und der S. rubescens Kunth am nüchsten; móglicherweise ist sie neu. Es ist eine 1—1,; M. hohe, saftige Pflanze, welche an feuchten Plätzen unfern der Waldesgrenze (in den Podocarpus- und Alnus-Regionen 2,000 — 2,500 M. über dem Meere) bei Narvais, östlich von Tarija wuchs. Die Blüten sitzen auf ein paar Mm. langen Stielen gut exponiert an den Sprossenden, in fast 1 Dm. langen, einsei- tigen Blütenstünden angesammelt. Der Kelch ist schmal glockenférmig, zweilippig, die Oberlippe ungeteilt, die Unter- lippe zweiteilig, etwa 17 Mm. lang und oben im Durchmes- ser 5—7 Mm., behaart. Die Blumenkrone ist etwa 3,5 Cm. lang, wovon 2—2,5 Cm. auf die Röhre kommt. Die Oberlippe ist gewölbt, an der Spitze unerheblich zweispaltig; die Unter- lippe breit oval mit 3 kurzen, rundlichen Zipfeln. Die Krone ist dunkelblau (atrocyaneus) mit blässerer, fast weisser, Röhren- basis. Die beiden Staubblätter liegen in der gewölbten Ober- lippe versteckt, der Griffel mit den fadenförmigen Narben ragt ein paar Mm. ausserhalb derselben. Die Färbung der Staubfäden und der Griffel ist blaugrau (cesius). Dieser Art sah ich ein Kolibri, wahrscheinlich Chlo- rostilbon auriventris, Besuche abstatten. Die Bestäubung wird in der bei der Gattung Salvia gewöhnlichen, wohlbekannten Weise bewerkstelligt, nämlich vermittels beweglicher Staub- beutel. Die Länge der Blüte entspricht dem langen Saug- apparate der Kolibris. Loganiaceae. In der Literatur habe ich nur eine Angabe über Kolibri- besuche in dieser Familie vorgefunden; Jogow! teilt nämlich mit, Buddleia madagascariensis, die in Chile angebaut wird, werde dort von Kolibris besucht. Ich habe dies bei noch einer Art dieser Gattung beobachtet, nämlich bei Buddleia albotomentosa R. E. Fr. nov. sp. Herba (vel suffrutex) 1—3 m. alta, ramulis subalatis, tetragonis, cinereo-albido-tomentosis; foliis membranaceo-rigi- ! JoHOW, Zur Bestäubungsbiologie ete. II. pag. 436. Arkiv för botanik. Band 1. 29 412 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. dulis, oblongo-lanceolatis, acutis, densius et concinne crenatis, basi integris, cuneatis et late auriculato-connatis, supra pube- rulis, suptus cinereo-albido-tomentosis; inflorescentiis et flori- bus eum Buddleia brasiliensi congruentibus, sed indumento albido, non ferrugineo. Eine bis sogar 3 M. hohe Pflanze, welche mehrerorts in der Gegend von Sierra S:a Barbara (in nórdlichen Argenti- nien) an offenen, sonnigen Lokalen wuchs. Die Blumen sitzen in dichten, reichblütigen, ungestiel- ten oder kurzgestielten Képfchen in den Axillen der Hochblát- tern an den Sprossenden, eine 1—2 Dm. lange Inflorescenz bildend (welche scheinbar aus zahlreichen Kränzen besteht). Die einzelnen Blüten sind mehr oder weniger schräge nach oben oder gerade aufwürts gestellt. Der Kelch ausge- zogen becherfórmig, oben zusammengeschnürt, 6—7 Mm. lang, 3 Mm. im Durchmesser mit 4 schmalen, dreieckigen, spitzen, 2 Mm. langen Zipfeln. Die Blumenkrone röhrenförmig, 8—9 Mm. lang, mit 4 rundlichen, 1, Mm. langen, 2 Mm. breiten . Lappen. Kelch wie Krone aussen behaart; innen ist der Kelch glatt, bei der Krone ist hingegen die obere Róhrenpartie be- haart, die untere nebst dem Saume glatt. Die Staubbeutel sitzen ungestielt in den Winkeln zwischen den Kronenblat- tern, nicht hervorragend. Der Fruchtknoten oben behaart, oval; der Griffel schliesslich 1—2 Mm. aus der Krone heraus- ragend. Die Blumenkrone ist ziegelrot bis zitronengelb ge- färbt. Kolibribesuche sah ich bei dieser Pflanze bei Quinta und gewahrte dabei deutlich, wie der Vogel den Schnabel in die Blüten tunkte, von einer Blüte zur Nachbarblüte in demselben Kranze und dann von einem Kranze zum Nach- barkranze überging, bis alle Blütenstände abgefertigt waren. Cactaceae. Meines Wissens ist die Ornithophilie mit Bestimmtheit bisher nur bei einer Cactee, Opuntia cylindrica, aus Equador nachgewiesen." In den Grenzgebieten zwischen Argentinien und Bolivia habe ich an 4 Arten Kolibribesuche beobachtet. 1 G. LAGERHEIM, Über die Bestäubungs- und Aussäungseinrichtungen von Brachyotum ledifolium (Bot. Not. 1899, pag. 115). FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 413 Cereus Pasacana Web. Diese Sáulencactee, welche die Höhe von 8 Metern erreicht, kommt allgemein auf den Abhängen in Puna de Jujuy in 3—4,000 M. Höhe über dem Meere vor und ist dort die ein- zige Pflanze, welche sich über die niedere Gebüschvegetation erhebt, weshalb sie der Landschaft ein eigenes Geprüge ver- leiht. Gegen Jahresende, im November und Dezember, blüht sie reichlich mit grossen, hübschen Blumen. Die Blumen sind von dem säuenförmigen Stamme wa- gerecht abstehend, etwa 14 Cm. lang (mit dem Fruchtknoten), schmal trichterförmig. Die Blumenröhre besteht aus einem unteren, 2 Cm. langen, glatten, röhrenförmigen Teile, wor- auf die die zahlreichen Staubblätter tragende, 2,5 Cm. lange Partie kommt und schliesslich eine lüngsgestreifte Abtei- lung, deren Streifung in einen Kranz von um den Schlund herum sitzenden Staubblättern, welche bezüglich ihrer An- haftungsstelle von den übrigen deutlich getrennt sind, fort- setzt. Die ovalen, spitzen, weissen Kronenblätter breiten sich von diesem Punkte ab aus. Der Griffel bildet einen krüftigen Pfeiler, ca. 7 Cm. lang und 3—4 Mm. dick, und trügt an der Spitze etwa 20 aufwürtsgerichtete, fadenfórmige, 2—2,5 Cm. lange Narbenzipfel. Infolge der weissen Fürbung der Kronenblitter ist die Blume leicht zu entdecken; sie ist denn eben auch die grósste und prunkendste Blume der ganzen Puna. Diesen Blüten stattet der in jenen Gebirgsgegenden ziemlich allgemeine Riesenkolibri (Patagona gigas) Besuche ab. Dieser Kolibri, die grösste aller bekannten Kolibriarten, ist ca. 23 Cm. lang, wovon 4 Cm. auf den Schnabel kommen. Bei dem Besuche muss der Kopf des Vogels unumgänglich vom Pollen der unerhört zahlreichen, am Eingange der Blume aufgestellten Staubblütter überschüttet werden. Opuntia grata Phil. Diese Art findet sich ebenfalls in den Anden des nórd- lichen Argentinien in der Meereshóhe von 3,000—4,500 M. Sie wichst in dichten Polstern von bis 1 M. Durchmesser und 1/2 M. Höhe. Wie andere nahestehende Arten blüht auch sie 414 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. im November und Dezember, und zu dieser Zeit prunken die Abhänge dieser Gegenden weithin mit den hübschen Blumen der zahllosen Cacteen. Die Blüten sitzen in der Peripherie des Bestandes, auf den äussersten Gliedern, und zwar je nach dem Platze im Bestande entweder gerade aufwürts, wagerecht oder schrüge seitwürts gestellt. Sie sind 4—5 Cm. lang, wovon etwa die Halfte vom Fruchtknoten beansprucht wird. Der Blüten- boden ist trichterförmig, wie gewöhnlich massenhaft von Staubblüttern bedeckt. Die Kronenblätter sind keilförmig, an der Spitze gerundet mit einem Zahne; ihre Färbung ist gelb (citrino-flavi). Der Griffel kräftig, 2 Cm. lang, 4 Mm. dick und nach oben verjüngt. Der Narbenzipfel gibt es 6 —7; sie sind ein paar Mm. lang, wenn jünger aufwärts- gerichtet und dicht an einander anliegend, wenn älter sternen- förmig auseinander gesperrt. Die Blumen sind proterandrisch. Nur einmal sah ich einen Kolibri (Patagona gigas) diese Art besuchen [bei Organoyo im südlichen Teile der Puna de Jujuy, 4,500 M. Meereshóhe| obgleich sie ausserordentlich gemein ist. Jener Kolibribesuch dürfte deshalb als zu- fällig zu beurteilen und Opuntia grata mithin noch nicht als ornithophil anzusehen sein. Auch sollte der grosse Kolibri (Patagona gigas) doch wohl für die verhältnismässig kleine Blüte ein ungeeigneter Besucher sein. Opuntia monacantha Haw. Die Art kommt allgemein auf dem trockenen, sandigen Boden im Tarija-Thale vor; sie wird !/e M. hoch und wächst gesellschaftlich, "Teppiche oder kleines Gestrüpp bildend; sie blüht im Januar und Februar. Die Blüten sitzen gewöhnlich zu mehreren vereinigt am oberen Rande der oval-lànglichen Glieder. Sie stehen zumeist gerade aufwärts, bisweilen jedoch ein wenig schräge oder horizontal. Ihre Länge betrágt, einschliesslich des Frucht- knotens, ca. 4 Cm., und der Durchmesser der aufgeblühten Blume ist 4—5 Cm. Die äusseren Blütenhüllblättchen sind gelbgrün, welche Fürbung auf den Mittelnerv und die Basis der folgenden Blatter fortsetzt. Die inneren sind ganz gelb, breit spatenfórmig, oben abgerundet mit einem purpurroten Zähnchen an der Spitze. Die Staubblätter und der Griffel FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 415 sind schwefelgelb; die Narbe grüngelb. Die Blüten sind geruchlos. Nach meinen Beobachtungen dürfte diese Art in blüten- biologischer Beziehung mit voriger übereinstimmen; indes sind die Blüten offener und der Zutritt leichter. Von einer schalen- förmigen Fläche am Blütenboden zwischen den Staubblättern und dem Griffel wird Honig ausgeschieden. Nur einmal wurde bei den Blüten dieser Art ein Kolibribesuch gewahrt (und zwar von Chlorostilbon auriventris). Dagegen wird sie oft von Hymenopteren besucht. Sie dürfte deshalb nicht als echter Kolibriblütler zu betrachten sein, wennschon der Blü- tenbau die Möglichkeit nicht in Abrede stellt, dass bei ge- legentlichem Kolibribesuche die Pollenübertragung aus der einen Blüte in die andere stattfinden mag. Opuntia sp. Im nórdlichen Argentinien kommt ringsum in dem Thale des Rio San Francisco allgemein auf offenen Stellen im trockenen Chaco-Walde eine baumähnliche, 4—6 M. hohe Opuntia mit abgesetztem Stamme und verüstelter Krone vor. Ihre Blumen blühten während der letzten Tage meines Auf- enthaltes in der Gegend auf, Ende August, weshalb sie im September in voller Blüte stehen dürfte. Die Blumen waren rot gefärbt, ihr Durchmesser betrug 4—5 Cm., die Gestaltung tellerfürmig. An einer kaum aufgeblühten Blume beobach- tete ich (bei S:a Clara) einen Kolibribesuch (wahrscheinlich von Heliomaster furcifer), ich konnte aber keine eingehendere Untersuchung der Bestäubungsverhältnisse bewerkstelligen, und die Art konnte auch nicht identifiziert werden, da mir die Gelegenheit abging, Material von ihr einzusammeln. Sapindaceze. Nur ein paar afrikanische Sapindaceen sind als ornitho- phil bekannt, nämlich drei Arten der Gattung Melianthus* und Deinbollia borbonica,? welche von Honigvógeln besucht ! G. F. Scorr-ErLroT, Ornithophilous Flowers in South-Africa (Annals of Botany 4, 1889—91, pag. 265). 2 E. WERTH, a. a. O., pag. 259. 416 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. werden. Kolibribesuche habe ich dagegen in der Literatur nicht vermerkt gefunden. Im nördlichen Argentinien beob- achtete ich indes solche bei den Blumen der Serjania caracasana Willd. f. puberula Radlk. Diese Art war bei Quinta am Waldessaum und in den Waldeslichtungen gemein, und klomm dort zu 6—7 Metern an den Bäumen empor. Sie blühte im Juli und war dann so blumenreich, dass die ganze Liane aus der Ferne weiss schimmerte. Die Blüten besitzen auch einen starken ange- nehmen Veilchenduft. Die Blüten sind klein, 8—9 Mm. lang und getrennt ge- schlechtlich; die S-Blüten haben jedoch Stempelrudimente und die 9-Blüten ausgebildete, obgleich funktionslose Staubblätter; beiderlei Blüten finden sich in derselben Inflorescenz. Kelch- blätter 5, die beiden äusseren oval, bootförmig, 4—5 Mm. lang, 5 Mm. breit, die inneren länglich, ca. 7 Mm. lang und 3—4 Mm. breit; sie sind weiss gefärbt mit schwachem Anflug ins Grüne. Kronenblätter 4, spatenförmig, 8 Mm. lang, 3— 4 Mm. breit; an der Innenseite gehen von der Basis eigen- tümliche faltige und am Rande behaarte Schüppchen aus (vgl. Fig. 154 in ENGLER und Prantı, Nat. Pflanzenfamilien, Teil III, Abt. 5, pag. 290); sie hindern das Ausfliessen des Honigs. Die Kronenblätter sind rein weiss, die Spitzen der ebenerwähnten Schüppchen gelb. Innerhalb der 4 Kronen- blätter sind 4 Drüsen gelegen und zwar je eine vor jedem Kronenblatt; die beiden oberen Drüsen sind grösser und dun- kelgrün und geben deutlich Honig ab, die unteren sind heller und scheinen gar keinen oder nur wenig Honig auszuscheiden; die Kronenblattschüppchen hinter jenen ersteren haben dann auch kräftigere einwärts laufende Fortsätze — des Honig- sammelns halber — als die beiden anderen. Die 8 Staub- blätter sind 4—7 Mm. lang, mit weissbehaarten Staubfäden und zitronengelben Antheren; die Staubblätter sind dicht zusammengedrängt, an der Basis mit einander verwachsen und oben sich ein wenig nach den oberen Kronenblättern hinbiegend. In den weiblichen Blüten behauptet die Pistille den Platz der Staubblätter; das Ovarium ist grün, behaart; Griffel und Narben weiss. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 417 Während Serjania caracasana blühte, war sie stets der Tummelplatz blütenbesuchender Vóglein; ich beobachtete dort ausser 3 Kolibri-Arten [Chlorostilbon auriventris (am häufig- sten) Chl. prasinus und Lesbia sparganura] noch einen Vogel, nämlich Icterus pyrrhopterus. Besuche aller dieser wurden an mehreren, weit von einander abliegenden Stellen bei Sierra S:a Barbara beobachtet. Die Kolibris schwebten wie gewóhn- lich vor der Blume, wogegen der Icteride sich auf den Zwei- gen niederliess und — deutlich wahrnehmbar — in den Blü- ten pickte. Um darzuthun, ob die Vögel in der That durch die Besuche das Pollen einer Blüte in eine andere Blüte hinüberzutragen imstande seien, erlegte ich ein Exemplar von Chlorostilbon auriventris und zwei von Icterus pyrrho- pterus während ihrer Besuche in den Blüten der fraglichen Art. In allen drei war die Schnabelspitze mit tausenden von Pollenkórnern bestreut. Der Eintritt in die Blume und zum Honig findet zwischen den beiden oberen Kronenblattschüppchen und dem Staub- fadenbündel statt, wobei die an den gekrümmten Staubfäden befestigten Antheren im Wege sind und unumgänglich Blü- tenstaub auf den Schnabel der besuchenden Vögel ablagern. Infolge der geringen Grösse der Blüte wird nur die Schnabel- spitze bestreut. In den weiblichen Blüten wird dann das Pollen leicht an die Narben abgegeben. Was die Vögel zum Blütenbesuche veranlasst — der Honig oder dem Honig nachforschende Insekten — konnte ich nicht entscheiden. Die Thatsache steht allerdings fest, dass in jenen Gegenden die Vögel hinsichtlich der Bestáubung der Serjania caracasana eine wichtige Rolle spielen. Rutacezae. Citrus Aurantium L. Wird in den durchforschten Gegenden allgemein kulti- viert. Kolibribesuche habe ich bei dieser Art bei einigen Gelegenheiten wahrgenommen, und zwar von Chlorostilbon auriventris und prasinus. Die Blüten sind, wie bekannt, ca. 1,; Cm. lang, weiss, starr und fest gebaut. 418 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Leguminose. In dieser Familie wurde die ornithophile Pollination mehrfach sowohl aus der alten als der neuen Welt beob- achtet, und insbesondere hat dies auf die Cesalpiniaceen und die Mimosaceen Bezug. Innerhalb des von mir untersuchten Gebietes beobachtete ich Kolibribesuche bei folgenden 7 Le- guminosen. Acacia Cavenia Hook. & Arn. Diese Art tritt als ein kleiner Baum auf, etwa 5 M. hoch, mit rundlichem Baumwipfel, und zwar ist sie auf dem troc- kenen, sonnigen Boden des Tarija-Thales áusserst gemein. Sie blühte dort reichlich im Januar und Februar; im nórdlichen Argentinien, bei Salta und auf den Abhàngen der Sierra S:a Barbara sah ich sie jedoch im September und im Beginn des Juli im Aufblühen begriffen. Der Baum ist polygam; etliche Bäume tragen zweige- schlechtige Blüten, andere mánnliche. Jene sind proterogynisch. Der Kelch ist verwachsenblätterig mit drei Zähnen, 1,5 Mm. lang, gelbgrün mit häutigen, bräunlichen Spitzen. Die Krone glockenfórmig, gamopetal, 3 Mm. lang, 1 Mm. weit, hell- grün gefärbt. Die Staubfäden zahlreich, 7 Mm. lang, gelb gefärbt und zwar dem ganzen Blütenkopf diese Färbung verleihend. Die Blüten haben einen starken, angenehmen Honiggeruch. Kolibribesuche bei den Blüten der Acacia Cavenia fanden bei Tarija häufig statt, und zwar sowohl von Chlorostilbon auriventris als von Lesbia sparganura. Die ringsum nach allen Seiten hin abstehenden Staubblätter berühren dabei notwendigerweise den Kolibrischnabe?; durch die Polygamie und Proterogynie wird die Autogamie verhindert. Cassia bicapsularis L. Diese Art kommt allgemein im nórdlichen Argentinien und Bolivia am Waldessaume, im strüppigen Gebüsch u. dgl. wachsend vor, und zwar als ein 1 bis ein paar Meter hoher Strauch. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 419 Die Blumen haben folgende Färbung. Das erste und zweite Kelchblatt gelbgrün; die übrigen haben nur den Mit- telnerv aussen gelbgrün, sonst sind sie aussen und innen gelb (lutei); die Kronenblätter ganz gelb; der Stempel grün; die beiden lüngsten Staubfüden gelb, die übrigen fünf fertilen und die drei sterilen Staminodien haben weisse Füden. Alle Staubbeutel, die sterilen und die fertilen, sind gelbgrün. Nach der Anthese werden die Kronenblätter weisslich. Die Blumen sind geruchlos. Sie kehren die Öffnung seit- würts, so dass die Besuche von der Seite aus geschehen müssen. Diese Art gehórt nicht zu den eigentlichen Kolibriblüt- lern. Ein Besuch von Kolibris dürfte nämlich nur ausnahms- weise stattfinden und zwar dann nur eines Insekts willen. Die Blüten ermangeln nämlich des Honigs. Ich habe denn auch nur einmal den Besuch eines Kolibris (Chlorostilbon auri- ventris), bei Tarija, verzeichnen können. Dennoch wuchs diese Art dort unter Lyciwm cestroides vermischt, welch letztere stark von Kolibris umschwirrt war; die Vöglein bevorzugten offenbar die unansehnlicheren Blüten dieser Art den prunken- den und weithin sichtbaren der Cassia. Die Blüten werden allgemein von einer Hummel (Bombus carbonarius) besucht und bestäubt. Ceesalpinia coulterioides Gris. Diese hübsche Leguminose habe ich nur ein einziges Mal, in ein paar Individuen; angetroffen, und zwar im Waldes- saum am Ufer eines Salz- und Schwefelsees bei Quinta. Sie wird ein 2—3 M. hoher Strauch. Sie blühte im Juni und Juli. Die Art ist nur aus dem nördlichen Argentinien und südlichen Bolivia bekannt, von wo sie GRISEBACH! beschrieben hat (aus der Gegend von Tarija und Jujuy). An den Sprossenden und in den oberen Blattachseln ste- hen die !/—1 Dm. langen, dichten, aufrechten Blütentrauben. Die einzelnen Blütenstiele sind 5—8 Mm. lang, schräge auf- würtsgerichtet, so dass die Blumenöffnung ganz zur Seite schaut. Die Traubenaxe, die einzelnen Blütenstiele, die Deck- blütter und Kelchblatter sind alle aussen stark drüsig infolge der rundlichen, gestielten, ein aromatisches Sekret ausschei- ! GRISEBACH, Symb. ad Fl. Argent. (Abh. d. Kgl. Gesellsch. der Wissensch. zu Góttingen. Bd. 24, pag. 113). 420 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. denden Drisen; ausserdem sind jene Partieen dicht und kurz behaart. Die Deckblätter sind 1 Cm. lang, länglich, bald ab- fallend. Die ganze Blite ist 12—14 Mm. lang. Der Kelch ist ziemlich regelmässig; seine Blätter lanzettenförmig, abge- stumpft, 1 Cm. lang; das untere Blatt weicht jedoch durch seine ein paar Mm. mehr betragende Länge und seine Boot- form ab; es umschliesst in seiner Wólbung die Staubgefässe der eben aufgeblühten Blume. Die Kronenblätter sind 11— 19 Mm. lang, die beiden vorderen schmal, die 3 hinteren breit verkehrt eirund, glatt, nur an der Basis unbedeutend behaart. Die Krone ist gelb (flavus) mit einem roten Fleck (miniatus) auf der Mitte des oberen Kronenblattes. Die Staubgefisse sind ca. 1 Cm. lang; die Staubfüden in drei Vierteln ihrer Länge von zwei Reihen nach oben kürzer werdender, weisser Härchen bewimpert; die Staubbeutel, wenn jung, gelb gefärbt, nach der Anthese rotbraun. Der Griffel schliesslich 3—4 Mm. ausserhalb der Antheren vorragend; die Narbe schalenförmig. Cesalpinia coulterioides wurde bei Quinta öfters von einem Kolibri, Chlorostilbon prasinus, besucht. Der Eingang zum Honig, der auf dem Blütenboden zwischen den Staubgefässen und dem Fruchtknoten ausgeschieden wird, ist ein Loch zwischen den Basen der beiden hintersten Staubfäden un- mittelbar unter dem hintersten Kronenblatte. Übrigens ist der Zutritt gut verwehrt durch die behaarten Staubfäden, welche noch die Aufgabe haben, den Honig am Ausfliessen zu behindern, was in der That vonnöten, wegen der horizon- talen Stellung der Blüte. Wenn die Kolibris den Schnabel in die Blüte hineinstecken, um zum Honig zu gelangen, werden sie deshalb ganz unbedingt von unten von den Staubbeuteln bestreift, welche wie ein Besen einen grossen Teil der Blüten- öffnung behaupten. Dabei wird der Schnabel vom Pollen be- streut, das beim Besuche in einer anderen: Blüte dann leicht an der weit hervorragenden Narbe abgestreift wird. Durch die starke Proterandrie wird der Autogamie vorgebeugt. Bei einem während des Besuches in den Blüten der Ce- salpinia erlegten Kolibri wurde teils der Schnabel voll Ho- nig vorgefunden, den er offenbar aus der Blume herausge- schlürft hatte, teils wurde Pollen der fraglichen Art aussen am Schnabel nahe der Basis nachgewiesen. Ausser dem Blü- tenstaub dieser Pflanze fand sich (insbesondere in den läng- lichen Grübchen vor der Stirn und an den Dunen der Schna- FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 421 belwurzel) auch reichliches Pollen der Nicotiana glauca, die denn auch richtig in der Nähe der Cesalpinia-Sträucher wuchs und von Kolibris fleissig besucht wurde, schliesslich reichlicher Blütenstaub noch einer Art, wahrscheinlich von Anisacanthus caducifolius, welche nicht weit ab im Walde wuchs. Einige der Pollenkörner der Cesalpinia und der Nicotiana hatten schon den Pollenschlauch ein Stück ausge- wachsen. Ausser von Kolibris wurde Cesalpinia häufig von Hum- meln umschwärmt, welche ebenfalls sehr zur Bestäubung der Art beitragen möchten. Corallodendron Crista galli (L.) O. Ktze. Syn. Erythrina Crista galli L. Ein hoher Baum, welcher in den durchforschten Gegen- den allgemein, vorzugsweise an feuchten Lokalen, vorkommt. Er blüht im Frühling (September und Oktober), wo der ganze Baum in seiner reichen Blütenpracht rotprangend weithin leuchtet. Bei Quinta sah ich indes den ganzen Winter hin- durch (von Ende Mai bis August) die dann blätterlosen Bäume vereinzelte Blütentrauben tragen. Dort sah ich auch einen Kolibri die Blüten dieses Baums besuchen, was auch von anderen Gegenden Südamerikas vermerkt ist. Über den Blü- tenbau siehe DELPINo, Ulter. osserv. etc. pag. 328, und LIND- MAN, Die Blüteneinrichtungen etc. pag. 57—60. Gourliea decorticans Gill. Ein kleiner Baum, der eine Charakterpflanze der »Monte- Formation» ist, aber auch an geeigneten Örtlichkeiten inner- halb des subtropischen Gebietes auftritt. Diese Art blüht vor dem Ausschlagen der Blätter im August und September; bei Tarija sah ich sie jedoch im Januar und Februar, wenn- schon spärlich — und auch nicht alle Bäume —, nun aber gleichzeitig belaubt. Die Gourliea-Bäume sind sonst während der eigentlichen Blühperiode sehr blütenreich. Die Trauben sitzen an den Zweigen etwa !/s Meter von den Enden ab, die während der Blüte als dürre Reiser aus der üppigen, gelben und weithin sichtbaren Blumenmasse hervorragen, was dadurch erklärlich ist, dass bei dem Aufblühen der Blumen alle Blätter 422 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. dieser Zweige abfallen; hie und da kann indes mitunter ein Blättchen zurückbleiben. Die Blüten sind klein, kaum 1 Cm. lang. Sie sind gelb (flavi) mit blässeren Kronenblattstielen (sulphurei) Die Fahne und die Flügel haben innen die groberen Nerven orangege- fürbt. Die einzelnen Blüten sind mehr oder weniger hori- zontal gestellt, so dass die Besuche von der Seite aus ge- schehen müssen. Sie haben einen recht starken, angenehmen Veilchenduft. | Die Staubgefässe, welche unter einander frei oder an der Basis unerheblich verwachsen sind, bilden zusammen eine nach oben offene Rinne, in deren Mitte das Vexillarstaub- gefäss gelegen ist. Sie sind nebst dem Griffel lose vom Schiffehen umschlossen, welches beim Aufdrücken die Staub- beutel und die Narbe leicht blosslegt. Honig wird von den Honigdrüsen auf dem Blütenboden ausgeschieden, und zwar findet sich je eine kleine Drüse innerhalb der neun vorderen Staubgefässe und eine die Basis des Vexillarstaubfadens um- gebende grössere scheibenförmige. Der Zutritt zum Honig wird unter der Fahne bewerkstelligt durch zwei Öffnungen, jederseits des Vexillarstaubgefässes eine (siehe Fig. 11). Gourliea decorticans war in den fraglichen Gegenden eine offenbar ornithophile Pflanze. Sowohl in Argentinien, bei Quinta, als in Bolivia, bei Tarija, beobachtete ich ausseror- dentlich zahlreiche Kolibribesuche. Am ersteren Orte wuchsen ein paar Individuen dieser Art auf dem Hofe, so dass ich die beste Gelegenheit zum Beobachten ihrer Besucher hatte. Vorzugsweise des Morgens bis in den Vormittag hinein hiel- ten sich die Kolibris in den Bäumen auf, während der Zeit schwärmten sie aber so massenhaft um die gelben Blüten- trauben in den Wipfeln herum, wie die Hummeln um die Sahl- weiden. Die beobachteten Arten waren: Chlorostilbon pra- sinus, Chl. auriventris, Heliomaster furcifer, Lesbia sparganura und Chetocercus Burmeisteri; ausser diesen Kolibriarten ge- wahrte ich unter den Besuchern auch wiederholt Schwärme jenes grösseren, schwarzen Vogels, Jcterus pyrrhopterus, welcher die Blumen der Serjania caracasana besuchte (siehe oben S. 417). Sowohl die Kolibris als diesen Vogel konnte ich öfters bei ihren Besuchen aus der Nähe so genau beobachten, dass ich sie deutlich den Schnabel in eine Blüte nach der anderen tunken sah, zuerst in einer Traube und dann der Reihe nach FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 423 gleichfalls Blüte auf Blüte in den anderen Trauben. Wäh- rend die Kolibris fast stets vor den Blumen hin- und herflat- terten und nur ganz ausnahmsweise auf dem Zweige sitzend in ihnen pickten, so verhielten sich die Icteriden umgekehrt. Dass die Vögel in der That bei der Bestäubung der Gowrliea-Blüten eine wichtige Rolle spielen, bewiesen einige während der Besuche erlegte Exemplare zur Genüge. Sowohl die Kolibris als Icterus pyrrhopterus hatten nämlich den Schna- bel in sehr charakteristischer Weise mit Pollen bedeckt (Fig. 3. Etwa I Mm. von der Schnabelspitze lag ein gut abge- grenzter, ein paar Mm. breiter Ring oder kleiner Wall Blü- tenstaubes, das sich bei der mikroskopischen Untersuchung als der Gourliea decorticans entstammend erwies. Dass die Vöglein demnach bei ihrem Flug von der einen Blüte zur anderen Pollen mitnehmen und abgeben und mithin zur Be- stäubung der Art beitragen, ist eben offenbar. Dass hierbei der Honig, nicht etwa in den Blüten sich aufhaltende Insekten, die Kolibris anlocken, ist wahrschein- lich. Ich beobachtete niemals kleinere Insekten in den Blü- ten; wenn solche dort vorkommen, wird es spärlich sein. Von grósseren besuchenden Insekten gewahrte ich bei Quinta (wührend des insektenarmen Winters) nur zweimal eine kleine schwarze Hummel, bei Tarija dagegen waren Hummeln (Bom- bus cayennensis Fabr.) gemein und trugen dort in hohem Masse zur Bestäubung bei. Ein paar Kolibris, welche währ- end des Besuches in den Gourliea-Blüten erlegt wurden, hat- ten denn auch den Schnabel und Mund voll Honigs. Schwieriger zu entscheiden ist, was die Icteriden zum Besuche in den Blüten dieses Baumes veranlasst. Das bei dem Besuche in den Blüten erlegte Individuum hatte den Mageninhalt aus Insektenresten und Pollen der Gourliea zusam- mengesetzt. Die Art hat eine eigentümlich gebaute Zunge (Fig. 5); diese ist nämlich schwach rinnenförmig und an der Spitze in zwei 3—4 Mm. lange Aste gespalten, welche längs dem Aussenrande eine Reihe gegen die Zunge winkelrecht gestellter oder ein wenig nach hinten gerichteter Borsten tragen. Dass diese Zunge sich zum Insektenpflücken trefHich eignet, ist wahrscheinlich, es lässt sich jedoch auch denken, sie möchte ! Auf dem Schnabel eines Kolibri (Lesbia sparganura) fand ich auch zahlreiche Pollenkörner der Vernonia fulta, welche etwa 30 Meter von den Gourliea-Biumen entfernt wuchs. 424 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. zum Lecken des in den Blüten vorfindlichen Honigs dienen. Wie dem nun auch sei, die Thatsache steht fest, dass der Vogel durch seine Besuche in den Blüten der Gourliea de- corticans deren Bestáubung fórdert. Medicago sativa L. Diese Art wird jetzt allgemein in Argentinien und im südlichen Bolivia bis zu 4,000 M. Meereshóhe angebaut. Sie ist ein wertvolles Futter der Pferde und der Maulesel. Nicht selten gewahrt man sie, wie bei uns, verwildert. Dass Medicago sativa, welche ihrem Ursprunge nach ja eine europüische Art ist, unter die ornithophilen Pflanzen einzureihen sei, erscheint eben merkwürdig. Indes beobach- tete ich bei Tarija in Bolivia, dass dieses dort der Fall sein muss. Unfern meines Wohnsitzes in der Nahe jener Stadt breiteten sich nämlich Wiesen dieser »alfalfa» (kreolische Be- zeichnung der M. sativa) aus, an denen ich täglich vorbeiging. Nachdem ich einmal davon überrascht worden, dass ich einen Kolibri über der Wiese flattern und offenbar den Luzern- blüten einen Besuch abstatten sah, widmete ich der Sache eingehendere Aufmerksamkeit. Man brauchte nie lange zu warten, bis man einen Kolibri die Wiese besuchen gewahrte. Wie eine gewöhnliche Hummel flog das Vöglein von der einen Blüte zur anderen in derselben Blütentraube und von einer Traube zur andern, ganz deutlich den Schnabel in die Blumen steckend; ich sah einen Kolibri oft mehr als hundert Stände besuchen, dann sich in einem nahestehenden Baume niederlassen und nach einer Weile einen anderen Teil der Wiese absuchen. Nur eine Kolibriart, nämlich Chlorostilbon auriventris, wurde beobachtet. Der Bestüubungsmechanismus der Medicago-Bliiten ist bereits von HILDEBRAND,! DELPINOo? und H. MÜLLER? beschrie- ben worden. Auch unter den neuen Verhältnissen in Süd- amerika wirkt er in derselben Art und Weise. Die Stellung der Blütentrauben ist aufrecht, und die einzelnen Blumen stehen mehr oder weniger seitwürts oder schrüge aufwürts 1 HILDEBRAND, Über die Vorrichtungen an einigen Blüthen zur Befruch- tung durch Insectenhülfe (Bot. Zeitung 1866, pag. 73). * DELPINO, Ulter. osserv. etc., pag. 314. 3 H. MÜLLER, Die Befruchtung der Blumen durch Insekten, pag. 225. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 425 gerichtet. Schon zur Zeit, wenn die Staubgefásse und der Stempel noch in dem wie zwei Klappen fest zusammenge- schlagenen Schiffchen eingeschlossen sind, haben die Staub- beutel sich geóffnet und ist das Pollen in dem Schiffchen aus- geschüttet worden, auch ist die Narbe bereits reif. Bei et- waiger Berührung, einem Drucke auf das Schiffchen und die Flügel nach unten, schnellen Stempel und Staubfäden elas- tisch und rasch aufwürts und drücken sich eng der Fahne an; dabei wird das Pollen dem Besucher entgegengeschleudert. Ausser von Kolibris werden die Medicago-Blüten von Bombus cayennensis und Centris sp., besonders von ersterer Art, besucht. Auch verschiedene Tagfalter, zum Teil sehr grosse, sind auch allgemein. Crotalaria incana L. Kam auf einer reichlich von Sträuchern und Kräutern bewachsenen Sandbank an einem unfern Tarija gelegenen Flussufer vor. Meterhohe, üppige Pflanze. Die Blüten sind folgendermassen gefárbt. Die Fahne ist gelb (flavus) mit gelbgrünem Stiele und den gróberen Innen- nerven dunkler. Aussen hat das Blatt, wenn jung, wo es die übrigen umschliesst, einen rotgelben Anflug, von dem bei der aufgebliihten Fahne die Mitte entlang ein wenig geblieben. Die Flügel sind gelb gefärbt, der unterste Teil (der Stiel und die Scheibenbasis) grüngelb. Das Schiffchen blassgelb. Die Färbung des Pollens ist brandgelb (aurantiacus) Die Blumen sind geruchlos. Die Bestäubungsvorrichtungen der Gattung Crotalaria erinnern sehr an das Verhältnis bei Lotus. Crotalaria incana hat die beiden Schiffchenblätter teilweise mit einander ver- wachsen, eine seitlich zusammengedrückte, nach oben im Win- kel gebogene Röhre bildend (Fig. 3—9), welche von der Ba- sis ein Stückehen nach vorn sowohl in der oberen als der unteren Kante offen ist. An der schnabelig ausgezogenen Spitze hat die Röhre einen spaltenförmigen Porus. Sie um- schliesst den starren, gekrümmten Griffel und die 10 Staub- gefässe, deren 5 kurze, runde Antheren haben, die anderen 5 aber lange und schmale. Die Staubfäden sind zu einer nach oben offenen Röhre verwachsen. Bei von oben geschehendem Drucke auf das Schiffchen biegt dieser sich abwärts und der 426 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Griffel tritt aus dem Porus hervor. Seine längs dem oberen Rande in einer Reihe angeordnete Bewimperung pumpt das von den Staubbeuteln in der Róhre abgelagerte Pollen heraus. Wenn der Druck nachgiebt, zieht sich infolge der Elastizität des Schiffehens der Griffel wieder in ihn zurück, um beim nächsten Besuche noch eine Portion herauszupumpen. Durch einen um die Narbe sitzenden Härchenkreis ist der Selbstbestäubung vorgebeugt. Von einem die Fruchtknotenbasis umgebenden Ringe wird Honig ausgeschieden. Der Zutritt zum Honig geschieht durch ein unmittelbar unterhalb der Fahne befindliches rundes Loch, welches in der Weise enstanden, dass das rinnenförmige Kon- nectiv an der Basis die Ränder ausgebogen hat (siehe Fig. 10). Kolibribesuche habe ich bei dieser Art bei mehreren Ge- legenheiten wahrgenommen (und zwar von Chlorostilbon pra- sinus). Die Besuche waren offenbar nicht zufällig; beim Be- obachten der fraglichen Pflanze konnte man sicher sein, dass in Bälde dieser kleine Kolibri vor einer Blume flatternd stehen blieb, sämtliche Blüten einer Traube der Reihenfolge nach visitierte und dann mit Blitzesschnelle nach einer anderen Blütentraube hinstürzte, dermassen jede Inflorescenz absuchend. Die Blütentraube ist senkrecht aufstehend, und die einzelnen Blüten seitwärts gestellt, so dass die Besuche von der Seite aus bewerkstelligt werden müssen. Dass die Kolibris ungeachtet des der Ornithophilie schein- bar ungünstigen, len Blütenbaues thatsächlich zur Bestäubung der Art beitragen, davon konnte ich mich über- zeugen. Ein von mir während seines Besuches auf der Cro- talaria-Blume erlegtes Exemplar trug nämlich am Schnabel reichliche Pollenkörner der betreffenden Art. Hieraus erhellt, dass der Kolibri beim Besuche auf der Blume thatsächlich einen so grossen Druck auf das Schiffehen anbringt, dass das Pollen durch den Porus an seiner Spitze hinausgetrieben wird; mithin ist der Kolibri beim Bestäuben dieser Blume behülflich. Das erlegte Tier hatte den Schnabel voll Honig, woraus hervorgeht, dass eben dieser den Vogel anlockt und nicht etwa in der Blume befindliche Insekten. Von anderen Besuchern gewahrte ich nur eine Hummel (Bombus carbona- rius), welche an denjenigen Lokalen, wo ich Crotalaria incana zu studieren die Gelegenheit hatte, wohl eine ungefähr eben so wichtige Rolle beim Bestäuben spielen dürfte wie der Kolibri. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 427 Capparidaceae. Die Ornithophilie ist in dieser Familie vermerkt von LAGERHEIM betreffs Cleome glandulosa aus Equador; ferner erwähnt MALME! beiläufig in einer systematischen Bearbei- tung der Capparideen des Regnellschen Herbariums in Be- zug auf Crateva tapia, Capparis cynophallophora, Malmeana und Tweediana aus Paraguay, dass »flores a Trochilibus vi- sitanturs. Betrefts letzterer Art konnte ich für verschiedene Gegenden des nórdlichen Argentiniens den gleichen Nach- weis liefern. Capparis Tweediana Eichl. Ein 3—4 M. hoher Strauch, der einen allgemeinen Be- standteil der niederen Waldungen sowohl im argentinischen als im bolivianischen Gran Chaco ausmachte. Er blühte im Juli und August. Die Blumen (Fig. 2) sitzen in 5—10-blütigen Schirm- trauben an den Sprossenden, im allgemeinen aufwärts gerich- tet; nur ein Paar bis 4 Blüten sind zu gleicher Zeit aufgeblüht. Sie verbreiten einen starken Honigduft, und in der That findet sich auch reichlicher Honig in der Blume. Die Kelchblätter sind lanzettenfórmig, 15—16 Mm. lang und 4 Mm. breit; sie sind ausgebogen mit aufwürts gerichteter Spitze, von Sternhaaren, welche sie wie alle Laubblätter bedecken, weissgrau gefärbt. Von den Kronenblüttern sind die beiden hinteren dicht an einander gedrängt, gerade aufstehend und dütenförmig gefal- ten; die beiden vorderen sind flach, nach aussen gerichtet, verkehrt lanzettenförmig; jene sind 20—25 Mm. lang, nahe der Spitze 5 Mm. breit, diese ca. 25 Mm. lang, 6—7 Mm. breit. Alle sind innen anfänglich gelb (flavi), werden aber nach und nach blässer, bis weissgelb; aussen sind sie infolge des Stern- haarenfilzes weissgelb. Der Staubgefüsse gibt es 5; die Staub- fäden liegen in der Knospe S-fórmig gebogen oder bilden eine 8-fórmige Schlinge; beim Offnen der Blüte dehnen sie sich gerade und ragen büschelfórmig hervor, indes sind sie ein ! Gust. O. A. MALME, Ex herbario Regnelliano (Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Band 24, Afd. III, N:o 6, pag. 26—28). Arkiv für botanik. Band 1. 30 428 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. wenig gegen die beiden hinteren Kronenblätter hin gebogen; sie werden 2,5 Cm. lang; die Staubfäden sind hellgelb, die Antheren dunkler gelb. Zwei fadenförmige Staminodien finden sich ausserdem, ca. 1 Cm. lang und je eine von den Düten der hinteren Kronenblätter umschlossen. Die Blüten sind proterandrisch; später als die Staubfäden wächst das Gyno- phor heran, so dass der Stempel nahezu 3 Cm. lang wird, etwas länger als die Staubgefásse. Der Fruchtknoten ist ei- rund und wie das Gynophor mit weissen Sternhaaren besetzt. Der Griffel sehr kurz. Die Basis des Gynophores wird von einer ringförmigen, Honig ausscheidenden Scheibe umgeben, welche in 4 dreieckige, 1,5 Mm. lange, episepale Zähne aus- läuft. RADLKOFER! hat bezüglich einer anderen Capparis-Art, C. flexuosa, hervorgehoben, dass der Blütenbau, die Erman- gelung eines Sitzplätzchens, die Zerbrechlichkeit der Staub- gefässe u. s. w. für die Bestäubung durch Insekten, welche vor der Blüte schwebend den Honig aussaugen, spricht. Bei Capparis Tweediana herrschen dieselben Verhältnisse, hier er- weist sich aber gerade der Kolibri durch die Art und Weise seines Blütenbesuches als der geeignetste Bestäubungsvermitt- ler. Die für die ornithophile Pollination bedeutsamen Cha- raktere der Blüte sind folgende. Die Blütengrósse, mit dem Pollen und der Narbe in der Entfernung von 2,5 Cm. vom Honig, entspricht dem Kolibrischnabel; die betreffende Art war Chlorostilbon prasinus, dessen Schnabel 2 Cm. misst. Es gibt keinen geeigneten Sitzplatz für besuchende Insekten; die zerbrechlichen Staubfäden würden beim ersten Versuche entzwei gehen. Honig ist reichlich vorhanden. Die Art und Weise, wie das Andrecium und das Gynecium angeordnet sind, versperrt den Zutritt zum Honig und ruft notwendiger- weise die Überschüttung des Besuchers mit dem Blütenstaube und die nachmalige Abgabe desselben an die Narbe hervor; schliesslich wird die Autogamie durch die Proterandrie be- hindert. Es mag móglieh sein, dass beim Flattern des Kolibris vor der Blume der Blütenstaub vom Luftzuge direkt von der einen Blüte nach der anderen hinüberbefördert wird. ! L. RADLKOFER, Über einige Capparis-Arten (Sitzungsberichte d. mathem.- physik. Classe d. Akad. der Wissensch. zu München 1884, Heft I, pag. 114). FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 429 Loranthacez. In dieser Familie wurde die Ornithophilie bereits bei mehreren Arten sowohl in Amerika, als in Afrika und Neu- Seeland beobachtet. Interessante Mitteilungen hierüber sind insbesondere geliefert worden von VOLKENS, JoHow und Ewans.! Im südlichen Bolivia (bei Pinos) gewahrte ich eine Lo- ranthaceenart mit grellroten, ein paar Cm. langen Blüten, welche von einem Kolibri (Chlorostilbon auriventris) besucht wurden. Da ich nur auf der Durchreise begriffen war, konnte ich jedoch keine nähere Beobachtungen dariiber anstellen, und es fehlte mir auch die Gelegenheit, Material der fraglichen Art behufs des Identifizierens einzusammeln. Eine andere Loranthaceenart studierte ich indes näher und bin der An- sicht, dass sie bestimmt zu den ornithophilen Pflanzen zu führen ist; es war Phrygilanthus cuneifolius (R. & P.) Eichl. Sowohl im nördlichen Argentinien als besonders in der Umgebung von Tarija war diese Art äusserst gemein; sie wucherte auf mehreren Baumarten (sehr oft auf den ange- bauten Pfirsichbäumen) und bildete metergrosse, dichte Sträu- cher in deren Wipfeln. Ich sah sie sowohl im Sommer als im Winter blühen. In blütenbiologischer Hinsicht stimmt Phrygilanthus cuneifolius sehr mit Phr. tetrandrus und aphyl- lus überein.” Die Blüten sitzen vereinzelt oder in 2—3-blii- tigen Trauben. Der Calyculus ist deutlich, ganzrandig oder unbedeutend und unregelmissig gezähnt, dunkelgrün. Die Hüllblätter sind 6, aussen und innen rot gefärbt (miniati), an der Basis jedoch heller. Der Staubgefässe finden sich 6, wie die Kronenblätter gefärbt. Der Griffel ist ziegelrot; die Narbe rot. Im Knospenstadium bildet die Blüte einen unten und oben etwas verdickten, steifen, 3,5—4 Cm. langen Pfeiler (Fig. 12). Die Verdickung an der Spitze umschliesst die 6 Staub- ! M. S. Ewans, The Fertilisation of Loranthus Kraussianus and L. Dregei (Nature 51, 1894—95, pag. 235). ? JoHOW, Zur Bestäubungsbiologie chilenischer Blüthen I. 430 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. beutel und die Narbe. Im Gegensatz zu dem Verhältnisse bei den von JoHow geschilderten Phr. tetrandrus und aphyl- lus öffnet sich die Blume bei dieser Art von der Spitze be- ginnend abwärts gehend. Bei jenen beiden Phrygilanthus- Arten trennen sich hingegen die Kronenblätter erst an der Mitte, um dann nach beiden Enden hin fortzusetzen. Bei ihnen sind die Blüten ferner 4-zühlig, wogegen Phr. cuneifolius, wie erwähnt worden, 6-zählig ist. Die Hüllblätter des letz- teren sind ganz frei von einander; beim Aufblühen der Blume biegt sich deren oberer Teil nach aussen und hinten um, wie die Fig. 13 ausweist, ihre untere Partie bildet aber andauernd eine enge Röhre. Ausserhalb der Mündung dieser Röhre ragen die 6 Staubgefüsse 1—1,5 Cm., und der Griffel mit der Narbe noch 1—2 Mm. weiter hervor. Drei Staubgefässe sind länger als die übrigen drei, so dass die Staubbeutel in 2 Etagen gelegen sind (siehe Fig. 14). Die Blüten sind ge- ruchlos. Die Staubfäden sind der halben Länge nach mit den Blumenblättern verwachsen; sie tragen insgesamt ein wenig (4 Mm.) oberhalb der Basis einen in die Blütenröhre hinein- ragenden Fortsatz, wodurch diese in eine untere kurze und eine obere längere Partie geteilt wird. In jener wird der Honig gesammelt, den eine den Fruchtknoten bedeckende, glänzende Scheibe ausscheidet, und die ebenerwähnten Fort- sätze verhindern sein Ausfliessen, was bei der im allgemeinen schräge abwärts gerichteten Lage der Blüten vonnöten ist.! Bereits in der Knospe, ehe die Blumenkronenzipfel aufgeblüht sind, öffnen sich die Staubbeutel und werfen das Pollen aus. Die Art ist ein typischer Kolibriblütler. Ich beobach- tete sowohl in Argentinien (Sierra S:a Barbara) als in Boli- via (Tarija), dass diese Vögel (und zwar Lesbia sparganura und Chlorostilbon auriventris) sie besuchten. Einige derselben sah man auch unaufhörlich die Phrygilanthus-Büschel um- schwirren, deren Blüten fleissig besuchend. Die Grösse und die grelle Farbe, der Honigreichtum, die borstig hervorragenden Geschlechtsorgane dieser Blüte sind denn auch nebst noch anderen Eigenschaften eben diejenigen Merkmale, welche als den ornithophilen Blüten typisch bezeichnet worden. ! ENGLER gibt an (Die natürl. Pflanzenfam. Teil III, Abt. I, pag. 179), dass die Blüten aufrecht stehen, was jedoch dort, wo ich die Art beobachtete, nicht der Fall war. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 431 Ausser von Kolibris gewahrte ich auch Besuche von einer grossen, schwarzen Hummel (Bombus carbonarius?). Cannacez. In der Scitamineengruppe ist die Ornithophilie sehr ver- breitet (siehe Scorr-ErLI0T, WERTH u. A.). Bei Tarija beo- bachtete ich sie an Canna coccinea Ait. Diese Art kommt sowohl im nördlichen Argentinien als bei Tarija in Bolivia vor; sie wüchst auf etwas feuchtem, fettem Boden und bildet öfters dichtes Gebiisch; sie wird bis 3 M. hoch, und der Stengeldurchmesser beträgt 3—4 Cm. Sie blüht das ganze Jahr hindurch; wenigstens fand ich sie sowohl im Juli als im Februar mit Blumen und Früchten zugleich. Die Blüten sind rot gefürbt und werden (einschliesslich des Fruchtknotens) etwa 7 Cm. lang; sie sind geruchlos und ziemlich gerade aufwürts gerichtet, so dass die Besuche von oben her geschehen müssen. Die Kelchblätter sind lanzettenfórmig und werden 15 Mm. lang, 5—6 Mm. breit; sie sind an der Basis gelbgrün, sonst rosafarben. Die Kronenblätter, die Staubgefässe und der Griffel sind mit einander verwachsen und bilden zusam- men ein 1!/2 Cm. lange, schmale Röhre, die innen nur einen Mm. Durchmesser hat; dort sammelt sich der Honig. Die Kronenblätter sind lanzettenfórmig, bootférmig wie die Kelch- blütter, starr und fest und stützen die schwücheren Stami- nodien. Sie sind an der Basis und die Mitte entlang zitro- nengelb, längs den Rändern und an der Spitze ziegelrot. Die Staminodien (3) sind schmal spatenfórmig und ragen wie das fertile Staubgefáss 1,5—2 Cm. oberhalb der Krone hinaus. Alle Staubblütter sind rot. Der Stempel ist rot, er ist ein wenig länger als das fertile Staubgefäss, so dass die zitronen- gelbe Narbe nahezu 1 Cm. ausserhalb der Antheren gelegen ist. ! G. F. Scorr-Errior, Note on the Fertilisation of Musa, Strelitzia regine and Ravenala madagascariensis (Annals of Botany 4, 1889—91, pag. 259). 432 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 1. Diese Canna-Art sah ich häufigen Besuchen der Kolibris ausgesetzt; es waren die beiden Chlorostilbon-Arten, Chl. au- riventris und prasinus. Ausser den Kolibris gewahrte ich sehr wenig Besucher. Ein einziges Mal wurde ein grosser Tagfalter, recht selten eine grosse schwarze Hummel als Be- sucher beobachtet; letztere machte indes den Versuch, dem Honig durch Durchlöcherung der Röhre von der Seite her beizukommen. Ich fand denn auch sehr háufig Blüten, welche an der Basis von ungeladenen Besuchern durchbissen waren. Es móchte demnach dargethan sein, dass diese Canna-Art, wenigstens bei Tarija, der Hauptsache nach den Kolibris ihre Bestiiubung verdankt. Commelinacee. Meines Wissens sind bisher keine Vogelbesuche bei Blu- men dieser Familie beobachtet worden. Einen diesbezüglichen Fall habe ich zu verzeichnen für Tradescantia ambigua Mart. Die Art kommt um Tarija her auf schattigen humus- reichen Lokalen in strüppigem Gebiisch vor, jedoch so dass die Blumen stets gut exponiert sind. Sie wird 6—7 Dm. hoch und wächst gesellschaftlich. Die Blüten erreichen die Grösse von etwa 1!/2 Cm. Die Kelchblätter sind grün mit violettem Anflug, die Kronen- blätter rotviolett. Die Staubgefässe (6) haben die Staub- fäden der Krone gleichfarbig und ragen pinselig über die aufgeblüthe Blume heraus. Der Griffel wird ein paar Cm. länger als die Staubgefásse. Die Blüten sind schräge auf- wärts gerichtet und geruchlos. Nur einmal beobachtete ich einen Kolibribesuch bei den Blüten dieser Art (von einer Chlorostilbon-Spezies); der Be- such war ganz flüchtig, wahrscheinlich durch ein Insekt veranlasst, so dass Tradescantia deswegen noch nicht zu den ornithophilen Pflanzen zu zählen ist. Andere Besucher dieser Blüten habe ich allerdings auch nicht beobachtet. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 433 Die hier besprochenen Arten bestehen teils aus solchen, deren Ornithophilie in den fraglichen Gegenden ausser Zwei- fel stehen dürfte, teils aber aus solchen, die nicht unter die ornithophilen einzureihen sind, obgleich Kolibribesuche an ihnen beobachtet worden sind, und zwar aus dem Grunde nieht, weil jene Besuche so zufälliger Art gewesen, dass be- stimmte Schlussfolgerungen daraus nicht zu ziehen sind. Zur letzteren Kategorie gehören Pluchea sp. Zinnia pauciflora, Trizis divaricata, Stenolobium stans var. multijugum, Opuntia grata, monacantha und spec. Cassia bicapsularis und Trade- scantia ambigua. Zur ersteren Gruppe führe ich die übrigen 25 Arten, jedoch bin ich betreffs einiger etwas unschlüssig. Offenbar wird jenes Gebiet aber bei näherer Untersuchung noch mehrere ornithophile Arten darweisen; insbesondere móge betont werden, dass zahlreiche nähere Anverwandte der be- sprochenen Arten hinsichtlich des Blütenbaues und anderer einschlágiger Merkmale dermassen mit ihnen übereinstimmen, dass für sie auch ein ähnlicher Bestäubungsvorgang anzu- nehmen ist. Als Exempel genügen die Capparis-Arten, Big- roniaceen, Acanthaceen u. A. Viele der diesen Gegenstand behandelnden Blütenbiologen haben den Versuch gemacht, einige Merkmale aufzustellen, welehe die ornithophilen Blüten kennzeichnen sollten. Als solche pflegen angegeben zu werden: ansehnlichere Grósse, Ermangelung eines Sitzplützchens auf der Blüte für den Be- sucher, starre und feste Blütenteile und Reichtum an Honig; ausserdem ist öfters hervorgehoben worden, dass der Kolibri die grelle rote Farbung der Blumen bevorzuge. Eine kurze Erórterung dieser Merkmale und deren Vorhandensein bei den im Obigen als ornithophil bezeichneten Pflanzen dürfte nicht ohne Interesse sein. Man möchte ja, a priori annehmen, dass die ornithophilen Blumen durch ansehnliche Dimensionen, den langen Saug- apparaten der sie besuchenden Vögel entsprechend, ausgezeich- net seien. Es kämen demnach in Frage teils die macrosi- phonen Blüten, teils Blüten mit weit herausragenden Staub- gefüssen und Pistillen, kurz alle diejenigen, deren Pollen und Narbenpapillen in beträchtlicher Entfernung vom Honig ge- legen sind. Unter den oben besprochenen 25 ornithophilen Pflanzen begegnet uns in der That auch ein sehr grosse Prozent solcher mit ansehnlichen Dimensionen (Cnicothamnus, 434 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. die Acanthaceen, die meisten Solanaceen, Cereus Pasacana, Phrygilanthus, Capparis, Canna u. A.). Wir treffen indes aber auch Beispiele des entgegengesetzten Verhültnisses: Ver- nonia fulta hat keine ausnehmend lange Blüten, sie sind nicht länger als die Blumen zahlreicher Compositen bei uns; Lycium confusum hat die Blüten nicht grösser als die europäische Ly- cium barbarum. Die Blüten von Buddleia albotomentosa und Serjania caracasana betragen in der Länge nur 8—9 Mm.; kleine Dimensionen finden wir ebenfalls bei Gowrliea decor- ticans, Medicago sativa und Crotalaria incana. Die Bigno- niaceen sind freilich grossbliitig; der Griffel und die Staub- faden sind aber kurz, dem langen Schnabel der Kolibris gar nicht entsprechend. Beim Besuche in einer grösseren Blüte werden vorzugsweise die Kopffedern vom Pollen bepudert (siehe unter Cnicothamnus, Nicotiana glauca, u. A.); in der kleineren Blüten aber setzt sich der Blütenstaub am glatten Schnabel fest. Oben ist berichtet worden, wie bei den Be- suchen in den Gowrliea-Blüten das Pollen sich wie ein Wall oder Ring unmittelbar oberhalb der Schnabelspitze der be- suchenden Vógel anheftet. Als Exempel von Blüten, die geeigneter Sitzplätze oder Landungsplátze entbehren und deshalb den frei in der Luft vor der Blüte flatternden Kolibris angepasst zu sein scheinen, werden etliche Corollodendron (Erythrina)- und Sutherlandia- Arten (mit reduzierten Flügeln) und Labiaten (mit verküm- merter Unterlippe) angeführt. Auch die obig besprochenen Arten kónnen diesbezügliche Exempel liefern, z. B. Capparis Tweediana und Phrygilanthus cuneifolius. Die überwiegende Mehrzahl dürfte jedoch nicht von dem Bau abweichen, welcher die für während des Besuches sitzende Insekten angepassten Blumen kennzeichnet. Beispielsweise sollten doch wohl die Compositen, die Bignoniaceen, die Buddleia, die Serjania, die Leguminosen (ausgenommen vielleicht Acacia Cavenia) u. A. eventuellen Besuchern geeigneten Sitzplatz darbieten; that- sächlich beobachtete ich denn auch Besuche von Insekten, be- sonders von Hummeln, bei mehreren dieser Blumen (Cesal- pinia, Gourliea, Medicago, Crotalaria, Tecoma Ipe, Lycium cestroides, Vernonia fulta, u. A.). 1 Vgl. Scorr-Errriom, Ornithophilous Flowers in South Africa (Ann. of Bot., Vol. IV, 1889—91, pag. 265). FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SUDAMERIKANISCHEN FLORA. 435 Ofters ist hervorgehoben worden, dass Vogelbesuche in den Blüten unbedingt einen festeren Bau der Blütenteile voraussetzen. Einen solchen finden wir denn auch bei mehre- ren der oben besprochenen Arten ausgeprägt, z. B. bei Cnico- thamnus Lorentzü, Citrus Aurantium, Corallodendron Crista galli, Phrygilanthus euneifolius und Canna coccinea; anderer- seits ist aber das umgekehrte Verhältnis gleichsfalls reich vertreten; es wird genügen, auf Vernonia fulta, die Acan- thaceen, die Bignoniaceen, die meisten Leguminosen u. s. w. hinzuweisen. In der die Ornithophilie behandelnden Literatur findet man ferner háufig die Angabe, die Vógel bevorzugten rot ge- farbte Blüten jeder anderen. Dass dies nicht ganz zutrifft, geht aus einer Musterung der hier geschilderten 25 ornitho- philen Pflanzen hervor. Nachstehendes Schema zeigt wie die Farben sich verteilen. - Gelbliche: Nicotiana glauca. Rote: Cnicothamnus Lorentzit. Nicotiana Friesii. Cestrum campestre. Buddleia albotomentosa. Atacia Cavenia. Cesalpinia coulterioides. Gourliea decorticans. Crotalaria incana. Capparis Tweediana. Blaue bis Violette: Vernonia fulta. Lycium cestroides. lochroma pauciflorum. Salvia sp. Medicago sativa. Anisacanthus caducifolius. Dicliptera jujuyensis. Tecoma Ipe. Corallodendron Crista galli. Phrygilanthus cuneifolius. Canna coccinea. Weissliche: Lycium confusum. Cereus Pasacana. Serjania caracasana. Citrus Aurantium. Es ergibt sich demnach, dass die rote Fürbung unter den von den Kolibris bevorzugten Blüten nur bei 28 % der gesamten Zahl vertreten ist, die gelbliche hingegen bei sogar 36 7; die blaue oder blauviolette Färbung zeigt 20 % und die weisse nur 16 4. Diejenigen Pflanzen der von mir be- reisten Gegenden, welche am allermeisten von den Kolibris 436 i ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. besucht wurden, und wo man sie fest immer, und zwar öfters massenhaft, antreffen konnte, waren Vernonia fulta, Lycium cestroides, Gowrliea decorticans, Nicotiana glauca und vielleicht noch Phrygilanthus cuneifolius. Die beiden ersteren haben violette, die beiden folgenden gelbe und nur die letzte rote Blüten. Hier sei übrigens nochmals jener bereits oben (S. 392) vermerkte Umstand erwähnt, dass die Kolibris offenbar die blauvioletten Blüten der Vernonia den roten der nebenbei wachsenden Tecoma Ipe vorzogen. Dass hierbei möglicher- weise andere Faktoren, z. B. grosser Blumenreichtum, Beein- flussung ausüben, sei indes nicht in Abrede gestellt. Es ist ferner móglich, dass das Verhültnis sich in anderen Gegenden, wo die rote Fürbung allgemeiner unter den Blumen vertreten ist, anders zeigt. Der bei mehreren tropischen Pflanzen vorkommende aus- serordentliche Honigreichtum (z. B. bei Corallodendron) veran- lasste — nebst anderen Faktoren — DELPINo zur Schluss- folgerung, diese Pflanzen seien grösseren Besuchern, den Vö- geln, angepasst. Honig findet sich denn auch bei allen von mir als ornithophil beobachteten Pflanzen, bei etlichen sogar in besonderer Reichlichkeit.! Die Mehrzahl der Verfasser, welche sich mit dem ein- schlägigen Teile der Blütenbiologie beschäftigt haben, heben denn auch ausdrücklich hervor, dass gerade der Honig die Vogel zu den Blüten lockt; einige Verfasser erblicken dage- gen das Lockmittel in den sich in den Blüten aufhaltenden Insekten. Bereits Darwin hat nachgewiesen, dass die Koli- bris im Magen immer Insektenreste hatten, und dies bestátigte ich meinerseits bei allen von mir untersuchten Exemplaren. Man kann jedoch hieraus nicht folgern, dass die Vögel diese Insekten in den Blüten gefunden hätten. Ofters gewahrt man sie auf Ästen sitzen und vorüberfliegende Insekten genau in der Art und Weise wie unsere Muscecapa-Arten einfangen oder auch solche von Zweigen und Blättern weg- pflücken. Da ich Kolibris vielfach eben während ihrer Be- suche in den Blüten erlegte, konnte ich deutlich nachweisen, dass sie bei der Visite Honig gesogen hatten; dieser füllte nämlich häufig den Schnabel und die Speiseröhre, so dass, 1 Wie es in dieser Beziehung um Buddleia und Cereus Pasacana steht, habe ich nicht beobachten können; wahrscheinlich haben sie ebenfalls Honig, die letztere wohl gar reichlich. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 437 wenn man den Vogel mit herabhingendem Kopfe hielt und am Halse aufdrückte, zahlreiche helle, süsse Honigtropfen herauskamen (vgl. was oben über Vernonia, Cnicothamnus, Tecoma, Lycium cestroides u. A. berichtet worden)! Dies mag ja nicht behindern, dass in anderen Fällen die in den Blüten dem Honig oder Blütenstaub nachgehenden Insekten die Lockspeise der Vögel gewesen sein mag. Die Arten der Familie Leguminosie, welche hier zur Be- sprechung gelangt, bieten, hinsichtlich des Bliitenbaues, ein ganz besonderes Interesse. Sie zeigen einen Übergang von Blüten mit langen und frei herausragenden Geschlechtsorga- nen zu solchen mit fest umschlossenen und von ein Paar der Kronenblätter verborgenen Geschlechtsteilen. Acacia Cavenia hat eine unbedeutende Hülle und borstig hervorragende Staub- gefässe und Pistille; Cesalpinia coulterioides hat ganz freie Geschlechtsorgane, die Hülle ist aber gross und prunkend geworden. Bei Corallodendron begegnen wir bereits der Pa- pilionaceenbliite, aber noch nicht typisch, indem die Ge- schlechtsorgane mit den Spitzen aus dem Schiffchen hervor- ragen. Gourliea dagegen hat sie völlig, wennschon lose, darin eingeschlossen, gleichfalls Medicago sativa, wo die beiden Schiffchenblatter die Geschlechtsorgane aber fester umfassen, um sle bei etwaigem Druck auf das Schiffchen elastisch vor- springen zu lassen. Bei Crotalaria schliesslich sind Staub- gefásse und Stempel von den zu einer Róhre verwachsenen un- teren Kronenblättern umschlossen und werden bei einem Druck auf sie blossgelegt, kehren aber bei dem Nachlassen des Druckes auf ihren Platz drinnen zurück. Theoretisch würde man ja die ersten dieser Serie als ornithophil angepasst an- nehmen können, aber den letzteren die Ornithophilie abspre- chen, da sie sitzenden Besuchern angepasst zu sein scheinen und in der That auch von Insekten besucht werden. Dem ist nun aber so, dass jene die Kolibris in spärlicherem Masse anlocken, diese aber weitaus häufiger, am meisten von allen die Gourlica. Ein besonderes Interesse bietet Medicago sativa, welche ja in Europa ein typiseher Bienen- und Schmetterlingsbliitler ist. Ist nun diese Art zu den ornithophilen zu stellen oder nieht? Gewiss, falls man der Ornithophilie die als das natür- ! Vgl. auch MARLOTH, a. a. O. pag. 176. 438 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. lichste erscheinende Begrenzung gibt, indem man nämlich als ornithophil alle diejenigen Pflanzen bezeichnet, bei deren Bestäubung Vögel in erwähnenswerten Grade mitwirken., Dies bedeutet, dass eine Blüte zugleich entomophil sein kann, was ja in der That betreffs vieler obiger Pflanzen (z. B. Lycium cestroides, Gourliea u. A.) der Fall. Die Definition birgt fer- ner die Móglichkeit, dass eine Pflanze in einer Gegend orni- thophil, in einer anderen hingegen entomophil ist, was man ja als eine lokale Ornithophilie bezeichnen kann. Als Ex- empel möge Medicago sativa dienen, welche thatsächlich bei Tarija in nieht unerheblichem Masse durch Kolibris bestáubt wurde. Hierher gehören ferner die von JoHow! angeführten Prunus amygdalus und persica, Cydonia japonica, Eriobotria japonica, Buddleia madagascariensis und Cytisus proliferus, welche in Chile von Kolibris besucht werden — allerdings gesetzt, dass die Vógel dabei zum Pollenüberführen beitragen (Siehe auch ManrorH a. a. O. pag. 179). Bedient man sich von der Jonow'schen Begrenzung der Ornithophilie,? dass »nur die directe, in der Natur und zwar im Vaterlande der Pflanze vorgenommene Beobachtung des Bestüubungsactes im Verein mit dem Nachweis von Blüten- characteren, die deutlich auf Anpassung an Vögel hinweisen, giebt uns das Recht, eine Art für ornithophil zu erklären», ja dann muss die Zahl der ornithophilen Pflanzen beträcht- lich herabgesetzt werden. Eine Konsequenz dieser Definition wäre, Blüten die Ornithophilie abzusprechen, welche sogar ausschliesslich oder vorzugsweise mit Hülfe der Vögel be- stäubt wurden, deren Bau wir aber, wenigstens zur Zeit, nicht als diesen Besuchern angepasst erklüren kónnen. Gour- liea decorticans weist ja in ihren Blüten den entomophilen Typus dar; dem ungeachtet wurde sie, wie vorhin erwühnt worden, sowohl bei Quinta als bei Tarija massenhaft von Vögeln besucht, und da es sich herausstellte, dass diese that- sichlich Pollen von einer Blüte nach einer anderen hinüber- tragen, dürfte in der That deren Ornithophilie an jenen Orten nicht in Abrede gestellt werden kónnen. Es sei auch an das über Crotalaria incana mitgeteilte erinnert, deren Blüte ja ganz und gar nicht als mit den Kolibribesuchen übereinstimmend gedenkt werden kann; das Erlegen eines 1 Jonow, Zur Bestäubungsbiologie chilenischer Blüthen II, pag. 436. ? JoHow, a. a. O. pag. 235. FRIES, ORNITHOPHILIE IN DER SÜDAMERIKANISCHEN FLORA. 439 Kolibri während des Besuches an der Blüte ermöglichte jedoch den Nachweis, dass thatsächlich vom Vogel ein so grosser Druck auf das Schiffehen ausgeübt worden war, dass Blüten- staub herausgepresst worden und am Schnabel sitzen geblie- ben war. Schliesslich sollten denn doch stets die direkten Beobach- tungen, ob die Vögel bei den. Besuchen in den Blüten das Pollen überführen oder nicht, das eigentliche entscheidende Kriterium der Ornithophilie oder Nicht-Ornithophilie sein; nur im ersteren Falle sind eben die Besuche für die Blüte von Nutzen, und nur dann kann man behaupten, die Vögel seien den Blumen beliebt, welche hierdurch zum Namen or- nithophil berechtigt werden. Das Obige kurz zusammenfassend möchte ich hervor- heben: dass es für die ornithophilen Blüten gemeingiltige Merkmale nicht gibt, dass keine scharfe Grenze zwischen „den ornithophilen und den entomophilen Blumen existiert, dass ferner eine und dieselbe Art sowohl von Insekten als von Kolibris polliniert werden kann, und zwar sowohl am selben Lokale (in der Heimat der Pflanze) als einerorts von Insekten und anderorts, wo sie eingeführt ist, von Vögeln. 440 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Figurenerklärung. 1. Blüte von Anisacanthus caducifolius (Gr.) Lindau. 1/1. y > » Capparis Tweediana Eichl. 1/1. 3. Vordere Teil des Kopfes des Zeterus pyrrhopterus. Der Schnabel ist mit einem Ringe von Blütenstaub bedeckt. 4/1. » 4. Blüte von Dicliptera jujuyensis Lindau. 1/1. > 5. Zunge des Icterus pyrrhopterus, von oben gesehen. ?/i. » 6. Blüte von Nicotiana Friesii Dammer. 1/1. >» "7. » » Nicotiana glauca Grah., im Längsschnitt. 1/1. > 8. Crotalaria incana L. Blüte. 4/1. » 9 » » Schiffchen. 3/2. 3 10 > Eingang zum Honig. st. Staubblatter. » c. Schiffchen. 3/1. > 11. Gourliea decorticans Gill. Eingang zum Honig. st. Staub- blätter. ce. Schiffchen. ?/. » 12. Print cuneifolius (R. & P.) Eichl. Blütenknospe. TA. i. dk » » Blüte. "Wi: » 14. » » Blüte im Lüngsschnitt. Bus e Tryckt den 27 augusti 1908. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Beiträge zur Bryologie der Magellansländer, von Westpatagonien und Siidchile. Von P. DUSEN. 1. Mit 11 Tafeln (Tafl. 18— 28). Mitgeteilt am 11. Juni 1903 von V. WrrTROCK und A. G. NATHORST. Einleitung. Die vorliegende Darstellung stützt sich hauptsächlich auf die Sammlungen, die ich in den Jahren 1895—1897 teils als Mitglied der schwedischen Expedition nach den Magellans- landern, teils auf meinen eigenen Reisen in Patagonien und Chile machte. Zwei andere Kollektionen werden ebenfalls hier beriicksichtigt und zwar eine von Dr. O. NORDENSKJÖLD in dem Baguales-Gebiet und am oberen Gallegos-Flusse in Siidpatagonien gemachte Sammlung sowie die von Professor Dr. F. W. NEGER aus der Kordillera von Villarica in Siid- chile heimgebrachten Laubmoose. Meine Reisen in Westpatagonien und Chile hätten nicht durchgeführt werden kónnen, wenn ich nicht von vielen Sei- ten kräftig unterstützt worden wäre. Durch eine grosse Donation der schwedischen Stiftung »Lars Hiertas Minne» erhielten meine geplanten Untersuchungen im Südamerika eine feste Basis und sie wurden ausserdem noch dadurch ge- fördert, dass die schwedische Gesellschaft für Anthropologie und Geographie mir das Vega-Stipendium für das Jahr 1896 442 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. erteilte. Meine Untersuchungen in Westpatagonien wurden daher in der Tat von grösserem Umfange als ich es von An- fang an zu hoffen gewagt hatte, wozu noch ferner in hohem Grade der Umstand beitrug, dass mir die chilenische Regie- rung nicht nur die kostenfreie Teilnahme an der Aysen-Ex- pedition bewilligte, wodurch ich Gelegenheit erhielt, die Kor- dillera in etwa 45° 30' s. Br. zu durchqueren, sondern auch Empfehlungsbriefe an die Guvernóre der südlichen Provinzen des Landes mitgab, wodurch mancherlei Schwierigkeiten ver- mieden und teilweise auch freie Reisen erzielt werden konn- ten. Für sümtliche diese mir zu teil gewordenen Unterstiit- zungen spreche ich hier allen meinen Gönnern den wärmsten, tiefgefühlten Dank aus. Es ist mir kaum möglich, alle hier aufzuzählen, die meine Untersuchungen gefórdert haben. Die sprichwórtliche chi- lenische Gastfreiheit ist mir in hóchstem Masse zu Teil ge- worden. Gelehrte und Private haben mir ihren Beistand ge- leistet, und tief verpflichtet bin ich unter anderen Herrn Prof. Dr. R. A. PurLriPPr, dem damaligen Direktor des Na- tional-Museums zu Santiago, Herrn Prof. Dr. F. PHILIPPI, Herrn Prof. Dr. F. JoHAn, dem Chef der Aysen-Expedition Herrn Prof. Dr. H. STEFFEN, der auf unsrer gemeinschaft- lichen Reise in liebenswürdigster Weise meine Arbeiten för- derte, dem Generalkonsul von Schweden und Norwegen zu Buenos Aires Herrn S. A. CHRISTOPHERSEN, dem Generalkon- sul von Schweden und Norwegen zu Valparaiso Herrn BR. Mour, dem Chef des Kohlenminenbetriebs an Curanilahue Herrn R. Gascoyne, dem Chef des Kohlenminenbetriebs an Peumo Herrn J. P. Macken, dem Beamten an den Kohlen- minen an Colico Herrn 'Tropono FINGER, dem Hafen-Ka- pitän von Melinca (Guaitecas-Inseln) Herrn GUILLERMO La- GREZz, bei dem ich mich eine längere Zeit der Gastfreiheit erfreute, und meinem Landsmanne Herrn J. BILLING in San- tiago, dessen Einfluss ich viele wichtige Vorteile verdanke. Meinen hochverehrten Freunden, Dr. K. MARTIN in Pu- erto Montt, dem unermüdlichen Beobachter und ausgezeich- neten Kenner des südchilenischen Klimas, der mich in freund- schaftlichster Weise aufnahm und mir mit Rat und Tat beistand, und Herrn Prof. Dr. F. W. NEGER, der mir seine Laubmoossammlung zur freien Verfügung stellte und in des- sen Gesellschaft ich mehrere lehrreiche Ausflüge in die Um- " P. DUSÉN, BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 443 gegend von Concepcion und Talcahuano machte, beiden bringe ich hiermit meinen herzlichen Dank. Mit Dankbarkeit er- innere ich mich auch des deutschen Kaufmanns und tüchti- gen Kolonisten (am Nahuelhuapi-See) Herrn K. WIEDERHOLD, der mir bei meiner Durchquerung der Kordillera im Winter 1897 grossen Beistand leistete und in dessen Gesellschaft ich darauf die Durehquerung von Nordpatagonien vollendete. Um mich in den Stand zu setzen, nicht nur die bryolo- gische Ausbeute meiner Reisen, sondern auch andere Teile der heimgebrachten Sammlungen zu bearbeiten, erteilte mir die schwedische Stiftung »Letterstedtska Föreningen» ein grösseres Stipendium, und Freifrau M. Dickson, geb. Comtesse von Rosen, stellte reiche Mittel zu meiner Verfügung. Für diese Unterstützungen spreche ich allen meinen ehrerbietigen und aufrichtigen Dank aus. Tief verpflichtet bin ich ebenfalls dem vor einigen Jahren hingeschiedenen, hervorragenden Bryologen Prof. Dr. K. Mür- LER und dem ausgezeichneten Bryologen Prof. Dr. V. F. Broruervs. Da ich für den geplanten Reisebericht notwen- dig die Bestimmungen mehrerer Laubmoose bedurfte, wurden während meiner Reisen die in Südchile vor meiner Teilnahme an der Aysen-Expedition gesammelten Moose Herrn Dr. Bro- THERUS zugeschickt, der mit gewöhntem Entgegenkommen die Bestimmungen derselben übernahm. In dieser Sammlung fan- den sich mehrere für die Wissenschaft neue Arten; dieselben sind in der nachfolgenden systematischen Darstellung von Dr. BrRorHERUS selbst beschrieben. Der weitaus grösste Teil meiner Sammlung war indessen bei meiner Heimkehr noch unbearbeitet, und da mir das für die vollständige Bearbeitung der Sammlung nötige Vergleichs- material nicht zur Verfügung stand, äusserte ich Herrn Prof. Dr. K. MüLLER meinen Wunsch, die Bearbeitung bei ihm ausführen zu dürfen. In freundschaftlichster Weise von ihm aufgenommen und mit Aufopferung seiner ganzen Zeit un- ermiidlich unterstützt, verweilte ich 4 bis 5 Wochen in Halle. Es ist leicht einzusehen, dass diese verhältnismässig kurze Zeit nicht hinreichend war, um das etwa 1500 Nummern zàh- lende Material ganz zu untersuchen und dass die gemachten Untersuchungen in zahlreichen Fällen nur für oberflächlich gehalten werden mussten. Die Beendigung der Bearbeitung und die Revision der bis dahin ausgeführten Bestimmungen Arkiv för botanik. Band 1. 31 444 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. war noch übrig. Wegen meiner Reise nach Ostgrónland und der hiermit verknüpften Arbeiten, wegen der Bearbeitung der aus den Magellansländern heimgebrachten Phanerogamen sowie wegen meiner Ubersiedelung nach Brasilien blieb diese Revision lange aufgeschoben. Durch den letzterwühnten Um- stand war ich selbst verhindert, die Verteilung der westpa- tagonischen und chilenischen Laubmoose zu bewerkstelligen. Aus dieser schwierigen Lage half mir indes mein verehrter Freund Dr. V. F. BnorHERUus, der sich gütigst erbot, die Di- stribution der genannten Moose zu besorgen. Um dieselbe zu ermöglichen, setzte ich sofort bei meiner Ankunft in Bra- silien die nötige Revision der früheren Bestimmungen und die Bestimmung des noch nicht behandelten Materials ins Werk. Da ich genótigt war, diese Arbeit in sehr kurzer Zeit zu beendigen, konnten leider Fehler nicht vermieden werden, auf die ich naehstehend aufmerksam machen werde. Herrn C. WARNSTORF in Neuruppin bringe ich meinen herzlichen Dank für die Mitwirkung, die er mir durch die Bestimmung der Sphagnaceen geleistet hat. Ich werde es mir angelegen sein lassen, die hier unten beschriebenen Arten, so weit es möglich ist, in einfachen Abbildungen wiederzugeben. Mit Rücksicht auf die Figuren sei bemerkt, dass sie nach aufgeweichtem Material gezeich- net sind, wenn nicht anders angegeben ist. Es sei ebenfalls hervorgehoben, dass die wiedergegebenen Pflanzen oder Pflan- zenteile beim Zeichnen keineswegs formverändert gewesen sind, z. B. durch die darauf liegenden Deckgläser; ist dies trotzdem dann und wann geschehen, so wird es auch aus- driicklich erwühnt werden. Synonyme und Literaturhinweise werden in der folgen- den Darstellung, wenigstens im allgemeinen, nicht mitauf- genommen. Solche raumverschwendende Angaben lassen sich, wie wertvoll sie auch sein mógen, um so leichter entbehren, da sie sich in dem modernen Werke von E. G. Parts Index Bryologicus finden, ein Werk, das durch Ergänzungsbände fortgeführt wird. Systematisch schliesst sich die folgende Darstellung, so weit es möglich sein wird, der systematischen Behandlung der Laubmoose in dem von ENGLER und PRANTL herausgege- benen Werke, Die natiirlichen Pflanzenfamilien, an. P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 445 Anstatt im Anschluss an die Einleitung eine Beschreibung des allgemeinen Charakters der Moosvegetation der betreffen- den Länderteile zu geben und die verwandtschaftlichen Be- ziehungen derselben zu der Moosvegetation anderer mehr oder weniger entfernten Gebiete auseinanderzusetzen, scheint es mir zweckmässiger, die Behandlung dieser Gegenstände an das Ende der systematischen Darstellung zu verlegen. Die Korrektur haben die Herren Dr. H. W. ARNELL und C. O. NORDGREN bewerkstelligt, und ich erfülle nur eine sehr angenehme Pflicht, wenn ich ihnen für diesen freundschaft- lichen Beistand meinen herzlichsten Dank sage. SYSTEMATISCHE DARSTELLUNG. I. Sphagnales. Fam. Sphagnacea. Gen. Sphagnum. Sphagnum medium Limpr. var. fuscorubellum W ARNST. Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in rupibus irrigatis. Sphagnum medium Limpr. var. fuscorubellum Warnst. f. brachydasyclada W ARNST. Hab. Patagonia australis prope Punta Arenas oppi- dum in turfosis. Fuegia occidentalis ad marginem silvae haud procul a sinu Bahia Inutil. ‘Leg. O. NORDENSKJÖLD. Fuegia australis inter Rio Grande et Lago Fagnano. Leg. O. NORDENSKJÖLD. Sphagnum medium Limpr. var. pallidocarneum WaARNST. f. brachydasyclada W ARNST. 446 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Hab. Fuegia australis in valle fluminis Azopardo in turfosis et in rupibus irrigatis. Sphagnum medium Limpr. var. purpurascens (Russ.). Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in rupibus irrigatis. Sphagnum medium Limpr. var. purpurascens (Russ.) f. brachylomatoclada W ARNst. Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in turfosis. Sphagnum rigescens W ARNST. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici, insula Desolacion ad Puerto Angosto in rupibus irrigatis. Sphagnum cuspidatum (Euru.) Russ. et Warnst. var. fal- catum Russ. Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in turfosis. Sphagnum cuspidatum (EHRH.) Russ. et WARNST. var. submersum SCHPR. Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in turfosis. Sphagnum cuspidatum (EHRR.) Russ. et WARNST. var. miquelonense W ARNST. Hab. Fuegia australis in valle fluminis Azopardo in turfosis. Sphagnum cuspidatum (Euru.) Russ. et WARNST. var. serratum Lesa. et JAMES. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici, insula Desolacion ad Puerto Angosto in lacunis. Sphagnum undulatum W ARNST. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici, insula Desolacion ad Puerto Churucca. Leg. PoRTALUPPI. Sphagnum fimbriatum Wis. var. robustum BRAITHW. Hab. Chile australis ad Puerto Montt oppidum in paludosis; in insula San Pedro in terra silvosa. P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 447 Fuegia occidentalis ad marginem silvae etiamque in campo haud procul a sinu Bahia Inutil. Fuegia australis in valle fluminis Azopardo in palu- dosis et in terra aprica subhumida. Sphagnum fimbriatum Wits. var. robustum Brarruw. f. brachydasyclada W ARNST. Hab. Fuegia australis in valle fluminis Azopardo ad rivulos. Sphagnum fimbriatum Wits. var. robustum Bratrruw. f. laxifolia WARNST. Hab. Fuegia australis in valle fluminis Azopardo ad rivulos. Sphagnum subnitens Russ. et WARNST. var. purpurascens WARNST. Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in rupibus irrigatis. Über das Vorkommen der Sphagnaceen im Gebiete werde ich hier nur folgendes kurz bemerken. Sie haben ihre reich- lichste Entwickelung im Gebiete des Sommerwaldes und be- sonders in den dem Gebiete des immergrünen Waldes benach- " barten Teilen desselben. Wenigstens ist dies der Fall in den Magellansländern. Nur zwei, Sphagnum medium LrIMPR. var. fuscorubellum WARNST. und var. pallido-carneum W ARNST. sowie Sphagnum fimbriatum Wins. var. robustum BRAITHW. sind yon grósserer Bedeutung; die übrigen sind selten und spärlich. Die erstgenannten Varietäten sind vorzugsweise Moorbildner; die letzterwähnte dagegen zieht gewöhnlich offenes, nicht versumpftes Terrain vor und bildet hier nicht selten massenhaft auftretende, lose und schwellende Riesen- polster oder nimmt den Waldboden in Anspruch. Keine an- dere der Sphagnaceen hat im Gebiete eine so weite Verbrei- tung wie diese. 448 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. II. Andreaeales. Fam. Andreaeaceae. Gen. Andreaea Euru. Subg. Aeroschisma Hook. fil. et Wins. Andreaea Wilsonii Hoox. fil. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici in in- sula Desolacion ad Puerto Angosto in rupibus litoreis. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in saxis. Subg. Euandreaea LINDB. Andreaea patagonica Dus. n. sp. Dioica; caespites densissimi, sat parvi, humiles, fusco- brunnei, apicibus caulinis pallide brunneis vel aureo-brun- neis; caulis inferne defoliatus, fere e basi ramosus, ramis ramulosis, fastigiatis, rarissime flagellaceo-elongatis, adscen- dens, 1,5—2,0 cm altus; folia conferta, sicca subjulaceo-imbri- cata, humida inferiora e basi erecta patentissima, superiora e basi erecta minus quam inferiora patentia, c. 0,» mm longa et 0,27—0,30 mm lata, omnia leviter arcuate incurvata, e basi brevi lataque ventricosa in laminam subelongatam, sensim attenuatam, acuminatam, canaliculatam producta, marginibus integerrimis, planis, enervia; cellulae parietibus valde in- crassatis, basales angustissimae, liniari-elongatae, laevissi- mae, ad medium foliae sitae anguste rectangulares, subpapil- losae, apieales subrotundatae vel ovales, papillosae, margi- nales fere a basi folii ovales et subtransversaliter directae; folia perichaetialia folii caulinis multo majora, interiora 2:—3,0 mm longa, erecta, convoluta, integerrima, enervia, cellulis basalibus rectangulis, sat brevibus, parietibus incras- satis, laevissimis, supremis parvis, irregularibus, saepe subo- valibus, parietibus valde incrassatis et crasse papillosis; pseudopodium folia perichaetialia non superans; capsula oblongo-ovalis, fissuris apicem basinque thecae fere attingen- tibus. P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 449 Planta mascula planta feminea paulo humilior, floribus gemmiformibus, terminalibus vel pseudo-lateralibus. Folia perigonalia ovata vel oblongo-ovata, subacutata, concava, in- tegerrima, enervia, foliis caulinis paulo majora, superne pa- pillosa; antheridia pauca, paraphysibus nonnullis, filiformibus, flavis cinctis. Hab. Fuegia australis prope ostium fluminis Azopar- do in saxis. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in ru- pibus. TAFEL 18. Bars Spoon plantae fertilis humiditate. Vergr. ”?. » » siccitate. Vergr. EUR Rom et paraphysis. Vergr. 4°. Fig. 1. 2 3. 4. Pars sectionis transversalis cireiter e medio folio. Vergr. 42°. B) 6 7 35 2. Cellulae folii apicales. Vergr. *2°. Cellulae e medio folio. Vergr. 400, Cellulae folii basales. Vergr. +99. > 8-9. Plantae. Vergr. 1. » » > » >» TAFEL 19. Fig. Folium perichaetii. Vergr. °?. > pu Folia perigonialia. Vergr. 5$. » 5-7. Folia caulina a latere visa. Vergr. %. » 8—9. Folia caulina a fronte visa. Vergr. %. » 10. Folium perichaetii. Vergr. ??. Vorliegende Art steht Andreaea mutabilis Hook. fil. et Wis. sehr nahe, unterscheidet sich aber von dieser durch krüftiger papillóse Blattzellen und viel weiter abstehende Blatter. Die scharfe, kniefórmige Biegung der Blatter bei A. patagonica fehlt bei A. mutabilis. Letzterer Art fehlen nach der Beschreibung Paraphysen im Perigonium; solche be- sitzt dagegen A. patagonica. Die Art ist zweifelsohne auch mit Andreaea acutifolia Hook. fil. et Wits. und Andreaea laxifolia Hook. fil. et Wis. verwandt.; diese Arten sind mir jedoch nur durch die Be- schreibungen und Abbildungen in Hooxer, Flora Antarc- tica bekannt. Von A. acutifolia, der sie am nüchsten kommt, weicht sie durch ganzrandige, weiter abstehende Blütter und dureh kräftiger zusammengerollte und kürzer zug gespitzte Hötdhastialllätter ab. Win A. laxifolia unterscheidet sie sich durch dichtere Rasenbildung, dichtere Verzweigung, dichter gestellte, allseitswendige und weiter abstehende Blät- ter sowie durch krüftiger zusammengerollte Perichaetialblat- 450 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. ter. A. laxifolia ist monöcisch, A. patagonica diöeisch. Ob die papillósen Zellen der letzteren Art gleichfalls ein Merk- mal sind, das sie von den genannten Arten trennt, ergiebt sich nicht aus den Diagnosen. Andreaea loricata Dus. n. sp. Dioica, aterrima, nitens, dense caespitosa, caespitibus valde expansis; caulis decumbens vel suberectus, strictus vel subflexuosus, plerumque fere e basi dichotome ramosus, ra- mis fastigiatis, inferioribus dichotomis, superioribus simpli- cibus vel apicem versus ramulos breves paucos emittentibus, inferne defoliatus, filiformis, ceterum imbricate foliatus, usque ad 5 cm longus; folia sicca subjulacea, humida e basi sub- erecta patentia, apice arcuate suberecta, e parte basali lata, concava, superne paulo contracta in laminam latiorem, sub- orbicularem, concavam, sat subito breviter acutiuscule vel rotundato-obtuse acuminatam transeuntia, marginibus inferne crenulatis vel serrulatis, ceterum integerrimis, enervia; cel- lulae laevissimae, in utroque latere folii planae, basaies anguste elongatae, ad mediam laminam sitae rotundate breviter rectangulares, marginales et apicales ovales, omnes parietibus valde inerassatis; folia perichaetialia foliis caulinis multo majora, lato-oblonga, canaliculata, interiora convolutaceo-at- tenuata, marginibus integris vel leviter sinuatis, ceterum foliis caulinis similia; pseudopodium plerumque parte di- midia bracteas superans; capsula ovalis; sporae rotundatae, c. 0,00 mm diam. Planta mascula plantae femineae similis, sed brevior et simplieius ramosa, interdum ob flores pseudolaterales per- multos persistentes veluti nodulosa; folia perigonalia fo- lis caulinis sat similia, sed majora. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici in insula Desolacion ad Puerto Angosto in rupibus saxisque rivalibus. TAFEL 19. Fig. 11. Cellulae folii apicales. Vergr. 49°. Fig. 12. Cellulae ad medium folium sitae. Vergr. 599. Es sei bemerkt, dass die primären Zellenwände in der Tat nicht so scharf hervortreten wie es in der Fig. 12 wegen der hier benutzten Repro- duktionsmetode erscheint. P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 451 TAFEL 20. Fig. 1—2. Planta fem. Vergr. 2. 3. Planta masc. Vergr. 2. » 4—7. Folia caulina a fronte visa. Vergr. %. > 8. Folium caulinum a latere visum. Vergr. 2. TAFEL 21. Fig. 1—3. Folia perichaetialia. Vergr. ??. > 4. Antheridium. Vergr. 29. 5. Paraphysis. Vergr. 99. > 6. Fragmentum sectionis transversalis e parte folii superiore. Vergr. 42°, > 7. Fragmentum sectionis transversalis e parte folii basali. 7 400 Vergr. *2°. > 8—9. Folia perigonialia. Vergr, %. Die Art ist zweifelsohne mit Andreaea alpina (L.) Sw. verwandt, unterscheidet sich jedoch von dieser dadurch, dass sie diöcisch, während A. alpina monócisch ist.! Die Perigo- nialblätter der A. loricata sind zwar grösser als Stengelblätter derselben, sonst aber kaum davon verschieden; bei A. alpina dagegen sind die Perigonialblätter den Stengelblättern durch- aus unähnlich. Die Antheridien und die Paraphysen der vor- liegenden Art sind weniger an der Zahl als die der A. alpina. Jene sind kurzgestielt, kleinmaschig, und in jedem Perigonium finden sich gewöhnlich etwa 4, diese fadenförmig, gerade oder hin- und hergebogen, länger als die Antheridien, gelblich, überall gleich dick und der ganzen Länge nach von einer einzigen Zellenreihe gebildet. Die weiblichen Blüten von A. loricata ohne, von A. alpina mit zahlreichen Paraphysen. Das Blattnetz der beiden Arten ist verschieden, bei 4. loricata nämlich weitmaschiger als bei A. alpina. A. loricata ist ebenfalls mit A. pseudo-alpina C. Mürr. verwandt. Sie unterscheiden sich dadurch, dass diese bedeu- tend kleinere sowie rascher und kürzer zugespitzte Blatter besitzt als jene. 4. pseudo-alpina ist dunkelbraun, glanzlos, und ihr Stengel sogar seiner ganzen Länge nach beblüttert, ausserdem schlanker und, wenn trocken, weniger steif als der der A. loricata. ! A. W. SCHIMPER sagt — Bryologia Europaea. Vol. VI. Andreaea, S. 18 — dass A. alpina diócisch sei. Da er — 1 c. Taf. VI (628) — die Pflanze als monócisch wiedergiebt und ausserdem — 1. e. S. 18 — sagt: »flo- res monoici», so dürfte die Angabe, dass die Pflanze diócisch sei, auf ein Ver- sehen beruhen. Exemplare von A. alpina stehen mir gegenwürtig nicht zur Verfügung. 452 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Die vorliegende Art ist auch mit Andreaea aterrima C. Mürr. ziemlich nahe verwandt, und rücksichtlich der Blatt- form und des Blattnetzes ist der Unterschied dieser Arten nicht gross. A. loricata hat breitere, rascher zugespitzte und am oberen Basalteil kräftiger verengte Blätter als A. aterri- ma. Der charakteristische Firnissglanz der A. loricata fehlt der A. aterrima. Ausserdem ist die vorliegende Art bedeu- tend stattlicher und reichlicher verzweigt als A. aterrima. A. Naumanni und A. parallela stehen unsrer Art weni- ger nahe. Sie unterscheidet sich von beiden durch bedeutend kräftigeren Wuchs, reichlichere Verzweigung und Verflech- tung der Stengel und Zweige. Ausserdem weicht sie von beiden durch ihre tiefschwarze, glànzende Farbe ab. Sie un- terscheidet sich von A. Naumanni überdies durch kürzere, rascher zugespitzte und weniger konkave Blätter. Die Blätter sind untenan bei A. Naumanni ganzrandig oder nur schwach krenuliert, bei A. loricata kräftig krenuliert oder gezühnt. A. parallela hat allmählich zugespitzte, schmälere und län- gere Blätter als A. loricata. Von A. squamata C. Mrr., in deren Nähe die vorliegende Art ebenfalls gestellt werden muss, weicht sie durch statt- lichen Wuchs, reichliche Verzweigung und Verflechtung so- wie tiefschwarze, glänzende Farbe ab. A. loricata, hat, wenn trocken, gewöhnlich dicht anliegende, deckende Blätter, A. squamata dagegen, wenn trocken, ausgesperrte Blätter. Die Blätter der A. loricata sind ausserdem am oberen Basal- teil kräftiger verengt als die der A. squamata. Es sei endlich bemerkt, dass die Stengelblätter, wenn trocken, nicht immer dem Stengel anliegen, sondern mehr oder weniger abstehen. Diese abnorme Blattrichtung scheint durch die in den Blattachsen stattfindende reiche Entfaltung einer Alge bewirkt zu sein. Andreaea brevifolia Dus. n. sp. Dioica (?), dense caespitosa, superne vel in apice caulino solummodo rufa, ceterum aterrima; caulis decumbens, gra- cilis, inferne longe defoliatus, a medio vel paulo inferius diehotome vel rarissime fasciculatim ramosus, ramis simpli- cibus vel dichotome divisis, rarissime flagellaceo-elongatis, fastigiatis, usque ad 6 em longus, strictiusculus vel flexu- osus; folia dense conferta, sieca subjulacea, imbricata, humida P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 453 e basi erecta patentissima, arcuate adscendentia, e parte ba- sali, magis brevi quam lata, subventricose concava, superne subcontracta in laminam brevem, subrotundatam, concavam, sat subito breviter cuspidate acutatam transeuntia, margini- bus inferne crenulatis, ceterum integris, enervia; cellulae epapillosae. sed superiores ad laterem folii dorsalem con- vexae, basales angustissimae, rectangulares, ad medium folium sitae diversiformes, breviter rotundate rectangulae vel sub- ovales, margines versus oblique dispositae, apicales ovales, omnes parietibus valde incrassatis; folia perichaetialia folis caulinis multo majora, exteriora oblonga — lineari- elongata, canaliculata, breviter acuminata, interiora quam exteriora multo longiora et brevius acuminata, convolutacea, e basi fere ad apicem crenulata, enervia; capsula oblongo- ovalis, folia perichaetialia vix superans. Planta mascula ignota. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici in insula Desolaeion ad Puerto Angosto in rupibus. Patagonia occi- dentalis in insulis Guaitecas in rupibus. TAFEL 22. Fig. 1—3. Planta. Vergr. 2. > 4-5. Folia caulina a fronte visa. Vergr. 63. 3 6—1. Folia caulina a latere visa. Vergr. 93. » 8-11. Folia perichaetialia. Vergr. 35. 2 12. Fragmentum sectionis transversalis e parte folii superiore. Verena. » 13. Cellulae folii apicales. Vergr. 42°. » 14. Cellulae ad medium folium sitae. Vergr. *9?9, » 15. Cellulae folii basales. Vergr. *99. Die Art ähnelt Andreaca loricata Dus., weicht aber von dieser folgendermassen ab: durch bedeutend kürzere Blütter, durch die oberen an der Blattunterseite mehr oder weniger gewölbten Blattzellen und durch kräftiger verdickte Zellen- wände. Das Blattnetz ist von dem der A. loricata verschie- den. Auch fehlt ihnen der für die eben genannte Art cha- rakteristische Firnissglanz. Mit Andreaea squamata C. Mün., Andreaea Naumanni C. Mitt. und Andreaea parallela C. Mit. ist sie weniger als mit der obenerwähnten Art verwandt. Von den genann- ten Arten unterscheidet sie sich durch Firnissglanz und kür- zere Blätter sowie durch das Blattnetz. Sie ist ohnedies schlanker als die erwähnten Arten. 454 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Sie bildet gewöhnlich kleine Polster von wechselnder Farbe — von braunrot bis tiefschwarz. Der Stengel wird gewöhnlich 2 bis 3 Cm. lang, ausnahmsweise etwa doppelt linger. Die fruchtende Pflanze scheint immer ziemlich kurz, etwa 2 Cm. lang, zu sein. Andreaea pseudomutabilis Dus. n. sp. Dioiea, pusilla, dense minuteque pulvinata, fusco-brun- nea vel atra; caulis gracillimus, simplex, strictus vel plus minusque curvatus, usque ad 5 mm longus, in tota longitudine foliosus; folia densa, sicca erecta, imbricata, humida e basi erecta patentissima, apicem versus arcuate adscendentia, in- feriora squamaeformia, ad caulem appressa, ovalia, concava, patentia, aculeata vel breviter cuspidata, sursum sensim acere- scentia, superiora e basi ovata vel ovali concava in laminam lanceolatam, canaliculatam, acutam producta, usque ad 0,7 mm longa et 0,27 mm lata, marginibus in parte basali grosse ro- tundate dentatis, ceterum integerrimis, enervia; cellulae basales et illae ad medium folium sitae anguste rectangulae, vix elongatae, hie illie latiores, subovales, apicales rotunda- tae, omnes laevissimae, parietibus incrassatis; folia peri- chaetialia foliis caulinis fere similia, sed longiora, usque ad 1 mm longa, haud convoluta, ad summam partem basalem paulum constricta, in basi minus concava, cellulis basalibus distinctius et brevius rectangularibus, ad medium folium sitae plerumque ovalibus, apicalibus rotundatis vel ovalibus. Flos femineus archegoniis paucis verisimiliter c. 3; para- physes nullae; cetera desunt. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici, ubi in insula Desolacion ad Puerto Angosto in rupibus occurrit. TAFEL 23. Fig. 1—2. Folia caulina superiora. Vergr. $5. > 3—6. Folia caulina inferiora. Vergr. %. 1. Folium planefactum e parte caulis inferiore. Vergr. ??. >» 8—11. Planta. Vergr. 2. > 12. Folium perichaetii. Vergr. €&. > 13. Cellulae folii basales. Vergr. *2°. 14. Cellulae folii apicales. Vergr. *2°. Die Art bildet sehr kleine Polster, die nur selten einen Durchmesser von 1 cm erreichen. Sie steht Andreaea muta- bilis Hook. fil. et Wirs. nahe, unterscheidet sich aber von P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 455 dieser durch die an ihrem Basalteil kräftig gezähnten Blät- ter, die ausserdem an der Basis mehr konkav sind als die völlig ganzrandigen Blätter der A. mutabilis. Die Perichae- tialblätter sind bei A. mutabilis zusammengerollt, bei A. pseudomutabilis offen. Ausserdem ist jene eine erheblich stattlichere und krüftigere Art als diese. Die vorliegende Art steht ebenfalls der Andreaea nana C. Miu. ziemlich nahe; sie weicht jedoch durch abwärts ge- zühnte Blätter sowie durch ebene Blattzellen von derselben ab. A. nana hat ganzrandige Blätter und papillöse Blatt- zellen; sie ist überdies eine etwas kräftigere Pflanze als A. pseudomutabilis. Auch mit A. pygmaea CARD. verwandt, unterscheidet sie sich von jener durch abwärts gezähnte Blätter, die in feuch- tem Zustande weiter abstehen als die der A. pygmaea. Die beiden Arten sind sehr klein und schlank, A. pygmaea mit verzwelgtem, A. pseudomutabilis mit einfachem Stengel. Andreaea squamata C. MÜLL. Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus c. 250 m s. m. Die vorliegende Pflanze hat zwar etwas kürzere und schmälere Stengel als die aus Kerguelen stammende A. squa- mata, stimmt aber sonst mit den von Dr. NAUMANN in der genannten Insel gesammelten Exemplaren völlig überein. Andreaea pseudo-alpina C. MÜLL. Hab. Fuegia australis in valle fluminis Azopardo in rupibus siecis vel irrigatis in altitudine 200—600 m. s. m. Andreaea marginata Hook. fil. et Wrrs. Hab. Pars occidentalis territorü magellanici in rupi- bus saxisque irrigatis. Andreaea remotifolia Dus. n. sp. Densissime caespitosa, caespitibus fusco-brunneis, expan- sis, usque ad 8 cm altis, haud intricatis; caulis strictus, sic- cus submollis, gracilis, simplex vel pauci-ramosus, ramis sim- plicibus, inferne nudus, ceterum remote foliatus; folia et sicca et humida patentissima vel patentia, apicem versus 456 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. arcuate adscendentia, heteromalla, comalia gemmaceo-conferta, usque ad 1,20 mm longa et 0,5 mm lata, e basi semiamplexi- cauli in laminam sensim dilatatam, ovatam vel obovatam, concavam transeuntia, longe cuspidate attenuata, cuspide ca- nalieulata, acuta, enervia, marginibus ubique integerrimis, in basi subinflexis; cellulae basales elongate rectangulares, parietibus mediocriter incrassatis, suprabasales et sequentes breviores et ob parietes longitudinales valde incrassatos angustissimae, supremae breviter ovales, parietibus sat aequa- liter incrassatis, in dorso plerumque convexis, marginales ovales vel rotundatae, plerumque 2—3-seriatae; cetera ignota. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici, ubi in insula Desolacion ad Puerto Angosto in paludosis et ad ru- pes irrigatas occurrit. TAFEL 23. Fig. 15—16. Folia caulina a fronte visa. Vergr. $?. > 17. Folium caulinum a latere visum. Vergr. 93. TAFEL 24. Fig. 1—2. Planta. Vergr. + Cellulae marginales ad medium folium sitae. Vergr. *9°. Cellulae folii basales. Vergr. *$?. Folium caulinum a latere visum. Vergr. 5j. Sectio transversalis e parte folii superiore. Vergr. *29. Cellulae folii apicales. Vergr. *2°. Cellulae ad medium folii sitae. Vergr. *2°. 9o zig: OUR po 20 Es sei bemerkt, dass die primären Zellenwände in der Tat nicht so scharf hervortreten, wie in Figg. 7 und 8 wegen der Reproduktionsmethode dargestellt ist. Von sümtliehen aus dem antarktischen Gebiete bisjetzt bekannten Andreaea-Arten sehr abweichend, durch Weichheit und dünne Beblätterung gekennzeichnet. Die Blätter sind bei weitem nicht so steif und knorpelig, wie es bei den Arten der betreffenden Gattung sonst gewóhnlich der Fall ist. Es sei bemerkt, dass die oberen Blattzellen der Blattunterseite nicht immer nach aussen gewölbt sind. Andreaea remotifolia Dus. var. purpurascens Dus. Densiuseule caespitosa, caespitibus fusco-purpurascentibus; caulis usque ad 3,5 cm altus, in apice falcatulus; folia paten- tissima, faleatula, secunda, longius quam in typo cuspidata; a ee EEE P. DUSEN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 457 2 cellulae marginales 3—4-seriatae; supremae in dorso haud convexae; ceterum cum typo congruens. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici, ubi in insula Desolacion ad Puerto Angosto in paludibus et in saxis rivalibus occurrit. TAFEL 25. Fig. 1—3. Planta. Vergr. i. 4. Folium caulinum a latere visum. Vergr. 55. » 5—6. Folia caulina a fronte visa. Vergr. 95. Sectio transversalis e parte media folii. Vergr. *1?. Cellulae folii apicales. Vergr. *2°. Diese Pflanze weicht habituell sehr von der Art ab. Die einseitswendigen, schwach sichelfórmigen Blätter und die sichelfórmigen Stengelenden geben der Pflanze ein dem Ty- pus fremdartiges Aussehen. Da bei gewissen Andreaea- Arten die Blattriehtung von allseits- bis einseitswendig schwankt, wobei in letzterem Falle auch die Stengelspitzen mehr oder weniger umgebogen sind, ist die bei der vorliegenden Pflanze einseitswendige Blattrichtung und die sichelförmige Krüm- mung der Blatter und Stengelenden nicht wohl für ein Ar- tenmerkmal zu halten. Die Blätter sind mehr verschmälert und die Stengel niedriger als beim Typus. In der Blattform — abgesehen von den Blattspitzen — in der Konsistenz der Blätter und der Anatomie der Pflanze stimmt sie mit dem Typus völlig überein, nur dass die oberen Blattzellen der Blattunterseite nicht gewólbt und die Marginalzellen etwas zahlreicher als bei der Art sind. Auf den ersteren Um- stand kann jedoch kein Wert gelegt werden, da die ent- sprechenden Blattzellen der Blattunterseite an der Art selbst nicht immer gewölbt sind. Die vorliegende Pflanze kann ich daher nur als eine Varietät von Andreaea remotifolia an- sehen. Andreaea grimmioides Dus. n. sp. Autoica; pulvinuli densissimi, fusco-brunnei, grimmi- oidei; caulis erectus, strictus, ad medium vel altius fasci- eulatim ramosus, ramis fastigiatis, in apice in ramulos breves floriferos divisis, inferne vix nudus, et in infima basi caulis et in basi ramorum ramulorumque radiculosus, 1—1,5 em altus; folia dense conferta, sicca suberecta, humida patula, e basi sensim longissime attenuata, acuta, canaliculata, marginibus 458 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. erectis, integerrimis, enervia; cellulae basales omnes angustis- simae, elongatae, suprabasales angustissimae, breviores, ceterae minimae, subovales, omnes parietibus valde incrassatis, nec con- vexae, nec papillosae; folia perichaetialia erecta, exteriora foliis caulinis similia, sed longiora, interiora breviora, e basi oblonga sensim attenuata, subacuta, semiconvolutacea, cellulis basilaribus rectangulis, hyalinis, parietibus longitudinalibus mediocriter incrassatis, ceterum foliis caulinis similia; cap- sula parva, ovalis, bracteas haud superans. Flores feminei archegoniis c. 10; flores masculi antheri- diis 3—4, longe stipitatis, folis perigonii e basi ovata sat subito breviter sensim attenuatis. Hab. Fuegia australis in valle fluminis Azopardo in rupibus c. 600 m. s. m. TAFEL 25. Fig. 9—11. Planta. Vergr. + » 12—13. Folia caulina. Vergr. Xe Durch die langen, schmalen Blätter und die an der Sten- gelbasis ziemlich reichlichen sowie auch an der Basis der Zweigen auftretenden Rhizoiden von sämtlichen aus dem ant- arktischen Gebiete bisjetzt bekannten Arten dieser Gattung scharf getrennt. Andreaea subulata Harv. Hab. Fuegia australis in valle fluminis Azopardo in rupibus c. 600 m. s. m. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in rupibus litoreis. Subgen. Chasmocalyx LINDE. Andreaea pachyphylla (C. Mtut.) BROTH. Dioiea, laxe et expanse caespitosa, nigrescens, rigida, usque ad 10 em longa, rhacomitrioidea; caulis robustus re- mote inordinatim vel interdum fasciculatim ramosus, in apice faleatus vel strictus, inferne nervis foliorum resistentibus ve- stitus, sursum remotifolius; folia sicca patula vel patentia, incurvata vel areuate subuncinata, humida vix mutantia, comalia gemmaceo-conferta, rigidissima, usque ad 1,7 mm longa et basi (planefacta) 0,5 mm lata, e basi minute sed dis- P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 459 tinete rotundate auriculata, sensim attenuata, lanceolata, acuta vel rotundate obtusa, canaliculata, marginibus erectis, integerrimis, nervo crassissimo, dorso fortiter convexo, la- tissimo, in basi ?/3 latitudinis folii vel ultra occupante, 0,32 mm lato, plus minusque excurrente, rarissime apiculum brevem formante; cellulae sat uniformes, omnes rotundate qua- dratae vel breviter rectangulares; folia perichaetialia folis caulinis majora, arcuate incurvata, parum attenuata, fere linearia, obtusa vel subacuta, canaliculata, integerrima, nervo validissimo, quam in foliis caulinis latiore, sursum le- viter attenuato, paulum excurrente; capsula in pseudopodio crasso ovalis, bracteas plus minusque superans. Planta mascula ignota. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici in insula Desolacion ad Puerto Angosto in saxis rivalibus c. 400 m s. m. TAFEL 26. Fig. 1—5. Planta magn. nat. » 6. Pars suprema plantae fert. Vergr. ??. » 7—9. Folia caulina planefacta. Vergr. 35. > 10. Folium caulinum a latere visum. Vergr. 35, > 11. Pars sectionis transversalis e medio folio. Vergr. *?^. > 12. Cellulae folii marginales suprabasales. Vergr. 199, TAFEL 27. Fig. 1—2. Folia perichaetialia planefacta. Vergr. °>- Die Blattstellung ist bei dieser Art, wie bei manchen anderen derselben Gattung, variierend. Bald sind die Blätter einseits-, bald allseitswendig. Ein und dasselbe Individuum weist zuweilen beide Blattstellungen auf, indem einige Zweige allseitswendige, andere einseitswendige Blütter besitzen. Die Art ist an den robusten Stengeln, den geóhrten Blät- tern und den ausserordentlich verdickten Blattnerven leicht zu erkennen. Andreaea pachyphylla (C. Miu.) Bnorn. var. nov. acuti- folia Dus. - Caulis c. 4 em altus, gracilior; folia suberecta, angusti- ora, in basi (planefacta) c. 0,3 mm. lata, acuta vel acutis- sima, nervo angustiore, in basi c. 0,14 mm lato, plerumque breviter subulate excurrente; folia perichaetialia foliis caulinis similia, sed majora; ceterum typo vix diversa. Arkiv für botanik. Band 1. 32 460 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Hab. Pars occidentalis territorii magellanici, ubi in insula Desolacion ad Puerto Angusto in rupibus c. 700 m s. m. sitis occurit. TAFEL 27. Fig. 9. Folium perichaetii. Vergr. **. > 4. Folium caulinum. Vergr. % 5. Folium perichaetii. Vergr. 5* Die Varietät ist bedeutend niedriger, weniger kräftig entwickelt als die Art und von dunkelbrauner Farbe. Die Blätter sind gewöhnlich fast aufrecht, zuweilen schwach einseitswendig und ausserdem weniger gebogen als bei der Art oder fast gerade. Die wichtigste Abweichung der Va- rietät von der Art liegt in der Blattform und im Blattnerven. Die Blätter und in noch höherem Grade die Blattnerven sind schmäler als bei der Art. Der Blattnerv tritt gewöhnlich als eine scharfe Spitze heraus. In den Perichaetien habe ich durchgehends nur zwei Archegonien gefunden. Die Paraphysen sind sehr kurz, etwa 1/3 so lang wie die Archegonien und gelblich oder rötlich gefärbt. Die Varietät wurde am Rande der ewigen Schneefelder gefunden. Um die gegenseitigen Verwandtschaftsverhältnisse der antarktischen Andreaea-Arten einigermassen zu zeigen, werde ich die Blattform derjenigen Arten wiedergeben, die ich habe untersuchen können, schon abgebildete selbstverständlich aus- genommen. Die betreffenden Arten sind folgende: Andreaea parallela C. Mört. — Tafel 27. Fig. 6—7. Fo- lia caulina. Vergr. 54. Andreaea Naumanni C. MünL. — Tafel 27. Fig. 8—9. Folia caulina. Vergr. 5*. Andreaea aterrima C. Mitr. — Tafel 28. Fig. 1—2. Folia caulina a fronte visa. Vergr. 5. Fig. 3—4. Folia caulina a latere visa. Vergr. $4. P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 461 Andreaea nana C. MürL. — Tafel 27. Fig. 5—6. Folia caulina. Vergr. ®%. Andreaea squamata C. Mii. — Tafel 28. Fig. 7. Fo- lium caulinum a latere visum. Vergr. 5f. Fig. 8—9. Folia caulina a fronte visa. Vergr. */. Andreaea pseudo-alpina C. Mörr. — Tafel 28. Fig. 10 — 11. Folia caulina a fronte visa. Vergr. 6f. Fig. 12 13. Folia caulina a latere visa. Vergr. tt. 462 -1 c» O' Kw Ww HH ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Erklärung der Tafel 18. Andreaea patagonica DUS. n. sp. Pars suprema Papi fertilis humiditate. Vergr. ??. » » » siccitate. Vergr. 3?. Archegonium et UR Merge... 421 Pars sectionis transversalis e medio folio. Vergr. 1090, Cellulae folii apicales. Vergr. !?9. Cellulae ad medium folium sitae. Vergr. 19°. Cellulae folii basales. Vergr. *9°. Erklarung der Tafel 19. Andreaea patagonica DUS. n. sp. Folium perichaetiale interius. Vergr. 4°. Ie -4. Folia perigonialia. Vergr. “'. 7 Folia caulina a latere visa. Vergr. 5j. 9. Folia caulina a fronte visa. Vergr. 5j. 0. Folium perichaetiale interius. Vergr. ??. Andreaea lorieata Dus. n. sp. Cellulae folii apicales. Vergr. 49°. 12. Cellulae ad medium folium sitae. Vergr. 49°. Erklarung der Tafel 20. Andreaea loricata DUS. n. sp. 2. Planta fem. Vergr. 2. 3. Planta mascula. Vergr. 3. 7. Folia caulina a fronte visa. Vergr. $4. 8. Folium caulinum a latere visum. Vergr. 5j. ——— Fig. 1—3. » 4. > 5, ) 6. » tbe > #8 9, Fig. 1-3. » 4—5. 6—1. » 8—11. » I2. » 13: » 14. » che Fig. 1—2. » 3—6. He 8—11. 191 » «ds » 14. Fig. 15—16. 17. Folium caulinum a latere visum. P. DUSÉN. BEITRÄGE ZUR BRYOLOGIE. 463 Erklärung der Tafel 21. Andreaea loricata Dus. n. sp. Folia perichaetialia. Vergr. ??. Antheridium. Vergr. "p. Paraphysis. Vergr. ??. Fragmentum sectionis transversalis c parte folii su- periore. Vergr. 499. Fragmentum sectionis transversalis e parte folii ba- sali. Vergr. *99. Folia perigonialia. Vergr. ®. Erklarung der Tafel 22. Andreaea brevifolia Dus. n. sp. Planta. Vergr. i. Folia caulina a fronte visa. Folia caulina a latere visa. Vergr. ®. Folia perichaetialia. Vergr. ?p. Fragmentum sectionis transversalis e parte folii su- periore. Vergr. 499. Cellulae folii apicales. Vergr. 49°. Cellulae ad medium folium sitae. Cellulae folii basales. Vergr. 290, p 64 Vergr. = Jor 400 Vergr. “7”: Erklarung der Tafel 23. Andreaea pseudomutabilis Dus. n. sp. Folia caulina superiora. Vergr. ®'. Folia caulina inferiora. Vergr. "/. Folium planefactum e parte caulis inferiore. Vergr. ! 1^ Planta. Vergr. i. Folium perichaetii. Cellulae folii basales. Cellulae folii apicales. Taror 64 Vergr. 9f. lar 100 Vergr. "fre 7 40 Vergr. 199. Andreaea remotifolia DUS. n. sp. Folia caulina a fronte visa. Vergr. °%!. 2 1 Vergr. 6&5. 1 464 Fig: 19. » 3. 4. | 5. ) 6 > 7. 8. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Erklärung der Tafel 24. Andreaea remotifolia Dus. n. sp. Vergr. 2 Planta. i. Cellulae marginales ad medium folii sitae. Vergr. 49°. Cellulae folii basales. : 400 Vergr.:520; Folium caulinum a latere visum. Sectio transversalis e parte folii superiore. 400 1 Cellulae folii apicales. Cellulae ad medium folii sitae. Jar 64 Vergr: 95. 400 Vergr. ‚#99. Erklarung der Tafel 25. 400 Vergr. 499. Andreaea remotifolia Dus. var. nov. purpurascens DUS. Fig. 2 Fig. 9—11. » 12—13. ila). Planta. Vergr. 3. Folium caulinum a latere visum. Folia caulina a fronte visa. Sectio transversalis e medio folio. Cellulae folii apicales. Planta. Vergr. 2 1. Folia caulina. Vergr. Taror 64 Vergr. 8. » 64 Vergr. 95 " 400 Verse. =. Vergr. 7 » 400 Vergr. 499, Andreaea grimmioides DUS. n. sp. 64 1° Erklärung der Tafel 26. Andreaea pachyphylla (©. MÜLL.) BROTH. » 12. Planta magn. nat. Pars suprema plantae fert. Folia caulina planefacta. Folium caulinum a latere visum. Pars sectionis transversalis e medio folio. p 23 Vergr. =. Teror. 35 Vergr.. 9?. Cellulae folii marginales suprabasales. SiH) Vergr. "P. lor 40 Vergr. pe 7 ^ 400 Vergr. *$". P. DUSÉN. BEITRAGE ZUR BRYOLOGIE. 465 Erklarung der Tafel 27. Andreaea pachyphylla (C. MÜLL.) BROTH. Fig. 1-—2. Folia perichaetialia planefacta. Vergr. *). Andreaea pachyphylla (C. MÜLL.) BROTH. var. nov. acutifolia Dus. Fig. 3. Folium perichaetii. Vergr. %'. » 4. Folium caulinum. Vergr. ^. » 5. Folium perichaetii. Vergr. ®. Andreaea parallela C. MÜLL. Fig. 6—7. Folia caulina. Vergr. ®%. Andreaea Naumanni €. MÜLL. Fig. 8—9. Folia caulina. Vergr. ®. Erklarung der Tafel 28. Andreaea aterrima C. MÜLL. Fig. 1—2. Folia caulina a fronte visa. Vergr. ®%. » 8—4. Folia caulina a latere visa. Vergr. 5i. Andreaea nana C. MÜLL. Fig. 5—6. Folia caulina. Vergr. 4. Andreaea squamata C. MÜLL. Fig. 7. Folium caulinum a latere visum. Vergr. ®%. » 8—9. Folia caulina a fronte visa. Vergr. 5t. Andreaea pseudo-alpina ©. MÜEE Fig. 10—11. Folia caulina a fronte visa. Vergr. or. » 12—13. Folia caulina e latere visa. Vergr. "f. Tryckt den 5 september 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. AW RA Su DEL , E hy je : M TT Y KK 1 x , tT. nr ERHEBT), as MTS. Mud (mel t i Ed Ä ec ‘ Y ^ eee OU A bo | í LOC G raat : NOU (Wa + Th i Sah See Ce... NND Ra rre A. | AN ENERO. — RAR uen Moe " ad WE T fram non ih bY y^ 4 iu Due fau ar N A» 219 1 red UTAS catio En dd 1 Li oe ‘ig oh gs Otte Wat be dw € UN vid SEES: T MC nitate nex flunilz d^ SOAM 1. lls AM m NEA ann AV | ‘ya on as dria EN M 16» JU san ^e MU. $i aiia bere "em Pha WES. eM Lob Po a E ° ar IN TAL MPO ay er Pm d Es. Die beiden letzten Bünde der »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens — Handlingar» enthalten folgende Abhandlungen, welche dem Spezial- Gebiete dieses Archivs angehören: The two last volumes of »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» contain the following papers on subjeets belonging to the Re special matter of this Archiv: Les deux derniers volumes des »K. Svenska Vetenskaps-Akade- miens Handlingar» contiennent les memoires suivants rentrant dans le cadre scientifique des nouvelles Archives: UTI K. VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR (stor 4:0) P äro följande afhandlingar i Botanik publicerade.sedan àr 1900: CLEVE, P. T., Plankton from the Indian Ocean and the Malay Archipelago. — Band 35 n:o 5. 1901. 58 pg. ——, The Plankton of the North Sea and the Skagerak in 1900. — Band 35 n:o 7. 1902. 49 pg. —-—, Plankton-researches in 1901 and 1902. — Band 36 n:o 8. 1903. 53 pg. HEDLUND, T., Monographie der Gattung Sorbus. — Band 35 n:o 1. 1901. 147 pg. 97 Textfig. INGVARSON, F., Om drifveden i Norra Ishafvet. — Band 27 n:o 1. 1903. 84 g. 4 Textfig. LEVIN, E., Bakteriologiska tarmundersókningar. — Band 37 n:o 2. 1903. 68 pg. MÖLLER, Hj. Bidrag till Bornholms fossila flora. Gymnospermer. — Band 36 no 6. 1903. 56 pg. 7 Taf. MunnaECK, S., Ueber die Embryologie von Ruppia rostellata Koch, — Band 36 n:o 5.. 1902. 21 pg. 3 Taf. NATHORST, A. G., Zur oberdevonischen Flora der Bären-Insel. — Band 36 n:o 3. 1902. 60 pg. 14 Taf. ——, Beiträge zur Kenntnis einiger mesozoischen Cycadophyten. — Band 36 n:o 4. 1902. 28 pg. 3 Taf. SKOTTSBERG, C., Die Malpighiaceen des Regnellschen Herbars. — Band 35 n:o 6.. 1901.41 peo, 8 Taf. al 12. INNEHÄLL. KJELLMAN, F. R., Ueber die Mer TEE von Bee- ren Eiland . ./. . . ; x 3 i Was LINDMAN, C. A. M, Remarks on some AH species of Trichomanes Sm. sect. Didymoglossum Dev ..... FRIES, R., Myxomyceten von Argentinien und Bolivia. . Borer, O., Die Algen der ersten Regnellschen Expedition. 2. bis acted: — Tall. 1-9 HIER ER ERIKSSON, J., The researches of Professor H. Metal! Ward on the Brown Rust on the Bromes and the ee Hypothesis. . . . MU ME T TuroRiN, P. G. E, Bidrag till Aon e om i art merna, Ordet rörande deras föränderlighet. — Tafl. 6. LINDMAN, C., Beiträge zur Kenntnis der tropisch-amerika- nischen Pataflors: — Tafl. 7—14 BoRGE, O. Die Algen der ersten Regnellschen Exfeditiont 3. Zygnemaceen und Mesocarpeen. — Tafl. 15 ARNELL, H. W., Om flöntinerande blomningsföreteelseer i södra Sverige . . . 2 SYLVÉN, N., Studier öfver organisationen och lefnadssáttet hos Lobelia dortmanna. — Tafl. 16...... : Fries, R. E, Beiträge zur Kenntnis der Ornithapkilie, in der südamerikanischen Flora. — Tafl. 17. .. .. Dustin, P. Beiträge zur Bryologie der Magellan leder, dei S Setlichen Patagoniens und des südlichen Chile. 1. — Taf. SSR Sen d NP bd aepo 5» Utgifvet den 5 september 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. LJ 287—316 v 377—988. » 389—440. 441—466. .— v UTGIFVET AF K. SVENSKA VETENSK APS-AKADEMIEN | zig BAND 1 Eb HÄFTE 4 STOCKHOLM P. A. NORSTEDT & SÖNER 1, 53 .. BERLIN > _ LONDON " PARIS. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESSLEY & SON PAUL KLINCKSIROK 28 ESSEX STREET, STRAND . 3 RUE CORNEILLE 1904 5h uc E Die Publikativu Ofversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Fórhand- lingar» sowie »Bihang till K. Svenska Vetenskaps-Akademiens . Handlingar», von welchen bz. 59 und 28 Oktav-Bände erschienen sind, wurden mit dem Jahr 1902 eingestellt. An deren Stelle werden vier — verschiedene Fachschriften und ein Jahrbuch von der Akademie heraus- gegeben unter folgenden Namen: Arkiv fór Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. Dagegen werden die »K. Vetenskaps-Akademiens Handlinkas nach wie vor und zwar nach dem bis jetzt befolgten Plane erscheinen. The publication of »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens För- handlingar» and »Bihang till K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Hand- lingar», of which 59 and 28 octavo volumes respectively have been issued, will not be continued. A yearbook and four publications, dealing with special branches of science, will be published instead. | These four publications are named: Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv fór Botanik. Arkiv fór Zoologi. The »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», 4to, will continue to be issued on the same plan as hitherto. A partir de l'année 1903 le »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akade- — miens Fórhandlingar» ainsi que le »Bihang till K. Svenska Vetenskaps- Akademiens Handlingar», dont 59 et 28 volumes ont été publiés, cesseront de paraitre. Ces deux publications seront remplacées par . quatre différents recueils spéciaux et par un annuaire. Les quatre recueils seront intitulés: Arkiv fór Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv fór Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv fór Botanik. Arkiv fór Zoologi. Les »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar, ou Memoires in quarto, continueront à paraitre comme par le passé. var.) JUL Oe IJUT ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. & r bae | Ni 4 ; pen Die Flechtenvegetation von Kullen. Von BIRGER NILSON, Lund. Mitgeteilt am 9 September von V. Wirrrock und J. ERIKSSON. Schonen ist eine derjenigen Provinzen Schweden’s, deren Flechtenvegetation verhältnismässig wenig untersucht ist, jedenfalls hat man in dieser Hinsicht nur wenig veróffent- licht. Seitdem »Flora Scanica» von Eras Fries erschien (1836), die auch die Flechten der Provinz behandelt, ist es ausser zerstreuten Mitteilungen! nur eine Arbeit publiciert, worin die Lichenenflora einiger der Provinz zugehörigen Gegenden ausführlich behandelt werden, nàmlich »Lafvegeta- tionen på öarna vid Sveriges västkust» von P. J. HELLBOM.? Überzeugt davon, dass nühere Untersuchungen viel Inte- ressantes darbieten würden, suchte und erhielt ich Unter- stützung vom Botanischen Verein in Lund um einen Teil der Provinz, nämlich Kullen, in lichenologischer Hinsicht zu untersuchen. Es wurde mir dadurch ermöglicht, mich eine 1 BERG, ALFRED: Lichenologiska anteckningar. Bot. Not. 1890, pag. 161. — Dieser Aufsatz enthält mehrere Angaben aus der südwestlichen Hälfte der Provinz. MALME, G. O.: Lichenologiska notiser. III—V. Bot. Not. 1895, pag. 137 und pag. 207; 1896, pag. 178 — In diesen Aufsätzen finden sich Mitteilungen aus dem östlichen Teile der Provinz. Ausserdem ist in dieser Hinsicht »Lichenographia Scandinavica» von Tx. M. Fries zu nennen. ? Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Bd. 12. Afd. III. N:r 4 (1887). — In dieser Arbeit wird die Flechtenflora der Inseln Hallands Väderö und Hven ausführlich behandelt. Arkiv för botanik. Band 1. 33 468 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. längere Zeit des vorigen Sommers (1902) in der genannten Gegend aufzuhalten. Ich durchsuchte das Gebiet so sorg- fältig als möglich, machte sehr reichliche Einsammlungen und genaue Aufzeichnungen über die Lokalitáten und die Verbreitung verschiedener Flechten und habe nach der Rück- kehr das gesammelte Material nüher bearbeitet. Auch habe ich die Sammlungen des hiesigen botanischen Museums durch- gesehen und alle lichenologischen Mitteilungen aus dem frag- lichen Gebiete berücksichtigt. Ich glaube darum, dass die Resultate, wie sie Jetzt vorliegen, ein ziemlich vollstündiges Bild der Flechtenvegetation des besprochenen Gebietes geben. Kullen liegt in der Gemeinde Brunnby im nordwest- lichen Teile von Schonen und ist der westlichste und kleinste der Höhenzüge, welche in der Richtung NW— SO die Pro- vinz durchziehen. Es bildet einen steilen Bergrücken, der sich ins Kattegat hinausstreckt; seine Lünge ist etwa 10 Km.; seine Breite im östlichen Teile, wo sie am grössten ist, etwa 2 Km.; von da an nimmt sie gegen Westen langsam ab bis in die Nähe der Spitze, wo die Seiten des Berges rascher zusammenlaufen; die höchsten Teile liegen gegen Norden, und der höchste Punkt liegt 188 M. über der Meeresfläche. Sowohl der nördliche als auch ein Teil der südlichen Seite des Berges stürzen schroff ins Meer hinab, nur der südöst- liche Teil wird von der Ebene begrenzt. — Grösstenteils ist der Berg ziemlich von losen Ablagerungen entblösst, die nur teilweise die Vertiefungen im Berge erfüllen; doch sind sie sehr mächtig besonders im südöstlichen Teile, wo sie über grosse Strecken den Berggrund bedecken, so dass man nur einzelne Felsen emporragen sieht. — Das Gestein, das haupt- sächlich aus einem ziemlich feinkörnigen, rotgrauen Eisen- gneise besteht, ist zum Teil sehr zerspaltet. Deshalb und durch die Einwirkung des Meeres hat der Berg, besonders an der nördlichen Küste, sehr zerrissene Formen angenommen.! Wo die losen Ablagerungen bedeutender sind, also vor- wiegend in den östlichen und mittleren Teilen, ist der Berg ! Näheres über die geologischen Verhältnisse findet sich in »Sveriges Geologiska Undersökning». Ser. Aa. N:r 77 & 78. Kartbladet Kullen och Höganäs. B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 469 von abwechselndem Laub- und Nadelwald bekleidet. Es sind besonders Buchen, die die Laubwaldungen bilden, nebenbei finden sich doch auch Eschen, Eichen, Birken und zerstreute Laubbüume verschiedener anderen Arten. — Der Nadelwald, der in den letzteren Decennien angepflanzt ist und jetzt eine ziemlich grosse Ausdehnung erreicht hat, setzt sich haupt- sichlich von Kiefern und Fichten zusammen. — Hier und da ist der Boden kultiviert, übrigens sind bedeutende Strecken des Gebietes mit Haidekraut, Wachholder und Heidelbeer- sträuchern bewachsen. Nachdem ich nun mit einigen Worten die Naturbeschaffen- heit der Gegend beschrieben, gehe ich zur Behandlung der Flechtenflora über: zuerst bespreche ich in kurzen Zügen den allgemeinen Charakter derselben, dann lasse ich die syste- matische Übersicht folgen. Wie man erwarten kann, sind es die stein- und felsen- bewohnenden Flechten, welche die betreffende Gegend prägen und den grössten Teil der Flechtenarten derselben ausmachen; diejenigen Arten, welche auf Bäumen wachsen, sind zwar ziemlich zahlreich, aber die meisten derselben tragen nur spärlich zum Gepräge der Vegetation bei; was schliesslich die Erdflechten betrifft, so sind es nur einige Cladonien, die hier eine grössere Ausbreitung haben. Folgende Flechtenarten kommen in dem fraglichen Gebiete am häufigsten vor: An Felsen und Steinen: Biatora sulphurea Lecidea pantherina » » *lapicida » fuscoatra > tenebrosa Lecanora atra > sordida ' » helicopis Ochrolechia pallescens Hematomma coccineum Lichina confinis Parmelia sazatilis 470 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Parmelia saxatilis *omphalodes » olivacea » conspersa Ramalina scopulorum Gasparrinia murorum *lobulata | Xanthoria parietina Buellia myriocarpa Rhizocarpon geographicum » distinctum Anaptychia aquila Verrucaria maura An Bäumen: Lecidea eleochroma Lecanora subfusca » pallida Pertusaria communis Parmelia saxatilis » physodes » olivacea Evernia prunastri Ramalina farimacea Xanthoria parietina Physcia stellaris Anaptychia ciliaris Opegrapha atra Arthonia radiata Auf Erde: Cladonia rangiferina » rangiformis » verticillata » foliacea Unterhalb des Berges südlich von Mólle liegen am Ufer Steine und Blöcke verschiedener Art und Grösse; sie bestehen im allgemeinen aus Gneis oder Granit, und die Flechten- arten, welche an ihnen vorkommen, sind ungeführ dieselben wie auf dem Berge. Aber es finden sich ausserdem Feuer- steine, die mit Kalkkruste bedeckt sind, und diese sind von besonderem Interesse, indem sie zeigen, dass die Flechten- B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 471 arten von der chemischen Beschaffenheit des Substrates un- abhängig sind oder wenigstens sein können, ein Verhältnis, das ich schon vorher betont habe.! An solchen mit Kalk- kruste überzogenen Feuersteinen fand ich nümlich folgende Flechten: Biatora rupestris Lecidea fuscoatra » eleochroma » erratica Lecanora atra » albescens *dispersa Callopisma citrinum Buellia stellulata Rhizocarpon geographicum > distinctum Verrucaria nigrescens Das Gesagte diirfte genug sein, um den allgemeinen Charakter der Flechtenvegetation des Gebietes zu beleuchten; jetzt schreite ich deshalb zum speciellen Teile. Das System, nach welchem ich die Flechten ordne, ist dasselbe, welches ich in meiner Abhandlung »Zur Entwickelungsgeschichte, Morphologie und Systematik der Flechten» aufgestellt habe.? Auch übrigens habe ich meine in derselben Abhandlung her- vorgehobenen Grundsätze befolgt, was besonders sorediöse und isidiöse Formen betrifft, die ich nämlich ganz und gar den respektiven Arten einverleibt habe. Betreffs der Litteratur- citate habe ich nur solche Arbeiten citiert, in denen die Flechtenarten in genügender Weise begrenzt werden oder sonst die Beschreibungen besonders gut sind. ! Bot. Not. 1908, pag. 7 und 8. ? Ibm., pag. 30. TUBESCOLICHENtTES: A. Coniocarpi. CALICIALES. Calicium (Prrs.) DE Nor. 1. C. trachelinum AcH. — Cnowz. Brit. Lich. pag. 94. An Eichen selten. 2. C. hyperellum Acn. — CromB. Brit. Lich. pag. 91. An Eichen und Birken ziemlich selten. ACOLIALES. Spherophorus Pers. 1. S. coralloides Pers. — Croms. Brit. Lich. pag. 104. An Felsen nicht selten, aber nur steril. B. Cyelocarpi. LECIDEALES. Lecidei. Biatora (Fr.). 1. B. rupestris AcH. — Tu. Fn. Lich. Scand. pag. 423. An Feuersteinen mit Kalkkruste am Meeresufer südlich von Molle. 2. B. quernea (Dicks.) AcH. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 425. An Eichen im Walde bei Kockenhus, selten. 3. 3. 4. B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 473 B. sulphurea (Horrw. — Lecidea Hepu. Krit. Bemerk. pag. 55. — Lecanora Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 258. An Felsen und Steinen ziemlich háufig. Die Form petrophila (Tu. FR.) an beschatteten Felsenblócken, doch am öftesten steril. B. rivulosa AcH. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 450. An Steinen (A. Bere. 1887. M. B. L.).! B. uliginosa (SCHRAD.) Acn. — TH. Fr. Lich. Scand. pag. 455. Auf Erde selten. Lecidea Mass. L. pantherina (Acu.) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 491. An Felsen und Steinen ziemlich häufig. * lapicida (Acu.) ARN. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 493. An Felsen ziemlich häufig. L. sareogynoides KörB. Syst. Lich. pag. 252 et Par. Lich. pag. 224. Crusta effusa tendis irregulariter rugulosa, sordide albida-fuscescens, sepissime obsoleta, hypothallo indi- stincto. Apothecia adnata, ssepe congesta, circa 0,5 mm. lata, disco plano nigro interdum pruinoso; excipulum elevatum mox difformiter angulatum; hypothecium ob- secure fuscum. Paraphyses conglutinate, cerasine. Asei anguste clavati sporis octonis minutis lineari-ellipsoideis, 0,008—0,011 mm. longis, 0,002—0,003 mm. latis, hyalinis. An Felsenblöcken selten. — So weit ich mir be- kannt habe, ist diese Flechtenart nicht vorher in Skan- dinavien gefunden. (Vgl. unten L. erratica.) L. auriculata Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 499. An Felsenblócken selten (f. diducens [NYL.]). L. macrocarpa (DC.) Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 505. An Felsenblöcken zerstreut. * convexa (Fr.) — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 507. An Felsenblöcken und Steinen nicht selten. ! M. B. L. bezeichnet das Herbarium des botanischen Museums zu Lund. 474 Or Qo ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. ** einereoatra (AcH.) — TH. Fr. Lich. Scand. pag. 509. An Steinblöcken selten. *** erustulata (AcH.) — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 511. An Steinen hier und da. L. fuseoatra (L.) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 525. An Felsen und Steinen ziemlich häufig; an Feuer- steinen mit Kalkkruste südlich von Mólle. 3 intumescens (Fror.) Nvr. — Tu. Fn. Lich. Scand. pag. 528. Parasitisch auf der Kruste von Lecanora sordida und Biatora sulphurea, selten. 3 tenebrosa FLor. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 540. An sonnigen Felsen ziemlich hàufig. L. eleochroma (AcH.) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 542. Tritt in verschiedenen Formen auf: f. latypea (Acn.) Tu. Fr. an Felsen bei Ablehamn ziemlich häufig, sonst selten; f. pulverulenta TH. FR. an beschatteten Stein- blócken hier und da, auch an Feuersteinen mit Kalk- kruste (südlich von Mölle); f. achrista SOMMERF. und f. flavicans (Acu.) TH. Fr. an verschiedenen Bäumen, die erstere häufig, die letztere ziemlich selten. L. erratica Kors. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 550. An Feuersteinen mit Kalkkruste südlich von Mölle. In »Lichenes Dani» von BRANTH und Rostrup wird (pag. 96) eine Flechtenart unter dem Namen Lecidea sarcogynoides (KóRB.) beschrieben; es geht indessen aus der Beschreibung sofort hervor, dass wir es hier durch- aus nicht mit jener Art, sondern mit einer ganz an- deren zu thun haben. — Es wird ferner angegeben, dass die meisten Exemplare, die in Dänemark gefunden sind, zu Lecidea dispansa NyL. gehören, welche in der betreffenden Arbeit als eine Varietät von L. sarcogy- noides KörB. betrachtet wird. Die von BRANTH und Rostrup (1. c.) gelieferte Beschreibung passt im ganzen ziemlich gut auf L. dispansa Nyr., und vielleicht sind alle die von ihnen untersuchten Exemplare zu dieser Art zu rechnen. L. dispansa Nyt. hat aber mit L. sarcogynoides KóRB. gar keine Gemeinschaft, ist im Ge- genteil von jener weit entfernt; sie ühnelt vielmehr L. B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 475 je macrocarpa * crustulata, aber ist sicherlich eine gute Species, wie auch KörBER (Par. Lich. pag. 223) hervor- hebt. Dieser Verfasser bespricht sie (1. c.) unter dem Namen JL. erratica KörB., welcher Namen mit Berück- sichtigung der Prioritát statt L. dispansa NYL. benutzt werden muss. Bacidia (pe Nor.) Tr. Fr. 1. B. rosella (PERs.) DE Nor. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 343. An Eichen sehr selten. 2. B. rubella (PERs.) Mass. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 344. An Eichen selten. Beomycei. Sphyridium Fror. 2 1. 8. byssoides (L.) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 328. Auf blosser Erde, besonders zwischen Haidekraut, hier und da; fertil fand ieh diese Flechte nur bei Hóg- kullen. Cladonia Hirr. 1. €. rangiferina (L.) WEB. — Wain. Clad. I, pag. 9. Auf Erde zwischen Moosen und anderen Flechten, häufig, aber nur steril. 2. €. Flórkeana (Fn.) SOMMERF. — Warn. Clad. I, pag. 72. Auf Erde zwischen anderen Cladonien, sehr selten. 3. C. digitata Schzr. — Wain. Clad. I, pag. 123. Auf Erde bei einem Wege im Walde östlich von Kockenhus, steril. 4. C. coceifera (L.) WiLLD. —- Warn. Clad. I, pag. 149. Auf Erde zwischen anderen Cladonien, selten. 9. C. uncialis (L.) WEB. — Warn. Clad. I, pag. 254. Auf Erde zwischen C. rangiferina, selten und steril. 6. C. rangiformis Horrm. —- Wain. Clad. I, pag. 357. — C. furcata 9 pungens Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 79. 476 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Auf Erde zwischen anderen Flechten, ziemlich häufig, doch nur steril. €. squamosa (Scop.) Horrm. — Warn. Clad. I, pag. 411. An moosigen Felsen und Blöcken, hier und da. Am meisten steril; fertil fand ich diese Flechtenart nur an der Nordseite des Hügels Barkullen. €. gracilis (L.) WirLLp. — WAIN, Clad. II, pag. 81. Auf Erde zwischen anderen Cladonien, ziemlich selten. -1 |o 9. C. verticillata Horrm. — Wain. Clad. II, pag. 176. Auf Erde zerstreut. 10. C. pyxidata (L.) Fr. — Wain. Clad. II, pag. 209. Auf Erde selten. 11. €. foliacea (Hups.) Schzr. — Wain. Clad. II, pag. 384. — C. alcicornis Tu. Fr. Lich Scand. pag. 93. Auf Erde hier und da, nur selten mit Apothecien. Lecanorei. Aspicilia (Mass.) Tu. FR. 1. A. gibbosa (AcH.) Nyt. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 276. An Felsenblócken zerstreut. 2. A. cinerea (L.) SOMMERF. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 280. An Felsenblócken zerstreut. Lecanora Mass. 1. L. atra (Hups.) Acu. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 287. An Felsen und Steinen háufig, an Báumen (Eschen) selten. 2. L. subfusea (L.) Acum. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 238. An verschiedenen Bäumen häufig. 9. L. pallida (Scures.). — L. subfusca *L. albella Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 243. An verschiedenen Bäumen ziemlich häufig. 4. L. sordida (Purs.) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 246. B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 477 Auf Felsenplatten häufig; die Formen subcarnea (Sw.) Tu. Fr. und Swartzii (Acu.) an schattigen Lokali- täten. L. helicopis (W AHLENB.) AcH. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 249. An Felsen am Meeresufer háufig, aber oft nur steril. L. albescens (Horrw.) TH. Fn. * dispersa (PEns.) FLORK. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 254. An Felsen bei Kullanäs und an Feuersteinen mit Kalkkruste südlich von Molle. L. varia (Eunn.) Nyt. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 259. An Steinblöcken zerstreut; an abgestorbenen Haide- krautstimmen bei Kullanis. L. badia (Pers.) Ach. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 266. An Steinblöcken selten. Squamaria DC. S. saxicola (Pont. Nvr. — Lecanora Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 226 An Felsen und Steinen hier und da. Ochrolechia Mass. 0. palleseens (L.. — Lecanora Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 2395. An Steinblöcken ziemlich häufig; an Bäumen (Eschen, Eichen) selten. 0. tartarea (L.). — Lecanora Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 233. An moosigen Felsen zerstreut, selten fertil. Pertusaria DC. P. Wulfenii (DC.) Fr. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 312. An Buchen im Walde bei Kockenhus, selten. P. leioplaca (AcH.) SCHER. — TH. Fr. Lich. Scand. pag. 316. An Eschen und Ulmen, selten; auch an Birken (A. Bere. 1887. M. B. L.). 478 gri P. Ir. ip. 1... ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. communis DC. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 317. An verschiedenen Laubbäumen häufig, an Felsen äusserst spärlich. — Parasitisch auf der Kruste dieser Flechte fand ich an Ulmen und Eichen hier und da Sphinctrina turbinata PERS. In einer Monographie über »Die deutschen Pertu- sarlaceen mit besonderer Berücksichtigung ihrer Sore- dienbildung» (Engler’s botan. Jahrb. Bd. 22, 1897) hat DARBISHIRE die Flechten dieser Gruppe eingehend be- handelt. Er hat aber dabei wegen seiner irrtümlichen Ansichten betreffs der Soredien den Arten eine ganz unrichtige Begrenzung gegeben, hat nämlich sorediöse Formen als eigne Species getrennt. Da eine derartige Begrenzung der Arten nach meinen Untersuchungen unmöglich ist, habe ich seine betreffende Arbeit nicht berücksichtigt. Phlyetis Warn. agelea (AcH.) KörB. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 323. An Eichen und Ulmen zerstreut. Leeania Mass. . eyrtella (Acu.) Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 294. An Felsen und Steinen hier und da (f. proteifor- mis Mass.). Gyalectei. Urceolaria (Acu.) Fror. . seruposa (L.) Acn. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 302. An einer beschatteten Felsenwand von Barkullen, spárlich. Phialopsis Kónz. . rubra (HorrM.) Kónz. Syst. Lich. pag. 170. — Gyalecta TH. Fr. Lich. Arct. pag. 137. An Ulmen äusserst spärlich. B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 479 Hematomma (Mass.) Kors. H. coceineum (Drcks.) Kore. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 297. An schattigen Felsenwünden ziemlich häufig, an Bäumen (Eschen, Eichen) selten. Pannariei. Pannaria Der. P. rubiginosa (THUNB.) DEL. — Kors. Syst. Lich. pag. 105. »In truneis Sorbi Populi, Kullaberg ete. Ad Fagos lecta P. conoplea AcH. h. e. presens granulosa.» (FR. Fl. Scan. pag. 263.) Leproloma Nr. L. lanuginosum (AcH.) Nyt. — Cromps. Brit. Lich. pag. 348. — Amphiloma Nyt. Syn. Lich. II, pag. 52. Über Moosen an einer schattigen Felsenwand von Barkullen, spärlich und steril. Psoroma (Fn.) Nxr. P. hypnorum (Horrm.) Nyr. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 232. Auf Erde an Felsen und in Felsenspalten bei Able- hamn. Collemei. Synechoblastus Trey. S. flaccidus Acu. — Collema Cnowz. Brit. Lich. pag. 44. Bei Ablehamn an Steinen in einem Waldesbache und bei Kullanäs an Felsen, steril. Leptogium Fr. L. lacerum AcH. — CrRoMB. Brit. Lich. pag. 69. An feuchten Orten zwischen Moosen, hier und da, nur sterll. 480 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 2. L. seotinum (AcH.) Fr. — Cows. Brit. Lich. pag. 71. Zwischen Moosen an Felsen bei Kullanäs. 3. I. tremelloides (L.) Fr. — Crome. Brit. Lich. pag. 73. An Felsen. (FR. Fl. Scan. pag. 293.) Lichina Asc. 1. L. confinis Ac. — CromB. Brit. Lich. pag. 32. An Felsen an der Wasserfläche häufig. Parmeliei. Parmelia (Acu.) DE Nor. 1. P. saxatilis (L.) Fr. — Tu. Fr. Lich Scand. pag. 114. An Felsen, Steinen und Bäumen häufig, doch sel- ten fertil. * omphalodes (L.) Fr. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 114. An Felsen sehr hiufig, aber selten fertil. 2. P. physodes (L.) Ach. — Bitt. Parm. in Hedwigia 1901, pag. 218. An Steinen, Bäumen und Haidekraut háufig, nur steril. 3. P. tubulosa (ScuzR.) Brrr. Parm. in Hedwigia 1901, pag. 206. Sehr selten an Steinen, steril. BITTER hat in einer Monographie! die Parmelien der Physodes-Gruppe sehr eingehend behandelt. Er hat dabei grosses Gewicht darauf gelegt, ob bei den verschiedenen Formen Soredien gebildet werden oder nicht, und im ersteren Falle, in welcher Weise die Soredienbildung stattfindet. Auf diese und andere Gründe hat er mehrere neue Species aufgestellt; in wie fern aber alle die von ihm aufgestellten Arten in der Natur konstant sind, darüber kann ich noch nicht urteilen. Bisjetzt habe ich selbst von der fraglichen Gruppe nur P. physodes und P. tubulosa gefunden; die vorige kommt sehr häufig vor, die letztere habe ich 1 Siehe Litteraturverzeichnis! B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 481 nur selten angetroffen. Es ist mir darum auch nicht móglieh zu entscheiden, ob P. tubulosa eine selb- ständige Species oder eine biologische Fom von P. physodes ist. — Ich citiere hier die wichtigsten Merk- male der zwei genannten Arten und verweise übrigens auf die Brrrer’sche Arbeit. P. physodes: Verzweigung gedrungen, gewóhnlich zusam- menschliessend. Oberfläche der Lappen schwach convex. Sorale durch queres Aufreissen der Lappenróhre am terminalen Ende gebildet. P. tubulosa: Verzweigung gewöhnlich locker; Lappen häufig blasig aufgetrieben, meist zur Aufrichtung ge- neigt. Sorale durch Abstossen der äusseren Rinde in Form von kleinen Schollen als köpfchenförmige, meist ziemlich scharf abgegrenzte Bezirke am Ende bestimm- ter Lappen freigelegt. P. olivaeea (L.) Acu. — TH. FR. Lich. Scand. pag. 121. Häufig; an Steinen (f. proliza Acu.) oft fertil, an Bäumen (f. corticola SCHER.) nur steril. P. Acetabulum (Neck.) Dus. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 121. An der Rinde einiger Eschen bei Kockenhus. P. Mougeotii SCHER. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 130. An Felsen bei Kullanäs sehr selten und nur steril. P. conspersa (EHRH.) Acn. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 127. An Steinblócken häufig, weniger oft fertil. Evernia Nr. E. prunastri (L.) Ach. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 30. Häufig an Bäumen, selten an moosigen Steinen; steril. J. Usnea Horrw. U. barbata (L.) Fr. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 15. Von dieser Flechte fand ich nur einige kleine sterile Exemplare (f. hirta [L.] FR.) an einer Birke siidwestlich von Arild. 482 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Platysma (HoFrmM.) NYL. 1. P. juniperinum (L.) Nr. — Cetraria Tu. FR. Lich. Scand. pag. 104. Von dieser Art fand ich nur ein einziges steriles Exemplar an einer Kiefer. 2. TP. sepincola (Eunu.) Nvr. — Cetraria TH. Fr. Lich. Scand. pag. 106. Spürlieh an Birken südwestlich von Arild, steril. 3. P. glaucum (L. Nyt. — Cetraria Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 105. An moosigen Felsen an der Nordseite von Barkullen. Cetraria (Acu.) Nyt. 1. C. aeuleata (ScHREB.) Fr. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 101. Auf Erde zwischen anderen Flechten. Ramalina Acn. 1. R. fraxinea (L.) Aco. — Cnowr. Brit. Lich. pag. 190. An Bäumen ziemlich selten. 2. R. fastigiata (PERs.) AcH. — CromB. Brit. Lich. pag. 192. An Bäumen hier und da. 3. R. farinacea (L.) Acu. — Cnows. Brit. Lich. pag. 189. An Bäumen häufig, aber nur steril. 4. R. scopulorum (RErz.) Acn. — TH. Fr. Lich. Scand. pag. 39. Häufig und reichlich fertil an Felsen am Meeres- ufer, von denen sie oft grosse Flächen bedeckt; sel- tener findet man diese Flechte von der Küste entfernt und dann nur steril. Stictei. Ricasolia (pg Nor.) Nyt. 1. R. herbacea (Hups.) DE Nor. — STIZENB. Stiet. in Flora. Bd. 81, pag. 109. An moosigen Baumstämmen (E. GYLLENSTIERNA. 1843. M. B. L.; J. E. Zerrerstept. 1849. M. B. L.). B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 483 — Nach Fr. Fl. Sean. pag. 260 kam diese Flechte damals im fraglichen Gebiete häufig vor. R. glomulifera (LIGHTF.) Nyt. — STIzENB. Stict. in Flora. Bd. 81, pag. 110. An moosigen Baumstämmen (E. GYLLENSTIERNA. 1843.. M. B. L.). Sticta (ScuREB.) Nyt. S. pulmonaria (AcH.) SCHER. — STIZENPE. Stict. in Flora. Bd. 81, pag. 112. Ausserst spärlich und nur steril an Steinblöcken bei Ablehamn. Stietina Nyr. S. serobieulata (Scop.) NYL. — STIZENB. Stict. in Flora. Bd. 81, pag. 126. Ausserst selten und nur steril an moosigen Stein- blöcken bei Ransvik. Nephromium Nyt. N. levigatum (Acu.) Nyt. Syn. Lich. I, pag. 320. Ich fand diese Flechte an moosigen Steinblócken bei Ransvik und Arild, an beiden Lokalitäten doch nur selten. Die Exemplare, welche bei Ransvik wuch- sen, haben mehrere (junge) Apothecien, gelbe Mark- schicht, die von KOH rot gefürbt wird, und sind nicht sorediós; die Exemplare der anderen Lokalitát dagegen haben keine Apothecien, weisse Markschicht, die mit KOH keine Färbung zeigt, und reichliche Soredien, besonders in den Rändern. Ferner ist die Rinden- schicht der ersteren ein wenig dunkler als diejenige der letzteren. — Ich halte es für wahrscheinlich, dass die verschiedene Farbe der Markschieht durch die Standortsverhiltnisse bedingt ist, gleichwie die ande- ren Verschiedenheiten, die offenbar mit jenen in Zu- sammenhang stehen; und ich glaube es um so mehr, als ich in meinem Herbarium ein Exemplar der frag- lichen Flechtenart gefunden, dessen Markschicht an einigen (fertilen) Lappen gelb, an anderen (sorediösen) Arkiv för botanik. Band 1. 34 484 bo ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. weiss ist. — Unter solehen Umstiinden scheint es mir nicht berechtigt, wegen der gelben oder weissen Farbe der Markhyphen verschiedene Species aufzustellen, wie es SCHERER (Enum. lich. pag. 323) und nach ihm Ny- LANDER (Flora 1870, pag. 38) und Crompre (Brit. Lich. pag. 285) gethan haben, deren N. lusitamicum von N. levigatum hauptsächlich durch die verschiedene Farbe der Markschicht getrennt ist, und zwar so, dass die- selbe bei der ersteren Art gelb, bei der letzteren weiss ist. Ähnliche Verhiltnisse wie die genannten dürften wir ohne Zweifel auch bei einigen anderen Flechten haben, z. B. Hematomma coccineum. Peltigera (HorrM.) Nyt. . malacea (Acu.) Fr. — Crome. Brit. Lich. pag. 287. Auf Erde selten und steril. . eanina (L.) Horrm. — ChRowsz. Brit. Lich. pag. 287. Auf Erde und an moosigen Steinblócken, ziemlich häufig und oft fertil. Umbilicariei. Gyrophora (Acu.) Tu. Fr. . erosa (WEB.) Ach. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 159. »In Kullaberg rarissime visa» (Fr. Fl. Scan. pag. 281. polyphylla (L.) Fror. — TH. Fr. Lich. Scand. pag. 163. An Felsen ziemlich selten, steril. Umbilicaria (Horrw.) Fror. . pustulata (L.) Horrw. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 149. An Felsen hier und da, ziemlich selten fertil. 1: B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 485 CATILLARIALES. Biatorina Mass. B. lenticularis (AcH.) TH. Fr. Lich Scand. pag. 567. An Eichen selten; an Steinen bei Kockenhus (A. Bere. 1890. M. B. L.). B. globulosa (FLÖRK.) — Lecidea Hepu. Krit. Bemerk. pag. 66. An Eichen und Birken hier und da. Leprocaulon Nyt. L. nanum NyL. — Crome. Brit. Lich. pag. 123. — Stere- € ocaulon Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 53. Auf Erde an Felsen und in Felsenspalten ziem- lich selten an der nórdlichen Seite des Berges. BLASTENIALES. Callopisma (pg Nor.) Mass. ferrugineum (Hups.) — Caloplaca Tu. Fn. Lich. Scand. pag. 182. An Felsen zerstreut (f. obscura Tu. FR.). Tu. Fries beschreibt 1. c. eine Varietät von Caloplaca ferruginea unter dem Namen obscura und citiert als Synonyme Lecanora ferruginea var. fuscoatra NYL. Lich. Scand. pag. 143 (non Bayru.). — An der citier- ten Stelle steht: »Var.fuscoatra — saxicola, thallo cinereo- nigricante areolato-granuloso vel rimoso-areolato tenui, apotheciis (ssepe obscure) ochraceo-ferrugineis aut fer- rugineo-fuscis, margine thallino distincto cinctis. — — Thallo firmiore parum differt a typo Bayrhofferiano.» — Tu. FRIES sagt ausdrücklich betreffs seiner Varietät obscura: excipulum thallodes nullum; da aber var. fuscoatra Nyu. gleichwie var. fuscoatra BAYRH. thallo- disches Gehiiuse hat, so kann wohl nicht gern var. obscura Tu. Fr. der genannten NyrANDpER'schen Varie- tüt entsprechen. e C. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. cerinum (EHRH.). — Caloplaca Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 173. An Felsen bei dem Meere, selten (f. aractina [Fr.] Tu. FR.). . aurantiaeum (LieHTr.). — Caloplaca Tm. Fr. Lich. Scand. pag. 177. An Bäumen (A. Bere. 1887. M. B. L.. . citrinum (Horrm.). — Caloplaca Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 176. An Feuersteinen mit Kalkkruste am Ufer siidlich von Mölle. Gasparrinia Tornap. . murorum (Horrw.) * lobulata (SOMMERF.). — Lecanora lobulata Crome. Brit. Lich. pag. 363. An sonnigen Felsen längs der Küste häufig. In »Lichenologiska anteckningar» von A. BER« (Bot. Not. 1890, pag. 163) steht Folgendes: »Caloplaca aurantiaca (Licutr.) Tu. Fr. 8 marina n. var. Thallus orbieularis vel late expansus, minute ver- rueulosus verrucis dispersis vel confertis, aurantiacus; apothecia parva concolora disco concaviusculo vel plano (raro convexiuseulo); spore minores difformes, sspe medio constricte. På hårdare klippor och block (gneis och granit, helst på släta ytor) vid hafsstranden; Sk. Kullaberg (Ablehamn).> Die citierte Beschreibung passt vortrefflich auf G. murorum * lobulata, und zweifelsohne ist es auch diese Flechte, die Herr Brera gesehen und als Varietät einer ganz anderen Art aufgestellt hat. Dies ist um so mehr wahrscheinlich, als es sich im hiesigen botanischen Museum einige Exemplare einer Flechte befinden, die A. Bera im Jahre 1887 bei Ablehamn genommen und die er mit dem Namen Caloplaca aurantiaca (LIGHTE.) Tu. Fr. f. rupestris A. Berg bezeichnet hat. Es ist sicherlich dieselbe Flechte, die er später (1890) als C. aurantiaca 3 marina nov. var. beschrieb; die betreffen- ep} A B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 487 den Individuen sind indessen nichts anders als die oben genannte Form von G. murorum. . elegans (LINK.). — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 168. An sonnigen Felsen, selten. Gyalolechia (Mass.) ANzr. . luteoalba (Turn.) — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 190. »Ad corticem, precipue vetustum, arborum frondo- sarum — — —; Kullaberg: N. GYLLENSTIERNA, — — —.» (Tu. Er; lac) . vitellina (EHRH.). — TH. Fr. Lich. Scand. pag. 188. An Steinen hier und da. Xanthoria (Fn.). . lyehnea (AcH.) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 146. An Steinen hier und da. . parietina (L.) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 145. An Bäumen zerstreut; f. awreola Acu. häufig an Felsen bei der Küste. BUELLIALES. Buellia (DE Nor.) . myriocarpa (DC.) Mupp. — Tu. Fn. Lich. Scand. pag. 595. An Buchen im Walde bei Kockenhus, selten; f. stigmatea Kors. an Felsen ziemlich häufig. In »Lichenologiska anteckningar» (Bot. Not. 1890, pag. 164) hat A. Bere die felsenbewohnende Form von JB. myriocarpa unter dem Namen Rinodina biato- rima Kors. ß buellioides now. var. beschrieben, was übrigens schon G. O. MALME in »Lichenologiska notiser» IV. (Bot. Not. 1895. pag. 212) nachgewiesen hat. . sororia Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 603. An Feuersteinen mit Kalkkruste am Meeresufer zwischen Mölle und Höganäs (A. Bere, Bot. Not. 1890, pag. 170.). © Oo ARKIV FOR BOTANIK. BAND 1. B. stellulata (TAYL.) Br. & Rostr. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 603. An Steinen, auch Feuersteinen mit Kalkkruste, am Ufer südlich von Mölle ziemlich häufig. . wthalea (Acu.) Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 604. An Felsenblócken selten. Catocarpon (KörB.) ARN. . polycarpum (HeEPP) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 617. An Steinblöcken (A. Bere, Bot. Not. 1890, pag. 170). Rhizocarpon Tu. FR. . geographieum (L.) DC. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 622. An Felsen háufig. . distinetum TH. Fn. Lich. Scand. pag. 625. An Felsenblöcken und Steinen ziemlich häufig; auch an Feuersteinen mit Kalkkruste (südlich von Molle). . obseuratum (Acn.) KörB. — TH. Fr. Lich. Scand. pag. 628. An Felsenblócken (A. Bere, Bot. Not. 1890, pag. 170). Rinodina Mass. . Bischoffii (Hepp) Kore. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 204. An Feuersteinen mit Kalkkruste bei Mölle (A. Bere, Bot. Not. 1890, pag. 164). Physcia (FR.). . cesia (Horrm.) Nyt. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 140. An Felsenblócken sehr selten und nur steril. . stellaris (L.) Nyx. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 138. An Bäumen hier und da, an Steinen selten. . obscura (EHRH.) NYL. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 141. An Buchen sehr selten, steril. * lithotea Ach. — Cromp. Brit. Lich. pag. 318 (ut species). An Felsen bei Kullanäs, steril. B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 489 4. P.pulverulenta (SCHREB.) NYL. — Tu. Fr. Lich. Scand. pag.136. Selten an Eichen, Ulmen und Buchen. Anaptychia (Köre.) ScHWEND. 1. A. aquila (Acu.) — Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 134. An Felsen häufig. 2. A. ciliaris (L.) — TH. Fr. Lich. Scand. pag. 132. An Bäumen zerstreut. BIATORIDIALES. Sarcogyne (Fror.) Mass. 1. S. Clavus (DC.) Tn. Fr. Lich. Scand. pag. 409. An Felsen ziemlich selten. Acarospora Mass. 1. A. fuscata (ScHRAD.) Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 215. An Steinblöcken (A. Bere, Bot. Not. 1890, pag. 164, f. peliocypha (W AHLENE.) Tu. Fn.; derselbe, 1887. M. B. L., f. rufescens (TURN.) TH. FR.). * disereta (AcH.) Tu. Fr. Lich. Scand. pag. 217. An Steinen selten. C. Lirellocarpi. Graphidei. Encephalographa Mass. 1. E. interjecta (LEIGHT.) TH. Fr. Lich. Scand. pag. 635. An Felsen (S. ArwxqvisrT nach Tu. Fr. Lich. Scand. 1. c.). Arthonia Acu. 1. A. punetiformis Ach. — ALMQV. Arthon. pag. 42. An jungen Eichen und Ebereschen. 490 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. 2. A. radiata (PERs.) TH. Fr. — ALMQv. Arthon. pag. 35. An verschiedenen Bäumen häufig. Schismatomma Köre. 1. S. rimatum Fror. — Arwqv. Opegr. pag. 8. An Buchen (S. Atmgvist. 1871. M. B. L.). Opegrapha (Huwz.). 1. 0. varia (Pers.) ÅLMQV. Opegr. pag. 15. An Ulmen und Eichen nicht selten. 2. 0. Persoonii Ach. — ALMav. Opegr. pag. 17. An tief beschatteten Felsenblöcken an der nörd- lichen Seite des Berges. 3. 0. herpetica AcH. — ALMQV. Opegr. pag. 20. An Eschen und Eichen zerstreut; auch an Buchen (A. Bere. 1890. M. B. L.). 4. 0. vulgata Acu. — ALMQV. Opegr. pag. 20. An Eschen ziemlich selten. 5. 0. viridis Pers. — ALMQV. Opegr. pag. 22. An Bäumen (A. Bere, Bot. Not. 1890, pag. 172). 6. ©. atra Pers. — ALMQV. Opegr. pag. 23. An Eschen, Eichen und Haseln ziemlich haufig. 2. PYRENOLICHENES. Verrucaria (Prns.). 1. V. maura WAHLENB. — Tu. Fr. Lich. Arct. pag. 268. An Felsen nahe am Meeresspiegel sehr háufig längs der ganzen Kiiste. 2. V. nigrescens Pers. — Tu. Fr. Lich. Arct. pag. 267. An Feuersteinen mit Kalkkruste am Ufer südlich von Molle. 3. B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 491 V. fuscella TURN. — Kors. Syst. Lich. pag. 342. An Felsen bei Kullanäs, selten. Die Flechte wächst in Gesellschaft mit Physcia obscura * lithotea, Stauro- thele clopima, Sarcogyne Clavus, Lecanora albescens * di- spersa, Collema flaccidum und Leptogium scotinum. Staurothele Norm. S. clopima (WAHLENB.) — Stigmatomma Korg. Syst. Lich. pag. 339. An Felsen bei Kullanäs. Endocarpon (HEDW.) E. miniatum L. — KörB. Syst. Lich. pag. 100. An Felsen (Fr. Fl. Scan. pag. 287). Acrocordia Mass. A. polycarpa (FLÖRK.) KörB. Syst. Lich. pag. 359 (sub Lembidio) et Par. Lich. pag. 346. An Eichen und Ulmen im Walde bei Kockenhus. Pyrenula (Acn.). P. nitida ScHRAD. — Kors. Syst. Lich. pag. 359. Im Walde bei Kockenhus nicht selten an Buchen. Arthopyrenia Mass. A. analepta (Acu.) KörB. Par. Lich. pag. 389. An Eschen, Haseln und Ebereschen zerstreut. Segestria Fr. S. wnea (WALLR.). — Sagedia Kors. Syst. Lich. pag. 364. An jungen Ulmenstümmen im Walde bei Kocken- hus, selten. Tomasellia Mass. Lac) . Leightonii Mass. — Kors. Par. Lich. pag. 396. An der südlichen Seite des Berges an Eichenisten. 492 ARKIV FÖR BOTANIE. BAND 1. Leptorhaphis Kors. 1. L. oxyspora Nyr. — Kors. Syst. Lich. pag. 371. An Birken im Walde bei Kockenhus, spárlich. Die hier behandelten, in dem untersuchten Gebiete ge- fundenen Flechten erreichen eine Zahl von 137 Arten. Wenn man sie nach ihren Substraten in Stein-, Erde- und Baum- bewohner trennt, so verteilen sie sich in folgender Weise: Steinbewohner | Erdebewohner Baumbewohner | _ Calicium trachelinum | | > hyperellum | | Spherophorus coralloides | | | Biatora rupestris | | | Biatora quernea | » sulphurea | > rivulosa | Biatora uliginosa | Lecidea pantherina | | > sarcogynoides | | auriculata | | | > macrocarpa | > fuscoatra | intumescens | | tenebrosa | | > eleochroma | Lecidea eleochroma I I | | > erratica | | | | Bacidia rosella | rubella | | Sphyridium byssoides | | Cladonia rangiferina > Flörkeana » digitata | | » coccifera | | > uncialis | > rangiformis | | Cladonia squamosa B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 493 Steinbewohner Aspicilia gibbosa > cinerea Lecanora atra » sordida > helicopis > albescens » varia > badia Ochrolechia pallescens » tartarea | Pertusaria communis Lecania cyrtella ' Urceolaria scruposa Hematomma coccineum _ Leproloma lanuginosum Synechoblastus flaccidus | Leptogium lacerum » scotinum > tremelloides Lichina confinis Parmelia saxatilis > physodes > tubulosa > olivacea > Mougeotii Erdebewohner | Cladonia gracilis > verticillata > pyxidata > foliacea Psoroma hypnorum Baumbewohner Lecanora atra > subfusca > pallida > varia | Ochrolechia pallescens Pertusaria Wulfenil > leioplaca > communis | Phlyctis agelea Phialopsis rubra Hematomma coccineum Pannaria rubiginosa Parmelia saxatilis » physodes » olivacea > Acetabulum 494 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Steinbewohner Parmelia conspersa Evernia prunastri Platysma glaucum Ramalina scopulorum Stieta pulmonaria Stictina scrobiculata Nephromium levigatum Gyrophora erosa > polyphylla Umbilicaria pustulata Biatorina lenticularis Callopisma ferrugineum > cerinum > citrinum Gasparrinia murorum > elegans Gyalolechia vitellina Xanthoria lychnea > parietina Buellia myriocarpa > sororia » stellulata > ethalea Erdebewohner Cetraria aculeata Peltigera malacea > canina Leprocaulon nanum Baumbewohner Evernia prunastri Usnea barbata Platysma juniperinum » sepincola Ramalina, fraxinea > fastigiata > farinacea Ricasolia herbacea > glomulifera | Biatorina lenticularis > globulosa Callopisma aurantiacum Gyalolechia luteoalba Xanthoria parietina Buellia myriocarpa I | I I B. NILSON, DIE FLECHTENVEGETATION VON KULLEN. 495 —— ÁÀ——————————————————M— Steinbewohner Erdebewohner | | | Baumbewohner | I ———w (ND Catocarpon polycarpum Rhizocarpon geographi- cum » distinctum > obseuratum Rinodina Bischoffii Physcia cesia > stellaris > obseura Anaptychia aquila Sarcogyne Clavus | Acarospora fuscata , Encephalographa inter- jecta Opegrapha Persoonii Verrucaria maura > nigrescens > fuscella Staurothele clopima Endocarpon miniatum | Physcia stellaris obscura pulverulenta | Anaptychia ciliaris | Arthonia punctiformis | » radiata | Schismatomma rimatum Opegrapha varia herpetica | > vulgata | > viridis > atra | Acrocordia polycarpa Pyrenula nitida Arthopyrenia analepta Segestria #nea | Tomasellia Leightonii 80 Arten | 17 Arten Leptorhaphis oxyspora 55 Arten 496 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Vorzugsweise benutzte Litteratur. ALMQVIST, S.: Om de skandinaviska arterna af lafslägtena Schisma- tomma, Opegrapha och Bactrospora. Upsala 1869. » »: Monographia Arthoniarum Scandinavie. K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Bd. 17. N:r 6. 1879. BITTER, G.: Zur Morphologie und Systematik von Parmelia, Unter- gattung Hypogymnia. Hedwigia 1901. CROMBIE, J. M.: British Lichens. I. London 1894. FRIES, TH. M.: Lichenes Arctoi. Acta Reg. Soc. Scient. Ups. per. Ii Vol HL. 1860: » » >»: Lichenographia Scandinavica. Upsalie 1871—1874. HEDLUND, T.: Kritische Bemerkungen über einige Arten der Flech- tengattungen Lecanora (Ach.), Lecidea (Ach.) und Micarea (Fr.). Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Bd. 18. Afd. III. Nero 1892; KÖRBER, G. W.: Systema lichenum Germani®. Breslau 1855. > » : Parerga lichenologica. Breslau 1865. NILSON, B.: Zur Entwickelungsgeschichte, Morphologie und Syste- matik der Flechten. Botan. Notiser 1903. NYLANDER, W.: Synopsis methodica lichenum. Parisiis 1858—-1860. STIZENBERGER, E. Die Grübchenflechten (Stictei) und ihre geogra- phische Verbreitung. Flora. Bd. 81. 1895. WAINIO, E.: Monographia Cladoniarum universalis. I—III. Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica. IV (1887) X (1894), XIV, 1 (1897). a o —— Tryckt den 12 november 1908. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Svenska Växtnamn. Af A. G. NATHORST. 2. Komplettering af historik och diskussion. Meddelad den 14 oktober 1903. När jag fullbordat första delen! af föreliggande arbete, trodde jag, att den andra skulle kunna inskränkas till enbart artförteckningen med tillhörande anmärkningar. Emellertid fann jag under arbetets fortgång, att den i första delen läm- nade historiska öfversikten behöfde fullständigas genom sär- skildt framhållande af några därstädes icke omnämnda ar- beten samt genom anförande af några 1 fråga om de öfriga vunna erfarenheter. Jämte det att jag i förbigående rättar några förbiseenden, hvartill jag i första delen gjort mig skyldig, nödgas jag äfven uppehålla mig vid frågan, om de svenska växtnamnen kunna tänkas helt och hållet ersätta de latinska, och måste dessutom än en gång vidröra den af mig föreslagna metodens lämplighet, detta med anledning af några mot densamma gjorda anmärkningar. At specialför- teckningen har därför: egnats en särskild del (3). Det erkännande, som från de mest skilda håll, såväl från botanister som från lekmän, med anledning af första delen af ! A. G. Nathorst, Svenska Växtnamn. 1. Historisk öfversikt, kritiska anmärkningar, förslag till metod. K. V. A. Bihang. Bd 28, Afd. 3. N:r 9. Stockholm 1903. 498 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. föreliggande arbete kommit mig till del, har varit mig till stor glädje och uppmuntran under det mödosamma arbete jag förelagt mig. Jag har äfven haft att glädja mig åt direkt bistånd från flera hall. Professor V. Wırrrock har med al- drig svikande intresse följt och understédt mitt arbete samt gifvit mig mánga vürdefulla rád och anvisningar; till pro- fessor Jak. ERIKSSON står jag 1 förbindelse för upplysningar om de rätta namnen på åtskilliga kulturväxter; lektor CARL LINDMAN, med hvilken jag ofta konfererat i fråga om de svenska namnen, har därvid gifvit mig många goda anvis- ningar och uppslag. I särskild förbindelse står jag till rek- tor S. ALMoviIsTt och i all synnerhet till förutvarande läro- verksadjunkten Th. O. B. N. Knox. När dessa erforo, att jag var sysselsatt med utarbetande af en svensk namnfórteckning öfver våra växter, föreslogo de mig nämligen ett samarbete, emedan de i den till utgifning förberedda nionde upplagan af sin skolflora önskade upptaga svenska namn för alla vik- tigare växtformer. Detta samarbete har varit mig till stor nytta, ty jag har därvid erhållit många viktiga och exakta upplysningar om den nuvarande artbegränsningen, om vissa arters förekomst o. s. v., för mig så mycket värdefullare som jag på senare år icke ägnat mig åt studium af den speciella botaniken. Adjunkten Kate har dessutom välvilligt granskat den latinska nomenklaturen i specialförteckningen. Äfven förutvarande lektorn N. C. Kryppere har visat sitt intresse för mitt arbete och skickat mig en svensk namnlista, ur hvil- ken åtminstone ett namn kommit till användning. Till alla dem, som sålunda på ett eller annat sätt understödt mitt ar- bete, vill jag härmed uttrycka min hjärtliga tacksägelse. Komplettering af den historiska öfversikten.! Såsom i första delen af föreliggande arbete redan an- förts, utgaf FRANCK två upplagor af sin Speculum botanicum, den förra 1638, den senare 1659. Det må anmärkas, att väx- terna i de båda upplagorna icke alltid upptagas under samma latinska namn samt att en och annan art endast tyckes före- komma i endera. Det har visat sig, att E. Fries icke haft 1 Jämför första delen, sid. 3—21. A. G. NATHORST, SVENSKA VÄXTNAMN. 2. 499 tillgång till eller rádfrágat första upplagan, hvarom mera i anmärkningarna till artfórteckningen. Denna omständighet har vid ett tillfälle föranledt honom till det oriktiga anta- gandet, att Bromelius begått ett misstag, då han kallat Scorzonera Giftrot (Bot. Utfl. 3, sid. 242): »Af Francks namn Gistrot har Bromelius gjort Giftrot». Gistrot i andra upp- lagan är emellertid ett tryckfel (f och långt s äro hvarandra förvillande lika), men i första upplagan står tydligt Giftrot. I samband härmed må ett annat tryckfel påpekas, enär det visar, huru svårt det är att ur litteraturen bortförvisa en oriktighet, som en gång vunnit spridning. E. Fries hade (Bot. Utfl. 3) såsom släktnamn på Selinum upptagit Kruffrö, därvid åberopande sig på Bromelius. Denne har dock i verk- ligheten Krusfró, men är ej själf auktor till namnet, utan har upptagit det efter Rudbeck (Hortus botanicus), som har Krusefrö, men hvars arbete icke synes varit bekant för E. Fries. Efter denne senare gick namnet Kruffrö genom hela vår botaniska litteratur, och Neuman, som låtit -frö bortfalla, har till och med nybildat släktnamnet Kruf! Man har dock därvid förbisett, att E. Fries själf rättat sitt miss- tag i Kritisk Ordbok sid. 62. I första delen af föreliggande arbete upptog jag på sid. 60 riktigt Krusfrö, men »rättade» det af förbiseende åter på sid. 72! Beträffande Franck må vidare påpekas, att hans för- teckning ej blott upptager svenska arter utan äfven ut- ländska, något som redan framhålles af Linné (;Primus plantas sveciae enumerat, sed mixtas exoticis, absque syno- nymis»). I fråga om TILLANDZ mà anmirkas, att de figurer, som åtfölja andra upplagan af hans arbete, till stor del äro là- nade ur utländska verk (Tabernaemontani och andra), hvar- före de ej kunna tillmätas någon betydelse. Linné påpekar denna omständighet (Flora svecica): »Figurae mediocres ex aliis, paucae novae». I förbigående må äfven nämnas Jou. CoLERI Oeconomia, Ofversatt och bearbetad af pastorn i Steneby, I. Erıcr 1683. De växter, som anföras, upptagas med såväl svenska som la- tinska namn; det är sådana, som i ett eller annat hänseende ansågos hafva något slags praktisk betydelse. Til Rupgeck den äldres Hortus botanicus (1685), innehål- lande många svenska namn, mestadels efter Franck, men Arkiv för botanik. Band 1. 3D 500 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. äfven några andra, ett arbete, som tyvärr, såsom nämndt, icke synes varit bekant för E. Fries, må äfven fogas de båda Rudbec- karnes Campi elysii (1701—02), i hvilka svenska namn äro bi- fogade alla de upptagna arterna. En stor del af dessa äro ju utländska, och deras namn hafva därför mindre intresse, i all synnerhet som de ofta äro bildade genom öfversättning af de latinska eller öfverflödigt långa, snarare beskrifningar än namn, t. ex. Arundo sancta maxima atrorubens, »Svartbruna Röör, som herrar och andra bruka att gå och stödja sig med», eller en Orchis kallad »Stándórt med en Bromsblomma af allahanda slags brokotta färger prickad», en Equisetum »Räf- rumpegrüs med half fots lång stjärt» o. s. v. Arbetets första del, utgifven efter den andra, upptager dock mánga inhemska gräs m. m., och här har jag funnit åtminstone ett par seder- mera brukliga namn för första gången använda i den mig tillgängliga litteraturen. Äfven detta arbete synes icke hafva rådfrågats af E. Fries. Jag anser mig med någa ord böra återkomma till Bro- MELIUS Chloris gothica, framhållande detsamma såsom ett synnerligen godt arbete. Det är nämligen uppenbart, att författaren själf sett de arter, han uppräknar, och de långa synonymlistorna göra det möjligt att identifiera desamma. Det är egendomligt, att hvarken P. F. Wahlberg eller J. E. Areschoug tagit hänsyn till detsamma 1 sina arbeten öfver göteborgstraktens flora. Det synes mig, som borde det vara en intressant uppgift för någon med denna flora förtrogen person att utgifva Bromelii förteckning med nutida botanisk nomenklatur. I fråga om alla dessa arbeten före Linné må anmärkas, att en stor del af de »svenska» namnen, såsom Linné påpekar, endast äro öfversättningar från tyskan eller latinet. Då Linné icke ansåg sig böra acceptera dylika namn, utan själf sökte samla de i vårt språk verkligen förekommande, kan hans Flora svecica sägas bilda utgångspunkten för en ny riktning, som vid fastställande af de svenska namnen först ville taga i betraktande, huruvida icke användbara sådana redan 1 språket förefunnos. Af arbeten närmast efter Linnés flora må till de i första delen nämnda fogas B. BEnarvs' »Tal om svenska ängskötseln och dess främjande genom lönande grässlag» (1769), AND. JAHAN Rerzius’ »Utkast till en afhandling om ogräs i skånska åkrar» A. G. NATHORST, SVENSKA VAXTNAMN. 2. 501 (1780), samt isynnerhet C. F. HoFFBERGS »Anvisning till Växt- rikets kiinnedom» (andra och tredje upplagorna 1784 och 1792), i hvilken svenska namn vid en stor mängd arter äro upp- tagna. Dessa äro efter Linné när sådana funnits, men ett och annat är af förf. själf upptaget, och som arbetet äfven omfattar en del odlade växter, som ju saknas i Linnés Flora svecica, får man någon gång reda på dessas dåtida svenska namn. Äfven många af de upplysningar, som om växterna lämnas, äro af intresse. Till hvad som i första delen yttrats om LiLsJEBLADS svenska flora, må tilläggas, att de svenska namnen kunna vara olika i de olika upplagorna, detta stundom till den grad, att nam- nen på vissa arter växla med hvarje. Upplagorna äro som bekant tre, den sista utgifven efter Liljeblads död af J. H. Wallman och endast delvis utarbetad af Liljeblad själf. Det är sålunda vid studium af de svenska namnen nöd- vändigt att jämföra alla tre upplagorna, enär ett förbi- seende häraf kan föranleda misstag, något för hvilket jag själf varit utsatt, innan jag kommit underfund med förhål- landet. LinLJAs flora öfver våra odlade växter (1839) bör icke förbigås när det gäller sådana. På tal om Lilja må för öfrigt anmärkas, att jag i första delen af detta arbete icke gifvit växtnamnen i andra upplagan af hans Skånes flora det er- kännande, som de förtjäna. Det är nog sant, såsom där anföres, att många af de nybildade artnamnen äro mindre lyckade, men såsom motsats till dessa stå andra, som måste anses särdeles väl funna, och jag måste med tacksamhet er- känna den nytta jag haft af ett mera ingående studium af hans arbete. Äfven ur K. Toréns populära botanik (1851) samt Ny- mans botanik (1564) hafva hämtats ett och annat namn. En detaljerad granskning af E. Fries’ »Förslag till fast- ställande af svenska växternas släktnamn» (Bot. Utfl. 3) har ådagalagt, att flera af de därstädes efter äldre författare an- förda namnen afse andra växter än Fries antagit. Han an- tyder själf på tal om Francks arbete svårigheten »för den, som ej är noga bekant med den äldre nomenklaturen, att tyda hvilka växter, som med de latinska namnen åsyftas». För att få full klarhet härutinnan, har jag ej blott jämfört synonymerna hos LINNÉ och CASPAR BAUHINUS, utan äfven 502 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. rådfrågat TABERNAEMONTANI Kräuterbuch, där afbildningarna lämna god ledning vid frågan om hvad med de anförda nam- nen afses. De rättelser, som med anledning häraf befunnits nödiga, äro angifna 1 de artförteckningen åtföljande anmärk- ningarna i föreliggande arbetes tredje del. _I sitt anförda arbete har Fries företrädesvis ägnat sin upp- märksamhet åt släktnamnen och endast mera i förbigående upptagit artnamn. Men i sin uppsats öfver »De i Sverige växande pilarterna och deras vikt i landthushállningen» (1864) har han upptagit svenska namn på de olika arterna af släktet Salix, och det finnes dessutom ett annat arbete, i hvilket art- namnen, med utgång från de af honom föreslagna släktnam- nen kunna sägas vara bildade i öfverensstämmelse med hans åskådning. Detta är andra upplagan af C. A. GOSSELMANS »Blekinges flora» (1865). »Angelügen att erhålla svenska art- namn», heter det i företalet, »rådfrågade förf. prof. Fries, hvilken uppmanade honom att med ledning af de i Linnés, Retzii och Liljeblads floror uppgifna artnamnen lämna ett förslag till sådana för Blekinges växter, hvilket förslag hr professorn lofvade rätta och ändra 1 öfverensstämmelse med sina redan gjorda skriftliga uppsatser rörande svenska art- benämningarna. — Sa skedde ock; de af hr professorn gillade eller föreslagna namnen äro de, som här offentliggöras, och kunna således anses såsom utgångna från en sådan auktoritet som professor Fries» Som ju Blekinges flora är rik på arter, finnas följaktligen 1 anförda arbete ett stort antal svenska artnamn, och jag har äfven i vidsträckt mån begagnat mig af detsamma. Ett särskildt omnämnande förtjänar vidare K. F. THE- DENIUS' »Flora öfver Uplands och Södermanlands fanerogamer och bräkenartade växter» (1871), såsom innehållande svenska släkt- och artnamn på alla i floran upptagna växter. Flera af de nybildade artnamnen kunna anses betecknande och goda. Äfven N. C. KINDBERGS svenska flora (1877) upptager svenska växtnamn, af hvilka ett och annat är afvikande från E. Fries’ och Hartmans. I fråga om HARTMAN má nämnas, att de svenska släkt- namn, som finnas upptagna i 5:te upplagan af hans handbok i Skandinaviens flora (1849), redan dessförinnan förekomma i första upplagan af hans lilla excursionsflora (1846). »Pa för- A. G. NATHORST, SVENSKA VÄXTNAMN. 2. 503 läggarens begäran», heter det i förordet, »har jag tillagt svenska namn för släktena, hvarvid jag följt Retzius, Wahlenberg och Liljeblad, och för dem, som saknat så- dana, såsom alla nyare släkten, bildat så passande namn jag kunnat.» I tolfte upplagan af HARTMANS flora, utgifven af TH. O. B. N. Krox, men hvaraf likvisst endast ett häfte, om- fattande kärlkryptogamer, gymnospermer och en del af mo- nokotyledonerna utkommit (1889), upptagas ej blott svenska släktnamn, såsom i föregående upplagor, utan äfven manga svenska artnamn. Ehuru det naturligtvis i de festa fall varit omöjligt att taga hänsyn till så efemära publikationer som priskuranter från trädgårdar, har jag dock ansett mig böra göra ett un- dantag för de af F. ULRIKSEN utgifna prisförteckningarna från Alnarp (1893, 1895, 1902), emedan han i dessa vinnlagt sig om att använda äfven svenska växtnamn, af hvilka många äro nybildade. »Vi hafva äfven sökt att införa en bättre nomenklatur för de svenska växtnamnen», heter det i kata- logerna för 1895 och 1902, »och ha härutinnan haft en fram- stående hjälp af den härför lifligt intresserade folkskole- inspektören, doktor F. Laurell i Upsala» Åtskilliga af de här för första gången meddelade namnen äro betecknande och goda. Den ofvan anförda nionde upplagan at Krok och ALM- QUISTS svenska flora för skolor har när detta skrifves (1903) redan utkommit. Då jag i första delen af föreliggande arbete icke citerade någon senare upplaga än den femte (1893), torde här böra påpekas, att den åttonde upplagan utkom 1901 se- nare på året än Neumans samma år utgifna Sveriges flora samt att några växtnamn äro hämtade från denne. Rörande den andel, som jag haft i de i den nionde upplagan af Krok & Almquists flora meddelade nybildade namnen, hänvisas till artförteckningen i föreliggande arbetes tredje del. Till litteraturförteckningen i första delen (sid. 70) böra följaktligen ytterligare fogas följande arbeten: 8. ALMQUIST, se Krok. ALNARPS TRÄDGÅRDAR, prisfórteckningar för 1893, 1895 och 1902 utgifna af F. Ulriksen. Malmö 1892 och 1895. Lund 1901. CASPAR BAUHINUS, Theatrum botanicum. Basel 1658. — —, Pinax theatri botanici. Basel 1671. 504 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. B. BERGIUS, Tal om svenska ängskötseln och dess främjande genom lönande grässlag. Presidietal i K. Sv. Vet. Akad. den 26 april 1769. JOH. COLERI Oeconomia, 6fversatt och bearbetad af JOH. ERICI. Stockholm 1683. E. FRIES, De i Sverige växande pilarterna och deras vikt i landthus- hållningen. Bot. Utflykter. 3. Stockholm 1864. C. A. GOSSELMAN, Blekinges flora. 2:dra uppl. Lund 1865. J. & C. HARTMAN, Handbok i Skandinaviens flora. 12:te uppl. utgifven af Th. O. B. N. Krok. Första häftet (allt som utkom- mit). Stockholm 1889. C. F. HoFFBERG, Anvisning till växtrikets kännedom. 2:dra upplagan. Stockholm 1784. 3:dje 1792. i N. C. KINDBERG, Svensk flora. Linköping 1877. TH. O. B. N. KRok, se C. J.. och C. HARTMAN. TH. O. B. N. KROK och S. ALMQUIST, Svensk flora för sko- lor. 1. Fanerogamer. Stockholm. 6:te upplagan 1898; 7:de 1900; 8:de 1901; 9:de 1903. 2. Kryptogamer. 2:dra upp- lagan 1898. N. LiLJA, Flora öfver Sveriges odlade växter. Stockholm 1839. C. v. LINNE, Species plantarum. 2:dra uppl. Stockholm 1762, 1763. C. F. NYMAN, Botaniken. Bibliot. i popul. naturkunnighet. 6. Stock- holm 1864. A. J. RETZIUS, Utkast till en afhandling om ogräs i skånska åkrar. Fysiografiska Sállsk. Handl. 1. del. 3. styck. Stockholm 1780. O. RUDBECK, PATER ET FILIUS, Campi Elysii. (Glysis Wald genom Olof Rudbeck, fadern och sonen). I. Upsala 1702; II. 1701. JACOBUS THEODORUS TABERNAEMONTANUS, Neu vollkommen Kräuter- buch. 1:sta uppl. Basel 1613; 3:dje uppl. 1687. à K. F. THEDENIUS, Flora ófver Uplands och Sódermanlands fanero- gamer och brükenartade växter. Stockholm 1871. K. ToRÉN, Populär botanik. Stockholm 1851. F. ULRIKSEN, se Alnarps trädgårdar. C3 Rättelser och tillägg till första delen. Sásom i inledningen nämndes, har jag uppmärksammat några förbiseenden i första delen af mitt arbete, hvilka jag här begagnar tillfället att rätta. I andra och tredje upp- lagorna af Liljeblads flora förekommer sålunda Kåpa såsom släktnamn för Alchemilla jämte Kåpört, medan de senare ensamt förekommer i första upplagan. Kåpa är sålunda icke nybildadt i »normalförteckningen», såsom af mig uppgifvits (1. 8591 ;aphi- 51). Uppgiften (1. sid. 34) att Ranunculus repens hos Lalje- blad kallades Krypranunkel är oriktig, det är R. reptans, A. G. NATHORST, SVENSKA VÄXTNAMN. 2. 505 som hos honom har detta namn. (Detta är redan rüttadt i Botaniska Notiser 1903, sid 98.) Triticum caninum (1. sid. 54, 55) kallas af Retzius Hund- elm (icke Kvickelm) samt upptages i 3:dje uppl. af Lilje- blads flora såsom Hundhvete. Lundhvete användes redan af Gosselman och är sålunda icke nybildadt af Krok och Alm- quist. Lilja har Lundkvickhvete. Då jag (1. sid. 60) uppgifver, att Neuman förändrat Tall- ört till Gultopp, má härvid anmärkas, att han endast följt Hartman, som ännu i ll:ite upplagan af sin flora använder samma namn. När Neuman efter Nyman använder Stenkrasse för Hutchinsia, så är detta i full enlighet med prioriteten, ty redan Hoffberg och Liljeblad upptogo arten (Lepidium petrae- um) just under detta namn. Att jag (1. sid. 61) förbisett detta, berodde därpå att jag litade på uppgiften hos E. Fries (Bot. Utfl. 3), att Stenkrasse var af honom nybildadt. I Krok och Almquists flora (9:de uppl.) har jag därför bibe- hållit Stenkrasse för Hutchinsia. I fråga om första användningen af namnet Klöfver (1. sid. 68) mà anmärkas, att det hos Franck förekommer (i 2:dra uppl.) vid Lagopus (= Trifolium. arvense) såsom »Hare- kleffwer», vid Cytisus såsom »Getekleffwer» samt vid Me- Jlilotus såsom »Välluktande Kleffwer» samt att B. Bergius (1769) och Hoffberg (1784) ha Klöfver jämte Röd Väpp- ling för Trifolium pratense. Arvid Manson (1654) säger om Trifolium, Vàppling, att »somliga kalla den Klófverblad eller Suger». Vidare hade till noten på sid. '48 bort fogas, att i elfte upplagan af Hartmans flora finnes Rocka upptaget såsom släktnamn för Raphanus, hvars »fruktknutar», såsom i noten anföres, enligt E. Fries i Småland betecknas med detta namn. Fortsatt diskussion. En fråga, väl värd att söka få besvarad, är den, om de svenska växtnamnen kunna ersätta de latinska och sålunda göra dessa öfverflödiga. Härpå kan af hvarje i ämnet be- vandrad person icke svaras annat än att så endast till en viss grad kan ske. Lekmannen kan nöja sig med svenska 306 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. namn på de viktigare arterna, men så snart det gäller ett grundligare studium, räcka dessa ej längre till, ty det är omöjligt att gifva svenska namn åt alla arter och former. Slår man t. ex. upp Neumans flora vid vår vanliga Mäll eller Svinmolla (Chenopodium album), så finner man att denna omfattar formerna spicatum, viride, lanceolatum, cymigerum och glomerulatum. Icke kunna vi ge svenska namn åt dem. Möter det redan svårighet vid dessa helt få former, hur skulle man då kunna reda sig med släktena Rosa, Rubus och Alchemilla, för att nu icke tala om Hieracium med dess hun- dratals arter och former? En svensk botanist kan följakt- ligen aldrig med svenska namn fullständigt ersätta de latinska.! För lekmannen gestaltar sig saken annorlunda, för honom är det nog att känna de väsentligaste arterna, och för dessa räcka de svenska namnen till. Nu säger man visserligen, att med latinets undanträn- gande i skolorna måste äfven de latinska namnen på växter och djur ersättas med svenska. Att denna uppfattning är oriktig, kan jag af egen erfarenhet intyga, ty jag har själf gått igenom reallinjen i skolan, och fastän jag därunder lärde mig de latinska namnen på Skånes kärlväxter, och dessutom många andra, för att icke tala om djurens, hafva dessa namn aldrig -vållat mig någon svårighet. Och ej heller kunde jag märka, att öfriga studerande på reallinjen 1 detta hänseende lågo under latinarna, snarare tvärtom. Jag har ej heller någonsin hört talas om, att det skulle erfordras kunskaper i latin för att lära sig namnen på de romerska historiska per- sonerna. Tiberius Gracchus, Mucius Scaevola, Cajus Julius Cesar, Marcus Aurelius, Claudius Goticus, Antoninus Pius, Septimus Severus aro hvarken lättare eller svårare namn att lara än Cirsium arvense, Hedera Helix, Lychnis Flos cuculi, Onopordum Acanthium, Chrysanthemum Leucanthemum o. a. Afven om sprakundervisningen i latin med tiden kommer att bortfalla fran skolorna, så behöfva följaktligen icke de la- tinska namnen därför slopas.2 I långa tider hafva ynglin- ! Och väl är det, ty de latinska namnen äro gemensamma för alla språk, men huru skulle man väl reda sig, om dessa namn bortfölle och man i stället måste lära sig växternas namn inom alla de moderna språken? ? I det dagliga lifvet användas ju ständigt utländska ord, såsom auto- mobil, lokomotiv, telefon, telegraf, velociped o. s. v.; ja, våra officiella mått, mål och vikter hafva ju främmande namn: kilometer, meter, decimeter, centi- meter, millimeter, kilogram o. s. v., men aldrig hör man, att dessa namn icke skulle kunna användas af andra än dem, som kunna motsvarande språk. A. G. NATHORST, SVENSKA VÄXTNAMN. 2. 507 garna på reallinjen kunnat lära sig sådana, hvarför skulle det då icke fortfarande kunna ske? Äro då svenska växtnamn icke behöfliga? Jo helt visst. Ty lika väl som vi benämna våra högre djur med svenska namn, lika väl önska vi sådana namn för våra vanligare växter. Botanisten behöfver visserligen icke för sitt ända- mål svenska namn, ty han reder sig med de latinska, och de svenska arterna äro ju blott en ringa del af dem, som han känner. Men det måste anses höra till allmän bildning att känna de svenska namnen på våra vanligare arter, vilda eller odlade, och det finnes väl ej heller någon bildad person, som icke känner ett större eller mindre antal sådana. Men detta antal är hos olika personer olika, beroende på den ifråga- varande personens yrke, fallenhet m. m. Medan landtmannen är väl förtrogen med kulturväxterna, foderväxterna och ogräsen, riktar blomstervännen sitt intresse åt annat håll, och mången stadsbo känner knappast andra växter än sådana, som finnas 1 handeln. Frågar man nu, om det är nödvändigt, att vi äga svenska namn på alla arter, så måste svaret visserligen utfalla ne- kande. Faktiskt kunna vi ej hafva namn på alla, ty sådana släkten som Hieracium, Rubus och Rosa m. fl. utgöra, såsom redan påpekats, ett oöfverstigligt hinder därför. Men äfven om man franser dessa, så gifves det en stor mängd sällsynta eller föga framträdande arter, som väl endast af botanisten iakttagas. Svenska namn på sådana äro öfverflödiga och komma väl aldrig till direkt användning. Vi behöfva där- emot svenska artnamn på alla mera framträdande, allmänna och lätt igenkännliga växter. Det är ingen konst äfven för den i botaniken fullkomligt obevandrade att skilja på arterna af Centaurea (Bläklint, Väddklint och Ródklint) men af Stellaria skulle han helt visst endast kunna urskilja de mest prononcerade, af Euphrasia ett ännu mindre an- tal, medan han sannolikt af gräsen endast skulle urskilja vissa släkten. Från hans synpunkt sedt, skulle man be- höfva svenska namn för alla arter af somliga släkten, för några arter af andra, medan slutligen i ännu andra fall släktnamnet ensamt vore tillräckligt. Men gräsen, som för honom förefalla skenbart ensartade, äro däremot väl kända af landtmannen, för hvilken de äro af betydelse; denne kan urskilja många arter och behöfver sålunda svenska artnamn. 50 [9 e] ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Så äfven i fråga om ogräsen. Fiskaren, som känner vatten- växterna på grund af den beröring han har med dessa, be- höfver svenska namn för sådana. Den lekman, som särskildt intresserar sig för växterna såsom amatör eller blomstervän, önskar namn för de särskilda »slagen», och så kommer det sig, att om vi också icke behöfva svenska namn för alla våra växter, så behöfva vi dock sådana för många. Och då det är svårt att draga gränsen mellan dem, som behöfva sådana namn, och dem, som icke behöfva det, är det riktigast att taga steget fullt ut och gifva svenska namn åt så många som möjligt, äfven om många af dessa namn aldrig komma till användning. Ty man har då åtminstone sörjt för, att det eventuella behofvet är fylldt. »Hittills har man hjälpt sig med de latinska namnen», säger Elias Fries, »men skall vüxtkünnedom en dag ingå 1 svensk bildning, så måste man ock äga fastställda svenska namn.» Att man vid nybildning af sådana i första rummet måste taga hänsyn till det i språket redan befintliga ordförrådet är tydligt, och sträfvan att insamla namn bland allmogen är därföre värd allt erkännande. De svårigheter, som dock härvid möta, äro redan af Linné och andra författare (1. sid. 4) vidrörda, så att därvid är det ej nödigt att här uppehålla sig. Men det synes mig, som skulle man på vissa hall gått till öfverdrift, då man t. ex. förkastar ett namn, därför att det icke vunnit spridning bland allmogen. Det är dock icke för allmogen, som våra botaniska läroböcker skrifvas, och de läsas ej heller af den. Det förefaller mig tvärtom, som borde allmogen äfven i fråga om växtnamnen rätta sig efter riks- språket (skriftspråket), ty 1 själfva verket är det blott en obetydlig procent af allmogenamnen, som äro lämpade att i skriftspråket användas. En liknande uppfattning är redan uttalad af LINDMAN i anmälan till »Bilder ur Nordens flora»: »I detta arbete skall det växtnamn hafva företräde, som bland allmänheten, om också ej bland allmogen, är mest brukliet.»! Man har vidare pä visst häll menat, att växtnamnen böra vara sa korta som möjligt, emedan svenska spräket skulle visa motvilja mot mängledade ordsammansättningar. De hit- ! Se äfven Lindmans anmälan af första delen af föreliggande arbete i Pedagogisk Tidskrift 39 (1903), s. 265—269. A. G. NATHORST, SVENSKA VÄXTNAMN. 2. 509 tills befintliga växtnamnen, allra minst allmogesprakets, kunna ej sägas bekräfta riktigheten af ett dylikt påstående. Al är visserligen ett kortare ord än Fodervicker, Hästkastanj eller Jordgubbar, men vi finna ingen svårighet vid använd- ningen äfven af de senare. På samma sätt hafva vi exem- pelvis bland namnen på fåglarna både enstafviga och fler- stafviga: Gök, Näktergal, Flugsnappare, Rödhakesångare o. s. v. Och ehuru det är bekvämare att använda enstafviga latinska namn, t. ex. Phlox, kunna vi dock äfven gå i land med flerstafviga, såsom Chrysanthemum 0. a. När man ändrar Häxört till Häx, Kallgräs till Kall, Kruffrö till Kruf (rätte- ligen Krusfrö till Krus), så bildar man lika meningslösa ord som om man skulle ändra Chrysanthemum til Chrys. Pa intet område kan man undvika sammansatta ord, och kunna vi uttala Chrysanthemum och Tripleurospermum, så kunna vi äfven uttala mångledade svenska namn. Mot den af mig föreslagna metoden, hvilken sedan åttio år tillbaka med så stor fördel användts af zoologiens måls- män, har NEUMAN! gjort en del invändningar, hvilka äro ägnade att väcka förvåning. »Exemplet fran zoologien torde behófva någon belysning», säger Neuman. >»I den gamla goda tiden, dà Sven Nilsson stadfäste den svenska nomenklaturen för djurriket, rådde helt andra förhållanden än nu, och om desamma rådde ännu eller om de skulle antagas komma att råda för framtiden, skulle jag ej vilja komma min hand vid något af de gamla svenska växtnamnen, liksom jag är viss, att om Sven Nilsson lefvat nu, han aldrig velat[?] eller kunnatf?] genomföra den zoolo- giska, svenska nomenklaturen sa i detalj som han gjorde. Pa hans tid lärde man att släktet Canis hade arterna C. fanvi- liaris, C. vulpes, C. lagopus och C. lupus, man lärde, att släktet Felis hade arterna F. catus, F. domestica, F. leo, F. tigris, F. lynz. Inte talade någon om hundsläktets eller kattslaktets arter! Det var den latinska nomenklaturen, man lärde och som man sedan för sig själf Ofrersatte till moders- málet.»? Detta påstående är alltigenom oriktigt. Slå vi upp Nilssons fauna, Däggdjuren, 2:dra upplagan (1847), sid. 104, ! L. M. Neuman, Om svenska växtnamn. Tidning för Sveriges läroverk. NT 5, 1908. * Kursiveradt af Neuman. 510 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. så finna vi där uppställdt såsom rubrik: »Kattsläktet (Felis, Linné)», och i öfverskriften på sidorna 105—109 läses »Katt- släktet>. Hela vägen 1 texten talas blott om Kattsläktet, ej om Felis: »Kattsläktet är ett af de artrikaste» o. s. v. »Jäm- föra vi t. ex. ett skelett af kattslaktet med ett af hund- släktet, så finna vi följande olikheter. Hos kattsläktet är» o. s. v. »De skandinaviska arterna af detta släkte kan man indela» o. s. v. Slà vi vidare upp sid. 214 i samma arbete, så finna vi rubriken »Hundsläktet» (Canis Lin.), och i till hörande text läses bland annat: »Då hundsläktet utgör sista länken i rofdjurens kedja, hvars första länk är kattsläktet, torde det» .... »Kattsläktet hufvudet rundt med korta käkar, Hundsläktet hufvudet aflängt».... och så undan för un- dan. »Hundsläktet är liksom kattsläktet rikt på arter» 0: 823g o B: Det sålunda ej blott talades utan äfven skrefs om både kattsläktet och hundsläktet samt deras arter. Under min skol- tid användes Sundevalls lärobok i zoologi, och äfven där fick man läsa om Kattsläktet och Hundsläktet med tillhörande arter, likaså i den vid universiteten då använda »Zoologiens grunder» af T. Thorell (1861). Det var sålunda visst icke en- bart den latinska nomenklaturen man lärde, och man öfver- satte icke de latinska namnen »fór sig själf» till modersmålet, ty de svenska namnen funnos och användes redan i läro- böckerna jämte de latinska. »Och med den latinska nomenklaturen flydde också sä- kerheten att inlära art- och slüktbegreppen i zoologien», fortsätter Neuman. »Hvarför? Jo, emedan den af Nilsson införda svenska nomenklaturen icke dr binär i Linnéansk me- ning. Hvarje lärare i zoologi vet, huru svårt det är att lära barnen, att hund, räf, varg och fjällräf äro arter inom hundsläktet; barnen kunna ej få ur sin hjärna, att räf och fjällräf tillhöra räfsläktet, och att de öfriga utgöra hvar sitt släkte. På samma sätt med kattsläktet — vildkatt och tam- katt tillhöra samma släkte, det förstå de, men ej att lejon, tiger’ och) io "hors. dit cS Sadant far pluggas in och läras utantill, det blir en minnessak, ej en förständs- sak, och därtill är den svenska nomenklaturen skuld lik- som till svårigheten att under lektionerna i zoologi bi- ! Kursiveradt af Neuman. A. G. NATHORST, SVENSKA VÄXTNAMN. 2. SLI bringa lärjungen den viktiga kunskapen om begreppen släkte och art.» Är detta påstående riktigt, måste jag däraf draga den slutsatsen, att undervisningen i zoologi i våra skolor står på en lägre ståndpunkt nu än förr. Under min skoltid fick man lära sig, att de arter, som fördes till ett och samma släkte, utmärkte sig genom vissa gemensamma karaktärer, hvilka man äfven fick lära känna. Vi lärde att tamkatt och vildkatt höra till samma släkte, icke därför att bådas namn sluta på -katt (då skulle ju också lekatt, zibetkatt, hafskatt 0. s. v. höra dit), utan på grund af öfverensstämmelsen i dessa djurs byggnad. »Felis (Kattsläktet) igenkännes», säger Sundevall, »af sitt korta, rundade hufvud, och klor som kunna indragas . »bakom roftanden finnes blott en ganska liten, obrukbar knölig tand i öfverkäken, och alldeles ingen i underkäken.» Eftersom dessa karaktärer förefinnas hos lejon, tiger, panter, jaguar, puma, lodjur, tamkatt, vildkatt m. fl, så måste dessa naturligtvis höra till släktet. Detta är icke en minnessak, utan tvärtom en förståndssak, och jag erinrar mig ännu lif- ligt, huru allt detta intresserade oss. Vi fingo sålunda en mycket god föreställning om släktbegreppet, utan att ägna en tanke däråt, om de svenska namnen slutade på -katt eller ej. Kunna ynglingarne numera verkligen ej inse, hvarför lejon, tiger och lo böra föras till kattsläktet (Felis i vidsträckt bemärkelse), ja då måste felet ligga i undervisningen, och det är ej värdt att skylla på den svenska nomenklaturen. Jag har dock en så stor tilltro till de ungas omdömesförmåga, att jag, till trots för rektor Neumans påstående om mot- satsen, ännu vågar tro, att de inse detta utan att fästa den ringaste vikt vid namnen. Och just därför att det i de fall, då ingen binär nomenklatur i fråga om de svenska namnen förekommer, måste bli fråga om en förståndssak, en upp- fattning af den gemensamma släktkaraktären, torde sådana fall vara allra bäst ägnade att bibringa lärjungen de riktiga begreppen om släkte och art. Låtom oss så ännu en gång erinra om ett sakförhållande, påpekadt redan af E. Fries och äfven vidrördt i första delen af föreliggande arbete (1, sid. 54), nämligen att de syste- matiska åsikterna alltjämt växla. Skulle man nu vid väx- lande begränsning af släktena alltjämt bibehålla en binär 512 ARKIV FÖR BOTANIK. . BAND 1. svensk nomenklatur, sá komme de svenska namnen oupp- hörligt att förändras. Om man på Linnés tid infört en sá- dan, så hade exempelvis gran, tall och lärkträd, hvilka da fördes till ett och samma släkte, måst erhålla nya namn, i hvilka släktnamnet ingick. På samma sätt med björkar och alar, hvilka af Linné fördes till ett släkte (Betula). Men icke kunde något dylikt falla Linné in! Hade Nilsson eller Sundevall tillämpat en dylik nomenklatur på hjortsläktets arter, som då omfattade både älg och ren jämte kronhjort, dofhjort, rådjur m. fL, och ändrat namnen till exempelvis älghjort, renhjort, råhjort o. s. v., så hade dessa ju åter fått ändras af dem, som upptaga älg, ren, dofhjort, rådjur såsom egna släkten. Och så undan för undan. Ett fasthållande af den binära nomenklaturen för de svenska namnen kan därför i längden endast åstadkomma oreda,! den enda möjlighet att förekomma sådan är att låta hvarje art behålla det för den- samma en gång gifna namnet, den må sedan föras till hvilket släkte som helst. Det ser nästan ut som skulle den gamla goda regeln »non scholae sed vitae discimus» nu vara omkastad till »non vitae sed scholae discimus» Eller hur skall man annars för- klara att man låter de latinska namnen vid skolundervis- ningen bortfalla? Dessa namn äro dock nödvändiga för hvar och en, som vill fortsätta de botaniska studierna. Och de svenska namn, man ger till ersättning, äro till stor del icke sådana, som växterna redan äga, som redan länge äro kända, och som i många fall ägt bestånd i ett par hundra år, utan i stället ger man stympade och nybildade namn, till förmån för ett system, som är så opraktiskt, att det i alla fall ej kunnat genomföras. Och detta allt, emedan yng- lingarne i våra skolor påstås behöfva dem för att inlära 1 Neuman ger själf ofrivilligt exempel därpå. >»Släktet Spiraea», säger han, >kalla vi Spirea och dess båda arter Mjödspirea (Sp. Ulmaria) och Brudbrödspirea (Sp. Filipendula): på motsatta sidan anser man släktet böra heta Älggräs-släktet och arterna Älggräs och Brudbröd. Man behöfver icke tveka, hvilket system som erbjuder största redan och klarheten, således icke heller, hvilket det är, som mest tilltalar pedagogen» o. s. v. Ja, så kunde det ju i förstone se ut, men om man härvid erinrar därom, att sagda växter i »normalfórteckningen» icke fördes till släktet Spiraea utan till Filipendula, Milla, och därför erhållit helt andra namn än hos Neuman, nämligen Brudmilla och Mjódmilla, så tror jag litet hvar skall inse, att det blir si och så med redan och klarheten och att dessa förefinnas endast hos det system, som låter de båda arterna behålla sina verkliga namn, Brudbröd och Alggräs, vare sig de föras till det ena släktet eller det andra. A. G. NATHORST, SVENSKA VÄXTNAMN. 2. 515 bortåt 400 à 500 växter, sålunda blott en bråkdel af vår floras arter. Det synes mig dock vara väl mycket begärdt, att för dessa skolynglingars skull hela den öfriga svenska all- mänheten skulle tvingas förkasta. en stor del af våra gamla häfdvunna växtnamn och använda andra af mycket tvifvel- aktigt värde, ofta i språkligt hänseende oformliga, och detta fastän så erfarna pedagoger som rektor S. ALMQUIST, pro- fessor Jak. ERIKSSON, adjunkten TH. Knox, lektor C. LIND- MAN m. fl. hålla före, att hela tillställningen är från peda- gogisk hänsyn onödig, en åsikt, hvartill jag på det lifligaste måste ansluta mig. Tillägg. I Linnés »Tal om jordenes tillväxt», fórsvenskadt, (Stock- holm 1776), förekomma åtskilliga svenska växtnamn, hvari- bland några öfver odlade växter, som icke finnas upptagna i Flora svecica. Tryckt den 23 december 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. M uL) d i 7 AL LE un ea Nano re hr he lolita Sale on Mete mm EZ ET AW ote todo inler Atay Asch wirt soeur 190. Wi Hite inf; ore vigens Hude ser E Kae dried iul qua Aeon ot rem D E" tert Ex Bra: Bhditrogoudod ttes tt e e ght) dod anser särart NR (SVAN anf TRG tar ros ago EMIL OI ne PORT CHR M um pling min vil mudi ZINC NI AO ;; aliados. AY E. ers Whe uo) Hitev Sultans ygiitian eh id DAR FEAR NL e MEC sh’ GAN Abe MP ab 3 i: mi sus, ee La enun ERAN, | para AN utra at » Wt I >a centu H RUE ac] Wis bröd. da b ie efi are vä wary ore heh] Q0 e - xu: " ie (rot. dum aud »— a E" II "WA sou rd pati. ipai fta nina "rol ta EE i" fe. “ives . zip ty Alta re qug hits rt , E. — vida MER NEST dios fot Mati APT “al ] vin dees ec N 3 EL ] - tina? UA name g Y x ie. MT li fr * bs EL 4 E nmt n at or AT — » s «ui n1 K te he à Lr Oi art 1 E. m rv MI V. ace? 1 | i » £4 «<4 nmN I n ‘ wef pear Eres. be a“, gaa poss: X. &e e. DEE off vi 228 Basil. Lä E a» HS E E p^ a vo is Pe we 13 e y. T à r VE. SERENA «6. , ' Cot. * HE Hora en ; M ei Ba M nar fob i gum : set -- e KVA ncs > ] A & , NT ET ES 4X Rates „17, Qe | = T ÅR ur. iara SARA A Po SEN td "T j iz " sd ME YE “ , PL & u. " m la Lae * N & Es bib dene DI E s T me UT LE v var. guaranitica A. > var. brevifolia | “CHop. rg Se Ne ee i ier S CHAM das IMEEM I NS 543 | A. hians WILLD. TER Å. > var. sessilifolia | A. lingua MALME . . . . . 543 GRISEB. . 2 . . . . . . 541 Å. macrota DUCHARTRE. . . 540 A. : var. viperina | A. macroura GOMEZ . . - . 535 CHODAT eae 544 A. nummularifolia H. B. K. . 547 A. arcuata MASTERS 2.0. . 540] A. odora STEUD. = aus LIED A. barbata Jaca. . . _540| A. odoratissima L.. . . . . 531 » > * Benedicti M. ALMB 539 A. pandurata SAUDI uq lol A. bilabiata L. . . . . . . 537, A- papillaris MASTERS . . . 540 A. bilobata L.. . . . 526 A. Pohliana DUCHARTRE . . 538 À. brasiliensis MART. & Zuco. 537 A. prostrata DUCHARTRE . . 548 A. burro LINDMAN. . . . . 533, A. raja MART. & Zucc. . . 533 A caudata L.. . . . . . . 535, A. reniformis WILLD. .... . 536 A. chilensis MrERS. . . . . 548 A. ringens VAHL . . . 537 A. Claussenii MASTERS. . . 545 A. Schomburgkii (KLOTZ3OH) 540 A. eurvilora MALME. . . . 545 A. sessilifolia DUCHARTRE. . 541 A. cuyabensis MALME . . .533 A. » (KLOTZSCH) A. cymbifera MART. & Zucc. 538 MALME cin cui MEE A. deltoidea H. B. K. . . .539 A. sipho L.. . . . . . . . 530 A. dietyantha DUCHARTRE. . 540 A. tenera POHL. . . . . . 547 A. elegans MASTERS . . . . 532 A. triangularis CHAM. . . . 532 A. emarginata (KLOTZSCH) DU- A. Warmingii MASTERS. . . 537 CHARTRE. . . . . 541. A. Weddellii DUCHARTRE . . 538 À. eriantha MART. & Zucc. «833 ES. A. Esperanze O. KrzE. . . 536, Fotosiyis DUCHARTRE. A. exigua LINDMAN . . . . 546 | H. reniformis DUCHARTRE. . 529 A. filipendulina DUCHARTRE . 538 | ao. A. fimbriata CHAM. . 547 | Howardia KLoTZscB. A. foetens LINDL. . . . . . 523, H. emarginata KLOTZSCH . . 541 A. galeata MART. & Zucc. . 535 H. fimbriata(CHAM.) KLOTZSCH 548 A. Gibertii Hook. . . . 537 H. Sellowiana KLOTZSCH . . 533 A. gigantea MART. & Zvoo. . 535 | H. sessilifolia KLOTZSCH. . . 541 A. Glaziovii MASTERS . . . 531 H. triangularis (CHAM.) Mererandifiora Sw... . . .523| KLOTZSOH : . . . . . . 533 550 [TETTE qr er Er art Oo OQ» C» bo we bo e o» He He He He SV. SV. sd. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. Explicatio tabularum. Tab. 81. 1. Holostylis reniformis DUCHARTRE. Flos a dorso visus. 2/1. Flos a latere visus. 1/1. Utriculus cum gynostemio a latere viso. °/1. Gynostemium a dorso visum. °/1. Gynostemium ab apice visum. °/1. Semen siccum, supra. ?/i. Semen siecum, subtus. 3/1. Semen humectatum a latere visum. ?/i. Semen humectatum, supra. 3/1. 2. Aristolochia burro LINDMAN. Limbus perigonii. 1/1. Semen, supra. 7/1. Semen, subtus. 7/1. 3. Aristolochia: odoratissima L. Limbus perigonii. 1/1. Utrieulus cum gynostemio. 1/1. Gynostemium. °/1. Semen, supra. °/1. Semen, subtus. °/1. Tab. 32. 4. Aristolochia lingua MALME. Nodus cum folio et flore. 14/1. Labium perigonii a fronte visum. 1/1. Semen, supra. 4/1. Semen, subtus. 4/1. , Be. Or or Or aya III lo Oo eo co 10 10 10 10 d MALME, BEITRÄGE ZUR KENNTNIS D. ARISTOLOCHIACEEN. T7J. H ut. ld. ut. jl 5. Aristolochia curviflora MALME. Flos. 1/1. Labium perigonii a fronte visum. Utriculus cum gynostemio. 2/1. FER 6. Aristolochia sessilifolia (KLOTZSCH) MALME. Nodus cum folio et flore. 14/1. Labium perigoni a fronte visum. 1/1. Utriculus cum gynostemio. 4/1. Tab. 33. Aristolochia barbata JAcQ. * Benedicti MALME. Alabastrum floris. 1/1. Flos. 1/1. Labium perigonii a fronte visum. Utriculus cum gynostemio. 7/1. Semen, subtus. °/1. Semen, supra. °/1. 1A . 8. Aristolochia fimbriata CHAM. Semen, supra. °/1. Semen, subtus. °/1. 9. Aristolochia Esperanze O0. KTZE. Semen, supra. ?/i. Semen, subtus. ?/ı. 10. Aristolochia Claussenii DUCHARTRE. Flos. ?/ı. Labium perigonii a dorso visum. ?/ Labium perigonii a fronte visum. Utriculus cum gynostemio. °/1. Tryckt den 5 mars 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. 551 POET ATL WR Ae nr. EU. idu TAM apos noeh 8 a UR amutelv fao d tinogheg aiida uf I óunmofaonvy mu aultopsat E Dy HELL (HORN POAT): Hilo reso NONU. * molt de off). mats NN i m ia ofuoTi 6 dgonereq qu ad gius: : "norton tH ido 20 | » u "BE dar 31AM aay FAR EDEN NAND E "Pee s A at? inh maria Mt CMS a erii +) at d GU SOM Av cami v. cott leon tä male pus. een re Brian ini j ae arte ee Cd TEST we SY ym uis De MB Sv ovem A. 7.8 : i : | AV mque un IV. SE AIXTA-.0 (ys Ap ded ho, ^u | vå be KV, oi Gis) norme $4591 à TOES JAG FIRE FAR BUT iin. Hiksololeyeh. „Of i E M (T EE: A or PORE s JF TN s 4 afa abiit arg ic oe. io vent mrt s ORGAO TA. uii , j Wo "mrs , d I 1 er pec LT TREE et s j " NC Ak ». US "dnd m FN TKR H d 5 i 2 b bou LM ee re ANM "". “i ' , m y eat " Pen“ Arkiv för EN Band 1. i -——^p- |e m » N COPA, Nun 9. TE Ege ad nat. de T) 12 enun: | Navicula; 2 P minutissimum; 3.P.1 & [" QT LT. “14 47 ¥ My [5 9. D. d 9. C-Lunula v. maximum; Tome E o AR —17 ( 4Q 1 n - OT ATT hr AT LU ar " dcs 18, 19 salosporum v OT . C. porpPeetum 28. Pleurotaen DC ee oe EUT uu NEN ERNST MM SSL ET — | jm r,..Stockh G. Tholand = As TELL (Um; sill T31 U al . Ulost ufescens; 7 6.P.r m; ‚crassu erium tum: . c Cete hr U AtniAlgt Tr ATT SirIOiat V. SU - vu 1m vil nei v. semici Nr ai Je HAAN [FI RR Vv ör bo: anik. "ud O,Borge ad nat. del. 1. Pleurotaenium Ehrenbergü vundulatum, 2.P parallelum v. undan FP v.extensum; 7 Plaevigatum; 8.P. cuyabense; 9.P subundulatum v coronifemm; 1 14. C.ordinatum; 15.C.areguense; 16.C.paraquayense; 17 C.polymorpkum *p 21.6. isthmochon drum v brasiliense, 22.C.isthmochondr.v.ornatum, 23, 24.0 hexe oo oQgooocgoooooQ 000000 \ 00 OFA Os 5.0 20000900000 C0o000o0000o00 coeo 000002 cooooooog Lith.G. Tholander, Stockholm. n vrectuu; 4.P.caldense v granulatum; 5.P. Stuhlmanni; 6.P.constrictum. tessellatum v.Nordetedtii; 11.C.Malmei; 12 C.seróbiculosum; 13. C. pseudobroomei; iondrum ; 19.C.dichondr v tumidum; 20.C. dichondr v sübpunchilatum; n 2b. C.labiatum; 26.0. pseudotaxichondrum v. biverrucosum; 27. C. corrumbense. EM. so ör botanik. Band Arkiv f ros FIN n ; SR gacdt. vonas« 5 i. : ad nat de btıcsatum vi glabrum oa 12.0. granat v. subgrana Merl v emuatum: olobatum wbragüiense: 35, Art amus lengim — af.G. Mholander, Stockhr tum; 6.o.pseudoconnatu t; 10.0.4 nh; — i4 C gelerit v. eubtumidum 1 Bubtumidum v. circulare; 23.6. lateolkum. Ev hexastichum; 310 binum; 32.0. subsveci E 4A OU; [Ore SOTO V evoinus; 30. Stammsizum tauticum; 39.5. pachyrhynchum. Arkiv för botanik. Band 1. _ guayense;ä um v. Kis sites Tr FAT ep» Co. mic eil LU Arkiv för botanik, Band 1. [fr eee eerte ri en S rro seo eta AL AS Gez.von Therese E kblom. 1. Adiantum sordidum Lindm. 2. Adiantum obtusum Desv. 6. Polypodium riograndens: 5. Adiantum glareosum Lindm. Wats, 9: Arkiv för botanik, Band 1. Gez.von Therese Ekblom 1. Asplenium lunulatum Sw. var. Swartzii. 2 Aspl. lunulatum, var. commune. 6. Aspl. erectum Bory f. mingatum. 7. Aspl. erectum f. serratum. 8. A: 11. Polyp. retusum Sw. 12. Nephrodium cc SP ( f + NAMA VAL SN s Ys 2 AN eie SA 22. ST FACT We EP WA SS ein) SAO, f * VAT X», | TA Y ae, (2^ + T SW P Yes SU Z Ly. MS NES d | Aspl. lunulatum, var. fluminense. 4. Aspl. otites Link. 5. Aspl. regulare Sw. . harpeodes Kze. 9. Aspl. firmum Kze. 10. Nephrodium Kaulfussii Hook. arminum Desv. 13. Polyp. camporum Lindm. Arkiv för botanik, Band. 1. Gez.vor Therese Ektlom. 1. Polypodium pectinatum L. 2. Pol. microsorum Lindm. 3. Pol. paradisex Lfi. 7. Pol. transiens Lindm. 8. Pol. typicum Fée. 9. Pol. Bakeri. Lindm. 10. Pol. I Taf- 11- eJ Jie oe Af 992999999 7, Wf*9»o»eocco? J.Oeder quist, fototypi F. 4. Pol. siccum Lindm. 5. Pol. L'Herminieri Fée. 6. Pol. cinerascens Lindm. um L. 11. Pol. letum Raddi. 12. Pol. vulpinum Lindm. 13. Pol. cordatum Kze. Arkiv för botanik, Band 1. 1. Aneimia anthriscifolia Schrad. var. rotundata Lindm. 2. An Mars: a tenera Pohl. 3. Aneimia hirsuta Sw. 4. Aneimia tenella Sw. auce Si Oct P) Trrul 1-15 SD «OUIIL E 1412 4 Nast, o m 5 Thal ul SV. IOS = + U T F DIaSHi eanca TT h-- 7 n il IL ITI iid VITT) 3 vill 1 1 1 Fr ip zi d j 4 1 of ) Va EA | 1 fa H 32 Ln om u rà 23 Ex jo) "n E I td ren TI - c F4 h ; ia „nm Jubuin NT Arkiv för botanik, Band 1. Gen. von Therese Ekblom. 1. Dicksonia ordinata Kaulf. 2. Dicksonia tenera Presl. 3. Dicksonia cicutaria Sw. Tate J. Gederquist fototypi jDicksonia rubiginosa Kaulf. 5. Dicksonia dissecta Sw. 6. Hypolepis hostilis Presl. Botanik. Band. 1. Tafl.G. holander, Stockholm. : pueg 'yruv JOq 10] Ab[IV - X PSU a B ES [7 71 Ld a ; [e 0] A PS NASEN AWAY i NESS 2 \ NK NAURU IQ M 1 ZU erquist fototypi J Ced von Therese Ekblom Coz 3. Linds:a lancea L. f. marginalis Lindm. 2. Linds:a lancea L. f. falcata Bak. 1. Lindszea coriifolia Lindm. 6. Gymnogramme Regnelliana Lindm. 5. Linds:ea nervosa Lindm. 8. Acrostichum serratifolium Mert. 4. Lindsxea guianensis (Aubl.) Lindm. 9. Acrostichum scalpturatum (Fée). Acrostichum pervium Lindm. Ts ell ye a pubg ‘ yruejoq 105 Ab[IV "uipur] exe[ viuiouy ıdArojoy ystnbsopag p WOIAY A 252194] woA zen - I = d ea at = d ES o dej uw :O eel az Ev Ll << herese Ekblom Gez.von T: . imia pa Ane J.Gederguist fototypi. drum Lindm. 8 E Er] een : Zr Pe oan 7 c oz —«—o-l-9:9:9.-9 **.-] 93, 0 99.0 9 wege e| => 22 " =E or botanik. Band 1- Så 0.Borge ad nat.del. inflata. 3-7. Spirog. paraguayensis 1 i ygnema stellinum. 2. Spirogyra 12 Watitom | —— <= == —À | | A —— i - —L——— Lith. G. Tholander, Stockholm. 11. Spirog.Reinhardii. 12-16. Spirog. Malmeana. 17-22. Spirog. maxima. ‚a spheerospora. Arkiv för botanik. Band 4. em TUS =" Nils Sylvén del. {In Lit. L. Ljunggren Upsala. Lith.G.Tholander, Stockholm. Rob.E.Fries del. e 7 FE .w Tafl. 18. J. Cederquist fototypi. PT E Pe AS CLE TP för botanik. Band 1. én del. M - T Y 42 ayes _ Arkiv för botanik. Bandjl. ) ; WERE el er ar ie boat t^ - 1 oh, » d À NER N N N ) ir N NN OC) P aS P. Dusén del. Tafl. 19. ER J. Cederquist fototypi. j Arkiv för botanik. Band 1. Tafl. 20. P. Dusen del. J. Cederquist fototypi. Tafl. 21. J. Cederquist fototypi. Band 1. NS SSIIUNII $72 27 M ACA A SESS e 7 77 P ; "epa Da Y N) Arkiv för botanik. P. Dusen del. Arkiv för botanik. Band 1. Tafl. 22. mu = 2 I SSS. A— — —3 SSS ECC. Cox E c I— S ———— LL -~ — ee — Se = eS SSS SS kim ANA Alp Bu le gg N Ae ne = ——— BR — me — => == SN == [a p == = OS — o—— | (ir CN Nic P. Dusén del. J. Cederquist fototypi. Mates: = Nw I | 6 hund =) ir id TN JUN : | Jh PU nt m Ny Wb jut e 5. (Ww mm & met ias DX od ll | Wa y N y GU | le n MX Ji AU mr (jh , N n w Y Amy SIN NYSS m 20-00: P. Dusén del. ] J. Cederquist fototypi. Arkiv för botanik. Band 1. Tafl. 24 === — ip ee LL — — —— — — pre g — — —— SS = —— = == SS SSA ee = gem = > EA SS = —--—— Aa = = = E —— SN = e a —— ip i in d N Us M il Id. ven E n dh, N MI MICI A 1 dA — MTS IN N vi ay y ' A Sr I m ‘ 0% A | Pus 8; | L eu TIN N IN. 4 XXL | E = ELS SSS KK He FL = SR == — = ZZ N Kb in p n Mw i P. Dusén del. J. Cederquist fototypi. x , sae m t , he Its a un M. % ! t ELO A La i T 4 » på 3 2j : 7. - tes UMS. , £ N LJ LI X - Arkiv för botanik. Band 1. P. Dusén del. J. Cederquist fototypi. Arkiv för botanik. Band 1. = AE "eroe iSt x D YA Ne pe OW LY Yo ue OR elf d es > A DP " x “edly j — > — —= wa = v LE :6— -— B BEY yx LER OEC 9:9 Mere EN = : is »- P. Dusén del. 72/220 Tafl. 26. J. Cederquist fototypi. Arkiv för botanik. Band 1. kall: 27. 4 5 5 1 6 å 9 P. Dusén del. J. Cederquist fototypi. 1 —P Arkiv för botanik. Band 1. P. Dusén del. J. Cederquist fototypi. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND I. TAFL. 29. E. Hemmendorff Phot. J. Cederquist Auto. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 1. TAFL. 30: E E i /j / 4 i / Y n à A J. Cederquist Auto. Elsa Rosenius del. ARKIV FÖR BOTANIK. BD. l. TAF. 31. J sv A. Ekblom delin. J. Cederquist auto. 1. Holostylis reniformis Duchartre. 2. Aristolochia burro Lindman. 3. A. odoratissima L. ARKIV FÖR BOTANIK. BD. |. TAF. 32 but. E | ON A. Ekblom delin. J. Cederquist auto. 4. Aristolochia lingua Malme. 5. A. curviflora Matre. 6. A. sessilitolia (Klotesch) Malme. ARKIV FÖR BorANIK. Bb. |]. TAF. 33 gm Hd 0 fl. A [Old 10 If. I0 ut. A. Ekblom delin. J. Cederquist auto. 7. Aristolochia Benedicti Marne. S. A. fimbriata Cham. 9, A. Esperanza O. Kfse. 10. A. Claussenii Duchartre. Die beiden letzten Bände der »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens - Handlingar» enthalten folgende Abhandlungen, welche dem Spezial- - Gebiete dieses Archivs angehören: The two last volumes of »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» contain the following papers on subjects belonging to the Special matter of this Archiv: Les deux derniers volumes des »K. Svenska Vetenskaps-Akade- miens Handlingar» contiennent les memoires suivants rentrant dans le cadre scientifique des nouvelles Archives: UTI [9 K. VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR (stor 4:0) äro följande afhandlingar i Botanik | publicerade sedan år 1900: Creve, P. T., Plankton from the Indian Ocean and the Malay Archipelago. — Band 35 n:o 5. 1901. 58 pg. ——, The Plankton of the North Sea and the Skagerak in 1900. — Band 35 n:o 7. 1902. 49 pg. ——, Plankton-researches in 1901 and 1902. — Band 36 n:o 8. 1903. 53 pg. HEDLUND, T., Monographie der Gattung Sorbus. — Band 35 n:o 1. 1901. 147 pg. 97 Textfig. INGVARSON, F., Om drifveden i Norra Ishafvet. — Band 37 n:o 1. 1903. 84 pg. 7 Textfig. Levin, E., Bakteriologiska tarmundersókningar. — Band 37 n:o 2. 1908. 68 pg. Mörter, Hj. Bidrag till Bornholms fossila flora. Gymnospermer. — Band 36 n:o 6. 1903. 56 pg. 7 Taf. MURBECK, S. Ueber die Embryologie von Ruppia rostellata Koch. — Band 36 no 5. 1902. 21 pg. 3 Taf. NATHORBST, A. G., Zur oberdevonischen Flora der Bären-Insel. — Band 36 n:o 3. 1902. 60 pg. 14 Taf. —-—, Beiträge zur Kenntnis einiger mesozoischen Cycadophyten. — Band 36 n:o 4. 1902. 28 pg. 3 Taf. SKOTTSBERG, C., Die Malpighiaceen des Regnellschen Herbars. — Band 35 n:o 6. 1901. 41 pg. 8 Taf xA NILSON, B. Die Quse Qo den 9 | nare 1904. 39 " 4 ab : | New York Botanical Garden 3 5185 00258 931 s