nn Sende on eB. AL e, Pe PP u ae E ou QNS ES MPN ORR TREE YE I e SNORE INT ON Fnit I —PÀ 1 " C SEU por umm inm , x ——— — : 4 URN rt SP NIIT EVE II RT ENTER NI wr m t on PP sb me NE REGAL DOT Em Ur M TC TRUE OS DEM S ZR S M VP PERRO REPE NIE" LIT. — [ . + S EC » E DEN v EH POS PURSE ZEN ceu. reader ge uina Ne um T : re o ands © LX "E : ot Me pé cafe he Re o s rs RAR hme e ; Mr ‘ ^ di er RG pet x gå i > OF eee > A ? PT. 47 Gh X dur id ei + Lefties u | A es en fe J S UA i ! i p^ JA a / à An xj " H ARKIV FÖR eee -A N TER LIBRARY UTGIFVET AF NEW YORK BOTANICAI GARDEN K. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIEN BANDS MED 15 AFHANDLINGAR OCH 30 TAFLOR STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 1904 N vs rat doti 7 2271.4. 02 . EY 14. 15. TREDJE BANDETS INNEHÄLL. hos Rd: Maine, G., Ueber die Asclepiadacéen-Gattungen Mitostigma De- CAISNE und Amblystigma BentHam. Mit 1 Tafel . . . . . . 1—24. LAGERBERG, T., Organografiska studier ófver Adoxa moschatel- EE uu. 1—28. SYLVÉN, N., Studier öfver HONTE i Torne Tepe bjürk- ME ... . 1-28. BIRGER, S., Magnet Ich dau i Pajah, mod Maoisio kapellag i arktiska Norrbotten: Med 7 taflor . . . . . . . . 1—117. THEORIN, P. G. E, Nya bidrag till kännedomen om växttricho- mera. Med liafla ..... . 1-31. LINDMAN, C. A. M., Bein novum genus ae. 1—14. KJELLMAN, T. R., Hisiexidamen i Upsala botaniska trádgárd. Med 0 CUL Ue we ee Sh Sy ail ee a7) eae ag etn bee tn es ETT. MALME, G. O., Oxypetali species nove vel ab auctoribus sspe confuse. Chin ed ee he 1 1-19. Fries, R. E, Eine Leguminose mit kriosnion Blüten uid Früch- BUM? Tafeln. . 2‘. 1—10. DAHLSTEDT, H., Beiträge zur Kanne ps ee Hi 1 lands. 1. Mit TU Tqafdino 42 : EN S LT NORÉN, C. O., Ueber die ee bei ange us communis 1—11. MALME, G. O., Die Gentianaceen der zweiten Regnellschen Reise. Mit 2 Tafeln a TR sv. 1—298. — —, Die Umbelliferen Ar p Bogndliscli£n Reise, Mit 3 arias... a cS ade Sen are caer, Fries, Tu. M., Beuser S tud e . . 1—60. MALME, G. O., Om förgrenade ársskott in träd T TERM bc pe NI CU 7 nes 0 "2 T E Eun teat farsi npatquloe A oft wadolh aes T rn bier fil run cogito Ae K. Due | SINE Brees PCTS to] Unis eigene T Aes. a n > id ek ar] (än 539106. erde, Ww: « 1 iM few Heino aa 1 oro Mat IP fe ES Yolfut-i belt ee acide d m ad thee me. eamóbsuitAl - 105 RE age UC UA f L Pr: a a usesenilbosiE aiias quire hits , XM A. Oy ME ea ira atesqiT Eintr a T # 5 ra | 3 que admotus : ‘y agen SIT: ty fou «at U- oe | AA : Ben 99768) AT hos 23) i d duo 04 fiar MIENNE CU MEAM T ) Y à" C "as arte Als 92 CO UH ME j iori EXTREM 3 "UT eat ee a xenhiluliilot: Hip cog) 2 Ta area die Th ai: i Ei rag "nM idm tut inllomao n thy sb ! E ME C avsade bitit kont HORNE i 0 ner ARKIV mot ANI EK UTGIFVET AF K. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIEN BANDET 3 HÄFTE 1--3 STOCKHOLM P. A. NORSTEDT & SÖNER BERLIN . LONDON PARIS R. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON PAUL KLINCKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE CORNEILLE 1904 ut afe wl S gn P" ie Publikationen »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Fórhand- lingar» sowie »Bihang till K. Svenska Vetenskaps-Akademiens . Handlingar», von welchen bz. 59 und 28 Oktav-Bände erschienen sind, wurden mit dem Jahr 1902 eingestellt. An deren Stelle werden vier verschiedene Fachschriften und ein Jahrbuch von der Akademie heraus- gegeben, jene unter folgenden Namen: Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. Dagegen werden die »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», 4:0, — noch wie vor und zwar nach dem bis jetzt befolgten Plane erscheinen. The publication of »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens För- handlingar» and »Bihang till K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Hand- lingar», of which 59 and 28 octavo volumes respectively have been issued, will not be continued. A yearbook and four publications, dealing with special branches of science, will be published instead. These four publications are named: Arkiv fór Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv fór Botanik. Arkiv fór Zoologi. The »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingaf», 4to, will continue to be issued on the same plan as hitherto. A partir de l'année 1903 le »Öfversigt af K. Vetenskaps" ARMÉE. miens Fórhandlingar» ainsi que le »Bihang till K. Svenska Vetenskaps- Akademiens Handlingar», dont 59 et 28 volumes ont été publiés, cesseront de paraitre. Ces deux publications seront remplacées par _ quatre différents recueils spéciaux et par un annuaire. Les quatre - recueils seront intitulés: (e Arkiv fór Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. Les »K. -Vetenskaps-Akademiens Handlingar», ou Memoires in — quarto, continueront à paraitre comme par le passé. . NEL eS P SED ARKIV FÖR BOTANIK. BAND: 22, a2 1. Uber die Asclepiadaceen-Gattungen Mitostigma Decasse und Amblystigma Benruam. Von GUST. O. A:N MALME. Mit einer Tafel und zwei Textfiguren. Mitgeteilt am 13. April 1904 von V. Wirrrock und A. G. NATHORST. Schon seit mehreren Jahren sammle ich Materialien zu einer monographischen Bearbeitung der Gattung Oxypetalum oR. Br. Bei meinen diesbezüglichen Studien habe ich mehr- mals Veranlassung gehabt, auf andere Gattungen einzugehen, die zu der einen oder der anderen Sektion dieser Gattung verwandtschaftliche Beziehungen aufweisen. So habe ich vor kurzem die Gattung T7weedia HookER & ARNoTT behan- delt, die zweifelsohne der Sektion Pachyglossa (DECAISNE) MaALME nahe steht. In dem jetzt vorliegenden Aufsatze sol- len die Resultate einer Untersuchung der Gattung Mito- stigma DECAISNE (nebst Amblystigma BENTHAM), die sich der Sektion Trichantha MALME recht nahe anschliesst, veróffent- licht werden. Da diese beiden Gattungen in einem Teile von Süd- amerika zu Hause sind, der selten von Botanikern besucht worden, ist das mir zur Verfügung stehende Untersuchungs- material nicht besonders umfangreich gewesen. Die Haupt- masse bekam ich von den Herren Prof. Dr. F. Kurtz in Córdoba, Prof. D: C. SPEGAzzINI in La Plata und Apotheker T. Sruckert in Córdoba; dasseble wird jetzt in der bota- Arkiv für botanik. Band 3. N:r 1. 1 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 8. N:0 1. nischen Abteilung des naturhistorischen Reichsmuseums zu Stockholm aufbewahrt. Ausserdem verfügte ich über die Sammlungen des botanischen Museums der Universität Göt- tingen, die mir mit liebenswürdigstem Entgegenkommen leih- weise überlassen worden sind und bekanntlich die Original- exemplare der von GRISEBACH beschriebenen Species enthalten. Aus Gründen, die hier nicht erörtert zu werden brauchen, habe ich ausführliche Beschreibungen nicht nur der verhält- nismässig vielen neuen Species, sondern auch der schon früher veröffentlichten entworfen, und zwar nach demselben Plan wie in meiner Arbeit über die Asclepiadaceen des Regnell’- schen Herbars, die in Bezug auf Ausführlichkeit und Über- sichtlichkeit der Beschreibungen von Seiten meiner Fach- genossen Anerkennung gefunden hat. Eine Species, Ambly- stigma hypoleucum BENTHAM, kenne ich leider nur aus der Besehreibung und Abbildung des Autors, weshalb ich sie nur kurz erwähne. Die systematische Stellung der beiden Gattungen und die verwandtschaftlichen Beziehungen der Species unter sich sowie die geographische Verbreitung derselben werden unten kurz erörtert. Auf ausführlichere Auseinandersetzungen ein- zugehen wäre meiner Ansicht nach verfrüht; künftige bota- nische Reisen in der Heimat der hier behandelten Pflanzen werden jedenfalls so viele Neuigkeiten an den Tag bringen, dass solche Spekulationen bald ihren Wert verlieren würden. Zuletzt möchte ich erwähnen, dass nur getrocknetes Mate- rial zu meiner Verfügung gestanden hat, und dass also die Abbildungen nach aufgeweichten Blüten angefertigt worden sind. Dringend ist den künftigen Reisenden zu empfehlen, wenigstens Blüten in Alkohol zu konservieren, was kaum grosse Schwierigkeiten darbieten wird in einem Lande, wo diese Konservierungsflüssigkeit jedenfalls leicht zu haben ist. Mitostigma Decaısne. In DC. Prodr. VIII, p. 507. BENTHAM & Hooker, Genera plantarum. II, p. 748. K. SCHUMANN in ENGLER & PRANTL, Die natürl. Pflanzenfam. IV: 2, p. 225. Suffrutices tomentosi v. pubescentes; ramis saltem saepis- sime volubilibus;. foliis latis, basi cordatis; inflorescentiis G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 3 extraaxillaribus, alternis (rarissime oppositis), cymosis, corym- biformibus v. umbelleformibus. Flores mediocres v. magni; calycis sepissime glandulis muniti lobis angustis; corolle tubo campanulato v. subeylindraceo, fauce szpissime barbato, lobis in alabastro contortis, dextrorsum obtegentibus. Corona nulla v. raro rudimentaria in dorso antherarum. Gynostegium sessile v. brevistipitatum; retinaculis crassis, quoad formam variis; caudiculis horizontalibus v. + descendentibus, latis, sepissime hine inde incrassatis; polliniis pendulis, in quoque loculo solitariis, quoad formam variis, sepe compressis; stig- mate conspicue rostrato. (Folliculi maturi submaturive ignoti.) Genus Oxypetalo R. Bn., presertim sectioni Trichanthe MALME,! affine, abs quo corona deficiente recedit. Species adhuc note 10, in Argentine provinciis andinis, presertim sub- tropieis, nee non in Bolivia vigentes. ^ Conspectus specierum. I. Corolle lobi tubo longiores. (Folia subtus vulgo lanata — tomentosa.) A. Corolle lobi angusti (longitudine latitudinem vulgo ter superante.) a. Styli rostrum + exsertum, cum lobis corolla equi- longum v. longius (usque ad basin v. fere usque ad basin bifidum). a. Rami rostri stylaris filiformes. Flores mino- res, lobis corolle circiter 5 mm. longis. (Reti- naculum ab externa parte visum late ob- longum, 0,3—0,35 mm. longum, 0,5 mm. latum; caudicule »dente incluso» munite.) JM. tomentosum DECAISNE . ».. . . . . . . 1 8. Rami rostri stylaris e basi sat crassa sensim attenuati. Flores majores, lobis corolle cir- citer 9 mm. longis. (Retinaculum obovato- rectangulare, 0,53—0,55 mm. longum, circiter 0,5 mm. latum; caudicule omnino edentat«.) M. een ÄABIEBBACH habe vå e canoe ! Inter Mitostigma tomentosum DECAISNE et Oxypetalum brachystemma MALME mss. (in Argentine prov. Jujuy et in adjacente Gran Chaco boli- viensi occurrens), Oxypetalum erianthum DECAISNE, Oxypetalum Dombeya- num DECAISNE etc. affinitas est manifesta, forsan nimia, quam ut generice separentur. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 1. b. Styli rostrum subinclusum, lobis corolle multo (vulgo ter) brevius (apice emarginatum v. leviter bilobum). a. Corolle lobi usque ad apicem barbati v. vil- a losi. + Inflorescentie multiflore. Flores minores, lobis corolle usque 5 mm. longis. (Reti- naculum oblongum, circiter 0,5 mm. longum, 0,17 mm. latum; caudicule »dente incluso» munite.) JM. affine GRISEBACH . . . . 2. ** Inflorescentie pauciflore (vulgo biflorz). Flores majores, lobis corolle circiter 9 mm. longis. (Retinaculum obovatum, cir- citer 0,3 mm. longum, 0,5—0,4 mm. la- tum; caudieule omnino edentatze.) M. barbatum MaiME . . . .. . . .* 5. B. Corolle lobi tantum basi barbati (usque 8 mm. longi. Inflorescentie multiflore. Reti- naculum E circiter 0,95 mm. longum, 0,25 mm. latum.) M. subniveum MALuR . |. s SUID E B. Corolle lobr lati (longitudine lu tit diit numquam bis superante) (Styli rostrum longe exsertum, cum lobis corolle subeequilongum v. ec tantum apice bilobum.) a. Flores minores, lobis corollae 2,,—3 mm. latis, circiter 4,5 mm. longis, supra villosis. Rostrum styli filiforme. Folia subtus villosa, subviridia. (Retinaculum elliptico-lanceolatum, circiter 0,35 mm. longum, 0,4 mm. latum.) M. rhynchophorum GRISEBACH . . . . . . . . 6. b. Flores majores, lobis corolle circiter 5 mm. latis, 8 mm. longis, supra glabris. Rostrum styli e basi crassa sensim attenuatum. Folia subtus lanata, albida. (Retinaculum oblongo-lanceola- tum, 0,55—0,» mm. longum, 0,255—0,» mm. latum.) M. latiflorum Gaede Jb So > o II. Corolle lobi tubo multo breviores. A. Corolla maxima, tubo circiter 3 cm. longo, superne sensim ampliato, intus glabro. Folia subtus tomen- toso-lanata, albida. (Retinaculum maximum, lineari- G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 5 lanceolatum, 3—3, mm. longum, 0, mm. latum.) M. speciosum MALME. . . . Finals B. Corolla mediocris v. parva, tube N cm. haud exce- dente, cylindraceo, intus superne barbato. Folia subtus pubescentia (haud albida). a. Styli rostrum inclusum, circiter 2 mm. longum. Tubus corolle circiter 7 mm. longus. (Retina- culum lineare, 0,35—0,4 mm. longum, 0,5 mm. latum.) M. tubatum Matme ........ 9. b. Styli rostrum aliquantulum exsertum, usque 5 mm. longum. "Tubus corolle usque 4 mm. lon- gus. (Retinaculum subellipticum, circiter 0,18 mm. longum, 0,1 mm. latum.) M. parviflorum MALME. . . . . 7 5. rip ostia cM 1. M. tomentosum DzcarsNE (1844). In DC. Prodr. VIII, p. 507, et in DE LEssERT, Icones selecte, V, p. 26 et tab. 59. GRISEBACH, Symbole (1579), p. 225. Tab. 1, fig. 9. Rami volubiles, usque 3 mm. crassi, pilis longis, molli- bus, albidis, crebris tomentosi, internodiis usque 15 cm. longis. Folia longepetiolata, petiolo usque 4, cm. longo, ovata, usque 7 em. longa, 4,5 cm. lata, basi cordata, sinu brevi, apertis- simo, auriculas rotundatas separante, apice acuta v. vulgo acuminato-cuspidata, supra subviridia villosaque (pilis sat lon- gis) subtus lanata, albida. Inflorescentie sat multiflore, um- belleeformes v. corymbiformes; pedunculus usque 8 em. longus, 'eque ac rami petiolique tomentosus; pedicelli breves, vulgo 4—6 mm. longi, sublanati. Calycis lobi e basi circiter 1 mm. lata sensim angustati, usque 6 mm. longi, subulati v. superne fliformes, tomentoso-lanati; glandule calycine 3:ne—d:ne, subsessiles, parvee, ovoideo-oblonge, apice rotundat:e. Corolle tubus campanulato-urceolatus, circiter 4 mm. longus, 3 mm. crassus, extus tomentoso-pubescens, intus prsesertim superne longe ereberrimeque barbatus; limbi lobi patentes, spiraliter torti, e basi circiter 2 mm. lata sensim angustati, circiter 5 mm. longi, oblique obtusi, dorso tomentoso-pubescentes, supra basin versus et in stria mediana barbati, ceterum tan- 6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 1. tum papillosi. (Corona omnino deficiens.) Gynostegium sub- sessile, vix 2 mm. altum; anther circiter 1,5 mm. longe, cartilagineo-marginat:e et paullulum sagittato-auriculate, mem- branis apicalibus ovato-triangularibus, usque 0,9 mm. longis, 0,5 mm. latis, acutis v. saltem subacutis. Retinaculum cras- sum, ab externa parte visum late oblongum, 0,3—0,35 mm. longum, usque 0,5 mm. latum, utroque apice rotundatum v. inferne subtruncatum. Caudicul® descendentes, sat late, sub- lineares, circiter 0,14 mm. longs, margine apicem versus in- crassato »dentem inclusum» formante. Pollinia aliquantulum divergentia, recta, oblique angusteque ovoidea, 0,55—0,4 longa, usque 0,s mm. crassa, apice obtusa, basi rotundata. Styli rostrum usque ad basin bifidum, ramis gracillimis, filiformi- bus, usque 8 mm. longis, ssepe irregulariter tortulis. Argentina: Tucuman (secundum DECAISNE); Catamarca, inter Cuesta de Chilea et Campo Pucara pr. Yacutala (18 !?/2 72. P. G. Lorentz N:o 516); Cordoba, Sierra Achala (18 ?!/» 77. G. HIERONYMUS N:o 879) et dep. Cruz del Eje, Sierra de Pacho (Jan. 1898. T. Sruckerr N:o 4565); San Luis, inter San Fran- cisco et Balde del Retamo (18?5/1285. F. Kurtz N:o 3241). Omnia florigera. Species facile dignota indumento optime evoluto, floribus in genere par- vis, caudiculis dente incluso munitis, ramis rostri stylaris filiformibus ete. 2. M. affine GRISEBACH (1879). Symbole, p. 225. Tab. 1, fig. 6. Rami volubiles, pilis mollibus, sat brevibus, crebris, in ' sicco aliquantulum lutescentibus tomentosi, internodiis elon- gatis, usque 18 cm. longis. Folia longepetiolata, petiolo usque 5 cm. longo, late ovata, usque 10 cm. longa, 7 cm. lata, basi cordata, sinu sat brevi, raro usque 1 cm. longo, lato apertis- simoque, auriculas rotundatas separante, apice cuspidata v. acuminata, supra subviridia v. cinerascentia et pilis sat bre- vibus erebrisque vestita, subtus multo pallidiora et pilis mol- libus, mediocribus, crebris, in sicco paullulum lutescentibus v. fulvescentibus tomentosa. Inflorescentie multiflor®, co- rymbiformes v. fere racemiformes; pedunculus usque 5 em. G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 7 longus, sat validus, tomentosus; pedicelli 5—8 mm. longi, tomentosi. Calycis lobi lineari-lanceolati, usque 1 mm. lati, circiter 6 mm. longi, acuti, subtus et apicem versus circum- circa tomentosi, supra ceterum pubescentes; glandulee caly- cine brevistipitat:e, ovoide: v. ovoideo-oblong:e, obtusissime, sat magne, singule — 3:n®. Corolle tubus campanulatus, eirciter 4 mm. longus, extus pubescens, intus presertim su- perne longe barbatus; limbi lobi patentes v. fere patentis- simi, e basi usque 2,5 mm. lata sensim angustati, superne sublineares, circiter 5 mm. longi, obtusiusculi, marginibus revolutis, subtus pubescentes, supra usque ad apicem longe barbati v. villosi. (Corona omnino deficiens.) Gynostegium subsessile, circiter 2 mm. altum; anther® circiter 1,5 mm. longs, cartilagineo-marginate v. alate, basi aliquantulum sagittato-auriculate, membranis apicalibus suborbicularibus, circiter 0,s mm. longis latisque. Retinaculum crassum, ab externa parte visum oblongum, circiter 0,5 mm. longum, 0,17 mm. latum, apice rotundatum v. obtusissimum, basi rotun- dato-truncatum et emarginatum. Caudicule descendentes, 0,2 —0,25 mm. longe, sat angustze, apicem versus non dilatate, margine exteriore fere usque ad medium incrassato »dentem inclusum» formante. Pollinia paullulum compressa, oblique ovata, cireiter 0,6 mm. longa, 0,35 mm. lata, basi rotundata, apice obtusa. Styli rostrum brevissimum, subconicum, 1—1,5 mm. longum, apice emarginatum. Argentina: Salta, El Pasaje del Rio Juramento (mense Febr. 1873. P. G. Lorentz & G. HIERONYMUS N:o 314). Precedenti peraffine, abs quo presertim indumento minus bene evoluto et rostro stylari brevissimo differt. 3. M. niveum GRISEBACH. Symbole (1879), p. 226. Oxypetalum niveum GmisEBACH, Plante Lorentziane (1874). p. 158. Tab. 1, fig. 8. Rami subvolubiles, pilis sat longis, mollissimis, niveis, crebris circumcirca tomentosi, internodiis elongatis. Folia sat longepetiolata, petiolo usque 3 cm. longo, anguste ovata v. ovato-oblonga, usque 8 em. longa, 3 cm. lata, basi cordata, 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 1. sinu sat profundo, usque 1 cm. longo, angusto, auriculas ro- tundatas separante, apice subacuta v. breviter acuminata, rarius subobtusa mucronataque, supra subviridia v. grisea, pilis sat longis crebrisque vestita, subtus lanata, nivea. In- florescentize sat pauciflorz, corymbiformes; pedunculus usque 4 em. longus, sque ac rami petiolique tomentosus; pedicelli circiter 10 mm. longi, sublanati. Calyeis lobi anguste lan- ceolati, longe acuminati, circiter 1,5 mm. lati, 7 mm. longi, subtus (dorso) sublanati, supra pubescentes; glandule caly- cine vulgo singule, rarius 3:n® (haud raro deficientes), mi- nutze, oblongo-ovoidee, obtusissim:e. Corolle tubus anguste campanulatus, circiter 3,5 mm. longus, extus pubescens intus fauce longe barbatus, ceterum parce pilosus; limbi lobi pa- tentes, apice aliquantulum recurvati, e basi circiter 2 mm. lata sensim angustati, circiter 9 mm. longi, subtus (dorso) pubescentes, supra basi et in stria mediana usque ad medium longe barbati, ceterum glabri. Gynostegium brevistipitatum, stipite circiter 1 mm. longo; anther:w circiter 1,5 mm. long, cartilagineo-marginate, membranis apicalibus late ovatis, cir- citer 1,1 mm. longis, vix 1 mm. latis, apice rotundatis. Reti- naculam sat crassum, ab externa parte visum obovato-rec- tangulare 0,51—0,55 mm. longum, circiter 0,5 mm. latum, apice rotundato-truncatum, basi aliquantulum attenuatum. Caudi- cule subhorizontales v. leviter descendentes, sat late, 0,25— 0,5 mm. longze, 0,09 mm. late, apice (ad pollinia) aliquantulum incrassate. Pollinia oblique ovoidea, circiter 0,6 mm. longa, circiter 0,3 mm. lata, apice obtusa, basi rotundata. Styli rostrum usque 9 mm. longum, basi sat crassum, fere usque ad basin bifidum, ramis paullulum divergentibus v. suberec- tis, sensim attenuatis, superne filiformibus. Argentina: "Tucuman, ad flumen Tafi (Jan. 1872. F. Scutc- KENDANTZ N:o 402) et El Rincon in alpibus inter Tucuman et Salta (1839/12 33. P. G. Lorentz et G. HIERONYMUS N:o 1066); Salta, Las Granadillas (Jan. 1883. C. SPEGAZZINI). Omnia florigera. Species facillime dignota foliis subtus lanatis, niveis, floribus magnis nec non caudieularum et rostri stylaris indole. G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 9 4. M. subniveum MALME spec. nov. Tab. 1, fig. 5. Rami volubiles, pilis longis, mollibus, albidis, crebris tomentosi, internodiis longis. Folia longepetiolata, petiolo usque 4 cm. longo, ovata, usque 9 cm. longa, 4,5 cm. lata, basi cordata, sinu sat profundo, usque 1 cm. longo, sat an- gusto, aurieulas rotundatas separante, apice acuta v. sub- obtusa mucronataque, supra subviridia et pilis sat crebris brevibusque vestita, subtus lanata, albida. Inflorescentis sat multiflore, corymbiformes; pedunculus usque 7 cm. longus, sque ac rami petiolique tomentosus; pedicelli 1—2 cm. longi, sublanati. Calycis lobi anguste lanceolati, acuti, usque 2 mm. lati, 11 mm. longi, subtus et apicem versus circumcirca to- mentoso-lanati, supra ceterum pubescentes; glandule calycine singule, minute, sspe omnino deficientes. Corolle tubus brevis, vix 4 mm. longus, campanulatus, extus pubescens, intus presertim superne valde barbatus; limbi lobi patentis- simi, e basi circiter 3 mm. lata sensim angustati, usque 8 mm. longi, obtusiusculi, subtus (dorso) pubescentes v. pube- ruli, supra basi + barbati, ceterum glabri. (Corona omnino deficiens.) Gynostegium brevistipitatum, stipite vix 1 mm. longo, usque 3 mm. altum; anthere circiter 1, mm. longe, cartilagineo-marginatz et aliquantulum sagittato-auriculate, membranis apicalibus ovato-suborbicularibus, circiter 1,2 mm. longis, 1,1 mm. latis, obtusissimis. Retinaculum crassissimum, ab externa parte visum sublineare, circiter 0,95 mm. longum, circiter 0,25 mm. latum, et apice et basi rotundatum v. rotun- dato-truncatum. Caudiculee descendentes, 0,35—0,4 mm. long, late, sublineares v. apicem versus sensim aliquantulum dila- tatee et ad pollinia nonnihil incrassate. Pollinia oblique ovoidea v. fere obpyriformia, circiter 0, mm. longa, usque 0,5 mm. lata, apice acuta, basi rotundata. Styl rostrum crassum, breve, circiter 2 mm. longum, fere usque ad basin bifidum, lobis crassis, subrectis, divergentibus, acutis. Argentina: Salta, Pampa Grande (mense Jan. 1897. C. SPE- GAZZINI). Precedenti sat affine, abs quo inflorescentiis multifloris, calycis lobis pro rata longioribus, rostro stylari brevi, retinaculo longo, angusto differt. 10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 1. G. MANDON, Plante Andium boliv. N:o 357 (provincia Larecaja, in viciniis urbis La Paz, in colle Suquiri, prope Potopoto, 3700 m. supra mare. Jan. 1861) ad JM. subniveum pertinere videtur. Flores speciminum in Museo botanico Stockholm. asservatorum tamen insectis destructi sunt, quare planta haud certe determinari potest. 5. M. barbatum Mat.me spec. nov. Tab. 1, fig. 3. Rami volubiles, pilis longis mollissimis, albidis sat parce araneoso-tomentosi, internodiis elongatis, usque 14 cm. longis. Folia sat longepetiolata, petiolo usque 1,7 cm. longo, anguste ovata v. ovato-triangularia, usque 6 cm. longa, 2 cm. lata, basi cordata, sinu brevi (vix 4 mm. longo), apertissimo, auri- culas rotundatas separante, apice breviter acuminata v. sub- obtusa mucronataque, supra subviridia et pilis brevibus, sat crebris vestita, subtus albido- v. niveo-tomentosa. Inflore- scentie pauciflore, vulgo tantum biflore; pedunculus graci- lis, usque 4,5 cm. longus, albido-tomentosus; pedicelli circiter 10 mm. longi, tomentosi. Calycis lobi e basi circiter 1,25 mm. lata sensim angustati, circiter 5 mm. longi, acuti, subtus (dorso) albido-tomentosi, supra pubescentes; glandule caly- cine sat parv:e, brevistipitate, ovoideo-oblonge, obtusissime, singule v. rarius 3:nz. Corolle tubus campanulatus, usque 5 mm. longus, extus pubescenti-tomentosus, intus fauce ali- quantulum barbatus, ceterum puberulus; limbi lobi patentes, apice aliquantulum recurvati, lineari-lanceolati, circiter 3,5 mm. lati, 9 mm. longi, oblique obtusi, subtus (dorso) tomen- toso-pubescentes, supra usque ad apicem barbati. (Corona omnino deficiens. Gynostegium conspicue stipitatum, stipite usque 2 mm. longo, circiter 3 mm. altum; anthere breves, haud sagittato-auriculate, membranis apicalibus magnis, ova- to-oblongis, usque 3 mm. longis, 1,4 mm. latis, subacutis, dorso carinatis. Retinaculum crassum, ab externa parte visum obovatum, circiter 0, mm. longum, 0,55—0,4 mm. latum, apice subrotundatum, basi rotundatum et aliquantulum emargina- tum. Caudicule paullulum descendentes, circiter 0,35 mm. long&, e basi latissima sensim angustate, apice aliquantulum incrassate. Pollinia compressa, oblique ovata, circiter 0,6 G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 11 mm. longa, 0,5 mm. lata, basi rotundata, apice obtusissima. Styli rostrum crassum, conicum, usque 3 mm. altum, apice emarginatum v. brevissime bilobum. Argentina: Jujuy, dep. de Tumbaya, El Volcan (19 ?4/2 01 florentem legit Fr. CLAREN. F. Kurtz, Herb. argent. N:o 11759.). Corolla ex adnotationibus collectoris coeruleo-purpura- Scens. Precedentibus sat affine at facile distincta foliis angustioribus, inflo- rescentiis paucifloris, corolle lobis usque ad apicem barbatis, gynostegio lon- gius stipitato et presertim retinaculi caudicularumque indole. 6. M. rhynchophorum GRISEBACH. Symbole (1879), p. 226. Astephanus mitophorus GRISEBACH, Plante Lorentziane (1874) p. 157. _ Rami volubiles, pilis brevibus, mollibus, sat sparsis pu- bescentes v. villosuli, internodiis usque 10 cm. longis. Folia longepetiolata, petiolo usque 3 cm. longo, late ovata, usque 7 em. longa, 4 cm. lata, basi cordata, sinu usque 1,3 cm. longo, angusto, auriculas rotundatas separante, apice longe acuminata v. cuspidata, supra viridia et pilis raris ornata, subtus paullulo pallidiora et pilis longis, mollissimis, sat crebris villosa. Inflorescentise sat multifloree, umbelleformes; pedunculus pro rata gracilis, usque 6 cm. longus, pubescens; pedicelli 5—8 mm. longi, pubescenti-tomentosi. Calycis lobi e basi 0,5—0,» mm. lata sensim angustati, 2—2,5 mm. longi, acuti, subtus (dorso) pilis longis, patentissimis, pauciseptatis, crebris villosi, supra pubescentes; glandule calycine sessiles, parvas, ovoidee. obtusissime, 3:nz — 7:n:e. Corolle tubus late campanulatus, brevissimus, usque 2 mm. longus, extus pube- scenti-villosus, intus prsesertim fauce barbatus; limbi lobi patentissimi, e basi 2,1—3 mm. lata sensim angustati, circiter 4,5 mm. longi, apice oblique obtusiusculi, et supra et subtus villosi. (Corona omnino deficiens.) Gynostegium brevistipi- tatum, stipite crasso, vix 2 mm. altum; anthere vix 1 mm. longe, sat indistincte cartilagineo-marginate, membranis api- ealibus ovato-suborbicularibus, circiter 0,5 mm. longis latis- que. Retinaculum crassum, ab externa parte visum elliptico- oblongum, circiter 0,3 mm. longum, 0,4 mm. latum, apice 12 ARKIV FÖR BOTANIK BAND 3. N:0 1. rotundatum, basi rotundato-truncatum et emarginatum. Caudi- culee subhorizontales, circiter 0,12 mm. longe, sat anguste, apicem versus sensim dilatatz et ad pollinia sat inconspicue inerassate. Pollinia paullulum oblique ellipsoideo-oblonga, 0,55—0,4 mm. longa, circiter 0,16 mm. crassa, utroque apice rotundata v. obtusissima. Styli rostrum inde a basi fili- forme, tenuissimum, usque 4 mm. longum, apice leviter bilobum. Argentina: Tucuman, in dumetis convallis rivi Tafi (184/172. P. G. Lorentz 393). Species multis notis perinsignis, nulli adhuc note arctius affinis. 7. M. latiflorum GriseBacu (1879). Symbole, p. 226. Rami volubiles, pilis longis, mollibus, albidis v. in sicco lutescentibus, crebris tomentosi, internodiis elongatis. Folia sat longepetiolata, petiolo usque 3 cm. longo, ovata, usque 9 cm. longa, 4, cm. lata, basi rotundato-truncata v. vulgo cordata, sinu brevi apertissimoque, apice longe acuminata, supra subviridia v. grisea, pilis sat longis crebrisque vestita, subtus dense lanata, albida. Inflorescentise multiflore, corym- biformes; pedunculus usque 5 em. longus, validus, que ac rami petiolique tomentosus; pedicelli breves, rarius usque 8 mm. longi, dense tomentosi, indumento aliquantulum ap- — presso, in sieco lutescente. Calyeis lobi anguste lanceolati, circiter 2 mm. lati, usque 9 mm. longi. acuti, subtus (dorso) sublanati, indumento sat adpresso, lutescente, supra pube- scentes; glandule calycinz nulle. Corolle tubus campanu- latus, circiter 5 mm. longus, extus tomentoso-sericeus, intus presertim superne parce pilosus; limbi lobi patentes v. paten- tissimi, e basi usque 5 mm. lata sensim angustati, subtrian- gulares, usque 8 mm. longi, acuti, subtus tomentoso-sericei, supra glabri (et verruculosi?) Gynostegium sessile; anthere usque 3 mm. long:e, cartilagineo-marginate et basi sagittato- auriculate, membranis apicalibus ovatis circiter 1,1 mm. longis, 0,9 mm. latis, apice rotundatis. Retinaculum crassum, ab externa parte visum oblongo-lanceolatum, 0,55—0,9 mm. lon- gum, 0,25—0,» mm. latum, apice obtusum, basi rotundato- G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 13 truneatum. Caudicule subhorizontales, circiter 0,18 mm. long, sat late, apicem versus paullulum dilatate (vix incrassatie). Pollinia late ovalia, 0,65—0,; mm. 2x longa, circiter 0,35 mm. erassa, utro- ü que apice rotundata. Styli rostrum | e basi sat crassa sensim attenua- tum, superne filiforme, usque 10 mm. longum, apice + bifidum, ra- mis gracillimis, divergentibus, sspe + revolutis. Argentina: Tucuman, El Sauci- liaco in Sierra de Tucuman (18?9/174. | | P. G. Lorentz & G. HIERONYMUS \ \ / N:o 869); Salta, Quebrada de San ~~ Dies Lorenzo (18?/373. P. G. Lorentz Fig.l. Mitostigma latiflorum & G. Hizronymus N:o 541) et La Vina ÖRSEBACH Hetinaculum, cau- dicule, pollinia. 1 (Jan. 1897. C. SPEGAZZINI). Ab omnibus precedentibus longe recedit hzc species indumento preser- tim inflorescentie appresso, corolle tubo fauce haud barbato (tantum parce piloso), lobis latis, antheris magnis etc. 8. M. speciosum MALME spec. nov. Tan lI ur, 2 Rami volubiles, pilis sat longis, mollissimis, albidis v. in sicco paullulum lutescentibus, crebris tomentosi, interno- diis elongatis, usque 25 cm. longis. Folia longepetiolata, petiolo usque 9 cm. longo, ovata, usque 16 em. longa, 10 cm. lata, basi cordata, sinu sat profundo, usque 2,5 cm. longo, valde aperto, apice acuta v. breviter cuspidata, supra viridia et pilis mollibus, sat brevibus, sparsis vestita, subtus albido- lanata v. saltem tomentosa. Inflorescentie sat multiflor:e, corymbiformes; pedunculus validus, usque 15 cm. longus, tomentosus; pedicelli circiter 1,5 em. longi, dense albido- v. lutescenti-tomentosi. Calyeis lobi lineari-lanceolati, usque 3 mm. lati, usque 13 mm. longi, acuti, subtus tomentosi, supra pubescentes; glandule calycine sat numeros:e, minute, ag- gregat®. Corolle tubus circiter 3 cm. longus, inferne cylin- draceus, superne sensim aliquantulum ampliatus, extus tomen- 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 1. å toso-pubescens, intus glaberrimus, limbi lobi patuli, ovato- triangulares, usque 12 cm. lati, 18 em. longi, oblique obtu- siusculi, extrorsum tomentoso-pubescentes, introrsum glabri. (Corona omnino deficiens.) Gynostegium subsessile, circiter 6 mm. altum; anthere cartilagineo-marginate, basi paullu- lum sagittato-auriculatee, membranis apicalibus anguste ovato- oblongis, usque 3 mm. longis, obtusis. Retinaculum maximum, crassum, ab externa parte visum lineari-lanceolatum, 3—3,5 mm. longum, 0, mm. latum, apice acutum, basi obtusum. © Caudicule subhorizontales, sat late, circiter 0,25 mm. longe, apicem versus paullulum dilatatz incrassateeque. Pollinia recta, oblonga, circiter 1,4 mm. longa, 0,4 mm. crassa, utroque apice rotundata. Styli rostrum sat crassum, circiter 5 mm. longum, conicum, apice subintegrum v. leviter bilobum (lobis contiguis). | Argentina: Jujuy, in sepibus ad Rio Lozano prope Jujuy urbem (19 74/201 florentem legit Fr. CLaren. F. Kurtz, Herb. argent. N:o 11783). Corolla ex adnotationibus collectoris lactea. Species precedenti affinis, at facillime dignota floribus maximis, tubo corolle longo, intus glaberrimo, antheris multo majoribus, rostro stylari in- cluso, retinaculo in ordine naturali permagno etc. 9. M. tubatum MaALME spec. nov. Tab. 1, fig. 4. Rami volubiles, pilis + appressis, sat brevibus sparsis- que puberuli, internodiis usque 15 cm. longis. Folia longe- petiolata, petiolo usque 5 cm. longo, ovato-triangularia, usque 10 em. longa, 6 em. lata, basi cordata, sinu brevi, apertis- simo, auriculas rotundatas separante, apice acuminata, rarius acuta v. infima obtusa, supra viridia et pilis sparsis ornata, subtus paullulo pallidiora et pilis sat crebris, mollibus, sat longis pubescentia. Inflorescentie sat multiflore, umbelle- formes; pedunculus pro rata gracilis, longissimus, usque 11 cm. longus, puberulus; pedicelli 5—10(—13) mm. longi, pube- scentes. Calyeis lobi anguste lanceolati, usque 1,5 mm. lati, circiter 5 mm. longi, acuti, extrorsum (dorso) pilis sat longis, vinoso-purpurascentibus, patentibus, sat crebris vestiti (pube- G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 15 scentes) introrsum puberuli; glandule calycin:e nulli. Co- rolle tubus cylindraceus, circiter 7 mm. longus, extus pube- scens, intus prsesertim superne barbatus; limbi lobi paten- tissimi, ovato-triangulares, usque 3 mm. lati, 4 mm. longi, subaeuti, subtus pubescentes, supra glabri. Gynostegium bre- vistipitatum, stipite circiter 1 mm. longo, usque 2,5 mm. altum; anthere circiter 1 mm. long, cartilagineo-marginate, dorso basin versus verrucula hemisph:erica nitida (rudimento corone) ornatee, membranis apicalibus ovato-suborbicularibus, circiter 0,3 mm. longis latisque, rotundatis. Retinaculum valde crassum, ab externa parte visum lineare, 0,55—0,4 mm. longum, circiter 0,07 mm. latum, apice obtusissimum, basi truncatum. Caudiculie aliquantulum descendentes, 0,1—0,12 mm. longs, sat late, sublineares, apice leviter incrassatie. Pollinia compressa, oblique angusteque ovata v. fere dacryoi- dea, circiter 0,45 mm. longa, circiter 0,16 mm. lata, apice acuta v. aliquantulum acuminata, basi oblique rotundata. Styli rostrum tenue, subfiliforme, circiter 2 mm. longum, apice leviter bilobum. Argentina: Sierra de Tucuman, Ciénega (mense Jan. 1874. P. G. Lorentz & G. HIERONYMUS N:o 712). In herbario GRISEBACHII incaute cum M. rhynchophoro confusum, abs quo toto coelo diversum est. Est species, eque ac sequens, notis gravissimis a ceteris Mitostigmatis speciebus recedens (cfr. descriptionem supra datam); saltem ad interim tamen in hoc genere retinenda videtur. 10. M. parviflorum MALME spec. nov. Tab. 1,247. Suffrutex; ramuli subvolubiles v. deeumbentes, pilis bre- vibus, appressis puberuli, internodiis usque 5 cm. longis. Folia longepetiolata, petiolo usque 1,5 cm. longo, ovata v. ovato-triangularia, usque 2, cm. longa, 1,75 cm. lata, basi cordata, sinu sat brevi apertissimoque, apice acuta v. sub- obtusa mucronulataque, supra viridia, glabra v. pilis brevi- bus, raris ornata, subtus item viridia et pilis sat brevibus, sparsis puberula. Inflorescentie pauciflore (floribus vulgo 3—5), umbelleeformes; pedunculus sat gracilis, usque 2,5 cm. longus, puberulus v. subglaber; pedicelli vulgo 5—7 mm. 16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 1. longi, puberuli. Calycis lobi lineari-lanceolati, circiter 1 mm. lati, 4—5 mm. longi, acuti, extrorsum (dorso) pubescentes, introrsum puberuli v. inferne subglabri; glandule calycine parvee, subsessiles, ovoideze, obtusissim:e vulgo, singuli. Co- rolle tubus subeylindraceus usque 4 mm. longus, extus pube- scens, intus faucem versus barbatus, ceterum parce pubescens; limbi lobi ovato-triangulares, usque 3 mm. longi, circiter 1,75 mm. lati, apice oblique subobtusi, subtus (in parte in alabastro non obtecta) pubescentes, supra glabri. Gynostegium sub. sessile, vix 1,» mm. altum; anther circiter 1 mm. long, cartilagineo-marginat®, basi verrucula nitida, basi tubi co- rolle quoque adnata (rudimento coron:z) ornate, membranis apicalibus ovato-suborbicularibus, 0,4—0,4 mm. longis latis- que, obtusissimis. Retinaculum sat crassum, ab externa parte visum subellipticum, cireiter 0,13 mm. longum, 0,1 mm. latum, apice rotundatum, basi obtusissimum. Caudicule subhori- zontales v. leviter descendentes, circiter 0,14 mm. longs, sat anguste, curvulee, apicem versus incrassate. Pollinia oblique ovoidea, circiter 0,3 mm. longa, 0,16 mm. lata, basi rotundata, apice obtusa. Styli rostrum fere inde a basi filiforme, usque 5 mm. longum, in parte tertia summa bifidum, ramis gra- cillimis, subeontiguis. | Argentina: Jujuy, dep. de Santa Catalina, in fissuris rupium ad Santa Catalina, circiter 3600 m. supra mare (1913/5 01 florentem legit Fr. Cuaren. F. Kurtz, Herb. ar- gent. 11434). Corolla ex adnotationibus collectoris coerulea. M. tubato peraffine at distinctum floribus minoribus, rostro stylari longo, retinaculo breviore et pro rata multo latiore, polliniis apice obtusis. E genere excludendum — ob corollam subrotatam, haud barbatam, caudiculas filiformes, geniculatas ete. — est Mito- stigma cordifolium (PHILIPPI) FOURNIER | Annales des sc. natur. Ser. VI. Tom. XIV (1882), p. 365. = Astephanus cordifolius R. A. PHILuIPPI in Anales de la Universidad de Chile. 1862, segundo semestre, p. 399], qus species omnino eadem esse videtur ac Brachylepis Candolleana HooKkER & ARNoTT [in Hoorers Journal of Botany. I (1834), p. 291. = Melina Can- dolleana (Hook. & ARN.) DECAISNE in DC. Prodr. VIII (1844), p. 589]. Prater specimen orig. permulta vidimus specimina in pro- G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 17 vinciis Mendoza, San Juan et Chubut a Prof. D:re F. Kurtz aliisque collecta, sepe nomine Melinia Candolleana salutata. Ad hane proxime accedit Astephanus fruticulosus SPE- GAZZINI [Contribucion al estudio de la Flora de la Sierra de la Ventana (1896), p. 41] qui forsan tantum varietas sit parvifolia, in summis rupibus ventosis crescens. Amblystigma BENTHAM. In BENTHAM & HooKER, Genera plantarum. II, 745 et in HooKERS Icones prautarum- Ser. IIT, Vol. II, p. 77. K. Schumann in EnGLER & PRANTL, Die natürl. Pflanzenfam. IV: 2. p. 222. Suffrutices (v. herb: perennes) pubescentes v. subglabri, ramis volubilibus; foliis latis, basi cordatis; inflorescentiis extraaxillaribus, alternis, cymosis, vulgo umbelleformibus. Flores mediocres v. magni; calycis sepe glandulis muniti lobis angustis; corollae tubo campanulato v. subcylindraceo, intus glabro, lobis tubo brevioribus, in alabastro dextrorsum obtegentibus. Corona nulla. Gynostegium stipitatum (sti- pite vulgo longo); retinaculo crasso, s:pe e partibus supe- riore. latiore et inferiore angustiore constante; caudiculis horizontalibus, vulgo sat angustis; polliniis pendulis, in uno- quoque loco solitariis, quoad formam variis; stigmate erostri, tantum umbonato. (Follieuli ignoti.) Generi precedenti, presertim speciebus tubo coroll» subcylindraceo mu- nitis, affine, abs quo imprimis gynostegio longius stipitato et stigmate tantum umbonato recedit. Ex altera parte, presertim quoad retinaculum, caudiculas polliniaque, affinitas, etsi minus manifesta, adesse videtur cum Philibertia HUE K Species adhue descripte 4, in Argentine provinciis andinis subtropicis et in Bolivia vigentes. E Conspectus specierum. I. Corolle tubus subeylindraceus. A. Folia subtus tomentoso-pubescentia; calyx hirsutulus. Corolle lobi patentissimi. (Retinaculnm ab externa parte visum sublanceolatum, circiter 0,4 mm. longum, 0,2 mm. latum, apice acutiusculum. Pollinia oblique Arkiv för botanik. Band 3. Neo 1. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 8. N:0 1. ovata v. fere dacryoidea, 0,;—0,55 mm. longa, 0,2—0,22 mm. lata, basi rotundata, apice acuta.) A. pilosum MALME. . . . Egone B. Folia subtus puberula; calyx! farinaced: pubescens. Corolle lobi patuli-patentes. (Retinaculum circiter 0,4 mm. longum, parte superiore ab externa parte visa ovata, usque 0,25 mm. lata, apice obtusa. Pol- linia oblonga, usque 0,6 mm. longa, 0,23 mm. crassa, utroque apice rotundata.) A. cionophorum (GRISEBACH) FOURNIER. . . . 2: II. Corolle tubus late campanulatus. (Corolla lobi patuli, Retinaculum circiter 0,3 mm. longum, parte superiore subtriangulare, circiter 0,14 mm. lata, acutiuscula. Pol- linia anguste ovoideo-cylindracea, 0,9—0,»55 mm. longa, circiter 0,9 mm. crassa, basi rotundata, apice acuta.) A. pedunculare BENTHAM.) 4 om . 1.220 oo 1. A. pilosum MALME spec. nov. Tab. 1, fig. Rami volubiles, pilis mollibus, sat brevibus crebrisque puberuli, internodiis elongatis, usque 15 cm. longis. Folia longepetiolata, petiolo usque 3,5 cm. longo, ovato-triangularia, usque 7 em. longa, 3 cm. lata, basi cordata, sinu brevi, raro usque 0,6 em. longo, lato, auriculas subrotundatas separante (lamina in petiolum paullulum decurrente), apice longe acu- minata v. cuspidata, supra viridia et pilis sat brevibus cre- brisque ornata, subtus pallidiora et pilis mollibus, sat erebris tomentoso-pubescentia. Inflorescentie multifloree, umbellie- formes; pedunculus pro rata gracilis, usque 5 cm. longus; pedicelli usque 1,5 cm. longi, gracillimi, pubescenti-tomentosi. Calycis lobi lineari-lanceolati, circiter 1 mm. lati, 5 mm. longi, acuti, extrorsum (dorso) pilis patentibus, multiseptatis, sat longis rigidisque, purpurascentibus, crebris hirsutuli, in- trorsum puberuli; glandulie ealyeinsze subsessiles, ovoidew v. ovoideo-oblong:e, apice rotundate, sat magmn:e, d:ne—6:ne. Corolle tubus cylindraceus, circiter 7 mm. longus, extus pilo- sus, intus glaber; limbi lobi patentissimi, triangulares, usque 4,5 mm. longi, basi usque 3 mm. lati, subacuti, subtus pilosi, supra glabri. (Corona omnino deficiens.) Gynostegium usque G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTH. 19 8 mm. altum, longe stipitatum, stipite subcylindraceo; an- there vix 1 mm. longe, sat indistincte cartilagineo-margi- nat, membranis apicalibus suborbicularibus v. transverse ovalibus, circiter 0,45 mm. longis, 0,55 mm. latis. Retinaculum sat crassum, ab externa parte visum sublanceolatum, circiter 0,4 mm. longum, 0,2 mm. latum, apice acutiusculum, basi obtusum. Caudiculee horizontales, circiter 0,13 mm. long:e, sublineares, sat anguste, apice paullulum incrassate. Pol- linia compressa, oblique ovata v. fere dacryoidea, 0,5—0,55 mm. longa, 0,2—0,22 mm. lata, basi rotundata, apice acuta v. acuminata. Stigma planum, in centro leviter umbonatum. Argentina: Salta, Pampa Grande (mense Jan. 1897. C. SPEGAZZINI). 2. A. cionophorum (GRIsEB.) FOURNIER. Annales des sc. natur. Ser. VI. Botanique. Tom. XIV (1882), p. 366. Mitostigma cionophorwm GRISEBACH, Symbole (1879), p. 226. Rami volubiles, subglabri v. pilis mollissimis, sat brevi- bus rarisque puberuli, internodiis usque 12 em. longis. Folia longepetiolata, petiolo usque 4 em. longo, ovata, usque 9 em. longa, 4,5 cm. lata, basi cordata, sinu sat profundo, usque 1,2 em. longo, aperto, apice longe acuminata v. subcuspidata, rarius fere acuta, supra viridia et pilis raris, oculo nudo haud visibilibus puberula, subtus paullulo pallidiora et pree- sertim in nervis venisque majoribus puberula. Inflorescen- tie multiflorze, umbelleformes v. rarius corymbiformes; pe- duneulus pro rata validus, usque 6 em. longus, subinconspicue puberulus; pedicelli graciles, vulgo 1—1,5 cm. longi, fari- naceo-puberuli. Calycis lobi lineari-lanceolati, 1—1,25 mm. lati, usque 5 mm. longi, acuti, extrorsum (dorso) farinaceo- pubescentes, introrsum puberuli; glandule calycine sat mag- nee, sessiles, ovoide:e, obtus:, singulae—3:ne. Corolle tubus subeylindraceus v. angustissime campanulatus, 5—6 mm. longus, extus puberulus, intus glaber; limbi lobi patuli — patentes, e basi circiter 2 mm. lata sensim angustati, sub- triangulares, 25—3 mm. longi, subobtusi, marginibus revo- lutis, subtus puberuli, supra glabri. (Corona omnino defi- ciens. Gynostegium longe stipitatum, stipite circiter 3,5 mm. longo, eylindraceo, circiter 5 mm. altum; anthere cir- 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 1. AN citer 1, mm. longee, cartilagineo-margi- Mia nate v. alat et basi paullulum sagittato- IA auriculate, membranis apicalibus suborbi- / \ cularibus v. transverse ovalibus, circiter | 0,5 mm. longis, usque 0,» mm. latis. Re- | tinaeulum crassum, circiter 0,4 mm. lon- | * gum, parte superiore ab externa parte visa late ovata, usque 0,25 mm. lata, apice | \ obtusa emarginataque, sensim in partem en inferiorem circiter 0,16 mm. latam abeunte. Caudicule horizontales, breves, circiter 0,12 mm. longs, sat late, curvulee. Polli- a nia oblonga, usque 0,6 mm. longa, cir- e | m. citer 0,23 mm. crassa, utroque apice rotun- |: ee) data. Stigma subplanum, minutissime um- : | bonatum. 3 URN Argentina: Sierra de "Tucuman, Siam- d '"— bon (Jan. 1873. P. G. Lorentz & G. Hır- Fig. 2. a. Amblystigma poxnymus N:o 1030). pedunculare BENTHAM: RF i TIL] :32000- 3 3 . ed he " b enini bu ERE Species precedenti sat affinis, abs qua indumento Ahi: DACH, Fournier. Retinaculum, minus bene evoluto, floribus minoribus, retinaculi pol- caudicule, pollinia. ??/;. liniorumque indole differt. 3. A. pedunculare BENTHAM (1876). In Hooker’s Icones plantarum. Ser. III. Vol. II, p. 77. + Rami volubiles, pilis mollibus, sparsis, sat longis pube- ruli, internodiis usque 12 cm. longis. Folia sat longepetio- lata, petiolo usque 3 cm. longo, anguste ovato-triangularia, usque 10 em. longa, 3,s cm. lata, basi profunde cordata, sinu usque 1,5 em. longo, sat angusto, aurieulas aliquantulum obli- que rotundatas separante, apice acuta v. longe acuminata, supra subglabra v. pilis sat raris ornata, subtus pilis sat longis, mollibus, sat crebris, in sicco aliquantulum lutescen- tibus tomentoso-pubescentia. Inflorescentie sat multiflorw, umbelleeformes; peduneulus usque 6 em. longus, pubescens; pedicelli 5—8, rarius usque 10 mm. longi, tomentoso-pube- scentes. Calycis lobi e basi circiter 1 mm. lata sensim an- gustati, lineari-subulati, usque 7 mm. longi, subtus (dorso) G. MALME, ÜBER MITOSTIGMA DEC. UND AMBLYSTIGMA BENTM. 21 pilis patentibus, multiseptatis, sat longis crebrisque tomen- toso-pubescentes, supra puberuli; glandule calycine null. Corolle tubus late campanulatus, circiter 10 mm. longus, extus pubescens, intus glaber; lobi patuli, late triangulares, usque 5 mm. lati, vix 4 mm. longi, acuti, extrorsum pubescentes, introrsum glabri. Gynostegium stipitatum, stipite crasso, circiter 2 mm. longo, circiter 4,5 mm. altum; anthere cir- citer 2 mm. longe, cartilagineo-marginate v. alate, basi paullulum auriculato-sagittate, membranis apicalibus sub- orbicularibus, circiter 0,5 mm. longis latisque. Retinaculum sat crassum, circiter 0,3 mm. longum, parte dimidia superiore ab externa parte visa subtriangulari, circiter 0,14 mm. lata, aeutiuscula, sensim in partem inferiorem sublinearem, cir- eiter 0,09 mm. latam, inferne rotundato-truncatam et emar- ginatam abeunte. Caudicule subhorizontales, circiter 0,17 mm. long:e, sat anguste, curvule, apice non dilatatz et vix in- erassate. Pollinia recta, anguste ovoideo-cylindracea, 0,9— 0,5 mm. longa, circiter 0,19 mm. crassa, basi oblique rotun- data, apice subacuta. Stigma erostre, umbonatum, umbone emarginato. Bolivia: prov. Larecaja, in viciniis Sorata, cerro. Iminapi, in silvis 2650—2800 m. supra mare (mensibus Jan. et Febr. legit G. Manpon. N:o 353) nee non ad Cochamba (MiG. BANG N:o 1254. Fragmentum communicavit D:r F. Kunrz). A precedentibus longe recedit hee species: peraffinis est A. hypoleuco BENTHAM (1. c. p. 76 et tab. 1188), speciei mihi tantum e descriptione icone- que note, foliis subtus albido-tomentosis v. lanatis nec non pedunculo multo breviore et floribus minoribus differenti. Forsan haud sint separande. bo N ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O l. Index nominum. Amblystigma BENTHAM. cionophorum (GRISEBACH) FOURNIER hypoleucum BENTHAM. pedunculare BENTHAM . pilosum MALME Astephanus R. Br. cordifolius R. A. PHILIPPI . . fruticulosus SPEGAZZINI . mitophorus GRISEBACH Brachylepis HOOKER & ARNOTT. . Candolleana HOOKER & ARNOTT Melinia DECAISNE. . Candolleana (Hook. & ARN.) DECAISNE . AMitostigma DECAISNE. . affine GRISEBACH . barbatum MALME . clonophorum GRISEBACH . cordifolium (PHILIPPI) FOURNIER . . latiflorum GRISEBACH . . niveum GRISEBACH . . parviflorum MALME. . rhynchophorum GRISEBACH . speciosum MALME subniveum MALME . . tomentosum DECAISNE . tubatum MALME . Oxypetalum R. BR. . niveum GRISEBACH . pag. L9: 21 20. 18. 16. 11 I1 16. 16. — iu i Es Mou NET, BET oilsoilax3 JA t MK : ^ TWO v 4 Tam H Ti RDR og te | (AM ianteg ld. hat ty ; HN re rygcee DN m Pe | RN é 48 £r. N i b jJ] BENE Fe) hy fi QU DM |n] dX Más Mai: LU + EE n» Se x PR TARO 9 bunt i'd OLTAM "See vinne c ort - m pu APTE 4 nalura imulgoeiim u GLA Ist Waleed naneide o bell. L APTAM. n T fall lot T Lothar TUE TUN Ml, Sit ( ue ET PUM THAR enter fa more M. Ü UT eus iuge, nip bins effe à Watabise Od 4A d: à KAREL Sem r aet TU Diu UNTER EO and Brio i frien lad caer] ie s nedoernff: M ee pitt waned NR , West re [um 4 ; mY te n. aL Sete wii Mud. | | E à Mi aate. d | apes » Uu na mo ÅN ae Haller éd hu e ch ab AEN SEHE V 2 TUTTI n mile mAs 3 Be AR DE Ee nS: T publ Mb LIT M EE o hri e. ru - Khu. of hae H 2 à UT D din pA "y id Te" 4d fn ar ven A | mes 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 1, Explicatio tabula. 1. Amblystigma pilosum MALME. 1: f. Flos. Pa 1 g. Gynostegium. 1/1. | 1 p. Retinaculum, caudicule, pollinia. °°/1. 2. Mitostigma speciosum MALME. 2o Bless TON 2 g. Gynostegium. °/1. 2 p. Retinaculum, caudicule, pollinia. !9/1. 3. Mitostigma barbatum MALME. Sofas 2/1. 3 p. Retinaculum, caudicule, pollinia. 30/1. 4. Mitostigma tubatum MALME. 4 p. Retinaculum, caudicula, pollinium. 29/1. 5. Mitostigma subniveum MALME. 5 p. Retinaculum, caudicula, pollinium. ?°/1. 6. Mitostigma affine GRISEBACH. 6 p. Retinaculum, eaudicule, pollinium. 9/1. 7. Mitostigma parviflorum MALME. 7 Hus. ^55. 7 p. Retinaculum, caudicule, pollinia. °°/ı. 8. Mitostigma niveum GRISEBACH. 8.11. Flos. ?/ı. 8 p. Retinaculum, caudicule, pollinium. 39/1, 9. Mitostigma tomentosum DECAISNE. 50 ^m J. Retinaculum, caudicule, pollinia. ik Tryckt den 11 juni 1904. Stockholm 1904. Kung]. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND. 3....N:@, 2. Organografiska studier öfver Adoxa Moscha- tellina L. Af TORSTEN LAGERBERG. Uppsala. Med 20 figurer i texten. Meddelad den 13 april 1904 af Tu. M. Fries och F. R. KJELLMAN. De notiser om Adoxa Moschatellina, som i det föl- jande komma att meddelas, utgöra det hufvudsakliga resul- tatet af en undersökning, som påbörjades sommaren 1901. Samma höst sädde jag en större samling frön af ärets skörd. Dessa hade emellertid legat fullständigt torrt under sommar- mänaderna, och denna omständighet i förening med kanske mindre lämpliga öfvervintringsförhällanden hade till följd, att vid värens inträde ej ett enda frö kom till groning. Jag gjorde för den skull nya odlingsförsök är 1902 men sädde dä fröna omedelbart efter fruktmognaden, och för att skapa sä naturliga öfvervintringsförhällanden som möjligt lät jag fröna stå ute och frysa under vintern. Resultatet blef äfven denna gång skäligen klent — ej mer än två groddplantor visade sig. Sedermera fann jag dock å den ruta i Uppsala Botaniska träd- gård, där Adoxa odlas, ganska rikligt med groddplantor och har sålunda varit i stånd att följa växten i dess utveckling. Jag meddelar till slut en litteraturförteckning, hvilken dock ej kan göra anspråk på att vara fullständig. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 2. 1 bo 2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 Embryostadiet. Embryot är vid tiden för fruktmognaden ganska outveck- ladt, och dess längd varierar mellan 300 och 500 u. Det àr fullstándigt rakt, och hjärtbladsanlagen láta sig tydligt ur- skilja som tvenne korta, nágot urhálkade skifvor kring den terminala, mer eller mindre starkt framtrüdande plumulan (fig. 1) Hypokotyl och lillrot ófvergá utan gräns i hvar- andra. Den embryot omgifvande fróhvitan är särdeles riklig, och klorofyll saknas helt och hållet. I de anatropa och hängande fröämnena är lillroten vänd uppát, och dá embryot är beläget i fróhvitans öfre del, har det vid groningen i det närmaste fri passage. På grund af sin låga utvecklingsstånd- punkt kan det helt naturligt ej direkt utväxa, utan en bio- | logisk eftermognad mäste först inträda. Da groningen dess- S utom sker så tidigt som i början af april, måste eftermognads- perioden infalla under slutet af sommaren, hösten och vintern, och jag skulle vara böjd för att tro, att någon autonom h vila ej härvidlag förekommer, maa as x ^ Vote och att mognaden gär konti- Fig. i4 9. Embryoner pä olika ut- nuerligt men lángsamt. I alla yeeklingpstadier. (Qmbkr. 39), händelser torde en eventuell autonom hvila ej vara synnerligen längvarig utan inskränka sig till tiden strax efter fruktmognaden. Vid vinterns im träde ha visserligen embryonerna ej nått någon betydligare storlek, utan det hufvudsakligaste eftermognadsarbetet försig- går under den tid, då marken ännu är frusen. Härför talar den iakttagelsen, som jag varit i tillfälle att göra å frön, hvilka upptogos för undersökning, innan snön smält bort. Hjärtbladen hade då — liksom embryot i sin helhet — nått en större längd och hade en tydligare utpräglad bladform (fig. 2). En del af fröhvitan var dessutom förtärd. Då marken börjat upptina, och jag trodde mig kunna finna ett längre framskridet stadium, undersökte jag några ogrodda frön och fann då, att utvecklingen framskridit så längt, som fig. 3 utvisar. Fröhvitan var väl ännu ej full- ständigt förtärd, men embryot hade med spetsen af hjärt- T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 3 bladen nått fram till dess nedre ända. Något senare embryo- stadium har jag ej lyckats anträffa, men det är väl antagligt, att embryot snart härefter är färdigt att gro. Fröhvitans absorption utföres i hufvudsak af hjärtbladen, som ännu, då groddplantan är helt ung, äro tjocka och innehålla rikligt med upplagsnäring. Groningsstadiet. : Sjàlfva groningsförloppet har jag ej varit i tillfälle att direkt observera. Men om man betraktar en ung groddplanta, sá kan man utan svärighet bilda sig en föreställning om detta skede i växtens lif (fg. 4). Man lägger genast märke till hypokotylens och lillrotens kraftiga utveckling och ser, huru små hjürtbladen i för- hållande härtill äro. Det är väl därföre sannolikt, att gro- ningen inledes med ett star- kare växande i hypokotyl och lillrot, under det att hjärt- bladen fortfarande förblifva inneslutna för att absorbera den sista återstoden af frö- hvitan. Fröets yttre skikt spränges lätt i sin öfre del; här finnes nämligen ett tyd- ligt framträdande hål, som förorsakats af den inträdande J.- kärlsträngen. Lillroten visar E sig genast positivt geotro- Fig. 4-6. Groddplantor på olika ut- pisk och hypokotylen drager vecklingsstadier, tagna den 5/4 1903. genom en kraftig längdtill- OSEE växt hjärtbladen ur deras hölje; dessa nå sålunda nuterande öfver jord. Hjärtbladsskaften äro då ännu helt små men växa snart i längd, och deras skifvor resa sig från sin nuterande ställning antingen före eller efter den tid, då detta sker, ett förhållande, som närmast står i samband med den mer eller mindre djupa markbetäckning, som groddplantan måste genom- tränga (fig. 5, 6). Skifvorna äro till en början gula men förse sig snart med kloroplaster och bli assimilerande. 4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 2. Groddplantsstadiet. Under tiden har hufvudroten nått en ganska afsevärd _ storlek. Kraftiga rothär utvecklas, och jag har observerat sådana af ända till 4 mm:s längd. Rotgrenar anläggas där- emot ej förr än efter en relativt lång tid. Genom sin rot- hårsbeklädnad är hufvudroten väl afsatt mot hypokotylen, men den har dessutom en brunaktig färg, under det att hypo- kotylen är hvitaktig. På själfva gränsområdet finner man ganska ofta en liten rundad ansvällning, som vid närmare undersökning visar sig härröra från rotgrenar, hvilka ej ännu hunnit genombryta den omgifvande väfnaden (fig. 10). Jag tror mig ganska säkert kunna påstå, att dessa äro verkliga rotgrenar och ej birötter, ehuru denna sak understundom kan vara rätt vansklig att afgöra. — Alla rotspetsar klädas af en typisk rotmössa. Hypokotylens längd varierar betydligt. Understundom är den blott omkring 0,5 cm., understundom ända till 2,3 cm. I förra fallet äro likväl hjärtbladsskaften påfallande långa. Det egentliga växandet synes nu lokaliseras till hjärtblads- skifvorna. Dessa bli till formen elliptiska eller äggrunda och få en liten väl afsatt spets, i hvilken bladets nerver förenade utlöpa. Då de nått sin definitiva storlek äro de mellan 8—18 mm. långa och 7—12 mm. breda. Största bredden är dock förlagd till något nedom midten i vanliga fall, och ofta äro bladen något sneda och osymmetriska. Ytan är alltid något fettglänsande. — Individ, som få växa i direkt solljus, få en olivbrun anstrykning. Bland groddplantor råkar man ofta synkotyla former. Synkotylien kan vara olika långt drifven; de långa hjärt- bladsskaften sammanväxa utefter sin ena kant, och skifvorna sammansmälta stundom till strax nedom spetsen (fig. 8). En enda gång har jag funnit en fullständigt monokotyl form, hvarom fig. 9 kan gifva en föreställning. Förstärkningsstadiet. Det dröjer ganska länge, innan epikotylen visar några tendenser att utveckla sig. Genom hypokotylens växande har den alltid blifvit höjd ett stycke öfver marken — ända till 2,5 em.; den kraftigaste höjningen finner man hos plantor, T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 5 som vuxit upp genom ett mosstäcke. Så snart epikotylen börjar blifva synlig, märker man, att den har ett utprägladt transverselit läge,! och dess positivt diageotropiska karaktär framträder sålunda genast (fig. 7). Vid fortsatt växande tränger den under 45° vinkel ned i markbetäckningen. Primordial- bladen äro i regel fjäll-lika, mer eller mindre långsträckta samt ha en tillbakaböjd spets. Växpunkten skyddas vid ned- trängandet i marken af skiftesvis öfverböjda lågbladsanlag. Fig. 7—9. Något längre komna groddplantor, däraf en synkotyl och en monokotyl form. (Fig. 7 4 och fig. 8 och 9 2). Epikotylen utväxer sälunda direkt i rhizomet och antager till en början en utlöpares funktioner. Då spetsen når jord- ytan, möter den ett hinder, som kan bli ganska svärt att öfvervinna, och detta är i synnerhet fallet, om hypokotylen är lång. När markbetäckningen är god, går det dock jäm- förelsevis lätt att tränga ned, ty de starkt bakåt böjda låg- bladen komma därvid att gripa tag om grässtrån, moss- stänglar och dylikt, och på detta sätt blir rhizomet fixeradt ! WINKLER, I, p. 56. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 9. baktill. Då markbetäckningen är ringa eller ingen, och följ- aktligen en liknande fixering ej kan ifrågakomma, uppstå större svårigheter. Rhizomet växer alltjämt, men hela tiden ofvan jord och blir slutligen bågformadt och oregelbundet buktadt. Af den spänning, som därvid uppstår, kan hypo- kotylen bli nedböjd ända till marken. När slutligen spän- X ningen blir tillräcklig, lyckas det äfven för sådana individ att få fäste i marken; och då spetsen väl en gång kommit ned, göra de underjordiska lägbladen samma tjänst som i förra fallet de ofvanjordiska. Rhizomets bakre del blir understundom starkt grönfär- gad och deltar 1 assimila- tionen. Ofta utvecklas dess- utom små bladskifvor från låg- bladen (fig. 10, 11), men van- ligast är väl dock det förhål- landet, att ett stort och kraftigt ofvanjordsblad utvecklas från rhizomaxeln. Detta är antingen det första, som synes af fig. 12. — Hos den här afbildade plan- tan är det synnerligen kraftigt och har en afvikande form; det är i det allra närmaste helt. — Eller ock utvecklas från rhi- zomet, sedan det nedträngt i marken, ett mera typiskt assi- milationsblad (fig. 13). Växtens Fig. 10. Årsplanta, tagen den !5/; E à 4 1903; vid hypokotylens bas synes primordialblad kunna sålunda en liten ansvällning. (Omkr. +). vara antingen typiska lägblad eller lågblad med antydan till bladskifvor eller slutligen kraftiga assimilationsblad. ! 1 Enligt WISKLERS framställning 1. c. p. 56 skulle assimilationsblad utvecklas frän det primära rhizomet, först sedan detta nedträngt i marken och där bildat några köttiga lågblad: om detta sker första året, har han ej kunnat afgöra. — Äfven KERNER lämnar liknande uppgifter (se KERNER, I, p. 583). Jmfr för öfrigt WYyDpLEr, II, p. 657 och III, p. 848. T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER 'ADOXA MOSCHATELLINA L. Dä rhizomet nätt ett visst djup, upphör det att växa nedåt och fortsätter sedermera horisontalt. Den nivå, vid hvilken detta omslag i växriktningen inträffar, synes variera ganska mycket. Ofta har rhizomet sålunda gått ned blott Fig. 11. Arsplanta, tagen den !?/; 1903. Linien markerar jordytan. (Omkr. 1). ett par centimeter (fig. 13), men understundom intill 0,5 dm. och därutöfver. De i lägbladens axiller befintliga knopparna komma till utveckling redan första äret, sä att det primära 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 2. rhizomet vid afslutad längdtillväxt kan vara ganska rikt grenadt. Ofta utga äfven fran själfva hjärtbladsvecken nya axlar (fig. 13), och axlar af 3:dje ordningen kunna till och med anteciperas. Rhizomgrenarna äro dock i allmänhet svagare än hufvudaxeln och tarfva helt säkert flere vegetationsperi- oder för att kunna bilda fertila skott. Den längd, som rhizomaxlarna nå under första året, är relativt obetydlig — omkring 1 dm. Internodierna bli mot spetsarna starkt förkortade och bladen gyttrade under diver- gensen 1. Pa detta sätt uppkomma ett slags underjordiska knölar, fullt jämförliga med dem hos Solanum tuberosum, ehuru hos denna senare den hufvudsakliga utvecklingen träffat rhizomspetsarnas stamparti.! Den uppgiften man finner i litteraturen, att lågbladen sitta spridda, är endast delvis riktig; det är: bladställningen 1, som ursprungligen utmärker rhizomaxlarna, ehuru detta blir svårt att konstatera, då inter- nodierna äro sträckta och axlarna vridna samt lågbladen på grund häraf förskjutna. ? All näring, som växten förmår bereda, går ut i rhizom- spetsarna och upplagras här i stammen men hufvudsakligen i lågbladen under form af stora mängder stärkelse. Dessa ändpartier svälla därvid upp ganska ansenligt (fig. 12). Det händer äfven, att näring upplagras i mera basalt lig- gande lágblad och rhizomdelar, men detta är i sa fall endast af öfvergående art. Mot slutet af vegetationsperioden ut- växer från knölarnas ventralkvadrant en kraftig birot, som i allmänhet blir föga grenig under året. | Den unga växtens hufvudrot har under denna utveckling tillvuxit betydligt och grenat sig rikligt. Dock torde ej rot- grenar af högre än 3:dje ordningen förekomma. Rothårs- beklädnaden är särdeles ymnig. Ett godt matt på det näringsarbete, som växten pres- - terar under en vegetationsperiod, har man i rhizomknölarnas storlek. Ej utan skäl kunde man väl vänta sig, att de knölar, som bildas af det primära rhizomet, skulle vara mindre och oansenligare. Men nu skilja sig dessa i intet hänseende från dem, som utvecklas under kommande vegetationsperioder, och följaktligen måste i hufvudsak samma kvantitet arbete ha utförts. Då likväl växtens assimilationsyta under första ! IRMISCH, I, p. 226. — ? v. TiEGHENM, I, p. 283. T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 3, äret är mindre än andra ár — hvilket áfven är förhällandet med rotsystemet — sä vinnes detta resultat dels genom att utsträcka assimilationstiden och dels genom att inskränka förgreningen af det primära rhizomet. I vanliga fall upphör växten pä ett äldre stadium att assimilera i början af juli, men ännu så sent som den 10 september år 1903 kunde jag Fig. 12. Arsplanta, tagen den ?”/s 1903. Linien markerar jordytan. (4). träffa på fullt gröna och friska ärsplantor. Jag har sålunda all anledning att antaga, att växten redan under andra året kan komma till blomning och fruktsättning. Ej så sällan finner man individ, som under sitt groningsår ej utveckla några andra assimilationsorgan än hjärtbladen, och G. HABERLANDT för också Adoxa till en groddplantstyp, 10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3 NO 9. för hvilken just detta förhällande skulle vara ett karaktä- risticum.! Näringsberedningen är väl i allmänhet hos sä- dana exemplar mindre, och det är väl ej osannolikt, att dessa ha att tillbringa åtminstone ännu en sommar på vegetativt stadium, innan de kunna fruktificera. Fig. 13. Årsplanta, tagen den */6 1903. Linien markerar jordytan. (1). Blomningsstadiet. På våren träder växten i utveckling vid första tillfälle, som gifves, och det behöfves endast en veckas mild väderlek, ! HABERLANDT, I. T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 11 för att de späda bladpartierna och ofvanjordsaxlarna skola bli synliga öfver marken. Härigenom blir växten under- stundom ganska ofördelaktigt exponerad men tar ej någon skada häraf, äfven om stark köld skulle inträffa. Man finner sålunda Adoxa redan mycket tidigt på floralt stadium, och den 29 mars 1903 kunde jag i trakten utanför Uppsala in- samla individ, som ej hade många dagar kvar till sin blom- ning. — För att studera vinterhvilans väsen, intog jag i november 1901 rhizomspetsar och planterade dem i burk. De höllos hela tiden i vanlig rumstemperatur, och följderna häraf visade sig snart. Utvecklingen började nästan omedelbart, ehuru långsamt, och de första dagarna 1 februari följande år hade växten nått floralt stadium och var af fullkomligt ty- piskt utseende. — Innevarande vinter har jag upprepat samma försök; rhizomspetsarna intogos vid ungefär samma tid men fingo denna gang öfvervintra i Botaniska trädgär- : dens växthus i en temperatur af + 16 à 17” C. Nu erhöll jag blommande exemplar redan så tidigt som den 12 januari, men blott af två rhizomknölar; de öfriga voro långt efter i utveckling. Hvad som kunnat förorsaka dessa tvenne indi- vids hastigare framdrifvande, är svårt att förstå; om yttre förhållanden, såsom för svag belysning eller alltför riklig bevattning varit anledning härtill, så borde väl samtliga under kultur stående exemplar däraf rönt inflytande. De gjorde i alla fall intryck af att vara något etiolerade, och den florala axelns blad hade endast vuxit helt obetydligt men voro gröna. — Af dessa försök torde framgå, att vinterhvilan icke är autonom utan helt och hållet förorsakad af yttre faktorer. Att växten äfven i naturen, om tillfälle därtill gifves, ej ligger overksam och väntar på vintern visar en iakttagelse, som jag gjorde i Botaniska trädgården härstädes förliden höst. Rhizomspetsar, som efter allt att döma ej borde ha kommit till utveckling förr än vid vårens inbrott inneva- rande år, hade redan i midten af september utvecklat stora assimilationsblad, öch det är alldeles påtagligt, att om den påbörjade utvecklingen fått fortfara, så skulle växten utan afbrott öfvergått i floralt stadium. * * * Rhizomet. Adoxa hör till den grupp bland de perenna örterna, som utmärkes af »l-äriga rhizom». Med undantag at 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 2. sjülfva spetsarna dör hela underjordssystemet bort under hösten, och mera sällan finner man rester af de utlöpande delarna, då utvecklingen begynner på våren. — De samman- gyttrade lågbladen intaga antingen dorsal- och ventralkva- dranterna eller ock flankerna, men biroten, som på våren grenar sig synnerligen kraftigt, är alltid bunden till ventral- kvadranten. Skottsystemet är som bekant monopodialt, och i regel utgå nyskott från alla rhizomspetsarnas axiller samtidigt med att hufvudaxeln fortsätter att växa. I de främre låg- bladsvecken finner man sålunda 1—3 florala axlar, under det att de bakre ombesörja underjordssystemets vidgande. Mycket ofta uteblir bildandet af florala skott; hos sådana rhizom- knölar inträder sålunda ånyo ett slags förstärkningsstadium. Liksom hos groddplantan äro rhizomets hufvudaxel och grenar till en början typiska utlöpare med sträckta internodier, understundom öfver 1 dm. långa. Egendomligt nog utvecklas samtidigt med moderaxeln flere skott af andra ordningen.! Dock synes det ej vara alla axiller, som på detta sätt låta sina knoppar utväxa, men någon lagbundenhet förekommer icke härutinnan. Ofta finner man till och med exempel på, att en 3:dje skottgeneration kan anteciperas, hvadan det rhizom- system, som utvecklas under en vegetationsperiod, kan blifva synnerligen rikgrenigt, och det har lyckats mig att upptaga ett sådant, i det allra närmaste fullständigt, som kan upp-. visa omkring 40 växpunkter (fig. 14). Genom ett sedermera mot hösten inträdande, bakifrån fortskridande bortdöende bli alla dessa växpunkter fria, och en afsevärd ökning af individ- antalet har sålunda ernåtts på vegetativ väg. Denna antecipering af tvenne skottgenerationer torde väl finna sin förklaring i just det förhållandet, att rhizomet är af så föga varighet. Anteciperades ej knopparna å rhi- zomets basala delar, så skulle det aldrig komma till någon förgrening annat än ifrån knölarnas axiller, hvilka dock endast i undantagsfall förgrena sig samma vegetationsperiod, som de anläggas,? och en betydligt nedsatt vegetativ för- ökning skulle häraf bli följden. — I sammanhang härmed | N. Hs. NinssoN uppger, att denna antecipering sker »undantagsvis»; den är dock snarare en regel. Se NILSSON, I, p. 51. ? Fullt analogt härmed är det förhållandet, som S. MURBECK återfunnit hos Epilobium palustre. Se S. MURBECK: »Nägra anteckningar till floran på Norges sydvästra och södra kust». (Bot. Not. 1885, p. 25—26). T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 13 kan jag nämna, att jag aldrig i naturen lyckats finna några groddplantor oaktadt ifrigt sökande, och det är väl antagligt, att det för Adoxa vanligaste förökningssättet är det vege- tativa. Att ofta nog en betydande spridning kan genom rhizomet åstadkommas torde framgå däraf, att jag i trakten N ee u Fig. 14. Rhizomsystem, utveckladt under en vegetationsperiod. (1). s. om Uppsala upptagit ett exemplar, som bildat en icke mindre än 62 cm. làng utlópare. Liknande fall üro dock sällsynta, och oftast afstannar längdtillväxten mycket tidi- gare. Medan växpunkten ännu fortfar att arbeta, kunna 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 9. mera. basalt liggande partier af rhizomet svälla upp genom anhopning af stärkelse, som dock är af transitorisk art. Ytterst sällan finner man några birötter på rhizomets utlöpande delar. Endast en gång har jag observerat ett dylikt fall, men birötterna — till antalet 4 — voro små och ogrenade. Ungefär samtidigt med de ofvanjordiska delarnas bort- döende börjar assimilaternas transport mot rhizomspetsarna. Från dessas undre sida utvecklas snart en kraftig, vanligen föga grenig birot, och i och därmed kan man anse rhizomets längdtillväxt definitivt afslutad för året. Utvecklingen har dock ej härmed afslutats, ehuru den under återstående delen af vegetationsperioden går mera långsamt. Man finner så- lunda, att rhizomspetsarna före vinterns inbrott utmodellerat tydliga anlag till assimilationsblad för kommande vegeta- tionsperiod samt centimeterlanga ofvanjordsaxlar med tyd- liga blom- och bladanlag. Blommans organ äro däremot till största delen ännu outbildade. | De lägblad, som kläda rhizomaxlarna, äro enligt GOEBEL att anse för undertryckta assimilationsblad.! Detta förhäl- lande har han utrönt genom att från rhizomets hufvudaxel aflägsna det första bladanlaget på årsdelen — detta utbildas i vanliga fall till ett föga kraftigt assimilationsblad men undertryckes stundom — och följden däraf blef den, att det andra fjäll-lika bladet utväxte till assimilationsblad. Vidare säger han, 1. c. p. 795, att äfven om man låter Adoxa-skott växa i ljuset, så bli visserligen lågbladen grönfärgade, men erfara i öfrigt ingen förändring; på detta sätt skulle man sålunda ej kunna komma underfund med deras egentliga natur. Genom att odla exemplar i fuktig luft så, att de unga rhizomaxlarna fingo utveckla sig ofvan jord, har det dock lyckats mig att på en del lågblad få fram tydliga, men små bladskifvor. Som redan nämnts, utbildas det första, stundom äfven det andra bladet vid basen af den terminala utlöparen till assi- milationsblad.? Dessa utbildas samtidigt med rhizomspet- sarnas bladanlag på hösten föregående år och för den hän- delse, att två blad förekomma, blir det mellanliggande inter- nodiet mycket kort. ! Se Gorse I, p. 811 och WYDLER, I, p. 457. ? IRMISCH, I, p. 189. T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 15 Angäende den nivä, pa hvilken man träffar de sekun- dära rhizomen, föreligga i litteraturen flere uppgifter. ! Roynr, som gjort flere undersökningar öfver hvad han kallar »le loi de niveau», nämner Adoxa m. fl. bland sådana växter, hvilkas rhizom ha ett normaldjup af 4—20 cm. WARMING uppger — kanske med stöd af en halft skematisk figur, som meddelats af ALEx. Braun — att hufvudaxeln skulle fortsátta att växa nedät, till dess att den kommit till ett lämpligt djup, och sa är nog äfven förhållandet. Emellertid torde det icke vara blott en positiv geotropism, som bestämmer rhizomets nedträngande utan äfven en negativ heliotropism. Genom ett sådant antagande kan man nämligen få en för- klaring på det förhållandet, att man understundom, där be- skuggningen är särdeles kraftig, kan finna individ, hvilkas rhizom krypa ofvanpå jordytan. Jag har själf varit i till- fälle att observera något dylikt. I ett mycket tätt bestånd af Urtiea dioica och Rubus ideus — äfven detta i sin tur väl beskuggadt -— fann jag ymnigt med Adoxa, hvars rhizom bitvis kröpo ofvan jord, här och där endast täckta af ett obetydligt lager torra löf. En af de faktorer, som betinga rhizomens djup under jordytan, ljuset, hade här i väsentlig grad förminskats, och följden blef den, som ofvan nämnts. I allmänhet torde man sålunda kunna säga, att rhizomens djup står i ett direkt förhållande till belysningens styrka. Assimtlationsbladet. Växtens assimilerande blad utvecklas dels från rhizomspetsarna till ett antal af mellan 1 och 3, dels från de florala axlarna, på hvilka man råkar två mot- satta, någon gång 3 eller 4 i krans.? Den allmänt bekanta bladformen är underkastad de största växlingar med afseende på flikighet och flikarnas spetsighet, och att finna två fullt lika blad är nästan omöjligt. Man kan sålunda träffa hela eller i det närmaste hela ända upp till särdeles rikt delade. Äfven storleken växlar betydligt. Det största blad, som jag sett, tillhör ett pressadt exemplar i härvarande botaniska museum; dess skifva har en längd af 13 cm. och en bredd af 16 cm., och dess flikar äro breda och trubbiga. De blad, som tillhöra de fertila skotten, äro alltid mindre än de öfriga och vanligen ej så rikt delade. Som en anomali får väl det ! Royer, I, p. 324. WARMING, I, p. 77—78, 103. Sraut, I, p. 384—391. ? WYDLER, I, p. 458. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 2. förhällandet anses, att förutom det typiska bladparet pa en ofvanjordsaxel kan förekomma ännu ett längre ned, som är decusseradt med det forra. Härpä har jag blott en enda gang funnit ett exempel. — Vid genomträngandet af marken nu- tera bladen liksom äfven de florala axlarna. Assimilationsperiodens längd torde ı allmänhet kunna begränsas till omkring 2!/2 månader. Om man betänker, hur omfattande det arbete är, som växten på denna korta tid skall hinna uträtta, och att det antal assimilationsblad växten äger är jämförelsevis litet, så kan man förstå, att assimila- tionen måste vara synnerligen kraftig, för att ett fullgodt resultat skall kunna nås. Bladens anatomiska struktur er- Fig. 15. Palissadparenkym, sedt ofvanifrän. (18°). bjuder äfven en egendomlighet, som väl ej fär tolkas som en direkt tillpassning för svag belysning, men dock mycket nära stär i samband med de förhällanden, under hvilka bladet arbetar. Palissadcellerna äro nämligen mycket stora och ha sin största utsträckning i bladets plan. De äro dessutom utbildade som ett slags armpalissad.! För att öka väggens. yta och i och därmed äfyen kloroplasternas antal äro cellerna försedda med inskjutande veck, och cellen i sin helhet kommer därför att bestå af, som det synes, flere sammangyttrade, ellipsoidiska eller äggformade, mer eller mindre fria delar, som äro förenade af ett centralt parti (fig. 15). ! SOLEREDER, I, p. 496. T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 17 Genom denna anordning vinnes äfven den fördelen, att intercellularer komma till stånd på alla sidor om palissad- cellerna, äfven under epidermis, och att genomluftningen härigenom underlättas. Klyföppningarna äro så godt som uteslutande förlagda till bladets undre sida och förekomma här till ett antal af omkring 40 stycken på mm.? På öfver- sidan äro de ytterligt sällsynta utom på den fina, väl af- satta spetsen af hvarje lob, där de alltid förekomma, ehuru i ringa antal. Deras funktion har dock här blifvit en annan; alla bladspetsar äro nämligen utbildade som hydathoder (fig. 16). Bladets eklöfformade epidermisceller få här nästan raka väggar och bli mycket kortare. Innanför epidermis följer på både öfre och undre sidan ett lager af större celler, af hvilka Fig. 16. Längdsnitt genom hydathod. (149). de på öfversidan delvis bibehålla sin karaktär af armpalissad. Bladspetsens hela inre utfylles af en epithemvafnad, hvars celler äro mycket små och oregelbundet inbuktade samt helt och hållet sakna klorofyll. Intercellularer äro särdeles tal- rika men små, och väfnaden blir sålunda mycket lucker. Bladets större nerver samla sig strax under spetsen till en grof stam, som dock strax upplöser sig kvastformadt i epithemet, där de enstaka trakeiderna sluta blindt. Själfva vattenporapparaten utgöres af omkring 5 stycken klyföpp- ningar på hydathodens öfversida; dessa bevara vanligen ett typiskt utseende men kunna understundom bli osymmetriska med vidare öppning. Något afgifvande af vatten i flytande form förekommer ej, hvilket anställda försök gifvit vid handen. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 2. | 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. No 9. Ett ganska stort intresse erbjuda äfvenledes de egendom- liga hárbildningar,! som uppträda på bladen, alltid strängt begränsade till .deras öfre sida. På de unga, öfvervintrande bladanlagen äro de särdeles rikliga men mycket sällsynta på fullvuxna blad. De bestå af ett vanligen 2- eller 3-celligt skaft, utgående från en epidermiscell, hvilket upptill afslutas med tvenne plattade, utåt vidgade celler; håret i sin helhet blir sålunda klubbformadt och själfva klubban tillplattad (fig. 17). I synnerhet toppcellerna ha mycket stora kärnor, och plasman är kornig och ogenomskinlig. Deras väggar äro, då håret är färdigt, betydligt ansvällda, och kutikulan brister slutligen upp, så att väggens cellulosaskikt blottas; rummet inom kutikulaflikarna utfylles af ett slemartadt sekret (fig. 17, B). — Dessa hårbildningar öfverensstämma på ett i ögonen Fig. 17. A. Unga hår, sedda från kanten (a) och från sidan (b). B. Äldre har med uppsprucken kutikula. (219). fallande sätt med dem, som LUNDSTRÖM beskrifvit från bladen af Geranium silvaticum? och som af honom tolkats såsom vattenabsorptionsorgan. Med all sannolikhet hafva håren hos Adoxa samma funktion. De unga bladflikarna äro alltid sam- manvikna efter medelnerven och kunna sålunda lätt upp- samla och kvarhålla vatten. Detta absorberas i första hand af slemmet, som utfyller sprickan i kutikulan, hvarefter det kommer i direkt beröring med väggens cellulosaskikt, genom hvilket det på endosmotisk väg N, Dä bladen äro fullt utbildade, är största delen af härbild- ningarne försvunnen, och det ringa antal, som äterstär, visar ett afvikande utseende. Toppcellernas kutikula är ej sprucken, ! SOLEREDER, I, p. 497. ? Se A. N. LUNDSTRÖM: »Pflanzenbiologische Studien. I. Die Anpassung der Pflanzen an Regen und Thau». (Upsala 1884, p. 49, taf. 1, fig. 6). T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 19 och väggen är understundom, ej märkbart förtjockad samt plasman föga kornig. Allt tyder pa att hären på utbildade blad uppgifvit sin tidigare funktion, hvilken nu denna än må vara. Någon gång har jag äfven på den florala axeln strax under den unga inflorescensen observerat hår af ofvan nämnda typ. Härbildningar förekomma äfven på lägbladens öfver- sida men äro här rätt afvikande. Deras skaft är vanligen längre, det består ofta af 5 celler, och klubban i spetsen, som stundom bildas af 4 celler, är mera ellipsoidisk. Förtjock- ningen af toppcellernas vägg är knappt märkbar, och kuti- kulan brister ej upp. Dessa hår äro förmodligen att anse som reducerade eller sekundärt ombildade, och någon speciell funktion torde de icke äga. Det bladpar, som bäres af den florala axeln, har på dennas tidigare stadium en skyddande uppgiit.! Da den unga blom- samlingen visar sig ofvan jord, är det öfre internodiet mycket kort. Säsom exempel kan nämnas, att på ett individ, taget den 12/2 1903, det öfre internodiet mätte endast 0,5 mm., medan det undre var 15 mm., och ännu så sent som den ?/4 var proportionen nästan densamma, enligt mått som 2:50. Blom- samlingen är sålunda helt och hållet nedklämd mellan de båda bladfötterna, och då dessa äro breda och innehålla sär- deles stora intercellularer — de största, som växten kan upp- visa — lämna de helt visst ett godt skydd åt inflorescensen, då den ännu är späd. Blomman. Den florala axeln afslutas med en 4-talig toppblomma, och nedanför denna sitta två par 5-taliga sido- blommor. InwrscH uppger, att 7 blommor någon gång kunna förekomma. ? Anomalier i blommorna äro särdeles vanliga; enligt mina observationer torde i det närmaste 20 % afvika från det typiska schemat. Afvikelserna, som variera både i styrka och riktning, äro alltför många för att här omnämnas; Jag får därföre nöja mig med att hänvisa till den ganska rikliga litteratur, som behandlar detta kapitel. > Beträffande knoppläget råder äfven stora variationer. Toppblomman har alltid en fri och en fullständigt täckt hylleflik samt två, till ! WETTSTEIN, I. FEIRMISOH, I, p. 188. ? WYDLER, II, p. 658—659. Guinray, I, p. 491—438. Novak, II, p. 2. Taf. 2. Penzic, I, p. 27. HensLow, I, p. 194. 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 2. hälften täckta; de tvä förstnämnda sitta bredvid hvarandra. I de femtaliga sidoblommorna träffar man mot förväntan ganska sällan på ett quinkunxialt knoppläge, ehuru detta likvisst förekommer. Vanligast täcka sidoblommornas flikar hvarandra i nedstigande följd så, att den öfre hyllefliken alltid är fri och täcker de öfre kanterna af de sidoställda flikarna, hvilka i sin tur nästan fullständigt omsluta de två nedre flikarna; dessa senare äro för den skull alltid svagare utbildade, åtminstone i knoppen.! — Blomningen inledes af toppblomman, som öppnar sig först, och denna följes snart af det par af kransblommorna, som sitter nederst och är de- cusseradt med den florala axelns två blad. Endast en, med hyllet omväxlande krans af halfverade ståndare finnes. Nedtill äro samtliga halfvor förenade till en kraglik disk, som vanligen sluter tätt intill fruktämnet (fig. 20, b). Novak säger härom:? »Die bezüglichen Be- schreibungen erwähnen jedoch nichts von diesem Ge- bilde, und die offenbar sehr schematisierten Ab- bildungen geben dasselbe nicht wieder.» Detta är dock ej med förhållandet öfverensstämmande, ty redan KNUTH har observerat denna disk, på hvilken ståndarne inserera, ehuru han tillskrifvit den en funktion, som den icke äger, * och BaAILLON har lämnat en fullt korrekt och god afbildning af densamma.* Knapparne äro ellipsoidiska och ändställda samt öppna sig genom en terminal längdspringa. Enligt WYDLER sker detta i en bestämd ordning så, att i de fem- taliga sidoblommorna börja de inre halfvorna af de två stån- dare, som omfatta den öfre hyllefliken, hvarefter knapparnes öppnande fortskrider nedåt till båda sidor; sist öppnar sig sålunda den nedre mediana ståndaren. I toppblomman börja de två ståndare, som stå midt öfver förbladen.? Det dröjer i alla händelser icke någon längre tid, förr än samtliga an- therer äro öppnade. Pollen är ellipsoidiskt, 32,5 u långt och 17,5 u tjockt. Membranen visar en tydlig skiktning i en tunn, hyalin intin och en exin, som bildas af tre båtformade delar, hvilka äro fullständigt isolerade från hvarandra men, då pollen är torrt, ! WyvpLER, II, p. 660. ? Novak, II. p. 5. ‘ Knots, I, p. 520. BaAILLON, I, p. 362, fig. 390. 5 WYDLER, II, p. 678. T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 21 sluta tätt samman, så att intinen ej blir synlig. Exindelarne äro fint granulerade; annan struktur saknas. Pollen är relativt genomskinligt, ty dess upplagsnäring utgöres hufvudsakligen af olja. Dess hygroskopicitet är mycket stor. Vid allra minsta fuktighet sväller det upp, så att det mer eller mindre närmar sig klotformen. Därvid gå exin- delarne isär, och den tunna intinen framträder utspänd i fo- garne. I vatten eller sockerlösning förändra sig ofvan nämnda mått till respektive omkring 23,5 u och 20 u (fig. 18, a”). Ett speciellt intresse erbjuda de vackra honungskörtlar, som Adoxa har att framvisa. Dessa egendomliga bildningar, som jag under en längre tid ägnat ett ingående studium, omnämnas ingenstädes i litteraturen förrän under allra senaste tid.! Att blommorna afsöndra honung är lätt att 7 Fig. 18. Pollen, a’ och a” två olika lägen i polarplanet, b, läge i ekvatorial- planet. (Omkr. 1450), observera, och KNUTH nämner i sin blombiologi, såsom redan förut framhållits, att fruktämnet omgifves af en honungs- afsöndrande disk, på hvilken ståndarne inserera. Denna disk äger dock icke någon sekretorisk förmåga och karaktäriseras ej af någon väfnad af specifik art. Det är i stället utanför densamma, som man återfinner nektarierna. Dessa bildas af en skarpt begränsad grupp körtlar, som sitta mediant på hvarje hyllefliks bas och ofta obetydligt täckas inåt af disken. De särskilda körtlarne äro päron- eller klubbformade samt ordnade i en vanligen triangulär figur, som vänder spetsen mot blommans centrum; deras antal växlar mellan 15 och 20 i hvarje grupp. Samtliga körtlar äro rena epidermisbild- ningar och anläggas hvar och en från en enda epidermiscell ! Novak, II, p. 5. . 29 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 2. (fig. 19). Dennas yttervägg buktar ut sig, och nya väggar anläggas i olika plan. Dä honungskórteln àr fürdig, bestär den af ett eller flere periferiska skikt kortare celler och inuti liksom vid basen af mera längsträckta. Deras kärnor äro särdeles stora och plasman kornig och ogenomskinlig. Sekretionen försiggår utan någon bristning af cellväggarna. Angående A doxa's ställning i systemet ha åsikterna varit och äro väl ännu delade. Genom att ställa växten i närheten af Saxifragacéerna vinner man åtminstone den fördelen, att man får en antaglig förklaring på de egendomliga foder- lika bildningar, som sitta utanför det egentliga hyllet. ! Hvarje sidoblomma äger 3 sädana, af hvilka tvä äro riktade snedt uppät och ett rätt nedät i midtlinien mellan dessa. Det skulle i analogi med förhållandet hos Chrysosplenium Fig. 19. Honungskörtel under anläggning. (259). vara att anse såsom ursprungligen härstammande från ett stódjeblad och två förblad; toppblommans »foder», som endast bildas af två flikar, är naturligen att anse homologt med de två förbladen. — Några speciella anatomiska karaktärer, som skulle utestänga Adoxa från Saxifragacéerna, finnas ej heller.? Afven Novak, som på allra senaste tiden studerat Adoxa, ställer densamma i närheten af ofvannämnda familj. Med anledning häraf har han företagit sig att jämföra nek- tarierna hos Adoxa med staminodierna hos Parnassia? och anför som skäl för en sådan möjlighet, dels att båda dessa bildningar intaga samma plats i blomman dels ock, att en ! DRUDE, I, p. 441 och II, p. 665—672, taf. VIII, A. ? Monor, I, p. 275. ; 3 Novak, I, p. 545 och II, p. 6. T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 23 kort kärlsträng slutar strax under hvarje grupp af honungs- glandler hos Adoxa. Det sista pästäendet mätte bero pä ett rent misstag; nägon kort kärlsträngsgren finges icke (fig. 20), hvilket jag varit i tillfälle att kontrollera på med mikrotom utförda snittserier af talrika blommor i olika sta- dier. Det snitt, som Novak meddelar, 1. c. tab. II fig. 23, är tydligen mycket snedt lagdt, dä endast en ringa del af stiftbaserna är med, och man för öfrigt på disken kan se basen af en ståndare, något som är omöjligt på ett verkligt mediant längdsnitt på grund af ställningsförhållanden inom blomman. Då därtill kommer, som redan nämnts, att honungs- Fig 20. Mediant längdsnitt af hylleflik; a honungskórtlar, b disk, c »foder:;. (Omkr. 79). körtlarne äro rena epidermisbildningar, synas de vara af så speciell natur, att de icke tåla någon jämförelse med stami- nodierna hos Parnassia; i systematiskt hänseende torde de sålunda vara utan betydelse. Blommans biologi. Då blomningen skall inträda, har den florala axelns öfre internodium sträckt sig betydligt. Hyllet har i djup skugga en rent grön färg men blir i solljus mer eller mindre gulaktigt. Då temperaturen är hög och luften stilla, märker man tydligt, att blommorna lukta mysk. ! 1 JACOBASCH, I, p. 58. 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 2. Ståndarknapparne äro starkt gula och afstickande mot hyllet; de bli sålunda i någon mån skyltande. KERNER uppger,! att blommorna äro proterogyna, och WARNSTORF säger likaledes, att de äro proterogyna till svagt homogama.? Emellertid har jag talrika gånger ob- serverat, att alla ståndarne öppnat sig, innan märkena börjat utsöndra någon märkesvätska, och denna iakttagelse torde peka därhän, att en proterandri, om än svag, föreligger. Sannolikt är Adoxa i detta afseende något växlande; i alla. fall torde dock blomman åtminstone någon tid i början af anthesen vara hänvisad till allogam befruktning, och tydligt är, att växten är utprägladt entomofil. Af pollinerande insekter nämner KNurH skalbaggar, flugor, steklar och thysa- nurer.? Flugor ser man ofta i stora mängder slå sig ned på blommorna och med sina långa och håriga ben klamra sig fast om inflorescenserna, så att benen bli alldeles gula af pollen; att flugor böra tillockas af mysklukt är ju äfven att vänta. Den ende, som observerat myror bland de polli- nerande insekterna, är MürLER.* Enligt mina iakttagelser är det 1 synnerhet den lilla vanliga svartmyran, Lasius niger, som hör till de fitigaste besökarne. Den beger sig upp i blommorna för att slicka upp honungen och håller därvid sina antenner i en oafbruten rörelse. Då jag närmare gran- skade några myror, som ströfvat omkring öfver blommorna, visade det sig, att antennerna, men isynnerhet ögon och huf- vudet i öfrigt, voro alldeles gulpudrade med pollen, och myrorna torde sålunda spela en ingalunda oviktig roll i Adoxa’s pollinationslif. Som redan af beskrifningen på pollen framgått, visar detta ingen speciell organisation, som kan tydas som en till- passning för vidhäftning, vare sig på insekten eller märket. Mot slutet af pollinationsperioden inträffar ett omslag i blommans lif; från att förut hafva varit allogam öfvergår den till autogam. Kerner uppger, att ständarsträngarne växa i längd och rikta in sig mot gyn«ciet, så att de komma i direkt beröring med märkena. ? Denna inriktning torde enligt mina iakttagelser till god del stå i samband med den 1 KERNRR, I, p. 332—533. ? WARNSTORF, I, p. 31. : Knura, I, p. 520. — Jmfr äfven BURKILL, I, p, 97, 145. MÜLLER, I. > KERNER, I, p. 333. T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 25 sammanslutning af hylleflikarne, som alltid föregär hyllets affallande. Sä snart hyllet affallit, börja frukterna att tillväxa, och blomskaftet, som förut varit vertikalt, börjar utföra en karpotropisk rórelse!; denna kan dock ofta inledas, medan ännu hyllet kvarsitter. Tätt under fruktsamlingen bildar stjälken en rundad böjning, som under frukternas tillväxt blir allt starkare och understundom kan utbildas som en - kort och vid spiral. Tydligen åsyftas härmed en frónedmyll- ning, och frukterna befinna sig efter kort tid liggande på marken, hvartill äfven i viss mån torde bidraga deras under tillväxten alltjämt ökade tyngd. Då frukterna blifvit mogna, äro de i det närmaste klot- runda, mot basen dock något utdragna. Först nu blir man i tillfälle att se, huru högt upp på själfva fruktämnet »fodret» egentligen suttit. Detta ingår nämligen i det allra närmaste fullständigt i fruktväggen, och de två eller tre flikarne synas slutligen blott som små ringformade valkar, hvilka omgifva fruktens öfre del. Äfven stiften ingå i fruktväggen, så att slutligen föga mer än märkena skjuter fram. De lösa och saftiga frukterna kunna nå storleken af ett ordinärt blåbär och erbjuda en synnerligen vacker anblick. Deras färg är blekgrön och glänsande, smaken intetsägande. Fruktväggens yttre del är tjock och köttig och dess celler mycket stora och tunnväggiga, de innersta skikten kring frörummet ut- bildas till en sklerenkymatisk väfnad, som sedermera kommer att omsluta det friblifna fröet. Integumentet är blott ett enda och utbildas aldrig mekaniskt. Frukten hos Adoxa är alltså en 4- eller 5-fröig stenfrukt; understundom händer dock att något af fröämnena aborterar. Ehuru själfva stenen är ganska tunn, är den dock särdeles fast. De egentligen mekaniska elementen bildas af de två innersta cellskikten, hvilka utgöras af mycket långa och smala celler med mycket sma lumina — de största 4 u i diam. — och tjocka väggar. Cellerna i det inre skiktet förlöpa transversellt, de i det yttre longitudinellt i förhållande till fröets längdriktning och korsa sålunda hvarandra under rät vinkel; denna anordning ökar i hög grad stenens slitfasthet. Utanpå denna mekaniska mantel följer ett skikt låga, polygonala celler, af ungefär ! Linpman, I, p. 52, taf. III, fig. 6. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 2. 8 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 9. samma längd som bredd. Deras väggar äro försedda med egendomliga, klubbformade förtjockningar. Härpä följer ett lager af radiärt utsträlande, synnerligen stora och tunn- väggiga celler, alla mycket långa och ofta flere i rad. Deras väggar upplösas snart, hvarigenom stenen med inneliggande frö frigöres. Genom det karpotropiska fenomen, som inträder vid fruk- ternas mognad, blir det klart, att någon mera verksam frö- spridning ej kan komma till stand. Själfva frónedmyll- : ningen blir ej heller vidare kraftig. Fröna bli sålunda pla- cerade på sin höjd omkring 1 dm. från moderplantan, och på samma ställe uppväxa de nya groddplantorna. Som redan nämnts åstadkommes den egentliga individ- förökningen på vegetativ väg. Någon transport af fröna genom myror har jag ej iakttagit. Snarare tror jag det vara möjligt, att en spridning genom fåglar skulle kunna förekomma, och då speciellt genom trastfåglar, som ju äta allehanda skogsbär. Man torde väl äfven bli nödgad att antaga, att en sådan spridning föreligger, om man betänker, att understundom Adoxa-lokaler skiljas åt af vida sträckor af för denna växt otjänlig mark. För att uthärda tarm- kanalen hos ett djur synas fruktstenarne vara väl ägnade, och det outvecklade embryot skyddas dels af stenen, dels ock af en hård och riklig fröhvita. Då frukterna äro mogna, är större delen af växtens ofvan- jordiska organ nedvissnade, och i midten af juli finner man i vanliga fall endast förtorkade rester af desamma. Litteraturförteckning. BAILLON, M. H.: »Sur l’organisation des Adoxa». (Bull. mens. de la soc. Linn. de Paris. 1878, p. 167). — — (D. »Histoire des plantes». VII. (Paris 1880). BRAUN, A.: »Ueber Adoxa». (Sitzungsb. d. bot. Ver. f. d. Prov. Bran- denburg. Berlin 1875, p. 14—15). Bruck, TH. M.: »Beiträge zur Morphologie einiger Knollen- und Zwiebel- gewüchse». (Programm der gr.-or. Ober-Realschule in Cernowitz f. d. Schuljahr 1881— 82). T. LAGERBERG, STUDIER ÖFVER ADOXA MOSCHATELLINA L. 27 BURKILL, I. H.: (I). »Fertilization of Spring-flowers on the York- shire Coast». (Journ. Bot. British and foreign, XXXV. 1897.) COSTANTIN, M. J.: »Etude comparée des Tiges Aériennes et souter- raines des Dicotylédones». (Ann. Sc. Nat. VI Ser. Botanique. ELUIB.p. 72. 1883). DRUDE, O.: (D. »Uber die verwandtschaftliche Beziehungen von Adoxa zu Chrysosplenium und Pauax». (Bot. Jahrb. V). — — (ID. »Über die natürliche Verwandtschaft von Adoxa und Chrysosplenium». (Bot. Zeitung. Leipzig 1879). EICHLER, A. W.: (I). »Blütendiagramme». I. (Leipzig 1875). ENGLER und PRANTL: »Pflanzenfamilien». IV: 4, 5, p. 170. FISCHER, L.: »Flora von Berm. (4:te verb. Aufl. mit einer Karte. Bern 1878). GILTAY, E.: (D. »Ueber Abnormitäten in den Blüthen von Adoxa Moschatellina». (Nederlandsch kruidkundig Archief, 2. Ser. III. 4. 1882). GOEBEL, K.: (D. »Beiträge zur Morphologie und Physiologie des Blattes». (Bot. Zeitung. Leipzig 1880). HABERLANDT, G.: (D. »Die Schutzeinrichtungen in der Entwickelung der Keimpflanze». (Wien 1877). HENSLOW, G.: (D. »On the origin of floral estivation with notes on structure of the Cruciferous flower, on that of Adoxa and on the corolla of Primula». (Transact. of the Linn. Soc. 2 Ser. I: 4. 1876). IRMISCH, TH.: (D. »Zur Morphologie der monokotylischen Knollen- und Zwiebelgewächse. (Berlin 1850). JACOBASCH, E.: (DL. »Interessante Abnormitäten». (Sitzungsb. d. bot. Ver. f. d. Prov. Brandenburg. Berlin 1885). JONSSON, B.: »Om embryosäckens utveckling hos Angiospermerna». (Acta Univ:s Lund. T. XVI, p. 1—86, Lund 1879— 1881). KERNER, A.: (D. »Pflanzenleben». Bd. 2. (Leipzig und Wien 1891). KNUTH, P.: (D. »Handbuch der Blüten-Biologie. 2: 1. (Leipzig 1898). LINDMAN, C. A. M.: (D. »Om postflorationen och dess betydelse som skyddsmedel för fruktanlaget». (K. V. A:s Fórh. Bd. XXI. N:o 4). "MÜLLER, H.: (D. »Die Stellung der Honigbiene in der Blumenwelt». III. (Deutsch. Bienenzeitung. Jahrg. 39. Nördlingen 1883.) MOROT,.M. L.: (D. »Remarque sur la place de l'Adoxa Moschatellina dans la classification». (Journ. d. Bot. II. Paris 1888.) — — Recherches sur le péricyclus ou chouche périphérique du cylindre central chez les Phanerogames». (Ann. Sc. Nat. VI Sér. Botanique. T. 20, p. 252. 1889.) b NILSSON, N. HJ.: (D. »Dikotyla jordstammar». (Lunds Univ:s Ars- skr.6 T: XXL) Novak, TH.: (D. »Prisperky k morfologii a anatomii pizmovky (Adoxa Moschatellina)». (Ref. af v. Némec i Bot. Centralbl. XC. 1902). — — (U). Ueber den Blütenbau der Adoxa Moschatellina L.». (Österreich. Bot. Zeitschr. N:o 1. Wien 1904). 28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 2. PENZIG, O.: (D. >»Pflanzen-Teratologie». Bd. 2. (Genua 1894.) ROYER, CH.: (D. Sur la loi de niveau». (Bull. de la Soc. bot. de France. XXIX. Paris 1882.) SOLEREDER, H.: (I). »Systematische Anatomie der Dikotylen». (Stutt- gart 1899). STAHL, E.: (D. Einfluss des Lichtes auf den Geotropismus einiger Pflanzenorgane». (Ber. d. deutsch. bot. Gesellschaft. Bd. II. Berlin 1884.) TIEGHEM, M. PH. v.: (1). »Anatomie de la Moschatelline (Adoxa Moschatellina). (Bull. de la Soc. bot. de France XXVII. Paris 1880.) WARMING, E.: (D. »Om skudbygning, Overvintring og Foryngelse». (Festskr. i anledn. af Den Nat: hist. For:s Bestaaen fra 1833— 1883. Koebenhavn 1890). WARNSTORF, C.: (I). »Blütenbiologische Beobachtungen aus der Rup- piner Flora im Jahre 1895». (Sitzungsb. d. bot. Ver. f. d. Prov. Brandenburg.‘ Berlin 1896). WETTSTEIN, R. V.: (ID). »Ueber die Schutzmittel der Blüthen geo- philer Pflanzen». (Abh. d. deutsch. nat: med. Ver. f. Böhmen »Lotos. Bd. I. Heft. 2. Prag 1898. — Ref. i Bot. Jahresb. 26. 2) 1898; p. 428.) WIEGAND, A.: »Studien über Protoplasmaströmungen in der Pflanzen- celle». (Forsch. aus d. bot. Garten in Marburg I, p. 169—224). WINKLER, A.: (D. »Nachtrüge und Berichtigungen zur Uebersicht über die Keimblätter der deutschen Dikotylen». (Sitzungsb. f. d. bot. Ver. f. d. Prov. Brandenburg. Berlin 1874). WYDLER, H.: (I) Zur Kenntniss einheimischer Gewüchse». (Flora. Neue Reihe. XVIII Jahrg. Regensburg 1860). — — (ID. »Morphologische Mitteilungen. 4. Adoxa Moschatellina». (Bot. Zeitung. Berlin 1844). — — (HD. »Berichtigungen zu den morphologischen Mitteilungen». (Bot. Zeitung. Berlin 1844). — — »Ueber Adoxa Moschatellina L.». (Flora. Neue Reihe. VIII Jahrg. p. 433. Regensburg 1850). Tryckt den 27 juni 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 3. Studier öfver vegetationen i Torne Lappmarks björkregion. Af NILS SYLVÉN. Med 6 figurer i texten. Meddelad den 13 april 1904 af Th. M. Fries och F. R. Kjellman. Min plan för senast gångna sommaren var att med erhållet reseunderstód af Kungl. Svenska Vetenskaps-Akademien och sásom innehafvare af det inom Botaniska sektionen af Natur- vetenskapliga Studentsällskapet i Uppsala utdelade Extras Frizs-stipendiet anställa undersökningar öfver växtregionernas allmänna fördelning i trakterna mellan riksgränsen och Torne träsks östligaste delar, därvid tagande den vid Vassijaure i Torne Lappmark nyupprättade Naturvetenskapliga stationen såsom utgångspunkt för mina undersökningar. Då inom detta mitt undersökningsomräde af de af G. WAHLENBERG uppställda växtregionerna egentligen blott de tvenne ófversta, regio sub- alpina och regio alpina, voro företrädda, kom jag att hufvud- sakligen ägna mig åt en närmare undersökning af den förra, regio subalpina eller björkregionen. Till Stockholms Naturvetenskapliga Förening, särskildt till dess för inköp af naturvetenskaplig station i Torne Lapp- mark tillsatta kommitté, ber jag att få uttala min djupt kända tacksamhet för den beredvillighet, hvarmed rum inom Arkiv för botanik. Band 3. N:o 3. 1 3 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 2. N:0 8. den nyförvärfvade naturvetenskapliga stationslokalen ställdes till mitt förfogande. I största tacksamhetsskuld stannar jag alltid till docenten, d:r RUTGER SERNANDER, utan hvilkens uppslag och råd såväl före som efter min färd jag ej kunnat bringa mina undersök- ningar till fullbordan. För verkställda laf- och mossbestämningar har jag att tacka docenten, d:r T. HEDLUND och konservator K. A. Th. Seth.! I våra såväl regio alpina och subalpina som äfven regio sylvatica omfattande fjälltrakter karaktäriseras regio subalpina eller björkregionen af ett vanligen föga mäktigt, c:a 30—100 m. höjdmäktigt öfversta skogsområde.? I de af mig under- sökta fjällomrädena förekommer ej, såsom redan nämnts, någon egentlig regio sylvatica; i stället har här björkregionen betyd- ligt tilltagit i mäktighet. Sålunda nar den på sina ställen en mäktighet af ända till öfver 300 m., och denna mäktighet blir så mycket mera i ögonen fallande, som äfven utsträck- ningen i horisontal riktning är ansenlig. Hela den nord- svenska fjällkaraktären blifver härigenom en alldeles särskild. Vid en sammanfattning af anställda undersökningar öfver regionsgränserna framgår, att gränsvärdena sjunka mot norr och mot väster.” Sålunda stiger björken i Dalarnas fjäll- trakter, à Dreffjället, till en höjd af ända till 900 m. ö. h.* Likaledes uppnår björken å Hamrafjället i Härjedalen en ! Med afseende på nomenklaturen följes för fanerogamerna Sveriges Flora, utgifven af L. M. NEUMAN med biträde af FR. AHLFVENGREN, Lund 1901: för kärl- kryptogamerna Points-Förteckning öfver Skandinaviens växter, I. Fanerogamer och Kärlkryptogamer. Femte upplagan. Lund 1900: för lafvarna Tr. M. FRIES: Lichenographia scandinavica, Uppsala 1871—74; för mossorna S. O. LINDBERG: Musci scandinavici in systemate novo naturali dispositi: Uppsala 1879. > Enligt ALB. NILSSON och K. G. G. NORLING: Skogsundersökningar i Norrland och Dalarna sommaren 1894, Bih. till Domänstyrelsens underdåniga berättelse, Sthlm 1895, »saknas på vissa ställen björkregionen eller är den mycket svagt utvecklad; vanligen torde den ha en mäktighet af 50—100 meter, men lär äfven kunna uppnå en mäktighet af ända till 200 meter». > Jmf. GÖRAN WAHLENBERG: Berättelse om mätningar och observationer för att bestämma Lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 graders polhöjd, Sthlm 1808: GUNNAR ÅNDERSSON: Svenska växtvärldens historia, 2:dra till- ökade uppl., Sthlm 1896, p. 27; R. SERNANDER: Sveriges växtvärld i forntid och nutid, p. 66, »Ljus», Sthlm 1900: »Mot norr sjunka regiongränserna lång- samt, men mycket hastigt mot hafsklimatet. Då i Härjeådalens inre fjäll- trakter trädgränsen är omkring 915 meter öfver hafvet och ett tiotal mil längre mot norr inne i Jämtland blott sjunkit med några tiotal meter samt i nordliga Lappland ännu kan vara 650 meter, blir den i västligaste Jämtland, där Merakerdalen insläpper hafsklimatet, blott något öfver 700 meter.» * A. G. KELLGREN: Några observationer öfver trädgränserna i våra syd- liga fjälltrakter, Ofversikt af K. V. A. Förh. 1903, n:o 4, p. 251. NILS SYLVÉN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJORKREGION. 3 höjd af 900 m. ö. h.t I Lule Lappmark går björken à Njun- jesfjället vid Qvikkjokk 780 m. 6. h.? Enligt mina i somras verkställda barometerberäkningar uppnår björken vid Riks- gränsens station blott c:a 520 m:s höjd 6.h. Ungefär samma höjdsiffra erhöll jag kring Vassijaure. Redan å fjällsidorna vid Torne träsk, c:a 2,5 mil rakt i öster, når björkregionen högre; sålunda å Nuoljas N-sluttning 621 m. ö. h., å SO-slutt- ningen ända till 662 m. ö. h. Vid en undersökning af regiongränserna äro enligt SER- NANDER tvenne gränslinjer att isärhålla: empirisk och rationell gräns. Tillämpadt på björkregionen är den empiriska gränsen att förlägga till den linje, dit öfver hufvud taget björk verk- ligen går; den rationella gränsen åter bör förläggas till den linje, dit beståndsbildande, fröföryngringsduglig björk bör tänkas kunna gå, då ej störande edafiska eller kulturella fak- torer inverka. Den förra gränslinjen finnes sålunda alltid i verkligheten markerad; så naturligen ej alltid den rationella. Att empiriskt sedt variationerna i höjdsiffervärden kunna vara betydliga, är ju själfklart. Och att så verkligen ofta är förhållandet, ser man ej sällan vid blott en flyktig öfver- sikt af ett äfven ganska inskränkt område.? Härvid inspela ej minst de lokala förhållandena. Sälunda förmår naturligen ej björken (eller hvilket träd det vara må) upptränga å lod- rätt sig resande fjällväggar. Empiriskt kan därför ofta grän- sen här falla synnerligen lågt. Kaisapakte och Läktatjäkko erbjuda inom det af mig undersökta området vackra exempel härpå. Klimatologiska faktorer hafva naturligen i främsta hand varit bestämmande för de i naturen dragna gränslinjerna. På deras inverkan baserar sig ju hela regionfördelningen. Men äfven å ett inskränktare område kunna vissa smärre höjdgränsvariationer hafva uppkommit genom klimatologiska faktorers inverkan. Sålunda kan af klimatologiska orsaker björkgränsen empiriskt komma att falla lägre, än den rationellt bort kunna göra. Den klimatologiskt inverkande faktorn är härvid i främsta hand vinden, som ju äfven i väsentlig grad inspelar vid själfva regionfördelningen. A vissa såsom speciella vindströk utmärkta dalgångar eller fjällkanter är „ KELLGREN: 1:6. pi 238 ? E. NYMAN: Vegetationsbilder från Lappland, Bot. not. 1895, p. 9. ? Jfr J. M. Norman: Norges arktiske flora, T, Kristiania 1894, p. 12—13. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 8. sålunda björkens relativt låga höjdgränssiffra att tillskrifva vindens inverkan, och i detta fall är björkgränsen här em- pirisk. Men härvidlag äro terrängförhållandena bestämmande för vindförhållandena och sålunda i själfva verket äfven här i första hand de lokala förhållandena inverkande. Härvid är dock att märka, att om till exempel en dalgång af mera af- sevärd storlek förelegat, vi dock till följd af klimatologisk inverkan här haft att göra med verkligt rationell gräns. Att äfven å inskränktare områden markens beskaffenhet, dess fuktighetsgrad o. s. v., edafiska faktorer, spela in, visar t. ex. det förhållandet, att björken efter bäckdalar och andra erosionsrännor går kilformigt högre uppåt. Ett vackert exem- pel på dylik empirisk gränsvariation erbjuder björkgränsen på Nuoljas NO-sluttning. Slutligen torde äfven människans inverkan hafva kom- mit björkregionens empiriska gräns att sjunka. Björkens ut- döende, särskildt i öfre björkregionen, vid Vassijaure torde nämligen sannolikt vara att tillskrifva afverkan af björk till bränsle. Här kvarstodo nämligen en eller ett par meter höga, sannolikt ofvan snön afhuggna stammar, hvilka genom miss- handeln förlorat sin förmåga af basalskottalstring och så- lunda nu voro i utdöende. Isjälfva björkgränsområdet kvar- funnos ofta endast dylika fullständigt döda björklämningar.! (Fig. 1.) Enligt SERNANDER? »bör den rationella barrskogsgränsen förläggas till den linie, där granen upphör att genom egna frön kunna föryngra sina bestånd». Tillämpadt på björk- regionen skulle sålunda björkens rationella gräns förläggas till den linje, där björken upphör att genom egna frön kunna föryngra sina bestånd. För full tydlighets skull har jag i det föregående definierat den rationella björkgränsen såsom den gränslinje, dit beståndsbildande, fröföryngringsduglig björk bör tänkas kunna gå, då ej störande edafiska faktorer inverka. Förut har påpekats en del förskjutningar nedåt af den em- piriska björkgränsen, och skulle sålunda i dessa fall den ra- tionella gränsen förläggas till högre höjd öfver hafvet. Men då förhållandena äro mera normala, torde empiriska gräns- ! [ Tidskrift for Skogsbrug, 1. hefte januar 1908, p. 26, omtalar HANS RzevscH dylik bjórkafverkan fran Tverelvdalen vid Alten. ? R. SERNANDER: Bidrag till den västskandinaviska vegetationens hi- storia i relation till niväförändringarna, Geol. Fóren. Förhandl. n:o 216, Bd 24, häft. 6, p. 439. NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 5 linjen falla nägot tiotal meter högre än den rationella. Ofvan den gränslinje, vid hvilken björken upphör att genom egna frön kunna föryngra sina beständ, päträffas dä nämligen en- staka eller åtminstone mera spridda, busklika bjérkexemplar, stundom typiska kryp- eller spaljéexemplar, hvilka ej synas äga förmåga att fruktificera, ej heller att bilda bestånd. Att dock äfven under normala och synbarligen relativt gynn- samma förhållanden rationell och empirisk gräns kunna sam- manfalla, är ej ovanligt. Exempel på typiskt högre gående empirisk gräns har jag enligt mina anteckningar från Nuoljas B qoe jet RR RT, | 4» 52 He > Fig. 1. Utdöende björkskog vid Vassijaure. SO-sluttning, där tydligen såväl empiriska som äfven rationella björkgränsen kan uppdragas. Höjdsiffrorna äro respektive 662 och 620 m. ö. h. Exempel på sammanfallande rationell och empirisk gräns har jag från Nuoljas N-sluttning, från Vadde- tjakko o. s. v. Björkens utseende vid regiongränsen ür i allmänhet syn- nerligen karaktäristiskt.! Björkarna äro nämligen mer eller mindre vackert buskstammiga, med nedät frän fjället starkt vindböjda stammar. Ofta är nedre delen af stammen tätt ! Jfr A. Osw. KIHLMAN: Pflanzenbiologische Studien ans Russisch Lapp- land. Acta Soc. pro fauna et flora fennica, T. VI. N:r 3. Helsingfors 1890, pi 69, 48, 221— 223. 6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 3. nedtryckt mot marken och härifrån öfre delen båglikt utåt- uppåt böjd. Hvarje enskild buskstam är nedtill, åtminstone a nedtryckta partiet, ogrenad; först uppåt börja grenar utgå, äfven dessa riktade utåt från fjället. Då gränsbjörkarna stå i full löfskrud, erbjuda de en ganska egendomlig anblick, i det först ofvan en viss å närstående individ ungefär jämn- löpande linje löfverket finnes utveckladt: först en meter eller så ofvan marken, ofvan de under vintern snötäckta stam- partierna. Synnerligen typiskt utbildad i nu nämnda rikt- ning var gränsbjörken å Nuoljas (Tsasinnjaskatjåkkos) SO- sluttning. Att gränsbjörken stundom är utbildad såsom kryp- eller spaljébjörk, har jag redan i det föregående omnämnt. Då rationell och empirisk gräns sammanfalla, är gräns- björken mera grofstammig och stundom typiskt enkelstammig. Vanligen torde dock hvarje individ utgöras af två eller tre ungefär likstarka grenstammar. Den karaktäristiska vind- böjningen af stammarna nedåt från fjället återfinnes äfven här, stundom ännu starkare och tydligare. Äfven lafklädnaden är å gränsbjörkstammarna anmärk- ningsvärd. Den mot fjället vettande sidan, vindsidan, af stammen är i allmänhet alldeles laffri, under det den från fjället vettande läsidan är mer eller mindre rikt lafklädd. Först uppåt på grenarna blir dock lafklädnaden mera riklig. Den å björk allmännast uppträdande lafven var Parmelia olivacea.! P. diffusa var äfven en relativt vanlig björklaf. Enligt bestämning af insamlade lafprof förekommo inom om- rådet å björk följande lafvar: | Alectoria nidulifera NORRL., Parmelia saxatilis 8 sulcata, » physodes, » hyperopta, » olivacea, » diffusa, Caloplaca vitellina, steril, Lecanora cenicea Acn. f. apoth. nudis, Lecidea sp., Nephroma levigatum (Acn.). ! Jfr R. SERNANDER: Sveriges växtvärld i forntid ooh nutid, p. 60, »Ljus», Sthlm 1900. NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 7 A yngre björkplantor kan man tydligen se uppkomsten af den för fjällbjörken sa karaktäristiska fler(-busk-)stammig- heten. Här ser man nämligen ofta hufvudskottet afdödt, dock ännu kvarsittande, ersatt af ur stambasknoppar utveck- lade, ungefär likstarka sidoskott. Att äfven frän nerböjda stammar grenar kunna utväxa stamlikt, därpå såg jag ett och annat enstaka exempel. En särskildt anmärkningsvärd björkbuskform observerade jag å de strax NO om sjön Vassi- jaure belägna, ej ofvan björkregionen nående lägre fjällområ- dena. Här uppträdde fläckvis björken tätt snårbildande i först några decimeter ofvan marken rikt buskgreniga, c:a 1— lo m. höga individ. De i björkregionen här ingående björkarna synas alla tillhöra Betula odorata BEcust., hvarvid dock härunder måste sammanfattas en hel del former eller subspecies.1 I NEUMANS flora? sammanfattas de i bjórkregionen ingående Betula odo- rata-formerna under namnet JB. odorata Brcust., subalpina (Lanss., Lzsr.)’ Aret 1903 syntes för bjórken vara ett synnerligen däligt frösättningsär. Den varma sommaren 1901 synes hafva haft till följd en alldeles ovanligt riklig floralutveckling under den därpå följande vegetationsperioden; men till följd af den där- under rädande ogynnsamma väderleken hade ej fruktmognads- arbetet medhunnits, utan de halfmognade frukthängena kvar- sutto ännu allmänt. Efter sommarens 1902 arbetsutmattning, då så godt som allt byggnadsmaterial togs i anspråk vid det dock fåfänga fruktmognadsarbetet, syntes nu nära nog ute- slutande ett vegetativt förstärkningsarbete hafva inträdt. A blott enstaka björkar syntes några fa, mest 9:liga blomställ- ningar komma till utveckling; ej heller syntes dessa kunna medhinna fruktmognad. Ungplantor af björk påträffade jag flerestädes, så vid Vassijaure, & Läktatjäkko, Nuolja o. s. v. Aldrig uppträdde | Jfr A. Osw. KIHLMAN, |. c. p. 161—163. ? Sveriges Flora utgifven af L. M. NEUMAN med biträde af Fr. AHLFVEN- GREN, Lund 1901, p. 591. 3 Bidrag till utredningen af de nordsvenska Betula odorata-formerna äro lämnade af L. L. Lastapius: Species, subspecies, varietates et forme, nec non proles hybride, in Lapponia hucusque observate, generis Betule, Bot. not., Sthlm 1856, p. 108—111; och af L. M. Larsson: Ofversikt af de inom Skan- dinavien hittills kända arter af släktet Betula, Forhandlinger ved de Skan- dinaviske Naturforskeres Syvende möde i Christiania den 12—18 juli 1856, Bot. Not. Uppsala 1858, p. 145—156. 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 3. de dock talrikt, utan alltid mera enstaka. Yngsta af mig insamlade plantan var 4 ár gammal.! Näst bjórken är bland bjórkregionens trádartade växt- former främst att nämna rönnen, Sorbus Aucuparia. Ronn uppträdde, sárskildt kring Torne träsk (dock äfven nära Riks- gränsens station enstaka rönnar), ganska talrikt och i ofta högväxta, enkel- eller vanligen buskstammiga individ. Hvad buskstammigheten beträffar, torde den uppnäs pä likartadt sätt som hos björken. Från föregående år kvarsutto döda floralskott, vissnade blomställningar. I år kunde ej någon ansats till floralutveckling spåras. Efter ungplantor sökte jag förgäfves. Såsom trädartad, dock mest under buskform, förekom här äfven hägg, Prunus Padus. Den uppträdde med dels under håriga, dels under glatta blad; formen med under håriga blad synes tillhöra v. borealis (ScHÜB.) Hägg förekom tämligen sällsynt och vanligen i enstaka exemplar, dock jämförelsevis talrikt i Abiskodalen och i Nuoravagge. Afdöda fjolärs- blomställningar kvarsutto på ett och annat individ, men för året syntes ej något tecken till floralutbildning. Ungplantor påträffades ej. Såsom typiskt träd uppträdde i björkskogen kring Torne träsk gräalen, Alnus incana. Vackraste och högsta exempla- ren antecknades vid Jeprijokk och i Abiskodalen. Å större individ kvarsutto ofta rikligt med fjolårskottar, som dock sannolikt då aldrig kommit till fruktmognad. År 1903 kom gråalen ej till blomning. Ungplantor kunde ej upptäckas. Bland björkregionens trädartade växtelement må äfven nämnas aspen, Populus tremula. Blott längst nedåt Torne träsks sydöstliga delar syntes dock aspen uppträda mera träd- likt. Sålunda sag jag nära Stenbackens järnvägstation i fläckar rikligt uppträdande asp af ända till öfver 3 m:s höjd; talrikast förekommo dock 15—1 m. höga exemplar (rotskott). Redan vid Abisko uppträdde aspen mera lågväxt, i vanligen ! Om björkens föryngring genom frö ofvan barrskogsgränsen säger där- emot ÖRTENBLAD, HOLMERZ och ÖRTENBLAD: Om Norrbottens skogar, Bih. till Domänstyrelsens underdån. berättelse rör. skogsväsendet år 1885, Sthlm 1886, p. 54, anm.: »Fröplantor af björk har jag endast i ett fall iakttagit ofvanför barrskogsgränsen, nämligen invid stubbarna efter några utfällda granar, som förekommit bland björkskogen; och björkar, om hvilka man med visshet kunnat säga, att de uppkommit genom frö, har jag icke iakttagit inom björkregionens öfre delar. Reproduktion nästan uteslutande genom skott låter äfven mycket väl tänka sig. Ett exempel härpå hafva vi i Linnea borealis.» NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 9 högst 0, m. höga, föga grenade rotskottsexemplar. Annu làngre inát (uppát) fórekom asp i ytterligare fórkrympt form, så à Vaddetjakkos S-sluttning (560 m. ó. h.). Rotskotten nädde här blott 1—2 dm. ofvan marken och voro synbarligen af relativt kort varighet; relativa hufvudskottet bortdór tidigt, och ett eller annat axillärskott kan för kort tid ersätta det- samma, men snart synas äfven sidoskotten bortdö, och ett nytt rotskott uppstår intill och ersätter det gamla. Ofverallt här- uppe förekom aspen under blott steril form. Vackraste trädformen torde, om björken undantages, upp- nås af Salix nigricans. Särskildt à Torne träsks norra strand- sluttningar, så vid Jeprijokk, uppträdde denna Saliz-art i med den här yppigt högväxta björken i höjd nära nog täflande individ. Denna trädform synes mig så mycket mer anmärk- TER 1 Ec Un NS = DM 8 dA? ez Y ES. 1. EA LL P j = « - EN ? 231- RR 7 j y = a2 } sie ME ME 5/2 Zi MT Å 7 { | n ! 2 u; - Vu MA j | — i LDE—— f FOE a. NA ES fae LE i \ 2 2 P, H Es — é = "e = a 2 y Po = w gy. = T — ¥ =< ningsvärd, som jag sällan söderut sett Salix nigricans trädlık, atminstone aldrig sa högväxt och yppigt utbildad som här- uppe i vara nordligaste fjälltrakter. Afven Salix phylicifolia uppträdde stundom under trädlik form. Af inom björkregionen förekommande högre buskar mä utom Salix nigricans och S. phylieifolia främst nämnas grä- videna: Salix lapponum, S. lanata och S. glauca. Kring Torne träsk förekom dessutom ej sällsynt röd vinbärsbuske, Ribes glabellum, HEDLUND Bot. Not. 1901 p. 98; den uppträdde med dels mera spetsflikade, dels mera trubbflikade blad. Den syntes ej i är sätta mogen frukt. Ingå vi nu på en närmare undersökning af de inom björkregionen förekommande växtsamhällena, mä säsom indel- ningsgrund tagas de 4 ekologiska serier 10 - ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 3. hedserien, ängsserien, kärrserien, myrserien, hvari ALB. NILSSON! indelat landväxterna. »Hedserien är utbildad på näringsfattig, torr eller frisk jordmån och utmärkes af dvärgbuskar, såsom (ljung), lingon, blåbär, lummer m. fl. De döda växtresterna sönderdelas ej fullständigt för hvarje år. Öfverskottet bildar ett torflager, som dock vanligen endast uppnår en mäktighet af några centimeter.»? Allteftersom växtsamhällena bilda skogar eller snar eller tillhöra fälten, märkas inom hedserien hedskogar, här hedbjörkskogar, hedsnår och hedar. Hedbjörkskogarna, eller då björkarna äro blott spridda och växtsamhället erhåller sin karaktär af fältskikten, björk- hedarna, intaga kanske största området inom björkregionen. Stora sammanhängande vidder på och mellan fjällsluttningarna upptagas häraf. Nedre, mera flacka björkregionen är sålunda typiskt hedartad; dock förefinnes vanligen i ristäcket en m. e. m. riklig örtinblandning. Hedbjörkskog kan äfven före- komma ganska högt upp på fjällsluttningarna. Då stigningen blir starkare och då fuktighetsgraden ökas, uppträda allt flere gräs och örter, och formationen öfvergår slutligen till ängsartad. Hedbjörkskogarna kunna efter bottenskiktets beskaffenhet uppdelas i lafbjörkskogar och mossbjörkskogar. Lafbjörkskogarna, som förekomma pä torrare, ofta stenig mark, utmärkas af riklig— ymnig? förekomst 1 bottenskiktet af lafvar, framför allt Stereocaulon paschale, Cladina-arter och vanligen äfven Nephroma arcticum; af andra här ingäende ! Are. NILSSON: Svenska växtsamhällen. Tidskrift for Skogshushällning 1902, Sthlm 1902, p. 127—147 (p. 132). ? ALB. NILSSON, 1. c. p. 132. > Med afseende på ymnighetsgrader och skiktindelning användas de af NORRLIN och Hour fixerade beteckningarna. Jfr SERNANDER: Studier öfver de sydnerikiska barrskogarnes utvecklingshistoria. Bih. t. k. svenska Vet.- Akad. Handlingar Bd 25. Afd. III. N:o 10, p. 4. NILS SYLVÉN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 11 lafvar må särskildt nämnas Lecanora tartarea; af 1 laftäcket insprängda mossor mä nämnas Polytrichum juniperinum (a björkhed vid Vassijaure tunnsädd) och Jungermannia sp. I lafbjörkskogen var Empetrum nigrum det förhärskande riset; af andra ris mä efter frekvensen i ordning nämnas: Vaccinium vitis idea (Stenbacken), Myrtillus-arterna, Linneu borealis, Phyllodoce cerulea (Vassijaure), Lycopodium alpınum (Abisko, Vassijaure), L. complanatum (Stenbacken). Gräs och örter förekommo blott enstaka, insprängda i rismattan; sa må exempelvis nämnas Deschampsia flexuosa 8 montana. Mest typiskt utbildad var lafbjörkskogen vid Stenbacken ofvan tallgränsen, där de »ur»-marksartade fjällsluttningarna långt uppåt kläddes af björkbuskig, skäligen gles lafbjörkskog. Äfven i Abiskodalen å Nuoljas-Tsasinnjaskatjåkkos SO-slutt- ningar förekom typisk lafbjörkskog. Kring Vassijaure voro de i kärr-myrmarkerna tunglikt utskjutande, glest björk- beväxta kullarna närmast att anse såsom nı. e. m. typiska lafbjörkhedar. Mossbjörkskogar intaga största området inom hedbjörk- skogen. De utmärkas af riklig—ymnig förekomst i botten- skiktet af mossor, företrädesvis Hylocomia, H. proliferum och parietinum, vanligen äfven Dicrana spp.; andra mera anmärk- ningsvärda här ingående mossor äro Polytrichum juniperinum, stundom äfven P. commune (Nuoljas NO-sluttning); mark- lafvar saknas eller förekomma blott enstaka, så t. ex. Cladonic spp. Det förhärskande riset är här Myrtillus nigra, ej såsom i lafbjörkskogen Empetrum nigrum, som här förekommer blott enstaka eller mera fläckvis. Af öfriga ingående ris må näm- nas Vaccimum vitis idea och Myrtillus uliginosa, enstaka eller, så särskildt Myrtillus uliginosa, fläckvis. Bland andra för mossbjórkskogen karaktäristiska växter må nämnas Cornus suecica, Deschampsia flecuosa 8 montana, Lycopodium annoti- num, Phegopteris Dryopteris, vanligen äfven Melampyrum sil- vaticum och Trientalis europea samt Linnea borealis; bland mera typiskt ängsartade, dock vanligen äfven här ingäende växtelement må nämnas Epilobium angustifolium och Solidago virgaurea. Typiskt utbildad mossbjórkskog förekom à Nuoljas NO- sluttning (kring banan). För öfrigt var hela sträckan af björkskogsomrädet mellan Björkliden och Abisko mossbjörk- skogsartadt med mer eller mindre rikligt inblandade ängs- 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 3. florelement. I Abiskodalen inträdde ofvan järnvägen ett af- brott i mossbjörkskogen, i det själfva älfstrandsområdet var typiskt ängsartadt, nedre flackare fjällsluttningarna i öfrigt (såsom förut nämnts) till stor del lafbjörkskogsområden. — Stora mossbjörkskogsområden förekommo äfven på sluttnin- garna af Laktatjakko, Vaddetjakko o. s. v. Om hedsnär och egentliga hedar torde ej kunna blifva tal inom det af mig undersökta området. Den andra af NILSSON uppställda ekologiska serien var ängsserien. »Denna är utbildad på näringsrik, frisk jordmån och utmärkes af ett vanligen artrikt växttäcke af örter och gräs. Sönderdelningen af de döda växtresterna är mera full- ständig, och humuslagret utgöres vanligen af mull. Vanligen är denna serie utvecklad på kalkrik jordmån, hvilket visser- ligen till en del beror på, att kalken är ett nödvändigt nä- ringsämne, men hufvudsakligen torde stå i samband med den gynnsamma inverkan kalken utöfvar på näringsomsättningen i marken i sin helhet. Till den hastiga och fullständiga sön- derdelningen af växtresterna bidrager äfven i väsentlig mån det rika djurlifvet i marken, i synnerhet regnmaskarna».' Inom ängsserien kunna inom björkregionen urskiljas ängsbjörkskogar, ängsvidesnår och ängar. Fjällsluttningarna närmast invid öfre Torne träsk äro till stor del klädda af de för björkregionen i våra fjälltrakter så karaktäristiska ängsbjörkskogarna. Sa särskildt kalkom- rådena kring Björklidens järnvägsstation, i Abiskodalen, Jeprijokk (Snuoratjåkkos SO-sluttning), Nuoravagge o. s. v. Ängsbjörkskogarna kunna efter de i dem ingaende falt- skiktens olika beskaffenhet lämpligen uppdelas i örtbjörkskogar och ört-gräsbjörkskogar. Örtbjörkskogen utmärkes genom sin stora rikedom på yppiga, högväxta, i täta bestånd växande örter. I skildringar af vegetationen i våra fjälltrakter plägar också örtbjörk- skogarnas vegetation högeligen prisas för sin »märkvärdiga frodighet»? eller för »beständens täthet» och »de enskilda indi- ! ALB. NinssON: 1. c. p. 132. ? R. F. Fristept: Anteckningar öfver en resa i Torneå Lappmark, pa Kungl. Vetenskaps-Akademiens bekostnad füretagen under sommaren är 1852. Bihang till den Botaniska ärsberättelsen för år 1850. Sthlm 1853, p. 16—17. NILS SYLVÉN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 13 videns storlek och frodighet»! o. s. v. De i örtbjörkskogarna ingående örterna nå flere nära nog manshöjd och äro ofta af en ovanlig blomstorlek. Såsom typiska här uppträdande örter må nämnas: Trollius europeus (80—100 cm. hög), Gera- nium silvaticum (70—80 em. h.), Geum rivale (80—90 cm. h.), Cirsium heterophyllum (100—110. em. h.), Spirea ulmaria, Angelica officinalis f. norvegica (120—130 cm. h.), Anthriscus silvestris (140—150 cm. h.), Mulgedium alpinum (100—120 cm. h.), Rumex arifolius (100—110 cm. h.), Myosotis silvatica, Stellaria nemorum, Solidago virgaurea, Melandrium rubrum, Paris quadrifolia, Aspidium lonchitis, Cystopteris montana, Epilobium angustifolium; säsom typiskt här uppträdande gräs må nämnas Milium effusum (100—120 cm. hög). Af andra ingående örter må (enligt upprättade ståndortsanteckningar) nämnas: Alchemilla vulgaris *glomerulans, Arabis alpina, Rubus saxatilis, Saussurea alpina, Equisetum pratense och Melanı- pyrum silvaticum. Nedre fält- och bottenskikten äro glesa; nämnas må härifrån Viola biflora (strödd), Polygonum vivi- parum, Trientalis europea samt diverse grodd-ungplantor af högre fältskiktens växtarter. Björken är i örtbjörkskogen högväxt och tättväxande, dock stundom äfven här flerstammig; enkelstammiga björk- individ om ända till 35 cm. brösthöjdsdiameter uppmättes vid Björkliden. Med björken i höjd och groflek täflar här ofta rönnen, vanligen enstaka—tunnsadd, insprüngd bland bjérkarna. A fläckar i örtbjörkskogen kunna äfven smärre busksnår sluta sig samman, sa Salix nigricans, lanata, phylici- folia och glauca; äfven Ribes glabellum förekommer här. Typiskt och rent utbildad örtbjörkskog förekommer blott a mera inskränkta områden; den påträffas å mera starkt slut- tande mark, där ett mäktigt lager mylla finnes ofvan kalk- grunden; sålunda förekommer typisk örtbjörkskog kring Björkliden, i Abiskodalen, vid Jeprijokk och i Nuoravagge i fläckar (på c:a några hektars yta) in i de här ganska stora områden upptagande ört-gräsbjörkskogarna. Äfven ört-gräsbjörkskogarna tillhöra björkregionens mera yppiga växtsamhällen. Från de rena örtbjörkskogarna afvika de väsentligt genom sin rikedom på gräsartade växtformer; örterna äro mindre yppiga och gräsen rikligare än dessa. ! EK. Nyman: 1. c. p. 1. 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N: 3. Äfven här nå fältskiktselementen en betydande höjd. Af de för ört-gräsbjörkskogen karaktäristiska gräsen må nämnas: Poa alpina (40—50 em. hög), P. pratensis (60—70 cm. h.), P. nemoralis (40—50 cm. h.), Anthoxanthum odoratum (ända till 1 m. hög), Milium effusum (110—120 cm. h.), Festuca rubra f. nigrescens, Carex vaginata. De här ingående örterna åter- finnas till stor del i den rena örtbjörkskogen, sålunda må exempelvis nämnas: Trollius europeus (60—80 em. h.), Gera- nium silvaticum (60—70 cm. h.), Geum rivale (60—70 em. h.), Anthriscus silvestris (100—110 cm. h.), Melandrium rubrum, Myosotis silvatica, Saussurea alpina, Spirea ulmaria (50—60 cm. h.), Rumex arifolius (60—70 cm. h.), Angelica officinalis f. norvegica (90—100 cm. h.). Såsom mer eller mindre typiska tillkomma här Parnassia palustris (strödd-riklig), Astragalus alpinus, Bartschia alpina, Cerastium vulgare *alpestre, Pyrola rotundifolia, Ranunculus acer, Thalictrum alpinum m. fl. Nedre falt- och bottenskikten äro äfven här skäligen glesa; Viola biflora är här som i örtbjörkskogen strödd; tillkomna äro här ofta Euphrasia minima, Selaginella selaginoides o. a. Mossor förekomma i bottenskiktet tunnsådda— strödda. Om skogs- och snårskikten gäller här ungefär samma som i örtbjörkskogarna. Träden äro ofta enkelstammiga och af betydande dimensioner, vanligen dock ej så tättstående som i órtbjórkskogen. Fläckvis kunna t. o. m. träden stå sa glest, att ej längre tal kan blifva om skogssamhälle; en mera ängsartad formation, en björkäng uppkommer. Exempel på dylik typisk björkäng har jag enligt gjorda anteckningar från öfre björkregionen å Vaddetjåkkos S-sluttning. Om rena ängar torde dock näppeligen här kunna blifva tal. En uppdelning af ängsbjörkskogarna i björkängar och björklider är framställd af GUNNAR ÅNDERSSON.! Af dessa äro björkängarna snarast att förlikna vid mina ört-gräsbjörkskogar och björkliderna jämnställbara med mina örtbjörkskogar, På de nämnda björkskogsformationerna lämnar GUNNAR ANDERSSON? följande beskrifningar: »Björkängarna kunna betraktas såsom en omedelbar fortsättning nedanför skogsgränsen af fjäll- blomstermarken; de kanta nämligen fjällbäckarna så långt dessas bevattnande inflytande gör sig gällande. Den i hög 1 Gunnar ANDERSSON: Växtlifvet inom ófre Dalarne, »Ofre Dalarne förr och nu», Sthlm 1908, p. 42—81. 21. c. p. 14—15. NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 15 grad yppiga och snabbt växande floran är rik pa gräs; — — Björkliderna torde med hänsyn till förmägan att uthärda torka intaga en mellanställning mellan nu skisserade växt- samhällen.! På starkare sluttande mark, såsom i dälder med djupare och bördigare jord, sluter sig björkbeståndet mera, och under detta uppspirar ett tättvuxet synnerligen karak- täristiskt växtsamhälle, i hvilket gräsen fysiognomiskt starkt tillbakaträda för storbladiga örter.» Dessa beskrifningar öfver- ensstämma så godt som fullständigt med mina iakttagelser rörande ört-gräs- och örtbjörkskogarna. Med särskildt fäst afseende vid bottenskiktets beskaffenhet hafva björkskogssamhällena uppdelats i Betuleta cladinosa, B. hylocomiosa och B. herbida.? Af dessa äro B. cladinosa lik- tydiga med lafbjörkskogar, B. hylocomiosa med mossbjörksko- gar och B. herbida med ängsbjörkskogar. RAGNAR Hurt? urskiljer inom bjórkskogen trenne olika björkbestånd: Betuleta menyanthosa, B. muscosa och B. gera- niosa, af hvilka dock egentligen blott de bäda senare hafva sin motsvarighet inom det af mig undersökta området. JB. muscosa synas sålunda vara liktydiga med mossbjörkskogar, B. geraniosa med ängsbjörkskogar. AND. HoLMGREN: Skogsbiologiska studier inom Arjepluogs och Jockmocks lappmarker, Skogsföreningens tidskrift 1904, Sthlm 1904, p. 4—6, talar om enrika björkskogar. Med dessa jämnställbara björkskogssamhällen torde äfven förekomma inom Torne-träsk-omrädet. Sá antecknade jag från ris-gräs- rik, hed-ängsartad björkskog i Abiskodalen riklig Betula odorata och strödd, fläckvis ymnig (mattbildande) Juniperus communis f. subnana (c:a 0,5 m. hög); från fältskikten anteck- nades Empetrum nigrum (strödd-riklig), Myrtillus nigra (en- staka), Vaccinium vitis idea, Lycopodium annotinum, Festuca ovina (riklig), Carex vaginata (tunnsadd), Polygonum viviparum (t.-strédd), Cornus suecica (t.), Saussurea alpina, Solidago virgaurea, Epilobium angustifolium (enstaka), Rubus sazxatilis, Linnea borealis och Trientalis europea. I bottenskiktet in- ! Björkmoar och björkängar. De förra jämnställbara med hedbjérksko- garna. ? Jfr ALB. NirssoN: Om Norrbottens växtlighet med särskild hänsyn till dess skogar. Tidskrift för Skogshushållning, 1897, n:r 3, Sthlm 1897, p. 141—42. . ? HJALMAR HyjELT och R. Hurt: Vegetationen och floran i en del af Kemi Lappmark och norra Österbotten. Meddel. af Societas pro Fauna et Flora fennica, 12. 1883. 16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 3. gingo Hylocomium proliferum och parietinum, Polytrichum juniperinum och Peltigera canina. Hedbjörkskogar och ängsbjörkskogar innefatta inom sig alla de inom det af mig undersökta omrädet uppträdande björkskogssamhällena. Hvad fördelningen af dessa beträffar, synes, säsom redan förut nämnts, nedre, mera flacka björk- regionen i allmänhet vara typiskt hedartad. Hedbjörkskog kan dock förekomma äfven ganska högt upp på fjällsluttnin- garna. Högre uppåt äfvensom å fuktigare mark uppträda allt flere gräs och örter, och formationen blifver slutligen allt mera ört-gräsrik. Sålunda äro bäckrännor och öfver hufvud taget öfre björkregionområdet mer eller mindre typiskt ängs- artade. A kalkgrund har ängsbjörkskogen sin största ut- bredning så exempelvis kring Björkliden (Nuolja—Läkta- tjákko) i Abiskodalen, à Snuoratjakkos SV-sluttning (Jepri- jokk), Nuoravagge o. s. v. Smärre omräden inom ängsbjörkskogen (üfven inom hed- bjórkskogen) upptagas af üngsvidesnär. Inom björkregionen förekomma dessa à älfstränder, 1 bäckrännor o. s. v. Vackrast torde de dock vara utbildade, dä ofvan björkgränsen en sär- skild videregion (regio alpina inferior W AHLENBERG) finnes ut- bildad.! Angsvidesndren utmärkas af en undervegetation af rikliga gräs och strödda-rikliga örter, en undervegetation nära öfverensstämmande med ört-gräsbjörkskogarnas, särskildt deras frän öfre björkregionen. Med afseende pä de ingäende videna torde trenne olika samhällen kunna urskiljas: högre grön-grävidesnär, lägre grävidesnär och Salix myrsinites-snär. I de förra uppträda 2—3 m. höga Salices: nigricans (ända till 5 m. hög), phylicifolia, lanata, glauca, lapponum; i lägre grávidesnáren är Salix lapponum eller S. glauca dominerande eller sä godt som ensamhärskande, af vanligen c:a 1 m:s höjd; 1 Vackert utbildad videregion, om man skall taga detta ord i rent bok- staflig bemärkelse, förekommer vanligen ej. Fjällbäckarna eller -älfvarna äro dock i allmänhet kantade af videsnär, stundom ganska högt ofvan trädgränsen. Om traktens videregionförhällanden säger FRISTEDT, 1. c. p. 17: »När träd- vegetationen upphör, efterföljes den sällan af nägot band af Salices. Dessa äro merendels samlade blott på inskränkta sanka marker, som någon gång af- bryta fjällsluttningarna, eller ock stå de blott i enstaka exemplar i branterna. Vanligen träder man genast in bland de låga fjällväxterna.> Verklig vide- region i ordets bokstafliga bemärkelse förekommer dock någon gång, så å Läktatjäkkos NO-sluttning, å Nuoljas NO-sluttning o. s. v. Om videregionen se äfven J. M. NORMAN, 1. c. p. 13. NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 17 i Salix myrsinites-snären är S. myrsinites dominerande eller vanligen ensamhärskande, c:a 2—5 dm. hög. Inom själfva björkregionen uppträda vanligen endast de två förstnämnda videsamhällena, vackrast och allmännast de högre grön-grå- videsnáren. Salix myrsinites-snaren förekomma mest ofvan trädgränsen, inom öfre videregionen, (t. ex. å Låktatjåkkos NV-sluttning). Med Salix myrsinites-snaren jämnställiga vide- snår förekomma dock äfven inom björkregionen, ehuru här S. myrsinites antingen helt saknas eller spelar en mera under- ordnad roll. Sa t. ex. de vid Abisko förekommande Salix arbuscula-snären med riklig Salir arbuscula och enstaka S. myrsinites. Salix arbuscula-snåren uppträdde dock aldrig på större områden. En i Salix myrsinites- och äfven i Salix arbuscula-snären sa godt som alltid ingående Salix-art är Salix hastata. Salix myrsinites-snåren uppträda ofta å mera fuktig, ofta nästan kärrartad mark; Salix arbuscula-snåren uppträdde vid Abisko stundom å mer eller mindre myrartad mark. Äfven inom öfriga videsnåren ofta öfvergångar från ängsvidesnår till kärrartade snårsamhällen, slutligen rena videkärr. Vi äro så inne på Kärrserien, som »är utbildad på näringsrik, fuktig mark. Utmärkande för denna serie är i synnerhet halfgräs, Carex, Eriophorum o. s. v., mer eller mindre rikt uppblandade med örter. Den stora fuktigheten försvårar i hög grad luftväx- lingen i marken. I samband härmed står, att hithörande växter äro särskildt utmärkta genom stark utveckling af luftkanaler i växtens inre för att underlätta luftväxlingen. Äfven på sönderdelningen af de döda växtresterna verkar markfuktigheten hämmande. I allmänhet komma därför hvarje år en del af den omedelbart tillgängliga näringen att upplagras som torf, och torfbildningen blir sålunda starkare än inom föregående serier. Att jordmånen det oaktadt bibe- håller sig näringsrik beror, som förut är framhållet, på nä- ringstillförsel från annat häll».! Inom kärrserien kunna inom björkregionen urskiljas björkkärr, videkärr och starrkärr. 1 Aus. NILSSON: Svenska växtsamhällen, p. 132—133. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 3. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 3. Björkkärr i egentlig mening torde näppeligen kunna sägas förekomma inom området i fråga, dock så, som redan nämnts, videkärr. Videkärren upptaga en ej obetydlig del af de ofta vid- sträckta kürrmarkerna. Ingående Salix-arter äro här desamma som i ängsvidesnåren, ehuru här gråvidena vanligen äro do- minerande. Buskarna nå i allmänhet blott en eller ett par meters höjd. Bottenskiktet utgöres af Sphagna och Ambly- stegia. Enligt i samband med gjorda standortsanteckningar insamlade mossprof förekommo sålunda Sphagnum palustre, cuspidatum, rigidum B compactum och squarrosum, Amblyste- gium sarmentosum och: stramineum. Af andra här ingående mera typiska mossor må exempelvis nämnas Paludella squar- rosa och Jungermannia lycopodioides. I fältskikten ingingo ett flertal mera fuktighetsälskande växter såsom Eriophora, E. polystachyum och E. Scheuchzeri, Carices, C. irrigua, C. rostrata *rotundata, C. aquatilis, C. Goodenoughii 8 juncella, C. vitilis m. fl., Comarum palustre, Rumex chamemorus, Viola palustris, Caltha palustris, Epilobium Hornemanni, Juncus filiformis (stundom riklig), Polygonum viviparum, Stellaria alpestris m. fl. — Stundom är dock undervegetationen ytter- ligt gles, undanträngd till följd af den starka beskuggningen under de täta snaren, och en ren Salix-formation, ett Salicetum purum,! uppstår. Videkärren förekomma fläckvis öfver hela området. Större videkärrsområden förekommo å Vassijaure-slätten, å de kärr- ländiga markerna mellan sjöarna nedanför Stordalens station o. s. v. Vanligen kantades starrkürren af videsnår, och vide- kärren öfvergingo härvid i dessa. Starrkärren upptogo ofta ganska vidsträckta områden inom björkregionen. Stora, ända till flere hektars yta upp- tagande starrkärr förekommo sålunda kring och ofvan järn- vägen Stordalen—A bisko; äfvenså nedanför Stordalens station, å Vassijaureslätten o. s. v. Smärre starrkärr voro för öfrigt allmänt insprängda i björkskogen. Allmännast och å stora sammanhängande sträckor före- kom Scirpus cespitosus-kärr. Dylika förekommo från nästan fullständigt rena till rikligt inblandade med gräs och örter. Rent formationsbildande och vackert tufvad uppträdde Scirpus cespitosus (riklig—ymnig) à Vassijaure-slätten. Andra i for- ! Se HJALMAR HJELT och R. HULT, 1l. c. p. 56. NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 19 mationen här ingäende fältskiktsväxter voro Eriophorum polystachyum (tunnsädd), Carex irrigua (enstaka), Menyanthes trifoliata (e.), Pinguicula vulgaris (e.), Andromeda polifolia (e.), Betula nana (e.) och Salix herbacea (e.). Bottenskiktet ut- gjordes förnämligast af Amblystegium sp. och Bryum cespitosum. Från typiskt ört-gräsrikt Scirpus cespitosus-kärr (af ett par hektars yta) gjorde jag en ståndortsanteckning vid Björk- liden. Scirpus cespitosus var riklig, men relativt lågväxt och mindre starkt tufvad. Såsom bevis på den rikliga ört- grüsinblandningen må från fältskikten nämnas: Carex micro- Fig. 3. Scirpus cespitosus-kärr. (Vassijaure.) glochin (tunnsadd—strédd), C. panicea (tunnsádd), C. capillaris (t.), C. capitata (i fläckar mot kanterna), C. dioica” parallela (enstaka), Eriophorum polystachyum (e.), Juncus biglumis (e.), Euphrasia minima (strödd), Menyanthes trifoliata (t.—strödd), Thalictrum alpinum (t.-s.), Selaginella selaginoides (t.), Tofieldia palustris (t.), Angelica silvestris var. montana(enstaka), Bartschia alpina, Equisetum palustre, Pinguicula alpina, Myrtillus uligi- nosa, Polygonum viviparum, Salix myrsinites och reticulata, Saussurea alpina och Viola biflora. I bottenskiktet ingingo har Amblystegium revolvens, Hypnum sp. och Dicranum sp. — Mot kanterna af kärret uppträdde flere och högre örter: 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3 N:0 8. Gymnadenia conopsea, Orchis maculata f. sudetica, Celoglossum viride, Ranunculus acer, Trollius europeus. Sa öfvergäng i ört-gräsbjörkskogen ofvanfór. At ena sidan af kärret upp- trädde Scirpus cespitosus mera rent formationsbildande; af öfriga här ingående fältskiktsväxter må särskildt nämnas Juncus arcticus (t.—stródd). Vid Björkliden och flerestädes vid Stordalen förekom blandformation af Scirpus cespitosus (riklig—ymnig) och Cala- magrostis neglecta (riklig); i bottenskiktet ingingo (enligt fran profyta vid Björkliden tagna prof) Amblystegium revolvens och stramineum, Paludella squarrosa och Astrophyllum sp. Till belysande af formationens öfvergång från kärr till ängs- björkskog antecknades å kärrkanterna och upp mot björk- skogen tillkommande: Potentilla erecta (däckvis—riklig), Carex Goodenoughii 8 juncella (flv. tufbildande), Spirea ulmaria (t.), Hierochloa odorata (e.), Saussurea alpina (e.), Parnassia pa- lustris (t.-stródd), Betula nana (e.), Juniperus communis f. subnana (e.), Betula odorata (e.). | A Scirpus cespitosus-kärr vid Björkliden förekom stundom riklig inblandning af Eqwisetum palustre; här och där upp- trädde E. palustre t. o. m. beståndsbildande, aldrig dock å större områden, vanligen blott à några 10-tal []-m:s yta. Fuk- tighetsgraden var här relativt hög; i bottenskiktet ingingo Sphagnum rubellum, Paludella squarrosa, Dicranum sp., Onco- phorus sp., Hypnum sp. Jungermannia quinquedentata och barbata. : Näst Scirpus cespitosus-kdrr forekommo allmännast och ofta äfvenledes å skäligen vidsträckta områden Eriophorum polystachyum-kärr. Vackrast utbildade dylika förekommo vid Vassijaure och kring Stordalen. Ofta voro Carices här mer eller mindre rikligt inblandade. Öfvergängs(-bland-)formation mellan Eriophorum- och Seirpus-formationer förekom äfven. Mer eller mindre rena Carez-kürr hörde ingalunda till säll- syntheterna. Såsom exempel på kärrformationernas växlingar och öfver- gångar i hvarandra må följande meddelas ur ståndortsanteck- ningar vid Vassijaure: I Scirpus cespitosus-kärr här och där större eller mindre fläckar med mindre sluten vegetation: Carex rostrata *rotundata, riklig; 1 bottenskiktet Amblystegium exannulatum, A. sarmentosum, Cephalozia bicuspidata och Jungermannia polita. Härutanför så typisk blandformation NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 21 af Carex rostrata *rotundata (riklig) och Scirpus cespitosus (stródd—riklig); dessutom ingingo i fältskikten enstaka Carex rariflora, Eriophorum polystachyum och Andromeda polifolia, i bottenskiktet Sphagnum palustre, Sph. Lindebergii och Amblystegium stramineum. Längre utåt kärret ökas än mera fuktighetsgraden; Scirpus cespitosus försvinner så småningom, och Eriophorum polystachyum tillkommer, snart i riklighet täflande med Carez rostrata *rotundata. Ytterst à djupaste Sphagnum-sumparna ren Eriophorum polystachyum-formation med riklig—stródd Eriophorum polystachyum. Å ena sidan gå Fig. 4. Eriophorum polystachyum-kärr, bortåt öfvergående i videkärr. (Vassijaure.) dock fläckar af Carex rostrata *rotundata- och Eriophorum poly- stachyum-formation anda fram till öppna vattnet midt i kärret. I vattenkanten uppträder sa Carex aquatilis i rent beständ. Insprängd ytterst i Carex aquatilis-formationen och här och hvar gaende utanför den i rent bestand férekom har slutligen Equisetum fluviatile 8. limosum. Vid Vassijaure sag jag äfven Carex rariflora uppträda formationsbildande. A ett af videsnar (videkärr-ängsvidesnär) kantadt kärr (af några 100 D-m:s yta) utgjordes sålunda vegetationen vid kanterna, utanför videkärrmarken, af riklig 22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 3. Eriophorum polystachyum och tunnsådd—strödd Carex rariflora (äfven enstaka Andromeda polifolia ingick här), å midten af kärret af riklig Carex rariflora och tunnsådd Eriophorum polystachyum med Sphagnum palustre, Sph. rigidum B com- pactum och Amblystegium stramineum 1 bottenskiktet. Äfven Eriophorum Scheuchzeri uppträdde har och dar kring Vassijaure à smärre fläckar (af 20—50 []-m:s yta) be- standsbildande; i bottenskiktet ingingo har Sphagnum palustre och squarrosum, Amblystegium sarmentosum och stramineum. Vi ingå nu pa den fjärde och sista af de NILSSONSKA landväxtserierna, Myrserien, »som är utbildad på näringsfattig, fuktig jord- mån och är karaktäriserad af dvärgbuskar, delvis samma arter som ingå i hedserien, till hufvudsaklig del andra arter, såsom Muyrtillus nigra, Oxycoccus, Betula nana m. fl. Torf- bildningen är inom denna serie ännu starkare än inom kärr- serien».! Inom myrserien förekomma inom det af mig undersökta området inga typiskt utbildade vare sig skogs- eller snår- samhällen. Här och hvar träffades dock typiska myrar, ris- myrar. Rismyrarna upptaga aldrig så stora sammanhängande områden som starrkärren, vanligen förekomma de insprängda i dessa eller i hedbjörkskogen å ett eller några hektar stora ytor. Närstående bild (fig. 5) visar en typisk rismyr vid Vassijaure. Rismyrarna voro ofta vackert tufvade. De utmärkas af rik- ligt uppträdande ris: Empetrum nigrum, Betula nana, Myr- tillus uliginosa och nigra, Andromeda polifolia, Oxycoccus microcarpus, vanligen äfven Phyllodoce cerulea; af ingående örter märkas frimst Rubus chamemorus (riklig) och Cornus suecica (tunnsadd—strédd). Andra ingående arter aro Pedi- cularis lapponica, Rumex arifolius o. a. Gräsen spela en blott underordnad roll; m. e. m. enstaka märkas Eriophorum vagi- natum och polystachyum, Carex vitilis, Vahlodea atropurpurea, Deschampsia flexuosa 8 montana m. fl. Från bottenskiktet må nämnas Sphagnum rigidum 8 compactum, Sph. palustre, Amblystegium stramineum, Polytrichum juniperinum och strietum Astrophyllum undulatum, Hylocomium parietinum, Dicranum sp. och Jungermannia barbata. 1 ALB. NILSSON: Svenska växtsamhällen, p. 133. NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 23 Rismyrmark förekom vid Vassijaure, vid Abisko samt flerestädes kring Stordalen och ner mot Stenbacken. Några ord må äfven nämnas om öppna vattnens vegetation. Denna var i allmänhet ytterligt fattig. De inom björk- regionen förekommande fjällsjöarna voro i allmänhet genast vid stranden mer eller mindre tvärdjupa, eller också utgjordes sjöbottnen några meter ut af steril sandmark. Endast kärr- sjöarna hade egentlig öppenvattensvegetation. Sä har jag redan förut från Vassijaure omnämnt Equisetum limosum- Fig. 3. Rismyr (Vassijaure). formation. I kärrvattensamlingar förekommo här äfven Spar- ganium sp. och Hippuris vulgaris mer eller mindre slutet for- mationsbildande. Äfven Fontinalis-formation förekom här- städes, så också vid Abisko. Vid Abisko uppträdde dessutom Potamogeton natans formationsbildande. Kring Vassijaure förekom här och hvar inom öfre björk- regionen smärre fläckar typisk snölägemark.! Nägra alldeles speciella björkregionväxter torde ej kunna sägas förekomma inom nu beskrifna björkskogsområdet. Alla ! Jfr TYCHO VESTERGREN: Om den olikformiga snöbetäckningens infly- tande på vegetationen i Sarjekfjällen. Bot. Not. 1902, Lund 1902, p. 256—57. 24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. No 3. inom regio subalpina här uppträdande växtformerna återfinnas nämligen antingen i barrskogsfloran eller i fjällhedsfloran. Hvad särskildt fjällhedsflorelementen inom björkskogen be- träffar, äro naturligtvis dessa rikligast inom öfre björkregi- onen; men äfven långt ned uppträda de ofta i myckenhet, så framför allt utmed fjällbäckkanterna.! I samband med järnvägsbygget hade å utmed banan till och vid bostäder uppbruten mark en oväntadt artrik ruderat- flora infunnit sig. Särskildt anmärkningsvärd var denna på grund af sin stora yppighet, förnämligast visande sig i kolossal blomstorlek. Såsom ruderatväxter antecknade jag 106 arter och former.? Till sist må några ord nämnas om traktens barrskogs- regionförhållanden. Säsom jag redan nämnt, är egentliga barrskogsregionen här blott obetydligt företrädd. Fordom torde dock förhållandet varit ett annat. Härpä är nämligen tallens nuvarande förekomstsätt ett tydligt bevis. Egentliga barrskogsgränsen når fram till Torne träsks sydöstra hörn och följer i en skäligen smal tunga träskets södra strand fram mot Torne träsks station.” Här glesnar tallskogen allt- mera, och slutligen stå blott enstaka knotiga träd insprängda i björkskogen. Med mer eller mindre tydliga afbrott kan tallen sägas väster ut här gå till strax ofvanför Stenbackens station, där den upphör à c:a 405 m:s höjd ö. h. » Egentligen förekommer dock här tallen i en cirkelfläck, utdragen längs träsket, c:a 2 km. bred och 5 km. lång, några km. skild från närmaste tallbestånd österut. Äfven detta närmaste tall- bestånd är fläckartadt, då det blott förmedelst enstaka tallar närmast stranden af träsket kan sägas sammanhänga med tallskogen kring Torneträsks station. Men ännu längre inåt (högre uppåt) förekommer tall. Sålunda i Abiskodalen en från öfriga tallbestånden fullkom- ligt isolerad cirkelfläck med tall upp till c:a 440 m:s höjd 6. h. Till närmaste tallbeståndet vid Stenbacken är hür- ifrån 32 km. Tallbeständsfläcken torde i diameter räkna ! Jfr SERNANDER: Studier öfver vegetationen i mellersta Skandinaviens fjälltrakter, 2; Fjällväxter i barrskogsregionen. Bih. t. K. Sv. Vet.-Akademiens Handl. Bd 24, Afd. III, n:o 11. ? Se Ninus SyLv£n: Ruderatfloran i Torne Lappmark. Bot. Not. 1904, Lund 1904, p. 117—128. > Huru tallgránsen går à norra sidan om Torne träsk, var jag ej i till- fälle att själf närmare undersóka. NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 25 2—3 km. Tallen står här glest insprángd i hedbjórkskogen. (Fig. 6.) Föryngringen var átminstone pa norra sidan om Abisko- älfven ytterligt dálig eller sá godt som upphörd; fil. kand. E. HaGLUNnD har dock, enligt hvad han välvilligt meddelat mig, på södra sidan om älfven funnit flere unga tallindivid, hvadan föryngringen där ingalunda kan sägas hafva upp- hört. Att det mellan tallbeståndsfläckarna liggande björkskogs- området fordom varit tallbeväxt, är ju helt naturligt, och bevis Fig. 6. Tallförekomst i Abiskodalen. härför finner man lätt. Sålunda påträffade jag nära Abisko station, c:a 2 km. från närmaste tall, en myrsjö, på hvars botten vid stränderna kvarfunnos väldiga tallstubbar och tallstammar. Sjöbottnen utgjordes af mäktig kalkgyttja, hvari jag ännu på öfver 0,5 m:s djup vid slamning af insam- lade prof påträffat barr och andra lämningar af tall. Att äfven förr tallen gått högre upp på fjällen, därpå lämnade de ofvan nuvarande tallgränsen här å Nuoljas (Tsasinnjaska- tjakkos) SO-sluttning ännu kvarliggande fórmultnande tall- stammarna ett tydligt bevis. Dylika tallämningar påträffade jag på ända till 465 m:s höjd öfver hafvet. Af intresse skulle Arkiv för botanik. Band 3. N:o 3. 3 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. NO 8. varit att ofvan nuvarande tallgrinsen genom analys af vid myrgräfning där tagna prof hafva kunnat konstatera tallens fordomtima utbredning, men några för gräfning lämpliga kärr eller myrar förefunnos här ej. Strax ofvan tallgränsen upptog jag visserligen en gräfning (c:a 450 m. ö. h.), men den grunda torfven torde ej kunna vid analys af tagna prof lämna någon upplysning af egentlig vikt. All här uppträdande tall tillhör Pinus silvestris L. B lapponica (Fn. Hx. Träden voro i allmänhet relativt låg- växta, och stammarna jämförelsevis tidigt delade i grofva och knotiga grenar, ofta torrtoppiga. Vid Stenbacken upp- mättes ett exemplar om ända till 2 m:s omkrets vid brösthöjd. Högsta uppskattade höjden utgjorde här c:a 15 m. Nästan alltid var vindsidan synnerligen tydligt utmärkt genom så godt som fullständig saknad af grenar. Vackraste exemplen härpå äro tallarna vid Stenbacken. Här såg jag dessutom några genom nedre krypgrenar särskildt anmärkningsvärda individ. På ett exemplar uppmätte jag sålunda nära 3 m. från hufvudstammen nående krypgrenar. Såsom man kunde vänta, voro dessa, ehuru utefter nedre delarna öfverlagrade af mylla och öfverväxta af laf-mosstäcket, ej rotslaende, dock. rikt kottebärande. Hvad föryngringen beträffar, tycktes den ännu vid Sten- backen vara ytterligt dålig. En ungplanta af blott 18 cm:s höjd påträffades dock här. Vid mikroskopisk undersökning af ett tvärsnitt nederst genom stammen (c:a 8 mm. i diameter) visade sig ifrågavarande plantans ålder vara 17 år. Kotte- alstringen var här såsom vid Abisko riklig. Mogna frön kunde i år ej påträffas. Ett borrprof, taget ur en af de yngre tallarna vid Abisko, visade en ålder af c:a 65 år (trädets veddiameter 10 cm.); inre årsringarna syntes ända till 2 mm. breda, de yttre alla c:a 1 mm. Ett borrprof taget ur den ofvan omtalade, 2 m. i omkrets mätande tallstammen vid Stenbacken visade 100-årsringar på c:a 43 mm. Borrprofvets längd var 145 mm.; ändock hade ej stammens centrum på långt när upp- nåtts. Nu tagna borrprofvet skulle sålunda för blott den genomborrade delen af stammen angifva en ålder af c:a 991 ar. Den i öfre barrskogsområdet uppträdande tallskogen ut- gjordes af typisk hedtallskog med ris—lafrik undervegetation NILS SYLVEN, VEGETATIONEN I TORNE LAPPMARKS BJÖRKREGION. 27 (laftallskog); vid själfva tallgränsen kanske snarast tall- björkhed.! Barrskogsregionförhällandena inom Norrbottens skogs- gränsområden hafva utförligt behandlats af ALB. NILSSON.? Särskildt har därvid förekomsten af WAHLENBERGS regio sub- sylvatica dragits i tvifvelsmål. Med nutidens växtgeografer visar han sig sålunda böjd för att sammanslå regio subsylvatica med regio sylvatica till en enda barrskogsregion. Att tallen i Torne älfdal går längre uppåt än granen anmärker han; äfven omnämner han »reliktförekomster af tall särskildt om- kring Torne träsk»; uppgiften härom har hämtats från K. P. HAcerstrém: Bidrag till Torne Lappmarks och Ofotens flora, Bot. Not. 1882, Lund 1882, p. 94—95. Här omtalas sålunda: »Utom den af Fristepr nämnda lilla tallskogen på ett skyd- dadt ställe sydost från Kattovuoma förekommer en dylik, bestående af några hundrade individer, emellan fjället Nage- rolka och floden Nagerijoki. — — — Nedanför Ripanes, på stranden utefter Laimolahti, funnos ett halft tjog högst för- krympta, gamla, ej öfver 3 manslängder höga tallar. — I. W. ZETTERSTEDT anmärker i Resa genom Sveriges och Norges Lappmarker’ 1821, att han på sistnämnda ställe sett 'en och annan tall’. Vid Apeskojoki nära Tornejärvi påträffades tvenne i förruttning stadda rätt stora exemplar af tallen. Några lefvande individer funnos ej i trakten; men omkring 1 mil längre in i Apeskojoki floddal lär finnas en tallskog.» Tallbestándet i Abiskodalen omnämnes äfven af HoLMERZ och ÖRTENBLAD.? Omnämnandet sker här i samband med an- förande af »de omständigheter, som antyda, att skogsgränsen förr gått högre upp på Norrbottens fjäll, än hvad nu är fallet». Granen uppträdde ej inom det af mig undersökta omrädet. Utmed järnvägen syntes granen försvinna strax nedom Kiruna. Vid själfva Kiruna växte dock ännu ett par tämligen resliga granar. Om granens förekomst i Torne älfdal säger NILSSON”: »Utefter Torne älf upphör granen vid Vakkokoski, hvaremot ! Se ALB. NILSSON: Svenska växtsamhällen, p. 138. ? ALB. NILSSON: Om Norrbottens växtlighet etc. p. 142 ff. Eta p. bi. * ALB. NILSSON: Om Norrbottens växtlighet etc. p. 143. 28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 8. tallen utefter de långsträckta sjöarna förekommer spridd ytterligare 35 km. till Raggisano. — Mellan Torne och Kalix älfvar går åtminstone vid foten af Luossavaara granen åter omkring 1 km. längre åt väster och omkring 35 m. högre än tallen». Tryckt den 14 juni 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. a ie ee rue Ka in ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:04. Vegetationen och floran i Pajala socken med Muonio kapellag i arktiska Norrbotten. Af SELIM BIRGER Med 7 taflor och 1 figur i texten. Meddelad den 13 april 1904 af V. WrrTROCK och A. G. NATHORST. Inledning. Sommaren 1902 företog jag en resa till trakterna af Muonio och Torne älfvar. Hufvudmålet var att där studera vattenväxtfloran, företrädesvis Nymphaea-formerna, men då - sommarens ytterst rika nederbörd gjorde ett mera ingående mda! studium af vattenväxterna mindre gifvande, uppstod hos mig tanken att utvidga min arbetsplan och i den man tiden det tillät söka samla material till en framställning af den i flera afseenden intressanta vegetationen i denna del af Sverige. En sådan framställning torde äga sitt intresse ej minst på grund af områdets läge och äfven därför, att endast några få områden af Sverige i senare tid och från nu inom den växtgeografiska forskningen rådande synpunkter blifvit be- handlade. Innan Ofotenbanan blef byggd, var Lappland från östra sidan så godt som endast tillgängligt längs älfvarna, och ej få botanister ha följt Torne eller Muonio älfvar för att nå fjälltrakterna kring Torne träsk och Kilpisjärvi, hvilka loc- kade genom alla där förekommande rariteter. För dem som Arkiv för botanik. Band 3. N:r 4. 1 i 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:R 4. sökte sådana voro de dystra, ödsliga trakter med myr vid myr, som här skola blifva föremål för en framställning, af föga intresse, och hos de botaniska forskare t. ex. C. v. LINNÉ, S. LILJEBLAD, G. WAHLENBERG, L. v. Bucu, J. W. ZETTERSTEDT, C. HARTMAN, F. PARLATORE m. fl, som passerat igenom eller besökt detta område, träffar man inga eller endast spridda uppgifter om vegetationens skaplynne. Uppdragandet af växtgeografiska gränser särskildt för de vanliga växterna har därför visat sig svårt, detta så myc- ket mera som litteraturen, då den ibland lämnar upplysningar, ofta ger dem i så allmänt hållna ord, att de blifva så godt som oanvändbara. Att mina egna iakttagelser och anteck- ningar under ett par sommarmånader inom ett område, som från norr till söder mäter cirka 150 km., endast i ringa mån förmått fylla luckorna är själffallet. Områdets allmänna geografiska förhållanden. I stort sedt äro Pajala socken och Muonio kapellag be- lägna mellan 67:e och 68:e breddgraden. Nordligaste delen af socknen ligger cirka 300 km. norr om Haparanda och 190 km. norr om polcirkeln. Mot öster sammanfaller områdets gräns med vår östra riksgräns, som i områdets nordligaste del markeras af Muonio älf och i dess sydligare af Torne älf. Denna senare öfvertvärar området i riktning från nord- väst till sydost. Genom den nästan i norr och söder flytande Lainio älf tillföres Torne älf en afsevärd vattenmassa. Tä- rändö älf, den bekanta bifurkationen, för visserligen, atmin- stone tidtals, en afsevärd vattenkvantitet från Torne till Kalix älf, men den vid Lappea infallande Muonio älf ökar åter vattenmassan.! Landets allmänna lutningsförhällanden ófverensstümma med älfvarnas; sälunda faller det svagt dels frän norr till söder i Muonio-älftrakten, dels från nordväst till sydost i Torne älfs område. Lättast inses lutningsförhällandena genom en blick på kartan samt genom en erinran om att Muonio älfs nordligaste del inom området ligger 249 m. ö. h., Torne älfs 1 Enligt O. APPELBERG är Torne älfs längd 375 km.; dess dränerings- område 40,650 kvkm. (endast 26,500 kvkm. däraf tillhöra Sverige, resten tillhör Norge och Finland); 460 kbm. vatten afrinna per sekund. Genom Trans älf rinna till Kalix älf 100 kbm. per sekund. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 3 västligaste 244 m. 6. h., da de bada älfvarnas föreningsställe ligger endast 129 m. ö. h. och Torne älf vid socknens syd- gräns 90 m. ö. h. Bergen höja sig vanligen 100 till högst 200 m. öfver den kringliggande trakten, och den högsta punkten inom Pajala- området är Lunnivaara 453 m. ö. h. Berggrunden utgöres i allmänhet af kvartsrika urbergarter, särskildt granit. Stora områden kring Muonionalusta och kring Pajala samt söder och öster därom bestå emellertid af äldre skiffrar och i ett bälte norr om Pajala af kvarsiter, dolomiter och lerskiffrar. , Klimat. Tack vare d:r Nits Exnorws tillmötesgående har jag fått tilleäng till Meteorologiska centralanstaltens observations- serier. Tyvärr finnas frän Pajala fullständiga temperatur- observationer endast från åren 1881, 1882 och 1885. För jämförelsens skull har jag uträknat medeltemperaturen för de olika månaderna under dessa år äfven för Haparanda och Karesuando. Som jag i det följande skall visa, lämna dessa temperaturer sammanställda med vissa växtarters utbredning intressanta uppslag vid förklaring af växtgränsers förlopp. Luftens medeltemperaturer de olika månaderna (1881—82). | | | Aret (1881-1883) . . oo. ioe Gee Eu es^ — 2,36” | Månad. Haparanda. Pajala. | Karesuando. | | | ERES... (ES | — 10,5 ° — 12,9 ° — 13,8” END ate Re: at pr suus PET P YT, abe NEU oda. «125,25 dor bög py enuobeteni tl ab råg Eo eos e 43° a Er EE n NODE + 11,9° + 11,4 ° T Dae SARE nt. | +:14;1° + 13,7 ° + 12,4 ° | ee nr «uei | + 13,8” + 12,5” + 10,7” | | ENNmber. ::. 2. 9012; | + 76° + 6,0” ODE d ENCORE rungknips Ali ge sa Farben ner oo. on. sr. so | — 43° — 7,2’ 75 Hau] Be: : . 2er | — 83° | — 414° c TER | 4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:R 4. Skillnad i temperatur under årets olika månader (1881—83). Kallare i | Kallare i Kallare i | | | Pajala än Karesuando än | Karesuando än | i Haparanda. | i Haparanda. i Pajala. Raider 500510 SA Dar | in 0,9 * | Rebruark 7 Base. SA LA x 9,2^ 1,4” | | LU | 2,6? 1,5° | appro Hemp 0,5 ° | 1/6" ETT | ing ee... 141? | 2,0° 0,9° lad c PEE. ls 0,5 * | 2,5° 2,0” "xr NEC 0, 96* ^ | i E 1s Aun XV. lv. Es" | NR 1,8° | a se A a a, ee | TS | 2,3” Y DE rn Tage 2,9° il Now mM. ... 2,9° 4,5 ° | L6 | Deep T T.i.» OS 4,8” | S | Kallare i medeltal per mä- | | mad under året | ise” 25^ | ^^t Mu Dà de 35-äriga medelvärdena (1860—1894) visa ganska olika siffror, an- gifvas dessa här nedan äfver: Jan. Febr. Mars. April. Maj. Juni. Juli. Karesuando... . . — 15,1— — 14,5 .—112 —4,7 +13. 94 —rd23 Haparanda . . . —11,3 —117 —- 82 —20 +38 +116 +4149 Ang. Sept. Okt. Nov. Dee. Året. Karesuando . . . + 9,9 + 4,6 — 2,9 — 10,1 — 141 — 3,00 Haparanda . . . + 12,7 + 7,5 + 1,2 — 5,3 — 10,6 + 0,27 Enligt ExHorm (Sveriges land och folk. Stockholm 1901. Klimatet. sid. 27) börja de olika årstiderna på följande dagar och är deras längd: Vinter. Vår. Sommar. Höst. Längd i dagar i Karesuando. . . . 217 32 66 50 > ^3 * 55 Haparanda . . . . ©" 185 43 85 49 Årstiderna börja i Karesuando. . . 4 okt. 9 maj. 10 juni 15 aug. > *-»Haparanda . . .;21. » 027 apriL oo) 8 2 sept. Pajalaomrädet intager i dessa afseenden en mellanställning mellan Ka- resuando och Haparanda. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 5 Medelnederbörden för året torde för området belöpa sig till mellan 300 och 350 mm. Hvad snötäckets tjocklek beträffar, har jag endast haft tillgång till siffror från finska sidan af Torne och Muonio älf,! men dessa torde i hufvudsak stämma äfven för det här omtalade området. Totala snöhöjden: 1890—91 60—75 cm. 1891—92 60—75 cm. 1892—93 90—105 cm. 1893—94 öfver 105 cm. Snötäckets tjocklek under de olika mánaderna äret 1892 —93 var: Oktober 1—15 cm. (samt för allra nordligaste delarna af området 15—30 cm.). November 1—15 cm. December 45—60 cm. Januari 45—60 cm. Februari 60—75 cm. Mars 60—75 (i nordligaste delarna 75—90). April 75—90 (> sydligaste > 45— 60). Maj 20— 45 (» » » 15—30). I. Vegetationens fórdelning. Vattnen. Ett framtrüdande drag i omrädets hydrografi är den sparsamma förekomsten af sjöar och den rikligare af rinnande vatten. Muonio och Torne älfvar mottaga en mängd smáültvar och bäckar, hvilka erhålla hufvudparten af sin vattenmassa icke från sjöar utan från talrika och vidsträckta myrar. Vid en mindre ingående granskning förefalla alla dessa vatten- drag mycket vegetationsfattiga. 1 Se: Atlas öfver Finland. Helsingfors 1899. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. I älfvarna träffas nära stränderna sä godt som endast Equisetum fluviatile 8 limosum! och Eleocharis palustris samt längre ut Batrachiwm peltatum. Granskar man det klara, snabbt framilande vattnet, upptäcker man flera arter, i all- mänhet längsträckta, sterila, af strömmen tryckta mot bottnen. Ett kanske ännu ödsligare och vegetationsfattigare in- tryck göra de sjöar som finnas. Dessa äro små — de två största Liviöjärvi och Nankijärvi hålla endast ungefär 3 km. i längd och 1—3 km. i bredd — och utgöras af grunda bäcken med botten af dy eller sten, mera sällan sand. Sjó- arnas stränder bestå i vanliga fall af myrar, hvilka utbreda sig på sjöarnas bekostnad. Närmast land på starkt vatten- dränkt mark träffas vanligen ett bälte af starrarter (Carex aquatilis, acuta, ampullacea och filiformis). Stundom finnas i det grunda vattnet utanför detta starrbälte glesa, samman- hängande bestånd af Phragmites communis. På ännu något djupare vatten tillkommer Eqwisetum. fluv. 6 limosum-forma- tionen, som sällan saknas inom områdets sjöar. Ett bälte af växlande bredd utanför denna formation in- taga Nuphar-arterna, ej sällan i förening med Nymphea candida. f. Sjöarnas yta utanför strandbältet är i allmänhet fri från vegetation; dock träffas i några sjöars centrala delar Nym- phea candida och Potamogeton natans. På angifvet sätt ter sig vattenväxtfloran från rent fy- siognomisk synpunkt. En mera ingående beskrifning af vattenvegetationens fördelning m. m. torde här vara på sin plats. I anslutning till den för fastmarkens samhällen använda, särskildt af Hurt? utararbetade terminologien har CARLSSON? äfven för vattnens samhällen försökt en indelning i trenne skikt: botten-, yt- och fält-skikt, hvilket sistnämnda i sin tur uppdelas i högsta, mellersta och lägsta fältskiktet. Med allt erkännande af den grundtanke, som ligger i hans syste- matiseringsförsök synes mig denna indelning ej fullt till- .! Där ej annat angifves är nomenklaturen densamma som i 11:te upp- lagan af HARTMANS fora. ? R. Hurt, Försök till analytisk behandling af växtformationerna. Meddel. af Soc. pro fauna et flora fennica. 8. 1881. 3 G. W. F. CARLSSON, Om vegetationen i några småländska sjöar. Bi- hang till K. Vet.-Akad. Handl. 28 (1902) III, N:r 5. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 7 fredsställande, särskildt pa den grund, att respektive arters biologiska egenskaper genom den ej komma till önskvärd rätt. Särskildt komma att under ytskiktets arter samman- föras t. ex. växter med så olika biologi som Nymphea och Nuphar à ena sidan, Potainogeton perfoliata à andra. Väx- ternas genom rent tillfälliga, kanske år från år varierande yttre förhållanden framkallade växlande längd kommer ock med denna indelvingsgrund att få en betydelse, som lätt bortskymmer de verkligen väsentliga dragen i vattenväxt- samhällenas organisation. Det synes mig därför önskligt, att såvidt möjligt vid en indelning framhålla den grundväsent- liga egenskapen, huruvida artens assimilation helt, delvis eller icke i nämnvärd grad försiggår i vattnet. Fullt med- veten om svårigheten att utfinna lämpliga termer vågar jag dock här i brist på bättre att indela de inom områdets vatten lefvande växterna i: 1. Vattenöfverständare! eller i vatten lefvande arter, som uppväxa öfver vattenytan, äga ett mekaniskt system hvilket möjliggör för växtens viktigaste assimilerande delar att utbreda sig i luften och där hämta näring. Exempel: Menyanthes, Calla, Phragmites och andra. 2. (Egentliga) vattenväxter eller i vatten lefvande arter, som ha hufvuddelen af sin massa nedsänkt i vattnet och ur detta hämta alla eller en väsentlig del af nödiga gaser. Dessa kunna delas i tre grupper. a) Flytbladsvaxter, hvilka äga flytande assimilerande blad. Exempel: Nymphea, Potamogeton natans. b) Långstamsväxter, hvilka utbreda sina assimilerande delar inom en väsentlig del af det vattenlager, inom hvilket de växa. Exempel: Potamogeton perfoliata, Myriophyllum. c) Kortstamsväxter, hvilkas vegetativa del endast är utbredd inom det närmast bottnen stående vattenlagret, där ' de ofta bilda en mer eller mindre sammanhängande matta. Exempel: Subularia, Isoötes, Lobelia. Att öfvergångar mellan dessa typer finnas, behöfver ej nämnas. ! Denna term är bildad i analogi med t. ex. vinterständare. * * 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4 De olika arternas andel i växtsamhällenas bildande torde belysas af nedanstäende anteckningar. Endast lokaler, där vattenväxterna bilda verkliga samhällen, äro här angifna. Samhällen af vattenöfverständare.! Menyanthes trifoliata bildar flerstüdes ensam samhällen t. ex. Pentäsjärvi, Sattajärvi (10—20 em.)*. I Muodosjärvi träffades den med inblandad Naumburgia thyrsiflora på 25 em.; endast Menyanthes-bladskifvorna stucko här öfver vattenytan. Nankijärvi. Harrijoki. Naumburgia thyrsiflora, sällsynt som formationsbildande, t. ex. Sattajärvi (täta bestånd af 8—10 m. utsträckning på 10—15 cm. vatten 15—20 m. från stranden). Äfven i Muodos- järvi bildar den slutna bestånd samman med Menyanthes på 25 cm. Caltha palustris, endast undantagsvis formationsbildande: Nankijoki på 20 cm. djup. Hippuris vulgaris, ofta formationsbildande där dy finnes, t. ex. Liviöjärvi, Muodosjärvi (på 40—50 cm., växten når 10 —15 cm. öfver ytan), Pentäsjärvi, Rytijärvi, Nankijoki och Harrijoki. Eleocharis palustris, formationsbildande t. ex. vid Esisaari holme i Torne älf (på 10—20 cm.; når 20—45 cm. öfver vattnet). Kengis. | ! Växternas ymnighetsgrader äro betecknade enligt nedanstående af GUNNAR ÅNDERSSON med ledning företrädesvis af HULTS, JOHANSSONS och WARMINGS arbeten uppgjorda skala. Sociales (massvis, ymnigt), grundtonen i växttäcket. Gregarie (mängdvis), i hufvudformationen plättvis hopade. Copiosz (talrikt, i flera grader, rikligt), rikligt inströdda. Sparse (spridt, måttligt), här och där uppträdande inströdda. Solitarie (sparsamt, enstaka, sällsynt). I formationsanteckningarna ha för samtliga arter angifvits utvecklings- stadiet enligt den af K. Jonansson [Hufvuddragen af Gottlands växttopografi och växtgeografi. K. Vet.-Akad. Handl. 29 (1897) N:o 1) föreslagna termino- logien. Or Go corm 0 = blomknoppar ej synliga. | V = upphörd blomning och ung I = blomknoppar. | frukt. II = begynnande blomning. VI = mogen frukt. III = full blomning. | VII = affallande frukter och frön. IV = aftagande blomning. | ? Siffrorna ange vattnets djup. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 9 Af starrsamhällena uppträda i rena formationer: Carex acuta (Torne àlf vid Pajala), C. aquatilis (Pentäs- järvi), C. ampullacea (Nankijärvi på 30—40 cm.; når 50—60 cm. öfver ytan, vid en tjärn nordost om Nankijärvi beständ af 10 m. bredd med inblandad Menyanthes), C. filiformis (Kaakkurijärvi). Phragmites communis är som formationsbildande relativt sällsynt. Den roll vassen spelar inom sydligare nejders sjö- stränder har här öfvertagits af Eqwisetum fluv. B limosum, Carexarterna och Eleocharis palustris. Arten är öfver allt steril utan ansats till vippa (ätminstone den kalla sommaren 1902) och bestånden äro påfallande mycket glesare än i mel- lersta Sverige. Formationen finnes i Muodosjärvi (ett typiskt individ var 177 cm., däraf 100—110 under vattenytan), Kau- nisjärvi, Rytijärvi, Sattajärvi, Pentäsjärvi (se sid. 00). Equisetum fluv. 8 limosum bildar växtsamhällen öfver allt på sjöarnas, älfvarnas och bäckarnas stränder, vanligen utan- for Carex-arterna, Eleocharis palustris och Phragmites, t. ex. Nankijärvi (på 20—30 cm.; når 60—70 cm. öfver ytan). I Pentäsjoki träffades den på 1,5 m. djup i snabbt rinnande vatten, men nådde ej upp till ytan. Samhällen af kortstamsväxter. Subularia aquatica, formationsbildande i Torne älf vid Autio och Esisaari holme; tyckes ej kunna härda ut i kamp mot Ranunculus flammula B reptans. Ranunculus flammula 8 reptans. En af de allra van- ligaste och viktigaste formationsbildarna inom området. Ranunculus flammala 8 reptans är i vanliga fall alldeles submers. I Muonio och Torne älfvar samt i bäckar och sjöar förekommer arten formationsbildande till 1 m. djup. Trifves dock ej väl på djupare vatten än 50 em. och ju grundare vattnet är, dess flera blomknoppar komma till utveckling, medan på det djupaste vattnet inga sådana kunde upptäckas. I Muodosjärvi på 30—40 cm. djup. Grimmia apocarpa. Sågs som formationsbildande ännu på öfver 1 m. vatten i fors vid Taipalensu samt vid Kihlangi vid Muonio älf. 10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Samhällen af langstamsvaxter. Myriophyllum alterniflorum är formationsbildande har och hvar särskildt i Muonio älf, men äfven 1 bäckarna, t. ex. Nankijoki nära Muonionalusta. Hippuris vulgaris f. fluviatilis. Muonio älf vid Muoniona- lusta och Granvik (30—40 cm. langa exemplar pa 50—60 cm. vatten, af strömmen pressade längs bottnen, sa att de endast na ett par cm. öfver denna). Pentisjoki. Callitriche polymorpha, uppträder endast sällan som yt- bladsvixt. Mera sällan ensamt formationsbildande såsom pa Torne älfs norra sida vid Pajala samt glesare vid Autio pa mera än 1 m. vatten, i hvilket den dock ej nar mer an 10 —20 em. höjd. Äfven C. vernalis och C. autumnalis bilda någon gang växtsamhällen af liten utsträckning. Potamogeton graminea. Är sällan ytbladsväxt. Allmänt formationsbildande i Torne älf, t. ex. vid Pajala, dock ofta tillsammans med P. perfoliata och mera sällan med Batra- chium peltatwn. Rena beständ iakttagna i Nankijoki, Nanki- järvi (på 60 cm.). P. perfoliata. Mycket allmänt formationsbildande i Torne älf, t.ex. vid Esisaari och Autio; Nankijärvi (gles, på 50—60 cm.) Muodosjärvi (glesa bestånd ofta i Equisetum fluv. 8 limosum-samhällena). P. alpina. Sällan formationsbildande, t. ex: Muonio älf vid Muonionalusta. | Fontinalis dalecarlica i Nankijoki (intill 180 em. läng på 10—40 cm. djup), Muonio älf vid Kihlangi (på intill 2 m. djup). F. antipyretica, formationsbildande i Nankijoki, Nan- kijàrvi (på intill 150 em. djup), Harrijoki. Mera undantags- vis uppträda dessa tvenne Fontinalis-arter äfven lefvande i luften pä stenar. Samhällen af ytbladsvaxter. Nymphea candida anträffades formationsbildande utan större inblandning af andra arter i Kaakkurijärvi säsom en zon af 3—5 m. bredd rundt hela den lilla sjön utanför Eqwi- setum fluv. limosum; vidare i Pentäsjärvi (se sid. 13). RR! S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 11 Nymphea candida bildade med Potamogeton natans ett vattenväxtsamhälle typiskt för sjöarna Vuksenjärvi (se sid. 12) och ännu mera för Kaunisjärvi, där dock äfven fanns Nuphar luteum cop. och N. luteum x pumilum spars. Nuphar-arterna uppträda aldrig hvar för sig formations- bildandé, utan alltid tillsammans. X. pumilum x luteum är i allmänhet talrikast, N. pumilum individfattigast. Ranunculus hyperboreus anträffades pa 5—10—15 cm. djup säsom social i växtsamhällen dels vid Rova vid Pajala, dels vid Sattajärvi. Batrachium peltatum. Allmänt formationsbildande i Torne älf t. ex. vid Autio, Pajala och Kengis, dock ej sällan till- sammans med Potamogeton perfoliata. I Muonio älf mera sällsynt, men äfven där, t. ex. vid Kihlangi och Muonionalusta förmationsbildande, något som den däremot aldrig syntes vara 1 sjöarna. Potamogeton natans. Sags formationsbildande endast pa ett ställe i Vuksenjärvi tillsammans med Nuphar spars.-sol.; växte annars vanligen i sällskap med Nymphea candida. Sparganium. Savil i älfvarna som i sjöar och bäckar uppträda sterila exemplar formationsbildande. 1 de festa fall tillhöra de Sp. submuticum, mindre ofta Sp. minimum. Växa ännu på 1 m. vatten. Alopecurus geniculatus *fulvus. Sällsynt som formations- bildande, t. ex. vid Muonionalusta, där den växte på intill 1 m. vatten med 15—20 cm. af bladskifvan flytande. + En rätt god bild af vattenväxternas fördelning och fre- kvens i sjöarna gifver nedanstående redogörelse för tvenne sjöar, hvilkas bottenbeskaffenhet, djup och läge äro väsentligt olika. Vuksenjärvi ligger i områdets norra del (67° 56' n. br. och 221 m. 6. h.). Besökt d. 13 aug. 1902. Sjön är cirka ] km. i diameter och tyckes öfverallt äga dybotten. Strän- derna utgöras på östra sidan af skog och på de öfriga af myrar och starrängar. Stranden är brant och djupet vid densamma omkring 1 m. Ingenstädes öfverstiger djupet 5 —6 m. j Kortstamsväxter saknas. 12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4 Längstamsväxter: Lemna trisulca 0. spars. sväfvande på olika djup. Ytbladsväxter: Nymphea candida I och Potamogeton na- tans Il. soc. inom ett grundare parti ungefär midt i sjön. Detta är ungefär 80—100 m. i omkrets och så öfvervuxet, att man endast med ytterlig svårighet kan staka en båt genom detsamma. Inmängda förekomma inom detta grunda parti N. luteum x pumilum I cop. N. pumilum I spars. Nymphea species, endast trenne stora blad rika individ. Pa ett grundt ställe i södra delen af sjön där Potamoge- ton natans är soc., träffas därjämte Nuphar luteum x pumi- lum och N. pumilum. I ett par meter bredt bälte nära stranden utanför Equi- setum fluv. 8 limosum-formationen äro Nuphar luteum I, N. luteum x pumilum I och N. pumilum I tillsammans soc. Vattenöfverständare. Soc. Equisetum fluv. 8 limosum, bil- dande ett 8--10 m. bredt bestånd nästan längs hela sjókanten. Spars. Menyanthes trifoliata V, Carex ampullacea V, C. aquatilis V. Sol. Naumburgia thyrsiflora I. Pentasjarvi, belägen pa 67° I’ n. br. 174 m. ö.h., 23,5 km. söder om Pajala inom områdets södra del. Sjöns största längd, 4 km., är i nordväst och sydost. Största bredden öfverstiger ej 1 km. Sjön äger tvenne betydande tillflöden Karhujoki och Pikajoki, dess aflopp är Pentisjoki, som under sitt första lopp är 6—8 m. bred med ett djup af något öfver 2 m. Den afbórdar sitt vatten till Torne älf. Vattnet i sjön är relativt klart och bottnen utgöres mestadels af dy. Här och hvar vid stranden råda dock stenbotten och i ett par vikar grus. Djupet öfverstiger troligen ingenstädes 6 -—8 m. I sjön lefva aborre, gädda och mört. Kortstamsväxter. Ranunculus B8 reptans 0—I cop. öfver allt i närheten af stränderna; här och hvar soc., bildande sammanhängande mattor på ett djup af intill 30 cm. Utricularia vulgaris (steril) spars. öfver hela sjön, lef- vande i bottendyn till på 1 m. djup. Langstamsvüxter. Cop. Potamogeton perfoliata I öfver hela sjön. Spars. Callitriche polymorpha IV, V längs stranden på 10—30 em. djup; Potamogeton alpina. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 15 Ytbladsväxter. Nymphea candida III spars. längs hela' sjöstranden på ett djup af 30—90 cm., i ett par vikar i nord- östra och sydöstra delarna af sjön blir den soc. och bildar egna vidsträckta formationer med Nuphar-arterna och Pota- mogeton perfoliata inblandade. Nuphar luteum II spars. N. luteum x pumilum IL cop. N. pumilum IL cop. — soc. längs hela sjöstranden. Sparganium sp. med långa flytblad (steril) spars. — cop. längs hela sjöstranden. Vattenöfverständare. Equisetum fluv. 8 limoswm soc. bil- dande egna växtsamhällen nästan öfverallt. Phragmites communis (steril) spars. glesa bestånd på ett par ställen. Växer på 50—70 cm. vatten, höjande sig 70—80 cm. öfver ytan. Hippuris vulgaris spars. öfver hela sjöns strandlinje, lo- kalt greg. Menyanthes trifoliata cop. bildande rena bestånd ute i vattnet. | Naumburgia thyrsiflora spars., aldrig beståndsbildande. * * * De rinnande vattnens vegetation afviker i mycket från sjöarnas. Älfvarna äro rika på längstamsväxter, men sakna i allmänhet alldeles ytbladsväxter. Endast Batrachiwm peltatum samt undantagsvis Sparganium och Alopecurus *ful- vus med flytande blad samt Nuphar pumilum, som af CASPARY! uppgifves för Torne älf nedom Pääskynen och Pajala, äro att anteckna. Flere till sin natur ytbladsväxter förekomma i älfvarnas snabbt framrinnande vatten såsom långstamsväxter. Potamogeton natans uppträder sålunda såsom 8 sparganifolia. P. graminea och alpina sakna nästan alltid flytblad, och äfven en vattenöfverståndare, Hippuris vulgaris, uppträder mestadels i f. fluviatilis. Äfven mellan omrádets bägge hufvudälfvar, Torne och Muonio älfvar, råda stora olikheter. Torne Alf, som i all- mänhet flyter fram öfver jämn sandbotten och ofta vidgar sig till bredare partier med mera långsamt flytande vatten, * Ros. Caspary. Hvilken utbredning hafva Nympheaceerna i Skandina- vien? Bot. Not. 1879. 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. visar en jämförelsevis rik vattenväxtflora; Muonio älf där- emot, som under sitt snabba, på forsar rika lopp rinner i en jämnbred fåra med stenig, af uttvättad morän bestående botten, hyser en ytterst sparsam vegetation. Förvånande är emellertid att se den påfallande rika floran i forsarna (sid: 15). Icke allenast där återströmmen skänker mer eller mindre lugnt vatten, utan äfven där strömhastigheten är oförminskad — vid många forsar i Muonio älf öfverstiger den 4 mil i timmen — träffas en ganska art- och individrik flora. | | Vattentemperaturen i Torne och Muonio älfvar företer äfven olikheter. Sommaren 1902 var middagstemperaturen i Torne älf vid Pajala i allmänhet mellan 10—15°, men torde för Muonio älf vid Muonionalusta ha varit ett par grader lägre. o Vattentemperaturen i bäckarna är vanligen högre.än i ülfvarna, beroende pá de fórras lángsammare lopp och pä till- förseln af relativt väl uppvärmdt vatten frán myrarna. En och samma bäck erbjuder ock mycket olika temperaturfórhál- landen. Partier med grusig eller stenbunden botten och snabbt strömmande vatten omväxla med bredare partier, dár det ófver dybotten lángsamt framflytande vattnet kan blifva flera grader varmare. I detta sammanhang torde med nágra ord källornas tem- peratur böra beróras. Af mig undersókta källor varierade i temperatur mellan + 3 och + 5,7 C.! En närmare under- sökning af källvattnets inflytande på fördelningen af vatten- växterna skulle helt säkert visa, att källvattnet har ett af- sevärdt inflytande ej minst därigenom att under vår och höst det i förhållande till lufttemperaturen varma: källvattnet i dessa trakter förlänger vegetationsperioden för de utmed det- samma lefvande arterna. 9 1) Ett anmärkningsvärdt exempel på de betydande vattenmängder en enda sádan kallkälla kan lämna är, att enligt uppgift af jägmästare C. F. Farck i Lillherrdal (Härjedalen) en därvarande källa lämnar cirka 860,000 1: i dygnet. *) Till jämförelse vill jag blott anföra att SILJESTRÖM angifver källtempera- turen pä Frösön i Jämtland till + 2,3 och + 2,8° (i Juni vid en lufttemperatur af + 11° C.), medan han i Alten funnit + 1,5 till + 1,8” C. (vid en lufttempera: tur varierande mellan + 7,6 och — 20° C.) och vid Karasjock resp. + 1,1”; + 0,8”, + 2,6”, + 1,95” C. (Jämf. Anteckn. och observationer rörande Norge. Stockholm 1842). , Siv S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 15 Följande anteckningar mä belysa de rinnande vatt- nens vegetation. Torne älf kring Esisaari holme vid Pajala (d. 2 aug. 1902). Kortstamsväxter Ranunculus 8 reptans soc. öfverallt bil- dande sammanhängande mattor pä intill 40 em:s djup. Van- ligen steril. Subularia aquatica IV soc. på ett par ställen, men på högst 20 em:s vatten. Långstamsväxter. Potamogeton per- uU 1 E foliata Il soc. helst nära stranden. Växande i och utan — —— ; för Equisetum P. graminea 1 greg. — cop. fluv. B limosum- P. alpina I—Il spars. formationen. Callitriche polymorpha I—II spars. | Ytbladsväxter. Batrachium peltatum JI—III soc. Sár- skildt på små sandbankar bildar den-alldeles ensam växt- samhället. Exemplar af ända till 3,2 m. längd uppmättes, vuxna på endast 150 cm:s djup men af strömmen förda framåt i spetsig vinkel mot bottnen. Sparganium submuticum (steril) spars. Vattenófverstándare. Equisetum fluv. 8 limosum soc. vàx- ande på 30—50 cm. djup, náende 20—45 cm. öfver vattnet. Mot land med inblandad: Eleocharis palustris Ill cop. Innanför Eqwisetum fluv. 8 limosum-zonen anträffades Carex acuta III pä flera ställen social. Fors i Muonio alf vid Muonionalusta! (67° 54’ n. br. cirka 200—210 m. ö. h). D. 14 aug. 1902. Mycket stark ström; bottnen mestadels stenig. Kortstamsväxter. Ranunculus 8 reptans 0—I soc.; växer längs stranden üfven i den häftigaste forsen, om blott lämplig 1 Ett begrepp om alg- och diatomacé-floran i Muonio älf lämna de be- stämningar af ett prof från Kihlangi, som godhetsfullt gjorts af d:r O. BoRGE (alger) och amanuens JENS HOLMBOE (diatomacéer). Hufvudmassan utgöres af Spirogyra sp. (steril) och Oedogonium sp. (steril), vidare Staurogenia rectangularis (Nic.) A. Br., Closterium diane EHRENB., C. moniliferum EHRENB., Cosmarium botrytis (Bory) MENEGH, C. latum BnÉxs., C. punctulatum Bris., C. reniforme Arcu., C. suberenatum HaxrzscH., C. tinctum Raurs., Euastrum binale f. Raurs., Brit. Desm. tab. 14, f. 8, d, E. elegans (BnÉs.) Kürz., E. elegans v. speciosum Borpr., E. — pectinatum BnÉs., Pleurotenium ehrenbergii (BRÉB.) DE Bar., Xanthidium Jasciculatum v. ornatum Nordst. Melosira roeseana RABENH., Tabellaria flocculosa (RorH) Kürz., Na- vicula radiosa Kürz., Stauroneis phoenicenteron EHRENB., Gomphonema acuminatum EHRENB., Epithemia zebra (EHRENB.) Kürtz. | 16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. No 4. botten bjudes. Understundom synas endast de bägböjda ref- , vorna nå upp öfver bottnens sand. Sannolikt beror detta på en sekundär öfverlagring af sand. Grimmia apocarpa soc. på stenar i forsen ännu på 1 m. djup. Lángstamsvüxter. Myriophyllum | altermiflorum 0. cop. Sågs där strömmen är starkast 40 cm. lång på 1 m. vatten, alldeles tryckt till bottnen. Sparganium sp. (steril) cop. Bladen ligga invid bottnen och detta ännu på 50 cm. djup. Batrachium peltatum O—I spars. Blir ofta på 1—1,5 m. vatten 2 m. lång, dock hålles, tack vare den starka ström- men, toppändan 30—50 cm. öfver bottnen. Potamogeton alpina II spars., öfversta bladen ej läder- artade. Callitriche autumnalis V spars. Ofta ses denna art i likhet med Sparganium i skydd bakom stenar eller där svag återström finnes. Ibland har växten vuxit upp mellan tvenne stenar och tages först, när den nått öfver dem, af strömmen. Hippuris vulgaris f. fluviatilis 0 cop. 30—40 cm. långa exemplar växa på 50-—60 em. vatten och äro alldeles tryckta till bottnen. Fontinalis dalecarlica cop. Vattenöfverständare saknas. Nankijoki bäck! nära Muonionalusta. D. 13 aug. 1902. Djupet högst 1 m., bäckbredden högst 7—8 m. Bottnen i all- mänhet stenig; sand och dy ha dock här och hvar samlat sig. Strömhastigheten ringa. Ytbladsvixter. Nuphar luteum I or Särskildt i gö- N. luteum x pumilum I spars. larna. Sparganium minimum (steril) spars. Potamogeton graminea 8 graminifolia I spars. på 20—80 cm. vatten. 1 Ur ett taget prof ha härifrån följande alger bestämts af d:r O. BoRGE. Hufvudmassan utgöres af Oedogoniwm sp. (steril) och Microspora amoena (Kürz.) Ras, vidare Batrachospermum sp., Scenedesmus acutiformis f. West, Algefl of Cambridgesh. p. 27, t. 395, f. 13—16, Closterium leibeini Künz. I samma prof finnes enligt bestämning af amanuens JENS HOLMBOE föl- jande diatomacéer. Tabellaria flocculosa (RorH) Körz., T. fenestrata E ras Kürz., Synedra acus (Kürz.) Grux., Rhopalodia gibba (Kürz.) . MÜLL. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 17 Lángstamsvüxter. Callitriche polymorpha IV spars. Myriophyllum alterniflorum 0 cop. Vattenofverstándare. Equisetum 3 limosum cop. har och hvar bestandsbildande. Carex ampullacea IV cop. Hippuris vulgaris 0 spars. — cop. Caltha palustris VIT spars. Till grundtvattenväxterna böra här äfven räknas Diche- lyma falcatum och Amblystegium riparium. En mil längre norr ut flyter Nankijoki, skuggad af ett tätt slutet björkbestånd (se sid. 50) i en under sommarvatten- ständet dubbelt för bred fära, bestäende af sten vid sten. Dessa äro såväl under som öfver vattenytan alldeles öfver- vuxna af Ahynchostegium rusciforme. Under vattenytan ses här och hvar äfven Fontinalis dalecarlica social. I öfrigt träffas: Sparganium minimum (steril) cop. Callitriche polymorpha IV sol. — spars. samt af vattenöfverständare: Menyanthes trifoliata V spars. Naumburgia thyrsiflora I sol. Caltha palustris VII spars, en mycket yppig ända till öfver 1 m. hög form. Carex ampullacea IV spars., bildar här och hvar smärre bestånd. - Bäck mellan Tuomaniemi och Pääskynen vid vägen . Pajala— Vittangi (d. 6 aug. 1902). Bredd cirka 2—3 m. och djup i midten varierande mellan 0,5—1,5 m. Botten grusig. Stor strömhastighet. Kortstamsváxter. Ranunculus 8 reptans I greg. på intill 30 cm. djup. Langstamsvaxter. Callitriche polymorpha IV spars. Ytbladsväxter. Sparganium minimum II och Sp. sub- _muticum II växa tillsamman; här och hvar sociala. í k A ) : | we. Vattenófverstándare. Hippuris vulgaris III greg. nästan öfverallt. Naumburgia thyrsiflora IT cop. Equisetum 8 limosum spars. Menyanthes trifoliata IV spars. Caltha palustris V spars. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 4. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4 Betydelsen af vegetationsperiodens längd för vattenväzterna. | | Antal dagar | ons | STOMI mellan is- | Islossning. | Isläggning. | lossning och | islággning. | | | Sjöarna i östligaste Norr- | balón , DE | 1 juni 10 —20 okt. 152—142 | Sjöarna i nordvästra Lapp- | | | land” UeEOGUBAR ER NL | 10 juni | 10—20 nov. | 153—163 | Sjöarna i Stockholmstrakten 25 april | 20 nov. | 209 ES D UG Gale. TA. 357%: 26 maj | 20 okt 147 nen ds) uo. | 11 april | 21 nov. 224 | Ofvanstående tabell! visar, att skillnaden mellan antal dagar öppet vatten för sjöarna inom det behandlade området och Stockholmstrakten är 67—77 dagar. De rinnande vattnen visa något afvikande förhållanden, då i dem i allmänhet is- lossningen sker något tidigare och isläggningen något senare. Skillnaden i antal dagar öppet vatten mellan Muonio älf och Fyrisån är 77 dagar. Då isläggningen i östra Norr- land sker vid 0” C., visa västra Lapplands fjälltrakter den egendomligheten,? att isläggningen sker först ungefär sam- tidigt med att Stockholmstraktens sjöar isläggas och vid en lufttemperatur af — 8° C. Vegetationsperioden blir där- igenom afsevärdt förlängd, och detta förklarar en del vatten- växters förekomst pä västliga lokaler i Lappland, där man med kännedom om klimatet i öfrigt knappast skulle vänta dem. Att vegetationsperiodens förkortning här norr ut med 2 - —2!/2 månad skall ha afgörande betydelse för vattenväxt- floran är själfklart. Dagen är ju visserligen mycket längre här än i Stockholmstrakten, men detta utjämnas sannolikt i betydlig grad genom den kortare vegetationsperioden. Säkert är, att vanskligheterna för blomning och frösättning äro myc- ket stora. Inom området förekomma 23 arter och hybrider, hvilka kunna räknas till egentliga vattenväxter. ! I hufvudsak uppgjord efter H. E. HAMBERG, Sveriges klimat i Sveriges rike. Sthlm 1902. ” HAMBERG 1. c. Ee S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 19 Utricularia vulgaris. Callitriche polymorpha. U. intermedia. C. vernalis. Nymphea candida. C. autumnalis. Nuphar luteum. Lemna trisulca. N. luteum x pumilum. Potamogeton natans. N. pumilum. P. alpina. Ranunculus 8 reptans. P. alpina x graminea. R. hyperboreus. P. graminea och 8 gramini- Batrachium peltatum. folia. Subularia aquatica. P. perfoliata. Myriophyllum alterniflorum. Sparganium submuticum. Hippuris vulgaris f. flu- Sp. minimum. viatilis. Bland dessa 23 arter har jag anträffat Utricularia vul- garis, U. intermedia, Myriophyllum alterniflorum och Lemna trisulea uteslutande sterila och endast en gang sett Sparga- nium submuticum och Sp. minimum blomma. Ihägkommas bör dock, att Lemna trisulca inom vårt land i allmänhet är steril, och att äfven Utricularia intermedia mera sällan blommar.! Hinna sålunda det öfvervägande antalet vattenväxter blomma, hinna de däremot knappast sätta frö. Under 1902 års, visserligen ovanligt ogynnsamma sommar hade sålunda endast Subularia och Banunculus hyperboreus (samt möjligen Callitriche-arterna) hunnit få mogna frö Under än ogynnsammare förhållanden lefva vattenväxterna vid det norr om områdets gräns belägna Karesuando.? 1 JOHANSSON anför t. ex. l. c. sid. 89, att Utricularia intermedia på Gottland sällan blommar. ? C. P. LzesTADIUS skrifver därom (Bidrag till kännedomen om växtlig- heten i Torneå Lappmark, Uppsala 1860), sid. 42: »Det förtjänar anmärkas, att det är allenast under varma somrar, som Nympheacee, Potamogetonee, Typhacee, Myriophylla, Utricularie och andra vattenväxter hinna sin fulla utveckling. Sistlidne sommar (1859) hade alla icke en gång utvecklat sina blommor i slutet af augusti, som är höstmånad i Karesuando. Endast Pota- mogeton rufescens, nigrescens och gramineus, Batrachium peltatum, Nuphar, Myriophyllum alterniflorum och Sparganium hyperboreum blommade. Vat- tenständet i älfven var så högt, att växterna måste uttömma hela sin kraft på utbildandet af det vegetativa systemet för att nå upp till vattenytan. Några, såsom t. ex. Potamogeton sparganifolius, hunno icke ens dit. Nuphar inter- medium blommade ungefär en half fot under vattenytan och hade stundom halfmogna frukter mellan de tätt tillsammans slutna hyllebladen. Sparganium affine, som förekommer steril öfverallt i älfvarna, och Utricularia vulgaris, som växer i djupa pölar, skola enl. Lest. (härmed afses L. L. Lasrapivs) högst sällan hafva blommat, den senare i mannaminne endast sommaren 1844>. 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 4. Under sommaren 1902 voro fórhállandena vidrigare àn vanligt för vattenvüxterna, i det att äfven ljustillgángen för- minskades pä tvenne väsentligt olika sátt. Detta skedde för det första genom den abnorma vattenhöjden, sá att en del arter måste använda all kraft på att na ytan — så t. ex. sag jag d. 18 aug. i Kaunisjärvi Potamogeton natans med nüstan alla flytbladen 5—10 cm. under ytan. — Det andra af de förhållanden, som minskade ljustillgángen, var, att med vattnet frán myrarna nedstrómmade massor af mineralbe- stándsdelar och humusämnen, hvilka nedsatte vattnets ge- nomskinlighet och därmed ljustillgángen. Sammanfattas det ofvan sagda, finner man, att vattenvüxterna hüruppe üfven under gynnsamma ár för sin förökning och spridning nästan enbart äro hänvisade till den vege- tativa vägen. Vattenväxternas spridning är redan så pass ingående behandlad af olika författare, att här endast skall framhållas en faktor, som synts mig föga eller icke beaktad. Spridning utefter ett vattendrag är ju visserligen jämförelsevis lätt att förklara, jämförd med spridningen uppför detsamma. Af ej ringa betydelse inom många vattendrag är timmerflott- ningen. Stockarna söka sig ofta in mot land och ligga där och gnida samt lösslita särskildt bottenväxter, hvilka sedan antingen själfva föras nedför älfven eller som passagerare följa stocken på dess väg utför. I Torne älf har jag iakt- tagit på så sätt lösgjord Ranunculus 8 reptans, i Kalix älf Subularia. Jag har äfven sett stockar komma ur den egent- liga strömfåran, intrassla sig i Batrachiwm- och Potamogeton- samhällena och sedan, medförande massor af stjälkar med blommor och blad, åter ge sig i väg utför älfven. På Torne älfs stränder ser man ofta talrika sådana ilandflutna stjälk- stycken af Batrachium peltatum, hvilka slagit rot i den våta sanden eller leran. I forsarna blir denna stockarnas lös- görande verkan naturligtvis ännu våldsammare. Anmärkas kan, att nästan all timmerflottning sker på våren samt atti gränsälfvarna mot Finland endast flottbundet timmer får framföras, men i alla fall torde de massor af timmer, som nedflottas längs vattendragen — på finska sidan af Torne älf flottades år 1897 192,000 sågstockar —, äga betydelse för vattenväxternas spridning. Det nu sagda gäller äfven bott- S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 21 nens arter samt, dä flottningen sker under värfloden, i hög grad fastmarkens flora. Att timrets åverkan å de senare är afsevärd framgår af att strandsyn med värdering däraf nästan regelbundet äger rum i Norrland. Direkta iakttagelser häröfver hoppas jag bli i tillfälle att annorstädes publicera. Äfven vid den här brukliga transportmetoden »stakning> uppför älfvarna, lösgöras massor af vattenväxter, något som jag direkt iakttagit beträffande Ranunculus 8 reptans, Ba- trachium peltatum, Myriophyllum alterniflorum, Callitriche, Potamogeton och Fontinalis. Stränderna. Där trädbeständet ej går ned till vattenranden, visa stränderna en mycket olikartad vegetation. Följande typer torde dock kunna urskiljas, alla anmärkningsvärdt fattiga på mossor. a. Starrängar. b. Videsnär. c. Örtstränder, hvilka uppträda närmast böljgränsen, särskildt på stenbunden mark, äro till sin natur mycket olika, men karakteriseras af mestadels gles, vanligen mycket artrik vegetation, och af att ingen art i vanliga fall inom dem blir dominerande. d. Buskmark. I föregående kapitel omtalas hurusom man, särskildt kring sjöarna, träffar ett mer eller mindre bredt bälte af starräng, där Carex aquatilis, C. ampullacea, C. acuta eller mera sällan C. filiformis äro förhärskande. Så träffas vid den i det föregående (sid. 12) omtalade Pentäsjärvi innanför vattenöfverståndarzonen i vattenranden periodiskt öfversvämmade starrängar, öfver hvilka följande anteckning lämnar en bild. Starräng vid Pentäsjärvi (d. 8 aug. 1902). Soc. Carex ampullacea IV. Cop. Juncus filiformis II], Carex aquatilis IV, C. ca- nescens IV. Spars. Galium uliginosum II, Pedicularis palustris V—VTI, Cicuta virosa I, Caltha palustris V—VI. 22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 4. Sol. Galium trifidum II—III, Ranunculus repens IV, Car- damine pratensis IV, Epilobium palustre I—II. I starrängen finnes äfven något Sphagna. Starrüngens öde tyckes ofta vara att öfvergå i videsnär med ungefär- ligen den sammansättning, som nedan beskrifves. Videsnåren torde i sin tur ofta få ge vika för björken eller granen. Videsnår vid Pentäsjärvi d. 8 aug. 1902. Hufvudsakligen Salix lapponum, till hvilken sluter sig S. pentandra, S. depressa, S. phylicifolia samt Alnus incana. Sphagna och Polytrichum upptráda spars. — sol. Soc. Eriophorum vaginatum VI i de fuktigare partierna. Greg. Spiraea ulmaria I. Cop. Cornus suecica IV, Betula nana V, Carez limosa IV, C. cespitosa IV. Spars. Valeriana officinalis IT, Trientalis europea lll, Viola epipsila V, Rubus arcticus IV—V, Cassandra calycu- lata V, Montia fontana a minor IL, Carex dioica III—IV. Agrostis borealis Il. Sol. Galium trifidum II—III, Veronica longifolia ILL, Angelica archangelica I, Luzula pallescens IV, Hierochloa borealis III. Ortstrander. Huru mängfaldiga och skiftande till sin natur de under nom. c. (sid. 21) omtalade växtsamhällena aro, torde följande anteckningar limna ett begrepp om. Antalet af i dem in- gående arter är för dessa trakter mycket högt, och dar träffas växter af ganska olika typer. En del af dem höra väl egentligen hemma i skogarnas, en annan del i myrarnas växtsamhällen, de flesta äro ängsväxter, några af älfvarna nedfórda alpinaarter, andra slutligen äro ej bundna vid. nagra särskilda växtsamhällen. Grusig strandremsa vid Nankijärvi (67° 56’—67° 58 m. br., 221 m. ö. h., d. ı3 aug. 1902). Sjöns ostsida är omgifven af skogmyrar, där Pinus abies är cop., Pinus silvestris spars. och Betula odorata sol. Myren går ända fram till sjókanten, där den slutar vid en 0,5—1 m. hög brink. Nedanför denna finnes en liten ofta endast 0,5 —1 m. bred grusig strand. Af myrens arter träffas i kanten af brinken och på stranden: Spars. Pinguicula villosa V, Rubus chamemorus IV—V — VI, Myrtillus uliginosa V, Andromeda polifolia IV, Ledum OO S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 23 palustre IV, Carex globularis IV—V, C. capitata V, C. pauci- flora V. Sol. Oxycoccus palustris IV—V, Myrtillus nigra IV. samt af andra arter: Cop. Carex cespitosa IV, C. canescens IV, Equisetum sil- vaticum. | Spars. Solidago virgaurea III, Saussurea alpina IT, Lin- nea borealis II, Pinguicula vulgaris IN—V, Trientalis europea IV, Cornus suecica IV, Ranunculus lapponicus V, Viola epip- sila V, Spirea ulmaria I, Polygonum viviparum IV, Salix lapponum V, Betula nana V, Juncus filiformis III, Carex va- ginata IV, Calamagrostis lanceolata I, Equisetum palustre f. polystachya. Sol. Euphrasia latifolia III, Pedicularis lapponica V, Melampyrum pratense III—IV, Trollius europeus V, Parnas- sia palustris Ili, Epilobium angustifolium I, Sorbus aucupariu III—IV, Rubus arcticus x saxatilis III—IV, Vaccinium vitis idea IV, Empetrum nigrum V, Populus tremula 0, Salix de- pressa 8 cinerascens V, S. myrtilloides V, Alnus incana V, Majanthenum bifolium IV, Juncus biglumis VI, Luzula g multiflora IV, Festuca rubra III, Poa pratensis III, Aira flexuosa I, Juniperus communis, Selaginella spinulosa. Sandstrand pa Esisaari holme (d. 2 aug. 1902). Holmen ligger 1 Torne älf och är under ständig tillväxt (se vidare sid. 41). Greg. Juncus filiformis ILL, Eleocharis palustris III, Carex goodenoughi Ill. Cop. Ranunculus 3 reptans III, Calamagrostis stricta I, Equisetum arvense. Spars. Ranunculus repens III—IV, Caltha palustris IV, Eleocharis acicularis III, Aira cespitosa I. Sol. Leontodon autumnalis III, Barbarea stricta IV, Cardamine pratensis III, Nasturtium palustre III—IV, Co- marum palustre Ill, Viera cracea III, Trifolium repens III, Festuca rubra 11. Pa ett annat ställe är strandremsan 8—10 m. bred och ager följande artbesättning: Närmast vattnet växa: Cop. Juncus alpinus 111. Spars. Ranunculus 8 reptans III, R. repens III—IV, Su- bularia aquatica IV, Carex canescens IV, Equisetum palustre. 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Och på den torrare öfre delen af stranden: Cop. Luzula 8 multiflora IV, L. pallescens IV, Eleocharis acicularis III. Spars. Calamagrostis stricta II, Alopecurus *fulvus LII. Sol. Taraxacum officinale VII, Pinguicula vulgaris IV, Viola palustris V, Viscaria alpina III, Ara cespitosa I, Agrostis borealis IL, Polytrichum juniperinum, Blasia pusilla. I dessa strandformationer ager man det naturliga för- stadiet till de fran samma holme à sid. 41 skildrade ängarna. Lerig strand pa Torne älfs nordöstra sida (midt emot Pajala, d. 23 aug. 1902). Stranden består af en 3—7 m. hög nipa med af de sma bäckarna djupt nedskurna raviner. Snön kvarligger saval i ravinerna som under nipan mycket länge. Sjalfva strand- remsan varierar i bredd mellan 2—-6 m. och ager en ytterst gles vegetation. Greg. Gnaphalium uliginosum *pilulare 1V, Juncus bu- fonius IV. Cop. Agrostis stolomifera II. Spars. Leontodon autumnalis Ill, Ranunculus 8 reptans IL—IIL, AR. repens IV, Cerastium vulgatum IV, Trifolium re- pens III, Juncus filiformis ILL, J. alpinus ILL, Eleocharis aci- cularis V (fläckvis), Carex canescens V, Poa annua lll, Agrostis borealis III, Equisetum arvensc, E. 8 limosum (låg, krypande form). Sol. Batrachium peltatum (ilandflutna stjälkbitar med några få blad växte i den vattendränkta leran), Caltha pa- lustris VII, Nasturtium palustre V, Hippuris vulgaris (med ytterligt korta kransgrenar) Comarum palustre IV, Poly- gonum aviculare III, Rwmez acetosella Ill, Aira cespitosa I, Phleum alpinum” ILI. Blockstrand, Torne älf vid Autio (67° 13 n. br., 150 m. ö. h., d. 11 aug. 1902). Den 5—10 m. breda stranden tückes af block vid block. Enstaka lagvuxna Salix depressa, S. myrtilloides, och S. phylicifolia växa pä längt afständ frän hvarandra. Cop. Ranunculus 8 reptans IV, Juncus filiformis ILI, J. alpinus III, Eleocharis palustris 1II—IV, Carex goode- noughi IV, Agrostis stolonifera I—LI. Spars. Eleocharis acicularis Ill, Alopecurus *fulvus, Equisetum pratense. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 25 Sol. Leontodon autumnalis IIT, Euphrasia latifolia ILL, Caltha palustris VII, Trifolium repens III, Callitriche ver- nalis (växande på stranden) IV, Festuca rubra II, Aira ces- pitosa I. Dessa trenne anteckningar från Torne älfs stränder äro valda bland ett större antal för att visa, huru olika vegeta- tionen gestaltar sig om stranden är starkt stenbunden, be- stående af lera eller sand. Muonio älfs nästan alltid ytterst steniga stränder visa, trots växtlokalernas inbördes likhet, mycket olika vegetation, något som mer än väl torde framgå af följande anteckningar. Stenig strandremsa vid Muonio älf vid Kihlangi (67° 35 n. br., cirka 170 m. ö. h., d. 12 aug. 1902). Stranden ytterst blockrik, bildad af uttvättad morän, samt cirka 20 m. bred. Den vertikala niväskillnaden 5—6 m. Få och lágvuxna Salix-buskar samt Alnus incana. Mossor spridda. Cop. Myrtillus uliginosa V, Carex goodenoughii IV, Aira flexuosa I, Agrostis stolonifera I, Equisetum pratense. Spars. Antennaria dioica LV, Solidago virgaurea IIT, Leon- todon autumnalis III, Pinguicula vulgaris IV—V, Rubus saxa- tilis III, Comarum palustre III, Astragalus alpinus IV, Em- petrum nigrum 0, Molinia cerulea II, Aira cespitosa I, Cala- magrostis stricta LI. Sol. Achillea millefolium III, Bartsia alpina IV, Vero- nica longifolia III, Caltha palustris III, Viola canina "montana V, Parnassia palustris III, Calluna vulgaris 0, Luzula 8 multi- flora IV, Festuca rubra III. Stenig strandremsa vid Muonio älf (67° 42’ n. br., 184 m. 6. h., mellan Granvik och Parkajoki d. 12 aug. 1902.) Strandremsan af 8—10 m. bredd samt ringa lutning. Endast enstaka mossor. Cop. Ozyria digyna IIl, Aira cespitosa I. Spars. Antennaria dioica Il, Solidago virgaurea III, Myo- sotis palustris III, Euphrasia latifolia III, Pinguicula vulgaris IV, Angelica archangelica II, Viscaria alpina IV, Astragalus alpinus IV, Polygonum viviparum IV, Festuca rubra III, Agrostis borealis IT, Phleum alpinum ILL, Equisetum pratense. Sol. (f. 1713). »Väldig jägare strófvade han vida omkring i skog och fjäll och lärde 36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4 b) Bortröjande af skogen. Denna metod användes i fall, dá äng ej kan vinnas ur skog genom öfversilning. B. Ur åker. a) Åkern lämnas åt sig själf, hvarvid den småningom gräsbindes. Sedan åker i årtionde burit korn, lämnas den vanligen på grund af den dåliga afkastningen åt sitt öde, och efter 2—3 ar utträngas äkerogräsen af gräs och lindan eller vallen är färdig. b) Akern igensås antingen med timotej eller vanligast frö, som runnit af det i höladorna förvarade höet och där uppsamlats. En mängd frö tillföres ängen understundom genom obrun- nen kreatursgódsel.! Svedjebruk har icke på länge förekommit inom Pajala socken och Muonio kapellag och är där numera fullkomligt okänd. Hårdvall brukar man kalla ouppbruten stenbunden mark, som gjorts gräsbärande antingen genom direkt påfö- rande af gödning, eller genom att gödselvatten genom markens lutning dit afrunnit. | Vallarna stå många årtionden, om jordmånen är god. Gödningen sker vanligen antingen genom att på hösten på- föra gödsel på barmarken eller gödselvatten på den första tunna snön. Här nedan lämnas en tabell af åtta väsentligt olika ängs- samhällen. De i dem ingående växtarterna ha ordnats i tvenne grupper, den första omfattande dem, som ingå i större antalet af ängarna, den andra sådana arter, som endast före- komma i en eller ett par, oeh där icke spela någon större kvantitativ roll. därunder en sak, som framför annat burit hans minne till nutiden — sättet att bereda slåtterängar genom anläggning af dammar. Det lärde han af bäf- vern. En sådan hade dämt i yttre Brynnflon, och Sven lade märke till att ymnigt gräs växte ofvanför bäfverdammen. Själf dämde han nu upp vattnet i öfre Brynnflon vid Djuptjärn, och en präktig starrslått vanns. En mycken- het slåtter, s. k. damslåtter, har sedan dess på samma sätt erhållits.» ! Jmf. J. M. NORMAN, Norges arktiske flora. Del. 1 Kristiania, 1895, sid. 23, där om Ranunculus acris anföres: »Pà Tromsg og i Larviks omegn har jeg seet spirende fre af den i komeg. Nar nu, som almindelig i vore arktiske trakter, hjemmejordens enge gjedsles ved, att frauen om váren ud- bredes over dem og smuldres, giver den ár efter ár gjentagne ufrivillige ud- säning af planten anledning til dens store akkumulation.» sırds —— — CC JU D ‘ ^ MOMS 4 D 9 ar / ~ " » Mr m SI ds sırds JON « un 7» | 7, eS | TT a ‘Ty ‘TIT—11'steds) [Ir “doo > = "id | 25 ‘II—I 'sıeds '[ ‘doo 'T 'sıeds in 3 HH ' SYVILOQ si]804Dp FA " 908 : : dee | doo 'T 208 'T '908 do; wits = AT 908 III ‘908 ‘TT doo = m u Dnsopwlsmo pup es - | E | LIE ‘908 "m “doo er sısuogDad DOT S me steds | TT "doo | ory vsteds Das) TH P am os | or d » | ra | 'dod—sarvds f u —7 'doo |* ' " *,'92404 DONE 1 IA Sereda I ‘AT 108 TIT ‘sands = Die "AT doo au [ vj . 4 . se vira 1 : "t A | P N / , 2 AI [OS AI sırds AI [Os | "AT ‘doo “Al doo Al ‘S019 | PLO i) jn [^] pjnzn'T > — III ‘108 | II—I ‘saeds | - PT t AI IIT doo| + umapdiaa 0unuofifigo, 2 111 DII 08 | "III '5 rS y 2 ; | TIT 'steds ‘TIT 'Saeds "DIT "TOR Ov * = | "AAT 'T08 "AT 108 “AT ‘TOS D20D429 DIDLA | | eer "| arme | cape [A-ADTe| > © > ena [IT ‘10s Al IH | \ III \ SNITIAD SNQNIT ” | doo-—'sieds[| 'savds—'Tosj| | ‘TIT ‘sauds ; ‘saeds ; sm “ . = TIA ‘908 ‘A 'savds |: | € 1 Dre [I] ‘studs |^ ^ powrnubaD 4071998 5 | A 'sıeds ["A—AI BIed8, TA 'sreds ‘TA doo ‘A 3918 ‘A [os | 3 oe - EM | "EE A ‘TOE A 908 "oc ocsmado4no. $2104, > | ‘loo—‘sandsy{ ra TII “108 —- "AT "Tos SN e ‘AT ‘doo > JI as I 'T08 STD SNINIUNUDM A . ke oa h | ] "AI '008—:d09 "ITI. [O8 . REM . AU : IT] ‘savds TIT ‘savds E a MN ie | “AT Tos AT ‘doo ZU 4 . m , ‘ - M » La "B ) SN y "NI ) | * . 4 D " * 1 = ITA 'sieds| IA 108 TA sinds | TJA 'sreds x | IIT ‘studs III ‘10s pujofifuo] 0140.24 m | i * '[os "es | a * I | d S . rel » " | ‘ | Ill 08 € [ * | ^ H Bp LI 2 E DII 'steds | III qos lAT-TIDSieds| jpg 'sruds | x yes = NOMAD MONONA, i IT] ‘sands II os TT ‘exude LUE Am etis in | | III 'saeds |^ c vamobuna ofppuog M 8 : ‘sands ‘TTT ‘TOS i ee tera cle | d : | PR III [08 II IL (92 uno four ojpop ei 8/61 8/ot di STOINRASIEI NU fo ferel ear rrrA | vere. Lye Speo TA |. st ER ey, OF '8/g M Ed c © Vd IIA -nuopuonjy A| ^" opmny AT LIBLSTSG I 8/; IRRSISSE IT) 8/5; Hrevsrsnp T [= a '"uoxoos vev[e(uq wour iodÁjsSug LATO oT IT Toe | I] e = x: = Pa LE E jb. E BS "T "A ‘TOS ‘A Des Lit "A 108 07 DUDjuont: DUMMDO "A = = ae IA—A ‘savds| 'A 'sieds = — — oo c ppnsdido vrorA x = d — = — -— — " WNIWDAPIS WnTWD.402) kt N sn IEA ‘sands T — = un "0c sppQsnqpod muB) T ‘sands = — = - = aa ru yp sands | > unavyf wnajowp "AT ‘savds - — — — 'TII s2eds — — ' c suado4 snqnownwpop "AL 68 ‘TEL 108 "AT [95 = _ ‘LIT ‘Tos — -— (Co $»(Qsoa]is. wniyo faa) — = — 7 "AL [08 | - -— — — |^ podo.4mno sippjwotA, — — — — = “AT doo — "AL ‘doo vrofigo A N:0 4. "AL ‘Tos = III doo — — -— — TII "108 ' $nua] masp.adnz] P er —_ "AL [OS III 'saeds _ = — ET TE -nundumdy UNVUOWDJOJ BAND 3. = di [95 II “108 = "oc UNSOUUYN wn x) T 1 a9 "= ‘0 "Tos TII—II "108 = = eds WNWDAH = "I ‘108 = TT = v — — | 0 14402292. sidaug ARKIV FOR BOTANIK. ‘[ TOS -— — — (Co awnoaqis wnipabnyy — — — Meo ‘Ty ‘savds 'I 90s ‘TI ‘suuds — wnppliydosajay unisug 3 “AT "os II "os Br aa "AT ‘Jos ‘AI ‘108 "AL 108 (00 0 sn3nfÉuo] wosabruy "AI TOS "AI 708 XII '[08 p ‘IL 08 = = gan A ^ = ‘TIL 108 |^ ^ ^»0?00p VVUUINUP zd e == — n21]vaqis ungpydoun *A9.1U 8f. BSIJUBAO JAYUVLOY °F 8 '8/ '8/ar BISN ; (ax m Jer EM '%/zABUSISH [T '8/; HEUUSTSQ[ T epee THEA, viele ITA |S MATA! vuoruougt A (1 OY AT juvestsor III [ne] — ——— — —— — —K —— — - — — —._ — — — —————— — — — mn —— — _ — - _ — — - — S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 89 AE. IM) "AL ‘doo "AL ‘sands “AL ‘108 ao "A 1085 wn ‘TIT 108 E TII 108 — ‘TIT ‘sands TII ! n 'sieds— [os 0 [os E ATI. pos De ‘AT sıvds "AL ‘108 () 108 AN la ML 10 "AL 'saeds "AL 'Sıeds EN TIL ‘doo 'A [08 "AT 'sıeds JIp reds 'TIT ‘sauds '0 84uds "III ‘sauds €) TOS ‘IT saeds "AI ‘savds ‘TTT ‘sands "AL ‘Savds ‘sands fT AIL. i97 "AI 'sıeds TIL doo AII 108 "AI ar TOP Zar IN» "AT 'sıeds reg Tos '0 'Steds ‘LL Tos | * t 5i vi rio pyowal Da. XIV) * $uaosojppd. "T ' psopd. vnzwT : puofiaponb. sy«nq wunmofıq unu jwnCppR sıpaaaa Dt4ADUOQDH )]]os0]29D "8M Uso]oop LIUNAT wn«bru wngodaung “our vpowhy st4DD]naà. DWn]]v,) pope SVA wwmtw199D A : psowbyn snqpg4lt pir osuogqnad. “AT, swodas wuniofrtq snwuw]p snjpDp4]sy ' 94]snqpd. un.ıwwo) sıyıypans snqnap | sipDjna 0]jyUwouo]p ' powtownDwwio DSO LI . LI . wn] -ofıysnhun wniqo]war = ++ + .24n20D ma op N:0 4. BAND 3. ARKIV FOR BOTANIK. 40 ‘savds — — “doo — — - = “= — ‘doo — — -- -— doo sauds -—- -—— ‘sands ‘sands ‘sands ‘savds -— — : — - ‘sands ‘savds — — — [0s — — 108 ‘108 — '[os an "AI 'T08 = "AI TOS — "AT ‘doo ‘TIT ‘108 ‘TIT es -- "AL [08 — = — — ‘T ‘008 - — = ‘AT TOS ‘TIT "IOS — "AI Tes "AT ‘saeds — - ‘TTT 08 -- _ — TIT ‘108 — "AT ‘studs "AT 'sueds "AL ‘sauds — -— - : — 2 — - - "AT ‘sands — — - 8/61 8/01 '8/er BISN] '8/g vepeleq TITA| vrePeq- TTA A/,g epuleq TA -Puopuon]q A 'S/j 0mm y AT LIBBSISTE [TI "> DUVUDPI voy sısnpd ogfioowwlix) unpubosas uwnapy iar ' sopio.puop wnioputi];) un -wwadiunl — awnipoia)fijoq ' psopnurds Dj]owibpjog "opuepun] awnuwofi«20g IEEE -D40po — wmapwnpnaowqwup tt qunuedpo .unoptq | t t t psonaoy v.p ttv t Dun mar toto csguwodoa qwn21]14 T, Tiras. cor "Durs ) "SUDSIUDI Q4 S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 41 De spontant i naturen uppstående ängarna torde träffas i sin mest typiska form på holmarna. Som exempel må tjäna holmen Esisaari i Torne älf. Densamma utgöres af en be- tydande sandbank i älfvens längdriktning, 1—1, km. lång, ett par hundra meter bred. Afständet till norra älfstranden är ungefär 150—200 m., till södra 200—300 m. En ganska snabb nydaning af holmen äger rum genom aflagring af sand särskildt på västra och sydvästra sidan. Isgängen om våren är af vikt härvid, men å andra sidan utätes äfven af ström och isgång holmens nordöstra del. Å holmen träffas trenne olika ängstyper. Strandfloran (se sid. 23) öfvergår inåt holmen i en sandig äng (n:o I å tabell). Denna äng gör i sin helhet ett glest och förtorkadt intryck. Soc. äro: Trollius europeus, Aira cespitosa, Eqwisetum pratense. Cop. Euphrasia latifolia, Rhinanthus minor, Polygonum viviparum, Poa pratensis. Spars. Solidago virgaurea, Thalictrum flavum, Stellaria graminea. Epilobium angustifolium (blad). Sol. 24 arter. Sma sterila buskar af Rosa cinnamomea och har och hvar Myrtillus uliginosa samt en lågväxt form af Vaccinium vitis idea ingå i växtsamhället. Mossor äro endast sparsamt in- strödda. Denna ängsform har på holmen utvecklats i tvenne olika riktningar; dels har inom den större delen af holmen uppstått en ängstyp, där mossorna äro något rikligare, och där mesta- dels de storbladiga örterna ingå i betydligt större mängd än i den ursprungliga ängstypen (jmf. n:o III i tabellen å sid. 37), dels har genom människans ingripande inom en del af den ursprungliga ängen gräsen blifvit dominerande (n:o II 1 tabellen å sid. 37). ll Äng A Esisaari holme vid Pajala. Inom den syd- ligaste delen af ängen finnas några få 2—3 m. höga björk- buskar samt enstaka buskar af Salix depressa 9 cinerascens, S. lapponum och Juniperus communis. Soc. och greg. äro: Cirsium heterophyllum, Trollius euro- peus, Polygonum viviparum och Aira flexuosa. Cop. Euphrasia latifolia, Geranium silvaticum, Luzula pallescens, Festuca rubra, Aira cespitosa, Equisetum pratense. 42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Spars. Achillea millefolium, Solidago virgaurea, Veronica longifolia, Ranunculus repens, Thalictrum flavum, Viscaria alpina, Stellaria graminea, Vicia cracca, Astragalus alpinus, Trifolium repens, Myrtillus uliginosa, Vaccinium vitis idea, Empetrum nigrum, Pyrola minor, Rumez acetosa, Habenaria viridis, Majanthenum bifolium, Agrostis borealis, Selaginella spinulosa. Sol. 17 arter. Marken är i allmänhet tätt tufvad och det lägsta vegeta- tionsskiktet bildas af blad tillhörande Azra flexuosa, Trifolium repens, Antennaria dioica samt af Selaginella, Botrychtum m. fl. Det mellersta skiktet, som när en höjd af 40 cm., utgóres af Aira flexuosa, Aira cespitosa, Ranunculus acris och Solidago. Högsta skiktet bildas af Trollius och Cirsium heterophyllum. Päfallande är beständens täthet samt de talrika, mestadels storbladiga örterna. Följande tabell visar förhällandet mellan örter och gräs i de olika ängarna. ly IE TTT. IV. | y; | VE | VILI NE | | Absoluta antalet örter. . .| 27 | 13 | 98 | 23 | 15 | 20 | 15 | 21 | 3 gr. | ag "8g [NG | AN | | | | | | | j Procent üórter. . . . . . . 75 | 62 | 80 ; 72 | 68 | 77 | Se | DE . ou. | 25 | 38 | 20 | 28 | 32 | 28. | TN Inom vissa sidländt liggande delar af ängen III från Esisaari ha mossorna tilltagit, frekvensförhållandena ha något förskjutits, och här gjordes följande ståndortsanteckning: Cerefolium silvestre spars. III, Thalictrum flavum soc. III, Geranium silvaticum cop. III, Rumex acetosa cop. III, Azra cespitosa cop. I. Af i ängen III ej antrüffade arter växa 1 detta parti: Ranunculus auricomus spars. IV, Viola palustris spars. IV, Spirea ulmaria cop. I, samt i midten, där större fuk- - tighet råder, glesa bestånd af: Juncus filiformis cop. LI, Carex canescens cop. IV, Calamagrostis stricta soc. III. På sina ställen har vatten samlat sig i små fördjup- ningar, och kärr af 8—9 m. diameter med öppet vatten ha bildats. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 43 På den vattendränkta marken mellan ängen och det öppna vattnet träffas Galium ulignosum spars. III, Pedicu- laris palustris spars. IV, Ranunculus auricomus spars. V, R. repens spars. III—IV, Viola palustris spars. IV, Cala- magrostis stricta spars. II, Spirea ulmaria cop. I, Eriop- horum angustifolium spars. — greg. IV, E. scheuchzeri sol. IV; Skematisk figur visande arternas fürdewung vid ett litet kärr på Esisaari OMenyanthes. XNaumburgia, VEleocharis palustris, © Carex vesicarta.. - C. acuta, —Equisetum bLmosum Fig. 1. samt i ett bälte invid det öppna vattnet: Carex acuta soc. IV och C. vesicaria spars. IV. I själfva vattnet vàxa: Naumburgia thyrsiflora spars. — soc. II, Menyanthes trifoliata soc. IV, Hippuris vulgaris spars. — cop. III, Callitriche polymorpha cop. IL Sparganium mini- mum cop. III, Eleocharis palustris greg. 11, Equisetum 8 limosum soc. 111. 44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Vidstäende figur är afsedd att gifva en bild af växtarternas fördelning inom ett af de nyss beskrifna partierna af holmen. Den yttre linjen angifver gränsen mot ängen, den mellersta vattenranden och den innersta gränsen mot det frän vatten- öfverständare fria vattnet. Il. Kulturäng à Esisaari holme vid Pajala (se tabellen sid. 37). Ängen har tydligen varit åker, blifvit uppgräfd och därefter lämnats åt sig själf att spontant gräsbindas. Mellan och på de uppgräfda torfvorna frodas nu yppiga gräsruggar. Gräsarterna äro här till antalet dominerande; då de i den under I från samma holme skildrade ängen utgöra 25 % och i den nyss omtalade örtrika ängen (III) endast 20%, ingå de i denna äng med 38 % Att gräsen icke blott till antalet äro de härskande visar frekvensen af de viktigaste arterna. Soc. Festuca rubra, Poa pratensis, Aira cespitosa. Cop. Luzula B multiflora, L. pallescens, Poa pratensis, Agrostis borealis. Spars. Cirsium heterophyllum, Veronica longifolia, Tha- lictrum flavum, Stellaria graminea, Vicia cracca, Carex vagt- nata, Equsetum pratense. Sol. 8 arter. Karaktäristiskt for dessa trenne olika ingstyper ar äfven antalet arter, som i dem inga. I den först omtalade angen (I) träffades 36 arter, i den örtrika (III) 41 och i den af människor paverkade endast 22. En i hufvudsak om I på Esisaari påminnande äng träffas i tab. som IV. IV. Ang vid Autio 8--10 m. från stranden af Torne älf, 3—4 m. öfver dess yta. Mossorna äro rikligare än i Esi- saari I. Spars. äro Polytrichum juniperinum och ställvis Cli- maciwm dendroides, cop. Thujidium recognitum. Vegetationen är i allmänhet gles med sanden synlig här och hvar mellan växtindividen. Enstaka Mulgedium sibiricum och Polemonium *campanulatum, grupper samt spridda buskar af Myrtillus uli- ginosa höja sig öfver den öfriga ängsfloran. Soc. Rhinanthus minor. Cop. Trollius europeus, Polygonum viviparwm. Spars. Solidago virgaurea, Cirsium heterophyllum, Pole- monium *campanulatum, Veronica longifolia, Viola epipsila, Stellaria graminea, Rubus saxatilis, Myrtillus uliginosa, Carex S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 45 vaginata, C. canescens, Festuca rubra, Aira cespitosa, Agrostis borealis, Selaginella spinulosa. Sol. 13 arter. Ängen är tydligen af människan alldeles opäverkad, om man undantager att den i likhet med de tre förut omtalade ängarna afmejas. 3 af nu beskrifna 4 ängar ha lämnat exempel på ängs- typer, sädana de uppstä i dessa trakter utan människans in- flytande, de nedanstående 3 (VI—VIII i tabellen sid. 37), äfven de till sin flora rätt olikartade, äro exempel på ängs- typer, framgångna ur förut odlad mark. VI. Äng vid Pajala. Marken, en gång skogbevuxen, har lång tid användts till åker och därefter lämnats åt sig själt. Under den långa tid ängen af människan gödslades, voro gräsen dominerande, men i senare tid, då ängen vanskötts, ha örterna tagit öfverhand och enstaka Salix lapponum och Be- tula odorata-buskar tyda på, att skogen ånyo kommer att in- taga marken. Af mossor märkas egentligen endast spars. Polytrichum juniperinum och af lafvar spars. Peltigera canina. Ängen kan med skäl kallas Ranunculus acris-äng. Soc. Ranunculus acris. Cop. Rhinanthus minor. Spars. Achillea millefolium, Solidago virgaurea, Taraza- cum officinale, Veronica longifolia, Trollius europeus, Gera- nium silvaticum, Stellaria graminea, Alchemilla vulgaris, Vicia cracca, Carex festiva, Festuca rubra, Aira cespitosa. Sol. 10 arter. VII. Ang vid Pajala. Ar tydligen, af de trenne till denna grupp af ängar hörande, den af människan mest pa- verkade. Genom markens gödsling, igensäning samt regel- bunden slätter har den blifvit relativt fattig pa örter. Kan kallas Poa pratensis-äng. Soc. Poa pratensis. Cop. Stellaria graminea. Spars. Polygonum viviparum, Carex festiva. Sol. 13 arter. Vill. Ang vid Pajala på älfsluttningen nära kyrkan. Rikedomen på Trollius berättigar namnet Trollius europzeus- äng. Spars. Polytrichum juniperinum. 46 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 4 Soc. Trollius europeus, Poa pratensis. Cop. Rhinanthus minor, Geranium silvaticum, Trifolium pratense. Spars. Achillea millefolium, Taraxacum officinale, Vero- nica longifolia, Ranunculus repens, Thalictrum flavum, Tri- foliunm repens, Luzula 8 multiflora, Triticum repens, Equisetum pratense. Sol. 12 arter. Hvilka faktorer dro bestämmande för ängarnas artsam- mansättning och arternas frekvens? Artsammansättningen och arternas frekvens stär uppen- barligen i närmaste sammanhang med i första hand ängens uppkomstsätt, i andra dess skötsel, särskildt utsäde och göds- ling. Inom sådana ängar, som under längre tid öfverlämnats åt sig själfva, uppstår emellertid ingalunda någon jämvikt arterna emellan, utan som allmän regel synes gälla att både gräsens art- och individrikedom förminskas, medan örterna mer och mer få öfverhand. Orsaken härtill synes mig vara följande: Ehuru den vegetativa förökningen är af största betydelse vid striden mellan arterna, är det ingalunda oriktigt att fästa stor vikt äfven vid sådana förhållanden, som äro af betydelse för arternas fortplantning genom frön. Ett sådant är, huruvida ängens bärgning sker å regelbunden tid år efter år. Är detta fallet, bidrager höbärgningen att inom dessa fleråriga ängar upprätthålla en viss jämvikt arterna emellan, samtidigt som den ger vissa arter afgjorda fördelar framför de andra. Dessa gynnade arter äro framför allt de, som före föregående års höbärgning hunnit mogna sina frön. Ehuru större delen af de i ängarna ingående arterna äro fleråriga, spelar, då vallarna ofta stå mycket lång tid, äfven för dessa arter fortplantningen genom frön en stor roll, ett förhållande som ej motsäges däraf, att några arter, för hvilka frömognaden är osäker, så godt som enbart äro hänvisade till vegetativ förökning. Af de 71 arter, som å tabellen äro upptagna i de 8 be- handlade ängarnas växtsamhällen, äro endast 3 (om man från- räknar den mera tillfälligt inkomna Crepis tectorum), näm- ligen Euphrasia tenuis, E. latifolia och Rhinanthus minor, ett- S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 47 åriga. För dessa arter är frömognaden före höbärgningen ett lifsvillkor. Sommaren 1902 ägde alltför abnorma temperatur- och väderleksförhållanden för att af observationer enbart under denna sommar kunna draga mera allmängiltiga slutsatser, men anmärkningsvärdt är, att af 37 arter i de trenne från Pajala beskrifna, af människan påverkade ängarna hade endast 10 arter moget frö, då ängarna den 20—23 augusti bärgades; dessa voro Erigeron politus, Taraxacum vulgare, Rhinanthus minor, Ranunculus aeris, Trollius europeus, Cerastium vul- gatum, Luzula 8 multiflora, L. pilosa, Carex festiva och Poa alpina. Detta tyder ju pä, att den vegetativa förökningen är den mest betydande, men à andra sidan äro de ofvan uppräknade arterna gynnade genom möjlighet till fortplantning genom frö. Af dessa 10 arter spela endast Ranunculus acris och Trollius europeus större roll i dessa växtsamhällen. Upp- komsten af de ofvan omtalade Ranunculus acris- och Trollius- ängarna torde sälunda kunna anses väsentligen betingad af den tidigare frömognaden hos dessa arter. För de arter, hvilka till höbärgningen ha mognat frö, torde vid spridningen inom ängens växtsamhälle höspridningen och vändningen vid höets torkning vara den viktigaste spridande faktorn. Lämnar människan ängen fullständigt ät sitt öde, och detta är vanligen fallet, så snart buskarna i större mängd uppträda, förändras växtsamhället snart. Förr inträffade det understundom att ängen försumpades, numera torde sådana marker mestadels dikas, hvarigenom försumpningen förhindras. Ängar af mindre värde användas vanligen till betesmark, medan skogen småningom tar dem i besittning. Äfven en regelbunden betning kan framkalla en jämvikt mellan växtsamhällets arter, liknande den som åstad- kommes genom en regelbunden höbärgning. Här få nu de för vegetativ förökning väl rustade arterna öfvertaget, fort- plantningen genom frön spelar en obetydlig roll, och ettåriga arter så godt som alldeles försvinna. Rhinanthus minor t. ex., som ingår i nästan alla de andra ängstyperna, saknas här alldeles. Sista stadiet är att ängarna icke ens betas, nu läm- nas alla arterna fritt tillfälle att sätta frö, och striden dem emellan medför en helt ny artkombination. 48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:R 4. I de fall, då ängsmarkens läge är sådant, att försumpning inträder, om ej utdikning sker, visar sig först ofta Polytrichum juniperinum, hvarefter fuktighetsfördragande mossor och fane- rogamer uppträda samt vanligen buskartade Salices, Alnus, incana och Betula odorata. En ståndortsanteckning från dy- lik lokal anföres nedan. V. Äng vid Muonionalusta (se vidare tab. à sid. 37). Af mossor äro Polytrichum juniperinum spars. och Climacium dendroides och Gymnocybe palustris cop. Af fanerogamerna ange Caltha, Viola epipsila, Comarum och Carex canescens fuktighetsgraden. Cop. äro Ranunculus acris, Polygonum viviparum, Festuca rubra, Agrostis borealis, Phleum alpinum. Spars. Taraxacum officinale, Caltha palustris, Trollius europeus, Viola epipsila, Comarum palustre, Carex festiva, Luzula 8 multiflora. . Sol. 8 arter. Lofskogen. Löfskog är inom omrädet identisk med björkskog af Be- tula odorata BEcHsT., dà aspen, rónnen och graalen, de enda löfträd, som utom bjórken här fórekomma, ingenstädes upp- träda i större mängd och knappast träffas bestándsbildande. Masurbjörken (B. verrucosa Ehrh.) är endast känd från en lokal, vid Kengis. Betula nana x odorata uppträder här och hvar, än som f. pernana, än som f. perodorata, än rent in- termediär. Af Betula nana x odorata f. perodorata träffas understundom större bestånd (t. ex. på Kuusivaara vid Pajala). Subalpin björkskog finnes ingenstädes inom området, då ä ena sidan intet berg nar den höjd, att det äger verklig björkregion, och å andra sidan barrskogsgränsen förlöper nordväst om sockengränsen. Björkskogen framgår i våra dagar ur myrarnas, ängarnas och strändernas växtsamhällen, samt där elden gått fram ur skogens. Granens frön gro som bekant ej i brännans eller svedens torra aska, utan granen infinner sig först i björk- skogen med dess rika undervegetation. Man kan sålunda S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 49 med säkerhet påstå, att svedjebruk och skogseld motverkat granens utbredning, då de däremot underlättat björkens, as- pens och gråalens. Björkskogen torde i vanliga fall nå en- dast en ålder af 30—-40 år, innan barrträden, särskildt granen, blifva härskande.! Björkskogens uppkomst ur ängar, stränder och andra trädlösa samhällen underlättas genom björkens förmåga att genom öfverskuggning hindra videbuskarna att sluta sig till ett tätt bestånd, något som björken däremot själf gör. Som exempel på björkskogstyper och dessas varierande undervegetation må anföras trenne anteckningar, den första från en björkäng med glest björkbestånd, den andra från en lund med tätt slutet björkbestånd, den tredje en björkbränna på en bergtopp, där återväxt af björkskog ägt rum efter skogsbrand. Björkäng kring bäcken Harrijoki (flytande från sjön Rytijärvi 67^ 15' n. br., cirka 180 m. ö. h., d. 6 aug. 1902). Träd. Soc. | Betula odorata växande i tämligen glest be- stånd. Sol. Pinus abies, P. silvestris. Buskar. Cop. . Ribes nigrum V. Spars. Ribes rubrum V, Salix lapponum V, Alnus incana. Sol. Sorbus aucuparia III. Gräs. Greg. Carex ampullacea (närmast bäcken) IV, C. cespitosa IV. Cop. Poa pratensis II, Aira cespitosa I, Equi- setum silvaticum, E. palustre. Spars. Juncus filiformis (vid bäckkanten) III, Carex canescens IV, Calamagrostis lanceolata II, Agrostis borealis IL, Milium effusum V. Orter. Greg. Spirea ulmaria (särskildt vid bäckkanten) I. Cop. Trollius europeus V, Geranium silvaticum III, Polygonum viviparum IV. Spars. Solidago virgaurea III, Veronica longifolia IIL Rhinanthus minor III, Melampyrum pratense III—I1V, Cornus suecica IV, Viola epipsila V, Parnassia palustris II, Rubus 1 Jmf. E. Tu. SALLMÉN, Atlas öfver Finland, Helsingfors 1899. Afd. 12—13. Skogarna sid. 13. Arkiv för botanik. Band 3. N:r 4. 4 50 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4 Sol. arcticus IV, Epilobium angustifolium 0, E. palustre IT, Montia fontana a minor I (vid bäcken). Achillea millefolium 0, Taraxacum officinale VII, Galium uliginosum Il, Trientalis eu- ropea III, Cerefolium silvestre III, Ange- lica. silvestris III, Ranunculus acris III, Cerastium vulgatum IV, Pyrola rotundi- folia Ill, P. minor III, P. secunda I, P. uniflora Ill, Paris quadrifolia IV, Polypo- dium dryopteris. Bjórklund kring bäcken Nankijoki nära Nankijärvi (67° 55’ n. br., cirka 220 m. ö. h., d. 13 aug. 1902). Spars. — cop. trüffas fóljande mossarter: Polytrichum juniperinum, Sphagnum acutifolium, Clima- cium. dendroides, Hypnum uncinatum, Mnium cuspidatum och Dieranum scoparium. Träd. Soc. Buskar. Cop. | Spars. Sol. Ris. Sol. Gräs. Greg. Spars. Sol. Örter. Greg. Cop. Spars. Sol. Betula odorata. Ribes nigrum (särskildt vid bäckkanten) V. Ribes rubrum V. Sorbus aucuparia IIL—V, Prunus padus V, Salix depressa 8 cinerascens V, S. phylici- folia V, S. lapponum VII, Alnus incana V. Lycopodium selago. Carex cespitosa IV. Carex canescens IV (särskildt vid bäcken), Poa serotina I, Melica nutans IIL, Calama- grostis lanceolata I, Equisetum silvaticum. Luzula pilosa VIL, Aira cespitosa I. Spirea ulmaria I, Sthruthiopteris germanica. Rubus saxatilis ILI—IV (här och hvar). Petasites frigida 0, Cornus swecica IV, Viola epipsila V, Epilobium alsinifolium Vill. 0, Rubus arcticus IV, Pyrola minor II. Solidago virgaurea III, Cirsium heterophyllum I, Valeriana officinalis III, Galium uligi- nosum III, Seutellaria galericulata 0, Ve- ronica longifolia III, Trientalis europea III, Trolius europeus V, Actea spicata V, Cardamine pratensis III—IV, Geranium 8. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 51 silvaticum III, Stellaria alpestris f. calycantha III, Paris quadrifolia V, Polypodium phegopteris, P. dryopteris. De täta snären af Spirea ulmaria och Ribes närmast bäckranden äro karaktäristiska för detta växtsamhälle. Bjórkskog på toppen af Jupukka (67° 16' n. br., 250— 280 m. ö. h., d. 6 aug. 1902). Lokalen ligger öster om vägen mellan Autio och Area- vaara. Redan på långt håll sticker toppens ljusa björkskog af mot sidornas mörkare barrskog, och man väntar sig ovillkor- ligen subalpin björkskog. Berget är emellertid endast 280,6 m. högt, och öfver allt på de kringliggande betydligt högre bergen går barrskogen ända upp till toppen. På alla sidor af berget utbreda sig sanka myrar med blandskog, som på själfva bergsidan öfvergår i en starkt sluttande tallmo af grofva träd. Barrskogen afbrytes uppåt alldeles tvärt, och på den öfre delen af berget finnas endast några få unga granar och tallar inblandade i björkskogen. Den af björk- skogen bevuxna delen har en annan markbeskaffenhet och är kalkhaltig. Stubbar af förkolnade barrträd häntyda på att elden för uppkomsten af detta växtsamhälle spelat en afgö- rande roll. Att denna björkbränna kommer att öfvergå i barrskog ange de små granar och tallar, som redan synas här och hvar. Träd. Soc. Betula odorata. Sol. Pinus silvestris och Picea abies (af bägge träffas endast ett par m. höga individ). Buskar. Greg. Rosa cinnamomea f. typica ILI (pa sydvästra sidan). Spars. Salix caprea (steril), S. depressa V. Sol. Juniperus communis. Ris. Spars. Myrtillus uliginosa IV, Arctostaphylos uva ursi III. Sol. Vaccinium vitis idea III—IV, Calluna vul- garis 0, Empetrum nigrum V—VI, Lycopo- dium complanatum. Gräs. Greg. Poa serotina II. Cop. Ara flexuosa I. Spars. Melica nutans II, Calamagrostis stricta II. Sol. | Luzula pilosa’ VII. 52 Örter. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N: 4. Greg. Cirsium heterophyllum II (på vissa delar endast cop.), Geranium silvaticum ILL. Cop. JEuphrasia latifolia Ill. Spars. Solidago virgaurea IV, Hieracium pyenocra- num JDarsr. III, H. prolizans Daust., Me- lampyrum pratense IV, M. silvaticum ILL, Epilobium angustifolium 0, Majanthemum — bifolium LY. Sol. Antennaria dioica III, Taraxacum officinale VII, Linnea borealis III, Rhinanthus minor TL, Trifolium repens III, Pyrola secunda II. Tallskogen. Tallen (Pinus silvestris) ar ojämförligt mycket sällsyn- tare inom området än granen. Tallen bildar också endast mycket sällan fullt rena bestånd. Exempel på en tallmo lämnar följande anteckning. E Tallmo pá Muoniovaaras sydvástsida (67° 56' n. br., 250 m. ö. h.; d. 15 aug. 1902). | Träd. Buskar. Ris. Gräs. Örter. Mossor. Lafvar. Soc. Pinus silvestris, tämligen glest bestånd; trä- den vid brösthöjd 15—20 cm. i diameter. Sol. Juniperus communis. Soc. | Empetrum nigrum V. Greg. Calluna vulgaris 1. Cop. Myrtillus uliginosa V. Vaccinium vitis idea IV, Lycopodium complanatum 3 chamecy- parissus. Sol. Festuca rubra II, Aira flexuosa I, Agrostis borealis Ill. Nol. Solidago virgaurea Ill, Melampyrum pratense III, Epilobium angustifolium 0—I. Cop. FPolytrichum juniperinum * strictum, Diera- num scoparium, D. spurium. Soc. — Stereocaulon coralloides. Greg. Nephroma arcticum, Cladonia rangiferina 8 silvatica. Cop. Solorina crocea, Cladonia coccifera. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 53 Granskogen. Granen (Pinus abies) är det vanligaste skogsträdet inom området, både hvad utbredning och individrikedom beträffar. På frisk terräng träffas ofta timmerskog af gran, men det är särskildt på sidländta områden, som granen växer, an- tingen i rena vidsträckta bestånd eller ingående i blandskog. Flerstädes ser man densamma undantränga furen, och mången- städes träffas i furmoarnas lägre skikt rikligt med gran- plantor, medan tallplantorna äro sällsynta. På myrarna växer ofta granen samman med tallen eller ännu oftare tillsammans med tallen och björken, vanligen dock individrikare än de bägga andra. Den rådande granformen är den för Lappland karak- täristiska (se taflan II efter texten): högvuxen, med i öfre delen af kronan mycket korta, utstående, i nedre delen långa, starkt nedböjda grenar. Mest typisk träffas denna grantyp i de jämförelsevis glesa bestånd, som kanta myrarnas sidor eller sjöarnas stränder. Där gynnsamma förhållanden eller människans hjälp gifvit granskogen tillfälle att kvarstå i slutna timmerskogsbestånd, framträda dessa karaktärer mindre. Granarna äro vanligen starkt lafbelupna. Exempel på granförekomst med fur lämnar ståndorts- anteckningen sid. 54, å inblandning af gran och fur i björk- skog anteckningen sid. 54. Ett exempel på reslig granskog a frisk terräng lämnar följande anteckning. --j Granskog pä Nankijokis västsida (67° 55' n. br., 210 m. 6. h.; d. 13 aug. 1902). I bottenskiktet äro Hylocomium splendens, Hypnum schre- bert och Dicranum fuscescens med inmängda enstaka skorp- lafvar sociala. Träd. Soc. Pinus abies. Det vanliga afständet mellan träden är 3—4 m., deras diameter vid bröst- höjd 25—40 cm. Buskar. Sol. Salix lapponum VII, Betula odorata. Ris. Greg. Vaccinium vitis idea IV. Spars. Lycopodium annotinum. Gräs. Cop. | Equisetum silvaticum. Nol Luzwla pilosa VI. 54 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4 Örter. Cop. Linnea borealis II, Rubus arcticus IV. Spars. Solidago virgaurea III, Trientalis europea III—IV. Pyrola secunda I—II, P. une flora III. Sol. Epilobium angustifolium 0—1. Blandskogen. Utseendet af omradets blandskogar med deras olikartade undervegetation belyses af följande tvenne anteckningar. Blandskog af gran och fur nara Nankijoki (67° 55’ n. br., 200 m. 6. h.; d. 13 aug. 1902). Marken är ganska starkt vattendränkt. Träd. Soc. Pinus abies och P. silvestris i tämligen glest bestánd. Buskar. Spars. Saliz lapponum VIII. Ris. Spars. Vaccinium vitis idea IV, Betula nana V. Gräs. Soc. Carex globularis V. Spars. Equisetum silvaticum. Orter. Soc. Ranunculus lapponicus IV—V, krypande i mossorna. Cop. Rubus arcticus IV. Spars. Solidago virgaurea III, Cornus suecica IV, Geranium silvaticum III, Epilobium an- gustifolium 0—I. Sol. Linnea borealis IL Trientalis europea IV, Stellaria alpestris f. calycantha III, Pyrola secunda I. Mossor. De viktigaste i bottenskiktet sociala mos- sorna iro: Hypnum flurtans, H. stramineum och Sphagnum acutifolium. Blandskog af gran, fur och bjork vid Rova nara Pa- jala (67° 13’ n. br., 150 m. 6. h.; d. 21 ang. 1902). Träd. Soc. Tillsammans: Betula odorata, Pinus abies och P. silvestris. Trädens diameter vid brösthöjd 10—20 cm. Ris. Soc. äro följande, individrika i den ordning de upp- riknas: Vaccinium vitis idea IV, Myrtillus 8. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 59 uliginosa V, Empetrum nigrum V— VI, Myrtillus nigra V. Spars. Calluna vulgaris 9—I, Ledum palustre V, Grás. Sol. Luzula pilosa VIL, Aira flexuosa I. Mossor. De viktigaste i bottenskiktet sociala mossorna äro: Hypnum —schreberi, Dicranum scoparium, D. undulatum. Lafvar. Spars.—cop. Nephroma arcticum och Cladonia ran- giferina a vulgaris. Kulturgrànsens! samhällen. Ä sid. 27 har lämnats en anteckning frän en skogsstig, där midtpartiet förvandlats till en liten grund bäck med dy- botten. En annan typ representerar följande anteckning. Gärdsplan i Pajala (d. 16 aug. 1902). Gräs. Cop. Poa pratensis II, P. annua III. Spars. Triticum repens I, Festuca rubra III. Sol. Aira cespitosa I. Örter. Soc. Polygonum aviculare IL. Cop. Matricaria discoidea III—IV, Capsella bursa pastoris IV, Stellaria media I1I—IV. Spars. Carum carvi III. Sol. Achillea millefolium Ill, Taraxacum officinale VII, Leontodon autumnalis III, Plantago major III, Ranunculus acris III, Trifolium repens III. Här och hvar fläckar tückta endast af algvegetation. Áker och trádgárd. Redan är omtaladt, hurusom man mer och mer bórjar att igensá ängarna med timotej (Phleum pratense). Detta gräs trifs i allmänhet väl, ehuru det lätt fläckvis utdör på våren. 1 Namnet först användt af K. JOHANSSON. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. NR 4 en 5 Med rödklöfver (Trifolium pratense) ha äfven försök gjorts, men dessa ha utfallit särdeles ofördelaktigt. Att rödklöfvern ej trifs, torde bero på att man användt frö från sydligare trakter i stället för af den inom området vilda, myc- ket yppiga formen. Af äkerväxter odlas inom området korn, råg, hafre och potatis. Korn (Hordeum vulgare)! är af sädeslagen det oftast od- lade. Det mognar bra, men ger under vanliga år endast 4:e till 5:e kornet, hvilket dåliga resultat torde bero på mindre rationell skötsel. Nordligast i Sverige odlas och mognar kornet i Saiva- muotka (68° 8’ n. br., 258 m. ö. h.) inom Karesuando socken nära nordgränsen för det här behandlade området. C. P. LzstapIus? uppger visserligen, att korn odlas vid Sarenberg 2,5 mil norr om Karesuando kyrka, men det torde endast ha varit försöksvis. ! D:r Hans TEDIN har benäget lämnat ett utlåtande öfver tvenne korn- prof från skörden i Pajala 1901 och 1903, hvilka förf. insändt till Sveriges Utsädesförening. De delar af detta utlåtande, hvilka äga mera allmänt in- tresse, citeras här nedan. »Af spindelledernas längd att döma, utgöras båda profven af vanligt sexradigt korn (Hordeum vulgare L. var. pallidum SÉR.). Närmare bestämdt består profvet af 1901 års skörd af 8 % kärna med £-karaktär (= långhårig basalborst och tänder på ryggskalets inre nervpar) och 92 % dylika med 0- karaktär (= kort och krushårig basalborst och tandade nerver) samt profvet af 1903 ars skörd af 4,1 % 8 och 95,9 % 0. Båda profven äro dåligt sorterade; af föroreningar i form af skadade korn, affall, sand o. d. finnes sålunda hos det först nämnda profvet (af 1901) 1,26 4 och i det sist nämnda (af 1903) 0,64% samt af ogräsfrön såsom Stellaria media, Polygonum convolvulus, Thlaspi arvense, Galeopsis sp., Spergula arvensis, Chenopodium album(?), Myosotis sp. och Ranunculus repens (?), resp. 0,57 och 0,23 4. Hvad kvaliten angär, är den naturligtvis nog ej att jämföra med den hos sexradigt korn frän landets mellersta och sydliga delar. Kärnorna äro sälunda relativt länga och magra med en vikt per 1,000 st. af endast 28,120 gr. (af 1901) och 23,840 gr. (af skörd 1903) mot i medeltal 35 gr. och där- öfver för normalt utbildadt 6-radskorn skördadt i södra Sverige. Nämnda längsmala och magra kornform torde emellertid med säkerhet icke endast bero på de lokala förhållandena, under hvilka kornet odlats, utan mera vara att anse som en sortegenskap. — — Måhända kan en dylik för våra nordligaste landsändar lämplig, men bättre och värdefullare sort komma att framgå just af de sända profven, med hvilka försök i sådant syfte här på Svalöf komma att göras. Trots kärnornas dåliga utbildning visa båda profven en i det hela till- fredsställande grobarhet, uppgående under loppet af 4 dagar till öfver 90 %. Afven de allra magraste kärnorna, som vid sållning passerat ett såll med af- långa, blott 1,75 mm. breda hål, nådde öfver nämnda siffra. De mot profven svarande skördepartierna måste därför med hänsyn härtill betecknas som fullt användbara till utsáde.» 2 FÖR 2a S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 51 Ár 1901 sáddes kornet i allmänhet d. 30 maj och skörden tog allmänt längs Tornedalen sin början den 29 juli. Sáledes erfordrades fór hela utvecklingen endast 60 dagar. Erinras bör, att detta är vis à vis nederbórd och temperatur var kanske det gynnsammaste i mannaminne. Skörden äger an- nars i allmänhet rum i medio af augusti. Exempel pä ogräsfloran 1 kornákrar lämna fóljande anteck- ningar frán äkrar, dels där kornet gátt i ax, dels dár detta ännu ej skett. | Anmärkningsvärdt är, att den inom mellersta och syd- liga Sverige ganska sparsamma Asperugo procumbens Ofver- allt háruppe är det dominerande äkerogräset. Kornáker i Pajala (d. 3 aug. 1902). Gräs. Soc. Hordeum vulgare, växande tätt och vackert med fullt utbildade ax. De lángsta individen (strá + ax) 80—90 cm. Örter. Soc. | Asperugo procumbens IN —V (50—55 em.). Cop. Myosotis arvensis III (25—30 em.), Galeopsis versicolor ILI—IV (35 em.) Stellaria media IlI—IV (25—30 cm.) Spergula arvensis IV (25—30 em.). Spars. Galeopsis tetrahit III, Brassica campestris IV (60 cm.), Thlaspı arvense III—IV. Sol. Carduus crispus 11—III, Silene inflata IL. Kornäker i Pajala (d. 3 aug. 1902). Gräs. Soc. Hordeum vulgare. Har ännu ej gått i ax. De högsta individen 60 cm. Örter. Soc. Asperugo procumbens IV. Cop. | Galeopsis versicolor III—IV, Spergula arven- sis IV. Spars. Myosotis arvensis III, Galeopsis tetrahit ILL, Brassica campestris IV, Thlaspi arvense IV. Sol. Carduus crispus II—IIL, Crepis tectorum ILI, Galium aparine II, Plantago major III—IV. Rag (Secale cereale). Odlas obetydligt och mognar sällan. Varrag odlas ej, endast hösträg, som sås i slutet af augusti. Skörd i allmänhet i medio af augusti. 58 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N: 4. Hafre (Avena sativa). Odlas endast till grönfoder. Mog- nar undantagsvis någon gång. Utsädet sker omedelbart efter kornsädden. Hafren skördas så snart den gått i ax. Potatis (Solanum tuberosum) ger mycket god skörd, eller 10:e kornet. Vanligtvis sättes den i första veckan af juni och skördas i medio af september, men torde då i allmänhet ej vara fullt utvuxen. Potatisland vid Muonionalusta (67° 54 n. br., 212 m. ö. h.; d. 13 aug. 1903). Soc. Solanum tuberosum, ännu ej blommande, men med smä blomknoppar. De största rotknólarna något. större än kastanjer. Cop. Capsella bursa pastoris IV—V, Thlaspi arvense IV—V, Stellaria media IV, Chenopodium album II. Spars. Carduus crispus II, Galeopsis versicolor ITI. Sol. Asperugo procumbens IV—V, Galeopsis tetrahit ILL, ftanunculus repens IV, Polygonum aviculare II. * En föreställning om hvilka köksträdgärdsväxter och prydnadsväxter,! som inom området odlas, torde följande an- teckningar från Pajala lämna. För en stor del af dem står jag i tacksamhetsskuld hos jägmästare A. MowTELL och fän- gelsedirektör ERNST ÖRSTADIUS. För jämförelses skull har jag i tabellen äfven infört re- sultaten af samma arters odling i Haparanda, enligt välvil- ligt meddelande af apotekare FRIDOLF NILSSON. Köksträdgårdsväxter.” | | | Haparanda. | Pajala. Hd as. I | 1 1 | Blomki eee ni.) ul | 1 3 ! Vid uppställning etc. har jag i mycket följt: Fr. ELFVING, Anteck- ningar öfver kulturväxterna i Finland. Acta Soc. pro fauna et flora fenn. 14 (1897). ? Siffrorna uttrycka resultatet af odlingen. 1 = godt resultat. 2 — medelgodt. 3 = osäkert (experiment). 4 = att växten ej vill gà. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 59 “ = oe Brysselkal Bönor. . . Dill EU 7. Gurka Hufvudkäl imde Di, . Jordgubbar . merase: 2. . . . . Krasse, indiansk. . . Kålrabbi Kälrötter . . Mejram . . Meloner . Morótter Palsternackor . Patientia . . . Pepparrot . Persilja . Purjolók Rabarber . . . Rüdisor. ... . Rättika. . . Ródbeta. . ow. e... Ballst. d 2755. Selleri . ... Sparris . Spenat Växtmärg. . . Arter . . . - * | Haparanda. Pajala. m 3 3 1 1 1i bank, 5 pa kalljord. 1 i bank, 4 på kalljord. 3 | 4 1 1 2 - 3 1—2 -— 1—2 1 » 1 I2 trifves bra, men | | | bli smä. aid 2 2 | 1 i bank. — | 1 (korta) 2 (länga). 1 1 (korta) 2 (länga). 3 | ten, bra, »roten» 3 liten, men an- vändbar. 1 1 3 | — 1 '1 (blommade d. 13/83 02). 1 1 9 | 3 le (runda), 3 (lànga) | 1 chalottenlök, | 1 eins I syltlök. m ródlók. 1 | 1 3 | — 2 som prydnad. | 4 1—2 1 (fröna mogna). | 1 ärter och lågväxta sorter). | | 1 (särskildt vine | ! Incl. chalottenlök och andra finare lökslag. 60 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Fruktträd och bärbuskar. Äpple (Pyrus malus) I jägmästare A. MonteLıs träd- gård i Pajala finnes ett cirka 15 år gammalt träd, som stått oskyddadt och är ungefär 3,3 m. högt. Det blommar i regeln hvarje år, ofta rikligt och har ett och annat år sparsamt burit outvecklade frukter. Röda vinbär (Ribes rubrum) gå bra. Svarta vinbär (R. nigrum) gå bra; finnas liksom R. rub- rum vilda inom hela området. Krusbär (R. grossularia) gå, blomma och bära ibland frukt, men dessa hinna aldrig mognad. Prydnadsbuskar och träd. Af vilda trädslag odlas i trädgårdarna asp, björk, hä g och rönn. Hassel (Corylus avellana). I jägmästare A. MowTELLS trädgård finnes en hasselbuske cirka 1 m. hög. Har aldrig blommat, fryser ned. Försök med bade Larix en och L. decidua samt Alnus glutinosa ha gjorts, men alldeles misslyckats. Syrén (Syringa vulgaris). Når intill 1 m. höjd, men har aldrig blommat i Pajala (blommar de flesta är i Tärendö och Korpilombolo). Lonicera tartarica går bra, blommar och bär frukt, blir 2 m. Spirea sorbifolia blir ända till 2,5 m. S. salicifolia går bra, blommar. Veigelia rosea går bra, blommar. Ribes aureum går bra, blommar. Provinsros går bra, bär frukt, blir ungefär 1 m. — något högre. Sibiriskt ärtträd (Caragana arborescens) gar bra, blommar och bär frukt, blir cirka 1,5 m. Fleråriga prydnadsväxter. Aconitum. lycoctonum. Myosotis alpestris. Achillea ptarmica (dubbel). Papaver nudicaule. Aquilegia vulgaris. Polemonium coeruleum. Arabis alpina. Pyrethrum parthenifolium. Bellis perennis. Viola tricolor maxima. Dianthus chinensis. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 61 Ettåriga prydnadsväxter. Adonis estivalis, blommar endast någon enda gång. Agrostis pulchella, trifs bra, 20 cm. hög. Aster, går någon gång. Beta brasiliensis. Brassica oleracea. Briza maxima. B. minima. Calendula pluvialis, trifs bra. Cannabis gigantea, blir pa varmbänk 1,5 m. Convolvulus tricolor. Eschscholtzia alba. E. californica. Helianthus annuus, går dåligt, blommar dock någon gång. Helichrysum, går bra somliga somrar. Hordeum jubatum, går bra, blommar. Lathyrus odoratas, går någon gång bra. Linum grandiflorum, går bra. Mesembrianthenum erystallinum, gar, men blommar ej. Nemophila insignis. Nicotiana atropurpurea, blommar, blir 1 m. hög. Nigella, gar dåligt, men blommar ibland. Oxalis tropeoloides, gar ibland bra. Papaver (dubbel). Phaseolus multiflorus, kan na 3 m. höjd och blommar. Phlox drummondu, gar dåligt, men blommar någon enda gang. Heseda odorata, gar bra. Silybum marianum, trifs bra, blommar och blir 0,7 m. Zea, gar daligt. Zinnia elegans, gar dåligt, men blommar ibland. II. Florans olika element. Ehuru det är lockande att för ett omräde med det läge som nu ifrägavarande, söka utleta de viktigaste artelementens geografiska ursprung och angifva deras utbredning, mäste 62 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4 jag här af flera skäl inskränka mig till att i korthet be- handla blott trenne mera framträdande floraelement, näm- ligen: 1. Alpina arter. 2. Sydliga arter. 3. Östliga arter. Alpina arter. Alpin tages här i en ganska vidsträckt betydelse, i det att därmed betecknas alla växter, som i fjällregionen och del- vis äfven inom björkregionen hafva sin egentliga hemvist. De utgöra ej mindre än 54 arter (jämte 3 hybrider), sålunda en ganska afsevärd procent af floran inom området. Gnaphalium supinum. Erigeron politus. Petasites frigida. Saussurea alpina. Gentiana nivalis. Bartsia alpina. Euphrasia latifolia. Sceptrum carolinum. Pedicularis lapponica. Pingwicula villosa. Angelica archangelica. Ranunculus lapponicus. R. hyperboreus. Thalictrum alpınum. Viola biflora. Viscaria alpina. Stellaria alpestris. (S. alpestris x longifolia). S. crassifolia a paludosa. Cerastium alpinum. (C. alpinum x vulgare). Sagina saxatilis. Saxifraga stellaris. S. nivalis. S. hirculus. Rhodiola rosea. Epilobium palustre 8 lapponi- cum.! E. alsinifolium. E. hornemanni. Sibbaldia procumbens. Astragalus alpinus. Phaca frigida. Arctostaphylos alpina. Ozyria digyna. Saliz glauca. Tofieldia palustris. Juncus biglwmis. J. trifidus. Eriophorum callitrix. E. russeolum. E. scheuchzerti. Carex *saxatilis. C. rariflora. 1 Denna form har upptagits bland de alpina arterna, därför att den tyc- kes vara frökonstant: så har jag t. ex. sett den vid Muonionalusta växa sam- man med fullt typiska exemplar af E. palustre, och hvarje öfvergäng mellan hufvudarten och formen saknades. 8. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 63 Vahlodea atropurpurea. Agrostis borealis. (A. borealis x stolonifera). Phleum alpinum. Juniperus B nana. Polypodium alpestre. Lycopodium alpinum. C. alpina. C. rigida. C. festiva. C. capitata. Triticum. violaceum. ’Poa alpina. P. cesia. I denna afhandlings sista del lämnas en detaljerad redo- görelse för ofvan upprüknade arters utbredning inom om- rädet. I denna har dels meddelats alla af mig själf gjorda iakttagelser, dels har jag i öfrigt sökt samla uppgifter om dessa arters förekomst inom området. För de alpina arter, hvilka först söder om området nå sin ost- och sydgräns, har jag äfven sökt angifva denna, såvidt den gäller ett område af Norrbotten, som i väster begränsas af Tärendö och Kalix, i öster af Muonio och Torne älfvar. De alpina arterna kunna, för belysande af de växtgeo- grafiska förhållandena inom det studerade området, fördelas i tvenne grupper: A. Arter, spridda öfver hela eller allmänna inom en större del af området. : B. Arter, endast förekommande på en eller några få lokaler af ringa omfattning, vanligen på älfstränderna. Till grupp A äro att räkna följande arter: Erigeron politus. Petasites frigida. Saussurea alpina. Gentiana nivalis. Bartsia alpina. Euphrasia latifolia. Sceptrum carolinum. Pedicularis lapponica. Pinguicula villosa. Angelica archangelica. Ranunculus lapponicus. R. hyperboreus. Visearia alpina. Stellaria alpestris. S. crassifolia a paludosa. Cerastium alpinum. Sagina sazatilis. Saxifraga hirculus. Epilobium alsinifolium. E. hornemanni. Astragalus alpinus. Arctostaphylos alpina. Tofieldia palustris. Eriophorum russeolum. E. scheuchzeri. Carez rariflora. C. festiva. 'C. capitata. Poa alpina. Agrostis borealis. 64 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3 No 4 Phleum alpinum. Lycopodium alpinum. Juniperus 8 nana. Af dessa 33 arter äro dock manga i sin utbredning ‘i hufvudsak bundna till älfvarna. Cerastium alpinum och Carex festiva aro salunda sa godt som endast iakttagna pa ängarna och i landsvägsdikena kring Torne Alf. De till grupp B räknade 21 arterna, hvilka forekomma på en eller några få lokaler i ett fåtal exemplar, uppträda i så nära anslutning till älfvarna, att de efter dem kunna indelas. 1. Vid Muonio älf iakttagna: Gnaphalium supinum. Eriophorum callitriz. Rhodiola rosea. Carex rigida. Epilobium 8 lapponicum. Vahlodea atropurpurea. Oxyria digyna. Polypodium alpestre. Juncus biglumis. 2. Vid Lainio älf iakttagna: Rhodiola rosea. 3. Vid Torne älf ofvan Muonio älfs inflöde: Gnaphalium supinum. Salix glauca. Thalictrum alpinum. Juncus trifidus. Viola biflora. Carex *saxatilis. Saxifraga stellaris. C. alpina. Saxifraga nivalis. Triticum violacewm. Sibbaldia procumbens. Pod cesia. Phaca frigida. Vahlodea atropurpurea. Oxyria digyna. 4. Vid Torne älf nedanför Muonio älfs infiöde: Sazifraga nivalis. De alpina arternas betydelse såsom beståndsdelar i vegeta- tionen och af dem bildade växtsamhällen. Redan af motive- ringen till gruppfördelningen af de alpina arterna framgår att de till grupp B räknade 20 arterna ej spela någon nämn- värd roll i områdets växtsamhällen. Af de till grupp A räknade 33 arterna förekomma 9 understundom sociala inom de växtsamhällen, i hvilka de uppträda. Nämnda 9 arter äro: S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 65 Petasites frigida, understundom soc. Ranunculus lapponicus, soc. t. ex. 1 bottenskiktet i det à sid. 54 beskrifna växtsamhället. R. hyperboreus, soc. t. ex. i det sid. 27 omtalade sam- hället. Stellaria crassifolia, uppträder i myrkanter t. ex. vid Kaunisvaara greg. — soc. Saxifraga hirculus, är t. ex. vid Autio och Areavaara soc. på mossfria, skoglösa myrar. | Arctostaphylos alpina, är 1 vissa skogstrakter greg. Eriophorum russeolum, blir understundom soc. på myrar. E. schuechzeri, är t. ex. vid Muoniovaara soc. på nägra myrar. Lycopodium alpinum, uppträder greg. i en del skogs- samhällen. 10 af de återstående 24 arterna uppträda åtminstone inom vissa delar af området spars.—cop. Dessa äro: Erigeron politus. Cerastium alpinum. Gentiana nivalis. Carex festiva. Bartsia alpina. C. capitata. Euphrasia latifolia. Poa alpina. Sceptrum carolinum. Agrostis borealis. De öfriga 14 arterna träffas vanligen endast sol.—spars. De alpina elementens betydelse i kvantitativt af- seende inom omrädets växtsamhällen är sálunda ringa, ingen art bildar i stórre utstrückning egna växtsamhällen, ej heller trycka de sin prägel på vare sig vegetation eller flora. Växtsamhällen, i hvilka alpina arter uppträda. Växtsamhällen kring kallkàllor eller pà klippor, 1 hvilka man kanske à priori skulle vänta sig alpina arter, saknas nästan fullständigt inom området. SAMZELIUS! omtalar vis- serligen Sazxifraga stellaris såsom växande i utflödet från en kallkälla, och själf har jag sett Epilobium alsinifoliun på en liknande lokal, men i regel ingå de alpina arterna som be- ståndsdelar i strändernas, ängarnas, myrarnas och i skogarnas i det föregående behandlade växtsamhällen. 1 H. SAMZELIUS, Vegetationsiakttagelser inom Pajala socken af Norr- bottens län. Bot. Not. 1890, sid. 185. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 4. D 66 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Stándortanteckningarna visa, att Muonio älfs steniga af uttvättad morän bildade stränder, Torne älfs steniga, san- diga eller leriga stränder, ofta öfvergäende i buskmark eller äng, hysa största antalet af de alpina arterna. Utelämnas Ranunculus hyperboreus, som lämpligen föres till vattenväxterna, samt Viola biflora, Juncus trifidus, Vahlo- dea atropurpurea och Polypodium alpestre, om hvilkas före- komst jag saknar närmare upplysningar, återstå 49 arter. Dessa fördela sig som af nedanstående tabell synes. De alpina arternas fördelning inom olika växtsamhällen. | Ay A eru 0 6 T- P nt. rtg p I | arter...) Froee t | | | Arter lefvande endast i strändernas växtsamhällen . | 7 | 30°7 i myrarnas > so he 245 > » i ängarnas > ee | 2 102 | | > » i skogarnas | 3 61 både i strändernas och ängarnas sam- | BER ni utile bee | 8 16:3 i strändernas och myrarnas sam- | | REN S ma 4r INS 4 82 > > > i strándernas, myrarnas och ängar- | I | nas samhällen . | 1 2:0 | . pe T | > 2 > i strändernas, myrarnas, ängarnas | och skogarnas samhällen . . . | 1 20 | | a | N Summa | 49 100 ; I allt forekommo: 28 arter i strändernas sambällen. 18 > imyrarnas » 15 » 1 ängarnas » 4 > 1 skogarnas » Vügen frän stründernas växtsamhällen till ängarnas ár vanligen ej láng, och sammanräknas de arter, som üro an- trüffade à strand och äng, erhälles det höga talet 34 eller 694, af samtliga alpina arter. De alpina arternas ursprung. Frågan ligger nära till hands, om alla eller några af de nu nämnda arterna äro re- S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 67 likter från fjällväxternas första vandring från låglanden till fjälltrakterna, eller om de tilläfventyrs äro kvarlefvor från större utbredningsområden, hvilka fjällväxterna ägt under eventuella kallare perioder, eller om de först sedan floran i stort fått sin nutida fördelning vandrat ned till låglandet. I det sistnämnda fallet framställer sig frågan om denna vandring mot låglandet fortfarande äger rum. Innan jag söker besvara dessa spörsmål, vill jag nämna, att granskogens gräns vid Torne älf är belägen vid Rautas- joki 110 km. från områdets västgräns; tallskogens gräns vid Torne träsk ligger 150 km. från områdets västgräns. Vid Muonio älf upphör tallen vid Naimakka, cirka 120 km. från Muonio kapellags nordgräns. De svenska fjällen äro jämförelsevis långt aflägsna, medan flera af Finlands visserligen låga fjäll, såsom Yllästunturi (760 m.) och Pallastunturi (858 m.) ligga betydligt närmare. De alpina arterna förekomma således här på ganska be- tydande afstånd från de trakter, där de ha sin egentliga hemvist, däremot är höjdskillnaden mellan ståndorterna här och i fjällen vida mindre än t. ex. i Härjedalen och Jämtland. Anmärkningsvärdt är att så godt som alla ståndorter för alpina växter i dessa trakter ligga under marina gränsen (jmf. kartan å taflan III). Då man emellertid ej känner, om den senglaciala landhöjningen i området norr om Botten- hafvet skedde i större eller mindre grad, medan klimatet ännu var arktiskt, så är det omöjligt att af detta sakför- hållande än så länge draga någon slutsats angående tiden för de alpina arternas invandring till sina nuvarande växt- platser inom området. Angående de klimatfórhallanden, som rädt efter isens afsmältning och således äfven sedan det undersökta området höjdes öfver hafvet, divergera åsikterna i hög grad. SERNANDER! ansluter sig i hufvudsak till BLYTTS teori om växlande våta och fuktiga perioder samt framhåller sär- . skildt, att under det oss närmast liggande skedet eller tiden efter litorinatiden en försämring af klimatet ägt rum, hvil- ken kort före nutiden efterföljdes af en klimatförbättring. 1 R. SERNANDER, Om s. k. glaciala relikter, Bot. Not. 1894. — Ett par pseudorelikter, Bot. Not. 1895. — Fjällväxter i barrskogsregionen, Bihang till K. V. A. Handl. 24 (1899), Afd. III, n:r 11. — Jmf. äfven: Om litorina tidens klimat och vegetation, Geol. Fören. i Sthlm förhandl. 15 (1893). 68 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Under den första delen af litorinatiden —. den atlantiska perioden — rädde enligt honom ett klimat, fuktigare och var- mare än det nutida, medan den följande perioden, den sub- atlantiska, utmärkte sig för en stark försämring af klimatet. Under denna skedde en invasion af norrländska växtformer öfver mellersta Sverige, där de ännu finnas kvar som spridda relikter, af NATHORST benämnda glaciala pseudo-relikter. GUNNAR ANDERSSON! antager en regelbunden klimatför- bättring frän istiden till tiden närmast före litorinahafvets högsta stånd; härefter följde en klimatförsämring, som fort- gätt frän litorinatiden till nutiden och ännu synes fortfara. Denna åsikt öfverensstämmer ock mera med af mig iakttagna fakta, ty den lämnar möjlighet att förklara de alpina ar- ternas kvarlefvande på låglandet samt dessa arters fortgående framgångsrika utbredning. HAMBERG? har inom ett annat nordsvenskt område, Sarjek- fjällen, kommit till liknande åsikter som jag och anser sig ej kunna ansluta sig till SERNANDER'ska åsikten om en kli- matförbättring nära nutiden. »Förekomsten af de pseudo- glaciala relikterna är», säger han, »att förklara på något annat sätt, exempelvis såsom beroende af fjällväxternas för- måga att på fuktigare mark reda sig i varmare trakter.» Nyligen ha slutligen N. WILLE och Jens HoLMBOE? in- gående diskuterat förekomsten af Dryas octopetala på hafs- stranden och angränsande delar af Langesund, hvilken just torde lämna exempel på en i mycket sen tid från fjällen ned- vandrad fjällväxt. Ehuru teorien om relikter af ett eller annat slag otvif- velaktigt ger den rätta förklaringen af en del alpina arters förekomst inom sydligare delar af landet, synes den mig icke äga giltighet för den här behandlade delen af Sverige. Inom denna sker otvifvelaktigt alltjämt en afsevärd utbredning af alpina arter från fjälltrakterna till lägre liggande låglands- 1 GUNNAR ANDERSSON, Svenska växtvärldens historia, 2:a uppl. Stock- holm 1896, sid. 82. — Hasseln i Sverige. Sveriges Geol. Undersökn. Ser. Ca, n:r 3. Stockholm 1902. ? A. HAMBERG, Geologiska och fysiskt-geografiska undersökningar i Sarjekfjällen. Ymer 1901, sid. 48. Jämf. äfven: K. BoHLuin, Ett exempel pa rer] vikariering mellan en fjäll- och en kustform. Bot. Not. 1900, sid. 161. > N. WILLE och Jens HoLmBoE, Dryas octopetala bei Langesund. Eine glaciale Pseudorelikte. Nyt Magazin f. Naturvidenskab, B. 41, H. 1. Kri- stiania 1903. : S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 69 trakter. För förståendet häraf bör beaktas, att klimatets olik- het inom fjäll- och låglandsområde så långt norrut är vida mindre än längre söderut; emellertid blir själfva sakförhål- landet lättare begripligt, om man får antaga, att klimatet under senare årtusenden försämrats och allt fortfarande för- sámras. Tiden fór de alpina arternas frómognad, och dennas betydelse för fróspridningen. Att alpina arter för sin utveckling fordra en langt kortare tid än láglandsarter har länge varit kändt eller åtminstone förutsatt. Inom det här omtalade området äger man godt tillfälle att studera detta. 27 bland nedanstående 36 arter, för hvilka jag annoterat blom- ningstiden, ägde redan d. 23 augusti moget frö. Medan sålunda 75 % af de observerade alpina arterna ägde mogna frön, an- träffades sådana bland alla de andra arterna endast hos Taraxacum officinale, Rhinanthus minor, Ranunculus. aeris, Trollius europeus, Viola palustris, Luzula pilosa samt några få arter af släktena Salix, Eriophorum och Carez. Om de alpina arterna gjordes följande anteckningar: Gnaphalium supinum, Muonionalusta d. !?/s, mogen frukt. Erigeron politus, Pajala d. 7°/s, aftagande blomning samt i nedre holkarna moget frö. Petasites frigida, Jupukka d. 5/s, moget, mestadels redan spilldt frö. Saussurea alpina, Nankijärvi d. 13/8, aftagande blomning. Gentiana nivalis, Pajala d. ?*/s, endast enstaka blommor, frö nästan moget. Bartsia alpina, Pajala d. fröhusen. Euphrasia latifolia, Pajala d. ?3/9, aftagande blomning, nedersta fröhusen med moget frö. Sceptrum carolinum, Pajala d. ?3/9, aftagande blomning. Pedicularis lapponica, redan d. 29/7 öfverallt utblommad, d. ??/s vid Mertajoki moget frö. = Pinguicula villosa, Naukijärvi d. !?/s, utblommad, enstaka kapslar med moget frö. Angelica archangelica, Pentäsjärvi d. 5/s, endast knopp. Ranunculus lapponicus, Rytijärvi d. ?°/s, karpellerna börja affalla. 23 /9, moget frö i de nedersta 70 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. No 4 RB. hyperboreus, Sattajärvi d. °/s, utblommad, stor del af karpellerna affallna. Viscaria alpina, Pajala d. ??/s, enstaka kapslar med mo- get frö. Stellaria alpestris, Taipalensu d. !?/s, aftagande blomning. S. crassifolia a paludosa, Kaunisvaara d. !!/s, enstaka fröhus med nästan moget frö. Cerastium alpinum, Pajala d. 79/7, full — aftagande blom- ning, d. Y/s öfverallt moget frö. Saxifraga stellaris, Esisaari d. ??/z, moget frö, fröhus öppna. S. nivalis, Kengis d. ?/s, blomningen snart slut, ung frukt. S. hireulus, Kaunisjärvi d. !5/s, full blomning. Rhodiola rosea, Granvik vid Muonio älf, finska sidan d. 12/8, utblommad, ung frukt. Epilobium palustre 8 lapponicum, Taipalensu d. !?/s, mo- get frö. E. alsinifolium, Rova d. ?!/s, ung — mognande frukt. Sibbaldia procumbens, Pajala d. ?9/s, moget frö. Astragalus alpinus, Pajala d. ?9/s, ung — mognande frukt. Oxyria digyna, Ersómokka d. !?/s, aftagande blomning — ung frukt. Tofieldia palustris, Taipalensu d. !*/s, aftagande blomning. Juncus biglumis, Nankijárvi d. !?/s, moget frö. Eriophorum chalitriz, Nankijärvi d. !?/s, mogen frukt. E. russeolum, Muoniovaara d. !?/s, mogen frukt. FE. scheuchzeri, Taipalensu d. '*/s, mogen frukt. Carex festiva, Pajala d. ?°/s, mogen frukt. C. capitata, Pajala d. ?9/s, mogen frukt. Poa alpina, Pajala d. ??/s, mogen frukt. Agrostis borealis, Pajala d. ?*/s, mogen frukt. Phleum alpinum, Pajala d. ?3/s, ung — mogen frukt. Af dessa anteckningar framgår, att de alpina arterna i allmänhet för sin fortplantning kunna lita till frö, då där- emot en mängd andra arter — som för vattenväxterna redan är visadt — här aldrig eller sällan få moget frö. De alpina arternas öfverlägsenhet öfver låglandsarterna är härigenom betydande. Äfven de alpina arternas öfverhufvud tidigare och snabbare utveckling torde understundom vid striden inom växtsamhällena spela en viss roll. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 71 Den säkra och regelbundna mognaden af ett stort antal frön och den längre tiden för fröspridningen bereda här de alpina växterna så afsevärda fördelar i striden med tillsam- mans med dem lefvande arter, att det ej torde vara oberät- tigadt att anse dessa förhållanden i mycket förklara, hvarför de alpina arterna kunna hålla sig och utbreda sig inom låglandet Olika spridningssätt och deras effektivitet. Sätten för de alpina arternas utbredning från fjälltrakterna mot låg- landet äro visserligen både många och svårtydda, men de viktigaste torde vara: 1. Med rinnande vatten. 2. Med djur. 3. Med vind. Att enbart af de alpina arternas förekomst på älfstranden sluta sig till en spridning med vattnet skulle vara förhastadt, då det för deras uppträdande på älfstränderna naturligtvis är af stor betydelse, att de just där finna det utrymme de behöfva, och växlokaler, där de yttre förhållandena särskildt öfverensstämma med deras fordringar. Särskildt är fuktig- heten, både markens och den relativa luftfuktigheten, på dessa lokaler större. SERNANDER! framhåller, att ju längre lokalerna för de s. k. glaciala och subglaciala utposterna ligga från fjäll- regionerna, dess större sannolikhet finnes för, att de äro rester efter mera vidsträckta utbredningsomräden, ju närmare där- emot de utpostförande växtsamhällena ligga fjällen, dess mera anledning att misstänka möjligheten af en i senare tid skedd utvandring från fjällen. Sannolikheterna för en sådan äro emellertid inom det här behandlade området, trots de betydande afstånden från fjäll- trakterna, mycket stora. Att i detalj ange, huru långt ut- öfver sina egentliga gränser de alpina arterna förekomma, är ännu svårt med den ringa kännedom man äger om floran i angränsande fjälltrakter. Då Muonio älf, som därvid kanske lämnar de intressantaste exemplen, mottager en mängd bi- floder från finska floraområdet, och förhållandena därigenom blifva mera svårtydda samt föra utom ämnet för denna fram- ställning, vill jag i stället något uppehålla mig vid sanno- likheterna för en spridning längs Torne ält. ! R. SERNANDER, Fjällväxter i barrskogsregionen, 1. c. sid. 12. 72 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 4. Af arter med mera spridd utbredning inom omrádet äro i strandsamhällena kring Torne àlf eller dess omedelbara nàr- het anträffade följande: Erigeron politus. Cerastium alpinwm. Petasites frigida. Epilobium alsinifolium. Gentiana nivalis. Astragalus alpinus. Bartsia alpina. Eriophorum scheuchzert. Euphrasia latifolia. Carex festiva. Sceptrum carolinum. Poa alpina. Pedicularis lapponica. Agrostis borealis. Angelica archangelica. Phleum alpinum. Viscaria alpina. Arter af denna grupp kunna gifvetvis med största san- nolikhet antagas vara verkliga relikter. Några af dem äga emellertid ett sammanhängande utbredningsområde från fjäll- trakterna till inom området kända lokaler. Anträffade endast på en eller ett par lokaler vid Torne älf äro: Gnaphalium supinum. Salix glauca. Thalictrum alpinum. Juncus trifidus. Viola biflora. Carex *sazatilis. Sazifraga stellaris. C. alpina. S. nivalis. Triticum violaceum. Sibbaldia procumbens. Poa cesia. Phaca frigida. Vahlodea atropurpurea. Ozyria digyna. Den ringa kännedomen om Horan vid Torne älfs öfre del gör det som sagdt omöjligt att säkert bestämma afständet mellan fyndorterna inom omrädet och de närmaste inom Lapp- marken. Från det från socknens västgräns, 30 km. längre upp längs Torne älf belägna Vittangi, äro endast Erigeron elon- gatus, Petasites frigida, Ranunculus lapponicus, R. hyperboreus, Stellaria alpestris och Tofieldia palustris antecknade, men det lider intet tvifvel, att dessa arter förekomma äfven inom det mellanliggande området. Från Jukkasjärvi vid Torne älf, 84 km. från områdets västgräns, äro kända Gnaphalium supinum (153 km. från lo- S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 75 kalen vid Tuomaniemi nära Pajala), Erigeron politus, Gen- tiana nivalis, Ranuneulus lapponicus, R. hyperboreus, Phaca frigida (85 km. från lokalen vid Kurkio) och Carez festiva (155 km. från lokalen vid Pajala). Ytterligare 26 km. uppfór älfven, sálunda 110 km. fran omrádet ligger Rautasjoki alldeles i grangränsen, och där äro Pedicularis lapponica, Rhodiola rosea, Juncus trifidus (181 km. frän lokalen vid Pajala) och Vahlodea atropurpurea funna. Belysande vid en jämförelse mellan Pajala-omrädet och nu nämnda trakter i nordvästra Lapplands fjällomräde, ár en stándortanteckning, som jag gjorde vid ett besök vid Torne trüsk d. 25 aug. 1900. Bácklopp i och ofvan björkgränsen, pä nordsidan af Vorevardo mot Torne träsk. I björkskogen: Solidago virgaurea. Tarazacum officinale. Linnea borealis. Cerefolium silvestre. Ranunculus acris. Ribes nigrum. Epilobium angustifolium. Sorbus aucuparia. Rubus saxatilis. R. chamemorus. Geum rivale. Prunus padus. Ledum palustre. / Pyrola minor. Polygonum viviparum. Saliz lapponum. S. hastata. Betula nana. Luzula 8 multiflora. Festuca ovina. Milium effusum. Anthoxzanthum odoratum. Polypodium dryopteris. Aspidium spinulosum. Equisetum silvaticum. Lycopodium 8 chamecyparissus. samt af mera alpina arter: Gnaphalium supinum. Petasites frigida. Saussurea alpina. Myosotis silvatica 8 alpestris. Diapensia lapponica. Euphrasia latifolia. Bartsia alpina. Pedicularis lapponica. Angelica archangelica. Ranunculus pygmeus. Viola biflora. Stellaria borealis. Cerastium trigynum. Saxifraga stellaris. Sibbaldia procumbens. Andromeda hypnoides. Phyllodoce cerulea. Azalea procumbens. 74 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 4. Rumex arifolius. Trisetum subspicatum. Saliz glauca. Cystopteris montana. S. herbacea. Lycopodium anot. f. alpestris. I videregionen och uppe i alpina regionen anträffades kring bäcken: Solidago virgawrea. M. nigra. Trientalis europea. Empetrum nigrum. Cornus swecica. Salix lapponum. Melandrium silvaticum. S. hastata. Epilobium angustifolium. Betula nana. Rubus chamemorus. Aira flexuosa. Myrtillus uliginosa. Anthoxanthum odoratum. samt af mera rent alpina arter: Hieracium alpinum. Juncus trifidus. Ranunculus nivalis. Luzula parviflora. Arctostophylos alpina. Lycopodium selago f. adpressa. Andromeda tetragona. L. anotinum f. alpestris. Phyllodoce cerulea. L. alpinum. Salix glauca. Närmast kring detta bäcklopp anträffades salunda icke mindre än 14 af de alpina arter, som äro träffade inom Pa- jalaomrädet. Nästan alla dettas alpina växter träffas i själfva verket i fjällen växande kring bäckarna, så att man å priori är berättigad antaga en viss lätthet för spridning med vattnet. Af stor vikt härvid är naturligtvis att känna frönas flytfórmága. Som i det följande visas (sid. 80), äga 11 arter särskilda anordningar, som gynna en spridning med vinden. Dessa arters frön, liksom Carex-arternas och Gramineernas, kunna i allmänhet hålla sig flytande ganska länge. Oxyrias nötter hållas af den hinnaktiga breda vingkanten flytande — sjunka dock ofta redan efter ett par timmar — och Angelica archangelicas frön flyta på fruktskalet — härvid spela de i detta befintliga eteriska oljorna en viss roll — För några af de återstående 25 alpina arterna har jag på experimentell väg sökt nå någon klarhet angående flytförmågan och dennas varaktighet. S. BIRGEB, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 75 Endast väl torkadt museimaterial har dessvärre i all- mänhet stätt till mitt förfogande, men själfklart är, att de växters frön, som sjunka sedan de fätt själftorka sa mycket de kunna, ute i naturen ännu mindre hålla sig flytande. Af dessa få experiment framgår redan hur stor betydelse det äger, om hela fröet med ens vätes, eller om det får simma på själfva ytan. Gentiana nivalis. Fröna vätas med svårighet, redan efter 5 minuter börja några frön att sjunka, de flyta dock i all- mänhet en timme, några få längre tid. Pedicularis lapponica. Fröna vätas med svårighet, sjunka därpå genast. Viscaria alpina. Vätas relativt lätt, sjunka omedelbart därefter. | Cerastium alpinum (färska frön). Vätas lätt, sjunka strax. Sazifraga stellaris. Fröna flyta äfven om de i sin helhet vätas, efter 10 minuter hade dock 12 frön af 100 sjunkit, och efter 3 timmar hade alla sjunkit. Rhodiola rosea. Fröna flyta, om de försiktigt läggas pa vattnet, efter 3 minuter hade 5 sjunkit, efter 30 minuter 13, och på mindre än 3 timmar hade alla 50 sjunkit. Sibbaldia procumbens. Fröna vätas ej af vattnet, flyta länge, äfven sedan de sjunkit till bottnen kunna de lätt, om de upptagas och läggas på ytan, fås att flyta. Astragalus alpinus. Vätas lätt, sjunka därpå genast. Juncus trifidus. Vätas med svårighet, men sjunka sedan genast. Redan af dessa få experiment synes, att möjligheten för en del af de alpina arternas frön att direkt med vattnet forslas längre tid och som en följd däraf äfven längre af- stånd ej är så stor, som man ofta ser i litteraturen upp- gifvas. NORMAN! t. ex. anser, att bland andra Viola biflora, Viscaria alpina och Astragalus alpinus skulle med lätthet spridas på älfvattnet. Förhållanden, som motverka den direkta spridningen ge- nom vattnet, därigenom att fröna vätas, äro: dimman i fjällen, som ofta är nog för att väta dem, regnet, som naturligtvis gör det i ännu högre grad, och de större eller mindre hvirf- ! Norges arktiske fora, 1. c. 76 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. larna pä det rinnande vattnets yta eller forsarna, dä de väl natt dit. Af stor betydelse blir det salunda äfven, huru de al- pina växternas frón komma i vattnet. Det enklaste fallet àr, att växterna lefva sa nära vattnet, att fróna af sin egen tyngd hamna där, men i allmänhet torde vinden fóra fröna från de ofta något högre strandbrinkarna ut på vatten- ytan. Det nu sagda gäller höstspridningen; helt annorlunda ställer sig saken vid vinter- och varspridningen. Vinterständarna! torde då spela en mycket stor roll. Sådana? träffas äfven hos en mängd af de inom området iakt- tagna arterna. Att sålunda talrika arter ända till våren ha frön kvar- sittande i uppräta för vind etc. lätt tillgängliga organ, ökar denna organisationsdetaljs betydelse därigenom, att fröna lät- tare komma in i värfloden, som enligt min mening är den viktigaste faktorn vid spridning af fjällväxternas frön. Be- aktansvärdt är, att vattnet under vårfloden har vida större hastighet än annars. Värfloden -särskildt, men naturligtvis äfven hvarje högre vattenstånd, har betydelse: 1) för lösgörandet af frö och fruk- ter, 2) för deras bortförande, 3) för deras utplanterande. De frön, som ej flyta på vattnet, komma ofta att transporteras infrusna eller burna af snö och is, ofta tillsammans med fröhus eller torkade stänglar. Då vinterståndarna öfversvämmas, uppflyta fröna lätt, i den händelse de äga flytförmåga, till ytan, helst som de vid denna tid vanligen ej äro fastsittande. Frön och fröhus etc., som ligga på stranden, kunna nu äfven bortföras af vattnet. 1 Jmf. R. SERNANDER, Den skandinaviska vegetationens spridningsbio- logi. Uppsala 1901. 2 Innan jag genom SERNANDERS arbete blef uppmärksam på vinterstän- darnas betydelse, hade jag vid frösamlande observerat sådana hos bland andra: Bartsia alpina (Sylarna juli 1898), Saxifraga stellaris (Sylarna juli 1898), S. nivalis (Valamo ögrupp i Ladoga juli 1897), Rhodiola rosea (Sylarna juli 1898, med synnerligen rikligt kvarsittande frö), Sibbaldia procumbens (Sy- larna juli 1898, mycket frö), Juncus biglumis (Sylarna juli 1898, enstaka frön), Minas (Middagsfjällets topp april 1901, Abisko vid Torne träsk april 1902). Sommaren 1902 iakttog jag inom Pajala-omrädet vinterständare med frön hos: Sceptrum carolinwm (Mertajoki, juli), Pedicularis lapponica (Mertajoki, juli), Tofieldia palustris (Muonionalusta, augusti) SERNANDER nämner |. c. af här ifrågavarande alpina arter vidare vinterstándare hos Thalictrum al- pinum, Viscaria alpina och Stellaria borealis. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 17 Äfven vid själfva utplanteringen spelar värfloden stor roll, dä fröna utplanteras afsevärdt högre än normal- vattenståndet, således på stranden i eller understundom t. o. m. ofvanför dennas växtsamhällen; därigenom fa fröna större möjligheter att gro och utveckla sig. Bestämmande för hvar ett med älfven flytande frö kom- mer att landa blir i vanliga fall det af vinden förorsakade vägsvallet, men äfven strömmen kan t. ex. vid forsarna kasta i land frön på vissa punkter,! något som öfverensstämmer med, att man just brukar träffa en artrikare vegetation ej minst af fjällväxter vid forsarna; äfven andra orsaker äro vid förklaranden af detta förhållande att beakta. Exempel på en sådan utplantering af vårfloden lämnar med all sannolikhet ett individ af Sazifraga stellaris, som jag anträffade endast en meter från böljgränsen, men cirka 50 cm. öfver medelvattenståndet på den sid. 41 omtalade hol- men Esisaari i Torne älf. Isgången under vårfloden kan här blifva så svår, att på de flackare delarna af holmen isen skjuter ett tiotal meter öfver stranden in på land. Hur väldiga isvallar ete., som kunna bildas under isloss- ning, visa tafl. I och II, bägge från Torne älf. Ett isoleradt individ af Sazifraga stellaris på en dylik lokal kan gifvetvis ej anses representera en reliktlokal, utan måste tolkas som exempel på nyligen skedd nedvandring längs älfven. Pa samma holme har äfven anträffats ett enstaka exemplar af Triticum violaceum. Ofvan har endast behandlats möjligheterna för spridning af frön med det rinnande vattnet, men detsamma äger gif- vetvis också betydelse vid transport af vegetativa föröknings- organ. HAGLUND? har sålunda visat, att ofta bland de arter, för hvilka sannolikhet förefinnes, att de nedvandrat med rin- nande vatten, arter med kraftig vegetativ förökning äro tal- rikt representerade. Ej mindre viktig för fröspridningen än långvarigheten af frönas flytfórmága är älfvarnas strömhastighet. Ofta är denna mycket stor, dock torde den högsta hastigheten vid ! Att så verkligen kan vara förhållandet har jag genom att utkasta massor af Caltha palustris-frön i småforsarna i Merasjoki nära Muoniona- lusta öfvertygat mig om. Flertalet frön fördes vidare med strömmen, men ett ej obetydligt antal kastades i land särskildt där återström fanns. ? E. HAGLUND, Några bidrag till den skandinaviska fjällflorans sprid- ningsbiologi. Bot. Not. 1901, sid. 270—271. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3 N: 4. RH 7 transport i de stora älfvarna sällan vara högre än 5 km. i timmen, vanligen afsevärdt mindre. Förbises må ej heller, att fröna endast undantagsvis torde föras öfver de ofta stora sjöliknande lugnvatten, till hvilka älfvarna här och hvar vidgas. Allt som allt torde man kunna säga, att det fordras flyt- förmåga — påpekadt är, att en mängd frön antagligen föras ned infrusna — under en relativt lång tid och en relativt stor strömhastighet öfver en lång sträcka, om en frötransport skall kunna ske från fjällen till låglandet. Läggas härtill de vanskligheter, som möta den groende plantan under form af konkurrens med förutbefintliga arter och kanske ogynnsamma fysiska förhållanden, är det lätt att förstå, hurusom den otvifvelaktiga transporten af frö från fjälltrakterna ej kommer att spela den roll för vegetationens sammansättning, som man kunde vara böjd att antaga. Arctostophylos alpinas och Juniperus communis 8 nanas* förekomst inom området kan otvifvelaktigt stå i samband med spridning genom fåglar. Bägge förekomma endast på så godt som samma lokal, en högt belägen skogstrakt inom allmänningen vid Parkajoki, där från fjällen kommande fåglar kunna anses rasta. HESSELMAN? har ock funnit frukterna af Arctostophylos alpina 1 ventrikeln af Lagopus mutus. På de snöfria högre delarna af Städjan iakttog jag (!?/ 1900), huru säväl knoppar som bär af denna växt sónderhackades och för- tärdes af ripor. HoLMBoE? har i ventrikeln af lafskrika (Pe- risoreus infaustus) funnit kottebär af en, och efter CoLLET an- gifver han, att bären förtäras äfven af Tetrao tetrix och La- gopus tetrici-albus. SERNANDER har äfven funnit sådana i kräfvan af Tetrao tetrix. SERNANDER* anser arten äfven spri- ! Q. Ros. Fries uppgifver (Om trakten mellan Torne och Kalix älfvars nedre lopp i växtgeografiskt hänseende. Bot. Not. 1858, sid. 164) efter BJÖRN- STRÖM Juniperus 8 nana för holmar i Haparanda skärgård, men här torde man endast ha att göra med den biologiskt lika skärgårdsformen. Jmf. K. BoHLIN, Ett exempel på ömsesidig vikariering mellan en fjäll- och en kust- form. Bot. Not. 1900, sid. 170. 2 H. HESSELMAN, Några iakttagelser öfver växternas spridning. Bot. Not. 1897, sid. 104. 3 J. HOoLMBOE, Notizen über die endozoische Samenverbreitung der Vögel. Nyt Magazin f. Naturvidensk. Kristiania 1900. B. 38, sid. 307 och 311. * R. SERNANDER, Den Skand. veget. spridningsbiologi, sid. 230. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 79 das genom lemlar. Hvad som gäller för hufvudarten, gäller helt säkert äfven för 8 nana. Äfven för ett par andra här omtalade alpina arter före- ligga iakttagelser om spridning genom fåglar; så har EK- STAM! på Spetsbergen i ventrikeln af Lagopus hyperboreus funnit rikligt med grobara frön af Cerastium alpinum, Sazi- fraga nivalis och Ozxyria digyna. Däggdjuren spela troligen större roll som spridare af fjällväxterna än, hvad som i allmänhet antages. NORMAN? omtalar särskildt, att kreatur sprida Gnaphalium supinum, Stellaria crassifolia och Sibbaldia procumbens. Att beakta härvid är, att de vägar djuren vanligen fär- das följa älfdalarna, ja ofta gå i älfvarnas omedelbara närhet, hvadan lätt en förväxling af djur- och vattenspridning till låglandet kan ske. En särskild form af sådan spridning är, då människan genom till sina husdjur medfördt foder förmedlar spridningen. Äfven renhjordarna? torde ej helt böra förbises på tal om växtspridning från fjäll till slättland i öfre Norrland. Att exakt framställa renens betydelse härvidlag är däremot mycket vanskligt. Uppfattningen att renarna endast förtära lafvar och mossor är visserligen djupt rotad, men som bekant ej riktig, ty de förtära nästan alla växter. Om Sibbaldia säger för öfrigt redan NORMAN: »dens nedstigning i lavlandet langs liernes feveie og forekomst langs seterveie og landeveie, hvor den kan stode sammen med en plante som Plantago major, viser åbenbart, at den er en af de få fjeldplanter, som kulturen ved hjelp af krea- turerne forer fra hoiden ned i lavlandet i retning mot kultur- Haderne.» ! 0. Exstam, Einige blütenbiologiche Beobachtungen auf Spitzbergen. Tromse Museums Aarsb. 20 (1898), sid. 52— 53. 2 NORMAN, l. c. > [nom Pajala-omrädet — här finnas ungefär 6,000 renar, hvilka året om stanna i barrskogen — uppgifvas renarna under sommaren hämta sin mesta näring af Menyanthes trifoliata. Själf har jag vid en liten tjärn väster om Muoniovaara sett renar förtära såväl blad som fruktställningar af denna växt. Inom fjället är renen naturligtvis af stor betydelse vid frösprid- ningen äfven därigenom att frön samman med jord lätt fästa sig vid klöf- varna. Att ej obetydliga jordmängder verkligen fastna vid klöfvarna kan man se däraf att snöfälten ofta betydligt nedsmutsas där renarna vandra öfver dem. * Norges arktiske flora, II, sid. 252. 80 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Förekomst af Sibbaldia i landsvägsgrop vid Pajala kyrka är också antagligen att förklara med hjälp af spridning med däggdjur. Har spridningen med vattnet och djur varit af stor be- tydelse för de alpina arternas utbredning till låglandet, så synes vinden däremot knappast med de här rådande stora afstånden, kunna ägt annat än underordnadt inflytande. Frukternas beskaffenhet hos de 54 här behandlade al- pina arterna (Polypodium alpestre och Lycopodium alpinum undantagna) framgår af följande sammanställning: Kapsel 24 amber. tant A Nöt Bia Debe SE RS ec RS ERE Bär (bürkolte) ;Btivsra- «ovilfgnensped $i Hos vissa af hür ifrágavarande arter finnas uppenbar- ligen för vindspridning gynnsamma anordningar. Till sa- dana räknar jag: Gnaphalium supinum. E. alsinifolawm. Erigeron politus. E. hornemanni. Petasites frigida. Salix glauca. Saussurea alpina. Eriophorum russeolum. Epilobium palustre 8 lappo- E. chalitrix. nicum. E. scheuchzeri. Sydliga arter. Ett afsevärdt antal växtarter, hvilkas utbredning inom det svenska floraomrádet i stort kan betecknas som sydlig, når först norr om Bottniska viken sin nordgräns. Några af dessa äro i det nordligaste Lappland emellertid endast an- träffade å någon enstaka växtlokal och därtill endast i ste- ria exemplar; så Sagittaria sagittefoliat och Butomus um- bellatus vid Karesuando. För dessa arter synes mig, i anslutning till hvad GUNNAR ANDERSSON gjort för hasseln,? sjönöten och andra arter, böra 1 Huruvida man här kanske har att göra med S. natans, d. v. s. en östlig i stället för en sydlig art, har jag ej varit i tillfälle att afgöra. ? GUNNAR ANDERSSON, Hasseln i Sverige. Sveriges Geolog. Unders. Ser. C a, n:r 3 (1902). S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 8l antagas ett af klimatets försämring betingadt utdöende inom utbredningsomrádets nordliga delar. Dessa växtlokaler böra sálunda betraktas som verkliga reliktlokaler, och arterna kunna lämpligen benämnas: sydliga relikter. Några arter nå, i likhet med t. ex. Fragaria vesca (se kartskissen tafl. V) sin nordgräns i södra delarna af Norr- botten, men äro därjämte kända från någon enstaka lokal i västligaste Lappland. De ha med andra ord, dels ett svenskt-finskt! utbredningsområde, hvars nordgränser äro ar- ternas verkliga nordgränser inom Sverige, dels ett norskt längre mot norr nående utbredningsområde ofta med utlöpare öfver den politiska gränsen mot Sverige. Detta senare tack vare de gynnsammare klimatförhållandena utmed Nordlandets kuster. Det norska växtgeografiska områdets gräns löper sålunda, som redan ÖSTERBLAD för länge sedan antydt, här och hvar längre i öster än Norges politiska gräns. Oaktadt vår ofullständiga kännedom om floran mellan Bottniska viken och Ishafvet kan man dock spåra en viss öfverensstämmelse mellan nordgränserna hos de sydliga ar- terna, och denna öfverensstämmelse blir så mycket intressan- tare som nordgränserna visa sig stå i en bestämd relation till de klimatiska förhållandena, särskildt juliisotermens för- lopp.* Den bästa hittillsvarande framställningen af denna inom det nordliga Sverige torde vara den N. EKHOLM? lämnat. Tack vare d:r N. EKHoLMs välvilja kan jag meddela (se tafl. II) den af honom i större skala utarbetade originalkartan öfver juliisotermernas förlopp, för så vidt den berör området norr om Bottniska viken. De nu ifrågavarande arterna kunna, allt eftersom deras nordgräns är att finna närmare eller längre från Bottenhaf- ! Anmärkningsvärdt är, att gränsen för så godt som alla dessa arter på finska sidan böjer afsevärdt af mot norr. ? Flera växtgeografer, så hos oss GUNNAR ÅNDERSSON, ha fäst uppmärk- samheten på att, särskildt inom områden med kort vegetationsperiod, juli- temperaturen är ett ganska godt uttryck för växternas reaktion för hela vegetationsperiodens värmesumma, hvilken ofta kan vara ganska vansklig att med någon grad af noggrannhet fastställa. 3 N. EKHOLM, Sveriges temperaturförhållanden jämförda med det öfriga Europas. Ymer 1899. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 4. 6 82 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. vets kust, fördelas i nedanstående grupper.! Fortsatta under- sökningar skola dock möjligen föranleda öfverflyttning af en eller annan art till någon nordligare grupp, än den till hvil- ken jag här räknat den. A. Neder-Kalix—Haparanda-gruppen omfattar arter, hvilka kring Kalix, Sangis och Torne älfvars nedre lopp nå sin nordgräns. I hufvudsak sammanfaller deras utbredning : mot norr med 15” isotermen för juli månad.? Denna grupp når således ej det område, som behandlas i denna uppsats, men för fullständighetens skull nämnas föl- jande hithörande arter:? Artemisia vulgaris. Lythrum salicaria. Viburnum opulus. Fragaria vesca. Stachys palustris. Potentilla argentea. Lysimachia vulgaris. Alnus glutinosa. — Rhamnus frangula. Myrica gale. Peucedanum palustre. Habenaria bifolia. Ozalis acetosella. Malazxis paludosa. Sagina procumbens. Alisma plantago. Elatine hydropiper. Calla palustris. E. triandra. Lemna minor. Sedum acre. Typha latifolia. Till nu nämnda ansluter sig ett antal arter, hvilka i sin utbredning mer eller mindre äro beroende af kulturen. För 1 De arbeten, som särskildt användts vid uppgörande af denna grupp- indelning, äro: 3 C. J. Backman och V. F. Horm, Elementarflora öfver Västerbotten och Lappland. Uppsala 1878. E. V. EKSTRAND, Resa till Nordland och Torne lappmark 1880. Bot. Not. 1881. | O. R. Fries, Om trakten mellan Torne och Kalix älfvars nedre lopp i växtgeografiskt hänseende. Bot. Not. 1858. R. F. Fristept, Anteckningar öfver en resa i Torneå lappmark år 1852. Bih. till den botaniska årsberättelsen för år 1850. K. P. HäGERSTRÖM, Bidrag till Torne lappmarks och Ofotens flora. Bot. Not. 1882. C. P. LzsTADIUS, Bidrag till kännedomen em. växtligheten i Torne lappmark. Uppsala 1860. G. WAHLENBERG, Flora lapponica. Berlin 1812. Jmf. därjämte litteraturförteckningen, sid. 89. 2 Jmf. äfven GUNNAR ÅNDERSSONS recention i Ymer 1900, sid. 332, af R. LUNDBERGS, Om de svenska insjöfiskarnas utbredning. ? Hafsstrandsarter såsom Hippophe, Glaux, Plantago maritima ete., om hvilka man ej kan veta, huruvida de ej skulle lefva mycket längre mot norr, om lämpliga ståndorter funnos, ingå ej i denna lista. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 83 deras utbredning längre mot norr inom svenska floraområdet torde möjligen icke finnas något hinder, då större delen af dem äro kända från betydligt nordligare lokaler i Norge, ja några af dem t. o. m. från Spetsbergen,! där de dock väl icke kunna hålla sig. Chrysanthemum segetum. Camelina silvestris. Senecio vulgaris. Potentilla anserina. Circium arvense. Vicia sativa. Sonchus arvensis. Ervum hirsutum. S. oleraceum. Lolium perenne. Lithospermum arvense. Festuca elatior. Sisymbrium sophia. Bromus arvensis. Erysimum cheiranthoides. B. Pajala-gruppen eller arter, hvilka na sin nordgräns inom Pajala socken eller Muonio kapellag. Deras utbred- ningsomräde sammanfaller mot norr i hufvudsak med 14° iso- termen för juli månad. Skillnaden i lufttemperatur under årets olika månader i Haparanda och Pajala, samt mellan Pajala och Karesuando framgår af temperaturtabellerna & sid. 3—4. | Följande arter kunna räknas hit: Chrysanthemum leucanthe- Vicia cracea. mum.? Trifolium pratense (som ängs- Erigeron acris. växt). Galium boreale. Daphne mezereum. Myosotis palustris. Salix aurita. Nymphea candida. Betula verrucosa. Nuphar luteum. Convallaria majalis. Thalictrum simplex. Potamogeton natans. Rosa cinnamomea. Scirpus pauciflorus. Rubus ideus. Eleocharis palustris. Lathyrus palustris. Glyceria distans. 1 Jmf. GUNNAR ANDERSSON och H. HESSELMAN, Bidrag till kännedomen om Spetsbergens och Beeren Eilands Kärlväxtflora. Bih. till K. Sv. V. A. handl. 26 (1900), Afd. III, N:r 1. ? Efter det att manuskript förelåg färdigt, erhöll jag af amanuens T. VESTERGREN upplysning om att flera af såväl de i denna grupp som i föl- jande till af kulturen beroende arter räknade, anträffats längre mot norr ut- med järnvägen Kiruna—Riksgränsen, men äro de väl här af mycket tillfällig natur. > Ar af T. VESTERGREN som ruderatväxt funnen vid Vassijaure. 84 AKKIV FÖR BOTANIK. BAND 3 N:O 4. Den otvetydiga öfverensstämmelsen mellan utbredningen : af en för gruppen typisk art Nymphea candida samt 14° juliisotermen framgár af kartskissen tafl. VI. Äfven til denna grupp sluter sig i sin utbredning ett antal ogräs och ruderatväxter, nämligen: Matricaria discoidea. Trifolium hybridum. Centaurea cyanus. Juncus bufonius. Plantago major. Bromus secalinus. Sinapis arvensis. Avena fatua. Viola tricolor. Alopecurus pratensis. Potentilla norvegica. En mellanställning mellan Pajala-gruppen och följande grupp, Lappmarksgruppen, intaga: Limosella aquatica, Carex panicea, Goodyera repens, hvilka visserligen äro funna inom Torne lappmark, men ute- slutande i barrskogen. C. Lappmarks-gruppen innefattar ett större antal arter, hvilka först inom Torne lappmark na sin nordgräns. Fler- talet förekommer här endast på spridda växplatser belägna norr om deras egentliga utbredningsområde; ingen når dock öfver björkgränsen. Såvidt det bristfälliga materialet tillåter att döma synes denna grupps arter kunna inom Torne lappmark fördelas i följande undergrupper: a. Arter, förekommande endast kring Muonio älf. b. Arter, hvilka träffas både utmed Muonio och Torne älfvars vattensystem. Några äro funna så långt i väster som vid Torne träsk. c. Arter, kända endast utmed Torne älf. Nedanför lapp- marksområdet träffas några af dem äfven vid Muonio älf. Att stora bristfälligheter i kännedomen om arternas ut- bredning förefinnas synes mig emellertid framgå t. ex. däraf, att arter, som äro funna vid Muonio älf, till dato icke alls äro kända utmed Torne älf. Detta gör, att det för en del arter är svårt att afgöra, huruvida deras förekomst exempelvis vid Karesuando är att räkna till det svensk-finska eller norska utbredningsområdet. 8. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 85 Skillnaden i höjd öfver hafvet mellan områdena närmast kring de båda hufvudälfvarna Torne och Muonio är icke så betydande, att den kan utgöra förklaringen till den olikfor- miga utbredningen. Karesuando vid Muonio älf (68° 26' n. br.) ligger 325 m. ö. h., medan Torne träsk ligger 345 m. ö. h. eller blott 20 m. högre. Snarare skulle man vara böjd ställa utbredningen i samband med de olika värmemängder, som komma respektive områden till del; jämför kartan tafl. II. Så synes Karesuando ha en medeltemperatur för juli af 12 —13° (medelvärdet för 1860—1894 är 12,2”), medan de lägre partierna kring Torne träsk knappast torde ha öfver 11". Glömmas må dock ej, att det metereologiska material vi ha från dessa nejder är ytterst bristfälligt. I öfrigt gäller be- träffande dessa arter hvad som förut anförts om forna gynn- sammare temperaturförhållandens inflytande på de sydligare arternas utbredning i öfre Lappland. a. Endast kända inom Torne lappmark från lokaler kring Muonio älf äro: Tanacetum vulgare. Butomus umbellatus. Cirsium palustre. Scheuchzeria palustris. Naumburgia thyrsiflora. Lemna trisulea. Nuphar pumilum. Agrostis canina. Nuphar pumilum x luteum. | Molinia cerulea. Thalictrum flavum. Phragmites communis. Nasturtium palustre. Baldingera arundinacea. Myriophyllum spicatum. Isoötes lacustre. Calluna vulgaris. I. echinosporum. Majanthemum bifolium. b. Vid bäde Muonio och Torne älfs vattensystem norr om lappmarksgränsen äro funna:! Seutellaria galericulata. Paris quadrifolia. Utricularia vulgaris. Sagittaria sagittifolia. Subularia aquatica. Struthiopteris germanica. c. Norr om lappmarksgränsen äro följande arter funna endast vid Torne älf: Angelica silvestris. Chrysosplenium alternifolaum. Actea spicata. Polygonum amphibium. A ! Hit kunna eventuellt äfven Utricularia intermedia och Melica nutans . föras. 86 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N: 4. Enstaka ständorter vıd Torne träsk för: Erysimum hieracifolium, Fragaria vesca, Sedum annuum,! Vicia sepium, Rubus ideus, angifva enligt min uppfattning, att de nämnda arterna fran norska sidan spridt sig öster ut öfver riksgränsen. Kart- skissen a tafl. V lämnar sålunda ett begrepp om Fragaria vescas utbredning. Ofvan närmare afhandlade samband mellan en del arters utbredning utmed Norges ljumma västkust och deras upp- trädande i våra västligaste fjälldalar är för andra arter redan påpekadt af svenska växtgeografer. Redan WaHLENBERG? säger: »In solo norvegica latere cre- scunt: Hypericum perforatum, Pteris aquilina, Thymus ser- pyllun, Convallaria verticillata, Campanula latifolia, Narthe- cium ossifragum, Blechnum Spicant, Fumaria bulbosa, Verat- rum album, Sedum villosum, Ranunculus ficaria, Scrophularia nodosa, Lotus corniculatus, Anemone nemorosa (alias tantum ad Tärnam visa), Potentilla Anserina. Alice pleente norve- gicee transiisse videntur in convalles alpinas Lapponiz Umensis et Lulensis: uti Carex alpina et partim quoque atrata, Sazi- fraga Cotyledon, Sedum annuum». I senare tid har ÖRTENBLAD? särskildt for Ulnus montana gjort gällande samhörigheten mellan vissa svenska lokaler i fjälltrakterna och norska floraomrädet. Ostliga arter. Ej få äro de växtarter, som äfven öfver det här behand- lade området öster ifrån nått Sverige. En del ha redan så naturaliserats, att man endast med svårighet spårar deras ! Denna art är äfven längre söder ut känd från analoga lokaler. N. A. Svensson uppgifver (Om den fanerogama och kärlkryptogama. vegetationen kring Kaitumsjöarna i Lule lappmark. Bihang t. K. Sv. V. A. Handl. 21 (1895), Afd. III, N:r 1, sid. 34), att den lefver på sluttningarna af Skarta- vardo (730 m.), och T. VESTERGREN har meddelat, att den anträffats inom Sarjekfjällen. 2 G. WAHLENBERG, Flora Lapponica, sid. LVII. 3 TH. ÖRTENBLAD, Har Norrlands skogsflora erhållit bidrag från Norge? Tidskr. för Skogshushälln. 1895. — Jmf. üfven: GUNNAR ANDERSSON: Svenska vüxtvürldens historia, 2:a uppl, sid. 68. Sthlm 1896. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 87 östliga ursprung, andra åter såsom Polemonium * campanu- latum, Rubus arcticus, Mulgedium sibiricum röja vid en gransk- ning af deras utbredning i dess helhet lätt nog sin östliga härstamning. Endast en östlig art, Cassandra calyculata, har emellertid i våra dagar sin västgräns inom Pajala- området. Redan sedan gammalt har denna art uppgifvits för Sve- rige,! men då den ej återfunnits, har man antagit, att den åter vikit mot öster. HELLSINGS? fynd 1899 af Cassandra på holmen Haapakylänsaari i Torne älf (66° 25’ n. br. c. 55 m. ö. h.) gjorde emellertid definitivt denna art till medborgare i den svenska floran. Enligt muntliga uppgifter uppger samma författare arten vidare från Kukkula i Tornedalen.” Sommaren 1902 fann jag själf Cassandra calyculata vid Pentäsjärvis nordvästra sida på 67° l'n. br. och 174 m. ö. h. Denna lokal ligger sälunda 68 km. längre mot norr, 119 m. högre samt 13 km. längre mot väster än den förstnämnda pa Haapakylän- saarl. Från angränsande delar af Finland är Cassandra upp- märksammad på flera lokaler,’ men endast en af dessa, näm- ! G. WAHLENBERG (Flora Suecica, sid. 263) uppgifver den med frågetecken frän Skellefteà samt frän Torne älf, en uppgift som citeras äfven i nyare arbeten såsom HARTMANS flora, 11:e uppl., sid. 565. 9 * G. HELLSING, Cassandra calyculata funnen i Sverige. Bot. Not. 1900 ? Fängelsedirektören Ernst ÖRSTADIUS har meddelat mig, att han insam- lat arten mellan Kukkola och Korpikylà gästgifvargärdar, troligen säledes pà samma lokal som den ofvan citerade. * I en uppsats, som kom mig till handa, sedan mitt manuskript var fár- digt, omtalar J. A. Z. BRUNDIN (Om förekomsten af Moehringia lateriflora L. och Cassandra calyculata (L.) Dax. i Sverige, Bot. Not. 1908, sid. 237) arten från följande nya lokaler: Kangaranta i Karl Gustafs s:n, 30 km. norr om Haparanda: 2 lokaler i Hietaniemi s:n, den ena 3 km. norr om Koivakylä gästgifvargård, den andra något längre norr uti Juoksengi s:n, 26 km. norr om Ofre Torneå kyrkby, och slutligen har den anträffats uppkastad strax efter islossning vid Niemis. 3 M. BRENNER (Observationer rörande den Nordfinska floran under 18:e och 19:e seklen. Acta Soc. pro Faun. et Flor. Fen. 16 (1889), sid. 225) säger om dess utbredning: »Osterbotten: I norra delen mycket rar, Öfver Torneå nära Hirstió, Karunki» (jmf. Bot. Not. 1878, sid. 131). »Rovaniemi äfven i kyrktrakten och Vikajärvi, i södra delen ganska rar, Kemiälfven vid Saari- joki, Simo, äfven Marasteumäki. Nordösterbotten: allmän, i Simo spridd Kajanien: allmän, i östra Kajanien (Kulmo och Kianta) rikligare. Mellan- österbotten (norra gränstrakten) Karlö, Limingo, Säväisniemi, Pelso mosse.» Enligt meddelande af provisor Å. WAHLBOM i Matarengi växer Cassandra äfven sporadiskt längs Tengeli älf 4 mil nordost om Aavasaksa. 88 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. NO 4. ligen vid Muonio (kyrkbyn)!, ligger nordligare än lokalen vid Pentäsjärvi. Af R. Hurt? anträffades ett blad 1 en torf- mosse vid Turtola i Tornedalen. Besinnar man, att Cassandra inom sitt egentliga utbred- ningsområde i Finland ingalunda uppträder mycket allmänt, utan på från hvarandra ganska aflägsna lokaler, är det rela- tivt många fyndorter, som äro bekanta från dessa delar af Finland, där ju också artens nordgräns inom finska flora- området förlöper. HELLSING? anser sig af den HuLrrska fyndbeskrifningen af Cassandra-bladet vid Turtola kunna draga den slutsatsen, att den är funnen i ett torflager, som afsatts före granens invandring till dessa trakter. | Mig förefaller det, som om man af den Hurtska fynd- beskrifningen ej ägde rätt att draga några slutsatser om Cassandras geologiska ålder i dessa trakter. Det är visser- ligen sant, att endast lämningar af tallen och icke af gra- nen anträffats tillsammans med Cassandra-bladet, men då lokalen tyckes vara mycket sandig och sålunda snarare har erbjudit en gynnsammare växplats för tallen än granen, visar detta enstaka fynd af negativ art ingalunda på ett af- görande sätt, att Cassandra-lämningarna inbäddats före granens invandring. Lokalen ligger därtill inom Cassandras nutida utbredningsområde. På Cassandra anträffades på lokalen vid Pentäsjärvi en svamp, som enligt välvillig bestämning af amanuensen T. VESTERGREN är Chrysomyxa cassandre (GoBl) TRANZSCHEL (syn.: Cema cassandre Gopi) i cemastadiet. Denna svamp är forut kind fran Viborg (T. VESTERGREN) samt fran Ryssland. Da det tyckes vara bevisadt, att parasiterna i allmänhet spridas vida långsammare än värdplantorna, kunde man möj- ligen af förekomsten af nyssnämnda svampart draga den slutsatsen, att Cassandra rätt länge lefvat vid Pentäsjärvi. 1 J. P. Nossun, Ofversikt af Torneå (Muonio) och angänsande delar af Kemilappmarkens mossor och lafvar. Not. ur sällsk. Pro Faun. et Flor. Fen. H. 13 (1871—74), sid. 273. | 2 HJ. Hyett och R. Hurt, Vegetationen och floran i en del af Kemi lappmark och norra Österbotten. Meddel. af Soc. pro Faun. et Flor. Fen., H. 12 (1885), sid. 12—13, samt Bot. Not. 1878, sid. 130—131. Mossen vid Turtola beskrifves på dessa tvenne ställen väsentligen olika. 3 L c, s. 56. Jmf. R. Hurt, Mossfloran i trakterna mellan Aavasaksa och Pallustuntmit. Acta Soc. pro Flor. et Faun. Fen. III (1886), sid. 45. R. SERNANDER, Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. Engler’s bot. Jahrb. Bd 15 (1882), sid. 81. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 89 Beträffande beskaffenheten af de växtsamhällen, i hvilka Cassandra här uppe förekommer, hänvisas till sid. 22 och 34. HELLSING anser, att Cassandra på Haapakylänsaari fóre- kommer »säsom en relikt från en tid, då den hade ett väst- ligare utbredningsområde än hvad som för närvarande är fallet, hvilken tid dock ej på grund af holmens relativt geo- logiskt unga ålder kan vara synnerligen långt aflägsen».! För den, som i likhet med förf. varit i tillfälle att se artens förekomst såväl i Tornedalen som inom olika delar af Finland, synes kappast några skäl föreligga för ett dylikt antagande, åtminstone för Pentäsjärvilokalen, utan torde man snarare böra antaga, att Cassandra är en i sakta framryckande stadd art.’ III. Systematisk förteckning. Nedan lämnas en artförteckning öfver Pajalaområdet. Särskild vikt har fästs vid de alpina arternas uppträdande. Oaktadt afsevärda luckor, torde den dock ha sitt värde så- som underlag för kommande, mera ingående undersökningar. Till d:r J. A. Z. Brunypry star jag i tacksamhetsskuld för en en mängd uppgifter, som han insamlat under en sommaren 1902 inom området företagen resa. Då ej annorlunda är angifvet, grundar sig uppgiften på af förf. 1902 gjorda iakt- tagelser.? ! HELLSING uppgifver, l. c. sid. 58, att så snart träd och större buskar i nämnvärd mängd inkomma på holmarna, bruka dessa svedjas för att tvinga vegetationen att ännu en gång genomlöpa de olika utvecklingsfacerna. Enligt de upplysningar jag erhållit flerstädes i Tornedalen har emellertid svedning icke i mannaminne här företagits. Angående Haapakylänsaari har den bonde, som äger större delen af holmen, meddelat, att honom veterligt svedning där aldrig ägt rum. Detta bekräftas än mera af de af BRUNDIN 1. c. publicerade lokalerna. Utom de å sid. 82 omtalade arbetena har jag särskildt i följande ar- beten funnit upplysningar om Pajalaområdets flora: J. ANDERSSON, Conspectus vegetationis lapponice, Uppsala 1846. E P. Orssow, Om de jämtländska fjällväxternas utbredning inom Sverige. Ostersund 1890. H. SAMZELIUS, Vegetationsiakttagelser inom Pajala socken af Norrbottens làn. Bot. Not. 1890. J. W. ZETTERSTEDT, Resa genom Sveriges och Norriges lappmarker. Lund 1822. 2 b] - 90 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N: 4. Frekvensbeteckningarna gälla hela omrädet och betyda: Allm. = allmän. H. o. d. = här och där. Flerst. — flerstädes. Salls. = sällsynt. Chrysanthemum leucanthemum, h. o. d. Kengis, Pajala. Matricaria inodora, sälls. Pajala. M. dioica, sälls. Pajala. Achillea millefolium, allm. Pajala, Esisaari, Autio, Ersö- mokka vid Muonio älf, Muonionalusta, Taipalensuu vid Muonio älf, Nankijoki. Tanacetum vulgare, sälls. Kengis (BRUNDIN). Gnaphalium uliginosum *pilulare, sälls.; endast anträffad vid Rova pä Torne älfs norra strand midt emot Pajala, men där mycket allmän. Gn. supinum. Dels funnen vid Torne älf vid Tuomaniemi (sydgräns: 67° 13 n. br. cirka 160 m. ó. h.) på en 8—10 m. vidsträckt lokal vid vägen 30—40 m. från älfven, dels vid Muonio älf på stranden vid Taipalensuu (ost- gräns: 67° 54' n. br. 205 m. ö. h.) och Muoniovaara. Gn. silvaticum, h. o. d. Kengis (BRUNDIN), Mertajoki, Pajala. Antennaria dioica, allm. Kengis, Pajala, Esisaari, Jupukka, Kihlangi, Ersömokka, Muonionalusta, Merasjoki. Erigeron aeris, h. o. d. Pentäsjärvi, Pajala. E. acris 8 grandis, sülls. Pajala (SAMZELIUS). E. elongatus, h. o. d. Kengis (ost- och sydgräns: 67° 11’ m. br. 150 m. 6. h.), Mertajoki, Esisaari, Pajala, Kurkio (FRI- STEDT), Muonionalusta. Solidago virgaurea, allm. Kengis, Mertajoki, Pajala, Esisaari, Harrijoki, Autio, Jupukka, Kihlangi, Ersómokka, Muonio- nalusta, Nankijoki, Nankijárvi, Muoniovaara. Petasites frigida, h. o. d. Esisaari, Jupukkas sydsida, kring vintervägen mellan Nuksujärvi och Kurkio byar (SAM- ZELIUS), Muonionalusta, Nankijoki (ostgräns: 67° 55’ n. br.). Tussilago farfara, sills. Muonionalusta och Kengis (BRUNDIN). Centaurea cyanus, sälls. Pajala. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 91 Saussurea alpina, flerst. i björkskog vid Pentäsjärvi (syd- gräns: 67° l n. br. 174 m. 6. h.), äng vid Kengis (ost- gräns), äng på Esisaari, skogmyr vid Jupukkas västsida, stranden af Nankijärvi. Carduus crispus, h. o. d. Kengis (BRUNDIN), Pajala, Muonio- nalusta. Cirsium heterophyllum, flerst. Kengis, Mertajoki, Esisaari, Jupukka, Autio, Nankijoki. Mulgedium sibiricum, sills. Ylisaari (ERNST ÖRSTADIUS), Autio nära älfven, Muonionalusta (BRUNDIN). Crepis tectorum, h. o. d. Kengis: Utmokkan (SAMZELIUS, BRUNDIN), Pajala. Hieracium. Endast ett fåtal former ha insamlats. Dessa ha godhetsfullt här beskrifvits af amanuensen H. DAHLSTEDT. H. preecipuiforme Danrsr. n. sp. Caulis 30—40 cm. altus, subflexuosus, 2-folius, inferne dense et molliter pilosus, parce stellatus, medio densiuscule pilosus et stellatus, apice parce v. vix pilosus, sparsim glan- dulosus et dense floccosus. Folia basalia pauca, sub anthesi 2—4, exteriora parva, elliptica v. oblongo-elliptica, obtusa-acutiuscula, denticulata, interiora oblongo-lanceolata — lanceolata, sparsim, acute et sat longe dentata, + acuta, omnia subtus et in marginibus + dense, supra densiuscule pilosa, subtus + hepatico-violascentia; folia caulina sat remota, cito decrescentia, infinum + lanceo- latum, + acutum, sparsim, inequaliter et acute dentatum, precipue ad basin in petiolum, sspe sat alatum longe de- scendentem, folium summum sessile v. subpetiolatum, anguste ovato-lanceolatum — lineari-lanceolatum, valde acutum. sub- integrum v. ad basin dentibus paucis, sat longis, acutis in:e- qualiter dentatum, omnia subtus dense et molliter pilosa, in nervo dorsali parce stellata, + violascenti-colorata, supra den- siuscule pilosa. Inflorescentia paniculata elongata v. + contracta, an- gusta, 4—5-cephala, ramis pedicellisque dense canofloccosis, sat densiuscule glandulosis, + arcuatis, pedicellis infinus vix, summis autem acladio 2—14 mm. longo parum superantibus. 92 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 4. Involuera parva, canescenti-variegata, c. 10 mm. longa, basi + rotundata, squamis exterioribus magis angustis, + ovato- lanceolatis, breviter acutis, interioribus sat latis, e basi la- tiore lineari-lanceolatis, + virescenti-marginatis, + obtusis, intimis angustioribus, latius virescente-marginatis, + acutis, extimis late floccoso-limbates, interioribus ad basin et apicem versus floccoso-marginatis, apicibus + comosis, dorso obscuro densiuscule — sat dense et ad apicem sparsim glandulosis. Calathium e. 35 mm. diametro, obscure luteum sat ra- dians, stylo fusco-virescente. Pajala, Esisaari holme i Torne älf d. ?/s 1902. Denna form tillhör diaphanoides-gruppen bland vulgata. Den är à ena sidan besläktad med H. subpellucidum NORRL., men skiljer sig lätt frán densamma genom bredare holkfjäll med i kanterna tydligare mot den mórkare ryggen markeradt stjärnludd och mörkare blomfürg samt mörkare gróna, hári- gare och undertill lefverfärgade blad, à andra sidan erinrar den mycket till holkarnas färg och beklädnad om H. ornatum. Dautst., från hvilken den lätt igenkännes pa sina smärre och smalare blad utan fläckar pa ófversidan, få och mera långt skilda stjälkblad samt mindre korgar. I mellersta Sverige äger den en serie besläktade former, hvars ytterlighetsformer äro utdelade i H. Dahlstedt, Herbarium Hieraciorum Scandi- navie under namnet H. precipuum Dautst. I arktiska Norge förekommer en, som det synes, alldeles identisk form. H. pycnocranum DanrsT. n. sp. Caulis 15—30 cm. altus, gracilis, + crassiusculus, + flexuosus, 3—4-folius, inferne v. ima basi densiuscule, cete- rum ad medium sparsim pilosus, superne parce pilosus — epilosus, sparsim v. apice crebrius stellatus. Folia basalia 3—4, in rosulam approximata, exteriora spathulata — lingulata, + rotundato-obtusa — obtusa, sub- integra — minute denticulata, interiora lingulato-lanceolata — lanceolata, + acuta, subintegra — parce et minute dentata, parce pilosa — glabra, in marginibus longe et sparsim ciliata, late petiolata, subtus + violascentia, nervo mediano lucide rubente; folia caulina inferiora majora, lineari-lanceolata, ~ S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 93 acuta, lato sessilia (infinum interdum subpetiolatum) approxi- mata, summa cito decrescentia et longe inter se remota, + linearia, parce — sparsim pilosa, in marginibus parce ciliata et stellata, supra sparsim — densiuscule, subtus presertim in nervo dorsali + dense stellata, inferrora sparsim et acute, seepe sat longe dentata, superiora parce denticulata — in- tegra. Inflorescentia oligocephala, paniculata, seepe + indeter- minata, ramis infimis + erectis, superioribus + arcuato-poten- tebus pedicellisque acladium 10—15 mm. longum + longe su- perantibus, inferne sparsim, superne densiuscule floccosis et pilis nullis v. paucis, brevibus obsitis. Involucra sat magna lata, c. 11 mm. longa et 7—8 mm. lata, canescente-atroviridia, basi rotundata, postea truncata, squamis extimis linearibus, obtusis et exterioribus lanceolato- triangularibus, obtusiusculis, intermediis et interioribus + latis, triangulari-lancealotis — lineari-lancealotis, in apicem obtusum — obtusiuseulum + coloratum sensim angustatis. dorso sparsim, stellatis inferne in marginibus abrupte floccoso- marginatis, apice + comosis, glandulis raris — sparsis bre- vibus et mediocribus, irregulariter dispotis et pilis brevibus, paucis v. nullis obsitis, intimis magis virescentibus et + acutis. Calathium 30—35 mm. diametro, sat plenum, obscure luteum, stylo ferrugineo, + fusco-hispidulo. Jupukka vid Torne älf (67° 6' n. br., 250 m. 6. h.) d. %s 1902. Utmárkt af sina i rosett samlade basalblad, af hvilka de yttre, smá, trubbiga m. l. m. spadlika bladen skarpt afsticka mot de inre, lánga och spetsiga, de tätt närmade nedre och glest ställda öfre stjälkbladen samt de stora och tjocka, bred- fjälliga, grátt öfverlupna, grönsvarta holkarna med slutligen mycket tvär och knotig bas. Är utan tvifvel närmast besläktad med H. lapponicum Fr. och tillhör liksom denna den form- serie inom sparsifolium-gruppen, hvilken ätminstone habi- tuellt mest närmar sig ätskilliga vulgata. 94 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. MO 4. H. prolixans Danrsr. n. sp. Caulis 30—55 cm. altus gracilis, strictus — subflexuosus, 8—12-folius, + ruberulus, ad medium parce pilosus, superne glaber v. totus glaber — subglaber, inferne subefloccosus, su- perne parce — sparsim stellatus. Folia basalia nulla v. cum infimis caulinis subanthesi emarcida, folia caulina lineari — lanceolata v. summa li- nearia, sat approximata, sensim decrescentia, valde acuta, sparsim denticulata — dentata, summa subintegra, erecta, preter caul. infimum sessilia, subglabra, subtus parce, supra rare stellata, inferiora et intermedia quam internodia duplo v. plus duplo longiora, summa internodiis breviora. Inflorescentia contracta, paniculata, indeterminata, 1—7- cephala, ramis brevibus erectopotentibus pedicellisque dense canofloccosis, acladium 15—20 mm. longum + equantibus. Involueria brevia, lata, c. 10 mm. longa et 8 mm. lata, atrofusco-virescentia, squamis plurimis, extimis linearibus, obturiusculis — acutis, interioribus + angustis, lineari-lanceo- latis, acutes, intimis + subulatis, magis virescentibus, floceis raris v. ad margines sq. exter. paullum frequentioribus, pilis mollibus, obscuris, minutis, sparsis et glandulis minutis, parcis v. nullis vestitis. ; Calathium 30 stylo obscuro. Jupukka vid Torne álf (67° 16' n. br., 250 m. 6. h.) d. ®/s 1902. 35 mm. diametro, obscure luteum, plenum, Denna form tillhör sparsifolium-gruppen och är en af de mera typiska af denna formgrupp. Utmärkt af sin länga smala stjälk med upprätta, smala, tätt ställda fátandade blad, af hvilka flertalet äro längre, de nedersta mer än dubbelt längre än mellanlederna, af den korta inflorescensen, hvilken genom enblomstriga, korta grenar frän de öfre bladvecken ofta blir mer eller mindre obegränsad samt genom korta och breda flerfjálliga holkar med smala spetsiga fjäll, klädda af glesa, korta, fina hår och enstaka små glandler samt spridda stjärnhår, hvilka gärna samla sig något tätare i de yttre fjällens kanter och ej sällan till en svag linie på mellan- fjällens ryggar. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 95 H. lapponicum Fr. f. Esisaari holme i Torne älf. Förut an- träffad i arktiska Norge. Taraxacum officinale, allm. Mertajoki. Pajala, Esisaari, Harri- joki, Jupukka, Muonionalusta. Leontodon autumnalis, allm. Mertajoki, Pajala, Esisaari, Rova, Autio, Kihlangi, Muonionalusta. L. autumnalis 3 taraxaci, h. o. d. Kengis och Muonionalusta (BRUNDIN). Valeriana officinalis, flerst. Kengis (BRUNDIN), Mertajoki, Pen- täsjärvi, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijoki. Galium boreale, h. o. d. Kengis (BRUNDIN), Pajala. G. trifidum, flerst. Pentäsjärvi, Pajala vid gästgifvargärden. G. palustre, flerst. Kengis (BRUNDIN), Pajala, Muoniona- lusta. | G. uliginosum, flerst. — allm. Pentäsjärvi, Esisaari, Rova, Harrijoki, Merasjoki, Muonionalusta, Nankijoki. G. aparine, sills. Pajala. Linnea borealis, allm. Kengis, Jupukka, Nankijoki, Nanki- järvi, Muonionalusta. Campanula rotundifolia, h. o. d. Kengis, Pajala. Myosotis palustris, sills. Ersömokka. M. palustris f. strigulosa, sills. Nankijoki. M. arvensis, h. o. d. Pajala. Asperugo procumbens, flerst. — allm. Kengis, Pajala, Muonio- nalusta. Scutellaria galerieulata, h. o. d. Liviöjärvi, Mertajoki, Tuo- maniemi, Junusuando gästgifvargärd (SAMZELIUS) Nanki- joki. Galeopsis tetrahit, allm. Kengis, Pajala, Muonionalusta. G. versicolor, allm. Kengis (BRUNDIN), Pajala, Muoniona- lusta. Polemonium ceruleum *campanulatum, h. o. d. Mertajoki (SAMZELIUS) Pajala nära kyrkan, Autio, Parkajoki (SAM- ZELIUS), Muonionalusta, Taipalensu. 96 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 3. N:O 4. Gentiana nivalis, flerst. Ängar v. Aukea nära Liviöjärvi, Kengis (ostgräns) och Pajala. Arten anträffas äfven söder om sockengränsen, så har jag antecknat den från en äng nära Kuusijärvi gästgifvargård (66° 2% n. br.). Torde dock finnas ännu sydligare. Menyanthes trifoliata, allm. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Merta- joki, Esisaari, Rova, Kaakkurijärvi, Tuomaniemi, Nanki- joki, Nankijärvi, Vuksenjärvi. Veronica longifolia,! allm. Pentäsjärvi, Kengis, Mertajoki, Pajala, Esasaari, Harrijoki, Autio, Kihlangi, Muoniona- lusta, Nankijärvi. V. longifolia y media, sills. Kassa v. Torne älf (SAMZELIUS). V. serpylifolia, flerst. Pajala, Rova, Muonionalusta. Öfver- gängsformer till 8 borealis Last. anträffades vid Tai- palensu. Bartsia alpina, flerst. ängar vid Kengis (ostgräns) och Pajala, Esisaari, buskmark vid Mertajoki, Autio vid Torne àlf, Kihlangi och Taipalensu vid Muonio. Söder om omrädet är den af mig iakttagen vid vägen mellan Ruokojärvi och Pirtiniemi (c. 66° 40' n. br. och 150 m. ö. h.). Euphrasia brevipila,? sülls. Pajala, pa Torne älfs norra sida. E. tenuis, flerst. Kengis, Mertajoki, Esisaari, Pajala. E. latifolia, allm. Kengis (ost- och sydgräns 67° 11’ n. br., 150 m. 6. h.), buskmark vid Mertajoki, skogsmyr vid Rova, bjórkskog pà toppen af Jupukka (280 m. ö. h.) Pajala, Esisaari. Autio, pa stranden af Muonio älf vid Kihlangi, Ersómokka och Taipalensu, Merasjoki. Nankiiárvi.? Rhinanthus minor, allm. Kengis, Mertajoki, Pajala, Esisaari, Harrijoki, Autio, Jupukka, Muonionalusta, Nankijärvi. Vid Päskynen är hufvudformen anträffad, på öfriga ställen endast f. vittulatus GREMLI, med blå bågar i öfverläppen. 1 GC. P. LzesrADIUS yttrar om denna art, 1. c. sid. 38: » V. longifolia är måhända den växt, som ger Torneå lappmarks växtlighet sin mest egen- domliga prägel. Den finnes allmänt på ängar och i lundar under de mest växlande former.» ? Bestämningarna af Euphrasia-arterna välvilligt gjorda eller granskade af kand. Orro R. HOLMBERG. ? E. latifolia är af mig (1900) anträffad i Torne lappmark vid Kiruna- vaara, Nankikoski på stranden nära järnvägsbron, Vorevardo vid Torne träsk, alla 3 lokalerna i subalpina regionen S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN.I ARKTISKA NOREBOTTEN. 97 Sceptrum carolinum, ferst. Strandsluttningarna kring Torne älf vid Kengis (ostgräns), Pajala, Rova, Esisaari, busk- mark vid Mertajoki, Muonionalusta. Observerades redan 1732 af LINNÉ! vid Haparanda. Pedicularis palustris, allm. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Liviö- järvi, Mertajoki, Kengis, Kaakkurijärvi, Pajala, Esisaari, Rova, Muonionalusta, Nankijärvi. Vid Pajala, Mertajoki och Muonionalusta förekom f. ochroleuca Last. P. lapponica, flerst. Kengis (ost- och sydgräns), Mertajoki, Pajala, Kurkio (FRISTEDT), Muonionalusta, Merasjoki, Nankijärvi. Melampyrum pratense, ferst. Mertajoki, Pajala, Jupukka, Merasjoki, Nankijärvi, Muoniovaara. M. silvaticum, sälls. Jupukka. Utricularia vulgaris, h. o. d. Pentäsjärvi, Muodosjärvi (endast iakttagen steril). U. intermedia, ferst. Liviöjärvi, Pajala, Nankijärvi (endast iakttagen steril). Pinguicula vulgaris, allm. Pentäsjärvi, Kengis, Mertajoki, Pajala, Esisaari, Kihlangi, Ersömokka, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijärvi. | P. villosa, h. o. d. Antagligen spridd öfver hela socknen på hvitmossmyrar men är särskildt i frukttstadiet mycket lätt förbisedd. Skogsmyr vid Nankijärvi (67° 57' n. br., 222 m. 6. h.). I Korpilombolo socken har BRUNDIN observerat den vid Pirtijärvi (66° 47' n. br., c. 160 m. ö. h.). Trientalis europea, flerst. — allm. Pentäsjärvi, Pajala, Tuo- maniemi, Harrijoki, Muonionalusta, Nankijärvi. Naumburgia thyrsiflora, flerst. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Liviö- järvi, Esisaari, Tuomaniemi, Kaakkurijàrvi, Nankijoki, Muodosjärvi, Vuksenjärvi. Plantago major, h. o. d. Kengis, Pajala. Cornus suecica, allm. Pentäsjärvi, Kengis (BRUNDIN), Pajala, Esisaari, Harrijoki, Muonionalusta, Nankijärvi. ! Iter Lapponicum, citatet efter M. BRENNER, Observationer rörande den nordfinska floran. Acta Soc. pro Faun. et Flor. Fen. 16 (1899) sid. 6. Arkiv för botanik. Band 3. N:r 4. 7 98 MM ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Cerefolium silvestre, h. o. d. Kengis (BRUNDIN), Pajala, Esi- saarl, Harrijoki. Angelica silvestris, sills. Kengis (BRuNDIN) Harrijoki (steril). A. archangelica. Pentäsjärvi (67° n. br., 174 m. 6. h.), Satta- järvi, Kengis (ostgräns), Pajala, Ersömokka, Muoniona- lusta. Utom området känd från Korpilombolo (Backman och HoLM). Cicuta virosa och 8 angustifolia (Kir), flerst. Bagge öfvergä i hvarandra. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Liviöjärvi, Pajala, Kaunisjärvi, Vuksenjärvi. Carum carvi, sills. Kengis (BRUNDIN), Pajala. Nymphea candida, flerst. Exemplar ha insamlats af mig i Pentäsjärvi, Sarijoki vid Liviöjärvi, Kaakkurijärvi, Ryti- järvi, Kaunisjärvi, Vuksenjärvi (nordligaste lokalen i Sverige 67°58’ n. br., 221 m. 6. h.). CasPARY! anför arten därjämte från »Perajärvi prope Lovika ad Pajala, Pime- järvi, in vico Yarhois prope Kengis, Raukojärvi prope Pajala». N. candida uppträder i dessa trakter i i hög grad växlande former. Hela materialet är öfverlämnadt till prof. V. B. VrrTROCE, hvilken kommer att bearbeta det i sitt väntade stora arbete öfver svenska Nymphea- arter. Därför må här blott nämnas en form med ljusröda blommor från Kaakkurijärvi samt en ytterst småbladig från Vuksenjärvi, möjligen identisk med den Nymphea GUNNAR ANDERSSON beskrifvit från Rullbo i Härjedalen (Bot. Not. 1902, sid. 85). Nuphar luteum,? fierst. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Liviöjärvi, Harrijoki, Kaunisjärvi, Nankijoki, Vuksenjärvi (nordligast i Sverige, 67° 58 m. br, 221 m. ö. h). CASPARY upp- gifver den härutöfver fran Raukojärvi vid Kengis, Komo- järvi vid Kengis, Perajárvi vid Kengis. I riksmusei her- barium finnas exemplar fran Pimejärvi i Yarrhois af L. L. LzsTADIUS. N. luteum x pumilum, allm. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Liviö- järvi, Harrijoki, Kaunisjärvi, Nankijoki, Muodosjárvi, 1 R. CasPARY, Hvilken utbredning hafva Nymphceaceerna i Skandina- vien? Bot. Not. 1879. 2 Jmf. L. L. Lasrapius, Anmärkningar om formerna af Nuphar luteum. Bot. Not. 1858 samt Casparys kritik häraf 1. c. S. BIRGER, VEGETATIONEN: 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 99 ‘Vuksenjärvi. Uppgifves af Caspary för Pimejärvi 1 Yarrhois, Kajmajärvi vid Pajala, i Torne älf nedom . Püáskynen vid Pajala, i Torne älf nedom Pajala. N. pumilum, flerst. — allm. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Liviö- järvi, Harrijoki, Muodosjärvi, Nankijärvi, Vuksenjärvi. Af CasPARY iakttagen vid Raukojärvi vid Kengis (ej fullt säker), Kajmajärvi vid Pajala. Ranunculus flammula 8 reptans, allm. Pentäsjärvi, Liviö- järvi, Pajala, Esisaari, Tuomaniemi, Autio, Muonionalusta, Muodosjärvi. R. lapponieus, flerst. Pentäsjärvi Kengis (BRUNDIN), Jupukkas sydsida, Rytijärvi, Nankijoki, Nankijärvi. Ostgräns: Öfver-Torneä (FRISTEDT), sydgräns: Neder-Kalix socken (RoBERT FRIES). R. hyperboreus, h. o. d. Rova (se sid. 00). Sattajarvi (67° 4' n. br, 180 m. ö. h.). Ost- och sydgrüns: Öfver-Torneä (N. J. ANDERSSON, Consp. veg. lapp.). R. auricomus, h. o. d. Esisaari, Muonionalusta (DRUNDIN). R. aeris, allm. Sattajärvi, Mertajoki, Pajala, Esisaari, Harri- joki, Muonionalusta, Merasjoki. En monstrós form med fyllda blommor är af Ernst ÖRSTADIUS funnen vid Perä- jävaara. R. repens, allm. Pentäsjärvi, Liviöjärvi, Pajala, Esisaari, Tuomaniemi, Ersömokka, Muonionalusta, Merasjoki, Nanki- joki. Batrachium peltatum (SCHRANK) GELERT, allm. I Torne älf vid Pajala, Autio, Muonio älf vid Areavaara, Kihlangi, Parkajoki, Muonionalusta. I sjöar t. ex. Pentäsjärvi, Li- viöjärvi. Thalictrum! flavum, h. o. d. — flerst. Kengis (BRUNDIN), Pa- jala, Esisaari. Th. simplex, h. o. d. Huukis (SAMZELIUS). Th. simpl. 6 boreale (F. Nyt.), sills. Huukis (SAMZELIUS). Th. alpinum, sälls. Stranden af Torne älf vid Kurkio gärd (FRISTEDT) precis i gränsen till Pajala socken (67° 3 n br. c.:225 m. ös h.): a Tmt. L. L. Lastaprus, Om formerna af ‚Thalietrum flavum och simplex. Bot. Not. 1858. 100 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Caltha palustris, allm. Pentasjärvi, Kengis, Pajala, Tuoma- niemi, Harrijoki, Autio, Kaunisjärvi, Kihlangi, Ersö- mokka, Muonionalusta, Muodosjärvi, Nankijärvi! Vuksen- järvi. Trollius europeus, allm. Kengis, Mertajoki, Pajala, Esisaari, Harrijoki, Muonionalusta, Nankijärvi. Acteea spicata, sills. Nankijoki (67° 56 n. br., 220 m. 6. h.). Brassica campestris, h. o. d. Kengis (BRUNDIN), Pajala. Cardamine pratensis, flerst. Pentäsjärvi, Mertajoki, Pajala, Esisaari, Rova, Tuomaniemi, Ersömokka, Muonionalusta, Nankijoki. Nasturtium palustre, flerst. Esisaari, Rova, Muonionalusta, Muodosjärvi. BRUNDIN har vid Muonionalusta funnit en submers form med djupt pardelade blad. Capsella bursa pastoris, flerst. — allm. Aukea, Pajala, Muo- nionalusta. Thlaspi arvense, flerst. — allm. Pajala, Muonionalusta, Muo- doslompolo. Subularia aquatica, sills. Torne älf vid Esisaari. Jag har gjort samma iakttagelse, som Backman och HoLM,” att hos de blommor, som utveckla sig under vattnet kron- bladen ofta felslà. Geranium silvaticum, allm. Kengis, Mertajoki, Pajala, Esi- saari, Jupukka, Harrijoki, Muonionalusta, Nankijoki. Viola epipsila 8 suecica (FR.), allm. Pentäsjärvi, Rytijärvi, Harrijoki, Autio, Muonionalusta, Nankijärvi. V. palustris, flerst. Esisaari, Taipalensu, Merasjoki. V. canina *montana L., h. o. d. Esisaari, Autio, Kihlangi, Taipalensu. V. biflora, sälls. Kengis (Brunn), Pajala (Backman och Houn). Parnassia palustris, allm. Sattajärvi, Liviöjärvi, Esisaari, Rova, Tuomaniemi, Mertajoki, Harrijoki, Kihlangi, Muo- nionalusta, Merasjoki, Nankijärvi. ! Hur yppig denna art kan blifva framgär af, att pà ett exemplar frän denna lokal ett blad ágde följande mätt: bladskaftets längd 71 cm., bladets làngd 14,5 cm., bredd 24,5 cm. ? ]. c. sid. 164. 8. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. -101 Drosera rotundifolia, h. o. d. Pentäsjärvi, Pajala. D. longifolia, sills. Nankijärvi. Silene inflata, h. o. d. Kengis (BRUNDIN), Pajala, Muoniona- lusta. Visearia alpina, flerst. Vid Torne älf vid Kengis (BRUNDIN), Esisaari, Pajala, Autio; vid Muonio älf vid Ersömokka, Taipalensu. Östgräns: Kattilakoski i Öfver-Torneå socken (FRISTEDT), sydgräns: Räktfors vid Kalix älf (ett enda : exemplar ROBERT FRIES). Stellaria media, flerst. — allm. Pajala, Muonionalusta. S. graminea, ferst. — allm. Pajala, Esisaari, Autio. S. longifolia MÖHLENB., h. o. d. Mertajoki. S. alpestris HN, flerst. Pajala, Jupukka, mellersta och öfre loppet af Areajoki (SAMZELIUS), Muonionalusta, Nankijoki. Ingenstädes har jag sett annat än f. calycantha (BANG). S. alpestris x longifolia, sills. Pajala, Kengis (enligt Mur- BECK ).! | S. crassifolia EHRH. a paludosa (Lest.), flerst. Liviöjärvi, Kengis (Brunpin), Pajala, Rytijärvi, Pajala, Kaunisvaara, Areavaara. Cerastium alpinum,’ flerst. Kengis (BRUNDIN), Kiexisvaara vid Kengis (ZETTERSTEDT), Pajala, Autio. Syd- och ost- gräns: Ofver-Tlorneà (FRISTEDT). C. alpinum x vulgare, sälls. Pajala (MURBECK” enligt ex. i Upps. bot. Mus). Den af Samzeuius (l. c. sid. 177) fran Pajala kyrkoby beskrifva C. lestadianum är enligt MvR- BECKS undersökningar på SAMZELIUS egna originalexemplar i Riksmusei herbarium endast höglandsformen af C. al- * Sv. MURBECK, Die nordeuropäischen Formen der Gattung Stellaria. Bot. Not. 1899, sid. 214. ? Ehuru det ligger utom ämnet för denna uppsats torde det förtjäna omnämnas, att den från Valamo ögrupp i Ladoga uppgifna Cerastium alpi- num (jämför: SzLAN, KIALMAN, HJELT: Herbarium musei fennici s. 132; P. Orssow: 1. c. sid. 32), tydligen ej hänför sig till annat än C. vulgatum *al- pestre (LiNDBL. HN. Under ett besök på Valamo 1897 insamlade jag exem- plar af en härig Cerastium-form, som med all sannolikhet har föranledt dessa uppgifter: dessa exemplar ha af Sv. MURBECK bestämts till C. vulgare *al- pestre (LINDBL.) HN. > Sv. MURBECK, De nordeuropeiska formerna af släktet Cerastium. Bot. Not. 1898. 102. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. pinum och visar endast 2 % dåligt pollen, hvilket val öfverensstämmer med att jag såg denna form vid Pajala ytterligt rikligt fruktificera. C. vulgare, allm. Pajala, Esisaari, Rova, Tuomaniemi, Harri- joki, Ersömokka, Muonionalusta, Nankijoki. Sagina saxatilis, h. o. d. Pajala på fuktiga ängar (ostgräns, SAMZELIUS) härdvall vid Aukea, Sattajärvi (SAMZELIUS), sydgräns ungefär 67° 5' n. br., 180 m. 6. h. Spergula arvensis, flerst. Kengis (BRUNDIN), Pajala, Muodos- lompolo. Ribes nigrum, flerst.; vanligen växande 1 bückründerna. Pa- jala, Harrijki, Nankijoki, Kengis (Backman och Horw). R. rubrum, flerst.; ofta växande tillsammans med fóregáende art. Harrijoki, Kurkio (FRISTEDT), Nankijoki. Saxifraga stellaris, sálls. Esisaari (ett individ), Peräjävaara vid gästgifvargarden (ung. 67° 15’ n. br. 160 m. 6. h. SAMZELIUS), Kengis (WAHLENBERG).! S. nivalis, sälls. Strandklippan vid Torne älf vid Kengis. Sydgräns: Kattilakoski vid Torne älf (FRISTEDT). S. hirculus, allm. Pajala. Jupukkas västsida, Kaunisvaara, Kaunisjärvi på stranden, efter vägen mellan Junusuando och Vittangi (SAMZELIUS) Muoniovaara (ostgräns 67° 55' n. br. 235 m. 6. h.). Chrysosplenium alternifolium, sälls. Kallkälla vid Peräjä- vaara gistgifvargard (ungf. 67° 15’ n. br. och 160 m. 6. H. SAMZELIUS). Rhodiola rosea, sills. Kärändöjokisuando (67° 40' n. br., cirka 260 m. 6. h.) vid Lainio àlf (SAMzELIUS) längs Muonio älf ned till norr om Granvik (på ungf. 67° 41’ n. br., 184 m. ö. h.). På finska sidan af Muonio älf sågs vüxten betydligt sydligare. Epilobium angustifolium, allm. Pajala, Esisaari, Harrijoki, Jupukka, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijärvi. Hvit- blommig har L. L. Lasraprus? observerat den vid Muo- niouniska. 1 Flora lapponica, s. 115. ? L. L. LzsTADIUS, Loca parallela plantarum. Uppsala 1839, sid. 253. 8. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 103 E. palustre, allm. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Pajala, Tuoma- niemi, Harrijoki, Rova, Ersömokka, Muonionalusta. E. palustre % lapponicum HaAUSSKN.! Nankijärvi, Merasjoki, Taipalensu. Vid Taipalensu växte denna form tillsam- man med hufvudarten och då inga öfvergängsformer mellan dem fanns mäste man ätminstone här antaga att E. 8 lapponicum är fröbeständig. E. alsinifolium, h. o. d. Källader vid Hirsivaara (SAMZELIUS), kallkälla vid Peräjävaara (SAMzELIUS) bückkant vid Nankijoki och källdrag vid Rova (sydligast: 67° 13' n. br., 175 m. 6. h.). E. hornemanni hcHrE., sálls. Huukis (enligt MuRBECK). Myriophyllum alterniflorum, flerst. Torne àlf vid Kengis (BRUNDIN), Pajala, Autio, Muonio älf vid Kihlangi, Ersö- mokka, Parkajoki, Muonionalusta, Harrijoki, Nankijoki. Hippuris vulgaris, allm. Pentäsjärvi, Liviöjärvi, Torne älf vid Esisaarı, Pajala, Tuomaniemi, Harrijoki, Autio, Ryti- järvi, Kihlangi, Granvik vid Muonio älf, Muonionalusta, Muodosjärvi. H. vulgaris f. fluviatilis, flerst. Pentisjoki, Kärendöjoki (SAM- ZELIUS), Muonio älf söder om Muonionalusta. Sorbus aucuparia, flerst. Harrijoki, Nankijoki, Nankijärvi. Rosa cinnamomea f. typica LEFFL.,’ flerst. Kengis: utmokkan (BRUNDIN), Pajala vid vägen, Esisaari, Ylisaari (ERNST ORSTADIUS), Jupukka (se sid. 51), Taipalensu på stranden af Muonio älf (67° 54' n. br., 200 m. 6. h.). Alchemilla vulgaris h. o. d. Pajala, Autio. Rubus saxatilis, allm. Esisaari, Autio, Jupukka, Kihlangi, Kurkio (FRISTEDT), Muonionalusta, Nankijoki. R. arcticus, allm. Pentäsjärvi, Pajala, Esisaari, Tuomaniemi, Harrijoki, Autio, Kihlangi, Ersömokka, Muonionalusta, Merasjoki, Kurkio (FRISTEDT), Nankijärvi. R. arcticus x saxatilis, flerst. »Cirka flumen Muonio usque ad Kengi» (L. L. Lastapivus: Loca parallela s. 295), ! Enligt välvillig bestämning af professor SvANTE MURBECK. > Bestámningen godhetsfullt granskad af pastor REINHOLD Marssow. 104 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. No 4. Muoniovaara (O. P. Lastapius), Kurkio (FRISTEDT), Pa- jala, 8 medius NEUM vid Pentäsjärvi. R. chamamorus, allm. Pentäsjärvi, Pajala, Rova, Kaakkuri- järvi, Harrijoki, Kurkio (FRISTEDT), Muonionalusta, Nanki- järvi. | Comarum palustre, allm. Sattajärvi, Liviöjärvi, Pajala, Rova, Ksisaari, Tuomaniemi, Mertajoki, Kaakkurijärvi, Kau- nisjärvi, Kihlangi, Muonionalusta, Nankijärvi, Vuksen- järvi. Potentilla norvegica, sälls. Kengis vid bruket, införd med frö (BRUNDIN). Sibbaldia procumbens, sälls. På ett par fläckar vid lands- vägen nära Pajala kyrka. Ar af SAMzELIUS anträffad vid Junusuando masugnsby i Jukasjärvi socken alldeles invid Pajala sockens västgräns. Spirsea ulmaria, flerst. — allm. Kengis (BRUNDIN), Pentäs- järvi, Mertajoki, Pajala, Esisaari, Rova, Harrijoki, Nanki- joki, Nankijärvi. Prunus padus, flerst. Nankijoki, Kurkio (FRISTEDT). Lathyrus palustris, sälls. Kengis (BRUNDIN), Mertajoki, Torne älfs sluttningar vid Pajala, Esisaari. Vicia cracca, h. o. d. Kengis (BRUNDIN), Pajala, Esisaari, Autio. Astragalus alpinus, flerst. Vid Torne älf vid Kengis, Pajala, Esisaarl, Autio, vid Muonio vid Kihlangi, Ersömokka, Muonionalusta. Utom socknen anmärkt af FRISTEDT från Kattilakoski i Öfver-Torneå socken vid Torne älf; af . förf. observerad vid Jokkfallet vid Kalix älf. Ostgräns: Öfver-Torneä (Backman och Horw), sydgräns: Neder- Torneå (BACKMAN och Horx). Phaca frigida, sälls. Stranden af Torne älf vid Kurkio gård (FRISTEDT) vid 67° 3° n. br., c. 225 m. 6. h. Trifolium repens, allm. Kengis, Pajala, Rova, Esisaari, Mer- tajoki, Jupukka, Muonionalusta. T. hybridum, sálls. Kengis (BRUNDIN). T. pratense, flerst. Kengis, Mertajoki, Pajala, Muoniona- lusta. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 105 Oxycoceus palustris, allm. Pentäsjärvi, Mertajoki, Pajala, Nankijärvi. O. palustris *microcarpus, sálls. Nankijärvi. Myrtillus uliginosa, allm. Pentäsjärvi, Pajala, Autio, Ju- pukka, Kihlangi, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijárvi, Muoniovaara. M. nigra, allm. Pajala, Muoniovaara, Nankijärvi. Vaccinium vitis idea, allm. Pajala, Esisaari, Autio, Kurkio (FRISTEDT), Jupukka, Kihlangi, Muonionalusta, Nanki- järvi, Muoniovaara. Arctostaphylos uva ursi, flerst. Jupukka, Taipalensu, Kurkio (FRISTEDT). A. alpina, sälls. På skogstrakterna Paljaslaki, Kiutislaki och Niitty saarinlaki inom allmänningen vid Parkajoki (SAw- ZELIUS). Andromeda polifolia, allm. Pentäsjärvi, Mertajoki, Rova, Pa- jala, Taipalensu, Nankijárvi. Cassandra calyculata, sälls. Pentäsjärvi (se sid. 22 och 34). Calluna vulgaris, flerst. Mertajoki, Esisaari, Jupukka, Autio, Kihlangi, Taipalensu, Merasjoki, Muoniovaara. Ledum palustre, allm. Pentäsjärvi, Kengis (BRUNDIN), Pajala, Rova, Muonionalusta, Nankijärvi. L. palustre f. dilatata, flerst. tillsammans med hufvudformen och utan gräns öfvergäende i densamma t. ex. vid Pen- täsjärvi, Rova, Nankijärvi. Pyrola rotundifolia, h. o. d. Pajala, Harrijoki, Muonionalusta ( BRUNDIN). P. minor, flerst. Kengis (BRUNDIN), Mertajoki, Esisaari, Har- rijoki, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijoki. P. secunda, flerst. Kengis (BRuNpIN) Harrijki, Jupukka, Muonionalusta, Nankijoki. P. uniflora, h. o. d. Harrijoki, Rytijärvi, Keksijoki nára Rova, Nankijoki. Empetrum nigrum, allm. Mertajoki, Pajala, Jupukka, Kih- langi, Ersómokka, Kurkio (FRISTEDT), Muoniovaara, Me- rasjoki, Nankijärvi. 106 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Montia fontana « minor, h. o. d. Pentäsjärvi, Rova, Harri- joki, Muonionalusta (BRUNDIN). Polygonum viviparum, allm. Sattajärvi, Esisaari, Harrijoki, Autio, Ersómokka, Muonionalusta, Nankijàrvi. P. avieulare, flerst. Pajala, Rova, Muonionalusta. P. convolvulus, flerst. Kengis (BRuNDIN), Pajala. Rumex domesticus, sills. Muonianalusta (holmen). R. aquaticus, sills. Harrijoki norr om Pajala. R. acetosa, flerst. Esisaari. R. acetosella, flerst. Pajala, Rova. R. acetosella f. integrifolia WALLR., sálls. Kärendöjärvi by (SAMZELIUS). Oxyria digyna, sálls. Muonio älf pà stranden vid Ersómokka och strax norr om Granvik (67° 40' n. br., 183 m. 6. h.) samt nära Torne àlf vid Peräjäsvaara gästgifvaregärd (SAMZELIUS) på ungf. 67° 15’ n. br., 160 m. 6. h. Syd- och ostgräns: Kattilakoski (Frıstept) vid Torne älfi Ofver-Tornea socken. | Urtica dioica, sills. Kengis (BRUNDIN). Chenopodium album, h. o. d. Kengis, Pajala, Muonionalusta. Populus tremula, flerst. Kengis (BRUNDIN), Jupukka, Nanki- jarvi. Salix pentandra, h. o. d. Mertajoki, Pentäsjärvi. S. caprea, flerst. Mertajoki, Jupukka. S. depressa, h. o. d. Esisaari, Jupukka. S. depressa / cinerascens,! flerst. Esisaari, Taipalensu, Nanki- joki, Nankijärvi. S. myrtilloides, flerst. Pentäsjärvi, Muonionalusta, Nankijärvi. lapponum, allm. Pentäsjärvi, Mertajoki, Esisaari, Rova, Harrijoki, Muonionalusta, Nankijoki, Nankijärvi. S. phylicifolia, allm. Mertajoki, Esisaari, Muonionalusta, Nankijoki. ! Bestämningen välvilligt granskad af kyrkoherden S. J. ENANDER. 8. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 107 8. glauca, sälls. Kengis (FRISTEDT). S. myrsinites, sills. Airivaara (HJELT och Hutt 1. c.). Betula verrucosa, sills. Kengis (BACKMAN och Horn). B. odorata, allm. Pentäsjärvi, Liviöjärvi, Kengis, Pajala, Harrijoki, Muoniovaara. B. nana, allm. Pentäsjärvi, Pajala, Vuksenjärvi. B. nana x odorata f. perodorata, h. o. d. Kuusivaara vid Pajala, Jupukka, Keskiaho (Ernst ORsTADIUS) Hit är väl äfven SAMZELIUS: »B. intermedia Thom f. media mihi ^; från Paljaslaki att räkna. B. nana x odorata f. pernana, h. o. d. Pajala, Areavaara. Alnus incana, flerst. — allm. Pentäsjärvi, Pajala, Rova, Mer- tajoki, Harrijoki, Kihlangi, Muonionalusta, Nankijoki, Nankijärvi. Callitriche polymorpha, allm. Esisaari, Pentäsjärvi, Tuoma- niemi, Autio, Muonionalusta, Muodosjärvi, Liviöjärvi. C. vernalis, allm. Autio, Muonionalusta, Pajala. C. autumnalis, h. o. d. Muonionalusta. Orchis incarnata 8 traunsteineri, sills. Airivaara (HJELT och Hurr). O. incar. 8 traunsteineri f. lapponica, sálls. Pajala och Kengis (L. L. LAESTADIUS). O. maeulata, sálls. — h. o. d. Pajala, Kengis (BRUNDIN). Habenaria viridis, h. o. d. Kengis (FRISTEDT, BRUNDIN), Esi- saari. Goodyera repens, Pajala, Karivaara (ERNST ORSTADIUS). Listera cordata, sills. Kengis (BRUNDIN), Rytijarvi. Coralliorrhiza innata, h. o. d. Muonionalusta och Kengis (BRUNDIN). Convallaria majalis, sills. Kengis (SAMZELIUS), mellan Area- vaara och ‚Kihlangi (A. MowrELL) där den rikligt blommar. Majanthenum bifolium, flerst. Mertajoki, Esisaari, Harrijoki, Autio, Jupukka, Muonionalusta, Nankijärvi. Paris quadrifolia, h. o. d. Esisaari, Harrijoki, Nankijoki. 108 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. NR 4. Scheuchzeria palustris, sälls. Nankijärvi. 6 Tofieldia palustris, h. o. d. Kengis, Mertajoki, Kurkio (FRI- STEDT), Taipalensu. Triglochin palustre, sills. Kengis (BRUNDIN). Juncus filiformis, allm. Pentäsjärvi, Kengis (BRUNDIN), Pa- jala, Esisaari, Rova, Mertajoki, Tuomaniemi, Harrijoki, Autio, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijärvi. J. filiformis f. pusilla Fr., h. o. d., vanligen bland hufvud- formen. Mertajoki, Pajala, Rova. J. alpinus, flerst. Mertajoki, Esisaari, Pajala, Autio, Mno- nionalusta. J. alpinus f. uniceps, sills. Pajala, Rova (SAMZELIUS). J. bufonius, h. o. d. Pajala vid kyrkan, Rova. J. triglumis, sills. Muonionalusta (BRUNDIN). J. biglumis, sills. Taipalensu (syd- och ostgräns 67° 55’ n. br., 205 m. 6. h.), Nankijoki, Nankijarvi. J. trifidus, sälls. Pajala (L. L. Lestavıus). Luzula pilosa, allm. Pajala, Rova, Jupukka, Nankijoki. L. multiflora Horrw., allm. Pajala, Esisaari, Ersömokka, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijoki, Nankijarvi. L. palleseens We, flerst. Kengis (C. P. Lastraptus), Pentäs- järvi, Mertajoki, Esisaari, Muonionalusta, Nankijoki. Lemna trisulca, h. o. d. Kaunisjärvi, Vuksenjärvi. Potamogetan natans, h. o. d. Kaunisjärvi, Vuksenjärvi. P. alpina, flerst. Torne àlf vid Esisaari och Autio, Muonio älf vid Kihlangi och Taipalensu, Pentäsjoki. P. alpina x graminea, sülls. Kengis (Backman och HoLw), Pajala (Harrmans flora 12:e uppl.) Muonioniska (HART- MANS flora 11:e uppl.). P. graminea, h. o. d. Torne àlf vid Esisaari. P. graminea / graminifolia, h. o. d. Torne àlf vid Pajala, Harrijoki, Nankijärvi. P. perfoliata, allm. Pentäsjärvi, Torne älf vid Esisaari och Autio, Nankijärvi, Muodosjárvi, Vuksenjärvi. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 109 Sparganium! minimum, allm. Bäck mellan Pajala och Pääskynen, Nankijoki. Större delen af de sterila Spar- ganier, som finnas i nästan alla sjöar, bäckar och älfvar, torde tillhöra denna art. Sp. submuticum HN, h. o. d. Bäck mellan Pajala och Pääs- kynen. Torne älf vid Esisaari. Scirpus esespitosus, flerst. — allm. Kurkio (FRISTEDT), Vuk- senjärvi, Muoniovaara. Eleocharis palustris, flerst. Torne älf vid Esisaari och Autio, Kengis. Eriophorum angustifolium, flerst. — allm. Esisaari, Rova, Kaakkurijàrvi, Muonionalusta, Muoniovaara. E. vaginatum, allm. Pajala, Pentäsjärvi, Muoniovaara, Nanki- járvi. E. callithrix, sills. Nankijärvi. E. russeolum, h. o. d. Kengis (FRISTEDT), Pajala, Muonio- vaara. Artens sydligaste lokal torde vara Pirtijärvi 66° un, br, 1600 m.à;h. bong! Carex vesicaria, flerst. Mertajoki, Esisaari. C. vesicaria *saxatilis, sills. Kengis (SAMZELIUs). C. ampullacea, allm. Sattajärvi, Pentäsjärvi, Pajala, Harri- joki, Kaunisjärvi, Nankijárvi, Vuksenjärvi. C. ampullacea 3 borealis, sálls. Uppgifves af SAMZELIUS för Pajala socken. C. filiformis, flerst. Nankijärvi, Vuksenjärvi, Kaakkurijärvi. C. capillaris, sälls. Pajala. »Pä slätterängar sparsamt före- kommande» (SAMZELIUS). C. limosa, allm. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Mertajoki, Pajala, Kaakkurijärvi, Muonionalusta, Nankijärvi. C. irrigua, h. o. d. Muonionalusta (BRUNDIN), Pajala. C. vaginata, flerst. Esisaari, Autio, Muonionalusta (BRUNDIN), Nankijárvi. C. globularis, flerst. — allm. Pajala, Jupukka, Muoniona- . lusta, Nankijärvi. ! Enligt godhetsfull bestämning af rektor L. M. NEUMAN. 110 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 8. N:0 4. C. buxbaumi, sálls. Kurkio (FRISTEDT). C. alpina, sálls. Kurkio (FRISTEDT) vid socknens västgräns på stranden af Torne älf 67° 3’ n. br. och cirka 225 m. ö. h.). C. aquatilis, Nerst. — allm. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Pajala, Rytijärvi. ( sälls. Pa stranden af Torne älf vid | Airijoensuu, vid Huukis, 67° 27 C. rigida 3 inferalpina, ; n. br. 155 m. 6. h. (SAMZELIUS); } C. Tritieum repens, h. o. d. Pajala, Kengis (BRUNDIN). y ripensis, mellan Palajoki och Muonioniska samt vid Kengis: utmockan (BAck- MAN och Hot). . goudenoughi, flerst. Esisaari, Kihlangi, Taipalensu. . goudenoughi ¢ juncella, h. o. d. Huukis, Airijoensuu (SAM- ZELIUS). . czespitosa, allm. Pentäsjärvi, Mertajoki, Pajala, Harrijoki, Taipalensu, Nankijárvi. . acuta, flerst. Esisaarı. . eanescens, allm. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Mertajoki, Pa- jala, Esisaari, Tuomaniemi, Harrijoki, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijärvi, Vuksenjärvi. . tenuiflora, sills. Pajala, Rova. . tenella, sills. Kengis (BRUNDIN). . helenoaster, h. o. d. Kengis (HARTMANS flora 11:e uppl.), Muonionalusta (BRUNDIN). festiva, flerst. Sattajärvi (BRUNDIN), ytterligt allmän på ängar och vid vägkanter i Kengis och Pajala; efter lands- vägen mellan Junusuando och Lovikka gästgifvaregård (Samzetius), Muonionalusta. Ar af BRUNDIN observerad så sydligt som vid Kuusijärvi i Öfver-Torneå socken. . chordorrhiza, h. o. d. Muonionalusta ( BRUNDIN), Pajala. C. C. pauciflora, flerst. Pajala, Rova, Nankijàrvi. capitata, flerst. — allm. Pentäsjärvi, Mertajoki, eec Rova, Muonionalusta, Nankijärvi. dioica, allm. Pentäsjärvi, Pajala, Rova, Muonionalusta. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 111 T. violaceum, sills. Pajala (enligt P. Orssow l. c. s. 49), Esisaari ett individ (SAMZELIUS). Festuca rubra, allm. Mertajoki, Pajala, Esisaari, Autio, Kihlangi, Érsómokka, Muonionalusta, Nankijärvi, Muonio- vaara. Bromus secalinus, sills. Kengis (HARTMANS flora ll:e uppl.). Poa trivialis, h. o. d. Kengis (BRUNDIN). P. pratensis, all. Pajala, Esisaari, Harrijoki, Nankijoki, Nankijärvi. P. serotina, h. o. d. Muonionalusta (BRuNDIN) Nankijoki, Jupukka. P. nemoralis, h. o. d, Kengis (BRUNDIN). P. alpina, flerst. Kengis (FRISTEDT), Pajala, Esisaari, Muo- nionalusta. P. cesia, sálls. Pajala kyrkoby och i álfstranden vid Kassa hemman (SAMZELIUS). P. annua, flerst. — allm. Kengis (BRUNDIN), Pajala, Rova, Tuomaniemi. Glyceria distans, sülls. Anträffad på en några meter stor fläck vid Pajala kyrkoby, tydligen ej införd. Molinia czrulea, flerst. Kengis (Brunpın), Mertajoki, Kihl- angi, Muonionalusta. | Avena fatua, sälls. Pajala (Backman och HoLM). Aira eserpitosa, allm. Sattajärvi, Pajala, Mertajoki, Esisaari, Rova, Tuomaniemi, Harrijoki, Autio, Kihlangi, Ersömokka, Muonionalusta, Merasjoki, Nankijoki. A. cespitosa f. pallida, h. o. d. Pajala vid gästgifvaregärden, Autio. A. flexuosa, allm. Pajala, Esisaari, Rova, Jupukka, Kihlangi, Muonionalusta, Nankijärvi, Muoniovaara. A. flexuosa ? montana, sills. Muonionalusta (BRUNDIN). Vahlodea atropurpurea, sills. Pajala (Backman och Horn), ad Muoniofors descendens (lL. L. Lxstanıus Loca pa- rallela), pa älfstranden mellan Muonioniska och Muoniona- lusta (BRUNDIN). 112 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. No 4. Melica nutans, h. o. d. Jupukka, Nankijoki. Phragmitis communis, flerst. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Esi- saari, Rytijärvi, Kaunisjärvi, Muodosjärvi. Vippa iakt- togs aldrig på någon lokal. Calamagrostis stricta, h. o. d. Esisaari. C. lanceolata, flerst. Harrijoki. Agrostis stolonifera, flerst. — allm. Pajala, Rova, Autio, Kihlangi. A. vulgaris, flerst. Pajala, Kengis. A. vulgaris var. aristata, Kengis (enl. MuRBEck).! A. canina, flerst. Pajala, Kengis. A. borealis, allm. Muoniovaara, Merajoki, Muonionalusta (holmen), Ersömokka, Tuomaniemi, Harrijoki, Autio, Rova, Esisaari, Mertajoki, Kengis, Liviöjärvi (67° 9' n. br., 205 m. 6. h.). A. borealis x stolonifera, Pajala (enl. MuRBECK).! Milium effusum, sálls. Harrijoki. Alopecurus pratensis, h. o. d. Pajala, Kengis (BRUNDIN). A. geniculatus "fulvus, flerst. — allm. Mertajoki, Pajala, Esisaari, Autio, Muonionalusta. Phleum pratense, sälls. Pajala. P. alpinum, allm. Kengis (Frıstepr), Mertajoki, Esisaari, Harriioki, Autio, Ersómokka, Muonionalusta, Meras- joli. Hierochloa borealis, flerst. Pentäsjärvi, Kengis (DRUNDIN), Mertajoki, Esisaarl, Muonionalusta, Nankijärvi. Anthoxanthum odoratum, sälls. — h. o. d. Kengis (BRUNDIN), Esisaari. Nardus stricta, sülls. 'laipalensu vid Muonionalusta. Pinus silvestris, allm. Pentäsjärvi, Liviöjärvi, Pajala, Muo- nionalusta, Nankijärvi. 1 Sv. MURBECK, De nordeuropeiska formerna af släktet Agrostis. Bot, Not. 1898. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 118 P. silvestris 3 lapponica, är enligt SAMzELIUS den efter Torne älf och dess tillflöden uteslutande förekommande tall- formen. Picea abies, allm. Pentäsjärvi, Pajala, Nankijärvi, Muonio- vaara. Juniperus communis, allm. Mertajoki, Esisaari, Jupukka, Muonionalusta, Nankijärvi, Muoniovaara. J. communis 8 nana, sälls. Lunnivaara vid Areajoki (SAM- ZELIUS). Toppen af detta berg når 453 m. ö. h. Enligt HARTMANS flora, 12:e uppl., förvaras under namn af J. com. var. alopecuroides Last. i Naturhist. Riksmuseets i Stockholm herb. en genom beskaffenheten af sina blad till J. 8 nana hörande form, afvikande genom starkt förlängda grenmellanleder och således också genom längt från hvarandra aflägsnade barrkransar. Den är insamlad af L. L. Lastanıus i Pajala. Jmf. SAMZELIUS uppsats sid. 179. Polypodium phegopteris, flerst. Nankijoki. P. dryopteris, flerst. Tuomaniemi, Harrijoki, Muonionalusta (Brunoin), Nankijoki, Kengis (L. L. LAESTADIUS). P. alpestris, sills. Muonionalusta (BRUNDIN). Cystopteris fragilis, sälls. Kengis (BRUNDIN). Wodsia ilvensis, sills. Kengis (L. L. Lasraptus enl. ex. 1 Riksmuseums herbarium). Asplenium trichomanes *viride, sills. Kengis (L. L. L&- STADIUS). Struthiopteris germanica, sills. Nankijärvi. Botrychium lunaria, h. o. d. — flerst. Kengis, Esisaari, Pa- jala, Autio. B. lunaria *boreale, sälls. Pajala vid kyrkan, Esisaarı. B. lunaria *lanceolatum. Pajala (ERNST ORSTADIUS). B. ternatum, h. o. d. Pentäsjärvi, Sattajärvi, Pajala (L. L. LusTADIUS, ERNST ÖRSTADIUS). Equisetum arvense, flerst. Rova, Esisaari, Muonionalusta. E. pratense, allm. Muonionalusta, Autio, Kihlangi, Granvik. Merasjoki. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 4 8 114 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. E. silvaticum, allm. Harrijoki, Nankijärvi, Pajala, Muonio- nalusta. E. palustre, allm. Jupukka, Nankijärvi, Harrijoki, Muonio- nalusta. E. palustre f. polystachya, h. o. d. Mertajoki, Nankijärvi. Jupukkas sódra sida. E. fiuviatile, h. o. d. Torne älf vid Esisaari, Liviöjärvi. E. fluviatile 7 limosum, allm. Kaakkurijärvi, Liviöjärvi, Sattajärvi, Pentäsjärvi, Nankijärvi, Vuksenjärvi, Muodos- järvi, Kaunisjärvi, Rytijärvi, Mertajoki, Esisaari i Torne älf, Tuomaniemi, Autio, Nankijoki. E. hiemale, sills. Merasjoki. E. tenellum, h. o. d. Taipalensu vid Muonionalusta, Meras- joki, Kärendöjokis utmynne i Lainio älf (SAMZELIUS). Lycopodium selago, h. o. d. Nankijoki. L. annotinum, h. o. d. Nankijoki, Nankijürvi. SAMZELIUS uppgifver áfven f. alpestris fór Pajala socken. L. clavatum, h. o. d. Mertajoki. E complanatum, h. o. d. Jupukka, Parkajoki (SAMZELIUS). L. complanatum ff chamecyparissus, flerst. Kengis (HART- MANS flora, 11:e uppl.), Jupukkas ostsida, Parkajoki (SAM- ZELIUS), Muoniovaara. L. alpinum, sálls. Kengis och Pajala (L. L. LAESTADIUS), vmnig ófver det efter Parkajoki vattendrag belägna all- männingsskiftet (SAMZELIUS). Selaginella selaginoides, flerst. Mertajoki, Pajala, Esisaari Autio, Muonionalusta, Nankijärvi. Ofvanstáende undersökning har möjliggjorts genom un- derstöd beviljade af K. Vetenskapsakademien samt af Svenska Turistföreningen — af för vetenskapliga undersökningar inom landet anslagna medel — samt har ytterligare be- fordrats genom de medel, som af professor V. B. WITTROCK S. BIRGER. VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 115 lämnats frän Bergianska trädgärden för inlösen af gjorda samlingar. Till de nämnda institutionerna äfvensom till dem, som genom bestämningar eller på annat sätt lämnat mig stöd vid arbetet står jag i stor tacksamhetsskuld. 116 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N: 4. Innehäll. Inledning . ’ Omrädets allmänna geografiska förhällanden . Klimat I. Vegetationens fördelning. Vattnen s Oe c PRIpadle cete vu IM vended Pre Sjöarnas och de rinnande vattnens växtsamhällen. — Bety- delsen af vegetationsperiodens längd för vattenvüxterna. — Om vattenväxternas förökning och spridning. — Tim- merflottningens betydelse fór den senare. Stränderna . ee für Para en Starrängar. — Videsnär. — Örtstränder. — Buskmark. Myrarna BS D CT ALT S MM Indelningsgrund. — toscfril dev myrar. — Moss- rika trüdbevuxna myrar. Ängarna . LES rer else. FAX Ursprungliga ängar. — Kulturängar. — Hvilka faktorer äro bestämmande för üngarnas artsammansättning och arternas frekvens? —- Höbärgningens och betningens betydelse. Löfskogen n : 2. ov M Bjórkskogens Jen e de lio. — Björkängar. — Lun- dar. — Björkbrännor. Tallskogen . Granskogen Blandskogen . NS HIC ETE Rn Gran och fur. — Gran, fur och bjórk. Kulturgränsens växtsamhällen Stigar och gärdsplaner. Äker och trädgärd . SURGE MICA, VAT Korn, rag, hafre och botatk — Kókstrüdgardsvüxter. — Fruktträd och bürbuskar. — Prydnadsbuskar och träd. — Fleräriga och ettäriga prydnadsväxter. e 31. . 95. 48. 55. 55. S. BIRGER, VEGETATIONEN 0. FLORAN I ARKTISKA NORRBOTTEN. 117 II. Florans olika element. CET... gC eee N ce: sata) ros A. Allmänt inom området utbredda arter. 6. Pa enstaka lokaler mestadels vid älfvarna förekommande arter. De alpina arternas betydelse såsom beståndsdelar i vegeta- tionen och af dem bildade växtsamhällen. — Växtsam- hällen, i hvilka alpina arter uppträda. — De alpina ar- ternas ursprung. — Tiden för de alpina arternas frö- mognad; dennas betydelse för fröspridningen. — Olika spridningssätt och deras effektivitet: 1. Med rinnande. vatten; vårflodens betydelse. 2. Med djur; fåglar, dägg- djur. 3. Med vinden; de olika fruktformernas fördelning. PSE PEO. Mu. —. u 5 Were S on Grupper: A. Neder-Kalix—Haparandagruppen. B. Pajalagruppen. C. Lappmarksgruppen. Fran Norge till Lappmarken invandrade arter. BEENDEN oh. aa St rk AU04 at VE na Be Cassandra calyculata. 80. II. Systematisk förteckning . . . . . 89. Tryckt den 22 september 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. an TO | ok Ks m ' 1nd ii kpl : - eph T ruin à T Lou pei xatifca- 46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. Nya bidrag till kännedomen om växttrichomerna. Af P. G. E. THEORIN. Med 1 tafla. Meddelad den 11 maj 1904 af V. Vittrock och J. Eriksson. Alltsedan 1866 har jag med längre eller kortare afbrott noggrant studerat växttrichomer samt liknande växtbild- ningar och omedelbart efter undersökningen antecknat och afbildat, hvad jag iakttagit. Också har jag verkställt sådana anteckningar och afbildningar om växttrichomer samt lik- artade växtbildningar hos mer än 600 växtarter. Det väsent- ligaste af hvad dessa anteckningar och afbildningar inne- halla har jag tid efter annan publicerat.! Men likväl finns det bland dem, i synnerhet från senaste tiden, ett och annat, som kan förtjäna att ej alldeles falla i glömska, hvarför jag i denna uppsats skall meddela en axplockning af det minst ‘I följande arbeten: >Iakttagelser> rörande öfverhudens bihang hos växterna, 1866; Om växternas >hår och »yttre» glandler», 1867; Växt- trichomernas benägenhet till »formförändringar, I, IT, III», 1872, 1876, 1878; Om »afsóndringen» af vàxtslem uti knopparne hos familjen Polygonee Juss., 1872: Nagra rén om afsöndring af vätskor i växtens knoppar och fran dess unga blad, 1878: Ut- vecklingen och byggnaden hos nägra växters taggar och borst, 1880: Om blad- tandsglandlerna hos en del Salices, 1881; Om de sä kallade kalkborsten hos ett par Eriophora, 1882; Om >trichomerna> hos nägra gräs och halfgräs, 1902; »Bidrag» till kännedomen om växttrichomerna, isynnerhet "rörande deras för- änderlighet, 1903. De ord, som hos förestående och andra titlar ställts inom citat, kommer jag att vid möjliga citationer i denna uppsats för rums- besparing begagna i stället för hela titeln. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 5. 1 2 ARKIV! FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 3. värdelösa bland det, som ännu ej offentliggjorts af hvad sagda mina anteckningar innehälla. Visserligen är det snart på tiden, att en fullständig sammanfattning af det, som vi känna om växttrichomer och emergenser, utarbetades, hvartill det dock fordras friska krafter. Spridda meddelanden om dem kunna dock ej anses för alldeles värdelösa, ity att många växtarter återstå att granska med afseende på ifrågavarande växtbildningar, och flere synpunkter finnas, från hvilka dessa bildningar böra belysas, innan man kan säga sig hafva en nöjaktig känne- dom om dem. Botanisterna i allmänhet ägna dessa växtbildningar föga uppmärksamhet och anse dem hafva mindre väsentlig be- tydelse för växtlifvet. Likväl höra de växten till, som säkert är ändamålsenligt inrättad i alla stycken. Det fattas nog blott blick och intresse för dem, för att man må om dem få en bättre tanke eller finna, att bland växttrichomerna hvarje sort har sin särskilda betydelse för växtens lif. Det lilla, som mina anteckningar innehålla härom, skall jag därför. ej underlåta att nu meddela. Dessutom skall jag, såvida hos de växtarter, som nedan behandlas, föränderlighet hos deras trichomer förekommer, noga skildra denna från samma synpunkter, jag förut sett densamma i »Bidrag». En kort rekapitulation af dessa syn- punkter är därför af nöden. I. Hos ett och samma växtexemplar kan A) ett trichom vara olikt ett annat a) af ekologisk or- sak, b) af lokal eller genom den bärande växtdelens beskaffen- het, c) af habituell eller emedan en växtdel utan behof af där befintliga trichomer ändå må vara utsirad såsom andra, där de behöfvas, och d) af obekant orsak, eller ock kan B) ett och samma trichom först ha en beskaffenhet och sedan en annan för att vid de båda tillfällena göra olika nytta. II. Motsvarande trichomer hos 2 eller flera exemplar af samma art kunna vara olika. III. Inom ett släkte kunna vissa arter och inom en grupp af släkten eller en hel familj kunna vissa släkten hafva trichomer, som utgöra modifikationer af trichomerna. hos de öfriga A) af habituell orsak eller för att dessa mer eller mindre modifierade trichomer utan att göra ägande växtarter någon P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 3 nytta anda ma finnas hos dem och salunda gruppens alla former därutinnan vara lika; B) af ekologisk orsak eller för att de modifierade tri- chomerna hos ägande växtarter ma vara till större eller annan nytta, än de dro hos gruppens öfriga medlemmar. För bättre öfversikts skull förer jag arterna, hvilkas tri- chomer behandlas i denna uppsats, till olika afdelningar. 1:o skall jag beskrifva trichomer samt liknande växtbild- ningar hos några buskars knoppar och därpå genomgå de arter, hvilkas trichomer företrädesvis 2:0) äro täckande, 3:0) bilda en lucker beklädnad, 4:0) kunna kallas glandler och 5:0) äro sträfhetsalstrande. I. Trichomer och liknande växtbildningar hos några buskars knoppar. Härstädes finnas hos flertalet arter hufvudsakligen gland- ler, som tjänstgöra såsom kolleterer eller kanske oftare så- som kataplatterer och hafva sin plats på de knoppens delar, som ej omedelbart äro i beröring med kall luft. Däremot finnas täckande hår på de knoppdelar, som direkt utsättas för stark kyla. Således se vi här upprepadt, hvad som i »Bidrag» berättades om trichomerna i knopparne hos Empetrum nigrum och Spirea sorbifolia. Dock var hos dessa båda arter sammanhanget mellan de båda sorternas trichomer tydligare, eller de täckande håren kunde i allmänhet lätt skönjas vara formförändringar af glandlerna. Hos de knoppar, som nu skola omtalas, är det stundom mindre tydligt, att de befint- liga håren äro förvandlade glandler. Ribes alpinum L. Den svällande knoppens fjäll äro vid ytan korta och därinnanför längre men alla tunna och något hinnlika. Hela kanten till de yttersta fjällen är besatt med jämnbredt afsmalnande, föga tjockväggiga, luftförande och encelliga hår, intill 0,06 mm. långa. Haren sitta vanligen på den släta kanten men någon gång på toppen af små flikar. Ett och annat hittas innanför brädden. Upptill på de inre fjällens kant finnas likadana har, som dock kunna bli 0,08 mm. långa. Nedre delen af samma kant är glest besatt med rundade eller omvändt äggrunda glandler, som äro samman- satta af många korta celler med nästan klart innehåll.! 1 Till formen likna de glandlerna hos Ribes sanguineum, se fig. 33 i JOHANNES HANSTEIN, Ueber die Organe der Harz- und Schleim-Absonderung in den »Laubknospen», Bot. Zeit. 1868. 4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. Glandlerna sitta på kortare eller längre och på bredare eller smalare skaft, som bestå af flere rader långa celler och kunna bli 0,11 mm. långa samt 0,0 mm. breda. Skaftet är vid basen antingen lika bredt som upptill eller bredare, då det utan gräns öfvergär i fjällkanten. De inom fjällen ännu alldeles inneslutna små bladen hafva något flere glandler än fjällkanten. Men bladets glandler äro spädare och bestå af färre celler med ymnigt innehåll samt hvila på ett spensligare skaft. Ingen- städes sag jag någon utbuktad hinna utanför glandeln. Mindre blad ha än mindre utvecklade glandler. Fig. 1 visar deras utseende på mycket späda knoppdelar och ådagalägger tydligt, att de äro bildningar från ytceller. Fjällkantglandler med bred skaftbas ha dock något af emergens i sin nedre del. Topparne af knoppbladen, i synnerhet om dessa sticka utanför fjällen, ha några hår sådana som fjällkantens. Ribes rubrum L. De bruna knoppfjällen äro öfver hela sin yta korthåriga. Hären ha något förtjockade väggar, äro encelliga och afsmalna långsamt mot spetsen. När fjällen hos den svällande knoppen föras isär, se vi de inre sitta på gröngula slidor, hvilkas yta öfverallt är hårig af likadana hår. Men nedre delen af slidornas bräddar ha rundade, mång- celliga glandler! på skaft, som utgöras af några rader långa celler, eller äro lika förra artens glandler. Innanför knopp- fjällen funnos än längre slidor, i hvilkas topp början till en flikad bladskifva visade sig. Dessa senare slidor hade på sina bräddar hår och glandler, båda i allmänhet längre än på fjällslidan. Hären kunde bli 0,3 mm. långa och voro rätt tunnväggiga. Glandelskaft af 0,4 mm.:s längd voro ej ovan- liga. Den späda bladskifvan hade endast här, som voro nägot mer tunnväggiga och kortare än de senast omtalade. Rhamnus cathartica L. De yttre knoppfjällens bräddar ha korta, böjda, encelliga, tillspetsade men för öfrigt jämn- breda och tämligen tjockväggiga här. Hären pä de inre fjällens bräddar äro nägot längre och mer tunnväggiga. Dessutom finnas nedtill på dessas kanter trichomer, som äro uppsvällda i öfre änden och lika glandler (I. A. a). Inne- slutna blad ha i toppen tunnväggiga, encelliga hår. Bland dessa finnas encelliga, glandellika bildningar af fig.:s 2 ut- seende. Stundom äro dessa trichomer breda i sin öfre, af- rundade ände och då lika vanliga glandler. Längre ned på ! Glandlerna torde ej göra denna art väsentligt gagn. Jfr III. A. P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 5 bladet finnas nästan endast glandellika trichomer med ett eller annat inblandadt här. Innehället i de glandellika bild- ningarna liknar nästan urslem. Evonymus europea L. I kanten af blad, som tätt hop- slutna ännu befinna sig i knoppläge, finnas på längre eller kortare afstånd från hvarandra sådana bildningar som fig. 3. Dessa sitta, så länge bladet är hopviket, på helbräddad kant men förekomma på det utbredda i spetsen af små sågtänder och stå då med sina ändar än parallellt med bladkanten än inåtböjda mot den. Kantens celler mellan 2 kolleterer äro då allmänt utbuktade till spetsiga knottror. Kolletererna äro än, såsom fig. visar, smalare vid basen än där,ofvan, än därstädes mer utvidgade, då man tycker sig 1 dem igen- känna emergenser. Deras öfre ände, som än är glandellikt utvidgad (fig. 3), än så bred som den nedre och än nästan smalare, består alltid af små, rundade celler med ett färg- löst, smågrynigt innehåll. Det yttersta, korta, redan ut- bredda och något tjocka bladet utanför de förutnämnda var rundtom omgifvet af en hinnkant, som var högst i bladets topp. Härstädes utgingo från hinnkanten en mängd tätt sittande hår (fig. 4). Nederst utgjordes håren af 2 cellpar men därofvan liknade de håren på knoppfjällen och de yttre barrens kant hos Empetrum nigrum (Jfr »Bidrag», fig. 35) eller bestodo där af 2—4 celler i en rad och voro flerestädes krókta, jämnbreda och upptill aftrubbadt rundade. Hären voro brunaktiga, och i deras öfversta celler syntes cellväggs- liknande strimmor sträcka sig i flere riktningar. Nedanför toppen utgingo från den bladet omgifvande hinnkanten så- dana växtbildningar som fig. 5. Visserligen voro de ej all- tid såsom i fig. förgrenade utan stundom enkla. Voro de för- grenade, och fanns det blott en gren, var denna i toppen hårlik. Men hade bildningen mer än en gren, var någon af dessa hårlik (I. A. a), medan bildningens topp och öfriga grenar i sina ändar hade den beskaffenhet, vi funnit kolle- teren i fig. 3 hafva. Voro de från bladkanthinnan utväxande kolletererna enkla, slutade dessa (I. A. a) antingen med hår såsom i fig. 5 a eller med en anhopning af små celler såsom i fig. 3, hvarvid dock toppen alltid var smalare än kolleterens nedre del. Knoppfjällens vid ytan belägna kant är i sin öfre del besatt med sådana hår, som afbildats i fig. 4. Men fjällens hår äro allmänt kortare och mörkare än bladets. 6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. Lonicera coerulea L. De till ytan stötande, tjocka och bruna knoppfjällen äro trichomfria. Innanför dessa finnas grönaktiga och tunna fjäll, som upptill ha i kanten korta kägelformade och tämligen tjockväggiga hår men nedåt, med inblandning af ett eller annat hår, alldeles sådana glandler, som afbildats i fig. 74 och 75 i »Laubknospem. Äldre inne- slutna knoppdelar hysa ock likadana glandler, som äro fullt så mycket utvecklade som fjällens. Ofta ser man i glandelns toppcellers yttre väggar begynnelsen till de af Hanstein om- talade kaviteterna. Här och hvar hittar man på inneslutna knoppdelar tunnväggiga hår, som äro betydligt längre än fjällens. På mycket späda knoppdelar finnas blott encelliga glandler. Vid sidan om dem kunna finnas unga hår, som upptill äro något bredare. Dessa båda ungdomar ha nog tidigare haft än mer samma utseende (I. A. a). Lonicera symphoricarpus McHx. Knoppfjällens öfre ändar äro försedda med korta, något oregelbundna och tjockväggiga hår. På de inneslutna bladens kanter finnas glandler med inblandade hår. Dessa, som kunna bli 0,25 mm. långa, af- smalna långsamt till en trubbig spets, äro tunnväggiga och ha innehåll. Glandlerna (fig. 6) bestå af en kort, encellig fot och utgöras själfva af 2, 4 eller flere i en krets stående celler, som bilda en ofvanifrån något tillplattad, rundad kropp, och således äro mycket olika glandlerna hos förra arten. Glandeln omgifves af en vid hinna eller, såsom det kan tyckas, af ett tjockt oljeomhólje. Ej sällan befinnes detta vara söndergånget, så att en grop uppstått på glandelns öfre sida. Lonicera tatarica L. Medan de yttre knoppfjällen äro trichomfria, ha de inre i sin öfre del korta och tämligen tjockväggiga hår men nedåt sidorna dessutom små, mer eller mindre förstörda glandler. Det yttersta, inneslutna bladet har sin kant besatt med friska, små glandler, som äro runda, 1—2—4-celliga med cellerna i en krets och hvila på ett kort, encelligt eller någon gång 2-celligt skaft. Bland dessa glandler finnas några tunnväggiga hår, som för öfrigt likna fjällhåren. Yngre blads kanter ha spädare glandler men jämförelsevis långa hår. Alla bladytor hysa glandler, lika kantens, samt ett eller annat hår. Viburnum Lantana L. Hos denna art äro håren predo- minerande. De öfverhölja ytterst tätt späda växtdelar och P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 7 bilda äfven pa utväxta en ganska tät beklädnad. Haren dro kranshär, hvilkas element med tillspetsad bas utgä frän en centrallinje och vetta åt alla håll. Elementen äro mot spetsen utdraget afsmalnande och åtminstone på utväxta växtdelar försedda med mycket tjocka väggar. Kransens element kunna vara 8—32 eller flere, i hvilken senare händelse de i verk- ligheten naturligtvis utgöras af 2 eller flere öfver hvarandra belägna kransar. Härsamlingen hvilar på ett kortare eller längre skaft, sammansatt af långdragna celler i en, 2 eller flere.rader. Späda växtdelars kranshår ha allmänt korta skaft. I synnerhet på yngre växtdelar finnas öfverallt bland kranshåren ej särdeles talrika glandler, som döljas af håren och först efter noggrant betraktande bli märkbara. Dessa glandler, som hvila på ett enradigt, 2—3-—4-celligt skaft, äro omvändt äggrunda eller mer långdragna och bestå af ett större eller mindre antal stora celler (fig. 8), allteftersom de själfva äro större eller mindre. På stora glandler finner man ofta i toppen en hud, som är något aflägsnad från de egentliga cellerna. I fullväxta glandler ha cellerna ett rödt, stundom något brunaktigt innehåll. På bladskaftens inre, nedtill utplattade sida, som i knopptillståndet tätt sluter sig intill närmaste, yngre blad, finnas blott sådana glandler utan inblandning med några hår, ehuru glandlerna här i allmänhet äro rätt späda. Sa olika håren och glandlerna än äro i färdigbildadt skick, kan man dock för dem båda spåra ett gemensamt ursprung. Kranshårens skaft kan bestå af celler i en eller i 2 rader, och 2 eller ändå flere kransar kunna stå öfver och tätt inpå hvarandra. I sådant fall är hår- skaftet bra likt glandelskaftet, och om glandeln består af 2—3 rader celler öfver hvarandra, hvarje rad sammansatt af ett par celler, så behöfde ju blott alla dessa celler efter före- gången vertikal delning utväxa till långa element af en krans, för att man skulle ha ett fullständigt, hos denna art förekommande kranshär framför sig (I. A. a).! Viburnum opulus L. Da de glatta knoppfjällen gå isär, kommer ett framväxt, i toppen tudelt och nära 1 cm. längt fodral till synes, hvilket omsluter de späda bladen. Detta ! Detta bestyrkes däraf, att enligt HANS SOLEREDER, Systematische »Anatomie» der Dicotyledonen, Stuttgart 1899, pag. 498, skola glandelcellerna hos Caprifoliacee ofta visa tendens till strålbildning och i sammanhang här- med stjärnhåren vara förvandlade glandler. 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. omhölje är tunt och utanpå öfversälladt med rödaktiga glandler. Sedda ofvanifrån, ha dessa en viss likhet med glandlerna på stiplernas öfre del (jfr »Laubknospen», fig. 76 och 77) men äro mycket mer fjällika eller alldeles platta (fig. 7) och ha ett mycket kort skaft, som ej är fullt centralt fästadt vid glandeln (a). Glandelns alla celler befinna sig i nästan samma plan (fig. 7) och ha ett klart innehåll. De inneslutna bladen äro besatta med encelliga, tunnväggiga och koniska hår, lika Sambucus-håren, som ha grofkornigt proto- plasmainnehåll. En och annan liten, rund glandel med.tyd- ligt skaft finns ock. 2. Arter, som företrädesvis ha täckande hår. Jag säger företrädesvis, emedan äfven andra trichom- sorter, mest glandler, hos dessa arter kunna förekomma men alltid i mängd äro underlägsna deras täckande hår. Om luftförande hår hos knoppar eller sig utvecklande växtdelar . har jag talat ofvan och i »här och glandler», pag. 13—16, Här skall jag öfvervägande tala om beklädnad på utväxta växter, hvilken utgöres af täckande, det är längre, mer eller mindre tjockväggiga och vanligtvis luftförande hår. Carduus crispus L.* Stjälken ar filtluden. Haren äro vanliga pisksnärthår. Deras fot är än längre, än kortare. I förra fallet utgöres den af 10 celler, bland hvilka de nedre ha en bredd af 0,064 mm., medan de ófre blott äro hälften så breda och lika breda som nedre delen af pisksnärten. Denna, som efter största delen af sin längd har fullständig spindeltrádsform eller är blott 0,0055 mm. bred, kan bli några mm. lång. I kanten af holkfjällen finnas glesa spindeltråds- hår, som vanligtvis, när blomningen försiggår, förlorat pisk- snärten och blott ha den korta foten kvar. Denna är kägel- formig, och dess nedersta, bland hudcellerna befintliga cell är särdeles bred. Säväl denna som fotens öfriga celler ha betydligt tjockare, yttre väggar än stjälkens pisksnärthårs fotceller. Dessa holkfjällens hår bli således omsider sträf- hetsalstrande efter att i början ha varit rent täckande (I. B). Aster chinensis L. Den yngre stjälken och de späda bladen på skaftet och baksidans gröfre nerver äro tämligen tätt besatta med utdraget kägelformade hår, som kunna bli ! Undersökta exemplar hörde till var. denudatus (Tausch.) P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VAXTTRICHOMERNA. 9 0,s mm. långa och däröfver samt bestå af ända till 11 celler i en rad med synbart innehåll och medelmåttigt tjocka väggar. Den öfversta cellen är tillspetsad. Denna tillika med någon eller några af de närmaste äro hvardera något längre än hvar och en bland de nedre men ej på långt när så mycket längre än dessa som motsvarande hos A. salicifolius (>Bidrag>, pag. 154). Öfverallt på stjälken och bladen finns en annan sorts täckande hår (fig. 47), en modifikation af de förra, be- stående däri att hårets nedersta 6—10 celler, som äro lika långa och lika breda samt försedda med synbart innehåll, bilda ett skaft till den öfversta, som, lika lång som hela foten, är luftförande och något liknar en pisksnärt (»laktta- gelser», pl. I, fig. 8 och 9), ehuru den från den jämförelsevis breda basen långsamt afsmalnar mot den öfre, tillspetsade änden. Som dessa pisksnärtliknande hår blott förekomma spridda, kunna de ej täcka bättre än de vanliga håren, hvadan deras tillvaro är oförklarlig (I. A. d). Hos den form af arten, där strålblommorna äro mycket långa, finnas långt nedåt stjälken strödda blad, som alldeles likna de yttre holkfjällen. Dessa blad äro liksom de gröna holkfjällen sträfva i kanten. Detta blifva de, emedan små emergenser med stora celler, hvilkas yttre väggar äro ganska tjocka, till rätt stor mängd utgå från kanten. På toppen af dessa låga, nedtill breda dynor sitta hår, som vanligen likna men äro längre än de kägelformade stjälkhåren, ehuru de stundom kunna vara pisk- snärthår (I. B). Håren äro merendels vissna. Fåtaliga glandler finnas öfverallt på växten. De bestå af 4 celler i en rad, bland hvilka de 2 öfre äro betydligt vidare och tillsammans med den 3:e innesluta ett rödgult, grynigt innehåll (I. A. a). Silene dichotoma EHrH. Stjälkens hår bestå af ända till 12 celler i en rad, som äro tämligen lika breda. De nedre cellerna, som äro kortare, ha en bredd af 0,04s mm., och de mellersta, som äro längre, af 0,034 mm., medan den ófversta, som har samma längd som de senare, vid basen har samma bredd som dessa för att sedan hopdragas till en trubbig spets. Hela håret är blott 1 mm. långt. Härets nedre celler äro ganska tjockväggiga, medan de öfre ha tunnare väggar, stundom så tunna, att de bli skrumpna. Alla celler ha på ytan ganska stora, rundade knottror. Vid basen ha de öfre bladen i kanten långa hår med ända till 20 celler i rad, som alla äro mycket tunnväggiga och lätt skrumpna (I. A. a), i 10 ARKIV. FÖR BOTANIK. BAND 8. N:0 5. detta stycke päminnande om de höljande hären hos Viscaria viscosa (»Bidrag», pag. 172). Kanthären hos S. dichotoma äro mer kägelformade än stjälkens men sakna dessas knottrighet och ha synbart innehåll. De hvila på en kort piedestal af 2—3 utskjutna celler, under hvilka ett par andra ock kunna ingå 1 foten. En del stjälkhär äro rätt korta och sluta med en liten, rundad, encellig glandel, som hvilar på ett skaft af 11 korta celler, som alla äro nästan lika breda och ha rätt tjocka väggar samt stjälkhärens knottrighet på ytan (I. A. a). Cerastium vulgare Hx. Växtens hår innehålla än 5—6 celler, än 2—3 i en rad. Hos bladkantens och stjälkens har äro de 2 nedre cellerna oftast vidare och mer tunnväggiga, medan de följande äro smalare, rätt tjockväggiga och nästan jämnbreda utom vid mellanväggarna, där de äro utvidgade, och den öfversta är utdragen till en smal spets (fig. 48). På bladskifvan och fodret äro hårens väggar öfverallt tunnare, då skillnaden mellan nedre och öfre cellers bredd blir ut- jämnad. Hos f. glandulosum Boenn. förefintliga, encelliga glandler äro tydliga formförändringar af håren (II). Cerastium arvense L. Stjälkhären äro alldeles lika mot- svarande hos förra arten. I närheten af bladfästena äro de många och längre. På öfre delen af stjälken finnas ock korta, tapplika hår af 1—2 celler. Bland håren finnas glandler, förändringar af de talrikare håren (I. A. a). Den encelliga, ett slemmigt ämne inneslutande glandeln hvilar pa ett 4—6- celligt skaft, hvars celler alla ha rätt tjocka väggar men ändå hysa ett synligt innehåll. På fodret äro glandlerna öfvervägande till antalet. Fast deras skaft kunna vara längre, äro de i öfrigt lika stjälkens glandler. Fodrets fåtaliga hår äro korta och smala. Stellaria graminea L. Hären längs skärmbladens kanter bestå af 3-6 celler i en rad. Haren äro än mer jämnbreda, dä toppcellens spets är trubbig, än längsamt afsmalnande, hvarvid de sluta trubbigt tillspetsade. Det längsta, jag såg, var 0,3 mm., men i allmänhet voro de kortare. Härcellerna voro medelmåttigt tjockväggiga och vanligtvis försedda med grynigt innehåll. I skärmbladets spets voro håren ofta 1—2- celliga och något rundadt utvidgade i toppen. Bladkanten var ock hårig i närheten af bladfästet. Men härvarande hår voro allmänt längre, intill 0,7 mm. långa, och innehöllo 15 eller flere celler i en rad, som hade tunna väggar och i synner- P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 11 het öfverst ofta voro skrumpna (I. A. a). De erinra således om håren på motsvarande ställe hos Silene dichotoma. Äfven däri ha de likhet med dessa, att de sitta på korta, lågt kägelformade emergenser med 2 celler i bredd upptill och med 7 nedtill, som alla ha synbart innehåll och medelmåttigt tjocka väggar, hvadan emergenserna ej kunna vara till för att alstra någon vidare sträfhet. Epilobium collinum GMEL. Liksom E. palustre har denna art på stjälk och fruktämne dels de vanliga encelliga håren OG Bidrag», fig. 12), dels encelliga glandellika bildningar, som allt igenom äro jämnbreda utom i toppen, där de äro mer utvidgade än motsvarande hos E. palustre (fig. 13 i »Bidrag»). Dock får det anmärkas, att collinum-glandlernas skaftdel är föga bredare än de böjda hårens nedre del, och att å andra sidan håren ha föga tjockare väggar än glandelskaftet. Bladet har endast hår, och dessa äro i kanten ganska raka. Oxalis acetosella L. Det outvecklade och ännu ej ofvan jordytan uppväxta biadet har på skifva och skaft en tät be- klädnad af hår (fig. 40). De utgöras af en lång, smal och åt båda ändarna något hopdragen cell, som har blott medel- måttigt tjock vägg men dock är besatt med stora cuticular- knottror och ej innesluter synbart innehåll. Bland håren förekomma encelliga, glandelformade bildningar (fig. 41), som ha särdeles tunna och lätt tillskrynklade väggar. De ha en äggrund eller aflångt oval form och innesluta en utspädd gummi-lösning. Det kan vara tvifvelaktigt, om ifrågavarande bildningar äro verkliga glandler eller om de ej snarare öfverensstämma med de vattenfyllda trichomer, som nu skola omtalas. Hären såväl som de glandelformade bildningarna äro tryckta intill växtytan. Det utbredda bladet har blott nägra utspärrade här med tjocka väggar. Äfven hos Anemone nemorosa finnas pä det outvecklade och ännu ej fullt gröna bladet ej blott länga, tjockväggiga, tilltryckta och tillspetsade här utan äfven bildningar, som i form päminna om fig. 41 men ha ett grynigt innehäll. 3. Arter, hos hvilka tunnväggiga, vattenfyllda trichomer hufvudsakligen förekomma. ! Sådana trichomer bilda en lucker beklädnad kring unga växtdelar, mest hos saftiga örter. Trichomerna kunna vara ! Jfr »Iakttagelser», pag. 15; »här och glandler>, pag. 17; »Bidrag», pag. 173. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3 N:O 5. encelliga och dä än mer jämnbreda, såsom hos Lilium bulbi- ferum (»Bidrag», fig. 27), än glandelformade, såsom hos Oxalis (fig. 41). De flesta vattenfyllda hár äro dock bildade af flere celler i en rad. Dà kunna ibland alla cellerna vara vatten- fyllda och antingen likformade, sásom hos Taraxacum vulgare (»här och glandler, fig. 30 och 31) samt Chelidonium majus (»här och glandler, pag. 18), eller olikformade, såsom hos Sonchus squarrosus (»lakttagelser», pl. I, fig. 12). Hos som- liga kunna de nedre cellerna vara vattenfyllda och bilda ett quasi-skaft till en kort pisksnárt, sásom hos Senecio vulgaris. Stundom är det den eller de ófversta cellerna, som, glandel- likt utvidgade och sittande på ett smalt skaft, ensamma fungera såsom vattenbehållare, t. ex. hos många Chenopo- diaceer. Alla afsedda, vattenfyllda hår äro särdeles tunnväggiga med vanligtvis utspända väggar och innesluta en klar, stundom något grynig vätska. Att de uträtta någonting för yngre växtdelar, är ju uppenbart, då de på äldre sádana antingen äro vissna eller rentaf hafva försvunnit. Deras beskaffenhet är sådan, att man från försöken att förklara deras bestämmelse måste utesluta all tanke, på att de skulle kunna skydda för köld och mekaniskt våld. Däremot ligger det nära till hands att förmoda, att de vattenfyllda håren skulle kunna, då de i stor mängd omhölja späda växtdelar och själfva innesluta betydliga vattenmängder, skydda dessa för stark utdunstning. I synnerhet de yttre och längre bland håren utgå nämligen nedanför den spädaste växtdelen, som framför andra behöfver skydd mot afdunstning för att ej förlora sin turgescens, och rekrytera således sitt vattenför- råd från något äldre växtdelar. Höljande hår kunna ock utgå från bladet, i hvars veck en späd knopp sitter, såsom hos Chelidonium och Viscaria viscosa (»Bidrag», pag. 172). Något i den vägen är ofvan berättadt om håren på bladbasen hos Silene dichotoma och Stellaria graminea. Är nu propo- nerade gissning riktig, skulle de vattenfyllda håren spela samma roll som kolleterer och kataplatterer men ej fullt så effektivt. | Scorzonera hispanica L. Outvecklade stammar äro starkt ludna af en lucker beklädnad i synnerhet invid blomkorgarne. Nyss utväxta äro de ock nägot häriga men säsom äldre all- deles glatta. Hären bestä af nägon eller nägra fotceller, P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 13 hvarpå det sitter en stor, ytterst tunnväggig cell, som är på mångahanda sätt förgrenad. An är den nämligen tvåarmad, än stjärnlikt förgrenad, än kandelaberlikt (fig. 42) och än högst oregelbundet förgrenad. Grenarne äro i allmänhet vida och utsvällda, mer sällan smalare och aldrig utdragna till pisksnärtar. På äldre växtdelar blir denna stora, vatten- fyllda cell skrumpen. Hos Sc. humilis, som ju blommar tidi- gare, utgöras håren ock af en fot, men från dennes topp ut- "går en mycket lång spindelträdscell med tjocka väggar. Jämförda med dessa hår äro de, som finnas hos Sc. hispanica, hänförliga till III. B à schemat. Veratrum album L. 8 Lobelianum (BERNH.). Stjälkens öfre del har en tät, lucker beklädnad. Hären äro encelliga, och detta är händelsen, äfven om 2 här, säsom stundom händer, ha gemensam basdel. Ifrän häret utgä ibland smä förgreningar. Haren kunna bli 0,5 mm. långa, äro upptill rundadt aftrubbade samt i sin helhet vida och ha ytter- ligt tunna väggar. På det utväxta bladets kant sitta kortare sådana hår glest men ha naturligen setat tätt hos det späda. Solanum tuberosum L. Spada växtdelar äro tätt besatta med något platta, tunnväggiga och vattenfyllda hår, som be- stå af flere eller färre, ofta utspända celler i en rad. Ehuru de äro något knottriga på ytan, tyder det först sagda, på att de med rätta föras till denna afdelning. Det utväxta bladets öfre sida har 3-celliga hår, hos hvilka de 2 nedre cellerna äro vida, medan den yttersta, som är mycket smalare men lika tunnväggig som de nedre, utåt är utdragen till en fin, hvass spets. Också känns denna bladyta något sträf eller frän. Samma trichom är således här först höljande och sedan något sträfhetsalstrande (I. B). Den fullväxta stjälken har glesa sådana hår (fig. 46), som bestå af 5—6 celler, bland hvilka de nedré äro vida och ofta utspända, . men den öfversta är lika smal och tillspetsad som bladhårets. Dock äro stjälkhåren, på samma gång de äro slaka, alldeles för långa, för att deras spetsiga ände skall kunna alstra någon sträfhet (I. A. c). Blomskaft och foder hysa talrika sådana hår, som äro något smalare och ända till 7-celliga. Allra smalast äro dessa hår på undre bladskifvans nerver och bladskaftets öfre sida. Hos alla utväxta växtdelar äro en eller flere bland hårcellerna vissna. Här och hvar finnas 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. glandler, som utgöras af 4 utbuktade celler i kors med gul- aktigt innehäll och hvila pä ett 2-celligt skaft. Narthecium ossifragum (1.). De ulliga ständarsträngarnes hår, som kunna bli 0,6 mm. långa, utgöras af en rad tunn- väggiga samt på ytan fint och snedt strierade celler. Den öfversta, jämnbreda cellen är aftrubbad. Öfriga celler kunna ock vara jämnbreda men äro ofta utbuktade på midten, om de äro kortare, eller i öfre änden, om de äro längre. I bäda fallen beröra de hvarandra med blott en liten yta. Epipactis Helleborine Cr. Stjälken har upptill en tät, lucker beklädnad i synnerhet hos var. rubiginosa Cr. Denna alstras af trichomer, som äro sammansatta af 4—5 celler i en rad, hvilka äro särdeles tunnväggiga och mycket utspända. Den öfversta cellen är bredt afrundad i änden och aldrig bredare än nedanför varande cell. Allt tyder, pa att de äro vattenfyllda och äkta representanter för denna afdelning. Det kan hända, att förgrening uppstätt i trichomets öfre del, därigenom att nägon därvarande cell utväxt ät sidan. Bladkant och nerver äro svagt sträfva. Nästan hvarje blad- kantens ytcell har på midten utstjälpts till ett tämligen tjockväggigt, rakt utstäende och pä ytan strieradt trichom, sådant som fig. 37. Detta var O,o7z mm. långt och 0,066 mm. bredt vid basen. Nervernas tappar äro kortare och stå ofta snedt. | Epipactis palustris (L.). Ehuru den är nágot glesare, ter sig beháringen pä stjälkens öfre del i det hela för obe- vüpnadt öga lika densamma hos fórra arten. Hos E. palus- tris bestä trichomerna af 3—4 celler i en rad, som äro mycket tunnväggiga och bukiga samt sluta än med en kort, rundad och glandelformad cell (fig. 36), än med en nägot längre cell, som är tydligt bredare än närmaste nedre (fig. 35), än med en ganska läng, som alls ej är bredare än närmaste nedre (fig. 34). Oaktadt således dessa trichomers öfversta cell stundom är nägot glandelformad, och fastän de i Floror kallas glandler, tvekar jag ej, enär alla deras celler alltid äro lika tunnväggiga och ha lika innehäll, samt dä hären ocksä i det hela likna föregäende arts trichomer, att föra dem till de höljande och vattenfyllda. Det synes troligt, att hos både denna och förra artens trichomer något klibbigt ämne i mindre mängd finnes upplöst i det vatten, trichomcellerna innesluta, och medföljer detta vid utsvettningen ej blott P. G. E. THEORIN, KÁNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 15 från öfversta cellen utan från hvilken trichomcell som helst. ! Goodyera repens (L.). Den säges vara glandulös. Men det kan vara fråga, om ej trichomerna på dess stjälk mer öfver- ensstämma med desamma hos Epipactis palustris. Atminstone stå Goodyeras trichomer på gränsen mellan båda sorterna, glandler och vattenfyllda hår. Goodyeras trichomer, som äro 3—S-celliga, sluta nämligen liksom trichomerna hos E. palustris än med en glandelformad cell (fig. 31), än med en cell, som är föga bredare än de nedre och tvärdelad (fig. 32), än med en lång cell, som är alldeles obetydligt bredare än närmast nedre (fig. 33). De nedre cellerna äro lika breda och något utbuktade. Alla trichomets celler äro mycket tunnväggiga och innesluta samma klara, likformigt utbredda innehåll, som hos torkadt exemplar är ljust brunaktigt. 4. Arter, som företrädesvis ha glandler. Glandlerna skilja sig från de vattenfyllda trichomerna både genom sin form och än mer genom sitt innehåll. Natur- ligtvis ha båda sorterna åtminstone något protoplasma, så länge de äro lefvande. De förra äro, om de ha skaft, vidast upptill. De senare ha, om de bestå af mer än 1 cell, sin öfversta cell sällan glandellikt utvidgad. Glandelcellernas innehåll är nästan alltid färgadt och utgör en vanligen mer concentrerad vattenlösning eller ibland en oljelösning; det visar sig vara oljigt, hartsigt och ofta mycket grynigt. De höljande trichomernas vattenfyllda celler innesluta ett van- ligast färglöst, klart eller glesgrynigt och tunnflytande inne- håll, antingen bara vatten eller en utspädd vattenlösning. Detta gäller om de typiska trichomformerna. Dock hittar man trichomer, om hvilka det är svårt att säga, huruvida de rättast böra föras till den ena eller den andra afdelningen. Crepis paludosa (L.). De mörka holkarna äro enligt Floror svarthåriga men 1 verkligheten besatta med glandler ! Hos Cypripedium calceolus L. finnas glesa hår på stjälk och frukt- ämne, som i hufvudsak likna ofvannämnda Orchideers trichomer, utan att man ändå kan säga, hvad nytta de göra, om det ens är någon. De kunna knappt kallas för annat än längre tappar af O0,» mm.:s längd. De utgöras af 2 celler, däraf den öfre, längre, i toppen afrundade och rätt tunnväggiga cellen ofta är skrumpen, medan den nedre, som är mer tjockväggig och lika bred som den öfre, aldrig befinnes vara vissnad. Cellerna syntes aldrig utbuktade. Dessa trichomer kunna med något skäl föras till III. A på schemat. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. på långa skaft. Glandlerna äro långa och utdraget ovala, stundom bredare, stundom smalare, men alltid bredare än skaftet intill dem. Glandlerna äro ljusgula och bestå af många celler dels bredvid dels ofvan hvarandra. De likna Hieracium-glandlerna men äro mycket längre (jfr »Organes», fig. 185).! Skaften, som från en vidare bas afsmalna mot glandeln, bestå af flere cellrader, och deras celler hysa synner- ligast i skaftets nedre del ett upplöst, svart ämne. På stjälken, mest i närheten af holkarna, finnas genomskinliga hår af en cellrad.? De nedre cellerna äro korta men de öfre tämligen långa och ofta dels själfva krökta, dels ställda i vinkel mot hvarandra, så att de få en liten likhet med de vinkelböjda håren hos Hypocheris maculata (jfr »formförändringar» III, fig. 15 och 16). Rubus odoratus L. Alla trichombesatta växtdelar ha glandler. Dessa ha än ett längre, än ett kortare skaft, som upptill är smalare och består af färre, men nedtill är bredare och består af flere rader långa, 1 ändarna tvära celler. Aldrig är det dock så bredt här, att det ej gärna kan vara en öfver- hudsbildning. Själfva glandeln är omvändt vigglik eller vidgar sig oafbrutet frän skaftet, där den är lika bred som detta, mot toppen, där den är tvärhuggen. Glandelns öfre, afstympade ände är dubbelt och mer än dubbelt bredare än dess nedre och nägot bredare, än hvad skaftet är nedtill. Glandeln är sammansatt af en stor mängd små, rundade celler och är röd. En tjock, sammanhängande, ljusgul och oljig massa omger i synnerhet glandelns smalare och skaftets öfre del. Jämför med dessa glandler de på R. Hofmeisteri be- fintliga glandlerna hos »Beitrüge»?, pag. 10 och 11. Ofverallt finnas smala, jämnbreda och encelliga hår utan tillstymmelse till cellrum utom vid basen eller med en smal cellrumsstrimma ett stycke upp i håret. Antirrhinum majus L. Redogörelsen för glandlerna på de vegetativa organen och för trichomerna på blomkronans utsida och bräm är i »Pflanzenhaare» *. pag. 591 och 592, rik- tig, hvarför jag kan fórbigá dessa. Däremot kan det vara ett och annat att anmärka pä framställningen därstädes af de frömjölssamlande trichomerna på insidan af kronans nedre 1 J. B. MARTINET, >Organes»> de sécrétion des végétaux, 1871. ? De närma sig de böljande hären. 3 0. UHLWORM, > Beiträge» zur Entwickelungsgeschichte der Trichome, 1873. * A. WEISS, Die »Pflanzenhaare», Berlin, 1867. P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 17 läpp. Bäst blir att beskrifva både trichomerna och stället, där de finnas. Ini kronan är det blott den uppstående putan på den undre läppen, som är trichombesatt. Litet framför det ställe, där de långa ståndarnes knappar börja att ligga intill putan, börjar behåringen och sträcker sig sedan så långt bakåt, som de korta ståndarnes knappar räcka. Fram- till är behåringen sammanhängande, men baktill bildar den 2 strimmor, skilda genom ett obehåradt mellanrum. De här sittande trichomerna äro ljusgula åtminstone upptill och ha en stor utsvällning i sin öfre ände. Men så vid, som fig. 317 i »Pflanzenhaare» visar den, är den visst ej alltid utan ofta aflångt klubblik eller ännu smalare. Ej heller fann jag någonsin skaftet vara så mycket krökt, som fig. 317 visar det. De hår, som utgöra underlag för de långa ståndarnes knappar, äro alltid färglösa och ha en betydligt mindre ut- svällning i änden, än fig. 317 i »Pflanzenhaare» utvisar. Då utsvällningen i änden hos trichomerna under de långa stån- darnes knappar är som vidast, är den aflångt klubblik. Stundom har den det utseende, som fig. 39 visar. Stundom ser det frömjölsalstrande trichomets öfre del ut som samma fig., då den upptill är begränsad af de inre, prickade linjerna a. Alltid är skaftet vidare invid insertionen än på midten. Knottrorna på skaftet äro lägre och längre än på utsväll- ningen. Många flere frömjölskorn funnos bland dessa hår än bland de inre. På kanten, som finns, där den horisontala, hårbesatta delen af putan sammanstöter med den nedåt riktade, finnas många tätt stående, högre eller lägre, mång- celliga och i toppen breda utväxter. För blotta ögat se de ut som en samling kristallblåsor. Längre in är kanten be- satt med hopade, encelliga och upptill rundade tappar. Alla dessa utväxter på kanten bilda stängsel åt sidan. Adonis autumnalis L. På fodret finnas trichomer af fig. 49:5 utseende. Dessa, som liksom Ranunculacé-trichomerna ı allmänhet äro encelliga, äro nedtill, där de intränga bland hudcellerna, mycket smala, vidga sig därpä betydligt, hvar- efter de i sin öfre del ånyo hopdragas för att till sist ut- vidgas till en glandellik afslutning. Afbildade trichom var 0,3 mm. längt, men deras längd kan annars variera mellan 0,08 och 0,5 mm. Bredden var på midten 0,03 mm. och strax nedanför den glandellika utsvällningen 0,0:: mm. Denna utsvällning hade en längd. af 0,03 mm. och en bredd af 0,03 Arkiv för botanik. Band 3. N:o 5. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. mm. Hela bildningen var tunnväggig och inneslöt ett små- grynigt ämne. Man kan ställa sig tveksam mot den frågan, om ifrågavarande trichomer böra räknas till glandlerna. Då de emellertid alltid träffas friska på det fullväxta fodret äfven under blomningen, kunna de ej gärna föras till afd. 3, och som de likna fig. 1 G i »Anatomie, som där kallas glandel, har jag fört dem till denna afdelning. Sadana tri- chomer finnas ock på karpellerna, men där äro de alla korta utan att ändå ha mindre, glandellik utvidgning. Viola canina. L. I »Laubknospen» beskrifvas à pag. 751— 754 samt afbildas i figg. 103—114 de ovanligt stora kolle- tererna på stipeltänderna hos V. altaica. Äfven hos V. canina finnas hos stiplerna dels pà smä tänder, dels pà den sláta kanten jämförelsevis smá, ovala och ródaktiga kolle- terer.! Men dessa bestå blott af små, rundade celler eller sakna de stora, radialt utväxta ytcellerna hos V. altaica. Kolleteren hos V. canina har ock ett skaft af flere rader långa celler. I sin helhet påminner denna kolleter om mot- svarande bildning pa bladkanten hos Evonymus europea (fig. 3). På bladtänderna hos V. canina sitta ock på jäm- förelsevis smala skaft liknande kolleterer, som dock, när bladet har växt ut, befinnas inböjda, emedan tandens yttre kant växt mer än den öfriga tanden. Någon klibbighet kan man just ej bemärka på de späda bladen och stiplerna hos V. canina. För mig synes det ock, som vore V. canina-kolle- tererna på blad och stipler till blott för att göra dessa växt- delar mer lika motsvarande hos andra Viola-arter, hos hvilka befintliga kolleterer göra någon tjänst. Kan man emellertid rörande denna punkt hysa olika meningar, så kan det ändå omöjligen finnas mer än en mening om de kolleterer, som, alldeles lika kolletererna hos V. canina, uppträda på kan- terna till stipler, hvilka sitta på rotstocken, där bladen ut- gå från denna hos V. palustris, eller att de alldeles ingen- ting uträtta utan blott förläna dessa stipler större likhet med andra Viola-arters. Ty utom det att V. palustris- kolletererna ha små celler med föga rikligt innehåll, fran hvilka intet ämne synes afgå, sitta dessa kolleterer på en sådan växtdel, som dem förutan godt kan bibehålla sin fulla ! Dessa kolleterer ha ej kunnat beskrifvas i afd. 1, dà V. canina är órt. V. canina-bladen áro nágot sträfva af korta, utstäende, koniska, encelliga, tjockväggiga och i toppen vággfyllda här.- P. G. E. THEORIN, KANNEDOMEN OM VAXTTRICHOMERNA. 19 turgescens. V. palustris-stiplerna sitta ju pa rotstocken, som alltid, så länge bladen äro späda, omgifves med fuktig jord eller mossa. Jag tvekar också ej att framhålla stipelkolle- tererna hos V. palustris såsom ett godt exempel på trichomer och liknande växtbildningar, som blott för släktskapens skull och till ingen nytta its på en växtdel (Jfr III. A och Hilädringen, pag. 54—56). 5. Arter, som hufvudsakligen ha sträfhetsalstrande trichomer. Sädana trichomer äro vanligast jämförelsevis korta och hvassa samt ha tjocka väggar, äro vanligen helt vüggfyllda i sin öfre del och föra oftast luft. Brachypodium pinnatum (L).! Bladen äro besatta med hår, som kunna bli 0,5 mm. långa samt äro än mer jämn- breda, än långdraget kägelformade men alltid ha utvidgad bas och medelmättigt tjocka väggar. Bland dessa finnas kortare hår, 0,1944 mm. 1. (fig. 14), som nästan kunna kallas scabritielika, äfvensom kortare trichomer, 0,1155 mm. 1. (fig. 15), som kunna kallas småtaggar men likna de scabritielika håren, utom däri att de äro kortare och ha betydligt mer cellvägg. Allra ymnigast förekomma på bladet sådana små- taggar af 0,094 mm.:s längd, som fig. 16 utvisar, äfvensom sådana scabritier af respektive 0,033 och 0,023 mm.:s längd, som äro afbildade i figg. 17 och 18. Alla dessa likna små- taggen i fig. 15 men äro mer och mer böjda och få allt kortare och kortare fri del. Mellan alla i figg. 14—18 afbildade trichomer finnas på bladet mellanformer, som ock kunna hittas mellan de scabritielika håren i fig. 14 och de egentliga håren. Genom de i figg. 14—17 afbildade trichomerna samt de om- talade mellanformerna sammanbindas således de egentliga håren med scabritierna i fig. 18. Den, som hyst betänklig- heter mot mitt i »Bidrag», pag. 149, gjorda påstående, att har och smätaggar eller scabritier? hos gräsen kunna Ööfvergä i eller vara formförändringar af hvarandra, behöfver blott före- ställa sig ett hos denna art förekommande, förut beskrifvet hår och jämföra det med figg. 14—18 för att fa sin tvekan häfd. Det lilla scabritiet i fig. 18 har nämligen blifvit sådant 1 Alla trichomer hos här behandlade gräs och halfgräs äro encelliga. ? Rörande betydelsen af orden smätaggar och scabritier se pag. 3—4 i »trichomerna». 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 8. N: 5. genom trappstegsvis skedda förändringar af det beskrifna håret eller vice versa (I. A.a). Yttre blomtjället har kortare och smalare hår än bladet. Bland fjällets hår finnas ock fast vanligen ej ymnigt scabritielika trichomer, som dock äro raka. På fjällets öfre del äro håren kortare och scabritielika sådana mycket allmänna. Härvarande borst är besatt med raka, snedt uppåtstående spetsar, som utgå från en lång basdel. Det inre blomfjället bär på sina öfre bräddar korta, kägelformade hår och har på toppen manga små, korta scabritier af harets form. Lolium temulentum L. På bladkanten sitta framåtriktade småtaggar, som i vanlig riktning (= från spetsen till mot- stående bashórn) voro 0,66 mm. långa med blott 0,01 mm. l. fri del. Dessa småtaggar likna småtaggarna på strået hos Carex acuta (jfr fig. 35 i »trichomerna»). Lolium-smätaggarnas korta fria del är nästan lika mycket tilltrubbad som C. acutas, men deras basdel är mycket kortare än motsvarande hos C. acuta-småtaggen. Bladskifvan har småtaggar, som påminna om fig. 16 men äro blott 0,042 mm. långa, smäckrare och för- sedda med större cellrum. Denna arts blad ha således, såsom det ofta är händelsen hos gräsen, gröfre beväpning på kanten än på skifvan (I. A. b). På den hinna, som omger blom- fjället i närheten af borstets utgångsställe, finnas många små scabritier, som, sedda ofvanifrän, ha en nästan rektangulär basdel och en ytterst liten, tillskärpt fri del. Från hinnans kant utgå i närheten af borstet tunnväggiga, likbenta scabri- tier. Likadana uppåtvettande, fria spetsar af 0,05» mm.:s längd men tjockare och helt väggfyllda utgå från borstet men ha långsträckt basdel. Poa trivialis L. En af bladkantens småtaggar är af- bildad i fig. 38. De äro mindre och svagare än småtaggarna på samma ställe hos P. nemoralis (jfr »Bidrag», fig. 26). Bas- delen är hos dennas högre och kortare men hos trivialis- smátaggen längre och särdeles lag. Trivialis-smataggen vetter allmänt mer utåt, har föga tjocka väggar och hel väggfyllnad blott i spetsens öfre tredjedel. Den afbildade var 0,055 mm. lång i vanlig riktning, hvaraf mer än ?/s hörde till den fria delen. Dessa småtaggar upphöra att finnas till, då man närmar sig bladskifvans bas. Undre bladytans nerver ha svagare beväpning (I. A. b) Härvarande scabritier bilda, sedda ofvanifrån, en oval figur eller basdelens bakre ände af- smalnar nästan lika mycket som den från dess motstående ände P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 21 utgäende fria delen af scabritiet. Denna är särdeles kort och helt väggfylid samt har blott 0,15 mm:s längd, medan scabritiets längd i vanlig riktning utgör 0,056 mm. Blad- slidorna ha godt om scabritier, som vanligen äro 0,04 mm. långa och till formen erinra om fig. 17, ehuru deras nedåt- riktade spets är mer klolik och deras cellrum är stort. Blom- ställningens grenar ha i det hela likadana småtaggar som bladkanten. Likväl kunna de stundom vara mindre. Agrostis canina L. Smätaggarna på bladkant, bladnerver och blomstüllningens grenar samt scabritierna på blomfjället likna hvarandra och smataggarna hos Calamagrostis arun- dinacea (jfr »trichomerna», fig. 18) och neglecta, eller frän en rütt kort, rektangulär basdel utgár en tämligen smäcker, halft vüggfylld fri del, som bildar !/2 rät vinkel mot växt- ytan. Smätaggarna på grenarna voro längst, 0,05 mm. i van- lig riktning, och särdeles smäckra, på bladkant 0,056 mm. |. och på nerver 0,us mm. 1. i vanlig riktning. Blomfjällets seabritier hade en lång basdel samt en kort, mycket spenslig fri del. De voro 0,026 mm. i vanlig riktning. Scabritierna på bladytan mellan nerverna voro däremot formade på ett annat sätt. De mätte 0,026 mm. i vanlig riktning och hade en rund basdel med en därifrån utgående, kort men ändå böjd, tillspetsad fri del. De liknade motsvarande hos A. stoloni- fera (se »trichomerna», pag. 10). Beväpningen på bladets olika delar hos A. canina var således regelrätt sådan, som den brukar vara hos gräsen (I. A. b) Slidornas nedátriktade sca- britier voro till form och storlek lika bladytans. Vid blom- fjällens bas funnos smala, scabritielika hår af 0,11 mm:s längd. Agrostis vulgaris WITH. är svagare beväpnad än förut- nämnda art. Bladkantens småtaggar äro visserligen till formen lika dennas men sitta mer isär och ha sin fria dels öfre hälft något nedböjd. Bladnervernas smätaggar äro ock i hufvudsak lika men ha mycket kort fri del, som därtill vanligen är mycket trubbig. Deras basdel är däremot ganska lång, så att småtaggen i sin helhet har något större längd i vanlig riktning än bladkantens. Bladytornas scabritier äro lika förra artens. Grenarnes i blomställningen småtaggar, som dock sitta glest, äro äfven lika förra artens men ha mer tjockväggig fri del. Slidorna kännas alldeles släta men ha ändå några spridda, ytterst små scabritier eller, man kunde kalla dem, knottror. 22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 8. N:0 5. Apera spica venti (L.). Märkligt nog ar bladkanten mindre strat än bladytan. Kantens smätaggar (fig. 261), som ha något rudimentärartadt i sitt utseende, ha lång och ganska hög basdel samt en mycket liten, särdeles tilltrubbad fri del (00: mm. l) I vanlig riktning var denna smátagg 0,0627 mm. Bladskifvans smätaggar utefter nerverna äro däremot mycket skarpa med kortare basdel och nästan utstående, klo- lik och skarpspetsad fri del (I. A. d). Den kunde vara 0,07 mm. l. i vanlig riktning och liknade dels smátaggarna på blomställningens grenar hos Dactylis glomerata (jfr »tricho- merna», fig. 8), dels småtaggarna på bladytan hos Baldingera arundinacea (fig. 27). Bland de nämnda småtaggarna hos Apera finnas såväl som på bladytan mellan nerverna scabri- tier, som äro lika desamma på motsvarande ställe hos Poa trivialis. Aperas slidor äro upptill stundom något sträfva. Där finnas då dels mindre och spridda småtaggar, som annars "likna nervernas, dels sådana scabritier som skifvans. Af det sagda synes lätt, att Apera har helt andra trichomer på sina blad än Agrostis-arterna. Smätaggarna på blomställningens grenar likna fig. 38, men ha än lägre basdel och en särdeles spenslig fri del. De kunde vara 0,1 mm. i vanlig riktning. Det yttre blomfjällets borst har likadana småtaggar, hvilkas fria del dock är kortare. Ungefär den längden har den fria delen hos de likformade smätaggarna på blomfjället och skärmfjällen men är något gröfre. Nedtill på det yttre blomfjället befinna sig en hop hårlika scabritier. Baldingera arundinacea (L.). Bladkanten känns föga sträf, hvilket ej beror, därpå att det där blott finns en eller annan småtagg, utan därpå att bland kantens rätt talrika småtaggar somliga sluta tilltrubbadt (fig. 28 a) och andra äro rudimentära (fig. 28 b), något som gäller ganska många och består, däri att många kantens ytceller utbuktats synner- ligast i sin öfre ände och försetts med tjocka väggar utan att hafva erhållit någon framskjuten fri del. Bladkantens småtaggar äro således nästan hänförliga till III. A å schemat. Smätaggen a i fig. 28 kan vara 0,06 mm. i vanlig riktning, hvaraf !/4 hörde till den fria delen. Bladskifvan är försedd med rätt manga smätaggar, som ha en helt annan form (I. A. d). De likna nämligen småtaggarna på Aperas nerver eller äro utstående och klolika (fig. 27) men betydligt mindre, blott 0,05? mm. i vanlig riktning, och ha spetsen mer utdragen P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 23 framät samt betydligt mer vággfylld. Hos Baldingera har sáledes kanten större smátaggar, om de äro fullväxta (fig. 28 a) än skifvan. Bladslidan har nágra utväxter lika skif- vans men mindre, så att de böra heta scabritier. Denna arts blad äro 1 förhållande till sin storlek tämligen svagt beväp- nade och ej synnerligt bättre än bladen hos Phragmites communis (»Bidrag», pag. 182), och dess strå är alldeles glatt. Båda arterna äro grofva gräs, som därigenom bli föga be- gärliga för växtätare. Båda äro de ock strandgräs. Sadana gräs och halfgrüs äro ofta jämförelsevis svagt beväpnade. Vi tänke utom på dessa båda äfven på Glyceria fluitans (»Bidrag», pag. 179) och på Carex rostrata samt Scirpus la- custris (»trichomerna», pag. 10 och pag. 13).1. Grenarna i blomställningen äro sträfva af uppåtvettande småtaggar (fig. 29). Dessa ha en lång, mindre väggfylld och hvass fri del, som, sedan den utgått från basdelen, har sin öfre kontur krökt ett stycke. Basdelen är låg och litet från nedre änden försedd med en vertikal vägg. Den af- bildade var i vanlig riktning 0,125 mm., hvaraf 3/24 hörde till den fria delen. På skärmfjällens öfre del finnas korta sca- britier, som utgöra ett mellanting mellan blomskaftets och bladskifvans trichomer med afseende på formen. Fjällets korta borst är besatt med mindre smataggar, som annars likna blomskaftens. Yttre blomfjället har nedtill smala, jämnbreda och hvassa har, som kunna bli l mm. långa. Upp- till äro håren kortare, högst 0, mm. långa, och många bland dem äro så korta, att de bli scabritielika. Anthoxanthum odoratum L. Biadkanten har smätaggar af 0,02 mm:s längd i vanlig riktning. Till formen likna de småtaggarna på bladskifvan hos Apera. De påminna äfven om fig. 27, men ha mer utstående och mindre krökt fri del, som utgår mer från midten af basdelen nästan som den fria delen af smátaggarna på Brizas bladkant (»Bidrag», fig. 25). Anthoxanthum-småtaggarna äro likformiga och nästan jäm- stora. De äro starkt väggförtjockade, och deras fria del är nästan helt väggfylld. Märkligt nog vetta ej alla men väl flertalet mot bladspetsen, under det öfriga äro riktade mot bladbasen. Bladytans nerver äro försedda med smätaggar, som likna kantens men äro mindre. På skärmfjällen finnas många liknande utväxter, som äro 0,036 mm. i vanlig rikt- 1 Obs. att beväpningen är svagare hos Poa trivialis än hos Poa nemoralis. 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. ning och böra heta scabritier och ha smalare basdel samt mer böjd fri del, således påminnande om fig. 2 i »trichomerna:. Pa stra och blad finnas spridda har, som kunna bli 0,33 mm. i vanlig riktning. De äro vid basen utvidgade men därefter tämligen starkt hopdragna för att sedan afsmalna smaningom till en lang, smal spets. Haren ha tämligen tjocka väggar, och deras cellrum upphör en bit (1/5) fran öfre änden. Invid smäaxens fäste äro sådana har talrika. Äfven finnas de i mängd på nedersta slidan (f. villosum). Synnerligast där men äfven någon gång annorstädes kunna de vara korta, af 0,1 mm.:s längd och mindre (fig. 30). De kallas då bäst borst- lika scabritier och påminna om sådana på strået hos Nardus stricta till och med, däri att deras utvidgade basdel intager en sned ställning bland hudcellerna (»trichomerna», fig. 5). Hierochloa odorata (L.) f. firma NYL. Bladkanten hyser glest sittande småtaggar, som likna fig. 26! men ha sin öfre kontur något utåtböjd och sin hvasst tillspetsade fria del vettande rakt framåt. Smätaggen var 0,05 mm. i vanlig riktning med 0,0 mm. lång fri del. Denna är vággfylld, men för öfrigt äro cellväggarna ej tjocka. Öfre skärmfjällets kanter äro besatta med jämnbredt afsmalnande hår, som kunna bli 05 mm. långa och ha föga tjocka väggar. Pä fjällets utsida finnas uppåtriktade småtaggar (sedda ofvan i fig. 23). Dessa äro i allmänhet ej mer än 0,1 mm. långa men ofta kortare och ha tjocka väggar. De äro tydligen reduce- rade och till småtaggar förvandlade hår (I. A. a). Carex Oederi (EHRH.). Smätaggar längs bladkanten äro afbildade i fig. 26. De göra bladkanten föga sträf!, dels dar för att deras hvassa spetsar vetta så mycket framåt (a) och ligga så tätt inpå närmaste, framför varande utväxt (at), dels emedan de äro trubbiga 1 änden (c), och dels emedan de alldeles öfvertäckas af närmaste, nedanför varande småtagg, såsom b af a. Den senare var 0,13 mm. i vanlig riktning. Småtaggarna på ryggnerven ha allmänt kortare basdel och mer utstående spets. Yttre väggarna äro hos alla småtaggar blott medelmåttigt förtjockade. Carex panicea L. Smataggarna, som sitta glest på hyls- bladens kanter, likna fig. 38 men ha längre basdel, och deras något tilltrubbade fria del, som utgör mer än hälften af deras utsträckning i vanlig riktning, vetter mycket mer utåt. Deras : ! Jfr III. A à schemat. OP. G. E. THEORIN; KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 25 längd i vanlig riktning var oftast 0,0» mm. Smätaggens måttigt tjocka. På de egentliga bladens kanter ha små- taggarna, som äfven här sitta glest, kortare och tjockare fri del. De bli mindre och mindre i kantens nedre del och saknas alldeles närmare slidan. På det upptill trekantiga bladets ryggnerv finnas ock småtaggar, som dock äro ännu svagare, d. ä. försedda med kortare fri del, än de sistnämnda. På strået och i synnerhet på bladytorna finnas en mängd små, upptill afrundade tappar. Carex pilulifera L. Öfre delen af strået har på kanterna uppåtriktade småtaggar, hvilkas fria del är nästan parallell med växtytan. Småtaggens basdel och den närmaste, nedan- för varande hudcellen ligga nämligen högre än den hudcell, som ofvantill gränsar till basdelen af småtaggen. Från den så uppskjutna basdelens främre ände står den fria delen fram, lik i längdgenomskärning”en något oliksidig triangel. Dessa småtaggar likna till form och storlek desamma på bladkanterna hos C. montana (jfr »Bidrag», pag. 175 och fig. 24). Hos pilulifera-stråets småtaggar vetter dock spetsen något utåt eller befinner sig något högre ofvan växtytan, nämligen 0,017 mm., hvarigenom tydlig strüfhet af dem kan alstras. Smätaggarna längs bladkanten äro i hufvudsak lika stråets. Men bladets småtaggar ha den längre basdelen nedtill lägre och upptill högre, så att, då den liklånga fria delen står fram från denna likt en triangel, småtaggens spets kommer att befinna sig än högre ofvanom växtytan. En del bladkantens småtaggar vetta likväl mer framåt och ha kortare basdel. På ryggnerven finnas framåtriktade små- taggar eller scabritier (fig. 25), som äro 0,06 mm. 1. i vanlig riktning och sitta nästan alldeles tätt efter hvarandra med blott en liten hudcell mellan sig. De likna fig. 21 i »tricho- 'merna», men hos pilulifera-ryggnervens utväxter ligger den nedres spets alldeles inpå ryggen till den närmaste, framom varande. Genom denna inrättning (se fig. 25) blir nerven knappt sträf, fast den har så många smätaggar (jfr III. A). Pa bladytorna finnas scabritier af 0,5 mm:s längd, som” likna de senast nämnda. Sedda ofvanifrän, ha de det ut- seende, fig. 24 visar, eller deras fria del är kort, blott ?/s af basdelen. Fruktflaskans hår äro både få och korta. Några bland de längsta voro 0,1 mm. De äro långdraget kägel- 26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 5. formade och ha bra nog stark väggförtjockning mot spetsen och se, dä de äro kortare, nästan scabritielika ut. En mängd af flaskans ytceller ha utväxt till små, rundade knottror. Anchusa arvensis L. De encelliga, utstående borsten på blad och stjälk äro utdraget kägelformade och kunna bli 1,5 mm. långa. Deras öfre ände är mer eller mindre till- trubbad, och deras cellrum upphör att finnas ett kortare eller längre stycke från densamma. Borstets nedre ände är utvidgad till en mindre bulbus, som sitter på och ofta omfattas af en lägre dyna. Bulbus var 0,126 mm. bred, och borstet var strax därofvan 0,0 mm. bredt. Cellväggen är 0,0 mm. tjock och innesluter ett gult, grynigt innehåll. Kronbihangen ha späda, encelliga och mycket tunnväggiga samt kägelformade hår, som aldrig bli längre än 0,5 mm. och ha ett färglöst innehåll. För öfrigt är hvarje kron- brämets ytcell utdragen till koniska, aftrubbade tappar af högst 0,058 mm:s längd. Myosotis palustris L. De tilltryckta håren, de må nu be- finna sig hvar som helst pa växten, blifva detta, därigenom att den ofvan växtytan befintliga delen af häret, som är mycket smalare (fig. 45 b) än den mellan hudcellerna belägna delen (fig. 45 a) af detsamma, vid sin utgång från den senare är liksom skarpt snedt afstympad, eller harets främre sida är härstädes sa mycket kortare än den motstående som diame- tern till den mörkt tecknade cirkelperiferien i 45 b. Sa- lunda blir håret, fastän det själft är rakt, tilltryckt eller ligger nästan parallellt med växtytan. Det sträfhetsalstrande håret är mycket tjockväggigt, i sin öfre tredjedel helt vägg- fylldt och på ytan försedt med talrika cuticularknottror. Det är till formen utdraget kägellikt och hvasst. Nemophila insignis BENTH. Stam och bladskifva äro glest sträfhåriga. Haren, som äro encelliga, äro tilltryckta, där- igenom att hårbasen är ensidigt bulbuslikt uppsvälld eller har endast den mot växtytan vända delen utvidgad (fig. 21), som står ned bland hudcellerna. I bulbus är cellrummet täm- ligen stort, men den öfriga delen af håret har ett ganska smalt sådant, som dock sträcker sig långt ut mot öfre änden. Håret, som där är tillskärpt, har på ytan stora cuticular- ojämnheter. Bladkanten däremot är besatt med hår, sådana som fig. 22. Dessa hår stå rakt ut för att förstora bladytan (I. A. a) och äro liksom tvärt afhuggna vid basen men äro P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 27 där mer utdragna ät ena sidan till päminnelse om de sträfva hären. Kanthären ha föga tjock vägg och rikligt med inne- hall samt hysa små, spridda cuticularojamnheter på ytan. De stå på en liten upphöjning. Omphalodes linifolia (L.) De för öfrigt glatta bladens äfvensom foderflikarnas kanter äro sträfva, ja småtaggiga. Det är encelliga, bulbusförsedda hår, hvilka nedtill äro in- stuckna i en dyna, som åstadkommer detta. Stundom vetter håret eller småtaggen med sin hvassa spets mycket framåt, då bulbus blott är den utvidgade, undre sidan af hårets nedre del, hvilken bulbus nästan fullständigt omslutes af dynan. Också är bulbus här både mycket längre och mycket djupare än hos förra arten. En Omphalodes-småtagg var 0,3 mm. lång, hvaraf 0,1 mm. hörde till bulbus. Dennas bredd var ock 0,1 mm., men strax därframom var småtaggen blott 0,05 mm. bred. Håret var tjockvüggigt, och dess cellrum slutade en bra bit från spetsen, men det hade ändå innehåll. Däremot var den af dynan omfattade delen af håret rätt tunnväggig, och de celler, som omslöto hårbulbus, hade äfven rätt tunna väggar. Stundom står håret mer rakt ut, då det vanligen är längre och dess bulbus mindre sned. Upptill på nötternas krusiga, inåtböjda kant finnas encelliga, nästan jämnbreda hår, som, 0,2 mm. långa, vid basen äro ovalt ut- vidgade och mot spetsen något krökta samt aftrubbade (I. A. a). De ha medelmåttigt tjocka väggar. Gentiana campestris L.! På de sträfva rotbladskanterna sitta sma, kägelformade scabritier med tilltrubbad spets. Nästan hvarje kantens ytcell har mer eller mindre ut- stjülpts till sådana spetsar. Också sta scabritierna i flere rader och vetta än mer rakt ut, än mer snedt framåt. Hos ett scabritie af vanliga storleken (fig. 20) var höjden från spetsen till motstående cellvägg 0,o4s mm. och från spetsen till linien a, gränsen mellan den fria delen och basdelen, 0,0» mm.. Den uppskjutna spetsen är nästan helt väggfylld, och hos basdelen, som något vidgar sig uppåt, var cellväggen 0,06 mm. tjock. Fig. 19 visar 2 scabritier, sedda utvändigt. Man finner deras yta tätt strierad med uppifrån divergerande och parallella eutieular-ribbor. Stjälkbladens kanter hade färre och svagare scabritier. 1 Hörde till « suecica Murb. 28 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 3. N:0 3. Rhinanthus major EHRH. På stammen finnas har af flere i en rad stående, tunnväggiga celler, bland hvilka den öfversta än är spetsig, än glandellik. Där finnas ock glandler med 4 celler i kors och en kort fot. 1! Sadana uppträda ock på bladet till mindre mängd. På dess öfre sida finnas många encelliga, framåtvettande, tjockväggiga scabritier (i fig. 44 sedda ofvan). Dessa likna en kägla med snedt afstympad bas.! Deras yta har talrika, långdragna cuticularupphöj- ningar. På bladets undre sida äro dessa encelliga trichomer mer utstående och försedda med tunnare väggar. Bladkanten har ock encelliga trichomer, men dessa (fig. 43) äro betydligt större än skifvans och böra kallas småtaggar (I. A. b). Från en 0,09 mm. vid basdel utgår en mot denna snedt ställd (vid utgången 0,05 mm. bred), utdraget kägelformad, hvass, tjock- väggig och upptill helt väggfylld fri del. Hela småtaggens längd var 0,165 mm. Båda sorterna sträfhetsalstrare påminna om sådana hos gräsen. | Phaseolus multiflorus WırLLDd. Beharingen hos denna art utgöres af korta, utstäende, oftast i spetsen krökta här, af länga, likaledes utstäende, raka och tillspetsade här samt af glandler. Ett kort hår, hvars längd är omkring 0,1 mm., och hvars bredd nedtill är 0,0132 mm., består af 3 celler lik- som håren hos Lathyrus odoratus och flere Vicior (se »Bidrag», pag. 163 och 165). Den understa cellen, som befinner sig bland hudeellerna, vidgar sig nedåt, och den 2:dra, som är kort och föga tjockväggig, är lika bred som den 3:e nedtill. Denna långa, öfversta cell afsmalnar långsamt uppåt, är nära jämnbred ända upp till kröken samt ända dit just ej tjockväggig. Däremot är dess öfre, krökta ände helt vägg- fylld. På bladets öfre sida, där dessa hår förekomma tal- rikt, är deras öfre ände skarpt nedböjd till en lång, hvass metkrok,? hvars yttersta del nästan är parallell med själfva håret och kan bli 0,o264 mm. lång (fig. 11). Det är dessa hår, som göra, att öfre bladytan känns sträf, då man stryker den från spetsen mot basen, men alls ej är sträf, då fingret föres i motsatt riktning. Härens metkrokar befinna sig i allmänhet på den sida af desamma, som är vänd mot blad- spetsen. Antagligen böjas håren bakåt, då fingret föres mot bladbasen, hvarvid en mängd metkrokspetsar rispa i huden. ! Jfr >hår och glandler», pag. 21 och 27. ? Jfr »Anatomie:, pag. 307. P. G. E. THEORIN, KÄNNEDOMEN OM VÄXTTRICHOMERNA. 29 På bladets undre sida, blomskaft och frukter, som alla ej kännas vara sträfva, finnas färre, korta här. Utom ett eller annat vanligt metkrokhär äro de korta hären pä dessa ställen ganska obetydligt krökta upptill och i yttersta änden rätt trubbiga (fig. 10). Några korta hår äro ock härstädes knappt krökta och afrundade i änden. På dessa ej sträfva växtdelar finnas således modifikationer af metkrokhår, som till följd af sin beskaffenhet alls ej duga till att alstra sträfhet men ändå i hufvudsak likna de hår, som göra öfre bladytan sträf (jfr I. A. c). De långa håren äro byggda som de korta, utom däri att den 2:a cellen är tjockväggig, samt att den öfversta cellen, som först vid sin öfre tredjedel börjar afsmalna, därefter hopdras till en lång, rak, hvass och öfverst helt väggfylld spets (fig. 9). För öfrigt är denna cell ej tjockväggig. Ett långt hår hade en längd af 0,6 mm. och en bredd nedtill af 0,o264 mm. Langa hår finnas flere eller färre på alla ofvan uppräknade växtdelar och till största mängd på undre bladytan. Visserligen äro de långa håren hvasst tillspetsade men bli ändå på grund af sin längd och sina jämförelsevis tunna väggar alltför veka för att kunna alstra sträfhet och få väl med säkerhet anses för täckande äfven på öfre bladytan. Stundom ha dessa hår en mindre längd, intermediär mellan de båda hufvudsorternas. I sådant fall kan man någon gång finna deras öfre ände vara något nedböjd. Det är under sådana förhållanden föga djärft att antaga, det metkrokhåren äro formförändringar af de långa (I. A. a) eller tvärtom. Detta ådagalägges än mer, däraf att korta hår träffas, som upptill knappt äro något . krökta alls. Pà öfre bladytan finnas en mängd glandellika bildningar. Sedda ofvanifrán eller framifrán äro de betydligt bredare ofvan än nedan (fig. 12). Sedda frán sidan äro de mer jämn- breda (fig. 13), men den nedersta bland de ofvan váxtytan befintliga cellerna är kortare på ena sidan än på den andra, så att trichomet kommer att stå betydligt snedt mot blad- skifvan. Öfverst består glandeln af 2 sidostående celler. Nedanför dessa befinna sig 2 celler nedom hvarandra, af hvilka den öfversta kan vara vertikalt delad. Alla dessa celler af- smalna småningom nedåt. Den nedersta cellen befinner sig till största delen bland hudcellerna. Glandelns öfre och flesta eeller ha ett grofkornigt innehåll. En glandel (fig. 12) var 30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 9. 0,046 mm. lang, 0,033 mm. bred i öfre änden och 0,013 mm. bred invid växtytan. Fig. n2 Q2 Fórklaring ófver figurerna. Glandler på mycket späda knoppdelar hos Ribes alpinum. 350. Glandellik bildning från nedre delen af brädden hos inne- slutna knoppdelar hos Rhamnus cathartica. Kolleter från den ännu släta kanten till hopvikna blad i knoppläge hos Evonymus europea. 300. Hårlik bildning från toppen af det yttersta, utbredda bladet hos samma. 300. Grenig utväxt från nedre delens brädd af samma blad hos densamma. a, gren som förvandlats till hår. 300. Glandel från kanten af ett inneslutet blad i knoppen hos Lonicera symphoricarpus. 300. ‚Fjällik glandel, sedd ofvan, från utsidan af höljet, som om- sluter knoppdelar. hos Viburnum opulus. a, det ställe, där foten utgår. 350. Glandel från yngre växtdel hos Viburnum Lantana. 350. Hår från undre bladskifvan hos Phaseolus multiflorus. 130. Kort, i spetsen något böjdt hår från samma ställe hos densamma. ; Kort, i spetsen metkroklikt böjdt hår från öfre bladskifvan hos densamma. Glandel, sedd ofvanifrån, från öfre bladytan hos densamma. Glandel, sedd från sidan, från samma ställe hos densamma. Kort hår från bladet hos Drachypodium pinnatum. 200. och 16. Småtaggar från bladet hos densamma. 225. och 18. Scabritier från bladet hos densamma. 225. Sträfhetsalstrande utväxter, sedda utifrån, från rotblads- kanten hos Gentiana campestris a suecica. Sträfhetsalstrande cell, sedd i längdgenomskärning, från samma ställe hos densamma. a, gräns mellan basdel och fri del. 350. Basen til tilltryckt hår från stjälken hos Nemophila insignis. Basen af utspärradt hår från bladkanten hos densamma. Smätagg, sedd ofvanifran, pa ófre skärmfjällets utsida hos Hierochloa borealis f. firma. Scabritie, sedt ofvan, från bladytan hos Carew pilulifera. 300. Smátaggar från bladets ryggnerv hos densamma. Smätaggar fran bladkanten hos Carex Oedert. b, en ut- stjälpt ytcell, som öfvertäckes af a; c, quasi-smatagg, betydligt tilltrubbad upptill. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. 9 P. G. E. THEORIN, KANNEDOMEN OM VAXTTRICHOMERNA. ol 261, Smatagg från bladkanten hos Apera spica vente. 27. Smatagg från bladytan hos Baldingera arundinacea. 300. 28. Smataggar från bladkanten hos densamma; b, rudimentär. 29. Smatagg från gren i blomställningen hos densamma. 30. Borstlikt scabritie från nedersta bladslidan hos Anthoxan- thum odoratum f. villosum. 300. ig. 31. Glandellikt trichom från stjälken hos (roodyera repens. 32 och 33. Liknande trichomer men med smalare slutcell, hori- sontalt delad eller hel fran samma ställe hos densamma. 34—36. Tunnväggiga trichomer, hos hvilka slutcellen än är sa vid som de öfriga, in något vidare fran stjälkens ófre del hos Epipactis palustris. 37. Sträfhetsalstrande trichom fran bladkanten hos Epipactis Helleborine. 38. Smatagg fran bladkanten hos Poa trivialis. ig. 39. Frömjölssamlande trichom under de långa standarnas knappar pa insidan af kronans nedre läpp hos Antirrhinum majus. 200. a, linje som visar trichomets bredd upp- till, da det ar som smalast. 40. Täckande trichom pa ett spädt blad hos Oxalis acetosella. . 41. Glandellikt trichom fran samma ställe hos densamma. . 42. Schematisk figur, som åskådliggör kandelaberlik förgrening af den stora, öfversta cellen hos trichom fran stjälkens öfre del hos Scorzonera hispanica. . 43. Smatagg fran bladkanten hos Rhinanthus major. 200. . 44. Scabritie, sedt ofvan, fran öfre bladytan hos densamma. 45. Basen af tilltryckt har, sedd ofvanifran, fran stjälken hos Myosotis palustris. a, omkretsen af den mellan hud- cellerna belägna delen af haret; b, omkretsen till den liksom snedt afskurna fria delen, dar den utgar fran basen. 46. Ofre änden af ett vattenfylldt har fran stjälken hos Sola- num tuberosum. 47. Pisksnärtlikt har fran bladskifvan hos Aster chinensis. 48. Har fran stjilken hos Cerastium vulgare. 49. Glandellikt trichom fran fodret hos Adonis autumnalis. 200. Talen efter figurförklaringarna ange förstoringen. Där sadana tal saknas, äro figurerna ritade i cirka 260 gangers förstoring. Allt mörkt pa figurerna tillhör cellväggen. Trichomerna ses i längdgenomskärning utom i fig. 7, 12, 23, 24, 44 och 45, där de ses ofvanifran, samt i fig. 19, som visar utsidan hos de sträfhetsalstrande växtbildningarna. Falun den 21 april 1904. Tryckt den 7 juli 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N: 6. Regnellidium novum genus Marsiliacearum Von C. A. M. LINDMAN. Mit 10 Textfiguren. Mitgeteilt am 11. Mai 1904 durch V. Wittrock und A. G. NaTHORST. Während der 1. Regnell’schen Expedition nach Südame- rika beobachtete ich im Staate Rio Grande do Sul an meh- reren Orten ein Gewächs, das ich zuerst für eine Marsilia hielt, obwohl es von allen mir bekannten Marsilia-Arten ver- schieden war durch seine Blätter, die an der völlig entwickel- ten Pflanze nur 2 Blättchen haben. Da ich in der Literatur keine derartige Pflanze erwähnt gefunden und ebensowenig in Sammlungen eine ähnliche gesehen habe, so habe ich das mitgeführte, dem Botanischen Reichsmuseum in Stockholm gehörige Material näher untersucht und an demselben auch andere wichtige Verschiedenheiten von Marsilia L. (emend. Schreb. 1791) konstatieren können, Verschiedenheiten, die es meines Erachtens nötig machen, diese Pflanze als ein neues Genus anzusehen, das der Marsilia sehr nahe steht, sich aber in gewissen Hinsichten der Pilularia nähert. Zur Ehre des bekannten Naturforschers und Mäcenaten A. F. Regnell, von dessen Donationen an die K. Schwed. Akademie der Wissen- schaften viele ergiebige Erforschungen der brasilianischen Flora und auch die vorerwähnte Expedition nach Brasilien Arkiv för botanik. Band 3. N:o 6. 1 2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 6. (1892—94) bestritten worden sind, nenne ich diese Gattung Regnellidium; die einzige Art soll R. diphyllum heissen. Regnellidium nov. gen. Genus adhuc monotypicum, herba austrobrasiliensis limosa et aquatica; habitus Marsiliz, exceptis foliis, que semper 1-jugo-composita, foliolis Bauhinie instar dextrorsum et si- nistrorsum divergentibus, et venulis perfecte liberis; fructus seu sporocarpia velut in Marsilia prope basin petioli oriunda, pisiformia, intus plurilocularia; loculi seu sori in utraque fructus parte dextra sinistraque in seriem verticalem alius ali superpositus; indusium pericarpio connatum; macrospo- rangia et microsporangia lamellis indusii horizontalibus affixa; macrospora episporio papilloso, apice hyalino, circa papillam terminalem in cupulam expanso; sporangia singula fructu maturo per pericarpii rupturam ventralem mucilaginosa ideoque valde aucta velut in Pilularia singula egrediuntur. Stamm. Wie bei den übrigen Marsiliaceen ist der Stamm horizontal, niederliegend und sehr verzweigt. Die Interno- dien sind von festem und zähem Bau und tragen zahlreiche Fadenwurzeln nach ihrer ganzen Länge an der Seite, die ge- gen den Boden gedrückt ist. Blätter. Wie bei den übrigen Marsiliaceen gehen die Blätter vereinzelt von der aufwärts gekehrten (dorsalen) Seite des horizontalen Stammes aus. Je nach dem verschiedenen Medium entstehen die Blätter mehr oder minder entfernt, und zwar haben die in Wasser lebenden Exemplare längere Inter- nodien und weit entfernte und in allen Teilen grössere Blätter, Fig. 2B, so wie die Schwimmblätter der Marsilien. Diese Wasserblätter sind steril. Die Land- oder Luftblätter, Fig. 1 und 2A, sind kleiner, sitzen näher an einander und haben aufrechte, starre Stiele. Bei beiden diesen Blattformen ist die Spreite aus nur 2 Blättchen (1-jochig) zusammengesetzt, während die Blätter der Gattung Marsilia nach allen Be- schreibungen (siehe z. B. Baker, The Fern-allies, S. 138 und Sadebeck, Marsiliacee in Engl. u. Prantl, Die natürl. Pflan- zenfamilien, I:4, S. 404 und 417) ausnahmslos 4 Blättchen in entwickeltem Zustande haben. Ein Blättchen oder Blatt- segment von Regnellidium ist ungefähr so geformt als ob zwei Blattsegmente bei einer Marsilia zusammengewachsen C. A. M. LINDMAN, REGNELLIDIUM NOVUM GENUS MARSILIACEARUM. 3 wären. Als jung sind die zwei Blättchen mit der Oberseite gegen einander gelegt, in die Vertikalebene gestellt und durch die Krümmung des Blattstieles herabgebeugt. Auch bei älteren Blättern ist der Stiel an der Spitze mehr oder weniger gekrümmt, so dass die völlig entwickelte, arbeitende Fig. 1. Regnellidium diphyllum Lindm. nov. gen. et spec, natürl. Grösse, Exemplar aus Südbrasilien, Rio Grande do Sul (Exped. 1. Regnell. A 933). Aus einem stark verlängerten Stamm mit abgestorbenen Schwimmblättern, von denen nur die Stiele übrig sind, haben sich Luftsprosse entwickelt mit sporokarptragenden Landblättern. x Blattoberfläche nicht ganz nach oben sondern mehr nach der Seite gerichtet wird, wodurch die Zwillingsspreiten nach rechts und links gewendet stehen, wie an einer Bauhinia; Fig. l. Von der Vereinigungsstelle breitet sich ein dickerer 4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 6. Wulst mit weniger deutlichen Adern in jede der Blatt- spreiten hinein aus, was angedeutet, dass die Blattsegmente auch hier wie bei den Marsilia-Arten periodische Bewegungen ausführen können. Die Blattnerven sind wiederholt dichotomisch verzweigt und entbehren Anastomosen. (Die Gattung Marsilia ist da- hingegen in ihrem ganzen Umfange durch anastomosierende Nerven charakterisiert; s. Baker, The Fern-allies, S. 139). Doch sind sie bei Regnellidium, ganz so wie bei Marsilia, durch einen submarginalen Nerven verbunden, Fig. 2C. Fig. 2. Regnellidium diphyllum, ^ Blattchen von zwei Landblättern von verschiedener Grösse: B Spreite eines Schwimmblattes (natürl. Grösse wie die vorigen); C Fragment eines Blättchens, vergrössert, die Aderung darstellend. Sporokarp. In gleicher Weise wie bei Marsilia ist die Frucht oder der Sporokarp mit einem deutlichen Stiel nahe der Basis des Stieles eines Landblattes befestigt und von sehr zähem und festem Bau. Die Frucht ist monosymmetrisch und gleichfalls mit der der Marsilien übereinstimmend sowohl dem äusseren Aussehen nach, denn sie ist rundlich bohnen- förmig, wie auch ihrer Stellung nach, indem die Spitze des Stieles nach der Seite gekrümmt und die Befestigung der Frucht demnach seitenständig ist, wodurch die Bauchnaht (d. h. die Fuge zwischen den beiden Fruchtklappen) senkrecht steht. Die Frucht nimmt demnach dieselbe Stellung ein, wie die C. A. M. LINDMAN, REGNELLIDIUM NOVUM GENUS MARSILIACEARUM. s jungen, noch nicht ganz aufrechten Blätter. Oberhalb des Insertionspunktes des Stieles sieht man einen länglichen, bei Anfeuchtung lebhaft braunrötlichen Wulst, der Raphe ge- wisser Marsilia-Arten entsprechend. An dieser Stelle finden sich keine vorspringenden Zähne, wie es bei gewissen Marsi- lien der Fall ist. Fig. 3A. Die Aderung der Fruchtklappen ist ziemlich verschieden von den durch die Literatur bekannten Typen der Gattung Marsilia, in erster Linie dadurch, dass die von der Rücken- linie hereintretenden Hauptbündel, Fig. 4, die sich allerdings bald gabeln, sich von den angrenzenden Bündeln durchaus frei halten, denn nur die zu demselben Bündel gehörigen Fig. 3. Sporokarp von Regnellidium diphyllum. A von dem Rücken ge- sehen, Vergr. 3 (Raphe sehr deutlich oberhalb der Insertion des Stieles); B Längsschnitt parallel mit dem Stiel und senkrecht zur Symmetrie-Ebene, Vergr. 6; C Querschnitt, Vergr. 6 (Rückenlinie nach oben am Bilde, Bauchnaht nach unten; einige horizontale Häutchen, Indusien, weggenommen). Schenkel verbinden sich wieder an der Bauchseite. Ausser- 'dem verbinden sie sich auch früher in ziemlich unregelmässi- ger Weise. Zwischen diesen freien Hauptbündeln inserieren sich an die innere Seite des Perikarps die sporangientragen- den Indusien (die welligen Linien in unsrer Abbildung, Fig. 4). Dass die Hauptbündel in den Fruchtklappen keine Verbin- dung mit einander haben, steht im Einklange mit dem oben erwühnten Verhalten, dass auch die Blattnerven in ihrem ganzen Verlauf keine Anastomosen bilden. Das Perikarp ist in trockenem Zustande von gleicher Härte und Festigkeit, wie bei den übrigen Marsiliaceen, aber 6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 6. noch dicker als bei ebenso grossen Marsiliafrüchten (z. B. Marsilia quadrifolia L.). Es besteht, Fig. 5, aus einer dün- nen Epidermis mit schwach eingesenkten Spaltöffnungszellen; alsdann zwei Schichten von sklerenchymatischen Palisaden- zellen, die äussere eben so mächtig wie die innere; dann einem mehrschichtigen Parenchym mit gelblichen, mässig verdickten Zellwandungen; und hat zu innerst eine hyaline Schicht von geräumigen, dünnwandigen Zellen, die indessen nur bei Was- serzufuhr ihre volle Grösse und Form zeigen, sonst aber in auffälliger Weise kollabieren. Der Sporokarp entsteht, wie bei den Marsilien, an den Luft- oder Landblättern und reift in der Luft oder gelegent- lich im getrockneten Schlamm. Die Standorte dieser Pflanze auf den Campos Siidbrasiliens sind natürlich ziemlich be- schränkt. Während der periodischen Überschwemmungen Fig. 4. Schematische Darstellung der Aderung des Sporokarps von Regnellidium diphyllum; man sieht die innere Fläche der Wandung der linken Fruchtklappe; links am Bilde die Rückenlinie der Frucht. Die wel- lenförmigen Linien stellen die von der Fruchtschale hervorspringenden Indusialhäutchen dar. werden die niedrigsten Teile, öfters ganz kleine Flecken, der sonst flachen und sandigen Campos durch die herangespülten organischen Partikeln allmählich gedüngt, und in den trocke- nen Monaten sind diese Stellen an einer gräulichen, ziemlich feuchten Dammerde erkenntlich. wo sich winzige Sümpfpflanzen ° lange erhalten kónnen. (Ich habe diese Formation unter dem Namen »loca limosa» in einer pflanzengeographischen Arbeit, Vegetationen i Rio Grande do Sul, 1900, S. 19, 20, beschrie- ben. An so einer Stelle sammelte ich im Dezember reife Früchte von Regnellidium. | Die Früchte, die in Wasser gelegt werden (dies gilt für Früchte, die 10 Jahre hindurch trocken verwahrt worden sind, wie auch für die in Alkohol aufbewahrten), schwellen nach ein paar Stunden merklich an und nach etwa 12 Stun- den (oder früher, wenn die Oberfläche mit einer feinen Feile C. A. M. LINDMAN, REGNELLIDIUM NOVUM GENUS MARSILIACEARUM. 7 | abgefeilt wird) birst die Fruchtwand längs der Bauchseite. Die Spalte, welche entsteht, ist nur 1—2 mm breit und er- weitert sich nachträglich nicht weiter. Gleichzeitig beginnen die Sporen herauszuschwimmen: bereits nach einer Stunde sind mehrere Makrosporen frei gemacht worden, die meisten ihr dünnwandiges Sporangium in dem Sporokarp zurücklas- send, und neben ihnen mehrere tausend Mikrosporen, zusam- Fig. 5. Querschnitt der Fruchtschale von Regnellidium diphyllum, Vergr. 100; 1 Epidermis mit Spaltóffnung, 2 und 3 Palisaden, 4 dickwandiges Pa- renchym mit einem Gefässbündel, 5 dünnwandiges, durch Wasseraufnahme aufgeschwollenes Parenchymschicht, mit der die Indusien direkt zusammen- hängen. mengehalten durch Gallerthüllen,von rundlich triangulärem Umfang zu Gruppen von ungefähr 60 Stück, die gemeinsam aus einem und demselben Mikrosporangium herstammen. Siehe Fig. 6, A und B. Bei einer Untersuchung des Inneren der geóffneten Frucht findet man die Sporangien in einen reich- lichen Schleim eingehüllt, der durch Schwellung gewisser zu / 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 6. den einzelnen Sporangien gehörenden Partien entstanden ist; und durch die energische Quellung der Gallertmassen (s. un- ten) und Ausweitung des Wassergewebes der Indusien ist also die Fruchtwand gesprengt worden und die Sporangien durch die Spalte successive herausgestossen. Dieser Verlauf unterscheidet sich demnach wesentlich von dem bei der Gat- tung Marsilia bekannten, wo die sämtlichen Sori als heile, ungeöffnete Säcke aus dem Sporokarp hervorgezogen werden durch einen wurmförmig verlängerten Gallertstrang.! Dage- gen steht Regnellidium eben hier der Gattung Pilularia näher, bei der der entsprechende Verlauf folgendermassen Fig. 6. Regnellidium diphyllum, A Mikrosporangium in dem Augenblick, wo es platzt und die Mikrosporen durch Aufschwellung des gemeinsamen Gal- lertmantels heraustreten, Vergr. 40 (später dehnt sich die Gallerthülle all- mählig um das doppelte oder dreifache aus): B Makrosporangium im ersten Augenblicke des Heraustretens des gallertartigen, schwellenden Episporiums, wodurch später auch die Makrospore herausgebracht wird, Vergr. 40. beschrieben wird (Sadebeck in Engl. u. Prantl, Die natürl. Pflanzenfam., I: 4, S. 421): »Bei der Keimung quillt das Ge- webe im Inneren der Frucht bis zu einer hyalinen Schleim- masse auf, die Fruchtschale weicht in 2 oder mehr Klappen auseinander, die Schleimmasse führt die ebenfalls durch Quel- lungsvorgänge frei gewordenen Mikro- und Makrosporen mit sich heraus». R 1 Dies ist am besten bekannt bei Marsilia quadrifolia und Drummondii (siehe z. B. die in Engl. u. Prantl, Die natürl. Pflanzenfam., I: 4, nach älteren Verfassern, Hanstein, A. Braun, Sachs, wiedergegebenen Abbildungen). Doch ist die Möglichkeit nicht ausgeschlossen, dass andere Arten dieser grossen Gattung Modifikationen darbieten in Bezug auf die Freimachung der Sporen, worüber vollständige Beobachtungen bislang noch fehlen. C. A. M. LINDMAN, REGNELLIDIUM NOVUM GENUS MARSILIACEARUM. 9 Nachdem die Sporen freigemacht worden sind, sinken sie zu Boden, und das Wasser im Gefäss verwandelt sich in einen schleimigen Brei, worin die Sporen suspens und von einander isoliert liegen durch die für das Auge unmerk liche, wasserklare Schleimsphäre, die jede Spore umgibt. Auf ungefähr 20 Mikrosporengruppen kann man 1 Makrospore zählen. ‘ Den inneren Bau des Sporokarps sieht man am besten an einem vertikalen Schnitt, parallel mit dem Stiel, aber senkrecht zur Symmetrieebene, Fig. 3 B. Das Innere dessel- ben ist in zwei Hälften eingeteilt durch ein vertikales, dün- nes, fast hyalines, in die Symmetrieebene gestelltes Dia- phragma von mehreren Zellschichten, und jede Hälfte wird durch horizontale, gleichfalls dünnhäutige Scheidewände in . mehrere, meistens 6, auf einander gestellte Fächer geteilt. Alle diese Scheidewände gehen aus von und sind auch noch von derselben Struktur wie die innerste Wandschicht der Fruchtschale, die. wie schon (S. 6) erwähnt, aus dünnwan- digen, hyalinen, bei Anfeuchtung stark erweiterten Zellen besteht. Von dieser innersten Wandschicht sind beim Reg- nellidium die Teilungswände des Sporokarps oder die Indu- sien eine direkte Fortsetzung. Wo diese an die Fruchtwand stossen, sind sie jedoch etwas verdickt dadurch, dass sich eine dünne Lamelle des diekwandigeren Parenchyms der Frucht- wand ein kurzes Stück in dieselben hineinschiebt, während sie ausserdem an bestimmten Stellen sehr feine Gefässbündel einschliessen. Sämtliche Indusien sind demnach mit der Aus- senwand und mit einander zusammengewachsen und bleiben dies bis zur völligen Fruchtreife. In Übereinstimmung da- mit trifft keine Differenzierung ein in den Geweben, die um die Sporangien die Höhlung des Sporokarps ausfüllen, und kein »Gallertring», der wurmförmig heraustretende Sorusträger bei Marsilia, kommt bei Regnellidium zur Entwicklung. In Bezug auf den Bau von Sori und Indusien, und speziell die Art der Entleerung der Frucht, steht also Regnellidium auf einem einfacheren und primitiveren Ent- wicklungsgrad, als Marsilia, und ist eher mit Pilularia zu vergleichen, obwohl der Sporokarp durch seine zygomorphe Gestalt, und die grössere Anzahl der in 2 Reihen gestellten Fächer oder Sori, auf Marsilia hindeutet. Es liegt nahe zu behaupten, dass wenn die 4 wirteligen Sori bei Pilularia 10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 6. globulifera L. auf 6 oder 8 vermehrt würden, und die Frucht gleichzeitig eine monosymmetrische Form mit länglichem Querschnitt erhielte dadurch dass sie seitlich gestellt würde am Stiele, und die Sori folglich ihrer Längsrichtung nach horizontal, — so würe der Regnellidium-Typus erreicht. Doch dürfte es erst nach gewonnener Kenntnis von dem Entwick- lungsverlauf des Regnellidium-Sporokarps möglich werden diese Übereinstimmung völlig darzulegen. Es verdient hin- zugefügt werden, dass Regnellidium eine mehr rundliche, d. h. weniger zusammengedrückte, also weniger zygomorphe Frucht hat als die meisten (oder alle?) Marsilia-Arten. Verschiedene Umstände deuten demnach darauf hin, dass Regnellidium ein Prototypus der Gattung Marsilia ist. Ich kann nicht umhin hier nochmals an die 2-teilige Blattspreite von Regnellidium zu erinnern. Bei völlig entwickelten Pflan- zen von Marsilia kommen 2-teilige Blätter nieht vor, die Keimlinge aber fangen mit einfachen, alsdann mit 2-teiligen submersen Blattspreiten an um dann sogar 2-teilige Schwimm- blätter zu erzeugen.! In Bezug auf die Blattbildung steht also Regnellidium gewissermassen auf dem Entwicklungsgrade des Marsilia-Keimlings. Die Sporangien. Die Einfügungsstelle der Sporangien in jedem Fache des Sporokarps, oder die »Placenta», befindet sich an den horizontalen, dünnhäutigen Scheidewänden, die die Fächer von einander trennen. Längs der Oberfläche der- selben, von der Rückenseite der Frucht nach der Bauchseite, läuft eine etwas verdickte Mittellinie, an der die Makro- und Mikrosporangien durcheinander gemischt sitzen, jedoch die letzteren mehr seitlich von der erwähnten Placentarlinie aus- gebreitet. Wie Fig. 3 B zeigt, wo alle Placenten quer abge- schnitten sind, ist nur eine Scheidewand in jeder der Frucht- hälften, und zwar die mittlere, an beiden Seiten mit Placenta ausgestattet, die anderen dagegen nur an der einen Seite, so dass die oberen nur an ihrer oberen Fläche, die unteren nur an der unteren Fläche Sporangien tragen. Hierdurch wird 1 Ich häbe dieses interessante Verhalten (vgl. J. Hanstein, Die Befruch- tung und Entwicklung der Gattung Marsilia, in Pringsheim’s Jahrbücher, 1865—66, S. 245 und 252) bestätigt gesehen an einer Keimpflanze von Marsilia diffusa Lepr. (Hort. bot. berol., leg. Al. Braun), die mir Herr Prof. Dr. G. Hieronymus gütigst mitgeteilt hat. Alle Blattspreiten dieser Keimpflanze, auch die einfachen, haben anastomosierende Adern. €. A. M. LINDMAN, REGNELLIDIUM NOVUM GENUS MARSILIACEARUM. 11 eine 4-Teilung des Sporokarps angedeutet, die an die 4 Fächer oder Sori bei mehreren Pilularien erinnert. Sowohl die Makro- als die Mikrosporangien sind ziemlich langgestielt, indem der Stiel nicht kürzer ist als das Spo- rangium. Das Makrosporangium ist eine sehr dünnhäutige Blase, die unmittelbar in den Stiel des Sporangiums übergeht. So- bald das reife Sporangium angefeuchtet wird, birst es an sei- nem Scheitel und eine wasserklare Schleimwolke wälzt sich heraus (die äusserste Schicht des Episporiums), wodurch das Sporangium des weiteren aufgespleisst, Fig. 6 B, und die Ma- krospore freigemacht wird. Das Mikrosporangium ist gleichfalls eine äusserst zartwandige Blase von einer dünnwandigen Zellschicht, die bei der ersten Berührung mit Wasser gesprengt wird, Fig. 6 A, durch die rasch quellende, hyaline Gallertschicht, die die Mikrosporensammlung umgibt. In dieser sich stark erwei- terten, gemeinsamen Schleimhülle sieht man die Mikrosporen von je einem kleineren Schleimkreis umgeben, und gewöhnlich je 2 und 2 einander genähert. Wie zuvor erwähnt, werden sämtliche Sporen successive aus der Frucht ausgestossen. Dies wird also durch die energisch quellende Gallertsubstans des Episporiums veranlasst. Aus- serdem sind auch die Indusien dabei behülflich, d. h. sowohl die innere Schicht des Perikarpiums als auch die Diaphrag- men zwischen den Sori. Die letzteren bestehen, wie schon zuvor angedeutet, im Ruhestadium (als trocken und ebenso beim Alkoholmaterial) aus nahezu tafelförmigen, also stark kolla- bierten Zellen mit undulierten Radialwandungen; bei Wasser- zufuhr nehmen die Zellen eine rundlich-polyedrische Form mit wasserklarem Inhalt an, wodurch das ganze Zellgewebe stark erweitert wird. Die Sporen. Wie bei den übrigen Marsiliaceen wird eine einzige Makrospore in dem Makrosporangium gebildet, die Mikrosporen dagegen in grosser Anzahl (etwa 60) in jedem Mikrosporangium. In Bezug auf die gegenseitige Grösse verhalten sich die Makro- und Mikrosporen ungefähr wie die der Gattung Marsilia. Bei Regnellidium ist die Makrospore mehr kugelrund als bei den mir bekannten Arten von Mar- silia. 12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 6. Die Makrospore von Regnellidium, Fig. 7 A, ist von weissgelber oder okergelber Farbe. Die äusserste Schicht der Zellwandung ist die stark anschwellende Gallerthülle, die das Sporangium sprengt (s. oben; Fig. 6 B); ihre Dicke in Fig. 7. Regnellidium diphyllum, A Makrospore, von dem Sporangium befreit, die Scheitelpapille von dem Episporium trichterförmig umschlossen, Vergr. 60; B Längsschnitt durch die Scheitelregion der Makrospore, Vergr. 180, a innere . Lamelle des Episporiums, teilweise papillös, oben ganz glatt und als Trich- ter ausgebreitet, b Exosporium, das nach oben die Scheitelpspille bildet, c En- dosporium, d Stárkekórner und Fett im Inneren der Makrospore. völlig angeschwollenem Zustande übertrifft bedeutend den Durchmesser der Makrospore, und eine Sammlung Makro- sporen in Wasser haben daher grosse Ahnlichkeit mit Frosch- Fig. 8 A Marsilia Ernesti A. Br. (Ex. aus Caracas, im Herb. Stockh.), Makrospore, Vergr. 40, B Marsilia sp. (mexicana A. Br.? Ex. aus Mexico im Herb. Stockh.), Makrospore, Vergr. 40. Der Umriss des Exosporiums und der Scheitelpapille ist durch die dickere Linie angegeben; oberhalb der Papille bildet das gallertartig aufgeschwollene Episporium einen von breiteren Gallert- zonen umgebenen Trichter. laich. Die nächste Schicht ist ein festes, nicht schwellendes, schwach gelbliches, papillöses Häutchen, Fig. 7 B, a, das in der Nähe des Scheitels der Spore eben und glatt wird und C. A. M. LINDMAN, REGNELLIDIUM NOVUM GENUS MARSILIACEARUM. 13 sich als ein faltiger Kragen oder Trichter um die Scheitel- papille der Spore ausbreitet. Diese papillentragende Schicht entspricht der hyalinen, völlig glatten, kaum merkbaren, um den Scheitel der Spore erweiterten und oberhalb der Scheitel- papille triehterfórmig durchbohrten Gallertschicht bei den Fig. 9. Radialschnitt durch Exosporium und En- VIDE A dosporium der Makrospore von Regnellidium di- de P S ME phyllum. (Die beiden Schichten sind von sehr N | verschiedener Dicke und durch einen Lichtrand, Milt Y is 4 SE 7 der am Bilde dunkel schraffiert ist, von einander ( N (n^ (8 "i T 24 abgegrenzt; das dicke Exosporium ist in seiner n qa Cd A ufa. Masse runzelig, oder porös gestreift; das dünne UL DONE Le i^ Endosporium, nach unten am Bilde, ist völlig amm EZ homogen). Marsilien (siehe zwei Makrosporen dieser Gattung, Fig. 8!). Sie dürfte auch dem inneren Episporium der Pilularia, das eine »prismatische Struktur» hat, entsprechen. — Die dickste Wandschicht der Makrospore von Regnellidium, das eigent- liche Exosporium, Fig. 7 B, b, ist wie bei Marsilia und Pilu- laria zu einer deckelférmigen, hier per- sistierenden Papille über dem Scheitel der Spore aufgebuchtet. Bei Regnellidium hat diese Schicht, (Fig. 9), eine eigentümliche, runzlig prismatische Struktur, gleichsam als ob sie von unregelmässigen, radiierenden Verdiekungen und Porositäten durchzogen wäre; in der Scheitelpapille hat sie jedoch ein mehr homogenes Aussehen. — Das En- |. = dosporium ist ein dünnes, homogenes Häut- Ps Regnellidium gi chen, das im obersten Teil der Spore vom phyllum, Vergr. 450. Exosporium losgetrennt ist, Fig. 7, c. en Die Mikrosporen, Fig. 10, sind weiss- aufgequollen). lich und haben unter der hyalinen Gallert- hülle eine zart warzige Oberfläche Sie sind kugelrund mit etwas abgeplattetem Scheitel und ebendaselbst einer breiten, niedrigen Papille. Es ist mir nicht gelungen sie zum Kei- men zu treiben, obwohl sie teils in Wasser von gewöhnlicher Temperatur, teils mehrere Tage hindurch in lauwarmem Wasser von einer konstanten Temperatur von etwa 25—28° C. gehal- ten worden sind. 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 6. Regnellidium diphyllum nov. sp. — Fig. 1, 2. Hab. Brasil. austr., Rio Grande do Sul, locis limosis cam- porum hine inde inundatis, precipue in parte civitatis australi, e. gr. Quinta, Piratiny etc. in vicinitate oppidi Pelotas, plante terrestres fructiferee mense Dec.; Cachoeira oppidum, in fonte, aqua stagnante limosa, plante aquatice macrophylle steriles mense Febr. lecte. Exped. 1. Regnell. A 933, 1229. Herba robusta, carnosule rigescens. Internodia diam. 3 mm vel ultra. Folia sterilia, fig. 2 B, petiolo ad 20 cm longo, lamine foliolis ad 40 mm longis vel ultra, ad 30 mm latis. Folia fertilia, fig. 1 et 2 A, petiolo 5—10 cm longo, folios ad 20 mm longis, 15 mm latis, laminis crassiusculis supra glabris, subtus cum petiolo strigoso-puberulis. Sporo- carpium majusculum, fig. 1 et 3 A, subgloboso-ovatum in- distincte reniforme, 8 mm longum, 6—7 mm latum, 6 mm crassum, fusce vel badie tomentosum, raphe oblonga dentibus destituta, pedunculo ad 25 mm longo, stricto, rigido Macro- spore 0,5—0,55 mm longe, 0.45—0,5 mm late. Microspore diam. 0,05—0,06 mm. Tryckt den 1 juli 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 7. Linneminnen i Uppsala botaniska trädgärd. Kritisk undersökning. af F. R. KJELLMAN. Med 3 taflor och 8 bilder i texten. Meddelad den 8 juni 1904. I sin lefnadsteckning af Linné har Tu. M. Fries, såsom ju naturligt är, skildrat LINNÉ såsom föreståndare för botani- ska trädgården (Kap. X). Inom ramen af denna skildring anger förf., att i den nuvarande botaniska trädgården i Upp- sala »intill sista åren inomhus (i frigidarium) funnits några träd, som med all säkerhet voro Linnéaner». Detta påstående preciseras på följande sätt: »Under den tid 1877—99, som förf. var prefekt, funnos af sådana (>Linnéaner») flere stora träd af lager och Justicia Adhatoda samt Prunus Laurocerasus, Taxus baccata, Cypressus sempervirens, Thuja occidentalis, Morus alba och nigra, Amygdalus communis och Myrtus communis Blatifolia, af hvilka dock de tre sistnämnda oaktadt all om- vardnad till min stora ledsnad pa 1890-talet utdogo. De flesta öfriga hafva sedan, såsom alltför skrymmande, blifvit fällda. På grund häraf finnes numera i Uppsala botaniska trädgård af sedan LiNNÉs tid kvarvarande växter endast några lagrar, en Justicia samt måhända ett par exemplar af en pelarkaktus» (II. s. 123—125). Dà denna uppgift i ett afseende är bevisligen oriktig, i ett annat, såsom den är affattad, lätt kan leda och i själfva Arkiv für botanik. Band 3. N:o 7. 1 2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 7. verket redan ledt till missuppfattning och särskildt då det dessutom icke, såsom det anges, kan antagas vara säkert, att de ifrågavarande växterna kvarlefvat i Uppsala botaniska trädgård sedan Linnés tid, utan det på mycket goda grun- der i stället kan påstås, att de alldeles icke äro eller varit »Linnéaner», så anser jag mig pliktig att offentliggöra de upplysningar i denna sak, som stå mig till förfogande, dels för sakens egen skull, som i denna Linnéminnenas tid har en hög grad af aktualitet, dels för att freda mig för upprepade beskyllningar för vanvördnad inför Linnés minne, grundade på Tu. M. Fries’, låt också vara delvis missförstådda, skild- ring rörande dessa föregifna Linnéanska växter.! Då Linnés lefnadstecknare bland s. k. »Linneaner», som skulle hafva blifvit fállda sedan hans prefektskap upphörde, äfven upptar Cypressus sempervirens och Thuja occidentalis? kan jag bestämdt pasta, att han gör sig skyldig till en fel- aktig uppgift. Nagra trad af högre alder tillhörande dessa arter funnos med fullkomlig säkerhet icke inomhus? i trad- ! Om också mitt namn icke uttryckligen nämnes på anfördt ställe af Linnés lefnadstecknare och sålunda skulden till den våldsamma framfarten bland de ärevördiga Linnéanerna icke direkt kastas på mig, så är det ju icke förbundet med någon synnerlig stor svårighet att ur officiella handlingar komma till insikt om, hvem den var, som hade högsta uppsikten öfver Upp- sala botaniska trädgård under tiden 1899—1903 och gjorde sig skyldig till denna decimering af växter från Linnés tid. En korrespondent till en lands- ortstidning hade i detta fall ej svårt att hitta rätter man att döma af den bittra artikel, han riktat mot mig och som antagligen skulle hafva kommit att gå genom en stor del af åtminstone den svenska pressen, om den ej i tid genom godhetsfullt åtgörande af redaktören för Uppsala Nya Tidning hejdats i sitt lopp. (Jfr Nya Skånska Posten Kristianstads Läns tidning n:o 4 1904 och Uppsala Nya Tidning n:o 2563 och 2567 1904.) 2 Om denna växt uppger lefnadstecknaren tillika: »Tvifvelsutan af NIETZEL hitfórd från Holland och af Or. Cersıus den ®s 1711 uppvisad i Vetenskaps-Societeten såsom en stor sállgynthet» (anf. st. s. 124, not 3). Oak- tadt detta »tvifvelsutan>» dristar jag dock betvifla denna uppgift. Jag stó- der mitt tvifvel på följande meddelande af J. Busser om de omkring 300 »rara trän och órter», hvilka af trädgärdsmästaren Did. Nietzel, dà han 1739 hitkom frän Holland, medförde och skänkte trädgärden. »Genom hans» (v. Linnés) oförtrutna nit och sorgfällighet inkom 1739 en skickelig Trädgärds- mästare DIEDR. NIETZEL, hvilken fórde med sig mänga sällsynta utländska vüxter, som dock efter hand försvunno för Nordens strünga Climat under brist pà tjänliga orangerier». Jfr J. Busser. Utkast till Beskrifning om Upp- sala II, s. 98 och Swederus, Botaniska Trädgärden i Uppsala 1655— 1807 (i det följ. anförd under förkortningen Swederus) s. 54—55. ? Thuja occidentalis gàr i Upsalatrakten väl till pà fritt land. I Bota- niska trüdgárden finnes det ànnu i denna dag icke mindre án 6 vuxna exem- plar på kalljord i olika delar af trädgården, som under vanliga år blomma och sätta frukt. Ett af dessa, af hvilket en bild här lämnas (se tafl. 1), har enligt uppgift af förre trädgårdsmästaren FR. PETTERSSON under hela den tid af 44 år, han var trädgårdsmästare, funnits i trädgården. Förra våren lät jag borttaga två i det fria växande Thuja-träd. Det fanns sålunda under F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 3 gärden, dä jag tillträdde prefekturen öfver denna, och kunna sålunda icke af mig hafva blifvit fällda. Tradgardspersona- len kan intyga riktigheten af detta mitt påstående.! Då jag ofvan gjorde det påståendet, att framställningen i lefnadsteckningen rörande Linnéträden i botaniska trädgår- den lätt kan leda och faktiskt redan ledt till missuppfattning, åsyftades i första hand antalet borttagna träd af lager och Justicia Adhatoda. Motsättningen mellan å ena sidan »flere stora träd af lager och Justicia Adhatoda samt» o. s. v. (s. 124) och å andra sidan »endast några lagrar en Justicia» i den följande meningen, som anger hvad som finnes kvar efter förödelsen, ger, som mig synes, den kritiske läsaren gärna an- ledning att antaga, att åtskilliga, obestämdt huru manga, lagerträd blifvit fällda, måhända också att flera exemplar af Justicia Adhatoda undanröjts. Verkliga förhållandet är, att ett nästan dödt exemplar af Justicia Adhatoda, vederbörligen ansadt, förflyttats från frigidariet in i museet och att af de större och mindre lagerträd, som funnos, då prof. TH. M. FRIES afgick från prefekturen, endast ett blifvit fälldt. Detta var icke bland de af trädgårdens lagrar, som inom trädgården kallats de tre stora lagrarna och placerats på ett särskildt ställe såväl inomhus som under sommaren ute på frigidarii- den tid TH. M. Fries var trädgårdens prefekt summa 8 exemplar. Jag kän- ner icke skälet, hvarför han lät så många exemplar af just denna art lefva kvar, då han »i början af 1880-talet» bland utländska frilands-träd och buskar företog en så stark — enligt min mening alltför stark — gallring att icke utan undantagsvis »mer än ett exemplar» af hvarje art lämnades kvar. Jfr To. M. Fries, Botaniska Institutionen; i Upsala Universitet 1872 — 1897, s. 7 (173). Samma är förhållandet med några andra barrträd, exem- pelvis Abies sibirica och A. Nordmanniana liksom också med en del buskar, t. ex Lonicera tatarica af hvilken trädgården ännu i dag äger 11 exemplar. 1 Då såväl denna punkt som andra för frågan om de borttagna frigidarie- träden viktiga omständigheter närmare belysas af de skriftligt affattade upp- gifter, hvilka de bland trädgårdspersonalen, som haft att taga befattning med frigidarieväxterna, på min begäran lämnat mig, anser jag mig böra offentlig- göra dem; härtill har utan minsta invändning tillstånd gifvits mig. Beträffande dem må det erinras, att trädgårdsmedhjälparen J. V. ERIKSSON i följd af un- derträdgårdsmästare H. TH. NORSTRÖMS sjukdom under de första år, jag var trädgårdens prefekt, hade närmaste uppsikten öfver frigidarium (och palm- rummet) och därför ombesörjde eller åtminstone öfvervakade utgallrade träds fällande. Intygen lyda: >På begäran af nuvarande prefekten för Uppsala Universitets botaniska trädgård Professor F. R. Kjollman får undertecknad, som, då jag i slutet af år 1902 erhöll afsked med pension, tjänstgjort vid trädgården såsom Akademi- trädgårdsmästare i 44 år, härmed intyga, dels att jag icke hört några andra i trädgården inomhus odlade växter uppgifvas härstamma från Linnés tid än tre stora träd af Laurus nobilis, Justicia Adhadota, Morus nigra och Myrtus communis, de båda sistnämnda utdöda och stammarne bevarade, dels att inga gamla exemplar af Thuja occidentalis eller Cypressus sempervirens 4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 7. gården, utan ett af de medelstora. Anledningen hvarför detta utgallrades var den, att det hade ett svårt rötsår. För fullständighetens skull må tillika här anges, att af de båda arterna Prunus Laurocerasus och Morus alba bortta- gits ett och af Taxus baccata två individer, sålunda inalles sex (6) träd eller, om det så godt som döda exemplaret af Justician icke medräknas, sammanlagdt fem (5). Tu. M. Fries anger (anf. st.) att dessa nu afhandlade träd liksom en del andra (Cypressus sempervirens, Thuja occidentalis, Morus nigra, Amygdalus communis Blatifolia), med hvilka jag icke haft nágon befattning och fór hvilka jag foljaktligen icke kan pábórdas nágot ansvar,! »med säkerhet varit Linnéaner, d. v. s. växter kvarvarande frän Linnés tid», som haft sitt ursprungliga hemvist i Linnés botaniska träd- gärd och härifrän ófverflyttats till Uppsala universitets nu- varande, är 1807 invigda botaniska trädgärd; jfr anf. st. s. 128—125. Han vill t. o. m. beträffande en del af dessa träd gà ännu längre hvad angår den höga åldern. I not 1 s. 124 anfór han sálunda, att af de lagrar, som funnos under den tid han var trädgärdens prefekt, »de största exemplaren» (antal?) — som efter hvad jag ofvan visat ännu kvarlefva blifvit under den tid Professor Kjellman varit trädgårdens prefekt borttagna; dessa utrangerades redan under den tid, Professor Th M. Fries var prefekt för trädgården. Uppsala i januari 1904. Fr. Pettersson.» »Pà begäran af nuvarande prefekten för Uppsala Universitets botaniska trädgård Professor F. R. Kjellman får undertecknad, som i 25 år varit anställd vid trädgården. 16 år som extra arbetare i trädgårdens växthus samt 9 år såsom Trädgårdsmedhjälpare, härmed meddela, dels att jag icke hört några andra i trädgården inom hus odlade växter uppgifvas härstamma från Linnés tid än två stora exemplar af Laurus nobilis, Morus alba, Morus nigra samt ett exemplar af Justicia Adhatoda samt den för 10 à 15 år sedan döda Myrtus communis, dels att inga gamla träd af Thuja occidentalis eller Cypressus sempervirens blifvit under den tid Professor Kjellman varit träd- gårdens prefekt borttagna. Intygas, Uppsala den 18 januari 1904 J. V. Eriksson.» »Pä begäran af nuvarande prefekten för Uppsala Universitets botaniska trädgård Professor F. R. Kjellman får undertecknad, som i 26 år varit anställd : vid trädgården, härmed meddela, dels att jag icke hört några andra i träd- gården inomhus odlade växter uppgifvas härstamma från Linnés tid än några af de sju största exemplaren af Laurus nobilis, ett exemplar Justicia Adha- toda, ett expl. Morus nigra, ett expl. Myrtus communis, det sistnämnda dödt för omkring 15 år sedan, dels att af Thuja occidentalis de större expl. utplan- terats på kalljord innan professor Kjellman blef prefekt, men att dessa eller någon Cypressus sempervirens skolat härstamma från Linnés tid har ej under- tecknad hört af någon uppgifvas. Intygas, Uppsala i januari 1904. A. Th. Nordström, Underträdgärdsmästare.» ! Korrespondenten till Kristianstads läns tidning (jfr ofvan s. 2) synes vara af en annan uppfattning, hvilket jag naturligtvis icke vill förmena honom. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 5 (jfr tafl. 2), — »säkerligen (kurs. af mig) hörde till dem, som Consistorium academicum den 7/7 1707 beslöt inköpa» etc. Da dessa inköptes från Holland, hade de väl, ehuru de angitvas såsom unga, lefvat några år, innan de införlifvades med Uppsala d. v. botaniska trädgård, och böra sålunda för när- varande, om förhållandet är det angifna, hafva uppnått en ålder af omkring d. v. s. något öfver eller något under tvåhundra (200) år; jfr Swederus, s. 48. Det torde icke kunna anses oberättigadt, om jag säger det vara ägnadt att väcka en viss förvåning, att TH. M. FRIES icke anger någon som helst källa för det påståendet, att alla dessa växter med all säkerhet (kurs. af mig) voro Linnéaner, då hans stora verk i öfrigt rikligt flödar af källuppgifter.! Det skulle för mig och säkert också för prefekter efter mig varit af största vikt att hafva denna eller kanske dessa källor att tillgå och särskildt af betydelse för den, som en gång kommer att skrifva den nuvarande, från dess invigning räknadt snart hundraåriga botaniska trädgårdens historia. Också den är ett Linné-minne, då den enligt donationsbrefvet tillkommit, emedan »von Linnés minne och Academiens heder fordrar de anstalter, hvarigenom hans skickelige efterträdare må kunna bibehålla hans företräde» framför »Utlänningar, som ledde af hans ljus börjat täfla med hans Landsmän». Jfr Swederus s. 135 och Fries anf. st. II s. 123. Jag dristar också påstå det vara märkligt, att dä Linné- lefnadstecknaren hade att tillgå så viktiga upplysningar om trädgårdens Linné-växter, han icke under den tid af mer än 20 år, han utöfvade högsta tillsynen öfver botaniska träd- gården, meddelade trädgårdsmästaren, att växter sådana som Prunus Laurocerasus, Taxus baccata, Cypressus sempervirens, Thuja occidentalis, Morus alba och Amygdalus communis voro från LINNÉS tid och särskildt, sedan Morus nigra, Amygdalus communis och »Linnés myrten» på 1890-talet »oaktadt all om- vårdnad till hans stora ledsnad utdogo», han icke ens då rekommenderade de många ännu lefvande arterna till träd- gårdsmästarens ömmaste omvårdnad just af den grund, att de med all säkerhet voro Linnéaner. Säsom af direktör Petterssons ofvan intagna intyg (s. 3—4) framgår, har så icke 1 Så hänvisas t. ex. rörande den så utförligt behandlade gödselstriden till icke mindre än 16 protokoll och andra ämbetsskrifvelser utom enskilda bref från LINNÉ till flera personer (jfr II s. 114). 6 ARKIV FÖR BOTANIK BAND 3. N:0 7. skett. Denne kände tydligen icke till, hvilka och huru många skatter trädgården inneslöt. Man skulle ju också kunnat vänta, att TH. M. FRIES, en så stor ifrare som han är för alla Linné-minnen, skulle hafva låtit på de ifrågavarande växternas etiketter ange, att de voro kvarlefvor från LINNÉS tid, eller låtit införa sådana upp- gifter i den katalog öfver trädgårdens växter, hvilket det enligt fastställd instruktion åligger trädgårdsmästaren att hafva upprättad. Intet af detta har skett.! Några handlingar rörande den botaniska institutionen förutom ett par uppgifter om växter ur museet, som befunno sig hos utländska vetenskapsmän för bestämning eller gransk- ning, och en förteckning öfver botaniska laboratoriets instru- mentförråd, öfverlämnades icke till mig af den afgående pre- fekten. Sluligen bör jag kanske nämna, att hvarken trädgården eller någon annan del af den vidlyftiga botaniska institutio- nen blef till mig inventerad, då jag tillträdde prefekturen öfver densamma. Jag känner icke, om en sådan inventering till en tillträdande prefekt förekommit, men att vikten af en sådan i äldre tider beaktats framgår däraf, att THUNBERG af konsistorium (27 april 1781) förordnades att under LINNÉS d. y. frånvaro sköta botaniska trädgården utan ansvarsskyldighet, emedan densamma ej blifvit till honom inventerad (jfr Swe- derus s. 127). I följd af hvad jag nu anfört och då jag under de många år jag varit e. o. professor, icke haft att taga någon befatt- ning med trädgården, måste jag vid företagande af den gall- ring och det ordnande af innerträdgården, som min företrä- dare lämnat mig i arf, förlita mig på de uppgifter? rörande 1 Då jag under de båda första somrarna af min prefekttid genomgick och upprättade en preliminär förteckning öfver trädgårdens inomhus odlade växter, träffade jag icke mer än en enda, för öfrigt ännu befintlig etikett med anteckning af personlig art. Det är en etikett till ett mindre lagerträd, som bär påskriften TH. M. Fries. Hvad detta innebär, känner jag icke. Trädgårdsfolket har meddelat mig, att ännu en dylik etikett funnits, också den tillhörande ett mindre lagerträd, och att den burit beteckningen E. (eller Elias?) Fries. ? Dessa uppgifter, för så vidt de angå växter i trädgården från Linnés tid, stödja sig på en i trädgården gängse tradition, hvars ursprung jag trott mig kunnat spåra till 1840-talet. Upphofsmannen angifves vara en såsom underträdgärdsmästare år 1894 afliden man vid namn J. A. BARKLUND, hvilken år 1840 kom till trädgården, och med ett par års afbrott under G. WAHLEN- BERGS tid, tjänstgjorde i olika egenskap under 30 år. F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 7 trädgärdens växter, som den mängärige trädgärdsmästaren kunde lämna och äfven med största beredvillighet läm- nade mig. Det var med största bestörtning, jag i LiNNÉSs lefnads- teckning läste den med stor säkerhet framförda framställ- ningen om botaniska trädgårdens »Linnéaner» och måste prisa mig lycklig, att jag icke i ännu högre grad än som skett för- gripit mig på dessa. Det blef naturligen min uppgift att söka utforska, huru denna uppgift af lefnadsteckningens för- fattare kunde så högst väsentligt afvika från de upplysnin- gar, jag erhållit af i första hand trädgårdens mångårige träd- gärdsmästare, som redan anställdes af Extras Fries och sedan tjänstgjort under hela den tid TH. M. Fries och dennes före- trädare voro botaniska trädgårdens prefekter. Mina före- tagna undersökningar, som, om mina många andra göromål det tillåtit, kunde och kanske äfven bort hafva varit mera omfattande och ingående, hafva ledt mig till det allmänna resultatet, att alla de i Linné-lefnadsteckningen som s. k. Linnéaner angifna träd, som jag verkligen låtit borttaga, icke, såsom jag redan antydt, hafva kvarlefvat fran LriNwÉs tid. Det är detta påstående jag nu skall söka bevisa, och hoppas jag härmed kunna lämna ett, om också litet, bidrag till den nuvarande botaniska trädgårdens historia. Jag behandlar träden i den ordning, i hvilken de i lef- nadsteckningen (II s. 124) anföras. 1. Laurus nobilis. Dä jag tillträdde prefekturen öfver botaniska trädgärden, fanns det i frigidarium tolf stycken lagerträd. För närva- rande finnas blott elfva, sedan jag ansett mig af skäl, som blifvit i det föregående angifvet, böra borttaga ett. Af dessa äro fem stycken så små, ehuru sinsemellan af olika storlek, att det naturligtvis ej skulle kunna blifva någon tanke om, att de varit med fran LiNNÉs tid och helt visst heller aldrig af LINNÉS lefnadstecknare ásyftats. De sex, förut sju, öfriga hafva alltid af trädgårdsfolket enligt deras egen uppgift delats i två grupper: de stora och de icke stora lagrarna, hvilka alltid hållits åtskiljs, om vintern i frigidarium, om sommaren ute på frigidariegården. Alla dessa, sålunda äfven den af mig borttagna, som tillhörde gruppen: de icke största, för- 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 9. NR 7. menar Tu. M. Fries hafva lefvat sedan Lınn&s tid. Den i trädgården gängse traditionen utpekar däremot endast de tre eller enligt en annan version! blott de två s. k. största lag- rarna såsom »Linnéaner». De största tilltror sig TH. M. FRIES, såsom redan förut påpekats, kunna ange hafva funnits i den gamla botaniska trädgården redan långt före LINNÉ, fran 1707. Jag måste för min del tillstä, att jag har ytterligt svårt att skilja mellan dessa båda grupper af stora lagrar. För tillfället vill jag blott hänvisa till de bilder som här lämnas af tre bland dem (se tafl. 2); a återger den största af alla, b den minsta af de tre s. k. största och c en af dem, som icke räknats till denna grupp, utan blott förts bland de större. Jag återkommer i det följande härtill. Lagern (Laurus nobilis) har mycket gamla anor i Uppsala botaniska trädgårdar. Den upptages såsom tillhörande den gamla botaniska trädgården i Oror RUDBECKS katalog af 1666 i gruppen f, d. v. s. »the grääs, som ögona förlusta och therföre hoos the fremmande för thes blommas, blades, fröös eller hela gräsetz skönhet medh stor fijt i Trädgärderne planteras och skötas»; jfr Swederus s. 24, 31. Denna lager har antingen utgått eller blifvit förstörd i 1702 års brand, då »til dät ringesta mer än 600 eler 700 Species» blefvo »bort- brände»; Swederus s. 46, not 1. Ty dà prof. L. RoBERe ar 1707 föreslog Konsistorium att inköpa en hop salubjudna unga lagerträd från Holland, motiverade han detta förslag därmed, att »tillförende sådana slag icke finnas uti Kgl. Aca- demiens Trädgård»; Konsistorium lämnade sitt bifall till detta köp. Enligt Ta. M. Fries skulle, såsom förut anförts (s. 5), det vara dessa lagerträd eller en del af dem, som fun- nos i den nuvarande botaniska trädgården, då han lämnade prefekturen öfver densamma — och i så fall ännu finnas. Det förefaller mig dock föga troligt, att dessa 1707 inköpta lag- rar kunnat bestå under det förfall, hvari trädgården under OLor RUDBECK d. y:s tid råkade, och sålunda varit bland de knappt femtio utländska växter som återstodo, då LINNÉ 1742 mottog trädgården; jfr Swederus s. 70. Ett stöd för detta 1 Man jämföre de ofvan anförda intygen af trädgårdspersonalen. Redan det stora antalet talar häremot. I den af LINNÉ för Akad. örta- gärdsmästaren uppsatta instruktionen var stadgadt: »Han (trädgärdsmästaren) bör kjänna alla i Trägärden och Orangeriet befintliga Tran och wäxter, hvaraf 1, 2, högst 3 plantor skola finnas ...»; jfr Swederus s. 131. F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÅRD. 9 antagande finner jag däri, att LInsÉ i Hortus Upsaliensis — hvarur ofvanstående uppgift är hämtad — efter att hafva redogjort för sina åtgöranden att återupprätta trädgården och omnämnt, hurusom han i dessa sina bemödanden understödts af naturforskare inom och utom landet genom gåfvor af frön och lefvande växter — sålunda hade grefve C. F. TÖRNFLYCHT skänkt 15 st. vackra orangeriträn — säger: »et sic Hortus Lauris, Citris, Aurantiis, Malis sinensibus instructus est». Jfr Swederus s. 69—70. Detta sic kan gärna icke hänvisa till något annat än de anförda gåfvorna, och om så är, kan uttrycket icke fattas på annat sätt, än att det var under denna trädgårdens upprättelsetid 1742—1748 lagrar tillfördes trädgården. Om det sålunda är ställdt utom allt tvifvel, att lager fanns i botaniska trädgården på LiNNÉS tid, om också icke något af den hop lagerträd, som inköptes 1707. så är det ingalunda lika säkert, att denna lager fortfarande existerade, då flyttningen skedde till den nya, d. v. s. den nuvarande botaniska trädgården. Kändt är, att t. o. m. under LixwÉs sista år och äfven trots THUNBERGS nitiska omvårdnad träd- gården åter råkade i förfall och att särskildt trädgårdens byggnader och bland dem orangeriet befunno sig i ett allt annat än tillfredsställande skick. Man kan väl antaga, att de inomhus odlade eller öfvervintrade växterna skulle lida högst betydligt och ett stort antal skulle gå under. Det vill synas som om all Laurus nobilis träffades af detta öde. På annat sätt kan jag ej förklara, att THUNBERG i sin mycket innehållsrika förteckning öfver de växter, som under tiden 1780—1800 odlades i botaniska trädgården, väl upptager flera till släktet Laurus hänförda arter såsom L. cinnamomum, L. cassia, L. camphora, L. indica, L. sassafras, men icke Laurus nobilis (se C. P. THUNBERG, Horti Upsaliensis plante culte 1780—1800. Akad. Disp. under THUNBERGS presidium 1803, 1805, 1815). Nägot skäl att icke upptaga denna art, om den verkligen funnits under denna tid, kan jag icke inse. Att det i denna förteckning icke blott är fråga om växter, som under dessa tjugo år uppdragits i trädgården — en sådan betydelse skulle det vara möjligt att fästa vid uttrycket »culte» — framgår dels af det högst betydliga artantal (3,263), som förtecknin- gen upptar, dels och särskildt af företalet till arbetet, däri 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 7. det heter, att förteckningen upptar »nomina illarum planta- rum, quas ab anno 1780 usque ad seculi finem alwit Hortus Academicus,. Också bör anmürkas, att denna katalog upptar rena växthusväxter, såsom utom de nämnda Laurus-arterna sådana som Cycas circinnalis, Cycas revoluta, Zamia Cycadis, Zamia pumila, Ruscus androgynus. Äfven kryptogamer anfö- ras, nämligen icke mindre än 22 arter ormbunkar, 25 arter mossor och t. o. m. 15 arter lafvar. Laurus nobilis finnes icke heller omnämnd 1 den katalog, som THUNBERG längre fram utgaf, liksom den föregående i form af disputationer, under titel Horti Upsaliensis plante culte ab initio s&culi, utgörande 9 delar, alla med tryck- ningsåret 1826. I denna återfinnes Laurus sassafras, men icke de öfriga i katalogen för 1780—1800 upptagna Laurusarterna. Huru lång tidrymd denna senare förteckning omfattar, har jag icke kunnat utrannsaka. Säsom nämndes bär såväl den första delen som alla de öfriga på disputationstitelbladet tryckningsåret 1826. De ord, med hvilka den korta inledningen begynner, synas ange, att förteckningen var ämnad att upp- taga de växter, som odlats under det första tjugutalet af det nya århundradet. De lyda: »Prodiit ante quattuor lustra Catalogus plantarum, qu& in antiquo horto botanico Upsaliensi versus finem szeuli fuerunt culte; exhibetur jam Cata- logus earum plantarum, fruticum et arborum, que in novo.. horto cult® fuerunt» Det vill häraf synas, som om katalogen nedskrefs omkring 1820, ehuru den ej kom till anvándning sásom akademiska disputationer förrän är 1826, 17 mars till 16 juni. Men antaget, att detta är förhållandet, så bevi- sas icke häraf, att katalogen omfattar de växter, som under hela denna tidrymd af fyra lustrer, frán seklets början räk- nadt, varit odlade i den nya botaniska trädgärden. Det fin- nes, sávidt Jag förstär, hvarken frán titeln eller det anförda företalet, något hinder att antaga, att företalet författats först en del år efter det förteckningen uppgjordes. Man läm- nas sålunda i osäkerhet om den tidslängd, förteckningen om- fattar. Beträffande den katalog, som i företalet åsyftas, är dess tidsomfattning klart angifven: Horti Upsaliensis plant culte 1780—1800, men så icke med den senare; genom den får man blott veta namnen på de träd, buskar och örter, »quee in horto fuerunt culte (ab initio seculi). Det förefaller mig därför icke vara orimligt att antaga, att den áldrige F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 11 THUNBERG hade uppgjort denna förteckning, åtminstone till sin hufvuddel, redan före eller vid tiden närmast före 1815. Dess omfångsrika appendix, upptagande ej mindre än 267 arter, ordnade i bokstafsordning, ej såsom i arbetets hufvuddel efter LINNÉS, af THUNBERG 1 Vissa afseenden modifierade sexual- system, synes tyda på, att katalogen uppgjorts vid olika tider. Jag har drifvits till dessa reflexioner däraf, att det finnes (på Uppsala universitets bibliotek) en handskrifven förteckning öfver trädgårdens växter från 1815, upprättad af G. WAHLEN- BERG!, då demonstrator i trädgården, hvilken i åtskilliga fall icke stämmer öfverens med den ifrågavarande THUNBERGS katalog. I denna, som bär titeln: Catalogus generalis horti Upsaliensis 1815, finnes anförd Laurus nobilis, men icke L. sassafras eller någon annan af de i katalogen 1780—1800 af THUNBERG upptagna Laurus-arterna. Häraf har man väl att draga den slutsatsen, att vid tiden för år 1815 Laurus nobilis inkom i den nuvarande trädgår- den efter att förut där hafva saknats. Med som jag anser full visshet vågar jag påstå, att det lagerträd, jag låtit fälla, icke före denna tid tillhörde botaniska trädgården. Det var nämligen, då det fälldes, på sin höjd 85 år. Af denna växt liksom af de andra träd, jag ansett mig böra borttaga under den tid, jag varit prefekt för botaniska trädgården, har jag låtit tillvarataga större stamstycken, som förvaras på botani- ska museum. Stammen på detta lagerträd har såväl makro- som mikroskopiskt undersökts både af mig själf och af några bland mina mera försigkomna lärjungar. Arsringarna äro på hela radien fullt följbara, höstvedzonen genom starkt tangen- tialt tillplattade element och mindre kärl fullt typiskt afsatt från vårvedzonen, så att under mikroskopet misstag icke äro möjliga och en större felräkning fullkomligt utesluten. Detta framgår med all önskvärd tydlighet af den i bild 1 återgifna foto- grafien af ett stamtvärsnitt, hvilken — liksom alla de öfriga fotogrammen — prof. O. JuEL på min begäran godhetsfullt tagit och ställt till mitt förfogande. De sä begränsade ärs- ringarnas antal öfverstiger icke 85, följaktligen är, eller rättare var, trädet icke af högre älder. Detta 85-äriga lagerträd hade en stam af 54,5 em:s om- krets nära basen. Af de ännu i trädgården lefvande 6 större ! Denna visar, att G. W AHLENBERG såsom demomstrator dock tog någon befatt- ning med trädgården: jfr Th. M. Fries, Botaniska Institutionen anf. st. sid. 3(169). 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 7. lagerträden håller det ena 48 cm. i omkrets på 10 cm:s af- stånd från basen. Af de båda lagrar, som jämte detta och det af mig fällda icke, enligt den i trädgården gängse tra- ditionen, kvarlefvat från Linnés tid, är det ena till omkretsen på nämnda höjd 54, det andre 53,5 cm. Af samma tjocklek ys A ' a L wi N ^ Coon > n e" 4 4 M et =" - * * a 2 y ^ me ut - ro Y ar Uu a aee Pac DU. BCG)! | KOL "ET LE e Lu > [4 aee /2/544 0. P, HI 2 > —- - % BS) Saves, auget -— SE aes PES GE Wo LT @ Ss. 2 vit x "1£ ey ~ - TFT N ae ote ^ 7 669 (8g NW iv orca d he rae hoy Mas Y A mr: aea Wes 9 e^ ^" e es wi P4 - e @ @ @ 44 Eun 2 217 E T " part IMMER s rj a hk D BN ah E ea feet e - wie TUA y. ÄRE ANA d ps, (oW AST Sr V x da + .' 2» UD ir REES "nt "t sa 0 ov aw @are? Pe , ~ - L| df 2 | * so atte Mt y I Ad ^et: 4^ ^u Cee Xe) mee eel Hi 27777 ~ »* 5 ™ ve 4 * ww n "T Eris diit 7. ZI A IZ et A TM x en UM eus, ced 7 c Tu gs c ie Bild 1. Laurus nobilis. Del af ett tvärsnitt af stammen. !99/,, Foto O. JUEL. (53,5 cm. i omkrets) är äfven en af de tre s. k. största lag- rarna, hvilka traditionen angifvit sásom »Linnéaner» och hvilka LiNNÉS lefnadstecknare (anf. st. sid. 124, not 1) utger för att hafva varit bland den hop af unga lagertrün, som 1707 inköptes för botaniska trädgärdens rükning. Dä skillnaden i stammens tjocklek hos alla dessa är sá obetydlig och de ätminstone un- F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 15 der 40 är lefvat under likartade förhällanden och blifvit skötta pä samma sätt, kan det väl skäligen tryggt antagas, att de äro i det närmaste jämnäriga med; eller det minst grofva något yngre än det lagerträd, hvars ålder jag kunnat akt Esas. Ho contes mellan dessa och de tvä största af de ännu i trädgärden lefvande lagrarna, dá den ena är blott 56,5, den andra 57,5 cm. 1 omkrets på 10 em:s höjd, synes mig af samma grunder ej kunna anses synner- ligen betydlig. Jag mäste lämna oafgjordt, om alla dessa lagrar (med undantag kanske af den minst grofva) inkommit i trádgárden omkring 1815, de två gröfsta i så fall såsom något vuxna plantor eller om det är blott på de två största, G. WAHLEN- BERG kan anses hänsyfta, och de andra vid nämnda tid upp- dragits ur rotskott eller sticklingar af dessa eller först senare också de tillkommit utifrån. Men säkert anser jag det vara, att intet af dessa sju större lagerträd kvarlefvat från LINNÉS, än mindre från Oror RUDBECK d. y:s tid och särskildt, att det individ af dessa lagrar, jag låtit fälla, icke existerade förrän långt efter det LawwÉ för alltid upphört att syssla med Upp- sala botaniska trädgård, på hvilken han i sin krafts dagar nedlade ett så stort arbete, men som också bragte honom så mycken ära och skänkte honom så många stunder af den renaste njutning. 2. Justicia Adhatoda. Enligt benägen uppgift af den för kort tid sedan efter mer än 40 års tjänst afgångne trädgårdsmästaren vid Uppsala botaniska trädgård FR. PETTERSSON har det under hans tid funnits tre stora exemplar af denna växt i trädgården. Då jag fick mig uppdragen högsta ledningen af denna, återstodo af dessa endast två, af hvilka det ena var ytterligt ålder- domsskröpligt och väl kunde sägas vid denna tid vara mera dödt än lefvande. Med undantag af en oregelbunden knotig skifva, som uppbar och sammanband ett antal magra, spölika, fåbladiga grenar, var hufvudstammen förmultnad, undanträngd och ersatt af ett tätt knippe grofva, från grenarna nedvuxna rötter; jfr bild 2. Denne såsom »Linnéan af traditionen i trädgården angifna gamling ansåg jag bättre höra hemma i det botaniska museet bland andra märkligare lik från botani- 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 7. ska trädgården och här vara till större både prydnad och nytta än i det öfverfulla frigidariet. Jag flyttade den därför dit och där finnes den ännu, vederbörligen ansad, såsom jag förut sagt. Under sådana förhållanden tror jag mig rättvis- ligen kunna fordra, att denna Justicia Adhatoda icke upp- tages bland des.k. Linnéaner, hvilka under min prefekttid blifvit fällda eller såsom ett af de »Linne-minnen, som lefvat, men af mig dödats.» Det har intresserat mig att söka utforska denna växts historia i Uppsala botaniska trädgärdar, i synnerhet eme- dan det utom ett någorlunda | lefnadsfriskt större individ ännn finnas två mindre, unga, | hvilka enligt de upplysnin- gar, som af trädgårdsfolket | lämnats mig, äro uppdragna | ur sticklingar af de äldre exemplaren, sålunda ättlin- gar i första led af de s. k. Linnéanska träden.! Den fråga, jag ville söka | fà besvarad, var denna: har | traditionen åtminstone i af- | seende på detta träd haft Ne —— " püAA? Det svar, jag wem Bild 2. Justicia Adhatoda. Gammalt finna, är följande: exemplar, fran frigidariet öfverflyttadt Linnks lefnadstecknare ^ at game anger icke blott att tradgar- dens Justicia Adhatoda med all säkerhet vore kvarlefvande fran Linnes tid, utan ocksä (not 2, s. 124) att den »säkerligen» utgjorde samma exemplar, som O. RUDBECK D. Y. förevisade 1 Dylika ätteläggar torde väl kunna tillmätas en lika stor betydelse för Linne-minnet som de »nägra få exemplar af Campanula latifolia och Symphytum (jfr S. orientale L.) som enligt TH. M. FRIES ännu ar 1903 före- kommo i den gamla botaniska trädgärden och enligt hans äsikt voro af »oom- tvistligt Linneanskt ursprung». Ar så förhållandet, så lära utan tvifvel dessa icke kunna antagas utgöra ättlingar i första utan i sena led af dem, som funnos under LINNÉS tid. F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 15 sasom en stor märkvärdighet vid Vetenskaps-societetens sam- manträde den !#/s 1722 och som af LiNNÉ 1 hans Hortus Upsa- liensis anföres med det svenska namnet: »Älskogs-tiufnad». Det kan icke betviflas, att Justicia Adhatoda fanns i träd- gården under LINNÉS tid. Den växt, som uppföres under namn Adhatoda 1 S. NAvcLÉRs, under LINNÉS presidium 1745 för- svarade afhandling, Hortus Upsaliensis, bland växter från Cal- darium, kan icke vara något annat än den ifrågavarande Justicia Adhatoda; jfr Swederus s. 63. Samma växt anföres i THUNBERGS katalog öfver de i trädgården 1780—1800 odlade växterna. Denna senare uppgift tillåter utan tvifvel det antagandet, att det var samma Adhatoda som omnämndes från 1745, men mindre troligt är, att det var det eller de exemplar, som O. RUDBECK p. Y. 1722 förevisade för Veten- skaps-societeten, i betraktande af att trädgården under dennes tid ständigt förfallit, och att växthus, åtminstone lämpade för Caldarie-växter, sådana som Justicia Adhatoda, saknades.! Bekant är att Linné år 1742 ingaf »en remonstration för Aca- demien om Academie Trägårdens upprättande ur sitt öde» och visade »oumgängligheten af ett orangerie. Ännu 1743 var orangeriet icke färdigt, jfr Swederus s. 59, 60. Men i hvarje fall synes det mig ingalunda antagligt, att dessa eller detta exemplar öfverflyttats till den nuvarande trädgården och i ett individ ännu fortlefver och i två — om också den ena med nästan utslocknadt lif — ägde bestånd vid slutet af år 1899. Ty i så fall hade växten bort finnas upptagen bland de arter, hvilka under 1800-talets båda första decennier varit föremål för odling i denna trädgård. Sa är emellertid icke händelsen. I. THUNBERGS år 1826 tryckta katalog anföras icke mindre än tolf (12) Justiciaarter, men ingen med namnet Justicia Adhatoda. Det synes mig all- deles otroligt, att den skulle hafva blifvit förbisedd af THUNBERG, då den vid denna tid, om den inkommit i träd- gården omkring år 1745, och än mer, om den redan fanns 1722, bort hafva varit af ganska betydlig storlek. Då därför Justicia Adhatoda anföres såsom tillhörande trädgården i G. WAHLENBERGS Catalogus generalis 1815, kan jag icke tyda detta ! Att de två stora Justicia Adhatoda-exemplaren i Uppsala nuvarande botaniska trädgård behandlats såsom frigidarieväxter har sin grund däri, att de voro alltför voluminösa för att hysas i varmhusen, dit de egentligen höra och där de unga individerna af samma växt ännu finnas. 16 ARKIV FÖR BOTANIK BAND 3. N:0 7. på annat sätt än att det var först vid denna tid som den inkom i den nuvarande trädgården. Att genom en anato- misk undersökning utröna det döda Justicia-exemplarets ålder har icke varit mig möjligt, dels emedan af dess hufvudstam icke finnes kvar ett tillräckligt stort, tjänligt stycke och dels + P. M o . ^a er f Rt sg "7 4 of 9: ? vta * vom be M JS. 5 y VA $E» Ir $ TX ;* À TQ a! pong sen‘ [od DENEN LN INL Par" ^ ee om um eer? 28808489 Bild 3. Justicia Adhatoda. Del af ett grentvärsnitt. !99/, af det skäl, att denna växt eller ätminstone det ifrágavarande exemplaret af densamma att dóma af ett grenstycke med oskadad ved, icke, sásom bild 3 visar, utbildar frán hvarandra begränsade ärsmantlar. Om jag också icke lyckats komma till ett så fullgiltigt eller, rättare sagdt, så fullständigt resultat, som jag skulle F. R. KJELLMAN. LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 17 hafva önskat, anser jag dock, att de upplysningar, jag kunnat hämta ur mig tillgängliga källor, bestämdt förbjuda både att angifva det ännu i Uppsala trädgård befintliga stora exemplaret af Justicia Adhatoda såsom kvarvarande från LINNÉS tid och att signera det ar 1900 till museet förflyttade individet som en detta år i den nuvarande botaniska träd- garden i Uppsala död »Linnéam. 3. Prunus Laurocerasus. Då öfverinseendet öfver Uppsala botaniska trädgård upp- drogs åt mig, fanns det och finnes ännu bland frigidarie- träden åtskilliga ganska märkliga typer, hvilka efter hvad jag förstår lämna viktiga upplysningar om de olika riktnin- gar, på hvilka växter af sydlig förekomst och sydligt ursprung slå in, för att kunna bestå under de vidriga förhållanden, under hvilka de nödgas lefva: en till tre månader inskränkt arbetstid, denna långt ifrån alltid gynnsam; under 9 månader inklämda i ett öfverfylldt rum, i saknad af luft och ljus; och med sitt rotsystem under hela året inburadt i en jordfylld kruka eller träbalja, som man väl söker gifva största möjliga rymlighet, men som dock, äfven då den är störst, hindrar rötterna i deras normala utveckling och förlamar deras arbets- kraft. Bland dessa typer tillåter jag mig anföra några. En del arter visa sig vara i hög grad starka och förnöj- samma med hvad som såväl i pinorummet (frigidarium) som också under det korta friluftslifvet bjudes dem. De växa kraftigt både i höjd och vidd, utveckla årligen långa, kraf- tiga skott och blifva därför efter ej allt för många år så väldiga, att de taga brorslotten af utrymmet i frigidariet, för- trycka svagare arter och omsider icke utan lifsfara kunna flyttas ut från och in i sitt vintertillhåll. Trots sin kraftiga vegetativa utveckling eller kanske rättare i följd af denna komma de icke till blomning och fruktsättning och lämna så- lunda icke några lärdomar åt den botanices studeranden om hvad som för honom alltid är viktigt att känna, men som hittills varit nästan det enda af verklig betydelse, nämligen blom- mornas byggnad. Prunus Laurocerasus är ett mycket godt exempel på denna ökologiska typ. Andra frigidarie-träd inrätta sig på nästan alldeles mot- satt sätt. De inskränka utvecklingen af det vegetativa syste- Arkiv för botanik. Band 3. N:o 7. 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 7. ge met i hög grad, men tvinga sig regelbundet eller med mellantider till blomning. Stamsystemets arkitektur förändras till oigenkänn- lighet och tjocklekstill- växten är minimal. Den som gjort bekantskap med platanen i sydligare nej- der, växande pä fritt land skall helt visst medgifva, att det platanträd, som i Uppsala botaniska träd- gård odlas i kruka och öfvervintras i frigidarium, är mycket svårt att igen- känna såsom platan. I all sin vegetativa mager- het blommar dock detta krukträd år efter år, om också blomningen står i öf- verensstämmelse med väx- tens armod i öfrigt. Detta träd, om hvilket" bild 4, a närmare upplyser, har många sina likar bland Uppsalaträdgårdens frigi- darieträd, lika osköna och i mångt och mycket lika missvisande som detta. En ganska sällsam typ är den som trädgårdens nuvarande Libanon-ceder (Cedrus Libani) företräder. Såsom af bild 4, b fram- går utgör denna ett nätt miniatyrträd, som väl tål att jämföras med de lille- putt-träd, som den ja- Bild 4. a. Trädgårdens platan (Platanus ori- panska trädgärdskonsten entalis) och b. Libanonceder (Cedrus Libani). frambringar. Detta tu F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 19 är dock icke nägon konstprodukt, utan har uppvuxit af frön från den vanliga, så väldiga Libanon-cedern och antagit sin gestalt såsom en följd af och i anslutning till de förhållan- den, under hvilka den alltifrån sin första 'tid lefvat. Trädet ifråga kom till Uppsala botaniska trädgård 1898 och hade redan då samma utseende som nu, med lika platt, ehuru något mindre vid och mindre rik krona. Det skänktes (genom underträdgårdsmästare A. TH. NORDSTRÖM) af trädgårdsmästare C. F. CARLSSON från Hanstavik nära Södertälje. Gifvaren har på min begäran upplyst, att det af honom uppdrogs af frön år 1890 eller 1891 och att det samtidigt uppkomna systerexemplaret antog samma form, som det till Uppsala trädgård skänkta individet. Det utmärkande för trädet är, att det redan i sina tidigaste år utbildat kronan vackert domformig, under det träd af denna växtart, som lefva under naturliga förhållanden i det fria, göra detta först vid större ålder, sedan hufvudstammen nått en betydlig höjd och tjocklek. I dessa nu nämnda fall är den skapnad, träden under tidernas lopp antagit, att tillskrifva växtens förmåga af själfregulativ. Man kunde vara benägen att antaga, att ett sådant själfregulativ saknades eller icke gjort sig gällande hos en del andra af botaniska trädgårdens frigidarie-växter. Närmast syftar jag härvid på ett träd, som går under namnet Aristotelia peduncularis, men det gäller också, ehuru icke i fullt så hög grad om ett Viburnum-Tinus-träd. Såsom taflan 3 utvi- sar hafva dessa en onaturligt tät, för luft och ljus nästan oge- nomtränglig krona, närmast lik en mycket kompakt häxkvast. I själfva verket är grunden till denna abnorma kronbildning icke frånvaro af själfregulativ, utan att söka däri, att hos växten inneboende reglerande krafter i allt för hög grad och alltför ofta förmåtts att träda i verksamhet. Genom ofta upprepade beskärningar eller kanske snarare stympningar af grensystemet i stor utsträckning har växten nödgats att ut- veckla ersättnings- (reparativa) skott ur knoppar, som eljest skulle hafva blifvit hvilande. Man får icke tro, att dessa upprepade ingrepp företagits ur horticultursynpunkt, hvilket skulle ställa trädgårdsmästarens yrkesskicklighet i en myc- ket oförtjänt ofördelaktig dager. De hafva föranledts af den sed eller kanske riktigare osed, som förr rådde i träd- gården, men som jag hoppas nu skall vara för alltid afskaffad, 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 8. N:0 7. att ur trädgården togs en mängd s. k. »snitt- eller vas-grónt» att användas företrädesvis till prydnad i hemmen under den blad- och blomfattiga vintern. De bada anförda träden (jämte Taxus baccata) fingo i första hand lämna dylikt prydnads- material och hafva tagit ett varaktigt intryck häraf. For att nu återgå till Prunus Laurocerasus, sa var det | icke blott emedan det var »alltför skrymmande» som jag gaf mitt medgifvande! till att ett trad af detta slag fälldes. Trädet hade antagit så väldiga dimensioner, att det icke längre kunde förflyttas med de krafter, öfver hvilka trädgården för- fogade eller som den med till buds stående medel kunde för- skaffa sig. Kronan hade, trots beskärningar, uppnått en så stor vidd att den icke längre kunde pressas genom dörröpp- ningen på frigidarium. Därjämte fanns af samma växt tre andra exemplar, däraf ett, hvilket direktör FR. PETTERSSON trodde sig kunna med säkerhet påstå vara en aflägg af det, som var ifrågasatt att nedhuggas, redan vid denna tid nått en mycket betydlig storlek, och inom ej alltför många år äfven det skulle vara omöjligt att hysa inombus och veder- börligen sköta. Om detta träds utseende i år upplyser bild 5.? Under de senare åren hade exemplar af Prunus Lau- rocerasus odlats på fritt land och visat sig med lämpligt skydd uthärda vintern i det fria. Såsom förut anförda intyg angifva, hade den i trädgår- den gängse traditionen icke haft att omförmäla, att något Prunus Laurocerasus-träd skulle finnas kvarlefvande från Linnts tid. Detta har icke heller varit förhållandet. Det fällda trädet var på sin höjd 98 år. Vedmantlarna lämna just icke något öfrigt att önska i afseende på tydlig begräns- ning såsom den fotografiska bilden 6 utvisar. Vedbyggnaden i vår- och höstzonen är den för en stor mängd löfträd karak- teristiska. I medeltal hafva årsringarna en tjocklek af 1,20 mm., den största medeltjocklek som funnits hos något af de träd, som här afhandlas; jfr bild 6. Om det är detta nu borttagna stora Prunus Laurocerasus- träd, som G. WAHLENBERG med den af honom i katalogen för 1 Trädgårdsmästaren framställde till mig en sådan begäran. 2 Såsom bevis på huru hastigt detta trädslag växer äfven under, som man kan tycka, mycket ogynnsamma förhållanden, kan jag meddela, att både under- trädgårdsmästare TH. E. NORDSTRÖM och trädgårdsmedhjälpare J. V. ERIKSSON säga sig mycket väl minnas detta träd såsom så litet och handterligt, att det användes såsom dekorationsväxt vid doktorspromotioner på Carolina-salen. F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 21 år 1815 anförda Prunus Laurocerasus menat, så har det in- kommit i trädgården såsom några år gammalt. Af THUNBERG angifves växten väl för åren 1780—1800, men upptages icke i Bild 5. Prunus Laurocerasus. Trädgårdens största exemplar. den katalog, som omfattar den nya trädgårdens växter under 18-hundratalets begynnelse. I LiwNÉs trädgård fanns den; jfr. t. ex. Swederus s. 110. bho bo ARKIV FOR BOTANIK. BAND 38. Taxus baccata. N:0 $3» Taxus baccata synes hafva varit en med stor förkärlek i Uppsala botaniska trüdgárd under senare tid odlad vàxt. På fritt land finnes den ännu och har, efter hvad trüdgárds- kataloger ange, funnits åtminstone sedan år 1856. så odlad väl till och utvecklar blommor. Bild 6. Prunus Laurocerasus. ^ N H - v. 2 a E +) ey * ; Fx Sl 2» ^ a j 4 ^ a Ln - LI " y anne He . aja bs " x . ^ - ? iv 4 D t^, f Y. - ns, "à * . M » + * : v "T on eat ". "PD D Vv + 3 VA ara ' Y de - " ‘ M " ^e " 7 t ^ " | " Bi... 3 8 P x * M . jt Bs ee: ^ * € «e. ee .& . us ASA, - RO ^ QW" Del af stamtvärsnitt. «€ ; 13 Vaan « d 150 1. . or ~@ 7 . * e v 35 Ce uA MT ee 9." Xx. Den gär Foto. O. JUEL. Det oaktadt har den dels i sin hufvudform dels under formen fastigiata eller hibernica* (oriktigt kallad T. canadensis) hållits såsom kruk- och frigidarieväxt. Flera, åtminstone 8, sådana exemplar ! Afven denna fanns i det fria för omkring femtio år sedan. F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÅRD. 23 funnos, dä jag blef trädgärdens prefekt. Bland dem var det tvä större träd, som under vintrarna hade den allra sämsta plats, som gifves i frigidarium, nämligen på ömse sidor om ingångsdörren. De voro långt ifrån prydliga, snarare van- prydande, mycket illa åtgångna icke blott genom de stän- diga slitningar, för hvilka de voro utsatta vid passagen genom dörren särskildt med de stora vedbördorna, utan också emedan de mycket anlitades vid täkten af »vas-grönt». Då jag icke kunde finna någon rimlig anledning att längre be- handla dessa svårhandterliga, skrymmande fulingar såsom frigidarieväxter under det fullgoda och för undervisningen tillfredsställande exemplar funnos i ytterträdgården lät jag borttaga dem, sedan jag dock förut gifvit befallning om, att nya individ skulle uppdragas ur sticklingar från dem.! Att de skulle vara kvarvarande från Linnés tid, därom hade jag icke någon aning. Den ringa omvårdnad, för hvilken de varit föremål, talade icke härför och de vid trädgården an- ställda tjänstemännen af olika grad, från trädgårdsmästaren till trädgårdsmedhjälparne, kände, såsom af ofvan anförda intyg framgår, alldeles icke, att de voro så stora dyrbar- heter. Sedan nu af LINNÉS lefnadstecknare den uppgiften blifvit lämnad att dessa två Taxus-träd — ty några andra kunna icke, för så vidt jag förstår, vara åsyftade — med all säker- het voro Linnéaner, kände jag mig likafullt mycket klen- trogen. Jag medger, att jag var så korttänkt, att jag länge föreställde mig, att de redan af LINNÉ skulle hafva odlats såsom frigidarie-träd tillsammans med lagrar, »Älskogs-tiufnad» (Justicia Adhatoda), Myrten, Pomerantser, Fikon, Oliver 0. S. v. jfr Swederus s. 109—110. Men en sådan. före- ställning måste jag dock öfvergifva, då jag redan visste och ytterligare öfvertygade mig om, att LINNÉ väl kände, icke blott att Taxus baccata, »Suecis Id, Vestrogothis et Bahusi- ensibus Barrlind> var en vild svensk växt, utan t. o. m. att ! Fyra kraftiga, på detta sätt erhållna plantor finnas i detta nu, hvilka så snart de blifvit något mera vuxna skola utplanteras på fritt land. Jämte dem har trädgården att uppvisa fem skäligen stora träd af Taxus baccata f. fastigiata, af hvilka dock tre hållas för den dekoration af universitetets aula, som ofta påfordras vid större akademiska fester och som sedan lång tid det ålegat trädgården att utföra. I detta sammanhang må påpekas, att det ingalunda är för studieändamål, som trädgården med så stort besvär och stora omkostnader odlar det stora antalet lagerträd; dessa skola lämna den ganska betydliga mängd lagerkvistar, som för universitetets ändamål behöfves. 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N0.7% den förekom såsom sådan »in maritimis Uplandie>, sålunda ej långt från Uppsala; jfr LiwNÉ, Flora Suecica Ed. 1. s. 301. Genom den framställning af botaniska trädgårdens i Uppsala historia, som M. B. SwEDERUS lämnat, hade jag tillika klart för mig, att LINNÉ var en ganska oförvägen hortikultör, som icke drog sig för att till ytterträdgårdens prydande odla flera utländska träd af sydlig hemort såsom: »Juglans regia, Valnötsträd; Amygdali, Mandelträd; Vitis, Vindrufvor; Fagus Castania, Kastanjer; Morus Mullbärstäd» m. fl. ja, t. o. m. hyste den djärfva tanken att kunna göra tebusken inhemsk, lefvande i det hoppet, att afläggare af de exemplar, han efter så mycken möda och kostnad slutligen lyckats förvärfva sig, skulle kunna uthärda vintern på fritt land i den så olän- diga botaniska trädgården i Uppsala; jfr Swederus s. 111 och s. 105. Ett ytterligare stöd för, att LINNÉ omöjligen kunde hafva behandlat den svenska Iden såsom kruk- och frigidarie- växt erhöll jag fran Arboretum suecicum, en af PoNTIN, »pre- side Linneo» fórsvarad afhandling (1759), i hvilken Tazxus upptages i gruppen »Indigene I. Hiemales», sålunda med tyd- lig uppgift, att växten var inhemsk och vinterhärdig. Till yttermera visso nämnes här, att Taxus baccata införes fran Frankrike för odling i trädgårdarna, ehuru den är ett inhemskt svenskt träd (»Suecie indigena arbor») med det tillägget, att detta träd af sydligt ursprung (arbor australis») ofta dödas af kölden här i landet (»sep?us apud mos frigore emoritur») under det den inhemska växten fördrar våra vintrar (»cum indi- gene nostrates hiemes ferunt»). Också upptages enligt hvad SWEDERUS meddelat (s. 137) Taxus baccata bland de 108 arter träd och buskar, hvilka Ap. ArzELIUS, sedan ar 1785 demon- strator i botaniska trädgärden, i en förteckning af är 1786 uppger sásom odlade pä fritt land i akad. trädgärden; Swe- derus s. 137. Om växtens odling i Lınx&s trädgård nämner THUNBERG intet i katalogen 1780—1800; blott att den där fanns under denna tid, framgår af detta meddelande. Skulle alltså de båda i den nuvarande botaniska trädgår- den intill år 1900 såsom frigidarieväxter i träbaljor odlade idegranarna, såsom LINNÉS lefnadstecknare påstår, med all sä- kerhet varit Linnéaner, så måste vid trädgårdens flyttning ett par sådana förts öfver fran den gamla trädgården! 1 Märkas må, att Taxus redan 1787 fanns i den dåvarande slottsträd- gården. Härom upplyser en handskrifven förteckning af Ap. AFZELIUS, som F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÅRD. 25 och antingen redan då eller sedermera insatts i krukor eller baljor och sedan alltfort öfvervintrats inne, men om somrarna utflyttats i det fria. Ett sådant antagande omöj- liggöres dock däraf att THUNBERG i sin senare, ofta förut åbe- io b e ey. COL kol Ye) X2) oleh A m - a a . La : E ¥ f j k E i | Y 4 0 t5 2 eo E s here , T " lele:q D. y > «a! "3 wre a. Rohe} A \ Y TTC inp | m Y ei ” - | m oie Fe / 4 "m si (C39 oe geile LH enwu i Se) DL DLSLS er we) +7 = i EUM ) M Bild 7. Taxus baccata. Del af stamtvärsnitt. 9/, Foto. O. JUEL. ropade, är 1826 tryckta katalog öfver trüdgárdens växter icke upptar Tazus baccata, men väl en hel mängd andra ej säll- synta rent svenska växter såsom t. ex. Veronica verna, V. bland andra anteckningar af samme man finnes på Uppsala universitets biblio- tek. Den har öfverskriften: Växter planterade i slottsträdgärden 1787 och upptar 166 arter, bland dem Morus alba (n:o 126) Morus rosea (n:o 127), Taxus (n:o 154). 26 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 3. N:0 7. spicata, Salix glauca, Orchis conopsea m. fl. I detta fall be- styrkes också till fullo THUNBERGS katalog af G. WAHLENBERGS Catalogus generalis horti Upsaliensis af är 1815, ty i den an- fores ej Taxus baccata, endast Taxus canadensis. De bort- tagna exemplaren hade länge burit namnet Taxus baccata, såsom den ännu förefintliga (skiffer-) etiketten utvisar. Dessa voro, då de nedhöggos 112 år gamla. Af bild 7 visar sig, att årsringarna äro typiskt utbildade, fullt tydligt afgränsade från hvarandra. Dessa träds öden känner jag icke: icke när de tillförts trädgården, icke af hvad anledning de planterats i krukor. Det anser jag dock böra såsom fullt visst framgå af det före- gående, att de icke kunnat kvarlefva fran LINNÉS tid i någon annan mening än möjligen den, att de af någon LINNÉ- beundrare uppdragits ur sticklingar från något Taxus-träd i den gamla botaniska trädgården och sedan efter 1820 (omkring) öfverlämnats till botaniska trädgården såsom krukväxter. Morus alba. En anatomisk undersökning visar, att det nedtagna Morus alba-trädet var, då det fälldes, på sin höjd 123 år. De i all- mänhet breda årsmantlarna äro makroskopiskt mycket tydligt framträdande, och den mikroskopiska granskningen ådagalägger, att hvad som makroskopiskt framträder såsom en ärsring, verkligen är en sådan. Den fotografiska bild som fig. 8 åter- ger, lämnar icke rum för något tvifvel i detta afseende. Mindre ofta är vårvedens byggnad så starkt skild från höstvedens som i detta fall. En tydlig årsringbildning var också att vänta, då Morus alba är ett löffällande träd. Häraf skulle alltså följa, att detta mullbärsträd varit till sedan 1777. Det har följaktligen strängt taget lefvat, medan ännu LINNÉ var i lifvet. Men också, om det skulle hafva uppdragits i den Rudbeck-Linnéanska trädgården, har med säkerhet LINNÉ aldrig tagit någon som helst befattning med detsamma. Vid denna tid var det icke längre möjligt för 1 Taxus canadensis finnes icke numera i trädgården, men möjligen har WAHLENBERG under dessa namn förstått en Taxus baccata, f. fastigiata. Kanske är det rent af ett äldre exemplar tillhörande denna form, ännu i dessa dagar etiketteradt Taxus canadensis, som af WAHLENBERG här åsyftas; det förefaller dock att vara väl ungt, men möjligen växer denna form sva- gare och långsammare än den typiska. F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÄRD. 27 LINNÉ att komma ens ut i den för honom under hans krafts dagar sa kära trädgården och hans själs öga var dä förmör- kadt äfven för Floras, för honom i det sista sa kära barn. Äfven från ålderns synpunkt är det alltså omöjligt att anföra detta gamla Morus-träd, såsom en »Linnean». à s LT mer, em sn.” ; uai M ©. we adhe TOU w.— e» ""*9 4 in,“ ~ - ee Bes Sp hee ng qiti: LITTIL li. EN Bild 8. Morus alba. Del af ett stamtvärsnitt. Foto. O. JUEL. Men efter hvad mullbärsträdens historia i Uppsala botani- ska trädgårdar har att meddela, har detta hvita mullbärsträd med stórsta sannolikhet för att icke säga »all säkerhet» icke någonsin tillhört LrxNÉs trädgård. Jag skall därför i största korthet anföra hvad jag härom varit i tillfälle att ut- forska. 28 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 7. Enligt Hortus Upsaliensis 1748 odlades vid denna tid i botaniska trädgården två arter Morus, den ena med hjärtlika, sträfva blad, som identifierades med Morus fructu nigro C. BAuHINUS, den andra med glatta, snedt hjärtlika blad, identifierad med Morus fructu albo C. Bavutnus. Den förra torde man sålunda kunna anse vara hvad LINNÉ sedermera kallade Morus nigra, den senare Morus alba. På samma ställe (s. 283), läm- nar tillika LINNÉ den uppgiften, att den sträfbladiga arten odlades i frigidarium och understundom på fritt land (hospita- tur in frigidario et interdum sub dio), den glattbladiga på fritt land och i frigidarium (hospitatur sub dio et in frigidario). Dessa uppgifter synas mig böra tolkas så, att båda arterna, men företrädesvis den glattbladiga, sålunda Morus alba, odla- des delvis såsom frilandsväxter, alltså öfvervintrades ute, icke så, att de om sommaren höllos ute, under vintrarna inne i frigidarium. Åtminstone begagnar sig LINNÉ af ett annat ut- tryckssätt för det sistnämnda förfarandet. Så anges om Laurus (nobilis), att den »hospitatur in frigidario per hyemes sub dio estate». Sedermera synes LINNÉ hafva hållit Morus uteslutande sä- som frilandsväxt. Man torde kunna sluta detta däraf, att i de uppgifter om botaniska trädgården, som LINNÉ lämnade J. Busser för dennes beskrifning öfver Uppsala, Morus icke upp- tages bland frigidarie-växterna, men däremot anföres under rubriken: »Om de örter, som tala våra vintrar, där Morus mullbärsträd uppräknas bland de »åtskilliga utländska (träd), af hvilka trädgården prydes», tillsamman med sådana arter som Pinus Larix (Lärkenbom), Populus balsamifera, Robinie (Sibiriska ärtträdet), Pyrus sibirica, hvilka det säkerligen aldrig fallit LINNÉ in att behandla såsom frigidarieträd. I detta sammanhang må erinras om, att under denna tid odling af mullbärsträd äfven i Sverige drefs i stort för uppfödande af silkesmaskar och att under Lovisa ULRIKAS öfverinseende en mullbärsplantering anlagts vid Drottningholm, som år 1753 var så långt kommen, att silke i afsevärd mängd producera- des Gifvet är, att denna industri skulle på det högsta in- tressera den för allt praktiskt lagde och ifrande LINNÉ lik- som också att mullbärsplanteringen vid Drottningholm måste hafva förmått honom att i trädgården odla mullbärsträd så- som frilandsväxter; jfr O. T. S(andahl), Silkesodling i Nordisk Familjebok. F. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÅRD. 29 Man kan icke vara viss på, att den Morus, som upptages år 1748 och den som finnes anförd af BussER utgjordes af samma individ. Att så icke varit fallet, skulle man kunna sluta däraf, att Morus icke alls omnämnes bland den stora mängd växter, som 1753 demonstrerades i botaniska trädgården. För dessa har stud. J. C. Höser redogjort i en under LINNÉS presidium försvarad akademisk afhandling: Demonstrationes plantarum in Horto Upsaliensi 1753. Denna tillmäter för- fattaren eller respondenten nästan karaktären af en ny »Hortus Upsaliensis», dà den upptoge ett stort antal växter, som icke voro angifna i den af Linné 1748 utgifna Hortus Upsaliensis, men uteslite sådana, som han förut sett växa där, men nu saknades. Arbetets art bestümmes närmare genom följande uttalande: »Institui igitur hoc anno in Horto notare omnes, que hac «state fuere demonstrate ... Novum quasi hoc anno Hortum Upsaliensem exhibeo sistoque, ut videat Lector divitias apud mos vigentes». Antalet arter, som fórteckningen upptar, utgór ej mindre än 1,434 fördelade i 541 släkten efter Linnés begrünsning. Detta antal àr sä betydligt, att man redan hüraf bör kunna antaga, att det var allt af växtarter, träd- garden vid denna tid inneslöt. Svårt har man också att tänka sig, att Morus, om den verkligen funnits, icke skulle hafva blifvit demonstrerad, då detta varit händelsen med sådana växter som Laurus nobilis, Citrus medica, C. aurantium, Betula nana, Buzus-arter Quercus nigra, Juglans regia, J. nigra, J. alba, Fagus silvatica, Carpinus Betulus, Pinus Pinea, Thuja orientalis, Cypressus sempervirens, Salix-arter t. ex. S. Caprea, Taxus baccata, Ficus carica m. fl. och i all synnerhet som bada vid denna tid med anledning af den da började silkes- odlingen voro mycket viktiga ekonomieväxter och Morus nigra tillika officinell. — Såsom sådan finnes den upptagen i Hortus Upsaliensis af 1748. För åren 1780—1800 äro af THUNBERG tre arter Morus upp- tagna såsom förekommande i trädgården nämligen M. alba, M. nigra och M. rubra. De båda förstnämnda kunna antagas hafva kvarlefvat från 1769 och i så fall odlats på fritt land, men det är ingalunda uteslutet att de utgjorde nya exemplar. Vid denna tid var det helt säkert ingen svårighet att i Sve- rige få mullbärsträd, särskildt af sorten med hvita bär, så- lunda Morus alba, då drottning Lovisa ULrıkA omkring ar 1760 på Drottningholm hade »en betydlig mängd mullbärsträd 30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N: 7. och dà man odlade på kalljord Morus alba t. o. m. i Hernó- sand; jfr CHARLOTTE ÖSTBERG f. HILFLING, Vägledning för dem, som vilja odla mullbärsträd och uppföda silkesmaskar 1831, s.13. Att nägon förflyttning af mullbärsträd skett frän den gamla Olof Rudbeck-Linneanska trädgården till den nuvarande och dessa träd här hållits såsom kruk- och frigidarieväxter har jag intet skäl att antaga. Flera omständigheter tala hüremot. Åtminstone Morus alba fanns förut i den till bota- nisk trädgård omändrade slottsträdgården. Detta framgår af den förteckning af ADAM ÅFZELII hand öfver denna trädgårds växter 1787, som jag i det föregående (s. 24) anfört. Närmare upplysning lämnar en handskrifven Catalogus Horti Regie Acad. Upsaliensis, hvilken, så vidt jag förstår, redogör för slottsträdgårdens växter, just då den blifvit donerad till uni- versitetet för att ombildas till botanisk trädgård. Den upp- tar växterna under olika rubriker! såsom 1) växter planterade i Bosskagien 1787; 2) växter planterade på 4 rabatter, till höger om promenaden från slottet — Officinales och 3) växter planterade på 4 rabatter till vänster om promenaden från slottet. — Oeconomiska. Alla dessa rubriker, men isynnerhet de två senare kan jag icke tyda på annat sätt än att det här är fråga om slottsträdgården. Några Bosskagier funnos, så vidt jag vet, icke i den gamla botaniska trädgården och icke heller ledde väl dit någon promenad från slottet. Under ru- briken 1) upptagas 168 arter, däribland Taxus baccata, Thuja orientalis, Morus alba och Morus rosea.? Under rubriken 3 — Oeconomiska växter — anföras Lonicera 5 spec. Galanthus nivalis, Lilium Martagon, Dictamnus albus, Amygdalus nana, Robinia caragana, och frutescens äfvensom Morus alba m. fl. — Dessa Morus alba:exemplar synes hafva blifvit borttagna vid slottsträdgärdens omläggning till botanisk trädgärd. Jag sluter detta däraf, att "THUNBERG i sin katalog af den nya trädgårdens växter under de två första decennierna af 1800- talet icke upptar hvarken Morus alba eller Morus nigra blott en Morus constantinopolitanus. Lät också vara, att denna nu- mera betraktas såsom underart eller trädgårdsform af Morus ! Den förvaras på universitetsbiblioteket och har bibliotekspåskriften: Adam Afzelii samling? ? Denna är väl blott en trädgårdsform af någon annan art, kanske Morus alba eller M. rubra. Någon Morus-art med namnet rosea upptages icke i Index Kewensis. — F. R. KJELLMAN, LINNÉMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÅRD. 31 alba, så kan det icke råda något tvifvel om, att denna 1797 såsom egen art urskilda växt var för THUNBERG något nytt och något annat än han i katalogen 1780—1800 upptagit un- der namn Morus alba. Af skäl, som jag förut anfört, finner jag intet hinder för att antaga, att Morus alba saknades i botaniska trädgården under dess första tid, ehuru G. WAHLEN- BERG 1 sin Catalogus generalis horti Upsaliensis anger, att den liksom också JM. nigra fanns där, da denna katalog 1815 upprättades. | Om det sätt, på hvilket dessa af WAHLENBERG anförda Morus-arter odlades i trädgården, om på fritt land eller såsom frigidarieväxter lämnar katalogen ingen upplysning. Men då det icke kunde hafva varit obekant hvarken för THUNBERG eller WAHLENBERG att på Drottningholm 1760 för s. k. silkes- odling funnits »en betydlig mängd mullbàrstrád» eller atmin- stone att Morus alba odlats såsom frilandsväxt i Uppsala slottsträdgård vid den tid, då den omlades till botanisk träd- gård så är det föga sannolikt, att denna växt skulle i denna nya botaniska trädgård behandlats såsom frigidarie-växt. För växtens odling på fritt land talar en uppgift som finnes att läsa i den ofvan anförda CHARLOTTE ÖSTBERGS Vägledning för dem, som vilja odla mullbärsträd (1831). Jag tillåter mig att anföra den i sin helhet, då den är i flera afseenden myc- ket upplysande. Den lyder: »Uti Upsala Botaniska trädgård och på flera ställen i Östergöthland, äfven i Paradislyckan i Lund finnas på kall jord hvita mullbärsträd och t. o. m. svarta på Gottland och Triewald omtalar att i grefve BJELKEs trädgård i Stockholm var 1735 ett svart mullbärsträd, som räckte upp till första våningen, det var då 26 år gammalt och hade stått öfver vintrar, då andra fruktträd tagit skada». En här tillfogad not upplyser: »Vi hafva nu vid Bellevue ett par tusen 3 års gamla buskar, som äro uppdragna af frön och äro alla friska»; (sid. 14). Äfven senare fanns Morus alba odlad på fritt land 3 i Upp- sala botaniska trädgärd. Sa upptar en »Förteckning öfver trad och buskar i Upsala Botaniska trädgärd af ar 1869; Morus alba, L. och M. rubra L. såsom planterade på »gräsplanerna öster om orangerigárdem. Annu i denna dag finnes Morus alba såsom frilandsväxt i trädgården. Det är ett ganska stort träd, hvilket enligt uppgift af f. d. trädgårdsmästare FR. PETTERSSON funnits i trädgården under hela den tid, han var anställd vid trädgården, på senare åren förflyttad från en 32 ARKIV FÖR BOTANIK. ‚BAND 3. N:0 7%. annan del af trädgärden till den plats bland sina systematiska släktingar, den nu innehar. Detta träd utgjorde en af anledningarna till att det gamla frigidarieträdet 1900 borttogs. Under detta års så varma och torra sommar var frilandsexemplaret synnerligen prydligt. Det hade ett mycket rikt löfverk, hade utbildat en stor mängd nya, långa, kraftiga skott och stod på hösten fullt med mogna hvita frukter. Det syntes mig därför väl fylla det behof af studiematerial, som var erforderligt och i detta hänseende göra frigidarie-exemplaret ófverflódigt. Men det var icke blott af denna anledning jag lät förmå mig att fälla frigidarieträ- det. Att släpa detta ut och in med dess långa, grofva, knö- liga stam, och jämförelsevis rika och yfviga grenkrona, och med den väldiga balja, i hvilken det var planteradt, öfversteg mänskliga krafter och var rent utaf förenadt med lifsfara. Baljan var vid denna tid så sönderfrätt och murken, att, om trädet skulle hafva hållits längre, en ny ovillkorligen hade måst anskaffas och en omplantering måst företagas — hvilket skulle hafva fordrat icke blott mycket och i hög grad an- strängande arbete utan äfven för trädgårdens budget ganska kännbara kostnader. Något historiskt värde ägde trädet icke efter hvad trädgårdsmästaren försäkrade mig. Att det skulle vara en Linnéan, kände han icke. Hvad jag nu anfört bör vara tillräckligt att ådagalägga att så heller icke kan vara fallet. Men om detta också bör kunna anses bevisadt, så är det icke å andra sidan utredt, när och hvarifrån detta träd kom till botaniska trädgården, eller huru det händt sig, att under tider, då odling af Morus alba drefs i så betydande skala för silkesodling och t. o. m. upp-: drogs på kall jord i Härnösand redan under senare delen af . 1700-talet, ett exemplar af denna växtart under en lång tid- rymd blifvit behandlad såsom en frigidarievàxt i Uppsala botaniska trädgärd samtidigt med att samma växtart odlades pà kalljord och under ätminstone gynnsamma är kom till full utveckling — hvilket längt ifrán är fallet med alla kalljords- träd och buskar utan att dessa inburas i krukor och be- handlas för att icke säga misshandlas såsom frigidarieväxter. Några upplysningar härom har jag icke kunnat förskaffa mig ! Under de båda följande årens regniga och kalla somrar har detta liksom så många andra af trädgårdens träd och buskar lidit mycket utan att dock taga någon obotlig skada. OF. R. KJELLMAN, LINNEMINNEN I UPPSALA BOTANISKA TRÄDGÅRD. 33 lika litet som beträffande Taxus baccata, med hvilken denna växt delat samma öde. Jag tillåter mig att till sist anföra slutmeningarna af E. ÄHRLINGS Linné-biografi i Nordisk Familjebok, som lyda: »Mera förunderligt är, att valplatserna för LiwNÉs strider och segrar på andra håll bevara så få minnen af honom, så i Harte- kamp i Holland så — i Uppsala, där själfva den botaniska träd- gården vid Svartbäcken såsom ”liten och sanker’ blifvit utdömd. Ett af de få, om ej snart sagdt det enda ställe i världen, där ännu stumma och dock talande minnesvårdar hviska om LixNÉs ingripande i naturens hushållning genom acklimatise- ringsförsök är egendomen Hammarby, »Botanikens Tusculum»... där LINNÉ under sina senare år tillbragte sina ferier, anlade sitt »Museum in altis och sin sibiriska trädgård.» Jag tror icke att »den outtröttlige och entusiastiske Linnéforskaren d:r E. ÄHRLNG! skulle hafva fällt (1885) dessa om bedröfvelse, kanske också om en viss förebråelse mot Uppsala universitet för förgätenhet vittnande ord, om han under sina energiska och oaflåtliga spaningar efter Linnéminnen af hvarje slag, som han redan börjat, då han vid Uppsala universitet dref botani- ska studier för den filosofiska graden, hade lyckats vinna någon säker kännedom om, att Uppsala botaniska trädgård hyste så många från LixwÉs tid kvarlefvande växter, som TH. M. FRIES i Linnt, En lefnadsteckning uppgifver. 1 Jfr Tu. M. Fries, Bidrag till en lefnadsteckning öfver LiNNÉ. I. Akade- miskt program 1893, s. 5 Tryckt den 28 september 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 7. 3 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 8. Oxypetali species nove vel ab auctoribus spe | confuse. Auctore GUST. O. A:N MALME. Cum una tabula et 2 figuris. Die 8 Junii communicaverunt V. WrrTROCK et A. G. NATHORST. Nach dem Erscheinen meiner Arbeit »Die Asclepiadaceen des Regnell’schen Herbars»! hat die botanische Abteilung des naturhistorischen Reichsmuseums zu Stockholm grosse Asclepiadaceen-Sammlungen aus Südamerika erhalten. Eine zweite Reise ist auf Kosten der Regnell’schen botanischen Stiftung nach diesem Weltteile unternommen worden, und wührend derselben widmete ich den Asclepiadaceen eine be- sondere Aufmerksamkeit. Von in Südamerika ansässigen Botanikern hat die Abteilung durch meine Vermittelung auch zahlreiche hierhergehörige Pflanzen geschenkt bekommen, z. B. von den Herren Prof. Dr. J. D. Anısıts in Asuncion, Prof. Dr. E. AUTRAN in Buenos Aires, Prof. Dr. J. ARECHAVALETA- in Montevideo, Dr. J. Durra in Sao Leopoldo (Rio Grande do Sul) Dr. E. HASSLER in San Bernardino (Paraguay), Prof. Dr. F. Kurtz in Córdoba (Argentinien), Prof. Dr. C. ReEIcHE in Santiago (Chile), Prof. Dr. C. Spesazzını in La Plata und Apotheker T. SruckERT in Córdoba. Ausserdem hat sie durch Kauf Sammlungen erworben aus Argentinien und Bolivien ES Kungl. svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Bandet 34. N:r 7 (1900). Arkiv för botanik. Band 3. N:o 8. 1 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. No 8. von Lic. Phil. Ros. E. Fries, aus Brasilien von Ingenieur P. Dustin und aus Columbien von HERBERT H. SMITH. Diese Sammlungen enthalten mehrere neue Asclepiada- ceen-Species und geben auch sonst wertvolle Aufschlüsse über die geographische Verbreitung, die verwandtschaftlichen Be- ziehungen u. s. w. der betreffenden Pflanzen. In dem vor- liegenden Aufsatze beschreibe ich die neuen Species der Gat- tung Oxypetalum R. Br. (= Gothofreda VENTENAT) und be- nutze dabei auch die Gelegenheit, einige nomenklatorische Berichtigungen zu meinen früheren Arbeiten über Asclepia- daceen zu geben, sowie auch einige Synonyme aufzuklären. Dabei habe ich es nicht vermeiden können, die Aufmerksam- keit auf die »reformatorischen» Bestrebungen Dr. O. KuwTzE's zu lenken, die oft nur den Zweck zu verfolgen scheinen, neue Namen zu schaffen; denn von einer Untersuchung der in Frage stehenden Pflanze, von einer Prüfung, ob überhaupt irgend ein Name gegenwärtig vonnöten ist, sieht man bei ihm und seinen Nachahmern gewöhnlich nichts. Oxypetalum brachystemma MALME spec. nov. dab 1 hg Rami volubiles, pilis sat brevibus, patentissimis, mollibus, in sicco nonnihil lutescentibus pubescentes, internodiis elonga- tis, usque 18 cm. longis. Folia tenuia, longepetiolata (petiolo usque 3, cm. longo, pubescente, supra canaliculato), ovalia v. late ovali-elliptica, vulgo 6—12 cm. longa, 3—7 cm. lata, basi cordata, sinu brevi, raro usque 0, cm. longo, aperto, auriculas parvas, rotundatas separante, apice longe cuspidata v. acuminata, supra viridia et pilis sat sparsis, brevibus, multiseptatis ornata, subtus pallidiora et dense pubescentia v. tomentoso-pubescentia, nervis secundariis utroque latere vulgo 4, angulo circiter 30° exeuntibus. Inflorescentis extra- axillares, altern®, multifloree, umbelleeformes v. nonnihil ra- cemiformes; pedunculus vulgo circiter 1 cm., rarius usque 2 cm. longus, tomentoso-pubescens; pedicelli pedunculo bre- viores, vulgo 4—5 mm. longi. Alabastra florum anguste ovoldea, circiter 8 mm. longa, 4 mm. crassa, obtusa. Calyeis lobi e basi 0,5—0,» mm. lata sensim angustati, circiter 4 mm. longi, acuti, apice + recurvati, dorso (subtus) pilis sat ereb- G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOVAE VEL CONFUSA. 3 ris longisque, acutis, patentissimis, multiseptatis tomentoso- pubescentes, supra puberuli; glandule calycine 3:ne—5:ne, sat magne, subsessiles, ovoideze, obtuse. Corolle tubus cam- panulato-urceolatus, 4—5 mm. longus, extus pubescens, intus presertim superne valde barbatus; limbi lobi patentissimi, spiraliter tortuli, e basi vix 2 mm. lata sensim angustati, apicem versus sublineares, circiter 6 mm. longi, apice oblique obtusi, subtus puberuli (partibus in alabastro obtectis glabris), supra glabri. Corone squam:e minute, tenues, tubo corolle sat alte et tubo stamineo aliquantulum adnate, inter sese libere, subtriangulares, vix 1,5 mm. longs, 1— 1,255 mm. late, apice truncate, omnino exappendiculate. Gynostegium sub- sessile, 2—2,5 mm. altum; appendices apicales antherarum late ovato-triangulares, usque 0,5 mm. longe, 0, mm. late, apice obtusissime v. rotundate. Retinaculum crassum, ab externa parte visum lineare, 0,41—0,:5 mm. longum, circiter 0,12 mm. latum, apice rotundatum, basi paullulum emargina- tum. Caudicule descendentes, circiter 0,3 mm. long&, dente circiter 0,09 mm. longo, apice haud libero, ope membrane sub- hyaline cum parte inferiore retinaculi conjuncto munite. Pollinia obliqua, subrecta, ovoideo-oblonga, circiter 0,55 mm. longa, 0,25 mm. lata, basi rotundata, apice obtusissima. Styli rostrum e basi bulbiformi, crassa repente attenuatum, dein filiforme, alte (usque ad tertiam partem inferiorem) bifidum, ramis filiformibus, obtusis, seepe contortis. [»Corolla extrorsum dilute brunnea, introrsum alba. Rostrum styli basi roseolum, ceterum album». R. E. FRIES] Bolivia: Gran Chaco, Tatarenda (in ora silve. 19 17/3 02. Fries 1576. Specimina florentia); Argentina: Jujuy, pr. San Lorenzo (in spibus, medio Nov. 1893 leg. F. ScHULtz. F. Kurtz, Herb. argent. N:o 8163. Specimina florentia). Species valde peculiaris; transitum prebet ad Mitostigma DECAISNE. Affinis est O. eriantho DECAISNE, abs quo jam floribus multo minoribus; lobis corolle supra glabris recedit. 0. longipes MarwE spec. nov. Herba perennis; caules erecti, usque 30 cm. longi, simpli- ces, basi circiter 2 mm. crassi, pilis sat longis, mollissimis, albidis tomentosi v. pubescenti-tomentosi, internodiis brevibus, 4 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 8. N:0 8. 1,51—2,5 em. longis. Folia erecto-patentia, sat crassa, brevi- petiolata (petiolo vulgo 2—3 mm. longo), ovata v. ovato- ovalia, 2—3 cm. longa, 1—2 cm. lata, basi cordata, sinu brevi, angusto, aperto, auriculas rotundatas separante, apice acuta v. breviter acuminata (inferiora seepe obtusa mucronataque), et supra et subtus viridia, supra subglabra v. pilis raris ornata, subtus in nervis majoribus pilis sat longis pubescen- tia, ceterum subglabra, margine crebre ciliolata, nervo pri- mario subtus manifeste, secundariis sat inconspicue emersis. Inflorescentie extraaxillares, alternee, pauciflore (vulgo 3—4- flore), umbelleformes; pedunculus vulgo 1,5—2 cm. longus; pedicelli pedunculo subzequilongi, graciles, eque ac peduncu- lus tomentoso-pubescentes. Calyeis lobi lanceolati, circiter 4 mm. longi, 1,2 mm. lati, acuti, subtus (dorso) pilis longis, mollibus, patentissimis subtomentosi, supra glabri; glandule calycine numerose, + fasciculate, sat magne, sspe stipi- tate. Corolle tubus lobis calycis conspicue brevior, campa- nulatus, extus pubescens, intus presertim faucem versus ali- quantulum barbatus; limbi lobi patentes, lanceolato-oblongi, circiter 12 mm. longi, 4—5 mm. lati, apice obtusissimi v. fere rotundati, subtus pubescentes (partibus in alabastro ob- tectis glabris) supra presertim basin versus pilis brevibus sparsis puberuli. Corone squam:e imo tubo corolle et tubo stamineo adnate, e basi jam lata sensim dilatate, lingu- late, usque 4 mm. longs, circiter 2,5 mm. late, apice rotun- date et aliquantulum recurvate, introrsum dente apice longe libero, squamam szepe nonnihil superante munite. Gynoste- gium sessile, circiter 2, mm. altum; appendices apicales an- therarum ovato-ovales, circiter 1,2 mm. longs, 0,3 mm. late, apice rotundate. Retinaculum tenue, circiter 0,3 mm. longum, apice truncatum v. rotundato-truncatum, parte superiore sub- rectangulari, circiter 0,5 mm. longa, 0,2:—0,3 mm. lata, sat abrupte in partem inferiorem multo angustiorem transeunte. Caudicule subhorizontales, 0,1s—0,2 mm. longe, dente 0,3— 0,5 mm. longo, apice recurvato, subacuto, longe libero, cete- rum ope membrane subhyaline cum parte inferiore retina- culi conjuncto munitze. Pollinia subrecta, oblonga, 0,65—0,: mm. longa, circiter 0,? mm. crassa, utroque apice rotundata. Styli rostrum e basi sat crassa, bulbiformi sat repente atte- nuatum, fere usque ad basin bifidum, ramis filiformibus, + divergentibus, usque 6 mm. longis. - G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOVZ VEL CONFUSA. 2] Rio Grande do Sul: Cima da Serra, Boa Vista (in campis, mense Jan. 1903 leg. Dr. J. Dutra. N:o 529). Affine .O. campestri DECAISNE, abs quo differt indumento multo minus evoluto, inflorescentiis folia longe superantibus, pedunculo pedicellisque multo longioribus, lobis corolle patentibus. Corolle lobi secundum specimina optime conservata dorso albi v. albido-viriduli (in O. campestri badii). Quoad habitum Asclepias arvensis VELLOZO (a DECAISNE ad O. cam- pestre' relata) in speciem nostram sat bene quadrat. Quum autem neque icon neque descriptio ab auctore brasiliensi date ad speciem certe recognoscen- dandam sufficiant, hoc nomen mea sententia oblivioni tradendum est (ut etiam A. multicaulis VELLOZO !). 0. Arnottianum Bvzx. Index gen. et spec. ad DC. Prodr. Pars III (1855), p. VIII. GRISEBACH, Symbole ad floram argentinam (1879), p. 230. FouRnNIER in Flor. brasil. XCV (1885), p. 279 (e descript.). O. capitatum HookER & Arnot? in Hooker’s Journ. of Botany, I (1534), p. 288 (e descript.) [non Martius & ZUCCARINI|. O. microstemma FovRNIER in Flor. brasil. XCV (1885), p. 282. O. clavatum MaALME, Asclepiadacez paraguayenses (1901), p. 27. Distributio geographica hujus speciei late extensa: Para- guay (usque ad San Salvador et Sierra de Maracayu) — Rio Grande do Sul (usque ad Porto Alegre et Rio Grande oppid. — Uruguay — Córdoba — Salta. In herbario Reg- nelliano adsunt specimina e Rio Grande do Sul: Quinta pr. Rio Grande oppid. (195/1101. Marwz II: 268), Porto Alegre (19 757501, 19 577 & EE 02. Matme II: 1449), Cachoeira (19 19/102. Matme II: 1056) Cruz Alta (19 2/ı 02. Mame IT: 1166); Uruguay: Tacuarembö (Jan. 1899. J. ARECHAVALETA); Paraguay: San Salvador, Cerro Medina (Jan. 1908. J. D. ANISITS); Argentine prov. Safta: El Carmen (19 7/10 01. FRIES 625) et Córdoba: in viciniis urbis pluribi (STUCKERT 693, 975, 1060, 3771, 7599, 7704, 8759, 8869; GALANDER etc.). Floret imprimis mensibus Nov.—Febr.; folliculos maturos collegi mensibus Jan.—Mart. Variat quoad indumentum et ! Quomodo cl. Dr. O. KvxNTzE hane speciem omnino dubiam (iconem pes- simam absque floribus) eandem esse ac O. campestre DECAISNE dicere et ob eam rem nomen a DECAISNE datum supprimere potuerit, mihi sane non patet. Item valde mirum videtur, quod Kuntze O. parviflorum Fournier aliam speciem esse ac O. parviflorum DECAISNE contenderit, quum FOURNIER spe- cimen orig. Decaisneanum viderit et, adjectis tantum speciminibus Sellowianis, descripserit. In descriptionibus nulla differentia momenti gravioris adest. O. parvifolium FOURNIER contra omnino omisit O. KUNTZE. 6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 8. rostrum styli, quod brevius longiusve clavatum est. Jam lobis corolle atropurpureis v. fere badiis rostroque styli vinoso v. atropurpureo ab affinibus facile dignoscitur. n O. clavatum ‚est forma pilosior rostro styli longo. 0. pratense GRISEBACH. Symbole ad floram argentinam (1879), p. 231.1 O. integrilobum FOURNIER in Flor. brasil. XCV (1885), p. 279 (e de- script. — Non »integrifolium», ut lapsu calami interdum seriptum est). O. Kuntzei SCHLECHTER in Oesterr. botan. Zeitschr. 1895, p. 444 (e de- Script.). O. suaveolens SPEGAZZINI, Contribucion al estudio de la Flora de la Sierra de la Ventana (1896), p. 42. O. Arnottianum CHopat in Bull. de l'herb. Boissier, Tome VII, Appen- dix 1 (1899), p. 80 (non Bugs). MALME, Asclepiadaceen des Regnell’schen Herbars (1900), p. 57. Preterea forsan ad hane speciem pertineat Gothofreda oblongifolia Monowe in Annals N. Y. Acad. Sci. VII, Dec. 1892, p. 161. Species late dispersa: Paraguay (usque ad San Salvador) — Rio Grande do Sul (usque ad Cachoeira oppid.) — Uru- guay — Argentina, Buenos Aires (usque ad Sierra Ventana) et Cárdoba. In herbario Regnelliano adsunt specimina e Rio Grande do Sul: Cachoeira (Febr. 1893. Marne I: 596. — Jan. 1902. Marx II: 990); Uruguay: Tranqueras (Oct. 1900. J. ARECHAVALETA); Paraguay: in arenosis prope Concepcion (Oct. 1901. HassLEeR 7649) San Salvador, campos del Dr. Abente (Jan. 1897. J. D. Antsits); Argentine prov. Cordoba: in vieiniis urbis pluribi (Stuckert 3614, 3707, 3865, 5622, 9621, 9697; Kurtz 850 etc.) et Buenos Aires: Sierra de la Ven- tana (Nov. 1895. C. SPEGAzzINI) et Sierra Curá-Malal (Dec. 1899. (C. SPEGAZZINI). Floret imprimis mensibus Nov.—Jan.; folliculos maturos collegi mensibus Jan. et Febr. ! De ceteris Oxypetali speciebus Grisebachianis hec observanda: O. coccineum GRISEBACH, Plante Lorentz, p. 158, est O. coeruleum (D. Don) DECAISNE. OÖ. niveum GRISEBACH, Plante Lorentz., p. 158, postea ab auctore ipso ad EIGENER DECAISNE relatum est (M. niveum GRISEBACH, Symbole, p. 226). O. variegatum GRISEBACH, Symbole, p. 230, est Morrenie sp. [forsan sit M. connectens Matme in Bull. de l’herb. Boissier. Ser. IL Tom. III (1903), p. 65. — Specimen orig. Grisebachianum tamen nimis incompletum]. O. tenuiflorum GRISEBACH, Symbole, p. 230, est O. solanoides Hooker & ARNOTT. G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOVAE VEL CONFUSE. 7 0. brachystephanum Marwr. 0. Arnottianum var. brachystephanum MALME, Asclepiadacez para- guayenses (1901), p. 20. O. paraguayense CHoDAT in Bull. de l'herb. Boissier. Tome VII. Appen- dix 1 (1899), p. 80 (non SCHLECHTER). Est species inter O. pratense GRISEBACH et O. Arnottianum Burk intermedia; verosimiliter hybrida proles, quod tamen loco natali explorandum est. In Paraguay centrali multis locis collecta est. 0. uruguayense MALME spec. nov. Herba perennis usque 20 cm. alta, caudice brevi; caulis erectus, simplex, usque 2 mm. crassus, pilis longis, paten- tissimis, mollibus, albidis villosus v. subtomentosus, interno- diis 1,5—2,5 cm. longis. Folia erecto-patentia, sat brevipe- tiolata (petiolo 2—4 mm. longo), lanceolato-linearia, 4— 5,5 em. longa, 4—7 mm., rarius usque 10 mm. lata, basi rotun- data, apice acuta v. paullulum acuminata, et supra et subtus subviridia et pilis longis, sat crebris villosa, nervo mediano subtus + emerso. Inflorescentise extraaxillares, alternze, sat multiflore, umbellseformes; pedunculus 1—2,5 cm. longus; pe- dicelli multo breviores, vulgo 4—6 mm. longi, @que ac pedun- culus tomentoso-villosi, bracteis pedicello equilongis, subfili- formibus. Calycis lobi e basi 1,5—1,5 mm. lata sensim angustati, superne subfiliformes, acuti, usque 11 mm. longi, dorso pilis longis, multiseptatis villosi, supra basin versus glabri, ceterum puberuli; glandule calycine anguste oblong v. subfiliformes, obtuse, sat magne, numerosee, fasciculate. Corolle tubus brevis, campanulatus, circiter 3 mm. longus, extus parce villosus, intus fauce longe barbatus, ceterum subglaber; limbi lobi reflexi v. penduli, spiraliter tortuli, e basi 2—2,2 mm. lata sensim angustati, 7—8 mm. longi, apice oblique obtusi, dorso parce villosi, supra in stria me- diana presertim basin versus parce pilosi. Corone squame imo tubo corolle insert&, inter sese et a tubo stamineo liber, e basi rotundata, circiter 1,5 mm. lata sensim angustate, 4—5 mm. longs, fere usque ad basin bifide, lobis e basi lata 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 8. sensim angustatis, apice subacutis, parallelis v. superne paullulum convergentibus, sinu angustissimo, omnino ex- appendieulatz, glabre. Gynostegium subsessile, circiter 2,5 mm. altum; appendices apicales antherarum subreniformes, circiter 0,5 mm. longe, 1,—1, mm. late. Retinaculum crassum, ab externa parte visum obovato-oblongum, cireiter 0,65 mm. longum, 0,2—0,2 mm. latum, apice rotundatum, bàsi aliquantulum emarginatum. Caudicule subhorizonta- les, circiter 0,35 mm. longe, tuberculo v. dente obtusissimo v. rotundato, vix 0,1 mm. longo, ope membrane sub- hyaline cum parte infima retinaculi conjuncto munite. Pollinia curvula, Fig. 1. Oxypetalum uru. oblonga v. fusiformi-oblonga, 0,:—0,75 guayense MALME. Retina mm. longa, 0,2—0,25 mm. crassa, basi culum, caudicule pol- : : linia’ 9) subrotundata, apice obtusa. Styli ro- strum e basi sat crassa sensim atte- nuatum v. inferne subcylindraceum, usque 6 mm. longum, usque ad medium bifidum, lobis sensim attenuatis, subfili- formibus, apice acutis, + forcipitatis. Uruguay: Cuchilla Negra (J. ARECHAVALETA), ubi mense Nov. floret. Affine O. subcapitato MALME, abs quo imprimis lobis calycis longissi- mis et rostro styli longo nec non retinaculi caudicularumque indole recedit. Conferendum etiam cum ©. stigmatoso Fournier, mihi tantum e de- scriptione noto, quod tamen jam quoad rostrum styli valde differre videtur. He species tres ulterius examinandz; forsan sint varietates unius speciei. Cum Ozypetalo Martii Fournier affinitate, etsi minus manifesta, con- nexum est. Ö. tridens MALME spec. nov. Tab. 1, Hg. jJ. Herba perennis, caudice brevissimo; caulis erectus, stric- tus, simplex, usque 40 cm. altus, basi usque 3 mm. crassus, pilis longis, mollissimis, patentissimis, crebris, in sicco sepe lutescentibus tomentoso-lanatus, internodiis basin caulis ver- sus usque 5 cm. longis, sursum sensim abbreviatis, superne G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOVZ VEL CONFUSA. 9 eirciter 1,5 cm. longis. Folia erecto-patentia, supra pilis longis subaraneosa, subtus tomentoso-villosa; infima, que in speciminibus florentibus raro adsunt, sat longepetiolata (pe- tiolo usque 10 mm. longo), ovata, usque 3,5 cm. longa, 2 cm. lata, basi leviter cordata, apice obtusa mucronataque, rarius subacuta; cetera brevipetiolata v. subsessilia, ovato-lanceo- lata v. lineari-lanceolata, 3—5 cm. longa, 0,5—2 cm. lata, basi leviter cordata v. fere rotundata, apice acuta v. aliquan- tulum acuminata. Inflorescentie extraaxillares, alterne, sat multiflore, umbelle formes; pedunculus vulgo 0,5—1 cm. longus; pedicelli pedunculo paullulo longiores, 0,75—1 cm. longi, que ac pedunculus tomentoso-lanati. Flores magni. Calycis lobi anguste ovato-lanceolati, 6—7 mm. longi, 2—2,; mm. lati, acuti, subtus (dorso) tomentoso-lanati, supra glabri; glan- dule calyeine numerose, fasciculate, longe, filiformes. Co- rolle tubus late campanulatus, brevis, 3—3, mm. longus, extus in striis 5 pilosus, ceterum glaber, intus glaber; limbi lobi sat crassi, carnosi, dorso carinati, erecti, superne patuli, e basi circiter 3 mm. lata sensim angustati, usque 8 mm. longi, acuti v. saltem subacuti, extrorsum (dorso) in carina longepilosi, ceterum glabri, introrsum glabri. Corons squam:e imo tubo corolle insert:z, a tubo stamineo et inter sese libere, 5—5,5 mm. longs, parte (dimidia) inferiore subquadrata, cir- citer 3 mm. lata, usque ad medium v. altius bifide, lobis e basi sat lata mox repente attenuatis, dein sensim attenuatis v. subeylindraceis, obtusis, superne convergentibus, introrsum dente munit? e basi lata sensim angustato, subacuto, lobos equante, gynostegium versus sulco longitudinali lato ornato, extrorsum glabr&, introrsum basin versus carunculis binis submarginalibus et ad basin dentis item carunculis brevi- barbatis ornate, ceterum pr&sertim in parte inferiore + alte papillose. Gynostegium brevistipitatum (stipite crasso, 1—1,5 mm. longo), circiter 3 mm. altum; appendices apicales an- therarum ovali-suborbiculares, circiter 1 mm. longe, 0,9 mm. late, basi leviter cordate, apice rotundate. Retinaculum crassum, ab externa parte visum oblongo-lineare, inferne ali- quantulum angustatum, 0,9—0,5 mm. longum, circiter 0,15 mm. latum, apice obtusissimum, basi truncatum. Caudiculs subhorizontales, usque 0,45 mm. longs, dente 0,5:5—0,4 mm. longo, apice obtuso, valde recurvato libero, ceterum ope mem- brane subhyaline cum parte inferiore retinaculi conjuncto 10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 8. munite. Pollinia subrecta, paullulum obliqua, ovoideo-oblonga, circiter 0,7 mm. longa, 0,25—0,» mm. crassa, basi rotundata, apice obtusa. Styli rostrum brevissimum, bifidum, lobis mi- nutis, vix 0,5 mm. longis, obtusis, valde divergentibus. Folli- eulus fusiformis, usque 12 cm. longus, levis, tomentosus. Semina numerosa, ovato-oblonga, 5—6 mm. longa, 2,5—3 mm. lata, et dorso et ventre verruculosa, immarginata. (Corolle lobi extrorsum atropurpurei v. fere badii, introrsum albide. Corone squam:e albide, dente luteo-viridulo.) Rio Grande do Sul: Cruz Alta, sat parce in campis apricis, graminosis [mense Jan. 1902 specimina floribus folliculisque immaturis (II: 1160), mense Apr. 1893 specimina folliculis maturis permaturisque ornata (I: 772 B f) collegi]. Nulli speciei mihi e speciminibus visis note arctius affine. Conferen- dum est cum QO. incano FOURNIER, quod tamen e descriptione caule ramoso, foliis latioribus (»cordato-ovalibus»), inflorescentiis longioribus, folia superan- tibus, et folliculis crassis, inflatis differt. Ab O. campestri DECAISNE et affi- nibus squamarum corona, rostri stylaris retinacularumque indole longe recedit, Presertim ob indumentum squamarum corone (et ob formam intermediam hybridam) saltem ad interim prope O. confuswm MALME collocanda mihi videtur. 0. confusum MALME. Jab. d. die. 1 :O. coalitum Fourn.» MALME, Asclep. Regn. Herb. (1900), p. 62 [non O. coalitum Fournier in Flor. brasil. XCV (1885), p. 282]. Herba perennis (rarius suffrutex); caules erecti, stricti, simplices, 30—50 cm. longi, basi circiter 2 mm. crassi, pilis sat longis, patentissimis, mollibus, albidis villosi, internodiis 1—2 cm., rarius usque 3 cm. longis. Folia sat tenuia, erecto- patentia, subsessilia v. brevipetiolata (petiolo 1—2 mm., rarius usque 4 mm. longo); inferiora ovata, 2—3 cm., rarius usque 3,5 em. longa, 1,255—1,:5 cm., rarius usque 2 cm. lata; supe- riora ovato-lanceolata v. oblongo-lanceolata, 1,5—2,5 cm. longa, 0,—1 cm. lata; omnia basi rotundata v. paullulum cordata, sinu brevi, apertissimo, auriculas rotundatas separante, apice acuta v. paullulum acuminata, supra viridia et pubescentia, subtus pallidiora et pilis sat longis, mollibus villosa, nervis primario et secundariis subtus emersis et seepe violascentibus. G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOVE VEL CONFUSE. 11 Inflorescentie extraaxillares, altern®, pauciflore (2—5-flore), umbelleformes; pedunculus brevissimus v. subnullus; pedi- celli breves, vulgo 2—3 mm. longi, que ac pedunculus to- mentosi. Calyeis lobi anguste ovato-lanceolati, circiter 5 mm. longi, 1, mm. lati, acuti, subtus (dorso) dense pilosi, supra apicem versus puberuli, ceterum glabri; glandule calycine magne, vulgo 3:ne—d:ne, anguste oblongee v. filiformes, ob- tusissimee. Corolle tubus campanulato-urceolatus, circiter 4 mm. longus, 5 mm. latus, extus pubescens, intus fauce bar- / \ 2 Fig. 2. 1. Ozypetalum confusum MALME. 2. O. confusum Matme x tri- dens Martme. 3. O. tridens Matme. Rostrum styli, retinaculum, caudi- cule, pollinia. batus, ceterum glaber; limbi lobi erecto-patentes v. patentes, aliquantulum tortuli, e basi vix 2 mm. lata sensim angustati v. superne sublineares, 5—6 mm. longi, apice obtusissimi, marginibus + revolutis, extrorsum (dorso) pubescentes, in- trorsum glabri. Corone squam: tubo corolle prope basin insertz, inter sese liberze, superne conniventes, sat crasse, anguste ovato-lanceolate, circiter 4,5 mm. longs, 2—2,5 mm. late, in parte tertia summa v. fere usque ad medium bifide, lobis tenuibus, subcylindraceis, obtusissimis, inferne paralle- 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0&8. lis, superne paullulum divergentibus, extrorsum minutissime papillose, introrsum ad basin carunculis binis haud multum prominentibus, brevibarbatis et sub axilla loborum tuberculo magno semibifido, longebarbato ornate, ceterum tantum pa- pillose. Gynostegium sessile, breve, vix 2 mm. altum; appen- dices apicales antherarum ovato-suborbiculares (v. subreni- formes), circiter 0,9 mm. longe, 1—1,1 mm. late, basi leviter cordatze. Retinaculum crassum, ab externa parte visum oblongum v. superne paullulum dilatatum, circiter 0,75 mm. iongum, 0,18 mm. latum, apice rotundatum, basi truncatum. Caudieule horizontales, 0,25—0,3 mm. longs, dente 0,2—0,25 longo, recurvo, apice acuto longe libero, ceterum ope mem- brane subhyaline cum parte inferiore retinaculi conjuncto munite. Pollinia ovalia, leviter obliqua, circiter 0,4 mm. longa, 0,25 mm. crassa, utroque apice rotundata. Styli rostrum e basi crassa repente attenuatum, filiforme, circiter 1,5 mm. longum, inter squamas corone inclusum, apice integrum v. leviter bifidum (lobis leviter divergentibus). Follieulus fusi- formis, circiter 10 cm. longus, longe acuminatus, levis, pube- scenti-tomentosus. Semina sat numerosa, tenuia, ovalia v. ovato- ovalia, circiter 5 mm. longa, 3 mm. lata, et dorso et ventre verrucosa, sat late crasseque marginata, margine puberulo, preesertim basin versus dentato v. dentato-crenato. (Corolle tubus extus albidus v. luteo-viridulus, limbi lobi luteoviri- duli v. cerei. Corone squam:e inferne vinose v. purpura- scentes, superne albe. Styli rostrum album.) Rio Grande do Sul: in viciniis oppidi Cruz Alta, pluribi in campis apricis [mense Jan. 1902 specimina floribus follieulis- que immaturis submaturisve ornata (II: 1107), mense Apr. 1893 specimina floribus parcissimis folliculisque maturis per- maturisve ornata (I: 772 B) collegi]. O. solanoidi HookER & ARNOTT affine, etsi haud arctius. In »Die Asclepiadaceen des Regnell'schen Herbars» omnino immerito cum O. coalito FOURNIER conjunxi. Que species, quoad affinitatem mihi adhuc plane dubia, differt internodiis multo longioribus (vulgo circiter 4 cm. longis), foliis sub- triangularibus, circiter 3 cm. longis, 2,25 cm. latis, apice acutis, basi rotundato- truncatis v. leviter cordatis, inflorescentiis sat multifloris, pedunculo sat longo (usque 1,5 em. longo), floribus. multo minoribus, corolle lobis patentissimis v. reflexis, squamis coronae subrectangularibus, apice profunde obtuseque emar- ginatis (»bicornutis» FOURNIER), introrsum omnino exappendiculatis nee non retinaculi caudicularumque indole (retinaculo sat tenui, ab externa parte viso G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOV# VEL CONFUSE. 13 late lanceolato, circiter 1 mm. longo, 0,25—0,3 mm. lato, ipso apice truncato; caudicule dente 0,25—0,4 mm. longo, apice longe libero, valde recurvato, acuto; polliniis oblongis v. anguste ovato-oblongis, 0,6—0,65 mm. longis, vix 0,2 mm. crassis, basi rotundatis, apice obtusis. — Cfr. K. SCHUMANN in ENGLER & PnaNTL, Die natürl. Pflanzenfam. IV: 2, p. 260!). 0. tridens Matme x O. eonfusum Marwur. Tab. 1, fig. 6. : In consortio specierum precedentium inveni specimen uni- eum inter ambas species omnino intermedium; manifesta est proles hybrida. Foliorum forma ut in O. confuso, indumen- tum ut in O. tridente. Pedunculus circiter 8 mm. longus; pedieelli circiter 5 mm. longi. Calycis lobi usque 7 mm. longi, 2 mm. lati. Corolle tubus urceolato-campanulatus, circiter 4 mm. longus; limbi lobi 6—7 mm. longi, 2,5 mm. lati, erecti, apice patentes v. paullulum revoluti, subobtusi, dorso leviter carinati, in carina longepilosi, ceterum pube- scentes, introrsum glabri. Coronz squame tubo corolle prope basin insert, circiter 4,5 mm. longs, 2,51—2,:5 mm. late, fere usque ad medium bifid:z, lobis subparallelis, obtusis, intror- sum in parte dimidia inferiore brevibarbate v. papillosce (lobis item papillosis) sub axilla loborum tuberculo v. dente liguleformi, apice emarginato, fere dimidium partem inferio- rem loborum :equante, brevibarbato munite. Gynostegium brevistipitatum, fere 3 mm. altum; appendices apicales an- therarum ovato-suborbiculares. Retinaculum ab externa parte visum oblongum, circiter 0, mm. longum, 0,2 mm. latum, apice rotundatum. Dentes caudieularum 0,2—0,3 mm. longi, superne valde recurvati, apice obtusi. Pollinia late oblonga, circiter 0, mm. longa, 0,2 mm. crassa, basi rotundata, apice obtusissima. Styli rostrum crasse conicum, 1—1,25 mm. altum (altius quam in O. tridente), ipso apice bifidum, lobis obtusis, valde divergentibus. 0. curtiflorum MALME spec. nov. Tab. I, Gg. 3. Suffrutex (v. herba perennis) parce ramosus, usque 35 cm. altus; rami erecti, usque 1,5 mm. crassi, pilis longis, mollibus, 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 8. sat crebris villosi (presertim ad nodos), internodiis 1—1,5 cm. congis. Folia sat crassa, brevissime petiolata v. sub- sessilia, ovato-ovalia v. ovato-oblonga, 1—2 cm. longa, 0,4a—1 cm. lata, basi fere rotundata v. leviter cordata, sinu aper- tissimo, apice obtusa mucronulataque, rarius subacuta, et supra et subtus obscure viridia et pilis longis, mollibus, spar- sis villosa, margine paullulum revoluta et sat crebre ciliata. Inflorescentie extraaxillares, alterne, pauciflore (vulgo 2— 4-floree); pedunculus subnullus v. brevissimus, usque 1,5 mm. longus; pedicelli pauliulo longiores, 2—3 mm. longi, seque ac pedunculus villosi. Flores sat parvi. Calycis lobi an- guste ovato-triangulares, 2—2,? mm. longi, circiter 1 mm. lati, acuti, subtus (dorso) pilis longis, mollibus, sat multi- septatis villosi, supra glabri; glandule calycine parvee, sin- gule, sepe omnino deficientes. Corolle tubus late campanu- latus, brevis, 15—2 mm. longus, usque 4 mm. latus, extus presertim in striis 5 longitudinalibus villoso-pubescens, intus sub axillis loborum brevibarbatus, ceterum glaber; limbi lobi patentissimi, apicem versus aliquantulum recurvati, e basi circiter 25 mm. lata sensim angustati, triangulares, 3—3,5 mm. longi, obtusiusculi, subtus (dorso) pubescentes, supra glabri. Corons squamee erecte, imo tubo corolle insertz, inter sese libere, sat crasse, e basi jam sat lata repente aliquantulum dilatate, dein transverse rectangulares, circiter 1, mm. longe, 2—2, mm. late, apice retuse, apice et mar- ginibus superne incrassate, glabre. Gynostegium sessile, cir- citer 1, mm. altum; appendices apicales antherarum sub- orbiculares, circiter 0,5 mm. longe, 0,75 mm. late, basi leviter cordate. Retinaculum crassum, ab externa parte visum sub- ellipticum, 0,45—0,5 mm. longum, 0,1s—0,2 mm. latum, apice obtusum, basi paullulum emarginatum. Caudiculz subhori- zontales v. aliquantulum descendentes, circiter 0,25 mm. longe, dente circiter 0.55 mm. longo, apice obtuso, leviter recurvato longe libero, ceterum ope membranz& subhyaline cum parte inferiore retinaculi conjuncto munit®. Pollinia recta, paul- lulum obliqua, leviter compressa, ovato-ovoidea, 0,451—0,5 mm. longa, usque 0,3 mm. lata, basi rotundata, apice obtusissima. Stigma brevissime conicum v. subplanum, leviter umbona- tum, umbone bifido. (Lobi corollae atropurpurei v. fere badii, basin versus luteo-virides. Corone squame luteols v. albide.) E | G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOVZ VEL CONFUSE. 15 Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Morro da Policia, in declivibus lapidosis glareosisve, apricis montis (mense Febr. 1902 specimina floribus ornata collegi. II: 1339). Species floribus brevibus, lobis corolle pro rata latis, stylo erostrato etc. distinctissima; quoad affinitatem dubia. Ad hanc speciem verosimiliter pertinet specimen folliculis immaturis (fusiformibus, pubescentibus) ornatum, quod in campo arenoso aprico inter Cascata de Hermenegilda et Pelotas oppidum collegi (18 '?/ı 92. I: 458 C) 0. argentinum MALME spec. nov. Tab. 1, fig. 4. Ditassa campestris GRISEBACH, Symbole ad floram argentinam (1879), p. 228 (quoad specimina argentina). !) Herba perennis, caudice brevissimo, caules emittente nu- merosos, usque 30 em. altos, erectos, simplices v. subsimplices, pilis sat longis, mollibus, sat crebris villosos, internodiis 1—2 cm., rarius usque 3 cm. longis. Folia erecto-patentia, brevipetiolata (petiolo 1—3 mm. longo), ovato-oblonga v. ovato-lanceolata (infima sepe ovato-ovalia) vulgo 1,25—1,:5 cm., rarius usque 2 cm. longa, 0,5—0,e cm. lata. basi rotun- data v. leviter cordata, apice acuta, rarius acuminata, et supra et subtus viridia et pilis longis, sat raris villosa (raro sub- glabra) margine sat crebre ciliata. Inflorescentie extra- axillares, alterne, pauciflore (vulgo 2—4-florz); pedunculus 0,51—1 cm. longus; pedicelli vulgo longiores, 1—1,5 cm. longi, eque ac pedunculus villosi v. pubescentes. Alabastra florum ovoidea, paullulum acuminata, acuta. Calyeis lobi e basi 0,5—0,9 mm. lata sensim angustati, 3,,—4 mm. longi, acuti, ! Specimen paraguayense (BaraNsA 1375) ad Oxypetalum paraguayense SCHLECHTER (Oesterr. botan. Zeitschr. 1895, p. 455) pertinet. Que species jam anno 1892 (Annals N. Y. Acad. Sci, VII, p. 163) a el. TH. Morone, qui etiam Baransa 1375, non tamen opus Grisebachianum citat, sub nomine Ditassa humilis descripta est. Hoc nomen postea [Bull. de l'Herb. Boissier. Ser. II. Tom. III (1905), p. 239] in Oxypetali genus transtulit cl. E. Hass- LER [Oxypetalum humile (Monoxc) HassLER] qui hanc ob rem Ozypetalum paraguayense CuopaAT (1899) servandum esse putat. Nostra sententia tamen nomen Morongianum oblivioni tradendum est, quum descriptio quoad characteres essentiales et quidem genericos erronea sit neque ad speciem recognoscendam sufficiat. Descriptio a cl. R. SCHLECHTER data contra brevis, at bona est et affinitatem rite indicat. Re vera enim adeo affines sunt Oxypetalum multicaule Fournier et Oxypetalum para- guayense SCHLECHTER, ut forsan melius pro varietatibus v. subspeciebus unius speciei habenda sint. 16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 8. subtus (dorso) pilis sat longis, pauciseptatis, patentissimis villosi, supra glabri; glandule calycine sat magne, cylindra- ce v. anguste oblongee, obtusissime, vulgo 3:ns—5:nse. Co- rolle tubus brevissimus, vix 1 mm. longus, late campanula- tus, extus parce pilosus, intus barbatus; limbi lobi patentes — patentissimi, lanceolati, circiter 6 mm. longi, 2 mm. lati, apice oblique obtusi, subtus (dorso) parce villoso-pubescentes, supra glabri. Corone squame imo tubo corolle inserte, inter sese liber:z, fere usque ad basin bifide, lobis late line- aribus, circiter 2 mm. longis, 0, mm. latis, apice oblique rotundato-truneatis, glabris, aliquantulum divergentibus. Gynostegium subsessile, circiter 2 mm. altum; appendices apicales antherarum late ovato-ovales, 0,04—0,65 mm. long, 0,,—0,55 mm. late, basi rotundato-truncate, apice rotundate. Retinaculum sat crassum, ab externa parte visum late oblon- gum, circiter 0, mm. longum, circiter 0,18 mm. latum, apice rotundatum, basi emarginatum. Caudicule subhorizontales, 0,2—0,25 mm. longs, tuberculo v. dente brevissimo, obtusis- simo, circiter 0,05 mm. longo, ope membrane subhyaline cum parte inferiore retinaculi conjuncto munitz. Pollinia recta, oblique ovoidea, 0,45—0,5 mm. longa, circiter 0,25 mm. lata, basi rotundata, apice obtusissima. Styli rostrum usque 4 mm. longum, parte tertia infima subeylindracea, ceterum bi- fidum, lobis semifusiformibus v. paullulum foliaceis, obtusis, divergentibus v. forcipitatis. Uruguay: Tacuarembö (Nov. 1895. J. ARECHAVALETA); Argentine prov. Córdoba: San Justo, Sacanta (specimina Dee, 1898 collecta communicavit T. Stuckert. 5998), estancia de: S. Miguel Rufino inter Cordoba et Santa Fé (Nov. 1900. C. SPEGAZZINI) et ibidem, Pampa pr. Oncativo (specimen orig. Grisebachianum). Species O. paraguayensi SCHLECHTER affinis, abs quo jam inflorescentiis paucifloris, floribus multo majoribus nec non rostri stylaris caudicularumque indole recedit. A. m, . niveum GRISEBACH . gue oe oS Dee G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOV VEL CONFUSE. Index nominum. Asclepias. arvensis VELLOZO . multicaulis VELLOZO Ditassa. . campestris GRISEBACH . humilis " MoRONG . Gothofreda. . oblongifolia MORONG Mitostigma. Morrenia. . connectens MALME . Oxypetalum. argentinum MALME . . Arnottianum BUEK Arnottianum CHODAT, MALME . Arnottianum var. brachystephanum MALME . brachystemma MALME. . campestre DECAISNE capitatum HOOKER & ARNOTT clavatum MALME . coalitum FOURNIER . coalitum MALME . coccineum GRISEBACH . . coeruleum (D. DON) DECAISNE . . confusum MALME. . curtiflorum MALME . . erianthum DECAISNE . humile (MORONG) HASSLER Arkiv för botanik. Band 3. N:o 8. 17 pag. [59] for) — Mm Oc» Cc Ili UA na ae OY Ot — mM HH CQ OQ) Ww © gi Qo oOcoooooooooecooooooocooo ARKIV FÓR BOTANIK. BAND incanum FOURNIER . integrilobum FOURNIER Kuntzei SCHLECHTER longipes MALME Martii FOURNIER . microstemma FOURNIER multicaule FOURNIER niveum GRISEBACH . paraguayense CHODAT . paraguayense SCHLECHTER . parviflorum DECAISNE . parviflorum FOURNIER . parvifolium FOURNIER . pratense GRISEBACH . solanoides HOOKER & ARNOTT . stigmatosum FOURNIER . subcapitatum MALME suaveolens SPEGAZZINI tenuiflorum GRISEBACH . tridens MALME . tridens MALME xX anna MALME . uruguayense MALME variegatum GRISEBACH = £5 IQ a OC * LI ei SMW WDD DD BMD ARD 0 00 WS pooh no r5 t5 t5 "€ La 2) tr. tr. sq. sq. G. MALME, OXYPETALI SPECIES NOVZE VEL CONFUSA. Explicatio tabulae. 1. Oxypetalum confusum MALME. Pars caulis. 1/1. Flos. 3/1. Squama coronz ab externa et ab interna parte visa. 2. Oxypetalum curtiflorum MALME. Ramus. 1/1. Flos a latere visus. */ı. Flos a vertice visus. 4/1. Retinaculum, caudicula, pollinium. — ??/1. 3. Oxypetalum brachystemma MALME. Flos. 4/1. Retinaculum, caudicule, pollinia. ?°/ı. 4. Omypetalum argentinum MALME. Retinaculum, caudicula, pollinium. °°/1. 5. Oxypetalum tridens MALME. Flos. ?/ı. Squama corone ab externa et ab interna parte visa. 6. Oxypetalum tridens MALME X confusum MALME. Flos. ?/ı. Squama coronz ab interna parte visa. °/1. Tryckt den 21 juli 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. or e 19 2 DEREN - 7 a x 0. iniejgtileva. vB O0. Konst frost ER : % r LA An L4 M I : | ; x VV CLERI es: in of. dde" aw 1 A *" Bstudsi oitsoilaxa " Doreen: NOERNTES M. Ive th Ry Parcagua o Lesser hy Orc DHERCHTEI qp eile xy VETT ar tat de i sme de 8110109 ASIDE * GOMA TG sarei (Oo ieasbeyaque al j d xb » LAT Aso imi iei Soles) E. LA GLA TH OR DM on " ; Ci.” atiematent : [y htm MAI | |^. ‚ui: sin Bug BR. MM S PARU A. d *. are Bi 201 4« trä HAS ‚wuintliog ‚slımthn89 nf uu 2 " © OME TA Ad esteem ua) (xt 28 | 59 "ETT AT. à n % 4) FATIC UR I { i " EL : ps ainilioq \eiostboss pev siti iR "Lan ; = a | 4 * 1 E MIAME stb op are eo > f A qupinilloq Stairs laa . * * (M "B Aor M, wesen mnm quay 3G ; | : | ‚Be. abr shaq mrmini da te aumize dá 90109 RUM | P : NAR j 1 XY 3 ) AMA -musscuron X AMIAM sea iint s JG] & "7p B NE E E ; n M Pr ‚Ener errud Burst! da BIO gam p á E a - N D " | x bg > + RT, à RI : rc a : dd : " av © , AE ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 9. Eine Leguminose mit trimorphen Blüten und Früchten. Von ROB. E. FRIES. Mit zwei Tafeln. Mitgetheilt am 8 Juni durch V. B. Wittrock. Vor einigen Jahren fand D:r O. Kuntze am Rio Tapa- cari in Bolivia eine interessante Leguminose, die zweifelsohne den Cracca-Arten nahestand, sich von diesen aber durch ihren krautartigen Wuchs mit unentwickeltem Stamme, durch die Vorkommnis grosser chasmogamer und kleiner kleisto- gamer Blüten, durch Heterokarpie, Drüsenhaare u. a. unter- schied. Die Pflanze wurde von Harms! unter dem Namen Cracca Kuntzei zu einer Sektion jener Gattung geführt, welche er Neocracca benannte. In seiner Rev. gen. plant. III: 2 p. 68, wo die Art näher beschrieben wird, erteilt Kuntze dieser Sektion den Rang einer Gattung, wodurch ihr Name Neoeracca Kuntzei (Harms) OK. wurde. Als ein be- sonderes Kennzeichen führt er — wie erwühnt worden — die Vorkommnis sowohl kleistogamer als normaler Blüten und die damit im Zusammenhang stehende Heteromorphie der Frucht an. Die Fruchtformen und die chasmogamen Blüten hat Harms? kurz geschildert, hingegen aber den Bau der kleistogamen Blüten nicht untersucht. ! Vgl. ENGLER und PRANTL, Nat. Pflanzenfam., Ergänzungsband I p. 31. ? In ©. Kunze, Rev. gen. pl. III: 2 p. 69. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 9. 1 3 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 9. Im Januar 1902 traf ich an einem sandigen Flussufer bei Tarija im südlichen Bolivia (1,900 M. über dem Meere) ein einzelnes Exemplar dieser Art, das mit dem Kuntze’schen Exemplare des Berliner Botanischen Museums übereinstimmt. Es hatte reichliche normale, aber nur spärlich vorkommende kleistogame Blüten. Dagegen fand ich im Puna-Gebiet der nordargentinischen Provinz Jujuy eine dieser Art nahe- stehende, durch häufige Kleistogamie sich auszeichnende Form, von der ein reichlicheres Material, sowohl gepresst als in Formol, aufbewahrt werden konnte. Ihre Stellung N. Kuntzei gegenüber habe ich noch nicht sicher entscheiden können; dazu reicht das Vergleichsmaterial letzterer Form nicht hin. Vorläufig erblicke ich in meiner Form nur eine Varietät der N. Kuntzei. Zunächst sei hier eine kurze Diagnose geliefert: Neocracea Kuntzei (Harms) OK. var. minor nov. var. Herba annua, acaulis, humilis, ca. 5 cm. alta; radice crasso, albo; foliis rosulatis, unijugis cum impare, vel interdum biju- gis vel unifoliolatis, foliolis rotundatis, apice emarginatis vel brevissime acutis, jugalibus 8—10 mm. longis, 5—8 mm. latis, impart 10—17 mm. longo, 13—17 mm. lato; floribus cleisto- gamis mumerosis, chasmogamis in unaquaque inflorescentia soli- tariis vel binis, 10—12 mm. longis; pedunculis, calycibus et leguminibus sparse glandulosis; ceterum cum typo congruit. — Argentina, Puna de Jujuy: Moreno in locis arenosis, 3,500 m. s. m. [12 Dec. 1901; R. E. Fries n. 910]; Yavi, 3,900 m. s. m. [1 Jan. 1902; R. E. Fries 910a. Hieraus erhellt, dass die Varietüt sich von der Haupt- art hauptsächlich durch kleinere Dimensionen und durch die wahrscheinlich damit verknüpfte Reduktion der Blätter- paarenzahl, des Blütenreichtums der Inflorescenzen u. 8. w. unterscheidet. Indes sind in Bezug auf diese Form ganz besonders bemerkenswert einige Eigentümlichkeiten der flo- ralen Region, welche einer näheren Erörterung wert sein dürften. Taf. I Fig. 1 stellt ein junges Individuum in anderthalb- maliger Vergrósserung vor. Die Wurzel und das hypoko- tyle Glied haben bereits ein etwas geschwollenes, schmal spulenfürmiges Aussehen. Die beiden auf 3—4 Mm. langen FRIES, LEGUMINOSE MIT TRIMORPHEN BLÜTEN U. FRÜCHTEN. 3 Stielen aufsitzenden ovalen Keimblätter sind noch vorhanden, grün und offenbar funktionierend; sie sind 7 Mm. lang, 5 Mm. breit und im Gegensatz zu den Laubblättern unbehaart. Die epikotylen Internodien sind nicht gestreckt, so dass die 3 bisher entwickelten Blätter ein Rosettchen bilden. Die Figur zeigt jedoch auch, dass das Individuum bereits auf dieser Stufe zur Blüte und sogar Fruchtbildung gelangt ist. Die Blüten sind kleistogam und zwar zweierlei Art. In jeder Keimblattachsel erscheint eine kleine Anhäufung kleiner Knospen: eine Inflorescenz kleistogamer Blüten, welche das Stadium der Anthese, aber nicht das der Fruchtbildung er- reicht haben. Die andere Art sitzt hingegen in den Blatt- achseln in armblütigen Inflorescenzen; diese Blüten haben, wie ersichtlich, schon nahezu reife Früchte ausgebildet. Gehen wir zur Fig. 2 über, finden wir dort eine ältere, ausgewachsene Pflanze abgebildet. Die Wurzel ist noch mehr geschwollen und hat eine rübenähnliche Form. Die Spreiten der Keimblätter sind abgefallen, die Stiele aber zurückgeblieben, jene vorerwähnte Blütchenanhäufungen, wo jetzt eine Blume zur Fruktifikation vorgeschritten ist, stützend. Der Blätter gibt es mehr, und sie stützen zahlreiche Inflo- rescenzen jener kleistogamen Blüten, die sich teils auf der Stufe der Fruchtbildung, teils noch im Blütenstadium be- finden. Aber ausser diesen ist noch die gewöhnliche Art, die chasmogamen Blüten, entwickelt worden, und zwar aus einer der obersten Blattachseln. Uns begegnen demnach hier an der ausgewachsenen Pflanze sogar 3 verschiedene Blüten, zwei Arten kleistogamer Blüten und eine chasmogame Art. Bei genauer Musterung entdeckt man einen Unterschied in der Insertion zwischen den Keimblatt-Inflorescenzen und denen der Laubblätter. Während jene in der Achsel selbst sitzen, entspringen diese ein Stück den Stiel hinauf. Die Fig. 3 und 4 zeigen die Blattbasen zweier Laubblätter und thun den Platz der Blüten ein wenig den Stiel aufwärts dar; ihre Insertionsstelle wechselt indes sehr, ich habe sie sogar nahe den Nebenblättern, 5 Mm. von der Achsel ent- fernt, entspringen sehen. Die Figuren zeigen aber auch noch, dass es nicht nur eine Inflorescenz gibt, sondern ihrer zwei oder drei, im Zickzack in der Längenachse des Blatt- stiels geordnet und sich in basifugaler Folge entwickelnd. Jede einzelne trägt 1—3 Blüten. An den von mir beobach- 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 9. teten Exemplaren hatte nur die unterste dieser Blätenstand- achsen, welche zugleich die kräftigste war, chasmogame Blüten entwickeln können. Die Blüten werden von linearen Bracteen gestützt; Vorblätter fehlen. Die Blütenstände sind racemösen Types, was bei einem Vergleich mit den reich- blütigeren Inflorescenzen der Hauptart am deutlichsten erhellt. Die Kenntnis vom Bau dieser Laubblattinflorescenzen erleichtert die Deutung der aus den Keimblattachseln her- vorwachsenden, deren minimale Dimensionen sonst der Unter- suchung Schwierigkeiten bieten. Sie bestehen thatsächlich aus Kurztrieben, welche direkt aus der Achsel entwickelt werden und äusserst dichtgedrängte, sehr reduzierte Blätter tragen, an denen bei der Vergrösserung immerhin der Blatt- fuss, .die nur 1 Mm. langen Nebenblätter und ein !/» Mm. langes Spreitenrudiment unterscheidbar sind. Auf den Blatt- fuss hin verschoben, genau wie es bei den eben beschriebenen Laubblattinflorescenzen der Fall, sitzen gewöhnlich zwei 1— 2-blütige Blütenstände, deren Achsen auf ein Minimum ver- kümmert sind. Die kleine Anhäufung in der Kotyledonen- achsel ist mithin eine sehr zusammengesetzte Inflorescenz, die den von den Laubblättern gestüzten Blütenständen nicht gleichwertig ist; sie entspricht hingegen morphologisch dem ganzen epikotylen Spross. Dadurch erklärt sich denn auch das obenerwähnte Verhältnis, dass sie eine andere Insertions- stelle hat. Epiphylle Inflorescenzen sind keineswegs gewöhnlich. Ü. DE CANDOLLE, welcher die bekannten Fälle zusammengestellt hat,! führt nur etwa 10 Gattungen aus neun verschiedenen Familien an; unter den Leguminosen ist Neocracca der erste Vertreter. Der epiphylle Platz des Blütenstandes scheint mir bei dieser Art am einfachsten durch die Theorie zu erklären sein, welche eine transversale Streckung der Achse voraussetzt. Für diese Hypothese spricht der Verlauf der Gefässstränge; man kann nämlich öfters an im Alkohol auf- bewahrten, durchsichtigen Exemplaren die Gefässstränge der Inflorescenzen sehr deutlich frei von denen des Blattstiels zur Achsel hinab verlaufen sehen. Die vorliegenden Ver- hältnisse scheinen demnach den von DE CANDOLLE (a. a. O.). ! C. DE CANDOLLE, Recherches sur les inflorescences epiphylles [Mém. de la Soc. de Physique et d'Historie naturelle de Genéve 1891. Volume supplé- mentaire ]. FRIES, LEGUMINOSE MIT TRIMORPHEN BLÜTEN U. FRÜCHTEN. 5 und von A. Gravis! ausgesprochenen Meinungen, die epi- phyllen Inflorescenzen seien Entwicklungen vom Blatte aus, nicht aber ursprünglich axilläre Knospen, zu widersprechen. "Übrigens ist zu bemerken, dass ich die Blütenstände der Neocracca niemals oberhalb der Nebenblätter habe entwickeln sehen, wogegen sie aber unterhalb derselben verschiedene Entsprünge haben konnten, bisweilen sogar fast tief unten in der Achsel. In der Familie der Leguminosen ist die Befindlichkeit serialer Knospen mit absteigender Sprossfolge eine allgemeine Erscheinung. ? Solchenfalls entstände bei einer transversalen Streckung der Achse der bei Neocracca auftretende Fall mit mehreren epiphyllen Knospen; die älteste würde unten, die jüngste oben sitzen, wie es für Neocracca beschrieben worden, und bei dieser Art wäre demnach schlechterdings die Spross- folge die der Leguminosen mit serialen Knospen in herab- steigender Folge, obschon scheinbar umgekehrt. Mustern wir nun den Bau der 3 Blütenarten, wobei es am zweckmässigsten sein dürfte mit den chasmogamen Blüten zu beginnen, welche nach dem allbekannten Papilionaceen- Typus gebaut sind (Fig. 5 und 8). Ihre Länge beträgt 10—12 Mm. Kelch grün, 5—7 Mm. lang, aussen angedrückt weiss- behaart und mit kugeligen gestielten Drüsen versehen; die Zipfel schmal lanzettenförmig, fast bis zur Basis geteilt, ausgenommen die beiden oberen, welche in mehr denn ihrer halben Länge verwachsen sind. Die Kronenblätter sehr gut entwickelt, blaugrau gefärbt (cesia), weissgestielt, die Fahne mit einem grossen, zentralen, gelbgrünen Fleck in der Mitte. Fahne rund, auf einem kurzen, schmalen Stiele aufsitzend, etwa 10 Mm. lang und 10—12 Mm. breit; Flügel umgekehrt eirund oder von der Form eines Zirkelsegments, das 8 Mm. lang und 3,—4 Mm. breit ist und von einem 2 Mm. langen Stiele getragen wird; die Blätter des Schiffchens halbkreis- förmig, 7—5 Mm. lang, 4—5 Mm. breit, auf 2 Mm. langen Stielen aufsitzend. Zehn Staubgefässe, 10 Mm. lang; das Vexillarstaubgefáss frei, die übrigen auf zwei Drittel ihrer Länge verwachsen; Pollenkörner kugelig, 28—30 u im Durch- ! In Comptes-Rendus des séances de la Société Royale de Botanique de Belgique. Année 1891 pag. 29—31. ? H. Wyner, Kleinere Beiträge zur Kenntnis einheimischer Gewächse, in Flora 1860, pag. 21. 6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 9. messer, glatt. Fruchtknoten fadenförmig, gerade, 6 Mm. lang mit ca. 6 Samenanlagen; Griffel 5—6 Mm. lang, an der Basis aufwärtsgebogen, so dass der obere Teil rechtwinklig gegen den Fruchtknoten absteht, die obere Hälfte mit weissen auf- warts gerichteten Härchen besetzt; Narbe kopfförmig, oben mit Narbenpapillen. Die aus den Laubblattachseln entwickelten kleistogamen Blüten haben hingegen das Aussehen kleiner (2,5 Mm. langer), länglicher Knospen, welche von den 5 behaarten Kelchzipfeln ganz bedeckt sind (Fig. 6 und 9). Kronenblätter fehlen gänz- lich; unter all den zahlreichen von mir untersuchten Blüten besassen nur zwei ein paar Rudimente von Kronenblättern, und zwar waren es häutchenähnliche, längliche oder S-förmig gekrümmte, nur 0,5:5—0,5 Mm. lange Blattbildungen, deren Identifizierung. mit den verschiedenen Kronenblättern kaum möglich war. Was aber die Staubgefässe betrifft, waren sie stets vorhanden und zwar ihrer 5, den Kelchblättern entgegen- gesetzt; demnach hat die Reduktion den inneren Kranz, die Kronenblattstaubgefässe, betroffen; vom obersten derselben, dem Vexillarstaubgefässe, fand ich in einer Blüte ein Rudi- ment in Gestaltung eines 0,25 Mm. langen weissen Fadens ohne jegliche Spur der Anthere. Die 5 vorhandenen Staub- gefässe sind alle frei. Die beiden oberen sind ein wenig länger mit 0, Mm. langen Fäden und 0,2—0,2 Mm. langen Antheren; bei den 3 unteren sind die entsprechenden Masse nur 0,3 Mm. und 0,16 Mm.; jene entwickeln reichlicheren Pollen als diese. Die Pollenkörner sind kugelig, etwa 28 u im Durch- messer, glatt und erheblich dünnwandiger als die der chas- mogamen Blüten. Der Fruchtknoten ist gleichmässig breit, länglich, 2 Mm. lang, etwas seitlich geplattet und hat 4——5 Samenanlagen. Griffel glatt, umgebogen, der Rückennaht des Fruchtknotens bis zu zwei Dritteln ihrer Länge anliegend (Fig. 9). Narbe kopfförmig, oben mit Narbenpapillen. Wenn wir schliesslich die Blüten der Keimblattinflo- rescenzen betrachten, finden wir sie den zuletzt beschriebenen am ähnlichsten. Wie diese sind sie kleistogam, aber noch mehr reduziert als sie (Fig. 7 und 10). Sie haben das Aus- sehen fast runder Knospen mit den behaarten Kelchblättern so dicht anschliessend, dass deren Grenzen kaum merklich sind, bevor man sie aufstochert. Ihre Länge beträgt kaum 1 Mm. Von den Kronenblüttern ist gar keine Spur geblieben, FRIES, LEGUMINOSE MIT TRIMORPHEN BLÜTEN U. FRÜCHTEN. 7 auch nicht vorn inneren Staubgefüsskranze. Vom äussern sind ausserdem die 3 unteren Staubgefässe geschwunden, nur die beiden oberen sind zurückgeblieben, beide Pollen ent- wickelnd, einschliesslich der Staubbeutel 0,35 Mm. lang. Fruchtknoten rundlich-oval, etwas seitlich zusammengedrückt, mit rückwärts gerichteten Härchen, ?/; Mm. lang; der Samen- anlagen gibt es gewöhnlich nur eins, bisweilen zwei. Griffel glatt, rückgebogen wie in den eben beschriebenen kleisto- gamen Laubblattblüten, mit der Narbe die beiden Staub- beutel berührend. Die Verschiedenheiten im Baue dieser 3 Blütentypen gehen deutlich hervor durch einen Vergleich zwischen den Figuren 5, 6 und 7, welche die ganzen Blüten darstellen, den Fig. 8, 9 und 10, welche die Staubgefässe und das Pistill zeigen, nach- dem die Hülle entfernt worden, und schliesslich den drei auf den Fig. 15, 16 und 17 dargestellten Diagrammen. Der Anlass zur Bildung der kleistogamen Blüten ist zum Teil in deren unterirdischen Lage zu erblicken. Die in den Kotyledonenachseln sitzenden sind fast immer subterran, wenngleich nicht in höherem Masse, als dass die nicht be- sonders langen Keimblattstiele die grünen, assimilierenden Spreitehen über die Erdfläche erheben können. Die kleisto- gamen Blüten der Laubblattinflorescenzen sind hingegen im allgemeinen überirdisch, und in diesem Umstande liegt denn wohl die Ursache, dass wir bei einer Art zwei ausnehmend gut getrennte kleistogame Blumentypen antreffen. Bei beiden Typen sind die die kleistogamen Blüten kennzeichnenden Merkmale vortreflich ausgeprägt. Ihre Grösse ist erheblich reduziert. Sie blühen nie auf, sondern sind stets vom Kelch umschlossen. Der Schauapparat, die Kronenblätter, ist geschwunden! und die Zahl der Staub- gefässe ist reduziert. Die Staubbeutel habe ich nie sich öffnen sehen, der Pollen dürfte deshalb in ihnen keimen. Dies habe ich bei den kleineren, unteren Staubgefässen der Blüten der Laubblattinflorescenzen beobachtet, obschon es in Anbetracht der Stellung dieser Staubgefässe in der Blüte höchst unwahrscheinlich ist, dass deren Pollenschläuche je die Narbe erreichen können; in dem einen Blütentypus sind denn auch ! Vel. Trifolium polymorphum Poir., in deren subterranen, kleistoga- men Blüten die Krone geblieben; nach C. LINDMAN, Einige amphikarpe Pflanzen der südbrasilianischen Flora p. 949 (Ofversigt af K. Vet. Akad. Fórh. 1900. N:o 8, p. 939). 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 8 N:0 9. diese Staubgefässe geschwunden. Wie oben erwähnt wurde, ist der Griffel in den kleistogamen Blüten rückwärts um- gebogen und zwar so gestellt, dass die Narbe mit den Antheren der beiden oberen Staubgefässe in direkte Berührung kommt. Der Kontakt ist so fest, dass, wenn man den Kelch und die Spitze des Fruchtknotens mit je einer Pincette festhält und dann nach verschiedenen Seiten zerrt, die Staubbeutel nicht von der Narbe loslassen sondern die Staubgefässe an der Basis zerreissen und an der Griffelspitze hangen bleiben, wie es Fig. ll zeigt. Wovon dieser feste Kontakt herrührt, kann ich nicht sagen; durch mehrere solche mit der Narbe ver- einigte Antheren habe ich Längsschnitte gemacht, nirgends aber keimende Pollenkörner gesehen. Hier mag auch daran erinnert werden, dass die in den chasmogamen, entomophil gebauten Blüten vorkommende Behaarung des Griffels, die das Herauspumpen des Pollens aus dem Schiffehen bezweckt, in den kleistogamen Blüten fehlt, so dass der Griffel hier völlig glatt ist. Die 3 hier beschriebenen Blütenformen ind denn auch der Ursprung dreier ziemlich gut getrennter Fruchttypen, so dass diese Art auch in Bezug auf die Frucht trimorph ist, obschon nicht in so ausgeprägtem Masse wie betreffs der Blüten. Von den chasmogamen Blüten entwickelte reife Früchte gewahrte ich nicht, da diese Blüten am spätesten hervorkommen und während meines Aufenthaltes im Puna- Gebiete noch keine reife Früchte ausgebildet hatten. Auch von der Hauptart sind keine völlig reife bekannt; die am weitesten entwickelten verraten indes deutliche Abweichungen gegenüber denen der kleistogamen Blüten; sie haben eine lineare, etwas geplattete Form (Fig. 12) sind grün, weiss- filzig und mit gestielten Drüsen dicht besetzt, 3 Cm. lang und 3, Mm. breit, mit zahlreichen Samen. Aus der voll- ständigen Übereinstimmung im Bau und Aussehen des Frucht- knotens bei der Varietät und der Hauptart dürfte zu er- schliessen sein, dass auch die Früchte übereinstimmen. Die zweite Blütenart, die kleistogamen aus den Laub- blattachseln entspringenden, entwickeln kürzere, gewöhnlich 12 Mm. lange und 3 Mm. breite, géplattete Hülsen (Fig. 13), welche nur 3 bis 4 Samen enthalten, die rundlich-lànglich, etwas geplattet, schwarzbraun und glatt sind; bisweilen finden sich jedoch nur zwei oder gar nur ein Samen, wodurch FRIES, LEGUMINOSE MIT TRIMORPHEN BLÜTEN U. FRÜCHTEN. 9 ein Übergang zum folgenden Fruchttypus stattfindet. Sie sind von abwärtsgerichteten, weissen Härchen bedeckt; selten nach der Spitze hin mit ein paar Drüsen versehen. Sie sind mehr oder weniger emporragend, gewöhnlich überirdisch und grün, dann und wann wohl mal vom Sande überdeckt und dann blässer gefärbt. | Die aus den Keimblattinflorescenzen entwickelten Früchte stehen diesen zuletzt beschriebenen zunächst, zeichnen sich aber durch eine stärkere Reduktion aus (Fig. 14); gewöhn- lich ist nur ein, ausnahmsweise zwei Samen ausgebildet. Die Hülse ist deshalb gewöhnlich fast kreisrund, 3—4 Mm. im Durchmesser, selten länglich, geplattet. Wegen ihrer fast immer unterirdischen Lage ist sie blassgefärbt. Abweichend von dem Verhalten der vorigen biegt sich hier der kurze Stiel abwärts, die Frucht versteckt sich in der Erde und die rückwärts gerichteten Härchen tragen dazu bei, die Hülse im Sande festzuhalten. Die Kleistogamie und damit zusammenhängende Hetero- morphie der Blüten und der Früchte sind ja keineswegs un- gewöhnliche Erscheinungen unter den Leguminosen. Wie die kleistogamen Blüten im allgemeinen zeigen auch die der Leguminosen verschiedene Reduktionsstufen in Bezug auf die einzelnen Blütenteile. Was Neocracca Kuntzei var. minor betrifft, ist sie besonders bemerkenswert durch das Fixieren zweier Arten konstanter kleistogamer Blüten mit verschie- dener Platzanordnung, wodurch sie ein neues Exempel der so seltenen Pflanzen mit trimorphen Blüten ausmacht. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 9. 2 10 » ARKIV FOR BOTANIK. BAND 8. N:0 9. Figurenerklärung. "EHI. 1. Neocracca Kuntzei (Harms) OK. var. minor R. E. Fr. wo xn H OO 12. Junges Individuum. °/2. Ausgewachsenes Individuum. 1/1. Blattbasis mit zwei Inflorescenzen. ?/ı. > » drei » MEE T tar. II. 19. Neoceracca Kuntzei (Harms) OK. 5—11 und 13—17 » » var. minor R. E. Fr. Chasmogame Blüte. ?/ı. Kleistogame >» aus den Laubblattinflorescenzen. 19/1. > » » » Keimblatt- » PEST Andreceum und Gynseceum einer chasmogamen Blüte. °/ı. » » » » kleistogamen Blüte der Laubblattinflorescenzen. 1°/1. Andreceum und Gyneceum einer kleistogamen Blüte der Keimblattinflorescenzen. ?9/1. Griffel und Staubblätter derselben, von oben gesehen. Frucht (unreif) einer chasmogamen Blüte. ?/ı. » » kleistogamen » der Laubblattin- florescenzen. ?/ı. Frucht einer » » » Keimblattin- florescenzen. 3/2. Diagramm einer chasmogamen Blüte. » » kleistogamen » der Laubblattinflores- cenzen. Diagramm >» » » » Keimblattinflores- cenzen. a cii a Tryckt den 21 juli 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0-10. Beiträge zur Kenntnis der Hieracium-Flora Islands. Von H. DAHLSTEDT. Mit 10 Tafeln. Mitgeteilt am 8. Juni 1904 durch V. B. WrrrROCK und A. G. NATHORST. Die 'Hieracium-Flora Islands ist noch sehr wenig be- kannt. In der Litteratur, welche die isländische Flora be- rührt, ist dieser auch auf Island sehr reichen und vielgestal- tigen Gattung nämlich nur sehr geringe Aufmerksamkeit gewidmet worden. In seinen: »Bidrag til Oplysning om Islands Flora. 3: Hgjere Kryptogamer og Fanerogamer.» (Botanisk Tidskrift. 2 Rekke. 4 Bind. 1874) erwähnt Cur. GRÖNLUND nur fol- _ gende Hieracien, nämlich: H. floribundum Wımm., H. auricula L., H. alpinum L. und H. murorum L. In einer Anmerkung unter H. murorum L. führt er die Annahme Hornemanns von einem Exemplare des H. prenanthoides VILL. an, dass es aus Island stammen dürfte. — Von diesen habe ich in allen mir zur Verfügung gestellten Sammlungen das H. auricula gar nicht antreffen können. Es dürfte hier zweifellos eine Ver- wechslung mit einer Form von H. floribundum stattgefunden haben. In der »Islands Flora (1881) von CHR. GRONLUND ist das H. auricula L. ausgeschlossen worden, und die zuvor als H. floribundum | WiMM. bestimmte Pflanze wird hier H. flori- - Arkiv för botanik. Band 3. N:o 10. 1 2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. bundum WIMM. v. islandica Ler. genannt. Von H. alpinum L. ist eine Varietät leucotricha LaE aufgenommen, und bei H. murorum L. wird die sehr grosse Variabilität hervorgehoben. J. E. RosrRvP zählt in seinen: »Bidrag til Islands Flora». (Botanisk Tidskrift. 16 Bind. 1888) nur H. floribundum Wim. und H. alpinum L. auf, erwähnt ausserdem in einer An- merkung einige Formen, welche nach seiner Annahme dem H. prenanthodes Vinn. und H. sparsifolium Les angehören. Während seiner Reise nach Island im Sommer 1883 sammelte H. F. G. STRÖMFELT einige Hieracien, welche er im folgenden Jahre (in: Islands kärlväxter, betraktade frän växtgeografisk och Aoristisk synpunkt. Öfversigt af Kongl. Vetenskapsaka- demiens Förhandlingar. N:o 8. 1884) publizierte. Zwei der- selben sind von ihm benannt und mit kurzen Beschreibungen versehen worden, nämlich: H. Schmidti Tausch v. superba und H. dovrense Fr. *demissum. Die übrigen sind unter der Kollektivart: H. murorum L. aufgenommen und mit skandi- navischen Formen desselben verglichen worden. Vor einigen Jahren erhielt ich zur Bestimmung die Samm- lungen von isländischen Hieracien des botanischen Museums der Universität zu Kopenhagen. Fast gleichzeitig stellten mir die Herren Hzrer Jonson und STEFAN STEFANSON ihre während mehrerer Jahre zusammengebrachten Hieraciensamm- lungen bereitwilligst zur Verfügung. — Einige dieser Formen habe ich bereits in den beiden Aufsätzen von Helgi Jönsson: »Bidrag til Ost-Islands Flora» (1896) und »Floraen paa Snz- fellsnes og Omegn» (1899) behandelt. Da indessen ein ziem- lich grosser Teil noch nicht beschrieben oder nur unvollstän- dig beschrieben ist, halte ich es für zweckmässig in den folgenden Aufzeichnungen alles zusammenzuführen, was mir über die isländische Hieracium-Flora bekaunt ist, wobei ich gleichzeitig die Beschreibungen der schon publizierten For- men von neuem durchgesehen und erweitert habe. Meine Untersuchungen fussen sich also teils auf die in der botanischen Abteilung des naturhistorischen Reichsmu- seums zu Stockholm aufbewahrten von H. F. G. Strömfelt und anderen zusammengebrachten Sammlungen, teils auf das oben schon erwähnten Material aus dem botanischen Museum der Universität zu Kopenhagen sowie auf die besprochenen Sammlungen von den Herren Helgi Jónson und Stefan Ste- fänson. Im vorigen Jahre habe ich ausserdem eine sehr um- H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 3 fassende Sammlung von isländischen Hieracien zur Bestim- mung bekommen. Diese, welche von dem Herrn ÖL. Davıns- SON zusammengebracht worden ist, habe ich nur in der Aus- dehnung benutzen können, dass ich die neuen Fundorte ein- zelner hier beschriebenen Sippen aufgenommen habe. Die vie- len übrigen neuen Sippen werde ich in einem zweiten Ab- schnitte veröffentlichen. Belegexemplare der hier beschrie- benen Formen befinden sich sowohl in der botanischen Abteilung des hiesigen Reichsmuseums als im botanischen Museum der Uni- versität zu Kopenhagen. — Die isländische Hieracium-Flora hat sich unerwartet reich erwiesen und erbietet durch ihre Zusam- mensetzung in pflanzengeographischer Hinsicht sehr viel Inte- ressantes. Sehr auffällig scheint auf den ersten Blick die grosse Armut an Piloselloiden. Bei näherer Prüfung jedoch ist das Vorkommen von Repräsentanten dieser Gruppe auf der Insel eher als sehr überraschend zu bezeichnen. Die Piloselloiden haben nämlich ihr hauptsächliches Verbreitungsgebiet im mitt- leren Europa. Von dort nehmen sie gegen Norden und We- sten sowohl an Formenreichtum als an Individuenzahl all- mählich ab. In Skandinavien kommen sie immer spärlicher nach den Hochgebirgen zu vor, und hier steigen sie niemals höher hinauf als in die Birkenregion. — Die beiden isländi- schen Sippen schliessen sich den swecicum-artigen Sippen Skan- dinaviens sehr eng an, scheinen indessen eine ältere Stufe in der Entwicklung dieses Sippenkomplexes zu bilden, indem sie in vielen Hinsichten an H.croceum (LBLM) und Verwandte innerhalb der Collimina N. & P. erinnern. Sie sind ohne Zwei- fel als ein subalpines aus Skandinavien stammendes Element der isländischen Flora anzusehen. Was die in Gegensatz zu den Piloselloiden sehr arten- reiche Archieracien Islands anbelangt, können sie hinsichtlich ihrer Beziehungen zu anderen Florengebieten am zweckmäs- sigsten in folgenden Kategorien eingeteilt werden: 1) Formen, von welchen bisher keine nahen Verwandten ausserhalb des Florengebietes bekannt sind. Hierher ge- hóren: H. lygistodon, H. senex, » obtusangulum, » trichotum, > magnidens, , integrilaterum c. varr. » subobtusum, » longifrons, 4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 2. N:0 10. H. furfurosum, H. devians, » eretatum, » retifolium. 2) Formen, welche mehr oder weniger nahe Verwandte in dem skandinavischen Florengebiet besitzen. Dieser Gruppe ge- hört die Hauptmasse der isländischen Hieracien an. Es sind folgende Sippen: H. globiceps v. sericellum, H. prepallens, » petiolosum, » belonodontum, » kaldalonense, » macropholidium, » prematurum v. leucomallum, » theectolepium, » repandum, » aquiliforme, > Strömfeltii, » senectum, nordlandicum f., » congenitum c. var., » pieiniforme, » holopleuroides, » bipediforme, » atrichocephalum, » semibipes, » elegantiforme, » acidotoides. » demissum Strömf., » semiprolixum, » macrocomum. 3) Formen, welche auch in STREET ER vorkommen. Diese sind H. alpinum L.; Back#. und A. thulense DAHLST. mit der Unterart furvescens DAHLST. Die erstere ist eine allgemeine alpine Sippe, unzweifel- haft preglacialen Ursprunges, und in den Hochgebirgen Skan- dinaviens und Schottlands sowie auf (Grönland verbreitet. Sie kommt ausserdem in den europäischen Alpenländern vor. Die letztere hat eine sehr weite Ausbreitung in den nörd- lichen und centralen Hochgebirgsgegenden Skandinaviens. Sie ist unzweifelhaft auch von pr&glacialem Ursprung. Die Unterart furvescens DAHLsT. ist bisher nur aus den centralen Hochgebirgsgegenden Schwedens bekannt. Verwandte Sippen kommen in Schottland und in den europäischen Alpenlàn- dern vor. 4) Formen, welche entweder mit schottischen oder färö- ischen Sippen verwandt sind, oder mit westskandinavischen Formen in engerer Beziehung stehen. Diese sind H. areto- cerinthe, H. mesopolium, H. Schmidtii *superbum (STRÖMF.) und *chlorolepium, H. microdon, H. holopleurum und H. tynnotri- chum. Unter diesen sind in erster Linie H. arctocerinthe und H. mesopolium bemerkenswert. Beide gehören den Cerinthoi- dea Fr. an, einer Gruppe, welche in Europa eine entschieden H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. o südliche und westliche Ausbreitung von den Mittelmeerlän- dern, wo sie spärlich repräsentiert ist, bis nach der pyrenä- ische Halbinsel und von dort bis nach den Feréerinseln besitzt. Auf den britischen Inseln sowie auf den Feróer-inseln!) ist sie durch zahlreiche Sippen vertreten. Ohne Zweifel gehören sie dem atlantischen Florengebiete an. Das Vorkommen die- ser Sippen auf Island ist pflanzengeographisch von besonde- rem Interesse. Diese Funde scheinen mir nähmlich in sehr hohem Grade die Annahme von einer sehr späten postglacia- len Landverbindung von Schottland über die Feréer-inseln nach Island zu stützen. Von den übrigen zu dieser Kate- gorie gehörenden Formen hat H. holopleurum einen sehr nahen Verwandten H. cordifrons DAHLST. aus den Fröer-inseln, zu welchem es sich so eng anschliesst, dass man auf den er- sten Blick .sich geneigt fühlen könnte, beide als fast iden- tisch zu halten. Anderseits sind die übrigen Formen der- selben Verwandschaftsgruppe, zu welcher H. holopleurum zu führen ist, nämlich AH. holopleuroides und H. congenitum, im westlichen Skandinavien durch verwandte, obwohl etwas fer- ner stehende Sippen vertreten. Zu dieser Kategorie gehören weiter H. Schmidtii *superbum (STRÖMF.) und *chlorolepium. Diese besitzen äusserst nahe stehende Verwandte sowohl in Schottland als im westlichen Skandinavien, wo derartige Sippen vom mittleren Bohuslän in Schweden und südlichen Norwegen längs der ganzen norwegischen Küste bis nach Finnmarken ausgebreitet sind. Diese Formen gehören den Orea- dea Fr. an, welche ganz besonders Felsen und Bergabhänge an Meeres- oder Binnenseeküsten bevorzugen. Die um 4. Schmidtii sich gruppierenden Formen haben eine ausgepräg- ter westliche Ausbreitung als die übrigen Oreadea, welche, als Glieder in ein atlantisches Florenelement eingehend, früh- zeitig in das baltische Gebiet eingedrungen sind und dort einen Reichtum von Formen ausgebildet haben, während an- dere Zweige längs der norwegischen Küste bis nach Finmar- ken hervorgedrungen sind. Ferner gehört hierher H. sazifra- gum FR. *microdon, das, soweit mir bekannt ist, in Schott- land keine Verwandte besitzt, im Gegenteil aber an den nörd- lichen Küsten Norwegens mehrere eng verwandte Formen auf- zuweisen hat. Auf Grund des oben angeführten betrachte 1) Vergl. H. DAHLstEDT, The Hieracia from the Feröes. Botany of the Ferées based upon danish investigations. Part II. 1903. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. ich also alle diese unter Kategorie 4 erwähnten Formen als dem atlantischen Florengebietes angehörig. Repräsentanten dieser Flora sind, was anderer Gattungen anbelangt, sowohl auf den Faröer-inseln als auf Island angetroffen worden. lm Gegensatz zu dieser Sippen sind alle unter den Kate- gorien 1 und 2 (sowie 3) erwähnten Formen als ein alpines- subalpines Florenelement anzusehen, dessen nächste Verwandte vorzugsweise in Skandinavien zu suchen sind. Hiermit ist jedoch nicht ausgeschlossen, dass nicht ein Teil derselben auch auf den britischen Inseln Verwandte besitzen können; wie es sich aber in dieser Hinsicht verhält, ist auf Grund unsrer gerin- gen Kenntnis der Hieracien-Flora dieser Inseln gegenwärtig nicht möglich zu entscheiden. Vielleicht ist der Ursprung der zur Kategorie 1 geführten Formen auf diesen Inseln zu suchen. | Alle unter den Kategorien 1 und 2 erwähnten Sippen scheinen indessen für Island endemisch zu sein (was auch für Kategorie 4 gilt), und da sie ausserdem zum grössten Teil einigen skandinavischen Formen sehr nahestehen, unter sich aber meistens kleine Verwandtschaftsgruppen mit schwach diffe- rentiierten Formen bilden, so ist es wahrscheinlich, dass sie sich aus einigen wenigen während eines sehr frühen Abschnit- tes der postglacialen Zeitperiode eingewanderten Sippen aus- gebildet haben. Die Urformen, von welchen sie ausgingen, standen wahrscheinlich einigen skandinavischen (oder schot- tischen) Sippen entweder sehr nahe oder waren mit solchen identisch. Die Einwanderung derselben fand zweifelsohne frühzeitiger als die Einwanderung der aus dem atlantischen Gebiet stammenden Formen statt. H. alpinum L.; BACKE. und H. thulense sowie dessen Unterart H. *furvescens dagegen sind, wie ich schon hervorgehoben habe, von sehr hohem Alter und wahrscheinlich schon in preglacialer Zeit voll- ständig ausgebildet und fixiert gewesen. Ohne Zweifel fällt jedoch die Einwanderung derselben nach Island in eine frühe postglaciale Zeit. Die Sammlungen, welche mir bisher zu Gebote gestanden haben, sind, obwohl sie in einigen Hinsichten recht gute Auf- klärungen über die isländische Hieracium-Flora gewährt haben, jedoch bei weitem nicht so reichhaltig und erschöpfend, dass damit die Frage nach der Zusammensetzung und dem Ur- sprunge derselben endgültig gelöst angesehen werden kann. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 7 Die gemachten Funde haben jedoch schon viele interessante Fingerzeige zur Lösung dieser Fragen gewährt. Vergleichende Studien über die Hieraciefloren angrenzen- der Gebiete dürften nicht nur für die Kenntnis des Ursprun- ges und des gegenseitigen Verhältnisses derselben von Bedeu- tung sein, sondern werden zweifelsohne wichtige Beiträge zur Lösung anderer och nicht aufgeklärten pflanzengeographichen Fragen liefern. I. Piloselloidea N. & P. Hieracium floribundum Wimm™. & GRAB. H. Dahlst. Bidr. till Sydöstra Sveriges Hieracium-flora, I Piloselloidea, 1890: Kongl. Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar. Band 23. N:o 15. H. *islandieiforme n. subsp. | * Caulis ad 25 ctm. altus, gracilis, 0—1-folius, folio caulino lineari-lanceolato, acuto, inferne viridis, superne rubro-viola- ceus, pilis setiformibus, densis, summis basi nigra apiceque albido preeditis, interdum usque ad 5 mm. longis obtectus, medio glandulis sparsis, superne sub inflorescentia magis ma- gisque densis vestitus, inferne /floccis sparsis, in superiore parte crebris obsitus. Folia glaucescenti-viridia, basalia ex- teriora lingulato-lanceolata—oblonga, sat lata, obtusiuscula, basi angustata, supra medium latissima, interiora magis lan- ceolata angustiora, sat acuta, omnia mucronata, utrinque efloc- cosa, supra sparse pilosa, subtus, preecipue in nervo dorsali et in marginibus, pilis setiformibus, albidis vestita; foliwm caulinum lineare—lanceolatum. Inflorescentia glomerata, postea laxa, paniculata, acladio 5—12 mm. longo pedicellisque floccis densis, albescentibus, mediocriter glandulis et pilis albis, setiformibus, sepe 5 mm. longis obtectis. Involuerum atrovi- ride et e marginibus squamarum late viridibus v. albidis sat variegatum, efloccosum, pilis longis, albescentibus basi nigra, dense obtectum, mediocriter glandulosum, squamis sat angu- stis, interioribus late viridi-marginatis, exterioribus sublaxis, albido-marginatis, bracteis in acladio 2—3, in pedicellis 1—2, 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. albidis, dorso angusto, obscuro. Ligule sat dilute lutez. Sty- lus luteus. Ausbreitung: Médruvellir und Hramsurd (Stefan Stefan- son); Kviabakkjartun (St. St.); Hrani i Fljotum (St. St.); Eski- fjördur (H. F. G. Strémfelt).*) Steht unter den skandinavischen Sippen dem H. *rhodo- lepis NoRRL. am nächsten; ist zweifelsohne auch mit H. *éslan- dicum (LANGE) DAHLsT. sehr nahe verwandt. Unterscheidet sich von ersterem durch die lange, borstliche Behaarung und von letzterem durch die hellere Blattfarbe, flachere Blüten- körbe und hellgelbe Blüten. H. *islandicum (Lee) Danursr. Dautst., Adnotationes de Hieraciis scandinavicis I. Acta Horti Bergiani. Band 2. N:o 4. — Danrsr, Herb. Hier. Scand., Cent. XIII, n:o 15 (1900). Ausbreitung: Hrappsey (Helgi Jönson); Budir (H. J.); Midmörk (H. J.); Vallanes (H. J.); Kolfreyurstadir (H. J.); Höfdi (H. J.); Seydisfjördur (H. J.; C. Ostenfeld); Stöd (H. J.); Unaas (H. J.); Dvergastein (H. J.); Hvammur (H. J.); Solvahaina (H. J.); Hornafjördarseyar (Stefan Stefänson); Skridufellskogur (St. St); Seljaland (St. St.); Begisargil (St. St.); Hallgilstadir (St. St.); Vogur bei Myvatn (St. St.); Litla Borgarkatlar (St. St.); Mödruvallatün (St. St.); Setberg (St. St.); Hlidarfjall (Helgi Pjeturson); Dingvellir (Fridrik Svein- son) As i Heyranesi (B. Olufsson); Draflastódum (Sigurdur . Sigurdurson); Hafnafjordur (Gudm. Magnusson); Thingval- laró (C. Grönlund); Reydarfjord, Holmanes (C. Ostenfeld); Reykjavik (E. Warming u. Th. Holm). Diese Sippe scheint viel háufiger als die vorhergehende vorzukommen und ist über die ganze Insel ausgebreitet. Hin- sichtlich der Beschreibung verweise ich auf die oben citierte Abhandlung. !) In »Adnotationes de Hieraciis scandinavicis. I: Acta Horti Bergiani. Bd 2. N:o 4» habe ich diese Exemplare unrichtig unter H. *islandicum ge- stellt, H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 9 Il. Archieracia. 1. Alpina Fr. A. Alpina genuina Eurst. Vergl. M. ELFSTRAND: Hieracia alpina aus den Hochge- birgen des mittleren Skandinaviens. Upsala 1893. Hieracium alpinum L.; BACKH. Kommt in mehreren nur unbedeutend von einander ab- weichenden Standortsmodifikationen vor. Aus folgenden Orten von mir gesehen: Hrappsey (Helgi Jönson); Reykjafjeld in Olofsfirdi (Stefan Stéfanson); Vallneskinn (St. St.); Arnabotn (St. St); Allmangja (G. A. Pedersen) Alle diese Exemplare sind breitschuppig. Eine Modification mit schmäleren Schup- pen ist bei Geitahlid in Ingolfsfjord (St. St.) gefunden wor- den. Eine in der Behaarung der Hülle etwas an H. melano- mallum Danrsr. (Griffelfarbe jedoch gelb) erinnernde Form ist bei Hemruheidi (St. St.) angetroffen worden. Dieselbe Form auch bei Reikjaheidi zwischen Olofsfjordar und Fljota (Öl. Davidsson) Bei Matahlid (St. St.) kommt eine £. tubu- losa vor und bei Midmork i S. Isl. ist eine am obersten Sten- gelteil reichdrüsigere Form gefunden worden (H. Jónson). Hieracium globiceps Danrsr. Adnot. de Hieraciis scandinavicis I: Acta Horti Bergiani. Band 2. N:o 4. var. sericellum |)AHLST. Bei Helgi Jónson, Bidrag til Ost-Islands Flora: Botanisk Tidskrift. 20 Bind. 3 Hefte. 1896. Von der typischen in Herjedalen in Schweden vorkommenden Form durch folgende Merkmale verschieden: Aeussere Grund- blätter fast ganzrandig, spatenförmig, innere lancettlich, wenig gezühnelt; Stengelblätter gewöhnlich 2, untere länglich-lancett- lich mit der grössten Breite oberhalb der Mitte oder lancettlich, 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. + spitz; Hülle etwas länger mit schmaler, eirunder Basis und (sowie am oberen Teil des Stengels) mit längeren zahlreiche- ren Haaren bekleidet. | Ausbreitung: Norddalur in Lodmundarfjördur (H. J.). Eine sehr ähnliche Form ist bei Kviabakkjartün (St. St.) ge- funden worden. Auffallend ist die grosse Aehnlichkeit mit H. prematu- rum EnrsTR. var. leucomallum. Habituel stimmen diese Sippen mit einander fast vollkommen überein. Die gelbe Griffelfarbe spricht jedoch dafür, dass die obenbesprochene Form in die Nachbarschaft von H. globiceps einzureihen ist, von welchen sie am zweckmässigsten als eine Varietät betrachtet werden kann, wogegen der dunkle Griffel und die etwas längeren Köpfe des H. leucomallum demselben den Platz unter H. pre- maturum anweisen. Ob die Griffelfarbe, wie in vielen anderen Fallen, den Wert hat, welchen ich hier derselben beigemes- sen habe, muss ich jedoch dahingestellt sein lassen, bis nühere Untersuchungen in der Natur vorgenommen worden sind. Wie ieh mich durch die Untersuchung zahlreicher Exem- plare überzeugt habe, sind jedoch H. globiceps und H. pre- maturum, obwohl sie bisweilen auf den ersten Blick einander sehr ähnlich scheinen können, nicht nur durch die konstant ver- schiedene Farbe der Griffel, sondern auch durch die Behaarung- weise und den Kopfbau, andere Merkmale hier zu verschwei- gen, leicht von einander zu unterscheiden. — Vielleicht sind H. sericellum und H. leucomallum nur als extreme Variatio- nen einer und derselben Sippe aufzufassen, welche als ein Mittelglied zwischen den oben erwähnten skandinavischen Sippen betrachtet werden könnte. Sie wären in diesem Falle von sehr hohem Interesse, da sie einen genetischen Zusammen- hang der genannten skandinavischen Sippen anzudeuten scheinen. Hieracium kaldalonense n. sp. Tafel I, Fig. 1. Caulis c. 1 ctm. altus, gracilis, folio parvo lanceolato ad basin inserto v. foliolo lineari-subulato in superiore parte afixo instructus, monocephalus, inferne pilis mollibus, albis sat dense obtectus, superne pilis obscuris dense vestitus, floc- H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 11 eis in superiore parte densis a medio ad basin magis magis- que parcis obtectus, glandulis superne sat crebris, parvis. me- dio sparsis— parcis, basi subnullis obsitus. Folia basalia 4—5. exteriora ovalia, parva, dentibus sparsis minutis preedita v. subintegra, media oblongo-ovalia, obtusa—acutiuscula, subinte- gra — minute denticulata, intimum zque ac. fol. caulinum + anguste lanceolatum, subintegrum, exteriora parce, interiora in margine et in pagina inferiore, precipue in nervo dorsali, pilis mollibus, albis, longis sat dense vestita, in nervo dor- sali et in margine glandulis minutis, + crebris obsita. Fo- lium caulinum 1, anguste lanceolatum, prope basin insertum v. subulato-lineare, supra medium caulis, sepe prope involu- erum insertum, magis pilosum, fere eglandulosum. JInvoluerum 15—16 mm. longum, 5—6 mm. latum, gracile, cylindricum basi ovata, viridi-atrum, squamis paucis, exterioribus brevi- bus, angustis, atris, interioribus lanceolato-linearibus, in api- cem + longum, acutum protractis, anguste v. parum viridimar- ginatis, intimis + viridi-marginatis, subulatis, omnibus pilis longis, fuscescentibus, basi sat crassa atra, densis, glandulis sparsis et microglandulis crebris obtectis, efloccosis v. ad ba- sin squ. exteriorum floccis parcis obsitis. Calathidium sat ra- dians, 35—37 mm. diametro, sat obscure luteum, ligulis extus + pilosis, dentibus sat longis, apice breviter ciliatis. Stylus luteus. Ausbreitung: Kaldalon, einige wenige Exemplare (St. St.) Durch den winzigen Wuchs, die schmalen, ganzrandigen, inneren Basalblätter, die reichliche, am oberen Stengelteile dunkle Behaarung, durch den aufwärts wegen der reichlichen Flocken und schwärzlichen Haare rauchgrauen Stengel, sowie durch die langen, schwarzen Hüllen mit schmalen, ausgezoge- nen Schuppen ist diese Sippe sehr ausgezeichnet und erinnert hierdurch sehr lebhaft an Leontodon autumnalis L. v. Taraxaci L. Sie scheint mit dem H. apargieforme ELFSTR. aus den Hochgebirgen Jemtlands und Herjedalens in Schweden sehr nahe verwandt zu sein. Hieracium petiolosum n. sp. Tafel II, Fig. 1. Caulis e. 20—25 ctm. altus, gracilis, monocephalus, 1—2- folius, inferne pilis albis, superne pilis basi crassa nigra api- 12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. ceque canescentibus sat dense vestitus, ad medium floceis me- diocriter densis, superne densis obtectus, superne glandulis densiusculis basin versus frequentibus obsitus. Folia basalia sub anthesi 3—4, extimum late spathulatum, rotundato-trun- catum, breve petiolatum, medium + obovatum, intimum v. in- tima + ovalia, omnia longissime petiolata, obtusa—obtusiuscula, mucronata, basi + descendentia, dentibus sparsis, minutissi- mis, glanduliformibus instructa, in marginibus et in nervo dorsali eque ac in petiolo sat dense pilosa, in marginibus et in petiolo glandulis densiusculis, minutis obtecta. Folia cau- lina 1—2, infimum + elliptieum, longe petiolatum, sammum lineare-subulatum, sessile. Jnvolucrum sat parvum, angustum, cylindrieum, basi subconica, squamis exterioribus late lanceo- latis, obtusiusculis—acutis, interioribus linearibus, acutis, inti- mis longe subulatis, pilis densis, canescentibus basi brevi nigra, glandulis parvis, densiusculis inter pilos obconditis, floccis ad basin squ. exteriorum sparsis, ceeterum nullis vesti- tis. Calathidiwm parvum, ligulis extus sat pilosis, dentibus fere glabris. Stylus obscurus, siccus fere niger. Ausbreitung: Ásbirgihaug, selten (St. Stefánson). Durch die langgestielten, ganzrandigen Basalblätter und das untere Stengelblatt, sowie durch die kurzen Blüten sehr ausgeprägt. H. petiolosum ist zweifellos mit den skandina- vischen Sippen 4. petiolatum ErrsrR., H. purpurifolium ELFSTR. und H. flezuosum Les genetisch aufs engste verbunden. Un- ter diesen steht es dem H. petiolatum so nahe, dass man es vielleicht eben so gut als eine Varietät desselben auffassen könnte. Durch die an den Hüllen und am oberen Teil des Stengels dichtere und etwas längere Behaarung, die dichte Drüsenbekleidung am oberen Stengelstück und die viel länger gestielten, anders geformten Blätter sowie durch das lang- gestielte, breitere und kürzere Stengelblatt weicht es in dem- selben Masse von dem H. petiolatum ab, wie dieses von oben- erwähnten zwei Sippen. Es ist übrigens zu bemerken, dass H. petiolatum durch Zwischenformen mit H. purpurifoliwm verknüpft zu sein scheint. Auch H. fleruosum ist von dem letzteren bisweilen schwer zu unterscheiden. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 13 Hieracium prematurum ELFrsTR. var. leucomallum DAHLST. bei Helgi Jonson, Floraen paa Sneefellsnees og Omegn. Bota- nisk Tidskrift. 22 Bind. 2 Heft. 1899. — Tafel 1, Fig. 2. Von der typischen in Jemtland (Schweden) vorkommen- den Sippe durch folgende Merkmale verschieden: Die áussere Basalblätter spatelig, fast ganzrandig, die innere durch fast nur angedeutete, abstehende Zähnchen entfernt gezähnelt, mehr lancettlich, stumpf, alle lang und schmal gestielt; Stengelblütter 2, das unterste länglich-lancettlich, stumpf, + gestielt, entfernt kleingezähnt, zuweilen jederseits an der Basis mit je zwei längeren Zähnen versehen; Hülle mit reich- lichen, weissen, seidigen Haaren, welche auch am oberen Teil des Stengels vorhanden sind; Blüten kürzer und schmäler, an den Zähnchen kurz und sehr reichlich gewimpert. Auffallend ist die reichliche und seidige Behaarung der Hüllen, wodurch eine sehr grosse Aehnlichkeit mit A. globi- ceps Dauust. hervorgerufen wird. Die langgestreckte Form der Hüllen und die etwas in den Stiel herablaufende Hüll- basis sowie der dunkle Griffel sind aber Merkmale, die dem- selben einen Platz in der Nähe von H. prematurum ver- schaffen. Ausbreitung: Hagabakkar an Brüa-Jökuldal (Stefan Ste- fánson); Kaldalon (St. St.); Hofsfjall (St. St.); Hólahólur, Budir, Hellnar und Dröstarhöllgils (Helgi Jönson). Hieracium repandum Danursr. bei Helgi Jónson, Floraen paa Sneefellsnees og Omegn etc. — Tafel I, Fig. 3. Caulis 22—30 ctm. altus, flexuosus, monocephalus, 2—-3- folius, inferne mediocriter, superne sat dense pilosus, pilis in superiore parte caulis basi crassa nigris apice canescentibus, sub involucro sat dense, ceeterum ad fol. caul. medium medio- criter glandulosus, inferne glandulis parcis—solitariis obsitus, inferne sparsim, superne dense floccosus et sub involucro floc- cis crebris canus. Folia basalia 5—6, sat longe petiolata, ex- teriora obovata — suboblonga, intermedia + oblonga, omnia 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. supra medium latissima, basi sensim et longe decurrentia, in- ferne dentibus crebris, brevibus, acutis, subcurvatis preedita, superne breve, late et subobtuse denticulata, subundulata, in- timum interdum + lanceolatum, seepe magis acute dentatüm, exteriora sepe parce denticulata — subintegra. Folia caulina 2—3, infimum + petiolatum, fol. basali intimo simillimum, in- termedium sessile v. breve petiolatum + lanceolatum — lingu- lato-lanceolatum + acutum, crebre, breve et acute serrato- dentatum, summum + lineare, subulatum; omnia precipue in nervo dorsali + floccoso + pilosa, ceterum undique parce—spar- sim pilosa, in marginibus glandulis parvis obsita. Involucrum sat magnum, 15—16 mm. longum, c. 8 mm. latum, basi in cau- lem, apice incrassatum + descendente, squamis sat latis, + lan- ceolatis, exterioribus obtusiusculis — obtusis, interioribus + acutis, apice + albo-comosis, pilis sericeis, canescentibus, lon- gis, basi brevi, crassa, nigra, dense obtectis, glandulis parvis, sparsis — subdensiusculis obsitis, dense microglandulosis et ad basin squ. exteriorum parce stellatis. Calathidiwm 40—45 mm. diametro, luteum, dentibus ligularum longis, apice parce et breve papillosis. Stylus + virescens, siccus seepe sat ob- seurus. Ausbreitung: Myvatn in einer »Gjå»; Vadlaheidi (H. F. G. Strömfelt); Barkärdalsbrünir (St. Stefanson); Foss i Vopna- fird (St. St.); Hofsfjall (St. St.); Budir (Helgi Jönson). H. repandum steht dem H. prematurum (a. a. 0.) sehr nahe, von welchem es sich hauptsächlich durch die stumpferen und breiteren Blätter, die dunklen diekeren Hüllen mit brei- teren, mehr kurzspitzigen Schuppen, welche an der Spitze feine Haarschöpfchen tragen, und durch die sattgelbe Blüten- farbe unterscheidet. An der Hülle sind die Haare meistens dunkler, mit gröberen Fussteilen, und die Drüsen sind etwas kräftiger entwickelt. H. repandum scheint auch mit einer anderen skandinavischen Sippe, H. expansum Dauust. (Adnot. de Hier. scand. I: Acta Horti Bergiani. Band. 2. N:o 4) eine sehr nahe Verwandschaft zu besitzen. Die Grundblätter haben fast dieselbe Form und Bezahnung, die Stengelblätter sind jedoch bei H. repandum etwas besser entwickelt und haben gewöhnlich die grösste Breite oberhalb der Mitte. Die Hüllen sehen einander auf den ersten Blick sehr ähnlich. Die Behaarung ist jedoch bei H. expansum viel reichlicher H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 15 und dunkler als bei H. repandum. Bei diesem ist der oberste Teil des Stengels sehr schwach behaart und trägt spärlichere, aber kräftigere Drüsen, während bei jenem derselbe Stengel- teil sehr reichliche Haare und dichtgedrängte, feine Drüsen trägt. Nach dem untersuchten Material zu urteilen scheint H. repandum stets einköpfig zu sein, während bei H. expan- sum der Stengel fast immer verzweigt ist, mit langen, abste- henden Aesten. f. integrius n. f. A forma typica foliis parcius dentatis, dentibus latiori- bus preditis, longioribus et subtus minus pilosis caulegue su- perne sub nvolucro ad basin magis truncato, glandulis den- sioribus obtectis sat diversum. Ausbreitung: Dorgeirsfjördur (St. Stefanson); Budir und Hvammur (Helgi Jónson). Diese Form ist als ein Uebergangsglied zu H. alpinum L.; BackH. zu betrachten. Eine wahrscheinlich dieser Form sich anschliessende Sippe ist bei Hraunsvatn (St. St.) ange- troffen worden. Eine Form mit breiteren Basalblättern und einem lanzettlich-linearen Stengelblatt (Uebergangsform zur folgenden Varietät) kommt in Ostisland bei Eskifjördur vor (H. F. G. Strömfelt). var. pumilius n. var. Caule humiliore, sepe ad medium folio unico, lineari pre- dito, foliis basalibus parvis, plurimis late spathulatis—obova- tis, involueris brevioribus basi rotundata nec non pilis in apice caulis uberioribus glandulis sparsim immixtis a typo diver- sum. Ausbreitung: Hamruheidi; Hrófberg (St. Stefánson); Sey- disfjórdur in Ostisl. (H. F. G. Strómfelt). Diese Form weicht von der typischen Sippe durch ihren niedrigen Wuchs, kleine, breitere Blätter, kleinere und kür- zere Hüllen sowie durch den reichlicher behaarten, drüsen- ärmeren oberen Stengelteil ab. Möglicherweise ist sie nur als eine zartere, durch den Standort hervorgerufene Form zu betrachten. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. var. subrotundum n. var. Tafel I, Fig. 4. Caulis humilis, 10—13 ctm. altus, subaphyllus v. folio lineari-subulato preeditus, inferne sparsim, superne sat dense floceosus, + dense pilosus, glandulis densiusculis obsitus, mono- cephalus. Folia basalia, rosulis multifoliis adjectis, numerosa, pro caulis longitudine sat magna, exteriora rotundata, obtusa, intermedia + late obovata, obtusiuscula, interiora ovalia — late lanceolata subacuta, intimum s&pius + lanceolatum, acu- tum, exteriora sparsius et late dentata, sepe angulata, inte- riora precipue ad basin crebrius et ineequaliter, + anguste serratodentata, omnia + dense et longe pilosa, in marginibus densiuscule et minute glandulosa. Involucrum 12—14 mm. longum, c. 7 mm. latum basi ovata, squamis exterioribus line- aribus, obtusiusculis, mediis sat latis lineari-lanceolatis apice brevi obtusiusculo—subacuto, intimis cito in apicem acutum— subulatum attenuatis, pilis densis fuscescentibus basi brevi nigra et glandulis sparsis (— sat densiusculis), parvis obsitis. ey achidigm 45—50 mm. diametro, ligulis apice ciliatis. Stylo virescente, sicco sat nigro. Ausbreitung: Kolbeinsa (H. Jonson); Ostisl., Eskifjördur und Seydisfjördur (H. F. G. Strömfelt). Diese Varietät steht betreffs der Behaarung an der Hüllen der Hauptform am nächsten, weicht im übrigen aber sehr bedeutend von derselben ab und bietet durch den niedrigen, blattlosen, immer einköpfigen Stengel, durch die verhältnis- mässig grossen, breiten, fast gerundeten bis verkehrt eiför- migen, grob bis diehtgezähnten, stark behaarten Grundblätter, welche zur Blütezeit durch die Blätter der gleichzeitig häu- figst entwickelten Innovationssprossen vermehrt werden, ein sehr charakteristisches Aussehen dar. Die Hülle ist verhält- nismässig sehr kurz und breit mit eiförmiger oder nicht selten etwas herablaufender Basis, und die Schuppen sind sehr breit und lang. Am oberen Stengelstück gleich unterhalb den Hüllen sind die Haare spärlicher, die Drüsen-kürzer und zahl- reicher als bei den oben beschriebenen Formen. Sie ist viel- leicht als eine selbständige Subspecies anzusehen. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 17 Hieracium Stroemfeltii n. sp. Tafel I, Fig. 5. Caulis 10—20 ctm. altus, simplex — 2-cephalus, ramo brevi 1-cephalo, ex axillo fol. caul. infimi seepe evoluto, flexuo- sus, 1—2-folius, pilis sat densis, longis, inferne albidis, superne fuscescentibus basi crassa nigra, sub involucris + dense, inferne + sparsim floccosus, glandulis superne et in pedicellis sat den- sis, longis, basin versus magis magisque sparsis—raris (ima basi fere nullis) obtectus. Folia basalia 4—7, mediocriter petiolata, exteriora rotundata — ovalia, + obtusa, intermedia ovalia — anguste ovata, obtusa — obtusiuscula, omnia basi ovata — subtruncata, inequaliter et late dentata (exteriora sepe dentibus humilibus angulata, interiora dentibus latiori- bus et longioribus patentibus predita), intima ovata — lan- ceolata, interdum subrhomboidea basi decurrente, dentibus patentibus v. retroversis, latis, inzequilongis preedita, acutius- eula, omnia precipue in marginibus et in petiolis dense pilosa, subtus in costa subfloecosa; folie caulima 1—2, infimum + petiolatum, lanceolatum, subintegrum v. dentibus binis in utra- que latere infra medium preditum, acutum, subtus parce stellatum, undique dense pilosum, summum parvum, lineare; folia omnia in margine parce stellata et glandulis minutis predita. Involucra sat magna, 12—13 mm. longa, 7—9 mm. lata, basi rotundata, solitaria v. duo, alterum ex axillo folioli summi, bracteiformis evolutum, pedicello acladium usque ad 5 em. longum haud v. vix superante; squamis latiusculis, + lanceolatis, exterioribus obtusiusculis intermediis + acutis et intimis sat longe acutis v. subulatis, pilis longis canescenti- bus, basi brevi nigra crassiuscula dense vestitis et glandulis minutis, parcis, parum conspicuis obsitis. Calathidium 55— 40 mm. diametro, ligulis sat latis, extus dense pilosis, denti- bus longis, glabris v. fere epilosis, stylo obscure virescente, sicco fere nigro. Ausbreitung: Nordisl., Vadlaheidi (H. F. G. Strömfelt); Myvatn in einer »Gjå» (Strömf.); Begisardalur (St. Stefánson); Tjarnadalur (St. St.); Hofsfjall (St. St.) Durch die breiten, sehr langgestielten, mit unregelmässi- gen, groben und abstehenden Zähnen versehenen Grundblät- ter, durch das untere, fast ganzrandige Stengelblatt. und di Arkiv för botanik. Band 3. N:o 10. 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. kurzen, reichlich seidigbehaarten Hüllen mit nur spärlichen und kaum bemerkbaren Drüsen sehr ausgeprägt. Der Sten- gel ist meistens einfach; bei kräftigeren Pflanzen wird häufig von jeder Blattachsel je ein einkópfiger Ast entwickelt. Diese Aeste bleiben immer sehr kurz, der unterste erreicht kaum die halbe Länge des Internodiums, und der oberste bleibt ge- wöhnlich kürzer als das Akladium, dessen Länge in der Re- gel 4—5 cm. beträgt. Die Blattzähnen sind bei schwäche- ren Individuen häufig nur angedeutet, bei kräftigeren Exem- plaren verleihen die groben und breiten Zähne, welche häu- fig nur am einem Rande des Blattes vorhanden sind oder dort kräftiger entwickelt sind, dem Blatt ein sehr ausgepräg- tes Aussehen. Häufig sind die meisten Blätter, wie bei den äusseren gewöhnlich der Fall ist, wellig oder grobgekerbt- gezähnt. H. Stroemfeltii sieht in manchen Hinsichten den breit- blätterigen Individuen von H. leptoglossum DAHLST. v. euglos- sum Dautst. aus Herjedalen in Schweden sehr ähnlich und dürfte vielleicht mit dieser Form verwandt sein. Von allen Variationen dieser Sippe ist es jedoch sehr leicht zu unter- scheiden durch die breiten und stumpfen Grundblätter, durch den meistens einblütterigen Stengel, dessen oberster Teil kür- zer und spärlicher behaart ist aber zahlreichere und gröbere Drüsen trägt, und durch die weniger reichlich behaarten Hüllen, an welchen die Haare nicht abstehend oder zurück- gerichtet, sondern nach oben gerichtet sind, und an welchen ausserdem die Schuppen breiter und weniger scharf zuge- spitzt sind. Hieracium lygistodon n. sp. Tafel II, Fig. 2. Caulis c. 25 cm. altus, 1—3-cephalus, crassiusculus, sub- flexuosus, 2—3-folius, inferne sparsius, superne pilis sat lon- gis, sub involucris basi crassa nigra preeditis vestitus, floceis densiusculis, sub involucris densis obtectus, glandulis superne sat densis et longis, inferne parcioribus et ad basin raris, parvis obsitus. Folia basalia sub anthesi 5—6, exteriora ob- tusa, spathulata—suboblonga, undulata, sparsim dentata, basi in petiolum alatum, dentibus angustis, curvatis preditum sen- sim decurrente, interiora oblonga—lanceolata, acuta, sensim H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 19 decurrentia, a medio ad basin et in petiolo alato dentibus longis et parvis, inequaliter alternantibus, superne latiori- bus, inferne angustioribus, sepe curvatis predita, ceterum parce et late dentata—denticulata v. subintegra; folia caulina 2—3 lineari-lanceolata—linearia, superne sensim in bracteas abeuntia, summa fere integra, ex axillis ramum monocepha- lum, acladium c. 7 mm. longum valde superantem spe pre- dita, intermedia undulata et ad basin sspe dentibus curva- tis, subulatis instructa, omnia etiam basalia, in petiolo mar- gineque et subtus preecipue in costa dense pilosa, supra spar- sim pilosa, in margine et subtus in nervis glandulis sat cre- bris minutis obsita. Znvolucra magna, 16—18 mm. longa, 10 —12 mm. lata, nigrescentia, basi ovato-turbinata, squamis ex- terioribus paucis, latiusculis, viridescentibus, linearibus, ob- tusiusculis, + patentibus, interioribus lineari-lanceolatis, sat longis, acutiusculis—acutis, apice breve comosis, undique pilis densis, mediocriter longis, cinereis basi brevi, crassiuscula, nigra vestitis, exterioribus sparsim, interioribus dense, pr:eci- pue apicem versus, glandulis parvis obsitis. Calathidium c. 50 mm. diametro, gulis marginalibus sat longis, extus sat dense pilosis, dentibus sat ciliatis, stylo obscure virescente sicco sat nigro. Ausbreitung: Vallneskinn, einige wenige Exemplare (St. Stefänson). Eine sehr freistebende Sippe, mit keinen bisher aus Skan- dinavien bekannten Sippen näher verwandt. Habituell und betreffs der Hüllen und deren Behaarung hat sie eine ent- fernte Aehnlichkeit mit H. expansum Dautst., ist aber von demselben schon auf den ersten Blick durch die verschieden geformten und gezähnten Blätter leicht zu unterscheiden. Sie bildet ohne Zweifel ein Uebergangsglied zu den Xigres- centia. B. Nigrescentia. Hieracium obtusangulum n. sp. Tafel II. Fig. 4. Caulis c. 30 cm. altus, gracilis, inferne molliter pilosus, superne pilis sparsis brevibus basi nigra vestitus et glandu- 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. lis solitariis obsitus, superne dense, inferne sparsius flocco- sus, monophyllus. Folia basalia sub anthesi 4—5, longe petio- lata, petiolis pagina duplo longioribus v. eam :equantibus, exteriora elliptica—subrotundata, truncata—obtusa, basi sub- truncata, dentibus latis paucis obtusis angulata, intermedia + elliptica — obovata, + obtusa, basi late et sparsim angulato- dentata, dentibus late triangulari-rotundatis v. mammiformi- bus, interiora + ovato-lanceolata—oblonga v. intima ovato- lanceolata, sat acuta, basi in utraque margine dentibus 1—2, brevibus, latis, obtusiusculis, sepe in petiolum decurrenti- bus instructa; foliwm caulinum + sessile, + ovato-lanceolatum, acutum, dentibus parvis binis, acutis, in petiolo sspe evolu- tis proditum v. 2, infimum obovatum-—suboblongum, petio- latum, basi dentibus binis, humilibus preditum, summum, sessile, anguste obovato-lanceolatum dentibus parvis instruc- tum, interdum tertium adjectum, lineari-lanceolatum, acutum fere subintegrum; omnia in marginibus et in costa pilis mol- libus, longis, sparsis vestita, in utraque pagina pilis solita- riis—parcis preedita, in marginibus glandulis solitariis, minu- tis obtecta, subtus in nervo dorsali floccis (precipue in fol. caulinis) sat sparsis, in marginibus parcis obsita. Inflorescen- tia sat contracta, c. 3-cephala, acladio 9—10 mm. longo pedi- cellisque + superantibus crebre floccosis, pilis sat densis molli- bus basi crassa nigra et glandulis parcis (interdum longis) vestitis. Jnvolucra atro-viridia, 11—14 mm. longa, squamis exterioribus linearibus, obtusis, ceteris sat angustis, lanceo- lato-linearibus, intermediis protractis, obtusis, interioribus longe acutis—subulatis, omnibus apice + comosis, pilis densis basi sat crassa nigra, apice canescentibus, mediocriter longis, mollibus glandulisque parvis, sepe parum conspicuis vestitis. Calathidium c. 30—35 mm. diametro, ligulis apice ciliolatis, stylo viridescente, sicco obscuro. Ausbreitung: Skaptärhraun und Dorvaldsdalur (St. Ste- fánson). Diese Sippe sieht breitblätterigen Individuen von H. cur- vatum ErrsTR. sehr ähnlich, scheint aber mit demselben nicht näher verwandt zu sein. Betreffs der Behaarung erinnert sie ein wenig an ZH. lacistophyllum Danrsr., von welchem sie aber gut- verschieden ist durch die Blattform und durch Man- gel an .Drüsen.. Obwohl diese Sippe habituell und betreffs der H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 21 meisten Merkmale zu den Nigrescentia zu rechnen ist, erin- nert sie durch die feinen, mit kurzen, dunklen Fussteilen ver- sehenen Haare sehr an Alpina. Hieracium submurorum Lese. *nordlandieum DAHLST. Adnotationes de Hier. scand. I. Acta Horti Bergiani. Band 2. N:o 4. Eine Form, welche dieser Sippe gehörig ist, mit kleine- ren, schärfer gezühnten Blättern und reichlicher behaarten Blattstielen ist bei Dvergasteinn (Helgi Jónson) gefunden worden. (H. Danursr. bei H. Jónson: Bidrag til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte, 1896). Hieracium piciniforme n. sp. Caulis usque ad 50 em. altus, crassiusculus, 1-folius, in- ferne subglaber v. pilis raris, longis obsitus, medio pilis spar- sis et glandulis solitariis obsitus, superne pilis sparsis brevi- bus et glandulis paucis obtectus, apicem versus parce flocco- sus, ezeterum rare stellatus. Folia basalia + longe petiolata, exteriora spathulata—lingulata, + obtuse undulato-dentata, in- termedia oboblonga v. lanceolata, obtusiuscula — sat acuta, undulato-dentata v. dentibus sat latis, brevibus, sparsis pr:- dita, interiora + lanceolata dentibus sparsis, angustis, acuti- oribus, omnia basi + longe decurrentia, petiolis + glabris v. sparsim et longe pilosis, quam folia sepe duplo longioribus, in margine et in nervo dorsali parce pilosa, in utraque pa- gina sparsim pilosa—subglabra, in margine parcissime stel- lata et glandulis (etiam in nervo dorsali) solitariis, minutis obsita; foliwm caulinum lineare, sparsim et breviter subulato- dentatum v. lanceolatum, densius, acute et anguste denta- tum + acutum. Inflorescentia + contracta, 2—3-cephala, acla- dio 3—10 mm. longo pedicellisque + superantibus dense floc- cosis, dense et breve glandulosis, pilis brevibus basi crassa nigra sparsis—sat densis obtectis. Jnvolucra parva, brevia, 12—13 mm. longa, basi ovato-decurrente, atro-viridia, squamis exterioribus linearibus, obtusis, intermediis elongate triangu- 22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. laribus, obtusiusculis, ad medium cito contractis et in apicem, + longum sepius protractis, interioribus acutis et intimis paucis subulatis, pilis basi crassa nigra apice canescentibus, densis et glandulis parvis sparsis inter pilos parum conspicuis obtectis. Calathidium mediocre, sat obscure luteum, ligulis apice breviter ciliatis, dentibus brevibus. Stylus obscurus. Ausbreitung: Hagabakkar bei Brua Jökuldal (St. Ste- fanson); Kalfardalur (St. St.); Ostisl. Eskifjördur (H. F. G. Strömfelt). Erinnert betreffs der Hüllen und Blätter an H. picmum Dautst. (Adn. de Hier. Skand. I); die Hüllen und Kopfstiele sind aber dichter behaart mit spärlicheren Drüsen. Erinnert auch bezüglich der Form der Hüllen und deren Bekleidung an H. melainon ELFSTR., und dürfte mit diesen beiden Sippen in entfernterer Verwandtschaft stehen. Die reichlich beklei- deten Hüllen haben zuweilen ein sehr an H. vatricosum DAHLST. erinnerndes Aussehen. Die Form aus Hagabakkar sieht die- ser letzteren Sippe betreffs der Blattform besonders sehr ähn- lich. Das oberste Hochblatt wird zuweilen sehr gross und blattähnlich. Häufig ist je ein einköpfiger kurzer Ast von den Blattachseln entwickelt, und nicht selten kommt ein 2—3- köpfiger Nebenstenge! zum Vorschein. Die Haare und Drü- sen an den Kopfstielen sind betreffs ihres gegenseitigen Ver- hältnis sehr wechselnd; bisweilen sind die Drüsen, bisweilen die Haare vorwiegend, ohne dass andere Verschiedenheiten zu entdecken sind. Hieracium bipediforme n. sp. Tafel X, Fig. 2. Caulis 20—30 cm. altus, simplex v. superne + furcatus, 0—1-folius, sparsim pilosus, inferne sparsim, superne + dense floccosus. Folia basalia 4—6, exteriora parva, elliptica, fere integra — sparsim et late dentata, intermedia + ovato-oblonga — ]ate lanceolata basi subtruncata v. parum decurrente, spar- sim et precipue basin versus longe et acute dentata, spe supra medium integra, acuta, interiora + lanceolata basi denti- bus sparsis, longis, acutis inzequaliter dentata, superne + inte- gra, longe acuta, spe dentibus (v. laciniis) longis, acutis, liberis in petiolum descendentibus; folium caulinum nunc prope H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 23 basin nunc medio affixum, anguste lanceolatum — fere lineare, longe cuspidatum, infra medium dentibus angustis, subulatis, ineequilongis, ssepe in petiolum brevem descendentibus preedi- tum; omnia in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali pilis longis, albis sat dense vestita, subtus sparsim et longe pilosa, supra + glabra, in nervo et in marginibus floccis spar- sis et in marginibus etiam glandulis minutis, raris obsita. Inflorescentia 1—2-cephala, furcata, acladio 6—9 cm. longo, 1/5—1/3 caulis :equante, ramo + superante, caule summo et pe- dicellis acladioque pilis longis, + obscuris et glandulis spar- sis v. solitariis, sat longis obsitis, + dense floccosis. Involucrum 15—16 mm. longum basi contracta, atroviride, squamis exti- mis brevibus linearibus, obtusis, intermediis e basi latiore lanceolatis, acutis v. obtusiusculis, intimis longe protractis, acutis, omnibus leviter cpmosis, pilis densis, obscuris, apice canis, + longis, glandulis sparsis (presertim apicem versus) v. solitariis, parvis vestitis et floccis in dorso squ. extimarum et intermediarum parce, in marginibus sparsis obsitis. Calathi- dium usque ad 40 mm. diametro, gulis marginalibus longis, extus sparsim— rare pilosis, stylo obscuro. Ausbreitung: Vallneskinn (St. Stefanson); Arnesfjall (St. St); Hamruheidi (St. St.), eine Form mit stumpferen Blatt- zühnen. Diese Sippe steht dem H. bipes Daursr. äusserst nahe, ist von demselben aber gut verschieden durch stärker behaarte ‚Blätter, Mangel an Drüsen am Stengel, spärlicher behaarte, bedeutend drüsenarmere Kopfstiele (7. bipes hat sehr dichte Drüsen und reichliche, kurze Haare) und durch längere und dichtere Haare aber spärlichere Drüsen an den Köpfen, sowie durch längere Blüten mit kürzeren Zähnen. Sehr häufig wird ein einblütiger, kurzer Ast aus der Blattachsel entwickelt. Hieracium semibipes Daursr. Taf. X, Fig. 3. Hieracium ovaliceps Norrl. *semibipes Dahlst. apud Helgi Jonson, Floraen paa Snefellsnzs og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. 1899. 24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Caulis 20—25 cm. altus, subflexuosus, crassiusculus, 1-folius, inferne sparsim et longe, medio parce, apice subdensiuscule pilis basi crassa nigra brevibus obtectus, basi sparsim, medio parce, apice densius floccosus, glandulis basi et medio soli- tarlis, apice parcis obsitus. Folia basalia sub anthesi 3—4, exteriora ovato-elliptica late et augulate dentata, inter- media elliptico-lanceolata et intima + lanceolata, acuta, erebrius et sat late v. interdum angustius dentata; folium caulinum + lanceolatum—ovato-lanceolatum + acutum vulgo crebrius et angustius, + irregulariter dentatum, omnia in marginibus et in nervo dorsali + sparsim et minute glan- dulosa, pilis sparsis, + longis vestita, supra subglabra, subtus parce pilosa, in petiolis densius vestita. Inflorescentia con- tracta 2—3-cephala, acladio brevi 5—15 (— 25) mm. longo, pedicello summo vulgo + superante, infimo vulgo breviore, floccis densis, pilis mediocriter longis basi crassa nigra, apice fuscescentibus, densiusculis, superne sat densis et glandulis crassis, atris mediocriter longis, densiusculis obtectis. Invo- lucra obscure atroviridia, sat lata, 13—14 mm. longa, 6—7 mm. lata, basi + ovata, squamis exterioribus linearibus obtu- sis, viridescentibus, paucis (1—2) sepe longioribus, subfolia- ceis, laxis, intermediis lineari-lanceolatis, acutis, intimis + longe cuspidatis, pilis basi crassa nigra apice + longe fusces- centibus, sat longis, densis obtectis glandulisque parvis, spar- sis — sat densiusculis, parum conspicuis obsitis, efloccosis. Ligule extus + pilose. Ausbreitung: (Ostisl, Eskifjordur (H. F. G. Strómfelt); ' Sydisl., Saxahöll (Helgi Jónson). Diese Sippe nimmt eine Mittelstellung zwischen H. ovali- ceps NORRL. und H. bipes Dantst. ein. Unterscheidet sich leicht von dem ersteren durch die breiter und kürzer gezähn- ten Grundblätter und das kürzere Stengelblatt mit dichter stehenden Zähnen, von dem letzteren durch die gedrängte In- florescenz und von beiden durch die dichtere Behaarung der Hüllen. Neigt betreffs der Behaarung ein wenig nach der Alpina vera hin. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 25 Hieracium magnidens Danrsr. Tafel II, Fig. 3. Apud Helgi Jónson, Floraen paa Sn:efellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. Caulis c. 40 cm. altus, ex axillo fol. caulini et intimi ba- salis sepe ramosus, undique sat longe et superne etiam dense pilosus, inferne sparsim — densiuscule, superne sat dense foccosus, sub inflorescentia glandulis sparsis, sat longis ob- situs. Folia basalia 2—6, exteriora elliptica, obtusa—retusa, subintegra—parce dentata, basi ovata, intermedia ovata — ovato-lanceolata, + acuta, dentata— denticulata, sepe inequa- liter et ad basin longe dentata, interiora + ovata—lanceolata, + longe acuta, basi ineequaliter et grosse laciniato-dentata, dentibus v. laciniis latis, acutis—angustis, subulatis, curvatis; folium caulinum 1, ad basin caulis affixum, ovato-lanceolatum intimo basali simillimum, + petiolatum, v. etiam medio v. supra medium affixum, subsessile, breve, anguste ovato-lanceo- latum, longe acutum, subulato-dentatum, dentibus ad basin longioribus, angustioribus, omnia in petiolo, in margine et in nervo dorsali longe et sat dense pilosa, supra sparsim, sub- tus densius pilosa, in nervo mediano + stellata, in margini- bus glandulis sparsis minutis obsita. Inflorescentia laxa, ra- mis acladium c. 15 mm. longum + longe superantibus, dense floc- cosis, sat dense et longe pilosis, pilis basi crassa nigra apice + longe albidis, glandulis magnis, sat densis—densiusculis obsitis. Involucra c. 15 mm. longa, sat lata, obscura, squamis e basi sat lata sensim angustatis, exterioribus obtusiusculis, interioribus acutis—subulatis, sat dense et longe pilosis, pilis basi crassa nigra apice longe albidis, glandulis mediocribus densis obsitis, vix (basi squ. exteriorum excepta) floccosis, apice + comosis. Calathidium c. 30—35 mm. diametro, ob- secure luteum, ligulis apice glabriusculis—breviter et parce pilosis, stylo sat obscure nigrescente. Ausbreitung: Hvammur (St. Stefánson). Durch die grossen, tief und unregelmässig gezühnten oder am Grunde tief eingeschnittenen Blütter mit breiten, langen, häufig gekrümmten Zähnen und Lappen sehr gekennzeichnet. Die Inflorescenz ist gewöhnlich armköpfig. 26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N: 10. Von der Blattachsel geht häufig, besonders wenn das Stengelblatt hoch inseriert ist, ein mehrkópfiger Ast aus, und sehr häufig wird zudem ein armköpfiger Nebenstengel aus- gebildet. Nimmt eine sehr freistehende Stellung unter Nigres- centia ein und scheint keine näheren Verwandten in Skandina- vien zu besitzen. Hieracium subobtusum n. sp. Tafel IX, Fig. 5. Caulis humilis, 20—30 cm. altus, flexuosus, basi dense et longe pilosus sparsim floccosus, supra fol. caul. sparsim pilo- sus et dense floccosus, eglandulosus, 0—1-folius. Folia basa- lia 5—6, exteriora rotundata, retusa v. late obovota—ovalia, obtusa sparsim denticulata—subintegra, intermedia ovalia— late ovata v. oblonga, sparsim et anguste dentata, breviter acuta, interiora + (sepe late) ovata—elliptica v. lanceolata, densius et acutius dentata, + acuta; folium caulinum + late— anguste lanceolatum, acutum v. MEAS MES. minus acutum, basi lata v. angusta fere subamplectente, omnia in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali + stellata longe et dense albopilosa, supra sparsim, subtus densiuscule pilosa, in marginibus glandulis minutis, sparsis obsita. Inflorescentia parva, laxa, ramis patentibus arcuatis inferne pilis sparsis, floccis densis, superne pilis densioribus basi crassa, brevi, nigra, glandulis sat densis, parvis et floccis albis crebris obtectis. Involucra parva brevia (iis H. pellucidi Last. sat similia), 10—12 mm. longa, c. 5 mm. lata, basi obtusa, fuscoatra, squa- mis exterioribus paucis linearibus v. elongate triangularibus, intermediis late lanceolatis, acutis, intimis + late et dilute viridi-marginatis, in apicem longum acutum—subulatum pro- tractis, + comosis, pilis sat crebris, brevibus basi crassa nigra, apice brevi albido et glandulis parvis, sat densis—densius- culis obtectis, floccis dorso sparsis, in marginibus, precipue ad basin squ. exteriorum paullo densius obsitis. Calathidiwm parvum, 33—35 mm. diametro, obscure luteum, ligulis denti- bus brevibus + papilloso-pilosis, stylo fuscoluteo, hispidulo. Ausbreitung: Island, Fundort unbekannt. (Ol. Davids- son). H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 27 Diese ausgeprägte Sippe zeichnet sich durch die meistens breiten, häufig gerundeten bis breit eiförmigen, kleinen Blätter und kleinen, schwarzen Hüllen mit kurzen Haaren und Drüsen sowie besonders an den Schuppenrändern mit deutlich her- vortretenden Flocken aus. Gehört ohne Zweifel den Nigres- centia an und steht in entfernter Verwandtschaft zu H. fus- catwm Erstr. aus den Hochgebirgen des mittleren Skandina- viens. 2. Cerinthoidea Fx. Hieracium mesopolium n. sp. Caulis 30—66 cm. altus, crassiusculus— gracilis, inferne pilis sparsis— densiusculis, mollibus, albis vestitus, medio sub- glaber, apicem versus pilis raris—sparsis, brevioribus et glan- dulis sparsis, + floccosus. Folia basalia 4—5, sat longe petiolata, exteriora elliptica, obtusa, subintegra v. sparsim et breviter denticulata, intermedia + ovato-lanceolata— lanceolata, acuta dentibus + inequilongis, acutis, sat crebris preedita, in- teriora late—anguste lanceolata, longe acuta, precipue ad ba- sin dentibus longis et brevibus alternantibus, curvatis, acutis, interdum in petiolum decurrentibus predita, omnia in petio- lis; in marginibus et in nervo dorsali pilis densis, mollibus vestita, supra subglabra, subtus sat dense pilosa, in nervo dorsali et in petiolis sat dense, ceterum sparsim stellata; folium caulinum O—1, vulgo prope basin affixum, + petiola- tum, + lanceolatum v. obovato-lanceolatum, longe acutum, ad basin presertim dentibus angustis, acutis, curvatis preditum v. etiam anguste lineari-lanceolatum—lineare, magis pilosum et floccosum. JInflorescentia simplex—sat composita, contracta v. laxe paniculata—subfurcata, 1—4-cephala, acladio 15 (— 40)—60 mm. longo, ramis pedicellisque + arcuatis, dense albo- floccosis, glandulis sat crebris et pilis basi crassa, nigra, apice brevi albido sat brevibus, sparsis vestitis. Jnvolucra 14—15 (— 16) mm. longa, sat lata, squamis latis, exterioribus late linearibus, obtusis, intermediis et intimis in apicem obtusius- culum—subacutum, leviter comatum attenuatis, intimis subu- latis, apice fere nudo, pilis longis, crassis, setiformibus basi brevi crassa nigra, apice + longo albido, sat densis vestitis, glandulis crassis, sat crebris, in dorso sparsis obsitis. Cala- LJ ND t 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 8. N:0 10. thidium magnum c. 45 mm. diametro, sat radians, ligulis sat latis, Jonge dentatis, apice dentium dense et breviter ciliatis, stylo fusco-luteo. Ausbreitung: “Arbor in Holtum (St. Stefansson); Nüpsta- darskógur (St. St.); Almanngjá (G. A. Pederssen); ’As in Hey- ranesi (Bjórn Olufsson); S.-Isl, Vik (Helgi Jónson). Ist mit der folgenden Sippe sehr nahe verwandt. Von derselben unterscheidet sie sich durch verschiedene Blattform, reichlichere Drüsenbekleidung an den Hüllen und Kopfstie- len und die reicher gewimperten Blütenzähne. Steht in dem- selben Verhältnis zu H. arctocerinthe wie H. stenolepis Lee zu H. cesium FR. d. h. sie ist eine nach dem Silvaticum- typus ausgebildete Form, während H. arctocerinthe sich dem Cesium-typus nähert. Hieracium arctocerinthe Danursr. Tafel X, Fig. 1. Apud Helgi Jonson: Bidrag til Öst-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. 1896. Caulis c. 52 em. altus, crassus, l-phyllus, inferne pilis longis, albis, sat densis vestitus, superne sparsius pilosus, undique sparsim floccosus. Folia basalia 3—4, exterioria + ovata, obtusa, interiora ovato-lanceolata— lanceolata, acuta, omnia dentibus + crebris longioribus et brevioribus alternan- tibus, acutis praedita, in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali pilis longis, denticulatis, dense obtecta, subtus sat dense, supra sparsius pilosa —subglabra, in petiolis et in nervo dorsali dense in nervis lateralibus sparsim et in pagina in- feriore rare stellata; folium caulinum rhomboideum v. rhombeo- lanceolatum, supra medium latissimum, longe acutum, basi cuneata sensim decurrente, sessile et subamplectens, densius pilosum et floccosum. Inflorescentia laxa, subcomposita, oligo- cephala, ssepe subfurcata, acladio c. 15 mm. longo, pedicellis ramisque + superantibus, leviter arcuatis + dense floccosis, glan- dulis sparsis, pilis mediocriter longis, apice breviter canes- centibus basi crassa nigra, + densis obtectis. Involucra magna 14—15 (— 16) mm. longa, sat lata, canescenti-viridia, varie- gata, squamis latis, exterioribus brevibus, obtusis, interiori- H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 29 hus + lanceolatis, obtusiusculis—acutis, apice + comosis, pilis longis, crassis, rigidiusculis, setiformibus basi crassa nigra, glandulis sparsis—raris vestitis, margine inferne angusto, superne late floccis densis limbatis, dorso floccis sparsis— raris obsitis, interioribus late viridi-marginatis. Calathidium magnum, 45—47 mm. diametro, radians, ligulis latis, denti- bus longis, breviter et sparsim ciliatis, stylo fusco-luteo. Ausbreitung: Seydisfjórdur (Helgi Jónsson); Grófargerdi (H. J.); Njardvik (H. J.); Litla Borgarkatlar (St. Stefánson); Hrafnsgerdisa in Fljötsdalshjeradi (Björn Olufsson). v. leptomnoon DAHLST. Apud Helgi Jonsson; Bidr. til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hette. A precedente diversum foliis angustioribus, minus den- tatis, folio caulino * anguste lanceolato ad basin constricto, vix amplectente, supra medium latissimo nec non squamis longioribus, longe attenuatis, atro-virescentibus, efloccosis, basi squ. exteriorum excepta, dense pilosis et parce glandulosis. Ausbreitung: Seydisfjórdur (Helgi Jónson); Berufjördur (H. J.); Eidar, eine etwas abweichende Form mit reichliche- ren Drüsen und spärlicheren Haaren (H. J.) Von H. mesopolium unterscheidet sich diese Sippe haupt- sächlich durch mehr regelmässig gezähnte Blätter von feste- rer Consistenz, ein wohl entwickeltes Stengelblatt mit schwach umfassender Basis, etwas gróbere Köpfe mit reichlicheren, steiferen Haaren und spärlicheren Drüsen sowie durch arm- drüsige Kopfstiele. Die überall groben, besonders an den Hüllen steifen, sehr deutlich gezáhnelten Haare und das, ob- schon schwach, umfassende Stengelblatt weisen darauf hin, dass diese Sippe unzweifelhaft zu den Cerinthoidea zu rech- nen ist. Die Varietät leptomnoon ist durch Mangel an Floc- ken an den Hüllen und die schmäleren, dunkleren Blätter sehr ausgezeichnet und wird vielleicht bei näherer Unter- suchung in der Natur einen mehr selbständigen Platz bean- * spruchen. Das Vorkommen von Cerinthoidea auf Island ist von be- sonderem Interesse. Dasselbe giebt deutlich einen der Wege 30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. an. auf welchem die Flora der Insel eingewandert ist. Die nächsten Verwandten sind nämlich auf den Feréer-Inseln, in Schottland und im nördlichen Grossbritannien heimisch. 3. Oreadea FR. Hieracium Schmidtii Tavscu. H. *superbum (STRÖMF.) Tafel III, Fig. 1. H. Schmidtii Tausch. cum var. superba Strömf. Islands kärlväxter, betraktade frän växtgeografisk och floristisk syn- punkt. Öfversigt afK. Vet. Akad. Förhandl. 1884. N:o 8. S. 105. Caulis 20—30 cm. altus, robustus, rigidus, 0—1-folius, inferne sparsim, medio parce, apice sat densiuscule— sparsim, + longe pilosus, glandulis a medio raris, superne sparsis ob- situs, inferne subefloccosus, medio floccis raris superne den- siuseulis obtectus. Folia basalia 3—5, exteriora ovato-ellip- tica, + erebre dentata, intermedia + late ovata—ovato-lanceo- lata crebre et irregulariter serrato-dentata ad basin longius dentata, interiora ovato-lanceolata magis acute et irregula- riter serrato-dentata ad basin angustius et longius dentata dentibus liberis curvatis sepe in petiolum decurrentibus, in petiolis longe et densiuscule, in marginibus et in nervo dor- sali sparsim floccoso sparsius pilosa, subtus sparsim pilosa, supra subglabra; foliwm caulinum parvum, lineare—lanceolato- lineare + acutum ad basin + crebre subulato-dentatum sub- sessile v. sessile. wflorescentia + ampla, simplex—subcompo- sita, 9—4-cephala, ramo brevi, 1—2-cephalo, ex axillo fol. caulini orto, sepe subindeterminata, acladio 10—20 mm. dia- metro, ramis pedicellisque + patentibus, arcuatis, paullum supe- rantibus, dense floccosis, pilis longis, canescentibus, basi crassa nigra, sparsis—densiusculis (v. etiam raris), glandulis atris, sat longis, densiusculis — sat densis obtectis. Involucra magna, 13—15 mm. longa, 8—10 mm. lata, atroviridia, variegata, basi ovato-truncata, medio in petiolum incrassatum sspe paul- lum decurrente, squamis (in alabastro superantibus) exteriori- © bus + linearibus—ovato-lanceolatis, sepe pallidis, intermediis e basi latiore sensim in apicem longum, acutum protractis, H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. ol dorso obscuro margine viridescentibus, intimis + longe acutis — subulatis, late viridescenti-marginatis v. totis pallide viridi- bus, glandulis atris, sat crebris, et pilis longis, canescenti- bus, basi crassa nigra, sparsis—densiusculis obtectis, floccis in marginibus sq. extimarum et ad basin intermediarum, sspe striam conspicuam formantibus, ceterum nullis v. solitariis, raro parcis obsitis. Calathidium amplum, ad 50 mm. diame- tro subradians, ligulis latis, longe dentatis; stylo luteo. Ausbreitung: Helgadalur, eine Form mit kleineren brei- teren und stumpferen Blättern (Knütur Ziemsen); N.-Isl., in der Nähe von Akureyri auf Felsen bei Gleráfoss; V.-Isl., Arnarfjórdur, Bildudalur (H. F. G. Strómfelt); Grónahlid (Stenstrup?) S.-Isl., Berserkjahraun (Helgi Jönson). H. *superbum ist eine der ausgeprägtesten isländischen Sippen durch die grossen, dicht gezähnten Blätter und die un- gewöhnlich grossen Blütenkörbe, welche bei vollem Blüten bis 50 mm. in Durchmesser erreichen. Nahe Verwandte sind sowohl in Schottland als auch längs der westschwedischen und norwe- gischen Küsten bis nach Tromsö hinauf angetroffen worden. v. floccilimbatum n. var. H. Sehmidtii f. floccosum Dahlst. apud Helgi Jönson, Floraen paa Snefellsnees og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Heft. 1899. Caulis aphyllus. Folia basalia lata, ovata, basi subcor- data—ovato-cuneata, longe et dense pilosa, exteriora obtusa, intermedia breviter acuta, intimum (an folium caulinum, imo basi affixum) lanceolatum—lanceolato-lineare. Involuera pilis densioribus et dilutioribus quam in forma primaria obsita, sparsius glandulosa, floccis in marginibus omnium squamarum conspicuis, limbum dilutum formantibus, squamis apice + levi- ter comosis. Ausbreitung: Stjupmodurhölmi (Helgi Jónson); Kjar- laksstadir (H. J.) Ob diese Sippe nur als eine Varietüt oder als eine mehr selbständige Sippe zu betrachten ist, muss aus Mangel an Material bis auf weiteres dahingestellt bleiben. Sie ist in- 32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. dessen durch die Behaarung der Hüllen von der Hauptform sehr verschieden. Im nördlichen Norwegen auf Hindö bei Elsnes und bei Kveenangen ist von J. M. Norman eine Sippe gefunden worden, welche sich an die oben beschriebene Va- rietät sehr eng anzuschliessen scheint. H. *chlorolepium DAHLST. Tafel III, Fig. 2. Apud Helgi Jonson, Floraen paa Snefellsnes og Omegn. Bot. Tidékr." 22" Bind. "2" Hefte. "1899. Caulis 20—25 em. altus, gracilis, flexuosus, aphyllus, in- ferne sparsim, longe et molliter pilosus, superne subglaber, sub inflorescentia glandulis raris, pilis solitariis et floccis sparsis obsitus. Folia basalia 4—5, exteriora parva + anguste elliptica, denticulata—subintegra, obtusa, intermedia + oblonga —obovata-oblonga, obtusa, margine plicata et sparsim den- tata, intima + ovato—lanceolata apice longe acuto, basi sspe subtruneata, margine plicata et ad basin dentibus brevibus et longis, + curvatis, angustis, irregulariter alternantibus pre- dita, superne sinuato— denticulata, interdum folia omnia sub- integra, basi denticulata, in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali, leviter floccoso, longissime et dense pilosa, su- perne subglabra. Inflorescentia simplex 1—2-cephala, sepe ramo ex axillo folioli, dilute virescentis, apice v. medio cau- lis evoluti aucta, acladio c. 10 mm. longo, ramis pedicellisque sparsim, superne paullo densius floccosis, glandulis sparsis— sat densis et pilis sparsis obsitis. J»volucra 12—-13 mm. longa vulgo pallide virescenti-atra, squamis exterioribus laxis, an- guste linearibus, obtusis v. subacutis, atroviridibus v. ssepius pallide viridibus, ceteris e basi latiori in apicem acutum — subulatum longe protractis, exterioribus anguste, intimis late et pallide viridimarginatis v. haud raro totis pallide vires- centibus, pilis sparsis, longis basi crassa nigra et glandulis sparsis obsitis, extimis interdum margine leviter floccosis. Calathidium 35—40 mm. diametro, ligulis longe dentatis, stylo luteo. Ausbreitung: Ennisdalur (Helgi Jónson); Ingjaldsholl (H. J.); Budir (H. J.); Vatnsdalsfjall (H. J.); Hvammsurd (St. Stefánson); Snafellsn®s-Syssel (Krabbe); Mödruvellir H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 33 (St. St.), eine Form mit dunkleren Hüllen und weniger hellen äusseren Hüllschuppen. Charakteristisch für diese Sippe sind die lang ausgezo- genen, spitzen, pfriemlichen Hüllschuppen, von welchen die inne- ren häufig hellgrün und die äusseren häufig locker abstehend sind und von weisslich blassgrüner (seltener schwärzlich grü- ner) Farbe. Bezeichnend sind ferner die breiten, langgestiel- ten, lang- und reichhaarigen äusseren Grundblätter und das stlvaticum-ähnliche Aussehen der Pflanze. Von H. *superbum scheint sie sowohl hierdurch als durch die ausgezogenen Hüllschuppen und die spärlichere Bekleidung von Drüsen und Haaren an den Kopfstielen und Hüllen sehr gut ver- schieden. Aus Bohuslän und aus Vestergotland (Halleberg) in Schweden sowie aus Norwegen (Larvik; Finmarken, Ham- merfest) habe ich einzelne Exemplare gesehen, welche einer Sippe angehören, die mit der obengenannten Form sehr nahe verwandt ist. Bei Reykjavik (E. Warming und Th. Holm) sind einige Individuen einer sehr nahestehenden Form angetroffen worden. Hieracium saxifragum Fn. H. *mierodon DAHLST. Apud Helgi Jónson, Floraen paa Snefellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. Caulis 12—30 cm. longus, rectus, gracilis, 1—2-folius, basi sparsim et longe pilosus, ad medium pilis paucis obsitus, superne subglaber, sub inflorescentia pilis solitariis obsitus, parce floccosus—subefloccosus. Folia basalia 2—5, exteriora elliptico-lingulata, obtusa, intermedia et intima + lanceolata v. ovato-lanceolata, breviter acuta, subintegra vel sparsim et minute denticulata, in petiolis, in marginibus et in nervo dor- sali parce floccoso sat dense et longe pilosa, supra subglabra, subtus parce pilosa, folia caulina + lanceolata--anguste ovato- lanceolata v. lanceolato-linearia, subintegra v. parce et brevi- ter denticulata, omnia sat firma, pallide viridia. Inflorescen- tia simplex, 1—3-cephala, acladio 20—-40 mm. longo, ramis pedicellisque rectis, suberectis v. sat patentibus, inferne spar- Arkiv för botanik. Band 3. N:o 10. m 3 34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. sim, superne sat dense floccosis, pilis solitariis et glandulis raris v. parcis obsitis. Jnvolucra parva 10(—12)—13 mm. longa, vulgo angusta, basi ovata paullum descendente, squa- mis exterioribus linearibus, intermediis elongate triangulari- bus et intimis + triangulari-lanceolatis, + acutis, pilis sparsis basi longa crassa nigra, apice canescentibus et glandulis spar- sis vestitis, in parte inferiore marginum squ. exteriorum et intermediarum stria angusta floccosa notatis. Calathidiwm 40 —435 mm. diametro, sat radians, ligulis angustis, breviter den- tatis, stylo luteo. Ausbreitung: Hafnarfjördur (Knutur Ziemsen); Skapta- rhaun (St. Stefanson); Arbor in Holtum (St. St.); Litla Bor- garkatlar (St. St); Mödruvellir (St. St.); Skridufellsskogur (St. St); Bouluhals (Helgi Pjeturson); Hellnar, Saxahóll, Bü- dir und Krókur (Helgi Jonson); Jarngerdarstadir (B. Se- mundsson); Vidvik (Petur Zophoniasson); Hof und Ós in Hor- gárdal (Öl. Davidsson); Hraun in Fljotum (O. D.); Krossar- stadagil (O. D.); Beesarargil (O. D.); Selhagi bei Myvátn (0. D.); Vidimyri (0. D); Hraunsas (0. D.); Gufunes (O. D.); Gjáin in Tjórsárdal (O. D.); Stori-Nupur (O. D.). H. *mierodon zeichnet sich durch den winzigen Wuchs, durch die schmalen Blätter mit gewöhnlich nur angedeute- ten, spärlichen Zähnen, sowie durch die kleinen Hüllen mit spärlichen Haaren und Drüsen sehr gut aus. Aendert übri- gens ab mit grösseren und breiteren, häufig stumpferen Sten- gelblättern. Wenn 2 Stengelblätter vorhanden sind, ist das untere gewöhnlich lanzettlich, sitzend bis kurzgestielt und das obere pfriemlich oder pfriemlich-lanzettlich. Im nördlichen Norwegen kommen nahe verwandte Sip- pen vor. 4. Vulgata Fr. A. Subesesia (ALMQU.) DAHLst. Hieracium acidotoides Daursr. Apud Helgi Jonson, Bidr. til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 35 Caulis ad 30 em. longus, sparsim—rare pilosus, leviter stellatus, superne magis floecosus. Folia basalia, exteriora parva, obtusa, intermedia + ovato-lanceolata, + acuta basi + cuneato-truncata, dentibus inequalibus, mediocriter longis, acutis ad medium preedita, intimum + lanceolatum, longe acu- tum, fere ad apicem irregulariter dentatum, in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali sparsim, subtus rare pilosa, supra subglabra, petiolis sat longis. Jnvolucra iis H. acidoti simillima, squamis e basi sat lata sensim in apicem longum, angustum obtusiusculum protractis, intimis + acutis, inferne in marginibus + stellatis, caterum glandulis mediocriter den- sis et pilis solitariis—raris, basi crassa nigra preditis vesti- tis, pedicellis glandulis parvis et longis, inferne sparsis, su- perne densioribus, pilis solitariis immixtis vestitis, dense floccosis. Stylus luteo-ferrugineus. Ausbreitung: Dverpasteinn (Helgi Jónson); Seydisfjórdur (H. J.); Kirkjubol (H. J.); Höskindsstadir (H. J.); Dingmuli (H. J.); Vogur (H. J.) Ist mit H. acidotum sehr nahe verwandt. Unterscheidet ‘sich von demselben durch schmälere, weniger tief und un- regelmässig gezähnte Blätter mit breiteren Zähnen, reich- lichere Drüsenbekleidung und spärlichere Haare an den Hüllen und Kopfstielen sowie durch helleren Griffel. Hieracium macropholidium Danursr. Tafel VII, Fig. 3. Tafel VII, Fig. 1 Apud Helgi Jonson, Floraen paa Sneefellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. Caulis e. 30—37 cm. altus, gracilis, flexuosus, basi spar- sim et molliter pilosus, superne subglaber, inferne sparsim, sub inflorescentia mediocriter floccosus, folio lineari-subulato paullum infra medium aftixo. Folia basalia sub anthesi c. 5, exteriora + elliptica—ovalia, parva, obtusa, subintegra v. spar- sim denticulata, basi contracta—truncata, intermedia late ovata v. ovato-lanceolata—oblonga basi ovata—subtruncata v. subcordata, sparsim— sat crebre et breviter, sat late dentata, interdum ad basin dentibus parvis, retroversis preedita, bre- viter acuta (— obtusiuscula), intima + lanceolata, longe acuta, 36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. supra medium + integra .v. subintegra, inferne dentibus brevi- bus, ad basin + contractam dentibus paucis angustis, curva- tis, in petiolum szpe liberis decurrentibus predita, in petio- lis sat longe et dense, in marginibus et in nervo dorsali + stellato brevius et densiuscule pilosa, cc terum undique sub- glabra v. glabra, lete prasino-viridia; folium caulinum lineare, basi subulato-dentatum, v. interdum etiam alterum, bractei- forme in superiore parte caulis adjectum. JInflorescentia oli- gocephala, paniculata, ramis subequilongis interdum subum- bellata, acladio 12—25(—30) mm. longo, ramis pedicellisque + curvatis, paullum superantibus, dense floccosis, glandulis inferne sparsis, superne sat densis— densis, longis, gracilibus pilisque raris—solitariis obtectis. Involuera sat longa, angu- sta, 12—14 mm. longa, dilute atroviridia, basi ovata, squamis angustis, exterioribus brevibus, linearibus, intermediis in api- cem obtusiusculum, angustum longe protractis, intimis longe subulatis, omnibus apicibus, nudis v. intermediis levissime comatis, glandulis sat densis, gracilibus et pilis brevibus basi crassa nigra apice brevi albido, sparsis v. in squ. exterioribus vulgo sat frequentibus vestitis, basi squ. exteriorum sparsim floccosis. Calathidium c. 35—40 mm. diametro, sat radians, ligulis latiusculis, sat longe dentatis, stylo luteo-ferrugineo v. fusco-hispidulo. Ausbreitung: Mödruvellir (St. Stefánson); Skriduland (St. St); Innraluti (Helgi Jonson); Draflastédum (Sig. Si- gurdursson). Eine in Bezug auf Blattform und Hüllen sehr ähnliche Form mit zahlreicheren, feineren Haaren an Hüllen und Kopfstielen und sehr deutlich hervortretenden Sternflocken an den Schuppenrändern ist bei Hafnafjördur (Knutur Ziemsen) gefunden worden. Sie gehört vielleicht einer anderen, obwohl sehr nahestehende Sippe an. H. macropholidium dürfte in genetischer Beziehung zu H. acidotum und Verwandten stehen. An den Hüllen sind die Drüsen bisweilen sehr lang und fein und da gleichzeitig nicht selten die Haare sehr kurz und dunkel sind, sehen derartige Exemplare weniger behaart aus als Pflanzen mit helleren Haaren, bei welchen die Haare zwischen den dunklen Drüsen besser hervortreten. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. od Hieracium thectolepium n. sp. Tafel IV, Fig. 3. Caulis 25—30 cm. altus, gracilis, flexuosus, subglaber, a medio sparsim floccosus, in superiore parte, glandulis raris obsitus, aphyllus. Folia basalia sub anthesi c. 4, exteriora parva, elliptica—obovata v. spathulata, obtusa. dentibus, par- vis latis precipue ad basin rotundatam decurrentem preedita, intermedia permagna, late ovata basi oblique rotundata dentibus, paucis, longis acutis predita, dentibus liberis in pe- tiolo sepe evolutis, ceterum sparsius, late et breviter mucro- nato-dentata, a medio subintegra, breviter acuta, interiora ovato-lanceolata longe acuta, ad basin dentibus sparsis, lon- gis acutis et angustis, in petiolo dentibus v. laciniis liberis seepe evolutis, in petiolis sparsim, longe et molliter pilosis, in marginibus sparsius et brevius pilosa, in nervo dorsal + stellato rare pilosa, ceterum glabra. Inflorescentia 2 cephala, acladio 10—15 mm. longo, ramis pedicellisque super- antibus inferne sparsim, superne densius floccosis, glandulis gracilibus sat crebris et pilis raris, brevibus obtectis. Invo- lucra 12—13 mm. longa, basi ovata, atroviridia, squamis ex- terioribus sublaxis, linearibus, interioribus e basi sat lata in apicem + acutum—subulatum longe protractis, exterioribus pilis sat densis, mollibus et glandulis paucis, interioribus pilis spersis, brevibus basi nigra et glandulis sat densiusculis obtectis, intimis parcius vestitis, exterioribus in margine spar- sim, interioribus rare floccosis, intermediis apice nudis obscu- ris. Calathidium c. 40 mm. diametro, radians, ligulis sat latis dentibus sat longis inzequalibus, stylo luteo-ferrugineo v. seepe fusco-hispidulo. 2 )- Ausbreitung: Begisardalur (St. Stefánson); Eine Form mit breiteren, eifürmigen Blüttern, zuweilen mit herzfórmi- ger Basis aus Skriduland (St. St.) gehórt wahrscheinlich auch dieser Sippe an. Ausgezeichnet durch die mittleren grossen, spärlich ge- zähnten, sehr festen Grundblätter und langen, ausgezogenen Hüllschuppen. Erinnert in der Behaarung der Hüllen etwas an H. acidotum Dautst. und betreffs der Blätter an H. subli- vidum DAHLST. ans dem südlichen Schweden und steht ohne 38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Zweifel in entfernterer Verwandtschaft zu diesen beiden Sip- pen. Steht dem H. macropholidium sehr nahe, unterscheidet sich aber am besten durch die verschiedene Form und Bezah- nung der Blätter. Hieracium semiprolixum n. sp. Tafel VII, Fig. 2. H. n. subsp. prope prolixum Norrl. apud Helgi Jönson, Bidr. til Ost.-Islands flora etc. Caulis c. 40 cm. altus, gracilis, flexuosus, 1-phyllus, in- ferne sparsim pilosus, superne subglaber—glaber, rare et sub inflorescentia sparsim floccosus. Folia basalia 4—5 tenuia, exteriora parva, elliptica, mucronato-dentata, intermedia ova- lia—obovata basi contracta, dentibus angustis, curvatis, szepe retroversis, ceeterum, parte fere tertia superiore excepta, spar- sius et brevius dentata, breviter acuta, intimum ovato-lanceo- latum—lanceolatum, acutum, basi contracta, sepe obliqua, dentibus + longis, acutis, infimis sspe retroversis, preedita v. grosse inciso-dentata, omnia + longe petiolata, in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali, * stellato sparsim et molliter pilosa, ezeterum glabra. Inflorescentia composita, acladio brevi, ad 15 mm. longo, ramis pedicellisque + longe superantibus, patentibus, arcuatis, inferne sparsim—sat dense, superne dense, canofloccosis, glandulis longis, gracilibus, inferne raris—soli- tariis, superne sparsis v. sub involucro sat densiusculis et pilis solitariis, superne raris (v. sparsis) brevibus, obscuris vestitis. Involucra parva, 9—11 mm. longa, sordide atrovire- scentia, basi rotundata, squamis angustis, exterioribus lineari- bus, obtusis,interioribus in apicem acutum—subulatum, + como- sum, seepe obscuriorem sensim et sat longe protractis, glandu- lis gracilibus, densiusculis et pilis solitariis—raris v. sparsis, obscuris, szepe sat brevibus vestitis basi margineque squ. ex- teriorum floceis sparsis, dorso raris—solitariis obsitis. Cala- thidium c. 35 mm. diametro, ligulis breviter dentatis, stylo luteo-ferrugineo. Ausbreitung: Dvergasteinn (Helgi Jónson); Sigridarsta- daskogur (St. Stefánson); Thorvadsdalur (St. St.); Drostar- hólgils (St. St.); Seydisfjord (A. Pedersen). H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 39 Diese Sippe hat sehr grosse Aehnlichkeit mit H. prolizum NoRRL. und ist ohne Zweifel mit derselben sehr nahe ver- wandt. Erinnert durch die Blattform auch sehr an H. macu- losum Dautst. Mit den vorhererwühnten H. macropholidium und H. thectolepium scheint sie in engster genetischer Bezie- hung zu stehen. Unzweifelhaft sind sie in jüngerer Zeit (nach der Eiszeit) aus einer mit den obengenannten schwe- dischen Formen äusserst nahe verwandten Sippe hervorge- gangen. Von sowohl H. macropholidium als H. thectolepium, welche einander verhältnismässig näher stehen, ist H. semi- prolizum vorzugsweise durch spärlicher behaarte Hüllen ver- schieden. Hieracium senex Daursr. Tafel VIII, Fig. 2. Apud Helgi Jonson, Floraen paa Sniefellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. 1899. — H. murorum L. *Sommerfeltii var. apud Helgi Jonson, Bidrag til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. 1896. Caulis humilis, 15—30 cm. altus, sepe a basi ramosus, oligocephalus, 0—1-folius, caulibus secundariis 1— 2 s:epe evo- lutis, subglaber, parce stellatus. Folia basalıa vulgo 5—4, sspe plurima in rosulam congesta, exteriora parva, elliptica. subintegra, obtusa, intermedia + ovata—ovato-oblonga, basi + truncata, sepe obliqua, breviter et seepe sat late dentata, in- tima + lanceolata, basi + cuneata crebrius et acutius dentata, + longe acuta, interdum ima basi profundius dentata, omnia vulgo subirregulariter dentata; folium caulinum lineare—line- ari-lanceolatum, acutum, prope basin v. ad medium affixum ramum 2—3-cephalum sepe sustinens, subintegrum v. basi denticulatum; omnia parce pilosa, subtus preecipue in nervo + stellata. Inflorescentia simplex, 1—2-cephala, subpaniculata v. furcata, acladio brevi—longissimo, (5—)20—70 mm. longo et ramo + (sepe valde) superante, inferne sparsim, superne sat dense floccosis, pilis parcis—sparsis, glandulis raris, su- perne crebrioribus, minutis obsitis. Involuera parva viridi- canescentia, 10—11 mm. longa, c. 5 mm. lata, extimis lineari- bus, brevibus, obtusis, pilis dilutis, mollibus, densis (preeser- tim ad basin) glandulis brevissimis parcis v. solitariis ob- 40 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. sitis, floccis densis, ima basi et in marginibus evolutis, canis v. variegatis, intermediis totis v. solum ima basi et apices versus + pilosis, glandulis solitariis v. nullis obsitis, in mar- ginibus totis leviter floccosis v. basi apicemque versus densius floccoso-marginatis, ad medium sepe pro maxima parte efloc- cosis, ceterum parce v. vix stellatis + longis + acutis, apice + comosis et intimis pro maxima parte epilosis et efloccosis, in apicem subulatum, nudum v. leviter comatum sepe longe protractis. Calathidium 30—35 mm. diametro, ligulis sat latis, breviter dentatis, stylo obscure luteo—luteo-ferrugineo, fusco- hispidulo. Ausbreitung: Arnabotn; Bjarnarhöfn; Budir; Grundar- fjördur; Hrappsey (Helgi Jonson); Eskifjordur (H. F. G. Strömfelt); Torfastadahólmi.(Ol. Davidson). Eine sehr eigentümliche Sippe, ausgezeichnet durch die gabelige Inflorescenz, den häufig bis an dem Grunde verzweig- ten Stengel mit sehr häufig entwickelten Nebenstengeln und die kleinen Hüllen mit sehr eigentümlich und häufig unregel- mässig verteilter Bekleidung. Die Haare sind fein und grau- lich, gewöhnlich reich entwickelt an der Hüllbasis, wo an den Schuppenrändern die Sternflocken gewöhnlich reichlicher vorhanden sind. Die mittleren Schuppen sind, abgesehen von der Spitze, nicht selten fast haarlos und treten durch ihre dunkelgrüne Farbe gegen der grauen Hüllbasis sehr scharf hervor. Die inneren Schuppen sind gewöhnlich nackt oder an den Spitzen fein haarschopfig. An anderen Exemplaren kónnen die Hüllen mehr gleichfórmig behaart sein; zuweilen sind die Haare und Flocken stellenweise viel reichlicher ent- wickelt als gewöhnlich und fehlen gleichzeitig stellenweise ganz und gar. Die Hüllbasis bleibt jedoch immer am reich- lichsten behaart. Bisweilen sind die Schuppen sehr lang aus- gezogen. BD. Subvulgata (ALMQU.) DAHLsT. Hieracium trichotum Danursr. Tafel VI, Fig. 3. Apud Helgi Jónson, Floraen paa Sneefellsnees og Omegn. Bot. Tidskr., 22 Bind, 2 Hefte. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 41 Caulis humilis, 25—35 mm. altus, 0—1-folius, vulgo folio lineari przeditus, subglaber v. inferne rare, superne parce pilosus, inferne rarissime, superne leviter—densiuscule stellatus. Fo- lia basalia sub anthesi 4—5, exteriora + ovata—elliptica, + obtusa, basi subcordata—truncata, anguste et scepe reverse den- tata, ceterum subintegra —denticulata, intermedia + ovata—ova- lia, + acuta, basi contracta, subobtusa dentata, e:eterum denticu- lata, intima + lanceolata v. ovato-lanceolata magis acuta, spar- sius dentata—denticulata v.basi interdum subinciso-dentata, om- nia ad v. infra medium latissima, in marginibus et in nervo dor- sali, dense stellato sat dense, in petiolis densissime, longe et molliter pilosa, subtus sat dense pilosa et sparsim— densiuscule stellata, supra sparsim pilosa—fere glabra; foliwm caulinum lineare—anguste lineari-lanceolatum, minutum, sessile, sub- integrum. Juflorescentia simplex, 1—2-cephala, ramo ex axillo fol. caul. interdum aucta, acladio 12—15(—30) mm. longo et pedicello sat longe superante + dense floccosis, glandulis par- vis, crassis, inferne sparsis—densiusculis, superne sat crebris et pilis basi crassa nigra apice breviter canescentibus, inferne sparsis, superne + densis obtectis. Involuera crassa atro-viride canescentia, 11—12 mm. longa, e. 5—6 mm. lata, basi ovato- truncata, squamis latis, sat longis, exterioribus linearibus, ob- tusis, intermediis lineari—lanceolatis, acutis, intimis + longe protractis, subulatis, apice + longe albido-comosis, pilis brevi- bus basi brevi crassa nigra apice canescentibus, densis v. su- perne sparsis, glandulis crassis, parvis, densiusculis, spe pa- rum conspicuis vestitis, floccis presertim in marginibus squ. basalium striam + conspicuam formantibus, ceeterum in exte- rioribus densiusculis—sparsis, in reliquis vulgo raris obsitis. Calathidium parvum, subplenum, c. 30 mm. diametro, ligulis sat angustis, obscure luteis, breviter dentatis, stylo obscure luteo, fuscohispidulo. Ausbreitung: Barkanautr (Helgi Jónson); Innraluti (H. J.); Eskifjórdur und Hólar (H. F. G. Strömfelt). H. trichotum erhält durch die kleinen und vorwiegend eiformigen, besonders an den Stielen und Mittelnerven reich und lang behaarten Blátter, sowie durch die armkópfige In- florescenz mit sehr dicken, breitschuppigen, von den reichlichen, in der Regel weisspitzigen Haaren sehr grauen und bunten Hüllen ein sehr ausgeprägtes Aussehen. Es scheint keine 42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Verwandte unter den isländischen Hierazien zu besitzen. Im Gegenteil steht es ohne Zweifel mit einigen um H. sagitta- tum Lbg sich gruppierenden Sippen von der skandinavischen Halbinsel in entfernterem Verwandtschaftsverhältnis. Hieracium prepallens Daursr. Apud Helgi Jönson, Bidrag til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. Caulis mediocris, sparsim pilosus et + floccosus, 0—1- folius. Folia basalia sub anthesi 4—5, exteriora ovata—ovato- lanceolata, interiora + lanceolata, acuta, late viridia, basi irregulariter et acute dentibus longis et brevibus alternanti- bus dentata, ceeterum breviter subulato-dentata; foliwm cauli- num + lanceolatum v. lineari-lanceolatum, longe acutum, sat longe petiolatum basi irregulariter et anguste dentatum v. breviter subulato—dentatum; omnia in petiolis dense, in mar- ginibus et in nervo dorsali + stellato sat dense pilosa, inter- dum in utraque pagina sparsim— sat dense pilosa. Inflorescen- tia laxa paniculata, ramis subrectis, + patentibus, + longis acladioque 15—40 mm. longo, floceis sparsis—sat densis, pilis dilutis, mollibus, sparsis et glandulis sat validis, sat densis vestitis. J/nvoiucra sat lata, basi ovata squamis e basi + lata in apicem + acutum, + comatum longe attenuatis, pilis sat: densis apice longo albido, tenuibus, glandulis sat validis, den- siusculis, floccis sat densis striam sat latam et conspicuam in marginibus usque ad apices formantibus vestitis. Calathi- dium obscure luteum, 35—40 mm. diametro, stylo badio- fusco. Ausbreitung: Dvergasteinn; Dingmuli; Eidar; Holmar; Egilsstadir; Stakkaklit; Nerddalur; Höfdi; Brokey; Ingjalds- höll; Breidibölsstadur; Stadarfell; Olofsdalur; Drangshlid; Ridur (Helgi Jönson); Hraun in Fljotum (St. Stefanson); Me- lar (C. Grönlund). Diese Sippe scheint dem H. expallidiforme DAHLST. aus Skandinavien sehr nahe zu stehen, unterscheidet sich aber erheblich von demselben durch dichter und schärfer gezähnte Blätter von hellerer Farbe, durch längere Hüllen und schmä- lere und spitzere Hüllschuppen mit helleren, feineren und dich- H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 43 teren Haaren und spärlicheren Flocken. Hat zuweilen auch sehr grosse Aehnlichkeit mit Formen von H. sarcophyllum STENSTR. mit reichlicher behaarten Hüllen, ist aber gut ver- schieden durch dichtere Haarbekleidung und kräftige, zahl- reichere Drüsen an den Hüllen sowie durch breitere Blätter mit längeren und dichteren Zähnen. Hieracium belonodontum Danrsr. Tafel IV, Fig. 2. Apud Helgi Jonson, Floraen paa Snefellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. Caulis 15—25 cm. altus, flexuosus, 0—1-folius, inferne sparsim, superne parcius pilosus, + stellatus, in parte supe- riore glandulis sat densiusculis obsitus. Folia basalia 4—5, exteriora ovalia—elliptica, subintegra v. + denticulata, inter- media + ovata basi obtusa—truncata, inferne + acute et longe dentata dentibus sspe + curvatis, intima + ovata—ovato-lan- ceolata, prsesertim ad basin sat crebre et longe dentata, denti- bus latioribus et angustioribus, acutis; foliwm caulinum prope basin affixum, + petiolatum, lanceolatum—ovato-lanceolatum, sparsius et irregulariter dentatum, dentibus basi longioribus, apicem versus brevioribus preditum, subtus magis stellatum; omnia in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali leviter stellato, + dense pilosa, czterum sparsim pilosa. Inflorescen- tia oligocephala, paniculata, acladio c. 20 mm. longo, ramis brevibus, superantibus, dense glandulosis et floccosis. Invo- luera sat longa, c. 12 mm., angusta, atroviridia, squamis an- gustis, linearibus, exterioribus obtusiusculis, interioribus in apicem + longum, acutum, nudum v. leviter comatum sensim protractis, basi parce stellatis, dense glandulosis pilisque soli- tariis (v. raris) obscuris vestitis. Calathidium c. 30 mm. dia- metro, stylo sat obscuro. Ausbreitung: Hvammur (Helgi Jónson); Heidalbreidar- budir (Thoroddsen). Von den meisten isländischen Sippen unterscheidet sich H. belonodontum durch die sehr ausgeprägte und lange Be- zahnung, welche am ganzen Blattrand entlang ungewöhnlich scharf hervortretend ist. Betreffs der Hüllen hat sie eine ziem- 44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. lich grosse Aehnlichkeit mit H. aquiliforme, unterscheidet sich aber von demselben durch spärliche Haare an den Hüllen und dort weniger hervortretende Flocken sowie durch eine verschie- dene Bezahnung. Scheint mit einigen Sippen aus dem nörd- lichen Norwegen in Verwandtschaft zu stehen. Hieracium integrilaterum Danrsr. Tafel V, Fig. 1. Apud Helgi Jónson, Floraen paa Sniefellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. Caulis 20—40 em. altus, crassiusculus, subflexuosus, 0—1- folius, subglaber, inferne rare, superne densius floccosus, pilis sparsis v. parcis—nullis et glandulis parcis, solitariis v. nullis obsitus. Folia basalia 3—4, lata, exteriora ovata v. ovato- quadrangularia basi truncata v. subcordata (raro angustiora basi subdecurrente) breviter acuta—obtusa, mucronata, inter- media late ovato-cordata, breviter acuta—obtusa, mucronata, in- tima + ovalia—lanceolata basi breviter decurrente v. contracta —truncata, breviter—sat longe acuta, omnia subintegra, angu- lato-denticulata v. sparsim et breviter, seepe obtuse sinuato- dentata, intimum basi spe longe decurrente longius denta- tum, in marginibus et in petiolis sat dense, in nervo dorsali, + stellato sparsim—densiuscule pilosa, ceeterum glabra v. pilis parcis obsita, obscure viridia; folium caulinum parvum, lan- ceolatum—lineare, longe acutum, vulgo integrum, parce pilo- sum, subtus + dense stellatum. —Jwflorescentia 2—4-cephala, sepe subumbellata, acladio 10—15(—40) mm. longo, ramis pedi- cellisque floceis densis, canis obtectis, sparsim glandulosis et pilis solitariis v. raris obsitis. Jnvolucra atroviridia, brevia, 10—11 mm. longa, basi rotundata, squamis exterioribus line- aribus, obtusiusculis, interioribus sat latis, triangulari-lanceo- latis, obtusiusculis—sat acutis, intimis longius acutis, apice sepius nudis et obscure coloratis, in marginibus stria angu- sta (seepe fere inconspicua) floccosa notatis, dorso sparsim v. rare floccosis, glandulis densiusculis— sat densis, pilis bre- vibus basi longa nigra sparsis vestitis. Calathidiwm c. 40 mm. diametro, sat radians, ligulis sat angustis dentibus brevissi- mis, stylo sat obscuro. Ausbreitung: Helgadal (Knütur Ziemsen); Litla Borgar- Katlar (Stefan Stefänson); Hraundalur (St. St); Kaldalón H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 45 (St. St.); Hraun in Fljotum (St. St.); Ormargili hja Melum in Hratafj. (St. St.); Mäfahlid (Helgi Jönson); Budir (H. J.); Randmelur (H. J.) v. trichotoides n. var. Tafel V, Fig. 2. Involucra et pedicelli densius pilosa. Folia basalia exte- riora basi magis ovata v. rotundata, interiora basi decurrente + integra—sinuato-dentata v. interdum longius dentata; foliwm caulinum sepe sat magnum, + lanceolatum, petiolatum basi sepe dentibus longioribus preeditum. Ausbreitung: Kaldalón (St. Stefánson); Módruvellir (St. $t); Hofsfjall (St. St.); Litla Borgar-Katlar (St. St.); Fljot- heidi (C. Grönlund); Hafnarfjórdur (H. Jonson). v. stenopholidium n. var. A forma primaria squamis in apicem longum, acutum— subulatum protractis, interioribus sspe pallide viridescenti- bus, extimis sepe laxis et pallide viridibus nec non glandulis undique sepius densioribus pilisque nullis v. raris in pedi- cellis evolutis sat diversum. Folia sepe angustiora. Ausbreitung: Grjothals (G. A. Pedersen); Seydisfjórdur (G. A. P); Stadirhaun (G. A. P.); Reykjavik (E. Warming); Módruvellir (St. Stefánson); Kaldalón (St. St.); Asbirgi (St. St.); Randmelur (H. Jónson). H. integrilaterum zeichnet sich durch die meistens fast ganzrandigen oder infolge kleiner, breiter Zähnen winkeligen, selten (und nur bei sehr kräftigen Individuen) gróber gezähnten Blätter und sehr reich drüsigen Hüllen mit gewöhnlich nur spärlichen Haaren sehr gut aus. Von den oben hierher geführ- ten Formen ist v. stenopholidium durch die langen Hüllschup- pen, von denen die äusseren und bisweilen auch die inneren am häufigsten eine blassgrüne Farbe besitzen, von der typi- schen Form in sehr hohem Grade abweichend, aber an einigen Standorten scheinen Zwischenformen vorzukommen. Die v. trichotoides scheint eine etwas zur H. trichotum hinneigende Form darzustellen. Ob sie wirklich zu H. integrilaterum ge- 46 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. hört oder nicht, kann ich aus Mangel an Material gegenwär- tig nicht entscheiden. Aus Skandinavien sind mir nähere Ver- wandte noch nicht bekannt. Hieracium longifrons n. sp. Tafel V, Fig. 3. Caulis ad 50 cm. altus, 0—1-folius, inferne parce pilosus, superne glandulis raris, parvis et pilis raris obsitus, sat floc- cosus. Folia basalia c. 5, exteriora elliptica, subintegra— undulata, obtusa, intermedia ovato-lanceolata—oblongo-lanceo- lata, sparsim et breviter dentata, interiora anguste oblongo- lanceolata—lanceolata, sparsim et breviter dentata v. ad basin decurrentem dentibus paucis, angustis, longioribus pr:edita, omnia + acute et anguste dentata; foliwm caulinum sessile v. subsessile, lineare; omnia in marginibus, in petiolis et in nervo dorsali + stellato, sat dense pilosa, subtus sparsim pilosa, supra glabra. Inflorescentia laxa, 4-cephala, acladio c. 40 mm. longo, ramis pedicellisque + ®quantibus, arcuatis, dense flocco- sis, glandulis densis et superne etiam pilis raris obsitis. In- voluera 13—15 mm. longa atroviridia, primarium latum basi ovata, secundaria angustiora, squamis angustis, linearibus, basi paullum latioribus, exterioribus obtusis, interioribus in apicem obtusiusculum—acutum, + comatum longe protractis, dense et longe glandulosis, pilis brevibus, raris, obscuris ob- sitis et inferne floccis raris—solitariis preeditis. Calathidium c. 40 mm. diametro, obscure luteum, ligulis breviter dentatis, stylo luteo, leviter fuscohispidulo. Ausbreitung: Storagjà (St. Stefánson). Diese habituel] sehr ausgezeichnete Sippe scheint mit H. integrilaterum sehr nahe verwandt zu sein. Mit demsel- ben stimmt sie betreffs der Bekleidung und der Form der Hüllen, welche wie bei v. stenopholidiwm sehr lang ausgezo- gen sind, sehr nahe überein, unterscheidet sich aber von dem- selben durch die längeren, scharf gezühnten Blätter und die grösseren und längeren Hüllen. Ist auch dem H. furfurosum sowohl habituell als hinsichtlich der Blätter sehr ähnlich, ist aber durch die grösseren und reichlicheren Drüsen, spärliche- ren Haaren und die nur spärlichen oder vereinzelten Stern- flocken an den Hüllen sehr gut zu unterscheiden. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 47 Hieracium aquiliforme Danursr. Tafel VI,.Fig. 2. Apud Helgi Jónson, Bidrag til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. Caulis 15—50 cm. altus, + flexuosus, 0—1-phyllus, sub- glaber, inferne floccis solitariis, superne sparsis—densiusculis et glandulis raris—sparsis obsitus. Folia basalia 4—5, exte- riora obtusa ovata—ovato-elliptica, sparsim et breviter den- tata v. denticulata, basi + obtusa—truncata, intermedia + ovata—obovata dentibus sparsis, latis, acutis, basi + contracta et truncata longioribus, preedita, intimum + ovato-lanceolatum —lanceolatum, basi ssepe oblique decurrente dentibus paucis, acutis, sepe in petiolum descendentibus preeditum, ceterum sparsim et breviter dentatum, sat longe acutum, in margini- bus, in petiolis et in nervo dorsali + stellato pilis tenuibus, albis, densis vestita, subtus sparsim pilosa, supra glabra v. rare, pilosa; foliwm caulinum lineare v. lineari-lanceolatum dense et molliter pilosum, subtus dense stellatum. Inflores- centia + composita, sat contracta, acladio 12—20(—30) mm. longo, ramis pedicellisque arcuatis, dense canofloccosis, glan- dulis longis et brevibus, densis obtectis. Involucra 11—12 mm., atroviridia basi ovata, squamis exterioribus, linearibus, obtusiusculis, ceeteris angustis lineari-lanceolatis, in apicem obtusiusculum (intermediis plurimis) — acutum v. subulatum (intimis) + longe protractis, apice ruberulis, glandulis nigris dense vestitis, in marginibus stria angusta floccosa notatis, dorso rare stellatis. Calathidiwm c. 35 mm. diametro, ligulis sat angustis breviter dentatis, stylo sat nigro. Ausbreitung: Vallneskinn (St. Stefánson); Vatnsdalur (St. St.); Hraun in Randmela (G. A. Pedersen); Seydisfjardar- heidi (H. Jónson); Eskifjördur, eine etwas abweichende Form mit herablaufendem Blattgrunde (H. F. G. Strömfelt). Die obenbeschriebene Sippe steht wahrscheinlich sehr nahe dem H. aquilum NoRRL. ist aber gut verschieden durch we- niger breit und lang gezähnte Blätter von dunklerer Farbe, sehr schwach entwickeltes Stengelblatt und schmälere Hüllen mit schmäleren, mehr ausgezogenen Hüllschuppen, welche an den Rändern bis an die Spitze flockig sind, sowie durch dichtere Drüsen und Mangel an Haaren in der Inflorescenz. 48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Hieracium furfurosum Daursr. Tafel VI, Fig. 1. Apud Helgi Jónson, Floraen paa Sn&fellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. Caulis usque ad 50 cm. altus, sat crassus, flexuosus, 1- phyllus, usque a basi + floccosus, sub inflorescentia dense floccosus, inferne et superne sparsim pilosus, medio subepilo- sus. Folia basalia 4—5, exteriora parva, late elliptica, ob- tusa, subintegra basi rotundata, intermedia + ovato-lanceolata —oblonga, dentibus sparsis, sat latis et brevibus, superne par- vis preedita, + acuta, sspe sinuato-dentata apice integro, in- timum magnum, lanceolatum v. oblongo-lanceolatum, acutum, basi descendente dentibus longioribus, latis, medio brevibus, sparsis instructum; omnia in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali, dense stellato, sat dense pilosa, subtus sparsim supra rare et breve pilosa; foliwm caulınum + petiolatum, su- pra v. ad medium caulis affixum, anguste lanceolatum, longe — acutum, subintegrum v. denticulatum, sat dense pilosum et subtus in nervo dense floccosum. Inflorescentia brevi, c. 4- cephala, ramo 2-cephalo ex axillo fol. caulini evoluto ssepe aucta, acladio c. 25 mm. longo, ramis pedicellisque paullum superantibus, leviter arcuatis, dense canofloccosis, sat dense glandulosis, pilis apice longo albido, parcis immixtis. Invo- lucra sat magna, 13—14 mm. longa, basi ovata v. subtur- binata, atroviridia, canescentia, squamis angustis, + linearibus, exterioribus obtusiusculis, interioribus in apicem + longum, comatum attenuatis, ubique floccis albis (granulis similibus), sparsis, sepe in marginibus et ad apices densioribus vestitis, glandulis sat frequentibus, brevibus, crassis et pilis obscuris —dilutioribus basi crassa nigra, sat frequentibus obtectis. Calathidium sat parvüm, ligulis involutis(?) stylo obscuro. Ausbreitung: Storagja (St. Stefanson); Eldborgarhraun (H. Jónson). Sehr ausgezeichnet durch die grossen, infolge weisser, in Gruppen verteilter über die ganzen Schuppen ausgebreiteter Flocken, reichlicher, kurzer Drüsen und grob schwarzfüssiger Haare schwarzgrauen bunten Hüllen mit lang ausgezogenen, schmalen Schuppen. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 49 Hieracium eretatum n. sp. Tafel IV, Fig. 1. Caulis c. 20 cm. altus, aphyllus, epilosus, usque a basi stellatus, superne densius floccosus. Folia basalia sub anthesi c. 4, exteriora parva, spathulata v. rotundata, mox emarcida, intermedia late ovato-quadrangularia—ovata v. ovato-elliptica basi ovato-cordulata, dentibus infimis retroversis, latis—angu- stis v. subulatis, proximis parvis, sparsis, latis, acutis, mediis ssepe minutissimis, + obtusa— breviter acuta, intimum parvum, ovato-lanceolatum, acutum, basi + contracta, sepe obliqua lon- gius et acutius dentatum dente uno alterove reverso, ceterum parce et acute dentatum, omnia in petiolis, in marginibus et in nervo dorsali + stellato pilis brevibus, sat densis obtecta, ceterum glabra, subtus + stellata et sque ac petioli + rubro- violacea, supra laste viridia. Jnflorescentia contracta, c. 3- cephala, acladio c.*4 mm. longo, ramis et pedicellis dense albo- floecosis, glandulis parcis, brevibus obsitis, acladio etiam pilis brevibus, raris vestito. Jnvolucra parva, c. 8 mm. longa, sat angusta, pallide atroviridi-canescentia, basi ovata, squamis exterioribus elongato-triangularibus obtusis, interioribus line- ari-lanceolatis, angustis, basi latioribus, obtusiusculis, intimis + acutis, omnibus in marginibus floccis densis, striam sat latam formantibus et apicem sq. fere totum tegentibus ve- stitis, apice comosis, czeterum floccis sparsis obsitis, exteriori- bus in medio pilis sat densis, brevibus et glandulis raris, inte- rioribus glandulis sparsis et pilis parcis preditis. Calathi- dium c. 25 mm. diametro, sat plenum, stylo obscuro. Ausbreitung: Mödruvellir (St. Stefánson). Diese Sippe ist sehr ausgezeichnet durch die breiten, kurz und mukronat gezähnten mittleren Blätter, deren ab- gerundeter Grund bei der Einfügung des Blattstieles eine sehr kleine herzförmige Einbuchtung besitzt, wobei die Basalzähne stark rückwärts gerichtet werden. Die Grundfarbe der klei- nen Hüllen ist schmutzig graugrün. Die Schuppenränder sind breit mit mehr oder weniger reichlichen Flocken besetzt, die nach der Spitze zu die ganze Schuppe bedecken. Die grau- weisse Hüllbasis bricht gewöhnlich sehr scharf gegen die aufwärts dunkleren Schuppen ab. Sehr eigenthümlich ist die Arkiv för botanik. Band 3. N:o 10. B 530 | ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 10. häufig sehr unregelmüssige Verteilung der Flocken, indem einige Schuppen teilweise oder zum grössten Teil von Floe- ken weiss sind, während andere Schuppen fast ganz flocken- los bleiben. Scheint mit H. expallescens DAHLsT. aus Skan- dinavien in entfernter Verwandtschaft zu stehen. Erinnert betreffs der Blattform auch an einige Formen von H. chlo- rellum NORRL. C. Ceesia (ALMQ.) DAHLST. Hieracium seneetum Danrsr. H. dissunile Lbg. v. senectum Dahlst. apud Helgi Jón- son, Bidrag til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. i Ab H. dissimili hiec. forma his notis sat conspicue differt: Folia basalia majora, intima basi latiore minus descendentia et sepe subeordata— truncata, magis pilosa, dentibus latiori- bus, minus acutis, magis patentibus predita; folium caulinum solitarium, interdum folia 2 evoluta, summum minutum. Cau- lis magis robustus. Znvolucra majora, 14—16 mm. longa, viridi- canescentia, variegata, squamis plurimis v. omnibus angusti- oribus, intermediis in apicem longum, angustum, acutum v. obtusiusculum protractis, dorso obscuro + late viridimargina- tis, intimis virescentibus, omnibus + late floccoso-marginatis, dorso + sparsim floccosis, densius pilosis, sparsim et minute glandulosis. Inflorescentia ampla, laxa, polycephala, ramis. longis, rectis, patentibus, pedicellis sat longis, acladium ec. 20 mm. longum multum superantibus, magis pilosis, parce glandulosis. Ligularum dentes angustiores et longiores. Ausbreitung: Kolfreyustadir (Helgi Jönson); Eidar (H. J.) Diese Sippe, welche ich a. a. O. als eine Varietät von H. dissimile Les aufgefasst habe, ist von derselben jedoch so sehr verschieden, dass sie am zweckmässigsten als eine verschie- dene, obwohl verwandte Art aufzufassen ist. Sie unterschei- det sich hauptsächlich durch die kürzer und breiter gezähn- ten, sehr breiten Grundblätter, welche in ihrer Form mehr an diejenigen bei dem Silvaticum-typus erinnern, durch die grösseren, helleren, mit zahlreicheren, schmäleren Schuppen H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 51 von grünerer Farbe versehenen Hüllen, welche mit viel reich- licheren Flocken und Haaren aber spärlicheren, kleineren Drüsen bekleidet sind, und durch den viel robusteren Wuchs. D. Vulgata genuina (ALMQ.) DAHLST. Hieracium congenitum Danursr. Tafel VIII, Fig. 3. Apud Helgi Jonson, Bidr. til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. Caulis 25—50 cm. altus, 1--2-folius, inferne sat dense, superne parce pilosus—subglaber, basi fere efloccosus, + rubes- cens, superiore parte + floccosus. Folia basalia 3—4, exteriora ovalia—ovata (interdum supra medium latissima) basi szepe subtruncata—subcordulata, subintegra v. dentibus parvis, latis + denticulata—dentata, obtusa—obtusiuscula, intermedia + ovata—ovalia v. ovato-oblonga—ovato-lanceolata, sspe supra medium vulgo infra medium latissima, breviter acuta, basi ovata, decurrente v. obtusa, sepius acutius et paullo densius dentata, interiora + ovato-lanceolata—late lanceolata, basi ovata crebrius et sepe acutius nune late nunc longius et an- gustius dentata, longius acuta v. omnia subintegra, in mar- gimibus, in petiolis + rubescentibus et in nervo dorsali sat dense—dense et longe pilosa, supra parce—sparsim, subtus sparsim—densiuscule pilosa; folium caulinum infimum ima basi v. in inferiore parte caulis evolutum, breve—sat longe petio- latum, + ovatum v. ovato-lanceolatum, inferiore parte breviter et latiuseule v. anguste dentatum v. denticulatum sepe acu- tius 2—3-dentatum, apice + longo, integro, + longe acutum, summum lineare—anguste ovato-lanceolatum, basi argute den- ticulatum, + subulatum, breviter petiolatum v. subsessile— sessile. Inflorescentia angusta parva, glomerata et valde con- tracta, 2—5-cephala, ramo + distante, 1—2-cephalo ex axillo fol. caulini sammi orto sepe aucta, acladio 0--2—3 mm. longo, ramis pedicellisque brevibus— brevissimis, parum superantibus v. vulgo acladium :quantibus (ramo infimo interdum valde superante), dense floccosis, pilis raris—sparsis v. densius- culis, obseuris v. canescentibus, mediocriter longis et glan- dulis parvis—minutis, nullis—solitariis, rarius sparsis obsitis. Involuera sat longa, angusta—latiuscula, 12—13 mm. longa, 52 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. 5—6 mm. lata, basi + ovata—subturbinata, seepe obliqua, summa sepe congenita, squamis vulgo paucis, latis, exterioribus tri- angulari-lanceolatis, obtusiuseulis—sat acutis, interioribus e basi lata lineari-lanceolatis, + late virescenti-marginatis, in apicem + longum, angustum, obtusiusculum—acutum, + eolora- tum sensim protractis, in marginibus ad basin latiuscule, cete- rum anguste, sepe abrupte et passim rare, ad apicem como- sum versus denuo sspe latiuscule floccosis, dorso rare v. pas- sim crebrius stellatis, pilis crassis, obscuris, apice albidis, brevibus densiuscule—sat dense obtectis et glandulis parvis v.minutis, subnullis—solitariis v. raris obsitis. Calathidium sat parvum, parciflorum, valde radians, ligulis breve dentatis, stylo obscuro. Ausbreitung: Skagafjördur bei Kolka (H. F. G. Ström- felt); Njardvik (H. Jónson); Dvergasteinn (H. J.); Drostar- hókárgljufur auf Felsen (Ol. Davidson); Os in Horgárdal USA LA Diese Sippe ist vor allem sehr ausgeprügt durch die arm- köpfige Inflorescenz mit äusserst kurzen oder sehr verkürzten Kopfstiele. Zuweilen erscheinen die Köpfe fast sitzend oder sie sind ganz und gar ungestielt. Die letzteren sind in diesem Falle bedeutend schmäler und armschuppig, bisweilen nur ein paar Millimeter breit. Nicht selten sind sie höchst unvoll- ständig entwickelt oder beinahe unterdrückt. Sie bestehen dann aus nur einigen wenigen Schuppen und Blüten und sitzen in der Achsel einer dicht unter dem vorhergehenden Kopfe entwickelten Bractee, ja sie können in einzelnen Fällen sogar aus der Achsel einer der äussersten Hüllschuppen her- vorgehen. Dies ist häufig der Fall bei Individuen von offe- nen und trockenen Standorten wie z. B. bei Exemplaren aus Skagafjördur, welche gleichzeitig verhältnismässig breitere und kürzer gestielte, weniger deutlich gezähnte bis fast ganz- randige Blätter haben. — Wenn das oberste lineare Stengel- blatt dicht unter dem Kopfstande inseriert ist, bildet der aus der Achsel desselben entwickelte Ast, der häufigst den Kopfstand sehr weit überragt, scheinbar die direkte Fortset- zung des Stengels, wobei die kleine Inflorescenz mit dem Akladium aus dem mit dem übrigen Stengel geradlinigen Ver- laufe zur Seite geworfen wird. H. DAHLSTEDT. Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 59 H. congenitum dürfte mit H. constringeus NoRRL. und H. gravastellum DAHLsT. in entfernter, mit H. subalpestre NORRL. in engerer Verwandtschaft stehen. Ist ohne Zweifel auch mit den folgenden Sippen verwandt. v. stoedense ])AHLST. Apud Helgi Jónson, Bidr. til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. A forma primaria squamis involueri fere efloccosis, obscu- rioribus, glandulis densiusculis pilisque parcis, obscuris obsi- tis, pedicellis parcius pilosis et magis glandulosis nee non foliis angustioribus, magis acutis et stylo luteo-ferrugineo sat diversum. Ausbreitung: O.-IsL, Stöd (H. Jönson); N.-Isi., Laugur in Adalreykjadalur (H. F. G. Strömfelt). Ist von der Hauptform gut verschieden durch dunklere, fast flockenlose Hüllschuppen mit sehr zahlreichen Drüsen und sehr spärlichen, kürzen, grob schwarzfüssigen Haaren. Dürfte sich vielleicht bei näherer Prüfung in der Natur we- nigstens als eine selbständige Subspecies darstellen. Scheint mit H. subalpestre NoRRL. in etwas näherer Beziehung als die Hauptform zu stehen. Hieracium holopleurum Danrsr. Tafel VIII, Fig. 5. Apud Helgi Jónson, Bidr. til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. Caulis 25—30 em. altus (in planta culta altior), inferne dense et longe pilosus, medio subglaber, superne sparsim pilo- sus, + floccosus, 1—3-folius. Folia basalia florendi tempore 3—4, exteriora elliptica—ovalia, interdum spathulata, inter- media ovata—oblonga, rotundato-obtusa, fere integra v. denti- bus sparsis, minutis obsita, intimum ovato-lanceolatum—lan- ceolatum v. oblongum, breviter acutum—obtusiusculum, sub- integrum v. basi sparsim et minute dentieulatum, omnia in petiolis dense et longe. in marginibus et in nervo dorsali, + stellato densiuscule pilosa, supra pilis densiusculis, subtus 54 ARKIV EÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. sparsioribus vestita; folium caulinum infimum + petiolatum, late—anguste lanceolatum, obtusiusculum—acutiusculum, spar- sim et minute denticulatum v. subintegrum, folia superiora + acuta—obtusiuscula, sessilia, crebrius (presertim ad basin) et acutius dentata, summum sepe lineare v. anguste lanceolatum, interdum anguste ovato-lanceolatum, basi dentibus paucis, an- gustis preditum, omnia inter se longe remota valde decres- centia, precipue ad basin, in margine et in nervo dorsali + floccoso dense et molliter, czeterum parcius pilosa. Inflores- centia oligo—polycephala, primo sat contracta, deinde laxe paniculata, acladio 4—7 mm. longo, ramis pedicellisque parum superantibus, dense canofloccosis, pilis sparsis—sat densius- culis, basi crassa nigra preditis, brevibus et glandulis spar- sis, brevibus obtectis. Jnvolucra 10—12 mm. longa, 5—6 mm. lata, basi ovata— truncata, squamis exterioribus brevibus, line- aribus—elongate triangularibus, obtusiusculis—acutis, inte- rioribus + acutis—subulatis, omuibus floccis sparsis anguste v. passim, prsesertim ad basin et apicem versus, sat late limba- tis, dorso sparsim v. passim sat abundanter stellatis, pilis albidis, brevibus—sat longis basi crassa nigra, densiusculis obsitis, glandulis parvis(—mediocribus), sparsis obtectis. Cala- thidium 35—40 mm. diametro, subradians, ligulis breviter den- tatis, stylo obscuro. Ausbreitung: O.-Isl, Vogur in Dalasyssel (H. Jónson); V.-Isl., Litla Borgar Katlar (St. Stefanson); S.-Isl, Asgund- stadir östl. von Eyrarbakki (H. F. G. Strómfelt). Auch diese Sippe scheint mit H. constringens NORRL. und H. gravastellum DAHLST. verwandt zu sein, neigt aber ein we- nig zum H. subramosum LONNR. und dessen Formen hin. Mit der vorhergehenden Sippe steht sie ohne Zweifel in sehr enger Verwandtschaft, unterscheidet sich aber von derselben durch den weniger gedrungenen Kopfstand, die grósseren, mit einan- der niemals verwachsenen Hüllen mit dichterer Drüsenbeklei- dung, sowie durch die dunkleren und stumpferen Blátter. Von der folgenden Sippe ist sie gut verschieden durch die breiteren, stumpferen und dunkler gefärbten Blätter, sowie durch die bei weitem mehr armflockigen, drüsenreicheren, dunkleren und grósseren Hüllen mit breiterer, mehr abgestutzter Basis. Ob- wohl mit den oben erwühnten skandinavischen Sippen nahe verwandt rechnet sie vielleicht ihren Ursprung nicht unmit- H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 55 telbar aus Skandinavien sondern eher aus den Feeroer- Inseln, wo eine sehr ähnliche, vielleicht nur als eine geogra- phische Rasse zu betrachtende Sippe, H. cordifrons Daursm.,! gefunden worden ist. Hieracium holopleuroides Danrsr. Tafel VIII, Fig. 4. Apud Helgi Jónson, Bidr. til Ost-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. Caulis 20--45 cm. altus, a basi + obscure violaceo- v. vinoso-colorata + flexuosus, 1—3-folius, basi sat dense pilosus, medio sparsim pilosus—fere glaber, apice parce pilosus v. epi- losus et + floccosus. Folia basalia sub anthesi 1—4, extimum parvum ellipticum, obtusum, denticulatum—subintegrum, in- termedia late ovato-oblonga—oblonga v. oblongo-lanceolata obtusa--obtusiuscula, intima ovata—ovato-lanceolata v. lan- ceolata obtusiuscula—breviter acuta, omnia dentibus brevibus, latis—sat angustis, acutis, raris—sparsis v. densiusculis pre- dita, interiora seepius acutius dentata et interdum ad basin dentibus longioribus instructa v. undulato-dentata, in mar- ginibus, in petiolis et in nervo dorsali, + floccoso (sparsim—) densiuscule v. dense pilosa, supra pilis sparsis, subtus den- sioribus vestita, dilute viridia; folia caulina 1—23, infimum + petiolatum, ovato-lanceolatum—lanceolatum, acutum, basi pre- sertim dentibus parvis v. minutis, angustis, ezeterum raris latioribus przdita, medium ovatum v. magis lanceolatum sessile, basi acutius et longius dentatum, summum minutum, lineari-lanceolatum, sessile. anguste acutum—subulatum basi dentibus parvis, sepe subulatis instructum. Inflorescentia pani- culata, sat brevis v. sublaxa, 2—4-cephala, acladio 2—8—15 mm. longo ramis pedicellisque, summis sat brevibus, infimis longioribus, + superantibus, leviter arcuatis, dense canoflocco- sis, glandulis nullis v. solitariis, pilis densiusculis, brevibus —mediocribus, apice brevi diluto basi crassa nigra, obtectis. Involucra 10—12 mm. longa, sat angusta, basi ovata v. ovato- rotundata (raro subturbinata), eximie canescenti-variegata, squamis exterioribus linearibus v. triangulari-linearibus, + obtusis, intermediis e basi sat lata + lanceolatis, in apicem ! H. DaHLsTEDT. The Hieracia from the Fsröes, p. 632. Botany of the Ferées. Part II, 1903. 56 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. obtusiuseulum, comosum sensim attenuatis et intimis paucis + acutis, omnibus stria floccosa, inferne sat lata, superne la- tissima et sepe summam tertiam partem tegente preeditis, eeterum sparsim stellatis, pilis + densis brevibus—mediocri- bus apice + diluto basi crassa nigra et glandulis solitariis v. raris, vulgo vix conspicuis, parvis vestitis. Calathidium 35— 40 mm. diametro, sat radians, ligulis anguste dentatis, apice breviter ciliatis, stylo obscuro. Ausbreitung: Vaktarholmi in Brokey (H. Jonson); Sne- fellsneessyssel (H. J.); Dingvellir (Fridrik Sveinsson); Ley- rarey (B. Olafson); Hvammur in Hvammsveit (St. Stefánson); Gufudalsháls (St. St); Seydisfjord (C. Ostenfeld); Hraun in Fljotum (Ol. Davidson). Diese Sippe gehórt dem Formenkreise der beiden vorher- gehenden Sippen zu und ist mit H. holopleurum sehr nahe ver- wandt. Von demselben ist sie gut verschieden durch schmä- lere Grundblatter von hellerer Farbe, häufigst breitere, schär- fer und länger gezähnte, spitzere Stengelblütter, kürzeres Akladium und weissflockige Kopfstiele, welche mehr behaart aber fast drüsenlos sind, sowie durch schmälere, reichlicher behaarte, infolge der breitflockigen Schuppenrändern, sehr cha- rakteristisch bunte Köpfe. Hieracium tynnotrichum Danursr. n. nom. Tafel VII, Fig. 1. H. anadenium Dahlst.! apud Helgi Jonson, Floraen paa Sn&fellnes og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 2 Hefte. Caulis elatus, ad 40 cm. altus, 6—7-folius, inferne brevi- ter et sat dense pilosus, superne parce pilosus—subglaber, basi parce, apice densius floccosus. Folia basalia sub anthesi 1—2, ssepe emarcida, extimum parvum ovatum—ellipticum, obtusum—subacutum, ssepe retusum, fere edentatum v. spar- sim denticulatum, intimum ovale—obovatum, raagis dentatum, subacutum; folia caulina inferiora 2—3 + petiolata, ovalia— oblonga v. anguste ovata, obtusiuscula— breviter acuta (sepe retusa v. sat obtusa) subintegra—sparsius v. densiuscule denti- ! Dieser Name ist bereits von Nügeli und Peter (Die Hieracien Mittel- europas I) angewendet worden. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 57 eulata— dentata, proxima 2—3 ovato-lanceolata—late lineari- lanceolata v. lanceolato-oblonga, breviter—sat longe acuta, sparsim—densiuscule denticulata— dentata, subpetiolata v. vulgo sessilia, basi cuneata—ovata, summa parva + late—an- guste ovata—ovato-lanceolata v. lineari-lanceolata, acute den- tata, acuta, omnia in petiolis, in marginibus et in nervo dor- sali sat dense et breviter pilosa, summo excepto subtus efloc- cosa, inferiora sat approximata, internodiis plus quam duplo longiora, superiora magis magisque remota, cito decrescentia. Inflorescentia parva, 1—3-cephala, ramo ex axillo folii summi linearis seepe aucta, acladio c. 5 mm. longo, ramis pedicellis- que brevibus, dense canofloccosis, sat dense et breviter pilo- sis, eglandulosis. Involuera mediocria, sat nigrescentia, squa- mis latis, cito in apicem + acutum attenuatis, pilis mollibus sat densis, brevibus vestitis, eglandulosis v. glandulis soli- tariis, vix conspicuis obsitis, floccis ubique parcis v. basi, sq. exteriorum densioribus obsitis. Ausbreitung: Budir (Helgi Jónson). Diese Sippe zeichnet sich durch die abwärts einander sehr genäherten und gestielten, aufwärts aber von einander sehr entfernten, sitzenden, rasch decrescierenden Stengelblätter mit kurzen und scharfen Zähnen, durch die weichen, feinen Haare an den Hüllen, sowie durch die dort beinahe und auch sonst gänzlich fehlende Drüsenbekleidung gut aus. Bei Drontheim in Norwegen kommt eine ähnliche, wahrscheinlich sehr ver- wandte Sippe vor, die jedoch durch eine andere Blattform und Bezahnung sowie durch kurze Hüllen mit schmäleren Schup- pen verschieden ist. 3. Prenanthoidea Kocu p. p. A. Alpestria Fr. a) Semidovrensia ELFSTR. Hieracium devians n. sp. Tafel IX, Fig. 3. H. semidovrense Elfstr. n. subsp. Dahlst. apud Helgi Jón- son. Bidr. til ®st-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte (sime descript.). 58 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N: 10. Caulis 40 cm. altus, rectus, 2-folius, inferne et ad nodos sparsim et longe pilosus, ceeterum fere glaber, supra fol. sum- mum sparsim glandulosus, vix v. parce floccosus. Folia basa- lia florendi tempore c. 3, extimum parvum (ellipticum—)ovale, acutiusculum; interiora + lanceolata, sparsim, breviter et acute dentata, acuta, in petiolis et in marginibus sparsim, molliter et longe pilosa, in nervo dorsali + stellato sparsim et longe pilosa, ceeterum subglabra v. rare pilosa; fola cau- lina 2, infimum + lanceolatum, petiolatum v. sessile, basi an- gusta, decurrente, semi-amplectente sparsim et acute denta- tum, acutum, summum + lineare v. lineari-lanceolatum, sessile basin versus subcontractum et deinde ad insertionem leviter dilatatum, subamplectens. ^ Jwflorescentia — oligo-(3)-cephala, acladio c. 5 mm. longo, ramis brevibus, leviter arcuatis, supe- rantibus, sparsim floccosis, glandulis tenuibus, crebris vesti- tis, in acladio etiam pilis solitariis, brevibus evolutis. Jnvo- lucra parva, 9—10 mm. longa, squamis paucis, latis, exteriori- bus brevibus, obtusis, interioribus triangulari-lanceolatis, + acutis, apice + vinose coloratis, exterioribus et intermediis in marginibus leviter stellatis, ceeterum floceis raris et glandu- lis sat crebris pilisque brevibus, apice canescentibus, raris ob- tectis. Calathidium c. 35 mm. diametro, radians, ligulis latis, breviter dentatis, stylo obscuro. Ausbreitung: Dorgeirsfjórdur (St. Stefánson). Die etwas umfassende, obwohl schmale Basis der Stengel- blütter (besonders bei dem oberen Stengelblatt sehr kennt- lich), die Bekleidung der Hüllen von den für den dovrense- artigen Formen eigentümlichen Flocken und die deutlich netz- förmige Anordnung der Nerven weisen darauf hin, dass diese Sippe zur Gruppe Alpestria zu führen ist. Innerhalb dieser Gruppe gehört sie unzweifelhaft der Semidovrensia an. Sie ist jedoch eine der am schwächsten ausgeprägten Formen die- ser Gruppe. Sie hat, sofern bisher bekannt ist, in Skandina- vien keine näheren Verwandten. b) Dovrensia ELFSTR. Hieracium atrichocephalum Danrsr. Tafel IX, Fig. 2. Apud Helgi Jónson, Floraen paa Snefellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 20 Bind. 2 Hefte. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 59 Caulis 50-65 cm. altus, sat crassus, flexuosus, basi + vinose coloratus, 4—5-folius, sparsim pilosus, ad nodos den- sius pilosus sub inflorescentia glandulis sat longis, raris— sparsis et pilis basi crassa nigra raris obsitus. Folia basalia sub anthesi emarcida (an semper?) folia caulina longitadine decrescentia, infimum sat longe et anguste petiolatum, a basi usque ad medium v. supra medium dentibus paucis, latis, par- vis, acutis, irregulariter mixtis preditum, aeutum, proximum + late lanceolatum v. subrhomboideum, basi in petiolum, late alatum, ad insertionem subampliatum et subamplectentem, descendentem, + irregulariter et acute, sparsim—densius- cule dentatum, acutum, superiora + lanceolata—rhomboidea v. summum ovato-lanceolatum, + longe acuta, basi + con- tracta, amplectente v. pandureformia—ovata, sessilia, irre- gulariter et acute dentata—subulato-dentata, omnia cito de- erescentia, summa ex axillis ramis brevibus szpe instructa, + pilosa. Inflorescentia parva, contracta, 9—4-cephala, acladio 3—5 mm. longo (involucro summo 2 ordinis ssepe parvo et + abortivo), ramis pedicellisque brevibus, rectis v. leviter arcua- tis, + erectis, dense canofloccosis et glandulis tenuibus, sat longis, densis, obscuris vestitis. Involuera 9—10 mm. longa, obscure atroviridia—subatra, basi rotundata v. subturbinata, squamis nitentibus, exterioribus sat angustis, intermediis latis, fere linearibus, apicem versus + contractis, obtusis, apice ipso sepe + coloratis, interioribus + acutis, + late viridimarginatis. omnibus apice + albocomatis, glandulis densis, longis et brevi- bus mixtis, floceis in marginibus et in dorso sq. exteriorum paueis obsitis. Calathidium c. 30 mm. diametro, sat densum. ligulis sat latis, breve dentatis, stylo obscuro. Ausbreitung: Ingjaldsholl (Helgi Jónsson); Dorgilsfjör- dur (St. Stefánson). Diese Sippe ist sehr ausgezeichnet durch den sehr gedräng- ten Kopfstand mit kurzen, fast geraden, aufrechten Kopf- stielen und kurzem Akladium, sowie durch die nur von Drü- sen bekleideten, schwarzgrünen Hüllen. Hat im nördlichen Norwegen sehr nahe verwandte Sippen mit drüsigen und nur spärlich flockigen Hüllschuppen. 60 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Hieracium elegantiforme Danrsr. Tafel IX, Fig. 1. Caulis c. 25 cm. altus, 5-folius, sat dense et longe pilo- sus, superne sparsim floccosus et glandulis raris v. solitariis obsitus. Folia basalia florendi tempore 2, extimum + spathu- latum, intimum + oblongum, parva, fere integra, obtusa; folia caulina omnia sessilia infimum + rhombeo-lanceolatum basi angusta subamplectente, obtusiusculum, proxima + late rhom- beo-lanceolata—lanceolata, basi lata, auriculata, amplectente, inferiora et intermedia subulato-dentata, superiora subintegra v. denticulata, summum sepe + lineare. Inflorescentia parva, petiolis pilis longis, tenuibus, densis et glandulis parcis, ve- stitis. Jnvolucra parva, obscura, c. 10 mm. longa, angusta, basi conica, squamis latis, exterioribus linearibus, interioribus cito in apicem obtusiusculum—acutum attenuatis, glandulis sat crebris et in sq. exterioribus pilis sat densis tenuibus ve- stitis, dorso floccis sparsis, in marginibus sq. exteriorum par- cis obsitis. Stylus luteo-ferrugineus. Ausbreitung: Kaldalon (St. Stefanson). Diese Sippe ist ohne Zweifel mit dem H. elegans Lbg. aus dem nórdlichen Norwegen sehr nahe verwandt, unterschei- det sich aber von demselben durch breitere und kürzere Blät- ter mit breiterem, mehr umfassendem Grunde, breitere Hüll- schuppen und schwächere Haarbekleidung an den Kopfstielen, besonders aber an den Hüllen. Hieradium demissum (STRÖNMF.) Tafel IX, Fig. 4. H. dovrense Fr. *demissum Strömf., Islands kärlväxter betraktade från växtgeografisk och floristisk synpunkt. Öfv. af Kgl. Vet.-Akad. Förhandl. 1884, N:o 8. — H. dovrense Fr. *demissum Dahlst. apud Helgi Jonson, Floraen paa Sne- fellsnes og Omegn. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. Caulis 14—30 cm. altus, flexuosus, sat gracilis, 2—5-folius, inferne sparsim—sat dense et longe pilosus, pr:ecipue ad nodos, superne pilis raris—sparsis obtectus, eglandulosus. Folia 'ba- H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 61 salia florendi tempore 0 v. 1—2, exteriora parva, ovalia, in- teriora rhombeo-oblonga, + obtusa (v. breviter acuta), integra, mucronato-dentata, folia caulina 2—5, vulgo cito decrescentia, inferiora sat approximata, superiora + remota, infimum + alate petiolatum petiolo + amplectente, + lanceolatum v. oblongum, obtusiusculum—breviter acutum, + integrum, proximum + late lanceolatum (— subrhomboideum), basi angusta sensim con- tracta sessile et + auriculato-amplectens, subintegrum v. rare —sparsim, + acute angulato-dentatum, breviter acutum, inter- dum basi latiore pandurzeforme, superiora + lanceolata—lineari- lanceolata basi + lata, ovata amplectente, subintegra v. ad basin sparsim et acutius dentata, longe acuta, in marginibus, in petiolo et in nervo dorsali sparsim et longe pilosa, cete- rum in utraque pagina fere glabra v. parce pilosa, subtus fere efloccosa. JInflorescentia simplex, monocephala v. 2—3-cephala, acladio 2—15 mm. longo, interdum subnullo, ramis pedicellis- que mediocriter longis, + superantibus, floccis sparsis—den- siusculis, glandulis subnullis v. raris—sparsis et pilis brevi- bus—brevissimis basi crassa nigra, raris—solitariis v. fere nullis obsitis. Znvolucra c. 10—12 mm. longa, primarium sepe sat latum, basi + truncatum, cetera haud raro sat angusta (summum sepe sat reductum), basi ovata v. subturbinata, atro- viridia, nitentia, squamis exterioribus latis—latissimis, triangu- laribus—ovatis, paucis in petiolum sc&pe descendentibus, laxis, + obtusis, intermediis + ovato-lanceolatis, in apicem obtusius- eulum (— sat acutum) cito attenuatis, intimis + virescenti- marginatis (+ acutis—)obtusiusculis, omnibus apice obscuriore v. t vinose colorato nudis v. leviter albocomosis, in margini- bus et sepe etiam in dorso + vinose coloratis, intimis paucis angustis subulatis, nune fere glabris (pilis glandulisque valde reductis) nune glandulis raris usque sparsis et pilis basi crassa nigra brevibus v. brevissimis, raris obtectis dorso marginibus- que parcissime stellatis. Calathidium c. 40 mm. diametro, subradians, ligulis sat latis, anguste dentatis, stylo luteo- ferrugineo, fuscohispidulo. Ausbreitung: Asgautstadir óstlich von Eyrarbakki (H. F. G. Strömfelt); Arbor in Holtum (St. Stefánson); Innraleiti (H. Jönson); Budir (H. J.); Drostarhólsárglüfur (Ol. David- son). 62 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Die von mir zu dieser Sippe geführten Formen sind frei- lich von einander etwas verschieden, die Verschiedenheiten sind aber von der Art, dass sie warscheinlich nur von dem Standorte abhängig sind. Die von Strömfelt gefundene und a. a. O. kurz beschriebene Pflanze zeichnet sich durch den ungestielten Primärkopf aus, welcher bei einigen Individuen mehr oder weniger abortiert ist. Der nächste Kopf 2:ter Ord- nung geht häufig aus dem Winkel einer dicht unter dem Pri- märkopf sitzenden Bracte hervor und überragt demselben mehr oder wenig. Die Köpfe sind breiter, mit mehr gestutzter Basis und mit ein Paar abstehenden, am Kopfstiel etwas her- absteigenden Schuppen. Diese sind ausserordentlich breit (häufig 2—2,5 mm.), eiförmig bis oval-lancettlich, sehr häufig an den Rändern, zuweilen auch an den Rücken nnd besonders an den Spitzen weinfarbig, übrigens kahl oder mit einzelnen, rudimentären Haaren oder Drüsen versehen. Der Sternfilz fehlt gewöhnlich gänzlich, oder er ist an einzelnen Schuppen als ein kaum bemerkbarer Rand am Rücken vorhanden und nur an einigen Schuppenspitzen sind feine Haarschopfen ange- deutet. Die Bekleidung an den Kopfstielen besteht gewöhn- lich nur aus spärlichen Sternflocken. Sehr selten sind auch rudimentäre Haare und winzige Drüsen vorhanden. Bei der Form aus Arbor ist die Bekleidung gewöhnlich etwas reicher. Die Fiocken sind an den Kopfstielen etwas reichlicher und zuweilen sind feine, längere oder kürzere, sehr reichliche Drü- sen und spärliche, kurze Haare entwickelt. Die Köpfe sind etwas schmäler und mit schmäleren, kaum weinfarbenen Schup- pen versehen, welche mit kleinen, spärlichen oder vereinzel- ten, selten zahlreicheren Drüsen und spärlichen oder einzelnen Haaren bekleidet sind. Stemflocken sind hier etwas zahl- reicher und kommen häufigst an den Schuppenrändern vor. An den Schuppenspitzen sind die Haarschopfen häufiger angedeu- tet. Zwischen diesen oben beschriebenen Extremen kommen jedoch bei Arbor intermediäre Individuen vor. Individuen von den übrigen Lokalitäten sind sowohl an den Kopfstielen als an den Hüllen mit etwas kräftigeren nnd reichlicheren Drü- sen bekleidet. Am kräftigsten tritt die Drüsenbekleidung bei Exemplare aus Drostarhölsärgljüfur hervor, ohne dass an- dere Merkmale gleichzeitig geändert worden sind. Unter den Dovrensia kommt diese Sippe solchen Formen wie H. chryso- stylum Lbg und Verwandten aus Skandinavien am nächsten. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 63 Sie scheint auch in enger genetischer Beziehung zu einigen Sippen aus Schottland zu stehen. B. Prenanthea Arv.-Tovv. Hieracium retifolium Danursr. Apud Helgi Jonson, Bidrag til Öst-Islands Flora. Bot. Tidskr. 20 Bind. 3 Hefte. Caulis usque ad 6-folius, + dense pilosus, preesertim ad nodos, + floccosus. Folia basalia sub anthesi emarcida v. 1 ellipticum, petiolatum, petiolo paginam wquante; folia caulina inferiora 2—3, lanceolata, basi anguste contracta v. latiore panduriformi, + amplectente, + acuta, sparsim denticulata, superiora + ovato-lanceolata, sessilia, basi + amplectentia, denticulata, longius acuta, omnia sat approximata, sensim decrescentia, subtus eximie reticulata, dense pilosa, parce stellata. Inflorescentia parva, pedicellis dense glandulosis et floccosis, parce—rare pilosis. Involucra parva, variegata, squa- mis e basi lata in apicem obtusiusculum cito contracta, exte- rioribus late, ceteris anguste floccoso-marginatis dorso rare stellatis, glandulis densis, sat crassis et pilis basi nigra apice albido, paucis obtectis, intimis late viridimarginatis. .Stylus et color florum, alabastro solum viso, ignoti. Ausbreitung: Njardvik (Helgi Jónson). Sehr ausgezeichnet durch das feine Adernetz an der Blatt- unterseite und die infolge der reichlich flockigen Schuppen- ränder und der dunklen Rücken bunten Hüllen. Aus Skan- dinavien sind mir wervandte Sippen nicht bekannt. Hieracium thulense Danrsr. n. nom. Tafel X, Fig. 5. H. prenanthoides Vill. — angustifolium Fr. Symb. p. 165. — Fr. Herb. Norm. IX. N:o 4 (spec. in Mus. reg. Stockh. asservata). — H. prenanthoides Lbg in Hn Fl. ed. XI, p. max. p. — H. Dahlst., Herb. Hier. Scand., Cent. V., N:o 99; Cent. IX, N:is 93 & 94. Caulis 50—100 em. altus v. interdum elatior, sat gracilis, superne leviter flexuosus, 12—23-folius, inferne glaber v. pilis 64 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 8. N:0 10. sparsis obsitus, superne subglaber v. parce, interdum erebrius pilosus (pilis brevibus. raris longioribus), haud raro pilis abor- tivis v. basi pilorum relicta asperulus, summo apice pilis bre- vibus, + densiusculis v. raris et glandulis minutis parcis ob- tectus, inferne subefloccosus v. floccis raris obsitus, superne sparsim floccosus, aphyllopodus. Folia caulina in marginibus et in nervo dorsali densiuseule, interdum pilis brevibus sat dense obsita, subtus sparsim—densiuscule pilosa, supra glabra —parce et breve pilosa, infima 2—3 (sub anthesi sepe emar- cida), + petiolata, petiolo !/»—1!/s pagin® longitudinem equante, proxima basi angusta subamplectentia v. pandureformia ima basi auriculato-cordata, he omnia anguste lanceolata v. line- ari-lanceolata, intermedia basi latiore eximie pandureformia, + lineari-lanceolata, summa + anguste lanceolata—anguste ovato-lanceolata, basi ovato-cordata amplectentia, omnia ap- proximata et 2— 3 summis, acutis exceptis quam internodia longiora, sensim v. apicem versus cito decrescentia, inferiora et intermedia + erecta et canaliculata, summa + patentia et sepe magis canaliculata, omnia subtus subcesioviridia et sat eximie reticulata, supra sat lete viridia, integra v. przeser- tim intermedia sparsim denticulata, summa ad basin sspe crebrius mucronato-dentata v. acute denticulata. Imflorescentia oligo—polycephala (vulgo 3—10-cephala), acladio (5—)10—20 (—30) mm. longo, ramis pedicellisque + dense floccosis et glan- dulis sat densis, gracilibus, parvis—longioribus et interdum etiam pilis brevibus, obscuris, raris—solitariis obsitis; nune + determinata, ramis equantibus v. + superantibus, + arcuato- patentibus, nunc + indeterminata, ramis brevibus ex axillis foliorum summorum ortis aucta. Jnvoluera brevia c. 9—10 mm. longa, dilutius—obscurius atroviridia, + variegata, basi primo + rotundata, postea + truncata, squamis paucis, exte- rioribus angustis, linearibus, + obtusis, cseteris latis, + lan- ceolato-linearibus, sat abrupte in apicem + obtusum, seepe subla- ceratum et paullum dilatatum—subacutum, leviter comatum atte- nuatis, intimis sat late virescenti-marginatis, exterioribas, pre- sertim in marginibus, interioribus, preesertim in dorso, + flocco- sis, omnibus (intimis exceptis) glandulis gracilibus sat longis et parvis, nigris, + densis obtectis, in involucro primario etiam pilis obscuris parcis (—raris), brevibus, «gre conspicuis evolutis. Calathidium 25—30 mm. diametro, sat plenum, ligulis sat latis, apice vulgo (precipue in floribus juvenilibus) breve et tenui- H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 65 ter ciliatis, stylo obscuro-nigrescente. Achenia diluta, testa ceo-colorata. Ausbreitung: Slutnes bei Myvatn (St. Stefanson); Vatns- dalur (St. St.) Diese Sippe, welche in den Hochgebirgen der centralen Teilen von Schweden (Jemtland und Herjedalen) sowie in den Hochgebirgen von Norwegen sehr allgemein in der subalpinen Region ausgebreitet ist, ist seither von älteren skandinavi- schen Forschern (z. D. von C. J. Lindeberg in Hartmans Flora) und von mir für identisch mit H. prenanthoides Vin. gehal- ten worden. E. Fries hat jedoch die Verschiedenheit erkannt und die besprochene Sippe (in Symbola etc.) als eine selb- ständige Form (angustifolium) aufgenommen. Die isländischen Exemplare stimmen allen wesentlichen Merkmalen nach mit den skandinavischen überein. Bei der isländischen Pflanze ist jedoch die Behaarung am Stengel und an den Blättern etwas reichlicher entwickelt und die Drüsen an den Hüllen und Kopfstielen sind meistens länger und kräftiger und zuweilen etwas reichlicher als bei der Mehr- zahl der von mir gesehenen skandinavischen Exemplare. Diese Verschiedenheiten sind ohne Zweifel nur vom Standort ab- hängig. In Skandinavien, besonders in den nördlichen Teilen, trifft man nämlich nicht selten in dieser Richtung variierende Individuen an, unter welchen allmähliche Uebergänge zu den schwächer behaarten und kurzdrüsigen Formen aufgefunden werden können. Von dem echten H. prenanthoides VILL.. von welchem Verwandte in den Hochgebirgen des südlichen Nor- wegens angetroffen worden sind, ist die oben beschriebene Sippe weit verschieden durch den viel- und schmalblätteri- gen Stengel, der demselben ein umbellatum-ähnliches Ausse- KNOT hen verleiht. Als eine Subspecies betrachte ich folgende Sippe: H. *furvescens Dautst. n. subsp. H. *furvescens Dahlst. Hier. exs., Fasc. III, N:o 91. — Dahlst. Herb. Hier. Scand., Cent. V, N:o 95. — H. prenan- thoides Vill. v. furvescens Dahlst. apud Helgi Jónson, Floraen paa Sneefellsnees og Omegn. Bot. Tidskr. 22 Bind. 3 Hefte. Arkiv für botanik. Band 3. N:o 10. 5 66 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Ab H. thulensi involueris obscuris pilis raris—sparsis, bre- vibus, obscuris inter glandulas immixtis et floceis parcis ob- sitis nec non pedicellis, ramis et superiore parte caulis pilis brevibus sparsis—sat densiusculis que ac glandulis vestitis diversum. Ausbreitung: Budir; Ingjaldshóll; Mafahlid (H. Jónson); Hvammur (St. Stefánson); Hraun in Fljotum (Ol. Davidson). Von H. thulense verschieden durch den in der Regel niedrigeren Stengel mit weniger zahlreichen, breiteren Blät- tern, welche mehr rein grün sind, durch schmälere, längere und dunklere Hüllen, die wie die Kopfstiele mit spärlichen bis sehr zahlreichen, kurzen, dunklen Haaren und (besonders an den Hüllen) spärlichen Flocken bekleidet sind. Die Haare sind besonders am obersten Stengelstück, am Akladium und am Primärkopf reichlich entwickelt. Ist in den Hochgebirgsgegenden des mittleren Skandina- viens sehr ausgebreitet, scheint aber hin und wieder durch spärliche Verbindungsglieder mit der typischen Sippe zusam- menzufliessen. Eine dieser Sippe sehr nahestehende Form, f. acutifrons mihi, mit mehr ausgezogenen, spitzeren, fein- und unregelmässig gesägt-gezähnten Blättern ist auf Slütnss bei Myvatn (St. Stefanson) gefunden worden. 6. Accipitrina Koch. A. Foliosa Fr. ex. p. . Hieracium macrocomum n. sp. Tafel X, Fig. 4. Caules seepe plurimi ex eodem rhizomate, 40—50 em. alti, elati, + flexuosi, pro maxima parte rubro-violacei, 6— 8-folii, inferne sparsim et breviter, superne densius et longius pilosi, sub inflorescentia pilis sparsis, longis obsiti et parce floccosi. Folia inferiora. caulina. sub anthesi vulgo emarcida, parva, lingulata—lingulato-lanceolata, proxima 1—2 anguste lanceo- lato-oblonga, breviter acuta, petiolata, subintegra v. parce dentieulata, intermedia 2—3 anguste lanceolata, sessilia, basi decurrente anguste amplectentia, superiora 1—2 latius lan- ceolata. sessilia, basi sat lata magis conspicue amplectentia, H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 67 summa anguste lanceolata, sessilia, parte inferiore contracta deinde basi ipsa rotundata amplectente dilatata, omnia usque ad medium v. in parte inferiore sparsim et acute 2—3-dentata, infima subtus + rubro-violacea, omnia in marginibus et in nervo dorsali sparsim et sat longe pilosa, subtus pilis brevioribus vestita, supra subglabra. Inflorescentia oligocephala (2—3-cephala), ramo 2—35- cephalo, ex axillo folii summi evoluto ssepe aucta, acladio c. 4 mm. longo, ramis pedicellisque + superantibus, inferne spar- sim, superne dense floccosis et pilis sat densis, c. 2 mm. lon- gis, mollibus et superne glandulis parcis, minutis obtectis. Involucra magna 12—14 mm. longa, lata, atroviridia, basi lata rotundata, sguamis latis, exterioribus linearibus, obtusius- culis, interioribus e basi lata + lanceolatis, sensim in apicem acutiusculum—sat obtusum, mucronatum v. laceratum, + vi- nose coloratum attenuatis, intimis paucis acutis—subulatis, + late viridimarginatis, omnibus apice leviter comosis et, in- timis exceptis, pilis longis (2 mm.), albidis basi sat longa crassa nlgra, sat densis et glandulis parvis— mediocribus, raris — sparsis obsitis, exterioribus in marginibus, preesertim basin versus, sparsim floccosis. Calathidium c. 35—40 mm. diame- tro, sat densum, ligulis latis, breviter dentatis, stylo sat obscuro. Ausbreitung: Hvammur in Hvammsveit (St. Stefánson). Steht dem H. strietum Fr., besonders der Form aus dem nördlichen Norwegen, sehr nahe, ist aber von demselben un- schwer zu unterscheiden durch den armblätterigen, abwärts lebhaft weinfarbenen Stengel, breitere Blätter, viel längere Haare an Köpfen und Stielen und kürzere, feinere Drüsen, sowie durch spitzere Hüllschuppen. Bei H. strictum sind die Schuppen an der Spitze abgerundet stumpf und fast linear und die Stengelblätter sehr zahlreich (bis 13—15). 68 2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Namenverzeichnis. S. . acidotoides Dahlst. 34. H. microdon Dahlst. . acutifrons Dahlst. . 66. >» nordlandicum Dahlst. alpinum L.; Backh. . 9. » obtusangulum Dahlst. » f. tubulosa . 9. » petiolosum Dahlst. aquiliforme Dahlst. 47. >» pieiniforme Dahlst. arctocerinthe Dahlst. 28. >» prematurum Elfstr. v. leu- > v. leptomnoon comallum Dahlst. Dahlst.. he 29. >» pra&palleus Dahlst. atrichocephalum Dahlst. 58. >» pumilius Dahlst. belonodontum Dahlst. 43. >» repandum Dahlst. . bipediforme Dahlst. . 29.13 f. integrius chlorolepium Dahlst. 32 > > v. pumilius Dahlst. congenitum Dahlst. ini v. subrotundum » v. stoedense Dahlst.. 3 Dahlst. 53. » retifolium Dahlst. . cretatum Dahlst. 49. >» saxifragum Fr. *microdon demissum (Strömf.) . 60. Dahlst. Suum, devians Dahlst. . 57. » Schmidtii Tausch. *chloro- elegantiforme Dahlst. 60. lepium Dahlst. . floccilimbatum Dahlst. . ad ou f. floccilimbatum furfurosum Dahlst. 48. Dahlst. . furvescens Dahlst. . ba. 7 » *superbum (Strómf.) globiceps Dahlst. v. seri- » semibipes Dahlst. . cellum Dahlst. 9. > semiprolixum Dahlst. holopleuroides Dahlst. . 55. » senectum Dahlst. holopleurum Dahlst. . 523. 1». Senex Dahlst.. integrilaterum Dahlst. . 44. » sericellum Dahlst. . » v. stenopho- » stenopholidium Dahlst. . lidium Dahlst. 45. » stoedense Dahlst. . » v. trichotoi- » Stroemfeltii Dahlst. . des Dahlst. . 45. submurorum Lbg v. nord- islandiciforme Dahlst. (je landicum Dahlst. islandicum (Lange) Dahlst. 8. » subobtusum Dahlst. . kaldalonense Dahlst. . 10. =» subrotundum Dahlst. leptomnoon Dahlst. 29. >» superbum (Strömf.) . leucomallum Dahlst. . 13. » thectolepium Dahlst. longifrons Dahlst. . 46. >» thulense Dahlst, k lygistodon Dahlst. . dA TNT » *furvescens Dahlst. macrocomum Dahlst. 66. » » f. acutifrons Dahlst. macropholidium Dahlst. 35. » trichotoides (Dahlst.) magnidens Dahlst.. . 25. » trichotum Dahlst. . mesopolium Dahlst. . 27. » tynnotrichum Dahlst. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER UIERACIUM-FLORA ISLANDS. 69 Fig. Fig. Erklärung der Figuren. Tafel I. Fig. 1. H. kaldalonense Dahlst. r. e. äussere Rosettblatter. r.m. mittleres Rosettblatt. r. i. innere Rosettblätter. 2. H. prematurum Eltstr. v. lencomallum Dahlst. r. e. äusseres Rosettblatt. r.m. 1lu.r.m. 2. mittlere Rosettblätter. 21. inneres Rosettblatt. E Stengelblatt. Fig. 3. AH. repandum Dahlst. r.c. äusseres hosettblatt. r.m. mittlere Rosettblätter. r.i. inneres Rosettblatt. "d Stengelblatt. 4. AH. repandum Dahlst. v. subrotundum Dahlst. r. e. üusseres Rosettblatt. r.m.lu.r.m.2. mittlere Rosettblätter. BLIEBEN innere Rosettblätter. Fig. 5. AH. Stroemfeltii Dahlst. T. äusseres Rosettblatt. r. m. l.u.r.m.2. mittlere Rosettblätter. iy ON A. innere. Rosettblätter. e. Stengelblatt. Tafel II. Fig. 1. H. petiolosum Dahlst. r.e. äusseres Rosettblatt. r.m. mittleres Rosettblatt. 10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. r.i. inneres Rosettblatt. Cs Stengelblatt. Fig. 2. H. lygistodon Dahlst. r.e. fusseres’ Rosettblatt. r.m. mittleres Rosettblatt. r.i. inneres Rosettblatt. C Stengelblatt. Fig. 3. Z1. magnidens Dahlst. r. m. mittleres Rosettblatt. r. i. inneres hosettblatt. e Stengelblatt. Fig. 4. 4T. obtusangulnm Dahlst. r. e. äusseres hosettblatt. r.m.1.u.r.m. 2. mittlere Rosettblätter. E d inneres hosettblatt. e. Stengelblatt. Tafel III. Fig. 1. HH. Sehmidtii Tausch. *superbum (Strómf.) A. Pflanze in einer Felsenspalte gewachsen. r.e.1.u.r.e. 2. äussere Rosettblitter. r. m. mittleres Rosettblatt. tix: inneres hosettblatt. Db. Pflanze aus trockenem Boden. r.e. àusseres Rosettblatt. r.i. inneres Rosettblatt. Fig. 2. H. Schmidtii Tausch. *chlorolepium Dahlst. r. 6: äussere Rosettblätter. r. m. mittlere Rosettblätter. r.1. l.u. r. i. 2. innere Rosettblätter. Tafel IV. Fig. 1. AZ. eretatum Dahlst. r.e. àusseres Rosettblatt. r.m. mittleres hosettblatt. r.j. inneres Rosettblatt. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. Fig. 2. Fig. 2. H. belonodontum Dahlst. r.e.u.r.e.2. äussere Rosettblätter. r.m. mittleres Rosettblatt. r. i. innere Rosettblätter. C Stengelblatt. Fig. 3. H. thectolepium Dabhlst. r.e. äussere Rosettblätter. r.m. mittleres Rosettblatt. r.i. inneres Rosettblatt. Tafel V. Fig. 1. HH. integrilaterum Dahlst. r.e.1.u.r.e. 2. äussere Rosenblätter. r. m. mittleres Rosettblatt. P. inneres Rosettblatt. H. integrilaterum Dahlst. v. trichotoides Dahlst. r.e. üusseres Rosettblatt. r.m. mittleres Rosettblatt. r.i. inneres Rosettblatt. Fig. 3. H. longifrons Dahlst. T5. üusseres Rosettblatt. r.m.1l.u.r.m.2. mittlere Rosettblätter. pu wi innere Rosettblätter. C. Stengelblatt. Tafel VI. Fig. 1. ZH. furfurosum Dahlst. fe. äusseres Rosettblatt. r.m. l. u. r, m. 2. mittlere Rosettblätter. rit. inneres Rosettblatt. ". . Stengelblatt. Fig. 2. H. aquiliforme Dahlst. r.e. 1.u.r.e. 2. äussere Rosettblätter. r. m. mittleres Rosettblatt. ri, inneres Rosettblatt. — 1 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Fig. 3. FH. trichotum Dahlst. r.e. äusseres Rosettblatt. r.m. mittlere Rosettblätter Tafel VII. Fig. 1. ZH. tynnotrichum Dahlst. r. e. üusseres Rosettblatt. F. m: mittleres Rosettblatt. 445 inneres Rosettblatt. 1.84, 2.6, 36, 3 p... 526... Siempre blaine: Fig. 2. H. semiprolixum Dahlst. r.e. äusseres Rosettblatt. r.m. mittleres Rosettblatt. r.i]. inneres Rosettblatt. Fig. 3. H.: macropholidium Dahlst. r.e.a. Rosettblatt von vorjührigem Herbste. r. e. äusseres Rosettblatt. r. m. mittleres Rosettblatt. Tafel VIII. Fig. 1. 4T. macropholidium Dahlst. von verschiedenen Pflanzen. r.i innere Rosettblätter. m. mittleres Rosettblatt. i inneres Rosettblatt. Stengelblatt. Fig. 2. H. senex Dahlst. r.e. üusseres Rosettblatt. r.m. mittleres Rosettblatt. r.i. inneres Rosettblatt. Fig. 3. H. congenitum Dahlst. A. Form aus grasigem Standorte. r.m. mittleres Rosettblatt. "n Stengelblatt. H. DAHLSTEDT, Z. KENNTNIS DER HIERACIUM-FLORA ISLANDS. 16; i.n. 2 c. a. 9 €., 0. 3 6, 2. 4 c. Loxr.4.) ‘ -—3 eo B. Form aus trockenem Standorte. .e. 1. üusseres Rosettblatt. .m. 1. mittleres Rosettblatt. .i. 1l. inneres Rosettblatt. .i.(c). inneres Rosettblatt (oder Stengelblatt?). rd mon oS Fig. 4. AH. holopleuroides Dahlst. r.e. üusseres Rosettblatt. 1.c. unteres Stengelblatt. 2.c. oberes Stengelblatt. Fig. 5. A. holopleurum Dahlst. r.e. äusseres Rosettblatt. r.m. mittlere Rosettblätter. r.i. inneres Rosettblatt. ¢ Stengelblatt. Tafel IX. Fig. 1. H. elegantiforme Dahlst. E Rosettblatt. 1.c.,2.c.,3.c.u.4.c. Stengelblátter. Fig. 2. H. atrichocephalum Dahlst. erstes Stengelblatt. mittlere Stengelblätter von verschiedenen Pflanzen. obere Stengelblätter von verschiedenen Pflanzen. oberstes Stengelblatt. Fig. 3. A. devians Dahlst. r.m. mittleres Rosettblatt. 2.c. zweites Stengelblatt. Fig. 4. A. demissum (Strömf.). A. Form aus Asgautstadir. unteres Stengelblatt (oder inneres Rosettblatt). 3.c.u.4.c. mittlere Stengelblätter. B. Form aus Arbór. 3.c. u. 4. c. mittlere Stengelblätter. Fig. 5. H. subobtusum Dahlst. r.e. àusseres Rosettblatt. r.m. mittlere Rosettblätter. r.i. inneres Rosettblatt. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 10. 6 74 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 10. Tafel X. Fig. 1. FH. arctocerinthe Dahlst. r.e. fiusseres Rosettblatt. r.i. innere Rosettblätter. C Stengelblatt. Alle von derselben Pflanze. r.m. mittleres Rosettblatt von einer anderen Pflanze. Fig. 2. FH. bipediforme Dahlst. r.e. äusseres hosettblatt. r.m. mittleres Rosettblatt. r.i. inneres Rosettblatt. Fig. 3. A. semibipes Dahlst. r.e. usseres Rosettblatt. r.m. mittleres Rosettblatt. r.i. inneres Rosettblatt. e. Stengelblatt. Fig. 4. JH. macrocomum Dahlst. 3.c.u. b.c. drittes und fünftes Stengelblatt. Fig. 5. H. thulense Dahlst. 1.e. u. 6. e. erstes und sechstes Stengelblatt. Tryckt den 12 september 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 11. Über die Befruchtung bei Juniperus communis. Vorläufige Mitteilung von C. O. NOREN. Mit 8 Textfiguren. Mitgeteilt am 8. Juni 1904 durch V. Wittrock und J. Eriksson. Seit den grundlegenden Arbeiten STRASBURGER’S (11, 12, 13, 14, 15) sind keine eingehende Untersuchungen über die Befruchtung bei Juniperus ausgeführt worden. Da aber die genannten Arbeiten zu einer Zeit erschienen, wo die moderne Mikrotomtechnik noch nicht ‘ausgebildet war, sind sie wohl einer Ergänzung bedürftig. Diese vorläufige Mitteilung soll die ersten Ergebnisse einer derartigen Untersuchung in grösster Kürze darlegen. Neuerdings sind bekanntlich viele bemerkenswerte Ar- beiten über die Befruchtung bei verschiedenen Coniferen ver- öffentlicht worden. Namentlich hat CokER(4) eine sehr in- teressante Arbeit über die Befruchtung bei Taxodium ge- schrieben, wo er die grosse Übereinstimmung zwischen Taxo- dium und den Cupressineen, was die Befruchtung betrifft, hervorhebt. Ich kann dies nur bestätigen. Die Übereinstim- mung ist in der Tat sehr auffällig, manchmal sogar was die Einzelheiten betrifft. Als Untersuchungsmaterial habe ich Juniperus communis gewählt (die Untersuchungen STRASBUBGER’s beziehen sich vor- Arkiv för botanik. Band 3. N:o 11. 1 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N: 11. zugsweise auf J. virginiana). Zum Fixieren habe ich ver- schiedene Flüssigkeiten gebraucht. Am zweckmässigsten er- wies sich die von JuUEL(7) befürwortete Zinkchlorid-Essig- Alkohol. Die meisten Färbungen wurden mit FLEMMING’s Dreifürbenmethode ausgeführt. Ich will hier nicht näher auf die Ausbildung und den grö- beren Bau der Samenknospen bei Juniperus eingehen, die ich als bekannt voraussetze. Ich gehe von einem Stadium aus, wo die Archegone schon fertiggebildet sind. Sie stehen bekannt- lich zu einer kleinen Gruppe in der Spitze des Embryosackes vereinigt, der zu dieser Zeit durch das Endosperm vollständig ausgefüllt ist aus dessen Zellen sie hervorgegangen sind. Das Ganze ist vom Nucellus umgeben. Die Zahl der Archegone variiert meistens zwischen 5 und 10. Die ganze Gruppe wird von einer Schicht besonders aus- gebildeten, grösseren, plasmareichen Endospermzellen umgeben. Die einzelnen Archegone grenzen aber unmittelbar an einander nur durch ihre eigenen Wände getrennt. Sie besitzen wie bekannt einen Halsteil, der aus vier Zellen besteht, und einen Bauchteil, der in seinem oberen und unteren Ende eine Protoplasmaanhäufung mit Strahlungszentren, (siehe Pag. 9), hat, wührend seine Mitte von einer grossen Vakuole einge- nommen ist. In der oberen Plasmamasse liegt der Zellkern, der sogenannte Zentralkern, mit einem schönen Chromatin- netz und einem grossen Nucleolus versehen (Fig. 1). Zu dieser Zeit ist der Pollenschlauch, der schon im vori- gen Sommer sein Herabwachsen durch das Gewebe des Nucellus begonnen hat, bis an den Embryosack angelangt, und seine Spitze hat sich in eine Depression des Endosperms dicht über die Archegone ausgebreitet. Er enthält eine grosse Zelle und zwei unter derselben frei im Plasma des Pollenschlauches gelegene Kerne. (Siehe Fig. 1). Auf die Bildung dieser Ele- mente will ich hier nicht näher eingehen, zumal da sie durch die Untersuchungen STRASBURGER’s (16) und BELAJEFF’s(3) recht gut bekannt ist. Die grosse Zelle nennt STRASBURGER »die generative Zelle, BELAJEFF »die wandernde Zelle. Für das- selbe Gebilde bei Taxodium hat Coker (4) den Namen Zen- tralzelle des Pollenschlauches eingeführt, und da dieser Name mir sehr zutreffend erscheint, will ich dem genannten Ver- fasser in dieser Hinsicht folgen. €. 0. NORÉN, ÜBER DIE BEFRUCHTUNG BEI JUNIPERUS COMMUNIS. 3 Die beiden freien Kerne werden von STRASBURGER »Stiel- kern» und »Pollenschlauchkern» genannt. Die Zentralzelle des Pollenschlauches ist sphärisch oder, wenn die Theilung bevorsteht, ellipsoidisch. Sie wird nach - aussen durch eine deutliche Membran, die »Hautschicht» STRAS- BURGER's, begrenzt und besteht ausserdem aus einem grob- körnigen Plasma. In der Mitte liegt der sehr grosse Kern Pie. 1. Veter. Um 3 Archegone von einem Pollenschiauch überlagert. (35—37 u in Diameter sind keine Seltenheiten), der mit einem schénen Chromatinnetz und einem grossen Nucleolus versehen ist. Der letztere scheint hier nicht wie bei Zaxodium, dessen Zentralzelle übrigens der von Juniperus sehr ähnlich ist, zu- sammengesetzt zu sein, sondern hat eine sehr bestimmte Kontur. Die beiden freien Kerne sind einander sowohl in Grösse als in Aussehen sehr gleich. Sie messen gewöhnlich ca. 15 u in Diameter. 4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 1. Uber das Fehlen oder Vorhandensein von Stärke in den Zellen des Pollenschlauches bei Junmiperus haben sich vielfach streitige Ansichten unter den Verfassern geltend gemacht. Schon 1880 gab GoroscHANKIN (6) an, dass Stärke in den Ele- menten des Pollenschlauches bei den Cupressineen vorhanden sein sollte. STRASBURGER(15) hat dagegen keine solche bei Juniperus gefunden, und er scheint dazu geneigt, die später um den Kopulationskern und das Embryo auftretende Stärke- menge als im Archegone entstanden anzusehen. ARNOLDI(2) verfechtet die entgegengesetzte Meinung. Er hat in den generativen Zellen des Pollenschlauches von Sequoia Stärke in sehr fein verteiltem Zustande gefunden. Da die Pollen- schläuche dieser Conifere »nach Cupressineentypus gebaut sind», schliesst er daraus, dass auch bei dieser Familie Stärke in den genannten Gebilden gefunden werden soll (l. c. p. 14). Auch CokER kommt zu derselben Schlussfolgerung auf Grund seiner Beobachtungen bei Taxodium (1. c. p. 123). Ich kann jetzt die Aussagen dieser Verfasser bestütigen. Die Plasma der Zentralzelle im Pollenschlauche bei Juniperus communis enthält in der Tat reichlich Stärke, die aber sehr fein verteilt ist, so dass sie sich leicht der Beobachtung entzieht. Bekanntlich sind bei den meisten Coniferen eine Bauch- kanalzelle resp. ein Bauchkanalkern vorgefunden worden. So haben z. B. Miss FEReusoN(5) bei Pinus Strobus, MIYAKE (9, 10) sowohl bei Picea excelsa als auch bei Abies balsamea eine deutliche Bauchkanalzelle gefunden, die mit einer Zell- wand versehen war. Ein Bauchkanalkern, der frei im Plasma des Archegones lag, fanden Lawson(8) bei Sequoia, CokER bei Podocarpus und Taxodium. Bei der letzteren Gattung erhält sich der Bauchkanalkern lange Zeit nach der Befruchtung und kann sogar amitotische Teilungen durch- machen. Das Verhalten bei Juniperus in dieser Hinsicht ist aber Gegenstand vieler Controversen geworden. STRASBURGER (14) gab schon 1879 an, dass sich bei J. virginiana eine Bauch- kanalzelle! bildet, die sich meist dicht an den vorderen Sei- tenrand des Archegones anschmiegt und daselbst rasch des- organisiert wird. Er bildet sogar den Kernspindel dieser 1 STRASBURGER sagt Kanalzelle, obschon es sich hier nur um einen ' Kern handelt. ©. 0. NORÉN, ÜBER DIE BEFRUCHTUNG BEI JUNIPERUS COMMUNIS. > Teilung ab. Nach GoROoSCHANKIN (6) soll dagegen keine Bauchkanalzelle bei den Cupressineen vorkommen. Sein Schüler Arvoroı (1, 2) bestätigt dies und erklärt, dass STRAS- BURGER sich geirrt habe und ganz fremdartige Gebilde für ein Bauchkanalkern gehalten (1. c. 1 p. 8 u. 2 p. 12). Meine eigene Beobachtungen bestätigen indessen die An- gaben STRASBURGER's. In einem Archegone fand ich nahe am oberen Ende und quer zur Längeachse des Archegones orien- tiert einen deutlichen Kernspindel, der nur aus der Zentral- zelle des Archegones stammen konnte (Fig. 2). Der Bauchkanalkern (eine Zellwand wird nie- mals gebildet) ist im allgemeinen dem Eikern 6:5 sehr ähnlich. Er rückt schnell nach der Spitze des Archegones hin, wo er sich an die Wand legt. Hier scheint er sehr schnell desorganisiert zu werden. Die Kernmembran wird zuerst aufgelöst, und eine Zeit lang sieht man nur das Chromatingerüst im Plasma liegen, bis auch dies spurlos verschwindet. Die Bildung des Bauchkanalkerns scheint kurze Zeit vor der Befruchtung, noch bevor sich die Zentralzelle des Pollenschlauches geteilt hat, stattzufinden. Bei der Befruchtung ist er schon völlig verschwunden. Indessen nimmt das Protoplasma im Ar- chegone beträchtlich zu, und in Folge dessen wird die grosse Vakuole immer kleiner. Bis- pig 2. Vergr. e weilen ist sie schon vor der Befruchtung gänz- Kernspindel bei der Bildung des Bauch- lich verschwunden. Der Eikern, der nach ^ kanalkerns. seiner Bildung weit nach vorne im Archegone gerückt ist und daselbst entweder in der Spitze oder an einer seitlichen Wand gedrückt liest, beginnt allmählich gegen die Mitte des Archegones zu wandern. Währenddessen wächst er zu und erreicht mitunter eine beträchtliche Grösse: 35— 55 u in Diameter. Er besitzt ein schönes Chromatinnetz und einen grossen Nucleolus. Das Protoplasma im Archegone hat eine netzartige Struktur. Die Strahlungszentren haben sich bedeutend vergrössert. Während die oben erörterten Vorgänge sich abspielen, schickt sich die Zentralzelle des Pollenschlauches zur Teilung an. Sie streckt sich ein wenig in die Länge, ihr Plasma 0 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. Noll. nimmt bisweilen eine radialstreifige Struktur an. Bald dar- auf beginnt die Teilung, die keine Besonderkeiten aufzu- weisen scheint (siehe STRASBURGER (16). Die beiden Tochter- zellen, die Spermazellen, liegen im Anfang dicht an einander gedrückt, rücken aber bald aus einander. Sie sind einander gleich, haben wie die Mutterzelle ein Hautschicht und ein Plasma, das oft eine deutliche radiale Streifung aufweist. Im Anfang klein und halbsphärisch runden sie sich bald ab und beginnen zu wachsen. Sie erreichen aber nicht die Grösse ihrer Mutterzelle. In einem Präparate massen z. B. die Zellen ca. 50 u und die Kerne ca. 25 u in Diameter. Die beiden freien Zellkerne bleiben unverändert bis zu einiger Zeit nach der Teilung der Zentralzelle im Pollen- schlauche. Schliesslich beginnen sie sich doch zu desorgani- sieren, und bei der Befruchtung scheinen sie verschwunden zu sein. | Bald beginnen sich die Spermazellen auf die Archegonen- hälse hin zu bewegen. Hier angekommen, strecken sie sich in die Länge und schlüpfen, ohne dass ihre Membran aufgelöst wird, zwischen die jetzt in Desorganisation begriffenen Hals- zellen in die Archegone hinein (Fig. 3). Durch diese Beob- achtung wird die Angabe BELAJEFF's (3) (1. c. p. 197) wieder- legt, dass bei Juniperus die Membran und das peripherische Plasma der Spermazelle ausserhalb des Archegones bleiben und nur die Kerne hineinschlüpfen solle. Oft dringen nach- einander mehrere Spermazellen in das Archegon ein, aber nur die erstgekommene schlüpft daselbst aus ihrer Membran heraus und taucht in das Plasma hinein. Die Übrigen kön- nen ziemlich lang als in Desorganisation begriffene Gebilde im oberen Ende des Archegones wahrgenommen werden. Sie sind fortwährend von ihrer‘ Plasmamembran umgeben, und das Plasma des Archegones zieht sich gleichsam vor ihnen zurück, so dass sie niemals in näherer Kontakte mit ihm kom- men können. Der Kern der erstgekommenen Spermazelle eilt schnell dem Eikern entgegen und zieht dabei seine mit Stärke ge- füllte Plasma wie einen Kometenschweif hinter sich her. Er trifft den Eikern meistens gerade von oben und stülpt dabei dessen Wand vor sich ein, so dass der Eikern schalenförmig wird. (Fig. 4.) Das Plasma der Spermazelle strömt etwas langsamer nach und lagert sich wie ein Mantel um die kopu- ©. 0. NORÉN, ÜBER DIE BEFRUCHTUNG BEI JUNIPERUS COMMUNIS. 7 lierenden Kerne herum.! Es hinterlässt im Plasma des Ar- chegones eine Menge kleinerer Vakuolen, die später zusammen- fliessen und eine grosse sekundäre Vakuole oberhalb des Ko- pulationskernes hervorrufen. Der Spermakern steht dem Eikern an Grösse etwas nach. Er ist ausserdem durch ein viel dichteres Chromatinnetz gekennzeichnet. Von den beiden kopulierenden Kernen ist, wie aus dem vorher Gesagten hervorgeht, der männliche im allgemeinen Fig. 3. Vergr. > of. Fig. 47" Verer. 99A. Spermazelle in das Archegon hinein- Die Kopulation. schlüpfend. nach oben gelegen, der weibliche nach unten. Nicht selten tritt doch nach einiger Zeit eine Drehung ein. so dass sie beinahe umgekehrt zu liegen kommen. Ferner beginnt jetzt nach STRASBURGER (14, 15) der Kopulationskern sich abwürts im Archegone zu bewegen, um sich im unteren Ende desselben zu teilen, wobei doch durch der grossen Vakuole, falls sie zu dieser Zeit noch existiert, sein weiteres Vordringen ge- hemmt werden kann. Mir scheint jedoch, als sollte die Tei- lung in der Mehrzahl der Fälle oder mindestens sehr oft in der Mitte des Archegones stattfinden. ! Ofr. Coker !. c. p. 124. $8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. Noll. Eine geraume Zeit kónnen die beiden kopulierenden Kerne recht gut unterschieden werden, aber schliesslich wer- den die trennenden Membranen aufgelóst. Unterdessen zerfallen die Nucleoli der resp. Kerne, wenigstens der des männlichen, in kleinere Stücke, die sich zu kurzen perlenschnurförmigen Reihen ordnen oder sich zu einem unregelmässigen Haufen zusammenballen, der etwa in der Mitte des Kopulationskernes Fig. 5. Vergr. *%ı. Fig. 6. Vergr. 20/4, Der Kopulationskern. Spä- Kernspindel im Kopulations- a teres Stadium als in der kern. Teilung der 4 vorigen Fig. freien Embryo- nalkerne. zu liegen kommt. (Fig. 5.) Ferner füllt sich der Kern all- mählich mit einer achromatischen Substanz von einer fein netzartigen Struktur, wie es miss FERGUSON (5) auch im Ko- pulationskern bei Pinus Strobus beobachtet hat. Der Kernspindel im Kopulationskern habe ich in keiner bestimmten Richtung orientiert gefunden. Er ist von einer deutlichen Kontur, die aus Stärke- und Plasmakörnern gebildet wird, umgeben. (Fig. 6.) Während der Teilung sinkt der Kern langsam gegen das untere Ende des Archegones herab, das sich jetzt ganz mit Stärke zu füllen beginnt. Die beiden Tochterkerne, die ersten Embryonalkerne, lie- gen fast immer über einander in der Längeachse des Arche- gones. Sie haben meistens eine sehr eigentümliche Gestalt. €. 0. NORÉN, ÜBER DIE BEFRUCHTUNG BEI JUNIPERUS COMMUNIS. 9 Sie sind nämlich halbsphärisch und wenden die beiden flachen Seiten gegen einander. Der untere ist mehr hochgewölbt, der obere flacher. Letzteres hángt vielleicht mit ihrer zu- künftigen Teilungsebene zusammen. Die zweite Teilung geschieht gleichzeitig in den beiden Kernen. Es scheint mir, als ob die Teilungsebene des oberen Kernes quer zur Längeachse des Archegones, die des unteren parallel dazu gerichtet sein sollte. Dies ist doch weiterer Untersuchung bedürftig. Als Resultat dieser Teilung ent- stehen vier freie Embryonalkerne, die tetraöderförmig im unteren Ende des Archegones geordnet sind. Auch diese teilen sich gleichzeitig (Fig. 7) und erzeugen acht freie Kerne, die unter einander durch deut- liche Plasmastrahlen verbun- den sind. Jetzt erst beginnen Zellwände aufzutreten. Zuletzt vill ich mit eini- gen Worten einige rätsel- hafte Gebilde erwähnen, die nächst den Zellkernen die meist hervortretenden Körper in den Archegonen bei Jun?- perus communis sind. Ahn- liche Gebilde habe ich nie in der Litteratur erwähnt gefun- den,! ausser bei CokrR (4), welcher Verfasser eben solche, Fig. 8. Vergr. %/1. : : : Strahlungszentrum im oberen Ende eines wenn auch vielleicht weniger ode beoe ausgeprägte Phänomene in den Archegonen bei Taxodium beschreibt. Er nennt sie dort »kinoplasmic areas». Ich will die fraglichen Gebilde kurzweg nur »Strahlungs- zentren» benennen. Sie erscheinen schon früh als meist zwei in den beiden Plasmamassen ober- und unterhalb der grossen Vakuole auftretende Verdickungen, um welche die Plasma sich strahlig zu ordnen beginnt. Oft kommen drei deutliche Zentren vor (bei Taxodium scheinen deren nur zwei aufzutreten): das eine liegt dann gewöhnlich im Wandbeleg der grossen Vakuole. (Fig. 1). Die Strahlungszentren wachsen indessen 1 Sie gleichen gar nicht den von Morrier (10) in den Pollenkörnern von Podophyllum beschriebenen »Cytoastern». Arkiv för botanik. Band 3. N:o ‘11. ov 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3 Noll. zu, breiten sich aus und bekommen eine stark gefárbte Rand- zone, während in der Mitte ein schwächerer Farbton sich geltend macht. (Fig. 8.) Das obere Zentrum scheint in näherer Beziehung zum Eikern und spüter zum Kopulationskern zu treten. Es scheint dabei einen Einfluss auf die Gestaltung der Kerne auszuüben. Wenigstens wird die Kernmembran auf der gegen das Strah- ungszentrum gekehrten Seite zackig und uneben, wie es auch CoKER gesehen hat.! Ferner kann man zu dieser Zeit beob- achten, dass sich die Strahlungszentren mit rotgefärbten Körnern zu füllen beginnen. Woher diese stammen, kann ich nicht sagen. Schliesslich werden sie, besonders das untere, in regellosen Figuren aufgelöst. Upsala im mai 1904. ! Cfr. seine Fig. 78, Tafel VI. C. 0. NORÉN, ÜBER DIE BEFRUCHTUNG BEI JUNIPERUS COMMUNIS. 11 Zitierte Litteratur. 1. ARNOLDI, W., Beiträge zur Morphologie und Entwicklungsge- schichte einiger Gymnospermen. Moskau 1900. 2. — —, Weitere Untersuchungen der Embryogenie in der Familie der Sequoiaceen. Moskau 1901. 3. BELAJEFF, W., Zur Lehre von dem Pollenschlauche der Gymno- spermen. Ber. Deutsch. Bot. Ges. Berlin 1891 und 1893. 4. CoKER, W. C., On the gametophytes and embryo of Taxodium. Botanical Gazette, Chicago 1903. 5. FERGUSON, M. C., The Development of the Egg and Fertilization in Pinus Strobus. Annals of Botany. London 1901. 6. GOROSCHANKIN, J., Über Corpuscula und Befruchtungsprozess bei den Gymnospermen. Moskau 1880. 7. JUEL, H. O., Über den Pollenschlauch von Cupressus. Flora. Bd. 93. Heft 1, 1904. 8. Lawson, A. The Gametophytes, Archegonia, Fertilization and Embryo of Sequoia sempervirens. Annals of Botany XVIII. January 1904. 9. MIXAKE, K., On the Development of the Sexual Organs and Fertilization in Picea excelsa. Annals of Botany. London 1903. 10. — —, Contribution to the Fertilization and Embryogeny of Abies balsamea. Beihefte zum Bot. Centralblatt. Band XIV. Heft. 2. Jena 1903. 11. MOoTTIER, D. M., Beiträge zur Kenntnis der Kernteilung in den Pollenmutterzellen einiger Dikotylen und Monokotylen. Prings- heims Jahrb. XXX. Heft 2. 12. STRASBURGER, E., Die Befruchtung bei den Coniferen. Jena 1869. 13. — —, Die Coniferen und die Gnetaceen. Jena 1872. 14. — —, Die Angiospermen und die Gymnospermen. Jena 1879. 15. — —, Neue Untersuchungen über den Befruchtungsvorgang bei den Gymnospermen als Grundlage für eine Theorie der Zeugung. Jena 1884. 16. — —, Uber das Verhalten des Pollens und die Befruchtungs- vorgänge bei den Gymnospermen. Histolog. Beiträge. Heft IV. Jena 1892. Tryckt den 30 juli 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. | — a r 71. B ow Bax 2 p E v h E SIT MOD Sa SS AUE TA 113148 4 bu X p u Mint d ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 12. Die Gentianaceen der zweiten Regnell’schen Reise. Von GUST. O. A:N MALME. Mit zwei Tafeln. Mitgeteilt am 8. Juni 1904 durch V. WITTROCK und A. G. NATHORST. Die Familie der Gentianaceen hat nicht besonders viele Repräsentanten in der brasilianischen Flora. Einige spielen jedoch, wenn sie auch nicht massenhaft auftreten, durch ihre lebhaft gefärbten grossen Blüten oder Blütenstände eine be merkenswerte Rolle in der Vegetation der Campos und sind deshalb oft von den Reisenden gesammelt worden. So ist der Fall mit Deianira CHAMISSO & SCHLECHTENDAL und Calo- lisianthus Gite. Dessenungeachtet sind die Species der er- steren Gattung ziemlich verkannt geblieben, so dass man in der einschlägigen Litteratur nur eine ganz unsichere Aus- kunft über ihre geographische Verbreitung bekommen kann. Viel weniger sind die einjährigen Gentianaceen, die an mehr oder weniger feuchten Lokalitäten vorkommen, von den Reisenden berücksichtigt worden, und ganz besonders gilt dies von den Curtien und von den gelbblütigen Schultesien. Die Gattung Curtia CHAMISSO & SCHLECHTENDAL muss denn auch als ziemlich ungenügend bekannt bezeichnet werden; sogar die scharf ausgeprägte Heterostylie zweier hierher- gehörigen Arten war bis vor kurzem fast vollständig un- j Arkiv för botanik. Band 3. N:o 12. 1 2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 12. beachtet geblieben. Etwas besser steht es zwar mit den Schultesien; falsche Bestimmungen dieser Pflanzen sind je- doch sehr häufig. Es dürften deshalb auch kleine Beiträge zur Kenntnis der brasilianischen Gentianaceen meinen Fachgenossen will- kommen sein, besonders wenn sie sich auf Beobachtungen in der freien Natur stützen. In dem vorliegenden Aufsatze liefere ich teils eine Aufzählung der von mir während einer . auf Kosten der Regnell’schen botanischen Stiftung in den Jahren 1901—1903 unternommenen südamerikanischen Reise gesammelten Species, teils Beschreibungen neuer oder ver- kannter Arten sowie pflanzengeographische und biologische Notizen. Meine Reise berührte die brasilianischen Staaten Rio Grande do Sul und Matto Grosso. Aus dem ersteren waren im Jahre 1865, als der die Gentianaceen behandelnde Teil der Flora brasiliensis erschien, nur drei zu der betreffenden Familie gehörige Pflanzen bekannt, und zwar Zygostigma australe, Schultesia australis und Limnanthemum Humboldtia- num. Die letztere wird allerdings nicht ausdrücklich als rio- grandisch aufgeführt, dieser Staat liegt aber innerhalb ihres damals schon bekannten Verbreitungsgebietes. Im Jahre 1892 fand ich in Rio Grande eine vierte Gentianacee: Curtia Malmeana. .Zu diesen vier kann ich jetzt zwei Arten fü- gen, und zwar Helia brevifolia und Microcala quadrangularis. Die letztere war schon lüngst aus der Umgegend von Monte- video bekannt und ist insofern interessant, als sie der einzige Repräsentant der Familie ist, der in Rio Grande massenhaft vorkommt und folglich, trotz ihrer Winzigkeit, eine er- wähnenswerte Rolle in der Vegetation spielt. Sie gehört ausserdem zu den eben in der sandigen Umgegend von der Stadt Rio Grande so zahlreichen andinen Elementen der riograndischen Flora. Helia brevifolia ist zweifelsohne eine Oreas-Pflanze; sie wurde hier nur spärlich angetroffen. Cur- tia Malmeana, Schultesia australis und Zygostigma australe gehören zu den Endemen der südbrasilianischen Araucaria- Zone; die beiden ersteren sind die südlichsten (extratropischen) Repräsentanten sonst rein tropischer Gattungen. Aus Matto Grosso waren im Jahre 1865 acht Gentiana- ceen bekannt, und zwar Deianira erubescens, D. nervosa, Schultesia stenophylla, Sch. aptera, Coutoubea ramosa, Caloli- G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL’SCHEN REISE. 3 sianthus acutangulus, Chelonanthus viridiflorus und Ch. chelo- noides. Die beiden Deianiren sind in der Flora brasiliensis kollektiv; da ich die dem Bearbeiter vorliegenden Exemplare nicht gesehen habe, kann ich nicht entscheiden, ob es sich um die unten erwähnten Species, bezw. Varietäten handelt oder nicht. Die mattogrossischen Exemplare von Chelonanthus viridiflorus habe ich ebenfalls nicht untersuchen können; möglicherweise gehören sie zu dem unten beschriebenen, was Stamm und Blätter betrifft, sehr ähnlichen Ch. candidus. Durch die erste Regnell’sche Expedition (1893—94) wur- den für Matto Grosso noch festgestellt Leiphaimos azurea, Voyria coerulea, Curtia tenuifolia, C. tenella var. tenerrima, Schultesia Pohliana und Sch. heterophylla; die beiden ersten sammelte C. A. M. Linpman. Im J. 1898 beschrieb J. Bar- BosA RODRIGUES (in jakobinisch freiem Latein) Deianira cyathifolia, die er in Matto Grosso entdeckt hatte; und im folgenden Jahre sammelte R. Pırser die früher in diesem Staate nicht gefundene Hauptform von Curtia tenella. Zu diesen füge ich jetzt als neue Bürger der mattogrossischen Flora Curtia patula, Irlbachia coerulescens, Schultesia sub- crenata, Chelonanthus uliginosus var. grandiflorus und Ch. candidus. — Im Regnell’schen Herbar (in der botanischen Abteilung des naturhistorischen Reichsmuseums zu Stockholm) finden sich im ganzen zwanzig Gentianaceen aus Matto Grosso, d. h. ausser den siebzehn unten aufgeführten die schon oben erwähnten Leiphaimos azurea, Voyria coerulea und Curtia tenuifolia, die während der zweiten Regnell’schen Reise nicht angetroffen wurden. Derjenige Teil von Matto Grosso, wo die unten aufge- führten Gentianaceen gesammelt worden sind, die Umgegend von Cuyabá und Serra da Chapada, wird bekanntlich zu der Campos-Zone hingezählt. Die Vegetation der Cerrados ge- hört denn auch zweifelsohne zu den Oreaden. Aber wie ich schon mehrmals hervorgehoben habe, weicht der Westen von der Campos-Zone floristisch erheblich vom Osten ab. Und dies gilt auch von den Gentianaceen. In der Umgegend von Caldas (im Staate Minas Geraes) z. B. ist die Gattung Calo- lisianthus durch vier Species vertreten: C. amplissimus, C. speciosus, C. pedunculatus und C. pendulus. Diese fehlen vollständig in Matto Grosso; hier wächst dagegen C. acu- tangulus, welche Species nur in diesem Staate und in Goyaz 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 12. angetroffen worden ist. Und von den mattogrossischen Deianiren ist, sofern ich kenne, keine einzige mit den Cal- densern identisch. Die Vegetation von Cuyabå und Santa Anna da Chapada enthält aber auch Elemente, die gar nicht zu den Oreaden zu zählen sind, und zwar, meiner Erfahrung nach, in viel grösserer Menge, als bis jetzt bekannt war. Mehrere der grösseren Bäume der Wälder von Serra Chapada sind Na- jaden (Hylea-Pflanzen); vorläufig will ich als Beispiel nen- nen Enterolobium Schomburgkii. Es giebt in diesem Teil von Matto Grosso sogar Pflanzenvereine (z. B. die mehr oder weniger sumpfigen Wälder der Quellen der Flüsse, die Cabeceira-Wälder), deren Konstituenten zum grössten Teil Najaden sind. Bei der Bearbeitung anderer Familien (z. B. der -Leguminosen und der Vochysiaceen) werde ich Gelegen- heit haben, auf diesen Gegenstand zurückzukommen. Was die Gentianaceen dieses Bezirkes betrifft, wird zweifelsohne jeder Kenner der südamerikanischen Flora be- merken, dass die an mehr oder weniger feuchten Standörtern wachsenden, z. B. Schultesia heterophylla. Coutoubea ramosa und Chelonanthus chelonoides, der. Oreas-Flora fremd sind. Ganz besonders verdient hervorgehoben zu werden Schultesia subcrenata, die im Vereine mit zahlreichen, gewóhnlich an- nuellen Najaden, z. B. Arten der Gattungen Philodice, Pepalanthus, Acisanthera und Herpestes, häufig an offenen, beinahe nackten, sandigen, feuchten Lokalitäten in der Um- gegend von Cuyaba auftritt. Betreffs der meinem Aufsatze beigefügten Abbildungen soll erwähnt werden, dass sie zum grössten Teil nach in Alkohol konserviertem Material und die Detailfiguren der Antheren nach noch nicht völlig geöffneten Blüten!) an- gefertigt worden sind. 1) Die meisten brasilianischen Gentianaceen, z. B. Deianira, Curtia, Chelonanthus und Schultesia, sind mehr oder weniger proterandrisch; als die Narbe sich öffnet, sind schon die Antheren beinahe leer und mehr oder weniger zusammengeschrumpft. n G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL'SCHEN REISE. Microcala Link & HoFFMANNSEG®. Flore portugaise. I (1809), p. 359. M. quadrangularis [LAMARCK (1786)] GRISEBACH. In DC., Prodr. IX (1845), p. 63. ProGEL in Flora brasil, fase. XL (1865), p. 213. Gentiana quadrangularis Lamarck, Encyclopédie --. II, p. 645. Exacum quadrangulare WILLDENOW, Spec. plantarum. I (1797), p. 636. Exacum inflatum HooKER & ARNoTT in Hookers Journal of botany. I (1834), p. 285. Rio Grande do Sul: in viciniis Rio Grande oppidi, pluribi et copiose in campis arenosis humidis (19 ?9/10 01, II: 52. — 19?/101, II: 143. — Specimina floribus fructibusque imma- turis maturisve ornata). Flores die (eire. h. 10—2) coelo sereno aperti sunt. Lobi corolle patentissimi, flavi. Adhue, quantum cognovi, numquam e Brasilia allata, at in vieiniis Montevideo urbis jam collegit F. SELLow. Specimina Sellowiana non vidi. Mea plane congruunt cum chilensibus [Rio Claro (Unio itiner. 1835): Exacum chi- lense BERTERO. — Ad flumen Futa, prov. Valdivia (LECHLER, Pl. ehilenses N:o 401). Omnino eadem species est MANDON, Plante Andium boliviensium N:o 370 (Prov. Larecaja, vi- ciniis Sorata, 2,650—3,300 m. supra mare). Curtia CHAMISSO & SCHLECHTENDAL. In Linnea. I (1826), p. 209. C. patula {Martius (1826)] KNOBLAUCH. In Botan. Centralblatt. LX (1894), p. 357. Schuebleria patula Martius, Nova gen. et spec. plantarum. II (1826), pill. : PRoGEL in Flora brasiL, fasc. XL (1865), p. 217. Matto Grosso: Serra da Chapada, Espigäo do campo, in campo humido aprico (19 5/503, II: 3343. — Specimina flori- bus fructibusque immaturis submaturisve ornata). Corolla alba v. + roseo-violascens. 6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 12. Curtie tenuifolie (AUBLET) KNOBLAUCH sine dubio arcte affinis, abs qua presertim foliorum forma floribusque majori- bus (lobis corolle obovatis, apice rotundatis, usque 6 mm. longis, 4 mm. latis, patentibus) recedit. i Flores dimorphi omnino ut in Curtia tenuifolia [ Cfr. MALME, Über die dimorphen Blüten von Curtia tenwifolia ae (in Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens För- handlingar 1898)]; forme brevistyla (« Martiana PRoGEL) et longistyla (8 Sellowiana PRoGEL) mixt® occurrunt. Adhuc, quantum cognovi, numquam e Matto Grosso allata. C. tenella [Martius (1826)] KNOBLAUCH. In Botan. Centralblatt. LX (1894), p. 357. Schuebleria tenella Martius, Nova gen. et spec. plantarum. II (1826), D. A127, ProGEL in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 217. Matto Grosso: Serra da Chapada, in campo humido aprico, in consortio Burmannie bicoloris, Utriculariarum etc. (19 15/5 03, II: 3340. — Specimina floribus fructibusque immaturis ornata). Lobi eorolle albi. Specimina reportata cum descriptione iconeque a PROGEL datis bene congruunt, at lobi corolle patentissimi sunt, an- guste obovati v. lingulati et apice rotundati ut in forma in- fra commemorata. C. tenella (Martius) KNoBLavcH forma fenerrima M ALME. C. tenuifolia (AUBLET) KNOBLAUCH var. tenerrima MALME, Adjumenta. I (1898), p. 19, et Über die dimorphen Blüten von Curtia tenuifolia (Ofver- sigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1898), p. 312. Matto Grosso: in vicinis Cuyaba oppidi, pluribi in »cer- rados» in arenosis apertis, subhumidis (19 74/4 03, Il: 3103. — 19 ?/5 03, II: 3103 *. — Specimina Hortbus fructibusque imma- turis ornata). Recedit a forma typica bre foliis multo minori- bus, triangulari-subulatis, acutis et lobis corolle paullulo latioribus. Corolla alba, rarius coeruleo-violascens. Forma tenerrima jam anno 1893 in viciniis Cuyabá oppidi a me collecta. Forma typica ab amico R. PıLeEr e Matto —— G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL’SCHEN REISE. T Grosso allata [Beitrag zur Flora von Matto Grosso (in ENG- LER's Botanische Jahrbücher. Band XXX. Heft II. 1901), p. 182]. C. Malmeana Gite (1898). In EnGLER’s Botan. Jahrbücher. Band XXV, Beiblatt N:o 60, p. 42. Tab. L he; 2. Rio Grande do Sul: in campis humidis et in ripis paludum, ex. gr. Cruz Alta (195/03, II: 1096) et Quinta pr. Rio Grande oppidum (19 4/403, II: 1599). Corolla alba v. leviter violascens. Hujus speciei ad specimina minus bene evoluta descripte descriptionem novam addere haud inutile duxi: Herba annua usque 35 cm. alta; caulis erectus, simplex v. saltem subsimplex, subteres v. quatricostatus (quam in C. tenella crassior) internodiis inferioribus vulgo 1,5—2,5 cm. longis, superioribus 3—5 cm. longis. Folia opposita, raris- sime terna, sessilia, vulgo 4—8 mm. longa, integerrima glo- berrimaque, acuta, inferiora lanceolata, usque 2 mm. lata, superiora angustiora, lanceolato-subulata. Inflorescentia cy- mosa, multoties dichotoma, multiflora, pedicellis brevissimis. Calyeis laciniz e basi circiter 0,75 mm. lata sensim angustate, subulate v. lanceolato-subulat&, circiter 4 mm. longe, late subhyalino-marginatw. Corolle tubus subcylindraceus, sepala paullulum superans, intus pilis deorsum spectantibus, sat numerosis ornatus; limbi lobi erecto-patuli, ovato-triangulares, eireiter 1 mm. lati, 1,5 mm. longi, acuti v. saltem subacuti, introrsum et margine papillosi. Stamina tubo corolle supra medium inserta, inter sese plane libera; filamenta linearia, antheris circiter duplo breviora; anthere oblonge, circiter 0,5 mm. longe, 0,25 mm. late, basi nonnihil sagittate, apice hyalino-apiculate, connectivo sat angusto; pollinis granula diametro circiter 0,01: mm. Pistillum antheras subeequans v. paullulum superans; ovarium anguste ovoideum, acuminatum; stigma subsessile, conoideum, acutum, circiter 0, mm. longum. Capsula (submatura) sepalis subeequilonga. Differt a Curtia tenella caule pro rata robustiore, pedi- cellis brevissimis, corolle lobis erecto-patulis, acutis, antheris &pice haud penicillatis etc. 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 12. Zygostigma GRISEBACH. Gen. et spec. Gentian. (1839), p. 150. Z. australe [CHAMISSO & SCHLECHTENDAL (1826)] GRISEBACH. L. e. p. 150. PROGEL in Flora brasil, fase. XL (1865), p. 202. Sabbatia australis CHAMISSO & SCHLECHTENDAL in Linnea. I, p. 194. Rio Grande do Sul: Quinta pr. Rio Grande oppidum, in campo subhumido graminoso (195/101, II: 301), Porto Alegre, Morro da Policia, in campo graminoso declivium austral. montis (19 76/1101, II: 520), Cruz Alta, in palude graminosa ripam versus et in campo humido (19 17/102, II: 1124). Floret mensibus Nov.—Jan.; mense Jan. jam fructus maturos observavi. Lobi corolle aut albidi, aut purpurei. v. rosei. Z. uniflorum [HookER & AnNorT (1834)] GRISEBACH e descriptione nihil nisi forma macra annua hujus speciei esse videtur. Irlbachia Martius (emend. GRISEBACH). Nova gen. et spec. plantarum. II (1826), p. 101. I. coerulescens | AuBLET (1775)] GRISEBACH. Gen. et spec. Gentian. (1839), p. 195. Lisyanthus coerulescens AUBLET, Histoire des plantes de la Guiane francaise, p. 207. Martius, Nova gen. et spec. plantarum. II (1826), p. 100. PaocEL in Flora brasil, fase. XL (1865), p. 236. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, pluribi in paludi- bus capitum rivorum (19 18/702, IT: 1964), Olho d'agua pr. Aricá haud procul a Cuyaba, in palude (19 16/8 02, II: 2256). Floret saltem mensibus Maj.—Sept., forte per totum an- num. Color florum variat: coeruleus—albus. Adhue, quantum cognovi, nondum e Matto Grosso allata. In Santa Anna da Chapada, in campis arenosis humidis mense Junio 1903 pluribi observavi formam hujus speciei nanam (19 2/6 03, II: 1964 2), circiter 20 cm. altam, floribus G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL’SCHEN REISE. 9 albis, minoribus, 10—14 mm. longis (in forma typica flores sunt 15—20 mm. longi) Quum ceterum non recedat, obiter tantum est commemoranda. Schultesia Marrıus. Nova gen. et spec. plantarum. II (1826), p. 103. Sch. suberenata KLOTZSCH ap. GRISEBACH (1849). Linnea. XXII, p. 34. PnRocEL in Flora brasil, fasc. XL, p. 205. Matto Grosso: pluribi in viciniis Cuyaba oppidi, in ar- gillaceo-arenosis, apertis, humidis v. subhumidis, in consortio Burmannie flave, Poteranthere pusille, Genlisee aliarumque Utriculariacearum etc. (19 29/403, II: 3179. — 195/503, LI: Bru» — 1917/08, II: 3179 >). Floret mensibus Apr.—Maj.; jam mense Junio fructus maturescunt. Adhue, quantum cognovi, tantum in Guyana et Pará (Santarem) lecta. Specimina nostra cum Spruceanis (e Pará) plane con- gruunt. Sch. Pohliana ProGEL (1865) Flora brasil, fasc. XL, p. 205. Matto Grosso: pluribi in viciniis Cuyaba oppidi, in campis argillaceis humidis, copiosa preesertim inter Arica et Serra da Chapada (195/503, II: 3255. — 19 78/603, II: 3255 *). Floret mensibus Apr.—Maj.; mense Junio fructus ma- turescunt. Flores aperti sunt ante meridiem (h. 9—12); lobi corolle patentissimi, supra fere albidi, subtus rosei. E Matto Grosso primum allata in MALME, »Adjumenta», I (1898); postea etiam ab amico R. PILGER lecta. Sch. guyanensis | AUBLET (1775)]. Exacum gwianense AUBLET, Histoire des plantes de la Guiane fran- caise, p. 68. 10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 12. Erythrea jorullensis H. B. K., Nova gen. et spec. plantarum. IH (A819)... p,:177. Schultesia stenophylla Martius, Nova gen. et spec. plantarum. II (1826), p. 106 (p. p.). ProGEt in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 207 (p. p.). Matto Grosso: in viciniis Cuyabä oppidi, in campis arenosis v. argillaceo-arenosis subhumidis, presertim in locis + nudis (19 3/5 08, II: 3243. — 19 5/5 03, II: 3243 2). | Floret imprimis mensibus Apr. et Majo. Flores ante meridiem (h. 9—12) aperti sunt. Lobi corolle sordide lutei, leviter roseo-violascentes (in sicco violacei). Species caule humili, pedicellis brevissimis (inflorescentia contracta), calyce nervoso et late alato facile dignota; quoad folia tamen admodum varia. Cum alis (ex. gr. Sch. gracili, Sch. australi et Sch, heterophylla) ab auctoribus sepe confusa, quare distributio geographica minus bene nota est. Vidi specimina etiam e Guyana, Venezuela, Cuba et Honduras. E Sch. australis GRISEBACH (1839). Gen. et spec. Gentian., p. 127. PRocEL in Flora brasil., fasc. XL (1865), p. 207. Tab. l.dig. 1. Rio Grande do Sul: pluribi in campis humidis et in palu- dibus graminosis ripam versus, ex. gr. Cachoeira (18 ?/2 93, I: 650 » — 19 19/1 02, II: 1077 *), Cruz Alta (19 ?*/1 02, II: 1077). Eadem species pluribi in viciniis oppidi Caldas, civit. Minas Geraes, in humidis subhumidisve + apricis collecta est: REGNELL III: 896?) (p. p. max.), Mos£x 42541), | Floret imprimis mensibus Dec.—Febr. Lobi corollae sordide lutei, subtus sspe paullulum viola- scentes (in sicco + violascentes). Quum sspe confusa sit hee species, novam descriptionem addere utile duxi: Herba annua glaberrima, vulgo 25—30 cm., rarius usque 50 cm. alta; caulis erectus, sat crassus, marginibus et costa !) In »Adjumenta» I (1898), p. 20, auctoritate cl. D:ris E. GILG nisus, hec specimina incaute ad Sch. stenophyllam Martius var. latifoliam Mar- TIUS retuli. ?) In »Adjumenta», p. 21, hee specimina ad Sch. stenophyllam Martius var. pallentem (BUNBURY) PROGEL retuli. REGNELL III: 896 p. p. min. est Sch. gracilis MARTIUS, ut etiam REGNELL III: 1788. G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL’SCHEN REISE. 11 media foliorum decurrentibus sexcostatus, simplex v. superne ramosus, internodiis inferioribus 1,5—2,5 cm. longis, superiori- bus 3—5 cm. longis. Folia opposita, sessilia, erecto-patentia, palmatinervia, vulgo 3-nervia, nervo mediano ceteris crassiore, (15—)2—3 em. longa, basi rotundata v. inferiora leviter cor- data, apice acuta v. acuminata, inferiora sepe obtusiuscula; inferiora ovata v. late ovato-lanceolate, vulgo 1— 1,5 cm. lata; superiora angustiora, ovato-lanceolata, vulgo 0,5—1 cm. lata. Inflorescentia cymosa, laxa, vulgo pauciflora; pedicelli vulgo 1,,—3 cm. longi. Calycis tubus circiter 1,5 cm. longus, mani- feste nervosus, late 4-alatus, alis semiovatis, basi truncatis v. rotundatis, irregulariter crebreque transverse nervosis: lobi e basi sat lata sensim angustati, longissime acuminati v. su- bulati, tubo paullulo breviores. Corolle tubus subcylindra- ceus, circiter 14 mm. longus, et extus et intus glaber; limbi lobi patentes — patentissimi, obovati, circiter 10 mm. longi, 6—7 mm. lati, apice acuti v. paullulum acuminati. Stamina medio tubo corolle v. paullulo altius inserta, equalia; fila- menta 7—8 mm. longa, basi late subhyalino-marginata v. alata et marginibus irregulariter dentata, ceterum filiformia; antheree late oblongse, circiter 2,5 mm. longe, vix 1, mm. late, basi sagittate, auriculis oblique subobtusis, apice ro- tundatz et leviter apiculate. Pollinis verruculosi masse granula 4 continentes, diametro 0,05—0,055 mm. Pistillum 18 —20 mm. longum; stylus filiformis, circiter 10 mm. longus; stigmatis lamelle breves, crasse, cordato-ovate. ^ Capsula tubum calycis cequans, ovoideo-fusiformis; semina parva, sub- globosa, scrobiculata. A Sch. guyanensi (AUBLET), quacum confusa est, ob caulem multo altiorem, pedicellos longos, flores majores etc. longe distat. Sine dubio affinis est Sch. gracili Martius, quie jam pedi- cellis longissimis, vulgo 5—8 cm. longis, et alis calycis an- gustioribus, semilanceolatis, basi longe decurrentibus (nec non floribus lilacinis v. violaceis) facile dignoscitur. E descriptione ad hanc speciem pertinere videtur Schultesia pallens Bunsury [in Proceed. of the Linn. Soc. of London. Vol. I (1841), p. 110]. Sch. heterophylla Mique (1847). Linnea. XIX, p. 136. PRocEL in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 208. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 12. Matto Grosso: in viciniis Cuyaba oppidi, in paludibus gra: minosis et in campis argillaceis humidis (19 ?9/103, II: 3132. — 199/403, II: 3132 *. — 19 28/6 03, II: 3132). Floret imprimis mensibus Apr.—Majo; mense Junio fruc- tus maturos observavi. Corolle lobi in alabastro albidi, dein roseo-violacei. E Matto Grosso primum alata in MALME, »Adjumenta», I (1898); postea etiam ab amico R. PrrGER lecta. Sch. aptera CHamisso (1833). Linnea. VIII, p. 9. PROGEL in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 208. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in paludibus capi- tum rivorum (19?!:/503, II: 3434. — 190/603, II: 3434 9), Olho d'agua pr. Arica haud procul a Cuyabá, in palude (19 **/502, IT: 38434 5). Floret mensibus Maj.—A ug.; fructus maturos collegi men- sibus Jun.—Aug. Corolle lobi sordide lutei. In viciniis Cuyabá oppidi jam a RIEDEL collecta; postea, quantum cognovi, a nemine inventa. Coutoubea AUBLET. Histoire des plantes de la Guiane francaise (1775), p. 72. C. ramosa AvBLET (1775). L. e. p. 74. ProGEL in Flora brasil, fase. XL (1865), p. 211. Matto Grosso: inter Coxipó (igreja) et Cuyabá, in ripa arenosa, umbrosa rivuli (19 !?/s 02, II: 1708. — Specimina flo- ribus fructibusque immaturis maturisque ornata), in ripa dumetosa fluminis Cuyaba prope Melgaco (19 13/7 03, II: 1708 2. — Specimina alabastris florum ornata). Specimina reportata ad var. vulgarem Bawa per- tinent. In vieiniis oppidi Cuyaba jam a D:re PATRICIO DA SILVA Manso collecta est. G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL'SCHEN REISE. 13 Chelonanthus Gira. In ExGLER & PRANTL, Die natürl. Pflanzenfam. IV: 2 (1895), p. 98. Ch. chelonoides [Lısszus fil. (1781)] Gite. L. c. p. 98. Lisianthus chelonoides LINNZUS FIL. Supplementum plantarum system. vegetab. p. 194. PRoGEL in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 239. Tab. 2, fig. 4. Matto Grosso: pluribi et in vieiniis Cuyaba oppidi et in Santa Anna da Chapada, in »cerrados» arenosis subhumidis, in oris silvarum etc. (19 5/5 03, 3254. — 19 15/5 03, II: 3254 2). . Mense Majo jam fere omnino defloratus. Herba usque 1,7 m. alta. Ch. uliginosus [GRISEBACH (1839)] Gite. Ene. p. 98. Lisyanthus uliginosus GRISEBACH, Gen. et spec. Gentian. p. 181. ProGEL in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 237. Matto Grosso: Serra da Chapada, parce in rupibus ita- columiticis preruptis, humidis subhumidisve, + apricis (19 15/5 03, II: 3349. — 19 7/6 03, II: 3349 *. — Specimina flori- bus fructibusque immaturis ornata). Specimina reportata ad var. grandiflorum GRISEBACH sec. descriptionem pertinent. Corolla circiter 4 cm. longa, pulchre coerulea. Ch. candidus MALME spec. nov. Tab. 2, fig. 3. Herba annua usque 75 cm. alta; caulis erectus, simplex, teres, glaber, levis v. subtiliter verrucosus, internodiis in- ferioribus brevibus, vulgo 2—3 cm. longis, ceteris sursum sensim longioribus, summis circiter 15 cm. longis. Folia op- posita, brevipetiolata v. superiora subsessilia, penninervia, integerrima, glabra; infima et media elliptica v. late ellip- tico-lanceolata, vulgo 4—5 cm. longa, 1,—1, cm. lata, et basi et apice acuta v. paullulum acuminata; summa late 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 19. ovata, 2,5—3,5 cm. longa, 2—2,5 cm. lata, basi subrotundata, apice acuta. Inflorescentia cymosa, bis dichotoma, sat pauci- flora; pedicelli breves, vulgo 3—7 mm. longi. Flores spe- ciosi, secundi. Calycis lacinie ovato-ovales, 6—8 mm. longe, 4—5 mm. late, apice rotundat&, margine subhyaline et sub- tiliter ciliate, ceterum glaberrime. Corolla alba, glaberrima, e basi circiter 5 mm. lata sensim ampliata, tubuloso-campa- nulata, circiter 5 cm. longa, fauce circiter 15 mm. lata; lobi limbi patentes, demum + revoluti, ovato-triangulares, cir- citer 12 mm. longi latique, apice obtusi. Stamina subzequalia, tubo corolle circiter 8 mm. supra fundum inserta; filamenta e basi circiter 3 mm. lata, primum sensim angustata, dein filiformia, circiter 45 cm. longa, tubo corolle + accumben- tia, apicem versus + incurvata; anther oblong:e, circiter 4 mm. longs, 1,5 mm. late, basi profunde sagittatee, apice ro- tundate et minutissime hyalino-mucronate, non recurvatee. Pollinis tubereulosi masse granula 4 continentes, diametro circiter 0,05 mm. Stylus staminibus subeequilongus, apicem versus + incurvatus; stigmatis lamelle obovate, apice rotundate. | Matto Grosso: Santa Anna da Chapada et alibi in Serra da Chapada, in paludibus apertis capitum rivorum (19 !9/5 03, IT: 3293. — 19 15/5 03, II: 3293.4). Mense Majo florentem fructibusque immaturis maturisque ornatum observavi. Arcte affinis Ch. viridifloro (Martius) Gino, cui quoad caulem foliaque simillimum est; differt corollee duplo majoris forma coloreque. REGNELL III: 898 p. p. [specimina ex Uberaba (Minas Ge- raes) et Cajurü (Säo Paulo)] ad hanc speciem (neque ad Ch. viridiflorum) pertinet. Calolisianthus Gite. In ENGLER & PRANTL, Die natürl. Pflanzenfam. IV: 2 (1895), p. 100. C. acutangulus | MARTIUS (1838)] GILe. L. €, .p. 201. Lisianthus acutangulus Martius in Flora 1838, Beibl. IT, p. 49. Progen in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 234. G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL'SCHEN REISE. 15 Matto Grosso: pluribi sed parce in campis apricis, glareosis et in viciniis oppidi Cuyabá (collegi specimina singula mensibus Dec. 1902 et Jun. 1903) et in Serra da Chapada, ex. gr. prope Buriti (collegi specimen mense Jun. 1903). Per totum tempus pluviale (de mense Dec. usque Apr.) floret, specimina singula etiam post pluvia. Corolla pulcher- rime coerulea ut in C. amplissimo (Martius) Giro. Deianira CHAMISSO & SCHLECHTENDAL. Linnza. I (1826), p. 195. D. nervosa Cuamisso & SCHLECHTENDAL (1826). E P. D. 19/. ProGEL in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 202. Matto Grosso: pluribi et in viciniis Cuyaba et in Serra da Chapada, in campis apricis, + glareosis (19 !*/6 02, II: 1732. — 19 $/e 03, II: 3482. — 1917/6 03, II: 1732 ?). Floret imprimis mensibus Majo et Junio. Specimina reportata ad var. foliosam GRISEBACH pertinent, Que utrum pro specie habenda sit (quod mihi videtur vero- simillimum) necne, materie ad hane rem dijudicandam neces- saria mihi deficiente, ad interim in dubio relinquo. Hanc formam nonnumquam nomine »Deianira erubescens» salutatam vidi. D. cordifolia | Laorzky ms. apud ProGEL (1865)] MALME. Callopisma cordifolium LmoTzkv ms. (secundum specim. orig.). Deianira erubescens CHAMISSO & SCHLECHTENDAL 7 cordifolia PRoGEL in Flora brasil. fasc. XL, p. 201. Tab. 2, fig. 5. Herba perennis glaberrima, usque 65 cm. alta; caulis erectus, apicem versus ramosus, ramis fastigiatis, rarius sim- plex, teres, ecostatus, internodiis vulgo 5—4 cm. longis. Fo- lia decussata (infima in speciminibus florentibus jam demortua destructaque), perfoliata, ovalia v. ovata, caulina vulgo 4—5 em. longa, 2,—4 cm. lata (ramalia minora), basi sagittato- cordata, sinu subtriangulari, auriculas acutas separante, apice 16 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 8 N: 12. acuta, rarius 'subobtusa, anguste subhyalino-marginata, pal- matinervia, vulgo quinquenervia, nervo mediano ceteris cras- siore. Inflorescentie (tantum in summitatibus caulis ramo- rumque evolutz) cymose, multiflore, congestz, folia sufful- cientia + superantes; pedicelli vulgo 5—7 mm. longi. Calycis tubus brevissimus; laciniz lanceolate, circiter 6 mm. longe, ls mm. late, longe acuminate v. fere subulate, subhyalino- marginatz, dorso acute carinate. Corolle tubus cylindra- ceus, sepalis paullulo brevior, circiter 5 mm. longus, et extus et intus glaberrimus; limbi lobi patentissimi, saturate incar- nati, late elliptici v. ovales, circiter 8 mm. longi, 4,5 mm. lati, obtusi v. saltem subobtusi. Stamina equalia, sub fauce in- serta, longe exserta; filamenta filiformia, usque 2 mm. longa; anthere rectz, sublineares, circiter 4 mm. longs, vix 1 mm. late, basi cordate, apice rotundat® et leviter emarginate; pollinis minute reticulati v. porosi masse granula 4 continen- tes, diametro circiter 0,05 mm. Pistillum circiter 12 mm. al- tum; ovarium anguste oblongum, obtuse tetragonum; stylus filiformis, 7—8 mm. longus; stigma bilamellatum, lamellis parvis, oblongis vix 1 mm. longis. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in »cerrados», pre- sertim in arenosis (19 13/503. II: 3323. — Specimina floribus ornata). Floret imprimis mense Majo. Species foliorum forma, caule ramoso et internodiis sub- eequalibus facillime distincta. Quoad flores cum D. erubescente CuaMisso & ScHLECHTENDAL bene congruit. In »Serra da Cuyabá» jam a Manso et Luorzxy collecta. D. pallescens CHAMISSO & ScHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 196 (secundum specim. orig.). Callopisma perfoliatum Martıus var. latifolia Martius, Nova gen. et spec. plantarum. II (1826), p. 108 et tab. 183. Dejanira erubescens CHAMISSO & SCHLECHTENDAL #8 pallescens (CHAMISSO & SCHLECHTENDAL) PROGEL in Flora brasil, fasc. XL (1865), p. 201. D. erubescens var. alba BamBosA RODRIGUES, Plante mattogrossenses (1898), p. 32. Matto Grosso: Serra da Chapada, pluribi in campis grami- nosis, nebulis roreque spe humectatis (19 3/6 03, II: 3323 C. — Specimina alabastris florum floribusque paucis ornata. — Flores collegi 19 15/s 03). G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL'SCHEN REISE. 17 Limbus corolle albus. Medio mense Junio florere incipit. Herba perennis glaberrima, presertim superne pruinosa, usque 1,5 m. alta; caulis erectus, simplex v. apicem versus ramis brevibus munitus, teres, crassus (diametro usque 7 mm.) inferne fistulosus, internodiis mediis 5*—8 cm. longis, summis usque 12 cm. longis (infimis ex adnotationibus abbreviatis). Folia decussata (infima in speciminibus florentibus jam de- mortua destructaque), perfoliata (+ alte connata), late ovata v. ovato-ovalia, apice acuta v. brevissime acuminata, anguste subhyalino-marginata, palmatinervia, vulgo 7-nervia, media 6—8 cm. longa, 5—7 cm. lata, superiora minora. Inflore- scentie (in parte tertia summa caulis evolute) cymose, multi- flore, sat laxe, folia suffuleientia vulgo longe superantes; pedicelli usque 12 mm. longi. Calyeis circiter 7 mm. longi tubus brevissimus; laciniz lineari-lanceolatze, circiter 6 mm. longze, 1,5—2 mm. late, acute, dorso sat acute carinate, an- guste subhyalino-marginate. Corolle tubus cylindraceus, 5—d,5 mm. longus, et extus et intus glaberrimus; limbi lobi patentissimi, ovali-elliptiei, circiter 8 mm. longi, 5—-5,5 mm. lati, apice obtusi. Stamina :qualia, tubo corolle 1,5—2 mm. infra faucem inserta, longe exserta; filamenta 92— 2,5 mm. longa, filiformia; anthere sublineares v. e basi sat lata sen- sim paullulum angustate, circiter 5 mm. long®, 1 mm. late, basi cordate, apice rotundate; pollinis minute reticulati v. porosi masse granula 4 continentes, diametro 0,05—0,0:5 mm. Pistillum usque 14 mm. altum; ovarium anguste oblongum obtuse tetragonum; stylus filiformis usque 8 mm. longus; stigmatis lamelle ovato-oblonge, obtuse, vix 1 mm. longe. E Matto Grosso primum allata in MALME, »Adjumenta», I (1898); postea etiam ab amico R. PILGER (et a BARBOSA RopRIGUES) lecta. D. eyathifolia BAnBosA ROoDRIGUES (1898). Plante mattogrossenses, p. 32. la5.0. limb. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada et alibi in Serra da Chapada, in campis apricis, graminosis, ventosis (19 29/5 03, II: 3323 B. — 19 ?/e 03, II: 3323 B *. — 19 8/6 03, II: 3323 B >. — Omnia floribus ornata). Arkiv för botanik. Band 3. N:o 12. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. No 12. Floret pr&sertim mense Junio. Limbus corolle vulgo rubro-incarnatus, rarius pallescens. Quum descriptio a BARBOSA RODRIGUES data nimis brevis et incompleta, p. p. etiam lusitanice confecta sit, novam ad- dere necesse est. : Herba perennis glaberrima, presertim superne pruinosa, usque 1 m. alta; caulis erectus, simplex, teres, crassus (dia- metro usque 5 mm.), inferne fistulosus, internodiis 3—5 cm. longis (infmis paullulo brevioribus) Folia decussata (infima in speciminibus florentibus jam demortua destructaque), per- foliata (alte connata), late elliptica v. superiora ovato-elliptica, 5—6 cm., rarius usque 7 cm. longa, 3—4 cm., rarius usque 4,5 cm. lata (superiora breviora et pro rata latiora), apice subaeuta v. obtusiuscula, anguste subhyalino-marginata, pal- matinervia, vulgo septemnervia (nervis tribus crassioribus). Inflorescentie (in parte tertia summa caulis evolute) cymose, multiflore, congestz, folia suffuleientia equantes v. paullulum tantum superantes; pedicelli circiter 8 mm. longi. Calycis circiter 8 mm. longi tubus anguste campanulatus v. urceolato-campanu- latus, usque 4 mm. longus; limbilobi anguste ovato-triangulares, circiter 4 mm. longi, 2,5 mm. lati, acuti, preesertim inferne sub- hyalino-marginati, apicem versus paullulum et obtuse carinati, ceterum ecarinati. Corolle tubus subcylindraceus v. campanu- lato-cylindraceus, usque 7 mm. longus, et extus et intus glaber; limbi lobi patentissimi, ovato-elliptiei, usque 9 mm. longi, 5,5 mm. lati, apice obtusi. Stamina «qualia, medio tubo corolle v. paullulo altius inserta, sat longe exserta; filamenta circiter 3 mm. longa, fihformia v. superne paullulum attenuata; an- there, sublineares v. e basi lata sensim paullulum angustat:e, 4—5 mm. long&®, vix 1 mm. late, basi profunde cordate, apice rotundato-truncate; pollinis minute reticulati v. porosi masse granula 4 continentes, diametro 0,05—0,055 mm. Pistil- lum usque 15 mm. altum; ovarium anguste oblongum, obtuse tetragonum; stylus filiformis, circiter 8 mm. longus; stigma bilamellatum, lamellis parvis, oblongis, vix 1 mm. longis. Calycis tubo in genere longo et lobis latis, subecarinatis nee non (inflorescentiis congestis et) internodiis superioribus quoque brevibus recedit a Deianira pallescente ÜHAMISSO & SCHLECHTENDAL, cul quoad folia subsimilis est; vix ulli spe- ciei arctius affinis. G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL’SCHEN REISE. 19 Helia Marrıvs. Nova gen. et spec. plantarum. II (1826), p. 122. H. brevifolia Cuamtisso (1833). Linnza. VIII, p. 11. Lisyanthus brevifolius (CHamisso) GRISEBACH, Gen. et spec. Gentian. (1839), p. 187. | PRrRoGEL in Flora brasil; fasc. XL (1865), p. 240. Rio Grande do Sul: Cruz Alta, in palude, in limosis sub- nudis inter cespites Xyridis Regnellii et Cyperacearum (19 16/102, II: 1118. — Floribus fructibusque immaturis or- nata). Corolla dilute flavo-viridis. Adhue, quantum cognovi, tantum in Brasilie civitatibus Minas Geraes et Säo Paulo nec non in republ. Paraguay collecta. Limnanthemum GMELIN. Acta Petropol. 1769, p. 527. L. Humboldtianum [KUNTH (1819)] GRISEBACH. Gen. et spec. Gentian. (1839), p. 347. PROGEL in Flora brasil., fasc. XL (1865), p. 243. Villarsia Humboldtiana Kunru in H. B. K. Nova gen. et spec. plan- tarum. III (1819), p. 187. Rio Grande do Sul: Rio Grande oppidum, in stagno (19 14/11 01, Il: 425. — Specimina floribus fructibusque imma- turis ornata); Matto Grosso: in viciniis Cuyaba oppidi (speci- mina non reportavi). Flores dimorphi ut in Menyanthe trifoliata, quod jam ab oculatissimo FR. MÜLLER observatum esse videtur. 20 C. C. C. C. aaaacn SUS PRS SEY Er. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 12. Index nominum. Calolisianthus. acutangulus (MARTIUS) GILG . Callopisma. eordifolium LHOTZKY perfoliatum MARTIUS . Chelonanthus. . candidus MALME . chelonoides (L. FIL.) GILG . uliginosus (GRISEBACH) GILG . viridiflorus (MARTIUS) GILG Coutoubea. ramosa AUBLET Curtia. . Malmeana GILG patula (MARTIUS) KNOBLAUCH : . tenella (MARTIUS) KNOBLAUCH . » forma tenerrima MALME tenuifolia (AUBLET) KNOBLAUCH Deianira (Dejanira). . cordifolia (LHOTZKY) MALME . cyathifolia BARBOSA RODRIGUES > erubescens CHAMISSO & SCHLECHTENDAL » var. alba BARBOSA RODRIGUES » var. cordifolia (LHOTZKY) PROGEL . ; » var. pallescens (CHAM. & SCHLECHT.) PROGEL . . nervosa CHAMISSO & SCHLECHTENDAL . » var. foliosa GRISEBACH . pallescens CHAMISSO & SCHLECHTENDAL . E rythrea. jorullensis KUNTH . OQ» cO» O» Oat 15. 13 16. 16. 15. 16. 15. 15. 16. 10. G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. Eracum. Ex. chilense BERTERO . Ex. guianense AUBLET . Ex. inflatum HOOKER & ARNOTT : Ex. quadrangulare (LAMARCK) WILLDENOW . Gentiana. G. quadrangularis LAMARCK Helia. H. brevifolia CHAMISSO Irlbachia. I. coerulescens (AUBLET) GRISEBACH . Limnanthemum. L. Humboldtianum (KUNTH) GRISEBACH Lisianthus (Lisyanthus). . acutangulus MARTIUS . : brevifolius (CHAMISSO) GRISEBACH . chelonoides L. FIL. . . coerulescens AUBLET . uliginosus GRISEBACH . pM ex: nt [oni Dd - Microcala. = . quadrangularis (LAMARCK) GRISEBACH Sabbatia. S. australis CHAMISSO & SCHLECHTENDAL Schuebleria. Sch. patula MARTIUS Sch. tenellà MARTIUS . Schultesia. Sch. aptera CHAMISSO . Sch. australis GRISEBACH Sch. guyanensis (AUBLET) Sch. heterophylla MIQUEL Sch. pallens BUNBURY . . Wit ae wie re A E Pohliana 'PROGHIG. 1... joes, «Kees Fas anh eos UAI 21 Ie Po 22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 12. Sch. stenophylla MARTIUS Sch. suberenata KLOTZSCH ap. GRISEBACH Villarsia. V. Humboldtiana KUNTH . Zygostigma. Z. australe (CHAM. & SCHLECHT.) GRISEBACH . Z. uniflorum (HOOK. & ARN.) GRISEBACH Explicatio tabularum. Tab. c1. 1. Schultesia australis GRISEBACH. h. Planta tota. 1/1. i. Calyx fructifer. °/2. a; * Awthera.- “/1: je pmo pem [qn ae 9. Curtia Malmeana GILG. h. Planta tota. 1/1. ü Flog 3/1. cr. Pars corolle aperte, explanat®. °/1. p. Pistillum. °/1. tO ww NN Tab. 2. 3. Chelonanthus candidus MALME. B Flos. 1/1. 3 st. Stamen. 1/1. 2 Anthera a ventre et a dorso visa. ?/1. Oo eo 4. Chelonanthus chelonoides (L. fil.) GILG. 4 ff. Flos a fronte visus. 1/1. 4 fll. Flos a latere visus. 1/1. 5. Deianira cordifolia (LHOTZKY) MALME. f.. Nodus, folia. 1/1. B. fl: „lau. ^ s Pag. 10. 9i 1% 8. 8. bo Q2 G. MALME, DIE GENTIANACEEN D. ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. , 5 cl. Pars calycis aperti, explanati. 5 er. Pars corolle aperte, explanate. 2/1, 2/1. 6. Deianira cyathifolia BARBOSA RODRIGUES. 6 f. Nodus, folia. 1/1. BE Nm ?A. cl. Pars calycis aperti, explanati. 7/1. cr. Pars corolle apertze, explanate. ?/ı. a. Anthera a ventre visa. */ı. An A Nachtrag. Nachdem mein Manuskript schon eingeliefert worden war, habe ich Gelegenheit gehabt, die Deianiren des botanischen Museums zu Berlin zu untersuchen. Es hat sich dabei ergeben, dass Deianira nervosa CHAM. & SCHLECHT. (die Hauptform) auch in der Umgegend von Cuyabá (von MANSO und LHOTZKY) gesammelt worden ist. Da- gegen ist D. erubescens CHAM. & SCHLECHT. mir noch nicht aus Matto Grosso bekannt. Tryckt den 21 juli 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. bor. "ef t ul or e? ze daran p I T - » ^ * ; 5 . a " ."53£81q.X9- BITS E E VR USED 93V 3 L IW o Wi a E £ , " Aienaiqzo fags rv B. | 2 1\)) .epteanlqzo-etioge wi Rely rl B b. - : x nidos. J 1 ' 3 | “i nw nobvow foteilognis morse iqtolewusM n 1‘ : EUID aut in iL tí loch BBIM ud rial [neath re M E Ave esh , 19 isdab dota 3 eM nodose ott ME suai} 194 He au ] ih) J'"EHOZAHOZ 2 ME Da ? ce. € é y it, - [nor 7; 1 m Oj 4 2 5 M “u Soran HÖLLS SE BE EI. | | iumgiod odd 1d ¢ AN : | tet nob rinaasn C onl ban osxAM. nowy Adayı ) AMN rera difoivx CLOMOTZK ut Mel TM IS = pried folis. » 2/3 tad A A" 7 | id 2918 ot m " ARKIV FOR BOTANIK. Bp. 3. N:o 1. A. Ekblom, delin. J. Cederquist auto. 1. Amblystigma pilosum Mare. 2. Mitostigma speciosum Malme. 3. M. barbatam Malme. 4. M. tubatum Maire. 5. M. subniveum Malme. 6. M. affine Griseb. T. M. parviflorum Mare. 8. M. niveam Griseb. 9. M. tomentosum Decaisne. Arkiv för botanik, Band 3 N24 m T. re DU 11723 7 i u x) > 8 : \ ogi : D de No? : 3 N e V "f eA A PRr.28 mas cu E = SV appea P in ILL P a | kK "n HN i i/Á “a! WA : a eh NI Ti Mer 17 Harta öfver Pajala s:n och Muonio kapellag. AA VT , - "2 = ea xS Ke th at LANE * Pn TA : a ee BEE Roms i2 ' LE ^ A —- "u K 2 ! Es pe P : qaft..2. Arkiv för botanik, Band 3 N24 hi x I^ pe K | ‘ NUP N A VA OS H , { | mem ; a i Gen. Stab. Lit. Anst. Meddeltemperaturen i nordligaste Sverige under juli. (Efter N. Ekholm) ret Me es vr a hehehe pre retype. nn " € — "t ajo dieit ari ois miel oed D f - , ad —— a padre m gp Ls ln Arkiv för botanik, Band 3 N24 l'afi. 3 PL Uk ] \ urnea Af ADOT tLe Ivi 9 I Karta angifvande marina Gränsen. Det ej streckade området- landområde,som under kvartär tid varit betäckt af haf. (Efter S.C.U.) - Zus bus ^ut ud E : etat » ee RMS NOR VR "OUI "IU OC NOV i ", AX n" ri» LE r ^ ^ A T | » 9 "3 í 2 / 5 4 " » i ^ a3 JA = ’ A . VW . f L4 "LN " . i H = : : | ^ PE Abe * 4 a aet oy 20 Zu n ray. is 0 RT re ER L| EO as Cowra yk if ^ Tall. 4. ARKIV FOR BOTANIK. 0903 NIATUH VIN ‘BUSNIJUT '999 wuoıduvıd ‘prof oim vuoxoA38sI I ‘T[VAST uojnfss PULT I9AJO ur uoSurusso[sT JopuNn uo uopunazıoy I TELS" eM Mgr ttm ERES " j[9 OULOT, I Su[usso[s na Fl an ' pees Rida oe ETE S Dn LACE Poe 8 EE IM ete blb RAN rh amr qms 199: "UADUTPUDYS asphrp.ou a uappawuosbuiupoaq mm abbvg svIsat uttDfUAq apupsia DLLOY joapung EN x AUI 3h ins: ax Tie. 2 088 f wy} al row) D LI Wel 75N & PURE MluUe OG OF ALL Arkiv för botanik, Band 3 N24 Tafl. 6. | Inontekis . | PS meee * iu E LAPPMAN SR a) vage : AG # Bodträsklors / = == B 2^ \ Kartskiss visande utbredningen af Nymphea candida i öfre Lappland. Den röda linjen sammanbinder artens västligaste och nordligaste ständorter. Den svarta linjen 44°C julüsotermu. hs A | vor f ps d D" ha na, 5 at I a> saa rs ET pisi ^; uc rn np‘ SER BE thes, av E Kx ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 4. Vat "7: Granar af lapplandstyp vid Murjek. GUNNAR ANDERSSON foto. Islossning i Torne àlf. Mra GREEN foto. G. Tholander Stockholm. — . TEC "n m #7 2 FI Sees once AE * Es D in | TJ ET 10 un = ee x ne P , » a ti ee un FARSEN Lu >. o RAT RITTER NETT eet MOOR MMC" iecidentalis. Ihuja at d zu midten ett Ban». 3. N:o 7. trädgården LJ et Ww " jÅ : 1 wt t \ En a " , » m AM. M y M D Mes V us 3 v N ry 1 " ‘we A 1 7 "a i " " at : n : yey i “ahs i 7 " D m=’. à o ra du vy ^ 7 i Tee ed did» ? Parti aem Sv. Tr. Bol. E. & Co. ARKIV FOR BOTANIK. j LX WARE 2, N:o 7. BAND. 3. ARKIV FÖR BOTANIK. -omy 3smb.topo;,) *f* ut op WOSUS Ren Lope ju ULOS ‘op Ju IND WJsIO0]S8 Sl ROIS St MBSPRIZ TOF swe[peu wos *upduroxo od] op Jw mar q uoo ‘ Aa av VOUS DH s8U9 p.p 107 "WT, "^S Tu Or, ETT 3 3 = L a Ze 2 — m MÀ EEE EEE mc LE ct u EES YI eS Sa Wen a * N 9 z ARKIV FOR BorANIK. BAND. 3. ‘op 5smbitopo,) “SULLY 80 4 pudoadean ajo. ms toy ha T Je pl[oj I ouoay upppusuwA pout "pud *suutq i COMUNE TA ‘STAUP NOUN pod vr "OM » "M. TOT XT, “AS OPORSTALY m — Sei BU Neo & E IV FOR BoTANIK. BAND. 3. N:o 8. PARET Ih. Ekblom, delin. J. Cederquist Auto. I. Oxypetalam confusam Malme. 2. O. curtiflorum Mate. - ©. brachystemma Malme. 4. ©. argentinum Marre. . ©. tridens Malme. 6. O. tridens x O. confusum. i + b.E. Fries del. Lith. G. Tholander, Stockholm. : "= © Neocracca Kuntzei (Harms}OK. var. minor RE.Fr. P j nu = Lith. G. Tholander, Stockholm. 12. Neocracca Kuntzei (Harms) OK. 211,317, 404,7 Varas REPE: 6 ^ ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o IO. 1. H. Raldalonense Daflst. 2. H. prematurum Elfsts. v. leucomallum Dahlst. I 5. H. Stroemfd, TAPET ES 3. H. repandum Dahlst. 4. H. repandum Dahlst. v. subrotundum Dahlst. tii Dahlst. J. Cederquist Foto. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. b H. petiolosam Da/ilst. 2. H. lygistodon Dahlst. TAFL. 2. H. magnidens Dahlst. 4. H. obtusangulum Dahlst. » J. Cederquist, Foto. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. H. *superbum (Strómf.) — ig TAFL. 3. H. *chlorolepium Dahlst. J. Cederquist, Foto. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. 222.2 20. 2. > " P a m m «m = = oO Ee! sue ei H. cretatum DaAlst. L ORAL. VS NT ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. 1. - pt Po - —— — en PIE | | | I I I I I I I I ! - nn m S nn 1. H. integrilaterum Dahlst. 2. H. integrilaterum Dahlst, TAFL. 5. r.m2 toides Dahlst. 3. H. longifrons Dahlst. 7 a" x | J. Cederquist, Foto. E F här ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. 1. H. farfurosum Dahlst. 2. H. aquili 1 n TAFL. 6. E 3. H. trichotam Dahlst. J. Cederquist, Foto. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. | l.c | AJ 5.6. ; v 1. H. tymotrichum Dahlst. 2. H. semi E TAFL.Z. 3. H. macropholidium Dahlst. J. Cederquist, Foto. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. 2. % js pi be] 4 | | q Få Pr N D ) b | q 4 = r.e d 1 al l. H. macropholidium Dahlst. 2. H. senex Dahlst. 3 H. c TAFL. 8. E 4n holopleuroides Dahlst. 5. H. holopleurum Dahlst. | 2, 3 74 a m J. Cederquist, Foto. 1 { & E 2 ¢ ELT bei um a BEN = Ah P" zer > a » = 4 = n * m te PE! S EE Ad " a Le en J v we t. let! vw: Ju A i —s z - n á fö ” a E - a 7 ind E ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. 1. H. elegantiforme Dahlst. 2. H. atrichocephalum Dahlst. 3 H. TAFL. 9. Non ©. N SN E^ VN MN n. ^ E : Dahlst. 4. H. demissum (Strómf.) 5. H. subobtusum Dahlst. J. Cederquist, Foto. - x u. be PP = ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 10. l. H. arctocerinthe Dahlst. 2. H. bipediforme Dahlst. 3 TAFE»1O: 4. H. macrocomum Dahlst. 5. H. thulense Dahlst. J. Cederquist, Foto. TAR f J. Cederquist, Auto 2. Cartia Malmeana Gilg. VN Dind RE FE del. ARKIV FOR BOTANIK. BAND. 3. N:o 12. Schaltesia australis Grisebach. A. & Th. Ekblom, i | | ee í , D " TEE " MH a J| atte enc SY a De OP TEL" 3 ARKIV FÖR BoTANIK. BAND. 3. N:o 12. Tar 3 A. & Th. Ekblom, del. J. Cederquist, Auto. Chelonanthus candidus Malme. 4. Ch. chelonoides (L. fil) Gilg. Deianira cordifolia (Lhotzky) Malme. 6. D. cyathifolia Barbosa Rodrigues. €) J. = 2. > Die beiden letzten Bände der »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» enthalten folgende Dp UA MEL welche dem Spezial- Gebiete dieses Archivs ae The two last volumes of »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» contain the following papers on subjects belonging to the special matter of this Archiv: Les deux derniers volumes des »K. Svenska Vetenskaps-Akade- miens Handlingar» contiennent les memoires suivants rentrant dans le cadre scientifique des nouvelles Archives: UTI | K. VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR (stor 4:0) äro följande afhandlingar i Botanik publicerade sedan àr 1900: CLEVE, P. T., Plankton from the Indian Ocean and the Malay Archipelago. — Band 35 n:o 5. 1901. 58 pg. —-—, The Plankton of the North Sea and the Skagerak in 1900. — Band 35 n:o 7. 1902. 49 pg. ——, Plankton-researches in 1901 and 1902. — Band 36 n:o 8. 1903. 53 pg. ERIKSSON, J., Ueber das vegetative Leben der Getreiderostpilze. 1. Puceinia glumarum. — Band 37 n:o 6. 1904. 19 pg. 3 Taf X HEDLUND, T., Monographie der Gattung Sorbus. — Band 35 n:o 1. 1901. 147 pg. 37 Textfig. INGVARSON, F., Om drifveden i Norra Ishafvet. — Band 37 n:o 1. 1903. 84 pg. 4 Textfig. — LEVIN, E., Bakteriologiska tarmundersókningar. — Band 37 n:o 2. 1908. 68 pg. MÖLLER, Hy., Bidrag till Bornholms fossila flora. Gymnospermer. — Band 96 n:o 6. 1903. 56 pg. 7 Taf. _ MonzsEck, S. Ueber die Embryologie von Ruppia rostellata Koch. — Band E 36 n:o 5. 1902. 21 pg. 3 Taf. — NarmHonsT, A. G., Zur oberdevonischen Flora der Bären-Insel. — Band 36 n:o 3. 1902. 60 pg. 14 Taf. | . —-—, Beiträge zur Kenntnis einiger mesozoischen Cycadophyten. — Band 36 E n:o 4. 1902. 28 pg. 3 Taf. — SKOTTSBERG, C., Die Malpighiaceen des Regnellschen Herbars. — Band 35 n:o 6. 1901. 41 pg. 8 Taf. ~ BIETET : M SYLVÉN, N., Studier öfver vegetationen i Pirie i Lappmar s región. s C MOL de EE Ur ra puc BIRGER, S., ende igh floran i Pajala socken d kapellag i arktiska Norrbotten . . . . : äm THEORIN, P. G. E., Nya bidrag till kännedomen cm mM ER E Sd sj ACD USC ae LINDMAN, C. A. M. Regnellidinm novum | genus Marsiliace tisk ae Poe es PS RN LA Ho MarnwE, G. O., Oxypetali species nove vel ab auctoribus. confusg . . . 2. ee NUN EA OA ten . . . LI = . * P . . - . . a2 ary. € Be . ren H. Beiträge zur Kenntnis ad t lei i Is: lands. 1 . 3 1 : ARE ARKIV ES €) | A N I KR K. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIEN BANDS HÄFTE 4 STOCKHOLM : P. A. NORSTEDT & SÖNER BERLIN LONDON PARIS .R. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON PAUL KLINCKSIECK . 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE CORNEILLE 1904 ie Publikationen »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Förhand- lingar» sowie »Bihang till K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar», von welchen bz. 59 und 28 Oktav-Bände erschienen sind, wurden mit dem Jahr 1902 eingestellt. An deren Stelle werden vier verschiedene Fachschriften und ein Jahrbuch von der Akademie heraus- gegeben, jene unter folgenden Namen: Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. Dagegen werden die »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», 4:0, . noch wie vor und zwar nach dem bis jetzt befolgten Plane erscheinen. The publication of »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens För- handlingar» and »Bihang till K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Hand- lingar», of which 59 and 28 octavo volumes respectively have been issued, will not be continued. A yearbook and four publications, dealing with special branches of science, will be published instead. These four publications are named: Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. The >K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», 4to, will continue to be issued on the same plan as hitherto. A partir de l'année 1903 le »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akade- miens Förhandlingar» ainsi que le »Bihang till K. Svenska Vetenskaps- Akademiens Handlingar», dont 59 et 28 volumes ont été publiés, cesseront de paraitre. Ces deux publications seront remplacees par quatre différents recueils spéciaux et par un annuaire. Les quatre recueils seront intitulés: Arkiv fór Matematik, Astronomi och Fysik. Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. Arkiv fór Zoologi. Les »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», ou Memoires in quarto, continueront à paraitre comme par le passé. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 5. N:0.13. Die Umbelliferen der zweiten Regnell’schen Reise. Von LIBRARY GUST. O. A:N MALME. | NEW YORK ICAL. Mit drei Tafeln. orn Mitgeteilt am 14. September 1904 durch V. Wittrock und J. ERIKSSON Die Familie Umbellifere ist in Brasilien hauptsächlich durch die beiden Gattungen Hydrocotyle und Eryngium ver- treten. Die Arten der ersteren spielen, weil sie gewöhnlich kleine, kriechende Kräuter sind, keine beträchtlichere Rolle in der Vegetation, obgleich einige, z. D. H. leucocephala CHam. & SCHLECHT. und H. bonariensis Lam., recht häufig vorkom- men. Die Eryngien, besonders die grossen bromeliaceenähn- lichen, gehören dagegen, wenigstens in der Araucaria-Zone und vor allem im Staate Rio Grande do Sul, zu den Charak- terpflanzen sowohl der trockenen Campos als der Sümpfe und der feuchten Wiesen. Sie entgehen deshalb kaum der Aufmerksamkeit selbst der nicht botanisch gebildeten Rei- senden. Unter den Pflanzensammlungen aus Südbrasilien nehmen die von Fr. SELLow den ersten oder wenigstens einen der er- sten Plätze ein. Sie enthalten denn auch zahlreiche Eryngien, die auch früh von einem der gewissenhaftesten Phytographen seiner Zeit, A. von CHAursso, teilweise im Verein mit ScHLECH- TENDAL, bearbeitet wurden und sich fast ohne Ausnahme als neu erwiesen. Später sind die Umbelliferen in der Flora Arkiv för botanik. Band 3. N:o 13. 1 9 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 13. brasiliensis von I. URBAN behandelt worden und zwar so ein- gehend und vortrefflich, dass mit dem Herbarmateriale kaum bessere Resultate zu erreichen sind. In den älteren Sammlungen von Pflanzen aus Brasilien fehlen aber öfters Angaben über den Standort, sowie über die Blütezeit, die Zeit des Reifens der Früchte u. s. w. Und dies ist betreffs der hier behandelten Pflanzen sehr zu be- dauern; denn nahestehende Species verhalten sich, wie aus. den unten gelieferten Angaben leicht zu sehen sein dürfte, oft recht verschieden. Ein paar Beispiele genügen, um dies zu beleuchten. Eryngium Regnellii Mate blüht im Frühling, das mit demselben verwechselte E. pandamifolium CHAM. & SCcHLECHT. dagegen im Spätsommer. E. Chamissonis URBAN und E. pandanifolium CHAM. & ScHLECHT., die beide in Sümp- fen oder wenigstens an feuchten Lokalitäten vorkommen und, was Stamm und Blätter betrifft, täuschend ähnlich sind, ha- ben verschiedene Blütezeit; bei jenem sind gewöhnlich die Früchte schon reif, wenn dieses zu blühen anfängt. E. horri- dum MALME wächst an trockenen, das ziemlich nahestehende E. stenophyllum URBAN, das auch später blüht, an feuchten Lokalitäten. Das Vieh benimmt sich auch verschiedenen Eryngien gegenüber verschieden. Einige Species, z. B. E. sanguisorba CHAM. & ScHLEcHT. und E elegans CHAM. & SCHLECHT., wer- den gern gefressen; andere, z. B. E. horridum MALME und E. Chamissonis URBAN, dagegen gemieden. Offenbar ist dies eine Folge der schwächeren oder stärkeren Bewehrung, ob- gleich auch andere Eigenschaften der Pflanzen beitragen können. Nahestehende Species verhalten sich in dieser Be- ziehung bisweilen verschieden. E. horridum Marme und E. megapotamicum MALME sind zweifelsohne nahe verwandt. Wie schon oben erwähnt worden ist, wird jenes vom Vieh vollständig gemieden; da es viel Platz beansprucht und sich schnell vermehrt, ist es auf den Weiden eine sehr un- beliebte Pflanze und wird deshalb oft von den Estancieiros weggegraben oder weggehackt. Dieses wird dagegen, wenn auch nicht sehr gern, gefressen, besonders im Herbste, wenn die Weiden ärmer werden. Wie die übrigen bromeliaceen- ähnlichen Eryngien, soweit ich sie kenne, überwintert E. me- gapotamicum durch basale, seitenständige Blattrosetten. Wer- den die älteren Blätter der Pflanze vom Vieh zerstört, so wer- " di 4 ——————n 84 G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL’SCHEN REISE. 3 den diese Rosetten blossgelegt und beschädigt und im Winter oft mehrmals angefressen. Dadurch wird die Ent- wicklung der Pflanze im folgenden Frühling, wenn sie bei reichlicherem Vorrat an Futter auf den Weiden verschont bleibt, verschoben, und dies trägt ohne Zweifel dazu bei, das Blühen zu verspäten. Als ich diese beiden Species in der freien Na- tur beobachtete, schien mir hier eine Erscheinung vorzuliegen, die gewissermassen an den Saisondimorphismus erinnerte. — Denjenigen Botanikern, die Gelegenheit haben oder be- kommen, sich längere Zeit in Südbrasilien oder den angren- zenden Ländern aufzuhalten, sei es dringend empfohlen, den biologischen Verhältnissen der Eryngien ihre Aufmerksamkeit zu widmen. Solche Beobachtungen und Untersuchungen schei- nen mir recht interessante Resultate liefern zu können. Selbstverständlich haben die jetzt angedeuteten biolo- gischen Unterschiede nicht berücksichtigt werden können von denjenigen Botanikern, die diese Pflanzen in den Museen bear- beitet haben. Auch sonst bereitet eine solche Bearbeitung recht grosse Schwierigkeiten. Mehrere Eryngien erreichen eine be- trächtliche Grösse. Das Herbarmaterial ist deshalb gewöhn- lieh sehr unvollständig und fragmentarisch und giebt keine richtige Vorstellung von dem Aussehen der Pflanzen. Ausser- dem macht die oft starke Bewehrung der Eryngien das Sam- meln weniger einladend, so dass der Reisende, der sonst un- erschöpflich viel zu sammeln hat, an diesen Pflanzen oft vor- beigeht, ohne etwas mitzunehmen. Der letzterwähnte Umstand hat gemacht, dass die Kennt- nis von der geographischen Verbreitung und noch mehr von dem Häufigkeitsgrade der grossen Eryngien recht lückenhaft ist. E. Chamissonis URBAN z. B., das zu den häufigsten Pflan- zen von Rio Grande do Sul gehört, war bis vor kurzem nur aus zwei Fundorten bekannt und lag in den Herbarien nur in wenigen Exemplaren vor. — Jedenfalls dürfte es als sicher feststehen, dass mehrere und zwar sehr auffällige Spe- cies, z. B. E. floribundum CHAM. & SCHLECHT., E. Chamissonis URBAN, E. ciliatum CHAM. & SCHLECHT., E. eburneum DECAISNE, E. stenophyllum URBAN und E. eriophorum CHAM. & SCHLECHT., zu den Endemen der Araucaria-Zone zu zählen sind, während andererseits FE. lacustre Pout, E. eurycephalum MALME, E. canaliculatum Cuam. & ScHLEcHT., E. junceum Cham. & SCHLECHT. u. a. als Oreaden zu betrachten sind. In einigen 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 13. Fällen scheinen mir die von URBAN als Varietäten beschrie- benen oder betrachteten Sippen, z. B. die unter E. elegans (CHAM. & SCHLECHT.) URBAN und E. floribundum (CHAM. & SCHLECHT.) URBAN aufgeführten, geographisch getrennte Spe- cies zu sein. Die hier verzeichnete Sammlung stammt zum grössten Teil aus dem Staate Rio Grande do Sul und enthält die mei- sten aus diesem Teile von Brasilien bekannten Species. Nur wenige sind in Matto Grosso gesammelt worden. Dieser Staat hat sich als sehr arm an Umbelliferen erwiesen. Die einzige daselbst von mir gefundene Species, die floristisch-pflanzen- geographisch erwähnenswert sein dürfte, ist E. elegans CHAM. & SCHLECHT., die im südwestlichen, zu dem Chaco-Gebiete gehörigen Teile des Staates vorkommt. Hydrocotyle (ToURNEFORT) LINNZUS. Genera plantarum. Ed. I, p. 70; Ed. V, p. 109 H. verticillata "THUNBERG (1798). Dissertatio de Hydrocotyle, p. 2 & 5. URBAN in Flora brasil., fasc. 32 (1879), p. 268. Rio Grande do Sul: in paludibus humidisve apertis v. + umbrosis, pluribi in viciniis Porto Alegre urbis, ex. gr. prope Menino Deus (19 ?7/12 01, II: 892. Specimina floribus fructi- busque immaturis ornata) et Quinca Peixoto prope Canóas (19?*1101, II: 524. Specimina floribus fructibusque immaturis ornata). Specimina reportata ad formam pluriradiatam URBAN per- tinent. Adhue, quantum cognovi, numquam e Rio Grande do Sul allata. Lamina folii radiis solis expositi sepe verticalis. Floret prsesertim vere. H. umbellata Lixnazus (1753). Species plantarum. Ed. I, p. 234. Urban in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 269. * bonariensis LAMARCK (1789). Encyclopédie. III, p. 153 (spec.) URBAN 1. c. p. 270 (pro var. H. umbellato). G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. 5 Rio Grande do Sul: pluribi in arenosis, preesertim subhumidis, copiose in viciniis Rio Grande oppidi; Argentina: Buenos Aires, pluribi in ruderatis (VENTURI 97). Lamina foli radiis solis expositi vulgo verticalis. Floret precipue vere et estate. H. pusilla A. RICHARD (1820). Annales génér. des sciences physiques. Tome IV, p. 167. URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 272. Rio Grande do Sul: passim in paludibus, in oris paludum, in humidis subhumidisve + umbrosis; reportavi specimina e Povo Novo pr. Pelotas (19 7/101, II: 370. Floribus fructi- busque immaturis ornata) et Cachoeira (195/102, II: 370 2. Fructibus maturis immaturisque ornata). Adhue, quantum cognovi, numquam e Rio Grande do Sul allata. Floret precipue vere. H. leucocephala CHAMISSO & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 264 (bis). URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 278. Rio Grande do Sul: pluribi et copiose in silvis sat claris, silvulis (»capóes») aliisque locis + umbrosis; reportavi speci- mina e Canóas pr. Porto Alegre (19 39/11 01, IT: 681. Floribus fructibusque maturis immaturisve ornata). Specimina reportata ad var. obtusilobam URBAN pertinent; var. truncatiloba URBAN in itinere Regnelliano primo pluribus loeis collecta est. | Inter plantas a D:re P. DusÉn in Itatiaya collectas ad- sunt specimina (N:o 111) a collectore ad AH. leucocephalam relata. Recedunt tamen omnibus partibus vegetativis pilo- sioribus (pilis apice sepe fulvescentibus), inflorescentiis mul- tifloris (circiter 40-foris), pedicellis 4—5 mm. longis, petalis filamentisque staminum vinoso-purpurascentibus. Forsan ad H. callicephalam Cuamisso referenda sint; folia tamen sep- temnervia, minora, tantum 1,;—3 cm. lata. Fere per totum annum florere videtur H. leucocephala. H. exigua (URBAN) MALME. HA. hirsuta Swarvz var. exigua URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 282. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 13. Rio Grande do Sul: pluribi in campis subhumidis preesertim arenosis, in oris subumbrosis dumetorum nemorumque et in silvulis (;capóes») satis claris; specimina reportavi e Quinta pr. Rio Grande oppidum (19 7/11 01 & 195/1101, II: 231. Flo- ribus fructibusque immaturis submaturisve ornata), Piratiny (1919/5: 01, II: 363. Floribus fructibusque immaturis subma- turisve ornata) et Cachoeira (19 °/1 02, II: 997). ‘Planta a celeberrimo I. URBAN bene descripta delinea- taque; non solum patria sed etiam notis, ut e numerosis spe- ciminibus a me examinatis patet, constantibus et momenti haud levis — pilis rarioribus, in foliis sepe subnullis, multo brevioribus, inflorescentia brevi, sepe capitata, bracteis basin versus violascentibus et fimbriato-dentatis, fructibus pilosis ete. — ab H. hirsuta SwARTZ recedit. Pro specie v. saltem pro subspecie (»Elementarart») habenda est. Petala vinoso- purpurascentia sunt, filamenta staminum alba. Floret precipue vere. A. ranunculoides LiNN AUS FIL. (1781) Supplementum plantarum systematis, p. 171. Var. genwina URBAN. Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 284. Rio Grande do Sul: in lacunis, stagnis, paludibus pluribi in vieiniis Rio Grande oppidi; reportavi specimina floribus fruc- tibusque immaturis ornata e ripa sinus Sacco da Mangueira (197/101, II: 238) et Povo Novo pr. Pelotas (1912/1101, U: 914). Adhue, quantum cognovi, numquam e Rio Grande do Sul allata. E Matto Grosso, Corumbá (in palude, 19 ?*/: 03), reportavi specimina substerilia hujus speciei forme, que quoad folia (usque 5 mm. lata) var. natantem (CyRILLO) URBAN miro modo in memoriam revocat. Floret precipue vere. Centella (Linnazus) URBAN. In Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 286. C. asiatica | Linna&us (1753)| URBAN. L. c. p. 287. Hydrocotyle asiatica Linnmvs, Species plantarum. Ed. I, p. 234. G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. 7 Rio Grande do Sul: pluribi in viciniis Rio Grande oppidi, in campis arenosis subhumidis (18 41:01, II: 423. Specimina florum alabastris ornata. — 194/402, II: 4232. Specimina fructibus submaturis maturisve ornata), Porto Alegre, pluribi in subhumidis apertis et in silvulis dumetisve + umbrosis (18 28/12 01), IT: 886. Specimina fructibus immaturis subma- turisve ornata). Floret preecipiti vere et prima estate. Planta in vieiniis arenosis Rio Grande oppidi crescens a ceteris hujus speclei valde variabilis formis recedit foliis pro rata longioribus, ovalibus, ovato-ovalibus v. suborbiculari- ovatis, 2—4 cm. longis, 1,5—3 em. latis, basi rotundato-trun- eatis v. cordatis, sinu brevi, sepe angusto, rarius apertissimo, presertim subtus villosis (supra demum subglabris) Utrum variatio tantum soli natura creata, an subspecies notis con- stantibus distincta sit, colendo est explorandum. Bowlesia Ruiz & Pavon. Prodromus Flore peruviane. I (1794), p. 44. D. tenera SPRENGEL (1825). Systema vegetabilium. I, p. $80. ' B. incana Ruiz & Pavox var. tenera (SPRENGEL) URBAN in Flora brasil., fase. 82 (1879), p. 292. Rio Grande do Sul: pluribi in viciniis Rio Grande oppidi saltem usque Piratiny, in dumetis silvulisque sat claris; re- pertavi specimina e dunis ripe sinus Sacco da Mangueira (1899/1001, Il: 89. Fructibus immaturis maturisve ornata). Floret vere. | Eryngium (TounxEFORT) LINN AUS. Genera plantarum. Ed. I, p. 69; Ed. V. p. 108. E. foetidum LiNN us (1753). Species plantarum. Ed. I, p. 336. URBAN in Flora brasiL, fasc. 82 (1879), p. 301. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in ruderatis et pascuis subhumidis (19?*:02, II: 2106. Specimina floribus 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 18. fructibusque immaturis ornata. — 19 !*/e 03, IT: 21064. Spe- cimina floribus fructibusque immaturis maturisve ornata). Adhuc, quantum cognovi, numquam e Matto Grosso allata. FE. coronatum Ho0oKER & ARworr (1833). In Hooker’s Botanical Miscell. III, p. 350. URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 303 et 350. Argentina: Gran Chaco, Las Palmas, subruderalis in campo argillaceo (19/502, s. n. Specimina floribus fructibusque im- maturis ornata). E. nudicaule LAMARCK (1796. — IV reipubl.). Encyclopédie. IV, p. 759. URBAN in Flora brasil, fase. 82 (1879), p. 303. I Rio Grande do Sul: in viciniis Rio Grande oppidi saltem usque Povo Novo, in campis arenosis sat siccis pluribi et sat copiose (19 5/11 01, II: 201. 197/11 01, II: 251), Cachoeira, in campo aprico pr. oppidum (19/1 02, II: 974); observavi etiam in viciniis urbis Porto Alegre, Navegantes, in campo subhumido. Floret precipiti vere et prima estate. E. ebracteatum Lamarck (1796. — IV reipubl.). Encyclopédie. IV, p. 759. URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 306. Rio Grande do Sul: pluribi et copiose in campis humidis; reportavi specimina e Candas pr. Porto Alegre (19 ??/1 01, II: 694. 1914/1201, II: 624. 195/302, Il: 624%), Cachoeira (193/102, II: 913). Matto Grosso: Cuyaba, in campis humidis pluribi sed sat parce (1951/1002, II: 2549). Argentina: Buenos Aires (19?5/202. Venturi 89). Fere per totum annum florere videtur, presertim vere estateque. E. elegans Cuamisso & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 248 (bis). URBAN in Flora brasil, fase. 82 (1879), p. 311 (saltem p. p. max.). Fio Grande do Sul: in campis, presertim in subhumidis, | pluribi et copiose; reportavi specimina e Canóas prope Porto Alegre (19 9/1101 et 1945201, II: 667), Cachoeira (19 ?/1 02, "T G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. 9 II: 921). Matto Grosso: Porto Murtinho, in campo argillaceo subhumido (19/103, s. n.). Paraguay: San Salvador, estancia Armonia (1977/00. Anısırs 1897) et estancia Santa Maria (18 29/12 96. AwxisrTs 2664). Floret precipiti vere et prima estate; jam mense Jan. fructus maturos collegi. E. floribundum Cuamisso & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 245 (bis). E. floribundum Cuam. y pycnocephalum URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 313. Rio Grande do Sul: passim in paludibus; reportavi speci- mina e Porto Alegre, prope Menino Deus (19 6/12 01, II: 714. 2927/15301; lI: 714 2). Floret vere et prima estate; jam mense Jan. fructus ma- turos collegi. E. Chamissonis URBAN (1819). In Flora brasil, fasc. 82, p. 315. Rio Grande do Sul: pluribi et copiosissime in paludibus; reportavi specimina e Porto Alegre, Gloria (19 5/1» O1, II: 722). Floret precipue prima et media estate. E. pandanifolium ÜHAMISSO & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 246 (bis). URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 317. Rio Grande do Sul: passim in paludibus, preesertim ad oram silvarum; reportavi specimina e Cruz Alta (19 17/1 02, II: 1128). Floret media estate — primo auctumno. E. Regnellii MALME spec. nov. Tab. 3, fig. 4. Herba perennis circiter 1,5 m., rarius 2 m. alta; caulis subsimplex, teres, striatus, inferne 8—10 mm. crassus, foliis sat numerosis, circiter 10 munitus. Folia basalia erecto-patula, e basi circiter 10 mm. lata in parte dimidia inferiore subli- nearia, dein sensim angustata et in acumen longissimum ex- eurrentia, 0,:5—1 m. longa, tenuiter parallelinervia, in margine integro inferne nuda v. juniora + setosa, setis patentibus, gracillimis, solitariis v. rarissime geminatis, usque 8 mm. 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 13. longis, ceterum sat crebre setosa, setis gracilibus, brevibus, solitariis, + adpressis; caulina sursum sensim decrescentia, erecta, media (inflorescentias haud suffulcientia) 8—12 em. longa, e basi jam sat angusta sensim angustata, in acumen tenuissimum excurrentia, in margine (ima basi excepta) sat crebre setosa, setis sat brevibus, inferioribus patentibus, ce- teris + adpressis, superiora (inflorescentias suffulcientia) multo breviora, apicem pungentem versus in margine subnuda. In- florescentie laterales in parte tertia summa v. dimidia su- periore caulis evolut, bis v. rarius ter trifurcate, sursum sensim accrescentes; terminalis vulgo 5- (rarius 4- v. 3-) radiata, pe- dunculo terminali primario vulgo 1,5—2 em. longo, capitulo bene evoluto; radii bracteis suffulti 1,5—2 cm. longis, pun- gentibus, vulgo ter trifurcati, pedunculis apicalibus seeunda- riis tertiariisque circiter 1,5 cm. longis. Capitula haud colo- rata v. saltem subincolora, ovoideo-globosa, 8—10 mm. longa, 6—8 mm. crassa; bractez (involucrantes suffulcientibus haud longiores, cum lis conformes, + reflex), oblonge, circiter 3 mm. longs, late subhyalino-marginate, dorso nervo mediano incrassato carinate, subobtuse, nervo excurrente crasse acu- tissimeque mucronate, dorso apicem versus scabridule. Se- pala ovato-oblonga, obtusa, minute mucronulata, dorso sca- bridula. Fructus omnino Heterophlyctidiorum, squame dor- sales tamen ut in Eryngio Chamissonis minus bene evolute. Rio Grande do Sul: Cachoeira, in summa ripa prerupta ri- vuli campestris (18 ?/102, MarwE II: 973. Specimina fructibus maturis submaturisve ornata). Minas Geraes: in cacuminibus siccis montis Serra de Caldas (1811073, Mostn 541. Speci- mina floribus ornata), Caldas (18?3/11 61, REewELL III: 604 p. p. Specimina fructibus submaturis immaturisve ornata. — Ad aqueductum. 18 °/12 73. Mos£x 890. Specimina fructibus sub- maturis immaturisve ornata); verosimiliter huc pertinet etiam specimen a beato REGNELL ex Uberava reportatum (18 !? 1148, III: 604 p. p.) capitulis vermiculo v. insecto monstrosis. Species sine dubio affinis E. pandanifolio, abs quo foliis basalibus multo angustioribus, caulinis brevioribus, inflores- centiis minus polycephalis, capitulis haud coloratis (v. saltem — subincoloribus), terminalibus primario et secundariis jam bene | evolutis etc. recedit. Etiam quoad tempus antheseos diffe- . rentia adest. Preecipue precipiti vere florere videtur. G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. 11 KE. sanguisorba CHAMIsso & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 239 (bis). URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 219. Rio Grande do Sul: pluribi et sat copiose in campis, et in siccis et in subhumidis, imprimis ad vias ferreas; reportavi specimina e Porto Alegre, Morro da Policia (1971101 et 199/1301, II: 517) et Candas (19 29/11 01 et 19 14/12 01, IT: 517 A), Cachoeira (19 °/1 02, II: 987). Paraguay: San Salvador, estancia Armonia (19 16/1 00. Awntstts 1947) et prope Cerro Noaga (18?/ 97. Anısıts 2675). Floret pr&cipiti vere et prima estate; jam ineunte mense Jan. fructus maturos collegi. E. ciliatum Cuamisso & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 249 (bis), URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 320. Hio Grande do Sul: pluribi in campis apricis; reportavi specimina e Povo Novo prope Pelotas (19 12/11 01, II: 385) et Porto Alegre (19 ?°/11 01, II: 429). Floret imprimis precipiti vere et prima estate; jam mense Jan. fructus maturos collegi. E. luzulefolium CHAMISSO & ScHLECHTENDAL (1826). Linnea. 1, p. 240 (bis). URBAN in Flora brasil., fasc. 82 (1879), p. 322. Var. longifoliwm MALME var. nov. Herba perennis 0,5—0,» m. alta; caulis simplex, teres, striatus, inferne circiter 3 mm. crassus, foliis 3 v. 4 munitus. Folia basalia (et caulinum infimum) patula, lineari-lanceolata, vulgo 30—40 cm. longa, 3—6 mm. lata, apice acuta, basin versus angustata, in margine cartilagineo integerrimoque spi- nuloso-setosa, setis gracillimis, in parte tertia infima folii patentissimis, sat crebris, geminatis, usque 12 mm. longis, ceterum solitariis, multo brevioribus, sparsis v. raris, erectis v. + adpressis, sat inconspicuis, in parte media folii sepe om- nino deficientibus, inferne in vaginam sat laxam, vulgo 4—6 em. longam, eciliatam, purpureo-stramineam, subnitidam re- pente dilatata; caulina (cetera) multo breviora, angustiora, erecta, semi- v. subamplexicaulia, in basi vagineeformi nuda, ceterum spinulosa-setosa, setis vulgo solitariis, + erectis. In- ^ 12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 13. florescentia umbelleformis, rarius corymbiformis, ampla, laxa, oligocephala, vulgo 3- rarius 4-radiata, pedunculo terminali primario 8—12 cm. longo, 1,> mm. crasso; radii semel trifur- cati, pedunculo terminali secundario 4—6 cm. longo. Capitula leviter colorata, ovoidea v. subglobosa, 8—10 mm. longa, 7—8 mm. crassa. Bracter (involucrantes suffulcientibus breviores | et cum lis conformes, integerrime, + reflex®) fructus equantes v. pallulum superantes, circiter 3 mm. longze, nervo incrassato subcarinat&, inferne late subhyalino-marginate, apice acutius- cule et nervo excurrente mucronate, dorso glabre v. superne leviter scabridule. Sepala late oblonga, obtusa, nervo me- diano excurrente mucronata, hyalino-marginata, dorso prs- sertim superne scabridula. Squamz fructus omnino Hetero- phlyetidiorum. Rio Grande do Sul: Cachoeira, in campo subhumido ad viam ferream, in consortio E. elegantis etc. (19 5/102 et 19 34/1 02, II: 1025. Specimina fructibus immaturis submaturisve ornata). Observavi etiam in nonnullis aliis locis inter Margem do Taquary et Santa Maria oppidum. E. luzulefolium tantum ad specimina duo, ut videtur loco sicco collecta, descriptum est. Mea planta statura altiore, inflorescentia minus oligocephala et presertim foliis multo longioribus, pro rata angustioribus recedit. Quas notas quum in E. sangwisorba, sine dubio affini, valde varias invenerim, non dubitavi specimina mea ad hane speciem referre. Pro var. descripsi, at facile tantum est forma in subhumidis crescens. Prima estate floret. KE. eurycephalum MALME spec. nov. Tab. 2 et 3, fig. 2. Herba perennis 0,5-—1, m. alta; caulis simplex, teres, striatus, inferne 6—12 mm. crassus, foliis numerosis, usque 20 munitus. Folia basalia erecto-patula, e basi 8—14 mm. lata in parte dimidia inferiore sublinearia, dein in apicem pungentem sensim angustata, 25—35 cm. longa, tenuiter pa- rallelinervia, in margine (ima basi vagineformi excepta) spi- nis munita setacels, crebris, solitariis, sat gracilibus, e basi sat lata mox attenuatis, vulgo vix 5 mm., rarius usque 7 mm. longis, patentissimis v. patentibus v. apicem folii versus sep + adpressis; caulina patula v. patentia, sursum sensim de- G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL'SCHEN REISE. 13 erescentia, media circiter 7 cra. longa, e basi lata vagine- formi, semiamplexicauli, creberrime setoso-spinosa (spinis 8— 10 mm. longis) sensim in apicem pungentem angustata, in margine spinis quam in foliis basalibus sepe rigidioribus mu- nita. Inflorescentie laterales in parte quarta summa caulis evolute, sursum sensim accrescentes, semel, rarissime bis tri- furcate; terminalis vulgo 4-radiata, capitulo terminali pri- mario aut minus bene evoluto aut omnino deficiente; radii bracteis suffulti circiter 2 cm. longis, patentissimis, pungen- tibus, bis trifurcati, capitulo terminali secundario bene evo- luto, pedunculo 1—1,5 em. longo. v. semel trifurcati et dein bifurcati. capitulo laterali altero deficiente. Capitula haud colorata, hemispherica, circiter 10 mm. longa, 12—14 mm. erassa; bracteze involucrantes ceteris + longiores, 9—11 mm. longs, 2,5 mm. late, in apicem pungentem sensim angustate, patentissime; bractez suffulcientes flores v. fructus superantes, 6—9 mm. longs, circiter 2 mm. late, dorso carinat&, sub- hyalino-marginate, apice subacute v. acuminate, pungentes, dorso apicem versus scabridule. Sepala ovato-ovalia, obtusa et mucronulata, dorso apicem versus scabridula, ceterum gla- berrima. Fructus (cum sepalis) circiter 5 mm. longi, omnino Gymnonotorum, squamis lateralibus liberis. Matto Grosso: Serra da Chapada, inter Buriti et Sáo Je- ronymo, in campo ad oram silve (1911603, MALME II: 3496. Specimina fructibus maturis submaturisve ornata). Minas Ge- raes: Serra de Caldas, locis siccis apricis (18 !?/5 76, MosEn 4552. Specimen floribus fructibusque immaturis ornatum) et Caldas, in campo sicco (KEexELL III: 602). Affine E. paniculato DE LanRocHE abs quo jam foliis ba- salibus in parte dimidia inferiore linearibus et presertim ca- pitulis hemisphericis, bracteis involucrantibus suffulcientes superantibus recedit. Ab E. Glazioviano URBAN, quocum quoad capitula satis bene congruit, jam foliorum forma recedit. Extrema estate et primo auctumno florere videtur. E. megapotamicum MALME spec. nov. Tab. 2, fig. 3. Herba perennis 0,5—1 m., rarius usque 1,5 m. alta; caulis Simplex, teres, striatus, inferne usque 5 mm. crassus, foliis 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 18. numerosis, usque 20 munitus. Folia basalia erecto-patula — patentia, e basi 6—10 mm. lata in duabus tertiis partibus | inferioribus v. altius sublinearia, dein sensim angustata, apice acutissima, 10—25 cm. longa, tenuiter parallelinervia, in mar- gine, ima basi vagineeformi nuda excepta, crebre spinoso-setosa, spinis solitariis, e basi sat lata mox attenuatis, gracilibus, brevibus, 1—2 mm., longis, basin folii versus patentibus, api- cem versus patulis v. + adpressis; caulina sursum sensim de- erescentia, patula v. patentia, media 2,5—4,5 cm. longa, e basi lata, semiamplexicauli, spinis creberrimis, usque 3 mm. longis, patentissimis munita sensim in apicem aliquantulum pungen- tem angustata, in margine crebre spinoso-setosa, spinis quam in foliis basalibus vulgo crassioribus et rigidioribus. Inflore- scentie laterales in parte tertia summa caulis evolutee, infime brevissim:e et monocephalie, cetere sursum sensim nonnihil accrescentes, semel trifurcate; terminalis vulgo 3-radiata, capitulo terminali primario szepissime haud bene evoluto v. omnino deficiente; radii bracteis suffulti 0,5—0,s em. longis, subtriangularibus, margine parce spinosis, semel trifureati, capitulo terminali secundario bene evoluto, pedunculo 1,25—2 cm. longo. Capitula haud colorata, subglobosa, diametr. 8—10 mm.; bractee (involucrantes cum suffulcientibus @quilonge iisque similes) sublanceolate, flores aliquantulum superantes, 4—5 mm. longs, 1,5; —2 mm. late, dorso carinate, apice acu- minatee, pungentes, glabre v. apicem versus scabridule. Se- pala ovata, obtusiuscula et mucronulata. Fructus (cum se- palis) circiter 3,5 mm. longi, omnino Gymnonotorum, squamis lateralibus liberis. Río Grande do Sul: in campis, et siccis et subhumidis, plu- ribi et sat copiose; reportavi specimina e Porto Alegre, Morro da Policia (1929/1 01, II: 563. Floribus nondum bene evolutis ornata. — 199/12 01, II: 563. Florigera. — 194/202, I: 563 ». Fructibus submaturis ornata) et Cachoeira (19 4/1 02, II: 941. Florigera. — 19 1/102, II: 1051. Fructibus imma- turis ornata). Affine E. paniculato, quocum a beato GRISEBACH confusum est; recedit statura humiliore, foliis basalibus (rectis v. saltem subrectis) angustioribus, sublinearibus et spinis multo bre- vioribus, vulgo numerosioribus (semper solitariis) munitis, ' inflorescentia pro rata oligocephala, capitulis conspieue mi- noribus. Ab E. stenophyllo URBAN differt foliis brevioribus, G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. 15 et pro rata latioribus, subrectis, spinis semper solitariis, in- florescentia magis contracta, capitulis globosis etc. Floret preecipue estate. E. horridum MALME spec. nov. E. paniculatum URBAN in Flora brasil, fase. 82 (1879, p. 327 (p. p. min.) non DE LanocHre, Eryngiorum historia (1808), p. 59]. Tabet: fie. 1. 9 Herba perennis vulgo 1,51—2 m., rarius usque 3 m. alta; eaulis simplex v. subsimplex, teres, valde fistulosus, preesertim superne glaucescens, foliis numerosis — numerosissimis munitus. Folia basalia patentia et + recurvata, e basi vulgo 2— 2,25 cm. lata sensim in apicem pungentem angustata, vulgo 40—60 cm. longa, sat grosse parallelinervia, in margine (vagina lata, usque 12 em. longa, nuda excepta) sat crebre spinosa, spinis eompressis, valde pungentibus, inferne patentissimis, superne patulis, basin folii versus 8—12 mm., rarius usque 16 mm. longis et sepe spina accessoria brevi auctis, apicem folii ver- sus + decrescentibus; caulina inferiora patentia — patentis- sima, superiora patentissima v. divaricata — deflexa, sursum sensim decrescentia, e basi lata, vagineeformi, semiamplexi- cauli, sat crebre spinosa (spinis divaricatis) primum sat re- pente, dein sensim in apicem pungentem angustata, in mar- gine spinis quam in folis basalibus brevioribus et vulgo erassioribus, patulis v. aliquantulum adpressis munita. Inflo- rescentie laterales in parte dimidia superiore v. in parte ter- tia summa caulis evolute, infime breves, tricephale, cetera apicem caulis versus sensim accrescentes, bifurcatze (eapitulo terminali deficiente), dein semel v. bis trifurcat&; terminalis vulgo 4-radiata, capitulo terminali primario vulgo omnino defieiente; radii bracteis suffulti vulgo circiter 2 em. longis, ovatis, + reflexis, in utroque latere vulgo 3- rarius 4-spinosis, bis v. ter trifurcati, capitulo terminali secundario vulgo mi- nus bene evoluto. Capitula haud colorata, subglobosa, diametr. 9—11 mm.; bracteze (involucrantes cum suffulcientibus »qui- long:e et iis similes, + reflexze), late oblong:e, flores paullulum superantes, circiter 4 mm. longs, usque 2 mm. late, dorso subcarinate, apice obtus® et in mucronem crassum, pungen- tem, dorso scabridulum excurrentes, ceterum glabr&e. Sepala late ovato-ovalia, apice rotundata et mucronulata, glabrius- 16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 13. cula. Fructus (cum sepalis) circiter 3,5 mm. longi, fere Gym- nonotorum, at squam:e dorsales adsunt parve (ut in Eryngio Chamissonis); squamee laterales long, libere. Rio Grande do Sul: in campis siccis v. subsiceis pluribi et copiose; reportavi specimina e Porto Alegre (19 5/12 01, II: 709). Floret imprimis preecipiti vere; jam mense Jan. fructus maturos collegi. — Caulis formicis preebet domicilium preedi- lectum. Species in vivo distinctissima. A ceteris Eryngüi specie- bus Brasilie australis recedit statura alta, caule glaucescente, foliis basalibus + recurvatis, e basi lata sensim angustatis et spinis valde pungentibus longisque (spina accessoria seepe auctis) munitis, foliis caulinis divaricatis — deflexis, inflores- centiis polycephalis, capitulis globosis incoloribusque et meri- carpiis dorso squamosis. Ab E. paniculato DE LAROCHE, cujus forma typica in Chile, Argentina et Uruguay occurrit, jam habitu et mericarpiis facillime dignoscitur. Vidi hujus speciel specimina etiam ex Uruguay (SELLOW d. 183. — Herb. Berol), Santa Catharina (In Campo d’Una bei Laguna» Nov. 1889. Urs 1482. — Herb. Berol. Minas Geraes (WipGREN. — Herb. Stockholm.) et Sao Paulo (Mugi. November 1833. RrepeL 1405. — Herb. Berol. & Stockholm.). E. ciliatum VELLOZO (non CHAM. & SCHLECHT.) ad hane speciem forsan pertineat. Icon tamen nimis rudis. KE. eburneum DECAISNE (1872). In H£rıscg, Horticult. franc. aug. 1872 (secundum DECAISNE) et in Bulle- tin de la Société botanique de France. Tom. XX (1873), p. 23. URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 329. Rio Grande do Sul: passim in paludibus et campis humidis, sepe in consortio Eryngii Chamissonis; observavi multis in locis inter Margem do Taquary et Santa Maria oppidum, in viciniis urbis Porto Alegre et in ripa lacus Lagoa dos Patos ad Quinta pr. Rio Grande oppidum; reportavi speci- mina e Porto Alegre, Navegantes (19 15/2 02, II: 1363. 19 11/5 02, II: 1363 2). Preecipue extrema estate et primo auctumno floret. E. stenophyllum URBAN (1879). In Flora brasil, fasc. 82. p. 330. "VE G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL'SCHEN REISE. 17 Rio Grande do Sul: passim in campis humidis et in palu- dibus; reportavi specimina e Porto Alegre, Navegantes (19°/1201, 5 19 6/1201, II: 685 *). Floret state. Specimina reportata ad var. subracemoswm URBAN per- tinent. KE. pristis CHAMISSO & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 237 (bis). URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 331. Rio Grande do Sul: passim, at ut videtur semper parce, in declivibus apricis collium campi; reportavi specimina e Pinhal pr. Santa Maria (19 77/102, II: 1259) et e Morro da Policia (19 ?1/ 02, II: 1404) et Tristeza (19 !?/5 02, II: 1404 2) pr. Porto Alegre. Floret precipue extrema estate et primo auctumno. Var. mitigatum MALME var. nov. Folia basalia fere omnino esetosa v. tantum basin et api- cem versus setis quam in forma typica gracilioribus, fere semper solitariis munita (interiora interdum in margine toto spinoso-setosa). Inflorescentize laterales fere semper omnino deficientes. Rio Grande do Sul: Cachoeira, in campo aprico, inter myr- taceas fructicosas humiles, quas »Araca» vocant incole (18 19/1 02, IL: 1288 *. Specimina floribus ornata. — 18 °1/ı 02, II: 1283. Specimina floribus fructibusque ornata). Propter folia basalia fere omnino exarmata habitum fert peculiarem, at ceterum cum Eryngio pristis omnino congruit. KE. junceum CHAMISSO & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 241 (bis). E. junceum * juncifolium (Marrrus ms.) URBAN in Flora brasil , fasc. 92 (1879), p. 235. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, passim at semper parce in campis arboribus valde sparsis obsitis (19 19/9 02, TI: 2350. Specimina floribus fructibusque immaturis ornata). E. eriophorum CHAMISSO & SCHLECHTENDAL (1826). Linnea. I, p. 242 (bis). URBAN in Flora brasil. fasc. 82 (1879). p. 337. Arkiv für botanik. Band 3. N:o 13. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 8. N:0 18. Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Morro da Policia, in fissu ris rupium apricarum et in campo lapidoso des (19.4/s, 21/2 et 23/5 02, II: 1343). In forma typica vagine foliorum basalium margine pre- sertim superne crebre longissimeque, foliorum caulinorum (et folia radios suffulcientia) sat parce ciliate, radii, bractearum apices et flores pulchre cyanescentes sunt. In consortio hujus forme inveni var. (ll: 1345 A) vaginis foliisque radios suffuleientibus omnino eciliatis et radiis in- florescentie bracteisque non v. paullulum tantum cerulescen- tibus. Cum var. vegetiore (CHAMISS0o) URBAN congruit, at folia non latiora sunt quam in forma typica. Floret extrema estate et primo auctumno. Apium LiINNAUS. Genera plantarum. Ed. I, p. 85; Ed. V, p. 128. A. ammi (JAcquIN) URBAN. In Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 348 (ubi fnsius de synonymia). Rio Grande do Sul: pluribi in ruderatis, ad vias, in campis arenosis, in dumetis etc.; reportavi specimina e Rio Grande oppido (19 78/1001, II: 37; 19 ?°/10 01, II: 76. Floribus fructi- busque immaturis submaturisve ornata), Porto Alegre, Morro da Policia (18 ?°/1101, II: 553. Floribus fructibusque imma- turis submaturisve ornata) et Navegantes (19 ?%/ı2 O1, II: 553 2. Fructibus maturis immaturisve ornata). Crantzia NUTTALL. The genera of North-american plants. I (1818), p. 177. Cr. lineata [MicHAUx (1803)| NUTTALL. L. c. p. 178. Hydrocotyle lineata Micnavx, Flora boreali-americana, p. 162 [vidi tan- tum editionem novam (1820)]. H. chinensis Linnmus, Species plantarum. Ed. I (1753), p. 234. Lileopsis lineata (MicHaux) GREENE in Pittonia IT (1891), p. 192. Rio Grande do Sul: in fossis, fontibus et stagnis, pluribi in vi- ciniis Rio Grande oppidi (19 !4/11 01, s. n. Specimina florigera). Floret presertim precipiti vere. G. MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. 19 Daucus (Tournerort) LINNZUS. Genera plantarum. Ed. I, p. 72; Ed. V, p. 113. D. pusillus Micuavx (1803). Flora boreali-americana, p. 164 [vidi tantum editionem novam (1820)]. URBAN in Flora brasil, fasc. 82 (1879), p. 348. Rio Grande do Sul: Rio Grande oppidum, in dunis ripe sinus Sacco da Mangueira (18 °°/ı0 01, II: 77. Specimina flo- ribus fructibusque immaturis ornata). Observavi pluribi in viciniis oppidi Rio Grande et usque Piratiny, in ruderatis et campis presertim ad oram dume- torum silvularumque (»capöes»). Floret precipue precipiti vere. 20 Cr. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 13. Index nominum (synonymis exceptis). Apium. ammi (JACQUIN) URBAN. DBowlesia. . tenera SPRENGEL Centella. . asiatica (LINNZEUS) URBAN Crantzia. lineata (MICHAUX) NUTTALL Daucus. . pusillus MICHAUX Eryngium. . Chamissonis URRAN . ejliatum CHAM. & SCHLECHT. . eoronatum HOOKER & ARNOTT . . ebracteatum LAMARCK . eburneum DECAISNE . elegans CHAM. & SCHLECHT. . eriophorum CHAM. & SCHLECHT. . . eurycephalum MALME ?. floribundum CHAM. & SCHLECHT. . foetidum LINNZEUS . . horridum MALME . junceum CHAM. & SCHLECHT. . luzulefolium CHAM. & SCHLECHT. » var. longifolium MALME . megapotamicum MALME . . nudicaule LAMARCK . pandanifolium CHAM. & SCHLECHT. Pag. 18. 19; u oai en Emm io MALME, DIE UMBELLIFEREN DER ZWEITEN REGNELL SCHEN REISE. 21 Pag. REAM. € BEHEBROHN, © Ys. lo) ql Se 4M. EE miisdium MADMBS . 2.25 2$...2.31. HETS Regnellii MALME . . MINE. MED Are LAT sanguisorba CHAM. & SCHLECHT. HEBOHORAE Lou) ox See Sibir DURBAN RT. v ust lu. I Hydrocotyle. bonariensis LAMARCK . 4. exigua (URBAN) MALME. 5. leucocephala CHAM. & SCHLECHT. n" . pusilla A. RICHARD SLM 5. . ranunculoides LINNZEUS FILIUS . 6. . verticillata THUNBERG 4. 22 1 fb. To. cp; 1 bs. 1 me. 2 fb. 2 bs. 3 fb. 3e. 3 Cp. 3 bs. 3 mc. 2 fe. 2 cp. 2 bs. 4 fb. 4 fc. 4 cp. 4 bs. ARKIV FÖR BOTANIK, BAND 3. N:0 13. Explicatio tabularum. T'aD.- 1, Fig. 1. Eryngium horridum MALME. Folium basale. 1/1. Folium caulinum. Yı. Capitulum. ?/s». . Bractea suffuleiens. ?/i. Mericarpium a dorso visum. ‘4/1. Tab. 2. Fig. 2. Eryngium eurycephalum MALME. Folium basale. 1/1. Bractea suffulciens. °/1. Fig. 3. Eryngium megapotamicum MALME. Folium basale. !/ı. Folium caulinum. 1/1. Capitulum. °/2. Bractea suffulciens. °/1. Mericarpium a dorso visum. ^ / 1 LI Tab. 3. Fig. 29. Eryngium eurycephalum MALME. Folium caulinum. 1/1. Capitulum. 3/2. Bractea suffulciens. ?/1. Fig. 4. Eryngium Regnellii MALME. g yng I Folium basale. 1/1. Folium caulinum. Yı. Capitulum. °/2. Bractea suffuleiens. °/1. Tryckt den 19 oktober 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 14. Svenska vüxtnamn. Af TH. M. FRIES. Meddelad den 14 september 1904. E Under medeltiden. Det föredrag, som E. Frizs den 20 december 1850 höll i Svenska Akademien, och som finnes infórdt i andra delen af hans Botaniska Utflygter, inleddes med den anmärkningen, att »ingen del af svenska språket synes mer blifvit missvárdad än de inhemska naturalstrens namn. Egentliga språkforskare hafva saknat erforderlig bekantskap med naturen och hithö- rande litteratur — och naturforskarne hafva, af förkärlek till sina sjelfdiktade namn, mer sökt undertrycka än uppfatta folkspråket.» Under det sedan dess förgångna halfseklet hafva väckts för svenska växtnamn, såväl sådana de ännu lefva på folkets läppar, som sådana de i äldre skrifter angifvits. Dess- utom hafva försök blifvit gjorda att genom urval bland dessa eller genom nybildningar för ett större antal eller alla svenska -fanerogamer och kärlkryptogamer fixera svenska namn, som i skolor (särskildt sådana, där klassiska språk ej läsas) samt i populära skrifter skulle kunna användas i stället för de ve- tenskapliga latinska, hvilka merendels svårligen vinna större Spridning eller allmänt godkännande, hvarförutom de ofta ut- Arkiv för botanik. Band 3. N:o 14. 1 2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. sättas för besynnerliga, stundom löjeväckande förvrängningar. ! Meningen har uppenbarligen varit, att hvarje växtart skulle erhålla sin egna, så att säga officiella, benämning, hvarige- nom skulle undvikas, dels att för olika arter begagnades samma namn, dels att ej i riksspråket en växtart ginge under flera (stundom dussintals), i skilda provinser brukliga benämningar. Önskvärdt — särskildt ur pedagogisk synpunkt — har ock ansetts vara, att enighet måtte vinnas i floror, läroböcker och för den stora allmänheten afsedda skrifter, eller att åtminstone den förut rådande villervallan skulle i väsentligare mån af- | hjälpas. | Svårigheterna för att härutinnan uppnå ett enhälligt god- | kändt resultat äro ingalunda obetydliga, hvilket i ej oväsent- lig mån torde bero därpå, att om än frågan kan hänföras till botanikens område, är den dock i lika hög — eller kanske högre — grad af språklig och pedagogisk natur. Den kan därför med fog räknas till de ännu olösta. Man har ej ens kunnat ena sig om själfva principerna för val eller bildande af växtnamn. Detta framgår med all tydlighet af den lifliga debatt härom, som, framkallad af den 1894 af Kgl. Landt- bruksstyrelsen till användande vid landtbruksskolor och frö- kontrollanstalter utgifna Normalförteckning öfver svenska väzt- namn, under sista tiden pågått. Det är genom de' härunder uttalade stridiga åsikterna, som äfven jag känt mig uppfordrad att försöka lämna några ! Dylika förvrängningar började redan under medeltiden, och några af dessa fortlefva ännu i vårt språk, såsom körfvel (Cherophyllum), libbsticka (Levisticum), abrodd (Abrotanum), fenkal (Foeniculum) m. fl. Andra hafva efter en tids användning dukat under i kampen för tillvaron, t. ex. giffers- naghl (Caryophyllus) och sáter (Satureia); åter andra — såsom silledón (Chelido- nium) och hirkenpirk (Hypericum) — hafva aldrig vunnit mer än ett ringa användande. An i våra dagar kunna liknande, nybildade ord anträffas. Så t. ex. kallades, åtminstone för 50 år sedan, i Femsjó den i därvarande »krydd- gårdar» odlade, gulblommiga Senecio sarracenicus »ródbáückor», hvartill för- . klaringen var den, att sagda växt af min far inflyttats i prästgärds-trädgär- den jämte Rudbeckia laciniata. Denna senare hade utdött, men Senecio’n hade af allmogen gjorts till arfvinge till namnet, ehuru i rädbräkad form (jfr Botan. Notis. 1852 s. 75) Vid samma tid och på samma ställe åtnjöt en bonddräng ett visst anseende für sin kännedom om lärda namn på växterna; dessa hade han uppsnappat, dà han 1846 var vägvisare åt N. J. ANDERSSON och A. G. LONGBERG under deras Femsjó-besók. Vid anställdt förhör befanns dock dessa växters antal vara inalles tre, nämligen »nickamonicka» (Arnica montana), »&ckna niklata» (Orchis maculata) och »essemplar» (Galium verum) — det senare antagligen beroende därpå, att de resande botanisterna med hvarandra samtalat om exemplar af sagda växt. — Själf har jag hört en be- skedlig landsträdgärdsmästare kalla den vanliga prüstkragen »löjtnantikum» (Leucanthemum) o. s. v. i TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 3 bidrag, som framdeles måhända kunna användas vid namn- frågans slutliga afgörande. Härtill känner jag mig särskildt manad därigenom, att intresset för hithörande frågor alltjämt fortlefvat, ända sedan det för mer än 50 år sedan hos mig tändes genom min fars forskningar på svenska växtnomenkla- turens område, samt att däraf föranledda studier hos mig stadgat åsikter, hvilka i åtskilliga afseenden afvika från dem, som på sista tiden från vissa håll förfäktats. Härtill kommer, att jag tagit en verksam del i uppgörande af förslaget till den ofvannämnda Normalförteckningen, hvilken — i synnerhet i A. G. NATHORST, Svenska växtnamn I — gjorts till föremål för en mycket hårdhändt kritik. Denna riktas visserligen ej direkt mot mig, utan så godt som uteslutande mot en af mina kamrater i den kommitté, som uppgjorde sagda förslag. Jag anser mig därför vara skyldig att här meddela, att det är jag, som — naturligtvis efter öfverläggningar med samt gillande af kommitténs öfriga medlemmar — så godt som helt och hållet författat »inledningen» till Normalfórteckningen och mo- tiveringen till däri upptagna namn. Likaledes anser jag mig böra förklara, att jag i allt — med undantag af några ovä- sentliga detaljer — gillar de åsikter, som af den ofvannämnde, särskildt angripne blifvit i en nyligen utgifven afhandling! uttalade. Härmed anser jag mig ock befriad från all egentlig polemik, äfven om jag i det följande ej kan undgå att här och där framlägga skäl, som hindra mig att gilla åtskilliga af NATHORST och andra gjorda påståenden och framställda förslag. "Då jag sålunda beslutit mig för att skriftligen uttala mig i den nu aktuella frågan om svenska växtnamn, ansåg jag mig böra börja med en redogörelse för dessa namn under medeltiden. En sådan ansåg jag så mycket mer behöflig, som NATHORST både i sin »historiska öfversikt» (häft. 1) och i sin »komplette- ring af historiken» (häft. 2) fullständigt lämnat ur sikte dessa namn, hvilka dock lämna viktiga bidrag till kännedomen om många nu brukliga växtnamns ursprung och utvecklingshisto- ria. Då denna min afhandling var i det närmaste färdig, mottog jag emellertid häftet 5, och däri finnes en redogörelse för växtnamnen under den förut negligerade tiden. Min första ! Fr. LAURELL. Svenska växtnamn och binär nomenklatur. Ups. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:o 14. tanke blef dä, att denna min afhandling vore alldeles öfver- flodig. Vid en nürmare granskning har jag dock kommit till en | annan uppfattning. Det visade sig nämligen, att planen för och afsikten med vära afhandlingar äro sä till vida olika, som | N. — hvilket ju ej är att klandra — endast hållit sig till | »växtnamnen, för sa vidt det gäller hos oss förekommande vilda eller odlade arter», under det att jag — af skäl, som längre fram skall angifvas — antecknat samtliga medeltida växtnamn. Dessutom befanns det ock snart, att N. vid genom- gående af de af honom begagnade källskrifterna! råkat förbise rätt många namn. Da jag dessutom tagit kännedom om åt- skilliga andra, tryckta och otryckta, medeltids-skrifter, är det helt naturligt, att jag ser mig i stånd att framlägga ett ej obetydligt ökadt namnantal. — Vidare har jag ansett en mera kritisk, med anlitande af äldsta tryckta botaniska arbeten verkställd granskning af medeltidsnamnen i och för identifiering med nutida vetenskapliga benämningar vara i åtskilliga fall vülbehoflig.? Härför ansåg jag det ock vara lämpligt att ut- leta och anföra sådana skriftställen, som genom angifvande af äldre benämningar, växtort, utseende, användning såsom läke- medel eller till annat ändamål o. s. v. kunna tjäna till väg- ledning. Där sådan ej varit behöflig, har sådant citerats, som i andra afseenden kunnat vara upplysande; i några fall — det må gärna erkännas — äro dock citaten snarast att anse såsom ett slags verifikationer på namnens användning under medeltiden. Att här lämna någon detaljerad framställning af min plan rörande Svenska växtnamnens behandling, torde ur flera syn- punkter vara olämpligt. Jag åtnöjer mig därför med att blott nämna, att jag har för afsikt att i det följande behandla frå- gan om Linnes förhållande till de svenska växtnamnen, hvarom stridiga åsikter uttalats. Därefter tänker jag framlägga ett försök till fastställande af de grundsatser, som böra följas vid val, resp. bildande, af svenska växtnamn, lämpliga för läro- BETE Ein ge | | | | | | i | | ! Dessa äro endast följande fyra: K. F. Söperwarıs Ordbok öfver Svenska Medeltidsspråket, Läke- och Örteböcker från Sveriges Medeltid, utgifna af G. E. KLEMMING, Peper Mänssons Stridskonst och Stridslag samt E. Fries, Botaniska Utflygter II s. 129—130. ” Utom i ett par fall har N. ätnöjt sig med att, där saken ej var i all fall tydlig, endast afskrifva de i SÖDERWALLS Ordbok förekommande veten skapliga namnen. oh TH. M. FRIES, SVENSKA VAXTNAMN. 5 böcker, floror o. s. v., och till sist, med anlitande af räd och upplysningar af botanister, språkforskare och skolmän, ett förslag till dylika namn för i Sverige vildt växande eller mera allmänt odlade växter, i den mån sådana namn kunna anses behöfliga. Redan nu anser jag mig böra nämna, att för fram- läggande af sistnämnda förslag det antagligen blir nödvän- digt att afvakta utgifvandet af det mycket omfattande arbete öfver alla i svensk litteratur förekommande växtnamn, hvar- med Landtbruksinspektóren A. LYTTKENS under en längre följd af år varit sysselsatt, och som nu så långt framskridit, att tryckningen däraf redan påbörjats. En svårighet, som vid en redogörelse för medeltidens svenska växtnamn genast möter, är det föresatta ämnets rätta begränsning, och detta med hänsyn till — så att säga — både tid och rum. I det förra afseendet är det väl helt naturligt, att man bör gå tillbaka ända till tiden för de äldsta, ännu i behåll varande urkundernas affattande, men svårare är att bestämma, när medeltiden skall anses hafva slutat. I denna lilla uppsats har det dock ansetts lämpligt att ej afvika från den i historiska arbeten vanliga begränsningen, fastän obe- stridligt är, att vida senare skrifter med fog kunna anses stå helt och hållet på medeltids-ståndpunkt. En annan svårighet ligger i afgörandet, huruvida man såsom svenska skall anse sådana skrifter, som författats i de delar af det nuvarande Sverige, hvilka under medeltiden till- hörde Danmark. Då dessa i det följande betraktas såsom svenska, torde såsom stöd härför kunna åberopas, att vår be- römde forskare C. J. ScHLYTER räknar Skäne- och Gotlands- lagarna, ur hvilka en del bidrag kunna hämtas, till Sveriges gamla lagar. För öfrigt räknas väl såsom tyska, ej svenska de skrifter, som af innevånare i Pommern eller andra delar af Tyskland utgifvits under den tid, då dessa tillhörde Sverige. Äfven med sålunda gjord begränsning måste man med- gifva, att de källor, hvarur upplysningar om medeltidens svenska växtnamn kunna hämtas, äro hvarken många eller synnerligen gifvande. Något svenskt botaniskt arbete från denna tid finnes ej, och växtnamnen måste därför hopplockas från skrifter af mycket olikartadt innehåll. Detta skulle, åt- minstone för mig, varit omöjligt, såvida ej K. F. SöDERWALLS om jätteflit och ytterlig noggrannhet vittnande Ordbok öfver 6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. svenska medeltidsspräket härvidlag lämnat en den värdefullaste handledning. De växter, ät hvilka man den tiden nästan uteslutande ägnade sin uppmärksamhet, voro sådana, som i ett eller annat afseende voro eller åtminstone ansågos vara till direkt nytta för människan, i främsta rummet som läkemedel. Helt natur- ligt är det därför i de af G. E. KLEMMING under den gemen- samma titeln: Läke- och Örte-böcker från Sveriges Medeltid ut- gifna manuskripten, som den största namnskörden är att göra. Dessa böcker hafva ock därföre blifvit noggrant genomgångna. Beträffande öfriga källskrifter hänvisas till den bifogade littera- turfórteckningen. ! Ett litet ytterligare bidrag, som förut ej beaktats, är jag i tillfälle att här meddela. Redan för tio år sedan? fästes min uppmärksamhet på ett par smärre, från Vadstena kloster härstammande, nu i Upsala universitetsbibliotek bevarade manuskript, hvilka jag ansett vara väl värda att tryckas. Det ena af dem, hvilket i bibliotekskatalogen betecknas som »nomina herbarum suetice» och upptager inalles två sidor, här- stammar säkerligen från slutet af 1400-talet och finnes inblan- dadt bland hvarjehanda annat i en volym, som nu är signerad C. 218 (fol. 251—252). Det faller lätt i ögonen, att å sagda sidor meddelas en latinsk-svensk förteckning på växter (och några få mineralämnen), tjänliga till läkemedel, kryddor eller födoämnen. Den är alltså gjord efter samma plan, som de, äfven i en del detaljer liknande, hvilka meddelas i Lb. 6 s. 193—194 och E. Fr. Bot. utfl. II s. 129, samt är af följande innehåll: Muscatum muskath kuminum kumiin macis vel [ma co muskatablome lichericca likrizza galanga galiga lilium lilia succara sukkir saluia saluia gingifer ingefer ruta ruta sodoara sudofer abrotanum abruth costus caneel aristoligia holyrth krokus saffran enelacampana alaandh piper pipar feniculus fenekaal cubiba cobiba petercillium pedharsilia gariofilus gifferslanagle narstucium krasse | ! I samband därmed meddelas ock de förkortningar, som vid citat komma att användas. ? Se TH. M. Fries, Natwralhistorien i Sverige intill medlet af 1600- talet (Ups. 1894) s. 4—5. raffanus saturea Anetum pastinaca acidula timum artimesia genciana basilisca saxigfraga atriplex camomilla polipodium walua absintium marubium sicuta jusquiamus lolium viola apium eruka verbena germandia cerifolium libisticum papawer TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. pipra sawir diil moora syra swgha röff grabona skärsöta idem stensöta malde stensöta kaatost malyrth blindem:ella odhyrth bölme klintir fiffla mzrke akerkaal jzrnyrth blodyrth kiruild lybistikka valmogha origanus moracus serpillum betonica ligustrum buglossa calmentum nigella macedula alumen elustrum allium cepa porrus millefolium pipinella baldimonium valleriana bakka filix ta (oläsligt) barbajovis febrifuga tapsia rostrum bouis konunger myodyrth kolnze iordhumbla haradwn horsasskr&@ppa vepte dudherkorn hundaber alun spzenserónth kloflóff ródlók purlök nasagrzs bakkaroth q? dr kridla keerraroth halsyrth laghurber brekne rzetikia szefyla hwidwidhe lyusabrand hundakaxe En annan handskrift, hvilken af den svartydda stilen att déma torde härstamma fran medlet af 1400-talet, upptar endast en sida i en volym (signerad C. 574) och bestar i en pa latinsk hexameter gjord uppräkning af djur- och växtnamn (versus memoriales de nominibus animalium, piscium, arborum latine script). Sitt egentliga värde far detta zoologiskt-botaniska rimsnideri därigenom, att nägon i latinet mindre bevandrad munk — alldeles som vara dagars gossar pliga göra i klassiska eller moderna författares sasom skolböcker använda skrifter — öfver de latinska namnen eller i marginalen med fin stil till- skrifvit motsvarande svenska benämningar. Dessa äro föl- jande: populus popultr& tilia lindh | prunus kirkon fagus bok malus most lentiscus vidhe _ pirus peratre acer röndh . platanus lyn cornus hiuponatrae . fraxinus asker amigdala mandeltrze mmm 8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 8 N:o 14. castanea walnutatre vimen wiker tremulus asp salices piil alnus al morus morb&rtr& sambucus hylle mirica liungh juniperus ene Tilläggas bör, att mot slutet finnes ett litet, vid sidan gjordt tillägg, hvari upptages ett fätal latinska och svenska namn, som antingen ej fätt plats i den poetiska utgjutelsen eller tjäna till identifierande af ett par däri förekommande. Dessa äro följande: vibex byrk ! volemus plomotre bedhra byrk curulus hasl bucsus busbum spelignum benwidh pomus apul hedhra widbeen laurus lagerbeeratre vimen vikor ulmus elmetre betha spirakaal ? Sammanletas från skilda håll medeltidens svenska växt- namn, så erhållas därigenom viktiga bidrag till kännedom ej blott om deras ålder och utveckling i vårt språk, utan ock om det mått af växtkunskap, som den tiden fanns inom de mera bildade klasserna (eller snarast inom klostren) i vårt land. De äro därför urkunder för de första bladen i svenska botanikens historia. Därför är det ock, som det ansetts lämp- ligt att i den förteckning, som i det följande kommer att lämnas, ? inrymma äfven namnen på då kända växter från främmande land. Betonas bör dock, att man härigenom ej kan erhålla en fullt trogen bild af dåtidens växtkännedom i vårt land. De då författade skrifterna äro nämligen till allra största delen endast öfversättningar af eller utdrag ur ut- ländska arbeten, och denna omständighet — i förening med L] ! Senare tillskrifvet af annan hand; antagligen rättelse af nästföljande. ? Tillskrifvet med samma stil som »vibex byrk»; hórer naturligtvis ej till »campestria ligna». 3 Naturligtvis kan denna ej göra anspråk på fullständighet. Sådan kan vinnas, först sedan alla medeltids-skrifter blifvit tryckta eller noggrant ge- nomgångna. Ännu återstår dock härutinnan ej obetydligt att göra (jfr R. GEETE, Fornsvensk Bibliografi). — I den förteckning, som i det följande kommer att lämnas, hafva några namn. hvilka förefallit tvifvelaktiga (bero- ende på felskrifning?), utelämnats, nämligen calippe (Lb. s. 482; = galigo?), port räyden (Lb. s. 478), senerver (Lb. s. 481), seneboni (Lb. s. 475). — Ute- lämnats har ock lärk (Larix), som i Flik. s. 213 angifves ingå i det redan 1504 fórekommande ortsnamnet Ladkegaardt. Sagda träd infördes säkerligen fórst mycket senare till Sverige. — De i EFrl: 11 s. 129 —130 fórekommande Ent frö (Piper) och Ent tre (Balsamus) böra utgå, dä ent där endast är | neutrum af em. TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 9 de behandlade ämnenas beskaffenhet — gör, att en stor del af de namn pä inhemska växter, som säkerligen redan dä lefde på folkets läppar, alls icke eller endast någon enstaka gång fann plats i medeltids-skrifter. Däremot inrymdes däri tal- rika latinska namn på växter, som säkerligen mången gång voro för den svenska skribenten alldeles obekanta. ! Såsom för den tiden karaktäristiskt kan framhållas den mängd kryd- dor, som då i vårt land blefvo använda, och att deras bruk — bade såsom läkemedel och vid matlagning — varit mycket stort, framgår af de många olika former, hvarunder deras namn i skrifterna förekomma. ? Däremot är antalet af odlade pryd- nadsväxter öfverraskande litet. Af öfriga medeltidshandskrifter, som genomgåtts och af hvilka några i det följande komma att citeras, torde särskildt böra nämnas det från början af femtonde seklet härstammande, som i Kgl. biblioteket i Stockholm är signeradt K. 48. I E. Fries Botan. Utflygter IIL s. 201 anföres det under namn af HARPESTRENgs Lege- og Urtebog? och angifves vara en käll- skrift för medeltida svenska växtnamn. Det däri befintliga registret finnes aftryckt i Bot. Utfl. II s. 129—130 med det tillägget, att »ehuru originalet är Danskt, motsvarar det sam- tidiga Svenska namnen. Minsta delen af namnen äro äkta nordiska, men dessa fortlefva, lätt igenkünlige» De kunna därför anses lika mycket (eller litet) vara svenska som danska. Hvad åter beträffar de öfriga namnen, kan man onekligen tveka, huru de skola anses. Hade man framför sig en trogen kopia af det danska originalet, vore frågan lätt afgjord, men så är säkerligen ej förhållandet. Jämför man Stockholms-manu- ! Så t. ex. saknas helt och hållet sådana namn som tall, sälg, oxel, try, olvon, hallon, lingon, hjortron m. fl. Däremot finnas ensamt i PEDER Mins- SONS öfversättning af den skrift de Consideratione quinta essentie omnium rerum, som till författare har JEAN DE ROCHETAILLADE (JOHANNES DE RUPE SCISSA), men egentligen är hämtad från Rarwuxpi Lunuüm de Secretis nature seu de quinta essentia, ej mindre än 699 namn (jfr FT 1886 n. 18). Af dy- lika latinska namn upptagas i det följande endast ett fåtal, då sådant af en eller annan anledning befunnits behöfligt. ? Jfr i det följande giffers naghl, ingefär, Fänikal, lybbestikka, näglika, siddefär m. fl. > I manuskriptet saknas titel. — HENRIK HARPESTRENG, » Medicus & Canonicus Roschildensis>, dog 1244. »Han har i det 13:de, 14:de og 15:de Aarhundrede veret, vel ei den eneste, men dog den mest bersmte legekyndige Forfatter, eller Compilator af medicinske Forskrifter, i Danmark, hvis Kyn- dighed og Erfaring man har holdt i saaden re, at man har sat hans Navn . ved Siden af de mest bersmte gamle Forfatteres, og i lang Tid vedblevet at afskrive og gisre Brug af hans medicinske Tractater» (CHR. MOoLBECH). Lik- . nunde anseende synes han äfven hafva átnjutit i Sverige. 10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 14. skriptet med den af Cur. MoLBEcH 1826 utgifna Henrik Harpe- strengs Danske Legebog efter ett Köpenhamns-manuskript, som angifves vara att »henfgre med storste Rimelighed .... i det mindste til Begyndelsen af det 14:de Aarhundrede, så finner man väl en i det stora hela tydlig öfverensstämmelse, men ock hvarken få eller obetydliga afvikelser. För att ej fästa sig vid den stora olikheten med hänsyn till de särskilda styckenas ordningsföljd, kan man ej undgå att lägga märke till att 1) en del i det ena manuskriptet förekommande växter saknas i det andra, som däremot äger några i det förra felande; 2) att liknande är förhållandet med de dansk-svenska namnen; 3) att en del namn, ehuru af samma ursprung, i de båda manuskripten äga ej oväsentligt olika form.! Det synes ej otroligt, att vi för Stockholms-manuskriptet hafva att tacka en svensk afskrifvare, som väl, hvad växtnamnen beträffar, följt ett danskt sådant, då sagda namn voro lika i Sverige och Danmark, men tillåtit sig ändringar och tillägg, då så ej varit förhållandet. På grund häraf har jag ej tvekat att anse det ifrågavarande manuskriptet kunna betecknas såsom svenskt, åtminstone med lika god rätt som t. ex. n:r 2 i G. E. KLEMMINGS Läke- och Örteböcker från Sveriges medeltid. Särskildt gäller detta om det i Botan. Utfl. II aftryckta registret, ? hvilket i flera hän- seenden företer en afgjord likhet med det, som afslutar n:r 6 bland ofvannämnda läke- och örteböcker, och som af KLEMMING erkünnes vara skrifvet på »Svenska eller Svensk-Danska». Innan vi öfvergå till förteckningen på våra medeltida växtnamn, tillkommer det mig att fullgöra en kär plikt ge- nom att frambära uppriktiga tacksägelser till Professor K. F. 1 Så t. ex. finnes i det af MorsECH tryckta manuskriptet raphanum (piperroot), genciana (skersote), kaal (caulis romana). lupinus o. 8. v., som saknas i Stockholms-K. 48; detta äter äger humle, solyrt, caparis, som sak- nas i det förra. På samma sätt med namn: i Molbech-manuskriptet katte ost, hundeber, ostriz, mesterrod, akerull m. fl.; i K. 48 brenneyrt, minte, röthlök, kryceyrt o. s. v. Såsom exempel på olika ordformer i de bägge manuskripten kunna nämnas abrot (ambrot), diktam (dyttan), zeodar (sidyuer), kanel (caniel) m. m. — Tilläggas må, att i K. 48 gjorts, antagligen af svensk hand, en del senare tillägg, såsom ackeley, auryn, comelleblome, gule- lilie, hestmynte, oxentunge m. fl. ? Något sådant register finnes ej i det af MoLBEcH utgifna manuskrip- tet. — Jämförelse med originalet har visat, att följande rättelser å Botan. Utfl. II s. 129—130 böra göras: fenikel, sinup, brekanne rod, sctheris, si- dyuer, bertrafn, dietam, hestmynte, hwitetighe, comelleblome, rampnus, Rubea, marocus. Följande tillägg böra där ock göras: liqwiricia likrize, borago boras (yngre stil), calamentum minte celler nepta. TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. TE SÖDERWALL, som välvilligt meddelat uppgift pà de växtnamn, som äro afsedda att införas i det återstående, ännu ej publi- cerade häftet af hans Ordbok öfver medeltidsspräket, samt därjämte lämnat mycket värdefulla etymologiska upplysningar. Äfven är jag Bibliotekarierna CL. ANNERSTEDT och ÅKSEL An- DERSSON tack skyldig för det synnerligen tillmötesgäende sätt, hvarpå de varit mig behjälpliga vid dechiffreringen af mera svårlästa ställen 1 medeltids-handskrifterna. Förteckning på svenska växtnamn under medeltiden. abrot (abrodt, abroth, abruth, aabrut, obroth) = Artemisia Abrotanum L. — Abrotanum är abrot ok är ärligen yrt ok wel luktande ok haffuir store krafft (Lb. 3:75 s. 88). — Ab- roth stampath m; ätikio ok drukkith doger them som j söpne talar (Lb. 2:48 s. 24). ackeley = Aqwilegia vulgaris L. — Aquilegia ackelcy (Hstrs.) agermönja (agermönia, agermonia, agermonja) = Agrimo- ma Eupatoria L. — Vte i augusto drik säteffär och ager- monja (Lb. s. 476). agh = Cladium Mariscus (L.) R. Br. — Lufi engin mapr andrum mannj .... agh slo j oschiptri myri (GtL. s. 62). akarn (agerne) = ällon af Quercus Robur L. — Tag mil- lan barken aff vng eke trä, oc aff A gerne, eller oc grön Agerne, oc siwd j ätikio oc vatn oc gör plaster aff, t; swalkar oc helar (Lb. 7: 301 s. 371). akerkal (akerkaal, akerkaal, agrekol) = Brassica cam- pestris Li. (jämte Sinapis arvensis L. och Raphanus Rapha- nistrum L.) — Eruca Akerkaal (se ofvan s. 7) [1].! al (ala trä, ale thrä, alvidher) = Alnus glutinosa (L.) Geertn. — For Ringorm skal man taka ale thrä oc skaffwa jnrymen oc brädha medh smör ok smörja sik medher (Lb. 2: 32 s. 12). — Tag alwita bark, oc bren honum renliiga oc lag asskona viidh t; brendha, tj gror (Lb. 7: 37 s. 221). — Äfven: i orts- namn såsom Alsteedhe, Altuna, Alzseke (Stf. s. 61, 280, 296). ! De inom [ ] inneslutna siffrorna hänvisa till de Förteckningen bifogade anmárkningarna. 12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. aland (aalandh) = Inula Helenium L. — Elenacampana är aalandh hon styrker hiertha röther ok läker bolnan quidh (Lb. 2: 65 s. 38). aldin (alden, aldyn, aldon, allom, allen, aallon) — állon af ek (och bok?). — Nu löpa suin skogha mellum..... pe sum skogh egha skulu aldin varpa sua lenge sum pera semia var (MELL s. 143). alm (elm) = Ulmus montana With. — I ortsnamn: Almby, Almö, Elmebodha, Elmesaakra m. fl. (Stf. s. 237, 263, 166, 167). aloe (aloes) = torkad hartsmassa från bladen af Aloé-arter, företrädesvis A. socotrina Lam. — The riike mage kópe Aloes oppo Apotechen, oc rókia vnder teris kleder, t; hielper mykit til at bliffwa fructsam (Lb. 7: 276 s. 357). — Fore suidha j óghon tak aloe oc stampa oc tempra th; m; hwit vin oc lat i ógha en dropa badhe kwel oe morghon (Lb. 10: 7 s. 447). amandol se mandol. — Dricker man honum [moldhe] m; t; amandol är stampath vty, t; dwger for hostho (Lb. 7: 145 s. 284). amur = Meklotus. — Stöth amwr oc blanda mj litet ätikio och binth om hwffwdit t; tager bort werkin (Lb. 7: 201 s. 314). angeliea — Archangelica sativa (Mill. Fr. — Tag liffsens wathn, oc lüg yrtherna peoniam, angelicam, oc saffran, oe quintam essentiam aff gwl och perlor j th3, och then som drik- ker ther aff bliffwer dyürffwer och trósther.... Oc thy skwlle konwngen haffwa bryggio kar fwl aff bränth win, och the förscriffno tingen ther j gwthen giffwandis hwaryom strid;- mannenom en godhan dryk ther aff, tha stridhen skwlle standa, oc the mykith tróstelikaren tha striddo, oc fingo segher, oc th; är sannelika pröffwath wara visth (Lb. 9: 115 s. 437) [2]. anis (aniis, aniz) = Pimpinella Anisum L. — Anisium th; ür aniis oc är het oc thórth innan tridhia trappo, hon lösir ondhan blest innan magha (Lb. 3: 147 s. 119). apald (apal, apuld, apul, apoldträ, apilträ) = Pyrus Malus L. — Ganger man a skogh annars hugger ek älla apald be- renz tre, gialdi firi siax öra (OGL. s. 219). — Hugger man apald niper elle annor berende tre i tregarpe, bóte pre marker (MELL. s. 363). — Äfven i ortnamn: Apaldeacher, Apaldarum (SD. I: 597, III: 638) och personnamn: olaus apaldhegardh (SD. IV s. 415). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 15 arve (arwe, arfwa, arffua) = Stellaria media L. — Fore byld oc blodh innan óghon skal man taka arfwa oc th; hwita aff äggit oc stampa th} samman oc läggia a öghon (Lb. 3: 157 s. 124) [3]. asker (askar, asska trä, esk) = Fraxinus excelsior L. — Tag ferskan bark aff asska trä, binth honum pa nytt saar, han helar oc drager tiil saman (Lb. 7: 292 s. 366). — I orts- namn: Ascaby (SD. 1: 719), Askanes, Askeelanda, Eskhult m. fl. (Stf. s. 230, 136, 148). asp (aspa trä, esp) = Populus tremula L. — For madk oppo kaal, Tag róne bark och aspe bark, siwdh tiil saman som kóth sodh och stenck oppo kaalin (Lb. 7: 162 s. 293). — I ortsnamn: Aspanes, Aspöö, Espholt m. fl. (Stf. s. 191, 233, 69). astrice = Imperatoria Ostruthium L. — Astrice er godh ffore byldh ok saar mylth ok ffor kaalda soth ok ffor haldh ok ffotha soth ok krampo soth (Lb. 2: 64 s. 38). auryn = Erythrea Centaurium (L.) Pers. — Centaurea auryn (HstrS., EFrl: II s. 130) [4]. Baggasóta (baggesóthe) = Gentiana purpurea L. — Bagga- söta ätin hielper mykit for stingiom (Lb. 7: 279 s. 359). — Gentiana baggesóthe (Lb. 3: 107 s. 103). bakkaroth = Pimpinella Saxifraga L. — Pipinella bakka- roth, qd dr [= quod dicitur] kridla (se ofvan s. 7). benedicta. Swa hetende yrter är twäfal i kyni, som är hwit benedieta ellir ródh. Först är sigiande aff then ródha benedicta [= Geum urbanum L.] ok aff henne dygdom wardir hon lagdh i th; öl som är forskalad, ok tapat haffuir sina makt tha kommer hon th; igen til godan stadka om hon wardir wel twaghin i reno watne ok lathet swa i tynnona ok wel sprun- dat then dagh ok nat ellir meer. Item hwar som drikir aff thessom drik tha wardir han rödher i them timanom.... Benedicta alba [= ?] haffuir thesse dygh at faar noker febrem acutam ok takir thesse yrt ok twar henne ok ätir henne fast- ande, ok läs iii pater noster han skal genstan fa lisa m3 gud; hielp (Lb. 3: 81 s. 91) [5]. benwidh — Euonymus europeus L. (Se ofvan s. 8.) bertram (bertran, bürtran, bürthran, bertrafn, berthra) = Chrysanthemum Parthenium (L.) Bernh. — Tag piper och pire- 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. trum ther bertram hetir staphisageram gingiber alla lika iam mykit, tha alth saman är stöth twa tendhir m; ätikio, oc sidhan lägge th; pulwir ther som wärk är badhe wtan tanna- gardh oc innan (Lb. 3: 165 s. 128). besk laktuk (— lactuc) = Lepidium latifolium L. — Om the nat skulo alle israels sönir eta stekt lamba köt.... m3 beskom lactueum (MB. I s. 307) [6]. betonie (bethonia) = 1) Betonica officinalis L. — Item om ögonen äre duffwen oc mörk tha skal man stöta bethonia oc stryke thom mj; then lagen (Lb. 7: 206 s. 317). — 2) Pri- mula veris L.; se oxalägger. bifot — Artemisia-arter. — Tag malyrt bifot, rutam pyper komen ... oc lat t3 i en posa, oc lägh ther som swllit är, iij eller iij] resor om dagin (Lb. 7: 23 s. 213) [7]. birk (bierk, byrk) = Betula alba L. — Tagh birkelöff ther som try löff äre wekxt aff en knop eller aff een stielka, och làgh oppo then som kalla soth haffuir, tha faar han bo- ther (Lb. 7: 158 s. 291). — Han hafdhe a sinne axl ena stang ....ij andre hand eet birkeriis han slo then riddara vtan priis (HFr. v. 967—710). — I ortsnamn såsom Birkevik, Birkö, Bierkaholm m. fl. (Stf. s. 205, 282, 203). biug (biugh, biog, bywg) = Hordeum vulgare L. — Er pen wang er alder sas mep rughi eftir bing, gerpe alle granne wm fullelike fore rugh sum fore biug, eller pe gialde swa witi fore rugh gszrpe sum melt er fore biug gerbe (SkL. s. 170). bla iernyrt = Cichorium Intybus L. — Tagh fänika frö ....then stora bla jern yrtens frö, Rwtha fröö..... (Lb. 7: 208 s. 318). bla kal (bla kaal, blokal) = Brassica oleracea L. (form). — Een deeg som drager wtt böldh oc var. Tag rogmiöl oc skeran honig oc lagen aff..... bla kaal (Lb. 7: 349 s. 391). bla lilia = Iris germanica L. — Om nagor er....swar- liga bestoppat...., ta tag aff ten bla lilia rott sa stor stycke som en litin valnöt (Lb. 7: 250 s. 343). bla nardus (blaa —) = Lavandula spica L. — ....skal - man taga blomstrid af blaa nardus oc siwda tj sacteliga j reentt smör oc sila t; Sidan skal man smörie liiden ter mj (Lb. 7: 321 s. 380) [8]. TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 15 blasippa (blosippa) = Asarum europeum L. — Wilgago latine th; hetir assarum a gredzko oc a thisko häsle yrth oc a swensko blosipper (Lb. 3: 196 s. 142) [9]. blindemella = tvifvelsutan felskrifning i st. f. blindndtla. — Marubium blindemeella (se ofvan s. 7). blindnätla (blinda nätla, -netzlaa, -nesla, -näta, blind netzla) = Marrubium vulgare L. — Marrubium t; är blinda net;laa, hon dwger for bryst werk, angha och hosta, byld sydo werk, mórk ögon oc gola soth (Lb. 7: 69 s. 288) [10]. blodyrth (-órth) = Potentilla erecta (L.) Dalla Torre — Tag blodyrt som kallas sanguinaria, oc drick henes oss, eller ätt hennes róter torra (Lb. 7: 244 s. 339). — Tag rothin aff blodyrth, oc siwd i vin eller j vatn t; hielper mykyt [om man spottar blodh] (Lb. 7: 228 s. 330). — Germandia blodyrth (se ofvan s. 7). — Tormentilla blodórth (Lb. 7: 185 s. 307) [11]. bok (böök) = Fagus silvatica L. — Far man gónum hegh- nape scogh annars manz, ba ma han sancke swa marghe ny- ter sum han biter her....förser han bort j barme sinum eller j kiltu sinni, bite twa öre eller pripia manz ep. swa er oc um akarn oc bok (SkL. s. 184). — Syslomannin scal..... egho dela medh allom thera tillaaghum engiom oc eke- skoghum, bokeskoghum .... (VKR. s. 31). — I ortsnamn: Bögetoffta (Flk. s. 208) [12]. bombas = följande. — Tak bombas oc doppa j th; brända wathnith, oc tánth ther j elden (Lb. 9: 92 s. 411). bomul (-ull, -wld) = Gossypium. — Bombex bomull (Gl. spec. 7). — Hwar som haffwer onth i magan, han skal dricka t3 [= brendth wiin| och witha t; i bomwld eller ith lynnet kläde, och läggia t; oppo naflan (Lb. 7: 131 s. 276). boras (boragini) = Borrago officinalis L. — Han ma siwda boras ensampt for sig sielff i rent vaten oc äta honum med hónssyt. Ty han rensar blodyt (Lb. 7: 314 s. 378). — Borago boras (yngre stil: HstrS.; jfr ofvan s. 10) [13]. brakvidher (brakwyd) = Rhamnus frangula L. — Ad prouocandum vomitum recipe brakwyda bark et coque in ser- uicia valde bene et bibe eandem (Lb. 7: 36 s. 221). brekanie rod = Daucus Carota L. — Pastinaca More (brekanie rod) (HstrS., EFrl. II s. 129) [14]. brystyrt (-yrth, bristyrth) = Pimpinella Saxifraga L. — Pimpinella är brystyrth, henna roth är litin oc tho mykyt 16 ARKIV FÖR BOTANIK.. BAND 3. N:0 14. nyttogh og godb, hon hielper altidh moth hierta werk om hon wardhir ätin (Lb. 3: 95 s. 97). bräkne — större Filices. — Filix brekne (se ofvan s. 7). — I ortsnamn: Brekenryth (Flk. s. 208). brännyrt (brünyrt, brenyrth, brenne yrth, braenneyrt) = 1) Chelidonium majus L. — Celedonia th; är syrgunna ällir brenne yrth a swensko (Lb. 3:120 s. 108). — 2) Euphorbia- arter. — Titimallus breenneyrt (HstrS., EFrl. II s. 130). bródhkomin (-komen) = Carum Carvi L. — Ätt brödko- men, tha pissar tw sóteligha (Lb. 7: 269 s. 353). bukarfwe = Fumaria officinalis L. — Fvmus terre th; kallas bukarfwe (Lb. 3: 133 s. 113). buksmäcke = Fuphorbia Lathyris L. — Tag blomstren oc knopperna aff spine korn som oc kallas bwksmäcke (Lb. 7: 296 s. 369) [15]. buna (bona) = 1) Artemisia vulgaris L. — Arthimesia buna, Hon doghor moot lónlik siukdom (Lb. 5: 80 s. 165). — 2) = böna. — Sywdher man honum [kloffök] med buna ok smór sina tynningh ther medh th; er goth ffor hoffuidh wärk (Lb. 2: 49 s. 25). busbum = Buxus sempervirens L. — Bucsus busbum (se ofvan s. 8). bynke (binke) = Artemisia-arter, företrädesvis A. vulgaris L. — Om magan er forköld, Ta skal man taga tw lood bynke oc tw lood fiikon j lod ingefära j lod piper stöt smat i oll oc drwekit t werme magan igen (Lb. 7: 241 s. 337) [16]. byttogräs = Spirea ulmaria L. — Moracus myödhyrth vel byttogräs quod idem est (Lb. 2:42 s. 19). bölma (bölme, bölmeyrt, bolma, bolmafrö, bolmefrgå, bulma, bwlme, bylne) = Hyoscyamus niger L. — Tag bwlme frö och hennes blad, och stöt tom sma..... t3 borttager swulmen oc verken (Lb. 7: 270 s. 353). — . . . . decoquat radicem Iusquiani, bolmafró rot in aqua (Lb. 7: 12 s. 206). böna (bón, buna) = Vicia Faba L. — Ganger man ginom certa akra eller bóno [akra]..... taker si bundna burpe, — ware saclós (WML s. 163). — Tha skal tw wiitha at ärtha swd och böna swdh, tilreth m3 yrthom oc kryddom thed gör goth (Lb. 7:75 s. 242). — Saapo gera. Tak asko aff bgno halm brenda (PM2 Cap. 130). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. Calcar (?) = Coriandrum sativum L. — Choriandrum cal- car (?)! (HstrS. EFrl II s. 130). Centaurea = Erythrea Centaurium (L.) Pers. — Centauria swdin i oll eller vin oc drwckin hon läker mykit jnwertis (Lb. 7: 270 s. 354). — For vatn sot aff köld, Tag hwiit look oc centaurea, oc stöt thom smaa oc drick lagin med vin eller öll t; hielper mykit (Lb. 7: 244 s. 339). — Centaurea àr twe- skona. The myndre drager mykit saar til saman (Lb. 7: 1i s. 205). eypres (cypres trà, cipris, cipr&s) = Cupressus sempervi- rens L. — The beenkia aff cypres ok swa the palla the hento fore the herra in (HFr. v. 370). — Cipresus ciprees er ent tree ....henne grene oc eple ere gothe til lekdom (HstrS.). cypressa blomster (ciprisse —) = Artemisia maritima L. — Ciprisse blomster göra t; samma [= hielpa mykyt, om man spottar blodh] (Lb. 7: 228 s. 329) [17]. Daktil (dactill, dattil) = Phenix dactylifera L. — Han seal morghon palm quista bära ok dactilla frukt (Bu s. 499). Dansth komin (dansth komyn, — commin) = Carum Carvi L. — Dansth commin hether karffwa (Lb. 8: 45 s. 403). dialte = Althea officinalis L. — Altea dialte (HstrS.) diktam (dictam) = Dictamnus albus L. — Diptamium diktam (HstrS.). dil (dill, diil, dyl) = Anethum graveolens L. — Dil skal man taga tha hon staar i blomster (Lb. 7: 3 s. 198). dudra korn (dudrekorn, dudherkorn) = Agrostemma Gi- thago L. — Nigella dudra korn (Lb. 6: 284 s. 193; jfr ofvan s. 7 och klinta) [18]. | dyrbär = ?. — Oc wart ther hon [= Sancta Otilia] war ällar laa swa söth oc dyr lokt, at hon owergik alla dyrbärs lokt (Lg III s. 446) [19]. | döda nätla = Lamium album L. — Then som wardir freneticus th; är galyn oc spyr aff offmiklom hoffwdwerk, tha skal: han... ..«: göre luth aff bönonne oc malyrtynne oc aff döda nätla som haffwa hwit blomsther oc sindhe th; oc twa hoffwdit ther j warmo (Lb. 3: 53 s. 75). Ek (eek, eketrä) = Quercus Robur L. — For blemor j hwffwdit ....tag ekebladit och millan barken aff vng eek, * Flera med c stundom bórjande namn se under k och s. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 14. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. siwd dem wel i watn, oc twa hoffwdit m; (Lb. 7: 194 s. 311). — I ortsnamn: Ekhult, Ekeby o. s. v. (Stf. s. 204, 290). ekeäple (eekäpplä) = gallbildningar pa ek. — Galla eek- äpplä stót dogha mot blodsot oc näsa blod (Lb. 5:81 s. 171). elempene = Inula Helenium L. — Inula elempaene (HstrS). en (een, ene, eneträ, enebärträ) = Juniperus communis L. -— JVniperus th; är eneträ oppa swänsko..... Thetta trä bär trigiahande fruct, the första är grön bär oc sma, Oc an- nat arit tha wardha the stor ok faa tha mängdan liit, än thridia aarit tha wardha the fulmoyn oc äru tha swart (Lb. 4: 341 s. 154). — For krompnom lymmom tagh ena riiss oc siwd i watn, oc basa then siwka som han hetast toll (Lb. 7: 63 s. 235). — Olia' aff enebeertree (PM2 cap. 62). — I ortsnamn: Eneby, Enekópung o. s. v. (Stf. s. 189, 277). endiuia = Cichorium Endivia L. — Ten som haffuir stor hiitha jnwertis, Han ma dricka syra vatn, endiuie vtn, nat- skade vatn, ty te kóla wel inwertis (Lb. 7: 300 s. 370). — Tagh.... Endiuie fröö eller blad (Lb. 7: 209 s. 318). ensian (enszyana) = Gentiana företrädesvis G. lutea L. och purpurea L. — Tagh..... halyrt, enszyana oc Skärsötha oc stöt thom saman smaa, oc siwd i honagh, oc brwka thom [for een stackot aandha] (Lb. 7: 225 s. 327). erthrok = Fumaria offieinalis L. — Fumus terre erthrok (HstrS). eternätla (-nesla, -neldha, etirnetla) = Urtica urens L. — Vrtica minor th; kalles etirnetla (Lb. 3: 73 s. 86). Fikona trà (fiko-, fiku-) = Ficus Carica L. — Fregd oc gledhi war j israel j hans daghom hwar en sat fridhlegha wnder sith wiin tre eller fikona tre. (MB. II s. 271). — »Fruk- ten» (fikon, fykon, fika, fyka, figher, fyker) förekommer myoe- ket oftare. — 'The som haffwa kallan maga the skwlu wakta sik for miölk fykon oc kalle frukt (Lb. 3: 171 s. 131). fiffla = felskrifning i st. f. fiola? (Jfr ofvan s. 7.) | Fiol. — Fiola är ädle blomster ok mykit nyttokt....ok | är thrüskona ok hwar there ma kännis aff sino blomster, For — thy ath sommo äre brune ok somme hwite och somma swarta ok alle haffue the maxan ene makt i läkedomum ok hon haff- uir gode lukt (Lb. 3: 63 s. 80). — De här nämnda fiol-slagen äro: 1) brune = Viola odorata L. — Att tenderna skwlu icke TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 19 verkia....siwd the smaa brune fioler, som vexa vider iorden, i viin oc halt t; i mwnnen, t; hielper viist, oc är forsökt (Lib. 7: 214 s. 321). — 2) hwite = Leucoium vernum L. och 3) swarta = Viola odorata L. [20] fiola roth = Iris florentina L. — Stamper man fiola roth m; mirra ok siwdir oc läggir widh ógen ther mykit äre heet om nattena tha dugir th; (Lb. 3: 64 s. 81). flughu swamper (fluo-) = Agaricus (Amanita) muscarius L. — Elleburus fluoswamper (Lb. 6: 284 s. 195) [21]. fora (före, fyra, fura) = Pinus silvestris L. — flotane staddos fleste vp aa een stoor fora jnnan älwenne laa hon war ther fäst for then saka at flotane skulle ey a skipin vraka (RK I: 1532—5). — Takes kool aff pile tre brend, salnitrum, brenth win, brennesten, tyeerw, fore qwaado, Camphora ete. (PM1. 96 s. 8). — I ortsnamn: Fureby, Fyretorp, Fyrabo (Stf. s. 166, 160, 217.) fänikal (fenika, fenike, fänika, fenikal, fenik&l, fenekaal, fenikaal, fenicol, fenecoell, fenicol, feneka) = Feniculum offi- cinale All. — Läkedomber til siwkan oe kallan magha. Tw skalt taka myntho oc spykynardus, malyrth och skathana aff fenikaal (Lb. 7: 74 s. 241). — Hugorma tha the varda gambla tha etha the fenekol, oc saa warda the wnga i gen. Och förty gör han mykit ghoth gamblom mannom (Lb. 8: 50 s. 407). Galiga (galigo, galliga, galgana) = roten af Alpınia ga- langa (L.) Sw. — Later man sla adro och haffuir galigo j mwnnen och twggar, tha vtdriiffwer hon t; ondha blodiith, oc beholler t3 godha. Äthin om morgonen, fordriffwer hon al ondh lwkth aff mwnnen, Athin m3 wiin styrker hon mans magha, At; hon arla om morgonen oc man holler henne vndher sina twngo, tha vardha hans ordh wel hörd oc wel tagin aff allom, Äther man galigo arla om morgonen, och dricker med warmt viin, han mysther ey syn hy eller liith then dagin (Lb. 7: 101 s. 258). gardhkal — i trädgård odlad kål (Brassica oleracea L.). — Och seal man wakta sik fore gambla ärthir oc bönor gardkal oc mürke rowor och roffwakal (Lb. 1: 96 s. 3). gardhkomin (gardkwmen, gaardkomen, gaard komyn) = Carum Carvi L. — Dricker man t; [= pyper kwmyn] m3 win, 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. t; dwger for orma byt. Svenzk kwmin eller gardkwmen göra thed samma (Lb. 7: 147 s. 285). getapors (-porss) = Ledum palustre L. — For Swyna dödh, Skal man taga geta porss vndan sniön, vtaff mosan om vin- tren oc leggia vnder swinen, t3 hielper om te begynna döö (Lb. 7: 351 s. 392). giffers naghl (giffers —, giffuers —, gersfers —, gerzfers —, gifferslanagle, geroforsnaghle, garofali) = Caryophyllus aromaticus L. — Thw skal drikka mosth gätha myölk ok fora- miölk och gerna skal thw ätha giffers nagglar (Lb. 6: 282 s.191). gol lilia (gool lylye, gulelie) = Iris pseudacorus L. — Yris gulelilie (HstrS.) — Hon ma taga gool lylye rooth oc siwda i viin (Lb. 7: 28 s. 216). | grabo (graabo, graboo, graaboo) = Artemisia vulgaris L. — Artimesia hon hetir grabo alla yrte modir (Lb. 3: 70 s. 84). gran (graan, grün, granträ) — Picea Abies (L.) Karst. — Tak granträ roth oc lägh i eeldh (Lb. 3: 163 s. 127). — Att góre läke plaster skal man taga vij lod bocka talg vij lod smelt gran kado, Hon skal hemtas j gott tekn oc swnnan pa träd, vp i toppen, oc ta swnnan väder är (Lb. 7: 326 s. 383). — [ ortsnamn: Granhult (Stf. s. 165). granata eple (granatum able) = Punica Granatum L. — Altidh skulen i haffwa nokot wel luktande for edhrom mwn saa som är granatum äble ällir andhre godh krödhe (Lb. 3: 185 s. 137). greskar = Cucurbita Pepo L. — Tag liinolio, andaa ister, mergin aff kalffwa ben, olio giord aff greskar rötir, iister aff en swart höna, bom olyo, oc vax sa mykit behoff görs, oc siwd ted sacteliga til saman oc smör ter som mesta werkin är, ted hielper mykit (Lb. 7: 284 s. 362) [22]. grislóker (griis löök, greslöker) = Allium oleraceum L. — Ten vilde hwitlök som man kallar greslök, ten skal man äta fastandis, Han fordriffwer spolorma (Lb. 7: 254 s. 345). — Te fatiga moga taga vilder hwiit löök, som manga kalla griis 166k, oc siwd j öll oc drick, ted wermer magan (Lb. 7: 241 s.337). grobladh (groobladh, groddbladh, grodde blad, groddeblatt) — Plantago. — Plantago ür wügebrede a dansko ok grobladh pa swensko (Lb. 3: 79 s. 90). — En mester som kalles auicenna kom en tidh i moth widh manga kópmanna wagna, ok sidan - the ware fran honom farne tha fan han en orm som war kros- - sader aff hiwlomen, ok aff hestefotomen, ok tha han króp sar- TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 21 gader, fan han et grobladh ok ther aat han aff, ok then tidh han hade th; wel twgget, tha lath han th3 i sin saar m3 mwn- nenom ok skredh sa i gräsit hith ok thit ok ward swa heel, thetta saa mester auicenna ok ward mykit wndrande ok sagde tw ma wel hetha grobladh for thy ath th; som är synder sli- thet ok dót th; gör tw frist ok liffuendes m; thine makt (Lb. 3:81 s. 91). — 1) Plantago major L. — Tagh the bredha grodda bladin, oc halt thom vp tiil t; saare, the kóla och borttagha t; ondha (Lb. 7: 217 s. 323). — Hon tog een stoor hop aff te store grodde blad (Lb. 7: 248 s. 341). — 2) Plantago lanceolata L. — Annor hetir minne [= mindre| wäghbrede ellir groblad, ok hon àr lüngre ok dugir alt th; samme som the andre (Lb. 3: 81 s. 90). grüs (gras, gress, grüss) = vüxter i allmänhet. — The Normen fiollo som gräss ther bónder sla (RK I: s. 101). — Tagh ....ith gräs som hether barba Jouis (Lb. 7: 5 s. 200). grónkal (grön kaal) = Brassica oleracea L. (form). — Stötis olya m; grön kaal oss oc dryk, tha hielper thed wisth (for tanna verk) (Lb. 7:66 s. 236). gail = Sarothamnus scoparius (L.) Koch. — Venusta est quedam herba que wlgariter dicitur gäil et crescit in antiqua terra et in agris desolatis talem virtutem habens quod qui- eumque est ydropicus et comburit illam in cineres et de illis cineribus et de forti cereuisia lixiuium biberit continuo cura- bitur (Lb. 2: 65 s. 39) [23]. góks yrt (gókx yrt) = Orchis-arter, företrädesvis O. ma- scula L. — Om qwinnan fornymmer at hon kan icke affla aff mannen, oc vil gerna Tage een yrt som kallas gókx yrt.... hon vexer allment oppo üngyar oc haffuer lang brwn blomster m; tiocka oc stackota stielka, Ten skal hon stóta smaa, och taga ten lagen och smórie wel nider oppo sigh ...... , Man- nen skal och smória nider oppo sig med samma oss eller lag, Ted hielper tom badom mykit til at affla barn til samans (Lb. 7: 273 s. 356). Hafre (haffra, hagri) = Avena sativa L. — [Skórdemàn- nen] hafi siex penninga af laups landi firi corn oc fem pen- ninga firi rug oc hagra (GtL s. 87). — ....0e swa skolin i äta welling giordhan af watn oc hafra gryn (Lb. 3: 115 s. 106). hafsyrt (haffz ört) = ? — Tag rogmiól.... oc lagen aff E ied. haffz ört (Lb. 7: 349 s. 391) [24]. 22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. haghthorn (hagthorn, haagtorn, haghun thorn) = Crategus. Spina alba hagthorn (UpsM. C. 2). — Tagh haagtorn blad, sen siwd i viin oc kluncka thom wel op oc nid i halsen (Lb. 7: 220 s. 324). — ...eth trä som kallas rampnus, th; är hag- sca then som är TM oc hwas (MB II s. 98). — Áfven sásom släktnamn: Laurencius haghthorn (SD 2: 304). hakyrt = Dictamnus nit L. — Dictamnus hakyrt drokkin komber fram lönlik siukdom oe fordriuer etyr (Lb. 5:81 s. 169). haldsyrt (hälsyrth, halzyrt, halsyrth (?), holzyrt) = Inula Helenium L. — Stöt holzyrt som kallas S. elena root, oc drie hennes lag med vin, Hon vtdriffwer etir oc ormen (Lb. 7: 303 s. 375). halla knopp (hälle knopp, helle knop) = Sedum acre ji — Tag eth fath med helle knop ... och lägh then halle knop- pen offta oppo benyn [for skrbiogh i beens (Lb. 7: 46 s. 225). halyrt = Sedum acre L.? (Sdw. i bref.) -— For een stackot andha, Tagh...halyrt o. s. v. (Lb. 7: 225 s. 327). — En man som sigh haffuer ynnantil brwtiith, han skal tagha halyrt ij quintin (Lb. 7: 178 s. 302). hamper (hamp, hampa) — Cannabis sativa L. — Canapis är hamp watir ok hetir sjwd; han ok wardir sa äthin tha dragir th; eetir ok orenlighet fran hiürtheno (Lb. 3:59 s. 78). — Fregedaghen til middag.... moos aff áple mandol hamp eller nóther (HBM s. 7). haradun — ? (se ofvan s. 7) [25]. hasl (hasla trä, häsle, hesle) = Corylus Avellana L. — Tagh haszle nytter och skala kernane, oc stótt thom smaa mj swdin honagh, oc ätha daglica t; hielper snarliga [for hostho] (Lb. 7: 228 s. 326). — I ortsnamn: Heslaby o. s. v. (Stf s. 290). helaghbär (helugber, : helgeber yrt) = Solanum nigrum L. — Maurella er Helugber (Lb. 6: 284 s. 194) [26]. hiorta tunga = Scolopendrium officinarum (L.) Sw. — Hiorta twnga blad göra ted samma [= t; hielper, om mielten er swlden] (Lb. 7: 240 s. 336). hirs (hers) = Panicum miliaceum L. — Millium hers (Lb. 6: 284 s. 198). — Til afftonen om maanedaghen röökt faara- kóth oc hersagróth (HBM s. 3). hiupon (hiupona trà, hiuponatree) = vilda Rosa-arter, företrädesvis R. canina. — Tagh hiwpone rosor oc binth thom i | | 3 | | TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 23 een klwth och siwd thom wel, oc legh thom oppo ögonen t; bort- tager werken oc swlman (Lb. 7: 205 s. 316). — For tannawerk, Tag hiupnna trà, oc täl aff ytersta barkin, oc then andra som àr grón....optimum remedium (Lb. 7: 48 s. 227). — Ofta afses med hiupon (hiupun) endast »frukten». — Sannelika the aru like tornsins fruct som kallas hiupun hulkin vtantil àr faghar ok ródh ok innantil ful mj orenlikhet ok stingande gaddom (Bir. I p. 156). hiärtans frygdh (hiertans frögd) = Melissa officinalis L. — Hwar som ey kan soffwa for storan hierta werk, äthe thenna yrthen som kallas hiertans frögd, om morgonen fastan- dis oc bruka henne i sin math idkelica (Lb. 7: 516 s. 295). — Pipar ok komin, ingefára ok galiga, kardamomom oc nägh- likkor, paradisakorn ok än hiärtans frydh, ok annor thera handa krydde (Bo s. 133) [27]. | horsabladh = ftwmex, storväxtare arter. — Lappacium acutum Horsabladh (Lb. 7: 82 s. 246). horsamynta (horsemynte) = Mentha arvensis L. — Cala- mentum horsamynta (Lb. 7: 82 s. 246). horsaskräppa — Anchusa offieinalis L. — Buglossa horsas- skreppa (se ofvan s. 7). hovudh kaal (hwid —) = Brassica oleracea L. f. capitata L. — Tagh huid howid kaal (Lb. 8: 41 s. 400). hulyrt (hulörth, hwlörth, holyrth, holörth, haalyrth, haal- örth, halyrt) = Aristolochia. — Aristologia hether hwlórth hon er thrännoköns then fyrstha haffwer longa rooth ok hether ffor thy longh [= A. longa L.). Annar haffuer sihwalff rooth ok hether ffor thy sihwalff [= A. rotunda L.?| Then tridhie hether clementhis [= A. Clematitis L.] (Lb. 2: 40 s. 17) [28]. humble (homble, homblen, humbli, umbli, humle) = Hu- mulus Lupulus L. — Nu stiel man humbla v humblagarpum, óium, skerium elle huar helzt han vexe, varper takin viper, binde han ok til pings före; leti döma til lif latz, hup at miste elle limi, efter py sum sakin gifs til (MELLs. 364). ' — I ortsnamn: Humlatorp (Flk. s. 210). hundabar = helaghber. — Macedula hundab:er (se ofvan s. 7) [26]. hundakaxe = Anthriscus silvestris (L.) Hoffm.? Conium maculatum L.? — Rostrum bovis hundakaxe (se ofvan s. 7) [29]. hundetunga (hwnda twnga) 1) = Cynoglossum officinale L. — En órth är Som hether hundatwnga ‘honaf skal man 24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 8. N:0 14. stöta m3 wiin och läggia wppa queso wärk och for eether (Lb. 7: 4 s. 199). — 2) = Taraxacum officinale Web.? (Sdw.Is. | 521) — Lactuca hundatunga (Lb. 6:284 s. 193). huslöker (hwslögh, husslöker, -lók, hwsslóker, -lók, hwss- lööker, -löök) = Sempervivum tectorum L. — Tager man husslök oc smör ögonen mj, eller gnydher thom m;, t; hielper mykith mörk ögon, then samy är grön (Lb. 7: 144 s. 283). — Stööt hwsslök oc läg oppo nywren som plaster, t; swalkar snarliga (Lb. 7: 366 s. 352). husyrt — Sempervivum tectorum L. — Husyrth er godh ffor wmäyen om hyertha ok ffore mathledha (Lb. 2:65 s. 39). hvas = Phragmites communis Trin. — Nu dela twe om om fiski watn.... pa sigher pan som skipt wil a leggia. Nu vill iac lutt min vita aff hwassom (WML s. 213). hvete (hväte, huite) = Triticum vulgare L. — Ey komber . hwetit j bondans binga vtan th; wardher för thryskit ok bart (Bil. s. 426). I ortnamn: Hvetelanda o. s. v. (Stf. s. 169). hwitetighe — Matricaria Chamomilla L. — Camomilla (Commelleblome) Hwitztighe (HstrS., EFr2: II s. 130) [30]. hviter kaal = Brassica oleracea L. f. capitata L. — Tetta er idher nyttokt oc ey hwitan kaal (Lb. 3: 109 s. 104). hvit lilia (huijt lilia) = Lilium candidum L. — Haffuir naghon maal eller blicke pa ógath, Stóte huijt lilie Root oc stryke then i ögath, hon hielper (Lb. 7: 208 s. 318). hvitlóker (hviter lóker, huither lóker, hvita lóker, hwiita lööker, hwit lógh, hwyth löök, hwidhe lööf) = Allium sativum L. — Allium huither löker drukkin doger mot lönlik siuk- dom, läker hunda bit vid lägder oc orms hugh oc marka oc the fly for hans lokt (Lb. 5:81 s. 172). hvit mynta (huite mynthe) = Nepeta Cataria L. — Tak merkefrö diille frö och huite mynthe och polleyia stöth sam- men och drich (Lb. 8: 42 s. 400) [31]. hvit sinaper (hwiter sinapper, hwiit synap) = Sinapis alba. | — Crupa [= Eruca] th; kallas hwiter sinapper (Lb. 3: 102 : s. 101). — Mal hwiitan synap med reenst viin eller vatn, oc bred oppo grant lärefft, läg oppo hiessan oc kwllen ij eller : ij resor icke mera, annars vexer hiernan op ginom hwífwd skalena (Lb. 7: 333 s. 386). hvitwidhe = Anemone nemorosa L. — Febrifuga hwid- widhe (se ofvan s. 7) [30]. TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 25 hylie (hille, hiilde) = Sambucus nigra L. — Sambuca . hether hylle siwdher man hyllelöff ok legger widh spinabyldh t3 doger (Lb. 2: 38 s. 16). — Drik ffastandis hylle blomster (Lb. s. 416). häg (hàgg, hägger) = Prunus Padus L. — Hägbär dróper man laghin aff them i öron tha dugher th; fore órnawürk (Lb. 10: 6 s. 447). — I ortnamn: Häggetorp (Stf. s. 134). hälingh — Raphanus sativus L. eller Nasturtium Armora- cia (L. Fr. — Raphanus hälingh (Lb. 6: 284 s. 193) [32]. häsle yrt = Asarum europeum L. — Jfr blasippa. hästakorn (hästä-, hästhe-) = Avena sativa L. — .... pet skal han [= biskupe] haua til sins borzs: ok fiura Pyni hesta korn (ÖGL s. 4). hästamynta (heest mynte) = Mentha arvensis L. — Cala- mentum Minte (Hestmynte) (HstrS.; jfr ofvan s. 10 not 2). hénsa gras (hönsa gress, hönse gres) = Polygonum avicu- lare L. — Tag hónsa gress, som vexer hoss vägen, oc siwde t; om t; er tort, oc stöte lagen om t; er grönt (Lb. 7: 268 s. 952). hör (höör, hyr) = Linum usitatissimum L. — For onth i halsen, Skal man thaga hörffrö oc siwda wel i vatn oc binda om halsen som eth plaster swa warmt t; blóther bolden, ath han snarth mognas (Lb. 7:217 s. 323). Id (yd) = Taxus baccata L. — I ortsnamn: Idho, Idoo- sund (Stf. s. 287, 185). ingefär (ingefer, ingofer, ingefära, ingefero, ingefere, inghe- ferra, ingifera, ingifero) = Zingiber officinale Roxb. — Inge- fära hon rensar bryst och gör klar ögon och styrker kaldhan magha och smälther math (Lb. 7:58 s. 232). iordhbär — Fragaria vesca L. — Spethälskas läkedom inis i haffwer tw ey gwl oc perlor, tha tak oc distillera wathn aff jordbärom som wäxa försth wm sommaren blanda th; j brenth win drikkandes ther aff ofta, wn tw ey haffwer liffzens wathn (Lb. 9: 114 s. 436). iordhhumble (iord humblä, iorhumbla, jordhomble, jord- hombla, iorth humle) = Betonica officinalis L. — Betonica är iordhumble oc är nyttogh roth oc godh (Lb. 3: 97 s. 98). — Jordhombla dygdh..... warder aff henne giord en ring tho hon är grön och warder ringen lagder kringom orma th; (= ther) the liggia ta tor aldrig ormen krypa óffwer then ring 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. No 14. wthan hwar biter then andre saa lenge the döde bliffwe i samma ringhen (Lb. 8: 43 s. 401). iordhröker (jordrök, jordröök) = Fumaria officinalis L.— Ten som haffwer ten siwkdomen [= spytelska sot] han skal stöta jord rök oc dricka aff lagen, en sked eller ij om dagen (Lb. 7: 297 s. 369). iordskräppa — felskrifning i st. f. thordskräppa, Anchusa officinalis L. — Buglossa iordskräppa hänna röther sudne i watn dogha vidh tanna värk (Lb. 5: 81 s. 171). iomfru marie senge halm — Thymus Serpyllum L. — Vild tymean är iomfru marie senge halm (Lb. 7: 205 s. 317). isop (jsop, esop) = Hyssopus officinalis L. — Tak jsop, garofali, palleyo . . . . (PM1 s. LIII). iärnyrt (jernyrth, jernórth, jarnyrt, isrnyrth) = Verbena officinalis L. — Iárnyrth Verbena hetir oppa gredzko gere- botanum ällir pisterion Oc är thwäggiä köns, Oc tho haffwa the bodha eena dygdh (Lb. 3: 84 s. 95). — Uerbena lagdh j eeth kar win m; watn oc wth ij liffwandis fiska swa brath som thessin yrtin kombir i karit tha wända fiskane wp bukin oc liggia som the waro dödhe, Oc man ma wita swa om th3 är the sanskylegha. (Lb. 3:89 s. 94). — Man skal greffua iernyrther róther om midszommars tiid oc trädha thom oppo en trad med piona stena oc hengia thom om halszen oppo then siwka, t; hielper honum [for Fallandis sot] (Lb. 7: 203 5. ao) "Bagh. c. the litzla iern yrtens bladh.... Oc stöt thom al wel tiil hopaa (Lb. 7: 209 s. 318) [33]. Kabusa kal (kabwsa kaal) = hviter kaal. — Han skal... äta oc dricka mattelica ffersk mat.... men icke sallat, ka- bwsa kaal eller annan raa frwet (Lb. 7: 317 s. 379). kal (kaal, kol) = 1) 6rtstandet af hvilken växt som helst, t. ex. »kaal aff kath oosth» (Lb. 2: 32 s. 11); 2) odlade kälslag (jfr gard-, grön-, hviter-, hovudh-, kabusa-, rovo kal); 3) an- rättningar af kal (t. ex. skräppo-, spiki-, syltekal). kalmus (calmus) = Acorus Calamus L. — For matlwsta, Tag ij lod ingefära ij lodh näglikor ij lodh galigo j lodh pariis korn j lodh kalmus....t; skal man ätha försth om morgonen (Lb. 7: 46 s. 225). .kamfer = fast eterisk olja af Camphora officinalis N. v. Es. — Drie kamfer ted stillar blodgang (Lb. 7: 259 s. 347). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 27 — Camphora är eenkyns ther rindhir aff trä ther waxa oppe i bärgomen innan india (Lb. 3: 150 s. 121). kanel (kanil, kanille, caneel, canill) =*1) barken af Cin- namomum ceylanicum N. v. Es. — Canellabark han är thueg- ghehonde then thunne han är bäthrä en then tykke han thör- ker mage oc gör ghod smak (Lb. 8:49 s. 406). — 2) Costus arabicus L. — Costus caneel (Lb. 9: 284 s. 193). — Costus zr twinnekyns; en er röth oc thung oc besk oc kummer af india land, det annen er hwit oc let oc han er besklet oc kummer af arabia land (HstrS.). kardamomon (kardemoma, kordomoma, cardemome, car- demomum) = frukter af Elettaria-arter. — The owirmärkis kryde....som är muskaat oc kardemoma (RK. I s. 207). — Cardamomum är twa kyns eeth thera ar stórra (E. major Sm.) och th; andra mindre (E. cardamomum White & Mat.)..... th; större ár mindhra heet oc luktar bätre (Lb. 3: 149 s. 121). karni = säkerligen felskrifning i stället för karvi (Carum Carw) — Man scal taka..... kyrsebära kärna karni oc plomkärna (Lb. 1: 98 s. 7). karse, se krasse. — Castrutium karse (HstrS.). karsyrt (-ört) = Spirea ulmaria L. — En deeg som dra- ger wtt bóldh oc var. Tag rogmiöl oc....lagen aff.... kars órt (Lb. 7:349 s. 391). karve (karffwa) = Carum Carvi L. — Karffwa dygdh (Lb. 8: 45 s. 403). kattoster (katoster, kathosther, kathooster, katta oster, katost, kattosta, kaatost, katthosth, kattoster gres, kattosta gres, katthosta gress) = Malva silvestris L., vulgaris Fr. och borealis Wallm. — Malua vel Valua katthosth (Lb. 7: 142 s. 282). — Malua kattosta sudne som kall oc ätne fórdriuer ether drykkia, bii stinga ey ten ther varder smörder m; (Lb. 50:81 s. 171). | kellar hals (kellara hals, kiellere haals, kieldere haals) = 1) Daphne Mezereum L. — For vatn sot off ond veska .... skwlu te ätha kellar hals, och icke dricka pa honum (Lb. 7: 246 s. 340) — 2) Citrullus Colocynthis (L.) Arn. — Collo- quintida th; er kellara hals (Lb. 6: 284 s. 193) [34]. kirkon = Prunus insititia L. — Prunus kirkon (se ofvans.7). kirsebär (kyrsabär, kyrsaber, körsabär) = Prunus Cera- sus L. 28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 14. Ther wäxer i swa margh godh frwkt som frwr haffwa aff badhe smak ok lwkt som är üple päror oc kirsebär th; är the frwkt som frwr haffwa käär (RK. I s. 207). — For bryst werk dwger kyrsabära kaadha, smält i win och druckin (Lb. 7: 67 s. 237). kirvil (kirwill, kiruel, kirfwil, kyrwil, kirusel, kyruild) = Anthriscus cerefolinm (L.) Hoffm. — Cerefolium th; är kirfwil han är mykyt hetir oc thór (Lb. 3: 124 s. 110). kiäryrt (kiärra yrt, käryrth, kärört, kärrayrt, kerörth) = Peucedanum palustre (L.) Mönch. — Keryrth swm graffwen äre om voren i tielgongen för en leggen wpvexer aff henne hon duger för alth som quesyrth (Lb. 8: 44 s. 403). — Baldimoma käryrth dogher mot hiärta värk oc gyr rent bryst (Lb. 5: 81 s. 171). — Si quis biberit venenum vel aliquod mortiferum, bibat statim pipinellam kärört in aqua decoctam (Lb. 7: 8 s. 202) [35]. klewerblad = Trifolium pratense L. — For snwífwo M TE Man skal siwda klewerblad som wexa pä änger i litet vatn, oc binda yrterna vider twinningerna oc framman i hoffwdit (Lb. 7: 200 s. 314). klinta (klint, klinte, klintte, klintir) = Agrostemma Githago L. — Lolium vel nigella klinta stöt m; piperroot oc litit salt oc om smördh thän ther lepram hawer ta fórgaar hon (Lb. 5: 81 s. 171). — Lolium klinther, kola idem (Lb. 6: 284 s. 193). — Klint wäxir opta äpte hweto sädh (GO. 140) [36]. klofióker (klofflök, kloMöök, klofllögh, cloff 166k) = Allium sativum L. — Alleum, kloflök uel hwitlök, Smör man sigh m; eller ätir honum, t; hielper for ormabyth och scorpion styngh (Lb. 7: 149 s. 286). — Allium klofloff (se ofvan s. 7, felskrifning). kobeba (cobeba, cobebar, cobebee, cobiba) = Piper Cubeba L. — Cobeba gör mans hwg gladhan och gór godha lwkt aff mans mwnne oc magha (Lb. 7: 162 s. 293). — Te som haffwa gola sott, te skwlu gerna ütha cobebar (Lb. 7: 249 s. 342). kolne = Thymus Serpyllum L. — Serpillum kolne (HstrS.; jfr ofvan s. 7) [31]. komilla bloma (commilla-, komella-, komela-, kommella-, komello-, comelleblom:) = Matricaria chamomilla L. — Ca- momilla th; är commilla bloma (Lb. 3: 140 s. 117). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 29 komin (komiin, komyn, commin, commyn, komen, kwmin, kwmyn, kwmen, kumiin, kumyn, kwmmyn) = kummin. — Tha är nyttogt them helbrygda äru j clostreno ey idhkelika nytia pipar ällir kwmin, àllir swa dana krydde, wtan almännelikom yrtom som jordhin bär ther the boo (Bir. IV s. 101). Jfr Dansth, pipar-, spisa-, swünzk och tysker komin. konungher (kunungher, kunung) = Origanum vulgare L. — Hwar swasom th; [= thus, rókilse] äther m3 enne yrt som hether origanus som kallas konungher oppa swünsko, han maa op- spotta allan sywkdom aff howdit (Lb. 4: 340 s. 153). koriander (coriander, coriandar) = Coriandrum sativum L. — '[ag bóne mióll oc blanda med lagen aff grón Coriander, oc stryk oppo, ted läkir mykit [spytelska sot] (Lb. 7: 297 s. 969). korn = Hordeum vulgare L. — J lathin kost vt aff lan- dit fóra flesk ok smór korn ok roogh, jag vndrar hwi ider kom th; i hoogh medhan min herra haffdit forbudit (RK. I s. 71). — I de flesta fall förstås dock med korn säd i all- mänhet. korsyrt — Senecio vulgaris L. — Ienesion siue cardo be- nedietus th; är korsyrth, hwn pleghir wäxe aa husom oc i mwrom (Lb. 3: 197 s. 143). krasse (crassa) = Lepidium sativum L. — Jak känne wäl krassan sagdhe bondin han aat odhyrtena (GO: 1028) — Narstutium krasse, han wraker wth doth barn aff moderlüff, och orma aff mans qwiidh (Lb. 7: 141 s. 281). — Äther man krasse, han fördriffwer mans lustha. Madka fy for krasse lwkth (Lb. 7:98 s. 256). — Crassa frö àr àn starkare än yr- tin är sielff (Lb. 3: 138 s. 116). kridla — bakkaroth. (Se ofvan s. 7.) krusamynta (krwsa myntha) = Mentha crispa L. — Krwsamyntha vatn gör t; samma [= en godan anda], Eller gnyd tenderna med torra bladen (Lb. 1:215 s. 322). kryce yrt (kryzeyrt) = Peonia officinalis L. (HstrS.) kynnil = Satureia hortensis L. — Dricker man kynnil med glöd wiin, Ta dwger hon for bwkwerk eller qwid drag (Lb. 7: 352 s. 393). kärreborra = Lappa. — Jak rädhis högelika....at thu mik swa som tiisteel äller kärreborra alstings förglöme oc försmar (Su. s. 88). 30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. kärraroth = Peucedanum palustre (L.) Mönch. — Baldi- monium keerraroth (se ofvan s. 7). Laktuk (laktuke, lactwe, lactue, lactwe, lectuce) = Lac- tuca sativa L. — Man fynner inte bätre en at man siwder lactwea blad i öl....oc dricker offta, t; gör mykin miölk | (Lb. 7: 233 s. 333). langpipar (langha pipar, long peper) = Piper longwm L. — Tagh langha pipar, ingefära j lod aff huart thera, paradiis korn j quintine...., oc Album grecum j loodh, oc stöt ther aff pulwer, oc lyfft spinan [= tungspenen] op ther med (Lb. 7: 221 s. 325). lauendel = Lavandula spica L. — Om man myster maa- lyt aff köldh eller varder heess....drycke twa eller iij ske- dar aff lauendel vatn (Lb. 7: 216 s. 323). lav = Lichen. — Endast i sammansättning; jfr dple- trälav. laver (lager, lagher, laur, lawr, laver-, laghur-, lagir-, lagerbeera-, laverbära-, laffwerbzeraträ) = Laurus nobilis L. — Bacca th; är laurber (Lb. 3: 154 s. 123)..— Bakka laghurbzr (se ofvan s. 7). — Takes twa torra keeppa oc heelsth aff laffwer- bera tre, oc gnidis hastelika samman, oc en annar kaste brennesten therwppa swa taendas käppana aff segh syalffwom (PM1 s. 9) [38]. likris (likrisse, likriis, likrisa, likrissa, ligritze, likridza, likrizza, likrizse, lacrisa, lucrisa) = Glycyrrhiza glabra L. (rotens intorkade saft). — Liquiriza th; är likridza (Lb. 3: 149 s. 121). — Lacrisa hon duger för hostha och brysth werk (Lb. 8: 48 s. 405). lilia (lylya) = liljor i allmänhet. — .... mädhan thu lilionna älskare i blandh lilior swa lustas, oc thera sötasta lukt oc wänasta lith til tik söthelika dragher... (Su. s. 88). Jfr bla, gol och hvit lilia. lin (liin) = Linum usitatissimum L. — Bondin seal reta tiund giora. aff certum, aff humblagard. af lini hwan sextanda fitie swa oc af hampu (WML. s. 4). lind (lindh) = Tile. — Nampnlos tok jomfrvnz wid since hand och ledde henne.... vnder ene skgnee lindh (Va s. 43). — I ortsnamn: Lindholmen, Lindö o. s. v. (Stf. s. 126, 255). lisbom — Olea europea L. — ....leg siidan ten possan vti j pwnd lisboms olio (Lb. 7: 325 s. 382) [39]. TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. dl liung (liong, liongh, liwngh, liungh, lywng) = Calluna vulgaris (L.) Salisb. — Han scal vara som liong a ödhmar- kinne hulkit som är diura ok eldz mathir (MP. I s. 255). — Drieker man liwngh med wiin arla om morgonen eller medh äthikio, tha kan han ey vardha drockin then dagin (Lb. 7: 161 s. 293). — I ortsnamn: Ljungby, Lyongarum m. fl. (Stf. s. 51, 171). liusa brander (liusbrand, liwsa brand, lysbrand, lyusa- brand) — Verbascum Thapsus L. — Tag liwsa brand med gol blomster: stót henne vel oc drick lagen, för en skelwan ta- ger tiik (Lb. 291 s. 366). . livergrüs (liiffwergrüss) = Anemone Hepatica L. — Een yrt som hetir liiffwergräss ten skal man brwka i maat oc i dryk, hon hielper liiffren mykit (Lb. 237 s. 335). loy = Teucrium Scordium L.— Germandrea loy (HstrS.) [40]. luden salvia = Salvia officinalis L. — For ten som är borttagen skal man siwda tesse effterscriffne örter i reenst viin, bewergell.... viin rwthe, lwden salwia oc polleyaa (Lb. 7: 347 s. 390) [41]. lundsalvia (lwnde saluia) = Teucrium Scorodonia L. — Er ted sa att ten siwke faar ontt j mwnnen, Ta skal [han] taga ysop oc Rwta, lwnde saluia oc alwn (Lb. 7: 309 s. 916). lungogräs = Verbascum Thapsus L.? (Sdw. I s. 782). In illo lixiuio coquantur lysibranzs róter, lungogres & purgentur (Iv. s. nxxxiv). | lusyrt (lwsyrth, lwssyrt) = Delphinium Staphisagria L. — Är t; icke hiitha oppo twngan vthan annarledis blemor eller bwldar, Tha skal man tagha synap, oc lwsyrth, som kalles Staphisagria, oc Ingefer, oc vegbredha bladh och stóta til samans och halla i mwnnin (Lb. 7: 216 s. 322). lybbestikka (libbestikka, lybistikka, libystikka, lybbe- stycke, lybherstikka, libirstikka, lousstikke) = Levisticum of- ficinale Koch. — Ta skal man haffua lybistikko oc sentau- rean oc andra ädhla yrther til at göma spissit oc wärma at menniskian bliffuer ey raskelica död (Lb. 3: 15 s. 56). lysibrander = Verbascum Thapsus L. — Jfr ofvan under lungogräs. löker (lööker, lokir, lokar) = Allium, företrädesvis A. Porrum. — Han hafdhe hwarte yrter ella löök (Iv. s. 68, v. 2090). 32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:o 14. lön (lyn) = Acer platanoides L. — Vnum plaustrum pla- tani, dieti lön (SD. 6: 145). Malyrt (maalyrt, malört, malörth, maalört, malirt, mal- irth) = Artemisia Absinthium L. — Absintium th; är malyrt (Lb. 3: 71 s. 85): — Romara gaffwo mannom malyrth ath drikka ffor mant; helso ok de prisadha henne bade ffor gul ok sylft (Lb. 2:47 s. 23). — Han som lägger malörth i syn klä- den, them skär ey maalen (Lb. 7: 2 s. 197). mandol (mandel, mandol kerna, mandelkizerne) = frö af följande. — Man ma stöta mandol kerna nar te äre wel ren- sade, oc giffwa ten [aff hierta werk oc styng] siwka ätha (Lb. 7: 236 s. 334). mandolträ (mandeltrà) — Amygdalus communis L. — Thenne stadher .... wardh ....kallader luza, thy at ther hittes först mandelträ root (MB. I s. 220). manna = Fraxinus Ornus L. (utsipprad, i luften torkad saft. — Blodith rensa.... manna (Lb. 9: 103 s. 419). mastix (maxtix) = harts af Pistacia Lentiscus L. — Tagh honagh maxstix ysop Terpentin.... 0e stöt samman och gör plaster oc leg oppo t; saare [vppa tunghona] (Lb. 7: 216 s. 322). mathiri — säkerligen skriffel i st. f. miodhyrt. — Ba- rochus, mathiri, thenna yrthen er god for alla andra yrther (Lb. 7: 139 s. 280). matram = Chrysanthemum Parthenium (L.) Bernh. — For swar Anda dräkt....tagh matram oc stöt sma mj litit salt oc äth henne m3 litit bröd (Lb. 7: 226 s. 328). mialke (mialche) = Epilobium angustifolium L.? (enl. Sdw. II s. 35). — Begagnadt såsom tillnamn: filiis vluonis mialcha (SD. I: 443). miodhyrt (miodyrt, miódhyrt, myodyrth, myödhyrth, mgd- yrt) — Spirea Ulmaria L. — Moracus myódhyrth vel bytto- gräs quod idem est (Lb. 2: 42 s. 19). — Tag miódyrt, som vexer j àngyar oc lwetar sóta, stót hennis blad oc rótir, oc läg pa ferst saar, ted hielper wel (Lb. 7:292 s. 366). miolenagräs (myólena gräss) = Arctostaphylos wva ursi — (L.) Spreng. — Tag róna bark, myólena gräss, lybestykka : rooth....oc sköl ther m3 först mwnnen, oc Sp borth | millan ith (Lb. 7:47 s. 226). mirra (mirram, myrra) — gummiharts af Balsomodendron Ehrenbergianum Berg och B. opobalsamum Kunth. — Mirra TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 33 hafuir makt ath lösa onda wat3sco j kroppenom ..... ok gó- mir dóda manna kroppa oróthelica. om the warda smórdhe mj mirre smörilsom. Item hon orkar wara j sinne fulle makt ofordäruat wäl hundra aar (Lb. 4: 342 s. 154). . moldhe (moldhe) — Atriplex hortensis L. — Arapex moldhe, han gór lösn i awid, han dwger for hardan magha (Lb. 7: 145 s. 283) [42]. mora (more, moora, mora roth, mora rooth) = Daucus Carota L. — Pastinakka th; är mora a swensko.... Engin rooth fédhir man bätre än moro rótir (Lb. 3: 121—122 s. 109) [43]. morbärträ = Morus nigra L. och alba L. — Morus mor- beertree (se ofvan s. 8). mos (moos, mws) — mossa. — Han mótte enom bar et blws th3 braende isemfast som nakath mws (Al. s. 78). — ortsnamn: Mosaberga o. s. v. (Stf. s. 138). most — Pyrus Malus L. — Malus most (se ofvan s. 7). muk (mwk) = mógel? — Man läggir henne [malyrt] i kisto m. the ting som ey skule skades aff mwk ellir mal (Lb. 8: (9 s. 86). muskat (muskaat, muskath, mwskaath, muskoth, muscoth, mwskoth) =. frö af Myristica fragrans Houtt. — Muskatbloma (muskatablome, muskoth blomma) = fröhylle af densamma. — Muscoth sthórker maga och bullin leffwer och mielthä och smelter math i maga. Och th; samma gór muskoth blomma (Lib. 8: 48 s. 405). mynta (mynthe, minte) = Mentha, flera arter. — Menta är mynta hwlkin som hennä drikkir först om morghonin han kan ey wardha drukkin aff nokrum dryk then daghin (Lb. 3 100 s. 100). myrrädikia (myredicke) = Nasturtium Armoracia (L.) Fr. — Ten som er etir bitin, han skal äta myredicke (Lb. 7: 303 s. 373). mäld (meldh, melde, malde) = moldhe. — Artriplex er meldh hon gör lósn j quidh (Lb. 2: 41 s. 19) [42]. mälyrt (melyrth) = mäld (enl. Sdw. s. 80). — Paulus se- gher ath melyrth doger tiil th; samma (ffore hoosto ok bry- ther steen] (Lb. 2: 42 s. 19). märke (merke, mercke, merke, meerki, marke) = Apium graveolens L. — Apium a latino th; hetir märke a swensko (Lb. 3: 116 s. 106). — Merke er goth til mykit, til spy ok Arkiv för botanik. Band 3. N:o 14. 3 34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. goth ffor hosto ok sywk maga ok fäwer ok styrker th; som barn skapas j (Lb. 2: 61 s. 38). Nagl (naghil) = näghlika; jfr gesfers naghl. nardus = Nardostachys Jatamanstı Dec. (rotstocken). — For gola soth doger nardus, om man smör m3 henne (Lb. 7: 67 s. 237). natskadha (natskada, natskeda, natskeda, nactskada) = Solanum nigrum L. — For qweso eller andra eeter blemor . Stott sidan natskeda ten yrten oc lag oppo, Ted drager wt eetrid (Lb. 7: 324 s. 382). niusyrt m... — Helleborus Vågen. L. — Tag... litet aff nysyrtt som vexer hoos jorden (Lb. 7: 293 s. 367). nut (noth, nyt) = nötter i xii sürskildt hassel- nótter. — Nöther som kallas castanea (Lg. 3 s. 280). —.... som heet luza a hebreisko oc nuta skoghir a smaalensco (MB. I s. 219, 548). näghlika (nägläka, näghleka, nägleka, näghlikka, nägilka, näylika, nälikaa, nälike, nelike) = frukten af Caryophyllus aromaticus L. — Nelike sthörker manz maga och gör math ath smeltha..... Om man stöther henne och drikker m3 ko- miölk, Tha gör th; ghoth manz hiertha (Lb. 8: 47 s. 405) [44]. näpte — Nepeta Cataria L.— Calmentum neepte (se ofvans.7). näsagräs (näsä-, nese-, nasagres) = Achillea Millefolium L. — Millefolium àr nese grás wpa swensko ok rólika wppo dansko (Lb. 3: 75 s. 89). nätla (nätzla, nätzsla, netzle, nezla, ME nesla, nálla, näta, netle) = Urtica, företrädesvis U. dioica L. — Apatica vel Urtica är nätla, hon är mykit het..... Fersker netle kal wel swdin gör lósn i quidh (Lb. 3: 74—75 s. 87). Odhyrt (-örth, othyrt) = Conium maculatum L. — Cicuta th; är odhyrth oc hon är storlika kaald, hwar som hona. drik- kir tha ma han döö aff henna eetir oc hwar som dór aff thesse yrth hans hofwdh är smittokt (Lb. 3: 141 s. 117). — Annorledhis sofwir äkke brudhgomen m; thik i enne säng, sirlica i the sänginne hulka thu strödde aat thik m3 odhyr- tinne ok nätlanna (Bo. s. 145). oleo trà (olio-, oliva-, oliwo-, olyoträ, olywe thrä) = Olea eu- ropea L. — Oliwo trà skulo wäxa ower alt thit land (MB.1s.429). - oliva — frukten af fóregáende. — Oliue syltade mj salt oc vathn (Lb. 9: 107 s. 426). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 35 orma gräs (-gress) = Plantago maritima L. — For rot- thor, tag orma gress rooth oc bren i eldpanno oc stengh vel fenstrena sa at rókin ey vtkomber, oc rotthorna fly, t; er offta próffwat (Lb. 7: 46 s. 225) [45]. ormyrth — Plantago maritima L. — Serpentina ormyrth (Lb. 6: 284 s. 193). oxalagger (oxe legh, oxalàgh, vxa leg) = Primula veris L. — Tagh bethonia i: oxalegh, oc siwd i öll oc drick ther litit aff, oc smör brystheth wel vtan oppo [for een stackot andha] (Lb. 7: 225 s. 328). — Tag betonie vxaleg oc siwd j vin oc gör plaster oc läg oppo, t; hielper mykit (Lb. 7: 270 s. 354) [46]. oxetunge (oxentung&, yxna tungha) = Anchusa officinalis L. — Bvglosa th; är thör skräppa ällir yxna tungha (Lb. 3 140 s. 116). Palmber (palma trà, palmträ) = 1) palm, företrädesvis Phenix dactylifera L. — Ther nest mette hanum et annat diur m; byrdhe palma tres fruct (Lg. I s. 404). — 2) Salix caprea L. — Tag knoppana aff palma trä, nar te först vtga om waren (Lb. 7: 240 s. 331). — Ten som haffwer storan bwk- werk, han skal "aat knopperna aff palma trä oc siwda j vin oc dricka t; (Lb. 7: 250 s. 342). paradisa korn (paradiise-, paradis-, paradiis-, pariis-, paris-) — frón af Amomum granum paradisi Afz. — The ädhla para- diise korn (RK. I s. 207). paradisáple (paradiis ceple) = Punica Granatum L. — Fore sik hitto the swa got wiinland, at en qwist mj sit wiin, baaro twe meen a enne baar, Oc fórdho m; sik paradiis eple oc fikor (MB. I s. 400). pastinat (pastiinat) = Daucus Carota L. och Pastinaca sativa L. — Stöth pastiinata roth, oc gnidh tenderna ther m; t; dräper madkin i thom (Lb. 7: 214 s. 321) [43]. petersilia (pedersilia, pädersilia, päthersilia, pedersylya persilia, persillia, petrocelie, pedharsilia) = Petroselinum sa- tivum Hoffm. — Petrocilium th3 ar pädersilia (Lb. 3: 69 s. 84). — Kaar til syltakaal moraröther oc pedersilie röther (HBOe. s. 271). — Petrosilium pedersylya er god for ether och for wathn soth, for nywra werk, och for werk i blädro, och ren- sar liffwer och saar (Lb. 7: 140 s. 280). 36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. pil (piil, pile, pilträ, piil, piilträ, pilaträ) = Saha. — Salix hether piil henna oos lathet j näsa er godt ffor hoffuid wärk (Lb. 2: 38 s. 16). pili yrt (piili ört) = Euphorbia Lathyris L.A?) — Een deeg som drager wtt böldh oc var. Tag rogmiöl och skeran honig oc lagen aff tesse örtir, piilli ört, eter neslor..... (Lb. 7: 349 s. 391) [47]. pion (pyon, peon) = P@onia officinalis L. — Röd pion üre han, oc te äre best for manfolk, oc te hwiita pyon äre best for quinfolk (Lb. 7: 250 s. 342). — Giff them sywka xv stekt pyona korn m3 win eller öll, eller tagh pyona rot oc bint om halsen pa then sywka tha bliffuer han frälster, oc är th; grüsith tweskona annath är han oc annat är hon, th; han är haffuer icke wtan ena roth oc then hielper manne, then andra th; hon är haffuer flere róter oc then hielper quinno (Lb. 2: 92 s. 44). pipar (piper, pepar, päpar, pypar, pöper) = Piper migrum L. — Piper lyser myrk ögön om han blandas medh ögna smörelse ok han doger ok ffor skelwande sooth om han temp- : ras med olyo ok smórs om lekamith (Lb. 2: 36 s. 14). — Äfven hvitpeppar omtalas: Tholik mat är thera [= ormarnes] födha hwiit piper oc laswr vtan mödho (Al. s. 281). piparkomin (piperkumen, pyperkwmyn, pipercommin, pó- perkomyn) = Cuminum Cyminum L. — Ciminium pyper kw- myn, är godh for verk i magha (Lb. 7: 147 s. 285). pipinella = 1) Pimpinella Saxifraga L. — För alt etir äth pipinellam altid fastande (Lb. 3: 33 s. 65). — 2) Poterium Sanguisorba L. — Tag pipinella och stampa hona mj swrt wiin drik vel opta (Lb. 7: 6 s. 201) [48]. pipra (pypra, pipra-, pipro-, piper-, pypra-, pyper-rot, -roth, -rott, -root, -rooth) = Nasturtium Armoracia (L.) Fr. — Pypra giffwer werma oc smelther onda vemsko oc driffwer henne wth och doger for döff öron (Lb. 7:59 s. 233). — Ra- phanus (maior) pipraroth, oc kallas for ty roth ty sasom andra yrther vexa op, swa vexer hon nider i iordhen (Lb. 7: 141 s. 281). — For werk som denger skal man äta hwitan synap. Item pipra root frö, ätyt, hielper oc ter före (Lb. 7: 282 s. 360) [49]. | ploma = frukt af följande. — For heffthe tak .... kyrso- - bürs kürne ok plomokürna (Lb. 2: 31 s. 11). — .... kyrse- bära kürna karni oc plomkärna (Lb. 1: 98 s. 7). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 37 plomoträ — Prunus domestica L. — Volemus plomotr& (se ofvan s. 8). polleia (polleya, polleye, pollaie, polleyia, polleghe, pol- leum, poleya) = Mentha Pulegium L. — Pollegium th3 kallas polleyia ok är heet oc tórt i thridie trappo (Lb. 3: 76 s. 85). popele = Althea officinalis L. -— Tag ffenicke.... väy- brede ätike popele alandh, ter m; gör teg badh i iij daga om tw esth siwk (Lb. s. 474) [50]. populträ — Populus, antagligen P. alba L. och P. nigra L. (se ofvan s. 7). pors (poors, porsträ, porsyrt) = Myrica Gale L. — Mirtus th; är pors thrä äller fruktin ok badhe trä ok frukt dugher til läkädom (Lb. 4: 353 s. 161). — Han skal äta.... stekt flesk oc stekt fara kóth oc gamblan oost oc skal drikka th; 661 som wel är brukgit m; pors (Lb. 3: 170 s. 130). — Hwar sum pors bryter firi olafs messu..... bóte III marker til preskiptis. Hawi oc engin wald til hans kere, vtan pe por- sker attu (SML. s. 118). prasta krona (prestekrone) = Taraxacum officinale Web. — I then tiidhen er helsasamt ath ätha.... oxa kóth, swdith i vngan kaal, och nätzle, lybbestykke, presthekroner och pur- löök (Lb. 7: 179 s. 303). purlóker (purlök, purlöök) = Allium Porrum L. — Porrus purlöök, oseth aff honum är thom godh som spottha blodh (Lb. 7: 137 s. 279). — Vngha quinno the gippta äru ätha gerna purlök, ta varda the m; barn raskleka (Lb. 5: 82 s. 172). pymmitia — ? — I then tiidhen [— warin] er helsasamt En... nythya smaa gróna örthir, som är pädersilia, vngh kirwiil, pymmitia, lactuca oc andra tolka yrther (Lb. 7: 179 s. 303) [51]. pära (päruträ, peeratre) = Pyrus communis L. — Swa som apald bär äpple, oc päruträ bär pärun, Swa är männi- ‚skian skipadh at göra godha gerninga (MP. I s. 237). Quesyrt (queso-, qwesa-) = Pimpinella Sazifraga L. — Qwesa yrth er godh for holdh oc hierta oc maghan oc for math ledha (Lb. 7: 163 s. 294). — For trydie dagx skälfua -... Om somaren ma man taga qweso yrtt, oc stöta oc dricka lagin (Lb. 7: 290 s. 365) [52]. 38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. Rachel = Symphytum .officinale L. — Thag....j hand bla kaal ok en hand m; en yrt heter rachel ok är skapad som andro mynta ok hafwer lankt brunt blomster ok loktar inne [= inte?] (Lb. 2: 71 s. 41). ramate — groft, till boskapsfoder otjänligt gräs, som dock skördades till strö i stallen. — Dhe skulle taga rennewedh och näffuer [ok hava] ramattha flätha huar medh androm öfuer thenna raa (BRK. I s. 43). rams = Allium ursinum L. — For bruthfal ..... tak fornen rams ok steek aa glódher thre dagha th; böther wäl (Lb. 2: 58 s. 32) [53]. rebarbare (rebarbere) = roten af Rhewm-arter. — Att lükya saar bade hwggen saar oc skwtten, skal man taga j lood rebarbare ..... (Lb. 7: 325 s. 382). renfana (reenfane, renafana, renefana) = Tanacetum vul- gave L. — For allan wärk aff slagh eller faal Tagh gamalt galta iister oc renefano stötta oc agrimoniam oc siwdh til hopa et vnge et melius fit (Lb. 7: 35 s. 220). ringebloma — Calendula officinalis L. — Elentropium sponsa solis venuteria solsequium th; kallir ringebloma (Lb. 3: 78 s. 89). | ris (riis) = Oryza sativa L. — Oc owir alt thetta fördhis än til [Salomo] aff allom landom oe köpstadhum, Än hwat ther forgiordhis j kryde, j riis oc mandol, j fikon oc rosin, oc j alla handa frukt (ST. s. 422). — Maanedaghen thil middag beelth höns med riis (HBM. s. 6). rogher (roogher, rugher) — Secale cereale L. — Man maa sin rogh saa i qwämelicom tima som är om laurencij äller vidh the matho (Bir. V s. 120). . ros (roos, rosa) = Rosa-arter (odlade). — Jak .... saa rosir ok lilio j yrtagardenom (Bir. I s. 384). — Rosa är ädla blomstir ok mykit nyttugt ok haffuir sóta lukt (Lb. 3: 59 s. 79). — Rosa dwger for hofwdhwärk, ok tanwärk, oc for ögna würk, oc for blodsoot (Lb. 3: 3 s. 51). rosmarin (rosemarin, roszamarin, ros marubium) = Ros- marinus officinalis L. — Siwd Rosemarin blad oc quista j wiin, oc lat rókin ga op i násona: Ted hielper for werkin i hwffwdit (Lb. 7: 199 s. 313). rova (rowa, roffa, roffua) — Brassica Rapa L. — Ganger man ginum rofna werk, taki fem rowor at saclósu (SML. B. 91). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 39 rovokal (roffwakal) = Brassica Napus L. var. rapifera Metzg. — Oc scal man wakta sik fore gambla ärthir..... rowor oc roffwakal (Lb. 1: 96 s. 3). rosin (rosiin, rusin, rusyn, rwsin) — torkade vindrufvor. — Blandar man bleka mj ätykya oc olio oc rwsin t; dwger à huilka lwndh man the pino haffuer (Lb. 7: 66 s. 231). ruta (rwta, rutha, rude, rute) = Ruta graveolens L. — Rwta är ädle yrt ok haffuir the makt at ätir man henne om morgonen tha gör hon klar ögon ok driffuir bort alt skimbil aff them mj; sinne makt (Lb. 3: 66 s. 82). — Rwta gör klar ögon, lätthar hoftwd, rensar hierna, formenar spetelska soth. for hardan buck, for madka i qwed, for näsa blod, for eter- ligith diura beth. rensar hoffwd, hielper brothfällingar. for tanna werk. driffwer wth onth wäder oc klaarer swrblindh ögon (Lb. 7: 67 s. 237). rädikia (rüdekya, redekya, rädikka, rätikia, rätikkia) — Raphanus sativus L. — Rädekya gör rapa wermer bryst oc for madkar i bwkenom (Lb. 7: 60 s. 233). rö (röö, rör, röör, röörh, rööhr, rörbuske) = 1) Phragmites communis "Trin. — ....rörtegher a watn ut.... per sum ei gite steneer lighet swa at sex ma, skili per stang ellr stok- ker rörtegh® sunder (UplL. s. 218). — 2) Vass af obestämdt slag. — Alexander foor thedhan bort til et watn war mate- . lika | stort..... ‚the sama flodh war mykith lang aff stoor róór war hon full thrang hwar en rö war swa stoor som ek hardh som tre oc ekke week (Al. s. 283). rödhabo = Artemisia vulgaris L. — Vilt tw göra godt draga plaaster, Tag plantanam rothamundam Hunda tunga Enulacampana och rödabo.... (Lb. 7: 5 s. 199) [54]. ródhlóker (rödlök, réthlok, rothlok, rööd lööker) = Allium Cepa L. — Sepa sipul eller rödlök, Han är godh thom som haffua kallan natur, han är godh for hunda byth (Lb. 7: 144 s. 283). ródhkal (röö koll) = Brassica oleracea L. form. — Ffly röö koll och laktuke latende ssom taa góres fföder lätie och mödhe och minsker makten (Lb. s. 477). rólika (rolige) = Achillea Millefolium L. — Stöt Rölika sma, med swdyt flesk, oc läg oppo saarit, hon helar wel (Lb. 1: 292 s. 866). — ....taa er goth ath drike rolige ok ager- mönja ok annan lükedoms drik (Lb. s. 475). ; 40 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. röne (röndh) = Sorbus aucuparia L. — Then hertugh gömde sik vnder een röna (HFr. s. 20). Saffran (safran, saphran) = märken af Crocus sativus lL, — Crocus th; är safran (Lb. 3: 150 s. 121). sallat — grónsaker i allmänhet. — En goth sallath med grüne sma örther er tha [= om sommaren] gan3ske goth (Lb. 7: 181 s. 304). salso gräs (-gres) = Lepidium latifolium L. — Fore byld oc bläst innan óghon skal man taka saffran oc th; hwita aff äggit oc salso gres oc stampha alth saman oc göra aff plastir wth i een linno kluth oc läggia swä offwir öghon (Lb. 8: 158 s. 125) [55]. salvia (saluia, salvi) = Salvia officinalis L. — Salwia doger ffore liffwer. Item stamper man henne oc legger wedh etherbith tha hyelper th; (Lb. 2:/15 s. 15). — Hwi bliffuir mannen dódir mäden saluia wäxer i yrte garden (Lb. 3: 65 s. 81). — Och seal man läta siwdha lamb kidh willebradh m3 päthersilia oc saluia m3 ätikio oc späk oc m; andra yrthir (Lb. 1: 96 s. 3). Jfr luden och lundsalvia. salyrt — kattoster. — Malua är salyrth àllir katosta gres wardhir hon takin swa som kaal tha lösir hon bundhin quidh (03:39 8712): Sancta Elene yrt (S. Elyna yrt, S. Elena root) = Inula Helenium L. — For skab oc klada blemor oc boldar..... siwd S. elyna yrt j starka lwt oc stryk oppo (Lb. 7: 299 s. 370). Sancti Johannis yrt = Erythrea Centaurium (L.) Pers. (Lb. 3: 100 s. 99). satherie (saetherie) = Satureia hortensis L. (HstrS). sawir — Satureia hortensis L. — Saturea sawir (se ofvan s. 1). scampuni = Senecio vulgaris L. — Senetyon scampuni (HstrS.) sep (sepa) = Allium Cepa L. — Sep er god ffor heso (Lb. 2: 65 s. 38). — Sepa smort oppo helar och mykit (Lb. 7: 301 s. 371). serpentina — Plantago maritima L. — Serpentina är mykyt godh oc nöttogh wardhir hon stöt oc lagdh oppa ormbith tha draghir hon fullkomplika eetrit wth aff sareno (Lb. 3: 98 s. 99). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 41 siddefär (cedefär, cedefer, sädefär, sädhäfer, sädefere, säde- fära, sädeffär, sudofer, syddefära, sädhafrö, säda frö, sidyver) = roten af Curcuma zedoaria L. — Cedoara är cedefer (Lb. 3:51 s. 74). — Sädefära rensar bryst oc driffwer wt wümyelse aff maghan (Lb. 7: 58 s. 232). | sinaper (sinäper, sinapper, sinappir, sinap, sinup, synap- per, synap, senaper, senep) = Sinapis, företrädesvis S. alba L. — Sinapum Sinapper rensa mäniskio aff lónlik siukdom ... malin m3 ätikio läke orma bith öghom är han ey godher (Lb. 5: 80 s. 168). — Sinapper hielper for gallin man (Lb. regist. s. 51). sipres, se cypres. sipul (sipwl, sipol, cipul) = Allium Cepa L. — Sipuls oss och qwinna miölk til samans driffwa werk aff öron (Lb. 1: 144 s. 283). skarntuda = odhyrt. — Cicuta othyrt (scarntuda) (HstrS.). skegha syra — antagligen felskrifning i st. f. skogasyra. — Skegha syra m; honagh stampat är oc got ther til [= widhir öghna wark] (Lb. 3: 161 s. 126). skoghsyra (skogha-) = Ozalis acetosella L. — Fore star- blindh óghon tak skoghsyro och blandha widhir swrth wiin oc göm i glas kari oc nóth aff thy opta (Lb. 3: 162 s. 127). skonsyrt (sconsört) = Valeriana officinalis L. -— Valeriana : sconsórt (Lb. 6: 284 s. 193). Skráppa (skreppa, skreppabladh) = arter, företrädesvis storväxta, af slägtet Rumex. — Lappecium uel Lappa, skrappa bladh, Hon är fyra handha (Lb. 7: 151 s. 287). — Lappe- cium hether skreppa hon er fyra köns ok alla haffwa de maxan ena handha krafft ok alle äro the hethe ok thörra The styrkia maga (Lb. 2: 52 s. 28). — For röde blemor i ansyk- ipti... u. skal man tagha then liitzla skreppa rooth [= Ru- mex Acetosa| och siwdha henne m; ätikio, oc stryka pa thom (Lb. 7: 211 s. 320). skärsöta (skärsötha, skerszöta, skärszöta, skär sotha) = 1) roten af Glycyrrhiza-arter. — For böldh vppa tunghona, Halt gethe miölk i mwnnen, Eller sywd likrissa, eller skär sotha i vatn (Lb. 7: 216 s. 322). — 2) Gentiana lutea L. och purpu- rea L. — Genciana skärsöta (Lb. 6: 284 s. 193). Basilica idem [= skärsöta] (Lb. 6: 284 s. 193) [56]. slan (slaaen, slanthorn) = Prunus spinosa L. — Item skal man taka then barkin som wexir a slan thornenom oc 49 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 9. N:0 14. sküra aff then ytersta barkin oc then som är nest träno (Lb. 3: 170 s. 130). smultron (smwltrona gräs, -gräss) = Fragaria vesca L. -— Ath opfylla hoffwdit med färskan hierna, Thag smwltrona grass m3 root oc alt och siwdh i wiin (Lb. 7: 159 s. 292). solkorn = Lithospermum officinale L. — Fore häfft at pissa Scal man taka petercilio frö....solkorn millefolium ....00 ate th; om qweld oe morghon (Lb. 1: 98 s. 7) [51]. solyrt — Calendula officinalis L. — Sponsa solis solyrt (HstrS.). somarhwete (somer-) = Triticum vulgare L. form. — Vij span somerhwete (BFH. I s. 338). spikinardus (spiiky-) = Nardostachys Jatamansi (Dec.) (rotstockar). — Dricker man spiikynardus mj rosn vatn 43 hielper mykit for vanmektogheth (Lb. 7: 229 s. 330). spinekorn = buksmdcke [58]. spirakal = Brassica oleracea L.— Beta spirakaal (ses.8)[ 59]. spisakomin (spisa komen, spiisa kommen, spisekomen) = Carum Carvi L. — Om ende tarmen gar wtt, Tag spisa ko- men oc anis oc läg tom oppo eldin vnder ten siwka, oc lat rökin ga op i arszen ted hielper mykit (Lb. 7: 261 s. 348). statt hart = góks yrt. — ....gökx yrt hon kallas aff somligom statt hart (Lb. 7: 273 s. 356). stenbräcka (stenbrecke) = Pimpinella saxifraga L. — : Stöt stenbrecke sma, leg oppo sarit som lod eller piil er ynne hon drager t; vt (Lb. 7: 291 s. 366) [60]. stensóta = Polypodium vulgare L. — Saxifraga stensöthä (Lb. 6: 284 s. 193). — Polipodium stensöta (se ofvan s. 7). sthelyrt = Chelidonium majus L. — Celedonia Surgunne (Sthelyrt) (HstrS.). Stephansyrt = odhyrt. — Stephans yrth ällir odyrth (Lb. 3: 141 s. 117). stake yrt (-ört) = Alisma Plantago L. — For lända- werk..... drick stäke ört offtha (Lb. 7: 267 s. 352). stärke para? = frukt af Prunus spinosa L.? — September haffwer ij farliiga dagha....Miölk er tha godh oc sterke pärwr med swcker (Lb. 7: 94 s. 253). — Kanske felskrifning i st. f. stekta pärwr (Sdw. s. 542). sur mandol — Amydalus communis L. var. amara Dec. — Tha skal hon taga olyo som er giord aff swr mandol oc smória sin nafle wel m; henne (Lb. 7: 31 s. 218). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 43 sugha röff — Thymus vulgaris L. (se ofvan s. 7) [61]. svensk komin (swänzk kwmyn, swenzk kwmin) = Carum Carvi L. — Swänzk kwmyn fordriffwer ont wäder oc blest i magha (Lb. 7: 10 s. 204). svine rogher = Secale cereale L. (senräg). — viij span swine rog (BFH. I: 333). svardon = Iris pseudacorus L. — Hon är liik thy blomstre älle säff som kallas swärdon hulkit som hawir twa hwassa äggia ok..... vt räkke sik i höghlek ok vidhlek owir annor blomstir (Bir. I s. 392). syra (syyra, syre) = Rumex acetosa L. och acetosella L. — Formerker nagor at han haffuer blod soth aff mykin hyta, Tha skall han stöta syra, som vexer pa aker eller ängh, oc taghe lagen j syn dryck och math (Lb. 7: 187 s. 308). — Tag syyra som vexer på ängin oc siwd som kaal oc ätt henne (Lb. 7: 244 s. 339). syrghunna (surgunna) = Chelidoniwm majus L. — Jfr brännyrt och sthelyrt. syöbladh (siobladh) = Nymphea alba L. (och Nuphar luteum (L.) Sm.) — Contra pestilencian. Taghi syöbladh rooth och stóthe henne m; äthykio (Lb. 2: 12 s. 48). — Om jag som en ährlig Karl fórer tre Sióblad i mit wapn (STEN STURE D. Ä. enl. DALIN, Svea Rikes Historia Il s. 182). säf (säff) = Scirpus lacustris L. och andra i vatten växande örter med gräsliknande blad. Jfr under svärdon. säfilla (-fylla, sefyla) = Sempervivum tectorum L. — Barba jowis är säfylla....oc hetir huslök (Lb. 3: 143 s. 118). säter (sätther, setther) = Satureia hortensis L. — Saturea sätther (Lb. 6: 284 s. 193). sóte (sóthe) = Gentiana, företrädesvis G. lutea L. och purpurea L. — Söthe er godh ffore magha wärk och aff henne far man spy ok hon er godh for liffuerbyldh ok saar mylth. Item hwar som drikker henne m; win tha doger hon ffor galla soth (Lb. 2: 65 s. 38). söthäple (söthäplee) = Pyrus Malus L. f. mitis Wallr. — Eet söthäplee eller tw stekt eller swdin mat [skal] tw ätha, für annan math, bade middag och qweld.... Sóth äple stekth the lena och vekya liiffwith (Lb. 7: 80 s. 245). Tanna yrt — Scleranthus annuus L. — 'Tag en litin yrth som kalles tanna yrth oc vexer i bland korn, oc annar stad; 44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. oppo leth jord, oc hon vexer i smaa bwska, sasom tymean, men hon är blekare, then yrthen skal man siwda oc latha anghan eller hetan ga op i tenderna t; hielper wiisth oc er offtha forsökth (Lb. 7: 212 s. 320) [62]. thangh (taangh) = större hafsalger. — Taangh som haff- wit wreker (PM1. s. LI). thistil (thitzstil, thizstil, thitzstel, tiisteel) = Carduus och Cirsium. — Thitzla oc thorna waro skapade fore adams synd (MB. I s. 59). — Konungin loot strö iordhina m; thitzlom (Gr. s. 218). thistilborre = Lappa. — Tha skal iak kasta mina thistil borra i hännas klädhis fald aff hulkom hon skal mangfallelica oroas För an hon gitir han bortkastat (Bir. 3 s. 31). thordskräppa (thir skräppa, thorskreeppe, torthskreeppe) = Anchusa officinalis L. — Buglosa th3 ar thor skräppa ällir yxna tungha (Lb. 3: 140 s. 116). thorn (torn) = Rosa (vilda arter, helst R. canina L.). — The aru like tornsins fruct som kallas hiupun (Bir. I s. 156). — I ortsnamn: Thornby, Thorni o. s. v. (Flk. s. 214). "thung = Helleborus niger L. — Elleborus thung (HstrS.). — Ath dräpa mys eller sorkor, Tag en yrth som heether twngx roth, Stampa med myólk oc honagh oc gór t; i ena kakw (Lb. 7: 153 s. 289). thórn (thórne, thórnebuske, thyrne-, tórnaboske) — taggiga buskar i allmänhet, stundom tydligt nog Rosa. — Vitandis at ey är mindre snille at hänta rosana af thörne buskanom, ün äta fructina aff bäzsto thrä (Kl. s. 351). — I ortsnamn: Tórnevalla (St. s. 203). trädhis kal (treedskahl) = Brassica oleracea L. (någon bättre sort) — Modher abbatissa ..... sende honom [= Biskop Hen- ric] tredskahl (TK. s. 271) [63]. tybasth = Daphne Mezereum L. — Vppo tredie dagenom skall saman sywdas brakwidha barcker och tybasth i gamblo Glee (Lb. s. 451). tymean (timean) = Thymus vulgaris L. — Lagen aff ti- mean strwkin oppo [bwlda] eller tor timean ströyader oppo läker wel (Lb. 7: 266 s. 351). tysk komin (tysker kwmin, thydzk komin, thythest cumin) = Cuminum Cyminum L. — Cjminum är tysker kwmin th; löser onth blodh ok wärk i magha (Lb. 2: 44 s. 21). TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 45 Vadekorn — ? — Drik sodan melk och äth vadekorn och laktukam m; ätike (Lb. s. 475). valerian = Valeriana officinalis L. — 'Tag ....roten aff valerian (Lb. 7: 283 s. 361). valmoghe (-mogha, -moga, walmughe) = Papaver. — Om morghonin man först opstar.....tha äte färska rutho wäl salt strödda, Ther epthir äte ena walmogha ällir twa (Lb. 1: 98 s. 9) — Tag oc stöt valmoge bladh, m3 Rosen olyo .... oc smör hoffwdit med hennes lagh t; hielper wel til at soffwa (Lb. 7: 202 s. 315). — Papauer walmoga, een er hwiither oc haffuer hwiit blomster [= P. somniferum L.], Annan röth [= P. Rhoeas L.], Triidhie mynsther (oc vexir i akrom) och haffwer brwnth blomster [= P. dubium L.]..... Then hwiitha valmo- gan gór sömpn, och fordriffwer hosto och dwger mykyt for lósn oc for heso (Lb. 7: 139 v. 280). valnut (valnót, valnoth, valnotta) — frukt af fóljande. — Tw skalt oc äta rwta blad med valnotta kerna (Lb. 7: 306 s. 914). — Tagh kernana aff valnytter eller hasla nytter (Lib. 1: 165 s. 295). — Laat sylta valnötter för àn trääd vexer 1 them (HBOe s. 269). | valnutaträ = Juglans regia L. — Castanea valnutaträ (se ofvan s. 8). valsk rova (-rofwa) = 1) Bryonia alba L. — Göra jern bigth..... Slek glodgath jern i sappenom aff yrther- nas roth som kallas brionia, pa swensko walska roffwor (PM2. cap. 138) [64]. — 2) Hedera Helix L. — .... haffuan- dis a hoffdheno krantza aff Cedera bladhom th3 är valsk roffwa blad (MB. II s. 296). vass (uass) = Phragmites communis Trin. — Nu vil iak lut min vita af vassum ok verkum (MELL. s. 160). — Nu mötis by ok almenningeer i uatne, pa skal taka niu alna langt skip ok sepia stamn i uasse.... (OGL. s. 216). vedbende (widbeen) — 1) Hedera Helix L. — Bren asko aff vedbende som vexer pa trä och gör lwth aff, sa vexer haar och blyffwer gult, oc oppo gamblom mannom (Lb. 7: 32 s. 218). — 2) Glechoma hederacea L. — Tag...te smaa vedbende som vexa pa jordenne oc haffwa mörk grön blad (Lb. 7: 198 s. 312). vidhe (vidheträ) = Salix-buskar. — For saar ögon, Tak aff widelöff ok oos af ffänical (Lb. 2: 55 s. 30). 46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:o 14. vidhia (vidia) = vidja, troligen af pil eller vide. — .... ny veder bindes med kärra vidior oc ey baccha vidior (HBOe s. 264). — Nw er thy wär saa landha sidher ath tolffaara pilther sig kono bidher tha han er höger som en widia tha skall han sigh kwnho bidhia (MD. 242). vigra = Salix. — Hwar som ligger oppo seng af storan jnwertis hiita, Han ma lata hemta gröna vigrä med teris blad, oc sütia tom kringom sina sengh oc lwcta pa tom (Lb. 7: 302 s. 912). viker(vikor) — föregäende? — Vimen viker (se ofvan s. 8). ville humble (vilhumble) = Humulus Lupulus L. — Taker [man] vilhumbla i annars manz mark, gelde ater skapan ok mep pre marker (MELL. s. 196). ville katosta gres = Althea officinalis L. — Dialtea th; ar wille katosta gres wardhir henna gres Alla blomstir sudhit i watn ällir wiin tha rensar th; saar (Lb. 3: 122 s. 109). ville mynte — Clinopodium vulgare L. — 'Te fatiga mago taga vilda myntho oc siwda i ööl oc dricka henne, Hon vexer oppo berg oe torra jord (Lb. 7: 234 s. 333) [65]. vill tymean = Thymus Serpyllum L. Se jomfru marie senge halm. vin (wiin) — Vitis vinifera L. — Tha är got peninga jn- kreffuia oc thrü och wiin ympa (Lb. s. 462). — Vpp sker win clasana aff iordhenna vingaardhe, for thy at hennas vinber - cru moen (MB. Il s. 356). vinbär — 1) vinranka. — Om nattena tedhis honum tha HIE som han hiolle en wiinbürs qwist ii sinne hand (Al. s. 35) — 2) fruktklase deraf (viinbera klasa).... tha skal thu ey ....:epterlefdha wiinbera klasa i wiingardhe (MB. 1. s. 364). vinruta (winrutha, viinrwthe, vinrwde, wynrwde) — Ruta graveolens L. — For bwk reff, Att vinrwder m3 salt t; stillar ' (Lb. 7: 336 s. 387). vinträ = Vitis vinifera L. — Mik syntis.... Eet wiin- tre fore mik oc thre knylor a wiintreno som thre wiin qwista waexsto wt aff oc giordho blomster, oc ther nest moen wiinber oc....iak togh wiinberin oc kriste mostin i karith (MB. I s. 235). vinterrogher (uinterrugher, winther ruff) — Secale cereale L. — ....sithan uinterrugher er sather vm hösten (VGL. s. 111). — Abbatissan.... befelle gardzmestarenom at win- TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 47 tyrroghin ok roghs#din bäthre oc meer saes arligha än vant är (Bir. s. 120). | viol = Viola odorata L. — Viole bladh stöt m; honagh läkir rasklika [skorfuir] (Lb. 4: 354 s. 162). väghbreda (väghe-, wüybrede, weghbrethe, vegbredha) = Plantago, företrädesvis P. major L. — Tag vügbreda blad, oc stöt lagen aff tom, oc brwka tom j tin mat, Eller ätt idkelica aff vägbreda fróó, t; gleder hiertat, oc bort tager sorg (Lb. 7: 285 s. 335). Jfr grobladh. väpling = Trifolium pratense L. — Vi gangom aff en rosengaard i annan, oc owergiffuande wüplingen, skyndom os at sókia lilior (Su. s. 178). Yrt (yrth, urt, ört) = órter i allmänhet. — The yrth som wexer j hwethe aker m; bloth blomsther ok röth ffrö (Lb. 2: 54 s. 29). ysop = Hyssopus officinalis L. — Ysop dygdh (Lb. 8: 43 s. 402). — Siwd ysop i ätikio, twa tenderna ther med, t; borttager wirkin (Lb. 7: 214 s. 321). yxna tungha, se oxetunge. Äk, se ek. — Äke askan dughir wel ströö oppa [skorfuir] (Lb. 4: 354 s. 162). äl = Alnus glutinosa (L.) Gertn. — Tak älerooth hon taker borth wärk ok ffesther thender. Item tak älebark (Lb. 2: 57 s. öl). — ....quibusdam pratis dictis clekerrasznger (SDNS. 1: 627). — I ortsnamn: Aeleholm (Stf. s. 246). . älmeträ = Ulmus montana With. — Ulmus elmetre (se ofvan s. 8) — I ortsnamn: AElmö (Stf. s. 253). änglafoter — Polypodium yiggre L. — Polipodium ängla- fot vexer hoos eke roten (Lb. 7: 250 s. 342) [66]. üpletrà (epple tre) = Pyrus Malus L. — Frukten äple. Stial maper :epli or treegar annars....bóte III. XVI örto- gher (VGL. s. 277). — Àth ey äplen eller pärwr, vtan for lükedom, T; är stekt äple for math, och stekt pärwn effter math (Lb. 7: 77 s. 243). — Jfr ock cypres. — I ortsnamn: Aplaholm (Stf. s. 168). äpleträlav (epple tre lauith) — laf, som växer pá "x — Sydan han gaar w badzstwon taghi epple tre lauith . och siudhet i gamalth ööl lykth (Lb. 2: 10 s. 47). 48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. art (arth, srt) = Pisum, antagligen P. arvense L. — Giff oss ärthir oc bönor oc gröt oc watn ther til (ST. s. 12). | — ....man taker annen i skoghi sinum ellr erte am si- num (UplL. s. 271). äspe = Populus tremula L. — Tha han th; seer han vil ey höra ok skalff tha som eet espe bladh (Iv. v. 4464—5). Anmärkningar. 1. Akerkal. Härmed betecknades antagligen under medeltiden, liksom ännu i sydsvenska (och danska) folkspråket, de som åkerogräs förekommande gulblommiga korsväxterna. Da emellertid Sinapis ar- vensis äfven hade ett eget namn (vild senup: Sm. II: XXIII) och Ra- phanus Raphanistrum är mindre allmän, torde kunna antagas, att det företrädesvis var Brassica campestris, som afsags med sagda namn. 2. Angelica. Att härmed afsågs den odlade formen af denna i forna tider högt skattade växt, lider intet tvifvel. »Den store dygd som angelica haffuer, gier hende i alle lande bekendt saa at huer mand wed aff hende at sige, oc huer wil haffue hende i sin haffue» (Sm. II: LXXXVI). 3. Arve. Den växt, som med detta namn betecknades, var (en- ligt Sm. II: LXXX) »aff kold oc vodactig nature, lige som Portulaca», hvadan »til alle hede saar maa mand bruge arffue ....lige som por- tulace oc bladlóse» [= Sedum acrel. Detta passar bra in pa Stellaria media, men icke på arter af Cerastium, Arenaria O0. 8. v. 4. Auryn. Härmed (liksom med de gamla danska namnen aggerun och tusinde dygder) förstods väl hufvudsakligen Hrythrea Centaurium, men att detta namn äfven tillades andra arter af samma släkte, framgår af de i SP. p. 493 och t. 63 lämnade uppgifterna om växplatsen och storleken. 5. Benedicta. Orsaken, hvarför Geum urbanum här erhållit epitetet »then rödna», är måhända den, att roten är »inwendig etwas rotfarb» (Trag. p. XXV). Hvad åter afses med den hvita, är oklart. — Måhända föreligger här en förväxling. TILLANDZ anser nämligen Ca- ryophyllata pratensis eller Benedicta rubra (»Gumsepungar») vara Geum rivale, men G. urbanum däremot Caryophyllata lutea vera (»Neglikerooth»). .6. Besk laktuk är hvad i äldre svenska bibelöfversättningar (2 Mos. 12: 8) kallades bittersalso, emedan man ansåg den där om- talade växten vara den i forna tider hos oss såsom kryddväxt odlade «Lepidium latifolium. LINNÉ ansåg dock ófversüttningen vara oriktig och antog, att den i bibeln omtalade-växten var Centaurea Calei- irapa L. 7. Bifot är det tyska Beifuss, som enligt J. & W. GRIMMS Wörterbuch är Artemisia vulgaris L. Äldre tyska botanister gäfvo Arkiv für botanik. Band 3. N:o 14. E 50 ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 3. No 14. dock åt detta namn en vidsträcktare betydelse. Så t. ex. talar Tab. s. 27—30 om Rother Beyfuss (Artemisia vulgaris), Weisser B. (A. Absinthium), Meer B. (A. maritima) o. s. v. I AM. s. 46 heter det: »Artemisia, Beyfuss pà Tysko och Gràbo pà Swensko, àr tw slagh, hwijt och ródh.» 8. Bla nardus. Att med detta namn afses var vanliga laven- del, torde kunna anses bevisadt däraf, att den hos äldre författare kallades Nardus vulgo dicta, Nardus italica, Spica Nardus ger- manica 0. s. v. Nägon annan Nardus-vüxt, som kan kallas blä, finnes ej. 9. Blasippa. Att pa det citerade stället (det enda inom me- deltids-litteraturen) med detta namn afsags Asarum europeum, är obestridligt, men säkerligen finner detta sin förklaring däri, att den svenske afskrifvaren, för hvilken sagda växt var obekant, trodde sig: finna densamma i vår vanliga blåsippa. Hans okunnighet hafva vi alltså att tacka för ett bevis, att sagda namn under medeltiden fanns. i vårt folkspråk. 10. Blindnätla. Att i Lb. 6: 284 s. 193 Marrubium upp- gifves vara »eterneldha», kan, såsom förut (Sdw. s. 228) påpekats, endast bero på slarf eller okunnighet hos afskrifvaren. 11. Blodört. Att med detta namn — en öfversättning af Sanguinaria — åsyftas Potentilla erecta (Tormentilla erecta L.), framgår af de anförda citaten och än mer af Lb. 7: 63 s. 235, där det heter: »for blod soth skal man tagha gress tormentilla som wexer i mosanom och haffuer golt blomster m3 fyra blad oc haffuär ródha rooth». De, som uppgifva sig hylla prioritets-principen, borde därför ej förkasta detta namn, isynnerhet som det äfven anföres af våra. äldste botanister, såsom FRANCK och TILLANDZ. 12. Bok. Citatet nr VKR. är sa til vida anmärkningsvärdt, att det vittnar därom, att bokskogar under medeltiden verkligen fun- nits i Ombergstrakten. 13. Boras har förut (Sdw. s. 185) ansetts vara = borax. Att. så ej kan vara förhållandet, framgår af de citerade ställena; i-det. förra af dem föreskrifves, att man skall äta kokt boras med »eth. halfft höns, som er alenast swdyt j reent vatn». Dorrago var en i äldre tider ej ovanlig köksväxt, hvarför det ock heter i Lb. 3: 135 s. 114: »Boragini är änkyns kaal», och i Sm. II p. LIII: »Een kaal giort af Borras, oc spinas, er en kostelig sund mat.» 14. Brekanie rod. Se härom under mora. 15. Buksmäcke. Se härom under springkorn. 16. Bynke. Söker man med ledning af uppgifterna om dem medieinska nyttan, sädan den i Lb. angifves, utleta, hvad med .detta namn afses, så kommer man till det resultat, att härmed förstås all- deles detsamma som med det tyska Beyfuss, d. v. s. flera arter af släktet Artemisia, företrädesvis A. vulgaris (Rödh Binche Franck). Jfr LSt. s. 12. : 17. Cypressa blomster. Enligt SP. p. 343 sammanfattades i forna dagar i Danmark under namnet cypres tre hvarandra hógst olika váxter, nàmligen Cupressus sempervirens (»tam Cypres»), San- TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 5l tolina Cyparissus L. (Hun-Abred») och Artemisia maritima L. (QStrand-Malurt») Den sistnämnda var »nocksom at finde paa Ama- ger-Land», och det var den, »huilken gamle Quinder aarligen i stor mange sancke oc selge under Cypressis Nafn». — Till denna hórer ock troligen siprize röthir (Lb. 7: 178 s. 302). 18. Dudrakorn. Enligt HstrM. s. 122 förekomma i danska manuskript formerna dudekorn och dodher korn. Att hàrmed afsetts Agrostemma och intet annat, framgär af äldre författares uppgifter och afbildningar. 19. Dyrbär. Måhända ingen särskild växt, utan »dyrbara el. utmärkta bär?» (Sdw. s. 210). 20. Fioler (Viola). Härunder sammanfattade äldre författare flera sins emellan mycket olika växter, bland hvilka, utom de redan nämnda, de viktigaste voro de gula (Cheiranthus Cheiri L.), de röda (Hesperis matronalis L.) och de hvita, »som voxe i becke» (Car- damine pratensis L.) De svarta (i blomsther», såsom det tillägges i ett danskt Harpestreng-manuskript) äro ganska säkert en form af Viola odorata, som af en del äldre botanister (t. ex. DODONJEUS) kallades Viola nigra sive purpurea. Äfven TRAGUS (p. CCXII) talar om »den lieblichen wolriechenden schwartzen violen», af hvilka »die edelste.... dragen gantz schwartz braune blümlin». Afbildningen häraf visar alldeles V. odorata. 21. Flughu swamper. Att åt denna gifvits det latinska nam- net Elleborus, kan näppeligen hafva skett på annan grund, än att de bägge blefvo använda till samma ändamål. Det heter nämligen i Lb. 3: 144 s. 118 om Elleborus (här = Veratrum album L.): »stampas hon mj; sóte myölk tha dräper th; flughur», och i Sm. II p. LXXXV om Huid Nyseurt (Veratrum album och Helleborus albus): »saaden i milck, oc satt for fluer, saa mange som aff hende smage, de de oc reffne». 22. Greskar. Detta ord härledes i Sdw. s. 422 från gresker, sa att pà det citerade stället (det enda kända) skulle talas om grekiska rötter, gissningsvis Glycyrrhiza glabra L. Troligare synes, att det är detsamma som det ännu i dag i Danmark brukliga lika- lydande, hvilket återfinnes redan hos Sm. [II: coxv], SP. (p. 215) och andra äldre danska författare. Professor SÖDERWALL har ock förklarat sig nu gilla denna uppfattning. 28. Gail. I N. V s. 6 uttalas den förmodan, att »Venusta> är en förvrängning af Genista, hvilket jag ock anser vara högst an- tagligt. Tillika påpekas, att FRANCK (Spec. ren. p. 33) angifver Geil såsom svensk benämning på Genista. Härtill må ytterligare fogas, att i SP. p. 60 omtalas: »Genista, Gyfvel, Gyel», som »voxer mangfoldeligen udi Jydland paa Heeden, Item udi Skaane. Den ut- förliga beskrifning, som där lämnas, samt fig. 48 vittna obestridligt, att den anförda växten är Sarothamnus scoparius, som ock af flera äldre författare fördes till Genista. 24. Hafsyrt. Alldeles oklart. Sdw. s. 448 föreslår gissnings- vis Lathyrus maritimus (L.) Big., som dock förefaller mig alldeles osannolikt. Ha ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. 25. Haradun och dess latinska benämning Ligustrum. Här föreligger utan tvifvel en dubbel förväxling. Att börja med är Li- gustrum (som ock förekommer i HstrM.) en uppenbar felskrifning i s. f. Ligusticum eller Ligustica, såsom det heter i MACER, hvarifrån det hämtats. Svårare är att förklara haradun, men härom har pro- fessor SÖDERWALL godhetsfullt meddelat följande upplysning: I HstrM. s. 117 finnes ett kapitel om »akzrull, Ligustrum», ehuruväl det kan ifrågasättas, huruvida icke detta sammanförande af bägge namnen beror på något misstag. »Dà emellertid för Eriophorum (och möj- ligen äfven för andra växter !) benämningarna akerull i danskan och haradun i svenskan torde ha motsvarat hvarandra, ? har den svenske bearbetaren utbytt akerull mot haradun». — Hvad Ligusticum här skall betyda, är osäkert. Man skulle utan tvekan betrakta den så- som varande Levisticum officinale (de gamles Ligusticum vulgare), om ej i HstrM. kapitlet, som står närmast det om akzrull, hand- lade just om »lousstyky». På hvilken annan växt man skulle kunna gissa, är mig alldeles oklart. . 26. Helaghbár och hundebär. Det sistnämnda är af danska författare ofta användt för Dryonia alba (se JT. s. 42); äfven har det tillagts »Solanum scandens» (= S. Duleamara). Går man emel- lertid till MACER, hvarifrån kapitlet om helgheber, Maurella, är hämtadt, sa far man (p. 40) veta, att »Erbam, quam Greci strygnon dixere, latini maurellam dicunt». Enligt FucHs (s. 691) hörer till Morella, grekernas orpuyvos, fyra arter, bland hvilka Solanum ni- grum och Physalis Alkekengi äro de viktigaste. Af dessa kallades i äldre tider den förra i Danmark hundeurt (SP. p. 357). Med stöd af allt detta har jag ej tvekat att anse helaghbär vara Solanum nigrum. 27. Hiärtans frygdh. Att den växt, som först och förnäm- ligast så kallades, var Melissa officinalis, framgår af äldre bota- nisters skrifter. I Sverige, där den var okänd, öfverflyttades namnet sedan till Mentha sativa — ett tillvägagående, hvartill motstycken icke äro ovanliga. . 28. Hulyrt. Osäkert är, om sihwalff hulyrt afser Aristolochia rotunda eller kanske snarare Corydalis cava (L.) Schw. & Koerte, som i forna tider stundom benämndes Aristolochia rotunda vulgaris, af FRANCK Gemeen Hällört samt på danska Trind Hullyrt (Sm. II: CXLVIII) eller Gemeen Danske Hul-Vrt (SP. p. 118). Härför talar måhända ock, att C. cava Annu fortlefver i den forna klosterträd- gården i Vadstena, dit den antagligen under medeltiden såsom läke- domsört inplanterats. 29. Hundküxe. Att jag varit tveksam, huruvida detta namn, som endast på det citerade stället anträffats, bör hänföras till Conium eller till Anthriscus silvestris, beror därpå, att visserligen Franck och Till. gifva den senare detta svenska namn, men att däremot Sm. II p. © identifierar »denne onde vrt hundekex» med Conium och SP. ! FRANCK har namnet dkerwll på Senecio vulgaris. ? Jfr JT. s. 82, 83. TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 53 p. 204, instämmande häri, talar om »den store Skarntyde eller Hunde- kex». Beklagligtvis har den latinska benämningen rostrum bovis ingenstädes kunnat paträffas. 30. Hwitetighe. Da denna säges vara »Camomilla (Commelle- bloma)», är det tvifvelsutan densamma, som i HstrM. s. 109 kallas hwitwith eller hwithwith (i ett annat manuskript hwidhwedh). Däri säges ock, att den är »thrynnekyn», nämligen »Anthemis», »lentan- temeon» och »erisantemon». — Trots den påtagliga likheten i nam- net tvekar jag ej att anse den i UpsM. C. 218 anförda »febrifuga hwidwidhe» vara därifrån åtskild, då, mig veterligen, ingen af de an- förda trenne växtarterna burit namnet febrifuga. Detta gafs där- emot i forna tider åt Erythrea Centauriam, Chrysanthemum Par- thenium m. fl., men ingendera af dem har någonsin burit ett om hwidwidhe päminnande namn. Däremot är detta förhållandet både i Sverige och Norge, men framförallt i Danmark, med Anemone ne- morosa, som i sistnämnda land ock fått namnen feber-anemon, -blomst och -urt. Förklaringen härpå finna vi i allmogens allmänna tro, att förtärandet af de först om våren sedda hvitsipporna skall skydda mot frossa. SP. p. 122 tillägger, att bönderna »endoc gifue dennem, som aff den Kolde hafue ont, samme Blomster at fortzre, at de ocsaa derved fra deris Siugdom oc Suaghed kunde befries oc hielpis>. 31. Hvit mynta. Orsaken, hvarför Nepeta Cataria förmodats vara denna, är den, att äfven denna växt i forna tider räknats till släktet Mentha (M. cataria Lob., felina Tab.); »ein ander wild Müntzen Geschlecht ist, so da heisst wild Katzenkraut» (Lon. p. CXLIII). Och bland de gamles Menthe synes Nepeta bäst vara förtjänt af epitetet hvit. 32. Hälingh. Att det icke kan afgóras, huruvida härmed afses rättika eller pepparrot, beror därpå, att den förra kallades Raphanus minor, den senare BR. major. 33. Järnyrt. Att härmed har afsetts Verbena officinalis, kan anses säkert, särskildt med stöd af den i SP. p. 371 lämnade be- skrifningen med därtill hörande figur 221. — Uppgiften, att den är »thwäggia köns», härleder sig från PLINIUS, som talar om en mas och en femina. Måhända är den senare, liksom ock den »litzla iern- yrtem, V. supina L. — Äfven andra växter (t. ex. Centaurea Jacea och Scabiosa, Pedicularis palustris) hafva hos oss benämnts jernört; se EFr2 s. 49 samt JT. s. 56 och 162. 34. Kellar hals. Att växter af sa olika utseende som tibast och kolokvint kunnat erhålla samma namn, beror säkerligen på att bägge åstadkomma en brännande sveda i halsen, då de förtäras. — Äldre författare (t. ex. Rudb. s. 26) skilde ock mellan Spansk och Swensk Källarhals. 35. Kiäryrt, er Att med båda dessa namn afses samma växt, torde framgå däraf, att deras latinska benämningar an- gifvas vara baldimoma eller baldimonium.+ Någon så benämnd 1 Att i Lb. 6: 284 s. 193 »pipinella» kallas kerórth, beror tvifvelsutan på slarf eller okunnighet. 54 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. växt har emellertid ej anträffats i gamla Kräuterbücher; t. o. m. i BAUH. saknas alldeles detta namn. Däremot har det återfunnits i FR. MÜLLERN, Lexicon Medico-Galeno-Chymico-Pharmaceuticum (1661) p. 44, där under detsamma sammanfattats tre olika arter, af hvilka den förnämsta och afbildade är Meum athamanticum Jacq. Att omellertid baldimonia (jämte flera varianter) fierestädes blifvit an- vändt, framgår t. ex. af L. DIEFFENBACH, (rlossarium Latin. Ger- man. medie et infime «tatis p. 66,1 där den förklaras vara »Se- linum palustre», i folkspråket bland annat kallad olsenich.?” Detta passar väl in på FRANCES Apium aquatile tenuifolium (= Peuce- danum palustre) med de svenska namnen Mossarooth, Kärrört, Olsningszroot. Meum kan här ej varit afsedd, da den säkerligen var hos oss okänd och f. ö. ej växer i kärr och mossar. 36. Klinta. Att Nigella är = Agrostemma, framgår af de äldsta botanisternas samstämmande uppgifter. Äfven »Loliwm», hvil- ket gifvit anledning till en uttalad förmodan, att Klinta vore Lolum temulentum L., hórer säkerligen till nämnda växt, dà FUCHS och VALERIUS CORDUS så benämnt densamma. 37. Kolne (jfr HstrM. s. 126). Om detta namn har professor SÖDERWALL i bref meddelat: »Det motsvarar fornhögtyska conela, kunele, lågtyska kolle, kolln, medelnedertyska konell, medelhögtyska kunel, kunle, nyhögtyska och medelhögtyska quendel, o. s. v. Det nordiska ordet är tydligen länadt från en tysk språkart, sannolikt från lägtyskan i dess äläre form (medelnedertyskan). I de tyska språkarterna är ordet troligen lånadt från lat. conila, cunila, som i sin ordning härstammar från grek. xov An. Ordet förekommer i forn- svenskan äfven under formen kynnil, motsvarande nysvenska kyndel.> Detta utmärker emellertid ej Thymus Serpyllum, utan Satureia hortensis. 38. Laver har i N. V uteslutits från »hos oss förekommande vilda eller odlade arter». Det är dock att märka, att lagern är den enda växt, om hvilken man med säkerhet vet, att den under medel- tiden hos oss odlats inom hus. Enligt OLAUS MAGNUS fanns näm- ligen ett litet exemplar däraf odladt i Vadstena kloster »pro spec- taculov. I alla händelser hade den med lika stort (eller större) skäl bort anföras som cypress, hakört, lundsalvia m. fl. 39. Lisbom. Professor Söderwall har meddelat, att detta ord torde vara lanadt från lågtyskan, och att i SCHILLER & LUBBEN, Mittelniederdeutsches Wörterbuch 2: 702 förekommer Lissebomes olie, hvilket öfversättes med oleum olivarum. I gammaldanska före- kommer lisbomsolie (och liknande benämningar), som i KALKARS Ordbog 2: 807 öfversättes med bomolie. Äfven i den svenska Pesti- lenz spegel af LAUR. PAULINUS (1623) finnes ett exempel härpå. 40. Loy. Med all sannolikhet menas härmed Teucrium Scor- dium, som »mand endoc kand finde udi Marcken, besynnerligen udi ! Jfr ock E. BJÖRKMAN, Die Pflanzennamen der althochdeutschen Glossen (i Zeitschrift für Deutsche Wortforschung III s. 282). 2 Andra folknamn, såsom Ber-, barn- och weibwurtz afse däremot sä- kerligen Meum. TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 55 Skaane oc Laalland, huor den paa somme Steder voxer i stor Mang- foldighed» (SP. p. 349), och som enligt samme författare kallas: Gamander- Logs- Urt. 41. Luden salvia. Att denna bestämts till Salvia officinalis, beror fórnümligast på ett yttrande i Sm. II: XXXVIII, hvari om »Slet Salvie (= Balsamita vulgaris Willd.) berättas, att »den stund hun end gren oc fersker er, bruges hun paa maden, lige som laaden sal- uie brugis. Någon annan vid matlagning använd Salvia finnes icke. 42. Moldhe och mäld äro, såsom af citaten och andra här ej anförda yttranden framgår, alldeles identiska och tvifvelsutan den i forna tider rätt allmänt odlade Atriplex hortensis, hvars fárgvariete- ter »tiene saa vel i stegersit, som i Apotecken» (Sm. II: cxL). Full- komligt rätt säger därför Sdw. II s. 54 och 80, att i medeltidssprå- ket med mäld och mäldyrt afses Atriplex, och ej »i främsta rummet Chenopodium», såsom N. V s. 8 vill göra troligt. Att sedermera äfven andra arter af såväl Atriplex som Chenopodium hiträknades, bevittnas däraf, att SP. (p. 174) förklarar, att »her voxe udi disse Lande mange slags anden Mield, oc helst ved Strandsiden oc paa Gaderne». 43. Mora och pastinat. Under medeltiden och närmast därpå följande period rådde en nästan outredbar sammanblandning mellan våra dagars morötter och palsternacker. Bägge kallades på latin Pastinaca, med eller utan tillägget angustifolia och latifolia. För- virringen förökades än mer genom inblandning af sockerrötter och införandet af det nya namnet Brekanie-(Barkanie-)rot. Såsom exem- pel må här anföras, att i FRANCKS Speculum kallades var n. v. palsternacka Palsternack och Hwijt morot; vår morot Gul morot; sockerroten Walsk Morrot, Sockerrötter. Hos HENR. SMITH heter däremot vår palsternacka Pastinak och moreröder; vår morot Bar- kanie roder; var sockerrot Kneckemorerod och Kladre. Ytterligare prof på namnförbistringen kan man finna hos JT. Att i hvarje sär- skildt fall afgöra, hvilken växt afsetts, är hart när omöjligt; vanligen är dock både mora och pastinat = nutidens morötter. 44. Näghlika är i medeltidsskrifter, sávidt jag kunnat finna, uteslutande = kryddnejlika (Caryophyllus). Kort därefter gafs dock detta namn (eller neglicke-blomster) at Dianthus caryophyllus L.; »neglicker elske de rige icke alleniste for deris skonheds skyld, men och saa for deris sede luct» (Sm. II: CXIX). Jfr ock SP. p. 190. 45. Ormagrds. Härmed afses antagligen de gamles Serpentina, hvilken efter afbildningar hos Lob., Dod., Tab. m. fl. säkerligen är Plantago maritima. Om densamma säger Tab. p. 303—4: Wilder Krähenfuss, Coronopus silvestris. Bey den Kräutlern.... Serpentina vnd Gramen serpentinum, Schlangenzwang vnd Schlangengrass. Der wild Krähenfuess, sonst Schlangengrass genannt, ist ein fürtrefflich Kraut wider die gifitige Biss und Stick der Schlangen.» 46. Oza lägger. Det i citaten förekommande ordet bethonie förklaras däraf, att vår gullvifva (danskarnes haneleg och kodröbel) äfven benämnts »huidt Bethonie», fastän den »icke er den rätte huide bethonie, men saa kallit, fordi hun er lig Bethonie» (Sm. II: XLVI). 96 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:O 14. 47. Pilliyrt, for hvilken Sdw. s. 203 förut med tvekan anförde Lycopodium Selago, anser han nu, enligt meddelande i bref, snarare vara Euphorbia Lathyris L., ett antagande, stödt på tyska benäm- ningen pillenkraut, som jag anser vara mycket berättigadt. 48. Att namnet Pipinella (senare bibernell, bebernell m. m.) omväxlande tillägges Pimpinella Sawifraga och Poterium Sangui- sorba, framgår af de anförda citaten. Till bestyrkande af den förras anseende såsom läkedomsört må anföras följande från äldre författare härstammande uppgift i Sm. II s. XCIX: »Somme holle quesurt [= bibernella] for it kaasteligt wundenkrudt, til det saargiorde hoffuit Gitta somme haffue forsegt saadant med en hane, haffue stungit hiernepanden igemmen, dog saa ath hiernen icke giordis saar, haffue saa drepet quesurte ooss der vdi, oc den stotte vrt wduortis der paa bunnit, oc er inden een stacket stund tillegt.» — Poterium användes däremot till att krydda mat och vin. Härom meddelar SP. p. 107: »Om Sommeren, naar den er gren, pleye de, som gierne dricke Vijn, at missbruge samme Vrt, i det de icke alleniste komme den udi Vi- nen, oc besynderlig den Rode, paa det de kand giere den velsmagen- dis, oc kolne hende, men endocsaa deris Glas oc Begere dermed be- pryde oc exornere, men det skal de dog vide, som saa gierne bruge denne Drick, at dersom de dricke for megit der aff, da maa de om anden Dagen vente sig stor Hofvitverck oc Ölsiuge.» — »Etlich pfle- gen diss kraut in seiner jugend zum Sallat zunemen» (Trag. p. 178). — I en del fall är det omöjligt att afgöra, huruvida den ena eller andra af dessa viixter afses. 49. Pipra. Uppgiften, att pipra frö blifvit användt till medi- cinskt bruk, kan ej annat än väcka förvåning, da, som bekant, pep- parroten endast mycket sällan sätter frö. 50. FPopele. Härom har professor SÖDERWALL meddelat: »är utan tvifvel detsamma som medelnedertyska poppele, popele, ätergif- vet med dels Althea, dels Malva, samt forndanska poppele, af KALKAR tolkadt med Althea officinalis». 51. Pymmitia. Beträffande detta namn har jag ej lyekats komma längre àn Sdw. s. 222, nämligen att det betecknar »ett slags växt». 52. Qvesyrt. Hos äldre författare sammansläs ofta äfven under detta namn Pimpinella Saxifraga och Poterium Sanguisorba. Den förra, som blef mera använd i medicinen, förklaras ock i SP. p. 318 vara »den rätte Qusese-Urt eller Stenbrecke». Afvensa är det denna, som afses, dà i Sm. II: XCVIII,siges: »Quesurt eller bebernella er een rett stenbreck»; därsammastädes upplyses ock, att den äfven heter Backerod och Bedewrt, men att »den lile Quesurt kallis Polygula». — Poterium däremot, äfven kallad »Pimpinell, Qusesurt, Backerod» (SP. p. 107), blef, sasom redan omnämnts, mest använd till att krydda vin. 53. Rams. I Lb. 2: 58 s. 32 ätergifvas tvenne ord i UpsM. D (ej C, såsom där s. 49 och 497 uppgifves) 601 såsom .»foruen? ranis?». Sdw. II s. 242 har uttalat en fórmodan, att man i stället bör lása »fornen rams», och vid anställd granskning af manuskriptet har detta ock befunnits vara otvifvelaktigt riktigt. I samband här- TH. M. FRIES, SVENSKA VÄXTNAMN. 57 med kan påpekas, att ramslöken hos oss odlades vid kloster, t. ex. vid Vadstena, där den sedan åtnjöt namnet S. Brite lök (Linn. Fl. Suec. ed. II s. 103), och där den ännu förekommer. 54. Rödhabo. Gissningarna att härmed skulle förstås Erigeron acris eller Epilobium angustifolium synas sakna tillräcklig grund. Franck säger: »Arthemisia Rödhboo», och Artemisia rubra Tabernem. är = A. vulgaris. 55. Salso gräs torde egentligen ej afse någon bestämd art, utan, såsom i GRIMMS tyska lexikon säges om Salsenkraut, i allmänhet »Pflanzen mit säuerlichen Geschmack», hvilka kunde gifva »salser» (sà- ser) en pikant smak. Utom Lepidium latifolium torde såsom sa- dana hafva användts Rumex acetosa och Alliaria officinalis, kanske flera. | 56. Skärsöta. Att »basilica» (basilisea HstrM. s. 105) icke är Ocymum basilicum L., såsom gissningsvis framställts, utan Gen- tiana, framgår däraf, att denna senare i äldre tider äfven kallades Basilica. (Jfr Sm. II: XL.) 57. Solkorn (de gamles Grana solis). Att detta är Lithosper- mum officinale, lider intet tvifvel. (Jfr Sm. II: CXII.) 58. Spinekorn är enligt Sdw. II s. 472 antagligen felskrifning i st. f. springkorn — en åsikt, som jag ej kan annat än biträda. Däremot kan jag häri ej se Impatiens noli tangere, men väl Euphor- bia Lathyris, hvilken på tyska benämndes Springkörner (Fuchs s. 454, Sm. II: LXII). Af beskrifningen på densamma framgår, att den äger en frätande mjölksaft, som kan användas »til onde vorter oc til offuerfledigt kedt»; dock »vocte huer sig at han icke bruger saadanne induortis i legemmet». Allt detta är sådant, som kan sägas om en Euphorbia, men ingalunda om vår milda, oskyldiga Impatiens. 59. Spirakal. Af det tillfogade ordet Beta skulle man kunna förmoda, att härmed afsågs vår vanliga rödbeta. Att denna under medeltiden odlades hos oss, är dock föga troligt; sedermera (hos Franck, och Till.) bar den namnet Rödh Beet kåål; hos AM. (s. 98) Romisker mangolt Roter. Däremot säger MOLBECH (Dansk Ordbog S. 931), att Spirekaal är »Gronkaal, som skyder Spirer fra Stokken om Foraaret» Äfven AM. (Träägärdz Book s. 35) uppräknar bland andra kálslag »Blà Spirekaab. 60. Stenbräcka (Saxifraga) var ett namn, som i äldre tider gafs ät flera olika växter, icke därför att de växte i klippspringor, utan emedan de anságos kunna »bryta» eller upplösa bläse- och njursten. Sådana voro Pimpinella Saxifraga, Spirea filipendula, Saxifraga . granulata, Lithospermum officinale, Physalis Alkekengi, Sangui- sorba officinalis, Chrysosplenium alternifolium, Herniaria glabra m. fl. Att i hvarje särskildt fall afeóra, hvilken art menas, är dàr- för ofta omöjligt. I medeltidsskrifter har ordet stenbräcka endast på det citerade stället anträffats, och där afses tvifvelsutan Pimpinella Sazifraga, såsom framgår af Tab. p. 260, där det heter: »Bibernel- lenwurtzel zerschitten vnd gestossen, darnach wie ein Pflaster über- geleget, zeucht Speissen, Bein, Dornen vnd andere dergleichen Ding aus den Wunden». Arkiv för botonik. Band 3. N:o 14. s 58 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 14. 61. Sugha röf. Den förra delen af detta namn äterfinna vi i det gamla, ännu i folkspraket kvarlefvande suga (sue), hvarmed be- tecknats ätskilliga växter (Lamium, Pedieularis, Lonicera, Trifolium m. fl.), förmodligen emedan »barn pläga suga honungssaft ur blom- mans pip» (EFr2 s. 123). Namnets senare del torde däremot kunna sammanställas med det fornnordiska rauf (hål) spricka), och härigenom skulle måhända namnets mening kunna vara, att honungssaft kan sugas genom ett (baktill varande) hål. 62. Tannayrt. Bestämningens riktighet framgår, såsom äfven N. V s. 11 påpekat, af Linn. Fl. Suec. ed. I s. 127, där samma användning af »tandgräs» mot tandvärk omtalas. 63. Trädhis kal. »Forsan olus solito melioris generis, quia 'treeda non solum agrum, qui ab aratro vacat, sed etiam cujus hu- mus pinguior et fertilior est, denotat» (TK. s. 271 not). 64. Valsk rova. Hit hör antagligen valske rör (Lb. 7: 203 s. 315), uppkommet ur det danska valske roer. 65. Ville mynta. Dess angifna växplats på »berg oc torra jord» omöjliggör antagandet, att den är = Mentha arvensis; däremot passar det bra till Clinopodium, som i svenskt folkspräk enligt Linn. Fl. Suec. ed. I s. 174 och andra äldre författare kallas bergmynta. 66. Anglafoter. Detta namn är, såsom redan (N. V s. 12) papekats, tvifvelsutan uppkommet genom felläsning af det tyska ori- ginalet (Engelfuss i st. f. Engelsüss) Hos FRANCK, TILLANDZ, SMITH m. fl. kallas den Engelsóta, Engelsóde o. d. Litteratur-förteckning. Al. Konung Alexander (SFS). AM. Arvidh Mánson Rydaholm., En mykit nyttigh Örta-Book (1654). Bauh. Casp. Bauhini HINAZ Theatri Botanici (1671). Bil. Codex Bilsteinianus (SFS). Bir. Heliga Birgittas Uppenbarelser (SFS). Bo. Bonaventuras Betraktelser öfver Christi lefverne (SFS). BFH. Bidrag till Finlands Historia, utg. genom R. Hausen. BRK. Bidrag till Rimkrönikorne, Then Andra Delen til Rijm-Crönikorne hö- rande, vplagd aff Joh. Hadorphio. Bu. Codex Bureanus (SFS). Dod. Remb. Dodonzus, Kruydt-Boeck (1618). EFr1. E. Fries, Botaniska utflygter I—III. EF r2. > Kritisk ordbok öfver Svenska växtnamn. Pr: Flores och Blanzeflor (SFS). Flik. A. Falkman, Ortsnamnen i Skane. Franck. Joh. Franck, Speculum botanicum ed. I—II. FT. Farmaceutisk tidskrift 1886. Fuchs Leon. Fuchs, De Historia Stirpium Commentarii (1542). Gl. J. H. Schröder, Glossarii Latino-Svethici specimen vetustum. GO. Gamla ordspråk. Utg. af H. Reuterdahl. Gr. Legenden om Gregorius af Armenien (SFS). GtL. Gotlands-Lagen, utg. af C. J. Schlyter. HBM. Matordningev i Biskop Hans Brasks hus (Vitterh. Hist. o. Ant. Akad:s månadsblad 1885). HBOe. Calendarium Oeconomicum afskrifvet ur en gammal hushällsbok efter Hans Brask (Linköp. bibl. handl. I). HFr. Hertig Fredrik af Normandie (SFS). HstrM. Henrik Harpestrengs Danske Legebog, utg. af Chr. Molbech. HstrS. Manuskript K. 48 i Kungl. Biblioteket i Stockholm. Te. Herr Ivan Lejonriddaren (SFS). JT. 4H. Jenssen-Tusch, Nordiske Plantenavne. Kl. Klosterläsning (SFS). Laur. Fr. Laurell, Svenska växtnamn och binär nomenklatur. Lb. _Läke- och Örte-böcker från Sveriges Medeltid (SFS). Lg. Ett fornsvenskt Legendarium (SFS). Linn. C. Linnzus, Flora Suecica ed, I—II. Lob. Math. de Lobel. Plantarum seu Stirpium historia (1576). 60 Lon. LSt. Mac. MB. MD. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 8. N:0 14. Ad. Lonicerus, Kreuterbuch (1598). Normalförteckning öfver svenska renee, utg. af Kungl. Ta: bruksstyrelsen. Aemilius Macer, De herbarum virtutibus (Basel 1527). Svenska Medeltidens Bibelarbeten (SES). Svenska Medeltids Dikter och Rim (SFS). MELL. Konung Magnus Erikssons Landslag, utg. af C. J. Schlyter. MP. PM2. RK. Rudb. Schl. SD. Svenska Medeltids-Postillor (SFS). A. G. Nathorst, Svenska växtnamn I—V. Peder Månssons Strids-konst och Stridslag (SES). Peder Månssons Konstbok (manuskript i Linköpings läroverks bibliotek). Svenska Medeltidens Rimkrónikor (SFS). Ol. Rudbeck pat., Hortus botanicus (1685). C. J. Schlyter, Ordbok till Samlingen af Sveriges Gamla Lagar. Svenskt Diplomatarium. SDNS. Svenskt Diplomatarium. Ny Berie. Sdw. SFS. SEL. Sm. SML. SP. ST. Stf. Su. Till. TK. K. F. Söderwall, Ordbok öfver Svenska Medeltidsspråket, häft. 1—21. Samlingar utgifna af Svenska Fornskrift-Sällskapet. Skåne-Lagen, utg. af C. J. Schlyter. Henr. Smith, Urtegaard II (1546). Södermanna-Lagen, utg. af C. J. Schlyter. Simon Paulli, Flora Danica. Det er: Dansk Urtebog (1648). Själens tröst (SFS). | C. G. Styffe, Skandinavien under Medeltiden. H. Susos Gudeliga Snilles väckare (SFS). El. Tillandz, Catalogus plantarum ... prope Aboam, ed. II (1683). Translatio Katarine (Scriptores rerum sueticarum medii evi. T. 3 sect. post.). Tab. Jac. Th. Tabernemontanus, Neu vollkommen Kräuter-Buch (1664). Trag. UplL. Hier. Bock (Tragus), Kreuter-Buch (1546). Uplands-Lagen, utg. af C. J. Schlyter. UpsM. Medeltidsmanuskript i Upsala universitets bibliotek. Namnlös och Valentin (SFS). . Vestgöta-Lagen, utg. af C. J. Sehlyter. . Vadstena Kloster-Reglor (SFS). . Vestmanna-Lagen, utg. af C. J. Schlyter. Östgöta-Lagen, utg. af C. J. Schlyter. Tryckt den 11 november 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. ARKIV FÖR BOTANIK. Om förgrenade ärsskott hos träd och buskar. Af GUST. O. A:N MALME. Med 12 textfigurer. Meddelad den 12 oktober 1904 af V. WrirrRock och J. ERIKSSON. Hos vedväxterna, särskildt hos träden, utvecklar sig àr- ligen (vid löfsprickningen) normalt endast en generation ogrenade (vegetativa eller vegetativt florala) skott. Denna sats har länge återfunnits i botaniska läroböcker eller hand- bóeker, och den återfinnes där äfven i under senare åren ut- komna upplagor.! De fall, som icke passat in på denna regel, hafva ansetts som undantagsfall och betecknats med särskilda namn. Skott, som utvecklat sig tidigt under samma vegeta- tionsperiod som det relativa hufvudskottet — t. ex hos Ber- beris vulgaris L. och hos släktet Pinus, hvarvid i det senare exemplet hufvudskottet helt och hållet saknar assimilerande blad, i det förra sådana finnas endast på hufvudskottets nedre del, under det att för öfrigt dess blad ombildats till tornar — hafva benämnts proleptiska skott. »Midsommarskott» har man skäligen oegentligt kallat sådana, som utveckla sig ur de samma år anlagda bladvecksknopparna långt framme i eller mot slutet af vegetationsperioden, t. ex. hos Fagus sil- vatica L. och Salix caprea UL. 1 Jfr t. ex. E. WARMING, Den almindelige Botanik. 3:die Udgave (1895), p. 99. 4:de Udgave (1900), p. 93. Arkiv för botanik. Band 3. N:o 15. 1 2 | ARKIV FÜR BOTANIK. BAND 3. N:0 15. Denna äskädning har utan tvifvel uppkommit i tempe- rerade länder med ett ganska kallt klimat och stöder sig eller, riktigare uttryckt, har sken af stödja sig på förhållandena hos där förekommande vedväxter. Hvad rör den tropiska vegetationen, har man i fråga om många biologiska och mor- fologiska förhållanden länge nöjt sig med skäligen vaga före- ställningar. Det är hufvudsakligen först sedan botaniska trädgårdar anlades mellan vändkretsarna, som där förekom- mande växters lifsyttringar blifvit föremål för ett mera in- gående studium. Sa är det t. ex. först under de senare åren, man kommit till klar insikt därom, att äfven i områden, där hvarken en sänkning i temperaturen eller brist på nederbörd betingar någon periodicitet i växtlifvet, en utpräglad sådan i allmänhet ändå förekommer,! i det att hvarje art eller hvarje individ har sin bestämda tid af relativ hvila, af löfsprickning, af blomning o. s. v. När den erfarenheten lyckligen vunnits, synes man i allmänhet hafva öfverflyttat den ofvan omnämnda föreställningen rörande skottutvecklingen äfven till den tro- piska floran. I de arbeten öfver skottbyggnaden hos träden i tropiska länder, om löfsprickningen o. d., som under de senare åren utkommit,” glider man i allmänhet förbi frågan om grenarnas ålder i förhållande till den relativa hufvudaxeln. Och dock saknar denna fråga ingalunda sitt intresse särskildt för be- dömandet af den tidslängd, hvarunder bladen fungera. Icke så sällan förenar man med begreppet städse grönskande skog begreppet perennerande blad. När man på ett träd funnit bladbärande grenar af flera olika ordningar, har man föran- ledts att antaga, att dessa blad skulle hafva en betydligt olika ålder, hvilken hos de äldsta skulle belöpa sig till flera år.? 1 Jfr särskildt A. F. W. SCHIMPER, Pflanzengeographie auf physiologischer Grundlage (1898), p. 265. 2 J. Scumipt, Bidrag til Kundskab om Skuddene hos den gamle Verdens Mangrovetreer. [Botanisk Tidsskrift udgivet af den botaniske Forening i Ks- benhavn. 26. Binds 1. Hefte (1904).] G. VOLKENS, Der Laubwechsel tropischer Bäume. [Gartenflora (1903), p. 591 och följ.] 1 M. Racrporski, Uber die Verzweigung. [Annales du Jardin botanique de Buitenzorg. Vol. XVII (1900), p. 1—65.] M. 4. 3 Förekomsten af en riklig epifyll lafvegetation är icke något säkert be- vis för, att ett blad är perennerande. Hos Platypodium elegans VoG. — ett till Papilionacee hörande träd, som förekom mångenstädes i skogen vid Santa Anna da Chapada och här och där i de smala och låga skogsbanden vid bäc- karna i »cerrado»-omrádet vid Cuyabá — fann jag i maj och juni ofta bladen . mer eller mindre fullständigt beklädda med lafvar. Och dock står detta träd G. MALME, OM FÜRGRENADE ÁRSSKOTT HOS TRÄD OCH BUSKAR. 3 Men detta är ätminstone för mänga tropiska skogar alldeles oriktigt, något som också under de senare åren blifvit fram- hållet af flera forskare. I skogarna på sluttningen af Serra da Chapada och i försumpningarna i närheten af byn Santa Anna da Chapada i den brasilianska staten Matto Grosso lyckades jag icke anträffa ett enda dikotyledont träd, hos hvilket samma blad med säkerhet kunde sägas fungera nämn- värdt öfver ett år. Att skogen i sin helhet aldrig står na- ken, beror till stor del därpå, att de talrika däri ingående träden hafva en ganska olika löfspricknings- och löffällnings- tid. Att flera af de särskilda trädarterna, äfven när deras blad icke nå en ålder af fullt ett år, aldrig blifva fullstän- digt kala, har sin morfologiska grund i vissa egendomlig- heter i skottbyggnaden och skottutvecklingen. Hos många arter utveckla sig árligen tvà eller flera skottgenera- tioner med làngre eller kortare tidsintervaller, med andra ord, trädet har lófspriekning mer än en gang om äret.! Hos andra arter fortsätta skotten att växa under en lång tid; de senast utvecklade bladen kunna dä kvarsitta långt efter det, att de första fallit af. I synnerhet i det senare fallet händer det ofta, att ur, bladvecken genast, medan bladet håller på att växa ut, utveckla sig vegetativa eller vegetativt florala grenar, som mer eller mindre fullständigt hålla jämna steg med hufvud- stammen, stundom till och med skynda före denna. Dessa grenar afvika vanligtvis med afseende på de första bladens utseende och de nedersta internodiernas längd från dem, som efter en tid af relativ hvila utveckla sig ur (axillära eller terminala) knoppar. E. Warmine, som, för så vidt jag kunnat finna, först uttryckligen framhåller förekomsten af sådana med huf- vudaxeln samtidiga eller nästan samtidiga grenar hos träden,” har användt benämningen förgrenade årsskott. Ehuru det icke är för alla fall ådagalagdt, att endast en generation af dylika skott utvecklas för hvarje år, bibehåller jag dock tills vidare den af honom använda benämningen och förstår i alldeles kalt ungefär från början af juli till slutet af september eller början af oktober. i Jfr (förutom redan nämnda arbeten) J. HuBER, Beitrag zur Kenntnis der periodischen Wachstumserscheinungen bei Hevea brasiliensis. [Botani- sches Centralblatt. LXXVI (1898), N:o 8] och E. WARMING, Lagoa Santa (1892), p. 249 (401). ? Lagoa Santa (1892), p. 256 (408). 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 15. föreliggande uppsats med ärsskott den del af växten, som under en vegetationsperiod utvecklar sig ur en knopp, som befunnit sig i hvila en längre eller kortare tid. Det är egendomligt, att dylika förgrenade ärsskott icke blifvit mera uppmärksammade än hittills skett. Redan i den svenska floran äro de ingalunda sällsynta. Hos Alnus gluti- nosa (L.) GERTN. förekomma de normalt i trädets topp och på kraftigare grenar (fig. 1). Redan i början af juni visar det sig, att ars- skotten äro förgrenade. På deras hufvudaxel äro de nedersta internodierna kortare än de öfriga; på skottgrenarna är däremot =, det nedersta internodiet = vanligtvis lika långt som, ej sällan till och med p längre än de följande. (JA Grenens första blad är ett / normalt mellanblad, föga mindre än de öfriga, och har sin plats inåt mot hufvudaxeln. Bladställ- I ningen är densamma som hos hufvudaxeln, och skaf- tade öfvervintrande knop- par utvecklas där lika väl L som på de’ oförgrenade Fig. 1. Alnus glutinosa (L. G@RTN. skotten. Att dessa för- a. Förgrenadt arsskott. 3 MA se b. Del af ett förgrenadt ársskott. grenade ärsskott pà nagot Exemplaren samlade i september; stiplerna i satt skulle vara mindre allmánhet bortfallna. 1 väl rustade för öfvervint- ringen, har jag icke kunnat konstatera; ätminstone sistför- flutna vinter hade de icke tagit nägon skada. — Under skott- grenarna, mellan deras bas och stödjebladet, har jag flera gänger funnit en oskaftad reservknopp, hvilken sannolikt icke utvecklar sig vidare, därest icke själfva grenen skadas. Betula alba L. (coll) — såväl B. verrucosa EHRH. som B. odorata Becust. — förhålla sig i tillämpliga delar pa G. MALME, OM FÖRGRENADE ÄRSSKOTT HOS TRÄD OCH BUSKAR. 5 samma sätt som klibbalen. Skottgrenarnas nedersta inter- nodium är dock i allmänhet betydligt kortare än de följande; men det är i alla händelser ytterst lätt att skilja dessa gre- nar från dem, som framgått ur öfvervintrande kroppar, äfven sedan stödjebladet fallit bort. Det första bladet är ett van- ligt mellanblad vändt mot hufvudaxeln. — Det bör slutligen anmärkas, att förgrenade årsskott icke förekomma så normalt hos Betula som hos Alnus. Äfven hos Hippophaé rhamnoides L. förekomma förgrenade ársskott mycket ofta. Skottgrenarnas nedersta internodium är mycket längre än de följande, ofta till och med längre än hufvudaxelns internodier. De båda första bladen, som äro vanliga mellanblad, äro sidoställda och motsatta; för öfrigt är bladställningen densamma som på hufvudaxeln. Grenarnas spetsar förhärdna till tornar. Någon gång utveckla sig gre- nar af andra ordningen, men dessa äro antingen helt och hållet ombildade till tornar eller uppbära blott ett par små assimilerande blad. — Under det att hos de båda nyss an- förda träden i den del af skottet, där grenar uppträda, i regeln en utvecklar sig i hvarje bladveck, stå de hos Hippo- phaé pa mer eller mindre långa afstand från hvarandra, skilda af flera internodier. | Dessa exempel torde vara tillräckliga för att visa, att regeln: träd (eller vedváxter) hafva ogrenade ärsskott, redan i den svenska floran lider af átskilliga undantag af helt an- nan beskaffenhet än de undantag, som vanligen plága om- nämnas. Normalt upptrüda förgrenade ärsskott äfven hos Lariz decidua Minn. och Juniperus communis L. Grenar af ett eller annat slag förekomma dessutom ofta hos Tilia europea L. coll.) — där förhållandet är mycket inveckladt och behöfver noggrannare undersökas — och Ulmus campestris L., där gre- narnas nedersta internodier äro korta och flera af de första bladen fjällika lågblad; mera tillfälligt hos Acer platanoides L., Corylus avellana L., Rhamnus frangula L., Salix caprea L., S. cinerea. L., Ribes grossularia L., Prunus spinosa L. m. fl. Det var emellertid icke inom den svenska floran, min uppmärksamhet först riktades på nu omnämnda förhållande. Under den resa jag som Regnellsk stipendiat företog i Syd- amerika, hufvudsakligen i Brasilien, under åren 1901—1903, ägnade jag i systematiskt syfte min uppmärksamhet åt skott- byggnaden hos vissa växtgrupper; och under detta arbete 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 15. fann jag mycket snart, att förgrenade ärsskott äro ytterst allmänna hos brasilianska träd och buskar icke blott i sko- garna, utan äfven i savannerna (»cerrados»). Inom familjen Lauracee t. ex. visade de sig förekomma hos alla anträffade arter, och jag antecknade sådana inom nästan alla i den brasilianska floran representerade dikotyledonfamiljer, som hysa vedväxter. Det är icke min afsikt att här lämna en förteckning på alla de fall af förgrenade årsskott, som äro mig bekanta. Hvar och en, som har någon föreställning om rikedomen och mångformigheten i den brasilianska floran och om den stånd- punkt, hvarpå kännedomen om densamma befinner sig, inser utan vidare, att en öfver 3,000 arter räknande växtsamling från denna världsdel icke hinner noggrant systematiskt be- arbetas under den korta tid af ej fullt ett år, som förflutit efter min hemkomst. Och att anföra en rad nästan på måfå gripna namn — ett tillvägagångssätt som tyvärr icke är utan exempel i den växtgeografiska och biologiska litteraturen — därtill vill jag ej göra mig skyldig. Jag inskränker mig därför för tillfället till att i korthet beskrifva några vikti- gare typer och därtill foga ett och annat exempel.! Dessutom tillåter jag mig en restriktion, i det att de fall förbigås, då grenarna äro ombildade till tornar (t. ex. hos Owrouparia och Colletia) eller till klängen (t. ex. hos Hippocrateacee) eller då skottets hufvudaxel är slingrande (t. ex. hos Forsteronia). Det synes mig vara lämpligt att börja med en typ, som i här behandlade afseende nära öfverensstämmer med Alnus. Fig. 2 återger ett årsskott af en i Rio Grande do Sul ganska vanlig art af släktet Persea (MALME II: 1536). Hufvudaxelns nedersta internodier äro ganska korta och de nedersta bladen svagt utvecklade och snart affallande, de första lågblads- artade och fjällika. Samtliga blad äro spiralställda. I syn- nerhet i skottets öfversta hälft och särskildt ned emot midten utveckla sig tidigt, redan innan bladet ännu ej är fullvuxet, kraftiga axillära grenar, hvilkas första internodium är mer eller mindre förlängdt. Bladen på grenarna hafva samma ! Herbarieexemplar, som kunna läggas till grund för en kontrollering af här lämnade uppgifter — i den mån en sådan låter sig verkställas på en- staka konserverade exemplar — finnas i Riksmuseets botaniska afdelning (i dess Herbarium Regnellianum). I några fall hafva de anförda växterna ännu ej kunnat fullständigt bestämmas; jag citerar då numren i den andra Reg- nellska resans samlingar. G. MALME, OM FORGRENADE ÁRSSKOTT HOS TRAD OCH BUSKAR. 7 ställning som på hufvudaxeln; de båda första, som äro väl utvecklade, äro dock oftast närmade hvarandra, stundom nästan motsatta. — Denna typ återfinnes i ej nämnvärdt förändrad form hos talrika andra lauracéer och dessutom, för att blott anföra några exempel, hos flera Styrax-arter! (t. ex. St. lepro- sum Hook. & ARN. och en i cerrados vid Santa Anna da Chapada mångenstädes förekommande, långt in i torrtiden blommande art — Marne II: 1958 — närbesläktad med St. nervosum DC.), Mabea fistu- losa Mart., Dodonea viscosa Jaco., flera träd- eller busk- artade Bauhinie |t. ex. D. mollis (Bone.) W ALP. |, Zan- thoxylon (Fagara) hiemale S: Hir. (hos hvilken gre- narnas nedersta internodium är föga förlängdt), talrika Baccharis-arter (t. ex. B. dracunculifolia DC. och B. platensis SPRENG., hos hvil- ken senare det nedersta in- ternodiet ej är längre än de foljande och de första bla- den vanligen áro motsatta) och Terminalia biscutella EICHLER (hos hvilken gre- narnas nedersta internodium är flera gánger längre àn de följande och än hufvud- ] «egi pcm i Fig. 2. Persea sp. (MALME II: 1536). Hos en i Rio Grande Förgrenadt ársskott. do Sul vanlig Erythrozylon- art (MarwE II: 85), som synes vara identisk med den argen- tinska form, som af GmrsEBACH hánfórte till E. ovatum Cav., gör sig en omisskännlig rytm gällande i grenutvecklingen, i det att på några blad, i hvilkas veck inga grenar utvecklas, följa två (eller ett), som stödja grenar, därpå några utan grenar, ett eller två med sådana o. s. v. Huruvida förhållandet är så regelbundet som hos Erythrozylon coca enligt RACIBORSKI'S ! Förgrenade årsskott hos detta släkte äro redan anmärkta af WARMING (Lagoa Santa, p. 256). 8 ARKIV. FOR BOTANIK. BAND 8. No 15. framställning,! vågar jag ej afgóra, da jag försummade att undersöka det i naturen pa ett större antal exemplar. Davilla grandiflora Tu. & S:t Hir. (fig. 3), som är ett litet, omkring 2 m. högt träd och ofta förekommer i de san- diga cerrados nära Santa Anna da Chapada, har mycket ofta förgrenade arsskott (till och med gre- nar af andra ordningen antrüffades) Fran ofvan skildrade växter afviker den därigenom, att grenens första blad äro ett mot hufvudaxeln vändt läg- Bir N blad (alldeles som hos mo- Hie: 8. Dore mendifore Tr, 52 Hu nokotyledonema), det ne- dersta internodiet är kort och äfven det andra bladet (som är sidoställdt) ganska svagt utbildadt. | Här kan lämpligen omnämnas Schinus dependens ORTEGA, som afviker från ofvan skildrade typ däruti, att grenarnas nedersta internodium är kort, sä att det första bladet kommer att sitta nära skottets hufvudaxel, samt att grenarnas spetsar atminstone oftast äro ombildade till tornar. Det förstnämnda förhållandet torde böra ställas i samband med den omstän- digheten, att hos denna växt bladen på hufvudaxeln äro jäm- förelsevis små i förhållande till internodiernas längd, hvarför på grenen ett blad har utrymme att utveckla sig redan nära hufvudaxeln och där kan komma i gynnsam arbetsställning. Vid hastigt påseende erinra de förgrenade årsskotten hos Zizyphus oblongifolia SPENc. MooRE om dem hos nyss- nümnda Schinus, särskildt genom närvaron af tornar. Det visar sig dock vid närmare undersókning, att grenarna, hvil- kas nedersta internodium dessutom är ganska långt, icke äro fullt axillära och icke heller ända med tornbildning. Tor- narna hos släktet Zizyphus uppgifvas vara stipeltornar. Men hvad denna art (lika så väl som Z. guaranitica MALME) be- träffar, äro de icke alls några bladbildningar, något som en granskning af det förgrenade årsskottet genast ådagalägger. ! Uber die Verzweigung, p. 27. G. MALME, OM FÖRGRENADE ÁRSSKOTT HOS TRÄD OCH BUSKAR. 9 I bladvecken på skottets hufvudaxel anläggas tre knoppar: en, som först följande år utvecklar sig vidare, och en på hvardera sidan om denna, hvilka antingen båda utveckla sig till tornar eller den ena till en blad- och tornbärande gren. Hos hittills anförda exempel äro bladen spiralställda eller skiftevisa.! Men äfven hos träd och buskar med korsvis motsatta blad finnas förgrenade årsskott mycket ofta. I allt väsentligt öfverensstämma de med redan omtalade. Dock är i allmänhet grenarnas nedersta internodium icke längre än hufvudaxelns eller de följande på grenarna själfva; att de första bladen äro sidoställda, torde knappt behöfva särskildt nämnas. Som exempel kunna anföras Ferdinandusa speciosa Pout (ett litet—medelstort träd, som är mycket vanligt i ut- kanten af de små sumpskogarna, »cabeceira»-skogarna, vid Santa Anna da Chapada, och som i likhet med fertalet i denna formation förekommande växter utbildar blommor och nya blad hufvudsakligen under torrtiden, och Calycophyllum multiflorum GRISEB. samt flera andra rubiacéer, Hedyosmum brasiliense Marr., träd- eller buskartade Lantana- och Lippia- arter, släktet Vismia (t. ex. MALME II: 2076, hos hvilken en reservknopp ofta utvecklas mellan grenen och stödjebladet), Antonia ovata Pout (ett litet träd, som förekommer i cerrados vid Cuyabå i Matto Grosso, helst på mindre torra lokaliteter, och som utvecklar blommor och nya blad midt under torr- tiden), Mollinedia elegans Tur., Helietta longefoliata N. L. Britton och Physocalymma scaberrimum Pony. Ett särskildt omnämnande förtjänar Avicennia tomentosa Jaca., som enligt material, samladt af d:r Hs. MosÉn, stundom har två grenar i hvarje bladveck, en inre, hvars första blad äro sidoställda, och en yttre, hvars första blad äro vända, det ena mot stödje- bladet, det andra mot hufvudaxeln. Ändas ett skott med blomma eller inflorescens, händer det ofta, att ett par grenar som sitta nära dessa — ej sällan de enda som utvecklas på skottet — mycket tidigt hinner före hufvudaxeln, och äro dessa grenar 1 det närmaste lika starka, uppkommer, när blommorna eller fruktsamlingen fallit bort, ett slags dichotomi.? Exempel härpå lämna t. ex. Neea theifera ÖRSTEDT och flera rubiacéer [ t. ex. Mapouria alba ^ Jag afskiljer här och i det följande de skiftevisa bladen (spiral !/2) från de öfriga spiralställda. ? För vissa fall anmärkt redan af WARMING (Lagoa Santa, p. 256). 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 15. (R. & P.) Mitr. Are., M. tristis Mit. Are., Thieleodoxa lan- ceolata CHAM. och arter af släktet Alibertia]. Det kan också inträffa, att inflorescensen förkrymper eller att äfven utan terminal inflorescensbildning hufvudaxeln öfverflyglas eller undertryckes. Dichotomi kan äfven uppkomma därigenom, att gren utbildas endast i det ena bladvecket och att denna häller jämna steg med hufvudaxeln! [t. ex. hos Rudgea an- gustifolia MüLL. Ama. R. myrsinifolia BENTH. och R. parqui- nioides (CHAM.) MÜLL. Arc.]. I synnerhet på snedt uppåtriktade eller nästan horison- tella grenar, stannar den ena (vanligen den öfre) skottgrenen tidigt i utvecklingen eller slår helt och hållet fel, så att vackra sympodier upp- komma,” som här och där uppbära resterna af inflo- rescenser (t. ex. hos arter af släktet Alibertia). Ett särdeles belysande exempel på gaffelgrenade ärsskott lemnar Alibertia verrucosa SPENC. Moore (fig. 4), en kring Cuyaba mángenstádes förekom- mande trädlik buske. Ars- skottet är vid basen för- sedt med ett par lägblad, af hvilka endast de inter- petiolära stiplerna äro ut- bildade och som en slida omge dess nedre del. Det Fig. 4. Alibertia verrucosa Sp. MOORE. därpå följande internodiet Förgrenadt skott. a. Blad kvarsittande från .. o : föregäende vegetationsperiod. ar langt. I de första as- similerande bladens axiller utvecklas genast grenar, som öfverflygla hufvudaxeln. Det tredje internodiet är kortare än det andra; i dess spets finns ett par assimilerande blad, och mellan dessa en knopp, som ! Liknande förhållande är af J. ScuwrpT pávisadt, hvad beträffar Son- neratia alba (Bidr. til Kundsk. om Skuddene, p. 77—79). ? Jfr on af J. Schmipr skildrade Brugwiera gymnorrhiza (Anf. arb., p. 30). G. MALME, OM FORGRENADE ÄRSSKOTT HOS TRÄD OCH BUSKAR. 11 åtminstone på äldre exemplar af växten följande år i regeln ger upphof till en blomma, om individet är ett honexemplar, eller en blomställning hos hanväxten. Skottgrenarna upp- bära vanligtvis endast ett par blad; det nedre internodiet är förlängdt; terminalknoppen förhåller sig som på hien dock ger den oftare upphof till ett skott. En särdeles egendomlig form af dichotomi, som i någon mån påminner om den hos rubiacéerna, påvisade redan War- MING! hos Tabernemontana-arterna (fig. 5). Ofvanför ett blad- par aborterar hufvudaxeln fullstándigt eller nästan fullstän- digt, och där utgá tvenne grenar, som vid hastigt päseende Fig. 5. Tabernemontana leta Mart.? (DusÉN 17). Del af ett skott (med utpräglad heterofylli). tyckas vara interpetiolára. Undersöker man dem närmare, visa de sig dock vara axillàra, men deras stödjeblad äro ytterst starkt reducerade. Antalet assimilerande bladpar pà hvarje axel är hos 7. leta Marr. och T. heterophylla V ABL. tvà eller tre, hos T. fuchsiafolia A. DC. och T. australis MÜLL. Ars. ända till sex. Jämte denna egendomliga skottbyggnad uppträder hos dessa växter ofta heterofylli och förlänar dem ett mycket karakteristiskt och lätt igenkännligt utseende. Släktet Rawwolfia (t. ex. R. mollis Spenc. Moore och RB. elliptica MALME) öfverensstämmer, hvad skottbyggnaden och ! Videnskabelige Meddelelser fra den naturhistoriske Forening i Kjöben- havn, for Aaret 1869 (1870), p. 106. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:0 15. skottutvecklingen beträffar, rätt nära med Tabernemontana; den, för sa vidt jag kunnat finna, enda afvikelsen betingas däraf, att det förstnämnda släktet har kransställda blad. Redan i fråga om Terminalia biscutella EıcHL. anmärktes, att grenarna pa ärsskotten hafva det nedersta internodiet mycket förlängdt. De äro också ganska långa, men de öfver- flygla dock åtminstone icke i allmänhet hufvudaxeln, icke heller äro deinskränkta till den öfre delen af den senare. Hos andra arter af samma släkte har utvecklingen gått ett steg längre, så att slags dichotomiska gre- nar med kortskaftade bladrosetter vid klyf- ningspunkterna. Sä är t. ex. fallet med Ter- minalia catappa L.A, som torde vara bekant för de festa, som be- sökt tropiska länder, enär trädet odlas män- censtüdes i städer och byar och lätt igenkän- nes på sin etageformiga krona. Jag har under- sökt förhällandet hos Fig. 6. Terminalia brasiliensis CAMB. en tillen annan grupp Del af ett ärsskott. (På den vänstra, grenen bör s det första bladet stá ät vänster det andra ät af släktet hórande art, höger o. s. v. Grenen bör ligga under bladen på Toyminalia brasiliensis hufvudaxelns fórlàngning.) : - Camp. Fig. 6 återger en del af ett ärsskott hos detta träd. Skottgrenarnas nedersta internodium är, såsom synes, mycket förlängdt; de följande, omkr. 5 till antalet, äro däremot korta. Ur axillerna till de håda mellersta bladen utveckla sig grenar af samma byggnad ! '! Enligt M. RACIBORSKI (anf. arb. p. 50) skulle sidogrenarna utveckla sig uretill en tid hvilande knoppar, alltså under en följande vegetationsperiod. Att T. catappa ätminstone stundom förhäller sig pà samma sätt som T. bra- siliensis. tror jag mig dock kunna med bestämdhet påstå. det uppkommer ett — G. MALME, OM FORGRENADE ÅRSSKOTT HOS TRÄD OCH BUSKAR. 13 som den relativa hufvudaxeln; och på så sätt kan förgrenin- gen fortgå genom flera led under samma vegetationsperiod. Ur terminalknopparna utvecklas under följande period kort- skott, ur axillära knoppar pa de yttersta förgreningarna lánt- skott, som fortsätta den för någon tid afbrutna utvecklings- kedjan. — Fig. 7 återger en gren af en annan med afseende på skottbyggnaden med T. brasiliensis nära öfverensstämmande art (MaLME II: 2456), som endast anträffades steril och ännu ej kunnat närmare bestämmas, och åskådliggör den anordning af kortgrenarna och den bladmosaik, som blir en följd af den nu beskrifna skottutveck- lingen. Dessa båda ar- ter tillhöra skogens fora. Alldeles samma förhål- lande visar äfven en an- nan combretacé Buchena- via tomentosa EICHL., som uppträder mängenstädes i tätare cerrados såväl kring Cuyabå som vid Santa Anna da Chapada. En i vissa afseenden . analog skottbyggnad och skottutveckling återfin- nes hos flera arter af släktet Cordia, t. ex. hos C. grandifolia A. DC. och C. salicifolia CHAM. Som typ väljer jag den se- nare, hvilken jag hade / tillfälle att iakttaga i Fig. 7. Terminalia sp. (Maume II: 2456). Rio Grande do Sul, där Del. af, en nen, den förekommer mängenstädes, hufvudsakligen i ungskogen (äldre »capoeiras»), och når storleken af ett medelmättigt träd. Redan C. A. M. LINDMAN! har lämnat en visserligen ganska schematisk bild af denna vüxt, men han benämner den orik- tigt: »Lauracese, Ocofea»; för så vidt jag vet, finnes det ingen lauracé, som med afseende pä skottbyggnaden har nágon likhet med denna Cordia. Fig. 8 återger en del af ett ársskott hos ! Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900), p. 167. 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 15. nu ifrågavarande växt. Säsom synes, har axeln af första ordningen det nedersta internodiet ganska långt. Det därpå följande är vanligen ännu längre. Det tredje och det fjärde äro däremot mycket förkortade, så att tre blad komma att utgå helt nära hvarandra. Det femte är åter förlängdt, det sjätte däremot mycket kort, så att det femte och det sjätte bladet stå nästan på samma höjd. Från detta óf- versta parti af axeln utgå två kraftiga gre- nar, hvilka dock icke stå i de båda sist- nämnda bladens axil- ler, utan med rätt stor sannolikhet höra till bladen n:r 2 och n:r 4.! Mellan grenarna finns en liten (terminal) knopp, som ger eller atminstone kan gifva upphof till en rikblom- mig inflorescens. Bred- vid bladet n:r 6 eller nästan i dess axill sit- ter en likaledes svag knopp, som antingen icke utvecklar sig vi- dare eller ger upphof till en gren, som dock * | ; . Fig. 8. Cordia salicifolia CHAM. alltid förblir svagare po t : : : P "ut ; a Del af ärsskott (b. PERMOTI P" något för Ande båda seien Möj- ligen torde denna gren få betraktas såsom hörande till bladet n:r 3. Denna förgre- ning kan upprepas flera gånger under samma sommar. Hvarje 1 Detta under den förutsättning, att en sammanväxning äger rum mellan grenarna och hufvudaxeln. En annan tolkning är dock möjlig, nämligen den, att grenarnas stödjeblad förskjutits upp på själfva grenarna och att således de till utseendet första bladen på dessa i verkligheten äro deras stödjeblad. Endast utvecklingshistoriska undersökningar torde kunna säkert afgöra, huru härmed förhåller sig. G. MALME, OM FÖRGRENADE ÄRSSKOTT HOS TRÄD OCH BUSKAR. 15 årsskott utvecklar alltså en ansenlig massa blad, men på grund af rytmen i deras uppträdande på stammen och till följd däraf, att skotten äro mer eller mindre horisontella (starkt plagiotropa), komma de i allmänhet i ett sådant läge, att de ej beskugga hvarandra. I detta afseende står Cordia salicifolia högst bland alla de arter, jag haft tillfälle att se. En annan art af samma grupp af släktet (Marne II: 2455), som uppenbarligen är nära besläktad med C. grandifolia och som före- kom mångenstädes i ungskog vid Santa Anna da Chapada, har endast fem blad på hvarje axel, och dessa äro jämnare fördelade, så att endast de båda ófversta äro starkt närmade hvarandra. m di,.D. Cardiopetalum calophyllum SCHLECHT. Dei af ett ärsskott (ett stycke af hufvudaxeln med tvä blad, en gren af första ordningen med grenar af andra ordningen). En skarpt framträdande rytm ı bladens uppträdande före- kommer äfven hos flera arter af apocynacé-slüktet Aspido- sperma. Knopparna äro hos dessa växter skyddade af talrika lågblad (fjäll). Hos A. subincanum Marr., som jag hade till- fälle att undersöka ı Matto Grosso, äro de 2—4 första assi- milerande bladen skilda af ganska korta internodier; ur axillen till ett eller annat af dem utvecklar sig tidigt en gren, hvars första internodium är betydligt förlängdt. De följande internodierna aftaga småningom i längd, och de öfversta äro så korta, att bladen i grenens spets bilda en rosett. På hufvudaxeln, som vanligen är starkare utvecklad än grenarna, äro de mellersta internodierna starkt förlängda, de öfversta återigen korta, så att äfven här uppstår en ter- minal bladrosett. — I det närmaste på samma sätt förhåller sig Aspidosperma guaraniticum MALME, undantagandes att grenarna hos denna art utveckla sig ur axillerna till lågblad. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. No 15. I alla hittills anförda exempel är bladställningen den- samma på grenarna som på hufvudaxeln. Men som bekant inträffar det ej sällan, att den senare är orthotrop, under det att grenarna äro plagiotropa eller dorsiventrala. Arsskott, som förhålla sig så, finnas t. ex. hos Cardiopetalum calophyl- lum SCHLECHTENDAL (fig. 9). På vertikala axlar, exempelvis i trädets topp, stå hos denna i många afseenden egendomliga och länge misskända anonacé bladen i spiral, äro ganska svagt utvecklade och afvika vanligen, hvad formen beträffar, från växtens öfriga blad. I axillerna finnas knoppar, som ätmin- stone i regeln snart dö bort. Däremot utvecklas extra-axillärt kraftiga, snedt uppåtstigande eller utåtriktade grenar med stora skiftevisa blad och på dem icke sällan axillära grenar af andra ordningen, , som i allt öfverensstämma med den relativa hufvudaxeln. Samma förhållande återfinnes hos flera andra anonacéer, och särskildt må omnämnas Aberemoa furfuracea (S:t Hir.) Bait. (fig. 10), hos hvilken vid hvarje blad på de vertikala axlarna vanligen uppträda " i tvä extra-axillära grenar, en pá hvardera fig 10. Aberemoa fur sidan om bladskaftet Del af ett skott med två Till samma typ hör Casearia silvestris "dep Sw. (och flera andra flacourtiacéer); dock äro här grenarna af första ordningen axillära, och jag har icke funnit grenar af andra ordningen uppträdande under samma vegetationsperiod som den vertikala hufvudaxeln. Nära härtill ansluta sig äfven Diospyros sericea A.- DC. (fig. 11) och Trema mierantha (L.) BLumeE, hos hvilka på gre- narna af första ordningen en tydlig rytm! gör sig gällande i uppträdandet af nya grenar (af andra ordningen). Först komma nämligen några få blad, som icke stödja några grenar, sedan två, i hvilkas axiller utveckla sig dorsiventrala så- dana, därpå åter två, hvilkas axillärknoppar dö bort mycket tidigt, vidare två med grenar, därpå åter två utan grenar o. s. v. Hos den förra (fig. 11) är också förgreningen mycket rik- ligare, i det att grenar af tredje ordningen uppträda ej så synnerligen sällan. 1 [ detta afseende öfverensstämma dessa växter med Erythroxylon coca enl. RACIBORSKI's afbildning och beskrifning (anf. arb., p. 27). G. MALME, OM FÖRGRENADE ÄRSSKOTT HOS TRÄD OCH BUSKAR. 17 Ett steg längre i differentiering inom ärsskottet gär släktet Phyllanthus, åtminstone ett stort antal dithörande arter, i det att den vertikala hufvudaxelns blad äro reduce- rade till fjällika lägblad. Hos Phyllanthus acuminatus V ABL, som jag hade tillfälle att iakttaga vid Corumbå i Matto Grosso, äro de två eller tre nedersta grenarna (dorsiventrala som de följande) enkla, de öfriga uppbära i sin tur grenar af andra ordningen, och till- sammans med sina blad äro de frappant lika bla- den hos vissa mimosacéer och cesalpiniacéer. Och denna likhet förstärkes därigenom, att grenarna äro i det närmaste hori- sontella. En närmare re- dogörelse för dessa gre- nar, som påminna om blad äfven i det afseendet, att de fällas, torde näppeligen vara behöflig, då en så- dan (jämte en afbildning) finnes i ett så bekant ar- bete som GoEBELS Organo- graphie. Som ett sista exempel på träd med förgrenade ärsskott må anföras en anonacé, Xylopia grandi- flora S:t Hi. (fig. 12), Fig. 11. Diospyros sericea A. DC. som är vidt utbredd j Del af ett skott (gren af första ordningen Brasilien och genom sin med fem blad; gren af andra ordningen med gren af tredje ordningen). Araucaria-liknande habi- tus redan pa afstand är så lätt igenkännlig, att det måste förvåna, att den icke lockat till en närmare undersökning. I ett vertikalt årsskott, t. ex. i trädets topp, består hufvud- axeln af ganska långa internodier. Bladen äro spiralställda och ombildade till själfva toppen omslutande, på ryggsidan tätt och fint brunhåriga, snart affallande lågblad. Grenarna af första ordningen äro snedt utåtriktade, liksom hos Cardio- petalum extra-axillära och ensamma och uppbära endast lågblad, Arkiv för botanik. Band 3. N:o 15. 2 18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 3. N:0 13. som äro skiftevisa och skilda af ganska långa internodier. Först grenarna af andra ordningen, hvilka äro axillära och i det närmaste horisontella, uppbära assimilerande blad, och dessa äro skiftevisa; internodierna äro mycket kortare än på hufvudaxeln och sidoaxlarna af första ordningen. Huruvida grenar af tredje ordningen kunna uppträda under samma ve- getationsperiod, måste jag, hvad denna art beträffar, lämna oafgjordt. De nu anförda exemp- len torde vara tillräck- liga för att visa, under hvilken mängd olika for- mer förgrenade årsskott uppträda hos vedväxter- na. De ådagalägga ock- så, att det icke är blott i den mer eller mindre fuktiga skogen sådana förekomma — ehuru de där torde vara vanli- gare — utan äfven 1 sa- vannerna (»cerrados»). Visserligen uppträda de oftast hos växter med enkla blad, men de äro dock icke uteslutande inskränkta till sådana; jag har antecknat för- grenade arsskott hos Fig. 12. Xylopia grandiflora S:t Hir. "dicii Delar af ett ärsskott. a. Hufvudaxel med två Helietta longifoliata N. grenar af första ordningen, den ena med gre- [,, Britton, Schinus mol- nar af andra orduingen. b. Gren af fórsta ord- ningen med tvä grenar af andra ordningen. le L. Tapirira Mar- chandii Ewan. Zantho- zylon hiemale S:t Hir. och flera andra, som hafva samman- satta blad. Sásom ofvan päpekats, àr den här behandlade företeelsen ytterst vanlig. I mänga fall, t. ex. hos Alibertia, Phyllanthus, Terminalia och Xylopia, ingár förgreningen af ärsskottet som en integrerande del i växtens byggnadsplan; i andra fall, t. ex. hos Alnus och hos lauracéerna, är den åtminstone att anse som det normala. Att i densamma se en tillpassning vore i G. MALME, OM FÖRGRENADE ÄRSSKOTT HOS TRÄD OCH BUSKAR. 19 min tanke oriktigt. Efter allt att döma, är det förgrenade ärsskottet det ursprungliga hos de dikotyledona träden, det enkla däremot det sekundära, det under tidernas lopp för- värfvade. Att förgreningen uteblir hos individ, som växa på sådana lokaler, att tillgången till näring är ringa eller brist på vatten eller på värme ej tillåter växten att fullt tillgodo- göra sig den förhandenvarande näringen, eller att den un- dertryckes på vissa i mindre gynnsamt läge komna delar af växten, kan svårligen gälla som skäl emot en sådan åsikt. Den fördel, trädet har af årsskottens förgrening, ligger i så öppen dag, att därpå ej behöfva spillas många ord. Det kan därigenom alstra en större bladmassa, utan att skott- axeln behöfver blifva alltför lång, och bladen kunna bringas 1 en för deras arbete gynnsam ställning. Att bladens lämp- liga exposition är causa finalis för förlängningen af skott- grenarnas nedersta internodier, torde vara otvifvelaktigt; och likaledes torde det vara ganska säkert, att causa efficiens är att söka i det jämförelsevis beskuggade läge, hvari skott- grenarna befinna sig under sin utveckling (alldeles oberoende af om förgreningen är hypotrof eller amfitrof). En fråga, som tyvärr här ej kunnat beaktas, då min framställning stöder sig på under en resa gjorda iakttagelser, är den, huru unga individ och särskildt groddplantor, t. ex. af Alibertia verrucosa SP. Moore, Diospyros sericea A. DC. och Xylopia grandiflora S:t Hır., förhålla sig, huru snart för- grening inträder och huru snart den utpräglade olikheten mellan de vertikala och de mer eller mindre fullständigt horisontella axlarna börjar göra sig gällande. Särskildt den sistnämnda arten kan på det lifligaste rekommenderas till undersökning af den, som kommer i tillfälle att följa dess utveckling. Tryckt den 7 december 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. mE omm AE Le ARKIV FOR BoTANIK. BAND. 3. N:o 18. LLL enge un m ea Mr BELLE LIT OL Es Sa = at ass wile pees uet ederquist auto. J.C Th. Ekblom delin. i. Eryngium horridum Malme. TAF. 2. ARKIV FÖR BorANIK. BAND. 3. N.o IG. ek» en PA, ne J. Cederquist auto. Th. Ekblom delin. 3. Eryngium megapotamicum Malme. 2. Eryngium eurycephalum Malme. I Ba 4 - u , MM ry zz 4. ARKIV FÖR BorANIK. BAND. 3. N:o 13. TAr. 3. Th. Ekblom delin. ; J. Cederquist auto. 2. Eryngium eurycephalum Malme. 4. Eryngium Regnellii Malme. Die beiden letzten Bände der »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» enthalten folgende Abhandlungen, welche dem Spezial- Gebiete dieses Archivs angehören: The two last volumes of »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» contain the following papers on subjects belonging to the special matter of this Archiv: : Les deux derniers volumes des »K. Svenska Vetenskaps-Akade- miens Handlingar» contiennent les memoires suivants rentrant dans le cadre scientifique des nouvelles Archives: UTI K. VETENSKAPS- AKADEMIENS HANDLINGAR (stor 4:0) äro följande athandlingar i Botanik publicerade sedan år 1900: CLEvE, P. T., Plankton from the Indian Ocean and the Malay AUS — Band 35 n:0 5. 1901. 58 pg. —-—, "The Plankton of the North Sea and the Skagerak in 1900. — Band 35 n:o 7. 1902. 49 pg. ——, Plankton-researches in 1901 and 1902. — Band 36 n:o 8. 1903. 58 pg. ERIKSSON, J., Ueber das vegetative Leben der Getreiderostpilze. 1—3. — Band 94 n:o 6. 1904. 19 pg. 3 Taf, Band 38 n:o 3. 1904. 18 pg. 3 Taf. HEDLUND, T., Monographie der Gattung Sorbus. — Band 35 n:o 1. 1901. 147 .. pg. 37 Textfig. INGVARSON, F., Om drifveden i Norra Ishafvet. — Band 37 n:o 1. 1903. 84 pg. 4 Textfig. Levis, E., Bakteriologiska tarmundersókningar. — Band 37 n:o 2. 1903. 68 pg. MÖLLER, HJ., Bidrag till Bornholms fossila flora. Gymnospermer. — Band 36 n:o 6. 1903. 56 pg. 7 Taf. MURBECK, S., Ueber die Embryologie von Ruppia rostellata Koch. — Band 86.2:0.5:.:1902., 91 pg. 9 Taf. NATHORST, A. G., Zur oberdevonischen Flora der Báren-Insel. — Band 36 n:o | 3. 1902. 60 pg. 14 Taf. ——, Beiträge zur Kenntnis einiger mesozoischen Cycadophyten. — Band 36 n:o 4. 1902. 28 pg. 3 Taf. SKOTTSBERG, C., Die Malpighiaceen des Regnellschen Herbars. — Band 35 n:o 6. 1901. 41 pg. 8 Taf. . MALME, 6. 0, v. Mio Ad en. es Fries, TH. M., Svenska växtnamn . . . . SN : MALME, Gs 0.. Om förgrenade årsskott hos träd och buskar. . Er ; EEG te ; » = Ei ae = IV Ban: af D & M — 7» = T 93 JOLLA 3 5185 00258 x - N 4 B a " Nun oa pele nsec as = VK us oe asa a ET oe i i ae uc ab S aA i x, a o Ne tL SZENE RR AN aE > ARTEN ^ * ^ T på ue Abc iius Mae a Oba oie S celis ado ev ceo eae yrs Ye ut 6 is 4 vasi Pa =) - : ‘ 3 m. o er d * Fr ; : 2 7 P I" le d i d 7 s ‘ T b u s Ee ES E, : ' e+ v